BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL LAG OM SKYDD MOT SAMHÄLLSSKADLIG KONKURRENSBEGRÄNSNING

avgivet av

NYETABLERINGSSAKKUNNIGA

DEL I

_

STOCKHOLM 1951

• Sida 3
•  Original

Statens offentliga Kronologisk

1. ååatiiglthtöd åt svensk filmproduktion. Beckman. s. 2. Försvarets yersonaltjänst. Kihlström. 166 5. F8. 3. Förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning vid statens ;ärnvägar. Victor Petterson. 139 5. K. 4. Antagninger av medicine studerande m. fl. Kihlström.

123 3. B.

5. liförslag till raturskyddslag m. m. Haeggström. 212 s. . 0.

6. Näringslivet; lokalisering. Appelberg, Uppsala. 245 s.

7. Principer för dyrortsgruppcringen. Kihlström. 116 s. (”

8. Betänkande angående polis- och åklagarvåsendets organisation Norstedt. 304.s. !.

9. 1945 års universitetsberedning. 6. Den vetenskap- liga pnblicu'ingsverksamheten, personal-, institu- tions- och silpendiefrågor m. m., det akademiska be- åggnngsväsendet. Svenska Trycker-iaktieholaget.

s.

10. Sjötartsiörb'ndelsema mellan Gotland och fastlandet. Victor Petterson. 171 s., 3 pl. K. 11. Statsmaktema och folkhushallningen under den till följd av stamaktskriget 1939 inträdde krisen. Del 10. Tiden jtll 1948—juni 1950 jämte sakregister till delarna 1—10. Av K. Åmark. Idun. 338 5. H. 12. Promemoria med förslag till allmän verksstadga. Ka- talog och Tidskriftstryck. 68 s. Ju. 13. 1944 års almänna skattekommitté. 5. Betänkande angående sudiekostnaders behandling i beskatt- ningshänseelde. Marcus. 79 s. FL

14. Landsbygdselektriiierlngens utbredning år 1950. Idun 47 s. X.

utredningar 1951

förteckning

15. Daghem och förskolor. Betänkande om barnstugor och barntillsyn. Victor Petterson. 641 s., 6 pl. S. 16. Filmcensuren. Betänkande 1. Beckman. 95 s. E. 17. Statens sjukhusutredning av år 1943. Betänkande 6. Redogörelse för arbetsstudier vid kroppssjukhusens vårdavdelningar m. m. Beckman. 233 s. 1. 18. Betänkande med förslag till förordning angående upphandling och arbeten för statens behov m. m. Norstedt. 77 s. Fl. . 19. SOS. Samhällets olycksfalls- och säkerhetstjänst. Gummesson. 89 s. [. , 20. Betänkande med förslag till ny ägofredslagstiftning. Beckman. 143 s. 10. 21. Kejnekommissionens utredning. Norstedt. 313 5. Jul. 22. Förslag till sjömanslag m. m. Marcus. 106 s. H. 23. Socialvårdskommitténs betänkande. 18. Utredning och förslag angående hegravningshjälpsfömäkring. Falu Nya Boktryckeri, Falun. 44 s. S. 24. Betänkande med förslag rörande utformningen av åtgärder för ökad skatteiinansierlng av kommunala investeringar. Beckman. 55 s. Fl. 25. Socialvårdskommitténs betänkande. 19. Utredning och förslag angående yrkesskadetörsäkringslag m. m. Kihlström. 499 s. S. 26. Vatten- och avloppsfrågan. Beckman. XIV, 597 5. K. 27. Konkurrensbegränsning. Betänkande med förslag till lag om s dd mot samhällsskadlig konkurrensbe- gränsning. el 1. Idun. 722 s. H. 28. Konkurrensbegränsning. Betänkande med förslag till lag om skydd mot samhällsskadlig konkurrensbe— gänsnlng. Del 2. Bilagor. Idun. 549 s. H.

Anm. Om sirskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelscbok- stäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E=ecklesiastikdepartementet, Jo=

jordbruksdepariementet.

• Sida 1
•  Original

KONKURRENSBEGRÄNSNING

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL LAG OM SKYDD MOT SAMHÄLLSSKADLIG KONKURRENSBEGRÄNSNING

avgivet av

NYETABLERINGSSAKKUNNIGA

DEL I

STOCKHOLM 1951 IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG, ESSELTE AB 91714 3

• Sida 2
•  Original

355,55

—"-'"r.. '.

. b ' . .'" .*_ tl|_.' llpldlnn .'

r. se" »

lllIF ;. -

['i"'|""J"'"z'__" _ '_i._

i'fi- » ' . håla 'i' __ _'+._

. ,___+, '-'—'4'4.'r1'5|1 &?äiw '1 " ""_'.-;'.

"&wa .. ' '.'...1'1 _ n' .1 ' I . ih ' '-'r' ."l-

.. _ _._ ._ -.

.- ” ..

.. "___ _: .'. . '.'-.. _" . .

. , _..

| 31, ' _i'. I"_'| .

""*—';”?! ingår.; ait ||- ”|; . U'" 111113".

:l. , n' "u, ' - _ _ _ ln..- __ _ _ __

'Fll ä' ' ' -__-l!3.

.',-._-._.'.'1'—- " "i'då'i'i'r' -"&;.”_. -. man" ”"lära." t....u.'-__;|.-.'.-.-'*" F

• Sida 3
•  Original

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid. Skrivelse lill departementschefen .......................................... 7 Sammanfattning ........................................................ 1 1 Lag/örslag ............................................................. 27 De sakkunnigas uppdrag ................................................ 39 Kap. 1. Varför konkurrensbegrc'insning? ................................... 47 Kap. 2. Tidigare utredningar; gällande rätt ................................. 61 1. Gällande speciallagstiftning och dess tillkomst ................... 61 Trustlagstii'tningskommittén och dess föregångare s. 61. 1925 års lag 5.62. Utredningar under 1930-talet 5. 64. 1946 års lag 5. 66. 2. Näringsfrihct och avtalsfrihet .................................. 70 3. Frågan om vissa olämpliga konkurrensmetoder .................. 72 Utredningar om speciallagstiftning s. 72. Gällande rätt 5. 74. 4. Den 5. k. Havanastadgan ..................................... 78 Kap. 3. Trusi— och kariellagstiftningen i vissa främmande länder ............. 81 Amerikas Förenta Stater ........................................ 81 Storbritannien .................................................. 88 Tyskland ....................................................... 94 Frankrike ...................................................... 101 Belgien ........................................................ 104 Nederländerna .................................................. 105 Schweiz ........................................................ 107 Norge .......................................................... 108 Danmark ...................................................... 117 Kap. 4. Exempel på förekomsten av konIcurrensbrgränsning .................. 121 1. Gjutericonventionen ......................................... 130 De sakkunnigas uttalanden s. 142. 2. Värme— och sanitetsbranschen ................................ 149

Allmänt om branschen s. 149. Installationsverksamheten s. 151. Rör och rördelar s. 154. Gjutna värmeledningspannor s. 159. Radiatorkonventionen s. 164. De sakkunnigas uttalanden s. 170.

3. lmporthandeln med varmvalsat järn .......................... 175 De sakkunnigas uttalanden s. 182.

4. Träskruv, bultartiklar, trådspik in. in. samt byggnadssmide. . .. 184 De sakkunnigas uttalanden s. 195.

5. Non-ferrometallindustrien .................................... 197 De sakkunnigas uttalanden s. 202.

6. Jordbruksmaskinbranschen ................................... 203 De sakkunnigas uttalanden s. 211.

7. Träbearhetningsmaskiner ..................................... 214 De sakkunnigas uttalanden s. 218.

• Sida 4
•  Original

Kap. 5.

Kap. 6.

Sid. 8. Elektriska branschen ....................................... 219 Produktions- och företagsstruktur s. 219. Konkurrensbegränsande avtal s. 222. Elbranschkommitténs synpunkter på konkurrensiörhållandena s. 231. De sakkunnigas uttalanden s. 236. 9. Radiobranschen ............................................. 241 De sakkunnigas uttalanden s. 245. 10. Tegelindustrien ............................................. 247 De sakkunnigas uttalanden s. 253. 11. Pappersindustrien ........................................... 254 De sakkunnigas uttalanden s. 269. 12. Margarinindustrien ........................................... 275 De sakkunnigas uttalanden s. 278. 13. Tillverkningen av explosiva varor ............................. 280 De sakkunnigas uttalanden s. 285. 14. Begravningsbranschen ........................................ 286 De sakkunnigas uttalanden s. 291. 15. Urbranschen ................................................ 292 De sakkunnigas uttalanden s. 299. Bruttoprissystemet ............................................... 302 Bruttoprissystemets allmänna innebörd ........................... 302 Kontroll av bruttopriser ........................................ 305 Bruttoprissystemets utveckling i Sverige .......................... 307 Bruttoprissystemets nuvarande utbredning inom olika branscher. . . . 309 Bruttoprissystemets kvantitativa betydelse för konsumenterna ....... 312 Bruttoprissystemet och övriga konkurrensbegränsningar ............. 312 Orsaker till bruttoprissystemets utbredning ...................... 313 Vissa ytterligare argument för bruttoprissystemet ................. 317 Leverantörskonkurrens vid bruttoprissystem ....................... 320 Verkningar på distributionskostnaderna ........................... 326 Sammanfattande omdöme om bruttoprissystemet .................. 330 Enskild nyetableringskontroll ...................................... 334 Inledning ...................................................... 334 Handelns, särskilt butikshandelns omfattning och struktur ......... 336 Frågan om legala kompetensvillkor .............................. 339 Förmåns- och exklusivavtal med nyetableringsreglerandc verkan. . .. 347 A. Förmånsavtal ................................................... 347 B. Exklusivavtal ................................................... 351 Nyetableringskontroll genom särskilda nyetableringsavtal ........... 352 A. Förekomst ...................................................... 352 B. Den vanligaste avtalstypen ....................................... 356

Avtalens innehåll s. 356. Verksamhetens omfattning s. 362. Effektivi- teten s. 364. Avtalens tillämpning s. 366.

C. Några områden med nyetableringskontroll av avvikande typ ......... 374 Mjölkhandeln s. 374. Bokhandeln s. 376. Tidningsdistrihutionen s. 378. Annonsbyråväsendet s. 380. Biografbranschen s. 380.

Den offentliga nyetableringskontrollen inom tobakshandeln ........ 382 Exempel på annan offentlig etableringskontroll .................... 387 Tidigare utredningar ........................................... 391 Nyetableringssakkunnigas uttalanden och slutsatser ............... 394

Synpunkter på förhållandena inom särskilda branscher s. 416. Sammanställning över nyetableringsavtal .......................... 429

• Sida 5
•  Original

Sid. Kap. 7. Butikshandeln på nybyggnadsomrdden i tätorter ..................... 448

Inledning ...................................................... 448 Stadsplaneringen ................................................ 452 Tomträttsinstitutet ............................................. 457 S. k. allmännyttig bostadsproduktion ............................. 460 Byggnadsregleringen ............................................ 461 Hälsovårdsmyndigheternas föreskrifter ............................ 463 Opinionsbildning inom enskild och kooperativ handel .............. 463 Nyetableringssakkunnigas uttalanden och förslag .................. 470

Kap. 8. De sakkunnigas förslag .......................................... 482

1. Olika huvudalternativ ........................................ 482 Ytterligare åtgärder erfordras s. 482. Behöves monopolkontroll även när det finns priskontroll? s. 486. Bygga ut monopolutredningsbyrån men ej lagstiftningen? s. 488. Kriminalisering? s. 491. Enbart förhandling? s. 492. Förhandling och föreläggande s. 496.

2. Vilket, eller vilka organ? ...................................... 497 Tillfälliga eller fasta organ? s. 497. Allmänna domstolar? s. 499. Monopolutred- redningsbyrån? s. 503. Kommerskollegium? s. 504. Priskontrollnämnden? s. 505. Näringsfrihetsnämnden s. 506. Ombudsmannen för näringsfrägor s. 509. Den tredelade organisationen s. 511. Högre instans s. 512.

3. Begreppet konkurrensbegränsning .............................. 516 Allmänna anmärkningar s. 516. Olika former av konkurrensbegränsning s. 518. »Monopolistfallet» s. 520. »Kartellfallet» s. 523. Bruttoprisbindning s. 525. Diskrimination s. 526. Näringsfrihetsnämnden som allmän företrä- dare för intressct av en lämpligt avvägd konkurrens s. 529.

4. Begreppet skadlig verkan ..................................... 530 Allmänna grunder för omdömet »samhällsskadlig verkan» s. 530. Bedöm- ning av bruttoprissystem s. 535. Skadlig verkan av diskrimination s. 541. Presumtionsregler s. 546. Presumtionens hävande 5.548. Samverkan på kö— parsidan s. 551.

5. Vad föreläggande får avse .................................... 552

6. Lagens tillämpningsområde rn. m .............................. 557

7. Slutanmärkningar ............................................ 561 Kap. 9. Speciell motivering till lagförslaget ................................. 566

Inledande bestämmelser ......................................... 566 Om offentligt ingripande ........................................ 568 Om näringsfrihetsnämnden m. m ................................. 577 Om registrering av konkurrensbegränsande överenskommelser m. m. 581 Om särskild undersökning ....................................... 583 Allmänna bestämmelser .......................................... 584 Ansvarsbestämmelser m. m ...................................... 585 Övergångsbestämmelser ......................................... 588 Lagen ang. ändrad lydelse av 20 5 lagen den 28 maj 1937 om in-

skränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar ......... 588 Kap.10. Organisation och kostnader ...................................... 590

Allmänt om monopolutredningsmyndigheten ...................... 590 Organisations— och kostnadsförslag, alternativ 1 .................... 596 Organisations— och kostnadsförslag, alternativ 2 .................... 609

Reservation av herr Borgström m. fl. .................................... 615 Särskilt yttrande av herr Gillberg ........................................ 669

• Sida 6
•  Original

Bil.

Bil. Bil. Bil. Bil. Bil. Bil. Bil. Bil. Bil. Bil. Bil.

Bil. Bil. Bil. Bil.

_

OOxlCäC/WHÅCQN

13. 14. 15. 16.

Sammanfattning

Motivering. Vid utgången av år 1950 hade av monopolutredningsbyrån i kommerskollegium registrerats 510 kartellavtal och liknande konkurrens- begränsande överenskommelser. Ändå hade flera branscher endast delvis eller icke alls berörts av byråns registreringsverksamhet. Av de registrerade avtalen gällde vid samma tid alltjämt ca 350. Flertalet avtal innehålla be- stämmelser om prisbindningar. Dessa kunna vara horisontella och innebära då, att företagare inom samma led, antingen tillverkare eller återförsäljare, bestämma gemensamma priser, som de uttaga av sina köpare. Prisbindning- arna kunna också vara vertikala, vilket betyder, att leverantörerna fast- ställa de priser, som återförsäljarna skola uttaga av sina kunder (brutto- prissystem) och även utsätta eller hota att utsätta en återförsäljare för leveransstopp eller annan diskrimination, om han icke ställer sig sålunda meddelad prisföreskrift till efterrättelse. Sådana överenskommelser om ver- tikala prisbindningar kunna träffas antingen mellan leverantörer eller mel— lan leverantörer och återförsäljare. Ofta förekomma i samma avtal eller komplex av avtal både horisontella och vertikala prisbindningar, vilka då ömsesidigt förstärka varandra. Bruttoprissystem förekommer dessutom ofta, utan att det föreligger någon överenskommelse av något slag. Vertikala prisbindningar synas vara av växande betydelse. I praktiken kan en effek— tiv prisbindning av detta slag för övrigt föreligga, även om leverantören icke hotat att avstänga den köpare, som uttager lägre pris än som an- givits, nämligen om köparen likväl tror, att en sådan hotelse föreligger, eller om han räknar med att hans konkurrenter skulle lyckas förmå leve— rantören till avstängningsåtgärd, därest han underläte att uttaga det av denne rekommenderade priset.

Som ett led i en prisbindning tillämpas ofta gemensamma bestämmelser om rabatter och andra försäljningsvillkor. Dylika bestämmelser innehålla vanligen föreskrifter om att köpare tillhörande viss grupp skola erhålla en- hetliga villkor. Emellertid kan graderingen av rabatter och andra förmåner likväl inte sällan vara utformad på sådant sätt, att vissa köpare bli diskri— minerade i det de erhålla sämre villkor än andra, utan att detta är betingat av företagsekonomiska skäl, eller så, att enstaka större köpare erhålla bättre villkor i förhållande till andra köpare, än som är motiverat av att de beordra leveranser i stora poster. Diskrimination kan också ibland komma till stånd genom exklusivavtal mellan en leverantör eller grupp av leverantörer och en

• Sida 12
•  Original

återförsäljare eller grupp av återförsäljare av innebörd t. ex. att leveran- törsparten endast skall sälja till återförsäljarparten. Förbinder sig även återförsäljarparten å sin sida att helt eller företrädesvis köpa endast från leverantörsparten (dubbelsidigt exklusivavtal), vållas en konkurrensbc- gränsning i både tillverknings- och återförsäljareleden. En särskild form av exklusivavtal utgöra de 5. k. nyetableringsavtalen, som ofta träffas mel- lan grupper av leverantörer och återförsäljare och innebära en utfästelse från leverantörernas sida att endast leverera till sådana återförsäljare, som blivit godkända av särskilda nyetableringsnämnder. I några fall utövas nyetableringskontrollen enbart av leverantörsorganisationerna, som dock bruka gelåterförsäljarnas organisationer tillfälle att yttra sig över inkom- mande ansökningar om etableringstillstånd.

En prisbindning kan underbyggas genom marknadsdelningsa-vtal, varige- nom var och en av medlemmarna i en kartell tillförsäkras en viss andel i produktionen eller försäljningen, eller får sig anvisad ett visst försäljnings- område. Sådana avtal innebära dessutom en direkt reglering av produktion eller försäljning. En särställning intaga de 5. k. specialiseringsavtalen, vilka mången gång kunna möjliggöra en rationell arbetsfördelning mellan olika företag.

Även anbudskarteller verka hämmande på priskonkurrensen. De innebära överenskommelse om samarbete mellan medlemmar i kartellen vid avgi- vande av anbud samt ofta 0111 gemensamma kalkylationsnormer o. d. Inte sällan äro de förenade med kvoteringsöverenskommelser eller andra anord- ningar, varigenom kartellen kan öva inflytande över vilken medlem, som skall erhålla viss beställning. Övriga medlemmar skola då avgiva »skydds- anbud», d. v. s. skola kräva högre pris än den medlem, som enligt anbuds- ordningen skulle åtaga sig beställningen.

Även företag, som icke äro bundna av kartellavtal eller andra gemen- samma bestämmelser, kunna stundom samverka på sådant sätt, att kon- kurrensen mellan dem måste anses vara inskränkt. Så kan t. ex. vara fal- let, när företagen äro finansiellt förbundna med varandra. Dessutom be- gränsas konkurrensen genom förekomsten av ensamföretag eller av domi- nerande företag, som antingen allmänt eller lokalt utöva ett starkt infly- tande på marknaden.

På olika sätt är konkurrensen sålunda inom vida områden av närings- livet starkt hämmad. Detta gäller även om man bortser från verkningarna av sådana viktiga faktorer, som icke beröras av de sakkunnigas utrednings- uppdrag, t. ex. nu aktuella inflationstendenser och hämningar i utrikes- handeln samt därav betingade offentliga ekonomiska restriktioner eller av andra skäl tillkomna offentliga regleringar. Ett annat viktigt hinder för en effektiv priskonkurrens är det förhållandet, att konsumenterna ofta ha svårt att bedöma förhållandet mellan pris och kvalitet.

Redan själva den kvantitativa omfattningen av de privata konkurrens-

• Sida 13
•  Original

hindren kan ge anledning till betänkligheter. I den mån enskilda företagare medverkat till att göra det fria företagssystemet ofritt, ha de också bidragit till att försvaga huvudmotiveringen för det system de själva företräda — nämligen, att en fri tävlan inom näringslivet i många fall är ägnad att be- vara och höja effektiviteten och att förekomsten av sådan tävlan dessutom automatiskt begränsar den makt som enskilda företag kunna utöva över marknad och prisbildning. Om de privata konkurrensbegränsningarna skulle tillåtas att i större utsträckning fortbestå eller t. o. m. att utbyggas, kan man förvänta, att allt mer bestämda krav komma att resas på permanent priskontroll och annan varaktig offentlig reglering avsedd att ersätta den »automatiska kontroll» som eljest skulle kommit till stånd genom kon- kurrens.

Som starkt understrykes i de sakkunnigas direktiv, är emellertid spörs- målet om förekomsten av konkurrensbegränsning väl att skilja från frå- gan om i vad mån konkurrensbegränsningen vållar någon skadlig verkan. Stordrift kan i många fall vara en nödvändig förutsättning för en effektiv produktion. Det skulle vara olämpligt att i vårt land söka tillämpa den stundom i USA använda metoden att tvinga en monopolist, vars produk— tionskapacitet räcker till för hela landets behov, att upplösa sitt företag i mindre konkurrerande enheter. Det finns exempel på koncernbildningar, som medfört en monopolisering men samtidigt också en rationalisering, vars frukter till stor del även kommit konsumenterna till godo. En sam- verkan mellan företag kan inte sällan ta sikte på väsentligen sådana kon— struktiva uppgifter som standardisering, forskning, rationalisering, yrkes- utbildning 0. (1. En kartell, som organiserat en rationell fördelning av pro- duktionen mellan specialiserade företag, eller som lyckats eliminera kors- transporter, kan härigenom ha medverkat till en höjd produktivitet.

Om sålunda långtifrån alla monopolister och karteller missbruka den makt som en konkurrensbegränsning ger dem, utan tvärtom kunna använda den till det allmänna bästa, föreligger dock ofta stor risk för att denna makt blir utnyttjad på ett olämpligt sätt. En monopolist eller en kartell kan ta höga priser i förhållande till kostnaderna. Eller en kartell bestämmer pri- serna efter kostnaderna hos det minst effektiva företag, som tillhör kartel- len, och ger därmed detta företag en skyddad ställning. Kartellens prissätt- ning kan samtidigt innebära en extra lockelse till etablering av nya företag. AV båda dessa skäl kunna de totala kostnaderna inom branschen bli högre, än som är nödvändigt. Ett kvoteringsavtal, som ger varje företag i kartel- len en viss andel av marknaden, kan likaledes innebära ett skydd för före- tag med höga kostnader och samtidigt ett hinder för andra företag att göra sig gällande på marknaden i förhållande till sin effektivitet. Om en domi- nerande tillverkare eller grupp av tillverkare ingår exklusivavtal med en organisation av återförsäljare och därmed förbehåller medlemmarna i denna organisation alla leveranser eller åtminstone ger dem särskilda förmåns-

• Sida 14
•  Original

rabatter, kan det bli mer eller mindre omöjligt för återförsäljare, vilka icke lyckats bli invalda i organisationen eller Önska tillhöra densamma, att kon kurrera på lika villkor. I vissa fall kunna företag, som icke själva skulle önskat medverka i ett konkurrensbegränsande samarbete, dock tvingas till sådan medverkan för att kunna erhålla leverans på samma villkor som kon- kurrerande företag. Är exklusivavtalet dubbelsidigt, så att återförsäljare- organisationens medlemmar lovat att uteslutande eller övervägande föra leverantörspartens varor, kan detta stödja en konkurrensbegränsning i till- verkningsledet _— och detta på ett sätt, som likaledes kan ge anledning till betänkligheter.

I vissa fall kan importkonkurrens genom sådana exklusivavtal försvå— ras, vilket betyder, att handelsutbytet med utlandet begränsas annorledes än genom statsmakternas beslut. Import kan vidare hämmas genom avtal mellan svenska och utländska producenter innebärande ömsesidigt hemma- marknadsskydd, d. v. s. parterna förbinda sig antingen att icke alls expor- tera. till varandras marknader eller att exportera till varandras länder en- dast till priser, som icke understiga vad de inom landet arbetande kartell- medlemmarna uttaga. Alla slag av dylika avtal, som inskränka utrikeshan- deln i högre grad än vad statsmakterna avsett, te sig _— där icke särskilda skäl kunna anföras till förmån för desamma — i allmänhet principiellt olämpliga, nämligen i den mån skyddet antingen allmänt förhindrar eller försvårar import till Sverige eller hindrar en utländsk leverantör, som på den egna marknaden säljer till lägre priser än motsvarande svenska till- verkare ta ut på svensk marknad, att vid försäljning till Sverige gå ned ända till de priser (plus frakt etc.), som han får i det egna landet.

Även bruttoprisbindningar kunna inte sällan åstadkomma olämpliga verkningar. På liknande sätt som horisontella avtal mellan olika återförsäl- jare om att hålla vissa priser hämma de sålunda priskonkurrensen inom handeln och hindra distributionsföretag, som arbeta med särskilt låga kost- nader, att låta dessa låga kostnader ta sig uttryck i prissättningen. Vidare kan pris- och kvalitetskonkurrensen mellan olika leverantörer av brutto- prissatta varor inte sällan träda i bakgrunden i förhållande till en konkur- rens, som leder till höga distributionskostnader. I flera fall kan t. ex. kon- kurrensen mellan leverantörerna ta sig uttryck i att återförsäljarna erhålla relativt förmånliga marginaler. Detta behöver dock inte betyda, att återför- säljarnas vinster äro höga. Samtidigt med att priskonkurrensen hålles till- baka inom handeln, kan nämligen en kostnadskrävande service—konkurrens inom distributionen skärpas. Även om denna service-konkurrens är väl- kommen för vissa kunder, gäller å andra sidan, att konsumenterna icke få fria möjligheter att välja mellan å ena sidan lägre priser och mindre service och å andra sidan mera service och högre priser. En sådan begränsning i konsumenternas valmöjligheter synes ofta ägnad att väcka betänkligheter. Bruttoprisbindningar i förening med horisontella prisavtal mellan återför-

• Sida 15
•  Original

säljare kunna vidare stimulera etableringen inom handeln. Även detta kan medföra ökade kostnader. Emellertid utlöser en stark etableringslust ofta en reaktion i form av organiserad nyetableringskontroll, vanligen genom avtal mellan organisationer av återförsäljare och leverantörer, varvid de senare förbinda sig att vägra sälja till »icke godkända» återförsäljare. Ge- nom sådan nyetableringskontroll, som förekommer inom ungefär hälften av detaljdistributionen, begränsas uppkomsten av nya företag inom distri- butionen. Detta kan synas vara tacknämligt, nämligen i den mån som anta— let distributionsföretag kan anses vara för stort och distributionskostna- derna av detta skäl höga. Å andra sidan kan en nyetableringskontroll även underbygga förekommande prisbindningar och därigenom ytterligare läsa ett system av konkurrensbegränsningar på ett sätt, som icke sällan äventyrar möjligheterna att åstadkomma en sådan rationalisering av distributions- strukturen, att även konsumenterna få del av rationaliseringsvinsterna. En organiserad nyetableringskontroll synes därför ofta ägnad att medföra verkningar, som i stort sett te sig mindre gynnsamma.

Under senare år har emellertid ett flertal konkurrensbegränsningar un- danröjts eller mildrats. I slutet av 1950 hade nära en tredjedel av de kar— tellavtal, som då voro införda i kartellregistret, blivit hävda, och åtskilliga andra hade underkastats modifikationer, nästan alltid i liberaliserande rikt— ning. Sedan dess ha ytterligare flera överenskommelser upphört att gälla eller blivit modifierade, samtidigt som en del tidigare okända avtal införts i registret; i några fall ha under senare är nya avtal tillkommit.

På vissa områden ha mycket betydande komplex av kartellavtal blivit helt eller till övervägande del undanröjda. Benägenheten att häva eller mildra kartellavtal har säkerligen berott på den allt större uppmärksam— het, som förekomsten av konkurrensbegränsning inom näringslivet väckt, i den mån som monopolutredningsbyråns publiceringsarbete fortskridit, och vidare på det undersökningsarbete, som utförts eller utföres av vissa sär- skilda kommittéer, t. ex. 1947 års elbranschkommitté, 1947 års byggnads- materialutredning och nyetableringssakkunniga. Icke minst den omständig— heten, att nyetableringssakkunnigas utredningsuppdrag avser det allmänna problemet om åtgärder mot skadlig konkurrensbegränsning, torde ha varit ägnad att hos många företagare och organisationer av företagare stimulera intresset för att undanröja sådana förhållanden, som kunna bli föremål för kritik och användas som motiv för en lagstiftning, vilken man på åt- skilliga håll inom företagslivet finner vara mindre önskvärd. Detta ökade intresse för att häva och modifiera konkurrensbegränsningar har bl. a. tagit sig uttryck i organiserade åtgärder från vissa huvudorganisationers sida. Sålunda har Sveriges industriförbund för ändamålet inrättat en särskild kartellbyrå.

Dylika liberaliseringstendenser böra hälsas med stor tillfredsställelse. Särskilt i förening med offentliga åtgärder kan denna s. k. självsanering

• Sida 16
•  Original

inom näringslivet i vissa fall bli av väsentlig betydelse. Enbart »självsane- ring» kan emellertid befaras i många fall leda till alldeles otillräckliga re- sultat. Skulle man helt lita till självsanering kan man nämligen i varje enskilt fall ej komma längre än vad just de företagare, vilka svara för en viss konkurrensbegränsning, anse rimligt från de värderingssynpunkter, som de finna lämpliga och som naturligen ofta i avsevärd grad skilja sig från dem, som te sig giltiga ur mera allmänna synpunkter. Det är även ovisst i vad mån detta relativt nyligen intensifierade intresse för självsanering inom näringslivet skulle förbli lika starkt, därest statsmakterna skulle besluta att tills vidare avstå från att för sin del vidtaga mera direkta åt- gärder mot skadlig konkurrensbegränsning, och frågan om sådana åt- gärder därmed för lång tid framåt skulle komma i bakgrunden. De huvud- organisationer inom näringslivet, som ägna sig åt uppgiften att söka åstadkomma ett friare konkurrensförhållande, skulle, om statsmakterna upphörde att visa intresse för saken, sannolikt få svårare att vinna med- verkan från de enskilda medlemmar i organisationerna, som svara för de särskilda konkurrensbegränsningarna. Härtill komma andra faktorer, som böra uppmärksammas. I vissa fall kan en konkurrensbegränsande sam- verkan i realiteten fortsätta, även om det avtal, som förut reglerat denna samverkan, blivit hävt. Sannolikt ännu viktigare är det förhållandet, att det under nu aktuella förutsättningar icke alltid blir så stor omedelbar för- ändring i praktiken därigenom att t. ex. ett prisavtal blir hävt _— inte ens om även det faktiska samarbetet upphör; motståndet mot att undanröja kartellöverenskommelser kan därför i många fall för närvarande vara vida svagare än normalt. Ty, när det å ena sidan råder ett starkt inflationstryck och å andra sidan finns priskontroll, är det ofta föga antagligt, att de av priskontrollen angivna högstpriserna skulle komma att underskridas, i och med att ett kartellavtal upphör att gälla. I den män i framtiden mera nor- mala marknadsförhållanden utveckla sig, kan hävandet av dessa prisavtal däremot väsentligt oftare få praktisk betydelse. Men att döma av tidigare erfarenheter kan då också motståndet mot fortsatta uppmjukningar av konkurrensbegränsningar bli starkare, och försök att återuppbygga redan raserade konkurrenshinder eller att införa helt nya regleringar kunna även göra sig märkbara. De resultat, som under senare år vunnits genom s. k. självsanering, äro utan tvivel delvis reella men delvis också av väsentligen formell innebörd. Det föreligger ännu icke någon erfarenhet om utsikterna att enbart på denna väg nå mera märkbara resultat, när förutsättningarna bli sådana, att resultaten även mera allmänt skulle kunna bli av reell vikt.

Förslag. För att tillräckliga resultat skola kunna nås, erfordras enligt de, sakkunnigas uppfattning ytterligare offentliga åtgärder.

De sakkunniga ha ingående diskuterat olika huvudalternativ för utform— ningen av sådana åtgärder. Enligt ett alternativ skulle för det första mono-

• Sida 17
•  Original

17 palutredningsbyrån förstärkas och för det andra ett särskilt fristående för- handlingsorgan, en s. k. näringsfrihetsnämnd inrättas. Detta organ skulle, med stöd av uppgifter från monopolutredningsbyrån och vederbörande par- ter, bedöma i vad mån särskilda konkurrensbegränsningar vore att betrakta såsom ur allmän synpunkt skadliga. Bedömningen skulle verkställas i en- lighet med i särskild lag angivna normer. I de fall, då organet funne, att skadlig verkan förelåge, skulle organet söka genom förhandling häva eller på lämpligt sätt omforma den konkurrensbegränsning, som vållat ifråga— varande verkan. Om en sådan förhandling icke ledde till önskvärt resultat, skulle organet i offentlig skrivelse till Kungl. Maj:t göra anmälan om ifråga- varande konkurrensbegränsning, dess skadliga verkan och om det faktum att sådan skadlig verkan fortfarande förelåge, emedan organet icke i till- räcklig omfattning lyckats få konkurrensbegränsningen hävd eller omfor- mad. Organet skulle däremot enligt detta alternativ ej ha befogenhet att vidtaga åtgärd med tvingande verkan, och icke heller Kungl. Maj:t skulle i detta hänseende givas mera vidsträckta befogenheter än för närvarande.

Genom en sådan anordning skulle likväl i många fall betydande resultat kunna nås. Man skulle härigenom väsentligt mera effektivt än hittills kunna utnyttja publiceringsmetodiken, som redan i åtskilliga fall visat sig kunna medföra goda resultat. Dock skulle resultaten bli ojämna, eftersom avgö- randet i sista hand helt skulle ligga hos de parter, som svara för konkur- rensbegränsningarna, och som säkerligen långt ifrån alltid skulle vara be- redda att acceptera den uppfattning om skadligheten av en konkurrens- begränsning, som legat till grund för näringsfrihetsnämndens ställnings— tagande. Inte minst i de fall, då en konkurrensbegränsning medför påtag- liga vinster för vederbörande enskilda part, kunde det befaras, att resul- taten icke sällan skulle bli otillräckliga.

Av dylika skäl ha de sakkunniga ansett detta alternativ ej tillfredsstäl— lande. De sakkunnigas förslag inbegriper alla positiva element i det disku- terade alternativet. Men det går längre. Näringsfrihetsnämnden föreslås även få befogenhet att vidtaga åtgärd med tvingande verkan.

I och med att nämnden sålunda också får rätt att vidtaga tvingande åt— gärd, ökas dess möjligheter att genom förhandling åstadkomma erforder— liga rättelser. De sakkunniga räkna med att det övervägande flertalet av de frågor, som komma under näringsfrihetsnämndens behandling, redan på detta sätt skola få en tillfredsställande lösning. Men om en förhandling icke leder till önskvärt resultat, skall nämnden äga befogenhet att genom föreläggande ålägga vederbörande att häva eller så omforma en konkur- rensbegränsning eller att eljest förfara på sådant sätt, att skadlig verkan icke längre vållas. Fråga om brott mot sålunda givet föreläggande behand— las Vid allmän domstol enligt vanliga straffrättsliga regler.

Det är sålunda att märka att fråga om straff icke i något fall kan före— komma redan på den grund att en företagare genomfört eller medverkat i

• Sida 18
•  Original

en konkurrensbegränsning, även om denna efter prövning befunnits vara allvarligt skadlig. Straff kan nämligen inträda först sedan nämnden _— om rättelse icke vunnits genom förhandling _ meddelat föreläggande och ve- derbörande därefter helt eller delvis underlåter att ställa sig föreläggandet till efterrättelse.

Näringsfrihetsnämnden föreslås bestå av sju ledamöter. Av ledamöterna skola två vara lagkunniga och i domarevärv erfarna samt två äga särskild insikt i ekonomiska frågor. Dessa ledamöter utses för viss tid av Kungl. Maj:t (fasta ledamöter). En av dem förordnas till ordförande och en till vice ordförande. Övriga tre ledamöter (tillfälliga ledamöter) tillkallas särskilt för varje ärende och utses inom ett till nämnden knutet råd sålunda, att en av dem representerar konsument- och löntagareintressena, en företagare- intressena samt en den statliga förvaltningsmyndighet, som företrädes inom rådet, och till vars ämbetsområde ärendet närmast har anknytning. Rådet skall bestå av 21 ledamöter, av vilka sex skola representera konsument- och löntagareintressena, tio företagareintressena (8 utsedda efter förslag av riksorganisationer inom näringslivet samt 2 bland företagare, som ej äro anslutna till riksorganisation) samt fem vissa ämbetsverk (kommerskol- legium, jordbruksnämnden, bostadsstyrelsen, bank- och fondinspektionen samt försäkringsinspektionen). Rådet, som skall höras i ärenden av större vikt eller principiell betydelse, eller då någon dess medlem så begär, skall icke verkställa omröstningar och skall heller icke eljest medverka i nämn- dens beslut, för vilka nämnden ensam ansvarar. Men varje medlem i rådet skall ha rätt att till offentligt protokoll låta anteckna sin mening.

Nämnden skall icke ha att av eget initiativ taga upp fråga om ingri- pande i visst fall till behandling, utan när en fråga kommer upp till be- dömning inför nämnden, skall alltid förekomma förhandling mellan två parter. Nämnden skall sålunda icke fungera både som >>åklagare>> och »do- mare». En partsförhandling blir naturlig, när en enskild part, t. ex. ett före- tag, som anser sig missgynnat eller hindrat genom någon inskränkning i konkurrensen, eller en sammanslutning av konsumenter vänder sig ill nämnden för att söka få en konkurrensbegränsning hävd eller ändrad. Skulle näringsfrihetsnämnden endast ha att taga upp fall, som på sådant sätt bragtes inför densamma, komme emellertid initiativen att bero av mera tillfälliga förhållanden — exempelvis i vad mån en enskild part tror sig kunna vinna något för egen del genom att vända sig till nämnden eller om han fruktar repressalier från sin eventuelle motpart och därför avstår från att ta upp saken. Uppgiften att hindra skadlig konkurrensbegränsning är emellertid i första hand ett samhällsintresse och därför böra initiativen till väsentlig del komma från ett samhälleligt organ. Av detta skäl föreslå de sakkunniga, att det tillsättes en av nämnden oberoende ombudsman för näringsfrihetsfrågor, som får en ställning i huvudsak liknande en allmän åklagares. Det blir hans uppgift att söka i första hand taga initiativ till att

• Sida 19
•  Original

sådana frågor, som förefalla vara av särskilt intresse ur allmän synpunkt, komma upp till behandling inom nämnden. Ombudsmannen skall även ha rätt att företräda det allmänna intresset vid behandling av ärende, vilket upptagits inför nämnden på initiativ av enskild part, som själv inför nämn- den anför sina synpunkter.

Över beslut av nämnden att utfärda eller icke utfärda föreläggande samt beträffande utformningen av föreläggande kan klagan föras hos regerings- rätten, som för medverkan i sådana ärenden efter hand förutsättes få en ekonomiskt sakkunnig ledamot.

Den utredande verksamhet, som är en förutsättning såväl för näringsfri— hetsnämndens som ombudsmannens arbete, bör, för att densamma skall få en fullt objektiv karaktär, anförtros åt från båda dessa myndigheter fullt självständiga organ. Det har i enlighet härmed ansetts lämpligt att låta mo— nopolutredningsbyrån (resp. bank- och fondinspektionen samt försäkrings— inspektionen) alltjämt handhava den registrerings— och undersökingsupp- gift, som ålagts dem enligt 1946 års lag, med skyldighet för dem att på begäran av nämnden och ombudsmannen fullgöra de undersökningar, som erfordras för bedömning av visst ärende. Bestämmelserna i 1946 års lag ha i enlighet härmed, med huvudsakligen redaktionella ändringar, över- förts till den av de sakkunniga föreslagna nya lagstiftningen.

Näringsfrihetsnämnden föreslås få befogenhet att till prövning för even- tuell åtgärd upptaga följande tre fall av konkurrensbegränsning, nämligen

1) då företagare eller till följd av gemensamma ägareintressen eller på annan liknande grund sammanhållen grupp av företagare svarar för en be— tydande del av företagsamheten inom visst område;

2) då företagare samverka på grund av kartellavtal eller annan överens- kommelse eller eljest i tyst samförstånd tillämpa gemensamt förfarande; samt

3) då företagare i sin försäljningsverksamhet meddelat föreskrift om lägsta pris för återförsäljning av förnödenhet.

Vad gäller den första punkten, har icke ansetts lämpligt att uttryckligt ange hur stor del av marknaden, som skall vara behärskad av ett monopol- företag, koncern o. (I. för att konkurrensen skall anses vara begränsad. Hänsyn skall nämligen tagas icke endast till den fria sektorns storlek utan också till effektiviteten av den konkurrens från in- eller utländska företag, som framträder inom densamma.

Det bör observeras, att den andra punkten icke endast inbegriper de fall, där konkurrensen är hämmad på grund av skriftliga eller muntliga avtal eller andra gemensamma bestämmelser, utan även fall av i tyst samför- stånd tillämpat gemensamt förfarande. Har det konstaterats, att en grupp företagare uppträda, som om en överenskommelse om organiserad sam— verkan förelegat, behöver sålunda icke dessutom ädagaläggas, att det finns

• Sida 20
•  Original

något formligt avtal, för att fallet skall kunna upptagas till närmare pröv- ning. Om näringsfrihetsnämnden endast skulle få behandla sådant gemen- samt uppträdande, som beror på påvisbara avtal eller bestämmelser, skulle detta innebära en premiering av dold samverkan.

Den tredje punkten ger näringsfrihetsnämnden befogenhet att behandla bruttoprisbindningar —— och detta även, där dessa icke bero på åtgärd av dominerande företag eller företagsgrupper eller på avtal o. (1. Som brutto- prisbindning betraktas härvid icke riktpriser, d. v. s. priser, som föreslagits av leverantören, men som leverantören icke tvingar återförsäljaren att ut- taga. Förutsättningen för att ett pris skall betraktas som riktpris och icke som »föreskrivet» pris är emellertid, att leverantören klargjort föråterförsäl- jaren, att han utan att riskera leveransvägran eller annan diskrimination kan uttaga lägre pris än som föreslagits.

Att en konkurrensbegränsning kan upptagas till behandling av närings- frihetsnämnden, betyder icke, att densamma nödvändigtvis är att betrakta såsom ur allmän synpunkt olämplig. Tvärtom är det nämndens uppgift att ta ställning till i vad mån så kan vara fallet. I lagförslaget äro angivna vissa normer för hur denna bedömning skall utföras, och dessa normer ha kon- kretiserats i betänkandets text.

Enligt i lagförslaget angiven definition vållar en konkurrensbegränsning »samhällsskadlig verkan», då den föranleder antingen

1) höga priser i förhållande till verkliga kostnader; 2) väsentlig fara för att kostnadssänkning förhindras eller försvåras eller att kostnadsökning uppstår eller att eljest teknisk eller ekonomisk ut- veckling hämmas; eller

3) väsentlig fara för sådan inskränkning av ekonomisk verksamhet, att försörjningen blir med hänsyn till rådande förhållanden otillfredsställande.

Bedömningen av i vad mån priserna äro höga i förhållande till kostna- derna skall taga sin utgångspunkt i en beräkning av förhållandet mellan den verkliga nettovinsten (inkl. 5. k. dold vinst) och ett på åter-anskaff— ningsprincipen grundat värde å i företaget nedlagt eget kapital. När det gäller medvetet åstadkomna >>konstlade>> konkurrenshinder, som kunna undanröjas, torde det dock i allmänhet böra vara tillräckligt att visa, att priserna genom sådan konkurrensbegränsning blivit högre i förhållande till kostnaderna än vad som skulle ha blivit fallet vid fri konkurrens. Bl. a. bör vidare beaktas, att lönsamheten vanligen är olika vid olika företag inom en kartell. Om vissa företag i en kartell ha så höga omkostnader, att vinsten är ringa eller obefintlig, är det därför inte uteslutet, att priset ändå kan anses vara för högt. Konkurrensbegränsningens huvudsakliga verkan kan nämligen ligga just i att mindre effektiva företag erhålla ett skydd, som befriar dem från tvånget att genom rationalisering söka sänka sina kost- nader. På så sätt kan branschens allmänna effektivitet hållas nere. Det-

• Sida 21
•  Original

samma kan bli fallet, om t. ex. förekomsten av prisbindningar ger en konst- lad stimulans till etablering av nya företag. Över huvud taget kan ifråga- sättas, om icke skadlig verkan ännu oftare består i att kostnaderna bli höga eller kostnadssänkning hämmas, än i att priserna bli höga i förhållande till kostnaderna.

En viktig förutsättning för en verksam konkurrens, som ger möjlighet till kostnadssänkning, är att olika företag få tillfälle att göra sig gällande på marknaden i förhållande till sin effektivitet. Detta kan emellertid hind- ras, om en dominerande leverantör eller grupp av samarbetande leverantö— rer på ett godtyckligt sätt missgynna vissa företag genom leveransstopp eller annan diskrimination, t. ex. i fråga om rabatter, eller om de genom särskilda förmånsrabatter eller eljest gynna vissa större köpare i ett efter— följande tillverknings- eller försäljningsled. Bedömningen av i vad mån godtycklig diskrimination skall anses föreligga, bör emellertid göras med försiktighet. Man bör icke motverka utan tvärtom söka främja en strävan att t. ex. gradera rabatterna efter de faktiska kostnader, som vållas av leve- ransernas storlek. Varje rabattskala, som ger intryck av att vara grundad på rationella företagsekonomiska principer, skall accepteras, och det kan inte begäras, att sådana skalor skola kunna ge någon rättvisa i detalj. Även om det bör ställas särskilda krav på ett monopolföretag, att det inte utsät- ter kundkretsen för någon olikformig behandling, måste dock även ett så— dant företag få begränsa antalet återförsäljare efter lämpliga ekonomiska principer. Det är däremot ofta mindre önskvärt, om en förening av leveran- törer inte endast åtnöjer sig med att för sina medlemmar organisera en upplysningstjänst beträffande kundkretsen utan dessutom föreskriver, att medlemmarna endast få sälja till vissa kunder. Särskilt synes fara för skad- lig verkan i många fall kunna föreligga, om den diskriminativa behand- lingen framstår som beroende av t. ex. att

1) kunden tillhör eller icke tillhör viss förening av distributörer; 2) kunden representerar viss företagsform eller affärstyp; 3) konkurrenter till den kund, som utsättes för den olikformiga behand- lingen, utövat inflytande på leverantörens ställningstagande;

4) enskild nyetableringskontroll genomförts; 5) säljaren vill förmå kunden att medverka i viss konkurrensbegräns— nmg.

Diskrimination kan upptagas till behandling och föranleda åtgärd även om leverantörerna arbeta i konkurrens med varandra, nämligen om leve- rantörernas uppträdande i detta avseende bestämts av en dominerande kö- pare eller samarbetande grupp av köpare. I den mån någon åtgärd föranle- des av sådant förhållande, skall denna givetvis riktas mot köparsidan.

Vid näringsfrihetsnämndens bedömning av olika inskränkningar i kon- kurrensen kan det i flera fall visa sig omöjligt att bevisa, vare sig att skad-

• Sida 22
•  Original

lig verkan vållas eller att sådan verkan icke vållas. I flera dylika fall torde näringsfrihetsnämnden böra avstå från att vidtaga åtgärd. Det skulle dock för lagstiftningens effektivitet vara äventyrligt, om nämnden skulle under— låta att ingripa mot alla de konkurrensbegränsningar, beträffande vilka endast med övervägande sannolikhet kan ådagaläggas, att skadlig verkan följer. Av detta skäl har, som förut framgått, föreslagits, att redan en väsentlig fara för att en konkurrensbegränsning medför höga kostnader. motverkar kostnadssänkning eller vållar en med hänsyn till rådande för— hållande otillfredsställande försörjning, skall anses innefatta skadlig ver— kan. Därjämte har i många fall den synpunkten ansetts böra beaktas, att en enskild konkurrensbegränsning i sig själv kan innebära ett sådant in- grepp i näringsfriheten, att det mera är detta ingrepp, som bör motiveras, än en eventuell åtgärd, som skulle gå ut på att häva eller modifiera ifråga- varande hinder för konkurrensen. Därför ha i lagförslaget upptagits vissa regler om legal presumtion för att samhällsskadlig verkan förefinnes. Dessa regler föreslås bli tillämpade i följande tre fall:

1) då ensamföretagare eller därmed likställd grupp av företagare i sam— band med försäljningsverksamhet missgynnar vissa företagare;

2) då samarbete enligt kartellavtal eller eljest avser prissättning, avgi— vande av anbud, uppdelning av marknad eller missgynnande av vissa före— tagare; samt

3) då företagare tillämpar bruttoprisbindning.

Vad gäller diskrimination är bl. a. att märka, att under presumtionen endast komma sådana fall, som gå ut på att vissa köpare missgynnas — sålunda icke fall av »gynnande» — samt att det vanligen erfordras ingå— ende undersökning och övervägande innan det kan konstateras, om en olikformig behandling av köpare kan betraktas såsom diskriminativ. Först sedan så befunnits vara fallet, ställes frågan 0111 skadlig verkan, och det är därvid som presumtionsregeln skall komma till användning.

Presumtionsregeln torde bl. a. ge näringsfrihetsnämnden anledning att häva ett betydande antal bruttoprisbindningar. Har en bruttoprisbindning hävts, bör dock nämnden efter prövning kunna ge leverantören befogenhet att i speciella fall vägra leverans till återförsäljare som sålt till lägre pris än det rekommenderade riktpriset, nämligen om återförsäljaren tagit sär- skilt lågt pris endast för någon enstaka >>Iockva1'a». Är det däremot fråga om en återförsäljare, som håller lägre priser än övriga återförsäljare på en väsentlig del av sitt varusortiment eller tillämpar en rationell pris- och rabattdifferentiering för att uppmuntra till köp i stora poster e. d., skall sådant tillstånd till leveransvägran icke lämnas.

Presumtion om skadlig verkan blir hävd, om på utredning grundade san- nolika skäl finnas för antagande, att konkurrensbegränsningen icke medför sådan verkan. Detta gäller t. ex. om ett kartellavtal endast berör en ringa

• Sida 23
•  Original

del av marknaden, och på den övriga marknaden förekommer effektiv kon- kurrens. Det gäller bl. a. även, om det kan göras sannolikt, att konkurrens- begränsningen bidragit till en kostnadssänkande rationalisering, vars fruk- ter till väsentlig del även kommit konsumenterna till godo.

Ett av näringsfrihetsnämnden meddelat föreläggande kan gå ut på att ett kartellavtal, helt eller i viss del, skall hävas eller ändras; att företagare ej får vägra träda i affärsförbindelse med viss eller vissa företagare; att före- tagare ej får missgynna eller gynna viss eller vissa företagare; att företagare får tillämpa visst förfarande endast på visst sätt och i viss utsträckning; samt — under förutsättning att Kungl. Maj:t ger tillstånd därtill _ att ensamföretagare eller därmed jämställd grupp av företagare under en tid av högst ett år skall tillämpa viss grund för fastställande av pris eller andra affärsvillkor eller ej får överskrida visst högsta pris å särskilt angivna för— nödenheter eller nyttigheter.

Huvudregeln är, att näringsfrihetsnämnden icke skall uppträda som priskontrollorgan. När det gäller priskarteller eller bruttoprisbindningar, skall sålunda näringsfrihetsnämnden ej _ vare sig på förhandlingssta- diet eller i ett föreläggande _ söka sätta några andra priser, än de som gälla, utan befinnas förekommande prisbindningar vara till skada, skola de hävas. Denna metod kan emellertid inte användas, om det gäller en konkurrensbegränsning, som är mer eller mindre ofrånkomlig, såsom när ett företag har en tillräckligt dominerande ställning på marknaden för att i avsevärd grad kunna bestämma prissättningen, och det icke befinnes möjligt eller lämpligt att söka undanröja denna inskränkning i konkur- rensen. I sådana fall kan endast priskontrollmetoden användas. För att ytterligare säkerställa, att den icke utnyttjas annat än när inga andra me- del stå till förfogande, ställes emellertid det villkoret, att metoden endast får begagnas, om Kungl. Maj :t gett tillstånd därtill. När ett ett-årsföreläg— gande av denna karaktär utgått, har företaget åter rätt att själv bestämma priserna, men skulle då prissättningen bli sådan, att ånyo skadlig verkan vållas, får näringsfrihetsnämnden och Kungl. Maj:t ta ställning till frågan om nytt prisföreläggande. Det förutsättes, att näringsfrihetsnämnden icke i något fall erhåller bemyndigande att utfärda prisföreläggande så länge nuvarande offentliga priskontroll finnes.

Inom butikshandeln på nya bostadsområden framträda inte sällan in- skränkningar i konkurrensen, som ha sin grund i att antalet butikslokaler begränsas bl. a. genom byggnadsrestriktioner och stadsplanebestämmelser. Möjligheterna för olika företagsformer att bli representerade inom detalj— handeln på ett byggnadsområde kunna ofta vara beroende av den inställ— ning till de olika företagsformerna, som enstaka större kommunala, koope— rativa eller privata byggnadsföretag visa. De sakkunniga finna angeläget, att ramen för den framtida butikshandeln inom dylika områden blir så vid och dessutom så elastisk som möjligt, samt att olika företagsformer i gör-

• Sida 24
•  Original

ligaste mån beredas tillfälle att bli företrädda inom varje område. Däremot finna de sakkunniga icke lämpligt att få till stånd någon offentligt godkänd kvotering av olika företagsformers andelar i butikshandeln på olika ny- byggnadsområden. Några tvingande åtgärder för att få de nyss angivna önskemålen tillgodosedda föreslås icke. Däremot bör näringsfrihetsnämn— den få instruktion att, då så påfordras, genom förhandlingar verka för en friare konkurrens inom detaljhandeln på ny— och ombyggda bostadsom— råden.

Det bör ingå i näringsfrihetsnämndens uppgifter att uppträda som före— trädare för det allmänna intresset av en lämpligt avvägd konkurrens. Nämnden bör sålunda påkalla statsmakternas uppmärksamhet, när ut- formningen eller tillämpningen av offentliga regleringar ger anledning till privata konkurrensbegränsningar, vilka icke äro att betrakta såsom ofrån- komliga och av statsmakterna avsedda eller förutsedda följder av dessa regleringar.

Kostnader. Som av det föregående framgår, föreslå de sakkunniga en tre- delad organisation. Den alldeles övervägande delen av de mera personal- krävande arbetsuppgifterna ankommer emellertid på monopolutrednings- byrån inom kommerskollegium.

Kostnadsförslaget har utarbetats i två alternativ. Det större alternativet avser det fall att den statliga priskontrollen, vars kostnad under senare år uppgått till mellan 2,4 och 3,2 milj. kronor (omkring 200—250 anställda), avvecklas samtidigt med att den nu föreslagna lagstiftningen genomföres. Det mindre alternativet förutsätter, att priskontrollen tills vidare består. Anspråken på den här förevarande organisationens kapacitet blir i detta läge uppenbarligen mera begränsade än i det första fallet.

1) Enligt det större alternativet har föreslagits att monopolutrednings— byrån skall erhålla en personalstyrka av tillhopa 50 personer (mot nu 17) och utgöras av: 1 (1) kommerseråd och chef, 4 (0) byrådirektörer, 10 (4) förste aktuarier eller förste byråsekreterare, 10 (0) aktuarier, 12 (8) ama- nuenser jämte 13 (4) befattningshavare för kansli- och expeditionsarbetet. Arbetet föreslås organiserat på nio branschvis fördelade arbetsgrupper. Ord- föranden i näringsfrihetsnämnden har enligt detta alternativ ansetts böra beredas tillfälle att helt ägna sina krafter åt nämnden med löneställning i paritet med arbetsdomstolens ordförande. Vid nämnden anställes 1 sekre- terare (Ca 27) jämte skriv- och vaktpersonal (3 befattningshavare). Om- budsmannen för näringsfrihetsfrågor har föreslagits placerad i lönegrad Cp 15 och till sitt biträde erhålla 1 byråchef, 1 förste byråsekreterare och 1 amanuens jämte 3 skrivbiträden. Under hänsynstagande till statsverkets utgifter för kommerskollegii monopolutredningsbyrå i dess nuvarande or- ganisation, 258 000 kronor för år, har den i detta större alternativ föreslagna

1 Antalet nu befintliga befattningar har angivits inom parantes.

• Sida 25
•  Original

organisationen beräknats medföra en ökad kostnad för statsverket av i runt tal 701 000 kronor om året, vartill komma kostnaderna för ytterligare lokaler.

2) Utbyggnaden av monopolutredningsbyrån har i alternativ 2 ansetts kunna väsentligt begränsas. Dess personalstyrka har i enlighet härmed före- slagits skola omfatta 25 personer (mot nu 17), och bestå avlz 1 (1) kom- merseråd och chef, 1 (0) byrådirektör, 5 (4) förste aktuarier eller förste byråsekreterare (2 befattningar i 27 lönegraden uppflyttas till Ca 29), 4 (0) aktuarier, 8 (8) amanuenser samt 6 (4) befattningshavare för kansli— och expeditionsarbete. Arbetet fördelas å fyra branschvis organiserade ar- betsgrupper. Befattningen såsom ordförande i näringsfrihetsnämnden an- ordnas såsom en arvodesbefattning med ett arvode av förslagsvis 16000 kronor för år. Vid nämnden knytes endast en sekreterare (Ca 27). Ombuds— mannen erhåller till biträde 1 förste byråsekreterare (Ca 20) jämte 1 skriv- biträde. Statsverkets ökade utgifter vid det mindre alternativet (efter av- drag av kostnaderna för monopolutredningsbyrån i dess nuvarande organi- sation) har beräknats till i runt tal 232 000 kronor, vartill komma ökade lokalkostnader.

1 Antalet nu befintliga befattningar har angivits inom parentes.

• Sida 26
•  Original

] ,.' J' ijt'lz'l't'l'leMI

'|" IP |||-: |"A| . .” ...,. i?” ”"'"" dum ..! (| il 1. it;.

,'p"|||' , ||'|vi"|| j.

'[th'tll'icll

#h'll'll'l rpm" s*th'qelni' amma.-: ??bn'pmml ;uwanf ,

._|||_

*.,l.._-|.z|f

||| ||.

||' ||: ,. _

" ,,"7n ."' ..,. "y'." -..e

, |1.,,' ||||t '|| '| .' ' "Om "I'H . _' ”_,CL'...

• Sida 27
•  Original

Förslag till

L a g om skydd mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 5.

Med samhällsskadlig verkan av konkurrensbegränsning inom närings— livet förstås i denna lag:

1) att konkurrensbegränsning föranleder höga priser i förhållande till verkliga kostnader;

2) att konkurrensbegränsning föranleder väsentlig fara för att kostnads— sänkning förhindras eller försvåras eller att kostnadsökning uppstår eller att eljest teknisk eller ekonomisk utveckling hämmas;

3) att konkurrensbegränsning föranleder väsentlig fara för sådan in- skränkning av ekonomisk verksamhet, att försörjningen blir med hänsyn till rådande förhållanden otillfredsställande.

2 5.

1 mom. Med företagare förstås i denna lag envar, som yrkesmässigt

köper eller säljer viss förnödenhet,

utövar rörelse för utförande av viss tjänst åt annan, utövar rörelse, avseende in— eller utlåning av penningar eller handel med in- eller utländskt mynt eller värdepapper,

överlåter eller upplåter förmögenhetsrättighet av immateriell art, upplåter nyttjanderätt till viss förnödenhet, eller utövar sådan hotell- eller pensionatsrörelse, för vilken fordras myndig— hets tillstånd.

Med företagare likställes sammanslutning av företagare. 2 mom. Vad i denna lag stadgas i fråga om överenskommelse skall jämväl hava avseende på stadgar antagna av sammanslutning av företagare samt av sådan sammanslutning eljest utfärdade bestämmelser eller föreskrifter.

• Sida 28
•  Original

Denna lag äger ej tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Om offentligt ingripande till skydd mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning.

45.

1 mom. Offentligt ingripande i syfte att förhindra samhällsskadlig verkan här i riket av konkurrensbegränsning må på sätt i denna lag stadgas äga rum:

1) då företagare eller till följd av gemensamma ägareintressen eller på annan liknande grund sammanhållen grupp av företagare svarar för en betydande del av företagsamheten inom visst område;

2) då företagare samverka på grund av kartellavtal eller annan överens- kommelse eller eljest i tyst samförstånd tillämpa gemensamt förfarande; eller

3) då företagare i sin försäljningsverksamhet meddelar föreskrift om lägsta pris för återförsäljning av förnödenhet.

2 mom. Efter tillstånd av Konungen må i fall, varom i 1 mom. förmäles, offentligt ingripande jämväl ske i syfte att förhindra samhällsskadlig verkan utom riket av konkurrensbegränsning. Sådant tillstånd må meddelas allenast i den mån så påkallas av hänsyn till överenskommelse med främmande makt.

5 &.

Samhällsskadlig verkan av konkurrensbegränsning skall, såframt ej på utredning grundade skäl finnas för antagande att så ej är fallet, anses föreligga:

1) då företagare eller grupp av företagare, varom förmäles i 4 5 1 mom. 1), i sin försäljningsverksamhet missgynnar viss eller vissa företagare;

2) då kartellavtal eller annan överenskommelse eller förfarande, varom förmäles i 4 5 1 mom. 2), avser samarbete rörande prissättning, avgivande av anbud, uppdelning av marknad eller missgynnande av viss eller vissa före- tagare; samt

3) då företagare i sin försäljningsverksamhet meddelar föreskrift om lägsta pris för återförsäljning av förnödenhet.

6 &. För upptagande och avgörande av fråga om offentligt ingripande i fall, som i 4 & sägs, skall finnas en näringsfrihetsnämnd. De samhälleliga intressena skola inför nämnden företrädas av en om- budsman för näringsfrihetsfrågor.

• Sida 29
•  Original

29 7 5.

Fråga om offentligt ingripande må av näringsfrihetsnämnden upptagas till prövning allenast efter framställning av ombudsmannen för närings- frihetsfrågor, av företagare som beröres av förhållande gentemot vilket in- gripande påkallas eller av sammanslutning av konsumenter eller löntagare.

8 g.

1 mom. Finner näringsfrihetsnämnden vid prövning av fråga om offent- ligt ingripande att konkurrensbegränsning föranleder samhällsskadlig ver- kan, åligger nämnden att genom förhandling söka åstadkomma rättelse.

Vinnes icke rättelse vid sådan förhandling har nämnden att meddela före— läggande, varom i 2 mom. sägs, i de hänseenden, som erfordras för att för- hindra konkurrensbegränsningens skadliga verkan.

Är missförhållande av beskaffenhet att icke eller endast till viss del kunna undanröjas genom åtgärd, som nämnden sålunda har befogenhet att vidtaga, skall nämnden härom göra anmälan till Konungen.

2 mom. Föreläggande må avse: 1) att företagare skola helt eller i viss del upphäva eller ändra kartell- avtal eller annan överenskommelse;

2) att företagare ej må vägra att till viss eller vissa företagare sälja för- nödenhet, som av honom tillverkas eller saluhålles, eller att eljest träda i sådan affärsförbindelse, som i 2 g 1 mom. åsyftas, med viss eller vissa företagare;

3) att företagare ej må missgynna eller gynna viss eller vissa företagare i fråga om pris eller andra affärsvillkor;

4) att företagare eljest i sin verksamhet ej må tillämpa visst förfarande eller må tillämpa särskilt förfarande endast på visst sätt eller i viss ut— sträckning.

Efter av Konungen givet bemyndigande må föreläggande jämväl avse: 5) att sådan företagare eller grupp av företagare, varom förmåles i 4 5 1 mom. 1), under en tid av högst ett år i sin rörelse:

a) skall tillämpa viss grund för bestämmande av pris eller andra affärs- villkor;

b) ej må överskrida visst högsta pris å särskilt angivna förnödenheter eller nyttigheter.

Föreläggande må, då väsentligt ändrade förhållanden inträtt, av nämnden återkallas eller ändras.

Om näringsfrihetsnämnden m. m. 9 &. Näringsfrihetsnämnden skall bestå av sju ledamöter. Fyra av ledamöterna skola utses av Konungen för viss tid bland per— soner, som icke kunna anses företräda intressen inom näringslivet. Två av

• Sida 30
•  Original

dem skola vara lagkunniga och i domarevärv erfarna samt två äga särskild insikt i ekonomiska frågor. Av de sålunda utsedda ledamöterna förordnas en till ordförande och en till vice ordförande. För envar av de fyra leda- möterna skola finnas av Konungen utsedda ersättare, som uppfylla de för ledamoten i fråga stadgade behörighetsvillkoren. Äro både ordföranden och Vice ordföranden förhindrade att tjänstgöra uppehålles ordförandeskapet av ordförandens ersättare.

Övriga tre ledamöter av nämnden skola efter ordförandens bestäm- mande tillkallas för tjänstgöring vid handläggning av visst ärende och utses bland medlemmarna av det råd, varom i 10 & förmäles. En av de sålunda särskilt tillkallade ledamöterna skall representera de allmänna konsument- eller löntagareintressena samt en företagareintressen. Den tredje särskilt tillkallade ledamoten skall utgöras av företrädaren inom rådet för den stat— liga myndighet, till vars verksamhetsområde ärendet närmast har anknyt- ning. Vid utseende av representant för företagareintressen har ordföran— den att bereda den, gentemot vilken offentligt ingripande påfordrats, till- fälle att inkomma med förslag. Till sålunda framställt förslag bör skälig hänsyn tagas.

Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor förordnas av Konungen för viss tid. Han skall hava avlagt för behörighet till domareämbete föreskrivna kunskapsprov.

10 5.

Vid näringsfrihctsnämndens sida skall finnas ett råd. Rådet skall bestå av 21 ledamöter. Ledamöterna förordnas av Konungen för två år i sänder.

Av ledamöterna skola sex utses bland personer, som kunna anses utgöra företrädare för allmänna konsument- och löntagareintressen, samt två bland företagare, som icke äro anslutna till riksorganisation inom närings- livet. Åtta ledamöter skola utses efter förslag av de riksorganisationer inom näringslivet, som Konungen bestämmer, sålunda att inom rådet kommer att finnas företrädare för industri, grosshandel, detaljhandel, hantverk, jord— bruk, bank- och försäkringsväsende samt den konsumentkooperativa rörel- sen. Härjämte skall till ledamot utses en befattningshavare i kommerskol- legium med tjänstgöring å annan avdelning än monopolutredningsbyrån, en befattningshavare i statens jordbruksnämnd, en befattningshavare i bostadsstyrelsen, en befattningshavare i bank- och fondinspektionen samt en befattningshavare i försäkringsinspektionen.

För envar av rådets ledamöter skall finnas ersättare förordnad efter samma regler som angivits för rådets ordinarie ledamöter.

Ej må efter förslag av riksorganisation som ovan sagts utses flera än en ledamot i rådet jämte ersättare. Har vederbörligt förslag icke avgivits, förordnar Konungen ändå ledamöter och ersättare som här avses.

• Sida 31
•  Original

31 11 &.

Ledamot av näringsfrihetsnämnden eller rådet eller ersättare för ledamot skall vara svensk medborgare och hava uppnått tjugofem års ålder. Ej må befattningen utövas av den, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

12 &.

Näringsfrihetsnämnden åligger att höra rådet vid prövning av ärende av principiell natur eller särskild vikt, ävensom då ledamot av rådet beträf- fande visst ärende gjort framställning härom. Vid rådets hörande må om- röstning ej förekomma inom rådet.

13 5.

Har framställning om offentligt ingripande gjorts skall näringsfrihets— nämnden, innan nämnden avgör huruvida den ifrågavarande konkurrens- begränsningen är av beskaffenhet att föranleda samhällsskadlig verkan, bereda sökanden samt företagare, gentemot vilken framställningen riktats, tillfälle att vid sammanträde inför nämnden framlägga sina synpunkter. Till sammanträdet skall kallas jämväl ombudsmannen för näringsfrihets- frågor, ändå att denne ej är sökande. Är uppenbart att framställning ej förtjänar avseende må densamma dock avslås utan att hava handlagts vid sådant sammanträde som nu sagts.

14 &.

Näringsfrihetsnämnden är beslutför med fem ledamöter. Vid hesluts fat- tande skola närvara minst en av de lagkunniga och i domarevärv erfarna ledamöterna samt en av de ledamöter, som äga särskild insikt i ekonomiska frågor, ävensom företrädarna för de allmänna konsument- eller löntagare- intressena samt företagareintressena.

Såsom näringsfrihetsnämndens beslut gäller den mening, varom flertalet i nämnden enat sig, eller vid lika röstetal den som biträdes av ordföranden.

Beträffande jäv mot nämndens ordförande och ledamöter skall i tillämp- liga delar gälla vad om domarejäv är stadgat.

15 5.

Näringsfrihetsnämndens och rådets sammanträden skola vara offentliga. Förekommer anledning, att till följd av offentligheten yrkeshemlighet skulle röjas, äger nämnden förordna, att sammanträdet skall hållas inom stängda dörrar. Förhandling, varom i 8 5 1 mom. första stycket sägs, samt över- läggning till beslut skola hållas inom stängda dörrar, där nämnden ej fin- ner det kunna ske offentligt.

Nämnden äger förordna, att vad som förekommit vid sammanträde inför . stängda dörrar icke får uppenbaras.

• Sida 32
•  Original

Vid sammanträde med nämnden och rådet skall föras protokoll. An- gående av nämnden meddelat föreläggande skall skriftligt besked tillställas därav berörda parter.

16 å.

Näringsfrihetsnämnden samt ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor äga att av monopolutredningsmyndighet, varom i 17 & förmäles, erhålla nödigt biträde för utredning i sådant hänseende, som erfordras för prövning av fråga om offentligt ingripande i visst fall.

Om registrering av konkurrensbegränsande överrenskommelser m. m. 17 å.

Över kartellavtal och andra konkurrensbegränsande överenskommelser, som i fråga om verksamhet varom i 2 & förmäles beröra pris-, produktions-, omsättnings— eller transportförhållande här i riket, skall på sätt nedan stadgas föras register (kartellregister) hos myndighet, som Konungen be- stämmer (monopolutredningsmyndighet).

18 &. Företagare, vilken ingått eller eljest biträtt konkurrensbegränsande över- enskommelse som i 17 & sägs, är skyldig att efter anmaning av monopol- utredningsmyndighet anmäla densamma.

19 &. Anmaning må avse jämväl överenskommelse, som föreligger vid viss framtida tidpunkt eller som träffas eller tillämpas under viss tidsperiod.

20 &.

Vid anmälan enligt 18 5 skall fogas avskrift av överenskommelsen även— som av övriga handlingar, som erfordras för att fastställa dess innehåll. Är överenskommelsen helt eller delvis muntlig skall vid anmälan fogas full- ständig redogörelsc för innehållet.

21 å. Har företagare inbjudits att inkomma med skriftligt anbud och är före- tagaren bunden av överenskommelse, som avser viss ordning för avgivande av anbud eller pris i anbud, åligger honom att vid anbudets avgivande med— dela upplysning om överenskommelsen.

Om särskild undersökninv. 22 å .

Finner monopolutredningsmyndighet beträffande verksamhet, som i *.. & avses, anledning att befara samhällsskadlig verkan av konkurrensbegräns-

• Sida 33
•  Original

ning eller föreligga eljest särskilda skäl därtill, äger myndigheten besluta att verksamheten skall göras till föremål för undersökning i vad avser före- komsten av konkurrensbegränsning och därav föranledd inverkan på pris—, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden här i riket.

Sådan undersökning, som i första stycket sägs, skall tillika utföras i den mån så erfordras för att lämna näringsfrihetsnämnden eller ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor sådant biträde, varom i 16 å förmäles.

Efter medgivande av Konungen må undersökning, varom förmäles i första och andra styckena, avse förhållanden utom riket.

Allmänna bestämmelser.

23 å.

Näringsfrihetsnämnden äger i ärende angående offentligt ingripande före- lägga företagare, gentemot vilken ingripande påfordrats, att för nämnden hålla tillgängliga handelsböcker, korrespondens och övriga handlingar, vilka kunna vara av betydelse för vinnande av utredning i ärendet, samt att i öv- rigt meddela nämnden alla uppgifter, som i sådant hänseende erfordras. För utförande av undersökning, varom i 22 % sägs, äger monopolutrednings- myndighet motsvarande befogenhet i fråga om företagare, vars verksamhet avses med undersökningen.

Vad sålunda stadgats innebär icke skyldighet att röja yrkesheinlighet av teknisk natur.

Uppgiftsskyldig må kallas att inställa sig personligen.

24 &.

Därest det på grund av särskilda omständigheter finnes vara för vin- nande av nödig utredning i visst ärende erforderligt, äger näringsfrihets- nämnden förelägga jämväl annan än den som jämlikt 23 5 är uppgiftsskyl— dig att, på sätt och i den utsträckning i nämnda paragraf är stadgat, med- dela uppgift som där sägs. I den mån så på grund av särskilda omständig- heter finnes nödvändigt för fullföljande av viss undersökning, som i 22 & sägs, tillkommer monopolutredningsmyndighet enahanda befogenhet.

25 5. Vid meddelande av föreläggande eller kallelse enligt 23 eller 24 & äger näringsfrihetsnämnden och monopolutredningsmyndighet utsätta vite.

26 5. Den, som enligt 23 eller 24 å inställer sig inför näringsfrihetsnämnden eller monopolutredningsmyndighet, äger att därför uppbära ersättning en- ligt grunder, som fastställas av Konungen.

• Sida 34
•  Original

Över beslut av näringsfrihetsnämnden och monopolutredningsmyndighet må klagan föras hos Konungen inom tid, som för överklagande av förval- tande myndigheters och ämbetsverks beslut är stadgat.

Näringsfrihetsnämnden äger, när skäl därtill äro, förordna, att av nämn— den jämlikt 8 5 meddelat föreläggande skall lända till efterrättelse utan hin— der av anförda besvär.

Har förordnande som nu sagts meddelats må Konungen, då anledning till ändring av näringsfrihetsnämndens beslut finnes föreligga, omedelbart förordna att föreläggandet tills vidare icke skall lända till efterrättelse.

28 &. Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för till- lämpning av denna lag.

Ansvarsbestämmelser m. m. 29 &.

Underlåter någon att ställa sig av näringsfrihetsnämnden jämlikt 8 € meddelat föreläggande till efterrättelse,

eller underlåter någon att inom förelagd tid anmäla överenskommelse, som i 18 å sägs,

eller lämnar någon vid sådan anmälan eller i fall, som i 23 eller 24 & avses, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet oriktig uppgift,

straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen för- svårande, med fängelse.

Samma lag vare där någon som har eller haft att taga befattning med ärende om offentligt ingripande eller registrering av konkurrensbegrän— sande överenskommelse eller med undersökning, varom i 22 å sägs, i vidare mån än som kan anses erforderligt för uppdragets fullgörande yppar affärs- eller driftsförhållande, varom han i sin verksamhet i eller för uppdraget erhållit kännedom, eller där han begagnar sig av sådan kännedom för att bereda sig eller annan fördel eller för att göra skada.

Röjer någon utan giltigt skäl vad enligt nämndens förordnande icke får uppenbaras, eller

underlåter någon att meddela upplysning, som i 21 & sägs, straffes med dagsböter.

30 &.

Åtal för underlåtenhet att ställa sig av näringsfrihetsnämnden jämlikt 8 & meddelat föreläggande till efterrättelse må anhängiggöras endast efter anmälan eller medgivande av ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor.

Brott, som i 29 å andra stycket avses, må av allmän åklagare åtalas alle- nast efter angivelse av målsäganden.

• Sida 35
•  Original

Förekommer vid domstol mål om utdömande av vite, som utsatts enligt 25) 5, eller om brott, som i 29 & sägs, och finnes målets offentliga handlägg— ning kunna för någon medföra skada genom yppande av affärs- eller drifts— förhållande, må domstolen förordna att målet skall handläggas inom stängda dörrar.

32 &.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft å dag, som Konungen bestämmer. Genom denna lag upphäves lagen den 29 juni 1946 (nr 448) om övervak— ning av konkurrensbegränsning inom näringslivet; dock skall sistnämnda lag alltjämt äga tillämpning med avseende å anmaning som gjorts och un— dersökning som inletts innan den nya lagen trätt i kraft.

• Sida 36
•  Original

Förslag till Lag

angående ändrad lydelse av 2 & l4:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 5 1420) lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

14zo) mål om inmutning — — — erkända skatteförmedlingslmssor; mål om beslut av näringsfrihetsnämnden och monopolutredningsmyndighet på grund av lagen om skydd mot samhällsskadlig konkurrensbegräns- ning inom näringslivet;

Denna lag träder i kraft å dag, som Konungen bestämmer.

1 Senaste lydelse se SFS 1947:671.

• Sida 37
•  Original

Förslag till Lag

angående ändrad lydelse av 20 & lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Härigenom förordnas, att 20 5 lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar skall erhålla följande ändrade lydelse.1

20 &.

Handling i ärende angående offentligt ingripande till skydd mot sam- hällsskadlig konkurrensbegränsning, registrering av konkurrensbegränsande överenskommelse eller särskild undersökning, som avses i lagen om skydd mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning inom näringslivet, må, i den mån handlingen innehåller upplysning om företagares affärs- eller drifts- förhållanden, vilkas offentliggörande kan lända honom till men, icke i andra fall än Konungen bestämmer utlämnas förrän tjugo år förflutit från den (lag handlingen inkommit till den myndighet, som handlägger ärendet, eller hos myndigheten upprättats; dock att vad sålunda sagts ej skall gälla kar- tellregister.

På framställning av vederbörande företagare eller monopolutrednings- myndighet äger Konungen, om särskilda skäl därtill äro, förordna, att kar- tcllregister, såvitt angår däri intagna uppgifter rörande viss överenskom— melse, icke må utlämnas tidigare än tjugo år efter det anteckning om överenskommelsen gjorts i registret. Har framställning om sådant förord- nande gjorts, må, innan ärendet blivit av Konungen avgjort, kartellregistret i den del framställningen avser icke utlämnas. Vad nu sagts gälle ock hand- lingarna i ärendet; om utlämnande av sådan handling efter ärendets avgö— rande ägc vad i första stycket stadgas motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft å dag, som Konungen bestämmer.

1 Senaste lydelse se SFS 1946:449.

• Sida 38
•  Original

Med avseende å handlingar som inkommit till eller upprättats hos över- vakningsmyndighet, varom förmäles i lagen den 29 juni 1946 (nr 448) om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet, skall 20 å i dess nuvarande lydelse lända till efterrättelse jämväl efter det här ifrågavarande lag trätt i kraft.

Handlingar vilka inkommit till eller upprättats hos undersökningsmyn— dighet, varom förmäles i lagen den 18 juni 1925 (nr 223) om undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar, må ej utlämnas i andra fall eller i annan ordning än i nämnda lag sägs.

• Sida 39
•  Original

De sakkunnigas uppdrag

1 det yttrande till statsrådsprotokollet den 14 juni 1946, varmed chefen för handelsdepartementet, statsrådet Myrdal, motiverade förslaget om till- kallande av särskilda sakkunniga för att utreda frågan om behovet att un- danröja enskild nyetableringskontroll inom näringslivet och vissa olämpliga konkurrensmetoder såsom bojkott, exklusivavtal och prisdifferentiering. anfördes följande:

I 1936 års näringsorganisationssakkunnigas betänkande angående Organiserad samverkan inom svenskt näringsliv (SOU 1940: 35) berördes bland annat frågan om den nyetableringskontroll, som tillämpas inom olika delar av näringslivet samt om vissa olämpliga konkurrensmetoder, såsom bojkott, prisdifferentiering och ex- klusivavtal, vilka användas dels för att göra etableringskontrollen effektiv dels så- som kampmedel mot vissa redan bestående företag, exempelvis konsumtionsför- eningar eller enhetsprisaffärer.

Det framgick av denna redogörelse, att inom branscher, som fordrade stora kapitalinvesteringar, nyetableringskontroll i viss utsträckning utövades därigenom att bankerna kunde visa obenägenhet att ge krediter till nya företag; den kunde stundom även utövas genom vissa sammanslutningar. Inom branscher, som icke fordrade större kapitalinvesteringar, i första hand handeln, var sistnämnda form av etableringskontroll mera utbredd. Näringsorganisationssakkunniga gåvo också en närmare beskrivning av de metoder, som kunde komma till användning för att genomföra kontrollen. Exklusivavtal innebar antingen, att leverantörer förmåddes att icke verkställa leveranser till, exempelvis, nya företag respektive till sådana nya företag, som icke blevo upptagna i existerande branschsammanslutning, eller att återförsäljare fingo förbinda sig att endast sälja produkter från redan existe— rande företag eller från företag tillhörande viss organisation. Det kunde även före- komma dubbelsidiga exklusivavtal, varvid leverantörerna förbundo sig att endast sälja till medlemmar av exempelvis viss köpmannaorganisation, och denna orga- nisation i sin tur utlovade, att dess medlemmar endast skulle köpa från de orga- niserade leverantörerna. Uttrycket bojkott avsåg en organiserad leveransstrejk mot, exempelvis, viss återförsäljare eller grupp av återförsäljare respektive en orga- niserad köpstrejk riktad mot viss leverantör eller grupp av leverantörer. En annan metod gick ut på att kräva kontant betalning av nya företag, en tredje att ge redan existerande företag extra rabatter (prisdifferentiering) eller annan förmånsbe- handling. Vidare kunde konkurrens undanröjas genom tillfälligt priskrig. Inom flera branscher hade utbildats särskilda organ med uppgift att taga ställning till nyetableringsfrågor. Detta gällde exempelvis om livsmedelsbranschen, inom vil- ken en fast organisation för detta ändamål skapats år 1934. Samarbetsnämnder i län eller motsvarande områden med representation för köpmän och grossister hade, jämte Ke-Li-Fa (kemisk—tekniska och livsmedelsfabrikanter förening), att

• Sida 40
•  Original

i första hand söka avgöra etableringsärenden. Om överenskommelse härvid icke kom till stånd, kunde ärendena gå vidare för slutligt avgörande till permanenta centralnämuden, som hade representation för Ke-Li-Fa, grossistförbundet och köpmannaförbundct samt opartisk ordförande. Inom textilbranschen tillämpades, också sedan 1934, en liknande ordning. Dessa två branscher, jämte färg- och kemi— kaliebranschen och parfymbranschen voro anslutna till det 5. k. centrala rapport- systemet för nyetableringsärenden (CERA), som lämnade anslutna leverantörer meddelande om alla beslut i etableringsfrågor. Järnhandeln utgjorde ett annat exempel på en bransch med genomförd etableringskontroll. Här fungerade sedan 1934 en nämnd med representation för centralstyrelsen för Sveriges järnhand- lareföreningar, manufaktursektionen inom järn- och metallvaruleverantörförening- en samt järnhandelsbiträdenas riksförbund; även denna nämnd hade opartisk ordförande.

Näringsorganisationssakkunniga framlade med hänsyn till krigsläget icke något förslag till åtgärder men diskuterade dock bland annat möjligheten av en spe- ciallagstiftning mot olämpliga konkurrensmetoder, exempelvis'bojkott, exklusiv- avtal och prisdifferentiering. Ett närmare ställningstagande till frågan om vilka metoder, som borde anses tillåtna och vilka som borde vara förbjudna, ansågo de sakkunniga böra ske på grundval av särskild utredning i ämnet. Bland de fråge- ställningar, som i sammanhanget ägde intresse, framhölls bland annat spörsmålet, huruvida det kunde anses förenligt med samhällsintresset, att företag eller sam- manslutning, som kontrollerar hela tillgången inom Sverige av en viss råvara eller ett visst halvfabrikat, vägrar att försälja dessa produkter till viss producent eller uppställer som villkor för leverans, att denne skall hålla vissa priser eller i övrigt följa vissa riktlinjer för sin försäljningspolitik.

I sitt Betänkande angående övervakning av konkurrensbegränsande företeelser inom näringslivet (SOU 1945: 42) anförde planeringskommissionen bland annat följande:

Under kriget har nyetableringskontrollen skärpts ytterligare. Inom detaljhandeln ha vissa avtal blivit strängare, i så måtto att de utvidgats (till att) gälla icke endast nyetableringar utan även förflyttning i syfte att erhålla ny kundkrets. Nya gros- sistsammanslutningar och tillväxten av de äldre ha även bidragit till antingen tillkomsten av avtal i nya branscher eller till större effektivitet i de äldre avtalen. I grosshandeln, som tidigare icke haft någon kontroll över nyetableringarna, har ett första avtal av detta slag gällande grossistnominering slutits, vilket berör livs- medels- och kemisk-tekniska branscherna.

Kommissionen framhöll vidare, att nyetableringsavtalen givetvis skulle komma att falla under den av kommissionen föreslagna lagen om övervakning av kon- kurrensbegränsande företeelser. Med hänsyn till begränsningen i det föreslagna övervakande organets befogenheter, som endast skulle avse registrering av kartell- avtal samt specialundersökningar och publicering, ansåg emellertid kommissio- nen, att frågan om en lagstiftning i det av näringsorganisationssakkunniga före- slagna syftet snarast borde göras till föremål för utredning.

Vid remissbehandlingen av kommissionens förslag har Stockholms handelskam— mare, beträffande frågan om olämpliga konkurrensmetoder, såsom vissa slag av bojkott, exklusivavtal och prisdifferentiering, erinrat om att kammaren vid flera tillfällen ifrågasatt, att i lagen om illojal konkurrens skulle införas en s. k. general- klausul, d. v. s. ett allmänt stadgande om förbud mot konkurrenshandlingar, som strida mot god affärssed. Göteborgs handelskammare uttalade sig i samma rikt- ning. Kommerskollegium tillstyrkte kommissionens förslag om utredning rörande en lagstiftning till förhindrande av olämpliga konkurrensmetoder samt ansåg, att

• Sida 41
•  Original

den av handelskamrarna i Stockholm och Göteborg väckta frågan om en s. k. generalklausul härvid borde undersökas.

Till handelsdepartementet ha inkommit flera framställningar och yttranden i här ifrågavarande ämne. Sålunda har kooperativa förbundet i en skrift av den 24 november 1945 begärt att den av plancringskommissionen föreslagna utred— ningen måtte igångsättas, så snart ske kunde och bedrivas så skyndsamt, att en lagstiftning, som gåve konsumenten skydd och gjorde 1864 års näringsfrihets— förordning allmänt respekterad inom näringslivet, utan onödig tidsutdräkt kunde komma till stånd. I denna framställning berörde kooperativa förbundet bland annat även den s. k. likaprisnämnden, som är ett organ för Sveriges köpmanna- förbund, Sveriges grossistförbund, inköpscentralernas aktiebolag (ICA), svenska frisörföreningen samt kemisk-tekniska fabrikantförbundct jämte samarbetande fa— brikantcr. Denna nämnd har till uppgift att tillse att av fabrikanter åsatta priser å märkesvaror icke underskridas.

I en skrift av den 24 mars 1946 har Skånes speceri- och livsmedelshandlare- förbund framhållit, att nyetableringskontrollen stode helt i strid med näringsfri- hetens anda och att fri konkurrens inom varudistributionen skulle utgöra den bästa garantin för åstadkommande av rationalisering inom handeln. Frågan hade även sociala aspekter, eftersom nya företagare icke i förväg bleve varnade utan utsattes för ingripande först sedan de insatt sina kapital i företag, som genom den efterföljande blockaden i de flesta fall vore dömda att gå under.

I remissyttrande över denna framställning har kommerskollegium förklarat sig anse, att de i framställningen påtalade förhållandena, även om de i viss utsträck- ning syntes grundade på missuppfattning, borde klarläggas. En särskild undersök— ning borde dock icke omedelbart företagas. Om den lagstiftning rörande monopol- övervakning genomfördes, varom proposition redan avlåtits till riksdagen, komme nämligen möjlighet att skapas för statsmakterna att genom ett särskilt övervak— ningsorgan följa utvecklingen av nyetableringskontrollen.

Sveriges grossistförbund har anfört, att nyetableringsavtalet inom livsmedels- branschen avsåge, bland annat, att skapa tidsenliga butiker med fullgod service och en rationell varudistribution inom branschen. Det vore dock icke uteslutet, att det i enstaka fall kunde brista i tillämpningen av kontrollen. Någon anledning att i förväg varna optimistiska företagare förelåge icke enär vem som helst ägde rätt att etablera en affärsrörelse, medan det vore en helt annan sak huruvida leve- rantörerna, som hade att taga hänsyn till kundernas kreditvärdighet, önskade förse dessa med varor. I yttrandet hänvisades även till nu gällande nyetableringsavta] för Speceri- och livsmedelsbranschen. Härav framgår, att etableringskontrollen avser icke endast ny butiksrörelse utan även etablerande av filial, utvidgande av existerande butiksrörelse inom annan bransch med varugrupp av betydelse inom Speceri- och livsmedelsbranschen samt flyttning av existerande butiksrörelse, var- jämte även återupptagande av nedlagd rörelse blir föremål för prövning. Nyetable- ringsärenden skall bedömas efter den personliga kompetensen, de ekonomiska förutsättningarna, butikslokalernas beskaffenhet samt de allmänt näringspolitiska förhållandena, innefattande jämväl behovet av nyetableringen. Ärendena behand- las ungefär på samma sätt som tidigare beskrivits av näringsorganisationssak— kunniga; dock är numera även inköpscentralernas aktiebolag (ICA) representerat i de lokala samarbetsnämnderna och i permanenta centralnämnden. Även de lokala nämnderna ha opartiska ordförande. Ärende kan föras vidare till permanenta cen- tralnämnden också av den part, som söker nyetablering.

Sveriges köpmannaförbund har i ett remissyttrande av den 6 maj 1946 hänvisat till ett uttalande i en proposition (nr 41/1932), vari dåvarande chefen för handels-

• Sida 42
•  Original

departementet, efter att ha avvisat kravet på legala kompetensvillkor för yrkes— utövare inom hantverk och detaljhandel, uttalade, »att det för detaljhandelns och hantverkets män ingalunda torde vara omöjligt att genom sina organisationer, ge- nom samarbete och inbördes överenskommelser av egen kraft förverkliga det mål för vars uppnående lagstiftningens ingripande påfordrats. Det synes mig också ligga i öppen dag, att på denna väg betydande resultat borde kunna nås». Det vore denna rekommendation, anförde förbundet, som organisationerna följt då de be- slutat söka åstadkomma en planmässig etablering av detaljaffärer inom enskild handel. Arbetet åsyftade således ingalunda huvudsakligen att begränsa antalet detaljaffärer. En viktig uppgift vore att tillse att etableringen av nya affärer sker planmässigt inom områden där nybebyggelse pågår. För detta ändamål hade i några större städer bildats särskilda s. k. stadsplanekommittéer. Då nyetable- ringsarbetet började, hade man att ta hänsyn till att enligt 1931 års företagsräk- ning omsättningen per butiksenhet inom enskild handel endast uppgick till unge- fär hälften av omsättningen hos motsvarande konsumentkooperativa butiker. Ur konsumenternas synpunkt vore det icke önskvärt, att detaljhandeln är splittrad på alltför många små enheter. Betalningsinställelser och konkurser bleve följden, vilket påverkade handelns kostnader. Nyetableringskontrollen borde sålunda ses såsom led i ett rationaliseringsarbete. Handeln borde icke, såsom skett, klandras både för att antalet försäljningsställen skulle vara för stort och för att åtgärder vidtagits för åstadkommande av ökad planmässighet. Även den av statens tobaks- nämnd tillämpade etableringskontrollen på tobakshandelns område toge hänsyn till de sökandes kompetens och till huruvida behov av ny tobakshandel förelåge. Innan en konsumentkooperativ butik etablerades, torde noggranna undersök- ningar företagas beträffande den planerade butikens möjligheter att bli ekono— miskt bärig; även om konsumentkooperationen på grund av sin struktur icke be- hövde något nyetableringsavtal, överensstämde dess nyetableringsförfarande så- lunda i sak med den enskilda handelns. I detta sammanhang hänvisade köpmanna- förbundet även till ett avtal av den 19 juli 1945 mellan kooperativa förbundet och svenska mejeriernas riksförening, enligt vilket sistnämnda organisation åtagit sig att verka för att till densamma anslutna mejeriföretag leverera mjölk och mejeri— produkter till nyöppnade kooperativa butiker under förutsättning, bland annat, att konsumentföreningen icke tillämpar lägre pris än mejeriföretaget och övriga återförsäljare, att det nya försäljningsstället försäljer minst den kvantitet mjölk, som i genomsnitt för dagen försäljes genom samtliga mejeriföretagens egna och dess återförsäljares försäljningsställen på orten, att konsumentföreningen inköper hela sitt behov av mjölk, grädde och smör från mejeriföretaget, samt att mejeri- företaget icke genom leverans av mjölk till det nya försäljningsstället förorsakas någon sådan förhöjning av distributionskostnaderna, som leder till väsentligt minskat totalutbyte jämfört med vad som utvinnes från övriga försäljningsställen. _— På den enskilda handelns område föreligger ett motsvarande avtal av den 11 mars 1946 mellan Svenska mejeriernas riksförening och Sveriges speceri- och livsmedelshandlareförbund. Öppnande av nya försäljningsställen för mjölk och mejeriprodukter är enligt detta beroende av godkännande även från vederbörande lokalnämnd för nyetablering inom livsmedelshandeln.

De problem, som berörts i dessa och andra betänkanden och framställningar, synas mig vara av den betydelse för näringsfriheten och för näringslivets effekti- vitet, att de nu böra underkastas närmare utredning. Såsom i flera yttranden fram- hållits, kommer visserligen en särskild övervakning av monopolistiska företeelser till stånd, om den av mig framlagda propositionen i detta ämne (nr 264) antages av riksdagen. Det övervakningsorgan, som det här är fråga om, skulle emellertid

• Sida 43
•  Original

icke ha till uppgift att vidtaga åtgärder eller utforma förslag om åtgärder mot mo- nopolistiska företeelser utan endast att registrera kartellavtal, verkställa special— undersökningar samt publicera resultaten av sitt arbete. Även om detta kontroll- organ kommer till stånd, anser jag därför, att det kan föreligga behov av särskilda kommittéutredningar med uppgift att utforma förslag till samhälleliga åtgärder, när det på grund av redan förebragt material finnas skäl för antagande, att dylika åtgärder erfordras. I detta fall synes ett sådant material föreligga. Jag erinrar om att näringsorganisationssakkunniga varit inne på tanken om en undersökning av i vad mån förutnämnda konkurrensmetoder böra vara tillåtna, och att plane— ringskommissionen framlagt direkt förslag om att en sådan utredning borde verk— ställas även om den i särskild proposition föreslagna nya monopolövervakningen kommer till stånd. Kommissionens förslag om särskild utredning har också till— styrkts av kommerskollegium.

Givetvis bör ett intimt samarbete komma till stånd mellan den av mig här för- ordade utredningen och det organ, som enligt den förelagda propositionen skulle omhänderhava övervakningen av monopolistiska företeelser inom näringslivet.

Den praktiska erfarenheten synes ha visat, att en nyetableringskontroll, som helt skötes av enskilda intressenter, lätt kan komma att tillämpas på ett ur sam— hälleliga synpunkter mindre önskvärt sätt, och att dess effektivitet upprätthålles med användning av konkurrensmetoder, som icke sällan te sig olämpliga.

Gentemot detta har hävdats, att en etableringskontroll dock är nödvändig, efter- som en alltför ohämmad nyetablering även ur allmänna synpunkter skulle med- föra skadeverkningar genom att vålla förluster för leverantörerna och sålunda öka dessas kostnader, genom att den totala produktions- och distributionsapparaten blir större och därmed dyrbarare, än vad som erfordras, genom att alltför stor arbetsstyrka drages till uppgifter, som skulle kunna fullgöras med mindre perso- nal, eller genom att företagen hindras från att nå den omsättning och bärkraft, som behöves om hög standard skall kunna förenas med låga kostnader. Värdet av sådana synpunkter bör noga prövas av utredningen. Det är givetvis synnerligen angeläget att bevara och utveckla effektiviteten inom produktion och distribution.

Det får emellertid icke från början tagas för givet, att det just är genom en privat nyetableringskontroll av nu på flera områden tillämpad omfattning, som detta syfte på bästa sätt kan nås. Den risken föreligger nämligen, att av enskilda krafter resta konstlade hinder mot nygrundningar av företag tvärtom bidraga till att konservera allt för höga priser och handelsmarginaler och minska tvånget att genomföra rationaliseringsåtgärder. Det finns mycket som talar för att en star— kare priskonkurrens från de mera effektiva företagens sida representerar en från samhällelig synpunkt vida överlägsen metod att hindra mindre effektiva företag från att uppträda på marknaden och att denna metod bör möjliggöra en ökning i omsättningen per företag liksom en allmän rationalisering inom vederbörande branscher.

I samband med dessa överväganden bör även märkesvarufrågan uppmärksam— mas. I många avseenden innebär märkesvarorna en rationalisering. Varje märke ger garanti för en enhetlig kvalitet. Det enhetliga priset ger fabrikanten och kon— sumenten garanti för att icke vissa distributörer göra några extra pålägg. Pakete— ringen underlättar expedieringen. Samtidigt synas emellertid vissa mindre önsk- värda förhållanden ha framträtt på märkesvarumarknaden. Det finns exempel på konkurrerande märkesvaror med identisk eller nästan identisk kvalitet och sam— mansättning, varav vissa äro dyrare än andra. Anledningen till att de kunna be- stå i konkurrensen ligger däri, att konsumenterna i praktiken sakna möjlighet att bedöma förhållandet mellan kvalitet och pris. De vägledas i stor utsträckning

• Sida 44
•  Original

av reklamen, som för dyrare märkesvaror brukar vara mera påkostad än för bil- ligare sådana av jämförbar kvalitet, och som icke sällan svarar för en opropor- tionerligt stor del av detaljpriserna. I fråga om sådana märkesvaror föreligger i viss mån ett monopolistiskt inslag i prissättningen. Märkesvaruproducenterna kunna även konkurrera genom att fastställa onödigt höga handelsmarginaler. En- ligt en av näringsorganisationssakkunniga återgiven normalkalkyl för ett visst tandkrämspreparat svarade sålunda råvaror, förpackningsmaterial, fabriks- och kontorsavlöningar, pensionsavgifter o. d. inklusive vissa handelsomkostnader, för endast 33 procent av detaljpriset, medan detaljist- och grossistrabatt, reklam samt kostnader för resande utgjorde 57 procent och företagets vinst 10 procent av kon- sumentpriset. Detta exempel torde icke vara enastående. Inom sötvarnbransehen förekommer en stark konkurrens mellan olika märkesvaror, som här, åtminstone i normala fredstider, utbjudas i ett övermått av olika varianter. År 1944 uppgingo konsumenternas utgifter i hela landet för choklad och sötvaror till icke mindre än 300 miljoner kronor. Härav utgjordes nära 73 miljoner kronor av varu- och omsättningsskatt, 90—100 miljoner kronor av distributionskostnader i handeln, medan 130—135 miljoner representerade tillverkarnas andel. Av detta sistnämnda belopp användes dock åtskilliga miljoner kronor för reklam- och försäljningskost- nader; lönesumman för det egentliga fabriksarbetet understeg säkerligen 20 mil- joner kronor.

Då märkesvarornas andel i detaljhandeln tenderar att stiga, försvagas därmed priskonkurrensen inom handeln. Detta kan föranleda, att konkurrensen ledes in på metoder, som icke innebära effektivisering utan i stället medföra ökade kost- nader och ökat personalbehov, exempelvis för reklam och service åt kunderna. I den mån handelsmarginalerna hållas onödigt höga för en betydande del av mär- kesvarorna, måste detta också starkt bidraga till att framlocka nyetableringar i större antal, än som svarar mot behovet inom vederbörande branscher. Men under sådana förhållanden måste i varje fall gälla, att en av enskilda krafter organise- rad nyetableringskontroll icke utgör den ur samhälleliga synpunkter lämpligaste metoden att komma tillrätta med svårigheterna. Ett åtminstone indirekt stöd för antagandet, att marginalerna för märkesvaror verkligen i vissa fall kunna ligga för högt, utgör den omständigheten, att man inom handeln i en tid med mycket goda avsättningsförhållanden funnit behov föreligga att tillsätta en särskild s. k. likaprisnämnd med uppgift att tillse, att av fabriker fastställda priser å märkes— varor icke underskridas inom distributionen. Även denna särskilda likapriskon- troll synes böra närmare undersökas av utredningen.

Uppmärksamhet bör även ägnas åt de fall, då kontrollen av en viss vara _ vare sig märkesvara eller icke och oavsett om det gäller en råvara, ett halvfabri- kat eller en slutprodukt — ligger i händerna på en enda producent eller grupp av producenter, som visar benägenhet att sälja endast till vissa återförsäljare eller vi- dareförädlare respektive blott till vissa grupper av återförsäljare eller vidareför— ädlare. I allmänhet synes varje solvent återförsäljare böra beredas möjlighet att på lika villkor förvärva sådana varor. Skall undantag göras från denna regel, böra speciella omständigheter föreligga.

Å nya bebyggelseområden ha stadsplaneorganen i rationaliseringssyfte sökt på- verka butikernas förläggning och antal. Å sådana områden torde det icke sällan bero på överenskommelse med vederbörande fastighetsägare i vad mån olika före- tagsformer, sålunda både enskild och kooperativ handel, bli företrädda. Det sy- nes böra tillkomma den nya utredningen att undersöka, huruvida konkurrensför- hållandena inom handeln liksom varudistributionens effektivitet därvid påverkas i önsklig riktning eller om här framträda tendenser, som i vissa avseenden kunna

• Sida 45
•  Original

behöva korrigeras; i sistnämnda fall böra förslag om erforderliga åtgärder ut- formas.

I en förutsättningslös utredning kan man emellertid heller icke på förhand ute- sluta den möjligheten, att trots allt en viss etableringskontroll kan vara erforder- lig också ur samhälleliga synpunkter. Om utredningen skulle finna, att behov av viss särskilt organiserad kontroll över nyetableringen verkligen föreligger, bör den söka utforma förslag om hur denna kontroll skall vara anordnad för att på ett bättre sätt än den nuvarande. övervakningen tillgodose även samhälleliga syn- punkter. I första hand bör man även i detta fall inrikta sig på att i största möjliga utsträckning undanröja vissa i det föregående berörda olämpliga konkurrens- metoder (exklusivavtal, bojkott, prisdifferentiering etc.). Det bör därjämte över- vägas, om icke behandlingen av nyetableringsfrågorna bör försiggå under större offentlighet, så att särskilt konsumenter och presumtiva företagare erhålla bättre insyn. Eventuellt borde på lämpligt sätt utvalda konsumentrepresentanter bli före- trädda i etableringsorganen. Jag erinrar vidare om att i järnhandelns etablerings— nämnd finns representation även för biträdena, varibland företagare till stor del torde rekryteras; det är möjligt att detta exempel kunde visa sig vara värt att efterfölja. Ett annat alternativ vore att inrätta särskilda klagoinstanser med repre- sentation för även konsumenter och löntagare.

För det fall att en viss kvarstående nyetableringskontroll befinnes vara erfor- derlig, kan det måhända visa sig möjligt att organisera densamma på ett sätt som tillfredsställer kraven på offentlighet och inflytande från konsumenter och pre- sumtiva företagare, utan att statliga organ behöva direkt engageras. Denna möjlig- het bör i så fall utnyttjas. Jag vill emellertid förorda, att man i första hand all- varligt överväger det alternativ som förut berörts, och som går ut på att i görli- gaste mån avskaffa enskild nyetableringskontroll och i detta avseende göra 1864 års näringsfrihetsförordning fullt effektiv.

] det yttrande till statsrådsprotokollet den 12 november 1948, varmed statsrådet Kock motiverade förslaget om att utöka nyetableringssakkun- nigas uppdrag till att jämväl avse behovet av lagstiftning för att motverka ur samhällelig synpunkt skadliga kartellavtal m. m., anfördes följande:

Gällande lag om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet ut- går från den grundtanken, att vederbörande övervakningsorgan skola genom av- talsregistrering, specialundersökningar, prisanalys och publicering åstadkomma en översikt rörande konkurrensbegränsningen inom det ekonomiska livet men däremot icke själva skola vidtaga några åtgärder och icke heller värdera de sam— hälleliga verkningarna av de undersökta företeelserna. Redan vunna erfarenheter synas ge vid handen, att detta arbete i och för sig är ägnat att föranleda vissa för- bättringar. Sålunda har kunnat konstateras, att sedan den offentliga registreringen införts åtskilliga här avsedda avtal upphävts eller modifierats. övervakningsorga- nens arbete torde dessutom skapa gynnsammare förutsättningar för en konkur- rerande verksamhet och ger slutligen statsmakterna större möjligheter att bedöma behovet av ytterligare åtgärder i de särskilda fallen.

Om också goda resultat kunna nås på denna väg, som måhända även framdeles bör representera huvudlinjen i arbetet för att undanröja skadlig konkurrensbe- gränsning, finns det dock anledning att överväga frågan om kompletterande me- toder. På vissa områden, nämligen i fråga om enskild nyetableringskontroll, ex- klusivavtal, leveransspärrar o. d. ha direkta lagstiftningsåtgärder ifrågasatts ge— nom det utredningsuppdrag som givits åt de enligt Kungl. Maj:ts beslut den 14 juni 1946 tillkallade nyetableringssakkunniga. Sedermera har kooperativa förbun-

• Sida 46
•  Original

dets förvaltningsråd och styrelse, efter beslut av förbundets kongress 1948, i skri- velse den 20 juni hemställt om viss ytterligare lagstiftning. Kooperativa förbundet föreslår sålunda, att om part i kartellavtal, som enligt gällande lag skall införas i allmänt kartellregister, bryter mot i avtalet intagen bestämmelse avseende gemen- sam prissättning, rabattgivning, produktionsbegränsning, kvotering eller annan försäljningsbegränsning, annan part i avtalet icke bör vara berättigad att mot först- nämnda part föra talan om påföljd i form av skadestånd eller vite på grund av avtalsbrott. Denna framställning har av chefen för handelsdepartementet över- lämnats till nyetableringssakkunniga.

Otvivelaktigt möter det betänkligheter, att allmänna organ genom utdömande eller uttagande av vite och skadestånd kunna medverka till vidmakthållande av ur allmän synpunkt olämpliga kartellöverenskommelser. Jag anser därför, att den av kooperativa förbundet väckta frågan bör upptagas till ett förutsättningslöst övervägande av nyetableringssakkunniga. Det bör emellertid härvid beaktas, att icke alla kartellavtal, som införts i kartellregistret eller äro av beskaffenhet att böra införas i detta, medföra ur samhällelig synpunkt skadliga verkningar. Tvärtom förekommer i många fall ett samarbete mellan företagen i kartellens form, som främjar rationalisering eller på annat sätt är till övervägande nytta ur allmän syn— punkt. En lagstiftning på detta område skulle därför få begränsas till sådana fall, där kartellsamarbetet framstår såsom övervägande skadligt. För detta ändamål skulle erfordras en i särskild ordning åstadkommen objektiv bedömning grundad på omsorgsfullt utredningsarbete. När en bedömning ger vid handen, att ett visst kartellavtal eller vissa bestämmelser i ett kartellavtal ha övervägande samhälls- skadliga verkningar, reser sig emellertid frågan, om icke avtalet respektive de olämpliga bestämmelserna böra kunna förklaras helt ogiltiga _ och detta möjligen även i andra fall, än när krav ställts på skadestånd eller vite. Ur vissa synpunkter kan en sådan teknisk lösning av förevarande lagstiftningsproblem synas ligga närmast till hands. De sakkunniga höra likväl pröva även andra möjliga alternativ. Om de sakkunniga komma till den uppfattningen, att en lagstiftning i detta ämne är av behovet påkallad, böra de även utforma förslag om hur en tillfredsställande bedömning av avtalens verkningar ur samhälleliga synpunkter skall åstadkommas.

Med stöd av vad sålunda anförts får jag hemställa att det måtte uppdragas åt nyetableringssakkunniga att till övervägande upptaga jämväl det av mig i det föregående närmare angivna spörsmålet.

• Sida 47
•  Original

KAPITEL 1 Varför konkurrensbegränsning?

Frågan om åtgärder mot enskild konkurrensbegränsning inom närings- livet har kommit att stå på dagordningen i Sverige såväl som i flera andra europeiska länder. Härtill har bl. a. bidragit den efter kriget intensifierade diskussionen om företagsformerna. De som riktat kritik mot Vissa yttringar av den enskilda företagsformen ha såsom alltid anfört förekomsten av pri- vatmonopolism såsom ett av sina huvudargument. Samtidigt har en del av det fria företagssystemets försvarare velat stärka detta systems ställning i samhället genom åtgärder ägnade att undanröja privatmonopolistiska ten- denser i den mån dessa äro av skadlig natur; i någon mån har denna inställ- ning uthildats eller förstärkts under intryck av amerikanska erfarenheter och amerikansk ideologi (jfr bil. 1). Men oavsett denna diskussion om före- tagsformerna har den påbörjade avvecklingen av statliga krisregleringar aktualiserat frågan om möjligheterna att begränsa även enskilda regleringar av näringslivet. Kanske allra tydligast framträder detta sammanhang mel- lan offentliga och enskilda regleringar, när det gäller frågan om att — i ett läge utan starka inflationstendenser —-— avveckla eller lindra priskontrollen. Många anse, att priskontrollen är ett hinder för fri konkurrens och att den motverkar prissänkningar, som i angivna läge eljest skulle vara möjliga. Inom stora samhällsgrupper hyser man däremot farhågor för att en en- sidig avveckling av den offentliga priskontrollen på flera viktiga områden skulle ge ett — i jämförelse med nuvarande förhållanden —— ökat inflytande åt en organiserad privat prisreglering med andra syften. Man hävdar därför inom dessa senare grupper, att en mera fullständig avveckling av den offent- liga kontrollen i nuvarande former, förutsätter, inte endast att inflations— tendenserna försvinna, utan även att det vidtages åtgärder från samhällets sida, som kunna vara ägnade att undanröja skadliga yttringar av enskilda prisöverenskommelser.

Under och efter kriget har konkurrensen inom näringslivet uppenbar- ligen försvagats. I första hand beror detta på att varuknapphet, inflation och handelshinder i hög grad försvårat fri konkurrens. Samtidigt har kon- kurrensen begränsats genom offentliga regleringar av olika slag, som för- anletts av dessa krisförhållanden. Dessa offentliga regleringar ha sannolikt i flera fall ytterligare gynnat enskild konkurrensbegränsning, t. ex. genom att de framtvungit eller stimulerat till ett samarbete mellan olika företag,

• Sida 48
•  Original

som icke sällan kan ha tagit sig uttryck i ytterligare konkurrensbegränsande åtgärder. Samtidigt kunna dock krisförhållanden och regleringar — på grund av den direkta konkurrensbegränsande verkan de vållat _ ha undan- röjt eller försvagat det behov vederbörande företagare känt att strängt upp- rätthålla konkurrensbegränsande avtal. Dessutom torde priskontrollen ofta haft till resultat, att t. ex. prisöverenskommelser icke längre ge uttryck för vederbörande kartellparters önskemål utan i stället i större eller mindre grad anpassats efter offentliga direktiv. _— En utveckling gentemot ökad konkurrensbegränsning kan ha ytterligare främjats genom en inneboende tendens hos konkurrensbegränsande organisationer att växa och utveckla sig. Dock synes en sådan fortsatt begränsning av konkurrensen åtminstone icke på alla områden ha tagit sig det uttrycket, att det tillkommit något avsevärt ökat antal kartellavtal. En inom Sveriges industriförbund verkställd granskning av de avtal berörande industrin, som intill våren 1950 registre- rats av kommerskollegii monopolutredningsbyrå, ger sålunda vid handen, att dessa avtal med få undantag antingen funnos redan före kriget eller motsvarades av andra avtal och att en väsentlig del av de numera registre— rade avtalen har en förhistoria, som sträcker sig långt tillbaka i tiden, i vissa fall ända till början av detta århundrade eller ännu längre.

I den mån försörjningsläget förbättras, överskottsefterfrågan försvinner och krisbetingade offentliga regleringar avvecklas, erhåller konkurrensen säkerligen ett friare utrymme. En välgörande tendens i denna riktning gjorde sig tydligt märkbar från slutet av 1948 till ungefär mitten av 1950. Förbättringen var i första hand betingad av lättnader i importregleringen, av ökad produktion och av olika åtgärder, som vidtagits i stabiliserande syfte. Det är möjligt, att en mera intensiv kamp om avsättningen rent av kan bidra till att upplösa en del karteller eller göra dem mindre effektiva. Det kan dessutom konstateras, att redan nu åtskilliga konkurrensbegränsningar hävts såsom en följd av den publicering av kartellavtal och det övriga ut— redningsarbete, som kommit till stånd enligt 1946 års lag om övervakning av konkurrensbegränsning i näringslivet eller företagits av särskilt tillkallade kommittéer — och även till följd av de krav på ytterligare offentliga åtgär- der, som ställts i den diskussion, vilken föranletts av detta utredningsarbete. Det är emellertid icke säkert, att den mera intensiva »självsanering», som sålunda kommit till stånd, till väsentlig del genom insatser från vissa hu- vudorganisationer inom näringslivet, kommer att lika energiskt fortsättas, därest frågan om ytterligare offentliga åtgärder skulle avföras från dag— ordningen. Icke heller kan man lita på att en framtida övergång till >>köpar- marknad» konnner att försvaga strävandena att inskränka konkurrensen. Tvärtom kan en mera verksam konkurrens skapa nya motiv för konkur- rensbegränsning. Även om möjligheterna att i vinstsyfte utnyttja en kon— kurrensbegränsande reglering givetvis äro störst under högkonjunkturer, finns det åtskilliga exempel på att monopolitiska strävanden gett sig till

• Sida 49
•  Original

känna eller intensifierats just när konkurrensen varit som allra hårdast, d. v. 5. under lågkonjunkturer. Såsom framgår av efterföljande redogörelse (kap. 6 och därtill hörande bilagor) har sålunda den nuvarande nyetable- ringskontrollen inom handeln till väsentlig del börjat utvecklas under tret- tiotalets depression. Hittillsvarande erfarenhet ger i varje fall icke belägg för uppfattningen, att problemet av sig självt skulle försvinna eller reduceras till betydelselösa proportioner. Den historiska erfarenheten pekar snarare i den riktningen, att frågan kommer att finnas kvar och på längre sikt när- mast kommer att framstå såsom alltmer i behov av att bli upptagen till praktisk behandling.

Ty frågan är verkligen icke ny vare sig i vårt land eller annorstädes. Som nyss antyddes, förekom redan före kriget en mycket omfattande privat konkurrensbegränsning. Vad vårt land beträffar framgick detta tydligt av näringsorganisationssakkunnigas betänkande (SOU 1940: 35), som, efter vad som numera kunnat konstateras, dock gav en ganska ofullständig —— ehuru i övrigt mycket förtjänstfull — bild av de konkurrensbegränsningar, som förekommo under senare delen av 30-talet. Denna situation var resultatet av en lång utveckling, som fortgått nästan ända sedan industrialismens genombrott. I början stod industrialismen i motsättning till det gamla slånds- och skråsamhållet, som förnams som ett hinder för en ny teknik och en ny ekonomisk organisation. Det är därför naturligt, att den tog in- tryck av ekonomiskt liberala åskådningar, som f. ö. delvis utformades just med hänsyn till industrialismens aktuella behov.

Men sedan de ifrågavarande hindren för industrialismen genombrutits, framträdde under den ovanligt fria konkurrens, som kännetecknade den närmaste tiden efter industrialismens genombrott, åtminstone tidtals stora ekonomiska svårigheter, som efterhand medverkade till att utlösa en allt- mer bestämd strävan att reglera konkurrensen. Samtidigt blevo också möj- ligheterna att begränsa konkurrensen åtminstone i vissa avseenden väsent— ligt större än tidigare på grund av förhållanden som i det följande skola exemplifieras. Under intrycket av dessa förändringar försvagades efterhand de psykologiska hindren mot sammanslutningar. Den ömsesidiga misstänk- samheten mellan konkurrenter har visserligen icke försvunnit över hela linjen, men efterhand har en anda av kollegialt samarbete både för mera ostridigt positiva syften och för reglering av konkurrensen vuxit sig allt star- kare. Det har t. o. m. gått därhän att själva ordet konkurrens — när det inte används i högtidligt bruk eller i politiska sammanhang — ibland börjat få en delvis dålig innebörd, ungefär som om det skulle vara liktydigt med illojal konkurrens.

Denna utveckling utgör delvis ett av uttrycken för hela den organiserade samverkan inom samhället och näringslivet i stort, som vuxit fram sedan de sista årtiondena av 1800-talet och som f.ö. stundom tagit sin utgångs— punkt i sammanslutningar, som funnos redan på skråtiden och som sålunda

• Sida 50
•  Original

50 överlevt industrialismens genombrott. Härvid har en ömsesidig växelverkan mellan organisationssträvandena på olika områden gjort sig gällande, vilket gör det svårt att ange vilka organisationssträvanden, som varit ledande i denna utveckling. Det kan emellertid konstateras, att den fackliga och politiska arbetarrörelsen liksom konsumentkooperationen redan från början hade en av sina ideologiska rötter i en reaktion mot vissa yttringar av stor— drift och monopolistisk samverkan, som man tidigt ansåg sig kunna iakt— taga i industrialismens samhälle. Med rätt eller orätt kunde också bland arbetarna lätt den föreställningen uppkomma, att de voro mer utlämnade åt ett opersonligt godtycke och mer i behov av en lönepolitisk samverkan, när de voro sysselsatta vid storföretag, som lokalt hade större förutsättningar än flera konkurrerande småföretagare att utveckla en i viss mån köparmono— polistisk ställning i förhållande till arbetskraften. I och med uppkomsten av större företagsenheter kunna också ojämnheterna i den ekonomiska för- delningen ha blivit mera iögonfallande. Säkert år, att möjligheterna att skapa fackliga organisationer blevo bättre, när det fanns ett större antal arbetare med samma problem på en arbetsplats. Hand i hand med fack- föreningsrörelsens utveckling gick arbetsgivareorganisationernas. Det före- faller rimligt att antaga, att det för företagarna tedde sig ännu mer natur- ligt än förut att organisera sig också i sin egenskap av säljare av varor, när de etablerat denna samverkan såsom >>köpare av arbetskraft». Alltmer grepos efterhand även småföretagarna inom hantverk, industri och handel av be- nägenheten att skapa nya organisationer. En närmare inbördes samverkan måste för dem ha tett sig desto mera självklar, när de sågo vad större före- tagare och arbetare hade åstadkommit. Till väsentlig del rekryterades före- tagarna också ur arbetarleden, vilket säkerligen medverkat till att de i många fall individuellt tillägnat sig en organisationsideologi, redan innan de etable- rat sig såsom företagare. Tjänstemannarörelsen och jordbrukarrörelsen, som först på ett ganska sent stadium nådde större betydelse, ha otvivelaktigt ut— vecklats under intrycket av de organisationssträvanden och de resultat av organisationsarbetet som kunnat iakttagas på andra områden.

Men bakom den ökade benägenheten att begränsa konkurrensen ligga också vissa förhållanden, som varit karakteristiska för näringslivet alltsedan industrialismens genombrott. Det kan vara anledning att beröra några av dessa faktorer.

De nya produktionsformerna ha bl. a. inneburit användning av väsent- ligt ökade mängder av fast produktionsutrustning. Detta har i samman- hanget betydelse ur flera synpunkter.

Till det konstitutiva i de moderna konjunkturrörelserna höra stora varia— tioner i produktionen av fast produktionsutrustning och av råvaror till fast produktionsutrustning. Den ökade betydelsen av denna utrustning har så- lunda starkt medverkat till att göra näringslivet mera konjunkturkänsligt. Under mera märkbara konjunkturrörelser fungerar emellertid prisbild-

• Sida 51
•  Original

ningen långtifrån alltid på det jämviktsskapande sätt som under mera sta- tiska förhållanden. Det är t. ex. vid lågkonjunktur icke säkert, att en sänkning av priserna under kostnadsnivån uppmuntrar efterfrågan och där- igenom underlättar en ny utjämning mellan pris och kostnader. Köparna kunna tvärtom bringas att spekulera i nya prissänkningar och sålunda bli ännu mer återhållsamma. F. ö. innebära allmänna konjunkturella prisfall, att totalinkomsten minskas och köpkraften försämras — detta till skillnad från sådana prissänkningar, som bero på rationalisering, eller sådana som i övrigt på ett mera normalt sätt kunna inpassas inom kostnadsramen och sålunda närmast ha karaktär av ändringar i den ekonomiska fördelningen. Samtidigt bli svårigheterna att vinna en tillfredsställande utjämning genom snabba kostnadssänkningar större ju större del av kostnaderna som repre- senteras av fast utrustning. Dessa ökade svårigheter att snabbt anpassa kost— naderna vid prisfall vållas också av de fackliga organisationernas väsentligt ökade betydelse, som ävenledes sammanhänger med industrialismens ut- veckling.

När priserna under en lågkonjunktur — eller vid försök av en konkurrent att utkonkurrera en medtävlare — pressas under nivån för de totala kost- naderna, kan det även från det enskilda företagets synpunkt trots allt vara rationellt att fortsätta driften eller t. o. m. att icke minska den, förutsatt att priserna dock ge företaget igen de löpande kostnaderna (t. ex. för löner, råmaterial och drivmedel) samt ett mindre bidrag till täckning av de fasta kostnaderna. Av denna och andra anledningar (t. ex. en önskan att i för- hoppning om bättre tider kvarhålla en god personal) kan under vissa om— ständigheter en förlustbringande drift fortsätta under längre tid.

Men en konjunkturell försämring i avsättning och priser leder ju också ofta till driftsinskränkningar och arbetslöshet, varigenom ytterligare köpkrafts— bortfall vållas. Om en stor del av kostnaden är fast och sålunda icke varierar med driftens omfattning, ökas härigenom risken för att företagaren vid driftsinskränkning icke blott får en mindre inkomst utan även utsättes för direkt förlust. Vare sig driften begränsas eller icke kan det sålunda vid låg— konjunktur förekomma långvariga förluster utan att något automatiskt ver- kande korrektiv utlöses. Även om sådana förluster oftare träffa mindre effektiva företag än mera effektiva enheter, kunna de dock vara så vanligt förekommande, att många känt sig obenägna att i första hand uppfatta dem som uttryck för en sunt verkande ekonomisk tävlan. Dylika förhållanden kunna medverka till att det utvecklas en strävan att i större eller mindre utsträckning modifiera de spelregler, som gälla vid fri konkurrens.

Även på många andra sätt kunna konjunkturrörelserna bidraga till att en monopolistisk mentalitet utvecklas. Det är t. ex. naturligt, att nya konkur- renter äro mer än vanligt ovälkomna, när avsättningen tryter. Om etable- ringskostnaderna inom en bransch äro små, händer det särskilt vid lågkon- junktur lätt, att nya företagare delvis rekryteras bland personer, som för-

• Sida 52
•  Original

lorat sin utkomst på andra håll. Även om denna företeelse skulle sakna större kvantitativ betydelse—ty den totala nyetableringen hålls under depres- sionstider vanligen tillbaka på grund av de. stora förlustriskerna _ kan ändå hos företagare, som redan äro verksamma inom branschen, den före- ställningen lätt uppkomma, att de oundgängligen behöva skydda sig mot en översvämmande »nödkonkurrens», som hotar dem i högre grad än andra branscher.

Även oavsett konjunkturförhällandena kan den ökade betydelsen av det fasta kapitalet på olika vägar stegra förlustrisker—na och bidraga till en stärkt skyddsmentalitet. Den fasta utrustningen i ett företag är avsedd för till- verkning av vissa produkter —— vilket dock inte utesluter att produktionsin- riktningen i flera fall inom vissa gränser kan ändras utan oöverstigliga kostnader —-—— och är uttryck för en viss teknik. Men under den tid, som utrustningen är kalkylerad att ännu kunna utnyttjas, kan efterfrågerikt- ningen ändras, så att avsättningen för ifrågavarande produkter försvagas. Det kan även inträffa, att andra företag inom loppet av samma tid kunna börja producera med tillhjälp av en ny och väsentligt mindre kostnads- krävande teknik. Den snabba tekniska utvecklingen under modern tid i förening med den fasta utrustningens varaktighet synes över huvud taget medverka till att det lätt blir mycket stora och på kort sikt ofta svåröver— komliga skillnader mellan olika företag i fråga om ekonomisk effektivitet. Visserligen ha de tekniska framstegen icke enbart verkat i den riktningen. att de medfört ökad stelhet och ökade anpassningssvårigheter. Bilismen och de elektriska småmotorerna äro exempel på sådana förändringar som haft en i viss mån motsatt verkan genom att i ökad grad möjliggöra effektiv produktion med mera begränsade kapitalinvesteringar och i mindre och lättare anpassningsbara företagsenheter. Men den förut berörda utveck- lingstendensen är likväl i många fall av stor betydelse.

När det av nyss angivna eller andra anledningar föreligger stora och svåröverkomliga effektivitetsskillnader mellan olika företag, ha de mera effektiva företagen ett val att träffa mellan olika huvudalternativ — och åtskilliga mellanalternativ. De kunna välja att driva en hård konkurrens, som efterhand helt eliminerar åtskilliga av deras medtävlare. Eller de kunna avstå från att fullständigt utnyttja sin konkurrensöverlägsenhet, nöja sig med en mindre del av avsättningen och sälja till priser, som exempelvis bestämmas av kostnaderna vid de mindre effektiva företagen och som sam- tidigt tillförsäkra dem själva en god vinst. Det senare alternativet kan inte sällan te sig såsom det mera lockande. En mindre vinstprocent å en större avsättning kan ofta ge en mindre totalvinst. För att tillgodose en större efter— frågan erfordras ofta omfattande och tidskrävande utbyggnader, vilket i sin tur ökar behovet av en stark inre kapitalbildning, som det kan bli svårare att åstadkomma, om priserna hållas låga och vinsterna relativt små. Man måste räkna med möjligheten, att de sämre ställda medtävlarna, genom att

• Sida 53
•  Original

avsta från full förräntning och amortering a redan nedlagt kapital, även vid relativt hård konkurrens kunna fortsätta att producera så länge deras ut- rustning räeker, även om priserna ej täcka deras totala kostnader. F. 6. kan detta senare alternativ _ åtminstone på kort sikt — te sig mera humanitärt och socialt tilltalande; genom att inte väcka andras antagonism anser man sig måhända på längre sikt skapa större säkerhet för egen del; man behöver inte riskera att bli beskylld för att söka utkonkurrera andra i akt och me- ning att förvärva en ställning som monopolist. Det talas ofta om att kon— kurrens leder till monopol, t. ex. genom att svagare företag gå under i tävlan med starkare. Men det är lika allmänt erkänt, att konkurrensen kan försvagas redan genom att man försummar att låta en konkurrensöver— lägsenhet komma till sin fulla rätt.

De ökade kapitalbehoven ha dessutom inom åtskilliga branscher tenderat att försvåra nyetablering. Möjligheterna att erhålla kredit för att upprätta helt nya företag, som på jämbördig fot skulle kunna konkurrera med he— fintliga större företagsenheter, äro inte sällan begränsade, särskilt när de redan existerande företagen ha en kapacitet som tillgodoser eller mer än tillgodoser marknadens behov. Kreditinstituten äro ofta finansiellt lierade med existerande storföretag, och f. 6. ha dessa ett sådant oerhört försprång genom att ha tillgång till en sammansvetsad stam av arbetare, tekniker och organisatörer, genom patent, erfarenhet och tekniskt specialkunnande (>>knoxv-how»), inte sällan genom egen teknisk forskning — som ofta i högre grad än arbetet i de statsunderstödda forskningsinstituten är direkt inriktad på bestämda praktiska mål _ genom utvecklade och stabila för— bindelser med marknad, råvaruleverantörer, finanskällor etc. Dessutom äro de ofta tillräckligt kapitalstarka för att kunna tillgripa priskrig, om detta från deras synpunkt skulle visa sig erforderligt för att undanröja en ny konkurrens av mera avsevärd betydelse. De befintliga storföretagen ha sålunda ofta en maktställning, som måste verka allvarligt återhållande både på presumtiva företagare och kreditgivare. Den omständigheten, att de —— om importen icke hindras av 'are sig statliga eller privata regleringar — kunna vara utsatta för aktuell eller potentiell konkurrens från utländska leverantörers sida, ökar knappast utsikterna för presumtiva inhemska kon- kurrcnter.

Det brukar anföras, att det höga skattetrycket bidrager till att ytterligare stärka storföretagens ställning gentemot nya konkurrenter. Härvid hänvisas bl. a. till det kända förhållandet, att förluster, som hänföra sig till en del av verksamheten inom bestående företag, till väsentlig del kompenseras ge- nom att skattekostnaden å vinstgivande verksamhet minskas. Skattetrycket kan ocksa verka snedvridande på en kalkyl av vinstchanser och förlust— risker vid startandet av nya företag, eftersom en stor del av en eventuell vinst måste delas med stat och kommun, medan en förlust däremot får bäras av intressenterna ensamma. Dessa tendenser motvägas dock av den

• Sida 54
•  Original

fria avskrivningen, som särskilt gynnar växande företag. Dessutom måste skattetryckets betydelse i detta avseende bedömas mot bakgrunden av de i genomsnitt höga bruttovinsterna, som bero av den nuvarande högkon- junkturen. Den faktiska nettoeffekten av skattetryck och konjunkturför- hållanden har varit, att nyetableringsverksamheten i stort sett varit ovan— ligt livlig under senare år på alla områden, där icke hämningar vållade av privata regleringar och offentliga byggnadsrestriktioner varit särskilt starka.

Sålunda förekommer fortfarande en avsevärd omsättning inom beståndet av företag, i det att inom ett flertal branscher många småföretag nedlägga sin verksamhet — antingen därför att de inte kunna klara sig i konkurrensen eller därför att innehavaren avlider eller på grund av ålder och sjukdom lämnar förvärvslivet — samtidigt som nya småföretag komma till.1 Sär- skilt inom industri och hantverk har småföretagsamheten under 40-talet undergått en starkare utveckling än under mellankrigstiden dels av förut berörda strukturella skäl (ökad användning av elektriska småmotorer och automobiltransporternas utveckling) och dels som en följd av goda avsätt- ningsförhållanden, starka inflationstendenser och försvagad konkurrens från utlandet. Även den mera begränsade kretsen av stora företag erhåller alltjämt ibland nya tillskott genom att mindre enheter successivt expandera och utveckla sig och även genom att bestående större företagskombinationer upprätta dotterföretag inom nya branscher eller nya geografiska områden. Bland storföretagen är omsättningen emellertid väsentligt mindre än bland småföretagen. Under alla förhållanden har tillståndet inom stora delar av företagslivet blivit ett helt annat än det som man räknade med inom äldre fri konkurrens-ideologi, vilken förutsatte en i viss mån »atomistisk» före- tagsstruktur med en hård existenskamp mellan alla enheter —— en kamp som skulle leda till att endast de bästa överlevde och de mindre effektiva företagen utmönstrades. Även stora företag kunna visserligen ibland känna sig hotade till sin existens, t. ex. under en depression eller om de bli utsatta för svåra strukturella förskjutningar i fråga om t. ex. marknadsförhål— landen eller råvaruförsörjning. Men i stort sett äro de numera synnerligen stabila enheter. Om driften på en större arbetsplats nedlägges, ingår denna arbetsplats oftast — formellt eller faktiskt eller bådadera i en högre före— tagsenhet, som fortlever.

Det kan i detta sammanhang vara skäl att beröra vissa allmänt obser- verade drag i det moderna storföretagslivets organisation. Aktiebolagsfor— men har i fråga om de största företagen utvecklats på sådant sätt, att fler— talet privata ägares direkta inflytande i praktiken ofta alltmer reducerats. medan makten ligger dels hos anställda företagsledare, dels hos en begränsad grupp av mera aktiva intressenter och kreditgivare. Denna utveckling har icke sällan främjats bl. a. genom en >>demokratisering>> av aktieägandet,

1 Jfr Erik Dahmén: Svensk industriell företagsamhet. Industriens utredningsinstitut, Stock- holm 1950.

• Sida 55
•  Original

a'.) som i många fall är fördelat på ett mycket stort antal smärre kapital- placerare, vilka inte förmå övervaka företagens skötsel eller i varje fall inte stort intressera sig för densamma. De dominerande intressenterna, som sålunda ibland endast behöva ha satsat en mindre del av företagets kapital, utgöras ofta av andra företag eller av finansinstitut. På så sätt kunna stora grupper av företag vara mer eller mindre fast sammanfogade i system, som ofta te sig mycket svåröverskådliga och komplicerade (t. ex. bolaget A och B ha samma bankförbindelse, som är representerad i bådaderas styrelser, och äga var sin minoritetspost i bolaget C, som i sin tur, liksom A och B förfogar över aktieposter i bolaget D etc. enligt »ask—i-ask-meto— den»). På sådana och andra vägar kan en förhållandevis begränsad grupp av ledande industriella och kommersiella företagare och finansmän erhålla ett betydande inflytande över en mycket avsevärd del av näringslivet.

Om nu ett företag inom en sådan kombination utsättes för svårigheter på grund av försämrad effektivitet, minskning i efterfrågan eller av andra skäl, kunna givetvis omkonstruktioner och reorganisationer av olika slag före— komma t. ex. på initiativ av de ledande inom kombinationen eller närstå- ende finansgrupper. Företagsledningen kan t. ex. utbytas eller förstärkas, en koncentration av driften företagas eller en fusion mellan olika företags— enheter verkställas. I samband härmed kan driften vid vissa arbetsplatser komma att nedläggas eller koncentreras på vissa tillverkningar, respektive nya produkter upptagas på tillverkningsprogrammet. Sådana förändringar och omkonstruktioner kunna även komma till stånd utan att företaget blivit utsatt för några särskilda svårigheter, om de bedömas såsom ägnade att höja effektiviteten och vinst eller att på annat sätt stärka gruppens makt- ställning. Även om hänsynen till en aktuell eller potentiell konkurrens ofta kan ingå bland de överväganden, som föranleda dylika aktioner, framstå dessa icke alltid såsom direkta resultat av »blinda» krafters fria spel på det sätt som en äldre fri—konkurrens-teori ofta räknade med utan i många fall snarare som uttryck för en »uppifrån» kommande medveten dirigering.

Förekomsten av storföretag och av kombinationer av varandra finansiellt närstående företag kan inte bara direkt innebära en konkurrensbegränsning utan gör det dessutom lättare att få till stånd konkurrensbegränsande avtal. Om produktionen inom en bransch domineras av ett fåtal företag eller kom- binationer är det ofta mindre svårt att få till stånd ett avtal, än om före— tagsstrukturen är mera splittrad. Även formellt självständiga småföretag, som icke äro avtalsbundna, kunna f. ö. icke sällan avstå från att söka skapa en effektiv konkurrens. En del av dem äro väsentligen underleverantörer till större företag. Andra finna det förmånligt eller lämpligt ur säkerhetssyn— punkt att låta större företag fungera såsom »prisledare» inom branschen. Såsom bl. a. framgår av erfarenheterna från åtskilliga detaljhandelsbran— scher, har dessutom den moderna organisationstekniken och organisations—

• Sida 56
•  Original

56 andan utvecklats därhän, att även branscher, som domineras av småföretag, numera kunna åstadkomma effektivt organiserade åtgärder ägnade att be- gränsa eller modifiera konkurrensen.

Av stor betydelse i sammanhanget är att det mellan företagarna i en bransch ofta erfordras ett konstruktivt samarbete — inte sällan i väsent— ligt högre grad än vad som nu förekommer — för att komma till rätta med olika problem. Hela branschstrukturen kan vara mindre effektiv på grund av otillräcklig specialisering, vilket medför att produktionsserierna äro korta och följaktligen l:.ostnadskrävande. Det kan erfordras standardisering av pro- dukterna, samarbete för forskningsändamål eller för utbyte av tekniska och andra erfarenheter. Kostnadskalkyleringen kan crbj uda tekniskt svåra prob- lem, som kunna behöva diskuteras gemensamt, t. ex. när det finns gemen- samma kostnader, som kunna fördelas på olika sätt mellan skilda produkter. Det kan befinnas lämpligt att iakttaga samma villkor i fråga om vissa enkla handelskonditioner etc. Gränsen mellan ett samarbete för sådana konstruk- tiva uppgifter och en samverkan, som på ett mera allvarligt sätt begränsar konkurrensen, kommer ofta att te sig tämligen flytande. Frestelsen att Över— skrida denna i många fall relativt obestämbara gräns blir därför lätt desto större. Den som tar initiativet till en mera konstruktiv samverkan kan kan- ske många gånger finna, att han har större möjligheter att övertyga sina kollegor om nyttan med densamma, om han även föreslår sådana åtgärder som ge större förhoppning om snar vinst, emedan de innebära en direkt inskränkning i konkurrensen. Det händer i varje fall, att en konkurrens- begränsning försvaras just på detta sätt _ att en konstruktiv samverkan behöver »sockras» för att överhuvud taget komma till stånd. Men risken kan inte sällan vara den, att »sockret» i praktiken kommer att dominera.

I många fall kan ett samarbete i fråga om priserna te sig desto mera lockande, eftersom själ 'a priskalkyleringsarbetet erbjuder problem, som vissa företagare kunna ha svårt att bemästra, och kalkyleringsarbetet dess- utom kan lösas på ett mindre arbetskrävande sätt, om det centraliseras, än om det skall utföras individuellt av varje företagare för sig. När det t. ex. infordras anbud å vissa konstruktionsarbeten från flera olika företag, kan kostnaden för kalkylering och planering inte sällan vara betydande, och detta måste öka frestelsen för anbudsgivarna att samverka. Av mera allmän bety— delse i sammanhanget är det förhållandet, att det både principiellt och prak- tiskt kan vara svårt att säga hur hög kostnaden är för en viss vara, om —— såsom ofta är fallet exempelvis inom den kemiska industrin — samma till— verkningsprocess ger ett flertal produkter. Även om vissa s. k. särkostnader kunna urskiljas och hänföras till särskilda produkter, kan den återstående samkostnaden vara betydande; men även denna måste givetvis täckas av de priser som uttagas, om tillverkningen skall löna sig. Samma problem framträder ännu mera allmänt inom transportväsen och handel. I en butik framträder sålunda ofta en betydande samkostnad vid sidan av de sär-

• Sida 57
•  Original

kostnader, Som helt kunna hänföras till var och en av de enskilda varorna i sortimentet. 0111 olika företagare skulle fördela sådana samkostnader på olika sätt mellan skilda varor, finge var och en av dem lättast att sälja de varor, i vilkas priser endast inkalkylerats ett mindre bidrag till täckning av samkostnaderna, och svårast att sälja de varor som beräknats ge större bidrag till dessa kostnader. Nu sker givetvis en betydande utjämning även vid fri konkurrens, men inte sällan kan denna utjämning komma till stånd på ett sätt, som åtminstone ur företagarsynpunkt ter sig otillfredsställande. Så t. ex. kan ibland förekomma, att en detaljist finner det från sin egen synpunkt fördelaktigt att på vissa varor, för vilka efterfrågan är starkt priskänslig, sätta priser, som endast täcka särkostnaden, för att på så sätt ge ett intryck av att hans priser allmänt äro låga eller i varje fall för att locka till sig kunder, som sedan kunna förmås att köpa även andra varor, vilka ge bättre förtjänst. Det är mänskligt, om sådan >>underförsäljning» vållar irritation hos konkurrenter och bidrager till att stärka strävandena att utveckla en prissamverkan. Det händer emellertid, att en liknande irrita- tion vållas även när en detaljist säljer till låga priser av det skälet, att han genom effektiv organisation eller inköpsverksamhet bättre än andra har lyckats att begränsa sina totala kostnader.

Väl känd är ytterligare en annan faktor, som sammanhänger med den moderna industrialismen. I äldre tider, när kontantinkomsterna voro små och endast en förhållandevis ringa del av konsumtionsbehovet täcktes ge- nom inköp av varor, var det relativt lätt för varje konsument att bedöma förhållandet mellan pris och kvalitet på de få varor han köpte. Penninghus- hållningens ökade betydelse i förening med mångfalden av varor, som nu bjuds konsumenten, har åstadkommit en fullständig ändring i detta av- seende. Sådana förhållanden öka behovet av åtgärder ägnade att ge kon— sumenterna större möjligheter att få upplysning om varornas kvalitet. För- slag i denna fråga har avgivits (SOU 1949: 18) och genom 1951 års riks- dagsbeslut om inrättande av en varudeklarationsnämnd inom standardise- ringskommissionen har en del av detta förslag blivit förverkligat, medan däremot planerna på en fortsatt utveckling och omorganisation av den verksamhet, som bedrives vid Hemmens forskningsinstitut och Aktiv hus- hållning tyvärr tills vidare fått ställas på framtiden av statsfinansiella skäl. Men problemet behöver observeras även i förevarande sammanhang, efter- som det uppenbarligen innebär försämrade förutsättningar att vidmakt- hålla en sund pris- och kvalitetskonkurrens, om t. ex. ett högre pris i för— ening med effektiv reklam eller höga handelsrabatter kan skapa en större efterfrågan än ett lägre pris. Vid behandlingen av den s. k. bruttoprisbind- ningen (kap. 5) blir det anledning att närmare beröra vissa sidor av denna fråga. Problemet om förhållandet mellan pris och kvalitet har emellertid ytterligare andra aspekter, som behöva uppmärksammas. Sålunda kan det inom vissa branscher vara lätt att få konsumenten att tro, att han köper

• Sida 58
•  Original

en bättre vara än han i verkligheten gör. Fruktan för sådan illojal konkur— rens ingår ofta bland motiven för konkurrensbegränsande åtgärder, som sedan kunna få en vidare syftning.

Såsom inledningsvis antytts har även samhällsmakten i hög grad med— verkat till att begränsa konkurrensen. I vissa fall (t. ex. telefon, gas- och eldistribution) drivas sålunda s. k. naturliga monopol i offentlig regi. Vissa statsmonopol ha tillkommit av fiskaliska skäl, t. ex. tobaksmonopolet och vin— och spritmonopolet, av vilka det sistnämnda dessutom har en nykter— hetspolitisk motivering. Vidare är jordbruket underkastat en ingående of- fentlig reglering, som motiveras både av beredskapsskäl och sociala skäl. Bostadspolitiken, som bl. a. inneburit ett gynnande av kooperativt och kom- munalt fastighetsägande, har en social motivering.

Härtill komma dessutom verkningarna av alla kvarstående krisregle— ringar. Byggnadsregleringen, som föranledes av behovet att begränsa inves- teringsverksamheten till landets resurser, kan t. ex. föranleda, att nyetab- lering hämmas eller att expansionsdugliga företag måste uppskjuta behöv- liga utvidgningar och moderniseringar; likväl har den faktiska investerings- verksamheten inom näringslivet efter kriget varit väsentligt större än i slutet på 30-talet. Importregleringen har ofta föranlett en relativt stel kvotering av knappa importvaror, vilken i många fall likaledes tenderat att hämma nyetablering och att binda olika företag och företagsgrupper vid en viss andel av marknaden, även om de eljest skulle haft förmåga att vinna i konkurrensen på bekostnad av andra företag. Importregle- ringen, liksom övriga handelsregleringar och valutasvårigheter, har dess- utom inneburit en avsevärd begränsning av den utländska konkurrensen, särskilt ifråga om färdiga produkter. Detta är så mycket mer allvarligt, som en stark tendens till utvidgning av marknaderna varit en t'aktor, som tidigare i hög grad uppvägt många av de inslag i den moderna industri— alismen, vilka gjort konkurrensen mindre effektiv. Särskilt för ett land som Sverige, som har en relativt liten hemmamarknad och därför för sitt närings- livs effektivitet är beroende av att ingå såsom led i en väl fungerande inter- nationell arbetsfördelning, representera de nuvarande handelshindren —— som från vår synpunkt sett betingats både av våra förut otillräckliga export— prestationer och av internationella valutasvårigheter _ en mycket allvarlig konkurrensbegränsande faktor. Det är därför desto mera glädjande, att de numera åtminstone till avsevärd del kunnat avvecklas eller mildras, och att den ekonomiska politiken går ut på att göra denna avveckling alltmer fullständig — nämligen i den mån som förutsättningar härför kunna skapas genom fortsatt ökning av export och valutareserv, genom bevarad balans i den inre ekonomin, genom internationellt fredligt ekonomiskt samarbete och genom samtidig avveckling av handels- och valutahinder i andra länder. Tyvärr ha dock dessa förutsättningar som bekant under senare tid ånyo

• Sida 59
•  Original

försämrats, vilket lett till nya svårigheter för vårt handelsutbyte med utlandet.

För att bilden icke skall bli obalanserad bör understrykas, att närings- livet sedan slutet av 30-talet, trots krig och alla privata och offentliga restriktioner, undergått en synnerligen kraftig expansion, som tagit sig uttryck både i en starkt ökad produktion och i en omfattande utbyggnad och förbättring av produktionsapparaten.

Redan den här presenterade ofullständiga samlingen av exempel på så— dana förhållanden, som medverkat till en omfattande begränsning av kon- kurrensen inom det moderna näringslivet, ger vid handen, att ifrågavarande utveckling är av synnerligen sammansatt natur och att det vore oriktigt att karakterisera densamma med generella och oreserverade värdeomdömen av positiv eller negativ innebörd. Man möter i den populära diskussionen stun— dom den föreställningen att privatmonopol tillkomma genom att företagare sammansluta sig för att i vinstsyfte pungslå köpare, att detta är problemets väsentliga innebörd, och att det hela sålunda huvudsakligen är en fråga om rättvis ekonomisk fördelning, som eventuellt kan lösas i den mån man lyckas förhindra sådana sammanslutningar. Även om det förekommer, att konkurrensbegränsningar komma till stånd på detta enkla sätt, är ändå den citerade karakteristiken av problemet av flera skäl ensidig, ofull- ständig och otillräcklig, samtidigt som den i sin praktiska konklusion på en gång går för långt och icke tillräckligt långt. Av skäl som redan del— vis berörts, äro konkurrensbegränsningar i många fall ett resultat av svå- righeter som vid fri konkurrens tett sig allvarliga. Ofta kunna de bero på att effektiv stordrift under moderna tekniska förhållanden förutsätter mycket stora marknader. Ett företag kan i vissa fall räcka till för mer än ett helt land av Sveriges storlek; om marknaden är lokalt avgränsad t. ex. genom att produkternas transportkostnader äro höga, kan denna faktor få ännu större betydelse. Dessutom gäller, att konkurrensbegränsningar —— även sådana som tillkommit på rent privat initiativ — kunna handhavas på ett sätt, som länder även konsumenterna till övervägande fördel, och att dessa fördelar rent av i viss mån kunna bero på att konkurrensen begränsats.

Men i den mån en konkurrensbegränsning verkar övervägande skadligt ur samhällelig synpunkt är det —— särskilt vid nuvarande beskattningsför- hållanden _ inte säkert, att denna skada väsentligen ligger i att den eko- nomiska fördelningen påverkas oförmånligt, d. v. s. i att monopolisten på ett orättmätigt sätt tillskanser sig en vinst genom att exploatera konsu- menten. Så kan visserligen ske _ men det kan ifrågasättas om icke ännu oftare skadlig verkan vållas genom att konkurrensbegränsningar på olika sätt motverka rationalisering eller bidraga till misshushållning. Ty lika väl som fri konkurrens kan en begränsning av konkurrensen verka såväl effek— tivitelsfrämjande som effektivitetshämmande. Det sista blir i. ex. fallet,

• Sida 60
•  Original

om skyddet mot konkurrens gör företaget mindre angeläget att på bästa sätt söka tillgodose marknadens behov. Det kan t. ex. förekomma, att kost- naderna vid de mindre effektiva företagen inom en kartell i allt för hög grad beaktas vid prissättningen, varigenom tvånget till en mera allmän rationali- sering inom branschen häves. Vidare kan en monopolprissättning bidraga till att en befintlig produktionskapacitet blir dåligt utnyttjad eller medverka till att öka etableringslusten och sålunda till att vid branschen bindcs större personell och annan kapacitet än som erfordras. Om en konkurrens- begränsning på dessa eller andra sätt medfört, att de totala kostnaderna inom branschen blivit större än som eljest behövt förekomma, kan det sedan göras gällande, att densamma icke är orättlnätig, eftersom den inte skapar några stora vinster och uppenbarligen erfordras, eftersom veder- börande ändå ha svårt att klara sig. På så sätt förbigär man lätt en mycket viktig sida av problemet.

Oavsett hur motiveringen för förekommande konkurrensbegränsning be- dömes och resultaten av densamma värdesättas ur samhällelig synpunkt, förefaller följande allmänna slutsats vara oomtvistlig. Konkurrensen inom vida områden av vårt näringsliv är i mycket stor utsträckning hämmad och detta förhållande ger vissa förtagare och grupper av företagare en stor och av medborgarna i övrigt i huvudsak okontrollerad makt att nyttja till gott eller ont. De ha härmed till stor del försvagat motiveringen för det privata företagssystem som de själva företräda. På grund av problemets omfat- tande och komplicerade karaktär men också på grund av att vederbörande ofta önska agera utan inblandning från andra, är den stora allmänheten också i hög grad okunnig om hur dessa förhållanden i verkligheten gestalta sig, även om en märkbar förbättring härutinnan inträtt efter tillkomsten i augusti 1946 av monopolutredningsbyrän i kommerskollegium.

• Sida 61
•  Original

KAPITEL 2

Tidigare utredningar; gällande rätt

1. Gällande speciallagstiftning och dess tillkomst

Trustlagstiftningskommittén och dess föregångare

Första gången de svenska statsmakterna till offentlig prövning togo upp frågan om åtgärder mot konkurrensbegränsningar inom näringslivet föran- ledda av enskilda monopolistiska sammanslutningar var år 1911. Initiativet var dock av begränsad natur, i det att åtgärderna inskränkte sig till att avse tillsättande av en offentlig utredning rörande förekomsten inom landet av truster och karteller samt deras inverkan på landets ekonomiska liv och framförallt på prisbildningen. Betydelsen av initiativet blev ej heller den avsedda. Utredningen kom nämligen ej att fullföljas utan avstannade på grund av första världskrigets utbrott och återupptogs sedermera ej. År 1913 hade utredningen offentliggjort ett betänkande angående sockerindustrin och sockerbeskattningen i Sverige samt Danmark och Tyskland (Kartell- och trustutredningen I), vilket ämnesområde särskilt uppdragits åt utred- ningen att undersöka.

Inflationen under och omedelbart efter första världskriget hade i många länder riktat den allmänna uppmärksamheten på frågan om de monopolis— tiska sannnanslutningarna och deras verkningar i prishänseende för kon— sumenterna. Liksom i flera andra länder kom i samband härmed även i vårt land att bli fråga om särskild lagstiftning i ämnet. Vid 1920 års riks— dag väcktes sålunda motioner i detta syfte, vilka föranledde tillsättandet i juni samma år av den s. k. trustlagstiftningskommittén med uppgift att skyndsamt utarbeta förslag till en provisorisk lagstiftning rörande stats- kontroll över truster och monopolistiska sammanslutningar inom produk- tion, handel och transportväsende. Kommittén avgav betänkande i slutet av år 1921. I betänkandet uttalade kommittén, att den fann den av kom- mittén framlagda utredningen rörande förekomsten och verkningarna av monopolistiska företag och sammanslutningar tillräcklig för att visa, att dylika bildningar inom vårt näringsliv nått den omfattning och inom be-

• Sida 62
•  Original

lydande grenar av detsamma utövade ett sådant inflytande på prissättning och omsättningsförhållanden, att åtgärder från statens sida med anledning härav voro påkallade. I enlighet med vad som i samband med kommitténs tillkomst uttalats i riksdagen och statsrådet ansåg kommittén emellertid, att sådan kännedom om hithörande förhållanden ej förelåg, som skulle vara erforderlig för att omedelbart åstadkomma en slutgiltig lagstiftning i ämnet. Kommittén förordade därför en provisorisk lagstiftning i huvud- sak anordnad efter de riktlinjer, som uppdragits redan i den föregående riks- dagsdebatten. Enligt det av kommittén utarbetade förslaget till provisorisk lag, som avsågs skola få en giltighetstid av tre år, skulle upprättas en sär- skild myndighet, en trustkommission, med vidsträcktare befogenheter att inhämta upplysningar än som kunde meddelas i administrativ ordning. Trustkommissionens uppgift enligt förslaget skulle i första hand vara att verkställa utredning angående förekomsten och verkningarna av mono- polistiska företag och sammanslutningar inom riket i den omfattning, som erfordrades för att bedöma behovet av särskild lagstiftning, varjämte trust— kommissionen skulle ha att till Kungl. Maj :t avgiva yttrande härom samt att. om förhållandena därtill föranledde, också avgiva förslag till sådan lagstift— ning. Emellertid skulle trustkommissionen i andra hand ytterligare ha till uppgift, att i sådana fall där det fanns sannolika skäl att antaga, att mono- polistiska företag eller sammanslutningar utnyttjade sin ställning på ett sätt, som i betydande omfattning medförde oskäliga prisförhållanden inom riket, igångsätta särskild undersökning härom och, där trustkommissio— nen fann ingripande böra ifrågakomma, framställa förslag till Kungl. Maj:t i detta syfte. Trustkommissionen skulle alltså till sin karaktär vara huvud— sakligen en undersökningskommission med lagstiftningsuppdrag men där- jämte, genom sin andrahandsuppgift tillika i viss mån ha ställning av ett kontrollerande organ, dock utan självständiga exekutiva befogenheter.

1925 års lag

Frågan om lagstiftning i ämnet kom att anstå ända till år 1925, då lagen den 18 juni 1925 om undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar utfärdades. Förslaget till lagen, som antogs av riksdagen i huvudsakligen oförändrat skick, hade utarbetats inom justitiedeparte— mentet på grundval av trust]agstiftningskommitténs förslag men skilde sig från detta i väsentliga stycken både till karaktär och omfattning. I pro— positionen till lagen (nr 110/1925) uttalade föredragande departementschefen, statsrådet Nothin, bl. a., att det allmänt medgavs, att en kontroll i en eller annan form borde åvägabringas till förhindrande av missbruk föranledda av monopolistiska företag och sammanslutningar liksom också att, å de håll där sådan kontroll påyrkades, enighet rådde om att det gällde att förebygga missbruken utan att hindra eller skada den lojala sammanslutningsrörelsen, men att meningarna däremot gingo starkt isär, då det blev fråga om att när-

• Sida 63
•  Original

mare angiva sättet för vinnande av ett lämpligt kontrollorgan och att upp- draga riktlinjerna för dess verksamhet. Sistnämnda förhållande fann depar- tementschefen mana till varsamhet vid försöken att finna en lösning. Han ansåg det därför lämpligast, att frågan löstes endast i viss begränsad omfatt— ning och framhöll, att sedan närmare erfarenhet vunnits, spörsmålet kunde upptagas till förnyat allsidigt övervägande. I fortsättningen fäste departe- mentschefen uppmärksamheten vid, att anmärkningarna mot trustlagstift— ningskommitténs förslag i främsta rummet gått ut på, att dess genomfö— rande. särskilt under en depressionstid, skulle verka störande på de lojala företagen. Man kunde emellertid förutsätta, anfördes vidare, att de svåraste missbruken i allmänhet måste vara kända för den, som erhållit befogenhet att besluta i fråga om undersöknings företagande, och att man därför, åtmins- tone tills vidare, borde inskränka en närmare undersökning eller kontroll till fall, där särskild anledning till undersökning syntes föreligga. För en sådan begränsning av undersökningsverksamheten talade även den omstän- digheten, att därigenom en tung och dyrbar undersökningsapparat kunde undvikas.

I enlighet med de riktlinjer för lagstiftningen, som sålunda uppdragits, gav 1925 års lag Kungl. Maj :t befogenhet att, när skäl därtill vore, förordna om undersökning i närmare angiven ordning i fråga om företag eller sam- manslutning, som avsåge produktion eller bearbetning av varor eller andra förnödenheter, handel, bankrörelse, försäkringsrörelse eller transportverk- samhet och som kunde antagas vara av monopolistisk natur. Undersök- ningens verkställande skulle uppdragas åt ämbetsmyndighet eller åt en eller flera särskilt förordnade sakkunniga och erfarna personer. Undersökningen skulle avse det undersökta företagets eller sammanslutningens inverkan på pris- eller omsättningsförhållanden här i riket. Utredningsmyndigheten hade enligt lagen vidsträckt rätt till alla de uppgifter, som erfordrades för un— dersökningsarbetet, men ålades i gengäld viss tystnadsplikt. Lagen inne- höll däremot icke något stadgande om exekutiv befogenhet för vare sig undersökningsmyndigheten eller Kungl. Maj:t i det fall, att vidtagna under- sökningar skulle påkalla åtgärder. Det förutsattes emellertid att undersök- ningsmyndighetens redogörelse borde upptaga förslag till åtgärder, som befunnes påkallade, därvid i första hand borde komma i betraktande med den gällande lagstiftningen möjliga åtgärder, såsom direkta hänvändelser till vederbörande företag eller sammanslutning, offentliggörande av under- sökningsresultatet, suspension eller nedsättning av tullsatser m. m. Även lagstiftningsåtgärder borde emellertid kunna föreslås, särskilt om missbruk ådagalagts, som icke syntes kunna stävjas på annat sätt.

Lagen kom att utnyttjas blott i ett begränsat antal fall, nämligen för undersökningar rörande kvarnföretagen, jästtillverkningen, sockertillverk- ningen, porslinstillverkningen samt bränn- och smörjoljeföretagen. Under— sökningarna ha i allmänhet icke motiverats enbart av behovet av när-

• Sida 64
•  Original

mare inblick i monopolistiska företags förhållanden för vidtagande av åt- gärder i syfte att förhindra monopolistisk prisbildning tll. m., utan även andra motiv ha förelegat.

Utredningar under 1930-talet

Under 1930-talet togs det allmänna monopollagstiftningsproblemet upp till offentlig debatt i två olika sammanhang. I det år 1935 av särskilda sak- kunniga avgivna principbetänkandet om >>folkförsörjning och arbetsfred» gjordes vissa uttalanden i frågan, som närmast gingo ut på att det borde åstadkommas en starkare kartellering än enskildas strävanden varit mäk— tiga att genomföra inom produktionen, om så erfordrades under viss statlig medverkan, i syfte att skapa möjlighet till mera planmässiga regleringar och konsolideringsåtgärder till åvägabringande av rationalisering av driften. Be- tänkandets uttalanden i detta stycke torde böra ses mot bakgrunden av de vid denna tid rådande svåra förhållandena inom näringslivet till följd av den allmänna världsdepressionen och den tendens till anordnande av stat- liga tvångskarteller, som på många håll då gjorde sig gällande utomlands, främst i Tyskland men även t. ex. i USA (Roosevelts »National Industrial Recovery Act»).

År 1936 tillsattes en sakkunnigutredning, 1936 års näringsorganisations— sakkunniga, med uppdrag att verkställa utredning angående utbredningen inom näringslivet av organiserad samverkan mellan företagarna och den pris-, produktions- och distributionspolitik, som kommit till stånd på grund av dylik samverkan, samt att inkomma med de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. De sakkunniga avgåvo betänkande år 1940 (Orga- niserad samverkan inom svenskt näringsliv, SOU It)-10:35). [ betänkandet lämnas en beskrivande redogörelse för inom det svensk: näringslivet före- kommande organisationsföreteelser fram till hösten 1939. Med hänsyn till de förändrade förutsättningar, som inträtt i och med krigsutbrottet, an— sågo de sakkunniga emellertid ej lämpligt att i anknytning till den läm— nade översikten framkomma med mera utarbetade förslag till lösning av de många svåra problem, som ägde samband med samhällets inställning till den organiserade samverkan mellan näringsidkare, utan inskränkte sig till att endast i korthet redovisa de linjer, efter vilka deras överväganden rörande eventuella statliga åtgärder närmast rört sig.

I fråga om den principiella bakgrund, mot vilken dessa överväganden borde ses, uttalade näringsorganisationssakkunniga bl. a., att det syntes dem tillkomma samhället att genom lämpliga organ såvitt möjligt förhindra, att näringsorganisationer eller företag utnyttjade sin ställning på ett sätt, som försvårade ekonomiskt framåtskridande, otillbörligt inskränkte närings- friheten eller medförde privata monopolvinster på förbrukarnas bekost- nad. I fråga om behovet av offentliga kontrollåtgärder framhöllo de sak- kunniga, att de icke haft möjlighet att göra en allomfattande undersökning

• Sida 65
•  Original

rörande förhållandet mellan priser och produktionskostnader i det svenska näringslivet och därför icke kunnat bilda sig någon uppfattning rörande frågan, i vilken utsträckning missbruk i form av för höga priser under senare år förekommit i landet. Ej heller hade någon omfattande undersök- ning kunnat göras rörande förekomsten av missbruk av annan art inom landets näringsliv. De utredningar, som gjorts av de sakkunniga, syntes dem emellertid göra klart, att en prispolitik kommit till användning på vissa håll, vilken måste betecknas såsom missbruk av möjligheten att be— härska den svenska marknaden för ifrågavarande varuslag. Man framhöll också, att det torde kunna pekas på flera exempel, där internationella mono- pol uttagit höga priser på den svenska marknaden. Det föreföll sannolikt, anförde de sakkunniga, att åtskilliga andra fall också förekommit än de, som kommit till deras kännedom. De sakkunniga hade emellertid fått den uppfattningen, att pris- och konkurrenspolitiken inom de branscher som undersökts i allmänhet varit moderat. Man måste det oaktat, ansågo de sakkunniga, ställa frågan, huruvida offentliga åtgärder av annat slag än de dittills i Sverige använda skulle kunna förebygga eller avhjälpa miss- förhållanden av den art, som faktiskt förekommit.

Första förutsättningen för att myndigheterna skulle kunna vidtaga erfor- derliga åtgärder på detta område eller undgå att vidtaga åtgärder, som icke voro av behovet påkallade, funno näringsorganisationssakkunniga vara, att en ökad kunskap om de faktiska förhållandena på detta område stod till för- fogande. En förbättrad och utvidgad statistik rörande priser, kostnader och omsättning på olika områden var därför ett önskemål av vikt. En möjlighet att skapa fullständigare och pålitligare upplysningar var vidare att i lag stadga registreringsskyldighet för vissa sammanslutningar och ensamföre- tagare. Vid avgörande av den lämpliga organisationen av samhällets even- tuella åtgärder för kontroll och övervakning av en mer eller mindre mono- polistiskt präglad ekonomisk politik inom affärslivet ansågo näringsorganisa- tionssakkunniga huvudfrågan vara, huruvida en särskild, permanent statlig institution skulle skapas för ändamålet. De sakkunniga hade, förklarade de, övervägt inrättandet av ett offentligt organ, som, stött på erforderlig lag- stiftning, skulle ägna sig åt en övervakning av prisutveckling och affärs- metoder inom näringsgrenar, där ofullständig konkurrens rådde. Ett dylikt organ Skulle enligt de sakkunnigas uppfattning möjligen kunna minska riskerna för uppkomsten av missbruk samt möjliggöra ett snabbt inskri- dande mot de missbruk, vilka i alla fall framträdde. De sakkunniga voro emellertid icke blinda för de risker, som ett dylikt särskilt kontrollorgan kunde medföra, och framhöllo i detta hänseende dels faran för att ett dylikt organ måhända kunde bli utgångspunkten för ett mera långtgående offentligt ingripande av en helt annan art än det från början avsedda, dels att därigenom en offentlig sanktion i viss mån kunde anses ha givits åt den pris- och konkurrenspolitik, varemot organet efter undersökning ej

5—917143

• Sida 66
•  Original

funnit anledning ingripa. En del av de sakkunniga voro benägna att fästa större vikt vid de berörda riskerna och farorna och ansågo ej att nyttan av den offentliga kontrollen, utom i enstaka fall, skulle uppväga olägenheterna. Trots de angivna betänkligheterna hyste flertalet av de sakkunniga emel- lertid den uppfattningen, att i det före kriget rådande läget en kontrollinsti- tution vore motiverad. Vid diskussionen hade man särskilt tagit sikte på en institution, som kunde inordnas i ett centralt ämbetsverk, närmast kom- merskollegium, och som skulle erhålla ungefär följande uppgifter: att mot- taga klagomål, att utföra undersökningar på regeringens uppdrag eller på eget (initiativ rörande förhållandena inom områden av näringslivet med ofullständig konkurrens, att förhandla med sammanslutningar och ensam- tillverkare rörande deras pris- och konkurrenspolitik, att publicera delar av undersökningsresultatet samt att föreslå offentliga åtgärder i det enskilda fallet eller ändringar av gällande lagstiftning. På grundval av de initiativ som organet tagit, de utredningar som utförts och de förslag det framlagt, skulle det enligt de sakkunnigas uppfattning sedan ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder. I fråga om behovet av åtgärder mot för höga priser ansågo de sakkunniga Kungl. Maj:ts dittillsvarande befo- genheter jämte det nämnda kontrollorganets verksamhet vara tillfyllest; dock att vissa skäl talade för att Kungl. Maj:t erhölle rätt att förklara överenskommelse ogiltig, om en sammanslutning höll oskäligt höga priser. Endast för det fall att det visat sig, att Kungl. Maj :t icke ens med hjälp av en dylik befogenhet och existerande fullmakt kunde uppnå rättelse i de fall att för höga priser uttoges, funno de sakkunniga den frågan böra upptagas till behandling, att antingen utvidga befogenheterna eller tillgripa en längre gående lagstiftning direkt riktad mot höga priser.

1946 års lag

Nu gällande svenska speciallagstiftning på trust— och kartellväsendets område utfärdades år 1946, då lagen den 29 juni 1946 om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet tillkom, närmast på hemställan av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering, som i ett den 21 sep— tember 1945 avgivet betänkande angående övervakning av konkurrens- begränsande företeelser inom näringslivet (SOU 1945: 42) framlagt förslag till lagstiftning i ämnet. Lagen ersätter den ovan omförmälda 1925 års lag om undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar.

Huvudstadgandet i 1946 års lag innehålles i dess 1 5. Enligt denna para- graf skall »i syfte att förebygga skadlig verkan av konkurrensbegränsning inom näringslivet» övervakning ske på sätt i lagen närmare stadgas dels genom registrering av konkurrensbegränsande överenskommelser, dels ge- nom särskild undersökning. Övervakningen skall enligt samma paragraf utövas av myndighet, som Konungen bestämmer (övervakningsmyndighet). Konkurrensbegränsande överenskommelser skola anmälas till övervaknings-

• Sida 67
•  Original

myndighet endast efter anmaning (& 2). Sådana överenskommelser, som anmälts eller som vid särskild undersökning kommit till övervaknings- myndighetens kännedom, skola införas i ett särskilt register, det 5. k. kartellregistret (& 5). Detta är i princip offentligt. Särskild undersökning äger övervakningsmyndigheten besluta, om det beträffande viss verksamhet finnes anledning att befara skadlig verkan av konkurrensbegränsning eller eljest särskilda skäl därtill föreligga (& 6). För särskild undersöknings utförande har övervakningsmyndigheten i lagen tillagts vidsträckta befogen- heter för erhållande av nödiga uppgifter.

Till central övervakningsmyndighet har Kungl. Maj:t "utsett en inom kommerskollegium nyinrättad byrå, monopolutredningsbyrån. Förutom att handha de arbetsuppgifter, som direkt följa av lagen, är avsikten, att byrån tillika skall ha till uppgift att verkställa en allmän, fortlöpande analys av marknadsförhållandena, avseende att klarlägga de strukturella förändring- arna inom näringslivet och den ofullständiga konkurrensens roll härvidlag. Medel för igångsättande av sistnämnda verksamhet har dock ännu icke ställts till förfogande. Övervakning av bank— och fondväsendet samt för- säkringsväsendet har undantagits från byrån och omhänderhaves såvitt angår bank— och fondväsendet av bank- och fondinspektionen och såvitt angår försäkringsväsendet av försäkringsinspektionen.

Såsom framgår av de i korthet återgivna lagbestämmelserna har över- vakningsmyndigheten endast registrerings— och undersökningsuppgifter, medan myndigheten icke tillagts någon exekutiv befogenhet. Detta står i full överensstämmelse med de tankegångar, som voro vägledande för efter- krigsplaneringskommissionen i dess förslag till lagen och som i allt väsent- ligt följdes av Kungl. Maj:t och riksdagen vid lagens antagande.

I sin allmänna motivering rörande behovet av ny lagstiftning på området anförde chefen för handelsdepartementet, statsrådet Myrdal (prop. nr 264/1946), att av de undersökningar, som på sin tid verkställts av närings- organisationssakkunniga och sedermera fullföljts av efterln'igsplanerings- kommissionen syntes framgå, att konkurrensbegrånsningar av skilda slag vunnit en mycket stor utbredning inom det svenska näringslivet och att det fanns anledning att räkna med möjligheten av en ökad utveckling av de konkurrensbegränsande företeelserna. Konkurrensbegränsningar kunde, såsom även kommissionen för sin del angivit, få skadliga verkningar av skilda slag, t. ex. orimligt höga priser i förhållande till produktionskost- naderna, produktionsbegränsningar och konserverande av kostnadskrävande produktionsmetoder. De skadliga verkningarna kunde göra sig gällande i flera olika hänseenden, som närmare utvecklats av kommissionen. Särskilt underströk departementschefen i detta sammanhang, att en restriktiv för- säljningspolitik med produktionsbegränsning som följd skulle allvarligt kunna äventyra det allmänna sysselsättningsprogrammet. Höga priser kunde vidare giva upphov till en icke önskvärd omfördelning av inkoms-

• Sida 68
•  Original

terna och medförde ofta även kostnadsstegringar av sådan art, att den allmänna prisstrukturen därigenom påverkades i ogynnsam riktning. I lik— het med vad efterkrigsplaneringskommissionen gjort i sitt betänkande fram- höll departementschefen i detta sammanhang, att förekomsten av ofull- ständig konkurrens emellertid icke i och för sig gav anledning till ingri— panden från samhällets sida, utan att tvärtom samverkan mellan företag eller sammanslagning av mindre företag till större enheter i många fall kunde vara en förutsättning för rationalisering av produktion och distri— bution. Det var först då det kunde konstateras, att missbruk eller skadliga verkningar förelågo, som åtgärder av ett eller annat slag borde bli aktuella. Då det fanns anledning att befara, att de konkurrensbegränsande före- teelserna i fortsättningen skulle vinna ökad utbredning inom det svenska näringslivet och med hänsyn till de ogynnsamma verkningarna i olika hänseenden, som sådana företeelser kunde giva upphov till, ansåg departe— mentschefen, att, på sätt kommissionen uttalat, en utrednings— och över- vakningsverksamhet från samhällets sida i syfte att undersöka förekomsten av företeelserna och fastställa verkningarna därav, var påkallad.

Då det gällde övervakningsorganets befogenheter hade efterkrigsplane- ringskommissionen i sitt betänkande med stor bestämdhet hävdat., att en skarp gränsdragning var av största vikt mellan den utredande verksam— heten och den verksamhet, som avsåg att bedöma det framlagda materialet och att besluta formen för ett eventuellt statligt ingripande. Då den sist- nämnda verksamheten på grund av sin ekonomiskt-politiska karaktär måste anses vara helt skild från utredningsuppgiften, ansåg kommis- sionen det vara mest ändamålsenligt, att hithörande uppgifter helt till- kommo Kungl. Maj :t och i vissa fall riksdagen. Skulle organet erhålla upp- gifter utöver dem, som innefattades i utredningsuppdraget, skulle organet nämligen enligt kommissionens åsikt lätt kunna glida över i en allmän priskontroll, vilket utgjorde en utveckling, som kommissionen icke ansåg önskvärd.

Då efterkrigsplaneringskommissionen med sådan skärpa förordade ifråga— varande uppdelning mellan de utredande och exekutiva uppgifterna, måste detta ses mot bakgrunden av den betydelse kommissionen tillmätte offent- ligheten kring konkurrensbegränsande företeelser. Publicering på bred bas _ med vederbörlig hänsyn tagen till yrkesutövarens legitima intresse av skydd för affärshemligheter av det i samband med övervakningen in- komna materialet skulle, inskärpte kommissionen, komma att verka i flera riktningar. Den allmänna diskussionen i hithörande frågor skulle komma att vinna i saklighet, och grundlösa beskyllningar och misstankar kunna undvikas. Vissheten om att de konkurrensbegränsande metoderna skulle komma att framläggas inför en större allmänhet kunde verka som en häm— sko på eventuella tendenser till missbruk. Genom publiciteten kunde slut- ligen potentiella konkurrenters uppmärksamhet komma att fästas vid om-

• Sida 69
•  Original

råden med oskälig prisbildning. Kommissionen räknade därför med att statliga åtgärder över huvud icke skulle bli talrikt förekommande, om till- räcklig publicitet åstadkoms. Man måste dock, förklarade kommissionen, räkna med att situationer kunde uppstå, då staten måste ingripa. Ofta kunde enligt kommissionens uppfattning rättelse därvid troligen åstadkom- mas genom förhandlingar mellan en av Kungl. Maj :t för ändamålet tillsatt kommission samt vederbörande yrkesutövare eller sammanslutning. Eljest måste frågan bedömas från fall till fall. Såsom exempel på tänkbara for- mer för statligt ingripande nämnde kommissionen bl. a. sänkning eller borttagande av tullar, igångsättande av konkurrerande statliga företag samt statligt övertagande av den monopoliserade näringsgrenen.

I propositionen till lagen anslöt sig departementschefen helt till den av planeringskommissionen hävdade uppfattningen, att de exekutiva befogen— heterna borde hållas isär från den utredande och övervakande verksam- heten samt till kommissionens allmänna synpunkter på vikten av publicitet. Genom den avsedda begränsningen av organets befogenheter. anförde de- partementschefen, kunde bättre vinnas garanti för att resultaten av dettas verksamhet i största möjliga utsträckning blevo publicerade. Därest ut— redningarna och den exekutiva makten anförtroddes ett och samma organ, skulle det nämligen måhända icke sällan komma att inträffa, att organet skulle komma att avstå från att giva publicitet åt det utförda utrednings- arbetet i fall, då enligt organets mening tillfredsställande rättelser av kon— staterade missförhållanden kommit till stånd genom överenskommelser med vederbörande företag eller sammanslutning. I den mån så skedde skulle emellertid allmänheten och statsmakterna undandragas möjligheten att bilda sig en uppfattning av dessa fall och att bedöma om de vidtagna rättelserna voro tillfyllest. Därest publiciteten kring utredningsarbetet in— skränktes, skulle vidare föreligga risk för att rättelserna icke skulle bli bestående. Frågor om eventuella åtgärder gentemot monopolistisk pris- bildning och andra skadliga verkningar av ofullständig konkurrens syntes departementschefen över huvud taget vara av den vikt i landets ekonomiska politik", att de borde, under full offentlighet, avgöras av statsmakterna och icke av en underordnad myndighet. Det utredande och övervakande orga- net skulle därigenom också få en mera obunden ställning i den mån det fick tillfälle att helt ägna sig åt utredande uppgifter. Den föreslagna ord- ningen syntes departementschefen därför motiverad, i allt fall intill dess vidare erfarenheter vunnits. Därest det emellertid framdeles vid den prak— tiska tillämpningen skulle visa sig, att gränsdragningen för organets be- fogenheter icke vore den lämpligaste, fick frågan emellertid, förklarade departementschefen, upptagas till förnyat övervägande.

• Sida 70
•  Original

2. Näringsfrihet och avtalsfrihet

Såsom framgår av den ovan lämnade översikten över den på förevarande område gällande svenska speciallagstiftningen medger denna icke direkta ingrepp mot avtal eller överenskommelser, som leda till faktiska begräns— ningar av den fria konkurrensen eller inskränkningar i gällande närings- frihet, utan avser uteslutande att åstadkomma en allmän översikt över för— hållandena, möjligast fria insyn i de fall så befinnes erforderligt samt vid- sträckt publicitet på området. De i 1864 års näringsfrihetsförordning med- delade bestämmelserna om principiell näringsfrihet reglera endast stats— makternas förhållande till näringsfriheten; från statsmakternas sida skola inga andra hinder för envar medborgares fria näringsutövning i princip finnas, än de som uppställas i näringsfrihetsförordningen. Förordningen reglerar däremot icke förhållandena enskilda medborgare emellan. Den innebär sålunda icke något skydd gentemot sådana av enskilda åstadkomna konkurrensbegränsningar t. ex. konkurrensbegränsande avtal eller överens— kommelser, som innebära faktiska inskränkningar i näringsfriheten. Den sedan gammalt i Sverige rådande avtalsfrihetens princip har sålunda här liksom i allmänhet i nordisk och tysk rätt företräde framför näringsfri— hetens princip, då dessa två principer komma i konflikt med varandra. Så fast synes denna ståndpunkt ha varit och vara, att det vare sig i svensk juridisk doktrin eller rättspraxis, som dock endast i ytterst begränsad om- fattning kommit att syssla med dessa spörsmål, ens synes ha ifrågasatts, att avtal, som leda till faktiska begränsningar av den fria konkurrensen eller i näringsfriheten, på denna grund jämlikt allmänna rättsgrundsatser i något fall skulle vara ogiltiga.

Emellertid är avtalsfrihetens princip i Sverige lika litet som annorstädes helt undantagslös. Den framförallt mot slutet av 1800—talet i den ekonomiska libera— lismens allmänna idévärld grundade betänksamhetcn mot varje inskränkning i den förmögenhetsrättsliga avtalsfriheten har efter hand fått vika för ett mera socialt betraktelsesätt. Rättsordningen har i enlighet härmed i ökad grad på olika områden gripit in till stöd för svagt ställda grupper och över huvud för att främja vissa social- och näringspolitiska syftemäl. Exempel härpå äro de tämligen långt— gående inskränkningar i avtalsfriheten, som återfinnas i gällande lagstiftning angående arrende och hyresförhällanden samt avbetalningsköp. Även mera all- mänt hållna lagstadganden om underkännande av utfästelse, som av en eller an— nan anledning funnits ej böra vinna rättsordningens stöd, ha tillkommit under nittonhundratalet, främst genom lagen den 11 juni 1915 om avtal och andra rätts— handlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen), vilken lag dock i huvud- sak endast inneburit en kodifikation av vad som redan tidigare ansetts gälla. Två stadganden i sistnämnda lag synas vara av särskilt intresse i nu förevarande sammanhang, nämligen 38 å, som handlar om konkurrensförbud, och 36 5, som avser vitesutfästelser och liknande åtaganden.

I 38 & avtalslagen stadgas, att om till förebyggande av konkurrens någon be- tingat sig av annan, att denne icke skall idka handel eller annan verksamhet av angivet slag eller icke taga anställning hos någon som idkar sådan verksamhet,

• Sida 71
•  Original

den som gjort utfästelsen icke är därav hunden, för såvitt utfästelsen i fråga om tid och art eller eljest skulle sträcka sig längre än som kan erfordras för att hindra konkurrens eller ock över hövan inskränka honom i hans frihet att utöva förvärvsverksamhet; vid prövning i sistnämnda avseende skall hänsyn tagas jäm- väl till det intresse den enligt utfästelsen berättigade har i densammas fullgörande. Av förarbetena till lagen framgår, att paragrafen har avseende icke blott på sådana konkurrensförbud, som äro vanligt förekommande i samband med ar— betsanställning eller överlåtelse av affärsrörelse, utan även på konkurrensförbud i fristående avtal, t. ex. då mellan affärsmän, som konkurrera med varandra ge- nom att sälja samma slags vara inom samma område, träffats överenskommelse om uppdelning av försäljningsområdet, så att envar av dem skall äga ensam sälja varan inom ett bestämt distrikt. Det må framhållas, att de synpunkter, som dom- stolarna vid avgörande av de i paragrafen reglerade konfliktsituationerna ha att anlägga, hänföra sig till de två parternas intresse i frågan; det samhälleliga in— tresset av att fri konkurrens och näringsfrihet består kommer endast medelbart under bedömande.

Enligt 36 % avtalslagen må vite i penningar eller annat, som någon utfäst sig att gälda för den händelse han icke skulle fullgöra en honom åliggande förplik- telse eller eljest skulle företaga eller underlåta att företaga en handling, nedsättas efter ty skäligt prövas, såframt utkrävandet av vad utfäst blivit finnes vara uppen- bart obilligt; vid prövningen skall hänsyn tagas ej blott till förlust, som den en- ligt utfästelsen berättigade må hava lidit, utan även till det intresse han eljest må hava haft i handlingens företagande eller underlåtande ävensom till övriga föreliggande omständigheter. I samband med konkurrensbegränsande överens- kommelser, t. ex. kartellavtal och liknande, äro sådana vitesutfästelser som före- varande paragraf har avseende på mycket vanliga. I likhet med vad ovan sagts gälla beträffande bedömningen av fall enligt 36 % avtalslagen avser bedömningen enligt 38 & omedelbart endast de enskilda parternas särskilda intressen i fallet. Samhällsintresset får sålunda icke heller i detta fall någon direkt avgörande be- tydelse för bedömningen.

Domstolarna ha —— bortsett från nyss angivna i avtalslagen behandlade fall _ i regel icke ansett sig äga rätt att utan stöd av uttrycklig lag åsidosätta en klar avtalsbestämmelse. Man har emellertid så småningom kommit till insikt om svå- righeten att i detalj förutse behovet av tvingande lagbestämmelser och lagstifta- ren har därför i olika lagar infört generalklausuler, som tillåta domstolarna att, vid sidan av de i respektive lagar uttryckligen nämnda fallen, modifiera parternas avtal. Början gjordes med 2 5 2 stycket lagen om avbetalningsköp, sedan ha följt 34 & försäkringsavtalslagen, 8 & skuldebrevslagen och 3 kap. 43 % nyttjanderätts- lagen.

Dessa generalklausuler, som täcka betydelsefulla delar av rättssystemet, ha numera —- i anslutning till ett uttalande av lagrådet i samband med tillkomsten av 8 % skuldebrevslagen _ kommit att fattas såsom uttryck för en allmänt veder- tagen princip, enligt vilken domstolarna äga rätt att även utan stöd av lag jämka eller åsidosätta uppenbart obilliga eller otillbörliga avtalsbestämmelser. Denna nya rättsuppfattning har visat sig i en högsta domstolens dom refererad i NJA 1948 sid. 138, där domstolen utan direkt stöd av lag underlät att tillämpa en be- stämmelse i ett arrendeavtal, vilken det ansågs uppenbarligen otillbörligt att göra gällande.

Det torde böra framhållas, att den omständigheten att domstolarna med eller utan stöd av en tvingande lagbestämmelse åsidosätta en avtalsbestämmelse icke utgör någon garanti för att icke avtalsbestämmelsen i praktiken ändå kommer

• Sida 72
•  Original

att tillämpas. Om avtalet icke drages inför domstol utan parterna frivilligt upp- fylla det, så har lagstiftarens och domstolarnas inställning till saken uppenbar- ligen icke någon betydelse. Tvingande civila rättsregler äro därför icke något effektivt medel att mot båda parternas vilja tillgodose ett samhällsintresse. Först i den mån en dylik tvingande lagbestämmelse kompletteras med tvångsmedel i någon form, t. ex. straff, får den i detta avseende någon egentlig betydelse.

3. Frågan om vissa olämpliga konkurrensmetoder

Utredningar om speciallagstiftning

De särskilda konkurrensmetoder, som på konkurrensstridernas område komma till användning företrädesvis av trust- och kartellbildningar samt liknande monopolistiska organisationer — eller organiserat priskrig, boj— kott, prisdiskriminering, exklusivavtal och liknande förfaringssätt — ha vid upprepade tillfällen varit föremål för debatt i anslutning till övervägan— den angående åtgärder på trust- och kartellagstiftningens område.

Redan trustlagstiftningskommittén fäste uppmärksamhet vid detta spörs- mål och ifrågasatte i sitt betänkande lagstiftningsåtgärder med anledning av det förhållandet, att enligt vad kommitténs utredningar givit vid handen, vissa monopolistiska sammanslutningar med otillbörliga metoder sökt till- intetgöra konkurrenter eller försätta den ekonomiskt svagare i ett oskäligt beroende.

Näringsorganisationssakkunniga berörde i sitt betänkande tämligen ut- förligt här avsedda fråga. I detta hänseende anförde de sakkunniga, att den möjligheten övervägts, att införa en allmän bestämmelse om att alla affärs- företags konkurrens och prispolitik skulle vara rimlig eller att densamma ej finge strida mot allmänintresset. De sakkunniga ansågo emellertid för sin del, att en lagstiftning av denna stora räckvidd och obestämda innebörd skulle strida mot svenska traditioner. Endast om speciella domstolar ska- pades för att handlägga frågor av berörda slag, skulle tillämpningen av en dylik allmän lagbestämmelse erbjuda mindre svårigheter än eljest. Emeller- tid hade man i Sverige, anförde de sakkunniga, en utpräglat kritisk inställ- ning till en anordning med specialdomstolar för anhängiggörande av brott mot en lagstiftning rörande pris— och konkurrenspolitik. Mot inrättande av specialdomstolar talade bland annat, att en dylik organisation lätt kunde få en tendens att växa och att eftersträva en alltmer genomgripande regle- ring av förhållandena inom dess område. Svårigheter kunde också uppstå att som bisittare i dylika specialdomstolar få personer, som voro på en gång kompetenta, erfarna och obundna. Näringsorganisationssakkunniga funno det därför vara mera tillrådligt att beträffande lagstiftningen gå en annan väg, nämligen speciallagstiftningens. Denna, yttrade de sakkunniga, skulle då närmast innebära, att vissa konkurrensmetoder, t. ex. vissa slag av boj- kott, exklusivavtal och prisdifferentiering, direkt skulle förbjudas. Därjämte

• Sida 73
•  Original

kunde, fortsatte de sakkunniga, stadgas skyldighet att lämna meddelande om anbudsöverenskommelser. Vilka metoder som i dylikt fall skulle anses tillåtna och vilka som skulle förbjudas funno de sakkunniga böra göras till föremål för särskild utredning.

I anslutning härtill förklarade sig näringsorganisationssakkunniga sär— skilt vilja peka på att ett spörsmål, som synts dem vara förtjänt av sär- skild uppmärksamhet, nämligen i vad mån det kunde anses vara förenligt med samhällsintresset, att ett företag eller en sammanslutning, som kont- rollerade hela tillgången inom Sverige av en viss råvara eller ett halvfabri— kat, vägrade att sälja dessa produkter till viss producent eller uppställde som villkor för leverans, att denne skulle tillhöra viss sammanslutning eller hålla vissa priser eller i övrigt följa vissa riktlinjer för sin försäljningspo- litik. De sakkunniga erinrade om, att i de fall, då råvaror eller halvfabrikat ej kunde till rimligt pris erhållas från utlandet, den person som vägrade att acceptera villkoren blev ur stånd att upptaga tillverkning eller att fort- sätta sin näring.

Även kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering berörde i sitt förut anmärkta betänkande angående övervakning av konkurrensbegrän- sande företeelser inom näringslivet frågan om speciell lagstiftning rörande olämpliga konkurrensmetoder. Efter att ha hänvisat till vad näringsorgani— sationssakkunniga anfört i detta hänseende förklarade kommissionen, att den i fråga om en generell lagstiftning rörande olämpliga konkurrensmeto- der helt anslöt sig till näringsorganisationssakkunnigas uppfattning. En dy- lik generell lagstiftning skulle, förklarade kommissionen, enligt dess upp- fattning vara av föga värde. Däremot förklarade kommissionen sig i lik- het med näringsorganisationssakkunniga anse, att frågan om en speciallag— stiftning innebärande förbud mot vissa konkurrensmetoder, t. ex. vissa slag av bojkott, exklusivavtal och prisdifferentiering var ett problemkomplex värt att uppmärksammas.

I anslutning till spörsmålet om åtgärder mot olämpliga konkurrensmeto- der fäste kommissionen särskild uppmärksamhet vid den nyetablerings- kontroll, som på olika sätt och med olika metoder genom inbördes samver- kan genomförts inom det svenska näringslivet såväl inom en del industri- och hantverksgrenar som på många håll inom handeln, och som närmare beskrivits av nåringsorganisationssakkunniga. Vad denna nyetablerings- kontroll i sig själv beträffade, förklarade kommissionen sig anse, att stat- ligt ingripande icke borde ske annat än i den mån de metoder, som använ- des i samband med dess utövande, ingingo bland de här diskuterade miss— bruken; dock att den konkurrensbegränsning, som nyetableringskontrollen tenderade att skapa, borde uppmärksammas.

Kommissionen förklarade slutligen, att publicitet kring här diskuterade konkurrensmetoder kunde vara av betydelse för att förhindra alltför fram- trädande missbruk, men att kommissionen dock var övertygad om att of-

• Sida 74
•  Original

fentlighet kring sammanslutningarnas och företagens politik i detta avseende ej var en tillräcklig åtgärd. I enlighet härmed upptog kommissionen också i sin slutliga hemställan till Konungen bl. a. begäran om att Kungl. Maj:t måtte föranstalta, att frågan om en lagstiftning till förhindrande av olämp- liga konkurrensmetoder, såsom vissa slag av bojkott, exklusivavtal och prisdifferentiering, snarast gjordes till föremål för utredning.

Gällande rätt

Ehuru frågan om speciallagstiftning riktad mot de särskilda konkurrens— metoder, varom här är fråga, såsom av den lämnade översikten framgår upprepade gånger diskuterats, har dylik lagstiftning icke kommit till stånd. Beträffande frågan i vad män i den svenska rätten förekommande positiva lagregler av mera allmän beskaffenhet eller eljest gällande allmänna rätts- grundsatser ha betydelse för frågan om tillåtligheten av här avsedda kon- kurrensmetoder må till en början anmärkas, att frågan om rättscnligheten av sådana metoder som organiserat priskrig, prisdifferentiering och lik— nande åtgärder icke veterligen dragits under domstols prövning. Dessa konkurrensmetoder torde i Sverige utan vidare allmänt ha ansetts fullt till- låtliga. Beträffande exklusivavtals giltighet hänvisas till vad ovan sagts om gällande rätt på avtalsrättens område. Vad åter bojkoitåtgärdernas rätts- enlighet enligt gällande svensk rätt angår, har frågan härom vid olika till- fällen däremot varit föremål för domstols prövning. Frågan om bojkott- åtgärdernas rättsenlighet torde därför höra i korthet beröras.

Bojkottåtgärder. Till en början må erinras om att själva begreppet bojkott icke är entydigt utan ofta har växlande innebörd för olika personer och i olika sammanhang. Någon legal difinition finnes icke. Emellertid brukar med bojkott eller det därmed synonyma uttrycket blockad allmänt förstås, att man avbryter eller vägrar att upptaga ekonomisk förbindelse av ett eller annat slag med en eller flera andra (de bojkottade). Ofta anses dock bojkottbegreppet ha en mindre vid omfattning, t. ex. att bojkott avser endast ett organiserat uppträdande eller ett uppträdande av flera i samverkan för att åstadkomma ett avbrytande av de ekonomiska för- bindelserna. Stundom lägges huvudvikten vid att en person uppmanar en eller flera till att icke inlåta sig i eller att avbryta ekonomisk för- bindelse med tredje man.1 Bojkott- eller blockadåtgärder förekomma icke blott som en konkurrensmetod i samband med monopolistisk verksamhet utan även i andra sammanhang. Mest uppmärksammad har utan tvivel förekomsten av bojkottåtgärder blivit i samband med konflikter på arbets—

1 Om bojkottbegreppet och bojkottåtgärder se: Ragnar Bergendahl, Tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter (SOU 1933: 36); Betänkande med förslag till lag angående vissa ekonumiska stridsåtgärder m. m. (SOU 1934: 16); Förhandlingarna å det femtonde nordiska juristmötet, sid. 99 ff; Vinding Kruse, Arbejdets och Kapitalens Organisationer, sid. 166 ff; Ragnar Knoph, Oversikt over Norges rett, sid. 361 ff; Kirsten Andersen, Rettens stilling til konkurrensereguleringer, sid. 182 ff; Henry Ussing. Erstatningsret, sid 43 ff.

• Sida 75
•  Original

marknaden. Bojkottåtgärder förekomma emellertid också i samband med konflikter på hyresmarknaden, mellan producenter av jordbruksproduk- ler och annorstädes. Avsikten med bojkotten är i regel att tvinga den bojkottade till visst uppträdande, men bojkotten kan också ha annat syfte, t. ex. att utöva hämnd, bestraffning etc. Vanligt är att vid en bojkott de ekonomiska förbindelserna icke avskäras för alla fall, (1. v. s. är absolut, utan att den bojkottande uppställer vissa villkor. En fabrikant eller gros- sist vägrar t. ex. en detaljhandlare sedvanlig rabatt; arbetare kräva t. ex. högre lön eller förbättring av arbetsförhållandena. I det förstnämnda exemp- let kan bojkotten stundom framträda mera såsom en form av prisdifferen— tiering än som en bojkott i egentlig mening.

Uppenbart är att inledandet av en bojkottaktion i form av ett avbrytande av ekonomisk förbindelse i strid mot ett mellan parterna gällande avtal, t. ex. ett leveransavtal, kan föranleda skadeståndsskyldighet i enlighet med gällande rättsregler rörande skadeståndsskyldighet på grund av avtalsbrott. [ regel förekommer emellertid icke något avtalsförhållande mellan den som anordnar en bojkott och den bojkottade. Av större intresse är därför frå— gan, huruvida en bojkott, som icke bryter ett mellan parterna gällande avtal, kan föranleda skadestånd enligt allmänna rättsgrundsatser. Denna fråga har i de fall, då den varit föremål för prövning av högsta domstolen besvarats nekande. Det synes härmed vara i svensk rätt fastslaget, att en blockadåtgärd icke i och för sig ger upphov till skadeståndsskyldighet.1 De fall, där frågan varit föremål för prövning, härröra samtliga från arbets- rättens område, men den i avgörandena till uttryck komna principen torde få anses gälla även för bojkottåtgärder i andra sammanhang. Med hänsyn till en skiljaktig mening som förelåg i ett av rättsfallen i fråga, ävensom den omständigheten, att det veterligen ej föreligger något klart prejudikat rörande någon bojkott av utpräglat otillbörlig karaktär, synes det emeller- tid å andra sidan icke kunna sägas vara fastslaget, att icke anordnandet av en bojkott skulle under vissa omständigheter kunna giva upphov till utomobligatorisk skadeståndsskyldighet.2

1 Spörsmålet var föremål för högsta domstolens prövning i ett år 1925 avgjort mål (NJA 1925 sid. 85). I angivna mål hade en bageriidkare, vars rörelse på grund av arbets— tvist förklarats i blockad av en fackförening, instämt vederbörande fackförbund, som god- känt föreningens blockad, med yrkande bland annat att förbundet måtte förpliktas, att till honom utgiva skadestånd för det avbräck blockaden vållat hans rörelse Yrkandet ogillades i samtliga instanser, därvid hovrätten, vars dom enhälligt fastställdes av högsta domstolen, förklarade, att målsäganden icke visat någon omständighet på grund varav fackförbundet kunde kännas skyldigt att till honom gälda skadestånd i fordrat hänseende. Samma stånd— punkt har jämväl intagits i ett senare rättsfall (NJA 1932, not B, nr 151), ehuru där en ledamot i högsta domstolen uttalade avvikande mening, av vilken synes framgå, att en blockad enligt denne ledamots åsikt under vissa omständigheter kunde vara att anse som rättsstridig och alltså föranleda skadestånd, nämligen om den igångsatts i rättsstridigt syfte eller genomförts på rättsstridigt sått. Se jämväl NJA 1926, not B, nr 344, 1935, sid. 300 och 1935, not B, nr 157. 2 Se Ragnar Bergendahl: Utredning ang. tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter (SOU 1933: 36, sid. 98—99), Jfr Hjalmar Karlgren: Skadeståndsläran, sid. 8—1.

• Sida 76
•  Original

Något straffrättsligt stadgande i allmänna strafflagen, som direkt avser blockadåtgärder, finnes icke.1

Av visst intresse är frågan om blockadåtgärdernas förhållande till ärekränk- ningsbrotten (16 kap. 8, 9 och 11 55 strafflagen?) Det blotta vidtagandct av en blockadåtgärd eller hot därom kan icke i och för sig anses såsom ärekränkning. Vad som föranleder att ett samband mellan en bojkott- eller blockadåtgärd likväl kan uppstå, är det förhållandet, att ett blockadmeddelande eller en direkt lipp- maning till någon att ansluta sig till en bojkott eller blockad ofta förses med en sådan motivering, att häri ligger ett ärekränkningsbrott. Det har sålunda ansetts brottsligt enligt 16 kap. 9 5 att om en nyetablerad företagare meddela, att »nödiga förutsättningar för nyetableringens bärighet, vederbörandes kvalifikationer och ekonomi samt andra förutsättningar, som kunna stå i samband med verksam- heten, ieke torde förefinnas» (NJA 1936, sid. 614). Det har också ansetts straff- bart att i ett blockadmeddelandc beteckna en persons handlingssätt som illojalt eller osolidariskt eller värt att »prickas». Vid bedömande av frågan huruvida ett meddelande står i strid mot 16 kap. 8 & strafflagen synes rättspraxis vara benägen för en viss restriktiv tolkning, betingad av stadgandcts sammanhang med i egentlig mening ärekränkande påståenden. Det har sålunda icke ansetts straffbart att om en person meddela, att denne är på ekonomiskt obestånd eller att han icke kan betala sina skulder eller att han tidigare arbetat vid ett blockerat företag eller att han bedriver sin rörelse i samförstånd med viss politisk-ekonomisk ar- betargrupp eller att han har ouppgjorda ekonomiska förhållanden med sin fack- organisation. Det torde ytterligare böra anmärkas, att i de fall, där blockadmed- delande icke innehåller någon uppgift om anledningen till blockaden. någon till- lämpning av straffbestämmclserna för ärekränkning icke lär kunna ifrågakomma, och att även då en motivering för blockaden lämnas, uppgifterna ofta kunna vara så allmänt formulerade, att förutsättning för straff enligt dessa bestämmelser ej är för handen.

S. k. illojal konkurrens; patentlagstiftningen. Gällande svenska lagstift— ning mot illojal konkurrens _ lagen den 29 maj 1931 med vissa bestäm- melser mot illojal konkurrens — har endast avseende på vissa i lagen när— mare angivna särskilda förfaranden av utpräglat illojal natur. Då bland dessa ej återfinnas de nu förevarande särskilda konkurrensmetoderna, torde lagstiftningen icke vara av intresse här. Någon s. k. generalklausul, vilken såsom illojal konkurrens betecknar och förbjuder varje i konkurrenssyfte företagen handling som står i strid mot god affärssed, upptager icke den svenska lagen.3 Frågan om införande av en dylik generalklausul diskute- rades redan i förarbetena till den första svenska lagstiftningen på området"

1 Enligt ett flertal rättsfall har högsta domstolen funnit hot om företagande av bojkott eller blockadåtgärder eller vidtagande av sådan åtgärd icke innebära hot av det slag, varom i 15 kap. 22 & förmäles. I paragrafen stadgas straff för den som tvingar någon utan laga rätt eller med missbruk av sin rätt genom våld eller hot att något göra, tåla eller under- låta. (Se t. ex. NJA 1910, not B nr 268; 1911, not B nr 719; 1912, sid. 97; 1926 not B nr 344 och 1935, sid. 300.) 2 Enligt 8 5 strafflägges utsättandet eller fortspridande av rykte om gärning eller last, som för någons ära, goda namn och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst menligt är. I 9 och 11 55 strafflägges förolämpning mot annan med smädligt yttrande ital eller skrift, eller med hotelse eller annan gärning som missfirmlig är. 3 Detta är däremot fallet i motsvarande tysk, dansk, norsk och finländsk lagstiftning. * Patentlagstiftningskommitténs år 1915 avgivna betänkande med förslag till lagbestäm- melser i ämnet.

• Sida 77
•  Original

och har sedan dess tagits upp till behandling vid ett flertal olika tillfällen men alltid med negativt resultat. Åt en våren 1949 inom justitiedeparte- mentet tillsatt sakkunuigkommitté med uppdrag att verkställa utredning rörande revision av varumärkes- och firmalagstiftningen samt vad därmed äger samband har numera uppdragits att till förnyat övervägande upptaga frågan.

Den svenska patentlagen innehåller inga särskilda föreskrifter mot miss— bruk av patenträtten och saknar därför likaledes intresse i här förevarande sammanhang. Dock må anmärkas & 17 i patentlagen, enligt vilket stadgande patent kan exproprieras för upplåtelse till allmänhetens fria be- gagnande eller för statens räkning.

Föreningsexklusivitet. I anslutning till den ovan lämnade redogörelsen för den svenska rättens ställning till de förut angivna särskilda konkurrensmetoder, som äro aktuella i samband med monopolistiska företag och sammanslutningar, må i korthet beröras ett spörsmål från föreningsrättens område, som i detta samman- hang förtjänar intresse. För att främja sina medlemmars intressen förekommer att en förening av företagare i viss bransch sluter ett exklusivavtal med en förening av leverantörer eller avnämare i branschen eller med ett flertal av de mest betydande leverantörerna eller avnämarna i denna av innehåll, att den förstnämnda förening- ens medlemmar skola ha uteslutande rätt till inköp, resp. försäljning eller rätt till särskild förmånsbehandling. Härigenom komma föreningen utomstående före- tagare, outsiders, att utestängas från branschen eller deras verksamhet i allt fall att försvåras. Den fråga som i detta sammanhang skall i korthet beröras är i vad mån en föreningen utomstående företagare, som för sin verksamhet är beroende av att tillhöra föreningen, mot dennas vilja kan lagligen tilltvinga sig inträde i föreningen. Någon skriven lag på detta område finnes icke i svensk rätt.1 Enligt allmänna rättsgrundsatser torde emellertid som huvudregel gälla, att föreningar äga rätt att själva bestämma i sina egna angelägenheter och sålunda själva av- göra, om en person skall intagas som medlem och om medlem skall uteslutas. I rättspraxis har också denna princip fastslagits när det gäller uteslutning ur reli- giösa föreningar eller sålunda föreningar med egentligt ideellt ändamål. I fråga om fackföreningar eller liknande av förvärvsmässig karaktär har emellertid ett annat betraktelsesätt vunnit tillämpning i praxis, i det domstol ansetts ha be- hörighet att pröva uteslutningens överensstämmelse med föreningens stadgar och även att häva uteslutning som skett i stadgeenlig ordning men likväl framstått såsom uppenbart obillig. Enligt ett nyligen träffat avgörande (NJA 1948, sid. 106) har högsta domstolen vidare enhälligt förpliktat fackförening att vid vite intaga viss person i föreningen. Fallet avsåg en murare, som vägrats inträde i fack— föreningen, enär han under vistelse i Norge enligt uppgift samarbetat med tys— karna. Högsta domstolen, som ansåg denna uppgift icke styrkt, grundade sitt av- görande dels därmed, att enligt föreningens stadgar den grundsatsen fastslagits, att föreningen stod öppen för alla arbetare inom yrket, dels ock därmed, att arten och omfattningen av förbundets verksamhet medfört, att arbetare inom murare- yrket för erhållande av arbetsanstållning och därmed för sitt uppehälle äro väsent-

1 Lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt avser endast att ge skydd för dem, som äro medlemmar av fackförening eller arbetsgivareförening, att tillhöra sådan förening, att utnyttja medlemsskapet i föreningen, samt att verka för föreningen eller för bildandet av sådan förening.

• Sida 78
•  Original

ligen beroende av att tillhöra föreningen. Högsta domstolen synes genom berörda avgörande ha åtminstone i viss mån anslutit sig till den i dansk rättspraxis1 till— lämpade regeln att medlemskap i fackförening eller annan förening av yrkes- mässig karaktär kan tvångsvis ernås av den, som fyller de allmänna villkoren för medlemskap enligt föreningens egna stadgar, och som har ett väsentligt ekono- miskt intresse av medlemskap. De närmare förutsättningarna för en sådan regels tillämpning i svensk rätt och omfattningen av en dylik rätt till medlemskap kan uppenbarligen emellertid icke utläsas av detta enstaka rättsfall, utan härför er- fordras en ytterligare utveckling av rättspraxis på området.

4. Den 3. k. Havanastadgan

I samband med en redogörelse för den svenska rättens ställning till trust- och kartellväsendet torde icke böra förbigås den s. k. Havanastadgan för en internationell handelsorganisation (ITO), vilken utgör resultatet av ett under de senaste åren intensivt bedrivet internationellt samarbete för att bilda en internationell handelsorganisation med främsta uppgift att verka för en fri och multilateral handel. Stadgan har utarbetats vid en inter— nationell konferens rörande handel och sysselsättning, som efter inbjudan av Förenta Nationerna hölls i Havana under tiden 21 november 1947-— 24 mars 1948. En vid konferensens avslutande upprättad slutakt, som dock endast innebär ett bestyrkande av stadgetextens äkthet, har undertecknats av 54 signatärmakter, bland dem Sverige. För definitivt godtagande av stadgan fordras ratificering i vederbörlig ordning.

Enligt bestämmelser om stadgans ikraftträdande skola de regeringar, som ratificerat stadgan, samråda för att besluta, huruvida och på vilka villkor de önska sätta stadgan i kraft. Stadgan har hittills endast ratificerats av ett fåtal signatärmakter, vilket torde sammanhänga med att man velat avvakta ställningstagandet av Amerikas Förenta stater, som intagit en le- dande ställning i arbetet på stadgans tillkomst.

Sverige deltog icke direkt i de tidigare förarbetena till stadgan, men var representerat vid konferensen i Havana och hade beretts tillfälle att följa det tidigare i frågan förekommande internationella förberedande arbetet på stadgans utarbetande. I proposition den 27 januari 1950 (nr 54) före- slog Kungl. Maj:t riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj:t att å Sveriges vägnar vid tidpunkt, som Kungl. Maj:t ägde bestämma, godtaga stadgan och att fastställa de villkor, på vilka stadgan finge sättas i kraft för Sveriges del. Propositionen bifölls av riksdagens båda kamrar den 22 mars 1950. Svensk ratificering av stadgan enligt berörda bemyndigande har ännu ej skett.

Enligt Havanastadgan skall den internationella handelsorganisationens ändamål vara att förverkliga de i Förenta Nationernas stadgar angivna syftena, särskilt syftet att uppnå högre levnadsstandard, full sysselsättning

1 Se bl. a. Ugeskrift for Retsvzesen 1943, sid. 1066 och 1944, sid. 1092

• Sida 79
•  Original

samt framåtskridande oeh utveckling i ekonomiskt och socialt avseende. För detta ändamål förbinda sig organisationens medlemmar att främja nationella och internationella åtgärder, som syfta till att underlätta lös- ningen av problem på den internationella handelns område rörande syssel- sättning, ekonomisk utveckling, handelspolitik, affärsmetoder och råvaru— politik. Bland de olika bestämmelser, som i det angivna syftet upptagas i stadgan, äro i förevarande sammanhang de som avse restriktiva affärs- metoder av särskilt intresse. Bestämmelserna återfinnas i stadgans kapitel V. I syfte att avlägsna de hinder för den internationella handeln, som åstad- kommas icke genom statliga åtgärder utan genom restriktiva affärsmeto- der som inskränka konkurrensen, begränsa tillgången till marknader eller uppamma monopolistisk kontroll, föreskrives i angivna kapitel av stadgan. att medlemmarna skola bekämpa dylika metoder, så snart de ha skadliga verkningar på utvidgningen av produktion eller handel och lägga hinder i vägen för uppnåendet av organisationens syften. &

Enligt innehållet i stadgans kapitel V förutsättes, att medlemsstat skall kunna ingripa mot restriktiva affärsmetoder i den internationella handeln. Såsom framgår av den förut lämnade översikten angående gällande svensk lagstiftning på berörda område kan dylikt ingripande icke ske med stöd av nuvarande svenska lagstiftning, vilken dels endast avser inhemska förhål- landen, dels endast medgiver undersökning och offentliggörande av kon- kurrensbegränsande överenskommelser men ej direkt ingripande mot så- dana.

I 1950 års Kungl. proposition till riksdagen om bemyndigande för Kungl. Maj:t att ratificera stadgan anförde chefen för handelsdepartementet, stats— rådet Ericsson, härom:

»Vidkommande artiklarna 46—54, som handla om restriktiva affärsmetoder, mä framhållas, att det kan komma att visa sig nödvändigt att utvidga den svenska lagstiftningen om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet för att de förpliktelser, som stadgan ålägger medlemmarna, skola kunna uppfyllas. Stadgan förutsätter nämligen, att medlem skall kunna ingripa mot konkurrens- begränsningar av olika slag i den internationella handeln. Detta kan icke ske med stöd av nuvarande svenska lagstiftning på området, vilken dels endast avser inhemska förhållanden, dels medgiver enbart offentliggörande av konkurrens- begränsande överenskommelser och undersökning av förhållanden på detta om- råde men icke direkta ingripanden. Såsom framhålles av handelspolitiska be- redningen och 1947 års kommitterade för utrikeshandelsfrågor torde emellertid något omedelbart behov av särskild lagstiftning icke föreligga, utan bör det vara möjligt att bygga på existerande anordningar och vidtaga erforderliga åtgärder från fall till fall. Det kan för övrigt erinras om att vår lagstiftning på detta om- råde för närvarande är föremål för översyn av nyetableringssakkunniga.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synas ej heller nu nämnda spörsmål be- höva hindra en svensk anslutning till stadgan.»

Frågan om konsekvenserna för Sveriges del av Havanastadgan torde emellertid kunna få en något annan karaktär om — efter en eventuell

• Sida 80
•  Original

svensk ratificering av stadgan — statsmakterna genomföra en allmän lag- stiftning mot konkurrensbegränsning. Om en ytterligare lagstiftning kom- mer till stånd, synes nämligen konsekvensen kunna fordra, att densamma även skapar möjlighet att mera direkt beivra sådana företeelser inom svenskt näringsliv, som till äventyrs skulle komma att stå i strid med stad- gans bestämmelser på denna punkt. De sakkunniga återkommer till detta ämne i sitt förslag.

Det må i anslutning härtill erinras om att Sverige den 3 juni 1948 god- känt en mellan Sverige och Amerikas Förenta stater träffad överenskom- melse angående ekonomiskt samarbete, vilken ansluter sig till den i Paris den 16 april 1948 undertecknade konventionen (Paris-konventionen) an— gående europeiskt samarbete och till den genom berörda konvention upp- rättade s. k. Paris—organisationen samt ingår såsom ett led i den ameri- kanska hjälpaktionen (Marshall-planen) till främjande av ett gemensamt ekonomiskt återuppbyggnadsprogram i Europa. Enligt angivna överens- kommelse har Sverige bl. a. åtagit sig att tillsammans med övriga till Paris— konventionen anslutna länder motverka konkurrensinskränkande åtgärder beträffande den internationella handeln, vilket åtagande helt ansluter sig till Havanastadgans allmänna principer.

• Sida 81
•  Original

KAPITEL 3

Trust- och kartellagstiftningen i Vissa främmande länder

De problem, som trust— och kartellväsendets uppkomst och fortsatta ut— veckling erbjudit, ha blivit föremål för mycket växlande intresse och olika lösningar i skilda länder samt under särskilda tidsperioder och ekonomiska konjunkturer. Ofta ha de åtgärder, som vidtagits, haft intimt samband med den vid varje tid förda ekonomiska politiken och den ekonomiska ut- vecklingen i de särskilda länderna. Att för Sveriges del med ledning av lag— stiftningen i främmande länder draga mera bestämda slutsatser angående vare sig behovet av åtgärder över huvud eller omfattningen och den när— mare utformningen av de åtgärder, som finnes höra vidtagas på här före- varande område, är därför icke möjligt. Emellertid är den ekonomiska före- teelse, som fått sitt uttryck i trust- och kartellväsendet, till sina grunddrag i mycket enhetlig i de kulturländer, som ha ett med vårt land likartat sam- hällsskick. Det torde därför icke sakna intresse att taga någon kännedom om huru de problem, som trust- och kartellväsendet skapat, blivit lösta i de länder, där diskussionen av dessa frågor varit mera omfattande och där man genom särskild lagstiftning fått praktisk erfarenhet om lämpligheten av olika åtgärder. I det följande skall därför lämnas en summarisk redo- görelse för förhållandena i de länder, som i detta hänseende synts förtjänta av det största intresset, nämligen Amerikas Förenta Stater, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Schweiz samt våra nordiska grannländer, Norge och Danmark. En mera utförlig framställning angående förhållandena i Amerikas Förenta Stater lämnas i bilaga 1.

AMERIKAS FÖRENTA STATER.

En mot konkurrensbegränsningar inom näringslivet riktad speciallagstift— ning kom till stånd i Amerikas Förenta Stater långt tidigare än dylika lag- stiftningsåtgärder blivit på allvar påtänkta i något annat land. Ifrågava- rande amerikanska lagstiftning utgöres av tre grundläggande lagar, näm- ligen The Sherman Antitrust Act (Shermanlagen) av år 1890 samt The Clayton Antitrust Act (Claytonlagen) och The Federal Trade Commission Act, båda av år 1914.

• Sida 82
•  Original

Till dessa tre federala huvudlagar, som under årens lopp genom olika tilläggslagar ändrats och kompletterats men som till sina huvuddrag allt- jämt kvarstå oförändrade, anknyta sig ett flertal speciallagar. Inom de sär- skilda delstaterna gälla vidare delstatliga s. k. antitrustlagar med giltighet endast inom respektive stater. I huvudsak förskriva sig sistnämnda lagar ända från 1880- och 1890-talen, från vilken tid de i allmänhet bestått täm- ligen oförändrade.

Att utvecklingen i Amerikas Förenta Stater redan så tidigt som i slutet på 1800-talet kom att resultera i en särskild speciallagstiftning till skydd för den fria konkurrensen torde vara att tillskriva såväl näringspolitiska som historiska och folkpsykologiska orsaker. Av gammalt var inställningen _ ej minst på grund av övergrepp från kolonialtidens halvstatliga eng- elska handelsmonopol — klart fientlig mot allt vad monopol heter. Be- folkningen var som en följd av bland annat pioniär— och nybyggaranda, starkt individualistisk till sin läggning, varifrån steget till en positiv tro på den fria konkurrensens egenvärde icke var långt. Den från moderlandet nedärvda sedvanerättsliga traditionen (common law) gynnade ytterligare en dylik inställning.

Common law. Enligt engelsk common law anses »— i motsats till vad som gäller i nordisk och tysk rätt — civilrättsliga avtal, som åsyfta inskränk- ningar i näringsfriheten (contracts in restraint of trade) i princip olagliga och därför icke möjliga att göras rättsligen gällande (unenforceable by action). Såväl i England som i Amerika hade utvecklingen under 1800-talet lett till att ogiltighet enligt angivna rättsgrundsats endast drabbade sådana avtal, som kunde karakteriseras såsom oförnuftiga och obilliga (unreason- able). Den vidarebildning av common law, som ägde rum i de skilda ame— rikanska delstaterna, hade emellertid kommit att bli av strängare och gentemot konkurrensbegränsningar av mera restriktiv karaktär än vad fal- let kommit att bli i England. Under senare hälften av 1800-talet ansågs sålunda i flertalet amerikanska delstater _— i motsats till vad fallet var i England — avtalsvis genomförda pris-, kvalitets-, produktions- och mark- nadsregleringsavtal såsom oförenliga med det allmänna bästa och därför ogiltiga (contrary to public policy and unenforceable). Den osäkra rättsliga grund som sålunda förelåg för kartellavtal kom bl. a. att leda till uppkomsten av de till en början för Amerika säregna sammanslutningsformer, som fått namnen »trust» (använt första gången 1879) och »holding company».

Shermanlagen. På grund av de hänsynslösa affärsmetoder vissa trust— bildningar och andra storföretag gjort sig skyldiga till såväl gentemot all- mänheten som för att nedslå konkurrenter hade under 1880—talet rests krav på bättre skydd mot sammanslutningar inom näringslivet och stor- företag än vad common law och därpå grundad rättspraxis kunde erbjuda. Detta krav upptogs på båda de stora politiska partiernas program, vilket

• Sida 83
•  Original

fick till följd, att en praktiskt taget enhällig kongress 1890 antog den efter sin ursprunglige förslagsställare benämnda Sherman Antitrust Act.

Shermanlagen, som i sin helhet omfattar endast åtta paragrafer, förbju- der varje avtal, sammanslutning i form av trust eller på annat sätt eller samverkan, som inskränker eller hämmar det fria varuutbytet eller han- deln (in restraint of trade or commerce) mellan delstaterna eller med ut- landet (5 1), ävensom varje monopolisering eller försök till monopolise- ring av någon del av varuutbytet eller handeln mellan delstaterna eller med utlandet (& 2). För brott mot lagen stadgas bötes- eller fängelsestraff eller bådadera, varjämte envar som lidit skada av gärning, som står i strid mot lagen, berättigas till tredubbelt skadestånd. Behörigt forum enligt la- gen utgör de allmänna federala domstolarna, envar inom sitt distrikt. För- utom att utföra allmänt åtal för brott mot lagen åläggas vederbörande fede- rala distriktsåklagare att enligt civil rättegångsordning föra den talan (to institute proceedings in equity), som befinnes nödig för att förebygga och hindra överträdelser av lagen (genom utfärdande av förbudsföreläggande). Domstolen medges vidare rätt att meddela interimistiska förbud mot av åklagaren i dylik ordning påtalade handlingar.

Enligt sin ordalydelse vänder sig Shermanlagen kategoriskt mot de i lagen angivna formerna av konkurrensbegränsning utan hänsyn till om de äro att anse såsom i och för sig skadliga eller ej. Under de första årtiondena av lagens tillvaro tillämpades lagen av domstolarna i huvudsak strikt efter sin ordalydelse. I två uppmärksammade domar år 1911 kom emellertid Högsta domstolen att genomföra den omtolkning av Shermanlagen, att denna i likhet med common law endast skulle anses gälla sådana in— skränkningar av näringsfriheten, som äro att anse såsom orimliga eller otillbörliga (unreasonable). Den härigenom fastslagna skälighetsprinci— pen (the rule of reason) har alltsedan dess, ehuru med många förbehåll och mycken vacklan, varit vägledande vid lagens tillämpning.

I den fortsatta rättstillämpningen har Amerikas Högsta domstol emeller- tid iakttagit stor försiktighet vid handhavandet av skälighetsregeln och icke medgivit någon utvidgning av densamma. Alla avtal och överenskom- melser, som gå ut på att fastställa priser eller att begränsa försäljningen till medlemmar av viss organisation, ha sålunda förklarats i och för sig lagstridiga, utan att man i dessa fall funnit anledning ingå på en prövning av avtalets eller överenskommelsens möjliga skälighet. Något fall av direkt kvoteringsöverenskommelse har icke underställts Högsta domstolens pröv- ning, men enligt avgöranden av olika underdomstolar ha även dylika av- tal ansetts i och för sig olagliga, och det anses föga sannolikt att Högsta domstolen skulle komma att intaga en annan ståndpunkt.

I fråga om begreppet monopol har någon definition eller annan vägled- ning icke meddelats i själva lagen. De närmare förutsättningarna för att

• Sida 84
•  Original

monopol eller försök att monopolisera viss näring i lagens mening skall anses föreligga och anses kränka lagen ha därför fått utformas i praxis. Denna kan dock knappast ännu sägas ha blivit av helt enhetlig karaktär. Såsom en yttersta åtgärd i fall av monopol har sedan lång tid tillbaka au- vänts metoden att påbjuda upplösning av vederbörande monopolföretag i konkurrensdugliga enheter. Medan verkan av tidigare upplösningsbeslut i kanske flertalet fall blivit av tvivelaktigt värde, har under senare år i några uppmärksammade antitrustmål upplösningsinstitutet kommit till använd- ning med som det synes goda resultat.

Under första decenniet av Shermanlagens tillvaro såg det ut som om la- gen ej skulle få någon synnerlig praktisk betydelse, beroende främst på ett slappt handhavande av lagen från åklagarmyndigheternas sida och en formell och restriktiv tolkning av begreppet mellan-statlig handel från domstolarnas sida. En viss ökning av antalet anhängiggjorda mål inträdde sedan år 1903 den s. k. »antitrustdivisionen» inrättats inom justitiedeparte- mentet med uppgift att ha överinseende över efterlevnaden av Sherman- lagen och att biträda de ordinarie distriktsåklagarna i rättegångar enligt lagen. Antitrustdivisionen kom ända fram till slutet av 1930—talet dock att förbli av blygsam omfattning med begränsade ekonomiska resurser. Någon systematisk övervakning av Shermanlagens tillämpning var under denna tid därför icke möjlig. Den är 1929 plötsligt inbrytande depressionen med- förde genom den år 1933 utfärdade s.k. återhämtningslagen (National Industrial Recovery Act) ett tillfälligt avbrott i den amerikanska statsmak- tens traditionella antitrustpolitik. Sedan vissa delar av återhämtningslagen år 1935 genom ett utslag av Högsta domstolen förklarats stridande mot konstitutionen och därför ogiltiga, följde snart en återgång till den tidigare avvisande hållningen gentemot restriktiva sammanslutningar inom närings— livet och i anslutning härtill genomfördes en omfattande aktivisering av antitrustlagarnas tillämpning. Antitrustdivisionen reorganiserades och ut- ökades på ett nära nog explosionsartat sätt. Antalet ingripanden från år 1938 kom att ökas i mycket hög grad och särskilda näringsgrenar ha kunnat underkastas systematisk bearbetning från divisionens sida.

I fråga om antitrustdivisionens verksamhet må slutligen anmärkas, att divisionen för att undvika långsamheten och stelheten av domstolsför- farandet under senare tid i ökad omfattning kommit att använda sig av två mindre formella förfaringssätt, nämligen förlikning (consent decree) och avgivande av s. k. vägledande yttranden (advisory opinions). Förliknings- förfarandet innebär, att divisionen, sedan ett civilmål anhängiggjorts, vid sidan av domstolen träffar överenskommelse med parten angående genom- förande av de åtgärder divisionen finner nödvändiga. Förlikningen under- ställes därefter domstolen. Finner sig domstolen kunna stadfästa förlikning- en, vinner densamma laga kraft i likhet med en i vanlig ordning meddelad dom. Vägledande yttranden innebära, att antitrustdivisionen på förfrågan av

• Sida 85
•  Original

enskild part avger utlåtande angående divisionens åsikt om lagligheten av viss eller vissa planerade åtgärder. Ett dylikt yttrande avgives alltid av divi- sionen i sådan form, att divisionen icke blir bunden därav för framtiden.

Claytonlagen och Federal Trade Commission. Frågan om näringslivets tilltagande förtrustning hade under presidentvalet år 1913 kommit att spela en framträdande roll. Sedan demokratiska partiets kandidat, Wilson, valts till president genomfördes två nya Shermanlagen kompletterande antitrust- lagar, Clayton Act och Federal Trade Commission Act.

Claytonlagen innehåller, i motsats till Shermanlagen, speciella förbud mot vissa särskilda förfaranden, som ansetts kunna leda till olämpliga kon- kurrensbegränsningar. De viktigaste bestämmelserna avse förbud mot kon— kurrenshämmande prisdiskriminering och avslutande av vissa slags exklu- sivavtal (55 2 och 3). Enligt 5 2 är det sålunda förbjudet att direkt eller indi- rekt tillämpa olika priser gentemot olika köpare, då detta är ägnat att väsent- ligt hämma konkurrensen eller bidrager till att skapa monopol inom någon del av näringslivet, dock att — enligt paragrafens ursprungliga lydelse1 — vad sålunda sagts ej skulle gälla, då de olika priserna berodde på olikheter i kvalitet eller kvantitet eller då skillnaden ej vore större än som betinga- des av skillnad i försäljnings- eller transportkostnader eller diskrimine- ringen företogs i god tro för att möta konkurrens. I 5 3 förbjudes närings- idkare att vid försäljning eller uthyrning av varor — oavsett om de äro föremål för patent eller ej — vare sig genom uttryckligt avtal eller annat underförstått villkor förbjuda motparten att använda eller idka handel med en konkurrents varor, då verkan härav kan vara ägnad att väsentli- gen hämma konkurrensen eller bidrager till att skapa monopol inom nå- gon del av näringslivet. Härutöver omfattar lagen bl. a. dels ett stadgande riktat mot s. k. kontrollbolag (holdingbolag och liknande), innebärande för- bud för ett bolag att under närmare angivna förhållanden direkt eller in- direkt förvärva alla eller några av aktierna eller andelsbevisen i ett annat bolag, då detta väsentligen minskar konkurrensen eller bidrager till att skapa ett monopol2 (5 7), dels ock ett stadgande riktat mot att en och samma person innehar bestämmanderätt eller tillhör företagsledningen i två eller flera företag av viss storleksordning — interlocking directorates _— (5 8). De straffrättsliga sanktionerna enligt lagen äro i huvudsak desamma som enligt Shermanlagen och liksom enligt denna kan den, som lidit skada, tillerkännas tredubbel skadeersättning.

I samband med den pånyttfödelse av antitrustverksamheten, som kom att äga rum efter den s. k. återhämtningslagens delvisa återkallande, ge—

1 Ehuru paragrafen formellt avsåg alla former av prisdiskriminering, synes man vid lagens tillkomst huvudsakligen ha tagit sikte på att motverka lokala priskrig mot småföretag. Genom en tillåggslag (Rohinson-Patmanlagen) har paragrafen år 1936 erhållit ett väsentligt ändrat innehåll (se nedan). 2 Genom en i december 1950 utfärdad tillåggslag har stadgandet utvidgats till att under samma förutsättningar innebära förbud mot förvärv av ett företags tillgångar.

• Sida 86
•  Original

nomfördes år 1936 en betydelsefull ändring i Claytonlagens bestämmelser angående prisdiskriminering. De ändrade bestämmelserna, som innefattas i Robinson-Patman Anti-Price-Discriminaiion Act, åsyfta —— förutom att säkra tillämpningen av bestämmelserna och att förhindra ett kringgående av desamma att såsom otillåten prisdiskriminering stämpla även sådan särskild förmånsbehandling gentemot viss köpare, som är till tydlig nack- del för konkurrenter till honom. Bland de ändringar i lagen, som genom— förts i avsikt att hindra ett kringgående av lagens bestämmelser, märkes bland annat ett stadgande om omkastning av bevisbördan i visst fall. Har diskriminering visats föreligga ålägger Robinson-Patmanlagen nämligen den, som anklagats för diskrimineringen, att själv vederlägga påståendet om olaglig prisdiskriminering genom att visa, att hans lägre pris är berätti- gat t. ex. genom sådana skillnader i produktions—, försäljnings- eller trans- portkostnader, som uppstå till följd av olikheter i försäljnings- eller trans- portmetoder eller i försålda kvantiteter.

Claytonlagens handhavande har i första hand uppdragits åt den år 1914 upprättande Federal Trade Commission.l Denna kommission består av fem av presidenten med senatens samtycke utsedda s. k. commissioners. Ej flera än tre av dessa få tillhöra ett och samma politiska parti.

Den vid sidan av Claytonlagens handhavande viktigaste uppgift, som ålagts kommissionen, torde vara den, vilken uppdrages åt densamma i 5 5 av Federal Trade Commission Act. I denna paragraf (i dess ursprung- liga lydelse) heter det: »Otillbörliga konkurrensmetoder i handeln förkla— ras härmed otillåtna» (Unfair methods of competition in commerce are hereby declared unlawfull).2 Det uppdrages i paragrafens fortsättning åt kommissionen att förhindra att enskilda personer, bolag eller sammanslut- ningar använda sig av dylika konkurrensmetoder. Åt kommissionen har ytterligare anförtrotts vidsträckta undersöknings-, utrednings- och kon— trolluppgifter, för vars fullgörande kommissionen utrustats med veder- börliga befogenheter att inkalla och höra vittnen på ed samt att påfordra framläggande av räkenskaper och andra handlingar för granskning.

I fråga 0111 den lagstiftning, som handlägges av Federal Trade Com- mission, har åtminstone det kvantitativt största antalet ärenden kommit att belöpa på den ovan angivna 5 & i Federal Trade Commission Act om för- bud mot otillbörliga konkurrensmetoder. Någon upplysning om vad som enligt lagen skall förstås med >>otillbörliga konkurrensmetoder» meddelas icke i lagen. Underlåtenheten är emellertid fullt avsiktlig. Genom att upp- räkna eller närmare beskriva de konkurrensmetoder, som skulle falla in under bestämmelsen, hade man nämligen löpt risk att konkurrensmetoder, som man i och för sig önskade förhindra, kommo att gå fria endast därför,

1 Vissa grupper av ärenden handlägges dock av Interstate Commerce Commission och Federal Reserve Board. 2 År 1938 omredigerades stadgandet till att avse även otillbörliga eller bedrägliga handlingar.

• Sida 87
•  Original

att de ej täcktes av lagens ordalydelse. Genom paragrafens generella form öppnas i stället möjlighet att i varje särskilt fall avgöra om en konkur- rensmetod är otillbörlig eller ej, och även nya former av konkurrensmeto- der kunna därigenom mötas med lagen. Att märka är emellertid, att avgö- randet av vad som skall anses gå in under lagen i sista hand alltid ligger hos de allmänna domstolarna. Begreppet otillbörliga konkurrensmetoder anses i första hand omfatta sådana konkurrensmetoder, som äro otillbör- liga, enär de leda till konkurrensbegränsningar eller inskränkningar i den ekonomiska handlingsfriheten. Till dylika otillbörliga konkurrensmetoder höra bland annat också sådana förfaranden, som äro förbjudna enligt Claytonlagens bestämmelser om förbud mot prisdiskriminering och exklu- sivavtal (55 2 och 3). 5 5 i Trade Commission Act har till följd därav i icke oväsentlig omfattning kommit att ersätta Claytonlagens angivna stad- ganden. Förutom konkurrensbegränsande affärsmetoder omfattar emeller- tid 5 å också sådana affärsmetoder, som äro otillbörliga på den grund, att de äro moraliskt förkastliga eller stridande mot god affärssed, eller med andra ord av den karaktär, att deras användande i svenskt språkbruk plä- gar åsättas beteckningen »illojal konkurrens». För motverkande av dy- lika former av konkurrens har Federal Trade Commission spelat en myc- ket framträdande roll och har även för ändamålet samarbetat med närings- livet, bland annat genom 5. k. trade practise conferences, därvid man i frivilliga former för olika branscher sökt skapa positiva regler för sund och lojal konkurrens.

Förfarandet vid överträdelser av Claytonlagen eller 5 5 av Federal Trade Commission Act äger i första hand helt rum inför Federal Trade Commis- sion. Finner kommissionen efter verkställd undersökning, därvid vederbö- rande beredes tillfälle att försvara sig, att visst förfarande står i strid mot lagstiftningen, utfärdar kommissionen ett föreläggande till vederbörande att upphöra med det påtalade förfarandet (orders to cease and desist). Emellertid får föreläggandet icke omedelbar rättsverkan, utan kan av vederbörande inom viss tid underställas den allmänna federala kretsappell- domstolen. Sker ej ett dylikt hänskjutande av saken till domstol, vinner föreläggandet laga kraft och överträdelse av föreläggandet bestraffas där- efter såsom brott. Hänskjutes saken till domstol har denna att pröva frå- gan, men är därvid i sakfrågan bunden av vad kommissionen funnit utrett under förutsättning, att detta är styrkt av bevismaterial. Domstolen kan i sin dom undanröja, ändra eller stadfästa kommissionens föreläggande. Överträdelse av domstolens dom är att betrakta såsom brott, som kan beiv- ras av allmän åklagare. Överklagande av kretsappelldomstolens dom får göras till unionens högsta domstol. I mindre betydelsefulla ärenden till- lämpas ett slags förlikningsförfarande (stipulation), enligt vilket svaranden får förbinda sig gentemot kommissionen att icke vidare göra bruk av de påtalade metoderna. .

• Sida 88
•  Original

Det må slutligen anmärkas, att Federal Trade Commission i sin mera allmänna utredningsverksamhet nedlagt ett omfattande och högst förtjänst- fullt arbete på utarbetandet av ekonomiska strukturanalyser inom olika näringsgrenar samt utfört ett fleral ingående undersökningar angående de ekonomiska verkningarna av vissa mera vanliga konkurrensmetoder. Kom- missionen utger vidare regelbundet koncentrerade statistiska översikter rö- rande den ekonomiska utvecklingen inom näringslivet.

Undantag från antitrustlagarna. Genom speciallagstiftning och vissa stad- ganden i antitrustlagarna ha ett flertal näringsgrenar helt eller i viss ut- sträckning undantagits från deras tillämpningsområde. Detta gäller främst den mellanstatliga samfärdseln (järnvägar, yrkesmässig last— och busstra- fik, telegraf, telefon och rundradioväsen samt inrikes sjöfart), arbetsmark— naden, vissa delar av jordbruksnäringarnas område, bankväsendet, slak- teri- och köttkonservindustrien samt petroleum-, elkraft- och brunkolsindu- strierna, vilka områden i allmänhet äro föremål för regleringar i särskild ordning. Ett ytterligare undantag utgöra exportsammanslutningar, vilka enligt en särskild lag av år 1919 (den s. k. Webb-Pomcrenelagen) icke skola anses stridande mot antitrustlagarna, såvida de uteslutande avse export- handel och icke lägga hinder i vägen för den inhemska handeln eller vä- sentligen inskränka konkurrensen i fråga om sådana varor som samman- slutningen exporterar.

Ett annat avsteg från antitrustlagarnas allmänna inriktning represente— rar slutligen den omstridda Miller-Tydings Resale Price Maintenance Act av år 1937, enligt vilken lag avtal, som föreskriva minimipriser att tilläm- pas vid återförsäljning av en märkesvara, undantagas från Shermanlagens generella förbud mot konkurrensbegränsande överenskommelser. Undan- taget gäller dock endast under vissa närmare angivna förutsättningar, bl. a. att vederbörande delstat i sin lagstiftning sanktionerat systemet, samt att varan befinner sig i fri och öppen konkurrens med varor från andra före- tag av samma slag. Att märka är vidare, att undantaget ej avser avtal mel- lan fabrikanter eller grossister utan uteslutande avser s. k. vertikal pris- bindning. Enligt särskilda s. k. »Fair-trade»-lagar har tillämpningen av bruttoprissystemet godkänts och erhållit särskild reglering i flertalet del- stater.1

STORBRITANNIEN

Den engelska rättens ställning till konkurrensbegränsande avtal och åt- gärder har, trots den med Amerikas Förenta Stater ursprungligen gemen- samma sedvanerätten (common law), kommit att utvecklas i helt annan riktning än där. Huvudregeln enligt vilken avtal, som syfta till begränsning av konkurrensen (in restraint of trade), äro olagliga har i England liksom

1 Se kap. 5. .

• Sida 89
•  Original

i Amerika ansetts utgöra hinder endast för orimliga avtal. I engelsk praxis ha avtal för att de skola bliva giltiga i princip ansetts skola vara rimliga såväl i förhållandet mellan parterna som även i förhållandet till det all- männas intresse. Den sistnämnda synpunkten har emellertid i själva ver- ket icke kommit att spela någon i egentlig mening självständig roll, utan endast kommit att utgöra en komplettering till den förstnämnda synpunk- ten. Rent samhälleliga synpunkter ha sålunda endast i mycket begränsad omfattning kommit att anläggas vid avgörandena. Genom den mot konkur— rensbegränsande avtal och överenskommelser välvilliga tolkning av common law, som domstolarna tillämpat, har common law på det hela taget icke kommit att i England utgöra något egentligt hinder för kartellavtal och lik- nande överenskommelser. I konsekvens härmed har de engelska domsto— larnas inställning gentemot ekonomiska stridsåtgärder, som vidtagits i kon- kurrensbegränsande syfte, varit utpräglat liberal. Såväl bojkottaktioner och exklusivavtal1 som organiserat priskrig ha i domstolsutslag erkänts så— som tillåtna i den mån åtgärderna ej vidtagits i huvudsaklig avsikt att skada eller främjats genom användning av olagliga medel.

Den ställning, som de engelska domstolarna intagit till konkurrensbe- gränsningar inom näringslivet, har på flera håll ansetts mindre tillfreds- ställande. Vid åtskilliga tillfällen ha också övervägts lagstiftningsåtgärder på området.

Första gången frågan om konkurrensbegränsningar blev föremål för en allmän utredning var genom tillsättandet av en särskild trustlagstiftnings- kommitté år 1918 (The Committee on Trusts). Kommittén ansåg sigi sitt re- dan följande år avgivna betänkande icke kunna komma fram till en slut- giltig eller grundad uppfattning angående huruvida de dåvarande missför- hållandena faktiskt lett till missbruk, som skadat samhället, eller vilka åtgärder för samhällets skyddande eller kontroll, som voro mest praktiska för att förebygga dylika eventuella missbruk. Emellertid förklarade sig kommittén vara förvissad om, att industriella truster och kartellsamman- slutningar voro i snabb tillväxt i landet, och att de inom en icke avlägsen framtid skulle komma att utöva ett avgörande inflytande på alla viktiga grenar av Englands näringsliv. Kommittén, som fann det önskvärt, att det vidtogs åtgärder för att allmänheten skulle kunna få full upplysning om dessa sammanslutningars verksamhet och klagomål över missförhållan- den snabbt och grundligt undersökta, föreslog att Board of Trade (han- delsdepartementet) skulle berättigas att verkställa erforderliga undersök- ningar och åläggas att till parlamentet avgiva en årlig berättelse däröver. % exklusivavtal må anmärkas, att i den engelska patentlagen (Patents and Design Act) av år 1907 införts en mot exklusivavtal i samband med patent riktad bestämmelse (& 38). Stadgandet innehåller under närmare angivna förutsättningar förbud mot exklusivklausuler vid försäljning eller uthyrning av patentskyddade tillverkningar. Emellertid gäller förbudet icke om vederbörande hyrestagare eller köpare haft tillfälle att på rimliga villkor få tillgång till den patentskyddade produkten utan att ikläda sig exklusivförpliktelsen. Denna undantagsbestäm- melse har medfört, att den berörda bestämmelsen kommit att bli av underordnad betydelse.

• Sida 90
•  Original

Funnes grundad anledning antaga, att i visst fall samhällsintressena ska- dades, skulle Board of Trade även hänskjuta fallet till en för dylikt ända- mål inrättad särskild undersökningsdomstol, vars i ärendet verkställda utredningar skulle offentliggöras. På grundval av den särskilda domsto- lens utlåtande skulle det åligga Board of Trade att framställa förslag till konkreta statliga åtgärder i fallet. En minoritet krävde vida längre gående åtgärder. Trustlagstiftningskommitténs förslag kom icke att leda till lag— stiftning i ämnet.

År 1919 tillkom i England en särskild lag mot prisocker (The Profiteering Act). Lagen uppdrog åt Board of Trade att undersöka priser, kostnader och förtjänster samt att om nödigt fastställa priser och nedsätta överdrivna för- tjänster. Bestämmelserna gällde alla företag, både monopolistiska och andra. I viss mån genomförde lagen trustlagstiftningskommitténs förslag, i det densamma uppdrog åt Board of Trade att utföra undersökningar beträf- fande sammanslutningar inom näringslivet. En särskild kommitté (The Standing Committee on Trusts) som inrättades för detta ändamål offent- liggjorde ett trettiotal redogörelser 0111 olika industrier och annat. Prisocker- lagen upphörde att gälla år 1921.

Den välvilliga inställning till sammans]utningssträvandena, som alltifrån deras första framträdande på det hela taget präglat de engelska statsmak- ternas ställningstagande, kom att bli påtaglig under krisen i början av 1930- talet och de därunder och även tidigare från näringslivets sida gjorda för- söken att genom konkurrensregleringar åstadkomma en stabilisering och reorganisation av industri och handel. Tvångskartellering genom special- lagstiftning genomfördes på vissa områden. I några fall avsågo dylika åt- gärder endast att åstadkomma fastställda minimipriser (kolgruvelagen år 1930 och vissa marknadsregleringar på jordbrukets område 1931 och 1933) medan i åter andra fall (i fråga om vissa livsmedelsindustrier samt inom bomullsindustrien) tillträdet för nya företagare till branschen begränsades, i vissa fall i samband med men i andra fall utan att prisregleringsåtgärder genomfördes. Privata regleringar inom järn— och stålindustrien åtnjöto offentligt stöd. I samtliga fall var härvid fråga om industrier, där över- skottskapacitet ansågs föreligga. Regleringsåtgärderna åtföljdes alltid av viss statlig övervakning.

På handelns område hade år 1930 tillsatts en särskild undersöknings— kommitté (The 1930 Committee on Restraint of Trade) med uppgift att ut- reda frågor om vissa konkurrensbegränsande företeelser på detaljhandelns område (upprätthållande av likaprissystem, bojkottåtgärder bl. a. mot kooperativa företag, privat nyetableringskontroll inom tidningsdistributio- nen och fotografiska branschen). Att kommittén i intet hänseende fann an- ledning föreslå några åtgärder torde böra ses mot bakgrunden av den gent- emot konkurrensbegränsningar välvilliga inställning, som enligt vad ovan anförts rådde vid ifrågavarande tid.

• Sida 91
•  Original

De strävanden, som efter första världskriget gjordes för att få till stånd åtminstone en viss statlig övervakning över monopolistiska företag och kon- kurrensbegränsande åtgärder, återkommo efter andra världskrigets utgång med förnyad styrka. Redan under samlingsregeringens tid hade för övrigt denna fråga tagits upp till behandling i samband med planerna för efter- krigstiden. I »the W'hite Paper on Employment Policy», som år 1944 framlades av samlingsregeringen, förklarades sålunda, att regeringen skulle: >>— — —— begära befogenhet att göra sig underrättad angå- ende omfattningen och verkningarna av konkurrensbegränsande över- enskommelser och vissa sammanslutningars verksamhet, och att vidtaga lämpliga åtgärder för att kontrollera sådana metoder, som kunde medföra fördelar för särintressen inom produktionen, men verka till skada för lan— det i dess helhet.» Med hänsyn till den fulla sysselsättningens politik hade sålunda redan innan arbetarpartiet kom i regeringsställning, i princip nåtts enighet om det berättigade i åtgärder på här förevarande område. I slutet av år 1948 utfärdades också den första engelska lagstiftningen på områ- det, »The Monopolies and Restrictive Practices (Inquiry and Control) Act 1948».

Till grund för lagen ligger den tanken, vilket även framgår av lagens avfattning, att man icke helt bör förhindra sammanslutningar och överens— kommelser av monopolistisk natur inom näringslivet, utan endast att på lämpligt sätt ställa dylika företeelser under det allmännas kontroll i syfte att förhindra olägenheter ur samhällelig synpunkt av förekommande kon- kurrensbegränsningar. Lagen innebär sålunda icke något brott mot den engelska traditionen och ansluter sig också till de tankegångar, som i all- mänhet varit de i Europa förhärskande på ifrågavarande område i motsats till den amerikanska antitrustlagstiftningens i huvudsak principiella av- ståndstagande mot allt vad konkurrensbegränsningar heter.

I enlighet med sitt syfte omfattar lagen två grupper av bestämmelser, nämligen dels bestämmelser, som ge befogenhet att utföra undersökningar i fråga om monopol och restriktiva affärsmetoder inom industri och han- del, dels ock bestämmelser, som ge statsmakterna möjlighet att ingripa mot sådana förhållanden, som i viss ordning befunnits ur allmän syn- punkt skadliga.

Undersökninguppgiften har anförtrotts en särskilt inrättad kommis- sion, The Monopolies and Restrictive Practices Commission, som för ända- målet utrustats med nödig behörighet att taga del av handlingar, höra vitt- nen etc. Kommissionen skall bestå av 4—10 ledamöter, utsedda av Board of Trade. Undersökning får av kommissionen utföras endast i de fall, som hänskjutas till densamma av Board of Trade, och kommissionen äger så- lunda icke av eget initiativ igångsätta undersökning.1 Vid hänskjutande

1 Anledningen härtill är den, att man velat skydda kommisionen mot att till följd av anmäl- ningar tvingas taga upp mindre angelägna undersökningar till skada för viktigare uppgifter.

• Sida 92
•  Original

av ärende skall detta specificeras på visst sätt. Icke heller Board of Trade äger fritt hänskjuta vilken fråga som helst till undersökning av kommis- sionen. Förutsättningen för att ett hänskjutande till undersökning skall få äga rum är nämligen, att sådana förhållanden, på vilka lagen är tillämplig, av Board of Trade bedömas råda i fråga om tillgången på råvaror eller till- verkning eller export av varor. Härmed förstås, att inom hela landet eller en väsentlig del därav minst en tredjedel av de ifrågavarande varorna till— handahålles, köpes eller tillverkas antingen av en person eller ett företag eller av två eller flera företag, vilka, genom tyst eller uttrycklig överens- kommelse, begränsa konkurrensen inom den särskilda branschen, eller av två eller flera bolag tillhörande samma ägaregrupp. Export behandlas en- ligt samma regler. Hänskjutning till kommissionen av exportfråga kan avse endera exporten av visst varuslag över huvud eller exporten därav till viss eller vissa marknader. Från lagens tillämpningsområde ha undantagits överenskommelser, som avse löne- och sysselsättningsförhållanden. Frågor härom få alltså icke hänskjutas till kommissionen för undersökning. Det- samma gäller i fråga om sådana andra förhållanden, vilka ha uttryckligen godkänts i laga ordning (annorlunda än med tillämpning av patent- och varumärkeslagarna). Genom sistnämnda bestämmelse undantagas bl. a. de nationaliserade industrierna från lagens tillämpningsområde.

Hänskjutanden av ärenden till kommissionen kunna vara av två olika slag. I ena fallet kan kommissionens uppdrag begränsas till att avse endast att utföra en undersökning angående de faktiska förhållandena. I andra fall kan kommissionens uppdrag avse förutom undersökning även ett bedö- mande från kommissionens sida av fråga, huruvida enligt dess åsikt sådana förhållanden föreligga inom det undersökta området, som äro att anse så— som skadliga ur samhällelig synpunkt. I sistnämnda fall kan kommissio— nen anmodas begränsa undersökningen till viss eller vissa delar av frågan. Hänskjutande av fråga för undersökning av endast de faktiska förhållan- dena kan av Board of Trade när som helst utvidgas till att avse även en bedömning. Berättelse över utredningsuppdrag, som avsett bedömning, skall offentliggöras (om ej hänsyn till det allmännas intresse eller under vissa förutsättningar hänsyn till ett legitimt affärsintresse anses hindra detta), medan offentliggörandet av annan berättelse är valfri. I sin berät- telse kan kommissionen föreslå de åtgärder, som enligt kommissionens me- ning äro erforderliga för att rätta befintliga missförhållanden.

De bestämmelser i lagen, som avse att ge statsmakterna möjlighet att ingripa, innebära att Board of Trade samt åtskilliga ministrar bemyndi- gats att meddela förelägganden (orders) i vissa olika hänseenden, innebä— rande bl. a. förbud mot att avsluta eller tillämpa överenskommelser, förbud mot bojkottåtgärder, förbud mot att knyta vissa villkor vid försäljnings- avtal (riktade mot kombinationsköp och liknande) samt förbud mot för— månsavtal. För utfärdande av ett föreläggande erfordras samtycke av parla-

• Sida 93
•  Original

menttets båda hus och föreläggande får meddelas endast under förutsätt- ning, att antingen kommissionen i sin berättelse funnit sådana förhållanden föreligga, som äro att anse såsom skadliga ur allmän synpunkt, eller _ om kommissionen ej funnit anledning göra dylikt uttalande —— att underhuset i viss ordning på grundval av kommissionens berättelse gjort motsvarande konstaterande.

Överträdelse av ett sålunda meddelat föreläggande medför ej i och för sig straffpåföljd. I stället kan på grundval av föreläggandet civil rättegång anhängiggöras antingen av Kronan eller av envar, som beröres av förhål- landet, för meddelande av förständigande från domstolens sida eller vidta- gande av annan lämplig åtgärd, som kan leda till rättelse.

Vad som skall anses innebära skada ur allmän synpunkt angives ej i lagen. Emellertid har lagstiftaren i viss utsträckning sökt återge de huvud- synpunkter, som böra anläggas vid bedömningen. Det heter sålunda i g 14, att därvid »alla omständigheter vilka i något särskilt avseende synas vara av betydelse för frågans avgörande skola tagas under övervägande; bland annat skall avseende, i överensstämmelse med landets allmänna ekono- miska förhållanden, fästas vid nödvändigheten att främja

a) en så effektiv och ekonomisk produktion, behandling och distribution av varor av sådant slag, i sådan mängd och till sådana priser, som bäst tillgodose såväl hemmamarknadens som exportmarknadernas behov;

b) en sådan organisation av industri och handel, att deras effektivitet fortgående ökas och att ny företagsamhet uppmuntras;

0) en så fullständig sysselsättning och en så lämplig fördelning som möj— ligt av landets mänskliga, materiella och industriella resurser, samt

d) den tekniska utvecklingen samt upparbetandet av befintliga och öpp- nandet av nya marknader.»

I likhet med lagstiftningen på förevarande område i andra länder läm- nar lagens allmänna avfattning möjlighet öppen för högst olika tillämp— ning. Vilken riktning utvecklingen kommer att taga får framtiden utvisa.

The Monopolies and Restrictive Practices Commission tillsattes i början av år 1949. Kommissionen bestod ursprungligen av 8 ledamöter, varav två heltidsanställda, men har sedermera utökats till att omfatta tio ledamöter. Den vid kommissionen anställda personalen uppgick, efter en successiv uppbyggnad, vid slutet av år 1949 till 37 personer, varav 16 i ansvarig ställ- ning (4 Principals och 12 Executives) samt vid slutet av år 1950 till 61 personer. .

Den 1 mars 1949 hänskötos genom beslut av Board of Trade sex grupper av ärenden1 till kommissionen. I samtliga sex fall uppdrogs åt kommissio- nen att icke blott verkställa undersökning angående de faktiska förhållan-

1 Glödlampor m.m.; tandläkarutensilier; isolerade elektriska trådar och kablar; tändsticks- maskiner; tändstickor; samt stuprännor, avloppsledningar och diverse gjutjärnsgods för bygg— nadsändamål (Cast iron rainwater goods).

• Sida 94
•  Original

dena, utan att även bedöma verkningarna av förekommande konkurrens- begränsningar. Den första undersökningsrapporten, som avsåg tandläkar- utensilier (inkl. löständer), förelåg färdig i november 1950 och den andra, avseende avledningskopplingar m. 111. av gjutgods, i februari 1951. Kom- missionen fann enligt båda rapporterna missförhållanden föreligga i vissa hänseenden och rekommenderade vissa, i första hand frivilliga, åtgärder till förbätring av konkurrensförhållandena inom de ifrågavarande bran- scherna. Den 12 december 1950 har till kommissionen hänskjutits ytterligare två grupper av ärenden.

På grundval av kommissionens undersökningsrapport angående tillverk- ningen av och handeln med tandläkarutensilier har hälsovårdsministern i mars 1951 underställt parlamentet ett föreläggande (order), avsett att göra exklusiva handelsförbindelser och kollektiva bojkottsåtgärder förbjudna inom den ifrågavarande branschen.1

TYSKLAND

Koncentrationstendenserna inom näringslivet blevo i Tyskland tidigare uppmärksammade än i kanske något annat europeiskt land. Debatten an- gående härav föranledda problem ur såväl politisk och ekonomisk som icke minst juridisk synpunkt har i Tyskland varit mera omfattande och till- dragit sig måhända större allmänt intresse än i det övriga Europa.

Liksom annorstädes blev det i brist på speciallagstiftning till en början de allmänna domstolarnas sak att i rättspraxis ensamma söka lösa före- kommande konflikter på förevarande område. Redan i några kända domar från 1890-talet hade Tysklands högsta rättsinstans (Reichsgericht) i princip fastslagit den rättsliga giltigheten av kartellavtal. Dylika enskilda avtal kunde enligt dessa avgöranden icke anses stridande mot den i den närings- rättsliga lagstiftningen fastställda näringsfriheten. Enligt i dessa domar gjorda uttalanden torde ingripanden på rättslig grund gentemot kartell- avtal kunna ske endast i den mån alldeles särskilda omständigheter före- lågo, nämligen om dylika avtal avsågo och faktiskt ledde till fullständigt monopol och ett ockermässigt utnyttjande av konsumenterna eller inne- buro ett så djupgående ingrepp i parternas ekonomiska handlingsfrihet att denna praktiskt taget upphävdes. Samma rättsliga betraktelsesätt som anlagts i fråga om kartellavtalen, kom att gälla även för andra konkurrens- begränsande sammanslutningar och för trustbildningar.

De av karteller och truster i konkurrensen använda särskilda konkur- rensmetoderna, såsom bojkott, exklusivavtal och priskrig, ansågos i kon- sekvens med den gentemot konkurrensbegränsande avtal och sammanslut— ningar intagna ståndpunkten i allmänhet rättsenliga. Vissa gränser för

1 Den 15 juni 1951 antog Underhuset efter debatt om monopollagstiftningen en motion, i vilken bl. a. påyrkades undersökning av möjligheterna att snarast genomföra en allmän lagstiftning mot monopolistiska förfaranden. Jfr även kap. 5 sid. 331.

• Sida 95
•  Original

rätten att använda dylika medel kommo dock att uppdragas i rättspraxis. Användandet av bojkottåtgärder eller exklusivavtal ansågs sålunda ej få ske om åtgärderna främjades med olagliga medel, uteslutande avsågo och också kunde medföra tillintetgörandet av vederbörandes ekonomiska verk- samhet, uteslutande eller huvudsakligen brukades för att åstadkomma skada eller för att hämnas, förorsakade en skada som icke stod i rimligt förhål- lande till åtgärdernas syfte eller eljest förbröto mot vad som enligt rådande uppfattning kunde anses såsom rätt och billigt. Även organiserat priskrig förklarades i praxis i ett visst fall såsom en otillåten åtgärd, då vederbörande därmed avsåg att helt tillintetgöra en konkurrent. I vissa domstolsutslag i anledning av talan om monopolmissbruk har av Reichsgericht vidare uttalats, att monopolställning på samhällsviktiga områden måste anses medföra en viss begränsning av friheten för monopolisten att bestämma kontraktsvillkoren efter eget gottfinnande. Emellertid har konsekvensen av dylika uttalanden icke i något fall utdragits därhän att domstolen ålagt kontrakteringstvång.

Kartellförordningen 1923. En på kartell- och trustproblemen inriktad speciallagstiftning kom år 1923 till stånd i Tyskland, tidigare än i något annat europeiskt land, med den då utfärdade »Verordnung gegen Miss- brauch wirtschaftlicher Machtstellung» (vanligen kallad »kartellförord- ningen»). Den omedelbara bakgrunden till förordningens utfärdande var den vid denna tid inträdda penningförstörelsen och den därav föranledda krisen inom näringslivet. I sin prispolitik hade kartellerna i största möjliga mån sökt skydda sina medlemmar, vilket medfört förbittring hos alla dem som härigenom i ökad grad fingo bära följderna av markfallet. Ett resul- tat härav blev bl. a. att den opinion för statlig övervakning och kontroll över kartellerna, som redan tidigare framträtt, kom att tillväxa i mycket hög grad. Kartellförordningen, som framlades av ministären Stresemann, har karaktäriserats såsom en kompromiss. Den innebar ett principiellt er- kännande av kartellerna men ville möjliggöra ingrepp mot dem i de fall att de missbrukade sin maktställning. En i ögonen fallande brist i kartell- förordningen var att denna, så när som på en särskild bestämmelse, tog sikte endast på sammanslutningar i kartellform men lämnade monopolis- tiska storföretag helt fria.

Den kontroll över kartellerna, som kartellförordningen ville genomföra, uppdrogs till huvudsaklig del åt en vid Reichswirtschaftsgericht nyinrättad Specialdomstol, Kartellgericht, bestående av en av rikspresidenten utnämnd ordförande, vilken skulle äga domarekompetens, samt såsom bisittare två yrkesdomare (Reichswirtschaftsgerichtsräte) samt två sakkunniga lekman- nadomare. Långtgående bestämmelser angående upplysningsskyldighet för alla näringsidkare och rättighet för myndigheterna att taga del av affärs- handlingar etc. hade stadgats i en några månader tidigare än kartellför- ordningen utkommen författning, varför kartellförordningen saknade mot-

• Sida 96
•  Original

svarande bestämmelser. Någon allmän registreringsskyldighet för kartell- avtal motsvarande den i Sverige nu föreliggande anmälningsplikten stad- gades icke heller. För att underlätta övervakningen av kartellerna hade däremot i kartellförordningen föreskrivits att alla kartellöverenskommelser och kartellbeslut måste ha skriftlig form (5 1).

Två stadganden i kartellförordningen, åå 4 och 10, togo i främsta rum- met sikte på att skydda de samhälleliga intressena. I 5 4 stadgades, att om ett kartellavtal eller kartellbeslut eller ett visst sätt för dess genomförande medförde fara för folkhushållningen eller det allmänna bästa så kunde riksekonomiministern hos kartelldomstolen hemställa, att domstolen måtte endera förklara avtalet eller beslutet helt eller delvis för ogiltigt eller för- bjuda visst sätt för dess genomförande. Under samma förutsättningar ägde riksekonomiministern bl. a. att på egen hand förordna, att var och en i avtalet eller beslutet deltagande när som helst utan iakttagande av upp- sägningstid fick uppsäga avtalet eller frånträda beslutet. Härutöver inne- höll paragrafen följande allmänna deklaration till ledning för dess till— lämpning:

»Folkhushållningen och det allmänna bästa anses särskilt sättas i fara, då tillverkningen och avsättningen inskränkas på ett samhällsekonomiskt icke riktigt sätt, priserna höjas eller hållas uppe eller vid stabil prissätt- ning tillägg för risker beräknas, eller då den ekonomiska friheten obilligt inskränkes genom hinder för köp eller försäljning, eller genom faststäl— lande av olika priser eller villkor.»

5 10 innehöll den enda bestämmelse i kartellförordningen, som icke hade avseende uteslutande på karteller utan gällde alla företag och samman— slutningar med ekonomisk maktställning, alltså även truster och trust- liknande företagsbildningar. I paragrafen stadgades, att om de försäljnings- villkor eller prissättningsmetoder, som tillämpades av företag eller sam- manslutningar av sådana (truster, intressegemenskaper, syndikat, kartel- ler, konventioner och liknande förbund), voro ägnade att med utnyttjande av en ekonomisk maktställning utsätta folkhushållningen eller det allmänna bästa för fara, så kunde kartelldomstolen på framställning av riksekonomi— ministern utfärda en allmän förklaring, att de ogynnsamt behandlade avtalsparterna i alla avtal, som slutits under de påtalade förutsättningarna, ägde rättighet att träda tillbaka. Sedan kartelldomstolens beslut offentlig- gjorts blevo alla avtal, som därefter avslutades på de i beslutet angivna affärsvillkoren, ogiltiga. Anledningen till stadgandet var närmast de miss- bruk som under inflationstiden ansågos ha förekommit i fråga om generella affärsvillkor och avtalsklausuler.

Ingripanden av kartelldomstolen på grundval av 5 4 voro ytterst fåtaliga medan & 10 över huvud icke kommit till användning. Att därav sluta att paragraferna i fråga saknat betydelse är emellertid icke riktigt. Det uppges

• Sida 97
•  Original

97 nämligen, att i ett ej obetydligt antal fall direkta förhandlingar kommo till stånd inför riksekonomiministern i anledning av anförda klagomål, därvid kartellerna böjt sig för ministeriets mening med påföljd att hänskjutande av frågorna till kartelldomstolen ej behövde ifrågakomma.

Vid sidan av de ovan angivna bestämmelserna funnos i kartellförord- ningen ytterligare stadganden i 55 8 och 9, vilka medgåvo ingrepp, förutom till skydd för de samhälleliga intressena, dels till skydd för enskilda kartell- parter mot övergrepp från kartellens sida (skydd mot inre organisations— tvång) dels och till skydd för kartellövergrepp mot utomstående närings— idkare (skydd mot yttre organisationstvång).

Bestämmelserna till skydd för enskilda kartellparter innefattade dels en bestämmelse (% 8) av innebörd att kartellavtal och kartellbeslut fingo av envar deltagare omedelbart uppsägas, då en viktig anledning därtill förelåg dels en bestämmelse av innehåll (& 9) att på grund av kartellavtal eller kartellbeslut säkerheter icke fingo realiseras utan medgivande av kartell— domstolens ordförande eller, i sista hand, kartelldomstolen. Såsom viktig anledning till uppsägning av kartellavtal och kartellbeslut skulle det alltid betraktas om den uppsägandes ekonomiska rörelsefrihet obilligt inskränk- tes, särskilt i vad avsåg tillverkning, avsättning eller prissättning. Fråga huruvida uppsägning var tillåten skulle i händelse av tvist avgöras av kartelldomstolen. Bestämmelsen om skyldighet att inhämta förhandstill— stånd för realiserande av säkerhet kom att spela en mycket underordnad roll, sannolikt på den grund att kartellerna funno andra medel att upp- rätthålla den inre kartelldisciplinen. Tvist om rätten till omedelbar upp- sägning av kartellavtal eller kartellbeslut enligt å 8 kom däremot att under- ställas kartelldomstolen i ett icke obetydligt antal fall. Av domstolens praxis framgår att paragrafen tillämpades med återhållsamhet1 och i en på det hela taget långtifrån kartellfientlig anda. Då bestämmelsen enligt sin av- fattning principiellt hade till uppgift att värna om de enskilda kartell— medlemmarnas privatekonomiska intressen blev utrymmet för en bedöm— ning av kartellernas samhällsekonomiska verkningar tämligen begränsat även om kartelldomstolen i sina avgöranden otvetydigt även sökte taga viss hänsyn till dessa.

De främst till skydd mot övergrepp från kartellernas sida gentemot utomstående näringsidkare meddelade bestämmelserna inneburo (% 9), att bojkotter eller diskrimineringar av liknande innebörd (Sperren oder Nach- teile von ähnlicher Bedeutung) på grund av kartellavtal eller kartellbeslut icke fingo genomföras utan medgivande av kartelldomstolens ordförande eller i sista hand kartelldomstolen. Medgivande skulle vägras, då den be- gärda åtgärden skulle komma att innebära fara för folkhushållningen eller det allmänna bästa eller obilligt inskränka den av åtgärden drabbades ekonomiska rörelsefrihet. I fråga om räckvidden av det krav på förhands-

1 Av 80 prövade fall under tiden till 1926 förklarades uppsägningen giltig endast i 23 fall. 7—917143

• Sida 98
•  Original

censur mot bojkott och liknande diskriminatoriska åtgärder, som paragrgra- fen föreskrev, må inskärpas att stadgandet endast avsåg karteller. Bojkobtt— åtgärder företagna av monopolistiska ensamföretag, truster o. s. v. ginngo däremot ej in under detsamma. Bestämmelsens räckvidd inskränktes ytteier- ligare därav, att den i praxis endast ansågs omfatta sådana åtgärder soom deltagarna voro rättsligen förpliktade att genomföra. Paragrafen ansåågs sålunda icke lägga hinder i vägen för att det utfärdades en enkel anmoddan om vidtagande av bojkott, som de därav berörda företagarna ej hade skyyl— dighet att efterkomma, liksom det även stod de enskilda kartellmedlenm- marna fritt att av egen drift bojkotta viss företagare. Hade en karte'ells begäran om tillstånd att genomföra en bojkott blivit avslagen, innebbar detta icke skyldighet för de enskilda kartellmedlemmarna att leverera; : de ägde väl rättighet att leverera och kunde av kartellen icke ställas till aan- svar för leveranserna, men de hade också full frihet att vägra att leverenra. Ofta torde kartelldisciplinen och solidaritetskänslan hos de enskilda karteell- medlemmarna därför ha möjliggjort ett genomförande av en bojkott, ävven om tillstånd till denna icke erhållits och de enskilda kartellmedlcmmarrna sålunda ej av kartellen kunde tvingas att deltaga i åtgärderna. Det tor-rde slutligen höra anmärkas, att under paragrafen ansågos falla endast bojkoott- åtgärder med kartellpolitiskt (konkurrensbegränsande) syfte men däremuot i princip ej bojkottåtgärder med rent affärsmässigt ändamål.

Antalet avgöranden enligt den här ifrågavarande paragrafen voro täiim- ligen talrika. Att kartelldomstolen icke intog en i princip avvisande hååll— ning mot bojkottåtgärder torde framgå därav att tillstånd därtill meddeEIa— des i ett avsevärt antal fall.1 Beslut om förbud mot bojkottåtgärder grundda- des endast i ett mycket ringa antal fall på hänsyn till allmänintresset (>> fa'ara för folkhushållningen eller det allmännas bästa»). Den vanligaste orsakken till dylika förbud utgjorde i stället omsorgen om den av åtgärderna dra—?all- bade (>>obilligt inskränka den träffades ekonomiska rörelsefrihet»). lEu bojkott ansågs sålunda i allmänhet otillåtlig om den hotade eller undder- grävde den drabbades ekonomiska existens. Ur Kartellgerichts omfattannde och ofta svårtydda praxis må i övrigt endast några mera framträdannde riktlinjer angivas. En bojkott som avsåg att tvinga en företagare in i en kartell ansågs icke kunna tillåtas om det icke rimligen kunde fordras :att han inträdde i kartellen, t. ex. därför att denna ej mäktade fylla sin uppp— gift. Ej heller ansågs bojkott få tillgripas mot en utanför kartellen stäennde företagare, som var villig att ansluta sig till kartellen. Enligt fast prazixis tilläts vidare icke bojkottåtgärder, som motiverades därmed, att det war nödvändigt att hindra eller försvåra tillträdet till en bransch enär antaalet företagare inom densamma redan var alltför stort. Behovsprövning tillzlätS med andra ord icke.

1 Redan vid 1926 års slut hade tillhopa 59 tillstånd till dylika åtgärder meddelats medan 1 116 anmälningar avslagits.

• Sida 99
•  Original

I samband med världskrisen under 1930-talets första år, som drabbade Tyyskland alldeles särskilt svårt, vidtogos åtskilliga av krissituationen för- annledda nya lagstiftningsåtgärder på här förevarande område. Viktigast av desssa var utfärdandet av den s. k. kartellnödförordningen år 1930, som avvsäg att ge regeringen utomordentliga befogenheter att i mån av behov inggripa mot sådana prisbindningar, vilka lade hinder i vägen för regering- enas deflationspolitik, samt en tvångskartellag år 1933, i anslutning vartill åtSSkilliga ändringar i kartellförordningen vidtogos. Med hänsyn till de spe— cieella förhållanden, under vilka denna lagstiftning tillkom, torde densamma cmnellertid sakna större intresse i här förevarande sammanhang, vilket i än högigre grad torde gälla den därpå följande nazistiska omvandlingen av den tysska ekonomiska lagstiftningen.

lEfter andra världskrigets slut har kartellfrågan, väsentligen som en följd aV' det starka amerikanska inflytandet och under intryck av amerikanska tarnkegångar, för Västtysklands del kommit att utgöra en av de viktigaste oclh mest omstridda frågorna i den offentliga ekonomiska och politiska del,-hatten.

ll Potsdamöverenskommelsen år 1945 proklamerades, att den allierade pcblilitiken skulle gå ut på en decentralisering av det tyska näringslivet genom avsskaffande av monopol, karteller och andra monopolistiska anordningar. Reedan i detta för segrarmakternas fortsatta politik grundläggande doku- meent hade sålunda den amerikanska uppfattningen i dessa frågor i allt väsentligt accepterats: koncentrationen inom näringslivet är i och för sig attt anse såsom skadlig. På denna uppfattning är också den lagstiftning i ämmet grundad, som år 1947 utfärdades av ockupationsmakterna i Väst- tysskland (två likalydande lagar för de amerikanska och brittiska zonerna sannt en särskild lag av i allt väsentligt samma innehåll för den franska zomen). De amerikanska och brittiska lagarna ange sig inledningsvis, under hälnvisning till Potsdamöverenskommelsen, ha till ändamål att förhindra attt Tyskland åter blir i stånd att hota den internationella freden, att om- inttetgöra Tysklands ekonomiska förmåga att föra krig samt att skapa för'utSåttningar för uppbyggandet av ett sunt och demokratiskt tyskt nä- I'inigsliv. Lagarna äro mycket långtgående. De förklara sålunda generellt. allza karteller, intresseorganisationer, syndikat, truster och sammanslut— nimgar för förbjudna, samt innehålla härjämte även förbud mot alla sådana for.—mer av avtal eller för flera personer gemensamma företag, vilkas syfte ell€er verkan består i att inskränka in- eller utrikeshandeln, att främja en momopolistisk kontroll eller att begränsa det fria tillträdet till marknaden. Undantag från det generella förbudet kan dock meddelas under särskilda förutsättningar. Alla ekonomiska företag, som inom Tyskland sysselsätta mezra än 10 000 personer, anses enligt lagstiftningen a priori innebära en allt- för' stark ekonomisk koncentration och äro i enlighet härmed underkastade sär-skild prövning. De kunna efter dylik prövning förbjudas fortbestå och

• Sida 100
•  Original

upplösas i mindre enheter eller på annat sätt förändras, såvida militär— regeringen icke meddelar tillstånd till deras fortbestånd. Enligt en i lagen angiven begreppsbestämning förstås med kartellbildning eller främjande av monopolistisk kontroll följande fall av monopolistiska förfaranden: fast- ställande av priser eller andra affärsvillkor för inköp eller försäljning; utestängande av företagare från särskilda marknadsområden; tilldelning av viss kundkrets eller fastställande av försäljnings- eller inköpskvot; till- delning av grossister eller produkter till kunder; utövande av bojkott eller diskrimination i syfte att förhindra fri konkurrens; inskränkning av pro- duktion eller fastställande av produktionskvoter; undertryckande av tek- niska nyheter eller uppfinningar oavsett om dessa äro patenterade eller ej; överenskommelser i samband med utnyttjande av patent eller liknande ensamrätter i avsikt att utvidga patentmonopolet eller ensamrätten till före- mål som ej rätteligen omfattas därav. Det må vidare anmärkas att lagarna innehålla ett uttryckligt förbud mot tyskt deltagande i internationella karteller.

Lagarna innehålla ytterligare en rad kontroll-, övervaknings- och straff- bestämmelser, som ge ockupationsmyndigheterna en nästan obegränsad handlingsfrihet, när det gäller att vidtaga åtgärder i syfte att ge effekt åt lagstiftningen. Inom den amerikanska zonen har en särskild övervaknings- och åklagarmyndighet inrättats med säte i Frankfurt.

Trots den drastiska utformningen av de här berörda antitrustlagarna och de utomordentliga maktbefogenheter, som enligt dem tilldelats de myn- digheter, som ha att ansvara för deras tillämpning, synas verkningarna av dem knappast ha blivit särskilt genomgripande. I mycket synes lagstift— ningen nämligen, trots att många ingripanden förekommit, ha blivit en lagstiftning på papperet. Det må dock erinras om att lagstiftningen i sam- band med återuppbyggandet av det tyska näringslivet kan ha haft en före- byggande effekt, som är svår att mäta. [ fråga om uppdelningen av de stora tyska koncernbildningarna, som av de allierade ansetts utgöra en särskilt viktig fråga, torde dock nu vissa resultat nåtts. I maj 1950 utfärdade ocku— pationsmakterna en särskild lag som uppdelade kol- och stålkom'ernerna i olika kategorier i ändamål att förbereda en dekartellisering. På grundval av lagen utfärdades i september 1950 en förordning, som förberedde upplös- ning av de sex största stålkoncernerna (bl. a. Vereinigte Stahlwerke och Friedrich Krupp) vilka tillsammans kontrollerade 90 % av den tyska stål— produktionen. I februari 1951 utfärdades en liknande förordning i fråga om vissa stora kolkoncerner. Enligt tidningsuppgifter har vidare bl. a. våren 1951 den stora 1. G. Farbenindustrie-koncernen slutligt upplösts i 3 större och 6 mindre företagsenheter.

Efter tillkomsten av den västtyska förbundsrepubliken träffades i no- vember 1949 ett avtal mellan överkommissarierna och förbundsregeringen, enligt vilket förbundsrepubliken i framtiden själv skulle sörja för en inten-

• Sida 101
•  Original

siw och effektiv kartellbekämpning och enligt vilken de tre militärlagarna sållunda skulle upphä 'as. när de tyska åtgärderna vunnit de allierades gilllande.

LMeningarna angående utformningen och omfattningen av den för detta ämdamål erforderliga tyska lagstiftningen ha kommit att bli ytterst delade. Ettt flertal olika förslag ha utarbetats och ingående diskuterats, men någon slultlig lösning synes man ännu ej ha kunnat komma fram till. Ett slutligt stäillningstagande från de ansvariga myndigheternas sida torde emellertid kmappast kunna anstå mycket längre.] Det synes därför av allt att döma sainnolikt att det lagförslag, som kan komma att framläggas, kommer att blii en kompromiss mellan de tvistiga meningarna och de olika inflytelser, sonn göra sig gällande i dagens Tyskland.

FRANKRIKE

] den franska strafflagen (code pénal) av år 1810 fanns ett mot pris- saumnanslutningar riktat, tämligen kategoriskt straffbud (& 419), som i oftörändrad form kvarstod ända till år 1926 och som kunde tyckas ha bort lägga allvarliga hinder i vägen för uppkomsten och utvecklingen av kartell- billdningar. Enligt detta stadgande gjorde sig deltagarna i en prissamman- sluttning skyldiga till en straffbar handling om sannnanslutningen omfat— tatde de väsentliga producenterna av eller handlandena med en och samma hamdelsvara och sammanslutningen åstadkom en reglering av priserna vare sig: uppåt eller nedåt, i förhållande till det pris, som skulle ha kommit att råda vid en »naturlig oeh fri konkurrens». Att straffbudet ej fick den be— tydelse man kunde väntat hade sin orsak i den omtolkning av dess inne- hålll, som efter hand kom att genomföras i praxis. Omtolkningen innebar att”; domstolarna endast funno stadgandet tillämpligt på vad som kallades >>d:åliga>> prissammanslutningar eller sådana, som hade till ändamål att gemomföra en förändring av de priser, som åtföljde »den naturliga, sunda oclh förnuftiga konkurrensen». »(loda>> prissammanslutningar, som endast vilzlc motverka priser, vilka framkommit av en överdriven eller alltför häm- maid konkurrens, ansågos däremot gå fria från straffbudet. Särskilt fäste donnstolarna avseende vid den vinst, som de av sammanslutningen bestämda priiserna kunde medföra; en orimligt hög vinst voro domstolarna böjda för" att anse såsom ett kriterium på att sammanslutningen var att anse såsom straffbar. En är 1926 vidtagen förändring av paragrafens innehåll standfäste domstolarnas praxis för tolkning av dess innebörd, men utvidgade samtidigt i vissa hänseenden paragrafens tillämpningsområde. Kravet på att en sammanslutning för att falla in under straffbudet skulle omfatta de »Viäsentliga» producenterna eller handlandena slopades. Enligt sin nya ly—

” I juni 1951 har framlagts ett inom ekonomiministeriet utarbetat förslag till kartellag— stifttning. Förslaget är mycket detaljerat och omfattar ej mindre än 74 455.

• Sida 102
•  Original

delse avser paragrafen, i motsats mot tidigare, såväl prissammanslutningar mellan producenter eller handlande inom olika produktions- eller handels- led, som ensamföretag. Även prismanipulationer från trusters sida kan sålunda under särskilda förhållanden föranleda straff. En särskild straff- bestämmelse i code pénal (5 422) är riktad mot 5. k. anbudskarteller.

Med stöd av vissa civilrättsliga stadganden (framförallt code civil 55 1108, 1131 och 1133) kunna konkurrensbegränsande avtal enligt fransk rätt för- klaras rättsligen ogiltiga och sålunda undandragas rättsordningens stöd. Under lång tid skedde detta också i avsevärd omfattning, bl. a. då dylika avtal ansågos komma i konflikt med den lagstadgade näringsfrihetens princip genom att inskränka konkurrensen och kränka tredjemans rätt. Så småningom, dock senare än på straffrättens område, skedde emellertid även på civilrättens område en uppmjukning av tillämpad praxis. Vid be— dömningen av konkurrensbegränsande avtals civilrättsliga giltighet har under de senare decennierna i huvudsak samma synpunkter anlagts som då det i straffrättsligt hänseende gällt att skilja mellan goda och dåliga sammanslutningar.

Vad angår de särskilda konkurrensmetoderna bojkott, exklusivavtal och organiserat priskrig har fransk rätt, lika litet som engelsk eller tysk, in- tagit någon absolut avböjande inställning gentemot bruket av dessa. Emel- lertid ha domstolarna varit snara att reagera mot dylika åtgärder, då de som drabbats av åtgärderna blivit i avsevärd mån hämmade i sin ekono- miska handlingsfrihet.

Någon speciallagstiftning på trust- och kartellväsendets område finnes icke i Frankrike ehuru förslag därom framlagts vid några tillfällen. 1932 diskuterades sålunda ett lagförslag som med principiellt erkännande av kartellavtals laglighet avsåg att genomföra en offentlig registrering av dylika avtal samt tillsättandet av en särskild myndighet med uppgift att företaga undersökningar rörande konkurrensinskränkningar. I samband med den ekonomiska krisen framlades vidare är 1935 förslag till en tvångskartellag- stiftning.

Efter andra världskrigets slut har frågan om en lagstiftning på området även för Frankrikes del på nytt blivit aktuell. I den regeringsförklaring med vilken konseljpresidenten Bidault i november 1949 tillträdde sitt äm- bete tillkännagavs också, att regeringen avsåg att framlägga ett förslag till antitrustlagstiftning. Det sålunda annonserade lagförslaget överlämnades till nationalförsamlingen i maj 1950 (»Projet de Loi relatif au contröle des ententes professionelles»). I den ytterst kortfattade motivering, som åt- följde förslaget, framhölls bland annat att ej alla konkurrensbegränsningar äro av ondo och att konkurrensbegränsningar ej heller under alla förhål- landen äro skadliga; sammanslutningar inom näringslivet, vilka bidraga till att förbättra produktions- och distributionsvillkoren, kunna tvärtom i hög grad tjäna det allmänna bästa. Den lucka, som på det ifrågavarande om-

• Sida 103
•  Original

rådet funnes i den franska lagstiftningen berodde icke i och för sig på ut- formningen av den strafflagstiftning, som förefanns i strafflagens & 419, utan på omöjligheten av att i en lagstiftning av strafflagskaraktär på för— hand definiera vad som skulle anses straffbart. Man tvingades därför till mera nyanserade lösningar av problemen. Lagförslaget åsyftade i enlighet härmed och i överensstämmelse med den traditionella principen i Frank- rike, att inom frihetens ram tillförsäkra de allmänna intressena företrädes- rått.

Enligt lagförslaget skall upprättas ett råd (Conseil supérieur des ententes) bestående av ordförande och sex ledamöter tillkallade genom beslut i minis- terkonselj och utsedda, ordföranden för sju år och ledamöterna för sex år. Av ledamöterna skola tre utses bland högre befattningshavare inom juris- diktionen eller administrationen och tre bland personer, som ha särskild insikt och erfarenhet i ekonomiska, industriella eller kommersiella frågor eller på jordbrukets område. En regeringskommissarie samt en eller flera biträdande regeringskommissarier skola inför rådet företräda ministern för ekonomiska angelägenheter och andra vederbörande ministrar. Frågor kunna anhängiggöras inför rådet på talan av regeringskommissarien och upptagas av denne —— förutom på begäran av en minister _ endera av eget initiativ eller efter klagomål av i frågan intresserad part. Till sitt förfogande har rådet ett utredningssekretariat samt rapportörer. Rådets sammanträden äro icke offentliga.

Enligt lagförslaget kan varje avtal och varje åtgärd eller förfaringssätt, som medför skada ur samhällelig synpunkt, därigenom att det bildas ett monopol eller en sammanslutning eller därigenom att den lojala konkur- rensen begränsas eller förhindras inom ett näringsfång eller ett område av näringslivet, göras till föremål för prövning inom rådet i den ordning, som stadgas i lagförslaget. I en inledande paragraf förklaras emellertid, att facksammanslutningar, som bidraga till att ur samhällelig synpunkt för— bättra produktionen eller distributionen, må bildas fritt. Någon offentlig registrering av konkurrensbegränsande avtal föreslås ej heller.

Efter verkställd utredning har rådet enligt lagförslaget att meddela be- slut, som böra vara motiverade. Enligt förslaget skall rådet ha befogenhet att helt eller delvis förbjuda genomförande av det avtal, varom fråga är, att helt eller delvis förbjuda åtgärder eller förfaringssätt, som underställts rådets prövning samt att utfärda förelägganden i syfte att bevara eller åter— ställa en lojal konkurrens. Rådet skall också ha möjlighet att förelägga vederbörande att inom viss tid ändra ifrågavarande anordning eller för- farande.

Rådets beslut vinner enligt förslaget icke laga kraft förrän två månader efter dess offentliggörande. Under denna tidsperiod kan regeringen upp- draga åt rådet att företaga en omprövning av sitt beslut. Vidhåller rådet helt eller delvis sitt beslut kan regeringen ytterligare uppskjuta beslutets

• Sida 104
•  Original

ikraftträdande för en tid av två månader, men efter utgången av denna tid vinner beslutet laga kraft. Rådet skall också ha behörighet att meddela interimistiska beslut. Brott mot ett laga kraftägande föreläggande hand- lägges som brottmål i vanlig ordning och kan föranleda frihetsstraff eller böter eller bådadera.

I februari 1951 har nationalförsamlingens utskott för ekonomiska frågor avgivit utlåtande över lagförslaget och i ämnet väckta motioner. Utlåtandet utmynnar i ett nytt förslag till lagtext, som i allt väsentligt bygger på rege— ringsförslaget. De viktigaste ändringarna innebära, att de konkurrensbe- gränsningar, som avses med lagförslaget, angivits i en mera fullständig form, att rådet utökats till att omfatta ordförande och tolv ledamöter, att fråga må upptagas av rådet på dess eget initiativ, på initiativ av regeringen eller efter klagomål av enskilda personer, företag eller fackföreningar, samt att rådets beslut i sista hand kunna ändras eller upphävas av regeringen.

Priskontroll har förefunnits i Frankrike såväl under 1930-talet som under andra världskriget och tiden därefter och består alltjämt. Enligt ekonomisk krigslagstiftning har gällt och gäller därjämte fortfarande vissa särskilda bestämmelser innebärande bl. a. fordran på tillstånd i vissa fall för etable- ring av nya företag, nämligen för nya aktiebolag, för person som ådömts straff för samarbete med fienden, för ovärdigt uppträdande ur nationell synpunkt eller för olovliga förtjänster samt då nytt företag skall drivas i av kriget härjat område.

BELGIEN.

] Belgien finnes sedan år 1935 en tvångskartellag tillkommen, liksom fallet var i andra länder, där denna väg beträddes, som ett försök att komma till rätta med de av världskrisen föranledda svårigheterna. Enligt denna lag kan varje sammanslutning av tillverkare eller handlare ansöka om att överenskommelse mellan dess medlemmar rörande tillverkning, avsättning, försäljning, införsel eller utförsel skall förklaras bindande för alla till— verkare eller handlande inom den berörda branschen. Inkommer protester mot förslaget skall detta göras till föremål för förlikningsförhandingar och, om förlikning ej kan åvägabringas, prövning av ett för ändamålet till— satt särskilt ekonomiskt råd. Finna förlikningsmännen eller rådet att an- sökan ej bör föranleda åtgärd har frågan därmed förfallit. I motsatt fall äger Konungen efter eget beprövande utfärda en Kungl. förordning, som ger överenskommelsen bindande kraft. Innehåller förordningen bestämmel- ser som begränsa tillverkning, export eller import, erfordras för startande av ny rörelse inom branschen särskilt tillstånd, som meddelas av Konungen.

Reglementeringar enligt lagen ha hittills förekommit endast i undantags— fall; 'särsk'ilt'ha de berört'följande industrier: flask--och buteljindustrien, industri för tillverkning av dragen tråd, spik och bult samt gummiindustrien. Våren 1949 har framlagts förslag om komplettering av lagen, enligt vilket

• Sida 105
•  Original

förslao' recierin en skulle. med"”es rätt att s'älv tai-"a initiativ till meddelande "0 h D _| 5 av re:»lementeringsförordningar enligt lagen.

] januari 1947 framlades förslag till lagstiftning >>om skydd mot miss- bruk av ekonomisk makt», vilket dock numera förfallit. Inom ekonomi- ministeriet är våren 1951 ett nytt la'fföi'sla” under utarbetande, som anses

. h :-> komma att leda till proposition. En den 12 ma' 1947 utfärdad lan" an fer vissa villkor för startande eller o & utvidgandc av varuhus av basartyp.

NEDERLÄNDERNA.

I Nederländerna kvarstår i betydande omfattning den särskilda lagstift- ning och det statliga eller halvstatliga inflytande över industri och handel, som betingats av krigsförhållandena och återuppbyggnadsarbetet. En redo- görelse för denna av de särskilda förhållandena betingade i princip till- fälliga lagstiftning har icke ansetts lämplig i förevarande sammanhang. I enlighet härmed har framställningen begränsats till den permanenta lag- stiftningen på här ifrågavarande område.

Enligt den före kriget gällande ordningen förefanns en lag är 1935, vilken gav ministern för ekonomiska angelägenheter befogenhet att under vissa angivna förutsättningar dels förklara en mellan företagare i en bransch sluten överenskommelse för bindande för alla företagare inom branschen (tvångskartellering), dels ock förordna att en överenskommelse mellan före— tagare, om det allmänna intresset fordrade detta, icke skulle vara bindande. Lagen har är 1941 ersatts med en ännu gällande förordning av i princip samma innehåll; dock att enligt 1941 års förordning tvångskartellering kan genomföras även på initiativ av regeringen. 1941 års förordning ger vidare möjlighet till andra ingripanden av i viss mån vidsträckt karaktär, var- jämte förordningen genomfört en kartellregistrering, som dock icke äroffent- lig. Tillkomsten av denna lagstiftning är att se motbakgrundenav1930-talets depression, som hårt drabbade Nederländerna. Lagstiftningen utgjorde också endast en del av de övriga åtgärder, som vidtogos i anledning av krisen. Före kriget tillämpades lagen i åtta fall för att genomföra tvångs- karteller, medan begäran om sådana åtgärder framställdes i ytterligare trettio fall, utan att dock vinna regeringens bifall. Efter kriget har lag- stiftningen i flera fall använts för att upplösa karteller, medan icke någon tvångskartell bildats under denna tid.

Under senare tid har förslag till ny lagstiftning på här förevarande om— råde utarbetats, vilket (år 1950) remitterats till »sociala och ekonomiska rådet»1 för inhämtande av dess yttrande. Lagförslaget bygger på i huvud— sak samma principer, som den tidigare 1935 års lag. I likhet med 1935 års

1 Sociala och ekonomiska rådet upprättades i januari 1950 med uppgift bl.a. att avgiva ytt— randen i frågor av social eller ekonomisk karaktär. Rådet innefattar representanter för arbets- givare och arbetstagare samt experter.

• Sida 106
•  Original

lag medger lagförslaget sålunda upprättande av tvångskarteller, då detta anses såsom ett lämpligt medel att befordra sunda marknadsförhållanden eller ökad effektivitet inom en viss industri.1 Å andra sidan avser emellertid lagförslaget att ge statsmakterna avsevärt större möjligheter än som inne- fattades i 1935 års lag, att ingripa mot monopolistiska sammanslutningar och förfaranden.

I fråga om karteller ger lagförslaget i enlighet med vad sålunda antytts ministern för ekonomiska angelägenheter samt den minister till vars de- partement angelägenheten hör befogenhet att a) på framställning av en eller flera parter för en tid av högst tre år förordna att en kartellöverens- kommelse skall utsträckas till att omfatta även icke kartellmedlemmar, om en sådan reglering befinnes vara av väsentlig betydelse för industrienoch förenlig med de samhälleliga intressena; b) förordna att kartellöverenskom- melser skola upphävas, helt eller delvis, om de befinnas stridande mot de samhälleliga intressena. I det fall att en kartell upphävts fordras att envar avstår från sådana förfaranden, som hindra andra företagare i deras rätt- mätiga frihet att utöva sin normala handelsfunktion. Straffsanktioner kunna påläggas om ett företag ej ställer sig dylika direktiv till efterrättelse. Lagförslaget ger också möjlighet till ett villkorligt upphävande av en kar— tellöverenskommelse.

Beträffande monopolistiska förfaranden förutses två olika former av åtgärder. Förutsättning för att dessa åtgärder skola få vidtagas är i båda fallen att förfarandena äro skadliga ur samhällelig synpunkt. Blotta till- varon av en dominerande grupp företagare inom visst område är icke till- räckligt skäl för ingrepp. Å andra sidan erfordras för ingrepp ej heller att det förefinnes ett dominerande företag eller en grupp av dominerande före- tag, då åtgärder gentemot skadliga förfaranden kunna vidtagas oavsett huruvida sådan dominans förefinnes.

De åtgärder, som föreslås kunna vidtagas, äro i första hand offentliggö- randet av upplysningar angående de ifrågavarande förfarandena samt, om så erfordras, den eller de kartellöverenskommelser, vari vederbörande före- tagare medverkar. I andra hand kan utfärdas förelägganden i syfte att för- hindra skadliga verkningar av ett visst förfarande.

Offentliggörandet anses i många fall komma att utgöra ett tillräckligt effektivt medel för att rättelse skall vinnas. Det må i anslutning härtill omnämnas, att lagförslaget fordrar att alla kartellöverenskommelser skola upprättas i skriftlig form och inom en månad efter upprättandet ingivas

1 Värdet av samarbete inom industri och handel är allmänt erkänt i Nederländerna. Att be— stämmelserna om tvångskartellering bibehålles har motiverats med att förhållandena inom vissa industrier snabbt kunna ändras och nödvändiggöra ett sådant understöd åt industrien, som tvångskartelleringen kan giva. Det må anmärkas att genom en lagstiftning av år 1950 genom— förts att system med »branschråd», som sammanför alla företagare i vertikala och horisontella organisationer, med företrädare för såväl företagare som anställda. Organisationernas uppgift är att vidtaga sådana mått och steg i fråga om produktion, marknadsförande, distribution och industriens egen organisation i allmänhet, som anses erforderliga av hänsyn såväl till de sam- hälleliga intressena som de berörda parterna.

• Sida 107
•  Original

tilll Ministeriet för ekonomiska angelägenheter, som för ett kartellregister. Detta är dock ej offentligt.

ll fråga om befogenheten att utfärda förelägganden ger artikel 15 i lag— förslaget Ministern för ekonomiska angelägenheter samt den minister till vars departement angelägenheten hör befogenhet a) att förelägga kartell- me-dlemmar att leverera viss vara eller tillhandahålla viss tjänst till före- tagare, vilka dittills varit utestängda från affärsförbindelse med veder- börande, och att göra detta till normalt marknadspris och på vanliga leverans- och betalningsvillkor; 11) att fastställa priser för viss vara eller tjänst samt e) att reglera leverans— och betalningsvillkor för varor och tjänster, inbegripet befogenhet att upphäva begränsningar, som må ha ålagts i fråga om rätten att begagna varorna eller att eljest disponera över dem eller som göra inköp av viss vara avhängigt av samtidiga inköp av andra varor eller ianspråktagande av tjänster eller uppfyllande av andra fordringar. Här avsedda förelägganden kunna meddelas såväl fristående som i samband med upphävandet av en kartellöverenskommelse. Föreläg- gandena skola ha en giltighetstid av tre år och skola offentliggöras i den officiella tidningen.

I samtliga i lagförslaget avsedda fall ha ministrarna att innan någon form av åtgärd vidtages (inbegripet även offentliggörande) höra en särskild för ändamålet inrättad kommitté, bestående av tolv ledamöter utnämnda för en tid av fyra år. Kommittén skall i sin tur ha att inhämta yttrande från vederbörande »branschråd».

År 1937 utfärdades en ännu gällande lag, enligt vilken för nyetablering inom detaljhandel, hantverk eller småindustri erfordras tillstånd från handels— och industrikammare. För erhållande av dylikt tillstånd erfordras att vederbörande företagsledare uppfyller fastställda fordringar avseende kommersiell och facklig kompetens samt betalningsförmåga. I fråga om de kommersiella kunskaperna kräves innehav av »diplom för småföretagare»; yrkesskickligheten måste ådagaläggas vid särskild examen, vars fordringar variera från bransch till bransch. I samband med lagens antagande disku- terades frågan om införandet av även behovsprövning. En dylik anordning avböjdes dock. Lagen gäller numera för ett trettiotal olika branscher. Enligt uppgift förefinnes i Nederländerna delvis sedan långt före andra världs- kriget viss enskild nyetableringskontroll av liknande slag som i Sverige. Svårigheter uppgives ha förekommit i sådana fall då företagare, som be- viljats etableringstillstånd enligt lagen, det oaktat icke godkänts av den enskilda kontrollen och till följd därav utsatts för leveransbojkott.

SCHWEIZ.

I Schweiz har trust- och kartellväsendet av allt att döma fått en mycket betydande omfattning. Någon speciallagstiftning på området har ännu ej kommit till stånd. Ända fram till år 1947 lade också förbundsförfattningen

• Sida 108
•  Original

av år 1874 hinder i vägen för tillkomsten av en dylik. Förbundsförfatt— ningen tillförsäkrade nämligen handels- och näringsfrihet, och Edsförhundet ansågs på grund härav endast äga rätt att göra inskränlmingar i denna handels- och näringsfrihet på sådana områden, där förbundsförfattningen själv uttryckligen berättigade förbundet att göra detta. Dylika undantags— föreskrifter saknades i vad gällde trust- och kartellområdet. Enligt en är 1947 genomförd ändring av förbundsförfattningcn har emellertid Edsför- bundet numera fått befogenhet att, då samhällsintresset gör detta berättigat och om så erfordras med avsteg från handels- och näringsfrihetens grund- satser, utfärda föreskrifter mot bl. a. ur nationalekonomisk eller social syn- punkt skadliga verkningar av karteller och liknande organisationer. Vid- tagandet av dylika legislativa åtgärder har dock hittills diskuterats endast förberedelsevis.

Den i förbundsförfattningen inskrivna garantin för näringsfriheten har ansetts hänföra sig endast till förhållandet mellan staten och medborgarna. Det har därför ej ansetts stridande mot förbundsförfattningens principer, att enskilda personer under skydd av sin i förbundsförfattningcn garante- rade näringsfrihet sammanslutit sig i sådana organisationer eller slutit sä- dana avtal, som medföra en faktisk inskränkning i näringsfriheten genom att begränsa konkurrensen och den fria prisbildningen. I enlighet härmed ha dylika avtal och sammanslutningar erkänts av rättsordningen och in— gripanden på den gällande rättens grund endast kunnat ske under alldeles särskilda förhållanden enligt allmänna civilrättsliga eller straffrättsliga stadganden. I olika domar har förbundsdomstolen också funnit bojkott— åtgärder och exklusivavtal rättsenliga.

Såväl under första världskriget som under 1930-talets svåra världskris och andra världskriget genomfördes enligt nödförordningar talrika statliga inskränkningar av näringsfriheten, huvudsakligen i form av priskontroll- åtgärder. Dessa voro under 1930-talet icke allomfattande utan bl. a. inrik- tade särskilt på alla kartellmässiga prisbindningar. Omnämnas kan vidare att enligt en 1933 utfärdad förordning stadgades förbud mot att grunda nya eller utvidga bestående varuhus, enhetsprisaffärer och filialföretag. Förbudet, som huvudsakligen avsåg att skydda de små självständiga hand- landena mot storföretag på handelns område, förlängdes vid upprepade till- fällen, men upphörde slutligen att gälla vid 1945 års utgång, enär ett allt starkare motstånd mot förbudets bibehållande efter hand vuxit fram.

NORGE,

Norge har vid sidan av Tyskland varit ett föregångsland i Europa på trust- och kartellagstiftningens område. Den norska speciallagstiftningen på detta område tillkom redan år 1926 med »Lov om kontrol med konkur- rensindskraenkninger og om prismisbruk», vanligen kallad >>trustloven>>.

• Sida 109
•  Original

Lagen är formellt ännu i kraft men har under och efter kriget i realiteten he;lt undanträngts av den långtgående norska prisregleringslagstiftningen.

Den norska rättens ställning före trustlagens tillkomst till de problem, som] trust- och kartellväsendet erbjuda, överensstämde såvitt framgår av de ytterst fåtaliga avgörandena på detta område av Norges högsta domstol[ i huvudsak med den rättsliga uppfattning, som alltjämt råder i Sverige.

Den direkta anledningen till trustlagens tillkomst är icke, som man kunde ha väntat, att söka i de av första världskriget föranledda ekonomiska kris- förhållandena, utan initiativet till lagen togs redan år 1913, då regeringen föreslog tillsättandet av den s. k. lrustkommissionen, vilket förslag antogs av ett enhälligt storting. På grund av krigsutbrottet kom kommissionen emellertid att tillsättas först 1916 och då kommissionen år 1921 slutligen avgav sitt betänkande är uppenbart, att erfarenheterna från den statliga prisregleringen under krigsåren i stor utsträckning lillvaratagits av kom- missionen. Trustkommissionens förslag blev föremål för mycken diskus— sion och stark kritik från vissa håll, särskilt inom näringslivet och närings- organisationerna. Till följd av regeringsskiften kom proposition i anledning av trustkommissionens förslag att behandlas av stortinget först år 1925. Propositionen, som i huvudsak anslöt sig till förslaget, blev under stor- tingsbehandlingen jämkad i ett flertal hänseenden.

Den prisregleringslagstiftning. som tillskapades under första världskri- get, hade i Norge icke såsom i Sverige och många andra länder upphävts under de första efterkrigsåren utan kvarstod ända till den tid, då trustlagen utfärdades. Dess verkställande myndighet, prisdirektoratet, hade emeller- tid efter hand kommit att koncentrera sig främst på kontrollen av kon- kurrensbegränsande sammanslutningar, avtal och företag samt (len pris- politik som fördes av sammanslutningarna. Trustlagen kom nu att bilda den rättsliga grunden för fortsättandet av denna verksamhet.

Trustlagen innehåller icke något förbud mot konkurrensbegränsande av- tal och sammanslutningar, men dylika avtal och sammanslutningar äro en- ligt lagen underkastade sträng offentlig kontroll. ] trustlagen kunna ur- skiljas tre olika huvudlinjer, efter vilka man framgått för att åstadkomma denna kontroll. För det första skapar liian offentlighet kring sammanslut- ningar oeh avtal. För det andra ger man det allmänna rätt att genomföra prisregleringar. För det tredje ger lagen det allmänna möjlighet att effek- tivt bekämpa de metoder, som komma till användning för att främja de konkurrensbegränsande sammanslutningarnas och avtalens ändamål.

Förutom bestämmelser, som äro direkt inriktade på kontrollen av sam— manslutningar och avtal, ger trustlagen föreskrifter angående de myndig- heter, som skola handha lagen (2—5 åå). Dessa, vilka i lagen benämnas kontrollmyndigheterna, utgöras av dels kontrollkontoret dels ock kontroll—

1 Det första rättsfallet på området tillkom så sent som år 1914.

• Sida 110
•  Original

rådet.1 Kontrollkontoret är ett administrativt organ med självständig un- dersökande, kontrollerande och förslagsställande myndighet. Kontrollrådet åter har den avgörande myndigheten och är i stor utsträckning att upp- fatta som ett slags förvaltningsdomstol. Kontrollkontoret ledes av en direk- tör, utnämnd av Konungen. Kontrollrådet består av fem likaledes av Konungen utnämnda ledamöter med personliga suppleanter. För överträ- delse eller försök till överträdelse av trustlagen eller någon i enlighet med lagen meddelad särskild föreskrift stadgas bötesstraff upp till 100 000 kro- nor eller fängelse i högst tre månader eller bådadera, varjämte den skyldige kan förbjudas att utöva rörelse för alltid eller för en tid av upp till 5 år. Straffbestämmelserna handhavas av de allmänna domstolarna.

De bestämmelser (55 6—12), som äro avsedda att skapa offentlighet kring konkurrensreglerande sammanslutningar innebära i första hand an- mälningsplikt beträffande "konkurrensbegränsande sammanslutningar och avtal, men även för ensamföretagare med monopolställning. Gjorda anmälningar skola registreras i ett register (kartellregistret). I motsats till vad som gäller enligt den nya svenska lagen om monopolövervakning av år 1946 är det norska kartellregistret i princip icke offentligt, i det registret endast är tillgängligt för kontrollniyndigheterna och får delgivas utomstå— ende endast försåvitt det finnes önskvärt med hänsyn till kontrollmyndig- heternas arbete eller om så påfordras ur allmänna synpunkter. Däremot åligger det kontrollkontoret att publicera översikter över de anmälningar, som inkommit. Aktiebolag, som deltager i en konkurrensreglerande sam- manslutning eller överenskommelse, har att, om dess aktiekapital eller förmögenhet överstiger 1 miljon kronor eller kontrollrådet eljest så bestäm- mer, årligen till kontrollkontoret insända vinst- och förlusträkning. Kon- trollmyndigheterna ha vidare vittgående befogenheter att infordra upplys- ningar från företagen. Sålunda infordrade uppgifter få offentliggöras om allmänt väl kräver det och det icke är fråga om tekniska hemligheter.

Systemet med anmälningsskyldighet för konkurrensbegränsande sam- manslutningar, avtal, överenskommelser och monopolföretag utgör grund- valen för trustkontrollen. Genom reglerna om anmälningsskyldighet anger lagen, vilka förhållanden som kontrollmyndigheterna särskilt skola öva tillsyn över samtidigt som myndigheterna därigenom få sådan kännedom om dessa förhållanden, att detta kan bilda en utgångspunkt för Övervak- ningen. Anmälningsskyldigheten är emellertid också avsedd att verka som ett självständigt medel till att förhindra missbruk. Själva det förhållandet att konkurrensreglerande avtal m. m. skola anmälas har nämligen antagits skola utgöra ett tillbakahållande moment mot upprättande av ur allmän synpunkt olämpliga överenskommelser.

De bestämmelser som direkt avse prissättningen och affärsvillkoren ut-

! 1 Enligt ännu (våren 1951) gällande prisregleringslagstiftning skall Prisdirektoratet, som hand- har prisregleringslagstiftningen, utöva jämväl trustkontrollmyndigheternas funktioner.

• Sida 111
•  Original

göras av två olika stadganden. Det ena (13 5), innehåller förbud mot att taga eller fordra pris eller vederlag, som kan anses såsom otillbörligt eller att eljest bestämma otillbörliga affärsvillkor. Förbudet gäller all affärs— verksamhet, oberoende av om den beröres av någon konkurrensbegräns— ning eller icke. Brott mot stadgandet faller under allmänt åtal och hand- lägges vid de allmänna domstolarna. Bestämmelsen, som närmast innebär en allmän kriminalisering av prisocker, har kommit till användning en- dast i mindre omfattning. Det andra stadgandet (g 14) ger trustkontroll- myndigheterna en vidsträckt rätt att genomföra prisregleringar och att vid— taga ingripanden i fråga om affärsvillkor. För att dessa bestämmelser skola få tillämpas gäller, att det endera föreligger en sådan konkurrensbegräns— ning, varom anmälan skall göras, eller också att kontrollrådet finner att konkurrensen inom ett visst område eller inom viss näring icke är tillräck- ligt verksam eller försiggår på sådant sätt, att den kan antagas icke upp- häva de missförhållanden varom är fråga. Föreligger någon av dessa om- ständigheter och finner kontrollrådet att det fastställts, kräves, tages eller inrymmes orimligt högt eller lågt pris eller orimligt hög eller låg förtjänst eller eljest orimliga affärsvillkor eller att det göres omotiverad skillnad mellan kunder eller områden beträffande pris eller affärsvillkor, kan trust- kontrollrådet efter förslag av trustkontrollkontoret meddela sådana bestäm- melser, som finnas erforderliga för reglering av förhållandena. I fråga om rätten att ingripa mot för låga priser innehåller lagen dock den begräns- ningen i rådets befogenheter, att föreskrifter om förhöjning av pris eller förtjänst endast får meddelas, om rådet finner ett sådant ingripande nöd- vändigt för att upprätthålla inländska företag i konkurrensstrid med ut- ländska eller inländska konkurrensreglerande sammanslutningar eller stor- företag eller en sådan åtgärd eljest kan antagas vara nödvändig för att för- hindra att konkurrensen inom en näringsgren inskränkes eller försvåras till skada för allmänna intressen, eller för att skydda en näringsidkare mot konkurrens, som rådet finner uppenbart otillbörlig. Den generella rätten att ingripa mot låga priser tillkom genom en lagändring år 1932 medan lrustkontrollmyndigheterna förut endast haft rättighet till generella ingrepp mot för höga priser. Ändringen motiverades främst med faran för utländsk dumping på den norska marknaden, men torde i själva verket ha förorsakats i minst lika hög grad av önskemålet att kunna åstadkomma skydd även mot inbördes inhemsk ruinerande konkurrens i den då rådande svåra krissitua- tionen. Det framhölls i anslutning till lagändringen, att trustkontrollen icke endast hade till uppgift att skydda konsumenterna mot prismissbruk och oskäliga konkurrensbegränsningar, utan att kontrollen också borde söka värna näringsidkarna mot otillbörliga konkurrensbegränsande anord- ningar. I samband med lagändringen 1932 omredigerades även i övrigt para- grafens innehåll, genom att med densamma införlivades vissa stadganden (förutvarande & 23) riktade mot omotiverad prisdifferentiering och pris—

• Sida 112
•  Original

krig. Jämlikt sistnämnda stadganden hade trustkontrollmyndigheterna re- dan tidigare haft rätt att under särskilda förutsättningar ingripa mot för- säljning mot uppenbart otillräckligt vederlag eller köp till orimligt högt pris.

Ehuru de ovan återgivna stadgandena utgöra grunden för kontroll— myndigheternas centrala prisövervakande uppgift är antalet på para— grafen grundade formella beslut förhållandevis få. Stadgandet har dock haft långt större betydelse än antalet formella beslut utvisar. I mycket stor utsträckning förekom nämligen informella hänvändelser från trustkonto— rets sida till olika sammanslutningar och företag, ibland åtföljda av under- handsförhandlingar. Nästan undantagslöst fogade sig näringsidkarna lojalt efter kontorets önskningar. Offentliga regleringar av hela näringsgrenar efter beslut av kontrollrådet förekommo endast i ett tiotal fall. Kontrollrådet fastställde därvid ibland själv vissa minimipriser. I andra fall ålades alla näringsidkare inom viss bransch att följa de priser och försäljningsvillkor m. fl. bestämmelser, som fastställts av särskilda sammanslutningar eller nämnder av företagare, alltid dock under noggrann övervakning från trust- kontrollmyndigheternas sida och med rätt för myndigheterna att ingripa om så ansågs erforderligt.

Stadgandena i 5 14 medge emellertid, såsom framgår av paragrafens inne- håll, icke endast ingrepp i rent prisövervakande syfte utan även gentemot vissa olämpliga konkurrensmetoder. Ingrepp med stöd av _S 14 har sålunda gjorts av trustmyndigheterna i syfte att inom vissa branscher, där förhål— landena bedömts såsom särs'kilt kaotiska, skapa enhetliga rabatt- och för- säljningsbestämmelser, förhindra erbjudandet av speciella förmåner i form av extra bonus, hämtningsersättning etc. I samma ordning ha ingripanden gjorts mot 5. k. föreningsrabatter inom detaljhandeln. Paragrafen har ock- så i enstaka fall kommit till tillämpning på av säljare meddelade bestäm- melser om likapris vid återförsäljning. Dylika bestämmelser ha av trust— kontrollmyndigheterna nämligen i vissa fall ansetts såsom ett >>orimligt försäljningsvillkor» och därför förbjudits. Detta har varit fallet då de fast- ställda priserna medgivit handlandena en så rymlig förtjänstmarginal att de utifrån fullt försvarliga affärsmässiga synpunkter utan svårigheter kunnat sälja varan till lägre pris. Om de fastställda priserna däremot icke lämnat handlandena annat än en högst nödvändig förtjänstmarginal har anledning till ingripande däremot ej ansetts föreligga.1

1 I den ursprungliga lagen fanns ett 1932 upphävt stadgande riktat mot likaprisbestäm— (& 13 andra stycket), enligt vilket trustmyndigheterna skulle förbjuda, att det fastställdes minimipriser för återförsäljning, därest dylika priser kunde antagas verka fördyrande. Iför— slaget till lagen hade på föranledande av prisdirektoratet upptagits förbud mot fastställande av minimipris för återförsäljning, från vilket förbud trustmyndigheterna skulle äga medgivna undantag. Det föreslagna förbudet motiverades med att likaprissystemet i allmänhet ledde till prisfördyring, enär hänsyn vid prisets fastställande måste tagas till de dyraste försälj- ningsställerna, samt att likabrissystemet måste anses stå i strid mot näringsfrihetens princip, som låg till grund för den på näringslivets område gällande ordningen,

• Sida 113
•  Original

De bestämmelser i trustlagen, som ge det allmänna möjlighet att be- kämpa de metoder, som komma till användning för att främja konkur- rensbegränsande sammanslutningar och avtals ändamål innehållas i hu- vudsak i lagens sjätte och sjunde kapitel. I sjätte kapitlet meddelas sär— skilda föreskrifter om sammanslutningar och konkurrensbegränsande av- tal. Enligt dessa gäller att avtal om deltagande i en konkurrensbegränsande sammanslutning samt avtal av konkurrensbegränsande natur utan sam- tycke av kontrollrådet endast få slutas för en tid av ett år eller med en upp- sägningstid av högst tre månader. I samma kapitel meddelas vidare för- bud för sammanslutningar av näringsidkare att ålägga sina medlemmar böter eller andra straff för överträdelse av konkurrensreglerande bestäm- melser om bestämmelsen är orimlig eller det skulle strida mot det allmänna intresset att upprätthålla densamma genom tvångsmedel. Myndigheterna ha vidare givits rätt att'upplösa konkurrensbegränsande sammanslutningar och rätt att upphäva konkurrensbegränsande avtal och överenskommelser. De två sistnämnda stadgandena ha i praxis kommit att spela en förhållan- devis underordnad roll.

Sjunde kapitlet ger föreskrifter om bojkott och exklusivavtal. Beträf- fande bojkott stadgas (& 21), att »det är förbjudet att vidtaga yrkesmässig bojkott eller att uppmana eller på annat sätt medverka till sådan bojkott, om denna kan antagas medföra skada för allmänna intressen eller verka orimlig eller kan anses otillbörlig i förhållande till den bojkottade». I samma paragraf meddelas jämväl en definition på begreppet »yrkesmässig boj- kott». Med yrkesmässig bojkott förstås sålunda »att en eller flera närings- idkare av konkurrensregleringsskäl vägrar att inlåta sig i affärsförbindelse på sina vanliga villkor med en annan näringsidkare eller förbrukare». Stad- gandet exemplifieras i samma paragraf sålunda, att »som bojkott skall be- traktas vägran av affärsförbindelse när orsaken till densamma år: 1) att antalet näringsidkare önskas begränsat, 2) att den som vägras affärsför- bindelse utgöres av en kooperativ förening eller står i affärsförbindelse med en sådan förening eller står utanför en anmälningsskyldig sammanslut- ning, ett avtal eller en bestämmelse, varom anmälan skall ske, eller utgö- res av ett anmälningsskyldigt företag, 3) att vederbörande har andra pri- ser eller affärsvillkor än de, som äro bestämda eller följas av andra näringsidkare, eller 4) att vederbörande icke uteslutande eller före- trädesvis vill stå i affärsförbindelse med en viss näringsidkare eller en be- gränsad krets av näringsidkare». Den bestämmelse, som avser exklusivavtal (5 22), meddelar förbud mot att ingå avtal om att en näringsidkare ute- slutande eller företrädesvis eller på särskilt gynnsamma villkor skall stå i förbindelse med en viss annan näringsidkare eller förbrukare, eller en begränsad krets av näringsidkare eller förbrukare, såframt avtalet kan an- tagas medföra skada för allmänna intressen eller verka på ett otillbörligt sätt i förhållande till utomstående. Huruvida en bojkott eller ett exklusiv—

• Sida 114
•  Original

avtal är av sådan art att bojkotten eller exklusivavtalet skall antagas med- föra skada för allmänna intressen, verka orimligt eller kunna anses otill- börliga avgöres slutgiltigt av Trustkontrollrådet.1

Såsom framgår av bojkottbestämmelsens avfattning har begreppet boj- kott i trustlagen fått en vidsträcktare innebörd än som är vanligt att in- lägga i ordet. Bestämmelsen har härigenom kunnat komma till mera vid- sträckt användning än eljest skulle ha varit fallet. I fråga om rätten att »av konkurransereguleringshensyn>> vägra affärsförbindelse (= bojkott i trust- lagens mening) har utbildats en fast och rikhaltig praxis. Att använda bojkott eller exklusivavtal som medel att upprätthålla en organisationsmås- sig enskild nyetableringskontroll är enligt denna praxis icke tillåtet så snart kontrollen avser att pröva behovet av nya affärer. Avser kontrollen endast att upprätthålla krav på viss facklig kompetens och vissa ekonomiska för- utsättningar godkännes däremot som regel bojkottåtgärder under förut- sättning att kraven äro rimliga samt att bestämmelserna genomföras på ett objektivt och opartiskt sätt och utan att konkurrensintressen få göra sig gällande. Bojkott, som avser att upprätthålla av säljaren meddelade likaprisbestämmelser, har underkänts såvida de priser, som vederbörande tillämpat icke äro så låga att de lämna honom uppenbart otillräcklig för- tjänst och prisnedsättningen befinnes ha karaktären av osund, illojal kon- kurrens. Ett enskilt företag, som vill begränsa antalet anlitade återförsäl- jare och sålunda vägrar att sälja till vissa nya eller gamla kunder, har be- rättigats genomföra en dylik politik endast under förutsättning att be- gränsningen av kretsen av återförsäljare utgör ett led i en försäljningspoli- tik. som är bestämd av affärsmässiga överväganden och ej ger utrymme för godtycke.

Trustlagens förarbeten ge icke någon säker ledning för bedömande av hur trustlagens ofta vaga bestämmelser skulle i praktiken tillämpas. Det har därför blivit tillämpningsmyndigheternas, främst kontrollrådets sak att utforma riktlinjerna.2 Vill man sammanfatta den anda i vilket detta skett kan sägas, att man icke tagit sikte på att ur principiell synpunkt be- kämpa konkurrensbegränsningar. Dylika ha tvärtom ansetts betyda en rationalisering av ifrågavarande näring och ge möjlighet till minskade pro- duktionskostnader och lägre priser. Vad det främst gällt har man därför an-

1 De allmänna domstolarna äro sålunda i detta hänseende bundna av kontrollrådets beslut, 2 Den som framför andra genom sin starka personlighet kommit att sätta sin prägel på utformningen av trustlagen i praxis är Wilhelm Thagaard (ledamot av trustkommissionen år 1919, prisdirektör 1921—1926 trustkontrolldirektör 1926—1936 och ånyo prisdirektör efter andra världskrigets utbrott), Betecknande för Thagaards uppfattning är följande uttalanden, som han gjorde i sitt skiljeaktiga votum itrustkommissionen: »Jeg finner sterkere enn kom- misjonens fiertall å burde understreke, at den offentlige kontroll med sammenslutningene har anordnes ut fra det syn at sammenslutningene i det moderne naeringsliv ikke behover å betegne noe onde i forhold til den uregulerte konkurranse, men at de tvert imot kan ha samfunnsmessige fordeler og danne utgångspunkter for en påkrevet organisasjon av den eko— nomiske verksamhet. Den store Skavank ved naeringslivet er nettopp manglen på en ra-

sjonell og efter sosiale hensyn avpasset organisasjon. Den frie konkurranse' ferer ikke alene till planlashet i produksjonen og omsetningen og derigennom til spild av produktive

• Sida 115
•  Original

sett vara att verka för att sammanslutningstendensen fått en dylik samhälls- nyttig inriktning och att samtidigt sörja för att fördelarna härav också kommo konsumenterna till godo. Någon möjlighet till självständiga initia- tiv till genomförande av en bättre organisation av näringslivet medgav lagen dock icke trustkontrollmyndigheterna. Under krisen och den svåra depres- sionen under 1930-talet kom detta att för kontrollmyndigheterna kännas såsom en brist. Förslag om sådana ändringar i trustlagen att kontrollmyn- digheterna skulle få rätt till positiva ingrepp framfördes därför. Proposi- tion till lagändring i detta syfte framlades också är 1936 åsyftande bl. a. att ge trustkontrollmyndigheterna rätt att genomföra tvångskartellering, möjlighet att förordna om produktionsinskränkningar och förbud mot nya företag 111. m. Förslagen blevo dock icke upphöjda till lag innan andra världskrigets utbrott kom att avleda intresset från frågan.

Under andra världskriget genomfördes i Norge en synnerligen omfat- tande prisreglering i förening med en av de utomordentliga förhållandena efter hand framtvingad statlig dirigering av näringslivet. Denna handhades av det för ändamålet tillskapade prisdirektoratet, vilket jämväl fick över- taga trustkontrollkontorets arbetsuppgifter. För att Norge efter befrielsen icke skulle stå utan rättslig grundval för den prisreglering, som det var uppenbart var behövlig även därefter, utarbetades av regeringen i London i samarbete med hemmafronten en provisorisk prisregleringsförordning, som skulle gälla sedan Norge blivit fritt och som, dock av en tillfällighet, kom att utfärdas på själva befrielsedagen den 8 maj 1945. Förordningen — efter sin huvudsaklige tillskyndare kallad lex Thagaard — byggde i huvudsak på den ordning, som tillskapats under kriget, och gav prisdirek- toratet en utomordentligt långtgående rätt att genomföra regleringar. Åt prisdirektoratet uppdrogs också att tills vidare utöva trustkontrollmyndig- heternas funktioner enligt trustloven. Med hänsyn till de långtgående be- fogenheter prisdirektoratet tillagts enligt prisregleringsförordningarna har trustlagens bestämmelser emellertid förlorat praktiskt taget all själv- ständig betydelse.

För att avlösa den provisoriska förordningen, vilken grundlagsenligt icke fick gälla annat än viss tid, utarbetades under det följande året förslag till en ny provisorisk lag, vilket efter hetsiga politiska meningsutbyten utfär-

krefter, men den har også til resultat en inntektsfordeling som står i misforhold til de for- skjellige stendcrs produktive insatser. Navnlig synes det å vaere en tendens henimot et sti- gende og overfladig stort antall mellemmenn, likesom mellemmennene i det hele tatt synes å få sine livsvilkär forbedret i raskere tempo enn de ovrige samfundsklasser. Kravene om en offentlig regulering av naeringsvirksomheten har efter min opfatning sin egentlige beretti— gelse nettop ut fra de her nevnte betraktninger. Det det gjelder om, er derfor heller ikke å gjenoprette den fri konkurranse—det vilde bare vaere et fåfängt forsok på å skrue ut— viklingen tilbake—men å hittare en bedre organisasjon av naeringsvirksomheten; det måi samfundets interesse etableres bedre samvirke mellem bedriftene, det må hindres at der i de forskjellige brancher oprettholdes flere bedrifter enn samfundsmessig sett nadvendig, over- fledige mellemledd må skjaeres bort og det må overvåkes at avkastningen blir mere ret- ferdig fordelt».

• Sida 116
•  Original

dades den 30 juni 1947 (Mellombels lov om prisreglering og anna regule— ring av naeringsverksemd). Lagen är i stort sett av samma innehåll som den föregående provisoriska förordningen, dock att prisdirektoratets makt att göra mera betydande ingripanden överflyttats på regeringen. Här torde icke vara platsen att ge en redogörelse för de överväganden, som ligga bakom denna lagstiftning, de syften densamma avser att fullfölja, eller lagens inne— håll i dess helhet. Emellertid torde den centrala bestämmelsen i lagen (& 5) om regleringsverksamheten böra omnämnas i sina huvuddrag. Enligt detta stadgande äger Regeringen eller den denna därtill bemyndigar utfärda de bestämmelser, som befinnas nödvändiga för att reglera ooh utöva kontroll beträffande a) priser, förtjänster och utdelningar av alla slag, b) produk— tion, omsättning och annan förvärvsmässig verksamhet i syfte att motverka skadliga konkurrensöverenskommelser eller andra förvärvsmässiga förhål— landen, som anses orimliga eller skada allmänna intressen eller för att be- främja en rationell organisation av den ekonomiska verksamheten. I den utsträckning så kräves och för genomförandet av ovannämnda syften kunna bestämmelser utfärdas bl. a. för att 1) förbjuda näringsidkare att inskränka eller stoppa produktion, handel eller annan förvärvsverksamhet; 2) fast- ställa, att nya företag icke må upprättas och bestående företag icke utvid- gas utan samtycke eller att produktion, handel och annan verksamhet inom en näringsgren skola på ett bestämt sätt fördelas mellan olika företag eller att verksamheten vid ett företag skall inskränkas eller inställas; 3) före- lägga näringsidkare att producera bestämda artiklar eller utföra bestämda prestationer till fastställda priser och på andra bestämda villkor.

I september 1947 tillsattes en kommitté, »Pris— og rasjonaliserings- komiteen». Åt kommittén har uppdragits att utreda på vad sätt det all- männa på mest effektiva sätt kan medverka till att genomföra en teknisk och organisatorisk rationalisering av den ekonomiska verksamheten och att avge förslag till en för detta ändamål erforderlig lagstiftning. Kommit— tén har vidare att utreda frågan om principerna för en permanent lagstift- ning om effektiv kontroll och nödig reglering i fråga om priser, vinster och utdelningar av alla slag och att avgiva förslag till en dylik lag. Slutligen innefattar kommitténs uppdrag att avgiva de förslag till ändringar i trust- lagen, och eventuellt de andra lagar, som kommittén med hänsyn till de av kommittén avgivna förslagen finner erforderliga. Kommittén har ännu (våren 1951) icke avgivit sitt betänkande. I avvaktan därpå har den pro- visoriska lagen förlängts.

Beträffande den norska näringsrätten må omnämnas, att i Norge liksom i Danmark för utövande av näring fordras särskilt tillstånd. För utövande av handel ha uppställts legala kompetenskrav1 (två års praktik jämte viss teoretisk handelsutbildning). Tillstånd till utövande av handel (handels—

1 Bestämmelser om legala kompetetensvillkor för rätt att idka handel infördes första gång— en år 1907. De ha senare skärpts.

• Sida 117
•  Original

brev) gäller endast för viss kommun och kan ej erhållas i mera än en kom- mum åt gången. Inom den kommun, där tillståndet gäller, får rörelsen endast omfatta ett fast försäljningsställe. Filialer kunna alltså ej upprättas. För kooperativa affärer gäller dock det undantaget, att kooperativ förening får ha mer än ett försäljningsställe inom kommunen under förutsättning doclk att föreningen endast säljer till sina egna medlemmar.1 Enhetspris- affäirer äro helt förbjudna. Vissa varor få säljas utan innehav_ av handels- brev (frihandel) såsom kött, fisk, mejeriprodukter, bär, blommor m. m. Även handel >>i smått» med särskilt uppräknade varor är fri.

För hantverkets del finnes en särskild lagstiftning »Lov om håndverks- naering» av år 1913. Lagen gäller i första hand endast städer och köpingar (ladesteder) men kan enligt föreskrift av Konungen göras tillämplig även för visst område på landsbygden. I lagen uppställas — för utövande av annan hantverksrörelse än sådan som drives med hjälp uteslutande av hustru och hemmavarande barn _— legala kompetensvillkor.2 Liksom i fråga om handel får rörelse utövas endast inom en kommun. I fråga om juridiska personer har man genom särskilda restriktiva bestämmelser sökt före- komma en sammankoppling av ett flertal hantverksyrken till stordrift.

Sedan krigstiden kvarstår ännu förbud mot att utan särskilt tillstånd öppna nya detaljaffärer inom livsmedelsbranschen liksom viss reglering av handeln med grönsaker, potatis m. m.

DANMARK

Kartellavtal och andra konkurrensbegränsande överenskommelser ha i dansk rättspraxis erkänts såsom rättsligen' giltiga. Även anordnandet av bojkottaktioner har ansetts i princip lagenligt, men rättspraxis har dock för rätten att vidtaga dylika åtgärder dragit upp gränser, som torde vara att anse såsom avsevärt snävare än vad som är fallet i Sverige. I väsentliga stycken erinrar behandlingen av bojkottaktioner enligt dansk rätt om den tyska rättspraxis, som utbildats på området enligt allmänna civil- och straffrättsliga lagbestämmelser. Det må anmärkas, att, såsom i annat sam- manhang antytts, i dansk rättspraxis erkänts att föreningar av förvärvs- mässig karaktär under vissa förutsättningar kunna åläggas att upptaga en utomstående person som medlem, då denne har ett betydande yrkes- intresse i medlemskapet.3

Frågan om inrättandet av samhällelig kontroll över trust- och kartell- bildningar var i Danmark aktuell redan omedelbart efter första världs- kriget. Ett då upprättat förslag till lagstiftning kom dock icke att genom-

1 I Kungl. proposition till stortinget den 31 mars 1950 har föreslagits upphävande av fili— alförbudet. Propositionen har ännu (i mars 1951) icke sakbehandlats. * För hantverkets del infördes kompetensvillkor redan år 1894. 3 Två tämligen nya rättsfall i denna fråga från Danmarks högsta domstol synes vara av in— tresse i förevarande sammanhang nämligen Ugeskrift for Retsvmsen år 1943 s. 1066 och 1944 s. 1092.

• Sida 118
•  Original

föras. 1929 infördes en lag benämnd »Lov om Vaern for Erhvervs- og Ar- bejdsfriheden» riktad mot kollektivavtal samt olika slag av ekonomisk eller personlig förföljelse, bl. a. genom bojkottåtgärder. Lagen, som främst avsåg att skydda den enskildes frihet till arbete och näringsutövning, kom icke att få den betydelse dess upphovsmän torde ha avsett. Den upphävdes år 1937.

Den första danska speciallagstiftning, som direkt behandlade konkur- rensbegränsande avtal och sammanslutningar, tillkom år 1931. De anord- ningar lagen genomförde voro emellertid knappast att anse såsom ända- målsenliga för sitt syftemål. Den kontroll lagen avsåg att genomföra kom därför i huvudsak att stanna på papperet. Redan år 1937 antogs emellertid en ny lagstiftning på området, benämnd »Lov om Prisaftaler».

Lagen avser kontroll över prisavtal m. nr. inom privat yrkesverksamhet; löne- och arbetsförhållanden falla dock utanför dess område. Icke heller omfattar lagen verksamhet eller yrkesutövare, vars priser det allmänna enligt särskilda föreskrifter har att bestämma eller godkänna.

För lagens handhavande har inrättats ett särskilt organ, >>kontrollrådet», bestående av 9 ledamöter, av vilka ordföranden utnämnes av Konungen och de övriga av handelsministern. Denne har därvid att tillse, att rådet kommer att omfatta en allsidig insikt på näringslivets olika områden, däri inbegripen nationalekonomisk och teknisk kunskap. Till kontrollrådet har anknutits ett sekretariat, vars chef utses av handelsministern. Kontroll- rådet har utrustats med vidsträckt rätt att företaga undersökningar och inhämta upplysningar. Enligt lagen anordnas, i likhet med vad som gäller i Norge och numera även i Sverige, offentlig registrering av kartellavtal och liknande överenskommelser och bestämmelser, vare sig dessa avse hela landet eller endast delar därav. Registreringsskyldigheten skall fullgöras utan anmodan och ske inom viss kort tid. Underlåten registrering medför att ifrågavarande avtal eller bestämmelse blir ogiltig och icke kan få rätts- skydd vid domstolarna. Enligt utfärdade tillämpningsbestämmelser skola anmälda avtal och bestämmelser införas i ett register, upptagande bland annat parternas namn och en kort sammanfattning av vad avtalet rör sig om. Registret är offentligt utom i undantagsfall, men däremot icke de registrerade handlingarna. För kungörande av de verkställda registrering- arna utges på föranstaltning av handelsministeriet en särskild »Registre— ringstidende». Offentlighetsprincipen har sålunda icke genomförts så radi- kalt som senare skett i Sverige.

Den bestämmelse i lagen (5 9) som avser att möjliggöra ingrepp mot ur samhällelig synpunkt skadliga konkurrensbegränsningar har formen av en generalklausul med följande innehåll:

»Avtal eller bestämmelser om pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden äro förbjudna, därest de ifrågavarande avtalen eller bestämmelserna medföra eller kunna antagas medföra orimliga priser eller andra ur samhällelig synpunkt orimliga inskränkningar i näringsfriheten

• Sida 119
•  Original

('i den frie Erhvervsudövelse') härunder inbegripet utnyttjande i angivna hänseenden av varubrist c. d.»

Det må framhållas att uttrycket »andra ur samhällelig synpunkt orimliga inskränkningar i näringsfriheten» öppnar möjlighet till ingripanden mot mycket annat än avtal om priser, exempelvis avtal mellan näringsidkare om att uteslutande handla med en bestämd krets av personer eller företag eller avtal om att giva vissa personer företräde framför andra eller att med- giva dem gynnsammare villkor än andra (exklusivavtal), ävensom över- huvud avtal om vidtagande av bojkott i affärsförhållanden. Överträdelse av det i 5 9 stadgade förbudet är straffbelagd (böter eller under särskilt försvårande omständigheter fängelse). Ehuru det icke direkt utsäges i lagen anses tvivel icke råda om att avtal, som stå i strid mot den angivna para— grafen, äro ogiltiga.

Den myndighet, som har att ingripa på grundval av bestämmelserna i 5 9, är i första hand kontrollrådet. Undersökning kan kontrollrådet påbörja såväl efter eget initiativ _— därvid registreringsanmälningarna avses ge erforderlig ledning — som på grundval av till rådet ingivna klagomål. Finner kontrollrådet efter företagen undersökning, att sådant förhållande, som i 5 9 avses, föreligger eller kan antagas komma att föreligga, åligger det rådet att söka få förhållandet att upphöra endera genom förhandlingar med vederbörande eller genom ett föreläggande därom. Ett dylikt före- läggande är bindande, såframt det icke inom fyra veckor efter utfär- dandet underställes domstol. Har ett av kontrollrådet meddelat föreläg- gande underställts domstols prövning och finner även domstolen att veder— börande sammanslutningar, avtal eller bestämmelser kunna antagas med- föra i 5 9 angivna förhållanden, skall kontrollrådets föreläggande av dom- stolen stadfästas att gälla från dagen för dess meddelande. Domstolsunder- ställandet äger rum vid Landsretten (motsvarande svensk hovrätt). Anled- ningen till att man i den danska lagen _— i motsats till vad som gäller i Norge — öppnat möjlighet för parterna att underställa kontrollrådets av- göranden allmän domstol motiverades i lagens förarbeten därmed, att det för Danmarks vidkommande rörde sig om ett rätt nytt lagstiftningsområde. Överträdelse av i vederbörlig ordning utfärdat föreläggande är straffbelagt. Förutom straff kan förverkande av vinst ådömas. Den skyldige kan även frånkännas rätten att driva näring för viss tid eller för alltid.

Med hänsyn till generalklausulens obestämda innehåll är uppenbart, att lagens konkreta innehåll måste utformas i tillämpningen. Vilka riktlinjer tillämpningen skulle komma att följa blev emellertid knappast skönjbart innan lagen år 1940 tills vidare blev suspenderad till följd av krigsförhål- landena. Det enligt 1937 års lag nyinrättade kontrollrådet anförtroddes därvid handhavandet av den av kriget nödvändiggjorda allmänna prisregle- ringen. Prisregleringslagarna ingo i samband härmed tills vidare ersätta 1937 års lag.

Huruvida 1937 års lag kommer att åter sättas i kraft sedan den allmänna

• Sida 120
•  Original

prisregleringen avskaffats synes tvivelaktigt. År 1948 tillsattes nämligen _ genom en särskild lag — en trustkommission med uppgift att taga ställning till huruvida den bestående lagstiftningen kan anses tillräcklig för att på ett betryggande sätt erbjuda skydd mot skadliga verkningar av monopol- företag, konkurrensbegränsande sammanslutningar och avtal m. m. samt att om så ej anses vara fallet framkomma med förslag till ny lagstiftning.

I fråga om den danska rättens ställning till lika-pris-systemet torde böra anmärkas, att lagstiftningen i Danmark under en tidsperiod ställt sig mera välvillig till dess upprätthållande än i flertalet andra länder. Då den första danska lagen om illojal konkurrens tillkom år 1912 upptog lagen nämligen ett stadgande av innehåll, att då en fabrikant prismärkt en vara med ett visst pris, en detaljhandlare vid straffpåföljd icke fick sälja varan till lägre pris. Till huvudsaklig del anses bestämmelsens tillkomst ha utgjort ett tillmötesgående av detaljhandelns önskemål. Vid en revision av lagen om illojal konkurrens år 1918 genomfördes under inverkan av kristidens ekonomiska restriktionspolitik den begränsningen, att lagskyddet endast skulle gälla under förutsättning att det fastställda priset icke medgav åter- försäljaren en förtjänst av mera än 25 % av inköpspriset. År 1926 upp- hävdes bestämmelsen därefter i dess helhet. Detta ingick som ett led i ett flertal åtgärder, som vid denna tid företogos i Danmark för att främja den inhemska prisnivåns anpassning till den danska kronans i mycket hastigt tempo återvunna guldvärde. Det anfördes i detta sammanhang _ för att prisfallet icke skulle onödigtvis fördröjas — att bestämmelsen syntes kunna »virke uheldig».

Det må ytterligare anmärkas, att ett förbud att driva handel i form av enhetsprisaffärer i Danmark införts i lagen om illojal konkurrens. Bestäm- melsen i fråga tillkom år 1937, enär enhetsprisaffärer ansågos onaturliga eller olämpliga (uheldige) i förhållande till andra handlande samt för- brukarna.

I fråga om den danska näringsrätten må anmärkas, att för utövande av handel, hantverk och industri jämte vissa andra näringar kräves tillstånd i form av »näringsbrev». Kompetensvillkor för erhållande av näringsbrev ha icke uppställts i Danmark. Krav på lagstadgade kompetensvillkor för rätt att idka handel eller hantverk ha vid upprepade tillfällen — på samma sätt som i Sverige — framställts men utan att vinna statsmakternas gehör. Näringsbrev, som utfärdas särskilt för handel, industri eller visst hant- verksfack, gäller endast för viss kommun. Hinder möter dock ej mot att lösa näringsbrev i flera kommuner. En och samma person kan ej få närings- brev för både handel och hantverk. I fråga om näringsbrev för handel gäller ytterligare den begränsningen, att försäljning endast får äga rum från ett utförsäljningsställe i varje kommun Rätt att driva handel i mindre omfattning utan näringsbrev (frihandel) gher allmänt i fråga om vissa varor, såsom särskilda livsmedel, hemslöjdsalster, blommor m. m.

• Sida 121
•  Original

KAPITEL 4

Exempel på förekomsten av konkurrensbegränsning

I detta kapitel belyses förekomsten av vissa former av konkurrensbegräns- ning inom ett antal olika branscher, av vilka flertalet tillhör industrien. Avsikten med denna framställning är att ge en allmän orientering om hur konkurrensbegränsningar i olika fall ta sig ut. En diskussion av vissa i de sakkunnigas direktiv berörda viktigare specialfrågor, som huvudsakligen avse varudistributionen, följer därefter i kapitel 5, som handlar om bruttov- prissystemet och därmed sammanhängande företeelser, i kapitel 6, som belyser den enskilda nyetableringskontrollen, och i kapitel 7, som avser särskilda konkurrensproblem inom detaljhandeln på nybyggnadsområden.

Det huvudsakliga material, som använts i detta kapitel, återfinnes i mono- polutredningsbyråns kartellregister. Dessutom ha kompletterande upplys- ningar erhållits lfrån olika källor, bl. a. vid de överläggningar med repre- sentanter för vissa branscher, som de sakkunniga anordnat, samt från tre specialutredningar, av vilka en, avseende jordbruksmaskiner, utförts av monopolutredningsbyrån, en annan av 1947 års elbranschkommitte' och en tredje, som belyser den tidigare utvecklingen av konkurrensförhållandena ifråga om träskruv, av det amerikanska monopolövervakningsorganet Federal Trade Commission.

Som i det föregående framhållits, representera kartellavtal och konkur- rensbegränsande bestämmelser i föreningsstadgar o.d. endast en typ av sådan privat konkurrensbegränsning, som kommit till stånd inom närings- livet. Härtill komma bl. a. sådana vertikala konkurrensbegränsningar i form av t. ex. bruttoprissystem, som kunna åstadkommas även utan att det finns några över-enskommelser mellan företagare vare sig horisontellt, d.v.s. mellan företagare i samma led, t. ex. mellan tillverkare inom en och samma bransch, eller vertikalt, d. v. s. mellan företagare i olika led, t. ex. mellan till- verkare och återförsäljare. Som nyss nämndes behandlas detta problem sär- skilt i kapitel 5; vissa sådana bruttoprisbindningar, som komma till uttryck i kartellavtal, beröras dock även i detta kapitel.

Vidare kan samverkan förekomma mellan företag utan formliga avtal, vare sig muntliga eller skriftliga, t. ex. därigenom att mindre företag inom

• Sida 122
•  Original

en bransch i fråga om prissättning eller i andra avseenden rätta sig efter . ett större företags åtgärder. Det kan i så fall bero på att man fruktar att eljest bli utsatt för repressalier från det större företagets sida, t.ex. genom att detta sätter igång ett tillfälligt priskrig, genom att det förmår leveran— törer att icke sälja råvaror eller andra förnödenheter till det konkurrerande företaget eller hotar att avstänga sådana kunder, som köpa av den kon- kurrerande tillverkaren men som dock till en del måste täcka sina behov gen-om inköp även från det ledande företaget. Det kan stundom också bero på att man inte tilltror sig kunna kalkylera priserna så, att även fasta kostnader bli täckta, om man skulle våga sig på en självständig prispolitik eller att man vill inbespara det arbete som priskalkyleringen innebär. Och det kan till sist bero på att de mindre företagen helt enkelt inte vilja kon- kurrera utan föredraga att ta ett högre pris, även om detta ger mindre avsättning, än som eventuellt skulle vara möjlig att nå, om man försökte konkurrera i pris.

Sådana fall av s. k. prisledarskap ha icke belysts i denna utredning. Desto mera angeläget är det då att här erinra om företeelsens existens. Det är likaledes anledning att erinra om en annan form av samverkan mellan olika företag, som heller icke närmare beröres i denna utredning, nämligen den som beror på att olika företag äro finansiellt lierade med varandra, vilket icke endast är fallet, när de öppet uppträda såsom moder- och dotterföretag, tillhörande samma koncern, utan även i många andra av de fall, då t. ex. ett företag äger en större eller mindre del av aktiestocken i ett annnat före- tag, eller då två eller flera företag ha gemensamma kreditgivare, som stund- om kunna öva inflytande på deras politik. Företag som sålunda äro finan- siellt lierade med varandra på ett eller annat sätt kunna givetvis trots detta var för sig uppträda fullt självständigt. Men inte sällan finna de naturligt att utveckla ett samarbete, som bl. a. kan ta sig det uttrycket, att konkur- rensen mellan dem begränsas.

Till sist förekommer det viktiga fall, då ett företag behärskar hela mark- naden inom en bransch eller så stor del av denna marknad, att det får ett bestämmande inflytande över prissättningen. Att bestämma hur många så- dana »monopolister» eller dominerande företagare som finnas, är dock förenat med synnerligen stora svårigheter. Vid en fullständig översikt borde t.ex. hänsyn även tagas till de fall, då en marknad —— t. ex. på grund av höga transportkostnader —— är lokalt avgränsad och sålunda även ett före- tag med endast lokal betydelse kan intaga en dominerande ställning. I andra fall kan det tvärtom förhålla sig så, att även en företagare, som svarar för större delen av hela landets produktion av någon viss vara, ändå inte åtnju- ter någon monopolställning, beroende på att han är utsatt för importkon— kurrens. Dessutom kunna olika produkter i större eller mindre utsträck- ning ersätta varandra. Skulle ett företag vara ensamtillverkare av t. ex. en viss manufakturerad järnvara, som användes för heminredning, är det

• Sida 123
•  Original

möjligt, att samma behov kan tillgodoses av varor tillverkade av andra material, t. ex. trä eller plast.

Varje sifferuppgift om antalet >>ensamföretagare» måste därför alltid bli mer eller mindre godtycklig. År 1938 funnos enligt Svensk industrikalender av totalt 4 671 redovisade varuslag 895 specialiteter (19 procent), vilka till- verkades av endast ett i materialet för kalenderns tillverkningsregister redovisat företag; åtskilliga företag voro härvid »wensamtillverkare» av två eller flera specialiteter. För år 1947 upptar industrikalenderns tillverknings- register 5 361 specialiteter, varav 933 (17 procent) som endast tillverkades av ett i kalendern redovisat företag. I intetdera fallet har emellertid hänsyn tagits till den stora mängd av småföretag, som icke voro beaktade i kalen- derns redovisning. Hade materialet medgivit att även dessa beaktades, skulle antalet >>ensamtillverkningar» säkerligen tett sig väsentligt mindre. Härtill kommer bl.a. att säkerligen en stor del av dessa »ensamtillverkningar» var föremål för import. Men även i de fall det här verkligen är fråga om. ensam- tillverkningar, som kunna- ans—es innebära konkurrensbegränsningar, kunna dessa dock endast till en del representera några mera stabila »monopol». När man utgår från en så ytterligt finfördelad varulista som i detta fall, är det nämligen uppenbart, att åtskilliga av de här ifrågavarande företagen kunna ha många potentiella konkurrenter, vilka snart sagt när som helst genom obetydliga utvidgningar i sina produktionsprogram kunna komma att uppträda som medtävlare. Om man lägger en så starkt specificerad varulista till grund, gäller dessutom i ännu högre grad än eljest, att olika var-or kunna täcka ungefär samma behov och därför i verkligheten ofta konkurrera med varandra.

Utgår man från en mindre specificerad varulista och beaktar man dess— utom några av de nyss anförda synpunkterna, kommer man därför till helt andra tal. Näringsorganisationssakkunniga redovisade 49 ensamtillverkare (jfr tabell sid. 126) — sålunda icke ensamtillverkningar _ för år 1937 och dessa svarade för 16 procent av hela avsaluproduktionen för hemmamark- naden. I fråga om produktionsvärde dominerade emellertid dels statsmono- polen för sprit och tobak, dels det statskontrollerade Svenska Sockerfabriks AB och dels slutligen Svenska mejeriernas riksförening, vars smörproduktion medräknades, och Sveriges slakteriförbunds svinslakterier. Frånräknas dessa, utgjorde de återstående ensamföretagens andel i den övriga avsalu- produktionen för hemmamarknaden blott 4 procent. Ändock ingick i denna siffra företag, vilka voro utsatta för importkonkurrens.

En efter liknande principer verkställd redovisning för 1948 återfinnes i bil. 2. I den mån dessa uppgifter äro någorlunda jämförbara med dem för 1937, skulle storleksordningen av problemet förblivit ungefär oförändrad. Det bör emellertid ytterligare understrykas, att urvalet av företag i de båda undersökningarna med nödvändighet måste ha blivit relativt godtyckligt, även om åtskillig möda lagts ned på uppgiften att noga pröva de olika fallen.

• Sida 124
•  Original

Emellertid bör man dock icke underskatta betydelsen av att stora företag kunna vinna en stark ställning på marknaden. Även företag, som behärska mindre än hälften av tillverkningen, kunna inte sällan få ett dominerande inflytande, om nämligen de återstående företagen endast visa begränsad vilja att konkurrera, eller om de var för sig äro oförmögna att tillgodose mer än ringa del av behovet och ha otillräcklig leveranskapacitet för större kunder eller om kunder i fråga om vissa specialiteter eller för särskild service äro nödsakade att till en del köpa från det ledande företaget. Härtill kommer, att det är lättare att organisera ett samanbete, om en bransch domineras av endast två eller tre företag, än om det på marknaden finns ett mera betydande antal tillverkare. T.o.m. om två eller tre dominerande företag icke ha något vare sig skriftligt eller muntligt avtal, är det därför inte säkert, att det*mellan dem verkligen råder en fullt fri tävlan, i varje fall i form av priskonkurrens. Inte heller är den omständigheten, att import förekommer eller att utländska tillverkare skulle ha möjlighet att sälja på den svenska marknaden, alltid liktydig med att det verkligen förefinnes en aktuell eller potentiell konkurrens. Även bortsett från att importkonkur- rens kan vara hämmad på grund av tullskydd, direkt offentlig reglering och — tidvis —— bristande leveranskapacitet hos utländska företag, före- kommer icke sällan privata konkurrensbegränsningar i form av avtal mellan svenska och utländska företag om att man skall ömsesidigt respektera var- andras hemmamarknader eller att den ena parten icke skall konkurrera i fråga om pris på den andres hemmamarknad, vars priser i sådana fall alltså helt bestämmas av den inhemske parten. Under perioder av hämmad utrikeshandel är betydelsen av den inskränkning i konkurrensen, som en- samföretagarna representera -— liksom även betydelsen av annan konkur- rensbegränsning —— väsentligt större än eljest.

Eftersom den fortsatta framställningen endast i ett par fall kommer att beröra här ifrågavarande problem, är det angeläget att hålla i minnet det faktum, att även >>monopolistfallet>> existerar och att denna typ av kon- kurrensbegränsning adderar sig till de andra former av inskränkt konkur- rens, vilka närmare behandlas i utredningen.

Det bör emellertid redan nu betonas, att frågan om förefintligheten av en konkurrensbegränsning i detta såväl som i andra fall väl måste skiljas från spörsmålet om i vad mån densamma leder till skadlig verkan. Att före- komsten av stora företag, särskilt i ett litet land som Sverige, kan innebära en konkurrensbegränsning, innebär ju inte att storföretagsamhet i och för sig innebär något ont. Det är tvärtom allmänt erkänt, att stora företags- enheter i många fall utgöra en förutsättning för rationell produktion. Det är t. ex. väl bekant, att den strukturförändring, som inträtt inom t. ex. ce- mentindustrien i Sverige i och med att denna till övervägande del kommit att bli behärskad av en enda koncern, åtföljts av en betydande rationalise— ring, vars frukter även kommit förbrukarna till godo.

• Sida 125
•  Original

Som förut framhållits, ha det övervägande flertalet uppgifter för den följande sammanställningen hämtats ur kartellregistret. I de redogörelser, som lämnades av näringsorganisationssakkunniga och efterkrigsplanerings- kommissionen, eftersträvades i detta fall — såväl som vid redovisningen av ensamföretagen — en översikt av konkurrensförhållandena inom hela nä— ringslivet. Dessa översikter av förekommande kartellavtal gåvo mycket vär— defullt material, men kunde likväl icke på långt när bli fullständiga, efter- som det är en övermäktig arbetsuppgift för en tillfällig kommitté att verk- ställa det omfattande och tidsödande arbete, som skulle erfordras för att åstadkomma en ens någorlunda uttömmande beskrivning av alla konkur- rensbegränsningar. Det visar sig också, att monopolutredningsbyrån regist— rerat åtskilliga avtal, som icke hade observerats vid dessa tidigare utred- ningar, men som dock voro i kraft när dessa utfördes, eller som efterträtt då gällande äldre avtal, vilka icke heller hade redovisats i nämnda utred- ningar. Det är härvid att märka, att monopolutredningsbyrån icke särskilt lagt sig vinn om att söka inhämta uppgifter om de registrerade avtalens historia före 1946 och att dessutom även byråns kartellregister fortfarande i hög grad är ofullständigt.

Trots dessa väsentliga kvarstående ofullständigheter i kartellregistret föreligger numera ett avsevärt mera omfattande material än någon gång tidigare. Vid utgången av år 1950 voro 511 kartellavtal registrerade i mono- polutredningsbyråns kartellregister, varav dock enligt en inom industriför— bundet företagen granskning nära en tredjedel blivit hävda. Drygt 350 avtal voro sålunda alltjämt i kraft vid denna tid. Härutöver hade bank- och fond- inspektionen vid 1950 års utgång i kartellregister infört 22 avtal avseende bankväsendet, av vilka 8 upphävts; inom försäkringsväsendet hade försäk- ringsinspektionen vid samma tid i kartellregister infört tillhopa 36 avtal, av vilka såvitt till inspektionen anmälts inget hittills upphört att gälla. Näringsorganisationssakkunniga redovisade 151 avtal berörande industrien (jfr efterföljande tabell), vilka voro gällande år 1937. Härtill kommo ytter- ligare några tiotal avtal1 inom andra branscher. Dessa olika uppgifter få naturligtvis inte tolkas därhän, att antalet i kraft varande kartellavtal ungefär skulle ha fördubblats mellan åren 1937 och 1950. Visserligen finnas nu en del avtal, om vilka man tämligen säkert vet, att de äro jämförelsevis nya och att det åtminstone icke under 1930-talet förekommit några tidigare avtal, som berört samma områden. Men å andra sidan bör man bl. a. beakta den omständigheten, att det i kartellregistret förefinnes ett stort antal över- enskommelser, vilka träffats ungefär vid den tid då lagen om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet trädde i kraft, och som därför i många fall, även där upplysningar härom icke erhållits, kunna antagas utgöra omskrivningar av tidigare gällande avtal — omskrivningar, som

1 Uppgifterna beträffande dessa andra avtal ha icke av näringsorganisationssakkunniga presenterats i sådan form, att antalet kan noga preciseras.

• Sida 126
•  Original

Antal konkurrensbegränsningar på industriens hemmamarknad år 1937 samt av konkurrensbegränsning berörda varors andel av total industriell avsaluproduktlon för hemmamarknaden år 1935.

Antal konkurrensbegränsningar 1937 Bundna varors proc. andel av G 1' u I) P Ensam- Försälj- Markn.- Pris— total avsalu- till- nings- delnings- avtal Summa prod. för hem.- verkare karteller avtal mark. är 1935 I. Malmgruvor, järn-, stål- o. metallverk ....... 2 —— 8 13 23 41 II. Järn-, stål- o. metall- manuiaktur ......... 6 2 12 16 36 28 III. Maskin-, varvs-, gjuteri- o. verkstadsind ...... 8 _ 8 7 23 26 IV. Elektrisk industri ...... 4 — 7 2 13 721 V. Instrumentfabriker samt guld- 0. silvervaruin- dustri .............. 4 _— _ 1 5 16 VI. Jord- o. stenindustri. . . . 2 11 4 5 22 561 VII. Trävaruindustri. . . . . . . 2 3 3 8 11 VIII. Pappersmasse-, pappers- o. grafisk industri. . . . 2 1 7 4 14 24 IX. Livsmedelsindustri ..... 6 7 5 5 23 74!1 X. Textilindustri ......... 1 1 4 4 10 9 . I. Läder-, hår- 0. gummi- varuindustri ........ — _— — 1 1 —— XII. Kemisk-teknisk industri 12. 5 3 2 22 35 Samtliga industrier .......... 49 27 61 63 200 39 1 Det höga procenttalet för livsmedelsindustrien betingades delvis av vissa stora ensam- företagare såsom tobaksmonopolet, vin- och Spritcentralen och sockerbolaget, vartill kom jordbruksföreningarnas smör- och slakteriproduktion ävensom vissa privata karteller be- rörande margarin, mjöl, maltdrycker, läskedrycker, spisbröd, kex m. m. På det elektriska området framträdde vissa ensamtillverkare såsom Asea, L M Ericsson och Elektrolux, vissa marknadsdelningsavtal inom glödlampsindustrien samt prisöverenskommelser rörande radioapparater och elspisar. Inom jord- och stenindustrien redovisades bl. a. försäljnings- karteller för t. ex. cement, kalk, torvströ, golv- och väggplattor, buteljer och fönsterglas, marknadsdelningsavtal avseende bl. a. kalksten och eldfast tegel samt prisöverenskommelser i fråga om t. ex. byggnadskalksten och porslin.

sannolikt företagits just med hänsyn till nämnda lag. Som tidigare fram- hållits, har en inom industriförbundet våren 1950 verkställd granskning av alla då registrerade avtal, som berörde industrien, ådagalagt, att dessa avtal med få undantag förefunnos redan på 30-talet eller efterträtt äldre överenskommelser, som voro gällande vid denna tid. Även om man trots detta räknar med möjligheten, att det totala antalet i kraft varande över- enskommelser, när alla branscher inom näringslivet medräknas, verkligen kan ha ökat sedan 30-talet, är det dock uppenbart, att de förut anförda sifferuppgifterna knappast kunna ge någon ledning för ett sådant bedö- mande. Som förut antytts, beror skillnaden mellan uppgifterna för 1937 och 1950 säkerligen till en del och möjligen helt och hållet på att de tidigare uppgifterna varit ännu mera ofullständiga än de numera tillgängliga. Det bör emellertid här tilläggas, att ofullständigheten i den tidigare utredningen torde ha varit störst i fråga om vissa avtal av mindre kvantitativ betydelse.

• Sida 127
•  Original

Redan dessa uppgifter och överväganden ge anledning till en viktig prak- tisk slutsats: även på 30-talet förekom konkurrensbegränsning i mycket betydande utsträckning. Vad gäller industrien, skulle sålunda nära 40 pro- cent av den totala avsaluproduktionen för hemmamarknaden ha varit bunden enbart av sådan konkurrensbegränsning, som beror på förekomsten av kartellavtal och ensamföretagare. Ehuru förekomsten av importkonkur- rens härvid icke beaktats, synes denna siffra av förut anförda skäl dock innebära en underskattning, om den skall fattas såsom uttryck för all konkurrensbegränsning inom näringslivet. Bortsett från att redovisningen av kartellavtal var ofullständig, voro bl. a. bruttoprisbindningar inom han- deln till stor del icke medräknade liksom icke heller t. ex. förekomsten av prisledarskap.

Det är dest-o större anledning att understryka detta förhållande, att det redan på 30-talet förekom en omfattande konkurrensbegränsning berörande stora delar av näringslivet, eftersom under senare är ofta getts uttryck åt den uppfattningen, att nuvarande privata konkurrensbegränsningar väsent- ligen äro ett direkt och indirekt resultat av existerande offentliga krisregle- ringar och att problemet sålunda av sig självt skulle komma att försvinna i den mån som dessa i en framtid avvecklas. Som redan påpekats i kapitel 1, är det visserligen ovedersägligt, att nuvarande inflationstryck och utrikes— handelssvårigheter dels i sig själva innebära allvarliga konkurrensbegräns- ningar och dels nödvändiggjort offentliga regleringar, vilka ytterligare häm- mat konkurrensen och dessutom på många sätt underlättat privata kon- kurrensbegränsningar. Men på grund av förhållanden, som berörts i kapitel 1, är tendensen till privat konkurrensbegränsning synnerligen stark även under mera normala tider och de uppgifter, som nyss meddelats, synas i hög grad bekräfta denna uppfattning. Det kan visserligen hävdas, att möj- ligheterna att t. ex. få konkurrensbegränsade avtal helt tillämpade ofta voro mindre under 30—talets köparmarknad än för närvarande, men å andra sidan kunde—många företagare just på grund av trängseln på avsättningsmark- naderna då ha känt ett desto större behov av skydd genom konkurrens- begränsning. Under sådana förhållanden som för närvarande råda kunna å andra sidan möjligheterna för ett företag eller en grupp av företag att till sin fördel fullt utnyttja en konkurrensbegränsning vara större än tidigare —— eller skulle i alla händelser vara det, om det inte funnes någon pris- kontroll. Men samtidigt kan behovet av privat konkurrensbegränsning te sig mindre kännbart än eljest, enär företagen i allmänhet icke behöva kämpa för att få avsättning, eftersom priserna tendera att stiga och faran för priskonkurrens från andra företags sida sålunda är vida mindre än normalt, och man sålunda kan räkna med att de av priskontrollnämnden fastställda priserna endast sällan komma att underskridas. Då dessa priser å andra sidan icke få överskridas, vare sig det råder privat konkur- rensbegränsning eller ej, kan motivet för att skapa och vidmakthålla sådana

• Sida 128
•  Original

konkurrensbegränsningar i många fall vara svagt _ försåvitt man icke tar hänsyn till de >>behov>> som kunna göra sig gällande i ett ändrat framtida konjunkturläge. Den tendens att häva kartellavtal, som gjort sig starkt gällande sedan lagen om övervakning av konkurrensbegränsning i näringS- livet trätt i kraft, torde bl. a. *böra betraktas mot bakgrunden av dessa för- hållanden.

Det kunde möjligen synas lockande att utarbeta en fullständig syste- matisk översikt av alla de kartellavtal —— vid utgången av 1950 drygt 350 — som alltjämt äro gällande. En sådan översikt skulle sannolikt ge ett intryck av en ännu mera omfattande privat konkurrensbegränsning än den som redovisades för år 1937, men skillnaden skulle av förut anförda skäl helt eller delvis bero på att redovisningen numera är mera fullständig. Emellertid veta vi nu ännu bättre än tidigare, att vår kunskap om före- kommande konkurrensbegränsning likväl alltjämt har stora luckor. Bilden förändras ständigt allteftersom nya avtal införas i registret och en del av de redan registrerade avtalen upphävas. Det har dessutom synts desto mindre nödvändigt att nu söka utarbeta en sådan sammanfattande över— sikt, eftersom en sådan efterhand ändå torde kunna komma till stånd genom monopolutredningsbyråns fortsatta arbete, och då de i detta betänkande framlagda förslaget dessutom bl.a. går ut på att ytterligare förstärka detta varaktiga utredningsorgan, som har bättre förutsättningar än en tillfällig kommitté att verkställa översikter av sådant slag. För förevarande utred- ning har endast erfordrats att till motivering för de framlagda förslagen framlägga ett tillräckligt omfattande material för att ådagalägga, hurusom förekommande privata konkurrensbegränsningar i flera fall kunna vålla avsevärd risk för skadlig verkan. Ur denna synpunkt har det synts till- räckligt att — vid sidan av andra uppgifter, därav de som redovisas i efter- följande kapitel — här i något systematiserad form återge huvudinnehållet av avtalen berörande vissa av de branscher, för vilka kartellregistret synts innehålla fullständiga eller tillnärmelsevis fullständiga uppgifter om före- komsten av konkurrensbegränsade överenskommelser eller bestämmelser.

De branscher, som sålunda utvalts för närmare redovisning, utmärkas av att på dessa områden finnas eller intill senaste tid ha funnits ett flertal konkurrensbegränsande avtal. Den grundläggande synpunkten vid urvalet har emellertid icke varit att särskilt få med sådana branscher, där förhållan— dena kunna betecknas såsom speciellt betänkliga.

Å andra sidan ha naturligen icke heller inbegripits sådana branscher, vilka —— åtminstone efter vad hittills är känt _— icke i nämnvärd utsträck- ning beröras av några konkurrensbegränsningar. Det har heller inte gjorts något försök att upprätta en förteckning över sådana branscher. Med hän- syn till att stora delar av näringslivet ännu icke varit föremål för någon inventering av förekommande konkurrensbegränsningar, måste man näm- ligen räkna med möjligheten, att genom monopolutredningsbyråns fort-

• Sida 129
•  Original

satta arbete hittills okända inskränkningar i konkurrensen kunna komma till synes på vissa av dessa områden. Sannolikt finns det dock flera bran- scher, där konkurrensen icke eller endast i ringa grad är hämmad genom privata regleringar.

Såsom redan nämnts och som ytterligare framgår av redogörelsen både i detta kapitel och i kap. 6, har ett stort antal konkurrensbegränsningar under senare tid blivit hävda eller modifierade. Det har tidigare framhållits, att detta i hög grad berott på det arbete som företagits av monopolutred- ningsbyrån och av vissa kommittéer och som bidragit till att inom flera företagargrupper stimulera intresset för att undanröja olika inskränkningar i konkurrensen. Det förefaller, som om härvid stundom även hänsyn tagits till de uttalanden, som förväntats komma från denna utredning.1

I slutet av varje efterföljande avsnitt anföra de sakkunniga vissa värde— omdömen. Eftersom de i detta kapitel meddelade sakuppgifterna icke inbe— gripa någon egentlig ekonomisk analys, kunna dessa omdömen icke göra anspråk på att vara uttömmande. Av samma skäl äro de i allmänhet heller icke särskilt kategoriskt formulerade. Det är vidare att märka, att upp- märksamheten i första hand koncentreras på de restriktiva sidorna av före- kommande samarbete mellan företagen. I flera fall förekommer därjämte i större eller mindre utsträckning ett samarbete för mera ostridigt konstruk— tiva ändamål, t. ex. standardisering, forskning, rationalisering o.d. Efter— som detta i allmänhet icke beröres i fortsättningen, kan det vara anledning att hålla saken i minnet.

Det här framlagda materialet är i första hand avsett att ge grund för ett allmänt omdöme om i vad mån förekommande konkurrensbegränsningar i sådan utsträckning kunna anses ge anledning till betänkligheter, att det föreligger behov av ytterligare åtgärder från samhällets sida. I anslutning till diskussionen av vissa speciella fall ge de sakkunniga dessutom uttryck för sin principiella uppfattning om hur olika typer av konkurrensbegräns— ningar böra betraktas. Omdömen i de särskilda fallen äro däremot icke avsedda att föregripa den värdering, som enligt i betänkandet framlagt lagförslag skall företagas av ett särskilt organ (näringsfrihetsnämnden). Det vore uppenbarligen olämpligt att i förväg söka binda ett sådant organs bedömning av enskilda fall. När organet tar ställning till frågan, huruvida en viss konkurrensbegränsning medför skadlig verkan och — i den mån

1 Ett direkt belägg för att sådana hänsyn spelat in ger den årsberättlese, som förelades vid Sveriges järnhandlareförbunds årsmöte i november 1950. I denna berättelse hänvisade central- styrelsen till att nyetableringssakkunniga skulle komma att såsom »direkt skadlig ur samhällets synpunkt» beteckna förekomsten av s. k. medlemsrabatter innebärande att särskilda förmåns- rabatter utgå till medlemmar av viss organisation. Med anledning av denna väntade kritik föreslog styrelsen, att systemet med medlemsrabattcr skulle avskaffas och att förmånsrabatter skulle utgå lika till alla 5. k. fackhandlare, oavsett om dessa vara medlemmar i järnhandlare- förbundet eller icke. Av samma skäl föreslogs även, att alla reverser och vitesbestämmelser av- sedc'a att stödja prisbindningar inom järnhandeln skulle avskaffas. Man borde visserligen »söka slå vakt om de gemensamma prislistorna», men borde »trots detta . . . tämligen riskfritt kunna slopi reverser och bötesbestämmelser». Mötet beslöt också i enlighet med dessa förslag.

• Sida 130
•  Original

så befinnes vara fallet —— vidtager åtgärder för att häva densamma, måste ett sådant beslut dessutom ofta föregås av mera ingående undersökningar, än som legat till grund för framställningen i detta kapitel.

!

sivföreskrifter och övriga avtalsbestämmelser upphört att gälla. Innan det mot slutet av 1950 ånyo började framträda ökad knapphet på rör, utveck- lade sig också efterhand en priskonkurrens i fråga om vissa slag av rör.

Såsom delvis framgår av den ovan lämnade redogörelsen ha rörgrossis- terna under lång tid haft överenskommelser med de starkaste kundorgani- sationerna, RR, Svenska järnhandlareförbundet och Skåne-Blekinge järn— handlareförening. Dessa avtal (kart.reg. nr 47—49) avsågo såväl smidda järnrör och tuber av handelskvalitet som normalrör och normalrördelar liksom även smidda och aducerade rördelar och tubkrökar för svetsning. De olika kundorganisationerna hade i avtalen förbundit sig att tillhålla sina medlemmar att med vissa angivna undantag inköpa rörartiklar ute- slutande från medlemmarna i Svenska rörföreningen 11. p. a., Normalrörföre- ningen och Föreningen svenska rörgrossister samt, enligt avtalet med R'R, Sanitetsfirman G. G. och Sanitet. Enligt avtalen hade respektive kund- organisationer vidare garanterat, att inköpsförening eller liknande företag inom rör-, värme- och sanitetsbranschen icke bildades mellan medlemmar inom organisationen. RR hade tillika lämnat garanti för att antalet entre- prenörer, som tillika äro aktieägare i Sanitet — från vilket företag de enligt avtalet ägde rätt verkställa inköp i normal omfattning —— icke ut- ökades utöver det vid avtalets ikraftträdande gällande. I gengäld skulle medlemmarna av nämnda kundorganisationer erhålla en bonifikation om 2 % av rörgrossisterna. Ifrågavarande avtal upphörde i och med att rör- grossisterna år 1948 upplöste sina i kartellregistret registreringspliktiga före- ningar. Den nybildade Svenska rörgrossistföreningen synes dock i viss ut- sträckning ha prolongerat de upplösta rörgrossistföreningarnas avtalskom— plex. Sålunda ha avtalen med RR och järnhandlarna ersatts med avtal om kvantitetsrabatter, vari ovannämnda exklusivbestämmelser borttagits och ersatts med en allmän rekommendation att >>i görligaste mån icke skada varandras intressen». Svenska rörgrossistföreningen är även de facto Rst motpart i avtalet om nyetableringskontroll.

K o p p a r r 6 r. Rör av andra oädla metaller än järn och stål ha relativt liten betydelse för installationsarbeten i bostadshus. Av dylika rör höra kopparrören och -rördelarna till de mera betydande och representera cirka 3 a 4 % av de sammanlagda materialkostnaderna för värme- och sanitets- installationer. En skildring av avtalsförhållandena i fråga om nonferro- metaller lämnas nedan.

Gj utna värmeledningspannor

För värmeanläggning i bostadsfastigheter användas numera i huvudsak varmvattenpannor. Dessa kunna vara av två slag, nämligen gjutna (s. k. ' sektionskällarpannor) eller smidda värmeledningspannor.

• Sida 160
•  Original

Den svenska produktionen av gjutna värmeledningspannor var före 1930- talet relativt obetydlig men expanderade avsevärt under nämnda årtionde (produktionsvärde år 1933 3 milj. kr., år 1939 10 milj. kr.) till följd av en snabb utbyggnad av landets pannfabrikation. År 1948 uppgick enligt indu- stristatistiken produktionen av gjutna värmeledningspannor till ett värde av 18,4 milj. kr. (smidda pannor 21,2 milj. kr.) Under det senaste decen— niet ha smidda värmeledningspannor alltmera börjat konkurrera med gjutna pannor framför allt i fråga om större värmeanläggningar.

Fram till 1930-talets början förekom en relativt betydande import av värmeledningspannor, huvudsakligen från Tyskland. Importen har där— efter varit obetydlig. Den svenska tullsatsen å gjutna värmeledningspannor har ända sedan 1920—talet utgjort 5 öre per kg. Viss ehuru förhållandevis obetydlig export förekommer.

År 1930 bildades under trycket av hård utländsk konkurrens den ännu bestående s. k. Pannkonventionen (se kart.reg. nr 14), till vilken samman— slutning anslöto sig följande tillverkare av gjutna värmeledningspannor nämligen Norrahammars Bruk, AB Götaverken, AB Klafreströms Bruk samt AB Skoglund & Olson. Till konventionen äro sedan år 1935 anslutna, förutom ovannämnda tillverkare, även AB Bruzaholms Bruk samt AB Norr- hults Gjuteri.l

Av 1948 års tillverkning av gjutna värmeledningspannor svarade, enligt industristatistiken, konventionens medlemmar för omkring 75 % av den totala tillverkningen. Den störste, från konventionen fristående tillverkaren. är det av KF ägda AB Svenska Strebelverken (produktion år 1948 2,5 milj. kr). Övriga tillverkare av betydelse äro Askersundsverken AB samt Presto- verken i Motala AB.

Pannkonventionens samarbete avser tillverkning och försäljning i Sverige av gjutna sektionskällarpannor för koks- eller oljeeldning, ävensom vånings- och villapannor av Caldatyp, samt sektioner, reservdelar och tillbehör (ej armatur) till dylika pannor. Överenskommelsen gäller icke hall- och spis— pannor.

Samarbetet skall enligt avtalet ha till ändamål bl. a. att >>verka för sunda prisförhållanden och söka förebygga värdeförstörande överproduktion». Dessutom anges samarbetet avse rationalisering, förbättring och förbilli- gande av produktion och distribution av konventionsartiklar, utbyte av tekniska metoder och nyheter, gemensam forskning samt driftskoncentra- tion. Konventionsbestämmelserna kompletteras med av konventionen fast- ställda »ordningsregler», vilka innehålla bestämmelser bl. a. om kundklass— indelning, rabatter och allmänna försäljningsvillkor. Såväl avtalet som ord- ningsreglerna erhöllo år 1947 ändrad lydelse.

1 Under åren 1935—1946 var till konventionen anslutet AB Svenska Strebelverkm, som utgjorde ett dotterföretag till Strebelwerk GmbH i Tyskland. Efter kriget förvärvades AB Svenska Strebelverken av KF. En annan tillverkare av gjutna pannor, Askersunds- verken AB, var medlem av konventionen åren 1933—1939.

• Sida 161
•  Original

Före ändringen 1947 fastställde konventionen såväl bruttopriserna som rabatterna å de olika konventionsartiklarna. Den är 1947 genomförda änd— ringen av konventionsbestiimmelserna innebär, att den tidigare bestående gemensamma bruttoprislislan alltjämt skall gälla, men att medlem skall äga rätt att själv bestämma den grundrabatt han önskar tillämpa vid för- säljning av till avtalet hörande artiklar. I fråga om specialrabatter till vissa kundkategorier gälla däremot gemensamma bestämmelser, som i det föl— jande skola beröras. De ovannämnda ordningsreglerna kompletterades med bestämmelsen, att prissättning skall ske på grundval av den bruttoprislista, som konventionsstyrelsen fastställt samt av den av medlemmen anmälda grundrabatten, som skall vara gemensam för dennes samtliga kunder och artiklar samt omfatta hela landet. Konventionens styrelse skall även fast- ställa bruttopriset på nytillverkad konventionsartikel, som icke förut pris- satts, efter förslag av nytillverkaren. Ändring av grundrabatten får tillämpas först 14 dagar efter anmälan till ombudsmannen, som ofördröjligen skall meddela övriga konventionsmedlemmar om den anmälda ändringen. Dessa skola i sin tur senast inom 7 dagar före 14—dagarsfristens utgång anmäla eventuella av det aktuella försäljningsläget föranledda ändringar av sina grundrabatter. Sådan prisändring får äga rum under förutsättning, att eventuell prissänkning icke blir större än för den som först anmälde sänk— ning av priset.

Enligt konventionsbeslut den 4 oktober 1946 får medlem för egen eller annans räkning ej sälja andra än av konventionens medlemmar tillverkade konventionsartiklar. Medlem äger ej heller rätt; att sälja konventionsartiklar till pannifabrikanter, som ej äro medlemmar av konventionen, till andra priser och villkor än som för detta ändamål fastställts av konventionen. Sådan outsiderfabrikant skall tillhöra lägsta rabattklass. Önskar represen- tant inköpa konventionspannor, tillverkade av annan medlem än hans huvudman, skall representanten göra inköpet genom den medlem, som "han representerar, och sålunda icke direkt från annan medlem eller dennes representant.

Därest medlem överlåter eller upplåter sin rörelse, skall han garantera, att den nye innehavaren av rörelsen uppfyller konventionsavtalet, som om denne redan vore konventionsmedlem, intill dess konventionen godtagit honom såsom sådan i den förre innehavarens ställe.

Kontroll av att medlemmarna följa konventionsbestämmelserna möjlig- göres av att ombudsmannen eller av styrelsen utsedda opartiska kontrol- lanter äga befogenhet att när som helst granska medlems böcker och övriga handlingar. Konventionens kostnader bestridas av medlemmarna efter för— hållandetal, varom särskild överenskommelse träffats.

Därest medlem uraktlåter att uppfylla sina skyldigheter eller garantier enligt konventionsavtalct eller bryter mot konventionsbeslut, skall med— lemmen vid uppsåtligt avtalsbrott varje gång vara skyldig att utgiva skade-

• Sida 162
•  Original

stånd. Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn bl. a. även tagas till intresset i avtalets upprätthållande. Tvister på grund av avtalet skola avgöras av tre av styrelsen för Sveriges tekniskt-industriella skiljedomsinstitut utsedda skiljemän.

Angående återförsäljare stadgas, att medlem av konventionen har rättig- het att såsom återförsäljare använda en eller flera engros- eller agentur— firmor inom branschen; dock må företag som utövar installationsverksam- het icke antagas till representant. Anmälan om antagande av ny representant skall göras till konventionens styrelse, som prövar att representantskapet är behörigt. Enligt en bestämmelse, som upphörde att gälla den 1 januari 1951 hade representanten att skriftligen förbinda sig att noga iakttaga av konventionen fastställda priser oc-h övriga försäljningsvillkor, att icke sälja konventionens artiklar, vilka icke voro av konventionsmedlemmarnas till- verkning, samt att på begäran hålla sina affärshandlingar tillgängliga för kontroll. För överträdelse av återförsäljarens förpliktelser stadgades på- följd av dels vite på högst 5 000 kr., dels skadestånd med ett belopp mot— svarande den bruttovinst, som i det påtalade fallet förvärvats.

Vad angår grossisternas provisioner antogs är 1947 en särskild provi- sionstariff, utvisande den högsta totala provision som medlem under olika betingelser äger rätt att medgiva sina representanter. Provisionen har varie- rat mellan 12 och 4 %.

Enligt bestämmelser, som upphörde att gälla i början av 1951, indelades Pannkonventionens kunder i fyra klasser benämnda RR samt. I, II och Ill, till vilka utgingo differentierade rabatter. Kundklass RR erhöll de förmån- ligaste rabatterna och klass III de minst förmånliga. Klass RR bestod av medlemmar av Rörledningsfirmornas riksorganisation (RR). Övriga instal— latörer samt järnhandlare (även sådana som ej äro anslutna till Sveriges järnhandlareförbund), vissa större industrier, skeppsvarv samt Kungl. byggnadsstyrelsen tillhörde klass 1. Till klass ][ hänfördes statliga och kommunala verk, vilka själva i allmänhet utföra värmeledningsinstalla- tioner, samt handelsträdgårdsmästare. Övriga kunder tillhörde kundklass III. År 1948 sålde konventionen till kundklass RR värmepannor med en eldyta av sammanlagt 49 220 1112, till kundklass I 26 665 1112, till kundklass II 574 m2 samt slutligen till kundklass Ill 1 200 m2.

Enligt nu gällande regler har kundklassindelningen såtillvida förändrats, att den förmånligaste rabatten icke längre är knuten till medlemskap iRR. Den kommer i stället förmodligen, enligt förslag till lösning av frågan. att utgå till de installatörer, som inneha enligt kommerskollegii bestämmelser utfärdat mästarbrev, eller som, utan att inneha mästarbrev, av stadskom— mun auktoriserats för anslutningsarbeten till stadens ledningar. Utredning härom pågår. Förteckningen över förmånsberättigade installatörer skall uppgöras av konventionen helt utan inflytande från annat håll.

Beträffande villapannor av vissa angivna serier utgå för närvarande föl-

• Sida 163
•  Original

jande rabatter å bruttopriset, nämligen för medlemmar tillhörande Rör— ledningsfirmornas riksorganisation (klass RR) samt kunder i klasserna I och II 19,5 %, medan handelsträdgårdsmästare erhålla 14,5 % och klass III 4,5 % rabatt. Kristidstillägg, beräknat å kundernas netto, tillämpas för när- varande å småpannor.

För övriga gjutna sektionskällarpannor utgår en grundrabatt1 om 14 % å bruttopriset. Köpare av klass RR erhålla en rabatt 14 ./. 6 % (19,16 %). Till klass I utgår enbart grundrabatt (14 %). Kundklass II beviljas 8,6 %. Köpare tillhörande klass III erhålla ingen rabatt. Härtill kommer kristids- tillägg.

Alla installatörer (såväl medlemmar av RR som andra) erhålla bonus, för av dem under kalenderåret uttagna källarpannor och sektioner enligt särskild skala, som för närvarande utgår med lägst 2 % och högst 7 % å nettot. *

Av stor betydelse ha vidare varit tre avtal, som konventionen ingått med Rörledningsfirmornas riksorganisation (RR), AB Sanitet, respektive HSB och dess grossistbolag Allt för Byggnadsfacket AB. Av dessa avtal har det sistnämnda upphört att gälla den 31/12 1949 medan de två övriga hävdes i början av 1951.

Avtalet med Rörledningsfirmornas riksorganisation (kart.reg. nr 15) ut- gjorde en förnyelse av tidigare avtal och ingicks den 31/12 1946 samt gällde för ett år i sänder. Avtalet avsåg försäljning och köp av alla slag av kon- ventionens gjutna sektionskällarpannor (med undantag av pannor av s. k. Caldatyp) samt sektioner och tillbehör till dylika pannor. I avtalet åtogo sig Rst medlemmar att i möjligaste mån inköpa sitt behov av ifråga- varande värmeledningsartiklar från konventionens medlemmar. Rabatt- bestämmelserna ha ovan berörts.

Ett antal större rör]edningsentreprenörer i Stockholm och landsorten bil- dade år 1910 AB Sanitet i syfte att göra sina inköp med förbigående av grossisterna. Enligt ett avtal angående återförsäljning av gjutna sektions— källarpannor m. m. (kart.reg. nr 8), som Pannkonventionen år 1939 ingick med Sanitet, erhöll Sanitet en återförsäljningsprovision om 6 %.2 Denna provision utgick vid leverans av konventionsartiklar från konventions- medlem till Sanitet eller genom dess förmedling direkt till de installa- törer, vilka äro aktieägare i Sanitet eller medlemmar av Sanitetstekniska inköpsföreningen. Sanitet skulle förhålla sig strängt opartiskt, då ifråga- varande installatörer vid inköp av pannor valde mellan konventionsmed— lemmarnas olika fabrikat. Sanitet ägde försälja ifrågaVarande artiklar endast till nyssnämnda installatörer och skulle därvid tillämpa de rabatter och övriga villkor konventionen fastställt. Vinn—amgint av det föregående får enskild medlem numera ändra grundrabatt, om övriga

medlemmar minst två veckor i förväg varskotts härom. * Denna provision skall utgå även under 1951.

• Sida 164
•  Original

164 . Sanitet garanterade i avtalet med Pannkonventionen, att dess aktieäggare samt Sanitetstekniska inköpsföreningens medlemmar uteslutande skullle inköpa sina behov av konventionsartiklar från konventionsmedlemmairna samt utlovade att vara konventionen behjälplig med att tillse att av kion- ventionen fastställda priser och villkor strikt följdes. Pannkonventiomens avtal med AB Sanitet hade dock i mars 1949 modifierats på så sätt, att Sanitet skulle äga rätt att inköpa konventionsartiklar även av annat fabrilkat, utan att detta skulle innebära kontraktsbrott. Dylika inköp fingo dlock endast göras i sådana fall, då användningen av annat fabrikat var särskilt föreskriven av beställaren.

Stommen i Pannkonventionens samarbete med HSB utgjordes av ett avtal från år 1943. Avtalet (kart.reg. nr 17) gällde med smärre ändrinigar t. o. ni. 1949 års utgång. Enligt uppgift från HSB förnyades icke. avtalelt på grund av att organisationen i huvudsak kunnat övergå till att installera smidda pannor i sina nybyggen och därför kunnat komma ifrån sitt be.- roende av Pannkonventionen. Sitt behov av gjutna värmeledningspamnor köper HSB huvudsakligast av outsidertillverkaren AB Svenska StreEbel- verken.

Enligt avtalet erhöll HSB:s dotterföretag Allt för byggnadsfacket AB- vid köp av konventionens gjutna sektionskällarpannor m. m. samma niaxzimi- provision, som utgick till konventionens s. k. representanter vid försälj- ning till de installatörer, vilka vore anslutna till Rörledningsfirmornas iriks— organisation. Provisionen utgick t. o. m. är 1949 med 6,7 %.

HSB och ovannämnda bolag skulle enligt avtalet köpa konventionsartiklar uteslutande från konventionsmedlemmar samt garanterade, att endast Ekon— ventionspannor installerades i-byggen, som utfördes för HSB:s eller bolagets räkning. Bolaget och HSB förbundo sig att icke driva handel med värme— ledningspannor utan att endast göra sina inköp för egna byggen eller an— läggningar samt att svara för att samtliga till dem anslutna lokalföreningar iakttogo dessa avtalsbestämmelser.

Slutligen har Pannkonventionen varit part i avtal angående nyetable- ringskontroll inom rörinstallationsbranschen (kart.reg. nr 16). Se härom kapitel 6.

Radiatorkonventionen

Antal företag och tillverkningens storlek. Den svenska radiatorindustrin räknar fr. o. m. är 1950 sammanlagt 19 företag, av vilka 10 ha radiatorer till huvudsaklig tillverkning. År 1948 tillverkades 21 726 ton radiatorer till ett värde av 25,07 milj. kronor i fabrikspriser räknat. I dessa siffror ha inräknats 26 ton gjutjärnsradiatorer till ett värde av 0,04 milj. kronor. Den största tillverkningen av radiatorer uppnåddes år 1939 med 26 700 ton, vilket var dubbelt så mycket som år 1931 (13 000 ton, därav 1 000 ton gjutna radiatorer). Fram till 1920-talet tillverkades radiatorer huvudsak-

• Sida 165
•  Original

ligen av gjutjärn, men produktionen härav har successivt minskat och för närvarande installeras i Sverige endast plåtradiatorer för uppvärmning av bostäder. Utomlands finns det däremot fortfarade en mycket stor produktion av gjutna radiatorer.

Av de 18 företag, som tillverkade radiatorer år 1948, hade 8 en radiator- produktion understigande 500 ton per år, 3 företag tillverkade mellan 500 och 1000 ton och 7 hade en tillverkning överstigande 1 000 ton per år. Det största företaget i branschen är AB Plåtförädling i Hälsingborg, vilket företag var det första som i Sverige upptog tillverkningen av plåtradiatorer; år 1935 förvärvades företaget av Svenska AB Gasackumulator (AGA). AB Plåtförädlings produktion är tre gånger större än det i storlek närmast kommande företagets. AGA tillverkar radiatorer även vid huvudfabriken på Lidingö, varjämte det är huvudintressent i ytterligare ett företag med radia- tortillverkning, F. Eclös Fabriker AB. Sammanlagt svara AGA:s företag för över 40 % av landets tillverkning av radiatorer.

Exporten liksom importen av radiatorer är mycket obetydlig i förhål- lande till den inhemska tillverkningen. Tullskyddet uppgår till 8 kronor per 100 kg för plåtradiatorer vägande minst 20 kg och för mindre radia— torer till 15 kronor per 100 kg samt till 5 kronor per 100 kg för gjutna radiatorer, vilka under senare år utgjort huvudbeståndsdelen av importen. Tullen på plåtradiatorer infördes under 1920—talet. Tulluppbörden uppgick år 1948 till ett belopp motsvarande för gjutna radiatorer 3 % och för plåt— radiatorer 4 % av importvärdet.

Sedan år 1929 har inom radiatorbranschen funnits en kartell, Svenska plåtradiatorkonventionen, fr. 0. 111. år 1946 kallad Radiatorkonventionen, (se kart. reg. nr 12). Antalet medlemmar var ursprungligen 8, vilka repre- senterade samtliga dåvarande tillverkare av radiatorer. I början av 1930- talet tillkommo ytterligare 5 tillverkare, vilka inträdde i konventionen då densamma rekonstruerades år 1934 efter en kortare avtalslös period under år 1933. I början av 1940-talet utträdde 3 företag ur konventionen, näm- ligen F. Eck's Fabriker AB, E. A. Rosengrens Kassaskåpsfabriks AB och AB Thermia-Verken. F. Eek's Fabriker har förvärvats av Radiatorkonven- tionen, som även inköpt och nedlagt Rosengrens Kassaskåpsfabriks radia- toravdelning. De nuvarande medlemmarna av konventionen och de över- enskomna kvoterna för medlemmarna sinsemellan äro följande:

Kvot (%) Kvot (%) AB Plåtförädling .................. 30,255 Norrahammars Bruk ................. 8,228 Svenska AB Gasackumulator ........ 10,728 Hjo Mek. Verkstad och El. verk ...... 6,7 76 AB Ankarsrums Bruk .............. 10,728 Luth & Roséns Elektriska AB ........ 4,816 AB Hedemora Verkstäder .......... 11,580 AB Bruzaholms Bruk ................ 2,972 AB Lidköpings W'ärmelednings—Ind.. . 11,339 AB Götaverken .................... 2,578

Norrahammars bruk har numera överlåtit sin rörelse för tillverkning av radiatorer till AGA-koncernen. Tillsammans med F. Eck's Fabriker ha medlemmarna i Radiatorkonventionen omkring 85 % av tillverkningen av

• Sida 166
•  Original

radiatorer. Utanför konventionen finnas fr. o. m. år 1950 9 fristående före- tag, av vilka de flesta tillkommit under perioden 1935—1939. Under 1930- talet tillkommo inte mindre än 13 nya tillverkare, därav 5 i början och 8 i mitten och slutet av perioden. Härtill kommer, att de äldre konventions- företagen avsevärt utbyggde sin kapacitet. Mot slutet av 30-talet utveck— lades en intensiv priskonkurrens, som ledde till betydande prissänkningar, trots att bostadsproduktionen under 1939 nådde en storlek som — i varje fall om man räknar efter antalet lägenheter * _ sedermera aldrig uppnåtts. Denna företeelse står sannolikt i samband med den snabba utbyggnaden, som kan ha vållat en viss överkapacitet. Emellertid ha två av de företag, som under 30-talet upptagit tillverkning av radiatorer sedermera nedlagt denna tillverkning. Å andra sidan har efter kriget två nya företag upp- tagit tillverkning av radiatorer. Dessutom ha omfattande rationaliseringar förekommit, särskilt för att motverka effekten av lönestegringar och arbets- kraftsbrist. För närvarande företer radiatortillverkningen en viss efter— släpning i förhållande till behovet, men detta beror väsentligen på brist på arbetskraft.

Alla nuvarande outsiders äro småföretag, vilka befinna sig i ett relativt svagt konkurrensläge i förhållande till konventionen. Den nystartade radia- tortillverkningen vid Sunds Bruk, som äges av Cellulosabolaget, kan möj- ligen få större betydelse för radiatormarknaden, särskilt inom Norrland.

Konventionsavtalet. Enligt det ursprungliga avtalet förbundo sig med- lemmarna att vid försäljning av radiatorer inom Sverige till annan än medlem icke tillämpa lägre priser eller andra försäljningsvillkor, än som fastställts av konventionen. Även i detta fall voro prisbindningarna såväl horisontella som vertikala. I prisavtalet ingick även en överenskommelse om prisdifferentiering. Kunderna indelades i klasser, vilka åtnjöto olika stora rabatter å de bruttopriser, som fastställts av konventionen. Från början träffades därutöver avtal om kvotering av parternas leveranser. Kvoterna utformades som procenttal av en väntad, total tillverkning. Med- lem, som under året hade överskridit sin kvot, d. v. 5. den genom överens- kommelsen bestämda andelen av den gemensamma produktionen, flClx be— tala överleveransavgift. Dessa avgifter fördelades mellan de medlemmar, som icke kommit upp till den omsättning, vartill de varit berättigade enligt överenskommelsen. Kontroll av medlemmarnas prissättning och av deras uppgifter rörande leveranskvantiteter m. m. utövades av konventionens om— budsman, vilken ägde att avgöra om överträdelse av konventionens bestäm- melser skett och förplikta den skyldige att utgiva skadestånd. Medlem var skyldig att för ombudsmannen på anfordran framlägga sina böcker, teve- ranskontrakt och korrespondens, som rörde offerter, försäljning och eve- rans av avtalsbundna artiklar.

Konventionens nybildande år 1934 medförde viss utbyggnad av ;am— arbetet. Det nya avtalet innehöll liksom det tidigare bestämmelser rörinde

• Sida 167
•  Original

167 enhetlig pris— och rabattsättning, bonusvillkor, kundklassindelning och leve- ranskvotering. För att stärka sammanhållningen och avsätta medel att an— vändas mot eventuellt uppstäende outsiderskonkurrens stiftades en fond. kallad »Gemensamma Fonden», till vilken medlemmarna skulle inbetala ett belopp varierande efter vars och ens leveranskvantitet under året. Som garanti för fullgörande av sina förbindelser enligt avtalet skulle varje med- lem avlämnal en revers om 20 000 kronor till konventionen. Andra åtgärder, som syftade till att åstadkomma starkare sammanhållning, var val av sty- relse för handhavande av konventionens löpande angelägenheter samt en tro- och hederförklariug av samtliga medlemmar att noga iakttaga av- talets bestämmelser.

Efter år 1946 ha bestämmelserna om grundrabatten ändrats på samma sätt som inom Pannkonventionen. Sålunda skall medlem äga rätt att själv bestämma den grundrabatt, han önskar tillämpa vid försäljning av radia— torer. Grundrabatten, som skall vara gemensam för samtliga kunder inom landet, må av medlem ändras 14 dagar efter det anmälan därom med an— givande av den nya grundrabatten gjorts till konventionens ombudsman. Fr. o. m. 1 januari 1947 utgå inga överleveransavgifter och underleverans— ersättningar och medlemmarnas garantireverser å 20000 kronor ha åter- lämnats. Det är vidare ej längre ett villkor för erhållande av bonus, att köpare gör sina uttag av radiatorer uteslutande från konventionsverken. Medlemmarnas uppgiftsskyldighet till konventionen rörande sina leve- ranser kvarstå emellertid, även 0111 avgift icke längre skall erläggas vid överskridande av kvot. De för medlemmarna fastställda kvoterna ligga sedan krigsåren till grund för den statliga fördelningen av radiatorplåt till företagen. I samband med den betydande import av radiatorplåt, som ägt rum under 1950 har dock en friare fördelning ägt rum, i det att med- lemmarna beretts tillfälle att erhålla plåt enbart efter anmälan. Denna friare fördelningsform tillämpas även under 1951 och är avsedd att till- lämpas 1952. Alltsedan år 1943 är radiatorer under beslag på grund av rådande knapphet.

Avtal med utomstående fabrikanter. Radiatorkonventionen har vid några olika tillfällen träffat avtal med vissa företag, att de mot viss kontant er- sättning skulle avstå fråm all tillverkning av radiatorer och ej heller i övrigt intressera eller engagera sig i företag som bedriva radiatortillverkning. År 1936 träffades ett dylikt 10—årigt avtal med AB Svenska Järnvägsverkstä- derna. Ett analogt 15-årigt avtal slöts år 1938 med AB Motala Verkstad jämte AB Litala i likvidation (kart.reg. nr 258). Efter Rosengrens Kassa- skåpsfabrikers utträde ur konventionen ingicks år 1946 ett liknande avtal mellan företaget och konventionen för en tidrymd av 35 år (kart.reg. nr 257). Efter förvärvet av F. Eck's Fabriker AB, som tidigare hade träffat viss överenskommelse med Gustavsbergs Fabrikers Intressenter (ägt av KF), ingicks år 1944 ett avtal (kart.reg. nr 41), mellan Radiatorkonventionen

• Sida 168
•  Original

och Gustavsbergsbolaget. Enligt avtalet, som upphörde med utgången av år 1948, erhöll Gustavsbergsbolaget rätt att köpa Ecks hela tillverkning av radiatorer. I den mån Ecks leveranser icke skulle bli tillräckliga för Gustavs- bergs behov, ägde Gustavsbergsbolaget rätt att täcka sitt överskjutande be- hov från annat konventionsföretag. Vid försäljningen av radiatorer skulle Gustavsbergsbolaget tillämpa konventionens bruttopriser samt rabatt— och bonusbestämmelser. Gustavsbergsbolagets provision skulle utgöra 5 % å nettofakturabelopp-et. Gustavsbergsbolaget å sin sida förband sig att under avtalstiden icke uppföra fabrik för framställning av radiatorer eller ekono- miskt intressera sig i redan existerande radiatorfabriker.

Konventionens marknadsordning. Nästan hela konventionens tillverkning försäljes genom förmedling av grossister, vilka stå delcredere. För att kunna kontrollera att de av konventionen fastställda försäljningsvillkoren respek— teras, ha särskilda regler för samarbetet med grossisterna funnits. Varje grossist, som antagits av medlem, och godkänts av konventionen, har enligt en intill utgången av 1950 tillämpad ordning fått avge en garantiförbindelse att hålla konventionens priser och övriga försäljningsvillkor, att endast handla med radiatorer, som tillverkats av konventionens medlemmar, samt att i kontrollsyfte uppvisa för konventionens ombudsman handelsböcker, fakturor. verifikationer och övriga handlingar, som kunna tjäna till upp— lysning om avtalsbrott begåtts eller ej. I händelse av överträdelse av konven- tionsbestämmelserna var grossisten skyldig att till konventionen utgiva vite om högst 5 000 kronor för varje överträdelse och ett belopp motsvarande den bruttovinst, som i det påtalade fallet förvärvats. Från 1951 ha dessa förbin- delser återställts till representanterna och nya representanter skola icke längre underteckna sådana förbindelser.

Konventionen har därutöver fastställt särskilda ordningsregler för han- deln med radiatorer. För att få kontroll över grossisternas försäljningar har stadgats, att om grossist önskar göra inköp av radiatorer utan samman— hang med upptagen order från kund, skall han icke få tillämpa annat pris än det som gäller för kundklassen med de ogynnsammaste prisvillkoren. Grossist skall omedelbart efter mottagen order göra motsvarande beställning hos respektive konventionsverk. Nederlag eller konsignationslager hos gros— sist få icke anordnas utan att vederbörande medlem har vägande skäl där- till samt erhållit godkännande av konventionens styrelse. Dylik anordning får icke medföra någon vinst för grossisten. Radiatorer levereras av fabri- kanten direkt till entreprenörer och övriga kunder och fabrikanterna svara för frakt och lossningskostnaderna till kundens närmaste järnvägs- eller ångbåtsstation vid sändningar överstigande 40 kg. Härigenom anser sig konventionen lättare kunna kontrollera, att den av konventionen upplagda planen för försäljningen följes, än om grossisterna hanterade godset. Kon- ventionen har dessutom beslutat, att medlem —— samtidigt som radiatorerna levereras och grossisten tillställes fakturan »— skall översända en avis

• Sida 169
•  Original

om leveranskvantitet och pris till grossistens kund. Konventionen har lik— som Svenska rörgrossistl'öreningen uttalat, att ett villkor för dess god- kännande av grossisträttigheten för det av entreprenörer ägda AB Sanitet är, att antalet delägare i detta företag ej utökas.

Konventionens största kunder äro rörledningsentreprenörerna, vilka så- som ovan anförts äro organiserade i två förbund, Rörledningsfirmornas riksorganisation (RR) och Rörledningsentreprenörernas landsortsförhund (RL). Med RR hade Radiatorkonventionen träffat avtal vissa år under 1930— talet. Distributionen av radiatorer under de två senaste decennierna kan sägas grunda sig på dessa avtal, som innehöllo bestämmelser om rabatter, bonus samt kundklassindelning. Ifrågavarande bestämmelser ha med vissa ändringar vidmakthållits även efter det avtalet med RR fr. o. m. är 1937 upphört att gälla. I avtalet tillförsäkrades RR-medlemmarna en förmåns- ställning i rabatt- och bonushänseende mot att RR å sin sida garanterade, att dess medlemmar skulle inköpa sitt behov av radiatorer uteslutande av konventionens medlemmar samt hålla avtalade priser oc—h övriga försälj- ningsvillkor.

Radiatorkonventionen har även fastställt vissa ordningsregler för entre- prenörernas försäljning av radiatorer till byggmästarna. Entreprenörer äga sålunda ej försälja av dem inköpta radiatorer annat än i samband med installation och få sålunda ej yrkesmässigt bedriva handel med detta varu— slag. Nederlag eller konsignationslager hos installatör få icke anordnas.

Radiatorkonventionen har tidigare deltagit i nyetableringskontrollen inom rörbranschen (se kapitel 6).

Järnhandlarna äro såsom avnämare av radiatorer av mindre betydelse. De sälja radiatorer till mindre entreprenörer och reparatörer samt bedriva i vissa fall även installationsverksamhet i konkurrens med entreprenörerna. Enligt konventionens beslut äger järnhandlare åtnjuta installatörförmåner för radiatorer, som han själv använder vid sina installationer samt järn- handlarrabatt för radiatormaterid, som han vidareförsäljer.

Konventionen har vidare fastställt detaljerade regler rörande betalnings- sätt, leveranser, ordertid, offereriug och fakturering m. m. Dessa bestäm- melser vända sig dels mot vissa illojala konkurrensmetoder, dels synas de ha till syfte att förhindra uppkomsten av indirekta prisreduceringar.

Kundlclassindelning Och prisdifferentiering. I prishänseende har kon- ventionen indelat sina kunder i tre grupper. Till grupp I hänföras med— lemmar av RR och vissa större installatörer utanför RR samt byggnads- styrelsen. Grupp II omfattar övriga entreprenörer,1 järnhandlare anslutna till Sveriges järnhandlareförbund, statliga och kommunala verk och ett 20-tal större industriföretag, som i allmänhet utföra installationer för eget

1 Enligt ett av konventionen fattat principbeslut skola vissa större entreprenörer överföras till grupp I.

• Sida 170
•  Original

behov. Övriga köpare tillhöra grupp III. Å de av konventionen fastställda bruttopriserna åtnjuta dessa kundgrupper följande rabatter:

Grupp [: grundrabatt om 37,5 % + 10 % tilläggsrabatt Grupp 11: grundra'batt om 37,5 % + 8 % tilläggsrabatt Grupp III: 22,5 %.

Järnhandlare, ej anslutna till Sveriges järnhandlareförbund, och lant- handlare omfattas icke av klassindelningen men åtnjuta grundrabatt.

Köpare tillhörande grupperna I och II erhålla med undantag för statliga och kommunala verk jämväl bonus, fr. o. m. den 1 juni 1948 varierande mellan 4 och 6 % vid uttag om minst 500 respektive 3 000 in”—'. Prissättningen på radiatorer sker sålunda genom en kombination av variabla grundrabat— ter och mer konstanta bruttopriser, tilläggsrabatter och bonusvillkor. All- mänt kan sägas, att marknadssituationens skiftningar återspeglas i grund— rabatt-ernas förändring. Även bruttopriser, tillåggsrabatter och bonusvill— kor ha ändrats vid vissa tillfällen. Sålunda är Rst förmånsställning mindre framträdande nu än tidigare. Utöver ovanstående villkor har sedan år 1949 utgått kristillägg. Med anledning av plåtbristen inom landet har dyrare utländsk radiatorplåt börjat importeras, varför priskontrollnämnden med- givit ett visst imporltillägg från 1 januari 1950. Ersättningen till grossis- terna för kundförmedling och delcredereansvar utgår i form av grossist- provision, som för närvarande uppgå till 7 % oberoende av köparens kund- klass. Provisionen beräknas å fakturans netto, sedan avdrag gjorts för grund- och tilläggsrabatt men utan att bonus frånräknats.

Radiatorkonventionens försäljning är koncentrerad till ovannämnda kund— grupp I och II. Försäljningen till övriga kunder (grupp lll) uppgår till endast någon procent av konventionens totala leverans av radiatorer. I all- mänhet faller något mer än hälften av konventionens försäljning på köpare inom kundgrupp I och resten på kundgrupp Il. Entreprenörerna utgöra kon— ventionens ojämförligt största avnämare inom de båda grupperna.

De sakkunnigas uttalanden

Det allmänna intrycket av de här anförda uppgifterna är, att inom värme- och sanitetsbranschen förefunnits ett rikt förgrenat komplex av avtal och andra bestämmelser, vilka berört olika viktiga varor och alla led av till- verkning och distribution; även importhandeln har i vissa fall varit under- kastad dylika privata regleringar. De olika delarna i systemet syna-s ha gripit in i varandra på sådant sätt, att konkurrensen varit synnerligen be- gränsad.

På vissa områden har dock genom tekniska strukturförändringar och kooperativa insats—er skapats förutsättningar för en skärpt konkurrens. I flera viktiga fall har desutom, under intrycket av den kritik som väckts sedan förhållandena belysts genom den offentliga kartellregistreringen, en

• Sida 171
•  Original

uppluckring i avtalsbeståndet kommit till stånd. Det är dock ännu för tidigt att med säker—het bedöma den faktiska omfattningen och betydelsen på längre sikt av denna upplag-kring. Den specialundersökning, som nu utföres under samarbete mellan 1947 års byggnadsmaterialutredning och monopolutredningshyrån, torde i detta som i andra avseenden komma att ge mera ingående uppgifter, än som här kunna framläggas. I åtskilliga fall äro emellertid tidigare gällande avtal fortfarande i kraft. i varje fall vad gäller mera centrala bestämmelser. De nuvarande strukturförhållandena inom bransehen torde i hög grad ha bestämts av de konkurrensbegräns- ningar, som förekommit och förekomma på detta område.

Särskilt genomgripande har uppluckringen av avtalsbeståndet varit inom rörgrosshandcln. Mot (le avtal, som till 1948 funnits på detta område, kunna allvarliga erinringar riktas. Sålunda synes olämpligt, att grossist- organisationer genom (")verenslmmmelser med vissa kundgrupper förbundit dessa att icke organisera egen tillverkning, egna inköpsorganisationer eller utöka medlemsantalet i en befintlig egen inköpsorganisation. De dubbel— sidiga exklusivavtal, som träffats med in- och utländska tillverkare, synas även ha varit ägnade att väcka betänkligheter. Det centrala i detta avtals- komplex var emellertid den såväl horisontella som vertikala prisbindningen, mot vilken synes kunna riktas en kritik liknande den som tidigare anförts på tal om Gjutericonventionen. -

Som här framgått, förekomma emellertid fortfarande inom rörbranschen vissa avtal med utländska tillverkare, som dels binda dessa vid av svensk tillverkare angiva priser —— vilka dock i nuvarande läge äro lägre än världs- marknadspriser-na _ och dels (åtminstone hittills) gett vissa organiserade grossister exklusivrätt att importera av samma utländska tillverkare produ- cerade Yaror. Dylika avtal äro enligt de sakkunnigas uppfattning prin- cipiellt olämpliga. Frågan om skydd mot priskonlulrrens, som kan vållas av utländska producenter, bör enligt de sakkunnigas uppfattning avgöras av statsmakterna. Det bör i allmänhet icke förekomma sådant skydd, som till- kommit utan statsmakternas godkännande' Denna princip är desto vik- tigare, eftersom varuutbytet oeh arbetsfördelningen mellan länderna ändå sedan lång tid varit underkastade allvarliga begränsningar, vilka hämmat effektiviteten i näringslivet. De privata begränsningar, som dessutom före— komma inom flera branscher, äro så mycket mer olämpliga, eftersom de _ trots den offentliga kartel[registreringen under senare ar —— bruka undan— draga sig den allmänna uppmärksamheten och i alla händelser icke obser- verats i den utsträckning de förtjäna.

Det är icke heller önskvärt, att importhandeln genom avtal med utländska karteller reserveras för medlemmar av viss grossistorganisation. Mot det förhållandet, att enskilda utländska leverantörer ofta endast sälja genom vissa svenska återförsäljare. kan däremot ingen generell kritik riktas. !

1 Beträffande den närmare innebörden av denna regel se sid. 238.

• Sida 172
•  Original

många fall är ett sådant förhållande tvärtom naturligt och riktigt. Ut- ländska leverantörer kunna själva önska begränsa sin l'örsäljningsapparat, t. ex. för att få återförsäljare, som intressera sig för deras produkter, eller som hålla en viss standard t. ex. i fråga om lagerhållning och annan service. T. 0. ni. när det finns skäl att rikta kritik mot en sådan av utländska leveran- törer företagen begränsning # t. ex. om leverantören endast vill sälja till sådana svenska återförsäljare, som förbinda sig att icke underskrida av honom själv fastställa bruttopriser, eller då utländska leverantörer sam- verka genom karteller — kan det stundom vara svårt att göra något åt saken från svensk sida. Emellertid bör inte förbises, att begränsningen kan ha tillkommit eller bevarats icke därför att de utländska leverantörerna önskat det, utan därför att vissa svenska organisationer av återförsäljare varit tillräckligt dominerande för att framtvinga den. I sådana fall torde det ofta vara inte bara lämpligt utan även möjligt att åstadkomma en ändring. I regel företrädes f. ö. den utländska parten av representant eller dotterbolag i Sverige, varemot eventuellt erforderliga åtgärder i form av förhandling eller eljest (jfr kap. 8) torde kunna riktas. Det synes under alla förhållanden önskvärt, att det icke förekommer exklusivavtal av den typ, som existerat —— och enligt uppgift från den utländske parten fort- farande existerar _ mellan organiserade svenska rörgrossister och den förutnämnda internationella rörkartellen IMATUFIA.

Av den beskrivning av vissa ännu existerande lokala rörinstallations- karieller, som förut lämnats, torde omedelbart framgå, att sådana samman- slutningar icke kunna anses vara ur allmän synpunkt lämpliga. Som när- mare beskrives i kapitel 6, förstärkas sådana lokala karteller av inom branschen förekommande nyetableringskontroll.

Pannkonventionen och därtill anknutna avtal ha inneburit en reglering i mycket liknande den som fungerat i anslutning till Gjutericonventionen. Rörledningsfirmornas riksförbund (RR) har intagit ungefär samma ställ- ning till pannkonventionen som järnhandlareförbundet till Gjutericonven— tionen. Medlem i RR har sålunda åtnjutit förmånsrabatt och RR har i en numera upphävd överenskommelse utlovat, att medlem i organisationen >>i görligaste mån skulle inköpa hela sitt behov av i avtalet avsedda värmeled— ningsartiklar från Konventionens medlemmar». Dock meddelade parterna vid registreringen av detta avtal 1947, att ifrågavarande bestämmelse icke utgjorde hinder för RR-medlem att köpa även från icke-medlemmar av konventionen. Emellertid hade det av vissa större rörledningsfirmor ägda AB Sanitet enligt en numera undanröjd överenskommelse förpliktigat sina aktieägare och medlemmar i Sanitetstekniska inköpsföreningen att nte— slutande ta sina konventionsvaror från medlemmar i konventionen. De bonifikationsförmäner, som utgå till installatörer, äro fortfarande så ut— formade, att de uppmuntra till köptrohet mot konventionen.

• Sida 173
•  Original

Det är tacknämligt, att detta regleringssystem, på sätt som förut beskri— vits, numera blivit väsentligt uppluckrat, i varje fall så långt man kan döma av nu gällande bestämmelser. Bl. a. är det sålunda ej längre med- lemskap i RR, som skall avgöra, i vad mån förmånsrabatt till installatör skall utgå. I princip är den föreslagna nya ordningen, som utgår från instal— latörernas dokumenterade kompetens och lägger avgörandet helt i konven- tionens händer, mera tillfredsställande. Sedan erfarenheter om dess prak— tiska utformning vunnits, torde dock även detta system böra underkastas närmare granskning. Vad prissättningen beträffar, är att märka, att enligt vad konventionen uppger något bruttoprissystem icke tillämpas. Installa- törer och andra återförsäljare kunna enligt denna uppgift sålunda, utan att saken på något sätt beivras av konventionen eller dess medlemmar, ge sina kunder del av den marginal, som leverantören låter dem få. I fråga om nettoprisbindningen har en viss uppmjukning kommit till stånd. Grund- rabatten får nämligen numera fastställas av varje leverantör självständigt, under förutsättning att varje ändring anmäles till konventionen senast två veckor före ikraftträdandet, varvid konventionen ofördröjligen skall vidare— befordra meddelandet till övriga medlemmar. Att märka är emellertid, att — så länge denna rätt till ändring av rabatter ej användes både rabatter och nettopriser i verkligheten äro bundna. Avtalet synes sålunda i praktiken medföra en bindning av de faktiska nettopriserna —— dock med rätt för varje medlem av kartellen att med två veckors varsel säga upp prissam- arbetet. Även. vid en ändring av grundrabatter äro relationerna mellan priserna för olika konventionsvaror bundna. Skulle en tillverkare genom rationalisering lyckas sänka kostnaderna för någon viss vara, kan han inte genom en sådan ordning justera priset på denna vara nedåt utan att sam- tidigt sänka även övriga priser. Dock är en ordning av denna karaktär givetvis till sin konstruktion mindre hård än en överenskommelse, som medger rätt till uppsägning endast t. ex. en gång om året. Under en köpar- marknad kan en dylik mildare konstruktion öka de svårigheter att vid- makthålla prisbindningarna, som inte sällan kunna göra sig gällande i ett sådant läge. Under förutsättning av god sammanhållning inom kartellen kan likväl även en dylik prisbindning i praktiken vara effektiv. Om med— lemmarna allmänt vilja ha prissamverkan, blir det också prissamverkan, även om avtalet är mera löst formulerat. Saknas en sådan vilja, kan det knappast bli något fast prissamarbete, även om avtalet innehåller aldrig så bestämda och rigorösa föreskrifter. I detta som i andra fall är det så— lunda i första hand den praktiska tillämpningen, som avgör, i vad mån någon mera verksam priskonkurrens kan komma till stånd.

Radiatorkonventionen har flera drag gemensamma med vissa tidigare be- rörda konventioner. Den tidigare tillämpade kvoteringsordning-en synes icke formellt vara hävd, låt vara att man slopat bestämmelserna om överleve- ransavgifler. En sådan kvoteringsordning synes vara ägnad att inge be—

• Sida 174
•  Original

tänkligheter. Före 1950 användes kvoteringsordningen i samförstånd med den statliga regleringsmyndigheten för fördelning av radiatorplåt. Det hade varit önskvärt, om denna offentliga reglering kunnat verkställas på annat sätt än genom tillämpning av en stel kartellkvotering. Som här framgått, har emellertid kvoteringen sedan 1950 åtminstone tills vidare upphört att användas.

Tidigare var kvoteringen sannolikt ett uttryck för en fruktan för över- produktion. Av det föregående har framgått, hurusom under 1930—talet förekom en avsevärd kapacitetsutvidgning inom anslutna företag och sam— tidigt en betydande nyetablering inom branschen. Denna expansion får ses mot bakgrunden av den starka ökning i ny- och ombyggnadsarbetet på bostadsmarknaden, som utmärkte större delen av 30—talet. Särskilt i början av 30-talet men även under dess senare del voro flera mekaniska verkstäder undersysselsatta. Eftersom tillverkning av radiatorer kan upptagas utan några betydande kapitalinsatser, är det naturligt, att en del av dessa verk- städer började ägna sig åt denna produktion, som sålunda var föremål för en stigande efterfrågan. Det förefaller emellertid sannolikt, att konventio- nen genom sin prisreglering kan ha ytterligare bidragit till att uppmuntra andra företag till att upptaga radiatortillverkning. Efterhand synes kon- kurrensen från dessa outsiders ha blivit kännbar, och mot slutet av 530-talet uppges prisläget ha varit pressat, trots att bostadsproduktionen just då fick en omfattning, som sedermera knappast fullt återuppnåtts — i varje fall inte om man räknar efter antalet nytillkomna lägenheter.

Av intresse i sammanhanget äro också de avtal, varigenom vissa företag förbundit sig att nedlägga tillverkning av radiatorer och för detta erhållit ersättning av Radiatorkonventionen. Dessa avtal te sig som uttryck för en strävan att begränsa konkurrensen. De av dessa avtal, som slötos på 30- talet, kunna eventuellt ha motiverats av att vid denna tid framträdde viss överkapacitet inom branschen. Men som nyss antyddes, är det i så fall anledning att ställa frågan, om inte en dylik svårighet skulle ha varit mindre framträdande, därest det icke förekommit någon reglering av pri- serna. När Rosengrens Kassaskäpsfabrik utträdde ur konventionen och företaget därefter är 1946 mot ett vederlag av 350 000 kr. utfäste sig att icke driva tillverkning eller försäljning av radiatorer, visade den totala radiatortillverkningen inom landet eftersläpning i förhållande till behovet., Detta berodde dock på bristande tillgång på radiatorplåt. För närvarande är det i första hand 'bristen på arbetskraft, som förklarar svårigheterna att få produktionen att täcka behovet. Eftersom det funnits och alltjämt torde finnas en viss teknisk produktionskapacitet, som av dylika skäl icke kunnat fullt utnyttjas, är det tveksamt om nedläggningen av radiatortillverkningen vid Rosengrens haft någon betydelse för den nuvarande knapphetssituatio- nen på radiatormarknaden. Likväl ter det sig i viss mån betänkligt, när en

• Sida 175
•  Original

privat reglering av denna karaktär även inbegriper sådana åtgärder avsedda att hålla tillbaka konkurrerande produktion.

Reglerna för prissättningen ha nyligen ändrats på samma sätt som inom Pannkonventionen. De sakkunniga hänvisa till vad som nyss anförts om denna ändring.

Beträffande Radiatorkonventionen håller monopolutrcdningsbyrån på att färdigställa en specialundersökning, som inom kort kommer att publiceras. En mera definitiv värdering torde därför böra anstå tills dess detta nya material framlagts.

ringar. På sätt som här beskrivits, blev denna reglering —— ehuru med vissa ändringar — konserverad genom att statliga regleringsmyndigheter enga—

gerade sig i densamma. Genom detta statliga ingrepp genomfördes dess-

• Sida 183
•  Original

utom kvotering av importen. Det är med hänsyn till vad som förekommit på andra områden för övrigt knappast förvånande att så skett. Som be- kant har nämligen den statliga regleringen av en på grund av krigs- och krisförhållanden begränsad import i flera fall lett till bildande av offentligt auktoriserade importföreningar även där inga importkarteller tidigare fun— nits. Även sådana nya importföreningar ha i många fall tillämpat stela kvoteringssystem, vilka måste ha hämmat effektivitetskonkurrensen. Denna politik förklaras av att man från de statliga myndigheternas sida önskat intaga en neutral ställning till de olika företagen och såvitt möjligt velat undvika att genom offentliga ingrepp företaga några nämnvärda föränd- ringar i fråga om fördelningen av försäljningen dem emellan. För att få en >>objektiv>> utgångspunkt har man då i flera fall, ehuru inte sällan med olika modifikationer, låst kvoterna vid den fördelning av försäljningen, som rådde under något eller några vissa förkrigsår — sedermera ofta efter förhållandena under något visst efterkrigsår.

Det bör uppmärksammas, att det tekniskt sett ofta kan vara svårt att vid begränsning av importen få till stånd en effektiv konkurrens inom importhandeln; det grundläggande konkurrenshinder som själva import- begränsningen utgör, och som leder till att varje importör får köpa mindre än han skulle önska och har utomordentligt lätt att sälja det som han får importera, finns ju under alla förhållanden kvar så länge importregleringen består.

Numera är importen fri. Någon privat kvotering förekommer inte heller. Skulle den fortsatta utvecklingen, vid en försämring av varutillgången på världsmarknaden, leda till att importen ånyo måste begränsas och regle— ras, synes det emellertid i detta såväl som i andra fall i hög grad önskvärt, att fördelningen mellan olika importörer verkställes enligt grunder, som i minsta möjliga mån hämma effektivitetskonkurrensen dem emellan. Som villkor för erhållande av importlicens synes vidare böra gälla, att veder- börande företag icke medverka i sådana privata konkurrensbegränsande regleringar, som kunna förväntas medföra olämpliga verkningar. I all syn— nerhet gäller detta, om de privata konkurrensbegränsningarna kunna be- faras få ökad effekt just på grund av den offentliga importregleringen.

Vad gäller importen från Belgien och Luxemburg, vilka länder svara för de största leveranserna av här ifrågavarande varor, har den bestämmelse, varigenom företag tillhörande valsjärnsföreningen tillförsäkrats exklusiv rätt att importera från ifrågavarande utländska verk, ersatts av ett åtagande från de belgisk—luxemburgska organisationernas sida att svara för att deras >>vanliga» kunder bli försörjda. Det har också av parterna meddelats, att importen icke längre är förbehållen medlemmar av valsjärnsgruppen, och att även utomstående företag sålunda fritt få köpa från de belgisk-luxem— burgska verken. Det finns dock exempel på att en vederhäftig större kund ännu under 1951 icke fått köpa från ifrågavarande verk. Dessa ha därvid

• Sida 184
•  Original

förklarat, att knapphetsläget tyvärr gjorde leverans omöjlig. I nuvarande situation synes sålunda hävandet av exklusivbestämmelsen åtminstone icke ha fått den allmängiltiga betydelse, som skulle vara önskvärd.

5. Non-ferrometallindustrien

Den svenska tillverkningen av halv- och helfabrikat av andra oädla me- taller än järn, nedan kallade non-ferrometaller, är av betydande omfatt- ning. Den sammanlagda produktionen av plåt, rör, stänger och träd av dessa metaller uppgick sålunda år 1947 till 99000 ton med ett saluvärde av 183 milj. kronor. Den övervägande delen av produktionen förbrukas inom landet. Vid sidan av den svenska tillverkningen förekommer en viss import. År 1947 infördes till riket av nyssnämnda varor 24 000 ton. Senare har importen emellertid minskat och uppgick 1949 till endast 11000 ton.

Sedan Finspongs Metallverks AB är 1942 övertagits av AB Svenska Metall- verken, har detta företag intagit en dominerande ställning inom branschen. Tidigare fanns en kvot— och prisöverenskommelse mellan de två bolagen. Värdet av Metallverkens försäljning av metallprodukter uppgick år 1947 till 157 milj. och 1948 till 178 milj. kronor. Företaget var tidigare efter

• Sida 198
•  Original

sammanslagningen med Finspongs Metallverk ensamtillverkare av plåt och rör av andra oädla metaller än järn samt av aluminiumfolier. Tillverk- ningen av dessa produkter hade år 1947 ett saluvärde av 72 milj. kronor. Under senare år har emellertid framställning av plåt och rör samt stång- material av koppar och mässing upptagits även av AB Nyby Metallverk och AB Södertälje Metallförädling, vilkas produktion dock är av förhål- landevis liten omfattning.

Aluminium har efter hand blivit en allt viktigare metall inom non-ferro- metallbranschen. Inom landet finns endast en tillverkare av råaluminium, nämligen AB Svenska Aluminiumkompaniet med dotterföretaget Svenska Aloxidverken AB. Den svenska tillverkningen, som år 1947 var 3500 ton, täcker dock ej på långt när förbrukningen. Importen uppgick år 1947 till 10 000 ton och 1949 till 13 500 ton. I avsikt att mer än fördubbla tillverk- ningen inom landet har Svenska Metallverken i enlighet med en av de svenska statsmakterna uttalad önskan är 1949 förvärvat ungefär halva aktiekapitelet i Svenska Aluminiumkompaniet. Genom transaktionen in- träder även ett närmare samarbete mellan Svenska Metallverken och Alu- minium Limited i Canada, som är ett av de ledande företagen inom alu- miniumindustrien, och som tidigare ägde hela aktiekapitalet i Svenska Aluminiumkompaniet. Enligt en uttrycklig bestämmelse i avtalet innebär samarbetet ej någon begränsning i de tre företagens rätt att fritt köpa, sälja och tillverka aluminium.

Beträffande några viktiga kopparprodukter, tråd och blank lina, för vilka tillverkningen år 1947 motsvarade ett saluvärde av 66 milj. kronor, var försäljningen till helt nyligen genom avtal uppdelad mellan landets två stora tillverkare, nämligen Metallverken och Svenska Elektromekaniska Industri AB (Elektromekano), som ingår i ASEA-koncernen (kart.reg. nr 324).

Förutom sistnämnda avtal ha i kartellregistret införts åtta avtal inom denna bransch. I samtliga deltager Svenska Metallverken. Några av överens- kommelserna avse uteslutande gemensam prissättning. Detta är fallet med ett internationellt avtal (kart.reg. nr 322) och ett avtal mellan svenska till— verkare och grossister, som sammanslutit sig i föreningen Metallsektionen (kart.reg. nr 323). Även de övriga avtalen innehålla bestämmelser om pris- sättning, men dessutom förpliktelser av exklusiv natur. Detta gäller om Metallverkens avtal med fyra grossister om vissa kopparprodukter (kart.reg. nr 325 och 326) samt om de avtal om s. k. rörmokarrör, som tidigare gällt mellan Metallverken och ett antal rörgrossister (kart.reg. nr 327—330).

a) Det internationella avtalet (kart.reg. nr 322). Ett samarbete mellan europeiska metallverk inleddes redan kort efter andra världskrigets slut, enligt uppgift närmast såsom en följd av dumpingpolitik från västtyska verk, som lågo inne med stora metallkvantiteter. Det nuvarande avtalet, som utgör fortsättning på detta samarbete, ingicks den 17 oktober 1946 och

• Sida 199
•  Original

gäller tills vidare. Det omfattar produkter av koppar, mässing, zink, nickel m. fl. tunga non-ferrometaller. I avtalet deltaga förutom Svenska Metall- verken tre belgiska företag, en fransk sammanslutning, i vilken bl. a. ingår ca 50 företag i denna bransch, en sammanslutning av brittiska industri- företag, representerande ca 85 procent av produktionen av non-ferrometal- ler i Storbritannien, två brittiska exportorganisationer, som tillsammans ombesörja praktiskt taget hela den brittiska exporten av avtalsvaror, samt en sammanslutning av tre schweiziska företag.

Enligt avtalet skola parterna eftersträva hög och jämn sysselsättning och tillfredsställande levnadsstandard för alla inom non-ferrometallindu- strien sysselsatta samt tillförsäkra denna industri obehindradtillgång på lika villkor till världshandeln med non-ferrometaller. Såsom gemensamt organ för parterna finnes en internationell kommitté med en representant från vart och ett av partsländerna.

De centrala bestämmelserna i avtalet beröra prissättning. Sålunda ha kontrahenterna förbundit sig att icke till annan parts land exportera eller offerera för export avtalsvaror till lägre pris, än som gäller i detta land. Avtalet innehåller även ytterligare prisbestämmelser. Då dessa emellertid icke beröra den svenska marknaden, falla de utanför den svenska kartell— lagstiftningens tillämpningsomräde.

Varje part är skyldig att hålla kommitténs sekretariat underrättat om sitt hemmamarknadspris på alla non-ferrometallprodukter. Så snart ny uppgift härom inkommer till sekretariatet skall uppgiften omedelbart vidarebefordras till övriga parter.

b) Metallsektionen (kart.reg. nr 323). Denna förening, som bildades år 1909, utgör en sammanslutning av tillverkare och grossister inom metall- branschen. Vid årsskiftet 1949/50 hade föreningen 31 medlemmar, varav flertalet voro grossistföretag.

Följande varor omfattas av föreningens bestämmelser: aluminium, anti- mon, bly, fosforbrons, fosforkoppar, koppar, mässing, slaglod, zink, fosfor— tenn, nickel, koksbleckplåt samt produkter av metallerna, såsom rör, plåt och träd. Emellertid är försäljningen av vissa större kvantiteter, olika för olika varuslag, icke reglerad av Metallsektionen (men däremot för speciella produkter genom nedan återgivna avtal).

Föreningen fastställer dels grundpriser, dels vissa tilläggspriser. De sist- nämnda, som ha sammanförts i en s. k. överprislista, skola uttagas för dimensioner, kvaliteter m. ni., som avvika från standard. Till järnhand- lare skola föreningsmedlemmarna lämna rabatt på grundpriserna enligt en av föreningen fastställd rabattlista; intill den 23 maj 1951 gällde att sådan förmån utgick endast till järnhandlare, som voro medlemmar av järn- handlareförening ansluten till Sveriges järnhandlareförbund. Vid försälj- ning av kvantitet intill 25 kg till järnhandlare, rörgrossist, elgrossist eller Svenska elektricitetsverkets ekonomiska förening tillämpas ej minuthandels-

• Sida 200
•  Original

prislistan, utan de lägre priser som framgå av partihandelsprislistan; intill den 23 maj 1951 gällde att berörda förmån i stället gällde järnhandlare, ansluten till järnhandlareförbundet, rörgrossist tillhörande Svenska rör- grossistföreningen samt elgrossist tillhörande Elgrossisternas förening eller Elektriska engrossistföreningen. Den som bryter mot föreningens pris- eller övriga bestämmelser kan ådömas böter.

c) Grossistavtalen (kart.reg. nr 325 och 326). Dessa avtal mellan Svenska Metallverken och fyra större metallgrossistföretag (Söderberg & Haak AB, Lundberg & Kullberg AB, Larsson, Seaton & Co AB samt Axel H. Ågren AB) ingingos 1945 och ha föregåtts av liknande avtal. De nu gällande avtalen gälla för närvarande till utgången av 1951. Sker ej uppsägning förlängas de automatiskt.

De produkter, som beröras av avtalen äro kopparplåt (med undantag för s. k. fyrboxplåt), kopparstänger, massiv kopparstagbult samt kopparrör. Undantagna från avtalens bestämmelser äro emellertid de kvantiteter, som regleras av Metallsektionen, för närvarande kvantiteter under 2 500 kg.

De grundpriser och tilläggspriser, som fastställas av Metallsektionen, skola tillämpas av parterna. Genom avtalen tillförsäkras grossisterna viss rabatt på dessa priser.

Vid konkurrens från utomstående kan prisreduktion tillåtas under vissa omständigheter. Tillstånd till sådan reduktion skall sökas hos avtalens för- troendeman och över ansökningen skola Metallverken och en grossist —— vid oenighet mellan dessa ytterligare en grossist _ yttra sig.

Genom avtalen garanteras var och en av grossisterna en viss andel (till- sammans 690 ton) i den årliga försäljningen för inhemsk konsumtion av avtalsvarorna. Till grossist, som under året icke sålt den tilldelade kvanti- teten, lämnar Metallverken vid varje års slut gottgörelse. Före 1947 skulle även Metallverken ha viss ersättning för de kvantiteter, som grossisterna försålt utöver de i avtalet överenskomna.

I avtalen återfinnas även bestämmelser av exklusiv natur. Grossisterna ha nämligen förbundit sig att inköpa hela sitt behov av ifrågavarande kopparprodukter från Metallverken. Emellertid äga de importera mindre kvantiteter för att därigenom upprätthålla nödig kontakt med sina ut- ländska förbindelser och förhindra att dessa söka sig andra företrädare på den svenska marknaden.

Avtalen innehålla även skadeståndsbestämmelser.

d) Avtalen om rörmokarrör (kart.reg. nr 327—330). Dessa avtal an— gående handeln med kopparrör för värme- och sanitetsändamål, s. k. rör- mokarrör, träffades 1936 mellan Svenska Metallverken och Finspongs Metallverk, å ena, samt ett tiotal rörgrossister å andra sidan. I samband med avtalens införande i kartellregistret ha de uppsagts till omedelbart upphörande. Enligt uppgift från parterna ha avtalen emellertid på grund av krisförhållandena icke tillämpats under den tid kartellagstiftningen gällt.

• Sida 201
•  Original

Avtalen skulle tillämpas såväl för kvantiteter, som omfattades av Metall- sektionens bestämmelser (för närvarande mindre än 2500 kg), som för större kvantiteter.

De anslutna företagen skulle tillämpa Metallsektionens prisbestämmelser. varvid grossisterna erhöllo vissa rabatter. Vid konkurrens från utomstående kunde prisreduktion medgivas. För att komma i åtnjutande av nyssnämnda rabatter förbundo grossisterna sig att köpa kopparrör endast från Metall- verken.

e) Avtalet mellan Svenska Metallverken och Elektromekano1 (kart.reg. nr 324). I december 1949 upphörde det tjugutreåriga samarbetet på detta område mellan parterna —— samt Finspongs Metallverk intill dess detta företag anslöts till Svenska Metallverken _ i och med att då gällande avtal (ingånget 1945) upphävdes utan att ersättas av något nytt. Genom avtalet hade försäljningen av ett flertal kopparprodukter — tråd, skenor, band, lina, trolleytråd, telefonbronstråd, telefonbronslina _ uppdelats mellan de båda företagen på så sätt, att Elektromekano i huvudsak skulle vara en- samförsäljare till LME—koncernen samt äga deltaga i övriga leveranser inom Sverige med 15 procent av parternas totala försäljning. Parternas leveranseer till Asea och dess dotterbolag skulle dock icke medräknas vid kvoteringen. Elektromekano, vars kopparverk huvudsakligen är avsett för tillverkning av hård koppartråd och kopparvalstråd, skulle endast i undantagsfall åtaga sig leverans av andra metallprodukter.

I avtalet angavs, att kontrahenterna för att kunna rationalisera och planera tillverkningen av de för båda gemensamma kopparfabrikaten förbundo sig att vid avgivande av offerter och försäljning inom Sverige av avtalsvaror icke tillämpa för kunderna förmånligare leveransvillkor än som fastställts i eller med stöd av avtalet.

0

Vid prissättningen tillämpades olika system för a ena sidan kvantiteter om 10 000 kg och däröver samt å andra sidan mindre kvantiteter. För de sistnämnda skulle Metallsektionens grundpriser och tilläggspriser följas med möjlighet till prisreduktion vid konkurrens från utomstående. Gällde försäljningen däremot kvantiteter om minst 10 000 kg, skulle parterna vid varje tillfälle överlägga om pris- och betalningsvillkor. Därvid skulle av- göras, om ena parten skulle erhålla prisskydd eller båda skulle offerera lika pris. Vid oenighet gick partiet i fri konkurrens. Vid avgörande av frågan vem som i förekommande fall skulle tilldelas prisskydd, skulle hän-

1 Elektromekanos kopparverk i Hälsingborg har såsom en del av Elektromekano tidigare tillhört LME-koncernen för att därefter övergå till ASEA-koncernen. Till omkring 2/3 avsättes kopparverkets produktion på den öppna marknaden; större delen därav exporteras. Den återstå— ende tredjedelen levereras i främsta rummet till LME-koncernen, som enligt ett 20-årigt avtal, utlöpande med utgången av år 1952, fyller hela sitt behov genom inköp från detta företag. Leve- ranserna från kopparverket till ASEA-koncernen äro sålunda relativt obetydliga och fylla endast en liten del av koncernens hela behov. Enligt nyssnämnda avtal erhåller förre ägaren, LME- koncernen, andel av kopparverkets vinst. (Elbranschkommitténs betänkande, SOU 1950: 10, sid. 113.)

• Sida 202
•  Original

syn tagas till parternas kvotställning, till fraktförhållanden samt till den förtursrätt, som kunde tilkomma den med vilken kunden först inlett för- handlingar. »Illojalt uppträdande» straffades med böter.

De sakkunnigas uttalanden

Av den föregående redogörelsen framgår att den svenska marknaden på detta område nästan helt domineras av ett enda företag, Svenska Metall— verken. Endast då det gäller en viktigare produkt, koppartråd, är den svenska tillverkningen uppdelad på två större tillverkare, Svenska Metall- verken och Elektromekano.

Den dominerande ställning som Svenska Metallverken sålunda intager blir av naturliga skäl av så mycket större betydelse, som företaget sedan andra världskrigets slut är anknutet till en europeisk priskartell av be- tydande omfattning, vars deltagare ömsesidigt förbundit sig att respektera respektive länders hemmamarknadspriser. Från företagets sida har upp- lysts att kartellens medlemmar i sin prispolitik tvingas att taga hänsyn till konkurrens från utom kartellen stående europeiska företagare samt att kartellen bl. a. varit förutsättningen för ett fruktbärande tekniskt sam- arbete, vars resultat kommit det svenska företaget till del i betydande om- fattning.

Då de sakkunniga vid behandlingen av elbranschen i anslutning till ut- talanden av 1947 års elbranschkommitté funnit anledning att närmare be— handla frågan om internationella karteller hänvisas här endast till dessa uttalanden (se sid. 237 0. f.).

I fråga om den numera upphävda överenskommelsen mellan Svenska Metallverken och Elektromekano kunna de sakkunniga i allt väsentligt ansluta sig till vad elbranschkommittén yttrat därom, nämligen att — även om Elektromekano åtnjutit relativt stor handlingsfrihet i förhållande till ASEA:s centrala ledning _ det dock i princip måste anses mindre till— fredsställande, att ett större företag genom ett kartellavtal skulle ha möjlig- het att påverka de priser, som dess konkurrenter finge betala för en viktig råvara.

Metallsektionens bestämmelser innebära för metallernas del en brutto- prisbindning jämte rabattdifferentiering. Rabatterna voro intill helt nyligen i viss mån bestämda av återförsäljarens föreningstillhörighet. Såsom de sakkunniga i annat sammanhang tidigare framhållit finna de ett dylikt förhållande vara olämpligt.

I fråga om de 5. k. grossistavtalen har upplysts, att dessa avtal, som ur- sprungligen tillkommo i början av 1930-talet och i vilka på tillverkare— sidan fram till sammanslagningen år 1942 även deltog Finspongs Metall- verk, hade och ha till syfte att tillföra Metallverken en för deras försälj- ningsverksamhet lämplig försäljningsorganisation. Metallverken arbeta i främsta rummet med direkt försäljning till avnämare, men då den egna

• Sida 203
•  Original

organisationen ej kunde täcka hela fältet ansågs det lämpligt att knyta kontakt med de här ifrågavarande grossistföretagen, varigenom bl. a. även försäljningen av kopparrör bedömdes kunna främjas på byggnadsmarkna- den i konkurrensen med järnrör. Den grossisterna tillerkända garantirabat— ten avsåg härvidlag att stimulera intresset hos grossistföretagen för denna försäljning.

Emellertid torde kunna ifrågasättas huruvida den ifrågavarande garanti- rabatten icke också kan utgöra en förutsättning för att grossisterna —— frånsett vissa smärre importkvantiteter — förbundit sig att uteslutande köpa här ifrågavarande varor från Metallverken. En exklusivbestämmelse av sistnämnda typ skulle kunna medföra ur samhällelig synpunkt olämp- liga verkningar, därest andra inhemska tillverkare eller utländska leveran— törer därigenom åsamkades svårighet att erhålla normala försäljnings- kanaler på den svenska marknaden. Det torde i det här avsedda fallet dock finnas även andra för försäljningen lämpliga grossistföretag, som ej äro bundna av motsvarande exklusivförbindelse. Emellertid finna de sakkun- niga å andra sidan anmärkningsvärt, att den begränsade import, som de av exklusivförbindelsen bundna grossisterna avtalsenligt tillåtas förmedla, skall syfta till att upprätthålla nödig kontakt med grossisternas utländska förbindelser och »förhindra att de utländska företagen söka sig andra före- trädare på den svenska marknaden».

6. Jordbruksmaskinbranschen1

Tillverkning av jordbruksmaskiner och redskap bedrives av över 100 företag, varav omkring hälften äro småföretag med ett tillverkningsvärde understigande 50 000 kronor. Jordbruksredskap utgöra emellertid i många företag endast en hitillverkning. Produktionen är till följd härav koncentre- rad till de större företagen med huvudsaklig tillverkning av jordbruks— maskiner. De 10 största företagen tillverka cirka 75 procent av totalproduk- tionen i värde räknat. Koncentrationen av tillverkningen av speciella ma- skiner är i regel ännu större. Produktionen av skörde- och såningsmaskiner samt fram till de senaste åren även slåttermaskiner har så gott som helt behärskats av de tre största samverkande tillverkarna, AB Arvika—Verken, AB International Harvester Company och AB Westeråsmaskiner. Dessa fö— retag ha även 60 procent av hästräfsproduktionen. Det största outsiderföre- taget vad beträffar hästräfsor och såningsmaskiner är Ystads Gjuteri & Mek. Verkstads AB. Under de senaste åren har KF:s fabrik i Skurup, AB F. W. Haker & Co, fått igång en avsevärd produktion av slåttermaskiner. Plogtillverkningen domineras av AB Överums Bruk, vars produktion efter

1 På Kungl. Maj:ts uppdrag har monopolutredningsbyrån verkställt en specialundersökning av marknadsförhållandena inom branschen, (se kommerskollegii publikation—ÅKartellregistret» häfte 4—5 1950). Den föreliggande redogörelsen utgör en sammanfattning av resultaten av ifrågavarande specialundersökning.

• Sida 204
•  Original

kriget till större delen består av traktorplogar. Tillverkningen av gödsel- spridare ombesörjes huvudsakligen av Ystads Gjuteri & Mek. Verkstads AB och Valla Tröskmaskiner AB, ett dotterföretag till Arvika-verken. Fram till 1947 var AB Bolinder-Munktell ensamtillverkare av skördetröskor. För närvarande tillverkas dylika maskiner även av AB Joh. Thermaenius & Son (dotterbolag till Arvika-verken) och AB Westeråsmaskiner. Vanliga trösk- verk tillverkas framförallt av AB Joh. Thermaenius & Son, AB Bolinder- Munktell och dess dotterföretag AB Olléns Tröskmaskinfabrik samt AB Vretstorps Tröskmaskiner. Mjölkningsmaskiner tillverkas av 4 företag, av vilka AB Separator är det ojämförligt största. Beträffande övriga jordbruks- maskiner och redskap, såsom harvar, hackor, harpor, halm- och höpressar, potatisrivningsmaskiner, oljekakskrossar m. fl. är tillverkningen mera spridd.

En avsevärd export har sedan länge förekommit till bl. a. de nordiska länderna och under senare tid även till västeuropeiska och transatlantiska länder. Importen har under de två senaste decennierna blivit av allt mindre betydelse för den inhemska förbrukningen. Införseln utgöres dels av spe- ciella typer och storlekar, som i mindre utsträckning tillverkas inom landet, dels och framför allt av traktordrivna maskiner och redskap. Den snabba traktoriseringen av jordbruket efter kriget har gjort, att den inhemska tillverkningen icke helt har kunnat täcka det starkt ökade behovet av tyngre traktordrivna maskiner och redskap. Tullskyddet har utgjort minst 15 procent av värdet mellan åren 1933—1950. År 1950 godkände riksdagen det 5. k. Gatt-avtalet, enligt vilket Sverige medgivit tullsänkning på bl. a. jordbruksmaskiner från 15 till 10 procent av importvärdet.

Ett utmärkande drag för produktionen av jordbruksmaskiner är splitt- ringen på olika maskinslag och modeller. Särskilt gäller detta för de större fabrikanterna, hos vilka differentieringen på maskinslag, modeller och stor- lekar ofta är mycket långt driven. Den främsta orsaken till en sådan pro- duktionsinriktning torde ha varit hänsynen till avsättningsmöjligheterna. En rikhaltig kollektion har sålunda varit en förutsättning för fabrikanter- nas integration i grossist- och detaljhandelsledet. Genom att fabrikanterna kunna saluföra flera slag av maskiner, kan försäljningen per resande bli större, vilket medför lägre försäljningskostnader. Produktionens differantie— ring torde vidare sammanhänga med kvalitetskonkurrensen inom bran— schen. F abrikanterna ha sålunda varit mycket lyhörda för förbrukarnas önskningar beträffande maskinernas anpassning efter jordmån, gårdarnas storlek, 111. m. Den under 1930-talet begynnande uppdelningen på häst- och traktordrivna maskiner och redskap har också kraftigt bidragit till ökningen av antalet modeller och storlekar. Ett utmärkande drag för de ledande företagen inom branschen är det arbete som nedlägges på maski- nernas tekniska utveckling och proven av maskinernas användbarhet under olika betingelser.

• Sida 205
•  Original

Koncentrationen av tillverkningen av vissa maskinslag till några få större företag torde ha utgjort en gynnsam betingelse för uppkomsten av organi- serad samverkan mellan företagen i syfte att begränsa konkurrensen på hemmamarknaden. Härtill torde även ha bidragit, att den inhemska mark- naden varit för liten i förhållande till den ur produktionskostnadssynpunkt lämpligaste storleken av tillverkningen av större maskiner, såsom skörde- och slåttermaskiner, såningsmaskiner, hästräfsor och hövändare, vilka i stor utsträckning exporterats. Beträffande ovannämnda maskiner, vilka berörts i Jordbruksmaskinföreningens nyligen upphävda avtal, (se kart.reg. nr 70 och 214), har prissamverkan ägt rum sedan drygt 40 år tillbaka i tiden. Medlemmar i Jordbruksmaskinföreningen äro Arvika-verken, Inter- national Harvester, Westeråsmaskiner och Överums Bruk samt grossister för ifrågavarande maskiner. Medlemmarna ha varje höst slutit avtal för det kommande årets försäljning, gällande minimibruttopriser samt leverans— och betalningsvillkor på den svenska marknaden. Åren 1935—1940 gällde avtalen icke blott bruttopriser utan även rabatter till återförsäljarna. Under samma period knöt sig härtill ett avtal mellan Jordbruksmaskinföreningen och Centralstyrelsen för Sveriges järnhandlareföreningar (numera Sveriges järnhandlareförbund). Genom detta avtal tillerkändes järnhandlarna för- månsrabatt mot att de förpliktade sig att icke intressera sig för eller vara behjälpliga med inarbetandet av eventuell ny fabrikant av eller grossist för avtalsbundna maskiner utanför Jordbruksmaskinföreningen. Avtals- uppgörelsen mellan Jordbruksmaskinföreningen och järnhandlarna, vilken hängde intimt samman med konventionsavtalet mellan föreningsmedlem- marna om gemensamma rabatter, hade varit svårt att få till stånd och kunde icke i längden upprätthållas. Svårigheten att åvägabringa och upp- rätthålla ifrågavarande avtal, synes närmast ha berott på motsättningar mellan de tillverkare och grossister, som nyttjade agenter för återförsälj- ningen, och de tillverkare och grossister, som företrädesvis hade järn- och maskinhandlare till återförsäljare. De förstnämnda fabrikanterna och gros- sisterna ville nämligen icke acceptera en sådan differentiering i rabatt- systemet mellan järnhandlare och agenter, som var erforderlig för att för- eningen skulle kunna träffa överenskommelse med järnhandlarna, i syn- nerhet som de sistnämnda på grund av konkurrensen från övriga åter- försäljare visade benägenhet att med bortseende från avtalets bestämmel- ser avstå en del av sina rabatt- och provisionsförmåner till köparna. Efter år 1940 ha därför rabatterna till återförsäljarna varit fria och vissa mindre skillnader i företagens rabattvillkor ha också förekommit. Vid Jordbruks- maskinföreningens årsmöte den 14 november 1950 beslöts, att det dittills gällande avtalet om gemensamma bruttopriser, frakt- och betalningsvillkor samt garantibestämmelser med omedelbar verkan skulle upphöra att gälla.

De av Jordbruksmaskinföreningens avtal berörda maskinerna represen- terade drygt hälften av omsättningen för samtliga jordbruksmaskiner (ex-

• Sida 206
•  Original

klusive traktorer och mjölkningsmaskiner). Jordbruksmaskinföreningen svarar för över 90 procent av tillverkningen av såningsmaskiner och skörde- maskiner samt något över 60 procent av den inhemska produktionen av hästräfsor och hövändare. Efter utbyggnaden av KF:s fabrik i Skurup torde föreningens andel och antalet slåttermaskiner ha nedgått från nära 100 till 80 procent.

Den näst Jordbruksmaskinföreningen viktigaste samverkande gruppen inom branschen är Sveriges lantbruksredskapsförening (se kart.reg. nr 138), som bildades 1932. Den övertog år 1946 den då upplösta Harvkonventionens pris- och rabattavtal rörande harvar och släpräfsor (se kart.reg. nr 72). Avtalet, som enligt uppgift från parterna numera upphävts, omfattade dess- utom kultivatorer, flerskäriga hästplogar, en- och flerradiga hästhackor, årderplogar, cambridgevältar, foderkakskrossar, skårningsmaskiner för rot- frukter, snäcktriörer, pumpar och specialharvar av olika slag.

Av nuvarande tillverkare av dessa maskiner äro följande medlemmar av föreningen, nämligen AB Bröderna Anderssons Gjuteri, C. A. Carlson & Co. i Arboga AB, Elfströms Smides- & Träullsfabrik, AB Lilla Harrie Redskapsverkstad, AB Mofors Bruk, Hj. Perssons Redskapsverkstad, Aug. Stenborgs Gjuteri & Fabriks AB, Tierps Redskapsfabrik, AB C. M. Wibergs Vagn- & Redskapsfabrik, P. J. Wikholm samt AB Överums Bruk.

De av föreningens avtal berörda maskinerna torde ha utgjort omkring 15 procent av samtliga jordbruksmaskiner (traktorer och mjölkningsmaski- ner ej medräknade). Föreningsmedlemmarna tillverka större delen av under avtalet fallande maskiner. Föreningen behärskar sålunda i det närmaste 80 procent av landets tillverkning av harvar och sladdar m. 111. De två största harvtillverkarna äro Lilla Harrie Redskapsverkstad och Överums Bruk. Av den totala tillverkningen av släpräfsor producera föreningsmed- lemmarna drygt 80 procent. Den störste tillverkaren är Överums Bruk. Även tillverkningen av hästhackor domineras av föreningen, där Lilla Har- rie Redskapsverkstad har den största produktionen.

Ännu ett avtal finns inom branschen, nämligen Harvfjäderlconverftionen, bildad 1909 (se kart.reg. nr 245). Medlemmar äro Lesjöfors AB, Udde- holms AB och Älfkarleö Bruk. Parterna sammanträda under april månad varje år och besluta om prissättningen å fjäderharv-, kultivator- och räfs- pinnar.

Övriga avtal, som gällt under 1930- och 1940-talen, ha upphävts efter kriget. Plogavtalet (se kart.reg. ur 69) som gällde prissättning och försälj- ning av enskäriga hästplogar, utlöpte den 1 januari 1950 utan att förnyas. De enskäriga hästplogarnas betydelse för marknaden har även avsevärt minskat till följd av den snabba traktoriseringen av jordbruket efter kriget; traktorplogar ha icke varit föremål för kartellsamarbete. Avtalet ingicks år 1929 mellan Sveriges järnhandlareförbund och de 5. k. plogleverantö- rerna bestående av Överums Bruk och två mera betydande plogimportörer,

• Sida 207
•  Original

nämligen Söderberg & Haak AB samt AB Rundströms Maskinaffär. Järn- handlarna tillförsäkrades tillsammans med ett 40-tal s. k. B-kunder en för- månsrabatt i förhållande till andra återförsäljare och garanterade för egen del att hålla de fastställda priserna och att icke försälja andra hästplogar än sådana, som salufördes av ovannämnda plogleverantörer.

I början av 1930-talet uppträdde Överums Bruk även som importör av plogar och andra jordbruksmaskiner genom sitt dotterbolag Hollingworths Jordbruksmaskiner, som var generalagent för det amerikanska jordbruks- maskinföretaget Oliver. Denna import liksom licenstillverkningen av Oliver- plogar upphörde 1937. Orsaken till att samarbetet med Oliver upphävdes har uppgivits vara, att de traktorfirmor i landet, till vilka bruket levererade trak- torplogar, hade förklarat sig komma att upphöra med dessa sina köp, om Överums Bruk genom sitt dotterbolag fortsatte att försälja Olivertraktorer. I samband med överlåtandet av generalagenturen för Olivers jordbruks- maskiner till AB Söderberg & Haak ingick bruket år 1937 ett exklusivavtal med sistnämnda firma om försäljning och prissättning av enskäriga häst- plogar jämte reservdelar till dessa (se kart.reg. nr 208). Avtalet ersattes med nytt avtal år 1944, som gällde fram till 1950. Beträffande den del av brukets försäljning till järnhandeln, som gick genom grossister och som endast utgjorde en ringa del av dess totala försäljning av hästplogar hade bruket förbundit sig att icke sälja enskäriga hästplogar till andra än gros- sistfirmorna Söderberg & Haak och Rundströms Maskinaffär, den senare endast med försäljningsrätt inom ett fixerat område i Östergötlands och Södermanlands län.1 Söderberg & Haak å sin sida hade förbundit sig att icke köpa eller sälja andra enskäriga hästplogar av svensk tillverkning än Överums. Söderberg & Haak ägde rätt att jämsides med plogar från Överums försälja importerade Oliver hästplogar men förband sig att icke åsätta desamma lägre bruttopriser än de, som gällde för motsvarande typer och storlekar av Överums fabrikat. En av monopolutredningsbyrån företagen jämförelse mellan importörens självkostnadspris och nettovinst i slutet av 1945 och Överums kostnadskalkyl för 1946 visar, att importören vid denna tid kunde sälja Oliverplogen med större nettovinst på svensk marknad än vad Överum erhöll för motsvarande svenska plog.

Sedan år 1929 har även förelegat ett avtal rörande plogdelar, den s. k. Plogdelskonventionen, vilken upplöstes den 1 januari 1949. Den utgjorde en sammanslutning av tillverkare av och grossister för delar till svenska häst- och traktorplogar samt årder-, klack- och vinkelbillar liksom importe- rade originaldelar till Olivers och Rud. Sacks häst- och traktorplogar (se kart.reg. nr 71). Avtalet avsåg gemensamma priser och rabatter samt en- hetliga försäljningsvillkor vid all försäljning av plogdelar i Sverige. Härtill knöt sig ett avtal mellan Plogdelskonventionen och Sveriges järnhandlare-

1 Härutöver säljer bruket plogar till centralföreningar genom Slöörs Maskiner, till agenter genom And. Fischer samt till konsumbutiker genom KF.

• Sida 208
•  Original

förbund, vilket likaså upphävdes den 1 januari 1949 (jfr kart.reg. nr 84). Sveriges järnhandlareförbund hade däri utfäst sig att verka för att med- lemmarna företrädesvis inköpte plogdelar från konventionens medlemmar, liksom också övervaka, att järnhandlarna strängt respekterade Plogdels- konventionens bestämmelser. I gengäld erhöllo järnhandlarna förmåns- rabatt.

Medlemmar av konventionen voro följande tillverkare, AB Bröderna Anderssons Gjuteri, Fagersta Bruks AB, AB Limhamns Aduceringsverk och AB Överums Bruk. Avtalet undertecknades även av några större importörer av plogdelar, grossistfirmorna Söderberg & Haak AB, J. Bensons Lantbruks- maskiner AB och Edw. H. Thomée AB. Sistnämnda firma har även egen tillverkning vid Göta Bruk. Konventionens tillverkare torde ha behärskat större delen av landets produktion av plogdelar. Den ojämförligt största tillverkningen har Överums Bruk, som torde ha svarat för cirka 9/10 av konventionens produktion.

År 1929 bildades också den s. k. Harvdelskonventionen (se kart.reg. nr 85), vilken upplöstes 1948. Avtalet gällde reservdelar till fjäderharvar, hästhackor och kultivatorer m. m. Avtalsparter voro Lilla Harrie Redskaps- verkstad och Överums Bruk samt Bröderna Anderssons Gjuteri och Lim- hamns Aduceringsverk. Avtalet hade undertecknats även av två grossist— firmor, som importerade ifrågavarande reservdelar. Medlemmarna hade överenskonnnit att tillämpa gemensamma priser och rabatter samt enhetliga försäljningsvillkor vid all försäljning i Sverige av i avtalet berörda reserv- delar. Kontrahenterna hade förbundit sig att icke medverka till uppkomsten av nya tillverkare och att ej inleda förbindelse med andra tillverkare än de, som redan funnos inom landet vid tiden för avtalets ikraftträdande och att ej heller inleda förbindelse med andra utländska leverantörer än de kontrahenterna redan hade.

Flertalet företag inom jordbruksmaskinbranschen äro »fristående» i den meningen att de ej äga eller ägas av andra företag inom samma bransch (horisontell integration) eller i tidigare produktionsled eller av försäljnings- företag (vertikal integration). I vissa fall förekommer dock att olika före- tag äro finansiellt lierade med varandra. Den integration, som förekom- mer, är vanligen vertikal och endast i undantagsfall horisontell. Exempel på horisontell integration utgör Arvikakoncernen, som består av AB Arvika- Verken samt dess dotterbolag AB Joh. Thermaenius & Son och Valla Trösk- maskiner AB. AB Bolinder-Munktell äger AB Olléns Tröskmaskinfabrik och har en filial i Åstorp. Den vertikala integrationen i förhållande till till- verkningen av råvaror förekommer endast i den utsträckningen, att några få tillverkare (förutom till mekaniska verkstäder hörande gjuterier) inom sitt eget företag driva sågverk för eget behov. En vertikal integration av till- verkning-försäljning är däremot rätt vanlig, såsom Arvika-verken och dess

• Sida 209
•  Original

försäljningsbolag AB Kullberg & Co, AB Westeråsmuskiner — And. Fischer AB, F. W. Haker och Skogsfors Bruks AB -— KF, AB Örbyhus Lantbruks- maskiner — AB Slöörs Maskiner (SLR:s försäljningsbolag), AB Vretstorps Tröskmaskiner _ AB Nilssén & Westbergs Maskinaffär m. fl.

Vad beträffar grosshandeln förefinnes en stark tendens till integration. De största företagen taga själva hand om distributionen av maskiner till återförsäljare. Försäljningen på export äger alltid rum direkt från fabrik, medan försäljningen på den inhemska marknaden också sker genom sär- skilda försäljningsföretag (dotterbolag). Arvika-verken (inkl. Thermaenius och Valla Tröskmaskiner) säljer sina produkter inom Sverige dels genom Kullberg & Co AB, som arbetar med agenter, dels genom Arvika-verkens Försäljnings AB, som sälja till järnhandlare. Båda bolagen ägas av Arvika- verken. Försäljningsbolag för Wresteråsmaskiners produkter är And. Fischer AB, vilket äger Westeråsmaskiner. And. Fischer har näst efter Kullberg & Co den största agentorganisationen inom branschen. Däremot sälja International Harvester och Överums Bruk sina produkter till järn- handlare genom egna försäljningsavdelningar, vilka ingå i företagen. De två av Kooperativa förbundet ägda företagen anlita KF:s jordbruksavdelning som förmedlande länk till konsumtionsföreningarna. Även Ystads Gjuteri & Mek. Verkstad distribuerar sina produkter genom egen grossistverk— samhet.

Emellertid sälja ovanstående företag i regel en del av sin produktion även genom fristående grossister. Övriga jordbruksmaskintillverkare för- sälja i allmänhet hela sin produktion genom fristående grossister, vilka härigenom ha en betydande handel med jordbruksmaskiner. De största äro Söderberg & Haak AB, AB Melichur-Maskiner, Andersson & Mattson AB, AB Rundströms Maskinaffär, AB Carl Engström och Öberg & Östman. Några av dessa sälja genom järnhandlare medan andra använda sig av agentsystemet. Svenska lantmännens riksförbund (SLR) är ägare av ett av branschens största grossistföretag, AB Slöörs Maskiner, vilket distri- buerar jordbruksmaskiner genom centralföreningar och lantmannaförbund. En viss grosshandel med jordbruksredskap bedrives även av traktorfabri- kanter och -importörer, t. ex. Svenska Traktor AB m. fl., vilkas auktorise- rade försäljare vid sidan av traktorförsäljningen distribuera traktorredskap o. d., samt av ett mindre antal 5. k. engrosförsäljare.

De järnhandlare och centralföreningar, vilka ha en mer omfattande för- säljning av jordbruksmaskiner, använda sig av fast anställda resande, som uppsöka jordbrukarna. Till skillnad från fabrikanternas egna agenter, med vilka de konkurrera, arbeta återförsäljarnas agenter mot fast lön och mycket liten provision.

Av den totala inhemska grosshandeln med jordbruksmaskiner år 1946 gick cirka 55 procent genom fabrikantgrossister. Resten fördelade sig i stort sett ungefär lika mellan de »fria» grossisterna, å ena sidan, samt Slöörs

• Sida 210
•  Original

Maskiner (SLR) och KF, å andra sidan. Den största återförsäljarkate- gorien utgöra järnhandlarna, som angivna år förmedlade något över hälften av den totala försäljningen. Samma år såldes på den inhemska marknaden omkring 24 procent av jordbruksmaskinerna av centralföreningar och 20 procent av fabrikanternas egna agenter. Försäljning av jordbruksmaskiner i konsumtionsföreningar liksom direktförsäljning från fabriker eller gros- sister till jordbrukare förekom i relativt liten omfattning. SLR och KF samt deras återförsäljare, centralföreningar resp. konsumtionsföreningar, började att intressera sig för jordbruksmaskiner först under 1940-talet. Före kriget hade fabrikantgrossisterna drygt 2/3 av grossisthandeln och järnhandlarna över 70 procent av detaljhandeln.

Av sin utredning rörande marknadsförhållandena inom jordbruksmaskin— branschen ansåg sig monopolutredningsbyrån kunna draga vissa slutsatser rörande verkningarna av de konkurrensbegränsande avtalen inom bran- schen. Byrån ansåg sig sålunda kunna konstatera, att under 1930—talet prisöverenskommelserna voro avgörande för priserna på lantbruksmaskiner. Vid fastställandet av priserna torde kartellerna enligt byrån ha tagit hän- syn till kostnaderna för de minst effektiva av de i samarbetet deltagande företagen samtidigt som rationaliseringen inom jordbruksmaskinindustrien ej tycktes ha bedrivits i samma takt som inom verkstadsindustrien i övrigt under denna period. Enligt byrån synas kartellernas prispolitik och sam- arbetet med grossister och järnhandlare ha utövat ett visst inflytande på utomstående, mindre företags möjligheter till utveckling och på tillkomsten av konkurrens genom nyföretagande. På produktionens utformning och konkurrensens karaktär torde enligt byrån prisöverenskommelserna i regel endast haft indirekta verkningar. Monopolutredningsbyrån ansåg dock att inget tvivel kunde råda om att kartellerna inom jordbruksmaskinbranschen haft och alltjämt hade ett mycket stort inflytande på den inhemska mark- naden. En annan sak vore att kartellerna efter andra världskrigets utbrott icke haft samma möjligheter att utnyttja sin starka ställning som under 1930-talet. Under depressionen i början av 1930-talet hade kartellerna kun- nat fördröja och dämpa prisfallet på jordbruksmaskiner. Under uppsvings— och högkonjunkturåren på 1930-talet var utvecklingen av råvarupriser och produktpriser gynnsam för jordbruksmaskintillverkarna. Av de i sam- arbetet deltagande företagen kunde de mest effektiva under denna tid till- godogöra sig höga vinster, medan de ekonomiskt svagare företagen erhöllo täckning för kostnaderna jämte viss måttlig vinst. Enligt monopolutred- ningsbyrån syntes företag med låga kostnader till följd av prisöverens- kommelser ha avstått från att öka sin produktion och försäljning på be- kostnad av sämre ställda konkurrenters avsättning. I vissa fall hade man genom avtal med grossister—importörer även sökt minska konkurrensen från utländska tillverkare.

• Sida 211
•  Original

Under och efter kriget ha företagen enligt monopolutredningsbyrån till följd bl. a. av den statliga priskontrollen icke erhållit full kompensation på den inhemska marknaden för inträffande kostnadsökningar. I vissa fall synes priset ha understigit kostnaderna. De ändrade förhållandena under denna period ha föranlett företagen att rationalisera fabrikationen samt i viss utsträckning gripa sig an med standardisering och begränsning av antalet maskintyper för att minska produktionskostnader—na. Trots bättre utnyttjande av kapaciteten och stor efterfrågan på jordbruksmaskiner både på den inhemska marknaden och utlandsmarknaden har räntabiliteten i genomsnitt varit lägre under 1940-talet än under perioden 1935—1939.

Vad beträffar priserna på jordbruksmaskiner framgår av monopolutred- ningsbyråns undersökning att dessa under och efter kriget stegrats betyd— ligt mindre än kostnaderna för råvaror och arbetskraft. Under perioden 1929—1939 utvecklade sig priser och kostnader däremot i stort sett paral- lellt. Även i förhållande till priserna på andra lantbruksförnödenheter än maskiner samt salupriserna på jordbruksprodukter uppvisa priserna på lantbruksmaskiner en mycket markant eftersläpning under 1940-talet. Från jordbrukarhåll har framhållits att prisstegringarna på jordbruksmaskiner i allmänhet motsvarats av standardförbättringar.

Kostnaderna för distribution av jordbruksmaskiner måste enligt mono- polutredningsbyrån bli betydande på grund av att återförsäljaren tvingas att hålla väl sorterade lager av reservdelar för ett stort antal typer och fabrikat av samma maskin. De täta förändringarna i antalet maskintyper och vissa jordbruksmaskiners långa livslängd bidraga också till att distri- butionskostnaderna bli höga, genom att reservdelslagrens omloppstid blir längre än som eljest behövde bli fallet. Byrån kom dock till den slutsatsen, att distributionskostnadernas andel av bruttopriset för jordbruksmaskiner äro låga i jämförelse med maskinbranschen i övrigt. KF:s insatser inom produktionen och SLR2s inflytande på distributionen kan enligt byrån komma att få betydelse för prisutvecklingen inom jordbruksmaskin- branschen.

De sakkunnigas uttalanden

Det har här visats, att konkurrensen inom jordbruksmaskinbranschen i hög grad hämmats av en rad restriktiva överenskommelser, som inneburit horisontella och vertikala prisbindningar, och som dessutom — genom organiserad samverkan mellan grupper av tillverkare och återförsäljare — i flera fall gjort det svårare för utomstående produktions- och distribu- tionsföretag att göra sig gällande på denna marknad. En av de tidigare berörda bestämmelserna tog direkt sikte på att omöjliggöra priskonkurrens på svensk marknad från utländsk tillverkares sida.

En i monopolutredningsbyråns specialutredning framlagd sammanfatt- ningstabell ådagalägger, att av den totala inhemska försäljningen av jord-

• Sida 212
•  Original

bruksmaskiner (exkl. traktorer och mjölkningsmaskiner) 38 procent var kartellbunden under 1938 och 42 procent under 1946. För enbart de slag av maskiner, som voro prisbundna genom kartellavtal, utgjorde motsva- rande procenttal resp. 77 och 84 procent. Stegringen berodde helt på ned- gång i importens andel i försäljningarna.

De sakkunniga anse sig böra lägga vikt vid följande slutsats, som mono- polutredningsbyrån dragit på grundval av sin undersökning avseende vinster och kostnader:

»Å ena sidan ha de mest effektiva av de i samarbetet deltagande före- tagen kunnat tillgodogöra sig höga vinster medan å andra sidan de eko- nomiskt svagare företagen erhållit täckning för kostnaderna jämte viss, måttlig vinst. Genom prisöverenskommelser synas sålunda företag med låga kostnader ha avstått från att öka sin produktion och försäljning på bekostnad av sämre ställda konkurrenters avsättning.»

En konkurrensbegränsning, som på detta sätt ger skydd åt företag med höga kostnader och hindrar företag med låga kostnader att låta sin kon- kurrensöverlägsenhet komma till uttryck i prissättningen, kan enligt de sakkunnigas uppfattning hämma den strukturella rationaliseringen inom en bransch och göra det svårt för konsumenterna att få del av sådana rationaliseringsvinster, som ändå kunna förekomma.

Av monopolutredningsbyrån anförda pris- och kostnadsindextal synes framgå, att priserna å jordbruksmaskiner och jordbruksredskap under 1929—39 stego i ungefär samma utsträckning som indextalen för råvaru- priserna (tackjärn, skrot, smidesjärn och virke) och för arbetarnas tim— förtjänst inom verkstadsindustrien.1 Under 40-talet däremot stego priserna å jordbruksmaskiner och jordbruksredskap i väsentligt mindre grad än nyssnämnda rörliga kostnader. Även om prisutvecklingen i båda fallen — och möjligen i olika grad — kan ha påverkats av förändringar i produk- ternas kvalitet, synes dock sannolikt, att i detta avseende förelegat en skill- nad i utveckling under de båda perioderna. Denna skillnad har sannolikt berott på priskontrollens inflytande över prissättningen under 40-talet. Det märkliga är emellertid, att räntabiliteten, som var väsentligt bättre under senare hälften av 30-talet än under depressionsåren 1931—34, visserligen på nytt något försämrades under 40-talet men — så långt man kan döma av de av monopolutredningsbyrån anförda räntabilitetskalkylerna1 — dock för flera företag synes ha förblivit relativt tillfredsställande och för några t. o. m. fortsatte att te sig synnerligen gynnsam. Det förefaller sålunda genom praktisk erfarenhet vara dokumenterat, att det förelegat möjlighet till en i förhållande till kostnaderna mera moderat prisutveckling, än den som förekom under 30-talet, då kartellerna hade större frihet att påverka priserna.

1 Kartellregistret 1950, häfte 4—5, sid. 78. ' Kartellregistret 1950, häften 4—5, sid. 91.

• Sida 213
•  Original

Att märka är dock, att räntabiliteten under de skilda perioderna varit mycket olika för olika företag. Dessutom gäller, att även vissa av de före- tag, som icke tillhört kartellerna, synas ha haft god räntabilitet vid slutet av 30-talet. Detta omdöme avser dock endast 3 mindre och medelstora industrier, vilkas sammanlagda egna kapital utgjorde blott ungefär 5 pro- cent av motsvarande värde för samtliga de 16 företag, som berörts av mono- polutredningsbyråns räntabilitetsundersökning. Här kunna sålunda tillfäl- liga förhållanden ha inverkat i större eller mindre utsträckning. Dessutom kunna dessa företag delvis ha tillgodogjort sig det prisskydd, som åstad- kommits av de inom branschen fungerande kartellerna.

Som nyss antyddes, är det sannolikt priskontrollens insatser, som för- klarar, varför prisutvecklingen på hemmamarknaden under 40-talet att döma av monopolutredningsbyråns uppgifter varit väsentligt mera moderat i förhållande till förändringarna i de rörliga kostnaderna än under 30-talet. Men det måste givetvis vara andra förhållanden, som förklara hur en sådan olikhet i pris— och kostnadsutvecklingen kunde komma till stånd utan att medföra en mera avsevärd försämring i räntabiliteten. Säkerligen ha här- vidlag flera samverkande omständigheter spelat in. Sålunda ha ofta goda priser erhållits vid export. Dessutom har produktionen undergått en väsent- lig stegring — redan 1947 var dess volym cirka 50 procent större än 1938 — och i samband härmed ha företagits omfattande nyinvesteringar, som inneburit rationalisering. Vidare hänvisar monopolutredningsbyrån i detta sammanhang till att de goda avsättningsförhållandena gjort det möjligt att mera fullständigt utnyttja kapaciteten, vilket påverkat de fasta kost— naderna per enhet i förmånlig riktning. Det synes dessutom framgå, att produktionens splittring på olika typer av maskiner torde vara av betydelse för kostnaderna. Ett företag, som år 1946 hade 40 radsåningsmaskiner av olika typer och storlekar i sin produktion, tillverkade 372 ex. av den mest efterfrågade typen, som svarade för 52 procent av hela denna produktion, men endast 4 ex. av den minst efterfrågade. Före kriget var emellertid splittringen i produktionen än större. Under senare år har nämligen mera möda nedlagts på standardiseringsarbete både enskilt och genom överens- kommelser, och vissa resultat ha också uppnåtts. Denna utveckling torde dessutom ha underlättats genom de goda avsättningsförhållandena, som minskat tillverkarnas behov av att konkurrera genom att erbjuda ett stort urval av olika typer.

Att döma av monopolutredningsbyråns undersökning är det möjligt, att sådana konkurrensmetoder, som kunnat verka kostnadsstegrande, över huvud taget kommit att spela en något mindre roll under senare tid, än vad fallet var tidigare. Av betydelse är också, att handelsmarginalerna pressats genom ingripande från priskontrollnämnden.

Även om konkurrensbegränsningarna inneburit ett skydd för mindre effektiv produktion och ett motsvarande hinder för utvecklingen av de

• Sida 214
•  Original

mera effektiva företagen, har sålunda en betydande expansion ägt rum inom branschen och i samband härmed har säkerligen en betydande ra- tionalisering kommit till stånd. Frukterna av rationaliseringen torde också, särskilt sedan 1939, till väsentlig del ha kommit konsumenterna till godo. Av positiv betydelse för branschen är också den konkurrens, som börjat utvecklas av jordbruks- och konsumentkooperationen. Förutsättningarna för en friare konkurrens ha dessutom förbättrats genom att alla kartell- avtal av betydelse på detta område undanröjts. Eftersom dessa kartell— avtal i vissa avseenden varit ägnade att inge betänkligheter, måste denna utveckling betecknas såsom synnerligen glädjande. Det synes alltså numera i stort sett föreligga förutsättningar för en verksam priskonkurrens, i den mån som den allmänna ekonomiska utvecklingen skapar bättre balans mellan tillgång och efterfrågan och därmed mera gynnsamma betingelser för en fri tävlan mellan företagen.

7. Träbearbetningsrnaskiner

Till bearbetning av trä för skiftande ändamål krävs en mångsidig maski- nell utrustning. Denna framställes till övervägande del inom landet. Sverige är sålunda inte bara självförsörjande på träbearbetningsmaskiner utan även exportör därav. Tillverkningsvärdet av maskiner och maskindelar för trä- och korkbearbetning uppgick enligt 1948 års industristatistik till 26,6 milj. kr. Exporten för samma år utgjorde 7,2 milj. kr.1 Införseln av träbearbet- ningsmaskiner uppgick år 1948 endast till 1,1 milj. kr.

Inalles ett 90-tal företag voro 1948 sysselsatta med att tillverka maskiner och apparater för skogsbruk, sågverk och träförädlingsfabriker. Flertalet var småföretag, och större delen av tillverkningen av träbearbetningsmaski- ner var och är samlad på några få stora företag, som sinsemellan uppgjort avtal om specialisering av produktionen. Jonsereds F abrikers AB är den störste producenten av maskiner för möbel-, dörr-, fönster- och trähusfabri- kation m. m. Förutom ett halvdussin maskinsorter, för vilka Jonsered en- ligt industrikalendern är ensamtillverkare, finns ett stort antal maskiner, beträffande vilka Jonsered är den dominerande tillverkaren. Företagets enda konkurrenter att räkna med, med avseende på träbearbetningsmaskiner för möbel- och inredningssnickeribranscherna, äro Värnamo Maskin AB och AB Ingenjörsfirman Alb. J. Wahlbeck (Waco), Halmstad. Medan Jonsered enligt en uppgift, som lämnades 1949, producerar snickerimaskiner för i runt tal 3 milj. kr. årligen för den svenska marknaden (totalt omkring 7 milj. kr.), ha Värnamo Maskin AB och Waco vardera en tillverkningskapa- citet för hemmamarknaden av omkring 1 milj. kr. om året (vartill för V är- namo och Waco tillkommer en exporttillverkning till ett värde av ca li,/..,

1 Exporten av träbearbetningsmaskiner uppgick 1949 till 8,2 milj. kr.

• Sida 215
•  Original

milj. kr., respektive 1/2 milj. kr.). Återstående sju är åtta småföretag på om- rådet torde tillverka snickerimaskiner för sammanlagt en eller högst ett par milj. kr. Vad beträffar sågverksmaskiner behärskas marknaden så gott som helt av de två storföretagen AB Bolinder-Munktell och Söderhamns Verk- städer AB, som tillsammans svara för 90—95 % av produktionen inom detta område, vilken 1947 belöpte sig till ca 12 milj. kronor. Av övriga företag, som tillverka träbearbetningsmaskiner, är ett (Sö-tal sådana, som endast fabricera en eller några få specialiteter, antingen uteslutande _ de mycket små företagen eller som enstaka inslag i en helt annan typ av tillverkningsprogram, såsom hos flera av de stora företagen inom den mekaniska verkstadsindustrien (t. ex. AB Motala Verkstad och Sala Maskinfabriks AB). En annan kategori är de stora träindustriföretag, som integrerat med sig en mekanisk verkstad för att tillgodose det egna behovet av träbearbetningsmaskiner (t. ex. Sunds-Skönviks med såg— verk, trähusfabrik och mekanisk verkstad). Flera små och medelstora före- tag slutligen ha ett ganska brett tillverkningsregister med ända upp till 120—talet olika maskintyper. Det ofta låga tillverkningsvärdet per arbetare visar emellertid, att de i stor utsträckning representera en hantverksmässig framställningsmetod.

Det var bl. a. konkurrenshot från den tyska industrien, som i slutet av 1920-talet gjorde de stora svenska tillverkarna uppmärksamma på det nöd- vändiga i att frångå hittillsvarande hantverksbetonade tillverkning och ut— veckla en mer industriell produktion och som föranledde vederbörande att ingå det första specialiserings- och marknadsdelningsavtalen inom bran- schen. Registrerade hos monopolutredningsbyrån äro fem sådana avtal (kart.reg nr 168—171 och 173). Bolinder-Munktell, Eskilstuna, som ingår som part i alla fem, har emellertid för sin del uppsagt sitt medlemskap i dem alla med verkan fr. o. m. 1 september 1950 och därmed ha avtalen nr 169 med Söderhamns Verkstäder och nr 171 med Jensen og Dahl (Jajod), Oslo, upphört att gälla. Uttrådet har också aktualiserat frågan om de övriga avtalens bestånd —— deras rekonstruktion eller eventuella upphörande. Söderhamns Verkstäder och det norska bolaget (Jajod) ingå båda i de åter- stående tre avtalen, Jonsered och det finska bolaget Karhula i vardera ett.

Det mest omfattande avtalet, som biträtts av samtliga de tre svenska storföretagen och det norska Jajod och varur Bolinder-Munktell nu utträtt, avser fabrikationen av träbearbetningsmaskiner och innebär en i detalj bestämd produktionsuppdelning mellan parterna. Övriga fyra avtal beröra försäljningen och innehålla överenskommelser antingen om marknadsdel- ning eller försäljningskvotering och prissättning. Försäljningen av träbear- betningsmaskiner inom landet har av naturliga skäl varken grossist- eller detaljhandelsled. Dessa tunga och dyrbara varor transporteras rationellast direkt från fabrik till fabrik, från producent till avnärmare, och kontakten mellan säljare och köpare sker genom säljarens agenter eller direkt order-

• Sida 216
•  Original

vägen, varvid säljarens offertingenjörer stå till tjänst med att på köparens ort och ställe planera och kostnadsberäkna de tillämnade maskinanlägg- ningarna. Jonsered har för sin del sedan gammalt ett agentsystem med lan— det uppdelat i agenturdistrikt. Försäljningen av träbearbetningsmaskiner på utlandet förmedlas emellertid i stor utsträckning av gemensamma agen- ter, som representera s. a. 5. det samlade maskinprogrammet och därige- nom ha möjlighet att erbjuda en maskinutrustning för vilket som helst slag av träbearbetningsindustri, som det kan bli fråga om att göra exportaffä- rer med.

Det avtal, som avser fabrikationen, var som nyss antytts slutet mellan Jon- sereds Fabrikers AB, Söderhamns Verkstäder AB, AB Bolinder-Munktell, och Jensen og Dahl (Jajod) _ (kart.reg. nr 168). Det ingicks 1929 _ Bolinder—Munktell inträdde dock som part i samarbetet först 1937, var- vid avtalet i förhållande till Bolinder-Munktell kompletterades och ändra- des i några detaljer. Söderhamns Verkstäder efterträdde 1941 AB Svenska Maskinverken, Södertälje, som var med och slöt det ursprungliga avtalet men vars verkstadsrörelse i Söderhamn sedermera övertogs av Söderhamns Verkstäder. Utgångsläget 1929 var ett behov att stärka parternas konkur- renskraft gentemot utlandet och ge den svenska träindustrien en nutids- mässig maskinutrustning till priser som den kunde betala. För detta erford— rades en övergång från i stort sett hantverksmässig tillverkning till fabrika- tion i stora serier och en teknisk standardisering, som möjliggjorde bättre precision i maskinernas arbete och gjorde det lättare att lägga upp reserv— delar i lager. Vid tiden för avtalets tillkomst 1929 sysselsatte Jonsered ca 80 arbetare med tillverkning av ungefär 150—250 olika maskintyper. År 1951 är antalet maskintyper cirka 80, medan arbetsstyrkan ökat till om- kring 400 man.

En förutsättning för nedskärningen av antalet maskintyper har an- getts vara den specialisering och produktionsuppdelning, som avtalsmäs- sigt fastställdes 1929. Överenskommelsen har sedan förlängts med fem år i sänder. Avtalet avser ett samarbete för att uppnå dels att parternas samlade erfarenhet angående konstruktion, fabrikation och försäljning av träbearbetningsmaskiner kan utnyttjas till gemensam fördel, dels att onö- dig konkurrens mellan parterna må undvikas och dels att vardera partens tillverkningsområde må bli mera begränsat, samtidigt som parterna till- sammans må kunna erbjuda ett tillräckligt rikhaltigt program av träbear- betningsmaskiner. Genom avtalet har varje part tilldelats ett bestämt till- verkningsområde. I stort sett förbehåller sig Jonsered alla maskiner, som speciellt användas inom möbel-, dörr-, fönster- och övriga snickerifabriker, medan Söderhamns och Bolinder-Munktells samt Jajod skola specia- lisera sig på maskiner och transportanordningar, som särskilt användas inom sågverk. Enligt avtalet förutsättes, att varje part skall komplettera sina leveranser med maskiner av den andra partens tillverkning, om kun-

• Sida 217
•  Original

den önskar en sådan service, samt icke sälja eller arbeta för härmed kon- kurrerande fabrikat. Om den tekniska utvecklingen medför att en maskin- typ ersättes av en helt ny typ, som inte förut finns upptagen i parternas till- verkningsprogram, skall den part som tillverkat den äldre typen även till- verka den nya. Ett stadgande i det ursprungliga avtalet ger vardera parten rätt att under kontraktstiden använda den andra partens konstruktioner och ritningar inom sitt tillverkningsområde. Detta gäller dock icke i förhål- landet mellan Jonsered och Bolinder-Munktell. En annan paragraf i avtalet stipulerar att parterna, i den mån de finna det lämpligt, skola träffa sepa- ratavtal för exporten på olika länder, så att gemensamma agenter lnå an- vändas i största utsträckning.

Ett avtal, som tar direkt sikte på försäljningssidan, är det nyligen upp- hävda avtalet mellan Bolinder-Munktell och Söderhamns Verkstäder angå— ende träbearbetningsmaskiner för sågverk (kart.reg. nr 169). Avtalet, som ingicks 1937, innebar prissättning och kvotering vid försäljning av de ma— skiner och anordningar, med undantag för vissa transportrullar, som par- terna leverera till sågverk och brädgårdar i Sverige. Sin försäljning skulle parterna försöka bedriva så, att den fördelade sig med 55 procent av den totala försäljningen på Bolinders och 45 procent på Söderhamns Verkstäder. I denna kvotering inräknades då inte reservdelar. Parterna skulle omgå- ende meddela varandra de förfrågningar, som inkommo, och skulle gemen- samt uppgöra priser för desamma. Vid fastställande av vilken part, som slutligen skulle lämna det lägsta priset, skulle behörig hänsyn tagas till kvotställningen och till parternas kunder. Den part, som under det gångna året erhållit större beställningsbelopp än hans procentuella del av parternas försäljningssumma enligt kvoterna, skulle kontant till den andra parten inbetala 10 procent av det överskjutande beloppet. För det nya året skulle kvoterna justeras med hänsyn härtill. Prisbestämmelserna i det registre- rade avtalet för hemmamarknadsbruk tillämpades emellertid enligt vad parterna meddelat aldrig i praktiken, medan däremot en ungefärlig kvot- avräkning brukat ske, vilken inneslutit såväl försäljningen på den svenska marknaden som exporten. Att den i avtalet förutsatta gemensamma pris- sättningen inte förekommit, tillskrives bl. a. det faktum, att ingendera par- ten under 1940-talets brist på material och kvalificerad arbetskraft har kunnat producera så mycket, som det funnits avsättning för. Kunderna ha därför sett mindre till priset än till konstruktionen, och prissättningen på resp. företags produkter har kunnat baseras helt på tillverkningskost- naderna för respektive produkt. Priserna ha därvid sällan blivit lika, efter- som verkstäderna efterhand var för sig utarbetat egna konstruktioner.

De återstående tre avtalen i branschen äro alla marknadsdelningsavtal. I avtal nr 170 ha Bolinder-Munktell, som nu utträtt ur avtalet, och Söder- hamns Verkstäder avtalat med Jajod, att Jajod icke skall försälja sina produkter på den svenska marknaden utan de svenska parternas tillstånd;

• Sida 218
•  Original

i det nu upphävda avtalet nr 171 hade Bolinder-Munktell överenskommit med Jajod, att det senare företaget inte skulle sälja sina hyvlerimaskiner på svensk marknad utan Bolinders medgivande, och i avtal nr 173 ha Bo— linder-Munktell, som nu utträtt, Söderhamns Verkstäder, Jajod och Kar- hula, överenskommit att Karhula icke skall sälja maskiner på de svenska och norska marknaderna. I gengäld skola de svenska företagen inte kon- kurrera på den norska, respektive finska marknaden. I övrenskommelsen med det finska Karhula ingår även, att finnarna avstå från all export över huvud taget till förmån för Bolinder-Munktell och Söderhamns Verkstäder. Med Jajod, som exporterar på vissa marknader, finnas kvoteringsbestäm- melser beträffande dessa marknader.

Såsom tidigare anförts behärskas marknaden för sågverksmaskiner till 90—95 procent av Bolinder-Munktell och Söderhamns Verkstäder. Vidare torde inemot hälften av marknaden för snickerimaskiner tillgodoses med Jonsered-maskiner. Näringsorganisationssakkunniga uppskattade på sin tid produktionen av »bundna varor» till 60—65 procent av hela den svenska avsaluproduktionen av träbearbetningsmaskiner för hemmamarknadsbruk. Det synes som om denna sammanvägning alltjämt ganska väl motsvarar verkligheten. Minst är konkurrensen beträffande sågverksmaskiner, där en- dast ett par småföretag förekomma. Däremot föreligger möjlighet till kon- kurrens från utländska leverantörers sida, låt vara att dessa möjligheter genom nyssnämnda avtal begränsats vad gäller leveranser från Norge och Finland. Den framgångsrika exporten synes emellertid vittna om att den svenska industrien åtminstone för närvarande är i stånd att möta detta konkurrenshot.

På snickerimaskinernas område förekommer en mera verksam konkur— rens. Här finns som nämnts ett antal mindre fabriker, som specialiserat sig på någon eller några få maskintyper och lyckats driva upp produktio- nen därav till en skala, som tidvis kunnat erbjuda en kännbar konkurrens för motsvarande maskintyp av Jonseredfabrikat. Denna konkurrens har på senare tid blivit mera märkbar, även på exportmarknaden.

De sakkunnigas uttalanden

De avtal, som här beskrivits, avse i första hand marknadsuppdelning. I ett av avtalen har därjämte uttryckligen angivits, att man åsyftat pris- samverkan.

Vad gäller överenskommelserna mellan svenska företag, synes marknads- uppdelningen åtminstone till väsentlig del haft karaktär av specialisering. Sådan samverkan för specialisering innebär ofta en rationalisering, som kan” vara till fördel även ur allmän synpunkt. I praktiken kunna emellertid specialiseringsöverenskommelser inte sällan vara »orena», d. v. s. överens- kommelsen åsyftar icke endast att åstadkomma en rationell arbetsfördel-

• Sida 219
•  Original

ning, så att varje företag får tillfälle att koncentrera sig på vissa produkter, vilka kunna framställas i långa serier, utan dessutom medför de en mer eller mindre stel kvotering av hela marknaden. I det tidigare gällande avta— let mellan Bolinders och Söderhamns Verkstäder tillerkändes sålunda Bo- linders en kvot av 55 procent och Söderhamns Verkstäder en kvot av 45 procent.

De överenskommelser, som träffats med finska och norska företag, och som delvis ännu i början av 1951 synas binda dessa, ha uppenbart karak— tär av ren marknadsdelning, varigenom den svenska marknaden helt reserveras för svenska företag. Av förut angivna skäl finna de sakkunniga sådana avtal vara icke önskvärda ur allmän synpunkt.

Även på detta område befinner sig avtalskomplexet numera i upplösning. sedan ett av de ledande svenska företagen numera utträtt ur här ifråga- varande karteller. Denna utveckling är glädjande. I den mån en viss sam- verkan kommer att finnas kvar inom denna bransch, är det enligt de sak- kunnigas uppfattning önskvärt, att denna endast avser specialisering och andra ändamål av mera ostridigt konstruktiv art.

8. Elektriska branschen

I sitt betänkande »Den svenska elbranschens kapacitet och konkurrens- förhållanden» (SOU 1950: 10) har 1947 års elbranschkommitté redovisat resultaten av sin undersökning av den elektriska branschen. Kommittén har vid sin undersökning lagt tyngdpunkten på den elektriska industriens kapacitet och konkurrensförhållanden, men ej närmare undersökt distri- butionen och installationsverksamheten. I det följande skall på grundval av betänkandet _ efter en översikt över elbranschens produktions- och före— tagsstruktur »— länmas en sammanfattande redogörelse för avtalsförhål- landena inom branschen samt elbranschkommitténs synpunkter på dessa.

Produktions- och företagsstruktur

Den elektrotekniska industrien har sedan slutet av 1800-talet raskt utveck— lats till en av landets mest betydelsefulla industrier. Utvecklingen åskådlig— göres av följande siffror.

1913 1929 1937 1947

UI Den elektrotekniska industriens salutillverkningsvärde (milj. kr) 3 148 243 676

I procent av samtliga industriers salutillverkningsvärde ...... 1,6 2,9 3,4 3,7

Även ökningen av antalet företag med elektroteknisk tillverkning har va- rit betydande. Mellan åren 1913 och 1945 femdubblades sålunda antalet arbetsställen (med fleraän 10 arbetare) inom den elektrotekniska industrien.

• Sida 220
•  Original

En tillväxt har ägt rum rum inom alla storleksklasser, såväl av antalet ar- betsställen som antalet arbetare. Tillväxten har varit snabbast för de mindre företagen, med upp till 100 arbetare, och för de största, med mer än 500 arbetare; den senare ökningen är dock delvis betingad av att en del medel- stora företag växt upp i högre storleksklass.

—De största arbetsställena (med mer än 500 arbetare) svarade år 1945 för cirka 2/3 av totala arbetarantalet. Detta innebär en betydligt längre gående koncentration av produktionen till större arbetsställen än inom den övriga industrien. För hela industrien var motsvarande andel mindre än 1/,,. Skill— naden i koncentrationsgrad blir ännu mer framträdande, om man som ut- gångspunkt väljer icke de lokala arbetsställena utan de juridiska företags- enheterna eller än mer de koncerner, vari dessa äro sammanslutna. De båda storkoncernerna inom branschen, ASEA och LME, sysselsatte sålunda är 1947 sammanlagt något mer än hälften av arbetarantalet inom branschen.

En enquete, som elbranschkommittén utsände till samtliga företag med elektroteknisk produktion, visade, att år 1947 funnOS sammanlagt 408 före- tag med 33 400 arbetare direkt eller indirekt sysselsatta med dylik produk- tion. Salutillverkningsvärdet av den elektriska produktionen utgjorde 790 milj. kronor. Av företagen kunde 336 betecknas som elektrotekniska spe- cialföretag. Dessa företag svarade för 95 procent av den elektriska produk— tionens salutillverkningsvärde. Produkter såsom kablar, kabelmuffar, led- ningar och tråd, elektricitetsmätare och mätinstrument, ackumulatorer och torrbatterier, röntgen- och elektromedicinska apparater samt elektriska ljuskällor tillverkades uteslutande av elekrotekniska specialföretag. Bipro- duktionen av elvaror vid företag med annan huvudinriktning förekom fram- för allt inom kategorierna hem- och hushållsapparater, installationsmateriel och starkströmsutrustningar samt i mindre omfattning även i fråga om svagströmsutrustningar.

Elbranschkommitténs undersökning av elbranschens produktionsstruktur visade, att de större elektrotekniska specialföretagen år 1947 spelade en stor roll inom ett avsevärt antal tillverkningsområden. Undersökningen vi- sade dock samtidigt, att även i fråga om sådana varuslag, där de större före- tagen dominerade, de dock icke voro ensamtillverkare av mer än ett mindre antal varor. I stället visade det sig, att vid sidan av de större företagen van- ligen förekommer ett antal mindre och medelstora elektrotekniska företag samt dessutom på vissa områden ett antal företag med elektroteknisk till- verkning som biproduktion.

Som nämnts är koncernbildningen inom branschen betydande. Denna innebär dock i regel icke någon koncentration av tillverkningen till samma varuområde utan i övervägande utsträckning, att företag, som komplettera varandra i fråga om sin specialinriktning, sammanslutits inom samma koncern.

ASEA-koncernen omfattade år 1947 fjorton svenska företag med elektro-

• Sida 221
•  Original

teknisk tillverkning! Dessa företag sysselsatte sammanlagt 14 500 personer, varav 9 800 arbetare. Salutillverkningsvärdet utgjorde totalt 245 milj. kro- nor (elektroteknisk produktion 205 milj. kronor). ASEA-koncernens fjor- ton företag omfattade år 1947 i förhållande till hela elbranschen 28 procent av förvaltningspersonalen, 21 procent av arbetarpersonalen och 26 procent av den elektriska produktionens saluvärde.

Med hänsyn till den huvudsakliga tillverkningen grupperade sig de fjor- ton företagen på följande sätt:

Starkströmsutrustningar .................. 7 företag Installationsmateriel ...................... 2 » Kablar, kabelmuffar, ledningar och träd 2 >> Hem- och hushållsapparater .............. 1 >> Elektriska ljuskällor .................... [Q »

De viktigaste av dessa företag voro de, som främst producerade stark— strömsutrustningar. Därnäst betydelsefullast voro kabel- och trådfabrikerna samt fabriken för hem- och hushållsapparater. De företag, som produce— rade elektriska ljuskällor (urladdningslampor), spelade i jämförelse med de övriga en förhållandevis obetydlig roll.

ASEA-koncernen intar en särskilt framträdande plats beträffande till— verkningen av framför allt starkströnlsanläggningar och utrustningar här- till. Inom denna produktion är ASEA dominerande. [ vissa fall, såsom be- träffande de större typerna av synkronmaskiner och krafttransformatorer, är koncernen ensamtillverkare, medan beträffande andra produkter till— verkning upptagits av åtskilliga utomstående företag, stundom i betydande omfattning. Även av andra elektrotekniska produkter, däribland kablar av- sedda för starkströmsändamål, är ASEA en betydande producent. ASEA- koncernen intar vidare en förhållandevis framträdande plats beträffande produktionen av värmeapparater för hem och hushåll samt urladdnings- lampor.

Bland ASEA-koncernens företag utan t'abriksmässig tillverkning märkes ett antal installations- och kraftdistributionsföretag. En del av dessa ha tidigare varit fristående företag. På senaste tiden ha en del av dessa av- skilts från koncernen.

LME-koncernen omfattade år 1947 åtta svenska företag med elektrotek— nisk tillverkning.2 Företagen sysselsatte 10 400 personer, varav 7 500 arbe-

1 Centrala ASEA med verkstäder i Västerås, Ludvika och Stockholm samt reparationsverk- stad i Göteborg; AB Liljeholmens Kabelfabrik, Stockholm; Elektriska AB Helios, Stockholm; Cebe AB, Svalöv; AB Ingeniörsfirman Teknik, Stockholm; Elektriska AB Morén, Partille; Svenska Elektromekaniska Industri AB, (Elektromekano) Hälsingborg; Elektriska AB Skandia, Stockholm; Graham Brothers AB, Stockholm; AB Edwin Andrén&Co, Göteborg; AB Asea Svetsmaskiner, Stockholm; Elektriska AB Sivers& Häger, Jönköping; Bjurhagens Fabrikers AB, Malmö (äges till hälften av LME) samt AB Härnöverkan, Härnösand. 2 Telefon AB L. M. Ericsson, Stockholm;L M Ericssons Mätinstrument AB, Stockholm; Sven- ska Radio AB, Stockholm; AB Rifa, Stockholm; Sieverts Kabelverk, Sundbyberg; AB Ermex, Stockholm; AB Alpha, Sundbyberg; AB Svenska Elektronrör, Stockholm.

• Sida 222
•  Original

tare. Produktionens saluvärde utgjorde totalt 183 milj. kronor, därav för elektrotekniska arbeten 181 milj. kronor. I förhållande till hela elbranschen sysselsatte LME-företagen 18 procent av förvaltningspersonalen, 16 procent av arbetarpersonalen samt svarade för 23 procent av produktionens salu- värde.

Av de åtta företagen inom LME-koncernen voro sex i övervägande grad sysselsatta med tillverkning av svagströmsutrustningar, ett företag tillver- kade huvudsakligen kablar, kabelmuffar, ledningar och träd samt ett elek- tricitetsmätare och mätinstrument.

LME-koncernen intar inom sitt specialområde (svagströmsutrustningar') icke samma dominerande ställning som ASEA-koncernen i fråga om stark- strömsutrustningar. Elhranschkommitténs undersökning gav nämligen vid handen, att LME-koncernen är ensamtillverkare av endast en produkt, näm— ligen bärfrekvenstelefonimateriel. Av övrig hithörande materiel (telefon- stationer och växlar, telefonapparater, tonfrekvensförstärkare, pupinutrust— ningar, telegrafimateriel samt nät- och linjemateriel) finnas andra bety- dande tillverkare bland vilka främst märkas telegrafverkets verkstäder.

LME-koncernens viktigaste tillverkning vid sidan om svagströmsutrust- ningar är kablar o. (1. Här intar koncernen en mera framträdande plats än som är fallet i fråga om svagströmsutrustningar. De flesta slag av kab- lar o. d., avsedda för svagströmsändamål tillverkas sålunda endast av LME-koncernen.

En jämförelse av LME-koncernens tillverkning med motsvarande för ASEA-koncernen ger enligt elbranschkommittén till resultat, att de båda koncernerna i stort sett äro inriktade på helt olika tillverkningsområden. Inom ASEA—koncernen ligger sålunda tyngdpunkten på tillverkning av starkströmsutrustningar, under det att svagströmsutrustningar spelar den största rollen för LME-koncernen. Båda koncernerna tillverka dock stark- strömskondensatorer och starkströmskabel. Dessutom tillverka bägge di— verse installationsmateriel. Ingen av koncernerna spelar dock någon större roll inom detta område, beroende på det stora antalet fristående företag. som tillverka sådana produkter.

Konkurrensbegränsande avtal a. Internationella karteller inom det elektriska starkströmsområdet.

Sedan början av 1900-talet har internationella kartellavtal förelegat be— träffande tyngre elektriska utrustningar. Initiativ därtill togos på sin tid av de för närvarande viktigaste och mest inflytelserika företagen inom branschen, General Electric Co och Westinghouse Electric Corp. i USA. Avtal träffades med bl. a. de ledande företagen i Europa på området, där— ibland de tyska storföretagen AEG och Siemens. De tidigaste avtalen in- rymde rätt för parterna att inom bestämda geografiska områden utnyttja

• Sida 223
•  Original

varandras patent och tekniska erfarenhet, och vardera parten tillförsäkra- des ensamrätt till sådant utnyttjande inom vissa av områdena. Denna en- samrätt innebar, att andra företag voro förhindrade att inom samma om— råde sälja produkter, som framställts med tillämpning av ifrågavarande patent; på så sätt åstadkoms en marknadsuppdelning.

Under 1930—talet utvidgades lmrtellsamarbetet till att omfatta direkt kon- takt mellan medlemmarna, när anbud på tyngre utrustningar skulle avges av någon part. Ändamålet var att intresserade parter skulle efter diskussion kunna bestämma, icke endast vilken medlem en beställning skulle tillfalla utan även anhudssumman och hur de övriga medlemmarna skulle förfara för att den utsedde skulle få ordern. Den, som hemförde beställningen, hade att som kompensation härför betala vissa efter detaljerade regler be- stämda belopp, varav 5 procent användes för täckande av administrations— kostnader, 10 procent till en av medlemmarna gemensamt ägd fond, medan återstoden delades lika mellan alla medlemmar som gjort anmälan 0111 den särskilda förfrågningen. De belopp, som på så sätt den som hemförde en beställning fick erlägga, voro förhållandevis mycket betydande. För exem- pelvis en anläggning bestående av en ångkraftgenerator om 40 000 kVA med transformator för 225 kV överföringsspänning jämte tillhörande appa— rater skulle >>kompensation>> utgå med sammanlagt ca 40 000 dollars. Be— ställaren fick alltså icke endast betala leverantörens kostnader för anlägg- ningen jämte handelsvinst utan även bidraga till kartellens administrations- kostnader och till att bygga upp kartellens fond samt gottgöra övriga med- lemmar av kartellen för verkliga eller potentiella projekteringskostnader. — I praktiken kunde dessa prisöverenskommelser icke upprätthållas i full utsträckning på grund av konkurrens från icke—medlemmar.

Vid krigsutbrottet år 1939 stördes samarbetet under de sista åren före kriget i viss mån genom icke »helhjärtad» inställning till kartellen från tysk och även schweizisk sida. År 1947 upphörde, efter åtal enligt den amerikan- ska antitrustlagstiftningen, de amerikanska företagens medverkan. På se- nare tid synas försök göras från europeiskt håll att återknyta gamla kon- takter och även utvidga dem.

I förteckningen över kartellmedlemmar (åren före kriget 43 stycken) återfinnes som enda svenska företag AB Karlstads Mekaniska Werkstad (vattenturbiner). Däremot vore de ledande svenska företagen inom stark— strömsindustrien icke medlemmar av kartellen. Indirekt berördes dock den svenska starkströmsindustrien av denna. Av mindre betydelse var en indirekt kontakt med kartellen som ASEA hade (från år 1937) genom sitt engelska dotterbolag, Asea Electric Ltd. Viktigare var att Sverige enligt avtalet ut- gjorde exklusivt område för de tyska kartellmedlemmarna, däribland AEG och att avtalet därigenom förhindrade andra företag än tyska att konkur- rera. på den svenska marknaden. På så sätt utgjorde avtalet en av förutsätt— ningarna för nedan berörda avtal mellan tyska och svenska företag.

• Sida 224
•  Original

b. Tidigare gällande avtal mellan ASEA m. fl. och tyska företag beträffande elektriska maskiner och transformatorer.

D e s. k. R A- och MA-avtalen. Tämligen snart efter det första världskrigets slut kom den tyska tillverkningen på det elektriska maskin- området att bli en stark konkurrent på den svenska marknaden på grund av den undervärdering av den tyska valutan som gjorde sig gällande under den starka efterkrigsinflationen i Tyskland. Under den kamp om markna- den som följde, uppstodo ekonomiska svårigheter för flera av de svenska företagen inom branschen. För att avbryta priskriget inleddes förhand- lingar om avtal mellan ASEA och de tyska huvudfirmorna AEG och Siemens, och dessa förhandlingar resulterade år 1925 i ett avtal, huvud- avtalet, och år 1926 i kompletterande avtal, de 5. k. RA- och MA-avtalen. Före år 1925 hade några avtal mellan ASEA och de båda tyska företagen icke funnits.

RA- och MA—avtalen reglerade dels förhållandena mellan den svenska gruppen och den tyska gruppen, dels även förhållandena inom den svenska gruppen inbördes. Den svenska gruppen innefattade från början ASEA samt Luth & Rosén, vilka emellertid enligt avtalet förbundo sig att förhandla med Elektromekano om anslutning. Efter förhandlingar anslöts sistnämnda firma år 1926 till den svenska gruppen. Efter några år överenskoms, att Elektromekanos produktion skulle begränsas till vissa maskinstorlekar. — Redan tidigt träffades kompletterande avtal även med AB Svenska Trans- formatorfabriken i Linköping, Elektriska AB Morén och AB Härnöverken.

RA-avtalet omfattade större maskiner och transformatorer (över 50 kW, hk kVA) samt tillhörande instrumenteringar ; MA-avtalet mindre maskiner och transformatorer. Apparatleveranser etc., som icke hade sammanhang med maskin- och transformator]everanser, berördes icke av någotdera av- talet.

Principiellt inneburo avtalen en kvotering av marknaden. Svenska grup- pen hade från början 88 procent och från år 1936 86 procent av marknaden. Avtalen föreskrevo, att måttliga priser skulle tillämpas och att prisläget skulle vara »det för Sverige gällande». Vid överskridning av kvoten skedde utjämning enligt vissa bestämmelser. För de större maskinerna och trans- formatorerna (RA—avtalet) förelåg anmälningsplikt för avtalsparterna be- träffande förfrågningar från kunder, och man inriktade sig på att hålla kvoterna med hjälp av differentierade leveransvillkor och skyddspriser. Objekten fördelades genom en ombudsman. Vid över- och underskridande av kvot skedde en utjämning genom överföring till ny avtalsperiod. Bötes- belopp uttogs vid överskridande av kvot.

Tilläggsavtalen med de mindre svenska firmorna inneburo dels ett garan- terat beställningsbelopp till dessa, dels ett högre belopp, som vederbörande firma fick uppnå, utan att ersättning för överskriden kvot behövde betalas.

• Sida 225
•  Original

Avtalet med Svenska Transformatorfabriken innehöll även en bestämmelse, genom vilken företagets tillverkningsområde på visst sätt begränsades.

RA- och MA-avtalen gällde med successivt vidtagna modifikationer till den 18 oktober 1945, då de trädde ur kraft genom det s. k. suspensionsavta- let. Definitivt upphörde de att gälla den 15 juni 1946. Slutligen tillämpades från den 15 juni 1946 till den 15 mars 1947 ett avtal mellan å ena sidan Elektromekano och å andra sidan svenska AEG och svenska Siemens. Såväl suspensionsavtalet som avtalet mellan Elektromekano och svenska AEG och svenska Siemens tillkommo för att göra det möjligt för de senare företagen att efter Tysklands sammanbrott fortsätta sin verksamhet.

c. Avtal mellan svenska tillverkare av starkströmsutrastningar.

19 4 9 ä r s p ri n e i p a v t a ]. Mellan ASEA och LME finnes sedan år 1949 ett samarbets- och specialiseringsavtal, kallat 1949 års principavtal. Avtalet, som föregåtts av liknande avtal, gäller till utgången av år 1952 med förlängning ett år 1 sänder, såvida uppsägning icke sker i viss ordning. Bundna av avtalet äro de avtalsslutande moderbolagen jämte deras kon— cernföretag i Sverige. Samarbetet skall avse att åstadkomma en med hän- syn till föreliggande erfarenheter och produktionsresurser möjligast effek- tiv tillverkning och förhindra en icke rationell, parallellt driven utveckling och tillverkning av samma produkter, vidare att gemensamt utveckla sådana elektrotekniska områden, där erfarenhet och resurser från båda företagen behöva tagas i anspråk, samt slutligen att med hänsyn till olikheten i kund- krets och försäljningsorganisation i lämpliga fall sälja vissa produkter ur varandras tillverkningsprogram.

M a skinavtale t. Bland de avtal, som efter senaste kriget gällt på det elektriska maskinområdet, bör nämnas det 5. k. maskinavtalet mellan ASEA, Elektromekano, AB Härnöverken och Elektriska AB Morén. Detta avtal (kart.reg. nr 210) ingicks i juni 1946 och gällde enligt sin lydelse till utgången av 1949 med förlängning på vissa villkor. Avtalet upphörde emel— lertid den 30 september 1949. Redan vid avtalets tillkomst tillhörde samt- liga berörda företag ASEA—koncernen, och avtalet har därför betraktats som en intern försäljnings- och statistikinstruktion. Med hänsyn till att ägande- rättsförhållandena beträffande Elektromekano (som då ingick i ASEA- koncernen) vid tiden för avtalets tillkomst icke hade bekantgjorts för alla tjänstemän, som hade med maskinförsäljningen att göra, formulerades in- struktionerna i avtalets form. Avtalet innehöll bestämmelser om prissätt- ning och kvotering, vilka anslöto sig till motsvarande bestämmelser i de förut beskrivna RA- och MA-avtalen.

Avtal rörande starkströmskondensatorer. Starkströms— kondensatorer tillverkas i Sverige endast av Sieverts Kabelverk (LME) och Liljeholmens Kabelfabrik (ASEA). De båda tillverkarna slöto år 1944 ett

• Sida 226
•  Original

avtal sinsemellan, vilket gäller till utgången av år 1952. I avtalet har över- enskommits om marknadsuppdelning beträffande större objekt och även större leveranser över huvud samt om gemensamma prislistor. Sedan för- frågning ingått, skall samråd äga rum mellan avtalsparterna, innan offert avges. Part, som skall utföra leveranser, bestämmer pris, betalningsvillkor och leveranstid samt lämnar andra parten uppgift därom. Enligt uppgift från parterna avser avtalet att med hänsyn till företagens tillverkningsmöj- ligheter åstadkomma en rationell tillverkning med därav följande lägre till- verkningspriser och större tillverkningsmängd.

Avtal angående mindre elektriska maskiner. Mellan den ledande tillverkaren av mindre elektriska maskiner, ASEA, samt den mest betydande av de utanför ASEA-koncernen tämligen talrika producen- terna på området, AB Elektrolux, föreligger ett avtal från år 1946 (kart.reg. nr 92), vilket torde ha föregåtts av liknande avtal. Till avtalet har även Elektromekano anslutit sig. Avtalet omfattar motorer, generatorer, omfor- mare, strömriktare och transformatorer med tillhörande apparater, och av- ser en uppdelning av tillverkningen och försäljningen på den svenska mark- naden av ifrågavarande artiklar i syfte att tillverkarna skola ernå större fabrikationsserier och därigenom kunna rationalisera tillverkningen och möjliggöra gentemot utlandet konkurrenskraftiga priser. Sålunda är till- verkningen av artiklar med större effekt än 0,5 hk, kW eller kV förbehål- len ASEA ensam. I fråga om tillverkningen av artiklar med lägre effekt före— skrives i avtalet en detaljerad uppdelning mellan företagen.

d. Avtal angående handeln med bl. &. blank koppartråd.

Valsad koppartråd, som utgör ett betydelsefullt material för den elek- triska industrien, tillverkas inom landet i huvudsak av Svenska Metallver- ken samt vid Elektromekanos kopparverk i Hälsingborg. Kopparverket i Hälsingborg har som en del av Elektromekano tidigare tillhört LME—kon- cernen för att därefter övergå till ASEA-koncernen. Till omkring % avsät— tes kopparverkets produktion på den öppna marknaden; större delen därav exporteras. Den återstående tredjedelen levereras i främsta rummet till LME-koncernen, som enligt ett 20-årigt avtal utlöpande år 1952, fyller hela sitt behov genom inköp från detta företag. Leveranserna från kopparverket till ASEA-koncernen äro relativt obetydliga och fylla endast en liten del av koncernens hela behov. För detta område har elbranschkommittén beskri- vit två avtal, nämligen det internationella avtalet angående tunga nonferro- metaller (kart.reg. nr 322) samt kopparavtalet mellan Svenska Metallver- ken och Elektromekano (kart.reg. nr 324). Sistnämnda avtal har upphört att gälla i december 1949. I fråga om dessa båda avtal hänvisas här till den i avsnittet angående non-ferrometallindustrien lämnade redogörelsen (se sid. 198 och 201).

• Sida 227
•  Original

e. Avtal angående elspisar och hissar.

Beträffande elspisar jämte reservdelar därtill finnes ett sedan år 1946 bestående avtal (kart.reg. nr 136) mellan ASEA, Elektriska AB Helios (ASEA), Husqvarna Vapenfabriks AB, Kockums Jernverks AB samt Bo- linders Fabriks AB. Avtalet har föregåtts av liknande avtal. Avtalsparterna ha överenskommit om att tillämpa gemensamma, av dem fastställda priser och försäljningsvillkor. För olika kategorier kunder tillämpas i avtalet an- givna rabatter. De tillverkande avtalsparterna ha träffat överenskommelse om, att de i fråga om utökningen av produktionskapaciteten eller teknisk rationalisering skola samarbeta efter sådana grunder, att vid tiden för över- enskommelsen gällande inbördes förhållande beträffande produktionsför- måga upprätthålles.1

Ett avtal om hissar, hissavtalet (kart.reg. nr 166), som ingicks år 1946 mellan ASEA, Graham Brothers AB (ASEA), Hvilans Mekaniska Verkstads AB, Järnhs Installations AB samt AB Härnöverken (ASEA) har efter upp- sägning upphört med utgången av år 1949. Avtalet innehöll bestämmelser om prissättning och kvotering beträffande leveranser av vissa slag av hissar.

f. Avtal angående elmätare.

Elmäta're tillverkas inom Sverige företrädesvis av LM Ericssons Mät— instrument AB (Ermi), som ingår i LM Ericsson-koncernen. Tillverkning äger sedan år 1947 även rum vid svenska Siemens, men den är i förhållande till Ermis produktion ännu obetydlig. Importen av elmätare har både före och efter det senaste kriget varit betydande. Ermis nuvarande produktions— resurser torde täcka den övervägande delen av den svenska marknadens normala behov och samtidigt lämna utrymme för export.

P a ris a vt a l e t a v ä r 1 9 3 9. I början av 1930-talet skärptes i avse— värd grad konkurrensen mellan de europeiska tillverkarna av elmätare, vil- ket inom branschen ansågs ha sin grund i dumpingåtgärder från tysk sida. I anledning härav upptogos förhandling mellan schweiziska, tyska och franska mätarindustrier om försäljning av elmätare, vilka förhandlingar sedermera ledde till det 5. k. Parisavtalet av år 1939. Till detta anslöto sig efterhand nära nog alla europeiska mätarfirmor (även Ermi) utom de engelska.

Avtalet innebär i huvudsak, att varje deltagande lands företag skola själv— ständigt fastställa de mätarpris, som skola gälla inom det egna landet, samt att övriga i avtalet deltagande företag förbinda sig att vid export till ett sådant land icke underskrida de där fastställda priserna. För överträdelse av avtalets bestämmelser stadgas skadeståndsskyldighet. Avtalet innehål— ler icke några bestämmelser om kvotering eller specialisering. — Under

1 Till nyetableringssakkunniga har meddelats, att berörda bestämmelser ej tillämpats och att betydande förskjutningar också inträffat i fråga om den inbördes relationen mellan de delta— gande företagens kapacitet.

• Sida 228
•  Original

228 krigsåren låg kartellsamarbetet på detta område av naturliga skäl nere, men har efter kriget återupplivats i modifierad form. '

Avtal mellan Ermi, svenska AEG och svenska Sie- me n 5. I nära anslutning till Parisavtalet träffades år 1946 en överens— kommelse mellan Ermi, svenska AEG och svenska Siemens (kart.reg. nr 182), vilken överenskommelse torde utgöra fortsättningen på ett tidigare liknande samarbete. De avtalsslutande parterna, som kalla sig Svenska mätarförbundet, ha i avtalet förbundit sig att icke underskrida av dem ge- mensamt fastställda försäljningspriser samt tillse, att samtliga deras för— säljningsorgan följa avtalets bestämmelser. Parterna ha avstått från tek- niskt samarbete med andra mätarfabrikanter genom att i avtalet förbinda sig att under avtalstiden ej utan övriga medlemmars medgivande med utom- stående företag träffa avtal, som innebära överlåtelse av tekniska eller andra upplysningar om mätarfabrikationen. Parterna ha i avtalet förbundit sig bl. a., att varje månad till mätarförbundets ombudsman lämna uppgift om antalet under föregående månad levererade mätare samt inneliggande order.

g. Avtal angående isolerad träd, ledningar samt kablar.

Elektriska ledningar, isolerade med gummi eller plast, och avsedda för elektriska installationer eller för anslutning till flyttbara bruksföremål be- nämnas vulkledningar. Dylika ledningar tillverkas huvudsakligen vid Sie— verts Kabelverk (LME) och Liljeholmens Kabelfabrik (ASEA) samt Bjur- hagens Fabrikers AB (till hälften ägt av LME och till hälften av ASEA). En avsevärd import har sedan länge förekommit.

1 9 4 5 ä r s v u 1 k a v t a l. Mellan Sieverts Kabelverk och Liljeholmens Kabelfabrik har ingåtts ett avtal inom detta område kallat 1945 års vulk— avtal (kart.reg. 174). Avtalet, som föregåtts av liknande avtal, gäller till utgången av år 1952. Avtalet syftar till en uppdelning av den svenska mark— naden i lika delar mellan företagen. Sålunda skola parterna upprätta gemen- sam statistik över inkomna beställningar på hithörande ledningar, och om ena parten överskrider hälften av den gemensamma försäljningssumman, skall han på vissa villkor av den andra inköpa så stor del av dennes till— verkning, att tillverkningskvantiteterna bli lika stora. Några bestämmelser om specialisering av de båda företagens produktion eller om kunduppdel- ning finnas ej.

Parterna bestämma gemensamt bruttopriser samt rabattsatser för olika avnämare. Dessa rabattsatser ha de elgrossister, som äro medlemmar av Elektriska engrossistföreningen samt Elgrossisternas förening liksom även vissa större installatörer förbundit sig att respektera. För elgrossister utan- för de båda organisationerna tillämpas lägre rabatter än för medlemmar. Den gemensamma prissättningen tillämpas också av Bjurhagens Fabri— kers AB.

• Sida 229
•  Original

S T L-a v t al e t. Vd krigsutbrottet 1939 förelåg även ett internationellt avtal på detta område, det s. k. STL-avtalet (svensk-tyska ledningsavtalet), som ingicks år 1932 mellan svenska tillverkare av vulkledningar och mot- svarande tillverkare i Tyskland, Belgien, Holland och Danmark. Avtalet till— kom för att motverka en hård tysk konkurrens och möjliggjorde för de svenska kabelverken att bygga upp sin verksamhet i relativt skydd för ut- ländsk konkurrens. Enligt allmän uppfattning inom branschen tillämpades från tysk sida under vissa år dumpingpriser vid export.

I STL-avtalet reglerades bruttopriser och rabatter för vulkledningar leve- rerade i Sverige. Utländska tillverkare berättigades hålla intill 5 procent lägre bruttopriser än de svenska fabrikerna. Dessa lägre priser från ut- ländsk sida ha tillgodogjorts av grossisterna eller i varje fall ej kommit all- mänheten till godo. De till elgrossistorganisationerna vid tiden för avtalets tillkomst anslutna grossisterna liksom även vissa större installatörer ha förbundit sig att respektera avtalet. För ej organiserade grossister tilläm- pades mindre förmånliga rabatter än för de organiserade grossisterna.

Enligt vad fabrikanterna anmält till monopolutredningsbyrån fortlever avtalet numera genom muntlig tradition och respekteras av de svenska ledningsfabrikanterna sinsemellan samt av de organiserade grossisterna. Den praxis som tidigare gällt, nämligen att tillämpa mindre förmån- liga rabatter för de icke organiserade grossisterna än för de organise- rade, tillämpas dock enligt uppgift från grossistparten icke vidare.

Utanför STL-avtalet stodo tillverkarna i England, Italien, Tjeckoslova- kien, Schweiz, USA m. fl. länder. Importen från dessa länder var emellertid åtminstone före kriget ringa. Elbranschkommittén framhåller i anslutning härtill att ett lägre pris, som kunnat erhållas vid import från något av dessa länder _ på grund av de ovan redovisade avtalen —— knappast haft möjlig- het att slå igenom till den slutliga konsumenten, i det de av branschens företag och organisationer för olika kundkategorier fastställda priserna torde ha tillämpats för all importerad materiel. En tämligen fullständig reglering av priserna på den inhemska marknaden för vulkledningar genom överens- kommelser mellan de svenska producenterna och de organiserade grossis- terna syntes enligt elbranschkommittén sålunda föreligga.

Internationellt avtal angående kablar. Kablar innehål— lande pappersisolerade ledare och försedda med skyddsmantel av bly samt vanligen armerade ( jordkablar) tillverkas i Sverige endast av Sieverts Ka- belverk (LME) och Liljeholmens Kabelfabrik (ASEA).

De båda svenska fabrikanterna voro vid krigsutbrottet år 1939 anslutna till International Cable Development Corporation (ICDC), som utgjorde en sammanslutning av de flesta europeiska tillverkare av jordkabel. Marknaden beträffande jordkablar för spänningar upp till 70000 volt reglerades av denna sammanslutning medelst individuella avtal mellan olika landsgrup- per, de s. k. ICDC-avtalen. Dessa upprättades år 1928 i avsikt att eliminera

• Sida 230
•  Original

den tyska dumping, som enligt allmän uppfattning inom branschen före— kom i slutet av 1920-talet.

Avtalen innehöllo bestämmelser om bl. a. kvotering av exporten till så- dana länder, där kabelfabrikanter anslutna till avtalet funnos. Export till övriga länder var fri. Vid leverans över kvot hade exportören att erlägga sär- skild avgift med 10 procent av överleveransens värde. Enligt ICDC—avtalen skulle de svenska kabelfabrikerna sinsemellan uppdela leveranserna i Sve- rige så, att tillgänglig kapacitet i möjligaste mån utnyttjades. De ägde utan påverkan från andra avtalsslutande fabrikanter själva bestämma priser inom det egna landet. De utländska medlemmarna respekterade vid försälj- ning i Sverige de av de svenska företagen på den inhemska marknaden tillämpade priserna.

Avtalen voro formellt i kraft till den 31 mars 1949. Organisationen lever emellertid delvis kvar och sammanträden hållas mellan intressenterna. Man har överenskommit om att prisnivåerna i sådana länder, där kabelfabrika- tion av ICDC-medlemmar förekommer, skola respekteras.

Mellan de svenska producenterna tillämpas ICDC-avtalen vad gäller kon- kurrensen på den svenska marknaden alltjämt enligt muntlig överenskom- melse. Man ser därvid till att orderna bli fördelade enligt ett visst kvot— system. I stort sett tillämpar man samma priser. Vid anbudsförfarande hål- ler den fabrikant, som skall få beställningen, något lägre pris än den andre. Någon specialisering av de båda företagens produktion genom överenskom- melse sinsemellan har icke ägt rum.

h. Avtal som beröra handeln med elektrisk installationsmateriel samt in- stallationsverksamheten.

Avtal angående stålpansarrör. Ett avtal för reglering av handeln med stålpansarrör (kart.reg. nr 97) ingicks år 1945 mellan de båda grossistorganisationerna i elbranschen, Elektriska engrossistföreningen och Elgrossisternas förening, och gäller tills vidare. Parterna fastställa gemen- samt bruttopriser och maximirabatter. De senare variera mellan 18 och 35 procent för olika kundkategorier.

E 1 m ä te r i e l a vt a le t. För sådan elektrisk installationsmateriel, som är avsedd att fast monteras i byggnader, har tidigare gällt ett konkur- rensbegränsande avtal, det 3. k. elmaterielavtalet (kart.reg. nr 89). Detta ingicks år 1945 mellan huvudsammanslutningarna av elgrossister och av installatörer. Avtalet, som icke föregåtts av liknande avtal, uppsades från installatörssidan att gälla från och med den 1 oktober 1949.

I avtalet hade grossisterna förbundit sig att i sin försäljning hålla enhet- liga bruttopriser och iakttaga de bestämmelser om rabattsatser, som för olika kundkategorier upptagits i avtalet. För den i rabatthänseende mest gynnade kategorien, dit huvudparten av alla köpare hörde, utgjorde rabatt- satsen i princip en minimirabatt. För övriga kategorier åter voro rabatter

• Sida 231
•  Original

att betrakta som maximirabatt. Installatörerna å sin sida hade genom av- talet åtagit sig att i sin försäljning hålla de av grossisterna fastställda brutto- priserna, rabatterna och försäljningsbestämmelserna samt att täcka sitt be- hov av avtalsbunden materiel direkt eller indirekt hos de organiserade gros— sisterna. I sistnämnda hänseende skedde sedermera viss uppmjukning.

Elbranschkommittén har i sitt betänkande i anslutning till uppgiften om att elinstallatörerna uppsagt elmaterielavtalet till upphörande anmärkt, att Elektriska installatörorganisationernas riksförbund (EIO) funnit, att kom- mittén fäst en viss vikt vid avtalet och att detta möjligen skulle kunna be- traktas såsom en belastning för EIO. Med hänsyn härtill och då avtalet dess- utom ej varit av något större värde för EIO under senare år, hade uppsäg- ningen skett. Då avtalet i avgörande delar ej kunnat hållas, vore uppsäg— ningen enligt EIO mera att betrakta såsom en legalisering av de faktiska förhållandena. Emellertid vore uppsägningen ej att förstå så att EIO även i framtiden ämnade avstå från avtal med grossistorganisationerna, utan denna fråga lämnades tills vidare öppen.

Lokala avtal mellan installatörer. Inom installationsverk- samheten funnos vid tiden för elbranschkommitténs betänkande i 22 me- delstora och större städer konkurrensbegränsande avtal, som hade karaktä- ren av anbudskarteller eller ringbildningar elinstallatörer emellan. Avtalen inneburo prissättning samt kvotering, och de voro slutna särskilt för varje ort. Anbudsförfrågningar skulle anmälas till en ombudsman, som även under- rättades om priserna från de firmor, som ämnade avgiva anbud. Den firma, som enligt kvoteringen stod i tur, var därefter berättigad att offerera det lägsta anbudspriset eller underskrida detta. Om så ej skedde gick erbju- dandet till den närmast i tur stående o. s. v.

Inom elinstallationsbranschen finnes ett nyetableringsavtal berörande in- stallatörer (se nedan kapitel 6). En utförlig skildring av detta avtal samt av konkurrensförhållandena i övrigt inom elinstallationsbranschen är in- tagen i bilaga 14.

Elbranschkommitténs synpunkter på konkurrensförhållandena inom elbranschen

Vid sin bedömning av konkurrensförhållandena sade sig elbranschkom- mittén ha utgått från att konkurrens är av positivt värde ur de allmänna synpunkter, som kommittén ansåg sig höra lägga på elbranschens förhål— landen. En konkurrens mellan olika producenter respektive distributörer inom landet eller från utlandets sida kunde därför enligt kommittén väntas utgöra en drivkraft för fortsatt utveckling mot högre effektivitet och sam- tidigt garantera köparna, att varorna tillhandahållas så billigt som möjligt. Elbranschkommitténs synpunkter på konkurrensförhållandena inom olika delar av elbranschen komma att sammanfattas nedan.

• Sida 232
•  Original

a. Konkurrensförhållandena på råvaruområdet.

Efter att ha framhållit, att grundläggande för en sund konkurrens inom ett produktionsområde var att samtliga tillverkare voro jämställda i fråga om tillgång till råvaror, kommenterar elbranschkommittén det redan då upp- hävda kopparavtalet mellan Svenska Metallverken och Elektromekano. Även om, enligt vad kommittén erfarit, Elektromekanos ledning åtnjutit relativt stor handlingsfrihet i förhållande till den centrala ledningen av ASEA-kon- cernen och att kommittén därför icke haft anledning räkna med, att ASEA- koncernen i övrigt utövat något större inflytande på avtalets tillämpning, måste det dock enligt kommittén i princip anses mindre tillfredsställande, att ett större företag genom ett kartellavtal skulle ha möjlighet att påverka de priser, som dess konkurrenter få betala för en viktig råvara. I det före- liggande fallet var detta så mycket mindre tillfredsställande som de större företagen, alldeles oavsett avtalet, hade möjlighet att tillförsäkra sig rela- tivt gynnsamma priser på kopparfabrikat.

Även om den nuvarande prohibitiva svenska tullen på valsad koppartråd sänktes, skulle som hinder för effektiv utländsk konkurrens kvarstå det internationella kopparavtalet, enligt vilket de deltagande utländska före- tagen voro förhindrade att underskrida de av den svenska medlemmen, AB Svenska Metallverken, tillämpade priserna. Förutsättningarna för prisbild- ningen inom landet i en för konsumenterna gynnsam riktning hade genom kopparavtalets upphörande förbättrats. Resultatet blev dock enligt kom- mittén beroende på den grad, i vilken inbördes konkurrens uppstod mellan de svenska tillverkarna. Större säkerhet för en god kontakt med den inter- nationella prisbildningen på detta område skulle emellertid uppnås genom sänkning av den svenska tullsatsen och en ändring av de rådande interna- tionella avtalsförhållandena.

b. Konkurrensförhållandena inom svagströmsindustrien.

I fråga oin telefon- och telegrafmateriel samt svagströmskablar uttalar kommittén, att det syntes vara väl sörjt för en hälsosam konkurrens, utan att detta lett till en splittring eller brist på samordning av landets produk- tiva resurser.

c. Avtalsförhållandena inom siarkströmsindustrien.

Konkurrensen från utländska företags sida på den svenska marknaden för starkströmsmateriel var före kriget inskränkt genom avtal omfattande tre stora områden, nämligen elektriska maskiner, elektriska ledningar och kablar samt elektricitetsmätare.

Enligt elbranschkommittén syntes ASEA genom det avtal, som ASEA vid mitten av 1920-talet ingått med AEG och Siemens endast ha stått i indirekt förbindelse med det internationella avtalssystemet rörande elektriska ma- skiner. Genom att i avtalet med de tyska företagen tillförsäkra sig en domi—

• Sida 233
•  Original

nerande andel av den svenska marknaden för elektriska maskiner, hade ASEA visat sin förmåga att hävda sig i kampen om marknaden.

Enligt elbranschkommittén kunde det troligen med skäl sägas, att det för ASEA varit svårt att helt hålla sig utanför det internationella avtalssyste- met. Ett sådant försök hade enligt elbranschkommittén måhända endast resulterat i en för landets egen produktion ruinerande konkurrens från ut- landets sida. Det var därför också möjligt, att dessa avtal i sitt historiska sammanhang kommit att bilda en grundval för den svenska starkströms- industriens gynnsamma utveckling under de följande åren. Å andra sidan föreföll det kommittén uppenbart, att internationella avtal av ifrågava- rande typ i ett visst läge skulle kunnat innebära risker för missförhållanden, eftersom de inneburo, att den kontroll av priser och effektivitet, som upp- stod genom den internationella konkurrensen, blev försvagad.

Tysklands sammanbrott hade medfört en genomgripande ändring av kon— kurrensförhållandena inom stora delar av starkströmsindustrien. Den domi— nerande del av starkströmsindustrien, som tillverkning av elektriska maski- ner representerade, var numera verksam under fullt fria konkurrensförhål— landen. Detta fick enligt elbranschkommitténs mening betraktas som ett be- tydelsefullt framsteg, som kunde väntas få gynnsamma verkningar på denna industris utveckling. Elbranschkommittén hade därför med tillfredsställelse tagit del av ett uttalande som gjorts från ASEA:s sida inför kommittén, att några nya avtal i stil med de numera upphörda s. k. maskinavtalen icke skulle komma att ingås, såvida icke helt nya oförutsedda förhållanden skulle komma att inträda.

De enda mera väsentliga delar av starkströmsområdet, där internationella överenskommelser numera inskränkte en konkurrens från utlandets sida, voro starkströmskablar och elmätare. I båda fallen förelåg nämligen en utfästelse från i avtalen deltagande utländska konkurrenter att respektera den prisnivå, som tillämpades av de svenska företagen på hemmamarknaden.

Elbranschkommittén ansåg ifrågavarande överenskommelser innebära en konkurrensbegränsning, som under vissa förhållanden kunde medföra ogynnsamma verkningar för näringslivet. Risken för skadliga verkningar av de här avsedda överenskommelserna skulle kunna minskas genom ett utbyte av det nuvarande skyddet för de »nationella priserna» mot en utfästelse från deltagarnas sida att vid export icke notera lägre priser än sitt eget hemmamarknadspris _ sålunda en utfästelse att, i ITO-stadgans mening, icke tillgripa dumping. Om avtalen gåves denna innebörd skulle enligt el- branschkommittén _ åtminstone i princip — deras skadliga verkningar helt upphöra.

I fråga om de år 1952 utlöpande avtalen mellan de två svenska producen- terna av starkströmskabel kunde elbranschkommittén icke finna, att en för- längning av dessa avtal var ägnad att befrämja en utveckling av produk— tionen eller var nödvändig för att säkerställa en lämplig prisbildning. I

• Sida 234
•  Original

sammanhanget hänvisade elbranschkommittén till det förhållandet, att av— talen icke inriktats på någon specialisering, utan tvärtom syntes ha varit ägnade att bibehålla den frånvaro av specialisering, som nu kännetecknade tillverkningen av starkströmskabel vid landets kabelfabriker.

De specialiseringsavtal, som ingåtts av ASEA jämte LME och Elektrolux, betraktade däremot elbranschkommittén som en naturlig åtgärd för att be- främja en mera rationell struktur hos den inhemska produktionen och där— med ytterst en höjd effektivitet hos den svenska elektriska industrien.

Avslutningsvis har elbranschkommittén i fråga om konkurrensförhållan- dena inom starkströmsindustrien anfört, att kommittén hade anledning att utgå från att de svenska företagen voro inställda på att avlägsna nu gäl— lande konkurrensbegränsande avtal och överenskommelser på området. En övergång skulle därmed ske till en friare konkurrens inom landet och från utlandets sida. I avvaktan på att dessa strävanden skulle leda till resultat, hade kommittén ej funnit anledning föreslå några åtgärder från det all- männas sida.

d. Konkurrensförhållandena inom installationsbranschen.

Enär installatörerna sommaren 1949 _ tydligen under intryck av den i elbranschkommittén förda diskussionen —— uppsagt elmaterielavtalet, som slutits mellan samtliga organiserade grossister och installatörer, hade enligt elbranschkommittén uppstått förutsättningar för en friare konkurrens på detta område. Om det tidigare samarbetet ansåg kommittén, att det ur kon- kurrenssynpunkt mest betänkliga inslaget i elmaterielavtalet varit, att det tenderat att från marknaden utestänga andra importörer och grossister än sådana, som varit anslutna till de båda ledande grossistorganisationerna. Genom avtalets exklusiva prägel hade de 26 medlemmarna av dessa organi- sationer erhållit ett betydande inflytande över prisbildningen, samtidigt som uppkomsten av nya importföretag försvårats och priskonkurrensen från utlandets sida därigenom i viss grad minskats. I sin tillämpning hade avtalet dock icke synts varit fullt effektivt.

Hur de gemensamma bruttoprislistorna inverkat på konkurrens och prisbildning var enligt elbranschkommittén svårare att bedöma. Den fast- ställda rabatten för den övervägande delen av marknaden hade i avtalet be- tecknats som en minimirabatt, och en konkurrens i nettopriser hade sålunda i princip varit möjlig. Det kunde dock knappast enligt elbranschkommittén ha undvikits, att bruttopriserna och motsvarande minimirabatter fått en i viss grad normerande karaktär, så att de lägre priser, som kunnat uppnås vid import eller inköp från mera effektiva svenska producenter, åtminstone för en tid hindrats att i full utsträckning slå igenom tillkonsumenten.Denna normerande karaktär syntes emellertid ha försvagats, sedan exklusivavtalet med installatörerna blivit upphävt. Större möjligheter borde enligt el— branschkommittén därefter finnas för konkurrens både i bruttopriser, be- träffande skilda varumärken, och i varierande rabatter, som lämnas av olika

• Sida 235
•  Original

firmor, och därmed i nettopriser. Det praktiska värdet för branschen av gemensamma bruttoprislistor borde enligt kommittén ej heller förbises.

De lokala ringbildningarna mellan installatörer ansåg elbranschkommit— tén i viss mån hindra den mera effektiva installatören att utveckla sin verk- samhet, varför en avveckling av denna ringbildning för kommittén fram- stod som ett önskemål.

Den inom den elinstallationsbranschen existerande nyetableringskontrol- len för installatörer har icke närmare kommenterats av elbranschkommittén, som hänskjutit bedömningen av denna till nyetableringssakkunniga.

e. Elbranschkommitténs allmänna slutsatser.

Den inskränkning av de konkurrensbegränsande avtalens omfattning, som inletts, borde enligt elbranschkommittén öka möjligheterna till konkurrens på den svenska marknaden. Delvis som följd av avtalens upphävande hade också framträtt tydliga tendenser till en mera livaktig konkurrens från de mindre företagen utanför de stora koncernerna. Genom avtalens upphä— vande borde uppstå möjligheter till uppkomst av nya företag.

Elbranschkommittén ansåg sig icke ha anledning ingå på en allmän un- dersökning av frågan, hur de internationella kartellavtalen skulle betraktas och behandlas ur allmänna näringspolitiska synpunkter. Kommittén påpe- kade, att såväl de svenska statliga myndigheterna som de inhemska köparna i stor utsträckning torde ha varit okunniga om avtalens tillvaro och inne- börd. Mot bakgrunden av de förhållanden som särskilt under tidigare är rätt inom elbranschen hade kommittén dock funnit sig böra framhålla, att det i ett litet land som Sverige var av särskild betydelse, att utlandets kon- kurrens på hemmamarknaden icke inskränktes på ett sätt som motverkade en ändamålsenlig arbetsfördelning med utlandet och förhindrade en anpass- ning av den svenska prisnivån efter läget på världsmarknaden. Det var så- lunda enligt elbranschkommitténs uppfattning i och för sig ej önskvärt att konkurrensen från utlandets sida inskränktes genom internationella av— tal; dock att kommittén var medveten om att undantag från denna regel kunde vara motiverade med hänsyn till svenska intressen, exempelvis i sådana fall där konkurrensen utifrån uppenbarligen var av dumpnings- karaktär eller där allvarlig risk förelåg för viktig svensk export. Frågan om lämpligheten av sådana avtal, som inskränka den utländska konkurren- sen på den svenska marknaden, kunde enligt elbranschkommittén icke be- traktas som en angelägenhet enbart för de närmast berörda producenterna. Den berörde även vidare kretsar av näringslivet, och borde isista hand be- dömas ur allmänna handels- och näringspolitiska synpunkter.

Eftersom nyetableringssakkunniga fått till uppgift att utforma en lag- stiftning i syfte att möjliggöra en bedömning av de konkurrensbegränsande avtalens verkningar ur samhällelig synpunkt, ansåg sig elbranschkommit- tén icke ha anledning att närmare ingå på frågan om formerna för en sådan övervakning från samhällets sida. Kommittén ville dock uttala som sin me—

• Sida 236
•  Original

ning, att man för tillgodoseende av sådana allmänna intressen i första hand borde tillse att de internationella avtalen på ett så tidigt stadium som möj- ligt bringades till allmänhetens kännedom. Som sin egen erfarenhet fram- höll kommittén, att redan en offentlig undersökning _ kombinerad med överläggningar med parterna _ av det slag som kommittén företagit, kunde leda till att mindre önskvärda avtal icke förlängdes respektive modifierades så, att de icke i samma mån som tidigare inskränkte konkurrensen.

Elbranschkommittén yttrade slutligen, att det mest bärkraftiga motiv, som anförts för bibehållande av internationella konkurrensbegränsande av- tal, var att ett skydd därigenom kunde skapas mot utländsk konkurrens av dumpingkaraktär, som skulle kunna varaktigt skada den svenska pro- duktionen och leda till en ojämn sysselsättning. Kommittén erinrade i detta sammanhang om att konkurrensbegränsande avtal ej voro det enda alter- nativet för skydd mot dumping. Ett annat alternativ utgjorde nämligen att införa särskilt tullskydd mot dumping; en metod som stod i överensstäm— melse med Havanastadgan. Kommittén förklarade sig emellertid samtidigt medveten om att antidumpingtullar ur olika synpunkter och icke minst handelspolitiska både voro ett ofullständigt instrument och kunde medföra icke önskvärda komplikationer.

Över elbranschkommitténs betänkande ha remissutlåtanden inhämtats från kommerskollegium, som berett rikets handelskammare tillfälle att yttra sig, industriförbundet, köpmannaförbundet, landsorganisationen, kooperativa förbundet, elverksföreningen, vattenfallsstyrelsen, telegraf- styrelsen, järnvägsstyrelsen jämte elgrossisterna, elinstallatörerna med flera.

De sakkunnigas uttalanden

Elbranschkommittén har i sitt betänkande framlagt en instruktiv över— sikt av konkurrensförhållandena inom elbranschen. Av översikten framgår, såsom elbranschkommittén framhållit, att konkurrensförhållandena inom branschen efter kriget förbättrats, väsentligen därigenom att under förkrigs- tiden gällande konkurrensbegränsande avtal ej förnyats. Av de av elbransch- kommittén beskrivna avtalen hävdes ytterligare vissa under den tid kom- mittén verkställdesin undersökning; i åtminstone ett fall (elmaterielavta- let) synbarligen såsom en direkt följd av den uppmärksamhet som vållats genom undersökningen. Den utveckling som sålunda inletts har efter det kommittén avgivit sitt betänkande fortsatt. Samtliga de av elbranschkom— mittén beskrivna lokala anbudskartellerna eller ringbildningarna mellan elinstallatörer ha sålunda enligt vad nyetableringssakkunniga inhämtat upp- hört från och med årsskiftet 1950/51, inbegripet det för Stockholm gällande s. k. debiteringsavtalet. Nyetableringssakkunniga hälsa denna utveckling med tillfredsställelse och finna i densamma ett starkt bevis för värdet av den på detta område tillämpade Offentlighetsprincipen.

• Sida 237
•  Original

Gentemot den vikt elbranschkommittén i sitt ställningstagande i olika frågor tillmätt den omständigheten, att vissa ur konkurrensbegränsnings— synpunkt betydelsefulla avtal sålunda upphört att gälla och att ytterligare andra, då de inom de närmaste åren utlöpa, med sannolikhet ej komma att förnyas, har emellertid kommerskollegium i sitt i anledning av betänkandet avgivna remissvar erinrat, att allmänt sett ett upphävande av formella av- tal, vilka i vissa fall under långa tidsperioder reglerat pris-, produktions— och avsättningsförhällanden i och för sig ej behöver obetingat innebära att fri konkurrens skapas, och att frånvaron av konkurrensbegränsande avtal inom en bransch därför ej förbehållslöst kan tagas som ett kriterium på att konkurrensförhållandena ur det allmännas synpunkter äro tillfredsstäl- lande. Till undvikande av missförstånd må i anslutning härtill understry- kas, att kommerskollegium härigenom icke velat påstå eller framkalla miss— tankar om att vad sålunda anförts skulle ha särskilt avseende på el- branschen.

Nyetableringssakkunniga vilja för sin del understryka betydelsen av de synpunkter kommerskollegium givit uttryck åt. Det må i anslutning här- till uppmärksammas, att det vid krigsutbrottet 1939 mellan svenska till— verkare av vulkledningar och motsvarande tillverkare från Tyskland, Bel- gien, Holland och Danmark gällande s. k. svensk-tyska ledningsavtalet (STL—avtalet), ehuru avtalet till följd av krigsförhållandena upphört att gälla, enligt elbranschkommitténs betänkande och enligt vad som anmälts till monopolutredningsbyrån numera fortlever >>genom muntlig tradition och respekteras av de svenska ledningsfabrikanterna sinsemellan samt av de grossister, som tidigare voro ombud för de till avtalet anslutna utländska fabrikanterna, ävensom av övriga organiserade grossister som handla med ledningar».

I sitt betänkande har elbranschkommittén såsom av den gjorda samman- fattningen framgår fäst särskild uppmärksamhet vid de internationella av— tal mellan svenska företag och deras utländska konkurrenter, som särskilt under tidigare år förefunnos inom centrala områden av branschen. De av kommittén närmare beskrivna avtalen hade den karaktären, att de utländska företagen förbundit sig att på visst sätt begränsa sin export till Sverige eller att icke underskrida de av den svenska avtalsparten tillämpade priserna eller hade marknaden i vissa fall uppdelats mellan de svenska och utländska företagen genom en gemensam anbudskartell. De inom branschen ännu kvar— stående internationella avtalen (koppar, kabel och elmätare) avse samtliga i huvudsak prisskydd på hemmamarknaden.

I fråga om de ännu kvarstående internationella avtalen för kabel och el- mätare uttalade elbranschkommittén, som i det föregående anförts, att de ej borde förlängas eller i allt fall borde modifieras, så att de fingo en klar antidumpingkaraktär. En motsvarande ståndpunkt intog kommittén till det internationella kopparavtalet. I sina allmänna slutsatser har elbranschkom-

• Sida 238
•  Original

mittén beträffande frågan om internationella konkurrensbegränsande avtal givit uttryck åt en liknande tankegång. Nyetableringssakkunniga dela el- branschkommitténs uppfattning att avtal, som på den svenska marknaden begränsa konkurrensen från utländska företagares sida, i allmänhet måste anses såsom ur samhällelig synpunkt olämpliga.

I fråga om det viktiga undantag från denna regel för dumpingförsäljning, som elbranschkommittén funnit böra göras, vilja nyetableringssakkunniga emellertid ifrågasätta om ett dylikt undantag ej går något för långt. Det före- faller nämligen, som om ett avtal utformat efter berörda princip under vissa förhållanden till sina verkningar kan bli mera restriktivt än ett avtal, var— igenom utländska företagare förbundit sig att ej underskrida de priser, som på svensk marknad uttagas av de svenska producenterna. Detta torde näm- ligen kunna bli fallet när prisnivån på vederbörande utländska företaga— res hemmamarknader ligga högre än priserna på den svenska marknaden, ett förhållande, som i dagens läge i flera fall är för handen.

Inom nyetableringssakkunniga har ifrågasatts huruvida det över huvud kan anses ur allmän synpunkt lämpligt att medge undantag från den all- männa regeln för dumpingfallet. Anledningen till denna tvekan utgör det förhållandet, att det enligt gällande lagstiftning förefinnes möjlighet för statsmakterna att i den mån så befinnes erforderligt snabbt införa skydds— tullar mot dumping. Det erinras härutinnan i första hand om Kungl. för- ordningen den 12 maj 1950 (SFS nr 164/1950) angående rätt för Konungen att förordna om uttagande av antidumping- och utjämningstullar, vilken förordning trätt i kraft den 1 juli 1950 och som ansluter sig till bestämmel- serna i Havanastadgan och allmänna tull- och handelsavtalet (GATT). Det hänvisas också till Kungl. förordningen den 22 april 1949 angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift, vilken senast förlängts att gälla till den 30 juni 1953.

Emellertid ha de sakkunniga ansett, att det dock, åtminstone i vissa fall, torde vara mera praktiskt att dylikt skydd anordnas genom privata över— enskommelser. De sakkunniga vilja därför ej motsätta sig att dylika inter- nationella avtal i vissa fall ej göras till föremål för ingripande. En förut- sättning torde därvid emellertid böra vara att avtalen utformats på sådant sätt, att de vare sig allmänt förhindra eller försvåra import till Sverige eller hindra en utländsk leverantör, som på den egna marknaden säljer till lägre priser än motsvarande svenska tillverkare ta ut på svensk marknad, att vid försäljning till Sverige gå ned ända till de priser (plus frakt och andra kost- nader) som han får i det egna landet.

Såväl inom elbranschen som inom andra industrier har i fråga om inter- nationella avtal av här ifrågavarande slag från industrihåll ytterligare an- förts, att en sådan prissamverkan, som överenskommits i avtalen, mången gång kan vara en förutsättning för ett givande tekniskt utbyte såväl i stan-

• Sida 239
•  Original

dardiseringsfrågor och säkerhetsfrågor som ock beträffande vetenskapliga rön och erfarenheter. Ett avbrytande av ett dylikt samarbete skulle, hävdas det, även om den svenska industrien i allmänhet i dagens läge står väl rustad i tekniskt avseende, därför kunna hämma den fortsatta utvecklingen i vårt land.

Nyetableringssakkunniga kunna väl föreställa sig, att en internationell prissamverkan kan utgöra grunden för även ett sådant tekniskt samarbete, som nyss sagts. Enär emellertid, såsom förut anförts, en internationell pris- samverkan _ i varje fall om den ej är av endast sådan begränsad omfatt- ning, som ovan angivits _ i och för sig synes vara att anse såsom ur all- män synpunkt olämplig, kan avvägningen av intresset av teknisk samverkan och av fri konkurrens onekligen i många fall bli svår. Utan att uttala något omdöme i frågan om de inom elbranschen aktuella förhållandena, vilja de sakkunniga i detta sammanhang framhålla, att möjligheterna till tekniskt samarbete säkerligen icke alltid och i varje fall icke enbart torde vara beroende på i vad mån det även förekommer en samverkan av konkurrens- begränsande art. De erfarenheter och forskningsresultat, som svenska in— dustriföretag av den typ det härvidlag i allmänhet är fråga om, torde ej sällan vara mera väsentliga förutsättningar för de svenska företagens möj— ligheter att medverka i ett internationellt utbyte av tekniska rön. Huru där- med emellertid än må förhålla sig, synes det argument för prissamarbete, som här anförts, icke i allmänhet böra tillmätas avgörande vikt.

I fråga om de av elbranschkommittén redovisade avtalen på den svenska marknaden finna nyetableringssakkunniga i likhet med elbranschkommit- tén på de uppgifter som anföras i kommitténs betänkande ej förefinnas an— ledning till anmärkningar ur allmän synpunkt gentemot de specialiserings— avtal —— 1949 års principavtal och dess föregångare _ som träffats mellan ASEA-koncernen och LME-koncernen. Vissa ännu gällande avtal angå- ende särskilda artiklar synas däremot ge anledning till ett annat betraktelse- sätt. Detta är sålunda fallet med 1945 års vulkavtal, som föregåtts av lik- nande avtal och som utlöper år 1952, mellan Sieverts Kabelverk (LME) och Liljeholmens Kabelfabrik (ASEA), det s. k. kondensatoravtalet mellan samma parter samt den (muntliga) överenskommelse om gemensam pris— sättning, kvotering och samarbete vid avgivande av anbud, som samma parter träffat såsom en fortsättning av det internationella ICDC-avtalet. Samtliga dessa avtal synas avse ett samarbete i konkurrensbegränsande syfte, som ej är till gagn för förbrukarna av dessa artiklar.

Den s. k. Elspiskonventionen _ numera Elspisfabrikantföreningen — har i fråga om de av konventionen genomförda konkurrensbegränsningarna haft flera drag gemensamma med Gjutericonventionen, som i det föregående upptagits till granskning. I likhet med vad som gäller för Gjutericonventio- nen ha bestämmelser om rabatter grundade på föreningstillhörighet numera

• Sida 240
•  Original

upphävts. Denna uppmjukning är att hälsa med tillfredsställelse. Emellertid kvarstå alltjämt de av konventionen tillämpade horisontella och vertikala prisbindningarna.

I vad gäller handeln med elektrisk installationsmateriel samt installa— tionsverksamhet kvarstår såsom av det föregående framgår, numera endast ett konkurrensbegränsande avtal, avseende gemensamma bruttopriser och maximirabatter å stålpansarrör, slutet mellan de organiserade elgrossisterna. För bedömningen av avtal av denna typ hänvisas till vad som i tillämpliga delar anföres nedan i kapitel 5 om verkningarna av bruttoprissystemet. Till vad elbranschkommittén anfört angående det numera upphävda elmateriel- avtalet kunna nyetableringssakkunniga i allt väsentligt ansluta sig. Att lo- kala ringbildningar av den typ som ända fram till årsskiftet 1950/51 före— kom inom elbranschen, enligt nyetableringssakkunnigas mening ej kunna anses vara ur allmän synpunkt lämpliga, torde framgå redan av vad de sakkunniga anfört angående de liknande ringbildningar, som ännu före— komma inom rörinstallationsbranschen.

I sitt betänkande har elbranschkommittén slutligen översiktligt diskute— rat fördelar och olägenheter av den betydande företagskoncentration, som förefinnes inom elbranschen, genom de två inom starkströmsområdet, re- spektive svagströmsområdet dominerande koncernerna ASEA och LME. Nyetableringssakkunniga finna ej anledning att i detta sammanhang när— mare ingå härpå, utan hänvisas i detta hänseende till elbranschkommitténs betänkande. I anslutning till vad elbranschkommittén anfört vilja nyetable— ringssakkunniga därför här endast ånyo erinra om den vikt elbranschkom— mittén — enligt nyetableringssakkunnigas uppfattning med all rätt _ fäst vid det förhållandet att koncernernas konkurrensbegränsande avtal i be— tydande omfattning avvecklats samt återge vad elbransclikommittén i an— slutning härtill anfört om förhållandet mellan »Storföretaget och kartell— avtalen:

I ett annat läge kommer frågan om företagskoncentrationen på den svenska marknaden, om denna ses i samband med förekommande konkurrensbegränsandc avtal. Skulle systemet av före kriget gällande avtal återinföras, skulle detta utan tvivel aktualisera företagskoncentrationen som ett allvarligt problem. Detta skulle ju bland annat innebära, att konkurrensen från utlandets sida på många områden inskränktes, så att storföretagets dominerande ställning på marknaden ytterli— gare bleve accentuerad. Det bärande motivet för en betydande koncentration till ett storföretag _ behovet att kunna hävda sig i den internationella konkurrensen _ skulle därmed på ett avgörande sätt försvagas. Man kan sålunda enligt kom— mitténs mening, icke på en gång hävda betydelsen av att landets produktion koncentreras till ett företag med stor konkurrensförmåga och behovet att skydda detta företag genom konkurrensinskränkande avtal. Skola företagskoncentratio— nens fördelar anses överväga, måste förutsättningen sålunda vara, att tidigare gäl- lande konkurrensbegränsande avtal icke förnyas respektive att de nu gällande icke förlängas eller i varje fall modifieras i konkurrensvänlig riktning. Det före— ligger här ett samband mellan kommitténs inställning till storföretagen inom el— branschen och dess inställning till kartellavtalen.»

• Sida 241
•  Original

Från industrihåll har inom elbranschen liksom på andra områden ofta framhållits, att de inom branschen förekommande prisbindningarna äro mindre betydelsefulla ur konkurrenssynpunkt, eftersom inom branschen förekommer en synnerligen betydelsefull och effektiv kvalitets- och service- konkurrens; en konkurrensform som i fråga om elbranschen med hänsyn till branschens varuslag också vore av större värde för konsumenterna än en mera ren priskonkurrens. Beträffande denna fråga vilja de sakkunniga här endast hänvisa till de allmänna anmärkningar, som anförts dels ovan i samband med diskussionen av Gjutericonventionen dels ock i kapitel 5.

9. Radiobranschen

Försäljningen av radioapparater har under senare år varierat mellan upp- skattningsvis 160 000 och 200 000 apparater om året och det torde finnas mer än 2 milj. radioapparater i bruk i de svenska hemmen. Radiobranschen har alltså fått en mycket stor omslutning under de tjugufem år, varunder rundradion i vårt land utvecklats till ett av våra främsta förströelse- och bildningsmedel. Radioapparaternas försäljningsvärde i detaljhandeln un- der försäljningsåret 1946/47 uppgick enligt priskontrollnämndens beräk— ningar till cirka 62 milj. kronor. Största delen av de i Sverige använda radioapparaterna äro av svenskt fabrikat. Tillverkning av radioapparater bedrives i Sverige av ett 10-tal mera betydande tillverkare jämte några mindre fabriksföretag. Importen var före kriget av betydande omfattning, men har därefter till allt större del ersatts med svensk tillverkning och torde numera inskränka sig till att omfatta huvudsakligen radioapparater av de minsta storlekarna. En viss export av svenskbyggda radioapparater förekommer.

Den inhemska tillverkningen av radioapparater har till viss del karak- tären av sammansättningsindustri, varvid större eller mindre del av detal- jerna (t. ex. radiorör, kondensatorer, motstånd, högtalare och apparatlådor) tages från svenska specialfabriker eller importeras. Radiorör för hemradio— mottagare tillverkas numera inom landet av endast ett företag,1 medan im- porten spelar den dominerande rollen. Viss tillverkning av annan radio— materiel bedrives av ett antal företag inom landet, men någon ensamtillver- kare finns inte i fråga om dessa produkter. Konsumtionen täckes till stor del genom import.

Flertalet inom landet befintliga företag (år 1950 fjorton företag), som leverera radioapparater till radiohandlarna, äro anslutna till den år 1936 bildade organisationen Sveriges radioleverantörer (SRL). Endast ett fåtal firmor, vilka enligt priskontrollnämndens överslagskalkyler 1946 svarade för sammanlagt 5 a 10 procent av den totala försäljningen, stå utanför SRL.

1 AB Svenska Elektronrör (SER). Tidigare tillverkades radiorör även av Norrköpings Elektro- tekniska Fabriker AB (Philips), som nedlade denna tillverkning år 1949. 16—917143

• Sida 242
•  Original

SRL innebär en överenskommelse om gemensam rabaltsättm'ng vid leve- rans till radiohandlare (kart.reg. nr 183). Anslutning till avtalet kan er- hållas av såväl fabrikanter som »ensamrepresentanter» med fast försälj- ningsorganisation. I avtalet anges de högsta rabattsatser å det av varje leverantör fastställda bruttopriset, som få tillämpas vid försäljning till radiohandlare. Antalet rabattklasser äro tre: Vid köp av apparater till ett antal av 10_49 st. eller till ett kontantprisvärde av 2 500—12 499 kr. ut- går (hösten 1950) rabatten med 22 procent; vid köp av 50—99 apparater eller till kontantprisvärde 12 500_24 999 kr. 26 procent samt vid köp av minst 100 st. apparater eller till kontantprisvärde över 25 000 kronor 29 procent. För radiogrammofoner är rabatten 5 procent lägre. Fördelningen av kunderna i olika rabattklasser sker gemensamt för de i avtalet delta- gande företagen med ledning av kundförteckningar, och gäller viss klass- ningsperiod (omfattande ett år) samt sker på grundval av de sam- manlagda inköpen från organisationens medlemmar under föregående klassningsperiod.l Uppflyttning till högre rabattklass sker även under löpande klassningsperiod i den mån inköpens storlek berättigar därtill. Därest en radiohandlare köpt apparater från en och samma leverantör minskas fordringarna på inköpens storlek för inplacering i högre rabatt- klass. Enligt avtalet må ingen som helst gottgörelse lämnas utöver fast- ställd rabatt. Alla hemliga rabatter och mot rabatter svarande förmåner äro sålunda förbjudna. Parterna förbinda sig vidare i avtalet att sälja mot- tagare endast i enlighet med gemensamt upprättade leverans- och försälj- ningsbestämmelser. Enligt dessa utgör fastställt kontantpris, respektive enligt priskontrollnämndens föreskrifter beräknat avbetalningspris, de enda priser, som få tillämpas gentemot konsument med några få i avtalet särskilt angivna undantag. Prisbestämmelsen avser såväl återförsäljarnas som fa- brikants egen försäljning direkt till konsumenter.

I avtalet ingingo före priskontrollnämndens normalprisreglering 1946 stadganden om viss nyetableringskontroll för radio-affär, filial till radio- affär samt radioavdelning inom befintligt företag. Enligt meddelande från parterna upphävdes emellertid dessa stadganden innan de hunnit träda i kraft. Fram till augusti 1946 gällde vidare, att radiohandlare måste under- teckna ett särskilt avtal — det 5. k. radiohandlareavtalet _ som var ett exklusivavtal och innebar, att radiohandlaren varken direkt eller genom mellanhand fick inköpa, utbjuda eller saluföra radioapparater (begagnade bytesapparater undantagna) av andra märken än sådana, som fördes av medlemmarna i sammanslutningen Sveriges radioleverantörer. Bestämmel— serna i radiohandlareavtalet föreskrevo vidare påföljd för radiohandlare, som åsidosatte radiohandlareavtalet eller gällande bransch- och försälj-

1 Vid bestämmandet av huruvida återförsäljare skall erhålla grundraball medräknas dock numera även leveranser från utomstående leverantörer.

• Sida 243
•  Original

ningsbestämmelser i form av varning, böter eller avstängning. Slutligen bör nämnas, att leverantörsammanslutningen och Sveriges radiohandlares riks- förbund (se nedan) gemensamt fastställt en s. k. bytesprislista, vilken måste följas av radiohandlarna. I denna angivas för olika apparattyper de högsta belopp, vartill begagnade apparater få värderas, då de tagas som dellikvid vid försäljningen av nya apparater.

I fråga om radiorör har monopolutredningsbyrån registrerat tre avtal (kart.reg. nr 39, 176 och 112). Samtliga dessa ha emellertid numera upp- hävts. Avtalen nr 39 och 176 voro likalydande; det senare utgjorde endast en prolongering av det förra. De berörde ett 20-tal fabrikanter och importörer, vilka överenskommit att tillämpa gemensamma utförsälj- ningspriser å radiorör av amerikansk typ för hemradiomottagare. Grund- rabatten till återförsäljare utgjorde 35 procent, vartill kom 10 procent boni- fikation å nettofakturavärdet till de återförsäljare, som under en säsong köpt minst 500 radiorör. Engrosförsäljare, som voro anslutna till avtalet, erhöllo utöver grundrabatten en bonifikation om 15 procent. I avtalet före- skrivna rabattvillkor gällde icke vid försäljning mellan de till avtalet an- slutna radiorörfabrikanterna och importörerna av radiorör och ej heller vid försäljning av rör till fabrikant för användning i egen produktion. Somma- ren 1950 träffades en överenskommelse mellan priskontrollnämnden och leverantörerna av radiorör om en sänkning av bruttopriserna å europeiska rörtyper med cirka 10 procent samt viss nedsättning av återförsäljarerabat— terna å samtliga rörtyper. De nya rabatterna äro kvantitetsrabatter och variera mellan 25 och 40 procent.

Avtalet nr 112, som träffats mellan fyra generalagenter för europeiska tillverkare av radiorör (Tungsram, Telefunken, Philips och Triotron), var muntligt och gick tillbaka på ett skriftligt avtal från 1934 om gemensamma bruttopriser och rabatter vid försäljning av radiorör av europeisk typ. Ra- batterna voro desamma som gällde för amerikanska radiorörtyper enligt avtalen nr 39 och 176 i kartellregistret.

I fråga om radiomateriel gäller fortfarande ett avtal (kart.reg. nr 90) slutet år 1946 mellan ett antal importörer, fabrikanter och engrosförsäl- jare av dylik materiel. Kartellregistret upptar 21 firmor, som anslutit sig till detta avtal; ytterligare 12 firmor ha intill hösten 1950 anmält att de bi- träda överenskommelsen, medan 3 av de ursprungliga avtalsparterna från- trätt densamma. Parterna ha i avtalet förbundit sig att tillämpa gemen- samma bruttopriser och rabatter samt försäljningsvillkor i fråga om elek- trolytkondensatorer, rörkondensatorer, motstånd och potentiometrar. Tidi- gare omfattade avtalet även säkringar, skalbelysningslampor och högtalar- chassier. I försäljningsvillkoren stadgas bl. a., att fastställda listpriser och rabatter skola tillämpas vid försäljning till återförsäljare samt att försälj— ning mot rabatt endast må ske till återförsäljare med inregistrerad firma

• Sida 244
•  Original

samt till kommunala och statliga verk och inrättningar. Den 1 maj 1951 upphävdes avtalet i vad det avsåg föreskrifterna om den gemensamma bruttoprissättningen.

Radiofabrikanter och importörer sälja radioapparater till största delen direkt till detaljister. Någon grosshandel i egentlig mening förekommer en- dast i fråga om radiorör och radiomateriel. Radiohandlarna äro samman— slutna i en organisation, Sveriges radiohandlares riksförbund, som bilda- des år 1932. Förbundet, som är uppdelat i 27 lokalavdelningar, har cirka 850 medlemmar. En till förbundet hörande lokalförening är Stockholms radiohandlareförening med ett 80-tal medlemmar. Bestämmelserna för denna förening ha intagits i kartellregistret under nr 184.

De till Stockholmsföreningen anslutna radiohandlarna ha enligt kartell- registret undertecknat särskilda förbindelser, att noggrant iakttaga till för- eningens stadgar fogade försäljningsbestämmelser samt att till föreningens ombudsman rapportera varje överträdelse, som kommer till deras känne- dom. I försäljningsbestämmelserna finnas angivna bl. a. minimipriser för uppsättning av utomhusantenner. Medlem, som utövar serviceverksamhet, är skyldig att debitera en timpenning av 4: 50 kr. (vid besök i hemmen 5: _ kr.). Vidare stadgas att minsta pris för hämtning, hemsändning och undersökning utgör 5:_ kr. Slutligen föreskrives, att alla detaljer med undantag av rör skola kalkyleras med 40 procent pålägg. Brott mot försälj- ningsbestämmelserna kan medföra uteslutning ur föreningen, medan vites- påföljd saknas. Enligt uppgift från radiohandlarnas riksförbund tillämpar ingen av de till förbundet anslutna övriga föreningarna bestämmelser av samma slag som gälla för Stockholmsföreningen.

1943 års rundradioutredning uttalade i sitt betänkande (SOU 1946:1), att anskaffningskostnaderna för radioapparater i Sverige inte voro högre än i de länder, med vilka jämförelse kunnat göras. Man framhöll vidare, att medelanskaffningskostnaden stigit med cirka 30 procent i jämförelse med förkrigstiden samt att den väsentliga orsaken till storleken av gällande medelanskaffningspris torde vara, att köparna i flertalet fall stannat för mottagningsapparater i ett relativt högt prisläge. Priskontrollnämnden lät sedan (år 1945—1946) verkställa en utredning om priser och kostnader för radioapparater, varav enligt nämndens uppfattning framgick, att det under perioden 1938—1945 skett en kontinuerlig förskjutning av försäljningen från billigare till dyrare apparattyper, vilket medverkat till att median- priset i detaljhandeln ökat med cirka 40 procent. Denna förskjutning, vartill den nytillkomna försäljningen av svensktillverkade radiogrammofoner bi- dragit, hade enligt nämnden synbarligen inte motsvarats av i samma grad stegrade tillverkningskostnader för de bättre och dyrare apparattyperna. Inte heller försäljningskostnaderna hade nämnvärt påverkats av förskjut-

• Sida 245
•  Original

ningen, varför såväl radiofabrikanternas som radiohandlarnas vinstmargi- naler blivit större, räknat i kronor och öre per mottagare. Till denna utveck- ling hade enligt priskontrollnämndens uppfattning bidragit icke blott från- varon även verksam importkonkurrens och den relativt ringa tillgången på nytillverkade radioapparater inom landet utan även på sammanslutning- arna och överenskommelserna inom radiobranschen (bl. a. nämndes det nu upphävda radiohandlareavtalets exklusivbestämmelse samt den fortfarande gällande bytesprislistan). Det syntes nämnden troligt, att fabrikanterna ge- nom rationalisering av tillverknings- och försäljningsmetoderna skulle kunna nedbringa kostnaderna, så att avsevärda prissänkningar bleve möjliga.

(överläggningar med representanter för radioindustrien och radiohandeln resulterade ej i någon frivillig överenskommelse om storleken av prissänk- ningarna. Av denna anledning utverkade nämnden bemyndigande av Kungl. Maj:t att fastställa normalpriser på radioapparater. Sådant bemyndigande erhölls den 26 juli 1946, varefter nämnden beslöt att det dåvarande list— priset, vilket förutom omsättningsskatten inrymde även 5 procent avbetal- ningstillägg, skulle minskas med 25 procent och gälla såsom kontant nor- malpris vid försäljning till konsument. Eftersom normalpriset sålunda no- terades utan avbetalningstillägg, helöpte sig den reella prissänkningen till cirka 22 procent, vilket möjliggjordes väsentligen genom en sänkning av radiohandelns marginal från genomsnittligt 37,2 procent till en i kalkylerna godkänd högstrabatt av 26,3 procent men även till en delav sänkta fabrikant- priser. För sänkningen kompenserades radiohandlarna även genom att nor- malpriset i motsats till det tidigare listpriset inte innefattade rätt för köpa- ren att av radiohandlaren under garantitiden erhålla fri service utöver gängse garantiserviee i fråga om fabrikations- och materialfel. År 1948 god- kände priskontrollnämnden vissa höjningar av handelsmarginalen: för bordsapparater från högst 26,3 procent till 29 procent och för radiogrammo- foner från högst 21 procent till 24 procent. Till följd av skärpt konkurrens i fabrikantledet och bättre tillgång på billiga råvaror sänktes bruttopri- serna sedermera efter hand. Från 1951 har dock utvecklingen på grund av allmänna ekonomiska förhållanden gått i motsatt riktning.

De sakkunnigas uttalanden

På grundval av här meddelade uppgifter kan konstateras, att radiobran- schen i hög grad påverkats av konkurrensbegränsande överenskommelser. Emellertid ha vissa avtal hävts och en del uppmjukningar i tidigare över- enskommelser företagits sedan tillkomsten av lagen om övervakning av konkurrensbegränsning i näringslivet. Sålunda äro t. ex. de organiserade radiohandlarna icke längre bundna att uteslutande föra apparater levere— rade av medlemmar i organisationen Sveriges radioleverantörer. Det är

• Sida 246
•  Original

tacknämligt, att en restriktiv bestämmelse av denna karaktär numera un- danröjts.

Överenskommelsen mellan radioleverantörerna innebär i första hand en ömsesidig förpliktelse för medlemmarna i kartellen att dessa var för sig skola tillämpa bruttoprissystem och därmed binda priserna i handelsledet och samtidigt följa en gemensam rabattskala. Ehuru det är sannolikt, att bruttoprissystem i allmänhet skulle ha använts, även om en sådan överens- kommelse icke förelegat, torde detta avtal dock ge systemet en något fastare förankring.

Å andra sidan kunde det möjligen synas föreligga skäl för det antagan— det, att vissa av de olägenheter, som vidlåda bruttoprissystemet (jfr kapi— tel 5), skulle kunna elimineras, eftersom överenskommelsen hindrar leve— rantörerna att konkurrera på så sätt, att den ene söker ge återförsäljarna högre rabatt än den andre. Det har dock visat sig, att rabattstrukturen tidi- gare varit sådan, att en kostnadskrävande ansvällning av distributionsappa- raten kommit till stånd. Sålunda ha åtskilliga detaljister, icke endast på landsbygden och mindre platser utan även i större städer, använt egna agenter, vilka bedrivit försäljning i hemmen. Efter den sänkning av rabat- terna, som på priskontrollnämndens initiativ genomfördes 1946, har meto- den att använda underförsäljare däremot endast kommit till användning i begränsad utsträckning. I varje fall ger den praktiska erfarenheten sålunda knappast belägg för uppfattningen, att den av kartellen genomförda rabatt— regleringen skulle ha motverkat vissa av de olägenheter, som äro förknip- pade med bruttoprissystem.

Det är att märka, att rabattklassen bestämmes efter det antal apparater (eller alternativt det sammanlagda apparatvärde), som under en föregå- ende period av återförsäljaren erhållits från samtliga leverantörer eller från viss leverantör; i det senare fallet krävs för erhållande av högre rabatt ett mindre antal apparater eller ett lägre apparatvärde än i förra fallet. Några specialrabatter vid köp av flera apparater på en gång få icke lämnas. Om en återförsäljare kvalificerat sig för förmånligaste rabatt, erhåller han denna även av leverantörer, från vilka han endast mottager en apparat per år. Ett sådant system gynnar uppenbarligen större återförsäljare och torde i viss mån vara ägnat att försvåra nyetableringen inom branschen. Det förefaller visserligen sannolikt, att större återförsäljare genom att oftare än andra återförsäljare beordra stora leveranser åsamka leverantörerna lägre kostnader per enhet, men som här framgått gynnas de större återförsäljarna även när de inte lägga sina beställningar på sådant sätt, att leverantörens kostnader begränsas, medan mindre återförsäljare erhålla relativt oförmån- liga villkor även om de i görligaste män skulle söka koncentrera sina be- ställningar och därmed spara kostnader åt leverantörerna. Själva utform- ningen av rabattsystemet synes sålunda knappast uppmuntra återförsäl— jarna att söka åstadkomma en företagsekonomiskt lämplig orderstruktur,

• Sida 247
•  Original

vilket däremot skulle ha blivit fallet om rabatterna i stället hade'graderats efter de enskilda leveransernas storlek. Systemet är uppenbarligen ägnat att uppmuntra till köptrohet gentemot leverantörsorganisationens medlem- mar, eftersom årsomsättningsrabatten beräknas efter de sammanlagda leve- ranserna från samtliga kartellanslutna leverantörer,1 och en återförsäljare sålunda kan minska sina möjligheter att kvalificera sig för högre rabatt- klass i den mån han låter försäljningen av utomstående in- och utländska tillverkares apparater inkräkta på den rabattkvalificerande omsättningen. Denna konkurrensbegränsande verkan av rabattsystemet synes ägnad att inge vissa betänkligheter.

På detta område liksom i fråga om viss annan elmateriel begränsas kon- kurrensen genom den av säkerhetsskäl betingade kontroll av elektrisk ma- teriel, som omhänderhaves av Svenska elektriska materielkontrollanstalten (Semko). Detta organ äges av elverksföreningen, brandskyddsföreningen och elindustriföreningen samt åtnjuter sedan 1935 statlig auktorisation.2 Verksamheten vid anstalten står under ledning av en nämnd, vari envar av de tre delägarna äga utse två ledamöter, medan återstoden, f. 11. över hälf- ten, utses av Kungl. Maj:t. Bland de av Kungl. Maj:t sålunda utsedda leda- möterna märkas representanter för konsumentkooperationen och import- handeln. Den omständigheten, att fabrikantintressen äro representerade i anstalten, har vid olika tillfällen varit föremål för kritik. De sakkunniga anse sig icke kunna uttala någon uppfattning om i vad mån denna kritik kan ha något berättigande. Uppenbart är, att de säkerhetsbehov, som an- stalten har att tillgodose, äro av betydande vikt. Det är emellertid också uppenbart, att denna kontroll försvårar importkonkurrens bl. a. i fråga om radioapparater, eftersom den svenska säkerhetskontrollen är strängare eller i varje fall ställer andra krav än motsvarande övervakningsorgan i andra länder och det för utländska storproducenter ofta inte är lönande att lägga upp särskilda tillverkningsserier, som anpassas efter de svenska bestämmel- serna. Frågan om förstatligande av här ifrågavarande kontrollverksamhet har närmast av statsfinansiella skäl ännu icke på allvar aktualiserats.

10. Tegelindustrien

Tegelindustriens lokalisering är betingad av råmaterialförekomsterna samt närheten till lämplig avsättningsmarknad. Mest gynnade i desga hänseenden äro Skåne och Mälarområdet, som tillsammans svara för om-

1 Som förut nämnts, gäller detta med den inskränkningen, att enligt uppgift från SRL även leveranser från icke-medlemmar numera medräknas vid bestämmande av huruvida en återför- säljare skall erhålla grundrabatt eller icke. Då grundrabatt kan erhållas redan vid en total års- leverans av 10 apparater, torde detta undantag från huvudregeln sakna större betydelse. ? Se KK 26 april 1935 angående kontroll av viss elektrisk materiel (SFS 138/1935; ändrad SFS 212/1945).

• Sida 248
•  Original

kring hälften av landets totala tegelproduktion. Även inom Västkustom- rådet är tegeltillverkningen betydande. Antalet företag, som tillverka van- ligt tegel, i fortsättningen benämnda egentliga tegelbruk, uppgick enligt en av arbetsmarknadsstyrelsen gjord undersökning för tillverkningsåret 1949/50 till 260 med cirka 6 900 arbetare. Praktiskt taget samtliga tegelbruk tillverka murtegel. Ungefär halva antalet bruk tillverka dessutom taktegel och dräneringsrör. Taktegelproduktionen företer dock en stark koncentra— tion till ett distrikt i Sala-trakten, som bl. a. till följd av lämplig råvara och allmänt genomförd helårsdrift bildar ett centrum för taktegelproduk- tionen, dit cirka 40 procent av hela denna tillverkning är förlagd. Produk- tionen av tegelvaror (av vanliga leror) hade år 1948 enligt industristatisti- ken ett värde av 56 milj. kr., därav murtegel 28 milj. kr., fasadtegel 7 milj. kr. och taktegel nära 12 milj. kr.

De egentliga tegelbruken äro i regel små driftsenheter. Det genomsnitt- liga antalet arbetare per arbetsställe utgjorde sålunda enligt nämnda under- sökning endast 28. Ett utmärkande drag för tegelindustrien är driftens säsongmässiga karaktär. Av de egentliga 260 tegelbruken hade enligt nämnda undersökning endast 68 full drift hela året; 60 hade inskränkt driften under vintermånaderna medan 132 hade driften helt nedlagd under vintermånaderna. Det genomsnittliga antalet arbetare per arbetsställe ut- gjorde för den första gruppen 42, för den andra 32 och för den tredje grup- pen 19. Som framgår av i nedanstående tabell meddelade uppgifter, vilka erhållits från Sveriges tegelindustriförening, svarade bruk med helårsdrift för 3/5 av produktionen vid de 169 bruk (medlemmar i tegelindustriför- eningen), som denna redovisning omfattar.

Vissa uppgifter om tegelbruken år 1950.

Totalt " Produktionens procentuella antal Darav_hruk med en fördelning, beräknad efter Distrikt redo- dl'lftStid av nettoförsäljningssumma, på visade bruk med en driftstid av bruk & mån. 9 mån. 12 mån. 6 mån. 9 mån. 12 mån. Mälarprovinserna utom Västmanland .......... 35 12 9 14 20 12 68 Västmanland ............ 1 4 2 5 7 1 1 2 87 Östergötland ............. 16 8 5 3 32 34 34 Småland, Gotland och Ble- ikinge ................. 14 5 6 3 20 42 38 åne ................... 30 4 14 12 3 33 64 Västkustområdet ......... 16 1 6 9 2 21 77 Skaraborgs län ........... 12 2 7 3 7 57 36 Värmlands och Örebro län 14 3 9 2 10 65 25 ' Kopparbergs och Gävle- borgs län .............. 9 3 5 20 55 25 Norrland ............... 9 7 2 73 27 — Hela landet ............. 169 47 68 54 12 27 61

• Sida 249
•  Original

Den säsongmässiga driften sammanhänger med att den formade leran måste undergå torkning innan den kan brännas. Torkningen kan ske an— tingen genom friluftstorkning i öppna torklador, i torklador i anslutning till brännugnarna eller i s. k. kammartorkar. Det är främst friluftstork- ningen, som förorsakar säsongväxlingen i tegelproduktionen, enär denna torkning ej kan försiggå efter frostens inträde på hösten. Torknings- säsongens längd är i regel 4—5 månader i Mellansverige och något längre i de södra delarna av landet. Metoden med torklador i anslutning till brännugnarna gör det möjligt att utsträcka torkningssäsongen. Först ge- nom torkning i kammartorkar möjliggöres helårsdrift och i förening med bränning i s. k. tunnelugnar en långt driven automatisering av driften. Det kan nämnas, att medan produktionen per dag och årsarbetare vid ett säsongbruk utgör mellan 400—500 murtegel motsvarande siffra för ett tegel- bruk som drives året runt ligger mellan 1300—1 600 tegel. Årskapaciteten för murtegel växlar mellan cirka 1/2 milj. tegel för de minsta bruken och cirka 30 milj. tegel för de största. Under 1930- och 1940-talen har tegel— industrien haft att möta en allt hårdare konkurrens från lättbetong- och betongindustriernas sida, vilket medfört att tegel i viss utsträckning undan- trängts som byggnadsmaterial.

Tegelindustriens viktigaste branschorganisationer äro Sveriges tegelin— dustriförening, bildad år 1909, och Tegelbrukens centralförbund, som till- kom år 1922.

Sveriges tegelindustriförening har till uppgift att »tillvarataga medlem- marnas tillverkningstekniska och administrativa intressen».

Tegelbrukens centralförbund (kart.reg. nr 271), vars ändamål angives vara att befrämja en effektiv distribution av tegel samt att verka för en sund ekonomisk utveckling av tegelindustrien, är en organisation av distriktsvis sammanslutna tegelbruk. Gränserna mellan distrikten, d. v. 5. de lokala försäljningsområdena, ha fastställts av förbundsstyrelsen efter förslag av medlemmarna inom berörda områden. Minimiförsäljningspriser för de olika områdena prövas och fastställas av förbundsstyrelsen efter förslag av med- lemmarna inom vederbörande distrikt. Medlemmar äga rätt att sälja även utanför det distrikt de tillhöra under förutsättning att de respektera de prisbestämmelser som gälla för det försäljningsområde, till vilket leverans sker.

Bland de uppgifter, som enligt stadgarna åvila centralförbundet, må vidare nämnas, att förbundet skall biträda vid upprättandet av försälj— ningsorganisationer för tegel, där sådana kunna anses vara av behovet på— kallade. Inom centralförbundets ram ha också flera försäljningsorganisa— tioner bildats, för vilka en kortfattad redogörelse lämnas i det följande. De två största organisationerna nämligen Tegelbrukens Försäljnings AB,

• Sida 250
•  Original

vari Kooperativa förbundet och HSB indirekt (jfr nedan) ingå såsom in- tressenter, och Föreningen skånedistriktet av tegelbrukens centralförbund ha dock numera utträtt ur förbundet. Trots att Tegelbrukens Försäljnings AB således icke längre tillhör förbundet, kvarstå emellertid flertalet av de till försäljningsbolaget anslutna företagen alltjämt såsom medlemmar i centralförbundet.

Tegelbrukens Försäljnings AB (kart.reg. nr 272) är gemensamt försälj- ningsorgan för 16 företag i mälarlandskapen med ett trettiotal tegelbruk. Samarbetet grundas på ett avtal av år 1941 mellan försäljningsbolaget och de anslutna företagen. Detta avtal har efter skedd uppsägning formellt upphört att gälla fr. o. m. den 1 juli 1948 men tillämpas i huvudsak allt— jämt av parterna.

Avtalet omfattar mur- och fasadtegelprodukter med undantag av revete— ringstegel, speciellt tillverkade vägg- och golvplattor och termotegel. Bola- gets försäljningsområde utgöres av Stockholms stad, Stockholms, Uppsala, Västmanlands och Södermanlands län. Uppdelningen av leveranserna mel— lan bruken sker genom försäljningsbolaget efter fastställda kvottal. Av de till försäljningsbolaget anslutna företagen är AB Mälardalens Tegelbruk (sammanlagt 12 tegelbruk), som år 1946 förvärvades av Kooperativa för— bundet och HSB, det ojämförligt största och svarar ensamt enligt kvot— talen för närmare hälften av kartellens sammanlagda årsproduktion.

Det stora flertalet skånska tegelbruk av betydelse äro anslutna till För- eningen skånedistriktet av tegelbrukens centralförbund. Föreningen bilda- des år 1943 och räknar för närvarande 29 medlemmar. Som tidigare fram— hållits har föreningen med därtill anslutna tegelbruk numera utträtt ur Tegelbrukens centralförbund, ehuru föreningens firma bibehållits oför- ändrad.

Genom avtal mellan föreningen och föreningens medlemmar i sydvästra Skåne (kart.reg. nr 277) har föreningen erhållit ensamförsäljningsrätten inom Skåne till ifrågavarande medlemmars murtegelproduktion (ej fasad- tegel, jfr nedan). Utförsäljningspriserna och de kvottal, efter vilka med- lemmarnas leveranser skola fördelas, fastställas av föreningen.

Föreningens försäljningsverksamhet sker dels genom Skånska Tegelför- säljnings AB och dels genom föreningens övriga återförsäljare. Med Skånska Tegelförsäljnings AB har föreningen ett särskilt avtal (kart.reg. nr 278), varigenom föreningen upplåter sin ovannämnda ensamförsäljningsrätt till försäljningsbolaget inom städerna Malmö och Lund samt samhällena Arlöv, Åkarp och Uppåkra. Vidare erhåller bolaget försäljningsrätt (dock icke ensamrätt) till de sydvästra brukens murtegeltillverkning inom övriga delar av Skåne. Försäljningsbolaget skall dagligen till föreningen överlämna in- komna order på försålt murtegel. Genom föreningens försorg fördelas sedan dessa order på medlemmarna varefter försäljningsbolaget meddelas upp- gift på det eller de tegelbruk, som tilldelats leveranserna i fråga. Vid sin

• Sida 251
•  Original

251 försäljning är bolaget skyldigt iakttaga de av föreningen fastställda utför- säljningspriserna.

Mellan de till föreningen anslutna tegelbruken i sydvästra och sydöstra Skåne föreligger sedan år 1934 ett marknadsdelningsavtal (kart.reg. nr 283) beträffande flamtegel och rött murtegel (avtalet måste anses bindande även för Skånska Tegelförsäljnings AB, vars försäljningsrätt således be- gränsas i enlighet med vad nedan sägs), varigenom de i sydöstra Skåne belägna tegelbruken erhålla ensamförsäljningsrätt efter viss inbördes upp- delning inom detta område, medan Malmöhus län i stort sett förbehålles de sydvästra bruken. Ett i avtalet närmare angivet gränsområde skall vara gemensamt försäljningsområde. Utförsäljningspriserna inom sistnämnda område fastställas av bruken gemensamt. Försäljning inom annan parts ensamförsäljningsområde får ske om köparen önskar tegel av särskilt bruks tillverkning. I sådant fall skall emellertid enligt avtalet ett försäljningspris tillämpas, som med 5 kronor per 1 000 st. tegel överstiger det pris, som gäller vid byggnadsplatsen i fråga.

Beträffande dränerings- och kopplingsrör föreligger en överenskommelse mellan vissa företag anslutna till föreningen om gemensamma minimipriser vid leveranser inom Malmöhus län samt Kristianstads län med undantag av de fyra nordostligaste häradena (kart.reg. nr 281). Till denna pris- överenskommelse har även Halländska tegelbrukens förening anslutit sig (kart.reg. nr 282). De halländska tegelbruken ha sålunda utfäst sig att vid leveranser till Skåne tillämpa de priser, som gälla inom sistnämnda land- skap. Skånetegelbruken ha å sin sida förbundit sig att tills vidare icke leverera dräneringsrör till Halland.

Ett särskilt prisavtal beträffande fasadtegel mellan vissa av föreningens medlemmar (kart.reg. nr 279) har numera upphävts. Prisbestämmelserna ha i stället inarbetats i det förut omnämnda avtalet angående murtegel mellan föreningen och dess medlemmar i sydvästra Skåne (kart.reg. nr 277). Enligt detta avtal skola brukens försäljningspriser på fasadtegel fast- ställas av föreningen.

Som tidigare antytts förekommer lokal försäljningssamverkan även inom andra avsättningsområden än mälarlandskapen och Skåne. Göteborgs Tegel AB är sålunda gemensamt försäljningsorgan för elva företag i Bohuslän, Västergötland och Småland. Samarbetet grundas på två avtal (kart.reg. nr 285 och 286), av vilka det ena omfattar bakmurningstegel och det andra månghålstegel. Genom avtalen erhåller bolaget ensamförsäljnings- rätten till brukens nyssnämnda tegelprodukter inom bolagets försäljnings— område, som utgöres av Göteborgs stad med omnejd. (Ett av bruken med- gives dock rätt till viss begränsad direktförsäljning inom bolagets försälj- ningsdistrikt.) Avtalet beträffande bakmurningstegel innehåller vidare be- stämmelser om skyldighet för bruken att respektera varandras naturliga hemmamarknader.

• Sida 252
•  Original

Andra lokala försäljningsorganisationer äro Tegelkontoret i Borås (kart.- reg. nr 287), Skaraborgs läns tegelförsåljningsförening (kart.reg. nr 288), Jönköpings tegelförsäljningsförening (kart.reg. nr 275) och Kronobergs läns tegelförsäljningskontor (kart.reg. nr 276). Vidare förekommer för- säljningssamverkan i fråga om murtegel mellan två företag i Värmland (kart.reg. nr 290).

Tegelkontoret i Borås är gemensamt försäljningsorgan för tre företag i Västergötland samt ett i Småland. Kontorets försäljningsverksamhet om- fattar i första hand brukens murtegelproduktion, men bruken äro oför- hindrade att sälja även fasad-, tak- och reveteringstegel genom kontoret. Tegelkontorets försäljningsområde utgöres av Älvsborgs och angränsande delar av norra Hallands län.

Till Skaraborgs läns tegelförsäljningsförening äro nio företag i Västergöt- land anslutna. Samarbetet avser murtegel och dräneringsrör. Föreningens försäljningsdistrikt omfattar Skaraborgs län.

Jönköpings tegelförsäljningsförening, som har fem medlemmar skall för medlemmarnas räkning försälja tegelprodukter inom Jönköpings stad med närmaste omnejd samt inom Gränna stad, Ödeshög, Håstholmen, Vadstena och Motala stad.

Kronobergs läns tegeIförsäljningsförening är numera gemensamt försälj- ningsorgan inom länet för två företag sedan ett tredje utträtt ur föreningen. Samarbetet avser parternas samtliga tegelprodukter.

Utförsäljningspriserna inom de olika försäljningsdistrikten bestämmas av resp. försäljningsorganisationer eller av de anslutna bruken gemensamt. Fördelningen av leveranserna mellan bruken inom varje försäljningsdistrikt sker genom kvotering.

I Östergötland har samarbetet tagit formen av en prisöverenskommelse samtidigt som man synes ha eftersträvat en viss marknadsdelning. I över- enskommelsen deltaga åtta företag, vilka bilda Östergötlands med närmaste omnejds tegelbruksförening (kart.reg. nr 274). Föreningens verksamhets- område har indelats i tre kretsar nämligen Norrköpingskretsen, Linköpings- kretsen och Vätterkretsen. Varje krets upprättar var för sig en särskild prislista, vars priser skola gälla såsom minimipriser. Medlemmarnas för- säljningar böra såvitt möjligt begränsas till deras resp. kretsar. Medlem äger emellertid rätt att sälja även utanför den krets han tillhör under förutsättning, att han icke underskrider de minimipriser, som gälla för den krets, till vilken leverans sker.

Även inom Halländska tegelbrukens förening (kart.reg. nr 284), vars medlemmar äro åtta till antalet, föreligger ett prisavtal. Medlemmarna ha sålunda förbundit sig att icke sälja murtegel eller dräneringsrör till lägre priser än som fastställts av föreningen.

En prisöverenskommelse beträffande dräneringsrör förekommer vidare mellan fyra företag i Södermanland, anslutna till Sörmlands tegelrörsför-

• Sida 253
•  Original

ening (kart.reg. nr 273). Föreningens verksamhetsområde utgöres i första hand av Södermanlands län. Prisöverenskommelser kunna dock träffas även för områden utanför länet. Konkurrens med utomstående bruk skall, när föreningens styrelse så bestämmer, ske efter särskilt uppgjorda villkor.

Om således ett tämligen stort antal avtal beträffande murtegel och drä- neringsrör införts i kartellregistret, så har endast ett avtal rörande taktegel registrerats. Detta sammanhänger med att landets produktion av taktegel starkt koncentrerats till ett område kring Sala, Heby och Vittinge. Det avtal, som åsyftas, är en prisöverenskommelse inom Västmanlands läns tegelbruksägareförening (kart.reg. nr 291). Till föreningen äro sju företag i Sala, Heby och Vittinge anslutna.

Det förtjänar till sist framhållas, att ett mindre antal tegelbruk, som äro belägna på gränsen mellan olika avsättningsområden tillhöra flera av de ovannämnda lokalföreningarna eller försäljningsorganisationerna sam— tidigt. Så gott som samtliga medlemmar av lokalsammanslutningarna med undantag av Skånebruken och tegelbruken i Halland samt AB Mälardalens Tegelbruk äro anslutna till Tegelbrukens centralförbund.

De sakkunnigas uttalanden

Tillverkningen av tegel har alltid varit berörd av olika svårigheter. Sedan länge har branschen varit en låglöneindustri, ofta med svag räntabilitet, och fortfarande ligga medellönerna under genomsnittet för samtliga in— dustrier _— detta även om man endast jämför industriföretag på lands- bygden, där tegelindustrien till alldeles övervägande del är förlagd. Grovt räknat hälften av de tegelbruk, som funnos vid början av detta århundrade, äro numera nedlagda. Konkurrensen från lättbetongindustrien har under senare år blivit allt mera kännbar. Arbetet inom tegelindustrien har alltid varit starkt säsongbetonat och är så i stor utsträckning fortfarande. Särskilt under tider med god tillgång på arbetskraft medföra dessa säsongvaria— tioner arbetslöshet. När tillgången på arbetskraft är begränsad innebära säsongvariationerna, att rekryteringen av arbetskraft försvåras i ännu högre grad än för branscher, som kunna bjuda mera stadigvarande sysselsätt- ning och dessutom medför säsongväxlingen inom branschen en belastning för den allmänna arbetsmarknaden.

Särskilt under senare år har dock en omfattande rationalisering börjat komma i gång bl. a. genom anskaffning av nya maskiner och transport- anordningar. Härtill kommer den strukturrationalisering, som minskningen i antalet mindre arbetsställen innebär. I många fall har en övergång till kontinuerlig drift hela året ägt rum, samtidigt som åtskilliga bruk med säsongmässig tillverkning nedlagts. Numera är enligt arbetsmarknadssty- relsens undersökning omkring 40 procent av arbetarna vid de egentliga tegelbruken sysselsatta vid företag, som icke minska sin produktion under vintern. Denna rationalisering har berört stora delar av tegelindustrien, inte

• Sida 254
•  Original

bara i mälarlandskapen, där bl. a. bostads- och konsumentkooperativa in- tressen medverkat i densamma, utan även på andra håll. På flera andra ställen bedrives tegeltillverkningen dock fortfarande till stor del i mera traditionella former. Att tegelbruk med skiftande rationaliseringsgrad kunna drivas jämsides med varandra, sammanhänger bl. a. med transportkostna- dernas stora betydelse för avsättningsmöjligheterna. Denna faktor har den innebörden, att konkurrensen inom ett lokalt område ofta blir förhållande- vis begränsad.

Utöver denna »naturliga» konkurrensbegränsning tillkommer ytterligare den reglering, som åstadkommes i enlighet med de förut beskrivna över- enskommelserna, vilka vanligen i stort sett gå ut på en distriktsvis orga- niserad gemensam prissättning, kvotering och försäljning. Det har fram— hållits, att en sådan organisation erfordras nr rationaliseringssynpunkt, särskilt med hänsyn till behovet att eliminera korstransporter. Såvitt de sakkunniga kunna bedöma, vill det också förefalla, som om en reglering för detta syfte skulle kunna fylla en viktig positiv uppgift. Men det vill å andra sidan också förefalla, som om här förevarande regleringar, även om de delvis kunna ha goda verkningar, fått en sådan utformning, att resul— tatet åtminstone på något längre sikt likväl i vissa hänseenden kan bli mindre tillfredsställande. Även om lättbetongindustrien utövar en känn- bar konkurrens, torde dock pris- och kvoteringsbestämmelserna ge mindre effektiva företag ett visst skydd och begränsa möjligheterna för företag med lägre kostnader att göra sin konkurrensöverlägsenhet gällande. Det synes också kunna ifrågasättas, om en relativt stel kvotering mellan olika företag inom ett distrikt verkligen alltid kan ge detta eftersträvade mini- mum av transportkostnader, då det dock är så, att den lokala fördelningen av tegelbehoven kunna ändras från det ena året till det andra beroende på växlingar i byggnadsverksamhetens relativa omfattning på olika orter. Även om det är möjligt, att den gemensamma prissättningen och kvoteringen varit ett villkor för att i större utsträckning få med tegelbruken i detta samarbete, synes det dock vara i och för sig önskvärt att en dylik sam- verkan såvitt möjligt organiseras på sådant sätt, att företag med låga kost- nader få större möjlighet att fullt komma till sin rätt.

11. Pappersindustrien

Pappersindustriens sammanlagda produktion uppgick 1950 enligt Svenska pappersbruksföreningens statistik till 1 180 000 ton, varav 740 000 ton ex- porterades och 440000 ton gick till hemmamarknaden. Det i handelssta- tistiken registrerade preliminära exportvärdet för papper och papp 1950 (528 milj. kronor) svarade för 9,3 procent av den totala exporten detta år mot 7,2 procent under 1936—38. Importen var obetydlig (11 milj. kronor).

• Sida 255
•  Original

Det totala tillverkningsvärdet för papper och papp var 1948 cirka 777 milj. kronor och för pappersvaror (kuvert, påsar etc.) 235 milj. kronor.

Vid näringsorganisationssakkunnigas utredning avseende år 1937 erhöl- los uppgifter om 14 kartellavtal berörande pappersindustrien, därav 2 för- säljningskarteller, 7 marknadsdelningsavtal och 4 rena prisavtal. Praktiskt taget alla dessa avtal gälla fortfarande, dock med den förändringen, att så gott som samtliga kvoteringsbestännnelser upphävts. Under senare år ha tillkommit några avtal inom tapetbranschen samt överenskommelser be- träffande köksrullar, pappershanddukar och toalettpapper. Efter en av kommerskollegii monopolutredningsbyrå hösten 1950 verkställd invente- ring infördes i december samma år i kartellregistret under nr 435—472 sammanlagt 38 avtal berörande pappersbranschen. Härvid är att märka, att monopolutredningsbyråns inventering icke berörde det samarbete mel- lan producenter i Sverige, Norge och Finland som avser exportmarknaden.

Vid en av monopolutredningsbyrån samtidigt företagen inventering av- seende pappersmassebranschen återfunnos inga konkurrensbegränsande avtal. Härvid är emellertid att märka, dels att den allra största delen av den massa, som förbrukas inom landet, icke är föremål för handel utan förädlas till papper vid bruk tillhörande samma koncerner som äga massa- fabrikerna, och dels att inventeringen icke heller i detta fall inbegrep det samarbete mellan tillverkare i Sverige, Norge och Finland, som avser den gemensamma utlandsmarknaden.

I följande redogörelse för förhållandena inom pappersbranschen uppdelas avtalen i två grupper, den ena omfattande avtal mellan tillverkare inbördes, nedan kallade produktionsavtal, och den andra mellan tillverkare och åter- försäljare eller mellan återförsäljare inbördes, nedan kallade distributions- avtal.

Produktionsavtal

I fråga om produktionsavtalen kunna särskiljas två grupper av avtal, den ena innefattande avtal mellan tillverkare av papper (pappersavtal) och den andra avtal mellan tillverkare av pappersarbeten (pappersför- ädlingsavtal) .

Pappersautal. Antalet företag, som framställa papper och papp är jäm- förelsevis litet; år 1948 redovisades 75 arbetsställen inom denna grupp. I gengäld äro anläggningarna stora. Flertalet pappersbruk ha som ovan antytts egna massafabriker. Även om några speciella finpappersbruk kunna särskiljas, är det vanligt att bruken samtidigt tillverka papper av skilda slag, ofta med tyngdpunktsförskjutningar mellan olika papperssorter från år till år.

I detta sammanhang kan också nämnas, att vulkanfiber framställes av endast ett företag, AB Tidan. År 1948 var tillverkningen därav 1320 ton

• Sida 256
•  Original

med ett tillverkningsvärde av 5 milj. kronor. Ungefär hälften av produk- tionen exporterades. Vulkanfiber torde vara ganska lätt att substituera.

År 1897 träffade tillverkare av träfritt tryckpapper en överenskommelse avseende försäljning inom landet. Även under 1900-talets två första decen— nier förekommo försök till kartellbildning, dock utan mera bestående re- sultat. Från denna tid daterar sig dock tidningspappersbrukens försälj— ningsorganisation, Svenska tidningspappersbrukens förening u. p. a., som tillkom är 1917.

Efter åtskilliga initiativ i början av 1920-talet till fastare samarbete mel— lan tillverkarna av omslagspapper, konstituerades år 1927 »sulfatpappers— kartellen» (numera Svenska kraftpapperskonventionen) samt »sulfitpap- perskartellen» (numera Svenska sulfitpapperskonventionen) och i samband därmed infördes kvotering av leveranser på den svenska marknaden. Inom dessa karteller fortsatte samarbetet efter i stort sett oförändrade riktlinjer ända fram till år 1945, då avtalen på grund av nya förhållanden blevo före- mål för omarbetning.

Dessa karteller behandlades ingående av näringsorganisationssakkun- niga, som återgåvo följande sifferuppgifter på vissa slag av omslagspapper och på sulfitmassa:

Priser i kronor per 1 000 kg1

1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 Sulfatpapper, oblekt svenskt pris ab fabrik ............ 363 363 363 363 363 363 316 316 373 409 rob-pris vid export till Eng- land ................... 359 318 267 257 251 260 259 279 335 335 Sulfitpapper, påsrullar svenskt pris ab fabrik ............ 345 345 345 345 345 345 298 298 354 390 feb-pris vid export till Eng- land ................... 325 318 285 295 248 215 219 243 347 309 Sulfitmassa ................. 210 190 158 137 147 151 135 153 265 175

1 Rörande beräkningssätt o. d., se SOU 1940: 35, sid. 116 0. 118.

Redan 1929 lågo exportpriserna sålunda under de kontrollerade hemma- marknadspriserna. Depressionen på 30—talet medförde emellertid en väsent- lig ökning av denna prisskillnad, i det att världsmarknadspriserna kraftigt sjönko, under det att hemmamarknadspriserna bibehöllos oförändrade t. o. rn. 1934 för att därefter under två år intaga en lägre nivå, varefter följde nya prishöjningar till en nivå högre än den som nåtts 1929. Närings- organisationssakkunniga betonade, att världsmarknadspriset under depres- sionen knappast gav täckning ens för de rörliga kostnaderna, och att en viss återhållsamhet i fråga om prissänkningar på hemmamarknaden där- för kunde vara motiverad. Dock ansågo näringsorganisationssakkunniga sig på grundval av vissa kalkyler kunna fälla det omdömet, att hemmamark-

• Sida 257
•  Original

nadspriset kunde »karakteriseras såsom alltför högt». Denna slutsats an- sågo näringsorganisationssakkunniga vara ytterligare bestyrkt genom föl- jande iakttagelse:

»Att priset på hemmamarknaden varit högt synes även framgå av outsider- företagens historia. Ehuru dessa i regel torde få räkna med något lägre priser än de för kartellmedlemmarna gällande och ehuru de i allmänhet kunnat lägga upp en tillverkning endast i ganska liten skala, ha vinstutsikterna tydligen an- setts vara goda, eftersom flera företag lockats att uppta tillverkning av omslags- papper.»

Under efterkrigstiden har förhållandet mellan export— och hemmamark- nadspriser varit helt omkastat, i det att exportpriserna legat högre än priserna på hemmamarknaden. För att säkerställa den inhemska pappers- försörjningen har dock priskontrollen sedan hösten 1950 hävts för papper _ dock ej för vissa manufakturerade varor såsom påsar 0. d. Bruken ha emellertid i överenskommelse med staten i november 1950 utlovat en >>1no— derat prispolitik på svenska marknaden i anslutning till den inhemska mas- saprisutvecklingen».

Även tillverkarna av finpapper lyckades år 1927 uppnå en effektiv och varaktig överenskommelse genom bildande av Svenska finpappersbrukens konvention, som även denna genomförde kvotering. Rörande förhållan— dena i fråga om finpapper under 30-talet konstaterade näringsorganisa- tionssakkunniga, att det förelåge betydande svårigheter att jämföra pri- serna i olika länder. >>I regel har från Sverige exporterats papper av enklare kvalitet än det som försäljes inom landet. Skillnaden mellan export- priser och hemmamarknadspriser har dock i allmänhet varit avsevärt större än vad som betingas av kvalitetsdifferenserna.» Näringsorganisationssak- kunniga framhöllo även, att under den tid avtalet varit gällande tillverk- ning av finpapper upptagits av två utanför samarbetet stående företag, och att det föreföll »sannolikt att de för det bundna papperet gällande priserna varit så fördelaktiga, att detta förhållande även spelat en roll».

I slutet av 1920-talet tillkom även Svenska pappkartellen samt under 1930-talet Kraftliner- och testboardkartellen och Svenska säckkartellen. Svenska wellpapperskartellen, Härdpappkartellen, TH-konventionen, Sven- ska cellulosavaddföreningen samt Svenska smörpapperskonventionen bilda- des i början av 1940-talet efter att i vissa fall ha föregåtts av sam— arbete i mer eller mindre fasta former. Även om bestämmelserna för dessa karteller ändrats i samband med att nya förhållanden inträtt, fin- nas de fortfarande kvar med undantag av Svenska pappkartellen. Denna upplöstes år 1946, men muntligt samarbete har senare återupptagits mel- lan vissa papptillverkare.

Fram till år 1928 träffades överenskommelserna i regel inom sektioner av den år 1908 såsom en allmän intresseorganisation bildade Svenska pap- persbruksföreningen. Detta år beslöts emellertid, att kartellerna formellt

• Sida 258
•  Original

skulle skiljas från föreningen och uppträda såsom självständiga organisa- tioner. Deras verksamhet har dock ägt rum i anslutning till förenings— arbetet och de ha skötts av föreningens sekretariat (utom Svenska tidnings— pappersbrukens förening och Finbruken AB). Skilsmässan mellan pappers- bruksföreningen och kartellerna har emellertid medfört, att bruk, som icke önskat deltaga i kartellsamarbetet, likväl kunnat samarbeta i allmänna frågor av betydelse för pappersindustrien. Detta förhållande illustreras för närvarande av att medan ett flertal tillverkare, däribland det av KF ägda Fiskeby Fabriks AB, stå utanför kartellerna, Svenska pappersbruksför- eningen dock representerar samtliga svenska pappersbruk med ett enda un- dantag, nämligen Hylte Bruks AB.

En betydelsefull fråga är, hur stor del av marknaden, som behärskas av kartellerna. För att i någon mån belysa detta lämnas här en översikt över antalet medlemmar och utomstående tillverkare ävensom samman- slutningarnas andel av tillverkningen för den svenska marknaden. Upp— gifterna ha lämnats av vederbörande organisationer.

Medlemmarnas ungefär—li a Namn Antal Antal utom- andel av hgem- staende till- (varuslag) medlemmar verkare mamarknaden år 1949 % Svenska kraftpapperskonventioneu .............. 16 1 90 Svenska sulfitpapperskonventionen .............. 20 7 60 Svenska smörpapperskonventionen .............. 3 2 50 Svenska säckkartellen ......................... 5 2 85 Svenska finpappersbrukens konvention .......... 8 5 — TH-konventionen .............................. 10 4 —— Svenska wellpapperskartellen ................... 20 4 85 Kraftliner— och testboardkartellen ............... 5 2 90 Hårdpappkartellen ............................ 6 —— 100 Sveriges cellulosavaddförening .................. 6 1 95 Papp ........................................ 10 5 50 Svenska tidningspappersbrukens förening u. p. a.1. 5 Uppgift 95—100 saknas 1 Fr. o. m. 1951 endast 3 medlemmar samt 3 utomstående bruk. De två bruk som lämnat föreningen sälja numera huvudsakligen på export, varför de återstående tre kartellmed- lemmarna alltfort svara för så gott som hela försäljningen på hemmamarknaden.

Flertalet av de angivna kartellerna avse gemensam prissättning; dock att samtliga som haft gemensam prissättning, med undantag av säckkartellen och tidningspappersbruksföreningen, för närvarande suspenderat prisbe- stämmelserna.

Gemensam försäljning har organiserats i två fall. Tre av medlemmarna i finpapperskonventionen, nämligen AB Klippans Finpappersbruk, dess dot— terbolag Lessebo AB samt Grycksbo Pappersbruk AB, ha sålunda bildat ett gemensamt försäljningsbolag, Finbruken AB, som tillkom 1907. Par-

• Sida 259
•  Original

terna ha förbundit sig att sälja endast genom detta gemensamma bolag och att tillämpa gemensamma priser. Tidigare gällde även kvoterings- och skadeståndsbestämmelser, vilka dock upphävts i september 1950. Att märka är, att de tre bruken uppgivas svara för högst 20 procent av den svenska produktionen av finpapper.

Det andra fallet, där gemensam försäljning förekommer, är kvantitativt av vida större betydelse. Svenska tidningspappersbrukens förening 11. p. a., som enligt nyss anförd uppgift svarar för nästan hela omsättningen av tidningspapper på hemmamarknaden, har för detta ändamål organiserat en försäljningsverksamhet, som omfattar medlemmarnas alla leveranser till hemmamarknaden. Försäljningarna skola enligt avtalet kvoteras efter med- lemmarnas andel i produktionen under de två föregående åren. Medlem som varit oförhindrad att leverera sin fulla kvot men icke erhållit order för hela kvoten och-därigenom tillskyndats förlust, erhåller gottgörelse från för- eningen. Sådan kostnad skall gäldas av den eller de medlemmar, som leve— rerat mer än som svarar mot kvoten. Avtalet innehåller även bestämmelser om skadestånd och 0111 gemensam prissättning. Vad gäller priserna är emel- lertid att märka, att praktiskt taget hela försäljningen baseras på årliga ramavtal mellan Svenska tidningspappersbrukens förening och en samman- slutning av förbrukare, nämligen Svenska tidningsutgivareföreningen.

I fråga om de övriga avtalen kan till en början anmärkas, att TH-konven- tionen, som reglerar försäljningen av trähaltigt tryckpapper (till helt ny- ligen även konceptpapper), samt det gällande avtalet om papp båda äro muntliga. De innehålla bestämmelser om gemensamma priser och rabatter.

De återstående pappersavtalen äro tämligen ensartade. Giltighetstiden är i allmänhet ett år med automatisk förlängning, om uppsägning ej sker. Avtalens ändamål angives vara att stabilisera försäljningen på den svenska marknaden. Tre karteller, kraftpappers- och sulfitpapperskonventionerna samt säckkartellen, fordra för antagande av ny medlem enhälligt beslut av vederbörande kartells förtroenderåd. Vid uppräknandet av de produkter, som falla under avtalen, möter man emellanåt kartellernas gränsdragnings- problem i bestämmelser om undantag för vissa papperssorter, som skola hänföras till andra avtal.

Prissättningen, som är kartellernas centrala uppgift, avspeglas i pris- listor av växlande omfattning, från ett blad för vissa karteller till närmare 40 sidor i den gemensamma prislistan för kraft-, smör- och sulfitpappers— konventionerna. I flera avtal finnas bestämmelser om pristillägg av olika slag (t. ex. för färgning, glättning och tunn substans) och om prisavdrag (t. ex. vid viss sliphalt). Grossistrabatt till vissa uppräknade grossistföretag samt rabatter även till vissa andra angivna köpare äro vanliga företeelser. Inom cellulosavadd- och finpapperskartellerna funnos tidigare bestämmel- ser om skyldighet för de >>auktoriserade» grossisterna att underteckna åter- försäljareförbindelser, varigenom de förpliktade sig att köpa ifrågavarande

• Sida 260
•  Original

papperssorter endast från kartellmedlemmar, att följa kartellernas pris- listor, att rapportera överträdelser av bestämmelserna samt att underkasta sig kontroll från kartellernas sida. Sedan i synnerhet exklusivbestämmel— sen i återförsäljareförbindelserna under senare år förlorat sin betydelse, upphävdes föreskrifterna om dessa förbindelser 1949 och 1950.

Även agenternas ställning regleras i några avtal, hårdast i säck- och wellpapperskartellerna. Där gäller, att agent icke får anlitas utan att först ha godkänts av en särskild nämnd. Agent får ej heller anlita underagent, förrän denne godkänts av nämnden. Kartellerna äga bestämma de villkor, som skola intagas i avtalen med agenter.

För att möta konkurrens från utomstående kunna medlemmarna i kraft- pappers-, sulfitpappers- och säckkartellerna i särskilda fall befrias från skyldigheten att följa prisbestämmelserna.

Med undantag av finpappersavtalet innehålla samtliga här ifrågavarande avtal bestämmelser om kontroll av avtalens efterlevnad. Sålunda äro med— lemmarna skyldiga att rörande varje försäljningsavtal omedelbart till sin kartell insända kontrakt, orderbekräftelse eller andra dylika handlingar för prövning, huruvida försäljningen ägt rum till pris och villkor, som överensstämma med de av organisationen fastställda. Medlemmarna skola vidare vid slutet av varje månad rapportera de leveranser, som verkställts under månaden. De måste även till särskilda kontrollanter lämna alla be— gärda upplysningar och till förfogande ställa handelsböcker, korrespondens, fakturor och dylika handlingar, som erfordras för utövandet av kontrollen.

I bestämmelserna för sulfitpapperskonventionen, wellpapperskartellen samt kraftliner— och testboardkartellen stipuleras bl. a., att varje bruk vid varje månads slut »under edlig förpliktelse» skall avgiva ett intyg, att inga andra order tagits för den inhemska marknaden än de, som under månaden rapporterats till kontrollstället. .

I de skadeståndsbestämmelser, som kringgärda avtalen med undantag av finpappersavtalet, är skadeståndet i regel bestämt till visst belopp (100 eller 150 kronor) per ton av den vara, i fråga om vilken avtalsstridigt för— farande ligger medlem till last.

De nu genomgångna avtalen, som träffats mellan svenska tillverkare inbördes, syfta till att i vissa avseenden reglera försäljningen av den in— hemska tillverkningen. Dessa avtal kompletteras emellertid sedan lång tid tillbaka av överenskommelser med pappersproducenter i andra länder. Av— sikten med dessa internationella avtal, där Svenska pappersbruksföreningen är part på den svenska sidan, är att utestänga utländsk konkurrens från den svenska marknaden — liksom svensk konkurrens från motsvarande utländska. Sådana avtal gälla för närvarande med organisationer i Finland, Norge och Tjeckoslovakien.

Pappersförädlingsavtal. I förhållande till pappersbruken äro de företag, som arbeta med pappersförädling, i genomsnitt betydligt mindre, medan

• Sida 261
•  Original

däremot antalet företag är mer än det dubbla. Värdet av pappersförädlings- industriens sammanlagda tillverkning —— vari givetvis även värdet av det som >>råmaterial>> använda papperet ingår — utgör ungefär en tredjedel av pappersbrukens.

Större delen av tillverkningen förbrukas inom landet. Någon nämnvärd import förekommer icke heller. Viktigaste exportvaror äro påsar och ku- vert, varav år 1950 utfördes cirka 6 800 ton till ett värde av 5,9 milj. kronor.

Kartellsamarbetet går även inom pappersförädlingsindustrien i vissa fall tillbaka ett femtiotal år. Tillverkare av tapeter bildade således en förening redan år 1900. Kuverttillverkare följde efter år 1905 och påstillverkare år 1910. För wellpapp började samarbetet i början av 1930-talet. Gummerings- fabrikanterna hade från år 1938 en kartellöverenskommelse, som emeller- tid numera kommit att mildras högst betydligt. Under 1940—talet har kräp— pat toalettpapper (annat toalettpapper faller under Svenska kraftpappers- konventionen), pappershanddukar samt köksrullar av kräppat papper blivit föremål för prisöverenskommelser.

Från pappersförädlingsindustriens organisationer ha vissa uppgifter er- hållits om antalet utomstående företag och om medlemmarnas andel av hemmamarknaden. Då organisationerna salma säkra uppgifter om icke avtalsbundna företag och i vissa fall ej heller föra statistik över medlem— marnas tillverkning, äro uppgifterna i hög grad approximativa.

Medlemmarnas ungefärliga Antal utom- Namn Antal stående till- andel av hem- (varuslag) medlemmar verkare mamarknadcn år 1949 % Svenska wellpappfabrikanters förening .......... 12 1 95 Sveriges påsfabrikantförening, förening u. p. a. . . . 34 10 uppgift saknas Sveriges kuvertfabrikanter, förening u. p. a ....... 7 7 60 Svenska tapetfabrikanternas förening ........... 11 1 90 Sveriges takpappfabrikanters förening ........... 7 10 50—60 Sveriges gummeringsfabrikantcrs förening ........ 7 1 90 Pappershanddukar ............................ 3 —— 100 Kräppat toalettpapper ........................ 3, 1—2 95 Köksrullar av kräppat papper ................. 2 5 85

Avtalen beträffande köksrullar, pappershanddukar och toalettpapper äro muntliga och innehålla endast bestämmelser om gemensamma konsument- priser och maximirabatter.

Gummeringsfabrikanternas och takpappfabrikanternas avtal äro lika så- tillvida, att de endast delvis reglera prissättningen, nämligen genom fast- ställande av en gemensam prislista, som skall utgöra grundval för rabatt- sättningen. Rabatterna äro emellertid obundna av avtal. För Sveriges gum- meringsfabrikanters förening innehåller emellertid bestämmelserna å andra sidan följande passus: »De i föreningens prislistor och handbok upptagna

• Sida 262
•  Original

villkoren få ej mildras men väl skärpas.» Föreningen för även statistik över medlemmarnas försäljning.

Kuvert- och påstillverkarnas föreningar ha båda till ändamål förutom att främja medlemmarnas gemensamma intressen även att verka för lik- formiga fabrikat, priser och försäljningssätt, motarbeta illojal konkmrens samt att föra medlemmarna tillsammans för att stärka samhörigheten kol- legorna emellan. Till medlem av dessa föreningar kan antagas tillv"e1ka1e av påsar och kuvert, som ha en solid och aktad ställning. I kuve1tforen1nf>en fordras dessutom, att vederbörande kan dokumentera sig vara i besittning av de för drivande av kuvertfabrikation nödvändiga kvahf1k'1t1one1 na samt erforderligt kapital. Föreningarna fastställa priser och rabatter. Medlem— marna i kuvertfabrikanternas förening få lämna viss rabatt till bok- och pappershandlare samt därutöver ytterligare rabatt till s. k. nominerade kuvertgrossister. Av påsfabrikantföreningen har fastställts olika maximi— rabatter till pappersgrossister och till s. k. större pappersgrossister. Båda föreningarna ha nyligen upphävt bestämmelser om skadestånd vid över- trädelse av föreningarnas stadgar och träffade överenskommelser.

Här kan även erinras 0111 ett numela upphävt avtal mellan Sve1iges påsfabrikantfölening och omslagspappersbmken, som gällde unde1 å1e11 1928—1945. Enligt detta, som innehöll dubbelsidiga exklusivbestämmelser, förbundo sig pappersbruken att sälja papper för påstillverkning endast till medlemmar av påsfabrikantföreningen samt medlemmarna i denna för- ening att köpa allt sitt påspapper från de avtalsbundna bruken. En gemen- sam nämnd, påsnämnden, skulle fastställa priser samt avgöra övriga ge— mensamma angelägenheter.

Näringsorganisationssakkunniga framhöllo, att de organisei ade pappe1 »— fabrikerna hade stort inflytande på de priser, som uttogos av påsfabri— kerna. Genom utrikesdepartementets förso1g hade näringsorganisationssak— kunniga införskaffat uppgifter 0111 priser ä vissa slag av påsar från Eng- land, Belgien och Tjeckoslovakien. Det framgick härav, att priserna i dessa länder är 1938 lågo i England 27—31 procent samt i Belgien och Tjecko- slovakien 29—47 procent lägre än i Sverige, trots att påsarna i Belgien och England i allmänhet tillverkades av papper från Sverige, Norge och Finland. Härtill må dock anmärkas, att fobpriset å till England exporterat sulfitpåspapper år 1938 enligt tidigare (sid. 256) lämnad uppgift län" 21 procent lägre än fabrikspriset för till hemmamarknaden levererat papper. För cif—priset var motsvarande skillnad dock mindre.

Svenska tapetfabrikanternas förening, som har till ändamål bl. a. att främja tillämpningen av sunda principer inom den svenska tapetindustrien, har utarbetat en gemensam norm för beräkning av partipriset på tapeter och tapetbårder. Denna omfattar bestämmelser 0111 grundprissättning, pris- tillägg av olika slag, s. k. särskild prisberäkning samt prisreduktion vid köp av större partier. Till vissa kunder lämnas bonus.

• Sida 263
•  Original

Medlemmarna i tapetfabrikantföreningen äro skyldiga att för opartisk kontrollant framlägga handlingar och räkenskaper. Brott mot föreningens stadgar, beslut eller avtal kunna medföra skadestånd. Bl. a. såsom säker- het härför är varje medlem skyldig att hos styrelsen deponera vissa skuld- förbindelser. Medlemmarna svara både för företagsledningens och de an- ställdas förseelser och skola avkräva sina resande och övriga försäljare skriftliga utfästelser att icke dela provisionen med köparen eller lämna andra, i praktiken med rabatter likvärdiga förmåner.

För wellpapp gällde till årsskiftet 1946/47 två pris- och kvoteringsavtal, det ena för enkel och det andra för dubbel och dubbeldubbel wellpapp. Avtalen ha nu avlösts av en prisöverenskommelse inom Sveriges wellpapp- fabrikanters förening. Denna överenskommelse innehåller inga bestämmel— ser om straff vid underskridande av de fastställda priserna.

Även inom pappersförädlingsindustrien finnes ett internationellt avtal, nämligen mellan Sveriges gummeringsfabrikanters förening och de norska tillverkarna av gummerat papper. Avtalet, som ingicks år 1939, avser ömsesidigt hemmamarknadsskydd för gummerade förseglingsremsor och för tillverkning därav avsett gummerat papper.

Distributionsavtal

En stor del av papperet säljes direkt till pappersförädlande industrier, såsom wellpappfabriker samt pås- och kuvertfabriker, eller till andra stor- förbrukare, t. ex. tidningar, cementfabriker o. d. Återstoden förmedlas i huvudsak av grossister. Antalet grossister torde överstiga 1 000, men fler- talet av dessa ha liten omsättning av papper och ägna sig huvudsakligen åt andra artiklar. Medräknas endast sådana grossister, som helt eller över- vägande ågna sig åt pappersbranschen, torde antalet stanna vid cirka 150. Avsättningsområdet för grovpapper (d. v. s. kraftpapper, sulfitpapper, smör- papper, påsar o. d.) till detaljistkunder är begränsat av fraktkostnaderna. Detta har gjort, att en stor del av försäljningen från grossistföretagen har lokal karaktär. Företagen äro därför utspridda över hela landet dock med tyngdpunkter i de största städerna. En annan följd av att branschens varor äro tunga i förhållande till priset är, att en betydande del icke passerar grossisternas lager utan går direkt från deras leverantörer till kunderna.

Inom grossistledet brukar man skilja mellan tre typer av företag, allt- eftersom de sälja mest grovpapper, finpapper eller blandade pappersvaror och kortvaror.

De största grossistföretagen, i huvudsak tillhörande grovpappersbran- schen, ha sammanslutit sig i Svenska pappersgrossistförbundet, som bil- dades år 1928. Det har omkring 75 medlemmar, 5. k. A—grossister. Dess- utom har ett 50-tal grossister utsetts till 5. k. B-grossister.

Uppdelningen i A- och B-grossister har sitt ursprung i det avtal, som under åren 1928—1945 gällde mellan omslagspappersbruken och Svenska

• Sida 264
•  Original

pappersgrossistförbundet. Mot det att medlemmarna i förbundet, d. v. s. A-grossisterna, förpliktade sig att taga hela sitt behov av de under sulfit- oeh sulfatkartellerna fallande papperssorterna från de avtalsbundna bru— ken, erhöllo de med vissa undantag ensamrätt till pappersleveranser från dessa bruk. Vidare åtnjöto de på brukspriserna 3 procent rabatt samt dess— utom kassarabatt. B-grossisterna voro hänvisade till att köpa sitt papper från A-grossisterna, och för dem gällde brukspriserna såsom nettopriser. Frågan 0111 inträde i förbundet för ny medlem avgjordes av en av avtals— parterna gemensamt utsedd nämnd, vars ordförande, som hade utslagsröst, tillsattes av fabrikanterna. Nämnden fastställde även grossisternas utför- säljningspriser 111. 111. samt utövade en allmän övervakning av omslags- pappersdistributionen. En av anledningarna till att avtalet uppsades, vilket skedde från pappersbrukens sida, var att åtskilliga bruk önskade en ut— vidgad försäljning direkt från bruk till konsument.

Avtalets hävande kom emellertid av särskilda anledningar ej att med— föra någon omedelbar förändring utan även för tiden därefter tillämpades i huvudsak samma ordning som förut i enlighet med bestämmelser i Svenska pappersgrossistförbundets stadgar. Från pappersbrukens sida har anförts, att man dock önskat genomföra en större frihet i distributionen och avstå från att tillämpa en restriktiv grossistauktorisation. Först sedan gällande prisstopp hävts hösten 1950 och frågan därigenom kommit i ett annat läge ha omslagspapperskonventionerna enligt egen uppgift auktori- serat ett flertal nya grossister, utan att man därvid, enligt vad man an- fört, »fäst annat avseende vid den omständigheten huruvida de tillhörde pappersgrossistförbundet, än att sådant medlemskap ansetts innebära en viss garanti för respektive företags vederhäftighet».

Svenska pappersgrossistförbundet har den 9 februari 1951 antagit nya stadgar, vilka icke innehålla några konkurrensbegränsande bestämmelser. Förbundet har enligt de nya stadgarna bl. a. till uppgift »att genom för- handlingar och överenskommelser med myndigheter och andra organisatio- ner främja partihandeln med papper». Enligt vad förbundet uppgivit har icke några överenskommelser av konkurrensbegränsande natur träffats på grundval av dessa bestämmelser.

Även inom detaljistledet finnes en riksorganisation, Svenska pappers- handlareföreningen, som med sina drygt 800 aktiva medlemmar omfattar flertalet pappershandlare i landet. Föreningen, som i Sin nuvarande form bildades år 1917, skall bl. a. motverka all osund konkurrens, verka för likformiga priser samt genom anordnande av sammankomster och på an- nat sätt söka åstadkomma ett gott kollegialt förhållande mellan medlem— marna. Aktivt medlemskap kan vinnas av detaljpappershandlare med öppen butik, som i laga ordning anmält sig'till yrkets utövande och befinnes ha erforderlig utbildning och tillräckliga förutsättningar i övrigt härför. För öppnande av filial gälla samma villkor som för aktivt medlemskap.

• Sida 265
•  Original

Svenska pappershandlareföreningen fastställer konsumentpriser på ett flertal pappershandelsvaror, såsom blyertspennor, bläck, brevkort, etiket- ter, färgband, gummiband, häftapparater, häftstift, kontorsklamrar, linja- ler, läskpapper, radergummi, reservoirpennor, ritpapper, stämplar och stål- pennor. Vid brott mot föreningens stadgar eller beslut kan medlem från- tagas de särskilda rättigheter och förmåner, som åtfölja medlemskap. Några sådana förmåner framgå av följande avtal.

Mellan Svenska pappershandlareföreningen och AB Sveriges litografiska tryckerier (SLT) finnes en överenskommelse, som omfattar kontorsböcker, blanketter, anteckningsböcker, block, skolmateriel, pärmar m. 111. Medlem— marna i Svenska pappershandlareföreningen tillförsäkras genom avtalet speciella rabatter och liknande förmåner. SLT äger dock att lämna parti- rabatt _— men däremot ej bonifikation — till företag, som icke äro med— lemmar av pappershandlareföreningen; dock skall detta uppgivas till för— eningens centralstyrelse. Ett 30-tal utomstående företag ha i enlighet här- med erhållit denna förmån. SLT uppger vidare, att KF, Epa och Tempo erhålla >>minst lika goda inköpsvillkor, som medlemmarna av pappershand- lareföreningen». Föreningens medlemmar äro enligt överenskommelsen å sin sida skyldiga, att tillämpa de priser, som fastställas av SLT samt att huvudsakligen köpa ifrågavarande artiklar från detta företag; enligt upp- gift från SLT ha medlemmarna av föreningen dock aldrig erhållit medde- lande om sistnämnda villkor. Till bok- och pappershandlare samt skriv- maskinsaffärer och kontorsvaruhandlare, som icke äro medlemmar av Svenska pappershandlareföreningen och som nyetablerats efter avtalets till- komstdag (1945), skall vidare enligt överenskommelsen inga leveranser på kredit ske från SLT, förrän meddelande lämnats Svenska pappershandlare- föreningen och frågan varit föremål för överläggning mellan denna förening och SLT, varvid dock förutsättes, att dylik överläggning omedelbart kom- mer till stånd. Någon kontroll av indirekta leveranser genom grossister ut- övas dock icke av SLT.

För nyssnämnda produkter levererade av SLT tillämpas bruttopris— system. Så är även fallet i fråga om vissa andra slag av manufak- turerade pappersvaror, t. ex. kuvert, köksrullar av kräppat papper, kräp- pat toalettpapper m. m. Sålunda föreskrives t. ex. i det mellan tvenne pap— persbruk ingångna avtalet för köksrullar av kräppat papper, att gemen- samma konsumentpriser skola tillämpas, samt att en maximirabatt av 43 procent skall utgå till grossister. Vidare är prissättningen ofta hunden i grossistledet, t. ex. för grovpapper. B-grossisterna måste sälja till de utför- säljningspriser, som fastställts av A-grossisternas organisation. Cellulosa- vaddgrossisterna skola tillämpa av fabrikanterna bestämda priser å balför- packningar, förädlad vara (5. k. baby-vadd) samt hushållsrullar.

Angående förhållanden, som kännetecknade distributionen av särskilt grovpapper under 30-talet, uttalade näringsorganisationssakkunniga bl. a.:

• Sida 266
•  Original

»Vad speciellt distributionen beträffar —- och påsfabrikationen kan i viss mån betraktas som ett led i pappersdistributionen —— torde det visserligen vara be- rättigat, att pappersbruken, som bereda vissa grossister och påstillverkare en särskilt skyddad ställning, bl. a. för undvikande av förluster på ]everanskrediter, även ha möjlighet att utöva inflytande på deras prissättning. Men man synes kunna ifrågasätta lämpligheten av att så starkt binda konkurrensen mellan distri- butörerna. Det kan tänkas andra anordningar, varigenom brukens förlustrisker reduceras utan att konkurrensen inom distributionen på detta sätt inskränktes. Bruken kunde t. ex. använda nettopriser och starkt begränsade krediter och låta distributörerna fritt konkurrera. Det är icke osannolikt, att distributionen därigenom skulle kunna effektiviseras. Ett så stramt regleringssystem som det nu använda, medför betydande risker för ogynnsamma verkningar. De existe- rande företagen garanteras en trygghet, som kanske icke enbart är av godo. Strävandena att effektivisera distributionen komma därigenom att försvagas och utgallringen av de mindre effektiva företagen att minskas. Det är, då ett regle- ringssystem av detta slag användes, synnerligen önskvärt, att distributionsmargi- nalerna hållas nere på en rimlig nivå.»

Näringsorganisationssakkunniga uttalade därjämte, att det då existerande regleringssystemet torde ha varit en bidragande orsak till att ett par företag upptagit papperstillverkning. Dessa hade nämligen »uppstått som leve- rantörer till några utanför samarbetet stående påsfabrikanter och pap- persgrossister, vilka varit avstängda från att erhålla papper från de övriga bruken och för sin existens beroende av möjligheterna att finna andra leverantörer». — Som här framgått, ha vissa uppmjukningar i det under 30-talet gällande avtalssystemet numera kommit till stånd, bl. a. genom att de förutnämnda avtalen mellan pappersbruk och pappersgrossister och mellan påspappers- och påsfabrikanter blivit hävda.

Beträffande distributionen av finpapper anförde näringsorganisations— sakkunniga följande synpunkter:

»Till de höga finpapperspriserna för den svenska allmänheten bidraga de höga distributionskostnaderna. Medlemmarna av Svenska finpappersbrukens konven- tion pröva visserligen gemensamt grossisternas kreditvärdighet, kvalifikationer m. in., men några överenskommelser mellan tillverkarna och distributörerna förekomma icke. Medan grosshandelsmarginalen är relativt låg, förefaller detalj- försäljningen vara mycket dyrbar. Pappershandlarnas antal är stort, omsättningen per försäljningsställe liten och lagerhållningen i förhållande till omsättningen relativt stor på grund av det stora antalet olika sorter. Dessa omständigheter synas medverka till att pappershandeln i regel icke är särskilt lönande, trots relativt höga distributionsmarginaler. Ehuru nägra tillfredsställande undersök— ningar därom icke företagits, synes man kunna uppskatta de genomsnittliga kost- naderna inom pappersdetaljhandeln till omkring 30 procent av försäljningsvär- det. De sakkunniga ha erhållit exempel på brevpapper, vars detaljhandelspris varit mer än dubbelt så högt som det pris pappersbruken erhållit. För den fin— pappersförsäljning, som under senare år gått genom enhetsprisföretagen, har distributionsmarginalen varit lägre, ett förhållande som endast delvis finner sin förklaring i att dessa företag hålla en mindre sortering än andra affärer.»

• Sida 267
•  Original

Inom tapetbranschen saknas ett egentligt grossistled. Försäljningen sker dels genom ett litet antal specialaffärer, dels genom firmor, som huvud- sakligen arbeta med andra artiklar, såsom färg- och lanthandlare.

Tidigare har bland pappersförädlingsavtalen nämnts en överenskommelse mellan tillverkare av tapeter inbördes. Enligt denna skola konsument— priserna fastställas i fråga om specialtapeter. Särskild bonus lämnas till »kunder, som den 31 december 1940 voro berättigade därtill». Svenska tapetfabrikanternas förening har emellertid även avtal med återförsäljare- organisationer. Sådant samarbete, som förekommit tidigare men varit av- brutet under en följd av år, upptogs år 1949 mellan fabrikantföreningen och Svenska tapethandlareföreningen genom det 5. k. Stockholmsavtalet 1949, som reglerar detaljförsäljningen i Stockholm. År 1950 träffades ett liknande avtal. som omfattar riket i övrigt med undantag av Göteborg. I avtalet, som kallas Tapethandelns riksöverenskommelse, deltaga även Sveriges färghandlares riksförbund och Sveriges speceri- & lanthandlare- förbund. I Göteborg finnes sedan ett flertal år en överenskommelse mellan vissa (letaljistföretag.

I Tapethandelns riksöverenskommelse och Stockholmsavtalet 1949 regle- ras försäljningen av tapeter med undantag av tillverkarnas partiförsäljning (beträffande denna jämför ovan). För olika grupper av kunder —— åter- försäljare, större förbrukare och vanliga konsumenter _ ha upprättats pris- listor med indelning i olika prisklasser. Även detaljpriserna äro sålunda bundna genom dessa överenskommelser. Från fabrikanthåll framhålles, att dessa prisbindningar tillkommit på initiativ av detaljistparterna, vilka själva fastställt priserna och sedan erhållit leverantörernas medverkan till prisernas upprätthållande. Fabrikernas leveranser till andra kunder än tapethandlare äro i dessa överenskommelser underkastade vissa restrik- tioner. Sålunda få tapetfabrikerna enligt riksöverenskommelsen icke ut— sända s. k. rumsbeställningskartor till nya kunder, som icke föra lager. 0111 utomstående tapetfabrikant genom sin prispolitik försvårar tillämp- ning av avtalet, skola »återförsäljareorganisationerna medverka till vin- nande av rättelse». I avtalet för Stockholm tillåtas icke tapetfabrikanterna att sälja tapeter till tapethandlare, som nyetablerats inom området efter avtalets ikraftträdande, förrän denne genom underskrift biträtt avtalet. 'l'apetfabrikanterna få ej heller utöka direktförsäljningen till förbrukare. Avtalen kringgärdas av bestämmelser om skadestånd och blockad, vilken senare kan drabba icke endast avtalsparterna utan även utomstående tapet- fabrikanter och tapethandlare. För kontroll av avtalens efterlevnad äro par- terna skyldiga att förete därför erforderliga affärshandlingar.

Det tapetavtal, som gäller i Göteborg, har till skillnad från de nyssnämnda icke biträtts av tapetfabrikanternas organisation. Några tapetfabrikanter äro emellertid antingen direkt eller genom innehav av detaljaffärer, som

• Sida 268
•  Original

deltaga i avtalet, anslutna till överenskommelsen. Även denna innehåller pris- och rabattbestämmelser för försäljning till andra återförsäljare samt konsumenter av skilda slag. Å vissa tapeter skola angivas priser, som äro 21/2—31/2 gånger högre än fabrikspriserna. Å dessa priser lämnas rabatter med 50 procent åt vissa statliga, kommunala och industriella verk och HSB-föreningar, med 35 procent till utomstående återförsäljare, med 30 procent till byggmästare, fastighetsägare o. d. och med 10 procent till övriga köpare. Parterna äro skyldiga att för kontroll förete handelsböcker m. fl. handlingar. Brott mot avtalet kan medföra skadestånd.

Mellan Svenska finpappersbrukens konvention och Svenska boktryckare- föreningen träffades år 1937 en överenskommelse, som från boktryckare- föreningens sida dikterades av en önskan att söka kontrollera utbudet inom den grafiska branschen. Nya tryckerier ägde enligt avtalet endast köpa papper mot kontant likvid före leveransen. På samma sätt behandlades tryckerier, som tillämpade olämpliga affärsmetoder till men för en sund prisbildning eller eljest vidtogo »uppenbart illojala» åtgärder i sin affärs- verksamhet. Boktryckare-föreningens medlemmar ägde enligt avtalet åt— njuta 5 procent rabatt vid köp från medlemmar av finpapperskonventionen. De förbundo sig å andra sidan att i huvudsak köpa konventionspapper endast från konventionsmedlemmar. Avtalet upphörde i februari 1951.

En annan typ av avtal än de tidigare behandlade voro de, som träffades mellan International Business Machines Corporation (IBM) i New York och dess svenska kunder vid uthyrning av hålkortsmaskiner. I de därvid upprättade kontrakten fanns nämligen en bestämmelse, att kunderna voro förpliktade att köpa hålkorten till maskinerna endast från IBM. Denna bestämmelse upphävdes år 1947.

Praktiskt taget alla viktigare papperssorter och pappersprodukter äro föremål för konkurrensbegränsande avtal. Några avtal ha dock hävts under senare tid medan å andra sidan för vissa artiklar tillkommit nya avtal. På grund av ändrade marknadsförhållanden under senare delen av 1940-

talet —— främst de låga priser, som kunnat uttagas inom landet i förhål- lande till dem, som stått att få på världsmarknaden — har avtalens kon— kurrensbegränsande innehåll i flera fall förändrats. De tidigare vanliga kvoteringsbestämmelserna ha nästan helt upphävts och de exklusivbestäm- melser, som förplikta till inköp från endast vissa leverantörer, ha förlorat i betydelse. Vad som återstår av konkurrensbegränsning är gemensam pris- sättning, som dock även denna för närvarande i flera fall är suspenderad.

Anslutningen till överenskommelserna är som framgår av ovanstående tabeller i allmänhet tämligen stor. Huruvida de företag, som stå utanför följa samma bestämmelser som de avtalsbundna eller konkurrera, har ej varit föremål för undersökning. Förhållandena torde härvidlag växla från avtal till avtal och även från en tid till en annan.

• Sida 269
•  Original

De sakkunnigas uttalanden

När detta skrives (maj 1951) ha papperspriserna på hemmamarknaden undergått en mycket betydande stegring, som bl. a. även medverkat till avsevärda prishöjningar å livsmedel. Detta beror emellertid på utvecklingen på utlandsmarknaden i fråga om papper och pappersmassa. I stort sett ligga de svenska papperspriserna fortfarande icke oväsentligt under världs- marknadsnivån, även om de i vissa fall —— nämligen när pappersbruk utan egna massafabriker fått köpa massa ungefär till utlandspriser _ kommit i närheten av eller någon gång t. o. m. över denna nivå. Om man skall tala om att prishöjningarna begränsats, beror detta emellertid knappast på några insatser från papperskartellernas sida. Att märka är, att flertalet pap- perskartellers prisbestämmelser varit suspenderade under den tid, de största prisstegringarna företagits, men att däremot sedan november 1950 en över- enskommelse förelegat mellan staten och Svenska pappersbruksföreningen såsom ombud för pappersbruken om att bruken efter prisstoppets hävande skulle verka för >>en moderat prispolitik på den svenska marknaden i an- slutning till den inhemska massaprisutvecklingen>>.

Att de privata konkurrensbegränsningarna på detta område i ett annat marknadsläge än det nuvarande kunna medföra olämpliga verkningar, synes framgå av de ovan återgivna, i flera fall kritiska anmärkningar, som nä- ringsorganisationssakkunniga uttalade rörande förhållandena på 30-talet. Gentemot detta har dock från de berörda kartellernas sida anförts följande:

»Tämligen diskutabla äro de på dessa sidor refererade uttalandena från närings- organisationssakkunniga rörande förhållandena på 30-talet. Här anföres exem- pelvis, att den omständigheten, att »outsiders» tagit upp tillverkning av konven- tionsbundna kvaliteter, skulle vara bevis för att konventionspriserna varit onor- malt höga. Om detta påstående vore riktigt, skulle det även leda till den slut- satsen, att priserna också under efterkrigstiden varit onormalt höga, eftersom flera nya bruk resp. maskiner tillkommit under denna tid. För övrigt bör man ha i minne, att de bruk, som startade nytillverkning under 1930-talet, knappast kunde räkna med att placera hela produktionen på svenska marknaden utan att de, liksom de redan förut bestående bruken till övervägande del hänvisades att exportera.»

»Man kan givetvis ha olika åsikter rörande den prispolitik, som fördes på 1930-talet, och det har ju ofta uttalats principiella förkastelsedomar över metoden att genom kartellprissättning på hemmamarknaden kompensera förlustbringande exportpriscr. Huruvida det i praktiken varit till nackdel för landet att pappers- industrien under de svåra avsättningsförhållandena på export, som rådde under större delen av 1930-talet, varit kartelliserad på hemmamarknaden, torde där- emot vara svårare att avgöra. Man måste vid en sådan bedömning komma ihåg den betydelsefulla roll, som pappersindustrien spelar i Sveriges utrikeshandel. Åtminstone när man bedömer frågan utifrån efterkrigstidens förhållanden, torde det väl få sägas ha varit till utomordentlig nytta för landet att samtliga de på 1930—talet existerande tillverkningsenheterna inom pappersindustrien kunnat över- leva både 1930-talets depression och krigsårens avspärrning. I ett offentligt sam- manhang uttalades också från regeringens sida efter krigets slut den största upp—

• Sida 270
•  Original

skattning av att pappersindustrien kunnat intakt överleva de utomordentliga svå- righeter, som voro en följd av krigsårens avspärrning, så att industrien omedel- bart vid krigets slut var beredd att i full utsträckning upptaga sin produktion och exporten. Man bör då kanske ha i minne, att det under avspärrningsårcn var den inom kartellerna genomförda kvoteringen av den inhemska marknaden, som gav varje bruk en viss rimlig sysselsättning, och som var den kanske vik- tigaste förutsättningen för nämnda förhållande.»

»Det bör betonas, att kartellerna under 1930-talet icke utnyttjats därhän, att industrien tillförts överdrivna vinster; tvärtom framgår av företagna utredningar. att räntabiliteten, vinstens andel i bruttointäkterna, samt investeringsintensiteten under förkrigstiden var lägre inom pappersindustrien än genomsnittet för hela den svenska »egentliga» industrien. Visserligen är detta i och för sig icke något avgörande bevis för att kartellprissättningen icke varit överdriven; det kan ju nämligen förekomma att kartellprissättning möjliggör eller konserverar onödigt höga kostnader och onormalt låg cffcktivitetsgrad. Att så icke varit förhållandet inom pappersindustrien torde dock lätt kunna påvisas; det torde vara notoriskt att de svenska pappersbruken i fråga om teknisk standard och i fråga om ratio— nalisering väl kunna mäta sig med utlandets pappersindustrier, i varje fall om man undantager Nordamerika från jämförelsen. Man får nämligen alltid vid be- dömande av pappersindustriens problem ha i minne att den övervägande delen av produktionen avsättes på export i kraftig konkurrens med utlandets hemma- marknadsindustrier. Det kraftiga tullskydd, som dessa industrier åtnjuta, har oavlåtligen tvingat den svenska industrien att söka arbeta med lägre kostnader än dessa.»

Om det också kan vara anledning att i någon mån beakta en del av de synpunkter, som sålunda anförts, vill det dock förefalla, som om det skulle vara ännu större skäl att fästa avseende vid de förut refererade opartiska omdömen, vilka uttalats av näringsorganisationssakkunniga. Det är att märka, att näringsorganisationssakkunniga även inbegrepo representanter för det privata näringslivet samt att deras betänkande var enhälligt. Det synes sålunda ha framgått att de på detta område förekommande konkur- rensbegränsningarna under sådana marknadsförhållanden, som karakteri- serade 30—talet, medfört verkningar, som i vissa avseenden gett anledning till betänkligheter.

Några av de viktigare överenskommelser, som voro gällande under 30- talet, ha sedermera hävts eller uppmjukats —— vissa därav helt nyligen och tydligen under inflytande av den offentliga uppmärksamhet, som före- komsten av konkurrensbegränsningar väckt under senare tid. Det är t. ex. tacknämligt, att nästan alla överenskommelser om kvotering blivit undan— röjda, och likaså att de starkt konkurrensbegränsande exklusivbestäm- melser, som bundit pappersgrosshandeln, numera avlösts av en friare ord- ning. Å andra sidan ha andra kartellavtal tillkommit. Redovisningen av förekommande konkurrensbegränsningar har dessutom blivit mera full- ständig. I stort sett synes nätet av kartellöverenskommelser på detta om-

• Sida 271
•  Original

råde vara väl bibehållet, vilket i viss män kan synas förvånande, när man utgår ifrån att åtminstone flertalet av dessa avtal i nuvarande läge i all- mänhet icke torde verka höjande på priserna. Även i de fall, där det privata regleringssystemet har ringa eller ingen betydelse för nuvarande prissätt- ning har man tydligen oftast velat i huvudsak konservera det för sådana »behov», som kunna göra sig gällande i ett framtida ändrat marknadsläge, då det eventuellt kunde visa sig svårt att återupptaga regleringar, som en gång raserats. Från allmän synpunkt anmäler sig emellertid närmast ett motsatt intresse: att åtminstone få detta regleringssystem kraftigt upp- luckrat, medan marknadsförhållandena ännu äro sådana, att det borde finnas större utsikter än vanligt att övervinna kartellintressenternas mot- stånd.

I tidigare sammanhang ha de sakkunniga uttalat betänkligheter mot ömsesidiga hemmamarknadsskyddande avtal av den typ, som ingåtts mel- lan pappersproducenter i Sverige, Finland, Norge och Tjeckoslovakien, och som gå ut på att utländsk konkurrens skall hållas borta från den svenska marknaden, samtidigt som svenska tillverkare avstå från att leverera till de nämnda utlandsmarknaderna. Av skäl som förut anförts förefalla så— dana avtal i allmänhet icke vara ur allmän synpunkt lämpliga. De kunna knappast försvaras med att det skulle vara »meningslöst för de nordiska länderna att byta papper med varandra». Förutsatt att ren dumping för- hindras, blir det sannolikt inte något mera betydande >>byte av papper» mellan de nordiska länderna, även om här ifrågavarande konkurrensbe- gränsning skulle undanröjas. Och mot den begränsade internordiska handel i papper som skulle kunna uppstå, synas knappast kunna resas mera all— varliga invändningar än mot det förhållandet, att t. ex. olika geografiska områden i det egna landet köpa papper av varandra.

Emellertid är det lätt att se varför dessa landgränser i stort sett hållas i helgd, trots att de knappast te sig mycket mer ekonomiskt rationella än konstlade geografiska handelsgränser inom landet. Ett skäl är att det ömse- sidiga hemmamarknadsskyddet utgör en förutsättning för att man skall kunna upprätthålla de övriga konkurrensbegränsningar, som genomförts på hemmamarknaden. Om man som de sakkunniga utgår ifrån att det på längre sikt skulle vara till fördel, om dessa övriga inskränkningar i kon- kurrensen på hemmamarknaden åtminstone kunde kraftigt uppluckras, är emellertid detta knappast ett argument för att bibehålla det ömsesidiga hemmamarknadsskydd, som producenter i nordiska länder beviljat var- andra. Snarare skulle argumentet då i stället kunna användas i motsatt riktning.

Som ett ännu viktigare skäl för detta ömsesidiga hemmamarknadsskydd hänvisar man emellertid till det behov av samarbete på exportmarknaden mellan nordiska pappersproducenter, som man anser föreligga. Det ömse—

• Sida 272
•  Original

sidiga hemmamarknadsskyddet anses sålunda vara en förutsättning för att ett sådant samarbete på exportmarknaden skall kunna upprätthållas. På samma sätt anser man gälla, att även övriga konkurrensbegränsningar på hemmamarknaden åtminstone till stor del kunna motiveras med att ett samarbete på exportmarknaden skulle allvarligt äventyras, om konkurren- sen på hemmamarknaden bleve alltför fri.

Detta argument för hela det system av konkurrensbegränsningar, som binder den svenska pappersmarknaden, inbegriper en rad synnerligen kom- plicerade och svårbedömbara problem, som knappast ligga inom ramen för de sakkunnigas utredningsuppdrag. Då det emellertid förefaller mycket sannolikt, att argumentet kommer att spela en stor roll i debatten av kon- kurrensförhållandena inom riket, och även — i den mån de sakkunnigas i detta betänkande framlagda lagförslag förverkligas — kommer att föras fram när det gäller att i enlighet med denna lag bedöma, i vad mån en viss konkurrensbegränsning avseende den svenska marknaden bör hävas genom förhandling eller annan offentlig åtgärd, känna sig de sakkunniga dock nödsakade att något beröra detsamma.

Det kunde måhända åtminstone vid första påseende förefalla, som om det skulle vara ett viktigt svenskt och nordiskt intresse att — även till priset av en relativt hård konkurrensbegränsning på hemmamarknaden — skapa så starka förutsättningar som möjligt för ett nordiskt samarbete på exportmarknaden. Papperet svarar för en viktig del av vår export. Möjligheten att på exportmarknaden vinna mera givande eller i varje fall mera stabila priser än vid en alltför ohämmad konkurrens kan därför vara av stor betydelse för landets ekonomi.

I ett depressionsläge kunna sådana tankegångar möjligen vara värda ett visst beaktande. I övrigt framstår det dock vid närmare betraktande såsom ovisst, huruvida de svenska exportintressena verkligen på längre sikt bli bäst tillvaratagna genom en reglering, som bl. a. förutsätter, att konkur- rensen på hemmamarknaden är i hög grad inskränkt. Om det är riktigt, att en konkurrensbegränsning på den svenska marknaden är en förutsätt- ning för att det skall bli möjligt att på utlandsmarknaden erhålla högre eller i varje fall mera stabila priser, än som eljest vore möjligt, ter det sig å andra sidan inte alldeles uteslutet, att just detta kan stimulera expan- sionen inom andra länders pappersindustrier på ett sätt, som efter hand skulle kunna bli till förfång för svenska exportintressen. Om också sådana risker av naturliga skäl kunna vara svåra att beräkna, hindrar det inte, att de kunna ha en så reell innebörd, att de måste beaktas vid bedömningen.

En närmare värdering av det samarbete som förekommer på export— marknaden skulle sålunda få inbegripa en mycket svårbedömbar avväg— ning mellan olika verkningar på kortare och på längre sikt. De sakkun- niga ha därför desto mindre anledning att ta ställning vare sig för eller

• Sida 273
•  Original

emot detta samarbete på exportmarknaden.l Men så mycket synes vara klart: argumentet att ett ömsesidigt nordiskt hemmamarknadsskydd jämte andra konkurrensbegränsningar berörande den svenska marknaden äro nödvändiga för att ge en grundval för ett samarbete på exportmarknaden, har ett alldeles för ovisst värde för att allmänt kunna tillmätas avgörande betydelse vid bedömning av de konkurrenshinder, som avse hemmamark- naden. Det förefaller sålunda, som om det i regel skulle vara att föredraga att bedöma dessa konkurrenshinder uteslutande från synpunkten av deras verkningar på den svenska marknaden.

Som tidigare framgått äro kvoteringsbestämmelser fortfarande gällande ett fall, nämligen i fråga om tidningspapper. I nuvarande läge torde kvote- ringen närmast ha den effekten, att den innebär ett åläggande för bruken att ställa vissa kvantiteter till förfogande för hemmamarknaden med dess lägre priser; att ett par bruk under senare tid lämnat tidningspapperskartel— len kan ha sin grund i detta förhållande. I andra situationer kan kvote— ringen däremot medföra vissa risker för att effektivitetskonkurrensen mel- lan bruken hämmas, låt vara att exportförsäljningen icke är kvoterad. i detta sammanhang brukar emellertid hänvisas till att kvoteringen är nöd- vändig som grund för den gemensamma försäljningskartell, som arbetar på detta område och som anses möjliggöra rationalisering bl. a. genom att eli- minera korstransporter. Även om denna synpunkt vid närmare undersök- ning befinnes värd att beakta, synes man dock vid en slutlig bedömning också böra ta hänsyn till de olägenheter som en kvotering i och för sig i vissa situationer kan medföra.

Inom distributionen förekomma restriktioner, som även under nuvarande förhållanden kunna medföra risk för mindre goda verkningar. De horison- tella prisbindningar för pappersvaror, som förekomma inom den organise— rade bok- och pappershandeln, synas sålunda kunna ge anledning till vissa betänkligheter. Enligt bestämmelserna för Sveriges kuvertfabrikanter, för- ening u. 1). a. åtnjuta bok- och pappershandlare en rabatt av 30 procent av prislistans priser medan s. k. nominerade kuvertgrossister erhålla 15 procent, (1. v. s. 10,5 procent räknat på konsumentpriset. Enligt vad för- eningen uppgivit, innebära dessa bestämmelser dock ingen bruttoprisbind— ning; i stället kommer prisbindningen till stånd genom överenskommelsen mellan de organiserade pappers- och bokhandlarna. Huvudsaken är emel-

1 Frågan om statens ställning till detta problem kan emellertid komma i ett annat läge, om det skulle öppnas möjlighet att genom samarbete mellan olika länder, t. ex. inom ramen för ITO- stadgan, mera allmänt häva konkurrensbegränsningar på världsmarknaden. Skulle det därvid visa sig, att det går att vinna från svensk synpunkt praktiskt betydelsefulla åtaganden om hävande av konkurrenshinder från andra länders sida under förutsättning att Sverige gör mot- svarande ätaganden, kan det enligt de sakkunnigas mening bli anledning att från nya synpunkter allmänt överväga frågan om i vad mån staten bör fasthålla vid den neutrala inställning den hit- tills iakttagit med avseende exempelvis på de nordiska exportkartellernas verksamhet. Jfr kap. 8,

• Sida 274
•  Original

lertid, att en sådan prisbindning existerar inom den del av distributionen, som omfattas av den organiserade pappers- och bokhandeln. Nu är det givetvis svårt att bedöma, huruvida en rabatt å sammanlagt 40,5 procent av konsumentpriset skall anses hög eller inte; detaljförsäljningen sker till stor del i mycket små poster, vilket måste göra distributionskostnaden relativt stor i förhållande till det låga material- och fabrikationsvärdet per kuvert. Av skäl som bl. a. angivas i kap. 5 och 6 anse dock de sak- kunniga, att det i allmänhet vore lämpligare om priser och marginaler icke vore bundna, enär en dylik bundenhet försvårar effektivitetskonkurrens inom distributionen.

Tillämpningen av exklusivbestämmelserna i avtalet mellan SLT Och Svenska pappershandlareföreningen synes behöva underkastas närmare granskning. Såsom de sakkunniga i andra sammanhang framhållit, är det olämpligt, när speciella förmåner till distributörer göras beroende av i vad mån vederbörande distributör tillhör viss organisation eller ej. I detta fall utgå emellertid motsvarande förmåner även till vissa andra distributörer än dem, som tillhöra den avtalsslutande organisationen. Det torde böra närmare utredas, om dessa medgivanden kunna anses vara tillfyllest. Det synes vidare mindre tillfredsställande, att avtalet mellan SLT och pappers- handlareföreningen föreskriver en maximering av de rabatter, som SLT får bevilja större förbrukare (högst 20 procent å konsumentpriset) och sammanslutningar med ändamål att tillhandahålla sina medlemmar varor för egen förbrukning (högst 25 procent). Även föreskriften, att fråga om kreditleverans från SLT till nya kunder, som icke äro medlemmar av pappershandlareföreningen, skall avgöras först efter överläggning med för— eningen, förefaller ur allmän synpunkt vara mindre lämplig (jfr kap. 6). Ytterligare en »skönhetsfläck» i avtalet är bestämmelsen, att >>skillnaden mellan konsumentpriset och det för detaljister fastställda inköpspriset skall redovisas och inlevereras till Svenska pappershandlareföreningen>>, då kon— torsboksfabrikant »nödgas till annan än återförsäljare undantagsvis för- sälja lagerkontorsböcker». '

De pris- och rabattbestämmelser samt restriktioner beträffande nyetable- ringen inom specialtapethandeln, som tidigare beskrivits, synas likaledes innebära bindningar, vilka på samma sätt kunna ge anledning till betänk- ligheter. Från branschens sida har bl. a. hävdats, att distributionskostna- derna måste bli höga beroende på att det ofta tar lång tid innan en kund har valt lämplig tapet. Man har även gjort gällande, att prishindningarna inneburo en sänkning i förhållande till genomsnittet av de synnerligen oen- hetliga priser, som uttogos, när priserna voro fria. Om det genom utred- ning kan göras sannolikt, att en friare konkurrens verkligen skulle betyda märkbart högre priser, kan det givetvis vara anledning att ta hänsyn till ett sådant förhållande. Om en tillfredsställande utredning härom icke kan förebringas, synes det dock säkrare att utgå från det motsatta antagandet.

• Sida 275
•  Original

12. Margarinindustrien

Ännu 1890 var margarinet eller konstsmöret ett föga känt och använt komplement till natursmöret. Den första större margarinfabriken i Sverige tillkom sålunda på 1890-talet, men först cirka tjugo år efteråt, då man bör- jat tillverka margarin utan animaliskt fett och med användning uteslutande av växtfett, började den stegring i förbrukningen av margarin som sedan fortgått med tillfällig nedgång i konsumtionen under de båda världskrigen och en mera ojämn tendens efter 1945. Även sedan vi fått en svensk pro— duktion av oljeväxter, importeras en stor del av råvarorna från utlandet — numera dock bara kokosolja och valolja — varför margarinproduktionen under krigen i viss mån hämmades av råvarubrist. Några av de svenska margarinbolagen ägas för övrigt direkt eller indirekt av holländska stor- företag,1 som ursprungligen medverkade i deras råvaruförsörjning. Inför- seln och utförseln av färdigt margarin är däremot obetydlig i förhållande till den totala inhemska tillverkningen, som år 1950 uppgick till 81000 ton mot 59 000 ton år 1938 och 24 000 ton år 1946.

Den av olika skäl minskade margarinkonsumtionen under större delen av 1940-talet har tidvis skapat en viss överkapacitet inom industrien. Detta har tvingat fram en driftskoncentration med nedläggande av flera mar- garinfabriker och rationalisering av de kvarvarande. För denna konsoli- (lering av margarinindustrien har främst svarat Margarinfabrikernas För— säljnings AB, från år 1946 kallat Margarinbolaget AB (MFA). Detta bolag, som sedan ingången av år 1927 varit försäljningsorganisation med ensamförsäljningsrätt för åtta företag för tillverkning av margarin, cocos- och konstister, inköpte under perioden 1938—1947 sju utomstående mar- garinfabriker och nedlade dessa. F. n. kvarstå 13 företag i margarinbran— schen, varav numera sex äro anslutna till Margarinbolaget, ett tillhör KF med förläggning till Norrköping och de övriga äro fristående privata före- tag, alla samverkande med MFA i avtal med detta, utom Nordiska Margarin— fabriken och ett par småfabriker. Till denna minskning i antalet tillverk- ningsenheter torde statsmakterna i hög grad ha bidragit. Efter en fram- ställning från livsmedelskommissionen rörande förhållandena inom marga- rinindustrien, uttalade statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet i prop. nr 278/1941, att det med den minskade margarinproduktionen icke vore rationellt, att inom branschen funnes så mycket som 25 margarinfabri- ker, samt att livsmedelskommissionen vid fördelningen av råvarorna till margarinindustrien borde >>beakta angelägenheten av att tillverkning äger rum vid fabriker, som visa sig i stånd att på ett ur kostnadssynpunkt och i övrigt tillfredsställande sätt besörja framställningen av margarin». Detta Mt med AB Vandenberghs Margarin, där aktiemajoriteten är placerad i Holland. Holländska intressen torde även finnas i AB Agra Margarinfabrik och Margarin AB Svea, vilka tillsammans med AB Vandenberghs Margarin numera överlåtit sin fabrikationsverksamhet på ett gemensamt ägt företag, AB Liva Fabriker, Kalmar.

• Sida 276
•  Original

uttalande, vari jordbruksutskottet instämde (utlåtande nr 74/1941), föran- ledde icke någon erinran från riksdagens sida. Det synes ha inneburit en fullmakt åt livsmedelskonnnissionen att med utnyttjande av kommissionens möjligheter att bestämma om råvarutilldelningen förhandla om en koncen- tration av margarinindustrien. Denna fullmakt blev också utnyttjad och torde ha medverkat till att antalet fabriker inom få år minskades till unge- fär hälften.

Inom Margarinbolaget har en omfattande rationalisering ägt rum. Till- verkningen har blivit alltmer mekaniserad, så att det manuella arbetet inskränker sig till kartonginläggning, och MFA har för sin del infört en ny distributionsteknik sedan år 1942 med — på alla större orter agentur- centraler, som förutom försäljningen för bolagets räkning, saluföra vissa andra varor. Befrämjande på rationaliseringen har på lång sikt också varit förekomsten av KF-fabriken i Norrköping, startad 1921, vars kapacitet uppgår till 15 000 ton per år. Nu svarar KF för ca 25 procent av margarin- försäljningen i landet och Margarinbolaget för cirka hälften. Av återstä— ende fjärdedel, som levereras av andra fabriker, är större delen reglerad av avtal.

Kartellregistret innehåller tre avtal för margarinindustrien (nr 234, 235 och 236) och man beräknar, att bortåt 70 procent av den totala produktio- nen av margarin faller under dessa avtal. Samtliga tre avtal beröra fabri- kanterna, respektive det försäljningsbolag (MFA), som vissa fabrikanter bildat dels för grossistförsäljningen _ som främst sker genom egna neder- lag — dels för direktförsäljningen till detaljister och bagare. Även de fabri- ker, som inte tillhöra Margarinbolaget, använda sig i viss mån av grossister, ehuru oftare av agenter eller självständiga nederlag, som förmedla marga- rinet till detaljhandeln. De sistnämnda relationerna _- mellan de utomstå- ende fabrikanterna och deras mellanhänder — äro icke reglerade i avtal. KF:s margarinfabrik levererar för sin del direkt till circa 7 500 konsum- butiker (detaljister). Till jämförelse kan nämnas, att Margarinbolaget har nederlag på ungefär 80 platser i landet: hälften egna nederlag och hälften agenter, som arbeta på agentprovision. Tillsammans förmedlas härigenom margarin till över 30 000 detaljister och bagare.

Det viktigaste avtalet inom margarinindustrien är det avtal, som reglerar Margarinbolaget och dess intressenters inbördes förhållanden (kart.reg. nr 235). Det ingicks 22 september 1926 och gäller med sedermera genomförda förlängningar till 31 december 1956. Parter äro här Margarinbolaget AB och dess medlemsföretag: AB Agra Margarinfabrik, AB Arboga Margarinfabrik, AB Mustad & Son, AB Pellerins Margarinfabrik, Margarin AB Svea, Marga- rin AB Zenith, AB Vandenberghs Margarin och Eskilstuna Mesost- och Margarinfabrik AB. Av dessa har Eskilstunafabriken utarrenderat sin mar- garintillverkning sedan 1944 men har ändå viss del i MFA:s avkastning.

• Sida 277
•  Original

Vidarc ha aktiebolagen Agra, Svea och Vandenberghs 1948 bildat ett ge— mensamt fabriksbolag, AB Liva Fabriker, Kalmar, för övertagande av de tre bolagens tidigare margarinproduktion och med uppgift att till nämnda tre bolag leverera i förhållande till deras respektive kvotandelar i Mar— garinbolaget — allt vad Liva kan tillverka av margarin. Enligt bolagsord- ningen skall ,det f. ö. ske till sådana priser, att Liva inte kommer att redo- visa störrc vinst än nödvändigt för 5 procents utdelning på aktiekapitalet Och för avsättning av i lag föreskrivna reserver.

I avtalet nr 235 ha de åtta ovannämnda fabrikerna förbundit sig att genom sitt försäljningsbolag MFA försälja allt margarin, konstister. cocossmör och cocossmult som de producera för den svenska marknaden (exportmarknaden beröres ej av avtalet). Leveranserna skola ske enligt be- stämda förhållandetal, som äro preciserade till hundradelen av en procent och även ligga till grund för fabrikernas innehav av aktier i Margarinbola- get. Fabrikerna äga rätt att sinsemellan överlåta leveranskvot, men få inte för fullgörande av sin leveransskyldighet importera eller från utanför av— talet stående företag inköpa margarin eller konstister. De få icke heller i marknaden utsläppa andra genom blandningar uppkomna produkter, som kunna konkurrera med avtalsartiklarna, inte taga del i inhemsk margarin- fabrik, som står utanför Margarinbolaget, och inte låta sig överlåtas på annan, utan att denne förpliktas att i alla avseenden övertaga de skyldig— heter som åligga vederbörande enligt avtalet. Månads- eller halvmånadsvis skall avräkning göras mellan Margarinbolaget och fabrikerna och bolaget betalar då de levererade varorna »efter det grundpris för varje varuslag som Margarinbolagets styrelse bestämmer att gälla för månaden». Alltjämt gälla avtalsbestämmelserna om över- och underleveranser, som skola regleras vid slutet av varje år efter invecklade regler. Det åligger bolaget att »oav— låtligen utjämna» alla avvikelser från förhållandetalen, varvid man i första hand må använda sig av möjligheten att ändra försäljningsdistriktens om- fattning. All reklam för de varor, som försäljas genom Margarinbolaget, skall ombesörjas av bolaget ensamt, och överlåtelse av och skydd för varu- märken regleras i särbestämmelser. Vid brott mot avtalet förverkas aktierna i Margarinbolaget och skall därjämte utdömas skadestånd enligt skilje- nämnds avgörande. »Avtalets bestämmelser skola i kontrahenternas gemen— samma intresse såvitt möjligt hemlighållas» heter det till sist.

Ett kompletterande avtal (kart.reg. nr 234) har Margarinbolaget ingått 1941 med sex utomstående fabriker, av vilka dock numera endast fyra be- stå. Avtalsparterna ingå alla som medlemmar i Svenska margarinfabrikan- ternas förening och avtalet upptar bestämmelser angående prissättning och kvotering för denna förenings medlemmar. Dessa fyra utomstående avtals- parter -— Fabriks AB Victoria och Margarinfabriken Kärnan AB, båda i Hälsingborg, AB Upsala Margarinfabrik och Alba Fabrikers AB, Dalby ——

• Sida 278
•  Original

representera jämte de helt fristående margarinfabrikerna Margarinfabril—zen Oma E. Hjort och AB Nordiska Margarinfabriken tillsammans drygt 20 procent av den totala margarinproduktionen i landet. Under detta avtal falla alla av medlemmarna i margarinfabrikanternas förening tillverkade margarinsorter, konstister, bageri- och stekfett, ävensom crsättnings- och utdrygningsmedel m. m. Parterna förbinda sig i avtalet att vid försälj— ningen tillämpa bruttopriser::konsumentpriser, som tid efter annan fastställas av Margarinbolaget. Däremot äger part själv bestämma de rabatter han önskar tillämpa gentemot återförsäljarna. Var och ens tillverkning är bestämd till en viss procentuell andel av parternas sammanlagda leveranser av avtalsartiklar inom landet och kvoterna äro fixerade intill hundratusendelen av en procent. Margarinbolaget självt har exempelvis en kvot på 69,18153 procent. Storleken av tillverkning och leve- ranser kontrolleras månadsvis av särskilt anställd kontrollant, som äger rätt att granska parternas handelsböcker m. m., och kvartalsvis göres av— räkning för över- och underleveranser. Part äger rätt att överlåta helt eller delvis sin kvot till annan medlem av kartellen. Överlåtelse eller upplåtelse helt eller delvis av margarinfabrik till någon, som icke är part i avtalet. får dock icke ske vare sig direkt eller indirekt _ hel överlåtelse kan dock med- ges av föreningens styrelse. Part får inte heller direkt eller indirekt vara delägare i utomstående margarinfabrik eller på annat sätt stödja eller in- tressera sig i sådant företag. Avtalet, som säges böra strängt hemlighållas, innehåller f. ö. detaljerade bestämmelser om skadestånd vid överträdelse. reverser som säkerhet för fullgörandet av avtalsförpliktelserna etc.

Det tredje kartellavtal, som monopolutredningsbyrån registrerat för mar— garinbranschen (kart.reg. nr 236) och som löper sedan oktober 1933, är en överenskommelse om viss försäljningsbegränsning beträffande matolja. Avtalsparter äro Margarinbolaget och Margarin AB Svea, varjämte de övriga i Margarinbolaget intresserade fabrikerna utfäst sig att också respektera avtalet. Enligt detta förbehåller Margarinbolaget sig självt och sina dotter- bolag all försäljning av matolja i landet mot det att Margarinbolaget på vissa i avtalet angivna villkor förbinder sig att inköpa sitt behov av matolja från Margarin AB Svea så länge sistnämnda bolag självt bedriver raffinering av olja.

De sakkunnigas uttalanden

Såsom nämnts tidigare torde ca 70 procent av margarinproduktionen vara avtalsbunden. Någon prissättning, som medger monopolvinster, torde dock icke för närvarande förekomma. Redan tjugo år före priskontrollnämndens tillkomst etablerade KF sin margarinfabrik, som kan sägas ha fungerat i viss mån som en regulator på prisutvecklingen i branschen. Ehuru räntabi— liteten inom margarinindustrien under tiden 1927—1936 _ enligt närings— organisationssakkunnigas undersökningar — synes ha varit tillfredsstäl-

• Sida 279
•  Original

279 lande, ha margarinfabrikerna av flera skäl varit förhindrade att förskaffa sig några större vinstmarginaler.

Margarinet är en ömtålig vara, som inte tål lagring någon längre tid, som måste cmballeras väl och som vissa årstider måste transporteras i kyl- vagnar. Eftersom det inte finns någon margarinfabrik norr om Uppsala, betungas varan ofta av dryga distributionskostnader till de detaljhandlare, som bo i Norrland och andra avlägsna bygder. KF som på grund av själva strukturen hos sin organisation har ett smidigare och billigare distributions- system, representerar ständigt en kännbar konkurrens för den pri 'ata mar- garinfabrikationen, som har att betjäna en väsentligt större och mera splitt- rad kundkrets. Då margarintillverkningen under 1940—talet minskade kraf— tigt på grund av råvarubrist och statliga regleringar, torde vinstmargina- lerna ha krympt ytterligare. Ett par företag i branschen stödja sig i detta läge på flera, sinsemellan olikartade tillverkningar för att kunna fasthålla vid margarintillverkningen: t. ex. Mustad & Son som tillika bedriver till- verkning av hästskosöm rn. in. vid en spik- och sömfabrik. Fastighetsför- valtning och lånerörelse äro också sådana stödverksamheter. Då margarin- industrien arbetar med ett litet antal arbetare och stora fasta kostnader, har också anpassningen efter den minskade förbrukningen varit besvärlig. Av redogörelsen ovan har framgått hur omkring 1/3 av branschföretagen ha måst avvecklas under det sista decenniet. Sedan priskontrollen infördes ha branschens tillverkningar och priskalkyler varit föremål för kontinuerlig övervakning av statliga myndigheter. Under kristiden fastställde sålunda livsmedelskommissionen standardiserade recept för margarinframställning— en, vilka medgåvo obetydliga kvalitetsvariationer (sedan råvarutillgången blivit rikligare ha bestämmelserna om margarinets ingredienser inskränkts), och prissättningen har underkastats täta och jämförande kontroller av pris— kontrollnämnden. Genom en avvägning av ransoneringarna, priskontrollen, margarinaccisen och clearingavgiften har margarinpriset inringats därhän att konsumenternas intressen torde vara väl tillgodosedda för närvarande. Det jordhrukspolitiska intresset av att bibehålla en marknad för smöret gör det sannolikt, att statsmakterna komma att hålla en viss uppsikt över mar— garinpriserna och margarinförhrukningen, även sedan priskontrollnämn— den avvecklats. Därmed berövas givetvis margarinindustrien ett värdefullt incitament till rationaliseringar, som skulle kunna nedbringa produktions- kostnaderna och därmed priset. Det kan nämligen synas föga lönande att rationalisera, om förbrukningen ändå dirigeras genom större eller mindre, av staten pålagd margarinaccis, som — när statsmakterna eftersträva ett visst förhållande mellan smör— och margarinpristet — kanske t. o. ni. skulle höjas i den mån tillverkningskostnaden och priset, exkl. accis, sänkes. Å andra sidan är redan margarinindustrien ganska väl rationaliserad och någon aktuell anledning till farhågor föreligger inte. Av enbart teoretiskt intresse är frågan, hur prisutvecklingen skulle ha gestaltat sin", om varken

• Sida 280
•  Original

priskontroll eller andra regleringar funnits, utan tillverkningen varit fri från både offentlig insyn och privat kartellkontroll, och förbrukningen fritt kunnat följa sina egna inneboende tendenser.

Vad gäller det av kartellen tillämpade bruttoprissystemet, är att märka, att handelsmarginalen för margarin är förhållandevis låg. Det är därför i detta fall knappast troligt, att priserna skulle bli lägre, därest priskonkur- rensen inom handeln släpptes fri. Något större skäl kunde det möjligen sy- nas föreligga att rikta kritik mot de kvoteringar av produktinen, som genom- förts för de kartellbundna fabrikernas del. Men även om dessa kvoteringar till en tid kunna ha skänkt ett skydd åt vissa arbetsställen med något högre kostnader, har ju kartellen å andra sidan — därtill stimulerad av statsmak- terna —— nedlagt åtskilliga tillverkningsenheter, som arbetat under mindre gynnsamma förutsättningar. Så långt man kan döma av här förelagda upp- gifter synas de i detta avsnitt beskrivna konkurrensbegränsningarna knap- past under senare år ha utnyttjats för att konservera höga kostnader utan i stället i övervägande utsträckning för att underlätta rationaliseringar. Detta har i varje fall gällt under den tid det förekommit en aktiv konkur- rens från konsumentkooperationens sida och det dessutom funnits ett starkt statligt inflytande över prisbildning och branschstruktur.

13. Tillverkningen av explosiva varor

Sprängämnesindustrien i Sverige är en industri, som lätt låter sig av— gränsa gentemot andra industribranscher, dels emedan all enskild nyetab- lering i branschen är underkastad föreskrifterna i särskild lagstiftning (Kungl. förordning den 10 juni 1949 om explosiva varor) och säkerhets- anordningarna vid tillverkningen övervakas ur säkerhetssynpunkt av den statliga sprängämnesinspektionen, som ingår i kommerskollegium, dels emedan branschen själv konsoliderat sig så, att produktionen nu är kon— centrerad till ett fåtal stora företag, som uppgjort marknadsdelnings- och specialiseringsavtal med varandra. Den i 1947 års industristatistik redovi- sade produktionen med ett värde av cirka 38 milj. kronor hänför sig så— lunda till inalles elva företag, som tillverka sprängämnen, ammunitions— laddningar, stubintråd och diverse tändmedel. Sprängämnen framställas huvudsakligen vid de tre företagen AB Bofors Nobelkrut, Nitroglycerin AB och AB Express-Dynamit; produktionen vid de återstående företag, som äro verksamma på området, är relativt liten.

Specialisering förekommer i stor utsträckning inom branschen bl. a. med hänsyn till den väsentliga artskillnaden mellan den militära och civila till- verkningen och marknadsbehovet av militära, respektive civila sprängäm- nen. Beträffande ett antal tillverkningar för militära ändamål är således AB Bofors Nobelkrut ensamtillverkare och svartkrut tillverkas uteslutande av

• Sida 281
•  Original

Nitroglycerin AB. Vissa viktigare varuslag, t. ex. dynamit tillverkas vid de tre företagen AB Bofors Nobelkrut, Nitroglycerin AB och AB Express-Dyna— mit, som i tvenne avtal (kart.reg. nr 316 och 317) uppdelat marknaden mel- lan sig och överenskommit om viss specialisering. Därutöver finns ytterli— gare tre avtal inom branschen: ett avtal mellan Nitroglycerin AB (Nitro) och AB Persbergs sprängämnesfabrik med exklusivbestämmelser och be- gränsning av rätten att tillverka sprängämnen (kart.reg. nr 318), samt två avtal, som beröra distribution av sprängämnen, nämligen bestämmelser för Stockholmstraktens sprängämneshandlareförening angående prissättning på sprängämnen (kart.reg. nr 320) och bestämmelser för Ammunitionskon- ventionen angående prissättning å hagelammunition (kart.reg. nr 321). Ett avtal mellan Nitro och Svenska Tändsticks AB (Stab) med syfte att förhindra tillverkning och försäljning av kloratsprängämnen i Sverige har upphört att gälla fr. o. m. den 15 aug. 1950 (kart.reg. nr 319).

Av dessa inalles sex avtal inom sprängämnesindustrien, som alla tillkom- mit på 1930-talet och några föregåtts av äldre liknande överenskommelser, hade näringsorganisationssakkunniga uppmärksammat tre. I de sakkunni- gas betänkande omnämnas sålunda i korthet dels de båda avtalen rörande tillverkningen av dynamit och säkerhetssprängämnen (nr 316 och 317), dels det pris- och försäljningsavtal för hagelammunition, som ingåtts mel- lan två ammunitionsfabrikanter och vissa grossister.

Tillverkningarna av krut, tändhattar och tändmedel vid försvarets fab- riksverk, som inrättades 19431, äro f. n. inte underkastade bestämmelserna i ovannämnda kungliga förordning om explosiva varor. Denna tillverkning, som ej heller är underkastad någon reglering genom kartellavtal, är väsent- ligt mindre än den privata sprängämnesproduktionen. Genom att försvars- makten fyller sitt behov av vissa explosiva varor genom köp från såväl de enskilda producenterna som från försvarets fabriksverk ges dock möjlig- het till vissa prisjämförelser och viss insyn i sprängämnesfabrikationens priskalkylering.

Den privata produktionen inom branschen regleras närmast av de två förut berörda avtalen mellan de tre ledande företagen AB Bofors Nobelkrut, Nitroglycerin AB (Nitro) och AB Express-Dynamit, som tillsammans domi— nera den svenska tillverkningen av sprängämnen. Avtalet mellan de två förstnämnda bolagen (nr 316) är ett specialiserings- och marknadsdelnings- avtal som löper på 25 år (från 1/1 1934—31/12 1958) men går tillbaka på en ursprungligen muntlig överenskommelse före sekelskiftet, då det befanns ändamålsenligt att skilja på den civila och den militära språngämnestill— verkningen och förlägga dem till olika fabriker. Det rör sig här om artskilda

1 De inom fabriksverket bedrivna tillverkningarna hade till övervägande del redan tidigare ägt rum vid statliga fabriker underställda andra myndigheters ledning. Fabriksverkets när- maste föregångare var förs varsväsendets verkstadsnämnd, som inrättades 1940 genom övertagan- det av ett antal tidigare av försvarsförvaltningarna drivna industriella företag.

• Sida 282
•  Original

produkter, vid vilkas framställning olika råvaror och maskiner användas. Denna faktiska specialisering bekräftades så småningom med ett skriftligt avtal. Angående specialiseringen av tillverkningen har i detta avtal över- enskommits, att Nobelkrut inte skall tillverka och försälja svartkrut, stu- bin eller jaktammunition för hagelgevär utan överlämna detta åt Nitro. Nitro skall dock från Nobelkrut under vissa förutsättningar — bl. a. att Nobelkrut häller konkurrenskraftiga priser _— inköpa de explosiva varor. som Nitro behöver för framställning av sin jaktammunition. Det centrala i avtalet är emellertid den uppdelning av marknaden, som förbehåller No- belkrut den huvudsakliga tillverkningen och försäljningen av sprängämnen, krut, tändmedel o. (1. för militära ändamål, och förbehåller Nitro motsva- rande tillverkningar för civila ändamål. Nobelkrut, som förbinder sig att icke i Sverige sälja sprängämnen m. m. för civilt bruk, får emellertid sälja dylika sprängämnen pä utlandet. Enligt en i maj 1950 upphävd avtalsbe— stämmelse förutsattes härvid, att Nobelkrut icke sålde civila explosiva va- ror på utlandsmarknaden i sådan omfattning, till sådana priser och på så— dana villkor, att utländska tillverkare kände sig uppfordrade till några »angrepp» på Nitros svenska marknad. Vad man önskade undvika, enligt uppgift av Nitro, var en dumping av den starkt kartelliserade utländska sprängämnesindustrien. Ehuru den svenska marknaden kringgärdas av icke obetydliga tullar å sprängämnen (endast tändhattar och klorat äro tull— fria), hade Nobelkrut enligt denna upphävda paragraf i avtalet också för- bundit sig att försöka skydda Nitro mot konkurrens utifrån genom att träffa och upprätthålla avtal med de utländska sprängämnestillverkarna >>rörande försäljning och leverans av civila sprängämnen på export». Några avtal med utländska tillverkare ha enligt uppgift av parterna dock aldrig ingåtts. Den starkt dominerande ställning på den inhemska civila marknaden, som alltså Nobelkrut garanterar Nitro genom detta avtal, kompletteras med en över- enskommelse, att Nitro i gengäld skall, i syfte att lämna Nohelkruts nitro— glycerin- och dynamitavdelning en bas för exporttillverkning, inköpa av denna avdelning vissa kvantiteter dynamit per år till pris som är Nitros eget genomsnittliga försäljningspris. Vid Nitros vidareförsäljning av dessa kvantiteter får Nitro tillgodogöra sig viss försäljningsprovision (12 pro— cent). Nobelkrut skall även vid behov och i mån av leveransförmåga hjälpa Nitro med leveranser av sprängämnen till Grängesbergskoncernen genom dess företag AB Express-Dynamit. Detta är det tredje svenska företag. som tillverkar dynamit och säkerhetssprängämnen, men dess kapacitet är vida mindre än de båda andras (tillverkningsvärdet år 1947: 21/2 milj. kronor, d. v. s. tiondelen av värdet av de tre fabrikanternas totala sprängämnestill- verkning).

Det andra avtal, som berör sprängämnesproduktionen (kart.reg. nr 317) har ingåtts mellan Nitro och Express—Dynamit. Det löper för ett är i sän- der från år 1938, då det utformades på grundval av en tidigare överenskom-

• Sida 283
•  Original

melse. Enligt avtalet skall avgåttningen av vad Express tillverkar av civila sprängämnen förbehållas vissa företaget närstående gruvor, främst Gränges- bergskoncernens gruvor. Därjämte stipuleras, att Express från Nitro skall inköpa hela den mängd sprängämnen, som Express utöver sin egen till— verkning har behov av för att tillfredsställa efterfrågan hos nämnda gru- vor. Express' egen tillverkningskapacitet motsvarar i huvudsak dessa gru— vors efterfrågan. Nitro har rätt att maximera den till Express försålda kvan— titeten, men skall sälja den till Express till självkostnadspris med ett tillägg av 25 öre per kg. Därtill inrymmer avtalet överenskommelser om gemen— samma inköp av råvaror och om råvaruköp från varandras fabriker.

De tre producenterna ha dessutom förbundit sig att iakttaga ett nära tek— niskt samarbete. Nitro och Nobelkrut utfästa sig att inte upptaga nya till— verkningar utan att konferera med 'arandra i avsikt att undvika intresse— konflikter. Nitro och Express-Dynamit få vidare utan ersättning använda alla varandras patent och uppfinningar och hos varandra taga del av drif— ten och gjorda erfarenheter vid sprängämnesfabrikationen. Detta tekniska samarbete har verksamt bidragit till industriens fortgående rationalisering.

Det intima tekniska och kommersiella samarbete, varigenom konkurren— sen mellan de tre företagen helt eliminerats, så att de i samförstånd be- härska marknaden, komplette 'as, som nämnts, med ytterligare ett par av- tal. I ett avtal (kart.reg. nr 318), som gäller t. o. 111. 31/12 1952, har Nitro med intressenterna i AB Persbergs Sprängänmesfabrik med undantag av en (Svenska språngämnesföreningen) sedan år 1937 den överenskommelsen, att Persbergsfabriken inte skall användas för sprängämnestillverkning, utan ifrågavarande intressenter få alla sprängämnen för sitt behov från Nitro i stället till priser, som regleras i avtalet. Förutom denna prisöverenskom— melse innehåller avtalet ett åtagande från Nitro att årligen till Persbergs- fabriken utbetala en kontant gottgörelse för att sprängämnestillverkningen vid fabriken nedlagts. Då emellertid Persbergsfabriken är helt förfallen och inte ens efter ombyggnad lär kunna drivas med tillfredsställande resultat. torde arrendet numera endast spela rollen av en indirekt varurabatt till den stora kundgrupp som äger Persbergsl'abriken.

I ett annat avtal (kart.reg. nr 319), som ingicks är 1986 hade Stab för egen del och för av Stab kontrollerade in— och utländska företag för 15- ärsperioden 15/8 1935f——15/8 1950 gentemot Nitro förbundit sig att icke i Sverige utbjuda, försälja eller leverera kloratsprängämnen eller klorat för sprängämnestillverkning. Som gottgörelse erhöll Stab av Nitro (')0 000 kro— nor som erlades med 4000 kronor per år. På grund av sin prisbillighet användas kloratsprängämnen på olika håll i utlandet t. ex. i Finland och Frankrike. Enligt den i Sverige gällande sprängämnesförordningen är det av säkerhetsskäl förbjudet att använda kloratsprängämnen som beredas på arbetsplatsen. Detta förfarande är dock å andra sidan en förutsättning för att kloratsprängämnet i användningen skall ställa sig prisbilligt.

• Sida 284
•  Original

Distributionen av sprängämnen är av naturliga skäl reglerad av statliga säkerhetsföreskrifter. Detaljhandelns försäljningsställen äro därför begrän- sade till antalet. I Stockholm och stockholmstrakten, som har det största sammanlagda antalet sprängämneshandlare, ha handlandena sammanslutit sig i en förening, Stockholmstraktens sprängämneshandlareförening, bildad 1928, med ändamål att verka för »sunda affärsprinciper och enhetliga för- säljningsbestämmelser» (kart.reg. nr 320). Till denna förening voro fram till 1949 tretton handlare anslutna jämte en konsultativ medlem, Nitrogly- cerin AB, vilken numera lämnat föreningen. Medlemmarna äro skyldiga att tillämpa av föreningen i samråd med Nitro fastställda konsumentpriser & sprängämnen och försäljningsbestämmelser i övrigt och ställa som säker- het för detta åtagande cn revers å 300 kronor. En av de tretton handlan- dena har på grund av försäljning till lägre priser än som fastställts uteslu- tits ur föreningen och från början av år 1949 avstängts från leveranser av sprängämnen på yrkande av den konsultative medlemmen Nitro.

Den 5. k. ammunitionskonventionen (kart.reg. nr 321), som bildades 1931, avser prissättningen på hagelammunition. Näringsorganisationssakkunniga uppge i sitt betänkande, att de två tillverkare, som här ingått avtal med vissa grossister, »enligt uppgift» representera omkring 40 procent av pro— duktionen. För närvarande äro emellertid dessa tillverkare —— Nitro och AB Svenska Krutfaktorierna — de enda producenterna av hagelammunition. Deras avtal omsluter åtta grossistfirmor, som förbundit sig att tillämpa av fabrikanterna gemensamt fastställda bruttopriser : konsumentpriser, varpå olika rabatter, varierande mellan 9 och 28,7 procent, utgå för olika katego- rier grossister och förbrukare. Det är enligt avtalet förbjudet att un- derskrida de fastställda priserna eller lämna annan gottgörelse i någon form. Fabrikantparten är emellertid oförhindrad att nominera andra gros- sister och har även nominerat sådana; dessa äro likaberättigade med till konventionen hörande grossister. Grossisterna å sin sida äga rätt att impor- tera hagelammunition och sälja den oberoende av konventionens bestäm— melser. Importen är dock f. 11. på grund av de höga priserna på världsmark- naden begränsad.

Det torde slutligen böra anmärkas, att inom branschen finnes en in- köpskartell, Svenska sprängämnesföreningen, bildad av ett 20-tal mellan- svenska gruvor och representerande en stor del av efterfrågan på spräng- ämnen för gruvdrift och därmed sammanhängande ändamål. Sprängämnes- föreningen torde f. n. tillgodose hela sitt behov av sprängämnen genom inköp från Nitro, av vilken den genom styrkan av sin sammanhållning ut- verkat förmånliga priser.

Av redogörelsen framgår alltså, att konsumentpriserna å sprängämnen —— såväl priserna för de stora avnämarna (gruvor och likställda) som för de mindre konsumenter, som handla hos detaljister —— äro fixerade genom avtal. En jämförelse med konsumentpriserna på civila sprängämnen i Fin-

• Sida 285
•  Original

land, Norge, Frankrike, Schweiz och Belgien synes dock ge vid handen, att priserna f. 11. å motsvarande svenska sprängämnen ligga lägre. Detta har tillskrivits den omständigheten, att tillverkningsenheterna i Sverige äro större just på grund av den specialisering och marknadsdelning, som den

svenska sprängämnesindustrien tillämpar.

De sakkunnigas uttalanden

Konkurrensen inom sprängämnestillverkningen begränsas av tre förhål— landen: 1) det faktum, att tillverkningen behärskas av några få stora före— tag; 2) en offentlig reglering, som betingas av säkerhetsbehoven; samt 3) privata regleringar, som delvis gå ut på specialisering men delvis också gå längre än som erfordras för detta syfte. Mellan dessa tre faktorer synes ett ömsesidigt samband föreligga. Utvecklingen till stordrift kan ha underlät— tats genom de offentliga och privata regleringarna. Såvitt saken kan bedö- mas av utomstående, bör stordriften och specialiseringen ha verkat i hög grad förmånligt ur effektivitetssynpunkt. Som förut framhållits, torde det tekniska samarbetet ha bidragit till en rationalisering. Det har också visat sig, att svensk sprängämnestillverkning i fråga om priser och kvaliteter kunnat framgångsrikt konkurrera med utländsk produktion.

Vid bedömande av de privata kartellöverenskommelserna på detta om- råde bör emellertid beaktas, att redan den offentliga reglering, som är nöd- vändig ur säkerhetssynpunkt —— låt vara att den icke innebär någon ny- etableringsspärr — betyder, att det på detta område icke kan finnas någon fullt fri företagsamhet. »Behovet» av kartellöverenskommelser borde då vara mindre än i andra fall. Som nyss nämndes, kan å andra sidan just denna offentliga reglering ha underlättat tillkomsten av privata avtal. I den mån detta är riktigt, har den offentliga regleringen haft viktiga biverk- ningar, som statsmakterna i alla händelser icke avsett. Vissa av de förut berörda avtalsbestämmelserna synas ägnade att väcka vissa betänkligheter. Hit hör sålunda den i maj 1950 hävda bestämmelsen, varigenom Bofors lovade Nitro _ som tidigare ägde den största enskilda aktieposten (vilken dock endast var en mindre minoritetspost) i AB Bofors — atticke sälja civila sprängämnen på utlandsmarknaden i sådan omfattning, till sådana priser och på sådana villkor, att utländska leverantörer kunde känna sig manade till »angrepp» på den svenska marknaden. Motivet för de sakkunnigas ståndpunkt i denna fråga har redan berörts i tidigare sammanhang. I den mån fara för dumping från utländska tillverkares sida förelegat, synes det ha varit lämpligare, om denna fara motverkats genom åtgärder _- helst av offentlig karaktär — som varit mera direkt avpassade för detta syfte och icke inneburit en längre gående allmän inskränkning i export och import av civila sprängämnen. Det synes också vara anledning att överväga lämplig— heten av det ytterligare skydd, som Nitro erhållit bl. a. genom att Express förbundit sig att endast sälja till egna eller närstående gruvor och att av

• Sida 286
•  Original

286 Nitro inköpa hela den kvantitet, som Express eventuellt skulle behöva ut- över egen tillverkning. Vad gäller de prisbindningar, som förekounma i ett par av de förut refererade avtalen, och som också beröra handeln, vilja de sakkunniga hänvisa till vad som i liknande sammanhang tidigarne an- förts i detta kapitel och dessutom till diskussionen av bruttoprissyste'met i kap. 5.

14. Begravnings branschen

Begravningsbranschens omslutning är av naturliga skäl tämligen statio- när, eftersom den står i direkt relation till antalet dödsfall, vilket endast varierat obetydligt under de sista trettio åren. Sammansättningen av de varu- och tjänsteprestationer, som ingå i begravningsproceduren, har emel- lertid delvis ändrat sig genom den större utbredning som eldbegängelsc- skicket fått. År 1948 var antalet dödsfall i landet 67 740 och samma år till- verkades cirka 71000 likkistor med ett tillverlmingsvärde av 4,2 milj. kro— nor. Enligt uppgift leverera fabrikerna i allmänhet ungefär hälften av an— talet kistor i monterat skick, varvid de. betinga sig särskild ersättning för den invändiga klädseln av kistorna. Huvudparten av de omonterade kis— torna färdigställas i sin tur av begravningsentreprenörerna, som inköpa utensilier från tillverkare av svepningar, band 0. (1.

I en riksdagsmotion 1944 taxerades begravningskostnaden till i genom- snitt 500 kronor per begravning, en uppskattning som dock inte var under- byggd av någon utredning i ämnet. Om man antager, att en värdig begrav- ning kan erhållas för 375 kronor, skulle omslutningen i begravningsbran- schen år 1948 ha uppgått till approximativt 25 milj. kronor. Sannolikt lig— ger denna siffra i underkant. Hur härmed än må förhålla sig, så visar den avsevärda skillnaden mellan detta belopp och de tillverkningsvärden, som kunna framräknas för kistor, urnor (bortåt 1/2 milj. kronor) svepningar m. m., att tjänsterna utgöra en betydligt större andel av begravningskostna- derna än varorna, och att begravningsbranschen har en utpräglad service- karaktär. Då ju service av olika slag kan prissättas mera subjektivt än va- ror —— efter läglighet, efter kundens betalningsförmåga etc. _ så minskar det givetvis möjligheterna att bedöma, huruvida konkurrensbegränsande avtal och samarbete inom branschen varit av den natur, att det skadat kon- sumenternas intresse eller ej. Då det emellertid har gjorts gällande, att be.- gravningskostnaderna voro för höga och att måhända detta till en del kunde tillskrivas befintliga kartellavtal på området, har monopolutredningsbyrån upptagit till granskning konkurrensförhållandena inom begravningsbran- schen och publicerat en utredning därom (tidskriften Kartellregistret år 1949 sid. 17 ff). Frågan om prissättningen på begravningar och möjlighe- terna att nedbringa begravningskostnaderna har Kungl. Maj :t uppdragit ät priskontrollnämnden att undersöka.

• Sida 287
•  Original

] fabrikantlcdct ingår endast ett dussintal fabriker —— år 1948 tretton stycken. Flertalet av dessa fabriker har en blandad produktion av likkistor, möbler och andra snickerier med stor sortering av likkistor. Inalles lär i marknaden förekomma ett 40-tal olika kisttyper. För mer än hälften av lik- kisttillverkningen svara gemensamt de tre största företagen, vars huvud- sakliga produktion är likkistor — Bröderna Wahl AB, Falköping, AB A. W. Rydén, Nybro, samt AB Gunnar Nilsson, Karlskrona. Samtliga fabrikanter utom två småföretag, som tillsammans endast torde svara för cirka 5 pro— cent av totala likkistproduktionen, äro sammanslutna i den 1932 bildade Svenska likkistfabrikantföreningen. Sedan början av 1940-talet till slutet av 1950 ha fabrikspriserna på likkistor höjts med cirka 50 procent i förhål- lande till tidigare priser, därav cirka 20—25 procent med priskontrollnämn— dens medgivande efter 1942.

Tillverkningen av svepningar är i sin tur begränsad till ett tiotal företag. Av dessa tillhöra sju Begravningsbranschens grossistförening, som bildades 1923 och inte är något grussistlcd i vanlig mening, utan huvudsakligen en sammanslutning av företag, som försälja de artiklar de själva framställa, främst svepningar och band. Två av medlemmarna äro dock kistfabrikanter med egna nederlag. Övriga svepningsfabrikanter använda icke grossister utan sälja sin produktion direkt till hegravningsentreprenörer och begrav- ningsföreningar. Medlemmarna i Begravningsbranschens grossistförening torde svara för ungeför 75 procent av den årliga produktionen av svep- ningar. Resten torde tillverkas hos utomstående mindre fabrikanter och av entreprenörer.

Detaljistled'ei representeras i begravningsbranschen av entreprenörerna som för närvarande utgöra omkring 500, spridda över hela landet, men flertalet är närmast kistförsäljare med blandad verksamhet och antalet en- treprenörer, som ombesörja fullständiga begravningar, uppgår endast till cirka 150. Cirka 80 procent av samtliga äro emellertid anslutna till Sveriges begravningsentreprenörers förbund (SBF). Enbart i Stockholm finnas 33 entreprenörer, va 'av 22 tillhöra SBF. Denna organisation bildades 1922 med ändamål att »söka åvägabringa sundare och lojalare arbetsmetoder» inom branschen. Styrelsen prövar ansökningar om medlemskap. Den krä- ver av nystartad firma, att innehavaren eller hans ställföreträdare skall förete bevis om yrkeskunskap med minst tre års praktik inom begrav- ningsbyråverksamheten, och den ger eller nekar sina medlemmar tillstånd att öppna filial. Bland begravningsentreprenörerna _ med yrkesbeteck- ningen tagen i vid bemärkelse — finnes ett stort antal småbyråer, som inte kunna existera enbart på sina begravningsuppdrag utan jämsides bedriva även annan verksamhet såsom blomsterhandel o. (1. På landsbygden och i mindre tätorter torde dylika kombinerade rörelser även i framtiden kom- ma att finnas, medan utvecklingen åtminstone i de större städerna synes gå mot en konsolidering inom branschen med allt fler begravningsuppdrag,

• Sida 288
•  Original

samlade på de större byråerna. De under senare år tillkomna begravnings- föreningarna, varom mera i det följande, ge exempel härpå.

Av monopolutredningsbyråns tidigare nämnda undersökning framgår, att en organiserad samverkan i konkurrensbegränsande syfte mellan fabrikan- ter, grossister och entreprenörer i begravningsbranschen förekommit redan på 1930—talet. »Som sista ledet» i ifrågavarande samarbete betecknar mono— polutredningsbyrån ett avtal av den 23 aug. 1943 mellan Sveriges begrav- ningsentreprenörers förbund och Begravningsbranschens grossist— och fab— rikantförening med exklusiv- och rabattbestämmelser samt nyetablerings- kontroll för begravningsentreprenörer. Avtalet upphörde att gälla den 24.3 mars 1946 och därmed upplöstes även den kring avtalet uppbyggda gemen— samma grossist- och fabrikantföreningen. Från samma tid kan antecknas ett avtal av den 15 dec. 1942 mellan entreprenörerna i Stockholm (SBF:s stockholmsavdelning), å ena, samt Svenska eldbegängelseförsäkringskassan och Svenska eldbegängelseföreningens stockholmsavdelning, å andra sidan, och innehållande vissa exklusiv- och kvoteringsbestämmelser. Med utgången av år 1944 upphörde även detta avtal att gälla. Monopolutredningshyrån har inte funnit några belägg för att någon gemensam prissättning skulle ha ägt rum inom SBF. Däremot är det tydligt, att avtalen syftade till att till- snöra rekryteringen av begravningsentreprenörer.

Enligt det förra av de två ovannämnda avtalen förband sig Begravnings- branschens grossist- och fabrikantförening att inte leverera varor till någon begravningsbyrå eller filial, som startat senare än den 1 jan. 1942, med mindre båda avtalsparterna gemensamt medgåvo detta, samt att inte gå entreprenörerna förbi genom att leverera varor direkt till allmänna inrätt— ningar, begravnings- eller försäkringskassor och därmed jämförliga. I gen- gäld skulle entreprenörerna (SBF) inköpa alla varor de behövde från gros— sist— och fabrikantföreningen, som därvid lämnade vissa rabatter. Entrepre— nörer, som överträdde bestämmelserna, kunde efter varningar uteslutas ur SBF och mista inköpsrätten. Syftet med nyetableringskontrollen uppges av begravningsentreprenörerna ha varit, att »på ett ömtåligt och för samhället betydelsefullt område söka skaffa en kår av ekonomiskt solida, vederhäftiga och ansvarskännande entreprenörer och därmed skydda allmänheten mot sådana avarter av verksamheten från ansvarslösa och som regel icke fack- utbildade personer, varom pressen vid olika tillfällen lämnat meddelande till allmänheten». Att detta samarbete upphörde 1946 uppges ha berott bl. a. på Ömsesidiga beskyllningar för överträdelser av de för samarbetet gällande bestämmelserna.

Det är 1942 ingångna stockholmsavtalet var ett exklusiv- och kvotelings— avtal av samma typ, som förekom på ett flertal platser i landet mellan en- skilda entreprenörer och Svenska eldbegängelseföreningen. Enligt avtalet förband sig föreningen att på medlem av SBF:s stockholmsavdelning äver— låta samtliga till föreningen lämnade begravningsuppdrag för avlidna inom

• Sida 289
•  Original

Stockholms stad och vissa grannförsamlingar. Fördelningen av uppdragen skulle verkställas av föreningens eldbegängelsebyrå i ordningsföljd efter en entreprenörsförteckning, så att såvitt möjligt alla medlemmar av SBF finge lika antal uppdrag under året. I uppdragen ingick därvid att tillhandahålla kista med utstyrsel, sveperska, bärare och transport av kistan till krema- toriet. Entreprenören förpliktade sig att använda av eldbegängelseför- eningen godkänd kisttyp och inköpa denna endast från medlemmar av Sve- riges likkistfabrikantförening. Entreprenör i Stockholm, som inte tillhörde SBF, kunde efter särskild prövning och i samråd med styrelsen erhålla be- gravningsuppdrag enligt denna kvoteringsbestämmelse.

Sedan det här relaterade avtalet upphävts år 1944, d. v. s. samma år som begravningsbranschen blev föremål för riksdagens och allmänna opinionens uppmärksamhet, ingicks i stället en rad i stort sett likalydande avtal med enskilda begravningsentreprenörer i Stockholm. Redan vid utgången av år 1945 hade branschen funnit även denna avtalsform olämplig och SBF:s stockholmsavdelning beslöt om förbud för enskild entreprenör att träffa se- paratavtal med eldbegängelseföreningen. Som garanti mot detta skulle varje medlem lämna en förbindelse ä 1 000 kronor. Enligt uppgift fullföljdes emel- lertid inte detta beslut och utfärdades aldrig några garantiförbindelser.

Vid årsskiftet 1946/47 upphörde ännu ett avtal (kart.reg. nr 270), som på grundval av en äldre överenskommelse ingåtts år 1943, och som komplette— rat det ovannämnda stockholmsavtalet. Detta avtal var ett exklusivavtal med viss nyetableringskontroll mellan Sveriges likkistfabrikantförening och Be- gravningsbranschens grossistförening, å ena, samt eldbegängelseföreningens stockholmsavdelning och Svenska eldhegängelseförsäkringskassan, å andra sidan. Enligt avtalet hade grossist- och fabrikantföreningarna förpliktat sig att förse den andra avtalspartens auktoriserade ombud, som samtidigt voro inköpsberättigade begravningsentreprenörer, med kistor och tillbehör i behövlig omfattning. Inköpsberättigad entreprenör var den som etablerat sin rörelse före år 1942. Eldbegängelseföreningens stockholmsavdelning och eldbegängelseförsäkringskassan hade för sin del utfäst sig att särskilt re- kommendera sina ombud att inköpa kistor med tillbehör från grossist- och fabrikantföreningarnas medlemmar, vidare att inte ingå nägra separatavtal om inköp av kistor eller driva egen tillverkning eller försäljning av kistor, beslag eller manufakturvaror inom hegravningsbranschen.

Efter år 1946 gällande avtal äro endast två. Det ena är det avtal som be- rör den förutnämnda Svenska likkistfabrikantföreningen och avser pris— sättning på likkistor. Detta avtal är mer än tjugofem år gammalt, men fick sin nuvarande form är 1946 (kart.reg. nr 268). Föreningens syfte anges i stadgarna vara att verka för prisreglering inom likkistfabrikationen, att ge- nom gemensamt uppträdande utåt verka för tillgodoseende av begravnings- branschens intressen och att >>i övrigt på allt sätt arbeta för likkistfabrikan- ternas bästa». Till medlem i föreningen antages endast fabrikant, som börjat

• Sida 290
•  Original

sin rörelse före ingången av är 1936; dock kan fabrikant, som startat sin likkistfabrikation senare inväljas, om ansökan enhälligt tillstyrkts av för- eningsstyrelsen och den inträdessökande erhåller minst två tredjedels röst- majoritet vid föreningssammanträde. Medlemskapet ålägger föreningsnned— lem att endast sälja likkistor i enlighet med föreningens bestämmelser, d. v. s. aldrig vare sig öppet eller förtäckt sälja eller låta sälja likkistor till lägre pris eller på för köparen fördelaktigare villkor än dem som fastställts av föreningen. Såsom oberättigade förmåner nämnas subventionering av frakt, nedsättning av pris eller lämnande av i övrigt gynnsammare försälj- ningsvillkor å andra varor än likkistor. Medlem får inte teckna separat av- tal och kan ådömas skadestånd på upp till 5 000 kronor och förverka med- lemskapet, om han gör sig skyldig till förseelse mot sin förening. Dock lär aldrig något skadestånd ha utdömts, ehuru brott mot avtalets prisbestäm- melser uppges ha förekommit ofta.

Det andra alltjämt gällande avtalet är den förutnämnda överenskommel- sen för Begravningsbranschens grossistförening rörande prissättning på svepningar (kart.reg. nr 269). Föreningen, som är cirka trettio år gammal, har till ändamål att verka för prisreglering inom branschen och genom ett gemensamt uppträdande utåt främja branschens intressen. Föreningen be— stämmer lägsta tillåtna priser på svepningsmaterial såsom madapolam och täcksiden samt de administrations-, frakt- och andra pålägg, som skola utgå på material- och arbetskostnaderna — enligt avtalet totalt 60 procent, varpå lägges ytterligare 10 procent för vinst. På snörmakerier skulle det totala pålägget utgöra 40 procent. Enligt uppgift av två av de tongivande medlemmarna i föreningen tillämpas dock numera endast ett 50-procentigt administrationstillägg plus en vinstmarginal beräknad efter 5 procent. Med- lem kan uteslutas och ådömas skadestånd, ett disciplinmedel, som emeller- tid enligt uppgift hittills inte kommit till användning.

Till en sänkning helt allmänt av begravningskostnaderna torde eldbe- gängelserörelsen ha medverkat. Svenska eldbegängelseföreningen, som bör- jade sin verksamhet redan 1882, har stadigt vuxit i omfattning genom åren och hade år 1950 över 58 000 medlemmar. Nära ansluten till eldbegängelse— föreningen är Svenska eldbegängelseförsäkringskassan (bildad 1932), som ombesörjer eldbegängelsebegravning mot erläggande av engångspremie el- ler årliga premier för en försäkringssumma av 300 kronor. Kassan hade vid utgången av 1949 tecknat cirka 58 000 försäkringar. Vid de 29 kremato— rierna i landet utfördes 1949 10 076 kremationer, d. v. s. 14,5 procent av alla begravningar. En annan understödsförening är försäkringskassan Funébris med cirka 35 000 medlemmar. Funébris ombesörjer både eld- och jordbegravningar. Genom individuella avtal med ett stort antal av de en— skilda entreprenörerna i hela landet ha kassorna försäkrat sig om att med- lems begravning kan ombesörjas till den kostnad, vartill vederbörande för- säkringstagares försäkring berättigar. Funébris har försäkringsklasser varie—

• Sida 291
•  Original

rande mellan 200 och 500 kronor. I eldbegängelseförsäkringskassan kan tilläggsförsäkring tecknas på 100 eller 200 kronor utöver ordinarie försäk- ring å 300 kronor.

Tillkomsten av folkrörelsernas begravningsföreningar har starkt påver- kat branschens struktur. Bakom den första begravningsföreningen, som stiftades i Stockholm 1945, stå konsumtionsföreningar, till LO eller TCO hörande fackorganisationer, sjukkassor, eldbegängelserörelsen m. fl. I landsorten ha sedermera bildats flera liknande begravningsföreningar med förankring i folkrörelserna och med ett kooperativt arbetssätt. Inalles fin— nas f. n. 19 arbetande begravningsföreningar med egna byråer. Begravnings- föreningarna svarade år 1949 för inemot 10 procent av samtliga begrav- ningar i landet. I de städer, i vilka föreningar finnas, ombesörjde dessa samma år i genomsnitt 29 procent av begravningarna. Motsvarande siffror voro för Stockholm 22 procent, Göteborg 20 procent, Malmö 36 procent, Norrköping 29 procent, Örebro 52 procent, Västerås 79 procent. Ungefär halva antalet föreningar ha vid starten övertagit redan verksamma begrav- ningsbyräer. En av föreningarna ordnad begravning i värdiga former upp- gives icke behöva kosta mer än 300—370 kronor. Förutom att begravnings— föreningarna möjliggöra ökad insyn i begravningsfacket torde deras verk- samhet utgöra ett betydande konkurrensmoment inom branschen. En av föreningarnas uppgifter är i enlighet med deras stadgar att »främja god begravningssed», ett strävande, som på längre sikt kan komma att förenkla begravningsskicket och gynnsamt påverka kostnadsnivån.

De sakkunnigas uttalanden

Frågan om begravningskostnaderna har länge tilldragit sig en betydande uppmärksamhet. Inom denna bransch föreligga särskilda svårigheter att få till stånd en priskonkurrens. Det är en naturlig inställning hos de flesta människor, att man vill ge en avliden närstående en hedersam begravning, och att man helst inte vill låta kostnaderna lägga hinder i vägen, när det gäller att göra honom den sista tjänsten. Även om dödsfallet skulle med— föra såmre ekonomiska förhållanden för kvarlevande familjemedlemmar, kan det dock tillfälligt finnas kontanta medel för ändamålet, särskilt om den avlidne varit livförsäkrad eller tillhört en begravningskassa. I själva verket torde i många dödsbon en oproportionerlig del av de medel, som på grund av livförsäkring o. d. bli tillgängliga för de efterlevandes försörjning, i stället åtgä för begravningskostnader. Eftersom ett dödsfall vanligen är förbundet med starka känsloreaktioner hos de efterlevande och i allmänhet även i övrigt vållar många extra bestyr av praktisk natur samt då här dess- utom år fråga om kostnader som mera sällan återkomma, blir det ofta desto svårare för de efterlevande att närmare undersöka, vilka möjligheter som kunna finnas att åstadkomma en värdig begravning till ett rimligt pris.

• Sida 292
•  Original

Under sådana förhållanden torde det finnas goda förutsättningar attt på detta område organisera en konkurrensbegränsning, som kan få memliga verkningar. Den föregående framställningen synes också tyda på att dlessa förutsättningar i viss utsträckning utnyttjats. Särskilt exklusiv-, ralbatt- och nyetableringsavtalet mellan Sveriges begravningsentreprenörers förbund och Begravningsbranschens grossist- och fabrikantförening synes ha imne- burit avsevärd risk för skadlig verkan.

Även på detta område synes emellertid en väsentlig sanering ha konnmit till stånd och en fortsatt utveckling i samma riktning torde vara på väg. Som här framgått, beror denna förbättring dels på den offentliga uppmiärk— samhet, som förhållandena inom begravningsbranschen väckt och som sär- skilt tagit sig uttryck i att frågan kommit upp till behandling i riksdagen, och dels på insatserna från olika folkliga sammanslutningar och företag, som arbeta på detta område. F. 11. kvarstå endast två kartellavtal, vilka :avse likkistor och svepningar. Priserna på dessa artiklar representera endast en mindre del av den totala begravningskostnaden. Skulle priskontrollen i framtiden hävas, torde likväl även dessa avtal kunna medföra viss fara för mindre goda verkningar.

15. U rbranschen1

Behovet av fick- och armbandsur tillgodoses helt genom import, under normala förhållanden nästan uteslutande från Schweiz. Under åren 1935— 1939 importerades i genomsnitt per år 361 000 fick- och armbandsur till ett värde av 5,7 milj. kronor. Motsvarande siffror för perioden 1945—1949 ut- gjorde 295 000 respektive 9,0 milj. kronor. Det genomsnittliga importpriset per ur var för den förra perioden kronor 15: 93 och för den senare kronor 30: 39. År 1950 infördes 409000 ur för 17,4 milj. kronor och det genom- snittliga importpriset var kronor 42: 62. För de flesta slag av fick- och arm— bandsur utgår importtullen med 1 krona per ur. En viss övergång till kva— litetsur torde ha ägt rum, även om en väsentlig del av ökningen i import- värdet per ur får tillskrivas "stigande priser.

Importhandeln i fråga ombesörjes av ett 30-tal urgrossister samt bl. a. av vissa varuhus, ett antal postorderfirmor, Kooperativa förbundet, en del grossister inom andra branscher samt vissa urdetaljhandlare.

Urgrossisterna äro organiserade i två intressesammanslutningar, Sveriges urgrossisters förening (20 medlemmar; bildad 1908) och Svenska urleve— rantörers grossistförbund (12 medlemmar; bildad 1945). Den förstnämnda föreningen är ansluten till Sveriges grossistförbund. Medlemmarna i Sveri— ges urgrossisters förening svarade år 1946 tillsammans för 44 procent av

1 För en fullständigare framställning hänvisas till en av kommerskollegii monopolutrednings- byrå utarbetad redogörelse för »Marknads- och konkurrensförhållanden inorn urhandeln» publi- cerad i tidskriften »Kartellregistret» nr 3 år 1948.

• Sida 293
•  Original

den totala importen av ur och urdelar. Grossisterna tillhörande den andra grossistsammanslutningen, urleverantörers grossistförbund. svarade samma år för 27 procent av importen. Andelarna av totala importen år 1946 beräknas ha utgjort för postorderfirmorna 20 procent, varuhusen (inkl. Åhlén & Holms postorderrörelse) 5 procent, Kooperativa förbundet 2 pro- cent och urmakarna (direktimport) 2 procent.

Detaljhandeln med ur omhänderhas till huvudsaklig del av urmakare. Antalet urmakeributiker uppgick år 1946 till 1 390. De flesta urmakarna äro anslutna till Sveriges urmakareförbund. Förbundet, som bildades år 1892 och som nu har cirka 1 200 medlemmar, har till ändamål dels att till- varataga rena yrkesintressen, dels att företräda sina medlemmar gentemot arbetarna och deras fackliga organisationer. Urmakareförbundet är anslu- tet till Sveriges hantverks- och småindustriorganisation. Som avtalsslutande part vid kollektivavtal intager förbundet en fristående ställning och är icke medlem av Svenska arbetsgivareföreningen.

Inträdesherättigad i urmakareförbundet är urmakare, som utfört godkänt gesällprov och som efter gesällprovets utförande arbetat i yrket hos med- lem i förbundet minst 2 år, dock att den sammanlagda tiden för arbetet inom yrket skall utgöra minst 7 år. Inträdessökande, som icke avlagt gesällprov, skall förete intyg från medlem i förbundet om att vederbörande är fullgod urmakare. Härför kräves en minimiarbetstid inom yrket av minst 8 år. Enligt tillämpad praxis gäller, att även urmakare som varken avlagt gesällprov eller kunnat förete i stadgarna omnämnt intyg från medlem i förbundet har möjlighet att erhålla medlemskap, därest han antingen ge- nom andra intyg och betyg, vilka med säkerhet styrka hans kompetens, eller genom avläggande av arbetsprov kan bevisa att han är en fullgod yrkes- man. Inträdessökanden skall avgiva förbindelse att såsom medlem ställa sig förbundets och lokalföreningens stadgar och bestämmelser till efterrät— telse. Såsom säkerhet härför skall sökande avlämna växel å 200 kronor.1 Någon restriktivitet utöver den som ligger i de angivna kompetensvillkoren tillämpas ej av förbundet i form av behovsprövning eller på annat sätt.

De enskilda medlemmarna åligga att noga hålla av förbundet fastställda priser vid såväl försäljning som reparationer av ur, att ej leverera ur eller fourniturer till återförsäljare, som stå utanför förbundet och ej heller för sådana företags räkning utföra urmakeriarhete. Medlem, som icke följer bestämmelserna om gemensamt fastställda detaljistpålägg, kan uteslutas.2 Dylik s. k. »illojal prissättning» har på senare år enligt uppgift varken för- anlett böter eller uteslutning.

Garanti för av urmakareförbundets medlemmar inköpta ur lämnas av en

1 Styrelsen i urmakareförbundet ämnar föreslå förbundets årskongress i augusti 1951 att häva denna bestämmelse. * Även denna bestämmelse kommer styrelsen att föreslå, att förbundets årskongress 1951 skall håva. Styrelsen uppger vidare, att den sedan 1950 övergått till att endast rekommendera och icke föreskriva priser.

• Sida 294
•  Original

särskild organisation Sveriges urmakares garantisällskap. Garantin är.” ge- mensam och varje medlem i förbundet åtager sig sålunda förpliktelse för ur, som försålts av annan förbundsmedlem. För fickur och Väggur ärr ga- rantitiden 2 är. Garantisällskapets medlemsskylt är »Stjärnmärket». Uirma- kareförbundet har sedan år 1939 varumärkesskydd för orden »Stjärmur» och »Stjärnurmakare». En annan urmakareförbundet närstående institu- tion är Urmakeri-tekniska prövningsinstitutet, som har till uppgift att kon- trollera kvaliteten på de ur, som säljas av förbundets medlemmar. Institu- tet står även till tjänst, när allmänheten riktar anmärkningar mot ur, som försålts eller reparerats av förbundets medlemmar.

Förbundet har nedlagt ett omfattande arbete på yrkesutbildningens främ- jande och yrkesskicklighetens höjande. Sedan år 1931 har förbundet fast— ställt regler för lärlingsutbildningen, som numera finnas intagna i riks— avtalen med urmakeriarbetarna. Förbundet har egen yrkeskonsulent och sedan år 1940 en egen yrkesskola med 31/2—årig lärlingsutbildning, vilken drives med statligt stöd.

En annan, mindre sammanslutning av urmakare utgör det år 1944 till— komna Urfackmännens riksförbund med cirka 400 medlemmar. Urfack— männens riksförbund tillämpar ej så stränga bestämmelser för medlemskap som urmakareförbundet. För medlemskap fordras sålunda endast att ve— derbörande bevisligen är utbildad fackman samt driver urmakerirörelse i öppen butik såsom sitt huvudyrke. Underlåtenhet att följa förbundets pris— bestämmelser kan medföra uteslutning ur förbundet.

De oorganiserade urmakarna utgöra endast ett ringa fåtal (enligt en be- räkning år 1948 endast 25).

Den andel av den totala detaljhandeln med ur som faller på medlem- marna av de båda urmakareorganisationerna har i monopolutredningsby- råns utredning (se not sid. 292) för är 1946 uppskattats utgöra för »stjärn— urmakarna» 56 procent och för >>urfackmännen» 17 procent. Enligt samma utredning beräknades de oorganiserade urmakarna svara för endast 1 pro- cent, agenter och efterkravsfirmorna för 18 å 19 procent (inkl. postorder— firmornas försäljning till lanthandlare o. d.), konsumtionsföreningarna för högst 1,5 procent och de 20-tal urmakeributikerna som drivas av postorder- firmor för 1 år 2 procent.

En jämförelse mellan 1931 års företagsräkuing och 1946 års företagsin- ventering visar, att antalet urmakare ökat betydligt starkare än handeln i övrigt. Antalet butiker inom urbranschen år 1946 var sålunda 38 procent högre än 1931, medan ökningen för detaljhandeln i dess helhet uppgår till 17 procent; övrig handel i kombination med hantverk visar samtidigt en minskning med 1 procent. Medlemmarna i urmakareförbundet ha mellan 1931 och 1946 ökat med endast 13 procent. De flesta av de urmakare som ej vunnit inträde i urmakareförbundet ha ingått som medlemmar i Urfack- männens riksförbund.

• Sida 295
•  Original

Utmärkande för den svenska urhandelns organisation har varit det av- talsmässiga samarbete, som förekommit mellan grossisterna i branschen och den mest betydelsefulla gruppen återförsäljare i detaljhandelsledet, nämligen urmakarna. Sålunda har sedan år 1915 funnits exklusivavtal (kart.reg. nr 151) mellan Sveriges urgrossisters förening (under tiden till 1946 mellan föreningens särskilda medlemmar var för sig), å ena, samt Sveriges urniakareförbund, å andra sidan. Avtalet i fråga har dock numera (från den 15 juni 1951) upphört att gälla.1 Ett liknande exklusivavtal (kart.- reg. nr 153) slutet är 1946 mellan Svenska urleverantörers grossistförbund och Urfackmännens riksförbund gäller alltjämt. Till det förstnämnda avta- let anslöt sig en serie exklusivavtal (kart.reg. nr 155—164) mellan ur- makareförbundet å ena, samt vissa fristående grossister, å andra sidan; några av dessa avtal äro dock numera (våren 1951) uppsagda och satta ur kraft och de övriga komma att uppsägas av urmakareförbundet. Mel- lan åren 1912 och 1949 gällde vidare ett exklusivavtal (kart.reg. nr 165) rörande urfjädrar mellan urmakareförbundet och Sandvikens Jernverks AB. Avtalen mellan grossisterna och urmakarna ha varit dubbelsidiga, d. v. s. leverantörerna förbundo sig att leverera de avtalsbundna artiklarna endast till respektive avtalspart och urmakarna att köpa dessa artiklar en- dast från medlemmar av respektive grossistsammanslutning. Förhållandena mellan de i urmakareförbundet organiserade urmakaremästarna samt de i Sveriges urmakeriarbetareförbund sammanslutna urmakeriarbetarna äro reglerade i ett särskilt avtal (kart.reg. nr 152). Under åren 1945—1948 till- lämpade urmakareförbundets medlemmar reparationsbojkott gentemot ur av vissa fabrikat, vilka huvudsakligen såldes av postorder- och avbetalnings- firmor (se kart.reg. nr 149).

Avtalet mellan Sveriges urgrossisters förening och urmakareförbundet avsåg ur, urdelar, urmakeriverktyg samt urlänkar av oäkta metall och ur- band och innebar med vissa undantag förpliktelse dels för grossist- föreningens medlemmar att icke leverera artiklar av ifrågavarande slag till andra än urmakareförbundets medlemmar, och dels för urmakareförbun- dets medlemmar att köpa sådana artiklar endast av grossistföreningens medlemmar. Vissa specialur fingo grossisterna leverera till andra än urma- kare förutsatt att kunderna icke drevo urmakeriaffär. Till Sportaffärer fingo endast levereras stoppur, dock ej ur som godkänts av Sveriges urma-

1 Genom ett tilläggsavtal av den 22 december 1949 hade det här berörda avtalets exklusiv— bestämmelser redan från och med den 1 januari 1950 suspenderats i vad avsåg fick- och armbandsur. Detta hade enligt vad som blivit upplyst haft sin orsak närmast däri, att urmakarna med hänsyn till importsvårighetema i praktiken ej kunnat tillämpa exklusiv— bestämmelserna. I anslutning till suspensionsavtalet hade emellertid överenskommits, att grossistföreningens medlemmar inbördes skulle träffa avtal om att icke sälja vissa märkesur till andra än urmakareförbundets medlemmar. I enlighet härmed beslöt urgrossistemas förening den 10 januari 1950 enhälligt, med bindande verkan för samtliga medlemmar, att medlemmarna i vad gällde fick- och armbandsur ägde försälja märkesur endast till urmakare ansluten till urmakareförbundet. Emellertid har även sistberörda exklusivbestämmelse enligt beslut av urgrossisternas förening den 11 juni 1951 numera upphävts.

• Sida 296
•  Original

kares garantisällskap. Grossistföreningen skulle enligt avtalet tillse, att; för- säljningen av sådana urmärken, som godkänts av garantisällskapet om :möj- ligt icke överflyttades på firma som ej var medlem av föreningen. Föir av- talsbrott stadgades böter (för grossist skadestånd 1 000 kronor och vid! för- nyat brott 2000 samt för urmakare 100 kronor och vid förnyat brottt 500 kronor). Till följd av exklusivavtalet uteslötos de till urmakareförbumdet icke anslutna urmakarna från möjligheten att sälja sådana kända mäirkes- ur, som fördes av stjärnurmakarna.

Avtalet mellan Svenska urleverantörers grossistförbund och Urfackimän- nens riksförbund avser endast vissa (17 st.) i avtalet uppräknade urimär- ken. Urleverantörerna ha förbundit sig att leverera ur av dessa märkem en— dast till medlemmar av Urfackmännens riksförbund eller Sveriges uirma- kareförbundJL Urleverantörerna ha vidare åtagit sig att »göra allt» fÖlI' att deras utländska leverantörer icke skola leverera ur av i avtalet anggivna märken direkt till firmor, som icke äro anslutna till Urfackmännens Jl'lkS- förbund eller icke ha avtal med förbundet. Urfackmännen ha å sin sida ut- fäst sig att »anmoda sina medlemmar att koncentrera sina inköp på de avtalsbundna varumärkena» samt att i sin tidskrift propagera för url'leve- rantörernas grossistförbund och dess medlemmar. Endast grossister tilllhö- rande urleverantörernas grossistförbund skola äga rätt att annonsera i den ifrågavarande tidskriften. Avtalet mellan urleverantörerna och urfackrnän- nen innehålla inga vitesbestämmelser.

I fråga om prissättningen år ur som förmedlas genom Sveriges urgrossist- förening—Urrnakareförbundet gäller att grossisterna ej ha någon överens- kommelse beträffande prissättningen å de olika märkesuren, men att ge- mensamma priser av dem tillämpas vid försäljning av urglas, stenhål och urfjädrar, varjämte några av dem även ha ett prisavtal rörande väckarur. I detaljistledet förekommer däremot, såsom förut antytts, prissamverkan i enlighet med bestämmelser —— numera rekommendationer —— utfärdade av Urmakareförbundet.

Beträffande prissättningen å ur som förmedlas genom Svenska urleveran- törers grossistförbund—Urfackmännens riksförbund gäller däremot att grossisterna fastställt enhetliga normer för prissättningen av de ur och ur— armband, som saluföras av medlemmarna, samt minimipriser för vissa fourniturer, varjämte dessa grossister i samråd med urfackmännen infört bruttoprissättning på sina varor. Urfackmännen ha dessutom sinsemellan träffat överenskommelse om gemensamma reparationspriser.

1 Medlemmamai urmakareförbundet voro enligt sitt avtal med Sveriges urgrossisters förening förhindrade att köpa nr av andra än medlemmar av nämnda grossistförening. I vilken grad denna bestämmelse respekterades av urmakareförbundets medlemmar innan avtalet mellan Sveriges urgrossisters förening och urmakareförbundet suspenderades, undandrar sig ett bedö- mande. .

• Sida 297
•  Original

Urmakareförbundct har för sina medlemmars urförsäljning utfärdat två prislistor, av vilka den ena gäller för förbundets stockholmsdistrikt och den andra för övriga delar av landet. Samma priser tillämpas i båda listorna. men antalet urmärken är betydligt färre i stockholmslistan än i den andra prislistan. För prissättning av ur, som icke upptagits på listorna, har för— bundet uppgjort följande kalkyleringstabell, som enligt uppgift från för- bundet numera tillämpas över hela landet >>i den mån det icke gäller sådana varor, för vilka priskontrollnämnden fastställt lägre påslag» (jfr nedan) :1

herrur: inköpspriset + 42 procent + för reglage 8 kronor + 5 procent damur: inköpspriset + 42 procent + för reglage 13 kronor + 5 procent väckarur, stilur, portföljur: inköpspriset + 60 procent pendyler, Väggur, bordsur: inköpspriset+ 50 procent + 5 procent.

Urmakarna i landsorten få vid försäljning per extra kontant lämna 5- procent kassarabatt. Urmakarna äro dock förbjudna att annonsera eller skylta om denna rabatt. I prislistan angives att överträdelse av förbudet medför omedelbar uteslutning ur förbundet.2

Svenska urleverantörers grossistförbund har såsom ovan anförts fast- ställt regler för beräkning av såväl nettopris vid försäljning från medlem till urmakare som av bruttopris vid försäljning till urmakare. Nettopriset skall enligt reglerna utgöras av inköpspriset jämte ersättning för verkliga utlägg, såsom tull, jämte ett pålägg om minst 50 procent. Bruttopriset er- hålles genom att till nettopriset göres visst tillägg, som uppgår för märkes— ur, stilur och reseväckarur till 73 procent samt för hall-, köks- och Väggur till 67 procent. Urleverantörernas och urfackmännens sammanlagda gros- sist- och detaljistpålägg för fick- och armbandsur varierade år 1947 mellan 143 och 162 procent (inkl. tull och reglage) eller i procent av detaljpriset mellan 59 och 62 procent.

Några uppgifter beträffande de genomsnittliga grossist- och detaljist- marginalernas storlek inom branschen finnas ej. I monopolutredningsby— råns ovan nämnda undersökning anges dock de högsta och lägsta margina- ler, som tillämpades år 1947 för de urmärken (ett 70-tal), som undersök- ningen omfattade. För medlemmar av Sveriges urgrossisters förening varie- rade nämnda år påslagen mellan 19 och 61 procent av inköpsprisen inkl.

1 För ett par år sedan gällde denna tabell endast för distrikt utanför Stockholm. För Stock- holmsdistriktet gällde följande kalkyleringstabell, som enligt uppgift från urmakareförbundet dock numera icke längre tillämpas: herrur: inköpspriset + 70 % + för reglage (garantiarbeten) 5 kr., damur: inköpspriset + 80 % + reglage 10 kr., väckarur, stilur, portföljur: inköpspriset + 75 %, pendyler, Väggur: inköpspriset + 60 %. 2 Urmakareförbundet har upplyst att förbundet, ehuru bestämmelserna ännu ej formellt ändrats, övergått till att endast rekommendera priser, som alltså ej behöva iakttagas av medlemmarna. Sedan statens priskontrollnämnd med stöd av bemyndigandet den 20 april 1951 (se sid. 298) i meddelande nr 1450 den 18 juli 1951 föreskrivit ny marginalsättning har ifrågavarande prislistor och kalkyleringstabeller upphävts.

• Sida 298
•  Original

tull. Den sammanlagda grossist— och detaljistmarginalen (inkl. reglage) utgjorde lägst 87 procent och högst 188 procent av importpriset (inkl. tull). ' I procent av detaljpriset varierade den sammanlagda grossist- och detal— jistmarginalen sålunda mellan 46 och 65 procent, medan återstoden (54 respektive 35 procent) utgjorde importpriset inkl. frakt och tull. Beträf- fande de angivna marginalerna hävdar Sveriges urgrossisters förening, att de angivna högsta respektive lägsta procentuella påslagen hänföra sig till mycket extrema fall — å ena sidan troligen en realisationsvara och å andra sidan tydligen en speciell, måhända enstaka artikel, som icke reguljärt fö- res i lager. Vidare anföres, att monopolutredningsbyråns undersökning, från vilken siffrorna hämtats, hänför sig till en tidpunkt med starkt framträ- dande varubrist, vilket verkat höjande på marginalerna. Att märka är dock, att urimporten var relativt betydande under 1947.

Slutligen bör nämnas, att priskontrollnämnden på grund av de avsevärt höjda importpriserna efter krondevalveringen genom beslut i november 1949 och mars 1950 medgivit, att stoppriserna för importerade fick- och armbandsur (andra slag av ur berördes icke av besluten) fingo höjas, dock lned den begränsningen, att påläggsmarginalen icke finge överstiga för gros— sisterna 25 procent räknat på inköpspriset (cif—pris +tull) samt för de— taljisterna 35 procent räknat på deras inköpspris. Därtill kommer reglage. I de fall tillämpningen av dessa normer skulle leda till lägre priser än gäl— lande stoppriser, äga dock företagen rätt att fortfarande uttaga stoppri- serna, även om detta innebär högre påläggsmarginaler än de ovan nämnda. Det bör även nämnas, att prisstoppets konstruktion möjliggör för företagen att vid prissättning av inom landet icke tidigare saluförda typer av ur till— lämpa högre påläggsmarginaler än för förut saluförda ur.1

Då detta kan komma att medföra en fortlöpande höjning av företigens genomsnittliga handelsmarginaler har priskontrollnämnden hemställt om Kungl. Maj:ts bemyndigande att sänka stoppriserna på importerade fick- och armbandsur, så att grossist- respektive detaljistpåläggen icke kcmma att överstiga 25 respektive 35 procent. Priskontrollnämnden har också den 20 april 1951 erhållit dylikt bemyndigande.

Det i det föregående berörda avtalet mellan Sveriges urmakareförbuni och

1 I ett yttrande av den 9 mars 1951 återger priskontrollnämnden resultatet av en på fzkturor grundad undersökning omfattande nya typer av ur försålda av 6 urgrossister och 5 urnakare. Dessa grossister och urmakare handlade nästan uteslutande med sådana nya ur. Påläggen för dessa ur importerade under det senaste året varierade mellan 30 och 54 procent i gross'stledet och mellan 50 och 60 procent i detaljhandelsledet (exkl. reglage). Urmakareförbundet lar be— stritt den senaste uppgiften och därvid anfört, att pålägget (exkl. reglage) enligt förbundcts kal— kyleringstabell är 42 procent + 5 procent för kassarabatt, samt att denna förbundets pris- rekommendation följts. Då kunderna oftast icke torde erhålla kassarabatt, vars existeis icke får tillkännages av urmakarna genom annons eller anslag, skulle detta innebära ett toult på— lägg, exkl. reglage av 49 procent. Även om man följer denna uppgift, skulle den sammmlagda grossist- och detaljistmarginalen (exkl. reglage) å dessa undersökta försäljningar svar för hälften eller drygt hälften av det pris, som konsumenten betalar. Utgår man i båda fallen från de vid priskontrollnämndens undersökning funna värdena, blir motsvarande procentta ännu högre.

• Sida 299
•  Original

Sveriges urmakeriarbetareförbund (kart.reg. nr 152) är även det av exklu- siv natur. Enligt avtalet må således urmakeriarbetareförbundets medlem- mar endast taga anställning hos urmakare tillhörande urmakareförbundet, och Urmakareförbundets medlemmar å sin sida ej anställa andra arbetare än sådana som tillhöra urmakeriarbetareförbundet. Enligt avtalet skola parterna >>gemensamt och var för sig med alla till buds stående lagliga me- del bekämpa illojala och osunda företeelser inom urmakeriet och urhan- deln», vilket i första hand angives skola ske genom att parterna vid pris- sättning av reparationsarheten följa av urmakareförbundet eller dess lokal- avdelning fastställd prislista. Medlemmarna av de båda förbunden äga en— ligt avtalet vidare ej taga befattning med ur, avsedda för försäljning i affä- rer, som ej tillhöra medlemmar av urmakareförbundet. Båda parterna ha för avsikt (våren 1951) att uppsäga avtalet för omarbetning. Meningen är dock att i någon form bibehålla exklusivitetsbestämmelserna i det nu före- liggande avtalet.

De sakkunnigas uttalanden

I fråga om urmakeriarbeten har allmänheten i långt högre grad än på många andra områden svårt att bedöma utförda arbetens kvalitet och skä- ligheten av det fordrade priset. De insatser, som urmakareförbundet gjort för att höja yrkesutbildningen inom yrket, äro värda erkännande.

Då det gäller de åtgärder, som vissa organisationer inom branschen vid- tagit i prisregler'ande syften, synes däremot finnas anledning att framställa kritiska erinringar. Av den föregående redogörelsen framgår sålunda, att urmakareförbundet fastställt dels prislista för vissa märkesur samt för re— parationsarbeten, dels ock noggranna kalkylationsnormer för försäljningen av ur, som ej upptagits på prislista. Intill helt nyligen ha förbundets med- lemmar, vid äventyr av böter eller uteslutning ur förbundet, haft skyldighet att iakttaga de fastställda priserna. Dessa uppges dock numera endast ha karaktär av riktpriser. Även för reparationsarheten äro priserna bundna. Beträffande ur som förmedlas genom urleverantörers grossistförbund och urfackmännen gäller att priserna äro bundna även i grossistledet. Grossis- terna fastställa bruttopriser, vilka upprätthållas av detaljistorganisationen vid äventyr av uteslutning. Också urfackmännen ha vidare fastställt ge- mensamma reparationspriser.

Upprätthållandet av prisbindningarna har ytterligare säkerställts genom de exklusivbestämmelser, som förefunnits och förefinnas inom branschen. Exklusivrätten för urmakareförbundets medlemmar att föra de av medlem- marna i urgrossisternas förening saluhålla kända märkesuren torde så— lunda ha utgjort ett starkt motiv för de urmakare, som äro därtill berätti- gade, att ingå i förbundet och att hålla förbundets priser, liksom det be- gränsade exklusivavtalet mellan urleverantörerna-urfackmännen torde föra andra oorganiserade urmakare in i den sistnämnda organisationen. I samma

• Sida 300
•  Original

riktning verkar även avtalet mellan urmakareförbundet och urmakeriiarhe- tareförbundet.

Av Sveriges urgrossisters förening har anförts, att exklusivbesstäm— melserna icke givit någon rätt åt alla medlemmar i urmakareförbundret att föra de mest kända schweiziska urmärkena. De schweiziska urfabrrikan- terna tillåta nämligen endast de mest välkvalificerade urmakarna att köpa dessa ur. Endast ett begränsat antal medlemmar av urmakareförbundett föra alla de mest kända märkesuren. Enligt de sakkunnigas uppfattning lbehö- ver detta emellertid inte hindra, att grossistföreningens åtagande att, med vissa undantag, endast leverera till medlemmar av urmakareförbundett kan innebära en ytterligare restriktion. Den däremot svarande förpliktelsein för medlemmar av urmakareförbundet att köpa här ifrågavarande artiklazr en- dast från medlemmar i urgrossisternas förening torde under alla förhålllan- den ha haft en självständig betydelse.

I det föregående har från en av monopolutredningsbyrån gjord umder- sökning återgivits vissa uppgifter om de pålägg, som tillämpas inonzl ur- branschen. Härav framgår bl. a., att den sammanlagda grossist- och de- taljistmarginalen, om densamma räknas i procent av detaljpriset, för de av medlemmar av Sveriges urgrossisters förening försålda uren år 1947 väx- lade (inkl. 5 å 10 kronor per ur för garantiarbeten) mellan 46 och 65 pro- cent, medan återstående 54 respektive 35 procent utgjorde importpriset, in- heräknat frakt och tull. Även om omsättningshastigheten på här ifrågava- rande varor är låg och lagerkostnaden hög — så mycket mer som alla ur i lager kontinuerligt måste tillses och rengöras — och dessutom kostnaden för garantiarbeten medräknats i de nyss angivna marginalerna, synes det dock i hög grad tveksamt om konkurrensbegränsningar, vilka stött en så- dan marginalsättning, kunna vara förenliga med de samhälleliga intressena.

Det är tacknämligt, att även inom denna bransch väsentliga uppmjuk- ningar i det förefintliga avtalskomplexet kommit till stånd och att ytterli- gare uppmjukningar synas vara på väg. Att döma av den av priskontroll- nämnden verkställda undersökning, som förut berörts, vill det dock synas som om marginalerna icke hade undergått någon sänkning innan Kungl. Maj:t i april 1951 gav priskontrollnämnden bemyndigande att genomföra vissa begränsningar i marginalerna. Även i de fall, då prisbindningarna en- dast fått karaktär av rekommendationer synas de under nuvarande infla- tionistiska utveckling i stort sett ha varit lika effektiva som tidigare. Själva strukturen inom branschen torde ännu icke ha påverkats av att vissa kon- kurrensbegränsningar hävts eller mildrats. En annan sak är, att de angivna förändringarna även i praktiken kunna möjliggöra en friare konkurrens i ett annat marknadsläge än det nuvarande.

Det har förut anmärkts, att antalet butiker inom urbranschen under se— nare år ökat väsentligt starkare än inom detaljhandeln i övrigt. Antalet bu- tiker var år 1946 38 procent högre än är 1931; motsvarande siffra för detalj-

• Sida 301
•  Original

handeln i dess helhet utgjorde 17 procent. Enligt 1931 års företagsräkuing ? utgjorde omsättningen per butik för gruppen »urmakare etc.» 21700 kro- Ä nor, medan omsättningen inom hela gruppen detaljhandeln för företag i en- skild persons ägo uppgick till nära 40000 kronor eller alltså nära det dubbla. Visserligen är urbranschen en av de mest konj unkturkänsliga bran- ! scherna inom detaljhandeln. Siffrorna för år 1931 ha, såväl när det gäller ' antalet företag som i fråga om omsättningens storlek, påverkats av det för— hållandet att angivna år var ett lågkonjunkturår. Under nuvarande hög- konjunktur har urbranschen däremot nått mera intim kontakt med befolk— ningsgrupper, som tidigare endast i begränsad utsträckning hade råd att köpa ur. Det synes dock kunna starkt ifrågasättas, om inte här beskrivna . konkurrensbegränsningar på oförmånligt sätt inverkat på distributionsap- paratens struktur, t. ex. genom att uppmuntra till etablering av nya företag och därmed hålla omsättningen per butik nere samt försvaga tvånget till rationalisering. I så fall ha dessa konkurrensbegränsningar gjort kostna- derna onödigt höga. I varje fall kan det förhållandet, att det inom denna bransch såväl som i de flesta andra torde finnas flera företag, som arbeta på lönsamhetsgränsen, knappast ge belägg för uppfattningen, att margina- lerna från allmän synpunkt skulle vara lämpligt avvägda. Sannolikt skulle sådana »grånsföretag» ha funnits t. o. m. om marginalerna varit högre än nu är fallet. Även om nuvarande marginaler äro erforderliga för att täcka kostnaderna för »gränsföretagen», följer knappast därav, att det skulle vara omöjligt att med lägre marginaler organisera en tillfredsställande parti- och och detaljdistribution av ur. Så långt man kan döma av här anförda uppgif— ter, synes det snarare vara skäl att antaga, att det skulle bidraga till en ut- veckling, som möjliggjorde minskade kostnader, om konkurrensen på detta område bleve mindre ofri och marginalerna lägre.

Av Sveriges urmakareförbund ha anförts vissa uppgifter som synas tyda på att, vid jämförelse med förhållandena i vissa främmande länder, margi— nalerna inom svensk urhandel icke te sig höga och inte heller branschstruk- turen särskilt oförmånlig. Det är tänkbart att även en mera omfattande jämförelse med förhållandena i främmande länder skulle ge samma resul- tat. Men detta kan i så fall bero på att även inom andra länders urhandel framträda liknande problem som i Sverige. Sådana iakttagelser kunna där- för knappast anföras såsom avgörande argument för uppfattningen, att för- hållandena inom svensk urhandel skulle vara fullt tillfredsställande.

• Sida 302
•  Original

KAPITEL 5

Bruttoprissystemet

Bruttoprissystemets allmänna innebörd

I föregående kapitel har berörts bl. a. sådan konkurrensbegränsning som avser bindning av priser. Det har därvid framgått, att förekommande pris- bindningar antingen kunna vara horisontella, då priserna bindas i ett led, eller vertikala, då priserna bindas genom samarbete mellan företagare i olika led eller genom inflytelser från ett led till ett annat. En särskild form av sådan vertikal prisbindning utgör det s. k. bruttoprissystemet, som innebär att en säljare övar inflytande på prissättningen i efterföljande distributions— led. Sådan bruttoprissättning förekommer företrädesvis i fråga om märkes— varor. Nyetableringssakkunnigas direktiv innefatta uppdrag att undersöka märkesvarusystemet ur här angivna synpunkter.

För att bilda sig en uppfattning om näringslivets inställning till denna form av konkurrensbegränsning anordnade nyetableringssakkunniga i sep- tember 1949 en konferens angående bruttoprissystemet, till vilken konfe- rens inbjudits ett 30—tal företrädare för såväl enskild som kooperativ in- dustri, gross- och detaljhandel samt priskontrollnämnden m. fl. För att er- hålla ytterligare uppgifter ha de sakkunniga företagit en enquete genom särskilt frågeformulär, som utsändes i början av 1950 till 420 tillverkare av märkesvaror. Genomförandet av denna enquete samt bearbetning av de inkomna svaren uppdrogs åt professor Ulf af Trolle, som även fick i upp- drag att på grundval av detta och annat material utarbeta en redogörelse för bruttoprissystemets problemställningar. Redogörelsen har intagits i bi- laga 3. De deskriptiva avsnitten av detta kapitel äro i huvudsak grundade på uppgifter som hämtats ur denna bilaga. De sakkunniga ansvara dock helt för den utformning materialet erhållit i detta kapitel, liksom för alla omdömen, värderingar och praktiska slutsatser.

Såsom nyss antyddes brukar den ordning, som tillämpas då säljaren av en vara (vanligen men ej nödvändigtvis en märkesvara) anger det pris som skall tillämpas i ett senare distributionsled, betecknas som bruttopris- system. Ibland användes också den något mera svävande beteckningen lika- prissystem. Vanligen är det tillverkaren av varan, som lämnar föreskrifter

• Sida 303
•  Original

om återförsäljningspriset; det kan emellertid även vara en importör, gros- sist i distribution av inhemska varor eller förädlare. I fortsättningen kom- mer för enkelhetens skull för samtliga dessa kategorier att användas be- teckningen producent eller leverantör.

Det utförsäljningspris som producenten anger kan vara antingen ett rekommenderat pris eller riktpris, som vid återförsäljning får under- eller överskridas, ett maximipris, som får underskridas men ej överskridas, ett minimipris, som får överskridas men ej underskridas eller ett kombinerat maximi— och minimipris d. v. 5. ett fast bruttopris, som varken får överskri- das eller underskridas.1 I Sverige och övriga västeuropeiska länder utgör fasta bruttopriser den vanligaste formen av bruttoprissättning, medan i USA övervägande förekomma riktpriser ofta i kombination med föreskrifter om minimipris, som dock kan ligga väsentligt under bruttopriset.

Bruttopriset för en vara anger i regel detaljhandelspriset till konsumen- ten. Detaljistmarginalen anges i allmänhet som rabatt uttryckt i procent av bruttopriset, medan grossistmarginalen vanligen anges i procent av det pris detaljisten betalar. För en vara med ett utförsäljningspris i detaljhan- deln (konsumentpris) av exempelvis 1: — kr. och en detaljistrabatt av 30 % och en grossistrabatt av 10 % erhåller sålunda detaljisten 30 öre och gros- sisten 10 % av 70 öre : 7 öre.2

För en vara som säljes genom både grosshandel och detaljhandel brukar bruttoprissystem i förekommande fall oftast tillämpas inom båda återför- säljningsleden.a Inte sällan kan dock producenten ha större svårighet eller mindre intresse av att kontrollera de priser som grossisterna tillämpa vid sin försäljning än att övervaka detaljisternas prissättning.

Den bindning av priserna, som bruttoprissättningen i allmänhet utgör, skiljer sig från horisontell prisbindning bl. a. därigenom, att den kan upp- rätthållas av en leverantör individuellt utan medverkan från företagare inom samma led. Detta gäller i varje fall om varan är särskiljbar från varor av samma slag som säljas av andra leverantörer. Bruttoprissättning av en vara förutsätter sålunda vanligen en viss individualisering av varan eller dess för— packning, vilket är fallet med s. k. märkesvaror. Märkesvarusystem kan dock mycket väl förekomma utan bruttoprissystem. I Sverige säljas exempel- vis varor såsom socker, mjöl, makaroner, en del konserver, vissa märkes- varor inom textilhandeln m. 111. utan att de äro bruttoprissatta i varje fall

1 Stundom användes beteckningen bruttoprissystem för andra och helt väsensskilda prissätt- ningsmetoder, varav den vanligaste är den interna s.k. bruttoredovisning, som i stor utsträck- ning användes av detaljhandelsföretag, främst mångfilialföretag och varuhus, för att underlätta den interna kontrollen. ? Priset till detaljhandlaren brukar i ett sådant fall betecknas ]: — .l. 30 % samt priset till grossisten 1: —— ./. 30 % ./. 10 %. 3 Inom livsmedelshandeln tillämpas i undantagsfall bruttoprissättning i grosshandelsledet och fri prissättning i detaljhandelsledet. Så är fallet i fråga om mjöl. Detaljhandlaren har alltså full frihet att själv bestämma sitt utförsäljningspris på denna vara. Även för socker tillämpades intill maj 1951 bruttoprissättning i grosshandelsledet men fri prissättning i detaljhandeln. Numera är prissättningen fri i båda leden.

• Sida 304
•  Original

i detaljhandelsledet och i USA, där märkesvarusystemet nått sin största utbredning och bruttoprisbindning för övrigt var förbjuden ända fram till är 1937, säljas de flesta märkesvaror utan bruttoprissystem, d. v. s. till nettopriser från producent till grossist eller detaljist vilka i sin tur själva fastställa sina priser. Å andra sidan gäller i vissa fall inom järnhandeln i Sverige, att 5. k. anonyma varor kunna vara bruttoprissatta. Detta förutsät- ter emellertid att den vertikala prisregleringen unde1-bygges genom avtal mellan leverantörs- och återförsäljarorganisationer. Även om märkesvaru— frågan och bruttoprissystemet representera cirklar, som endast till en del täcka varandra, är dock uppenbart, att mellan dessa två företeelser existe— rar ett intimt samband. Härav följer bl. a. att en fortsatt utveckling av mär- kesvarusystemet är ägnad att befrämja utbredningen av vertikal prisbind— ning i form av bruttoprissystem.

Som nämnts anger bruttopriset i regel priset till konsumenter, vilket i allmänhet blir enhetligt över hela landet och alltså icke differentierat efter fraktkostnaderna från producent till återförsäljaren. De bruttoprissatta varorna levereras antingen _ vilket är vanligast — fraktfritt till återför- säljaren eller också får denne svara för fraktkostnaden inom ramen för sin marginal. En sådan interlokal prisidentitet är naturligtvis ofta betingad av praktiska skäl. Dess innebörd är emellertid att längre bort belägna orter erhålla en subventionering, som betalas av förbrukarna i mera centrala orter.

Av det förhållandet att producenten anger varans pris vid återförsälj ning följer, att återförsäljarna icke kunna konkurrera sinsemellan med priset och att konsumenterna alltså få betala lika mycket för en bruttoprissatt vara, i vilken affär de än köpa den. Syftet med bruttoprissättning är också att förhindra (resp. i fråga om riktpriser försvåra) priskonkurrensen mel- lan återförsäljarna. Motiven för denna konkurrensbegränsning komma att beröras i fortsättningen.

Som avvikelse från det fastställda priset betraktas i regel icke lämnande av återbäring i detaljhandeln,1 även om konsumenterna genom den skif— tande återbäringspolitik, som tillämpas av olika detaljhandelsföretag (inom livsmedelshandeln har förekommit återbäring på upp till 10 %), faktiskt få olika nettokostnader för sina inköp av de bruttoprissatta varorna. Därest återbäringen slopas och motsvarande prissänkning sker eller om åter- bäringen utbetalas omedelbart vid varje köp, anses detta innebära under- skridande av de av leverantören angivna priserna och beivras i regel av sådana producenter, som avse att upprätthålla sina priser. Däremot finnas många producenter som anse det vara en naturlig åtgärd om en återförsäl- jare lämnar viss kvantitetsrabatt vid försäljning av flera enheter (förpack- ning) av varan. Dylika kvantitetsrabatter synas numera förekomma i ökad

1 För tobaksvaror gäller, att dessa enligt gällande lagstiftning ej få försäljas till annat pris än det å förpackningen utsatta priskurantpriset; även lämnande av återbäring räknas som brott mot denna bestämmelse.

• Sida 305
•  Original

utsträckning. I många fall utgör dock bruttoprissystemet fortfarande ett hinder för lämnande av kvantitetsrabatter.

Vid försäljning av varaktiga konsumtionsvaror såsom exempelvis bilar, radioapparater, kontorsmaskiner, förekommer det, att kunden lämnar be— gagnade varor i byte. Det bör observeras, att om återförsäljaren i en dylik bransch har full frihet vid värderingen av bytesvarorna, tillämpningen av ett ln'uttoprissystem icke får en konkurrensbegränsande effekt på den ofta betydande del av försäljningen, där bytesvaror mottages som dellikvid. Så är fallet beträffande bilar. För radioapparater samt skriv- och räkne- maskiner har däremot för olika modeller och årgångar fastställts bytes- priser, som återförsäljarna skola tillämpa. Inom 1. ex. kontorsmaskin- branschen har slutits avtal om priser på verkstadsarheten för att förhindra ett kringgående av prisbestämmelserna för maskiner genom tillämpande

0

av lägre priser a verkstadsarheten.

Kontroll av bruttopriser

Varje form av bruttoprissystem, som icke endast innebär angivande av riktpriser, måste för att äga bestånd kontrolleras av producenten på ett eller annat sätt. Denna kontroll kan vara av olika slag. Sålunda kan pro— ducenten utan samarbete med andra producenter själv övervaka, att brutto- priserna å hans varor upprätthållas av återförsäljarna. Denna typ av kon- troll är numera den vanligaste. Vidare kunna producenter sinsemellan ha slutit prisavtal, som inkludera bruttoprisbestämmelser. Dessutom kunna producenter samarbeta enbart i syfte att kontrollera, att de av dem indivi- duellt fastställda bruttopriserna upprätthållas av återförsäljarna. De orga- nisationer av denna typ, som funnits i vårt land, ha dock upphört med sin verksamhet, den sista den 1 februari 1950. Vare sig producenternas kontroll är individuell eller horisontellt samordnad, kan den bedrivas med eller utan samverkan med återförsäljarna eller deras organisationer. Även då sådant samarbete icke formellt organiserats, torde man kunna förutsätta, att åter- försäljarna själva eller deras organisationer taga initiativ till informell samverkan vid fall av s. k. underförsäljning.

Oavsett hur kontrollen är organiserad får den sin effekt därigenom, att återförsäljarna utsätta sig för faran att icke få fortsätta leveranser om de sälja till lägre priser än som fastställts av leverantören. Eftersom återför- säljarna äro medvetna härom är ett enkelt påpekande oftast tillräckligt för att de skola upphöra att »underförsälja». Svårigheterna för en produ- cent att upprätthålla fastställda bruttopriser torde därför i vårt land nu- mera vara obetydliga särskilt under högkonjunkturförhållanden med stark efterfrågan. Att fabrikanten bestämmer sin varas utförsäljningspris i de- taljhandeln har numera så gått in i det allmänna medvetandet, att återför-

• Sida 306
•  Original

säljarna i fråga om märkesvaror i allmänhet ta för givet att en dylik vara också är bruttoprissatt. Av detta skäl behöver fabrikanten ofta endast på ett eller annat sätt bekantgöra utförsäljningspriset, t. ex. genom att sprida en prislista bland återförsäljarna av varan, för att priset skall komma attt be— traktas som ett fast bruttopris, som icke får underskridas och icke lneller överskridas.z Av denna anledning saknar det många gånger större betydelse huruvida ett av leverantören angivet utförsäljningspris av honom beztrak- tas såsom riktpris, maximipris, minimipris eller fast bruttopris. Bindningen kan nämligen i praktiken ofta _ och givetvis särskilt vid högkonjunktur — bli lika stark som om det i samtliga dessa fall varit fråga om fasta br'utto- priser.

Utom det att en återförsäljare utsätter sig för hot 0111 leveransvägrari vid underförsäljning, kan han även på annat sätt vara bunden genom briutto— prissättningen. Det förekommer sålunda, att en producent eller en grupp producenter sluter formella, skriftliga avtal med enskilda återförsäljare eller någon organisation av återförsäljare om upprätthållande av de fast— ställda priserna. Dylika återförsäljareförbindelser torde tidigare, innan ännu bruttoprissättningen kommit att betraktas som den normala prissättnings- metoden, ha varit vanligare än de äro nu.

Nyetableringssakkunnigas enquete har visat, att producenterna i allmän- het varit mycket milda i sin bedömning av underförsäljningar då rättelse skett, och att man accepterat förklaringen, att det skett »ett misstag». Ett försök att komma till rätta med denna milda bedömning har gjorts i ett avtal inom den fotografiska branschen. I avtalet (kart. reg. nr 263) heter det sålunda, att >>även av misstag begånget prisunderbud måste nämligen i branschens intresse beivras såsom avsiktlig avvikelse».

En producent som vid sin försäljning använder sig av grossister och vill avstänga en detaljist, som gjort sig skyldig till underförsäljning, måste först lokalisera detaljistens inköpskälla. Detta kan möta svårigheter särskilt om detaljisten för att undgå avstängningen köper genom bulvan. Under 1930— talet förekom att en detaljaffär av basartyp sålde välkända kemisk-tekniska artiklar, bl. a. tandkräm, till underpriser. Den kunde dock icke avstängas från sina inköpskällor, förrän en producent infört nummermårkning av sina artiklar jämte kontroll över vilka nummerserier, som såldes till olika grossister. Kontrollmårkning för uppspårande av inköpskällorna torde nu— mera vara rätt vanlig. En annan metod, som givetvis kan ha även annan motivering, är en stark begränsning av antalet grossister, som kanske dess- utom få ensamförsäljningsrätt i visst distrikt.

1 af Trolle påpekar, att bruttoprissystemets verkan som maximiprissystem varit till stor nytta i priskontrollarbetet och är en av de faktorer, som bidraga till att förklara priskontrollens bättre effektivitet i Sverige än i USA, i vilket senare land bruttopriserna i stor utsträckning ha karaktären av riktpriser.

• Sida 307
•  Original

Bruttoprissystemet är en relativt sen företeelse i Sverige om man bortser från bokhandeln, där bokförläggarna bestämt detaljhandelspriset på böc- ker ända sedan mitten av 1800-talet. Om det också tidigare förekommit att även leverantörer av andra varor under hot om avstängning vid under- försäljning lämnat medverkan till upprätthållande av en enhetlig prisnivå i branschen, brukar man anse att systemets fortsatta utbredning inte bör- jade ta fast form förrän vid mitten av 1920-talet, då några enstaka produ- center inom kemisk—tekniska branschen fastställde detaljhandelspriserna för sina produkter och upprätthöllo dessa genom att vägra leverans (bojkott) till underförsäljande detaljhandlare. Ännu i början av 1930-talet synes bruttoprissystemet dock ha varit relativt ovanligt. Det bör emellertid erin- ras om att märkesvarorna vid denna tid utgjorde en långt mindre andel än vad nu är fallet av detaljhandelssortiment i bl. a. livsmedels— och kemisk- tekniska branscherna. Att bruttoprissystem med fastställda priser ännu på 1930-talet icke kunde upprätthållas effektivt framgår av ett uttalande av näringsorganisationssakkunniga, av vilket framgår att märkesvarorna sål- des med större eller mindre rabatt på olika platser i landet »alltefter den lokala konkurrensens styrka». Enligt näringsorganisationssakkunniga hade det förekommit, att detaljhandlarna lämnat konsumenterna en rabatt på t. ex. 10 procent på de fastställda priserna.

Märkesvarusystemets framträngande innebar bl. a. väsentligt ökade möj- ligheter till priskonkurrens mellan detaljhandlarna genom att konsumen— terna fingo helt andra möjligheter än tidigare att jämföra priset å samma vara i olika affärer. Detta förhållande har utan tvivel banat vägen för bruttoprissystemet, då denna konkurrens inom många detaljhandelskretsar kom att betraktas som alltför hård.

De försök som enskilda producenter var för sig gjorde under 1920-talet att upprätthålla minimipriser för sina märkesvaror mötte ofta stora svå- righeter. Det låg då nära till hands för dem att genom samarbete sinsemel- lan söka skapa större respekt för de fabrikantbestämda detaljhandelspri- serna. Ett första försök att genom dylik samverkan förhindra priskonkur- rens på märkesvaror i detaljhandeln gjordes i mitten av 1920-talet genom det på initiativ av vissa grossistsammanslutningar startade Svenska mär- kesvaruinstitutct. Institutet, som bildats efter tyskt mönster, kom aldrig riktigt igång med sin verksamhet och upphörde snart helt.

Större betydelse fick Kemisk-tekniska fabrikanters kontrollnämnd, som började sin verksamhet är 1934 och utgjorde ett samarbetsorgan för 7 större svenska tillverkare inom kosmetiska branschen. Samarbetet gällde endast övervakning av att de av varje fabrikant fastställda konsumentpriserna höllos av återförsäljarna, som fingo underteckna särskilda förbindelser härom. Verksamheten omfattade hela landet utom Stockholm, där det när- *

• Sida 308
•  Original

mast kom att bli praxis att affärerna lämnade 10 % rabatt på kosmetiska och kemisk—tekniska artiklar. 0111 nämndens verksamhet uttalar sig nä- ringsorganisationssakkunnigal: »Redan det förhållandet att det ovan— nämnda samarbetet upprättats och återförsäljarna fåtl avlämna förbindel— ser, har haft stor betydelse. Det har för de sakkunniga uppgivits, att under de fem år, som kontrollnämnden existerat, har i intet tall något skadestånd utkrävts. Där försäljning till underpris förekommit, har rättelse vunnits genom blotta påpekandet.»

Från ingången av år 1939 utsträcktes kontrollnämndens verksamhet till Stockholm med omnejd. Den härför bildade organisationen, Kemisk-lek- niska fabrikantförbundct, fick anslutning från samtliga ledande in- och ut— ländska tillverkare av de olika produkterna inom branschen. Vidare anslöto sig generalagenterna för ett antal utländska parfynfirmor. Som verkstäl- lande organ i Stockholm fungerade den s. k. Likaprisnämnden i Stock— holm, i vilken även grossisterna och detaljisterna voro representerade. Flera av de utländska företag, som deltogo i samarbetet i Stockholm men icke i Kemisk-tekniska fabrikanters kontrollnämnd, organiserade egna övervak— ningssystem för att tillse, att priserna höllos av återförsäljarna på olika platser i landet.

Under krigstiden ansågs ej något behov av kontroll föreligga och verk- samheten låg därför nere. På våren 1945 skedde en omorganisation av kon- trollen inför den väntade konkurrensen. Det skapades en ny Likapris- nämnd, som övertog den av Kemisk—tekniska fabrikantförbundets kontroll- nämnd och Likaprisnämnden i Stockholm bedrivna verksamheten. Till den nya Likaprisnämnden voro fram till år 1948 följande organisationer anslutna: Kemisk—tekniska fabrikantförbundct,2 Sveriges grossistförbuml, Inköpscentralernas AB lca samt Svenska frisörföreningen. Förutom nämnda organisationer deltogo även ett 15-tal enskilda svenska företag samt gene- ralagenter för vissa utländska märkes 'aror i samarbetet.

Den nya Likaprisnämnden ägde bestånd till februari 1950. Sedan början av år 1948 hade dock dess verksamhet legat nere.

Likaprisnämnden hade enligt sina stadgar till uppgift »att övervaka efterlevnaden av för kemisk-tekniska märkesvaror fastställda priser och försäljningsbestämmelser ävensom söka upprätthålla sunda affärsförhål— landen inom detaljhandeln samt att verka för genomförandet av principen: lika pris åt alla». Nämnden fastställde inga priser eller marginaler utan hade endast till uppgift att övervaka att de av de enskilda fabrikanterna fast— ställda priserna höllos. En redogörelse för Likaprisnämndens verksamhet lämnas i bilaga 3.

1 SOU 1940: 35 sid. 211. 2 Förbundet — som icke är identiskt med det ovan omnämnda förbundet med samma nanm — utgör en av de till KeLiFa anslutna fabrikantorganisationerna. Till förbundet äro anslutna alla de ledande kemisk-tekniska fabrikanterna i landet.

• Sida 309
•  Original

Bruttoprissystemets nuvarande utbredning inom olika branscher

Genom nyetableringssakkunnigas ovan omnämnda enquete angående bruttoprissystemet erhölls en god bild av systemets nuvarande utbredning och tillämpning inom olika branscher. Frågeformuläret utsändes såsom redan nämnts till 420 producenter. Fullständiga svar inkommo från 245 företag inom ett 15-tal branscher. På grundval av enqueten jämte annat material lämnas här en summarisk översikt över bruttoprissystemets ut- hredning.

Linsmedelshandeln. Delvis på grundval av en undersökning, som årligen utföres av Detaljhandelns utredningsinstitut rörande försäljningens för- delning på olika varugrupper i fem speceributiker av närhetstyp, har beräk- nats, att av den totala försäljningen i en typisk speceriaffär de bruttopris- satta varorna utgöra ca 40 procent och de fabrikantförpackade ca 60 pro— cent. Med fabrikantförpaclmde varor avses sådana varor, som säljas till konsumenten i fabrikantens förpackning. Dylika varor äro i regel märkes- varor. För självbetjäningsaffärer beräknas de bruttoprissatta resp. de fabrikantförpackade varornas andel av försäljningen utgöra 55 resp. 75 procent. Man kan alltså utgå från, att den alltmer ökade utbredningen av självbetjäningssystemet medverkar till en fortsatt stegring av de fabrikant- förpackade varornas andel av omsättningen och därmed även bidrar till att skapa en tendens till ytterligare utbredning av bruttoprissystemet. Om en sådan utveckling skulle fortgå ohämmad, kan den komma att gå ännu längre än vad de anförda siffrorna för svenska självbetjäningsaffärer ange. Det förtjänar sålunda nämnas, att de fabrikantförpackade varornas andel av omsättningen i de amerikanska självbetjäningsbutikerna uppgår till ca 90 procent.

Textil- och bcklädnadsvaror. Bruttoprissättning förekommer inom denna bransch för vissa artiklar, t. ex. underkläder, damstrumpor, damkorsetter, samt för vissa såsom märkesvaror försålda slipsar, baddräkter etc.

lnom herrkonfektionsbranschen tillämpas ett av priskontrollnämnden påbjudet system med fastställda högstpriser. S'amtliga konfektionsföretag, som berördes av nyetableringssakkuunigas enquete, ha uppgivit, att syste- met tillämpas uteslutande på grund av priskontrollnämndens föreskrifter. En större tillverkare av konfektionsvaror (vilken icke berördes av en- quetcn) har dock för de sakkunniga uppgivet sig ha tillämpat ett brutto- prissystem med fasta priser för bl. a. herrkostymer ända sedan år 1931.

Att bruttoprissystem icke tillämpas i fråga om huvuddelen av de textila märkesvarorna torde sammanhänga med dessa varors modebetonade ka- raktär. Enbart det varje säsong återkommande behovet av realisationer nödvändiggör fri prissättning. Inom textilbranschen har bruttoprissyste- met både före kriget och senare huvudsakligen använts för smärre artiklar. Detta har t. ex. varit fallet inom beklädnadsbranschen, där en fabrikant

• Sida 310
•  Original

kunnat använda bruttoprissättning på den billigare delen av sitt sortiment. samtidigt som prissättningen varit fri på övriga varor.

Skobranschen. De flesta läderskofabrikanter som tillfrågats i enqueten ha uppgivit, att de icke tillämpa bruttoprissystem annat än när bruttopri— ser föreskrivas av priskontrollnämnden. Det finnes dock företag som an- vända sig av fastställda bruttopriser eller av riktpriser. Bruttopris tilläm- pas för svensktillverkade galoscher, gymnastikskor, gummistövlar o. d.

Handeln med bosättningsartiklar. Bruttoprissättning tillämpas _ utom i undantagsfall »— för de största artiklarna, nämligen glas och porslin av svenskt fabrikat. Importerade artiklar, som spela en avsevärd roll i bran- schen, äro emellertid fria från bruttoprisbindning, ehuru importgrossisterna gjort försök att tillämpa bruttoprissättning även för importvaror. I stort sett gäller att den övervägande delen av sortimentet i en specialaffär för bosättningsartiklar är bruttoprissatt.

Möbelhandeln. Bruttoprissättning förekommer endast i obetydlig om— fattning.

Radiohandeln. Radioapparater äro genomgående bruttoprissatta. Dä radiofabrikanterna och radiohandlarna träffat en överenskommelse om att radiohandlarna vid sin försäljning skola tillämpa gemensamma priser a apparater, som tagas i utbyte vid försäljning av nya. apparater enligt en s. k. bytesprislista, blir bruttoprissystemet effektivt även då använda radio- apparater mottagas som del i likviden. Radiofabrikanterna ha en överens- kommelse om gemensamma rabatter i syfte att förhindra rabattkonkur- rens. (Se kap. 4 sid. 242.)

Järnhandeln. Bruttoprissystem har tillämpats för en betydande del av järnhandelns sortiment främst på grund av avtal mellan producenter eller mellan producenter och järnhandlare. Dessa avtal äro dock numera med få undantag hävda, och prisbindningarna i detaljhandeln bero i dessa fall helt på samarbete inom järnhandlareförbundet och äro sålunda av hori- sontell karaktär, medan de tidigare voro både horisontella och vertikala. Emellertid kvarstå vissa be'stämmelser, som gå ut på bruttoprisbindningar. Så gott som alla sådana kvarstående bestämmelser bero av beslut enbart fattade av vederbörande leverantörsorganisationer. I förekommande fall berör bruttoprissättningen även 5. k. anonyma varor.

Cykel- och sportbranschen. Endast för cyklar gav enqueten ett represen- tativt material. Samtliga cykelfabrikanter som besvarat frågeformuläret ha uppgivit sig tillämpa bruttoprissystem med fasta bruttopriser. Brutto- prissystemet kompletteras genom prisöverenskommelser.

Urbranschen. Ingen fabrikation av fick— och armbandsur förekonmer inom landet. Av de två Ieverantörsammanslutningarna i branschen, Sveri— ges urgrossisters förening och Svenska urleverantörers riksförbund, till— lämpa endast medlemmarna av den senare sammanslutningen bruttopris-

• Sida 311
•  Original

system vid försäljning till sina kunder (urmakarna). Medlemmarna svara för ca 30 procent av urleveranserna till detaljhandeln. De urmakare, som köpa sina ur från medlemmar av Sveriges urgrossisters förening, tillämpa emellertid gemensamma _ numera »rekommenderadc» —— priser och för- säljningsvillkor beträffande ur. Om urbranschen se vidare kap. 4 sid. 292.

Musikhandeln. Övervägande delen av sortimentet är bruttoprissatt. Bland bruttoprissatta artiklar märkas grammofonskivor, dragspel, pianon, orgel- harmonier.

Handeln med böcker, papper, tidningar, skrivmaleriel. Böcker och tid- ningar äro bruttoprissatta. Prissättningen på pappersartiklar är fri från producentingripanden. Inom pappershandeln tillämpas emellertid en pris— lista å dessa artiklar.

Lädervaror, reseffektcr, väskor m. m. I en typisk läderaffär är ca 60 pro- cent av försäljningen bruttoprissatt. Bland de bruttoprissatta varorna mär- kas skoreparationsläder, vissa typer skodon och sportartiklar samt de kemisk-tekniska artiklar som branschen för. Skinnkläder, väskor och res- effekter äro med obetydliga undantag icke bruttoprissatta, varför sortimen- tet i en specialaffär för väskor och reseffekter nästan helt är fritt från bruttoprisbindning.

Handeln med färger, tvättmedel, parfymer, sjukvårdsartiklar m. m. I den mån dessa artiklar äro fabrikantförpackade äro de i regel bruttoprissatta vid försäljning till konsumenter. Vissa av varorna säljas emellertid i större förpackningar till hantverkare och synas då icke vara bruttoprissatta. Bruttoprissättningen torde omfatta mellan 40 och 50 procent av färghan- delns omsättning. Bland färghandelsartiklar, som icke äro bruttoprissatta. märkas linolja, zinkvitt, krita, borstar, penslar, sprit, papp och tjära. På tapeter håller bruttoprissättning på att genomföras. Branschen har en prislista som omfattar mellan 80 och 90 procent av försäljningen i en typisk färghandel. Praktiskt taget hela sortimentet i parfymeri— och sjukvårds- affärer är bruttoprissatt, vilket även gäller icke märkesvaror, som täckas av den av parfymgrossisterna uppgjorda prislistan för detaljhandeln (den s. k. gula boken).

Bensinhandeln. De företag som tillskrivits i enqueten ha samtliga upp— givit sig tillämpa utförsäljningspriser, som varken få över- eller under- skridas.

Bilbranschen. Svenska fabrikanter tillämpa bruttoprissystem med list— priser, som äro avsedda att upprätthållas medan utländska generalagenter icke synas ha något med återförsäljarnas prissättning att skaffa. Eftersom priserna på s. k. bytesvagnar äro obundna av alla överenskommelser, får bruttoprissättningen genom den olika värderingen av bytesvagnarna ingen inverkan på priskonkurrensen för en betydande del av försäljningen.

Fotobranschen. Samtliga varor inom branschen äro bruttoprissatta.

• Sida 312
•  Original

Bruttoprissystemets kvantitativa betydelse för konsumenterna

Av uppgifterna beträffande bruttoprissystemets utbredning inom olika branscher framgår icke klart bruttoprissystemets kvantitativa betydelse för konsumenterna. I många detaljhandelsbranscher (särskilt järn- och färg- handeln) förekommer nämligen en betydande försäljning till exempelvis hantverkare och industrier. Denna försäljning är bruttoprissatt i mycket mindre utsträckning än försäljningen till konsumenter. På grundval av primärmaterialet till socialstyrelsens budgetundersökningar för åren 1948 och 1949 har utförts en beräkning av de bruttoprissatta varornas andel av konsumenternas totala inköp. Undersökningen visar, att de bruttoprissatta varornas andel av de varuinköp, som berörde detaljhandeln bortsett från utgifter för sprit och tobak, för barnfamiljer uppgick till mellan 24 och 28 procent. För livsmedelshandelns del hade de bruttoprissatta varorna ännu större betydelse. Av livsmedelsinköpen för 100 undersökta hushåll svarade de bruttoprissatta varorna för i genomsnitt 35,3 procent. För nära två tredjedelar av hushållen utgjorde andelen bruttoprissatta varor inköpta i livsmedelsbutiker mellan 28 och 40 procent. Det visade sig också. att de. bruttoprissatta varorna (samtliga varuslag) hade ungefär samma betydelse för de lägre inkomsttagarna som för de högre.

Bruttoprissystemet och övriga konkurrensbegränsningar

Som redan framgått medför bruttoprissystemet, att priskonkurrensen i återförsäljarleden delvis hävs eller försvagas. Denna verkan gör sig emel- lertid inte bara gällande i fråga om sådana bruttoprissatta varor, vilkas priser —— enligt förut angivna definitioner _ äro att betrakta såsom minimi- priser eller fasta bruttopriser. Såsom förut framhållits göra nämligen åter— försäljarna inte alltid klart för sig vilka bruttopriser som äro fastställda och vilka som endast äro riktpriser.1 En sådan missuppfattning kan stöd— jas genom de prislistor, som detaljhandelsorganisationerna utge till tjänst för sina medlemmar och som även kunna inbegripa varor, för vilka produ— centerna icke ens angivit några riktpriser. I den mån som återförsäljarna emellertid äro medvetna om att vissa å.prislistorna upptagna priser icke äro att betrakta såsom fasta bruttopriser eller minimipriser, tjäna dock listorna till att i ifrågavarande fall skapa en starkare eller svagare hori- sontell prisbindning, som dock kan bli svårare att vidmakthålla i en köpar- nas marknad, eftersom den inte stödjes av åtagande från leverantörernas sida att stoppa leveranser vid eventuell underförsäljaing. Likväl kan sägas, att de horisontella och vertikala prisbindningarna kunna komplettera och ömsesidigt stödja varandra.

1 Som exempel hårpå kan nämnas, att vissa producenter av margarin uppgivit sig tillämpa fastställda bruttopriser, andra margarinproducenter åter endast riktpriser. Vid intervjuer. som »af Trolle gjort hos detaljister, har det visat sig, att samtliga tillfrågade betraktade bruttopriserna på margarin såsom fasta bruttopriser, vilka icke fingo underskridas.

• Sida 313
•  Original

Att bruttoprissystemet stärker tendenserna till horisontella prisbind— ningar kan också bero på att återförsäljarna kunna frukta en desto star- kare priskonkurrens i fråga 0111 sådana varor, vilkas priser icke äro leve- rantör-bestämda och av denna anledning kunna känna ett större »behov» av att binda denna fria sektor. Såsom förut framhållits kan även före— komma, att horisontella prisöverenskommelser utvecklas i vertikala led. En genomgång av kartellregistret visar, att där det i fråga om priskarteller föreligger tekniska möjligheter för en bruttoprissättning med gemensamma rabattsatser, så har en sådan med få undantag genomförts. Avsikten med bruttoprissättningen i dylika fall är tydligen att minska trycket på kartell— priserna från återförsäljarnas sida; detta tryck måste nämligen bli mindre, när återförsäljarnas priser äro fastställda än när återförsäljarna konkur- rera med varandra.

Även på andra sätt kunna bruttoprissättning och horisontella regle- ringar ömsesidigt betinga varandra, i det att en reglering drar andra regle- ringar med sig. Det kan t. ex. förekomma, att en bruttoprissättning till en början varit det enskilda företagets ensak, men att det därefter befunnits önskvärt att kombinera denna bruttoprissättning med horisontella avtal mellan producenterna rörande rabatternas storlek, antingen i syfte att åstadkomma ett rabattdifferentieringssystem eller för att förhindra rabatt— konkurrens. Såsom närmare kommer att utföras i kapitel 6 har bruttopris— sättningen — på samma sätt som horisontella prisregleringar — betydelse även för nyetableringskontrollen, nämligen i den mån som prisbindning- arna öka lönsamheten eller vålla föreställningar om god lönsamhet inom återförsäljarleden och därmed skapa ett incitament till nyetablering, som i sin tur medför ett »behov» att reglera tillkomsten av nya företag.

Som redan antytts ger en systematisk genomgång av de i kartellregistret införda överenskommelserna åtskilliga konkreta exempel på hur brutto— prissystemet kan utnyttjas för att öka effektiviteten av andra konkurrens— begränsande åtgärder.

Orsaker till bruttoprissystemets utbredning

Det har redan framgått, att märkesvarusystemets utbredning utgör en av grundorsakerna till bruttoprissättningens framväxt och utveckling. För att närmare klargöra orsakssammanhanget är det emellertid nödvändigt att något beröra hur prisbildningen inom handeln sker vid fri konkurrens. En återförsäljare måste naturligtvis alltid eftersträva att nå priser, som dels ge full täckning för alla kostnader, häri inbegripet handelskostnaderna, samt därutöver ge en viss vinst. Endast en del av kostnaden kan emeller— tid direkt hänföras till de olika varorna i sortimentet (sårkostnader), me- dan andra kostnader äro gemensamma för hela försäljningen (samkostna—

• Sida 314
•  Original

der). Priset för varje vara bör vara sådant, att det täcker sårkostmaden för varan och därutöver ger ett bidrag till täckande av samkostnaden. Men detta bidrag till täckande av samkostnaden kan vara större eller mindre förutsatt att företagaren på hela sin försäljning får täckning för de totala kostnaderna, häri inbegripet samkostnaden.

—I verkligheten brukar samkostnaden icke fördelas på något »propvortio— nellt» sätt mellan olika varor. Avgörande blir varornas priskänslighet. Så- dana varor, för vilka efterfrågan är särskilt priskänslig, bruka sålunda säl- jas med mindre avans, och kunna sålunda i förhållande till omsättningen ge ett mindre bidrag till täckningen av samkostnaderna än övriga varor: dock kan även en vara med låg avans ge ett betydande bidrag till samkost— naderna, om dess omsättningshastighet är hög.

Av avgörande betydelse för priskänsligheten hos den efterfrågan, som riktar sig mot en viss vara, är bl. a. vad konsumenterna ha för möjligheter att jämföra varans pris och kvalitet med motsvarande hos de varor, som säljas av konkurrerande företagare. Är en vara, som köpes ofta, standar- diserad, så att olika företagares priser kunna direkt jämföras, blir känslig— heten givetvis större än eljest.

Nu har utbredningen av märkesvarusystemet bl. a. inneburit en ökad standardisering av varor. Konsumenten vet, att en märkesvara år en och densamma i vilken butik han än köper den. Egentligen borde märkesvaru- systemet sålunda skapa förutsättningar för en mera effektiv priskonkur- rens inoni distributionen. Till denna iakttagelse böra dock vissa viktiga reservationer omedelbart fogas. Priskonkurrensen kan sålunda i andra av- seenden fortfarande vara hämmad, i det att konsumenten kan sakna möj— ligheter att bedöma, om olika märken representera skilda kvaliteter av samma vara och i så fall vilka kvaliteter som äro bäst och hur stor kva— litetsskillnaden är — eller om de representera en och samma varukvalitet, som erbjudes köparna under två eller flera olika namn. Härtill kommer, att den tendens till skärpt priskonkurrens, som systemet medför i fråga om en enskild märkesvara, lätt utlöser en reaktion i form av organiserade strävanden att binda priserna. Detta sker i första hand just genom brutto— prissystemet.

Att en sådan reaktion uppkommer mot den skärpta priskonkurrens, som märkes 'arusystemet eljest skulle möjliggöra, är av många skäl mycket naturligt. Vid fri konkurrens kan en detaljist genom att sälja vissa sär— skilt gångbara märkesvaror i närheten av inköpspriset inge allmänheten den föreställningen, att hans priser allmänt äro låga. Lyckas han på detta sätt att sälja mera även av varor med hög marginal, kan en sådan spekula- tion visa sig lönande — i varje fall på kort sikt. Om emellertid andra de- taljister förfara på motsvarande sätt vid prissättningen av andra märkes— varor, kan det emellertid för handeln uppstå åtminstone tillfälliga svårig-

• Sida 315
•  Original

heter att erhålla full täckning för samkostnaderna inom distributionen.

På olika sätt kan sålunda den omständigheten, att fördelningen av sani— kostnader mellan olika varor i viss mån måste bli godtycklig, i hög grad bidraga till att göra återförsäljarna angelägna om det skydd och den >>ga— ranti för ordning och reda», som bruttoprissystemet kan skänka. Denna naturliga inställning hos återförsäljarna har säkerligen också starkt bidra- git till systemets utbredning”, om också leverantörerna oftast — åtminstone formellt och i många fall även reellt —— stå som initiativtagare.

Denna positiva inställning till bruttoprissystemet hos återförsäljarna kan ytterligare stärkas på grund av en rad speciella överväganden. I den mån priserna äro bestämda av leverantören, slipper återförsäljaren allt priskal- kyleringsarbete. Arbetet i butikerna underlättas ytterligare om varorna äro prismärkta av leverantören. I detta avseende är bl. a. att märka, att en av leverantören verkställd prismärkning, som är tryckt på emballaget, ger ett »objektivt» och »allmängiltigt» intryck, som kunden vanligen respekterar. Bruttoprissättning stärker sålunda på olika sätt återförsäljarnas skydd "mot eventuella försök från kundernas sida att återinföra prutningssystem och undanröjer i huvudsak sådant merarbete, som kan vållas, när kunderna söka förhandla om priset. Som tidigare framhållits, gäller dessutom, att det genom den medverkan till prisbindning i återförsäljareleden, som leve— rantörerna lämna vid bruttoprissättning, kan bli lättare att genomföra kom- pletterande horisontella prisbindningar inom dessa led. Återförsäljarnas organisationer erhålla härigenom en viktig och central arbetsuppgift, kring vilken det vanligen är lätt att samla medlemmarna. Själva bruttoprissyste— met som sådant gör dessutom återförsäljaremarginalerna till en fråga, som är lämpad att upptaga förhandling om med leverantörerna och deras orga— nisationer. Sålunda måste bruttoprissättningen på olika sätt främja utveck- lingen av återförsäljarnas organisationer och ge dessa ett betydande in— tresse i systemets bevarande och utveckling.

Även leverantörerna anse sig emellertid i många fall ha ett intresse av bruttoprissättning. Genom att priskonkurrensen undanröjs i återförsäljar- ledet, kunna de ofta hoppas att försvaga återförsäljarnas krav på lägre fabrikantpriser. I konkurrensen med andra fabrikanter är det vidare för varje enskild leverantör ett väsentligt intresse, att just hans varor betrak- tas med välvilja av handelns företrädare. Annars riskerar han, att återför— säljarna komma att gynna försäljningen av konkurrerande varor. Om så sker, kan hans egen produkt i värsta fall försvinna ur marknaden. Skulle

1 I mellanhandssakkunnigas betänkande år 1922 återgives ett uttalande ur Stockholms mat— varuhandlareförenings styrelse- och revisionsberättelse 1921, vari anföres, att styrelsen »sökt och erhållit samarbete med såväl grossister som fabrikanter, man tror knappast det är sant, att vi kommit så långt, men det är dock ett faktum, att om någon handlande ej vill följa de på basis av dagsprisen fastställda detaljprisen, vi bara trycker på en knapp och den tredskande har strax besök av sina leverantörer, som hövligt men bestämt meddelar. att de fastställda prisen skall gälla. . .».

• Sida 316
•  Original

316 vissa återförsäljare tillhandahålla hans vara till lägre priser än andra eller skulle detaljpriset genom konkurrens mellan återförsäljarna allmänt bli lägre, än han angivit på förpackningen eller i sin annonsering, kan han i måga fall anse sig ha anledning att frukta, att konsumenternas uppskatt— ning av 'arans kvalitet blir vacklande. [ varje fall kan detta gälla om vissa modebetonade varor eller lyxvaror, som av många kunder bli mera upp- skattade i den mån priset är hi'gt. Som framhålles i bilaga 3 är det dock föga sannolikt, att detta motiv skulle ha större allmän betydelse om brutto- prissättning endast tillämpades i ringa ntsträckning och allmänheten sä- lunda vore van vid att även ledande företags produkter såldes till lägre pri- ser än som annonserats. En fabrikant, som söker organisera en billig pro- duktion i långa serier i akt och mening att kunna tillgodose en masspro- duktion till relativt låga priser, kan stundom frukta, att hans planer helt släckas genom att återförsäljarna göra desto större pålägg, eftersom pro- dukten är >>1nera värd än priset». Av denna anledning kan han önska kon- trollera även prissättningen i handeln. Detta speciella motiv stödjer dock endast ett maximiprissättande _ däremot knappast ett förbud mot »under- försäljning».

Om sålunda också leverantörerna ofta anse sig ha ett intresse av bruttoprissystemet, är det dock väl bekant, att åtskilliga av dem äro kritiskt inställda till detsamma. Även där så är fallet, kan det emel- lertid vara svårt för leverantörerna att bjuda ett effektivt motstånd mot bruttoprissättningen. Deras intresse av att inte tillämpa bruttoprissystem är nämligen i de flesta fall vida svagare än återförsäljarnas intresse av att det blir tillämpat. Särskilt klart framträder detta, om bruttoprissättning redan är genomförd och det sålunda skulle gälla att återgå till fri prisbild- ning inom handeln. Skulle konkurrensen därvid medföra en sänkning av priset i detaljhandeln med t. ex. 5 %, komme nämligen detta _ om det ur- sprungliga marginalen var 25 % av detaljpriset att medföra en minsk- ning av detaljistmarginalen med en femtedel. Det är i allmänhet föga san— nolikt, att en prissänkning med 5 % skulle medföra någon större ökning av konsumenternas efterfrågan, lnedan den relativa marginalminskningen där— emot bleve av sådan storleksordning, att återförsäljarna skulle bli föga väl— villigt -— för att icke säga direkt fientligt »— inställda till leverantörens pro- dukter. Angivna förhållanden äro visserligen icke på något sätt enastående. Inom nästan varje särskilt led av produktions- och distributionsprocessen gäller, att även en mycket betydande procentuell förändring i ersättnngen åt någon viss enskild grupp av löntagare eller företagare endast i reativt ringa grad skulle påverka detaljpriset. Vid förhandlingar om t. ex. öner brukar denna omständighet regelbundet föras fram. Återförsäljarna iitaga emellertid ofta en sådan ställning i sammanhanget, att det för producmten kan bli önskvärt att beakta deras synpunkter.

• Sida 317
•  Original

317 Vissa ytterligare argument för bruttoprissystemet

De förhållanden och motiv, som här berörts, torde i väsentlig utsträck- ning förklara bruttoprissystemets allt starkare utbredning, låt vara att till vissa av dessa argument kunna fogas olika reservationer. Härtill komma en rad andra argument, som ofta bruka anföras men som dock sannolikt icke avse sådana faktorer, som i hög grad påverkat den faktiska utveck- lingen. Hit hör t. ex. påståendet, att just den enhetlighet i prisstrukturen, som åstadkommes genom bruttoprissättning, uppskattas av konsumenterna och sålunda även motsvarar deras intresse. Det har även gjorts en gallup- undersökning1 avsedd att ge uttryck för ett sådant intresse hos konsumen- terna. Denna undersökning ger visserligen uttryck för en positiv inställ- ning från konsumenternas sida till att fabrikanterna och icke detaljisterna skola bestämma priserna i detaljhandeln men ger likväl intet belägg för uppfattningen, att konsumenterna skulle godkänna, att priserna genom konkurrensbegränsning bindas i distributionen. De tillfrågade konsumen— terna ställdes nämligen vid undersökningen icke inför valet mellan å ena sidan enhetliga och bundna bruttopriser och å andra sidan möjligheten att i vissa affärer eller alla affärer erhålla en 'ara till något lägre pris, än som angivits av leverantören. Ur denna avgörande synpunkt får ifrågavarande undersökning betecknas såsom mindre värdefull.”

Även om det redan på förevarande stadium av denna diskussion kan konstateras, att det i varje fall är tvivelaktigt, huruvida konsumenterna ha något övervägande intresse av bruttoprissystemet, hindrar det inte, att systemet ur konsumentsynpunkt dock även kan ha vissa positiva drag. Konsumenten behöver inte känna sig >>lurad» om han finner, att en vara som han köpt i en butik betingar ett lägre pris i en annan affär. Det kan anföras s_käl för uppfattningen, att detta åtminstone har ett psykologiskt värde _ men det bör då tilläggas, att konsumenten ibland kan bli >>lurad>>

* Undersökningen refererad i Gillberg och Bohman "Konsumeutkooperationeu och det enskilda näringslivet», Stockholm 1948.

2 Huvudfrågan i undersökningen var formulerad på följande sätt: »Vilket tycker Ni är riktigast: att fabrikanten fastställer ett pris på tandkrämer] (toalettvålen) lika i alla affärer på platsen eller att detaljhandlaren själv får bestämma priset?» Ca tre fjärdedelar av de tillfrågade ansågo, att fabrikanten borde bestämma priset och endast [)”—7 procent, att detaljhandlaren borde göra det. medan 16—19 procent svarade: »Vet inte». Frågans formulering klargjorde emellertid inte för konsumenterna, att det i verkligheten gällde, huruvida en viss typ av prisbindning borde före- komma eller ej. Enligt all erfarenhet om vad »färgningen» av en gallupfråga betyder, kunde man förvänta ett helt annat resultat, om frågan i stället gått ut på huruvida priserna borde be— stämmas genom fri konkurrens eller genom att fabrikanterna, ofta under hot av leveransvägran, söka uppehålla en viss prisnivå. I en av af Trolle bl. a. i samarbete med Aktiv Hushållning verk- ställd testning av två olika frågeställningar, svarade nästan alla av 50 tillfrågade personer ja både på frågan: »Auser Ni att enhetliga priser är det riktiga?» och på frågan: »Anser Ni att de— daljisterna skola fastställa sina priser i konkurrens med varandra?» Det första svaret bekräftar den nyssnämnda undersökningens resultat beträffande konsumenternas sätt att reagera på en fråga om bruttoprissystemet, som inte klargör dess konkurrensbegränsande karaktär, medan det andra svaret visar, att reaktionen blir en helt annan, när uppmärksamheten koncentreras på möjligheten att få till stånd priskonkurrens inom handeln.

• Sida 318
•  Original

i fråga om förhållandet mellan pris och kvalitet, även om han köper en bruttoprissatt vara, 1. ex. när en sådan vara i fråga om råmaterial och kva— litet är identisk med annan vara, som betingar ett lägre pris. Under alla förhållanden har emellertid konsumenten intresse av att leverantören sät- ter maximipriser, så att inte vissa detaljister ha möjlighet att göra större ' pålägg än normalt. Allmänt gäller vidare, att konsumenten kan spara al- skillig möda då han vet, att priset är lika i alla affärer, och det sålunda inte finns någon anledning för honom att besöka flera butiker för att fråga om priserna. Detta argument har giltighet även i fråga om ett fast brutto— pris, som ju på en gång är maximipris och minimipris. Men det är dock i varje fall osäkert, om inte konsumenten ändock skulle föredra ett system med rena maximipriser, som gåve honom möjlighet att åtminstone på vissa håll erhålla en vara billigare, än fabrikanten tillkännagivit.

En viss roll i diskussionen spelar det 5. k. sociala argumentet, som går ut på att förekomsten av bruttoprissatta varor med högre marginaler gör det möjligt för handeln att reda sig med mindre pålägg på vissa s. k. tunga varor, som svara för en särskilt stor andel av konsumtionen i familjer med mera begränsade inkomster. Detta argument är dock av flera skäl av tvivelaktigt värde. En i bilaga 3 återgiven undersökning, som utförts på grundval av socialstyrelsens konsumtionsmaterial, tyder i varje fall icke på att det skulle föreligga någon signifikativ skillnad i fråga om de bruttopris- satta varornas relativa betydelse för högre och lägre inkomstgrupper. Här- till kommer att det, oavsett hur köpen av varor med hög marginal fördela sig på olika inkomstklasser, kan vara till skada för konsumenterna, att detaljhandeln har särskilt intresse av att rekommendera varor, som ge god avans. Denna olägenhet kan ofta vara störst just för familjer med låga in— komster, som visserligen ha särskild anledning att söka få bästa möjliga valuta för pengarna men som å andra sidan ha sämre förutsättningar än andra familjer att genom omfattande inköp förvärva en något större erfa- renhet av vad varumarknaden har att bjuda och om kvaliteten på olika varor.

Ett ännu vanligare argument torde vara, att bruttoprissystemet anges medföra en sundare och mera effektiv kvalitetskonkurrens, som sålunda skulle ersätta eller rent av vara överlägsen i förhållande till en tidigare priskonkurrens. Även denna fråga sammanhänger intimt med den om kon— sumentens möjligheter att bedöma kvaliteten. Saknar konsumenten förut- sättningar att verkställa en sådan bedömning, föreligger alltid en frestelse att ge honom en lägre kvalitet än han förväntar för det pris han betalar eller m. a. o. att låta honom betala ett högre pris än han vet om för den kvalitet han får. Och detta gäller oavsett om konsumenten efterfrågar en högre eller lägre kvalitet.

I den mån vissa företagare ge konsumenter sämre varor, än de tio sig få, kunna mera lojala företagare med all rätt säga, att de inte ha tillfälle

• Sida 319
•  Original

1! att på lika villkor få tävla med dessa mindre lojala konkurrenter. Det mest ' rationella och säkra botemedlet är emellertid att ge konsumenten bättre . förutsättningar att övertyga sig om varornas kvalitet och om att han får il den valuta för sina pengar han vill ha. Däremot — och det är detta som är ödet avgörande _ finns det ingen garanti för att en bruttoprissättning ger konsumenten mera förmånliga relationer mellan priser och kvaliteter än en friare prisbildning. Liksom varje annan prisbindning kan bruttoprissätt- ningen visserligen ofta förenas med en höjning av både kvaliteter och pri— ser. Men detta är en helt annan sak. Förhållandet mellan pris och kvalitet behöver inte påverkas härav. Och även om detta förhållande samtidigt 'också skulle ändras, behöver denna ändring inte alltid vara till övervä- gande fördel för konsumenten. Väl är det möjligt, att stundom vissa låga " kvaliteter kunna försvinna, som i extrema fall varit så otillfredsställandef gatt de varit praktiskt taget värdelösa ur konsumentens synpunkt, trots att —. de betingat ett pris. Men det inträffar också att marknaden kan bli under- försörjd i fråga om vissa relativt billiga men likväl fullt godtagbara kvali- teter, och att det fria konsumtionsvalet härigenom på ett olämpligt sätt begränsas.

Nära besläktat med >>kvalitetsargumentet» är påståendet, att bruttopris-

, system erfordras för att återförsäljaren skall få bruttoinkomster, som sätta

honom i stånd att ge kunderna erforderlig service, t. ex. genom att tillhanda- ' hålla ur hygieniska och estetiska synpunkter mera tillfredsställande loka- [ ler och en tillräckligt stor och rutinerad försäljningspersonal, genom att I erbjuda ett omfattande sortiment eller tvärtom ett specialiserat sortiment, genom fri utbytesrätt eller kreditgivning, genom att under viss tid åtaga sig fria reparationer å sålda varor, genom att hålla lager av reservdelar, erbjuda hemskickning av varor etc.

En stor del av denna service är utan tvivel nödvändig. Men även servicen är dock också en fråga om kostnader. Nu lämnas denna service till över- vägande del »gratis», d. v. s. samtliga konsumenter få i verkligheten betala den genom det pris de ge för varorna. Den enskilde konsumenten har emellertid då inget eget privatekonomiskt skäl att iakttaga någon begräns- ning i fråga om i vilken utsträckning han använder den service, som åter- försäljaren erbjuder. Den verkliga betalningen för densamma varierar en— ' dast i ungefärlig proportion till storleken av de köp han gör, medan den merkostnad för distributionen, som vållas av att vissa kunder begära service ? utöver det normala, icke särskilt betalas av dessa kunder utan i verklig-

heten av sådana konsumenter, som äro mera blygsamma i sina anspråk på service.

En sådan ordning måste givetvis verka höjande på distributionskostna— derna. Detta är ur konsumenternas synpunkt en olägenhet. Men härtill kommer, att konsumenten inte har ett fullt fritt konsumtionsval. Om margi— nalerna för återförsäljarna avpassats så, att en viss service skall kunna

• Sida 320
•  Original

erbjudas konsumenten, kommer denna marginal genom bruttoprissystemet att vinna allmän tillämpning i fråga om vissa varukategorier. Konsumen- ten har då inte möjlighet att inköpa dessa varor i butiker, som erbjuda; mindre service men i gengäld sälja till lägre priser. Inte ens i självbetjä- ningsbutikerna äro priserna å bruttoprissatta varor lägre än i motsvarande betjäningsbutiker. Konsumentens möjlighet att välja mellan å ena sidan mera service och högre priser och å andra sidan mindre service och lägre priser blir sålunda ofta starkt begränsad.

Till skälen för bruttoprissystemet hör också påståendet, att leverantören behöver själv fastställa priset för att kunna utnyttja detsamma som försälj- ningsargument i sin reklam. Vid en för 1938 utförd undersökning avseende annonsering av 271 märkesvaror i Dagens Nyheter befanns, att priset an- vänts som argument i 41 % av fallen. Enligt en motsvarande undersök— ning för 1950 avseende 480 märkesvaror annonserade i tre huvudstadstid- ningar och två veckotidningar var motsvarande siffra 32 %. Nedgången behöver icke nödvändigtvis ge uttryck för någon mera varaktig förändring i leverantörernas benägenhet att använda priset som reklamargument; den kan helt eller delvis förklaras av den förändrade konjunktursituationen. Det kan emellertid vara värt att konstatera, att vid båda tillfällena priset i betydligt mer än hälften av fallen icke användes såsom argument. Om också detta skäl för bruttoprissystem skulle vara relevant, saknar det så- lunda allmängiltig betydelse.

Emellertid har icke förebragts något skäl, varför inte rekommenderade riktpriser eller rena maximipriser lika väl kunde användas i en reklam— kampanj som fasta bruttopriser. Vill producenten locka konsumenten med att priset är lågt, behöver ju denna lockelse knappast bli mindre, om konsumenten dessutom kan utgå ifrån att det verkliga priset kanske är ännu något lägre, än vad som anges i reklamen.

Redan i detta avsnitt ha på skilda ställen antydningar gjorts om lrutto— prissystemets verkningar. Diskussionen övergår nu till en mera systema— tisk behandling av sådana verkningar av systemet, som varit avgörande för de sakkunnigas ställningstagande.

Leverantörskonkurrens vid bruttoprissystem

Av grundläggande betydelse vid en bedömning av bruttoprissystemet är det faktum, att handelsmarginalerna i många fall fungera såsom ett av de viktigaste konkurrensmedlen i kampen mellan leverantörerna.

Detta betyder inte, att varje enskild leverantör av en bruttoprissatt vara i första hand använder metoden att erbjuda återförsäljare höga margina— ler. I själva verket har han att välja mellan flera olika metoder och kom- binationer av olika metoder, av vilka dock flertalet icke ha något sanband med bruttoprissystemet. Han kan t. ex. göra förpackningen attraktv och »säljande», medge återförsäljare och konsumenter fri utbytesrätt ellerbjuda

• Sida 321
•  Original

annan service eller utsätta distributörerna för stark direkt försäljnings- påverkan. En fabrikant, som lägger ned mer pengar på reklam än de flesta andra, kan därigenom skaffa sig en starkare förhandlingsställning gent- emot återförsäljarna, eftersom var och en av dessa kunde utsätta sig för risken att betraktas såsom »dåligt sorterad», om han inte förde dessa starkt reklamerade varor. Det är också fördelaktigt för en återförsäljare att till- handahålla sådana varor, eftersom de vanligen äro mera lättsålda. Av dessa skäl kan för starkt reklamerade varor inte sällan fastställas lägre margi— naler, än som eljest vore möjligt.

Leverantören kan också lägga huvudvikten vid att söka erbjuda en god vara till ett förmånligt pris. Denna konkurrensmetod, som givetvis är den ur konsumentsynpunkt mest förmånliga, får vanligen sin största betydelse i fråga om sådana bruttoprissatta varor, som konsumenterna köpa varje dag eller vecka, och som var för sig spela en märkbar roll i deras ekonomi. I fråga om dylika varor ha konsumenterna i regel bätttre möjligheter än eljest att av egen erfarenhet självständigt bedöma kvaliteten, vilket dock inte utesluter, att reklam och påverkan från försäljarna kan vara av be- tydelse även i dessa fall. Sådana varor betraktas inom handeln såsom »konkurrensvaror», och påläggen äro ofta mindre än i andra fall, även om bruttoprissystem tillämpas. Skulle varorna vara starkt reklamerade, kan den stora omsättningen dock medföra, att reklamkostnaden blir relativt begränsad i förhållande till priset. Om leverantörernas priser skulle vara höga i förhållande till kostnaderna i effektivt arbetande företag, ha kon- kurre ”ande tillverkare vanligen bättre förutsättningar än i fråga om andra slag av bruttoprissatta varor att komma in på marknaden och tränga ho- nom tillbaka genom att erbjuda varor med en för konsumenten mera för— månlig relation mellan pris och kvalitet.

I det sagda ligger, att det återigen till väsentlig del är konsumentens för- måga att bedöma varukvaliteten, som ligger i botten av problemet. Är denna förmåga otillräcklig, kommer pris-kvalitets-konkurrensen lätt att träda i bakgrunden i förhållande till andra konkurrensmetoder, som till stor del ha den innebörden att kostnader och priser tendera att bli högre än eljest. Ur konsumentens synpunkt är det härvid av föga betydelse, vilken kom-

bination av olika metoder som användes _ t. ex. mer reklamkonkurrens och mindre konkurrens med höga marginaler eller omvänt — så länge han

inte får sitt väsentliga intresse tillgodosett, nämligen att leverantörerna i stället inrikta sin tävlan så, att de komma att koncentrera sig på uppgiften att i första hand söka tillgodose de föreliggande konsumentbehoven till lägsta möjliga kostnad.l I fortsättningen koncentreras uppmärksamheten till metoden att använda 1 Det brukar inte sällan hävdas, att t. ex. höga reklamkostnader icke öka utan i stället snarare sänka totalkostnaderna, eftersom reklamen möjliggör en effektiv produktion i långa serier. Om

också många företag, även inom konsumtionsvarutillvcrkningen, i verkligheten kunnat nä opti- mal storlek utan reklam, finns det otvivelaktigt också talrika fall, då reklamen varit en förut-

• Sida 322
•  Original

höga handelsmarginaler, som enligt det föregående år den speciella kon- kurrensform, som i många fall utvecklat sig ur bruttoprissystemet.

I nedanstående sammanställning lämnas exempel — utan anspråk på representativitet —— på detalj— och grosshandelsmarginaler beträftfande bruttoprissatta varor från ett antal olika branscher. I fråga om flera *varu- grupper gäller, att de av de olika fabrikanterna var för sig fastställda marginalerna visa stor överensstämmelse. Detta är i synnerhet fallet i ifråga om kemisk-tekniska varor. För andra varugrupper variera marginalerna för olika märkesvaror inom gruppen mera antingen beroende på att de av fabrikanterna fastställda rabattsatserna äro olika eller därpå att olika ra- batter tillämpas för olika kundkategorier. I en del fall har i sannnanställ- ningen angivits marginalerna för bruttoprissatt vara av visst fabrikat.. Dy- lika varor ha utmärkts med asterisk.

I många fall förekommer att grossisten avstår en del av sin marginal till detaljhandlaren. Detta är i synnerhet vanligt beträffande kemisk-tekniska varor. Detaljhandelsmarginalen blir i dylika fall större än den av fabrikan- ten fastställda och grossistmarginalen i motsva 'ande mån lägre än som här angives. I vilken utsträckning grossisten på detta sätt avstår en del av sin marginal till detaljhandelns förmån är dock svårt att siffermässigt angiva. Kassarabatten har icke medräknats och icke heller sådana vanliga extrarabatter, som stundom utgå till mycket stora återförsäljare. Kvanti- tetsrabatter (bonus) ha endast i några fall beaktats. I tabellen anges därför i allmänhet endast de av fabrikanten fastställda marginalerna. I de fall varorna äro belagda med varuskatt har inom parentes angivits resp. lilar- ginal exkl. varuskatten. I den mån icke annat angivits avse de angivna marginalerna senare delen av år 1950. sättning för att ett företag kunnat nå en ur tillverkningsekonomiska synpunkter lämplig storlek. Inom branscher, där efterfrågan är mera reklam- än priskänslig, kan det även för dessa företags fortsatta existens vara nödvändigt att även därefter lägga ned betydande kostnader på reklam. T. 0. m. om företagen inom en sådan bransch skulle träffa en överenskommelse om en begräns- ning av reklamkostnaderna, kunna svårigheter uppstå. Härigenom kan fältet lämnas fritt för »outsiders», som kunna »bryta sig in» på marknaden antingen genom reklam, höga rabatter eller på annat sätt. Aven om en radikal minskning i reklamkostnaderna inom existerande företag så— lunda i vissa fall skulle kunna bidraga till en ökad splittring i företagsstrukturen, synes dock gälla, att argumentet om reklamens betydelse för att åstadkomma produktion i långa serier har mindre giltighet, när man ser på förhållandena inom en hel bransch, än när man betraktar problemet från ett särskilt företags synpunkt. Dess giltighet blir givetvis ännu mindre, när man ser på förhållandena inom näringslivet i stort, eftersom den köpkraft som finns — förutsatt att det inte råder depreSsionstendenser ——- måste bli använd på något sätt, antingen för konsumtion eller investeringar. Man kan i varje fall knappast komma ifrån att konsumenten ädrar sig ökade kostnader, i den mån han mera stimuleras av en intensiv reklam än av ett i förhållande till kvaliteten lågt pris. Särskilt inom den kemisk-tekniska branschen finnas också exempel på huru— som reklamkostnaden i extrema fall kan svara för en alldeles oproportionerlig de] av detaljpriset.

Ett likartat resonemang kan föras beträffande åtskilliga andra konkurrensmetoder. För en enskild tillverkare kan det inte sällan te sig angeläget att t. ex. låta priset på en bruttoprissatt vara inrymma en hög återförsäljaremarginal, utsätta återförsäljare för dyrbar personlig bearbetning genom resande eller använda onödigt dyra men tilldragande förpackningar etc. Det kan i många sådana fall anföras skäl för uppfattningen, att ifrågavarande kostnader äro nöd— vändiga för att företaget skall kunna utvecklas till en tillverkningsekonomiskt lämplig storlek. Men det hindrar inte, att sådana metoder likväl kunna medföra icke obetydliga samhällsekono— miska nettokostnader.

• Sida 323
•  Original

Marginal beräknad i % å konsumentpriset Grossistmarginal Summa de- beräknad i % Detaljist- Grossist— taljist- 0. av det pris de- marginal marginal grossist- taljisten betalar marginal Livsmedel Choklad i lös vikt ............ 27 (40,0) 4,5 (6,6) 31,5 (46,6) 6,1 (11) Chokladkakor o. d. .......... 22 (33,7) 4,8 (7,3) 26,8 (41,0) 6,1 (11) Fiskkonserver ................ 23 7,3 30,3 9,5 Grönsakskonservcr ............ ca 22,5 9,3 ca 31,8 12 Kex ........................ 25 9,0 34,0 12 Kronolja .................... 18 7,4 35,4 9 Likörextraktcr ................ 22 (38,3) 7,1 (12,3) 29,1 (50,6) 9,1 (20) Majonäs o. d. ................ ca 23,5 9,9 ca 33,4 ca 13 Margarin .................... 18,1 — »— ——1 Mesost, messmör .............. 25 9,4 34,4 12,5 Mjuk löpeost ................ 25,5 4,3 29,8 5,7 Smältrst .................... 23,3 8,3 31,6 10,9 Smör ........................ 9,0 2,7 11,7 3,1 Spisbröd .................... ca 17 — — _a Tabletter .................... ca 22,5(34,3) ca 4,7 (7,2) ca 27,2 (41,5) ca 6,1 (11) Wafers ...................... 22 (33,7) 5,9 (9,0) 27,9 (42,7) 7,5 (13,5) Ättiksprit, senap .............. 25& 15,0 40 203 Kemisk-tekniska artiklar"I Bonvax .................... 30 ca 12,3 ca 42,3 ca 17,5 Flytande malmedel ........... 30 14,0 44,0 20 Fruktsalter .................. 25 11,3 36,3 15 Kosmetiska artiklar .......... ca 27,5 ca 12,0 ca 39,5 ca 16,5 Plåster 0. d ................... 30 14,0 44,0 20 Rengöringsmedel .............. ca 28,5 ca 9,9 ca 38,4 ca 13,8 *Skokråm .................... 25,25 20,3 45,3 27 *Sårsalva .................... 30 22,4 52,4 32 Tandkräm, 60 grams tub6 ...... 30 (34,1) 11,6 (13,2) 41,6 (47,3) 16,6 (20,0) Toilettartiklar . .............. 30 14,0 44,0 20 Järnvaror lll. rn. *Aluminiumkastrull ............ 29 9,9 38,9 14 * Dammsugare ................ 25 —- 25 —-

1 Speciella distributionsförhållanden, varför det ej är möjligt ange den egentliga grossist- marginalen. 2 Speciella distributionsförhållanden. ” Grossisten ger i allmänhet halva sin rabatt till detaljisten, som sålunda får samman- lagt 32,5 % på konsumentpriset. * Grundrabatterna variera mycket litet för samma slags kemisk-tekniska produkter av olika fabrikat. De förtecknade varugrupperna med samma grundrabatter omfatta så- lunda ett mycket stort antal märkesvaror. För flertalet bruttoprissatta kemisk-tekniska varor gäller, att grossisten avstår från en större eller mindre del av sin rabatt till detalj- handlaren. Anledningen härtill torde i allmänhet vara, att fabrikanterna utom till grossister även sälja direkt till detaljister och därvid lämna detaljisterna större rabatt än den »offi- ciella» detaljhandelsrabatten. 5 På grund av att grossisten regelmässigt avstår en del av sin rabatt till detaljhand- laren, torde den genomsnittliga detaljhandelsrabatten utgöra 32 a 33 %. ** Genomsnittskalkyl för 4 företag enl. priskontrollnämnden; konsumentpriset i kronor är detsamma för samtliga 4 företag.

• Sida 324
•  Original

)Iarginal beräknad i % :i konsumentpriset Grossistmarginnl Summa de- beräknad i% Detaljist- Grossist- tnljist- 0. av det pris de- marginal marginal grossist- tnljisfen betalar marginal (Forts.) *Elkokplatta . . ............... 40 6,0 46 10 *Fotogenkök .................. 26,5 4,0 30,5 55 *Kaffepanna, emeljerad ........ 27 10,6 37,6 14,7 *Lås ........................ 35,2 5,7 40,9 8,9 *Matbestick, rostfritt .......... 32 9,5 41,5 14 *Plog . ...................... 14,5 8,0 22,5 0,4 *Rakblad .................... 32 16,3 48,3 24 *Sax ........................ 25 9 34 12 *Stekpanna, oemaljerad ........ 28,9 6.5 35,4 9,1 *Strykjärn, elektriskt .......... 30 7 37 10 *Tvättmaskin, svensk .......... 17,8 19,7 37,5 24 *Tvättmaskin, import .......... 13,6 28,8 42,4 33,3 Verktyg. olika slag ............ ca 30 ca 10,5 ca 40,5 ca 15 *Yxa ........................ 29 8,5 ' 7,1 12 Diverse varor *Cykel ...................... 13,2l _— — — *Personbil, prisklass 8300, imp. 14,1 3,4 17,5 4,0 *Personbil, prisklass 10 500, imp. 15,7 6,3 22 7,5 *Skrivmaskin, kontorsmodell, imp. 32,8 — 32.8 — Kameror, imp ................. 41,3 10,4 51,7 17,72 Fotofilm, 6 x 9 ................ 33 1/3 16,7 50,0 25 Radioapparater, vanl. ........ 293 — —— _ Radiogrammofon ............ 243 —— — —— Grammofonskivor, 25 cm ...... 30 (40) — — — *Gitarr ...................... 33 1/3 — 33 1/3 — Hushållsglas .................. — — 47,6 51 52,81 »— Porslin ...................... — —— 42,25 — Gymnastikskor, galoscher, gum- mistövlar .................. ca 17,5 ca 7,4 ca 24,9 ca 9 *Damstrumpor, nylon, svensk till— verkn. .................... 25,9 10,7 36,6 14,5 Bensin ...................... 6,8G — — Böcker ...................... 25 a 407 — —— —— Dagstidningar ................ 23 4,0 27,0 5,2 Veckotidningar .............. 20 4,2 24,2 5,2

1 Exkl. bonus. 2 Genomsnittsmarginalen (ej vägda siffror) enligt en undersökning av priskontrollnämn— den omfattande 100 kameror vid beräknad maximal bonus jämte kassarabatt till detaljist. 3 Jfr kap. 4. 4 Grossisten lämnar vid försäljning till detaljist 20 a 25 % rabatt. Om detaljisten köper i större partier direkt från fabrikant erhåller han 43 a 48 %. 5 Grossisten lämnar vid försäljning till detaljist 24 % rabatt. Om detaljisten köper i större partier direkt från fabrikant erhåller han 28 a 38 %. 6 Vid detaljpris av 74 öre per lit. Ersättning för detaljhandelsdistribution utgår med 5 öre per liter vid försäljning från pump. I början av 1951, då detaljpriset var 54 öre per liter, utgjorde följaktligen detaljhandelsmarginalcn 9,3 %. 7 Vid försäljning till A-kommisionarer; jfr bilaga 11.

• Sida 325
•  Original

Det bör starkt understrykas, att enkla uppgifter om procentuella margi— naler endast i mera extrema fall kunna ge tillräcklig grund för ett omdöme om huruvida en viss marginal är >>för hög» eller ej. Själva procenträknings- metoden kan här vara vilseledande. En hög procent på en billig vara, behö- ver ju icke betyda mer i kronor och ören än en låg procent på en dyr vara, medan själva distributionsarbetet ofta kan vara ungefär detsamma. Margi- nalen kan procentuellt bli högre i den mån tillverkningskostnader och fabrikspris sänkas genom mekanisering av fabrikationen, medan distri— butionsarbetet icke i motsvarande grad kan mekaniseras. En viss vara kan av många anledningar vålla särskilt höga distributionskostnader —— t. ex. emedan den har låg omsättningshastighet och därmed vållar höga lager- kostnader; därför att den är skrymmande och sålunda ställer stora krav på lagerutrymme; enär den är föremål för täta modeförändringar, ger ett betydande svinn eller en hög kassationsprocent etc. Allmänhetens köpvanor kunna vara sådana, att försäljningen i ännu högre grad än för andra varor koncentreras till vissa timmar under dagen eller dagar i veckan, vilket stäl— ler stora och kostnadskrävande krav på butikernas toppkapacitet.

En marginal, som ter sig hög i förhållande till priset, kan sålunda i verk- ligheten vara låg i förhållande till kostnaden och tvärtom. Svårigheten att bedöma sådana frågor är desto större, då ju en väsentlig del av omkost- naderna i återförsäljningen är gemensam för hela sortimentet och så— lunda icke på något objektivt giltigt sätt kan exakt fördelas på olika varor inom detsamma. Det har sålunda redan framgått, att om vissa varor ge ett större bidrag till täckningen av samkostnaderna, andra varor kunna ge ett desto mindre bidrag. Även 0111 en del leverantörsbestämda priser inbegripa höga marginaler, behöva återförsäljarnas bruttoinkomster därför inte vara höga i förhållande till de totala kostnaderna. De kunna tvärtom vara låga jämfört med dessa —— i varje fall om den totala försäljningen är liten.

Likväl måste bruttoprissystemet inte sällan medföra tendenser, som te sig oförmånliga ur mer: allmänna synpunkter. Ju mer priserna bindas i distributionsleden, desto större bli svårigheterna att genom låga priser på vissa varor i ett sortiment ge konsumenterna full kompensation för de rela- tivt högre priser de kunna få betala för vissa av de bruttoprissatta varorna; detta förhållande skall i fortsättningen närmare illustreras. Desto större bli också svårigheterna för konsumenterna att få del av de rationaliserings— vinster, som kunna åstadkommas inom distributionen. Som redan fram- gått ha t. ex. priserna i självbetjäningsbutiker hittills icke blivit lägre än i motsvarande betjäningsbutiker, trots att självbetjäningssystemet kan möjliggöra en icke oväsentlig besparing i fråga om den tyngst vägande kostnaden i en butik, nämligen arbetskostnaden. Detta gäller f. ö. även självbetjäningsbutiker i konsumentkooperativ regi.

Som framhölls vid diskussionen av det 5. k. sociala argumentet för bruttoprissättning, kan det dessutom inte sällan vara till skada, att han—

• Sida 326
•  Original

deln genom en alltför olikformig marginalsättning blir ekonomiskt intres- serad i att särskilt rekommendera vissa slag av varor. Detta gäller inte endast vid jämförelse mellan olika slag av varor med olika höga margina— ler. Det gäller även vid jämförelse mellan dyrare och billigare varor av samma slag. Av betydelse i detta sammanhang är det förhållandet, att bruttoprissystemet ytterligare synes ha stärkt tendensen att konstruera på- läggen i handeln såsom fasta procentuella tillägg till de inköpspriser åter— försäljarna få erlägga —— respektive såsom fasta procentuella marginaler beräknade på de priser, som uttagas av återförsäljarens kunder. Denna fasta procenträkning betyder givetvis, att distributören får större ersätt— ning i kronor och ören, när han säljer en dyrare produkt, än när han säljer en billigare. Vissa av kostnaderna äro också högre för de dyrare varorna. nämligen kostnaderna för ränta å lager samt för svinn, kassation o. d. Även försäljningsarbetet kan vara större per kvantitativ enhet, när det gäller sådana dyrare kvaliteter, som äro föremål för mindre omsättning än bil— ligare kvaliteter. I övrigt är dock själva hanteringskostnaden knappast större för varor med högre pris än för motsvarande billigare varor. Efter— som arbetskostnaden vanligen utgör den dominerande kostnadsposten i ett detaljhandelsföretag — i varje fall om ägarens eget arbete medräknas —— är det sålunda ur kostnadssynpunkt ofta icke alls motiverat att låta åter- försäljaren erhålla så mycket större bruttoersättning i kronor och ören vid försäljning av dyrare varor, att den procentuella marginalen blir lika hög som för billigare varor.

Härtill kommer, att bruttoprissystemet ofta kan verka höjande på distri— butionskostnaden, respektive försvåra en kostnadssänkning samt vidare kan ändra distributionsstrukturen. I synnerhet gäller detta, när det tar sig ut- tryck i att återförsäljare erhålla särskilt förmånliga marginaler. Denna fråga har f. ö. redan något berörts. Den är emellertid av den betydelse, att det är skäl att i det följande ytterligare belysa den med några viktigare exempel.

Verkningar på distributionskostnaderna

När en leverantör fastställer en viss procentuell handelsmarginal, söker han givetvis bestämma denna så, att återförsäljarna bli tillräckligt tillfreds- ställda för att föra hans produkt och helst aktivt intressera sig för den— samma. En första förutsättning är härvid, att marginalen åtminstone täcker återförsäljarnas distributionskostnader för den ifrågavarande produkten.

Av förut angivna skäl möter emellertid härvid den svårigheten, att distri— butionskostnaden för en viss vara i ett sortiment inom vida gränser är omöjlig att bestämma. Den är dessutom starkt varierande. Den är sålunda ofta lägre i en butik med stor omsättning än i en butik med ringa omsätt- ning. Den är inom vissa gränser lägre om varan ingår i ett stort varu- sortiment, på vilket samkostnaden i återförsäljarens företag kan fördelas,

• Sida 327
•  Original

än i en mera specialiserad rörelse. På liknande sätt varierar kostnaden efter kundernas inköpsvanor »— t. ex. om de köpa relativt mycket på en gång eller tvärtom framtvinga försäljning av brutna förpackningar »— saint vidare efter försäljningsställets belägenhet, efter omfattningen av den ser- vice, som kunderna erhålla etc.

Av dessa och liknande skäl kunna sålunda distributionskostnaderna vara mycket olika även inom en och samma bransch. Enligt i bilaga 3 anförda uppgifter skulle detaljhandelns kostnad i procent av försäljningsvärdet för hälften av företagen ligga inom och för den andra hälften antingen under eller över vissa gränser, som inom skobranschen betecknas av värdena 14,0 och 20,5 %, medan motsvarande tal för manufakturbranschen angivas till 16,8 och 24,8 % och för herrbeklädnadsbranschen till 17,7 och 24,3%.1 Spännvidden i fråga om kostnaderna för den »mittersta hälften» av buti- kerna motsvarar sålunda inom dessa branscher 6,5 ä 8,0 % av detaljpriserna och bortåt 40 % av den genomsnittliga detaljhandelskostnaden. Den totala kostnadsskillnaden för samtliga företag är givetvis ännu större. Härtill kommer, att åtskilliga bruttoprissatta varor säljas i butiker tillhörande två eller flera branscher, som sinsemellan kunna ha en mer eller mindre olik- artad kostnadstruktur.

Under sådana förhållanden är det uppenbart, att en marginal, som är nätt och jämnt tillräcklig eller t. o. m. otillräcklig för vissa återförsäljare, ger andra återförsäljare en jämförelsevis god förtjänst. Vid bruttoprissätt- ning blir emellertid marginalen enhetlig över hela linjen, utom när olikhet i transportkostnader i viss utsträckning får inverka på dess faktiska värde. Leverantörernas strävan måste vara att söka fastställa den enhetliga mar- ginalen så, att han får det antal goda återförsäljare han anser sig behöva.

Detta betyder emellertid, att det för vissa av återförsäljarna skulle vara lönande att föra produkten, även om marginalen varit lägre än leverantören bestämt. På grund av bruttoprissättningen äro emellertid dessa återför- säljare förhindrade att sälja till lägre priser än vad leverantören angivit. De billigast arbetande distributionsföretagen bli sålunda oförmögna att —— även om de skulle vilja det —— låta sin ekonomiska effektivitet komma till uttryck genom priskonkurrens. Under sådana förhållanden kan prisbild— ningen icke ge kunderna tillräcklig ledning, då det gäller att i första hand söka utnyttja de mest ekonomiska distributionsvägarna. Ett sådant för- hållande kan lägga svåröverkomliga hinder i vägen för strävandena att rationalisera distributionen.

Det är sant, att återförsäljare med låga kostnader ha vissa möjligheter att låta priskonkurrensen ta sig uttryck på den >>fria>> delen av sortimentet.

1 De angivna siffrorna äro s.k. kvartiltal. Fördelas samtliga företag inom t. ex. skobranschen på en skala efter detaljhandelskostnaden i procent av den sammanlagda försäljningen (mätt i detaljpriser), befinnes enligt de citerade uppgifterna detaljhandelskostnaden för den fjärdedel av företagen, som uppvisa den lägsta kostnaden. ligga under 14,0 %, medan den ligger över 20,5 % för den fjärdedel av företag, som uppvisar den högsta kostnaden. För den återstående hälften av företagen ligger kostnaden sålunda mellan de angivna gränserna.

• Sida 328
•  Original

Enligt den uppfattning, som hävdas i bilaga 3, är det dock svårt att göra denna priskonkurrens fullt effektiv, även om det fria sortimentet skulle svara för så mycket som 60—70 % av försäljningen. I alla händelser bli möjligheterna till priskonkurrens i praktiken ofta begränsade — och detta desto mera ju större den bundna sektorn av sortimentet äl. Antag att ett företag, som arbetar med låga kostnader, skulle vilja locka kunder till sig genom att ge dem en viss total prisförmån jämfört med vad konkurrerande företag erbjuda. Om halva försäljningen består av bruttoprissatta varor, kan denna förmån endast avse den återstående fria sektorn. Där måste den då bli dubbelt så stor, som om hela sortimentet varit fritt och det sålunda varit möjligt att sprida prisförmånerna över den totala försälj— ningen, Det är naturligt om en återförsäljare ofta avstår ifrån att i sådan utsträckning låta en konkurrensöverlägsenhet komma till koncentrerat ut— tryck på en begränsad del av försäljningen. Om han gjorde det, skulle han t. o. ni. kunna utsätta sig för kritiken att sälja vissa varor till så låga priser, att hans egna distributionskostnader för just dessa varor icke bleve täckta. I den mån mera effektiva företag likväl skulle visa benägenhet att driva en kraftig priskonkurrens i fråga om >>fria>> varor, skulle detta säker— ligen stimulera strävandena att göra en allt större del av sortimentet bun- det, antingen genom bruttoprissystem eller genom horisontella prisbind— ningar. Förutsättningar för en effektiv priskonkurrens skulle på så sätt. kunna bli ytterligare beskurna.

Om möjligheterna att vid bruttoprissättning låta ekonomiskt mera effek- tivt arbetande distributionsföretag göra sin överlägsenhet gällande genom priskonkurrens sålunda i praktiken äro begränsade, särskilt under nu— varande förhållanden, ha dessa företag dock andra möjligheter att hävda sig i konkurrensen. De kunna erbjuda mera service, t. ex. i fråga om hem- sändning, butiksmedhjälparnas antal och kvalifikationer, eller ge fri ut— bytesrätt, eller lämna krediter, hålla stora sortiment eller specialiserade sor- timent, ge butikslokaler-na ett tilldragande utseende o. s. v. Givetvis kunna sådana strävanden vara av visst värde ur konsumentsynpunkt. Men även priset är dock av betydelse för konsumenterna, särskilt om de äro mindre bemedlade. Därför är det i varje fall för många konsumenter till över- vägande skada, att bruttoprissystemet leder till en konkurrens, som tar sig uttryck i högre kostnader i mera effektiva företag och därmed ytterligare minskar möjligheterna att uppnå lägre priser. De skulle vida ha föredragit att fritt kunna välja mellan å ena sidan mindre service etc. och lägre priser och å andra sidan mera service och högre priser.

En bruttoprissättning, särskilt om den tar sig uttryck i att marginalerna i vissa fall bli jämförelsevis förmånliga, måste vidare stimulera etablerings— lusten inom återförsäljarleden. I den mån sålunda marginella företag till— komma eller fortleva företag för vilka det icke funnits förutsättningar vid en mera effektiv priskonkurrens — kan detta medföra, att distribu-

• Sida 329
•  Original

tionskostnaderna inom branschen bli högre än nödvändigt. Dessa tendenser utlösa lätt bland återförsäljare och andra en reaktion, som kan taga sig uttryck i en organiserad nyetableringskontroll. Härigenom motverkas efter— hand tendensen till alltför stark etablering. Det kunde tyckas, som om problemet. härigenom vore löst. Men som närmare diskuteras i efterföljande kapitel, är det långt ifrån säkert, att denna problemlösning är den lämp- liga ur mera allmänna synpunkter, eller, i varje fall, att den skulle vara mera lämplig än en friare prisbildning. Även om nyetableringskontrollen skulle möjliggöra en strukturell rationalisering, som gåve sänkta distri- butionskostnader, är det ovisst om denna förbättring tar sig uttryck i mera förmånliga priser för konsumenterna. Distributionsföretagen erhålla näm- ligen genom nyetableringskontrollen en starkare ställning gentemot kun- derna — och f. ö. även gentemot leverantörerna; det sista betyder, att de kunna få lättare att göra sina synpunkter gällande vid förhandlingar an- gående marginalerna. Även om den starkare etableringslusten motväges av nyetableringsregleringen, kan man sålunda befara, att hela systemet blir >>låst>> på ett sätt, som i många fall kan vara till skada ur samhälleliga synpunkter. Till saken hör bl. a. att nyetableringskontrollen kan medföra höjda knapphetsvärden på distributionsföretagen — värden, som ta sig uttryck i högre köpeskillingar vid affärsöverlåtelser, vilka måste förräntas av varje ny innehavare av en rörelse. Visserligen betyder nyetablerings- kontrollen inte, att konkurrensen mellan distributionsföretagen upphör —— men väl att det kan bli ännu svårare att få den att avse prissättningen. I stället kan benägenheten att låta konkurrensen ta sig uttryck i en tävlan att ställa kostnadskrävande tjänster till förfogande ytterligare förstärkas.

I den. mån marginalerna å vissa bruttoprissatta varor äro särskilt för— månliga, medför bruttoprissättningen en stimulans till etablering av distri- butionsföretag, som specialisera sig på sådana varor, som ge förhållandevis god förtjänst. Denna specialisering kommer härvid att drivas längre än vid en >>jiimnare>> marginalsättning. Den kommer även att avse varor, som med fördel kunna föras tillsammans med andra varor i gemensamma sorti— ment. Härigenom åstadkommes en ytterligare splittring av distributions- strukturen. De återförsäljare, som tillhandahålla ett mera omfattande sorti- ment av varor med olika höga marginaler, förlora en del av den omsätt- ning, som är ägnad att ge ett större bidrag till täckning av samkostnaderna i deras företag, och få därigenom behov av högre marginaler å den omsätt— ning de ha kvar. Det förefaller icke som om nyetableringskontrollen i högre grad skulle ha motverkat sådana tendenser. Som framgår av följande ka- pitel, har nyetableringskontrollen f. ö. i viss utsträckning medverkat till att draga gränserna skarpare mellan olika branscher —— dock knappast i så måtto, att den skulle ha främjat uppkomsten av starkt specialiserade företag av nyss angiven typ men däremot i den meningen att möjligheterna att förena olika större sortiment underkastats reglering.

• Sida 330
•  Original

Bruttoprissystemet kan dessutom stundom försvåra möjligheterna för distributionsföretagen att så differentiera priserna, att kunderna upp- muntras köpa mycket på en gång.

Sammanfattande omdöme om bruttoprissystemet

Det har här framgått, att bruttoprissystemet representerar ett försök till lösning av prisbildningsproblem inom handeln, vilka rent sakligt sett måste betecknas såsom svåra och komplicerade. En utveckling gentemot brutto- prissystem har kommit till stånd även i andra länder, låt vara att syste— met på vissa håll, t. ex. USA, hittills nått mindre utbredning och blivit mindre stelt utformat än i vårt land. Allting tyder sålunda på att brutto- prissättningsmetoden inte kommit till genom en tillfällighet utan i stället utgör ett uttryck för starka tendenser av allmän betydelse inom modernt näringsliv. Denna utveckling kommer utan tvivel att visa benägenhet att fortsätta, till stor del av det skälet, att märkesvarusystemet ser ut att vinna ytterligare utbredning, något som i sin tur beror på flera faktorer, där— ibland självbetjäningsbutikernas ökade betydelse. Dessutom skapa existe— rande bruttoprisregleringar lätt >>behov>> av nya sådana regleringar, efter- som en eventuell priskonkurrens skulle kunna bli desto mera kännbar i fråga om vissa varor ju mer den koncentreras till en begränsad del av varusortimentet. Härtill kommer, att återförsäljarnas organisationer, som efter hand nått allt större styrka och sammanhållning, mer och mer med- vetet intressera sig för att få priserna i handeln fastställda av leveran- törerna.

Bruttoprissystemet är sålunda en viktig företeelse inom näringslivet _— väsentligt viktigare än vad den stora allmänheten ännu uppfattat. Och dess betydelse tenderar att bli allt större.

Om bruttoprissystemets utveckling har sina naturliga förklaringar, föl— jer dock därav icke, att systemet alltid är till övervägande nytta ur mera allmänna synpunkter. Det har otvivelaktigt skapat reda och ordning i pris— sättningen inom handeln, undanröjt en god del av återförsäljarnas pris- kalkyleringsarbete, liksom även det arbete som eljest kan vållas av pris- förhandlingar om enskilda varupartier, och gett återförsäljarna en större trygghet. Men det har samtidigt i många fall gjort det svårare för kon- sumenterna att erhålla del av de rationaliseringsvinster, som kunna åstad— kommas inom handeln, och har framför allt inte sällan stärkt tendenserna att låta pris- och kvalitetskonkurrensen träda i bakgrunden för andra konkurrensmetoder, som innebära högre distributionskostnader eller i varje fall försvåra genomförandet av kostnadssänkningar inom distributionen.

Det sista är en allvarlig anmärkning, eftersom distributionskostnaderna ofta svara för en mycket betydande del av detaljpriserna. Att så är fallet, beror naturligtvis väsentligen på att distributionen är och måste vara en

• Sida 331
•  Original

synnerligen arbetskrävande uppgift »— i vissa fall ännu mera arbetskrä- vande än tillverkningen, vilket bl. a. beror på att den inte kan mekaniseras i samma utsträckning som produktionen. Men just därför att distributions— kostnaden ofta är och måste vara hög, är det desto mera angeläget, att det inte läggs hinder i vägen för sådan distributionsrationalisering, som dock kan företagas. Rationaliseringen inom industri och annan tillverk- ning har haft till följd, att distributionen numera oftast svarar för en större andel av detaljpriset än tidigare. Ju längre en sådan utveckling fortgår, desto starkare blir kravet på att även det arbete, som syftar till att göra distributionsstrukturen mera effektiv, måste intensifieras.

Härmed är inte sagt, att bruttoprissystemet skulle utgöra det enda all- varliga hindret för en rationalisering av distributionen. Tvärtom göra sig även andra mycket väsentliga hinder gällande —— däribland det f. n. trånga utrymmet på byggnadsmarknaden och de därav betingade byggnadsrestrik- tionerna. Dessa förhållanden ha tills vidare medfört en alltför stark be- gränsning i fråga om möjligheterna att täcka de stora rationaliseriugs— behov inom handeln, vilka eljest skulle ha kunnat tillgodoses genom effek- tivitetsbefrämjande investeringar; de ha dessutom lett till att konkur— rensen i återförsäljareleden ytterligare försvagats. Men om så också är fallet, höra dock de verkningar, som ofta vållas av bruttoprissystemet och därmed sammanhängande företeelser, enligt de sakkunnigas uppfattning till de faktorer, som starkt bidragit till att försvåra rationaliseringen inom distributionen.

Not angående brutloprisswtenwt i USA och England. Sedan kapitel 5 skrivits och de sakkunnigas betänkande slutjusterats, har frågan om brut- toprissystemet i USA och England tagit en vändning av sådan betydelse. att det synts erforderligt att här tillfoga några kortfattade upplysningar om denna aktuella utveckling.

Den 26 maj 1951 fällde den amerikanska högsta domstolen ett utslag. som i praktiken åtminstone tills vidare väsentligen undanryckt den legala grunden för ln'uttoprissystemet. Såsom framgår av kap. 3 och bil .1 har denna legala grund bestått dels i den federala s. k. Miller-Tyding Act av 1937 och dels i delstatliga s. k. Fair Trade Acts. Den federala bestämmelsen, som har formen av ett tillägg till Sherman-lagen, föreskriver, att överenskom- melser om minimipriser vid återförsäljning av märkesvaror, trots huvud- bestämmelserna i Sherman-lagen, icke skola vara olagliga, ifall varan i fri "konkurrens med andra varor och vederbörande delstats lagstiftning tillåter sådan prisbindning. De delstatliga Fair Trade Acts, som finnas i 45 av de 48 staterna, innehålla inte bara sådana bestämmelser, som möjliggöra av— tal om bruttoprisbindningar mellan leverantörer och återförsäljare, utan inbegriper dessutom vanligen s. k. nonsigner-paragrafer, enligt vilka en bruttoprissättning blir effektiv på hela marknaden, så snart leverantören tecknat kontrakt härom med en återförsäljare inom staten; den blir då så— lunda bindande även för >>icke-undertecknare» (nonsigners) av avtalet.

• Sida 332
•  Original

Dessa >>nonsigner-paragrafer» anses i USA nödvändiga, om bruttopris— systemet skall kunna effektivt tillämpas, eftersom det för en leverantör i regel är praktiskt omöjligt att träffa avtal med alla detaljister och det i USA dessutom anses stöta på allt för stora hinder och i varje fall säkert är väsentligt svårare än i Sverige att upprätthålla bruttoprisbindningar genom hot om leveransvägran; den återförsäljare, som blir avstängd av en leve— rantör, har på den stora amerikanska marknaden vanligen väsentligt lät— tare än i Sverige att finna en annan leverantör, som är villig att sälja. Emellertid ha >>nonSigner-paragraferna>> i de delstatliga lagarna icke något som helst stöd i själva ordalagen till den undantagsbestämmelse till den allmänna amerikanska antitrustlagstiftningen, som Miller—Tydings—lagen representerar. En minoritet inom den amerikanska högsta domstolen ansåg visserligen, att dessa >>nonsigner-paragrafer>> skulle anses förenliga med Miller-Tydings-lagen, eftersom denna tillkommit för det uttryckliga syftet att underbygga de delstatliga Fair Trade Acts, som redan 1937 i många fall inbegrepo »nonsigner-paragrafer». Trots detta ansåg dock majoriteten av högsta domstolen, att >>nonSigner-paragraferna>> icke har stöd i den fede- rala lagstiftningen, och domstolens utslag gav också uttryck för denna upp- fattning.

Resultatet av detta utslag har åtminstone till en början blivit, att ett mycket kraftigt priskrig kommit till stånd. Vad verkningarna kunna bli på något längre sikt, kan, när detta skrives, ännu icke bedömas.

Den engelska regeringen publicerade i juni 1951 ett s. k. white paper om bruttoprissystemet (A Statement on Resalc Price Maintenance, Cmd. 8274), som av handelsministern förelades parlamentet. I denna regeringsdeklara- tion ges en beskrivning av bruttoprissystemets verkningar, som i allt V'"- sentligt och på flera punkter även i detalj överensstämmer med den diskus- sion som förut anförts i detta kapitel.

Det hänvisas till en uppskattning, enligt vilken 30 procent av allmänhe- tens utgifter 1938 skulle ha avsett bruttoprissatta varor, och det anges vara sannolikt, att denna andel sedermera snarare ökat än minskat. Bruttopris— systemet upprätthålles i England inte bara genom hot om leveransvägran från leverantörernas sida utan i flertalet fall dessutom genom åtgärder av organisationer, som vanligen inbegriper både tillverkare och återförsäljare, och som oftast tillkommit på initiativ av återförsäljarna. Om en återförsäl- jare säljer en vara till lägre pris, än leverantören angivit, kan hans namn sättas på en >>stopplista>>, och han kan därmed bli avstängd även i fråga om ett flertal andra produkter, beträffande vilka han icke företagit någon >>underförsäljning». Även återbäringen inom konsumentkooperativa företag —-— som i England vanligen är högre än i Sverige —— betraktas såsom ut- tryck för underförsäljning och kan medföra leveransstopp.

Det påpekas, att olika återförsäljare ha olika höga kostnader, och att bruttoprissystemet hindrar återförsäljare med låga kostnader att låta sin konkurrensöverlägsenhet komma till uttryck i prissättningen. Argumentet att det även vid bruttoprissystem förekommer service—konkurrens bemötes med samma motargument som här ovan: att systemet dock inskränker kon- sumentens möjlighet att välja mellan antingen mindre service och lägre priser eller mera service och högre priser; att systemet sålunda genom ökad service gör distributionen mera kostnadskrävande; och att det försvårar en rationalisering inom distributionen. Medan flertalet av de vanligen an— förda skälen för bruttoprissystemet avfärdas med några korta ord, anser

• Sida 333
•  Original

regeringen ett av dessa skäl 'a 'a värt större beaktande, nämligen argumen- tet om skadan av s. k. lockvaruförsäljning (>>loss-leader-argument>>). Rege- ringen uttalar dock den meningen, att farhågorna för skadeverkan genom lockvzu'uförsäljning blivit överdrivna. För det första tar detta argument inte, framhålles det, hänsyn till den skillnad i de allmänna betingelserna. som föreligga å ena sidan vid en deflatorisk arbetslöshetskris som under 1930-talet och å andra sidan under nuvarande period av full sysselsättning och stark efterfrågan. För det andra, anföres det, förutsätter argumentet, att bruttoprissystem finns; det är mot bakgrunden av ett hårt upprätthållet ln'uttoprissystein, som >>underförsäljaren» lyckas göra sin loclwarupolitik taktiskt effektiv. Om det vore 'anligt, att priserna voro något olika i olika slag av butiker, skulle ingen enskild prisreduktion bli så f 'amt 'ädande.

Regeringen riktar vidare mot bruttoprissystemet den kritiken, att det in— begriper ett >>privat system av lag och bestraffning», som inte ger möjlighet till överklagan hos allmänna domstolar.

I detta »white paper» deklarerar regeringen slutligen sin avsikt att före— lägga parlamentet förslag till lagstiftning, som kommer att dels förbjuda sammanslutningar att företaga gemensamma åtgärder för att framtvinga att yaror säljas till (eller över) vissa detaljpriser, och dels förbjuda leveran— töre' att ange återförsäljningspriser för 'aror utan att samtidigt meddela, att dessa priser endast äro maximipriser. Regeringen förkla'ar sig dock vilja överväga varje förnuftigt förslag avseende överdrifter i fråga om pris- konkurrens, förutsatt att sådana förslag kunna förenas med syftet att göra det möjligt för återförsäljare att bestämma priser i förhållande till sina kostnader och sin försäljningspolitik. Varje reglering av illojal konkurrens i framtiden skall emellertid enligt regeringens uppfattning ske enligt lag och skall icke åstadkommas av privata organisationer, som sköta ett »privat system av lag och bestraffning» och äro ansvariga endast inför sig själva. Det ankommer på parlamentet att vid behov ta itu med denna fråga . Fruk- tan för att den i framtiden kan bli aktuell, får, säges det, icke utgö'a skäl för att tillåta skadlig konkurrenshegränsning att fortbestå.

• Sida 334
•  Original

KAPITEL 6

Enskild nyetableringskontroll

Inledning

Såsom redan i viss mån framgått av kapitel 4, kan den koncentrations- rörelse inom näringslivet, som fått sitt uttryck i kartellbildningar och stor- företag, ej sällan komma att medföra hinder för uppkomsten av nya före— tag. I den mån storföretag, finansiellt lierade företag eller karteller erhålla en dominerande ställning på en marknad, ha de sålunda i många fall möj- lighet att förmå leverantörer av råvaror, halvfabrikat och maskiner att icke sälja till outsiders. Avsättningen för outsiders kan försvåras genom att åter— försäljare förbindas att endast sälja de gamla företagens tillverkningar. Do- minerande företag ha även möjlighet att ingripa genom tillfälligt priskrig eller prisdifferentiering på outsiderföretagens marknad. Ytterligare hinder för nyetablering kunna framträda i den mån kreditgivare visa stark åter- hållsamhet vid kreditgivning till nya företag, emedan de känna sig ekono- miskt lierade med gamla företag eller äro angelägna att skydda redan givna krediter. En sådan återhållsamhet kan också bero på att en ytterligare ex- pansion inom en bransch av kreditgivarna bedömes såsom starkt riskbeto— nad, eller på att man anser en driftskoncentration ägnad att möjliggöra rationalisering.

Konkurrensbegränsningar kunna också ha en alldeles motsatt verkan, t.. ex. när en priskartell höjer förtjänstnivån inom en bransch och därige— nom stimulerar etableringslusten. En sådan verkan kan emellertid åter— igen framkalla en önskan hos befintliga företag att tillgripa åtgärder ägnade att inskränka etableringen.

Enskild etableringskontroll kan sålunda förekomma i en mängd olika former och beröra stora delar av näringslivet. Då i den allmänna debatten i hithörande frågor talas om »enskild nyetableringskontroll» brukar hår- med emellertid åsyftas ett mera begränsat begrepp, nämligen den av en- skilda o r g a n i s a t i o n e r anordnade kontroll, som huvudsakligen inom varuhandeln och hantverket tillämpas för att enligt bestämda grunder be- gränsa tillträdet för nya företagare till viss handelsbransch eller visst hant-

• Sida 335
•  Original

verksyrke eller andra därmed i huvudsak likställda områden. I detta kapi— tel kommer i enlighet härmed att behandlas uteslutande den enskilda ny- etableringskontroll, som förekommer inom varuhandel och hantverk och vissa därmed i huvudsak jämställda områden, med bortseende från den en- skilda nyetableringsreglering, som på olika sätt kan äga rum inom övriga delar av näringslivet och vilken delvis berörts redan i kapitel 4.

Vanligen utövas den enskilda nyetableringskontrollen enligt särskilda s. k. nyetableringsavtal slutna mellan å ena sidan en representativ samman- slutning inom viss handelsbransch eller visst hantverksyrke och å andra sidan sammanslutningar av de huvudsakliga leverantörerna till branschen, enligt vilka avtal leverantörerna vanligen förplikta sig att endast leverera varor till sådana nya företagare som godkänts i viss ordning. Nyetablerings- avtalen äro härigenom till sin natur att anse såsom exklusivavtal, ehuru av särskilt slag.1 Det må redan här framhållas att företagarna inom en Viss handelsbransch eller hantverksyrke utan sådan medverkan från sina leve- rantörers sida icke ha möjlighet att genomföra en kontroll över tillström- ningen av nya företagare till den egna branschen hur starka deras orga— nisationer än må vara. En i viss mån liknande verkan med ett formligt ny- etableringsavtal kunna även vissa andra slag av exklusivavtal och förmåns- avtal än formliga nyetableringsavtal få under förutsättning, att de äro slutna mellan en omfattande branschorganisation och flertalet av branschens leverantörer. Även dessa former av avtal ha därför ansetts böra behandlas i anslutning till frågan om de egentliga nyetableringsavtalen.

I detta kapitel kommer att till en början lämnas en översikt över han- delns omfattning och struktur, med huvudvikten lagd vid den egentliga bu- tikshandeln. Då den enskilda nyetableringskontrollen i flertalet fall bland annat riktar sig mot att personer, vilka icke besitta affärskunskap eller branschvana, få tillträde till vederbörande bransch, har ansetts lämpligt att därefter intaga en kortfattad redogörelse för statsmakternas hittillsvarande ställningstagande till frågan om legala kompetensvillkor och annan legal reglering av tillträdet till handel och hantverk. I fortsättningen lämnas en redogörelse var för sig för exklusiv- och förmånsavtal med nyetablerings- reglerande verkan —— andra än formliga nyetableringsavtal —— samt den en- skilda nyetableringskontrollen i inskränkt mening. I anslutning härtill meddelas en kortfattad framställning angående den statliga regleringen av tobakshandeln jämte exempel på annan offentlig etableringskontroll. Efter en översikt angående ställningstagandet vid tidigare statliga utredningar till frågan om den enskilda nyetableringskontrollen avslutas kapitlet med nyetableringssakkunnigas uttalanden och slutsatser.

1 I vissa av de fall, som behandlas i det. följande, förekommer att. leverantörerna i stället förbinda sig att leverera till icke godkända företagare endast utan återförsäljarerabatt. Avtalet har då närmast karaktären av förmånsavtal.

• Sida 336
•  Original

Handelns, särskilt butikshandelns omfattning och struktur

Den fortskridande industrialiseringen av samhället har i Sverige _ lik- som i andra utpräglade industriländer —— medfört att en allt större del av befolkningen blivit sysselsatt inom distributionsyrkena. Medan år 1870 en- dast 3,0 % av landets invånare hade sin utkomst från handel och samfärdsel var motsvarande procentsiffra för år 1900 7,3, är 1910 10,4, år 1920 12.—*, år 1930 15,5. år 1940 16,2. 1945 års partiella folkräkning visar att en ytterli- gare ökning av dessa yrkeskategoriers andel av totalbefolkningen ägt rum ehuru på grund av förändrad redovisning uppgifterna för år 1945 ej äro fullt jämförbara med uppgifterna för tidigare år.

Att en allt större andel av befolkningen kommit att vara verksam inom distributionen är till väsentlig del en följd av den ökade arbetsfördelningen inom näringslivet och av bytes- och marknadshushållningens utveckling. Att distributionskostnaderna i många fall blivit relativt högre, dvs. kommit att svara för en större andel av produkternas detaljpriser, beror dessutom på att de reala produktionskostnaderna kunnat sänkas på grund av in— dustrimässig stordrift och annan rationalisering i tillverkningen. Visserli— gen undergår även distributionen en fortgående rationaliserine, men möj— ligheterna ha härvidlag ofta varit mera begränsade. Handelns arbete har sålunda inte kunnat mekaniseras i tillnärmelsevis samma utsträckning som produktionen. På grund av sin service-artade karaktär måste dessutom han- deln, och särskilt detaljhandeln, i alldeles övervägande utsträckning be- drivas i små företagsenheter.

Enligt 1946 års företagsinventering (SOU 1947:50) uppgick antalet ar- betsställen inom varuhandeln till 97 000 med 421000 sysselsatta personer. Av dessa tillhörde 64 000 med 191 000 sysselsatta detalj handeln (även ikoni- bination med partihandel). Inom partihandel och liknande verksamhet re— dovisades 12 000 arbetsställen med 88 000 sysselsatta. Av dessa torde dock endast omkring 1 500 företag med ca 50 000 anställda kunna räknas såsom egentliga lagerförande grossister. Till sist ingå i den förut angivna total- siffran 20 000 arbetsställen med 141000 sysselsatta, vilka tillhöra gruppen handel i kombination med hantverk m. m.

Enligt en i företagsinventeringen verkställd jämförelse med 1931 års före- tagsräkning — varvid justeringar verkställts i fråga om vissa grupper, som icke behandlats på fullt likformigt sätt vid de båda undersökningarna —— skulle totala antalet arbetsställen inom handeln ha ökat med ca 12 000 och antalet sysselsatta med 84000 eller med resp. 15 och 28 %. Antalet s_vssel— satta per företag skulle sålunda ha stigit, nämligen från 3,8 till 4,2. För enbart detaljhandeln skulle antalet arbetsställen ha stigit med nära 10 000 och antalet sysselsatta med 49 000. Medelantalet sysselsatta per arbetsställe beräknas ha stigit från 2,6 till 3,0. Fortfarande dominerade dock de små ställena inom nästan alla branscher, såsom närmare framgår av följande tabell.

• Sida 337
•  Original

antalet sysselsatta.

(Enligt 1946 års företagsinventering.)

Arbetsställen med följande antal sysselsatta B r a n 5 c 11 Summa 1 2—3 4—5 6—10 11—50 över 50 1. Livsmedel ............ 35 44 13 6 2 — 100 därav: Specerier .......... 25 51 17 6 1 — 100 Mjölk och specerier . 9 46 24 17 4 — 100 2. Diversehandel ........ 24 54 14 6 2 _— 100 3. Textil- och beklädnads- handel ............. 26 48 15 8 3 — 100 4. Möbler, bosättning . . . . 34 42 13 8 3 —— 100 5. Andra branscha/färer. . 33 45 11 7 4 — 100 därav: Färghandel ........ 25 49 16 7 3 _ 100 Järnhandel ........ 8 25 21 26 19 1 100 Samtliga detaljhandelsbran- scher. ............... 32 47 12 7 2 — 100 Antal arbetsställen ...... 20 604 29 833 7 893 4 063 1 465 82 63 940

Vad beträffar den genomsnittliga butiksstorleken på olika stora orter kan med ledning av 1946 års företagsinventering konstateras, att denna varierar anmärkningsvärt efter ortsstorleken såsom följande sammanställ- ning närmare visar:

Antal sysselsatta per arbetsställe på olika stora orter.

(Enligt 1946 års företagsinventering.)

Övriga Orter med följande antal invånare orter Hela B r a n s e n och . Över 30 000— 10000— 5 000— 3 000- 2000— 1 000- lands_ riket 100 000 100 000 30 000 10 000 5 000 3 000 2 000 bygd 1. Livsmedel ............ 2,8 2,8 3,0 2,9 2,6 2,4 2,2 1,7 2,7 2. Diversehandel ......... 3,3 4,5 4,2 5,0 5,7 4,8 4,7 '2,5 2,9 3. Textil— o. beklädnadsva- ror .................. 3,6 4,0 4,1 3,6 3,0 2,5 2,3 1,7 3,2 4. Möbler, bosättning . . . . 3,7 4,0 3,4 2,8 2,3 2,0 2,0 1,5 3,1 5. Andra branschaffärer .. 3,0 3,6 3,9 3,8 3,6 3,3 2,8 1,9 3,1 därav: Färghandel ......... 2,9 4,0 4,3 3,8 3,2 2,9 2,5 1,9 3,2 Järnhandel .......... 8,1 11,1 10,8 9,2 9,7 7,6 5,9 3,6 7,8 Samtliga detaljhandels- branscher ............. 3,4 3,4 3,5 3,3 3,3 3,0 2,9 2,2 3,9 Antal arbetsställen ....... 16 946 6 923 8 539 4 504 1 758 2 610 3 657 19 003 63 940

Tvärtemot vad man kunnat förmoda är butiksstorleken icke genomsnitt- ligt störst på de största orterna, utan de största butikerna finnas i stället på de medelstora orterna. Detta gäller dock med vissa avvikelser för olika branscher. Inom diversehandeln äro butikerna störst på orter med 3 000—

• Sida 338
•  Original

5 000 invånare och inom järnhandeln i städer med 30 OOO—100000 invå- nare. Regeln gäller även i fråga om detaljhandeln med livsmedel i fråga om vilken bransch man kunde förmoda, att en kundtjänstdifferentiering har de största förutsättningarna att genomföras på de större orterna, och där borde leda till ökad medelstorlek på butikerna.1

Uppgifter om omsättningsförhållandena inom detaljhandeln saknas ty- värr i 1946 års företagsinventering, varför inga senare officiella uppgifter stå till buds än de numera helt föråldrade som återfinnas i 1931 års före- tagsräkning.2

Endast inom handeln med livsmedel och inom lanthandeln ha de koope— rativa rörelserna vunnit avsevärd utbredning. Detta framgår närmare av föl- jande sammanställning.

Tahellen visar bl. a. att inte mindre än 90 % av totala antalet detaljaffä- rer i landet samt 86 % av de inom detaljhandeln sysselsatta äro att hän- föra till »enskild handel», medan konsumentkooperationen svarar för 7 % av samtliga butiker och 12 % (inom livsmedelshandeln 15 % och inom di- verse- och lanthandeln 28 %) av de sysselsatta inom detaljhandeln. Motsva- rande siffror för producentkooperationen —— vilken ingår såsom huvuddel under beteckningen i tabellen »andra ekonomiska föreningar» —— äro 3 resp.

Antal arbetsställen och sysselsatta inom detaljhandeln procentuellt fördelat efter ägarekategorler

(Enligt 1946 års företagsinventering.)

Andra ekono-

Enskild Konsument" miska för— 11 kooperativa _ t Samtliga B r a n s c ]: hände föreningar enlngar sam andra ägare

Arbets- Syssel- Arbets- Syssel- Arbets- Syssel— Arbets- Syssel- ställen satta ställen satta ställen satta ställen satta Livsmedel ............. 84 79 9 15 7 6 100 100 Diversehandel, lanthan— del ................. 81 71 18 28 1 1 100 100 Textil- och beklädnads- varor ............... 99 98 1 2 0 0 100 100 Möbler, bosättning ..... 98 97 1 2 1 1 100 100 Andra branschalfärer. . . 99 98 1 1 0 1 100 100 Övriga affärer inkl. kios- ker ................. 99 96 1 4 0 0 100 100 Samtliga 90 86 7 12 3 2 100 100 Antal 57 329 164 321 4 838 21 845 1 773 4 504 63 940 190 670

1 Till enskild handel har hänförts de i företagsinventeringen angivna ägarekategorierna »enskild person», »aktieholag» samt »annat bolag».

1 Att härvidlag icke inträtt någon väsentlig ändring framgår av att enligt 1931 års företags- räkning livsmedelsbutikerna på de 20 största orterna i landet genomsnittligt sysselsatte 2,7 personer per butik medan för nästföljande 33 orter redovisades 3,0 och för de följande 20 orterna genomsnittligt 3,3 sysselsatta personer per butik. 2 Angående omsättningsförhållanden i speceri- och lanthandelsbranschen se bilaga 4.

• Sida 339
•  Original

2 %. Producentkooperationens andel av detaljhandeln beträffande vissa livsmedelsbranscher är dock väsentligt större än vad totalsiffrorna för hela detaljhandeln ange. Ej mindre än en tredjedel (33,5 %) av alla fristående mjölkbutiker tillhörde sålunda producentkooperativa föreningar. I fråga om den specialiserade detaljhandeln med kött- och charkuterivaror utgjorde motsvarande andel en tiondel (9,2 %).

Av ovanstående tabell kan bl. a. utläsas, att de konsumentkooperativa livsmedels— och diversebutikerna i regel voro större än övriga livsmedels- butiker. En jämförelse efter butikernas personalstorlek mellan de konsu- mentkooperativa butikerna inom mjölk- och speceribranschen samt di- versehandeln och de, som innehades av andra ägare, lämnas i företagsinven- teringen och ger följande resultat:

Butiker med följande antal sysselsatta Procentfördelning Summa

1—3| 4—5 | 6—10 11—25 26—50 50—

Mjölk- a. speceriaffärer Konsumentkooperativa . 11,3 19,0 50,1 19,4 0,2 —— 100,0 Andra ................ 65,5 25,7 8,2 0,6 — — 100,0

Diversea/lärer

Konsumentkooperativa . 61 ,0 20,2 13,2 4,8 0,7 0,1 100,0 Andra ................ 82,5 12,0 4,5 0,9 0,1 0,0 100,0

De kooperativa butikerna voro sålunda i genomsnitt betydligt större än de, som innehades av andra ägare.

Frågan om legala kompetensvillkor

Enligt 1864 års ännu gällande näringsfrihetsförordning äger grundsatsen om allmän näringsfrihet i Sverige den principiella innebörden, att envar svensk man eller kvinna, som uppfyller vissa allmänna personliga kvalifika- tionskrav, äger fritt idka näring. Utesluten från denna rätt är, frånsett vissa särskilda undantag, endast den som icke råder över sig eller sin egendom. Särskilt tillstånd av myndighet erfordras ej för att idka näring, utan endast iakttagande av viss anmälningsskyldighet, vid vars fullgörande frånvaron av hinder enligt de allmänna kvalifikationskraven skall styrkas. Av sär- skilda skäl betingade inskränkningar i och modifikationer av den sålunda gällande allmänna näringsfriheten funnos i näringsfrihetsförordningen re- dan vid dess tillkomst och ytterligare dylika ha senare tillkommit såväl i själva förordningen som genom skilda författningar. Speciella bestämmel- ser gälla sålunda för rätten att utöva vissa slag av näringsverksamhet eller vissa yrken och i fråga om rätten att idka handel med vissa särskilda varu- slag. Gållande ordnings- och hälsovårdsföreskrifter, den näringslivet berö—

• Sida 340
•  Original

rande sociala lagstiftningen om arbetstid och yrkesfareskydd m. m., lagstift— ningen om bedrägliga näringsmetoder och vissa former av illojal konkur- rens, ävensom delar av krislagstiftningen medföra likaledes vissa faktiska inskränkningar i näringsfriheten. Den i näringsfrihetsförordningen ut- tryckta principen om näringsfrihet rubbas emellertid icke härigenom. Även vissa bestämmelser om undantag från de eljest vanliga fordringarna för rätten att idka näring finnas i näringsfrihetsförordningen.

Näringsfrihetsförordningens tilkomst utgjorde slutpunkten i en lång ut- veckling, som inneburit ett gradvis raserande av en äldre tids näringstvång med en av statsmakterna noga genomförd arbetsfördelning mellan land och stad och mellan olika stadsmannanäringar sinsemellan samt ett ingå- ende regelbindande av förutsättningarna för tillträdet till hantverk och handel, innebärande bl. a. stränga fordringar på viss lärotid och om avläg— gande av kunskapsprov. Då de legala kompetensfordringarna, som redan år 1846 väsentligt lättats, genom 1864 års näringsfrihetsförordning helt bort- föllo, skedde näringslagstiftningens reformering i detta hänseende icke utan tvekan.

Redan under 1880- och 1890—talen restes också från handels- och hant- verkshåll krav på en återgång i viss utsträckning till den äldre ordningen genom införande av legala kompetensvillkor för rätten att utöva dessa nä- ringar. Ett flertal motioner om genomförande av en dylik lagstiftning väck- tes i riksdagen, utan att denna dock kunde vinnas för en dylik föränd- ring av näringsfrihetsförordningen. Även under 1900-ta1ets två första år- tionden gjordes liknande framställningar till statsmakterna. Till följd här- av och då en överarbetning av näringsfrihetsförordningen även i andra av- seenden ansågs påkallad förordnade Kungl. Maj:t år 1921 om utredning angående en revision av näringsfrihetsförordningen och därmed samman- hängande författningar. Utredningsarbetet, vilket såsom en huvudpunkt be- handlade frågan om införande av legala kompetensvillkor för detaljhandel och hantverk, pågick i olika etapper fram till år 1932, då det såvitt rörde frågan om de legala kompetenskraven avslutades med att Kungl. Maj:t i överensstämmelse med utredningsarbetets resultat avböjde att föreslå riks— dagen ändringar i näringsfrihetsförordningen i detta hänseende.

Såsom motivering till kraven på införande av legala kompetensvillkor an- fördes under utredningsarbetets gång från detaljhandlarhåll, att den okont- rollerade företagsbildning som ägde rum inom minuthandeln, medförde osunda och för såväl detaljhandelskären i allmänhet som ock konsumen- terna menliga förhållanden. Från hantverkarhåll anfördes klagomål över hantverksskicklighetens avtagande och hantverkets tillbakagång i allmän- het, vilka förhållanden åtminstone till viss del tillskrevos den rådande fri- heten att starta hantverksrörelse utan några som helst kvalifikationer eller någon erfarenhet i yrket. Hantverkets anseende hade härigenom dragits ned och konkurrensen urartat till en tävlan enbart om lägsta priset utan

• Sida 341
•  Original

hänsyn till fullgott arbete. Såsom önskemål uppställdes för detaljhandelns del, att för rätt att driva butikshandel skulle fordras minst två års prak- tik i yrket samt kunnighet i bokföring. Från hantverkets sida framställdes yrkande 0111 att för rätten att självständigt utöva hantverk skulle fordras viss tids praktik i yrket, genom gesällbrev eller på annat lämpligt sätt styrkt yrkeskunskap samt kunnighet i bokföring och kostnadsberäkning. Av så- väl detaljhandelns som hantverkets representanter betonades med skärpa, att man med sina krav på kompetensvillkor ej åsyftade något förtäckt skrå- tvång eller någon inskränkning i en sund konkurrens. Önskemålet var en- dast, att så tillvida begränsa den fria företagsbildningen att den, som icke visade sig kompetent att på egen hand driva butikshandel eller hantverk, icke skulle få uppträda som självständig företagare inom dessa närings- grenar.

De framförda kraven på införande av kompetensvillkor vunno under ut- redningsarbetets gäng i allmänhet icke anslutning utanför handelns och hantverkets egna kretsar, dock med undantag för att fordringen på bok- föringskunnighet såsom villkor för rätten att utöva butikshandel övervå- gande godtogs av remissinstanserna, huvudsakligen ur ordningssynpunkt.

Motiveringen för avslaget på de framförda kraven på legala kompetens- villkor anfördes av dåvarande chefen för handelsdepartementet, statsrå- det Hansén, i proposition nr 41/1932 med förslag till vissa ändringar i nä- ringsfrihetsförordningen. Departementschefen betonade därvid, att det för drivande av lönande näringsverksamhet inom de flesta verksamhetsgrenar och särskilt då handel och hantverk kommit att råda helt andra förutsätt- ningar än vid tillkomsten av 1864 års näringsfrihetsförordning. Konsumen- ternas anspråk hade stigit, konkurrensen skärpts och pä näringsidkarna ställdes allt längre gående krav i fråga om kunskaper, erfarenhet och för- måga, vilken utveckling sammanhängde med de senare decenniernas allt- mera markerade förändringar inom det ekonomiska livet, såsom indu- strialismen, storhandeln och kooperationen. Kampen för tillvaron hade här— igenom blivit hårdare och den ensamstående företagarens utkomstmöjlig- heter beskurits. När det gällde den principiella inställningen till de från handelns och hantverkets sida framställda.önskemälen om införande av le- gala kompetensvillkor framhöll departementschefen, att handel och hant- verk väl borde från det allmännas sida ägnas all den omsorg, som erford- rades för att bereda dem möjligast gynnsamma förutsättningar för att fylla sina speciella uppgifter, men att därvid å andra sidan ej fick släppas ur sikte vad som var mest ägnat att tjäna den konsumerande allmänhetens intressen. De synpunkter, som från handelns och hantverkets sida anlagts då de framlagt sina önskemål om legala kompetensvillkor, voro i och för sig ingalunda oförenliga med konsumenternas bästa. Näringsidkarna och deras kunder hade nämligen uppenbarligen ett samfällt intresse av en ra- tionellt ordnad varuförmedling och en kvalitativt högt stående hantverks-

• Sida 342
•  Original

produktion. Frågan var emellertid, huruvida det eftersträvade målet stod att vinna genom införande av lagstiftnig om särskild yrkeskompetens.

Av enbart de teoretiska och principiella skälen att legala kompetens- villkor stodo i strid mot näringsfrihetens princip Ville departementschefen icke avvisa det framförda önskemålet om lagstiftning på området. En så- dan ståndpunkt fann departementschefen nämligen riktig endast om man fortfarande ville i varje detalj ge näringsfriheten samma innebörd, som en- ligt 1864 års förordning. Man förbisåg emellertid i så fall de betydande för- ändringar inom det ekonomiska livet, som ägt rum sedan dess. Den före- liggande frågan ville departementschefen därför bedöma företrädesvis ur praktiska synpunkter.

I fråga om bokföringskunskap såsom villkor för rätten att idka detalj— handel förklarade departementschefen, att det i och för sig var allmänt er- känt, att en noggrann bokföring är av grundläggande betydelse för all eko- nomisk verksamhet. Det primära var emellertid, att bokföringen utfördes på ett tillfredsställande sätt, men däremot icke att handlanden själv ombe- sörjde eller var kompetent att ombesörja bokföringen. För ledningen av ett affärsföretag — vare sig större eller mindre — krävdes i första hand sådana personliga egenskaper, som kunde sammanfattas under begreppet affärsbegåvning. Funnes affärsbegävning så förelåg också kompetens att starta och leda en handelsrörelse, oavsett om handlanden i förväg förvärvat formell kompetens i bokföring eller ej. En lagstadgad föreskrift om bok- föringskunskap som förutsättning för rätt att utöva näring skulle därjämte, anförde departementschefen, medföra avsevärda praktiska svårigheter.

Vad angick de övriga föreslagna kompetensvillkoren — viss tids praktik och för hantverkets del dessutom styrkt yrkeskunskap och förfarenhet i kostnadsberäkning —— fann departementschefen desamma, sett ur allmän- hetens synpunkt, vara av skäligen ringa intresse. I stort sett syntes inga nämnvärda svårigheter ha mött att genom förfrågningar i orten på förhand skaffa sig tämligen tillförlitlig kännedom om den handlandes eller hant- verkares anseende, som någon velat anlita. Departementschefen kunde där- för icke fästa något avseende vid det från vissa håll framförda skälet att den stora allmänheten var i behov av lagstiftningens skydd mot inkompe- tenta handlande eller icke yrkeskunniga hantverkare. För handelns del skulle vidare innebörden av ett vilkor om viss tids praktik bli i hög grad beroende på bestämmelsernas närmare utformning. Sannolikt kunde icke uppställas annat än ytterst liberala bestämmelser och sålunda få godtagas även praktik i mycket underordnad befattning inom så gott som vilket slag av affärsrörelse som helst. Redan häri låg en svaghet i det ifrågasatta stad- gandet. Den erfarenhet, som inhämtats t. ex. såsom biträde i en liten mjölk- affär, torde näppeligen kunna kvalificera till en självständig ledning av ett större detaljhandelsföretag. Härtill kom ytterligare den omständigheten, att en _god försäljare icke alltid vore detsamma som en god affärsledare. Den

• Sida 343
•  Original

utbildnig, som förvärvades som försäljare i en detaljhandel, hänförde sig oftast ej heller till sådant arbete, som var för den självständige företagaren det väsentliga. Väl måste medgivas, att mindre detaljaffårer ofta öppnades, utan att innehavaren ägde några på praktisk erfarenhet grundade förut- sättningar för att kunna tillfredsställande sköta affären. De misslyckanden, som ej sällan blivit en följd härav, hade emellertid säkerligen verkat åter- hållande icke minst i fråga om kreditgivningen till planerade nya företag, i fall då företagaren ej ansetts kompetent. Missförhållanden av här avsedd art kunde enligt departementschefens åsikt i varje fall icke avhjälpas ge- nom lagstiftningen, utan borde de inom affärslivet fritt arbetande krafterna utan inblandnig från det allmännas sida få verka reglerande. För hantver- kets del framhöll departementschefen, att det måste anses ofrånkomligt att från bestämmelserna undantogos dels s. k. självförsörjare, dels ock hela den egentliga landsbygden. De olägenheter, som härav kunde förväntas vid bestämmelsernas praktiska tillämpning, fann departementschefen vara av sådan beskaffenhet, att de måste anses mer än uppväga fördelarna av kompetensvillkor för hantverksyrkena.

Departementschefen avslutade sitt anförande rörande frågan om de le- gala kompetensvillkoren med följande uttalande, vilket är av intresse bl. a. därför, att det inom handel och hantverk senare åberopats såsom innebä- rande en statsmakternas rekommendation till genomförande av en enskild nyetableringskontroll :

»För avhjälpande av då svårigheter, varmed de enskilda hantverkarna och detaljhandlarna för närvarande hava att kämpa, är sålunda enligt mitt förmenande de legala kompetensvillkorens väg icke framkomlig. Det stöd från det allmännas sida, som näringsidkarna kunna påräkna för sina strävanden till yrkeskompeten- sens höjande, synes mig böra lämnas efter samma linjer som hittills alltså huvud- sakligen genom statsunderstöd till kommunala och enskilda lärlings-, yrkes-, verk- stads- och handelsskolor, andra anstalter för yrkesundervisning, de olika närings- organisationernas verksamhet, studieresor, utbildning av lärlingar genom yrkes- skickliga hantverkare och dylikt.

I en del yttranden har gjorts gällande, att det för detaljhandelns och hantverkets män ingalunda torde vara omöjligt att genom sina organisationer, genom sam- arbete och inbördes överenskommelser av egen kraft förverkliga det mål, för vars uppnående lagstiftningens ingripande påfordrats. Det synes mig också ligga i öppen dag, att på denna väg betydande resultat borde kunna nås.»

Ehuru de från handels— och hantverkshåll framställda önskemålen om införande av legala kompetensvillkor efter ett mer än 10-årigt utrednings- arbete sålunda klart avvisats, återkommo redan vid 1934 och 1935 års riks- dagar för hantverkets del ånyo krav på kompetensbestämmelser. Anled— ningen härtill var närmast den då rådande djupgående depressionen och de svårigheter denna medförde för hantverkets utövare. I motionerna fram- hölls särskilt, att försämringen för hantverkets utövare i icke ringa mån

• Sida 344
•  Original

sammanhängde med den omfattande nyetablering inom nära nog samtliga yrken som följt med krisen. Motionerna resulterade i tillkallandet av sak- kunniga, 1936 års hantverkssakkunniga, vilkas utredningsuppdrag skulle omfatta icke blott kompetensfrågorna utan också hantverkets lärlingsut— bildning och hantverkets högre yrkesutbildning. Utredningen skulle göras förutsättningslös men i fråga om de legala kompetensvillkoren underströks dock i direktiven, att något återinförande i en eller annan form av tidigare skråtvång icke under några förhållanden borde ifrågakomma. I ett år 1939 avgivet betänkande förklarade hantverkssakkunniga, att de icke funnit till- räckliga skäl föreligga för genomförande av en allmän kompetensreglering för hantverksyrkena. Såsom positiv åtgärd i syfte att från statsmakternas sida stödja en frivillig kompetensreglering upptogo hantverkssakkunniga ett under tidigare utredningar framkommet förslag om legal sanktionering av den s. k. måstarbrevsinstitutionen. En minoritet inom hantverkssakkun- niga bestående av hantverkets representanter var dock skiljaktig. Minori- teten delade ej majoritetens uppfattning, att tillräckliga skäl ej funnos för genomförande av legala kompetenskrav, men inskränkte sig dock till att i det dåvarande läget föreslå befogenhet för Kungl. Maj:t, att när särskilda skäl förelågo utfärda kompetensföreskrifter för vissa yrken, samt obliga- torisk kompetensprövning för sådana yrken, vars utövande av inkompe- tenta personer kunde innebära risk för liv och hälsa eller avsevärd risk för egendom, i första hand bilreparatörsyrket, svetsningsyrket och rörläggar- yrket. Vid remissförfarande tillstyrkte de hörda m ndigheterna och organi- sationerna i allmänhet majoritetens förslag, flerta et under avstyrkande av en kompetensreglering och den 11 oktober 1940 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse angående mästarhrev för hantverksutövare.

Den på frivillighetens grund vilande mästarhrevsinstitutionen torde väl icke, i allt fall hitintills, ha rönt den anslutning eller fått den betydelse dess tillskyndare hoppats på. Frågan om kompetensvillkor för hantverkets del torde, delvis till följd av tillkomsten av mästarhrevsinstitutionen men även på grund av andra förhållanden, dock för närvarande icke vidare ha större aktualitet inom flertalet hantverksyrken. Inom vissa branscher förefinnes dock fortfarande intresse för denna såsom delvis kommer att framgå av diskussionen i ett senare sammanhang.

För handelns del dröjde det till år 1943 innan frågan om kompetens- villkor på nytt togs upp. I en då av Sveriges köpmannaförbund till Kungl. Maj:t ingiven framställning hemställde förbundet, att Kungl. Maj:t måtte skyndsamt ånyo låta utreda frågan om införande i näringslagstiftningen av kompetensvillkor för rätten att idka handel. Frågan om kompetensvill— kor hade enligt köpmannaförbundet närmast aktualiserats genom farhå- gorna för den ökade tillströmning till handeln av nya företagare utan yr-

• Sida 345
•  Original

keskunskap eller överhuvud förmåga att göra en positiv insats i varudistri- butionen, som kunde uppkomma vid en kommande fredskris och därav för- anledd arbetslöshet. En effektiv kontroll över varudistributionens utövare fann förbundet emellertid också för framtiden vara ett önskvärt led i ra- tionaliseringssträvandena. En okontrollerad ökning vid en fredskris av an- talet inkompetenta handlande kunde äventyra det arbete, som på senare år nedlagts på att höja standarden inom köpmannakären. Legala kompe- tensvillkor skulle enligt förbundets förmenande blott medföra en grovgall— ring av de nyetablerande köpmännen, en gallring som likväl skulle kunna kompletteras genom en fortsatt nyetableringskontroll genom samarbete mellan detaljister, grossister och fabrikanter. Endast på detta sätt kunde en onödig splittring av varudistributionen förhindras, en splittring, vilken även ur konsumenternas synpunkt borde undvikas. En okontrollerad ny- etableringsverksamhet mäste fördyra varudistributionen och medföra att den fria konkurrensens obestridliga förmåner löpte fara att spolieras. All- mänhetens intresse gagnades enbart om handelsyrket utövades av skickliga och ansvarskännande köpmän. Endast den kvalificerade borde därför god- tagas inom denna viktiga gren av näringslivet. Det var ej heller till nytta för allmänheten, att den fria konkurrensen bedrevs mellan ett så stort an- tal försäljningsställen, att omsättningen på varje affär blev för liten. Er— farenheten hade visat att affärer, som drevos av personer utan utbildning, i regel hade kort livslängd. De förluster, som åsamkades konkurrenterna under den tid verksamheten pågick och leverantörerna då en insolvent affär avvecklades, drabbade i sista hand den konsumerande allmänheten. Även biträdeskårens intressen måste beaktas, framhöll köpmannaförbundet Vi- dare. Genom en kompetensreglering skulle de fackutbildade affärsmedhjäl- parna erhålla större möjligheter att så småningom själva etablera sig så- som självständiga företagare. För stor nyetablering och konkurrens köp- männen emellan kunde därjämte omöjliggöra ett upprätthållande av skälig lönenivå för de anställda. Landets köpmän voro ingalunda motståndare till näringsfrihetens princip. Legala kompetensvillkor ansåg köpmannaförbun- det vara väl förenliga med näringsfriheten och en utveckling i enlighet med tidslägets krav. Konkurrensen skulle enligt förbundets uppfattning icke därigenom komma att begränsas utöver vad som kunde godtagas ur det all- männas synpunkt utan blott komma att föras in på sundare banor.

Över framställningen infordrade Kungl. Maj:t utlåtande från kommers— kollegium, vilket i ärendet inhämtade yttranden från handelskamrarna och vissa större näringsorganisationer. Till övervägande del ställde sig handels- kamrarna och de hörda näringsorganisationerna avvisande. Ur principiell synpunkt anfördes i ett flertal yttranden betänkligheter, därvid från några håll bl. a. framhölls, att legala ingrepp av den art, som ifrågasatts, otvivel- aktigt kunde medföra risker för ytterligare inskränkningar i näringsfrihe— ten, samt att legala kompetensvillkor kunde på ett olämpligt sätt komma

• Sida 346
•  Original

att klavbinda den fria företagsamheten och bli ägnade att motverka ratio- naliseringstendenser inom distributionen och hindra nya företagsformer att utvecklas. Från olika håll betonades också med skärpa de betydande praktiska svårigheter, som den föreslagna lagstiftningen kunde tänkas med- föra. I fråga om behovet av åtgärder ägnade att minska antalet nyetable- ringar voro meningarna i de avgivna yttrandena delade; flertalet ifrågasatte dock om tillräcklig anledning till ingripande förefanns. Kommerskollegium fann för sin del icke någon omständighet ha inträffat, som väsentligt änd- rade de förutsättningar, från vilka statsmakterna utgått vid 1932 års ställ- ningstagande och avstyrkte därför framställningen, därvid kollegium tillika åberopade, att näringslivets egna organisationer i beaktansvärd omfattning ställt sig avvisande till densamma. I beslut den 30 september 1944 fann Kungl. Maj:t köpmannaförbundets framställnnig icke föranleda någon vi- dare åtgärd. Även för handelns del hade därmed frågan om legala kompe- tensvillkor ånyo avvisats av statsmakterna.

Även andra förslag till legal reglering av handel eller hantverk i liknande syfte, som avsetts med kraven på legala kompetensvillkor, ha vid olika till— fällen framkommit. I ett flertal motioner under 1800-talets senare årtion- den väcktes sålunda, dock utan resultat, förslag om att för rätt att öppna handelsrörelse å landsbygden skulle erfordras tillstånd av vederbörande kommunala myndighet.

Det må i anslutning härtill anmärkas, att kommerskollegium i ett år 1928 i samband med arbetet på en revision av näringsfrihetsförordningen avgi- vet principutlåtande bl. a. omnämnde, att den gamla tanken framförts att — för att råda bot på missförhållanden inom detaljhandeln »— till veder- börande kommun skulle överlåtas rätt att ingripa reglerande beträffande antalet handlande. Inom näringslivet hade emellertid, förklarade kollegiet, opinionen till övervägande del synts vara emot att kommunen på dylikt sätt bereddes inflytande på den fria konkurrensen. På grund härav och då även starka principiella betänkligheter däremot framförts hade kollegium ej velat tillstyrka några åtgärder av dylik art.

Mellanhandssakkuniga, vilka tillkallats med uppgift att verkställa utred- ning om avhjälpande av olägenheterna av mellanhandssystemet vid livs- medelshandel rn. m. diskuterade i sitt är 1922 avgivna betänkande bl. a. frågan om koncessionssystem för livsmedelshandeln. En av de starkast framträdande olägenheterna vid livsmedelshandelns dåvarande organisa- tion hade mellanhandssakkunniga funnit utgöras av det onödigt stora an- talet detaljhandlare inom varje bransch. En möjlighet att på administrativ väg reglera antalet skulle kunna ske genom ett koncessionssystem. Att överlämna koncessionernas beviljande åt handlandenas egna organisationer ansågo mellanhandssakkunniga uppenbarligen vara att på nytt acceptera

• Sida 347
•  Original

skråväsendet i en frånstötande form. Uppgiften måste därför handhavas av en offentlig myndighet. Emellertid funno mellanhandssakkunniga sig ej kunna förorda ett dylikt koncessionssystem på grund av dels de svårighe- ter, som måste uppkomma att riktigt bedöma alla de faktorer, som måste anses avgörande för ett rätt bestämmande av antalet handlande på en viss ort, dels ock de icke mindre svårigheterna att göra ett riktigt urval bland de koncessionssökande. Ytterligare skäl mot koncessionssystemet funno mel]anliandssakkunniga vara, att detta lätt kunde nödvändiggöra en offent- lig kontroll över de koncessionerade företagens prispolitik. En begräns- ning av antalet yrkesutövare gjorde slutligen yrket mera lockande än eljest. Det kunde sannolikt ej förhindras, att själva rättigheten skulle komma att betinga ett penningvärde. Det för själva rättigheten erlagda priset skulle med visst fog komma att betraktas såsom ett i affären nedlagt kapital, som skulle förräntas. Mellanhandssakkunniga funno det icke osannolikt, att det prispålägg, som motiverades av denna extra räntekostnad, kunde komma att helt och hållet uppväga den minskning av de allmänna handelsomkost- naderna, som kunde komma att vinnas genom koncentrationen på ett färre antal affärer.

Det må till sist anmärkas, att kommerskollegium i sitt ovan berörda, år 1928 avgivna principutlåtande återgav ett förslag, som framförts av inne- håll att den, som ville öppna näringsverksamhet, skulle visa sig äga eller disponera visst minimikapital. Ett sådant stadgande, förklarade kommers— kollegium, skulle visserligen utgöra ett synnerligen verksamt medel mot en alltför livlig företagsbildning utan övligt ekonomiskt underlag och sålunda direkt träffa den punkt, där en av de främsta orsakerna till de rådande missförhållandena voro att söka. Emellertid fann kommerskollegium redan den omständigheten ställa förslaget utom diskussion, att med ett dylikt för— slag en slags ekonomisk census infördes för rätten att idka näring.

Förtnåns- och exklusivavtal1 med nyetableringsreglerande verkan

. A. Förmånsavtal

På varuhandelns område torde järnhandeln till helt nyligen ha utgjort det mest kända exemplet på förmånsbehandling av sådan art, att densamma utövat en nyetableringsreglerande verkan. Den centrala järnhandlareorgani- sationen, Sveriges järnhandlareförbund (tidigare »Centralstyrelsen för Sveriges järnhandlareföreningar»), såg redan vid sin tillkomst år 1907 som en huvuduppgift att tillförsäkra medlemmarna i de till förbundet anslutna järnhandlareföreningarna särskilda förmånsrabatter jämfört med övriga återförsäljare. De första avtalen av denna typ tillkomma redan år 1908

1 Här bortses från de »egentliga» nyetableringsavtalen, vilka behandlas i ett följande avsnitt, se sid. 352 0. f.

• Sida 348
•  Original

(med Gjutericonventionen och Svenska trådspiksyndikatet). Avtalsverk— samheten utsträcktes så småningom till att omfatta ett allt större antal varor och varugrupper av betydelse för järnhandeln.

Förutom de avtal beträffande vilka järnhandlareförbundet ingick som avtalsslutande part slötos. åtskilliga avtal mellan olika leverantörer till järnhandeln eller leverantörsammanslutningar, vilka avtal tillförsäkrade de till järnhandlareförbundet anslutna järnhandlarna särskilda förmåner i inköpshänseende.

Under de allra senaste åren ha -— synbarligen under inverkan bl. a. av monopolutredningsbyråns och nyetableringssakkunnigas verksamhet _ järnhandlareförbundet uppsagt praktiskt taget alla avtal, i vilka förbundet varit part. Även ett icke ringa antal av avtalen mellan järnhandelns leveran- törer ha upphört att gälla under de senaste åren eller modifierats därhän, att rabattförmånerna ej vidare gjorts beroende av organisationstillhörighet.

Den förmånsbehandling, som järnhandlareföreningarnas medlemmar en- ligt de tidigare gällande avtalen åtnjöto, måste ses mot bakgrunden av de bestämmelser, som gälla för inträde i föreningarna.

Dessa äro nämligen icke öppna i den meningen att envar som idkar järn- handel också beviljas inträde. Medlemskap kan i allmänhet vinnas av enskild person eller bolag, som bedriver handel med järnvaror eller redskap såsom huvudnäring, och som icke vare sig direkt eller indirekt är ansluten till organisation vilken står i opposition mot den enskilda handeln, under för- utsättning att företagaren är välkänd och fullt branschkunnig eller, i undan- tagsfall, att branschkunnig föreståndare finnes anställd. För bifall till an- sökan om inträde i förening fordras därutöver att styrelsens samtliga med— lemmar äro därom ense. Kan enighet ej uppnås hänskjutes ärendet till föreningens avgörande. Föreningarna ha genom ifrågavarande bestämmelser möjlighet att från inträde i förening utestänga personer som driva järn- handel även om vederbörande är branschkunnig och att därvid taga hänsyn till den uppfattning som finnes företrädd bland medlemmarna om behovet av nya rörelser. Av vissa exempel som varit tillgängliga för de sakkunniga, huvudsakligen från Skåne men även från andra håll, jämte andra upplys- ningar som förelegat synes framgå, att föreningarna åtminstone i många fall varit ganska restriktiva när det gällt att antaga nya medlemmar.

Otvivelaktigt har sammankopplandet av organisationstillhörigheten lned förmånerna i inköpshänseende haft betydelse för möjligheten att etablera ny rörelse inom branschen, även om det icke är möjligt att siffermässigt angiva den ekonomiska betydelsen därav. På grund av upplysningar från vissa företagare, som drivit järnhandelsrörelse utan att vara medlemmar av järnhandlareförening, ha nyetableringssakkunniga kommit till den slut- satsen, att svårigheterna att driva en fullt sorterad järnhandel utan att vara medlem i järnhandlareförening tidigare måste anses ha varit betydande.

• Sida 349
•  Original

Såsom nyss anförts ha flertalet avtal, som tillförsäkrat till järnhand- lareförbundet anslutna järnhandlare viss förmånställning, under senare år upphävts eller modifierats. Järnhandlareförbundet har vidare är 1950 beslutat, att vid eventuella nya uppgörelser med leverantörer frångå prin- cipen om medlemskapsrabatt.

Under åren 1934—1947 fanns enligt ett särskilt s. k. nyetableringsavtal anordnad särskild nyetableringskontroll inom järnhandelsbranschen. Nå- gon ovillkorlig rätt för företagare, som godkänts av det enligt nyetablerings- avtalet särskilt upprättade prövningsorganet, att bli antagen som medlem av järnhandlareförening förefanns emellertid icke. Exempel förekommo också därpå att järnhandlareföreningen nekade nyetablerande inträde trots enhälligt förord av prövningsorganet. Även en av nyetableringsorganet god- känd nyetablering blev i dylika fall i viss utsträckning ställd utanför de särskilda förmåner, som åtnjötos av järnhandlareföreningarnas medlem- mar i rabatthänseende.

Sedan nyetableringskontrollen upphört har inom järnhandlareförbundet tillskapats ett särskilt organ, medlemskapsrådet (tidigare nyetablerings- rådet), bestående av järnhandlareförbundets direktör såsom ordförande och två aktiva järnhandlare såsom ledamöter, med uppgift att lämna de lokala järnhandlareföreningarna råd och anvisningar vid bedömande av medlemskapsfrågor.

I anslutning till vad ovan anförts må anmärkas, att järnhandlareförening- arnas medlemmar enligt föreningsstadgarna äro förpliktade bl. a. att städse ställa sig till efterrättelse gällande prislistor och av järnhandlareförbundet ingångna avtal. Såsom säkerhet för uppfyllande av sina förpliktelser gent- emot föreningen hade medlem tidigare (fram till år 1950) att till denna avlämna ett visst antal till innehavaren ställda reverser å vardera 300 kro- nor att betalas vid anfordran. Vid upprepad underlåtenhet att ställa sig fastställda prislistor till efterrättelse kan uteslutning ur förening äga rum, varmed tidigare sålunda bl. a. följde omedelbar förlust av samtliga de rät- tigheter och förmåner som förbundets avtal med leverantörer medförde. En icke obetydlig del av järnhandelns sortiment är prissatt genom av för- eningarna utgivna prislistor eller enligt meddelade föreskrifter om brutto- prissättning. En ganska betydande >>fri sektor» torde dock finnas, i första hand omfattande importvaror, husgerädsartiklar o. d.

För en utförligare framställning om konkurrensförhållandena inom järn- handeln hänvisas till bilaga 10.

Ett förmånsavtal av begränsad räckvidd gäller inom pappershandels- branschen till förmån för medlemmar av Svenska pappershandlareför- eningen. Då avtalet emellertid endast avser AB Sveriges Litografiska Tryc- keriers (SLT) kontorsbokfabrikers tillverkningar torde dess nyetablerings- reglerande verkan vara förhållandevis ringa.

• Sida 350
•  Original

Inom hantverket förekommer dels lokala hantverksföreningar, dels efter yrken organiserade yrkessammanslutningar. För flertalet av dessa utgör hantverkets och småindustriens stora rikssammanslutning, Sveriges hant- verks- och smäindustriorganisation, en topporganisation. Många av dessa hantverkarnas egna organisationer ha vidtagit åtgärder, som kunna i någon mån vara ägnade att utöva inflytande på tillträdet till respektive yrken. Vissa sammanslutningar kräva i mer eller mindre bestämd form ådagalagd yrkeskompetens, medan andra icke ha några direkta kompetensfordr'ingar för vinnande av inträde. Ofta kan emellertid i dylika fall inträde endast erhållas genom medlemskap i en lokalförening, ansluten till riksyrkesför- hund, eller efter rekommendation av medlem, eller kan styrelsen ha fri prövningsrätt när det gäller intagande av nya medlemmar. I sistnämnda fall torde en mera indirekt kontroll kunna utövas över att endast kvalifi- cerade yrkesmän få medlemskap. Vanligt torde sålunda vara att endast väl- kända yrkesmän intagas. Medlemskap i föreningarna är dock aldrig nöd- vändigt för utövande av hantverksyrke och någon nyetableringsreglerande verkan ha därför de angivna inträdesvillkoren oftast icke. Medlemskap i en yrkesförening medför likväl i allmänhet vissa fördelar för medlem- marna. Flertalet föreningar ha sålunda föreningsskylt eller märke, som en- dast får begagnas av medlemmarna och som gentemot allmänheten anses innebära en garanti för yrkesutövarens kompetens i sitt yrke. Skyltens eller märkets värde härutinnan kan ökas genom av föreningen bedriven sam— fälld reklam. Därjämte bruka föreningarna stå sina medlemmar till tjänst med mera allmän service. Nyetableringsreglerande verkan få de berörda inträdesvillkoren endast i de undantagsfall, där föreningen åt sina medlem- mar genom avtal eller eljest utverkat viss förmånsställning hos yrkets leve- rantörer genom exempelvis särskilda förmånsrabatter eller genom exklusiv- avtal binder leverantörerna av betydelsefulla varor vid att endast sälja till föreningens medlemmar.1

Exempel på särskilda förmånsavtal på hantverkets område erbjuda tre avtal som Sveriges glasmästeri- och förgylleriidkares riksförbund till för- män för sina medlemmar slutit med leverantörerna av ramlister och plan- glas. (Se kart. reg. nzris 20 samt 295 och 296.)

1 Ett exempel på en i viss mån nyetableringsreglerande verkan av föreningstillhörighet. erbjuder optikerbranschen. I Specialoptikernas riksförbund kan endast optiker, som upptagits på Svenska oftamologförbundets optikerlista, vinna inträde. För att upptagas å listan erfordras, att vederbörande innehar fullgod yrkeskompetens samt för rörelsen innehar endera särskild optisk butik eller driver rörelsen i en därför inrättad särskild avdelning av annan butik. Granskningen av lokalen utföres av en för de två förbunden gemensam samarbetsnämnd. Ögonläkares glasögonrecept upptager tryckt förteckning ä medlemmar av Specialoptikernas , riksförbund, till vilka hänvisas. Fullt yrkeskunnig optiker, som driver sin rörelse i lokal, som ej godkänts av samarbetsnämnden, t. ex. urmakeributik utan avskild optikeravdelning, får ej del av denna reklam, som anses av icke oväsentlig betydelse för drivande av optiker- rörelse.

• Sida 351
•  Original

B. Exklusivavtal

För att ett exklusivavtal skall få en nyetableringsreglerande verkan torde erfordras, att avtalet är slutet mellan en så stor grupp av leverantörerna till en viss handelsbransch eller ett visst hantverksyrke samt en represen- tativ sammanslutning för branschen eller yrket, att det blir svårt för en till yrkes- eller branschsammanslutningen icke ansluten företagare att få leveranser i erforderlig omfattning. Om man bortser från de särskilda ny- etableringsavtal, som behandlas i ett följande avsnitt, äro exklusivavtal av denna omfattning förhållandevis sällsynta.

Inom den egentliga varuhandeln finnes, såvitt nyetableringssakkunniga ha sig bekant, för närvarande icke heller några egentliga exklusivavtal, som kunna antagas ha nyetableringsreglerande verkan (om man bortser från de egentliga nyetableringsavtal, vilka behandlas i ett följande avsnitt). Ti- digare fanns inom möbelhandeln ett dubbelsidigt exklusivavtal slutet är 1936 mellan Sveriges möbelindustriförbund och Sveriges möbelhandlares centralförbund. Avtalet upphörde emellertid med 1945 års utgång. Enligt avtalet skulle försäljning ske endast till öppna och av organisationen god- kända möbelaffärer. Med godkända affärer avsågos endast sådana, som voro direkt eller indirekt anslutna till centralförbundet. Möbelaffärerna skulle enligt avtalet göra sina inköp av möbler från fabrikanter tillhörande möbelindustriförbundet, med undantag dock för mindre köp av s. k. en- styckesaker. Enligt organisationernas uppgift syftade avtalet till att vinna en sanering av möbelbranschen och att omöjliggöra för olämpliga eller mindre lämpliga personer att grunda nya företag. Enligt uppgift avslogos under åren 1937—1945 15—20 % av ansökningarna om inträde i möbel- handlarnas centralförbund.

För hantverkets del torde urmakeriyrket vara det enda exemplet på före- komsten av exklusivavtal av "här avsedd typ. Inom detta yrke som utgör en kombinerad handels- och hantverksnäring förefanns till i juni 1951, såsom av redogörelsen i kap. 4 framgår, ett dubbelsidigt (från slutet av år 1949 i viss utsträckning suspenderat) exklusivavtal mellan den dominerande hantverkarsammanslutningen inom yrket och de huvudsakliga leverantö- rerna till föreningens medlemmar. Härjämte finnes alltjämt ett mera be- gränsat exklusivavtal mellan en mindre urmakerisalnmanslutning och leverantörer till denna sammanslutnings medlemmar. Båda urmakerisam- manslutningarna upprätthålla bl. a. kompetenskrav för inträde. Nyetable- ring inom yrket av icke fackutbildade eller eljest olämpliga urmakare har härigenom försvårats i hög grad. Prövning efter behovssynpunkt när det gäller inträde förefinnes däremot ej.1

1 För en mera fullständig översikt över konkurrensförhållandena inom urhandeln hänvisas till kapitel 4, sid. 292.

• Sida 352
•  Original

Ej ovanligt är att ett avtal som i första hand avser samverkan för att reglera priser, försäljningsvillkor eller liknande förhållanden, i anslutning därtill innehålla stadganden, som avse att reglera vilka eller huru mänga återförsäljningsföretag som skola anlitas för försäljning av varan i fråga. Vanligen äro avtal av här avsedda typ slutna endast mellan olika tillverk- ningsföretag, men i enstaka fall deltaga även återförsäljningsföretag såsom parter. Enligt vissa här avsedda pris— och konditionsavtal är det förbjudet för de deltagande enskilda fabrikantföretagen att självständigt antaga nya grossister eller andra återförsäljare, vilket endast får ske endera genom gemensamt beslut på föreningssammanträde av de i samarbetet deltagande tillverkningsföretagen eller genom beslut av sammanslutningens styrelse.l I andra fall är redan i avtalet bestämt det högsta antal engrosförsäljare, som varje tillverkningsföretag får anlita för sin engrosförsäljning, eller stadgas förbud mot antagande av nya grossister överhuvud.2 En tredje typ av avtal av här ifrågavarande karaktär äro sådana, enligt vilka såsom direkt- köpare endast få upptagas företag, som köpa viss minsta kvantitet. Till sina verkningar kunna även sistnämnda typ av avtal uppenbarligen ha en ny- etableringsreglerande effekt, då det kan vara svårt för nya företag att komma upp i den omsättning som erfordras."

Nyetableringskontroll genom särskilda nyetableringsavtal

A. Förekomst

Den praktiskt taget fullkomliga frihet att grunda nya handels- och hant— verksrörelser, som infördes genom 1864 års näringsfrihetsförordning, upp- väckte som förut antytts redan vid tiden för förordningens tillkomst starka betänkligheter hos stora grupper av dem som vid denna tid drevo näring. Såsom i det föregående skildrats har ända fram till våra dagar från han— delns och hantverkets målsmän tid efter annan rests krav på åtgärder från statsmakternas sida i syfte att på ena eller andra sättet begränsa tillström-

1 Såsom exempel på bestämmelser av denna typ kunna anföras under följande nummer i kartellregistret registrerade avtal, nämligen nr 2 (Sanitetsgodskonventionen), nr 3 (Diskbänks— fabrikantföreningen), nr 12 (Radiatorkonventionen), nr 14 (Pannkonventionen), nr 25 (Kontors- maskinhandlarnas förening), nr 62 (Gjutericonventionen), nr 142 (Rälsspiks- och skarvbults- konventionen), nr 143 (Bultkonventionen), nr 146 (Grynindustriföreningen), nr 242 (Sveriges trådspikfabrikanters förening), samt nr 260 (skidvallasektionen inom föreningen Sveriges förenade sportvaruleverantörer). ” Exempel på avtal av denna typ utgöra under följande nr i kartellregistret registrerade avtal, nämligen nr 43 (avtal mellan Rörledningsfirmornas riksorganisation samt AB Gustavsbergs fabriks intressenter), nr 59 (Svenska spad- och grepfabrikanters förening) samt nr 256 (avtal mellan fabrikanter om gemensamma rabatter å rakblad). 3 Exempel på ett avtal av denna typ erbjuder det under nr 5 i kartellregistret registrerade avtalet mellan de tre inom landet förefintliga tillverkarna av fönsterglas/maskinglas. Enligt detta avtal uppställes som villkor för att få köpa direkt från bruk _— dock med vissa betydande undantag —— dels att köparen yrkesmässigt driver återförsäljning av dylikt glas, dels att hans inköp uppgå till viss angiven minsta kvantitet per kalenderår.

• Sida 353
•  Original

ningen till handel och hantverk av nya företagare. Då statsmakternas med— verkan till förverkligande av dessa syften icke kunde vinnas väcktes redan tidigt på sina håll den tanken, att de enskilda företagarna skulle taga saken i egna händer och själva söka genomföra de åtgärder för begränsning av tillströmningen till dessa näringar, som man funne önskvärda. Länge sak- nades emellertid nödiga förutsättningar härför. Liberalismens frikonkur- renslära i förening med individualismens krav på personlig frihet voro starkt förankrade inom de kretsar det här gäller. Det dröjde också länge innan organisationsväsendet inom handel och hantverk fick den omfatt- ning och styrka som var nödvändig för genomförande av åtgärder i detta syfte.

De första ansatserna till en av privata organisationer utövad organiserad kontroll över uppkomsten av nya rörelser kommo till synes under 1920- talet inom speceri— och lanthandelsbranschen — sannolikt under intryck av den depression som framträdde i början av detta årtionde samt av den skärpta konkurrensen från konsumentkooperationens sida. Försöken, som alla voro av lokal karaktär, vunno under 1930-talets första år efterföljd på allt flera håll i landet inom samma bransch. År 1932 gjordes ett liknande försök inom färghandelsbranschen i Stockholm. Till följd av verkningarna av den svåra depression, som då gjorde sig gällande inom näringslivet, hade intresset inom vidsträckta kretsar bland handelns och hantverkets män vid denna tid kommit att i långt högre grad än förut inriktas på här föreva- rande spörsmål. Samtidigt hade, såsom förut anförts, statsmakterna år 1932 klart tagit avstånd från de från handelns och hantverkets sida hävdade kra— ven på genomförande av legala kompetensvillkor, i samband varmed ve- derbörande statsråd uttalat den tanken, att det för detaljhandelns och hant- verkets män borde vara möjligt att genom sina organisationer, genom sam- arbete och inbördes överenskommelser av egen kraft förverkliga det mål, för vars uppnående lagstiftningens ingripande påfordrats. Inom flera de- taljhandelsbranschers riksorganisationer kom på grund härav och även av andra orsaker frågan om anordnande av en enskild nyetableringskontroll att vid denna tid tagas upp till allvarlig diskussion inom egna led och med leverantörerna, utan vars hjälp frågorna icke kunde lösas.

År 1934 uppdrogos riktlinjerna för en riksomfattande enskild nyetable- ringskontroll inom speceri— och lanthandelsbranschen i ett s. k. normal- avtal, som träffades mellan detaljhandlarnas riksorganisation inom bran- schen och de huvudsakliga leverantörernas motsvarande organisationer. Med begagnande av de lokala anordningar för nyetableringskontroll, som redan förut kommit till stånd på olika håll i landet inom denna bransch, kunde nyetableringskontrollen inom branschen under de följande åren utbyggas till att omfatta praktiskt taget hela landet, dock med undantag för Stockholm (som icke anslöts till samarbetet förrän år 1944). År 1934 tillkommo också avtal om nyetableringskontroll inom färghandels- och

• Sida 354
•  Original

järnhandels'branscherna' gällande för hela landet. Samma år genomfördes också, utan att dock något skriftligt avtal upprättades, kontroll över till— komsten av nya mjölkaffärer i Stockholm med omnejd (genom >>kommittén för mjölkhandelns ordnande i Stockholm med omnejd»); inom mjölk- branschen i Stockholm tillskapades kontrollen huvudsakligen på initiativ av jordbrukarnas producentkooperativa rörelse i dess egenskap av mjölk- leverantör i syfte att mildra den oro bland mjölkdetaljhandlarna, som or— sakats av en av jordbrukarna vidtagen sänkning av detaljhandelsmargina- len. År 1935 följde avtal om enskild nyetableringskontroll för textil-, kon— fektions- och kortvarubranscherna (i fortsättningen benämnda textil- branschen) inom hela landet samt för bagerier och konditorier i Stock- holm,2 varjämte leverantörerna inom skohandelsbranschen samma år på egen hand genomförde nyetableringskontroll inom sistnämnda bransch. Under de följande åren fram till krigsutbrottet utvecklades den enskilda nyetableringskontrollen genom avtal för damhattbranschen (år 1938; avtal uteslutande mellan leverantörerna) samt parfymeri- och tekniska bran- schen (år 19393), båda omfattande hela landet, samt avtal för bageri-, konditori- och mjölkbranscherna, frukt- och konfektyrbranscherna samt fisk— och grönsaksbmnscherna, vilkalavtal ursprungligen gällde endast för Göteborg med omnejd men snart — utom i vad gäller mjölkhandeln samt fisk- och grönsaksbranschen —— utvidgades till att avse hela västra Sverige (Göteborgs och Bohus län, Hallands län, Älvsborgs län och Skaraborgs län). För detaljhandel med träfiberplattor upprättades år 1936 inom veder- börande fabrikantförening särskilda bestämmelser om »auktorisation» för rätten att sälja dylika plattor.

Under krigsåren genomfördes enskild nyetableringskontroll på ytterligare ett flertal områden. Följande nyetableringsavtal tillkommo sålunda: år 1941 för elinstallationsbranschen och för biografbranschen, båda avtalen gällande hela landet; är 1942 för fotohandeln och fotografyrket, gällande hela landet, samt för cykelbranschen i Stockholm med omnejd; år 1943 för rörinstallationsbranschen, begravningsentreprenörbranschem samt för handeln med vissa kontorsvaror5 (färgband, stenciler och dupliceringsfär- ger), alla avtalen avseende hela landet; samt är 1945 för pälsvarubranschen gällande hela landet samt för fisk- och grönsaksbranschen i Stockholm med omnejd.

Det må tilläggas att på pariihandelns område vid mitten av 1930-talet, närmast på initiativ av grossister inom kolonialvarubranschen, inleddes ett särskilt förfarande för nominering av grossister inom choklad-, konfektyr-,

1 Nyetableringskontrollen inom järnhandelsbranschen upphörde med utgången av år 1947. ? Kontrollen nedlades tills vidare under kriget i samband med varuransoneringarnas införande och har sedermera ej återupptagits i avbidan på statsmakternas ställningstagande till frågan om den enskilda nyetableringskontrollen. 3 Kontrollen inom parfymeri- och tekniska branschen upphörde med utgången av år 1947. * Nyetableringskontrollen upphörde att gälla den 26 mars 1946. 5 Avtalet upphörde att gälla med utgången av år 1947.

• Sida 355
•  Original

livsmedels- och kemisk-tekniska branscherna, vilket förfarande år 1944 reglerades genom avtal mellan berörda parter. Inom skobranschen utsträck- tes den av fabrikanterna utövade nyetableringskontrollen för detaljhandeln år 1941 till att avse även upprättandet av nya grossistföretag. Pälsvarubran- schens nyetableringskontroll avsåg redan från sin tillkomst såväl grossist- rörelser som detaljhandelsrörelser.1

Bokhandeln är i Sverige ända sedan mitten av 1800-talet under bokför- lagens ledning organiserad såsom en s. k. kommissionsbokhandel. Organi- sationsformen, som utbildats huvudsakligen efter tyskt mönster, innebär att böcker och andra förlagsartiklar, vilka i viss utsträckning av förlagen utlämnas i kommission till bokhandlarna, i huvudsak endast få försäljas genom bokhandlare som i särskild ordning antagits till kommissionärer av bokförlagens gemensamma organisation. Då förutsättningen för att en före- tagare ska kunna idka bokhandel sålunda är, att han antagits till kom- missionär, innebär systemet uppenbarligen en form av nyetableringskont- roll av i huvudsak liknande karaktär som i dess moderna form.

Även på tidnings- och tidskriftsväsendets område finnas två slag av kon- kurrensbegränsningar som innebära nyetableringskontroll. I fråga om an- nmzsanskaffningen har sålunda i Sverige (från år 1923), liksom i övriga nordiska länder samt bl. a. England och Amerika, utbildats ett s. k. an- nonsbyråsystem, enligt vilket endast sådana annonsbyråer som i vederbör— lig ordning auktoriserats av tidningarnas gemensamma organisation — för- utom vissa andra slag av särskilt angivna annonsförmedlare — tillerkännas rätt till förmedlingsprovision. I fråga om tidnings- och tidskriftsdistributionen har vidare (sedan år 1932) anordnats en nämnd, den s. k. kommissionärs- nämnden, vilken såsom ett för tidningarna och det stora tidningsdistri- butionsföretaget AB Svenska Pressbyrån gemensamt organ har att (med för tidningsföretagen dock endast rådgivande verkan) avgöra frågor om inrättande av nya distributionsställen m. m.

Den enskilda nyetableringskontroll, som framvuxit under 1930- och 1940— talen, är såsom av det föregående framgår i huvudsak koncentrerad till detaljhandeln. På partihandelns område beröres däremot endast ett fåtal branscher av nyetableringskontroll i inskränkt bemärkelse. Även inom hant— verket har nyetableringskontroll i här avsedd mening en begränsad om- fattning. Nyetableringskontroll förekommer eller har förekommit på ytter- ligare ett fåtal andra områden, som icke kunna direkt hänföras till vare sig handel eller hantverk (biografer, annonsanskaffning, begravningsentrepre- nörer). Vill man för detaljhandelns del söka ge ett ungefärligt mått på ny-

1 Såsom redan förut angivits (sid. 352) innehålla i många fall avtal som i första hand avse att reglera priser, försäljningsvillkor o.d. bestämmelser om reglering av grossistförsäljningen, antalet grossister, sättet för deras antagande m. m. Då den nyetableringsreglering som härigenom uppkommer emellertid framstår såsom väsentligen en biverkan för uppnående av avtalens huvudsyfte, har det icke ansetts lämpligt att upptaga dem här.

• Sida 356
•  Original

etableringskontrollens omfattning, torde detta kunna ske genom att ställa antalet butiker inom de branscher, som beröras av nyetableringskontroll, i relation till hela antalet butiker i landet. Enligt 1946 års företagsinvente- ring uppgick hela antalet detaljhandelsbutiker i landet (inklusive arbets- ställen kombinerade med hantverk) till 76 000. Inom de detaljhandels— branscher, som beröras av en hela landet omfattande nyetableringskontroll (nämligen specerihandeln, diverse- och lanthandeln, beklädnadshandeln med undantag för vissa mindre delbranscher, färghandeln, fotohandeln samt bokhandeln) uppgick antalet butiker enligt samma källa till i runt tal 37 000. Av en landsomfattande privat nyetableringskontroll beröres sålunda detaljhandelsbranseher omfattande nära hälften av hela antalet detaljhan— delsbutiker i landet.

Samtliga de nyetableringsavtal och nyetableringsbestämmelser som om- nämnts ovan ha upptagits i en å sid. 430 0. f. utförd sammanställning. I sammanställningen har angivits bl. a. avtalsparterna samt de organ som en- ligt avtalen eller bestämmelserna ha att besluta i nyetableringsärenden. Då en enskild nyetableringskontroll av den karaktär det här är fråga om svårligen kan utövas helt hemligt torde sammanställningen, såvitt de sak- kunniga kunna bedöma, upptaga alla på senaste tiden gällande enskilda ny- etableringsavtal och nyetableringsbestämmelser av mera generell karaktär.

B. Den vanligaste avtalstypen

Den avtalsbundna nyetableringskontroll, som förekommer inom detalj— handel och hantverk, är i stort sett av tämligen enhetlig typ. Endast inom mjölkhandelsbranschen, bokhandelsbranschen, tidningsdistributionen, kon- torsvarubranschen, och rörande platsförsäljare för träfiberplattor äro för- hållandena mera avvikande. Detta gäller också nyetableringskontrollen inom partihandeln, samt biografbranschen, annonsbyråväsendet och begravnings— branschen. Till en början skall därför här lämnas en redogörelse för den vanliga typen av nyetableringskontroll inom detaljhandel och hantverk (se nr 1—5, 9—20 och 25—27 i sammanställningen å sid. 430 0. f.). I fortsätt— ningen kommer därefter att lämnas en kortfattad redogörelse för några områden med nyetableringskontroll av avvikande typ, nämligen mjölkhan- delsbranschen, bokhandelsbranschen, tidningsdistributionen, annonsbyråvä- sendet och biografbranschen. I fråga om nyetableringskontrollen inom parti- handeln hänvisas till bilaga 16. Beträffande den numera upphörda nyetable— ringskontrollen inom begravningsbranschen hänvisas till framställningen i kap. 4.

Avtalens innehåll. Nyetableringsavtalen av den inom detaljhandeln och hantverket vanliga typen äro i allmänhet slutna mellan representativa sam-

• Sida 357
•  Original

manslutningar av å ena sidan detaljister eller hantverkare och å andra sidan leverantörerna till respektive bransch. Undantag utgöra damhattbranschen, skohandeln och parfymeribranschen där nyetableringskontrollen genom- förts utan medverkan från detaljisternas sida.

I de särskilda nyetableringsavtalen anges syftet med desamma ofta vara att åstadkomma en rationell utveckling av branschen. Vanligen söker man åstadkomma denna rationalisering på i huvudsak två olika vägar. Å ena sidan vill man förhindra tillträde till den ifrågavarande branschen av nya företagare utan erforderlig affärskunskap och branschvana, med svag eko- nomi eller som ej disponera över lämplig lokal. Å andra sidan vill man söka få till stånd ett affärsnät för den enskilda handeln, som fyller de krav på förnuftig distributionsplanering vilka man anser sig böra uppställa. Härigenom avser man att dels höja den enskilda handeln i kvalitativt av— seende, dels ock att förhindra en alltför stor ökning av hutiksantalet, vilket anses leda till en splittring av den enskilda handeln på ett alltför stort an- tal affärsenheter med därav följande högre omkostnader för de enskilda företagarna och högre distributionskostnader och kreditrisker för leveran- törerna. Av lätt insedda skäl äro branschrepresentanternas och leverantö- rernas intressen härvidlag delvis mycket sammanfallande, även om de ge- mensamma intressena motiveras från något skilda utgångspunkter.

Nyetableringsärenden handläggas i regel av i särskild ordning tillsatta prövningsorgan av växlande sammansättning och organisation, på sätt när- mare framgår av sammanställningen å sid. 430 0. f., kolumn 8. Detaljister, respektive hantverkare ha i regel ett visst, ehuru i intet fall dominerande inflytande. I fråga om flertalet avtal gäller sålunda, att detaljisternas, re- spektive hantverkarnas organisationer äro eller varit företrädda av egna representanter i de beslutande organen, som vanligen organiserats i en första instans samt en överinstans (undantag se nr 14, 16, 19, 20, 26). En- ligt några avtal (se nr 12, 17, 25) underkastas ärendena en förbere- dande prövning av detaljisterna, respektive hantverkarna, medan den i första instans avgörande prövningen sker inom organ uteslutande bestå- ende av representanter för leverantörerna. I andra instans sker prövningen emellertid även i dessa fall under medverkan av representanter för de- taljist- respektive hantverksintressena. Inom speceri- och lanthandelsbran- schen ha på senare tid även vissa konsumentgrupper blivit representerade i organen. I fråga om de avtal eller bestämmelser, som tillkommit uteslu— tande under medverkan av leverantörerna, sker prövningen av nyetable- ringsärenden inom organ, som helt bestå av representanter för dessa. Inom skobranschen inhämtas dock yttrande från detalj-isternas riksorganisation. Även i damhattbranschen upprätthålles ett visst samarbete med de lokala detaljistorganisationer som finnas i Stockholm och Göteborg. I de fall då prövningen är anordnad i två (eller undantagsvis flera) instanser har över- instansen i regel ursprungligen utgjort ett organ för avgörande av sådana

• Sida 358
•  Original

meningsskiljaktigheter, som uppstått i visst nyetableringsärende mellan de i nyetableringsavtalet deltagande organisationerna. Ett undantag härvidlag utgör dock textilbranschen, där redan enligt det första nyetableringsavta- let även den person, vars tilltänkta rörelse underkastats prövning, till- erkänts rätt att klaga hos överinstansen. Sådan klagorätt för den etable- rande har med början är 1944 inom speceri- och lanthandelsbranschen efter hand införts inom alla branscher, där två instanser förefinnas för pröv- ningen av nyetableringsärenden. I flertalet fall har den etablerande att vid hänvändelsen till överinstansen deponera ett visst belopp, vanligen 50 kro- nor men inom elinstallationsbranschen 150 kronor, vilket belopp klaganden dock i allmänhet återfår efter prövningen. Avsikten med beloppets nedsät— tande är att förhindra fullföljd till överinstans i onödan. Inom speceri— branschen avskaffades avgiften i samband med avtalets omarbetning år 1950.

Den etablerande har eljest vanligen ej att erlägga någon avgift i sam- band med prövningen, utan kostnaderna för denna bäras av de i samarbe— tet deltagande organisationerna. Undantag utgöra endast vissa lokala nämn— der (Göteborg, Skövde samt tidigare Uddevalla, Sundsvall och Umeå) inom speceri- och lanthandeln samt övriga lokala nämnder i Göteborg, där viss avgift, 25 eller 50 kronor, avfordras de sökande för att täcka kostnaderna för utredningen m. m. Avgiften återbetalas i de fall då etablering avstyr- kes; avgiften i Umeå återbetalades dock ej.

Med »nyetablering» av affärsrörelse förstås enligt de olika avtalen i all- mänhet icke endast grundandet av ny rörelse utan även andra därmed jäm— ställda förfaranden. Bestämmelserna i dessa hänseenden ha i allmänhet allt eftersom nya erfarenheter vunnits vid omskrivning av äldre avtal kommit att bli allt fullständigare. Den mest utförliga typen representeras av bl. a. speceri- och lanthandelns avtal, enligt vilket såsom nyetablering räknas förutom etablerande av ny butiksrörelse, även etablerande av filial, utvidg- ning av butiksrörelse inom annan bransch med varugrupp av betydelse inom speceribranschen, flyttning av butiksrörelse till nytt kundområde, återupp— tagande av butiksrörelse som nedlagts samt fortsättande av butiksrörelse efter ackord, erhållet inom fyra är från det ackord tidigare beviljats eller efter konkurs. Bestämmelserna om kontroll av varusortiments utökning torde ha sin största betydelse däri att de innebära ett hinder mot att nyeta- bleringsbestämmelserna kringgås genom att man startar en ny affär i en närgränsande bransch och utvidgar denna till att bli en typisk affär inom den bransch som nyetableringskontrollen avser. De ha emellertid även betydelse därigenom att de motverka den företeelse, som brukar benämnas »bransehspridning» och som innebär att sortiment från olika branscher ; saluföres i en och samma butik.

I allmänhet prövas däremot icke fall av överlåtelse av redan befintlig rörelse vare sig det gäller en rörelse som grundats redan innan nyetable-

• Sida 359
•  Original

ringskontrollen kommit till stånd eller en rörelse som godkänts i vederbör- lig ordning enligt respektive avtal. Enligt av parterna antagna särskilda »förklaringar» till nyetableringsavtalet av år 1944 (numera ersatt av nytt avtal av år 1950) inom speceri- och lanthandelsbranschen mötte emellertid icke hinder mot att samarbetsnämnd beslutade att också överlåtelse av bu- tiksrörelse prövades såsom nyetablering. Sådan prövning av överlåtelser har lokalt genomförts inom speceri- och lanthandelsbranschen av samarbets— nämnder i Karlstad, Örebro, Karlskrona, Visby, Sundsvall, Härnösand, Umeå och Skellefteå samt av den fristående samarbetsnänmden i Luleå. Ett ytterligare undantag utgör nyetableringsavtalet för damhattbranschen, enligt vilket avtal med nyetablering likställts även övertagandet av befintlig rörelse. I avtalet för elinstallationsbranschen stadgas, att om någon av de i avtalet deltagande parterna yrkar därpå, övertagande av förut befintlig rörelse skall upptagas till behandling enligt avtalet. I tillämpningsföreskrif— ter till avtalet för färghandelsbranschen förklaras, att i det fall att en per- son, som övertagit en befintlig rörelse, i anmärkningsvärt hög grad saknar personliga och ekonomiska förutsättningar för rörelsens fortsatta bedri- vande, detaljistparten må hos de övriga avtalsslutande parterna påkalla förhandlingar beträffande åtgärder i det enskilda fallet. I avtalet för päls- handeln samt i nyetableringsbestämmelserna för skobranschen stadgas slutligen, att om rörelse överlåtits till ny innehavare och den förre inne- havaren sedermera befinnes icke kunna fullgöra sina förpliktelser mot sina borgenärer rörelsen skall betraktas såsom nyetablering.

De bedömningsgrunder, som enligt de olika nyetableringsavtalen skola tillämpas vid prövningen av nyetableringsärenden, äro i flertalet avtal fyra, nämligen 1) den personliga kompetensen, 2) de ekonomiska förutsättning- arna, 3) butikslokalens beskaffenhet samt 4) de allmänt näringspolitiska förhållandena på platsen för nyetableringen, d. v. s. behovet. I fråga om prövningsgrunden personlig kompetens uppställas i allmänhet krav i två avseenden, nämligen dels på branschkunnighet och dels på bokföringskun- skap. Såsom exempel på de fordringar i fråga om branschkunskap som upp- ställas må anföras, att inom speceri- och lanthandelsbranschen och textil- branschen som allmän norm enligt till avtalen fogade särskilda förklaringar uppställts krav på 3 års praktik i branschen och inom färghandelsbranschen enligt liknande förklaringar fordran på att >>sökanden efter fyllda 18 år ar- betat i själva butiksrörelsen under minst 3 ä 4 år och detta i en Väl sorte- rad färghandel, vars ansvarige ledare är förfaren i de speciellt för färghan— deln gällande författningarna». Enligt avtalet för elektriska installations— branschen skall i främsta rummet beaktas »den sökandes yrkeskunskaper, affärserfarenhet och personliga erfarenheter i övrigt, därvid särskild bety- delse skall tillmätas huruvida sökanden erhållit auktorisation från ström- leverantör». Enligt protokollsanteckning i samband med tillkomsten av avtalet för rörinstallationsbranschen skall i allmänhet i fråga om yrkes—

• Sida 360
•  Original

kunskap krävas kompetens motsvarande fordringarna för erhållande av mästarhrev, »därest ej med hänsyn till förhållandena på platsen för före- tagets verksamhet mindre kompetenskrav undantagsvis må uppstälas». Inom flertalet övriga branscher ha kompetensfordringarna ej närmare pre- ciserats.

I fråga om kraven på ekonomiska förutsättningar lämnas icke inom nå- gon bransch några mera preciserade bedömningsregler vare sig direkt i av— talen eller i de till vissa avtal fogade förklaringarna eller protokollsanteck- ningarna. Fordran på visst rörelsekapital eller dylikt uppställes sålunda icke i något fall. Enligt bestämmelserna för fotohandeln har emellertid den anordningen vidtagits, att ett visst belopp (växlande mellan 1 000 och 5 000 kr) skall deponeras hos leverantörssammanslutningen för att säkerställa att nyetablerad fotohandlare kommer att ha erforderlig sortering av foto- grafiska artiklar. Sedan etablering godkänts får beloppet tagas i anspråk för betalning av uppsättningsorder.

Icke heller i fråga om bedömande av butikslokalens beskaffenhet upp- ställas i de särskilda avtalen eller i de till vissa av dessa anknutna för- klaringarna mera preciserade fordringar. Såsom exempel må anföras, att i förklaringar till speceri- och lanthandelsbranschens nyetableringsavtal angives, att särskilt beaktande skall ägnas åt att butiks- och lagerlokalerna skola vara så inrättade att de med hänsyn till ortens förhållanden motsvara fordringarna inom branschen.

I fråga om bedömningsgrunden »de allmänt näringspolitiska förhållan- dena» anföres i avtalet för färghandelsbranschen liksom i 1944 års (nu- mera omarbetade) avtal för speceri- och lanthandelsbranschen att dessa förhållanden innefattar »jämväl behovet av nyetableringen, därvid dock förhandenvaron av andra butiksrörelser på platsen icke i och för sig får utgöra hinder för nyetableringen». I förklaringar till avtalen tolkas stad- gandet sålunda:

»Vid bedömande av nyetablering skall hänsyn tagas ltill behovet av nya butiks- rörelser inom branschen, varvid förutvarande butiksrörelsers allmänna skötsel bör beaktas, vidare till storleken av den ort eller det affärsområde, där ifråga- varande affär planeras, konkurrensen med andra handelsformer, skadan eller nyttan för den enskilda handeln av den begärda nyetableringen. Förekomsten av andra affärer på platsen får dock icke i och för sig utgöra hinder för nyetable- ringen.»

I förklaringarna till 1950 års avtal inom speceri- och lanthandelsbran- schen, som utgör en omarbetning av det tidigare avtalet av år 1944, an- föres i fråga om grunden allmänt näringspolitiska förhållanden:

»Vid bedömandet av etablering skall hänsyn bl. a. tagas till storleken av det affärsområde, där etablering skall ske, skötseln av redan befintliga butiksrörelser samt de övriga omständigheter, som ur konsumenternas intresse böra beaktas. Förekomsten av andra affärer på platsen får icke i och för sig utgöra hinder för etablering.»

• Sida 361
•  Original

I avtalet för elektriska installationsbranschen stadgas, att på platsen föreliggande behov av nyetablering skall beaktas, »varvid förefintligheten av äldre installationsföretag icke i och för sig får utgöra hinder för ny- etablering, utan hänsyn skall tagas bl. a. till frågan, huruvida allmänhetens berättigade krav på service på ett tillfredsställande sätt uppfylles».

Bestämmelserna i skobranschen, pälsvarubranschen och cykelbranschen ansluta sig i huvudsak till formuleringar, som tidigare voro vanliga även i flertalet andra nyetableringsavtal. I skobranschens nyetableringsbestäm- melser heter det sålunda, att nyetableringsfråga skall prövas »under beak- tande av allmänt näringspolitiska synpunkter samt av den sökandes affärs— kompetens, ekonomiska förutsättningar och kvalifikationer i övrigt för rörelsens bedrivande». Endast två av de här ifrågavarande nyetablerings- avtalen upptaga ej de allmänt näringspolitiska förhållandena såsom sär- skild bedömningsgrund, nämligen avtalen inom rörinstallationsbranschen samt kontorsvarubranschen.l

Såsom redan förut antytts upprätthålles den enskilda nyetableringskont— rollen i allmänhet därigenom, att de till samarbetet anslutna leverantörerna endast leverera varor till sådana nya eller därmed jämställda företag som godkänts av de särskilda prövningsorganen, medan företag som underkänts vid prövningen icke få köpa varor hos dessa leverantörer. Icke godkända nya företagare utsättas med andra ord för organiserad leveransvägran (boj- kott) från leverantörernas sida. Såsom exempel på de stadganden som före- komma må nämnas följande. I avtalet för speceri- och lanthandeln heter det: »det åligger parterna att övervaka, att enligt detta avtal fattade beslut efterföljas.» I textilbranschens avtal stadgas: »Beslut att icke godkänna ny- etablerad eller planerad detaljaffär skall undantagslöst respekteras. Det åligger de avtalsslutande parterna att tillse, att medlemmar inom respek- tive organisationer icke leverera varor till affär, innan densamma godkänts i enlighet med detta avtal.» I skobranschens nyetableringsbestämmelser fö- reskrives: »Medlem äger icke att direkt eller indirekt leverera varor till ny- etablerad skoaffär, som icke blivit godkänd av nyetableringsnämnden.» Lik- nande bestämmelser förefinnas i flertalet övriga avtal. Inom fotohandeln, där praktiskt taget alla varor utgöras av bruttoprissatta märkesvaror och där det är vanligt att grossisterna även sälja i detalj, innebär ett underkän- nande att vederbörande icke kommer i åtnjutande av någon som helst ra- batt och alltså får köpa varor endast till det för försäljning till konsument fastställda priset. Enligt avtalet för rörinstallationsbranschen gäller likale- des att den som underkänts icke utsättes för fullständig avstängning men väl för betydande konkurrenssvårigheter, i det att i rörinstallationsbran- schens avtal stadgas, att leverantörerna icke skola bevilja ej godkända in-

1 Inom mjölkbranschen förekommer däremot (jfr sid. 374) på flera orter, bl. a. Stockholm, att prövning av fråga om godkännande av ny affär sker uteslutande eller huvudsakligen under hänsynstagande till behovet. Även inom biografbranschen samt tidningsdistributionen tages i främsta rummet hänsyn till behovet av ny rörelse (jfr sid. 380 och 378).

• Sida 362
•  Original

stallatörer »installatörpris eller penning- eller varukredit». De bestämmel- ser om diskriminering som gälla inom de två sistnämnda branscherna torde kunna sägas vara endast i formellt hänseende skiljaktiga från de föreskrif- ter om fullständig avstängning från leveranser som gälla enligt de övriga avtalen.

Bestämmelser som avse utkrävande av böter eller annan påföljd. för leve- rantör, som bryter mot avtalens bestämmelser och i strid mot nyetablerings— avtal levererar varor till icke godkänd nyetablering, förekomma i allmänhet icke. Avtalen anges av parterna i allmänhet härutinnan ha karaktären av »gentlemens agreement». I elinstallationsbranschens nyetableringsavtal fö- reskrives dock för brott mot avtalets bestämmelser ådömande av skadestånd med högst 5 000 kronor. Icke heller förekomma i de särskilda avtalen be- stämmelser, som förplikta de olika hranschernas företagare att uteslutande eller i främsta rummet verkställa sina inköp från de leverantörer som äro anslutna till vederbörande avtal. Inom några branscher har anordnats ett särskilt förfarande, varigenom leverantörer, som icke äro medlemmar av i nyetableringsavtalet medverkande grossist- eller fabrikantsammanslutning, genom avgivande av särskild s. k. anslutningsförbindelse kunna förbinda sig att respektera beslut enligt nyetableringsavtalet. Icke heller för sålunda anslutna leverantörer stadgas påföljd för underlåtenhet att iakttaga för- pliktelsen.

Verksamhetens omfattning. För att belysa omfattningen av den verksam- het, som bedrives i syfte att kontrollera tillkomsten av nyetableringar, har nedan lämnats en översikt över antalet inom olika branscher behand— lade nyetableringsärenden, fördelade på godkända och icke godkända rörelser. Inom flertalet branscher utgöres den alldeles övervägande delen av de prövade ärendena av sådana, där det varit fråga om grundande av ny rörelse i egentlig mening. En liten del av ärendena ha avsett öppnande av filial eller utvidgning av bestående rörelse inom annan bransch med varor inom den bransch, som varit föremål för nyetableringskontrollen. Endast enstaka ärenden ha avsett flyttning av bestående rörelse, återupp- tagande av nedlagd rörelse eller fortsättande av rörelse efter konkurs eller ackord eller ärenden av därmed jämställd art.

Redan kännedomen om tillvaron av nyetableringskontrollen och de krav, som enligt denna uppställas för etablering av ny rörelse, torde i åtskilliga fall komma personer, som finna sig icke fylla de bestämda fordringarna, att avstå från möjliga planer på att etablera en affärsrörelse utan att någon ansökan sålunda inges till vederbörande nyetableringsorgan. I allmänhet har den enskilda nyetableringskontrollen icke givits en mera omfattande publicitet, utan de deltagande parterna synas —— åtminstone tidigare — i viss mån ha eftersträvat att ej giva verksamheten alltför mycken offent- lighet. Emellertid torde kännedomen om nyetableringskontrollen trots detta efter hand ha ökat betydligt, särskilt inom de närmast berörda handels-

• Sida 363
•  Original

Speceri- OCh lant- Textilbranschen Skoliandelsbranschen1 Färghandelsbranschen liandelsbranschen '" _'.= "'å': ”'.-':': "'å': År % ;% 353—51 annie 5533 God- U"" .5 E. 5 God- U"" 5 T:: 3 5 God- U"" å få 2 5 God- Un" & å få 5 '.. der- __: &; £.; .. der- .: ”5 =! ;; .. der— .a o 3 ;, .. der- _a o 3 ; kanda .. -— kanda _. Ls ... "* kanda .. =- ... kanda !— .. kanda i: .; 2 kanda % > *; _? kanda ,g > 5 o kanda % > 5 o : — : = = — * = = — "U :: = — '=' :> 2 = :> oxo,? 2 :> 35 55 :) oxo.? 5 1935 —— — —— 30 34 53 15 15 50 — — —— 1936 262 405 61 54 86 61 15 36 71 — —- — 1937 289 323 53 94 115 55 15 44 75 — —— — 1938 248 327 57 108 132 55 15 41 73 70 62 47 1939 163 231 59 113 123 52 26 37 59 34 61 64 1940 45 55 55 56 46 45 14 29 67 16 17 52 1941 60 84 58 50 40 44 4 31 89 20 16 44 1942 109 93 46 31 16 34 16 47 75 22 21 49 1943 194 130 40 119 89 43 7 20 74 21 8 28 1944 244 237 49 192 125 39 11 27 71 48 28 37 1945 389 285 42 263 137 34 31 104 77 79 59 43 1946 420 360 46 308 118 28 37 93 72 78 52 40 1947 256 164 39 251 72 22 34 105 76 35 18 34 1948 155 70 31 185 66 26 43 118 73 31 17 35 1949 110 52 32 165 51 31 32 90 74 33 14 30 1950 124 54 30 199 54 27 24 93 79 42 4 9 S:a 3 068 2 870 48 2 218 1 304 37 339 930 73 529 377 42 1 Ärenden som varit föremål för behandling två eller flera gånger ha här endast redo- visats för det år varunder ärendet senast prövats.

branscherna och hantverksyrkena. Härigenom torde nyetableringskontrol— lens berörda indirekta verkan efter hand ha ökat. Till åtminstone en del torde här avsedda förhållanden förklara att antalet underkända etable- ringar i förhållande till hela antalet behandlade ansökningar i allmänhet visar en nedåtgående tendens, på sätt framgår av tabellen ovan.

I riktning mot en ökad indirekt verkan av nyetableringskontrollen bi- drager i många fall också den upplysnings- och rådgivande verksamhet, som i flertalet branscher utövas av nyetableringsorganens sekretariat och som åtminstone på sina håll på senare tid synes ha fått allt större betydelse. Emellertid må i anslutning härtill anmärkas att från nyetableringsorganens sida anförts, att den rådgivande verksamheten icke endast är negativ, utan i många fall även har en positiv karaktär; den kan t. ex. innebära anvisande av lämpliga affärslägen, avrådande från att etablera på viss såsom olämplig bedömd plats i förening med angivande av ort där behov av affär förelig— ger och liknande.

Det förhållande att nyetableringskontrollen icke givits en mera omfat- tande publicitet har medfört att beslut om underkännande av ny rörelse och därmed följande avstängning från leveranser i många fall kommit att drabba nya företagare sedan de redan börjat sin nya verksamhet. Av en inom speceri- och lanthandelsbranschen av nyetableringssakkunniga verk-

• Sida 364
•  Original

ställd enquete med de nya företagare, som inom denna bransch underkas- tats prövning under tiden 1934—1945 framgick sålunda, att av 203 sva- rande personer, som fått sin rörelse underkänd, endast 20 % ha uppgivit sig känt till nyetableringskontrollen på förhand, medan 28 % sagt sig ha fått kännedom om nyetableringskontrollen först sedan de vidtagit förberedande åtgärder för den nya rörelsen och 52 % fått vetskap om densamma först sedan affären öppnats. Av 322 svarande personer, som fått sin rörelse god- känd, hade däremot 70 % vetat om nyetableringskontrollen redan innan de vidtagit några åtgärder för den nya rörelsen.

Effektiviteten. Den enskilda nyetableringskontrollens effektivitet är av naturliga skäl tämligen växlande inom olika branscher beroende på huru fullständig anslutning till samarbetet för nyetableringskontroll, som upp- nåtts från de inom vederbörande bransch dominerande leverantörernas sida, och möjligheterna för icke godkända nya företagare att få erforderliga leve— ranser från icke anslutna leverantörer eller på andra vägar, t. ex. genom egen import, leveranser från detaljister inom branschen, kooperativa företag 0. (1. Med få undantag har man från de deltagande organisationernas sida avstått från att göra försök att fortlöpande införskaffa upplysningar om i vad mån icke godkända rörelser kommit till stånd eller ej samt under hur lång tid icke godkända rörelser, som startats, kunnat fortleva. Med hänsyn till det betydande arbete dylika undersökningar skolat kräva, har det ej heller an- setts möjligt för de sakkunniga att utföra självständiga undersökningar i detta syfte. På sätt närmare framgår av de i bilagorna redovisade bransch- undersökningarna har man i stället fått nöja sig med resultaten av de en- staka undersökningar, som utförts av branschorganisationerna inom några branscher, jämte allmänna uppskattningar av de personer som sysslat med nyetableringskontrollen.

Mest effektiv blir naturligen den enskilda nyetableringskontrollen på så- dana områden, där de för kontrollen samverkande leverantörerna ha ett starkt grepp om sin marknad. Detta gäller t. ex. inom fotohandeln, där ny- etableringskontrollen också anses vara i det närmaste fullt effektiv, d. v. s. en person som vägrats godkännande har icke möjlighet att anskaffa erfor- derliga varor med återförsäljarerabatt och kan alltså icke påbörja en till- ämnad rörelse.

Inom övriga områden, där enskild nyetableringskontroll finnes, är effek- tiviteten tämligen växlande, men allmänt torde dock kunna sägas att effek- tiviteten på flertalet områden efter hand blivit större. Inom den stora spe- ceri- och lanthandelsbranschen kunna också betydande lokala olikheter iakttagas. Detta sammanhänger därmed att en betydande del av sortimen- tet inom denna bransch tillhandahålles av kolonialvarugrossisterna, vilka med hänsyn till varornas beskaffenhet ha tämligen lokalt begränsade för- säljningsområden. *

• Sida 365
•  Original

Enligt en av Sveriges speceri- och lanthandlareförbund år 1944 gjord un- dersökning framgick att av de nya rörelser, som under tiden den 1/1 1936— 1/3 1944 avstyrkts av de olika samarbetsnämnderna, 76 % aldrig kommit igång eller nedlagts före sistnämnda dag. Lägst var effektiviteten i Skåne, där omkring hälften av hela antalet nya rörelser kommit till stånd och kunnat l fortleva trots den leveransspärr, som följt enligt nyetableringsavtalets be-

stämmelser från de i samarbetet deltagande leverantörernas sida. Inom åt- skilliga andra områden (Göteborg, Jämtland, Medelpad, Västmanland, Värm- land-Dalsland, Västerbottens södra del) hade endast 10—15 % av de rörelser, som blivit underkända, startats och fortlevat, under det att medeltalet för hela landet utgjorde 24 %. Nyetableringskontrollens effektivitet inom bran- schen anses efter denna tid ha blivit större. Inom stora delar av landet (Västsverige, Mellansverige och Norrland) beräknas uppskattningsvis 85— 90 % av hela antalet underkända rörelser icke komma till stånd.

Enligt av samarbetsnämnden i Göteborg gjorda undersökningar har un- der de senare åren i Göteborg endast tillkommit en ny affär inom bran— schen i strid mot nämndens beslut. Vad gäller Göteborgs stad har kontrol— len inom denna bransch sålunda kunnat göras praktiskt taget fullt effek- tiv. Även den i Göteborg och västra Sverige utövade nyetableringskontrollen i fråga om frukt— och konfektyraffärer, frukt- och grönsaksaffärer, bagerier och konditorier samt kiosker med frukt och konfektyrer synes under senare år ha uppnått en mycket hög effektivitet.

Inom textilbranschen och färghandelsbranschen synes nyetableringskont- rollens effektivitet siffermässigt sett av allt att döma vara något lägre än inom speceri— och lanthandelsbranschen. Inom textilbranschen har effekti- viteten sålunda beräknats hålla sig omkring 65 % och inom färghandels- branschen omkring 50 %, d. v. s. nämnda andelar av underkända rörelser ha icke kommit till stånd. Inom båda dessa branscher anses emellertid inom de berörda organisationerna verkan av nyetableringskontrollen vara avse- värt större än vad de angivna procenttalen ge vid handen, enär de affärer som startas utan godkännande i flertalet fall torde utgöras av småbutiker, ofta av karaktären sybehörsaffärer, resp. hushållsaffär eller teknisk affär, * medan större och för respektive branscher typiska affärer anses svårligen

kunna drivas utan godkännande.

Inom några branscher bedömes nyetableringskontrollens verkningar av de berörda organisationerna såsom tämligen begränsade och kontrollen så- lunda knappast såsom ett direkt hinder för icke godkända nya företagare att öppna rörelse. Detta är fallet inom bl. a. pälsvarubranschen och dam- hattbranschen. I fråga om den förstnämnda branschen torde nyetablerings- kontrollen vara så ny att förhållandena ännu icke stabiliserat sig. Det torde därför än så länge vara för tidigt att uttala sig om möjligheterna för ny- etableringskontrollen inom denna bransch. Inom damhattbranschen repre- sentera de i nyetableringskontrollen deltagande företagen endast något

• Sida 366
•  Original

mera än hälften av försäljningen inom landet till detaljister. Nyetable- ringskontrollen inom sistnämnda bransch kan till följd härav uppenbar- ligen knappast i nämnvärd grad hindra nya företagare att öppna rörelse inom branschen. Nyetableringskontrollen inom denna bransch anses av de i kontrollen deltagande fabrikanterna ha sin största betydelse såsom en för dem gemensam kreditprövning. Vad slutligen angår nyetableringskont- rollen inom elinstallationsbranschen torde denna icke i och för sig omöj— liggöra för icke godkända företagare att skaffa erforderlig installations- materiel, men materielen torde för icke godkända installatörer endast kunna köpas till sådana priser att detta allvarligt hindrar företagets konkurrens— förmåga. Samma torde vara förhållandet inom rörinstallationsbranschen.

Affärer, som tillkommit trots underkännande av nyetableringsnämnderna och som kunnat fortleva trots den leveransvägran för vilken de därigenom utsatts, bli i många fall föremål för omprövning av nyetableringsorganen i första instans. Har rörelsen därvid utvecklats på ett tillfredsställande sätt blir den i många fall godkänd vid omprövningen; i enstaka fall kan före- komma att omprövning i första instansen av visst ärende äger rum upp— repade gånger innan rörelsen slutligen godkännes. Såsom exempel må an— föras, att inom speceri- och lanthandelsbranschen 10 % av samtliga god- kända etableringar utgjordes av sådana som vid första prövningen under— känts; motsvarande siffra är för färghandelsbranschen 9 %.

Avtalens tillämpning. För att erhålla en närmare bild av de problem, som stå i samband med nyetableringskontrollen och dess tillämpning, än vad de olika avtalstexterna samt de ovan berörda statistiska uppgifterna kunna skänka har inom nyetableringssakkunnigas sekretariat för några huvud— branscher utförts en detaljgranskning av samtliga under vissa kortare tids- perioder avgjorda nyetableringsärenden. Intresset har härvid främst inrik- tats dels på frågan vad det är för personer som velat etablera nya rörelser och deras kvalifikationer i olika hänseenden, dels ock på att undersöka , huru de olika nyetableringsavtalens bestämmelser tillämpats. Undersök- ningarna ha utförts inom speceri- och lanthandelsbranschen, textilbran- schen, färghandelsbranschen, skobranschen och elektriska installations— branschen och ha i allmänhet avsett hela eller viss del av år 1938 samt hela eller viss del av år 1945 och (inom färghandelsbranschen) första halvåret 1946; dock att inom skohandeln undersökningen i stället avsett hela året 1948. I fortsättningen skall i korthet redogöras för några av resultaten av dessa undersökningar, medan för en mera utförlig framställning hänvisas till de särskilda bilagorna.

Till en början skola undersökningarna angående avgörandena i första instans inom speceri- och lanthandeln, textilhandeln och färghandeln berö- ras. Nyetableringskontrollen inom dessa tre detaljhandelsbranscher är så-

• Sida 367
•  Original

som av det föregående framgår anordnad genom avtalsbundet samarbete ' mellan detaljisternas och leverantörernas organisationer och _ trots orga-

nisatoriska olikheter av i huvudsak enhetlig typ. Utredning angående de faktiska förhållandena ombesörjes i regel av de i olika nyetableringsnämndernas sekreterare. Till grund för utredningen lig-

ger vanligen en av sökanden gjord anmälan enligt fastställt formulär. Inom speceri— och lanthandeln har av nyetableringssakkunniga utförts en omfat— ' tande enquete med personer, som fått anmälan om nyetablering prövad av 1 nyetableringsorganen. Ett 70-tal slumpvis utvalda svar å enqueten från

personer, vilkas tillämnade rörelse icke godkänts, ha av de sakkunnigas sekretariat jämförts med respektive samarbetsnämnders utredning i mot- svarande ärenden. Jämförelsen visade i fråga om de faktiska omständig- heterna god överensstämmelse.

Beträffande de underkända nyetableringarna visa undersökningarna, att i ett stort antal fall flera samverkande orsaker av vederbörande organ an— förts såsom motiv för underkännandet. En person som icke fyllt de i ny- etableringsavtalet uppställda fordringarna på personlig kompetens har så- lunda i många fall befunnits icke heller uppfylla de i nyetableringsavtalet angivna kraven i ekonomiskt hänseende eller i fråga om butikslokalens be— Ä skaffenhet. Någon fullständig översikt angående i vilka hänseenden bris- ' tande förutsättningar enligt nyetableringsavtalens bestämmelser varit för

handen i fråga om icke godkända nya rörelser är icke möjlig att lämna. I sådana fall, där den sökande icke fyllt fordringarna i nyetableringsavtalet på personlig kompetens, för vilket med lätthet konstaterhara objektiva kriterier förefinnas, har nämligen i många fall icke närmare utredning an- gående vederhörandes ekonomi, den tilltänkta butikslokalens beskaffenhet eller de näringspolitiska förhållandena ansetts erforderlig och i enlighet härmed ej införskaffats. I de fall där nyetableringsnämnden ansett sig ha ' funnit klara brister utifrån nyetableringsavtalets bestämmelser föreligga i

fråga om personliga eller ekonomiska förutsättningar är uppenbart, att ett noggrant ställningstagande till frågan om de mera svårbedömliga närings- politiska förhållandena på platsen i många fall icke ansetts erforderligt.

I praktiskt taget samtliga undersökta ärenden finnes viss _ ehuru stun- dom knapphändig — utredning angående sökandenas personliga förhållan- 1 den. För de undersökta tidsperioderna är det alltså möjligt att få ett svar

på frågan, vilka tidigare sysselsättningar eller yrken, de personer represen— terade, som ville försöka sig som egna företagare inom här ifrågavarande detaljhandelsbranscher. En genomgång av de undersökta fallen visar, att inom speceri- och lanthandelsbranschen omkring 50 % av samtliga etable- ringssökande tidigare varit verksamma inom branschen såsom egna före- tagare, biträden eller i liknande ställning, medan övriga sökande tidigare icke varit verksamma inom branschen. Motsvarande siffra var för de un- dersökta tidsperioderna inom såväl textil- som färghandelsbranschen om-

• Sida 368
•  Original

kring 40 %. En jämförelse mellan de olika undersökta åren visar för spe- ceri- och lanthandelns del — i den mån det begränsade undersökningsma- terialet anses medgiva dylika jämförelser —— att den procentuella andelen av sökande med branscherfarenhet stigit mellan år 1938 och år 1945 (1938 omkring 30 %; 1945 nära 60 %), medan textil- och färghandelsbranscherna ej visa en motsvarande utveckling.1

Av de personer utan branscherfarenhet, som under de undersökta tidspe- rioderna ville etablera rörelse inom speceri- och lanthandelsbranschen, hade endast en mindre del (10—15 % av hela antalet sökande utan branscherfa- renhet) tidigare varit sysselsatta inom annan detaljhandelsbransch, medan det stora flertalet representerade andra vitt skilda yrken och sysselsätt- ningar. Av sökandena utan branscherfarenhet utgjordes inom textil- och färghandelsbranscherna däremot en betydligt större del av personer, som_ förut varit verksamma inom annan detaljhandelsbransch eller i hantverks- yrke med anknytning till branschen (skräddare, sömmerskor, målare); inom textilbranschen tillhörde sålunda för de undersökta tidsperioderna omkring hälften av de sökande utan branscherfarenhet dessa kategorier och inom färghandelsbranschen nära tre fjärdedelar.

För en översikt över några av resultaten av den verkställda undersök- ningen skall här anknytas var för sig till de ärenden där ny rörelse god- känts, resp. icke godkänts.

I fråga om de godkända nya butikerna visar undersökningen, att de olika nyetableringsorganen beträffande bedömningsgrunden >>personliga förut— sättningar» icke inom någon av de tre branscherna strängt följt de i de sär- skilda förklaringarna angivna normerna. I ett icke obetydligt antal fall fingo personer, som ej hade någon branscherfarenhet och som sålunda up- penbarligen icke besutto enligt nyetableringsavtalen fordrad personlig kom— petens, det oaktat den tillämnade rörelsen godkänd vid prövningen. Inom speceri- och lanthandelsbranschen godkändes i själva verket i allt omkring 1/7, inom textilbranschen drygt 1/5 och inom färghandelsbranschen nära 1/a av hela det stora antalet sökande utan branscherfarenhet. Företrädesvis gällde godkännandena sådana fall, där vederbörande hade erfarenhet från annan detaljhandelsbransch med delvis liknande varor, hade tillgång till branschkunnig hjälp av hustru eller släkting, avsåg att anställa branschkun- nigt biträde eller (inom textil- och färghandelsbranscherna) fått handels— erfarenhet med branschens artiklar under utövande av hantverksyrke. I en— staka fall förekom emellertid också att en sökande utan branscherfarenhet godkänts (dock ej inom färghandelsbranschen) ehuru han icke kunnat åbe— ropa sådana omständigheter som nyss sagts.

1 Motsvarande siffror voro för textilbranschens del för år 1938 omkring 45 % och för år 1945 nära 60 %; samt för färghandelsbranschen år 1938 58 % och för år 1945/1946 62 %.

• Sida 369
•  Original

Även beträffande bedömningsgrunden »ekonomiska förutsättningar» ger undersökningen vid handen, att icke några strikta och stela linjer följts innebärande fordran på visst minsta rörelsekapital eller liknande. Uppen- barligen ha fordringarna härvidlag bedömts med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall utan att, såvitt de undersökta fallen visa, några enhet- liga regler uppställts. Inom alla tre branscherna ha under de undersökta tidsperioderna funnits fall, där personer med uppgivet rörelsekapital av en- dast 2 000 kronor fått nyetablerad rörelse godkänd. Inom textil- och färg- branscherna ha i enstaka fall rörelse godkänts ehuru sökanden — såvitt handlingarna utvisa — haft obetydligt kapital, saknat kapital eller varit trög betalare. Inom speceri- och lanthandelsbranschen samt textilbranschen ha för flertalet godkända rörelser angivits vederbörandes disponibla rö- relsekapital, eget eller eget jämte lånat. En sammanställning för speceri- och lanthandelsbranschens del av samtliga för år 1945 undersökta fall, där det disponibla rörelsekapitalet uppgivits (72 fall), visar att i mer än 1/3 av dem rörelsekapitalet understeg 10 000 kronor, medan i drygt 1/4 av fallen beloppet uppgick till 25 000 kronor eller mera och i endast omkring 1/1o av fallen till 75000 kronor eller mera. Motsvarande siffror för textilbranschens del (66 fall) visa, att drygt 1ls hade mindre rörelsekapi- tal än 10 000 och knappt 1/5 25 000 kronor eller mera, medan inom denna bransch endast enstaka (3 fall) hade ett rörelsekapital av mera än 75 000 kronor. För färghandelns del har uppgifter om rörelsekapitalet lämnats endast för ungefär halva antalet godkända rörelser under de undersökta tidsperioderna 1945/1946 (15 av 33 fall). Flertalet av dessa nya företagare disponerade mindre än 10 000 kronor och ingen över 30 000 kronor.

Vidare bör framhållas att prövningsorganen i första instans inom textil- och färghandelsbranscherna, som bestå uteslutande av representanter för fabrikanter och grossister, i många fall godkänt rörelse mot detaljisternas avstyrkande vid den av dem omhänderhavda förberedande prövningen. I flera fall hade detaljisternas avstyrkande därvid motiverats med att på plat— sen skulle räda »bristande näringspolitiska förutsättningar» för etable- ringen, oftast i förening med åberopande av brister i fråga om även andra förutsättningar.

I fråga om de rörelser, som icke godkänts vid nyetableringsorganens pröv- ning, finner man vid en genomgång av de undersökta ärendena, att sökan- den i det övervägande flertalet fall saknat erfarenhet från butikshandel inom den ifrågavarande branschen. Inom speceri- och lanthandelsbranschen saknade sökanden sålunda branscherfarenhet i nära 3/. av samtliga de un- dersökta fall, där rörelsen icke godkänts. För textilbranschens del är mot- svarande siffra likaledes 3/. och för färghandelsbranschen nära 9/10.

I fråga om de här ifrågavarande icke godkända personernas ekonomiska förhållanden visa handlingarna, att ett icke ringa antal disponerat över ett sådant rörelsekapital, att de, vid jämförelse med de godkända rörel-

• Sida 370
•  Original

serna, få antagas icke ha saknat ekonomiska förutsättningar att driva den tillämnade rörelsen; inom speceri- och lanthandelsbranschen gällde detta omkring 1/5 år 1938 och knappt 1/3 år 1945, inom textilbranschen om— kring 1/3 år 1938 och omkring 1/2 år 1945 samt inom färghandelsbranschen omkring 1/2 av samtliga icke godkända fall, där sökanden saknat bransch- erfarenhet.

Beträffande ett stort antal av de vid prövningen icke godkända fall, där sökanden saknat branscherfarenhet, visa handlingarna i de undersökta ären- dena emellertid, att sökanden ansetts sakna icke blott de personliga utan även de ekonomiska kvalifikationer, som krävas enligt nyetableringsavtalen; inom speceri- och lanthandeln omkring 1/2 år 1938 och knappt 1/3 år 1945, inom textilbranschen nära 2/3 1938 och nära 1/2 år 1945 samt inom färghan- delsbranschen nära 1/3 av samtliga icke godkända fall, där sökanden saknat branscherfarenhet. I åtskilliga fall synas här ifrågavarande icke godkända sökande utan branscherfarenhet ha avsett att öppna rörelsen på en plats, där de näringspolitiska förutsättningarna varit av den beskaffenhet, att de av nyetableringsorganen bedömts såsom ogynnsamma. Inom speceri— och lanthandelsbranschen har sålunda i fråga om de nyetableringar, som under— känts med hänsyn till sökandens bristande personliga förutsättningar, så- som grund för underkännandet tillika åberopats bristande näringspolitiska förutsättningar i mer än 1/3 av fallen.1 Genomgången av handlingarna i de särskilda fallen synes emellertid ge vid handen, att bristerna i fråga om de personliga samt i många fall även ekonomiska förutsättningarna, synas ha tett sig sådana, att underkännande utifrån nyetableringsavtalens bestäm- melser i flertalet fall förmodligen kommit att äga rum oberoende av bedöm- ningen i fråga om de näringspolitiska förhållandena. I fråga om enstaka fall synes emellertid icke kunna uteslutas, att hänsyn till de näringspolitiska förhållandena (behovet) föranlett, att man icke gjort sådant avsteg från de formella kraven på personliga förutsättningar, som i andra liknande fall förekommit.

Som nämnts hade en minoritet bland de vid prövningen underkända sö— kandena viss branscherfarenhet. I flertalet fall fyllde dessa sökande väl ny— etableringsavtalens formella krav på personliga förutsättningar. I några av dessa fall har godkännandet det oaktat grundats på att vederbörande ny-

1 I flertalet övriga av de fall, då personer utan branscherfarenhet underkänts, har endera utredning om de näringspolitiska förhållandena saknats eller har frågan om de näringspoli- tiska förhållandena ej satts på sin spets, ehuru föreliggande utredning om förhållandena på platsen ger vid handen, att frågan om de näringspolitiska förhållandena utifrån nyetable- ringsavtalets förutsättningar måste ha ansetts ogynnsamma eller tveksamma. Endast i ett förhållandevis ringa antal fall ger utredningen i de här ifrågavarande särskilda ärendena inom speceri- och lanthandelsbranschen samt textilbranschen vid handen, att reglerings- organen ansett behov av den nya affären föreligga. Inom färghandelsbranschen har däremot beträffande omkring 1/5 av de underkända etableringar, där sökanden saknat branscherfarenhet, uttalats ett behov av färgaffärer på platsen i och för sig förelåg.

• Sida 371
•  Original

etableringsnämnd funnit bristande personliga förutsättningar vara för handen, t. ex. att praktiken ansetts ligga alltför långt tillbaka i tiden, att vederbörande ansetts vara misskötsam eller att den sökande helt enkelt icke ansetts vara skickad att sköta den tilltänkta rörelsen trots den formella kompetens som förefunnits genom tjänstgöring såsom biträde i en affär i branschen. Ibland har man hänvisat till brister i fråga om affärslokalens beskaffenhet.

Inom textilbranschen och färghandelsbranschen visade handlingarna i de undersökta ärendena, att i flertalet fall, då person med branscherfarenhet fått etablering underkänd, vederbörande helt saknat eller haft endast obe- tydligt kapital eller haft betalningssvårigheter, varför grunden för under- kännandet i dessa fall måste antagas ha utgjort väsentligen bristande eko- nomiska förutsättningar. Endast i ett fåtal av de undersökta fallen inom dessa två branscher synes, enligt vad handlingarna utvisa, den nya rörelsen ha underkänts väsentligen med hänsyn till de på platsen för etableringen rådande näringspolitiska förhållandena, eller om man så vill huvudsakli- gen med hänsyn till bristande behov av rörelsen.

Inom specel'i- och lanthandelsbranschen åter visar det genomgångna nia— terialet en något annan bild. I fråga om endast en mindre del (tillhopa 8 fall) av de undersökta ärenden, där sökanden med branscherfarenhet fått etablering underkänd, har såvitt handlingarna utvisa underkännandet haft * sin grund däri, att de ekonomiska förutsättningarna av nyetableringsnämn- derna ansetts otillfredsställande, medan den större delen (tillhopa 31 fall) av dessa etableringar, såvitt av handlingarna framgå, underkänts till hu— vudsaklig del på den grund, att de näringspolitiska förhållandena på plat— sen ansetts icke medge nyetablering av rörelsen ifråga. Sammanräknas samtliga nyetableringar som under den undersökta tiden med hänsyn till sökandens personliga och ekonomiska förutsättningar enligt nyetablerings— avtalens bestämmelser i och för sig kunnat godkännas (161 fall) finner man, att icke mindre än 19 % av dessa nyetableringar underkänts på grund av hänsyn till de allmänt näringspolitiska förhållandena. Även när det gällt etablering av filial och utökning av varusortiment inom speceri- och lant- handelsbranschen finner man, att de undersökta lokala samarbetsnämn- derna år 1945 tagit tämligen stor hänsyn till de allmänt näringspolitiska förhållandena.

Fullständig undersökning angående i vad mån de genomgångna ärendena bringats inför högre instans och huruvida den lägre instansens beslut där ändrats har icke gjorts för speceri- och lanthandelns del. En särskild under- sökning beträffande samtliga av överinstansen inom denna bransch, Per- anenta centralnämnden, år 1945 avgjorda ärenden visar emellertid, att ermanenta centralnämnden synes tillämpa behovsprövning i någon mindre iån än de lokala nämnderna. Antalet fall inom textilbranschen som förts

• Sida 372
•  Original

vidare till överinstansen och av denna ändrats är så litet, att det på intet sätt påverkar den bild som ovan givits angående förhållandena inom denna bransch. Samma uttalande torde kunna göras beträffande färghandels— branschen.

Inom skobranschen handhaves nyetableringskontrollen såsom förut an— givits av leverantörsparten utan avtalsbunden medverkan av detaljistparten, som enligt praxis dock beredes tillfälle att i varje ärende inkomma med yttrande. Skillnaden mot förfarandet i de ovan berörda tre branscherna sy— nes härigencm ha kommit att bli väsentligen av formell beskaffenhet.

Den detaljgranskning av prövade ärenden som skett inom branschen har med hänsyn till den statliga ransoneringen och varubrist inom branschen icke lämpligen ansetts kunna företagas för tidigare år än 1948. Då de sak— kunniga vid denna tid redan kommit att ägna uppmärksamhet åt nyetable— ringskontrollens tillämpning i de förut angivna tre branscherna, torde icke kunna uteslutas, att detta förhållande i viss mån påverkat tillämpningen av nyetableringskontrollen inom skobranschen i mildrande riktning.

Under det genomgångna året handhades av nyetableringsnämnden till- hopa 164 egentliga nyetableringsärenden, Jilka fördelade sig på 55 godkända etableringar och 109 icke godkända. (Härjämte upptogs till summarisk prövning 55 ärenden om etablering, som kommit till nämndens kännedom genom uppgifterna om firmaanmälningar i Post- och Inrikes Tidningar, vilka ärenden endast föranledde godkännande i 3 fall; flertalet dylika anmäl- ningar torde dock avse skomakare eller liknande yrkesmän, som icke avsett att sälja skor i egentlig mening.)

Av de egentliga nyetableringsärendena avsågo endast drygt 1/5 (38 åren— den) nyetablering av specialaffär för skodon eller Skoaffär i egentlig me- ning, medan flertalet eller 3/5 (98 ärenden) avsåg i gång varande affär, som ville utöka sitt sortiment med skodon. Av återstående ärenden avsågo fler- talet filialetablering (filial till specialaffär 12 ärenden) eller nyetablering av annan affär än specialaffär (12 ärenden).

I fråga om de 38 ärenden, som avsåg etablering av specialaffär, godkän- des etableringen i 10 fall, medan etableringen underkändes i återstående 28 fall. Såsom anmärkningsvärt torde kunna betecknas att endast 5 av sökan- dena (samtliga godkända) hade tidigare erfarenhet från skohandel såsom egen företagare, affärsföreståndare eller biträde. 7 hade erfarenhet från skobranschen såsom skomakare eller skoarbetare (av vilka 4 godkändes), 10 hade erfarenhet från annan detaljhandel än skobranschen och 15 (samt- liga underkända) hade vare sig allmän affärs- eller branschvana. Av de tillhopa 28 underkända sökandena hade ej mindre än 15 kapital understi- gande 2 000 kronor och endast 7 kapital över 15 000 kronor.

Av de sammanlagt 98 ärendena, som gällde utvidgning av sortiment med skodon, avsågo de största grupperna sportaffär (24 ärenden), diverse- och

• Sida 373
•  Original

lanthandelsaffär (23 ärenden), beklädnads- och manufakturaffär (18 åren- den) samt skomakerier (16 ärenden). Av ansökningarna godkändes endast 29 medan 69 avslogos. Att av det föreliggande materialet draga någon säker slutsats angående de principer, som tillämpats, är icke möjligt. I omkring hälften av hela antalet underkända fall framgår av de föreliggande uppgif— terna om vederbörandes ekonomiska förhållanden, att den ekonomiska ställ- ningen torde få betecknas såsom dålig eller svag, medan endast i ett mindre antal ärenden upplysningarna tyda på stark ekonomi. Genomgången av ma- terialet synes ge vid handen en tämligen restriktiv inställning till utvidg- ning av diverse- och lanthandelsaffärer samt skomakerier med försäljning av skor. Sportaffärer synas i allmänhet ha godkänts för försäljning av skor, dock endast sportskodon, då ekonomin ej givit anledning till anmärkning.

Av skohandlarförbundets yttranden framgår, att detaljisterna önskat, att nyetableringskontrollen handhafts mera restriktivt än som skett. Av sammanlagt 13 godkända etableringar av ny rörelse (specialaffärer och blandade affärer) hade skohandlarförbundet sålunda avstyrkt 5, varav 2 under motivering att antalet affärer på platsen redan var tillräckligt. Av de 29 sortimentsutökningar, som godkänts, hade 10 likaledes avstyrkts av skohandlarförbundet, varav i 6 fall med hänsyn därtill, att behov av nytt försäljningsställe för skor ej förelåg.

Inom elektriska installationsbranschen har undersökning1 utförts rörande samtliga under första halvåret 1945 prövade nyetableringsärenden (117 ny- etableringar, varav 58 godkänts, 49 underkänts samt 10 ärenden avskrivits). Enligt gällande författningar kräves, att man för att utöva självständig yr- kesverksamhet inom denna bransch innehar av Kungl. kommerskollegium utfärdat behörighetsbevis. Sådant bevis meddelas endast den som styrkt såväl praktiskt som teoretiskt kunnande inom facket. Det är med hänsyn härtill naturligt, att de etableringssökande inom denna bransch i allmän- het hade god branscherfarenhet. Genomgången ger emellertid vid handen, att en stor grupp (20 fall) av dem som underkänts saknade behörighets- bevis och sålunda enligt gällande lagstiftning ej hade rätt att självständigt utöva yrket. En företeelse som man sökt motverka vid nyetableringskont- rollens handhavande synes ha varit att personer söka utöva installations- verksamhet såsom bisyssla. Flera etableringar hade nämligen avstyrkts huvudsakligen av det skälet, att vederbörande ej avsett att idka den tilläm- nade rörelsen såsom huvudyrke. Antalet fall som underkändes med hänsyn huvudsakligen till att de ekonomiska förutsättningarna bedömts otillfreds— ställande var förhållandevis litet (5 fall). Ett icke ringa antal underkän— nanden synes, såvitt handlingarna utvisa, ha grundats huvudsakligen därpå att näringspolitiska förutsättningar saknats för den nya rörelsen (9 fall); det torde dock böra anmärkas att ej mindre än 6 av dessa etableringar se- nare godkändes efter ny prövning av ärendet).

1 Se bilaga 14.

• Sida 374
•  Original

374 C. Några områden med nyetableringskontroll av avvikande typ

Mjölkhandeln. Förhållandena inom mjölkhandeln kännetecknas av att jordbrukarnas producentkooperativa rörelse på mejerihanteringens område uppnått ställningen som praktiskt taget ensamföretagare. Till Svenska mejeriernas riksförening u. p. a. '(SMR) anslutna mejerier svarade näm- ligen år 1950 för 98 % av den vid landets samtliga mejerier invägda mjöl- ken. På leverantörsidan är härigenom konkurrensen vanligen upphävd och mejerierna på de olika orterna ha därför i allmänhet full möjlighet att själva ordna återförsäljningen av mjölk med hänsyn till egna intressen.

I anslutning till de rikssamarbetsavtal mellan å ena sidan jordbrukarnas producentkooperativa rörelse och å andra sidan konsumentkooperationen och enskild handel var för sig, för vilka en redogörelse lämnats i bilagorna 5 och 6, har såsom där framgår för mjölkbranschens del kommit till stånd särskilda branschavtal mellan å ena sidan SMR samt å andra sidan Koope— rativa förbundet och Sveriges speceri- och lanthandlareförbund var för sig. Avtalen avse i första hand att lösa frågorna om antalet mjölkförsäljnings- ställen och avvägningen mellan de olika distributionsformernas andel i distributionen. Den förra frågan betingas därav, att mejerierna för att minska sina distributionskostnader i många fall vägrat att sälja mjölk till varje detaljaffär, som velat föra denna vara, medan den senare frågan blivit av särskild betydelse därigenom att mejeriorganisationerna börjat i efter hand allt större utsträckning driva detaljfö'rsäljning av mjölk i egna butiker.

I branschavtalen åtager sig SMR att med de medel som i varje fall stå SMR till buds verka för att anslutet. mejeriföretag levererar mjölk och mejeriprodukter till nyöppnade försäljningsställen inom företagets verk— samhetsområde under vissa förutsättningar bl. a.

1) att konsumentföreningen eller handlanden icke påfordrar högre mellan- handsersättning än mejeriföretagets övriga återförsäljare samt vid sin försäljning icke tillämpar lägre pris än mejeriföretagen och övriga återförsäljare;

2) att dagligen för försäljning i affären inköpes minst den kvantitet mjölk, som i genomsnitt för dagen säljes genom samtliga mejeriföretagets egna och dess åter— försäljares försäljningsställen med vissa undantag; (då det är fråga om ett för- säljningsställe inom ett under utbyggnad varande bostadsområde skall — enligt protokollsanteckningar till avtalet — kvantiteten jämkas nedåt efter vad som kan anses skäligt tills området är utbyggt);

3) att affären inköper hela sitt behov av mjölk, grädde och smör från mejeri- , företaget; samt att

4) mejeriföretaget genom att leverera mjölk till det nya försäljningsstället icke förorsakas en sådan förhöjning av distributionskostnaderna, att leveranserna leda till ett väsentligt minskat totalutbyte jämfört med det som utvinnes för den av företaget till övriga försäljningsställen levererade mjölken.

I fråga om nyöppnade affärer tillhörande enskild handel åtager sig SMR dessutom att med de medel som i varje fall stå föreningen till buds verka

• Sida 375
•  Original

för att anslutet mejeriföretag icke levererar mjölk och andra mejeripro— dukter annat än till sådana, vilkas öppnande godkänts av lokalnämnden för området. Enligt uppgift har bestämmelsen icke vunnit praktisk till- lämpning.

Såvitt framgått av en av nyetableringssakkunniga i mars 1947 verkställd enquete med de olika mejeriorganisationerna funnos vid denna tid ett dus— sintal lokala avtal, av vilka hälften innefattade bestämmelser om nyetable- ringskontroll, medan de övriga på annat sätt reglerade försäljningen eller försäljningsvillkoren. Inom ett flertal områden —— även sådana där sär- skilda lokala avtal ej slutits — funnos vidare särskilda organ, som ägde besluta eller ge direktiv angående försäljningen av mjölk till återförsäljare. I fråga om tillämpade prövningsgrunder för antagande av nya återförsäljare framgick av svaren å enqueten, att behovsprincipen _ vanligen enbart men stundom i kombination med annan bedömningsgrund — i allmänhet kom till användning såväl inom områden där särskilda organ för mjölkhandelns ordnande tillskapats som där mejeriföretagen själva besluta om antagande av nya återförsäljare.

I Stockholm med omnejd finnes vid sidan av det producentkooperativa företaget (Mjölkcentralen, lantmännens mjölkförsäljningsförening 11. p. a. MC) ett större privat mejeriföretagl, NEN:s mejeri AB, som dock täcker större delen av sitt mjölkbehov från MC. På sätt framgår av sammanställ- ningen å sid. 432 (nr 6) finnes i Stockholm med omnejd sedan är 1934 ett samarbete för bl. a. nyetableringskontroll genom »kommittén för mjölk- handelns ordnande» mellan MC, NEN och två andra leverantörorganisa- tioner samt två detaljistorganisationer. Vid sin prövning av ansökningar om nyetableringar tillämpar kommittén huvudsakligen behovsprövning, var- , jämte viss hänsyn tages till butikslokalens beskaffenhet. Någon prövning av vederbörandes personliga eller ekonomiska förutsättningar sker däremot icke. Några stela normer för avgörande av fråga om behovet ha icke upp- ställts, utan prövningen sker med hänsyn till omständigheterna i varje sär— skilt fall, därvid hänsyn tages bl. a. till storleken av närliggande butikers försäljning, folkmängden inom det ifrågavarande området, gångavstånd till närmaste mjölkbutiker, antalet nytillkomna lägenheter m. m. Konsument- kooperativa affärer beröras ej av prövningen.

I Göteborg med omnejd är den producentkooperativa rörelsen ensam mjölkleverantör till detaljhandeln och driver i egen regi omkring 1/3 av samtliga mjölkbutiker i staden. Tillkomsten av nya mjölkförsäljningsstäl- len regleras i Göteborg med omnejd sedan år 1937 enligt ett särskilt nyeta— bleringsavtal, till vilket det producentkooperativa företaget Lantbrukarnas Mjölkcentral, förening u. p. a. är anslutet. Avtalet är i allt väsentligt av samma utformning som nyetableringsavtalet inom speceri— och lanthandels—

1 Två mindre, privata mejeriföretag med helt lokal marknad i Stockholms förorter sakna i detta sammanhang betydelse.

• Sida 376
•  Original

376 branschen. För tillstyrkan av ansökan om nyetablering anses sålunda i all- mänhet önskvärt, att vederbörande sökande har omkring 3 års praktik i mjölkbranschen. I fråga om behovsprövningen tillämpas liknande bedöm- ningsregler som i Stockholm.

I Malmö finnes ej mindre än 4 konkurrerande mejeriföretag, nämligen ett producentkooperativt företag, ett företag som till hälften äges av den lokala konsumentkooperativa föreningen i Malmö och till hälften av mjölk- producenter samt 2 privata. Till år 1946 gällde (från 1930-talets början) en överenskommelse mellan samtliga i Malmö verksamma mejeriföretag, att icke >>uppsätta>> någon ny mjölkbutik inom 110 meter från redan be— fintlig sådan affär. År 1946 ersattes överenskommelsen med en ny sådan av innebörd att de fyra mejeriföretagen erhålla tilldelning av nya mjölk— butiker efter visst kvotsystem. Vid prövning av nyetablering enligt denna överenskommelse tages hänsyn uteslutande till behovet av ny mjölkaffär.

Bokhandeln. Flertalet av de i Sverige verksamma, mera betydande bok- förlagen äro organiserade i Svenska bokförläggareföreningen. Bestämmel— serna för den organisation av den svenska bokhandeln i en s. k. >>kommis- sionsbokhandel», som ägt bestånd ända sedan mitten av 1850-talet, återfin— nas numera dels i bokförläggareföreningens stadgar, dels ock i »särskilda affärsregler för bokhandeln», vilka antagits av bokförläggareföreningen. Underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse den särskilda ordning för bok- handeln, som sålunda genomförts, kan för det felande förlaget medföra ute- slutning ur föreningen, medan annan påföljd i form av böter, viten eller dylikt icke stadgats.

Bokhandlare antages enligt affärsrcglerna till kommissionär av bokför- läggareföreningen. Kommissionärerna äro av två slag, A-kommissionärer och B-kommissionärer. Härjämte finnes sedan slutet av år 1950 en för landsbygdens förhållanden avpassad bokhandelsform, den s. k. lantbok— handeln. Försäljningen av bokförlagens böcker genom detaljhandlare är enligt affärsreglerna i huvudsak helt förbehållen de till kommissionärer an— tagna bokhandlarna. Bland undantagen märkes s. k. billighetslitteratur, d. v. 5. böcker som utgivas i serier och som i häftat skick ha ett boklådspris av högst 5 kronor 75 öre. Sådana böcker få av förlagen distribueras även genom andra återförsäljare.

A-kommissionärerna utgöra de egentliga bokhandlarna, som ha fullstän— digt sortiment av böcker. De erhålla ett eller i vissa fall upp till 6 exemplar av alla nyutkommande böcker i kommission från förlagen. Önskar bok— handeln däremot av visst bokverk hälla flera exemplar i lager få de övriga köpas i fast räkning. »Kommissionärsrätten» är icke knuten till visst exem— plar utan till viss boktitel, vilket innebär att bokhandeln oavsett försälj- ning alltid kan inneha åtminstone ett exemplar av varje bok i kommission.

B-kommissionärer är en bokhandelsform, som tillskapats så sent som

• Sida 377
•  Original

år 1945 i avsikt att även mindre orter skola få tillgång till affär med bok- försäljning, ehuru av begTänsad omfattning. Dessa kommissionärer utgöras i regel av pappershandlare och liknande affärer. De åtnjuta omkring 10 % lägre rabatter än A-konzmissionärerna men åtnjuta i gengäld förmånen av viss service därigenom att de få inköpa alla böcker genom ett för detta ändamål särskilt bildat inköps- och distributionsföretag, Bokcentralen, förening 11. p. a.

För utseende av ny A-kommissionär gäller enligt affärsreglerna, att kom- missionärsskap skall förklaras till ansökan ledigt genom tillkännagivande i bokförläggareföreningens organ, Svensk Bokhandelstidning. Fråga om in- rättande av nytt kommissionärsskap kan uppkomma antingen genom att enskild person ansöker om erhållande av nytt kommisionärsskap för viss ort, där han vill upprätta bokhandel, eller genom bokförläggareföreningens eget initiativ. Har fråga uppkommit om inrättande av nytt kommissionärs- skap, skall enligt affärsreglerna Svenska bokhandlareföreningens central- styrelse och styrelsen för Svenska bokhandelsmedhjälpareföreningen under- rättas; dessa äga inkomma med yttrande i ärendet. Finner bokförläggare- föreningen med hänsyn till ortens storlek, antalet förutvarande boklådor på platsen och deras effektivitet samt förhållandena i övrigt det vara moti- verat, att det nya kommissionärsskapet inrättas, ledigförklaras detta och utannonseras.

Såsom undantag från de angivna reglerna om ledigförklaring av kom— missionärsskap har från år 1939 införts en bestämmelse om >>etablerings- rätt» för bokhandelsmedhjälpare. Enligt denna undantagsbestämmelse gäl- ler att, utan hinder av att kommissionärsskap ej ]edigförklarats, ansökan om visst kommissionärsskap ej får avslås om den gäller ort, där det icke finns A-kommissionär, och sökanden har erforderlig kompetens inom sorti- mentsbokhandel samt visst disponibelt kapital.

Beslut om antagande av viss kommissionär fattas —— vare sig ansökan inkommit efter ledigförklaring av nytt kommissionärsskap eller i enlighet med bestämmelserna om etableringsrätt för bokha-mielsmedhjålpare _ på allmänt sammanträde med bokförläggareföreningen efter styrelsens för- slag. I fråga om personliga förutsättningar kräves i praxis att vederbörande har minst 4—5 års erfarenhet från bokhandel samt mestadels också att vederbörande genomgått den av branschorganisationerna anordnade, med statsunderstöd bedrivna s. k. bokhandelsskolan. Beträffande de ekonomiska förutsättningarna prövas dessa från fall till fall med hänsyn till ortens storlek och förhållandena i övrigt. Som regel fordras dock att den etable- rande disponerar 40—50 000 kronor i eget eller lånat kapital.

Även överlåtelse av kommissionärsskap prövas av bokförläggareför- eningen. Härvid granskas, förutom övertagarens personliga och ekonomiska kvalifikationer, även avträdessumman. Befinnes denna vara alltför hög med hänsyn till förhållandena åvägabringas rättelse. Drives bokhandel av

• Sida 378
•  Original

aktiebolag prövas den för rörelsen ansvariga personens kvalifikationer. Sker ombyte på posten erfordras godkännande av den nytillträdande.

För utseende av B-kommissionär gäller i princip samma regler som för tillsättande av A-kommissionär.

Såsom motiv för den restriktiva nyetableringskontrollen inom bokhan- deln brukas vanligen i första hand hänvisas till kommissionssystemet. En förutsättning för en ekonomisk tillämpning av detta system har bokför- läggareföreningen förklarat vara, att antalet kommissionärer icke blir allt- för stort, bl. a. med hänsyn till de oundvikliga returerna. Ehuru kommis- sionssystemet otvivelaktigt är behäftat med Vissa olägenheter, hävdas dock inom branschen, att det har ett betydande värde särskilt ur allmän kultu— rell synpunkt. Genom kommissionssystemet vinnes sålunda bl. a. garanti för att bokhandlarna bli fullständigt sorterade med alla nya böcker och sålunda bli i stånd att sälja även tyngre, värdefull litteratur.

Tidningsdistributionen. Frågor om antagande av återförsäljare för lös- nummer av tidningar och tidskrifter regleras i huvudsak enligt ett mellan Svenska iidningsutgivareföreningen och Aktiebolaget Svenska Pressbyrånl slutet avtal (upprättat första gången år 1932).

Enligt pressbyråavtalet har inrättats en särskild nämnd, Svenska tid- ningsutgivareföreningens kommissionärsnämnd, »för främjande av enhet- liga och sunda principer vid tidningsförsäljning i Sverige och för reglering av försäljarnätet med hänsyn till möjligast effektiva försäljning, likvider- nas tryggande och skälig begränsning av returexemplaren». Nämndens verksamhet skall enligt avtalet huvudsakligen vara av utredande och råd- givande art. Lokalutskott av nämnden finnas i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg.

Pressbyråavtalet förutsätter att förhållandet mellan pressbyrån och de olika tidningsföretagen regleras enligt särskilda kontrakt, upprättade enligt i avtalet fastställda formulär. I dessa särskilda kontrakt är följande be- stämmelse intagen:

»Såväl tidning som Pressbyrån bör taga skälig hänsyn till de anvisningar, som lämnas av Svenska Tidningsutgivareföreningens Kommissionärsnämnd i enlighet med för nämnden gällande instruktion. Skulle tidning eller Pressbyrån i ett sär- skilt fall icke anse sig kunna utan vidare följa Kommissionärsnämndens anvis- ningar, skall tidningen, respektive Pressbyrån, därom omedelbart underrätta nämnden under anförande av sina skäl. Pressbyrån är dock skyldig att efter- komma av nämnden beslutat försäljningsförhud.»

Enligt den för kommissionärsnämnden gällande, av tidningsutgivareför- eningens styrelse fastställda instruktionen, faller inom nämndens kompe—

1 Sedan år 1940 äges Aktiebolaget Svenska Pressbyrån av till Svenska tidningsutgivare— föreningen anslutna tidningar genom ett särskilt för ändamålet bildat bolag, Pressbyräns Intres— senters Aktiebolag. Förutom att pressbyrån handhar distributionen av tidningar och tidskrifter till självständiga återförsäljare ombesörjer pressbyrån en avsevärd detaljdistribution i egen regi.

• Sida 379
•  Original

tens »frågor rörande tidningarnas distribution inom hela landet med undan— tag av frågor rörande dagstidningarnas distribution på respektive utgiv— ningsorter». På de platser där lokalutskott av nämnden finnas prövar emel- lertid vederbörande lokalutskott frågor om antagande av lösnummerför- säljare för de på platsen utkommande dagstidningarna. I fråga om nämn— dens verksamhetssätt stadgas i instruktionen, att »nämnden handlägger till nämnden hänskjutna ärenden angående rättighet för fast försäljare att er— hålla leveranser samt desslikes även för kolportörer i städer och sådana samhällen, för vilka ordningsstadgan för rikets städer är gällande», i vilka avseenden nämnden äger »att såväl till tidningarna som till distributions- organen lämna anvisningar».

Från pressbyrån hänskjutes till kommissionärsnämnden eller dess lokal- utskott som regel fråga om inrättande av nytt eget försäljningsställe och om antagande av ny återförsäljare ävensom uppkommen fråga om avbry- tande av tidningsleveranser till viss återförsäljare. Då fråga inom visst tidningsföretag uppkommer om antagande av direkt-återförsäljare sker lika- ledes hänskjutande till nämnden eller dess lokalutskott, om det med hän— syn till på platsen redan befintliga andra distributionsställen eller av andra orsaker kan råda tvekan om det berättigade i att upptaga förbindelsen.

Kommissionärsnämnden fäster vid sin prövning av ärenden om tidnings- leveranser avgörande vikt vid behovet av försäljningsstället samt i viss ut- sträckning därjämte även vid försäljningsställets art och lokalens beskaf- fenhet samt i någon mån sökandens person.

Begränsningen av antalet försäljningsställen efter behovsprövning anses — då tidningarna alltid säljas i kommission — i första hand vara nödvän- dig för att i görligaste mån begränsa antalet returer. Därjämte anses be- hovsprövningen också vara önskvärd med hänsyn till kostnaderna för distri- butionen till återförsäljningsställena. Att tidningsdistributionen sker ute- slutande på kommissionsbasis anges betingat av dels att den distribuerade upplagans storlek måste vid varje tillfälle regleras i förväg med hänsyn till tidningens eller tidskriftens nyhetsmaterial eller övriga innehåll, dels ock att man önskar kunna upprätthålla det kravet, att varje återförsäljare skall opartiskt föra alla efterfrågade tidningar i tillräckligt antal, oavsett tidningens karaktär i politiskt, religiöst eller annat avseende.

Även fråga om överlåtelse av tidningsförsäljningsställe till ny innehavare brukar underställas kommissionärsnämndens prövning. Vanligen blir här- vidlag endast fråga om ett registreringsförfarande, men i enstaka fall, då försäljningsstället icke anses fylla något behov eller ej motsvarar de krav nämnden brukar uppställa på tidningsförsäljningsställen, kan förekomma, att den nye innehavaren av nämnden förvägras rättighet att erhålla tid- ningsleveranser. Indragning av rättigheter för bestående tidningsförsälj- ningsställe att erhålla leveranser kan undantagsvis, då särskilda skäl före- ligga, beslutas av kommissionärsnämnden.

• Sida 380
•  Original

Annonsbyråväsendet. Det s. k. annonsbyråsystemet, som tillämpas i Sverige sedan år 1923, har anordnats på initiativ av tidningsutgivareför- eningen. Grundläggande för systemets tillämpning är det 5. k. annons— avtalet. Enligt nu (från år 1948) gällande avtal auktoriserar tidningsutgi- vareföreningen svenska annonsbyråer med iakttagande av följande grunder och villkor:

»1) annonsbyråverksamheten skall bedrivas i form av lagligen inregistrerat aktiebolag;

2) annonsbyrås ledare skola ha gjort sig kända som redbara och lojala affärs- män och ådagalagt sådan skicklighet inom yrket, att annonsbyrån under deras ledning kan antagas komma att främja svenskt näringsliv och svensk reklam. Ledare av svensk auktoriserad annonsbyrå skola ägna sin huvudsakliga verksam- het åt annonsbyrån och må icke utan tidningsutgivareföreningcns medgivande åtaga sig annat uppdrag av större omfattning;

3) annonsbyrås ekonomiska resurser skola vara tillräckliga för verksamhetens bedrivande efter sunda riktlinjer;

4) annonsbyrås bolagsordning skall ingivas till tidningsutgivareföreningen för godkännande.»

Innan ny auktorisation av annonsbyrå äger rum må de svenska annons— byråer, som äro auktoriserade, beredas tillfälle att yttra sig.

Såväl tidningar som auktoriserade annonsbyråer ha enligt annonsavtalet att avgiva skriftlig förbindelse, att avtalet är för samtliga tidningsföretagets tidningar, respektive för annonsbyrån till alla delar bindande samt att vederbörande likaledes förbinder sig att tillämpa av tidningsutgivareför- eningen fastställda »Normer för annonsväsendet i Sverige». Dessa innehålla, förutom ordningsföreskrifter, tekniska bestämmelser m. m., särskilda be— stämmelser för annonsförmedlingen. Enligt dessa föreskrifter får förmed- lingsprovision endast utgå till svensk auktoriserad annonsbyrå samt vissa andra erkända annonsförmedlare (utländsk annonsbyrå, annons- och tid— ningskontor, tidnings annonsexpedition, meddelare eller ortsombud till tid- ning). För att förhindra ett kringgående av bestämmelserna om provision meddelas ingående bestämmelser avsedda att förhindra s. k. returprovision till annonsör. I fråga om annonsbyråerna stadgas bl. a., att konkurrensen mellan auktoriserade annonsbyråer skall vara fri och lojal, att annons— byråerna icke få sins emellan träffa avtal, som hindra eller inskränka kon- kurrensen dem emellan, samt att auktoriserad annonsbyrå icke får debitera andra priser än tidningarnas prislistor ange.

Biografbranschen. Gällande nyetableringsavtal inom biografbranschen avser dels nyetableringskontroll, dels ock illojal konkurrens. Med nyetable- ring förstås enligt avtalet icke blott öppnande av ny biograf eller återöpp- nande av biograf, som varit nedlagd viss tid, utan även viss mera betydande ökning av antalet platser i bestående biograf samt överflyttning av biograf-

• Sida 381
•  Original

rörelse från en lokal till en annan. Med illojal konkurrens förstås enligt av— talet ——- förutom vad som enligt lag eller enligt inom biografbranschen rå- dande sedvänja är att hänföra till illojal konkurrens _ vidtagande av åtgärd från företagarens sida, såsom erbjudande av högre hyra, län eller dylikt, för att komma i besittning av biograflokal i vilken bedrives eller omedelbart förut bedrivits biografi'örelse av annan, som icke förverkat sin hyresrätt och som önskar fortsätta sin rörelse.

Vid prövning av nyetableringsärende har prövningsnämnden att i främsta rummet fästa avseende vid »nyetableringens behov». Därjämte må hänsyn tagas till de näringspolitiska förutsättningarna och sökandens personliga och ekonomiska förutsättningar. Vid flyttning av biografrörelse inom samma publikområde skall tillses, att sökanden lämnat tillfredsställande garantier för att biografrörelse ej återupptages i den gamla lokalen inom två år efter flyttningen. Därest en biografrörelse icke befinnes tidsenlig, kan den i vissa fall berövas det skydd som nyetableringsavtalet eljest erbjuder. I avtalet stadgas nämligen, att prövningsnämnden vid behandling av ansökan om ny— etablering äger förelägga innehavare av inom publikområdet redan befintlig biograf att föranstalta därom, att hans biograflokal hålles i ett efter för- hållandena tidsenligt skick, vid äventyr att nämnden eljest vid behandlingen av nyetableringsärendet ej kommer att taga hänsyn till hans biograf. I avbi- dan på resultatet av ett sådant föreläggande får nämnden förklara nyetable— ringsärendet vilande.

Filmproducentföreningens medlemmar ha enligt avtalet förpliktat sig att ej öppna eller underhålla affärsförbindelse med biograf innan den— samma godkänts i den ordning som stadgas i nyetableringsavtalet eller med biografföretag, som befunnits ha åsidosatt bestämmelserna om ny— etablering eller gjort sig skyldig till illojal konkurrens. Biografägare, som förfarit i strid mot enligt avtalet fattat beslut, riskerar sålunda att utsättas för leveransbojkott i fråga om svensk film och detta ej allenast för den biograf, varom särskilt varit fråga, utan även för andra av honom inne- havda biografer.

Kostnaderna för prövningsförfarandet har enligt biografbranschens avtal helt lagts på sökanden. För att få ansökan upptagen till prövning har denne att vid ingivande av ansökan erlägga ett förskott på 200 kronor samt att därest ytterligare kostnader uppstå gälda även dessa.

Såsom framgår av sammanställningen å sid. 444 är på leverantörsidan till avtalet anslutna endast de svenska filmproducenterna, sammanslutna i föreningen Sveriges filmproducenter. Företrädarna för leverantörerna av utländsk film ha däremot vägrat att ansluta sig till samarbetet. Härav följer att en biograf, som icke godkänts enligt nyetableringsavtalet, det oaktat alltid kan få utländsk spelfilm. Emellertid anses det vara mycket svårt att med ekonomisk framgång driva en biografrörelse utan tillgång till svensk spelfilm; i allt fall på andra håll än i de största städerna. På det stora hela

• Sida 382
•  Original

taget anses därför den nyetableringskontroll, som finnes inom branschen, utgöra ett effektivt hinder mot vad man inom branschen vill kalla »över- flödiga biografer».

Den offentliga nyetableringskontrollen inqm tobakshandeln

I samband med redogörelsen för den enskilda nyetableringskontrollen inom handel och hantverk torde en summarisk framställning böra lämnas för den särskilda reglering av detaljhandeln med tobaksvaror som genom— förts enligt lagen den 11 juni 1943 angående statsmonopol på tillverkning och import av tobaksvaror, vilken lag trädde i kraft den 1 juli 1943.

Då tobaksmonopolet på sin tid inrättades, skedde detta för att man där— igenom skulle uppnå ett effektivare utnyttjande av tobakskonsumtionen såsom skattekälla. För att tillgodose detta ändamål ansåg man sig kunna begränsa sig till att låta monopolet omfatta endast tillverkningen av tobaks— varor inom landet, medan en monopolisering av handeln med sådana varor däremot icke ansågs erforderlig. I enlighet härmed intogs i monopolförord— ningen ett stadgande av innebörd, att handeln med tobaksvaror i princip skulle vara fri. Stadgandet kom vid tillämpningen icke att anses innefatta någon förpliktelse för monopolbolaget att utan restriktioner bifalla alla ansökningar som inkommo till bolaget om att antagas till återförsäljare för detsamma. Emellertid medförde bestämmelsen, att monopolbolaget icke kunde förhindra den, som vägrades återförsäljarerätt, att om han så önskade det oaktat etablera detaljhandel med tobaksvaror. Sitt varubehov kunde vederbörande därvid fylla dels från enskilda importörer av utländska tobaksvaror, dels genom andrahandsinköp från redan befintliga återför— säljare för monopolbolaget.

Under tiden fram till 1943 hade utvecklingen inom den s. k. special— tohakshandeln kommit att giva anledning till åtskilliga problem. I den proposition till 1943 års riksdag (nr 200), som ledde till antagande av den nya lagstiftningen, framhöll dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, att i de talrika framställningar, vari tobaksdetaljhan— delns representanter påyrkat förbättrade villkor för sin näring såväl som i den offentliga diskussionen om detta spörsmål, uppmärksamheten icke sällan varit inriktad på frågan om storleken av den rabatt, monopolbolaget beviljar sina återförsäljare. Vid en närmare granskning syntes det dock klart framgå, att detta vore ett oriktigt sätt att angripa problemet. Så länge en spärr för nyetablering av tobaksaffärer saknades, ägde återförsäljar- rabattens storlek nämligen icke avgörande betydelse för branschens läge. I samband med att 1938 års tobakshandelsutredning tillkallats, hade de- partementschefen också uttalat, att då han —— trots den uppmärksamhet tobaksdetaljhandelns förhållanden ägnats under den tid tobaksmonopolet ägt bestånd — ansett en förnyad utredning i ämnet påkallad, han särskilt

• Sida 383
•  Original

uppmärksammat det läge, som uppkommit genom tillväxten av antalet tobaksaffärer och den därav betingade minskade omsättningen för de flesta affärsidkare inom branschen. Departementschefen framhöll i anslutning härtill i propositionen att 1938 års tobakshandelsutredning i sitt betänkade understrukit, att icke mindre än omkring 500 nya tobaksaffärer tillkommit under åren 1933—1939 och att även under högkonjunkturåret 1938 mer än en femtedel av tobaksaffärerna hade en omsättning understigande 20 000 kronor. Enligt departementschefens uppfattning var det tydligt, att en fort— satt tillväxt av antalet försäljningsställen i samma takt skulle resultera i allvarliga olägenheter. Det syntes honom också framstå som en påtaglig fördel även ur det allmännas synpunkt, om ett antal av de minst lönsamma småaffärerna kunde utgallras. Att tobakshandelns läge vore intimt för— knippat med monopolbolagets åtgöranden och därför påkallade statsmak- ternas uppmärksamhet på ett helt annat sätt än förhållandena inom andra branscher fann departementschefen uppenbart. Den i vissa yttranden häv- dade meningen, att frågan borde av statsmakterna lämnas åt sitt öde, kunde han därför icke dela. Huvudinnebörden av det förslag, departementschefen förordade var, i enlighet med vad sålunda i propositionen anförts, att nya direktiv borde godkännas för monopolbolagets handhavande av distribu- tionsfrågan. För att möjliggöra en rationalisering av detaljhandeln med to- baksvaror upphävdes bestämmelsen i den äldre monopollagen om att handeln med tobaksvaror skulle vara fri. I dess ställe infördes i 1943 års monopollag ett stadgande av innehåll, att monopolbolaget i samråd med den bl.a. för detta ändamål inrättade »statens tobaksnämnd» skall söka anpassa försäljningsställenas antal med hänsyn till möjligheten för specialtobaks- handlarna att uppnå skälig omsättning i den mån så kunde ske utan åsido- sättande av allmänhetens och monopolbolagets intressen. I en särskild in- struktion för tobaksnämnden har i anslutning härtill de närmare riktlin- jerna för tobakshandelns rationalisering uppdragits. Att märka är att denna rationalisering endast avser detaljhandeln med tobak i städer och stads- liknande samhällen, eller med andra ord på platser, där det finnes en s. k. specialtobakshandel.

Det grundläggande stadgandet i nämndens instruktion ger nämnden i uppdrag att verka för att all varsamhet, som är förenlig med allmänhetens "berättigade anspråk på bekväm tillgång till tobaksvaror och monopolbola- gets intressen, iakttages vid beviljande av inköpsrätt samt att dylik rätt företrädesvis beviljas personer med kännedom om tobakshandel eller med annan affärskunskap. Då det gäller fråga om inrättande av ny special- tobakshandel å nybebyggt område i stad eller stadsliknande samhälle upp— drages i instruktionen åt tobaksnämnden att undersöka, huruvida icke i första hand en innehavare av en gammal rörelse inom annan del av sam- hället bör beredas tillfälle att överfly'tta sin rörelse till det nya området. I fråga om överlåtelse av redan befintlig specialtobaksaffär till ny inne—

• Sida 384
•  Original

havare uppdrages åt nämnden att undersöka, huruvida med hänsyn till den överlåtna affärslokalens belägenhet och andra omständigheter nöjaktiga för- utsättningar för rörelsens bedrivande kunna anses vara för handen.

Nämnden har formellt endast ställning såsom rådgivande organ till mono— polbolaget, och slutliga beslut om antagande av återförsäljare fattas av monopolbolaget. Då monopolbolaget genom den nya lagstiftningen erhöll ökade befogenheter att reglera detaljhandeln ansågs tobaksnämndens inrät— tande emellertid böra kunna innefatta en värdefull möjlighet till ett allsidigt bedömande av de olika intressenternas krav och en avlastning av statsmak— ternas befattning med återförsäljarpartens önskemål. Nämnden består av sju ledamöter. Ordföranden, vice ordföranden och ytterligare en ledamot utses av Kungl. Maj:t, två ledamöter utses av kommerskollegium bland personer, vilka företräda de enskilda återförsäljarna, samt två av monopol— bolaget.

Den rationalisering av tobaksdetaljhandeln, som 1943 års lagstiftning åsyftar, söker statens tobaksnämnd i samråd med monopolbolaget förverk- liga på i huvudsak tre sätt. I enlighet med de i nämndens instruktion an- givna direktiven utövas kontroll över nyetablering av specialtobaksaffärer inom städer och stadsliknande samhällen i syfte att förhindra tillkomsten av nya, ur distributionssynpunkt överflödiga försäljningsställen. Då ett på- tagligt behov av nya tobaksaffärer uppkommer genom tätorternas tillväxt strävar nämnden i första hand att få till stånd utflyttning av olämpligt belägna tobaksaffärer i ortens centrala delar i syfte att åstadkomma en förbättring av förhållandena såväl för den affär som flyttas som för de kvarvarande. I enlighet med av Kungl. Maj:t och riksdagen i samband med tillkomsten av 1943 års lagstiftning uttalade önskemål erbjudas vidare så- dana tobakshandlare, vilka inneha såsom icke bärkraftiga bedömda affärer. att nedlägga rörelsen mot erhållande av livränta eller engångsersättning från monopolbolaget.1 Då det gäller överlåtelse av befintlig specialtobaks- handel prövar tobaksnämnden huruvida den ifrågavarande butiken har en sådan omsättning att densamma bör få bestå. I fråga om affärer med allt- för liten omsättning medgives ej överlåtelse, utan i stället erbjudes vederbö- rande inlösen, såvida han ej själv önskar fortsätta rörelsen. Anses rörelsen ha en sådan omfattning att densamma bör bestå prövas skäligheten av den goodwillersättning, som betingas för överlåtelsen. Härvid söker man hindra, att säljaren betingar sig för hög ersättning. I detta syfte begär nämnden att få del av det mellan säljare och köpare upprättade köpekontraktet och avfordras tillika parterna en skriftlig försäkran på heder och samvete att ej andra villkor för överlåtelsen avtalats än de i kontraktet angivna. Parterna

1 De huvudregler, som antagits för inlösningsförfarandet, innebära att affärer med en års— omsättning understigande 40 000 kronor kunna inlösas. Livränta på 800—1 200 kronor beviljas den som uppnått 60 års ålder och har minst 15 års verksamhet i branschen. I övriga fall kan en engångsersättning utgivas på 1 OOO—4 000 kronor. Intill utgången av år 1950 ha i enlighet med detta inlösningsförfarande nedlagts tillhopa 160 tobaksaffärer.

• Sida 385
•  Original

erinras därvid om att lämnande av vilseledande uppgifter medför risk för indragning av inköpsrätten. Fullständig garanti för att icke extra gottgörelse lämnas »under bordet» innebär givetvis ej detta förfarande. Det har också gjorts gällande att dylika extra ersättningar skulle lämnas vid sidan av köpeskillingen, låt vara att meningarna äro delade därom, huruvida så sker i större omfattning eller endast i mera begränsad utsträckning. — Därjämte söker nämnden enligt sin instruktion verka för att övertagaren är en person med kännedom om tobakshandeln eller annan affärskunskap.

All priskonkurrens i detaljhandeln med tobaksvaror är utesluten. I 1943 års monopollag stadgas nämligen, att monopolbolaget äger bestämma det pris som tobaksvara skall betinga vid försäljning till allmänheten i enlig- het med de närmare bestämmelserna i lagen jämte av Kungl. Maj:t godkända grunder. Enligt lagen må tobaksvara icke säljas till allmänheten efter annat pris än det å förpackningen utsatta priskurantpriset. Överträdelse av be— stämmelsen är straffbelagd.

Utvecklingen sedan förkrigstiden inom tobakshandeln belyses närmare i följande tablå, vars uppgifter huvudsakligen hämtats från en av professor S. XVahlund för tobaksnämndens räkning utförd statistisk undersökning samt i övrigt från monopolbolagets årsberättelser:

1938 1943 1949 Antal specialtobakshandlare ................................ 2 944 3 044 2 894 Genomsnittlig tobaksförsäljning per specialtobakshandlare, kr 27000 43 683 799-10 Genomsnittlig återförsäljarerabatt, % ....................... 1 13,1 10,6 9,0 Dzo i % av priset exkl. tobaksskatt ........................ 129,5 39,2 38,0 Genomsnittlig rabattinkomst av tobaksförsäljningen, indextal.. 100 126 195 Försäljningsvolym för tobaksvaror, indextal ................. 100 95 123 Genomsnittlig totalomsättning per specialtobakshandlare, kr .. 39 000 59 000 109 000 Omkostnaden i % av totalomsättningen ..................... 7,5 5,7 4,6 därav: lokalkostnad ..................................... 3,0 2,0 1,3 biträdeskostnad .................................. 2,5 2,1 2,1 övriga omkostnader ............................... 2,0 1,6 1,2 Nettoinkomst per specialtobakshandlare ..................... 22 900 5 000 9 800

1 Inräknas för år 1938 tobakshandlarnas egen import, kunna genomsnittliga återförsäljar- rabatterna uppskattas till 13,6 % av priset inberäknat tobaksskatten samt 31,9 % av priset exkl. skatt. 2 Siffran något för låg. Det verkliga värdet anses dock ha understigit 3 000 kr.

Av uppställningen framgår, att antalet tobakshandlare obetydligt mins- kats sedan förkrigstiden, medan omsättningen per tobakshandlare mycket avsevärt ökats. I fråga om tobaksvaror har försäljningsvärdet sålunda i det närmaste tredubblats från 1938 till 1949, medan den totala omsättningen per tobakshandlare stigit i något mindre grad. Till alldeles övervägande del beror dock denna ökning på en prisstegring. Vad tobaksvarorna beträffar beror ökningen i sin tur till största delen på höjning av tobaksskatten. Det i

• Sida 386
•  Original

medeltal per tobaksbandlare inlevererade beloppet av tobaksskatt har näm- ligen fyrdubblats, medan värdet av tobaksförsäljningen exkl. skatt stigit med knappt två tredjedelar eller i mindre grad än den övriga omsätt— ningen, vilken mer än fördubblats. Den rent kvantitativa ökningen i för— säljningen av tobaksvaror per tobakshandlare uppgick under tioårsperioden till drygt 20 procent. För övriga varor var stegringen sannolikt större. Omkostnaderna förefalla ha starkt minskat i förhållande till omsättningen. Även detta beror emellertid huvudsakligen på höjningen i tobaksskatten. Beräknar man omkostnaderna i förhållande till omsättningen, exkl. skatt, är nedgången obetydlig. Denna återstående omkostnadsminskning förklaras av ökningen i den kvantitativa försäljningen samt av hyresregleringen, som hållit tillbaka ökningen i lokalkostnader. Vad gäller den större del av distributionskostnaden, som utgöres av ersättning till tobakshandlarna, framträder en tydlig ökning. Den genomsnittliga inkomsten av tobaks- butikerna har åtminstone tredubblats sedan förkrigstiden, medan det totala omsättningsvärdet (exkl. skatt) per butik knappt fördubblats. Denna in- _komstförbättring för tobakshandlarna beror till en mindre del på ökningen i försäljningens kvantitet. Men till övervägande del beror den dels på att nettopriserna (exkl. skatt) stigit, dels på att tobaksrabatten, när den be- räknas i förhållande till tobakspriset exklusive skatt, stigit från ca 29 % till 38 %. Det är endast när tobaksskatten medräknas i omsättningen, som en sänkning i rabatten framträder, nämligen från 13 till 9 %.

Kvar står dock att en stegring i den kvantitativa försäljningen per butik inträffat inom tobakshandeln. Denna beror på att konsumtionen av tobak liksom av tidningar och tidskrifter ökat väsentligt mer än den övriga kon- sumtionen. Säkerligen beror den också på den nyetableringskontroll som tillämpats. Konjunkturerna inom branschen under åren 1943—1949 ha nämligen såsom de ovan återgivna statistiska uppgifterna ge vid handen varit sådana, att det måste antagas att antalet butiker skulle ha kraftigt ökats om nyetableringskontrollen ej funnits. Kvar står också att tobaks— handlarnas realinkomst, som tidigare i många fall var låg, undergått en väsentlig förbättring. Den genomsnittliga nettoinkomsten per specialtobaks- handlare var 1949 ca 9 800 kronor. Hälften av tobakshandlarna hade dock mindre än 8 900 kronor, 11 % mindre än 4 000 kronor och 3 % mindre än 2 000 kronor. Å andra sidan hade 41 % minst 10 000 kronor; 18 % hade en totalomsättning av minst 150 000 kronor, och för dessa utgjorde den genom— snittliga nettoinkomsten 17 000 kronor.

I ett väsentligt avseende är regleringen av tobakshandeln icke jämförbar med den organiserade nyetableringskontroll, som förekommer inom ett flertal andra detaljhandelsbranscher. I fråga om handeln med övriga varor förutsättes, att priser och rabatter i normala tider icke skola vara under—4 kastade offentlig övervakning. Beträffande tobakshandeln gäller icke denna förutsättning. Visserligen äro rabatterna föremål för förhandling inför to-

• Sida 387
•  Original

baksnämnden. Men i sista hand är det dock tobaksmonopolet, som träffar avgörandet. Under alla förhållanden har det allmänna sålunda i detta fall tillfälle att även under normala förhållanden i hög grad göra sitt inflytande gällande i fråga om priser och rabatter.

Exempel på annan offentlig etableringskontroll

Även på många andra områden av näringslivet än i fråga om handeln med tobaksvaror har genomförts en mer eller mindre långt gående statlig reglering av rätten till näringsutövning. Att i detta sammanhang ingå på en mera fullständig redogörelse härför är icke möjligt, då en dylik redo— görelse skulle falla utom ramen för nyetableringssakkunnigas utrednings- uppdrag. Några exempel torde emellertid vara av intresse.

I många fall betingas en statlig reglering av rätten till viss näringsutöv— ning helt av säkerhetssynpunkter, t. ex. att förhindra skador till följd av vissa farliga varor. Särskilda bestämmelser finnas sålunda för t. ex. tillverk- ning av eller handel med eldfarliga oljor, explosiva varor, skjutvapen, krigs- materiel, gifter m. m. I andra fall kan anledningen till en viss statlig regle— ring vara sociala och polisiära skäl. Detta är fallet t. ex. när det gäller rätten att utöva pantlånerörelse eller att idka handel med skrot, lump och be- gagnat gods.

Helt och hållet nykterhetspolitiska intressen förestava den ingående stat— liga reglering som avSer handeln med och utskänkningen av rusdrycker och maltdrycker. Vad gäller restaurangnäringen gäller enligt dessa regle— ringsbestämmelser att för utskänkning av vin och spritdrycker erfordras i särskild ordning meddelat tillstånd. I avsikt att frigöra utskänkningen från inverkan av det privata vinstintresset ha särskilda bestämmelser införts, enligt vilka vinsten av utskänkningsrörelsen på visst sätt begränsats. Även för utskänkning av pilsnerdricka kräves i allmänhet särskilt tillstånd, som —— med visst kommunalt veto —— meddelas av vederbörande länssty- relse. Tillstånden, som äro föremål för behovsprövning, äro alltid person— liga och tidsbegränsade. S. k. ölkaféer och liknande rörelser ha i enlighet härmed på många håll gjorts till föremål för särskild kommunal övervak- ning eller ha på vissa orter övertagits av kommunala eller eljest socialt inriktade bolag. Åtminstone i Stockholm har kunnat konstateras en tendens att vid överlåtelse av rörelser betrakta själva pilsnerrättigheten som en till— gång, för vilken beräknas särskild ersättning. Vid prövning av överlåtelse av tillstånd ha myndigheterna sökt förhindra detta missförhållande. Kont— rollen har emellertid icke inom ramen av gällande bestämmelser kunnat göras fullt tillfredsställande.

De bestämmelser, som enligt gällande butiksstängningslag avse medde- lande av tillstånd till annan affärstid än den vanliga, komma i väsentliga stycken att gälla bl. a. såsom en reglering av den s. k. Icioskhandeln. Uppen—

• Sida 388
•  Original

barligen betingas denna reglering helt av nödvändigheten av att å ena sidan ur rättvisesynpunkt måste krävas starka skäl för att tillåta vissa handels- idkare att hålla öppet för försäljning å tider då detta är förbjudet för övriga handlande, medan å andra sidan även allmänhetens berättigade intresse av att även utom den vanliga affärstiden ha möjlighet att köpa 5. k. impuls- varor måste tillgodoses.

I den mån statliga regleringar såsom i ovan anförda fall till alldeles över- vägande del betingas av andra än ekonomiska hänsyn, torde desamma vara av mindre intresse i nu förevarande sammanhang. Emellertid finnas vissa områden av näringslivet där en statlig reglering genomförts förutom av andra skäl även av hänsyn till allmänna eller speciella näringspolitiska överväganden. Ett av de mera framträdande exemplen härpå torde vara den reglering som genomförts rörande den yrkesmässiga automobiltrafiken. Andra exempel härpå utgöra de bestämmelser, som filmas angående rätten att utöva bank- och försäkringsrörelse.

Särskilda bestämmelser om yrkesmässig biltrafik ha funnits ända sedan tillkomsten år 1906 av den första förordningen om biltrafiken. Grunden för dessa första bestämmelser om den yrkesmässiga biltrafiken var enligt motiveringen för desamma, att allmänheten, till vilken befordringsmedlen utbjödos, kunde äga anspråk på att lämpligheten av såväl befordringsmedlet självt som de kommunikationsleder, där det skulle användas, gjordes till föremål för prövning. Någon prövning av behovet av en ifrågasatt trafik eller något hänsynstagande till andra trafikföretag förutsatte icke dessa ursprungliga bestämmelser i ämnet. Allteftersom trafikväsendet utvecklats har man emellertid i allt högre grad funnit behov av att åstadkomma även en behovsprövning, syftande till reglering av förhållandet mellan de olika trafikmedlen samt mellan olika trafikföretag. Det centrala i regleringen av den yrkesmässiga biltrafiken är också numera den trafikmässiga behovs— prövning, som verkställes av de tillståndsgivande myndigheterna.

Nu gällande bestämmelser om den yrkesmässiga biltrafiken återfinnas i förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. I huvudsak bygger förordningen på redan förut tillämpade principer för reglering av biltrafiken, sådana dessa återgivits i 1930 års motor- fordonsförordning, vars bestämmelser i ämnet 1940 års förordning ersatte. Förutsättning för rätten att bedriva yrkesmässig trafik är enligt 1940 års förordning att vederbörligt tillstånd, 5. k. trafiktillstånd, meddelats. Till- stånd till beställningstrafik för personbefordran med stationsort i stad med- delas av polismyndigheten i staden. I fråga om övrig beställningstrafik samt linjetrafik är behörigheten att meddela tillstånd på visst sätt uppdelad mel- lan länsstyrelserna samt en central myndighet, biltrafiknämnden. I sam— band med att föreskrifter meddelats angående ansökningsförfarandet har åt tillståndsmyndigheten uppdragits att inhämta yttrande över ansökningar icke blott från olika myndigheter utan även från trafikföretag och sam-

• Sida 389
•  Original

389 manslutningar av utövare av yrkesmässig trafik.1 Trafiktillstånd må med- delas endast där den ifrågasatta trafiken finnes behövlig samt i övrigt lämplig. Tillstånd mä vidare meddelas allenast den som med hänsyn till erfarenhet och vederhäftighet samt andra på frågan inverkande omständig- heter befinnes lämplig såsom utövare av yrkesmässig trafik. Beträffande linjetrafik, som kan komma att konkurrera med annan redan utövad linje— trafik eller med järnvägs-, spårvägs— eller sjötrafik, gäller viss företrädes— rätt för utövaren av denna trafik. Mot bestämmelserna om trafiktillstånd svara vissa bestämmelser om skyldigheter som ävila tillståndshavaren. Så- lunda gäller viss transportplikt för innehavare av trafiktillstånd. Utövaren av yrkesmässig trafik är vidare skyldig att följa de bestämmelser rörande taxa, som fastställas. Taxorna skola i regel angiva maximiavgifter, men kunna i vissa fall i fråga om linjetrafik ersättas med fasta avgifter.

Även för rätt att driva yrkesmässig bilskola erfordras enligt motor- fordonsförordningen särskilt tillstånd av vederbörande länsstyrelse.

På bankväsendels område gäller enligt lagen den 22 juni 1911 om bank- rörelse, att för tillåtelse att driva bankrörelse fordras av Kungl. Maj:t med- delad oktroj. I samband med beviljande av oktroj har Kungl. Maj :i att pröva huruvida bankrörelsen finnes vara nyttig för det allmänna. Även för rätt att utöva verksamhet vid avdelningskontor å annan ort än där huvudkon- toret är beläget erfordras tillstånd av Kungl. Maj:t. Dylikt tillstånd må med— delas, när verksamheten finnes kunna vara till nytta för det allmänna. Bankbolag stå på sätt i lagen om bankrörelse närmare stadgas under till— syn av bank- och fondinspektionen. Liknande bestämmelser gälla enligt lagen den 29 juni 1923 om sparbanker för dylika banker, dock att tillstånds— givande myndighet härvidlag är Konungens Befallningshavande. Sparbank står under tillsyn av Konungens Befallningshavande, som har att för varje sparbank förordna ett allmänt ombud, samt sparbanksinspektionen.

Enligt lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse gäller att för ut— övande av försäkringsrörelse erfordras av Kungl. Maj:t beviljad koncession. Vid meddelande av koncession skall (55 4 och 166) prövas, huruvida den tillämnade rörelsen finnes >>hehövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet». Samma villkor gälla i de fall att fråga är om utvidgning av befintlig försäkringsrörelse till ny försäkrings- gren eller nytt verksamhetsområde eller eljest fråga är om en väsentlig

1 Då sammanslutningar av utövare av yrkesmässig trafik torde vara de som har den största erfarenheten på här förevarande område är naturligt om myndigheterna vid prövning av till— ståndsärenden fästa stort avseende vid dylika sammanslutningars yttranden. Uppmärksamhet torde dock här böra fästas vid att sammanslutningar av utövare av yrkesmässig biltrafik ofta ha ett för medlemmarna gemensamt intresse av att skydda prisbildningen på området. Vanligt är nämligen att priserna på körslor kunna ligga under de av myndigheterna fastställda maximitaxorna. Någon undersökning angående i vad mån inom de olika yrkessammanslut- ningarna på här förevarande område träffats överenskommelser eller bestämmelser av konkur— rensbegränsande art har ej utförts. Emellertid har kommerskollegii monopolutredningsbyrå i kartellregistret. registrerat (nr 294) sammanfattning av bestämmelser för Stockholms åkeri- förening angående prissättning å körslor, till vilken sammanfattning hänvisas.

• Sida 390
•  Original

omläggning av rörelsen. Försäkringsbolag stå på sätt i lagen om försäk— ringsrörelse närmare stadgas under tillsyn av försäkringsinspektionen.

Såsom framgår av de anmärkta bestämmelserna avser koncessionspröv- ningen en bedömning ur såväl kvantitativ som kvalitativ synpunkt. Kvanti— tetsbedömningen är därvid avsedd att fastställa huruvida behov av den nya rörelsen föreligger, medan den kvalitativa prövningen närmast tar sikte på sättet att realisera det syftemål, som uppställts för verksamheten. Den diskretionära koncessionsprövning, som sålunda lagfästs i 1948 års lag om försäkringsrörelse, innebar en nyhet i förhållande till vad som förut gällde. Tidigare gällande koncessionsbestämmelser (lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse) ansågos nämligen _ i motsats till vad som gäller på hankväsendets område _ endast taga sikte på den formellt rättsliga grund- valen för ett tillämnat bolag. I praxis ansågos dessa bestämmelser därför icke tillåta ett bedömande av företagets ändamålsenlighet eller liknande omständigheter. Även 0111 det exempelvis stod klart, att behov av ett nytt försäkringsbolag icke förelåg ansågs koncessionen lagligen icke kunna väg— ras förutsatt att det nya bolaget uppfyllde de i lagen uppställda formella kraven.

Frågan om införande av den diskretionära behovsprövningen tilldrog sig under förarbetet till 1948 års lagstiftning betydande uppmärksamhet. Stats— rådet Kock, på vars föredragning proposition i ämnet beslöts, anförde i sin föredragning till stöd för sin ståndpunkt i denna fråga följande:1

»Jag har redan givit uttryck åt den uppfattningen, att försäkringsverksamheteu bör betraktas huvudsakligen ur social synvinkel. Det allmänna måste med hänsyn härtill förbehålla sig en effektiv insyn i och kontroll över den enskilda försäk- ringsverksamlieten. Tydligt är, att koncessionssystemets gestaltning är av grund- läggande betydelse för statsuppsiktens effektivitet. Försäkringsutredningen har funnit de nuvarande koncessionsbestämmelserna otillfredsställande. Omdömet synes mig obetingat riktigt. Utredningen uttalar sig till förmån för en diskretionär kon— cessionsprövning, därvid såsom materiella koncessionsvillkor bör gälla, att den tillämnade rörelsen är behövlig och därjämte ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet.

I vissa remissyttranden ha betänkligheter uttalats mot det föreslagna kvantita- tiva koncessionskravet, d. v. s. mot en behovsprövning. I anslutning till den kritik, som sålunda yppats, må följande framhållas. En fri konkurrens verkar i regel effektivitetsfrämjande eftersom sämre skötta företag löpa risk att utträngas från marknaden. Av denna anledning bör man enligt min uppfattning inom närings— livet eftersträva största möjliga etableringsfrihet. På försäkringsväsendcts område föreligga emellertid i detta hänseende speciella förhållanden, vilka motivera en undantagsställning. Särskilt påtagligt är detta i fråga om livförsäkringen med dess långfristiga avtal, ofta omspännande större delen av försäkringstagarens livs— tid. Uppenbart är, att bristfällig skötsel eller rubbningar i ett försäkringsföretags ekonomiska jämvikt kunna medföra allvarliga verkningar för försäkringstagarna. Det torde icke råda någon tvekan om att även en tillfällig övermättnad av mark- naden är ägnad att menligt påverka försäkringsväsendets allmänna standard till

Kungl. Maj:ts prop. nr 50/1948, sid. 158.

• Sida 391
•  Original

förfång för den försäkringssökande allmänheten. Förhållandet medför nämligen risk för stegrade omkostnader och sämre försäkringsskydd. I detta sammanhang måste Vidare beaktas, att konkurrenskostnaderna på försäkringsväsendets område äro relativt höga samt att konsumenterna här i regel äro ur stånd att bedöma för- hållandet mellan varans pris och värde.

På de skäl jag nu anfört finner jag det från samhällelig synpunkt nödvändigt att i fråga om försäkringsverksamhetcn genomföra en viss behovsprövning. Det är uppenbart, att denna i konkreta fall kan te sig vansklig och därför måste utövas med försiktighet. Tillämpad med blicken öppen för samhällslivets skiftande pro- blemställningar synes mig behovsrcgeln emellertid snarast ägnad att tillföra för- säkringsväsendet stadga och gynnsamma utvccklingsmöjligheter.

Redan av vad nu anförts torde framgå, att jag biträder uppfattningen att de kvantitativa och kvalitativa koncessionsvillkoren icke böra bedömas fristående från varandra utan ses i ett sammanhang. I viss mån betinga de varandra ömse- sidigt. Föreligger behov av ett nytt försäkringsbolag, är tillkomsten av ett sådant i regel ägnad att främja en sund utveckling. Behovsfrågan måste betraktas som ett särskilt betydelsefullt led i bedömningen. Med hänsyn härtill finner jag det motiverat, att behovsavvägningen klart kommer till uttryck i lagtexten. Å andra sidan synes det mig önskvärt att i lagtexten även framhäva det inbördes sam— manhanget mellan de kvantitativa och kvalitativa koncessionsbetingelserna. Den tillämnade rörelsen skall vara behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. Dessa villkor böra, såsom utredningen anmärkt, gälla såväl nyetablering av försäkringsbolag som utvidgning av bestående rörelse med ny verksamhetsgren.»

Tidigare utredningar

Redan i ett av kommerskollegium år 1928 avgivet utlåtande i samband med det då pågående arbetet på en revision av den gällande näringslagstift- ningen uppmärksammade kollegium de ansatser till en organiserad enskild nyetableringskontroll som då förefunnos. Sedan kollegium yttrat att det be- träffande handeln var känt, att de olika branschorganisationerna var efter sin förmåga sökte kontrollera uppkomsten av nya företag inom respektive bransch i syfte att minska konkurrensen eller åtminstone förhindra till— komsten av ekonomiskt mindervärdiga företag, lämnade kollegium en del exempel på försök till en organiserad nyetableringskontroll och därav för— anledda bojkottåtgärder mot nya företagare. I anslutning härtill yttrade kollegium:

»I och för sig kunna dessa strävanden till självdisciplin bland näringsidkarna icke annat än hälsas med tillfredsställelse. Men en utveckling i denna riktning har ur konsumenternas och därmed ur det allmännas synpunkt även vissa mindre fördelaktiga konsekvenser, beroende därpå, att med en fastare organisation mel— lan näringsidkarna möjlighet även följer till obehörig inverkan på prisbildningen och varuomsättningen. Det torde icke kunna förnekas, att denna möjlighet inom vissa branscher blivit utnyttjad. Även om de mer eller mindre framgångsrika försök i sådan riktning, som hittills konstaterats, icke kunna anses ha medfört några mera allmänt framträdande olägenheter, kan en fortsatt utveckling på denna väg dock icke av det allmänna lämnas obeaktad. Lagstiftningens uppgift bör där-

• Sida 392
•  Original

vidlag vara att söka finna en utväg, varigenom näringsidkarnas på organisatio- nens grund baserade yrkesdisciplin underlättas samtidigt som den av samman- slutningen möjliggjorda obehöriga inverkan på prisbildningen och varuomsätt- ningen såvitt möjligt förhindras eller åtminstone kontrolleras.»

Näringsorganisaiionssakkunniga lämnade i sitt år 1940 avgivna betän— kande en översikt över då förefintlig enskild nyetableringskontroll inom detaljhandeln samt vissa exklusivavtal och avtal om förmånsbehandling med nyetableringsreglerande verkan. Om nyetableringsregleringen gjorde de sakkunniga följande uttalande:

»Att nyetableringsregleringarna kunna vara förenade med vissa fördelar är uppenbart. I många fall kan antalet utförsäljningsställen begränsas utan att den köpande allmänheten åsamkas några olägenheter, varigenom möjligheter till be- sparingar uppstå i fråga om såväl lokaler som arbetskraft. (Härtill bör dock den reservationen fogas, att en begränsning av antalet utförsäljningsställen i Sverige synes ha ägt rum mindre i de större städerna än på smärre platser, där olägen- heter därav för allmänheten äro mera sannolika än i dylika städer med deras större antal affärer.) Den genom regleringen friställda arbetskraften skulle —- åtminstone till största delen — kunna komma till användning i annan sysselsätt- ning. Handelns uppdelning på ett mindre antal enheter medför vidare en minsk- ning av den totala lagerhållningen, vilket åtminstone under normala tider får an- ses vara en fördel för folkhushållet och minska dess konjunkturkänslighet. För leverantörerna medför nyetableringsregleringen att kreditriskerna avtaga och en del förluster undvikas, ett förhållande, som av dem tillmätes stor vikt och föran- lett deras medverkan till eller i vissa fall deras upprättande på egen hand _— t. ex. inom skohandeln — av dylika regleringar. Både för leverantörerna och detalj- handlarna kännes konkurrensen från 5. k. okynnesetableringar besvärande; en person, som startar en affär men efter endast kort tid måste slå igen, förorsakar åtskillig oro på marknaden, då lagret realiseras. Nyetableringskontrollen kan vi- dare motverka att mindre kvalificerade eller eljest mindre lämpliga personer etablera sig som handlande. Anspråken på detaljhandelns utövare ha under det senaste decenniet vuxit. En fördel är det också, att en reglering kan hindra per- soner att offra sina besparingar på att starta en egen affär i fall, då detta med stor sannolikhet kan väntas leda till misslyckande.

Till nyetableringsregleringarnas olägenheter hör, att de kunna göra det svå— rare för nya män och nya företagsformer att slå sig fram, vilka i öppen kon- kurrens väl skulle förmått att hävda sig och ha bidragit till en effektiv varu- distribution. Det erbjuder stora svårigheter att i förväg bedöma en persons lämp- lighet för handelsyrket. Genom minskningen av antalet företag i förhållande till vad det eljest skulle ha varit, blir det vidare lättare att åstadkomma en samver- kan, som håller uppe priserna.

Risken för att dessa olägenheter skola framträda liksom givetvis även utsik— terna att uppnå ovan berörda fördelar minskas av att nyetableringsregleringarna sällan äro fullständigt effektiva. Härtill bidrager konkurrensen mellan olika leve- rantörer. Risken för att nyetableringsregleringen skall möjliggöra en olämplig prispolitik eller en icke önskvärd begränsning av antalet affärer, minskas av konkurrensen mellan de olika företagsformerna inom varudistributionen.

För ett närmare bedömande av nyetableringskontrollen är det nödvändigt, att skilja på olika former därav. I fråga om prövningen. av de sökande ha två prin- ciper tillämpats. Dels har prövningen gällt de sökandes kompetens och lämplig- het i övrigt att sköta en affär och deras ekonomiska resurser, dels har den gällt

• Sida 393
•  Original

behovet av en ny affär på ifrågasatt plats. En prövning av det förra slaget med- för mindre risker för olämplig tillämpning än en av det senare slaget. Den sö- kandes kompetens — varukännedom och allmänna affärsekonomiska insikter, för- värvade genom praktik inom branschen, kunskaper i bokföring m. m. — utgör en naturlig bedömningsgrund och för denna kunna relativt objektiva normer uppställas. Mot en varsam reglering på denna grundval synes ur allmänna syn- punkter ingen invändning kunna resas.

Behovet av ytterligare affärer är i regel svårare att bedöma och en sådan pröv- ning lämnar större rum för godtycke. För de stora städerna är behovsprincipen nästan omöjlig att tillämpa (inom speceri- och textilbranscherna omfattar den existerande kontrollen icke Stockholm). Vid en bedömning av behovet av en ny affär bör -— vilket ganska allmänt erkännes —— hänsyn vidare tagas till hur de äldre affärerna skötas. Behov av en ny affär måste anses föreligga, om de äldre äro mindre effektiva och den nya affärens tillkomst skulle kunna väntas med- föra en förbättring i betjäningen av allmänheten. Ett bedömande av denna art är emellertid svårt i det enskilda fallet. Många gånger synes ett strikt särskiljande av de båda bedömningsgrunderna icke ha skett. _ Näringsorganisationssakkun- niga vilja uttala, att de för sin del anse det vara ur allmänna synpunkter önsk— värt att behovsprincipen, om den över huvud kommer till användning, tillämpas med största försiktighet.

Det sagda gäller närmast en nyetableringskontroll av den typ, som förekom- mer inom de stora speceri- och manufakturbranscherna. Inom några andra gre- nar av handeln förekommer det att nyetableringsregleringen är förenad med ett visst organisationstvång . . . Dylika regleringar som medföra att medlemskap i viss förening blir en förutsättning för rätten att utöva visst yrke och bedriva viss verksamhet, synas de sakkunniga olämpliga. De olägenheter, som nyetablerings- regleringarna även inom andra branscher kunna medföra, riskerar man i högre grad inom branscher, där sådana avtal föreligga. Erfarenheten synes emellertid närmast ge anledning till uppfattningen, att dylika avtal i regel ej bli varaktiga.»

I anslutning till en av de sakkunnigas utredningsuppdrag föranledd dis- kussion av frågan om vidtagande av åtgärder från det allmännas sida till befrämjande av en sådan organiserad samverkan mellan näringsidkare, som kunde vara ägnad att främja näringslivets utveckling, diskuterade nä- ringsorganisationssakkunniga bland annat även frågan om en statlig ny- etableringskontroll. De sakkunniga anförde i detta sammanhang bl. a. föl- jande:

»Vad frågan om lämpligheten av offentlig reglering av nyetableringen inom handel och hantverk beträffar, med hänsyn till dennas förmåga att verka för en rationell ordning av verksamheten inom en bransch, så vilja vi. . . blott ut— tala att den av statsmakterna tidigare intagna avböjande eller avvaktande håll- ningen alltjämt synes vara välmotiverad. Detta gäller såväl om införande av legala kompetensvillkor inom flertalet branscher som än mera om en kontroll, vilken skulle eftersträva att hålla de affärsdrivande vid ett antal, vilket betraktas som lämpligt. Det allmänna har så mycket mera anledning att avvakta utvecklingen på detta område, som näringsorganisationerna själva under senare år i allt högre grad börjat vidtaga åtgärder till reglering av tillströmningen till olika branscher. Särskilt i den mån organisationerna därvid försöka tillämpa en behovsprincip, d. v. s. förhindra tillträde av nya affärsdrivande, om det redan existerande anta— let anses tillräckligt, och man därvid såsom medel att begränsa tillströmningen

• Sida 394
•  Original

använder exklusivavtal och bojkottåtgärder, torde det allmänna ha anledning att noga följa utvecklingen. Skulle det visa sig att en dylik reglering medför en inskränkning av näringsfriheten, som ur allmänna synpunkter icke är önskvärd, torde frågan få upptagas till ny behandling.»

Även kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering uppmärksamma— de i sitt år 1945 avgivna betänkande angående övervakning av konkurrens— begränsande företeelser inom näringslivet (SOU 1945: 42) frågan om den enskilda nyetableringskontrollen inom detaljhandeln. Kommissionen ansåg sig kunna konstatera att tillkomsten av nya grossistsammanslutningar och tillväxten av de äldre bidragit till antingen tillkomsten av avtal i nya bran— scher eller större effektivitet för de äldre avtalen varjämte kontrollen un— der kriget även skärpts. Emellertid ansåg kommissionen de faktiska hind- ren för nyetablering under kriget dock ha varit resultat i högre grad av varuknappheten och särskilt de av försörjningsmyndigheterna tillämpade tilldelningsgrunderna än av den egentliga nyetableringskontrollen. I an- slutning till diskussionen avirågan om åtgärder mot vissa konkurrens- metoder, t. ex. vissa slag av bojkott, exklusivavtal och prisdifferentiering uttalade kommissionen, att —— vad nyetableringskontrollen beträffade — kommissionen ansåg, att statligt ingripande icke borde ske annat än i den mån de metoder, som användas, ingingo bland de diskuterade missbruken. Den konkurrensbegränsning, som nyetableringskontrollen tenderade att skapa, borde dock uppmärksammas.

Nyetableringssakkunnigas uttalanden och slutsatser

Det material rörande enskild nyetableringskontroll och liknande kon- kurrensbegränsningar, som framlagts i det föregående och i betänkandets bilagor, ger vid handen, att sådan kontroll huvudsakligen förekommer inom detaljhandeln, varav åtminstone hälften är berörd av dylika regleringar. Det har vidare framgått, att nyetableringskontrollen tenderar att vinna ytterligare utbredning. De sakkunniga ha anledning förmoda, att vissa ytterligare sådana regleringar redan skulle ha kommit till stånd, om man icke inom vederbörande branscher velat avvakta resultatet av de sakkun— nigas arbete. Det har slutligen framgått, att nyetableringskontrollen i flera fall efterhand fått en alltmer ökad effektivitet.

Enligt nyetableringssakkunnigas uppfattning måste den enskilda ny- etableringskontrollen liksom andra konkurrensbegränsningar bedömas efter omständigheterna i de särskilda fallen. Även om man skulle anse, att denna kontroll i stort sett är till gagn ur allmän synpunkt eller i varje fall ej medför några skadliga verkningar, behöver detta inte utesluta, att vissa nyetableringsregleringar fått en sådan utformning eller tillämpning eller står i sådant förhållande till andra regleringar, att de måste anses vara

• Sida 395
•  Original

övervägande skadliga. Skulle man tvärtom intaga den ståndpunkten, att nyetableringskontrollen i allmänhet medför skadliga verkningar, torde man likväl i fråga om vissa av dessa regleringar kunna finna särskilda skäl. som tala för en motsatt uppfattning.

Innan denna fråga om hur nyetableringskoutrollen skall bedömas inom olika branscher närmare diskuteras, torde det emellertid vara skäl att an- föra vissa allmänna synpunkter på ämnet.

Motiv för nyetableringskontroll. Det finns i fråga om den enskilda ny- etableringskontrollen en tämligen utbredd uppfattning av ungefär följande innebörd. Inom detaljhandeln finnas alldeles för många företag. Skulle etablering av nya detaljhandelsföretag få äga rum alldeles fritt, komme detta missförhållande att bli ännu mer utpräglat. Varudistributionen är i hög grad kostnadskrävande. Enligt vissa mycket grova uppskattningar skulle den svara för ungefär hälften av produkternas detaljpriser — varvid dock är att märka, att stora variationer framträda mellan olika varor. och att inte bara detaljhandelns utan även grosshandelns och varutillver- karnas distributions- och transportkostnader inbegripits. I varje fall förut- sätter en rationalisering av detaljhandeln bland annat, att antalet företags- enheter bättre anpassas till behovet. Nyetableringskontrollen måste därför anses åtminstone arbeta i rätt riktning. Inom flertalet branscher med ny— etableringskontroll finnes trots denna kontroll konkurrens mellan ett stort antal företagsenheter. Inom livsmedelshandeln utgör dessutom den kon— sumentkooperativa rörelsen en garanti för att en verksam konkurrens skall bestå. Just denna konkurrens gentemot konsumentkooperationen brukar inom livsmedelshandeln för övrigt anföras såsom ett särskilt motiv till förmån för nyetableringskontrollen inom dess olika branscher. Man anser sålunda på många håll inom enskild handel, att nyetableringskontrollen är nödvändig för att enskild handel skall kunna hävda sig i förhållande till konsumentkooperationen. Enligt 1931 års företagsräkuing uppgick om— sättningen per sysselsatt till 33 676 kronor inom kooperativ men endast till 21 985 kronor inom enskild livsmedelshandel. Omsättningen per arbets— ställe utgjorde 98 494 kronor resp. 47 763 kronor. Denna olikhet anföres icke sällan såsom motiv för en nyetableringskontroll, som skulle göra det möjligt för de enskilda butiksenheterna att i större utsträckning nå en med hänsyn till ekonomi och serviceduglighet lämplig storlek. Det brukar i sammanhanget framhållas, att konsumentkooperationen noga avpassar sin egen distributionsapparat efter behovet, d. v. s. söker undvika att öppna butiker, där avsättningen icke kan förväntas vara tillräcklig för att skapa full bärighet. Varför skulle då inte den enskilda detaljhandeln få tillämpa samma princip?

Såsom ytterligare stöd för uppfattningen om den enskilda nyetablerings- kontrollens berättigande, brukar hänvisas till den i förhållande till behovet

• Sida 396
•  Original

alltför starka etableringslust, som man anser förefinnes. Det är också otvi- velaktigt att handelsyrket, såsom det i bilagorna framlagda materialet ut- visar, har en betydande dragningskraft. Den förhållandevis självständiga ställning, som en företagsledare har, anses av många eftersträvansvärd. Även i de fall, då en blivande butiksägare icke överskattar den allmänna förtjänstnivån för företagare inom branschen, kan han dock räkna med att det åtminstone finns en möjlighet att såsom egen företagare nå en högre inkomst än vad ett lönearbete skulle ge honom; och redan denna möjlighet kan verka lockande. Det finns vidare många personer, som av omständig- heterna eller av egen drift föranledas att inträda i ett nytt yrke vid relativt mogen ålder och icke önska eller kunna starta ända från botten i en ny karriär såsom i början relativt lågt avlönade arbetstagare. Det kan t. ex. gälla nyblivna änkor, personer som på grund av olycksfall eller sjukdom blivit oförmögna att fortsätta med ett särskilt krävande kroppsarbete, sjö- män som önska få sysselsättning i land, f. d. militärer som vilja övergå till en civil sysselsättning eller personer som utfått ett arv och med hjälp av detta vilja förbättra sin ställning i yrkeslivet. Inte sällan underskattas de personliga krav, som ställas på en framgångsrik affärsledare, eller man överskattar sin egen förmåga att möta sådana krav. Under depressions- perioder kan arbetslösheten medföra en viss nyrekrytering inom detalj- handeln, låt vara att de dåliga avsättningsmöjligheterna samtidigt verka kraftigt återhållande. Även om denna speciella >>arbetslöshetsetablering» inte blir alltför omfattande, är det förståeligt, om den verkar irriterande på de redan verksamma företagarna, enär efterfrågan då ter sig särskilt otillräcklig.

Det kunde också förefalla, som om vissa av de här återgivna synpunk- terna skulle stödjas av det faktum, att omsättningen per sysselsatt inom detaljhandeln i stort sett synes visa tendens att stiga med växande företags- storlek. Det föreligger visserligen inte något mera omfattande och repre- sentativt material från senare tid, som kunde belysa detta förhållande, men följande från 1931 års företagsräkning hämtade exempel torde dock ha intresse i sammanhanget:

Omsättning per sysselsatt (kr) i butiker B r a n s c 11 med följande antal sysselsatta per butik 1 2—3 4—5 6—10 1 1—50 Diverse—, lant- och skeppshandel ...... 23 539 23 222 30 043 33 442 30 660 Kolonialvaror, specerier .............. 17 991 17 693 23 525 28 699 31 353 Garn, vävnader, trikå- och vitvaror, sy- behör o. d ......................... 11 169 13 794 18 947 22 607 28 834

Även bortsett från att materialet är föråldrat, finnas flera anledningar till försiktighet vid tolkningen av dessa uppgifter. Det är t. ex. möjligt, att butiker med 2—3 anställda inbegripa arbetsställen med endast en heltids-

• Sida 397
•  Original

sysselsatt och en deltidsanställd person, och att resultatet för denna grupp, om så icke varit fallet, skulle ha tett sig mera förmånligt i jämförelse med uppgifterna för de redovisade l-personbutikerna. En del av personalen vid de största företagen (med lli—50 sysselsatta) torde ombesörja arbetsupp- gifter, som äro att hänföra till grossistfunktionen, och som för de mindre företagens del helt omhänderhavas av leverantörerna. Även inom denna grupp kan därför den ekonomiska effektiviteten i själva detaljistarbetet relativt sett ha varit något bättre, än vad siffrorna ange. Ännu viktigare är emellertid, att analysen i företagsräkningen stannade vid sådana data, som endast möjliggöra beräkning av enkla medeltal. Materialet ger sålunda icke någon belysning av de olikheter, som kunna förekomma mellan skilda företag inom samma storleksgrupp i fråga om omsättningen per sysselsatt, och därmed heller icke någon möjlighet att bedöma i vilken utsträckning _— trots den angivna huvudregeln — mindre företag i enskilda fall kunna uppvisa bättre resultat än vissa större företag. De sakkunniga vilja uttala den förhoppningen, att den nya företagsräkning, vartill vissa förarbeten numera igångsatts i enlighet med beslut vid 1950 års riksdag, utföres på sådant sätt, att denna viktiga fråga erhåller en bättre belysning än hittills.

Av visst intresse i detta sammanhang äro även de i tabellen å nästa sida införda uppgifterna, vilka beröra alla de detaljhandelsbranscher, inom vilka konsumentkooperationen vid tiden för 1931 års företagsräkning i någon större utsträckning var företrädd. Om också även dessa uppgifter få tolkas med försiktighet —— bl. a. emedan den redovisade personalen i olika grad för olika grupper kan inbegripa folk sysselsatta med administrativa upp- gifter eller med arbete hänförligt till grossistfunktionen — synes dock framgå, att omsättningen per sysselsatt i stort sett var väsentligt större inom den kooperativa handeln än inom den privata. I regel voro också företagen i genomsnitt större inom kooperativ än inom enskild handel. Även inom den enskilda handeln framträdde liknande olikheter, exempelvis mellan företag, som ägdes av aktiebolag och sådana, som ägdes av enskild person. De förra voro sålunda i allmänhet större och uppvisade bättre för- säljningsresultat per sysselsatt. Men ehuru det även i detta fall är fråga om en enkel medeltalsredovisning, framträda dock flera delgrupper, för vilka gälla, att effektiviteten tycks ha varit större, trots att företagsstorleken varit mindre än i vissa andra fall. Inom den kombinerade slakteri-, charku— teri- och specerihandeln liksom inom kolonialvarubranschen, voro t. ex. de företag, som ägdes av aktiebolag, i genomsnitt något större än de koopera— tiva butikerna, men omsättningen per sysselsatt var likväl mindre. Inom mjölkhandeln hade de kooperativa butiksenheterna — av vilka dock en del torde ha tillhört jordbrukskooperativa företag _ något färre sysselsatta per butik än branschen i dess helhet, men omsättningen per sysselsatt var det oaktat vida högre än inom privat handel. Över huvud taget måste det ur denna synpunkt mera gynnsamma resultatet inom kooperativ handel ha

• Sida 398
•  Original

Medelantal sysselsatta per butik och omsättning per sysselsatt inom enskild och kooperativ detaljhandel för vissa slag av livsmedel (enligt 1931 års företagsräkning).

Butiker ägda av D e t al J h an d e ] 5 b r a n s (: h enskild . annat ekonomisk aktiebolag .. . person bolag forening Kött, fläsk och charkuterivaror sysselsatta per företag .................... 2,0 5,8 3,0 4,7 omsättning per företag, kronor ............ 40 044 227 244 88 806 174 277 » » sysselsatt, kronor .......... 19 945 39 215 29 330 37 063 Slakteri— och charkuterivaror samt speccrier sysselsatta per företag .................... 2,9 8,4 3,8 7,3 omsättning per företag, kronor ............ 58 613 205 623 64 610 225 915 » » sysselsatt, kronor .......... 20 333 24 600 16 981 30 896 Mjölk- och mejeriprodukter sysselsatta per företag .................... 1,6 1,3 1,5 1,3 omsättning per företag, kronor ............ 25 268 25 645 26 202 36 702 » » sysselsatt, kronor .......... 15 537 20 142 18 041 27 234 Mjölk, mejeriprodukter samt specerier m. m. syssessatta per företag .................... 2,4 3,1 3,2 3,6 omsättning per företag, kronor ............ 45 702 64 933 58 045 127 597 » » sysselsatt, kronor .......... 19 082 21 174 18 113 35 770 Kolonialvaror, specerier o. d. sysselsatta per företag .................... 2,5 5,3 3,9 4,5 omsättning per företag, kronor ............ 49 953 157 523 87 156 145 465 » » sysselsatt, kronor .......... 19 752 29 747 22 407 32 185 Diverse-, lant- och skeppshandel sysselsatta per företag .................... 1,9 4,0 2,9 3,1 omsättning per företag, kronor ............ 42 772 150 887 78 546 107 910 » » sysselsatt, kronor .......... 22 226 37 506 27 211 35 536

sammanhängt även med andra faktorer än butiksstorleken. Å andra sidan ger även denna ofullkomliga redovisning vid handen, att vissa företag inom privat handel uppnått ungefär lika gynnsamma försäljningsresultat per sysselsatt som den kooperativa handeln, trots att vid denna tid icke före- kom någon nämnvärd nyetableringskontroll. De betydande olikheter, som framträda mellan olika huvudgrupper, ge anledning till antagandet, att även mellan särskilda företag inom dessa grupper förefunnits betydande skillnader i fråga om ekonomisk effektivitet, ehuru dessa av förut angivna skäl icke kunna studeras i företagsräkningens redovisning. Hade ett sådant studium varit möjligt, hade det sannolikt ännu tydligare framgått, att inom privata handeln funnos åtskilliga företagsenheter, som i fråga om försäljningsresultat per sysselsatt person väl kunde mäta sig med de koope- rativa.

Motiv för etableringsfrihet. Kvar står emellertid, att inom vissa gränser ett positivt samband mellan butiksstorlek och omsättning per sysselsatt synes existera, även om ett omdöme i denna riktning måste kringgärdas med många reservationer. Kvar står också, att åtskilliga i det föregående anförda synpunkter, åtminstone vid första påseende, kunna förefalla tala till förmån för en organiserad nyetableringskontroll. Men även om dessa

• Sida 399
•  Original

synpunkter synas bestickande och till en del även utgå från riktiga iakt- tagelser, kunna nyetableringssakkunniga_dock icke godtaga de praktiska slutsatser man låter dem utmynna i. De observationer man tagit till ut— gångspunkt böra nämligen i vissa hänseenden kompletteras med andra syn- punkter och uppgifter. Enligt de sakkunnigas mening kommer man då i de flesta fall till helt andra slutsatser.

Hela denna fråga måste i första hand betraktas från synpunkten av k 0 n s 11 m e n t e r n a s intresse. Det är då för det första att märka, att det icke är konsumentintresset, som utgjort den drivande kraften i den privata nyetableringskontrollens utveckling, även om detta intresse ofta — för att icke säga regelbundet _— åberopats av de företagare och företagare— organisationer, som genomfört denna reglering. Konsumenternas intresse är uppenbarligen, att distributionen skall vara organiserad på ett ekono- miskt effektivt sätt. Deras behov därav är desto större, eftersom — som ovan understrukits — distributionskostnaden ofta svarar för en mycket avsevärd del av detaljpriset. Den omständigheten, att det hittills icke varit möjligt att i större utsträckning mekanisera arbetet inom handeln — annat än genom utveckling av transport-, behandlings- och förpackningsteknik 0. d. —— och att svårigheterna i rationaliseringsarbetet därför otvivelaktigt varit större än inom produktionen, är snarast ägnad att ytterligare under- stryka behovet av en fortsatt effektivisering, som sänker kostnaderna för konsumenten. Behovet därav är desto mera märkbart, eftersom det skulle vara ägnat att ytterligare övertyga dem, som arbeta inom tillverkningen, om värdet av rationalisering, om det genom en samtidig sänkning av distri— butionskostnaderna kunde på ett ännu mera påtagligt sätt ädagaläggas, att rationaliseringsarbetet är till nytta för konsumenterna.

Härvid bör emellertid ihågkommas, att stordriftens positiva betydelse för effektiviteten är väsentligt mindre utpräglad inom detaljhandeln än inom åtskilliga andra områden av näringslivet. De små företagsenheterna ha all- mänt vissa fördelar, som förklara deras fortbestånd, t. ex. att administra- tionskostnaderna bli små, eller att det ekonomiska resultatet kan bli bättre, om ägaren själv sköter en väsentlig del av arbetet. Inom detaljhandeln till- kommer det förhållandet, att verksamheten har en service-funktion.

Av väsentlig betydelse i detta sammanhang är bl. a. det faktum, att den ekonomiska effektivitet, som är av betydelse ur konsumentsynpunkt, in- begriper vida mer än den företagsekonomiska effektiviteten, som f. ö. inte kan mätas enbart med uppgifter om omsättningen per sysselsatt. Från konsumentens synpunkt måste man nämligen räkna också med andra distributionskostnader än sådana, som framträda inom företagen. Även konsumenternas eget inköpsarbete är härvid av mycket stor betydelse. Det är möjligt och i många fall sannolikt, att den begränsning i antalet för- säljningsställen, som gäve det bästa förhållandet mellan omsättningen och företagens distributionskostnader, skulle medföra en väsentlig ökning av

• Sida 400
•  Original

gångavstånden för konsumenterna och av väntetiderna i butikerna. Optimum för förhållandet mellan de totala distributionskostnaderna _ som inbe- griper värdet av konsumenternas eget arbete _ och omsättningen skulle då näs vid en butikstäthet, som inte sällan skulle kunna vara icke oväsent- ligt större än den, vid vilken företagens relativa distributionskostnader bli lägst.

Redan denna viktiga observation är ägnad att understryka vikten av försiktighet vid bedömandet av den av privata företagare organiserade ny- etableringskontrollens möjligheter att på längre sikt inrikta detaljhandelns struktur på ett sätt, som är avpassat efter konsumenternas behov. I rätt— visans namn bör dock starkt understrykas, att de klagomål, som hittills förekommit över att butiksnätet blivit så otillräckligt, att konsumenterna här- igenom åsamkats betydande extra besvär, i första hand avse nybebyggelse- områden, där tillkomsten av erforderliga butikslokaler starkt hållits till- baka genom byggnadsregleringen. Denna fråga skall något beröras i föl- jande kapitel.

Trots denna reservation måste emellertid vidhållas, att det föreligger avsevärd risk för att nyetableringskontrollen kan ge detaljhandeln en struk- tur, som icke överensstämer med konsumenternas intressen. Det bör här- vid bl. a. uppmärksammas, att den privata nyetableringskontrollen även tar sikte på att i viss utsträckning renodla branscher och motverka ten- denser till branschblandning. Detta är fullt naturligt, ty om en nyetable- ringskontroll skall kunna bli effektiv, är det för de agerande parterna rent av nödvändigt att motverka dylika tendenser. En dylik reglering skulle ju knappast kunna bli i högre grad verksam, om man tillåter detaljister inom en bransch att genom att upptaga nya varusortiment successivt tränga in i en annan bransch. Denna sida av nyetableringskontrollen måste emel- lertid ge anledning till starka betänkligheter. En viss »branschblandning» kan nämligen icke sällan vara fullt rationell icke endast ur privatekonomisk synpunkt utan också med hänsyn till det samhälleliga behovet att ned— bringa distributionskostnaderna. I ett bostadsområde kan antalet butiker bli mindre och försäljningen per sysselsatt person större, om branschupp- delningen icke drives utöver en viss optimal gräns, vilken torde variera bl. a. efter storleken av den befolkning, som skall betjänas av närhets- butikerna. Det är detta förhållande som förklarar lanthandelns speciella struktur. Men också i städerna synes, i större utsträckning än som nu före- kommer, behov föreligga av kombinerade butiker, som sammanföra för den breda konsumtionen avsedda artiklar med hög omsättningshastighet från olika varusortiment. Detta hindrar inte, att vid sidan därav också erfordras en mera branschvis organiserad distributionsapparat, som kan erbjuda en rikligare sortering av varor tillhörande en viss grupp. Dessutom finns det skäl att ur hygieniska synpunkter och av vissa säkerhetsskäl (t. ex. i fråga om apoteksvaror) särskilja vissa varusortiment. Detta bör

• Sida 401
•  Original

emellertid då ske genom allmän lagstiftning. Det förtjänar i sammanhanget att nämnas, att i 1948 års livsmedelssakkunnigas betänkande med förslag till livsmedelsstadga m. m. förordats bestämmelser, som skulle ge möjlig- het till sammanförande av olika varusortiment i större utsträckning än vad som hittills kunnat förekomma. Detta förslag har föranlett proposition till 1951 års riksdag.

Enligt nyetableringssakkunnigas uppfattning, är det synnerligen ange- läget, att offentliga föreskrifter om branschuppdelning icke gå längre än som erfordras med hänsyn till de hygieniska och andra behov, som ifråga— varande föreskrifter äro avsedda att tillgodose. De sakkunniga vilja därför förorda åtgärder av den allmänna innebörd, som föreslagits av livsmedels- sakkunniga. Det är emellertid lika viktigt, att icke privata regleringar hindra en ur samhällsekonomiska synpunkter lämplig branschstruktur inom detaljhandeln.

Av ännu större betydelse äro vissa andra förhållanden, som ha den inne- börden, att en genomförd nyetableringskontroll kan hämma en effektivise- ring inom distributionen eller i varje fall kan förhindra, att eventuella rationaliseringsåtgärder i tillbörlig utsträckning bli till gagn för konsu- menterna. Som förut framhållits, är fri konkurrens — under förutsättning, att ingen priskontroll förekommer — den enda garantin för att företagarna icke skola uttaga för höga priser. Även om det fortfarande finns stora områden inom detaljhandeln, där en avsevärd priskonkurrens förefinnes, har emellertid framställningen i de föregående kapitlen visat, att prisbild- ningen inom distributionen i mycket stor utsträckning är bunden. Om man bortser från konjunkturella variationer _ sålunda att en övergång till en >>köparnas marknad» tills vidare kan förstärka förekommande element av priskonkurrens —— och den starka tävlan mellan kooperativa och pri 'ata företagsformer, som utvecklats inom vissa branscher, synas tungt vägande skäl kunna anföras för uppfattningen, att bundenheten i prisbildningen på längre sikt tenderar att bli allt mera utpräglad. Till en del samman- hänger denna utveckling med de förut berörda ökade svårigheterna för konsumenterna att jämföra kvalitet och pris.1 Grundorsaken härtill är varu- sortimentets ökade storlek och svåröverskådlighet. Härtill kommer bl. a. att märkesvarusystemet -— som ur andra synpunkter erbjuder många för- delar —— och märkesvarureklamen ofta kan verka direkt avtrubbande på prismedvetandet, såsom framgår av det väl kända förhållandet, att en märkesvara med ett högre pris inte sällan kan under lång tid bevara en stor omsättning, trots att det finns andra varor med identisk eller nästan identisk sammansättning och egenskaper i övrigt, som erbjudas till märk- bart lägre priser.

Här ifrågavarande prisbindningar äro både horisontella och vertikala. De horisontella prisbindningarna inom detaljhandeln ästadkonnnas bl. a.

1 Jfr »Ix'valitctsforskning och konsumcntsupplysning); SOU 1048:18.

• Sida 402
•  Original

genom s. k. prisböcker, som visserligen oftast ha karaktären av endast >>rekommenderade» priser men ändock i stor utsträckning efterföljas. Den omständigheten, att det ofta är fullt rationellt att på detta sätt branschvis centralisera priskalkylarbetet, som skulle vålla ett omfattande merarbete, om det utfördes individuellt av varje detaljhandlare, förhindrar inte, att det härigenom i praktiken uppstår en stark tendens till begränsning av pris- konkurrensen.

De horisontella prisbindningarna förstärkas ytterligare genom de verti- kala prisbindningar, som berörts i föregående kapitels diskussion om brutto- prissättningen. I denna diskussion har bl. a. understrukits, att konkurren- sen mellan hruttoprissatta varor till väsentlig del arbetar med metoder, SOm icke innebära, att man i första hand tar hänsyn till konsumentens intresse av att få en vara av viss kvalitet till lägsta möjliga pris eller en vara av hög kvalitet för ett godtagbart pris. I stället har denna konkurrens ofta tagit sig uttryck i höga distributionskostnader, t. ex. på grund av omfat- tande reklam, användning av agenter, som besöka konsumenterna i deras hem, eller höga marginaler till detaljisterna. Det har tidigare framgått, att bruttoprissystemet synes visa tendens att alltmera breda ut sig.

Det bör dock erinras om att vid sidan av höga marginaler å vissa brutto— prissatta varor även förekomma låga marginaler inom detaljhandeln. Å en del 5. k. tunga varor inom livsmedelshandeln, t. ex. smör och mjölk, äro marginalerna sålunda så låga, att de i varje fall icke ge något nämnvärt bidrag till täckning av de allmänna kostnaderna inom företagen. Det rör sig här väsentligen om varor, vilka detaljisterna äro angelägna om att föra för att kunna locka kunderna till sig. Hade de icke haft möjligheten att å vissa märkesvaror erhålla höga marginaler, skulle de säkerligen i många fall varit nödsakade att uttaga högre priser å tunga varor med låga ra- batter. Det brukar stundom framhållas, att denna rabattdifferentiering är socialt önskvärd, emedan de tunga varorna representera en större andel av konsumtionen i familjer med begränsade inkomster än i mera välsitue- rade hushåll. Denna uppfattning anse de sakkunniga dock vara av tvivel- aktigt värde. Det kan icke anses lämpligt, att detaljisternas försäljnings- intresse koncentreras särskilt till vissa varor, som ge speciellt höga för— tjänster, eftersom detta knappast kan tjäna till att ytterligare stärka deras benägenhet att medverka till att lämna en allsidig upplysning åt allmän- heten om förhållandet mellan varornas pris och värde. Det bör i samman— hanget ihägkommas, att just detaljhandelns bidrag till denna upplysnings- verksamhet säkerligen är av mycket stor betydelse för konsumenternas varuval. Det är också i första hand mindre bemedlade familjer, som oftast sakna tillfälle att pröva någon större del av varusortimentet, och som där- för ha de största svårigheterna att förvärva tillfredsställande varukunskap. Vidare är den omständigheten, att vinsterna äro höga särskilt för vissa

• Sida 403
•  Original

varor och att etableringslusten särskilt koncentrerar sig till dessa, ägnad att förrycka detaljhandelns struktur genom uppkomsten av väsentligt fler specialaffärer för ifrågavarande varor, än som skulle kommit till stånd, om rabattstrukturen varit mindre olikformig. Sådana tendenser kunna icke tjäna till att göra detaljhandelns struktur mera ekonomiskt effektiv utan måste tvärtom bidraga till att motverka en förbilligande strukturrationali- sering. Eftersom svårigheterna för många andra affärer att få full täck- ning av sina allmänna omkostnader härigenom bli större, måste dessa ten— denser medverka till att stärka benägenheten att kontrollera nyetableringen.

Överhuvud taget måste både de horisontella och de vertikala prisbind— ningarna uppamma föreställningar om att detaljhandel är lönande och så— lunda kraftigt medverka till att stimulera etableringslusten. De vålla där- med ett konstlat >>behov>> av nyetableringskontroll. När så detta behov blir tillgodosett genom att en genomförd reglering av nyetableringen organise- ras. kan hela systemet bli >>låst>> på ett sätt, som i allmänhet knappast kan vara till gagn och i stället ofta blir till stort ogagn för konsumenten. I så— dana fall måste nämligen nyetableringskontrollen tjäna till att underbygga och konservera här ifrågavarande prisbindningar.

I den mån en överdimensionering inom distributionen förekommer, är denna sålunda till väsentlig del ett resultat av förekommande prisbind- ningar, och en enskild nyetableringskontroll är då av nyss anförda skäl i allmänhet icke någon lämplig metod att komma till rätta med ifrågavarande missförhållande. Om priskonkurrensen hindras, tar konkurrensen lätt andra former _ t. ex. utökad service —— som ofta innebära ökade kostnader. Men även om det förekommer en överdimensionering eller tendens till över- dimensionering, och denna undanröjes eller mildras genom enskild ny- etableringskontroll, föreligger allvarlig risk för att detta icke sker på så- dant sätt, att det blir till nytta för konsumenterna.

Denna slutsats är inte bara betingad av det nyss berörda förhållandet, att det blir lättare att vidmakthålla prisbindningar, 0111 nyetableringen är reglerad. Härtill kommer, såsom erfarenheten från bokhandeln och tobaks— handeln visat, att en nyetableringsreglering —— i varje fall om den är effek- tiv och restriktiv knappast kan undgå att i stegrande riktning påverka affärsvärdena. Erfarenheten har också visat, att det icke lyckats att fullstän— digt motverka denna tendens genom att kontrollera affärernas överlåtelse- värden. En stegring av af färsvärdena måste emellertid verka på samma sätt som en stegring av verkliga kostnader. Nya företagare, som övertaga gamla affärer till höga överlätelsevärden, måste räkna ränta och amortering åt sitt sålunda insatta privatkapital såsom en kostnad. I den mån denna kostnad blir högre, behöva de också erhålla större bruttovinster för att kunna nå ett visst netto, än om de fått övertaga sina affärer till lägre priser och sålunda kunnat beräkna ett lägre belopp för ränta och amortering. Deras >>behov»

• Sida 404
•  Original

av prisbindningar och nyetableringskontroll blir därigenom desto större. Dessa förhållanden måste ytterligare stärka tendenserna att konservera systemet.

Ett alternativ till en direkt reglering av etableringen av nya rörelser är att söka få till stånd ett större mått av priskonkurrens. Detta behöver inte innebära, att det uppstår något anarkiskt tillstånd, som skulle känneteck- nas av att alla priser ständigt ändras eller av att priserna genomgående äro olika inom olika företag. Men det skulle betyda, att konkurrensen får mera tillfälle att göra sig gällande även på prisområdet i de fall, då vissa priser äro särskilt höga i förhållande till kostnaderna. I ett näringsliv, som över- vägande är grundat på fri företagsamhet, är detta det naturliga sättet att motverka en alltför kraftig etableringslust. Själva incitamentet till nyetab- lering bör härigenom bli svagare. Företagare, som äro mindre framgångs- rika, vare sig detta beror på bristande branschvana och erfarenhet eller på andra omständigheter, få svårare att under längre tid hålla sig kvar inom branschen, om priserna äro sådana, att de ställa höga krav på företagarens duglighet. På detta sätt kan omsättningen bli större för de återstående företagarna än vad fallet skulle bli vid mera bunden prisbildning. En friare prisbildning skulle dessutom gynna en effektivitetsbefrämjande tävlan mel- lan företagarna, varigenom ytterligare kostnadssänkningar skulle kunna vinnas.

De sakkunniga vilja härmed icke ha sagt, att etableringslusten vid mera fri prisbildning skulle så begränsas, att den komme att exakt motsvara något visst från samhälleliga synpunkter definierat >>behov>>, eller att det är säkert, att ens vid en mycket starkt utvecklad priskonkurrens alla mindre framgångsrika företagare skulle komma att lämna handelsyrket. Tvärtom är det en allmän erfarenhet, att åtskilliga personer hänga fast vid handels- yrket, även om deras inkomster därav bli mycket begränsade. Och antalet etableringar skulle fortfarande kunna bli betydande, om också priskonkur— rensen vore hård. Men antalet framgångsrika etableringar skulle dock bli mindre vid mera fri prisbildning, och allmänt skulle det under samma förutsättning bli bättre möjligheter för mera effektiva företagare att vinna större omsättning på bekostnad av övriga företagare.

Statlig nyetableringskontroll? Utöver vad som redan anförts finns det ytterligare ett viktigt skäl av mera allmän karaktär, som motiverar en restriktiv bedömning av den enskilda nyetableringskontrollen. Skulle denna kontroll i allmänhet tillåtas bestå och få utvecklas till ytterligare effektivi- tet, skulle det i längden knappast kunna undvikas, att det allmänna finge ta ansvar för densamma och för dess verkningar. I den mån nyetablerings— kontrollen bidroge till att konservera prisbindningar, skulle efterhand allt bestämdare krav resas på en permanent offentlig priskontroll. I längden skulle det allmänna dessutom få övervaka själva handhavandet av ny-

• Sida 405
•  Original

etableringsregleringen och successivt få taga en alltmera aktiv del i denna regleringsverksamhet.

Det kan dock vara anledning att något närmare diskutera frågan om inte en Offentligt organiserad reglering av nyetahleringsverksamheten trots allt skulle vara av värde. Såsom redan framhållits, finnes ju redan en sådan på vissa områden, exempelvis inom tobakshandeln. De sakkunniga ha vis— serligen icke till uppdrag att ta ställning till den offentliga nyetablerings- kontroll, som nu förekommer. Men de förut anförda exemplifierande upp- gifterna härom ha dock ansetts erforderliga just med hänsyn till den fråga som här ställts, nämligen om det kunde föreligga skäl att mera allmänt genomföra en offentlig nyetableringskontroll.

De förut anförda uppgifterna ha visat, att den reala förtjänstnivån inom tobakshandeln avsevärt stigit sedan förkrigstiden. Detta har till en del berott på ökad försäljningsvolym men till övervägande del är orsaken, att återförsäljningsrabatten å tobaksvaror (beräknad på nettopriset) har stigit. Den utgör nu 33 a 34 procent1 av detaljpriset e.t'kl. skatt (mot 8,25 procent av priset inkl. skatt). Om det inte funnits någon tobaksskatt, skulle den totala konsumtionen säkerligen varit väsentligt större än nu liksom även _ vid nuvarande butiksantal — omsättningen per butik. De allmänna omkostnaderna i tobakshandeln skulle i så fall varit relativt lägre. Dock är det tvivelaktigt, om det under dylika förhållanden funnits någon offent- lig reglering av tobakshandeln; i varje fall torde fler tobaksaffärer än nu ha tillåtits existera. Även om man skulle räkna med en given kvantitativ omsättning per butik, är det emellertid tydligt, att vissa kostnader bli högre till följd av tobaksskatten. Ränteutgiften för lager, liksom riskkost— naden för varu- och kassastölder ävensom kostnaden för annat svinn blir sålunda under denna förutsättning ungefär fyrdubblad på grund av skatten. Även de relativa försäljningskostnaderna kunna i viss grad påverkas, näm- ligen i den mån som de höga priserna föranleda, att en större andel av omsättningen kommer på billigare kvaliteter och mindre förpackningar resp. på styckeförsäljning. Däremot är det tydligt, att arbetet att expediera t. ex. en 120-förpackning av cigarretter icke blir mera omfattande för att förpackningen är skattebelagd. Det är att märka, att arbetskostnaden och lokalutgifterna _ vilka senare vid given omsättning icke alls påverkas av skatten _ tillsammans svara för den vida övervägande delen av butiker- nas totala kostnader, medan däremot ränteutgifterna begränsas genom den höga omsättningshastigheten å tobaksvaror. Genom närmare analys av dessa och andra faktorer kan därför behöva utrönas, om icke tobaks— rabatten, trots att den icke ter sig hög när man jämför med hela brutto- priset inkl. skatt, ändå kan vara jämförelsevis förmånlig i förhållande till det distributionsarbete, som de relativt lätthanterliga tohaksvarorna

1 Genomsnitt för januari och februari månader 19:31; det bör anmärkas, att försäljningen under denna tid sannolikt ej varit helt representativ.

• Sida 406
•  Original

draga. Vid en sådan analys borde även hänsyn tagas till den förmån i form av konkurrensskydd, som regleringen av tobakshandeln ger, liksom även till möjligheterna att på längre sikt sänka kostnaderna t. ex. genom att försäljningen av tobaksvaror efterhand i större utsträckning samordnas med försäljningen av andra varor.

Såsom nämnts ha tendenser till höga goodwillvärden å tobaksaffärer gett sig till känna, och tobaksnämnden har i varje fall inte helt lyckats bemästra desamma. I den mån nya tobakshandlare få betala höga över— låtelsevärden, betyder detta givetvis, att deras nettoförtjänster av rörelsen minskas.

Oavsett hur man bedömer värdet av en sådan reglering, är det sålunda uppenbart, att den kan skapa vissa problem. Inom den specialiserade tobaks- handeln måste dock svårigheterna att genom offentlig reglering åstadkomma en någorlunda tillfredsställande ordning vara väsentligt mindre än de svårigheter, som skulle göra sig gällande vid försök att offentligt reglera etableringsförhållandena inom handeln i dess helhet eller inom större och väsentligt mera komplicerade handelsbranscher, t. ex. livsmedelshandeln. I sistnämnda fall te sig svårigheterna så stora, att man enligt de sakkun— nigas mening bör avstå från dylika försök.

Som nyss nämndes, måste dessutom en offentlig reglering av nyetable- ringen komma att föranleda krav, som i längden icke torde kunna motstås, innebärande, att det allmänna även under normala tider skall bestämma priser och rabatter inom hela handeln på liknande sätt som nu sker inom tobakshandeln. Det skulle överhuvudtaget vara helt verklighetsfråmmande, om man föreställde sig, att samhället under någon längre tid skulle åtaga sig ansvaret för en konkurrensbegränsning, men låta företagareparterna en- samma bestämma priser och rabatter _ och då säkerligen på ett sätt som i de flesta fall icke skulle vara opåverkat av det faktum, att en konkurrens— begränsning existerar och kan bli desto mera effektiv, eftersom den stödjes av samhällsmakten. De sakkunniga vilja här ånyo erinra om det uppen— bara faktum, att konkurrensen är det enda regulativ mot för höga priser, som existerar, när offentlig priskontroll icke förefinnes.

Naturligtvis kan dock även detta alternativ — en kombinerad offentlig nyetablerings— och rabattkontroll — diskuteras. Det motsvarar emellertid knappast önskemålen inom företagarkårerna. Och det skulle innebära en detaljreglering inbegripande inte bara en permanent priskontroll utan även en övervakning av nyetableringen i de enskilda fallen. Man har svårt att föreställa sig, att regleringen i längden skulle komma att beröra enbart de branscher, väsentligen inom detaljhandeln, som nu äro föremål för ny- etableringskontroll. Eftersom rabattstrukturen inom handeln mer eller mindre är ett sammanhängande helt, skulle man knappast kunna undvika att även upptaga t. ex. grossistrabatter till bedömning — t. ex. när det befinnes, att en grossistrabatt är hög i förhållande till en reglerad detaljist—

• Sida 407
•  Original

rabatt. Vissa konsumentgrupper skulle sannolikt ställa anspråk på en ut- vidgning av rabattregleringen till nya branscher. Skulle återigen regleringen handhavas så, att berörda företagare bleve övervägande tillfredsställda på grund av det skydd de erhöllo, skulle antagligen icke berörda företagare ställa bestämda krav på att bli inbegripna i detta kontrollsystem. I längden kunde det bli svårt att motsätta sig dylika anspråk från olika grupper om den statliga detaljkontrollens ytterligare utsträckning.

En statlig kontroll behövde emellertid inte nödvändigtvis anordnas så, att regleringen helt komme att omhänderhas av statliga organ. Det kunde t. ex. tänkas, att de nuvarande privata nyetableringsorganen finge fungera ungefär som hittills, men att staten inrättade en högsta instans, som skulle få till uppgift att utifrån vissa angivna regler pröva överklagade beslut. I princip skulle detta alternativ emellertid knappast skilja sig från det nyss anförda, och med tiden skulle detta förhållande snart också bli uppen— bart. I och med ett sådant engagemang i nyetableringskontrollen skulle staten direkt eller indirekt ta ansvaret för varje enskilt beslut i nyetable- ringsfrågor. Det skulle icke kunna undvikas, att denna reglering snart förenades med en detaljerad pris- och rabattkontroll, som sannolikt skulle tendera att bli alltmer omfattande.

Även om inga andra skäl mot en sådan statlig reglering av nyetablerings- verksamheten funnits, skulle sistnämnda argument enligt de sakkunnigas mening vara utslagsgivande. Detta argument är också av avgörande bety- delse för de sakkunnigas ställningstagande till frågan om behovet av ökad konkurrens inom detaljhandeln. Ty hittills har icke påvisats någon möjlig- het att utan en djupt ingripande statlig detaljreglering inom alla branscher, där nyetableringskontroll förekommer, komma till rätta med de förut be- rörda avigsidorna av den enskilda nyetableringskontrollen än att söka få till stånd ett större mått av konkurrens. Och det är därvid att märka, att en statlig detaljreglering säkerligen skulle ytterligare uppmuntra strävan- dena att införa etableringsreglering inom nya branscher och att stärka effektiviteten av de regleringar som finnas.

Nyetableringskontroll med konsumentinflytande. Det finns emellertid en variant av det här avvisade alternativet, som ävenledes kan behöva disku- teras. Man kunde t. ex. avstå från att låta staten direkt engagera sig i den förefintliga privata nyetableringskontrollen och i stället godtaga varje regle- ring av nyetableringen, som gåve konsumenterna ett visst medinflytande, t. ex. genom att representanter för olika husmoders- och löntagarorganisa- tioner finge bli medlemmar av nyetableringsorganen. Om konsumentrepre- sentanterna då skulle utgöra en minoritet inom de olika nyetableringsorga— nen — såsom blivit fallet enligt en våren 1950 genomförd ändring av ny- etableringsavtalet inom speceri— och lanthandelsbranschen _ skulle deras inflytande dock vara begränsat, även om icke helt obefintligt. I viss ul-

• Sida 408
•  Original

sträckning skulle konsumentrepresentationen då få karaktär av en gisslan. I den mån som konsumentrepresentationen bleve starkare, kunde det tänkas, att denna olägenhet skulle falla bort. Det som då skulle skilja dessa organ från andra samhälleliga organ skulle närmast vara metoden för valet av konsumentrepresentanter. I den mån som detta val påverkades av veder— börande företagarorganisationer, som ha intresse i nuvarande nyetablerings— kontroll, bleve värdet av reformen begränsat. Om däremot för konsument— intressena tillräckligt representativa löntagar- och husmodersorganisationer finge möjlighet att opåverkade av sådana intressen fritt välja sina före- trädare i organen, och dessa konsumentrepresentanter finge majoritet, kunde saken — åtminstone teoretiskt — ställa sig annorlunda. Emellertid ha de rena konsumentintressena ännu icke organisationer, som ur alla syn- punkter äro fullt lämpade för uppgiften. Löntagarorganisationerna ha vä— sentligen helt andra funktioner. Deras funktionärer ha en mångfald olika uppgifter och kunna i allmänhet icke _— om de representera de rena kon- sumentintressena — förväntas kunna ägna tillräcklig tid och kraft åt detta speciella arbete. Hyresgästorganisationen ha i vissa fall utvecklat ett in— tresse för här ifrågavarande problem, men deras verksamhet har dock sin tyngdpunkt på helt andra områden och är f. ö. begränsad till distrikt med hyreshusbebyggelse. Husmodersorganisationerna inbegripa många högt kV' — lificerade krafter och skulle i och för sig ha större möjligheter. Men de ha icke den allmänna anslutning och därför icke heller samma styrka som i här ifrågavarande arbete intresserade företagarorganisationer. Även om de i större grad än hittills förekommit kunna komma att ägna sig åt dessa specialuppgifter, förefaller det tveksamt 0111 de hos sina medlemskårer kunna upparbeta ett intresse för saken, som är jämförbart med det som företagarkårerna på området helt naturligt känna. Och uppstår det icke inom medlemskårerna —— eller bland husmödrarna i gemen _ ett aktivt intresse för saken, kan husmodersrepresentanternas medverkan få en in- riktning, som bestämmes av tillfälliga förhållanden. Någon verklig »demo- kratisering» av nyetableringskontrollen kan då inte komma till stånd. Konsumentkooperationen utgör en folkrörelse, som förfogar över betydande sakkunskap i fråga om distributionsproblemen. Men konsumentkoopera- tionen utgör samtidigt en företagsform, som står i viss motsättning till den enskilda handeln. Det förefaller därför icke framkomligt att densamma företrädes i organ, som skola reglera förhållandena speciellt inom enskild handel. Representanter för konsumentkooperationen skulle f. ö. med all säkerhet icke vara villiga att lämna sin medverkan i en dylik privat ny- etableringskontroll. Det vore också otänkbart, att de privata nyetablerings— organen skulle vilja acceptera några kooperativa representanter såsom med- lemmar.

Även i detta fall bör dessutom beaktas, att varje varaktig reglering föder krav på en permanent direkt priskontroll. Dessa krav bli kanske icke lika

• Sida 409
•  Original

starka som när staten själv direkt svarar för regleringen. Men kraven komma ändå att ge sig till känna _ efterhand med ökad styrka. F. ö. förut- sättes, att staten godtagit denna kontroll och i viss mån söker övervaka, att den arbetar tillfredsställande. Ett visst statligt medansvar, som stärker kravet på priskontroll, skulle sålunda även i detta fall förefinnas.

Allmän slutsats. För att sammanfatta: en av enskilda intressen uppburen organiserad nyetableringskontroll synes i allmänhet ge anledning till be— tänkligheter ur samhällelig synpunkt; en mera allmän statlig nyetablerings- kontroll likaså; det synes svårt att organisera en nyetableringskontroll med tillräckligt effektivt konsumentinflytande. Dessa överväganden styrka upp- fattningen, att man i allmänhet bör ställa sig avvisande mot organiserad nyetableringskontroll och i stället söka få till stånd ett större mått av pris- konkurrens inom handeln.

Den uppfattning de sakkunniga här givit uttryck åt beträffande nyetable— ringskontrollens berättigande i allmänhet, överensstämmer icke helt med den, som näringsorganisationssakkunniga för ett årtionde sedan uttalade. Såsom framgår av tidigare anfört citat ansågo näringsorganisationssakkun- niga, att nyetableringskontrollen medförde både fördelar och olägenheter. Betydelsen av olägenheterna _ liksom även av fördelarna ansågs dock begränsas av det förhållandet, att etableringskontrollen i stor utsträckning saknade full effektivitet. Såsom här framhållits ha emellertid förhållandena på denna punkt ändrats, och utvecklingen mot en alltmer fullständig effek- tivitet synes i allmänhet fortsätta.

Speciella synpunkter. Utöver de mera allmänna skäl, som hittills anförts, tillkomma i många fall speciella omständigheter. Särskilt synes risken för skadliga verkningar vara stor, när etableringskontrollen är organiserad på sådant sätt, att representanter för konkurrenter till de etableringssökande få tillfälle att medverka i densamma. Som den föregående framställningen visat, förekommer ett dylikt förhållande inom åtskilliga branscher. Denna omständighet har vid de sakkunnigas överväganden tillmätts betydande vikt.

1 konsekvens härmed kunde det å andra sidan synas, som om man icke skulle behöva förvänta någon skadlig verkan av en nyetableringskontroll, som organiserats enbart av leverantörerna. Det må erinras om att leve- rantörerna kunna ha tungt vägande skäl att begränsa distributionen —— t. ex. för att spara på rese-, expeditions—, transport-, fakturerings— och bok- föringskostnader, begränsa kreditrisker, för att bättre kunna överblicka försäljningen etc. Därför bör i varje fall en enskild leverantör, som arbetar i konkurrens med andra, ha full frihet att från synpunkten av sina egna företagsekonomiska intressen leverera eller icke leverera till vilka kunder

• Sida 410
•  Original

han vill. Även en leverantör, som är monopolist eller svarar för en domine- rande del av marknaden, har otvivelaktigt samma behov att från ekono- miska synpunkter begränsa sin distributionsapparat. Samtidigt måste han dock på grund av sin ställning acceptera en högre grad av offentligt an- svar gentemot kundkretsen och bör icke få uppträda diskriminatoriskt mot vissa kunder eller grupper av kunder, t. ex. genom att på godtyckliga grunder vägra leverans till vissa enskilda företag, till konsumentkooperativa företag, enhetsprisföretag c. (1.

Det synes också i allmänhet böra vara klart, att ett organiserat sam- arbete mellan leverantörer för kontroll av nyetableringen bland kunderna icke i samma grad bör vålla betänkligheter ur allmän synpunkt som en motsvarande kontroll, i vilken konkurrenter till de etablerade deltaga. Det bör emellertid observeras, att, även om leverantörerna ensamt bestämma i nyetableringsfrågor, de dock i många fall låta distributörernas organisa— tioner ta del av de olika ärendena och yttra sig över dessa. Så är t. ex. fallet inom skobranschen. Överhuvudtaget föreligger den risken, att leve— rantören eller leverantörerna i sin leveranspolitik ta hänsyn till påtryck- ningar från dem, som äro konkurrenter till den nye företagaren. Sådana påtryckningar kunna förekomma utan att det går att påvisa det faktum, att de förekommit. Rent allmänt sett torde det därför i de flesta fall vara mindre lämpligt, att en organisation av leverantörer söker hindra enskilda medlemmar från att sälja till vissa kunder. Det förefaller som om leveran- törernas behov av att erhålla en god distributionsapparat skulle kunna bli "tillräckligt tillgodosedda om varje enskild medlem i organisationen har rätt att avstå från att leverera, när han finner detta överensstämma med sina företagsekonomiska intressen.

Vad sålunda anförts behöver icke anses medföra hinder för att en leve- rantörorganisation kollektivt organiserar en upplysningstjänst avseende olika kunders ekonomiska vederhäftighet, branscherfarenhet, butikslokaler o. d. eller beträffande butikstätheten på etableringsorten. Möjligen kan dock den invändningen mot en kollektivt organiserad kreditprövning resas, att det för den kreditprövade alltid kan finnas viss risk för att diskussionen kring hans ekonomiska förhållanden oavsiktligt kan komma att medföra ofördelaktiga verkningar för honom även i andra, icke direkt med kredit- förhållandena sammanhängande avseenden.

Liksom en kollektiv upplysningsverksamhet till tjänst för medlemmar i en leverantörorganisation kan tjäna ett viktigt behov, är utan tvivel också en upplysningsverksamhet till förmån för etablerings— och >>leveranssökande>> av behovet påkallad. Det upplysningsarhete och den rådgivning, som nu bedrives av åtskilliga nyetableringsorgan, kan inte sällan vara ägnat att rätta felaktiga föreställningar om möjligheterna att utan goda förutsätt- ningar nå en tillräcklig inkomst inom handelsyrket. I många fall kunna etableringssökande härmed bringas i kontakt med yrkesvägledning och

• Sida 411
•  Original

arbetsförmedling, som kunna medverka till att vederbörande erhåller sin utkomst på annat sätt.

Den inställning till nyetableringskontrolle11 de sakkunniga här gett llt- tryck åt, vinner ytterligare i styrka, när man närmare granskar det i be— tänkandets bilagor redovisade materialet rörande den enskilda nyetable- ringskontrollen, Det visar sig sålunda, att personer som fått ansökan om nyetablering avstyrkt det oaktat i åtskilliga fall kunnat vara verksamma såsom handelsidkare och småningom trots de svårigheter, som avstäng— ningsaktionerna vållat dem, vunnit en sådan ställning, att de till sist god- känts. Redan detta ådagalägger enligt de sakkunnigas mening, att den prövning som förekommer icke alltid är tillfredsställande. Även när hand— lingarna i de av de olika nyetableringsorganen prövade ärendena synas ådagalägga, att vederbörande organ haft skäl att vägra godkännande, kunna dock vissa avgörande omständigheter ha förbisetts ,,,- t. ex. att vederbörande företagare haft en naturlig affärsbegåvning. Man kan visserligen förutse, att sådana fall, då en person trots avstängningsåtgärder likväl lyckats etablera sig och utveckla en handelsrörelse med tiden komma att bli mera sällsynta —— beroende därpå att nyetableringskontrollen blir mera effektiv. Detta innebär emellertid ingen garanti för att misstag av detta slag komma att kunna undvikas; däremot kan det bli svårare att dokumentera dem.

En enquete, som av de sakkunniga företagits inom speceri- och lant- handelsbranschen, visar, att av 203 svarande personer, som fått sin rörelse underkänd, ej mindre än 52 procent uppgivit, att de först sedan de öppnat den tillämnade affären fått kännedom om att godkännande krävdes av vederbörande nyetableringsnämnd för att leveranser skulle kunna erhållas. Det är visserligen möjligt, att sådana fall komma att avtaga i kvantitativ betydelse allteftersom kännedomen om etableringskontrollens tillvaro blir mera allmän. Men enbart möjligheten av att sådant kan förekomma, ger anledning till betänkligheter.

Behovsprövning och annan prövning. De synpunkter som framlagts i det föregående äro av betydelse oav'sett den motivering, som anföres till stöd för åtgärder ägnade att begränsa nyetableringen. Ty varje nyetablerings- kontroll, som är någorlunda effektivt organiserad, måste i större eller mindre grad ha en restriktiv verkan, även om denna verkan icke alltid anges vara åsyftad. I några fall är emellertid avsikten att åstadkomma en restriktiv verkan fullt uppenbar. Den reglering som förekommer inom t. ex. kommissionsbokhandeln är sålunda klart inriktad på ett dylikt ändamål. Inom flertalet branscher med nyetableringskontroll brukar emellertid en dylik motivering endast anföras i särskilda fall vid beslut att vägra »godkänna» viss företagare på viss plats. Inom dessa branscher är det f. ö. ganska sällsynt, att enbart sådan s. k. behovsprövning lägges till grund för beslut om vägrad etablering. Väsentligt vanligare är däremot,

• Sida 412
•  Original

att man åberopar en blandad motivering, som tar hänsyn såväl till veder- börandes personliga och ekonomiska förutsättningar, som till »behovet» av affärsrörelsen på platsen. Frekvensen av nyetableringar, som under— kännas uteslutande eller till väsentlig del på grund av att »behov» av den nya rörelsen av nyetableringsorganen bedömes icke vara för handen, torde vara tämligen växlande inom olika branscher. Såvitt framgår av de av nyetableringssakkunnigas sekretariat utförda begränsade under- sökningarna synes sålunda behovsprövningen tillämpas med stor varsam- het inom textil- och färghandelsbranscherna, under det att inom speceri- och lanthandelsbranschen antalet efter behovsprövning underkända rörel- ser synes vara icke obetydligt. Det må vidare erinras om, att behovspröv- ningen verkställes ur huvudsakligen två sinsemellan olika synpunkter. Den ena är i vad mån nyetableringen kan tänkas beröra redan på platsen be- fintliga affärer. Hänsyn anses därvid böra tagas bl. a. till deras skötsel. Är de bestående affärernas skötsel mindre effektiv och tillkomsten av en ny affär bör medföra en förbättring för kunderna, anses sålunda allmänt detta förhållande tala till förmån för godkännande av en nyetablering även om antalet affärer på platsen i övrigt bedömes va'a i och för sig tillräckligt med hänsyn till kundkretsens storlek och andra förhållanden. Den andra synpunkten avser i vad mån den nya affären med hänsyn till förhållandena på platsen (den blivande kundkretsens storlek, affärslokalens läge och be- skaffenhet etc.) kan förväntas bli livskraftig. Uppenbarligen kunna de två olika synpunkterna endast sällan renodlas utan betingas i flertalet fall i hög grad av varandra.

Den allmänna ståndpunkt, som de sakkunniga ovan givit uttryck ål, berör emellertid i stor utsträckning även sådan nyetableringskontroll, som tar sikte på personlig kompetens, finansiella förutsättningar eller butiks- lokalernas beskaffenhet. Även sådana begränsningar i etableringsrätten ha nämligen i stor utsträckning samma verkan som en prövning av behovet av ny affärsrörelse. Skulle man enbart rikta sig mot sådan nyetablerings- kontroll, som toge sig uttryck i en behovsprövning, kunde man f. ö. befara, att andra motiv i vissa fall skulle. anföras såsom täckning för en åtgärd, som i själ 'a verket vore resultatet av ett övervägande om behovet av en nyetablering.

Men även bortsett härifrån anmäla sig starka skäl mot ett godtagande av en organiserad nyetableringskontroll av nyss angiven innebörd.

Vad gäller den form av enskild nyetableringskontroll, som tager sig ut- tryck däri. att nya företagare underkastas prövning med hänsyn till sin personliga kompetens, uttalade på sätt som ovan anförts näringsorganisa- tionssakkunniga, att det icke ur allmän synpunkt syntes kunna resas in— vändning mot en varsam reglering på denna grundval. Nyetableringssak— kunniga vilja emellertid härvid ånyo hänvisa till att frågan numera fram— står i något annan dager än för ett årtionde sedan på grund av nyetable-

• Sida 413
•  Original

ringskontrollens ökade utbredning och större effektivitet. De sakkunniga vilja också framhålla, att även en kompetensprövning, som innebär krav på viss tids branschpraktik, av skäl som förut anförts måste komma att leda till att ofta onödigt skarpa skiljelinjer komma att upprätthållas mel- lan olika branscher. Härigenom kunna lätt konstlade hinder uppstå för en naturlig anpassning av lmtiksstrukturen efter konsumenternas behov och för nya idéers framlrängande på lmtikshandelns område.

Såsom i det föregående anförts, har från detaljhandelns och hantverkets sida vid upprepade tillfällen framförts krav på införande av legala kom- petensvillkor för rätten att idka butikshandel och hantverk, vilka krav emellertid hittills avvisats av statsmakterna. De skäl, som föranlett denna statsmakternas avvisande hållning gentemot införande av legala kompetens- villkor, kunna i allt väsentligt med samma rätt anföras gentemot en av enskilda parter organiserad nyetableringskontroll, som vill genomföra denna kontroll efter prövning av vederbörandes personliga kompetens. Detta gäl- ler särskilt det skäl, som bl. a. anförts mot en statlig kompetenslagstift— ning, att viss tids praktik från handel i underordnad ställning icke utgör något bevis för att vederbörande också är en god affärsledare. Härför kräves nämligen alla de egenskaper, som bruka sammanfattas under be- greppet >>affärsbegåvning>>. Givetvis kan ej förnekas att viss tids praktik inom det blivande verksamhetsområdet måste anses utgöra en god grund för en blivande självständig verksamhet. Emellertid ger erfarenheten vid handen, att en person som besitter affärsbegåvning icke sällan har förmåga att grunda och driva fram en ny rörelse även utan att tidigare ha sysslat med affärsverksamhet överhuvud eller med den särskilda branschens varor. Av nyetableringssakkunnigas undersökningar har såsom ovan anförts fram- gått, att antalet personer utan föregående branschpraktik, som sökt etablera rörelse, är mycket stort. Flertalet av dem hade fått sina ansökningar under- kända. I åtskilliga fall hade vederbörande likväl, trots de svårigheter, som den därav föranledda avstängningen frän leveranser medfört, lyckats starta sin rörelse och sköta den på ett sådant sätt, att vederbörande nyetablerings- organ vid senare företagen omprövning av fallet funnit sig böra godkänna rörelsen. lfrågavarande exempel bestyrker vad ovan anförts och visar, att en efter kompetensprövning anordnad nyetableringskontroll inte sällan leder till i det enskilda fallet felaktiga resultat. Det bör också i detta sam- manhang ihågkommas, att en företagare som saknar branschkunskap ofta har möjlighet att anställa branschkunnigt biträde.

Såsom av den föregående utredningen framgår, beröras för närvarande detaljhandelsbranscher omfattande omkring hälften av hela antalet butiker i landet av enskild nyetableringskontroll och liknande regleringar gällande landet i dess helhet. Inom betydande delar av landet har den enskilda nyetableringskontrollen än större omfattning. Då vid prövningen praktiskt taget alltid uppställes fordran på personlig kompetens, i regel innefattande

• Sida 414
•  Original

viss tids praktik i branschen, kan knappast förnekas, att härigenom till följd av enskildas åtgöranden inom ett betydande område av handeln genomförts i huvudsak en sådan kompetensreglering, från vilken stats- makterna vid upprepade överväganden tagit bestämt avstånd. Ett dylikt förhållande finna nyetableringssakkunniga vara ur allmän synpunkt föga tillfredsställande. Skulle det finnas ur allmän synpunkt fullgoda skäl för att uppställa särskilda kompetensvillkor för rätten att utöva handel eller hantverk, synes det riktigaste vara, att en sådan ändring genomföres lag- stiftningsvägen efter beslut av de ansvariga statsmakterna och icke av en- skilda parter. Under nyetableringssakkunnigas arbete med denna fråga ha emellertid inga sådana nya skäl av för alla eller flertalet branscher allmän- giltig betydelse framkommit, som ge anledning yrka på någon avvikelse från den inställning statsmakterna hittills tagit till frågan om dylik lag— stiftning. På grund härav och med hänsyn även till de särskilda betänklig— heter mot en enskild kompetensreglering, åt vilka ovan givits uttryck, finna nyetableringssakkunniga enskild organiserad nyetableringskontroll, som syftar till kompetensprövning, i allmänhet icke böra tillåtas. Skulle det emellertid — vilket de sakkunniga icke filma uteslutet _ för vissa av- gränsade områden på grund av särskilda förhållanden finnas behov av en utvidgad övervakning av de enskilda näringsidkarnas kompetens för sitt yrke, torde frågan härom i stället böra göras till föremål för särskild ut- redning och nödiga åtgärder genomföras av statsmakterna.

Enskild nyetableringskontroll, där prövningen utföres uteslutande med hänsyn till den nye företagarens ekonomiska förutsättningar, torde i många fall i huvudsak kunna sägas utgöra detsamma som en centraliserad kredit- prövning. Uppenbarligen måste det dock anses olämpligt, att i en dylik kontroll medverka representanter för den kategori företagare, till vilka den nye företagaren utgör en presumptiv konkurrent. Det torde nämligen icke kunna anses lämpligt, att en sökande tvingas utlämna uppgifter angående sin ekonomiska ställning till ett organ, där dessa äro företrädda. Hand- haves den centrala kreditkontrollen uteslutande av representanter för leve- rantörerna och har densamma dessutom karaktär endast av en kollektivt organiserad kreditupplysning, synes den dock kunna godtagas i enlighet. med vad som ovan i denna fråga anförts. De i avtal om anordnande av en gemensam kreditprövning deltagande leverantörerna synas sålunda icke en— ligt avtalet böra få förplikta sig, att utan hänsyn till sin egen uppfattning under alla förhållanden följa ett avstyrkande av kredit, som tillråtts vid den centralt anordnade prövningen. Ej heller synas de leverantörer, som anslutit sig till avtal om anordnande av gemensam kreditprövning böra tillåtas att i avtalet åtaga sig förpliktelse att icke sälja mot kontant betal- ning till sådan ny företagare, vars ekonomiska förutsättningar bedömts otillfredsställande vid den gemensamma kreditprövningen. Uppmärksam-

• Sida 415
•  Original

het torde också böra ägnas åt att icke under täckmantel av kreditprövning bedrives nyetableringskontroll efter behovsbedömande eller kompetenspröv- ning. Med hänsyn till den sistnämnda risken _— eller för undvikande av att dylik misstanke skall behöva uppkomma kan för övrigt ifrågasättas, om icke de kreditupplysningar, som kunna erhållas genom de härför inom näringslivet speciellt inrättade upplysningsinstituten, borde kunna lämna tillräckliga upplysningar, vilket skulle betyda, att de nuvarande nyetable- ringsorganen ej skulle behöva utnyttjas för ändamålet.

Vad slutligen angår den i många nyetableringsavtal förekommande be- dömningsgrunden >>butikslolcalens beskaffenhet» finna nyetableringssak— kunniga ur allmän synpunkt betänkligt, att leverantörerna genom organi- serad leveransvägran gemensamt utöva kontroll på detta område i de fall att därvid tillämpas längre gående fordringar än som uppställas i gällande statliga och kommunala bestämmelser för livsmedelshandeln eller genom andra offentliga stadganden. Även regleringar av detta slag böra enligt de sakkunnigas mening uteslutande vara offentliga. Såsom i andra samman— hang anföres, gäller f. ö. också om sådana offentliga regleringar, att de icke höra gå längre än som oundgängligen erfordras, emedan de eljest kunna medföra en onödig och icke sällan avsevärd höjning av distributions— kostnaderna.

Olika företagar- och löntagarintressen. Hittills har frågan huvudsakligen betraktats ur konsumenternas synpunkt. Denna synpunkt bör också enligt de sakkunnigas mening i första hand bestämma samhällets inställning till problemet. Det finns likväl all-anledning att även beröra frågan om före— tagarnas och löntagarnas intressen i sammanhanget.

En nyetableringskontroll kan, liksom varje annan konkurrensbegräns— ning, otvivelaktigt gynna vissa företagargrupper. Det bör emellertid härvid starkt understrykas, att olika företagargrupper ha mycket olika intressen i detta avseende. Om utvecklingen endast bestämts av leverantörernas in— tressen, skulle nyetableringskontrollen säkerligen icke fått tillnärmelsevis den utveckling, den nu erhållit. Även inom de grupper av distributörer och andra företagare, varur initiativen till nyetableringskontrollen i många fall framgått, förefinnas skilda intressen. En företagare, som på grund av en organiserad nyetableringsreglering blir utsatt för leveransvägran, har uppen- barligen behov av att icke bli hindrad av en sådan konkurrensbegräns- ning. Bland de »godkända» företagarna är det ofta de mindre effektiva, som ha särskilt behov av det skydd, som en dylik reglering kan ge. Även de mera effektiva företagare, som under alla förhållanden ha en säkrad existens, kunna dock ha ett positivt intresse av regleringen — särskilt i den mån densamma underbygger och säkrar prisbindningar, som öka deras inkomst. Å andra sidan kan regleringen minska deras rörelsefrihet och

• Sida 416
•  Original

göra det svårare för dem att låta sin effektivitet komma till fullt uttryck. Det bör härvid uppmärksammas, att nyetableringskontrollen nästan alltid innebär en reglering även av filialbildningen.

I detta samband är det emellertid särskilt angeläget att erinra om, att de företagargrupper, som organiserat en nyetableringskontroll, i allmänhet icke själva funnit en dylik åtgärd så angelägen, att de skridit till handling, förrän deras verksamhet äventyrats genom en svår depression och avsätt- ningskris. Till sitt historiska ursprung är nyetableringskontrollen sålunda till väsentlig del att betrakta som en förklarlig reaktion mot konjunkturellt dåliga avsättningsförhållanden —— låt vara att regleringen sedan levat kvar och t. o. m. vuxit ut och förstärkts. Men hur naturlig denna reaktion än år, måste dock en nyetableringskontroll betecknas som en föga rationell metod att bota vissa skadeverkningar av en depression. En allmän ekono- misk politik, som syftar till att vidmakthålla goda avsättningsförhållanden, synes vara ett vida överlägset medel att tillgodose företagarnas trygghets- behov. Avsättningskriser kunna icke i grunden botas genom en restriktiv politik men väl genom en expansionistisk.

Löntagarna ha utan tvivel intresse av att få arbeta åt bärkraftiga före- tag, som kunna bereda säkra och goda arbetsförhållanden. Ur denna syn- punkt kunde det förefalla, som om en nyetableringskontroll skulle vara ägnad att tillgodose deras behov. Otvivelaktigt kan det i särskilda fall också förekomma, att arbetsvillkoren stundom bli bättre och mera stabila inom branscher, som kännetecknas av konkurrensbegränsningar av olika slag. Detta är emellertid icke liktydigt med att löntagargrupperna i stort skulle kunna vinna någon övervägande fördel genom konkurrensbegränsning. Den praktiska erfarenheten har visat, att även vid fri konkurrens bärkraftiga och stabila företagsenlleter kunna utvecklas. Det bör heller icke förbises, att löntagarna samtidigt äro konsumenter och i denna egenskap riskera att lida skada genom konkurrensbegränsning. Deras allt överskuggandc intresse i egenskap av löntagare är, att det allmänt i näringslivet skall råda full sysselsättning, goda avsättningsförhållanden och samtidigt stabila priser. En ekonomisk politik ägnad att vidmakthålla sådana villkor representerar ur deras synpunkt det mest angelägna behovet.

Synpunkter på förhållandena inom särskilda branscher

Den lagstiftning nyetableringssakkunniga i detta betänkande föreslå för att förhindra ur samhällelig synpunkt skadlig konkurrensbegränsning avser —— såsom i kap. 8 närmare kommer att angivas _ icke att genomföra ett ovillkorligt förbud mot vissa former av konkurrensbegränsning, utan inne- bär att åt ett särskilt statligt ordan, näringsfrihetsnämnden, uppdrages att från fall till fall avgöra, om en viss konkurrensbegränsning medför skadlig verkan ur samhällelig synpunkt och att, om så befinnes vara fallet, i den

• Sida 417
•  Original

ordning som i lagstiftningen angives, vidtaga de åtgärder som erfordras för att åstadkomma rättelse. Något undantag från denna lagstiftningens allmänna läggning, ha de sakkunniga icke funnit anledning att föreslå för den enskilda nyetableringskontrollens del.

Även när det gäller den enskilda nyetableringskontrollen skulle det så— lunda enligt de sakkunnigas förslag ankomma på näringsfrihetsnämnden att beträffande varje särskild reglering avgöra, huruvida densamma med- för ur samhällelig synpunkt skadlig verkan och, i den mån så befinnes vara förhållandet, vidtaga de åtgärder som i det särskilda fallet befinnas erfor— derliga. De sakkunniga förutsätta, att i det föregående anförda synpunkter i allmänhet böra vara vägledande, men att likväl särskilda skäl kunna för— anleda ett annat bedömande i fråga om vissa regleringar. I de fall då en nyetableringsreglering med hänsyn till de allmänna överväganden, åt vilka i det föregående givits uttryck, är att anse som ur allmän synpunkt skad— lig, bör näringsfrihetsnämnden sålunda söka få regleringen hävd. Kan det i fråga om en särskild nyetableringsreglering anföras sannolika skäl för att regleringen icke är till skada ur allmän synpunkt, synes nämnden däremot ej böra ingripa mot regleringen i fråga.

Utan att i förväg vilja binda näringsfrihetsnämndens ställningstagande beträffande förhållandena inom olika branscher _— ställningstaganden som i flera fall måste förutsätta mera ingående undersökningar än som fram- lagts i detta betänkande — vilja de sakkunniga här anföra vissa synpunk- ter, som kunna vara vägledande för frågan hur olika särskilda nyetable- ringsregleringar och liknande restriktioner kunna vara att bedöma.

I fråga om flertalet nyetableringsregleringar inom detaljhandeln torde ovan anförda synpunkter, som i huvudsak framförts med utgångspunkt just från förhållandena inom detaljhandeln, äga direkt tillämplighet. Den nyetableringskontroll, som inom olika detaljhandelsbranscher utövas under medverkan av detaljisterna i branschen, exempelvis inom speceri— och lant— handelsbranschen, textilbranschen, färgbranschen in. fl. synes därför med hänsyn till dessa allmänna överväganden enligt de sakkunnigas uppfattning i allmänhet vara av sådan karaktär, att de icke böra godtagas ur allmän synpunkt. Av de skäl som tidigare anförts finna de sakkunniga emellertid, att samma restriktiva bedömning i allmänhet måste anläggas även på de mera fåtaliga nyetableringsregleringar inom detaljhandeln, där kontrollen handhaves uteslutande av leverantörerna utan, i allt fall formell, avtalsbun- den medverkan av företrädare för detaljister inom branschen, t. ex. inom skobranschen.

Emellertid finna de sakkunniga nödvändigt att här något utförligare uppehålla sig vid några av de detaljhandelsbranscher, där nyetablerings— kontroll eller liknande restriktioner förekomma. De branscher som härvid komma i fråga äro mjölkhandelsbranschen, järnhandelsbranschen, tidnings- och tidskriftsdistributionen samt bokhandelsbranschen.

• Sida 418
•  Original

Inom mjölkhandelsbranschen har den nyetableringskontroll, som lokalt genomförts på olika platser, tillkommit på initiativ av mejeriföretagen, vilka i allmänhet var på sin ort äro att anse såsom ensamleverantörer.

Förhållandena inom mjölkhandelsbranschen måste enligt nyetablerings— sakkunnigas uppfattning ses mot bakgrunden av den statliga jordhruks- politiken. Under 1930-talet, då ett överskott av mejeriprodukter förelåg, avsågo de statliga hjälpåtgärderna, att det överskott av mejeriprodukter, som icke vid en såsom rimlig ansedd prisnivå kunde avsättas inom landet, skulle avlastas marknaden genom export av smör, varvid exportpremier finansierades genom mjölkavgift på all vid landets mejerier invägd mjölk. Sedan överskottet av mejeriprodukter under kriget förbytts i ett under- skott, fick den statliga regleringen i stället den innebörden, att statliga bi- drag utgå till mejerierna, varigenom producenterna kunna erhålla ett mjölk— pris, som ger dem en såsom skälig ansedd inkomst, samtidigt som kon- sumentpriset å mejeriprodukterna kan hållas nere. Såväl när det förelegat överskott som vid underskott av mejeriprodukter ha statsmakterna genom att knyta villkorsbestämmelser till den statliga regleringen haft möjligheter, vilka också utnyttjats, att meddela statliga pris- och kontrollföreskrifter. Såvitt för närvarande kan bedömas torde även för överskådlig tid framåt ett statligt inflytande över prisbildningen på mejeriprodukter komma att göra sig gällande i liknande former.

De sakkunniga vilja vidare erinra om, att i de rikssamarbetsavtal, som år 1945 kommo till stånd mellan jordbrukarnas föreningsrörelse, å ena, samt konsumentkooperationen och enskild handel var för sig, å andra sidan, intagits en föreskrift, att parterna skola var och en för sig verka för att de till dem anslutna företagen, under iakttagande av att marginalen skall täcka försäljningskostnaderna, hålla lägsta möjliga marginal mellan det pris som jordbrukaren erhåller för sin vara samt konsumentpriset. I sär- skilda till rikssamarbetsavtalen anslutna branschavtal mellan Svenska meje- riernas riksförening, å ena, samt Kooperativa förbundet och Sveriges spe- ceri- och lanthandlareförbund, var för sig, å andra sidan, har riksföreningen vidare åtagit sig att med de medel, som stå riksföreningen till buds, verka för att mejeriföretag leverera mjölk och mejeriprodukter till nyöppnade försäljningsställen under förutsättning bl. a., att detaljisten ej påfordrar högre mellanhandsersättning än mejeriföretagens övriga återförsäljare, att detaljisten —— med vissa undantag —— dagligen inköper minst den mjölk- kvantitet, som i genomsnitt säljes genom övriga återförsäljare, samt att leverantören genom att sälja till det nya försäljningsstället ej åsamkas en sådan förhöjning av distributionskostnaderna, att leveranserna leda till ett väsentligt minskat totalutbyte jämfört med vad som utvinnes vid övriga försäljningsställen ; dock att i branschavtalet för den enskilda handeln riks- föreningen även åtagit sig att verka för att mejeriföretag icke utföra leve— ranser annat än till sådana nya försäljningsställen, vilkas öppnande god-

• Sida 419
•  Original

känts av lokalnämnd för området eller den enligt rikssamarbetsavtalet an- ordnade riksnämnden.

Det är vidare att märka, att marginalen å mjölk får betecknas såsom låg. Eftersom detaljhandelns kostnader kunna fördelas på många olika sätt mellan olika varor, utgör marginalen på en viss vara icke något exakt mått på dess distributionskostnad. Men medan en hög marginal kan leda till att också de faktiska distributionskostnaderna bli högre än eljest, be— tyder en låg marginal, att detaljhandeln tvingas till största möjliga spar- samhet. Det förhållandet, att nyetableringsregleringen i detta fall är förenad med en restriktiv marginalkontroll, som stödjes både genom avtal mellan parterna och av staten, synes sålunda innebära, att flera av de förut an- förda viktigare betänkligheterna mot en privat nyetableringskontroll icke i detta fall äro tillämpliga. Mjölk hör för övrigt till de tunga varor, för vilka detaljhandelsmarginalen alltid varit låg i jämförelse med marginalen för vissa andra varuslag.

Med hänsyn till de sålunda anmärkta särskilda förhållandena inom denna bransch anse de sakkunniga, att det knappast torde finnas anledning ur allmän synpunkt att i dess helhet undanröja de nyetableringsregleringar, som utövas inom branschen genom särskilda organ, eller att eljest i all- mänhet ingripa mot den ordning för utseende av nya återförsäljare, som på olika orter tillämpas av olika mejeriföretag. Detta torde i allt fall böra gälla därest mejeriföretagen genom framlagda kalkyler och andra siffer- mässiga uppgifter kunna bestyrka eller visa sannolika skäl för att nyetable- ringsregleringen, såsom av dem med styrka hävdats, bidragit till att sänka distributionskostnaderna och därmed även utförsäljningspriset å mjölken. Härvid måste uppenbarligen beaktas, att vid bedömningen av distributions- kostnaderna hänsyn måste tagas till konsumenternas eget inköpsarbete och de nackdelar i form av längre gångavstånd till närmaste butik eller ökad väntetid för expediering, som de enskilda konsumenterna i vissa fall kunna få vidkännas till följd av regleringen.

Befinnes nyetableringskontrollen inom mjölkbranschen av här anförda eller andra skäl vid en framtida prövning av näringsfrihetsnämnden icke höra i dess helhet undanröjas, synes detta dock icke böra föranleda, att nämnden frånhänder sig möjligheten att ingripa genom förhandling eller annorledes, om det skulle visa sig, att tillämpningen av denna nyetable- ringsreglering i särskilda fall medför skadliga verkningar.

Sådana fall som här avses kunna vara av skiftande slag. Anledning till ingripande synes sålunda kunna finnas i enstaka fall av olämplig leverans— vägran, t. ex. om en självbetjäningsbutik vägras leverans av flaskmjölk till förfång för utvecklingen av denna effektiva distributionsform. Det må omnämnas, att i de enstaka fall av sådan leveransvägran, som kommit till de sakkunnigas kännedom, orsaken angivits vara leveranssvårigheter. Uppenbarligen måste vid prövningen av ärenden av här ifrågavarande slag

• Sida 420
•  Original

omständigheterna i det enskilda fallet beaktas. Anledning synes vidare kunna finnas att uppmärksamma sådana fall, då leverantören eftersträvar att genom vägrad leverans till andra distributörer förbehålla detaljdistri- butionen till av leverantören själv upprättade försäljningsställen eller eljest avser att skydda resultaten av den egna detaljiströrelsen genom att söka påverka övriga återförsäljares prispolitik. Skulle det visa sig, att regleringen av mjölkdistributionen inom ett visst område icke skulle vara lämpligt av- vägd med hänsyn till behovet att underlätta konsumenternas inköpsarbete, kan det likaledes vara skäl att ingripa. Härtill bör dock anmärkas, att det ringa antalet mjölkförsäljningsställen på vissa nya bostadsområden i tät- orterna och de därav föranledda svårigheterna för konsumenterna till väsentlig del torde bero på byggrestriktionerna. I vad mån även nyetable- ringskontrollen inom mjölkdistributionen i detta avseende kan ge anledning till kritik, torde därför i allmänhet kunna avgöras först när nämnda restrik- tioner avvecklats.

Inom järnhandeln förefinnes numera icke någon nyetableringskontroll i egentlig mening. Detta betyder emellertid icke, att etableringen i praktiken blev fri i och med att denna reglering upphävdes. Tvärtom förefaller det, som om den möjligen skulle ha varit något mindre ofri under den tid, när en organiserad nyetableringskontroll förefanns, eftersom vissa grossister då hade ett visst medinflytande. Om detta är riktigt, var dock skillnaden sannolikt ringa; i enstaka fall kunde t. o. m. förekomma, att en järn- handlare, som godkänts av nyetableringsorganen, likväl icke blev upptagen i den lokala järnhandlareorganisationen och sålunda ej kom i åtnjutande av de avtalsbundna förmånsrabatter, som medlemmar i denna organisation erhålla och som utgöra det egentliga innehållet i den konkurrensbegräns- ning, som förekommer inom branschen.

Till försvar för dessa förmånsrabatter brukar bl. a. anföras, att en järn— handlare måste hålla mycket stora lager för att kunna betjäna kundkret- sen; sådana lager måste även inbegripa t. ex. reservdelar till äldre maskiner och verktyg. De sakkunniga vilja ingalunda förneka, att en välsorterad järnaffär på detta sätt kan åsamkas höga kostnader, men detta kan icke vara något argument för att just de järnhandlare, som blivit godkända såsom medlemmar i en järnhandlarorganisation, skola komma i åtnjutande av dylika rabatter,. En så organiserad konkurrensbegränsning synes med- föra allvarlig risk för att incitamentet till en rationaliseringsbefrämjande tävlan blir undanröjt —— och detta så mycket mera, som den måste för- stärka en horisontell prisbindning, som exempelvis kan minska tvånget att söka åstadkomma en standardisering, varigenom lagerkostnaderna skulle kunna sänkas.

Om leverantörerna däremot bli i tillfälle att gradera rabatterna från syn- punkten av sina egna privatekonomiska intressen, så att större och mindre kostnadskrävande leveranser generellt bli relativt billigare för återförsäljaren

• Sida 421
•  Original

än mindre sådana, skulle mera effektiva järnhandlare —— vare sig de tillhöra organisationen eller icke _ bli gynnade på ett sätt, som mera direkt svarade mot de samhällsekonomiska intressena. Även sådana andra återförsäljare, som köpa i stora kvantiteter skulle då kunna komma i åtnjutande av en dylik mera rationellt avvägd rabattskala. I stort sett skulle dock även vid en rabattsättning, som graderas efter leveransernas storlek per gång eller per år, den mera allsidigt sorterade järnhandeln komma att kunna hävda sin ställning. Det kan emellertid i varje fall icke med skäl anföras, att just medlemskapet i en järnhandlareorganisation, som dessutom givit prov på restriktivitet vid inval av nya medlemmar, utgör någon rationell grund för en rabattdifferentiering. En sådan ordning inom järnhandeln vore där- för enligt de sakkunnigas uppfattning uppenbart skadlig ur allmän syn—' punkt. Sedan slutet av 1950 ha dock (jfr ovan sid. 137 0. 348) dessa rabatt— förmåner för organiserade järnhandlare i många fall hävts, i det att även icke organiserade s. k. fackhandlare erhålla samma rabatter. Denna libe- ralisering är att hälsa med tillfredsställelse. Dock är det ännu för tidigt att bedöma om den går tillräckligt långt. I några fall bestämmas rabatterna fortfarande efter organisationstillhörigheten.

Enligt nyetableringssakkunnigas uppfattning förefaller det som om vissa skäl skulle tala för uppfattningen, att den av leverantörsparten genom— förda regleringen av antalet försäljningsställen, som förekommer inom tid- ningsdistributionen ej vore av beskaffenhet att höra föranleda ingripande för undanröjande av regleringen i dess helhet. Denna reglering betingas bl. a. av behovet att begränsa antalet returer samt av det allmänna intres- set av att tidningsförsäljarna i görligaste utsträckning föra alla de tid- ningar, som efterfrågas på orten, och inte endast de mest sålda. Om för- hållandena sålunda vid en framtida prövning av näringsfrihetsnämnden icke skulle anses påfordra ett undanröjande av regleringen i dess helhet, synas dock vissa uppmjukningar av de gällande bestämmelserna kunna ske, t. ex. i den riktningen, att leverans i fast räkning mot kontant betal- ning icke finge vägras. Enskilda fall torde även i dylikt fall böra av nämn- den kunna upptagas till prövning. .

Även inom bokhandeln är nyetableringskontrollen leverantörsbestämd, låt vara att bokhandlareorganisationen får yttra sig i ärendena och därigenom kan nå ett visst medinflytande. Vad gäller kommissionärsbokhandeln bru- kar även i fråga om denna reglering behovet av att begränsa returerna an— föras som ett ekonomiskt argument för nödvändigheten av att hålla tillbaka nyetableringar. Såsom ett särskilt vägande argument brukar vidare åbe- ropas vikten ur kulturell synpunkt av att bokhandeln är välsorterad och sakkunnigt ledd, vilket man förmenar endast kan bli fallet, om tillström— ningen av nya företagare till branschen regleras på det sätt som sker. Det torde enligt de sakkunnigas uppfattning dock kunna starkt ifrågasättas, om icke restriktiviteten vid tillämpningen av nyetableringskontrollen ino'm

• Sida 422
•  Original

branschen även ur de anförda synpunkterna drivits alltför långt. Ett skäl att med uppmärksamhet följa denna fråga är det faktum, att inom bok- handelsbranschen liksom inom tobakshandeln vid överlåtelser av affärs— rörelse inte sällan krävts hög goodwillersättning; ett förhållande som också föranlett bokförläggareföreningen att söka ingripa i reglerande syfte vid affärsöverlåtelser. Det må också framhållas, att kommissionärsbokhandeln med sin nuvarande organisation ännu knappast lyckats nå den intima kontakt med de breda lagren, som skulle vara önskvärd, även om en viss förbättring i detta hänseende synes ha gjort sig gällande under senare år. Endast till en del har kommissionsbokhandeln bidragit till den väsentliga ökning i spridningen av god billighetslitteratur, som ägt rum sedan 1930- talet.

Om den egentliga bokhandeln (A-kommissionårerna) sålunda ej synes på något avgörande sätt ha aktivt bidragit till att sprida böcker till sådana befolkningsgrupper, som tidigare i stor utsträckning stått främmande för litteraturen, har å andra sidan, under medverkan av bokförlagen, bokdistri— butionen i andra former intensifierats och undergått en stark utveckling. Bland annat har tillkommit den huvudsakligen till landsbygden och små- orter lokaliserade s. k. B-bokhandeln (vilken liksom A-bokhandeln är före— mål för nyetableringskontroll) för försäljning av all slags litteratur. Här- jämte har försäljningen av s. k. billighetslitteratur (som icke är förbehållen A- och B-bokhandeln) genom kiosker, tobaks- och pappersaffärer o. s. v. i hög grad ökat samtidigt som de billiga böckerna (folkupplagor etc.) i allt större utsträckning kommit att omfatta även litteratur av hög klass. Sedan hösten 1950 driva åtskilliga privatbutiker och konsumaffärer på lands- bygden s. k. »lantbokhandel». Bokförlagen driva också i många fall en intensiv direktförsäljning genom bokombud och agenter eller mot efterkrav huvudsakligen av billighetslitteratur men även av samlingsverk och prakt— verk.

Det göres ofta gällande, att en mera fullständig konkurrensfrihet inom den egentliga bokhandeln — även om den i andra avseenden skulle verka välgörande — alltför ensidigt skulle gynna försäljningen av s. k. best- sellers, och att hänsyn till de kulturella intressena därför kan motivera ett visst skydd åt kommissionsbokhandeln. Nyetableringssakkunniga ha för sin del icke ansett sig kunna ta bestämd ståndpunkt till denna fråga. Ytter- ligare material för bedömning av densamma kommer att bli tillgängligt, när den år 1948 tillsatta, inom ecklesiastikdepartementet verksamma bok- utredningen redovisar sina undersökningsresultat. Om en fortsatt reglering av bokhandeln icke skall föranleda ingrepp för dess undanröjande, måste emellertid enligt de sakkunnigas uppfattning en förutsättning härför vara, att den utveckling gentemot en uppmjukning och liberalisering, som försig- gått under senare år, får fortsätta, samt att det göres verkligt aktiva in- satser för att ytterligare underlätta bokspridningen bland breda befolk-

• Sida 423
•  Original

ningslager och även till avlägsna trakter. Såsom erfarenheten redan visat, kunna goda resultat i den vägen vinnas bland annat genom samarbete med folkrörelserna.

På hantverkets område förekommer såsom av det föregående framgår enskild nyetableringskontroll endast inom fotografyrket samt elektriska in— stallationsbranschen och rörinstallationsbranschen; (urbranschen och ha— geri— och konditoribranschen ha såsom av det föregående framgått i före— varande sammanhang ansetts hänförliga till detaljhandeln). I fortsättningen beröras endast elektriska installationsbranschen och rörinstallationsbran- schen.

Vad elektriska installationsbranschen angår är att märka, att inom denna bransch gälla i detalj utformade och tämligen långt gående legala kompe- tensvillkor för rätten att utöva självständig yrkesverksamhet (se Kungl. kungörelse den 2 juni 1939 angående behörighet att vid elektriska stark- strömsanläggningar utföra installationsarbete). På flera håll ha vidare strömleverantörerna infört kontroll över de elektriska installatörerna där- igenom, att endast sådan elektrisk installatör, som av strömleverantören antagits till entreprenör, får utföra arbeten med anslutning till ström— leverantörens strömnät (det 5. k. entreprenörssystemet). För att förhindra missbruk av entreprenörssystemet har användningen av detta system i viss utsträckning reglerats genom 1939 års behörighetskungörelse, därvid bl. a. tillämpning av behovsprövning vid antagande av entreprenör förbjudits.1 Genom den övervakning över nya företagare inom yrket, som äger rum ge— nom de legala behörighetsföreskrifterna och strömleverantörernas tillämp- ning av entreprenörssystemet, har samhället sökt tillgodose säkerhetskrav, som med hänsyn till yrkets karaktär måste uppställas. Det torde emellertid starkt kunna ifrågasättas, om icke den nuvarande offentliga kontrollen borde kunna i viss mån förenhetligas och förenklas, så att i större utsträck- ning än vad nu är fallet, en entreprenör, som godkänts på en ort, kunde få utöva sin verksamhet även på andra orter, varigenom en mera fri kon- kurrens skulle bli möjlig. Under nuvarande förhållanden synes den kom- munala kontrollen icke sällan leda till en viss interlokal konkurrensbe- gränsning, vilket föranlett klagomål från en det större byggnadsföretagares sida. Vad gäller frågan om en skärpning av kontrollen, synes det ovisst, om det kan anses föreligga några nya skäl, som kunde motivera en vidgad övervakning. Om likväl en hårdare kontroll skulle anses erforderlig, bör detta behov tillgodoses genom offentliga bestämmelser och åtgärder och icke genom att den offentliga kontrollen kompletteras med en privat ny- etableringsreglering. På grund härav och under hänsynstagande till den allmänna motivering, som de sakkunniga tidigare anfört, finna de sak- kunniga för sin del, att den enskilda nyetableringskontrollen i dess nu-

1 Se härom bilaga 14.

• Sida 424
•  Original

varande form inom detta yrke måste anses vara av sådan karaktär, att den- samma icke bör godtagas.

En av kommerskollegii monopolutredningsbyrå företagen undersökning har visat, att inom elektriska installationsbranschen hösten 1947 förefunnos s. k. anbudskarteller eller ringbildningar i 22 större och medelstora städer; samtliga dessa lokala karteller ha under tiden fram till årsskiftet 1950/51 blivit upplösta. Dylika anbudskarteller äro i allmänhet att anse såsom ur samhällelig synpunkt skadliga. Den enskilda nyetableringskontrollen torde underlätta tillkomsten och sammanhållningen av dylika anbudskarteller. Härigenom förstärkas ytterligare de skäl som ovan anförts, mot den en— skilda nyetableringskontrollen i denna bransch.

Inom rörinstallationsbranschen förekommer icke någon statlig kompe- tensreglering, men även inom detta yrke tillämpas, när det gäller installa- tion av anläggningar av gas-, vatten- och avloppsledningar i städer och stadsliknande samhällen, flerstädes ett entreprenörssystem, som innebär att endast den företagare, som godkänts av vederbörande kommunala eller en— skilda verk, tillåtes utföra anläggningar med anslutning till verkets rörnät. För övriga grenar av yrket (installation av värmeledningar, ventilations- system etc.) saknas däremot en motsvarande kompetensprövning.

I ett av 1936 års hantverkssakkunniga år 1939 avgivet betänkande an- gående behovet av legala kompetensföreskrifter för utövande av hantverks— yrken (SOU 1939:46) diskuterade hantverkssakkunniga frågan om en legal kompetensreglering för rörläggaryrket. Hantverkssakkunniga funno därvid, att genom tillämpning av entreprenörssystemet tillfredsställande sörjts för eliminering av de risker, som kunde uppkomma genom ett in- kompetent utövande av de yrkesgrenar som berördes härav. För övriga grenar av yrket funno hantverkssakkunniga otvivelaktigt, att vissa säker- hetssynpunkter kunna anföras till stöd för införande av kompetensvillkor, men att det dock vore tveksamt huruvida säkerhetskraven kunde anses till- räckliga för att motivera genomförande av en legal reglering på området. Hantverkssakkunniga hade kommit till den uppfattningen, att inom rör- läggaryrket slarv eller vårdslöshet i arbetet kunde medföra risker för skade— görelse i väl så hög grad som ett inkompetent utövande av yrket. Omsorg och noggrannhet vid yrkesutövningen funno hantverkssakkunniga därför ur säkerhetssynpunkt vara av lika stor eller ännu större betydelse än viss utbildning i yrket. På grund härav hade hantverkssakkunniga kommit till den uppfattningen, att det allmännas liksom även kundkretsens intressen lämpligen kunde tillgodoses genom införande av den av dem föreslagna mästarbrevsinstitutionen.

Sedan frågan om mästarhrev för hantverksutövare legalt reglerats (K. K. 11 okt. 1940 ang. mästarhrev för hantverksutövare), har mästarhrevsinstitu- tionen inom rörinstallationsyrket vunnit en vidsträckt tillämpning. Emel- lertid har inom branschen framhållits, att det trots detta numera i högre

• Sida 425
•  Original

grad än tidigare förelåge behov av en kompetensprövning för inom yrket självständigt verksamma yrkesutövare; särskilt har detta behov ansetts förefinnas, när det gäller installation av värmeanläggningar, där ett fel- aktigt utförande av arbetet kan medföra explosionsfara. Utan att för sin del taga bestämd ståndpunkt till frågan om erforderligheten av en kom— petensreglering på området vilja nyetableringssakkunniga understryka, att även i detta fall den allmänna synpunkten bör beaktas, att ett eventuellt behov av en ytterligare säkerhetsreglering på området bör tillgodoses genom offentliga åtgärder och icke genom privata regleringar, som kunna tänkas ge anledning till missbruk. Också på rörinstallationsområdet förekomma lokala karteller, som till följd av nyetableringskontrollen haft möjlighet att ytterligare stärka sin ställning. På grund härav och med hänsyn till de allmänna skäl, som förut anförts mot en privat nyetableringskontroll, finna de sakkunnig., att icke heller den inom rörinstallationsbranschen genom— förda nyetableringskontrollen bör godtagas ur allmän synpunkt.

På partihandelns område förekommer, såsom förut anmärkts, endast ett fåtal avtal, som uteslutande eller till väsentlig del åsyfta nyetablerings— kontroll (se sammanställningen ä 5. 444, nr 28—30). De sakkunniga anse i huvudsak samma synpunkter böra vara att anlägga på dessa avtal som i fråga om nyetableringsavtalen på detaljhandelsområdet i allmänhet. I fråga om de kartellavtal rörande priser, försäljningsvillkor eller liknande förhål- landen, vilka tillika innehålla bestämmelser angående vilka eller huru många grossistföretag, som skola anlitas (jfr s. 352), avse de senare be- stämmelserna ofta säkerställandet av avtalens riktiga tillämpning. Av detta skäl utgöra bestämmelserna om grossistförsäljningen vanligen en integre- rande del av avtalens huvudbestämmelser. De torde på grund härav i all— mänhet böra upptagas till prövning endast i anslutning till frågan om verk- ningarna av varje särskilt avtal i dess helhet.

Förhållandena inom biografbranschen äro särpräglade och komplicerade. Problemkomplexet är av väsentlig betydelse ur bl. a. både kulturella och sociala synpunkter. För ett mera slutligt ställningstagande till spörsmålet om konkurrensförhållandena på detta område skulle därför erfordras en allsidig utredning, som mera ingående än som hittills skett kunde belysa, hur de ekonomiska betingelserna inom film- och biografbranschen, sådana dessa utformats bl. a. genom olika inskränkningar i konkurrensen, åter- verka på möjligheterna att producera och visa kvalitativt tillfredsställande film, som samtidigt kan ge en god underhållning och avkoppling?

1 Åtskilliga ekonomiska uppgifter rörande inspelningsverksamheten föreligga bl. a. i 1950 års filmutredning (SOU 1951: 1) vars förslag om statligt stöd åt svensk filmproduktion för- anlett proposion till 1951 års riksdag. Denna utredning var emellertid betingad av ett särskilt aktuellt behov att säkerställa förutsättningarna för försatt svensk inspelningsverk- samhet, och undersökningsuppdraget medgav sålunda inte någon mera omfattande analys av förhållandena inom film— och biografbranschen i dess helhet.

• Sida 426
•  Original

Det vill dock synas, som om vissa preliminära synpunkter skulle kunna framläggas. Det är för det första att märka, att den nyetableringskontroll, som nu tillämpas inom biografbranschen, är av relativt sent datum. Ännu under 1930-talet förefanns icke någon sådan kontroll i organiserad form — låt vara att det stundom kan ha förekommit, att biografägare sökt förmå svenska filmbolag att icke hyra ut film till vissa nya biografer. Såvitt känt är, förmärktes icke under denna tid någon olägenhet ur allmän synpunkt av att en organiserad nyetableringskontroll då saknades.1 Det är vidare uppenbart, att det inom branschen icke förefinnes någon enhetlig opinion till förmån för nyetableringskontrollen, då uthyrare av utländska filmer icke medverka i denna reglering. Trots denna begränsning synes dock kontrollen kunna ha en icke obetydlig verkan, enär flertalet biografer icke eller endast med svårighet kunna drivas, om de uteslutande skulle vara hänvisade till utländsk film.

Eftersom byggnadsverksamheten varit begränsad eller offentligen regle- rad under hela den tid som här ifrågavarande nyetableringskontroll ut— övats, ha dess verkningar ännu icke kunnat framträda med full klarhet. Ty under denna tid ha byggrestriktionerna i ännu högre grad än nyetable- ringskontrollen hämmat tillkomsten av nya biografer. För närvarande an- ses det ekonomiska resultatet av biografverksamheten i många fall vara mindre gynnsamt än tidigare, medan inspelningsverksamheten under de sista åren arbetat under i stort sett mycket otillfredsställande villkor. Dessa förhållanden sättas bl. a. i samband med hög nöjesskatt.” Men enligt all- män erfarenhet inom branschen gäller, att biografrörelsen även under mera normala förhållanden ger ett jämnare och säkrare ekonomiskt resultat än inspelningsverksamheten. Detta är i viss mån naturligt, eftersom det är synnerligen svårt att i förväg bedöma hur uppskattad av publiken en film kommer att bli, varför ett inspelningsföretag alltid måste räkna med förluster på vissa filmer, som måste täckas med vinster av andra. Från vissa inspelningsföretags sida göres gällande, att dessutom inkomstfördel— ningen mellan biografer och inspelningsföretag är otillfredsställande ur de senare företagens synpunkt.3

Om biograferna sålunda, oavsett vad orsaken är, ofta nå ett jämnare

1 Det är emellertid att märka, att Sverige sannolikt på grund av stor efterfrågan hör till de länder, som ha den största visningskapaciteten i förhållande till folkmängden. * Denna utgår för närvarande med 30 % å den första kronan av biljettpriset och 45 % av överskjutande belopp. Genomsnittet beräknas till ca 38 %. 3 Biografernas andel av bruttointäkten, exkl. nöjesskatt, varierar vanligen mellan 55 och 70 %. För svensk film utgör genomsnittet ca 62 %. Återstående belopp, d. v. s. filmhyran, skall även täcka distributionskostnaden. När självständiga distributörer anlitas, utgör denna vanligen 15 % av filmhyran. I de fall då biografägaren får 55 %, återstår sålunda ca 38 % av bruttointäkten, exkl. skatt till täckning av inspelningskostnad och eventuell vinst å inspelningsverksamheten. I andra fall blir denna andel ännu mindre. För att bedöma huruvida det är riktigt att biograferna erhålla en »för stor» andel av bruttointäkten exkl. skatt, erfordras emellertid närmare undersökningar.

• Sida 427
•  Original

och mera tillfredsställande ekonomiskt resultat än inspelningsföretagen, kan en nyetableringskontroll, som på längre sikt måste stärka deras ställ- ning gentemot inspelningsföretagen —— liksom gentemot allmänheten —— vara ägnad att väcka vissa betänkligheter. Nu överbryggas visserligen mot- sättningarna gentemot inspelningsföretagen till stor del genom den inte- gration som förekommer mellan biografkedjor och större inspelningsföre- tag. Denna integration är desto mera förklarlig just därför att biograf- verksamheten ofta lönar sig bättre än inspelningsverksamhet; inspelnings- företag, som äga biografkedjor, kunna nå tillfredsställande ekonomiskt resultat, även om själva inspelningsverksamheten lämnar ringa överskott eller t. o. in. går med förlust. Men denna integration, som tillförsäkrar vissa inspelningsföretag en marknad, håller otvivelaktigt tillbaka konkur— rensen från övriga inspelningsföretag, vilket kan vara till skada för filmens utveckling. Genom nyetableringskontrollen kan denna konkurrensbegräns- ning bli ännu mera utpräglad. Härtill kommer, att nyetableringskontrollen i vissa fall — d. v. s. särskilt i större städer — ökat svårigheterna för folk— rörelserna att utveckla en egen biografrörelse.

Sedan detta skrivits, har 1950 års filmutredning (SOU 1951: 1) i frågan uttalat följande:

»... Den omständigheten att filmproduktionen hittills i största utsträckning täckt sina förluster med inkomsterna från egen biografrörelse synes dock tyda på att den genomsnittliga lönsamheten är så pass stor, att man inte kan eller bör helt bortse härifrån, när det begärs, att staten skall stödja filmproduktionen.

Innan utredningen fortsätter sitt resonemang på denna punkt, vill den fram- hålla, att den bristande balans som i nuvarande läge otvivelaktigt råder mellan inspelningsverksamheten — som medför stora förluster — och biografrörelsen +— som tar en huvudpart av intäkterna på visningen av produktionens alster _ ut— gör ett hinder för de fria producenterna, d. v. s. producenter som inte har stödet av egna biografer, att hävda sig i konkurrensen med de stora inspelnings- biografföretagen. Förhållandet uppmuntrar till kartell- och trustbildning och stäv- jar uppkomsten av dylika »fria» företag. Inte ens genom statlig medverkan i form av subvention återställes denna balans. Det problem, som här föreligger inom filmbranschen, ligger utanför utredningens uppdrag att rationellt angripa. Det är emellertid så intimt förknippat med den svenska filmkrisen, att utredningen inte ansett sig böra underlåta att påpeka dess förekomst.»

Detta uttalande av filmutredningen bestyrker det tidigare berörda be- hovet av en närmare undersökning. I den mån inspelningsverksamheten blir statligt understödd framstår detta behov såsom ännu starkare, särskilt om stödet icke endast blir tillfälligt. Vid en sådan undersökning böra givetvis alla på området förekommande konkurrensbegränsningar upp— märksammas, däribland även inskränkningarna i möjligheterna för ideella föreningar att vid sammankomster visa äldre film, liksom restriktionerna mot utnyttjandet av den brandsäkra smalfilmen. Det förtjänar nämligen

• Sida 428
•  Original

övervägas, om inte dessa inskränkningar i konkurrensen drivits längre, än som är ur allmän synpunkt lämpligt.1

Även i fråga om annonsbyråväsendet, där den förefintliga nyetablerings- kontrollen är helt och hållet omhänderhavd av tidningarna, äro förhållan- dena särpräglade. Nyetableringssakkunniga finna sig icke beträffande denna bransch ha möjlighet att taga bestämd ställning till frågan, huruvida aukto— risationsförfarandet inom branschen hör anses vara olämpligt ur allmän synpunkt och därför upphävas eller icke.

Emellertid ha de sakkunniga vid sin granskning av förhållandena inom branschen särskilt uppmärksammat bl. a. att antalet auktoriserade annons- byråer enligt tillgängliga, dock icke helt jämförbara uppgifter, synes vara förhållandevis lägre i Sverige än i andra länder (Norge, Danmark, Finland, England, USA) där ett liknande auktorisationssystem tillämpas. De sak— kunniga ha vidare funnit sig böra ifrågasätta, huruvida det icke finnes fog för anmärkningen, att de tillämpade pris— och provisionsöverenskommel— serna äro alltför stela och långtgående. Det synes de sakkunniga sålunda böra övervägas huruvida ej annonsörer, som inrättat egna reklamavdel— ningar, kompetenta att för de egna företagen utföra hela annonsarbetet, i motsats till vad som nu är fallet, borde kunna ha möjlighet att erhålla samma ekonomiska förmåner som en auktoriserad annonsbyrå.

På grund härav ha de sakkunniga bibringats den allmänna uppfattningen, att en uppmjukning av systemet och en mindre restriktiv tillämpning av auktorisationsbestämmelserna i allt fall måste anses erforderlig, om in- gripande mot konkurrensbegränsningarna inom branschen skulle kunna underlåtas.

__|—___.

1 Filmutredningen föreslog bl.a. även, att antalet inspelade filmer, genom åtagande från branschens sida, borde begränsas till 30 per år, varav 26 skulle kvoteras mellan inspelnings- företagen i proportion till tidigare produktion och 4 vara fria; dock skulle beträffande dessa fria filmer särskilt vissa biografers inspelningsintressen beaktas. Genom en sådan ordning skulle konkurrensbegränsningarna inom branschen blivit ytterligare »låsta» — och detta dessutom på statlig tillskyndan. Mot detta förslag anfördes starka betänkligheter vid remiss- behandlingen, bl.a. av Föreningen Sveriges filmproducenter, och propositionen, som i övrigt i stort sett följt utredningens rekomendationer, har i denna del heller icke accepterat vad utredningan anfört.

• Sida 429
•  Original

Sammanställning över

nyetableringsavtal och nyetableringsbestämmelser

• Sida 430
•  Original

Senast gällande

Avtalsparter

Nr Bransch avtal Leverantörsorganisation Detaljistorganisation A. DETALJHANDEL: Livsmedelshandel: 1 Speceri- och Nyetableringsavtal 1):Kemisk-Tekniska och Sveriges Speceri- och Lant- lanthandeln 31/3 1950 Livsmedelsfabrikanters handlareförbund, SSLF (Tidigare avtal av Förening (KeLiFa) 31/12 1944, se 2) Sveriges Kolonialvaru- kart.reg. nr 28) Engrossisters Riksför- Lokalt samarbete hund för nyetablerings- 3) Inköpscentralernas Ak- kontroll påbörjades tiebolag ICA på olika håll under senare hälften av 1920-talet och 1930- talets första år 2 Dzo Nyetableringsavtal Norrbottens Engrossistför- Norrbottens Köpmanna- 16/6 1942 ening förbunds speceriavdelning (kart.reg. nr 29) Viss nyetablerings- kontroll kom till stånd redan enligt avtal år 1926. — Ett uppehåll i ny- etableringskontrol- len förefanns åren 1939—1942 3 Kötthandeln Muntlig överens- Göteborgs Kött- och Fläsk- Göteborgs Charkuteriidka- kommelse år 1937 Engrossisters förening reförening (kart.reg. nr 34) 4 Fisk- och grön- Nyetableringsavtal 1) Kemisk-Tekniska och Stockholms Fiskhandlare- sakshandeln 22/11 1945 Livsmedelsfabrikanters förening u. p. a. (kart.reg. nr 30) förening (KeLiFa) 2) Sveriges Fiskintressen- ters Förening u. p. a. 3) Sveriges Grossistförbund för forts.

• Sida 431
•  Original

Kontrol- lens till- komstår

Omfattning Beslutande organ Anmärkningar

1934

1936

1937

1946

Hela landet med

med undantag av Norrbottens län

Norrbottens län utom Arvids- jaurs och Arje— plogs socknar

Göteborgs stad

Stockholm med omnejd

II.

II.

. Första instans:

I huvudsak länsvis anordnade lokala samarbetsnämnder bestående av: 1 opartisk ordförande 4 grossister

3 detaljister

Före beslut av samarbetsnämnd skall KeLiFars mening inhämtas. (I Stock- holm särskild organisation)

Överinslans: Permanenta Central- nämnden, bestående av: 1 opartisk ordförande 1 representant för KeLiFa

1 » » Grossistförbundet 1 | » SSLF 1 » » konsumenterna 1 » » de affärsanställda

. Första instans: Samarbetsnämnd be- stående av: 1 opartisk ordförande 4 grossister 4 detaljister

Överinslans: Nämnd bestående av: 1 opartisk ordförande 1 grossist 1 detaljist

Samarbetsnämnd bestående av rep— resentanter för såväl grossist- som detaljistorganisationerna

. Första instans: Samarbetsnämnd be- stående av: 1 opartisk ordförande 4 leverantörer 3 detaljister forts.

Enligt avtalet 31/3 1950 må — i motsats mot 1944 års avtal — efter beslut av nämnden ingå en represen- tant för konsumenterna och en för de affärsanställ- da, vilka ha förslags— och yttranderått men icke — såvitt icke parterna efter framställning från nämn— den annorlunda överens- kommit —— äga deltaga i besluten

Rätt för enskild sökande att bringa ärende under över- instansens prövning inför- des år 1944. Representanterna för kon- sumenter och affär-san- ställda tillkomma med 1950 års avtal

Överinstansen inrättades år 1945. Enskild sökande har rätt att bringa ärende under dess prövning.

Samarbetet upphörde 1940 därigenom att grossistor- ganisationen ej vidare lät representera sig i nämn- den. Göteborgs charkute- riidkareförening har där- efter inom sig tillsatt en kommitté som uttalar sig om lämpligheten av ifråga- satt nyetablering

Sveriges Grossistförhund har den 9/5 1951 anmält utträde

• Sida 432
•  Original

Bransch

Senast gällande avtal

Avtalsparter

Leverantörsorganisation

Det ljistorganisation

då

då

Fisk— och grön- sakshandel, forts.

Mjölkhandeln

Dzo

Nyetableringsavtal år 1941 (kart.reg. nr 31)

Muntligt avtal om samarbete

Nyetableringsavtal av år 1938, seder— mera fastställt en- ligt muntliga avtal mellan nu deltagan- de parter

(kart.reg. nr 32)

4 V

5)

1 V

2 V

3 V

1 V

2) 3)

4)

1)

2)

a) Sveriges Färskfisk- grossisters Riksförb.

b) Stockholms Färsk- fiskgrossisters Intres- seförening 11. p. a.

e) Föreningen Stock- holms Grönsaksgros- sister (1) Stockholms Potatis- engrossistförening

e) Sveriges Kolonialva— ru—EngrossistersRiks- förbund inköpscentralernas Ak— tiebolag ICA Ostkustens Auktorisera- de Strömmingsgrossister, Förening u. p. a.

Kemisk-Tekniska och Livsmedelsfabrikanters förening (KeLiFa) Sveriges Grossistför— bund Göteborgs Konserven- grossistförening Göteborgs Kolonialim- portörers förening Göteborgs Sillengrossis- ters Förening Föreningen Göteborgs Fruktimportörer GöteborgsPotatisengros— sisters Förening Inköpscentralernas AB ICA (anslutet 1946)

Mjölkcentralen, Lant- männens mjölkförsälj- ningsförening 11. p. a. NEN:s Mejeri AB AB Speceristernas Varu- inköp Stockholms Kaffe- och Kolonialvaruimportför- ening

Kemisk-Tekniska och Livsmedelsfabrikanters

Förening (KeLiFa) Sveriges Grossistför-

bund

Göteborgs Mjölförening forts.

Göteborgs Köpmannaför— bund Göteborgs Fiskhandlare- förening

1) Stockholms Speceri- oct Livsmedelshandlareför- ening 2) Stockholms Bageriidka— reförening

1) Göteborgs förbund 2) Göteborgs Konditori- förening 3) Göteborgs med omnej( Bageriidkareförening, detaljistsektionen fort

Köpmanna

• Sida 433
•  Original

Kontrol- lens till- Omfattning Beslutande organ Anmärkningar komstår II. Överinslans: Permanenta Central- nämnden bestående av: 1 opartisk ordförande 1 representant för KeLiFa 1 . » Grossistförbundet 1 » » Stockholms fisk— handlareförening 1937 Göteborg med I. Första instans: Prövningen i första Sveriges Grossistförbund omnejd instans sker genom beslut var för har med utgången av maj sig av lokal samarbetsnämnd och 1951 utträtt ur avtalet KeLiFa. Samarbetsnämnden består av: 1 opartisk ordförande 6 grossister 5 detaljister Stanna samarbetsnämnden och Ke- LiFa i olika beslut skall nyetablering anses godkänd såvida ej ärendet hänskjutes till överinstansen II. Överinstans: Permanenta Central- nämnden (samma som inom speceri- och lanthandelsbranschen med den ändring att SSLF:s representant er— satts av en representant för Göte- borgs Köpmannaförbund) Anm. Rätt för enskild sökande att bringa ärende under överinstansens prövning infördes 1/12 1946 1934 Stockholm med En instans: »Kommittén för mjölkhan- Nämnden handlägger till- omnejd delns ordnande» bestående av: lika frågor om priser, mar— 7 representanter för leverantörer ginaler, återbäring, stäng- 3 » » detaljister ningstider m. m. 1937 Göteborg med I. Första instans: Lokal samarbets- Samma avtal avser också omnejd nämnd, bestående av: bagerier och konditorier 1 opartisk ordförande inom västra Sverige; jfr 4 leverantörrepresentanter (1 för nedan nr 11 Lantbrukarnas mjölkcentral, 1 för Sveriges Grossistförbund Göteborgs med omnejd bageriid- har med utgången av maj forts. 1951 utträtt ur avtalet

• Sida 434
•  Original

Bransch

Senast gällande avtal

Avtalsparter

Leverantörsorganisation Detaljistorganisation

to

10

x'l

Mjölkhandeln, forts.

Dzo

Frukt— och kon— fektyrhandeln

Bagerier och konditorier

Nyetableringsavtal år 1938 (kart.reg. nr 33) Lokalt anordnad ny- etableringskontroll för Göteborg kom till stånd 1936

Nyetableringsavtal år 1935

Göteborgs Sockerengros- sistförening Göteborgs Kolonialim- portörers förening Lantbrukarnas Mjölk- central, förening 11. p. a. (ansluten år 1945) Göteborgs med omnejd bageriidkareförening, le— verantörsektionen 5) Inköpscentralernas AB, ICA (anslutet år 1946) 3 V 4 V

Ytterligare lokala avtal finnas, se härom bilaga 5.

1) Kemisk-Tekniska och Livsmedelsfabrikanters Förening (KeLiFa) 2) Sveriges Grossistför- hund 3) Inköpscentralernas AB ICA (anslutet år 1946)

Kemisk-Tekniska och Livs- medelsfabrikanters För— ening (KeLiFa) StockholmsKaffe- och Kolo— nialvaruengrosförening

4) Göteborgs Mjölk handla- reförening

1) Göteborgs Köpmanna— förbund 2) Västra Sveriges Frukt-

och konfektyrhandlare- förbund

Stockholms Konditoriför— ening Stockholms Bageriidkare— förening Stockholms Bageriindustri- förening. (Föreningen äl numera upplöst och dess medlemmar ha anslutits till Stockholms bageriid- kareförening)

• Sida 435
•  Original

Kontrol- lens till- komstår

Omfattning Beslutande organ Anmärkningar

1938

1935

Göteborgs och Bohus län, Älvs- borgs, Skara- borgs samt Hal- lands län

Stockholm med omnejd

kareförening, grossistsektionen, 1 för Sveriges grossistförbund och 1 för ICA)

3 detaljistrepresentanter (1 för Göte- borgs mjölkhandlareförening, 1 för Göteborgs konditorförening och 1 för Göteborgs med omnejd bageriidkareförening, detaljistsek— tionen) .

Il. Överinstans: Permanenta Central— nämnden (samma som inom speceri— och lanthandelsbranschen, med den ändring att SSLF:s representant er- sättes av en representant för Göte- borgs köpmannaförbund) KeLiFa och Göteborgs köpmannaför- bund deltaga i den lokala nämndens sammanträden genom rapportör; dock att KeLiFa sedan 1/1 1946 ej deltager i prövningen av ärenden om nyetablering inom mjölkhandeln utan endast när det gäller bagerier och konditorier

I. Första instans: Prövningen i första instans sker genom beslut var för sig av lokal samarbetsnämnd och KeLiFa Den lokala samarbetsnämnden består av: 1 opartisk ordförande 4 leverantörer 3 detaljister Stanna samarbetsnämnden och Ke- LiFa i olika beslut skall nyetablering anses godkänd såvida ärendet ej hänskjutes till överinstansen Il. Önerinsians: Permanenta Central- nämnden (samma som inom speceri— och lanthandelsbranschen med den ändring att SSLF:s representant ut- bytts mot en representant för Göte- borgs Köpmannaförbund)

Första instans: Prövningen i första in- stans sker genom beslut var för sig av lokal samarbetsnämnd och ReLiFa. Samarbetsnämnden består av en repre— sentant för envar av de avtalsslutande parterna utom KeLiFa. Vid samstäm- migt beslut av nämnden och KeLiFa om underkännande av nyetablering gäller beslutet. I samarbetsnämnden fordras för underkännande av nyetablering en— hälligt beslut. Ha nämnden och KeLiFa

forts.

Rätt för enskild sökande att bringa ärende under överinstansens prövning infördes 1/8 1946

Sveriges Grossistförbund har med utgången av maj 1951 utträtt ur avtalet

Rått för enskild sökande att bringa ärende under överinstansens prövning infördes 1/8 1946

Tillämpningen av avtalet upphörde i och med att ransoneringarna av livs- medel trädde i kraft. Efter ransoneringarnas upphö- rande har frågan om sam- arbetets återupprättande fått anstå tills vidare i av- bidan på statsmakternas slutliga ställningstagande till frågan om enskild ny- etableringskontroll

• Sida 436
•  Original

Nr Bransch Senasåvgzlllande A v t a l 5 1) a r t e r Leverantörsorganisation Detaljistorganisation 10 Bagerier och konditorier, forts. 11 Dzo Samma avtal som Se ovan under nr 7 Se ovan under nr 7 ovan under nr 7 Lokalt anordnad ny- etableringskontroll för Göteborg kom till stånd år 1936 Beklädnadshundel: 12 Textilvaror Nyetableringsavtal Svenska Textilfabrikantför— Sveriges Beldädnads- och 1/8 1939 eningen Manufakturhandlareför— Svenska Konfektionsfabri- bund, SBM kantföreningen (Svenko) Textilgrossisternas Riksför- bund TR 13 Damhattar Nyetableringsavtal Inbördes avtal mellan 13 av år 1938 ledande damhattfabrikan- (kart.reg. nr 38) ter, medlemmar av den till Sveriges Grossistför- bund anslutna Damhatt- fabrikantsektionen 14 Pälsvaror Nyetableringsavtal Svenska Viltskinnshandla- Sveriges Pälshandlares år 1945 reföreningen (utträtt) Riksförening (kart.reg. nr 261) Sveriges Garveriidkares In- Sveriges Körsnärsmästare- tressentförening, sektionen förening Pälsskinnberederier forts.

• Sida 437
•  Original

Kontrol- lens till- komstår

Omfattning

Beslutande organ Anmärkningar

1938

1935

1938

1947

Göteborgs och Bohus län, Hal- lands län, Älvs— borgs län, Ska- raborgs län

Hela landet

Hela landet

Hela landet

vid prövning av nyetableringsärende stannat i olika beslut kan ärendet av endera parten hänskjutas till avgörande av överinstansen

Andra instans: Permanenta Centralnämn-

den, bestående av: 1 opartisk ordförande 1 representant gemensamt utsedd av de tre detaljistorganisationerna 1 representant för Grossistförbundet

1 » » KeLiFa

Första instans: Prövningen i första in- stans sker genom beslut var för sig av den lokala samarbetsnämnden (se avtal 7) och KeLiFa. Stanna samarbetsnämn- den och KeLiFa i olika beslut skall ny- etablering anses godkänd såvida ärendet ej hänskjutes till överinstansen. Se i övrigt avtalet under nr 7 ovan

Förberedande handläggning vid i huvud- sak länsvis anordnade lokala s. k. manu- fakturnämnder bestående av 4 av SBM:s länsförbund valda representanter jämte en av dem utsedd ordförande

1. Första instans: »Centralnämnden» be- stående av: 2 representanter för textilfabrikant- föreningen 2 representanter för Svenko 2 » » TR

II. Överinstans: Skiljenämnd bestående av: 1 opartisk ordförande 1 av textilfabrlkantföreningen och Svenko gemensamt utsedd repre- sentant 1 representant för TR 1 » » SBM (detaljist)

Nämnd (fabrikantnämnden) bestående av fyra fabrikanter samt en av Grossist- förbundet utsedd ordförande

En instans: Nyetableringsnänmd beståen- de av: 4 representanter för fabrikanter och gros- sister 4 representanter för detaljisterna forts.

Rätt för enskild sökande att bringa ärende under

överinstansens prövning förefinnes icke Sveriges Grossistförbund

har med utgången av maj 1951 utträtt ur avtalet

Enskild sökande har städse haft rätt att bringa ärende under överinstansens pröv- ning

Enligt avtalet avser kon- trollen även övertagande av bestående rörelse

Nyetableringskontrollen av— ser även prövning av nya grassisfrörelser

• Sida 438
•  Original

Senast gällande Avtalsparter

Nr Bransch avtal Leverantörsorganisation Detaljistorganisation 14 Pälsvaror Föreningen Sveriges Päls- forts. varugrossister Sveriges Päls Export & Im- portförening (ansluten se- nare) Sveriges Pälsvaruarbets— givareförening 15 Skohandeln S. k. nyetablerings- Sveriges Skofabrikanters ln- bestämmelser, an- tressentförening tagna av Sveriges Skofabrikanters In— tressentförening den 26 april 1935 med senare änd— ringar och tillägg Övrfga detaljhandelsbranscher: 16 Järnhandeln Nyetableringsavtal Järnvarugrossisternas För- Sveriges Järnhandlareför- i sept. 1946 ening (före 1946 benämnd bund (före 1945 benämnd Manufaktursektionen av Centralstyrelsen för Sve- järn- och metallvaruleve- riges järnhandlareförenin- rantörföreningen) gar) 17 Färghandeln Nyetableringsavtal Kemisk-Tekniska och Livs- Sveriges Färghandlares 31/1 1946 medelsfabrikanters För— Riksförbund (kart.reg. nr 35)

ening (KeLiFa) Sveriges Grossistförbund

• Sida 439
•  Original

Kontrol— lens till- komstår

Om fattning Beslutande organ Anmärkningar

1935

1934

1934

Hela landet

Hela landet

Hela landet

Opartisk ordförande sedan år 1949 Beslut fattas med enkel majoritet av representanterna för anslutna organi- sationer. Vid lika röstetal äger den opartiska ordföranden utslagsröst.

En instans: Såsom nyetableringsnämnd tjänstgör intressentföreningens styrelse, bestående av 9 av föreningen valda per— soner, av vilka ordföranden utses utan- för branschen

En instans: Nyetableringsn ämnd beståen- de av: 1 opartisk ordförande 2 representanter för järnvarugrossister- nas förening 2 representanter för järnhandlareförbun- det 2 representanter för De järnhandelsan- ställdas riksförbund

Förberedande handläggning äger rum inom vederbörande lokalföreningar av Sveriges fårghandlares riksförbund

1. Första instans: »Leverantörnåmnden för färghandelsärenden», bestående av:

1 opartisk ordförande 3 representanter utsedda av KeLiFa (2 representanter för kemisk-tek- niska fabrikanter och 1 represen- tant för färgfabrikanter) 3 representanter utsedda av Grossist— förbundet (2 representanter för färggrossister och 1 för parfym- grossisterna)

II. Överinsians: »Permanenta skiljenämn— den för färghandelsärenden», be- stående av:

1 opartisk ordförande 1 representant utsedd av KeLiFa

1 » » » Grossist- förbundet 1 » » » Riksför-

bundet

Jämlikt beslut den 28/5 1941 äga nyetableringsbe- stämmelserna tillämpning även på grossistföretag

Avtalet har upphört med ut- gången av år 1947 Jämför vad anförts om för- månsavtal inom järnhan— deln

Sveriges Grossistförbund har den 10 maj 1951 upp— sagt avtalet till upp- hörande med utgången av år 1951

Rätt för etableringssökande att hänskjuta ärende till skiljenänmden infördes år 1946

• Sida 440
•  Original

Bransch

Senast gällande avtal

Avtalsparter

Leverantörsorganisatlon Detaljistorganisatlon

18

19

20

21

22

23

Parfymeri— och tekniska affä- rer

Fotografiska affärer

Cykelbranschen

Bokhandeln

Tidningsdistri- butionen

Färgband, sten— ciler och dup- liceringsfärger

Nyetableringsavtal 1/1 1943 (kart.reg. nr 36)

Överenskommelse om nyetablerings- kontroll 1942 (kart.reg. nr 263)

Nyetableringsavtal 25/8 1944 |] (kart.reg. nr 81)

Av Svenska bokför- läggareföreningen år 1933 antagna »at- färsregler för bok- handeln»

Det s. k. »pressbyrå- [avtalen 6/11 1947

Avtal 28/10 1943

Kemisk-Tekniska och Livs- medelsfabrikanters För- ening (KeLiFa) Sveriges Grossistförbund