2

Kungl. Maj. ts proposition nr 103.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

1 syfte att förebygga skadlig verkan av konkurrensbegränsning har enligt

lagen den 29 juni 1946 om övervakning av konkurrensbegränsning inom nä­

ringslivet dels anordnats offentlig registrering av kartellavtal och andra

liknande konkurrensbegränsande överenskommelser, dels skapats möjlighet

till utförande av särskilda undersökningar angående förekomsten av kon­

kurrensbegränsning och därav föranledd inverkan på pris-, produktions-,

omsättnings- eller transportförhållanden här i riket. Registrerings- och un­

dersökningsverksamheten har anförtrotts kommerskollegium, där för ända­

målet inrättats en särskild byrå, monopolutredningsbyrån; övervakningen

av bank- och fondväsendet samt försäkringsväsendet har dock undantagits

från byråns behörighet och i stället uppdragits åt bank- och fondinspek­

tionen respektive försäkringsinspektionen.

Den i propositionen föreslagna lagen om motverkande i vissa fall av

konkurrensbegränsning inom näringslivet avser att förstärka det skydd

mot skadlig verkan av konkurrensbegränsning, som 1946 års lag erbjuder.

Det föreslås i enlighet därmed att ett näringsfrihetsråd upprättas med upp­

gift att i fråga om konkurrensbegränsning, som bringas under dess bedöm­

ning, genom förhandling söka undanröja skadlig verkan av densamma. Med

skadlig verkan av konkurrensbegränsning skall därvid förstås, att konkur­

rensbegränsningen på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar pris­

bildningen, hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar

eller hindrar annans näringsutövning (1 §). Härjämte föreslås förbud mot

fasta bruttopriser samt vissa slag av anbudskarteller (2 och 3 §§). Förbu­

den skall ej vara ovillkorliga. Undantag från förbuden föreslås sålunda

kunna beviljas av näringsfrihetsrådet om konkurrensbegränsningen kan an­

tagas främja kostnadsbesparingar, vilka till väsentlig del kommer konsu­

menterna till godo, eller i övrigt bidrager till en ändamålsenlig ordning, eller

om eljest särskilda skäl föreligger (4 §). överträdelse av förbuden medför

straffansvar.

Förhandling för undanröjande av skadlig verkan av konkurrensbegräns­

ning får enligt förslaget äga rum 1) då mellan företagare slutits kartellav­

tal eller annan liknande överenskommelse eller eljest i samförstånd tilläm­

pas gemensamt förfarande samt 2) då inom viss näringsgren en företagare

eller en grupp företagare, vilken sammanhålles av gemensamma ägarin-

tressen i företagen, svarar för en väsentlig del av företagsamheten i landet

eller del av landet (5 §). I förslaget har urskilts vissa fall då det ansetts sär­

skilt angeläget att hindra skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Så­

dana fall är, att företagare samverkar eller tillämpar gemensamt förfarande

rörande prissättning eller uppdelning av marknad, där samarbetet är ägnat

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

fördelningen av planerade affärslokaler mellan skilda företagare och olika

företagsformer. I cirkuläret föreslås skola angivas att länsstyrelserna, om

så påkallas, skall inleda förhandlingar med berörda parter för att söka

undanröja missförhållanden, som kan yppas, ävensom allmänt verka för

att konkurrensen om tillgängliga butikslokaler blir så fri som möjligt.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Om förhandling för undanröjande av skadlig verkan av

konkurrensbegränsning.

5

§:■

Förhandling, varom i 1 § stadgas, må äga rum, då konkurrensbegräns­

ning i undra fall än som avses i 2 och 3 §§ består däri att

1) mellan företagare slutits kartellavtal eller annan liknande överenskom­

melse eller eljest i samförstånd tillämpas gemensamt förfarande, som berör

pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden eller

2) inom viss näringsgren en företagare eller en grupp av företagare, vil­

ken sammanhålles av gemensamma ägarintressen i företagen, svarar för en

väsentlig del av företagsamheten i landet eller del av landet.

Förhandling må ej, med mindre Konungen lämnat tillstånd, gälla verkan

utom riket av konkurrensbegränsning. Tillstånd må meddelas endast i den

mån det påkallas av hänsyn till överenskommelse med främmande makt.

6

§•

Vid förhandling, varom i 1 § stadgas, skall särskilt eftersträvas att

hindra

1) att företagare, på sätt i 5 § 1) sägs, samverka eller tillämpa gemen­

samt förfarande rörande prissättning eller uppdelning av marknad, där sam­

arbetet är ägnat att väsentligt påverka prisbildningen;

2) att samverkan eller gemensamt förfarande, som avses i 5 § 1), föran­

leder missgynnande av viss eller vissa företagare; samt

3) att företagare eller grupp av företagare, som avses i 5 § 2), i sin verk­

samhet missgynnar viss eller vissa företagare.

Om näringsfrihetsrådet och ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor.

7

§•

Näringsfrihetsrådet skall bestå av ordförande och åtta ledamöter.

8

§•

Ordföranden och två ledamöter förordnas av Konungen för viss tid bland

personer, som icke kunna anses företräda vare sig företagarintressen eller

konsument- och löntagarintressen. Ordföranden och en av ledamöterna, vil­

ken förordnas att vara vice ordförande, skola vara lagkunniga och i domar­

värv erfarna. Den andre ledamoten skall äga särskild insikt i näringslivets

förhållanden.

För vardera ledamoten förordnar Konungen två ersättare, som uppfylla

de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

9 §•

Övriga ledamöter förordnas av Konungen för tre år i sänder. Tre av dem

skola utses bland personer, som kunna anses företräda företagarintressen,

och tre bland personer, som kunna anses företräda allmänna konsument- och

löntagarintressen.

För envar av ledamöterna förordnas enligt samma regler erforderligt antal

ersättare.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Till sammanträdet skall ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor kallas även

om han ej är sökande. Är uppenbart att framställningen ej förtjänar av­

seende, må den avslås utan att sammanträde inför rådet hålles.

Före sammanträde må i den utsträckning rådet prövar erforderligt munt­

lig eller skriftlig förberedelse äga rum.

19 §.

Giver vad som vid sammanträde enligt 18 § förekommit vid handen, att

betingelserna för förhandling äro uppfyllda, har näringsfrihetsrådet att be­

sluta om förhandling.

20

§.

Förhandling skall äga rum vid sammanträde med parterna inför närings­

frihetsrådet eller, om så prövas lämpligt och ärendet ej är av synnerlig vikt,

dess ordförande. Rådet eller ordföranden må ock överlägga enskilt med part.

Förhandlingen skall städse avslutas vid sammanträde med parterna inför

rådet.

21

§.

Har förhandling avslutats utan att skadlig verkan av konkurrensbegräns­

ning kunnat undanröjas, åligger det näringsfrihetsrådet, där saken finnes

vara av större vikt, att härom göra anmälan till Konungen.

22

§.

Näringsfrihetsrådet äger i där anhängigt ärende förelägga part vid vite

att inställa sig inför rådet samt att tillhandahålla rådet handelsböcker, kor­

respondens och övriga handlingar, vilka kunna vara av betydelse i ärendet.

Vad sålunda stadgats innebär icke skyldighet att röja yrkeshemlighet

av teknisk natur.

23 §.

Näringsfrihetsrådets sammanträden för handläggning av ärenden enligt

denna lag skola vara offentliga. Kan det antagas att till följd av offentlig­

heten yx-keshemlighet skulle röjas eller förhandlingsarbetet försvåras, äger

rådet förordna, att sammanträde skall hållas inom stängda dörrar.

Rådet äger förordna, att vad som förekommit vid sammanträde inom

stängda dörrar icke får uppenbaras.

Överläggning till beslut skall hållas inom stängda dörrar, där rådet ej fin­

ner det kunna ske offentligt.

24 §.

Över näringsfrihetsrådets beslut i ärenden enligt denna lag må klagan ej

föras.

25 §.

Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor liksom ock näringsfrihetsrådet

äger av övervakningsmyndighet, som avses i lagen den 29 juni 1946 om över­

vakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet, påkalla biträde för

utredning i fråga, som kan vara av betydelse för förhandling enligt denna

lag.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1987 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar.

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla följande ändrade

lydelse.

20

§.

Handling som inkommit till övervakningsmyndighet, varom förmäles i

lagen om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet, eller till

näringsfrihetsrådet eller ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor må, i

•den mån handlingen innehåller upplysningar om yrkesutövares affärs- eller

driftförhållanden, vilkas offentliggörande kan lända honom till men, icke

i andra fall än Konungen bestämmer utlämnas förrän tjugu år förflutit

från handlingens datum. Vad nu sagts gälle ock hos myndigheten upprättad

handling, dock ej kartellregister.

På framställning av vederbörande yrkesutövare eller övervakningsmyn­

dighet, som avses i första stycket, äger Konungen, om särskilda skäl därtill

äro, förordna, att kartellregister, såvitt angår däri intagna uppgifter röran­

de viss överenskommelse, icke må utlämnas tidigare än tjugu år efter det

anteckning om överenskommelsen gjorts i registret. Har framställning om

sådant förordnande gjorts, må, innan ärendet blivit av Konungen avgjort,

kartellregister i den del framställningen avser icke utlämnas. Vad nu sagts

gälle ock handlingarna i ärendet; om utlämnande av sådan handling efter

ärendets avgörande äge vad i första stycket stadgats motsvarande tillämp­

ning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.

1 Senaste lydelse se SFS 1946: 449.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

de direktören i Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, numera

verkställande direktören i Svenska tidningsutgivareföreningen J.-O. Modig.

De sakkunnigas förslag är icke enhälligt. Reservation har avgivits av her­

rar Borgström, Kördel och Söderberg, i vilken reservation herrar Modig och

Utterström instämt. Dessa personer har avstyrkt införande av lagstiftning

på området. Särskilt yttrande har därjämte avgivits av herr Gillberg, vilken

förordat en lagstiftning av annan art än den av majoriteten föreslagna.

Över betänkandet har utlåtanden inkommit från Svea hovrätt, hovrätten

för Västra Sverige, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrel-

sen, statskontoret, bank- och fondinspektionen, lantbruksstyrelsen, statens

jordbruksnämnd, kommerskollegium, patent- och registreringsverket, för-

säkringsinspektionen, statens handels- och industrikommission, statens pris-

kontrollnämnd, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges

köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveri­

ges lantbruksförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges redareförening, Sven­

ska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges all­

männa exportförening, Svensk industriförening, Svenska arbetsgivareför­

eningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisa­

tion (TCO), Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Riksförbundet

landsbygdens folk (RLF), Svenska reklamförbundet, Svenska annonsörers

förening, Skånes speceri- och livsmedelshandlareförbund, AB Turitz & Co,

Åhlén & Holm AB, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riks­

förbund u. p. a. (HSB), Svenska riksbyggen och Sveriges allmännyttiga bo­

stadsföretag, SABO. Vidare har byggnadsstyrelsen och Svenska stadsförbun­

det yttrat sig över de sakkunnigas förslag i viss del, nämligen vad angår bu-

tikshandeln på nya bostadsområden. Beträffande den enskilda nyetablerings-

kontrollen inom vederbörande organisationers verksamhetsområden har ytt­

randen avgivits av Svenska bokhandlareföreningen, Svenska tidningsutgiva­

reföreningen, Auktoriserade annonsbyråers förening. Föreningen Sveriges

filmproducenter, Sveriges filmuthyrareförening, Sveriges biografägareför-

bund, Elektriska engrossistföreningen och Elektriska installatörsorganisa-

tionernas riksförbund EIO. Vid kommerskollegiets yttrande har fogats utlåtan­

den från samtliga handelskamrar med undantag för Smålands och Blekinge

samt Skånes handelskammare. Sveriges industriförbund har vid sitt yttrande fo­

gat utlåtanden av Gjuterikonventionen och f. d. juslitierådet S. Bellinder. Sve­

riges grossistförbund har bifogat yttranden av Sveriges urgrossisters förening

och Elgrossisternas förening. Vid det av Sveriges köpmannaförbund avgivna

yttrandet har fogats utlåtanden av Sveriges charkuteri- & slakteriidkares riks­

förbund, Sveriges färghandlares riksförbund, Sveriges järnhandlareförbund,

Sveriges möbelhandlares centralförbund, Sveriges speceri- & lanthandlare­

förbund, Bohusläns köpmannaförbund, Speceriminuthandlareföreningen i

Göteborg, Hallands köpmannaförbund, Jönköpings läns köpmannaförbund,

Södermanlands köpmannaförbund, Västerbottens södra köpmannaförbund,

Upplands köpmannaförbund, Stockholms köpmannaförbund, Örebro läns

köpmannaförbund samt Västergötlands köpmannaförbund.

14

Kungi. Maj:ts proposition nr 103.

De förslag till åtgärder som skisserats av näringsorganisationssakkunniga

upptogs, ehuru i begränsad omfattning, och bearbetades av kommissionen

för ekonomisk efterkrigsplanering i ett av kommissionen den 21 september

1945 avgivet delbetänkande (SOU 1945: 42). I huvudsaklig överensstämmelse

med det i betänkandet framlagda förslaget utfärdades följande år lagen

den 29 juni 1946 om övervakning av konkurrensbegränsning inom närings­

livet. Denna lag ersatte den förut nämnda lagstiftningen av år 1925.

1946 års lag föreskriver, att »i syfte att förebygga skadlig verkan av kon­

kurrensbegränsning inom näringslivet» övervakning skall ske på sätt i la­

gen närmare stadgas dels genom registrering av konkurrensbegränsande

överenskommelser, dels ock genom särskilda undersökningar (1 §). över­

vakningen utövas av myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer (övervaknings­

myndighet). I fråga om registrering av konkurrensbegränsande överenskom­

melser (2—5 §§) stadgas skyldighet att efter anmaning av övervaknings­

myndighet anmäla kartellavtal eller annan liknande konkurrensbegränsan­

de överenskommelse, som berör pris-, produktions-, omsättnings- eller trans­

portförhållanden här i riket. Skyldigheten åvilar den som yrkesmässigt

säljer viss förnödenhet eller såsom företagare åt annan yrkesmässigt utför

viss tjänst, ävensom den som yrkesmässigt utövar rörelse avseende in- eller

utlåning av penningar eller handel med in- eller utländskt mynt eller med

värdepapper, överlåter eller upplåter förmögenhetsrättighet av immateriell

art, upplåter nyttjanderätt till viss förnödenhet eller utövar sådan hotell-

eller pensionatsrörelse, för vilken fordras myndighets tillstånd. Med yrkesut­

övare likställer lagen sammanslutning av yrkesutövare. Konkurrensbegrän­

sande överenskommelser, som anmälts eller vid särskild undersökning kom­

mit till övervakningsmyndighets kännedom, skall införas i ett särskilt re­

gister (kartellregister). Detta är i princip offentligt. Beträffande särskild

undersökning (6—8 §§) föreskrives, att därest övervakningsmyndighet be­

träffande viss verksamhet finner anledning att befara skadlig verkan av

konkurrensbegränsning eller eljest särskilda skäl föreligger därtill, myndig­

heten äger besluta att verksamheten skall göras till föremål för undersök­

ning i vad avser förekomsten av konkurrensbegränsning och därav föran­

ledd inverkan på pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållan­

dena här i riket. För undersökningens utförande ger lagen övervaknings­

myndigheten en omfattande befogenhet att inhämta alla erforderliga upplys­

ningar.

Till övervakningsmyndighet har utsetts kommerskollegium, där för ända­

målet inrättats en särskild byrå, monopolutredningsbyrån; övervakningen

av bank- och fondväsendet samt försäkringsväsendet har dock undantagits

från byråns behörighet och i stället anförtrotts bank- och fondinspektionen

respektive försäkringsinspektionen. Förutom den registrerings- och under­

sökningsverksamhet, som följer av lagen, avsågs enligt förarbetena, att över­

vakningsmyndigheten skulle verkställa en allmän, fortlöpande analys av

marknadsförhållandena i syfte att klarlägga de strukturella förändringarna

inom näringslivet och den ofullständiga konkurrensens roll härvidlag. Av

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

15

statsfinansiella skäl har personal ej kunnat anställas för denna verksamhet,

som därför fått anstå tills vidare.

Till grund för 1946 års lag ligger den i vårt land liksom i flertalet euro­

peiska länder allmänt omfattade åskådningen, att förekomsten av kon­

kurrensbegränsning icke i och för sig ger anledning till ingripanden från

samhällets sida, utan att det är först då missbruk eller skadliga verkningar

kan konstateras, som åtgärder av ett eller annat slag bör bli aktuella. An­

ledningen till att övervakningsmyndigheten endast givits befogenhet att

registrera konkurrensbegränsande överenskommelser och att verkställa un­

dersökningar, däremot icke att föreslå eller fatta beslut om ingripanden,

är att söka främst i den betydelse offentlighetsprincipen tillmätts såsom

ett vapen i kampen mot skadliga verkningar av konkurrensbegränsning.

Efterkrigsplaneringskommissionen framhöll bl. a. i det betänkande, som lig­

ger till grund för lagen, att publicering på bred bas — med vederbörlig hän­

syn till yrkesutövares legitima intresse av skydd för affärshemligheter —

borde komma att verka såsom en hämsko på eventuella tendenser till miss­

bruk. Genom publiciteten kunde vidare potentiella konkurrenters uppmärk­

samhet komma att fästas på områden med oskälig prisbildning. Det fram­

hölls emellertid i förarbetena till lagen, att man även måste räkna med att

situationer kan uppstå, då staten måste ingripa. Det bedömdes därvidlag

vara av vikt att de exekutiva befogenheterna hölles isär från den utredande

och övervakande verksamheten. Befogenheten att avgöra huruvida sådana

omständigheter förelåge, att ingripande skulle ske eller underlåtas, liksom

att bestämma arten av ingripandet ansågs därför böra tillkomma Kungl.

Maj :t. Det förutsattes att i dylika fall även riksdagens medverkan stundom

kunde bliva erforderlig. Vidare framhölls att beslut om ingripanden av mera

allvarlig natur i allmänhet icke borde fattas utan att förhandlingar föregått

med vederbörande företag eller sammanslutning. Dylika förhandlingar bor­

de i regel anförtros åt en särskild förhandlingskommission. Av tänkbara

former för ingripanden nämndes bl. a. tullsänkningar, igångsättande av

konkurrerande statliga företag samt statligt övertagande av den monopoli­

serade näringsgrenen.

I det av kommerskollegiets monopolutredningsbyrå förda kartellregistret

har under tiden fram till den 1 januari 1953 registrerats tillhopa 823 kar­

tellavtal och andra konkurrensbegränsande överenskommelser. 613 avtal

eller omkring 75 procent av hela antalet är slutna mellan företagare inom

samma tillverknings- eller försäljningsled (horisontella avtal). Huvuddelen

av dem, 406 avtal, förekommer på industriens område. Grosshandeln beröres

av 43 horisontella avtal, detaljhandeln av 39, hantverket av 68 samt jord­

bruksnäringen av 29 dylika avtal. 210 avtal eller omkring 25 procent av

hela antalet registrerade avtal är slutna mellan företagare inom olika till­

verknings- eller distributionsled (vertikala avtal). Huvuddelen av dem gäl­

ler mellan parter tillhörande två olika handelsled, t. ex. industrien—gross­

handeln, medan ett mindre antal sträcker sig över tre led och några enstaka

över fyra led. Av de vertikala avtalen berör 134 industrien, 112 grosshandeln,

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

101 detaljhandeln, 39 hantverket samt 34 jordbruksnäringen. En samman­

ställning visar att av hela antalet horisontella och vertikala avtal 66 procent

berör industrien, 19 procent grosshandeln, 17 procent detaljhandeln, 13

procent hantverket samt 8 procent jordbruksnäringen.

I sin registreringsverksamhet har monopolutredningsbyrån hittills anmo­

dat vederbörande företagare att för registrering anmäla alla konkurrensbe-

gränsande avtal, som förelåg den 1 augusti 1946, då lagen trädde i kraft, eller

som därefter ingåtts. De anmälda avtalen har registrerats oavsett om de vid

tidpunkten för registreringen varit gällande eller ej. I början av år 1950

infordrade monopolutredningsbyrån upplysning från vederbörande företaga­

re huruvida de då såsom gällande Registrerade avtalen upphävts eller änd­

rats efter registreringstillfället. Utan att sådan skyldighet förelegat har före­

tagare även sedermera i stor utsträckning självmant till byrån anmält att

registrerade avtal upphävts eller ändrats, varom i dylika fall anteckning in­

förts i registret. En av monopolutredningsbyrån utförd sammanställning

utvisar att av hela antalet den 1 januari 1953 i registret införda avtal 286

eller omkring 35 procent antecknats icke ha gällt vid registreringstillfället

eller senare ha upphävts. Av hela antalet registrerade avtal, som berör in­

dustrien, har 188 antecknats vara upphävda (35 procent). Motsvarande siff­

ror är: för grosshandeln 84 avtal (54 procent), för detaljhandeln 51 avtal

(36 procent), för hantverket 66 avtal (62 procent) och för jordbruksnä­

ringen 12 avtal (19 procent). I kartellregistret har härutöver i fråga om ett

mindre antal registrerade avtal antecknats att avtalen ändrats. I flertalet

fall torde ändringarna innebära en uppmjukning i riktning mot större kon­

kurrensfrihet.

Monopolutredningsbyrån har i sitt registreringsarbete hittills ej haft

tillfälle att genomgå hela näringslivet. Kartellregistret är därför ännu icke

fullständigt. Vid kartläggningen av avtalsbeståndet har byrån eftersträ­

vat att i görligaste mån upptaga varje särskild bransch för sig till fullstän­

dig genomgång. Bland de områden som gjorts till föremål för en dylik mera

fullständig undersökning märkes följande: järn- och stålindustrien; till­

verkningen av järnvägsmateriel; elbranschen och elinstallationsbranschen;

värme- och sanitetsbranschen jämte rörinstallationsbranschen; tegelindustri­

en; kalkindustrien; jordbruksredskaps- och jordbruksmaskinbranscherna;

cyklar och sportartiklar; urbranschen; optikerbranschen; kontorsmaskin-

branschen; glasindustrien; stenindustrien; grus och murbruk; möbelbran­

schen; trävaror och snickerier; pappers- och pappersmasseindustrien; jord­

brukets livsmedelsprodukter; textil- och beklädnadsbranscherna; skobran­

schen; garveribranschen; bryggeribranschen; frisörbranschen; tvätteribran-

schen; begravningsbranschen; film- och biografbranschen. I fråga om vissa

branscher har befunnits angeläget att registrera enstaka avtal utan att bran­

schen i anslutning därtill kunnat genomgås i sin helhet. Bland dylika bran­

scher må nämnas: järn- och stålmanufakturbranschen; metallvarubran-

schen; byggnadsmaterielbranschen; hushållsmaskiner och hushållsartiklar;

grafiska branschen; livsmedelsindustrien; kemisk-tekniska industrien. Vissa

18

Kungl. May.ts proposition nr 103.

princip i Sverige lika litet som annorstädes är helt undantagslös. Den fram­

förallt mot slutet av 1800-talet rådande betänksamheten mot inskränkningar

i den förmögenhetsrättsliga avtalsfriheten har efter hand på olika områden

fått vika för ett mera socialt betraktelsesätt; enligt detta får rättsordningen

gripa in till stöd för svagt ställda grupper eller över huvud för att främja

vissa social- och näringspolitiska syftemål.

I fråga om den gällande rättens ställning till olika konkurrensmetoder

anmärker nyetableringssakkunniga, att frågan om rättsenligheten av sådana

metoder som organiserat priskrig, prisdifferentiering

och liknande åtgärder icke veterligen dragits under domstols prövning samt

att dessa konkurrensmetoder i Sverige utan vidare allmänt torde ha ansetts

fullt giltiga. Ej heller exklusivavtalens rättsliga giltighet har ifrå­

gasatts.

Beträffande bojkott erinrar nyetableringssakkunniga, att detta be­

grepp ej är entydigt utan ofta har växlande innebörd för olika personer och

i olika sammanhang, samt anför:

Emellertid brukar med bojkott eller det därmed synonyma uttrycket

blockad allmänt förstås, att man avbryter eller vägrar att upptaga ekono­

misk förbindelse av ett eller annat slag med en eller flera andra (de boj­

kottade). Ofta anses dock bojkottbegreppet ha en mindre vid omfattning,

t. ex. att bojkott avser endast ett organiserat uppträdande eller ett uppträ­

dande av flera i samverkan för att åstadkomma ett avbrytande av de eko­

nomiska förbindelserna. Stundom lägges huvudvikten vid att en person upp­

manar en eller flera till att icke inlåta sig i eller att avbryta ekonomisk för­

bindelse med tredje man. Bojkott- eller blockadåtgärder förekomma icke

blott som en konkurrensmetod i samband med monopolistisk verksamhet

utan även i andra sammanhang.------------Avsikten med bojkotten är i regel

att tvinga den bojkottade till visst uppträdande, men bojkotten kan också

ha annat syfte, t. ex. att utöva hämnd, bestraffning etc. Vanligt är att vid

en bojkott de ekonomiska förbindelserna icke avskäras för alla fall, d. v. s.

är absolut, utan att den bojkottande uppställer vissa villkor. En fabrikant

eller grossist vägrar t. ex. en detaljhandlare sedvanlig rabatt; arbetare krä­

va t. ex. högre lön eller förbättring av arbetsförhållandena. I det förstnämn­

da exemplet kan bojkotten stundom framträda mera såsom en form av pris­

differentiering än som en bojkott i egentlig mening.

Beträffande frågan om den svenska rättens ställning till bojkottåtgärder

hävdar nyetableringssakkunniga, att en bojkottåtgärd icke i och för sig ger

upphov till skadeståndsskyldighet. Det skulle emellertid, då något klart

prejudikat härom icke föreligger, å andra sidan ej kunna helt uteslutas

att en bojkott av utpräglat otillbörlig karaktär under vissa omständigheter

kan ge upphov till utomobligatorisk skadeståndsskyldighet.

Den svenska lagstiftningen mot illojal konkurrens samt den svenska pa­

tentlagen har nyetableringssakkunniga funnit sakna föreskrifter av betydel­

se i förevarande sammanhang; dock erinras om 17 § patentlagen, enligt vil­

ket stadgande patent kan exproprieras för upplåtelse till allmänhetens fria

begagnande eller för statens räkning.

Avslutningsvis beröres den s. k. Havanastadgan (s. 78—80 i betänkandet)

för en internationell handelsorganisation (ITO), vilken riksdagen år 1950

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

19

bemyndigat Kungl. Maj:t att ratificera. I stadgans kapitel V återfinnes be­

stämmelser om s. k. restriktiva affärsmetoder. Enligt stadgan skall medlem­

marna bekämpa dylika metoder, så snart dessa har skadliga verkningar på

utvidgningen av produktion eller handel och lägger hinder i vägen för upp­

nående av organisationens syften. Svensk ratificering av stadgan har ännu

icke skett.

Rörande främmande rätt på området ber jag att få hänvisa till en redogö­

relse för Trust- och kartellagstiftninge n i några främ­

mande länder, vilken torde få såsom bilaga A fogas vid detta protokoll.

III. Behovet av vidgad lagstiftning.

Betänkandet.

Inom näringslivet förekommer, framhåller nyetableringssakkunniga, kon­

kurrensbegränsningar av många olika slag. Icke sällan är konkurrensen

inom en och samma näringsgren inskränkt genom flera särskilda konkur­

rensbegränsningar på ett sådant sätt att de olika begränsningarna inbördes

förstärker varandra.

En ofta förekommande form av konkurrensbegränsning är att sinsemellan

fristående företagare inom en näring träffar överenskommelse om att be­

gränsa den inbördes konkurrensen (kartellavtal). I flertalet fall avser över­

enskommelsen prissättningen (priskarteller). Mången gång underbygges

emellertid prisbindningen genom marknadsdelningsavtal, som tillförsäkrar

envar av de särskilda kartellmedlemmarna en viss andel av försäljningen

(kvoteringsavtal) eller anvisar envar av dem ett visst försäljningsområde.

Ett särskilt slag av marknadsdelningsavtal är s. k. specialiseringsavtal, en­

ligt vilka kartellparterna överenskommit att envar specialisera sig på vissa

särskilda tillverkningar. Med s. k. anbudskarteller brukar förstås ett avtals-

bundet samarbete vid avgivande av anbud. I samarbetet ingår ofta antagan­

de av gemensamma kalkylationsnormer och dylikt. Försäljningskartellen

brukar betecknas såsom den längst drivna formen av kartell samarbete. Den

innebär att kartellparterna överlämnat försäljningen av sina produkter till

ett gemensamt försäljningsorgan.

Horisontella avtal av de slag, som nyss angivits, kompletteras icke sällan

av vertikala överenskommelser, d. v. s. överenskommelser mellan företagare

inom olika tillverknings- eller försäljningsled. Enligt dylika vertikala avtal

bindes i många fall de priser återförsäljarna skall uttaga av sina kunder och

i samband därmed fastställes också i allmänhet olika rabatter för skilda

grupper av återförsäljare och förbrukare. Graderingen av rabatter och andra

förmåner kan ibland vara utformad på sådant sätt, att vissa köpare erhåller

förhållandevis sämre villkor än andra, utan att detta är betingat av företags­

ekonomiska skäl (diskrimination). Exklusivavtal innebär att en leverantör

eller grupp av leverantörer samt en återförsäljare eller grupp av återförsäl­

jare träffar avtal om att leverantörsparten skall sälja endast till återförsäl-

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

jarparten eller återförsäljarparten köpa endast från leverantörsparten. Ge­

nom den exklusiva bundenheten, som ibland kan avse båda sidorna i av­

talet (dubbelsidigt exklusivavtal), utsättes utanför avtalet stående företagare

likaledes för dislcrimination. En särskild art av exklusivavtal utgör de s. k.

nyetableringsavtalen, som i många branscher träffats mellan en organisation

av återförsäljare eller liknande företagare och företrädare för de huvudsak­

liga leverantörerna till branschen om att leverantörerna endast skall sälja

varor till sådana nya företagare i branschen, som blivit godkända av sär­

skilda, enligt avtalet upprättade nyetableringsnämnder. I några fall utövas

sådan nyetableringskontroll enbart av leverantörsorganisationerna.

Vertikal prisbindning, innebärande att leverantören fastställer det pris

som återförsäljarna skall uttaga av sina kunder (fast bruttopris), förekom­

mer i mycket stor utsträckning utan att formlig överenskommelse därom

träffats mellan leverantören och hans återförsäljare. Prisbindningen blir

vanligen tillräckligt effektiv redan därigenom att leverantören tillkännager

att ett visst pris skall iakttagas vid återförsäljning. Följer återförsäljaren ej

det av leverantören fastställda priset, kan han som en yttersta åtgärd av­

stängas från leveranser.

Ett konkurrensbegränsande samarbete av såväl vertikal som horisontell

natur kan även i övrigt förekomma utan att vare sig skriftligt eller muntligt

avtal därom förekommer. Vanligen beror samarbetet i dylika fall antingen

på att det stora flertalet företagare inom branschen finner förenligt med

sin fördel att följa ett ledande företags priser (prisledarskap) eller försälj-

ningspolitik i övrigt, eller sammanhänger förhållandet med att inom en

bransch en viss affärspraxis utbildats, som frivilligt iakttages av det över­

vägande flertalet företagare i branschen.

Ett särskilt slag av konkurrensbegränsning är slutligen för handen, då

ett företag eller en grupp av finansiellt förenade företag kommit att få en

så betydande ställning på en marknad att väsentliga konkurrenter till före­

taget eller gruppen saknas (ensamföretagare).

Det har icke synts nyetableringssakkunniga erforderligt att utarbeta en

fullständig systematisk översikt av alla gällande kartellavtal. De fram­

håller, att en sådan översikt sannolikt skulle ge intryck av en ännu mera

omfattande privat konkurrensbegränsning än den som redovisats för år

1937 i näringsorganisationssakkunnigas betänkande. Skillnaden skulle emel­

lertid helt eller delvis bero på att redovisningen nu är mera fullständig. I an­

slutning härtill understrykes att uppgifterna hos näringsorganis-ationssak-

kunniga visar att det även på 1930-talet förekom konkurrensbegränsning i

mycket betydande utsträckning. Vad gäller industrien skulle sålunda enligt

näringsorganisationssakkunnigas beräkningar nära 40 procent av den totala

avsaluproduktionen för hemmamarknaden ha varit bunden enbart av sådan

konkurrensbegränsning, som beror på kartellavtal och ensamföretagare.

Ehuru förekomsten av importkonkurrens härvid icke beaktats synes denna

siffra dock innebära en underskattning, om den skall fattas såsom uttryck

för all konkurrensbegränsning inom näringslivet. Bortsett från att redovis­

21

ningen av kartellavtal var ofullständig, var nämligen bl. a. bruttoprisbind-

ningar inom handeln till stor del icke medräknade liksom icke heller t. ex.

prisledarskap.

Betiäffande speciellt antalet ensamföretagare framhåller de sakkunniga

att varje sifferuppgift härom måste bli mer eller mindre godtycklig. Det

upplyses, att år 1938 enligt Svensk industrikalender av totalt 4 671 redovi­

sade varuslag 895 (19 procent) utgjordes av specialiteter, som tillverkades

av endast ett i kalenderns tillverkningsregister redovisat företag. För år

1947 var motsvarande siffror 5 361 och 933 (17 procent). I intetdera fallet

hade hänsyn kunnat tagas till den stora mängd småföretag, som icke med-

tagits i kalenderns redovisning. Om dessa kunnat beaktas, hade antalet

»ensamtillverkningar» säkerligen tett sig lägre. En stor del av dessa »ensam­

tillverkningar» konkurrerade sannolikt också med importerade varor.

Utgår man från en mindre specificerad varulista kommer man till helt

andra resultat. Det upplyses sålunda att näringsorganisationssakkunniga

redovisat 49 ensam tillverkare — sålunda ej ensamtillverkningar — för år

1937, vilka svarade för 16 procent av hela avsaluproduktionen för hemma­

marknaden. Emellertid dominerade härvidlag i fråga om produktionsvärdet

statsmonopolen för sprit och tobak, det statskontrollerade Svenska socker­

fabriks AB, Svenska mejeriernas riksförenings smörproduktion samt Sve­

riges slakteriförbunds svinslakterier. Bortsett från dessa företag utgjorde

de återstående ensamföretagens andel i den övriga avsaluproduktionen för

hemmamarknaden blott 4 procent, oaktat att i denna siffra inräknats före­

tag, som var utsatta för importkonkurrens. Storleksordningen av problemet

anses av de sakkunniga sedan 1937 ha förblivit ungefärligen oförändrad.

I anslutning härtill anför de sakkunniga emellertid att man ej bör under­

skatta betydelsen av att stora företag kan vinna en stark ställning på mark­

naden. Även företag, som behärskar mindre än hälften av tillverkningen,

kan icke sällan få ett dominerande inflytande. Ett sådant förhållande kan

uppstå t. ex. om de återstående företagen endast visar begränsad vilja att kon­

kurrera, eller om de var för sig är oförmögna att tillgodose mer än en ringa

del av behovet och har otillräcklig leveranskapacitet för större kunder eller

om kunder i fråga om vissa specialiteter eller för särskild service är nöd­

sakade att till en del köpa från det ledande töretaget. Icke heller är den om­

ständigheten, att import förekommer eller att utländska tillverkare skulle

ha möjlighet att sälja på den svenska marknaden, alltid liktydig med att det

verkligen förefinnes cn aktuell eller potentiell konkurrens.

Slutligen fiamhåller de sakkunniga beträffande ensamföretagen, att frå­

gan om förekomsten av en konkurrensbegränsning i detta såväl som i andra

fall väl måste skiljas från spörsmålet i vad mån densamma leder till skadlig

verkan. Att förekomsten av stora företag, särskilt i ett litet land som Sverige,

kan medföra en konkurrensbegränsning, innebär ju inte att storföretagsam­

het i och för sig utgör något ont. Det är tvärtom allmänt erkänt, att stora

företagsenheter i många fall utgör en förutsättning för rationell produktion.

Det ar t. ex. väl bekant, att den strukturförändring, som inträtt inom t. ex.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

22

cementindustrien i Sverige i och med att denna till övervägande del kom­

mit att bli behärskad av en enda koncern, åtföljts av en betydande rationa­

lisering, vars frukter även kommit förbrukarna till godo.

De sakkunniga har i betänkandets kapitel 4—7 jämte därtill hörande bi­

lagor framlagt ett omfattande material, som belyser konkurrensbegränsning

av olika slag i nutida svenskt näringsliv. Av de angivna kapitlen ger kapi­

tel 4 en allmän orientering om hur konkurrensbegränsningar i olika fall tar

sig ut. De tre övriga kapitlen har ägnats vissa i de sakkunnigas direktiv be­

rörda viktigare specialfrågor, som huvudsakligen avser varudistributionen

(bruttoprissystemet, enskild nyetableringskontroll samt butikshandeln på

nybyggnadsområden i tätorter). Till dessa särskilda frågor återkommer

jag i annat sammanhang.

Huvuddelen av kapitel 4 upptages av en beskrivning av konkurrensför­

hållandena inom femton olika branscher,1 flertalet tillhörande industrien.

Envar av de särskilda branschredogörelserna avslutas med de sakkunnigas

värdeomdömen. Sakuppgifterna grundar sig väsentligen på kommerskolle­

giets kartellregister och kompletterande upplysningar inhämtade bl. a. vid de

överläggningar med företrädare för olika branscher, som de sakkunniga an­

ordnat. De sakkunniga inskärper att eftersom redogörelserna icke inbegri­

per någon egentlig ekonomisk analys, de anförda omdömena icke kan göra

anspråk på att vara uttömmande och att de av samma skäl i allmänhet icke

heller är särskilt kategoriskt formulerade. Det framlagda materialet är

därför i första hand avsett att ge grund för ett allmänt omdöme om i va<

mån förekommande konkurrensbegränsningar i sådan utsträckning kan an­

ses ge anledning till betänkligheter, att det föreligger behov av ytterligare

åtgärder från samhällets sida. I anslutning till diskussionen om vissa spe­

ciella fall har de sakkunniga dessutom givit uttryck åt sin principiella upp­

fattning om hur olika typer av konkurrensbegränsningar bör betraktas.

Dessa omdömen är dock icke avsedda att föregripa den framtida värdering,

som enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att åligga ett särskilt stat­

ligt organ (näringsfrihetsnämnden). I det följande vill jag i korthet återge

de viktigaste av de synpunkter, som de sakkunniga framlagt rörande de olika

branscherna.

Gjutericonventionen är en sammanslutning av de mer betydande till­

verkarna av vissa gjutgodsartiklar. Medlemmarna har dels genom inbördes

avtal och dels genom överenskommelser med olika åter försälj ar samman­

slutningar genomfört en gemensam prissättning av artiklarna. Priserna är

bundna såväl horisontellt som vertikalt. Den vertikala prissättningen är

förknippad med bestämmelser om gemensamma rabatter för olika återför-

sälj are.

1 Gjutericonventionen; värme- och sanitetsbranschen; importhandeln med varm valsat järn,

träskruv, bultartiklar, trådspik m. m. samt byggnadssmide; non-ferrometallindustrien; jordbruks­

maskinbranschen; träbearbetningsmaskiner; elektriska branschen; radiobranschen; tegelindustrien;

pappersindustrien; margarinindustrien; tillverkningen av explosiva varor; begravningsbranschen

samt urbranschen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Kungl. Mctj:ts proposition nr 103.

23

De sakkunniga ifrågasätter starkt, om icke denna privata reglering med­

verkat till att försvåra såväl import som konkurrens från fristående till­

verkare inom landet. Särskilt de för bl. a. järnhandlarna gällande bonus-

bestämmelserna enligt vilka återförsäljaren får en särskild årsomsättnings-

rabatt, beräknad efter de sammanlagda köpen från samtliga konventions-

medlemmar, anses ha denna verkan. Bestämmelserna uppmuntrar nämli­

gen till »köptrohet» mot konventionen. Som till sin typ mindre önskvärd

betecknar de sakkunniga en numera hävd bestämmelse, varigenom förinåns-

rabatten till järnhandlarna gjordes beroende av anslutning till järnhandlar-

förbundet.

Enligt de sakkunniga torde järnhandelsbranschens struktur i icke ringa

utsträckning ha påverkats av de konkurrensbegränsande överenskommel­

serna inom branschen. Om prisbindningar gäller allmänt, att de lätt hindrar

företag med lägre kostnader att konkurrera i prishänseende samtidigt som

de skyddar företag med högre kostnader. De sakkunniga påpekar, att pris­

bindningar visserligen icke hindrar konkurrens i fråga om varornas kvalitet;

men att en sådan konkurrens ej tillgodoser konsumentens berättigade önske­

mål att även kunna mot ett lägre pris förvärva en något enklare vara.

Inom värme- och sanitetshranschen finns en mängd konkurrensbegrän­

sande avtal. Installatörerna har två riksomfattande branschorganisationer,

vilka bl. a. reglerar grunderna för den allmänna prissättningen inom yrket.

Tidigare har funnits flera lokala anbudskarteller, av vilka de flesta nu upp­

lösts. De lokala kartellerna förstärktes med enskild nyetableringskontroll.

De sakkunniga har beträffande dessa karteller uttalat, att de icke kan anses

vara ur allmän synpunkt lämpliga.

Inom rörbranschen finns åtskilliga avtal, varav en del dock under se­

nare år upphört. Mot de tidigare avtalen har de sakkunniga riktat allvar­

liga erinringar. Framför allt gäller detta de avtal, som träffats mellan

grossistorganisationer och återförsälj ar grupper, innebärande att de senare

icke får driva egen tillverkning eller öka medlemsantalet i sina inköpsorgani­

sationer eller skapa nya sådana. Dubbelsidiga exklusivavtal, som träffats

med in- och utländska tillverkare, har också väckt betänkligheter. Såsom

principiellt olämpliga betecknar de sakkunniga främst sådana avtal, som

dels förpliktar utländska tillverkare att tillämpa av svensk tillverkare an­

givna priser och dels ger vissa organiserade grossister ensamrätt att im­

portera varor från samma utländska tillverkare. Ej heller anses det önsk­

värt, att — på sätt som skett •— importhandeln genom avtal med utländska

karteller reserveras för medlemmar av viss branschorganisation. Mot det

förhållandet, att enskilda utländska leverantörer ofta anlitar blott vissa

svenska återförsäljare, kan däremot enligt de sakkunnigas mening i och för

sig ingen kritik riktas.

De flesta inhemska tillverkare av gjutna värmeledningspannor är an­

slutna till den s. k. pannkonventionen. Tidigare fastställde konventionen

bl. a. såväl bruttopriser som rabatter å konventionsartildarna. Konventionen

med därtill anknutna avtal har i regleringshänseende i stort sett samma

innebörd som gjutericonventionen. Regleringssystemet har visserligen nu­

mera väsentligt uppluckrats, men enligt de sakkunnigas mening är den allt­

jämt tillämpade prisbindningen effektiv, om sammanhållningen är god inom

kartellen.

Förhållandena inom radiatorbranschen regleras av en pris- och kvote-

ringskartell, benämnd radiatorkonventionen. De sakkunniga anser sannolikt,

att konventionens bestämmelser om kvotering tillkommit för att hindra över­

produktion. Uteslutet är emellertid icke, att konventionen i stället genom

sin prisreglering uppmuntrat andra företag att upptaga radiatortillverkning.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Konventionen har vid olika tillfällen avtalat med vissa företag, att de mot

kontant ersättning skall avstå från att tillverka radiatorer. Dessa avtal kan

enligt de sakkunniga ha motiverats av överkapacitet inom branschen. De

betecknas likväl av de sakkunniga som principiellt betänkliga.

Importhandeln med vissa slag av varmvalsat järn (balk, plåt samt stång-,

armerings- och bandjärn) behärskas av Svenska järn- och balkgrossisters

förening (JBG), som genomfört ett system av prisbindningar. Genom exklu­

sivavtal med en internationell kartell av tillverkare hade JBG under 1930-

talet tillförsäkrat sig ensamrätt till import av ifrågavarande material och

genom ett antal återförsälj ar avtal reglerades priserna på den svenska mark­

naden. Dessa konkurrensbegränsningar har visserligen till stor del numera

upphört eller uppmjukats, men de har enligt de sakkunniga medverkat till

att ge JBG-medlemmarna eu dominerande ställning inom importhandeln.

De, sakkunniga anser det tänkbart, att förekomsten av en utländsk kar­

tell delvis föranlett det gemensamma uppträdandet från svensk sida. Sam­

tidigt har emellertid det avtal, som träffats med den utländska kartellen,

banat väg för en konkurrensbegränsning — i form av exklusivbestämmelser

och prisbindningar — som knappast varit till fördel för de svenska förbru­

karna. Enligt de sakkunniga har exklusivbestämmelserna försvagat viljan

till effektivitetskonkurrens, och i den mån rationaliseringar ändå skett

måste bestämmelserna ha varit ägnade att undandraga förbrukarna nyttan

härav.

Tillverkningen av träskruv är nästan helt koncentrerad till ett företag,

nämligen Aug. Stenman AB. Detta förhållande är närmast följden av ut­

ländska kartellers målmedvetna strävan att draga in den svenska skruv­

industrien i en internationell konkurrensbegränsning. Det anses att Sten­

manbolagets politik letts av dess utländska moderbolag. Detta kan fastslås

ha varit fallet beträffande skruvexporten till Amerikas förenta stater, som

helt avstannade åren 1937—1949.

De sakkunniga klandrar icke att utländskt kapital är placerat i svenska

företag men anser det önskvärt, att svenska företag — oavsett om de be­

härskas av svenska eller utländska intressen — icke blir indragna i sådan

internationell konkurrensbegränsning, som inskränker handlingsfriheten på

exportmarknaden.

Särskild uppmärksamhet ägnas ett exklusivavtal, som Stenmans ingått

med det av järnhandlarförbundet och vissa järnhandlare ägda Jernbolaget.

De sakkunniga anser detta avtal betänkligt dels därför att Jernbolaget däri

förbundit sig att icke upptaga vissa tillverkningar och ej föra andra fabrikat

av skruvar och byggnadssmide än Stenmans, och dels därför att Stenmans

åtagit sig att å vissa varor ge Jernbolaget rabatter, som överstiger i övrigt

gällande grossistförmåner men icke får utnyttjas i konkurrenssyfte utan

skall oavkortad behållas av Jernbolaget. Enligt de sakkunniga är det troligt,

att avtalet försvårar för andra tillverkare att komma in på järnhandelsmark-

naden.

Den svenska tillverkningen av halv- och helfabrikat av andra oädla metal­

ler än järn, non-ferrometaller, behärskas av ett företag, AB Svenska Metall­

verken. Dess ställning stärkes ytterligare av att företaget sedan andra världs­

krigets slut är anknutet till en europeisk priskartell, vars deltagare ömse­

sidigt förbundit sig att respektera de olika ländernas hemmamarknadspri­

ser. På den SA'enska marknaden förekommer bruttoprisbindning jämte ra­

battdifferentiering. Tills helt nyligen berodde rabattens storlek i viss mån

på vilken förening återförsäljaren tillhörde, vilket de sakkunniga funnit

olämpligt. Vidare har några större metallgrossister förbundit sig att köpa

hela sitt behov av vissa kopparprodukter från Metallverken. De får dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

25

importera mindre mängder för att kunna vidmakthålla sina utländska för­

bindelser samt hindra de utländska företagen att söka sig andra företrä­

dare på den svenska marknaden. De sakkunniga anser, att dessa exklusiv­

bestämmelser kan medföra ur samhällelig synpunkt olämpliga verkningar,

eftersom svårigheten för andra inhemska tillverkare och utländska leve­

rantörer att tävla på den svenska marknaden blir större.

Mellan Metallverken och Elektromekano, som ingår i ASEA-koncernen,

gällde förut ett pris- och marknadsdelningsavtal rörande vissa kopparpro­

dukter. Härom uttalar de sakkunniga att det i princip måste anses mindre

tillfredsställande, att ett större företag genom ett kartellavtal kan påverka

de priser, som dess konkurrenter får betala för en viktig råvara.

Inom jordbruksmaskinbranschen har konkurrensen enligt de sakkunniga

under 1930- och 1940-talen i hög grad hämmats genom organiserad sam­

verkan mellan grupper av tillverkare och återförsäljare. Också här finns

prisbindningar av olika slag. Till följd härav har i flera fall svårigheter upp­

stått för utomstående produktions- och distributionsföretag att hävda sig på

marknaden. En nu upphävd bestämmelse avsåg att helt omöjliggöra priskon­

kurrens på den svenska marknaden från utländsk tillverkares sida. Mono-

polutredningsbyrån har i sin specialutredning om jordbruksmaskinbran­

schen anfört, att de effektivaste av de i samarbetet deltagande företagen

kunnat tillgodogöra sig höga vinster samtidigt som de ekonomiskt svagare

företagen fått sina kostnader täckta jämte en mindre vinst. Härom uttalar

de sakkunniga bl. a., att en konkurrensbegränsning, som icke endast skyd­

dar företag med höga kostnader utan även hindrar företag med lågia kostna­

der att hålla lägre priser, kan motverka rationaliseringar och försvåra för

konsumenterna att få del av de rationaliseringsvinster, som trots allt före­

kommer. Av monopolutredningsbyråns undersökning drar de sakkunniga

vidare den slutsatsen, att det varit möjligt att bättre anpassa priserna till

kostnaderna än som skedde på 1930-talet, när kartellerna hade större frihet

att påverka prisbildningen.

De ledande svenska tillverkarna av träbearbetningsmaskiner bär inbördes

avtal om specialisering, produktionsuppdelning, marknadsdelning, försälj-

ningskvotering och prissättning. Enligt de sakkunniga underlättar en sådan

samverkan ofta en rationalisering, som är fördelaktig också ur allmän syn­

punkt. Varje företag får nämligen tillfälle att inrikta sig på vissa produkter

i långa serier. Emellertid framhålles, att specialiseringskarteller ej sällan är

»orena» och innebär en mer eller mindre stel kvotering. De överenskom­

melser, som slutits med finska och norska företag i syfte att reservera den

svenska marknaden för svenska företag, finner de sakkunniga icke önsk­

värda.

Konkurrensförhållandena inom elektriska branschen har enligt de sak­

kunniga i hög grad påverkats av det samarbete, som yttrat sig i internatio­

nella karteller, avtal mellan svenska och utländska tillverkare, avtal mellan

svenska tillverkare inbördes samt överenskommelser om distributionen av

elektrisk materiel. Under senare år har dock flera avtal upphört att gälla.

Bland de avtal, som belyses av de sakkunniga, märkes överenskommelser

mellan två kabeltillverkare om uppdelning av den svenska marknaden i lika

delar och om gemensam prissättning, kvotering och samarbete vid avgi­

vande av anbud samt vidare ett marknadsdelningsavtal mellan tillverkare

av kondensatorer. Om dessa avtal uttalar de sakkunniga, att de torde ha

ett konkurrensbegränsande syfte, som ej är till gagn för förbrukarna. Ett

avtal om specialisering och tekniskt samarbete mellan de båda storkoncer­

nerna i branschen, ASEA och L. M. Ericsson, synes däremot icke föranleda

anmärkning.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Mellan huvudsammanslutningarna av elgrossister och installatörer gällde

tidigare ett avtal, vari bl. a. rabattsatserna för olika kunder var fastställda.

Installatörerna, som var mest gynnade i rabatthänseende, hade bl. a. förbun­

dit sig att följa de av grossisterna fastställda bruttopriserna, rabatterna och

försäljningsvillkoren samt att göra sina inköp direkt eller indirekt hos de

organiserade grossisterna. I likhet med 1947 års elbranschkommitté finner

de sakkunniga avtalet betänkligt främst därför att det var ägnat att ute­

stänga utomstående importörer och grossister från marknaden. Härigenom

försvårades uppkomsten av nya importföretag varjämte priskonkurrensen

från utlandet i viss mån minskades.

Flertalet svenska leverantörer av radioapparater är anslutna till en över­

enskommelse om bl. a. bruttoprissystem samt gemensam rabattsättning och

kundklassindelning. Enligt de sakkunnigas åsikt uppmuntrar rabattsystemet

knappast återförsäljarna till att avpassa sina order efter vad som ur före­

tagsekonomisk synpunkt är lämpligast. Vidare måste det anses betänkligt,

att systemet är ägnat att binda återförsäljarna vid vissa leverantörer.

Inom tegelindustrien finns en branschorganisation, bestående av distrikt-

vis sammanslutna tegelbruk. Denna fastställer minimipriser för varje di­

strikt eller försäljningsområde efter förslag av medlemmarna inom distrik­

tet. Medlem får sälja även utanför sill distrikt, om han respekterar pris­

bestämmelserna i det distrikt, där försäljningen sker. Vidare har ett antal

lokala försäljningsorganisationer bildats, som omhänderhar tegelbrukens

försäljning och i regel fördelar leveranserna mellan bruken efter vissa kvot­

tal. Såsom skäl härför har åberopats bl. a. att korstransporter undvikes. De

sakkunniga vill icke bestrida fördelen härav, men dessa överenskommelser

har utformats på ett sådant sätt att verkningarna åtminstone på något

längre sikt i vissa hänseenden kan bli mindre tillfredsställande.

Beträffande praktiskt taget alla viktigare slag av papper och papperspro-

dukter har konkurrensbegränsande överenskommelser träffats såväl i till­

verknings- som distributionsledet. Det avtalsbundna samarbetet har dock

på senare tid uppmjukats i viktiga hänseenden.

Enligt de sakkunnigas uppfattning var de på 1930-talet förekommande

konkurrensbegränsningarna inom pappersbranschen i viss mån betänkliga.

En del avtal har visserligen sedan dess hävts eller uppmjukats, men andra

avtal har tillkommit och kartellöverenskommelserna är därför i stort sett

lika många som förut. Även i de fall där det privata regleringssystemet har

ringa eller ingen betydelse för den nuvarande prissättningen kan det en­

ligt de sakkunniga icke uteslutas att branschen velat behålla systemet för

framtida »behov». Det kan nämligen vara svårt att återupptaga en gång

raserade regleringar. Beträffande vissa kvoteringsbestämmelser i fråga om

tidningspapper uttalas, att de i vissa marknadslägen kan leda till minskad

el fektivi te t skonkurrens.

Också inom distributionsledet finns bestämmelser, som kan ha mindre

goda verkningar. Sålunda kan de horisontella prisbindningarna för pappers-

varor inom den organiserade bok- och pappershandeln inge vissa betänk­

ligheter. I allmänhet är det enligt de sakkunniga lämpligare om priser och

marginaler icke är bundna, enär bundenheten minskar effektivitetskonkur-

rensen inom distributionen.

Inom margarinindustrien har de flesta tillverkarna sammanslutit sig i ett

försäljningsbolag, Margarinbolaget. De inom denna bransch förekommande

konkurrensbegränsningarna har enligt de sakkunniga under senare år ej

nämnvärt utnyttjats för att skydda företag med höga kostnader utan sna­

rare för att underlätta rationaliseringar. Detta har i allt fall gällt sedan kon­

sumentkooperationen börjat uppträda på marknaden. De sakkunniga erin­

rar också om det starka inflytande, som staten utövat på prisbildning och

branschstruktur.

Konkurrensen inom sprängämnesbranschen är begränsad genom att till­

verkningen behärskas av några få stora företag. Begränsningen förstärkes

genom den av säkerhetsskäl betingade offentliga regleringen samt vissa pri­

vata regleringar. Utvecklingen till stordrift kan ha underlättats genom de

offentliga och privata regleringarna. De senare har delvis tillkommit för att

underlätta specialisering inom tillverkningsledet, men deras räckvidd är

större. Enligt de sakkunnigas uppfattning medför redan den offentliga reg­

leringen, att det på detta område icke kan finnas fri konkurrens. Behovet av

kartellöverenskommelser bör därför vara mindre än i andra fall. Vissa av

avtalsbestämmelserna är också ägnade att väcka betänkligheter. Detta gäl­

ler bl. a. det skydd, som Nitroglycerin AB erhållit genom att AB Express-

Dvnainit förbundit sig att sälja endast till egna eller närstående gruvor och

att av Nitroglycerin inköpa hela den kvantitet, som kan behövas utöver

egen tillverkning.

Inom begravningsbrnnschen finns i viss begränsad utsträckning ett kon-

kurrensbegränsande samarbete. Detta hade i början av 1940-talet väsent­

ligt större omfattning än för närvarande. Efter år 1940 gäller endast två

avtal. Det ena avser fabrikanternas prissättning på likkistor, de! andra reg­

lerar grossisternas prissättning på svepningar.

De sakkunniga betonar svårigheten att få till stånd priskonkurrens inom

denna bransch. Konkurrensbegränsningarna kan därför lätt få menliga verk­

ningar. Sådana har också enligt de sakkunniga i viss mån framträtt. Sär­

skilt vissa tidigare gällande exklusiv-, rabatt- och nyetableringsavtal mel­

lan begravningsentreprenörerna och grossist- och fabrikantföreningen har

medfört avsevärd risk för skadlig verkan. Den sanering i konkurrensfräm­

jande riktning som skett tillskriver de sakkunniga bl. a. den offentliga upp­

märksamhet, som förhållandena inom branschen väckt.

Utmärkande för den svenska urhandelns organisation är det samarbete,

som förekommer mellan grossisterna och urmakarna. Båda grupperna är

organiserade i två med varandra i viss mån konkurrerande sammanslut­

ningar. Mellan de båda grossistorganisationerna och respektive urmakar-

sammanslutning fanns till för kort tid sedan ett avtalsbundet samarbete.

Avtalen hade närmast prägeln av exklusivavtal. I detaljistledet har pris­

samverkan beträffande såväl försäljning som reparationer förekommit.

Mot de åtgärder, som vissa organisationer inom branschen vidtagit i pris-

reglerande syfte, finns enligt de sakkunniga anledning till erinran. Detta

gäller särskilt de konkurrensbegränsningar, som stött den i branschen före­

kommande marginalsättningen.

De sakkunniga vill vidare ifrågasätta, om ej konkurrensbegränsningarna

inom urbranschen menligt inverkat på distributionen. Alltför många nya

företag torde ha tillkommit. Därmed sjunker omsättningen per butik och

benägenheten att rationalisera försvagas. Kostnaderna kan härigenom ha

blivit onödigt höga.

Den slutsats som nyetableringssakkunniga dragit av det framlagda ma­

terialet är, att ett betydande antal av de förekommande konkurrensbe­

gränsningarna kan förutsättas ha övervägande skadliga verkningar, och att

det erfordras väsentligt mera energiska åtgärder från det allmännas sida än

hittills för att undanröja missförhållandena. Denna slutsats finner de sak­

kunniga icke kunna motsägas av det förhållandet, att vissa konkurrensbe­

gränsningar kan vara nyttiga eller i varje fall förhållandevis oförargliga ur

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

27

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

allmän synpunkt. Den kan icke heller motsägas av det faktum, förklarar

de sakkunniga, att konsekvenserna av en fullständigt fri konkurrens i

särskilda fall skulle kunna bli sådana att de motiverar en modifikation av

de vid fri prisbildning och fri tävlan gällande spelreglerna. Ty även när så

är fallet, finns det ingen garanti att just den utformning och omfattning, som

nu förekommande konkurrensbegränsning erhållit, svarar till mera allmän­

na intressen.

Vad som framför allt gör det angeläget att vidtaga ytterligare åtgärder

är enligt de sakkunniga det förhållandet, att konkurrensen i flera fall be­

funnits vara hämmad i en utsträckning, som man tidigare icke kunnat göra

sig någon mera konkret föreställning om. I detta hänseende har resultatet

av monopolutredningsbyråns arbete i själva verket inneburit något av en

överraskning även för många av dem, som haft sin uppmärksamhet inriktad

på problemet. I den mån vår kunskap kompletteras med nya uppgifter om

hittills okända kartellavtal och andra konkurrenshinder, kommer intrycket

av konkurrensbegränsningarnas kvantitativa betydelse endast att ytterligare

förstärkas.

De sakkunniga framhåller att i vissa avseenden en förbättring inträtt un­

der senare år genom att en mängd kartellavtal, som införts i kommerskolle­

giets kartellregister, blivit hävda. Denna förbättring tillskrives i främsta rum­

met det arbete som utförts på grundval av 1946 års lagstiftning. Även vissa

särskilda kommittéutredningar (1947 års elbranschkommitté, 1947 års bygg­

nadsmaterialutredning) finner de sakkunniga ha medverkat till att åtskil­

liga konkurrensbegränsningar hävts eller ändrats. Även nyetableringssak-

kunnigas eget arbete synes dem i flera fall ha medfört liknande resultat.

Vidare erinras om att den allt intensivare diskussionen om förekomsten

av konkurrensbegränsningar föranlett vissa huvudorganisationer inom nä­

ringslivet, i första hand Sveriges industriförbund, att vidtaga åtgärder för

att åstadkomma en »självsanering». Bland annat tillsattes för detta ända­

mål våren 1950 inom industriförbundet en särskild kommitté jämte därtill

anknuten kartellbyrå; byråns uppgift är »att efter förhandlingar med veder­

börande kartellparter i förekommande fall tillråda dem att upphäva, respek­

tive modifiera sitt samarbete så, att befogade anmärkningar mot detta ur

allmän synpunkt icke kunna framställas». Samtidigt som de sakkunniga

framhåller betydelsen av denna självsanering inskärpes att man icke bör

överskatta innebörden av den sålunda inträdda förändringen. Intresset för

självsaneringen torde säkerligen till en del bero på att frågan om en lagstift­

ning mot skadlig konkurrensbegränsning blivit aktualiserad. De sakkunniga

fruktar att, om statsmakterna skulle avvisa ett förslag om en sådan lagstift­

ning, intresset för en självsanering inom näringslivet skulle komma att

märkbart avtaga.

Skulle man enbart lita till självsanering kan man — menar de sakkunni­

ga — i varje fall icke komma längre än vad just de företagare, vilka svarar

för en viss konkurrensbegränsning, anser rimligt från utgångspunkten av

egna värderingar. Dessa skiljer sig säkert ofta i avsevärd grad från dem,

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

29

som ter sig giltiga ur mera allmänna synpunkter. De sakkunniga befarar

därför, att en självsanering i många fall skulle leda till alldeles otillräck­

liga resultat. Ett kartellsamarbete kan också ibland fortsätta efter det en

kartell blivit formellt upplöst. I nuvarande läge med offentlig priskontroll

kan det vidare vara relativt »billigt» att häva en konkurrensbegränsning.

Utan att vilja förringa betydelsen av de självsaneringsåtgärder, som vid­

tages, har de sakkunniga därför funnit angeläget understryka, att självsane-

ringsverksamheten icke utgör något bärkraftigt argument för statsmakter­

na alt avstå från att för egen del vidtaga erforderliga åtgärder. I varje fall

kan konstateras, framhåller de sakkunniga, att det hittills icke inträtt någon

avgörande förändring i fråga om konkurrensförhållandena.

En annan fråga som nyetableringssakkunniga tagit upp i detta samman­

hang är om det behöves monopolkontroll även när det

finnes priskontroll. Denna fråga har de sakkunniga — sedan de

i korthet berört sambandet mellan åtgärder mot skadlig konkurrensbegräns­

ning och priskontrollen — besvarat jakande. Motiveringen för sitt ställ­

ningstagande har de sakkunniga sammanfattat i fyra punkter.

1) Priskontrollen kan av kontrolltekniska skäl icke alltid vara fullt ef­

fektiv.

2) En konkurrensbegränsnings skadeverkan kan ligga icke bara i att

priserna bli höga i förhållande till verkliga kostnader utan även i att kost­

naderna bli alltför höga. Konkurrensbegränsningen kan inverka på själva

strukturen inom en bransch. Visserligen har priskontrollen vissa befogen­

heter att ingripa även i sådana fall. Den har sålunda instruktion att vid be­

stämmande av priser särskilt rätta sig efter kostnaderna inom mera effek­

tiva företag inom en bransch. Men i praktiken möta ofta stora svårigheter,

bl. a. av försörjningspolitisk natur, att utnyttja en sådan befogenhet.

3) Den organisation, som föreslås i betänkandet, ger bl. a. möjlighet att

med vida större konsekvens och effekt än som hittills förekommit använda

publiciteten som ett »vapen» mot olämplig konkurrensbegränsning.

4) Just under nuvarande förhållanden torde motståndet mot att undan­

röja skadlig konkurrensbegränsning vara svagare än eljest. Ett viktigt skäl

för denna uppfattning är att det aktuella motivet för att bibehålla en kartell

kan vara svagare i de fall priskontrollen är effektiv och hindrar kartellen att

uttaga så höga priser, som den skulle önska, samtidigt som möjligheterna

till priskonkurrens äro begränsade. Ett annat viktigt skäl är, att det un­

der en högkonjunktur icke behöver vålla några mera svårlösbara syssel­

sättningsproblem, om genom friare konkurrens ett mera effektivt företag

tränger ut företag, som arbetar med högre kostnader.

Nyetableringssakkunniga har slutligen diskuterat, huruvida man skulle

kunna nöja sig med att bygga ut monopolutredningsbyrån

men ej lagstiftningen. Det framhålles att utan tvivel åskilligt

skulle kunna vinnas på denna väg. De sakkunniga förklarar sig också vara

ense om att en förstärkning av byrån under alla förhållanden är i hög grad

av behovet påkallad.

Emellertid anser de sakkunniga, att det icke är tillräckligt att endast

bygga ut monopolutredningsbyrån. Även om man skulle kunna förutse goda

verkningar av en dylik åtgärd, kan man dock icke förvänta sig att ett till­

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

räckligt mått av konkurrensfrihet därigenom skulle komma till stånd. De

positiva resultat, som vunnits genom monopolutredningsbyråns verksamhet,

har nämligen enligt de sakkunnigas bestämda uppfattning till väsentlig del

sammanhängt med en föreställning att man hade att vänta ytterligare och

mera direkta samhälleliga ingripanden. De goda verkningar som skulle kun­

na vinnas enbart genom en utbyggnad av byrån befarar de sakkunniga ock­

så i hög grad ojämna. Sådana företagare, som har en mera utpräglad an­

svarskänsla och som särskilt känner behov av att åtnjuta goodwill hos all­

mänheten, skulle säkerligen mer än andra vinnlägga sig om att undanröja

den sorts konkurrensbegränsning, som väcker offentlig kritik. Även stor­

leken av den vinstminskning, som i vissa fall skulle följa om en konkurrens­

begränsning blev hävd, torde enligt de sakkunniga vara av betydelse i sam­

manhanget. Av detta skäl kunde det komma att visa sig särskilt svårt att

bli av med en del mera betydelsefulla och skadliga konkurrensbegräns­

ningar. Det framhålles också att intresset för publiciteten kring konkurrens­

begränsningar så småningom skulle komma att avtaga. Skulle vederbörande

företagare dessutom anse sig kunna lita på att statsmakterna icke kommer

att företaga några ytterligare ingrepp, måste lockelsen att vidmakthålla

ifrågavarande konkurrensbegränsningar i många fall bli stor. Ådagalägger

vissa företagare att man med framgång kan ignorera offentligheten, kan även

andra frestas att följa exemplet.

I anslutning härtill erinrar de sakkunniga om att utredningsmyndigheten

enligt 1946 års lagstiftning endast har att framlägga ett sakligt material.

Däremot skall den icke verkställa någon värdering av de konkurrensbegrän-

sande företeelser, som belysts genom registrering eller genom specialunder­

sökningar. Vidare är utredningsmyndigheten förhindrad att vidtaga eller

ens planera och framlägga förslag till åtgärder. — Vid tillkomsten av 1946

års lag förutsattes att staten i särskilda fall skulle ingripa genom speciella

åtgärder av olika slag. Vissa sådana speciella ingrepp har visserligen skett

men i mycket ringa utsträckning. Enligt de sakkunniga beror detta säker­

ligen helt eller delvis därpå att det icke finns något statligt organ för upp­

gifterna i fråga.

Reservanterna.

Reservanterna erinrar inledningsvis om att konkurrensbegränsning icke

är en ny företeelse på det näringspolitiska området i vårt land. Utvecklingen

har dock växlat från perioder med en relativt stark intensifiering av sam­

arbetet till tider av stillestånd. Denna böljegång har även avspeglats i den

växlande uppmärksamhet, som från samhällets sida ägnats dessa företeelser.

I anslutning till en kort rekapitulation av tidigare utredningar på området

framhålles, att i en av de utredningar som ägde rum på 1930-talet —- ut­

redningen om folkförsörjning och arbetsfred — uttalas en från den gängse

uppfattningen avvikande åsikt, i det att däri direkt förordades särskilda

statliga åtgärder för samarbetets stärkande.

31

Till en början fäster reservanterna uppmärksamheten vid de olika vä­

gar, på vilka det konkurrensbegränsande samarbetet inom näringslivet vuxit

fram. Det erinras om att upprinningen till ett samarbete mellan företagen

inom samma bransch i många fall utgjorts av behovet av rationalisering eller

att avsikten med samarbete varit att gemensamt organisera informations­

arbete, forskning, yrkesutbildning, standardisering eller andya tekniska

frågor. Initiativ till sammanslutning kan också ha tagits för att få ett utåt

representativt organ för kontakt med myndigheter eller för att eljest hävda

näringens synpunkter i den offentliga debatten. Ett samarbete för behand­

ling av dylika ur konkurrenssynpunkt neutrala frågor kan helt visst ej säl­

lan ha utvecklats till att omfatta även avtal om priser o. d. En liknande roll

har sannolikt arbetsgivareföreningarna i många fall spelat. Det erinras

vidare om att samarbetet inom näringslivet i betydande utsträckning vun­

nit anhängare bland mindre och medelstora företag inom handel och hant­

verk. Därvid har syftet med samarbetet mycket ofta varit att stärka kon­

kurrenskraften i förhallande till ofta kollektivistiskt organiserade storföre­

tag. Då de mindre företagarna i stor utsträckning befinner sig socialt och

ekonomiskt på samma nivå som arbetarna, har det fallit sig helt naturligt

tör dem att försöka skapa avtal, som skyddar priset för den egna arbets­

kraften, på samma sätt som arbetarna genom sina organisationer skaffat

motsvarande skydd. De mindre företagen med sin för näringslivets differen­

tiering betydelsefulla individualism har härigenom lättare kunnat hävda sin

ställning.

I detta sammanhang betonar reservanterna också den inverkan, som ut­

övats genom statens ekonomiska politik under och efter det andra världskri­

get. Det erinras om att de offentliga regleringarna och priskontrollen ofta

lett till samarbete och avtal inom branscher, där något sådant tidigare icke

förekommit eller varit endast svagt utvecklat. Det framhålles också att den

varuknapphet, som krigs- och krisförhållandena medfört, i och för sig

framkallat en begränsning av konkurrensen. Begränsningen har ytterligare

skärpts genom statliga ingripanden för de tillgängliga varornas fördelning

samt av övriga krisregleringar. I detta sammanhang bör beaktas också be­

tydelsen av jordbrukets efter 1930-talets kris starkt växande förenings-

rörelse. Reservanterna finner slutligen den ekonomiska statliga politiken

bära ansvaret även för det höga och alltjämt växande skattetrycket, som

törsvårar bildandet av nya företag och därmed direkt minskar möjligheten

till uppkomsten av en konkurrens, som måhända skulle bli effektivare än

V!rje..annan åtSäl'd- Den inverkan, penningvärdets bristande stabilitet haft

på möjligheten till konkurrens och de svårigheter som av denna anledning

uppkommit för att erna ett rättvisande mått på värdet av vad närings­

livet kan prestera, får icke heller förbises. I en tid av inflation, när köp­

kraften överstiger tillgången på varor och således säljarna har överta­

get på marknaden, är det oundvikligt att konkurrensen försvagas. Riktig­

heten av den kritiska uppfattning, som gjort gällande att själva konkurrens­

viljan inom näringslivet skulle ha försvagats, ifrågasättes därför starkt. Om

Kungl. Mcij.ts proposition nr 103.

32

något allmänt omdöme på detta vanskliga område skulle vedervågas inne­

bär vad som skett, förklarar reservanterna, att samarbetet i många fall,

särskilt där staten varit tillskyndare eller motpart, fått ökad styrka och

ofta tett sig såsom den nödvändiga utvägen ur tidens speciella svårigheter.

Samverkan har, utan nämnvärd reaktion eller ock med klar sanktion från

samhällets sida, tagit sin fastaste gestalt i arbetsgivarnas och arbetstagarnas

organisationer. Mot bakgrunden härav och med kännedom om den statliga

ekonomiska politikens inverkan är det enligt reservanterna icke rimligt att

förmena näringslivets övriga grenar rätten att söka sig fram på samma

vägar.

Reservanterna uttalar sig skarpt kritiskt beträffande de sakkunnigas ut­

talande i anslutning till branschredogörelserna i betänkandets kapitel 4. De

framhåller bl. a., att det enligt deras uppfattning är hart när omöjligt att

på grundval av ett dylikt material göra ens preliminära uttalanden om

konkurrensbegränsningarnas skadliga verkan. Den av de sakkunniga an­

vända metoden att redan på grundval av det nu befintliga materialet, som

endast skildrar konkurrensbegränsningarnas utanverk, betygsätta olika kon­

kurrensbegränsningars verkningar ur allmän synpunkt finner reservanterna

därför betänklig. Härtill kommer, att de sakkunnigas omdömen ofta hänför

sig till numera upphävda bestämmelser, oaktat meningen med dem varit att

belysa det nuvarande behovet av ytterligare åtgärder. Reservanternas be­

tänkligheter ökas i avsevärd mån därigenom, att de sakkunniga tydligen av­

sett att omdömena skall tjäna till ledning för näringsfrihetsnämnden eller

i varje fall i viss mån beaktas av denna. Reservanterna inskärper vikten av

att de uttalanden, som de sakkunniga gjort i kapitel 4, icke utan ingående

utredningar läggs till grund för en bedömning av förekommande konkur­

rensbegränsningars verkningar ur allmän synpunkt.

Det skall dock utan vidare medges, anför reservanterna, att konkurrens­

begränsningar förekommer, som ur samhällelig synpunkt kan betecknas så­

som icke önskvärda. I likhet med de sakkunnigas majoritet anser reservan­

terna, att sådana konkurrenshinder bör bekämpas och avlägsnas samt vä­

sentligt friare konkurrensförhållanden eftersträvas. Men vid den värdesätt-

ning, som ett dylikt omdöme generellt eller i det individuella fallet förut­

sätter, måste förfaras med stor försiktighet, liksom över huvud när det

gäller att taga ställning till många av de ofta synnerligen komplicerade

problem kartellväsendet erbjuder. Då de sakkunniga förklarat att någon

avgörande förändring icke inträtt och att därför ytterligare åtgärder er­

fordras, har man enligt reservanternas mening underskattat betydelsen av

vad som hänt på detta område. Det är möjligt att »någon avgörande» för­

ändring icke kunnat med någon säkerhet konstateras. Men detta vore i och

för sig att ställa för stora anspråk på en utveckling, som omfattar endast

några få år, av vilka flertalet kännetecknats av en hård statlig reglering.

Det viktigaste är att söka bilda sig en uppfattning om utvecklingens ten­

dens.

Reservanterna upplyser, att under tiden mars 1950 till januari 1951 an-

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

33

talet hos monopolutredningsbyrån registrerade avtal som hävts stigit från

23 procent till 33,3 procent av hela antalet registrerade avtal. Vid båda tid­

punkterna hade cirka 15 procent av avtalen modifierats. Härmed skulle så­

lunda av de i kartellregistret införda avtalen inemot hälften ha antingen

upphävts eller uppmjukats i riktning mot friare konkurrensförhållanden. Till

betydande del tillskrives detta resultat den verksamhet för en självsanering

inom näringslivet, som stötts av de större intresseorganisationerna och som

tagit sig uttryck bl. a. i tillskapandet av industriförbundets kartellkommitté.

Mot bakgrund härav och med hänsyn till de goda resultaten av dels el-

branschkommitténs verksamhet, dels den enda av monopolutredningsbyriln

dittills verkställda specialundersökningen (jordbruksmaskinbranschen)

förklarar sig reservanterna ha fått det intrycket, att tendensen oförtyd-

bart går mot en uppmjukning av avtalsbundenheten och pekar hän mot en

skärpt kritik från näringslivets sida av konkurrensbegränsning över huvud

taget och särskilt dess mindre tilltalande sidor. Reservanterna framhåller i

anslutning härtill, att bättre effektivitet emellertid måste ges åt monopolut-

redningsbyråns arbete genom en avsevärd utvidgning av dess organisation;

detta är påkallat för att icke blott kartellregistret skall kunna bearbetas vä­

sentligt hastigare än hittills utan också för att specialundersökningar skall

kunna utföras i ökad omfattning och en allmän analysverksamhet upptagas.

Sin uppfattning i denna del uttrycker reservanterna i följande ordalag:

Överhuvud ter det sig för oss som ett eftersträvansvärt mål på detta om­

råde att minska konkurrensens bundenhet, att öka friheten och att stegra

icke blott företagens utan även samhällets intresse för betydelsen av en

på progressiv verksamhet inställd konkurrens. En utveckling i denna rikt­

ning kräver en helhjärtad medverkan av näringslivets alla framstegsvän-

liga krafter och en ökad insikt hos statsmakterna om vikten att undvika

åtgärder, som leda till nya eller underlätta kvarhållandet av redan före­

fintliga inskränkningar i konkurrensen.

Reservanterna tillbakavisar med skärpa påståendet, att självsaneringen

skulle upphöra eller få minskad effekt om en vidgad lagstiftning icke nu

genomfördes. De förklarar sig visserligen icke vilja förneka att hotet från

en ny tvingande lagstiftning på det ekonomiska området självfallet mötes

med olustkänslor från de grupper, som närmast skulle drabbas därav. Men

denna reaktion har ingalunda varit det enda skälet till det betydande in­

tresset för en sanering av konkurrensbegränsningarna. Den tendens mot en

uppmjukning av avtalsbundenheten, som gjort sig gällande, tyder i stället

på en vaknande insikt hos företagarvärlden, måhända närmast företrädd

inom den yngre generationen, om nödvändigheten att i främsta rummet ge­

nom egna insatser verka för en ökning av konkurrensen och avstående från

avtal, som har samhällsskadlig effekt.

Kännedomen om kartellavtalens verkliga betydelse för pris- och produk­

tionsförhållandena inom de företagarbranscher, där de förekommer, är,

framhåller reservanterna vidare, trots det på sista tiden utförda arbetet

ännu ofullständig. Om vissa uppenbart skadeverkande konkurrensbegrän-

sande metoder undantages måste omdömena på detta område därför ofta bli

8 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

starkt hypotetiska. Den fasta grundval, som är nödvändig för flertalet vär­

deringar, saknas ännu i avsevärd grad och luckan kommer knappast att

fyllas förrän specialundersökningar av olika näringsgrenar företagits i be­

tryggande omfattning. Det kan därför befaras att en lagstiftning kan kom­

ma att utformas och tilllämpas på ett sätt som gör mera skada än nytta.

Härtill kommer, förklarar reservanterna, de stora rent juridiskt-tekniska

svårigheter utformningen av en lagstiftning av denna art måste möta.

Sitt ställningstagande till frågan om behovet av en utvidgad eller ny lag­

stiftning sammanfattar reservanterna på följande sätt:

Först sedan det med tillräcklig klarhet kunnat visas, att den utvecklings­

linje, som bygger på redan bestående lagstiftning med en förstärkning av

monopolutredningsbyråns arbetskrafter och på fortsatta undersökningar av

elbranschkommitténs typ samt på näringslivets egen reaktion mot på detta

område förefintliga missförhållanden, ej räcker till för uppgiften, böra

andra åtgärder ifrågasättas. Vi anse icke, att denna situation nu föreligger

utan tvärtom att de faktorer, som här äro verksamma, skola visa sig äga

förmåga att på frivillighetens väg åstadkomma den ytterligare rättelse som

erfordras. Detta arbete har redan nått sådan betydelse, att kravet på en ny

tvingande lagstiftning åtminstone för närvarande måste te sig i hög grad

främmande för de företagare, som skulle drabbas därav. Det kan icke gärna

begäras, att de skulle förstå behovet av att underkastas eu under vissa om­

ständigheter i deras näringsutövining djupt ingripande lagstiftning för att

vinna ett syfte, som de själva eller deras organ äro i full färd med att av

egen kraft förverkliga och som ännu för några år sedan ansågs kunna till­

fredsställande främjas genom den lag, som då genomfördes under enhällig

anslutning från alla intresserade parter.

Den i dagens läge klokaste ståndpunkten är därför enligt vår mening att

energiskt fullfölja alla strävanden för att inom näringslivets hela område

vidga insikten om nödvändigheten av friare konkurrens och särskilt att av­

stå från konkurrenshindrande åtgärder, som kunna anses vara ur allmän

synpunkt skadliga. Skulle dessa strävanden icke inom rimlig tid ge positivt

resultat i dan utsträckning vi hoppas, kan tiden vara inne att ånyo pröva

frågan, huruvida målet lämpligen kan nås genom andra åtgärder.

Den aktuella världssituationen med dess ytterligt labila karaktär, där ut­

vecklingen på det politiska eller ekonomiska området icke med någon säker­

het kan förutses ens på kortaste sikt, talar enligt vår uppfattning också för

önskvärdheten att nu intaga en avvaktande hållning.

Herr Gillbergs yttrande.

Herr Gillberg förordar i likhet med de sakkunniga ytterligare statliga åt­

gärder mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning men tänker sig därvid

en lagstiftning av annat innehåll och annan omfattning än enligt de sak­

kunnigas förslag.

Vid sitt ståndpunktstagande förklarar herr Gillberg sig ha utgått från

att inom näringslivet både konkurrens och samarbete är verksamma och vik­

tiga faktorer. Konkurrensen är den mest pådrivande faktorn i det ekonomiska

framåtskridandet och tack vare konkurrensen ökas näringslivets samlade

effektivitet. Samarbetet och därav följande konkurrensbegränsning är å

andra sidan ofta att betrakta som uttryck för den strävan till trygghet, som

i våra dagars samhälle förefinnes hos praktiskt taget alla grupper: arbetare

35

och företagare, jordbrukare och hantverkare, tjänstemän och fria yrkesut­

övare. Gtvecklingen finner herr Gillberg under de senaste decennierna upp­

enbarligen ha gått i den riktningen, att trygghetskravet blivit alltmer ac­

centuerat. Även det organiserade samarbetet är emellertid ägnat att öka

näringslivets effektivitet och kommer härigenom att bil till en utvecklings-

befrämjande faktor. På betydande områden är sådant samarbete ett villkor

för att uppnå de fördelar, som är förenade med stordrift inom produktion

och distribution. Detta är en annan orsak till att samarbetssträvandena vun­

nit anklang bland företagare inom de mest skilda branscher.

Att så skett innebär icke att konkurrensen spelat ut sin roll. De sakkun­

niga har enligt herr Gdllbergs uppfattning överdrivit betydelsen av samar­

betet och därav följande konkurrensbegränsning. Detta kan enligt herr Gill­

berg delvis förklaras därav, att det organiserade samarbetet är lättare att

konstatera än konkurrensen.

Samtidigt som de sakunniga, i anslutning till den uppfattning som kom­

mit till uttryck såväl i näringsorganisationssakkunnigas betänkande som i

efterkrigsplaneringskommissionens förslag, givit samarbetet inom närings­

livet principiellt erkännande, har emellertid framhållits att konkurrensbe­

gränsning i åtskilliga fall har samhällsskadlig verkan, vilket påkallar ytter­

ligare åtgärder från statsmaktens sida. Herr Gillberg anser att det icke hel­

ler torde kunna bestridas att olämpliga former av samarbete förekommit.

Även om han icke vill ansluta sig till de sakkunnigas betygsättning av olika

slag av konkurrensbegränsning, delar han dock uppfattningen, att organise­

rat samarbete inom näringslivet i vissa fall fått en utformning som ur sam­

hällsnyttans synpunkt icke varit försvarlig.

Emellertid anser herr Gillberg, att de sakkunniga påtagligt övervärderar

effekten av en lagstiftning mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning. Ef­

fekten skulle huvudsakligen begränsas till att vissa hinder för en friare kon­

kurrens undanröjes. Graden av den konkurrens, som skulle följa därav be­

ror emellertid på andra omständigheter, främst konkurrensviljan hos fö­

retagarna och de anställda samt statens allmänna ekonomiska politik,

vilken i sin tur är av väsentlig betydelse för konkurrensviljan. En förstärk­

ning av konkurrensviljan finner herr Gillberg icke kunna framtvingas me­

delst en aldrig så omfattande och välskriven lag medan däremot statens all­

männa ekonomiska politik utövar ett betydande inflytande på företagarnas

vilja till konkurrens. Den ekonomiska politiken anser han i synnerhet un­

der det senaste decenniet ha haft en sådan inriktning, att den förorsakat

en avtrubbning av konkurrensen. Det erinras i detta sammanhang om bygg-

nadsregleringen och andra liknande åtgärder, importrestriktionerna och där­

av föranledda kvoteringar, den statliga prisregleringen och utformningen

av beskattningslagstiftningen. Herr Gillberg erinrar vidare om penningpo­

litikens betydelse för utvecklingen av konkurrensförhållanden. I samband

härmed framhålles, att inflationstrycket betyder avsevärt mer för prissteg­

ringar och kostnadsökningar än konkurrensbegränsning till följd av före­

tagarnas åtgöranden. Med hänsyn till den avgörande betydelse, som statens;

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

allmänna ekonomiska politik har för konkurrensen, finner herr Gillberg

det kunna ifrågasättas om ytterligare lagstiftning på nu ifrågavarande om­

råde är befogad. Starka skäl kan anföras för att statens ansträngningar

i

stället borde koncentreras på att skapa gynnsammare förutsättningar för

den konkurrensvilja, som finns inom näringslivet.

Då herr Gillberg icke desto mindre stannat för att förorda ytterligare stat­

ligt inskridande beror detta främst på hans uppfattning, att det i ett rätts­

samhälle måste anses tillkomma statsmakten att sörja för att missbruk av

samarbetet inom näringslivet förhindras respektive beivras. På detta område

— liksom på andra områden av samhällslivet — måste det vara statens

både rättighet och skyldighet att skapa skydd mot företeelser som uppen­

barligen skadar samhällsintressena. Konkurrensbegränsning med samhälls-

sltadlig verkan anser herr Gillberg därför icke kunna undgå att föranleda

åtgärder från statsmaktens sida.

De åtgärder som redan vidtagits i syfte att förhindra samhällsskadlig kon­

kurrensbegränsning finner herr Gillberg icke kunna anses vara tillräckliga.

Visserligen har sedan 1946 års lagstiftning trätt i kraft ett stort antal kon-

k u rr e n s b eg i' än s an d e avtal upphört eller modifierats. Emellertid kan det icke

bortses från att 1946 års lag endast innehåller bestämmelser om registre­

ring och utredning samt att lagen sålunda icke anordnar någon bedömning

av de konkurrensbegränsande företeelserna och ännu mindre möjliggör di­

rekta ingripanden mot konkurrensbegränsningar, som kan anses vara sam-

liällsskadliga.

Den näringslivets självsanering, som under de senaste åren kommit till

stånd, finner herr Gillberg vara utomordentligt välbetänkt. Emellertid an­

ser han det kunna ifrågasättas om självsaneringen kan utgöra tillräck­

ligt skäl för statsmakten att avstå från ytterligare ingripanden. Med hänsyn

till de skilda förhållandena inom näringslivet kan det bli svårt att bedriva

självsaneringen efter principer, som tillfredsställer rimliga krav på enhetlig­

het. Bl. a. föreligger risk för att konjunkturförhållandena, som otvivelaktigt

påverkar företagarnas intresse för organiserat samarbete, kommer att in­

verka på deras inställning till den avveckling av sådant samarbete, som in­

går i självsaneringen. Herr Gillberg framhåller vidare att en i näringslivets

egen regi driven självsanering knappast, även om den blir mycket ingripan­

de, kan undgå att misstänkliggöras av dem, som a priori hyser misstro mot

enskilt näringsliv och gärna söker angreppspunkter på detta. För att undgå

dessa misstänkliggöranden skulle man från näringslivets sida behöva vara

beredd att »sanera» praktiskt taget allt samarbete, som ger upphov till kon­

kurrensbegränsning. Härigenom skulle emellertid även sådant samarbete,

som borde fortbestå, råka i farozonen. En dylik utveckling skulle vara

mindre tillfredsställande, icke minst ur näringslivets egen synpunkt. I den

mån som företagarna ställer sig helt avvisande till lagstiftning mot sam­

hällsskadlig konkurrensbegränsning aktualiseras otvivelaktigt risken för

denna utveckling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

37

Remissyttrandena.

Värdet av fri konkurrens inom näringslivet betygas av de hörda myndig­

heterna och organisationerna. Den uppfattning, som ligger till grund för vår

hittillsvarande lagstiftning på området, nämligen att det endast är ur sam­

hällelig synpunkt skadliga konkurrensbegränsningar som bör motverkas,

har icke rönt motsägelse i remissvaren. De goda verkningarna av 1946 års

lagstiftning vitsordas allmänt. Likaså erkännes allmänt betydelsen av de

åtgärder som av de enskilda näringsorganisationerna vidtagits i syfte att

undanröja konkurrensbegränsningar av skadlig natur. Samtidigt hälsar man

på många håll med tillfredsställelse, att näringslivets självsaneringsverk-

samhet fått en bredare bas genom tillskapandet i slutet av år 1951 av ett för

näringslivets huvudorganisationer gemensamt organ, benämnt näringslivets

konkurrensnämnd.

I fråga om behovet av en vidgad lagstiftning går meningarna däremot

starkt isär. Å ena sidan hävdas att behov av en sådan lagstiftning är för

handen och att lagstiftningsåtgärder därför nu bör vidtagas. Å andra sidan

göres gällande att ytterligare lagstiftningsåtgärder icke behövs eller att i

varje fall tiden icke är mogen för ett ståndpunktstagande till denna fråga.

Följande remissinstanser intar en positiv ståndpunkt tillför­

slaget om en vidgad lagstiftning, nämligen kommerskollegium, statens pris-

kontrollnämnd, statens jordbruksnämnd, bostadsstyrelsen, bank- och fond-

inspektionen, Kooperativa förbundet, Landsorganisationen, Tjänstemännens

centralorganisation (TCO), Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsför-

eningars riksförbund (HSB), Svenska riksbyggen, Sveriges allmännyttiga

bostadsföretag, Svensk industriförening, Sveriges charkuteri- och slakteri-

idkares riksförbund samt Skånes speceri- och livsmedelshandlareförbund.

Kommerskollegium framhåller inledningsvis, att vid utgången av år 1951

i kartellregistret införts cirka 700 konkurrensbegränsande överenskommel­

ser, av vilka närmare 35 procent vid samma tid upphört att gälla. Utöver

registreringsverksamheten har monopolutredningsbyrån som förut nämnts

slutfört eller till väsentlig del utfört fyra särskilda undersökningar.

Omfattningen av den publicitet, som kommit de registrerade avtalen och

de särskilda undersökningarna till del, samt det ökade allmänna intresse,

som härigenom uppstått för konkurrensfrågor, finner kommerskollegium

säkerligen ha starkt bidragit till näringslivets självsanering.

Även om sannolikt icke oväsentliga förbättringar kommit till stånd genom

att ett flertal konkurrensbegränsningar sålunda av olika anledningar blivit

hävda, anser kommerskollegium att man dock icke bör överskatta betydelsen

härav. Den förändring som inträffat torde, även om en ändrad syn på kon­

kurrensen i viss mån varit av betydelse, till någon del bero på att frågan om

utvidgad lagstiftning mot skadlig konkurrensbegränsning blivit aktualiserad.

Även andra omständigheter synes i detta sammanhang vara av vikt, såsom

t. ex. att den offentliga priskontrollen och det inflationistiska tryck, som

småningom inträtt, föranlett att prisavtalen saknade större betydelse föi

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

kartellparterna. Detta förhållande har enligt kollegiets mening avsevärt un­

derlättat den självsanering, som eftersträvas av vissa huvudorganisationer

inom näringslivet. Att man trots allt bibehåller åtskilliga prisöverens­

kommelser eller, ehuru avtalen upphävts, låter organisationerna kvarstå

finner kollegium böra ses som ett uttryck för framtidsplanering. Kollegium

hälsar självsaneringsverksamheten inom näringslivet med tillfredsställelse

men understryker, att man i det nuvarande konjunkturläget dock icke be­

träffande framtiden kan draga mera bestämda slutsatser av de resultat

denna verksamhet nu uppnått. Härtill kommer att enligt kollegiets mening

ett formellt upphävande av avtal icke i och för sig behöver innebära att fri

konkurrens återställes. Bundenheten på marknaden kan nämligen kvarstå

i avtalslösa former, exempelvis genom gemensamt organiserad statistisk

information, prisledarskap och s. k. tyst samförstånd. Dylika former av

avtalslöst samarbete torde få anses ha särskilda förutsättningar i tider, då

förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på varumarknaden är gynn­

samt för säljaren. Kollegium förklarar sig för närvarande sakna material

för ett bedömande av frågan, vilka verkningar på konkurrensen och mark­

nadsförhållandena det formella upphävandet av vissa kartellavtal kommit

att medföra.

Att erfarenheterna av 1946 års lagstiftning med vissa reservationer kan

betecknas som i stort sett gynnsamma finner kollegium starkt tala för det

berättigade i det krav, som från många håll framförts på en snabbt genom­

förd effektivisering av monopolutredningsbyrån. Kollegium finner emeller­

tid för sin del en sådan åtgärd icke vara tillfyllest.

Kommerskollegium erinrar om att reservanterna starkt framhävt samban­

det mellan å ena sidan konkurrensbundenheten inom näringslivet samt å

andra sidan den allmänna ekonomiska och sociala politik som statsmakterna

fört under de senaste två årtiondena. Dylika synpunkter finner kollegium

värda allvarligt beaktande men anser icke att sambandet mellan ifrågavaran­

de företeelser är sådant, att konkurrensbundenheten inom näringslivet kan

uppfattas som en verkan av statsmakternas allmänna ekonomiska politik.

Snarare kunde sägas att nu nämnda företeelser ömsesidigt har påverkat

varandra och verksamt bidragit till utveckling mot ökat organiserat sam­

arbete och minskning av konkurrensen. Kollegium förordar sådana åtgärder

från det allmännas sida att gynnsamma betingelser skapas för en företag­

samhet byggd på fri konkurrens. Detta kan otvivelaktigt beräknas stimulera

konkurrensviljan bland företagarna. Härvid kan man enligt kollegium emel­

lertid icke låta bero, enär konkurrensbegränsande samarbete inom närings­

livet visat sig förekomma även när statsmakternas ekonomiska politik skapat

gynnsamma yttre betingelser för näringsfrihet och fri konkurrens. I anslut­

ning härtill erinrar kollegium om att åtskilliga kartellavtal tillkommit under

slutet av ISOOAalet och under 1900-talets första årtionde. Å andra sidan

finner kollegium att monopolutredningsbyråns hittills verkställda special­

undersökningar givit vid handen, att konkurrensviljan icke är helt död ens

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

39

i de starkast organiserade karteller. S. k. prisfusk och andra oegentligheter

gentemot parternas gjorda överenskommelser är långt ifrån ovanliga. De

höga bötes- och skadeståndsbelopp, som i många fall stipuleras för brott

mot överenskommelserna, utgör likaledes ett uttryck för behovet att hålla

den potentiella konkurrensviljan bland kartellmedlemmarna nere. Enligt

kollegiets mening tyder dylika företeelser på att det även bland företagare,

som är parter i kartellavtal, alltjämt finns en latent konkurrensvilja, vilken

i vissa lägen kan utgöra ett verkligt hot mot kartellernas bestånd. Detta

framgår bl. a. av de utförda specialundersökningarna. I nu nämnda och

liknande förhållanden ser kollegium vissa förutsättningar för att direkta

lagstiftningsåtgärder gentemot samhällsskadlig verkan av konkurrensbe­

gränsning skulle kunna vara ägnade att utlösa konkurrens viljan i handling.

Härtill kommer att en dylik lagstiftning kan väntas verka direkt stimule­

rande på outsiders, som för närvarande ofta kämpar en ojämn och hård

kamp på grund av kartellernas diskriminerande politik.

Statens priskontrollnämnd ansluter sig till de sakkunnigas principiella

uppfattning att största möjliga utrymme bör skapas för en fri och effektiv

konkurrens mellan olika företag och företagsformer. Nämnden ser i en så­

dan konkurrens en garanti för att konsumenternas och samhällets intressen

av ekonomiskt framåtskridande med höjd produktivitet och stigande lev­

nadsstandard blir tillgodosedda. På lång sikt är det ur samhällsekonomiska

synpunkter av utomordentlig vikt att den långt gående bundenheten på pris­

bildningens område upphör. För att produktionen och distributionen skall

kunna finna nya och rationellare vägar i ett samhälle, som befinner sig i

en ständig utveckling med stora förändringar i levnadsvanorna, måste före­

tagen ha möjlighet till individuell anpassning på prisbildningens område.

Det är därför enligt nämndens mening angeläget att åtgärder som stödjer

konkurrensviljan snarast möjligt kommer till stånd.

Den inom näringslivet påbörjade självsaneringen hälsar priskontroll-

nämnden med tillfredsställelse. Det vore enligt nämnden dock oklokt att

blunda för att konkurrensbegränsningarna i vissa fall uppbäres av bety­

dande ekonomiska intressen hos de deltagande.

Priskontrollnämnden anser det sannolikt, att man icke kan komma till

rätta med samhällsskadliga konkurrensbegränsningar enbart med utred­

ningar och därmed förenad publicitet och kanske icke heller med priskon­

troll. Detta finner nämnden särskilt gälla sådana konkurrensbegränsande

åtgärder som leveransavstängning mot konkurrensvilliga företag, kvote­

ringar mellan företag, olika former av sanktioner mot återförsäljare, som

underskrider fastställda bruttopriser m. in. Nämnden förordar därför yt­

terligare åtgärder.

Statens jordbruksnämnd förklarar sig dela de sakkunnigas uppfattning,

att inom näringslivet i stor utsträckning förekommer konkurrensbegränsan­

de åtgärder, som måste anses såsom samhällsskadliga. Det är uppenbart, för­

klarar nämnden, att åtgärder i en eller annan form bör vidtagas för att eli­

minera de skadliga verkningarna av dessa konkurrensbegränsningar. Det

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

är enligt nämnden svårt att bedöma, vilka följder den nyligen inrättade

konkurrensnämnden inom näringslivet skali få på hävandet av konkur­

rensbegränsningar. Även om denna nämnd, vilket jordbruksnämnden hop­

pas, blir framgångsrik i sitt saneringsarbete, anser jordbruksnämnden lik­

väl att särskilda lagstiftningsåtgärder bör vidtagas, liksom skett i ett fler­

tal andra länder. Sådana åtgärder anser nämnden kunna ge ett värdefullt

stöd åt konkurrensnämndens och liknande organs verksamhet för frivilligt

upphävande av konkurrensbegränsningar. Åtgärderna torde därjämte ef­

fektivt komma att motverka alt hävda konkurrensbegränsningar återin-

föres.

Bostadsstijrelsen framhåller, att konkurrensbegränsning kan medföra ett

flertal verkningar av olika slag. Åtskilliga exempel från byggnadsproduktio-

nen kan påvisas, där det är synnerligen komplicerat att mot varandra väga

och värdera positiv och negativ verkan med hänsyn till samhällsintresset,

som i angivna sammanhang enligt styrelsen är att identifiera med kon­

sumenternas, de bostadsbehövandes, intresse av goda och billiga bostäder.

Omfattande erfarenhet ger vid handen, att konkurrensregleringar på om­

rådet förekommer, som övervägande eller uteslutande verkar till förmån

för ekonomiska särintressen och där ingripande från samhällets sida kan

vara motiverat. Utredningen har klarlagt, anför styrelsen, att konkurrens­

begränsningar med samhällsskadlig verkan bör mötas med nya effektiva

åtgärder och därjämte med en intensifiering av de strävanden till ökad

konkurrensfrihet, som nu pågår genom initiativ av såväl samhälleliga som

enskilda organ. Styrelsen anser i likhet med de sakkunniga att den bered­

villighet till dylika åtgärder, som må vara att vänta från företagarnas sida,

bör kompletteras med möjlighet att anlita statliga tvångsmedel.

Kooperativa förbundet förklarar, att den konsumentkooperativa rörelsen

i Sverige under sin frammarsch alltmer insett och framhävt betydelsen av

ekonomisk frihet inom näringslivet. Med ekonomisk frihet har den då för­

stått frihet för olika företag och olika företagsformer att existera vid sidan

av varandra och göra sig gällande i öppen tävlan i förhållande till sin effek­

tivitet.

De stora samhälleliga fördelarna av den ekonomiska friheten skulle fram­

träda än klarare, framhåller förbundet, om icke det enskilda företagslivet

med självtagen rätt inkräktat på den genom åtgärder till begränsning och

reglering av konkurrensen. Syftet med dessa åtgärder har varit att betryg­

ga existensen och skapa tillfredsställande utsikter till vinst för företagen,

utan hänsyn till deras effektivitet. I stället för att vidmakthålla tävlings­

lusten och hålla näringslivet friskt och sunt har företagen slutit avtal och

vapenvila i effektivitetskampen. Sedan dessa konlcurrensbegränsande åtgär­

der på senare år i enlighet med Kooperativa förbundets önskan tvingats

fram inför offentligheten, har det framstått med full klarhet hur allmänt

förekommande kartellbildningar och andra monopolistiska metoder är in­

om företagslivet.

Kooperationen har, förklarar förbundet, vänt sig mot konkurrensbegräns­

41

ningarna inom företagslivet i första rummet därför att deras skadliga verk­

ningar drabbar konsumenterna. På ett stort antal områden av produktio­

nen, där konkurrensen lamslagits genom det enskilda företagslivets mono-

polistiska åtgärder, har kooperationen återställt förutsättningarna för den

fria tävlan genom att grunda egna effektiva företag med uppgift att åter­

upprätta priskonkurrensen. De praktiska erfarenheter som den konsument­

kooperativa rörelsen gjort i vårt land under sina ingripanden mot för kon­

sumentintresset skadliga konkurrensbegränsningar bestyrker, förklarar

förbundet, i hög grad dess förmåga att av egen kraft komma till rätta med

monopolistiska maktövergrepp från det enskilda företagslivets sida. I fort­

satta ingripanden från konsumentkooperationens och andra konkurrens­

villiga krafters sida ser kooperationen det väsentligen verksamma medlet

för att motverka privata konkurrensbegränsningar med skadliga verkning­

ar för konsumentintresset. Denna det konkurrensvilliga företagslivets själv-

verksainhet för att leda näringslivet in på friska och sunda banor, där det

gjort avsteg från dessa, måste enligt förbundets uppfattning beredas be­

hövligt utrymme för att kunna göra sig gällande utan långvarig tidsutdräkt

och med största möjliga kraft. Organisatorisk reglering av företagslivet ge­

nom därför avpassad lagstiftning och andra statliga åtgärder finner för­

bundet icke kunna leda till samma samhällsnyttiga resultat. Konsument­

kooperationen har därför från första början framhållit att lagstiftningen

och den statliga politiken mot privatmonopolen i allmänhet icke bör vara

av sådan reglerande art utan inriktad på att betrygga fullt handlingsutrym­

me för konsumentkooperationen och de företag i övrigt, som uppriktigt strä­

var efter att återställa konkurrensen. Lagstiftningen skall vara sådan, att

den undanröjer hinder för den fria konkurrensen, vilka åstadkommits av

privata sammanslutningar, utan att pålägga nya sådana av statlig art.

Sedan förbundet utförligt exemplifierat kooperativa ingripanden mot mo­

nopolistiska maktmissbruk framhåller förbundet, att det helt allmänt kan

sägas, att kooperationens förmåga att fylla sin uppgift att såsom allmän­

intressets väktare i det praktiskt-ekonomiska livet verka för upprätthål­

lande av konkurrens och effektivitet inom näringslivet och därmed göra

sin insats för en sund och livaktig utveckling inom folkhushållet först och

främst är beroende av att dess rätt som företagsform att utveckla sig fritt

och på lika villkor med övriga företagsformer vinner fullt beaktande. Det

betonas i anslutning härtill att statliga regleringar av näringslivet, som

betingas av särskilda omständigheter, oavsiktligt kan inkräkta på denna

rätt.

Förbundet framhåller att ju större möjligheter, som lägges i det privata

näringslivets hand att genomföra konkurrensbegränsningar av skilda slag

och ju flera omständigheter, som samverkar till att inom dessa konkurrens

begränsningar samla även de konkurrensvilliga elementen inom det enskil­

da företagslivet, desto större blir också möjligheterna att utnyttja konkur­

rensbegränsningarna till att lägga hinder i vägen för kooperationens verk­

samhet och utbredning samt för dess förmåga till aktioner i syfte att främ­

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

ja konkurrensfriheten. Dylika aktioner har, förklarar förbundet, i allmän­

het varit framgångsrika på områden, där de tagit sin utgångspunkt i upp­

rättandet av egna produktionsföretag och där sålunda kooperationen själv

haft full bestämmanderätt från produktions- till distributionsstadiet. Men

fastän den kooperativa egenproduktionen befinner sig i ständig tillväxt finns

alltjämt enligt förbundet många områden, där den kooperativa varuförmed­

lingen är helt beroende av privata leverantörer och, där dessa är samman­

slutna i konkurrensbegränsande organisationer, alltså hänvisad till att för­

medla monopolprissatta varor till konsumtionsföreningarnas medlemmar.

I vissa fall är kooperationen till följd av exklusivavtal till och med förväg­

rad att överhuvud förmedla den monopolprissatta varan. Det framhålles

också att, då kartellavtal mellan företag även med de mest ohöljda monopol­

syften har lagligt bindande verkan, kooperationens ingripanden i syfte att

få till stånd priskonkurrens och fri tävlan i branschen i vissa fall kan för­

svåras eller förhindras, nämligen när det gäller förvärv av fabriker eller

företag, som är anslutna till karteller.

Förbundet anser därför, att likaväl som det bör vara en angelägenhet av-

stor vikt för staten att utforma och tillämpa sina egna regleringar så att

de i minsta möjliga grad ger stöd och uppmuntran åt privata regleringar

inom näringslivet, bör det ligga i förgrunden av dess intresse att med lämp­

liga åtgärder inskrida mot privata konkurrensbegränsningsmetoder, som

uppenbart strider mot rättsmedvetandet och i växande grad utnyttjas för

att hämma kooperationens handlingsfrihet utanför och oberoende av de

privata regleringarna. Vikten ur samhällsintressets synpunkt att så snabbt

och fullständigt som möjligt komma till rätta med de skadliga konkurrens­

begränsningarna i vårt folkhushåll finner förbundet vara påtaglig.

Landsorganisationen erinrar om att organisationen redan i sitt yttrande

över det av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering år 1945 av­

givna betänkandet särskilt framhållit betydelsen av att man vid sidan av

den registrerande myndigheten tillsatte en nämnd, som på ett mer konti­

nuerligt sätt än tillfälliga kommissioner kunde tjäna som initiativtagare till

åtgärder för att undanröja samhällsskadliga inskränkningar i konkurren­

sen. Landsorganisationen finner det vara alldeles uppenbart, att det före­

kommer former av konkurrensbegränsning, som kan vara ändamålsenliga

i det att de t. ex. möjliggör kostnadsbesparingar i produktionen genom eli-

minering av korstransporter, specialisering med längre serier etc. Verkning­

arna av skilda konkurrensbegränsningar är enligt organisationen över

huvud mycket skiftande. Detta beror ej endast på deras olikartade karaktär

utan även på hur de tillämpas i varje särskilt fall. Målsättningen bör själv­

fallet vara att undanröja endast de samhällsskadliga konkurrensbegräns­

ningarna. Det bör härvid ankomma på statsmakterna, anför landsorganisa­

tionen, att övervaka att näringsfrihet och konkurrens ej kringgärdas genom

sådana avtal eller andra konkurrensbegränsningar, som försvårar en effek-

tivisering inom näringslivet eller leder till monopolvinster på förbrukarnas

bekostnad. Avtalsfriheten bör icke få sträcka sig så långt att även dylika

konkurrensbegränsningar kan erhålla lagligt skydd.

43

Landsorganisationen ansluter sig till förslaget om utvidgning och effek-

tivisering av monopolutredningsbyrån. Reservanternas uppfattning, att det

för närvarande saknas sådana utredningar, som kan ligga till grund för

väldokumenterade konklusioner om olika kartellavtals betydelse, förklarar

organisationen sig icke dela. Beträffande självsaneringen hävdar landsorga­

nisationen, att det visserligen är betydelsefullt att en mer medveten strävan

än tidigare gjort sig gällande från företagens sida att undanröja olämpliga

konkurrensbegränsningar. Goda resultat av en monopolkontroll, alldeles

oavsett hur den är organiserad, förutsätter också att det existerar en viss

konkurrensvilja inom näringslivet. Det kan emellertid icke enligt landsorga­

nisationen anses till fyllest enbart med företagens egna åtgärder. Man kan

icke räkna med att företagen i alla situationer skall visa samma intresse för

ökad konkurrens. Helt säkert skulle enbart självsanering leda till mycket

ojämna och ofta orättvisa resultat bl. a. beroende på att konkurrensviljan är

olika stark på skilda håll inom näringslivet. Övervakningen bör därför, häv­

dar landsorganisationen, skötas av ett organ, som icke företräder något spe­

ciellt gruppintresse.

Landsorganisationen understryker att statsmakterna i görligaste mån bör

söka påverka de allmänna betingelserna för en friare konkurrens.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) framhåller att när man så­

som nyttiga ur samhällelig synpunkt karakteriserar sådana återverkningar

av konkurrensbegränsning, som exempelvis minskade distributionskostna­

der, det bör observeras att dessa fördelar då i allmänhet bedömes endast på

kort sikt. På längre sikt åter kan en dylik konkurrensbegränsande företeel­

ses verkningar bli i hög grad skadliga ur samhällets synpunkt till följd av

den fastlåsning av produktionsbetingelserna som ofta sker. Detta leder i

sin tur till att kostnadsnivån får en ogynnsam utveckling. Såsom TCO ser

problemet, synes man därför i de flesta fall, där någon form av konkurrens­

begränsning föreligger, ha anledning att ifrågasätta om icke dessa har sam-

hällsskadliga följder. Med denna bakgrund synes det TCO uppenbart, att det

ur samhällets synpunkt är i hög grad angeläget, att de konkurrensbegrän­

sande företeelserna fortlöpande är under kontroll av samhället och att så­

dana företeelser elimineras i den mån de är skadliga.

TCO instämmer i vad nyetableringssakkunniga anfört därom, att det icke

ur samhällets och konsumenternas synpunkt är tillfyllest med den verksam­

het som monopolutredningsbyrån utför, utan att andra mera effektiva åt­

gärder måste vidtagas, om den fria konkurrensens krafter skall kunna göra

sig gällande i någon större utsträckning. Emellertid finner sig TCO böra

understryka, att den fria konkurrensen för närvarande icke enbart förhind­

ras av konkurrensbegränsande företeelser bland producenter och distribu­

törer. Enligt TCO:s uppfattning är sålunda en annan grundläggande förut­

sättning, att den ekonomiska politiken i samhället utformas på ett sådant

sätt, att den stimulerar en fri konkurrens inom näringslivet. Det är enligt

TCO:s uppfattning uppenbart, att de förhållanden, under vilka de svenska

företagen under krigs- och efterkrigsåren haft att arbeta, i vissa avseenden

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

har verkat i konkurrenshindran.de riktning. Om emellertid grunden för att

åstadkomma konkurrens i samhället väl ligger i de allmänna ekonomiska

betingelserna och undanröjandet av vissa samhälleliga konkurrensbegrän-

sande företeelser, är därmed icke givet, att man enbart på detta sätt kan

åstadkomma det önskvärda resultatet. Härtill fordras, hävdar TCO, att även

näringslivets egna konkurrensbegränsande företeelser i den mån de är sam-

hällsskadliga undanröjes. Detta förutsätter enligt TCO:s uppfattning, att en

lagstiftning tillskapas, som möjliggör kontroll av de konkurrensbegränsande

företeelserna och även undanröjande av dem i den mån de är samhälls-

sk ad liga.

Svensk industriförening förklarar sig i sin egenskap av småindustriorga­

nisation under de senaste åren ha mottagit otaliga rapporter från små­

industrier, som råkat illa ut till följd av privata konkurrensbegränsningar.

Föreningen gör med skärpa gällande att därest icke en sådan mur av diskri­

mineringar i fråga om priser och rabatter, leveranstider o. s. v., nyetable-

ringskontroll, bruttoprissystem och andra konkurrensbegränsande företeel­

ser i det oändliga hade legat och ligger som en tung mara över åtskilliga

småindustriföretag, skulle denna i och för sig i alla fall konkurrenskraftiga

grupp industriföretagare varit dels mycket konkurrenskraftigare än vad

fallet nu är, dels kunnat producera många flera varor och till billigare pri­

ser än vad nu kan ske. I fråga om den inom näringslivet påbörjade själv-

saneringsverksamheten förklarar sig föreningen icke kunna frigöra sig från

en ganska deciderad misstro. Föreningen finner nämligen denna verksam­

het utgöra ett mer eller mindre av omständigheterna frampressat initiativ

i avledande syfte. För sin del hävdar föreningen att lagstiftningsåtgärder

är nödvändiga och brådskande och en absolut förutsättning för att några

påtagliga resultat mot de konkurrensbegränsande företeelserna skall kunna

åstadkommas.

Svenska riksbyggen framhåller, mot bakgrunden av erfarenheter som

företaget haft i sin byggnadsverksamhet av konkurrensbegränsningar inom

värme-, sanitets- och elektriska installationsbranscherna samt i fråga om

vissa slag av byggnadsmaterial, att behov av samhällelig kontroll över kon­

kurrensbegränsningen otvivelaktigt föreligger.

Sveriges allmännyttiga bostadsföretag uttalar, att de till organisationen

anslutna företagen, som representerar en avsevärd del av landets totala

bostadsproduktion, fått åtskilliga belägg — i många fall av stor ekonomisk

räckvidd — för den skadliga inverkan, som kartellväsendet fört med sig

inom byggnadsbranschen. Organisationen delar därför de sakkunnigas upp­

fattning, att ytterligare offentliga åtgärder erfordras för att nå resultat, som

verksamt kan förhindra konkurrensbegränsningens skadliga verkningar.

Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund anser det ligga i sa­

kens natur, att en lagstiftning på det nu ifrågavarande området kommer att

medföra betänkliga konsekvenser. Genom densamma skulle statsmakterna

få anledning till en fortgående kontroll och närgången granskning av nä­

ringslivets verksamhetsförhållanden och organisationsföreteelser, som rätt

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

45

mycket kom att likna ett förmynderskap. Å andra sidan kan ej heller för­

nekas, att det inom näringslivet existerar vissa former av ekonomisk sam­

verkan, som medför långt gående konsekvenser för andra medborgargrup-

per och för samhället i dess helhet. Dessa samarbetsformer har vuxit fram

under nuvarande lagstiftning och för att komma till rätta med dem före­

ligger enligt förbundet faktiskt behov av tvingande föreskrifter. Såsom

exempel på en dylik form av ekonomisk samverkan vill förbundet hänvisa

till de kartellavtal med sina medlemmar, som jordbrukets ekonomiska före­

ningar använder sig av. Förbundet åberopar i detta hänseende särskilt de

i slakteriföreningarnas stadgar införda bestämmelserna om leveransplikt

lör föreningsmedlemmarna. Dessa bestämmelsers efterlevnad säkerställes

genom dryga straffböter. Verkan av bestämmelserna om leveranstvång för­

klarar förbundet bli, att konkurrerande privata företagare icke kan fortsätta

sin verksamhet sedan huvudparten av lantbrukare genom intensiv propa­

ganda bringats att skriva in sig såsom medlemmar i slakteriföreningarna.

Dessa privata företagare har icke dukat under i öppen konkurrens; de har

berövats sina utkomstmöjligheter och i många fall även större delen av sina

tillgångar genom föreningarnas maktställning på grund av de angivna kar­

tellavtalen. Får denna utveckling fortsätta ohämmat, uppstår inom en nära

framtid ett allenarådande monopol inom viktiga områden av vårt närings­

liv. Förbundet anser på grund härav en lagstiftning mot sådana former av

ekonomisk samverkan, vilka till ytterlighet inskränker eller helt utestäng­

er varje slag av konkurrens, vara befogad och behövlig.

Eu viss tvekan om nödvändigheten och lämpligheten av lagstiftningsåt­

gärder torde kunna utläsas ur det av Hyresgästernas sparkasse- och bygg­

nads föreningars riksförbund (HSB) avgivna, i det hela dock positiva yttran­

det. Förbundet anser, att det skulle ha varit önskvärt med en närmare under­

sökning av i vilken utsträckning förekommande konkurrensbegränsningar

kan antagas ha en för samhället skadlig verkan och vilken effekt de föreslag­

na åtgärderna kunde väntas medföra. Enligt förbundet förefaller det nämligen

ej på något sätt klarlagt om kostnaderna för dessa åtgärder står i rimlig

proportion till de resultat, som väntas kunna bli uppnådda. Förbundet fin­

ner det stå ldart, att man icke genom lagstiftning eller på annat sätt kan

driva utvecklingen tillbaka mot ett mer eller mindre liberalt konkurrens­

samhälle. Den ökade koncentrationen inom näringslivet måste accepteras,

varmed även följer att prisbildningen kommer att ske under mer mono-

polistiska former. Detta skärper betydelsen av att ökad kännedom om kon­

kurrensbegränsningarnas inverkan på det ekonomiska livet vinnes för att

möjliggöra ett bedömande av arten och graden av eventuell skadlig verkan.

Den föreslagna lagstiftningen synes förbundet komma att bidraga till en så­

dan ökad kännedom.

Lantbruksstyrelsen, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Lands­

bygdens folk (RLF) vill icke bestrida behovet av lagstiftning men föror­

dar att en avvaktande hållning intages för att större er­

farenhet skall vinnas.

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Lantbrnksstijrelsen förklarar sig icke i och för sig ha något att erinra

mot att en lagstiftning införes mot konkurrensbegränsande åtgärder med

samhällsskadlig verkan. En fortsatt gynnsam utveckling för att undanröja

konkurrensbegränsningar skulle enligt styrelsens uppfattning kunna vän­

tas, om monopolutredningsbyråns resurser förstärktes. Därmed skulle det

nämligen i än högre grad än hittills bli möjligt att inför offentligheten klar­

lägga omfattningen av nu förekommande konkurrensbegränsningar, att

analysera deras verkningar och att därmed än mera rikta den offentliga

uppmärksamheten på här ifrågavarande problem. Lantbruksstyrelsen —

som förklarar sig icke kunna godtaga de sakkunnigas lagförslag — före­

slår därför att 1946 års lag tillämpas intill dess större erfarenhet vunnits

angående densamma och att monopolutredningsbyrån utbygges.

Sveriges lantbruksförbund framhåller såsom sin uppfattning att med hän­

syn till de konkurrensbegränsande åtgärder, som företagits inom näringslivet

och som de sakkunniga klarlagt, en lagstiftning i frågan icke i och för sig

synes opåkallad. Förbundet vill dock icke underkänna de betydande verk­

ningar, som den inom såväl industrien som handeln igångsatta frivilliga

saneringen på konkurrensbegränsningarnas område lett till och än mer kan

förmodas leda till. De hittills nådda resultaten kanske väl delvis får till­

skrivas den pådrivande verkan, som tillvaron av nyetableringssakkunniga

haft, men å andra sidan är det säkerligen helt felaktigt att söka förneka

förekomsten av en mycket djupt rotad konkurrensvilja inom företagar-

världen. Kartellerna och branschorganisationerna torde enligt förbundets

mening helt säkert få svårt att hindra sådana typer av företagare från att

igångsätta och upprätthålla en samhällsnyttig konkurrens, sedan huvud­

organisationerna inom industrien och handeln skapat egna organ, som

verkar i den riktningen. Förbundet finner så mycket större anledning fram­

hålla denna verksamhet, som den kan möjliggöra en tids avvaktande håll­

ning från samhällets sida, under vilken tid ytterligare penetrering av ifråga­

varande vidlyftiga lagstiftningsarbete kan ske. För jordbruket och dess or­

ganisationers del anser förbundet att lagstiftningen i stort sett kan sägas

vara onödig och möjligen kan komma att förorsaka administrativt dubbel­

arbete.

Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) framhåller att konkurrensbe­

gränsningen är ett ytterst väsentligt problem, varpå en lösning måste erhål­

las för att icke effektiviteten och framåtskridandet i näringslivet skall lida

avbräck. Det torde därför vara oundgängligt att statsmakterna ständigt har

sin uppmärksamhet riktad på frågorna. Förbundet hyser den uppfattningen,

att mycket kunnat vinnas och fortfarande står att vinna genom en registre­

rings- och undersökningsverksamhet i enlighet med 1946 års lag. Likaså

finns anledning förvänta att näringslivet genom egna ansträngningar skall

kunna åstadkomma avsevärda förbättringar. Emellertid anser förbundet

det ligga i sakens natur att styrkan i näringslivets intresse för självsanering,

åtminstone i viss utsträckning, beror på det intresse, som från statsmak­

ternas sida visas för frågan. Från denna utgångspunkt vill förbundet som

47

sin uppfattning framhålla att lagstiftningsåtgärder, som går utöver de möj­

ligheter 1946 års lag erbjuder, på lång sikt måste anses erforderliga. För­

bundet — som tar avstånd från den utformning de sakkunniga givit sitt lag­

förslag — finner några risker ur samhällets synpunkt vid ett uppskov och

ytterligare utredning icke vara att befara. Den uppmärksamhet, som nu

trån olika håll kommit att riktas mot förevarande problem, borgar näm­

ligen för att ansträngningar kommer att göras för att åstadkomma tillfreds­

ställande resultat.

En med de tre sistnämnda remissinstanserna i det väsentliga likartad in­

ställning till frågan om behovet av ytterligare lagstiftning torde kunna ut­

läsas ur det av AB. Turitz & Co avgivna yttrandet. Bolaget förklarar, att

det enligt bolagets uppfattning och erfarenhet är uppenbart att karteller

samt avtal om konkurrensbegränsning och bruttopriser tagit en sådan om­

fattning och fungerar under sådana former att de priser konsumenterna får

betala i många fall ligger högre än vad som skulle vara fallet i en helt fri

marknad. Det samarbete beträffande prissättning, som existerar mellan

fabrikant- och distributionsleden, verkar hindrande eller i varje fall för­

dröjande på varudistributionens rationalisering och måste i många fall an­

ses ha bidragit till att distributionen stelnat i kostnadsstegrande former

eller i vart fall i former, som icke medger önskvärd anpassning av kostna­

derna till den med höjningen av levnadsstandarden sammanhängande ök­

ningen av konsumtionen. Det område av ekonomisk verksamhet, för vilket

man här vill lagstifta, anser bolaget emellertid ännu icke vara moget här-

lör. Den snabba tillväxten och utvecklingen av industri och handel, som

ägt rum under de senaste femton åren och som vuxit fram i en så gott som

obruten säljarens marknad, kan det vara lärorikt att följa och bedöma även

under en lågkonjunktur, innan man stiftar lagar mot konkurrensbegräns­

ning. Det erinras om att vetskapen om att en dylik lagstiftning förberedes

väckt eftertanke inom berörda företagargrupper och sammanslutningar.

Bolaget rekommenderar därför, att man låter det nu framlagda lagförsla­

get vila och avvaktar i vad mån vederbörande själva ålägger sig en om med­

borgerlig solidaritet vittnande återhållsamhet. Till denna slutsats förkla­

rar sig bolaget ha kommit även av det skälet att det är bekant, att även

statens organ i olika sammanhang intimt samarbetat med kartellartade

sammanslutningar, betjänat sig av deras organisationer och gått fram på

samma vägar som det enskilda näringsliv, vars överenskommelser man nu

vill kriminalisera.

En negativ ståndpunkt till frågan om behovet av ytterligare lag­

stiftningsåtgärder intages av ett icke ringa antal av de myndigheter och

organisationer, som yttrat sig i denna fråga. Några olika huvudriktningar

kan urskiljas.

Flertalet av dessa remissinstanser hävdar att ytterligare lagstift­

ningsåtgärder tills vidare bör anstå. Denna uppfattning

kommer till uttryck i de yttranden, som avgivits av Svea hovrätt, fyra re­

Kungi. Maj.ts proposition nr 103.

48

servanter inom statens priskontrollnämnd, handelskamrarna i Göteborg,

Visby, Gävle, Sundsvall och Luleå, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges

redareförening, Svenska bankföreningen, Gjuter konventionen, Svenska re­

klamförbundet, Svenska annonsörers förening samt Sveriges husmodersför­

eningars riksförbund. Till grund för sin uppfattning anför dessa myndig­

heter och organisationer väsentligen, att verkningarna av 1946 års lag och

resultaten av näringslivets självsaneringssträvanden bör avvaktas; i vissa

av yttrandena understrykes även att våra kunskaper om konkurrensbe­

gränsningarna och deras skadliga verkningar ännu ej är tillräckliga för att

utarbeta en mera långtgående lagstiftning på området. Flera av de angivna

organisationerna betonar vidare starkt, att de allmänna betingelserna för

en fri konkurrens inom näringslivet i första hand måste förbättras samt att

monopolutredningsbyrån bär utbyggas.

Svea hovrätt erinrar om att tanken att i lagstiftning införa möjligheter

att tvångsvis ingripa mot konkurrensbegränsande överenskommelser berörts

i förarbetena till 1946 års lag men att denna idé då förkastats av statsmak­

terna. Hovrätten anför vidare:

Det kan under sådana omständigheter göras gällande att något nytt bör

ha tillkommit för att statsmakterna nu skola frångå den ståndpunkt som

enligt vad nyss anförts intogs 1946. Huruvida det av de sakkunniga fram­

lagda, synnerligen omfattande materialet innehåller sådana nya fakta synes

dock vara tveksamt. Mot att nu ånyo upptaga frågan om lagstiftning rörande

tvångsåtgärder kan också andragas att 1946 års lag ännu verkat blott några

år och att den administrativa apparat, som vid dess antagande förutsattes,

icke blivit till fullo utbyggd. Ändock tyckes den verksamhet som påbörjats

med stöd av 1946 års lag redan utvisat goda resultat. Nära en tredjedel av

inregistrerade överenskommelser ha upphävts eller uppmjukats. Dessa om­

ständigheter tala — om vanliga grundsatser vid lagstiftning skola tillämpas

— för att man under ytterligare någon tid avvaktar utvecklingen innan vi­

dare åtgärder vidtagas. Uteslutet synes icke vara att de av problemet be­

rörda näringsidkarna, vilka nyligen mera allvarligt inriktat sina strävan­

den på en bättre ordning, skola på grundvalen av gällande lagstiftning kom­

ma till rätta med rådande och uppkommande missförhållanden genom egna

utrednings- och förhandlingsorgan.

Handelskammaren i Göteborg erinrar likaledes om att 1946 års lag en­

dast under en relativt kort tid kunnat utöva inflytande på utvecklingen.

Även om någon klar bild av denna icke kan fastställas ännu, finner han­

delskammaren det böra vara tillåtet att konstatera, att en fortgående av­

veckling av ett avsevärt antal konkurrensbegränsningar ägt rum, oaktat

monopolutredningsbyrån icke blivit utbyggd i avsedd omfattning. Under

dessa omständigheter måste det enligt handelskammarens mening föreligga

alldeles särskilda skäl för att nu omedelbart införa en ny lagstiftning med

vittgående och svårbedömbara verkningar. Handelskammaren kan för sin

del icke finna, att de sakkunniga anfört tillräckliga skäl härför. En natur­

ligare utväg är, anser kammaren, att med utgångspunkt från den redan

existerande lagstiftningen utbygga monopolutredningsbyrån till den stor­

lek, som angivits som önskvärd vid införande av 1946 års lag. Därefter

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

49

kunde man slutföra kartellregistreringen och utföra de särskilda undersök­

ningar, som befinnes mest påkallade, samtidigt som näringslivets egna

åtgärder till befrämjande av friare konkurrens får tillfälle att visa sin ef­

fekt. Först sedan monopolutredningsbyrån fått tillfälle att fullt utbyggd

arbeta någon tid under samverkan med näringslivets egna organ, bör frå­

gan om införande av ny lagstiftning upptagas till omprövning.

Handelskammaren förklarar sig vara av den bestämda uppfattningen att,

även om en ny lagstiftning ej skulle komma att genomföras, en fortsatt

avveckling av särskilt de mera stötande bestämmelserna i vissa avtal samt

av hela överenskommelser alltjämt kommer att äga rum i tillfredsställande

omfattning. De sakkunnigas farhågor för att, även om vissa skadliga över­

enskommelser formellt upphävts, regleringarna kommer att kvarstå genom

tyst samförstånd mellan parterna, finner handelskammaren överdrivna. Har

parterna icke längre den fasta förpliktelse, som ett skriftligt avtal utgör,

torde enligt handelskammaren möjligheterna för bestämmelsernas upprätt­

hållande ganska snart försvinna. De farhågor, som uttalats av de sakkun­

niga, för att näringslivets eget intresse för hävande av konkurrensbegrän-

sande avtal skulle upphöra eller minska, därest de sakkunnigas förslag ej

skulle leda till en ny lagstiftning, finner kammaren däremot måhända ej

sakna fog. Emellertid framhåller handelskammaren att självsaneringsar-

betet i allmänhet till ej oväsentlig del är ett uttryck för den tendens till

handelns frigörande i liberaliserande anda, som otvivelaktigt gör sig gäl­

lande och vilken kan återföras till en växande insikt hos näringsidkarna

själva om de olägenheter på lång sikt, som konkurrensbegränsande avtal

kan medföra.

Näringslivets egna åtgärder anser handelskammaren bli av avgörande be­

tydelse för bibehållande och återinförande av fri konkurrens. I den mån

viljan till fri konkurrens saknas hos näringsutövarna själva kan en aldrig

så väl utformad lagstiftning icke ersätta densamma. Handelskammaren fin­

ner det därför av utomordentlig vikt att konkurrensviljan hos företagarna

stimuleras och stärkes. Den allmänna debatt, som uppstått om konkurrens­

frågorna i samband med monopolutredningsbyråns verksamhet och de sak­

kunnigas betänkande, finner handelskammaren i och för sig synnerligen

värdefull. Med all skärpa måste emellertid framhållas, att statens och myn­

digheternas åtgärder har en avgörande betydelse för att återställa fri kon­

kurrens. De regleringar på näringslivets område, som tillkom under se­

naste världskriget och som delvis alljämt består, har ej blott främjat

organisationsväsendets utveckling utan har även i hög grad medverkat till

och underlättat att konkurrenshindrande överenskommelser åstadkommits

och bibehållits. Även lagstiftningen i allmänhet och icke minst skattepoli­

tiken torde utöva ett starkt inflytande på näringsidkarnas möjligheter och

benägenhet att frigöra sig från konkurrensbegränsningar. Enligt handels­

kammarens mening är åtgärder i syfte att avveckla dessa förhållanden mera

angelägna än att man inför lagbestämmelser för att hindra skadliga kon­

kurrensbegränsningar, då det gäller att skapa önskvärd fri konkurrens inom

näringslivet.

4 Bilumg till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 103.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Handelskammaren slutar:

Handelskammaren är livligt medveten om nödvändigheten av upprätthål­

landet av fri konkurrens inom näringslivet och även om de brister i detta

avseende som onekligen för närvarande finnas. I näringslivets frihet ingår

emellertid icke blott friheten för företagarna och företagsformerna att kon­

kurrera med varandra utan även friheten att sammansluta sig för tillvara­

tagande av gemensamma ekonomiska och tekniska intressen. Den kraftiga

utveckling som företagsamheten i vårt land visat under den förra delen av

1900-talet har, såvitt handelskammaren kan bedöma, bl. a. varit beroende

både på den fria konkurrensens stimulerande inverkan och på det samar­

bete i olika former mellan företagarna som ägt rum. Vad det gäller är enligt

handelskammarens uppfattning att åstadkomma en sådan avvägning, att

den fria konkurrensen bibehålies och skyddas, utan att därmed sådan sam­

verkan mellan näringsidkarna, som är nyttig för det hela hindras eller för­

svåras. Handelskammaren hyser den meningen, att motarbetandet av skad­

lig samverkan i konkurrenshindrande syfte i första hand bör ske genom

upplysning och på frivillig väg. Först sedan det klarlagts, att på denna

väg tillfredsställande resultat ej kunna nås, bör en lagstiftning tillgripas.

I likhet med handelskammaren i Göteborg lägger handelskammaren i

Sundsvall, som ävenledes förordar att monopolutredningsbyrån snarast ut-

bygges, stor vikt vid de allmänna betingelserna för konkurrens. Det fram-

hålles att den första förutsättningen för konkurrensen är att dessa allmänna

betingelser för näringslivet är sådana att konkurrensen uppmuntras och

inte, som nu är fallet, bindes genom olika statliga åtgärder. I rådande in-

flationsförhållanden har kartellerna, anser handelskammaren, en nyttig

inverkan genom att prisstegringarna vanligen kommer långsammare inom

kartellbundna branscher än inom branscher, som kännetecknas av fri kon­

kurrens. På vissa områden har vidare det allmänna reglerat konkurrensen

mellan företagen. Samarbetet mellan företagen kan här sägas vara en för­

utsättning för att regleringen skall fungera. Det vore därför uppenbart me­

ningslöst och obefogat att förbjuda ett sådant samarbete så länge regle­

ringen fortsätter. Förutsättningen för en inbördes fri konkurrens, d. v. s.

samhällsekonomisk balans, måste först skapas innan en lagstiftning kan

genomföras.

Kunskapen om verkningarna av konkurrensbegränsningen finner han­

delskammaren vidare vara otillräcklig för att genomföra en lagstiftning. Det

betonas att de sakkunniga utfört många och i vissa fall ganska ingående

undersökningar av konkurrensbegränsningarnas omfattning och verkningar

i olika branscher, men det oaktat icke i något fall visat att samhällsskadlig

verkan faktiskt uppkommit. De sakkunniga har fått nöja sig med att påstå,

att det kan förutsättas att många av konkurrensbegränsningarna har över­

vägande skadliga verkningar samtidigt som många andra är nyttiga.

Handelskammaren hyser stark tilltro till näringslivets förmåga att genom

egna frivilliga åtgärder för en självsanering komma tillrätta med förekom­

mande skadliga konkurrensbegränsningar. Kammaren anför:

Fn lagstiftning måste betecknas som en sista utväg, om man inte kan

komma tillrätta med kartellfrågorna på annat sätt. Det är önskvärt ur alla

51

paiters synpunkt att frågor av denna karaktär kan lösas på frivillighetens

väg. Detta har tidigare lyckats i många fall. Saltsjöbadsavtalet mellan ar-

betsgivar- och arbetstagarparterna har exempelvis eliminerat behovet av lag­

stiftning på de områden, som där behandlats. I fråga om reklamkontroll har

vidare näringslivet själv genom olika opinionsnämnder, bl. a. i handelskam-

rarnas regi, lyckats skapa normer för bedömningen av illojal reklam och

andra illojala konkurrensmetoder, vilket visat sig vara ett mycket smidigare

sätt att lösa de besvärliga bedömningsfrågor som här uppstått, än genom

en omfattande lagstiftning. Enligt handelskammarens uppfattning bör det

lyckas för det nyligen bildade samarbetsorgan, som skall arbeta för en

självsanering inom näringslivet på kartellområdet, att komma fram till klara

normer för hur olika typer av konkurrensbegränsningar böra bedömas. De

normer, som ett sådant organ skapar, kommer att få en helt annan gen­

klang hos näringsidkarna och accepteras av dessa på ett annat sätt än en

lagstiftning med den föreslagna utformningen. Detta nybildade organ måste

rimligen ges en chans att visa, vilka resultat det kan komma till, innan en

slutlig lagstiftning på detta område genomföres.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att ett särskilt drag i samarbets-

strävandena bland mindre och medelstora företagare inom detaljhandeln

varit en önskan att skydda ersättningen för den egna arbetskraften på sam­

ma sätt som de ofta socialt jämställda kroppsarbetargrupperna genom sina

organisationer skaffat sig ett motsvarande skydd.

En lagstiftnings möjligheter att skapa förutsättningar för en stärkt kon­

kurrensvilja finner förbundet icke vara annat än en teoretisk konstruktion.

Däremot är det enligt förbundet en praktisk realitet att statens allmänna

politik, särskilt inom det regleringssamhälle som vuxit fram under de sista

årtiondena, påverkat konkurrensen i avtrubbande riktning. Staten har ge­

nom sin ekonomiska politik medverkat till ökad bundenhet och lagt så

stora hinder i vägen för konkurrensens fria spel, att det framstår såsom

ett fullständigt oundgängligt villkor för att konkurrensbegränsningarna

skall kunna lättas, att denna politik i väsentliga hänseenden omlägges eller

uppmjukas. I ett samhälle där penningvärdet undergår ständiga förskjut­

ningar och där prisbildningen är statligt reglerad samt vinstöverskotten

hårt beskäres, varigenom enskild kapitalbildning försvåras eller omöjlig-

göres, kan konkurrensen icke finna den atmosfär, i vilken den kan befäs­

tas och utvecklas. Så länge det allmänna läget i vårt land anses motivera

att regleiingar bibehålies pa snart sagt alla områden av det ekonomiska

livet, finner förbundet tiden förvisso icke vara mogen för att tillgripa eu

lagstiftning av det slag som föreslagits, över huvud kan enligt förbundets

uppfattning intet förord givas åt tanken att genom lagstiftning tvinga nä­

ringslivets företagare att medverka till »skydd» mot åtgärder, som de fun­

nit lämpliga och rimliga för att, ofta enligt statligt mönster, trygga sina in­

tressen.

De sakkunnigas omdöme att konkurrensen inom vida områden »är i hög

glad hämmad», finner köpmannaförbundet utgöra en beskrivning av kon­

kurrensens läge inom näringslivet, som i sin nyanslöshet är i hög grad

missvisande. Missbruk har icke visats förekomma. De i betänkandet läm­

nade redogörelserna innehåller överhuvud icke sådant material eller så­

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

52

dana ekonomiska analyser, förklarar förbundet, att de kan läggas till grund

för omdömen angående verkningarna ur allmän synpunkt av de beskrivna

konkurrensbegränsningarna. Även om olämpliga avtal och samarbetsformer

förekommer, är hela detta svårbehandlade område ännu alltför ofullständigt

undersökt och särskilt tillvaron av samhällsslcadliga konkurrenshinder så

bristfälligt dokumenterad, att det nödvändiga underlaget tillsvidare saknas

för att bedöma om bär verkligen föreligger behov av lagstiftningsåtgärder.

Att under sådana förhållanden i ett slags panikartad stämning ingripa mot

näringslivets utövare skulle, anför förbundet, sannolikt medföra en större

och mera förblivande samhällsskada än den man förmenar sig böra undan­

röja med lagprojektet.

Köpmannaförbundet understryker att, vilken uppfattning man än må ha

om behovet av en ytterligare lagstiftning, alla skäl talar för att under rim­

lig tid avvakta de resultat i avtalsmildrande och konkurrensbefrämjande

riktning, som kan bli följden av dels den utvidgning av monopolutred-

ningsbyrån, som även förbundet energiskt tillstyrker, dels ock den numera

väl organiserade självsaneringsverksamheten inom näringslivet. Det är

omöjligt att inse, förklarar förbundet, att ett dröjsmål med denna frågas

vidare behandling skulle innebära någon som helst olägenhet eller fara för

viktiga allmänna intressen eller på ett fördärvbringande sätt materialisera

den samhällsskadlighet, som enligt de sakkunnigas föreställning skulle

rymmas i många organisationers och deras överenskommelsers verkningar.

Förutom att en avvaktande hållning till lagförslaget ger tillfälle att samla

ny erfarenhet på hela detta ytterligt komplicerade område anser förbundet

att den tid som härigenom vinnes kan ge tillfälle till att under ledning av

i lagstiftningsarbete på näringsrättens fält fullt kompetenta personer en

förmån som de sakkunniga i stort sett saknat — undersöka innebörden i

detta sammanhang av samhällsskadlighetens begrepp. Enligt förbundets

uppfattning bär detta begrepp i de sakkunnigas tolkning fått en starkt

känslomässig och nära nog mytisk betoning.

Den viktigaste och mest grundläggande åtgärden för att åstadkomma na­

turliga förhållanden på konkurrensområdet är även enligt Svenska bank­

föreningen, att från statsmakternas sida tillskapas de erforderliga allmänna

förutsättningar för en utvecklingsfrämjande konkurrens. Sådana förutsätt­

ningar finner föreningen nu i påfallande grad saknas, då tidens lösen alltmer

blivit regleringar av olika slag, statliga eller korporativa. Särskilt från statens

sida har enligt föreningen under senare tid vidtagits en rad åtgärder, som

direkt eller indirekt verkat starkt hämmande på konkurrensviljan. Före­

ningen erinrar i detta sammanhang om den statliga priskontrollen, hyres­

regleringen, utrikeshandelns reglering och dirigering ävensom skattepoliti­

kens utformning. Den verkligt fria konkurrensen kräver för att komma till

sin rätt, uttalar föreningen, en frihet för näringslivet självt av en helt annan

innebörd än den, som för närvarande är det beskärd. Så länge staten själv

går i täten med åtgärder i motsatt riktning, kan enligt föreningen det icke

förväntas, att konkurrensens viktigaste drivfjäder, konkurrens viljan, skall

nå högsta grad av aktivitet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

53

Svenska reklamförbundet understryker, att kunskapen om konkurrens­

begränsningarnas art och omfattning är alltför ringa för att motivera lag­

stiftning. Ett ställningstagande kräver ingående utredningar om konkurrens­

begränsningarnas inverkan på priser, produktion och branschstruktur. Dy­

lika undersökningar bör anförtros monopolutredningsbyrån. En dylik verk­

samhet i förening med en konsekvent politik från statens sida med sikte

på en friare ekonomi anser förbundet kunna väntas leda till upplösning av

många samarbetsavtal inom näringslivet. Därest ingående och objektiva

utredningar ger vid handen att viss form av konkurrensbegränsning måste

anses konsumentskadlig och näringslivet icke självt mäktat inskrida där­

emot på ett tillräckligt verksamt sätt, anser reklamförbundet att lagstif-

ning kan vara befogad.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund finner det ytterst önskvärt,

att statsmakterna följer utvecklingen på konkurrensbegränsningens område

och i den utsträckning, som kan anses erforderlig, kompletterar och stöder

de åtgärder, som av näringslivet självt vidtages för att undanröja förefintliga

missförhållanden. Till grund för sin uppfattning att ytterligare lagstiftning

på detta område bör anstå framhåller föreningen, att avgörandet bör grun­

das på de erfarenheter, som vunnits sedan monopolutredningsbyrån hunnit

helt utbyggas och prövas. En förnyad prövning bör enligt förbundet också

bygga på erfarenheter från ett mindre exceptionellt konjunkturläge än det

nuvarande.

Några av de myndigheter och organisationer, som intager en negativ

ståndpunkt till frågan om behovet av ytterligare lagstiftningsåtgärder, be­

tonar starkare än de föregående, att samhällets intresse av

skydd mot skadlig konkurrensbegränsning även i

fortsättningen kan tillgodoses på grundval av 1946

års lag eller i allt fall utan mera väsentliga änd­

ringar i denna. Detta är fallet beträffande hovrätten för Västra Sve­

rige, Stockholms handelskammare, handelskamrarna i Borås, Norrköping,

Karlstad och Örebro, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sve­

riges industriförbund samt Sveriges allmänna exportförening. Flertalet av

dem förordar att monopolutredningsbyrån utbygges.

Hovrätten för Västra Sverige finner icke att man ur de sakkunnigas be­

tänkande kan utläsa att något större behov av ytterligare åtgärder mot kon­

kurrensbegränsning skulle vara för handen. Hovrätten erinrar om att redan

vidtagna statliga åtgärder gjort god nytta och att en icke ringa verksamhet

för självsanering inom näringslivet kommit till synes och medfört resultat.

Emellertid har monopolutredningsbyrån visat sig sakna resurser för att i

tillräcklig omfattning utöva sin granskande verksamhet. Då samtliga sak­

kunniga också är ense om behovet av att byrån förstärkes, finner hovrätten

det ligga närmast till hands aitt utbygga det redan befintliga organet och

något vidga dess befogenheter.

Stockholms handelskammare framhåller, att konkurrensen inom närings­

livet liksom inom samhället i övrigt visserligen begränsats genom samver­

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

kan i olika former och att en förstärkning av konkurrensviljan blivit ett

angeläget önskemål. Men den bild av de konkurrensbegränsande företeel­

serna, som givits i nyetableringssakkunnigas betänkande, finner handels­

kammaren likväl vara alltför onyanserad. Med den kännedom handelskam­

maren har om svenskt näringsliv förklarar handelskammaren sig våga på­

stå, att detta trots förekomsten av samverkan i olika hänseenden i allt

väsentligt alltjämt är präglat av fri konkurrens. För att bedöma konkurrens­

begränsningarna och behovet av åtgärder däremot anser handelskammaren,

att en analys av själva konkurrensbegreppet varit erforderlig. De sakkun­

niga har emellertid icke klarlagt begreppets innebörd. De har visserligen i

princip accepterat konkurrensbegränsningarnas berättigande men icke be­

aktat det förhållandet, att samverkan i själva verket kan utgöra en förut­

sättning för eller en följd av konkurrens liksom icke heller att samarbete i

vissa hänseenden kan vara ägnat att skärpa konkurrensen i andra. Först

genom samverkan mellan flera var för sig svaga parter vinnes den styrka,

som möjliggör jämbördig konkurrens med starkare parter. Att den enskilde

själv äger välja, om han vill utöva sin näring eller eljest hävda sina in­

tressen ensam eller i samverkan med andra, måste i själva verket anses

utgöra en konsekvens av den frihet i skilda hänseenden, som vår rättsord­

ning tillerkänner den enskilde. Den rätt för den enskilde att i förhållande

till staten fritt utöva näring, att genom avtal reglera sina inbördes förhål­

landen och till skydd för det egna intresset sammansluta sig, som kan sam­

manfattas i begreppen näringsfrihet, avtalsfrihet och föreningsfrihet, kan

emellertid utnyttjas på sådant sätt, att den kommer i strid med själva de

idéer, på vilka dessa frihetsbegrepp bygger. Handelskammaren framhåller,

att de sakkunniga från sin utgångspunkt för bedömningen av konkurrens­

begränsningar, nämligen med hänsyn till verkningarna ur samhällelig syn­

punkt, dock icke i något fall visat, att samarbetet medfört generellt sett

skadliga verkningar. Att konkreta exempel på samarbetets skadliga effekt

icke kunnat redovisas är enligt handelskammarens mening i själva verket

icke anmärkningsvärt. Kammaren anför härom:

Den konkurrensbegränsande samverkans faror ur det allmännas och före­

tagsamhetens synpunkter kunna nämligen icke mätas med hänsyn till verk­

ningarna i varje särskilt fall. De ligga på ett helt annat plan. De bestå främst

i att själva konkurrensviljan kan komma att successivt uppluckras, rådande

förhållanden bevaras och progressiviteten i tävlande och handling hindras.

Detta är i sin tur ägnat att hämma utvecklingsmöjligheterna och framåt­

skridandet inom såväl näringslivet som samhället i dess helhet. Konkur­

rensbegränsningarna kunna dämpa initiativ och riskvillighet och försvåra

möjligheterna att mäta företagens effektivitet. Här nämnda verkningar låta

sig emellertid icke i det konkreta fallet vägas mot de privata eller samhälls­

ekonomiska vinster som samverkan, i varje fall på kort sikt, obestridligt

kan tänkas medföra. Härav följer också att eventuella åtgärder för stärkande

av konkurrensvilja i första hand bör direkt inriktas på själva orsakerna till

det konkurrensbegränsande samarbetet.

Den av de sakkunniga anvisade vägen att komma till rätta med det kon­

kurrensbegränsande samarbetet finner handelskammaren icke vara fram­

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

55

komlig. Härför kräves i stället att nuvarande företags- och konkurrenshäm-

mande detaljregleringar snarast möjligt kan avlösas av mera generellt ver­

kande medel. Samhällets intresse att övervaka den konkurrensbegränsande

samverkan är enligt handelskammaren redan nu — genom 1946 års lag —-

väl tillgodosett. Monopolutredningsbyråns verksamhet anser handelskam­

maren emellertid böra intensifieras genom att dess ekonomiska och per­

sonella resurser ökas.

Handelskammaren i Norrköping förklarar sig likaledes vara övertygad om

att en utvidgning av monopolutredningsbyrån skall visa sig vara en till­

räcklig åtgärd från det allmännas sida för att tillgodose behovet av en vid­

gad kännedom om konkurrensbegränsningarna och för att skapa erforder­

liga möjligheter för att komma till rätta med eventuella avarter på kon­

kurrensbegränsningens område.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation uttalar, att enligt dess

mening de sakkunniga alltför negativt och schematiskt och synbarligen med

förutfattad mening bedömt samarbetet inom näringslivet. Detta utsättes —

med vissa undantag — för en i vissa fall överdriven och starkt generalise­

rande kritik, allt uppenbarligen i syfte att motivera den lagstiftning, vilken

de sakkunniga som resultat av sina överväganden förordat. Organisationen

förklarar sig vara av den bestämda uppfattningen att samarbete i olika for­

mer mellan yrkesmännen är en nödvändig förutsättning för småföretagens

utveckling och effektivisering i tekniskt, ekonomiskt och därmed också i

socialt hänseende. De åtgärder till självförsvar och självhjälp i form av

ökat samarbete, som efter hand vidtagits inom yrke efter yrke, har i själva

verket utgjort en nödvändig förutsättning för yrkenas bestånd. Det är själv­

fallet anser organisationen, att detta samarbete ej minst under 1930-talets

depression jämväl berört ekonomiskt vitala frågor. Inom vissa yrken före­

kommer sålunda samarbete avseende gemensamma kalkyleringsmctoder,

prisrekommendationer och liknande. Antalet inom hantverket registrerade

avtal utgjorde år 1951 36, varav omkring 2/3 uppsagts eller av annan orsak

upphört att gälla. För den som något närmare känner till läget inom vissa

yrkesgrupper förefaller det enligt organisationen närmast som om ökat sam­

arbete för att åstadkomma rationella kalkyleringsmctoder etc. vore av be­

hovet påkallat i betydligt större utsträckning än den som hittills kommit

till stånd. Organisationen finner det stå klart, att utomordentliga svårig­

heter föreligger, då det gäller att inom yrkesområden med i vissa fall flera

tusen enskilda yrkesutövare nå fram till sådana ökade insikter i företags­

ledning och prispolitik, att en dräglig standard beredes åtminstone flertalet

inom branschen verksamma företag. Emellertid förklarar organisationen, att

vad sålunda sagts givetvis icke betyder att alla företeelser i fråga om före­

tagens samarbete kan godkännas. Det är ofrånkomligt att avtal och över­

enskommelser kunnat slutas, som icke ur allmän synpunkt kan accepteras.

I den mån de innebär ett otillbörligt utnyttjande av monopol- eller liknande

ställning är de till skada för samhället och näringslivet och bör bekämpas.

Erfarenheten under senaste år visar också, framhåller organisationen, att

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

näringslivet är berett på att på ett effektivt sätt komma till rätta med

dylika företeelser. Organisationen upplyser i anslutning härtill att den för

ändamålet tillsatt en särskild kommitté för översyn av konkurrensbegrän-

sande avtal inom hantverkssektorn samt att organisationen anslutit sig till

näringslivets konkurrensnämnd. Organisationen håller före, att man fort­

farande vet alltför litet om förhållandena på detta område för att tiden

ännu skulle vara mogen för en lagstiftning. Väsentligt fördjupad erfarenhet

anser organisationen därför nödvändig, innan man över huvud taget skall

tänka sig att lagstiftningsvägen ingripa på området. Man vet ingenting om

de nu kända avtalens ekonomiska innebörd eller eventuella skadlighet eller

nytta ur allmän synpunkt. I varje enskilt fall erfordras härför omfattande

undersökningar av produktion, distribution, finansiering etc. För hantver­

kets del torde man, förklarar organisationen, våga det generella omdömet

att hittills förekommande avtal på något undantag när endast avsett att

trygga en någorlunda rimlig ekonomisk standard för yrkesmännen. Stats­

makternas ekonomiska politik under och efter kriget har enligt organisatio­

nen direkt eller indirekt medfört åtskilliga av de företeelser i form av mins­

kad konkurrens, bunden prisbildning etc., som påtalats i betänkandet (pris­

kontrollen; byggnadsrestriktionerna; kvoterings- och licensförfarandet; det

höga skattetrycket). Innan lagstiftningsåtgärder förordas, anser organisa­

tionen därför rimligt, att i första hand sådana åtgärder vidtages av stats­

makterna att en ökad konkurrens icke direkt eller indirekt motarbetas.

Sveriges industriförbund understryker, att konkurrensens främjande bör

vara en av statsmakternas mest angelägna ekonomiskt-politiska uppgifter.

Statens åtgöranden på olika områden har emellertid ofta präglats av synner­

ligen ringa förståelse för detta ansvar och bristande insikter om dess åter­

verkningar på konkurrensen. En mera konkurrensvänlig inställning från

statens sida måste innebära att konkurrenshämmande statliga regleringar av

olika slag så snart ske kan avskaffas, att beskattningsreglerna utformas

under större hänsynstagande till det riskvilliga kapitalet samt icke minst

en sådan ekonomisk politik, att inflationen hejdas och förtroendet för pen­

ningvärdet återställes. Utan att dylika krav uppfylles blir de möjligheter

till ökad konkurrens, som upphävandet av karteller och liknande avtal i och

för sig kan medföra, av mera begränsad betydelse. Detta är i själva verket

den centrala punkten i hela konkurrensproblemet. Lagstiftning för kon­

kurrensens främjande framstår vid sidan därav, framhåller förbundet, som

ett medel av relativt underordnad vikt.

Ur det förslag de sakkunniga framlagt utläser industriförbundet, att de

sakkunniga på varumarknadens område vill återställa en praktiskt taget

fullt fri konkurrens i ett samhälle, som på en rad andra områden utmärkes

av en långt gående kollektivisering. Denna stödes eller i varje fall erkän­

nes av statsmakterna och har satt djupa spår på många olika avsnitt i vårt

ekonomiska liv. Det är enligt förbundets uppfattning orealistiskt att före­

ställa sig att man på detta enstaka område skulle kunna vrida klockan till­

baka och i ett slag övergå från en stark konkurrensbundenhet till nära

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

57

nog fullständig konkurrensfrihet samtidigt som kollektiviseringen inom

andra områden av samhällslivet skulle tillåtas fortbestå.

Industriförbundet förklarar sig ej vilja förneka, att konkurrensbegräns­

ningarna i vissa fall drivits för långt och att samarbetet mellan företagen

understundom kan förefalla olämpligt eller i varje fall diskutabelt ur all­

män synpunkt. Om utbredningen och verkningarna av olämpligt samarbete

är emellertid meningarna synnerligen delade. Förbundet framhåller, att de

sakkunniga utgått från att skadliga verkningar är förbundna med »ett bety­

dande antal av de nu förekommande konkurrensbegränsningarna» samt an­

för med anledning därav:

Mot detta antagande må helt allmänt framhållas, att det svenska närings­

livet, icke minst industrien, under de båda senaste decennierna uppvisat en

framstegstakt, isom tidigare aldrig torde ha överträffats. Detta gäller vare

sig man betraktar den rent kvantitativa utvecklingen eller man tillika inbe­

griper sådana faktorer som upptagande av nya eller bättre tillverkningar,

ökad differentiering inom produktion etc. Denna utveckling har ägt rum

inom en period, som mer än någon annan utmärkes av ett långt gående

tekniskt och ekonomiskt samarbete inom många branscher. I åtskilliga

fall har detta samarbete säkerligen verkat direkt effektivitetsbefrämjande.

Under alla förhållanden är det högst osannolikt, att den antydda utvecklingen

inom näringslivet kunnat äga rum, om företagens samarbete under denna

tid i större utsträckning varit »samhällsskadlig».

Industriförbundet erinrar vidare om att mera ingående utredningar, som

belyser frågan om konkurrensbegränsningars skadlighet, på senare tid före­

tagits endast i ett par enstaka fall (monopolutredmngsbyråns undersök­

ningar inom jordbruksmaskinbranschen och radiatorbranschen). I fråga om

de »utredningar», som intagits i betänkandets kapitel 4 och som ligger till

grund för de sakkunnigas slutsatser, instämmer förbundet i reservanternas

kritik, att de sakkunniga i intet fall utfört några särskilda undersökningar

av vare sig allmänekonomisk eller distributionsekonomisk natur. Det kri­

tiska omdöme som de sakkunniga i olika sammanhang ansett sig kunna

fälla rörande åtskilliga i betänkandet beskrivna konkurrensbegränsningar

finner förbundet därför vara att betrakta såsom på det hela taget värde­

lösa.

Av betänkandet finner industriförbundet vidare framgå, att de sakkunniga

underskattar betydelsen av den konkurrens, som mycket ofta förekommer

även inom ramen av karteller och liknande sammanslutningar. Även där

konkurrensbegränsning medför skadliga eller diskutabla verkningar, kan

dessa enligt förbundet icke sällan mer eller mindre uppvägas av fördelar

ur allmän synpunkt, som möjliggöres av samarbetet — främst utbyte av

tekniska och ekonomiska erfarenheter — och som utan detta samarbete

svårligen kunnat vinnas. Det torde vidare kunna hävdas att icke så få

avtalstyper i allmänhet har övervägande goda verkningar eller i allt fall

är tämligen indifferenta ur allmän synpukt (specialiseringsavtal, rena ra­

battavtal mellan fabrikanter, vissa områdeskarteller, särskilt för tyngre

varor). Försäljningsbolag och liknande organ fullgör, framhålles det slut­

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

ligen, sådana positiva insatser för att nedbringa distributionskostnaderna,

att de svårligen kan presumeras vara samhällsskadliga.

Industriförbundet uppger sig härmed ingalunda vilja visa eller giva sken

av att skadliga konkurrensbegränsningar icke alls förekommer inom nä­

ringslivet. Däremot vill förbundet understryka, att de sakkunniga icke kun­

nat styrka eller ens göra sannolikt att deras omdömen och värderingar rö­

rande vissa viktigare konkurrensbegränsningar grundas på ett tillräckligt

och objektivt hållbart material. Det är därför nödvändigt, framhåller för­

bundet att, innan ytterligare åtgärder på detta område överväges, spörs­

målet om skadliga konkurrensbegränsningars utbredning och verkningar

ej minst på längre sikt betydligt mera ingående belyses.

Av de sakkunnigas betänkande framgår utan vidare, förklarar industri­

förbundet, att avtalsbundenheten inom stora delar av näringslivet är stadd

på kraftig retur och att förutsättningar för en friare konkurrens härigenom

skapats på åtskilliga områden. Detta förhållande tillskriver förbundet främst

verkningarna av 1946 års lag. Mot bakgrunden av dessa erfarenheter fin­

ner förbundet det självfallet att de medel, som redan står till buds inom

ramen av nuvarande lagstiftning, även i fortsättningen bör utnyttjas och

detta i ökad utsträckning. Detta förutsätter, framhåller förbundet, i första

hand en utbyggnad av monopolutredningsbyrån för att åstadkomma snab­

bare registrering av kartellavtalen, för att utföra särskilda undersökningar

i ökat antal och icke minst för att igångsätta sådan analysverksamhet som

avsågs redan i förarbetena till 1946 års lag. Även flera undersökningar av

elbranschutredningens typ finner förbundet med fördel kunna komma till

användning. Redan den omständigheten att monopolutredningsbyrån mer än

fem år efter sin tillkomst ej fått tillfälle att verka i den omfattning och på

det sätt, som då förutsattes, finner förbundet i och för sig borde vara till­

räckligt skäl för att icke nu skrida till ytterligare lagstiftningsåtgärder.

Effekten av nu gällande lagstiftning i konkurrensfrämjande riktning har

enligt industriförbundet kraftigt förstärkts genom den av förbundet och

vissa andra organisationer särskilt under de senaste åren bedrivna verksam­

heten för självsanering. Allt tyder också på att man ännu icke på långt när

uttömt de möjligheter, som finns att på frivillig väg nedriva förefintliga kar­

tellavtal.

Sveriges allmänna exportförening ansluter sig till reservanternas linje att

det i första hand bör ankomma på näringslivet och dess organisationer att

bekämpa osunda konkurrensbegränsningar. Därest ytterligare åtgärder för

att tillvarataga berättigade samhälleliga intressen skulle visa sig erforderliga,

bör enligt föreningen i första hand en utbyggnad av monopolutredningsby­

rån i enlighet med grunderna för 1946 års lag komma ifråga. Något verkligt

behov av ny lagstiftning på ifrågavarande område förefinnes enligt för­

eningens mening över huvud icke.

Sveriges grossistförbund och Åhlén & Holm AB lägger väsentlig tonvikt

på att lagstiftningsåtgärder icke är ägnade att leda

till resultat på förevarande område.

59

Sveriges grossistförbund förklarar sig inledningsvis icke kunna underlåta

alt påtala den tendentiösa skildring av samarbetet inom näringslivet, som

pi äglar betänkandets framställning. Den bild, som tecknas av näringslivets

samarbete, koncentreras på de negativa och diskutabla sidorna, men under­

värderar eller bortser från de positiva och progressiva. Resultatet har därför

blivit en vrångbild av samarbetet. Utan stöd av erforderligt utrednings­

material och utan att egentligen i något fall ha rört sig med annat än anta­

ganden stämplar man sålunda det mesta såsom samhällsskadligt. Av samma

tendentiösa art tinner förbundet de sakkunnigas uttalande vara, att utveck-

lingen gar mot alltmera försvagad konkurrens och att konkurrensbegräns­

ningarna under senare tid skulle ha tilltagit i styrka.

Grossistförbundet erinrar i anslutning härtill om den starka stegring av

Produktion och levnadsstandard som ägt rum under 1930- och 1940-talen,

under vilken tidrymd samarbetet inom näringslivet varit särskilt starkt ut­

vecklat. Det framhålles att man enligt förbundets uppfattning vid bedöm­

ningen av den samhällsskadliga effekten även måste taga hänsyn till i vad

män den begränsning av konkurrensen som förekommit i mera väsent­

lig mån återverkat på framstegstakten i samhället.

Emellertid förklarar förbundet, att vad sålunda anförts icke får tolkas

såsom ett försvar för det samarbete som innebär olämplig konkurrensbe­

gränsning. Förbundet förklarar sig tvärtom principiellt helt bekänna sig till

den uppfattning de sakkunniga givit uttryck åt, nämligen att en friare kon­

kurrens och ökad rörlighet bör eftersträvas inom näringslivet. Efter krigets

slut och icke minst under påverkan från amerikansk sida har, anför för­

bundet, uppfattningen om konkurrens och samarbete undergått vissa för­

ändringar, vartill i vårt land bl. a. bidragit 1946 års lagstiftning och tillsät­

tandet av nyetableringssakkumniga. En ökad konkurrens mötes därför nu­

mera, förklarar förbundet, av en helt annan förståelse från företagarnas

sida än tidigare. Förutsättningarna för en uppluckring av konkurrensbe­

gränsningarna finner förbundet likaledes nu betydligt större än förr.

Med utgångspunkt från den syn på konkurrensproblemet, som grossist-

törbundet sålunda angivit, kunde det måhända, anför förbundet, ligga nära

till hands att förorda en lagstiftning som medel att befordra den friare kon­

kurrens och ökade rörlighet, som förbundet anser i hög grad önskvärd. Då

förbundet icke desto mindre bestämt motsätter sig en lagstiftning, förklarar

förbundet detta bero bl. a. därpå, att all sannolikhet talar för att samarbetet

inom näringslivet har både positiva och negativa verkningar samt att i

dagens ekonomisk t-poli t iska läge ett samarbete dessutom i många fall är

ofrånkomligt.

Syftet med lagen skall vara att åstadkomma en ökad konkurrens. En förut­

sättning för ökad konkurrens är emellertid att den uppbäres av förståelse för

betydelsen av fri tävlan. En ökad förståelse för fri konkurrens finner för­

bundet visserligen vara på frammarsch, men förbundet anser det vara fel

att tro, att man kan tvinga fram en konkurrens vilja genom lagstiftning. En

lagstiftning, som ej uppbäres av förståelse från deras sida, gentemot vilka

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

60

den är avsedd att tillämpas, kan ofta ej genomföras mot vederbörandes vilja.

Enligt förbundets åsikt, utgör denna omständighet ett bestämt skäl mot en

utvidgad lagstiftning över huvud taget i dagens läge. Samarbetet kan, om

lagstiftningen icke stödes av en allmän uppfattning, lätt »gå under jorden».

Praktiskt är detta möjligt i alla de fall, där de samarbetande är till antalet

få. I sådana fall åter, där de samarbetande är många och där ett gemen­

samt uppträdande i pris och andra frågor är beroende av avtal försedda

med vitesbestämmelser, har en lagstiftning givetvis större utsikter att leda

till resultat. Men ofta drabbas härigenom, förklarar förbundet, de mindre

samhällsskadliga företeelserna, under det att de svåraste fallen kommer

undan. En annan följd av en lagstiftning, som genomföres mot näringslivets

uppfattning, torde enligt förbundets uppfattning bli, att företagarna tvingas

in i en motsatsställning gentemot dem, som skall tillämpa lagen. I strävan­

dena för en ökad konkurrens är emellertid, anför förbundet, näringslivets

positiva medverkan nödvändig.

Åhlén & Holm AB anser, att om de sakkunniga ägnat större uppmärksam­

het åt de betingelser, under vilka ett konkurrerande näringsliv arbetar, de

måhända funnit att man svårligen kan tvinga fram konkurrens genom lag­

stiftning. Så länge de grundläggande orsakerna till konkurrensbegränsning

består, torde det enligt bolagets uppfattning vara praktiskt taget omöjligt

att genom en förbudslagstiftning rensa bort dess följdfenomen. För att råda

bot på konkurrensbegränsningens problem bör man enligt bolaget angripa

den fundamentala orsaken, nämligen att näringslivet arbetar i ett ekono­

miskt klimat, som icke är gynnsamt för en fri konkurrens.

Departementschefen.

Ett betydelsefullt drag i det samtida näringslivets utveckling har varit den

inskränkning av den fria konkurrensen, som på olika vägar kommit till

stånd. Ehuru föreställningen om det önskvärda i fri tävlan i det hela be­

härskat tänkesätten, har utvecklingen gått i den riktningen att företagen

ofta ej i full utsträckning konkurrerar med varandra. Inskränkningarna i

konkurrensen har i många fall kommit till stånd genom att man träffat

avtal — kartellavtal eller andra -—- att i olika avseenden utesluta eller

minska konkurrensen. En faktisk begränsning av denna har också ej sällan

vållats på det sätt att inom flera branscher, där kanske från början ett stort

antal företag konkurrerat med varandra, ett eller ett par företag kommit

att behärska marknaden och alltså erhållit en mer eller mindre fullständig

monopolställning.

Av nyetableringssakkunnigas betänkande framgår att — bortsett från

monopolfallen — kartellavtal och andra konkurrensbegränsande överens­

kommelser ingalunda utgör den enda typen av konkurrensbegränsning. Kon­

kurrensbegränsande samverkan inom näringslivet av horisontell natur,

d. v. s. mellan företagare inom samma tillverknings- eller distributionsled,

kan sålunda förekomma utan att formliga avtal, vare sig skriftliga eller

muntliga, är för handen. Som exempel härpå åberopas att mindre företag

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

61

inom en bransch rättar sig efter ett större företags prissättning (s. k. pris­

ledarskap). Vad angår de vertikala konkurrensbegränsningarna, d. v. s. så­

dana som föreligger mellan företagare i olika led, t. ex. mellan fabrikanter

och detaljister, framhålles att ett s. k. bruttoprissystem — enligt vilket

priserna i återförsäljningsledet bestämmes av leverantören -— kan åstad­

kommas utan överenskommelse mellan därav berörda parter. Det räcker

■ofta med att fabrikanten låter förstå att endast den handlande kan påräkna

leverans, som är beredd att iakttaga ett av fabrikanten bestämt detaljist-

pris.

Frågan om statens förhållande till de privata konkurrensbegränsningarna

togs i vårt land, liksom i flera andra europeiska länder, upp till övervägande

under åren efter första världskriget. Särskild lagstiftning i ämnet kom till

stånd år 1925 — lagen den 18 juni samma år om undersökning angående

monopolistiska företag och sammanslutningar. Denna lag innebar dock en­

dast att Kungl. Maj :t fick befogenhet att i särskild ordning föranstalta om

undersökning av sådana företag och sammanslutningar. Lagstiftningen kom

till användning blott i ett fåtal fall.

Sedan frågan om en ny lagstiftning mot konkurrensbegränsning förberetts

genom näringsorganisationssakkunnigas utredningsarbete åren 1936—1940

utfärdades den 29 juni 1946, i enlighet med förslag av efterkrigsplanerings-

kommissionen, den nu gällande lagen om övervakning av konkurrensbe­

gränsning inom näringslivet. 1946 års lag syftar till att förebygga skadlig

verkan av konkurrensbegränsningarna. Den föreskriver i första hand att

kartellavtal och andra liknande konkurrensbegränsande överenskommelser

efter anmaning skall registreras i ett kartellregister, som i princip är of­

fentligt. Lagen ger härjämte möjlighet att genomföra särskilda undersök­

ningar av viktigare fall där konkurrensbegränsningar föreligger. Undersök­

ningsrapporterna skall i regel offentliggöras. Registrerings- och undersök­

ningsverksamheten har uppdragits åt kommerskollegium, där en särskild

monopolutredningsbyrå inrättats, övervakningen av bank- och fondväsen­

det samt försäkringsväsendet omhänderhaves dock av bank- och fondinspek­

tionen resp. försäkringsinspektionen. Till grund för 1946 års lag ligger upp­

fattningen att offentligheten kring konkurrensbegränsningar skall verka

hämmande på eventuella tendenser till missbruk och även rikta möjliga

konkurrenters uppmärksamhet på områden med oskälig prisbildning. Man

räknade dock vid lagens utfärdande även med att sådana fall kunde före­

komma då staten måste ingripa. Detta borde ske i första hand genom för­

handlingar mellan en för ändamålet tillsatt kommitté och vederbörande fö­

retag. Erfordrades ytterligare åtgärder borde dessa vidtagas inom ramen

för de möjligheter, som eljest står statsmakterna till buds.

I det av kommer skollegiets monopolutredningsbyrå förda kartellregistret

hade den 1 januari 1953 införts 823 konkurrensbegränsande överenskom­

melser. Omkring 75 procent av dem utgörs av horisontella avtal samt åter­

stående 25 procent av vertikala avtal. 66 procent av samtliga registrerade

avtal berör — enbart eller delvis — industrien; 19 procent berör gross­

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

handeln, 17 procent detaljhandeln, 13 procent hantverket samt 8 procent

jordbruksnäringen. Som registreringsverksamheten ännu ej kunnat ut­

sträckas till alla delar av näringslivet är registret långtifrån fullständigt —

inom stora områden har anmaning om registrering av konkurrensbegräns­

ningar hittills ej kunnat utsändas.

I registret har införts alla till byrån anmälda avtal, som varit i kraft ef­

ter den 1 augusti 1946, då registreringslagen trädde i kraft. Under årens

lopp har emellertid ett stort antal av de registrerade avtalen upphört eller

lått annat innehåll. Sålunda har tillhopa 286 registrerade avtal enligt

anmälan upphört. Ytterligare ett trettiotal registrerade avtal har — såvitt

av kartellregistret framgår — ändrats. Flertalet ändringar synes ha inneburit

att konkurrensbegränsningen mildrats. Av företagna särskilda undersök­

ningar har hittills tre offentliggjorts. I samband med undersökningarna har

det visat sig att praktiskt taget samtliga konkurrensbegränsande avtal inom

berörda områden upphävts eller väsentligt uppmjukats.

Mot bakgrunden av sammanställningar angående konkurrensförhållan­

dena inom olika branscher samt redogörelser för bruttoprissystem och en­

skild nyetableringskontroll uttalar de sakkunniga, att ett betydande antal

av konkurrensbegränsningarna inom näringslivet — även om det också finns

nyttiga eller i varje fall oskadliga konkurrensbegränsningar — kan förut­

sättas ha övervägande skadliga verkningar. Det fordras väsentligt mera

energiska åtgärder än hittills för att i görligaste mån avlägsna dessa miss­

förhållanden. Ett tillräckligt mått av konkurrensfrihet kan icke skapas en­

dast därigenom att monopolutredningsbyrån ges ökade personella resurser.

Härför behövs en lagstiftning, som ger statsmakterna vidgade möjligheter

att undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Från dessa ut­

gångspunkter föreslås en ny lagstiftning av innebörd att — allt under det

den nuvarande registreringen bibehålies — åt ett nyinrättat statsorgan,

näringsfrihetsnämnden, uppdrages att i första hand förhandlingsvägen och

i andra hand genom tvångslörelägganden undanröja konkurrensbegränsning­

ar med skadlig verkan.

Reservanterna hävdar, att många konkurrensbegränsningar är långtifrån

skadliga, och påpekar att särskilt bland mindre och medelstora företag det

konkurrensbegränsande samarbetet ofta haft syftet att stärka vederböran-

des tävlingsmöjligheter i förhållande till kollektivistiskt organiserade stor­

företag. Vad angår de skadliga verkningarna av konkurrensbegränsningar

har det enligt reservanternas mening icke med tillräcklig klarhet kunnat

ådagaläggas, att man ej med enklare medel än en ny lagstiftning skulle

kunna åstadkomma rättelse av missförhållandena. Detta syfte borde kunna

vinnas redan genom en utbyggnad av monopolutredningsbyrån och fortsatta

undersökningar genom särskilda kommittéer samt med utnyttjande av nä­

ringslivets egen reaktion mot skadliga konkurrensbegränsningar. Först sedan

det visat sig att positiva resultat icke inom rimlig tid uppnås inom ramen

för den bestående lagstiftningen, är enligt reservanterna tiden inne att ånyo

pröva frågan om andra åtgärder. En längre gående lagstiftning befarar re­

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

63

servanterna kunna skapa en motsatsställning mellan samhälle och närings­

liv med följder som helt kan motverka lagens syfte. Enligt deras mening

stärkes icke heller konkurrensviljan inom näringslivet genom lagstiftnings­

åtgärder. De betonar vidare alt våra kunskaper om kartellavtalens verkliga

betydelse ännu är ofullständiga. Tillräckligt underlag skulle därför ännu

saknas för flertalet av de värderingar, som måste utföras. De befarar att en

lagstiftning kan komina att utformas och tillämpas på ett sätt som gör mera

skada än nytta.

Herr Gillberg förordar till skillnad från reservanterna ytterligare lagstift­

ningsåtgärder — ehuru av annan art än de sakkunniga föreslagit. Effekten

av en lagstiftning har dock enligt denne reservant överskattats av de sak­

kunniga. Genom ytterligare lagstiftning kan endast vissa hinder för en friare

konkurrens undanröjas, medan graden av konkurrens beror främst på kon­

kurrensviljan hos företagarna samt statens allmänna ekonomiska politik,

som i sin tur är av väsentlig betydelse just för konkurrensviljan. Då herr

Gillberg det oaktat anser, att statsmakterna icke kan underlåta att vidtaga

lagstiftningsåtgärder mot konkurrensbegränsning med skadlig verkan, mo­

tiverar han i första hand detta med att staten i ett rättsamhälle måste ha

både rättighet och skyldighet att på förevarande område — liksom på andra

områden av samhällslivet — skapa skydd mot uppenbarligen skadliga före­

teelser.

Meningarna hos de i ärendet hörda myndigheterna och organisationerna

går starkt i sär. Flertalet av de statliga remissmyndigheterna, löntagarnas

riksorganisationer, konsumentkooperationen, de kooperativa och allmännyt­

tiga bostadsföretagens riksorganisationer jämte enstaka företagarorganisa­

tioner ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning att behov av en vidgad

lagstiftning är för handen. Andra statliga myndigheter, handelskamrarna

samt praktiskt taget samtliga hörda riksorganisationer inom näringslivet

ställer sig avvisande till tanken. Flertalet inom den avstyrkande gruppen

förordar, att frågan om ytterligare lagstiftningsåtgärder tills vidare ställes

på framtiden i avvaktan på att man med större säkerhet skall kunna av­

läsa verkningarna av 1946 års lag och näringslivets egna strävanden till

självsanering. Åtskilliga av dessa remissinstanser understryker starkt, att

vår kännedom om konkurrensbegränsningarnas skadliga verkningar ännu

är alltför ofullständig för att kunna läggas till grund för en mera vittgående

lagstiftning. Av större vikt än att genomföra en ny lagstiftning är enligt

deras uppfattning att de allmänna betingelserna för en fri konkurrens för­

bättras. Några av de myndigheter och organisationer, som avstyrker försla­

get om en vidgad lagstiftning, lägger tonvikten därpå att samhällets intresse

av skydd mot skadlig konkurrensbegränsning kan tillgodoses på grundval av

den redan befintliga lagstiftningen; andra menar däremot att lagstiftnings­

åtgärder över huvud icke leder till resultat på det förevarande området.

I likhet med nyetableringssakkunniga, vars uppfattning biträtts av många

ämbetsmyndigheter samt de stora konsument- och löntagargrupperna, an­

64

ser jag att det erfordras ytterligare lagstiftningsåtgärder för att hindra

skadlig verkan av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Det avgörande skälet för denna ståndpunkt är enligt min mening vad man

numera vet om konkurrensbegränsningarnas omfattning och natur. Rörande

utsträckningen av olika konkurrensbegränsningar må till en början erinras

att redan enligt näringsorganisationssakkunnigas på 1930-talet gjorda ut­

redning ungefär 25 % av den totala avsaluproduktionen på hemmamark­

naden var bunden genom olika slag av konkurrensbegränsande avtal. Mo-

nopolutredningsbyråns registrerings- och undersökningsverksamhet har se­

dermera givit vid handen, att konkurrensbegränsningarna är flera och mer

omfattande än man förut räknat med. Olika slag av konkurrensbegränsning­

ar griper i stor utsträckning in i varandra och förstärker varandras effekt.

Härigenom försvåras f. ö. i hög grad möjligheten att bedöma verkningarna

av särskilda konkurrensbegränsande avtal och konkurrensmetoder.

Den offentlighet kring konkurrensbegränsningarna, som vunnits genom

1946 års lagstiftning, har av allt att döma haft goda verkningar. Ett stort

antal avtal har redan nu upphävts eller ändrats på ett sådant sätt att be­

tingelser för friare konkurrensförhållanden skapats. Förväntningarna om

en gynnsam effekt av denna lagstiftning har därför i icke ringa utsträckning

infriats. En bidragande orsak till registreringssystemets framgång har otvi­

velaktigt varit den medverkan, som lämnats av näringslivets egna krafter i

den verksamhet för en »självsanering» av konkurrensförhållandena inom

näringslivet, som påbörjats under de senaste åren. Denna verksamhet är ett

tecken på att viljan till fri konkurrens alltjämt hålles levande bland våra

företagare.

Enligt min mening är det emellertid uppenbart, att varken den av mono-

polutredningsbyrån åstadkomna publiciteten eller näringslivets egen sane-

ringsverksamhet kan åstadkomma att ens flertalet av de enskilda konkur­

rensbegränsningar, som framstår såsom olämpliga ur allmän synpunkt,

verkligen avlägsnas. Vad angår effekten av publiciteten måste det av lätt

insedda skäl befaras att denna med tiden något avtrubbas. I fråga om nä­

ringslivets egen saneringsverksamhet kan man, såsom från åtskilliga håll

framhållits, merendels icke komma längre än vad just de företagare, som

svarar för en viss konkurrensbegränsning, anser rimligt från sina egna

värderingar. Icke heller kan man bortse från att om tanken på en skärpt

lagstiftning mot konkurrensbegränsningar avföres från dagordningen in­

tresset för fortsatt självsanering kan komma att mattas.

Även om man genomför en ny lagstiftning är det tydligt att det stöd, som

kan erhållas från de konkurrensvilliga krafterna inom näringslivet, är av

mycket stort värde. Liksom på så många andra områden av samhällslivet

uppnås ett gott resultat lättast genom ett förtroendefullt samarbete mellan

staten och de enskilda. Det är därför min förhoppning, att de krafter som

nu stöder självsaneringsverksamheten även i fortsättningen skall verka för

en friare konkurrens inom näringslivet. Mera generellt må i detta samman­

hang understrykas, att i den mån konkurrensviljan tränges tillbaka detta

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

i själva verket innebär, att grunden i viss män undermineras för den fria

företagsamheten.

Åtskilliga av dem, som ställt sig avvisande till tanken på en vidgad lag-

stiltning, har framhävt sambandet mellan förekomsten av konkurrensbe­

gränsningar inom näringslivet samt statsmakternas allmänna ekonomiska

och sociala politik, vilken ansetts i många fall verka avtrubbande på kon­

kurrensviljan. I vissa remissyttranden har gjorts gällande att det därför

i dagens läge vore viktigare att staten genom åtgärder på sitt område sörj­

de för bättre betingelser för ökad konkurrens inom näringslivet än att

lagstiftningen mot skadlig konkurrensbegränsning skärptes. Att ett visst

samband finns mellan konkurrensbundenheten inom näringslivet och den

allmänna ekonomiska politiken kan väl icke förnekas. Många av de av

krisförhållandena betingade regleringarna, som tillkom under kriget och

i vissa fall ännu består, har nödvändigtvis haft konkurrensbegränsande

verkningar och därigenom troligen också verkat avtrubbande på konkur­

rensviljan. Såsom kommerskollegium i sitt remissyttrande erinrat har emel­

lertid konkurrensbegränsande samarbete inom näringslivet förekommit även

under tidigare skeden då konkurrensbegränsningarna icke rimligen kunnat

skyllas på statsmakternas åtgöranden. Betydelsen av det påstådda samban­

det bör därför icke överdrivas och man bör icke låta sig förledas att tro, att

enbart ändrade yttre förutsättningar skulle komma konkurrensbegränsning­

arna inom näringslivet att upphöra.

I anslutning till vad som anförts av flera av de remissmyndigheter, som

tillstyrkt en utvidgad lagstiftning, vill jag emellertid här understryka vik­

ten av att statsmakterna vid sina åtgöranden på skilda områden icke släp­

per ur sikte önskemålet att tillgodose den fria konkurrensen. Då särskilda

regleringar erfordras av sociala, sanitära, polisiära eller andra skäl, bör de

utformas på ett sådant sätt, att bestämmelserna icke onödigtvis hämmar

en fri tävlan eller erbjuder lämpligt underlag för enskilda konkurrensbe­

gränsningar.

Såsom ett skäl mot att nu genomföra en längre gående lagstiftning har

från flera håll anförts, att kännedomen om de skadliga verkningarnas före­

komst och betydelse ännu är alltför ringa för att lämna säker vägledning

för frågans bedömande och lagens närmare utformning. Jag vill gärna medge,

att vår kunskap i dessa stycken i många hänseenden är långt ifrån full­

komlig. Med hänsyn till ämnets omfattning och svårtillgänglighet torde full­

ständiga insikter på detta område i och för sig vara mycket svåra att uppnå.

Genom de utredningar, som verkställts av monopolutredningsbyrån eller på

grundval av 1925 års lagstiftning, och tack vare näringsorganisationssak-

kunnigas och nyetableringssakkunnigas material är vår kännedom dock

ingalunda så ringa, som man velat göra gällande. Erfarenheterna från ut­

ländsk rätt — jag erinrar i detta sammanhang om att Amerikas förenta

stater sedan lång tid har en mycket ingripande lagstiftning på området __

kan också tjäna till ledning. Enligt min mening räcker därför våra kun-

5 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

65

66

skaper om dessa förhållanden som underlag för en längre gående lagstift­

ning än den gällande registrerings- och utredningslagen.

Förslaget att monopolutredningsbyrån bör förstärkas har icke avvisats

från något håll. Emellertid har reservanterna liksom de remissmyndigheter,

som tagit avstånd från den föreslagna lagstiftningen, hävdat att en utbygg­

nad av byrån i dagens läge vore en tillräcklig åtgärd. Denna uppfattning

kan jag icke biträda. Som förut antytts kan publiceringsmetodens så att

säga avskräckande effekt icke i längden antagas förbli lika stark som

under den första tiden. Oavsett detta är emellertid den bedömning av det

av monopolutredningsbyråns utredningsmaterial, som erfordras för att av­

göra om en viss konkurrensbegränsning är skadlig eller ej, så krävande att

härför erfordras särskilda organisatoriska föranstaltningar. Redan på den­

na grund finner jag en lagstiftning utöver 1946 års lag vara påkallad.

Allmänt vill jag slutligen framhålla, att det synes egendomligt att, ehuru

från praktiskt taget alla håll förekomsten av skadliga verkningar av kon­

kurrensbegränsningarna vitsordas, statsmakterna likväl skulle helt under­

låta att — i vidare mån än som skett genom 1946 års registreringslag —

med lagstiftningens hjälp söka motverka dylika verkningar. Såsom i en

reservation till nyetableringssakkunnigas betänkande riktigt framhållits

måste staten på detta utomordentligt viktiga område liksom inom andra

områden av samhällslivet ha både rättighet och skyldighet att skapa skydd

mot företeelser som uppenbarligen skadar samhällsintresset. De svårighe­

ter, som tvivelsutan möter på ett nytt lagstiftningsområde, liksom de vansk­

ligheter, varmed bedömningen av en konkurrensbegränsnings samhällsskad-

lighet ofta måste vara förenade, kan helt visst böra föranleda till särskild

varsamhet och måttfullhet vid bestämmandet av lagstiftningens omfattning

och närmare utformning, men så som förhållandena enligt det omfattande

utredningsmaterialet visat sig vara, kan jag dock icke finna det försvar­

ligt att helt avstå från vidare lagstiftningsåtgärder på området.

Kungl. Maj:ts proposition nr J03.

IV. Lagstiftningens allmänna uppläggning.

Betänkandet.

Då man i Sverige liksom i flertalet andra europeiska länder är i huvudsak

ense om att icke all konkurrensbegränsning är skadlig och att endast kon­

kurrensbegränsning med skadliga eller olämpliga verkningar bör förhind­

ras, har de sakkunniga funnit uppenbart, att man ej kan genomföra en di­

rekt kriminalisering. Det kan icke bliva fråga om att utforma en

lagstiftning så, att kartellavtal eller annan konkurrensbegränsning skulle

betraktas såsom stridande mot lagen utan att först ha underkastats pröv­

ning och värdering i det enskilda fallet. Teoretiskt kunde det eventuellt

synas möjligt att utarbeta en mera nyanserad lagstiftning på sådant sätt,

att det också utan sådan lagtolkning i det enskilda fallet skulle vara möj­

67

ligt att låta vederbörande monopolparter själva ta ansvaret för hur de upp­

träder. De sakkunniga har dock efter ingående överväganden funnit, att

detta i praktiken icke låter sig göra. Det framhålles i anslutning härtill att

man, åtminstone hittills, icke heller i något annat land lyckats genomföra

en sådan uppgift.

De sakkunniga har vidare ställt frågan, om det över huvud erfordras en

lagstiftning av tvingande innebörd och om det ej skulle vara möjligt att

i stället gå fram väsentligen på frivillighetens väg — med en lagstiftning

grundad på enbart förhandling. Detta kunde ske därigenom att i

lagstiftningen upptogs vissa värderingsgrunder att användas för bedömning

av olika konkurrensbegränsningar samt att åt visst eller vissa organ upp­

drogs att verkställa bedömningen och att genom förhandling med vederbö­

rande söka undanröja konstaterad skadlig verkan. I den mån förhandling­

en icke ledde till godtagbart resultat kunde frågan i offentlig anmälan hän-

skjutas till statsmakterna.

Det angivna »mjukare» alternativet skulle innebära en i hög grad ökad

offentlighet åt skadliga konkurrensbegränsningar och därmed ett väsent­

ligt mera effektivt utnyttjande av offentlighetsprincipen än enligt 1946

års lagstiftning. För den händelse förhandling ej ledde till resultat, skulle

frågan om vidtagande av sådana offentliga åtgärder, som förutsetts enligt

förarbetena till 1946 års lag, vara på ett helt annat sätt förberedd än vad

som nu är fallet. De sakkunniga framhåller, att offentlighetsprincipen un­

der dylika förhållanden skulle komma att få en väsentligt starkare åter­

hållande effekt än vad som nu förekommer. Alternativet skulle vidare re­

presentera ett logiskt andra skede i utvecklingen av en monopolkontroll.

Även om man ej på en gång skulle nå hela den avsedda effekten kunde man

dock komma ett stycke längre än hittills. Under tiden skulle man samla

nya praktiska erfarenheter, som kunde bli vägledande för frågans fortsatta

behandling.

Trots de skäl som sålunda anförts förklarar de sakkunniga sig ha kom­

mit till den bestämda uppfattningen, att det icke är tillfyllest att enbart

lita till förhandlingsmetoden. Härför åberopas väsentligen samma skäl

som anförts mot alternativet att uteslutande utnyttja den nu gällande lag­

stiftningen. Det är icke rimligt att resultatet av statsmakternas strävan i

sista hand skall bli beroende av inställningen hos dem, som svarar för en

viss konkurrensbegränsning. Allmänt sett måste det också anses otillfreds­

ställande, om samhällsmakten lämnar vissa konkurrensbegränsningar utan

vidare åtgärd, trots att ett ansvarigt offentligt organ enligt vissa i lag an­

givna värderingsgrunder funnit att desamma medför skadlig verkan. Star­

kast betonas emellertid att en lagstiftning, som är utformad efter förhand­

lingsalternativet, kan verka på ett fullt tillfredsställande sätt blott under

förutsättning av frivillig samverkan, grundad på en någorlunda gemensam

uppfattning i värderingsfrågan. Denna förutsättning finner de sakkunniga

icke föreligga. De anför:

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Av avgörande betydelse för majoritetens ställningstagande i denna fråga

är det förhållandet, att det vid förhandlingarna inom kommittén icke lyc­

kats att nå en ens någorlunda enhetlig uppfattning angående omfattningen

av det behov, som föreligger att häva inskränkningar i konkurrensen. Än­

nu tydligare har den stora olikheten i uppfattning om skadlig verkan kom­

mit till uttryck vid de meningsutbyten som nyetableringssakkunniga an­

ordnat med representanter för olika branscher. Det har härvid regelbun­

det med stor bestämdhet hävdats av dem, som svarat för en viss konkur­

rensbegränsning, att densamma ingalunda kunnat vara skadlig ur allmän

synpunkt utan tvärtom varit till nytta för både enskilda och allmänna in­

tressen — och detta även när det för utomstående tett sig särskilt sanno­

likt, att ifrågavarande privata ingrepp i näringsfriheten vållat skadlig ver­

kan. En dylik inställning är både mänsklig och naturlig. Även de,

som äro kritiskt inställda mot andra konkurrensbegränsningar, bru­

ka dock vara beredda alt hävda, att just den modifikation i den fria

konkurrensen, som de själva åstadkommit, intar en av speciella förhållan­

den betingad särställning och därför bör bedömas efter helt andra grunder

än övriga ingrepp i konkurrensfriheten. Om man också kan räkna med att

förhandlingsmetoden ofta skulle kunna ge goda resultat måste dock en så­

dan inställning i värderingsfrågan hos de parter, som skulle förmås till

medgivanden, i många fall verka i hög grad hinderligt. Och hindren skulle

otvivelaktigt bli än mer svåröverkomliga, om inte heller de privata företa­

garnas huvudorganisationer annat än till en del biträtt den uppfattning

om behovet att undanröja konkurrensbegränsning, som lagstiftningen gett

uttryck åt. Det skulle föreligga allvarlig risk för att förhandlingsorganet

efterhand skulle tvingas till reträtter och i väsentligt större utsträckning,

än som svarar till i lagen angivna värderingsnormer, få acceptera olika mo­

nopolparters uppfattning om i vad mån en viss konkurrensbegränsning är

skadlig eller icke.

Givetvis kunde man tänka sig den möjligheten, att värderingsnormerna i

lagstiftningen redan från början gjordes så »milda», att de i stor utsträck­

ning kunde någorlunda godtagas även av dem som svara för olika konkur­

rensbegränsningar. Men då skulle förhandlingsorganet endast i ett förhål­

landevis ringa antal fall kunna konstatera, att skadlig verkan föreligger, och

i enlighet härmed upptaga en förhandling. En sådan ordning vore otill­

fredsställande; det vore då bättre om man åtnöjde sig med nuvarande lag­

stiftning förenad med en förstärkning av monopolutredningsbyrån.

De sakkunniga har i enlighet härmed funnit ofrånkomligt att föreslå en

tvingande lagstiftning, som grundas på principen förhandling och

föreläggande. De anför härom:

De tvingande bestämmelserna bör icke ha den innebörden, att en före­

tagare eller grupp av företagare, som medverkar i en konkurrensbegränsning,

skall kunna dömas till ansvar redan av detta skäl. Frågan om ansvar bör ej

kunna uppkomma annat än om företagaren medverkar i en konkurrensbe­

gränsning även efter det att densamma vid en av offentligt organ i det sär­

skilda fallet verkställd prövning befunnits medföra verkningar, som enligt

i lagen angivna grunder äro att anse såsom skadliga. De tvingande bestäm­

melserna böra därför utformas så, att de ge ifrågavarande organ rätt att,

om eu förhandling icke leder till godtagbart resultat, utfärda ett föreläg­

gande, som häver eller modifierar ett kartellavtal eller annan konkurrens­

begränsning. Först om vederbörande skulle bryta mot det meddelade före­

läggandets föreskrifter och fortsätta att tillämpa ifrågavarande konkurrens­

begränsning, skall han kunna dömas till straff. Frågan huruvida vederbö­

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

69

rande gjort sig skyldig till brott mot meddelat föreläggande skall icke hand­

läggas av det förutnämnda organet utan av de allmänna domstolarna och

enligt vanliga straffrättsliga regler.

På angivna grunder har sålunda den slutsatsen nåtts, att kontrollen över

konkurrensbegränsningarna bör utövas av ett organ, som har befogenhet

både att förhandla och göra straffrättsligt sanktionerade förelägganden. De

sakkunniga föreställa sig, att flertalet ärenden komma att avgöras redan

på förhandlingsstadiet i den mån frågan inte redan dessförinnan fått en

tillfredsställande lösning genom att vederbörande monopolparter självmant

undanröjt en konkurrensbegränsning, som eljest hade kunnat komma upp

till behandling inom organet, över huvud taget får både publicitets- och

förhandlingsmetoderna säkerligen en väsentligt ökad effekt, när vederbö­

rande organ i sista hand har möjlighet att med tvingande verkan föreskri­

va åtgärder ägnade att göra konkurrensen mera fri eller konkurrensbe­

gränsningar mindre skadliga. Behandlingen av ett ärende inom organet blir

också under samma förutsättning mer betydelsefull än som eljest ofta bli­

vit fallet. Detta förhållande kommer bl. a. att stimulera till en livlig offent-

S°m kommer att frän olika hal1 födas med argument och sakupp-

I anslutning härtill understryker de sakkunniga, att man icke får före­

ställa sig, att det i alla särskilda fall blir möjligt att genom ett administra­

tivt organ åstadkomma en fullständig rättelse av förekommande missför­

hållanden. En konkurrensbegränsning kan exempelvis sammanhänga med

förekomsten av höga tullar eller annan importbegränsning, offentliga sä­

kerhetsföreskrifter, hygieniska eller andra offentliga regleringar eller med

svåra strukturella problem berörande en hel bransch. Organet bör, framhål­

ler de sakkunniga, i dylika fall, då rättelse ej kunnat nås, i offentliga utlå­

tanden hänvända sig till Kungl. Maj :t med anmälan. Stundom torde dock

dylika problem kunna lösas genom förhandling mellan organet och myn­

digheter, som t. ex. har att övervaka tillämpningen av vissa säkerhetsföre­

skrifter.

På grundval av dessa överväganden har nyetableringssakkunniga upp­

rättat förslag till lag om skgdd mot samhällsskadlig konkurrensbegräns­

ning inom näringslivet. Av praktiska skäl har befunnits lämpligt att i den

föreslagna nya lagen inarbeta — med huvudsakligen blott redaktionella änd-

i ingar 1946 ars lag om övervakning av konkurrensbegränsning inom nä­

ringslivet. I det följande kommer att lämnas en översikt av lagförslagets

innehåll. Till vissa huvudfrågor återkommer jag i ett följande avsnitt av

framställningen. Förslaget innebär att åt ett för ändamålet nyinrättat organ,

näringsfrihctsnämnden, uppdrages:

1) att taga ställning till frågan huruvida viss konkurrensbegränsning

är att anse såsom ur allmän synpunkt skadlig;

2) att om så befinnes vara fallet genom förhandling söka åvägabringa

rättelse;

3) att om en förhandling ej leder till godtagbart resultat förelägga veder-

böiande att upphäva eller modifiera konkurrensbegränsningen samt

4) att i offentliga skrivelser till Kungl. Maj:t göra anmälan om sådan

70

skadlig konkurrensbegränsning, som ej kunnat undanröjas med hjälp av de

befogenheter, vilka står till nämndens förfogande.

Bryter en företagare mot ett av nämnden meddelat föreläggande upp­

tages och avgöres frågan om straff vid de allmänna domstolarna.

Näringsfrihetsnämnden föreslås bestå av sju ledamöter. Av ledamöterna

skall två vara lagkunniga och i domarevärv erfarna samt två äga särskild

insikt i ekonomiska frågor. Dessa ledamöter utses för viss tid av Kungl.

Maj :t (fasta ledamöter). En av dem förordnas till ordförande. Övriga tre

ledamöter (tillfälliga ledamöter) skall tillkallas särskilt för varje ärende

och utses inom ett till nämnden knutet råd sålunda, att en av dem repre­

senterar konsument- och löntagareintressen, en företagareintressen samt

en den statliga förvaltningsmyndighet, som företrädes inom rådet och till

vars ämbetsområde ärendet närmast bär anknytning (kommerskollegium,

jordbruksnämnden, bostadsstyrelsen, bank- och fondinspektionen samt för-

säkringsinspektionen). Över beslut av nämnden kan enligt förslaget klagan

föras hos regeringsrätten.

Nämnden skall icke ha rätt att själv ta initiativ till ingripanden. Uppgif­

ten att förhindra skadlig konkurrensbegränsning är främst ett samhälls­

intresse. Initiativ till ingripanden har därför ansetts böra väsentligen kom­

ma från ett samhälleligt organ. De sakkunniga föreslår därför, att det till­

sättes en av nämnden oberoende ombudsman för näringsfrihetsfrågor, som

på detta område får en ställning som i huvudsak liknar en allmän åklagares.

Ärenden skall dock få bringas under nämndens prövning också på talan av

företagare eller sammanslutning av företagare, som beröres av en konkur­

rensbegränsning, samt av sammanslutning av konsumenter eller löntagare.

För att det undersöknings- och utredningsarbete, som är en förutsätt­

ning för såväl ombudsmannens som näringsfrihetsnämndens arbete, skal!

få en fullt objektiv karaktär, har de sakkunniga funnit lämpligt och även

ur andra synpunkter ändamålsenligt att detsamma handhas av monopolut-

redningsbgrån (resp. bank- och fondinspektionen samt försäkringsinspek-

tionen) vid sidan av den registrerings- och undersökningsuppgift, som ålig­

ger myndigheten enligt 1946 års lag.

Konkurrensbegränsning kan uppstå av många olika anledningar och upp­

träda i växlande former. De sakkunniga har därför funnit lämpligt, att det

direkt i lagen angives, vilka former av konkurrensbegränsning som kan bli

föremål för nämndens ingripanden.

Nämnden föreslås sålunda få befogenhet att till prövning för eventuell

åtgärd upptaga följande tre fall av konkurrensbegränsning, nämligen

1) då företagare eller till följd av gemensamma ägareintressen eller på

annan liknande grund sammanhållen grupp av företagare svarar för en be­

tydande del av företagsamheten inom visst område (monopolistfallet);

2) då företagare samverkar på grund av kartellavtal eller annan överens­

kommelse eller eljest i tyst samförstånd tillämpar gemensamt förfarande

(kartellfallet);

Kungl. Maj ds proposition nr 103.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

71

3) då företagare i sin försälj ningsverksamhet meddelat föreskrift om

lägsta pris för återförsäljning av förnödenhet (bruttoprisbindning).

Vad gäller det s. k. monopolistfallet har de sakkunniga icke funnit lämp­

ligt att det uttryckligen anges hur stor del av marknaden, som skall be­

härskas av ett enda företag eller en koncern e. d. för att konkurrensbe­

gränsning skall anses vara för handen. Hänsyn bör enligt de sakkunniga

nämligen tas ej endast till den fria sektorns storlek utan även till effektivi­

teten av den konkurrens från in- och utländska företag, som framträder

inom densamma.

Kartellfallet har ansetts höra omfatta ej endast de fall, då konkurrensen

hämmas till följd av formliga avtal, utan även sådan konkurrensbegräns­

ning, som uppstår till följd av ett i tyst samförstånd tillämpat gemensamt

förfarande. Mången gång tillämpas nämligen ett dylikt gemensamt förfa­

rande utan att samarbetet fått en avtalsbunden form; i andra fall kan ett

avtal föreligga, utan att det dock är möjligt att påvisa dess förekomst. De

sakkunniga framhåller, att om näringsfrihetsnämnden endast skulle få be­

handla sådant gemensamt förfarande, som beror på påvisbara avtal eller

bestämmelser, detta skulle innebära ett gynnande av dold samverkan.

Bruttoprisbindning föreligger icke vid s. k. riktpriser, d. v. s. återförsälj-

ningspriser, som leverantören endast förordar utan att kräva att återförsäl­

jaren iakttager dem.

För att ange bestämda riktlinjer för tillämpningen av den föreslagna la­

gen har de sakkunniga i lagutkastet upptagit en legal definition av »sam-

hällsskadlig verkan» av konkurrensbegränsning. Med sådan verkan skall så­

lunda vara att förstå

1) att konkurrensbegränsning föranleder höga priser i förhållande till

verkliga kostnader;

2) att konkurrensbegränsning föranleder väsentlig fara för att kostnads­

sänkning förhindras eller försvåras eller att kostnadsökning uppstår eller

att eljest teknisk eller ekonomisk utveckling hämmas; eller

3) att konkurrensbegränsning föranleder väsentlig fara för sådan in­

skränkning av ekonomisk verksamhet, att försörjningen blir med hänsyn

till rådande förhållanden otillfredsställande.

Av förslagets allmänna läggning följer att ingripande mot en konkurrens­

begränsning endast får ske, då i det särskilda fallet ådagalagts, att en viss

konkurrensbegränsning medför sådan samhällsskadlig verkan som nyss

sagts. I fråga om vissa särskilda former av konkurrensbegränsning har

emellertid ansetts befogat att uppställa en legal presumtion för skadlig ver­

kan, nämligen

1) då ensamföretagare eller därmed likställd grupp av företagare i för­

sälj ningsverksamhet missgynnar vissa köpare (diskrimination);

2) då samarbete enligt kartellavtal eller eljest avser prissättning, avgi­

vande av anbud, uppdelning av marknad eller missgynnande (diskrimina­

tion) av vissa företagare;

3) då en företagare tillämpar bruttoprisbindning.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Presumtionen är dock ej undantagslös. Den skall hävas, om det kan före­

bringas på utredning grundade skäl för antagande att konkurrensbegräns­

ningen icke medför samhällsskadlig verkan. Den utredning, som här av­

ses, kan t. ex. gå ut därpå, att ett kartellavtal endast berör en ringa del av

marknaden och att det inom återstående sektor råder en effektiv konkur­

rens, eller att det göres sannolikt att den ifrågavarande konkurrensbegräns­

ningen bidragit till en kostnadssänkande rationalisering, vars frukter till

väsentlig del även kommit konsumenterna till godo.

Näringsfrihetsnämndens befogenhet att meddela förelägganden bör enligt

de sakkunniga närmare preciseras. Föreläggande får sålunda icke ha annat

innehåll än som särskilt angives i den föreslagna lagen. Målet för nämnden

skall alltid vara att återställa den konkurrensfrihet, som gått förlorad.

Huvudregeln måste därför vara, att nämnden icke skall uppträda som ett

priskontrollorgan. De sakkunniga har emellertid funnit sig tvingade att

göra undantag beträffande ensamföretagare och därmed likställda grupper

av företagare (koncerner).

I de fall då en ensamföretagare (koncern) missbrukar sin ställning i

prishänseende och konkurrens icke kan åstadkommas inom området, t. ex.

genom sänkning av tullar, igångsättande av konkurrerande företag e. d., har

de sakkunniga därför föreslagit, alt nämnden ges befogenhet att — dock

endast efter av Kungl. Maj :t meddelat tillstånd — för en tid av högst ett

år genomföra en direkt priskontroll. De sakkunniga förutsätter, att bemyn­

digande för nämnden att utfärda prisförelägganden ej meddelas så länge den

statliga allmänna priskontrollen består.

Den föreslagna lagens tillämpningsområde har avgränsats på i allt vä­

sentligt samma sätt som skett i 1946 års lag. De sakkunniga föreslår i en­

lighet härmed att under lagen skall falla såväl statlig och kommunal som

kooperativ och enskild företagsamhet. Fastighets- och hyresmarknaden be-

röres dock ej. Arbetsmarknaden har enligt ett särskilt undantagsstadgande

förklarats ej omfattas av lagförslaget. Av naturliga skäl har den föreslagna

lagstiftningen i första hand avsetts bli tillämplig endast på konkurrensbe­

gränsning, som medför skadlig verkan inom riket. I den mån så erfordras

med hänsyn till överenskommelse med främmande makt (t. ex. genom rati-

ficering av den s. k. Havanastadgan) bör dock Kungl. Maj:t ha befogenhet

att förordna att lagstiftningen göres tillämplig även på konkurrensbegräns­

ning med skadlig verkan utom riket.

Reservanterna.

Reservanterna intar en bestämt avvisande hållning mot den allmänna upp­

läggningen av de sakkunnigas förslag till lagstiftning. De framhåller att

med den bristande erfarenhet, som föreligger angående innehåll och ut­

formning av en lagstiftning av denna art, ärendet i dess helhet och särskilt

dess tekniska sida borde ha behandlats med avsevärt större försiktighet än

som skett i de sakkunnigas utredningar och förslag. Att tillskapa en lag av

denna vittsyftande innebörd, som låter sig systematiskt och terminologiskt

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

73

inpassas i hittillsvarande lagstiftning på näringsrättens fält, är enligt reser­

vanterna en uppgift för vilken hörde ha krävts ett utredningsorgan med helt

annan sammansättning än den de sakkunniga haft.

Reservanterna erinrar om att dåvarande departementschefen i proposi­

tionen om 1946 år lag — i polemik mot kommerskollegium som påyrkat

införande i lagen av bestämmelser om ingripanden — uttalat, att åtgärder

mot missbruk och skadliga verkningar på förevarande område måste läm­

pas efter omständigheterna i det enskilda fallet samt att frågan om åtgär­

der mot monopolistisk prisbildning och andra skadeverkningar av konkur­

rensbegränsning vore av den vikt i den ekonomiska politiken att de borde,

under full offentlighet, avgöras av statsmakterna och icke av en underordnad

myndighet. Att de sakkunniga vid lagens konstruktion ej tagit hänsyn till

dessa anvisningar finner reservanterna vara ägnat att väcka en viss upp­

märksamhet.

Därest en lagstiftning eventuellt framdeles skulle visa sig vara av beho­

vet påkallad, föreslår reservanterna, att denna i första hand utformas en­

ligt det av de sakkunniga diskuterade förhandlingsalternativet, för vars

avböjande reservanterna icke anser att de sakkunniga givit några överty­

gande skäl. En dylik lagstiftning skulle enligt reservanterna kunna innebära,

att monopolutredningsbyrån erhöll befogenhet att förhandla med sådana

företagare inom näringslivet, vilkas verksamhet byrån fann ge anledning

till erinran. Lagen eller eventuellt instruktionen för byrån borde då ange,

på vilka grunder sådan förhandling fick upptagas liksom också förhand­

lingens föremål och syfte. Byrån, vars chef i sådant fall borde vara jurist

med domarkompetens, skulle själv äga besluta huruvida förhandling om

visst avtal skulle upptagas eller icke. Skulle upptagen förhandling icke leda

till godtagbart resultat, borde byrån äga rätt besluta att anmäla ärendet

till Kungl. Maj :t. Reservanterna framhåller, att enligt denna lösning en

definition av begreppet samhällsskadlig konkurrensbegränsning visser­

ligen bleve oumbärlig, men att någon mera i detalj utformad legal defi­

nition ingalunda skulle komma att erfordras. Om en mera vittgående lag­

stiftning till äventyrs framdeles visade sig av behovet påkallad, skulle de

på angivet sätt vunna erfarenheterna enligt reservanternas uppfattning inne­

bära en säkerligen välbehövlig förenkling av lagstiftarens uppgift. Därest en

utvidgad lagstiftning på det nu ifrågavarande området skulle bli aktuell,

anser reservanterna emellertid, att även andra alternativ borde prövas. Ett

av dessa är att åt lagstiftningen ge en utformning, som anknyter till den

bestående rättsordningen och där de ordinarie domstolarna i stället för ett

nytt organ av näringsfrihetsnämndens typ inkopplas som forum för att ut­

öva den lagtillämpande och dömande myndigheten. Enligt reservanternas

mening borde en dylik lagstiftning gå ut på att ett särskilt åklagarorgan

inrättades med uppgift att på grundval av föreliggande material bedöma,

om skadlig verkan av viss konkurrensbegränsning föreligger. Misslyckas

den förhandling, som därefter upptages, skulle saken av åklagaren eller av

i frågan engagerad enskild part hänskjutas till domstol, som skulle ha att

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

avgöra huruvida och i så fall på vad sätt ingripande skall ske. Endast vis­

sa domstolar, för ändamålet utrustade med ekonomisk expertis, borde vara

forum för dessa mål och endast en instans för överklagande ifrågasättes.

Herr Gillbergs yttrande.

De sakkunnigas förslag till lagstiftning finner herr Gillberg vara i väsent­

liga stycken otillfredsställande. Ett förverkligande av detta förslag inger

så stora betänkligheter att han bestämt avstyrker det. En lagstiftning med

ett mera begränsat innehåll och i annan utformning skulle däremot icke

föranleda sådan olägenheter för samhället eller näringslivet, att dessa skulle

väga tyngre än de fördelar, som lagstiftningen skulle medföra genom att

hindra vissa slag av konkurrensbegränsning.

Att i stället för en tvingande lagstiftning införa allenast ett lagstadgat

förhandlingsförfarande finner herr Gillberg mindre lämpligt. I detta fall

kräves en värdering i varje särskilt fall med hänsyn till konkurrensbegräns­

ningens samhällsskadliga verkan. Företagarna kan därför icke på förhand

veta vad som är tillåtet eller icke tillåtet. Ett förhandlingsförfarande mel­

lan en statlig myndighet och företagare blir vidare, anför herr Gillberg, en­

ligt vad erfarenheten givit vid handen, ofta illusoriskt. Vägras ett frivilligt

godkännande tvingas företagaren till eftergift under hot om ytterligare åt­

gärder från statens sida. Herr Gillberg finner därför ett förhandlingsförfa­

rande vara otillfredsställande ur rättssäkerhetens synpunkt och även med

hänsyn till de praktiska konsekvenserna för näringslivet. I valet mellan en

tvingande lagstiftning, utformad enligt de sakkunnigas förslag, och ett för­

handlingsförfarande är dock det sistnämnda att föredraga.

De sakkunniga har vid utformningen av sitt lagförslag enligt herr Gill­

bergs uppfattning icke tagit tillbörlig hänsyn till svårigheten att på en gång

utforma och genomföra en lagstiftning av den art, som det här är fråga om

och beträffande vilken praktisk erfarenhet saknas. Det bristande hänsyns­

tagande till själva utgångsläget finner herr Gillberg desto mer anmärknings­

värt som förhållandena inom de områden av svenskt näringsliv, som skulle

komma att beröras av de sakkunnigas förslag, ingalunda är så dåliga, som

de sakkunniga vill låta påskina. Tv även om det kan konstateras att kon­

kurrensbegränsning med samhällsskadlig verkan förekommit, kan knappast

bestridas att den kombination av konkurrens och samarbete, som förekom­

mer i vårt land, givit i stort sett utomordentligt goda resultat och i hög

grad medverkat till den ökning av näringslivets effektivitet, som faktiskt

ägt rum. Herr Gillberg anser därför att lagstiftningen måste begränsas så

att den riktar sig mot särskilt angivna slag av klart samhällsskadlig kon­

kurrensbegränsning på alla områden men icke blir ett hot mot annat sam­

arbete och icke heller möter andra olägenheter. Utformningen måste enligt

herr Gillberg bli sådan att den omistliga förutsättning för ekonomisk verk­

samhet, som rättssäkerheten utgör, icke äventyras.

De konkurrensstimulerande faktorer, som är verksamma inom näringsli­

Kungl. Mcij.ts proposition nr 103.

75

vet, anser herr Gillberg böra tillmätas en större betydelse än vad de sak­

kunniga givit dem. Han vill i detta sammanhang hänvisa till konkurrensen

mellan svensk och utländsk produktion, vilken är betydande till följd av

den förhållandevis liberala utrikeshandelspolitik, som normalt eftersträvas

av den svenska statsmakten. Vidare hänvisas till förekomsten av olika

företagsformer som tävlar med varandra, t. ex. konsumentkooperativa och

privata företag, samt till den konkurrens, vilken är för handen mellan

producenter av olika varor, som kan ersätta varandra. Ytterligare framhål-

les att inom näringslivet finns ett icke obetydligt antal personer, vilkas

handlande mera bestämmes av frihetssträvan än av förkärlek till statlig eller

enskild konkurrensbegränsning. Dessa personers inflytande är desto större,

som en friare konkurrens inom en bransch icke förutsätter stöd från en

majoritet av företagarna inom denna. Det kan vara tillräckligt, att några

få — i många fall kanske endast en — vägrar ansluta sig exempelvis till en

kartell för att denna icke skall komma till stånd. Med hänsyn till betydelsen

av dylika konkurrensstimulerande faktorer finner herr Gillberg lämpligt,

att vid en lagstiftning mot skadlig konkurrensbegränsning i själva lagtexten

intages en bestämmelse om att vid bedömning av konkurrensbegränsning

och verkningarna därav hänsyn skall tagas till de konkurrensfrämjande

faktorer, som gör sig gällande och som måste ingå i totalbilden för att den­

na skall bli rättvisande.

I stället för en lagstiftning av den generella typ, som de sakkunniga före­

slagit, förordar herr Gillberg en speciallagstiftning beträffande särskilda

fall av konkurrensbegränsning. Sina synpunkter på de olika fallen samman­

fattar han på följande sätt:

1) Ensamföretagen bör undantagas från lagstiftningen. I denna form

uppträdande samhällsskadlig konkurrensbegränsning bör i stället behand­

las från fall till fall genom särskilda utredningar och åtgärder.

2) I fråga om »kartellfallet» bör följande differentiering ske:

a) Nyetableringskontroll inom branscher med aktiv konkurrens mellan

självständiga sektorer bör vara tillåten.

b) Nyetableringskontroll inom branscher, där aktiv konkurrens mellan

dylika sektorer icke finns, bör inskränkas till en av leverantörerna gemen­

samt verkställd bedömning, i huvudsak inriktad på kreditprövning.

c) Bojkottåtgärder med samhällsskadlig verkan bör kunna förbjudas.

d) Exklusivavtal — d. v. s. avtal om att stå i uteslutande affärsförbin­

delse med viss eller vissa företagare — med samhällsskadlig verkan bör

kunna förbjudas.

e) Priskarteller inom branscher, där aktiv konkurrens med utanförstå­

ende parter — svenska eller utländska — icke finns, bör, därest de har sam­

hällsskadlig verkan, kunna upplösas.

3) Frågan om lagstiftning mot bruttoprissystemet bör anstå i avvaktan

på utvecklingen av konkurrensförhållandena.

4) Prisdiskrimination med samhällsskadlig verkan bör kunna förbjudas.

En lagstiftning utformad efter dessa riktlinjer finner herr Gillberg utan

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

olägenhet kunna anförtros åt de allmänna domstolarna. Det torde därvid

vara lämpligt, anför han, att endast rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg

och Malmö blir första instans — eventuellt rådhusrätterna i de städer där

hovrätt finns.

Rem issy ttr andena.

Samtliga de myndigheter och organisationer, som funnit ett omedelbart

behov av en vidgad lagstiftning föreligga, intar — med undantag för

Svensk industriförening samt Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riks­

förbund — en positiv inställning till den allmänna upp­

läggningen av den lagstiftning, som de sakkunniga

föreslår. Bank- och fondinspektionen, bostadsstyrelsen, Skånes spece-

ri- och livsmedelshandlareförbund, Svenska riksbyggen samt Sveriges all­

männyttiga bostadsföretag lämnar förslaget utan erinran i principiella hän­

seenden. Statens priskontrollnämnd och Tjänstemännens centralorganisa­

tion (TCO) framhåller uttryckligen att de finner väsentligt att prövnings-

organet får möjlighet att utfärda tvingande förelägganden — endast härige­

nom synes förutsättningar finnas för att genom förhandlingar kunna hindra

skadeverkningar.

Pris kontrollnämnden anför:

Det är givet, att förhandlingarna sannolikt skulle kunna bedrivas effek­

tivare, om förhandlingsorganet finge möjlighet att utfärda föreläggande

på det sätt, som de sakkunnigas majoritet föreslagit. Priskontrollnämnden

vill därför ge sitt förord för detta förslag med hänsyn till att det måste

komma att innebära ett verksamt stöd för konkurrensviljan. Priskontroll­

nämnden tillmäter denna angelägenhet en utomordentlig vikt. De fall, där

man inte lyckas nå tillfredsställande resultat genom förhandlingar, torde

sannolikt vara sådana, där betydande ekonomiska intressen av ett bibe­

hållande av konkurrensbegränsningen gör sig gällande och där det må­

hända föreligger särskilt starka skäl för ingripande. Det skulle i sådana fall

framstå som särskilt stötande, därest möjlighet att komma till rätta med

desamma inte förefunnes. Avsaknaden av sådana möjligheter skulle också

ge upphov till stora ojämnheter i samhällets åtgärder mot konkurrensbe­

gränsningarna.

Sammanfattningsvis understryker priskontrollnämnden, att man här rör

sig på ett utomordentligt viktigt men för administration och lagstiftning

nytt område, där det gäller att pröva sig fram till en tillfredsställande lös­

ning, samt att man därför sannolikt får räkna med att nå resultat endast

genom en kombination av olika åtgärder. Nämnden förordar, att man prö­

var en anordning av i stort sett följande art: 1) förstärkning av monopol-

utredningsbyrån; 2) tills vidare bibehållen priskontroll med särskilt upp­

drag att uppmärksamma monopolpriser; 3) inrättande av ett förhandlings-

organ, utformat exempelvis i huvudsaklig överensstämmelse med de sak­

kunnigas förslag, med befogenhet att utfärda förelägganden; samt 4) om­

prövning av såväl lagstiftning som organisation, sedan erfarenheter vunnits

av några års tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

77

Statens jordbruksnämnd har i stort sett intet att erinra mot principerna

för den lagstiftning de sakkunniga föreslagit. Emellertid framför nämnden

vissa allmänna anmärkningar. Nämnden förklarar sig sålunda vid gransk­

ning av lagutkastet och motiven till detta allmänt ha fått den uppfatt­

ningen, att lagutkastet i vissa hänseenden är avfattat på sådant sätt,

att stora svårigheter skulle uppkomma vid tillämpningen. Vidare finner

nämnden i flera avseenden bristande överensstämmelse föreligga mellan

lagtext och motiv. Av särskild vikt anser nämnden vara, att lagutkastet in­

nehåller klara riktlinjer för såväl näringslivet som det tillämpande orga­

net. Ett företag bör sålunda på förhand med viss grad av säkerhet kunna

med ledning av lagtexten bedöma, om en åtgärd eller ett avtal kan komma

att föranleda ingripande eller icke. Nämnden betonar att genomgående så­

dan överensstämmelse mellan lagtext och motiv bör föreligga, att det till-

lämpande organet skall kunna få klarhet i lagtextens innebörd och objek­

tiva hållpunkter. Nämnden föreslår därför att lagutkastet överarbetas. Då

den föreslagna överarbetningen närmast är av teknisk natur torde densam­

ma enligt nämnden böra uppdragas åt juridiska och ekonomiska experter.

En komplettering av den föreslagna lagen med generella förbud

mot vissa särskilda former av konkurrensbegräns­

ning föreslås av Kooperativa förbundet. Efter att ha framhållit att den

av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om »den omvända bevisbör­

dan» enligt de sakkunniga i praktiken kommer ganska nära ett förbud,

anför förbundets styrelse:

Även när det rör sig om sådana flagranta övergrepp mot konkurrensfri­

heten, som innefattas i den legala presumtionen, är eventuellt ingripande

emellertid beroende av anmälan (från part eller näringsfrihetsombudsman­

nen) i varje särskilt fall. Det synes därför styrelsen, som om verkningskraf­

ten av den ifrågasatta lagstiftningen skulle kunna stärkas, om den —

fortfarande utan att stadga generellt förbud mot konkurrensbegränsningal'

— skulle kunna kompletteras med förbud mot konkurrensbegränsningar

av vissa angivna slag, vilka i huvudsak redan nu i lagförslaget avses att

drabbas av bestämmelsen om legal presumtion beträffande skadlig verkan.

Ansvaret för tolkningen av sådana förbudsbestämmelser överflyttas däri­

genom på företagarna själva, vilka ha att tillse, att avtal om företagssam­

arbete ej innehålla sådana klausuler, som komma i strid mot lagen.

Förutsättningen för ett anlitande av denna »partiella förbudslinje» är gi­

vetvis — såsom också de sakkunniga, efter allt att döma, uppmärksammat

vid sin diskussion av de olika alternativen — att de konkurrensbegräns­

ningar, som skulle bli föremål för särskild lagstiftning äro, var och en i

sitt slag, enhetliga och lätt bestämbara. En alltför nyanserad lagstiftning

av förbudskaraktär, med talrika undantag, kan naturligtvis vålla avsevärda

praktiska svårigheter vid tillämpningen och lätt bli ineffektiv.

Man torde knappast med berättigande kunna invända, att en sådan »par­

tiell förbudslinje» skulle sönderbryta den ifrågasatta lagstiftningens enhet­

lighet och därmed reducera dess effektiva värde. Ett avskiljande av de här

berörda slagen av konkurrensbegränsning skulle sannolikt öka näringsfri-

hetsnämndens och inonopolutredningsbyråns arbetseffekt i betydlig grad

och bidraga till större vaksamhet från företagarnas sida beträffande kon­

kurrensbegränsningar i allmänhet.

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Bland de av Kooperativa förbundet åsyftade generella förbuden berörs i

första hand frågan om förbud mot leveransvägran av vissa

ensamföretagare. Förbundet erinrar om att det i olika samman­

hang framhållit den genomgripande effektiviteten i en monopollagstiftning

av att leveransvägran och prisdiskriminering radikalt förbjödes och att ett

generellt leveransåläggande stadgades i lag. Då de sakkunniga efter ingåen­

de diskussion i stället för att gå den sålunda anvisade vägen stannat för att

föreslå en legal presumtion för samhällsskada i vissa fall, hade de lagtek­

niska svårigheter, som är förbundna med förbudslinjen, fällt avgörandet.

Ett stadgande om generell leveransskyldighet skulle enligt de sakkunniga

ha krävt allt för många undantag och särbestämmelser för att tillgodose

producenternas berättigade intresse att utan monopolistiska biavsikter upp­

rätta egen försäljningsapparat eller välja sina återförsäljare bland dem, som

arbetar mest effektivt.

Ett av de effektivaste medlen för en ensamföretagare att upprätthålla sin

ställning och utestänga konkurrens inom sitt område från andra företagare

är emellertid enligt förbundets uppfattning, att ensamföretagaren eller den

dominerande företagaren binder återförsäljaren med avtal, som innehåller be­

stämmelser om förmånspriser och ensamrätt till försäljningen. En lagstift­

ning, som stadgade ett generellt leveransåläggande för ensamföretagare och

företag med en dominerande ställning på marknaden, skulle enligt förbun­

det utgöra en effektiv åtgärd för att hindra de särskilt skadliga verkningar

av missbruk av monopolistisk maktställning, som sålunda berörts.

Generellt förbud föreslås även mot bruttopris bindning. För­

bundsstyrelsen finner de samhällsskadliga verkningarna av bruttoprissyste-

met ligga i öppen dag och anför härutinnan:

Styrelsen är sålunda av den meningen, att ett stadgande i lagen, inne­

bärande generellt förbud mot bruttoprisbindningar (bruttoprissättning i

form av lägstpriser), skulle innebära ett förenklat förfarande i förhållande

til! det, som föreslagits av de sakkunniga. Straffrättsliga sanktioner skulle

då visserligen behöva införas i lagen, men det är osannolikt, att åtal mot

lagbrott skulle behöva väckas annat än i sällsynta fall. Utformningen av

lagföreskriften skulle nämligen kunna göras så enkel och klar, att den

täckte väsentligen alla i praktiken förekommande bruttoprisbindningar.

Förbudet skulle givetvis icke drabba »riktpriser» (av tillverkaren föreslag­

na priser, som finge fritt underskridas), varmed de fördelar för kalkyle-

ringsarbetet i butikshandeln bleve bevarade, som bruttoprissättningen er­

bjuder.

Beträffande slutligen kartellavtalen anser Kooperativa förbun­

det det kunna starkt ifrågasättas, om ej sådana klart monopolistiska kar­

teller som anbudskarteller, pris karteller och k v o te­

rings kartell er skulle kunna helt förbjudas,. Till

denna grupp skulle möjligen kunna hänföras även alla områdeskarteller.

Förbundet framhåller, att ett förbud mot vissa skadliga grupper av kar­

teller ej skulle utesluta prövning av andra typer av kartellavtal enligt lagens

syfte och allmänna arbetsmetoder. Ett förbud skulle givetvis ej heller lägga

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

79

hinder i vägen för företagssamarbete med sådant nyttigt syfte som forsk­

ning och rationalisering.

Även Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation

(TCO) ifrågasätter en komplettering av den föreslagna lagstiftningen med

vissa generella förbud, ehuru de ej vill motsätta sig den allmänna utform­

ning de sakkunniga föreslagit.

Landsorganisationen anför:

Onekligen finns det omständigheter, som talar för en speciallagstiftning.

Sålunda tvingas man att i lagstiftningen ge klara direktiv om vilka kon-

kurrensbegränsande åtgärder, som icke är tillåtna, vilket ger företagarna

en större känsla av rättssäkerhet. Man behöver ej heller såsom vid ett pröv-

ningsförfarande riskera att ett godkännande av en viss konkurrensbegräns­

ning i ett visst fall skall betraktas som prejudikat för att liknande konkur­

rensbegränsningar skall vara att betrakta såsom icke samhällsskadliga utan

särskild prövning, oavsett hur de tillämpas i praktiken. Vidare är vissa kon­

kurrensbegränsningar så utformade, att de i och för sig tenderar att för­

svåra eu effektivisering av näringslivet. Hit hör t. ex. den alldeles övervä­

gande delen av existerande bruttoprisbildningar. Det ligger då nära till

hands att i lagstiftningen införa ett allmänt förbud mot en tillämpning av

just ifrågavarande inskränkningar i konkurrensen. Härigenom kan man

undvika tidsödande prövningsarbete och förhandlingar. Särskilt gäller det i

sådana fall, där antalet konkurrensbegränsningar är mycket stort, t. ex.

bruttoprisbildningar.

Nyetableringssakkunniga har gått en medelväg genom att för vissa for­

mer av konkurrensbegränsning införa en omvänd bevisbörda. — — —

Dessa i förhållande till en speciallagstiftning uppmjukade bestämmelser

kan visserligen synas rimliga och rättvisa med hänsyn till att det för samt­

liga former av konkurrensbegränsning alltid kan påvisas något fall där

tillämpningen icke medför samhällsskadlig verkan. Speciallagstiftning tor­

de dock av skäl som ovan anförts vara att föredraga för sådana former

av konkurrensbegränsning, som till alldeles övervägande del kan visas

medföra samhällsskadlig verkan.

Landsorganisationen vill dock ansluta sig till det av de nyetablerings­

sakkunniga avgivna förslaget på denna punkt med hänsyn till att ett pröv-

ningsförfarande under alla omständigheter behöver tillämpas för övriga for­

mer av konkurrensbegränsning. Enbart speciallagstiftning för ett begränsat

antal konkurrensbegränsningar kommer nämligen efterhand att bli tämli­

gen ineffektiv. Konkurrensmetoderna är synnerligen mångskiftande och för­

ändras snabbt från en tidsperiod till en annan. Prövningen vid speciallag­

stiftning kommer att i huvudsak ske efter rent tekniskt-juridiska grunder,

vilket försvårar en realbedömning av olika konkurrensbegränsningar. Lag­

stiftningen skulle därför lätt kunna kringgås på väsentliga punkter. Den

övervakande myndigheten bör av denna anledning ges en självständig pröv­

ningsrätt. Efterhand som erfarenheterna av den föreslagna verksamheten

växer fram, bör emellertid ånyo prövas, huruvida icke vissa former av kon­

kurrensbegränsning direkt skulle kunna förbjudas i lagstiftningen.

1Tjänstemännens centralorganisation (TCO) yttrar:

En lagstiftning, enligt vilken konkurrensbegränsande handlingar motver­

kas genom generella regler, är rent principiellt förenad med vissa fördelar,

som inte gälla för en lagstiftning av typen skälighetsprövning. Bland annat

tår en sådan lagstiftning relativt snabbt återverkningar inom näringslivet,

80

och företagarna veta i och med lagens ikraftträdande med större bestämd­

het, vilka typer av konkurrensbegränsning som äro otillåtna. Vid en skä-

lighetsprövning däremot kan någon sådan klarhet inte vinnas förrän ett

avsevärt antal fall varit under prövning och en praxis utformats, enligt vil­

ken företagarna få en uppfattning om vilka former av konkurrensbegräns­

ning som icke äro tillåtna. Därmed kan en icke oväsentlig tidsutdräkt mel­

lan "lagens ikraftträdande och mera väsentliga förändringar inom närings­

livet i konkurrensbefrämjande syfte befaras. En lagstiftning med generellt

verkande regler har å andra sidan den nackdelen gentemot skälighetslag-

stiftningen, att under lagen falla alla avtal av en viss typ, alldeles oavsett

om de äro skadliga eller inte. En sådan lagstiftning kan därför komma att

drabba synnerligen ojämnt.

Sedan organisationen betonat att, till följd av reglerna om legal presum-

tion, skillnaden mellan den sålunda utformade skälighetslagstiftningen och

en lagstiftning med generella förbud icke är betydande, anföres vidare:

Även om sålunda enligt TCO:s uppfattning de sakkunnigas förslag i viss

mån kan sägas vara en lagstiftning efter generella regler, torde en väsent­

lig fördel med en generellt verkande lagstiftning icke ha vunnits, nämli­

gen snabbheten i återverkningarna inom näringslivet. TCO vill icke mot­

sätta sig, att de sakkunnigas förslag lägges till grund för lagstiftningens ut­

formning, men ifrågasätter, huruvida icke en kombination av en generell

lagstiftning och skälighetslagstiftning skulle visa sig mest ändamålsenlig.

Den generella lagstiftningen skulle i så fall avse de fall av konkurrensbe­

gränsning, där man i lagtexten klart kan beskriva de omständigheter, under

vilka samhällsskadlig verkan är för handen och någon skälighetsprövning

med hänsyn härtill ej är nödvändig. Detta torde exempelvis vara fallet i

fråga om bruttoprissättningar.

Kommerskollegium intar i den här berörda frågan en motsatt ståndpunkt

samt finner, vid valet mellan en förbudslagstiftning med generell krimi­

nalisering av samtliga eller ett begränsat antal klart definierade typer av

konkurrensbegränsande handlingar samt en lagstiftning med skälighets­

prövning in casu, övervägande skäl tala för en lagstiftning av den senare

typen. Icke heller statens priskontrollnämnd finner det nu lämpligt att i

en särskild lagstiftning införa ett generellt förbud mot konkurrensbegräns­

ningar eller vissa särskilda typer av konkurrensbegränsande åtgärder. Den

ekonomiska effekten av konkurrensbegränsningar måste enligt nämndens

mening bedömas i varje särskilt fall.

Hijresgästernas sparkasse- och bgggnadsföreningars riksförbund (HSB)

förordar att lagstiftningen tills vidare ges provisorisk

karaktär. Förbundet anför:

Det förefaller betänkligt att, innan ökad kunskap vunnits, stifta en per­

manent lag som mycket djupgående kommer att ingripa i näringslivet. Till

detta kommer att det kan anses tveksamt, om den föreslagna lagens princi­

piella uppläggning ur juridisk synpunkt är tillfredsställande utformad. Här

bör i första hand uppmärksammas den frågan, om man icke ur rättssäker­

hetssynpunkt måste fordra, att lagens tillämpning skall kunna ske efter

klart fastlagda rättsgrunder som lagtexten klargör. Så är icke förhållandet

med förslaget, och det är möjligt att man på nuvarande utvecklingsstadium

har svårt att skapa en dylik lagutformning. Med hänsyn till dessa omstän­

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

81

digheter synes en provisorisk lagstiftning av i förslaget tänkt karaktär, fast­

ställd att gälla under exempelvis fem år, vara att föredraga. Under denna tid

skulle en kommitté kunna fortsätta att arbeta för att med ledning av de

efter hand vunna erfarenheterna av den provisoriska lagens tillämpning

framlägga förslag till permanent lag med fasta juridiska-och principiella

gränsdragningar för tillåtna och otillåtna kartellöverenskommelser.

Kommerskollegium förordar att lagstiftningen tills vidare begränsas till

att avse ett förhand lin g sförfarande utan förbindelse

med tvingande förelägganden.

Kollegium erinrar om att de sakkunniga starkt framhållit effektiviteten i

och för sig av ett förhandlingsförfarande. Även om kollegium skulle vara

böjt för att antaga, att det i vissa lägen vore ändamålsenligt att tvingande

rättsmedel stod till förfogande, bör man dock enligt kollegium se tiden an

och avvakta erfarenheterna av mindre långtgående åtgärder. Till stöd härför

framhålles i första hand, att tillämpningen av en tvingande lagstiftning av

föreslagen typ skulle komma att ställa mycket stora krav på det utredande

organets — monopolutredningsbyråns — kapacitet. Man kan icke, även om

byrån utbygges, räkna med att dess effektivitet omedelbart skulle ökas i

proportion till utbyggnaden, då den nyanställda personalen måste växa in

i de ofta mycket speciella och svåra arbetsuppgifterna. För den utbyggnad

av monopolutredningsbyrån, som de sakkunniga förordat, torde därför krä­

vas betydligt längre tid än de sakkunniga räknat med. För den föreslagna

organisationen torde jämväl gälla att den först efter ganska avsevärd tid

kan beräknas ha vunnit sådan erfarenhet att den kan fungera på avsett

sätt. Kollegium anser det även vara tveksamt, om den omfattande tredelade

organisationen, som föreslagits, är nödvändig, och om den verkligen skulle

komma att utan svårare friktioner kunna fullgöra sina uppgifter på sätt de

sakkunniga tänkt sig. Även resultaten av den pågående självsanerings verk­

samheten finner kollegium böra avvaktas, innan slutlig ställning tages till

frågan om en tvingande lagstiftning. Då kollegium å ena sidan kommit till

den bestämda uppfattningen, att man på detta svårbedömbara och ur rättslig

synpunkt oprövade område bör gå fram med försiktighet, men å andra sidan

anser att de konkurrensbegränsande företeelserna i allt fall är av sådan

omfattning och betydelse att ytterligare åtgärder är påkallade, har kollegium

funnit övervägande skäl tala för ett förhandlingsförfarande i huvudsaklig

överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, dock, åtminstone tills vidare,

utan förbindelse med straffrättsligt sanktionerade förelägganden. Förhand­

lingarna anser kollegium därvid böra äga rum i stort sett på grundval av

de värderingar och efter de riktlinjer, som anges i betänkandet.

Frågan om sambandet mellan den allmänna priskontrollen

och de nu föreslagna åtgärderna beröres närmare av några av de bär ifråga­

varande remissinstanserna.

Statens priskontrollnämnd framhåller, att endast den fortsatta erfaren­

heten kan utvisa hur långt det är möjligt att med priskontrollmetoder nå

värdefulla resultat på detta område. Enligt nämndens mening är det dock

värt att under en övergångsperiod anställa vissa försök med sådana meto-

(> llihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Vr 103.

82

der. De av nyetableringssakkunniga föreslagna åtgärderna innefattar möj­

lighet till priskontroll endast i det s. k. monopolistfallet, en möjlighet som

även i detta fall är kringgärdad av särskilda begränsningar. Priskontroll-

nämnden förutsätter att den kommer att utöva priskontrollen även i detta

fall, så länge den allmänna priskontrollen består. Priskontrollnämnden vill

vidare förorda, att möjligheten för näringsfrihetsnämnden att vidtaga pris-

reglerande ingrepp även i andra fall av konkurrensbegränsningar än de av

nyetableringssakkunniga föreslagna — närmast även vid kartellbindningar

och bunden bruttoprissättning — överväges, innan de befogenheter, som

prisregleringslagen inrymmer, avskaffas.

Ledamoten av priskontrollnämnden docenten Östlind har biträtt nämn­

dens yttranden men därutöver anfört, att han finner det angeläget att

frågan om möjligheten av priskontroll på områden med stark konkurrens­

begränsning prövas på ett mera ingående sätt än vad de sakkunniga gjort,

i varje fall innan den nuvarande prisregleringen avvecklas. Östlind fram­

håller, att enligt de sakkunnigas förslag priskontroll som regel icke skulle

kunna begagnas i fråga om konkurrensbegränsning genom horisontella och

vertikala karteller, branschföreningar eller dylikt, d. v. s. de former för

begränsning av priskonkurrens, som ostridigt för närvarande spelar den

dominerande rollen och vilkas betydelse ökats. Den samhällsskadliga sidan

av konkurrensbegränsning i dessa former tror Östlind icke kan tillfreds­

ställande bemästras enbart genom den av de sakkunniga föreslagna lag­

stiftningen. Därvid förklarar sig Östlind stödja sig på sina erfarenheter

från sitt ledamotskap i priskontrollnämnden. Östlind är vidare av den me­

ningen, att priskontroll i vissa fall kan vara ett rationellare medel än den

föreslagna lagstiftningen för att hindra vissa icke önskade verkningar av

konkurrensbegränsning på produktionsinriktning, produktions- och distri-

butionseffektivitet samt inkomstfördelning.

Landsorganisationen framhåller likaledes att förslaget om en vidgad mo­

nopollagstiftning intimt sammanhänger med den nuvarande priskontrollens

framtida utformning. Ännu är det självfallet osäkert, huruvida en tilltänkt

lagstiftning kommer att vinna åsyftad effekt. I den mån så icke skulle vara

fallet kan man ha anledning överväga att kvarhålla eller införa priskontroll

utöser de fall som föreslagits av de sakkunniga. Under alla omständigheter

bör priskontrollen, förklarar landsorganisationen, ej avvecklas i större om­

fattning, förrän den föreslagna organisationen för kontroll av samhällsskad­

liga konkurrensbegränsningar utbyggts i tillbörlig grad.

Svenska riksbgggen och Sveriges allmänngttiga bostadsföretag uttalar sig

i samma riktning.

Kommerskollegium erinrar om att inom breda konsumentgrupper den

uppfattningen gör sig gällande, att den nuvarande priskontrollen är en

nödvändig institution också för framtiden, då det nuvarande knapphets-

tillståndet upphört. Till grund för denna uppfattning åberopas bl. a. att

den garanti för konsumenterna, som ligger i den fria konkurrensen, bli­

vit allt mindre tillfredsställande genom avtalsbundenheten inom näringsli­

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

83

vet. Då kollegium i fri konkurrens ser det effektivaste skyddet för konsu­

menternas berättigade intressen icke blott för stunden utan framför allt på

lång sikt, enär densamma verkar kostnadssänkande och utvecklingsfräm-

jande, finner kollegium det angeläget, att man i fråga om åtgärder mot kon­

kurrensbegränsning inrättar sig så att den statliga priskontrollen och det

statliga kommissionsväsendet kan avvecklas så snart mera normala ekono­

miska förhållanden inträder.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anlägger liknande synpunkter.

Det torde redan här böra anmärkas att vissa av de myndigheter och or­

ganisationer som har en positiv inställning till den allmänna uppläggningen

av de sakkunnigas förslag till lagstiftning, i fråga om vissa huvudfrågor

intar en avvikande hållning i förhållande till de sakkunniga. Statens jord­

bruksnämnd samt bank- och fondinspektionen förordar sålunda att närings-

frihetsnämnden ges karaktären av specialdomstol i stället för administra­

tivt organ. Kommerskollegium förordar att upprättandet av en särskild

näringsfrihetsnämnd får anstå och att lagstiftningens handhavande i stäl­

let uppdrages åt kollegium. Bank- och fondinspektionen, Landsorganisa­

tionen och Tjänstemännens centralorganisation (TCO) föreslår att förhand-

lingsuppgiften lägges på ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor. Bank- och

fondinspektionen yrkar slutligen att det s. k. monopolistfallet undantages

från lagstiftningen. Till dessa huvudfrågor återkommer jag i följande avsnitt.

Svensk industriförening föreslår en lagstiftning, som allmänt

förbjuder och kriminaliserar skadlig konkurrens-

b e gränsnin g. Föreningen förklarar sig vilja lösa frågan när konkur­

rensbegränsningar skall anses olagliga eller icke på ett betydligt enklare men

samtidigt också radikalare sätt än de sakkunniga gjort, nämigen så att det i

nära anslutning till det amerikanska systemet fastslås, att i princip konkur­

rensbegränsningar såsom sådana skall anses olagliga samt att i lagtexten

sedan endast införes några enkla definitioner vilka företeelser som med

denna utgångspunkt skall träffas av lagens verkningar. Farhågorna för

skadliga verkningar på grund av upplösning av s. k. nyttiga och ej samhälls-

skadliga karteller anser föreningen ha betydligt överdimensionerats. Före­

ningen finner det vara ren övertro, att ett rationaliseringsbefrämjande sam­

arbete icke skulle kunna upptagas mellan en grupp företagare utan att sam­

arbetet skulle behöva taga konkurrensbegränsningens form. Vad det s. k.

monopolistfallet beträffar, anser föreningen icke, att den omständigheten att

en företagare kommit att svara för en betydande del av företagsamheten inom

ett visst område skall anses liktydig med konkurrensbegränsning och bedö­

mas därefter. Detta fall finner föreningen därför böra uteslutas från de före­

teelser, som i egenskap av konkurrensbegränsningar skall träffas av en lag­

stiftnings verkningar. Däremot bör, i stället för det s. k. monopolistfallet,

införas en särskild bestämmelse, varigenom diskriminerande åtgärder från

leverantörers sida fastställes vara en typisk konkurrensbegränsning. Lag­

stiftningen bör enligt föreningen handhavas av domstol med riksåklagare-

ämbetet som åtalsmyndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr J03.

84

Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund avstyrker en lagstift­

ning efter de grunder de sakkunniga föreslagit och förordar en lagstift­

ning med särskilda förbud mot vissa former av samverkan. Förseelser mot

lagen bör enligt förbundet åtalas och behandlas vid allmän domstol. Fråga

om åtal bör väckas av kommerskollegiets monopolutredningsbyrå.

Praktiskt taget samtliga myndigheter och organisationer, som intagit eu

avvisande hållning till frågan om behovet av en vidgad lagstiftning eller som

ej funnit omedelbart behov därav förefinnas, avstyrker bestämt eu

lagstiftning av den allmänna läggning, som föreslagits

av de sakkunniga. Flertalet av dem finner icke heller den utformning lag­

stiftningen fått i förslaget kunna godtagas.

Svea hovrätt förklarar sig sålunda icke kunna tillstyrka en lagstiftning av

det sakliga innehåll, som upptagits i betänkandet. Hovrätten finner i varje

fall lagförslaget behäftat med så allvarliga tekniska brister, att det i före­

liggande skick knappast kan läggas till grund för en lagstiftning i ämnet.

Hovrätten erinrar om att man i vårt land i uppkomna konfliktlägen på det

hela taget givit avtalsfriheten företräde framför näringsfriheten och icke in­

gripit mot de begränsningar, som genom avtalsfriheten åstadkommits i nä­

ringsfriheten. Det föreliggande förslaget finner hovrätten böra betraktas

mot denna bakgrund. Hovrätten anför vidare:

Alltjämt erkännes hos oss avtalsfriheten som en av de bärande principer­

na för rättsordningen. Det är visserligen riktigt, att den enskildes avtals­

frihet under de senaste årtiondena minskat på en mängd områden, an­

tingen för att bereda svagare parter i avtalsförhållanden skydd mot obilliga

avtalsvillkor eller för att tillgodose allmänna intressen framför enskilda

avtalsslutande parters. Vid dylik lagstiftning har man emellertid — om här

bortses från krigs- och krislagstiftning — som regel varit angelägen att be­

gränsa avtalsfriheten i tydligt angivna fall. Lagen har ansetts skola giva

klart besked. Det föreliggande förslaget måste anses utgöra ett avsteg från

denna lagstiftningsprincip och innebär i verkligheten att avtalsfriheten sät­

tes ur kraft inom en avsevärd och till sina gränser ganska obestämd del av

näringslivet. För att ett frångående av den hittills gällande grundsatsen om

avtalsfrihet på detta vidsträckta område skall från rättsliga synpunkter

kunna tillstyrkas måste enligt hovrättens mening tungt vägande skäl vara

att anföra.

Hovrätten framhåller, att det är uppenbart att samverkan mellan företa­

garna kan drivas så långt att såväl andra samhällsgrupper som samhället

självt blir lidande på ett otillbörligt sätt. Å andra sidan är det emellertid

lika tydligt att en alldeles fri konkurrens, där företagarna med alla till

buds stående lagliga medel bekämpar varandra, måste medföra ogynnsam­

ma verkningar. Var gränsen mellan fri konkurrens och samverkan skall dra­

gas finner hovrätten knappast kunna avgöras med ledning av objektiva

kriterier, då här snarast är en fråga om avvägning mellan olika intressen,

där ytterst de politiska instanserna får fälla avgörandet. Emellertid un­

derstryker hovrätten att det avgörande, varom här är fråga, icke helt kan

frigöras från rättsliga överväganden. Hovrätten anför i anslutning härtill

några synpunkter, som den finner icke böra förbises:

Kiingl. Maj:ts proposition nr 103.

Kungl. Maj. ts proposition nr 103.

85

Otvivelaktigt är sålunda att lagstiftaren visat en ökad benägenhet att

giva rättsligt stöd åt den faktiska samverkan som i olika former förekom­

mer på skilda områden, Så är särskilt förhållandet inom den förevarande

rättsområde näraliggande arbetsrätten, där bl. a. föreningsrätten vunnit lag­

ligt skydd. Sverige har vidare, sedan riksdagen godkänt landets anslutning

till Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna

och de grundläggande friheterna, i realiteten förbundit sig att iakttaga de i

art. It i nämnda konvention inskrivna reglerna att envar skall äga rätt till

föreningsfrihet, däri inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fack­

föreningar för att skydda sina intressen, samt att utövandet av dessa rät­

tigheter icke må underkastas andra inskränkningar än sådana som äro

angivna i lag och i ett demokratiskt samhälle äro nödvändiga med hänsyn

till bl. a. skyddandet av annans fri- och rättigheter. En lagstiftning, som

går utöver dessa låt vara vagt angivna gränser, bör sålunda icke genomföras

i vårt land.

Delade meningar råder, framhåller hovrätten vidare, icke endast om var

gränsen mellan fri konkurrens och tillåten samverkan bör gå utan även om

det sätt, på vilket denna gräns skall uppdragas, därvid de sakkunniga före­

slår att gränsen stakas ut av ett administrativt organ, som enligt vissa lag­

regler bedömer fall efter fall. Hovrätten anför härom:

Därest en dylik väg skall följas för bedömande av tillåtligheten av de inom

näringslivet förekommande konkurrensbegränsande företeelserna måste

höga krav ställas på det organ, som får uppgiften sig anförtrodd. Den be­

dömning av olika konkurrensbegränsningar, som måste ske, bör enligt hov­

rättens mening icke tillgå på det sätt de sakkunniga föreslagit, nämligen i

ett kvasijudiciellt förfarande, där tillämpningen av vissa i lagen angivna

bevispresumtioner ofta torde bli utslagsgivande. Skall prövningen bliva

materiellt tillfredsställande, är det nödvändigt att organet icke är bundet av

formella regler. På avgörandet måste komma att inverka ett stort antal olika

faktorer, och det torde visa sig omöjligt att sammanfatta dem i bindande

regler på annat sätt, än att vissa allmänt hållna normer för värderingen an­

givas, och myndigheten måste nödvändigt givas fria händer att under be­

aktande av allt som blivit anfört och under hänsynstagande till uppställda

värderingsnormer taga ställning till frågan, huruvida den ifrågavarande

konkurrensbegränsningen kan tillåtas eller ej. Under angivna omständig­

heter måste ställas så höga fordringar på den dömande myndighetens oväfd

och oberoende ställning, att endast en domstol torde kunna uppfylla dessa

krav.

Hovrätten finner slutligen anledning påpeka, att de civilrättsliga verkning­

arna av en lagstiftning av den föreslagna arten icke närmare berörts. De

sakkunniga synes enligt hovrätten ha förutsatt att konkurrensbegränsande

företeelser i civilrättsligt hänseende framgent skulle behandlas på enahanda

sätt som hittills, så länge något offentligt ingripande icke kommit till

stånd. Hur saken däremot skulle ställa sig efter ett ingripande finner hov­

rätten vara mera oklart och framhåller att åtskilliga svårlösta situationer

av civilrättslig art kan uppkomma i anledning av lagstiftningen. Även det

läge, vari utomstående tredje man kan komma, anser hovrätten vara för­

tjänt av beaktande. Innan avtalsfriheten inskränkes på sätt, som föreslagits

av de sakkunniga, finner hovrätten det därför angeläget att åtminstone nå­

gon uppmärksamhet ägnas åt de civilrättsliga konsekvenserna av lagstift­

ningen.

Även hovrätten för Västra Sverige uttalar såsom sin uppfattning, att det

framlagda lagförslaget icke är ägnat att läggas till grund för en lagstiftning

i ämnet. Den av de sakkunniga föreslagna näringsfrihetsnämnden finner

hovrätten icke kunna anses vara något lämpligt organ för handhavande av

de utomordentligt svåra och viktiga uppgifter, som enligt förslaget tillägges

nämnden. Det är framför allt nämndens funktion att meddela föreläggan­

den, som hovrätten finner uppenbart olämplig. Hovrätten betonar i detta

sammanhang, att ett oskickligt ingripande mot näringslivet ju kan ha de

allvarligaste följder för samhällsekonomien.

Lantbruksstyrelsen finner lagutkastet i vissa avseenden avfattat på så­

dant sätt, att svårigheter måste uppkomma vid tillämpningen ej minst på

grund av att i flera fall bristande överensstämmelse synes föreligga mellan

lagtext och motiv. I följd härav skulle det, anför styrelsen, även för fullt

lojala näringsidkare bli svårt att få full klarhet om lagtextens innebörd lik­

som objektiva hållpunkter för bedömande av vad som ur samhällets syn­

punkt kan anses berättigat eller befogat.

Från flera håll inom näringslivet uttalas farhågor för att lagstiftningens

utformning kan föranleda rättsosäkerhet och godtycke vid till-

lämpningen.

Stockholms handelskammare anför:

Den utformning som lagstiftningen sålunda givits har------------ kommit

att medföra större osäkerhet och olägenheter och även orättvisor än vad som

blivit följden om vissa särskilda slag av konkurrensbegränsning generellt

förbjudits. Eftersom lagstiftningen är avsedd att kunna användas på varje

företeelse, som kan karakteriseras som konkurrensbegränsning, ha förut­

sättningarna för ingripande blivit ytterst allmänt angivna. Även om i lag­

förslagets 1 § gjorts ett försök att konkretisera begreppet »samhällsskadlig-

het», har denna konkretion fått en så allmän innebörd, att det icke är möj­

ligt att med någon grad av säkerhet objektivt avgöra, när förutsättningar

för ingripande äro för handen. Den reella innebörden av den föreslagna la­

gen måste anses vara, att den ger den övervakande myndigheten en gene­

rell och oinskränkt befogenhet att upptaga konkurrensbegränsande förete­

elser till behandling och efter rent subjektiv bedömning av verkningarna ur

»allmän» synpunkt utfärda de i lagen stipulerade, med straff sanktionerade

föreläggandena.

Om en rättslig reglering av de konkurrensbegränsande företeelserna skall

ifrågakomma, måste enligt handelskammarens mening därav i varje fall

krävas, att den ger de myndigheter som skola tillämpa lagreglerna fasta

riktlinjer för avgörandena. Det är lagstiftarens sak att göra de grundläggan­

de värderingarna, icke de rättstillämpande myndigheternas. Särskilt ange­

läget är detta, då motsättningarna avse olika samhällsgruppers mot var­

andra stridande intressen.

Bedömningen av viss konkurrensbegränsning avses omfatta icke blott en

prövning av om den medför skadliga konsekvenser i förhållande till den

eller de personer eller grupper av företagare, gentemot vilka åtgärden direkt

riktats, utan även en avvägning av om denna eventuellt skadliga effekt kan

uppvägas av den vinst som kan uppkomma för andra företagare eller grup­

per av företagare samt slutligen i vad mån denna vinst kommer konsumen­

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

87

terna till godo. Samverkan kan bedömas medföra fördelar på kort sikt men

på längre sikt vara ägnad att leda till minskad effektivitet inom näringslivet.

I andra fall kan ett motsatt förhållande vara fallet. Korsningar mellan dessa

olika alternativ äro också möjliga. Det är enligt handelskammarens mening

alldeles uppenbart, att den slutliga avvägningen blir beroende på vilken

samhällsåskådning och vilken uppfattning om syftet med och den lämpli­

gaste formen för utövande av näringsverksamhet, som företrädas av de per­

soner som vid varje tillfälle ha att avgöra dessa frågor. Redan det förhållan­

det, att samtliga företrädare för det enskilda näringslivet inom de sakkun­

niga tagit avstånd från så gott som alla majoritetens allmänna bedöman­

den av samhällsskadligheten hos skilda i betänkandet upptagna former av

konkurrensbegränsning, bekräftar denna handelskammarens uppfattning.

Även flertalet övriga handelskammare framhåller liknande synpunkter.

Handelskammaren i Örebro betonar att de maktbefogenheter, som enligt för­

slaget tillagts näringsfrihetsnämnden, lämnar denna vidsträckta möjlig­

heter att dirigera näringslivet mot allt annat än fria banor. Kammaren an­

för vidare:

Det är i och för sig olyckligt att det organ, som är huvudsakligen avsett

att förhandlingsvägen vinna åsyftat resultat, skall utrustas med befogen­

heter att även utöva i realiteten dömande funktioner. Dessutom ger utform­

ningen av den av majoriteten förordade lagtexten såsom sådan skäl till

mycket starka betänkligheter. Man torde utan överdrift kunna våga påstå­

endet, att de presumtionsregler, som här utformats, och de straffsanktio­

ner, som knutits till den i vaga och obestämda ordalag hållna lagtexten,

där huvudvikten ligger vid lagtolkarens subjektiva omdöme, föga passa in

i vår eller över huvud västerländsk rättsuppfattning.

Handelskammaren i Sundsvall befarar, att näringsfrihetsnämnden skall

komma till olika slutsatser vid olika tidpunkter, beroende dels på att dess

sammansättning troligen kommer att variera och dels på att nämndleda­

möterna vid sin bedömning lätt kan påverkas av mer eller mindre tillfäl­

liga idéströmningar.

Sveriges grossistförbund anför:

Icke minst på föreliggande komplicerade område med så starkt diverge­

rande uppfattningar inom olika samhällsgrupper måste man i en lag fordra

preciserade regler för lagens tillämpning. Såsom lagstiftningen utformats,

bli företagarna hänvisade till ett subjektivt bedömande från nämndens sida,

vilket måste skapa osäkerhet och risker för rättslöshet. Man kan icke hel­

ler komma ifrån, att rent politiska överväganden och vederbörandes subjek­

tiva uppfattning av samhällsintresset måste bli avgörande vid bedömandet.

Sveriges köpmannaförbund finner ett djupt oroande drag i lagförslagets

tekniska uppbyggnad ligga i den föreslagna skälighetsprövningen av varje

särskilt fall samt anför:

Rent ytligt sett kan till förmån för tillämpande av en sådan individuell

skälighetsprövning sägas, att den kan ta hänsyn till varje avtal för sig och

de särskilda omständigheter, som känneteckna dess verkningar. Men denna

fördel uppväges icke av de mycket stora nackdelar prövningsmetoden med­

för. ------- — En lagstiftning byggd på den av majoriteten föreslagna pröv­

ningsmetoden måste----------- vålla stor osäkerhet vid tillämpningen och för

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

företagarna innebära svårigheter att bedöma hållbarheten hos vidtagna åt­

gärder och planera för framtiden. Rättsosäkerhet och godtycke konime att

följa i systemets spår.

Svenska bankföreningen anför:

Att i den föreslagna nämndens hand lägga avgörandet, huruvida en viss

konkurrensbegränsande åtgärd är »samhällsskadlig» eller icke, innebär en

utomordentlig fara för osäkerhet i tillämpningen. Visserligen innehåller lag­

förslaget vissa definitioner på vad som skall anses såsom »samhällsskadlig

verkan», men dessa definitioner äro så vida och vaga, att allt efter allmän

samhällsuppfattning eller rent personliga värderingar snart sagt varje kon­

kurrensbegränsande åtgärd kan hänföras dit.------------Under en så elastisk

begreppsbeskrivning kunna med god vilja inrymmas så gott som alla före­

teelser med konkurrensbegränsande syfte, de må för parterna själva te sig

aldrig så oskyldiga. Till yttermera visso uppställas vissa legala presumtio-

ner för att en samhällsskadlig verkan uppstår, och dessa presumtioner om­

fatta praktiskt taget alla aktuella fall av konkurrensbegränsning. Det ålig­

ger således näringsidkaren att bevisa, att samhällsskadlighet i lagens me­

ning icke föreligger; en bevisning som i de flesta fall torde var ogörligt att

på ett bindande "sätt fullgöra. Att ett på sådant sätt upplagt processförfa­

rande skulle medföra en allmän rättsosäkerhet på detta område synes vara

uppenbart.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation anlägger liknande syn­

punkter.

Åhlén & Holm AB anser att den lösning, som de sakkunniga föreslagit,

är synnerligen betänklig ur synpunkten av intresset att upprätthålla fri

konkurrens. Bolaget anför bland annat:

Bakom betänkandets mångordighet ligger hela tiden den olyckliga tanken

att det skulle finnas någon sorts kriterier med vars hjälp man skulle kunna

skilja mellan »goda» och »dåliga» karteller, d. v. s. fastställa vissa former

av kartellsamarbete som i det enskilda fallet är skadliga ur allmän syn­

punkt och vissa som skulle kunna betraktas som nyttiga. Man ser kartel­

lerna som en sorts lämplighetsfråga, som kan avgöras genom en bedömning

av skäl för och emot i varje enskilt fall för sig. Det förefaller emellertid

oss som om utredningen själv med full evidens gjort uppenbart, att det sak­

nas verkliga hållpunkter för en sådan bedömning. Sett på kort sikt torde

väl en kartell ofta medföra fördelar även ur allmänna synpunkter, medan

däremot de långsiktiga skadeverkningarna av den uteblivna konkurrensen,

i form av konservering av det bestående, hindrad självförnyelse, hämmade

utvecklingsmöjligheter och utestängd nytillkommande konkurrens, är be­

tydligt svårare att mäta. Enligt vår uppfattning finns det endast en mått­

stock, med vars hjälp man skulle kunna avgöra, om en kartell är skadlig

eller inte och det är att låta företagen passera konkurrensens renande skärs­

eld. Vi betvivlar att ett ämbetsverk, det må ha tillgång till än så kvalifi­

cerad personal, skulle utgöra någon lämplig ersättare härför. Vi anser det

vara ett absolut ofrånkomligt krav på en lagstiftning på detta område, att

företagarna på förhand verkligen genom lagens klara ord kan skaffa sig

kunskap om vad som är tillåtet och vad som är förbjudet.

Sveriges lantbruksförbund varnar för de oförutsedda konsekvenser, som

kan uppstå om man försöker i en enda lag generellt täcka så vitt skilda och

Knngl. Maj. ts proposition nr 103.

89

svårbedömbara företeelser som monopol, karteller, bruttopriser, diskrimina-

tion m. m., bestämma dessa begrepps relation till begreppet samhällsskad-

lighet och anvisa lämpliga botemedel. Förbundet anser, att lagen genom sin

generella utformning kan befaras i vissa avseenden bli tillämpad i enlighet

med klara ordalag men på sätt som med rätta kan tolkas såsom eftergift för

vissa gruppers intressen eller vissa tillfälliga stämningar bland medborgarna.

Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) anser sig icke kunna tillstyrka

lagförslaget i fråga om vare sig de materiella bestämmelserna eller organi­

sationen. Förbundet anför härom:

Förslaget har i stor utsträckning givits en sådan karaktär, att det skall

ankomma på den föreslagna näringsfrihetsnämnden att från fall till fall av­

göra, huruvida ett visst förhållande är att betrakta såsom övervägande sam-

hällsskadligt eller icke. Det måste betraktas såsom synnerligen otillfreds­

ställande, att näringslivet och de enskilda företagarna icke med någorlunda

säkerhet på förhand skola kunna bedöma, inom vilka gränser de få bedriva

sin verksamhet utan ingripanden från en myndighets sida. Den vaga och

tänjbara utformningen av lagstiftningen kan befaras medföra en känsla av

rättsosäkerhet i all synnerhet som det föreslagna övervakningsorganet i

praktiken får en karaktär av på en gång motpart och dömande organ. Vad

särskilt jordbruket beträffar har visserligen av såväl utredningsmajoritet

som minoritet klart understrukits den särställning, som under alla förhål­

landen måste tillkomma jordbruket och dess organisationer till följd av

jordbruksregleringens utformning, men utformningen av lagreglerna synes

lämna rum för en tillämpning av lagstiftningen, som går helt utanför dess

syfte och kan tänkas komma att träffa förhållanden," som i det allmänna

medvetandet framstå såsom fullt oantastliga.

De myndigheter och organisationer, som ställer sig avvisande till den före­

slagna lagstiftningen, har olika meningar angående den väg

man bör gå om ytterligare lagstiftningsåtgärder skulle anses erforder-

liga.

Svea hovrätt hävdar att — sedan statsmakterna tagit ställning till frågan

huruvida ytterligare lagstiftningsåtgärder är påkallade och därvid till även­

tyrs funnit sådana åtgärder omedelbart behövliga — frågan hur denna lag­

stiftning skall utformas bör göras till föremål för förnyad och mera

ingående utredning. I nuvarande läge förklarar sig hovrätten icke

kunna taga bestämd ställning till frågan om den lagstiftningsmetod, som är

mest ändamålsenlig, och framhåller att för en lagstiftning, som i syfte att

upprätthålla fri konkurrens inskränker rådande avtalsfrihet, olika alternativ

erbjuder sig. Hovrätten anför härom:

Valet mellan dessa alternativ blir i första hand beroende av lagstiftning­

ens större eller mindre omfattning. Om lagstiftningen begränsas till att avse

bestämda företeelser, som anses skadliga, kunna dessa omedelbart beskrivas

i lagtexten. Vill man däremot med lagen nå allehanda företeelser inom nä­

ringslivet, vilka blott skola beivras om och i den mån de i det särskilda

fallet visat sig medföra ogynnsamma verkningar, måste rekvisiten avfattas

i allmänna ordalag. Sannolikt blir det då också nödvändigt att föreskriva,

att prövning skall ske av varje särskilt fall, innan lagstiftningens sanktions-

system får träda i tillämpning.------------

90

Det alternativ, som får anses ligga närmast till hands, är att utforma en

lagstiftning av principiellt samma typ som lagen med vissa bestämmelser

mot illojal konkurrens, d. v. s. att införa regler, i vilka noggrant beskrivna

förfaranden kriminaliserats. På detta sätt skulle lagstiftaren åtkomma de

verkligt allvarliga missbruken och säkerligen också hindra en utveckling i

försämrande riktning. De sakkunniga ha avböjt denna metod främst av det

skälet att brottbeskrivningarna icke skulle kunna få sådan konkretion, att

tolkning under straffansvar skäligen finge åläggas näringsidkarna. Möjlig­

heten att in concreto kriminalisera sådana extrema former av konkurrens­

begränsning, som man vill bekämpa, synes dock vara förtjänt av närmare

undersökning.------- — De civilrättsliga konsekvenserna vid ingripandet bli­

va lättare att överblicka om denna metod begagnas.------- —

En möjlighet, som ofta användes på andra områden, vore att tillämpa

ett tillståndssystem, exempelvis så utformat, att alla konkurrensbegrän-

sande överenskommelser skulle anmälas hos myndighet och att de bleve

giltiga, endast om de godkänts eller eventuellt icke blivit föremål för erin­

ran inom viss tid.

Även Sveriges industriförbund inskärper att om utvecklingen blir sådan,

att kravet på en skärpt lagstiftning framdeles icke med fog kan avvisas,

lagstiftningsfrågan bör tagas upp till förnyat och förutsättningslöst över­

vägande. Därvid måste det med hänsyn till problemens invecklade juridiska

natur oundgängligen krävas, att lagstiftningsfrågan blir ingående undersökt

av en utredningskommitté, som förfogar över högt kvalificerad juridisk

sakkunskap.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund uttalar sig likaledes för för­

nyad utredning angående vilken form lagstiftningen bör få.

I vissa yttranden förordas, att man i allt väsentligt skall sätta sin lit till

förhandlingslinjen. Olika uppfattningar gör sig gällande om den

närmare utformningen av förhandlingsförfarandet.

Sveriges grossistförbund föreslår att särskilda statliga ko in­

ni i 11 é e r tillsättes för överarbetning och eventuell komplettering av mo-

nopolutredningsbyråns undersökningar och med uppgift att träda i förhand­

ling med avtalsparterna i syfte att träffa anordningar för en ökad konkur­

rens. Specialundersökningarna bör därvid, framhåller förbundet, inriktas

icke blott på det enskilda näringslivet ntan även på offentliga regleringar,

på arbetsmarknadens förhållanden och även på konkurrensregleringarna

inom jordbruksområdet. Man skulle, hävdar förbundet, vid ett dylikt för­

faringssätt kunna bygga på den samförståndslösning, som uppnåddes vid

tillkomsten av 1946 års lag, med den därav följande väsentliga fördelen, att

man då borde kunna räkna med näringslivets förståelse och positiva med­

verkan. En lösning enligt detta förslag — d. v. s. en kombination av offent­

liggörande av konkurrensbegränsande företeelser, specialutredningar, stat­

liga kommittéer och näringslivets egen självsaneringsverksamhet — bör

enligt förbundets uppfattning ge vida bättre resultat än en mot näringslivets

bestämda uppfattning genomförd tvångslagstiftning.

Hovrätten för Västra Sverige förordar att monopolutredningsby-

rån utbygges med ett f örbandlingsorgan. Hovrätten an fö r:

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

91

Därest hovrätten skulle våga uttala något positivt i frågan om de stat-

liga åtgärder, som borde vidtagas mot samhällsskadlig konkurrensbegräns­

ning, skulle hovrätten vara benägen att förorda, att kommerskollegii mo-

nopolutredningsbyrå förses med ett förhandlingsorgan och erhåller en vid­

gad befogenhet att förhandla med företagen inom näringslivet, samt att så­

som tredje led i byråns verksamhet normalt skulle ingå anmälan till Kungl.

Maj :t av ärenden, i vilka förhandling skett, utan att påstådda missförhål­

landen kunnat undanröjas genom överenskommelser. Det bör därefter bli

Kungl. Maj :ts angelägenhet att — med hjälp av den utredningsapparat,

som står Kungl. Maj :t till buds — i varje särskilt fall komma till rätta med

det föreliggande spörsmålet. Vanligen torde läget vara sådant, att riksda­

gens medverkan är erforderlig, för att man skall råda bot på det missför-

hållande, som anses råda. Först sedan man, genom ingripande på sådan

väg, i konkreta fall vunnit ökade insikter angående verkningarna härav å

samhällsekonomien samt om lämpligheten av dylika ingripanden ur andra

synpunkter, bör, om så visar sig nödvändigt, ifrågakomma att åt statlig

myndighet giva generella maktbefogenheter av det slag, som de sakkunniga

förordat. Därest en utbyggnad av monopolutredningsbyrån skulle ske i den

omfattning, som nyss förutsatts, torde böra övervägas att utbryta byrån ur

kommerskollegium och låta byrån få en självständig ställning.

Även statskontoret förordar att det ytterligare undersökes, om icke vissa

förhandlingsbefogenheter kunde tillerkännas monopolutredningsbyrån. Han­

delskammaren i Luleå anser, att en näringsfrihetsnämnd kanske kan be­

höva inrättas som förhandlande organ, men vill i dylikt fall förorda att de!

först överväges, om icke dessa förhandlingar kan skötas av monopolutred­

ningsbyrån; det är ju dess personal, som har den bästa kunskapen om de

förhållanden, varom förhandlingarna skall ske.

Stockholms handelskammare förklarar att det givetvis är möjligt att

komplettera den nu tillämpade övervakningen med något slag av offentlig

förhandling, som åsyftar modifiering eller hävande av konkurrensbegrän-

sande avtal. Enligt kammaren bör förhandlingarna i så fall icke åvila mono­

polutredningsbyrån utan en fristående myndighet, möjligen kommerskolle­

gium. Handelskammaren i Visby förordar att, om Kungl. Maj :t på grund­

val av en utav monopolutredningsbyrån gjord specialundersökning skulle

finna förhållandena i det undersökta fallet icke tillfredsställande, det innan

beslut om ingripande av mera allvarlig natur fattas borde uppdragas åt en

förlikningskommission, måhända av permanent karaktär, att upptaga för­

handlingar med vederbörande företag eller sammanslutning. Handelskam­

maren framhåller, att i dylikt fall icke skulle erfordras någon mera i detalj

utformad definition av begreppet samhällsskadlig konkurrensbegränsning,

utan att man skulle kunna nöja sig med en mera allmänt hållen defini­

tion.

Handelskammaren i Norrköping och Sveriges redareförening uttalar sin

anslutning till ett förslag av chefen för Sveriges industriförbunds kartell­

byrå, Aine Irsten, om undanröjande av konkurrensbegränsningar genom

samarbete mellan monopolutredningsbyrån och näringslivets konkurrens-

nämnd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

92

Förbud mot vissa direkt i lagstiftningen såsom

samhällsskadliga angivna förfaranden i konkurrensbe-

gränsande syfte (särskilda generella lörbud) förordas av handelskamrarna

i Göteborg, Gävle, Sundsvall och Luleå, Sveriges hantverks- och småindustri­

organisation, Svenska bankföreningen, Riksförbundet Landsbygdens folk

(RLF), Ählén & Holms AB samt Svenska reklamförbundet. Några av dem

framhåller uttryckligen att en sådan lagstiftning bör handhavas av de all­

männa domstolarna. Det förutsättes allmänt, att genomförandet av en lag­

stiftning av denna art kräver ytterligare utredningsarbete. Svenska bank­

föreningen framhåller särskilt, att det är ett oeftergivligt villkor, att fram­

stående juridisk sakkunskap därvid får göra sig gällande. Det betonas ock­

så av flertalet, att en lagstiftning av denna art endast bör komma till stånd,

sedan det visat sig, att den nuvarande lagstiftningen och på grundval därav

vidtagna frivilliga åtgärder icke lett till resultat.

En avvisande hållning även gentemot en lagstiftning av den sålunda an­

givna typen intages däremot av Sveriges grossistförbund och Sveriges köp­

mannaförbund.

Sveriges grossistförbund anför:

Av olika skäl avstyrka vi i nuvarande läge även en på detta sätt utfor­

mad lagstiftning. Med hänsyn till den ringa kännedom vi ha om konkur­

rensbegränsningarnas verkningar, finnes i dag näppeligen någon möjlighet

att utskilja vissa företeelser, som äro klart samhällsskadliga och därför

böra förbjudas. Även om enstaka sådana kunde påvisas, skulle det för öv­

rigt te sig stötande att på detta sätt fördöma vissa åtgärder men låta andra

kanske vida mera samhällsskadliga gå fria från en lagstiftning.

Sveriges köpmannaförbund yttrar:

Sannolikt komme en sådan lag att tillgodose rättssäkerheten på ett bättre

sätt än en lag enligt det av de sakkunniga föreslagna alternativet. Men det

torde komma att bjuda hart när oöverstigliga svårigheter att finna klara

och motsägelsefria definitioner på de avtal, som skulle förbjudas. I varje

fall fordras en vida bättre kännedom om i vårt land förekommande avtal

och deras verkningar än den vi tills vidare äga.

Särskild lagstiftning till skydd för näringsfrihe­

tens princip och den enskildes tria rätt till närings-

u t övning har ifrågasatts av Stockholms handelskammare, som anför:

Handelskammaren har underkänt majoritetens ståndpunkt, att ett kon-

kurrensbegränsande samarbete skulle kunna rättsligt prövas ur synpunk­

ten av dess större eller mindre grad av »samhällsskadlighet» med hänsyn

till de i varje särskilt fall uppkommande verkningarna. Ett ur principiella

synpunkter helt annat spörsmål är, om samarbetet fått sådana konsekvenser

ur näringsfrihetens synpunkt, att på grund härav åtgärder i ett eller annat

hänseende te sig påkallade. Näringsfrihetsprincipen åberopas visserligen i

olika sammanhang även av de sakkunniga som motiv för deras förslag, men

endast sekundärt.' Och i andra hänseenden-------------har näringsfriheten

helt skjutits åt sidan av huvudmotivet, nämligen konkurrensbegränsning­

arnas verkningar »ur allmän synpunkt». Det är i själva verket obestridligt

att samverkan — liksom på sitt sätt själva konkurrensen — under stundom

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

93

tagit sig med hänsyn till rättsmedvetandet stötande uttryck eller i varje

fall lett till att den enskilde näringsidkarens ekonomiska rörelsefrihet kring-

skurits på ett sätt, som måste anses vara otillfredsställande ur principiell

synpunkt. Liksom lagstiftaren redan genom lagen mot illojal konkurrens

ingripit, då konkurrensen gått längre än vad som anses vara godtagbart,

bör det givetvis icke vara uteslutet att ingripa även mot dylika faktiska

yttringar av konkurrensbegränsning. Den reaktion, som uppkommit mot

konkurrensbegränsningar, torde — icke minst inom näringslivet självt __

ofta ha föranletts av att de uppfattats som inskränkningar i den personliga

friheten. Det kan därför ifrågasättas, om icke konkurrensbegränsningspro-

blemet, även om det därigenom får en avsevärt mer begränsad innebörd,

skulle kunna rättsligt angripas just med hänsyn till dess inverkan på den

personliga friheten. I fråga om sådana metoder för konkurrensbegränsande

samarbete, som kunna vara ägnade att medföra för den enskilde individens

ekonomiska rörelsefrihet uppenbart stötande konsekvenser, kan således

ifrågasättas rätt för domstol att efter prövning i varje särskilt fall för­

ordna om modifiering eller upphävande.

Att själva metoderna på konkurrensbegränsningen borde kunna angri­

pas, hävdade redan 1936 års näringsorganisationssakkunniga, som ifråga­

satte, huruvida icke vissa slag av konkurrensmetoder skulle förbjudas,

exempelvis bojkott, exklusivavtal och prisdifferentiering. Till denna stånd­

punkt synes även kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering ha an­

slutit sig. Frågan om lagstiftningsåtgärder på detta område böra och kunna

genomföras maste emellertid bli beroende på ytterligare utredningar, vilka

i så fall med hänsyn till hithörande spörsmåls ytterst komplicerade’natur

enligt handelskammarens mening måste anförtros åt högt kvalificerade

jurister.

Departementschefen.

Då man övervägt de olika linjer, efter vilka en lagstiftning mot konkur­

rensbegränsning kan utformas, har de sakkunniga, som förut nämnts, av­

böjt tanken att stadga direkt förbud med ty åtföljande straff. Man vill ju

endast komma åt sådana konkurrensbegränsningar, som har skadlig verkan,

och det anses möta för stora svårigheter att utforma ett förbud, som tyd­

ligt träffar just fallen med skadlig verkan och inga andra. Ej ens om en

kriminalisering inskränktes till vissa huvudgrupper av konkurrensbegräns­

ningar med sådan verkan, har det ansetts tekniskt genomförbart att vinna

en säker och för den enskilde företagaren lätt iakttagbar gräns mellan straff­

belagda konkurrensbegränsningar och tillåtna sådana.

Å andra sidan har de sakkunniga allvarligt övervägt, huruvida det ej

skulle vara möjligt att gå fram helt på frivillighetens väg och alltså ej in­

föra de lagbestämmelser om tvingande förelägganden som slutligen upptagits

i deras förslag. Detta skulle kunna ske genom att den nuvarande registre­

rings- och utredningslagen kompletterades med lagregler, varigenom en of­

fentligen reglerad förhandlingsprocedur komme till stånd. Man skulle då

ha ett statsorgan med uppgift att först efter vissa grunder bedöma verk­

ningarna av olika konkurrensbegränsningar och sedan i fall, där verkning­

arna befunnits samhällsskadliga, enbart genom förhandling söka undanröja

dessa verkningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

94

När de sakkunniga, trots de obestridliga fördelarna med en lagstiftning av

denna typ, ej funnit sig kunna stanna härvid, har det väsentligen berott på

att lösningen ansetts förutsätta en någorlunda gemensam uppfattning stats­

makterna och näringslivet emellan beträffande frågan, när skadlig verkan

ur samhällelig synpunkt skall anses vara för handen. Under sina överlägg­

ningar med olika företrädare för näringslivet har de sakkunniga funnit det

omöjligt att vinna någon enighet i detta hänseende. Eftersom den angivna

förutsättningen sålunda icke förelegat, har de ansett ofrånkomligt, att man

inför en lagstiftning med tvingande bestämmelser.

Från angivna utgångspunkter har de sakkunniga funnit den lämpligaste

formen för en lagstiftning vara att kombinera ett förhandlingsförfarande

av den typ, som förut antytts, med möjlighet för det underhandlande orga­

net att, om förhandlingarna ej leder till resultat, förelägga vederbörande

att häva eller modifiera konkurrensbegränsningen i fråga. I den föreslagna

lagstiftningen åligger det i enlighet härmed ett särskilt organ, benämnt nä-

ringsfrihetsnämnden, att i fråga om konkurrensbegränsningar, som bringas

under nämndens prövning, först bedöma om skadlig verkan är för handen,

därefter, om så anses vara fallet, genom förhandling söka undanröja skadan

samt slutligen, om förhandlingen icke ger resultat, meddela tvingande

föreläggande med syfte att avlägsna de skadliga verkningarna. Underlåten­

het att rätta sig efter nämndens förelägganden är straffbelagd. Kan den

skadliga verkan icke hävas med hjälp av de befogenheter, som sålunda står

till buds, åligger det nämnden att anmäla förhållandet till Kungl. Maj :t i

offentlig skrivelse. Ärendet är då, om man vill vidtaga sådana särskilda åt­

gärder från statsmakternas sida som avsetts i förarbetena till 1946 års lag,

så långt möjligt förberett härför. Genom förfarandet inför nämnden och

nämndens skrivelse kommer vidare i dylika fall offentlighetens ljus att med

särskild skärpa riktas mot området. Över nämndens beslut skall enligt för­

slaget besvär få anföras hos regeringsrätten. Straff för underlåtenhet att

ställa sig nämndens förelägganden till efterrättelse skall utdömas av all­

män domstol.

De samhälleliga intressena skulle enligt förslaget inför näringsfrihets-

nämnden bevakas av en ombudsman för näringsfrihetsfrågor, som har tänkts

få en ställning, i huvudsak motsvarande den som åklagaren intager vid en

domstol. På ombudsmannen skall i allmänhet ankomma att taga initiativ

till ingripanden, ehuru det dock skall stå öppet även för företagare och sam­

manslutningar av konsumenter eller löntagare att bringa ärenden under

nämndens prövning. Erforderliga utredningar och undersökningar tänkes

enligt förslaget utförda av monopolutredningsbyrån (respektive bank- och

fondinspektionen samt försäkringsinspektionen); byrån skall alltjämt ha

att föra kartellregistret.

Nämndens behörighet att ingripa har enligt de sakkunnigas förslag be­

gränsats till tre huvudgrupper av konkurrensbegränsningar, nämligen 1) då

ett företag eller en grupp av sinsemellan osjälvständiga företag svarar för

en betydande del av företagsamheten inom visst område (monopolistfallet),

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

95

2) då två eller flera juridiskt och affärsmässigt självständiga företag sam­

verkar på grund av avtal eller eljest i tyst samförstånd tillämpar gemensamt

förfarande (kartellfallet) samt 3) då en företagare i sin försälj ningsverk-

samhet bestämmer det lägsta pris, som får tillämpas vid återförsäljning av

varan (bruttoprisfallet).

I princip skall enligt förslaget ingripande endast äga rum då det i det

särskilda fallet visats, att konkurrensbegränsningen föranleder skadlig ver­

kan. Emellertid har de sakkunniga beträffande tre betydande grupper av

konkurrensbegränsningar funnit anledning föreslå att skadlig verkan skall

anses föreligga, såframt ej på utredning grundade skäl finnes för motsatt

antagande (legal presumtion för skadlig verkan). De konkurrensbegräns­

ningar som omfattas av den föreslagna presumtionsregeln är följande: 1) då

löretag, som ar att hänföra under monopolistfallet, i sin för sälj ningsverk-

samhet missgynnar vissa företagare, 2) då kartellsamarbete eller i tyst sam­

förstånd tillämpat gemensamt förfarande avser prissättning, avgivande av

anbud, uppdelning av marknad eller missgynnande av vissa företagare samt

3) då företagare bestämmer lägsta återförsäljningspriser för sina varor

(= bruttoprissystem).

I betänkandet har särskilt inskärpts att näringsfrihetsnämndens verk­

samhet skall gå ut på att åstadkomma fri konkurrens. För att förhindra

att förelägganden användes i prisreglerande syfte har nämndens befogen­

het att meddela förelägganden enligt förslaget begränsats till att avse vissa

angivna typfall. Emellertid har förordats att prisregleringsbeslut skulle få

meddelas beträffande ensamföretagare; här tänkes nämnden under vissa

förutsättningar få genomföra en tidsbegränsad priskontroll.

Reservanterna har avvisat en lagstiftning av den art, som föreslagits av

de sakkunniga, och icke heller ansett sig kunna godtaga lagens tekniska

utformning. De har särskilt framhållit, att departementschefen i propositio­

nen rörande 1946 års lag uttalat, att frågor om åtgärder mot konkurrensbe­

gränsning i enskilda fall borde avgöras av statsmakterna och icke av en un­

derordnad myndighet. Skulle en lagstiftning framdeles bli erforderlig, bör

enligt reservanternas uppfattning i första hand en förhandlingslinje utan

tvingande lagbestämmelser väljas; därvid kunde monopolutredningsbyrån

anförtros förhandlingsuppgiften. Alternativt föreslår reservanterna att lag­

stiftningen ges en utformning, som anknyter till den bestående rättsordning­

en, med de allmänna domstolarna som ansvariga för lagtillämpningen.

Herr Gillberg finner likaledes den föreslagna lagen otillfredsställande.

Även ett lagstadgat förhandlingsförfarande utan tvingande bestämmelser

anses av honom olämpligt. I stället förordar han en förbudslagstiftning av

mera begränsad art. Lagen bör sålunda rikta sig mot särskilt angivna slag

av klart samhällsskadlig konkurrensbegränsning, som skulle vara belagda

med stralt. Lagstiftningens handhavande bör anförtros de allmänna dom­

stolarna, ehuru behörigheten att upptaga målen i första instans av lämp-

lighetsskäl inskränkes till rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Praktiskt taget alla myndigheter och organisationer, som anser behov fin­

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

96

nas av en vidgad lagstiftning mot skadlig konkurrensbegränsning, har också

ställt sig positiva till den allmänna utformningen av de sakkunnigas förslag.

Några av dem — Kooperativa förbundet, Landsorganisationen och Tjänste­

männens centralorganisation — har dock ifrågasatt en skärpning av försla­

get i den riktning att vissa former av konkurrensbegränsning bli generellt

förbjudna. Kommerskollegium har däremot för sin del förordat, att bestäm­

melserna om tvingande förelägganden får utgå och att lagstiftningen sålun­

da begränsas till att avse ett lagstadgat förhandlingsförfarande; detta tänkes

i stort sett anordnat på grundval av de värderingar och efter de riktlinjer,

som angivits av de sakkunniga.

Det enskilda näringslivets riksorganisationer bildar å andra sidan i sina

remissvar en nästan obruten front mot de sakkunnigas lagförslag. En kri­

tisk hållning intar också vissa statliga myndigheter — däribland Svea hov­

rätt och hovrätten för Västra Sverige — samt de övriga organisationer, som

ställt sig avvisande till tanken på en utvidgad lagstiftning. Svea hovrätt har

för sin del särskilt framhållit att den föreslagna lagen måste anses utgöra

ett avsteg från den hittills tillämpade lagstiftningsprincipen, att begräns­

ningar av avtalsfriheten bör avse tydligt angivna fall. Bedömningen av kon­

kurrensbegränsningar bör enligt hovrättens mening icke heller, såsom de

sakkunniga föreslagit, ske i ett kvasijudiciellt förfarande, där tillämpning­

en av vissa presumtionsregler ofta kan bli utslagsgivande. Hovrätten har

vidare anmärkt på att de civilrättsliga verkningarna av föreläggandena icke

närmare utretts av de sakkunniga. Flertalet av det enskilda näringslivets or­

ganisationer fruktar att den föreslagna lagstiftningen skulle ge anledning

till rättsosäkerhet och godtycke.

Inom den grupp remissmyndigheter, som avvisar de sakkunnigas förslag,

har flera olika uppfattningar kommit till uttryck i frågan hur en skärpt

lagstiftning bör utformas, om en sådan ändå kommer till stånd. Två huvud-

meningar gör sig främst gällande. Enligt den ena bör lagen upptaga generella

förbud mot vissa arter av konkurrensbegränsande förfaranden, vilka bedö-

mes såsom skadliga. Enligt den andra meningen bör man i första hand prö­

va den av de sakkunniga diskuterade förhandlingslinjen utan tvingande be­

stämmelser. Olika förslag har därvid framförts angående förhandlingsför-

farandets närmare utformning.

För min del vill jag till en början erinra om att nyetableringssakkunniga

karakteriserat ett legalt värderings- och förhandlingsförfarande som ett lo­

giskt andra utbyggnadsskede av 1946 års lagstiftning. Då de avböjt att stan­

na vid detta mindre långtgående alternativ har motiveringen främst varit,

att det saknades en någorlunda gemensam uppfattning om värderingen av

de skadliga verkningar, isom är förbundna med olika former av konkurrens­

begränsning; en ren förhandlingslinje — utan tvångsmedel — skulle där­

för ej bli effektiv. Härtill må anmärkas att en lagstiftning, som endast grun­

das på ett värderings- och förhandlingsförfarande, självfallet icke kan bli ef­

fektiv i den meningen att man med dess hjälp kan undanröja all konkurrens-

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

97

begränsning med skadlig verkan. Å andra sidan är det uppenbart att även en

lagstiftning av denna typ ger en väsentligt starkare effekt än nu gällande

lag.

Till stöd för tanken att här iakttaga en viss återhållsamhet må till en

början allmänt erinras, att man rör sig på ett synnerligen vanskligt lagstift-

ningsområde, där beprövade och riktiga befunna förebilder i det hela sak­

nas, detta både materiellt och rent tekniskt sett. Lagstiftning mot konkur­

rensbegränsningar har visserligen kommit till stånd i ett flertal länder med

förhållanden liknande eller ej alltför olika de svenska, men man kan knappast

påstå att någon av dessa lagar visat sig utgöra den odisputabelt riktiga lös­

ningen. Eu sådan omständighet bör visserligen icke få åberopas som motiv

för att lämna konstaterade missförhållanden inom ett betydelsefullt samhälls­

område utan åtgärd, men den utgör enligt min mening ett tungt vägande

skäl att vid valet mellan flera lösningar välja en utväg som — samtidigt

som den skapar möjlighet till en allsidig undersökning och bedömning i of­

fentlighetens ljus av olika konkurrensbegränsningsfall — i det hela håller

frågan om tvångsmässigt ingripande öppen för senare övervägande. Från

dessa utgångspunkter har jag kommit till den slutsatsen att man för när­

varande bör begränsa sig till att införa ett lagstadgat värderings- och för-

handlingsförfarande, detta dock på ett par punkter kompletterat med di­

rekt törbud mot vissa mera stötande former av konkurrensbegränsning.

Framhållas må ytterligare att en lagstiftning, där ett reglerat värderings-

och förhandlingsförfarande utgör huvudmomentet, mera synes ägnad att

knyta an till det redan pågående värdefulla arbetet mot skadlig konkurrens­

begränsning — särskilt näringslivets s. k. självsanering — än en lagstiftning

där tvångsmässigheten reellt överväger. Med den av mig antydda lösningen

synes goda utsikter vara för handen för ett positivt samarbete mellan stats­

makterna och det enskilda näringslivet till undanröjande av skadliga konkur­

rensbegränsningar. Härpå tyder att vid förhandlingar, som under vintern

1952—53 inom handelsdepartementet förts med företrädare för det enskilda

näringslivets riksorganisationer inom detaljhandeln, grosshandeln, hantver­

ket, industrien och jordbruksnäringen, överensstämmelse i väsentliga styc­

ken konstaterats i fråga om värderingen av olika konkurrensbegränsningar.

De sakkunnigas främsta skäl mot att stanna vid en förhandlingslagstiftning,

den bristande enigheten i värderingsfrågan, synes därför i dagens läge icke

äga samma styrka som tidigare.

Som ett praktiskt skäl för tanken att nu stanna vid ett mera begränsat

alternativ må vidare erinras om kommerskollegiets påpekande, att till-

lämpningen av en tvingande lagstiftning skulle komma att ställa mycket

stora krav på det utredande organet, krav som organet icke så snart kan

tänkas i stånd att möta; för att skapa en utredningsapparat med erforder­

lig kapacitet fordras nämligen enligt kollegiets mening betydligt längre tid

än de sakkunniga räknat med. Icke utan skäl kan det därför ifrågasättas,

om det psykologiskt vore lyckligt att omedelbart genomföra en tvingande

lagstiftning, som under sin första och mest kritiska tid på grund av utred-

7 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 103.

98

ningsorganets bristande kapacitet kunde vinna tillämpning endast i be­

gränsad omfattning. Allmänhetens förväntningar på lagstiftningen skulle

säkerligen i detta fall bliva högre än de omedelbara resultaten kunde tän­

kas motsvara. Företagare, som i anledning av vissa konkurrensbegränsan-

de åtgärder drabbades av lagen, skulle icke utan skäl kunna anse sig orätt­

vist behandlade i jämförelse med sådana konkurrenter, som på grund av

statsorganens bristande kapacitet kunde fortsätta att tillämpa liknande kon-

kurrensbegränsande förfaranden.

Såsom skäl mot att stanna vid en ren förhandlingslagstiftning har av de

sakkunniga åberopats, att det ju med en sådan lätt kan inträffa, att veder­

börande företagare utan vidare avböjer att avskaffa eller ändra en konkur­

rensbegränsning, trots att förhandlingsorganet funnit den klart skadlig.

Att samhällsmakten alltså skulle nödgas lämna en konkurrensbegränsning

utan åtgärd, som ett offentligt organ enligt vissa i lag angivna värderings­

normer funnit olämplig, måste anses stötande. Den framställda anmärk­

ningen är även enligt min mening vägande. Emellertid är jag av den upp­

fattningen, att om förhandlingsorganet förmår vinna önskvärt förtroende,

trycket av dess auktoritet jämte den offentlighet, som uppstår kring ett ut­

talande av organet, kommer att medföra att man kan påräkna att dess re­

kommendationer väcker gensvar. Även om lagstiftningen icke upptager be­

stämmelser om tvångsförelägganden, saknar statsmakterna, såsom anförts

redan i förarbetena till 1946 års lag, ju ej helt möjligheter att ingripa på

andra sätt. Vidare är att märka att, om vid tillämpningen av en förhand­

lingslagstiftning missförhållanden påvisas utan att rättelse med till buds stå­

ende medel kan vinnas, man uppenbarligen kommer att ha en fastare grund­

val för lagstiftningens komplettering med tvingande lagbestämmelser än i

nuvarande läge. Vetskapen härom måste enligt min uppfattning likaledes

verka starkt återhållande på dem, som är ansvariga för konkurrensbegräns­

ningar, vilka av förhandlingsorganet anses skadliga.

Det har från vissa håll anmärkts, att den skälighetsbedömning av varje

enskilt fall, som ingår såsom ett led i förfarandet, både enligt de sakkun­

nigas förslag och vid en ren förhandlingslagstiftning, innebär en svaghet.

Företagarna kan under sådana förhållanden icke på förhand veta vad som

är att anse såsom ej önskvärt. Jag delar uppfattningen, att det angivna för­

hållandet utgör en viss nackdel. Från många motståndare till nyetablerings-

sakkunnigas förslag har nu förordats, att man i stället skulle gå vägen att

uppställa generella förbud mot vissa bestämda konkurrensbegränsande för­

faranden med skadlig verkan. Av dem som förordat sådana generella för­

bud har emellertid icke någon lämnat anvisning hur man skulle kunna

utforma desamma; det är uppenbarligen ytterst vanskligt att formulera för­

buden så att å ena sidan alla mera väsentliga former av skadlig konkur­

rensbegränsning drabbas och å andra sidan övriga konkurrensbegränsning­

ar går fria. Liksom de sakkunniga har jag funnit det ogörligt att utforma

en lagstiftning, uteslutande byggd på generella förbud, så länge man, som

Kangl. Maj:ts proposition nr 103.

99

i vårt land är fallet, vill undvika att trätfa annan konkurrensbegränsning

än sådan med skadlig verkan.

För att i någon mån tillgodose de framställda önskemålen kan det emel­

lertid förtjäna övervägas att för några grupper av konkurrensbegränsningar,

som på det stora hela kan betecknas såsom ej önskvärda, komplettera en

förhandlingslagstiftning med generella förbud. Efter genomgång av utred­

ningsmaterialet har jag emellertid endast funnit ett par fall där en krimi­

nalisering är tillrådlig. Efterhand som tillämpningen av en förhandlingslag­

stiftning ger större överblick kan det måhända bli möjligt att särskilja flera

fall och, om så befinnes önskvärt, göra dem till föremål för ytterligare ge­

nerella förbud.

Även ur andra synpunkter innebär en komplettering av förhandlingslag-

stiftningen med vissa generella förbud en viss fördel. På de områden, som

omfattas av de generella förbuden, blir lagstiftningen uppenbarligen mer ef­

fektiv än enligt de sakkunnigas föreläggande-linje. Värderings- och förhand-

lingsorganet befrias vidare här från att pröva ett kanske "betydande antal

fall av likartad karaktär. Därigenom ökas i motsvarande mån dess möjlig­

heter att till granskning upptaga andra konkurrensbegränsningar.

Farhågorna för att en lagstiftning, grundad på skälighetsbedömning av

enskilda fall, skall ge anledning till oklarhet och osäkerhet bör enligt min

mening icke överdrivas. Med ledning av lagstiftningens motiv och de väg­

ledande avgöranden, som inom kort torde stå till buds, bör det småningom

inom vida områden bli möjligt att med tämligen stor visshet avgöra, vilka

förfaranden som är att anse såsom ej önskvärda. Det bör också erinras om

att även vid en lagstiftning, helt byggd på generella förbud, en rad svårbe­

dömbara gränsfall skulle komma att uppstå. Icke minst erfarenheterna från

lagtillämpningen i Amerikas förenta stater talar här sitt tydliga språk.

Det av reservanterna anförda uttalandet i propositionen rörande 1946

års lag att frågor om åtgärder mot skadliga verkningar av konkurrensbe­

gränsning borde avgöras av statsmakterna och icke av en underordnad myn­

dighet, synes mig icke kunna åberopas mot tanken att för detta ändamål

inrätta en särskilt kvalificerad instans, som har att efter bestämda normer

bedöma hithörande frågor.

På grund av de överväganden, för vilka jag här redogjort, har jag låtit

inom departementet upprätta förslag till lag om motverkande i vissa fält av

konkurrensbegränsning inom näringslivet. Förslaget, vilket torde få fogas

till protokollet såsom bilaga B, förutsätter i motsats till de sakkunnigas

lagförslag att 1946 års lag bibehålies. Av den föreslagna nya lagen föran-

ledes en jämkning i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att

utbekomma allmänna handlingar. Ett förslag till lag angående ändrad ly­

delse av 20 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbe­

komma allmänna handlingar torde som bilaga C få fogas till protokollet.

Såsom grundval för den nya lagstiftningen har, på sätt framgår av det

sagda, förhandlingslinjen godtagits. Inom denna ram ansluter sig departe-

Kungi. Maj ds proposition nr 103.

100

mentsförslaget till sin allmänna uppbyggnad och på flertalet väsentliga

punkter till de sakkunnigas lagförslag. Eu nyhet är dock att för två fall gene­

rella förbud föreslagits.

Förbuden avser bruttoprissystemet och vissa slag av anbudskarteller. I

båda fallen har öppnats möjlighet till dispens från förbuden. Överträdelse

av förbuden skall medföra straffansvar. Fråga härom förutsättes handlagd

av de allmänna domstolarna i samma ordning som gäller för brottmål i

allmänhet. Till den närmare motiveringen av förbuden och deras utform­

ning återkommer jag i annat sammanhang.

På grunder, som Kooperativa förbundet självt i sitt yttrande antytt, har

jag funnit det icke tillrådligt att följa förbundets i och för sig tänkvärda

önskemål att kriminalisera försäljningsvägran av ensamföretagare. Det skul­

le nämligen av lätt insedda skäl bli nödvändigt att kringgärda ett dylikt

förbud med många undantag och begränsningar, vilka skulle beröva förbuds-

bestämmelsen nödig klarhet, därför också minska dess effektivitet samt

slutligen göra den mycket svårtolkad för företagarna.

Liksom enligt de sakkunnigas förslag skall enligt departementsförslaget

ankomma på ett särskilt organ — i departementsförslaget benämnt närings-

frihetsrådet — att i fråga om konkurrensbegränsningar, som bringas under

dess prövning, bedöma verkningarna samt, om dessa befinnes skadliga, ge­

nom förhandling söka häva eller modifiera desamma. Befogenhet för rådet

att meddela förelägganden upptager departementsförslaget däremot icke. Av­

slutas förhandling utan att skadlig verkan av konkurrensbegränsning kun­

nat undanröjas skall emellertid rådet, när saken finnes vara av större vikt,

göra anmälan om förhållandet till Kungl. Maj:t.

De sakkunnigas förslag om inrättande av en befattning såsom ombuds­

man för näringsfrihetsfrågor har bibehållits i departementsförslaget. Även

enligt detta skall i allmänhet ankomma på ombudsmannen att taga initia­

tiv till förhandlingar. Erforderliga utredningar och undersökningar före­

slås liksom enligt sakkunnigförslaget ankomma på kommerskollegium (mo-

nopolutredningsbyrån), respektive bank- och fondinspektionen samt försäk-

ringsinspektionen.

Rådets behörighet att ingripa har enligt departementsförslaget bestämts

på samma sätt som i sakkunnigförslaget. Departementsförslaget berättigar

sålunda näringsfrihetsrådet att till prövning upptaga de två huvudgrupper

av konkurrensbegränsningar, som tidigare betecknats som monopolistfal­

let och kartellfallet. I fråga om avgränsningen av monopolistfallet har dock

genomförts en mindre inskränkning i förhållande till sakkunnigförslaget.

Den tredje gruppen fall, som organet enligt de sakkunnigas förslag skulle

upptaga till prövning, avsåg bruttoprisbindning. Då bruttoprisbindning en­

ligt departementsförslaget generellt förbjudits, har denna grupp här utgått.

Ger de i ett visst ärende förebragta omständigheterna vid handen att be­

tingelserna för förhandling är uppfyllda, skall det enligt departementsför­

slaget åligga näringsfrihetsrådet att anordna förhandling. Bestämmelser om

legal presumtion för skadlig verkan har icke upptagits i departementsför-

Kiingl. Maj:ts proposition nr 103.

101

slaget. Avgörande för ståndpunktstagandet har härvidlag i främsta rummet

varit, att det vid en förhandlingslagstiftning av naturliga skäl knappast fin­

nes utrymme för legala presumtionsregler. I departementsförslaget har i

stället upptagits snarlika bestämmelser, som utmärker vissa särskilda slag

av konkurrensbegränsningar såsom sådana, vilka rådet i första hand skall

eftersträva att hindra. Dessa bestämmelser synes mig ägnade att skänka

stadga åt lagtillämpningen och tjäna till ledning för de företagare, som vill

ställa sig lagens syfte till efterrättelse och sålunda undvika att nödgas in­

ställa sig hos rådet för förhandling. Med den uppläggning lagstiftningen en­

ligt departementsförslaget är avsedd att erhålla synes det mig ej vara anled­

ning att — som i ett yttrande ifrågasatts — endast giva densamma provi­

sorisk karaktär.

Till hittills ej redovisade mera väsentliga skiljaktigheter mellan de sak­

kunnigas förslag och departementsförslaget vill jag återkomma i samband

med redogörelsen för de särskilda huvudfrågorna.

Såvitt för närvarande kan överblickas är tiden ej mogen för en avveck­

ling av den allmänna priskontrollen. Det får därför förutsättas att den

här föreslagna lagen tills vidare kommer att tillämpas vid sidan av pris­

regleringslagen. I priskontrollnämndens nu gällande direktiv har nämnden

anbefallts att särskilt uppmärksamma fall, där anledning till antagande fin­

nes, att prissättningen är monopolistiskt bestämd. Det ligger i sakens natur

att nämnden även i fortsättningen får sin uppmärksamhet riktad på om­

råden, där det finns anledning antaga att monopol eller andra konkurrens­

begränsningar åstadkommer höga priser. I den mån det efter den nya la­

gens ikraftträdande anses påkallat att häva en konkurrensbegränsning för

att därigenom åstadkomma friare tävlan och sålunda förutsättningar för en

automatisk prisreglering genom priskonkurrens, bör emellertid självfallet

åtgärder i detta syfte vidtagas i den ordning som stadgas i den nya lagen.

Nämnden bör därför, när den stöter på konkurrensbegränsningar med ur

dess synpunkt skadliga verkningar, anmäla förhållandet till ombudsmannen

för näringslrihetsfrågor, och på denne får ankomma att företaga erforder­

liga ingripanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

V. Vissa huvudfrågor.

a) Begreppet skadlig verkan av konkurrensbegränsning.

Betänkandet.

De sakkunniga betonar, att det är verkningarna av en konkurrensbegräns­

ning, som skall bedömas och icke syftet. En skadlig verkan kan tänkas

uppstå även om sådan icke medvetet åsyftas. Icke sällan kan det för övrigt

vara väsentligt svårare att konstatera syftet än verkningarna. I lagförslagets

motivering ligger även att verkningarna skall bedömas med hänsyn till sitt

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

värde ur allmän synpunkt. Härmed avses, att frågan i första hand skall be­

traktas med utgångspunkt från konsumenternas intressen. Enskilda före­

tagares intressen av att icke hindras i utövningen av sin näring skall jäm­

väl beaktas, men detta intresse skall — i förekommande fall enligt de i lag­

stiftningen angivna presumtionsreglerna — bedömas med utgångspunkt

från konsumenternas behov.

Angående den närmare innebörden av den i lagförslagets 1 § angivna

definitionen av samhällsskadlig verkan anför de sakkunniga:

Vad gäller den första punkten (konkurrensbegränsning föranleder höga

priser i förhållande till verkliga kostnader), är det givet, att det ofta kan vara

svårt att bedöma, huruvida priset är högt i förhållande till verkliga kostnader.

Utgångspunkten bör här vara en lönsamhetsberäkning. En dylik kan dock

inbegripa ett flertal komplicerade problem. Att säga att en sådan beräk­

ning i stort sett bör avse förhållandet mellan den »verkliga» nettovinsten

(inkl. s. k. dold vinst) och ett på återanskaffningsprincipen grundat värde

ä i företaget nedlagt eget kapital, är snarare ett sätt att uttrycka problemet

än att angiva dess lösning. Emellertid har denna fråga ingående analyse­

rats i samband med den s. k. Haganderkommitténs arbete.1 Utan att ta

ställning till alla detaljer i denna utredning vilja de sakkunniga förorda,

att i densamma framlagda huvudprinciper för lönsamhetsberäkningar i

förekommande fall komma till användning även i här förevarande sam­

manhang. I fråga om företag, som i en del av sin verksamhet uppträda i

konkurrens med andra — t. ex. vid produktion av vissa varor eller allmänt

på exportmarknaden — men i övrigt på grund av konkurrensbegränsning

intaga en skyddad ställning, bör man särskilt söka bedöma lönsamheten

för "den del av verksamheten, som beröres av ifrågavarande konkurrens­

begränsning.

Dessa rekommendationer avse emellertid endast själva beräkningsmeto­

diken. När det sedan gäller att bedöma i vad mån resultatet av beräkningen

tyder på skadlig verkan, bör bl. a. beaktas, att en konkurrensbegränsning

inte sällan kan innebära, att företagsrisken blir mindre än eljest..

Vidare bör särskilt uppmärksammas, huruvida konkurrensbegränsningen

är att betrakta såsom mer eller mindre ofrånkomlig, eller om det finns

möjlighet att häva densamma.

Det förra fallet representeras av följande typexempel. Ett företag har mo­

nopolställning på marknaden. Det finns icke möjlighet att häva denna mo­

nopolställning eller det anses i varje fall icke lämpligt att söka häva den­

samma. Företaget utnyttjar icke sin dominerande ställning för att fram­

tvinga ytterligare konkurrensbegränsning, och icke heller uppträder det

diskriminativt mot andra företag. Den enda frågan gäller, huruvida priser­

na äro höga i förhållande till kostnaderna. Om så befinnes vara fallet, har

näringsfrihetsnämnden enligt det följande icke någon annan möjlighet att

ingripa än genom att förhandlingsvägen söka förmå företaget att sänka sina

priser till en viss lägre nivå eller i sista hand — efter särskilt tillstånd av

Kungl. Maj :t — genom s. k. intermittent priskontroll. Näringsfrihetsnämn-

den tar därmed själv ett direkt ansvar för prisnivån. Det ligger i sakens na­

tur, att ett dylikt direkt ingrepp alltid måste vara grundat på ett utrednings­

resultat, som anger att räntabiliteten är hög i förhållande till företagar-

risken.

Det senare fallet återigen avser t. ex. horisontella prisbindningar åstad­

1 Statens Priskontrollnämnd, 31 mars 1950. Meddelande nr 1251.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

103

komna genom samarbete mellan olika företag. Här är det sålunda alltid

fråga om medvetet åstadkomna »konstlade» konkurrenshinder. Det finns

alltså i detta fall ett alternativ till den förefintliga konkurrensbegränsningen

— nämligen att den fria konkurrensen återställes. Och det är endast detta

alternativ, som kommer i fråga för näringsfrihetsnämnden att använda,

för den händelse att åtgärd från dess sida befinnes vara av behovet på­

kallad.

I sådana fall har ett eventuellt ingrepp från näringsfrihetsnämndens sida

icke den innebörden, att nämnden tar ett direkt ansvar för att priserna

skola justeras till någon viss bestämd och av nämnden angiven nivå. In­

nebörden av dess åtgärd är ju i stället, att de spelregler, som i stort sett

anses böra tillämpas i ett fritt näringsliv, åter få komma till heders. En

tillämpning av dessa spelregler kan onekligen ofta medföra vissa risker för

lönsamheten. Men det har alltid framhållits som ett huvudargument för en

fri tävlan mellan företagen, att just risken för dålig lönsamhet — liksom

möjligheten att nå en god lönsamhet — ofta kan vara en nödvändig sporre

för en fortsatt utveckling av den ekonomiska effektiviteten.

Eftersom sålunda de åtgärder, som skola följa på ett konstaterande av

skadlig verkan, i här ifrågavarande fall icke betyda någon reglering utan i

stället gå ut på hävande av en privat reglering, synas icke samma krav som

i föregående fall behöva upprätthållas på att räntabiliteten skall ha visats

vara onormalt hög för att skadlig verkan skall anses föreligga. Det svnes

vanligen vara tillräckligt att ådagalägga, att priserna genom denna med­

vetet åstadkomna »konstlade» konkurrensbegränsning blivit högre i för­

hållande till kostnaderna än vid fri konkurrens.

Råder inflationstryck, kan förekomma, att priserna även vid fri kon­

kurrens skulle komma att vara höga i förhållande till kostnaderna. Om

det emellertid framstår som sannolikt att konkurrensbegränsningen ytter­

ligare stärker prisstegringstendenserna, bör den betraktas såsom skadlig.

Det kan också vara anledning att fråga, hur man bör förfara, om det

trots förekomsten av en kartell icke förefinnes höga vinster och det sam­

tidigt ter sig sannolikt, att de priser, som skulle komma till synes vid fri

konkurrens, inte bara skulle bli lägre utan dessutom så låga, att det kom-

me afl uppstå påtaglig förlust. Om förhållandet beror på depression, kan

det givetvis i vissa fall vara anledning att anse, att konkurrensbegräns­

ningen icke i det aktuella läget vållar skadlig verkan. Såsom tidigare "fram­

hållits, kan det nämligen i vissa fall vara skäl att på detta sätt beakta

de allmänna konjunkturförutsättningarna. Sådana undantag från den nyss

berörda regeln böra emellertid företagas först efter omsorgsfull prövning.

Det är nämligen angeläget, att den här föreslagna lagen icke utnyttjas för

att ytterligare stimulera benägenheten att bekämpa depressioner genom

restriktiva åtgärder i stället för genom expansionsbefrämjande. Den risken

kunde eljest föreligga, att en sådan lagstiftning i klar motsats till sitt syfte

i verkligheten bleve använd för att stödja en bunden prisbildning.

Av stor praktisk betydelse är dessutom det förhållandet, att lönsamheten

vanligen är olika vid olika företag inom en kartell.------------Konkurrensbe­

gränsningens huvudsakliga verkan kan nämligen just ligga i att den ger

mindre effektiva företag ett skydd, som befriar dem från tvånget att genom

rationalisering söka sänka sina kostnader, och samtidigt ger eu god och

säker vinst åt mera effektiva företag mot villkor, att dessa icke i prisav­

seende utnyttja sin konkurrensöverlägsenhet.

Redan vid bedömning enligt denna första punkt kunna sålunda uppen­

bara sig problem, som närmare beröras i den andra punkten, enligt vilken

en konkurrensbegränsning betecknas såsom skadlig, om den vållar väsent­

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

lig fara för oförmånlig påverkan av förhållandet mellan resultat och kost­

nader, d. v. s. effektiviteten. Så sker om den är ägnad att hålla tillbaka tek­

niska och organisatoriska framsteg eller att allmänt hämma tävlingslusten

på ett oförmånligt sätt; vidare om branschens effektivitet hålles nere genom

att mindre effektiva företag få ett konstlat skydd, såsom t. ex. kan bli fallet

om en kartell i sin prissättning i allt för hög grad beaktar förhållandena

inom företag med särskilt höga kostnader; likaså om konkurrensbegräns­

ningen uppmuntrar till nyetablering och utbyggnad, varigenom kapaciteten

inom branschen kan ökas utöver behovet; eller om den direkt lämnar ut­

rymme för en stegring i kostnadsnivån, som vid fri konkurrens inte skulle

vara möjlig. Om konkurrensbegränsningen går ut på diskrimination mot

vissa företag, så att dessa icke bli i stånd att göra sig gällande i förhållande

till sin effektivitet, bör även detta bedömas såsom skadligt i enlighet med

denna punkt.

Vad gäller tredje punkten (väsentlig fara för sådan inskränkning av eko­

nomisk verksamhet att försörjningen blir med hänsyn till rådande förhål­

landen otillfredsställande) torde det fall, att en vara blir allmänt knapp på

grund av konkurrensbegränsning, vara ovanligt. Mindre ovanligt däremot

kan vara, att det uppstår en underförsörjning i förhållande till efterfrågan

i fråga om kvaliteter i lägre prislägen. Saken skall emellertid bedömas med

hänsyn till »rådande förhållanden». Häri ligger bl. a., att det skall be­

dömas i vad mån det skulle funnits förutsättningar att producera och sälja

mer, därest konkurrensen icke varit hämmad. Råder t. ex. överskott på

arbetskraft, finnas uppenbarligen i varje fall förutsättningar för en större

produktion. Det kan förekomma att en konkurrensbegränsning medverkar

till att ett visst överskott av arbetskraft uppstår — t. ex. genom att pri­

serna bli höga och efterfrågan därigenom hålles tillbaka eller, mera indirekt,

genom att en priskartell så förbättrar förtjänstmöjligheterna inom en

bransch, att nyetablering gynnas, varigenom branschen får en överkapa­

citet, som sedan föranleder förluster och måhända att vissa företag ned­

läggas, eventuellt efter att först ha inköpts av kartellen. En överenskommel­

se mellan företagare om produktionsbegränsning behöver dock icke be­

traktas såsom samhällsskadlig i lagens mening, när den betingas av av­

sättningssvårigheter — såvida det inte kan göras sannolikt, att avsättnings­

svårigheterna bero på konkurrensbegränsning, som leder till att t. ex. pri­

serna bli höga. Råder allmän varuknapphet, måste givetvis också detta be­

aktas. 1 så fall kan regeln endast tillämpas, när på visst varuområde på

grund av konkurrensbegränsning framträder en mer än i allmänhet ut­

präglad brist.

Reträffande såväl andra som tredje punkten av de föreslagna grunderna

för omdömet skadlig verkan är att märka, att sådan verkan angivits före­

ligga redan då väsentlig fara är för handen för där angivna missförhållan­

den. Förslagets läggning i denna del är främst betingad av de bevisnings-

svårigheter, som ofta göra sig gällande i frågor av denna karaktär. Om t. ex.

en konkurrensbegränsning genom att påverka priserna vållat eller är i färd

med att vålla en överexpansion inom en bransch och därmed onödigt höga

kostnader, är ofta ej möjligt att tilifullo ådagalägga ett sådant förhållande

med erforderlig tydlighet, eftersom det icke går att direkt påvisa hur bran­

schens struktur skulle ha gestaltat sig, därest det icke förekommit någon

konkurrensbegränsning. Därest lagstiftningen skall kunna få avsedd ver­

kan måste det därför i många här ifrågavarande fall icke ställas större krav

på utredningen än att en viss konkurrensbegränsning visas medföra väsent­

lig fara för sådan minskad effektivitet eller inskränkning av ekonomisk

verksamhet, som avses i berörda punkter. Med uttrycket »väsentlig» har

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

105

avsetts att angiva, att faran skall ha en hög grad av intensitet; fråga skall

alltså vara om en påtaglig och nära liggande risk för uppkomsten av så­

dana missförhållanden, varom här är fråga.

Reservanterna.

Den gränsdragning som skett genom att frågan om verkan av en konkur­

rensbegränsning i första hand skall betraktas med utgångspunkt från kon­

sumenternas intressen, finner reservanterna vara alltför snäv. Genom den

angivna avgränsningen faller vissa viktiga synpunkter bort. Såsom dunkelt

betecknar reservanterna uttalandet att enskilda företagares intressen av att

icke hindras i utövningen av sin näring även skall beaktas men bedömas

med utgångspunkt från konsumenternas behov.

Sina allmänna anmärkningar sammanfattar reservanterna på följande

sätt:

I lagutkastets 1 § har nu ett försök gjorts att definiera, vad som avses

med uttrycket samhällsskadlig verkan av konkurrensbegränsning inom nä­

ringslivet. I 4 § anges, när offentligt ingripande i syfte att förhindra sådan

samhällsskadlig verkan får ske. Slutligen upptar 5 § vissa presumtionsregler.

Dessa tre paragrafer måste ses som en enhet för att innebörden alls skall

kunna förstås. Rent lagtekniskt måste utredigeringen av stadgandena be­

tecknas som otillfredsställande. För förståelse av stadgandena kräves emel­

lertid även en ingående kännedom om de vidlyftiga motiv till dessa, som be­

tänkandet innehåller. Då man nödgas karakterisera dessa motiv som oskarpa

och delvis varandra motsägande, kan slutsatsen icke bli annan än den, att de

nu föreliggande lagreglerna med därtill hörande motiv icke fylla måttet

utan under alla förhållanden måste underkastas en sorgfällig överarbetning.

Den tilltänkta lagstiftningen kan icke anses motsvara vad i vårt land krä­

ves i fråga om rättssäkerhet och likhet inför lagen. Det torde för regerings­

rätten bli en olöslig uppgift att i förevarande hänseende söka skipa rättvisa

inom näringslivet med ledning av föreliggande lagtext och motiv. En huvud­

anmärkning mot majoritetens förslag blir sålunda, att man icke, såsom bort

ske på ett hittills oreglerat rättsområde, försökt taga sikte på fall av allvar­

liga missbruk utan i stället genom vaga formuleringar sökt täcka så många

fall som möjligt.

I fråga om de särskilda punkterna av lagförslagets 1 § anmärker reser­

vanterna till punkt 1) att de sakkunniga här icke lyckats åstadkomma

en nöjaktig precisering av begreppet »samhällsskadlighet», något som avsetts

och uppenbarligen är av nöden, om bestämmelsen icke skall leda till rätts­

osäkerhet och godtycke. Reservanterna framhåller att de tillämpande myn­

digheterna vid en prövning efter de linjer de sakkunniga i betänkandet an­

givit möter en rad frågor, som de måste taga ställning till. Till belysning

härav anföres:

De förutsättningar, under vilka näringslivet arbetar, ändras ständigt och

en jämförelse av pris- och kostnadsrelationer under olika perioder blir där­

för i många fall av tvivelaktigt värde för den bedömning, som här skall gö­

ras. Inom åtskilliga branscher har ett avtalsbundet samarbete praktiserats

så länge, att det måste bli svårt att med någon större grad av sannolikhet

förutse den prissättning, som komme att utbildas efter samarbetets eventu­

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

ella upphörande. Detta samarbete kan ha medfört eller underlättat kost­

nadsbesparingar både på produktions- och försäljningssidan, t. ex. i form

av en förbättring av branschens struktur, och samarbetets upphörande och

den intensifierade konkurrens, som sannolikt därav följer, måste i åtskilliga

fall antagas komma att icke oväsentligt höja företagens kostnader. Varje

kvantitativ uppskattning härvidlag är emellertid i flertalet fall dömd att

misslyckas.

Näringsfrihetsnämnden skall vidare enligt motiven beakta, att kostnads­

läget och därmed lönsamheten vanligen är olika vid olika företag inom en

kartell. Det är givetvis i princip riktigt att företag med höga omkostnader

icke böra tillåtas att bestå i skyddet av en kartell, men vilka krav på »effek­

tivitet» som skola ställas vid nu ifrågavarande bedömning är icke lätt att

ange.

Särskilt anmärkningsvärt är, att de tillämpande myndigheterna skola ha

skyldighet att söka karakterisera det allmänna konjunkturläget och, allt

efter dettas beskaffenhet, mer eller mindre strikt tillämpa, kanske till och

med bortse från den nu ifrågavarande bedömningsgrunden, d. v. s. att pris­

sättningen är hög i förhållande till verkliga kostnader. Härtill kommer, att

även ett riktigt bedömande in casu av »det aktuella läget» kan ha förlorat

sin giltighet, innan ärendet prövas av regeringsrätten.

Till 1 § punkt 3) anmärker reservanterna, att de icke har sig bekant

och att det icke heller i de sakkunnigas motivering antytts, vilka konkreta

fall som givit de sakkunniga anledning att upptaga denna bestämmelse.

Reservanterna anser att densamma utan nämnvärd olägenhet kan utgå.

Uttrycket »väsentlig fara» finner reservanterna tvivelaktigt redan

ur rent språklig synpunkt och knappast täcka den grad av fara, som angivits

i motiven. De kan icke heller ur saklig synpunkt godtaga, att »väsentlig

fara» för en skadlig verkan skall anses till fyllest för ingripande. Lagstift­

ningens tillämpningsområde får härigenom en alltför oklar avgränsning. Re­

servanterna framhåller, att bestämmelsen genom uttryckets begagnande i

själva verket innebär en bevisregel till nackdel för den konkurrensbegrän-

sande åtgärdens upphovsmän och att verkan härav förstärkts genom de reg­

ler om legal presumtion för att samhällsskadlig verkan förefinnes, vilka upp­

tagits i lagförslaget. Sin kritik uttrycker reservanterna i följande ordalag:

Det må medges, att fara för skada i vissa speciella fall redan i och för sig

kan innebära skada. Om t. ex. en byggnad underminerats genom grävnings-

arbete, kan faran för ras minska byggnadens försäljningsvärde och en skada

sålunda åsamkas byggnadens ägare. I situationer av denna typ blir gränsen

mellan fara och skada tämligen flytande. Den fara, som avses i 1 § lagför­

slaget, är emellertid uppenbarligen av annan typ. Om exempelvis en åtgärd

är ägnad att hämma teknisk utveckling, är ju härmed ingen skada skedd,

om tekniska framsteg faktiskt icke bli tillbakahållna. Det torde icke över­

ensstämma med vedertagen juridisk terminologi att beteckna en fara av sist

angivet slag såsom skada. Det bör fastslås, att vad majoriteten vill förhindra

är att skada i vedertagen mening uppkommer. Det kan icke vara ett själv­

ändamål att förhindra fara för skada.

Det sagda innebär självfallet icke, att det skulle vara ändamålslöst att

ingripa redan då fara för skada föreligger. Men det synes vara av vikt, att man

gör klart för sig vilken funktion ett sådant ingripande fyller. Man vinner

genom detta alt de situationer, där skada verkligen inträffar, kunna förvän­

tas bli färre. Men därtill kommer en betydelsefull effekt på det bevisrättsliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

107

planet. Huruvida skada i ett givet fall uppstått eller ej blir nämligen utan

betydelse, och de svårigheter, som kunna vara förenade med att bevisa ska­

da, bortfalla. Det är enligt motiven sistnämnda synpunkt som främst be­

tingat majoritetens förslag om ett ingripande redan på farostadiet.

Utgångspunkten för bedömande av varje bevisrättslig regel är, att man

vid bevisbedömningen aldrig kan komma till ett hundraprocentigt säkert

resultat. Risken för misstag finnes alltid. Om man nu, när det är skada i

vedertagen mening man i verkligheten vill förhindra, uppställer regeln, att

ingripande kan ske redan vid fara, är detta visserligen ingen bevisregel i tek­

nisk mening utan en materiell regel. Men den fyller praktiskt sett samma

funktion som en ytterligt långtgående bevislättnad för den som påstår, att

skada uppkommit.

Herr Gillbergs yttrande.

Den i lagförslagets 1 § införda definitionen av sainhällsskadlig verkan av

konkurrensbegränsning finner herr Gillberg väl inbegripa företeelser, som

bör undvikas och motarbetas. En annan sak är huruvida det är lämpligt eller

möjligt att till grund för rättstillämpningen lägga bestämmelser, utformade

på detta sätt. Tillämpningen av sådana bestämmelser skulle komma att nöd­

vändiggöra en bedömning av komplicerade förhållanden inom mycket stora

delar av svenskt näringsliv. Det ifrågasättes, huruvida en sådan bedömning

är möjlig att utföra i praktiken. Den på en sådan bedömning grundade lag­

tillämpningen får dessutom till följd en dirigering av den ekonomiska verk­

samheten i vårt land, som skulle gå vida utöver vad som eljest brukar ske

medelst lagstiftning. Betänkligheterna mot utformningen av definitionen

finner herr Gillberg bli särskilt stora därför att de sakkunnigas förslag till

lagstiftning icke riktar sig mot vissa särskilda slag av konkurrensbegräns­

ning utan mot praktiskt taget all konkurrensbegränsning.

Ehuru det första fallet — konkurrensbegränsning som föranleder höga

priser i förhållande till verkliga kostnader — är det minst komplicerade fal­

let måste man, framhåller herr Gillberg, även i detta fall räkna med tillämp-

ningssvårigheter. Detta beror på att förhållandena inom näringslivet inga­

lunda är statiska.

Än större svårigheter finner herr Gillberg uppkomma vid de övriga i 1 §

angivna fallen samt anför härutinnan:

Att avgöra huruvida en konkurrensbegränsning förhindrar eller försvå­

rar kostnadssänkning eller åstadkommer kostnadsökning, förutsätter en ingå­

ende kännedom om den kostnadsmässiga och tekniska situationen inom den

berörda branschen. Det samma gäller bedömningen av konkurrensbegräns­

ningens inverkan på »teknisk eller ekonomisk utveckling». Även med den

sakkunskap, som de inom branschen verksamma företagarna besitta, kunna

felbedömningar icke undvikas, som företagarna själva få taga de ekono­

miska konsekvenserna av. Risken för sådana felbedömningar skulle bli än

större, därest kostnadsfrågorna och den framtida utvecklingen i stället

skulle bedömas av statliga organ, som, hur de än konstruerades, icke skulle

vara lika sakkunniga som företagarna inom branschen och som icke heller

skulle göra sina bedömningar under trycket av det ekonomiska ansvar, som

åvilar företagarna.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Det måste likaledes bli utomordentligt svårt, ofta alldeles omöjligt, att

avgöra, huruvida konkurrensbegränsning medför det i 1 § 3) beskrivna sla­

get av samhällsskadlig verkan.

Även mot bestämningen »väsentlig fara för» intager herr Gillberg en starkt

kritisk hållning, och anför härom:

Detta måste öka svårigheterna att tillämpa dessa bestämmelser. De senaste

fem årens praktiska erfarenheter beträffande risken av att ställa prognoser

på det ekonomiska området tala knappast för, att det står i mänsklig förmåga

att med den säkerhet, varmed lagtillämpning rimligtvis bör ske, avgöra, när

»väsentlig fara» för uppkomsten av de i 1 § 2) och 3) angivna situationer­

na föreligger. Härför skulle erfordras en, hittills icke existerande, förmåga att

förutse effekten av en hel rad komplicerade faktorer, som äro verksamma

inom samhällslivet.

Under alla förhållanden bör därför bedömningen av den verkan, som kon­

kurrensbegränsning medför, baseras på redan inträdda faktiska förhållan­

den, som tillförlitligen kunna påvisas.

Remissyttrandena.

Den av de sakkunniga föreslagna definitionen av begreppet »samhälls­

skadlig verkan» har i sin allmänna utformning icke rönt gensa­

gor från någon av de myndigheter och organisationer, som ställt sig positiva

till de sakkunnigas lagförslag; dock förordar kommerskollegium att skydd

mot konkurrensbegränsning beredes näringsidkare även i fall då konsument­

intresset icke direkt beröres. Kollegium föreslår därför att ett tillägg till den

ifrågavarande paragrafen göres i detta syfte.

Såsom sammanfattande omdöme uttalar kollegium, att den i lagförslaget

givna definitionen synes godtagbar och för övrigt så ändamålsenligt utfor­

mad, som utan stöd av mera djupgående erfarenheter låtit sig göra. Kolle­

gium avstyrker reservanternas förslag att utesluta punkt 3) (väsentlig fara

för sådan inskränkning av ekonomisk verksamhet att försörjningen blir otill­

fredsställande). Att en viss osäkerhet angående innebörden av definitionen

kan göra sig märkbar under den första tiden av lagens giltighet finner kol­

legium väl icke osannolikt men kollegium anser de befarade olägenheterna

härav överdrivna. Kollegium anför:

Det ligger i sakens natur att en oantastlig legal definition av begreppet

samhällsskadlig verkan av konkurrensbegränsning är synnerligen svår för

att icke säga omöjlig att göra.------------ Majoritetens förslag till definition

torde få ses som ett försök att giva i och för sig önskvärda utgångspunkter

för den avgränsning mellan skadliga och icke skadliga överenskommelser,

som lagtillämpningen måste innebära. Det får sedan bli rättstillämpningens

sak att efter ingående prövning av särskilda fall och med utnyttjande av

successivt vunna erfarenheter giva definitionerna ett fastare och mera be­

stämt innehåll. Man bör heller icke enligt kollegii mening bortse från möj­

ligheten att låta vid rättstillämpningen vunna erfarenheter komma till ut­

tryck i ändring av lagtexten. I främmande rätt på detta område föreligger

icke sådana preciserade definitioner, som kritikerna av majoritetsförslaget

synas efterlysa, utan där äro definitionerna ofta tvärtom mera allmänt for­

mulerade än i de sakkunnigas förslag.----------- - Kollegium har sig icke be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

109

kant, att dessa förhållanden inom respektive länder medfört sådana allvar­

liga olägenheter, som på många håll befaras kunna uppkomma, om lagför­

slaget förverkligas.

Kollegium erinrar i anslutning härtill om att i den nu gällande övervak-

ningslagen begreppet konkurrensbegränsning icke definierats. Emellertid

bär det genom den kunskap som efterhand vunnits genom kartellregistrering

numera blivit möjligt att ge begreppet ett så konkret innehåll, att det med

ett eller annat undantag icke längre möter påfallande svårigheter att avgöra

vilka avtal som är registreringspliktiga.

Statens jordbruksnämnd förklarar sig dela de sakkunnigas uppfattning,

att utgångspunkten för en bedömning av om priserna skall anses vara höga

eller icke bör vara en lönsamhetsberäkning. Nämnden har icke heller i och

för sig något att erinra mot de sakkunnigas uttalande om att direkt ingrepp

gentemot företag med monopolställning alltid måste grundas på ett utred­

ningsresultat, som visar att räntabiliteten är hög icke endast i förhållande

till kostnaderna utan även i förhållande till företagarrisken. Nämnden

framhåller emellertid i anslutning härtill, att den föreslagna bedömningen

torde vara svår att göra efter objektiva grunder samt att en viss generositet

vid tillämpningen i dessa fall torde vara påkallad.

Gentemot de sakkunnigas uttalande om att viss hänsyn bör tagas till kon­

junkturläget, framställer jordbruksnämnden erinringar. Nämnden anför

härutinnan:

I sådana fall, då de höga priserna icke föranletts av att ett företag har

monopolställning, skall enligt motivet i regel undersökas, huruvida priserna

genom den medvetet åstadkomna konstlade konkurrensbegränsningen blivit

högre i förhållande till kostnaderna än vid fri konkurrens. Vid denna be­

dömning borde hänsyn tagas även till konjunkturläget. Det uttalas sålunda,

att vid inflationstryck det kunde förekomma, att priserna även vid fri kon­

kurrens skulle komma att vara höga i förhållande till kostnaderna. Men om

det i ett sådant läge framstode som sannolikt, att konkurrensbegränsning

ytterligare stärkte prisstegringstendenserna, borde den betraktas som skad­

lig. Enligt dessa uttalanden i motiven, till vilka ingen motsvarighet finnes

i lagtexten, skulle den tillämpande myndigheten sålunda söka konstruera

fram vilka priser, som vid fri konkurrens skulle komma att tillämpas under

det rådande konjunkturläget. Ett sådant bedömande torde vara nästan

omöjligt att verkställa och på bedömandet skulle med nödvändighet inverka

den subjektiva uppfattning av politiska och ekonomiska ting, som olika

ledamöter i det tillämpande organet hade. Enligt nämndens uppfattning bör

lagtexten i förevarande fall bibehållas, medan däremot uttalandena i moti­

ven böra ändras. Det enda avgörande vid bedömningen bör vara, om pri­

serna ur lönsamhetssynpunkt rent kalkylmässigt äro höga i förhållande till

kostnaderna vid en drift, som är normalt rationell inom branschen. Om i en

kartell t. ex. ingå ett företag med låga kostnader och andra företag, vars

kostnader till följd av bristande rationalisering äro höga, bör alltså jäm­

förelsen ske med det förstnämnda företaget. Uppfattas efter sådan bedöm­

ning priserna vara höga och ha dessa satts av företag, som tillämpa kon­

kurrensbegränsning, bör samhällsskadlig verkan anses föreligga. En annan

sak är sedan, om näringsfrihetsombudsmannen eller nämnden med hänsyn

till särskilda omständigheter — exempelvis inflationstryck — anser sig böra

avstå från att göra några ingripanden mot företagen.

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Av de myndigheter och institutioner, som ställt sig avvisande till den av

de sakkunniga föreslagna lagstiftningen, har flera som grund för sin av­

visande ställning hänvisat bl. a. till att definitionen av begreppet »samhälls-

skadlig verkan» är alltför vagt utformad och därför icke lämnar erforderlig

ledning för lagstiftningens tillämpning. Stockholms handelskammare anför

i detta hänseende:

Att bedöma om priserna äro höga »i förhållande till verkliga kostnader»

utgör icke någon rättslig prövning. Eftersom i motiven hänvisas till den

form för lönsamhetsberäkningar inom priskontrollnämnden som utarbetats

inom den s. k. Haganderdelegationen, må även erinras om, att dessa beräk­

ningar icke äro och icke varit avsedda för tillämpning annat än i ett över­

gångsskede med en av knapphetsläge motiverad statlig prisreglering samt

att beräkningarna bland annat icke ge utrymme för de risktaganden som

utgöra en väsentlig förutsättning för företagsamhet och framåtskridande

över huvud. Och även om lönsamhetsundersökningarna skulle äga rum i

enlighet med Haganderdelegationens anvisningar, har därmed icke erhållits

någon ledning för bedömande av det på så sätt framräknade resultatet. Att

i ett samhälle, där vinstintresset alltjämt accepteras som en drivfjäder till

ökade insatser och högre levnadsstandard, med några anspråk på rätts­

säkerhet fastställa, vilken grad av räntabilitet som skall anses vara »onor­

malt hög» är i regel uteslutet. Än större svårigheter möta, då det gäller att

ådagalägga, om priserna genom konkurrensbegränsning »blivit högre i för­

hållande till kostnaderna än vid fri konkurrens». I dylika fall saknas ofta

jämförelsematerial. Konkurrensbegränsningen har dessutom måhända ver­

kat kostnadssänkande i sådan grad, att konkurrensens tvångsvisa återstäl­

lande kan vara ägnat att, åtminstone på kort sikt, snarare driva upp än

pressa ned priserna.

Liknande synpunkter framföres av handelskamrarna i Gävle och Borås.

Även Sveriges köpmannaförbund ger uttryck åt denna uppfattning samt be­

tonar därvid särskilt svårigheten att beräkna de »verkliga» kostnaderna för

en viss vara i raden av de många produkter ett företag vanligen tillverkar.

Svea hovrätt anser definitionen vara alltför ensidig samt anför:

Hovrätten har i det föregående framhållit huru känslig avvägningen är

mellan sådana konkurrensbegränsande företeelser som böra tolereras och

sådana som skola motverkas. Uppenbarligen kan detta spörsmål icke av­

göras under ensidigt hänsynstagande till konsumentintressen. Även andra

samhällsintressen måste i detta sammanhang vinna beaktande. De sakkun­

niga torde själva ha varit medvetna härom. Enligt motivuttalanden skola

nämligen konkurrensbegränsningar tillkomna på statens tillskyndan vara

undantagna från lagens tillämplighet, i det de förutsättas icke ha samhälls-

skadlig verkan. Enär dessa konkurrensbegränsningar i stor utsträckning

tillkommit av andra skäl än hänsynen till konsumenterna, få de sakkunniga

antagas vara beredda att godtaga även andra samhällsintressen som moti­

vering för att konkurrensbegränsning tolereras. Jämväl kostnadsökning som

föranledes av patenträtt skall icke räknas såsom belastande vid avgöranden

huruvida samhällsskadlig verkan föreligger. Med den nyetableringskontroll,

som enligt de sakkunnigas redogörelse utövas i fråga om tidningsförsälj-

ning, åsyftas exempelvis i främsta rummet att i tryckfrihetens intresse möj­

liggöra att publikationer av alla slag finnas att tillgå överallt. En dylik kon­

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

in

kurrensbegränsning kan, även om den skulle medföra någon kostnadsför-

dyring för tidningsköparen, icke utan vidare anses samhällsskadlig. Av

intresse är att de sakkunniga själva vid bedömande av om nyetablerings-

kontrollen inom bokhandeln är samhällsskadlig eller ej som kriterium valt

huruvida bokspridningen bland breda befolkningslager och till avlägsna

trakter i tillräcklig grad underlättas. Vid en prövning av frågan huruvida

en prisstegrande konkurrensbegränsning verkar skadligt ur sarnhällets syn­

punkt måste även allmänna produktionssynpunkter få anläggas. Ur hela

samhällets synvinkel kan det måhända i många fall te sig gynnsammare

med ett något högre konsumentpris som ger en företagare tillräckligt stor

marginal för att driva fortsatt forskning än ett något iägre konsumentpris

som icke ger företagaren dessa möjligheter. Vid bedömningen kunna över­

väganden, som syfta till förändringar i en hel näringsgrens struktur, komma

att spela in.

Frågan om samhällsskadlig verkan synes hovrätten vara ytterst kom­

plicerad. Det kan ifrågasättas om över huvud några allmängiltiga kriterier

härpå kunna uppställas. Längre än till vissa allmänna riktlinjer torde man

icke komma. I förevarande paragraf synas emellertid endast några av de

faktorer som äro av betydelse ha blivit redovisade. Bedömningen måste,

såsom inledningsvis framhållits, ske mera fritt. Garantierna mot rätts­

osäkerhet få sökas på annat håll än i definitioner av samhällsskadligheten.

De sakkunnigas förslag om att redan väsentlig fara för uppkoms­

ten av de i punkterna 2) och 3) av den ifrågavarande paragrafen angivna

missförhållandena skall anses innebära samhällsskadlig verkan beröres en­

dast av ett fåtal av de myndigheter och organisationer, som intagit en posi­

tiv hållning till lagstiftningen. Av dem har kommerskollegium och jord­

bruksnämnden uttalat sig till förmån för att definitionen utformas i huvud­

saklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

Kommerskollegium anför:

Vad gäller anmärkningarna mot begreppet »väsentlig fara för skada»

synas dessa grunda sig på en bedömning utifrån den allmänna skadestånds-

lärans skadebegrepp. Det synes kollegium emellertid icke riktigt att på

detta sätt utan vidare överföra regler och betraktelsesätt från ett rätts­

område till ett annat utan att ge akt på de väsentliga olikheter, som före­

ligga. Det är nämligen icke här fråga om att förhindra uppkomsten av skada

i den allmänna skadeståndslärans mening utan fastmer att hindra att de

ekonomiska tillgångarna inom landet disponeras på ett sätt, som icke är

ur konsumenternas och därmed samhällets synpunkt ändamålsenligt. Någon

skadeståndsplikt föreligger icke för avtalsparterna ens i det fall då det kun­

nat konstateras, att en viss ltonkurrensbegränsande handling redan med­

fört samhälls skadliga verkningar. Inga företagare kunna sålunda bli ska-

deståndspliktiga av det skäl att de deltagit i konkurrensbegränsande sam­

arbete. Den risk för rättsosäkerhet som begreppet »väsentlig fara» i detta

sammanhang ansetts kunna medföra torde få hänföras till de fall, då åtgärd

vidtages mot en konkurrensbegränsande överenskommelse och det seder­

mera synes, som om några olämpliga verkningar av överenskommelsen icke

skulle ha uppstått ens på lång sikt. Rättsosäkerheten skulle med andra ord

föranledas av de stora svårigheter, som enligt kritiken måste föreligga för

bedömningen av hur en konkurrensbegränsande överenskommelse, som för

stunden icke är skadlig, kan komma att verka på lång sikt. De av monopol-

112

utredningsbyrån verkställda specialundersökningarna erbjuda i vissa fall

goda möjligheter att iakttaga hur den väsentliga fara, som uppstår just med

tillkomsten av en branschs kartellering, sedermera successivt utkristalliserar

sig i påtagliga skadeverkningar icke blott i fråga om högt pris i förhållande

till verklig kostnad utan jämväl beträffande snedvridning av branschens

kostnadsstruktur samt överdimensionering av produktionsapparaten.

Statens jordbruksnämnd föreslår att uttrycket »väsentlig» ersättes med

ordet »påtaglig». Nämnden anför härom:

Jordbruksnämnden delar de sakkunnigas uppfattning, att lagstiftningen

torde bli ineffektiv, om man för ingrepp alltid måste avvakta att påvisbara

skadliga effekter inträffat. Såsom i motiven uttalas, bör emellertid för att

samhällsskadlig verkan skall anses föreligga faran för de i lagtexten angiv­

na effekterna ha en hög grad av intensitet. Enligt nämndens uppfattning

torde detta icke tillräckligt klart framgå av ordet »väsentlig».

Statens priskontrollnämnd förordar däremot, att uttrycket »föranleder

väsentlig fara» får utgå ur definitionen på samhällsskadlig verkan. Det sy­

nes nämnden icke innebära någon väsentlig olägenhet med hänsyn till lag­

stiftningens syfte, om definitionen göres mera precis, vilket enligt nämn­

dens uppfattning icke minst med hänsyn till bevisreglerna framstår som

angeläget.

De myndigheter och organisationer, som ställt sig avvisande till den av

de sakkunniga föreslagna lagstiftningen, har i sin kritik av definitionen på

samhällsskadlig verkan i flera fall vänt sig även mot uttrycket »väsentlig

fara».

Svea hovrätt förklarar sålunda att, om de sakkunnigas förslag godtages,

hovrätten i varje fall måste vända sig mot att samhällsskada skall utan vi­

dare anses föreligga då »väsentlig fara» för en viss utveckling uppkommit;

från samhällsskadlig verkan måste särhållas förmodanden avseende fram­

tiden.

Mot beteckningen »samhällsskadlig» framställes på vissa håll an­

märkningar. Sveriges industriförbund förordar sålunda att samhällsskadlig

utbytes mot en mera neutral benämning på de företeelser, som lagen avser

att förbjuda.

Även Svenska reklamförbundet anlägger dylika synpunkter och anser

det icke välbetänkt att i lagstiftningen bruka ett så affektbetonat uttryck

som »samhällsskadlig» med den pariastämpel och »bad will», som det med­

för i allmänhetens ögon.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Departementschefen.

I vårt land råder i stort sett enighet om att konkurrensbegränsningar icke

i och för sig behöver vara av ondo; de bör därför motverkas endast i den

mån de ger upphov till skadliga verkningar. Av så mycket större vikt blir

då att avgöra vilka verkningar som skall anses skadliga. På den punkten

går meningarna av naturliga skäl ofta isär. Olika uppfattningar gör sig

113

gällande både beträffande frågan under vilka allmänna förutsättningar skad­

lig verkan skall anses föreligga och därom, hur dylika allmänna grunder

bör tillämpas på enskilda fall.

För att säkerställa en enhetlig och följdriktig tillämpning av den föreslag­

na lagen har de sakkunniga i 1 § upptagit en definition av begreppet skad­

lig verkan. De har därvid utgått från att frågan om verkningarna i första

hand bör betraktas ur synpunkten av konsumenternas intresse. Även en­

skilda företagares intresse av att icke hindras i utövningen av sin näring bör

naturligen beaktas, men bedömningen bör då ske med utgångspunkt från

konsumenternas behov.

De sakkunnigas definition upptager tre särskilda fall av skadlig verkan.

Det första fallet hänför sig till konkurrensbegränsningens inverkan på pri­

set: föranleder en konkurrensbegränsning priser, som är höga i förhållan­

de till de verkliga kostnaderna, innebär detta skadlig verkan. Grundläggan­

de vid denna bedömning bör enligt de sakkunniga vara förhållandet mellan

nettovinsten, inberäknat s. k. dold vinst, och det i företaget nedlagda egna

kapitalet, värderat i enlighet med den s. k. återanskaffningsprisprincipen. En

sådan lönsamhetsberäkning inbegriper många besvärliga problem. Emellertid

har dessa frågor behandlats av den s. 1c. Haganderkommittén. Utan att ta

ställning till detaljerna i kommitténs utredning förordar de sakkunniga, att

de av kommittén framlagda principerna tillämpas. I den mån endast en del

av ett företags verksamhet beröres av konkurrensbegränsning, bör lönsam­

heten för denna del av verksamheten bedömas för sig.

På grundval av lönsamhetsberälcningens resultat har man att bedöma om

priset är att anse såsom högt i förhållande till kostnaderna. De sakkunniga

anser, att man vid denna bedömning bör beakta, om konkurrensbegräns­

ningen är mer eller mindre ofrånkomlig eller om det finns möjlighet att

häva densamma. Det förra är oftast förhållandet i fråga om de konkurrens­

begränsningar, som är att hänföra till monopolistfallet; det senare gäller i

allmänhet om konkurrensbegränsningar, som omfattas av kartellfallet.

Håller en ensamföretagare höga priser, har näringsfrihetsnämnden — om

konkurrens ej kan åstadkommas t. ex. genom import eller igångsättande av

ett konkurrerande företag — ej annan möjlighet att ingripa än att förhand­

lingsvägen söka förmå vederbörande att sänka priserna eller, såframt detta

ej lyckas, att utfärda ett föreläggande, som för en tid av ett år reglerar före­

tagets priser (intermittent priskontroll). De sakkunniga framhåller, att det

senare innebär, att nämnden tar ett eget ansvar för prisnivån. Ett dylikt di­

rekt ingrepp måste därför alltid vara grundat på ett utredningsresultat, som

visar att räntabiliteten är hög i förhållande till kostnaderna.

I fråga om kartellfallets konkurrensbegränsningar har näringsfrihets-

nämnden däremot aldrig att själv ta ansvaret för priserna. Befinnes priserna

■sara höga, har nämnden i stället att söka förmå vederbörande att frivilligt

upphava kartellen eller, om detta ej lyckas, att förelägga kartellparterna att

upphäva konkurrensbegränsningen. Nämnden har alltså endast att tillse,

att det åter blir fri konkurrens.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. ATr 103.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

114

På grund därav anser de sakkunniga, att man i fråga om kartellfallets

konkurrensbegränsningar icke behöver upprätthålla samma krav som i mo­

nopolistfallet på alt räntabiliteten skall ha visats vara onormalt hög. De

finner det i stället vanligen höra vara tillräckligt, att det ådagalägges, att

priserna blivit högre i förhållande till kostnaderna än vad de skulle ha blivit

vid fri konkurrens.

Stundom är det så att priserna även vid fri konkurrens skulle komma

att förbli höga, exempelvis om det råder ett inflationstryck. Enligt de sak­

kunniga bör konkurrensbegränsningen i detta fall betraktas såsom skadlig,

om det framstår såsom sannolikt, att den ytterligare stärker prisstegrings-

tendenserna.

I andra fall kan åter förekomma att priserna vid fri konkurrens icke

endast skulle bli lägre än kartellpriserna utan så låga, att påtaglig förlust

skulle uppkomma. Beror förhållandet på depression, kan det enligt de sak­

kunniga då i vissa fall vara skäl att på det sättet beakta de allmänna kon­

junkturförutsättningarna, att konkurrensbegränsningen i det aktuella läget

ej anses vålla skadlig verkan. Emellertid tillrådes varsamhet härvidlag; det

är nämligen angeläget att den föreslagna lagen icke ökar benägenheten att

bekämpa depressioner genom tillbakahållande åtgärder i stället för genom

utvecklingsfrämj ande.

Lönsamheten är vanligen olika vid olika företag inom en kartell. Har

vissa företag i en kartell så höga kostnader, att vinsten blir låg, kan deras

priser ändå, framhåller de sakkunniga, vara att anse såsom alltför höga.

Konkurrensbegränsningen kan nämligen ge mindre effektiva företag ett

skydd, som befriar dem från tvånget att genom rationalisering söka ned­

bringa kostnaderna. Samtidigt får de mera effektiva företagen en god och

säker vinst på det villkoret, att de icke utnyttjar sin konkurrensöverlägsen­

het genom att sänka priserna.

Det andra fall av skadlig verkan, som de sakkunnigas definition upptager,

hänför sig till konkurrensbegränsningens inverkan på effektiviteten inom

näringslivet: föranleder en konkurrensbegränsning väsentlig fara för att kost­

nadssänkning förhindras eller försvåras eller att kostnadsökning uppstår el­

ler att eljest teknisk eller ekonomisk utveckling hämmas, innebär detta en

skadlig verkan. Konkurrensbegränsningen inverkar i dessa fall på ett ogynn­

samt sätt på förhållandet mellan resultatet och kostnaderna, d. v. s. effek­

tiviteten. Såsom exempel nämner de sakkunniga, att konkurrensbegräns­

ningen kan komma att hålla tillbaka tekniska och organisatoriska framsteg

eller allmänt hämma konkurrensviljan på ett oförmånligt sätt, att effektivi­

teten inom en bransch hålles nere genom att mindre effektiva företag får ett

konstlat skydd, att nyetablering och utbyggnad inom en bransch uppmunt­

ras så att branschens kapacitet ökas utöver behovet, eller att en sådan höj­

ning av kostnadsnivån möjliggöres, som ej skulle kunna ske vid fri konkur­

rens. Även sådan diskrimination, som får till följd att vissa företag blir ur

stånd att göra sig gällande i förhållande till sin effektivitet, anser de sak­

kunniga böra bedömas såsom skadlig ur här angiven synpunkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

115

Definitionens tredje fall avser försörjningen: om en konkurrensbegräns­

ning föranleder väsentlig fara för sådan inskränkning av ekonomisk verk­

samhet, att försörjningen blir med hänsyn till rådande förhållanden otill­

fredsställande, utgör detta en skadlig verkan. Såsom det här mest aktuella

lallet nämner de sakkunnniga, att det uppstår viss underförsörjning i fråga

om kvaliteter i lägre prislägen. Det framhålles att överenskommelse om pro­

duktionsbegränsning, som betingas av avsättningssvårigheter, ej bör betrak­

tas såsom skadlig. Råder allmän varubrist, bör även detta beaktas.

Reservanterna hävdar för sin del att den omständigheten, att de sakkun­

niga velat betrakta frågan om de skadliga verkningarna med utgångspunkt

i första hand endast från konsumenternas intressen, innebär att vissa vik-

synpunkter fallit bort. Såväl lagtext som motiv finner reservanterna

vara otillfredsställande; man har icke, såsom bort ske på ett hittills oreglerat

rättsområde, försökt taga sikte främst på de allvarliga missbruken utan i

stället genom vaga formuleringar sökt täcka så många fall som möjligt.

Beträffande den första bedömningsgrunden, om prisets förhållande till

kostnaderna, anser reservanterna, att de sakkunniga icke lyckats åstadkom­

ma en nöjaktig begreppsprecisering. En jämförelse mellan pris- och kost­

nadsrelationerna under olika perioder måste i många fall bli av tvivelaktigt

värde. Särskilt anmärkes att det i sådana branscher, där avtalsbundet sam­

arbete förekommit sedan länge, måste bli svårt att med någon större grad

av sannolikhet förutse prissättningen efter samarbetets upphörande. Att nä-

ringsfrihetsnämnden i vissa fall skulle bedöma det allmänna konjunktur­

läget och med ledning därav anpassa lagtillämpningen, finner reservanterna

anmärkningsvärt. Definitionens tredje avsnitt, avseende försörjningen, bör

utgå, då något konkret fall av det här berörda slaget icke kunnat påvisas.

Reservanterna vänder sig slutligen med skärpa mot att i definitionens andra

och tredje punkter redan »väsentlig fara» för där angivna missförhållanden

förklarats innebära skadlig verkan i lagens mening.

Herr Gillberg medger för sin del att de företeelser, som upptagits i defini­

tionen, är sådana, som bör undvikas och motarbetas. Han ifrågasättei* emel­

lertid, huruvida det över huvud är möjligt att i praktiken utföra en sådan

bedömning, som förutsättes enligt definitionen, detta med hänsyn till de

komplicerade förhållanden det här gäller. Särskilt stora svårigheter är en­

ligt hans mening förbundna med tillämpningen av definitionens andra

punkt, om effektiviteten; härför kräves nämligen en ingående kännedom

om den kostnadsmässiga och tekniska situationen inom branschen.

De remissinstanser, som intager en positiv ställning till de sakkunnigas

lagförslag, har icke framställt erinringar mot definitionens allmänna ut­

formning. Emellertid förordar kommerskollegium, som funnit definitionen

ä övrigt vara ändamålsenligt utformad, ett sådant tillägg, att skydd för nä­

ringsidkare mot konkurrensbegränsning ges också i fall, då konsumentin­

tresset icke direkt beröres.

De myndigheter och organisationer åter, som ogillar lagförslaget, har ofta

Knngl. Maj.ts proposition nr 103.

116

som motivering åberopat bl. a. att definitionen av skadlig verkan är allt för

vagt utformad och därför ej kan lämna ledning vid lagtillämpningen. I flera

fall har man även vänt sig mot uttrycket »väsentlig fara». Svea hovrätt har

för sin del särskilt anmärkt, att definitionen är alltför ensidig i så måtto

att endast några av de faktorer blivit redovisade, som är av betydelse i sam­

manhanget. Hovrätten ifrågasätter om man över huvud i detta hänseende

kan komma längre än till uppställandet av vissa allmänna riktlinjer.

Jag vill gärna medge att det är svårt att i en allmän formel på ett täckande

och träffande sätt ange under vilka förutsättningar en ur samhällelig syn­

punkt skadlig verkan av konkurrensbegränsning skall anses föreligga. Även

om man, såsom Svea hovrätt framhållit, knappast kan komma längre än till

vissa allmänna riktlinjer, är det dock för lagens rätta handhavande av stor

vikt att dylika riktlinjer så tydligt som möjligt uppdrages i lagtexten. Vid

de överläggningar, som inom handelsdepartementet ägt rum med vissa före­

trädare för näringslivet, har rått enighet om att det främst är de prishöjan­

de och effektivitetshämmande verkningarna av konkurrensbegränsning, som

man bör vara angelägen att hindra och som därför bör utmärkas så­

som skadliga. I anslutning till ett av kommerskollegium framställt förslag

har det därjämte befunnits vara av vikt, att näringsutövare, som hindras i

sin näringsutövning av enskilda företagares konkurrensbegränsande åtgär­

der, i viss utsträckning erhåller en självständig rätt till skydd i lagen. Också

den verkan av en konkurrensbegränsning att annans näringsutövning för­

svåras eller hindras bör därför betecknas såsom skadlig. I sakens natur lig­

ger att icke varje sådan verkan av konkurrensbegränsning, som i och för

sig kunde hänföras under något av de tre fallen, praktiskt bör bedömas så­

som ur samhällelig synpunkt skadlig. Lagstiftningen avser enligt de all­

männa tankegångar, som ligger till grund för densamma, väsentligen att

förhindra verkliga missbruk och missförhållanden. Klart är vidare, att

emellanåt andra samhälleliga hänsyn än önskemålet om största möjliga kon­

kurrens kan både motivera åtgärder av konkurrensbegränsande effekt och

ursäkta sådana verkningar, som passar in på något av de tre fallen i defini­

tionen. Det nu sagda synes mig även böra komma till uttryck i definitionen.

Den inskränkningen bör därför göras, att de angivna inverkningarna skall

beröras av lagen blott i den mån konkurrensbegränsningen på ett ur all­

män synpunkt otillbörligt sätt föranleder desamma.

I anslutning till det sagda vill jag framhålla, att den omständigheten att

en konkurrensbegränsning ej ansetts i lagens mening skadlig och att för­

handling därför icke upptages, ej får så tolkas att konkurrensbegränsningen

på något sätt fått samhällets godkännande.

På grundval av de överväganden, som sålunda ägt rum, har i departe-

mentsförslaget definitionen av begreppet skadlig verkan blivit något annor­

lunda formulerad än i sakkunnigförslaget. I departementsförslaget uttalas

sålunda, att med skadlig verkan av konkurrensbegränsning skall förstås, att

densamma »på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbild­

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

117

ningen, hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller

hindrar annans näringsutövning» (1 § andra st.). Det i sakkunnigförslaget

upptagna tredje fallet, inverkan på försörjningen, har av skäl, som jag se­

nare kommer att beröra, ansetts kunna utgå.

Det första ledet av definitionen, som alltså avser att prisbildningen otill­

börligt påverkas, motsvarar väsentligen första punkten i de sakkunnigas

definition, ehuru stadgandet i departementsförslaget fått en något knappare

avfattning. Även enligt departementsförslaget bör den allmänna utgångs­

punkten för bedömningen naturligen vara prisets förhållande till kostnader­

na. I likhet med vad de sakkunniga förutsatt kan det härvid, åtminstone till

att börja med, vara lämpligt att tillämpa de grunder, som utarbetats under

Haganderkommitténs arbete och den 29 december 1949 anbefallts för till-

lämpning hos de prisreglerande myndigheterna. Då dessa grunder avser be­

dömning för annat ändamål än här kommer i fråga, är det emellertid uppen­

bart att näringsfrihetsrådet bör ha full frihet att taga ställning till upp­

kommande spörsmål och eventuellt utarbeta och tillämpa de grunder rå­

det självt finner mest lämpliga.

Vad angår horisontella prisbindningar, åstadkomna genom samarbete

mellan olika företag t. ex. i form av priskarteller, bär flera avstyrkande re­

missinstanser speciellt kritiserat de sakkunnigas uttalande, att jämförelse

bör ske mellan de bundna priserna och priserna vid fri konkurrens •— en

sådan jämförelse har ansetts praktiskt omöjlig att verkställa. Jag finner an­

märkningarna ej sakna berättigande. I enlighet med vad som anförts av

jordbruksnämnden synes det därför lämpligare, att bedömningen kommer

att avse, om priserna ur lönsamhetssynpunkt rent kalkylmässigt sett är höga

i förhållande till kostnaderna vid en drift, som ter sig rationell med hänsyn

till förhållandena inom branschen. Ingår t. ex. i en kartell dels välrationali-

serade företag med låga kostnader och dels mindre effektiva företag med

höga kostnader, bör jämförelsen sålunda ske med företagen inom den bättre

gruppen. Också när det gäller ensamföretagare bör enligt min mening i

princip samma betraktelsesätt tillämpas, ehuru naturligen en mera fri pröv­

ning blir nödvändig. I vissa fall torde jämförelse med liknande tillverk­

ningar av annat slag kunna lämna vägledning. Såväl när det gäller kartell­

fallet som beträffande monopolistfallet bör tillbörlig hänsyn tagas till före-

taganisken. Pa sätt jordbruksnämnden framhållit kan det i fråga om ensam­

företagare stundom vara påkallat med en viss generositet vid tillämpningen.

Uppenbart är att vid prissättningen en viss marginal för konsolidering, ra­

tionalisering och forskningsarbete måste finnas. Vid tillämpningen av den

här förordade bedömningsmetoden synes det i allmänhet bli föga utrymme

att särskilt beakta konjunkturläget. Skulle emellertid alldeles särpräglade

konjunkturer föreligga, bör naturligen hänsyn till detta förhållande kunna

tagas vid prövningen.

Andra ledet i departementsförslagets definition, som avser att verknings­

förmågan otillbörligt hämmas, motsvarar i huvudsak andra punkten i sak­

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

118

kunnigförslagets definition. Ehuru prisbildningen i det alldeles övervägan­

de antalet fall torde påverkas när effektiviteten hämmas, har jag ansett

det vara av visst värde att låta de två leden framstå såsom självständiga

i förhållande till varandra. Dels torde härigenom på ett klarare sätt kom­

ma till uttryck, att effektivitetssynpunkten är av omedelbar betydelse för

lagtillämpningen, och dels torde det finnas fall, där effektiviteten hämmas

av en konkurrensbegränsning utan att därför en otillbörlig påverkan på

prisbildningen kan skönjas.

Såsom de sakkunniga framhållit hämmas effektiviteten, om en konkur­

rensbegränsning hindrar tekniska och organisatoriska framsteg eller all­

mänt avtrubbar tävlingslusten inom en viss näringsgren; likaså om den

ger mindre effektiva företag ett konstlat skydd t. ex. på det sätt att pris­

sättningen inom cn kartell i allt för hög grad beaktar förhallandena inom

företag med höga kostnader. Eu konkurrensbegränsning verkar vidare, som

de sakkunniga anfört, hämmande på effektiviteten om den uppmuntrar

till nyetablering eller en ökning av branschens kapacitet utöver behovet

eller om den direkt lämnar utrymme för en stegring av kostnadsnivån, som

inte skulle vara möjlig vid fri konkurrens. Som en viss överkapacitet utgör

en normal företeelse inom näringslivet och kanske i vissa hänseenden ock­

så är önskvärd, bör enligt min mening den bedömning av behovet, som här

förutsättcs äga rum, ske med försiktighet. Överkapaciteten bör, för att

skadlig verkan skall anses föreligga, vara så stor att den i ej oväsentlig mån

överstiger det behov, som rimligen kan förutses.

Med den här förordade kortare utformningen av det andra ledet i defini­

tionen synes det knappast erforderligt att — lika litet som så ansetts på­

kallat i första fallet, påverkan å prisbildningen — utmärka att skadlig verkan

skall föreligga redan vid fara för hämning av effektiviteten. Att man som

förutsättning för förhandling icke alltid skall behöva kräva redan inträf­

fade konkreta skadliga effekter förefaller mig å andra sidan självklart —

det kan mycket väl tänkas fall då t. ex. en sträng kartellering kan sägas

hämma verkningsförmågan hos en näringsgren fastän det ännu ej utkristal­

liserats påtagliga skadeverkningar i fråga om produktionens inriktning.

Det tredje ledet i departementsförslagets definition, som avser att annans

näringsutövning otillbörligt försvåras eller hindras, saknar motsvarighet i

sakkunnigförslaget. Såsom jag i det föregående anfört, reglerar 1864 års nä-

ringsfrihetsförordning omedelbart endast statsmakternas förhållande till

näringsfriheten, låt vara-att förordningen därutöver är att fatta även som

allmän manifestation av näringsfrihetens princip. Förordningen behandlar

icke förhållandena enskilda medborgare emellan och innebär sålunda icke

något skydd gentemot dylika av enskilda åstadkomna spärrar, t. ex. i form

av konkurrensbegränsande avtal, som utgör faktiska inskränkningar av

näringsfriheten. Icke heller eljest har näringsfriheten annat än i viss, myc­

ket begränsad utsträckning erhållit legalt stöd. Med hänsyn till den ut­

bredning, som konkurrensbegränsningarna vunnit inom vårt näringsliv, är

det enligt mitt förmenande därför icke opåkallat, att rätten till fri närings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

119

utövning även gentemot hinder, åstadkomna av enskilda, vinner åtminstone

det begränsade skydd, som den nu ifrågasatta lagen kan ge. Vid tillämp­

ningen av 1946 års lag har det visat sig, att det just är enskilda företagare,

och nästan aldrig konsumenter eller konsumentsammanslutningar, som

vänder sig till kommerskollegii monopolutredningsbyrå för att få hjälp mot

olägenheter av konkurrensbegränsande åtgärder. Genom att i definitionen

upptaga även otillbörligt försvårande eller hindrande av annans näringsut-

övning såsom en skadlig verkan i lagens mening anser jag därför, att man

på ett mera realistiskt sätt än enligt sakkunnigförslaget låter lagstiftningen

anknyta till det aktuella läget.

Nyetableringssakkunniga har i annat sammanhang erinrat om att en fullt

fri konkurrens bl. a. förutsätter, att alla företagare kan tävla på lika villkor,

så att de blir i tillfälle att göra sig gällande i förhållande till sin ekonomiska

effektivitet. Ser man det så har den nya bedömningsgrunden betydelse lika

mycket för konsumenterna som för de omedelbart träffade företagarna. Om

konkurrensbegränsningar hindrar nya företag att göra sig gällande inom nä­

ringslivet eller hämmar redan bestående företag i deras utveckling, måste

detta på lång sikt verka konserverande på näringslivets struktur och för­

svåra framväxten av nya effektiva företagsformer. En viss stelhet i närings­

livet kan härigenom i det långa loppet uppstå.

Av särskild betydelse i de hänseenden, som här angivits, är de systema­

tiskt anordnade hinder för annans näringsutövning, som föreligger vid ex­

klusivavtal, där på ena eller båda sidorna står en sammanslutning av före­

tagare. Andra exempel bjuder samfällda bojkottaktioner, genomförda av en

hel grupp företagare, och diskriminerande försäljningsbestämmelser, som

tillämpas av en ensamföretagare eller en kartell, samt slutligen organiserad

nyetableringskontroll. Till de särskilda problem, som föranleds av diskri-

mination och nyetableringskontroll, återkommer jag i det följande.

Sådan skadlig verkan, som avses med tredje punkten av sakkunnigför­

slaget — försörjningsfallet — synes av allt att döma vara sällsynt. I flertalet

fall torde den åsyftade underförsörjningen vara en följd av att effektiviteten

inom näringsgrenen i fråga hämmats. Någon motsvarighet till de sakkun­

nigas tredje fall har jag därför ej ansett nödvändigt att upptaga i departe-

mentsförslaget.

I bestämningen »på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt», som jag för­

ut i korthet berört, ligger enligt dess naturliga betydelse främst att varje­

handa förhållanden av samhällelig natur, som motiverar eller ursäktar

konkurrensbegränsningen i fråga, skall beaktas i sammanhanget. Vid be­

dömningen huruvida en viss konkurrensbegränsning är av skadlig natur

eller ej måste här följaktligen göras en avvägning mot andra samhälle­

liga intressen, som också är förtjänta av hänsyn och som möjligen kan

göra konkurrensbegränsningen tillbörlig. Ett patent har ofta en prishöjan­

de verkan men i patentets natur ligger, att denna prishöjande verkan icke

i och för sig kan anses vara otillbörlig ur allmän synpunkt. Annorlunda kan

dock förhållandet bli om patenträtten användes t. ex. för att framtvinga

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

eller understödja annan konkurrensbegränsning. Med den statliga jord-

bruksregleringen sammanhängande konkurrensbegränsningar kan t. ex. ver­

ka prishöjande utan att detta är att anse såsom otillbörligt, eftersom jord-

bruksregleringen avser att skydda vissa samhälleliga intressen också med

risk av högre priser. Till den närmare gränsdragningen härvidlag återkom­

mer jag i annat sammanhang.

b) Olika former av konkurrensbegränsning och bedömningen därav.

1. Allmänt.

Betänkandet.

I anslutning till begreppet konkurrensbegränsning framhåller de sakkun­

niga inledningsvis, att det med hänsyn till det moderna näringslivets struk­

tur torde vara uppenbart, att konkurrensbegränsande företeelser måste få

en betydande omfattning. En i alla avseenden fullt fri konkurrens inom nä­

ringslivet torde icke någonsin ha existerat vare sig i vårt land eller annor­

städes. I ett modernt näringsliv är storföretag nödvändiga företeelser. T. o. m.

en butik i ett avgränsat bostadsområde har en viss monopolställning. Kon­

sumenternas kunskaper om förhållandet mellan kvalitet och priser är oftast

mycket ofullständiga. Är produkterna på en marknad mycket heterogena

och ostandardiserade, kan en effektiv priskonkurrens försvinna, eftersom

kunderna icke kan jämföra olika priser.

De sakkunniga betonar, att i vissa fall avgränsningssvårigheter kan upp­

stå och exemplifierar detta på följande sätt:

En fullständigt fri konkurrens måste bl. a. förutsätta, att alla företagare

kunna tävla på lika villkor, så att de bli i tillfälle att göra sig gällande i för­

hållande till sin ekonomiska effektivitet. Men detta kan inte innebära, att

en företagare, som t. ex. köper sina förnödenheter i småposter och därigenom

vållar relativt höga leveranskostnader, skall få slippa betala denna merkost­

nad. Inom vissa gränser kan det emellertid vara omöjligt att avgöra hur

stor den merkostnad är, som på ifrågavarande sätt vållas leverantörerna,

och därmed kommer också definitionen av »lika villkor» — och alltså även av-

fri konkurrens — i ett sådant fall att inbegripa en viss obestämbarhetsmar-

ginal. Om en fabrikant med ofullständigt utnyttjad kapacitet tillförsäkrar

sig en större kund genom att bevilja honom ett förmånligt pris, som dock —-

utom att täcka de löpande kostnaderna — även ger honom ett väsentligt bi­

drag till betalning av fasta kostnader, kan det ofta vara svårt att avgöra i

vad mån förmånen till den större kunden varit oberättigat stor, särskilt om

man även beaktar de ökade möjligheter att rationellt planera tillverkningen

och producera i långa serier, som ifrågavarande order kan ge.

Det bör erinras om att konkurrensen ofta kan vara mycket intensiv och

ändå i avgörande hänseenden ofullständig. Konkurrensen i fråga om vissa

varaktiga konsumtionsvaror kan till väsentlig del avse smärre nyheter i

fråga om t. ex. utstyrsel och stil, vilka starkt understrykas i reklamen. Om

sådana »innovationer» föranleda tätare produktionsomläggningar, än som

erfordras för produktens utveckling till större fullkomning, kunna kostna­

derna och därmed priserna bli högre, än som eljest vore erforderligt. Under

alla förhållanden kan priskonkurrensen härvid försvagas till förmån för en

121

»innovationskonkurrens», som bedrivs under starkt reklamtryck på konsu­

menterna. Omvänt kan en begränsning i fråga om viss servicekonkurrens -—

t. ex. budskickning — tänkas stärka pris- och kvalitetskonkurrensen. En

standardisering innebär en inskränkning i konkurrensen såtillvida som an­

talet »kvaliteter», dimensioner och utföranden i fråga om en viss vara be­

gränsas. Därigenom kunna emellertid nya förutsättningar skapas både föl­

en billigare produktion och distribution och för en effektiv priskonkurrens.

En annan sak är, att det samtidigt även kan bli större möjligheter att reg­

lera priserna genom horisontella och vertikala bindningar.

De avgränsningssvårigheter, varpå sålunda lämnats några exempel, fin­

ner de sakkunniga dock vanligen kunna övervinnas. Som åtgärder skall

ifrågakomma endast då konkurrensbegränsning föranleder skadlig verkan,

har det ej ansetts erforderligt att i hela dess vidd undersöka frågan om hur

begreppet konkurrensbegränsning i alla enskilda fall skall definieras. Det

erinras om att någon definition av begreppet ej heller upptagits i 1946 års

lag. En fullt täckande och träffande definition anser de sakkunniga med

hänsyn till begreppets natur knappast kunna givas. I allt fall skulle en dy­

lik definition med nödvändighet komma att bli så vag till sin utformning,

att densamma skulle ge föga ledning.

Konkurrensbegränsningar har i regel främst betydelse för den del av ett

företags verksamhet, som har samband med försäljningen. I en kartell

samarbetar företagen i fråga om prissättningen av de produkter de mark­

nadsför eller uppdelar försäljningen sinsemellan efter vissa grunder. En

ensamföretagare är den ende eller i varje fall mest betydande företagaren,

som säljer en viss vara. Emellertid förekommer även konkurrensbegräns­

ningar, som i första hand berör företagens inköpsverksamhet. Köpare av

en viss produkt kan sammansluta sig för att tvinga dem, som producerar en

viss vara, att sälja den för ett lägre pris än de skulle ha betingat sig vid

fri konkurrens mellan olika köpare (s. k. köparkartell). Ett företag kan vara

det enda eller nästan enda, som köper en viss vara, vilken tillverkas av flera

producenter. Ensamföretaget kan därigenom bli i tillfälle att pressa ned pri­

serna.

Medan en konkurrensbegränsning som avser försälj ningsverksamhet ofta

föranledei högre priser än vid fri konkurrens medför en konkurrensbegräns­

ning som har samband med inköpsverksamheten tvärtom i regel lägre pri­

ser. De sakkunniga har därför övervägt om icke en konkurrensbegränsning

på köparsidan rent av borde uttryckligen undantagas från lagstiftningen.

Något fall då skadlig verkan vållats av att t. ex. en köparkartell framtvingat

för låga priser har de sakkunniga sålunda icke kunnat finna. Det framhål-

les att den definition av begreppet skadlig verkan, som upptagits i lagför-

slaget, icke heller utformats pa ett sadant sätt, att det skulle vara möjligt

att ingripa för att höja priserna. I den mån statsmakterna finner skäl att

upprätthålla en viss prisnivå, som icke får underskridas — vilket är fallet

t. ex. på jordbrukets område •— bör detta äga rum i annan ordning än med

tillhjälp av en lagstiftning om motverkande av skadlig konkurrensbegräns­

ning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Då de sakkunniga trots det anförda ej funnit anledning att låta den fö­

reslagna lagen avse endast konkurrensbegränsningar på säljarsidan beror

detta därpå, att de ansett även konkurrensbegränsningar på köparsidan i

vissa fall ha den karaktären, att de bör kunna förhindras. Såsom exempel

därpå nämner de sakkunniga bl. a. en sådan samverkan mellan flera kö­

pare, som går ut på att förmå en leverantör att icke på vanliga villkor sälja

sina varor till en kund, som konkurrerar eller vill konkurrera med de sam­

verkande köparna.

Remissyttrandena.

Frågan om en närmare bestämning av begreppet konkurrensbegränsning

bär särskilt berörts endast av Sven hovrätt, som hävdar, att en klarare gräns

är önskvärd. Hovrätten anför:

Redan i den nuvarande lagstiftningen av 1946 talas om konkurrensbe­

gränsning. Under förarbetena till 1946 års lag gjordes vissa uttalanden om

vad som skulle förstås med konkurrensbegränsande överenskommelser. Om­

rådet för lagstiftningen är emellertid nu avsett att utvidgas, så att till kon­

kurrensbegränsning kommer att räknas även t. ex. det fall att företagare »i

tyst samförstånd tillämpa gemensamt förfarande». Under sådana omstän­

digheter framstår som önskvärt att gränsen mellan sådana företeelser, som

skola anses konkurrensbegränsande, och sådana, som icke äro av dylik be­

skaffenhet, bleve klarare angiven än som skett i betänkandet (se s. 517—

518). Sålunda kan, med hänsyn till Vissa uttalanden (se s. 530) om att verk­

ningarna och icke syftet tillmätts avgörande betydelse, frågas om en åtgärd,

vidtagen för annat ändamål men med verkningar som till någon del kunna

anses vara av konkurrensbegränsande art, må komma att hemfalla under

lagstiftningen. Samverkan förekommer numera företagare emellan i många

skiftande former. Det är därför praktiskt icke utan betydelse att det klar-

lägges huruvida ingripande kan föranledas av att sådan samverkan såsom

icke avsedd biverkan har konkurrensbegränsande effekt i något hänseende.

Att konkurrensbegränsning föreligger avses enligt 4 § vara förutsättning för

näringsfrihetsnämndens behörighet.

Departementschefen.

Enligt departementsförslaget liksom enligt sakkunnigförslaget är det mot

konkurrensbegränsningar som näringsfrihetsorganet skall ingripa. En när­

mare bestämning av vad som skall förstås med konkurrensbegränsning fin­

ner jag i likhet med de sakkunniga varken erforderlig eller lämplig. För­

hållandena är, såsom de sakkunniga framhållit, alltför skiftande för att en

definition av detta begrepp skall kunna utformas på ett sätt som ger nämn­

värd ledning. Ej heller i 1946 års lag befanns någon definition påkallad. Den

närmare begreppsbestämningen torde också i fortsättningen kunna överläm­

nas åt rättstillämpningen.

Svea hovrätt har i sitt remissyttrande ställt spörsmålet, huruvida en åt­

gärd, vidtagen för annat ändamål men med verkningar som till någon del

är av konkurrensbegränsande art, kan hemfalla under lagstiftningen. Med

anledning härav bör framhållas, att avgörandet om konkurrensen i ett visst

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

123

fall är begränsad eller ej enligt sakens natur uteslutande hänger på det fak­

tiska läget. Huruvida vederbörande haft för avsikt att åstadkomma en

begränsning av konkurrensen eller om konkurrensbegränsningen utgör en

icke avsedd biverkan av ett samarbete i helt andra syften, är därför en­

ligt min mening utan egentlig betydelse. Är konkurrensen faktiskt be­

gränsad bör saken kunna bringas under näringsfrihetsrådets prövning all­

deles oberoende av om konkurrensbegränsningen ifråga varit åsyftad el­

ler ej.

I likhet med de sakkunniga finner jag det icke vara lämpligt att lagstift­

ningen inskränkes till att uteslutande avse konkurrensbegränsning, som

sammanhänger med försäljning. Det torde knappast heller låta sig göra att

från lagstiftningen avskilja de former av konkurrensbegränsning, som ute­

slutande rör köparsidan (»köparkarteller»). Med avseende på hithörande

företeelser torde i allmänhet föreligga ett sådant samband mellan köp och

försäljning att en differentiering efter den antydda linjen icke är vare sig

lämplig eller genomförbar.

2. Kartellfallet (bl. a. anbudskarteller).

Betänkandet.

Den grupp konkurrensbegränsningar, som betecknats »kartellfallet», om­

fattar såsom av den tidigare översikten framgår sådana konkurrensbegräns­

ningar, där företagare samverkar på grund av kartellavtal eller annan över­

enskommelse eller eljest i tyst samförstånd tillämpar gemensamt förfarande.

Till stöd för att till denna grupp hänförts icke blott avtalsbunden samver­

kan utan även samverkan i tyst samförstånd anför de sakkunniga:

De sakkunniga har funnit sig icke kunna stanna vid att endast sådan

konkurrensbegränsade samverkan, som har sin grund i en formlig överens­

kommelse, får upptagas till prövning av nämnden. Om överenskommelsen är

hemlig och dess existens ej kan bevisas, synes nämligen detta icke böra ut­

göra hinder för att en genom faktisk samverkan åstadkommen konkurrens­

begränsning upptages till behandling enligt lagen. Det synes därför böra

vara tillräckligt, att vederbörande företagare uppträda gemensamt, som om

en överenskommelse om organiserad samverkan hade förelegat. Kan det så­

lunda ådagaläggas, att vederbörande uppträda gemensamt, t. ex. i fråga om

prispolitik, i sitt förhållande till köpare eller leverantörer eller annorledes,

och att detta gemensamma uppträdande innebär en konkurrensbegränsning,

synes denna konkurrensbegränsning böra kunna upptagas till bedömning,

utan att det nödvändigtvis behöver kunna visas, att det gemensamma upp­

trädandet beror på vare sig skriftligt eller muntligt avtal. I vissa här avsedda

fall kanske något dylikt avtalsförhållande i själva verket ej ens förefinnes.

De sakkunniga ha därför under denna punkt funnit erforderligt att även

upptaga sådan konkurrensbegränsning, som beror på att företagare »i tyst

samförstånd tillämpa gemensamt förfarande». Tankegången härvid är så­

lunda den, att en av flera företagare gemensamt åstadkommen konkurrens­

begränsning i och för sig innebär ett förhållande, som bör kunna bli före­

mål för eventuell beivran från nämndens sida. Har betryggande kunskap

erhållits om konkurrensbegränsningens existens, bör bevisfrågan ej ytter­

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

ligare kompliceras genom att det härutöver skulle krävas vittnesbörd om det

sätt, på vilket samverkan kommit till stånd. Givetvis kan det ej sällan vara

svårt att ådagalägga, att en faktisk samverkan förekommer, därest inga över­

enskommelser äro kända. Men i de fall, där det dock är möjligt att konsta­

tera en konkurrensbegränsande samverkan, trots att det inte går att påvisa

vare sig skriftliga eller muntliga avtal eller bestämmelser, skall man inte

från början ha frånhänt sig möjligheten att kunna ingripa, om det visar sig,

att konkurrensbegränsningen vållar skadlig verkan. Att så göra vore att di­

rekt premiera en dold samverkan.

Av avgörande betydelse i detta sammanhang är bl. a., att villigheten att

redovisa konkurrensbegränsande överenskommelser kan komma att i många

fall väsentligt minskas, om en lag av föreslagen karaktär antages av stats­

makterna. Det synes därför angeläget, att näringsfrihetsnämnden får befo­

genhet att upptaga en gemensamt upprätthållen konkurrensbegränsning till

behandling, när dess existens kan konstateras genom studium av vederbö­

rande företags prispolitik eller uppträdande i övrigt.

De sakkunniga understryker, att det här avsedda fallet icke endast tar

sikte på horisontell konkurrensbegränsning utan även avser vertikal sådan.

Någon värdering av verkningarna av olika konkurrensbegränsningstyper

inom kartellfallet har icke utförts av de sakkunniga i annan mån än att de

i anslutning till de lämnade redogörelserna för konkurrensbegränsning

åskådliggjort hur bedömningen i enskilda fall kan utföras. Därvid fram-

hålles dock att det tillgängliga materialet icke varit tillräckligt djupgående

för att underbygga mera definitiva och kategoriska slutsatser (betänkandet

kapitel 4—6).

Såsom av redogörelsen för lagstiftningens allmänna läggning redan fram­

gått har de sakkunniga emellertid funnit befogat att i fråga om vissa sär­

skilda former av konkurrensbegränsning uppställa en legal presumtion för

skadlig verkan. I fråga om de till kartellfallet hänförliga konkurrensbegräns­

ningarna föreslår de sakkunniga sålunda, att presumtion för skadlig verkan

skall gälla då samarbete — som betingas av kartellavtal eller annan över­

enskommelse eller sker i tyst samförstånd —- avser prissättning, avgivande

av anbud, uppdelning av marknad eller missgynnande av viss eller vissa fö­

retagare.

Till motivering av presumtionsregeln anför de sakkunniga:

Av den allmänna läggningen i de sakkunnigas förslag följer, att ingri­

pande endast får äga rum, då i det särskilda fallet ådagalagts, att en kon­

kurrensbegränsning medför ur samhällets synpunkt skadlig verkan. Det lig­

ger emellertid i sakens natur, att det i flera fall icke är möjligt att med full

tydlighet bevisa, vare sig att skadlig verkan vållas eller att sådan verkan

icke vållas. I flera dylika fall torde näringsfrihetsnämnden böra avstå från

att vidtaga åtgärd. Det skulle dock för lagstiftningens effektivitet vara även­

tyrligt, om nämnden skulle underlåta att ingripa mot alla de konkurrens­

begränsningar, beträffande vilka endast med övervägande sannolikhet kan

ådagaläggas, att skadlig verkan följer. Av detta skäl har, såsom förut angi­

vits, den föreslagna lagen givits den utformningen, att redan en väsentlig

fara för att en konkurrensbegränsning medför höga kostnader, motverkar

kostnadssänkning eller vållar en med hänsyn till rådande förhållanden otill­

fredsställande försörjning, innebär skadlig verkan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

125

Som tidigare framgått, synes därjämte i många fall den synpunkten böra

beaktas, att en enskild konkurrensbegränsning i sig själv kan innebära ett

sådant ingrepp i näringsfriheten, att det mera är detta ingrepp, som bör mo­

tiveras, än en eventuell åtgärd, som skulle gå ut på att häva eller modifiera

ifrågavarande hinder för konkurrensen. Det har därför ansetts befogat att i

lagförslaget upptaga vissa regler om legal presumtion för att samhänsskad-

lig verkan förefinnes.

De sakkunniga framhåller, att i de fall som omfattas av presumtionsregeln

det är fråga om konkurrenshinder, som tillkommit på grund av medvetna

åtgärder, samt anför:

I dessa fall synes vad som nyss framhållits med fog kunna göras gällande,

nämligen att om den fria konkurrensen, som under den tid som nu kan över­

blickas utgör den erkända grunden för den ekonomiska organisationen inom

större delen av näringslivet och under normala förhållanden är den enda

garantien för att priser icke skola bli för höga och för att en verklig tävlan

kommer till stånd inom näringslivet, hävts genom direkta och medvetna

ingrepp, så måste också kunna anföras övertygande skäl för att dessa in­

grepp icke medföra ur samhällelig synpunkt skadlig verkan.

Presumtionen är enligt de sakkunnigas förslag icke undantagslös utan

skall kunna hävas om det kan förebringas på utredning grundade skäl för

uppfattningen, att den förevarande konkurrensbegränsningen icke medför

skada ur allmän synpunkt. Den angivna regeln innebär icke, betonar de sak­

kunniga, att de som ivrar för ifrågavarande konkurrensbegränsning själva

skall vara i stånd att framlägga sådan utredning, som erfordras; man måste

räkna med den möjligheten, att dessa personer kan ha otillräckligt utred­

ningsmaterial till förfogande eller vara dåliga talesmän för sin egen sak.

De sakkunniga framhåller, att de icke ansett sig böra föreslå någon be­

gränsning i fråga om det slag av särskilda omständigheter, som kan medföra

presumtionens hävande. Sålunda anges två grupper av fall vilka skulle ut­

göra de viktigaste av sådana situationer, där det i allmänhet är föga san­

nolikt att någon skadlig verkan kan vållas. Den ena gruppen utgöres av de

fall, då ett konkurrensbegränsande samarbete endast berör en ringa del av

marknaden och den samverkande gruppen av företag i verkligheten är ut­

satt för effektiv konkurrens, antingen från inhemska företag eller från ut­

landet. Den andra gruppen av fall utgöres av sådana, då det kan anföras på

utredning grundade sannolika skäl för uppfattningen, att konkurrensbe­

gränsningen bidragit till en kostnadssänkande rationalisering, vars frukter

till väsentlig del även kommit konsumenterna till godo. I fråga om den sist­

nämnda gruppen framhåller de sakkunniga, att det ibland kan förekomma

såsom när det gäller jordbruksprodukter — att konsumenternas vinst

av en rationalisering allenast indirekt tillföres dem.

Beträffande rationaliseringsfallet inskärper de sakkunniga vikten av att

rationaliseringsvinsten icke tillätes mer eller mindre helt stanna hos dem

som svarar för konkurrensbegränsningen. Denna skulle nämligen då komma

att framstå som mindre väl förenlig med allmänintresset enligt principen

att skadlig verkan inträder, då priserna är höga i förhållande till verkliga

kostnader. De sakkunniga anger följande.riktlinjer för bedömningen av hit­

hörande fall:

Förhållandet kan t. ex. vara, att rationaliseringen genomförts för mycket

länge sedan och att element av fortsatt effektivisering därefter varit mindre

framträdande. Om den en gång genomförda rationaliseringen beror på vissa

redan verkställda investeringar kan i sådana fall inte sällan ifrågasättas, om

den behöver vidmakthållas för att bevara den rationalisering som redan

gjorts. Om rationaliseringsarbetet däremot icke stagnerat utan tvärtom fort­

sätter, bör detta givetvis räknas till förmån för monopol- eller kartellparten.

Det är emellertid alltid av vikt att man söker bedöma hur betydande det

konstruktiva arbete, som utförts och utföres till följd av en viss samverkan,

är i förhållande till de restriktiva insatser, som samtidigt kunna förekom­

ma. Det fallet torde nämligen icke vara ovanligt, att en kartell dels arbetar

för en strukturrationalisering men dels också utnyttjar den maktställning,

som man vunnit genom samarbetet för att på otillbörligt sätt hävda de egna

intressena gentemot konsumenterna. Även ett specialiseringsavtal kan så­

lunda ge producenterna en maktställning, som stundom kan missbrukas.

För övrigt äro inte alla specialiseringsavtal »rena»; det kan förekomma att

ett sådant avtal delvis har karaktär av ett vanligt kvoteringsavtal. Är det

konstruktiva elementet obetydligt i förhållande till det restriktiva, kan det

icke häva presumtionen om skadlig verkan. Äro båda elementen väsentliga,

måste ansträngningarna inriktas på att så omforma ifrågavarande reglering,

att det restriktiva elementet i görligaste mån undanröjes. I den mån en ra­

tionalisering godtages såsom grund för att häva en presumtion om skadlig

verkan, måste emellertid även kunna ådagaläggas, att konsumenterna erhålla

väsentlig del i de gjorda rationaliseringsvinsterna. Detta utesluter naturligt­

vis inte, att också företagarna få nytta av rationaliseringen; det måste anses

legitimt, att företagareparten, genom att få viss del i rationaliseringsvinsten,

uppmuntras till fortsatt effektivisering.

Därest icke något av de nyss omnämnda två fallen föreligger, framhåller

de sakkunniga, att regeln om presumtionens hävande måste tillämpas med

försiktighet. I dylika fall har nämligen icke kunnat påvisas, att konkurrens­

begränsningen endast täcker en obetydlig del av marknaden och icke heller

att den möjliggjort en rationalisering, vars frukter även kommit konsumen­

terna till godo. Det torde sålunda ur samhälleliga synpunkter i allmänhet

icke finnas positivt skäl att vidmakthålla ifrågavarande konkurrensbegräns­

ning, utan endast det negativa att den icke vållar skada. Under sådana för­

hållanden synes relativt stränga krav på bevisningen om att skadlig verkan

icke vållats, böra upprätthållas. Gäller det t. ex. en priskartell, räcker det

ej att ådagalägga, att priserna icke är höga i förhållande till kostnaderna.

Det måste dessutom kunna visas, att konkurrensbegränsningen varken med­

för eller konserverar höga kostnader.

¹²⁶

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Reservanterna.

Reservanterna anser spörsmålet om presumtionsreglerna ha en så cen­

tral betydelse för den tilltänkta lagens tolkning och tillämpning att de fun­

nit anledning att ingående granska dem ur juridisk synpunkt. De anför:

Kungl. Maj:ts proposition nr i03.

127

Man har i svensk rätt varit utomordentligt restriktiv i fråga om regler,

som lägga bevisbördan för att skada icke' uppkommit på den förmente

skadevållaren. Det är visserligen ett särskilt i nyare svensk skadeståndsrätt

icke ovanligt förhållande, att vållande till viss skada icke behöver visas

utan att det åligger den förmente skadevållaren att exculpera sig (t. ex.

vid automobiltrafik) eller att skadeståndsskyldighet inträder oberoende av

culpa (s. 1c. strikt skadeståndsansvar). Men härifrån böra noga särhållas

regler som gå ut på att skada såsom grundläggande förutsättning för viss

sanktion icke behöver visas. Exempel på dylik omkastning av bevisbördan

saknas visserligen icke helt. Bortsett från nu angivna fall och enstaka andra

av lika speciell typ torde man på olika rättsområden konsekvent ha fast­

hållit vid principen, att skada måste visas ha uppkommit för att till ska­

dan anknuten sanktion skall kunna inträda. Detta gäller icke blott sak- och

personskada utan även allmän ekonomisk skada, som ofta kan vara myc­

ket svår att påvisa.

Det torde sålunda kunna påstås, att redan en presumtionsregel i fråga

Om förefintligheten av skada betecknar ett avsteg från den princip, som i

allmänhet upprätthållits i svensk rätt. Ännu mera markant blir givetvis

detta avsteg, om man betänker, att skada i lagens mening innebär icke en­

dast verklig skada utan även enbart fara för skada.

Varje bevisrättslig reglering måste betraktas ur synpunkten, vilken för­

delning den medför av de oriktiga avgöranden man alltid måste räkna med.

Ju mindre som lcrävs för att ett visst faktum skall kunna läggas till grund

för avgörandet, desto större blir risken för att så sker trots att detta fak­

tum i verkligheten icke föreligger.

Gentemot uttrycket »på utredning grundade skäl» anmärker reservan­

terna att det innebär ett märkligt undantag från den i svensk rätt numera

lagfästa fria bevisprövningens princip, ett undantag för vars berättigande

intet som helst skäl kan anföras.

Sitt ståndpunlctstagande till de föreslagna reglerna om legal presumtion

sammanfattar reservanterna på följande sätt:

Den föregående framställningen torde visa, att de föreslagna bestämmel­

serna genom en lcumulation av åtskilliga bevislättnader för den som påkallar

ingripande måste anses höggradigt effektiva. Men en sådan effektivitet kan

icke vinnas annat än på rättssäkerhetens bekostnad. Lika många fördelar

som majoritetens förslag erbjuder ur effektivitetssynpunkt, lika många

svaga punkter uppvisar det ur rättssäkerhetssynpunkt. Var och en av de

förut angivna punkterna torde medföra en beaktansvärd risk för misstag till

nackdel för den, gentemot vilken ingripande påkallas. Tillsammantagna

synas de motivera omdömet, att risken för misstag i denna riktning är be­

tydande.

ö

Hur risken för oriktiga avgöranden bör fördelas är ytterst beroende på

rättspolitiska värderingar. Härutinnan inskränka vi oss till att ånyo un­

derstryka, att fråga är om ett hittills oreglerat rättsområde. Det måste vara

en klolc rättspolitik att vid ingripande genom lagstiftning på ett sådant om­

råde gå försiktigt fram. Man kan icke med stöd av erfarenheten bedöma

verkningarna av att ingripande stundom sker även gentemot oslcadliga,

ofarliga eller rent av nyttiga konkurrensbegränsningar. I ett sådant läge

borde det även från majoritetens utgångspunkter ha tett sig rimligt att åt­

minstone stanna, vid en reglering av bevisbördan, som fördelat risken för

misstag i båda riktningarna någorlunda jämnt.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Herr Gillbergs yttrande.

Den utvidgning av lagstiftningens område som skett därigenom att till

kartellfallet även hänförts konkurrensbegränsning, som uppkommit genom

att företagare »i tyst samförstånd tillämpa gemensamt förfarande», finner

herr Gillberg olämplig. Utvidgningen skulle nämligen medföra betydande

rättsosäkerhet och stora praktiska olägenheter för både myndigheterna och

näringslivet. Det är därför nödvändigt att lagstiftningen icke omfattar andra

fall av gemensamt förfarande än sådana, som grundar sig på skriftligt eller

muntligt avtal. Herr Gillberg fortsätter:

Därest flera säljare hålla samma pris på en vara, skulle detta enligt majo­

ritetens mening kunna betraktas som uttryck för »gemensamt förfarande».

Det bör emellertid bemärkas, att den nationalekonomiska doktrinen beteck­

nar en dylik prissättning som det ideala resultatet av fri konkurrens. När

sådan konkurrens finnes, hålla företagarna samma priser utan vare sig

avtalat eller tyst samförstånd.

I fråga om värderingen av olika slag av karteller anför herr Gillberg

vissa allmänna synpunkter, överenskommelser om rabatter, grundrabatter

eller kvantietsrabatter eller bäggedera, kan icke i och för sig anses ha sam­

hällsskadlig verkan. Genom att rabattkonkurrensen elimineras blir effekten

tvärtom den att pris- och kvalitetskonkurrensen sltärpes. Mera komplice­

rade problem uppstår genom priskartellerna. De medför en bundenhet, som

på kort sikt kan föranleda högre priser än vad som skulle bli fallet under

fri konkurrens och som på längre sikt kan medföra en konservering av för­

hållandena inom branschen med åtföljande högre kostnader. Å andra sidan

får det icke förbises, att en priskartell också kan medföra en, låt vara rela­

tiv, stabilitet, som kan vara en förutsättning för branschens utveckling och

som dessutom kan ha gynnsamma verkningar på distributionskostnaderna.

1 fråga om priskartellerna finner herr Gillberg det särskilt viktigt att be­

akta om det inom branschen i fråga förekommer aktiv konkurrens. Finns

dylik kan det knappast hävdas att samhällsskadlig verkan av samarbetet

uppkommer. I fråga om branscher där det utanför kartellen icke finns kon­

kurrerande faktorer hänvisar herr Gillberg i första hand till den spänning

och därav följande latenta konkurrens, som alltid gör sig gällande inom en

kartell. Missbrukar en dylik kartell emellertid sin ställning därigenom att

den bevisligen håller för höga priser i jämförelse med kostnaderna, bör den

bedömas såsom samhällsskadlig och därför kunna upplösas. Ett sådant för­

hållande anses i regel framgå därav, att de mest effektiva företagen inom

kartellen gör stora vinster medan de mindre effektiva hålles vid liv, trots att

en koncentration av produktion, resp. distribution till de effektiva företa­

gen lämpligen bort ske. I anslutning härtill tar herr Gillberg avstånd från

de sakkunnigas förslag om att priskartellerna skall bedömas mot bakgrun­

den av det rådande konjunkturläget.

Områdes- och kvotkarteller finner herr Gillberg kunna vara ägnade att

minska försäljnings- och distributionskostnaderna och i kombination med

specialiseringsavtal även kunna bidraga till att sänka tillverkningskostna-

129

derna. Emellertid är de i allmänhet kombinerade med prisbestämmelser, som

i regel utgör det centrala i konkurrensbegränsningen.

Försaljningskctrtellerna, som representerar den mest utbyggda typen av

samverkan mellan sinsemellan självständiga företag, syftar i regel, anför

herr Gillberg, till att förbilliga distributionen och standardisera de fram­

ställda produkterna. Till följd härav har de enligt hans mening på det hela

taget visat sig samhällsnyttiga. Även i fråga om dessa karteller inskärper

herr Gillberg betydelsen av förekomsten av aktiv konkurrens och hävdar att,

då sådan förekommer, något ingripande mot försäljningskarteller icke bör

ifrågakomma. Om däremot aktiv konkurrens icke skulle förekomma, ifråga­

sätter han om icke en dylik kartell närmast är att jämställa med ett en­

samföretag.

I fråga om presumtionsreglerna instämmer herr Gillberg till alla delar

i vad reservanterna anfört.

Remissyttrandena.

Endast ett fåtal av remissinstanserna berör frågan om avgränsning-

en av kartellfallet och det är därvid uteslutande begreppet »tyst

samförstånd» som berörts. Statens jordbruksnämnd understryker i detta

sammanhang, i anslutning till vad de sakkunniga i sin motivering anfört,

att det icke räcker med bevisning om att företagen faktiskt tillämpar samma

priser och leveransvillkor m. in. Därutöver måste föreligga övertygande be­

visning om att den gemensamma prissättningen verkligen skett på grund av

tyst samförstånd.

Svea hovrätt anser det betänkligt att bygga ett offentligt ingripande på

ett så obestämt förhållande som att företagare »i tyst samförstånd tillämpa

gemensamt förfarande».

Spörsmålet om värderingen av verkningarna av olika typfall av

karteller beröres likaledes endast av ett fåtal remissinstanser.

Stockholms handelskammare anför i detta hänseende:

Om den konkurrensbegränsande samverkan, som de sakkunnigas majori­

tet har hävdat, skall bedömas med hänsyn till de konkreta verkningarna

ur samhällsnyttans synpunkt, kan det knappast bestridas, att åtskilliga,

om inte flertalet, av de åtgärder varom här är fråga, knappast kunna be­

traktas som »samhällsskadliga». Även om kartellproblemet enligt handels­

kammarens mening icke bör angripas ur denna synpunkt, torde dock böra

erinras om att biand den mångfald typer av samarbete, som här förekom­

mer, kunna utskiljas allmänna intresseföreningar inom näringslivets skilda

branscher, avtal om gemensam forskning och standardisering, om kondi­

tioner och formerna för lämnande av service i olika hänseenden, vilka

uppenbarligen alla ha i hög grad fördelaktiga verkningar. Även då det gäller

avtal om gemensam prissättning, marknadsdelning och specialisering av till­

verkningen, torde verkningarna många gånger vara ur kortsiktig effektivi­

tetssynpunkt fördelaktiga. Detsamma kan självfallet också gälla avtal om

produktionsbegränsning, vilken avtalstyp dock torde vara ytterst sällsynt i

vart land, om indelning av landet i avsättningsområden eller om gemensam

försäljning och gemensamma inköp. Om alla dessa former av avtal gäller,

!) Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

130

att de äro i hög grad beroende av de förhållanden som rådde vid deras till­

komst, samt att dess verkningar ur »samhällsnyttans» synpunkt påverkas

av det ekonomiska läge som vid varje särskilt tillfälle råder inom branschen.

Handelskammaren i Gävle ansluter sig till herr Gillbergs synpunkter i

fråga om priskartellerna.

Handelskammaren framhåller härutöver att, med den utformning de sak­

kunnigas lagförslag erhållit, det övervägande antalet priskarteller —• även

de uppenbart gagneliga — icke skulle undgå att upplösas. Enär enligt han­

delskammarens uppfattning det stora flertalet priskarteller icke tillhör den

»samhällsskadliga» kategorien utan varit till gagn för marknadens stabilise­

ring, medlemsföretagens rationalisering etc. samt för de anställda och all­

mänheten, anser kammaren att ett massutplånande av kartellerna måste be­

tecknas såsom för nationalhushållet olyckligt.

Den gemensamma prissättning, som äger rum inom järnhandelsbran-

schen, beröres av Sveriges järnhandlareförbund och Sveriges köpmannaför­

bund. Det betonas att sådan gemensam prissättning, som äger rum inom

olika järnhandlareföreningar och i ett visst fall av en för flera dylika för­

eningar gemensam priskommitté, endast avser vissa varor. Den gemensam­

ma prissättningen motiveras av att järnhandelns sortiment är så omfattande,

att det skulle bereda de största svårigheter för den enskilde järnhandlaren

att själv kalkylera alla varor. Till en del har systemet också betingats av

en inom järnhandeln tidigare ofta förekommande konkurrens med orimligt

låga priser på enstaka varor för att locka till sig kunder (»lockbeten»).

Inför den utomordentligt starka och omfattande konkurrens, för vilken den

specialiserade fackhandeln inom järnbranschen är föremål, omöjliggöres

varje slag av monopolistisk prissättning. Förbunden betonar att en gemen­

sam ansvarsmedveten prissättning skapar de bästa garantierna för att varor­

na icke prissättas oskäligt högt.

Sveriges färghandlares riksförbund uttalar att central prissättningsverk-

samhet i den form den bedrives inom färghandeln, där den tillkommit i

samarbete med priskontrollnämnden, är en garanti för sakkunnig och ob­

jektiv behandling av branschens ofta svårbemästrade prisfrågor och ett

skydd mot godtycklig individuell kalkylering.

Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund framhåller att de

gemensamma prislistorna ingalunda bidrager till att konservera högre pxåser

än vad marknadsläget kan anses motivera. De är en borgen för att prissätt­

ningen sker efter riktiga principer och kan betecknas som en informations­

tjänst, som yrkesorganisationerna lämnar sina medlemmar. Prislistorna är

enligt förbundet att anse som en rekommendation. Deras tillämpning fram­

tvingas ej genom några som helst ekonomiska förpliktelser utan det är helt

fråga om en frivillig efterlevnad.

De av de sakkunniga föreslagna presumtionsreglerna har till­

dragit sig ett betydande intresse. Flertalet av de remissinstanser som är po­

sitivt inställda till lagförslaget har uttryckligen biträtt de sakkunnigas upp­

fattning i denna fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

131

Kommerskollegium — som samtidigt behandlar de för monopolistfallet

och bruttoprisbindningsfallet föreslagna presumtionsreglerna — anför:

En för praktiskt taget samtliga kritiker av lagförslaget gemensam in­

vändning mot bevispresumtionen är, att den på ett sätt som vore mer eller

mindre främmande för svensk rättsuppfattning och lagstiftning skulle lägga

orimliga bördor ifråga om bevisning på den enskilde och att den vore ägnad

att medföra risk för rättsosäkerhet och godtycke. Denna kritik synes i de

liesta iall utga från ett betraktelsesätt, som skulle vara tillämpligt, om här

vore fråga om eu strafflag. Inom straffrätten är det en ovillkorlig regel, att

bevisbördan ifråga om den tilltalades skuld ligger på åklagaren. Förfarandet

inior näringsfrihetsnämnden är emellertid icke jämförbart med en straff­

process. Har gäller det ju i stället eu administrativ myndighets prövning

av frågan, huruvida en konkurrensbegränsning skall få bestå eller icke. Lag­

förslaget är icke heller konstruerat som en strafflag utan syftar till att giva

normer för ett administrativt förfarande mot konkurrensbegränsande före­

teelser. Att i en sådan lagstiftning införa regler om bevispresumtioner kan,

enligt kollegii mening, icke i och för sig anses såsom stötande för rätts­

känslan eller eljest olämpligt på sätt kritikerna av förslaget velat hävda. En

ofrånkomlig förutsättning för presumtionernas berättigande måste dock, en­

ligt kollegii uppfattning, vara, alt de äro grundade på en rättvis avvägning

mellan de olika intressen som beröras av lagstiftningen och att de äro av

avgjord betydelse för att lagstiftningen skall kunna fylla sin åsyftade funk­

tion.

För en mera ingående bedömning av presumtionernas innebörd synes det

nödvändigt att något dröja vid de former av konkurrensbegränsning för vil­

ka de enligt vad tidigare sagts aro avsedda att gälla. Gemensamt för dessa

fall är, enligt sakkunnigmajoritetens uppfattning, att de avse konkurrens­

begränsningar, som ansetts vara i allmänhet samhällsskadliga. — — —

Vad beträffar de till kartellfallet hänförliga typerna av konkurrensbe­

gränsning, för vilka presumtionen avsetts gälla, framstår måhända risken

for samhällsskadlig effekt icke så omedelbart som i monopolistfallet. Vad de

sakkunniga anfört angående här åsyftade typer av konkurrensbegränsning

torde få anses visa, att de i det stora flertalet fall måste betraktas som sam­

hällsskadliga. Även 1936 års näringsorganisationssakkunniga ha funnit vis­

sa typer av ifrågavarande konkurrensbegränsningar vara olämpliga. Det kan

här även framhållas, att det omkullkastande av bevispresumtionerna, var­

om nedan skall talas, företrädesvis torde komma till användning beträffande

konkurrensbegränsningar, som äro hänförliga till kartellfallet.------------

Ytterligare en fråga, som förtjänar intresse, är i vilken utsträckning kon­

kurrensbegränsningar kunna beräknas falla under presumtionsreglerna. En

statistisk bearbetning ur denna synpunkt av de i kartellregistret införda av­

talen har givit via handen att ca 88 % av avtalen avse samarbete rörande

prissättning, avgivande av anbud, uppdelning av marknad eller missgynnan­

de av viss eller vissa företagare. Enbart avtal innehållande bestämmelser

om gemensam prissättning utgöra ca 75 % av de presumtiva fallen motsva­

rande ca 65 % av hela antalet registrerade avtal. Sannolikheten talar för att

avtalsbeståndet i dess helhet är sammansatt på liknande sätt.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anför:

Den utformning, som lagstiftningen härmed fått, blir i praktiken ungefär

densamma, som en lagstiftning med generella förbud i de uppräknade fal­

len, kompletterad med en regel om ait förbuden icke träda \ kraft förrän

Provning i det enskilda fallet skett. Om därvid konstateras, att samhälls-

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.