SOU 1978:9

Ny konkurrensbegränsningslag

Statsrådet och chefen för handelsdepartementet

Den 13 september 1974 bemyndigade regeringen chefen för handelsdeparte- mentet att tillkalla högst fem sakkunnigal med uppdrag att se över lagstiftningen om konkurrensbegränsning. Den 15 december 1976 bemyndi- gade regeringen chefen för handelsdepartementet att tillkalla ytterligare en ledamot för detta uppdrag.

Med stöd av dessa bemyndiganden tillkallade departementschefen den 1 oktober 1974 numera t.f. expeditionschefen/rättschefen Lars Jonson, ordfö- rande, riksdagsledamoten Kjell A. Mattsson, förutvarande riksdagsledamo- ten, docenten Ola Nyquist, riksdagsledamoten Wivi-Anne Radesjö och riksdagsledamoten Lars Ulander samt den ljanuari 1977 riksdagsledamoten Knut Wachtmeister, som ledamöter.

Ledamöterna har arbetat under namnet konkurrensutredningen. Som experter åt utredningen förordnades den 28 oktober 1974 numera byråchefen Eric Sahlin, den 15 april 1975 professorn Ulf Bernitz och numera avdelningschefen Åke Hallman samt den 5juni 1975 numera avdelningsdi- rektören Björn Olhans. Denne entledigades den 10 augusti 1976. Experter åt utredningen har vidare varit departementssekreteraren Roland Steen fr. o. m. den 11 augusti 1976, hovrättsassessorn Jörgen Holgersson fr.o.m. den 8 november 1976 samt fil.dr. Hans Christian Cars och pol.mag. Nils Odén fr. o, m. den 1 januari 1977.

Till sekreterare åt utredningen förordnades den 1 oktober 1974 numera byråchefen Carl OlofCederblad. Biträdande sekreterare har varit hovrättsas— sessorn Jörgen Holgersson fr. o. m. den 15 april 1975 t. o. m. den 7 november 1976 och hovrättsassessorn Staffan Sandström fr.o.m. den 8 november 1976.

Utredningen har med anledning av remisser avgivit yttranden över följande betänkanden m.m., nämligen departementspromemorian (Ds Ju 1974-17) med förslag till lag om kontroll av företagsförvärv i vissa fall, distributionsutredningens betänkande (SOU 1975169—70) Samhället och distributionen, koncentrationsutredningens betänkande (SOU 1975:50) Internationella koncerner i industriländer — Samhällsekonomiska aspekter, byggadministrationsutredningens betänkande (SOU 1976126) Bostadsverket, Samordning — decentralisering samt statens industriverks utredning (SIND 197612) Etableringar och konkurser i byggnadsindustrin.

Chefen för handelsdepartementet har den 30 december 1976 till utred- ningen överlämnat den ovannämnda promemorian med förslag till lag om kontroll av företagsförvärv i vissa fall jämte remissvaren över denna.

* Enligt kommittéförord- ningen (19763119) be- nämnes sakkunniga nu- mera ledamöter.

Utredningen har tidigare överlämnat ett delbetänkande (SOU 1977:51) Fusioner och förvärv i svenskt näringsliv 1969—73, En fallstudie.

Utredningen får härmed överlämna sitt slutbetänkande Ny konkurrens- begränsningslag.

Reservationer har i vissa frågor avgivits av ledamöterna Nyquist, Radesjö, Ulander och Wachtmeister och särskilt yttrande av experten Hallman.

Stockholm i december 1977.

Lars Jonson Kjell A. Mattsson Ola Nyquist Wivi-A nne Rades/"ö Lars Ulander Knut Wachtmeister

/ Carl Olof Cederblad

Staffan Sandström

Förkortningar

Författningsförslag . . . .

1 Förslag till konkurrensbegränsningslag . . . . .

2 Förslag till lag om ändring 1 lagen (1970. 417) om marknadsdomstol m m..

3. Förslag till lag om ändring 1 aktiebolagslagen (1975: 1385)

4 Förslag till förordning om ändring i aktiebolagsförordningen (1975zl387) . . . . . . . . . 5 Förslag till lag om ändring i lagen (1951. 308) om ekonomiska föreningar . . 6 Förslag till lag om ändring ! lagen (1956: 245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden . 7 Förslag till lag om ändring i CECA- lagen (1972: 762)

Sammanfattning Summary

] Utredningens direktiv och arbetets uppläggning m. m. 1.1 Direktiven . . . . . . 1.2 Riksdagsmotioner som föregick utredningen 1.3 Utredningsarbetet

2 Samhället och näringslivet . 2.1 Ett decentraliserat ekonomiskt system 2.2 Samhällets agerande . . . 2.2.1 Målen för den ekonomiska politiken 2.2.1.1 Sysselsättning 2.2.l.2 Tillväxt 2.213 Resursanvändning 2.214 lnkomstfördelning 2.2.1.5 Prisstabilitet . . . 2. 2.1. 6 Balans i utrikesbetalningarna 2...217 Övriga mål . . . 2 2. 2 Medlen för den ekonomiska politiken

15

17 17

26 29

29

30

31 32

33

41

51 51 53 55

57 57 58 58 58 58 58 61 61 61 61 62

2.3

2.4

3.1 3.2 3.3

3.4

3.5

4.1 4.2 4.3

Företagens agerande 2.3.1 Företagens mål 2.3.2 Företagens medel Sammanfattning

Konkurrens och konkurrenspolitik Konkurrens . Företagskoncentration . . . . Huvudformer av konkurrensbegränsning 3.3.1 Vertikala konkurrensbegränsningar 3.3.2 Horisontella konkurrensbegränsningar 3. 3 3 Dominerande ställning m.m. . . . . . . . Fördelar och nackdelar med konkurrens och koncentration ] en marknadsekonomi . . . 3.4.1 Fördelar och nackdelar med konkurrens 3. 4. 2 Fördelar och nackdelar med koncentration 3. 4. 3 Sammanfattning . . Samhällets åtgärder inom konkurrenspolitiken 3.5.1 Olika konkurrenspolitiska åtgärder 3.5.1.1 Konkurrensfrämjandemetoden 3512 Den direkta metoden 3.5.2 Sammanfattning

Gäl/ande ordning på konkarrensbegränsningsomra'det m. m. Inledning . . . . . . Tidigare lagstiftning rörande konkurrensbegränsning Gällande konkurrensbegränsningslag m. m. 4.3.1 Tillkomsten . 4. 3. 2 Systemets uppbyggnad 4.3 3 Förbuden m.m. . . . 4.3.3.l Bruttoprisförbudet . 4.3.3.2 Anbudskartellförbudet 4.3.3.3 Straffsanktion m.m. 4. 3. 3. 4 Dispens från förbuden . . . 4.3.4 Generalklausulen om förhandling mot skadlig verkan av konkurrensbegränsning . . . . . . . . 4. 3 4.1 Det rättsliga konkurrensbegränsningsbegrep- pet . . 4.3.4.2 Skadlig verkan Effektkriterierna . . Från allmän synpunkt otillbörligt 43.43 Den närmare rättstillämpningen i fråga om skadlig verkan . . Bruttopris och vertikalt cirkapris Vertikal och horisontell samverkan — Säljvägran, prisdiskriminering m.m. — Etableringskontroll . . Missbruk av dominerande ställning

62 62 64 66

69 69 70 71 72 74 75

77 77 78 81 81 81 83 85 87

89 89 89 90 90 90 92 92 92 92 93

93

94 95 96 97

99 100 102 111 123 125

5.1 5.2 5.3 5.4 5.5 5.6 5.7

6.1 6.2

4.3.5 Åtgärder när skadlig verkan kvarstår efter förhandling 4351 Anmälan till regeringen . . . 4.3.5.2 Regeringens förordnande om visst högsta

pris . . . . 4. 3. 5. 3 Föreläggande att leverera

4.3.6 Lagens räckvidd . . . . . . 4.3.6.1 Begreppen företagare och förnödenhet m. m. 4.362 Territoriell begränsning 4.363 Rättslig eller annan särreglering 4. 3. 6. 4 Immaterialrätten 4 3 6.5 Arbetsrätten . . .

4.3.7 Myndigheter på konkurrensområdet m.m. 4.3.7.l Marknadsdomstolen 4.3.7.2 Näringsfrihetsombudsmannen 4. 3. 7. 3 Statens pris- och kartellnämnd 4. 3. 7. 4 Uppgiftsskyldighet . . . . 4.3.8 Närmare om handläggningsförfarandet | marknadsdom- stolen | konkurrensbegränsningsärenden

Utländska och internationella åtgärder på konkurrensbegränsnings-

omrädet . .

Amerikas förenta stater Canada

Storbritannien . .

Förbundsrepubliken Tyskland

Danmark, Finland och Norge

Övriga länder . . Internationella förhållanden . .

5.7.1 Allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

5.7.2 Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveck- ling (OECD) . . 5.7.3 Europeiska gemenskaperna (EG) . . 5.7.3.1 Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC) 5.7.3.2 Europeiska kol- och stålgemenskapen

(CECA) . . . .

5. 7. 3. 3 Sveriges avtal med EG . . .

5.7.4 Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA) . 5.7.5 FN:s konferens för handel och utveckling (UNCTAD) m.m. . . . . 5.7.6 Nordiskt samarbete

Närings- och konsumentpolitikens utformning/rån konkurrenssyn- punkt. Prineipie/Ia överväganden . Principerna för den framtida konkurrenspolitiken . Konkurrenseffekter av åtgärder inom övrig närings- och konsu- mentpolitik . . 6.2.1 Arbetsmarknads- och regionalpolitik

6.2.1.1 Konkurrenseffekterna

127 127

127 129 130 130 133 138 141 145 146 146 147 150 150

151

155 155 158 159 162 165 167 168 168

169 170 170

174 174 176

177 178

181 181

182 182 182

6.3

7.1 7.2

6. 2. 1. 2 Principiella överväganden 184 6.2.2 Industripolitik . . 185 6.221 Konkurrenseffekterna 185 6. 2 2. 2 Principiella överväganden 189 6.2.3 Handelspolitik . . 190 62.31 Konkurrenseffekterna 190 6. 2. 3. 2 Principiella överväganden 192 6.2.4 Prispolitik . . . . 193 6.241 Prispolitikens utformning . . 193 6.242 Allmänna prisregleringslagen(1956. 236) 194 6.243 Lagen (1956: 245) om uppgiftsskyldighet röran- de pris- och konkurrensförhållanden 195 62.44 Pris- och kartellnämndens verksamhet 196 6. 2. 4. 5 Principiella överväganden 200 6.2.5 Konsumentpolitik . . . _ 201 6. 2. 5. 1 Konsumentpolitisk lagstiftning m.m. 201 6. 2. 5. 2 Principiella överväganden 203 6.2.6 Offentlig upphandling . . . . 204 6. 2. 6. I Riktlinjer för offentlig upphandling m m.. 204 6. 2. 6. 2 Principiella överväganden 205 6. 2 7 Sammanfattande bedömning . . . . . 205 Behovet av samordning mellan konkurrenspolitik och övrig närings- och konsumentpolitik 206 Förslag till atgärder mot skadlig konkurrensbegränsning 207 Utgångspunkten 207 Förbudsområdet 209 7.2.1 Bruttoprisförbudet 209 7211 Bakgrund . 209 7.212 Överväganden och förslag 211 7.2.2. Anbudskartellförbudet 213 7.221 Bakgrund . . . . . 213 7.2.2.2 Förslag av byggkonkurrensutredningen m. m.. . . 217 7. 2. 2. 3 Överväganden och förslag 219 7.2.3 Priskarteller 222 7.231 Bakgrund . 222 7.232 Överväganden och förslag 222 7.2.4 Marknadsdelningskarteller 230 7.241 Bakgrund . 230 7.2.4.2 Överväganden och förslag 231 7.2.5 Frågan om andra förbud 233 7251 Säljvägran 233 7.252 Bojkott 234 7.253 Prisdiskriminering . . . . 234 7.2.5.4 Exklusivavtal med marknadsdelning 235 7255 Andra konkurrensbegränsningar 236 7.2.6 Straffsanktioner m. m. 236

7.261 7. 2. 6. 2

Bakgrund . Överväganden och förslag

7.3 Missbruksområdet . . . 7.3.1 Förutsättningarna för ingripande

7.311 7.312

Nuvarande system Överväganden och förslag

7.3.2 Huvudformen för ingripande 7.321 7. 3. 2. 2

Nuvarande förhandlingsprincip m. m. Överväganden och förslag

7.3.3 Ingripande mot för högt pris . . . 7.3.4 Ingripande | speciella fall mot dominerande ställning 7.4 Dispens från de straffbelagda förbuden 7.4.1 Nuvarande ordning 7. 4. 2 Överväganden och förslag 7 5 Den föreslagna lagens räckvidd . . . 7.5.1 Begreppen näringsidkare och nyttighet 7.5.2 Territoriell begränsning 7.5.3 Rättslig eller annan särreglering 7. 5. 4 Immaterialrätten 7. 5. 5 Arbetsrätten . . . . . 7. 6 Marknadsdomstolen och näringsfrihetsombudsmannen 7.6.1 Domstolen

7.6.1.1 7.6.1.2

7.6.l.3

Den rättsbildande uppgiften . . Generalklausulens användning på det straffbe-

lagda området . . . . . .

Processen i konkurrensbegränsningsärenden

Talerätt

Partsställning . . . .

— Ansökans form och innehåll. Andra proce- durregler

— Processföremålet

Interimistiskt beslut . . .

— Särskild prövning av frågan om skadlig verkan . . . . . . .

— Prövning | domstolen också när en konkur- rensbegränsning har upphört — Bevisningen och domstolens avgörande

Rättskraften

7. 6. 2 Ombudsmannen

7.621 7622 76.23

76.24

Ämbetsuppgifterna . Uppgiftsskyldighet för näringsidkare m.m.

Vissa handlingsalternativ . . .

Påve: kan för att vinna rättelse utan tvång — Förbudsföreläggande och leveransföreläg- gande .

Anmälan eller medgivande till åtal

Ansökan till marknadsdomstolen

Talerätt mot ombudsmannens beslut

236 237 237 238 238 239 240 240 242 248 249 256 256 257 261 261 262 264 264 265 266 266 266

266 267 268 268

269 269 270

270

271 271 272 273 273 274 275 275

276 276 277 277

7.7

7.8 7.9

8.1 8.2

8.3 8.4

8.5

8.6

8.7 8.8 8.9

SOU 1978:9 7.6.2.5 Sekretess och tystnadsplikt 277 7. 6. 3 Utdömande av vite 277 Vissa särskilda frågor . . . . . . 277 7.7.1 Frågan om giltigheten av avtal istrid med lagstiftning om konkurrensbegränsning . 277 7.7.2 Frågan om skadeståndsskyldighet 282 7.7.3 Frågan om överdrivet bruk av reklam m. m. 284 7.7.4 Koncerntransaktioner . . . 285 7.7.5 Förslag om ändring | uppgiftsskyldighetslagen 286 Registreringen av konkurrensbegränsande överenskommelser 287 Internationell samverkan 289 Förslag om prövning avjöretags/ötvärv 291 Inledning . . . . . . . 291 Koncentrations- och förvärvsutvecklingen 291 8.2.1 Koncentrationsutvecklingen 291 8 2. 2 Förvärvsutvecklingen 298 Nuvarande ordning . . . . . . . . 303 Tidigare förslag till lag om kontroll av företagsförvärv i vissa fall . . . . . 305 8.4.1 Inledning 305 8.4.2 Förslaget 306 8.4.3 Remissyttrandena . . . . 307 8.431 Allmänna synpunkter m. m. 307 84.32 Behovet av lagstiftning . 309 8.433 Reglering beträffande monopol 310 8.434 Tillämpningsområdet 313 8.435 Samrådsförfarande . . . . 317 8436 Anmälan till chefen för industridepartemen- tet . . . . 322 8. 4. 3. 7 Förbud mot förvärv m.m. 323 8. 4. 3. 8 Andra frågor . . . . 328 Principiella överväganden om prövning av företagsförvärv 329 8. 5 1 Behovet av ytterligare åtgärder . . . . 329 8. 5. 2 Formerna för en förvärvsprövning' | samhällets intres- se............. 333 8.5.3 Frågan om samråd vid företagsförvärv 337 Prövningsområdet 341 8.6.1 Förvärv av företag . . . . 341 8.611 Huvudformer av företagsförvärv 341 8612 Undantag för vissa aktieförvärv 347 8.6.2 Begränsning med hänsyn till företagsstorlek 349 8.6.3 Territoriell avgränsning . . 351 8.6.4 Avgränsning mot annan lagstiftning 351 Anmälan av förvärv 352 Tidpunkten för anmälan 354 Prövningslörfarandet 355 8.9.1 Inledning 355 8.9.2 Regeringens prövning 356

8.10 8.11 8.12

8.13 8.14 8.15

9.2

9.3 9.4 10 10.1 10.2

10.3 10.4

10.5

8.9.2.1 Inledning . . . 8.9.22 Alternativ till förvärv . . . . . . 8.9.23 Prisbildningen, effektiviteten inom närings- livet och annans näringsutövning 8.9.24 Ägarkoncentrationen i näringslivet . 8.9.25 Sysselsättningen samt berörda arbetstagares och kommuners intressen 8.9.26 Konsumenternas intressen 8.9.2.7 Annat allmänt intresse 8.9.28 Berörda ägares intressen 89.29 Den samlade bedömningen 89.210 Beredningen inom regeringskansliet 8. 9. 2. 11 Regeringens beslut 8. 9. 2. 12 Interimistiskt beslut . . . . 8. 9. 3 Näringsfrihetsombudsmannens förberedande prövning 8.9.4 Tidsgränser för prövningen Underlag för prövning av företagsförvärv Uppgiftsskyldighet . . . . Frågor rörande underhandsbesk,ed sekretess och börsstopp 8.12.1 Underhandsbesked 8.12.2 Sekretessfrågor 8.123 Börsstopp . . Spärr mot att prövningen upprepas Övriga bestämmelser . . . Internationell samverkan på förvärvsområdet

Organisatoriska överväganden

Företagsförvärvsprövningen . . . .

9.1. 1 Näringsfrihetsombudsmannens prövning

9.1.2 Regeringens prövning . . . . . . .

Marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen samt sta- tens pris- och kartellnämnd

9.21 Marknadsdomstolen . . . . . . . .

92.2 Näringsfrihetsombudsmannen samt statens pris- och kartellnämnd . . . . . . . Samordning mellan de myndigheter som bedriver närings- och konsumentpolitik Det totala personalbehovet

Specialmat/ver ing till för/attnings/örs/agen Förslaget till konkurrensbegränsningslag Förslaget till lag om ändring i lagen (1970: 417) om marknads- domstol rri. m.. Förslaget till lag om ändring | aktiebolagslagen(197511385) Förslaget till förordning om ändring i aktiebolagsförordningen (1975: 1387)

Förslaget till lag om ändring | lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar

356 357

358 361

361 362 362 363 364 368 370 371 371 373 374 377 378 378 378 379 380 380 381

383 383 383 384

385 385

386

389 390

391 391

453 453

454

454

10.6 Förslaget till lag om ändringi lagen (1956:245) om uppgiftsskyl- dighet rörande pris- och konkurrensförhållanden . . . . . 455 10.7 Förslaget till lag om ändring i CECA-lagen (1972z762) . . . 455

Reservationer och särskilt yttrande . . . . . . . . . . . . 457

Tabeller och figurer

Tabeller

4.1 Konkurrensbegrånsningsärenden hos nåringsfrihetsrådet, mark- nadsrådet och marknadsdomstolen 1957—1977 . . . . Avslutade ärenden år 1973—1975 hos NO efter ursprung 4.2 4.3 N0:s åtgärder i ärenden som har avslutats 1973—1975 5.1 Monopolies and Mergers Commission's beslut beträffande prövade företagsförvärv 1965—1976 . . 6.1 Uppgifter från SPK angående dess utredningsverksamhet 8.1 Varugruppskoncentrationen inom tillverkningen fördelad på industrisektorer 1963 och 1967 . . . . 8.2 Den utländska företagssektorns procentuella andel av sysselsätt- ningen i tillverkningsindustrin . .

8.3 Antal förvärv 1971— 1975 fördelade efter storlek (antal anställda) på uppköpt och köpande företag . . 8.4 Antal förvärv inom olika näringsgrenar åren 1—971 1975 och antalet anställda | de uppköpta företagen

8.5 Köpare av familjeföretag i industrin 1970—1974 . .

9.1 Ökat personalbehov till följd av utredningens förslag om före- tagsförvärvsprövning

Figurer

2.1 Huvudstrategier för företag beträffande marknader och produk- ter . . . . . _ . . 2.2 Samhällets mål och medel

2.3 Företagens mål och medel . . . . . . .

3.1 Fördelar och nackdelar med konkurrens och koncentration i en marknadsekonomi . . . . . . . 6.1 Produktionsvolymindex för konkurrensskyddad, konkurrensut- satt och offentlig sektor åren 1965— 1974 (1968=100) 8.1 Produktionsstrukturen 1966 och 1977. Antal tillverkare av olika handelsstålprodukter . . .

8.2 Antal företagsförvärv i svensk industri 1959—1975 och i hela näringslivet 1969—1975 samt antalet anställda i förvärvade företag 1969—1975 . . 8.3 Ärendegången i företagsförvärvsprövningen

8.4 Prövningsområdet vid aktieförvärv

147 149 149

162 199

293

295

300

301 302

390

67 67

82

191

294

299 338 346

' m'iåanJI'letf'C-hlnlu .'|'. ':l':I!BI|F|lIl'|' '.l'.'| |Du || '." han.

I'Ir'l. 'I'IJLI..":..2]1._ 141-JE LT .'

.' IM W bm L.Il|i|r.||.||. L'

"| |. 'M- |||-| medianen-'n man”

-. "- |namn-| ute ut» 1141" |. || Mu. nu”.-m- ul-q [|||-|... . .

'|'-”H"" ||| l.|.'- -||"|.-..|-

=- ,|- |.”J:-l|..||. ' frit .:vlabr.l.:|u.|:f|

' " | 'W'i'Il'u'VllrFJI'I..'III'| I I'I|I:|1||"

åt?. "TE': - ”I." I'|'.|"|'I. 1111":II * !:Illt'lll |||—I'M! |".'| mulm" '.,

[ ' ' |'»_ ". . -' - ' _ | " Ä T, | :- Häll”: |1|ulli (WMI III"”:- .. ' .. .» .. ' ..'..L ., ||". ' _...hg Milli-him: *lill-lmllmel'k'ltll ';'H | _| |; nin-;JI-l—L'HT; U| Infihlgw—i'W-I- alati-HH ||;l..' Ilill'hu'ml'fh :lqui'I'

IUM Il'l a_i] slim-Quq- 15,40

'- . | - 'lr _" | — - .

||. |l'.| . _ E' -| . |||||| ' *v. . - ' l . . | .- - - ”_ l| .

|. _ ';1.J'||||.u.-||.'.m .',.4.|L'.n |

|||-saa ' 'i | *mPya-malmlmg' Mliitlludull 1 r_

- 1.11]

Hum dan-|:. lim _uaili'u'mi! |. mmm-| |||-'n mun-nu:!

Mård: |l'l-lll :!::- ||.l|.il|'||.l'l

_ Mmmm-nämn "" HNKFG'EIQIIl'Ila-Iällim l &

u-hiw änndå-| ih- nee

'- " muwjmm-iululmq

wäubmumalalum

— 1 NHLMNIREI lamp*.

'"l'rrri-a'm |||-|namn

_ . '.|'l|.l am gen-nm

;- anal-huthv-l | mamman! xx.-ul?! Hill. Lll' I :hlnmmiuuljr'i

Förkortnmgar

ABL Aktiebolagslagen (1975zl385) AMS Arbetsmarknadsstyrelsen AVL Lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor BKA Bundeskartellamt BPA BPA Byggproduktion AB CECA Europeiska kol- och stålgemenskapen Ds Departementens utredningsserie EEC Europeiska ekonomiska gemenskapen EFTA Europeiska frihandelssammanslutningen EG Europeiska gemenskaperna FAR Föreningen auktoriserade revisorer FTC Federal Trade Commission GATT Allmänna tull- och handelsavtalet GWB Gesetz gegen Wettbewerbsbeschränkungen lUI Industriens Utredningsinstitut KBL Lagen (l953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegräns— ning inom näringslivet KF Kooperativa förbundet KO Konsumentombudsmannen

KOV Konsumentverket LO Landsorganisationen i Sverige LRF Lantbrukarnas riksförbund MBL Lagen (l976:580) om medbestämmande i arbetslivet MD Marknadsdomstolen MDL Lagen (19701417) om marknadsdomstol m. m. MFL Marknadsföringslagen (1975zl418) MR Marknadsrådet NFR Näringsfrihetsrådet NO Näringsfrihetsombudsmannen NU Näringsutskottet OECD Organisationen För ekonomiskt samarbete och utveckling OFT Office of Fair Trading PKF Pris- och kartellfrågor RRV Riksrevisionsverket rskr Riksdagens skrivelse SACO/SR Centralorganisationen SACO/SR SAF Svenska arbetsgivarelöreningen SFS Svensk författningssamling SHIO Sveriges hantverks- och industriorganisation SIND Statens industriverk

SJF SOU SPK

STU

SvJT TCO UNCTAD

Svenska journalistförbundet Statens offentliga utredningar Statens pris- och kartellnämnd Styrelsen för teknisk utveckling Svensk Juristtidning Tjänstemännens centralorganisation FN:s konferens för handel och utveckling

Författningsförslag

1. Förslag till Konkurrensbegränsningslag

Härigenom föreskrives följande

1 kap. Inledande bestämmelse

l & Denna lag har till ändamål att förhindra sådana följder av konkurrens- begränsning inom näringslivet som är olämpliga från allmän synpunkt.

2 kap. Skadliga och otillåtna konkurrensbegränsningar

Förhindrande av skadlig verkan

1 & Föranleder näringsidkare skadlig verkan inom landet av konkurrensbe- gränsning, kan marknadsdomstolen för att förhindra sådan verkan

1. förbjuda näringsidkaren att tillämpa visst avtal eller avtalsvillkor eller annat konkurrensbegränsande förfarande,

2. ålägga näringsidkaren att tillhandahålla annan näringsidkare viss vara. tjänst eller annan nyttighet på villkor som motsvarar vad han erbjuder andra näringsidkare. Domstolen kan även överlämna ärendet till regeringen enligt 2 eller 3 &.

Konkurrensbegränsning har skadlig verkan då den, på ett sätt som är olämpligt från allmän synpunkt,

l. påverkar prisbildningen.

2. hämmar effektiviteten inom näringslivet eller

3. försvårar eller hindrar annans näringsutövning. Vid bedömningen skall särskild hänsyn tagas till konsumenternas intres- sen.

I fråga om prövning av företagsförvärv gäller 3 kap.

25 Innebär skadlig verkan att visst pris med hänsyn till kostnaderna och övriga omständigheter är oskäligt högt, skall marknadsdomstolen, om den hnner sådan verkan ej kunna förhindras med förbud eller åläggande enligt 1 &, överlämna ärendet med eget yttrande till regeringen. Bedömer regeringen sådant fall föreligga som avses i första stycket, kan regeringen ålägga näringsidkaren att under viss tid, längst ett år,ej överskrida visst högsta pris.

35 Föranledes skadlig verkan av viss näringsidkare, som har en domine- rande ställning på marknaden för en vara, tjänst eller annan nyttighet,eller av flera näringsidkare, som sammanhålles av gemensamma ägarintressen och har sådan ställning, skall marknadsdomstolen,om den finner sådan verkan ej kunna förhindras med förbud eller åläggande enligt 1 &, överlämna ärendet med eget yttrande till regeringen. Bedömer regeringen sådant fall föreligga som avses i första stycket, kan regeringen l. meddela åläggande enligt 2 &,

2. ålägga näringsidkare. som nämns i första stycket, eller annan, som har där avsett ägarintresse, att inom sex månader eller den längre tid som regeringen bestämmer avhända sig aktier, andel i handelsbolag, rörelse eller del av rörelse. Åläggande enligt 2 får dock meddelas endast om det är av synnerlig betydelse.

45 Förbud eller åläggande enligt 1—3å kan förenas med vite.

55 Om det påkallas av hänsyn till internationell överenskommelse, kan regeringen, efter framställning av näringsfrihetsombudsmannen, besluta att prövning enligt ] å i visst fall får ske också i fråga om konkurrensbegränsning med verkan utomlands. I sådant fall skall konkurrensbegränsningen anses ha skadlig verkan, om den strider mot överenskommelsen.

Straffbelagda konkurrensbegränsningar m. m.

Brutropris/örbud

6 & Näringsidkare får ej

1. söka förmå annan näringsidkare i senare säljled att vid försäljning av vara inom landet ej gå under visst pris,

2. till ledning för prissättningen i senare säljled inom landet ange visst pris för vara utan att det framgår att priset får sättas lägre.

Vid tillämpning av första stycket skall med försäljning av vara jämställas uthyrning.

Priskartell/örbua'

7 & Näringsidkare får ej

]. ingå eller tillämpa avtal eller eljest samverka eller samråda med annan näringsidkare i samma säljled om bestämmandet av pris eller rabatt. som skall tillämpas vid försäljning av vara inom landet,

2. eljest söka förmå annan näringsidkare i samma säljled att på visst sätt bestämma pris eller rabatt, som näringsidkaren skall tillämpa vid sådan försäljning.

Vid tillämpning av första stycket skall med försäljning av vara jämställas tillhandahållande av tjänst eller annan nyttighet.

Första stycket gäller ej, om det förfarande som är i fråga

1. avser samarbete om pris eller rabatt som endast är vägledande, under

förutsättning att samarbetet redovisas genom uppgift till myndighet som avses i lagen (1956:245)om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrens- förhållanden eller anges öppet på annat sätt. eller

2. har sin grund i att flera näringsidkare tillhandahåller vara, tjänst eller annan nyttighet genom särskild juridisk person eller eljest gemensamt.

M arknadsdelnings/örbud

8 & Näringsidkare får ej

1. ingå eller tillämpa avtal eller eljest samverka eller samråda med annan näringsidkare i samma säljled om delning av tillverkning eller försäljning av vara inom landet i kvoter eller på geografisk grund eller i fråga om kunder,

2. eljest söka förmå annan näringsidkare i samma säljled till sådan delning.

Vid tillämpning av första stycket skall med försäljning av vara jämställas tillhandahållande av tjänst eller annan nyttighet.

A nbudskartellförbud

9 & Näringsidkare får ej ingå eller tillämpa avtal eller eljest samverka eller samråda med annan näringsidkare om att vid anbudsförfarande som avser tillhandahållande av vara, tjänst eller annan nyttighet inom landet

1. någon skall avstå från att avge anbud,

2. viss anbudsgivare skall avge högre anbud än annan,

3. samarbete eljest skall förekomma vid anbudsgivning i fråga om bestämmandet av anbudssumma eller betalningsvillkor.

Ej heller får näringsidkare eljest söka förmå annan näringsidkare till sådan åtgärd.

Första stycket gäller ej förfarande som avser att flera näringsidkare skall gå samman för samfälld prestation med gemensamt anbud eller i den formen att någon av dem medverkar som underleverantör till anbudsgivare.

Har anbudsgivare deltagit i förfarande som avses i första stycket men som är tillåtet enligt andra stycket,skall han senast när han avger anbud skriftligen lämna uppgift om detta förhållande till den som har infordrat anbudet.

Undantagfrånjörbuden i 6—9 59"

10 5 Förbuden i 6—9 åå gäller ej i fråga om ett förfarande som ett koncern- företag tillämpar i förhållande till ett annat företag inom samma koncern.

Ej heller gäller förbuden i 7—8 åå i fråga om ett förfarande som

1. endast i mindre mån kan begränsa konkurrensen,

2. utgör ett led i åtagande att för annans räkning sälja vara eller tillhandahålla tjänst eller annan nyttighet eller

3. har sin grund i upplåtelse av immateriell egendom.

Dispens _ från _ förbuden i 6—9 5935

115 Marknadsdomstolen kan meddela näringsidkare tillstånd för viss tid eller tills vidare till förfarande som är förbjudet enligt 6—9 5. Tillstånd enligt första stycket får lämnas endast i fråga om förfarande som kan antagas ]. främja effektiva konkurrensförhållanden på marknaden för viss vara, tjänst eller annan nyttighet,

2. på annat sätt bidraga till effektivitet inom näringslivet eller

3. vara till fördel för annat allmänt intresse. Förfarandet får dock ej begränsa konkurrensen mer än som är nödvändigt och får ej heller i övrigt framstå som olämpligt från allmän synpunkt.

Handläggningsregler

12 & Marknadsdomstolen handlägger ärende enligt detta kapitel efter ansö- kan.

Ansökan som avser prövning enligt l & göres av näringsfrihetsombuds- mannen. Beslutar ombudsmannen för visst fall att ej göra ansökan, får ansökan göras av sammanslutning av konsumenter. löntagare eller närings- idkare eller av näringsidkare som beröres av konkurrensbegränsningen i fråga.

135 Beslut i fråga om förbud eller åläggande enligt 1, 2 eller 3å utgör ej hinder att samma fråga prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det. Detsamma gäller beslut i fråga om tillstånd enligt 11 &.

145 Om särskilda skäl föranleder det, kan marknadsdomstolen för tiden till dess slutligt beslut föreligger besluta i fråga om förbud eller åläggande enligt 1 & eller tillstånd enligt 11 &.

F örbudsföreläggande och leveransföreläggande

15 5 Fråga om förbud eller åläggande enligt 1 ;" får i fall som ej är av större vikt prövas av näringsfrihetsombudsmannen genom förbudsföreläggande eller Ieveransföreläggande.

Förbudsföreläggande innebär att näringsidkare, som antages ha föranlett sådan skadlig verkan av konkurrensbegränsning som avses i 1 ä'. till godkännande omedelbart eller inom viss tid vid vite förelägges förbud att tillämpa visst avtal, avtalsvillkor eller annat konkurrensbegränsande förfa- rande. Leveransföreläggande innebär att näringsidkaren i samma ordning vid vite ålägges att till annan näringsidkare tillhandahålla viss vara, tjänst eller annan nyttighet på villkor som motsvarar vad han erbjuder andra närings- idkare.

Har föreläggande godkänts, gäller det som förbud eller åläggande som har meddelats av marknadsdomstolen enligt l &. Godkännande som sker sedan den i föreläggandet utsatta tiden har gått till ända är dock utan verkan.

3 kap. Prövning av företagsförvärv

lngripanden mot företagsförvärv

] 5 Om företag som driver verksamhet inom landet förvärvas mot vederlag, kan regeringen ingripa mot förvärvet med förbud eller åläggande enligt vad som anges i detta kapitel för att förhindra sådan olägenhet av förvärvet som är av väsentlig betydelse från allmän svnpunkt.

Vid prövning huruvida ingripande bör ske, skall särskilt beaktas hur förvärvet kan påverka

]. prisbildningen, effektiviteten inom näringslivet och annans näringsut- övning samt ägarkoncentrationen inom näringslivet,

2. sysselsättningen samt berörda arbetstagares och kommuners intres- sen.

3. konsumenternas intressen. Vid prövningen skall också beaktas ägarnas intressen.

25 Vid tillämpning av detta kapitel likställes med förvärv av företag

1. förvärv av rörelse eller del av rörelse,

2. fusion enligt 14 kap. aktiebolagslagen(1975:1385).

3. förvärv av andel i handelsbolag,

4. förvärv av aktier i aktiebolag, dock ej förvärv till aktiefond enligt aktiefondslagen (19741931) eller förvärv avseende andel i sådan fond, om förvärvaren före förvärvet ej har mer än hälften av rösterna för samtliga aktier i bolaget men har eller genom förvärvet får så många aktier att hans andel av aktiekapitalet eller av röstetalet för samtliga aktier i bolaget uppgår till minst

a) 10 procent i fråga om bolag, vars aktier noteras på fondbörs eller på lista utgiven av sammanslutning av svenska fondkommissionärer, och

b) 20 procent i fråga om andra bolag. Vidare skall vid tillämpning av detta kapitel med förvärv av företag mot vederlag likställas fusion enligt 96 5 lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar.

Vid beräkning huruvida procentgräns enligt första stycket 4 a) eller b) har uppnåtts skall medräknas de aktier som tillhör

1. företag som ingår i samma koncern som förvärvaren,

2. annat företag över vilket förvärvaren eller företag som nyss har nämnts har ett bestämmande inflytande,

3. förvärvarens make. barn, föräldrar eller syskon ellerjuridisk person över vilken sådan fysisk person har ett bestämmande inflytande.

Förvärv prövas ej enligt detta kapitel, om det sker

1. inom samma koncern,

2. på grund av nyemission, där ett bolags aktieägare har företrädesrätt till de nya aktierna i förhållande till det antal aktier de förut äger, eller

3. enligt vad som föreskrives i 3 kap. 35 eller 5 kap. aktiebolagslagen (197511385) om lösningsrätt beträffande aktie eller utbyte av fordran enligt konvertibelt skuldebrev mot aktie eller utövande av optionsrätt enligt skuldebrev till nyteckning av aktie.

35 Detta kapitel är tillämpligt endast om under det senast gångna räken- skapsåret före det avtal om förvärvet slöts det företag eller den rörelse eller del

av rörelse som förvärvet avser, eller vid fusion någon av parterna, tillsam— mans med dotterföretag har inom landet

1. sysselsatt i genomsnitt minst 50 arbetstagare.

2. omsatt minst 10 miljoner kronor eller

3. haft tillgångar om sammanlagt minst 20 miljoner kronor. Vad som föreskrives i första stycket skall i fall som avses i 2 5 första stycket 3 eller 4 gälla det företag i vilket andel eller aktie förvärvas.

Anmälan av förvärv

45 Förvärv av företag eller planerat sådant förvärv kan för prövning anmälas till näringsfrihetsombudsmannen av part i avtal om förvärvet.

55 Har avtal om förvärv av företag slutits men ej anmälts enligt 4 5, kan näringsfrihetsombudsmannen ålägga part i avtalet att anmäla förvärvet inom viss tid. Sådant åläggande får ej meddelas senare än två år från det avtal om förvärvet slöts. Åläggande kan förenas med vite. Ombudsmannen kan även,om särskilda skäl föreligger, ålägga vissjuridisk eller fysisk person vid vite att göra anmälan, innan avtal slutes om förvärv av företag.

65 Anmälan enligt 4 eller 5 5 skall vara skriftlig och åtföljas av de uppgifter som föreskrives av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, näringsfrihetsombudsmannen.

Näringsfrihetsombudsmannens prövning

75 Näringsfrihetsombudsmannen skall senast inom två månader efter det att anmälan har gjorts besluta antingen att förvärvet skall lämnas utan åtgärd eller att ärendet skall överlämnas till regeringen. Denna tidsfrist kan förlängas med samtycke av parterna i avtal om förvärvet. Överlämnande enligt första stycket skall alltid ske när förvärvet har särskilt stor omfattning eller kan medföra betydande olägenhet för allmänt intresse eller eljest särskilda skäl föreligger. Innan beslut fattas, bör ombudsmannen ge arbetstagarorganisationerna i berörda företag tillfälle att yttra sig. Ombudsmannen kan fatta beslut som avses i första stycket även i fråga om förvärv som ej har anmälts, om åläggande att anmäla förvärvet icke har fullgjorts inom föreskriven tid. Överlämnas ärende till regeringen. skall ombudsmannen bifoga eget yttrande.

Regeringens prövning

85 Har ärende överlämnats till regeringen enligt 7 5 kan regeringen, efter hörande av parterna i avtal om förvärvet,

1. förbjuda förvärvet. om det vid en samlad bedömning anses kunna medföra övervägande olägenheter av väsentlig betydelse från allmän synpunkt, och meddela åläggande som behövs för att säkerställa efterlev- naden av förbudet,

2. meddela förvärvaren förbud eller åläggande att gälla för viss tid eller tills vidare , om det behövs för att förhindra sådan olägenhet av förvärvet som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Förbud eller åläggande enligt 2 kan även meddelas juridisk person som förvärvet avser, efter det att denne har hörts i ärendet.

Förbud enligt första stycket 1 får ej meddelas, om förvärv av aktier har skett på fondbörs eller eljest genom fondkommissionär. I sådant fall kan rege- ringen i stället ålägga förvärvaren att avhända sig aktierna inom sex månader eller den längre tid som regeringen bestämmer.

Förbud eller åläggande enligt första eller andra stycket kan förenas med vite.

Om regeringen ej ingriper mot förvärvet. skall regeringen besluta att förvärvet skall lämnas utan åtgärd.

95 Sedan näringsfrihetsombudsmannen har överlämnat ärende, skall rege- ringen meddela beslut inom sex månader. Denna tidsfrist kan förlängas med samtycke av parterna i avtal om förvärvet eller då det är oundgängligen nödvändigt för utredning av ärendet.

10 5 Förvärv som har förbjudits är ogiltigt.

Interimistiskt beslut m. m.

11 5 Har förvärv kommit under prövning, kan regeringen, om särskilda skäl föranleder det, på framställning av näringsfrihetsombudsmannen vid vite förbjuda parterna att fullfölja avtal om förvärvet medan prövningen pågår. Har ärende överlämnats till regeringen enligt 7 5, kan sådant förbud meddelas även utan framställning av ombudsmannen.

12 5 Förvärv som har lämnats utan åtgärd enligt 7 5 första stycket eller som har prövats av regeringen enligt 8 5 kan ej på nytt prövas enligt detta kapitel annat än om

1. part i avtal om förvärvet har lämnat oriktiga uppgifter i hänseende som är av vikt för prövningen eller

2. anledning finns att upphäva eller mildra förbud eller åläggande enligt 8 5, därför att det ej längre är behövligt eller lämpligt.

Regeringen verkställer förnyad prövning enligt första stycket 1 efter anmälan av näringsfrihetsombudsmannen och enligt första stycket 2 efter ansökan av den mot vilken förbudet eller åläggandet har riktats. Ombuds- mannens anmälan skall ske senast inom ett år efter det att beslutet enligt 7 5 första stycket respektive 8 5 meddelades.

4 lkap. Uppgiftsskyldighet m. m. Uppgiftsskyldighet avseende 2 kap.

15 Näringsidkare skall på anmodan av näringsfrihetsombudsmannen till- handahålla uppgift, handling eller annat som behövs i ärende om tillämpning av 2 kap. 1, 11 eller 13 5. Motsvarande skyldighet åvilar i ärende om tillsyn

över att förbud eller åläggande enligt 2 kap. åtlydes den som avses med förbudet eller åläggandet.

Uppgiftsskyldighet avseende 3 kap.

25 I fråga om sådant förvärv som avses i 3 kap. 1 eller 2 åskall förvärvare på anmodan av näringsfrihetsombudsmannen lämna de uppgifter som före- skrives av regeringen eller, efter regeringens förordnande, ombudsmannen. Därvid gäller i fråga om förvärv av aktier ej de i 3 kap. 2 & första stycket 4 angivna begränsningarna.

35 Part i avtal om förvärv som avses i 3 kap. 1 eller 2 & samt näringsidkare som eljest beröres av förvärvet skall på anmodan av näringsfrihetsombuds- mannen tillhandahålla uppgift. handling eller annat som behövs i ärende om tillämpning av 3 kap. Motsvarande skyldighet åvilar i ärende om tillsyn över att förbud eller åläggande enligt 3 kap. åtlydes den som avses med förbudet eller åläggandet.

45 ] ärende som har överlämnats till regeringen enligt 3 kap. 7 &" föreligger skyldighet enligt 3ä första meningen även efter anmodan av chefen för handelsdepartementet.

Kontroll m. m.

55 Även annan än som avses i 1—3 && har motsvarande skyldighet som anges i 1—4 åå, om det är nödvändigt på grund av särskilda förhållanden och behövs för kontroll eller fullständigande av vad som skall fullgöras enligt l-4 åå.

Registrering av företagsförvärv

65 Över företagsförvärv, om vilka uppgift lämnas enligt detta kapitel eller näringsfrihetsombudsmannen eljest får kännedom, skall ombudsmannen i erforderlig omfattning föra register (företagsförvärvsregister).

Särskilda bestämmelser

75 Anmodan enligt Så första meningen eller 4ä kan förenas med vite. Detsamma gäller sådan anmodan enligt 5 & som avser kontroll eller fullständigande av vad som skall fullgöras enligt 3 & första meningen eller 4 &. Efterkommes ej annan anmodan enligt detta kapitel, får näringsfrihetsom- budsmannen förelägga den uppgiftsskyldige att fullgöra sin skyldighet vid vite.

85 Uppgiftsskyldighet enligt detta kapitel innebär ej skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk natur.

95 Vid tillämpning av detta kapitel skall iakttagas att den som är uppgifts- skyldig ej betungas onödigt.

105 Näringsfrihetsombudsmannen och marknadsdomstolen får av myndig- het. som avses i lagen (1956z245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden, begära biträde för utredning i fråga som kan vara av betydelse för prövning enligt 2 kap.

5 kap. Straff, besvär och övriga bestämmelser

Straff m. m.

1 5 Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som

1. uppsåtligen bryter mot 2 kap. 65 första stycket 1,75 första stycket, 8 5 första stycket eller 9 5 första stycket.

2. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2 kap. 6 5 första stycket 2 eller 9 5 tredje stycket,

3. uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt 4 kap.

] ringa fall dömes ej till straff.

25 Är brott som avses i l 5 första stycket 1 att anse som grovt, dömes till fängelse i högst två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om det har utgjort ett led i en organiserad, förbjuden samverkan eller i en upprepad brottslighet eller medfört betydande skada.

35 För gärning som omfattas av sådant förbud eller åläggande eller sådan anmodan som har meddelats vid vite enligt 2—3 kap. dömes ej till ansvar enligt denna lag.

4 5 Talan om utdömande av vite enligt denna lag föres vid allmän domstol av åklagare. Sådan talan får väckas endast efter anmälan eller medgivande av näringsfrihetsombudsmannen eller, i fråga om vite som avses i 2 kap. 4 5, av annan som hos marknadsdomstolen har ansökt om prövning enligt 2 kap. 1 5.

Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas endast efter anmälan eller medgivande av ombudsmannen.

Besvär

55 Mot näringsfrihetsombudsmannens beslut enligt 4 5 eller enligt 2 kap. eller 3 kap. 5 5 första stycket, 7 5 eller 12 5 andra stycket får talan ej föras. Talan mot ombudsmannens beslut om anmodan att fullgöra skyldighet enligt 4 kap. 1 eller 5 5 eller om vite enligt 4 kap. 7 5 föres i ärende avseende 2 kap. hos kammarrätten genom besvär. Talan mot annat beslut av ombudsmannen enligt 3 eller 4 kap. föres hos regeringen genom besvär.

Ombudsmannens beslut om anmodan eller vite som avses i 4 kap. 75 första stycket länder till efterrättelse omedelbart, om ej annorlunda förord- nas.

Övriga bestämmelser

65 Den som hos myndighet har tagit befattning med ärende enligt den na lag får ej obehörigen yppa eller nyttja vad han därvid har erfarit om yrkeshem- lighet eller affärsförhållande. Detsamma gäller annan som har fått taga del av vad som har förekommit vid handläggning av ärende enligt 3 kap.

75 I denna lag likställes med näringsidkare sammanslutning av näringsid- kare och med samverkan eller samråd beslut av sammanslutning av näringsidkare.

85. Vad i denna lag sägs tillämpas ej på

1. överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare angående arbetslön eller andra arbetsvillkor,

2. förvärv som skall prövas enligt lagen (1916:156) om vissa inskränk- ningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. ellerlagen (1968:557)om vissa inskränkningar i rätten att sluta svenskt handelsbolag m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Genom lagen upphäves lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Åtgärd som har vidtagits med tillämpning av sistnämnda lag gäller som om motsvarande bestämmelse i den nya lagen hade tillämpats.

2. Förslag till Lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol

m. m.

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (19701417) om marknadsdomstol m. rn.

dels att 12 5 skall upphöra att gälla, dels att rubrikerna närmast före 12 5 och 165 skall utgå, dels atti 1 och 20 55 orden ”lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet” skall bytas ut mot ”konkurrens- begränsningslagen (0000:000)”,

dels att 13—16 och 19 55 samt rubriken närmast före 135 skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny bestämmelse, 15 a 5, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Förfarandet i ärenden om mark— Förfarandet nadsföring och oskäliga avtalsvill- kor

13 5

Ansökan om förbud eller åläg- gande enligt 2—4 55 marknadsfö- ringslagen (1975zl4l8) eller 1 5 lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor göres skriftligen. Av ansökningen skall framgå de skäl på vilka ansökningen grundas och den utredning sökanden åberopar.

Ansökan som avses i 2 kap. 12 5" konkurrensbegrönsnlngs/agen (0000:000) göres skrift/Igen. Detsam- ma gäller ansökan om förbud eller åläggande enligt 2—4 55 marknads- föringslagen (1975zl418) eller 1 5 lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor. Av ansök— ningen skall framgå de skäl på vilka ansökningen grundas och den utred- ning sökanden åberopar.

145

Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde inför marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och förebringa den utredning de vill åberopa. Till sådant sammanträde skall konsu— mentombudsmannen kallas, även om han ej är sökande.

Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde inför marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och förebringa den utredning de vill åberopa. Till sådant sammanträde skall ombuds— mannen 4/ör frågor av den ar! som ärendet rör kallas, även om han ej är sökande.

Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i den utsträckning domstolen bestämmer.

155

Ärende får avgöras utan samman- träde enligt 145 första stycket, om tillfredsställande utredning förelig- ger och part ej begär sammanträde. Ansökan som uppenbart ej förtjänar avseende får avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om förbud eller åläggande enligt 13 5 marknadsföringslagen(1975zl418) eller 5 5 lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor kan prövas utan sammanträde enligt 14 5 första stycket. Sådant förbud eller åläggande får dock ej meddelas utan att den som förbudet eller åläg-

Ärende får avgöras och beslut med anledning av särskild prövning enligt 15 a 5" meddelas utan sammanträde enligt 145 första stycket, om till- fredsställande utredning föreligger och part ej begär sammanträde. Ansökan som uppenbart ej förtjänar avseende får avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om förbud, åläggande eller rll/sråndenling kap. 14 _5' konkurrens- begränsnings/agen (00005000) eller fråga om förbud eller åläggande enligt 13 5 marknadsföringslagen(197511418) eller 5 5 lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor kan prövas utan sammanträde enligt

Nuvarande lydelse

gandet avser fått tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det icke finns anled- ning antaga att han avvikit eller eljest håller sig undan.

Föreslagen lydelse

14 5 första stycket.

Förbud eller åläggande som avses i andra stycket eller återkallelse av till— ständ som avses där får dock ej beslutas utan att den som förbudet. åläggandet eller återkallelse/t avser

får! tillfälle all yttra sig ifrågan. såvida det icke. finns anledning antaga att han avvikit eller eljest håller sig undan.

15 a 5 l ärende enligt 2 kap. 1 5" konkur- rensbegränsnings/agen (OO()l):()()l)) kan marknadsdomslolen, om part begär det, taga upp till särskild prövning frågan huruvida näringsidkare föran— leder skadlig verkan av konkurrensbe— grönsning.

16 5 Bestämmelserna i 5 kap. rättegångsbalken om offentlighet vid domstol äger motsvarande tillämpning vid marknadsdomstolen.

Utöver vad som följer av första stycket kan domstolen förordna att sammanträde för handläggning av konkzlri'ensbegränsningsä/'ende skall hållas inom stängda dörrar, om det kan antagas attförliandlingsarbetet i ärendet skulle försvåras till följd av offentligheten.

195

1 marknadsdomstolens beslut var- igenom ärende avgöres anges de skäl på vilka beslutet grundas. Beslutet sändes till parterna samma dag som det meddelas.

1 marknadsdomstolens beslut var- igenom ärende e/lerfi'åga som avses i 15 a 5" avgöres anges de skäl på vilka beslutet grundas. Beslutet sändes till parterna samma dag som det medde- las.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

3 Förslag till Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:l385)

Härigenom föreskrives att 14 kap. 3 5 aktiebolagslagen(1975: l385)skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 kap. 3 5 När avtal om fusion godkänts av bolagsstämman skall det anmälas av bolaget för registrering. Om det ej skett inom fyra månader från bolagsstäm- mans beslut eller om registreringsmyndigheten genom lagakraftägande beslut avskrivit sådan anmälan eller vägrat registrering av avtalet, är frågan om fusion förfallen.

Hinder mot registrering av avtal om fusion enligt 25 möter, om ej yttrande företes från auktoriserad eller godkänd revisor av vilket framgår att aktiekapitalet i det över- tagande bolaget icke överstiger de överlåtande bolagens sammanlagda verkliga värde för det övertagande bolaget.

Hinder mot registrering möter. om fusionen förbjudits enligt 3 kap. 8 5" konkttrrensbegränsningslagen (0000:000) eller där avsett/örbud kan meddelas. Hinder mot registrering av avtal om fusion enligt 25 möter även. om ej yttrande företes från auktoriserad eller godkänd revisor av vilket framgår att aktiekapitalet i det övertagande bolaget icke överstiger de överlåtande bolagens samman- lagda verkliga värde för det överta— gande bolaget.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

4. Förslag till Förordning om ändring (1975:l387)

i aktiebolagsförordningen

Härigenom föreskrives att 255 aktiebolagsförordningen (1975:l387) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 5 Vid anmälan för registrering enligt 14 kap. 3 5 aktiebolagslagen(1975: 1385) av att avtal om fusion har godkänts av bolagsstämma skall ges in 1. två avskrifter av bolagsstämmans protokoll, 2. avskrift av handlingar som enligt 14 kap. 1 eller 2 5 aktiebolagslagen har framlagts på stämman, 3. när fråga är om fusion enligt 14 kap. 2 5 aktiebolagslagen, intyg från

3. uppgifter som behövs för pröv- ning huruvida fitslonen lta/"förbjudits

Nuvarande lydelse

auktoriserad eller godkänd revisor av vilket framgår att aktiekapitalet i det övertagande bolaget icke överstiger

Föreslagen lydelse

enligt 3 kap. 8 5 konkurrensbegrc'ins- ningslagen (OOO/):OOO) eller huruvida där avsett,/örbud kan meddelas,

de överlåtande bolagens samman- lagda verkliga värde för det överta- gande bolaget.

4. när fråga är om fusion enligt 14 kap. 2 5 aktiebolagslagen, intyg från auktoriserad eller godkänd revisor av vilket framgår att aktiekapitalet i det övertagande bolaget icke överstiger de överlåtande bolagens samman- lagda verkliga värde för det överta- gande bolaget.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1980.

5. Förslag till Lag om ändring i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar

Härigenom föreskrives att 96 5 2 mom. lagen (1951z308) om ekonomiska föreningar skall ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse

96 5 2 mom.

Sådant beslut om godkännande av fusionsavtal som avses i 1 mom. vare ej giltigt, med mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra följande föreningsstämmor och å den stämma som sist hålles biträtts av minst två tredjedelar av de röstande. Är för giltighet av beslutet något ytterligare villkor bestämt i stadgarna, lände det till efterrät- telse.

Medlem i den överlåtande föreningen, som ej samtyckt till fusionen, må uppsäga sig till utträde ur föreningen inom tid och på villkor som i 68 5 andra stycket föreskrives.

Inom fyra månader från det beslutet om godkännande av fusionsavtal fattades eller, om klandertalan därå väckts, från det denna talan genom lagakraftägande dom ogillades skall beslutet av den överlåtande föreningens styrelse anmälas för registrering. Två avskrifter av protokoll som förts i ärendet, innehållande fullständigt angivande av fusionsavtalet, skola fogas vid anmälningen. Har beslutet fattats av fullmäktige, skall registreringsan- mälan innehålla försäkran av styrelsen att underrättelse varom i 62 5 sista

Nuvarande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

stycket sägs ägt rum. Har anmälan ej gjorts inom föreskriven tid, vare frågan om fusion förfallen.

Hinder mot registrering möter. om fusionen förbjudits enligt 3 kap. 8 5 konkitri'ensbegräiisnings/agen (0000:0()0) eller där avsettförbud kan meddelas. Registreringsanmälan skall innehålla de uppgifter som behövas/ör prövning av denna fråga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

6. Förslag till Lag om ändring i lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden dels att i l, 3, 5 och 855 ordet "företagare” skall bytas ut mot

”näringsidkare",

dels att 2 5 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Med _jöretagareförstäs i denna lag envar som yrkesmässigt

tillverkar. köper eller säljer viss förnödenhet.

driver rörelse för utförande av viss tjänst är annan.

utövarförsäkringsröre/se eller rörel- se, avseende in- eller utlåning av penningar eller handel med in- eller utländskt mynt eller med värdepap- per.

över/äter eller upp/äter förmögen- hetsrättighet av immateriell art.

upplåter nyttjanderätt till vissförnö- denhet eller

utövar sådan hotell- eller pensionatrörelse. för vilken fordras myndighets tillstånd.

Föreslagen lydelse

Med näringsidkare likställes sam- manslutning av näringsidkare.

Med,/öreiagare likställes samman- slutning av företagare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

7. Förslag till Lag om ändring i CECA-lagen (1972:762)

Härigenom föreskrives att i 10 5 CECA—lagen (1972z762) orden "2 5 lagen (19531603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet" skall bytas ut mot ”2 kap. 65 konkurrensbegränsningslagen (0000:000)".

Denna lag träderi kraft den 1 januari 1980.

Sammanfattning

Konkurrensutredningen har enligt sina direktiv haft i uppdrag att företa en genomgripande översyn av lagstiftningen mot konkurrensbegränsning.

K onkurrenspo/i tiken

Lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet — konkurrensbegränsningslagen (KBL)— bygger på grund- tanken att fri konkurrens och fri näringsutövning har övervägande positiva verkningar genom att bidra till effektivitet och utvecklingsförmåga inom näringslivet. Utredningen anser att det också i framtiden måste vara en av uppgifterna för konkurrenspolitiken att söka ta till vara de positiva följder som konkurrens kan medföra.

Under framför allt de sista årtiondena har näringslivet både i Sverige och utomlands — utvecklats mot större företagsenheter. Drivkraften har oftast varit krav på högre effektivitet och i många fall också en hårdare konkurrens från utlandet. Utvecklingen mot större koncentration har möjliggjort en betydande produktionsökning, samtidigt som utrymmet för konkurrens har minskat. Därtill har strukturomvandlingen skapat åtskilliga problem som bl. a. har att göra med sysselsättningen och fördelningen av välfärden mellan olika grupper av befolkningen och olika delar av landet. Utredningen anser därför att frågan huruvida en fortsatt koncentration är att förorda i vår ekonomi inte kan besvaras allmängiltigt. Detta måste i stället prövas för varje särskild marknad efter de förutsättningar som där råder.

Konkurrenspolitikens uppgift blir därför också att se till att de positiva följder som koncentration kan medföra från allmän synpunkt tas tillvara, samtidigt som negativa följder vid långtgående eller total koncentration eller till följd av konkurrensbegränsningar i övrigt motverkas.

Vad som nu har sagts omfattar konkurrenspolitik i vid mening, dvs. alla de åtgärder inom framförallt det närings- och konsumentpolitiska fältet som har betydelse från konkurrenssynpunkt.

Den egentliga konkurrenspolitiken alltså åtgärder mot konkurrensbe- gränsningar bör även framdeles i princip vara inriktad på att förhindra sådana följder av konkurrensbegränsning inom näringslivet som är olämpliga från allmän synpunkt. Frågan huruvida viss konkurrensbegränsning är olämplig eller ej måste bedömas inte bara med utgångspunkt i önskemålet att främja en effektiv, fungerande konkurrens. Också den ekonomiska politiken i övrigt måste beaktas och vägas in vid en samlad bedömning.

Konkurrens är således inte ett mål i sig utan bör ses tillsammans med andra medel inom närings- och konsumentpolitiken. Utredningen har översiktligt granskat olika grenar av denna politik främst sysselsättnings- och regionalpolitik, industripolitik, handelspolitik, prispolitik, konsumentpolitik och offentlig upphandling — från konkurrenssynpunkt och funnit att samordningen mellan konkurrenspolitiken och annan närings— och konsu- mentpolitik bör förbättras. Därför förordas utökat samarbete mellan de myndigheter som svarar för de olika delarna av detta område.

Med tanke på det svenska näringslivets starka koncentration anser utredningen att även i fortsättningen en effektiv prisövervakning bör ske. Härigenom kan monopolprissättning och andra negativa effekter av koncen- tration spåras och motverkas.

Ny konkurrensbegränsningslag

Utredningen anser det uppenbart att särskild lagstiftning alltjämt krävs mot olämpliga följder av konkurrensbegränsningar inom näringslivet. För att främja ett marknadssystem som så långt möjligt tjänar allmänna intressen bör enligt utredningen den nuvarande lagstiftningen skärpas och komplet- teras med ett system för kontroll av företagskoncentration. Utredningen föreslår att reglerna samlas i en ny konkurrensbegränsningslag.

Konkurrensbegränsningar i allmänhet

På det område som KBL nu täcker föreslår utredningen följande.

Den lagtekniska konstruktionen i KBL med dels ett antal straffbelagda förbud mot vissa specifika typer av generellt skadliga konkurrensbegräns- ningar, dels en generalklausul som täcker också övriga konkurrensbegräns- ningar som medför skadlig verkan, behålls.

Den nya lagens tillämpningsområde blir något vidare än KBLzs genom att bestämmelserna avser bl. a. också överlåtelse och upplåtelse av fast egendom.

Det s. k. bruttopris/örbudet, dvs. förbud mot att en säljare t. ex. anger ett pris som återförsäljare inte får underskrida när de vidareförsäljer varor, behålls i princip oförändrat.

Det andra förbudet i den nuvarande lagen riktar sig mot att företagare avtalar om att samverkan skall äga rum mellan olika företagare innan någon av dem lämnar anbud, det 5. k. anbudskartellförbudet. Detta förbud utvidgas enligt utredningens förslag och görs mera effektivt.

De erfarenheter som har vunnits vid tillämpningen av den nuvarande bestämmelsen ger — som också tidigare byggkonkurrensutredningen (i SOU 1972:40) har funnit —— belägg för att även samråd utan föregående överens- kommelse bör förbjudas.

Det föreslagna förbudet innebär att näringsidkare inte får ingå eller tillämpa avtal eller eljest samverka eller samråda med annan näringsidkare om att 1) någon skall avstå från att avge anbud, 2) viss anbudsgivare skall avge högre anbud än annan eller 3) samarbete eljest skall förekomma vid anbudsgivningi fråga om bestämmandet av anbudssumma eller betalningsvillkor. Inte heller får näringsidkare eljest söka förmå annan näringsidkare till sådan åtgärd.

Från förbudet undantas sådant förfarande som avser att flera näringsidkare skall gå samman för samfälld prestation med gemensamt anbud eller i den formen att någon av dem medverkar som underleverantör till anbudsgivare. När anbudsgivare har deltagit i förfarande som är förbjudet, men som tillåts enligt undantaget, skall han vara skyldig att skriftligen underrätta beställaren om förfarandet.

Utredningen föreslår två nya straffbelagda förbud, ett priskartellförbud och ett marknadsdelningsförbud.

Priskartellförbudet har utformats så att näringsidkare förbjuds att ingå eller tillämpa avtal eller på annat sätt samverka eller samråda med annan näringsidkare i samma säljled om bestämmandet av pris eller rabatt, som skall tillämpas vid försäljning av vara eller tillhandahållande av tjänst eller annan nyttighet inom landet. Näringsidkare får inte heller söka förmå annan näringsidkare till sådant förfarande.

Undantaget från förbudet är samarbete om endast vägledande pris. En förutsättning för sådant undantag är dock att samarbetet redovisas genom uppgift till myndighet som avses i lagen (19562245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden eller anges öppet på annat sätt. Därmed förbjuds också dolt samarbete när det gäller vägledande priser.

Ytterligare undantag finns från förbudet. Bland annat förbjuds inte att flera företag säljer genom en gemensam säljorganisation.

Vidare gäller förbudet inte förfarande som endast i mindre mån kan begränsa konkurrensen, dvs. vad man skulle kunna kalla bagatellkarteller. Förfaranden som utgör ett led i kommissionsförsäljning eller som har sin grund i upplåtelse av immateriell egendom är likaså undantagna från förbudet.

Marknadsdelningsförbudet avser förbud mot horisontella kvoterings-, områdes- och kunduppdelningskarteller. Samma undantag görs som i fråga om priskarteller.

Det finns i nuvarande lag en möjlighet till dispens från förbjudna förfaranden. Utredningen föreslår en ny dispensregel som avser samtliga förbud.

Sanktionen mot de fyra förbuden föreslås bli straff i form av böter eller fängelse i högst ett år. 1 ringa fall skall inte dömas till straff, medan för grova brott skall kunna följa fängelse i högst två år.

Den nuvarande generalklausalen i KBL innebär att marknadsdomstolen (MD) i ett enskilt fall kan pröva om konkurrensbegränsning har skadlig verkan. Är så fallet skall domstolen genom förhandling söka undanröja denna verkan. Misslyckas detta återstår bara bortsett från säljvägransfall för domstolen att göra anmälan till regeringen. Förhandlingsprincipen innebär att den näringsidkare som framkallar skadlig verkan av konkurrens- begränsning måste medverka frivilligt om sådan verkan skall kunna undanröjas.

Utredningen föreslår att MD i stället skall kunna förbjuda näringsidkare att tillämpa visst avtal eller avtalsvillkor eller annat konkurrensbegränsande förfarande eller ålägga näringsidkaren att tillhandahålla viss vara, tjänst eller annan nyttighet på villkor som motsvarar vad han erbjuder andra närings- idkare. Förbud eller åläggande kan förenas med vite. Domstolen skall också i vissa fall som berörs i det följande överlämna ärendet till regeringen för

åtgärd.

Utredningen föreslår således att förhandlingsprincipen när det gäller MD:s handläggning av konkurrensbegrånsningsärenden ersätts av ett system med vitessanktionerade förbud och ålägganden. Liksom hittills skall dock näringsfrihetsombudsmannen (NO) innan ett ärende förs till MD normalt söka genom förhandlingar med berörda företag få till stånd en uppgörelse som innebär att skadlig verkan undanröjs.

Det främsta skälet för den föreslagna ändringen är tidsaspekten. Det nuvarande systemet blir tidskrävande genom uppdelningen i olika handlägg- ningsskeden. Till detta kommer att ytterligare tidsspillan lätt uppkommer i sådana fall där den som föranleder skadlig verkan har intresse av att fördröja handläggningen. Avsaknaden av möjligheter till snabba och effektiva tvångsingripanden har ibland inneburit att vissa företag har varit obenägna att uppta förhandlingar med NO eller inte medverkat i de undersökningar som NO har företagit på det sätt och med den skyndsamhet som har varit önskvärd. Utredningen anser vidare att snabba och effektiva ingripanden ökar genomslagskraften av de konkurrensvårdande myndigheternas bedöm- ningar.

I och med att förhandlingsskedet i MD försvinner kan det ibland uppstå behov av s. k. mellandom. Härmed avses i detta fall att domstolen i första hand tar ställning till huruvida näringsidkare föranleder skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Först senare tas ställning till frågan på vilket sätt denna verkan skall undanröjas. Utredningen föreslår att lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. ändras så att MD kan, om part begär det, ta upp skadlighetsfrågan till särskild prövning.

Ytterligare bestämmelser i syfte att få till stånd en snabbare handläggning av konkurrensbegränsningsärenden föreslås. MD ges sålunda möjlighet att om särskilda skäl föranleder det — när det gäller förbud eller åläggande enligt generalklausulen och dispens från de straffbelagda förbuden meddela interimistiska beslut, dvs. beslut för tiden till dess slutligt beslut föreligger. Vidare ges NO möjlighet till förbudsföreläggande eller leveransförelåggande i fall som inte är av större vikt. Om näringsidkare godkänner ett sådant föreläggande gäller det som förbud eller åläggande som har meddelats av MD enligt generalklausulen.

Utredningen har bibehållit det för ingripande enligt generalklausulen grundläggande begreppet skadlig verkan. Ett tillägg har gjorts, nämligen att vid bedömning av om skadlig verkan föreligger särskild hänsyn skall tas till konsumenternas intressen.

Det finns i nuvarande KBL möjlighet till prisingrepp enligt generalklausu- len. Om förhandlingssystemet inte leder till resultat kan i sista hand regeringen under vissa förutsättningar förordna om visst högsta pris. Utredningen har Övervägt om man kan slopa denna möjlighet att ingripa mot priser med hjälp av KBL och helt överföra denna funktion till allmänna prisregleringslagen(1956z236). Utredningen anser emellertid att ett sådant överförande skulle innebära en väsentlig ändring av prisregleringslagens syften och principiella uppbyggnad. Monopolistisk prissättning utgör en form av missbruk av marknadsdominerande ställning, vilket principiellt faller inom konkurrenslagstiftningens ram. Utredningen anser därför att ingri- pande mot monopolistisk prissättning alltjämt måste kunna ske också enligt

denna lagstiftning.

Enligt utredningen bör beslutanderätten när det gäller prisföreskrifter också i fortsättningen förbehållas regeringen. Det föreslås sålunda att MD skall till regeringen överlämna sådana ärenden, där den skadliga verkan innebär att visst pris med hänsyn till kostnaderna och övriga omständigheter är oskäligt högt, om MD finner att den skadliga verkan inte kan förhindras med sådant förbud eller åläggande som generalklausulen medger. Rege- ringen kan enligt utredningens förslag ålägga näringsidkaren att under viss tid, längst ett år, inte överskrida visst högsta pris. Åläggandet kan förenas med vite.

För ytterligare en typ av skadliga konkurrensbegränsningar föreslår utredningen att MD skall överlämna ärendet till regeringen. Det gäller ingrepp mot ägarstrukturen vid dominerande ställning på marknaden, i syfte att återställa friare konkurrensförhållanden. Denna fråga behandlas närmare efter det att utredningens förslag till prövning av företagsförvärv har presenterats.

Den nya generalklausulen innebär liksom den nuvarande att konkurrens- myndigheterna kan ingripa endast mot konkurrensbegränsningar med verkan inom landet. Utredningen föreslår en bestämmelse som gör det möjligt att i vissa fall ingripa mot konkurrensbegränsningar med utlandsver- kan. En sådan regel finns också i nu gällande lag.

Kontroll av _ företagskoncentration

Koncentrationen i näringslivet kan vara en direkt följd av konkurrensen svaga företag slås ut — eller bero på att företag eller dess ägare förvärvar andra företag. Utredningen anser att företagsförvärv oftast medför positiva verk- ningar för samhället, genom t. ex. förbättrad effektivitet, rationellare mark- nadsstruktur, möjlighet till snabbare teknisk utveckling och bättre konkur- rensförmåga gentemot bl. a. utlandet. Om det sammanslagna företaget ökar sin styrka i förhållande till en mäktig konkurrent kan dessutom konkurrens- situationen på marknaden förbättras. Å andra sidan medför förvärv ibland olika olägenheter för samhället. Utredningen föreslår därför reglerförprövning av företagsförvärv.

Olägenheter i samband med företagsförvärv kan vara av olika slag. De olägenheter från allmän synpunkt som förslaget i första hand tar sikte på är olämpliga konkurrensbegränsningar, en från industripolitisk synpunkt icke önskvärd strukturomvandling, en koncentration av ägandet som på sikt kan omöjliggöra ett decentraliserat ekonomiskt system, negativa verkningar på sysselsättningen eller andra nackdelar för anställda och kommuner samt nackdelar för konsumenterna, t. ex. i form av försämrad service.

Enligt förslaget kan företagsförvärv, där det förvärvade företaget har en viss minsta storlek, prövas. Regeringen kan ingripa mot förvärvet med förbud eller åläggande, om det behövs för att förhindra sådan olägenhet som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Utredningen anser att det måste vara regeringen som fattar dessa beslut. Skälen för detta är bl. a. att besluten innebär politisk avvägning mellan olika intressen och att i den förhandlings- verksamhet som kan föregå besluten regeringen bör vara det bedömande organet. Härigenom åstadkoms en samordning med annan närings- och

konsumentpolitik.

Förvärv av företag avser övergången av äganderätten till ett företag från en ägare till en annan. Förvärvet kan avse alla aktierna i ett företag eller hela den verksamhet som företaget bedriver men också en del därav. Sålunda omfattar prövningen förvärv av rörelse eller del av rörelse, av andel i handelsbolag och av aktier i aktiebolag samt vidare förvärv genom fusioner mellan aktiebolag eller mellan ekonomiska föreningar. Beträffande aktieförvärv har prövnings- området avgränsats så att förvärv prövas endast om de leder till ett innehav av minst 10 procent av det totala aktiekapitalet eller röstetalet för aktiebolag som noteras på fondbörsen och av minst 20 procent för övriga bolag. Både när det gäller förvärv av andel i handelsbolag och aktie i aktiebolag förutsätts att ingripande skall komma i fråga endast när förvärvaren genom förvärvet får ett kontrollerande inflytande i det förvärvade företaget. Sådant inflytande anses föreligga när förvärvaren kan bestämma innehållet i principbeslut om företagets ledning och framtid.

Undantagna från prövningen är enligt förslaget förvärv inom en koncern, nyemissioner som i princip innebär oförändrade ägarförhållanden samt, i vissa fall, utbyte av fordran enligt skuldbrev mot aktie.

Själva prövningen innebär enligt förslaget en vägning av för- och nackdelar från allmän synpunkt. Vid bedömningen skall särskilt beaktas hur förvärvet kan påverka:

1. prisbildningen, effektiviteten inom näringslivet och annans näringsutöv- ning samt ägarkoncentrationen inom näringslivet,

2. sysselsättningen samt berörda arbetstagares och kommuners intressen,

3. konsumenternas intressen. Vid prövningen skall också beaktas ägarnas intressen.

Som har nämnts faller förvärv av företag under en viss storlek utanför prövningsområdet. Prövning sker sålunda endast om det företag eller den verksamhet som förvärvet avser har sysselsatt i genomsnitt minst 50 arbetstagare, eller omsatt minst 10 miljoner kronor, eller haft tillgångar om sammanlagt minst 20 miljoner kronor.

Organisatoriskt föreslås att prövningen sker i två steg. NO svarar för en förberedande prövning. Han skall därvid sortera ut de fall som kan medföra sådan olägenhet av förvärvet som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt och överlämna dessa fall till regeringen. Beträffande övriga förvärv kan NO besluta att förvärvet skall lämnas utan åtgärd. Vissa fall skall dock alltid lämnas till regeringen, nämligen om förvärvet har särskilt stor omfattning eller kan medföra betydande olägenhet för allmänt intresse eller om andra särskilda skäl föreligger, t. ex. att det är av vikt att handläggningen sker snabbt. NO skall när det av tidsskäl inte är omöjligt inhämta det material och de synpunkter som man inom andra berörda fackmyndigheter, främst statens pris- och kartellnämnd (SPK) och statens industriverk (SIND), vill lämna. För detta bör NO ge en redovisning i det yttrande till regeringen som skall följa ett beslut om överlämnande.

Prövningen inleds genom att anmälan av förvärv eller planerat sådant görs till NO. Berörda parter har rätt att genom frivillig anmälan sätta igång prövningsförfarandet. Om part inte har gjort anmälan kan NO ålägga part i avtal om förvärvet att anmäla detta inom viss tid. Sådant åläggande får inte

meddelas senare än två år från det avtal om förvärvet slöts. NO kan även om särskilda skäl föreligger — ålägga viss juridisk eller fysisk person att göra anmälan, innan förvärv sker.

NO föreslås få högst två månader på sig för sin prövning. Beredningen i regeringskansliet av förvärvsprövningsärenden föreslås ske i en permanent interdepartemental beredningsgrupp med företrädare från olika berörda departement. Till beredningsgruppen knyts ett fast sekreta- riat.

Om ett ärende har överlämnats till regeringen kan denna, efter att ha hört parterna i avtal om förvärvet, antingen förbjuda förvärvet, om det vid en samlad bedömning anses kunna medföra övervägande olägenheter av väsentlig betydelse från allmän synpunkt, eller vid vite meddela förvärvare förbud eller åläggande för viss tid eller tills vidare, om det behövs för att förhindra sådan olägenhet av förvärvet som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt.

Förbjudna förvärv blir ogiltiga. Enligt utredningens bedömning kan antas att förbud mot förvärv blir sällsynta i praktiken. Om ett förbud synes bli aktuellt är det dessutom troligt att parterna avstår från planerna på förvärvet.

Förbud eller åläggande för att förhindra olägenhet av förvärvet kan avse t. ex. konkurrens-, konsument-, sysselsättnings- eller regionalpolitiskt betingade villkor. Enligt allmänna principer får sådana förbud eller åläg- ganden inte göras mer omfattande och betungande än som är nödvändigt för deras ändamål. De får inte heller sträcka sig utöver vad som är rimligt sett i förhållande till de ekonomiska resurser som förvärvaren har, den handlings- frihet han besitter och den praktiska möjlighet som finns att efterkomma förbudet eller åläggandet.

Regeringen skall meddela sitt beslut inom sex månader. Denna tidsfrist — liksom NO:s — kan förlängas med samtycke av parterna i förvärvet. En förlängning av regeringens prövningstid är också möjlig om det är oundgäng- ligen nödvändigt för utredning av ärendet.

Om ett förvärv har kommit under prövning föreslås regeringen kunna, om särskilda skäl föranleder det, meddela ett interimistiskt förbud för parterna att fullfölja förvärvet medan prövningen pågår.

Förvärv som skall prövas enligt lagen (1916:156) om vissa inskränkningari rätten att förvärva fast egendom m.m. eller lagen (1968:557) om vissa inskränkningar i rätten att sluta svenskt handelsbolag m. m. undantas från den föreslagna prövningen. Dessa lagar torde ge utrymme för att beakta samma synpunkter som de utredningen har föreslagit bör beaktas vid prövningen av företagsförvärv.

Frågor om koncentration inom näringslivet kan bli aktuella också utan företagsförvärv. Som tidigare har nämnts föreslår utredningen att ingrepp mot ägarstrukturen vid dominerande ställning på marknaden under vissa förutsätt- ningar skall bli möjliga. Enligt gällande rätt får inte förhandling enligt generalklausulen i KBL gå ut på att undanröja vad som är en ofullkomligheti näringslivets struktur.

En dominanssituation behöver inte medföra skadlig verkan. Effektivitets- vinster kan uppnås vid ökad stordrift och koncentration. Till detta kommer att Sverige internationellt sett har en liten hemmamarknad. Den som

dominerar en viss svensk marknad kan vara mindre betydande på den internationella marknaden. Faktisk eller tänkbar importkonkurrens minskar också utrymmet för att uppnå en dominerande ställning i Sverige.

När utredningen föreslår möjlighet till strukturingripande sker det därför att en marknadsdominerande ställning kan tänkas medföra långtgående olägenheter från allmän synpunkt. Marknadsdominans som medför skadlig verkan kan utgöra en mer allvarlig form av konkurrensbegränsning än en sådan som sker i form av exempelvis samverkan mellan konkurrenter. Med gällande regler kan endast vissa missbruk av den dominerande ställningen förhindras, t. ex. ett för högt pris. Själva konkurrensbegränsningen som sådan — den dominerande ställningen kommer man dock inte åt.

Utredningen utgår emellertid från att situationer där strukturingrepp kan komma i fråga blir ytterst få. Regeln för sådana ingrepp har därför utformats som en undantagsregel, avsedd att tillgripas endast i mycket viktiga fall när de normala metoderna inte är tillräckliga.

Enligt utredningens förslag prövar MD med stöd av generalklausulen sådan konkurrensbegränsning som marknadsdominans innebär. Finner MD att marknadsdominans medför skadlig verkan och att denna verkan inte kan förhindras med förbud eller åläggande som generalklausulen medger, skall MD överlämna ärendet med eget yttrande till regeringen.

Regeringen har enligt förslaget två möjligheter, om den bedömer att skadlig verkan av den dominerande ställningen föreligger. För det första kan regeringen ge sådant åläggande om visst högsta pris som har behandlats i samband med generalklausulen. För det andra kan den vid vite ålägga näringsidkare eller ägare till företag att sälja ut aktier, andelar i handelsbolag, rörelse eller del av rörelse. Åläggande av det sist nämnda slaget får dock meddelas endast om det är av synnerlig betydelse med hänsyn till allmänt intresse.

Övrigt

Utredningen föreslår vissa nya regler om uppgiftsskyldighet i konkurrensbe- gränsningsärenden och när det gäller företagsförvärv. De nya reglerna ingår i utredningens förslag till ny konkurrensbegränsningslag. I anslutning härtill föreslås en viss ändring i lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden. Ändringen innebär att uppgiftsskyldigheten skall gälla också i fråga om bl. a. fast egendom. Detta medför att kretsen uppgiftsskyldiga vidgas.

Utredningen föreslår vidare nya regler om tystnadsplikt för den som hos myndighet har tagit befattning med konkurrensbegränsningsärende. Denna tystnadsplikt utsträcks när det gäller förvärvsprövningsärenden också utanför myndigheterna till sådana personer som har tagit del av vad som har förekommit vid handläggningen.

Anmälan av företagsförvärv skall enligt utredningen ges in till NO. Med hänsyn härtill har utredningen funnit det vara naturligt att NO också för register över företagskirvärvSådant register har tidigare förts av SPK (fusions- registret).

De organisatoriska konsekvenserna av utredningens förslag blir en perso- nalförstärkning hos NO-ämbetet och i regeringskansliet.

Summary

The Competition Commission was mandated by its terms of reference to undertake a thoroughgoing overhaul ofthe Swedish legislation dealing with restrictive business practices.I

Competition policy

The Swedish act to counteract restraint of competition in business in certain instances(1953:603) cited as the Restrictive Business Practices Act (the RBP Act) — builds upon the basic thought that free competition and freedom to engage in a business, trade or occupation have predominantly positive effects by contributing to efficiency and growth potential in the economy. The Commission is also ofthe opinion that one ofthe tasks for competition policy in the future must be to take advantage of the positive consequences that competition may entail.

Both in Sweden and in other countries, developments have moved towards the formation of larger corporate entities in the economy, especially during the last few decades. Most of the time the impelling forces have been the demands for greater efficiency and in many cases more intense competition from abroad. The trend towards corporate concentration has permitted a substantial increase in production, at the same time that the scope for competition has narrowed. Further, the process of structural change has created many problems which have to do with employment, the distribution of welfare between different groups of the population and different parts of Sweden, and other factors. The Commission therefore submits that the question ofwhether a continued concentration is to be recommended for the Swedish economy is one that cannot be answered in universally valid terms. This matter will have to be examined instead for each special market according to those preconditions which prevail there.

Hence another task forcompetition policy will be to ensure that the positive consequences which concentration may entail for the public interest are safeguarded, at the same time that negative consequences for society flowing from far-reaching or total concentration, or on account of restriction of competition in other respects, are combatted.

The foregoing remarks encompass competition policy interpreted in a broad sense. i.e. it includes all those measures which have importance for competition.

In principle, the main future thrust of competition policy proper — i.e.

lFor an account of the current legislation in this field, see e. g. the OECD Guide to Legisla- tion on Restrictive Busi- ness Practices, published in 1976.

measures against restrictive business practices should continue to be on preventing such consequences of restraint of competition in business as are incompatible with the public interest. The question of whether any one restrictive practice is thus undesirable or not will have to be assessed not only with reference to the desire to promote competition that is effective and workable. General considerations of economic policy must also be kept in mind and weighed in for purposes of making a composite assessment.

The Commission has synoptically reviewed different branches ofeconomic policy mainly employment and regional policy, manufacturing policy, trade policy, price policy, consumer policy and public procurement from the point ofview ofcompetition and found that the coordination between competition policy and other branches ofeconomic policy should be improved. Enlarged cooperation between those government agencies which are responsible for administering different parts of this area is therefore recommended.

Considering the heavy concentration of economic activity in the Swedish economy, the Commission submits that a system of effective price supervi- sion should remain in being. ln that way monopoly pricing and other negative effects of concentration can be detected and combatted.

New Restrictive Business Practices Act

According to the Commission, if a market system that serves the public interest as far as possible is to be promoted, the present legislation should be made more rigorous and be augmented by a system for merger control. The Commission proposes that the rules be assembled in a new Restrictive Business Practices Act.

Restrictive business practices in general

With respect to the area that the RBP Act now covers, the Commission proposes the following.

The present legal construction ofthe RBP Act containing, first, a number of restrictive practices which are prohibited per se, and second, a general clause which covers other restrictive practices that have harmful effects, is to be retained.

The new law's purview will be somewhat broader than the RBP Act in that it will have added provisions pertaining to such transactions as the purchase and sale of real estate.

The ban on resa/e price maintenance, which prohibits an undertaking to require a reseller to maintain a specific minimum price when reselling a commodity is to be kept unchanged in principle.

The second ban in the present law is aimed at an undertaking which enters into or carries out an agreement stipulating that consultation or other forms of co-operation shall take place between a number of undertakings before any of them submits a tender for a contract to supply a commodity or to render a service. Such collusive behaviour is prohibited under what is known as the collusive rendering ban. In line with the Commission's proposal, the coverage of this ban would be enlarged and its enforcement made more effective.

The proposed ban denotes that an undertaking may not enter into or carry

out an agreement or otherwise collaborate or consult with another underta- king which requires 1) someone to abstain from submitting a bid or tender; 2) a certain bidder to submit a higher tender than another; or 3) any other collaboration to occur in the course oftendering with respect to fixing the total amount of tender or the terms of payment. Nor may an undertaking otherwise try to prevail upon another undertaking to take any such measure.

Excluded from the ban is conduct which intends to bring several undertakings together for collective performance on the basis ofa common tender, or in a form such that any ofthem participates as subcontractor to the bidder. When a bidder has been privy to conduct that is forbidden, but which is permitted under the exclusion, he shall be obligated to notify the client thereof in writing.

The Commission proposes two new punishable bans,a price-carte! ban and a market-division han.

The price-camel ban has been formulated to prohibit an undertaking from entering into or applying a contract, or from otherwise collaborating or consulting with another undertaking in the same selling channel, to determine a price or discount that is going to be applied in selling a commodity or providing a service or other benefit. Nor may an undertaking try to prevail upon another undertaking to engage in such conduct.

Where cooperation is confined to setting a guiding price, it is to be excluded from the ban. To qualify for such exclusion, however, the cooperation must be reported by filing a statement with civil authority,as required under the act concerning the obligation to submit information as to conditions of price and competition (19562245), or be publicly disclosed by other means. Hence covert cooperation will also be forbidden where guiding prices are concerned.

There are additional exclusions from the ban. Cooperation in a common sales organization will not be forbidden. Further, the ban does not hold for a practice which may restrict competition to no more than a minor extent, the reference here being to what one might call bagatelle cartels. A practice which forms an integral part of selling on consignment or which follows from the licensing of intellectual property rights is likewise excluded from the ban.

The market-division ban prohibits the following horizontal market divi- sions: quota allocations, territorial divisions of markets and divisions of accounts receivables. Here the same exclusions are made as for price cartels. Applications for exemptions from forbidden practices are allowed under the present law. The Commission proposes a new rule on granting exemptions which pertains to all bans. In the same way as now the Market Court will be capable, providing certain conditions are met, to grant permits for practices that are otherwise prohibited.

It is proposed to impose sanctions for breaches ofthe four bans by ordering offenders to pay fines or sentencing them to imprisonment for at most one year. lfthe offence is slight, no punishment is to be meted out, whereas gross crimes or felonies are to be punishable by a maximum prison term of two years.

Given the wording of the present general clause in the RBP Act, the Market Court is authorized to adjudicate in any one case whether a restrictive

business practice has harmful effects. Ifso, the Court must seek to remove such effects through negotiations. Failing this, it remains for the Court (disregarding cases ofrefusal to sell) to make notification to the Government. The negotiating system implies that the undertaking who induces a harmful effect ofa restrictive business practice must assist ofhis own free will ifsuch effect is to be removable.

The Commission proposes that the Market Court instead shall be able to forbid the undertaking from applying a certain contract or terms ofcontract or other restrictive practices, or enjöin the undertaking to provide a certain commodity, service or benefit on terms that are equivalent to those he offers other undertakings. A ban or enjoinder may be combined with a penalty for non-compliance. And in cases ofthe kind that are covered by the following remarks, the Court shall also turn over the matter in dispute to the Government for action.

Thus the Commission proposes that the negotiating system as regards the Market Court's trial ofantitrust matters be superseded by a system of penalty- sanctioned bans and injunctions. But before the Antitrust Ombudsman (NO) refers a matter to the Court he shall,as he has been doing up to now,enter into negotiations with the undertakings involved with a view to achieving a settlement that will remove the harmful effects.

The principal reason for the proposed change is the time aspect. Under the present system a great deal of time is consumed by the division of trials or hearings into different stages. On top of that more time readily tends to be wasted in cases where the undertaking responsible for a harmful effect is interested in delaying the procedure. The absence of facilities for Speedy and effective mandatory interventions has sometimes meant that some underta- kings have been reluctant to take up negotiations with NO or have not participated in those investigations which NO has undertaken in the manner and with the accelerity that has been desirable. Further, the Commission is of the opinion that Speedy and effective interventions will increase the impact of assessments made by the antitrust authorities.

As the so-called negotiating phase of the Market Court”s proceedings disappears from the scene, the need for "intermediate judgments" may sometimes arise. The primary reference here is to the Court”s taking a stand as to whether a restrictive business practice pursued by an undertaking causes harmful effects. Not until later is a stand taken on the question ofthe manner in which such effects shall be removed. The Commission proposes amending the act on the Market Court etc. (1970:417) to enable the Court to take up the harmfulness issue for special examination if either litigating party so requests.

Additional provisions are proposed which seek to bring about a speedier disposition of matters relating to restrictive business practices. Thus ifspecial circumstances are present, as when bans or injunctions are to be imposed under the general clause or exemptions granted from the punishable bans, the Market Court would be empowered to hand down interlocutory orders, i.e. decisions that will rule until such time as a final decision is in hand. Further, NO would be empowered to order a ban or a delivery of goods in general- clause cases which are not of major importance. If an undertaking accepts such a direction, it will have force as a ban or injunction that the Court has

pronounced under the general clause.

The Commission has retained a concept that is fundamental for interven- tion under the general clause: harmful effects. A codicil has been added which states that for purposes ofjudging whether a harmful effects lies, special deference shall be paid to the interests of the consumers.

The RBP Act contains an option permitting interventions against mono- polistic pricing under the general clause. If the negotiating system does not lead to results, the Government may ultimately prescribe a specified maximum price under certain conditions.

In the Commission's opinion, the right to decide on price regulations should continue to be reserved unto the Government. It is accordingly proposed that the Market Court turn over to the Government such matters where the harmful effect denotes that a certain price is inequitably high, having regard to the costs and other circumstances involved, should the Court find that the harmful effect cannot be prevented by such ban or injunction as the general clause allows. According to the Commission”s proposal, the Government may enjoin an undertaking not to exceed a specified maximum price for a certain period, amounting at most to one year. A Government order ofthis kind may be combined with a penalty, usually a fine, for non-compliance.

For yet another type of harmful restrictive business practices the Commis- sion proposes that the Market Court turn over the matter in dispute to the Government. This has to do with interventions against the ownership structure. The issue will be dealt with in greater depth afterthe Commission's proposals on merger control have been presented.

Like its present counterpart, the new general clause will enable the antitrust authorities to intervene only against restrictive business practices whose effects are confined to Sweden. The Commission proposes a provision that would make it possible in certain instances to take steps against restrictive business practices with effects outside Sweden. Such a rule is also incorpo- rated in existing law.

Control of'mergers and concentration

Concentration in the economy may either be a direct consequence of competition weak firms are eliminated — or be due to the acquisition by a company or its owners of other companies. The Commission submits that mergers usually bring positive effects for society, for instance through improved efficiency, a more rational market structure and prospects for more rapid technological advance and better competitiveness, notably vis-a-vis other countries. lfthe consolidated company increases its strength in relation to a powerful competitor, moreover, the competitive situation on the market may turn for the better. On the other hand, mergers sometimes inflict inconveniences on society. The Commission therefore proposes rules for merger control.

lnconveniences in connection with mergers may vary in nature. Those inconveniences on grounds ofthe public interest at which the proposal chiefly aims are harmful restrictive business practices, an undesirable process of structural change from the aspect of industrial policy, a concentration of

ownership which may render a decentralized economic system impossible in the long run, negative effects on employment or other drawbacks for employees and municipalities and drawbacks for the consumers, e.g. in the form of deteriorated service.

According to the proposal a merger shall be examined whenever the acquired company is of a certain minimum size. The Government may intervene against the merger by imposing a ban or injunction, should this be necessary so as to prevent any inconvenience ofthe kind which is of major importance to the public interest. In the final analysis the commission feels it is the Government that will have to take these decisions.

Mergers envisage the transfer of title to a company from one owner to another. The acquisition may relate to all the shares in a company or all ofthe operations which the company carries on, but also a segment of such operations. Thus the examination is to encompass the acquisition of a business or part ofa business,ofequity interests in a partnership, ofshares in a corporation and, further, acquisitions through mergers between corporations or between economic associations. Concerning share acquisitions the exami- nation area has been delimited so that acquisitions are to be examined only if they lead to a holding of at least 10 percent of the total share capital or the number of votes for corporations whose shares are listed on the stock exchange, and ofat least 20 percent for other companies. It is assumed, both with respect to acquisition of equity interests in partnerships and shares in corporations, that intervention shall be considered only when the acquisition gives the acquirer a controlling influence over the acquired company. Such influence is held to lie when the acquirer can determine the substance ofbasic policy decisions taken about the company”s management and future.

According to the proposal, the following transactions are to be excluded from examination: acquisitions within a group ofenterprises under common control, issues of new shares which in principle denote unchanged ownership patterns and, in certain cases, exchange of claims as evidenced by instru- ments of debt for shares of stock.

According to the proposal, the examination itself implies a weighing of advantages and disadvantages as seen by the public interest. An assessment ofa merger must particularly bear in mind how it may affect:

]. price formation, productivity in business and the carrying on ofthe trade of others, and the concentration of ownership interests in the business;

2. employment and the interests of the employees and the municipalities concerned;

3. interests of the consumers. Further, at the assessment the interests of the owners shall be considered.

As mentioned earlier, acquisitions ofcompanies below a specified size fall outside the examination purview. Thus examination is to be undertaken only ifthe company or the operation to which the acquisition relates has the year prior to the merger engaged on average at least 50 employees, or has had grossed sales revenue of at least 10 million kronor, or has had assets totalling at least 20 million kronor.

In organizational terms it is proposed to have the examination proceed in two steps. The Antitrust Ombudsman (NO) is to answer for a preliminary

examination. In so doing he shall sort out those cases where the merger may entail inconvenience ofthe kind that is öfmajor importance from the public- interest aspect and turn over these cases to the Government. With regard to other mergers NO shall decide that no action is to be taken against them. Certain cases must always be turned over to the Government, namely if the merger is of especially large compass or may entail substantial inconvenience for the public interest or if other special circumstances are present, e.g. that weight must be attached to arranging for a speedy disposition.

The examination is ushered in when notice ofa merger or planned merger is filed with NO. The parties concerned are entitled to give notice voluntarily so as to get the examination procedure under way. Ifa party has not given notice ofa merger, NO may order a party to the contract on the acquisition to file notice before a specified deadline. Such an order may not be announced later than two years of the date on which the contract of acquisition was signed.

It is proposed to give NO a maximum of two months in which to make his assessment. In a matter that is to be turned over to the Government, NO shall submit his own statement of opinion.

The Commission would like the Cabinet Office preparation of merger- examination matters to be handled by a permanent interministerial advisory group consisting of persons who represent the various ministries concer- ned.

Ifa matter has been turned over to the Government the latter may, after having heard the parties of a merger, either prohibit the merger should a concerted assessment find that inconveniences of major importance from the public-interest aspect are likely to preponderate, or subject to penalty of a fine notify the acquirers ofa ban or injunctions to apply for a specified period or until further notice, ifthis is necessary to prevent such inconvenience of the merger as is of major importance from the public-interest aspect.

Prohibited mergers are null and void. In the Commission's opinion it may be assumed that bans on mergers will be rare in practice. lf a ban seems to be of moment, moreover, it is likely that the parties will abstain from their plans to go ahead with the merger.

Bans or injunctions to prevent inconveniences flowing from mergers may bear reference to conditions dictated by considerations of, say, competition policy, consumer policy, employment policy or regional policy.

The Government shall announce its decision within six months. This time limit —— as well as NO's — may be prolonged with the consent ofthe parties to the merger. A prolongation of the Government's examination period is also possible if this is absolutely necessary for investigation of the matter.

If a merger has come under examination it is proposed that the Government be empowered, should special reasons so warrant, to pronounce an interlocutory decree forbidding the parties to go ahead with the merger while the examination is in progress.

Acquisitions that are going to be examined under the act concerning limitations on the right to acquire land, mines or shares in certain corporations (1916: 1 56), or under the act concerning certain limitations on the right to form Swedish trading partnerships etc (1968:557), are to be excluded from the proposed examination procedure. These acts deal with acquisitions

by foreigners and will probably afford scope for bearing the same viewpoints in mind as those which the Commission has suggested should be considered when mergers are examined.

Questions of economic concentration in business may arise also in the absence of mergers. As mentioned earlier, the Commission proposes that interventions against the ownership structure in cases of dominant position on the market shall be feasible under certain preconditions. Under now-existing law a negotiation pursuant to the general clause in the RBP Act may not seek to remove that which is an imperfection in the structure of the economy.

A situation of dominance need not bring harmful effects in its train. Efficiency gains may be achieved from larger-scale operation and increased concentration. By world standards, moreover, Sweden has a small domestic market. Anyone who dominates a Swedish market may cut a much smaller figure on the international market. Actual or prospective competition from abroad also narrows the scope för Swedish companies as regards achieving a dominant position in Sweden.

When the Commission nevertheless proposes leaving open a possibility to make structural interventions, it does so because a market-dominating position may conceivably entail far-reaching inconveniences from the public- interest aspect. Market dominance which results in harmful effects may constitute a more serious type of restrictive business practice than that which takes the form of, say, collaboration between competitors. With the rules now in force only abuses of the dominant position can be prevented, but the restriction itself— the dominant position eludes rectification.

However, the Commission assumes that there will be extremely few situations which may call for structural interventions. The rule governing such interventions has therefore been formulated as an exceptive clause. one to be invoked only in very important cases whenever the normal methods do not suffice.

According to the Commission's proposal, the Market Court is to adjudi- cate, on the strength ofthe general clause, any restriction on competition of the kind that market dominance implies. Should the court find that market dominance entails harmful effects and that such effects cannot be prevented by a ban or an injunction which the general clause allows, the Court shall turn over the matter to the Government together with its statement of opinion.

The proposal provides the Government with two alternative courses of action should it deem harmful effects ofthe dominant market position to be in hand. First, the Government may make such order on specified maximum price as has been discussed in connection with the general clause. Second, it may on penalty offine order an undertaking or owner ofa company to sell off shares, equity interests in a partnership, a business or part of a business. However, an order ofthe last-mentioned kind may be issued only ifthis is of extreme importance having regard to the public interest.

Miscellaneous

The Commission proposes new rules making it mandatory to file returns (reporting obligation) on matters relating to restrictive business practices and

mergers. These new rules enter into the draft of the new law. The Commission further proposes new rules imposing an obligation to observe professional secrecy on members of government agency staffs who have anything to do with an antitrust matter. Where the matter is one ofexamining a merger, this secrecy obligation will be extended outside the government agencies to include those persons who have learned about developments in the matter in the course of its disposition.

According to the Commission, notices of mergers shall be sent into the NO”s office. In view ofthis the Commission has deemed it natural that NO also keep a file to be known as the Register of Corporate Acquisitions. A similar file (the Merger Register) used to be kept by the National Price and Cartel Office.

The organizational consequences of the Commission”s proposals will be to increase the numbers ofstaffemployed with the NO office and in the Cabinet Office.

1 Utredningens direktiv och arbetets uppläggning rn. rn.

1.1 Direktiven

Utredningens direktiv innefattas i ett anförande till statsrådsprotokollet den 13 september 1974 av dåvarande chefen för handelsdepartementet, statsrådet Feldt. I direktiven framhålls att utvecklingen på flera områden ändrat förutsättningarna för lagstiftningen mot konkurrensbegränsning och för verksamheten vid berörda myndigheter. Departementschefen anförde bl. a. följande:

Lagstiftningen mot konkurrensbegränsning bygger på grundtanken att fri konkurrens och fri näringsutövning har övervägande positiva verkningar genom att bidra till effektivitet och utvecklingsförmåga inom näringslivet. Konkurrensbegränsningslagen och de myndigheter som finns på området har otvivelaktigt främjat utvecklingen mot ökad effektivitet inom näringslivet. Särskilt för de mindre och medelstora företagen har lagstiftningen haft en väsentlig funktion att fylla. De förutsättningar som rådde vid lagens tillkomst har emellertid successivt förändrats. Jag skall inte här uppehålla mig vid orsakerna till dessa förändringar utan endast peka på några förhållanden inom samhällsutvecklingen och ekonomin, som påverkat förutsättningarna för lagstift- ningen.

Samhället har under de senaste årtiondena tagit ett allt större ansvar för medbor— garnas sociala trygghet och välfärd. Detta har kommit till uttryck bl. a. i lagstiftning och inrättande av nya myndigheter inom ramen för arbetsmarknadspolitik, regionalpolitik, industripolitik, miljöpolitik, konsumentpolitik osv. Jag vill i detta sammanhang också nämna den skärpta prisövervakningen och användningen av tillfälliga prisregleringar, som innebär att statsmakterna i vissa fall tar ett direkt ansvar för prisutvecklingen. Även om de samhällsingripandenjag nu lämnat exempel på beaktats vid tillämpningen av konkurrensbegränsningslagen så innebär samhällets ökade engagemang på dessa områden att förutsättningarna för lagen har ändrats.

Koncentrationsutvecklingen inom näringslivet är en annan faktor som påverkar förutsättningarna för konkurrensbegränsningslagen. Kravet på effektivitet inom näringslivet leder ofta till en utveckling mot stordrift och större företagsenheter. Vid de analyser av storföretagsregistret som skett har kunnat iakttas en ökad takt i koncentrationsutvecklingen inom näringslivet under senare år. Denna utveckling, som sålunda delvis är en följd av konkurrensen, har i många fall lett till att denna konkurrens påtagligt begränsats. Härigenom har i allt större utsträckning s. k. oligopol- och monopolmarknader uppstått. Vid bedömningen av denna utveckling bör dock beaktas, att den internationella konkurrensen ökat till följd av de internationella ekonomiska förbindelserna. Koncentrationsutvecklingen i Sverige har därvid utgjort en förutsättning för svenska företags konkurrenskraft på exportmarknaden.

Den internationella utvecklingen påverkar förutsättningarna för konkurrenslagstift-

ningen på flera sätt. Företagssamarbetet sträcker sig ofta över nationsgränserna, och konkurrensbegränsningar har i många fall verkningar i flera länder. En betydande roll spelar här de multinationella företagen med verksamhet i flera länder. Dessa förhållanden får allt större betydelse genom den snabba utvecklingen av de ekono- miska förbindelserna mellan länderna. Problemen har också uppmärksammats i flera internationella organisationer och åtskilliga försök har gjorts att samordna olika länders åtgärder mot konkurrensbegränsningar med internationell räckvidd. Sålunda har inom EG byggts upp ett internationellt rättssystem på området. Regler av denna art ingår också i Sveriges avtal med EG liksom i EFTA—konventionen. Vidare kan nämnas det samarbete i konkurrensbegränsningsfrågor som bedrivs inom OECD samt det arbete rörande sådana frågor som pågår i UNCTAD.

Beträffande utredningens inriktning anförde departementschefen bl. a. att följande utgångspunkter borde gälla:

Jag vill framhålla att de sakkunniga inte bör bindas av några mera detaljerade direktiv utan ha möjlighet att förutsättningslöst diskutera vad som eftersträvas med lagstiftningen. En sådan diskussion kan ge de sakkunniga anledning att överväga om den lagstiftning det här är fråga om skall bygga på begreppen konkurrens och konkurrensbegränsning eller om andra utgångspunkter bör anges för denna.

De sakkunniga bör utgå från att konkurrensbegränsningslagstiftningen är ett medel inom samhällets näringspolitik. De bör bilda sig en uppfattning om hur utvecklingen på centrala områden inom samhället och ekonomin förändrat förutsättningarna för lagstiftningen. Särskilt bör analyseras förhållandet mellan konkurrensbegränsningslag- stiftningen och näringspolitiken i övrigt. Vidare bör en analys göras av hur det växande inslaget av oligopol- och monopolmarknaderi vår samhällsekonomi verkar i praktiken. Härvid måste beaktas att konkurrensen på den svenska marknaden i hög grad påverkas av vår frihandelspolitik. De sakkunniga bör vid analysen försöka få en bild av vilka konkurrensmedel som företagen använder samt försöka bedöma dessas effekter med hänsyn till samhällets och konsumenternas intressen.

En utgångspunkt för lagstiftningen är att den skall tillämpas i ett decentraliserat ekonomiskt system med betydande frihet för de ekonomiska enheterna att besluta om olika åtgärder beträffande produktion, distribution osv.

En annan utgångspunkt för lagstiftningen är följande. Från såväl samhällets som konsumenternas synpunkt är det ett intresse att de åtgärder företagen vidtar begränsar produktions- och distributionskostnader så långt det är möjligt. I den utsträckning detta sker genom nedläggning av företag, produktions— eller distributionsenheter och genom samgående eller samarbete mellan företag kan emellertid konsekvenser av negativt slag uppstå. Vissa uppstår ofta redan på kort sikt i form av försämrade service- och valmöjligheter för konsumenterna i särskilt hög grad gäller detta inom distributionssektorn. Andra kan uppträda först på sikt i form av bl. a. stelhet i prisbildning och produktutveckling med ogynnsamma verkningar för konsumenterna som följd. Ett annat slags verkningar kan bestå av näringsgeografiska förändringar, som orsakar allmän ekonomisk försvagning och försämring av service, kommunika— tioner etc. i vissa delar av landet. Ett huvudsyfte med lagstiftningen måste vara att motverka förhållanden inom näringslivet som medför väsentliga olägenheter för konsumenterna. Detta leder bl. a. till att bedömningen av olika konkurrensmetoder och åtgärder av företagen som påverkar koncentrationsutvecklingen bör innefatta en avvägning från konsumentsyn- punkt mellan positiva och negativa effekter såväl på kort som lång sikt. Hänsyn bör således även tas till de långsiktiga konsekvenserna av en utveckling, som på kort sikt främjar effektivitet och konsumentintresse. Av vad jag sagt följer också, att samhällets politik inte enbart bör inriktas på att förhindra vissa åtgärder från företagens sida utan också innefatta en prövning av om man med andra åtgärder bättre kan nå de syften,

som lagstiftningen vill främja.

Ett särskilt problem utgör samgående eller långtgående samarbete mellan större företag. Konsekvenserna av sådana koncentrationsåtgärder kan till följd av företagens storlek bli mycket vidsträckta och beröra en rad näringspolitiska aspekter. De sakkunniga bör därför överväga om bedömningen av sådana frågor som således har mycket stor betydelse för konsumentintressena och i väsentlig grad kan påverka sysselsättningen eller andra allmänna intressen bör bli föremål även för en övergri- pande politisk bedömning och om i så fall en särskild beslutsordning kan krävas.

De sakkunniga borde enligt departementschefen vid utredningsarbetet beakta de internationella förhållanden som förut berörts, de föreslagna ändringarna i konkurrensbegränsningslagen som redovisas i byggkonkur- rensutredningens betänkande (SOU 1972:40) Konkurrens i bostadsbyggandet och vad som anförts under remissbehandlingen av förslaget samt de uttalanden som näringsutskottet gjort i sitt av riksdagen godkända betän— kande (NU 1974:10, rskr 1974183).

Slutligen anförde departementschefen att de sakkunniga borde, om det behövs för att fullfölja utredningsuppdraget, kunna pröva även frågor utom det område som berörs i direktiven.

1.2 Riksdagsmotioner som föregick utredningen

1 motioner till 1974 års riksdag om översyn av lagstiftningen mot konkur- rensbegränsningar framförs ett flertal synpunkter om s. k. fusionskontroll. Följande motioner behandlas i näringsutskottets betänkande nr 10 år 1974:

19741538 av herr Fälldin m. fl., vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om en översyn av konkurrenslagstiftningen, särskilt vad gäller möjligheterna till offentlig insyn och kontroll beträffande sammanslagningar av större företag, i enlighet med vad som anförts i motionen 1974:267,

1974:855 av herr Helén m. fl., vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att en utredning tillsätts för att framlägga förslag om skärpt konkur- renslagstiftning i enlighet med vad som anförts i motionen,

19741874 av fru af Ugglas m. fl., vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om att en utredning tillsätts med uppgift att överse konkur- renslagstiftningen,

197411128 av herr Lindahl i Lidingö m. fl., vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller

1. att en utredning tillsätts med uppgift att föreslå en modernisering och skärpning av konkurrenslagstiftningen och i anslutning härtill sådana organisatoriska åtgärder som kan främja en effektiv bevakning av koncen- trationstendenser inom näringslivet,

2. att den vid punkt 1 nämnda utredningen anmodas att i en första etapp utarbeta vissa delförslag som kan genomföras utan att reformen i dess helhet behöver avvaktas.

I motionen 1974z267, som innehåller motiveringen till yrkandeti motionen 1974z538, framhålls att näringslivsutvecklingen under senare decennier i alla industriländer har präglats av stark koncentration. Drivkraftema bakom denna utveckling diskuteras. Motionärerna anför att näringspolitiken ibland

inte minst i Sverige sedan början av 1960-talet — medvetet inriktats på att främja en koncentrationsutveckling. En sådan har emellertid också, betonas det, negativa verkningar maktanhopning, svårigheter att upprätthålla ett differentierat näringsliv i olika delar av landet, ofördelaktiga sociala konse- kvenser och försämrad ekonomisk beredskap. Som ett exempel åberopas utvecklingen inom cementbranschen. Vidare hänvisas till statens pris- och kartellnämnds (SPK) senaste undersökning av koncentrationsutvecklingen inom det svenska näringslivet. Monopoliseringstendensema i produktions- ledet förstärks, anförs det, genom koncentrationen inom handeln. En ökad horisontell integration sägs vidare göra sig gällande. Samhällets möjligheter att ingripa mot en fortsatt utveckling i den angivna riktningen betecknas som begränsade. Lagstiftningen måste, hävdar motionärerna, vara utformad så att fusionerna kan bedömas från mer allmän synpunkt. Det borde åvila de fusionerande företagen att bevisa att fusionen inte medför skadlig verkan. Vissa exempel på hur utländsk lagstiftning är utformad nämns.

1 motionen 19743855 hänvisas till koncentrationstendenser inom bl. a. kvarnindustrin, glasstillverkningen och bryggeribranschen. De påtagliga nackdelarna av koncentrationsutvecklingen får bäras av konsumenterna, understryker motionärerna. Som möjligheter att upprätthålla konkurrens nämns konkurrens- och prisövervakning, vidmakthållandet av en stark och livskraftig sektor av mindre och medelstora företag samt import. Det viktigaste medlet i kampen mot monopoltendenserna anges vara en effektiv lagstiftning. Den svenska konkurrenslagstiftningen framstår i jämförelse med sina motsvarigheter i många andra länder som mild, säger motionärerna. De hänvisar till att de amerikanska konkurrensbegränsningsreglerna liksom motsvarande regler i Romfördraget bygger på förbudsprincipen och att den engelska konkurrensbegränsningslagen föreskriver s. k. omvänd bevisbörda. Utgångspunkten för en revision av den svenska lagstiftningen anses böra vara att staten behöver effektiva intstrument för att kunna ingripa. Det bör finnas möjlighet att förbjuda konkurrensbegränsande avtal, möjlighet att förhindra fusioner som leder till monopol eller stark fåtalsdominans och möjlighet att bryta upp existerande monopol. En ny lag bör också, betonas det, utformas med hänsyn till de multinationella företagen.

l motionen 1974z874 uttalas att såväl effektivitetsskäl som överväganden om maktbalans och demokrati talar för att näringslivet även i framtiden bör bygga på enskilt ägande, fri prisbildning och konkurrens. Marknadshushåll- ningen är, anförs det, det enda ekonomiska system som möjliggör en omfattande decentralisering av beslutsfattandet i en komplex ekonomi. För att marknadsekonomin skall fungera väl krävs emellertid konkurrens. Den svenska konkurrenslagstiftningen fyller enligt motionärernas mening inte de krav som kan ställas på en modern konsumentvänlig lagstiftning. Den borde anpassas efter de riktlinjer som ligger bakom motsvarande lagstiftning inom EG. Särskild uppmärksamhet borde ägnas de risker för den fria konkurrensen som statens växande engagemang i näringslivet medför, säger motionärerna också.

Sedan riksdagen senast diskuterade frågor rörande den tilltagande koncen- trationen inom svenskt näringsliv och samhällets möjligheter att med konkurrenspolitiska åtgärder motverka koncentrationens negativa verk- ningar har, anförs det i motionen 1974:1128, framkommit ytterligare material

som understryker att det är angeläget att lagstiftningen på området moder- niseras. Även i denna motion hänvisas till de uppgifter som SPK har publicerat. Motionärerna angriper särskilt koncentrationstendenser hos de till Lantbrukarnas riksförbund hörande organisationerna och företagen. Minsk- ningen av antalet beslutsenheter inom parti- och detaljhandel, framväxten av s. k. konglomerat samt de multinationella företagens ökande inflytande påtalas. En utveckling som inte i och för sig behöver betecknas som negativ kan medföra risker från allmän samhällssynpunkt och särskilt från konsu- mentsynpunkt, säger motionärerna. En utvidgad anmälningsplikt i fråga om kartellsamarbete och registrering hos offentligt organ av aktieförvärv av viss omfattning nämns som önskvärda reformer. Motionärerna menar att skad- lighetskriterierna i den nuvarande konkurrensbegränsningslagen kan behöva kompletteras och att frågan om s. k. omvänd bevisbörda kan böra övervägas. De framför tanken på ökad användning av direkta förbud i stället för förhandlingar. Införande av möjlighetertill interimistiska åtgärder i avvaktan på det slutliga ställningstagandet rekommenderas. Det föreslagna utred- ningsarbetet bör enligt motionärerna bedrivas i etapper och lagskärpningar genomföras i vissa avseenden utan att den totala genomgången inväntas.

1.3 Utredningsarbetet

Konkurrensutredningen har fortlöpande hållit kontakt med företrädare för olika berörda intressen. En referensgrupp med representanter från Koopera- tiva förbundet, Landsorganisationen i Sverige, Lantbrukarnas riksförbund, Svensk industriförening, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganistion, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund och Tjänstemännens centralorganisation tillkallades hösten 1974. Denna grupp har successivt tagit del av utredningsmaterialet och tillfört utredningen synpunkter. Referensgruppen har deltagit i 12 av de 30 sammanträden som utredningen hållit.

1 övrigt har utredningen i olika former haft ett stort antal kontakter med företrädare för statliga myndigheter, Stockholms universitet, näringslivet m. fl.

Utredningen har inriktat sitt arbete på tre huvudfrågor, som särskilt har behandlats i direktiven. Frågorna avser dels förhållandet mellan konkurrens- politik och närings- och konsumentpolitik i övrigt, dels en utvärdering av de resultat som har uppnåtts med den nuvarande konkurrensbegränsningslagen (KBL) och prövning av behovet av ändringar samt dels en bedömning av om koncentrationsutvecklingen i näringslivet kräver ytterligare lagstiftning inom konkurrensbegränsningsområdet.

Den första frågan — konkurrenspolitik i förhållande till övrig närings- och konsumentpolitik — behandlas i kapitlen 2, 3 och 6. Syftet med dessa kapitel är att placera in konkurrenspolitiken i ett större ekonomiskt-politiskt samman- hang. I kapitel 2 redogörs översiktligt för målen för sådan ekonomisk politik som har betydelse för näringslivets utveckling och för relationen mellan näringslivet och konsumenterna. I samma kapitel beskrivs de mål som företagen strävar mot och hur företagen agerar för att nå dessa mål. Tillsammans ger detta en ram för olika ekonomisk-politiska åtgärder.

Konkurrensens, företagskoncentrationens och konkurrenspolitikens roll i detta sammanhang analyseras i kapitel 3, och i kapitel 6 görs en genomgång av hur närings- och konsumentpolitiska åtgärder påverkar konkurrensen mellan företag.

Som underlag för utvärdering av nu gällande reglering har legat bl. a. rättspraxis sedan KBL:s tillkomst år 1953. I kapitel 4 redovisas huvuddragen av regleringen. Utredningen har vidare tagit del av utländsk lagstiftning i fråga om konkurrensbegränsningar. För denna redogörs i kapitel 5.

Utredningen har hösten 1974 besökt marknadsdomstolen (MD), närings- frihetsombudsmannen (NO) samt statens pris- och kartellnämnd (SPK). Vidare har utredningen företagit en studieresa till Storbritannien sommaren 1976 med besök hos bl. a. Office ofFair Trading och Monopolies and Mergers Commission.

Beträffande den sista huvudfrågan — koncentrationsutvecklingen har utredningen inhämtat faktaunderlag från undersökningar utförda av koncen- trationsutredningen, NO, SPK, statens industriverk (SIND) m. fl. Det stod dock på ett tidigt stadium klart att ytterligare undersökningar behövdes, framför allt om effekterna av företagsförvärv. Utredningen ansåg att mera fakta erfordrades för att kunna bedöma vilka slags förvärv som borde omfattas av en eventuell framtida förvärvskontroll och hur en sådan lämpligen skulle kunna utformas.

Mot denna bakgrund gjorde utredningen den 26 augusti 1975 en fram- ställan till SPK om att genomföra en studie av ett antal angivna företagsför- värv. SPK i sin tur uppdrog åt fil.dr. Hans Christian Cars och pol.mag. Nils Odén att utföra den begärda studien. Intill årsskiftet 1976/77 var de båda utredningsmännen knutna till nämnden. Fr. o. m. den ljanuari 1977 har de biträtt utredningen som experter.

Företagsförvärvsstudien överlämnades den 7 september 1977 från utred— ningen till chefen för handelsdepartementet som ett delbetänkande (SOU 1977:51) Fusioner och förvärv i svenskt näringsliv 1969—73, En fallstudie. Till detta delbetänkande hänvisas i förevarande sammanhang.

En källa för utredningens ställningstagande till företagsförvärvskontroll har också varit den till utredningen överlämnade promemorian (Ds Ju 1974114) med förslag till lag om kontroll av företagsförvärv i vissa fall.jämte remissvaren över denna.

Utredningens överväganden och förslag rörande den framtida samhälls- kontrollen på konkurrensområdet redovisas i kapitlen 6—9. I kapitel 10 lämnas specialmotivering till de upprättade författningsförslagen.

2 Samhället och näringslivet

2.1. Ett decentraliserat ekonomiskt system

Frågan om konkurrens och konkurrenslagstiftning kan inte isoleras från samhällssystemet och den syn på företagsamheten som råder i samhället. En förutsättning för konkurrensen är att samhället ger de enskilda företagen möjlighet att fatta egna beslut. Det kan finnas vissa inskränkningar i företagens frihet härvidlag. ”Fullständigt fri och ohämmad konkurrens” i verklig mening existerar knappast och är heller inte önskvärd. Offentliga åtgärder, överenskommelser med arbetstagarna m.m. gör att företagen endast tillåts konkurrera inom vissa bestämda ramar. Dessa inskränkningar hindrar inte att företagen kan konkurrera inom det regelsystem som gäller.

Enligt konkurrensutredningens direktiv är en utgångspunkt att konkur- renslagstiftningen skall tillämpas i ett decentraliserat ekonomiskt system med betydande frihet för de ekonomiska enheterna att besluta om olika åtgärder beträffande produktion, distribution osv. Ett sådant system innebär en marknadsekonomi, där produktionens inriktning och storlek bestäms av utbud och efterfrågan och där företag verkar i konkurrens med varandra.

Det rådande ekonomiska systemet, där konkurrens är en faktor, medför att närlingslivet ständigt förändras. Denna förändring medför såväl fördelar som nackdelar för samhället. Även om en förändring leder till en total samhälls- ekonomisk resursbesparing, kan den medföra försämringar för t. ex. konsu- menterna eller löntagarna. Dessa förändringar kan vara oacceptabla från samhällets synpunkt.

För att ur samhällets synvinkel minska nackdelarna och för att tillföra systemet fördelat ingriper samhället och styr de ekonomiska aktiviteterna i syfte att uppnå vissa mål. En diskussion om konkurrenspolitikens utform- ning kan därför lämpligen inledas med en översikt över vilka mål och medel som samhället har för sitt agerande. Detta kan ställas mot företagens agerande, som bestäms av de ramar som samhället satt upp för företagen, de mål som företagen själva verkar för och de medel som företagen använder för att nå dessa mål.

2.2. Samhällets agerande

2.2.1. Målen for den ekonomiska politiken

Statsmakterna kan genom politiska beslut förändra det ekonomiska syste- met. Genom sitt agerande kan de styra företagsamheten mot de mål som de har för sin politik. 1 ett decentraliserat ekonomiskt system har samhället också en samordnande roll, dvs. ett ansvar för att beslut som fattas av samhället och av företag tillsammans ger en fungerande ekonomi.

Målen för den ekonomiska politiken i allmänhet brukar anges som full sysselsättning, snabb ekonomisk tillväxt,jämnare inkomstfördelning, rimlig prisstabilitet, balans i utrikesbetalningarna och en effektiv fördelning av de ekonomiska resurserna.

Dessa mål kommer i det följande att i korthet utvecklas. Även andra mål som har betydelse för sambandet mellan samhällets och företagens agerande

tas upp.

2.2.1.1 Sysselsättning

Att full sysselsättning har mycket hög prioritet bland målen behöver inte närmare motiveras. Sociala mål som jämlikhet på arbetsmarknaden mellan kvinnor och män samt sysselsättning för svårplacerade spelar i detta sammanhang också en väsentlig roll. Regionala delmål för sysselsättningen är likaså viktiga och påverkar t. ex. lokaliseringen av näringslivet.

Strukturomvandlingen i näringslivet ställer stora krav på den politik som syftar till full sysselsättning. Åtgärder för att motverka strukturell arbets— löshet är därför nödvändiga.

2.2.1.2 Tillväxt

Ekonomisk tillväxt har betydelse, därför att resurstillväxten bildar ramen för vad som kan tillgodoses av anspråken från enskilda medborgare, företag, stat och kommun. Förutsättningen för ekonomisk tillväxt är förnyelse i fråga om teknik, produkter, administrativa system och den kunskap som finns hos dei produktionen verksamma människorna. En sådan förnyelse kräver ett sparande för att finansiera utbyggnaden. Tillväxtmålet innebär därför alltid en konflikt mellan välståndsökning på kort och på lång sikt.

En annan väsentlig förutsättning för tillväxt är att samhällets infrastruktur i form av t. ex. vägar och samhällsservice byggs ut på ett sådant sätt att produktion och distribution underlättas.

Det hävdas att många innovationer tillkommer i småföretag. För att exploatera sådana innovationer krävs ofta betydande resurser som småföre- tagen saknar. Samhällets stöd till småföretagare kan således bidra till ökad tillväxt.

2.213. Resursanvändning

En effektiv fördelning av de ekonomiska resurserna är avgörande för tillväxten. Det ligger i samhällets intresse att verka för en sådan fördelning av de ekonomiska resurserna att arbetskraft, kapital, naturtillgångar och teknik

utnyttjas på ett så effektivt sätt som möjligt.

Enligt ekonomisk välfärdsteori förutsätter en effektiv resursanvändning att priserna på olika varor är lika höga som marginalkostnaderna för att framställa och distribuera varorna. I en ekonomi med perfekt konkurrens erhålles i jämvikt en sådan resursfördelning. Vid fåtalsdominans eller enföretagsdominans, vilket är vanliga marknadsformeri Sverige inom många områden, överstiger dock som regel priset såväl marginalkostnaden som styckkostnaden. Från välfärdsteoretiska utgångspunkter leder övernormala vinster till ett ineffektivt resursutnyttjande genom att ett för högt pris på en vara medför att för liten volym produceras. Övemormala vinster skapar även ett inkomstfördelningsproblem. För samhället är det en fördel att pressa ner priserna i dessa fall, i syfte att åstadkomma en effektivare resursanvändning. Genom att förhindra att fåtalsdominans eller enföretagsdominans uppstår kan man lösa detta problem, men sådana åtgärder måste vägas mot de fördelar som kan uppstå genom en koncentration, i de fall stordriftsfördelar föreligger.

I koncentrationsutredningens betänkanden (SOU 196815) Industrins struktur och konkurrensförhållanden samt (SOU 1968:6) Strukturutveckling och konkurrens inom handeln påvisades att en snabb strukturomvandling pågår. Denna omvandling är förenad med en koncentration av ägandet och företags- och anläggningsstrukturen i näringslivet. Enligt koncentrationsut- redningen är företagens agerande främst motiverat av en önskan att sänka kostnaderna. Det framgår också att i de flesta branscher finns outnyttjade stordriftsfördelar. Vidare är det för flertalet branscher fördelaktigare att expandera i tätorter.

Företagens agerande måste granskas mot bakgrund av samhällets mål för den ekonomiska politiken. En första fråga som är av intresse för samhället är om takten i strukturomvandlingen är den riktiga. Det kan i olika situationer finnas skäl för att öka eller minska denna takt. Motiv för att öka takten finns i branscher där man genom stordriftsfördelar kan erhålla produktivitetsför- bättringar och därigenom högre tillväxt och bättre konkurrensfönnåga gentemot utlandet, såvida inte koncentrationen framkallar stora samhälls- ekonomiska kostnader för att t. ex. upprätthålla sysselsättningen eller tillgodose regional-politiska mål. I vissa fall kan branschen själv inte klara en snabb omställning därför att den är splittrad eller saknar finansiella resurser. Motiv för att minska takten finns när strukturomvandlingen endast ger företagen eller dess ägare ökad makt och endast mindre produktivitetsför- bättringar uppstår, samtidigt som samhället och arbetstagarna får bära stora kostnader för t. ex. framtvingade omflyttningar och för kapitalförstöring inom offentliga sektorer som berörs av omställningen.

Det kan också finnas skäl för styrning från samhällets sida för att få enjämn takt i strukturomvandlingen. Härigenom undviks kraftiga svängningar i behovet av stöd vid t. ex. omflyttning och omskolning.

En andra fråga som är av intresse för samhället är strukturomvandlingens inriktning, dvs. om den förändring av företagens lokalisering som blir en följd av omstruktureringen är den från allmän synpunkt önskvärda. Det företags- ekonomiska intresset är koncentrerat på att få billiga insatsfaktorer och en god tillgång på dessa samt närhet till marknaden. Detta leder till urbanisering och i vissa fall koncentration av företagandet till våra kuster, vilket kan inverka på

den regionala utvecklingen och på miljöintressen.

En tredje fråga är om det kan ställas upp ett mål för hur långt strukturom- vandlingen bör gå. Det synes dock vara svårt att dra någon bestämd gräns därvidlag.

Ett annat resursfördelningsproblem gäller inriktningen av utbudet av varor. En marknadsekonomi fungerar enligt ekonomisk teori så att utbudet på marknaden av varor visserligen initieras av producenterna, men konsumen- ternas fria val avgör utbudets innehåll och sammansättning. En grundläg- gande förutsättning för att systemet skall fungera effektivt enligt teorin är att konsumenterna har full överblick över och är orienterade om de olika utbudens reella innebörd och inbördes värde samt handlar rationellt på grundval av dessa kunskaper. Ett sådant idealtillstånd kan dock knappast nås eftersom konsumenterna har begränsade möjligheter att överblicka utbuden och värdera olika alternativ. Till detta kommer företagens marknadsförings- åtgärder, som kan påverka konsumenterna och i vissa fall ge dem otillräcklig information. Hos konsumenterna kan genom produktutveckling och produktförnyelse från företagens sida skapas behov som tidigare inte har funnits. Åtskilliga produkter som utvecklas går inte att sälja till kostnads- täckande priser utan försvinner från marknaden. Utvecklingskostnaderna kan då få betalas av konsumenterna i form av högre priser på andra varor. Vissa produkter som tas fram kan ha dolda brister eller kan visa sig vid användningen vara farliga.

Företagen strävar ibland efter att minska sortimentet för att uppnå stordriftsfördelar och i andra fall efter att bredda det för att vinna konkur- rensfördelar. Samhället har som ett mål på detta område att stärka och skydda konsumenterna i förhållande till producenter och distributörer. Samtidigt finns det en grundläggande målsättning om att konsumtionsvalet skall vara fritt. Någon uttalad policy för en viss sortimentsstruktur finns således inte. Regeringen gav år 1975 konsumentverket och SPK i uppdrag att följa och bedöma sortimentsutvecklingen på varuområden som är av större betydelse för konsumenterna.

Den internationella fördelningen av resurser ger upphov till speciella problem. Företagsekonomiskt har de olika länderna skilda kostnadslägen som kan motivera att produktionen sker i det land som har lägst kostnader. Samhällsekonomiska överväganden kan emellertid motivera en inhemsk produktion, trots att detta inte ger den bästa fördelningen av resurser från totalkostnadssynpunkt. Några faktorer av intresse skall nämnas här. Omställningen mot en internationell specialisering kan skapa negativa effekter för Sverige, genom att svenska företag slås ut. Å andra sidan kan svenska företag som specialiserar sig bli konkurrenskraftigare på utlands- marknaden. Specialiseringen ger möjlighet att utnyttja stordriftsfördelar men kan samtidigt leda till en företagskoncentration som är olämplig från andra synpunkter. Den inkomstfördelning som kan bli en följd av Specialiseringen är svår att korrigera, på grund av att möjligheten till en global omfördelning av vinster ofta saknas. En ökad specialisering kan också ge upphov till större utrikeshandel. Detta kan medföra större svårigheter att bedriva stabilise- ringspolitik och kan minska den inhemska rörelsefriheten i ekonomiska och utrikespolitiska frågor. Specialiseringen kan vidare medföra nackdelar från beredskapssynpunkt.

2.2.1.4 Inkomstfördelning

Jämnate inkomstfördelning är ett mål som har sin grund i strävanden att skapa störrejämlikhet mellan olika medborgare. Den inkomstfördelning som blir en följd av resursfördelningen och det ekonomiska systemets fria krafter accepteras inte, utan en omfördelning måste tillgripas. Omfördelningen berör inkomstskillnader som uppstår mellan olika grupper i samhället, mellan olika regioner och under olika tidsperioder för individerna. Liksom för sysselsätt- ningen finns det regionala delmål. Dessutom finns ett mål som avser utjämning av inkomster från sysselsättning i olika branscher.

Inkomstfördelningsmålet kräver bl. a. att en god löneutbetalningsförmåga upprätthålls i företagen. Strukturomvandlingen, konkurrensen och samhäl- lets åtgärder bör åstadkomma, att de företag som inte håller måttet från denna synpunkt slås ut. Detta kan, särskilt på kort sikt, komma i konflikt med samhällets sysselsättningsmål och regionala mål.

2215. Prisstabilitet

Att rimlig prisstabilitet ställs upp som ett mål beror bl. a. på att prisstegringar får icke önskvärda effekter på inkomstfördelningen och på ekonomins funktion över huvud taget. Om våra prisrelationer till utlandet försämras, försvåras vidare möjligheten att uppfylla målet balans i utrikesbetalning- ama.

Sverige är genom omfattande utrikeshandel i hög grad öppet för prispå- verkan utifrån. Hur prisförändringama utomlands påverkar den inhemska prisnivån beror bl. a. på produktivitetstillväxten inom olika inhemska näringar. Prisstabilitet söker man åstadkomma genom olika ekonomisk- politiska åtgärder. Återverkningama av en sådan politik kan i vissa fall vara oförenliga med andra mål, t. ex. sysselsättningsmålet.

2.2.1.6 Balans i utrikesbetalningarna

Balans på lång sikt i utrikesbetalningarna är en grundläggande förutsättning vid utformningen av den ekonomiska politiken. En politik som vid givna växelkurser förbättrar utrikeshandelsbalansen ger möjlighet till ökad konsumtion eller investering. På kort sikt kan även en försämring av utrikeshandelsbalansen ge utrymme för ökad konsumtion eller investering, men på lång sikt måste balansen återställas.

2.2.1.7 Övriga mål

Försvarspolitiska hänsyn medför att viss produktion upprätthålls inom landet, trots att det skulle bli billigare att importera motsvarande varor. Detta gäller t. ex. en del av jordbruksproduktionen, där ett av målen är att hålla en produktionsvolym, som möjliggör en inhemsk försörjning med livsmedel vid avspärrning eller krig.

Stödinsatser under senare tid till textil- och skoindustri är ett annat exempel, där försvarspolitiska hänsyn har spelat en roll.

Tillgången på god miljö är ett samhällsekonomiskt mål som på senare tid

har fått en alltmer framträdande plats. Med tanke på att marknadsmekanis- merna ibland inte främjar en god miljö, måste samhället ta på sig ansvaret för att antingen påverka marknadsmekanismerna eller på annat sätt se till att miljöpolitiska mål bevakas.

Ett ytterligare mål som samhället har ansvar för är hushållningen med naturtillgångar och energi.

Vid sidan av de ekonomisk-politiska målen finns mål som sammanhänger med demokratins utveckling. Det decentraliserade ekonomiska systemet syftar bl. a. till en spridning av makten i ekonomiska frågor. En koncentration av företagens ekonomiska makt leder till att ett fåtal personer fattar beslut som kan vara av stor vikt för samhällsmedborgarna i samhället. För att reducera risken för maktmissbruk har samhället som mål att motverka ägarkoncentration och att demokratisera beslutsfattandet i företagen.

2.2.2 Medlen/ör den ekonomiska politiken

De medel som samhället har till sitt förfogande för att bedriva sådan ekonomisk politik som har betydelse för näringslivets utveckling och för relationerna mellan näringslivet och konsumenterna återfinns främst inom följande områden:

Arbetsmarknads- och regionalpolitik Industripolitik (inklusive energi- och miljöpolitik) Handelspolitik

Prispolitik Konsumentpolitik Offentlig upphandling Konkurrenspolitik

Samhällets finans- och skattepolitik spelar självfallet också en stor roll för näringslivet. Detsamma gäller också t. ex. jordbruks- och bostadspolitik för de delar av näringslivet som berörs därav. Utredningen har emellertid valt att koncentrera sin framställning till de ovan uppräknade områdena, med hänsyn till att de har störst betydelse för utredningens överväganden och förslag. Dessa närings- och konsumentpolitiska områden behandlas i kapitel 3 och 6.

2.3. Företagens agerande

2.3.1. Företagens mål

Företagens agerande bestäms, förutom av de mål som företagen har, av de ramar eller regler som utformas av samhället. Därutöver finns det bl. a. regler som är resultat av förhandlingar med de anställda eller överenskommelser mellan företag. Företagen är också beroende av de resurser som samhället ställer till förfogande i form av t. ex. vägar, utbildad arbetskraft och forskning.

Olika teorier har lanserats under senare år om vad som styr företagen. Vinstmålet har i flertalet teorier ansetts vara centralt. Andra teorier hävdar att

bilden är mera komplicerad. Företagen måste betraktas som sociala institu- tioner, där intressenterna i form av aktieägare, anställda, kunder, leverantö- rer, Iångivare, stat och kommun tillsammans åstadkommer en balanssitua- tion som styr utvecklingen. Konsumentkooperativa företag har en speciell ställning i och med att kunderna samtidigt är ägare.

Därtill kan individer i företagen ha egna mål som påverkar företaget på ett avgörande sätt. Det kan t. ex. för ägarna gälla att snabbt tjäna pengar och därefter sälja företaget, att för företagsledningen skapa anställningstrygghet och förmåner, att ta socialt ansvar för de anställda utöver vad som reglerna kräver eller att ha hög status för förtaget m. m. Dessa typer av mål kommer inte att diskuteras i fortsättningen.

Större företag och vissa aktiva mindre företag har normalt någon form av långsiktig planering, dvs. inom företaget diskuteras fortlöpande mål och medel. En del av de resonemang som presenteras här, kan verka främmande, om man relaterar dem till småföretag med ytterst begränsade handlingsal- ternativ. I huvudsak är emellertid teorierna allmängiltiga.

För att åstadkomma lönsamhet på lång sikt måste företagen förnya sig genom ny teknik, nya produkter och nya marknader. De måste därför sätta av resurser för en sådan utveckling. På lång sikt gäller det att i förhållande till andra företag bibehålla eller öka konkurrensförmågan och att inom företaget upprätthålla effektiviteten.

På kort sikt gäller det att få en acceptabel vinst och att vara flexibel, dvs. ha beredskap om oförutsedda händelser skulle inträffa.

I detta sammanhang är de långsiktiga målen intressantast, därför att de kan leda till åtgärder som på sikt kan förändra konkurrensförhållandet mellan företagen. För att ett företag skall kunna bibehålla eller öka konkurrensför- mågan krävs tillväxt och stabilitet. Tillväxten kan gälla omsättning, förtjäns- ter och marknadsandelar samt vidgning av produktsammansättning och köparkategorier. Stabilitet innebär att företagets verksamhet såvitt möjligt sker under fullt kapacitetsutnyttjande, med tryggad avsättning och därigenom stabil avkastning.

Effektivitet inom företaget kan åstadkommas genom åtgärder som medför snabba omsättningshastigheter för försäljning, lager och arbetande kapital, fördjupning av företagets kunskaper genom forskning och utveckling, ledning och utbildning av personal och genom en rätt avvägd ålderssam- mansättning på företagets reala tillgångar.

I en ideal planeringsprocess värderar företaget de olika målen och kommer fram till en strategi för företaget. Denna strategi bestämmer vilka medel företaget bör använda sig av för att nå de uppställda målen.

Avgörande för företagets strategi är vilka mål som prioriteras och den omgivning som företaget har, dvs. den konkurrenssituation och den styrka eller svaghet företaget har i relation till andra företag. Företaget kan bestämma sig för en aktiv eller passiv strategi. Det är i första hand de aktiva företagens åtgärder som åstadkommer en förändrad struktur i näringsli- vet.

Figur 2.1 Huvudstrategier _förföretag beträffande marknader och produkter

2.3.2. Företagens medel

I företagets strategival spelar dess produkter och marknader en central roll. Figur 2.1 anger schematiskt de fyra tänkbara huvudstrategier som kan väljas.

Företaget kan välja att bibehålla marknader och produkter oförändrade och i stället utveckla sig genom att t. ex. öka effektiviteten inom företaget. Det kan också bibehålla sin ställning eller expandera genom att gå in med sin produkt på en ny marknad eller genom att utveckla nya produkter inom sitt område. Om detta inte leder till företagets mål kan det välja att expandera till nya marknader med nya produkter — diversifiering.

Expansion via produktutveckling syftar till såväl tillväxt som stabilitet. För företaget är det fördelaktigt om det genom forskning och utveckling kan få fram en produkt som har— eller synes ha fördelar framför konkurrenternas produkter. Under viss tid — tills konkurrenterna har hunnit utveckla en motsvarande produkt — har företaget möjlighet att ta ut ett jämförelsevis högt pris. För att kunna bibehålla denna fördel skapa stabilitet — är företaget ofta intresserat av konkurrensbegränsande avtal om t. ex. specialisering och exklusivitet. Patent- och licensrättigheter tjänar samma syfte. Störst stabilitet uppstår om företaget kan åstadkomma en märkesvara som har ingen eller obetydlig konkurrens. En annan fördel kan ligga i möjligheterna till intemtransaktioner (reciprocal dealing).

För att vidga sina marknader kan företaget ha en aktiv marknadsföring. De konkurrerande företagens motåtgärder är av intresse för strategivalet. Höjda marknadsföringskostnader för ett förtag kan åstadkomma att samtliga företag i branschen höjer sina marknadsföringskostnader och att marknadssitua- tionen därefter förblir oförändrad. Liksom när det gäller produktutvecklingen är företaget intresserat av att bibehålla och vidga uppnådda fördelat på marknadssidan. Det vill därför skydda sina marknader. Konkurrensbegrän- sade avtal om t. ex. kvotering, områdesuppdelning, hemmamarknadsskydd eller gemensam försäljnings- och inköpsverksamhet kan ge ett sådant skydd och därmed stabilitet.

Vidgade marknader kan också åstadkommas genom priskonkurrens. Liksom när det gäller marknadsföring är konkurrenternas beteende av vikt. Vid fåtalskonkurrens få säljare på marknaden brukar en prissänkning för ett företag medföra att samtliga företag sänker priset. Detta minskar självfallet intresset för att konkurrera med hjälp av priset. Företaget kan

Produkter

Marknader

Oföränd rade prod ukter och marknader

skydda sig mot priskonkurrens genom t. ex. överenskommelser om fasta priser, minimipriser, cirkapriser, gemensam rabattsättning eller enhetliga kalkyleringsprinciper.

Företag med flera produkter kan under en tid kompensera ett ”för lågt” pris på en produkt med ett ”för högt” pris på en annan produkt. Detta kan medföra en större marknadsandel för varan med det låga priset eller tvinga konkurrenter till prissänkning på denna vara.

En faktor av betydelse för strategivalet är möjligheten till samordnings- vinster (synergi), dvs. fördelar för företag genom samordnad försäljning eller drift, genom för flera produktionsområden gemensamt utnyttjade råvaror, investeringar, forskningsresultat etc. eller genom samordnad företagsled- ning.

Diversifiering ger en riskspridning och bidrar därigenom ofta till stabilitet. Samordningsvinsterna är dock förhållandevis små, eftersom företaget inte direkt kan utnyttja sina tidigare erfarenheter från marknader och produkter. Konglomeratföretag, dvs. stora diversifierade företag, har ofta en fördel framför andra företag genom att de kan expandera på ett område, om ett annat skulle stagnera.

Slutligen har valet mellan att utvidga den egna verksamheten och att köpa in sig på nya områden avgörande betydelse för strategin.

Valet mellan förvärv av andra företag och egen expansion beror i hög grad på företagets förutsättningar. Om företaget har förutsättningar att åstad- komma stora samordningsvinster genom egen utveckling föredrar det i regel att utvidga den egna verksamheten. Saknas sådana förutsättningar kan företaget föredra förvärv. Effekten av förvärvet stärks ofta av avtal, där säljaren vid vite förbinder sig att inte bedriva konkurrerande verksamhet under ett antal år.

För att ett företag skall förvärva ett annat krävs, förutom förvärvarens intresse av att expandera, att det finns företagsägare som är villiga att sälja sina företag. Den som säljer kan ha samma intresse som den som köper, nämligen att genom samgående med annat företag uppnå fördelar som inte kan vinnas genom egen expansion. Det finns emellertid ibland andra motiv hos säljaren. 1 mindre företag finns orsakerna till försäljningen ofta hos företagaren själv. Företagsledaren i ett familjeföretag orkar kanske inte själv fortsätta verksamheten eller vill satsa på en ny verksamhet. Om vid ett generationsskifte inga arvingar finns, om arvingarna är ointresserade av att driva företaget vidare eller om det råder oenighet om vem som skall ta vid, kan detta vara ett motiv för försäljning. Skattereglerna vid arvsskifte, realisationsvinstbeskattningen liksom förmögenhetsbeskattningen kan ock- så påverka en företagare att sälja. Orsaken till försäljningen kan också finnas i själva företaget, som kan ha lönsamhets- och likviditetsproblem eller inte ha resurser för en nödvändig expansion, trots att det finns utvecklingsbara idéer och personell kapacitet.

Sammanfattningsvis har följande faktorer betydelse för strategivalet:

Samhällets ramar och avtal mellan arbetsmarknadens parter Företagets mål Företagets produkt- och marknadssituation Egenskaper hos företaget som är starka eller svaga i förhållande till andra företag

Samordningsvinster som företaget kan uppnå med olika alternativ Fördelar och nackdelar med alternativen förvärv, försäljning och egen expansion.

Intresset av att konkurrera och valet av konkurrensmedel styrs bl. a. av de mål som företagen strävar mot. Vissa mål kan nås genom konkurrenshöjande åtgärder, medan andra mål nås enklare genom att företagen begränsar konkurrensen.

Den främsta drivkraften för att konkurrens skall uppstå torde vara vissa företags vilja att expandera. Expansionen kan åstadkommas bl. a. genom hög intern effektivitet, innovationer i form av nya och förbättrade produkter, nya marknader, nya produktions- och distributionsmetoder osv.

Andra drivkrafter hos företagen tenderar till att begränsa konkurrensen. För att ett företag skall t. ex. nå en stabil ställning på en marknad är den enklaste vägen ofta att begränsa konkurrensen och därigenom minska störningar från andra företag.

En avgörande faktor för intensiteten i konkurrensen är företagsstrukturen och beroendet mellan företagen på en marknad. Ett företags intresse för konkurrens minskar om det vet att konkurrensåtgärder kommer att mötas av motåtgärder från de andra företagen och därigenom inte ge de relativa fördelar som eftersträvades. Detta är karaktäristiskt för fåtalskonkurrens (oligopol). Om en ren monopoisituation uppstår upphör givetvis konkurren- sen.

Samhället kan genom de offentligt ägda företagen delta i konkurrensen. I övrigt kan samhället endast skapa förutsättningar för konkurrens samt undanröja förbjuden eller samhällsskadlig konkurrensbegränsning. Något medel som tvingar fram konkurrens finns inte.

2.4 Sammanfattning

Ett decentraliserat ekonomiskt system, i den mening som begreppet här används, innebär att företag tillåts agera fritt inom de ramar som samhället ställer upp för företagen. Samhällets agerande bestäms av de mål och medel som samhället har för sin ekonomiska politik. Detta framgår av figur 2.2 nedan.

Samhällssystemet tillsammans med företagens mål och medel bildar det totala system som styr näringslivets utveckling. Företagens mål och medel kan beskrivas enligt figur 2.3.

De av företagens medel som medför fördelar för samhället är de som inte bara leder mot företagens mål utan som också leder mot de mål som samhället har för sin ekonomiska politik, dvs. full sysselsättning, snabb ekonomisk tillväxt osv. Om företagens agerande leder i motsatt riktning innebär det nackdelar för samhället.

Självfallet är det ofta svårt att avgöra om företagens agerande medför fördelar eller nackdelar för samhället. Fördelar på kort sikt kan exempelvis bli nackdelar på lång sikt och vice versa. En åtgärd som leder till snabb ekonomisk tillväxt kan medföra sysselsättningsproblem eller medföra en ojämn inkomstfördelning osv. En värdering av den totala effekten, som ett

Full sysselsättning, snabb ekonomisk tillväxt, jämnare in-

MÅL: komstfördelning, rimlig prisstabilitet, balans i utrikesbetal- ningarna, en effektiv fördelning av de ekonomiska resurserna m.m. Arbets- Industri- Handels— Pris- Konsu- Konkur- marknads- politik politik politik mentpoli— renspo- MEDEL: och re- (inkl. tik litik gional— miljöpo- politik Iitik)

Figur 2.2 Samhällets mål och medel

MÅL' Lönsamhet, tillväxt, stabilitet, flexibilitet, intern ef- fektivitet m.m.

Oförändrade produkter och marknader, marknadsutveckling, pro-

STRATEGI: duktutveckling, diversifiering _ Utveckla 'E xpansion Företags- Sämarbete MEDEL den egna ef- av det egna förvärv med andra

fekt iviteten företaget företag

Figur 2.3 Företagens mål och medel

företags agerande får, innebär därför som regel en mycket svår avvägning mellan olika för- och nackdelar för samhället.

Företagens agerande förändrar successivt konkurrenssituationen. Ibland ökar konkurrensen och ibland begränsas den. I kapitel 3 analyseras konkur- rensens och företagskoncentrationens effekter ut samhällets synvinkel och diskuteras begreppet konkurrenspolitik.

3 Konkurrens och konkurrenspolitik

3.1. Konkurrens

Konkurrens mellan företag innebär enkelt uttryckt att producenter eller distributörer tävlar med varandra om kunder och avsättning eller om arbetskraft, råvaror och andra förnödenheter. Denna tävlan går ut på att företag utnyttjar sina relativa fördelar och därigenom försöker nå ytterligare fördelar framför andra företag. Olika konkurrensmedel kan användas, bero- ende på vilka fördelar ett företag har. Fördelarna för ett företag kan vara baserade på överlägsenhet i fråga om teknik, produkter, ledning, finansiell styrka, läge m. m. Ett företag kan även genom sin ställning på marknaden ha tillskansat sig en ekonomisk makt som det kan utnyttja i konkurrensen. Slutligen kan ett företag genom marknadsföring m. ni. ha åstadkommit en image för sina produkter som ger det fördelar i förhållande till konkurren- terna.

De konkurrensmedel som kommer till användning vid marknadsföringen indelas sett från köparens synpunkt ibland i tre grupper. Man talar därvid till en början om konkurrens genom själva produkten. Därmed avses försäljningserbjudandet med skilda komponenter som tillsammans ger varan dess profil i förhållande till andra produkter. Sådana komponenter är pris, kvalitet, funktion, utseende, hållbarhet, service m. m. Givetvis har därvid prissättningen en central roll. Ett annat konkurrensmedel vid marknadsfö- ringen är valet av distributionssätt. Slutligen används som konkurrensmedel vad som brukar kallas kommunikation. Med detta avses de budskap som säljarna riktat till presumtiva köpare i syfte att främja avsättningen av en viss vara. Därvid kommer ifråga bl. a. reklam i massmedier och säljargument riktade till viss kund.

Man brukar skilja mellan olika konkurrens/Ormen som prestationskonkur- rens, maktkonkurrens och suggestionskonkurrens vid beskrivning av den tävlan som förekommer mellan olika näringsidkare.

Som prestationskonkurrens betecknas bl. a. att ett företag söker slå sig fram genom att prestera billigare eller bättre varor eller lämna bättre service (pris- respektive kvalitetskonkurrens).

Maktkonkurrens föreligger t.ex. då en företagare söker hindra andra företagare genom leveransvägran, köpvägran eller annan form av diskrimi- nering. Repressiva åtgärder kan också vara riktade mot medtävlare. Ett annat exempel är 5. k. maktrabatter, dvs. rabatter utöver normala, kostnadsbe- tingade nedsättningar. Förmånerna beror på en stark (maktbetingad)

1 För en närmare be- skrivning av dessa kon- kurrenssituationer hän- visas till koncentrations- utredningens betänkande (SOU 1968:5) Industrins struktur och konkurrens- förhållanden, s. 30.

2 En beskrivning av kon- centrationsprocessen inom det svenska nä- ringslivet redovisas i kap. 8.

förhandlingsposition för det företag som tillskansar sig rabatterna.

Med suggestionskonkurrens förstås de fall, när en säljare genom reklam och andra marknadsföringsåtgärder söker bibringa köparna uppfattningen att företagets vara är bättre än konkurrenternas.

Inställningen från samhällets sida till olika konkurrensformer varierar. Något tillspetsat kan sägas att samhället stöder prestationskonkurrens och försöker motverka maktkonkurrens och suggestionskonkurrens. Man kan således tala om från samhällets synpunkt nyttiga och skadliga konkurrens- former.

Inom ekonomisk teori brukar man tala om olika konkurrenssituationer, fullständig eller fri konkurrens, fåtalskonkurrens (oligopol) och monopolis- tisk konkurrens.' Den klassiska nationalekonomins idealtillstånd, fullständig konkurrens(perfect competition) förekommerinte i praktiken. Istället brukar man använda begreppet (praktiskt)fungerande konkurrens (workable compe- tition). Man brukar säga att fungerande konkurrens föreligger om antalet säljare inte är alltför begränsat, de utbjudna produkterna inte är alltför differentierade, företagen inte handlari samförstånd med varandra och inga väsentliga hinder finns för nyetablering.

Konkurrensen som sådan är inte ett självändamål. Det värdefulla är de resultat som konkurrensen i vissa fall ger, nämligen när den fungerar effektivt. Också minskad konkurrens koncentration kan dock ibland vara från allmän synpunkt lämplig. För detta redogörs nedan.

3.2. Företagskoncentration2

Enligt koncentrationsutredningens analys hade i slutet av 1960-talet svenska företag i de flesta branscher inte nått den från kostnadssynpunkt fördelakti- gaste storleken, dvs. det fanns stordriftsfördelar i produktion, distribution eller administration som inte utnyttjades och därmed drivkrafter mot en fortsatt koncentration. Även om företagsstorleken ökat under senare år, finns det fortfarande många områden i näringslivet med outnyttjade stordriftsför- delar. Den tekniska utvecklingen går dessutom i riktning mot att nya stordriftsfördelar uppstår.

Det finns dock även marknadsmekanismer, som leder utvecklingen i decentraliserande riktning. De viktigaste av dessa är att nya teknologier ständigt skapas och att vissa av dem kan utnyttjas ekonomiskt även vid drift i liten skala. Nya material, t. ex. olika typer av plast, nya sätt att omvandla energi, utvecklingen inom elektroniken osv. har på vissa områden gjort det lättare med nyetablering. Därigenom kan konkurrensen öka inom dessa områden och även inom närliggande områden, där substitut för de nya produkterna produceras. Av avgörande betydelse för att koncentrationen bromsas är således möjligheten att etablera nya företag.

En annan faktor, som minskar koncentrationstakten, är att stordrift ibland är förenad med nackdelar av administrativt slag. Ökad byråkratisering, försvårad kommunikation eller minskad flexibilitet blir ofta följden av stora enheter. Decentralisering inom stora företag löser vissa av dessa problem, men långt ifrån alla. Svenska företag har sannolikt endast undantagsvis uppnått den storlek, där dessa administrativa problem uppträder i sådan

utsträckning att de inte kompenseras av de företagsekonomiska fördelarna med stordrift.

En annan faktor, som minskar koncentrationstakten, är att stordrift ibland är förenad med nackdelar av administrativt slag. Ökad byråkratisering, försvårad kommunikation eller minskad flexibilitet blir ofta följden av stora enheter. Decentralisering inom stora företag löser vissa av dessa problem, men långt ifrån alla. Svenska företag har sannolikt endast undantagsvis uppnått den storlek, där dessa administrativa problem uppträder i sådan utsträckning att de inte kompenseras av de företagsekonomiska fördelarna med stordrift.

Koncentrationen kan ske på olika sätt. För det första kan konkurrensen leda till att företag som prismässigt, kvalitetsmässigt, finansiellt eller av andra skäl är underlägsna, slås ut. Om denna utslagning inte kompenseras av nyetablering, blir följden en koncentration. En annan typ av koncentration åstadkoms genom förvärv, samgåenden och samarbete av olika slag mellan företag. Syftet med dessa åtgärder kan vara att stärka konkurrensförmågan för det egna företaget. Samtidigt begränsas som regel konkurrensen mellan företagen. Detta kan i sig vara ett motiv från företagens sida för åtgärderna. Vid förvärv spelar ofta säljarens motiv en väsentlig roll. För familjeföretagen kan en försäljning orsakas av t. ex. generationsskifte.

Hur koncentrationen går till är betydelsefullt från samhällets synpunkt. Koncentration genom utslagning av svaga företag kan ha fördelar från långsiktiga effektivitetssynpunkter, samtidigt som det kan medföra nack- delar på kort sikt för t. ex. berörda arbetstagare. En fördel framför koncen- tration som sker genom förvärv kan dock vara att vissa av de svaga företagen kan om de finns kvar i konkurrensen övervinna krisen och genom ökad effektivitet bidra till låga priser, teknisk utveckling osv. Utslagsgivande är, att det är effektiva företag som överlever. Vid förvärv däremot minskar normalt konkurrensen omedelbart och förvärvet behöver inte alltid syfta till att höja effektiviteten. Syftet kan exempelvis vara enbart att stärka den egna maktpositionen, utan att detta medför effektivitetsvinster. Vid förvärv behöver det således inte vara fråga om att det mest effektiva företaget växer. Å andra sidan kan förvärv medföra andra fördelar för samhället, t. ex. en stabil sysselsättning.

Oavsett hur koncentrationen sker, kan den så småningom leda till att oligopolitiska eller monopolistiska marknader bildas, med minskad eller ingen konkurrens. Det ligger sålunda i konkurrensens natur att den, om ytterligare stordriftsfördelar kan uppnås, har en tendens att till slut eliminera sig själv. Detta skapar ett dilemma när det gäller konkurrensfrämjande politik. Lyckas man upprätthålla en fungerande konkurrens genom olika åtgärder, så kan resultatet fördärvas genom koncentration, som leder till minskad konkurrens. Det finns med andra ord inget stabilt jämviktsläge.

3.3. Huvudformer av konkurrensbegränsning

.. . . . . . 1Jf Be 't , S k h Begränsningar av företagens konkurrensfrthet förekommer praktiskt taget intermatrglnzell åztin$$ alltid, t. ex. till följd av offentliga regleringar av marknadsstrukturen eller rän_ Stockholm 1973, 5, genom skilda åtgärder från konkurrenternas sida.l 77.

Olika former av konkurrensbegränsningar brukar ibland beskrivas med hänsyn till vissa slag av marknadsstrukturer eller företagens agerande.

För dessa företeelser redogörs här utan att i detta sammanhang ställning tas i frågan huruvida de är olämpliga från allmän synpunkt. Denna fråga berörs i kapitlen 4, 7 och 8.

Det är vanligt att beteckna vissa konkurrensbegränsande förfaranden som vertikala eller horisontella.

De vertikala utgörs av samverkan mellan näringsidkare i olika säljled såsom tillverkare, grossister respektive detaljister — samt påtryckningar från det ena av dessa led mot ett annat. De horisontella åter avser samverkan eller påtryckningar mellan näringsidkare i samma säljled, dvs. konkurrenter. I detta sammanhang bör dock understrykas att en skarp gräns mellan olika säljled inte alltid är möjlig att upprätthålla. Så t. ex. förekommer att en konkurrent levererar till en annan för vidareförsäljning. Vidare inträffar det att exempelvis grossister och detaljister integrerar.

Som en tredje att av konkurrensbegränsning betecknas s. k. monopolställ- ning. Hit räknas inte bara reell ensamställning på marknaden i fråga om visst varuslag e. d. utan också att ett företag svarar för en väsentlig del av verksamheten inom en bransch. Med en modernare beteckning kan man här tala om dominerande ställning. Ibland hänförs hit också sådant som mono- polistisk konkurrens (märkesmonopol) och fåtalskonkurrens (oligopol) samt företagsgruper som står under någon form av gemensamt inflytande och därför inte agerar i obunden konkurrens med varandra.

En fjärde huvudgrupp av begränsningar i konkurrensfriheten brukar sedan gammalt redovisas under benämningen offentlig reglering. Det är då fråga om sådana begränsningar som är en följd av rättslig eller annan särreglering, dvs. lagstiftning eller annan form av samhällsingripande, t.ex. rättsligt monopol. Legal ensamställning genom patentskydd m. m. utgör också exempel på sådan reglering.

Vid sidan av dessa arter av konkurrensbegränsning finns 5. k. accessoriska konkurrensbindningar. Härmed avses i regel ensidiga utfästelser att t. ex. inte driva konkurrerande verksamhet eller driva visst slag av verksamhet. Utfästelserna kan ges formen av ett självständigt avtal eller av en biförplik- telse till t. ex. anställningsavtal, avtal om rörelseöverlåtelse, bolagsavtal samt arrende- och hyresavtal. Exempel på konkurrensbindningar berörs i 4.3.4.3.

I förevarande sammanhang behandlas de vertikala och horisontella konkurrensbegränsningarna samt de som består i marknadsdominerande ställning. Särregleringen berörs i avsnitt 4.3.6.3 och 7.5.3.

Vad som i fortsättningen sägs berör inte bara varor och försäljning av varor utan även tjänster och andra nyttigheter respektive tillhandahållande av dessa.

3.3.1. Vertikala konkurrensbegränsningar

Till de vertikala konkurrensbegränsningarna hör brultoprissätrning, dvs. att en leverantör anger för återförsäljare det pris eller lägsta pris de skall hålla när de säljer vidare leverantörernas produkt. Även det att leverantören rekom— menderar ett pris, dvs. anger vad som brukar benämnas ett cirkapris (tidigare

kallat ”riktpris”), brukar bedömas som en konkurrensbegränsning.

En särskild form av vertikal konkurrensbegränsning utgörs av s. k. diskriminering. Med detta förstås i princip att en säljare behandlar en köpare sämre eller bättre än andra likvärdiga köpare. Diskrimineringens följd blir därmed att en av förutsättningarna för en effektiv konkurrens brister, nämligen att skilda näringsidkare kan konkurrera på lika villkor.

Begreppet diskriminering täcker både förfarandet att en företagare vägrar att överhuvud sälja till annan näringsidkare och fallet att den sistnämnde får betala mer eller får sämre rabatt eller service än andra. Missgynnandet kan ske också i andra former. Hit hör bl. a. längre leveranstider samt minskade eller uteblivna annonsbidrag när sådana lämnas till andra köpare. Ett missgyn- nande kan också följa indirekt av att viss kund behandlas bättre än andra köpare genom att få 5. k. maktrabatt som ibland lämnas köpare som har en stark position gentemot säljaren.

Diskriminering i form av Säljvägran sker stundom som ett led i en organiserad bojkott riktad mot visst företag.

Också s. k. selektiv/örsäljning anses i praxis vara en konkurrensbegräns- ning. Den innebär att en leverantör inte låter alla som vill det bli återförsäljare åt sig utan i stället efter viss plan väljer ut sådana. Därvid kan det vara fråga bl. a. om försäljning endast till vissa detaljister eller antagandet av bara en återförsäljare i varje distrikt. Vidare kan det gälla diskriminering av viss företagsform eller affärstyp.

En annan form av vertikal konkurrensbegränsning utgörs av s. k. exklusiv- avtal. Därvid kan en säljare förbinda sig att bara sälja till viss köpare eller en köpare att endast köpa av viss säljare. Utöver dessa enkelsidiga avtal kan förekomma dubbelsidiga sådana där säljaren levererar endast till köparen och denne tar sina leveranser endast från säljaren. Ett exklusivavtal förenas ofta med ett områdesavtal, exempelvis så att en återförsäljare får ensamrätt att sälja leverantörens varor inom visst geografiskt distrikt.

Vertikala konkurrensbegränsningar syftar ibland till att hindra nyetablering på marknaden. De företag som redan finns på marknaden kan då t. ex. sluta avtal med leverantörer om att dessa inte skall leverera till ett nytt företag utan att de förut etablerade har gett sitt tillstånd till leverans. Detta kan förenas med hot om bojkott.

Som ännu en form av vertikal konkurrensbegränsning framstår i allmänhet kopplings/örbehä/l, vanligen i form av s.k. kombinationsförsäljning. Med detta avses att en säljare bestämmer att han tillhandahåller en vara, tjänst eller annan nyttighet under förutsättning att köparen också förvärvar nyttigheter av annat slag. De exempel på vertikala konkurrensbegränsningar som här har angivits har huvudsakligen hänfört sig till förhållanden på säljarsidan. Men begreppet konkurrensbegränsning kan även innefatta åtgärder m. ni. som i första hand berör företagens inköpsverksamhet. En eller flera näringsidkare kan t. ex. vägra att låta vissa säljare tillhandahålla tjänster eller varor till dem, 5. k. köpvägran. Detta får ibland formen av bojkott. Företag kan vidare sluta sig samman och tvinga producenter att sälja produkter till lägre priser än de skulle ha gjort om obunden konkurrens rått mellan de inköpande företagen, s. k. köparkarte/I.

På senare tid har en samarbetsform introducerats på den svenska

marknaden under benämningenfranchising. Samarbetet kan innebära att ett företag — tillverkare eller grossist genom avtal knyter till sig ett eller flera detaljistföretag, vilka framträder som en enhetlig kedja. Till bilden hör då ofta exklusivavtal och varumärkeslicens. Franchising förekommer också i andra former.

Redogörelsen ovan har huvudsakligen berört vad som kan kallas ensidig, konkurrensbegränsande påverkan i det vertikala ledet. Det bör då framhållas att också skilda former av vertikal samverkan kan utgöra konkurrensbegräns- ningar.

3.3.2. Horisontella konkurrensbegränsningar

Liksom i det vertikala ledet förekommer mellan dem som konkurrerar i samma led såväl samverkan som påtryckningar av en art som kan innebära en konkurrensbegränsning.

Den vanligaste formen av horisontell konkurrensbegränsning består i samverkan mellan skilda konkurrenter. Man brukar här tala om karteller, varmed oftast avses mer avtalsbundet samarbete. Men härutöver får beaktas det fall att säljare utan ett direkt avtal tillämpar visst förfarande i samförstånd, s. k. sama/'dnatjörfarande. Till detta kommer att som konkurrensbegräns- ning kan vara att bedöma också det fall att skilda företagare uppträder enhetligt — utan att detta sker i samförstånd i fråga om exempelvis val av viss kund, produktionsbegränsning eller prissättning.

Samråd eller samverkan rörande anbudsgivning är en typ av horisontell konkurrensbegränsning som brukar kallas anbudskartell.

Kartellsamarbete sker ofta i den formen att juridiskt och ekonomiskt fristående företag inom samma produktions- och/eller säljled samverkar genom att bilda ett särskilt rättssubjekt, t. ex. en förening, eller på annat liknande sätt. Längst har ett sådant konkurrensbegränsande samarbete gått då ett antal fristående tillverkningsföretag överlämnat försäljningen av tillverkade produkter till en gemensam säljorganisation, t. ex. ett försäljnings- bolag.

Ett mindre långtgående samarbete föreligger då tillverkningsföretag delat upp försäljningen mellan sig murknadsdelningskarte/ler endera så att varje företags försäljning fastställs till viss del av den totala omsättningen (kvotkarteller), eller genom att företagen hänvisas till försäljning inom vissa geografiska områden av marknaden (områdeskarteller) eller till vissa kunder (kunduppdelning). Delningskarteller är ofta sammankopplade med avtal om prissättning. Marknader kan också delas på det sättet att företagen kommer överens om att vart och ett av dem skall specialisera sig på tillverkning av vissa icke konkurrerande — produkter, 5. k. specialiseringskarie/ler.

En annan form av karteller är de överenskommelser som avser att åstadkomma en gemensam pris- eller rabattsättning, s. k. priskarteller. Som tidigare nämnts betraktas gemensam cirkaprislista för en bransch som en konkurrensbegränsning. Sådana listor ges ofta ut av branschföreningar, som också på annat sätt kan verka för konkurrensbegränsande åtgärder mellan medlemmarna, exempelvis vid utfärdandet av stadgar och bestämmelser.

Ett horisontellt konkurrensbegränsande samarbete kan avse också bindande eller rekommenderade normer för t. ex. service- och leverans-

villkor samt för kalkylering. Vidare kan en samordning ske beträffande konkurrenters inköp, ekonomi och marknadsföring.

En särskild form av konkurrensbegränsning utgör avtal om hemmamark— nadsskydd. Tillverkare i skilda länder kan därvid komma överens om att inte konkurrera på varandras områden.

En annan typ av konkurrensbegränsning är etableringskontroll. Exempel härpå är nyetableringskontroll genom branschorganisationer, något som tidigare var vanligt bl. a inom detaljhandeln. Närliggande kan vara privat auktorisation. Det kan vara en branschförening som auktoriserar sökande, oftast efter någon form av prövning. Genom auktorisationen kan t. ex. branschföreningen garantera att sökanden uppfyller ”minimikrav” e. d, för att utöva yrke inom branschen.

En samarbetsform som kan stå specialiseringsavtalen eller gemensamma säljbolag nära är s. k. joint-ventures. Denna samarbetsform innebär att två eller flera företag bildar ett nytt företag med nära anknytning till moderfö- retagens verksamhetsområde. Joint ventures kan vara att jämställa med gemensamma säljbolag. Nyetablering i form av joint ventures kan i vissa fall likställas med samgående mellan företag.

Även s. k. rena konditionsavta/ — genom vilka företagare i en bransch kommit överens om att ta ut dröjsmålsränta, debitera transportkostnader och om vad som skall förstås med kontant betalning, fri leveransmånad och liknande kan vara att betrakta som konkurrensbegränsande, nämligen om de begränsar tävlan i fråga om allmänna avtalsvillkor — s. k. villkorskonkur- rens. I regel tar sig överenskommelsema uttryck i gemensamt upprättade formulär för standardavtal och liknande.

Det nu redovisade har närmast avsett olika former av konkurrensbegrän- sande samarbete mellan konkurrenter. Därutöver förekommer skilda former av påtryckningar i konkurrensbegränsande syfte. Ett exempel på detta är s. k. predatory pricing eller underprisförsälining. Detta är en form av pris-och rabattpolitik som exempelvis kan tillämpas av stora rikstäckande företag på lokala marknader och som innebär att företaget under en längre period håller ett försäljningspris som understiger kostnaderna för försålda produkter. Även om konkurrensen till synes stärks genom ett sådant prissättningsförfarande så medför det risk för att mindre, fristående företagare, som ofta kan vara en aktiv konkurrensfaktor på den lokala marknaden, slås ut eftersom de saknar möjlighet att kompensera ett lokalt intäktsbortfall med högre priser på andra marknader.

Utöver vad som här mer översiktligt redovisats finns givetvis andra exempel på vertikala och horisontella konkurrensbegränsningar.

3.3.3 Dominerande ställning rn. in.

Om ett företag ensamt tillhandahåller visst produktslag eller viss tjänst saknas all konkurrens. En sådan monopolsituation anses vanligen utgöra den längst drivna formen av konkurrensbegränsning. Företaget kan vidare utnyttja sin maktställning i en sådan struktursituation till vissa konkurrens- begränsande åtgärder, exempelvis diskriminering eller underprisförsälj- ning.

En ren monopolställning i fråga om visst varuslag är visserligen mer

sällsynt. I överförd bemärkelse kan man dock tala om s. k. lokala monopol. Därmed avses ensamställning på en lokalt avgränsad marknad, exempelvis viss ort. Även i dessa fall anses en konkurrensbegränsning föreligga. Vidare leder koncentrationstendensen inom näringslivet ofta till att ett företag kommer att inta en dominerande position i fråga om omsättningen inom t. ex. visst varuområde.

Frågan om monopol eller annan dominans föreligger får prövas mot bakgrund av vad som är den relevanta marknaden. En bedömning måste därvid ske av vilka produkter som är ägnade att konkurrera med varandra innan det är möjligt att fastställa visst företags marknadsposition.

En dominerande ställning kan ett företag nå på skilda vägar, exempelvis genom teknisk eller ekonomisk överlägsenhet över konkurrenter eller presumtiva konkurrenter; Det kan också förhålla sig så att sådan ställning uppstått genom sammanslagning av företag som tidigare varit självständiga i förhållande till varandra (företagsförvärv). Även utan sammanslagning eller företagsförvärv kan eljest konkurrerande företag bindas till varandra genom kartellbildning eller gemensamt ägarintresse. Dessutom kan en intressent utöva ett konkurrensbegränsande inflytande över skilda företag genom att tillsätta företrädare för sig i företagens styrelser. Har en grupp företag gemensam kreditgivare av betydenhet kan också detta i visst fall innebära att gruppen agerar som en enhet där deltagarna helt eller delvis avstår från att konkurrera med varandra.

Här bör nämnas också 5. k. rättsliga monopol m. m. Dessa förekommer bl. a. på områden som rör rusdryckshantering och kommunikation samt i form av s. k. kommunala förvaltningsmonopol (gas-, elektricitets- och vattenverk m. m.).

En särskild företeelse utgör s. k. monopolistisk konkurrens (kvasimonopol) som kan uppstå genom att en vara inarbetas väl på marknaden. En sådan vara kan visserligen teoretiskt sägas möta konkurrens från andra varor som objektivt sett är rätt likvärdiga.

För den skull behöver det inte bero på en slump vilken efterfrågan de skilda produkterna får. Köparna kan nämligen uppfatta funktionellt likartade varor som inte helt utbytbara på grund av vissa skillnader i utseende, funktion, pris 0. (1. eller i distribution. Säljarna strävari allmänhet efter att på detta sätt skilja sina egna produkter från andras. En sådan produktdifferentiering kan nämligen ge det enskilda företaget en i viss mån skyddad ställning i konkurrensen, dvs. vad som här kallas monopolistisk konkurrens. Denna individualisering av en produkt gentemot andra, likartade varor sker vidare genom användandet av varumärken, viss förpackningsutformning m. m. Till den differentierade produkten kan sedan köpare under inflytande av olika former av påverkan knyta vissa föreställningar.

Den ensamrätt som föreligger till en produkts varumärke kan på grund av det anförda skapa en monopolliknande situation genom att varumärket i köparnas ögon särpräglar varan på ett sätt som försvårar effektiv konkurrens från t. o. m. identiskt lika varor. Därmed föreligger i och för sig en konkurrensbegränsning.

I fråga om varumärkesrätten liksom övriga immaterialrätter gäller dock att dessa trots att en konkurrensbegränsande ensamrätt skapas likväl är utformade just för att fungera i en marknadsekonomi. Denna art av

konkurrensbegränsningar betecknas därför som marknadskonforma. Vid utövandet av ensamrätten eller i samband med upplåtelse av sådan (licens) kan förekomma ytterligare konkurrensbegränsningar, såsom klausuler om kvotering eller prissättning.l

Medfätolskonkurrens (oligopol) förstås i allmänhet att en viss marknad väsentligen behärskas av ett fåtal större säljare. Också en sådan fåtalsdomi- nans utgör en konkurrensbegränsning.

Om något eller ett fåtal företag har en dominerande ställning på en viss marknad kan följden bli att prissättningen styrs av ett företag och att de andra företagen följer detta företags prissättning. Sådant s. k. prisledarskap anses utgöra en konkurrensbegränsning.

3.4. Fördelar och nackdelar med konkurrens och koncentration i en marknadsekonomi

För- och nackdelar med konkurrens och koncentration i en marknads- ekonomi är här relaterade till de mål som samhället har för sin ekonomiska politik, dvs. full sysselsättning, ekonomisk tillväxt,jämnare inkomstfördel- ning, rimlig prisstabilitet, balans i utrikesbetalningarna och en effektiv fördelning av de ekonomiska resurserna. Om ett marknadssystem leder i riktning mot sådana mål har det fördelar för samhället. Om det lederi motsatt riktning har det nackdelar.

] detta avsnitt berörs inte de för- och nackdelar som kan vara förenade med sådana enskilda former av konkurrensbegränsande åtgärder som redovisats tidigare (3.3). Dessa behandlas i kapitlen 4, 7 och 8.

3.4.1. Fördelar och nackdelar med konkurrens

Konkurrens mellan företag ger upphov till fördelar för samhället, därför att den medför en press nedåt på priserna. Företagare med kostnader som är för höga vid existerande prisnivå tvingas att utnyttja material, arbetskraft och kapital på ett effektivare sätt, alternativt lägga ner verksamheten. De företagare som med störst framgång lyckas pressa sina produktionskostna- der, genom att utnyttja en förbättrad teknologi eller på annat sätt, erhåller, så länge som det teknologiska försprånget kan upprätthållas, en belöning i form av ökad vinst. Denna mekanism motiverar företagen att fortlöpande utveckla produkter och produktionsteknik. Den leder också till att företagens internationella konkurrensförmåga stärks. Ett decentraliserat näringsliv, som är en förutsättning för fungerande konkurrens, sprider de enskilda företagens och ägarnas inflytande. Detta ger visst skydd mot maktmissbruk och en utjämning av nskerna för felaktiga beslut. Samtidigt kan decentraliseringen ge konsumenterna en ökad valfrihet när det gäller val av inköpsställe samt val mellan olika kvaliteter och servicegrad. Företagarna tvingas i en konkurrenssituation att ta hänsyn till en förändrad efterfrågan. Om efterfrågan på en produkt minskar, försvinner enligt teorin lse Bernitz, Marknads— de leverantörer av produkten som har de högsta kostnaderna. Frigjorda rätt, Stockholm 1969, s. resurser kan föras över till varuområden med efterfrågeöverskott. Detta 38 0- [ samt 54—57-

förhållande, tillsammans med det faktum att priserna i en konkurrenssitua- tion i huvudsak anpassas så att de uppfyller förutsättningarna för ett ”jämviktspris”, leder till en effektivare användning av samhällets ekono- miska resurser.

Beskrivningen av konkurrensens verkningar har här idealiserats. I prak- tiken finns det många orsaker till att konkurrens inte får dessa fördelar fullt ut för konsumenterna och samhället. Nyetableringsmöjligheten är t. ex. ofta begränsad genom tekniska eller finansiella hinder. Omställningen av närings- livet sker med en viss tröghet, vilket gör att resurserna utnyttjas mindre effektivt. Trögheten föreligger ofta när det gäller att finna användning för frigjorda resurser. Konsumenterna har ofta inte den kunskap och överblick som erfordras för att de genom sin efterfrågan skall kunna ”styra” utbudet.

Konkurrens kan också leda till vissa nackdelar för samhället. I en hård konkurrenssituation, där företagen ärjämnstarka, inträffari vissa fall att de inblandade företagen tvingas pressa sina priser så långt att de saknar resurser för vidareutveckling. Detta kan medföra att fördelar med teknisk utveckling och stordrift inte tas till vara, vilket kan vara till nackdel för samhället och konsumenterna. För att en sådan situation skall uppstå, förutsätts att inte andra, t. ex. finansiellt starka företag, utnyttjar tillfället att etablera sig på marknaden. På kort sikt kan således olika trögheter göra att omställningen av näringslivet går för långsamt, om endast konkurrensmekanismen verkar. Härigenom kan överkapacitet uppstå. Det kan således i vissa fall vara på lång sikt effektivare för samhället om produktionen i företagen samordnas än om företagen konkurrerar. Effektivitetsvinsterna måste dock vägas mot de sysselsättningsproblem som på kort sikt kan uppstå.

En alltför intensiv konkurrens kan dessutom föranleda företag till en olämplig rovdrift med naturresurser och till att pressa de anställda för mycket. Denna nackdel med konkurrensen kan dock i flertalet fall mötas genom att man avhjälper brister i samhällets lagstiftning och andra institutionella förhållanden, som gör det möjligt för företagen att agera på detta sätt.

Som ett särskilt problem framstår att också en konkurrens som nått full effektivitet vanligen följs av ökad koncentration i näringslivet. Denna koncentration kan medföra även andra nackdelar för samhället än de som är förknippade med att konkurrensintensiteten minskar men kan därtill ha fördelar. Detta utvecklas i följande avsnitt.

3.4.2. Fördelar och nackdelar med koncentration

Koncentration i näringslivet kan medföra fördelar för samhället och konsu- menterna. Stordriftsfördelar, dvs. långsiktigt sjunkande styckkostnader, möjligheten till rationellare distribution, samordningsvinster (synergi), ökad stabilitet m. ni. kan vid en koncentration ofta tas till vara. Detta kan medföra större anställningstrygghet och bättre löneutbetalningsförmåga för företaget. Om företagskoncentrationen inte gått så långt att konkurrensen upphört eller allvarligt begränsats, kan stordriftsfördelama föras vidare till konsumenterna i form av lägre priser, bättre service etc. Större effektivitet för exporterande företag stärker landets internationella konkurrensfönnåga, till fördel för den nationella ekonomin.

Som tidigare (2.2.1.3) nämnts finns i Sverige i flertalet branscher outnytt- jade stordriftsfördelar Från rent teknisk synpunkt ger en fortsatt koncentra- tion i dessa branscher vinster både för företagen och för samhället. Dessa vinster måste dock vägas mot eventuella samhälleliga nackdelar, till vilka utredningen återkommer. I fråga om företag med i huvudsak tillverkning för export medför företagskoncentrationen inga nackdelar från konkurrenssyn- punkt, förutsatt att koncentrationen leder till stordriftsfördelar och om problemet betraktas ur enbart nationell synvinkel. Likaså, i branscher där en fungerande konkurrens från utlandet finns, är koncentration av tillverkning och försäljning inom inhemska företag som regel enbart till fördel, om man likaledes enbart beaktar konkurrensaspekter och nationella synpunkter. Om de inhemska företagen genom t. ex. produktdifferentiering lyckas begränsa konkurrensen från utlandet, gäller självfallet inte slutsatsen.

Den omställning och koncentration av näringslivet som blir en följd av teknisk utveckling och konkurrens, kan komma i konflikt med samhällets ekonomiska politik på kort eller lång sikt. Särskilt på kort sikt kan nackdelar uppstå genom att utslagning av svaga företag leder till friställning av arbetskraft, omskolningsbehov och behov av flyttning av arbetskraft. Detta ställer krav på samhället att skydda arbetstagarna. På lång sikt kan nackdelar uppstå för konsumenterna genom följder av makt- eller marknadskoncen- tration, t. ex. stelhet i prisbildning och utebliven produktutveckling. Inom distributionssektorn kan nedläggning av företag leda till nackdelar för resurssvaga konsumenter, genom att servicen minskar. Samhället får bära extra kostnader för att anpassa sin serviceapparat, transportsystemet o. d. till ett förändrat näringsliv, En snabb omställning kan medföra att samhällets investeringar får en kort livslängd eller blir ineffektivt utnyttjade.

Sådan koncentration som uppstår genom att företag förvärvar andra företag följs ofta av en omstrukturering av företagens verksamhet. Förändringar kan komma omedelbart efter förvärvet, t. ex. när ett mindre lönsamt företag förvärvas med syfte att omedelbart läggas ned, eller i ett senare skede. Detta ger normalt problem för arbetstagarna i det berörda företaget eller för de kommuner som berörs. Det går i dessa fall inte att generellt slå fast om fördelarna eller nackdelarna överväger utan att studera det enskilda fallet.

Intensiteten i konkurrensen minskar inte utan vidare genom att antalet företag som konkurrerar minskar. Konkurrensintensiteten är bl. a. beroende av styrkeförhållandet mellan företag och av företagens bedömning om de kan nå några relativa fördelar i förhållande till andra företag genom konkurrens- åtgärder. Det finns exempel på att konkurrensen har ökat när antalet företag minskat. Detta beror ofta på att styrkeförhållandena mellan de kvarvarande företagen har blivit mer lika. Om t. ex. i en bransch två mindre företag går samman för att klara sig i konkurrensen mot ett tredje företag, som är större, kan detta resultera i en ökad konkurrens. Alternativet till samgåendet kan vara att båda de mindre företagen slås ut. Det mest vanliga är emellertid att ökad koncentration medför minskad konkurrens och en marknadsdominans för ett fåtal företag. Detta kan leda till nackdelar för samhället och konsumenterna genom att företagen har möjlighet att ta ut 5. k. monopol- vinst eller drivs ineffektivt. Med monopolvinst förstås den extra vinst ett företag i skyddad position kan göra genom att utnyttja inflytandet över utbud och prisnivå. Sådan vinst förekommer dock inte enbart vid monopol utan

även under fåtalskonkurrens.

Genom monopolvinster blir samhällets resurser felaktigt fördelade. Intresset för nyskapande verksamhet kan också avta i dessa situationer. På marknader med fåtalskonkurrens finns det risk för att svaga företag, som i en annan konkurrenssituation skulle ha slagits ut, skyddas av en för hög prisnivå. Konsumenterna kan inte påverka utbudet i samma utsträckning som om fungerande konkurrens råder. Företag på marknader med fåtalskon- kurrens eller monopol kan också få för höga kostnader genom att rationali- seringar inte vidtas, så länge konkurrenssituationen ej fordrar det.

Förekomst av monopolvinster behöver inte ha något samband med att företagen genom avtal eller tyst samförstånd håller priserna uppe. Fåtalskon- kurrens som marknadsform medför i sig ett minskat intresse för priskonkur- rens. I de rena monopolfallen finns det självfallet ingen att avtala eller samråda med.

Ju färre företag som konkurrerar, desto större blir risken för missbruk av dominerande ställning i form av konkurrensbegränsande avtal av olika slag, repressiva åtgärder mot konkurrenter, åtgärder med syfte att hindra andra företag att etablera sig, diskriminering o. d. Sådana konkurrensbegränsningar blir svårare att genomföra ju flera företag som konkurrerar, Det bör i detta sammanhang nämnas att den dominans som krävs för att begränsa konkurrensen kan vara betingad av såväl marknadsmässig som finansiell överlägsenhet. Ofta medför en långtgående koncentration risk för flera typer av skadeverkningar på samma gång, ett dominerande företag kan t. ex. skötas alltmer ineffektivt, ta ut monOpolvinster och samtidigt diskriminera andra företag.

Koncentrationen leder ofta till nya företagsformer, Integration kan exem- pelvis ske så att en producent köper upp sin grossist och vidare även detaljisterna. Det kan också vara så att integrationen startar från ett annat led, t. ex. detaljistledet.

Om företag i skilda säljled går samman kan problem uppstå för andra företag som inte är vertikalt integrerade. En icke integrerad grossist kan t. ex. få problem att sälja till detaljister som är integrerade med andra grossister. På samma sätt kan en icke integrerad detaljist få problem med leveranser från grossister som är integrerade med andra detaljister.

Koncentration i form av konglomeratbildning kan medföra att konglome- ratet, om det får en tillräckligt stark maktställning, kan utnyttja denna ställning för att konkurrera ut andra företag med underprisförsäljning, utan att vara effektivare.

Fåtalskonkurrens kännetecknas framför allt av att ett företag normalt inte kan sänka sina priser utan att räkna med att konkurrenterna vidtar liknande åtgärd. Detta leder till prisstelhet och det är därför vanligt att priskonkurrens ersätts med andra former av konkurrens. Det kan vara fråga om reklam och andra säljfrämjande åtgärder. Sådan konkurrens behöver inte vara till nytta för konsumenterna. Det finns därvid risk för att företagen genom marknads- föring och produktdifferentiering bygger upp irrationella preferenser hos konsumenterna för särskilda varumärken. Produkterna kan också komma att fördyras onödigtvis.

Företagskoncentration medför som regel också att antalet beslutsfattare i näringslivet minskar. Makten i företagen koncentreras till ett fåtal ägare eller

företrädare för dessa. Denna grupp får möjlighet att styra en allt större del av näringslivet. Därmed Ökar risken för maktmissbruk och för att felaktiga beslut får allvarliga skadeverkningar för ett stort antal konsumenter och arbetstagare.

Nackdelar med koncentration kan tänkas uppstå huvudsakligen inom de 5. k. konkurrensskyddade näringarna, dvs. näringar som har sin avsättning på framför allt hemmamarknaden och som inte är utsatta för effektiv importkonkurrens. I övriga fall har som tidigare nämnts koncentrationen i huvudsak fördelar sett ur isolerad svensk synvinkel. De nackdelar som kan uppstå på grund av målkonflikter med sysselsättningspolitik, lokaliserings- politik 0. d. finns dock även i dessa fall. Härtill kommer att konkurrensfrå- gorna också måste ses i internationellt perspektiv, något som också kommer till uttryck i av Sverige ratificerade konventioner.

3.4.3. Sammanfattning

Vissa fördelar och nackdelar för samhället, som kan uppstå till följd av konkurrens eller koncentration, har sammanfattats i figur 3.1 (se nästa sida). Som fördelar för samhället betecknas effekter som leder mot de mål som samhället har för sin ekonomiska politik. Effekter som leder i motsatt riktning är nackdelar för samhället. Det bör observeras att i figuren anges fördelar och nackdelar som konkurrens och koncentration kan medföra men som alltså inte nödvändigtvis behöver uppstå. Vad som inträffar är helt beroende av den marknadssituation som föreligger i det enskilda fallet, hur marknadssituationen förändras och hur företagen agerar i den nya situatio- nen.

Frågan huruvida konkurrens eller koncentration är att förorda i vår ekonomi kan som framgått inte besvaras allmängiltigt utan måste prövas för varje särskild marknad efter de förutsättningar som där råder. Ej heller föreligger alltid en motsättning mellan dessa begrepp. Sålunda kan för att en fungerande konkurrens skall uppnås vara nödvändigt att öka koncentra- tionen så att t.ex. tävlan uppstår mellan konkurrenter som är mera jämstarka. I följande avsnitt behandlas närmare de konkurrenspolitiska målen samt medlen för att styra utvecklingen.

3.5. Samhällets åtgärder inom konkurrenspolitiken

3.5.1. Olika konkurrenspolitiska åtgärder

Konkurrenspolitik i vid mening omfattar de åtgärder inom ekonomisk politik som påverkar konkurrensförhållandet mellan företag. En medveten frihan- delspolitik är t. ex. ett av medlen för en sådan politik. Sysselsättnings- eller lokaliseringsstöd till vissa företag kan också ses som konkurrenspolitik i denna vida mening. Skattepolitiken, i den mån den inte är likformig för alla företag, är ett annat exempel. I samtliga dessa fall är fråga om marknads- konforma åtgärder, dvs. man förutsätter att företagen fortsätter att konkur- rera, men under andra förutsättningar. Konkurrenspolitik i vid mening kan också innebära ingrepp, som inte är marknadskonforma, dvs. som begränsar företagens möjligheter att själva styra sin utveckling och där inte marknads-

Kan medföra följande fördelar för samhället:

Kan medföra följande fördelar för samhället:

Stordriftsfördelar i produktion och distribution Samordningsvinster (synergi) Ökad stabilitet Ökad internationell konkurrens-

Prispress Högre kvalitet Ökad service och större urval Teknisk utveckling Ökad internationell konkurrens- förmåga Effektiv resursfördelning Decentraliserat beslutsfattande Valfrihet för konsumenter

förmåga

| Förvärv, karteller ) Nyetablering Utslagning av svaga företag

KONCENTRATION

Kan medföra följande nackdelar för samhället:

Långsam vidareutvecklingstakt i vissa fall

Höga kostnader för marknads— mekanismen i vissa fall Överkapacitet i vissa fall

Kan medföra följande nackdelar för samhället:

Ökade kostnader för samhällets arbetsmarknads- och reg iona |po- litik Minskad service för vissa konsu- menter Begränsat utbud och urval Ökade kostnader för samhällsin- vesteringar Felaktig fördelning av samhäl- lets resurser p.g.a. monopolvins- ter Icke önskvärda konkurrensformer Ökad risk för skadliga konkur- rensbegränsningar Agarkoncentration

Figur 3.1 Fördelar och nackdelar med konkurrens och koncentration i en marknadsekonomi.

mekanismen utnyttjas. Den inkomstomfördelning som åstadkoms genom subventionering av vissa livsmedel och av bostäder påverkar också konkur- rensförhållandena mellan företag och kan således betraktas som konkurrens- politik i vid mening.

Med konkurrenspo/itik i egentlig mening. vilket utgör en del av det vidare begreppet konkurrenspolitik, avser utredningen de åtgärder som syftar till att motverka skadliga effekter av konkurrensbegränsning inom näringslivet, dvs. det område som i stort sett täcks av den nuvarande konkurrensbegräns- ningslagen.

Samhällets åtgärder inom konkurrenspolitiken är främst av två slag. För det första kan åtgärder vidtas som syftar till att främja effektiv konkurrens. Denna metod benämnes i det följande konkurrens/”rämjandemeroden. För det andra kan samhället vidta åtgärder som är inte främst inriktade på att främja konkurrensintensiteten men som hindrar att företagen missbrukar sin ställning i marknadssystemet. Denna metod kallas i fortsättningen den direkta metoden. ] båda fallen är syftet detsamma, dvs. att åstadkomma en samhällsutveckling som leder mot den ekonomiska politikens mål. Om konkurrensfrämjandemetoden tillämpas försöker man åstadkomma en sådan utveckling genom åtgärder som syftar till att återställa, bibehålla eller förbättra konkurrensen. Om den direkta metoden används går man direkt mot den ekonomiska politikens mål utan att utnyttja konkurrensmekanis- men.

Båda metoderna kan tillämpas samtidigt och, som den fortsatta framställ- ningen visar, ibland komplettera varandra.

3.5.1.l Konkurrensfrämjandemetoden

Om man anser att koncentrationen har gått för långt kan man för att återställa en rimligare konkurrenssituation upplösa fungerande företagsenheter eller upplösa ägarmässiga bind ningar mellan företag, genom att beordra ägarna att sälja delar av företaget eller ägarandelar i konkurrerande företag. Denna metod, som har praktiserats i USA i ett fåtal uppmärksammade fall, är den längst gående, när det gäller att återställa konkurrensen.

I detta sammanhang bör nämnas att t, ex. investmentbolag, andra finansiella institut och enskilda personer kan ha ett kontrollerande inflytande i två eller flera konkurrerande företag, eller företag med säljare-kundförhål- lande, genom ett tämligen blygsamt innehav av aktier. Bindningar mellan företag kan också åstadkommas genom t. ex. gemensamma styrelseuppdrag, utan motsvarighet i ägarmässiga bindningar. Upplösningen av dessa två typer av samband kan jämställas med upplösning av ägarmässiga bindningar. Det man är ute efter är att bryta samordnade förfaranden, som kan åstadkommas genom olika former av kontroll över företagen.

Strukturingrepp mot företag har en parallell i upplösning av karteller. Bindningen mellan företagen är i detta fall inte lika fast som vid gemensamt ägande och upplösningen kan därför åstadkommas genom mindre ingripande metoder. Syftet med kartellupplösning är att skapa ökad konkurrens inom ramen för existerande företagsstruktur.

Vid fåtalskonkurrens behövs ofta, som tidigare nämnts, inga ägarmässiga bindningar, avtal eller andra samordnade förfaranden för att företagen skall

uppträda likartat, t. ex. samtidigt höja eller sänka priser. Åtgärder mot denna typ av konkurrensbegränsning, s. k. parallella beteenden, där kontakter eller bindningar mellan företagen inte förekommer, kan endast undantagsvis ske enligt konkurrensfrämjandemetoden.

Upplösningen av företag och av karteller samt ingrepp mot missbruk av en dominerande ställning är exempel på metoder, där man ingriper mot situationer som redan har inträffat. Andra metoder syftar till att bibehålla en konkurrenssituation, t. ex. genom att förhindra att en olämplig koncentration uppstår eller förhindra kartellbildning. Företagsförvärvskontroll och förbud mot att bilda karteller är de två viktigaste metoderna för att uppnå detta syfte.

Företagsförvärvskontroll kan, förutom förbud mot olämpliga förvärv innebära att villkor ställs för att förvärv skall tillåtas. Dessa villkor kan vara konkurrensfrämjande. t. ex. när hinder mot att säljaren får utöva konkurre- rande verksamhet undanröjs. Villkoren kan också utformas enligt den direkta metoden, t. ex. att företagets prissättning kontrolleras eller styrs i framtiden.

Ett väsentligt inslag i den konkurrensfrämjande metoden är att undanröja konkurrensbegränsningar med direkt syfte att minska konkurrensen. Upplösning av kartellsamarbete i olika former har tidigare nämnts. Samar- betet kan ske genom avtal eller annan samverkan om prissättning, mark- nadsuppdelning, försäljningssamverkan, selektiv försäljning m. m. Andra åtgärder från företagens sida för att minska konkurrensen är t. ex. diskrimi- nering av vissa företag eller företagsformer, leveransvägran eller andra repressiva åtgärder mot konkurrenter och hinder för andra företag att etablera sig. Ofta grundas dessa åtgärder på att ett eller ett fåtal företag har en dominerande ställning i en bransch.

Den tekniska utvecklingen har tillsammans med konkurrensen gjort att företagsstorleken har ökat och att därigenom etableringströsklarna successivt har höjts i flertalet branscher. I det ekonomiska systemet har härigenom naturliga etableringshinder uppstått, som inte är orsakade av avtal om etableringskontroll från företagens sida eller offentlig nyetableringskontroll. Åtgärder för att underlätta nyetablering och åtgärder mot konkurrensbegrän- sande etableringskontroll är väsentliga inslag i konkurrensfrämjandemeto- den.

I detta sammanhang skall konsumentkooperationens roll i Sverige något beröras. I några fall har kooperationen gått in i branscher med otillfredsstäl- lande konkurrens och avsevärt förbättrat konkurrensen. Det gäller t. ex. glödlampor, bensin och däck. I andra fall utgör konsumentkooperationen en viktig potentiell konkurrensfaktor. Vid bedömningen av en konkurrenssi- tuation bör därför särskild hänsyn tas till om konsumentkooperationen har marknadsandelar eller kan tänkas etablera sig på marknaden. Konsument- kooperationen har av ideologiska skäl i regel inte intresse av konkurrensbe- gränsande samarbete med det övriga näringslivet. Frågan om konsument- och producentkooperationens närmare betydelse för samhällets ekonomiska, sociala och demokratiska utveckling kartläggs av den år 1977 tillsatta utredningen (l 1977:01) om kooperationen och dess roll i samhället.

Av samma skäl som konsumentkooperationen har en särställning kan offentligt ägda företag få sådan ställning. Detta behöver dock inte vara fallet.

Avgörande är dessa företags policy och hur de agerar i konkurrens med andra företag.

Också den offentliga sektorn kan på sätt redovisas i kapitel 6 agera på flera sätt för att främja konkurrensen. Vidare kan den offentliga upphandlingspo- litiken utformas så att konkurrensen främjas.

Stora delar av konsumentpolitiken är inriktad på att förhindra sådan konkurrens som inte är önskvärd från konsumenternas synpunkt och i stället inrikta konkurrensen på prestationskonkurrens. En sådan påverkan av formerna för konkurrens kan sägas vara konkurrensfrämjande. En mera allmän begränsning av marknadsföringsåtgärder hör däremot hemma bland de direkta metoderna.

Slutligen kan skattesystemet byggas upp så att det främjar konkurrens. Ett exempel på detta är att små innovationsrika företag ges förbättrade möjlig- heter att finansiera sin verksamhet. Ett annat exempel är att regler för ärvs-, förmögenhets- och realisationsvinstbeskattning utformas så att de inte leder till omotiverade företagsföisäljningar.

3512. Den direkta metoden

Om en bristfällig konkurrens leder till att onormalt höga vinster uppstår i företagen i en utsträckning som inte kan godtas av samhället, finns som ovan nämnts med den konkurrensfrämjande metoden olika möjligheter. Om ingen av dessa anses realistisk eller lämplig, t.ex. därför att uppenbara stordriftsfördelar uppstår vid koncentration. återstår att tillämpa den direkta metoden. Detta kan ske på olika sätt. Den minst ingripande styrformen är frivilliga överenskommelser, t. ex. om att begränsa prisstegringar. Därnäst kommer regleringar av olika slag, inom vars ramar företagen får agera fritt. Slutligen har vi de styrformer, där samhället reglerar företagets hela verksamhet. Åtgärder enligt den direkta metoden innebär sålunda en kontroll av företagens verksamhet som inte främst är inriktad på att främja konkurrensen men kan vara avsedd att motverka negativa effekter som följer av brister i konkurrensen.

När den direkta metoden tillämpas inom konkurrenspolitiken, för att förhindra monopolvinster, är det framför allt prisstyrning i olika former, från övervakning av priser och kostnader till mer eller mindre hårda prisregle- ringar, som kommer ifråga. Här avses inte en allmän prisreglering enligt prisregleringslagen. Denna lag, som behandlas i 6.2.4, har till syfte att förhindra prisstegringar och är en del av den kortsiktiga stabiliseringspoliti- ken. Istället åsyftas ingripanden mot företag med höga priseri förhållande till kostnaderna eller till följd av för höga kostnader och där orsaken är en konkurrensbegränsning, som inte kan elimineras eller där man finner det mindre lämpligt att ingripa för att undanröja konkurrensbegränsningen. Ibland sammanfaller behovet av priskontroll för att nå prisregleringslagens syfte med behovet av priskontroll för att förhindra monopolvinster. I det första fallet är det dock fråga om ett kortsiktigt ingrepp medan deti det andra fallet normalt är fråga om ett mera långsiktigt ingrepp mot för höga priser orsakade av ofullständig konkurrens.

Ingrepp enligt den direkta metoden mot monopolvinster innebär att man måste ta ställning till om priset är rimligt i förhållande till kostnaderna.

Problemet är långt ifrån enkelt. Två huvudproblem finns när kostnaderna skall beräknas. För det första måste avgöras vad som skall anses som kostnader och för det andra hur indirekta kostnader skall fördelas på olika produkter. Det gäller bl. a. att komma fram till ett kostnadsbegrepp som täcker ”nödvändiga” kostnader. Dessutom måste avkastningen på kapitalet beaktas.

Ett pris kan vara för högt på grund av överdrivna marknadsföringsåtgärder. Frågan gäller då om kostnaderna för dessa åtgärder är nödvändiga eller inte. Det kan t.ex. gälla kostnader för sådan suggestionskonkurrens som inte ligger i samhällets och konsumenternas intressen. En kontroll av monopol- prissättning bör, om man anser att dessa kostnader inte är nödvändiga, även kunna innefatta villkor som begränsar marknadsföringsinsatser. Som tidigare nämnts hör en sådan begränsning hemma bland de direkta metoderna. Speciellt besvärlig är beräkningen av kostnaderna för en viss produkt i företag med differentierad produktion och i företag där det förekommer interna leveranser.

En svårighet som kan uppstå vid en långtgående och långvarig styrning av priser är att företaget som utsätts för styrningen kan reagera genom att förändra t. ex produktions- eller försäljningsinriktning. Företaget kan hota med nedläggning eller med att inte genomföra en investering som är nödvändig för fortsatt rationell drift, om den övervakande myndigheten inte tillåter en prishöjning. Det kan också bli fråga om att flytta produktionen utomlands. Företaget kan på detta sätt besluta om åtgärder som inte är till fördel för samhället, konsumenterna eller de anställda.

Av de riktlinjer som regeringen har utfärdat för handläggningen av prisregleringarna under senare år framgår bl. a. att tillämpningen bör ske så att snedvridning av produktion och distribution såvitt möjligt motverkas samt att den prisreglerande myndigheten vid sin dispensgivning har att beakta samtliga föreliggande omständigheter i det enskilda fallet. Särskilt framhålls att sysselsättningen vid ett företag eller del av företag inte påtagligt får minska eller en prisbillig vara försvinna från marknaden till följd av icke medgivna dispenser.

Av samma skäl som kontroll av prissättningen kan vara nödvändig, kan beslut om produktionsvolym, produktdifferentiering, investeringar. rationa- liseringar etc. ibland behöva kontrolleras. Styrningen blir i dessa fall mer omfattande och samhället tar på sig ett ökat ansvar för verksamheten.

Som tidigare nämnts kan en företagsförvärvskontroll innebära att villkor ställs för förvärv som tillåts. Dessa villkor kan vara pris- eller annan kontroll av företaget efter det att förvärvet ägt rum, om detta anses nödvändigt.

Kontroll av ett företag kan också åstadkommas så att samhället genom ägande eller representation i företagets beslutande organ helt tar över ansvaret för företagets verksamhet. Hur detta påverkar företaget och konkurrensen med andra företag blir beroende av hur styrningen utövas. Om samhället tar över kontrollen av samtliga företag i en bransch kan verksam- heten samordnas på ett sätt som gör att konkurrensen mellan företagen helt upphör. Också utan sådant övertagande kan statsmakterna verka för en mer eller mindre total koncentration inom viss bransch. Åtgärder som leder till sådan koncentration brukar inte betecknas som konkurrenspolitiska utan som branschpolitiska. Offentligt kontrollerade företag kan även styras så att

de konkurrerar med andra företag. I sådana fall kan man säga att såväl den konkurrensfrämjande som den direkta metoden tillämpas.

Den direkta metoden bör tillgripas framför allt i situationer när ett eller ett fåtal dominerande företag missbrukar sin marknadsställning och när man anser att det är omöjligt eller olämpligt att korrigera missbruket med konkurrensfrämjande metoder.

3.5 .2 Sammanfattning

Systembeskrivningen har visat två metoder som kan tillämpas av samhället inom konkurrenspolitiken i vid mening.

I. Konkurrensfrämjandemetoden

2. Den direkta metoden. Konkurrensen kan främjas på följande sätt:

a. Decentralisering av företagsamheten eller beslutsfattandet i företag genom uppdel- ning av företag, upplösning av ägarmässiga bindningar mellan företag och upplösning av andra bindningar, t. ex genom gemensamma styrelseuppdrag och kartellavtal. b. Förhindrande av olämplig koncentration i näringslivet genom ingrepp mot bl. a. företagsförvärv och kartellsamarbete i sådana fall där det är påkallat från allmän synpunkt. c. Undanröjande av nyetableringshinder och stimulans till nyetablering i privat eller offentlig regi. d. Undanröjande av skadliga konkurrensbegränsningar i övrigt, t. ex. diskriminering, leveransvägran, andra repressiva åtgärder mot konkurrenter och avnämare och samordnade förfaranden av olika slag. e. Åtgärder inom arbetsmarknads- och regionalpolitik, industripolitik, handelspoli- tik, konsumentpolitik, skattepolitik, offentlig upphandling etc.. som syftar till att bibehålla ett decentraliserat ekonomiskt system och att stärka konsumenternas ställning.

Den direkta metoden innebär att samhället vänder sig mot företagen med ingrepp som inte främst syftar till att främja konkurrensen men avser att motverka olämpliga följder av bristeri konkurrenssituationen. Olika former finns:

a. Frivilliga överenskommelser med företaget. b. Reglering av viss del av företagets verksamhet, t. ex. beträffande prissättning och

marknadsföring. c. Styrning av företagets verksamhet. genom offentligt ägande eller på liknande sätt.

4 Gällande ordning på konkurrensbegräns- ningsområdet m. m.

År 1953 antogs lagen (1953z603) om motverkande i vissa fall av konkurrens- begränsning inom näringslivet (KBL).l Till grund för denna låg bl.a. nyetableringssakkunnigas betänkande (SOU 1951227—28) Konkurrensbe- gränsning.

Lagstiftningen gav uttryck för uppfattningen (se prop. 19532103 s. 630. f.) att det fordrades ytterligare lagstiftningsåtgärder för att hindra skadlig verkan av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Departementschefen anförde vidare att varken den av monopolutredningsbyrån åstadkomna publiciteten eller näringslivets egen saneringsverksamhet kunde åstadkomma att ens flertalet av de enskilda konkurrensbegränsningar, som framstod såsom olämpliga ur allmän synpunkt, verkligen avlägsnades. Enligt uttalandet måste staten på detta utomordentligt viktiga område, liksom inom andra områden av samhällslivet, ha både rättighet och skyldighet att skapa skydd mot företeelser som uppenbarligen skadade samhällsintresset.

4.3.2. Systemets uppbyggnad

Samhällsingripanden mot konkurrensbegränsningar kan ske efter två prin- ciper, förbudsprincipen och missbruksprincipen. Den första innebär att förfaranden som anses skadliga preciseras och förbjuds i en författning, i allmänhet vid straffansvar. Missbruksprincipen åter innebär att ingripande sker när det i ett enskilt fall har konstaterats att en näringsidkare framkallar

skadlig verkan av konkurrensbegränsning.

Genom 1953 års lagstiftning infördes ett system vari båda de nu nämnda principerna används, var på sitt område.

Den ursprungliga lagstiftningen omfattade dels två straffsanktionerade förbud, som redovisas i det följande, dels en bestämmelse om ingripande i vissa fall med förhandling till undanröjande av annan skadlig konkurrens- begränsning än den som direkt var förbjuden.

En speciell myndighet, näringsfrihetsrådet (NFR), tillskapades för sådan förhandlingsverksamhet. Vid ett misslyckande ålåg det rådet att göra anmälan om detta till regeringen, om saken var av större vikt. NFst beslut kunde inte överklagas. Framställan om förhandling inför NFR fick göras bl. a. av en särskild befattningshavare, ombudsmannen/ör näringsfrihetsfrågor (NO).

NFR:s funktion övertogs senare av marknadsrådet (MR), numera mark- nadsdomstolen (MD).

År 1955 lämnade 1954 års priskontrollutredning betänkandet (SOU 1955:45) Konkurrens och priser. Som en följd av dess arbete utfärdades därefter allmänna prisregleringslagen (1956z236). Denna alltjämt gällande beredskapslag byggde på att då föreliggande möjlighet till förhandling mot skadliga konkurrensbegränsningar borde vidgas. Enligt den avfattning KBL fick år 1953 gällde vid denna tid att förhandling fick ske endast när fråga var om s. k. kartell- och monopolfall. Denna begränsning i KBL slopades därför är 1956 (prop. 19561148). Samtidigt fördes mot denna bakgrund in en bestämmelse i KBL om ingripande mot för hög prissättning. Bestämmelsen redovisas senare (4.3.5.2). Systemet för prisreglering m. m. behandlas i 6.2.4.

År 1961 vidtogs (prop. 1961386) vissa åtgärder för att effektivisera den statliga verksamheten på pris- och konkurrensområdet. [ första hand skedde det genom förstärkning av personalresurserna. bl. a. hos NO. Som underlag fanns bl. a. betänkandet (SOU 1961:3) Effektivare prisövervakning, som hade lämnats av 1960 års prisövervakningskommitté.

Till följd av en anmälan från NFR till regeringen om en resultatlös förhandling i ett konkurrensbegränsningsärende rörande leveransvägran (NFR 2/1965', AB Bodés Möbler) ändrades KBL år 1966 (prop. 1966zl3). NFR fick då rätt att i visst fall vid vite förelägga en företagare att sälja förnödenhet till annan på villkor som motsvarar vad han erbjuder andra. Bestämmelsen behandlas i 4.353.

Det bör i detta sammanhang nämnas, att riktprisutredningen samma år avgav betänkandet (SOU 1966:48) Prissamverkan och konkurrens. Utred- ningen hade bl. a. haft till uppgift att ta ställning till frågan om lämpligheten av skärpt lagstiftning mot riktpriser och andra former av prissamverkan. Utredningen fann att en ytterligare effektivisering av den svenska pris- och konkurrenspolitiken var nödvändig. Den ansåg dock att en utvidgning av förbudsbestämmelserna inte utgjorde den lämpligaste formen för detta. Emellertid uttalade utredningen att dess ställningstagande till frågan om skärpt konkurrensbegränsningslagstiftning tog sikte på situationen är 1966. Det framstod enligt utredningen som uppenbart att förändringar kunde inträffa som aktualiserade en annan bedömning.

Riktprisutredningens förslag lades till grund för en proposition (1967z75)

vari föreslogs vissa av utredningen förordade åtgärder som syftade till en effektivisering av den statliga övervakningen av pris- och konkurrensförhål- landen samt prisupplysningen. Målet skulle uppnås bl. a. genom förstärkning av personalresurserna vid NO:s kansli.

Till den nu lämnade översiktliga redogörelsen bör fogas att MD kan efter ansökan bevilja en näringsidkare dispens från ett enligt KBL straffbelagt förbud. Detta behandlas bl.a. i 4.334.

Kvarstår i annat fall än som avser säljföreläggande, som MD meddelar, trots förhandling skadlig verkan kan domstolen endast enligt 21 å andra stycket KBL göra anmälan om detta till regeringen. För att anmälan skall göras krävs alltjämt att domstolen finner saken vara av större vikt. Det är förutsatt att sådan anmälan kan komma att föranleda ny lagstiftning eller annan form av offentligt ingripande.

4.3.3. Förbuden m. m.

En mer ingående kommentar till de straffbelagda förbuden och dispensbe- stämmelsen lämnas i kapitel 7 i anslutning till överväganden om ändringar på förbudsområdet m. m. Där belyses också förarbetena och rättstillämp- ningen.

4.3.3.1 Bruttoprisförbudet

12 & KBL finns dets. k. bruttoprisförbudet. Det tar sikte på situationen att en leverantör söker bestämma vilket pris hans återförsäljare skall ta ut vid vidareförsäljningen. Syftet är att undanröja detta hinder för en från allmän synpunkt eftersträvansvärd priskonkurrens. Bestämmelsen har följande lydelse:

Utan tillstånd av marknadsdomstolen må företagare. där ej annat är stadgat, varken av företagare inom senare försäljningsled betinga sig, att vid försäljning av förnödenhet här i riket visst pris icke må underskridas, eller till ledning för prissättningen inom senare försäljningsled i riket eljest angiva visst pris. med mindre därvid kommer till uttryck att priset får underskridas.

4.3.3.2 Anbudskartellförbudet

13 åKBL finns intaget det 5. k. anbudskartellförbudet,som hartillkommit för att hindra organiserad samverkan mellan anbudsgivare vid en anbudstävling. Sådan samverkan har bedömts som en särskilt skadlig form av konkurrens- begränsning mot bakgrund av anbudsförfarandets syfte att driva fram en hård, prispressande konkurrens. Föreskriften innehåller följande:

Ej må företagare utan tillstånd av marknadsdomstolen träffa eller tillämpa överens— kommelse att samråd eller annan samverkan mellan olika företagare skall äga rum innan någon av dem avgiver anbud å försäljning av förnödenhet eller utförande av tjänst här i riket.

4.3.3.3 Straffsanktion m. m.

Enligt 29 15 första stycket KBL gäller att den som uppsåtligen bryter mot 2 eller 3 få straffas med dagsböter eller, om brottet är grovt, med fängelse i högst ett år

eller dagsböter. Av 31 & följer att brottet får åtalas av allmän åklagare endast efter anmälan eller medgivande av NO.

4.334 Dispens från förbuden Som har framgått gäller förbuden mot bruttopriser och anbudskarteller åtgärder som företas utan tillstånd av MD. Domstolen kan således genom dispens upphäva straffbudens tillämplighet i fråga om det förfarande som dispensen avser.

En föreskrift om vad som skall beaktas vid tillståndsprövningen lämnas i 4 & KBL. Där anges att tillstånd får meddelas endast om konkurrensbegräns- ningen kan antagas främja kostnadsbesparingar, vilka till väsentlig del kommer konsumenterna till godo, eller i övrigt bidraga till en ur allmän synpunkt ändamålsenlig ordning, eller om eljest särskilda skäl är därtill.

I nämnda bestämmelse anges vidare att tillståndet får återkallas av MD om det missbrukas eller om efter dess meddelande har inträtt väsentligt ändrade förhållanden.

4.3.4. Generalklausulen omförhandling mot skadlig verkan av konkur- rensbegränsning

I 5 & KBL föreskrivs:

Förhandling, varom i l ;" stadgas, må äga rum, då konkurrensbegränsning i andra fall än som avses i 2 och 3 åå finnes medföra skadlig verkan.

Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning förstås, att konkurrensbegräns- ningen på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsut- övning.

Bestämmelsen i Så KBL, den s.k. generalklausulen, får alltså ses mot bakgrund av den inledande bestämmelsen i lagen. Det anges i 1 & att i syfte att främja en ur allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet skall, på sätt i lagen stadgas. dels gälla förbud (2—3 åå) mot vissa arter av konkurrensbegränsning, dels ankomma på MD att genom förhandling söka undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsning, som bringas under dess bedömning.

Handläggningen hos MD vid tillämpning av Så kan, på sätt följer av 18—20 && KBL, delas in i tre faser. Till en början får, i den utsträckning det prövas erforderligt, ske muntlig eller skriftlig förberedelse. Därefter hålls normalt ett sammanträde — huvudförhandling inför domstolen. Sökanden samt motsidan får därvid framlägga sina synpunkter i frågan, huruvida de för förhandling stadgade betingelserna föreligger. Ger i denna andra fas vad som har förekommit vid sammanträde vid handen att betingelserna för förhand- ling är uppfyllda har MD att besluta om den tredje fasen, dvs. att förhandling skall äga rum för undanröjande av skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Mot denna bakgrund kan man i de två första fallen tala om ett rättegångs- skede och i den sista fasen om ett förhandlingsskede.

Ett förhandlingsskede får således inte påbörjas förrän domstolen har under rättegångsskedet funnit förutsättningarna för förhandling vara för handen. Dessa förutsättningar är dels att det föreligger en konkurrensbegränsning, dels

att denna föranleder vad som kallas skadlig verkan. Vad som skall förstås med skadlig verkan beskrivs i andra stycket av 5 ä.

4.3.4.1 Det rättsliga konkurrensbegränsningsbegreppet

Huvudformerna av konkurrensbegränsning har behandlats i 3.3.

Själva begreppet konkurrensbegränsning definieras inte i KBL. Det har ansetts att en definition skulle med nödvändighet bli så vag till sin utformning att den i vart fall inte skulle ge någon nämnvärd vägledning för bedömandet av frågan när en konkurrensbegränsning skall anses föreligga. Den närmare begreppsbestämningen har överlämnats till rättstillämpningen. Med stöd av uttalanden i förarbetena (prop. 19561148 s. 19 och 37 0. f., 2LU 1956:35 s. 18) ges åt termen konkurrensbegränsning en mycket vid innebörd. Begreppet anses i princip omfatta varjeförhällande som innebär eller har till följd att konkurrensen inte ärfu/Ikom/igt fri och ohämmad.

Avgörande för om konkurrensbegränsning enligt KBL föreligger eller inte är de faktiska förhållanden som råder på marknaden i fråga. Det saknar betydelse huruvida en näringsidkare har haft för avsikt att begränsa konkurrensen eller huruvida begränsningen har uppkommit som en inte avsedd bieffekt. Detta innebär att en åtgärd som har vidtagits för andra ändamål kan få verkningar som helt eller delvis innefattar konkurrensbe- gränsningar och därför faller inom ramen för vad som kan prövas enligt KBL.

Tidigare (3.3) har som nyss sades redovisats vissa exempel på konkurrens- begränsningar. Dessa omfattas också av det juridiska konkurrensbegräns- ningsbegreppet. Utöver den där lämnade redogörelsen kan här översiktligt nämnas vissa andra förfaranden, som MD eller dess föregångare har funnit vara konkurrensbegränsande.

Ett förbud för kommissionär att sätta ned det av kommitenten fastställda priset i den formen att prisnedsättningen skulle tas av provisionen bedömdes (MD 1/1973) som en konkurrensbegränsning. Vidare fann MR i ett annat ärende att upphandling av totalentreprenad genom ett förhandIingsanbudsförfarande utgjorde en klar konkur- rensbegränsning (MR 9/1971).

NFR har haft att pröva skilda fall av köpvägran. I ett ärende (NFR 3/1966) har till underlag för bedömningen legat att det innebar en konkurrensbegränsning när Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen vägrade att köpa vin och sprit från Sydafrika. I ett annat fall (NFR l/1959) har samma bedömning gjorts i fråga om vägran av bl. a. ett restaurangbolag—som hade ensamrätt till avhämtningsförsäljning av öl genom butiker i en stad med omnejd att antaga ytterligare ett bryggeri som leverantör.

En privat auktorisation inom reklambranschen har (MD 21/76) ansetts utgöra en konkurrensbegränsning, bl. a. därför att auktorisationssystemet som sådant — och inte skillnader i kompetens mellan auktoriserade och icke auktoriserade — medförde olikheter i konkurrenssituationen.

Vidare har NFR (14/1958) funnit — i fråga om fem grossisters samtidiga vägran att sälja till viss köpare deras likartade uppträdande tillsammantaget innefatta en konkurrensbegränsning.

Det bedömdes (MD 30/1973) i visst ärende att en kommuns åtgärd att i sin trafikskola tillämpa så låga priser att verksamheten där bedrevs med ett konstant underskott självfallet ryckte undan förutsättningarna för en fri konkurrens på lika villkor för andra trafikskolor och således innebar en konkurrensbegränsning (ett särfall av s. k. underprisförsäljning).

I ett annat beslut (MD 10/1976) prövade MD ett ärende rörande en konkurrens- klausul i köpeavtal. Domstolen yttrade att det låg i sakens natur att en klausul av den typ som var föremål för prövningen hade en konkurrensbegränsande effekt genom att eliminera potentiell konkurrens.

Ett annat exempel på vad som har bedömts utgöra en konkurrensbegränsning är ett tidningsföretags vägran att ta in en kommersiell annons. när det var fråga om en marknadsdominerande tidning som hindrade en företagare att genom annonsering i tidningen marknadsföra en vara som konkurrerade med varor som saluhölls av tidningen närstående företag (MD 4/1974).

4.3.4.2 Skadlig verkan

Har MD funnit visst förhållande utgöra en konkurrensbegränsning återstår att fastställa huruvida begränsningen föranleder skadlig verkan i KBL:s mening. Som förut har nämnts är det en förutsättning för förhandling enligt 5 & att sådan verkan föreligger.

Vad skadlig verkan innebär beskrivs i 5 & andra stycket KBL. Där anges att med sådan verkan förstås att konkurrensbegränsningen på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen. hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning.

Av den nu redovisade legaldefinitionen framgår att den situation som kan föranleda ingripande med förhandling måste vara kvalificerad på visst sätt. Dels krävs att åtminstone något att de tre 5. k. etfektkriterierna har visats föreligga, dvs. ovan beskrivna följder för prisbildningen, verkningsförmågan eller annans näringsutövning. Dels fordras därtill att konkurrensbegräns- ningen på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt framkallar någon av dessa effekter, dvs. ett s. k. otillbörlighetskriterium skall vara uppfyllt.

De uttalanden som gjordes vid 1953 års lagstiftning och senare om de nu berörda kriterierna utgör alltjämt en vägledning för rättstillämpningen. Vid en redogörelse för dem bör dock framhållas att de får bedömas mot bakgrund av den speciella utformning som denna lagstiftning erhöll när det gällde möjligheten att gripa in. Endast vissa konkurrensbegränsningar kunde sålunda vid tillkomsten av KBL göras till föremål för förhandling. Som tidigare har sagts skedde på den punkten senare en ändring. Därtill har i rättstillämpningen skett en vidareutveckling och nyansering.

De konkurrensbegränsningar som enligt 1953 års lag kunde föranleda förhandling brukar kallas monopolist- och kartellfallen. Dessa beskrevs i dåvarande 5 & KBL på följande sätt:

1. mellan företagare slutits kartellavtal eller annan liknande överenskommelse eller eljest i samförstånd tillämpas gemensamt förfarande. som berör pris-, produk- tions-, omsättnings- eller transportförhållanden eller

2. inom viss näringsgren en företagare eller en grupp av företagare. vilken samman- hålles av gemensamma ägarintressen i företagen. svarar för en väsentlig del av företagsamheten i landet eller del av landet.

Vid förhandling skulle särskilt eftersträvas att hindra

1. att företagare. på sätt i 5 & 1) sägs, samverka eller tillämpa gemensamt förfarande rörande prissättning eller uppdelning av marknad. där samarbetet är ägnat att väsentligt påverka prisbildningen;

2. att samverkan eller gemensamt förfarande. som avses i 55 l), föranleder

missgynnande av viss eller vissa företagare; samt 3. att företagare eller grupp av företagare, som avses i Så 2), i sin verksamhet missgynnar viss eller vissa företagare.

Begränsningen till monopolist- och kartellfallen slopades år 1956. Idet följande redovisas till en början vad som åsyftas med effektkriterierna. Därefter behandlas otilIbörlighetskriteriet.

Eyektkriterierna

Om innebörden av de tre effektkriterierna uttalar departementschefen (prop. 1953: 103 s. 116) till en början att det vid överläggningar med vissa företrädare för näringslivet hade rått enighet om att det främst är de prishöjande och effektivitetshämmande verkningarna av konkurrensbegränsning som man bör vara angelägen att hindra och som därför bör utmärkas som skadliga. Därtill hade det befunnits vara av vikt att näringsutövare som hindras i sin näringsutövning av enskilda företagares konkurrensbegränsande åtgärder i viss utsträckning erhöll en självständig rätt till skydd i lagen. Också den verkan av konkurrensbegränsning att annans näringsutövning försvåras eller hindras bör därför betecknas såsom skadlig.

Rörande priskriteriet tilläggs (s. 117) bl. a. att den allmänna utgångspunkten för bedömningen naturligen bör vara prisets förhållande till kostnaderna. I fråga om exempelvis priskarteller får bedömas om priserna ur lönsamhets- synpunkt rent kalkylmässigt sett är höga i förhållande till kostnaderna vid en drift som ter sig rationell med hänsyn till förhållandena inom branschen. Ingår t. ex. i en kartell dels välrationaliserade företag med låga kostnader och dels mindre effektiva företag med höga kostnader bör jämförelsen sålunda ske med företagen inom den bättre gruppen. Också när det gäller ensamfö- retagen bör, enligt departementschefens uttalande, i princip samma betrak- telsesätt tillämpas ehuru naturligen en mera fri prövning blir nödvändig. I vissa fall torde jämförelse med liknande tillverkningar av annat slag kunna lämna vägledning. Han tillägger vidare att såväl när det gäller kartellfallet som beträffande monopolistfallet bör tillbörlig hänsyn tagas till företagarris- ken. Stundom kan det i fråga om ensamföretagare vara påkallat med en viss generositet vid tillämpningen. Uppenbart är att vid prissättningen en viss marginal för konsolidering, rationalisering och forskningsarbete måste finnas. Vid tillämpningen av den förordade bedömningsmetoden synes det, tilläggs det, i allmänhet bli föga utrymme att särskilt beakta konjunkturläget. Skulle emellertid alldeles särpräglade konjunkturer föreligga, bör enligt departementschefen naturligen hänsyn till detta förhållande kunna tas vid prövningen.

Beträffande hämmandekriteriet uttalas (s. 118) bl.a. att fastän prisbild- ningen i det alldeles övervägande antalet fall torde påverkas när effektiviteten hämmas är det av visst värde att låta de två leden framstå som självständiga i förhållande till varandra. Enligt departementschefen torde dels genom detta på ett klarare sätt komma till uttryck att effektivitetssynpunkten är av omedelbar betydelse för lagtillämpningen, dels finnas fall där effektiviteten hämmas av en konkurrensbegränsning utan att därför en otillbörlig påverkan på prisbildningen kan skönjas.

Som exempel på vad som hämmar effektiviteten nämns bl. a.: att tekniska

och organisatoriska framsteg hindras, att tävlingslusten allmänt avtrubbas inom viss näringsgren, att mindre effektiva företag ges ett konstlat skydd t. ex. på det sätt att prissättningen i en kartell i alltför hög grad beaktar förhållandena inom företag med höga kostnader, att nyetablering eller ökning av kapaciteten inom en bransch uppmuntras utöver behovet eller att begränsningen direkt lämnar utrymme för en stegring av kostnadsnivån som inte skulle vara möjlig vid fri konkurrens.

Som en viss överkapacitet utgör en normal företeelse inom näringslivet och kanske i vissa hänseenden också är önskvärd. bör enligt departementschefen den bedömning av behovet som förutsätts äga rum ske med försiktighet. Överkapaciteten bör, för att skadlig verkan skall anses föreligga, vara så stor att den i inte oväsentlig omfattning överstiger det behov som rimligen kan förutses. Han finner det inte erforderligt att utmärka i lagen att skadlig verkan skall föreligga redan vid fara för hämning av effektiviteten, lika litet som det ansetts påkallat i fråga om påverkan på prisbildningen. Att man som förutsättning för förhandling inte alltid skall behöva kräva redan inträffade konkreta skadliga effekter förefaller, sägs det, å andra sidan självklart — det kan mycket väl tänkas fall då t. ex. en sträng kartellering kan sägas hämma verkningsförmågan hos en näringsgren fastän det ännu inte har utkristalli- serats påtagliga skadeverkningar i fråga om produktionens inriktning.

I fråga om jbrsvårandekriteriet anför departementschefen (s. 118—119) att det inte är opåkallat att rätten till fri näringsutövning även gentemot hinder åstadkomna av enskilda vinner åtminstone det begränsade skydd som den ifrågasatta lagen kan ge. Han erinrar vidare om synsättet att en fullt fri konkurrens förutsätter att alla företagare kan tävla på lika villkor, så att de blir i tillfälle att göra sig gällande i förhållande till sin ekonomiska effektivitet. Därmed blir försvåranderekvisitet av betydelse lika mycket för konsumen- tema som för de omedelbart träffade företagarna. Han uttalar därtill att om konkurrensbegränsningar hindrar nya företag att göra sig gällande inom näringslivet eller hämmar redan bestående företag i deras utveckling måste detta på lång sikt verka konserverande på näringslivets struktur och försvåra framväxten av nya effektiva företagsformer. Därigenom kan i det långa loppet en viss stelhet i näringslivet uppstå.

Av särskild betydelse från försvårandesynpunkt anger departements- chefen vara: systematiskt anordnade hinder för annans näringsutövning i form av exklusivavtal där på ena eller båda sidorna står en sammanslutning av företagare, samfällda bojkottaktioner genomförda av en hel grupp företagare, diskriminerande säljbestämmelser som tillämpas av en ensamfö- retagare eller en kartell samt slutligen organiserad nyetableringskontroll.

Det bör slutligen anmärkas att förhandling som avses i 5 & KBL enligt ett uttalande vid 1956 års lagstiftning (prop. 1956: 148 s. 41) inte skall i monopol- eller oligopolfallen gå ut på att undanröja själva ofullkomligheten i närings- livets struktur. MD får sålunda exempelvis inte förhandla om uppdelning av ett företag i flera.

Från allmän synpunkt otillbörligt

Det har inte bedömts tillräckligt för samhällsingripande att en konkurrens- begränsning påverkar prisbildningen, hämmar verkningsförmågan inom

näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning. Av 1953 års förarbeten (s. 116 0. f.) framgår att det ligger i sakens natur att inte varje sådan verkan praktiskt bör bedömas som ur samhällelig synpunkt skadlig. Lagstift- ningen avser, framhålls det, väsentligen att förhindra verkliga missbruk och missförhållandenyxÄ/v dessa förarbeten framgår vidare att man har velat låta det komma till uftryck i lagtexten att emellanåt andra samhälleliga hänsyn än önskemålet om största möjliga konkurrens kan både motivera åtgärder av konkurrensbegränsande effekt och ursäkta sådana verkningar som passar in på något av de tre fallen i definitionen. Mot denna bakgrund tillkom vid 1953 års lagstiftning uttrycket på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt. Till förtydligande av detta tilläggs (s. 119 0. f.) att varjehanda förhållande av samhällelig natur, som motiverar eller ursäktar konkurrensbegränsningen i fråga, skall beaktas i sammanhanget. En avvägning måste sålunda göras mot andra samhälleliga intressen som också är förtjänta av hänsyn och som möjligen kan göra begränsningen tillbörlig, sägs det.

När KBL år 1956 utvidgades till att avse alla slags konkurrensbegräns- ningar med skadlig verkan togs på nytt upp begreppet otillbörlig. Departe- mentschefen anför därvid (prop. l95£l48s32 0. f.) att uttrycket i 5 å andra stycket väl ger visst utrymme för subjektiva värderingar. I det övervägande antalet fall torde emellertid företagarna inte behöva hysa tvekan om en aktuell begränsning av konkurrensen kan anses medföra samhällsskadlig verkan eller ej. Enligt denne är det tydligt att samhällsskadlighet inte kan anses föreligga när ofullständighet i konkurrensen är en omedelbar följd av naturlig varuknapphet, lagstiftning eller statlig reglering. Detta gäller själv- fallet, sägs det, också verksamheten inom jordbrukets ekonomiska förenings- rörelse i den mån den följer de riktlinjer som har dragits upp av statsmakterna i samband med jordbruksregleringen. Han tillägger ytterligare att förhål- landen som nu har nämnts dock kan komma under NFst bedömning enligt lagen, såvida de utnyttjas på ett ur samhällets synpunkt otillbörligt sätt. Men även i de allra flesta andra fall måste uttrycket anses ge tillräcklig ledning. [ ordet otillbörlig ligger enligt uttalandet tydligen ett krav på verklig samhälls- skadlighet.

Departementschefen uttalar vidare (5. 41) att det vid prövningen av vad som i ett särskilt fall skall anses som samhällsskadlig verkan av konkurrens- begränsning är av stor vikt att en åtgärd bedöms inte blott med hänsyn till sina direkta verkningar utan sätts in i vidare sammanhang. Härvid måste enligt anförandet hållas i minnet att verksamheten inte syftar till den klassiska nationalekonomiska teorins fria konkurrens utan till den ur samhällets synpunkt mest effektiva konkurrensen. Detta anges vara en konkurrens som driver utvecklingen i den riktning, som på längre sikt kan förmodas innebära det bästa utnyttjandet av samhällets resurser. Vissa begränsningar av konkurrensen är sålunda otvivelaktigt inte blott godtagbara utan förmånliga och rent av nödvändiga ur samhällets synpunkt, tillägger han.

Av det anförda framgår att vid bedömningen måste ske en avvägning mellan vad som kan anses från allmän synpunkt tala för och mot viss konkurrensbegränsande åtgärd. I rättstillämpningen (NFR 9/1956), har detta tidigare tolkats så att olägenheterna av konkurrensbegränsningen skall, sett från allmän synpunkt, väsentligt överväga fördelarna av begränsningen.

Mot bakgrund av detta kan i sammanhanget erinras om dets. k. Sunlight-

ärendet (NFR 3/1963).

Rådet fann däri bl. a. att viss rabatt—som utgick till grossister men inte till andra köpare oavsett om graden av dess omedelbara inverkan skulle kunna bedömas vara förhållandevis mindre, innefattade en konkurrensbegränsning som påverkade verk- ningsförmågan inom näringslivet. Rådet uttalade vidare att de principiella synpunk- terna i sammanhanget var av sådan vikt att vad Sunlight anfört därom att de genom funktionsrabatten skapade olikheterna mellan kunder skulle ha ringa ekonomisk betydelse inte i avgörande mån minskade de betänkligheter rabatten väckte ur konkurrenssynpunkt. — Skadlig verkan ansågs föreligga.

Liknande synsätt präglar avgörandena 3/1962 (Eaglas) och 26/1976 (Sport- kransen AB), som refereras senare.

4.1. Inledning

I fråga om konkurrensbegränsningar som hindrar en effektiv, fungerande konkurrens har vid skilda tider prövats olika former av åtgärder från samhällets sida. Allmänt kan sägas att statsmakterna har dels i etapper vidgat det område som kontrolleras, dels skärpt ingripandenas art.

Efter hand som kunskapen har ökat på detta område har till grund för gradvisa ändringar i reglerna kunnat läggas de erfarenheter som har vunnits i tidigare etapper. De medel som myndigheterna på detta sätt stegvis har fått möjlighet att använda avser bl. a. kartläggning över förekomsten av konkur- rensbegränsningar, övervakning av förhållandena inom näringslivet, en förhandlingsverksamhet för att undanröja skadliga verkningar av sådana begränsningar, direkta förbud mot vissa av dessa, ingripande mot för höga priser samt vitesföreläggande.

4.2. Tidigare lagstiftning rörande konkurrensbegränsning

Konkurrensbegränsningsfrågorna kom relativt tidigt att uppmärksammas av statsmakterna. År 1911 påbörjades sålunda ett utredningsarbete i fråga om förekomsten inom landet av truster och karteller samt deras inverkan på det ekonomiska livet. På grundval av den s.k. trustlagstiftningskommitténs arbete utfärdades vidare lagen den 18 juni 1925 om undersökning av monopolistiska företag och sammanslutningar. Senare arbetade en annan utredning, 1936 års näringsorganisationssakkunniga, med att kartlägga utbredningen av organiserad samverkan mellan företagare (se SOU 1940:35).

År 1946 utfärdades lagen (I946:448) om övervakning av konkurrensbe- gränsning inom näringslivet. Som underlag fanns då ett betänkande (SOU 1945z42) av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. Den nya lagstiftningen ersatte 1925 års lag.

Till grund för 1946 års lag låg tanken att förekomsten av konkurrensbe- gränsningar inte i och för sig gav anledning till ingripanden från samhällets sida. Det var först då missbruk eller skadliga verkningar uppenbarade sig som motåtgärder borde sättas in. I lagen uttrycktes principen så att syftet var att förebygga skadlig verkan av konkurrensbegränsning. För detta ändamål skulle övervakning ske dels genom registrering av konkurrensbegränsande

lProp. 1953:103, 2LU 195332. rskr 19532316.

överenskommelser, dels genom särskilda undersökningar. Genom att de konkurrensbegränsande överenskommelsema blev offentligt publicerade hoppades man att företag som tenderade att missbruka sin ställning skulle vara återhållsamma och göra statliga ingrepp onödiga.

Kartellregistreringen avsåg enbart avtal mellan vissa närmare angivna grupper eller sammanslutningar av yrkesutövare. Skyldighet för dessa grupper att anmäla konkurrensbegränsande överenskommelser förelåg endast efter anmaning av myndighet. Anmälda överenskommelser skulle införas i ett offentligt kartellregister. Särskild undersökning fick beordras av övervakningsmyndigheten om det fanns anledning misstänka skadlig verkan till följd av konkurrensbegränsning eller eljest särskilda skäl förelåg. Utred- ningsorganen erhöll vidsträckta möjligheter att infordra uppgifter m.m. Däremot förbehölls regeringen befogenheten att avgöra om ingripande skulle ske och att i förekommande fall besluta vilka åtgärder som skulle sättas in. I vissa fall förutsattes även riksdagens medverkan. Åtgärd skulle regelmässigt föregås av förhandling med berörd näringsidkare eller sammanslutning av näringsidkare.

Till övervakningsmyndighet utsågs kommerskollegium där en särskild byrå, monopolutredningsbyrån, inrättades för ändamålet. Bank- och fondin- spektionen samt försäkringsinspektionen erhöll dock övervakningsuppgiften på sina områden.

4.3. Gällande konkurrensbegränsningslag m. m.

4343. Den närmare rättstillämpningen i fråga om skadlig verkan

I förarbetena till KBL uttalas (prop. 19531103 s. 263 och 276) att genom NO:s ingripande rättelse av missförhållanden i många fall kan komma till stånd utan att NO bringar ärendet under NFst prövning och att ombudsmannen härigenom får möjlighet att tämligen självständigt öva inflytande på lagtolkningen. Vidare anför departementschefen att NO bör eftersträva att i första hand underställa rådet sådana konkurrensbegränsningar, som har stor betydelse ur allmän synpunkt. Den utveckling som har skett efter lagens tillkomst hari allt väsentligt följt de linjer som nu har angetts. 1 det stora flertalet ärenden som NO har handlagt har denne sålunda inte påkallat MD:sl prövning eftersom de företagare, som NO har bedömt framkalla skadlig verkan av konkurrensbegränsning, i allmänhet efter påpekande av NO till slut har ändrat sitt handlande på ett för denne godtagbart sätt. Till detta kommer att i de ärenden som har förts till domstolen ibland har inträffat att sådan ändring skett under domstolens handläggning. Detta har då föranlett NO att återkalla sin talan som alltså inte har blivit föremål för materiell prövning av MD. Vid en bedömning av lagens tillämpning sedan år 1953 är att skilja mellan två frågor. När det först gäller den rättsligt auktoritativa tolkningen av KBL får beaktas att denna ankommer på MD såsom första och enda ordinarie domstolsinstans på området och inte på NO. De främsta rättskällorna i fråga om gällande rätts innebörd blir därmed vad som har förekommit vid lagstiftningens tillkomst och efterföljande lagändringar samt MD:s prejudi— katsskapande avgöranden. En viktig begränsning av möjligheten att skapa rättslig klarhet om lagens innebörd består därvid i att uttalanden över rättsfrågor enligt MD:s bedömning (MD 6/1976) inte kan ske när en påtalad konkurrensbegränsning har upphört. . . 'Utredningen använder Läget är ett annat när det sedan gäller frågan Vilken omfattning och idet följande benäm_ karaktär de praktiska ingripandena mot konkurrensbegränsningar har haft. ningen MD (marknads- Härvid får uppmärksammas såväl MD:s avgöranden som NO:s tillämpning domstolen) med avse- av lagen. Till grund för NO:s ingripanden har dåi första hand legat bl. a. MD:s ende på OCkSå dess fore-

. . . . å NFR närin 5- beslut 1 skilda prinCipfrågor. åååfsrfådet) ogh Mif

I en redogörelse för rättstillämpningen bör mot denna bakgrund tas upp (marknadsrådet), utom bl.a. dels vissa avgöranden av MD i principiellt viktiga delar, dels den isamband med bl.a. allmänna inriktning som NO har gett sina ingripanden. Det saknas dock fälleaUSfefemt-

anledning att i större omfattning redovisa de omständigheter som i skilda ärenden har utgjort underlag för prövningen. Förhållandena är nämligen så skiftande att en sådan redovisning ofta saknar värde.

I fråga om rättstillämpningen bör uppmärksammas att en konkurrensbe- gränsande handling i flera hänseenden kan få effekter som är av intresse från konkurrensvårdande synpunkt. Samarbete mellan konkurrenter kan vara till fördel för dessa på ett sätt som innefattar skadlig verkan i KBL:s mening. Exempelvis kan det gälla hinder för priskonkurrens. Men samarbetet kan också ha till syfte att missgynna viss eller vissa kunder liksom även att bekämpa konkurrenter utanför samarbetet. Stundom kan deras samverkan få effekter på olika områden och i skilda säljled.

Vidare kan en näringsidkare ensam vidta konkurrensbegränsande åtgärder som är riktade mot konkurrenter eller kunder eller som i vart fall medför skadlig verkan för dessa. Sådan verkan kan också uppstå indirekt för exempelvis vissa presumtiva kunder, nämligen om näringsidkaren gynnar några köpare på de andras bekostnad. Det kan också förhålla sig så att en leverantör etablerar samarbete med vissa kunder, exempelvis genom exklu- sivavtal, så att andra utestängs.

Mot denna bakgrund står det klart att en skarp gräns inte föreligger mellan skilda huvudformer av konkurrensbegränsning. Vid en mer översiktlig redogörelse för bl. a. rättspraxis — som det här är fråga om kan det dock vara lämpligt att skilja av vissa former efter vad som i varje särskilt fall framstår som det väsentligen utmärkande för ifrågavarande typ av begränsning.

Därför inriktas framställningen till en början på vad som kallas bruttopris och vertikalt cirkapris. Vidare behandlas sådan samverkan i det vertikala och horisontella ledet som syftar främst till att gynna de samarbetande. För dessa fall används beteckningen samverkan.

Därefter tas upp diskriminering och andra repressiva åtgärder. Vidare behandlas etableringskontroll.

Utöver dessa fall redovisas ytterligare som en särskild huvudform missbruk av dominerande ställning.

Redogörelsens syfte är att visa hur skilda typsituationer har bedömts och att därmed konkretisera vissa frågor som bör uppmärksammas vid lagöver- synen. För detta krävs inte en fullständig redovisning av MD:s beslut sedan år 1953. Därför lämnas inte en sådan. I sammanhanget kan då hänvisas till den gängse rättsvetenskapliga litteraturen på området (se bl. a. redovisningen i 7.1).

I 4363 behandlas rättspraxis i fråga om rättslig eller annan särregle- ring.

Bruttopris och vertikalt cirkapris

Bindande vertikala prisangivelser, s.k. bruttoprissättning, är på sätt förut (4.331) har framhållits förbjudna enligt 2 & KBL. Förbudet gäller dock inte förhållandet mellan en kommissionär och dennes kommittent eftersom mellan dem någon försäljning inte äger rum. Föreskriver kommittenten ett fast pris, som kommissionären skall hålla vid försäljning för hans räkning, kan dock denna prisbindning angripas med stöd av 5 & KBL. En förutsättning är då att åtgärden bedöms ha skadlig verkan i KBL:s mening. Så skedde i ett år

1973 av MD handlagt ärende som gällde kommissionsförsäljning av ett uppslagsverk (MD 1/1973).

Förlaget i fråga tillämpade för bokhandeln bindande konsumentpriser. Bokhandlarna fick inte till de slutliga köparna avstå del av sin provision för kommissionen. MD farin bl.a. att förlagets försäljningssystem ledde till att möjligheterna till priskonkurrens nästan helt eliminerades och att en i det närmaste total prisstelhet skapades i fråga om försäljningen av uppslagsverket. Vidare framhölls att även om det inte närmare belagts att priset generellt sett var otillbörligt högt i förhållande till kostnaderna var den nästan totala frånvaron av priskonkurrens jämte hindret för kommissionärerna att beräkna sina egna marginaler i relation till de egna kostnaderna en så allvarlig olägenhet av konkurrensbegränsningen att dess verkan på prisbildningen i princip måste bedömas som skadlig. Samma betraktelsesätt hade enligt vad MD närmare utvecklade relevans när det gällde begränsningens inverkan på verknings/örmdgan inom näringslivet. MD erinrade därvid om förbudet mot bruttoprissystem, grundat på uppfattningen att bruttopriser motverkar en allmän rationalisering inom distributionen och därmed i och för sig möjliga prissänkningar inom detaljhandeln. Med hänsyn bl. a. till den likartade effekten av ett bruttoprissystem och det i ärendet aktuella försäljningssystemet måste detta senare — oavsett att detjust då var fråga bara om ett enda verk på bokmarknaden - sägas hämma verkningsförmågan inom bokhandelsledet. Däremot ansåg MD att begränsningen inte torde vara av så stor ekonomisk betydelse för var och en av bokhandlarna att deras näringsutövning enbart på grund därav försvårades: Vid bedömningen av om de påvisade effekterna framstod som från allmän synpunkt otillbörliga prövade MD bl. a. vissa invändningar från förlagets sida. Dessa innebar förutom annat att enhetliga priser var nödvändiga för att man över huvud skulle på ett ekonomiskt lönsamt sätt kunna utge ett sådant större bokverk. MD farin dock inte att tillräckliga skäl förebringats till försvar för den inverkan på prisbildning och effektivitet som konstaterats vara en följd av konkurrensbegränsningen.

Som tidigare har nämnts faller vertikala cirkaprisangivelser inte under bruttoprisförbudet men kan prövas enligt generalklausulen i 5 & KBL. Vid bedömningen av frågan huruvida en sådan angivelse medför skadlig verkan har bl. a. graden av följsamhet till cirkapriset särskild betydelse.

I ett år 1969 handlagt ärende hade NFR att ta ställning till fabrikantpris- märkning av bröd med cirkapriser (NFR 2/1969). Rådet fann inte anledning att då ingripa med åtgärd enligt KBL men uttalade att utvecklingen i branschen borde följas med uppmärksamhet.

NO hävdade i ärendet bl.a. att prismärkningen medförde en ökad prisstelhet vid försäljningen av bröd i detaljistledet. NFR fann det allmänt kunna uttalas att central prismärkning av det slag som det var fråga om är en omständighet som i och för sig bidrar till att göra priserna mindre rörliga. Avvikelser från de angivna cirkapriserna kräver i flertalet fall särskilda åtgärder i form av ommärkning, separata skyltar eller dylikt. Ett visst tröghetsmoment förmodades ofta spela en roll där. Vidare tillkom enligt NFR synpunkten att även om prismärkningen avsåg cirkapriser utan påtryck— ning att de skall följas, det likväl i åtskilliga fall blir fråga om ett visst mått av inverkan från tidigare led på detaljhandelns försäljningspolitik. l motiveringen till att åtgärd i det aktuella fallet ändå inte var påkallad framhöll NFR vissa omständigheter som —trots att följsamheten till cirkapriserna kunde antas vara förhållandevis stor — talade för ett godtagande av systemet. Dit hörde att ifråga om bröd central prismärkning innefattade fördelar ur hanterings- och kostnadssynpunkt. Av betydelse vid avvägningen av olägenheter och fördelar av fabrikantprismärkning av bröd var även konkurrensför- hållandena inom branschen. På denna punkt uttalade rådet att den svenska livsme- delshandeln i allmänhet torde kunna sägas utmärkas av en förhållandevis hård

konkurrens, inte minst mellan olika block. Även om bröd med hänsyn till bl. a. den relativa prisbilligheten inte tillhörde de utpräglat konkurrensbetonade varorna, torde likväl sådana förutsättningar för konkurrens föreligga att riskerna för ogynnsamma prisstelhetseffekter kan bedömas som förhållandevis begränsade. Också andra synpunkter tillmättes betydelse.

Vertikal och horisontell samverkan

Frågan om tillbörligheten av ett exklusivavtal (se även i det följande under rubriken Säljvägran, prisdiskriminering m. m.) var föremål för prövning av NFR år 1957 (NFR 6/1957).

Överenskommelse hade träffats mellan en mejeriförening och ägaren av en mjölkbutik av innebörd att den senare fick ensamrätt att sälja föreningens varor inom visst område. NFR uttalade bl. a. följande: Verkan av överenskommelsen stred uppenbarligen mot en av grundtankarna i KBL, nämligen att ett avtal om en konkurrensbegränsning inte bör försvåra eller hindra annans näringsutövning." Vidare skulle ett hävande av överenskommelsen skapa förutsättningar för en inte oväsentlig priskonkurrens, konsumenterna till fromma. Överenskommelsen kunde även hindra en rationalisering av försäljningen inom området. NFR anförde därför att de olika verkningarna av konkurrensbegränsningen var sådana att de tillsammans måste bedömas såsom skadliga ur allmän synpunkt.

NO har i sin verksamhet vid åtskilliga tillfällen gripit in mot exklusivavtal, vilket har fått till följd bl.a. att konkurrensbegränsande avtal frivilligt har upphävts. Bland annat har granskats återförsäljarkontrakt främst inom handeln med byggnadsmaterial.

Rockwool AB och Gullfiber AB, som tillsammans dominerade tillverkning och försäljning av isolermaterial, genomförde samtidigt nya marknadsordningar vari— genom Sverige uppdelades i ca 90 återförsäljardistrikt. Inom varje distrikt utsåg företagen var sitt huvudombud. En förutsättning för att huvudombuden skulle få 5. k. marknadsbearbetningsersättning var att företaget inte sålde leverantörens produkter utanför sitt distrikt. Härigenom förhindrades konkurrens mellan huvudombuden, som svarade för huvuddelen av isoleringsmaterialförsäljningen. Efter överläggningar mellan NO och var och en av tillverkarna meddelade företagen att man hade beslutat införa nya försäljningsvillkor innebärande bl. a. att områdesindelningen slopades så att återförsäljarna i fortsättningen kunde sälja isoleringsmaterial fritt över hela landet. (NO dnr 156—157/1970, PKF 197lz5—6)

1 liknande ärenden rörande olika skivmaterial hade tillverkare och återförsäljare inom respektive branschorganisation gemensamt utarbetat standardkontrakt som reglerade förhållandet mellan tillverkare och grossist och bl. a. innehöll bestämmelser om områdesindelning. Samtliga tillverkare utom en hade organiserat sin försäljning på ett likartat sätt. Vid kontakter med de aktuella tillverkarna och branschorganisationen framhöll NO att områdesindelning erfarenhetsmässigt förhindrar konkurrens mellan en tillverkares återförsäljare. Mindre effektiva företag får ett skydd mot konkurrens från andra företag som på en friare marknad skulle kunna expandera. Härigenom kan områdesindelningen påverka såväl prisbildning som effektivitet inom näringslivet på ett negativt sätt. Efter överläggningar mellan NO och tillverkare samt branschorgani- sationer ändrades standardkontrakten så att återförsäljarna fick rätt att sälja produk- terna även utanför de tidigare definierade försäljningsområdena. (NO dnr 171—172/ 1972, 298/1972, PKF 1974zl—2)

Horisontell prissamverkan alltså prissamarbete mellan dem som konkurrerar med varandra och vare sig samarbetet sker i bindande eller oförbindande

former förbjuds inte i KBL, bortsett från vad som täcks av anbudskartell- förbudet. Sådan samverkan är vanligt förekommande och kan liksom andra konkurrensbegränsningar föranleda ingripande med stöd av generalklausu- len. NFR har i några ärenden prövat om skadlig verkan har förelegat.

Sveriges järnhandlareförbund utgav en s. k. riksprislista innehållande omkring 40 000 prisangivelser. NFR fann att den gemensamma prislistan och prissamarbetet verkade avtrubbande på tävlingslusten inom järnhandeln beträffande överdiskförsäljningen och att denna dämpning av konkurrensen i sin tur måste verka dämpande och fördröjande på de effektivitetsfrämjande rationaliseringar, som var betingade av konkurrensförhållanden och andra faktorer. Mot dessa olägenheter fick vägas listans betydelse ur rationaliserings- och kostnadsbesparingssynpunkt för de enskilda järn— handlarna. Åtminstone beträffande huvuddelen av sortimentet framstod det som uppenbart, att det skulle innebära ett stort merarbete och medföra inte obetydliga merkostnader för de enskilda järnhandlarna om var och en av dem nödgades själv utföra kalkyleringen och prissättningen liksom arbetet med att systematisera prisupp- gifterna. Vid sin vägning av de angivna omständigheterna fann rådet med hänsyn till förhållandena inom branschen att värdet för de enskilda järnhandlarna av listan som sådan måste, åtminstone såvitt avsåg huvuddelen av varorna, ges företräde. Utgi- vandet av listan till ledning förjärnhandlarna innefattade därföri och för sig inte skadlig verkan enligt KBL. Däremot fann NFR vissa bestämmelser i listan innefatta en stark påtryckning till fastare bindning av priserna, och bestämmelserna måste också bedömas i verkligheten få sådan verkan med därav uppkommande hämmande konsekvenser i effektivitetshänseende. Sådana som bestämmelserna då var utformade stred de mot den av förbundet uppgivna karaktären av prislistan att vara enbart vägledande. Rådet fann därför att dessa bestämmelser måste anses medföra sådan verkan som angavs i Så KBL. (NFR 4/1961)

I ett i flera hänseenden principiellt betydelsefullt ärende (det 5. k. Dubbman- ärendet) kom år 1972 under MR:s prövning bl. a. frågan huruvida horisontell prissamverkan i anslutning till licensupplåtelse kunde i visst fall bedömas medföra skadlig verkan (MR 7/1972). Här redovisas i korthet endast bedömningen av prissamverkan.

I samband med bl. a. patentlicensavtal inleddes ett samarbete om gemensam prissättning samt kvotering mellan två tillverkare av däckdubbar. Deras marknads- andel iSverige uppgick till 92 %. Därefter höjde tillverkarna sina priser vid två tillfällen. MR uttalade - såvitt nu är i fråga — bl. a. följande: Till försvar för prishöjningarna har bolagen anfört, att de var betingade av ökade kostnader samt att företagens lönsamhet prishöjningarna till trots är otillfredsställande. Det kan emellertid inte helt uteslutas att nämnda negativa förhållanden, dvs. höga kostnader och dålig lönsamhet, till viss del är en följdjust av de långtgående begränsningarna av konkurrensen. Det måste därför vid förevarande bedömning fästas mindre avseende vid huruvida prisutvecklingen med hänsyn till kostnader och lönsamhet kan betraktas som oskälig. Avgörande vikt bör i stället tillmätas konstaterandet, att genom ifrågavarande samarbete och de därigenom åstadkomna effekterna på konkurrensen och prisutvecklingen enhetliga priser tillämpas beträffande så gott som hela den svenska marknaden. MR finner det därför till en början kunna fastslås att i första hand prisöverenskommelsen mellan bolagen haft en synnerligen effektiv verkan som s. k. prisuppehållande faktor. Prissamarbetet bidrar dessutom till att vidmakthålla en utpräglad prisstelhet. Den nära nog totala frånvaron av konkurrens på marknaden föranleder att man med ett fortsatt prissam- arbete av detta slag måste räkna med påtaglig risk för ytterligare prisökningar. På grund av nu upptagna förhållanden finner MR den aktuella prisöverenskommelsen påverka prisbildningen på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt.

NO har granskat åtskilliga fall av såväl bindande som oförbindande horisontell prissamverkan. I allmänhet har därvid de samarbetande upphört med sin konkurrensbegränsande verksamhet eller modifierat denna på ett sätt som NO har kunnat godta. Ändringarna har ibland bestått i att bindande prisangivelser har förklarats i fortsättningen gälla endast som rekommenda- tioner. 1 de fall konkurrensförhållandena inom branschen har gett underlag för antagande att viss prisrörlighet kunde följa av sådan ändring har detta utgjort ett skäl för att inte vidta ytterligare åtgärd. Några av de senare ärenden som NO har handlagt på detta område kan lämpligen nämnas här.

Sveriges Radiohandlares Riksförbund (SRR) utgav år 1968 en cirkaprislista för reparationsarbetet på radio- och TV-artiklar. En undersökning visade att listans grundavgift steg med drygt 100 % från 1969 till 1973. Omkring en fjärdedel av serviceverkstäderna följde de rekommenderade priserna. NO förde ärendet till MD och hävdade att utgivandet av prislistan på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkade prisbildningen eftersom syftet med listan var att förmå serviceverkstäderna att höja priserna och att uppnå en enhetlig prisnivå. Om detta syfte uppnåddes skulle utan tvekan verkningsförmågan inom branschen komma att hämmas, inte minst mot bakgrund av att SRR-medlemmarnas marknadsandel av den totala detaljhandeln inom radio och TV uppgick till omkring två tredjedelar. Efter förhandlingar mellan NO och SRR erbjöd sig förbundet att göra sådan ändring att 30—35 % av dåvarande genomsnittsdebitering skulle ske utan cirkaprisvägledning från förbundets sida. NO fann vidare att prislistan dåmera inte längre låg på en prisnivå som i någon avgörande grad skiljde sig från flertalet andra prislistor som utgavs av vissa större företag i branschen. Den planerade ändringen innebar minskade risker för skadliga konkur— rensbegränsande verkningar; Vidare fick medlemsföretagen i ökad utsträckning anledning att självständigt kalkylera sina kostnader och sätta sina priser med beaktande därav och av marknadssituationen. Mot denna bakgrund fann sig NO inte längre böra göra gällande att listan medförde sådan skadlig verkan som avses i Så KBL. Han återkallade därför sin talan i MD. (NO dnr 62/1972, PKF 1976110)

I ett annat NO-ärende var det fråga om en normaltaxa för bohagstranspor- ter.

Sveriges Möbeltransportörers Förbund (SMF) utgav för medlemmarnas räkning en cirkaprislista för möbeltransporterr betecknad normaltaxa. NO förde talan i MD och gjorde gällande att SMF genom sin normaltaxa verkade för att medlemsföretagen skulle tillämpa högre priser än en effektiv konkurrens medgav. Han tillade bl. a. att taxan omfattade endast ett fåtal poster. Det torde inte kunna hävdas att medlemsfö- retagen var så små eller administrativt outvecklade att de ej själva skulle kunna prissätta sina tjänster. Även om såsom utredningen i ärendet visade normaltaxan i konkurrenssituationer underskreds fick den ändock anses medföra fara för att prisbildningen inom branschen i allmänhet kom att hållas på en alltför hög nivå vilket i sin tur medförde också fara för effektiviteten inom branschen. NO hävdade därför att skadlig verkan förelåg. Efter det att SMF hade utfäst sig att inte längre utfärda någon branschprislista återkallade NO sin talan i MD. Härefter utfärdade SMF ett kostnads- meddelande som innehöll bl. a. rekommendation om vissa procentuella kalkylpåslag. Sedan SMF hade förklarat sig uttalade NO bl. a. att därav fick anses framgå att förbundet i fortsättningen inte skulle till sina medlemmar utge sådan information som innebar en rekommendation om visst utdebiteringspris för manskap och fordon eller rekommendation om vissa procentuella kalkylpåslag. Den ekonomiska informationen skulle enbart ges i form av uppgifter om inträffade kostnadsförändringar. Mot bakgrund av att prisbildningen i branschen genom detta fick anses bli fri från central påverkan avskrev NO ärendet. (NO dnr 8/1973 och 284/1975, PKF 1975z4—5,

l976:l) Ytterligare några exempel på NO-ingripanden i fråga om horisontell prissam- verkan kan nämnas i sammanhanget.

Svenska Byggnadsentreprenörföreningen (SBEF) hade utfärdat regler för lämnande av fast pris i anbud. Reglerna, som var bindande för medlemmarna, innehöll bl. a. att de var förbjudna att ge anbud med fast pris om byggnadstiden beräknades överstiga två år. För det fall att byggnadstiden antogs bli kortare än två år innehöll överenskommelsen bindande föreskrifter för hur beräkningen av fastpriset skulle gå till. Styrningen avsåg endast en del av slutpriset. Under den tid överenskommelsen tillämpades minskade upphandling till fast pris betydligt. Detta berodde enligt NO:s uppfattning på att överenskommelsen hindrade företagen att effektivt konkurrera med varandra om att ta på sig den risk som anbud till fast pris innebär. Sedan NO hade fört saken till MD ändrade föreningen reglerna på sätt som NO bedömde ge medlemmarna möjlighet att fullt ut konkurrera med fasta priser. NO återkallade därför sin talan i MD. (NO dnr 135/ 1971 och 264/1974. PKF l975:4—5)

Fagersta Bruks AB och Sandvik AB hade i ett avtal kommit överens om enhetliga priser, rabatter och övriga försäljningsvillkor beträffande vissa hårdmetallprodukter för skärande bearbetning. Tillsammans hade bolagen en marknadsandel om 85 a 90 %. Före prissamarbetet hade rått hård priskonkurrens mellan de svenska hårdmetalltill— verkarna där Sandvikbolaget alltmer framstod som prisledare. Enligt NO:s bedömning fick denna konkurrens anses ha utgjort en betydelsefull faktor i den koncentrations- process som skedde under 1960-talet och som ledde till att vid slutet av årtiondet endast Fagerstabolaget och Sandvikbolaget stod kvar som tillverkare av hårdmetall i Sverige. — NO förde ärendet till MD och påtalade därvid bl. a. att sedan prissamarbetet hade börjat flera prishöjningar hade skett. Med hänsyn till bolagens starka exportinriktning och den konkurrens som syntes råda på exportmarknaden gjorde NO i ärendet inte gällande att den aktuella prissamverkan hämmade verkningsförmågan inom denna del av näringslivet, men väl att den på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkade prisbildningen. Därefter beslöt bolagen att upphäva avtalet. NO återkallade därför sin talan. (NO dnr 214/1972, PKF 197213)

Flertalet av de mer betydande svenska tillverkarna av mjukpapper hade ingått ett kartellavtal om gemensamma priser och rabatter. NO påtalade för dem att samarbetet utgjorde ett långtgående avsteg från principen om effektiv konkurrens. De berörda företagen upphävde därefter avtalet. (NO dnr 30/1972, PKF 197214)

De svenska färgtillverkarna genomförde år 1973 prishöjningar som kunde ha föregåtts av samråd. 1 särskild utredning uttalades att det syntes obestridligt att de kraftigt ökande råvarupriserna från och med hösten 1973 och den därmed följande osäkerheten initierat kontakter mellan företagen rörande färgpriser både vad avsåg tidpunkt för prisförändringama och deras storlek. Därefter förklarade de tre största tillverkarna i skrivelser till NO att de avsåg att fortsättningsvis vidta prisförändringar självständigt och utan samråd med andra färgtillverkare. NO uttalade att utredningen i ärendet gav stöd för antagandet att de undersökta färgtillverkarnas enhetliga uppträ- dande när det gällde såväl tidpunkten för prishöjningarna som höjningarnas storlek utgjorde ett sådant i samförstånd tillämpat gemensamt förfarande, som kunde bli föremål för förhandling enligt KBL. Samråd i prisfrågor och därav följande kännedom om övriga företags agerande kunde minska företagens återhållsamhet vid kalkylering och prissättning. Riskerna härför var särskilt stora då, som här var fallet, de prissamarbetande företagen tillsammans var marknadsdominerande. Med hänsyn främst till de försäkringar de tre största färgtillverkarna hade lämnat att i fortsättningen bedöma prisfrågorna självständigt och utan föregående prissamverkan vidtog NO då inte några ytterligare åtgärder i saken. (NO dnr 253/1973, PKF 197419)

Ett horisontellt rabattavtal hade träffats mellan de fyra dominerande grossisterna på

grammofonskivemarknaden vilka var medlemmar i Grammofonleverantörernas Förening (GLF). Medlemsföretagen hade sammanlagt cirka 50 olika agenturer genom vilka samtliga stora skivmärken i världen var representerade. Föreningen utfärdade för medlemmarna gemensamma bonusvillkor. Bonus utgick enligt avtalet till varje leveransställe för de under året sammanlagda inköpen från GLF25 medlemmar, 5. k. aggregationsrabatt. Som villkor för erhållande av bonus gällde vidare att inköp av sådana märken som i Sverige representerades av medlemmarna i GLF, uteslutande skedde genom vederbörande generalrepresentant. — I en inom NO:s kansli upprättad promemoria angavs bl. a. följande: Avtalsbestämmelserna medförde att återförsäljarna till följd av bonusreglernas konstruktion i praktiken var förhindrade att direktimportera grammofonskivor av sådana märken som i Sverige representerades av GLF- medlemmar. För att direktimport skulle vara möjlig för en svensk återförsäljare av grammofonskivor krävdes i många fall att importören erhöll så förmånliga priser utomlands att totalkostnaden inkl. frakt, avgifter och övriga importkostnader blev ungefär hälften av GLF-priset. Det var således uppenbart att GLF:s bonusbestäm- melser på ett effektivt sätt hindrade sidoimport av grammofonskivor. Återförsäljare som hade resurser att själva importera skivor och som genom rationell hantering skulle kunna priskonkurrera förhindrades att göra detta på grund av att den kostnadsbespa- ring som skulle kunna göras genom direktimport uppvägdes av bortfall av bonus på skivor köpta hos GLF-medlemmar. På grund av kartellföretagens dominans på den svenska marknaden var varje återförsäljare under alla förhållanden hänvisad till att köpa en stor del av sortimentet av grammofonskivor hos CLF-medlemmarna. Av NO- ämbetet hörda återförsäljare uppgav att de skulle kunna sänka priset till konsument om möjlighet till direktimport gavs. Kartellavtalets bestämmelser bedömdes mot bakgrund av det anförda påverka prisbildningen på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt. Även effektiviteten påverkades negativt till följd av kartellavtalet, genom att avtalet förhindrade import av skivmärken som CLF-företagen representerade, samt allmänt avtrubbade konkurrensen mellan leverantörer av grammofonskivor. Kartell— avtalet bedömdes därför medföra sådana skadliga verkningar som avses i 5 & KBL. — Efter överläggningar mellan NO och företrädare för GLF beslöt GLF att upphäva avtalet. (NO dnr 243/1971, PKF 1973z5)

Horisontell konkurrensbegränsning genom avtal om geografisk marknadsdel- ning har prövats av den dömande instansen vid några tillfällen.

lett av NFR år 1957 avgjort ärende (NFR 1/1957) var fråga om en överenskommelse mellan två i Norrbotten belägna bryggerier rörande områdesuppdelning vid försälj— ningen. Till följd av överenskommelsen erhöll envar av parterna ett från den andres konkurrens skyddat geografiskt område. Rådet konstaterade att övervägande skäl talade för att en obunden konkurrens är till gagn ur samhällelig synpunkt samt tillade bl. a. följande: "Sålunda är det obestridligt att ett hävande av berörda avtal har den fördelen att de hinder i annans näringsutövning som innefattas i avtalen försvinna. Dessutom få konsumenterna större möjligheter att välja mellan olika sorter och kvaliteter. Vidare måste antagas att den numera tämligen allmänt erkända grundsat- sen, att fria konkurrensförhållanden inom näringslivet på längre sikt ha en gynnsam inverkan på prisbildningen och verkningsförmågan, är tillämplig också beträffande bryggerinäringen." Frågan om distributionskostnaderna krävde särskild uppmärksam— het. "En områdesuppdelning torde ofta ha den fördelen att den minskar företagens utgifter för transport av varorna till konsumenterna. Är uppdelningen genomförd under hänsynstagande till företagsekonomiska principer, avhåller den nämligen de olika företagen från att försöka avsätta sina varor inom områden, där transportkost— naderna skulle bli högre än om ett annat företag handhade distributionen, något som lätt kan inträffa under fria konkurrensförhållanden. I åtskilliga fall är uppenbart att sålunda uppkomna besparingar är för obetydliga för att kunna tillmätas någon vikt i

jämförelse med de nackdelar som följer med områdesuppdelningen. Bedömningen blir dock en annan, närdet gäller distribution av tunga eller skrymmande varor inom mera glest befolkade landsändar med stora transportavstånd. I sådana fall kan det ej utan vidare anses vara ur allmän synpunkt olämpligt att upprätthålla en ordning som syftar till att förhindra onödigt långa transporter". — Rådet konstaterade därefter bl. a. att det inte hade styrkts att avtalet menligt hade inverkat på prisbildningen i Norrbotten, att det inte heller klan hade framkommit att de båda företagens verkningsförmåga hämmats samt att de båda företagen i stort sett inte åsatte sina produkter högre priser än andra jämförliga säljare. Inte heller var det ådagalagt att någon i sådan grad hade hindrats i sin näringsutövning att skadlig verkan förelåg.

En överenskommelse mellan konkurrenter om att var Och en av dem skulle begränsa sin tillverkning till viss kvot av deras sammanlagda produktion kom under bedömning i det tidigare berörda avgörandet (Dubbmanärendet) om samarbete vid produktion av däckdubbar (MR 7/1972). Här hänvisas till den ovan lämnade redogörelsen som i det nu aktuella sammanhanget komplet- teras med MR:s bedömning av frågan huruvida kvoteringen hade skadlig verkan.

MR uttalade bl. a. följande: Andra än de samverkande bolagen saknar på grund av patentet egentlig möjlighet att konkurrera på den svenska marknaden. Direkta substitut till dubbar finns inte att tillgå. Genom att — (bolagen) — uppdelat hela den svenska marknaden mellan sig i kvotdelar har dessutom varje incitament för något av dessa bolag att öka eller effektivera sin produktion för försäljning i Sverige uteslutits. Tävlingslusten inom dubbmarknaden har därmed eliminerats såvitt avser denna marknad. Vad (bolagen) - i målet anfört om kostnadsutvecklingen och den otillfredsställande lönsamheten ger också anledning anta att kvoteringsbestämmel- serna kan leda till att de samarbetande bolagens prissättning blir avhängig av prissättningen hos det företag som har de högsta kostnaderna. Nu redovisade omständigheter klargör att kvoteringsklausulerna medför allvarlig risk för att verk- ningsförmågan inom hela den svenska dubbmarknaden hämmas, vilket i sin tur tillsammans med gemenskapen i priser påverkar prisbildningen inom landet på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt. Det förhållandet att de samarbetande bolagen på exportmarknaden konkurrerar fritt med varandra förändrar knappast denna bedöm- ning. MR fann vidare bl. a. att kvoteringsbestämmelsernas inverkan på prisbildning samt effektivitet och konkurrensförhållanden i detta fall var så allvarlig att den inte kunde försvaras genom hänvisning till patentskyddet.

Också mot skilda former av marknadsdelningar har NO gripit in. Det har visat sig vara förhållandevis vanligt att delningsavtal förenas med andra typer av konkurrensbegränsande överenskommelser, t. ex. prissamarbete eller exklu- sivbestämmelser. De flesta av de ärenden innefattande avtal om marknads- uppdelning som NO har fört till MD eller dess föregångare för prövning har resulterat i att avtalsparterna har upphävt marknadsdelningen innan den har blivit föremål för slutlig bedömning av domstolen.

Samtliga svenska tillverkare av elspisar hade avtalat om fördelning av försäljningen till nybyggnadsmarknaden så att var och en hade en viss fast procentuell kvot av denna marknad. Om kvoten överskreds av något företag fick detta erlägga skadestånd med visst belopp per såld spis utöver kvoten. Avtalspanerna hade också kommit överens om att tillämpa samma priser och säljvillkor. Spistillverkarna svarade för ca 95 % av marknadstillförseln av spisar. Resterande del utgjordes av import. Vid sin utredning i ärendet fann NO att priserna höjts mera under avtalstiden än under avtalsfria perioder och att priserna också höjts mer på elspisar än på andrajämförliga varor, t. ex. kylskåp.

Det konstaterades vidare att importen var obetydlig och att förutsättningarna för ökad imponkonkurrens var begränsade på grund av bl. a. gällande standardiseringsbestäm— melser. NO ansåg vidare att det fanns risk för att företagsstrukturen konserverades genom kvoteringsbestämmelserna och att effektiviteten härigenom på sikt påverkades negativt. Under handläggning i MD av ärendet beslöt kartellparterna att upphäva samarbetet helt. NO återkallade därför sin talan. (NO dnr 99/1967, PKF 197l:10) Inom den producentkooperativa slakteriorganisationen gällde tidigare bestämmelser i Sveriges Slakteriförbunds stadgar enligt vilka för varje till förbundet ansluten förening hade fastställts ett verksamhetsområde. Förening fick inte sälja utanför sitt område och var följaktligen också skyddad mot konkurrens inom sitt område från andra föreningar. Stadgarna innehöll också bestämmelser om att slakteriförening skulle tillämpa sådana priser och villkor att föreningens försäljning inte vållade förbundet eller annan förening olägenhet. NO, som förde ärendet till MD, hävdade att områdesindelningen inom såväl insamlings- som distributionsledet hade bidragit till att ge slakteriföreningarna en i hög grad tryggad marknadsposition. Genom bristen på konkurrens förhindrades kunderna att välja mellan de olika föreningarnas produkter. Systemet bedömdes även medföra risk för prishöjande effekter. Sedan den producentkooperativa slakteriorganisationen hade beslutat att successivt avveckla områdesindelningen återkallade NO sin talan. Samtidigt avvecklades också motsvarande indelning inom den producentkooperativa mejeriorganisationen. (NO dnr 193/1968 och 278/1972, PKF 19715)

Även avtal syftande till att avskärma den svenska marknaden från impon- konkurrens — hemmamarknadsskydd har granskats av NO.

Ett exempel på ett sådant avtal avsåg skydd i fråga om mjöl. Svenska Kvarnföreningen och kvarnföreningarna i Norge, Danmark och Finland hade träffat ett avtal enligt vilket parterna eller till dessa anslutna företag varken direkt eller genom mellanhand fick sälja mjöl eller gryn till de andra nordiska länderna. Den svenska produktionen av mjöl och mjölprodukter var koncentrerad till två stora företag. Vid sidan av dessa fanns ett antal mindre kvarnar. NO hävdade i ärendet att möjlighet till konkurrens utifrån. närmast från de nordiska länderna, i princip skulle innebära en viss garanti mot att duopolsituationen åstadkom sådan skadlig verkan som avses i KBL. Det kunde inte från allmän synpunkt anses godtagbart att företag på en koncentrerad marknad genom egna åtgärder — utöver jordbruksregleringens skydd — avskärmade den svenska marknaden från importkonkurrens. Hemmamarknadsskyddsavtalet medförde därför enligt NO:s bedömning sådana skadliga verkningar som avses i 5.5 KBL. Svenska Kvarnföreningen beslöt efter förhandlingar med NO att säga upp avtalet. Även de norska och danska avtalsparterna har beslutat frånträda avtalet. (NO dnr 36/ 1971. PKF 1974:1—2)

I ett liknande avtal hade svenska och finska tillverkare av wellpapp träffat en överenskommelse innebärande ett effektivt hinder för svenska wellpappköpare att i större skala importera wellpappemballage från Finland. Utredningen i ärendet visade bl. a. att de svenska tillverkarna initierat avtalen om hemmamarknadsskydd vid tidpunkter då förutsättningarna för priskonkurrens från finska tillverkare varit särskilt goda. Efter förhandlingar mellan avtalets svenska paner och NO upphävdes avtalet. (NO dnr 37/1970. PKF 1973:1)

I fråga om ett liknande avtal om hemmamarknadsskydd mellan pappersbruksför- eningarna i Sverige, Norge och Finland rörande hemmamarknadsskydd för papper och papp har överläggningar mellan NO och de svenska avtalsparterna resulterat i att avtalen avvecklades. (NO dnr 94/1966, PKF 197159)

En särskild form av konkurrensbegränsning föreligger när konkurrenter, som är självständiga företagare, går samman om att sälja sina produkter genom en säljorganisation — ett bolag eller en förening. Vid en sådan samverkan elimineras priskonkurrensen helt när organisationen tar ut samma pris för

produkterna.

Något avgörande med generell räckvidd i fråga om säljorganisationer har inte meddelats före år 1977. Vissa under perioden 1953—1976 gjorda ställningstaganden i angränsande frågor är dock av intresse i samman- hanget.

Vid prövning av ansökan om dispens från anbudskanellförbudet i 3.6 KBL för försäljning efter avgivande av anbud uteslutande genom en av flera företagare för sådan försäljning bildad säljförening — fann NFR denna samverkan inte falla under förbudet. Rådet tillade att säljföreningen och dess verksamhet otvivelaktigt innefattade en konkurrensbegränsning som i och för sig kunde komma under bedömning enligt den allmänna bestämmelsen i 5 år" KBL. (NFR 8/1960)

lett annat dispensärende fann NFR på motsvarande sätt att samarbete mellan parter genom särskilt bildad juridisk person i och för konstruktion, tillverkning och försäljning av lok inte föll under anbudskartellförbudet. Rådet erinrade om att överenskommelsen innebar en konkurrensbegränsning och att dess avgörande inte innefattade något ställningstagande till frågan huruvida överenskommelsen i fråga innefattade en konkurrensbegränsning med skadlig verkan enligt Så nämnda lag. (NFR 3/1965)

År 1969 kom NFR att pröva frågan om skadlig verkan i fråga om anbudsgivning genom särskilt bildad ekonomisk förening i fråga om schaktningsarbeten. Enligt föreningens stadgar avstod medlemmarna från uppgörelse för egen räkning med de beställare av schaktningsarbeten, med vilka uppgörelse enligt föreningens beslut skulle verkställas av föreningen. NO framhöll bl. a. att de gemensamma anbud som föreningen avgav naturligen måste vara så avvägda att de gav täckning även för de medlemsföretag som arbetade med höga kostnader. Detta innebar enligt NO att de medlemsföretag som arbetade med lägre kostnader genom föreningens anbudssam- verkan förhindrades att låta sin överlägsenhet i ekonomiskt hänseende komma till uttryck i prissättningen och att arbetsuppgifterna fördelades på medlemmar av vilka flera i en situation med fri konkurrens sannolikt inte skulle kunna hävda sig. — NFR uttalade bl. a. följande: Enligt rådets mening kan inom åtskilliga branscher ett samarbete mellan företag inom ramen för en förening — genom beställningsförmedling, kamera] hjälp i lämplig form m. m. — ofta vara effektivitetsfrämjande och medföra besparingar som ytterst kommer konsumenterna till godo. ————— Den anbudssam- verkan som tillämpas ————— (i det aktuella fallet) ————— synes däremot enligt rådets mening i huvudsak gå ut på att garantera medlemmarna vissa priser utan att i sig innebära effektivitetsfrämjande moment. Det har uppgivits att företagare inom andra ————— distrikt gått samman i ekonomiska föreningar i fastare form eller bildat särskilda aktiebolag för uthyrning av schakt- och grävmaskiner. Även i dessa fall torde från föreningens eller bolagets sida endast lämnas ett anbud. Vid sådana rörelseformer kan emellenid ofta förutsättas att föreningens eller bolagets intressen verkar i effektivitetsfrämjande riktning. Detta torde, om konkurrensen i övrigt får tillfälle att verka, på sikt även gagna konsumenterna. ————— (Den ifrågavarande) ————— samverkan måste däremot—i huvudsak på sätt NO närmare utvecklat bedömas få en strukturkonserverande effekt. Sammanfattningsvis finner NFR sålunda att ————— (den aktuella föreskriften i stadgarna) ————— och dess tillämpning måste anses på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverka prisbildningen och hämma verkningsför- mågan inom den berörda delen av branschen. (NFR 9/1969)

År 1976 förde NO under MD:s prövning ett ärende rörande säljsamverkan beträffande sopsäckar av papper inom de samarbetande företagarnas gemen- samma säljbolag (MD 15/1977).

På denna marknad hade sex företag. varav fem med integrerad säckpapperstillverkning inom respektive koncern, bildat det gemensamma säljbolaget AB Brukens Säcksystem.

Utanför samarbetet stod ett företag med ca 25 % av säckpappersmarknaden medan Brukens Säcksystem svarade för resterande 75 % eftersom importkonkurrensen var nästan obefintlig. Bolagets försäljning av sopsäckar kvoterades på de olika tillverkarna. Priserna fastställdes av bolagets styrelse. Produkterna såldes under gemensamt varumärke, San-Sac. En viss specialisering på format hade ägt rum mellan tillverkarna i syfte att få längre serier i tillverkningen. Brukens Säcksystem hade ett komplett sophanteringssystem, det 5. k. San-Sac-systemet. MD fann kriteriet "påverkar pris— bildningen” inte vara uppfyllt. Skälet var bl. a. konkurrensen med plastsäckar och med andra sophanteringssystem. I fråga om rekvisitet ”hämma verkningsförmågan inom näringslivet" uttalade domstolen bl. a. att i de flesta fall pris- och kvoteringsbestäm- melser av ifrågavarande slag torde, som NO hade hävdat, i väsentlig utsträckning avtrubba tävlingslusten hos företagen, ge mindre effektiva företag ett konstlat skydd samt minska incitamentet till en rationell tillverkning och försäljning. Emellertid kunde samarbetet också medföra beaktansvärda rationaliseringsvinster. Samarbetet i ärendet syntes ha medfört betydande kostnadsbesparingar. Ytterligare pekade MD på konkurrenssituationen. Domstolen kunde inte finna annat än att de i beslutet angivna förhållandena utgjorde bärande motiv för svarandena att hålla priserna så låga som möjligt, vilket i sin tur borde återverka på företagens rationaliseringsvilja. Därför och på grund av i övrigt angivna skäl kunde de nackdelar som ett samarbete av ifrågavarande slag förde med sig såvitt angår verkningsförmågan inom branschen inte anses vara av den betydenhet att samarbetet på den grunden kunde bedömas medföra skadlig verkan. Inte heller kriteriet ”försvårar eller förhindrar annans näringsutövning" fann MD vara uppfyllt. Sammanfattningsvis uttalade domstolen att den sålunda f. n. inte fann visat att den påtalade konkurrensbegränsningen på sopsäcksmarknaden medförde skadlig verkan.

Ett flertal avtal rörande olika former av samverkan genom säljorganisation har prövats av NO. Vid sin bedömning har NO antingen av olika skäl accepterat samarbetet eller åstadkommit sådana ändringar i organisationens säljordning att det inte längre hävdades av NO att skadlig verkan förelåg. 1 undantagsfall har vidare ingripandet lett till att avtal om säljsamverkan har upphävts.

I några fall när denna samverkan har accepterats har avseende fästs vid att det gällde samarbete mellan små företag som trots sin samverkan inte hade kommit att inta någon dominerande ställning på marknaden utan i stället genom samarbetet utgjorde en konkurrensfaktor gentemot större företag.

Ett exempel på detta är marknaden för armerade betongrör där ett antal företag genom samverkan hade utvecklat ett speciellt betongrör, det s.k. Alfaröret. Marknaden dominerades tidigare av ett enda företag. Samarbetet omfattade även prissättning och kvotering samt marknadsföring genom ett gemensamt bolag. NO anförde vid sin bedömning principiella betänkligheter mot framförallt avtalets kvoteringsregler. Med hänsyn till den rådande konkurrenssituationen på marknaden ansåg sig NO dock inte kunna göra gällande att samarbetet skulle på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt påverka prisbildningen, hämma verkningsförmågan inom näringslivet eller försvåra eller hindra annans näringsutövning. Vid sin bedömning åberopade NO bl.a. att samarbetet hade medfört en skärpning av konkurrensen, att det från köparsynpunkt fick anses vara av stor betydelse att det fanns konkurrenskraftiga alternativ, att ett upphävande av marknadsdelningen visserligen skulle kunna leda till viss inommär- keskonkurrens men att detta sannolikt också skulle försvaga de samverkandes konkurrensförmåga mot det marknadsdominerande företaget. (NO dnr 76/1967, PKF 1969z4) ' Vid bedömning av samverkan genom säljbolaget Förenade Tak (NO dnr 190/ 1968) respektive Lättbetong AB (NO dnr 345/1973) fann NO bl. a. att samordningen av

försäljningen kunde ge utrymme för vissa kostnadssänkande rationaliseringsåtgärder som borde kunna komma till uttryck i lägre priser än som annars vore möjligt. (PKF 1970:9, 197536—7)

Avtal om säljsamverkan beträffande armeringsstål inom säljbolaget BASTA prövades av NO år 1970. Efter överläggningar med NO avvecklades vissa konkurrens- begränsningar, bl. a. en kvotering mellan tillverkarnas grossister. Vidare upphävdes vissa importhindrande inslag i säljordningen, främst i form av köptrohetsrabatt och aggregationsrabatt. 1 sitt beslut i ärendet framhöll NO bl. a. att möjligheterna till konkurrens från inhemska tillverkare eller imponörer utanför samarbetet fick tillmätas väsentlig betydelse vid bedömningen. Om dessa konkurrensfaktorer sätts ur spel uppstår allvarliga risker för skadlig verkan i lagens mening främst genom att prisnivån kan hållas uppe och utvecklingen mot en effektiv företagsstruktur fördröjas. Vidare framhölls att säljsamarbete i form av säljbolag kan sägas vara den mest långtgående kartellformen. Förutom riskerna för negativa verkningar på prisbildning och struktur- utveckling inryms i denna samarbetsform emellenid möjligheter till vissa positiva effekter som prissamarbete i andra former saknar, främst i fråga om rationalisering av säljfunktionen. NO fann vidare att en samlad bedömning av de senaste årens samarbete på armeringsstålmarknaden gav vid handen att väsentliga uppmjukningari tidigare gällande och planerade nya konkurrensbegränsningar hade vidtagits genom dels upphävandet av avtalen mellan BASTA och armeringsstålgrossisterna, dels ändringar i den tänkta marknadsordningen, att prisutvecklingen på svenskt armerings— stål jämförd med utvecklingen av kontinentala exponpriser under avtalsperioden som helhet inte framstod som ofördelaktig ur avnämarsynpunkt, samt att samarbetet i vart fall inte hade förhindrat en rationalisering av företagsstrukturen. NO fann därför inte anledning att vid ifrågavarande tidpunkt vidta ytterligare åtgärder. (NO dnr 191/1965, PKF 1970:6—7)

Säljvägran, prisdiskriminering m. m.

Skilda former av diskriminering o. d. fick en utförlig belysning vid 1953 års lagstiftning, som medgav förhandling i de 5. k. kanell- och monopolfallen. Av departementschefens anförande, vartill hänvisas, kan här återges följande (prop. 1953:103 5. 178 0. f.):

För att en fri och verkningsfull konkurrens skall råda inom näringslivet är det av vikt att olika konkurrerande företagare har lika möjligheter att efter måttet av sin förmåga göra sig gällande. En förutsättning härför är bland annat, framhåller de sakkunniga, att med varandra tävlande företagare icke utan bärande skäl behandlas på ett olikartat sätt av sina leverantörer. Den olikartade behandlingen kan taga sig det uttrycket, att lmlöter vid sin försäljning missgynnar viss eller vissa företagare, eller gå ut på att en eller flera köpare gynnas framför det stora flenalet. Mellan de två slag av olikartad behandling, som betecknats med orden missgynna och gynna, finns naturligen icke någon principiell skillnad — det är endast fråga om olika sidor av samma sak. Särskilt allvarlig är diskriminering, då säljaren är en monopolist eller då diskriminationen ingår såsom ett led i en marknadsbehärskande kartells försäljningspolitik. De köpare, som blir sämre behandlade än andra, har i dessa båda fall inga eller endast små möjligheter att vända sig till en annan leverantör.

Olikartad behandling av köpare kan mången gång förekomma, framhåller de sakkunniga, utan att detta med nödvändighet behöver innebära diskrimination. Att en säljare vägrar leverera till osäkra betalare är helt naturligt icke en form av diskrimi- nering. Om en företagare på ett konsekvent sätt och efter rent företagsekonomiska överväganden begränsar sin försäljning till vissa köpare, innebär detta förfarande icke heller diskrimination av dem, med vilka affärsförbindelse ej upptages. Såsom exempel

härpå nämnes bl. a. att en fabrikant finner fördelaktigt att i varje stad sälja endast till en ' eller några få detaljaffärer, detta emedan han på så sätt får återförsäljare, som särskilt intresserar sig för hans produkter. Andra exempel är att en fabrikant finner det mest lämpligt att sälja endast genom grossister eller att en tillverkare av halvfabrikat utför direktleveranser endast till större förbrukare. Samma betraktelsesätt anlägger de sakkunniga i fråga om differentiering av priser, rabatter och andra försäljningsvillkor. Ingen invändning kan framhålles i överensstämmelse härmed — resas mot en differentiering med sikte på t. ex. att vissa kunder vållar höga kreditkostnader, att kostnaden per enhet blir större vid försäljning i små poster e. (1.

I motsats härtill ställer de sakkunniga andra fall av olikartad behandling, som de finner ofta innefatta diskrimination. Vägrar en företagare att sälja sina varor till vissa köpare eller ger en företagare några köpare sämre köpevillkor än andra, innebär detta enligt deras mening diskriminering, när den oförmånliga behandlingen exempelvis har någon av följande orsaker: att kunden tillhör eller ej tillhör viss förening, att han företräder en viss av säljaren ej välsedd företagsform eller affärstyp (t. ex. kooperativa företag eller epaaffärer), att leverantören vill tillmötesgå önskemål från konkurrenter till kunden i fråga, att leverantören lovat medverka i enskild nyetableringskontroll i branschen eller att kunden avböjt att medverka till en viss konkurrensbegränsning. De sakkunniga påpekar, att diskrimination stundom kan föreligga trots att olika köpare erhåller samma köpevillkor. Förorsakar nämligen en viss köpare säljaren väsentligt lägre kostnader än andra köpare, kan de lika villkoren innebära ett missgynnande.

Icke heller när det gäller bedömningen av skilda fall av diskrimination har de synpunkter, som anlagts av de sakkunniga, mött gensagor. Den ändrade utformning, som definitionen av skadlig verkan erhållit i depanementsförslaget, synes mig ej föranleda ändring härutinnan. Även för min del kan jag alltså i detta avseende väsentligen ansluta mig till de sakkunniga.

Såsom jag anfön i samband med redogörelsen för begreppet skadlig verkan innebär diskrimination i regel att annans näringsutövning försvåras eller hindras. Enligt departementsförslagets definition av skadlig verkan skall hindret, för att det skall anses skadligt, vara ur allmän synpunkt otillbörligt. Tyngdpunkten vid prövning av frågor om diskrimination kommer i enlighet härmed att ligga på avgörandet om en olikartad behandling är att anse såsom ur allmän synpunkt otillbörlig. ] flertalet fall, som de sakkunniga angivit vara av diskriminerande natur, synes detta villkor vara uppfyllt. Även de fall av olikformig behandling, som de sakkunniga funnit i regel icke innebära diskrimination, synes mig i det hela riktigt bedömda.

I anslutning till de sakkunnigas överväganden vill jag i detta sammanhang särskilt understryka, att det icke bör anses vara otillbörligt att en företagare undviker kunder med vilka affärerter sig oekonomiska. Ej heller bör, när rationella grunder kan åberopas härför, invändning kunna göras mot 5. k. selektiv försäljning. Härvidlag torde dock en viss återhållsamhet vara motiverad från ensamföretagares och kartellers sida. Liksom de sakkunniga anser jag vidare att lika villkor för kunder, som förorsakar väsentligt olika kostnader, kan innebära diskrimination. I sakens natur ligger emellertid, att det kan bli fråga om ingripanden endast mot särskilt uppenbara fall av sådan diskrimine-

ring.

Också vid lagändringen år 1956 berördes diskrimineringsfrågan (se prop. 1956:148 5. 37 0. f.). Vidare behandlades frågan vid den lagändring som skedde år 1966 (se prop. 1966:13 s. 21).

En mängd ärenden rörande Säljvägran, prisdiskriminering och andra repressiva åtgärder ha sedan år 1953 handlagts av de konkurrensvårdande

myndigheterna, i de flesta fall dock endast av NO bl. a. enär rättelse har vunnits vid dennes ingripande. För skilda typfall redovisas här.

Säljvägran

Frågan huruvida Säljvägran kan anses berättigad när säljaren haft personliga eller ekonomiska skäl för detta har bedömts i några fall.

NFR hade i ett ärende under prövning leveransvägran av grossister beträffande en hemköpsrörelse som drevs av en person vilken tidigare hade straffats för brottsligt förfarande i affärsverksamhet och som uppgavs ha dåligt anseende. NFR uttalade bl. a. att vad som hade angivits i personligt hänseende beträffande personen var av sådan art att grossisternas leveransvägran icke kunde anses vara ur allmän synpunkt otillbörlig. (NFR 11/1958)

En grossist hade avbrutit leverans till en köpman som hade vägrats också kontantköp enär enligt grossisten kontantbetalande kunder med företagets organisation var en belastning. Köpmannen vitsordade att hans ekonomi inte var tillfredsställande, främst beroende på kapitalbrist. På grund härav och vad grossisten hade anfön om sina försäljningsmetoder fann NO att leveransvägran inte kunde anses vara ur allmän synpunkt otillbörlig. (PKF 1958 s. 438)

Ibland har till stöd för leveransvägran av en säljare anförts att han önskade viss minsta orderstorlek eller total inköpssumma eller att han levererade endast till exempelvis grossister. NO har för det mesta inte funnit anledning att ingripa mot denna form. I vissa andra fall har ingripanden från NO:s sida lett till godtagbar ändring (se t. ex. PKF 1960 s. 557 och det 5. k. sockerfallet, NFR 10/1956).

Som skäl för leveransvägran åberopas ibland av säljaren att han tillämpar ett system med selektiv försäljning. Ett sådant system kan vara baserat på att en leverantör söker knyta sina återförsäljares intresse till varan. Urvalet sker efter en bestämd plan, som kan vara grundad på företagsekonomiska överväganden och innebära att ett begränsat antal näringsidkare, oftast bara en enda, väljs ut att inom varje område sälja leverantörens produkt. Ibland är det selektiva försäljningssystemet kopplat med ett enkel- eller dubbelsidigt exklusivavtal. Dessa kan ha bl. a. den innebörden att återförsäljaren åtar sig att inte saluhålla andra produkter som konkurrerar med leverantörens vara.

Vad som framstår som ett rationellt selektivt systern utmärks inte i sig av skadlighet så länge det inte utgör det direkta medlet för verklig diskrimine- ring. Styrande för utvecklingen har varit ett av NFR år 1963 meddelat beslut i det 5. k. Masterärendet (NFR 6/1963).

En köpman drev skobutik på viss ort och saluhöll där bl. a. skor av märket Master. Då han utanför denna ort öppnade en filial i Örnsköldsvik och där sålde skor som Master hade levererat till huvudaffären avstängdes han från leverans av dessa skor. Som skäl åberopades Masters selektiva försäljningssystem och att återförsäljare för Master redan fanns på den nya orten. NFR uttalade bl. a. följande: I ärendet är upplyst, att den typ av skor som Master saluför är herrskor med en viss exklusiv prägel. På den svenska skomarknaden finnes herrskor av ett flenal andra märken, av vilka några med avseende på produkternas kvalitet och pris uppgivits kunna jämställas med Masters märke. Med hänsyn härtill kan NFR icke finna att ————— (vederbörandes) ————— näringsutövning i egentlig mån försvåras därigenom att han ej i sin Örnsköldsviksbu- tik, där herrskor av åtskilliga andra märken även sådana med viss exklusiv prägel —

saluföres kan erbjuda sina kunder också Masterskor. Från konsumentsynpunkt är frågan om försäljning av Masterskor i Örnsköldsviksbutiken av ringa intresse då såväl Masterskor som därmed jämförbara skor av andra märken säljes i flera butiker i orten. ————'— Vad som upplysts i fråga om sortimentet inom skohandeln synes ge anledning antaga, att en begränsning av kundantalet kan vara naturlig för en fabrikant som specialiserat sin tillverkning på skor av en mera exklusiv typ. Master har även, enligt vad som i ärendet uppgivits, efter hand byggt upp ett kundbegränsningssystem enligt vissa angivna grunder, och det har ej framgått annat än att förevarande fall får ses som ett led i denna kundbegränsning. NFR fann att även om detta kunde medföra vissa olägenheter för ————— (vederbörande) ————— måste dock då inte allmänna konkurrenssynpunkter särskilt talade däremot — den ståndpunkt Master med hänvis— ning till sin kundbegränsning intagit i fråga om saluförande av Masterskor i Örnsköldsviksfilialen godtagas.

Ett fall där NFR inte godtog invändning om selektiv försäljning var det 5. k. specialtapetärendet (Duro), NFR 10/1957. Leveransvägran ansågs där väsentligen ha sin grund i hänsynstagandet till konkurrerande tapethandlares ogillande inställning till den affärsverksamhet som bedrevs av det företag som inte hade fått leverans.

NO har i en rad fall funnit egentlig selektiv försäljning kunna godtas när omständigheterna har befunnits vara i princip likartade dem i Masterfallet. Betydelse har därvid tillmätts att det har varit fråga om ett konsekvent tillämpat selektivt system där det samtidigt fanns tillgängliga substitut och att inga andra allmänna synpunkter talade för en genombrytning av systemet. Också i ett fall med en marknadsdominerande leverantör har NO inte funnit anledning till erinran mot försäljningsvägran, som syntes vara grundat på rationella företagsekonomiska skäl (minskade distributionskostnader vid leverans av Wasabröd; NO dnr 92/1957, PKF 1957 s. 547).

Ett exempel på ett särskilt viktigt fall när NO har funnit skäl att gripa in mot ett konsekvent uppbyggt selektivt försäljningssystem är det s.k. BIVA- ärendet.

Stockholms Bilvaruhus (BIVA) vägrades av vissa biltillverkare leverans. Deras distributionssystem för återförsäljare var uppbyggt med distriktsindelning, förbud mot aktiv försäljning utanför distriktet, ensamförsäljningsrätt, förbud mot saluförande av konkurrerande produkter samt vissa andra leverantörskrav. Som motiv för detta åberopade tillverkarna produktionstekniska skäl. NFR fann att varje bilmärke sålunda i huvudsak blev förbehållet sin slutna försäljningsorganisation. Det blev på så sätt inte utrymme för nya distributionssystem eller företagsformer för återförsäljningen. Principiellt sett var detta en olägenhet vilken om förutsättningarna i övrigt förelåg därför — kunde motivera åtgärder i syfte att skapa i större eller mindre utsträckning öppna distributionssystem och därigenom öka förutsättningarna för inommärkeskon- kurrens. — Mot bakgrund av vad tillverkarna hade uppgivit bl. a. om att förändringar i distributionsledet skulle ha förödande konsekvenser för företagen i form av högre totalkostnader och försämrad konkurrenskraft farin dock NFR ytterligare utredning erforderlig(NFR 2/1970). —Sedermera åtog sig tillverkarna att leverera till BIVA och att slopa förbudet mot saluhållande av konkurrerande märken. NO återkallade därför sin talan i NFR. (NO dnr 175/1968, PKF 197031—2 och 197215)

Ett godtagbart skäl för leveransvägran har i visst fall ansetts vara att leverantören hade krav på viss kvalitets- eller servicenivå.

Vissa tillverkare av mer komplicerade kontorsmaskiner vägrade leverans av reserv- delar till servicebutiker som inte var knutna till bolagen. NFR fann att tillverkarna i

fråga om just reservdelarna var att betrakta som ensamföretagare, vilket borde särskilt beaktas. Tillräckligt stöd för förhandling p. g. a. inverkan på prisbildningen förelåg inte. Försäljningspolitiken innebar att alla utomstående verkstäder vägrades inköp. Olik- formig behandling i den meningen att viss eller vissa fristående företagare missgyn- nades i förhållandet till annan sådan företagare torde sålunda inte föreligga. Annan art av försvårad näringsutövning ansågs dock föreligga. Det berättigade i åtskilligt av vad tillverkarna hade anfört bl. a. om de utomstående verkstädernas bristande specialut- bildning för tillsyn av maskinerna hade inte kunnat vederläggas. Utredningen gav icke tillräckligt stöd för den meningen att olägenheterna skulle våga tyngre än fördelarna. (NFR 1/ 1958)

När skälet för leveransvägran har bedömts vara avsikt att diskriminera viss företagsform eller a/Yärsryp har bedömningen hos NO och det dömande organet utfallit betydligt strängare. Bakom sådan form av diskriminering har rätt ofta legat önskemål från leverantörens sida att stoppa försäljning till företag som kunde tänkas bedriva hård priskonkurrens. Det har vidare inte sällan förhållit sig så att leverantörens övriga kunder har övat påtryckning på denne i syfte att hindra medtävlare att mot dem bedriva lågpriskonkur- rens.

Det s. k. Sundsvalls-ärendet rörde vägran av alla de mest betydande panihandelsbo- lagen inom livsmedelsbranschen i Sundsvallsområdet att leverera varor till en som "hem köp" bedriven rörelse som därför till högre kostnader fick köpa varor från en på långt avstånd belägen ort. Bl. a. under hänvisning till lagstiftningens förarbeten fann NFR en sådan diskriminering särskilt betänklig när den ville hindra företagsformer, som sökte tillämpa nya metoder eller som visade vilja till aktiv konkurrens, vari även priskonkurrens ingick som ett moment. En sådan diskrimination skulle, om den lyckades, på ett olyckligt sätt bidraga till att konservera bestående former och metoder inom näringslivet och försvåra strukturrationalisering, till skada ur samhällseko- nomisk synpunkt. I konkurrensens idé låg att distributionsformen skulle kunna få prövas och i praktiken visa vad den förmådde. — NFR fann skadlig verkan föreligga. (NFR 14/1958)

lett annat beslut har NFR funnit skadlig verkan föreligga när ett grossistföretag hade vägrat leverera till en samköps- och intresseförening, då föreningens verksamhet därigenom hade lidit avbräck och grossisten som skäl åberopat att han som konsekvent försäljningspolitik inte upptog samköpsföreningar som kunder. (NFR 4/1962)

Likaså har NFR funnit skadlig verkan föreligga vid leveransvägran till Wessels stormarknad, som representerade en ny typ av varuhus för självbetjäning med priset som främsta konkurrensmedel. (NFR 5/1963)

Motsatt utgång blev det i NFR 2/ 1959 där leveransvägran träffade endast en sluten grupp av konsumenter.

I ärendet Parfymeri Rouge (NFR 3/1967) godtogs inte från allmän konkurrenssynpunkt invändning att säljaren följde en frisörstrohetsprincip i fråga om det hårvårdsmedel ärendet gällde. Speciella omständigheter före- låg.

Ett annat av NFR prövat ärende gällde vägrad leverans av bokhyllor av visst märke till AB Bodes Möbler i Stockholm. Detta fall har berörts tidigare. NFR fann denna vägran innefatta skadlig verkan och uttalade bl. a. att det fanns anledning att antaga att leverantörens ståndpunkt i vart fall inte oväsentligen hade influerats av farhågor för minskade leveranser till andra återförsäljare såsom följd av Bodés prissättning vid återförsäljning av leverantörens artikel. Rådet uttalade också att i ärendet måste fästas särskild vikt vid de förhållanden som förelåg med avseende på Bodés prispolitik.

Bolaget hade i samband med företagna rationaliseringsåtgärder satt ned sina priser betydligt". Vid prövningen huruvida leveransavstängningen innefattade en konkur- rensbegränsning med skadlig verkan måste, förklarade NFR, leverantörens intresse av att från sina speciella synpunkter avgöra, till vilka kunder företaget skulle leverera. vägas mot det allmänna intresset av att detaljisten inte diskriminerades. (NFR 4/ 1964)

I senare praxis har NFR och dess efterföljare vid några tillfällen haft att ta ställning till fall av leveransvägran. Ett sådant var till en början ärendet Skanstull Marin (NFR 3/1968).

Företaget, som till förhållandevis låga priser sålde utombordsmotorer, hade stängts av från leverans av motorer av märket Mercury. Detta fann rådet ha ur allmän synpunkt ogynnsamma följder både i effektivitetshänseende och för företagets näringsutövning. Därefter behandlade NFR en invändning i ärendet att leveransvägran utgjorde ett led i ett genomförande av ett selektivt säljsystem. Rådet ansåg att vad som hade framkommit i ärendet inte gav bilden av en säljordning uppbyggd efter särskilt systematiska eller eljest konsekventa grunder, även om man beaktade att den ändrade säljpolitiken hade börjat tillämpas relativt nyligen och alltså kunde alltjämt anses vara under uppbyggnad. Skadlig verkan förelåg enligt NFR:s bedömning.

Ett senare avgörande av MD rörande Säljvägran avser Bayer-Kerr-ärendet (MD 16/1977). Domstolen fann sig på angivna skäl kunna ta upp till prövning talan, som var riktad mot två utländska företag med säte i Förbundsrepub- liken Tyskland respektive Schweiz.

Leveransvägran gällde dentalartiklar (avtrycksmassa och pasta). Det berörda företaget var GAMA. MD uttalade bl.a. att svarandena visserligen tillämpade en selektiv försäljning men att detta förhållande inte i och för sig föranledde att en leveransvägran borde accepteras från allmän synpunkt. Angående de selektiva system företagen tillämpade noterade dock domstolen följande. Försäljningen var fördelad på tre över hela landet konkurrerande återförsäljare med skilda ägarkategorier. Det existerade inte någon marknadsuppdelning och återförsäljarna var inte förhindrade att saluföra med Bayers och Kerrs produkter konkurrerande varor. Med hänsyn till vad sålunda och i övrigt hade anförts i beslutet och till att GAMA hade möjlighet att saluföra avtrycksmassa och -pasta av annat fabrikat än Bayers och Kerrs samt till vad i övrigt hade förekommit ansåg MD att varken påverkan på prisbildningen eller försvårandet av GAMA:s näringsutövning kunde betraktas som från allmän synpunkt otillbörliga effekter. — Skadlig verkan befanns således inte föreligga.

Ett annat ärende, som har prövats av MD, rörde leveransvägran beträffande varor inom radio-, grammofon- och TV-sortimentet (ROT-branschen) till ett katalogexpo- företag. Systemet byggde på att kunder träffade sitt val med ledning av en varukatalog samt kunde besiktiga utställningsexemplar av varorna och beställa en vara i butiken på särskild ordersedel. Vid köpet beordrades varan på elektronisk väg från ett lager i samma byggnad. Ärendet gällde Vitess Katalog Expo AB (MD 15/1975). MD fann att företaget hade dokumenterat en vilja till aktiv priskonkurrens. Det låg också i företagsformens natur att söka vara en lågprislinje baserad på låga kostnader. Den planerade verksamheten hos företaget var sådan att detta kunde antas komma att i inte ringa mån priskonkurrera med övriga detaljhandelsföretag. Ett motverkande av Vitess" strävan att etablera sig på den svenska marknaden var därför ägnat att påverka prisbildningen inom ROT-branschen och medförde ett hämmande av verkningsför- mågan inom näringslivet. Vidare försvårades Vitess" näringsutövning. Rimligt skäl att vägra leverans förelåg inte på vissa punkter. Vad som i övrigt hade åberopats till stöd för leveransvägran kunde inte jäva bedömningen att denna var från allmän synpunkt otillbörlig. Skadlig verkan förelåg alltså.

Ett annat av MD meddelat beslut rörande Säljvägran gällde stoppad leverans av bordtennisartiklar av märket Butterfly från Egyl Järn och Sport AB till Sportkransen AB, som sedan några år bedrev detaljhandel med sportartiklar och däribland olika bordtennisartiklar (MD 26/1976).

MD fann bl. a. att Sportkransen bedrev en aktiv priskonkurrens beträffande varor av hög kvalitet. Leveransvägran påverkade prisbildningen i negativ riktning och försvå— rade näringsutövningen för företaget. Att Sportkransen, som var ett lågprisföretag, hindrades från att tillhandahålla ett fullgott sortiment måste också anses medföra att verkningsförmågan i branschen hämmades. De omständigheter rörande Sportkransen och dettas förhållande till Egyl som hade åberopats var inte av den beskaffenheten att de kunde anses medföra att leveransvägran skulle bedömas som från allmän synpunkt godtagbar. Det fanns inte heller fog för uppfattningen att problemet skulle vara av så ringa omfattning att det var negligerban. Fråga var ju om varor till ett inte alldeles obetydligt värde, och risken för följdeffekter i form av leveransvägran också från andra av Sportkransens leverantörer var uppenbar för det fall att Egyls förfarande skulle godtas. — MD fann skadlig verkan föreligga.

Ingripande i bojkottfall direkt mot dem som har föranlett leveransvägran gentemot en konkurrent som har hållit lägre priser har skett i vissa fall. NFR fann i ett sådant ärende (Velocipedfabriken Engelbrekt) skadlig verkan föreligga (NFR 26/1955).

Såsom skadlig har vidare i ett ärende (AB Coffea)av NF R(3/ 1960) bedömts s.k. otillbörlig dirigering från leverantörers sida. Leveransvägran var där föranledd av att återförsäljaren hade sålt produkten bl. a. till samköpsför- eningar i strid med leverantörens anvisningar. Andra uppmärksammade fall är bl. a. Halmstadsärendet (NFR 2/1959) och Kapp-Ahl (NO dnr 114/1954, PKF 1956 avd. 111 s. 4).

Det bör erinras om att NO i ett ston antal fall har gripit in mot bojkott och leveransvägran samt vunnit rättelse då diskriminering har bedömts föreligga. Ett kraftigt bojkottinslag fanns i ett ärende rörande animalieproduktion, vilket redovisas i det följande under rubriken Vissa andra konkurrensbegrän- sande åtgärder. Från NO'.s sida har det av allmänna konkurrenshänsyn ansetts motiverat med en särskild restriktiv bedömning när det har gällt leveransvägran av ett eller en grupp dominerande företag.

Prisdiskriminering

Prisskillnader i förhållande till olika kunder kan vara motiverade av att skilda former av inköp orsakar säljaren olika kostnader. Så länge priset sätts efter vad som är kostnadsmässigt motiverat med hänsyn till den prestation som kunden fullgör föreligger endast differentierat pris och inte prisdiskrimine- ring. Som exempel kan tas att en leverantör av sådan anledning lämnar mindre rabatter vid inköp av småposter än av stora kvantiteter. Är skillnaderna i pris däremot inte kostnadsmässigt motiverade kan det föreligga en prisdiskriminering med skadlig verkan.

Vad som nu har sagts gäller på motsvarande sätt skillnader i rabatter. Härvid får bl. a. uppmärksammas s. k. maktrabatter, varmed vanligen förstås ett systematiskt gynnande av bestående karaktär av viss kund. I regel rör det sig om en kund som har en stark position som köpare i förhållande till leverantören.

Endast några få fall av de nu aktuella diskrimineringsformerna har prövats av den dömande instansen. Dessa fall har gällt ifrågasatt rabattdiskrimine- ring. Uppmärksammade avgöranden finns i de 5. k. Sunlight- och Eaglas- ärendena.

Sunlight tillämpade ett rabattsystem vari ingick en funktionsrabatt för köpare som i viss minsta omfattning sålde till för allmänheten öppna butiker. Två företag Hemköp, som från eget lager sände varor direkt till konsument, och ett grossistföretag, vars kunder huvudsakligen var samköpsföreningar— vägrades rabatten. NFR uttalade bl. a. att funktionsrabattkunderna inte kunde sägas gentemot Sunlight utföra en särskild prestation. Sunlight behandlade sålunda sina kunder reellt olika. Genom favorise- ringen av viss avsättningsväg förändrade Sunlight konkurrensförutsättningarna i efterföljande led. Ett sådant system bidrog till att på längre sikt påverka distributions- strukturen och stred mot grundsatsen att utvecklingen och rationaliseringen inom näringslivet bäst främjades genom att de ekonomiska krafterna fick utvecklas under friast möjliga konkurrens. Med hänsyn till bl.a. denna principiella innebörd av funktionsrabatten bedömde NFR bestämmelsen innefatta en konkurrensbegränsning som påverkade verkningsförmågan inom näringslivet. NFR fann att de allmänna synpunkter som talade mot bestämmelsen måste anses väga över Sunlights intresse av att tillämpa densamma. Vid denna bedömning beaktade NFR förutom annat att Sunlights produkter väsentligen utgjordes av allmänt spridda dagligvaror med väl kända märken och att företaget hade en dominerande ställning på marknaden. (NFR 3/ 1963)

Maskindraget fönsterglas tillverkades år 1962 endast av två företag i Sverige. De lämnade en grossistrabatt på två procent. Sedan en planglasgrossiströrelse (Eaglas) hade förvärvats av en rad företag i glashandels— och glasmästeribranschen vägrades rörelsen grossistfunktionsrabatt. Tillverkarna bestred diskriminering, bl. a. enär rörelsen väsentligen utgjorde en samköpsorganisation för delägarna. Enligt NFR utgjorde nämnda omständighet inte något hinder mot att behandla rörelsen som grossist. Den ekonomiska betydelsen av diskrimineringen var inte ringa. Skadlig verkan ansågs föreligga. (N FR 3/1962)

Vidare har ett i flera hänseenden viktigt ärende om rabattdiskriminering prövats av MD år 1973, det 5. k. SAS-ärendet. SAS hade ensamrätten till regelbunden luftfart inom Skandinavien.

1 SAS—koncernen ingick chanerflygföretaget Scanair. MD fann utrett att nämnda företag — men inte charterflygbolagen utanför koncernen — i viss omfattning hade medgett sådan rabattering beträffande anslutningsresor med SAS som SAS bar ansvaret för. Därvid hade SAS visserligen debiterat Scanair ordinarie priser men på förhand iklätt sig ansvaret för de ekonomiska konsekvenserna av Scanairs rabattgiv- ning och i samband med boksluten tillfön Scanair belopp som täckte även rabatte- ringarna. SAS bestred att krediteringarna till Scanair utgjorde prisdiskriminering. Enligt vad SAS hävdade skulle Scanair totalt sett ha missgynnats av SAS genom att SAS debiterat alltför höga priser för vissa övriga tjänster SAS lämnat Scanair. Ett sådant framräknande av den totaleffekt som skulle bli resultatet av att ett favoriserande på ett område uppvägdes av missgynnande på ett annat fann MD dock i detta sammanhang vara utan intresse. Ifrågavarande totalberäkning hade gjorts först i efterhand och en beräkning av detta slag måste bli beroende av i vilken utsträckning det beträffande vissa varor eller tjänster gynnade företaget, i detta fall Scanair, ville utsätta sig för missgynnande på områden där företaget hade haft möjlighet att köpa dessa tjänster från annat håll. Det relevanta i ärendet var att SAS hade iklätt sig ansvar för Scanairs rabattgivning. Denna konkurrensbegränsning medförde enligt MD en allvarlig risk för att chanerbolagens näringsverksamhet försvårades ävensom risk för att effektiviteten

inom charterflygmarknaden hämmades och att prisbildningen på längre sikt otillbörligt påverkades. Konkurrensbegränsningen hade dock inte påvisats alltjämt förekomma. Omständigheter som skulle kunna anses innefatta så konkreta risker för dylik prisdiskriminering inom den överblickbara nära framtiden att de motiverade ett ingripande från MD hade inte anförts. — NO hade i andra hand påstått skadlig verkan till följd av att SAS hade låtit rabatteringen upphöra i stället för att utsträcka den till alla charterflygbolag och att SAS inte gav tillräckligt höga rabatter på anslutningsflyg inom Sverige. NO åberopade därvid bl. a. att SAS inte genom att söka utverka en s.k. government request möjliggjorde och lämnade rabattering av biljettpriserna såvitt angick resande som ville utnyttja reguljära linjer för att vinna anslutning till chanerflyg. MD uttalade härvidlag att helt bortsett från frågan, huruvida SAS skulle kunna lyckas utverka en government request med dylik rabatteringsbefogenhet såsom effekt, innebar SAS” underlåtenhet att på av NO åsyftat sätt gynna just charterresenärer över huvud taget inte, att SAS därmed kunde sägas utnyttja sin ställning till att begränsa konkurrensen i högre grad än vad SAS” av statsmakterna tillförsäkrade position i sig innebar. Att denna underlåtenhet skulle såsom sådan kunna läggas SAS till last såsom konkurrensbegränsning kunde följaktligen inte hävdas. Detta gjorde sig i motsvarande mån gällande i frågan om SAS inte lämnade tillräckligt höga rabatter på anslutningsflyg inom Sverige. Inte heller med avseende på sin prissättning i denna del kunde SAS sägas utnyttja sin ställning på ett otillbörligt sätt. NO:s talan lämnades utan bifall. (MD 16/ 1973)

Jämfön med fall av leveransvägran har ärenden rörande ifrågasatt prisdis- kriminering varit mindre vanligt förekommande hos NO. Ett exempel på ingripande utgör följande ärende.

En fotogrossist som representerade ett känt utländskt kameramärke premierade fotofackhandeln med en extra rabatt. Ett stort postorderföretag i branschen erhöll därigenom åtta procent lägre rabatt än fackhandeln vid motsvarande kvantiteter. NO hävdade hos NFR att prisdiskrimineringen medförde skadlig verkan i KBL:s mening. Postorderföretaget, som priskonkurrerade med fotohandeln, fick genom grossistens differentierade rabattgivning minskade möjligheter till en aktiv priskonkurrens i fråga om de aktuella produkterna. Fotogrossisten upphörde med rabattdifferentieringen innan NFR hade fattat beslut i saken. (NO dnr 19/1959, PKF l96l:3)

Vid MD är f.n. anhängigt ett uppmärksammat ärende rörande påstådd maktrabatt (Marabou-Metro-ärendet, NO dnr 133 och 404/1975).

Vissa andra konkurrensbegränsande åtgärder

Frågan huruvida viss konkurrensklausul hade skadlig verkan har prövats av den dömande instansen (MD 10/1976) i det 5. k. Gambro-ärendet.

Arjo Instrument AB som ägdes av Arne Johansson utvecklade en konstruktion av konstgjord njure (dialysfilter). Sedermera övertog AB Gambro verksamheten. Därvid förband sig Arjo och Johansson genom avtal år 1971 att inte — vare sig direkt eller indirekt — bedriva med Gambro konkurrerande verksamhet avseende konstruktion, tillverkning eller försäljning av dialysfilter avsedda för behandling av njursjuka. Sedermera utvecklade Johanssons son Paul-Johnny idén till ett nytt dialysfilter men hindrades genom konkurrensklausulen att samarbeta med Arne Johansson och Arjo. MD fann utrett att Gambro var ensamtillverkare i Sverige med en marknadsandel om 50 % och att Gambro måste anses ha en mycket stark ställning på marknaden. Det syntes finnas fog för påståendet att de utländska företagen inte var nämnvärt intresserade av den svenska marknaden. Ett upprätthållande av konkurrensklausulen

skulle följaktligen sannolikt komma att förhindra eller i vart fall fördröja ett inträde på den svenska marknaden av en konkurrens grundad på en tillverkning av Paul-Johnny Johanssons produkt. MD uttalade vidare bl. a. att ett ställningstagande till om skadlig verkan var för handen eller kunde befaras förutsatte en bedömning utav värdet av uppfinningen huruvida den var värd att exploateras. Det förhållandet att Paul- Johnny Johansson p. g. a. konkurrensförbudet inte hade kunnat samarbeta med Arjo och Arne Johansson för en utveckling av uppfinningen hade i förening med den omständigheten att sådant samarbete tydligen var en väsentlig förutsättning för utvecklingsarbetet medfört att NO inte hade varit i stånd att i ärendet förebringa den utredning beträffande uppfinningens fördelar som i och för sig skulle ha varit önskvärd. Enligt MDzs mening kunde det emellertid just på grund av den ifrågavarande konkurrensbegränsningens natur inte rimligen krävas ett fullständigt klarläggande i nu berörda avseende. I denna fråga fann MD att mycket talade för att uppfinningen fönjänade att vidareutvecklas och tillverkas. En tillverkning torde på i beslutet närmare angivna skäl få en gynnsam inverkan på prisbildningen i branschen. Det var vidare på vissa grunder troligt att uppfinningen skulle på ett verksamt sätt kunna stimulera verkningsförmågan inom branschen. — MD bedömde därefter frågan huruvida effekterna av klausulen var från allmän synpunkt otillbörliga. Härvid fann MD det i hög grad angeläget att varje möjlighet till förbättring och effektivisering av njursjuk- vården tillvaratogs. Det var således av detta och andra redovisade samhälleliga skäl särskilt angeläget att konkurrensen på ett område som det i ärendet aktuella hölls så fri och ohämmad som möjligt. Gambro hade emellenid åberopat att det med hjälp av konkurrensklausulen skyddade sitt genom åren utvecklade know—how och att det var ett allmänt intresse att det rättsskydd för know-how som utan stöd av lag hade utvecklats i Sverige inte urholkades. Därvidlag uttalade MD bl. a. att också enligt dess mening torde konkurrensklausuler som tillkommit i avsikt att under begränsad tid skydda ett know-how kunna vara försvarbara från allmän synpunkt. Det know-how som Arne Johansson och Arjo nu besatt hänförde sig dock väsentligen från tiden före år 1966. Därför fanns anledning förmoda att det huvudsakliga syftet med införandet av konkurrensklausulen i 1971 års avtal varit att allmänt förhindra en konkurrerande verksamhet som skulle kunna minska Gambros dominans inom den svenska marknaden. Något av publika betraktelsesätt motiverat intresse av att Gambro i fortsättningen behöll sin starka marknadsposition beträffande dialysfilter kunde inte sägas föreligga. — MD fann att konkurrensklausulen och dess tillämpning måste anses ägnad att — såsom NO hade hävdat — på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt påverka prisbildningen och hämma verkningsförmågan inom det berörda branschom— rådet. Resultatet av den förhandling som därefter skedde blev en uppgörelse med följande huvudinnehåll. Konkurrensklausulen i 1971 års avtal mellan Gambro och Arjo skulle fortfara att gälla till den 1 december 1981. Den skulle dock inte äga verkan i fråga om samarbete mellan Paul-Johnny Johansson och Arjo samt Arne Johansson angående dialysfilter. Arjo och Arne samt P.-J. Johansson skulle även utan hinder av klausulen fonsättningsvis få samarbeta med andra företag utom tolv utländska, särskilt uppräknade företag. Dessa utgjorde Gambros direkta utländska konkurrenter.

Avgörandet har ett stort intresse. Vidare visar förhandlingsutgången att MD starkt har beaktat Gambros krav på skydd för sin know-how.

Ett annat av MD prövat ärende gällde annonsva'gran. Det var fråga om en tidnings vägran att ta in en kommersiell annons som en konkurrent till ett tidningen närstående företag önskade föra in om sin produkt. NO:s talan i ärendet ogillades dock på tryckfrihetsrättsliga grunder (MD 4/1974). Ytterligare har MD bedömt ett ärende om vägran att föra in en annons i en lokal telefonkatalog, som gavs ut i Saltsjöbaden av en lokal hantverks- och småindustriförening (MD 19/1977). 1 ärendet förekom en bojkottliknande aktion.

Vägran rörde Alvar Evedius AB, som konkurrerade med föreningens medlemmar. Den aktuella katalogen bedömdes av MD på anförda skäl vara ett effektivare reklammedium än andra marknadsföringsmedel. Slutsatsen blev att annonsvägran på ett allvarligt sätt försvårade det berörda företagets näringsutövning. Därutöver noterades bl. a. att företaget var det enda i Saltsjöbaden som kunde utföra kombinerade arbeten avseende rör, oljeeldning och elinstallation. Genom annonsvägran hindrades företaget i betydelsefull utsträckning att marknadsföra sina kombinerade tjänster. Iden mån detta hinder gjorde sig gällande miste företaget möjlighet att visa huruvida dess kombinerande av olika hantverkstjänster medförde ökad effektivitet och rationalise- ringsvinster. Av dessa och andra skäl ansågs ett hämmande av verkningsförmågan föreligga. Också fara för ogynnsam påverkan på prisbildningen förelåg. Föreningens invändningar i ärendet tog sikte på bristande kompetens inom Alvar Evedius AB. MD fann detta böra bedömas mot bakgrund av den i beslutet redovisade samhällsinställ- ningen till enskild nyetableringskontroll. Domstolen berörde därefter behörighet, mästarbrev och ingenjörskompetens gällande för företagets personal. Invändningen angående yrkeskunskapen befanns på intet sätt kunna rättfärdiga annonsvägran. Till detta lades att företaget uppfyllde samtliga de krav som i stadgarna för föreningens telefonkatalog ställdes på företag för att dessa skulle få annonsera. Med hänsyn till vad som hade upptagits i beslutet och då inte heller i övrigt hade framkommit något som talade för att annonsvägran ändock borde accepteras, fann MD skadlig verkan föreligga.

Ett fall som i princip kan hänföras till s.k. underprisförsäljning (predatory pricing) prövades av MD år 1973. Omständigheterna var dock i viss mån speciella på så sätt att den icke kostnadstäckande prissättningen skedde i rörelse som drevs av en kommun och hade avseende på utbildningsområ- det.

Borlänge kommun bedrev en trafikskola för körkortsutbildning. MD fann utrett att kommunen genom att anslå medel till trafikskolan höll avgifterna för utbildningen så låga att en privat innehavare av annan trafikskola bereddes svårigheter att konkurrera. Verksamheten i kommunens trafikskola bedrevs med ett konstant underskott. Detta fann MD utgöra en konkurrensbegränsning som uppenbart försvårade den andres verksamhet. Vid prövningen i skadlighetsfrågan beaktades dels att körkortsaspiran- ternas direkta kostnader för trafikskoleutbildningen i Borlänge enligt vad som hade upplysts var lägst i Sverige, dels att verksamheten var att hänföra under utbildnings— området, vilket redan till stora delar var genom samhällets engagemang undandraget konkurrensmarknaden. Vid avvägningen fann MD att konkurrensbegränsningen inte på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt försvårade den private innehavarens näringsutövning. Vad gällde påståendet att kommunens verksamhet medförde risk för ett hämmande av verkningsförmågan inom trafikskolebranschen genom ett eventuellt kommunalt monopol på körkonsutbildningen hade till stöd för detta av den private innehavaren endast åberopats den allmänna bedömningen att frånvaron av konkurrens innebär avsaknad av den kostnads- och prispressande effekt som konkurrens medför och därmed risk för försämrad effektivitet med stigande kostnader. Med hänsyn härtill och i betraktande av vad tidigare sagts främst om den särskilda karaktären hos en verksamhet som trafikutbildningen fanns inte tillräckligt stöd för antagande att konkurrensbegränsningen i fråga kunde på längre sikt komma att hämma verknings- förmågan på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt. (MD 30/1973)

Verkningarna av exklusivbestämmelser vid utlåning av frysboxar och frysgondoler prövades av MD i det 5. k. GB-ärendet.

Glace-Bolaget AB (GB) hade en mycket dominerande ställning på marknaden för glassprodukter i Sverige. Vid utlåning av frysboxar och frysgondoler tillämpade GB

avtal med klausul varigenom låntagaren förband sig att övervaka att inga andra varor än GB:s produkter förvarades i boxen respektive gondolen. 1 ärendet uttalade MD bl. a. att på den berörda marknaden var konkurrensen otillfredsställande. GB:s föregångare hade sålunda genomfört en rad förvärv av andra glassföretag. I överlåtelseavtalen intogs i flertalet fall konkurrensklausuler som förbjöd överlåtaren att direkt eller indirekt tillverka eller försälja glassvaror. 1 det föreliggande konsonialavtalet mellan ägarna till GB fanns också konkurrensklausuler. Bl. a. dessa förvärv utgjorde den huvudsakliga förklaringen till GB:s dominerande ställning. Det var mot denna bakgrund ärendet skulle bedömas. MD konstaterade vidare att exklusivbestämmel- serna haft en ijämförelse med konkurrensklausulerna samt en klausul som användes i samband med avtal om kreditgaranti, ganska ringa betydelse för uppkomsten av GB:s dominans. Trots detta skulle exklusivbestämmelserna kunna utgöra en konkurrens- begränsning med skadlig verkan. Enligt domstolens synsätt förhöll det sig så, att ju större dominans ett företag utövade desto strängare var de krav på företaget som motiverades av KBL:s syfte. GB:s konkurrenter var företag som i förhållande till GB mestadels var små och hade sin marknad lokalt begränsad. Med hänsyn till dessa omständigheter och till den därav föranledda skillnaden i resurser att tillhandahålla frysförvaringsutrymmen måste exklusivbestämmelserna anses försvåra konkurren- ternas näringsutövning. På sätt närmare angavs i beslutet gällde detta också i fråga om eventuella framtida konkurrenter samt även de i ärendet aktuella återförsäljarna. [ fråga om hämmandet av verkningsförmågan inom näringslivet hade NO hävdat att boxarna och gondolerna inte kunde utnyttjas rationellt, att det blev en onödig dubblering av sådana förvaringsutrymmen, att återförsäljarnas möjlighet att vända sig till alternativa glassleverantörer försvårades och att kostnaderna för andra producenter att gå in på kiosk- och gatuköksmarknaden blev högre. MD fann väl att sådana risker skulle kunna vara att räkna med i vissa enstaka fall. Däremot var det knappast utrett att riskerna hänförde sig till så frekventa lägen eller var av så påtaglig art att de kunde anses innebära ett hämmande av verkningsförmågan inom näringslivet. Vidare hade NO gjort gällande bl. a. att den höjning av etbleringströskeln som exklusivbestämmelserna medförde ökade möjligheterna för GB att höja priserna på glass inom en sektor där GB redan hade en hög marknadsandel samt att prisutvecklingen hade bekräftat detta. MD fann det visserligen förhålla sig i fråga om prisutvecklingen som NO hade påstått, men att prisutvecklingen skulle ha haft sin grund i exklusivbestämmelserna hade NO inte visat. Tvänom, framhöll MD, framstod det för domstolen såsom osannolikt att det skulle föreligga ett sådant påtagligt samband mellan exklusivbestämmelserna och prisutvecklingen. Ytterligare uttalade MD bl. a. följande i fråga om bestämmelserna: "Avtal av nu beskriven typ måste som regel anses motverka konkurrensen på ett från allmän synpunkt inte önskvän sätt. Rörande konkurrensen på glassmarknaden har det emellertid redan betonats att det inte är exklusivbestämmelserna utan framför allt de tidigare genomförda företagssammanslagningarna som skapat GB:s dominerande ställning. Vid bedömningen av exklusivbestämmelsernas eventuellt skadliga verkan noterar domstolen vidare att låntagarna utan uppsägningstid kan säga upp avtalen och därvid skaffa sig en egen frysbox eller frysgondol i stället.” Domstolen pekade vidare på bl. a. möjligheten att utöver GB:s frysbox hålla sig med en egen box vari de kunde förvara glass från andra. Detta hade också under senare år skett i allt större utsträckning. Av skilda anledningar som närmare utvecklades var de kiosker som av utrymmesskäl endast hade plats för en frysbox mestadels gamla. De angivna omständigheterna medförde att de negativa verkningarna av exklusivbestämmelserna med tiden blev mindre och mindre. Med hänsyn till vad som i beslutet hade anföns och till vad som i övrigt hade förekommit ansåg MD att det i och för sig fastslagna försvårandet av annans näringsutövning inte kunde betraktas som en från allmän synpunkt otillbörlig verkan. — NO:s talan lämnades utan bifall. (MD 21/1977)

NO har i flera fall handlagt ärenden om ifrågasatt repressiv verksamhet mot

konkurrenter. I vissa fall har därvid verksamheten upphört (så t. ex. i ett ärende rörande kemisk tvätt, NO dnr 65/1973, som avsåg underprisförsälj- ning). Ett annat fall var det följande.

AB Karl Johannesson upphörde i sin verksamhet med att vara återförsäljare för AB Svenska Shell i fråga om oljeprodukter inom Ljungbyområdet. Verkställd utredning tydde på att Shell därefter tillämpade en prisnivå inom nämnda område som inte gav kostnadstäckning. Johannessons hade hos NO anfört att Shell bedrev ett lokalt priskrig riktat mot bolaget. Efter ingripande av NO utfäste sig Shell att inte på den berörda marknaden tillämpa en prissättning som väsentligt avvek från landet i övrigt. Vidare åtog sig Shell att inte under en längre tid gå ut med pris- och rabattvillkor som inte gav kostnadstäckning såvida detta inte var nödvändigt för att möta konkurrents prissätt- ning eller på grund av andra speciella förhållanden. Senare meddeladeJohannessons att priser och rabatter inom området inte längre väsentligt avvek från förhållandena i landet i övrigt. (NO dnr 368/1975, PKF 197614)

Vidare har NO gripit in mot bl. a. konkurrensklausuler m. m. på glassmark- naden (NO dnr 259/1976, PKF 197618—9). I andra fall har ärendena avskrivits därför att NO har funnit verkningarna för ringa för att motivera en framställning om förhandling.

Skilda repressiva beteenden, bl. a. bojkott, förekom i NO-ärendet Värestorps svingård. Gården levererade efter ägarbyte huvudsakligen till konsumentkooperativa slakterier vilket innebar att en producentkooperativ slakteriorganisation fick minskade leveran- ser. Därefter vidtogs motåtgärder av vissa lokalavdelningar av Riksförbundet Lands- bygdens Folk (RLF) samt nämnda organisation. Dels gick dessa ut på att påverka lantbrukare att inte leverera produktionsmedel, dvs. smågrisar, till gården. Dels sökte man hindra tömning av gödselbassängerna på gården. Tidigare hade ägaren bl. a. sålt gödseln. Nu annonserade ägaren att han lämnade ut den utan kostnad. Lantbrukare som tog mot den gratis utlämnade gödseln stämplades dock av talesmän för RLF som osolidariska. De hotades också med bl. a. kredit- och leveransstopp och att inte få tillgång till maskintjänster för sådd och besprutning". Vidare utvecklades ett larm- system med uppbåd av 40—50 personer i syfte att snabbt inställa sig på gårdar som trots allt tog mot gödsel från svingården. Insatsgruppen trädde enligt uppgift också i funktion vid något tillfälle. — Efter ingripande av NO skedde rättelse. (NO dnr 105/ 1970, PKF 197016—7)

Erableringskoniroll

Vid lagstiftningen år 1953 uttalade departementschefen bl. a. följande (prop. 19531103 5. 207 0. f.).

En av enskilda organisationer anordnad kontroll över nya företagares tillträde till viss bransch,enskild nyetableringskontroll, förekommer inom ett flertal detaljhandelsbran- scher samt vissa hantverksyrken. Därjämte beröres några enstaka partihandelsbran- scher av nyetableringskontroll liksom vissa särskilda områden, såsom biografbran- schen och annonsbyråbranschen.

Kontrollen bygger vanligen på s. k. nyetableringsavtal mellan vederbörande detalj— handlar- och leverantörsorganisationer. Leverantörerna åtager sig att icke leverera varor till andra nya företagare inom branschen än sådana, som blivit i viss ordning godkända. Icke godkända nya företagare söker man sålunda avstänga från inköp av varor. Prövningen omhänderhas i regel av en enligt avtalet upprättad nämnd med företrädare för deltagande organisationer. Detaljisterna respektive hantverkarna har vanligen ett visst, ehuru i intet fall dominerande, inflytande på besluten. I några få

detaljhandelsbranscher, bl.a. skohandelsbranschen, handhas nyetbleringskontrollen av leverantörerna.

De sakkunnigas främsta invändning mot den enskilda nyetableringskontrollen är, att denna stöder de prisbindningar, som berör detaljhandeln, och därigenom ger systemet en stadga, som knappast är gynnsam för konsumenterna. Invändningen förstärkes enligt deras uppfattning bl. a. därav, att det icke är säkert att kontrollen sänker de totala distributionskostnaderna eller ger handeln den ur konsumentsynpunkt lämpligaste strukturen.

Såsom jag tidigare anfört upptager depanementsförslaget ett generellt förbud mot bruttopriser. Även i andra avseenden kommer den föreslagna lagen att öppna möjligheter till ingripande mot olika slag av prisbindningar. Härigenom försvagas otvivelaktigt i viss utsträckning det av de sakkunniga åberopade huvudskälet mot den enskilda nyetableringskontrollen. Även om tillbörlig hänsyn tages härtill, äger emellenid de invändningar, som kan anföras mot nyetableringskontrollen, en sådan styrka, att värdet av kontrollen ur allmän synpunkt i varje fall framstår såsom tvivelaktigt. Härvidlag vill jag särskilt erinra om att nyetableringskontrollen förutsät- ter, att icke godkända nya företagare utsätts för en organiserad bojkott eller annan organiserad diskriminerande behandling från leverantörernas sida. 1 nyetableringskon- trollen ligger tydligen ett sådant missgynnande av företagare, som avses i 65 av depanementsförslaget. Genom den konkurrensbegränsning, som kontrollen innebär, förhindras eller försvåras nya företagares näringsutövning. För min del ärjag benägen att fästa större avseende vid just denna omständighet än vad de sakkunniga gjort.

Man kan vidare enligt min mening fråga, huruvida den enskilda handeln i konkurrens med andra företagsformer icke i första hand bör söka lita till de företräden, som dess särskilda egenan ger. Jag tänker då främst på de möjligheter till enskilda initiativ och till en rik variation av företagstyp och företagsledning, som är den enskilda handelns kännetecken och som ej i samma mån står centralt ledda storföretag till buds.

Enligt departementschefen fick det ankomma på NFR att närmare utforma de riktlinjer som skulle gälla i fråga om enskild nyetableringskontroll. Emellenid har kontroll av detta slag i betydande utsträckning upphört genom näringslivets s.k. självsanering. I de fall som NO har bragt under den dömande instansens prövning har etableringskontrollen i allmänhet upphävts eller modifierats på sätt som NO har kunnat godta. Talan har därför återkallats. Detta har förekommit i bl. a. ärenden rörande nyetableringsavtal inom speceri- och lanthandeln samt färghandeln. Vidare har NO vid skilda ingripanden vunnit sådan rättelse att han inte har funnit skäl att föra frågan under MD:s prövning.

De fall som har prövats av det dömande organet har gällt nyetablerings- kontroll e. d. av en mer speciell art, nämligen på bokhandelsområdet (NFR 7/ 1958) och i fråga om det 5. k. annonsbyråsystemet (NFR 9/1956 och 5/1958). Sedan NFR i fråga om nämnda system hade beslutat om förhandling ändrades i viss omfattning villkoren för auktorisation av nya byråer. Bl. a. slopades behovsprövning och inrättades en särskild auktorisationsnämnd under ordförandeskap av en opartisk person. Ärendet avskrevs därefter.

Frågan om annonsbyråauktorisationen kom på nytt under prövning år 1976.

Branschförbund som representerade reklambyråer, tidningsutgivare och annonsörer tillämpade sedan år 1965 visst auktorisationssystem för reklambyråer. En särskild

nämnd skulle därvid, om stadgade förutsättningar förelåg, auktorisera företag som bedrev reklamkonsultativ verksamhet och person som besatt reklamkompetens. — MD fann på närmare angivna skäl att systemet som sådant — och inte skillnader i kompetens mellan auktoriserade och icke auktoriserade — utgjorde en konkurrensbegränsning. MD uttalade vidare bl. a. att allmänheten gavs intrycket att de auktoriserade besatt en högre kompetens och att detta intryck hade en otillräcklig grund i auktorisationens verkliga innebörd. Systemet bedömdes ägnat att försvåra näringsutövningen för de icke auktoriserade och måste anses medföra jämväl ett hämmande av verkningsförmågan inom reklambyråbranschen. Tillräcklig grund för att påverkan på prisbildningen kunde anses vara påvisad fanns dock inte. MD uttalade vidare bl. a. all systemets självsane- rande effekt måste bedömas som synnerligen begränsad och att argumentet att systemet var ägnat att höja kompetensen hade en mycket obetydlig grund såvitt angick byråerna. Betydelsen av att viss sådan effekt torde föreligga i vad avsåg personaukto- risation fick inte överdrivas. Kraven på kompetens gick föga utöver vad som var nödvändigt för att följa gällande lagregler på området. MD fann skadlig verkan föreligga och anförde därvid bl. a. att domstolen sammanfattningsvis inte kunde se att vidmakthållandet av den konkurrensbegränsning auktorisationssystemet innebar rättfärdigades av något från allmän synpunkt skyddsvärt intresse av sådan betydelse att det uppvägde de negativa konsekvenserna. (MD 21/1976)

I fråga om auktorisationsärenden som har handlagts av NO kan nämnas det följande.

Elgrossisternas och elinstallatörernas branschorganisationer avtalade att frågor om etablering av nya elinstallationsföretag skulle prövas av de båda organisationerna gemensamt, varvid den sökandes yrkeskunskaper och ekonomiska förutsättningar skulle beaktas. I praktiken tillämpades även andra bedömningsgrunder. Vidare skulle enligt avtalet elinstallationsmaterial få säljas "på installatörsvillkor" endast till de vid organisationernas prövning godkända installatörerna. Som ett huvudargument för etableringskontrollen anförde parterna säkerhetsskäl. NO förde ärendet under MD:s prövning varvid NO gjorde gällande att avtalet varken var behövligt för eller ägnat att tillgodose säkerhetskrav. Kompetenskontrollen sköts av myndigheterna genom uppställda behörighetskrav och den prövning av entreprenörer som görs från eldistributörernas sida, menade NO. Det förhållandet att konkurrenter till etablerings- sökanden medverkade i etableringskontrollen ingav enljgt NO särskilda betänklighe- ter. Innan ärendet blev föremål för förhandling i MD sades avtalet upp, varefter NO återkallade sin talan. (NO dnr 69/1974, PKF 197514—5)

Missbruk av dominerande ställning

För detta begrepp har redogjons 1 3.3.3. Ytterligare kan hänvisas till förarbetena till KBL (prop. 19531103 s. 147 0. f.).

1 gällande rätt föreligger som tidigare har berörts en betydelsefull inskränk- ning ifråga om möjligheten att gripa in vid fall av monopol- eller oligopoltyp. Enligt vad departementschefen framhöll vid 1956 års lagstiftning (prop. 1956:148 5. 41) skall nämligen förhandling i sådana fall inte gå ut på att undanröja själva ofullkomligheten i näringslivets struktur. MD får sålunda exempelvis inte förhandla om uppdelning av ett företag i flera.

En dominerande ställning kan i flera hänseenden framkalla skadlig verkan som får mötas med förhandling utom såvitt avser undanröjande av ofullkomligheter i själva strukturförhållandena. Sådan verkan kan bestå i att den dominerande begagnar sin makt till att utöva ytterligare konkurrensbe- gränsningar. Exempel på detta kan vara diskriminering och repressiva

åtgärder. För rättstillämpningen i dessa fall har redovisats ovan.

Den dominerande ställningen kan dock medföra skadlig verkan genom annan form av missbruk än vad som nyss har nämnts. Frånvaron av effektiv konkurrens leder nämligen ibland till att ett dominerande företag underlåter att i kostnadsbesparande syfte rationalisera sin verksamhet. Priserna blir därmed högre än vid en effektiv verksamhet. Vidare kan en dominerande ställning medföra benägenhet att ta ut visst överpris, s. k. monopolvinst. Av förarbetena till KBL framgår att ingripande med förhandling enligt general- klausulen avses kunna ske också i dessa fall (prop. 19531103 5. 278—279 och 1956:148 5. 42—43).

I fråga om MD1s praxis i dominansfallen kan allmänt sägas att domstolen har sett mer allvarligt på konkurrensbegränsande åtgärder som utövas av dominerande företag än beträffande andra företag. Härvidlag hänvisas till den tidigare redogörelsen för rättspraxis, bl. a. Sunlight-ärendet (NFR 3/1963).

NO har i flera ärenden granskat dominerande företags åtgärder utan att det har varit fråga om diskriminering e. (1.

Mölnlycke AB dominerade mensskyddsmarknaden. Företaget hade 1974 ca 2/3 av den totala marknaden. Dominansen var särskilt uttalad på delmarknaden tamponger, där marknadsandelen var ca 90 procent. Mölnlycke hade mellan september 1973 och maj 1974 höjt Iistpriserna på tamponger med ca 45 procent. Mölnlyckes enda konkurrent på marknaden i Sverige hade under samma tid höjt sina priser med drygt 13 procent. Konsumentpriserna på tamponger låg vidare i Sverige väsentligt högre än i flera andra västeuropeiska länder. Sålunda var konsumentpriset på företagets mest omsatta tampongprodukt 15 procent lägre i Norge, 17 procent lägre i Finland och 19 procent lägre i Danmark. Inom vissa andra västeuropeiska länder låg priset ännu lägre. Efter överläggningar mellan NO och Mölnlycke förklarade sig Mölnlycke berett att under 1975 sänka priserna på tamponger med minst 10 procent. NO avskrev därefter ärendet. (NO dnr 205/1974, PKF 197512)

Vid NO:s prövning av ett eller en grupp företags dominerande ställning har beaktats vad som i förarbetena sägs om att förhandling om uppdelning av ett företag i flera inte får ske. Därvid har dock inom NO-ämbetet gjorts den bedömningen att sålänge sammansmältning till ett företag inte har kommit till stånd, utan två existerande företag alltjämt finns, förhandling inte behöver gå ut på att dela upp ett fungerande företag i flera juridiskt fristående delar. Enligt denna bedömning kan man på sådant stadium rikta in sig på att förhandla bort det inflytande som ett företag har över ett annat på grund av avtal, aktieinnehav eller styrelsefunktioner.

Ett exempel på bedömning av NO 1 ett dominansfall erbjuder det förvärv som Euroc-koncernens dotterföretag Cementa gjorde av aktiemajoriteten i Gullhögen.

Genom förvärvet kom all produktion i Sverige av cement att ligga inom samma koncern. I en inom NO-ämbetet upprättad promemoria hävdades på anförda skäl att Euroc-koncernens förvärv av Gullhögen medförde ett monopol med påtaglig risk för skadlig verkan från allmän synpunkt. Efter förhandlingar mellan industridepane— mentet samt Euroc och Cementa träffades därefter för svenska staten, med förbehåll för Kungl. Maj:ts godkännande, i december 1973 ett avtal med Euroc om köp av aktier i Eurocs dotterbolag Cementa mot betalning med statens aktier i Gullhögen. Härigenom blev Gullhögen helägt dotterbolag till Cementa i vilket staten kom att få fem procent av aktiekapitalet. I avtalet hade intagits riktlinjer för det framtida samarbetet i Cementa.

Riksdagen godkände avtalet i april 1974. Därmed godtogs Cementas förvärv av Gullhögen av statsmakterna. Med hänvisning härtill uttalade NO i avskrivningsbesluti ärendet: Det kan därför inte göras gällande att Cementas förvärv av Gullhögen medför sådan skadlig verkan av konkurrensbegränsning som förutsätts för ingripande enligt konkurrensbegränsningslagen. De konkurrensvårdande myndigheterna kan vid sådant förhållande inte ingripa mot förvärvet. (NO dnr 237/1973, PKF 1973:10 och 1974:5—6)

NO har granskat också andra förvärv inom områden med hög koncentra- tionsgrad. Ett exempel utgör dets. k. Aritmos-ärendet, som inte har avslutats av NO.

Inom livsmedelsproduktionen kan företagen uppdelas i tre grupper, lantbrukskoope- rativa, konsumentkooperativa och enskilda företag. Dessa grupper konkurrerar sinsemellan i producent- och förädlingsled i fråga om bl. a. matfett samt kött- och charkuterivaror. Inom gruppen enskilda företag finns ett holdingbolag, Aritmos AB, som är delägare i landets största enskilda styckningsföretag, Samfod AB. och självt äger fabriker för tillverkning av charkuterivaror och färdiglagad mat. Aritmos äger dessutom tillsammans med Unilever AB landets största enskilda företag för tillverk- ning av margarin. Lantbrukskooperationen har förvärvat ca 27 procent av Aritmos aktier. Konsumentkooperationen har i sin tur förvärvat ca 10 procent av Aritmos aktier. Den situationen har alltså uppkommit att företag inom två av de tre på marknaden konkurrerande grupperna genom aktieförvärv skaffat sig insyn och möjlighet att påverka utvecklingen inom ett konkurrentföretag inom den tredje gruppen. I syfte att söka hindra konkurrensbegränsande påverkan har NO avkrävt lantbrukskooperationens och konsumentkooperationens riksorgan en utfästelse att de skall avstå från att löpande deltaga i styrningen av Aritmos AB och i av Aritmos AB helt eller delvis ägda företag. (NO dnr 144/1974)

4.3.5 Åtgärder när skadlig verkan kvarstår efter förhandling

4351. Anmälan till regeringen

Det är 1953 uppställda systemet innebar som tidigare har nämnts att om förhandling hade avslutats utan att skadlig verkan av konkurrensbegräns- ning hade kunnat undanröjas ålåg det NFR, där saken fanns vara av större vikt, att göra anmälan om detta till regeringen. I förarbetena uttalades därvidlag (prop. 19531103 s. 98) bl. a. att statsmakterna ju inte helt saknade möjlighet att ingripa på andra sätt. Vidare anfördes (s. 284) i fråga om själva förfarandet att det uppenbarligen inte borde fordras att de skadliga verkning- arna skulle vara undanröjda i det ögonblick en förhandling avslutades. Det räckte, enligt vad departementschefen uttalade, med att vederbörande företagare inför rådet hade utfäst sig att upphäva konkurrensbegränsningen. Skulle utfästelsen svikas kunde ju ny förhandling påkallas. Anmälan har skett i ett fall, som berörs senare.

4.352. Regeringens förordnande om visst högsta pris

På sätt tidigare (4.3.2) har anmärkts skedde år 1956 en ändring i KBL såvitt avsåg förfarandet i visst fall.

Det år 1956 antagna särskilda förfarandet regleras i 21 Q 3 stycket KBL och tar sikte på situationen att förhandling har avslutats utan att skadlig verkan

har kunnat undanröjas. Innebär den skadliga verkan att visst pris med hänsyn till kostnaderna är uppenbart för högt och finnes saken vara av allmän betydelse kan regeringen på hemställan av domstolen förordna om visst högsta pris, vilket inte får av företagare överskridas utan tillstånd av domstolen. Förordnandet skall avse viss tid, högst ett år.

I förarbetena till 1956 års lagstiftning uttalade (prop. 1956:148 5. 42 0. f.) departementschefen bl. a. att den i regeln innefattade jämförelsen i första hand bör avse förhållandet mellan priset och de faktiska kostnaderna för framställningen av den vara det gäller hos de av den aktuella konkurrens- begränsningen berörda företagarna. Han tillade vidare bl. a.:

Ofta nog lärer kostnadsnivån vara ungefärligen densamma hos alla företagarna. Men läget kan också vara det att betydande skillnader i kostnadsläget föreligger de olika företagarna emellan. Att i sådant fall städse taga kostnadsläget hos företagaren med de högsta kostnaderna till utgångspunkt för bedömningen kan enligt min mening ej vara riktigt. Den omständigheten att en företagare som medverkar i en konkurrensbegräns— ning har en hög kostnadsnivå, t. ex. till följd av underlåtenhet att vidtaga rationalise- ringsåtgärder i en omfattning som måste anses normal, kan icke rimligen motivera, att samhället vid avgörandet, huruvida priset på en av konkurrensbegränsningen omfattad vara är för högt, skall nödgas utgå från nämnda företagares faktiska kostnader. Detta skulle innebära ett slöseri med de gemensamma resurserna, som lagen just syftartill att motverka. Likartade synpunkter kan också göra sig gällande i det fall att kostnadsnivån är ungefärligen densamma, t. ex. om i ett oligopolfall alla berörda företagare underlåtit att, kanske just till följd av den föreliggande konkurrensbegränsningen, vidta sådana rationaliseringsåtgärder som framstår som naturliga. Även i monopolfallet kan sådana förhållanden tänkas föreligga. Fall finns sålunda där det är motiverat attjämföra priset med ett lägre belopp än de verkliga kostnaderna.

Å andra sidan kan det såsom Sveriges industriförbund anfört finnas skäl för att vid jämförelsen tagahänsyn även till andra omständigheter än kostnaderna. Införandet av en_rtyyar/a eller genomförandet av en ny tillverkningsmetod innebär ofta nog ett betydligtrisktagande. Ibland medför åtgärden endast förlust medan den i andra fall kan ge ett avsevän ekonomiskt utbyte. Uppenbarligen är det ett samhällsintresse att risktagande av denna art sker och av betydelse härför är självfallet den vinst som kan uppkomma. Det måste alltså anses motiverat ur samhällets synpunkt att man vid jämförelsen mellan pris och kostnader tar hänsyn till dylika och liknande omständig- heter, bland vilka även må nämnas avsättningsbehov för rationaliserings- eller forskningsändamål.

Såsom utredningen föreslagit bör en bestämmelse om fastställande av högsta pris komma till användning endast i undantagsfall. Den skall icke tillgripas för att genomföra en mera allmän prisreglering i situationer då den allmänna prisreglerings— lagen icke kan sättas i kraft. Syftet med föreskriften är endast att ge samhället en möjlighet att ingripa i sådana fall då priset på en vara till följd av ofullständighet i konkurrensen är uppenban för högt.

Befogenheten att fastställa högsta pris bör otvivelaktigt innebära rätt för Kungl. Maj:t att fastställa högsta priset i form av stoppris. Innebörden av begreppet högsta pris är alltså ett annat än den nya prisreglerinslagens högstpris.

Bestämmelsen har berörts i betänkandet (SOU 196113), Effektivare prisöver- vakning, s. 75 0. f. samt i prop. 1961186 5. 64.

I avsnittet 6.2.4 behandlas prispolitiska frågor. Det kan tilläggas att befogenheten att fastställa högsta pris hittills inte har utövats.

4.3.5.3 Föreläggande att leverera

I visst ärende år 1965 konstaterade NFR, som har berörts 1 4.3.2, att den skadliga verkan av en leveransvägran från ett företag inte genom förhandling hade kunnat undanröjas (NFR 2/1965', vägran att leverera bokhyllor till AB Bodés Möbler). Om detta gjorde rådet anmälan till Kungl. Maj:t. Efter särskild utredning år 1966 skedde en ändring i KBL. Därvid uttalade departementschefen (prop. 19661 13 s. 22) bl. a. att det måste anses stötande att samhällsmakten skulle nödgas lämna utan åtgärd en konkurrensbegränsning som NFR vid tillämpning av de i lagen angivna värderingsnormerna hade funnit skadlig. Då därtill kom att antalet fall av leveransvägran visade tendens att öka fann han, också mot bakgrund av frågans samhällsekono- miska betydelse, det betänkligt att NFR helt saknade möjlighet att i sådana fall vidta åtgärd mot företagare som vägrade medverka till en förhandlings- lösning. Han fann det förslag som hade lagts fram om att införa möjlighet för rådet, sedan förhandling hade misslyckats, att förelägga leverans vid vite vara en lämplig lösning.

Mot denna bakgrund ges i 21 & första stycket KBL en möjlighet för MD att ingripa vid säljvägran e. d. Regeln tar sikte på den situationen att förhandling har avslutats utan att skadlig verkan av konkurrensbegränsning har kunnat undanröjas. Om ärendet avser vägran av företagare att sälja förnödenhet till företagare i senare säljled på villkor som motsvarar vad han erbjuder andra företagare får MD förelägga företagaren i det tidigare säljledet sådan försäljning vid vite.

Bestämmelsen tar sikte på diskriminering genom säljvägran eller missgyn- nande i fråga om priser 0. d. Vägledande förarbetsuttalanden om vad som skall förstås därmed har redovisats tidigare (4.343 under rubriken Säljväg- ran, prisdiskriminering m. m.).

Vid bestämmelsens tillkomst uttalade departementschefen (prop. 1966:13 s. 22 0. f.) bl. a. följande:

En vitesbestämmelse kan inte begränsas till att gälla endast ren leveransvägran. Med leveransvägran börjämställas sådana fall då leverantör visserligen erbjuder leverans men endast på villkor som klart missgynnar kontrahenten i förhållande till andra köpare. Villkoren bör motsvara vad leverantören erbjuder andra jämförbara köpare. Jämförelsen bör härvid i första hand avse såväl säljares som köpares prestation i likartade fall.

Syftet med ett vitesföreläggande bör vara att söka upprätta affärsförbindelser på normala villkor mellan parterna snarast möjligt och föreläggandena bör utformas från denna utgångspunkt. Det torde inte vara lämpligt att uppställa några närmare regler angående föreläggandenas utformning. Förhållandena i det enskilda fallet måste vara avgörande. Näringsfrihetsrådet bör under förhandlingsskedet inhämta erforderliga uppgifter för att kunna bedöma de försäljningsvillkor som i det aktuella fallet kan anses motsvara vad leverantören erbjuder andra företagare. Uppenban är att vitesföreläg- gandet - vare sig det görs mer eller mindre detaljerat måste ges ett så preciserat innehåll att oklarhet inte uppstår om föreläggandets innebörd. Det bör beaktas att förhållandena inom näringslivet kan undergå snabba förändringar. Av detta skäl och med hänsyn till syftet att snarast etablera en normal affärskontakt bör föreläggandet alltid gälla en begränsad tid. När den företagare som skall åläggas leverans är enjuridisk person får det anses naturligt att föreläggandet riktas direkt mot denjuridiska personen. Såsom ————— framhållits torde det i vissa lägen vara nödvändigt att sätta vitesbe-

IJfr Grönfors, SvJT 1965 s. 86.

loppet högt.

Hittills har bestämmelsens tvångsmöjlighet inte behövt användas.

4.3.6. Lagens räckvidd

KBL:s räckvidd bestäms av flera för lagen grundläggande termer. Vissa av dessa har beröns i det föregående. Av särskild betydelse är, som där har framgått, begreppen konkurrensbegränsning och skadlig verkan.

Andra centrala begrepp, som behandlas i detta avsnitt, tar sikte på vilka personer och nyttigheter som träffas av lagens regler. Ytterligare rör det sig om lagens räckvidd över gränserna. Vidare gäller det frågan hur KBL förhåller sig till områden som täcks av rättslig eller annan särreglering, bl. a. arbetsrätten och immaterialrätten.

4.3.6.1 Begreppen företagare och förnödenhet m. m.

De i 2—3 åå KBL straffbelagda förbuden riktar sig till,/örelagare. Också i övrigt används i lagen detta uttryck. Generalklausulen i 55 är dock språkligt så uppbyggd att däri inte anges mot vem ett förhandlingsingripande kan riktas. Före en lagändring år 1956 användes emellertid i 5 & termen företagare. Fog finns för antagande att ändringen av klausulens avfattning inte på någon väsentlig punkt har inneburit ett frångående av tidigare ståndpunkt. Rättspraxis har också denna innebörd (t.ex. NFR 10/1959).l Ingripande enligt 5 5 kan därför ske endast med avseende på företagare.

I 265 KBL definieras vad som i lagen förstås med företagare. Därmed menas envar som yrkesmässigt tillverkar, köper eller säljer viss förnödenhet, driver rörelse för utförande av viss tjänst åt annan, utövar försäkringsrörelse eller rörelse, avseende in- eller utlåning av penningar eller handel med in- eller utländskt mynt eller med värdepapper, överlåter eller upplåter förmö— genhetsrättighet av immateriell art, upplåter nyttjanderätt till viss förnö- denhet eller utövar sådan hotell- eller pensionatsrörelse, för vilken fordras myndighets tillstånd.

Vidare anges i 26 & att med företagare likställs sammanslutning av företagare.

Enligt förarbetena (jfr prop. 1953le3 5. 284 of.) innebär detta att någon skillnad inte görs mellan företag i statlig eller kommunal drift, kooperativa företag eller enskilda företag. Med företag i statlig eller kommunal drift åsyftas därvid all av stat eller kommun utövad rörelse, oavsett i vilken juridisk form rörelsen bedrivs, t.ex. affärsdrivande verk och stats- eller kommunalägda bolag. NO har exempelvis tagit upp till prövning åtgärder vidtagna av televerket respektive SJ i den affärsdrivande verksamheten.

Det kan nämnas att MD i ett beslut (30/1973) har uttalat att en kommun som drev trafikskola genom kommunens skolstyrelse var att bedöma som företagare i KBL:s mening. I motiveringen anfördes bl. a. att kommunen erbjöd allmänheten vissa tjänster mot avgifter.

Däremot faller inte inom KBL:s tillämpningsområde konkurrensbegrän- sande åtgärder som vidtas av stat och kommun utanför den affärsdrivande verksamheten i egentlig bemärkelse. Ett exempel (NO dnr 284/1976) från NO:s verksamhet kan belysa detta. I en kommun hade sex företag ansökt om

tomtplats för butiksetablering. Kommunstyrelsen hade tillstyrkt att företaget A, som hade ansökt först, skulle få tomtplats. Kommunfullmäktige gav — utan motivering — platsen till företaget B. A anförde då klagomål hos NO som fann att ärendet inte kunde prövas enligt KBL enär kommunfullmäktige inte var företagare i lagens mening. Även om det kunde vara förenat med avgifter att ansöka om tomtplats eller byggnadslov etc. grundade sig kommunens åtgärder i detta fall på offentligrättslig reglering till skillnad från drivandet av körskoleverksamhet i det tidigare angivna fallet.

Med företagare likställs, som ovan har nämnts, sammanslutning av företagare. Detta gäller oavsett att sammanslutningen som sådan inte själv driver verksamhet som avses i 26 &. Däremot har sammanslutningar som Målsmännens riksförbund och Sveriges filatelistförbund av NO bedömts inte vara företagare i KBL:s mening.

Enligt 27 & KBLjämställs i lagen med överenskommelse i tillämpliga delar stadgar, antagna av sammanslutning av företagare samt av sådan samman- slutning eljest utfärdade bestämmelser eller föreskrifter.

Bestämmelsen skall ses mot bakgrund av att ett kanellsamarbete kan ske exempelvis i den formen att de samarbetande företagen bildar en förening i stället för att sluta avtal. De överenskommelser som kunde ha redovisats i ett separat avtal mellan företagen skrivs då i stället in i föreningsstadgarna eller i föreskrifter eller bestämmelser som föreningen beslutar om. En mycket stor del av de konkurrensvårdande myndigheternas arbete avser verkningar av konkurrensbegränsningar, som har genomförts av företagaresammanslut- ningar.

Det bör framhållas att KBL inte gör något undantag för bank- och fondväsendet eller för försäkringsväsendet, trots att verksamheten inom dessa grenar av näringslivet är föremål för särskild övervakning från offentliga myndigheter, bank- och försäkringsinspektionerna.

Begreppet/örnödenher i 26 & har samma innebörd som enligt bl. a. 1946 års lag om övervakning av konkurrensbegränsning (prop. 19531103 s. 280). Därmed avses (prop. 19461264 s. 36) först och främst vad som benämns lösöre samt vidare elektrisk kraft. Under begreppet förnödenhet faller enligt 1946 års lag inte pengar och andra betalningsmedel samt värdepapper.

Den avgränsning av företagarebegreppet som görs i 265 genom bl.a. uttrycket förnödenhet innebär enligt förarbetena (prop. 19531103 s. 285 of.) att köp och försäljning av fast egendom inte omfattas av KBL. Detsamma gäller i fråga om upplåtelse av nyttjanderätt till fast egendom.

Till grund för ståndpunkten år 1953 att fast egendom inte borde omfattas av KBL åberopade (prop. 19531103 5. 285) depanementschefen att han inte fann skäl att frångå ställningstagandet i samband med 1946 års lag. I förarbetena till denna uttalade (prop. 19461264 s. 37) depanementschefen bl. a. följande.

Visserligen torde åtminstone i städer och andra tätoner, såväl ifråga om tomtmark som beträffande bebyggda fastigheter, element av monopolistisk prisbildning förekomma. ] varjefall gäller detta såtillvida att icke blott enskilda personer utan även vissa statliga, kyrkliga och kommunala organ vid försäljning av fastigheter icke sällan torde uttaga priser, som kunde ha varit avsevän lägre, därest vederbörande icke valt att till förfång för mera allmänna samhälleliga intressen systematiskt utnyttja ett knapphetsläge. Emellenid ingå de härmed sammanhängande spörsmålen i den allmänna bostadspo- litiska samt stadplane- och regiontekniska planeringen. I viss mån ha de samband med

den allmänna jordbrukspolitiken. Övervakning av de monopolistiska tendenserna på detta område torde därför lämpligen böra åstadkommas i annan ordning än den i förevarande förslag avsedda. Viss kontroll över dessa tendenser förekommer redan beträffande nybyggnader. Vad angår hyresmarknaden torde den gällande hyresregle— ringen skapa tillräckliga garantier mot monopolistiska tendenser. Någon anledning att göra denna marknad till föremål för särkild monopolövervakning synes därför ej föreligga.

Idet förut berörda beslutet 10/1959 av NFR var situationen följande. Enligt ett avtal hade en stad förbundit sig att reservera ett område för gruppbebyg- gelse med småhus av en viss typ som avtalsparten, en byggnadsentreprenör, representerade. Tomtköparna saknade alltså valfrihet i fråga om hustyp. Rådet fann ärendet avse fast egendom och KBL på den grunden inte vara tillämplig.

Frågan huruvida visst ärende rörde fast egendom prövades vidare av MD i beslutet 9/1971. lnvändning hade gjons om att ärendet, som avsåg avtal rörande byggnadsproduktion, hade ett sådant samband med annat avtal om markupplåtelse, att det föll utanför KBL:s tillämpningsområde. MD uttalade, att köp och försäljning av fast egendom samt upplåtelse av nyttjanderätt till sådan egendom är undantagna från KBL:s tillämpningsområde. Även om ett visst samband förelåg mellan de båda avtalen fann dock MD att detta inte var sådant att avtalet rörande byggnadsproduktion skulle vara undantaget KBL:s tillämpning.

För NO har begränsningen i fråga om fast egendom inneburit att han i flera fall har varit förhindrad att ingripa mot vissa konkurrensbegränsningar.

Ett kommunägt bolag, som ägde en terminalanläggning i Trelleborgs hamn, hyrde ut anläggningen till Kontinentterminalen AB i vilket flenalet i Trelleborg verksamma speditionsföretag gick in som aktieägare. Kontinentterminalen förband sig att ställa anläggningen opaniskt och på skäliga villkor till förfogande även för andra företag än dem som var intressenter i bolaget, mot att det kommunägda bolaget å sin sida förband sig att inte upplåta mark på annat håll i hamnen för terminalhantering. En fristående Speditör gjorde hos NO gällande att avtalet var konkurrensbegränsande och hindrade honom från att till lägre priser bedriva omlastning på annat håll i hamnen. NO skrev av ärendet under hänvisning till att avtalet avsåg villkoren för upplåtelse av fast egendom. (NO dnr 193/1973, PKF-referat saknas)

1 ett ärende (NO dnr 260/1976, PKF 1976110) rörande vägran att upplåta hyresrätt till butikslokal av hänsyn till på marknaden redan etablerade företag, har uttalats att det framstår som otillfredsställande att konkurrens- begränsningar, som både till syfte och verkningar riktar sig mot varumark- naden, skall vara oåtkomliga därför att de — kanske av en ren tillfällighet har blivit kopplade till fast egendom.

Andra fall där NO har saknat möjlighet att gripa in har gällt att fastighetsägare har ställt som villkor för uthyrning att vissa varor inte fick säljas i lokalen. Vidare har det förekommit att flera fastighetsägare har träffat överenskommelse om att inte hyra ut butikslokaler under ett visst lägsta pris.

Med begreppet utförande av viss (jöns! åt annan avses (prop. 19531103 5.285 jämfört med prop. 19461264 s. 32 och 36—37) bl. a.: banker, försäkringsinrätt- ningar, transponföretag, företag som utför reparationsarbeten, installations-

firmor, frisörer, utövare av s. k. fria yrken såsom läkare, advokater och fastighetsmäklare, bankernas kommissionsrörelse, uthyrning av kassafack, notariatsavdelningarnas verksamhet m. m.

4.3.6.2 Territoriell begränsning

KBL:s syfte är (jfr prop. 19531103 5. 213 och 217) primärt att skydda den svenska marknaden mot olämpliga konkurrensbegränsningar. Såväl general- klausulen som de straffbelagda förbuden är därför inriktade på konkurrens- begränsningar som medför ekonomiska verkningar på denna marknad, s. k. inlandsverkan. Av detta följer att skilda aspekter måste komma under bedömning när det gäller lagens räckvidd över gränserna. Dels gäller det frågan hur långt lagen formellt sträcker sig, dvs. huruvida den omfattar inte bara åtgärder i Sverige utan också åtgärder som vidtas utomlands och som får inlandsverkan. Dels uppstår frågan hur långt man praktiskt kan eller bör utnyttja lagens tillämplighet. Delfrågor som här berörs gäller folkrätten och tänkbara sammanstötningar mellan svensk och utländsk rättsordning.

En frågeställning som har beröring med båda dessa huvudfrågor är vem ett ingripande skall kunna riktas mot och hur vederbörande skall nås när det gäller utländska företag.

Av lagens inriktning på inlandsverkan följer till en början att svensk exportförsäljning inte kan angripas annat än i ett undantagsfall, som berörs nedan. Varken generalklausulen i 5 & eller i de i lagen straffbelagda förbuden täcker alltså konkurrensbegränsande avtal eller förfaranden som är träffade eller beslutade i Sverige men som endast avser utländska marknader. Har dock t. ex. en exportkartell även inlandsverkan faller den del som har verkan inom Sverige i princip under KBL:s tillämpningsområde. Från rättstillämp- ningen kan nämnas ett NO-ärende om hemmamarknadsskyddsavtal på pappers- och pappområdet. I anslutning till avtal om samarbete på export- området mellan vissa nordiska pappers- och cellulosaproducenter fanns villkor enligt vilka parterna förband sig att inte konkurrera på varandras hemmamarknader. NO ingrep mot dessa villkor som ansågs hämma möjligheterna till importkonkurrens på den svenska marknaden (dnr 94/ 1966, PKF 197319).

Undantagsfallet regleras i 6 &. Av denna bestämmelse följer att förhandling inte får utan regeringens tillstånd gälla verkan utom riket av konkurrensbe- gränsning. Tillstånd får meddelas endast i den mån det påkallas av hänsyn till överenskommelse med främmande makt.

Enligt denna regel är det alltså fråga om ingripande mot konkurrensbe- gränsningar som medför skadlig verkan utomlands. s.k. utlandsverkan. Endast generalklausulen är tillämplig beträffande utlandsmarknaden och således inte de i KBL straffbelagda förbuden. Undantagsbestämmelsen rörande utlandsverkan har hittills inte tillämpats. l 5.7.3.3 har berörts vissa förarbetsuttalanden i fråga om Sveriges avtal med EEC och CECA, vilka är av intresse också i detta sammanhang.

När det gäller åtgärder som vidtas av företag med verksamhet i Sverige saknar det betydelse om ett företag är svenskt eller utländskt, dvs. bildat enligt utländsk stats lag. Inte heller får det betydelse vilken nationalitet aktieägarna har. Utländska företag med verksamhet på den svenska mark—

naden är därför skyldiga att rätta sig efter den svenska KBL. Å andra sidan är de också berättigade till det skydd KBL kan ge, exempelvis mot åtgärder från svenska företags sida för att försvåra eller förhindra importkonkurrens.

Härefter gäller det frågan i vilken omfattning KBL är tillämplig beträffande åtgärder som vidtas utomlands men som får inlandsverkan.

Förarbetena till KBL ger inte full klarhet i vad som vid lagens tillkomst ansågs gälla på denna punkt. Ett uttalande av departementschefen innehåller följande (prop. l953:103 s. 216 o.f.).

Vid bedömningen av de olika slags konkurrensbegränsningar, som behandlats i tidigare avsnitt, har i första hand rent svenska förhållanden beaktats. Det ligger emellertid i sakens natur, att en konkurrensbegränsning ofta har en internationell anknytning i ett eller annat avseende. Sålunda kan en utländsk företagare eller grupp utländska företagare utan samverkan med svenska näringsutövare genomföra konkur- rensbegränsningar på den svenska marknaden. Ett praktiskt exempel är att en utländsk leverantör bestämmer ett minimipris eller ett fast bruttopris på en vara som han utan mellanhand tillhandahåller detaljhandlare i Sverige. 1 dylikt fall kan de svenska myndigheterna icke ingripa med stöd av den tilltänkta lagstiftningen, eftersom utlänningen icke nås av bestämmelsen om straffföröverträdelse av bruttoprisförbudet. Detsamma gäller utländska anbudskarteller. Icke heller kan förhandling inför närings— frihetsrådet upptagas med utländska företagare beträffande övriga konkurrensbegräns- ningar. Endast genom internationella överenskommelser torde det vara möjligt att förhindra skadlig verkan inom Sverige av sådana konkurrensbegränsningar, som genomförs av utlänningar.

I det 5. k. Bayer-Kerr-ärendet (MD 16/1977) prövade MD innebörden av detta uttalande samt frågan om KBL:s territoriella räckvidd och därmed också följdfrågan om domstolens behörighet att ta upp ärendet till prövning.

NO:s talan var riktad mot två utländska företag med säte i Förbundsre- publiken Tyskland respektive Schweiz. MD konstaterade inledningsvis att klar ledning inte fanns i lag, allmänna principer och doktrin inom den internationella processrätten. Därför måste frågan om domstolens behörighet bedömas mot bakgrund av KBL:s allmänna syfte och materiella uppbyggnad. Vidare uttalade domstolen bl. a. följande.

Den av NO i förevarande ärende påstådda skadliga verkan har sina effekter på den svenska marknaden för dentalartiklar. Lokaliseringen av den påtalade konkurrensbe- gränsningens effekter tillåter således i och för sig ett ingripande med stöd av konkurrensbegränsningslagen. De konkurrensbegränsade åtgärderna har emellertid vidtagits av utländska företagare. 1 lagen görs inte någon skillnad mellan svenska och utländska företagare. Angående utländska företagare uttalar sig emellertid vederbö- rande departementschefi lagens förarbeten på bl. a. följande sätt (prop. 19532103 s. 216 0. f.). ————— Av uttalandet framgår att departementschefen räknar med förekomsten av konkurrensbegränsningar som har en internationell anknytning i ett eller annat avseende. Såsom exempel på en internationell konkurrensbegränsning anger departe- mentschefen att en utländsk leverantör bestämmer ett minimipris eller ett fast bruttopris på en vara som han tillhandahåller detaljhandlare i Sverige. På denna typ av utländsk företagare kan enligt departementschefen konkurrensbegränsningslagen inte tillämpas. Departementschefens bedömning är i uttalandet motiverat på ett knapp- händigt och oklart sätt. Det sägs endast att den utländska företagaren inte kan "nås" av konkurrensbegränsningslagens straffbestämmelser. Vidare sägs att "icke heller kan förhandling inför näringsfrihetsrådet upptagas med utländska företagare beträffande övriga konkurrensbegränsningar". Den tolkning av departementschefens uttalande

som ligger närmast till hands är att det är rent faktiska hinder som omöjliggör en tillämpning av konkurrensbegränsningslagen. Svenska myndigheter saknar med andra ord maktmedel för att mot den utländske företagarens vilja tillämpa lagen på honom.

Oavsett hur departementschefens uttalande skall förstås finns emellenid utländska företag beträffande vilka det skulle vara orimligt att inte anse konkurrensbegräns- ningslagen tillämplig. Sålunda är naturligtvis utländsk fysisk person som driver sitt företag i Sverige skyldig att rätta sig efter gällande svenska bestämmelser beträffande näringsverksamhet; rörande sådant företag kan det inte råda någon tvekan om konkurrensbegränsningslagens tillämplighet. Nära nog samma tveklöshet rörande lagens tillämplighet är för handen beträffande utländskt företag som har sitt säte utomlands men har en påtaglig anknytning till det svenska näringslivet. Ju svagare anknytning till Sverige ett utländskt företag har desto svårare blir det självfallet att motivera konkurrensbegränsningslagens tillämplighet. Var denna gräns går torde svårligen kunna anges i någon allmän formel utan får i stället fastläggas genom marknadsdomstolens fortlöpande rättsbildning. Vid en sådan rättsbildning måste hänsyn tas även till ändrade tidsförhållanden och till utvecklingen inom näringslivet. Sedan det återgivna departementschefsuttalandets tillkomst i början av 1950—talet har utvecklingen av de internationella relationerna inom näringslivet medfört att bedöm- ningen av konkunensbegränsningslagens tillämplighet på utländska företag numera måste delvis bli en annan än den som återspeglades i uttalandet. Härvid behöver endast hänvisas till att förbättrade kommunikationer och avancerade marknadsföringsme- toder möjliggjort för i utlandet verksamma utländska företag att i vissa fall uppträda på den svenska marknaden i samma omfattning och med samma styrka som dei Sverige verksamma företagen.

Vid övervägandet av om ett utländskt företag har sådan anknytning till Sverige som bör anses skapa behörighet för marknadsdomstolen att till saklig prövning uppta en mot företaget riktad talan enligt konkurrensbegränsningslagen är det erforderligt att granska företaget i ett flertal skilda hänseenden. Såsom exempel på anknytningsfakta må här om nämnas företagets andel av den svenska marknaden ibranschen, företagets egen representation i Sverige och företagets storlek. Även sådana förhållanden som hur länge företaget varit verksamt på den svenska marknaden och företagets avsikt att etablera sig varaktigt i Sverige torde ha betydelse. Det är under hänsynstagande till omständigheter av nu antydd beskaffenhet som marknadsdomstolen har att avgöra om domstolen är behörig att uppta NOs talan mot de i ärendet aktuella utländska företagen.

Såväl Bayers som Kerrs produkter har saluhållits på den svenska dentalmarknaden under en längre tidsperiod. De i ärendet aktuella varorna är välkända för de svenska kunderna och åtnjuter en hög marknadsandel. Bayer och Kerr har organiserat sin försäljning på den svenska marknaden på överensstämmande sätt, nämligen genom svenska återförsäljare. Därtill kommer att båda företagen håller sig med egna representanter på den svenska dentalmarknaden. Representanterna tarvisserligen inte egentlig del i försäljningsverksamheten men upprätthåller en nära kontakt med återförsäljarna samt står i fortlöpande kontakt med svenska tandläkarskolor för att på ett tidigt stadium kunna inarbeta sina produkter. På grund av vad sålunda anförts har Bayer och Kerr visat en medveten strävan till stadigvarande etablering på den svenska marknaden. Såvitt angår Bayer är dessutom att beakta att företaget, låt vara utanför dentalbranschen, bedriver verksamhet iSverige genom ett svenskt dotterföretag, Bayer (Sverige) AB. Denna omständighet bör dock enligt marknadsdomstolens mening inte föranleda en i behörighetsfrågan avgörande åtskillnad mellan NOs talan mot Bayer och N05 talan mot Kerr. Vid ett hänsynstagande till samtliga i spörsmålet betydelsefulla förhållanden anser nämligen marknadsdomstolen att konkurrensbegränsningslagen bör i samma mån anses äga tillämpning på båda företagen. Marknadsdomstolen finner

] Se Bernitz, Gorton, Grönfors, Sjöfart och konkurrensrätt, Göteborg 1976, s. 75 of

sig alltså behörig att till saklig prövning uppta NOs talan mot såväl Bayer som Kerr.

Mot beslutet anmälde tre ledamöter avvikande mening i fråga om motiveringen och anförde bl. a. följande.

Avgörande för bedömningen av lagens tillämplighet i fråga om sådana konkurrens- begränsningar måste enligt vår mening vara om konkurrensbegränsningen är direkt inriktad på den svenska marknaden och har påtagliga effekter på denna marknad. Är detta fallet, måste konkurrensbegränsningslagen anses tillämplig och marknadsdom- stolen behörig, oavsett var det eller de företag som genomför konkurrensbegräns- ningen har sitt säte. Denna ståndpunkt torde också stämma överens med de grundsatser i fråga om tillämpligheten av lagstiftning på konkurrensbegränsningsom- rådet som är under utveckling inom den internationella rätten.

Vidare uttalade reservanterna att det borde kunna förutsättas att utländska företag som verkar på den svenska marknaden i här avsedd omfattning också är beredda att medverka som part i ärenden enligt konkurrensbegränsnings- lagen. Vilka åtgärder som kunde komma ifråga om ett företag skulle vägra att göra detta fick prövas om ett sådant fall skulle uppkomma.

Enligt en inom doktrinen företrädd uppfattning skulle för KBL:s tillämp- lighet fordras verkningar som är påtagliga och direkta. Den konkurrensbe- gränsande överenskommelsen måste i vart fall vara särskilt inriktad på Sverige. Däremot skulle det anses sakna betydelse under vilket lands lag avtalet eller åtgärden faller vid en internationellt privaträttslig bedömning. Enligt denna uppfattning måste otvivelaktigt tillräcklig verkan på den svenska marknaden anses föreligga när konkurrensbegränsningen direkt avser varor eller tjänster som tillhandahålls på den svenska marknaden samt den prestation konkurrensbegränsningen avser medför ekonomiska verk- ningar på denna marknad.l

Ett NO-ärende gällde tobaksförsäljning på båtarna över Öresund. NO fann att de aktualiserade frågorna avsåg pris- och konkurrensförhållanden utom riket och därför föll utanför tillämpningsområdet för lagen. 1 motiveringen uttalades bl.a. att sådan försäljning som det var fråga om sedan gammalt hade jämställts med exportvaror och lämnats skattefri. NO fann inte anledning att bedöma saken annorlunda vid tillämpning av KBL. (NO dnr 66/1963, PKF 196319—10)

Ett exempel ur NO:s praxis, där frågan huruvida ingripande skulle ske prövades materiellt. gällde samarbete mellan rederier som drev passagerartrafik med färjor mellan svenska och finska hamnar. (NO dnr 197/1974, PKF—referat saknas)

I fråga om räckvidden av de i KBL straffbelagda förbuden kan sägas följande.

Bruttoprisförbudet i 2 & gäller försäljning här i riket. Avgörande är alltså att själva den bruttoprissatta försäljningen sker i Sverige, dvs. det säljled som berörs av bruttoprisförfarandet skall befinna sig här i landet, så att svensk anknytning finns.

På ett liknande sätt gäller anbudskanellförbudet i 3 & KBL överenskom- melse om samverkan mellan olika företagare innan någon av dem avger anbud på försäljning av förnödenheter eller utförande av tjänst här i riket. Också här är alltså avgörande att platsen för försäljningens eller tjänstens utförande finns inom landet.

Att ett utländskt företag deltar i en anbudskartell eller att själva kartell-

avtalet träffas utomlands hindrar därför inte att anbudskartellförbudet är tillämpligt när de anbud som den förbjudna samverkan avser gäller försäljning av förnödenhet eller utförande av tjänst i Sverige. På liknande sätt gäller bruttoprisförbudet i princip i fråga om föreskrifter m. m. av utländska företag i fråga om varor som de exporterar till Sverige för vidareförsäljning. En annan fråga, som praktiskt har stor betydelse, är hur ett utländskt företag skall nås. Detta behandlas senare.

Av detta följer alltså att straffbestämmelsernas räckvidd över gränserna har bestämts genom ett konkret angivande av vilka moment i konkurrensbe- gränsningen som utgör grunden för deras tillämplighet nämligen platsen för försäljningens respektive tjänstens utförande.l

I frågan vem ett ingripande skall kunna riktas mot och hur vederbörande skall kunna nås när det rör sig om utländska företag ger förarbetena i KBL inte närmare vägledning. Också detta är en fråga som rör vad som i praktiken är möjligt att genomföra. Här kan även erinras reservanternas uttalande i Bayer- Kerr-ärendet.

Ett uppmärksammat NFR—beslut fattades i det 5. k. Fleischmannmålet.

Det västtyska företaget Gebr. Fleischmann sålde bl. a. leksakståg på den svenska marknaden genom ett, från det tyska företaget helt fristående, svenskt företag såsom generalagent. Generalagenten synes endast ha varit förmedlare, och försäljningen skedde till detaljist genom ett flertal svenska grossister. Fleischmann angav i strid mot bruttoprisförbudet fasta bruttopriser i sina kataloger. Generalagenten var aktiv för att tillse att dessa priser inte underskreds. En detaljist, som hade underskridit priserna, avstängdes från leveranser. Sedan generalagenten hade åtalats för överträdelse av bruttoprisförbudet, invände han att han endast hade agerat såsom representant för Fleischmann. Stockholms rådhusrätt fällde emellertid generalagenten till självständigt ansvar för överträdelse av bruttoprisförbudet. Leveransavstängningen mot den priskonkurrerande detaljisten föranledde NO att föra talan mot generalagenten och grossisterna i NFR med yrkande om leveransernas återupptagande. Så skedde innan rådet hade prövat ärendet i sak (NFR 4/58, PKF 1958 s. 261 , NO dnr 95/1957, PKF 1959 s. 193)

Det har bedömts att detta mål synes klargöra att det finns vidsträckta möjligheter att gripa in enligt generalklausulen i KBL mot utländska företags självständiga, rörelsedrivande representanter i Sverige och att dessa därvid knappast med framgång kan åberopa till sitt fredande att de har handlat i enlighet med anvisningar från det utländska företaget.2

Har det utländska företaget representation häri landet vänder sig vanligen NO till representanten. Så har skett då det utländska företaget haft dotterföretag här. En invändning att konkurrensbegränsningen hade beslu- tats av det utländska moderbolaget har NO inte godtagit. Ett exempel är NO:s uttalande i det 5. k. ICI-ärendet, dnr 58/1969, att den omständigheten att det utländska moderbolaget (ICI) hade beslutat om en leveransvägran avseende ett svenskt företag inte hindrade NO att med stöd av generalklausulen i KBL kräva att leveranserna återupptogs.

För övrigt förekommer i NO:s praxis att företag i utlandet delges skrivelser, går in i skriftväxling med NO och även ställer ombud för sig häri landet. En väg som NO någon gång har valt för att förmå en utländsk företagare att upphöra med konkurrensbegränsningar eller att gå i svaromål i Sverige är att framhålla för företaget att NO inom ramen för internationellt samarbete kan

ISe a.a. s. 85.

256 a.a. s. 99.

lJfr a.a. s. 100.

vända sig till konkurrensmyndigheten i företagets hemland och påtala förhållandena för att den vägen försöka få ändringar till stånd.

Om det finns svenska deltagare i ett konkurrensbegränsande samarbete synes NO i första hand låta dessa föra de förhandlingar med den utländske avtalsparten som NO:s propåer påkallar.

Exempel på NO-ingripanden finns i fråga om prisvillkor som utländska företag angav i licensavtal med svenska företag (dnr 99/1974, PKF 197418, G.K.N. Screws and Fasteners Ltd och G.K.N- Stenman AB m. fl., samt dnr 260/1975, PKF 197615, G.K.N. och AB Bacho Verktyg).

I detta sammanhang bör nämnas en av högsta domstolen meddelad dom i mål angående överträdelse av bruttoprisförbudet (Positiv Fritid AB). Domen refereras i 7.2.1.1.

Saknas i Sverige sådana verksamma representanter eller anställda för ett utländskt företag som har självständigt ansvar, kan det i praktiken vara svårt att nå de ansvariga utomlands med ett straffrättsligt förfarande. Vidare saknas ofta praktisk möjlighet att tvinga utländska företag att delta i ett ärende enligt 5 & KBL. Medverkar ett sådant företag frivilligt får det pansställning.' I sammanhanget kan nämnas det internationella samarbete m. m. som förekommer. Detta redovisas i kapitel 5.

4.3.6.3 Rättslig eller annan särreglering

Vid sidan av KBL finns en mängd regler eller normer som också inverkar styrande på företagens handlingssätt. Som en följd av, eller i samband med, sådana regleringar kan uppkomma konkurrensbegränsningar. Dessa ingår ibland som ett väsentligt led i systemet. I andra fall kan konkurrensbegräns— ningen exempelvis vara en biverkan av regleringen.

Under åberopande av detta redogjorde departementschefen vid till- komsten av KBL för sin syn på dessa och hithörande frågor. Han uttalade därvid bl. a. följande (prop. l953:103 s. 226 o.f.)z

Såsom de sakkunniga framhållit kan den föreslagna lagstiftningen enligt sakens natur icke åberopas gentemot offentliga regleringar med konkurrensbegränsande verkningar. En annan sak är, såsom jag redan tidigare understrukit, att statsmakterna även här bör söka främja betingelserna för fri konkurrens. De statliga regleringar, som av olika skäl befinns nödvändiga, bör alltså utformas på ett sådant sätt att konkurrensen ej hämmas i större utsträckning än nödvändigt. Att dessa synpunkter beaktas, då redan bestående regleringar överses eller fråga blir om nya, är högeligen angeläget. Av vikt är också att tillämpningen av befintliga offentliga regleringar sker på sådant sätt, att konkurrensen ej i onödan begränsas. —————

Bortsett från att en offentlig reglering i sig själv kan innebära en begränsning av konkurrensen, förekommer det ofta, att statliga regleringar är intimt förbundna med konkurrensbegränsningar, åstadkomna av enskilda. I många fall är dylika konkurrens- begränsningar en följd av den offentliga regleringen. som icke förutsetts av statsmak— terna och som icke är vare sig ofrånkomlig eller av värde för regleringens n'ktiga tillämpning. I likhet med de sakkunniga, vilkas uppfattning i detta hänseende icke blivit motsagd, anser jag, att sådana konkurrensbegränsningar bör bli föremål för samma behandling och bedömning som andra enskilda konkurrensbegränsningar.

Emellenid utgör, såsom förut antytts, en av enskilda sammanslutningar eller företagare anordnad konkurrensbegränsning stundom en förutsättning för den offent- liga regleringens tillämpning eller också en ofrånkomlig och förutsedd följd av denna.

Såsom exempel på konkurrensbegränsningar av detta slag har de sakkunniga anfört av jordbrukskooperationen genomförda konkurrensbegränsningar, som är av väsentlig betydelse för den statliga jordbruksregleringens genomförande. I anslutning därtill har de sakkunniga betecknat det som uppenbart, att dylika konkurrensbegränsningar icke kan betraktas såsom skadliga i lagens mening. Vissa remissmyndigheter har uttalat sin anslutning till denna uppfattning, och jordbruksnämnden har förordat ett uttryckligt undantagsstadgande för sådana privata konkurrensbegränsningar. Andra remissmyn- digheter har bestritt, attjordbrukets organisationer över huvud bör vara berättigade till någon särställning.

Redan i annat sammanhang har fastslagits, att den nya lagens syfte är att motverka endast sådan konkurrensbegränsning inom näringslivet, som föranleder ur allmän synpunkt skadliga verkningar. Det har framhållits, att emellanåt andra samhälleliga hänsyn än önskemålet om fri konkurrens kan både motivera åtgärder av konkurrens- begränsande effekt och ursäkta verkningar, som eljest skulle anses skadliga. [ departementsförslaget har detta uttryckts så att konkurrensbegränsningen skall vara att bedöma såsom otillbörlig. Vid bedömningen måste en avvägning ske mot andra samhälleliga intressen, som också är förtjänta av hänsyn. Det ligger i sakens natur, att en av enskilda företagare eller sammanslutningar anordnad konkurrensbegränsning, som är det direkta och avsedda resultat av en offentlig reglering eller en ofrånkomlig följd av densamma, icke kan sägas vara otillbörlig. Statsmakterna harju i dylika fall redan vid regleringens genom förande funnit, att de intressen, som ur allmän synpunkt talar för den offentliga regleringen, väger tyngre än den nackdel, som ingreppet i konkurrensen utgör. Att i lagen upptaga ett uttryckligt undantagsstadgande för dylika konkurrensbegränsningar finner jag knappast erforderligt. Jag ansluter mig alltså i denna del till de sakkunnigas uppfattning. Avgörandet huruvida en konkurrensbe- gränsning har ett sådant samband med den offentliga regleringen, att den redan till följd härav måste anses tillbörlig, får överlämnas till näringsfrihetsrådets avgörande. Att svårbedömbara gränsdragningsfrågor här liksom i andra fall uppkommer kan icke undvikas.

De av jordbrukskooperationen genomförda konkurrensbegränsande åtgärderna sammanhänger i många fall intimt med den statliga jordbruksregleringen. I främsta rummet gäller detta de åtgärder, som avser insamling och, ehuru i något lägre grad, förädling av jordbruksprodukterna. I flertalet dylika fall bör enligt min uppfattning sambandet med den statliga jordbruksregleringen beaktas på det sätt, som här anföns. Vad angår distributionen av jordbruksprodukter är sambandet med jordbruksregle- ringen i såväl grosshandelsledet som detaljhandelsledet i allmänhet väsentligt svagare. Endast i undantagsfall synes det kunna föranleda,att konkurrensbegränsningari dessa hänseenden skall betraktas såsom i och för sig tillbörliga.

I samband med ändringen i KBL år 1956 uttalade (prop. 1956:148 5. 39) departementschefen bl. a. att det var tydligt att samhällsskadlighet inte kunde anses föreligga i sådana av kommerskollegium och NFR påtalade fall då ofullständighet i konkurrensen är en omedelbar följd av naturlig varuknapphet, lagstiftning eller statlig reglering. Detta gällde självfallet, tillade han, också verksamheten inom jordbrukets ekonomiska föreningsrö- relse i den mån den följde de riktlinjer som hade dragits upp av statsmakterna i samband med jordbruksregleringen.

Särregleringar kan ha men behöver inte nödvändigtvis ha formen av en särskild lag eller annan författning. Det kan räcka med att ett speciellt regleringsmönster har trängt igenom och erkänts genom statsmakternas handlande.

Som exempel på olika regleringar har i ett rättsvetenskapligt arbete nämnts

'Se a.a. s. 102. of. samt 5. 128.

2Se också Martenius, Lagstiftningen om kon- kurrensbegränsning, Stockholm 1965, s. 184 of.

regler om etablering, prissättning och konkurrensförhållanden inom viss eller vissa branscher. Det kan också vara fråga om ordnings-, sundhets- eller säkerhetssynpunkter. På denna punkt sägs vidare följandezl.

] växande utsträckning förekommer som komplement till eller ersättning för särregleringar i författningsform sådana antagna normer eller riktlinjer som har en från juridisk synpunkt lösare karaktär, men dock i praktiken fyller en styrande funktion. Ett särskilt viktigt exempel är riktlinjer som riksdagen har antagit för politiken på ett visst område. Man kan vidare nämna avtal eller liknande uppgörelser ingångna mellan företrädare för det allmänna och branschorganisationer eller företag. Ett ytterligare exempel är internationella konventioner som ännu inte ratificerats av Sverige men som tillkommit under svensk medverkan och som avses att bli antagna.

KBL:s tillämpningsområde begränsas alltså i realiteten av särregleringarna. Det rör sig om en elastisk och över tiden föränderlig begränsning av KBL:s räckvidd. lnförs en ny särreglering, som innefattar konkurrensbegränsande regler om t. ex. marknadsin— träde eller prissättning, inskränks i motsvarande mån möjligheterna att tillämpa KBL. Slopas däremot en tidigare gällande särreglering av motsvarande slag, vidgas härmed automatiskt KBL:s räckvidd. KBL innefattar m.a.o. den allmänna marknadslagstift- ningen på konkurrensområdet.

Ett belysande exempel på den rättsliga bedömningen av en särreglerings förhållande till generalklausulen i 5 & KBL utgör det 5. k. SAS-ärendet. (MD 16/1973). Detta har refererats i 4343 under rubriken Prisdiskriminering.

Ett flertal ärenden som har rört särregleringars betydelse har prövats av NO. Det har då gällt bl. a. det jordbruksreglerade området. När exempelvis olika fall av leveransvägran har ansetts inte ha vare sig direkt eller indirekt samband med jordbruksregleringen har ingripande skett i vanlig ordning.2

Göteborgs kolimportörers förening klagade hos NO över bl. a. hamnarbetarkontorets prissättning på lossningsarbeten. NO fann inte anledning till anmärkning mot det förhållandet att hamnarbetarkontoret fastställde vissa taxor för stuveriarbetet i Göteborg, eftersom sådana taxor syntes vara nödvändiga bl. a. på grund av interna- tionellt handelsbruk. Motiveringen ger vid handen att NO har funnit internationellt handelsbruk på transportområdet kunna jämställas med en särreglering. (NO dnr 46/ 1956. PKF 1961 s. 538)

På olika håll i landet hade bussföretag, verksamma inom samma område, bildat en gemensam bussbeställningscentral med uppgift att motta, prissätta och fördela beställningar av bussresor. Körningarna fördelades mellan medlemsföretagen efter bestämda kvottal. I fråga om prissättningen gällde i princip, att av vederbörande länsstyrelse enligt yrkestraflkförordningen fastställda maximitaxor skulle tillämpas. NO inriktade i första hand sin bedömning på bussbeställningscentralen i Jönköping. NO fann det tveksamt om centralens verksamhet var förenlig med anbudskanellför- budet i 35 KBL men grundade sin bedömning på generalklausulen i 55 KBL. NO konstaterade att centralens tillkomst hade medfört prishöjningar utöver inträffade kostnadsstegringar genom att anbudskonkurrensen satts ur spel. Prishöjningarna hade visserligen inte gått utöver den av statsmakterna sanktionerade maximitaxan, men det var fråga om ett organiserat samarbete i syfte att uppnå de i taxan angivna priserna. Samarbetet hade medfört att centralen hade fått monopol på bussbeställningstrafiken på orten, vilket omöjliggjorde köpslagan. Sedan NO hade funnit samarbetet inom centralen medföra skadlig verkan enligt Så KBL, utträdde Sl jämte ytterligare ett företag ur samarbetet. NOzs agerande ledde till en avveckling av systemet med bussbeställningscentraler. (NO dnr 124/1962, PKF 1965z3)

Flera reseföretag hemställde om åtgärder från NO:s sida i anledning av att SJ hade

givit ett visst företag i branschen, Scandinavian Touring AB, 25 procent rabatt vid anslutningsresa per tåg till företagets sällskapsresearrangemang utan att ge konkur- rentföretag motsvarande förmån. Sedan NO hade tagit upp saken, frånföll SJ sin ståndpunkt. (NO dnr 244/1966, PKF 196731—2)

Ett fall, som tydligt belyser regeln att Särregleringar tar över KBL, är NO:s ställningstagande till Linjeflyg AB:s prispolitik på Visby-linjerna. En aktionsgrupp på Gotland hävdade hos NO att LIN otillbörligt utnyttjade sin monopolställning genom för hög prissättning till men för befolkningen och företagsamheten på Gotland. NO fann sig emellertid inte kunna ingripa mot LIN:s monopolställning med hänsyn till att regeringen, genom att endast bevilja LIN tillstånd enligt luftfartslagen för regelbunden trafik mellan Gotland och fastlandet, givit LIN denna ensamrätt. Inte heller fann sig NO kunna ingripa mot LIN:s taxesättning, eftersom denna i enlighet med regeringens föreskrifter vid trafiktillståndets lämnande hade prövats och godkänts av luftfartsver- ket. (NO dnr 17/1969, PKF 1970:4)

Konkurrensbegränsande stadgebestämmelser om minimitariffer m. m. slopades i ett annat ärende (NO dnr 78/1972, PKF 197414).

Ett annat fall gällde Televerket. NO uttalade bl.a. följande: Televerket har ett faktiskt monopol. Televerket grundar sin rätt att förfoga över sitt eget telenät samt att godkänna telemateriel för anslutning till nätet på ett bemyndigande av regeringen — telefonreglementet ( 1963118). Om det skulle kunna sägas att televerket har handlat på ett sätt som är oförenligt med författningens syften torde åtgärderi saken kunna vidtas med stöd av KBL. Av utredningen i ärendet har dock inte framkommit något som tyder på att så skulle vara fallet. (NO dnr 185/1976, PKF 1976:10).

4.364. Immaterialrätten'

Immaterialrätten utgör det rättsliga regelsystemet till skydd mot efterbild- ning och annat obehörigt utnyttjande av annans prestationer och känne- tecken.

De rättsområden som i fråga om prestationsskyddet är aktuella rör bl. a. upphovsmannaskap, fotografisk bild, patent och mönster. Gemensamt för dessa immaterialrätter är att de ger en tidsbegränsad ensamrätt som är knuten till intellektuella prestationer, vilka i regel skall uppfylla vissa krav på orginalitet.

Regleringen sker bl. a. genom lagen (1960:729)om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk samt lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild. Patenträtten omfattas av patentlagen (19672837), som senast har ändrats år 1977 (prop. 1977/7821). Slutligen regleras rätten till mönster, dvs. förebilden för en varas utseende eller för ett ornament, genom mönsterskyddslagen (1970:485).

Rätten till kännetecken berör också flera delområden. I första hand är det fråga om varumärkesrätt, firmarätt och namnrätt. Avgörande skillnader mot skyddet för intellektuella prestationer föreligger. Här gäller det att skydda vad som används som individualiseringsmedel — varumärken, firmor, namn m. m. Vidare är ensamrätten till kännetecken inte tidsbegränsad.

De lagar som främst är av intresse i detta sammanhang är till en början *Se i fråga om immate- varumärkeslagen (19601644). Den behandlar bl. a. näringsidkares ensamrätt rialrätt och sambandet till varumärke såsom särskilt kännetecken för att från andras varor skilja med marknadsrätten sådana varor som han tillhandahåller i sin rörelse. Skydd kan också vinnas för bl' 8: Bern"?— sven”

. .. . .. .. . .. . och internationell mark— slagord eller annat 1 nanngen anvant sarskilt varukannetecken. Vidare finns

_ . nadsrätt, Stockholm kollektivmärkeslagen (19601645). Enligt denna kan ensamrätt till sådant 19733, 13001

ISe Sandgren, Patentli- censer, Stockholm 1974.

märke (exempelvis S-märket för elmateriel) förvärvas av näringsidkarför- eningar. Firmalagen (1974:156) reglerar bl. a. ensamrätten till firma, dvs. den benämning under vilken näringsidkare driver sin verksamhet, och andra näringskännetecken.

Beträffande immaterialrätten är det vanligt att intrång i rättigheterna från utomståendes sida både är straffbelagt och skadeståndsgrundande. Firma- lagen har också förbud.

Utanför det på detta sätt skyddade området faller vad man brukar kalla know—how. I allmänhet menas därmed sådan kunskap och erfarenhet som är säregen för ett företag. Någon allmängiltig definition finns dock inte. Begreppet kan i viss mån sammanfalla med s.k. yrkeshemligheter och tekniska förebilder, som i viss mån skyddas genom lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Det gäller då två former av förtroendemissbruk. Sålunda kan en person under vissa förutsättningar straffas om han använder sig av eller yppar fabrikationssätt, anordning, affärsförhållande eller annat som han vet utgöra en arbetsgivarens yrkes- hemlighet. Det motsvarande gäller om någon i annat fall obehörigen använder sig av eller ger annan del av ritning, mönster, modell, schablon eller sådan teknisk förebild som han för utförande av arbete eller eljest för affärsändamål har fått sig anförtrodd.

Know-how har ofta stor ekonomisk betydelse och det är vanligt att tekniskt utvecklade företag upplåter licens till sin know-how mot royalty. Det är vidare mycket vanligt att patentlicenser kombineras med upplåtelse av patenthavarens know-how rörande patentets utnyttjande vid tillverkning och marknadsföring. Ofta är i sådana fall know-how-licensen den ekonomiskt väsentligaste.l

Tanken bakom upphovsrätten, patenträtten och mönsterrätten är att den legala ensamrätten med däri liggande förbud mot efterbildning skall stimu- lera till skapande insatser. Detta åstadkommer man alltså genom att ge rättighetsinnehavaren en skyddad position på marknaden så att han om möjligt skall kunna få ett ekonomiskt utbyte av sin insats.

Dessa immaterialrätter betecknas ibland som marknadskonforma i den bemärkelsen att de är över huvud utformade för att fungera i en marknads- ekonomi. Lagstiftningen är väsentligen inriktad på att bestämma och avgränsa de olika ensamrätternas uppkomst, räckvidd och innebörd. Åt rättighetsinnehavarna överlåts i allmänhet att förfoga över sina rättigheter ekonomiskt genom licens mot royalty. Det kan röra sig om exklusiva upplåtelser, som alltså ger ensamrätt, eller enkla licenser, där licensgivaren kan göra motsvarande upplåtelse också till annan.

Genom detta inverkar immaterialrätterna påtagligt på konkurrensförut- sättningarna på marknaden. Som regel utgör de viktiga konkurrensmedel. Därvid är de dels konkurrensfrämjande på så sätt att de stimulerar till insatser genom det skydd som skapas för prestationerna. Dels innebär ensamställ- ningen i sig en konkurrensbegränsning i förhållande till dem som står utanför ensamrätten. I det sistnämnda fallet kan detta inverka prishöjande. Enligt patentlagen kan dock ingripande ske i vissa sådana fall genom en regel om tvångslicens. Enligt 47 & nämnda lag äger sålunda den som vill yrkesmässigt utnyttja uppfinning, varå annan har patent, erhålla tvångslicens därtill, om hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt kräver det. Ytterligare

föreskrifter lämnas i 48—50 55 samma lag. Regler om tvångslicens finns även i mönsterskyddslagen.

Också känneteckensrätten är utformad för att fylla en funktion som är nödvändig i en marknadsekonomi. Varumärkes- och firmarätten gör det möjligt att individualisera en näringsidkares rörelse samt de varor och tjänster som tillhandahålls i denna. Givetvis har näringsidkarna intresse av att gentemot varandra ha ett skydd för sina individualiseringsmedel. Men det är också i samhällets och konsumenternas intresse att säljarna på marknaden framträder individualiserade och med från varandra särskiljbara känne- tecken. Här fyller känneteckensrätten viktiga konkurrensfrämjande och konsumentinformerande funktioner.

I likhet med skyddet för intellektuella prestationer medför också känne- teckensrätten vissa konkurrensbegränsande effekter, särskilt varumärkes- skyddet. I praktiken är det nämligen så att varumärkena inte bara individua- liserar olika företags produkter utan också i viss mån differentierar dem i köparnas ögon. Under inflytande av bl. a. marknadsföringen knyter exem- pelvis konsumenterna ofta olika föreställningar till skilda märkesvaror. Härvid kan skapas märkespreferenser av kanske till stor del irrationell karaktär. Sådana preferenser kan utan saklig grund ge en i viss mån skyddad position för ett företag i förhållande till konkurrenterna.

Mot denna allmänna bakgrund är det givet att konflikter kan uppkomma mellan KBL och den immaterialrättsliga lagstiftningen. ] frågan hur dessa skall lösas alltså gränsdragningen mellan de skilda regleringarnas kompetens när de berör varandras områden har sedan KBL:s tillkomst år 1954 skett viss svängning.

Nyetableringssakkunnigas uppfattning var (se SOU 1951127 5. 560) att den föreslagna lagen inte skulle medföra någon inskränkning i patenträtten annat än om den utnyttjades för att framtvinga annan konkurrensbegränsning, exempelvis genom att binda återförsäljare att ta visst pris. Till detta anslöt sig (prop. 1953:103 5. 227—228) departementschefen i allt väsentligt. I prOp. 1960:167 5. 37 med förslag till varumärkeslag m. m. uttalar dock föredra- ganden att det inte borde vara uteslutet att ingripa mot skadlig verkan av märkesvarumonopol ens i sådana fall då konkurrensbegränsande åtgärder ägde stöd i själva varumärkesrätten.

Vid tillkomsten av patentlagen (1967:837) uttalade (prop. 1966:40 s. 179) föredraganden rörande tillämpningen av patentlagens bestämmelse om tvångslicens i 475 bl. a. att det var tydligt att patenträttigheter kan i det enskilda fallet utnyttjas på ett sätt som kommer i strid med fundamentala samhällsintressen och att det i ett sådant läge måste finnas möjlighet att genom tvångslicensbestämmelser direkt begränsa den med patentet förenade ensamrätten. Innan tvångslicens tillgrips, borde det dock stå klan att föreliggande missförhållanden inte lämpligen låter sig rätta genom tillämp- ning av lagbestämmelser som mera allmänt är riktade mot osunda företeelser inom näringslivet, exempelvis KBL. Om t. ex. patenthavaren i licensavtal uppställt villkor oförenliga med KBL borde man överväga om denna lagstiftning i första hand kunde tillämpas för att undanröja villkoret.

Vid tillkomsten av mönsterskyddslagen (prop. 19692168 s. 52) framhöll föredraganden bl. a. att ett ingripande mot skadlig verkan av en ensamrätt till mönster borde kunna ske inte bara, om en mönsterhavare går utom ramen för

sina rättigheter enligt mönsterskyddslagen och utnyttjar ensamrätten till att tvinga fram eller understödja annan konkurrensbegränsning, utan undan- tagsvis även om åtgärderna framstår som oantastliga från rent mönsterrättslig synpunkt men måste anses ha skadlig verkan från konkurrensbegränsnings- synpunkt. Lagrådet framhöll (prop. 1969:168 5. 338):

Mönsterrätten utgör ett rättsligt monopol som den föreslagna lagstiftningen avser att skydda. Utnyttjas rätten försyften som är främmande fördess ändamål, bör ingripande enligt konkurrensbegränsningslagstiftningen kunna ske; här avses alltså fall som anges i 1955 års betänkande. Men det bör, såsom framgår av ovan återgivna uttalanden, inte vara uteslutet att ingripande kan äga rum även i andra fall. Någon principiell skillnad kan härvidlag inte föreligga mellan patenträtten och mönsterrätten, ehuru givetvis med hänsyn till de samhällsintressen som kan komma i fråga ingripanden mot patenträt- tigheter måste antagas bli vanligare. Om exempelvis en patenthavare (mönsterhavare) på ett livsviktigt område antingen inte utövar sin patenträtt (mönsterrätt)- ehuru alster framställda enligt monopolrätten skulle vara till stort gagn för allmänheten —eller också tillämpar orimligt höga priser på varan, och han tillika i ena eller andra fallet vägrar att alls upplåta licens eller kräver en orimligt hög licensavgift, synes förutsättningar för förhandlingar inför näringsfrihetsrådet föreligga.] vissa fall kan, om sådana förhand- lingar blir resultatlösa, maximipris på varan komma att fastställas enligt 21 & tredje stycket konkurrensbegränsningslagen. Också andra situationer kan tänkas. Över huvud taget synes det ligga l linje med samhällsutvecklingen ] stort, att extrem och samhällsskadlig utövning av sådana i och för sig samhällsnyttiga monopolrätter som patenträtten och mönsterrätten utgör kan mötas med ingripanden enligt konkurrens- begränsningslagstiftningen.

Departementschefen uttalade därefter (prop. 1969:168 5. 349) att vad lagrådet hade anfört om den föreslagna mönsterskyddslagens förhållande till lagstiftningen om konkurrensbegränsning inte föranledde något yttrande från hans sida.

NFR intog år 1959 i det 5. k. Pommac-ärendet (NFR 8/1959) den ståndpunkten att avgörandet av frågorna om och till vem licensupplåtelser skulle ske, på anförda skäl fick anses innefattat i de befogenheter enligt varumärkeslagstiftningen som tillkommer varumärkeshavaren utan inskränkning av KBL. I alla händelser borde det gälla med hänsyn till vissa angivna omständigheter i ärendet, ansåg rådet.

NO har ansett vägran att sälja färdigbuteljerad Coca-Cola till ett bryggeri inte kunna försvaras under hänvisning till ensamrätten till varumärket Coca- Cola och önskemålet att skydda märkets good-will (se NFR 5/1964).

I däckdubbsmålet, MR 7/1972, prövades frågan om KBL:s tillämplighet inom det av patenträtten skyddade området. Detta mål har refererats i 4.3.4.3. Här skall endast nämnas att majoriteten fann det möjligt att ingripa mot ett i och för sig rättsenligt utnyttjande av patent genom kvoteringsvillkor i ett patentlicensavtal. Rådet fann att kvoteringsbestämmelsernas inverkan på prisbildning samt effektivitet och konkurrensförhållanden i detta fall var så allvarlig att den inte kunde försvaras genom hänvisning till patentskyd- det.

Slutligen har frågan om förhållandet mellan KBL och patentlagen berörts vid ändring är 1977 i 3å patentlagen, vari anges vad den genom patent förvärvade ensamrätten innebär. Föredraganden uttalade (prop. l977/78:l Del A 5. 330—331) följande.

Det bör anmärkas att omfattningen av den ensamrätt som enligt patentlagen tillkommer patenthavaren kan inskränkas enligt konkurrensbegränsningslagstiftning. I 1966 års proposition berördes denna fråga i anslutning till bestämmelsen i 47 & om att tvångslicens kan meddelas,om hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt kräverdet. Föredragande departementschefen yttrade därvid (prop. 1966:40 s. 179) att patenträt- tigheter i det enskilda fallet kunde utnyttjas på ett sätt som kommer i strid mot' fundamentala samhällsintressen och att det i ett sådant läge måste finnas möjlighet för samhället att ingripa. I vissa fall kunde därvid enligt departementschefen rättelse åstadkommas genom en tillämpning av lagbestämmelser som mera allmänt var riktade mot osunda företeelser inom näringslivet, såsom bestämmelser rörande prisövervak- ning, förhindrande av konkurrensbegränsning o.d. Det bör även påpekas att mark- nadsrådet (numera marknadsdomstolen) har intagit den ståndpunkten, att det principiellt är möjligt att ingripa med stöd av konkurrensbegränsningslagstiftningen också mot sådana konkurrensbegränsningar som faller inom patenträttens ram (marknadsrådets avgörande 1972 nr 7', det s.k. däckdubbsmålet). När det gäller konkurrensbegränsningslagstiftningens tillämplighet föreligger det sålunda enligt marknadsrådet inte någon absolut principskillnad mellan konkurrensbegränsande åtgärder som har sin grund i den legala ensamrätten och konkurrensbegränsande åtgärder utanfor ramen för ensamrätten.

4.365. Arbetsrätten

KBL äger inte tillämpning på överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor, enligt vad som anges i 28 &. Till motivering av bestämmelsen anförde (prop. l953:103 s. 235—236) föredraganden bl. a. att på arbetsmarknaden vanligen två likaberättigade parter stod mot varandra, att arbetsmarknadens konkurrensbegränsningar i viss mån, ehuru långt ifrån fullständigt, blivit föremål för en legal och sedvanerättslig reglering samt att den ytterligare reglering som kunde vara erforderlig borde av naturliga skäl ansluta sig till den utveckling som redan hade ägt rum. Vidare uttalades (s. 287) att det förutsätts att begreppet arbetstagare i allmänhet ges samma tolkning som i arbetsfredslagstiftningen och att med arbetstagare alltså likställs s. k. beroende arbetstagare.

Den avgränsning av KBL:s tillämpningsområde som görs i 28å synes i huvudsak sluta an till den gränsdragning som sker i 1 & andra stycket MBL. Där anges att som arbetstagare anses i lagen även den som utför arbete åt annan och därvid inte är anställd hos denne men har en ställning av väsentligen samma slag som en anställd. Fråga är då om jämställda uppdragstagare. Den för vars räkning arbetet utförs skall i sådant fall vid tillämpning av MBL anses som arbetsgivare.

1 förarbetena 'till 1953 års lagstiftning återges (prop. 19531103 s. 234) ett uttalande av nyetableringssakkunniga. Däri sägs att om en organisation på arbetsmarknaden medverkar i en konkurrensbegränsning på varu marknaden undantagsbestämmelsen inte borde kunna åberopas.

[ visst ärende begärde NO hos NFR förhandling med Svenska frisörfö- reningen och Svenska frisörarbetareförbundet rörande bestämmelser i ett mellan dem gällande kollektivavtal om avtalsenligt skydd för en av organisationerna fastställd dyrortsgrupperad minimiprislista på olika frisörar— beten. Minimiprislistan kallades riksprislista. Av bestämmelserna följde att enskild medlem av frisörföreningen inte hade rätt att underskrida priserna i listan, oavsett om han hade anställda i sin rörelse eller ej. Sedan rättelse hade skett återkallade NO sin talan (PKF 1959 s. 362).

4.3.7. Myndigheter på konkurrensområdet m. m.

4.3.7.1 Marknadsdomstolen

Marknadsrådet (MR) övertog från och med den 1 januari 1971 NFR:s arbetsuppgifter enligt KBL. Den 1 januari 1973 ändrades benämningen till marknadsdomstolen (MD). Några sakliga förändringar i domstolens arbets— uppgifter eller sammansättning följde inte med namnbytet. En särskild lag (1970:417) om marknadsdomstol m.m. (MDL) samt en instruktion (l970:1030) reglerar domstolens verksamhet. Vidare finns en arbetsord- ning.

MD består av ordförande och vice ordförande samt åtta andra ledamöter. Av dessa är två 5. k. särskilda ledamöter, en för ärenden om konkurrensbe— gränsning samt en för ärenden om marknadsföring och ärenden om oskäliga avtalsvillkor.

Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Ledamoten för ärenden om konkurrensbegränsning skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden. Ledamoten för ärenden om marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor skall ha särskild insikt i konsu- mentfrågor. Ordföranden, vice ordföranden och de särskilda ledamöterna får inte utses bland personer som kan anses företräda företagarintressen eller konsument- och löntagarintressen. Av de övriga ledamöterna skall tre utses bland företrädare för företagarintressen och tre bland företrädare för konsu- ment- och löntagarintressen.

För vice ordföranden och var och en av de särskilda ledamöterna skall finnas en eller flera ersättare. Samma krav ställs då i fråga om dessa som på vice ordföranden och särskild ledamot. Också i fråga om övriga ledamöter skall finnas en eller flera ersättare, även dessa utsedda på samma grunder som nämnda övriga ledamöter. Regeringen utser ordförande, vice ordförande, övriga ledamöter och ersättare.

Innan ledamot eller ersättare börjar tjänstgöra i domstolen skall han ha avlagt domared.

MD är beslutför när ordföranden och fyra andra ledamöter är närvarande. ] beslut skall lika antal ledamöter som företräder företagarintressen samt konsument- och Iöntagarintressen delta. Ordföranden kan ensam på domstolens vägnar företa förberedande åtgärder och pröva fråga om avskriv— ning av ärende.

Som MD:s beslut gäller den mening om vilken de flesta ledamöterna förenar sig eller. vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

Vid domstolen finns bl.a. sekreterare, vanligen hovrättsftskaler, vilka tjänstgör som föredragande och i övrigt biträder ordföranden i domstolen.

En närmare redovisning för handläggningsförfarandet inför MD i konkur- rensärenden lämnas i 4.3.8. Där berörs också frågan om domstolens status som Specialdomstol.

De flesta avgöranden av MD har avsett tillämpningen av MFL. Antalet framställningar om förhandlingar för undanröjande av skadlig verkan av konkurrensbegränsning och om dispens från förbuden mot bruttopriser och anbudskarteller framgår av MD:s anslagsframställningar och återges i tabell 411.

Tabell 4:1 Konkurrensbegränsningsärenden hos näringsfrihetsrådet, marknads- rådet och marknadsdomstolen 1957—1977

Framställningar om för- Framställningar om dis- handlingar för undanrö- pens från förbuden mot jande av skadlig verkan av bruttopriser och anbuds- konkurrensbegränsning karteller

Genomsnitt/år 4,4 2,2 1957—1965

1966 1967 1968 1969 1970 197] 1972 1973 1974 1975 1976 1977 Genomsnitt/år 1966—1977

ÅONONMOOxlebLhNNAN

t—n—LAÅNNI ___-,...]

MD publicerar sina avgöranden i konkurrensbegränsningsärenden i tidskriften Pris- och kartellfrågor(Pl(F), som utges av SPK i samarbete med NO och domstolen. Dessutom har utgetts prejudikatssamlingar, nämligen Näringsfrihetsrådets beslut 1954—1963 och 1964—1970 samt Marknadsdom- stolens avgöranden 1971—1973 respektive 1974—1975.

4.3.7.2 Näringsfrihetsombudsmannen

För att handha uppgifter enligt KBL inrättades år 1953 en särskild ombudsman för näringsfrihetsfrågor, från år 1970 benämnd näringsfrihets- ombudsmannen (NO). NO är en myndighet. Innehavaren av tjänsten som NO skall vara lagkunnig. Tidigare krävdes därutöver att NO även skulle ha domarerfarenhet men detta krav slopades i samband med tillkomsten av MDL. NO biträds närmast av en ställföreträdare. Ärendena hos NO avgörs i normalfallet efter föredragning inför NO eller dennes ställföreträdare. Handläggning och förberedelser för föredragning sker på olika rotlar, som föreslås av byråchef, avdelningsdirektör eller byrådirektör. Totalt arbetar 21 personer på heltid vid ämbetet, varav 15 som handläggare.

Enligt gällande indelning handläggs ärendena på sex rotlar, som har följande sakområden.

Rotel 1. Jordbruk, skogsbruk, fiske, livsmedelsindustri, tjänster samt administrativa ärenden. Role/2. Handel med dagligvaror,viss livsmedels- och kemisk-teknisk industri,olja och bensin, bilar och andra transportmedel. internationella frågor och plane- mg.

Rotel 3. Bank— och försäkringsverksamhet, massa-, pappers och pappersvaruindustri, grafisk industri,järn—, stål— och manufaktur, verkstadsindustri samt informa- tion. Rotel 4. Textil och läder. gummi och plast. möbler, hushållsartiklar, foto, ur. optik. järnhandel, kontorsmaskiner, restauranger och hotell, renhållning och ren- göring, sjukvårdsutrustning samt vissa specialartiklar. Rotel 5. Järn, stål och metaller, böcker, tidningar, andra media, samfärdsel, sport-, lek- och hobbyartiklar samt radio/TV, grammofoner, bandspelare och musikin-

strument. Rote/6. Byggnadsverksamhet inklusive el- och VVS-entreprenader, byggnadsmaterial, el-, gas-, värme- och vattenverk.

Enligt instruktionen (SFS 1965:654) för NO åligger det NO särskilt att ta upp till behandling konkurrensbegränsningar som är av betydelse för större konsumentintressen eller påverkar konkurrensförhållanden inom en hel näringsgren eller på ett påtagligt och avgörande sätt försvårar eller hindrar företagares näringsutövning.

NO beskrivs ibland som ett slags åklagare i konkurrensbegränsningsären- den. Under utredningen av ett sådant ärende fungerar NO i stort sett som en förundersökningsledare i brottmål. Det ankommer i första hand på NO att göra framställan hos MD om förhandling enligt KBL och att föra det allmännas talan inför MD. Däremot är det en uppgift för allmän åklagare att föra talan vid allmän domstol i fråga om brott mot förbudsbestämmelserna i KBL. Åtal får dock väckas endast efter anmälan eller medgivande av NO. Genom detta bär NO även i brottmålsärenden det yttersta ansvaret för bedömningen av huruvida de samhällsintressen som lagstiftningen avser att skydda har satts å sido på ett sådant sätt att saken bör prövas straffrätts- ligt.

NO:s verksamhet har i praxis utvecklats så att flertalet ärenden avgörs och avskrivs av NO utan att framställan om förhandling sker. ] de fall framställning har gjons uppnår NO ofta genom frivillig rättelse av näringsidkaren i fråga — en lösning innan MD har avgjort ärendet. Vidare leder domstolens handläggning ibland till att NO:s talan medges, varpå talan återkallas. NO:s roll som åklagare kan alltså sägas ha skjutits något i bakgrunden till förmån för uppgiften som förhandlare. Genom denna förskjutning av verksamhetens inriktning i praxis har NO kommit att inta en nyckelställning på konkurrensområdet. Samtidigt har MD:s funktion som rättsbildande organ inte blivit så omfattande som väntat eftersom, mot den nämnda bakgrunden, antalet avgöranden av MD och dess föregångare har måst bli jämförelsevis få.

Den som är missnöjd med ett beslut av NO i ett konkurrensbegränsnings- ärende kan inte överklaga beslutet.

Enligt sin instruktion kan NO under vissa förutsättningar ge förhandsbe- sked huruvida en viss konkurrensbegränsande åtgärd, som en företagare står i begrepp att genomföra, enligt NO:s bedömning kan anses medföra skadlig verkan enligt KBL. Ett sådant besked ärinte bindande för NO vid en senare prövning, om nya omständigheter har tillkommit eller annan särskild anledning föreligger. Det tänkta förfarandet vid förhandsbesked har dock i praxis i stor utsträckning ersatts av att företagare under hand frågar NO om den konkurrensbegränsande åtgärden kan tänkas medföra skadlig verkan i

lagens mening. NO kan då som svar redogöra för de riktlinjer efter vilka en bedömning enligt KBL sker. Därigenom får företagen en bättre utgångspunkt för sin egen prövning av åtgärdens lämplighet.

Två huvudtyper av ärenden förekommer hos NO. 1 s. k. initiativärenden är det NO som själv börjar undersöka ett fall där konkurrensbegränsning med skadlig verkan kan sättas i fråga. I anmälnings- och förfrågningsärenden åter kommer initiativet till ärendena från näringsidkare, allmänheten eller andra. Alla ärenden hos NO, bortsett från telefonförfrågningar o.d., registreras och klassificeras.

Under åren 1973—1975 hade avslutade ärenden nedan angivet ursprung. Därutöver brukar branschutredningar, remisser, o. d. registreras som ärenden. Samtliga ärendetyper har ökat successivt. Antalet nya ärenden var 250 år 1970, 296 år 1971, 333 år 1972, 351 år 1973, 429 år 1974, 409 år 1975, 425

Tabell 4:2 Avslutade ärenden år 1973—1975 hos NO efter ursprung

Typ av ärende Antal %

A. Ini/iativärenden

1. Upptagna på grundval av kartellregistret 78 8

2. Upptagna på grundval av uppgifter i pressen 247 26

B. A nmä/nings- oc/ijöi'frågningsärenden

1. Framställning om åtgärder av enskilda parter 436 47

2. Skriftliga förfrågningar e. d. 173 19 Summa 934 100

Tabell 4:3 NO:s åtgärder i ärenden som har avslutats 1973—1975

NO:s åtgärd Ärendetyp” Summa A11 A12 B21 B:2 Antal %

Avskrivna, enär avtal har upphävts eller konstaterade eller påtagliga missförhållanden helt eller delvis

har undanröjts 53 151 146 — 350 37 Avskrivna, enär konkurrensbe- gränsningen har ansetts vara av

ringa betydelse eller skadlig verkan har bedömts inte föreligga 19 52 175 — 246 26 Avförda i avvaktan på utredning hos annan myndighet e. d. 1 18 14 33 4 Framställan till marknadsdomstolen 5 — 17 — 22 2 Avskrivna, enär talan inte har

fullföljts resp. talan har återkallats — — 37 — 37 4 Avskn'vna, enär saken inte har kunnat prövas enligt KBL — —- 47 — 47 5 Förfrågan besvarad — — — 173 173 19 Uttalande i saken av NO — 26 — — 26 3

Summa 78 247 436 173 934 100

o Se tabell 4z2.

år 1976 och 457 år 1977. Initiativärenden på grundval av uppgifter i pressen och skriftliga förfrågningar tillhör dem som har ökat snabbast.

Initiativ på grundval av uppgifter i pressen gäller ofta överskridanden av bruttoprisförbudet. Ärenden efter anmälan av enskilda personer gäller i många fall leveransvägran.

De åtgärder som NO har vidtagit under dessa tre år anges i tabell 4.3. I mer än en tredjedel av ärendena har alltså någon form av förhandlings- uppgörelse nåtts. Framför allt är detta den vanligaste lösningen när NO har tagit initiativet till ärendet. Ytterligare en dryg tredjedel av ärendena har avskrivits därför att KBL inte har vant tillämplig, talan ej har fullföljts eller talan har återkallats alternativt konkurrensbegränsningen har varit ringa eller har ansetts inte medföra skadlig verkan.

Under samma tidsperiod, 1973—1975, har NO slutbehandlat 75 rapporter och utredningar från andra myndigheter, främst olika utredningar från SPK. Dessa har föranlett skilda åtgärder från NO:s sida.

NO har under de tre åren i 55 fall gjort framställningar till SPK samt bank- eller försäkringsinspektionen med begäran om utredning. Jämfört med antalet fall där NO har tagit ställning kan konstateras att det är i ganska få fall som NO har begärt utredningshjälp (jämför 6.243). En betydande egen utredningsverksamhet har således förekommit.

Det är förutsatt att NO skall bedriva en upplysningsverksamhet i konkurrensfrågor. Genom sin förhandlingsverksamhet får NO en god inblick i konkurrensproblemen inom olika sektorer av det svenska näringslivet. Förhandlingsverksamheten öppnar också kanaler för NO att föra ut infor- mation i näringslivet om de handlingslinjer efter vilka NO arbetar och som han önskar få företagarna att acceptera som riktmärken för deras handlande. Ett led i NO:s upplysningsverksamhet är den information om NO:s praxis som normalt ges i varje häfte av PKF under rubriken Meddelanden från NO. Sålunda redovisar NO 1 PKF ett fiertal ärenden där han efter överläggningar har kunnat skriva av ett ärende därför att den skadliga verkan av uppmärk- sammad konkurrensbegränsning har undanröjts.

4.3.7.3 Statens pris- och kartellnämnd

En annan viktig myndighet på konkurrensområdet är statens pris- och kartellnämnd (SPK). För dess arbetsområde och verksamhet redogörs i avsnitt 6.2.4, vilket som tidigare (4.3.1) har nämnts behandlar prispolitiken m. m.

4.3.7.4 Uppgiftsskyldighet

Lagen (1946:448) om övervakning av konkurrensbegränsning inom närings- livet ersattes år 1956 av lagen (1956z243) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden. Syftet med sistnämnda lag är att främja allmän kännedom om dessa förhållanden. Uppgifter som insamlats med stöd av lagen får därför betydelse för tillämpningen av såväl KBL som allmänna prisregleringslagen (19562236). Mot denna bakgrund redogör utredningen för nämnda uppgiftsskyldighetslag i samband med redovisningen 1 6.2.4 av prispolitiken m. m.

4.3.8. Närmare om hand/äggnings/ötfarander i marknadsdomstolen i konkurrensbegränsningsärenden

Under den tid som har förflutit sedan NFR:s tillkomst år 1953 har påtagliga och mycket väsentliga förändringar skett i fråga om det bedömande organets karaktär. Förändringarna bör redovisas som bakgrund till en redogörelse för de ännu gällande regler, som har uppställts vid KBL:s tillkomst rörande handläggningen av konkurrensbegränsningsärenden.

NFR hade från början huvudsakligen en funktion liknande en förvalt- ningsmyndighet. 1 och med tillkomsten av den första MFL år 1970 skedde den omvandlingen att NFR ersattes av MR, som fick till uppgift att tillämpa såväl KBL som MFL. Uppgiften har sedermera utvidgats till att avse också annan lagstiftning. 1 prop. 1970257 (5. 61) med förslag till lag om otillbörlig marknadsföring m. m. uttalade därvid föredragande statsrådet bl. a.:

Den nyss antydda organisatoriska uppläggningen med ett övervakande organ och ett särskilt centralt organ med dömande funktioner överensstämmer nära med den som f. n. finns på konkurrensbegränsningsområdet. Näringsfrihetsrådet har där den dömande funktionen och nänngsfrihetsombudsmannen för det allmännas talan hos rådet. Åtskilliga skäl talar för en sammankoppling mellan organisationen för admini- strering av konkurrensbegränsningslagstiftningen och den organisation som skall handha den nya generalklausulen mot otillbörlig reklam och marknadsföring. Ett skäl som jag särskilt vill peka på är att generalklausulen mot otillbörlig reklam och marknadsföring inte får tillämpas så att den kommer i konflikt med de principer som ligger bakom konkurrensbegränsningslagstiftningen. Samtidigt är det viktigt att inte konkurrensbegränsningslagstiftningens princip om fri konkurrens ges så stor räckvidd att den sanktionerar otillbörliga konkurrensmetoder.

Det effektivaste sättet att undvika konfliktrisker av olika slag är att helt samordna administrationen av de båda lagarna. Enligt min mening är det emellertid tillräckligt om den dömande funktionen förenas hos ett och samma organ. Övervakningsupp- giften sköts sannolikt effektivare om vartdera området får sin egen ombudsman. I detta sammanhang bör beaktas bl. a. att den utredning som krävs enligt de båda lagarna skiljer sig ganska avsevärt. Bedömningen enligt konkurrensbegränsningslagen skall ske huvudsakligen efter ekonomiska kriterier, medan bedömningen enligt lagen om otillbörlig marknadsföring främst är av etisk art.

Samtidigt tillkom lagen (1970:417) om marknadsråd m. m. Däri togs in bl. a. processuella föreskrifter avseende rådet. Vissa av dessa ägde motsva- righet i KBL. Dessa motsvarigheter upphävdes. Däremot behöll man i KBL andra handläggningsregler, som redovisas i det följande. På denna punkt uttalade (s. 163) föredraganden bl. a. följande:

1 promemorian förordas att de viktigaste bestämmelserna om marknadsrådet tas in i en särskild lag och att denna skall innehålla också en grundläggande regel om konsu- mentombudsmannen. Detta synes mig i och för sig vara lämpligt. Eftersom marknadsrådet skall överta näringsfrihetsrådets uppgifter föranleder den nya lagen om marknadsrådet vissa ändringar i konkurrensbegränsningslagen. De lagtekniska samordningsproblem som härvid uppstår föreslås i promemorian bli lösta på följande sätt.

1 konkurrensbegränsningslagen behålls de materiella bestämmelserna oförändrade. Reglerna om näringsfrihetsrådets sammansättning och beslutförhet bryts ut och motsvarande föreskrifter beträffande marknadsrådet tas in i lagen om marknadsråd. Den grundläggande bestämmelsen om näringsfrihetsombudsmannen förs över från

* Se Nytt Juridiskt Arkiv 1 19751461.

2 Jfr Ragnemalm, För- valtningsrättslig Tidskrift 1976, s. 80.

konkurrensbegränsningslagen till lagen om marknadsråd. Bestämmelserna om förfa- randet i konkurrensbegränsningsärenden har så intimt samband med de materiella reglerna att de inte lämpligen kan brytas ut. De får därför stå kvar i konkurrensbe— gränsningslagen. Däremot regleras förfarandet inför marknadsrådet i marknadsfö- ringsärenden i den nya lagen, eftersom det är önskvärt att föreskrifter om marknads— rådets sammansättning och om förfarandet inför rådet så långt det är möjligt tas upp i samma lag.

Den nu skisserade tekniska uppläggningen är visserligen inte invändningsfri. Den synes mig emellertid vara den mest ändamålsenliga lösningen f. n. Vid en eventuell framtida översyn av konkurrensbegränsningslagstiftningen kan det finnas anledning att överväga andra lösningar.

Frågan om MR:s status kom på nytt under bedömning i samband med tillkomsten av förvaltningslagen (19711290). Lagrådet uttalade (prop. 1971:30 s. 695) bl. a. att då MR fick anses ha avsevän större likhet med en domstol, låt vara för särskilda uppgifter, än med en förvaltningsmyndighet, MR inte borde betraktas som en förvaltningsmyndighet. På detta svarade (s. 713) föredra- gande statsrådet att även om han inte till alla delar kunde ansluta sig till den av lagrådet lämnade motiveringen han dock fann vissa skäl tala för lagrådets uppfattning rörande MR:s ställning.

Den 1 januari 1973 ändrades beteckningen marknadsrådet till marknads- domstolen. 1 prop. 19722131 (s. 15) med förslag till lag om ändring i lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring m. m. uttalade därvid föredragande statsrådet att marknadsrådet i mycket hade ställning som dömande organ.

Enligt 11 kap. 11 & regeringsformen har regeringsrätten rätt att bevilja resning i ett avgjort ärende samt att återställa försutten tid när fråga är om ett ärende för vilket regeringen, förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyn- dighet är högsta instans, medan prövningen i annat fall tillkommer HD. Genom beslut den 9 september 1975 i ärende mellan K0 och Scientologi- kyrkan i Sverige angående marknadsföring av ”E-meter" beviljade HD med beaktande av nämnda lagrum resning i beslut av MD.l HD:s beslut innebär att HD har funnit att MD som utgör första och enda ordinarie instans i de ärenden man avgör varken är en förvaltningsmyndighet eller en förvalt- ningsdomstol. MD torde alltså ha betraktats som en fristående specialdom- stol, fallande utanför både den ordinära administrationen och den förvalt- ningsjudiciella organisationen.2

Mot denna allmänna bakgrund bör uppmärksammas att de handläggnings- regler som i dag finns i KBL tar sikte på förfarandet i en instans — NFR — vars judiciella inslag var långt mindre utpräglat än i fråga om MD. I denna bemärkelse kan sägas att det beträffande handläggningen av KBL-ärenden har i viss utsträckning dröjt sig kvar sådana föreskrifter om arbetsformer som i praktiken har passerats av utvecklingen. Uttalandena i förarbetena till KBL har därför inte samma betydelse som eljest. Vad som i övrigt anges i bestämmelserna behöver inte heller alltid helt täcka den i praktiken tillämpade ordningen.

I 165 första stycket KBL anges att framställning om förhandling, som avses i 1 &, görs av NO.

Om NO i visst fall har beslutat att inte påkalla förhandling får enligt 16ä andra stycket framställning därom göras jämväl av företagare, som omedel-

bart berörs av konkurrensbegränsningen ifråga, eller av sammanslutning av konsumenter eller löntagare. Exempel på att denna subsidiära talerätt har utnyttjats finns bl. a. i NFR 3/1957 och 9/1959. Framställning om förhand- ling skall enligt 17 å göras skriftligen. Därvid skall i framställningen anges de skäl som den grundas på.

MD har till en början att pröva om framställningen är av beskaffenhet att kunna leda till förhandling. Detta förutsätts regelmässigt ske vid ett sammanträde. Är det uppenbart att framställningen inte förtjänar avseende får den dock enligt 18 & första stycket sista punkten KBL avslås utan att sammanträde inför domstolen hålls.

Har i annat fall förhandling påkallats skall således sammanträde hållas inför MD. En bestämmelse om detta har tagits in i 18 & första stycket. Enligt bestämmelsen skall MD bereda sökanden samt motsidan tillfälle att vid sammanträdet framlägga sina synpunkter på frågan, huruvida de för förhandling stadgade betingelserna föreligger. Där anges vidare att NO skall kallas till sammanträdet även om han inte är sökande. Före sammanträde fåri den omfattning MD prövar erforderligt muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum.

Domstolens materiella prövning sker inom ramen för vad som brukar kallas rättegångsskedet. Förfarandet är kontradiktoriskt. I förarbetena uttalas att det ligger i sakens natur att parterna äger förebringa all den utredning som de kan önska. Av 25 & framgår att NO och MD får av myndighet som avses i uppgiftsskyldighetslagen påkalla biträde för utredning i fråga som kan vara av betydelse för förhandling enligt KBL.

Ger vad som vid sammanträde enligt 18 & har förekommit vid handen, att betingelserna för förhandling är uppfyllda alltså att skadlig verkan föreligger har MD, på sätt framgår av 19 få, att besluta om förhandling. Därmed vidtar alltså ett/örhand/ingsskede. Syftet med detta är att få den berörda näringsid- karen att vidtaga sådan rättelse att den skadliga verkan undanröjs.

1 20 & anges ytterligare att sammanträde för förhandling skall ske inför MD eller, om så prövas lämpligt och ärendet inte är av synnerlig vikt, dess ordförande. Denna föreskrift gäller dock inte när förhandling skall avslutas. Av 20 & framgår att så alltid skall ske vid sammanträde med parterna inför domstolen.

Vad gäller förfarandet inför MR anförde föredragande statsrådet i förarbe- tena till lagstiftningen (prop. 1970:57 s. 167) att den föreslagna ordningen var ändamålsenlig. Denna ordning innebar enligt honom att ärendena skulle handläggas i rättegångsliknande former och i stort sett efter rättegångsbal- kens principer. Vissa grundläggande bestämmelser om förfarandet borde meddelas i lag men någon detaljreglering borde inte komma i fråga. Erfarenheterna från NFR:s verksamhet visade enligt departementschefens mening att något behov härav inte förelåg. Det hade visat sig vara en klar fördel att förfarandet var smidigt och att man inte var bunden av ett så strikt regelsystem som det rättegångsbalken innehöll.

På grund av det anförda gäller således i dag att de ovan red0visade handläggningsreglerna i konkurrensbegränsningsärenden på sätt har fram- gått står kvar i KBL. 1 22 & KBL anmärks vidare att ytterligare bestämmelser om förfarandet inför MD finns i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. (MDL).

I sistnämnda lag ställs upp dels regler om MD:s sammansättning m. m. Dessa har redovisats i avsnitt 4.3.7.l. Dels anges därutöver allmänna bestämmelser om förfarandet. Enligt 16 & MDL äger bestämmelserna i 5 kap. rättegångsbalken om offentlighet vid domstol motsvarande tillämpning vid MD. Utöver vad som följer av detta kan enligt samma regel MD förordna att sammanträde för handläggning av konkurrensbegränsningsärende skall hållas inom stängda dörrar, om det kan antagas att förhandlingsarbetet i ärendet skulle försvåras till följd av offentligheten.

Bland övriga handläggningsregler i MDL kan här nämnas 18 å, som har ändrats senast år 1975 (prop. 1975/76:34) vid tillkomsten av den nya MFL. Enligt paragrafen kan MD vid vite förelägga part eller annan, som kan antagas ha upplysning att lämna som är av betydelse i ärendet, att inställa sig personligen inför MD. Domstolen kan också besluta att den som inte är part skall höras som vittne. Därvid äger bl.a. vissa bestämmelser i rättegångs- balken motsvarande tillämpning. Part kan även föreläggas vid vite att tillhandahålla domstolen handling, varuprov och liknande som kan ha betydelse i ärendet. Detta innebär dock inte skyldighet att röja yrkeshem- lighet av teknisk natur. I fråga om vite ges dessutom särskilda föreskrifter i 18 5.

Av 19 & framgår att i MDzs beslut varigenom ärende avgörs anges de skäl på vilka beslutet grundas. Beslutet sänds till parterna samma dag som det meddelas.

Vidare gäller bl. a. att fråga om utdömande av vite enligt 18 & prövas av MD.

Talan får enligt 2 & MDL inte föras mot MD:s beslut (prop. 1970:57 s. 162)i ärende som avses i 1 & MDL. [ förarbetena till lagen uttalas (prop. 1970:57 s. 169) att det inte finns anledning att avvika från den inom förvaltningsrätt- skipningen ännu allmänt gällande principen att enskild part själv skall bära sina kostnader. Någon särskild föreskrift om detta iden nya lagen ansågs inte behövlig.

5 Utländska och internationella åtgärder på konkurrensbegränsningsområdet1

5.1. Amerikas förenta stater

Den grundläggande amerikanska konkurrensbegränsningslagen, Sherman Act, infördes 1890, men går tillbaka på äldre rättspraxis. Ytterligare två grundläggande lagar tillkom 1914, Clayton Act och Federal Trade Commis- sion Act. Även om dessa tre lagar har reviderats och kompletterats under senare tid, utgör de än i dag grunden för den amerikanska konkurrensbe- gränsningsrätten. Till detta kommer över ett 50-tal andra lagar som rör konkurrensbegränsningar eller närliggande problem. Så t. ex. medger Inter- state Commerce Act i vissa fall undantag från konkurrensbegränsningsla- garna för offentligt reglerade branscher. I fråga om Webb Pomerene Act tillåts under vissa särskilt angivna förutsättningar exportsamarbete mellan främst mindre amerikanska företag, om exporten härigenom gynnas.

Sherman Act, som är straffsanktionerad, riktar sig mot konkurrensbegrän- sande samverkan mellan flera företagare och mot förfaranden som syftar till att nå eller behålla en marknadsdominerande ställning. Lagens första paragraf (Sec. ]) förbjuder varje avtal, sammanslutning i form av trust eller på annat sätt eller samverkan, som inskränker eller hämmar det fria varuutbytet eller handeln mellan delstaterna eller med utlandet. 1 lagens andra paragraf(Sec. 2) anges förbud mot varje monopolisering eller försök till monopolisering av någon del av varuutbytet eller handeln mellan delstaterna eller med utlandet. Överträdelser mot lagen handläggs inför federal domstol och beivras i första hand genom åtal eller förbudstalan från det allmännas sida. En omfattande rättspraxis har utvecklats. Genom att domstolarna tillämpar en skälighets- bedömning, s. k. ”rule of reason”, har en viss flexibilitet uppnåtts i rättstillämpningen. Den som lidit skada på grund av ett förfarande som strider mot lagen är berättigad till tredubbelt skadestånd. Det är i praktiken relativt vanligt att skadestånd utdöms. Sådant skadestånd kan även, efter en lagändring år 1976, utdömas för skador som vållats konsumentkollektivet i en delstat. Företrädare för ett sådant kollektiv kan föra talan vid domstol härom, s. k. class action.

Clayton Act, som inte är straffsanktionerad, innehåller preciserade förbuds— regler. Lagen (Sec. 2)2 förbjuder prisdiskriminering mellan köpare av förnö- denheter av samma kvalitet, när detta får till verkan att konkurrensen minskas väsentligt i en viss bransch eller mellan vissa företagare. En förutsättning är då att diskrimineringen inte är berättigad genom kostnads— besparingar eller som ett sätt att möta en fri konkurrens. Sec. 3 förbjuder avtal

' För en närmare redo- görelse på detta område hänvisas till: Ulf Bernitz, Marknadsrätt, Stockholm 1969, densamme, Kon- kurrens och priser i Nor- den, Stockholm 1971, densamme, Svensk och internationell marknads— rätt. 2 uppl., Stockholm 1973, Ulf Bernitz, Lars Gorton och Kurt Grön- fors, Sjöfart och konkur- rensrätt, Göteborg 1976. Hans Stenberg, Studier i EG-rätt, Nyköping 1974. Hans Henrik Lid- gard, Sverige — EEC och konkurrensen. Lund 1977. och publikationen Guide to legislation on restrictive business prac- tices. OECD, Paris 1976.

2Denna del av lagen ändrades 1936 genom Robinson-Patman Act.

om ensamförsäljningsrätt och vissa kopplingsförbehåll, om den sannolika effekten av dessa skulle vara att väsentligt minska konkurrensen eller medföra risk för monopolisering. Sec. 7 av Clayton Act, förändrad 1950 genom Celler Kefauver Antimerger Act, innehåller regler mot företags- sammanslagningar. Sec. 8 förbjuder vissa former av gemensam företagsled- ning (s. k. interlocking directorates). Överträdelser av lagen beivras genom förbuds- eller skadeståndstalan.

Federal Trade Commission Act reglerar befogenheterna för ett administra- tivt organ, Federal Trade Commission (FTC). Kommissionen utgör en från åklagar- och domstolsorganisationen fristående administrativ myndighet, ledd av fem "commissioners". FTC handlägger ärenden både på eget initiativ och i anledning av klagomål. Basen för myndighetens agerande är en i lagen intagen generalklausul mot bl.a. otillbörliga konkurrensåtgärder ("unfair methods of competition”). Efter ett domstolsliknande förfarande kan kommissionen utfärda ett förbud ("cease and desist order")som ges en för det aktuella fallet lämpad utformning och kan förses med vitessanktion. FTC:s beslut kan föras under prövning i högre instans. len dom 1953 förklarade den högsta instansen (Supreme Court) att generalklausulens uppgift är att komplettera Sherman Act och Clayton Act genom att möjliggöra ingripanden — redan på ett begynnelsestadium mot sådana konkurrensbegränsningar som, när de nått full utveckling, skulle strida mot någon av de nyssnämnda lagarna.

Förutom av FTC handläggs konkurrensbegränsningsärenden av en avdel- ning, Antitrust Division, i justitiedepartementet. Sherman Act tillämpas endast av Antitrust Division och Federal Trade Commission Act endast av FTC, medan båda organen är behöriga att föra talan enligt Clayton Act. Den i praktiken tillämpade gränsdragningen mellan de två myndigheterna beror av intern praxis. Stora och centrala antitrustmål handhas normalt av Antitrust Division.

En omfattande rättspraxis har utvecklats. Tendensen har mycket klart gått mot en strängare bedömning av konkurrensbegränsningar. Supreme Court har härvid lett utvecklingen. Enligt denna praxis gäller sammanfattningsvis följande i fråga om olika typer av konkurrensbegränsningar.

Man kan säga att samtliga typer av horisontell prissamverkan (pricelixing), inklusive gemensamma säljbolag, liksom horisontella avtal om kvotering och marknads- och kunduppdelning mellan fristående företag under alla förhål- landen är förbjudna. Förbuden avser såväl bindande prisavtal (inklusive anbudskarteller) som horisontellt vägledande priser.

Vertikal prisbindning är likaså otillåten under alla förhållanden. Fram

( t. o. m. år 1975 fanns särskild delstatlig lagstiftning som medgav undantag ! från bruttoprisförbudet i vissa fall. Denna möjlighet till undantag upphävdes år 1976 och det är inte längre möjligt att tillämpa bruttoprissättning i någon delstat. Det främsta motivet för denna förändring var att bruttoprissättningen begränsat priskonkurrensen och höjt kostnaderna för konsumenterna på ett stort antal varor. Det är dock tillåtet för en leverantör att individuellt tillkännage vertikalt vägledande priser.

Bojkottaktioner är alltid förbjudna. Diskriminerande säljvillkor i förhål- landet mellan leverantörer och återförsäljare, när det gäller varor av samma kvalitet, är också otillåtna. Leveransvägran till en priskonkurrerande återför-

säljare kan som regel beivras. Exklusivavtal och kombinationsförsäljning tillåts i den mån de kan anses utgöra en från lagstiftningens synpunkt lojal form av marknadsföring. Bedömningen är dock tämligen sträng. Man beaktar särskilt i vad mån ett exklusivavtal försvårar marknadsinträde och mark- nadsutvidgning för andra tillverkare och leverantörer. Kopplingsförbehåll, som innebär att ett företag utnyttjar en stärkt marknadsställning i fråga om en viss vara, tjänst eller annan nyttighet till att påfordra försäljning också av annan vara, är i regel otillåtna.

Stora företagssammanslagningar är numera i huvudsak förbjudna. Före- tagsförvärvskontrollen har i stor utsträckning utvecklats genom rättspraxis. Antitrust Division har för att hjälpa företag utarbetat riktlinjer (Merger Guidelines) med de bedömningsprinciper som myndigheten följer vid sina ställningstaganden till frågan om en planerad eller genomförd sammanslag- ning bör föranleda ingripande.

Horisontella förvärv prövas främst med hänsyn till marknadsandel och koncentrationen i branschen. Den marknadsandel som erfordras för att myndigheterna skall kunna ingripa är mycket lågt satt. Supreme Court uttalade i ett domslut 1963 att ogynnsamma konkurrenseffekter till följd av ett förvärv inte kan uppvägas av andra företagsekonomiskt gynnsamma effekter. Ett undantag från eljest tillämpade principer är att det i allmänhet är tillåtet för konkurrenter att förvärva företag som gått i konkurs eller som eljest fått sin ekonomiska ställning allvarligt undergrävd.

Marknadsandelar är också avgörande vid vertikala förvärv. Tämligen små marknadsandelar i olika led är tillräckliga för att man skall anse att en dominerande ställning har uppstått.

Om en produkt som säljs av den ene av parterna i ett förvärv utgör en väsentlig delav slutprodukten som säljs av det andra företaget i förvärvet och av dess konkurrenter, kan förvärvet också stoppas med hänvisning endast till marknadsandelar.

Antitrust Division tar även hänsyn till branschens allmänna struktur från konkurrenssynpunkt. Myndigheten kan ingripa om det t. ex. har utvecklats eller håller på att utvecklas en trend mot vertikal integration genom företagsförvärv Och detta troligen kommer att leda till etableringshinder eller till konkurrensnackdelar för icke integrerade eller endast delvis integrerade företag. Likaså kan myndigheten ingripa om det inte framstår som helt klart att förvärvet kommer att medföra stordriftsfördelar när det gäller produktion eller distribution.

Praxis har successivt skärpts när det gäller kontroll av konglomeratförvärv. Domstolarna tar framför allt hänsyn till om förvärvet kan medföra omoti- verade bindningar i fråga om leveranser (reciprocal dealing), om tidigare konkurrens kan tänkas bortfalla eller om förvärvet befäster marknadsdomi- nans i en redan koncentrerad bransch.

I flera rättsfall på senare tid har Supreme Court ansett att ett konglome- ratförvärv är olagligt om det sannolikt leder till att konkurrensen minskar på vissa marknader.

År 1969 utfärdade FTC en kungörelse, varigenom för större förvärv infördes ett anmälningsförfarande. Kungörelsen är tillämplig på alla de företag under FTC:s kontroll som har ett aktiekapital om minst 10 milj. dollar, under förutsättning att de berörda företagen efter samgående tillsam-

mans har tillgångar som uppgår till minst 250 milj. dollar. Företagen måste senast 10 dagar efter avtalets undertecknande samt 60 dagar före avtalets verkställande kungöra samgåendet. Alla företag med tillgångar över 250 milj. dollar avkrävs dessutom inom samma tidsfrister en särskild redogörelse. Särskilda regler gäller för cementindustrin och livsmedelsindustrin.

År 1976 infördes en allmän regel om förhandsanmälan av förvärv till justitiedepartementet och FTC. För förvärv över en viss storlek gäller att dessa inte får fullföljas förrän 30 dagar efter det att anmälan inkommit. När det gäller kontanterbjudanden är tiden satt till 15 dagar.

Mycket vanligt i USA är vidare det informella systemet med konsulta- tioner beträffande förvärvsavtal. På begäran från avtalspart lämnar FTC yttrande beträffande avtalets tillåtlighet. Yttrandena, som inte är bindande, publiceras.

5 .2 Canada

År 1910 fick Canada, genom Combines Investigation Act, en administrativ apparat för att spåra och undersöka konkurrensbegränsningar. Hela lagstift- ningen har successivt utvecklats och år 1960 sammanfördes alla bestäm- melser i Combines Investigation Act. År 1975 och 1977 kom förändringar samt förslag om förändringar som innebär en ny administrativ uppbyggnad och en i stora delar ny inriktning av lagstiftningen.

Enligt förslaget är 1977 benämns den nya lagen Competition Act. Ett nytt organ, Competition Board, inrättas som en Specialdomstol med sju fasta och fem adjungerade ledamöter. I sina funktioner påminner domstolen om den svenska marknadsdomstolen. Organets huvudsakliga uppgift är att bedöma de icke förbjudna konkurrensbegränsningarna. Den nya domstolen skall ersätta Restrictive Trade Practices Commission, som även svarade för viss undersökningsverksamhet.

Ärendena i domstolen initieras enligt förslaget av Competition Policy Advocate. som får samma roll som NO i Sverige. Förutom att anmäla ärenden till domstolen skall Competition Policy Advocate delta i förhand- lingar i domstolen och undersöka fall där förbjudna konkurrensbegräns- ningar misstänks. Han svarar dessutom för konkurrensövervakningen och alla undersökningar inom det konkurrenspolitiska fältet.

Ändringen år 1975 och förslaget år 1977 är av intresse bl. a. därför att de innebär en övergång från förbudsprincip till missbruksprincip för flera typer av konkurrensbegränsningar. H

Tidigare utdömdes t. ex. straff mot olagliga förtagsförvärv. För att ett förvärv skulle anses vara olagligt fordrades att det medförde att konkurrensen minskade eller sannolikt minskade till skada för det allmännas intresse. Domstolarna kom att tolka kriterierna mycket restriktivt. Kriminaliseringen av förvärv ledde till stora svårigheter i tillämpningen. Detta var en av orsakerna till att systemet övergavs.

Enligt lagförslaget förbjuds inte företagsförvärv. De prövas i stället av specialdomstolen efter anmälan av Competition Policy Advocate. En förutsättning för anmälan är att förvärvet avsevärt minskar konkurrensen. För horisontella förvärv skall den sammanlagda marknadsandelen för de

företag som går samman uppgå till minst 20 procent. Även vertikala förvärv och konglomeratförvärv kan prövas. Någon registrering av förvärv fordras inte.

Competition Board skall vid sin bedömning ta hänsyn till en rad faktorer som preciserats i lagen. Om t. ex. förvärvet med stor sannolikhet leder till väsentliga effektivitetsvinster i den canadensiska ekonomin, vilka inte kan nås på andra sätt än genom förvärvet, skall domstolen tillåta förvärvet.

På liknande sätt prövar Competition Board enligt förslaget monopolsitua- tioner. En monopolsituation anses kunna föreligga även om marknadsan- delen för det prövade företaget är mindre än 50 procent. Även s, k. joint monopolization, dvs. när ett fåtal självständiga företag får ett väsentligt inflytande över en marknad, kan prövas.

Förvärv som prövats föreslås kunna förbjudas eller förenas med villkor. Åläggande om att sälja ut aktier eller del av företag kan tillgripas vid förvärvsprövningen och monopolkontrollen.

Till domstolens uppgifter skulle vidare höra bl. a. att pröva säljvägran, kommissionsförsäljning, exklusivavtal, marknadsbegränsningar. kombina- tionsförsäljning, leveransvägran från utländska säljare. konkurrensbegrän- sande effekter i samband med patent och varumärken m. m., gemensamma styrelser, specialiseringsavtal och prisdifferentiering.

Förbudsområdet är, trots de föreslagna ändringarna, fortfarande omfat- tande. Det finns ett generellt förbud mot samverkan m. m. som syftar till att otillbörligt begränsa konkurrensen. Vad som är otillbörligt avgörs av domstol. Vidare är bl. a. anbudskarteller, prisdiskriminering, vilseledande marknads- föring m.m. otillåtet.

Skadeståndsreglerna skall enligt förslaget också ändras. En skadestånds- process kan under vissa angivna förutsättningar tas upp av individer eller grupper som skadats av att någon föranlett konkurrensbegränsning som är förbjuden. Talan kan föras för en grupp personer, 5. k. class action. Härigenom kan exempelvis en större konsumentgrupp erhålla skadestånd.

5.3. Storbritannien

Särskild engelsk konkurrensbegränsningslagstiftning kom till stånd först efter andra världskriget. Lagstiftningen har därefter successivt byggts ut. År 1973 kom Fair Trading Act, som ersatte den första lagen, Monopolies and Restrictive Practices (Inquiry and Control) Act från 1948 samt Monopolies and Mergers Act från 1965. Dessutom följdes den nya lagen av ändringar i andra viktiga författningar, t. ex. Restrictive Trade Practices Act från 1956 och Restrictive Trade Practices Act från 1968. Men framför allt innebar Fair Trading Act att en ny organisation för konkurrens- och konsumentfrågor ersatte den tidigare, tämligen splittrade, organisationen. Bland konkurrens- begränsningslagarna kan även nämnas Resale Prices Act från 1964.

År 1976 sammanfördes konkurrensbegränsningslagarna i två nya lagar. Den ena — Restrictive Trade Practices Act år 1976 —omfattar Restrictive Trade Practices Act från 1956 och 1968 samt Fair Trading Act från 1973. Den andra — Resale Prices Act år 1976 täcker Resale Prices Act år 1964 och vissa bestämmelser om bruttopriser från Restrictive Practices Act år 1956.

Enligt Restrictive Trade Practices Act skall en Director General of Fair Trading utses. Till sitt förfogande har han en myndighet, Office of Fair Trading (OFT). Director General och hans myndighet spelar en central roll i konkurrens- och konsumentpolitiken. De skall hålla uppsikt över närings- livet och bevaka att inte åtgärder vidtas som strider mot konsumenternas intressen. Speciellt skall de bevaka att inte företagen använder otillbörliga konkurrensmetoder, särskilt otillbörlig marknadsföring, eller begränsar konkurrensen på ett olämpligt sätt. I Storbritannien har man alltså en gemensam central myndighet för kontroll av konkurrensbegränsnings- och marknadsföringsfrågor. Om Director General finner att företag agerar på ett otillåtet sätt skall han vidta åtgärder.

Director General skall hålla monopolsituationer under uppsikt och om t. ex. ett företagsförvärv kan ifrågasättas skall han rapportera detta till regeringen, som kan lämna fallet till Monopolies and Mergers Commission för utredning. En beskrivning av hur företagsförvärvsfrågor handläggs lämnas senare i detta avsnitt.

Director General skall också registrera konkurrensbegränsande avtal. De skall därefter enligt Restrictive Trade Practices Act prövas ijudiciell ordning inför en Specialdomstol, Restrictive Practices Court. I domstolen tillämpas omvänd bevisbörda, dvs. de företag som har ingått avtalet måste bevisa att överenskommelsen medför en mer nyttig än skadlig verkan sett från allmän synpunkt. Om inte företagen förmår uppfylla beviskravet. har domstolen att förklara det konkurrensbegränsande avtalet ogiltigt. Domstolen kan också förbjuda företagen att vidare tillämpa avtalet eller förfaranden med motsva- rande effekt. I praktiken har prövningen endast i enstaka fall resulterat i att företagen ansetts kunna uppfylla beviskraven. Lagstiftningen fungerar därför på liknande sätt som en förbudslagstiftning med en återhållsamt tillämpad möjlighet att bevilja dispens. Icke registrerade avtal är ogiltiga och deras tillämpning grundar skadeståndsansvar mot tredje man.

Det enda uttryckliga förbudet i Restrictive Trade Practices Act gäller kollektiva bojkottåtgärder för att upprätthålla bruttopriser. Enligt rättspraxis är emellertid även horisontella prisöverenskommelser, marknadsdelnings- avtal och avtal om prisdiskriminering normalt otillåtna.

Vissa typer av avtal faller utanför lagen. Hit hör avtal om konkurrensbe- gränsande samarbete på exportmarknaden och de flesta former av exklusiv- avtal och licensavtal.

Alla vertikala avtalsklausuler om fast pris och minimipris är otillåtna enligt Resale Prices Act. Däremot är maximipriser och vertikala prisrekommenda- tioner tillåtna. Lagstiftningen har medfört att företagen i stor utsträckning har gått över till vertikala vägledande priser. Vidare är det otillåtet för en leverantör att vägra leverans till en återförsäljare därför att denne sålt eller kan förmodas sälja leverantörens vara under dennes vägledande pris. Diskrimi- nerande försäljningsvillkor jämställs med leveransvägran.

Såväl Restrictive Trade Practices Act som Resale Prices Act saknar Straffsanktion. Däremot finns möjlighet till skadestånd och vitesföreläg- gande.

Konkurrensbegränsningar som utgör en följd av dominerande ställning eller företagssammanslagningar prövas enligt Restrictive Trade Practices Act. Företagsförvärv prövas förutsatt att

], förvärvet leder till eller förstärker en monopolsituation, dvs. en situation där en fjärdedel av marknaden är i händerna på en person eller grupp eller att

2. bruttovärdet på de tillgångar som förvärvats eller planerats att förvärvas överstiger 5 miljoner pund.

För förvärv av tidningar gäller andra regler.

Prövningen sker i flera steg. Initiativet tas av OFT, som får kännedom om förvärv eller planerade sådana via pressen eller genom frivillig anmälan från företagen. Någon anmälningsplikt för förvärv finns inte. Efter prövning i OFT går fallet till en Mergers Panel (MP). som är en permanent interdepar- temental kommitté med representanter för OFT och olika departement. Ordförande är Director General. Kommittén prövar huruvida förvärvet bör granskas ytterligare. Chefen för Department of Prices and Consumer Protection tar härefter på grundval av Mst förslag ställning till om fallet skall överlämnas till Monopolies and Mergers Commission för vidare utredning och bedömning.

Kommissionen, som utses av regeringen, består av bla. företrädare för näringslivet och fackföreningarna samt experter. Ordförande i kommissionen är heltidsanställd och övriga sköter uppdraget på deltid. Till kommissionen är knutna ett sekretariat och en stab på ca 80 personer.

Arbetet inom kommissionen skall resultera i en rapport med bedömning om förvärvet leder till eller kan förväntas leda till från allmän synpunkt skadlig verkan. Regeringen har möjlighet att förbjuda förvärv och kan, om Parlamentet medger det, upplösa företag som har fått en sådan dominerande ställning att det föreligger fara för från allmän synpunkt skadlig verkan. Särskilda regler gäller för kontroll av tidningsförvärv.

Förvärven skall bedömas från allmän synpunkt. Enligt lagen skall alla omständigheter beaktas som kan anses vara av relevans i fallet. Önskvärt är bl. a. att:

a) bibehålla och främja fungerande konkurrens inom landet

b) främja konsumenternas och andra förbrukares intressen när det gäller priser. kvalitet och sortiment för varor och tjänster inom landet

c) genom konkurrens främja låga kostnader, utveckling och användning av ny teknik och nya produkter och underlätta nyetablering

d) bibehålla och främja en balanserad utveckling när det gäller företagsamhet och sysselsättning i landet

e) bibehålla och främja konkurrens på utlandsmarknader i engelska företags intresse.

Till MP kommer de förvärv som OFT anser kan behöva prövas. Under perioden 1965 —juni 1973 tog MP ställning till 874 förvärv.l Av dessa var 41 tidningsförvärv, 17 bankförvärv och 18 förvärv av byggnadsföretag. Inom industri, handel och finansförvaltning undersöktes 798 förvärv. Ingripande- kriteriet för undersökning var:

Enbart storlekskriteriet 517 fall Enbart monopolkriteriet 193 " Båda kriterierna 88 "

Åren 1965—1976 hänfördes 40 fall till Monopolies and Mergers Commission. Ingripandekriterierna och kommissionens beslut framgår av tabell 5.1.

1 Under denna tid gällde den tidigare lagstiftning- en, där en monopolsitua- tion ansågs föreligga om 33 procent av marknaden var i händerna på en person eller grupp av personer. Gränsen än- drades därefter till 25 procent.

Tabell 5.1 Monopolies and Mergers Commissions' beslut beträffande prövade företagsförvärv 1965—1976

Ingripandekriteriuma Kommissionens slutsats om förvärvet m, m. Skadligt Ej skad— Fusions- Summa från all— ligt från planerna män syn— allmän avbrötsb punkt synpunkt

Enbart storlekskriteriet 8 7 8 23

Enbart monopolkriteriet — 3 — 3

Båda kriterierna 5 4 5 14

Summa 13 14 13 40

& Monopolkriteriet ändrat 1973. '” Kommissionen lämnade ingen rapport.

Som framgår av tabellen har de fall som refererats till kommissionen ofta varit sådana där båda ingripandekriterierna varit uppfyllda.

Om kommissionen anser att ett förvärv inte medför skadlig verkan kan regeringen inte ingripa. I samtliga fall där kommissionen ansett att förvärv inte bör tillåtas, har regeringen följt kommissionens rekommendationer.

Kommissionens rapporter brukar omfatta 30—60 sidor och beskriver normalt parterna i förvärvet, marknaderna där de verkar, parternas motiv för förvärvet, synpunkter från andra än parterna samt kommissionens slutsatser. Det är svårt att på grundval av de få fall som undersökts dra några generella slutsatser om vad som har varit avgörande för om ett förvärv har ansetts kunna medföra skadlig verkan eller inte.

Director General kan få i uppdrag av regeringen att ha hand om den uppföljning av fallen som erfordras enligt kommissionens rapport. Det kan t. ex. gälla kontroll av att företagen följer uppställda villkor.

5.4. Förbundsrepubliken Tyskland

Efter andra världskriget sökte USA att få till stånd en liberalisering av den internationella handeln och en mera konkurrensinriktad ekonomisk ordning i Västeuropa. En dekartellisering vidtogs i Västtyskland och Japan. Denna innefattade upplösning av karteller och stora koncerner och byggde på tankegångarna bakom den amerikanska antitrustlagstiftningen. Fram till år 1958 gällde i Västtyskland den s. k. Dekartellierungsgesetz, utfärdad år 1947, med bl. a. förbud mot i princip alla konkurrensbegränsande avtal. Denna lagstiftning var från början avsedd som ett provisorium. Den ersattes med Gesetz gegen Wettbewerbsbeschränkungen (GWB) som antogs år 1957. GWB har därefter ändrats 1966 och 1973. Vid den senaste ändringen tillkom företagsförvärvskontroll.

GWB är i förhållande till andra länders konkurrensbegränsningslagstift- ning mycket omfattande. Lagen upptar ingående regler om dess tillämplighet på olika speciella kartelltyper och särreglerade områden som transporter,

jordbruk, kredit— och försäkringsväsen.

Rättstillämpningen ankommer i första hand på en central förvaltnings- myndighet, Bundeskartellamt (BKA), som äger omfattande befogenheter att ingripa på eget initiativ. Dess beslut kan överklagas i två högre instanser. Allmän domstol bär i sista hand ansvaret för rättsområdets utveckling genom praxis.

GWB innehåller ett generellt förbud mot karteller, med noggrant angivna undantag. Horisontella prisavtal är förbjudna vid straffansvar. Detsamma gäller horisontella vägledande priser som ses som ett otillåtet kringgående av kartellförbudet. Ett viktigt undantag gäller dock sammanslutningar av mindre företag som tillåts ange horisontella riktpriser om syftet är att stärka medlemmarnas konkurrensläge i förhållande till stora företagsenheter på marknaden, t. ex. mångftlialföretag. Prisrekommendationerna måste uttryckligen anges vara oförbindande och påtryckningar får inte utövas mot företagare som inte följer dem. Marknadsdelningskarteller drabbas också normalt av det generella förbudet. Kalkyleringssystem ärtillåtna, förutsatt att inte priser eller pålägg rekommenderas.

Enligt GWB är bruttopriser i princip förbjudna med undantag för böcker, tidskrifter, tidningar 0. d. Sanktionen är straff. Före lagändringen år 1973 gällde även undantag för märkesvaror. Vertikala riktpriser bedöms som ett otillåtet kringgående av bruttoprisförbudet och är därigenom likaledes i princip förbjudna. När undantaget för märkesvaror slopades väcktes dock frågan om rekommenderade priser för märkesvaror skulle tillåtas. Det beslöts att de tills vidare skulle vara tillåtna men att frågan skulle omprövas.

Cirkapriser måste uttryckligen anges vara icke-bindande och måste motsvara ett pris som sannolikt tas ut av majoriteten av dem till vilka rekommendationen ställs. Så kallade moon-prices, dvs. priser som avsiktligt är så höga att flertalet återförsäljare kan ge betydande rabatter, är inte tillåtna.

Säljvägran och prisdiskriminering är förbjudna i vissa särskilt angivna fall. Om diskrimineringen utgör en påtryckningsåtgärd för att förmå en återför- säljare att iaktta ett otillåtet bruttopris eller cirkapris är den sålunda förbjuden. Inte heller tillåts diskriminering av köpare eller säljare om den diskriminerade parten är beroende av det diskriminerande företaget i en sådan utsträckning att det inte finns en rimlig möjlighet att byta leverantör eller köpare.

Ett särskilt förbud finns mot 5. k. sekundär bojkott. Detta innebär bl. a. att en detaljhandelsorganisation inte får utöva påtryckningsåtgärder mot leve- rantören i syfte att förmå denne att vägra leverans till en priskonkurrerande återförsäljare.

Det allmänna förbudet mot karteller i lagen inskränks genom legal- undantag Och dispensregler. Till undantagen hör överenskommelser om tillämpning av gemensamma allmänna affärsvillkor (konditionskarteller), rabattgivning (rabattkarteller), produktstandardisering (standardiserings- och andra rationaliseringskarteller) samt produktspecialisering som tillåter väsentlig konkurrens att kvarstå på marknaden (specialiseringskarteller). Undantag gäller också för karteller vid strukturkriser i en näringsgren samt för export- Och importkarteller. På de från förbuden undantagna områdena har dock BKA enligt närmare regler normalt möjlighet att ingripa i situationer av missbrukskaraktär. Konkurrensbegränsande avtal av ringa omfattning

faller också i allmänhet utanför förbudet.

Enligt lagen kan BKA ingripa mot alla förfaranden som innefattar missbruk av marknadsdominerande ställning. Marknadsdominans anses föreligga om ett företag inte har några konkurrenter, inte är utsatt för någon väsentlig konkurrens på den relevanta marknaden eller behärskar mark- naden i förhållande till sina konkurrenter. Definitionen täcker även en grupp av företag om ingen väsentlig konkurrens förekommer dem emellan. Fasta kriterier finns i lagen. Marknadsdominans anses föreligga om ett företag har mer än en tredjedel av marknaden,om två eller tre företag tillsammans haren marknadsandel på över hälften eller om fyra eller fem företag har en marknadsandel som överstiger två tredjedelar. De fasta kriterierna gäller endast företag över en viss omsättning.

Vad som menas med missbruk framgår inte av lagen. De missbruk som oftast kommer i fråga är dock utestängning av andra företag genom t. ex. exklusivavtal, hinder mot andra företag att etablera sig, diskriminering och leveransvägran eller oskäliga priser. På senare tid har flera betydande ingrepp gjorts mot oskäliga priser, med prissänkningar som följd.

Den största lagändringen skedde år 1973 och innebar att företagsförvärvs- kontroll infördes. Tidigare fanns ett anmälningsförfarande, men BKA saknade möjligheter att ingripa mot förvärv. Huvuddragen i förvärvskon- trollen är följande.

Det finns ett obligatoriskt anmälningsförfarande. Som regel skall förvärv anmälas till BKA efter det att det genomförts. Större samgåenden som inkluderar minst två företag med en årlig omsättning för vardera företaget på minst 1 000 milj. DM skall anmälas innan förvärvet sker och får endast genomföras om klartecken getts från BKA eller om en månad förflutit utan att BKA fattat beslut om att undersöka förvärvet. BKA skall avgöra ärendet inom fyra månader. Om anmälan görs i efterhand skall BKA meddela beslut inom ett år från den dag då förvärvet anmäldes. Ett företag kan välja att anmäla förvärvet i förväg, men anmälan är inte obligatorisk. Sker anmälan gäller samma tidsgränser som för sådana förvärv som måste anmälas i förväg. Genom förhandsanmälan kan företagen undvika en uppdelning av redan sammanslagna företag.

Anmälningsplikten och möjlighet för BKA att ingripa mot förvärv föreligger bara om de samgående företagen tillsammans har en marknads- andel på 20 procent eller mera,eller om ett av företagen haren marknadsandel på 20 procent eller mera på en annan marknad, eller om de tillsammans hade mer än 10 000 anställda eller 500 milj. DM i omsättning året före förvärvet. Förvärv som inte uppfyller något av dessa kriterier omfattas inte av kontrollen, oavsett vilka effekter de har för konkurrensen. Kontrollsystemet används inte heller om ett företag med en omsättning som är mindre än 50 milj. DM går samman med ett annat företag på eget initiativ och ej heller om konkurrensbegränsningen inte gäller hela landet eller en väsentlig del av landet. Undantag gäller vidare för det fall att omsättningen på den marknad som konkurrensbegränsningen berör (den relevanta marknaden) är mindre än 10 milj. DM. Det kan nämnas att man enligt uppgift överväger att sänka omsättningsgränsen till 2 milj. DM om förvärvaren har en årlig omsättning som övsrstiger 1 000 milj. DM.

Kontrollen inleds med att BKA undersöker konkurrenseffekterna. BKA

kan förbjuda ett förvärv om det kan antas att förvärvet skapar eller förstärker en situation där marknadsdominans råder — såvida inte de deltagande företagen kan visa att förvärvet också leder till förbättrad konkurrens som motverkar nackdelarna med marknadsdominansen. Tidigare har redogjorts för hur marknadsdominans definieras. Om förvärvet har förbjudits av BKA kan företagen inom en månad antingen överklaga beslutet i domstol, hos ekonomiministern eller begära dispens från förbudet. Ekonomiministern prövar förvärvet från allmän synpunkt och skall alltid ta hänsyn till företagens möjlighet att konkurrera på utländska marknader. En dispens kan ibland ges under förutsättning av att uppställda villkor eller inskränkningar följs. Även ekonomiministerns beslut kan överklagas i domstol.

Vad som menas med förvärv regleras i detalj i lagen. Bland annat omfattas av definitionen åtgärder varigenom hälften eller mer av styrelserna eller direktionerna i två företag blir identiska. Legaldef'rnitionen avslutas med en övrig grupp: varje annan kombination av företag som får till resultat att ett eller flera företag får möjlighet att direkt eller indirekt utöva ett kontrolle— rande inflytande över ett annat företag.

I samband med lagändringen år 1973 tillkom ett nytt organ, den s.k. monopolkommissionen. Kommissionen består av fem oberoende experter och dess uppgift är att vartannat år leverera en rapport om koncentrations- utvecklingen i landet och utvärdera tillämpningen av lagen beträffande marknadsdominerande företag och kontroll av företagsförvärv. Dessutom kan kommissionen, på uppdrag av ekonomiministern, avge yttrande över en begäran om undantag från ett meddelat förbud mot förvärv.

Under perioden den 1 juli 1973 — den 31 december 1976 anmäldes 1 293 förvärv. Av dessa blev drygt hälften. eller 694 fall, föremål för kontroll av BKA. Fram t. o. m. sommaren 1977 hade BKA förbjudit tio av dessa förvärv. Efter överklagande godkändes senare fyra av dessa förvärv och fyra förvärv prövas f. n. i högre instans. Endast två förvärv har således blivit slutgiltigt förbjudna.

5.5. Danmark, Finland och Norge

Den danska konkurrensbegränsningslagstiftningen fick sitt genombrott år 1955, då den nu gällande Lov om tilsyn med monopoler og konkurrencebe- graensninger ("monopolloven”) korn. Lagen är inriktad på kontroll och motverkande av konkurrensbegränsningar och '”urimelige” priser. Huvud- bestämmelsen i lagen är en generalklausul, som i stort överensstämmer med den svenska generalklausulen. Konkurrensbegränsningar skall i första hand undanröjas genom förhandling, men monopolloven ger också möjlighet att utfärda särskilda förelägganden, som bl.a. kan innefatta skyldighet att upphäva avtal, leverera varor samt ändra priser och marginaler. Av grundläggande betydelse är lagens regler om anmälningsskyldighet samt registrering av konkurrensbegränsande överenskommelser och storföretag. Enligt en särskild bestämmelse får föreskrifter om bruttoprissättning inte upprätthållas utan speciell dispens. Ett handlande i strid mot bestämmelsen medför dock inte straffansvar.

Monopolloven ger vissa möjligheter till prisreglering. Registrerade karteller

IFör en närmare be- skrivning av den finländ- ska konkurrenspolitiken hänvisas till Tiili, Nord- iskt immateriellt rätts- skydd 1975, s. 490 0. f.

och storföretag får inte höja sina priser utan förhandsgodkännande av monopoltilsynet, som är den myndighet som samordnar konkurrens- och prispolitiken. Prisreglering kan också ske genom den prisregleringslagstift- ning som tillkommit under 1970-talet. Denna lagstiftning, som kopplats med den danska inkomstpolitiken, kompletterar monopolloven på områden där konkurrensen inte kan anses begränsad i monopollovens mening men där det likväl kan uppkomma ”urimelige" priser. En mycket nära samordning mellan konkurrens- och prispolitik förekommer således både beträffande lagstiftningen och den organisatoriska uppbyggnaden av verksamheten.

Monopolloven har även kompletterats med en särskild Lov om licitation utfärdad år 1966. Den riktar sig mot anbudskarteller och är enbart tillämplig på byggnads- och anläggningsverksamhet. Kärnan i lagen är ett straffsank- tionerat förbud mot anbudskarteller. Förbudet riktar sig i första hand mot gemensam förhandsprövning av icke ingivna anbud och förbehåll från anbudsgivarens sida att anbudet endast gäller under förutsättning att anbudsinfordraren inte tillåter vissa andra anbudsgivare att delta i anbuds- tävlan. Också denna lag administreras av monopoltilsynet.

Den finländska konkurrensbegränsningslagen kom till år 1964 och ändrades senast år 1973, då bl. a. en konkurrensombudsman, motsvarande den svenska NO, infördes i Finland.] Den är mycket lik den svenska lagen, som utgjort den främsta förebilden. Generella förbud med dispensmöjlighet finns mot bruttoprissättning och anbudskarteller. Härutöver finns en gene- ralklausul som nära stämmer överens med den svenska motsvarigheten.

I Norge fyller Lov om kontroll og regulering av priser, utbytte og konkurranseforhold (prisloven) från år 1953 det dubbla syftet att vara en konkurrensbegränsningslag och en prisregleringslag. Prisloven är utan tvekan Nordens mest omfattande och ingripande lagstiftning på detta område. Lagen innehåller bl. a. förbud mot ”urimelige" priser och affärsvill- kor, regler om säljvägran och diskriminerande avtalsvillkor, skyldighet att anmäla storföretag och konkurrensbegränsande överenskommelser för regi- strering, tillstånd till upprätthållande av varaktiga kartellavtal samt vissa regler som rör tillåtna kartellers inre förhållanden. Utöver detta reglerar lagen ramen för samhällets ingripanden genom regler om regeringens och förvalt- ningsmyndigheternas befogenheter att vidta åtgärder samt om behöriga myndigheter, förfarande och sanktioner. Dessa fullmakter spelar den främsta rollen i lagstiftningen och ger möjlighet till bl.a. maximiprissättning och prisstopp. De i prisloven givna fullmakterna har utnyttjats bl. a. till att utfärda författningar som innebär förbud mot vertikal prisbindning(1957) och förbud mot horisontell prissamverkan (1960). Utöver detta kan nämnas temporära prisstopp under 1970-talet för varor och tjänster. Tillämpningen av prisloven står ytterst under Stortingets kontroll.

Prisloven ger möjlighet till stränga sanktioner. Enligt riktlinjerna från stortinget bör dock om möjligt frivilliga överenskommelser söka uppnås.

Sett istort har det under senare år skett ett närmande de nordiska länderna emellan, särskilt i praxis. Delvis torde detta vara resultatet av en parallell utveckling under inflytande av förändringar i faktiska förhållanden och internationella strömningar, men delvis rör det sig om en ömsesidig påverkan de nordiska länderna emellan. En rad exempel härpå kan nämnas. Hit hör de ensartade huvudprinciperna för kartellregistrering. framväxten av förbud

mot anbudskarteller i alla länderna, de för nordisk konkurrensbegränsnings- rätt grundläggande bruttoprisförbuden samt den till sina huvuddrag över- ensstämmande bedömningen av säljvägran i dansk, norsk och svensk praxis.

Några olikheter skall dock nämnas. I Danmark och Norge förekommer metoden att storföretags och tolererade kartellers prissättning samt utfärdade vertikala prisrekommendationer kontrolleras genom prisreglerande åtgärder. Vidare finns i Norge som nämnts ett principförbud mot horisontell prissam- verkan. Förbudet inbegriper anbudskarteller, prissättningsrekommenda- tioner och gemensamma säljbolag. Legala undantag medges för exportsam- verkan, förjordbruks-, skogs- och fiskerinäringarna, bank- och försäkrings- väsendet och efter särskild prövning, försäljningsbolag. Från förbudet finns möjlighet att ge dispens. Dispenser har givits i betydande utsträckning.

1 Danmark och Norge samt i viss mån i Finland är kartellregistreringen uppbyggd på obligatorisk anmälningsskyldighet. Föreskrift om att icke registrerade avtal saknar civilrättslig verkan finns i Danmark och Norge. Registrering av vertikala prisrekommendationer, byggd på anmälningsskyl- dighet, finns bara i Danmark. Förhandlingsprincipen, som gäller i Sverige. finns också i Finland, men inte i de övriga nordiska länderna.

5.6. Övriga länder

Förutom i USA, Canada, Storbritannien och Tyskland finns förvärvskont- rollsystem i Frankrike, Japan och Australien. 1 Irland och Nederländerna pågår utredningar om förvärvskontrollagstiftning. I en rad andra länder finns bevakning av koncentrationen men direkta lagar för att stoppa förvärv saknas.

Frankrike fick den l9juli 1977 en ny lag om "contröle dela concentration économique et a la repression des ententes illicites et des abus de position dominante”. Lagen innebär en betydande nyordning i förhållande till vad som gällt tidigare.

Ett nytt organ — La commission de la concurrence — med rådgivande och dömande befogenheter har inrättats. Kommissionen har större befogenheter och kan agera snabbare än dess föregångare.

De viktigaste förändringarna i förhållande till tidigare lag är möjlighet att kontrollera företagskoncentration samt skärpta sanktioner för olagliga karteller och för missbruk av dominerande ställning. Bl.a. införs mycket höga bötesbelopp.

Kontrollen av företagskoncentration — genom sammanslagningar eller förvärv i en eller annan form - kan sättas in om den koncentration som uppstår är av sådant slag att den förhindrar fullgod konkurrens på en marknad och om företagen som berörs har en omsättning på hemmamarknaden som överskrider vissa gränser.

Ifall företagen som berörs har liknande eller substituerbara varor eller tjänster krävs att de tillsammans uppnår 40 procents marknadsandel. Om företagen som berörs har varor eller tjänster av olika slag, vilka inte är substituerbara, krävs 25 procents marknadsandel för vart och ett av företagen,

dvs. för minst två parter i förvärv eller för grupper av företag.

Anmälan av företagsförvärv kan göras frivilligt inom tre månader efter det att förvärvsavtal slutits. Företag kan också anmodas av ordföranden i kommissionen eller av ekonomiministern att anmäla förvärv.

Ekonomiministern kan på eget initiativ eller efter begäran från en annan minister överlämna ärenden till kommissionen för prövning. Kommissionen avger yttrande som ligger till grund för beslut av ekonomiministern och den eller de ministrar vars verksamhetsområde berörs. Beslutet kan innebära åläggande om att 1) parterna inte skall fullfölja förvärvet, 2) parterna skall låta förvärvet gå åter, 3) parterna skall ändra eller komplettera förvärvsavtalet eller 4) parterna skall vidtaga nödvändiga åtgärder för att säkerställa fullgod konkurrens. Vidare kan parterna åläggas att uppfylla villkor som syftar till att främja ekonomiska och sociala framsteg.

Ålägganden kan förenas med vite. Under prövningen har parterna rätt att yttra sig. Om beslut inte har meddelats inom åtta månader efter anmälan kan förvärvet inte prövas på nytt.

1 Japan är företagsförvärv , affärsöverlåtelser, gemensamt aktieinnehav och sammanfallande styrelser förbjudna, när effekten kan bli att konkurrensen begränsas avsevärt inom ett speciellt område eller om skadliga konkurrens- metoder har använts. Alla företagsförvärv oavsett storlek skall enligt den japanska regleringen anmälas i förväg till Fair Trade Commission. Planerar myndigheten att ingripa mot ett förvärv måste den agera inom 30 dagar efter det att anmälan har kommit in. Om företagen godkänner det kan tiden utsträckas till 60 dagar. När det gäller gemensamt aktieägande och gemensamma styrelser skall företag av en viss storlek rapportera till myndigheten i efterhand. Det kan tilläggas att aktieförvaltande företag inte får äga mer än tio procent i andra företag och att etablerandet av holding-bolag, vars huvudsakliga uppgift är att kontrollera andra företag, är förbjudet i Japan. 1 Japan finns inga fasta kriterier för bedömning av företagsförvärv. Vid bedömningen skall i varje enskilt fall olika förhållanden beaktas. Det gäller t. ex. marknadsandelar inom olika områden, förhållandet till leverantörer och kunder, förekomsten av importkonkurrens, substitut och etableringshin- der. Ingrepp har hittills såvitt är känt skett mot endast ett förvärv. Detta gällde samgåendet mellan Yawata Iron and Steel Company Ltd och Fuji Iron and Steel Company Ltd. Myndigheten godkände förvärvet under förutsättning att vissa tillgångar och know-how såldes till andra stålproducenter. Dessa åtgärder syftade till att eliminera den dominerande ställningen för det sammanslagna företaget.

5.7. Internationella förhållanden

5.7.1. Allmänna tull- och handelsavtalet (GA TT)

GATT-avtalet, som började tillämpas år 1947,bygger på vissa fasta huvud- linjer som anger bärande principer för en liberaliserad världshandel. Grund- läggande är kravet på mest-gynnad-nationsbehandling, innebärande att varje

förmån i fråga om tullar och andra bestämmelser rörande import och export som ett land beviljar ett annat automatiskt blir gällande gentemot samtliga avtalsparter.

Enligt avtalet gäller bl. a. ett principiellt förbud mot kvantitativa restrik- tioner för import och export samt ett stadgande mot nationella regler som diskriminerar utländska varor.

Inom avtalet regleras inte de internationella kartellerna och andra privata konkurrensbegränsningar. Mot slutet av 1950-talet behandlades dock i GATT frågan om mellanstatliga överenskommelser för att förhindra eller motverka skadliga effekter av restriktiva affärsmetoder i internationell handel. Detta ledde fram till att de avtalsslutande parterna i GATT år 1960 antog ett beslut vari konsultationer rekommenderades i sådana fall där ett medlemsland anser sig skadat av restriktiva affärsmetoder som utövas av företag i annat medlemsland. Denna konsultationsprocedur torde dock hittills ej ha utnyttjats.

Inom GATT gäller ett särskilt normsystem för att motverka dumping. Bestämmelserna om detta finns i avtalets art. VI och har är 1967 komplet- terats med en särskild överenskommelse, den s. k. antidumpingkoden.

Dumping anses föreligga när ett lands produkter införs på marknaden i ett annat land till lägre pris än varornas normala värde. Sanktioner får tillgripas mot sådan dumping endast om importen förorsakar eller hotar att förorsaka väsentlig skada på en i ett medlemsland befmtlig industri eller avsevärt försenar upprättandet av inhemsk industri. Den enda sanktion som tillåts mot skadlig dumping är uttagandet av en särskild tull. antidumpingtull. som inte får uppgå till högre belopp än dumpingmarginalen på varan.

Nära antidumpingtullen står utjämningstul/en som utgör ett vapen mot statliga premier och subventioner, som utgår i ursprungs- eller exportlandet för tillverkning eller export av en vara. Utjämningstullen, som inte får sättas högre än premien eller subventionen, blir därmed ett skydd för importlandets industri.

Sverige är avtalspart i GATT sedan år 1950. Enligt 355” tullförordningen (1973z979) kan regeringen förordna att vara. som förtullas, skall beläggas med antidumping- eller utjämningstull för att motverka att dumping eller subventionering i utlandet skadar svenskt näringsliv. Förordnande får meddelas även för att motverka att dumping eller subventionering skadar näringslivet i annat land.

5.7.2. Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD)

Verksamheten inom OECDKvars huvudorgan är ett råd, rör bl. a. utred- nings- och samordningsfrågor som berör ekonomisk politik. Också konkur- rensbegränsningsfrågor har tagits upp. Sålunda pågår inom OECD sedan länge ett arbete i en expertkommitté som behandlar restriktiva affärsmetoder. Man har bl. a. låtit sammanställa och utge en Guide to legislation on Restrictive Business Practices med redogörelse för medlemsländernas lagstiftning och praxis på området. Arbetet har i övrigt bl. a. resulterat i 1Tidigare OEEC.vars rådsrekommendationer angående notifrkationer och informationsutbyte verksamhet började år (1967) samt konsultations- och samrådsförfarande (1973) i frågor om 1948.

internationella konkurrensbegränsningar. En annan rådsrekommendation (1974) avser åtgärder mot konkurrensbegränsningar i anslutning till utnytt- jandet av patent och licenser. Kommittén har vidare utarbetat ett antal rapporter rörande olika konkurrensbegränsande åtgärder.

År 1976 antog OECD:s ministerråd en uppförandekod för multinationella företag. Koden som inte är rättsligt bindande innehåller riktlinjer för dessa företags verksamhet på flera områden, t. ex. information, konkurrens. beskattning. sysselsättning och teknologiöverföring.

När det gäller konkurrensfrågor bör enligt koden företagen, samtidigt som de följer gällande konkurrensregler och tillämpar praxis där de arbetar,

]. avstå från åtgärder som ogynnsamt skulle påverka konkurrensen på marknaden i fråga genom att missbruka en dominerande marknadsställning med till exem— pel.

a) företagsförvärv som begränsar konkurrensen otillbörligt,

b) beteende som avser att eliminera konkurrenter.

c) oskälig leveransvägran,

d) missbruk av patent, varumärke eller annan immateriell rättighet i syfte att

begränsa konkurrensen.

e) diskriminerande (dvs. oskäligt differentierad) prissättning och användande av sådana prissättningstransaktioner mellan koncernföretag som medel att ogynnsamt påverka konkurrens utanför dessa företag;

2. medge inköpare. distributörer och licenstagare frihet att återförsälja, exportera, köpa och utveckla sin verksamhet i överensstämmelse med lagar, handelsvillkor, behovet av specialisering och sund affärspraxis;

3. avstå från att deltaga i eller på annat sätt oavsiktligt stärka de konkurrensbegrän- sande effekterna av internationella eller inhemska karteller eller konkurrensbe- gränsande överenskommelser som ogynnsamt påverkar eller eliminerar konkur- rens och som ej är generellt eller direkt accepterade i tillämplig nationell eller

internationell lagstiftning;

4. vara beredda att samråda och samarbeta. däri inbegripet tillhandahållande av information. med behöriga myndigheteri länder vilkas intressen direkt påverkas i vad avser konkurrensfrågor eller i utredningar därom. Tillhandahållande av information bör ske i enlighet med på detta område normalt tillämpade sekretess- bestämmelser.

Övervakningen av tillämpningen av koden skall ske inom OECD:s kommitté för internationella investeringar och multinationella företag. Sverige är anslutet till OECD.

5.7.3. Europeiska gemenskaperna (EG) 5.7.3.1 Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC)

EEC tillkom genom Romfördraget 1957 för att upprätta och vidmakthålla en gemensam marknad på grundvalen av en tullunion och en fri rörlighet mellan medlemsländerna för arbetskraft, varor och tjänster. På konkurrensbegräns- ningsrättens område har inom EEC skapats ett omfattande normsystem som snabbt vidareutvecklas. Systemet är uppbyggt på förbudsprincipen, låt vara i nyanserad form. Grundläggande är art. 85 och 86 i Romfördraget vilka kompletteras av utfärdade förordningar och en omfattande rättspraxis. Reglerna utgör omedelbart gällande rätt i medlemsstaterna.

Tillämpningen av normsystemet ankommer i första hand på EG- kommissionen. Kontrollfunktionen fylls av EG-domstolen som har den rättsskapande rollen.

Artiklarna har följande lydelse:l

ARTIKEL 85

]. Överenskommelser mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden. vilka äro ägnade att påverka handeln mellan medlems- staterna och vilka ha till syfte eller följd att konkurrensen inom den gemensamma marknaden förhindras, inskränkes eller förvanskas. äro oförenliga med den gemensamma marknaden och förbjudna, särskilt de som innebära: a) b)

C) d)

e)

direkt eller indirekt fastställande av inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor. begränsning eller kontroll av produktion, avsättning. teknisk utveckling eller investeringar, uppdelning av marknader eller försörjningskällor. tillämpning av olika villkor för likvärdiga prestationer gentemot handelspart- ner. varigenom dessa tillskyndas nackdel i konkurrensen. uppställande såsom villkor för avtal. att avtalspartner godkänner tilläggspres- tationer. vilka varken till sin natur eller enligt handelsbruk ha något samband med föremålet för avtalet.

2. Enligt denna artikel förbjudna överenskommelser eller beslut skola sakna rätts- verkan. 3. Bestämmelserna i punkt 1 må dock förklaras icke tillämpliga på:

a)

b)

varje överenskommelse eller slag av överenskommelser mellan företag. varje beslut eller slag av beslut av företagssammanslutningar och varje samordnat förfarande eller slag av samordnade förfaranden vilka bidraga till att förbättra produktionen eller distribution av produkter eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande, samtidigt som förbrukarna tillförsäkras en skälig andel av den därigenom uppkommande vinsten, och vilka icke ålägga berörda företag restriktioner som icke äro oundgängliga för uppnåendet av dessa syften. giva dessa företag möjlighet att för en väsentlig del av ifrågavarande produkter eliminera konkurrensen.

ARTIKEL 86

Missbruk från ett eller flera företags sida av en dominerande ställning på den gemensamma marknaden eller inom en väsentlig del av denna är. i den utsträckning det är ägnat att påverka handeln mellan medlemsstaterna. oförenligt med den gemensamma marknaden och förbjudet.

Missbruk kan särskilt bestå i:

a)

b)

C)

d)

direkt eller indirekt påtvingande av oskäliga inköps- eller försäljningspriser eller andra oskäliga affärsvillkor. begränsning av produktion, avsättning eller teknisk utveckling till förfång för konsumenterna. tillämpning av olika villkor för likvärdiga prestationer gentemot handelspart- ner. varigenom dessa tillskyndas nackdel i konkurrensen, uppställande såsom villkor för avtal, att avtalspartner godkänner tilläggspres- tationer, vilken varken till sin natur eller enligt handelsbruk ha något samband med föremålet för avtalet.

' Översättningen är häm- tad ur SOU 1963112.

Regelsystemets utgångspunkt är sålunda ett vidsträckt förbud mot konkur- rensbegränsande avtal. inbegripet samordnade förfaranden (art. 85 p.1). För att förbudet skall vara tillämpligt fordras dock att konkurrensbegränsningen är ägnad att påverka handeln mellan medlemsstaterna.

En konkurrensbegränsning kan många gånger vara ägnad att påverka handeln mellan medlemsstaterna också då den företas av företag som alla är belägna i samma EG—land eller då företag i ett utomstående land. t. ex. Sverige, deltar i samarbetet. EEC:s konkurrensbegränsningsrätt är alltså tillämplig inte bara på svenska dotterbolag i EG-länderna utan också på svenska exportföretag med verksamhet inom EG.

Exemplifieringen i artikel 85 p. 1 av förbjudna förfaranden är inte uttömmande. Förbudsbestämmelsen täcker också vertikala avtal m. m.

Art. 85 p. 3 ger möjlighet att under angivna förutsättningar få förbudet förklarat icke tillämpligt på visst förfarande. Tanken är att sådana konkur- rensbegränsande avtal och samordnade förfaranden som kan anses övervä- gande nyttiga från allmän synpunkt skall vara tillåtna. Bedömningen sker enligt de i fördragstexten angivna rekvisiten. Besluten fattas av kommissio- nen. Vad som tillåts är främst avtal om rationalisering eller specialisering av tillverkning, forskningssamarbete och liknande samt samverkan mellan små och medelstora företag som annars skulle ha svårt att hävda sig i konkur- rensen med storföretagen. Särskilda tillämpningslöreskrifter finns utfärdade i rådets förordning nr l7/62.

Beträffande rättstillämpningen kan följande linjer urskiljas. Avtal om marknadsuppdelning eller kvotering har inte i något fall undantagits från kartellförbudet. inte heller i licensavtal. omfattande t. ex. varumärkes- och patenträttigheter, är det tillåtet att genom marknadsupp- delning förhindra försäljning av produkterna ifråga över medlemsstaternas gränser. Även prisavtal har regelmässigt underkänts. Också horisontella avtal mellan företag inom ett enda land om priser på import- eller exportvaror faller under förbudet.

Kollektiva exklusivavtal mellan tillverkare och distributörer inom ett medlemsland godtas inte. Likartade effekter som kollektiva exklusivavtal har överenskommelser mellan tillverkare i visst land om s. k. aggregerade (kumulativa) rabatter, som innebär att en köpare får rabatt beräknad på sina sammanlagda inköp från de olika tillverkarna. Kommissionen har förbjudit sådana rabatter.

[ fråga om gemensamma säljorganisationer är principen att de inte får avse försäljning till andra EG-länder. Däremot har säljorganisationer som verkar endast inom ett enskilt land eller på marknader utanför EG godtagits. Det framgår av rättstillämpningen att förbud mot gemensamma säljorganisa- tioner inte gäller mindre företag.

Samarbetsformer som normalt inte har ansetts vara konkurrensbegrän- sande är bl. a. sådana avtal som endast syftar till erfarenhetsutbyte, gemensamma marknadsundersökningar, gemensam forskning, lagring eller transport, gemensam försäljning för företag som inte konkurrerar inbördes och gemensam reklam.

Avtal av mindre betydelse,s. k. bagatellkarteller. har i ett tillkännagivande från kommissionen förklarats falla utanför förbudet i art. 85. Gränsen har bestämts efter företagens marknadsandelsom får vara högst 5 procent. och

efter deras totala omsättning, som får uppgå till högst 15 milj. räkneenheter' eller, i fråga om försäljningsföretag, högst 20 milj. räkneenheter.

Flera specialiseringsavtal har godkänts med hänvisning till avtalens positiva ekonomiska effekter. Ett gruppundantag för specialiseringskarteller har meddelats. Undantaget gäller inte om avtalsparternas marknadsandel för berörda produkter inom något medlemsland överstiger 10 procent eller om parternas totala årsomsättning överstiger 150 milj. räkneenheter. Grupp- undantagsförordningar för avtal om forskning och utveckling. licensavtal och standardiseringsavtal väntas.

Rättsläget vid exklusivavtal är att dessa avtal inte får innebära absolut områdesskydd. Temporärt undantag från förbudet mot absolut områdes- skydd kan tänkas i samband med att en tillverkare söker komma in på en ny marknad. Exklusivavtal mellan mindre företag faller utanför förbudet.

Ett selektivt försäljningssystem med antalet återförsäljare begränsat på grundval av kundunderlaget har godtagits. Undantag från kartellförbudet kan beviljas när det rör sig om produkter av hög teknisk standard och med relativt högt pris, för vilka service och garanti har särskild betydelse.

Det finns utbyggda sanktioner mot överträdelse av art. 85. Kommissionen har vittgående befogenheter att besluta om tvångsmedel vid undersökningar samt kan förplikta företag vid vite att rätta sig efter dess beslut. Vid överträdelse av art. 85 p. 1 kan böter dömas ut. I några fall. där man uppdagat hemliga, internationella priskarteller (t. ex. i fråga om produktslagen anilin, kinin och socker) har företag ålagts böter. uppgående till miljonbelopp i svenska kronor.

Som framgår av art. 85 p. 2 är alla enligt art. 85 förbjudna avtal (avtalsklausuler) ogiltiga, såvida de ej erhållit undantag enligt art. 85 p. 3.

Art. 86 har först på senare år fått betydelse i praxis. Vad som främst har uppmärksammats är möjligheterna att 'rhindra särskilt stora företagssam- manslagningar och att kontrollera de stora multinationella företagens verksamhet och tillväxt. Frågan ak” ualiserades i det 5. k. Continental Can- målet som gällde förvärv rörande produktion av plåtförpackningar. Förvärvet förbjöds av kommissionen därför att det ansågs beröva användare av dessa förpackningar deras valfrihet för en väsentlig del av den gemensamma marknaden. Enligt kommissionens tolkning av art. 86 skulle förvärv som ett marknadsdominerande företag gör av ett annat företag — när förvärvet innebär att konkurrensen elimineras i fråga om särskilda produkter på en väsentlig del av gemensamma marknaden utgöra ett missbruk av företagets marknadsdominerande ställning.

Continental Can överklagade dock utslaget till gemenskapsdomstolen. Domstolen upphävde kommissionens beslut men godkände i princip kommissionens tolkning av art. 86, dvs. att det är möjligt att använda denna artikel för att förhindra förvärv i särskilda fall.

Kommissionen har år 1973 lagt fram ett förslag till en särskild förordning om kontroll av företagsförvärv. Förslaget innebär i huvudsak följande.

Systemet är baserat på att prövning görs från fall till fall. I centrum för prövningen når effektiv konkurrens och det fria handelsutbytet på mark- naden inom Gemenskapen. Prövningen skall normalt göras i efterhand.

Undantagna från kontrollen är enligt förslaget företag vars sammanlagda omsättning är mindre än 200 milj. räkneenheter och vars verksamhet täcker

1 En räkneenhet motsva- rar ungefär en dollar.

mindre än 25 procent av marknaden i något av medlemsländerna samt förvärv som är absolut nödvändiga för att uppnå mål som har allmänt intresse för Gemenskapen.

Obligatorisk förhandsanmälan föreslås för företag som föregående år hade en sammanlagd omsättning på minst 1 000 milj. räkneenheter, såvida inte det uppköpta företaget hade en omsättning på mindre än 30 milj. räkneenheter. Förhandsbesked föreslås kunna ges av kommissionen.

Förslaget är alltjämt under diskussion inom EG.

5.7.3.2 Europeiska kol- och stålgemenskapen (CECA)

Inom CECA gäller särskilda regler mot konkurrensbegränsningar (art. 65 och 66). Dessa är till stor del tämligen lika EEC-reglerna.

Enligt CECA-fördraget, art. 66, förutsätter företagsförvärv av viss storlek tillstånd av EG-kommissionen. Tillstånd meddelas, om förvärvet inte hindrar att effektiv konkurrens upprätthålls. Vid prövning av denna fråga får kommissionen inte ta hänsyn till annat än parternas ställning på marknaden. Från rationaliseringsvinster skall således bortses. I syfte att slå vakt om konkurrensen kan kommissionen göra sitt tillstånd beroende av villkor som måste iakttas av parterna.

5.733. Sveriges avtal med EG

År 1972 slöt Sverige avtal om frihandel med EG ett avtal med den europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC)och ett med den europeiska kol- och stålgemenskapen (CECA) — de 5. k. EG-avtalen.

EEC-avtalet har för att frihandeln skall kunna fungera utan störningar och missbruk kompletterats med bl. a. vissa regler som rör karteller och marknadsdominerande företag. Artikel 23 i avtalet har följande lydelse:

1. Följande förfaranden är oförenliga med detta avtals störningsfria tillämpning i den mån de är ägnade att påverka handeln mellan Sverige och gemenskapen: i. överenskommelser mellan företag. beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden mellan företag. vilka har till syfte eller följd att konkurrensen i fråga om produktion av och handel med varor hindras. inskränkes eller förvanskas;

ii. missbruk från ett eller flera företags sida av en dominerande ställning inom de avtalsslutande parternas hela område eller en väsentlig del därav;

iii. offentliga stödåtgärder som förvanskar eller hotar att förvanska konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion.

2. Om en avtalsslutande part anser att ett visst förfarande är oförenligt med denna artikel, kan parten vidtaga lämpliga åtgärder på de villkor och enligt det förfarande som anges i artikel 27.

Enligt artikel 27 kan en part, som anser att ett förfarande strider mot konkurrensreglerna, ta upp ärendet i det förvaltningsorgan som har upprät- tats enligt EEC-avtalet. I förvaltningsorganet skall båda parterna aktivt verka för att skapa klarhet rörande de påtalade svårigheterna. Om parterna inte kan komma överens i förvaltningsorganet inom tre månder kan den skadelidande parten vidta de skyddsåtgärder som den anser nödvändiga för att undanröja de allvarliga svårigheter som har uppstått. Skyddsåtgärder kan också tillgripas om en part, sedan man i förvaltningsorganet har enats om att ett visst

förfarande är otillåtet, underlåter att upphöra med förfarandet inom en viss överenskommen frist.

Beträffande tolkningen av konkurrensreglerna har gemenskapen i en till avtalet fogad förklaring framhållit att den för sin del kommer att tolka bestämmelserna i artikel 23 på grundval av Romfördragets motsvarande bestämmelser i artiklarna 85. 86 och 90' och den rättspraxis som har utvecklats inom gemenskapen.

Avtalet mellan Sverige och CECA innehåller till viss del likartade bestäm— melser för konkurrensen som avtalet med EEC. I avtalet konstateras också att syften och målsättningar är desamma i de båda avtalen.

I proposition (1972zl35 s. 49—50) angående avtal med den europeiska ekonomiska gemenskapen m. m. anförde departementschefen i sammandrag bl. a. följande om de nu behandlade avtalsreglerna.

Det har ansetts vara ett direkt svenskt intresse att avtalet innehåller regler av detta slag,eftersom det av naturliga skäl är de stora företagen i gemenskapen som i allmänhet har den starkaste ställningen på marknaderna. Reglerna innebär ett skydd mot otillbörligt utnyttjande av sådan marknadsställning. Bestämmelserna står i god överensstämmelse med svensk lagstiftning och praxis i fråga om konkurrensbegräns- ningar. Gemenskapens särskilda tolkningsförklaringar anger vad gemenskapen för sin del kan komma att bedöma som oförenligt med avtalet. Tillämpningen av Romför- dragets regler på detta område visar att gemenskapens grundsyn på konkurrensbe- gränsningar i allt väsentligt överensstämmer med svensk rättsuppfattning. Gemen- skapen har således bl. a. visat sig angelägen att stärka de mindre och medelstora företagens konkurrenskraft genom att underlätta samarbetet mellan dem. Samtidigt har man inskridit mot konkurrensbegränsningarsom allvarligt skadat konsumenternas intressen. Förklaringen har också för Sverige en positiv innebörd på det sättet att avtalets generella regel om karteller nyanseras genom anknytningen till Romfördraget. Enligt detta godtas nämligen vissa typer av kartellsamarbete, som är till fördel för näringslivets utveckling och för konsumenterna.

Här åsyftas bl. a. vad som brukar betecknas som specialiserings- och rationalise- ringskarteller. EEC-avtalet kommer alltså inte att hindra företagssamarbete av detta slag. EECzs ensidiga förklaring innebär att gemenskapen preciserat sitt ställningsta— gande till tolkningen av avtalets konkurrensbegränsningsregler. Det bör dock under— strykas.att den tolkning som EEC kommer fram till inte är bindande för Sverige. Vi har på samma sätt som EEC möjlighet att självständigt tolka dessa regler.

Vad som skall anses som otillåten konkurrensbegränsning anges inte på samma sätt i KBL och i EEC-avtalet, men i propositionen anges att KBL i allt väsentligt torde täcka de fall som avses i avtalet. Vilken praktisk betydelse avtalsreglerna på detta område får kan enligt departemenschefen dock överblickas först när erfarenheter vunnits av reglernas tillämpning och det får då övervägas om en komplettering av KBL kan vara önskvärd. Något omedelbart behov av sådan komplettering torde inte föreligga enligt depar— tementschefen som förutsatte, att svenska företagare kommer att medverka till att uppgörelse kan träffas i fall där otillåten konkurrensbegränsning ifrågasätts. CECA-avtalet föranledde dock en lag (1972z762) om prisbestäm- melser för järn- och stålmarknaden (CECA-lag). vari sägs att Zå KBL (bruttoprisförbudet) ej äger tillämpning i fråga om pris som avses i CECA- lagen. om detta är oförenligt med de bestämmelser om priser på järn- och stålvaror och om transportpriser som finns i art. 20 i CECA-avtalet.

1 Enligt art. 90 i Romför- draget är också offentliga företag enligt huvudre- geln underkastade Rom- fördragets diskrimine- ringsförbud och konkur- rensregler. dock med modifikationer bl. a. såvitt gäller företag som tillhandahåller allmän- nyttiga tjänster.

1 Lydelsen finns i SFS 1960:198.

5.7.4. Europeiska _frihandelssammanslutningen (EF TA )

EFTA skapades år 1960 i syfte bl. a. att genom den gemensamma organisa- tionen uppnå en starkare förhandlingsposition för medlemsländerna i förhållande till EEC och att lägga en grundval för ett eftersträvat större frihandelsområde. EFTA:s högsta organ är rådet,som sammanträder både på minister- och tjänstemannanivå.

Konkurrensreglerna i EFTA-konventionen (artiklarna 13—17)1 innefattar bestämmelser om statliga stödåtgärder, offentliga företags verksamhet, offentlig upphandling m. m. samt om etableringsrätt inom frihandelsområ- det. Artikel 15 innehåller regler om konkurrensbegränsningar inom närings- livet eller 5. k. restriktiva affärsmetoder. I artikelns första moment fastslås att vissa konkurrensbegränsande affärsmetoder är oförenliga med konventionen i den mån de motverkar de fördelar. som förväntas i anledning av undanröjandet eller frånvaron av tullar och kvantitativa restriktioner i handeln mellan medlemsstaterna. De affärsmetoder som avses är dels överenskommelser mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och i samförstånd mellan företag tillämpade förfaranden, vilka har till syfte eller resultat att hindra. begränsa eller snedvrida konkurrensen inom frihandels- området (mom. 1 a). dels förfaranden genom vilka ett eller fiera företag på ett otillbörligt sätt utnyttjar en dominerande ställning inom området eller en väsentlig del av detta (mom. 1 b).

Då konkurrensbegränsningar som faller under artikel 15 konstateras, skall medlemsstaterna i princip ingripa med stöd av tillgängliga nationella bestämmelser. I EFTA-konventionen ligger en förpliktelse att tillse att ingripanden är lagligen möjliga.

Underlåtenhet att ingripa mot en konventionsstridig konkurrensbegräns- ning utsätter vederbörande stat eller stater för risk att passiviteten påtalas. För det fall en medlemsstat anser en affärsmetod. som emanerar från annat EFTA-land, oförenlig med bestämmelserna i artikel 15, har den nämligen formell möjlighet att hänskjuta frågan till rådet enligt ett i konventionens artikel 31 närmare reglerat samråds- och besvärsförfarande. Rådet skall därvid undersöka frågan. Efter verkställd undersökning kan rådet avge sådana rekommendationer som det anser lämpliga. Om dessa rekommenda- tioner inte efterkommes kan en skadelidande medlemsstat bemyndigas att vidta motåtgärder. Ytterst kan en felande stat undandras sina Efta-förmåner hos en skadelidande part. I samband med rekommendation eller beslut om sådant bemyndigande kan rådet låta offentliggöra en rapport angående omständigheterna i ärendet (artikel 15 mom. 2).

EFTA-konventionens regler om konkurrensbegränsningar innebär inte några klara förbudsregler, utan förklarar endast de angivna konkurrensbe- gränsningarna oförenliga med konventionen i den mån de motverkar väntade fördelar av EFTA-handelns frigörelse. Reglerna är inte direkt tillämpliga på enskilda rättssubjekt i medlemsländerna, utan utgör endast en förpliktelse för medlemsländerna att ingripa med stöd av nationella bestäm- melser.

Vid ett möte i Köpenhamn år 1965 fastställde ministerrådet vissa riktlinjer för behandlingen av hithörande frågor på ett praktiskt och informellt sätt (den s. k. Köpenhamnsproceduren). Ministrarna var bl. a. eniga om att regeringen

i ett medlemsland skall utan att avvakta ett formellt klagomål eller full bevisning om överträdelse av artikel 15 — undersöka fall av påstådd sådan överträdelse, vilka bragts till dess kännedom av ett annat medlemslands regering, om omständigheterna vid första påseendet synes visa att en kränkning av artikeln föreligger. Medlemsländernas regeringar skall i frågor av detta slag underlätta utbyte av upplysningar genom informella och icke- bindande kontakter. De fall av kränkning av artikel 15 som på detta sätt kan komma till ett medlemslands kännedom får behandlas på sätt som står vederbörande land till buds iadministrativ ellerjudiciell ordning. Ministrarna uttalade också att de möjligheter, som finns att inom ramen för EFTA- samarbetet komma till rätta med konkurrensbegränsningar som strider mot artikel 15, borde göras mera kända för företagen i medlemsländerna'

Vid Sveriges anslutning till EFTA år 1960 bedömdes det (prop. 1960125 5. 52—53) inte föreligga något omedelbart behov av att ändra KBL. Departe- mentschefen ansåg att det borde vara möjligt att tills vidare på grundval av existerande anordningar vidta erforderliga åtgärder från fall till fall. Vilka åtgärder som skall vidtas, anförde han, beslutas av regeringen, som kan välja att ha direkta överläggningar med berörda företag eller uppdra åt t. ex. NO att sköta förhandlingarna. Vidare kan NO, uttalades det, dra fallet inför marknadsdomstolen, förutsatt att regeringen givit sitt tillstånd enligt öé KBL.

EFTA:s konkurrensbegränsningsregler har tillämpats i några få fall, vilka har lösts genom informella kontakter mellan berörda länder. Reglerna har hittills haft begränsad praktisk betydelse. Betydelsen minskade självfallet ytterligare i och med att Danmark och Storbritannien den 1 januari 1973 lämnade EFTA och inträdde som medlemmar i EG.

5.7.5. FN:s konferens för handel och utveckling ( UNC TAD) m. m.

UNCTAD, som är ett FN-organ, tillkom under 1960-talet på initiativ från främst utvecklingsländerna för att bl. a. tillvarata dessas handels- och utvecklingsintressen.

Vid världshandelskonferenserna har restriktiva affärsmetoder ägnats uppmärksamhet. Vid UNCTAD II (1968) antogs en resolution (25 11) om en studie i UNCTAD:s regi beträffande restriktiva affärsmetoder. I resolutionen angavs att studien särskilt skulle avse effekterna av sådana affärsmetoder på u-ländernas och speciellt de minst utvecklade u-ländernas export.

Under åren fram till UNCTAD III (1972) presenterade UNCTAD- sekretariatet en rad rapporter och dokument som belyste olika aspekter beträffande restriktiva affärsmetoder. Med utgångspunkt från denna doku- mentation riktade u-länderna vid UNCTAD III kritik mot de exportrestrik- tioner som framför allt i samband med licensavtal ålagts företag i u-länderna och angrep också de multinationella företagen bl. a. för sådana exportrest- riktioner samt deras interna pris- och inköpspolitik. U-länderna krävde att UNCTAD-sekretariatets studier skulle kompletteras genom tillsättandet av en ad hoc-expertgrupp. Efter förhandlingar förmåddes de större i-ländema acceptera tillsättandet av en sådan grupp som enligt resolutionen (73111) skulle identifiera alla restriktiva affärsmetoder som negativt påverkar u-

1 De vid Köpenhamns- mötet år 1965 fastställda riktlinjerna finns publi- cerade i PKF 196611.

1 Island saknar konkur- rensbegränsningslagstift- ning.

ländernas handel och utveckling.

Expertgruppens rapport presenterades år 1973 och u-Iänderna framlade på basis av rapporten ett resolutionsförslag innehållande bl. a. krav om att de affärsmetoder som i rapporten betecknades som skadliga inte skulle få tillämpas. Detta kunde inte godtas av i-länderna som hade flera invändningar mot rapporten. Kommittén beslöt därför att inrätta en ny ad-hoc-grupp för fortsatta studier i ämnet. Denna expertgrupp har senare fått något ändrade mandat. Restriktiva affärsmetoder behandlas även i andra sammanhang inom UNCTAD.

Vid FN:s sjunde generalförsamling om utvecklingsfrågor och internatio- nellt ekonomiskt samarbete, i september 1975, antogs en resolution om att restriktiva affärsmetoder som negativt påverkar internationell och särskilt u- ländemas handel bör slopas samt att ansträngningar bör göras på nationellt och internationellt plan för att söka uppnå rättvisa regler och principer på detta område.

5.7.6. Nordiskt samarbete

EFTA-reglerna gäller mellan Sverige, Norge, Finland och Island. I förhål- landet mellan Sverige och Danmark är avtalet Sverige-EG tillämpligt. Därutöver förekommer ett särskilt nordiskt samarbete på konkurrensbe- gränsnings- och prisområdet.l Detta samarbete har inte antagit bindande former men försiggår inom ganska fasta ramar och omfattar främst ett årligt möte mellan myndigheterna, ett särskilt årligt verkschefsmöte, kontaktverk- samhet genom speciella nordiska kontaktmän i varje land samt planering av samordnade branschundersökningar. Aktuella ämnesområden har härvid bl.a. varit bensin och brännolja samt bilreservdelar och bilreparationer. Vidare kan nämnas att en särskild avstämning av de fyra ländernas kartellregister gjordes 1968—1969 såvitt gällde förekomsten av internordiska konkurrensbegränsande avtal. Man har beslutat att utarbeta ett enhetligt system för klassificering av kartellregistrens innehåll med avseende på branschgruppering, partskategorier och konkurrensbegränsningarnas art. Samarbetet mellan de nordiska myndigheterna påbörjades 1959 och har successivt byggts ut. Nordiska Rådet, som i olika sammanhang haft att ta ställning till förslag om samordning av nordisk marknadslagstiftning. antog 1961 en rekommendation ”til regeringerne at videreudvikle det bestående samarbejde mellem fagmyndighederne på konkurrencereguleringens områ- de i de respektive lande” (Nord.Råd, 9 sess., Kobenhavn 1961 s. 1372). Sammanfattningsvis innefattar det nordiska myndighetssamarbetet numera ett omfattande informations- och erfarenhetsutbyte. som torde främja en parallell utveckling på området i de fyra länderna byggd på en till stor del gemensam grundsyn. Förslag om ett längre gående nordiskt samarbete på konkurrensbegräns- nings- och prisområdet, grundat på bindande åtaganden, har varit aktuella vid flera tillfällen, främst i anknytning till nordiska tullunionsförhandlingar. I samband med sådana förhandlingar i slutet av 1950-talet föreslogs 1957 av det dåvarande nordiska ekonomiska samarbetsutskottet att den tänkta konven- tionen om nordiskt ekonomiskt samarbete skulle uppta följande regel.

1. Varje avtalsslutande part är förpliktigad att vidtaga effektiva åtgärder för att förebygga eller undanröja konkurrensbegränsningar, härunder inbegripna sådana åtgärder. som vidtagas av företag som har ett väsentligt inflytande på priserna för gemensamma marknadens varor inom ett eller flera av de avtalsslutande parternas områden, när dylika konkurrensbegränsningar ha skadliga verkingar på samhandeln med gemensamma marknadens varor eller på annat sätt kunna anses strida mot konventionens syften.

I sin motivering underströk samarbetsutskottet att behov av gemensamma åtgärder i särskilt hög grad torde föreligga i samband med:

1. konkurrensbegränsningar som verkar nationellt diskriminerande i förhållandet mellan företagen i den gemensamma marknaden. 2. skadliga verkningar av konkurrensbegränsande avtal som omfattar företag i två eller flera nordiska länder, 3. internationella kartellers försäljningspolitik på den gemensamma marknaden.

Konkurrensbegränsningsfrågorna har senare särskilt varit aktuella i samband med förhandlingarna år 1969 om ett nordiskt ekonomiskt samarbete (Nordek). I den nordiska ämbetsmannakommitténs förslag till traktat om upprättande av organisationen för nordiskt ekonomiskt samarbete (NU 1969:11) fanns ett särskilt kap. 12 med titeln ”Restriktiva affärsmetoder”, vars art. ] föreslogs lyda:

1. De fördragsslutande staterna skall motverka restriktiva affärsmetoder som förrycker villkoren för eller hämmar samhandeln eller annan näringsutövning varom bestämmelser ges i denna traktat.

2. Som restriktiva affärsmetoder anses i detta kapitel — avtal mellan företag. beslut eller samordnat uppträdande som har till syfte eller kan ha till följd att hindra eller begränsa konkurrensen eller snedvrida villkoren för denna. — ett eller flera företags oskäliga utnyttjande av sin dominerande ställning.

Beslut om vilka åtgärder staterna skulle vidta för att genomföra åtagandet enligt kap. 12 art. 1 skulle enligt förslaget fattas av ministerrådet. Mer konkret föreslog ämbetsmannakommittén att fackmyndigheterna på området skulle utvidga och intensifiera sitt samarbete. Vidare föreslogs att en särskild undersökning skulle företas för att utröna, huruvida konkurrensbegräns- ningar som hämmar eller förrycker villkoren för den nordiska samhandeln effektivt kunde motverkas inom ramen för nuvarande lagstiftning och administrativ praxis. Man hade bl. a. uppmärksamheten fäst vid möjlighe- terna att effektivt motverka att företag i en eller flera nordiska stater utsattes för diskriminering i förhållande till hemlandets egna näringsidkare eller företag i andra länder. Kommittén tog alltså inte ställning till frågan om det förelåg behov av lagstiftningsåtgärder i harmoniseringssyfte eller för att ge de nationella myndigheterna på området vidgade befogenheter. Det särskilda spörsmålet om behov av ändringar i de olika ländernas sekretessregler på konkurrensbegränsningsområdet i syfte att underlätta ett gemensamt under- sökningsarbete skulle utredas skyndsamt och för sig. Som en följd av Nordek- förhandlingarnas misslyckande har de föreslagna undersökningarna inte kommit att genomföras.

".i ."_.' .i-i_

. _ -'l'l' '..I' "| ' '- '.! '.i'|.' .lrm '|'|.|I _|-|.. "' 'i'-:l |||. "'I-'I. ......lllun -”ri_' T.. ”

' ' ' II"-'|' . 91,- i' '.'_

..=|.| IIHF... |'..'. .. . I.Mi. _.".._| ...... .i..i' Lu... r. I'ljhk |.i.' I"|.. . il'IIII . ' J'- 1'

| . ...| _|. -.i ..| _ ""'-" | JII'Ih'lilil."I':'.. ' .r.'|.'..

. | '

.. 'i'll'rii."n_|' ali-_.- :..",I .)I

1] | ljug-ulf; . ' lim...

'I. |kUI-m1 ""Ih I |_i.|.__.|uV|'j

,. .. _ ”| "f',|'i|- ..."... —.'_'_";' M. -II I"- 1." .: "a'la, _l .' mål 1*.. t..].l "utr" .... -"'l""'|l ' 'i. J.H. '|'

Mdr n'. .'_ . lill'

Eili .Iu- unt...- utav-'

'#'-3, -|| --... .. --.i. i. ”IHE:- " - _| J.! III.-.: E' -|.||i |.||i.- ing-:-ildf'

'.'hl'. '+l.-: "nu litt..

": _li'nlm'l'il

"nu!-HI 'l-Ju-inliifuu

malm.-ultra»

lill-I Iuik- 'r'

mamma!!-mål

-1h'.I

6 Närings- och konsumentpolitikens utformning från konkurrenssynpunkt. Principiella överväganden

6.1. Principerna för den framtida konkurrenspolitiken

Som har framhållits i kapitel 3 gäller att frågan huruvida konkurrens eller koncentration är att förorda i vår ekonomi inte kan besvaras allmängiltigt. Detta måste i stället prövas för varje särskild marknad efter de förutsättningar som där råder.

Också i framtiden måste det vara en uppgift för konkurrenspolitiken att söka dels ta till vara de positiva följder som konkurrens respektive koncentration kan medföra från allmän synpunkt. dels motverka sådana negativa följder för samhället som kan uppstå bl. a. vid långtgående eller otal koncentration eller till följd av konkurrensbegränsningar i övrigt. Vad som nu sagts omfattar konkurrenspolitik i vid mening, dvs. alla de åtgärder inom framför allt det närings- och konsumentpolitiska fältet som har betydelse från konkurrenssynpunkt.

I fråga om den egentliga konkurrenspolitiken, som det i första hand är utredningens uppgift att behandla , bör även framdeles gälla att denna politik i princip skall vara inriktad på att förhindra sådana följder av konkurrensbe- gränsning inom näringslivet som är olämpliga från allmän synpunkt. Härvid får uppmärksammas att den egentliga konkurrenspolitiken endast är ett bland flera medel för att uppnå de samhällsekonomiska målen. Detta innebär bl. a. att frågan huruvida viss konkurrensbegränsning är olämplig från allmän synpunkt eller ej måste bedömas inte bara med utgångspunkt i önskemålet att främja en effektiv, fungerande konkurrens. Också den ekonomiska politiken i övrigt måste nämligen beaktas och vägas in vid en samlad bedömning.

Det är således uppenbart att särskild lagstiftning alltjämt krävs mot olämpliga följder av konkurrensbegränsningar inom näringslivet. För att främja ett marknadssystem som så långt möjligt tjänar allmänna intressen bör enligt utredningens uppfattning den nuvarande lagstiftningen skärpas och kompletteras med regler för kontroll av företagsförvärv. Detta redovisas i kapitlen 7—8.

Med tanke på det svenska näringslivets starka koncentration bör även i fortsättningen ske en effektiv prisövervakning på framför allt redan koncen- trerade marknader. Härigenom kan monopolistisk prissättning, prisstelhet och andra effekter av koncentration spåras och motverkas.

I den mån ökad koncentration anses vara samhällsekonomiskt att föredra kommer givetvis inte i fråga att hindra sådan koncentration med hjälp av

konkurrensfrämjande medel. Dock kan dessa medel användas för att ingripa mot ett marknadsdominerande företags diskriminering av andra företag m. m. Vidare kan bl. a. den i kapitel 3 nämnda direkta metoden komma till användning i sådana fall där marknadsdominerande företag använder sin ställning till nackdel för samhället.

Vid utformningen av övrig närings- och konsumentpolitik bör uppmärk- sammas de konkurrenseffekter skilda åtgärder kan få. Denna fråga behandlas i det följande.

6.2. Konkurrenseffekter av åtgärder inom övrig närings- och konsumentpolitik

6.2.1. Arbetsmarknads- och regionalpolitik

6.2.1.1 Konkurrenseffekterna

Arbetsmarknads- och regionalpolitik är i första hand inriktad på att främja full sysselsättning genom stöd till de grupper av arbetstagare som har de största problemen på arbetsmarknaden. I detta sammanhang är de syssel- sättningsproblem som skapas av näringslivets strukturomvandling främst av intresse. Tidigare (kapitel 2) har nämnts att det kan finnas motiv såväl för att öka som för att minska takten i strukturomvandlingen. De arbetsmarknads- och regionalpolitiska medlen kan ses mot bakgrund av detta. Vissa åtgärder är till föratt underlätta och främja en strukturomvandling medan andra åtgärder avser att bromsa takten i omvandlingen och framför allt eliminera eller minska de för samhället och individerna negativa konsekvenser som omvandlingen för med sig. Vissa arbetsmarknadspolitiska insatser har stabiliseringspolitiska motiv. Ibland är de stabiliseringspolitiska insatserna utformade på ett sådant sätt att de även ger effekter på näringslivets struktur på längre sikt. Detta gäller exempelvis beredskapsarbeten.

Stora delar av arbetsmarknads- och regionalpolitiken är neutrala när det gäller konkurrensen mellan företag och syftar endast till att utbudet av arbetskraft skall kunna möta den förändring i efterfrågan på arbetskraft som är orsakad av näringslivets omstrukturering. Arbetsmarknadsinformation främst platsförmedling — ger arbetstagare och arbetsgivare kännedom om var arbetstillfällen respektive arbetskraftens utbud finns. På lång sikt underlättar arbetsmarknadsinformation en strukturell omvandling i ekonomin. Informa- tionen är tillgänglig för alla. De tjänster som samhället erbjuder företagen kan dock variera. Det förekommer att företagen får individuell hjälp av betydande omfattning för att rekrytera arbetskraft. Någon styrning från samhället för att speciellt hjälpa vissa företag eller regioner förekommer i princip inte utan utbudet av tjänster styrs av efterfrågan.

Insatser för yrkesmässig och geografisk rörlighet i form av arbetsmark- nadsutbildning, ilyttningsbidrag och inlösen av egnahem är också konkur- rensneutrala och syftar till att allmänt förbättra arbetstagarnas möjligheter på arbetsmarknaden. I andra fall är insatserna mera direkt inriktade på att stödja speciella företag, branscher eller regioner. Det gäller t. ex. utbildningsstödet, som utgår till företag som börjar eller utvidgar sin verksamhet inom det allmänna stödområdet. och tillfälliga bidrag, som under senare år vid flera

tillfällen har utgått till företag för utbildning av anställda. De företag som erhåller utbildningsstöd eller tillfälliga bidrag får genom stödet en fördel i förhållande till andra företag i branschen,samtidigt som samhället ofta kräver en motprestation i form av att företaget bibehåller sysselsättningen, anställer en viss kategori arbetstagare eller utbildar arbetstagare. Insatsen kan påverka konkurrensförhållandena i den bransch som får del av stödet.

En väsentlig del av arbetsmarknadspolitiken är de 5. k. sysselsättningsska- pande åtgärderna. Till denna kategori av åtgärder hör bl. a. beredskapsarbe- ten, statliga industribeställningar, näringshjälp, arkivarbete, halvskyddad och skyddad sysselsättning, hemarbete och frisläppande av investeringsfon- derna. Investeringsfonderna som normalt skall användas som ett medel att dämpa konjunkturfluktuationerna, har under senare år också frisläppts för att skapa arbetstillfällen i orter med sysselsättningssvårigheter.

Beredskapsarbeten är i stor utsträckning inriktade på arbeten inom byggnads- och anläggningsverksamhet och inom denioffentliga tjänstesek- torn. Arbetet är ofta förlagt inom regioner med sysselsättningsproblem. De långsiktiga och bestående effekterna av byggnads- och anläggningsarbetena är framför allt en förändring av samhällets infrastruktur. Denna förändring skulle sannolikt inte kommit till stånd inom de regioner som berörs, om inte beredskapsarbetena existerat. Företagen i de berörda regionerna har fördel av t. ex. förbättrade vägar och bättre social service i orten. Den indirekta effekten kan bli att den strukturella omvandlingen bromsas.

Även statliga industribeställningar, som läggs ut hos företag som har varslat om driftsinskränkningar eller nedläggning. verkar fördröjande när det gäller den strukturella omvandlingen i näringslivet. Beställningarna har dessutom den effekten att de på kort sikt ger det företag som får beställningen en konkurrensfördel i förhållande till andra företag.

Näringshjälp, arkivarbete, halvskyddad och skyddad sysselsättning samt hemarbete syftar främst till att stödja svårplacerade arbetstagare. Produk- tionen från dessa verksamheter avsätts till stor del på den öppna marknaden och konkurrerar därigenom med icke subventionerad verksamhet. Prissätt- ningen på produkter från halvskyddad verksamhet och från verksamheter med näringshjälp är fri. Frågan blir då om subventioner, som samhället ger, motsvarar de merkostnader som verksamheten har och som motiverar subventionen. I fråga om den skyddade verksamheten gäller att produkterna skall säljas till marknadspris. Prissättningen föregås normalt av en kostnads- kalkyl där man försöker uppskatta samtliga kostnader som skulle ha förekommit om tillverkningen utförts av icke handikappade personer. Den skyddade och halvskyddade verksamheten torde endast ha marginell betydelse för konkurrensen mellan företagen. Enligt uppgifter från arbets- marknadsstyrelsen har endast ett fåtal klagomål från andra företag förekom- mit, men dessa företag har låtit saken bero. efter det att de har fått en redogörelse för villkoren för verksamheten. Ett exempel på att verksamheten har medfört ekonomiska problem för andra företag avser tillverkning av träskor.

Investeringsfonderna, den särskilda investeringsfonden och arbetsmiljö- fonden ger ekonomiska fördelar åt de företag som satt av vinstmedel. eftersom fondmedlen inte beskattas. För den särskilda investeringsfonden och arbetsmiljöfonden gäller att avsättning skall göras av företag med mera än

1 000 000 respektive 100 000 kr. i årsvinst. Endast större vinstgivande företag får således utnyttja de fördelar som fondavsättningarna kan ge och detta kan ge dem en konkurrensfördel i förhållande till mindre och icke vinstgivande företag. Till viss del kompenseras detta av statligt kreditstöd i form av Iånegaranti för arbetsmiljöförbättringar, avsett i första hand för mindre och medelstora företag.

De mera direkt regionalpolitiskt inriktade stödåtgärderna omfattar lokali- seringssamiåd, lokaliseringsutbildning, sysselsättningstöd och glesbygds- stöd. Åtgärderna syftar till att underlätta för företag att lokalisera sig på orter med arbetslöshet men med ogynnsamma företagsekonomiska förutsätt- ningar. Större delen av stödet utgår i form av lån på gynnsamma villkor. Stödet medföri nyetableringsfall normalt att konkurrensen förstärks genom att ett företag tillkommer. I övriga fall kan stödet förhindra nedläggning och därmed bidra till att antalet konkurrenter inte minskar. Det förekommer att andra företag protesterar mot att de understödda företagen får konkurrens- fördelar på grund av subventioner. På senare tid har sådana klagomål förekommit i fråga om skidtillverkning, textilvaror, tillverkning av värme— element, broileruppfödning och tillverkning av gipsskivor. Vid behandlingen av stödärenden tillfrågas vederbörande fackförening i första hand och i regel förekommer samråd mellan SIND och industridepartementet respektive AMS. I ett fåtal fall har även SPK lagt sina synpunkter på ärendena och därvid beaktat konkurrensaspekterna.

Den del av trafikpolitiken som är regionalpolitiskt inriktad har samma syfte som de övriga regionalpolitiska stödåtgärderna. Trafikstödet innebär främst en kompensation till företag med ogynnsam lokalisering. Liksom de regionalpolitiska stödåtgärderna kan stödet medföra att företag som skulle ha slagits ut fortsätter sin verksamhet och därmed bidrar till att antalet konkurrerande företag inte minskar.

6.2.1.2 Principiella överväganden

Arbetsmarknads- och regionalpolitiken omfattar flera delar som inte påverkar konkurrensen mellan företag i någon större utsträckning. Arbets- marknadsinformation och generell stimulans till yrkesmässig och geografisk rörlighet har, om man bortser från utbildningsstöd till visst företag, inga direkta effekter på konkurrensen mellan företag. Åtgärderna syftar till att åstadkomma en smidig arbetsmarknad och minska arbetstagarnas problem i samband med strukturomvandlingen.

De delar av arbetsmarknads- och regionalpolitiken som är mera direkt socialt inriktade. t. ex. näringshjälp, halvskyddad och skyddad verksamhet, arkivarbete och särskilda beredskapsarbeten, har likaså en marginell bety- delse för konkurrenssituationen i näringslivet. Utredningen anser att det trots detta kan vara av betydelse att det läggs konkurrenspolitiska aspekter på t. ex. valet av verksamheter som stöds, i de fall detta är möjligt.

Arbetsmarknads- och regionalpolitik som innebär stöd till visst företag, bransch eller region har mera direkta effekter för konkurrenssituationen. Utbildningsstöd, industribeställningar, trafikstöd, direkt inriktade regionala stödåtgärder och ibland allmänna beredskapsarbeten är exempel på åtgärder som kan påverka konkurrensen. Företag med t. ex. en ogynnsam lokalisering

från företagsekonomiska utgångspunkter, kan genom samhällets stöd få förbättrade möjligheter att verka. Detta kan leda till att strukturomvand- lingen hejdas och att företag, som utan samhällets åtgärder inte skulle ha varit konkurrenskraftiga, blir kvar på marknaden. Härigenom kan förutsättning skapas för en mera aktiv konkurrens, samtidigt som det finns en risk för minskad effektivitet. Om samhällets stöd ges åt företag, som redan tidigare har ett dominerande inflytande på marknaden kan effekten bli den motsatta. Åtgärder av detta slag som samhället vidtar bör därför enligt utredningens mening inte enbart bedömas från sysselsättnings- eller regionalpolitiska utgångspunkter. Hänsyn bör tas också till effekterna för konkurrensen mellan företag. Där så är möjligt bör således beaktas att åtgärderna utformas så att de blir konkurrensneutrala.

6.2.2. Industripolitik

6.221. Konkurrenseffekterna

Målet för industripolitiken är främst att stärka industrins internationella konkurrenskraft, upprätthålla sysselsättningen och främja utvecklingen av den teknik som i framtiden skall bära upp industrin. Ett led i denna politik är att de anställdas medinflytande förstärks. En viktig fråga för industripolitiken är också försörjningen och hushållningen med naturresurserna. Knapphet på naturresurser liksom hänsyn till miljö sätter gränser för hur snabbt tillväxten kan ske.

Industripolitiken omfattar särskilda branschprogram, finansiellt företags- stöd, främjande av företagsservice, stöd till teknisk forskning och utveckling, åtgärder avseende naturtillgångar och energi samt miljöpolitiska insatser. Dessutom behandlas under industripolitiken det statliga företagandet.

Hittills har varvsindustrin. TEKO-industrierna. skoindustrin, den manu— ella glasindustrin. delar av den träbearbetande industrin, gjuteriindustrin, metallmanufakturindustrin och pälsindustrin berörts av sammanhållna branschprogram. Verksamheten påbörjades 1970/71. Åtgärderna i program- men spänner över ett vitt fält: vidgade kreditmöjligheter, stöd till teknisk forskning och utveckling, exportstöd, utbildning och konsulthjälp för undersökningar av omställningsmöjligheter hos företagen.

Branschprogrammen har framför allt satts in i arbetskraftsintensiva och småföretagsdominerade branscher där marknaderna har varit vikande och lönsamheten jämförelsevis låg. Det gäller t. ex. TEKO-industrierna och skobranschen. där de försämrade villkoren i betydande utsträckning har berott på import från låglöneländer. Om staten inte hade vidtagit några åtgärder skulle flera av företagen i dessa branscher alltför snabbt ha slagits ut. Detta skulle ha medfört stora omställningskostnader för samhället. Genom branschprogrammen försöker man påverka strukturomvandlingen i syfte att på nytt göra branscherna internationellt konkurrenskraftiga och samtidigt minska de samhällsekonomiska omställningskostnaderna som hade blivit följden, om enbart marknadskrafterna hade fått styra utvecklingen. Ytterli- gare ett exempel av detta slag är statens övertagande av företag inom varvsindustrin. Branschprogrammen kan sålunda ses som ett styrmedel med syfte att åstadkomma effektiva företag samtidigt som omställningskostna-

derna minskas. I och med att branschprogram tillämpas sätts konkurrensen som styrmedel för den inhemska företagsamheten delvis ur spel. Å andra sidan stärks normalt den internationella konkurrensförmågan.

Branschprogrammen har i många fall berört branscher där konkurrens rimligtvis borde ha funnits och där stordriftsfördelar inte har utnyttjats. Branscherna har bl.a. genom sin låga lönsamhet inte själva klarat en omstrukturering för att bibehålla sin konkurrensförmåga gentemot utlandet. Detta indikerar att konkurrensen inte ensam har förmått att driva fram tillräckligt konkurrenskraftiga företag inom landet. Om detta på längre sikt i stället kan uppnås genom branschprogrammen kan ännu inte avgöras.

Finansiellt företagsstöd som staten förmedlar via olika kreditinstitut syftar till att underlätta kapitalförsörjningen för vissa typer av företag eller investeringar. Staten har under det senaste decenniet intensifierat sin roll som långivare och inrättat en rad nya kreditinstitut för olika områden. Det finansiella stödet inriktas på mindre och medelstora företag eller avser funktionellt eller geografiskt inriktad långivning. Dessa företag har svårare än storföretagen att på egen hand finansiera en större expansion. Deras möjligheter att på den ordinarie kreditmarknaden anskaffa riskkapital är ofta begränsade. Speciellt är det av vikt, om en expansion inte kan göras successivt utan kräver en stor resursinsats vid ett engångstillfälle. Företagsstödet tjänar sålunda syftet att förbättra vissa företagskategoriers situation så att de skall kunna konkurrera med de stora finansiellt bättre rustade företagen på mera likartade villkor.

Det finansiella företagsstödet avser ibland vissa typer av investeringar. lnvesteringsbanken kan t. ex. ge långfristiga krediter till stora, långsiktiga och riskbetonade projekt. Syftet är främst att komplettera den existerande kreditmarknaden med ett institut som inte har samma krav att på kort sikt få avkastning på utlånat kapital som de ordinarie kreditinstituten. Denna del av det finansiella företagsstödet liksom exportkreditgivningen bidrar till att stärka företagens internationella konkurrenskraft. Företag som erhåller finansiellt stöd kan om projekten är lyckosamma få fram nya produkter eller finna nya produktionsformer som på lång sikt förbättrar konkurren- sen.

Industripolitiska insatser när det gäller företagsservice har Speciellt inrik— tats på att stödja mindre och medelstora företag samt företag i glesbygder. Företagsservicen avser följande:

information till företagen i olika frågor som t. ex. exportbestämmelser och säkerhetskrav,

utbildning och fortbildning i tekniska, ekonomiska och administrativa frågor,

rådgivning i tekniska, ekonomiska och administrativa frågor, tekniska tjänster beträffande produktutveckling samt framtagning och provning av prototyper.

Stora företag har en konkurrensfördel genom att de ofta själva kan hålla sig med egen expertis för tekniska, ekonomiska och administrativa problem, vilket inte de mindre och medelstora företagen kan göra i samma utsträck- ning. Åtgärder för att främja företagsservice syftar till att minska de stora företagens relativa fördelar i detta avseende. Effekten blir att de mindre och medelstora företagens konkurrensförutsättningar förbättras. Åtgärderna är

med andra ord konkurrensfrämjande.

Visst stöd till teknisk forskning och utveckling är inriktat på att främja främst projekt av betydelse för mindre och medelstora företag. Detta gäller stödet som kanaliseras t. ex. genom styrelsen för teknisk utveckling (STU) och statens utvecklingsfond. Denna typ av stöd har samma motiv som företagsservicestödet, nämligen att ge de mindre företagen förbättrade möjligheter att konkurrera med de stora företagen.

I detta sammanhang kan nämnas det stöd till teknisk forskning och utveckling som ges företagen via skatteavdrag. Detta avdrag gynnar speciellt de stora företagen, som genom sin storlek har möjlighet att organisera särskilda forskningsavdelningar. Därmed försvåras möjligheterna att konkurrera för de företag som inte kan utnyttja avdraget.

Sveriges naturtillgångar i form av mineraler, skog och utbyggnadsbar vattenkraft har spelat och spelar en avgörande roll för den ekonomiska tillväxten. Åtgärder avseende naturtillgångar och energi syftar främst till att garantera en långsiktig försörjning med dessa tillgångar. Från konkurrens- synpunkt är detta neutralt om endast den inhemska konkurrensen beaktas. Internationellt sett kan emellertid en ”rovdrift" med våra naturtillgångar ge en konkurrensfördel på kort sikt. På längre sikt måste denna fördel dock betalas.

Till industripolitiken har här även förts miljöpolitiken. De miljöpolitiska medlen är planering. lagstiftning, forskning och utvecklingsarbete, ekono- miska stimulansåtgärder, administration och internationell samverkan. Lagstiftningen har successivt skärpts på detta område i takt med att insikten om problemen ökat. Förutom sådan skärpning har en rad ekonomiska stimulansåtgärder vidtagits, och bidrag utgår till vatten- och luftvårdande åtgärder inom industrin. Bidragen höjdes avsevärt 1971/72 och 1972/73 i syfte att verka konjunkturstimulerande. Fr. o. m. år 1974 tillkom arbetsmil- jöfonderna och fr. o. m. den 1 september 1975 garanti för lån till arbetsmil- jöförbättringar, i första hand i mindre och medelstora företag.

Miljöpolitiken innebär att samhället tar ställning till avvägningen mellan miljökrav och andra krav som t. ex. tillväxt, sysselsättning etc. Den skärpning som har åstadkommits inom miljöpolitiken på senare år har inneburit starka restriktioner på företagsamheten. Miljöpolitiken begränsar företagens handlingsfrihet när det gäller lokalisering, utsläpp av föroreningar i luft och vatten, avfallshantering i övrigt och utformningen av arbetsmiljön, där frågorna om buller samt hälso- och miljöfarliga produkter är centrala. I fråga om existerande anläggningar innebär de skärpta kraven att vissa företag tvingas till miljövårdsinvesteringar eller till nedläggning av viss verksamhet. Detta drabbar företag med en föråldrad produktionsapparat, vilka ofta har små finansiella resurser att klara en omställning. Betydande bidrag från staten utgick under budgetåren 1969/70—1974/75 för miljövårdande åtgärder inom industrin m.m.

Finansiellt starka företag har de bästa förutsättningarna att klara en omställning orsakad av miljöpolitiska krav. Dessa företag kan utnyttja en omfattande miljöinvestering. t. ex. en reningsanläggning. mer rationellt och får då konkurrensfördelar gentemot de mindre företagen. De krav på verksamheten som ställs vid nyetablering av miljöfarlig verksamhet gynnar sannolikt också de finansiellt starka företagen som härigenom får en

konkurrensfördel framför de finansiellt svagare företagen. Om svenska miljövårdskrav går utöver vad som gäller utomlands, kan svenska företags internationella konkurrensförmåga påverkas negativt.

I översikten av de industripolitiska medlen bör behandlas även det statliga företagandet. En del av det statliga företagandet som är lätt utskiljbar, är de ”naturliga” monopol som finns inom kommunikationssektorn: statens järnvägar, post- och telekommunikationer, inrikesflyget och statliga flygplat- ser. Andra företag som har en monopolställning är systembolaget. vin- och Spritcentralen, penninglotteriet, tipstjänst och apoteksbolaget. Ytterligare några offentliga monopol är bilprovningen, värdepapperscentralen och till vissa delar svensk laboratorietjänst. I övrigt omfattar statligt företagande en mängd olika verksamheter inom skilda områden, t. ex. inom järn- och stålindustrin, skogsindustrin, varven, kemisk industri, verkstadsindustri, läkemedelsindustri, grafisk industri, restauranger m. m.

Statligt företagande påverkar näringslivet på flera sätt. Monopolen inom kommunikationsområdena motiveras av stordriftsfördelar det skulle t. ex. vara ineffektivt med två eller flera konkurrerande post- ellerjärnvägsföretag. De fiskala skälen och kontrollskäl överväger när det gäller andra monopol som t. ex. systembolaget och penninglotteriet. Intressantare från konkur- renssynpunkt är de statliga företag som konkurrerar med andra företag, tillhörande det privata näringslivet. Motivet för statligt företagande är i dessa fall mycket ofta sysselsättnings— och regionalpolitiska överväganden. Utan statligt ingripande skulle ibland inte företagssamhet av visst slag ha kommit till stånd på en viss ort eller hade den verksamhet som tidigare bedrivits på orten fått läggas ned. Den statliga företagspolitiken är till denna del sålunda avsedd att minska skadeverkningarna av näringslivets koncentration samti- digt som den förstärker konkurrensen på marknaden. Det har ibland bakom statligt företagande också funnits motivet att få ökad insyn i näringslivet samt vidare försvarspolitiska motiv.

Större delen av det statliga företagandet ligger inom Statsföretag AB. Övrigt statligt företagande sorterar, med några få undantag, under de olika affärsverken eller direkt under ett departement. Statsföretag AB är, näst Wallenbergsgruppen, Sveriges största ägargrupp och har stor finansiell styrka. Bolaget har möjlighet att, åtminstone på kort sikt, utjämna resultaten mellan de ingående företagen. Detta medför stabilitetsfördelar. som kan vara till fördel för t. ex. sysselsättningen. Samtidigt kan en sådan resultatutjäm- ning på sikt leda till ett ineffektivt utnyttjande av samhällets resurser. om arbetskraften kunnat utnyttjas effektivare på ett annat sätt. Denna proble- matik är inte unik för Statsföretag AB, utan finns också för andra konglomeratföretag.

Vid bildandet av Statsföretag anförde föredragande departementschef (prop. 1969:121, 5. 32): "De allmänna krav på företagens omställning och anpassning som näringspolitiken reser måste självfallet gälla de statliga företagen i lika hög grad som de privata. inte minst med hänsyn till att konkurrens under likartade förutsättningar mellan statliga och privata företag måste vara en viktig princip."

6.222. Principiella överväganden

Branschprogrammen har framför allt gällt branscher där de svenska företagen har varit utsatta för internationell konkurrens och där de utländska företagen har haft speciella konkurrensfördelar. Vidare har det varit fråga om branscher där företagsstrukturen har varit mycket splittrad eller lönsamheten dålig eller där det har funnits beredskapspolitiska motiv för att upprätthålla en svensk produktion. Branschprogrammen har framför allt gällt samordning av företagsamhet och en planmässig nedläggning av vissa företag. Härigenom har branschprogrammen i många fall ersatt konkurrensmekanismen. Det är uppenbart att en strukturomvandling i näringslivet som uteslutande styrs av konkurrensmekanismen inte kan accepteras, om den medför stora problem för anställda och kostnader för samhället. Utredningen anser därför att branschprogram även i fortsättningen är nödvändiga för att lösa strukturpro- blem av ovan angivet slag.

Statliga krediter och kreditgarantier till små och medelstora företag, liksom olika typer av företagsservice till dessa företag, spelar en väsentlig roll för att främja konkurrensen. Enligt utredningens uppfattning är denna typ av åtgärder nödvändiga för att ett decentraliserat näringsliv på sikt skall kunna behållas. Av samma skäl erfordras stöd till forskning och utveckling för små och medelstora företag.

Större företags förvärv av mindre företag är ofta en följd av att de mindre företagen inte kan finansiera en expansion eller klara marknadsföring och produktutveckling. Statliga krediter, företagsservice och stöd till forskning och utveckling kan ibland ses som ett alternativ för det mindre företaget till att låta sig förvärvas av ett större företag. Småföretagsstöd av detta slag kan således underlätta för de mindre företagen att expandera och därigenom bidra till en livskraftig småföretagssektor.

Det stöd till teknisk forskning som ges via skatteavdrag har som nämnts främst kunnat utnyttjas av stora företag med egna forskningsavdelningar. I någon mån balanseras denna snedvridning genom det kreditstöd som små och medelstora företag får för forskning och utveckling och av det stöd för teknisk forskning och utvecklingsarbete som kanaliseras via STU. Utred- ningen vill dock peka på den risk för snedvridning av konkurrensen mellan stora och små företag som företagsstöd av typen skatteavdrag kan ge.

Stöd till mindre och medelstora företag kan utformas på olika sätt. Generella åtgärder, t. ex. i form av skattelättnader eller minskade arbetsgi- varavgifter för denna kategori av företag. är en möjlighet. En annan är selektivt stöd till visst företag, t. ex. företagsservice, stöd till teknisk forskning och utveckling samt kreditstöd. Ur konkurrenspolitisk synvinkel bör stödet inriktas på att eliminera nackdelar som är förknippade med drift i liten skala. Det kan gälla svårigheter att klara specialistfunktioner inom t. ex. administration, marknadsföring och produktutveckling och svårigheter att finansiera större projekt och exportsatsningar. Generella stödåtgärder kan ha den nackdelen att komma företag till godo där stöd från samhällsekonomiska synpunkter inte behövs eller t. o. m. är till skada, därför att det är effektivare på lång sikt om stordriftsfördelar får göra sig gällande.

För att trygga försörjningen med råvaror och energi samt hushållningen med naturresurser och för att bibehålla eller förbättra miljön krävs ofta

samhällsåtgärder av genomgripande slag. Det är väsentligt att man. liksom vid andra Särregleringar, utformar dessa så att de så litet som möjligt begränsar konkurrensen mellan företagen. Om bestämmelser införs t. ex. för att förbättra miljön, kan det från konkurrenssynpunkt vara motiverat att genom riktat företagsstöd underlätta för mindre och medelstora företag att uppnå den standard som krävs. I annat fall riskerar man att miljöpolitiken bidrar till en snabbare koncentration i näringslivet. Ett exempel på ett sådant riktat företagsstöd är de statliga lånegarantierna för arbetsmiljöinvesteringar i mindre och medelstora företag.

När det gäller statligt företagande bör en medveten styrning av företa- gandet till branscher med otillfredsställande konkurrens kunna vara en möjlig väg att stärka konkurrensen i näringslivet.

6.2.3. Handelspolitik

6.2.3.l Konkurrenseffekterna

Sveriges handelspolitik har sedan lång tid präglats av en strävan att åstadkomma friast möjliga handel. Denna strävan har sin naturliga grund i det förhållandet, att ett så fritt och omfattande varuutbyte som möjligt med andra länder för ett litet land som Sverige, med en specialiserad och teknologiskt avancerad industri, kan bidra till snabb ekonomisk tillväxt. En fri handel innebär emellertid inte bara att svensk industri får fri tillgång till utländska marknader. Det betyder också att den svenska marknaden är öppen för konkurrens från utländska företag.

EFTA- och EG-avtalen innebär en tullavveckling på industriområdet mellan Sverige och i stort sett hela Västeuropa. Kvantitativa importrestrik- tioner förbjuds i avtalen. Avtalen om avveckling av tullar och kvantitativa restriktioner kompletteras med vissa regler som är nödvändiga för att frihandeln skall kunna upprätthållas utan störningar, bl.a. regler rörande karteller och offentliga stödåtgärder som snedvrider konkurrensen.

Inom ramen för GATT, det Allmänna tull- och handelsavtalet, har avtal slutits om avskaffande av handelshinder på världsvid basis. Vissa resultat har uppnåtts, men ännu kvarstår betydande hinder för en fri världshandel.

Sveriges utrikeshandel har bl.a. till följd av tullavvecklingarna ökat kraftigt under senare år. Nästan hälften av den svenska industrins produktion säljs utanför landets gränser. Den tullfria marknaden i Västeuropa ger svensk industri nya expansionsmöjligheter. Erfarenheterna från EFTA är att en tullavveckling medför en kraftig stimulans till ökad utrikeshandel. De liberala tullreglerna medför även hårdare konkurrens. Detta medför en ytterligare press på företagen att rationalisera. Därigenom ökas takten i strukturrationaliseringen. Den ökade konkurrensen och de lägre tullarna kan också ge lägre priser eller uteblivna prishöjningar.

Den internationella konkurrensen har tvingat vissa branscher, t. ex. TEKO-industrierna, skoindustrin och varvsindustrin. till stora omställ- ningar. För att klara sådana genomgripande omställningar tvingas statsmak- terna ibland till omfattande stöd. Utredningen har behandlat dessa problem under avsnittet om industripolitik.

Alla branscher är emellertid inte utsatta för utlandskonkurrens. I EFO-

Produktionsvolym (1968 = 100)

! t 1 "1” —r 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972

**i—i—P 1973 1974

Figur 6.1 Produktionsvolvmindex (lör konkurrensskyddad (S). konkurrensu/sa/I (K) och offentlig sektor (O)” åren 1965—1974 (1968=l()0) Källa: SCB. 0 El-. gas-, värme- och vattenverk, post- och televerk, renhållningsverk samt städningsrörelse m. ni. har hänförts till den konkurrensskyddade sektorn.

rapporten' gjordes en uppdelning av näringslivet på konkurrensskyddade och konkurrensutsatta näringar. En uppföljning av EFG-rapporten har senare gjorts av statistiska centralbyrån. I figur 6.1 redovisas utvecklingen av produktionsvolymen mellan åren 1965 och 1974 för skyddad, konkurrensut- satt och offentlig sektor.

Den konkurrensskyddade sektorn har vuxit långsammare än den konkur- rensutsatta. Om man bortser från den offentliga sektorn, svarade den konkurrensskyddade sektorn för 61 procent av produktionen år 1965 mot 56 procent år 1974.

De konkurrensskyddade näringarna har ofta ett naturligt skydd genom att det är fråga om varor med höga transportkostnader, varor som är svåra att lagra eller tjänster som inte kan importeras. De offentliga tjänsterna är

' Edgren, Faxén och Odhner, Lönebildning och samhällsekonomi. Stockholm 1970.

dessutom konkurrensskyddade. I de fall där internationell konkurrens är möjlig finns alltid ett konkurrenshot som kan realiseras, om de svenska företagen tar ut allt för höga priser. Förbättrad transportteknik, lagringsteknik m.m. gör att detta hot successivt ökar. Konkurrens inom de skyddade näringarna kan även åstadkommas genom att utländska företag etablerar sig i Sverige.

Utländska etableringar i Sverige och utländska förvärv av svenska företag kan ha både positiva och negativa effekter på konkurrensförhållandena. Genom utländska företags nyetablering på den svenska marknaden kan företagskoncentrationen minska, vilket däremot inte sker om det utländska företaget köper ett befintligt svenskt företag. Utländskt kunnande och kapital kan medföra effektivitetsvinster och kan även förstärka konkurrensen,om de utländska företagen uppträder mer aktivt och är mer benägna att sänka sina priser än de inhemska företagen i t. ex. en oligopolsituation. Dessa eventuella vinster måste vägas mot risken för monopolisering och monopolistisk prissättning på längre sikt. De utländska företag som etablerar sig i Sverige eller köper upp svenska företag är i regel finansiellt starka, vilket ökar denna risk. Konkurrens från utländska företag kan också ge anledning till inhemska förvärv och ökad företagskoncentration. Konkurrensproblemen är bara en del av den större frågan om kontroll över utländsk etablering. Denna fråga utreds av särskilda sakkunniga (Ju 1973:17).

Utrikeshandeln kan försvåras av andra hinder än tullar, s. k. icketariflära handelshinder. Sådana hinder uppstår främst genom tekniska föreskrifter av olika slag. Speciella svenska standard- och säkerhetsföreskrifter kan sålunda förhindra att utländska företag kommer in på den svenska marknaden. De kan också försvåra för svensk industri som säljer på både hemma- och exportmarknaden att bedriva en effektiv serietillverkning. Som exempel kan nämnas svenska normer i fråga om byggnadsmaterial, vilka innebär att måtten för spisar, snickerier m.m. är unika för Sverige och att t.ex. föreskrifter om isolering o.d. också skiljer sig från vad som är vanligt utomlands. För att de handelspolitiska synpunkterna i möjlig mån skall beaktas i samband med föreskrifter av denna typ skall de myndigheter som meddelar föreskrifterna enligt särskilda bestämmelser (SFS 19731233) samråda med kommerskollegium. Vidare bör nämnas att i internationella organisationer ett samarbete pågår i syfte att minska förekomsten av de icke- tariffära handelshindren.

6.2.3.2 Principiella överväganden

Handelspolitiken har lett till en ökad konkurrens från utlandet och därmed en ökad press på de inhemska företag som är konkurrensutsatta att rationalisera sin verksamhet. Samtidigt har våra exporterande företag fått tillgång till större marknader och därigenom kunnat expandera. En fri handel med utlandet är ett av de mest effektiva medlen för att främja konkurrens.

Samtidigt som utrikeshandeln har vuxit har antalet internationella koncerner ökat. Detta har betydelse från konkurrenssynpunkt både i Sverige och internationellt. Eftersom frågan om utländsk etablering i Sverige utreds i särskild ordning tas den inte upp närmare här. Därtill har multinationella företags verksamhet analyserats av koncentrationsutredningen i dess betän-

kande (SOU 1975:50) Internationella koncerner i industriländer Samhälls- ekonomiska aspekter. Nyligen har dessutom en utredning (1 197716) tillsatts för att behandla de internationella investeringarnas näringspolitiska effekter. De internationella konkurrensbegränsningarna berörs i 7.9 och frågan om kontroll av utländska företags förvärv av svenska företag i avsnitt 8.6.4.

För att skapa balans i utrikesbetalningarna krävs en konkurrenskraftig exportindustri. Begränsningar av konkurrensen mellan rena exportföretag, t. ex. genom företagssamgående eller konkurrensbegränsande överenskom- melser, kan ha samma negativa konsekvenser som andra konkurrensbe- gränsningar. De kan å andra sidan medföra effektivitetsvinster som gör att den internationella konkurrensförmågan stärks. Vid prövning av konkur- rensbegränsningar av detta slag bör hänsyn tas till att de svenska exportfö- retagen, med några få undantag. är internationellt sett små och att förbättrad internationell konkurrensförmåga för svensk del är av vikt. Självfallet måste de internationella överenskommelser som Sverige har ingått beaktas, när det gäller konkurrensbegränsningar som berör utländska marknader. Att det därutöver behöver komma till stånd en utbyggd internationell kontroll på detta område redovisas i bl.a. 7.9.

Svenska standards och tekniska säkerhetsföreskrifter kan som nämnts hindra eller försvåra utlandskonkurrensen och även minska svenska export- företags konkurrensförmåga. Detta kan naturligtvis inte få hindra att nödvändiga föreskrifter meddelas. Men när föreskrifter utformas. måste riskerna för att konkurrenshinder uppstår uppmärksammas och om möjligt undvikas. En väg är att svenska normer anpassas till internationella normer i de fall detta är möjligt. Det är också angeläget att det internationella arbetet för enhetliga normer bedrivs så effektivt som möjligt.

6.2.4. Prispolitik 6.2.4.1 Prispolitikens utformning

Rimlig prisstabilitet är ett av de centrala målen för den ekonomiska politiken. Stabiliseringsåtgärder genom finans- Och penningpolitik är de huvudsakliga medlen i denna politik. Härutöver finns möjligheten till direkt prisreglering och prisövervakning. I förhållande till konkurrenspolitik är det framför allt de två senare medlen som är av intresse och som kommer att behandlas här. Begreppet prispolitik används därför i fortsättningen för den verksamhet som omfattar prisreglering och prisövervakning.

En avgörande fråga för utformningen av prispolitiken är vilken huvudlinje som väljs: regleringslinjen eller konkurrenslinjen. Tillämpar man reglerings- linjen låter man det ankomma på statliga myndigheter att i detalj och fortlöpande reglera priserna på olika varuslag. Tillämpar man åter konkur- renslinjen litar man till konkurrensen som prisregulator och inriktar statens verksamhet på prisövervakning (utan direkta ingripanden), ingripanden mot konkurrensbegränsningar, konsumentpolitik och en allmän ekonomisk politik som minskar obalanser mellan utbud och efterfrågan. Tillfälliga prisregleringar kan dock vidtas utan att konkurrenslinjen överges.

6.2.4.2 Allmänna prisregleringslagen (19561236)

År 1956 avskaffades i Sverige den priskontroll som hade byggts upp under kris- och krigsåren på 1940-talet. Samtidigt slogs fast, att direkt prisreglering endast borde förekomma under extraordinära ekonomiska förhållanden och att man normalt borde bygga på konkurrensen som prisregulator. Konse- kvensen av detta beslut blev som tidigare (4.3.1) nämnts bl. a. att konkur- rensbegränsningslagen utvidgades och att en permanent beredskapslag för prisreglering tillskapades, allmänna prisregleringslagen (1956z236). Förutsätt- ningen för tillämpningen av denna lag var från början frånsett fall av krig och krigsfara — att betydande fara för allvarlig stegring av det allmänna prisläget i riket uppkommit.

Till grund för statsmakternas ställningstagande år 1956, då alltså konkur— renslinjen förordades, låg slutsatserna från 1954 års priskontrollutredning (SOU 1955z45). Utredningen hade studerat erfarenheterna från krigsårens prisreglering, som även tillämpades under de första efterkrigsåren. men som vid mitten av 1950-talet med några få undantag avvecklats på alla områden. Utredningen fann regleringslinjen medföra sådana väsentliga olägenheter, att den endast borde användas vid mera extrema fall av bristande samhällseko- nomisk balans. Även den senare tillsatta stabiliseringsutredningen tog i sitt betänkande (SOU 1961:42) Mål och medel i stabiliseringspolitiken, avstånd från prisreglering under normala förhållanden. En annan utredning — 1960 års prisövervakningskommitté — tog däremot i sitt betänkande (SOU 1961:3) Effektivare prisövervakning, inte ställning till frågan om en permanent prislagstiftning.

Riktprisutredningen avvisade i sitt betänkande (SOU 1966:48) Prissam- verkan och konkurrens, en återgång till regleringslinjen. såsom den tilläm- pats under krigs- och krisåren på 1940-talet. Utredningen anförde att det torde särskilt på längre sikt ur många synpunkter ställa sig klart fördelaktigare att söka uppnå relativt sett låga konsumentpriser och rikt urval av varor och tjänster genom konkurrens än genom detaljreglering. En effektiv tillämpning av konkurrenslinjen utgjorde enligt utredningen ett verksamt vapen för att främja prisstabilitet och förhindra onödiga prisstegringar samt stimulera till nödvändiga prissänkningar.

Förutsättningarna för tillämpning av prisregleringslagen ändrades år 1973. Lagen kan numera tillämpas när det har uppstått fara för allvarlig prisstegring på viktigare varu- eller tjänsteområde. Syftet med lagändringen (SFS 1973:301) var att begränsade och kortvariga prisingrepp skulle kunna användas i stabiliseringspolitiken, I förarbetena till lagen (prop. 1973:58, s. 35) anförde departementschefen bl.a.: ”När tanken på prisreglering avvisats i olika sammanhang under efterkrigstiden, har frågan gällt en permanent priskontroll av den typ som fanns under kriget och åren närmast därefter. Vad frågan nu gäller är prisregleringar av en annan typ, nämligen kortvariga ingrepp i prismekanismen som ett instrument i stabiliseringspolitiken”.

Prisregleringslagen medger — efter 1973 års lagändring — fyra olika former av prisingrepp:

1 högstpris ett av regeringen eller av regeringen utsedd myndighet fastställt pris som inte får överskridas, 2 stoppris - det pris varje säljare gentemot var och en av sina köpare tillämpade en

viss dag får inte överskridas,

3 anmälningsskyldighet — skyldighet att i förväg anmäla planerad prishöjning och skälen för den. Tidigast en månad efter anmälan får prishöjning ske om inte tillstånd ges av prismyndigheten att höja tidigare. 4 prisutfästelse — en frivillig utfästelse från företagarens sida att inte frångå ett med prismyndigheten avtalat pris.

Vid krig träder lagen automatiskt i tillämpning. Regeringens beslut i andra fall om tillämpning av prisregleringslagen skall underställas riksdagen och kan gälla högst ett är varje gång. Lagen var för första gången efter dess tillkomst år 1956 i tillämpning från augusti 1970 till utgången av år 1971. Efter avvecklingen av 1970/71 års allmänna prisstopp —i och med utgången av 1971 —sattes lagen ånyo i tillämpning i december 1972. Tillämpningstiden har därefter förlängts varje är, senast den 8 december 1977 för tiden från och med den 21 december 1977 till och med den 20 december 1978 genom förordningen (1977:985) om fortsatt tillämpning av allmänna prisregleringslagen.

Flera varor och tjänster har under senare år varit underkastade prisregle- ring, i första hand prisstopp eller anmälningsskyldighet. Ingreppen har med undantag för kött, fläsk samt chark- och mejerivaror tillämpats under begränsad tid.

I prop. 1973158 diskuteras förutsättningar och former för prisreglering. Grunden för denna diskussion är en departementspromemoria (Ds H 1972z4), angående prisreglering som stabiliseringspolitiskt instrument. 1 promemo- rian tas frågan upp om hur det prisstopp, som gällde från slutet av augusti 1970 till utgången av år 1971, påverkade konkurrensförhållandena. Till en början anförs att riktlinjerna för prisstoppet utformades så att de gav möjlighet att genom dispenser motverka de nackdelar som ett prisstopp kan tänkas föra med sig i form av t. ex. risker för snedvridning av produktion och distribution. Genom att ett prisstopp baseras på individuella priser och inte på generella högstpriser bevaras enligt promemorian den konkurrenssituation som råder vid regleringens införande. Undersökningar av förekomsten av tillfälliga prisnedsättningar gav vid handen att frekvensen prisnedsättningar under prisstoppstiden var av minst samma omfattning som tidigare. Över huvud taget hade, enligt promemorian, SPK:s undersökningar inte givit någon indikation på att de prisreglerande åtgärderna skulle ha föranlett några begränsningar i konkurrensen.

Effekterna av prisregleringarna och prisövervakningen under perioden efter år 1971 har inte utvärderats. En sådan utvärdering pågår inom prisregleringskommittén (H 1975:6).

6.2.4.3 Lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden

På grundval av 1954 års priskontrollutrednings förslag i betänkandet (SOU 1955145) Konkurrens och priser, antog riksdagen (prop. 1956:148 och rskr. 1956z296) lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkur- rensförhållanden, vanligen kallad uppgiftsskyldighetslagen. Genom denna lag upphävdes som nämnts i 4.3.7.4 1946 års lag om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet. I propositionen anfördes att

prisreglering kunde undvaras endast om konkurrensen blev tillräckligt effektiv. Detta skulle åstadkommas bl.a. genom en utvidgad konsument- upplysande verksamhet från samhällets sida. En förutsättning för att den konsumentupplysande verksamheten skulle kunna bedrivas på önskvärt sätt var dock att samhällsorganen fick tillräckliga möjligheter att följa prisutveck- lingen och omständigheterna vid prissättning. Insynen var också ett villkor för att samhället skulle kunna utöva en effektiv prisövervakning. en verksamhet som föreslogs bli en permanent statlig uppgift.

Enligt uppgiftsskyldighetslagen är företagare tvungna att lämna alla de uppgifter, som behövs för att främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden inom näringslivet. Om det erfordras för kontroll eller fullständigande av uppgift är också annan skyldig att lämna uppgifter. Vidare åligger det företagare att efter anmaning lämna uppgift om konkur- rensbegränsning som berör hans verksamhetsområde och som har avseende på pris-, produktions-, omsättnings- och transportförhållanden av beskaf- fenhet att inverka på prisbildningen. Uppgiftsskyldigheten innebär inte skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk natur. Företagare kan också åläggas att tillhandahålla konkurrensbegränsande avtal, handelsböcker, korrespondens och andra handlingar. Den som är uppgiftsskyldig kan även kallas att inställa sig inför vederbörande myndighet.

Skyldigheten att lämna uppgifter kan vitessanktioneras. Om någon underlåter, uppsåtligen eller av oaktsamhet. att inom förelagd tid lämna uppgift eller lämnar felaktig uppgift kan han dömas till böter, eller om brottet är grovt till fängelse i högst ett år eller till böter.

Över de konkurrensbegränsande överenskommelser som vederbörande myndighet fått uppgift eller eljest erhållit kännedom om skall enligt bestämmelse i lagen föras ett särskilt kartellregister.

I en särskild kungörelse (1956:519) har regeringen lämnat SPK befogenhet att inhämta uppgift enligt uppgiftsskyldighetslagen samt att föra kartellregist- ret. Samma befogenheter har lämnats bank- och försäkringsinspektionen på deras respektive verksamhetsområden.

I 1937 års sekretesslag (1937z249) finns regler om sekretess i fråga om de myndigheter som skall handha tillämpningen av uppgiftsskyldighetslagen.

Syftet med kartellregistret är dels att kartlägga förekomsten av konkur- rensbegränsande avtal, dels att dra allmänhetens och potentiella konkurren- ters uppmärksamhet till dessa företeelser och deras eventuella skadlighet. Detta möjliggörs genom att registren är offentliga. Offentligheten syftar ytterst till att förhindra missbruk och förmå parterna att upphöra med överenskommelser som är skadliga.

NO saknar i dag rätt att ålägga näringsidkare att lämna uppgifter som erfordras för NO:s bedömning i konkurrensbegränsningsärenden. När så behövs kan dock SPK, på begäran av NO. med tillämpning av uppgiftsskyl- dighetslagen införskaffa erforderligt material.

6244. Pris- och kartellnämndens verksamhet

SPK är central förvaltningsmyndighet för frågor rörande prisövervakning. Nämnden har till uppgift att följa utvecklingen av och främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden inom hela näringslivet med

undantag av bank- och försäkringsväsendet.

SPK tillskapades vid ändringen av KBL år 1956. Nämnden ersatte i viss mån den från andra världskrigets dagar kvarlevande priskontrollnämnden. Samtidigt överfördes kommerskollegiums monopolutredningsbyrå till det nybildade SPK.

Enligt sin instruktion (SFS 1973:609) skall nämnden övervaka, utreda och informera om pris- och konkurrensförhållanden inom näringslivet. SPK:s huvudsakliga arbetsuppgifter, som de framstår i nämndens instruktion, hari stort sett varit oförändrade sedan nämndens tillkomst, dock med vissa ändringar år 1973. Enligt 3 & instruktionen åligger det nämnden särskilt:

att insamla och analysera uppgifter om priser och marginaler för förnödenheter och tjänster i olika förädlings- och distributionsled inom landet.

att genom sammanställning av sådana uppgifter samt av prisuppgifter från utlandet klarlägga prisutvecklingen,

att genom överläggningar med företag, organisationer och andra prissättare söka påverka prissättningen i en för konsumenterna gynnsam riktning.

att utföra undersökning rörande prisbildningen inom visst område av näringslivet, om prisutveckling, konkurrensförhållanden eller andra omständigheter ger anledning till det.

att föra kartellregister, att, om anledning finns att befara skadlig verkan av konkurrensbegränsning inom visst område av näringslivet eller eljest skäl föreligger. undersöka förekomsten av sådan begränsning och därav föranledd inverkan på pris-, produktions-. omsättnings- eller transportförhållanden,

att biträda marknadsdomstolen och näringsfrihetsombudsmannen vid utredning i fråga. som kan vara av betydelse för förhandling enligt lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet,

att biträda konsumentombudsmannen vid utredning i fråga, som kan vara av betydelse för tillämpningen av lagen (197111 12) om förbud mot otillbörliga avtalsvill- kor.

att informera allmänheten om rådande pris- och konkurrensförhållanden, att delge näringsfrihetsombudsmannen eller annan myndighet sådant undersök- ningsresultat.som kan vara av betydelse för myndighetens verksamhet med avseende på pris— eller konkurrensförhållanden inom näringslivet,

att. då nämnden finner att bestämmelse i 2—9 åå allmänna prisregleringslagen (19561236) bör träda i tillämpning. utan dröjsmål anmäla det till regeringen.

Som led i övervakningen av pris- och konkurrensförhållandena åligger det sålunda enligt instruktionen nämnden särskilt bl. a. dels att genom överlägg- ningar med prissättare söka påverka prissättningen i en för konsumenterna gynnsam riktning, dels att föra kartellregister och dels att i vissa fall göra anmälan till regeringen.

Administrationen av de prisreglerande åtgärder som regeringen vidtagit med stöd av prisregleringslagen har åvilat SPK. Regeringen har vid olika tillfällen meddelat närmare riktlinjer för tillämpningen av de prisstopp som beslutats på olika varu- och tjänsteområden. De nu gällande riktlinjerna innebär bl. a. att bestämmelserna om prisstopp bör tillämpas så att prissteg- ringar som påverkar konsumenterna i största möjliga utsträckning begränsas och att SPK:s befogenhet att medge överskridande av stoppris utnyttjas endast då det finns synnerliga skäl. 1 riktlinjerna betonas att samtliga i varje särskilt fall föreliggande omständigheter skall beaktas vid prövningen av

sådant medgivande. I samband med avvecklingen av det allmänna prisstoppet i och med utgången av år 1971 gav regeringen genom beslut den 17 december 1971 nämnden i uppdrag att upprätthålla en utvidgad och intensifierad prisöver- vakning. Nämnden skall enligt detta uppdrag bl. a. anmäla till regeringen om utvecklingen av prisnivån påkallar särskild åtgärd.

När det allmänna prisstopp som var i kraft mellan den 2 september och den 31 oktober 1977 upphörde utfärdade regeringen kompletterande riktlinjer. Dessa innebär att SPK skall försöka påverka prisutvecklingen så det inte sker några prishöjningar som kompensation för löneglidning. Övervakningen skall vidare inriktas på att förhindra prishöjningar som utgör kompensation för förväntade kostnadsökningar. Slutligen påpekas i riktlinjerna att SPK bör försöka förhindra prishöjningar som är avsedda att kompensera för minskad försäljningsvolym.

Kartellregistret (se 6.2.4.3) omfattar för närvarande omkring 3 000 avtal, varav drygt 1000 är i kraft. Under år 1976 infördes i registret 98 nya kartellavtal och konkurrensbegränsande överenskommelser. 38 tidigare registrerade avtal antecknades samma år som upphävda. För att få in uppgifter om karteller kan SPK använda sig av uppgiftsskyldighetslagen. Kontakterna mellan registret och NO är täta. NO initierar ofta förhandlingar med avtalsparter på basis av uppgifter i registret.

Kartellregistret har under de senaste ca tio åren kompletterats av ett särskilt storföretagsregister. Detta register omfattar fusioner och uppgifter om större företag. Med utgångspunkt i uppgifter ur storföretagsregistret och kartellre- gistret färdigställer SPK bl. a. årligen en rapport om fusioner och konkur- rensbegränsande avtal.

Enligt instruktionen för SPK skall nämnden som ett led i sin utrednings- verksamhet insamla och analysera uppgifter om priser och marginaler för förnödenheter och tjänster i olika förädlings- och distributionsled inom landet och genom sammanställning av sådana uppgifter och av prisuppgifter från utlandet klarlägga prisutvecklingen. Nämnden skall också undersöka prisbildningen inom visst område av näringslivet, om prisutveckling, konkurrensförhållanden eller andra omständigheter ger anledning till det. Om anledning finns att befara skadlig verkan av konkurrensbegränsning inom visst område av näringslivet eller eljest skäl föreligger skall nämnden undersöka förekomsten av sådan begränsning och dess inverkan på pris-, produktions-, omsättnings- och transportförhållanden.

En icke obetydlig del av nämndens utredningsverksamhet är inriktad på att biträda NO samt ibland MD och KO vid utredning i fråga, som kan vara av betydelse för förhandling enligt KBL respektive för tillämpning av lagen (197111 12) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (AVL). Nämnden får också enligt sin instruktion göra undersökningar åt andra myndigheter och åt offentliga utredningar. Förutom större utredningar i samarbete med exem- pelvis industriverket,jordbruksnämnden och olika offentliga utredningar har nämnden för ett flertal myndigheters räkning gjort mera begränsade undersökningar avseende prissättning. lönsamhet och ekonomiska kalkyler av skilda slag.

Det är svårt att kvantifiera hur stor del av SPK:s utredningsverksamhet som baseras på hemställan från NO. I tabell 6.1 nedan redovisas antalet SPK—

Tabell 6.1 Uppgifter från SPK angående dess utredningsverksamhet

SPK-utredningar efter Totala antalet hemställan från NO SPK—utredningar

1971 9 31 1972 11 36 1973 11 27 1974 5 27 1975 7 29 1976 15 36

utredningar som utförts efter hemställan från NO och det totala antalet SPK- utredningar under åren 1971—1976.

En viss förskjutning i inriktningen på de av NO begärda utredningarna hos SPK har skett under senare år. NO svarar numera själv för en större del av de utredningar som sammanhänger med specifika konkurrensbegränsningsfall och begär SPK:s assistans främst när det gäller bredare branschanalyser. En ej obetydlig del av NO:s önskemål om utredningar hos SPK avser dock fortfarande Specifika konkurrensbegränsningsfall, inte minst leveransväg- ransfall.

Enligt instruktionen för SPK skall nämnden informera allmänheten om rådande pris- och konkurrensförhållanden och delge NO och annan myndighet sådant undersökningsresultat, som kan vara av betydelse för myndighetens verksamhet med avseende på pris- och konkurrensförhållan- dena inom näringslivet. SPK bedriver en omfattande upplysningsverksam- het. 1 tidskriften Pris- och kartellfrågor (PKF)återges nämndens utredningar helt eller i sammandrag och i samlingsverket ”Marknad och fusioner” publicerar nämnden kontinuerligt material från kartellregistret samt uppgifter om fusioner. Information om prisutvecklingen i Sverige och vissa andra länder lämnas månadsvis i rapporten Prisutvecklingen.

Ungefär varannan månad träffar NO:s och SPK:s ledningar varandra och utbyter information om pågående verksamhet. Utöver dessa kontakter på ledningsnivå förekommer så gott som dagligen kontakter mellan NO:s och SPK:s personal.

SPK är den största myndigheten på pris- och konkurrensområdet. Totala antalet tjänster var vid årsskiftet 1976/77 173. SPK leds av en styrelse med dels ledamöter som företräder företagarintressen och allmänna konsument- och löntagarintressen, dels ledamöter som är obundna av sådana intressen. Härtill kommer representanter för de anställda. Som ordförande i styrelsen fungerar nämndens generaldirektör.

SPK är från och med den 1 juli 1976 organiserad på ett planeringssekreta- riat, direkt underställt generaldirektören, och två avdelningar. Den ena innefattar fyra byråer för pris- och konkurrensövervakning samt utredande verksamhet. Den andra avdelningen sköter administration, statistik och information. Denna avdelning består av en administrativ byrå, som hand- lägger administrativa, juridiska och ekonomiska ärenden, en statistisk byrå samt en särskild informationsenhet, som sköter den utåtriktade upplysnings- verksamheten. Kartell- och storföretagsregistren förs av en speciell sektion på den statistiska byrån. Uppgifter till SPK:s utredningar inhämtas på lokal nivå

huvudsakligen av de till länsstyrelserna knutna priskontoren. ] Stockholms län, där priskontor vid länsstyrelsen saknas, svarar fältsektionen vid SPK:s statistiska byrå för motsvarande arbetsuppgifter.

6.2.4.5 Principiella överväganden

Pris- och konkurrenspolitik brukar ofta behandlas som ett begrepp. Det beror på den koppling som finns mellan tänkbara medel föratt nå det gemensamma målet, som ytterst är bästa möjliga varor till låga priser. Reglering och konkurrens kan vara svåra att förena. Detaljreglering av en bransch under lång tid kan påverka konkurrensförhållandena och leda till ett samarbete mellan företagen i branschen. Som förut har nämnts bygger man i Sverige sedan mitten av 1950-talet i huvudsak på konkurrenslinjen. Prisreg- leringarna under senare år innebär inte att konkurrenslinjen har övergivits. De skall snarare ses som en del av den kortsiktiga stabiliseringspolitiken under en period med kraftiga prisstegringar.

Som tidigare (4352) har nämnts kan prisingrepp ske inte bara med stöd av prisregleringslagen. Även konkurrenslagstiftningen förutsätter att sådana ingrepp kan ske, nämligen för att förhindra monopolvinster. Möjlighet att ingripa finns i det sistnämnda fallet enligt 5 åKBL. Om förhandlingssystemet inte leder till resultat kan i sista hand föreskrivas ett högsta pris enligt 21 å" KBL. Direkta prisingrepp med stöd av dessa bestämmelser har hittills inte företagits. Med stöd av bestämmelserna har emellertid NO förhandlat med företag om deras prissättning. Under senare år har också prisregleringslagen använts i vissa fall för att förhindra prisstegringar på områden med monopolistisk prissättning.

Konkurrensutredningen har övervägt om man kan slopa möjligheten att ge föreskrifter om priser med hjälp av KBL och helt överföra denna funktion till prisregleringslagen. En sådan ordning skulle medföra att ingripandena på prisområdet i sin helhet skulle administreras av SPK. Därmed skulle risken elimineras att NO och SPK samtidigt förhandlar med ett företag om dess prissättning. Ett sådant överförande skulle emellertid innebära en väsentlig ändring av prisregleringslagens syften och principiella uppbyggnad. Prisreg- leringslagen är inte avsedd att tillämpas annat än i speciella krissituationer. Med undantag för krigsfall är det nödvändigt att regeringen förordnar om lagens tillämpning. Regeringens förordnande skall inom en månad under- ställas riksdagen för godkännande.

Förutsättning för förordnande är att fara för allvarlig prisstegring föreligger på viktigare varu- eller tjänsteområde. Monopolistisk prissättning kan emellertid förekomma utan att sådan fara föreligger. Det kan t. ex. vara fråga om att ett företag missbrukar en dominerande marknadsställning genom att hålla ett oskäligt högt pris och att föreskrift bör meddelas om sänkning av detta. Prövningen av sådana ärenden om missbruk av marknadsställning faller principiellt inom konkurrenslagstiftningens ram. Härtill kommer att dessa ärenden kan avse också andra former av missbruk av den dominerande ställningen. Prövningen bör vara allsidig och även gälla frågan huruvida den direkta metoden eller den konkurrensfrämjande metoden bör tillämpas. Det kan t. ex. vara så att ett prisingripande inte på sikt är lika effektivt som ett ingrepp mot själva konkurrensbegränsningen. Om ärenden av detta slag

skulle behandlas inom ramen för prisregleringslagen, skulle detta innebära att en del av lagstiftningen mot skadlig konkurrensbegränsning byggdes in i prisregleringslagen. Detta skulle förutsätta en principiell och genomgripande ändring av denna lag. Utredningen anser därför att ingripande mot mono- polistisk prissättning alltjämt måste kunna ske enligt KBL. Hur ett sådant ingripande bör utformas behandlas i 7.33.

Vad här har anförts hindrar självfallet inte att ingrepp på områden med monopolistisk prissättning sker enligt prisregleringslagen för de syften och i de former som den lagen anger. Om ingrepp aktualiseras på den grunden att ett företag missbrukar en dominerande marknadställning, måste emellertid frågan prövas i den ordning som anges i KBL. Utredningen förutsätter att NO — om NO tar upp en prisfråga självfallet alltid först samråder med SPK.

Det finns som tidigare (6.1) nämnts skäl att speciellt övervaka priserna för företag i branscher där koncentrationen är hög. Denna prisövervakning bör, som nu, ankomma på SPK. En löpande information från SPK till NO om SPK:s prisövervakningsverksamhet bör som hittills ingå i myndigheternas samarbete.

6.2.5 Konsumentpolitik

6.2.5.1 Konsumentpolitisk lagstiftning m. m.

Begreppet konsumentpolitik är en sammanfattande benämning på samhäl- lets insatser i syfte att tillvarata konsumenternas intressen. Målet för konsumentpolitiken är att stödja konsumenterna och stärka deras ställning i förhållande till producenter, distributörer och marknadförare.

I syfte att skapa effektiva garantier för att reklam och annan marknads- föring inte skulle bedrivas med otillbörliga metoder tillkom lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring, som i vissa hänseenden skulle ersätta och komplettera bestämmelserna i lagen (19311152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Denna lagstiftning tog sikte på vissa slag av ohederliga eller på annat sätt otillbörliga förfaranden i konkurrensen näringsidkare emellan. Den nya lagen skulle främst värna om konsumenternas intressen. Lagens centrala bestämmelse var en generalklausul. Enligt denna kunde förbud meddelas mot reklamåtgärd eller annan marknadsföringsåtgärd, som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt var otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Förbudet skulle i regel förenas med vite. Vid sidan av generalklausulen fanns särskilda straffbestämmelser rörande vissa speciella marknadsföringsåtgärder, som i sig ansågs särskilt klander- värda. Förbudsbestämmelserna avsåg dels vilseledande reklam, dels vissa slag av s. k. tilläggserbjudanden och rabattmärken.

Tillämpningen av lagen anförtroddes åt marknadsrådet (MR), numera marknadsdomstolen (MD), som skulle ha dömande uppgifter och vara enda instans, samt en särskild konsumentombudsman (KO). Frågor om utdö- mande av vite samt tillämpning av straffbestämmelserna lades dock på de allmänna domstolarna. Åtal fick emellertid väckas endast efter anmälan eller medgivande av KO. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1971.

Riksdagen antog år 1975 en ny marknadsföringslag(l975: 1418), MFL. som trädde i kraft den ljuli 1976. Till den nya lagen har överförts bestämmelserna

från lagen om otillbörlig marknadsföring. Därutöver har möjligheterna vidgats att inom ramen för samhällets konsumentpolitik påverka företagens produktutformning och den information som företagen lämnar om sina produkter. Utvidgningen innebär bl. a. att näringsidkare kan åläggas att lämna sådan information om de produkter som han marknadsför som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Lagstiftningen innebär vidare att försäljning och uthyrning av varor som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom kan förbjudas. Detsamma gäller för varor som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål.

Även den nya lagen tillämpas av MD och KO. Den 1 juli 1976 trädde i funktion det nya konsumentverket (KOV), som är en central förvaltningsmyndighet på konsumentområdet. Verkschefen är tillika KO.

Marknadsföring är ett konkurrensmedel och genom MFLzs generalklausul om otillbörlig marknadsföring kan således vissa former av konkurrens förhindras. Detta strider inte mot principerna bakom KBL, eftersom den konkurrens som hindras inte är önskvärd. Ingripanden mot skadlig sugges- tionskonkurrens kan t. ex. motverka en felaktig resursanvändning.

Även bestämmelsen om informationsskyldighet kan försvåra suggestions- konkurrens. På så sätt kan den främja pris- och prestationskonkurrens, genom att konsumenten ges möjlighet till ett rationellare val. Vidare gäller att tillämpning av generalklausulen om produktsäkerhet kan styra över konsu- menternas efterfrågan till andra varor, med en bättre resursanvändning som följd. Också de nu berörda bestämmelserna är alltså väl förenliga med de intressen KBL skall slå vakt om.

De synpunkter som har anförts i fråga om MFL:s konkurrenseffekter gäller istort även annan konsumentskyddslagstiftning. Därvidlag kan till en början nämnas lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (AVL) som i likhet med MFL tillämpas av MD och KO. Lagen innehåller en generalklau- sul. Med stöd av den kan MD förbjuda en näringsidkare att använda avtalsvillkor som är oskäligt mot konsumenten. Förbud skall normalt förenas med vite. Tillämpningen av AVL sker i allt väsentligt i samma former som tillämpningen av MFL.

Andra exempel på konsumentskyddslagstiftning rör områden såsom konsumentköp, livsmedel, hälso- och miljöfarliga varor samt resegarantier. Vidare kan nämnas allmänna reklamationsnämndens verksamhet. Nämn- den har till uppgift att pröva enskilda konsumenters klagomål beträffande varors och tjänsters beskaffenhet m. m.

Liknande effekter som den nu berörda lagstifningen har andra konsument- politiska åtgärder. Utredningsverksamheten, varuprovningarna liksom upplysnings- och utbildningsverksamheten som bedrivs inom konsument- politikens ram. är ett komplement till. men även en motvikt mot, de marknadsföringsåtgärder som företagen vidtar. De enskilda konsumenternas position stärks härigenom och det finns förutsättningar för att konkurrensen i större utsträckning inriktas på skillnader i pris och kvalitet. Möjligheterna att bedriva suggestionskonkurrens minskar.

Den verksamhet som KOV bedriver för att påverka företagens produkt- utveckling förbättrar utbudet av varor och tjänster kan även leda till en

förbättrad prestationskonkurrens. Principöverenskommelser om jämförpris- märkning är en insats av ett annat slag, som direkt syftar till att förbättra priskonkurrensen. Insynsutredningen (H 1976:3) undersöker f. n. behovet av ökad insyn i företagens marknads- och produktplanering. Vidare har nyligen tillsatts en utredning (H 197717) för översyn av resegarantilagen (19721204).

6.2.5.2 Principiella överväganden

Konsumentpolitiken är inriktad på att förbättra konsumenternas ställning genom att bl. a. öka konsumenternas kunskaper om varor och tjänster och göra dem prismedvetna. Den skall också skydda konsumenterna mot t. ex. otillbörliga marknadsföringsmetoder, oskäliga avtalsvillkor och risker för skador på person eller egendom. Konsumentpolitiken syftar således till att skapa ett utbud av varor och tjänster som kvalitetsmässigt och prismässigt gynnar konsumenterna.

Som förut har anförts minskar de konsumentpolitiska åtgärderna företags möjligheter att fritt välja konkurrensmedel. Att på detta sätt motverka olämpliga konkurrensmedel är helt i överensstämmelse med KBL:s syften.

Konkurrenspolitiken kan ur viss synvinkel ses som ett led i konsument- politiken. Ytterst syftar konkurrenspolitiken till att ta till vara de positiva följderna för konsumenterna som konkurrens kan medföra.

Det finns således ett starkt samband mellan konsument- och konkurrens- politik. En anledning till att konsumentpolitiken under senare år har byggts ut är att marknadsmekanismen och konkurrensfrämjande åtgärder inte har räckt för att skapa ett tillfredsställande konsumentskydd. I konsumentpoli- tiken används ibland den i kapitel 3 beskrivna direkta metoden, dvs. en utveckling, som från allmän synpunkt är motiverad, åstadkommes utan att konkurrensmekanismen utnyttjas. Ofta leder de konsumentpolitiska åtgär- derna till förbättrad pris- och prestationskonkurrens.

Om standardisering av varor och tjänster sker kan vissa produktvarianter försvinna från marknaden. Samtidigt kan en sådan standardisering under- lätta för konsumenterna att bestämma vilken av de konkurrerande varorna eller tjänsterna som vid rådande priser bäst tillfredsställer deras behov. Effekten av detta kan bli en förbättrad pris- och prestationskonkurrens, där konsumenternas val baseras på större kunskaper om de föreliggande alternativen.

Sådana överenskommelser mellan säljare som medför standardisering av villkor i samband med köp ärinte ovanliga. Det kan t. ex. gälla överenskom- melser om enhetliga garantier, säkerhetsnormer, försäkringsvillkor e. (1. Ofta ger denna typ av överenskommelser fördelar för konsumenterna. Samtidigt kan de få konkurrensbegränsande effekter som är till nackdel från allmän synpunkt. De kan t. ex. försvåra nyetablering och skapa kvalitetskrav som går så långt att mindre företag slås ut. De kan också medföra att bättre villkor för köparen än standardvillkoren blir svåra att uppnå. Sådana effekter bör beaktas när överenskommelser av detta slag bedöms från konkurrensrättsliga utgångspunkter.

1 prop. 1970:57 med förslag till lag om otillbörlig marknadsföring m. m.

behandlades frågan om sammankopplingen mellan organisationen för admi- nistrering av KBL och MFL. Föredragande statsråd anförde som skäl för en sammankoppling bl. a. (s. 61): ”Ett skäl som jag särskilt vill peka på är att generalklausulen mot otillbörlig reklam och marknadsföring inte får tillämpas så att den kommer i konflikt med de principer som ligger bakom konkurrensbegränsningslagstiftningen. Samtidigt är det viktigt att inte konkurrensbegränsningslagens princip om fri konkurrens ges så stor räck- vidd att den sanktionerar otillbörliga konkurrensmetoder. Det effektivaste sättet att undvika konfliktrisker av olika slag är att helt samordna administ- rationen av de båda lagarna. Enligt min mening är det emellertid tillräckligt om den dömande funktionen förenas hos ett och samma organ."

Så skedde också när MD inrättades. Utredningen anser att den organisa- toriska kopplingen mellan de båda lagstiftningarna har fungerat väl och bör bestå också framdeles. Vad nu sagts gäller även den organisatoriska kopplingen mellan KBL och AVL, som har lösts på samma sätt. Samord- ningens syfte är sålunda att konkurrensbegränsningseffekter skall beaktas vid bedömning av avtalsvillkorsärenden och effekter för avtalsvillkor vid bedömning av konkurrensbegränsningsärenden.

6.2.6 Offentlig upphandling 6.2.6.1 Riktlinjer för offentlig upphandling m. m.

I prop. 1973173 angående riktlinjer för den offentliga upphandlingen (jfr upphandlingskungörelsen /19731600/) framhåller föredraganden att en av de grundläggande principerna för den statliga upphandlingen bör vara affärs- mässighet.

Härigenom skapas förutsättningar fören från statsfinansiell synpunkt mest fördelaktig upphandling. Principen bör även allmänt sett vara mest gynnsam från samhällsekonomisk synpunkt. En väsentlig förutsättning är härvid att konkurrens föreligger mellan olika leverantörer. Andra grundläggande principer är kraven på rättssäkerhet och offentlighet. I vissa fall finns det emellertid skäl att lägga vidare bedömningar på ett upphandlingsärende än vad en strikt tillämpning av den affärsmässiga principen tillåter. Föredra- ganden nämner i detta sammanhang särskilt försvars-, sysselsättnings- och försörjningsberedskapsskäl.

Undantag från upphandlingskungörelsen har i vissa fall föreskrivits också i syfte att ge en särställning vid leveranser till staten för vissa statsägda företag eller myndigheter.

Den offentliga sektorns inköp av varor, tjänster samt byggnads— och anläggningsarbeten uppgår till betydande belopp. En inte obetydlig samord- ning av upphandlingen förekommer. Denna samordning sker bl. a. under medverkan av riksrevisionsverket (RRV) och en särskild delegation för upphandlingsfrågor, med representanter för vissa statliga myndigheter samt för Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet. Samordningen leder till att stat och kommun i vissa fall blir mycket stora köpare med möjligheter att utnyttja konkurrenssituationen på olika marknader. Detta medför givetvis uppenbara fördelar. Samtidigt kan en långt driven inköps- samordning få följder för mindre och medelstora företag, som inte kan

konkurrera om stora beställningar. På sikt kan således samordningen leda till att mindre och medelstora företag inte kan delta i den offentliga upphand- lingen.

Ett annat problem för de mindre och medelstora företagen är att få kännedom om förestående offentliga upphandlingar. Enligt gällande regler skall vid statlig anbudsinfordran annons införas i Tidning för leveranser till staten och, i den mån det gagnar annonseringens syfte, i en eller flera andra tidningar. RRV och delegationen för upphandlingsfrågor har ägnat uppmärk- samhet åt möjligheten att främja upphandling från dessa företag genom att informera företagarföreningarna om större myndigheters anskaffningspro- gram. Företagarföreningarna i sin tur har ett åläggande att förmedla denna information vidare till företagen.

Förekommande monopol och liknande arrangemang vid leveranser till staten utreds f. n. av utredningen (B 197718) om särställning för vissa myndigheter och företag vid leveranser till staten m. m.. Syftet med utredningen är enligt direktiven att kartlägga i vilken utsträckning skälen för en monopol- eller särställning är så starka att ett bibehållande är motive- rat.

6.2.6.2 Principiella överväganden

Samordning av offentliga inköp kan på kort sikt var förmånlig från beställarens synpunkt. På lång sikt kan emellertid samordningen leda till en koncentration i näringslivet genom att mindre och medelstora företag inte kan hävda sig som leverantörer, därför att de t. ex. inte har kapacitet att klara större beställningar. Detta kan i sin tur leda till att konkurrensen minskar eller, om ett monopol uppstår. helt upphör. Konkurrensutredningen anser att man bör gå vidare i strävandena att stärka de mindre och medelstora företagens ställning i den offentliga upphandlingen. Detta bör bl. a. kunna ske genom att statliga och kommunala beställare påverkas att dels ta in anbud från flera leverantörer, dels där det är möjligt utforma enskilda upphand- lingsärenden på ett sådant sätt att även mindre och medelstora företag kan delta i upphandlingen. En möjlighet kan t. ex. vara att dela upp ett upphandlingsärende på flera mindre delar.

6.2.7 Sammanfattande bedömning

En väsentlig del av arbetsmarknads-, regional- och industripolitiken leder till att mindre och medelstora företags konkurrenskraft stärks. Effekten av detta blir bl. a. att koncentrationsprocessen i näringslivet bromsas upp. Det är med andra ord frågan om konkurrensfrämjande åtgärder. Å andra sidan finns det betydande delar inom framför allt industripolitiken som innebär en stimulans till samgående eller samverkan mellan företag och som kan medföra att konkurrensen minskar inom landet. Exempel på motsatsen finns också. Ofta medför de industripolitiska insatserna att de svenska företagens internatio- nella konkurrenskraft ökar. Utredningen har pekat på betydelsen av att i arbetsmarknads-, regional- och industripolitik beakta de återverkningar som insatta åtgärder får för konkurrensen mellan företag.

Handelspolitiken bör enligt utredningen bedrivas på ett sätt som möjliggör

friast möjliga handel mellan Sverige och utlandet. En sådan politik är sannolikt ett av de mest verksamma medlen i en konkurrensfrämjande politik.

Utredningen anser att det är angeläget med en nära samordning av samhällets konkurrens- och prispolitik. Möjligheten att styra företagens prissättning enligt såväl prisregleringslagen som KBL medför ett särskilt behov av samordning mellan NO och SPK.

Den direkta metoden (se kap. 3) utnyttjas ofta inom konsumentpolitiken. Det gäller framför allt de delar av konsumentpolitiken där åtgärder sätts in för att påverka producenters och leverantörers beteenden. Konsumentpolitiken har en betydelsefull roll inom konkurrenspolitik i vid mening och syftar bl. a. till att öka konsumenternas orientering på marknaden, undanröja icke önskvärda marknadsföringsåtgärder och underlätta för konsumenterna att få rättelse i tvister. Konsumentpolitiken tillgrips framför allt när konkurrensen i sig eller konkurrensfrämjande åtgärder inte åstadkommer ett ur konsumen- ternas synvinkel tillfredsställande utbud av varor. För att ett marknads- system inte skall leda till ett utbud av varor som ej är i konsumenternas intresse, krävs att konsumenternas ställning är stark i förhållande till företagen. Utredningen anser att egentlig konkurrenspolitik inte kan vara det enda medlet för att trygga konsumenternas ställning. En aktiv konsument- politik behövs därtill för att skapa en bättre jämvikt mellan konsumenterna och företag.

Inom upphandlingspolitiken bör man bl. a. gå vidare i strävandena att stärka de mindre och medelstora företagens ställning.

6.3. Behovet av samordning mellan konkurrenspolitik och övrig närings- och konsumentpolitik

Sambandet mellan konkurrenspolitik och annan närings- och konsumentpo- litik är som har framgått mycket starkt. Ingripanden med stöd av KBL måste därför alltid ske på ett sådant sätt att åtgärderna ligger i linje med samhällets ekonomiska politik i övrigt. Även om lagstiftningen mot konkurrensbegräns- ning skärps. vilket utredningen föreslår i kapitel 7—8, kommer andra grenar inom framför allt närings- och konsumentpolitiken också i fortsättningen att spela en betydande roll för konkurrensen mellan företag.

Sambandet mellan konkurrenspolitik och annan närings- och konsument- politik medför att åtgärder inom de olika grenarna av politiken bör utformas under hänsynstagande till övriga grenar. Därför behövs samverkan mellan de beslutande organen. På regeringsnivå kommer en samordnad bedömning till stånd genom att berörda departement samråder innan regeringens beslut fattas. På myndighetsnivå är samordningsinstrumenten inte lika utvecklade, vilket enligt utredningens bedömning medför en viss brist på enhetlighet i de näringspolitiska åtgärderna. Mot bakgrund av de organisatoriska konse- kvenser utredningens i kapitlen 7—8 lagda förslag skulle medföra, behandlar utredningen i 9.4 behovet av ökad samordning på myndighetsplanet.

7 Förslag till åtgärder mot skadlig konkurrens- begränsning

7.1. Utgångspunkten

Utredningen har tidigare (6.1) redovisat sin principiella syn på den framtida konkurrenspolitikens uppgifter. Därvid har bl. a. berörts den egentliga konkurrenspolitiken. Också framdeles bör gälla att denna skall vara inriktad på att förhindra sådana följder av konkurrensbegränsning inom näringslivet som är olämpliga från allmän synpunkt. Därmed uppkommer frågan vilka metoder som kan användas i sådant syfte.

Som har berörts i 4.3.2 kan samhällets ingripanden mot vissa konkurrens- begränsningar ske efter endera av två principer. Den ena, förbudsprincipen, innebär att förfaranden som anses generellt skadliga preciseras och förbjuds vid straffansvar. Den andra brukar betecknas som missbruksprincipen. Denna innefattar till skillnad mot den första inte ett i förväg uppställt allmänt förbud. I stället innebär missbruksprincipen att när i ett enskilt fall konstateras att en näringsidkare genom konkurrensbegränsande åtgärder framkallar skadliga effekter ingripande kan ske i särskild ordning mot den ne, i syfte att för framtiden undanröja sådan verkan.]

Förbudspn'ncipen är mest konsekvent genomförd i den amerikanska antitrustlagstiftningen. Den är dock grundläggande även för EG:s konkur- rensregler och bl.a. den västtyska konkurrenslagstiftningen. 1 samman- hanget kan hänvisas till kapitel 5 vari har tagits in en översiktlig redogörelse för utländska förhållanden.

Används förbudsprincipen kan detta till viss del underlätta för näringsid- karna att bedöma vilka åtgärder samhället tillåter. Har väl viss åtgärd förbjudits i lag eller annan författning krävs ju inte vidare prövning av frågan huruvida skadlighet föreligger. Ett förbud måste nämligen vara grundat på den bedömningen att vad som beskrivs som otillåtet inte blott i vissa fall utan generellt medför skadlig verkan från allmän synpunkt.

Å andra sidan kan ett generellt förbud ge tolkningssvårigheter. Vidare är det svårt att tillämpa förbudsprincipen i bred omfattning. Problemet ligger här i att avfatta ett förbud så att endast konkurrensbegränsningar med generellt skadlig verkan träffas medan andra konkurrensbegränsningar förblir tillåtna.

Visserligen kan meddelas rätt att lämna dispens från förbudet i enskilda

1 Närmare redogörelser för konkurrensbegränsningsrätten samt för tillämpningen av förbuds- och missbruksprinciperna m. m. lämnas bl. a. i Martenius, Lagstiftningen om konkurrensbegränsning, Stockholm 1965, Bernitz, Konkurrens och priser i Norden. Stockholm 1971,densamme.Svensk och internationell marknadsrätt,Stockholm 1973. Grönfors. Sundquist, Konkurrensen, samhället och lagen, Stockholm 1977, samt Bernitz, Gorton, Grönfors, Sjöfart och konkurrensrätt, Göteborg 1976.

l.lfr Bernitz, Marknads- rätt. Stockholm 1969, s. 385.

fall. Där förbud har uppställts i nuvarande KBL har också föreskrift lämnats om dispensrätt. Långt drivna förbud kan dock ge upphov till en omfattande dispensprövning. Har väl dispens lämnats för ett visst förfarande uppfattas vidare detta lätt som att förfarandet generellt är godtagbart.

En fördel med missbruksprincipen är att man begränsar ingripandena till de enskilda fall där det har kunnat konstateras att skadlig verkan följer av viss konkurrensbegränsning. Då undviks att sådana åtgärder hindras som trots allt har drag av samhällsnytta men som inte har kunnat undantas från ett förbud, exempelvis för att sådant undantag skulle kunna missbrukas.

Vissa nackdelar är dock förknippade med missbruksprincipen. Dit hör att ingripanden endast i de enskilda fall där skadlig verkan har konstaterats kräver större resurser av det allmänna för bl. a. utredande verksamhet och övervakning av marknaden. Vidare ökar ibland svårigheten för näringsid- karna att bedöma vilka konkurrensbegränsningar samhället kan komma att stoppa.

Fördelar såväl som nackdelar är sålunda förenade med envar av de nämnda principerna. Om man från omfattande förbud tvingas göra legala undantag samt lämna möjlighet till dispens blir förbudsprincipen knappast mer verkningsfull än en effektivt administrerad lagstiftning som bygger på missbruksprincipen i fråga om vissa konkurrensbegränsningar, som inte kan sägas vara i högre grad skadliga till sin art.I Det sy nes därför mest lämpligt att reservera förbuden för mera klara fall samt att i övrigt använda missbruks- principen.

1 den nuvarande lagstiftningen tillämpas som förut (4.3.2) har framhållits båda de nu aktuella principerna, var på sitt område. Förbudslinjen kommer till uttryck i fråga om bruttopriser och anbudskarteller. 1 övrigt får ingri- panden ske enligt generalklausulen i 55 KBL. En förutsättning är då att skadlig verkan i KBL:s mening har visats föreligga.

Den utformning som KBL erhöll år 1953 och i samband med senare ändringar innebär inte att man därvid har förutsatt ett för framtiden oföränderligt läge i fråga om det förbjudna områdets omfattning. Vid lagstiftningen år 1953 uttalade sålunda departementschefen (prop. 19531103 s. 97 och 99) bl. a. att man borde i det hela hålla frågan om tvångsmässigt ingripande öppen för senare övervägande. Efter hand som tillämpningen av en förhandlingslagstiftning gav större överblick kunde det, tillade han, måhända bli möjligt att särskilja flera fall och. om så befanns önskvärt, göra dem till föremål för ytterligare generella förbud. År 1967 övervägdes (prop. 1967175 5. 75 och 77) vidare frågan om det då var lämpligt att mera generellt förbjuda prissamverkan mellan företag. Departementschefen fann dock i likhet med riktprisutredningen att ett sådant förbud inte borde stadgas men underströk beträffande frågan om skärpt lagstiftning att den hade bedömts med hänsyn till dåvarande läge.

Vid prövningen av hur framtida ingripanden på konkurrensbegränsnings- området skall utformas kan man mot bakgrund av det anförda inte utgå från att endera av de två principerna för ingripande generellt skulle vara mer lämplig än den andra. Frågan om vilken väg man bör gå fram på får i stället prövas förutsättningslöst när det gäller skilda typfall av konkurrensbegräns- ning. Utgångspunkten är därvid att samhället skall ha tillräckliga medel för att på lämpligt sätt förhindra skadlig verkan till följd av konkurrensbegräns-

ningar och att ett straffbelagt förbud mot viss åtgärd bör komma i fråga endast när åtgärden generellt kan bedömas ha skadlig verkan.

En huvudfråga blir därmed om den gräns som gällande lag drar mellan förbudsområdet och missbruksområdet numera är lämplig. l nära samband med detta står frågan om vilken form för ingripande som är mest effektiv där missbruksprincipen, till skillnad mot förbudsprincipen, tillämpas. Som underlag för prövningen får läggas erfarenheterna av den nuvarande lagstiftningen liksom den inriktning av samhällskontrollen som synes önskvärd för framtiden.

7.2. Förbudsområdet

7.2.1. Bruttoprisförbudet

7.2.1.1 Bakgrund

Som har framhållits i 4.3.3.1 tar det där redovisade, i 25 KBL upptagna bruttoprisförbudet sikte på situationen att en leverantör söker bestämma det pris hans återförsäljare skall ta ut vid vidareförsäljning.

Vid förbudets tillkomst år 1953 uttalade departementschefen (prop. 19531103 5. 169—170) att systemet med bruttopris hade så ringa fördelar i förhållande till nackdelarna att det i allmänhet måste anses skadligt. Den allvarligaste an märkningen var enligt uttalandet att systemet motverkade en allmän rationalisering inom distributionen och därmed i och för sig möjliga prissänkningar inom detaljhandeln.

Förbudet avser betingande eller angivande av priser som återförsäljaren inte får underskrida. Därvid kan det vara fråga om ett minimipris, dvs. ett lägsta pris som får överskridas men inte underskridas. Vidare kan det gälla ett fast bruttopris som återförsäljaren alltså varken får höja eller sänka. Däremot träffar förbudet inte angivandet av ett maximipris, som ju inte hindrar lågpriskonkurrens. Ej heller är det otillåtet att rekommendera återförsäljaren visst pris vid vidareförsäljningen. Detta kallas vanligen vertikal cirkaprissätt- ning.

Från förbudet kan meddelas dispens. Fastän Cirkapriser har undantagits från bruttoprisförbudet kan sådan konkurrensbegränsning givetvis mötas av ingripande genom förhandling enligt generalklausulen i 5 QKBL, om skadlig verkan föreligger. Sådan verkan kan bestå i bland annat 5. k. prisstelhet. Med detta avses att följsamheten till cirkapriserna har blivit stor vid återförsäljningen. Inträffar detta visar sig alltså samma effekter som kan uppstå vid bruttoprisangivelser.

Sedan bruttoprisförbudets ikraftträdande har NO anmält till åtal 12 fall av ifrågasatt överträdelse av förbudet. Av dessa var i oktober 1977 två föremål för åtalsprövning, tre hade medfört frikännande dom och sju hade medfört fällande dom, bl. a. i det så kallade Fleischmann-målet (refererat i 4.3.6.2). Bland de övriga fall som har medfört fällande dom kan följande nämnas.

En av de ledande leverantörerna beträffande hem- och hushållsapparater hade vid flera tillfällen uttryckt missnöje med en återförsäljares låga priser på tvättmaskiner och hade därvid begärt att återförsäljaren skulle hålla vissa angivna priser. Stockholms tingsrätt

'Se rörande bl. a. brut- toprisförbudet Bernitz, Bruttoprisförbudet och andra åtgärder mot kon- kurrensbegränsningar i distributionen, Studie- förbundet Näringsliv och samhälle nr 3/1962.

fann i dom den 23 november 1971 det inte vara styrkt att leverantören hade betingat sig att de angivna priserna ej fick underskridas. Tingsrätten fann det däremot vara styrkt att leverantörens försäljningschef uppsåtligen hade brutit mot 2 & KBL genom att vid två tillfällen ange vissa priser på tvättmaskiner utan att uttrycka att dessa priser fick underskridas. (PKF 197224)

En generalagent för snöfordon hade till ledning för sina återförsäljare utfärdat ett skriftligt försäljningsmeddelande, vilket inleddes med en förteckning över de snöfordon och tillbehör till dessa, som företaget marknadsförde. Vid varje produkt hade angivits ett visst pris utan att det därvid kom till uttryck att priset fick underskridas. Sundsvalls tingsrätt dömde den 16 oktober 1972 generalagenten till tio dagsböter. (PKF 197312—3)

Postorderföretaget Positiv Fritid hade i brev till RFSU hotat med att upphöra med all grossistförsäljning om RFSU inte höll det angivna priset på en av Positiv Fritid saluförd muskelstärkare. Brottmålet om detta fördes upp i högsta domstolen. som i dom den 25 maj 1976 fällde Positiv Fritids marknadschef till ansvar för förseelse mot bruttopris- förbudet. 1 domen uttalas att den åtalade i egenskap av marknadschef hade att självständigt och på eget ansvar sköta företagets marknadsföring, låt vara att han därvid hade att följa de allmänna riktlinjer som den högsta företagsledningen hade fastställt för denna gren av verksamheten. 1 målet hade inte ifrågasatts annat än att brevväxlingen med RFSU föll inom ramen för de åligganden marknadschefen hade att fullgöra. HD har bedömt i vad mån den åtalade gärningen har stått i strid med det i 2 & KBL första ledet intagna förbudet mot att "betinga" sig visst pris av återförsäljare och har funnit så inte vara fallet. Domstolen ansåg däremot att den åtalade gärningen stred mot andra ledet i 2 & KBL och anförde på denna punkt följande: Enligt det andra ledet i 25 är det förbjudet för säljande företag att till ledning för prissättningen i senare försäljningsled ange visst pris. med mindre därvid kommer till uttryck att priset får underskridas. Innebörden härav får, med hänsyn till lagstiftningens syfte. antagas vara att i princip inga som helst påtryckningar får förekomma i avsikt att förmå avnämaren att upprätthålla viss prisnivå. [förvarande fall har Positiv Fritids uttalanden i breven till RFSU visserligen formellt begränsats till att avse önskemål men genom förklaringen att all grossistförsäljning kan komma att upphöra har Positiv Fritid trots att verkningarna av åtgärden inte skulle träffa enbart RFSU — utövat obehörig påtryck- ning. Uppenbarligen har det varit Positiv Fritid obetaget att. som följd av att en önskad enhetlig prisnivå ej kunnat etableras, lägga ned grossistförsäljningen:det obehöriga har bestått i att Positiv Fritid sammankopplat priset med hotet om nedläggning av grossistförsäljningen, tydligen i syfte att förmå återförsäljarna, i detta fall i första hand RFSU. att hålla den önskvärda prisnivån. Uttalandena i breven innefattade därför enligt HD:s mening ett åsidosättande av 2 & KBL. (Nyttjuridiskt arkiv 1 19761299, PKF 197616)

Förutom de tolv åtalsärendena har det inom NO-ämbetet handlagts inemot 400 ärenden (1957—1974) avseende bruttoprisförbudet. De flesta av dessa har varit av bagatellartad natur och gällt bl. a. sådana prisangivelser i annonser, kataloger och på förpackningar m. m. där det inte har framgått att de angivna priserna fick underskridas. Ärendena har i allmänhet kunnat avskrivas sedan de berörda företagen hade för NO förklarat att de fortsättningsvis ämnade använda uttrycket cirkapris eller på annat sätt ange att det angivna priset fick underskridas.I Dispensgivningen har beträffande bruttoprisförbudet varit av ytterst begränsad omfattning. Endast fem dispensansökningar har bifallits, nämligen för böcker, noter, farmaceutiska specialiteter, strömming och en på prov anordnad fasträkningsförsäljning av tidskrifter.

Den mest betydelsefulla av dispenserna gällde bokbranschen inom vilken bruttopriser hade tillämpats sedan mitten av 1800-talet. NFR fann år 1958 (NFR 7/1958) att ett slopande av bruttoprissystemet inom bokbranschen kunde antas leda till att den svårsålda men kulturellt ofta värdefulla litteraturen skulle bli mindre lättillgänglig och eventuellt också utges i mindre utsträckning. Att en vägrad dispens sannolikt skulle leda till förlust från kulturell synpunkt ansåg rådet utgöra ett sådant särskilt skäl för beviljande av tillstånd som avsågs i 45 KBL. Dispensen. som hade tidsbegränsats, upphävdes genom beslut av NFR år 1965 (1 och 4/1965) med verkan från den 1 april 1970. 1 beslutet framhölls bl. a. att bruttopriserna, etableringskontrollen och ensam- rättsförsäljningen hämmade utvecklingen av nya former för spridning av böcker samtidigt som dessa företeelser förklarades medföra en ekonomisk belastning för branschen och därmed för konsumenterna. Med ett friare bokhandelssystem förvän- tades bl. a. en för konsumenterna större tillgänglighet av böcker, dvs. böcker skulle komma att säljas av ett större antal återförsäljare än tidigare och genom nya försäljningskanaler. Till följd av denna ökade spridning av bokförsäljningen skulle det uppstå priskonkurrens vilken skulle verka i prisdämpande riktning.

F. n. finns ingen i kraft varande dispens från bruttoprisförbudet.

7.2.1.2 Överväganden och förslag

Förbudet mot bruttopriser har visat sig effektivt främja priskonkurrens i distributionen. Det framstår enligt konkurrensutredningens uppfattning alltjämt som välmotiverat. Som har nämnts finns f. n. inte någon dispens från förbudet i tillämpning. Detta styrker ytterligare uppfattningen att bindning av priskonkurrens i efterföljande säljled i allmänhet har skadlig verkan och endast sällan kan antas ha samhällsnyttig effekt. Här kan också pekas på den skärpta attityden utomlands till bruttoprissättning. När bruttoprisförbudet infördes i Sverige i början av 1950-talet hade det få motsvarigheter internationellt. Numera gäller däremot bruttoprisförbud även i övriga nordiska länder och iettstort antal andra stater. Under 1970-talet har sålunda, med ändring av tidigare konkurrenslagstiftning. bruttoprisförbud genomförts fullt ut i Västtyskland och USA (se 5.1). Mot denna bakgrund finner utredningen det vara klart att vad som förbjuds i 2 & KBL alltjämt bör vara otillåtet.

Utredningen har vidare övervägt om det finns skäl att utvidga förbudet mot prisangivelser i det vertikala ledet till att avse också rekommenderade priser, dvs. cirkapriset.

Denna fråga har behandlats av riktprisutredningen (SOU 1966148 5. 104), som ansåg att bruttoprisförbudet var väl snävt till sin omfattning. Därvid anfördes att konsumenterna vanligen uppfattade termen riktpris — vilken då ofta användes som beteckning på ett vägledande pris — som ett mer fast pris och att hot om leveransvägran eller liknande påtryckningsåtgärder kunde medföra att riktprisangivelser betraktades som bindande av återförsäljarna och därigenom fick en bruttopriseffekt. Riktprisutredningen, som inte fann skäl då föreligga för något mera generellt förbud mot prissamverkan, ansåg det ej heller påkallat att på denna punkt genomföra en isolerad lagteknisk översyn. Av betydelse för detta ställningstagande var bl. a. att riktprisutred- ningen bedömde det vara möjligt att utan lagändring genomföra en övergång till termen cirkapris. Nämnda utredning underströk dock att samtliga former av konkurrensbegränsning som faller utanför förbuden kan prövas enligt

generalklausulen och att förbuden därvid torde påverka prövningen av vad som skall anses innefatta skadlig verkan i situationer som ligger nära sådana som omfattas av förbuden. De överväganden som hade föranlett att en angränsande företeelse direkt hade förbjudits ägde. tillades det. naturligen särskild tyngd vid skadlighetsprövningen, vilket i betydande mån torde neutralisera nackdelarna av själva förbudsstadgandenas begränsning.

Enligt konkurrensutredningens bedömning kan betydande nackdelar vara förknippade med den vertikala cirkaprisangivelsen, på sätt som närmare utvecklas i ett av NFR år 1969 meddelat beslut (NFR 2/1969), som har redovisats i 4.343. Dit hör att prisstelhet i större eller mindre grad uppstår i vissa fall. Möjligen kan i denna del sägas att cirkaprissystemet i sig mer generellt bidrar till att göra priserna mindre rörliga i återförsäljarledet. Såsom NFR uttalade i nämnda beslut kräver nämligen avvikelser från angivna cirkapriser i flertalet fall särskilda åtgärder i form av ommärkning, separata skyltar e. (1. Ett visst tröghetsmoment kan då spela en roll för följsamhet vid återförsäljning.

Å andra sidan är återförsäljarna inte bundna vid att tillämpa cirkapriset. Därmed kvarstår möjligheten att med frångående av cirkapriset bedriva en effektiv priskonkurrens. Erfarenheten visar därvid bl. a. att den som konkurrerar med lägre prisnivå i allmänhet finner det fördelaktigt att göra en jämförelse med det cirkapris andra tillämpar. Från konsumenternas synpunkt innebär detta att cirkaprissystemet då används förjämförelse vid lågpriskonkurrens och utgör en prisorientering för dem. Med utgångspunkt i de synpunkter som ligger till grund för generalklausulen i 3å MFL om informationsskyldighet kan en sådan orientering i exempelvis annonsering som producenter bedriver ibland bedömas vara påkallad. Det kan anmärkas att den som lämnar inkorrekta uppgifter om rådande cirkaprisläge också riskerar ett ingripande med stöd av MFL.

Som en fördel med det vertikala cirkaprissystemet kan vidare räknas att det inte sällan leder till besparingar från hanterings- och kostnadssynpunkt. Detta gäller särskilt i fråga om sortiment vari ingår en mycket stor mängd artiklar. Skall i sådant fall varje enskild detaljist själv beräkna priset kan förfarandet fördyra varan vid försäljning över disk. Fördyringen kan i så fall få betalas av konsumenterna.

Frågan hur stor risken för prisstelhet är när cirkaprissystemet används låter sig inte besvaras generellt. Också förhållandena inom varje särskild bransch har betydelse för den utveckling som kan följa av cirkaprisangivelser. Till bilden hör då även vilken utbredning cirkaprissättningen har.

Också utvecklingen efter år 1953 får beaktas. På denna punkt kan sägas att vertikalt vägledande priser, bortsett från dagligvaruhandeln, har minskat i omfattning. Cirkaprissättning av detta slag kan därför inte påstås i dag utgöra en särskilt framträdande form av konkurrensbegränsning.

Mot denna bakgrund finner utredningen det vara olämpligt att föreslå en utvidgning av vad som förbjuds i 25 KBL.

Det bör understrykas att denna bedömning inte innebär att utredningen anser fördelar mer än nackdelar alltid utmärka cirkaprisförfarandet utan endast att förbud ej utgör en lämplig form av ingripande. All anledning finns för de konkurrensvårdande myndigheterna att också i framtiden med vaksamhet följa utvecklingen inom branscher där vertikala cirkapriser

förekommer. Är prisstelheten på viss marknad stor exempelvis i samband med att skilda leverantörer tillämpar samma cirkapris föreligger en situation närbesläktad med ett system med bruttopriser. Särskilt allvarligt är det om i denna situation en säljare vägrar att leverera till en köpare som har visat sig benägen att gå under cirkapriset. I allmänhet måste då finnas fog för ett ingripande enligt missbruksprincipen. Vidare bör uppmärksammas om på en marknad förekommer överprissättning (moon prices). Därvid gäller det i viss mån fiktiv Cirkaprissättning där den som inte har vetskap om den egentliga prisnivån missgynnas i förhållande till andra. Detta kan leda till en alltför hög prisnivå och till prisdiskriminering. Konkurrensförutsättningarna rubbas alltså.

Överprissättningen behandlas också i 7232. Det kan tilläggas att också fiktiv prissättning som verkar vilseledande kan angripas med stöd av generalklausulen i 2 & MFL.l

Utvecklingen efter år 1953 visar att det beträffande bruttoprissättning finns behov av att med försäljning av varajämställa uthyrning. Här gäller det bl. a. leasing m. ni. som har ökat i omfattning. Den som säljer eller hyr ut en vara kan då ange det pris som kunden skall ta när denne i sin tur hyr ut varan i sin näringsverksamhet.

Utredningen föreslår att det nuvarande bruttoprisförbudet i 2 & KBL ges en motsvarighet i 2 kap. 6 & lagförslaget, med följande lydelse:

Näringsidkare får ej

]. söka förmå annan näringsidkare i senare säljled att vid försäljning av vara inom landet ej gå under visst pris.

2. till ledning för prissättningen i senare säljled inom landet ange visst pris för vara utan att det framgår att priset får sättas lägre.

Vid tillämpning av första stycket skall med försäljning av vara jämställas uthyr- ning.

Denna bestämmelse bygger i allt väsentligt på de tankar som har legat till grund för 2 & KBL. Vidare har beaktats den utveckling som därefter har skett i praxis. För bestämmelsens närmare innbörd m. m. hänvisar utredningen till specialmotiveringen i kapitel 10. Valet av begreppet näringsidkare i stället för nu förekommande beteckning företagare behandlas i avsnitt 7.5.1. Ett undantag i fråga om koncerner görs i 2 kap. 10 &. Detta motiveras i 7.7.4.

Fråga om dispens från förbudet torde också i framtiden mycket sällan bli aktuell. Å andra sidan saknas fog att nu formellt skära av varje möjlighet till dispens. Som närmare redovisas i 7.4.2 föreslår utredningen därför att dispensrätt alltjämt skall finnas.

7.2.2. Anbudskartellförbudet

7.2.2.1 Bakgrund

Med uttrycket anbudsförfarande (anbudstävling) avses väsentligen att en presumtiv beställare fordrar in anbud från flera säljare beträffande viss , _

. . .. . . .. lSe Bernitz, Modig, angiven prestation och klargör for dem som deltar l anbudsforfarandet att Mallmén Otillbörlig också andra har uppmanats att avge anbud. Ofta används termen upphand- marknadsföring, Nykö- ling som beteckning för detta. ping 1971, s. 131.

Det s. k. anbudskanellförbudet i 3 &" KBL (se 4.3.3.2) riktar sig mot vissa former av samarbete mellan anbudsgivare.

Beträffande anledningen till förbudet uttalas i förarbetena till 1953 års lagstiftning (prop. 19531103 s. 138 0. f.) att det syntes inte kunna förnekas att den gemensamma anbudsprövningen, hur den än har anordnats. i flertalet fall är ägnad att driva upp anbudspriserna. Också när överenskommelsen innebär att anbud skall avges till det lägsta pris som har anmälts vid förhandsprövningen gäller detta. När man kommit överens om en viss kvotering saknas ju, framhöll departementschefen, nämnvärd anledning att vid sådan prövning anmäla särskilt lågt pris. Enligt departementschefen kom till detta att den gemensamma anbudsprövningen redan i sig själv måste anses utgöra ett långt gående avsteg från den grundsats om fri konkurrens. som den enskilda företagsamheten i allmänhet betecknar som grundvalen för sin verksamhet.

Förbudet riktar sig främst mot sådan organiserad form av samverkan som då anordnades av s. k. anbudsringar. Dessa, som var vanliga främst inom byggbranschen, innebar ofta hemlig förhandsprövning av anbud. De företag som deltog i kartellsamarbetet kunde exempelvis ha åtagit sig att anmäla alla anbudsförfrågningar till en gemensam ombudsman som de hade utsett. Om en av de samarbetande önskade anta ett anbud fick han anmäla detta till ombudsmannen och därvid uppge anbudssumman. Denne kontrollerade därefter att summan hade beräknats efter överenskomna kalkyler. Det företag, som efter överenskommen kvotering eller annan grund stod i tur att få arbetsuppgiften, underrättades av ombudsmannen om den lägsta anbuds- summan som hade uppgetts bland kartellmedlemmarna. Företaget kunde därefter utan priskonkurrens från de andra lämna sitt anbud. Ibland förekom det att andra medlemmar, som inte stod i tur. lämnade anbud med högre anbudssumma. Genom detta skapades ett intryck av att priskonkurrens hade funnits vid anbudstävlingen.

Vad förbudet riktar sig mot är själva förhandsprövningen av anbud när denna är organiserad genom en i förväg träffad överenskommelse. Däremot är det tillåtet att i ett enskilt fall samråda med annan presumtiv anbudsläm- nare om innehållet i anbud, såvida inte det finns ett i förväg träffat avtal om detta. Förbudet avser alltså i princip avtal om framtida samråd samt den praktiska tillämpningen av avtalet men inte samråd i enstaka fall utan föregående avtal.

Inte heller omfattar förbudet t. ex. det förhållandet att genom en anbuds- kartell har fastställts gemensamma kalkylnormer eller allmänna leveransbe- stämmelser, under förutsättning att det inte krävs samråd i enskilda fall. Ett annat exempel på icke straffbelagda anbudskarteller är generella överens- kommelser mellan företagare att inte lämna offerter som led i anbudsförfa- rande.

Ifråga om konkurrensbegränsningar som alltså faller utanför förbudet kan ingripande ske med stöd av generalklausulen, när skadlig verkan förelig- ger.

NO har behandlat sammanlagt ett femtiotal ärenden som avsett anbuds- samverkan. I allmänhet har samverkan upphävts som ett resultat av NO:s ingripande. Nio ärenden har lett till åtalsprövning (oktober 1977). Av dessa har tre avskrivits utan åtal, ett är föremål för åtalsprövning, två har medfört

frikännande dom, ett har medfört frikännande dom i första instans men har överklagats och två har medfört fällande dom. Vissa fall rörande ansvar för brott mot anbudskartellförbudet kan här

redovisas i korthet.

En förening för rörentreprenörer hade ett system med kort som insändes av medlemmarna till föreningen med uppgifter om erhållna anbudsförfrågningar. l stadgarna fanns en bestämmelse om skyldighet för medlemmarna att anmäla sådana förfrågningar. Övriga medlemmar fick på begäran tillgång till uppgifterna på korten. Misstanke uppkom att tre av medlemmarna hade samrått i fråga om en anbudstävlan. Stockholms rådhusrätt dömde den 30 oktober 1970 (DB 4391) föreningens ordförande för brott mot konkurrensbegränsningslagen till 30 dagsböter. Domen grundades på att bestämmelsen inte hade haft annat huvudändamål än att skapa möjlighet för föreningens medlemmar att samråda eller på annat sätt samverka före anbuds avgivande och att den hade tillämpats på sådant sätt. Svea hovrätt fann inte skäl göra ändring. (PKF 197117)

Två producentkooperativa slakteriföreningar hade ingått ett skriftligt avtal att före avgivande av anbud inom storhushållssektorn träffa överenskommelse om anbuds- priser. Stockholms tingsrätt fastslog i dom den 19 februari 1975 (DB 81) att överenskommelsen innebar brott mot anbudskartellförbudet och dömde föreningarnas verkställande direktörer resp styrelseordförande till 15 dagsböter. Domen överklagades av åklagaren till Svea hovrätt, som skärpte straffet till 30 dagsböter (PKF 197518).

Centrala byggnadskommitte'n i Falkenberg (CBK) hade utarbetat en detaljerad arbetsbeskrivning för ett skolbygge. Bland anbudsvillkoren var också angivet att den. vars anbud kunde komma att antagas. skulle vara skyldig att förete sin anbudskalkyl. Arbetsbeskrivning uttogs av sju företag. Tre av dem inkom med anbud. CBK rekvirerade i tur och ordning kalkylunderlaget från var och en av dessa tre. Mängdförteckningarna visade likheter såsom genomgående samma räknefel och konstanta procentuella prisskillnader. — NO anmälde de tre företagen till åtal. Som skäl härför anfördes bl. a. att det av omständigheterna måste anses framgå att de tre företagen hade samverkat före anbudsgivningen samt att det med hänsyn till anbudsräkningens och anbudsunderlagets omfattande karaktär var helt uteslutet att denna samverkan hade ägt rum utan föregående överenskommelse därom. Under utredningen medgav företrädare för de tre företagen att de två företag som hade avgivit de högsta anbuden hade "tagit pris", dvs. de hade hos det tredje företaget förfrågat sig om vilket anbudspris detta företag skulle lämna och hade sedan överskridit detta belopp. Dessa två hade inte utarbetat några kalkylunderlag. När de sedan trots att deras anbud inte låg lägst avkrävdes kalkylunderlag, ansåg de sig — för att inte avslöja sin samverkan — nödsakade att i efterhand utarbeta kalkylunderlag till de av dem avgivna anbuden. För detta ändamål begärde de att få låna det tredje företagets kalkylunderlag. Detta företag vägrade att låna ut sitt kalkylunderlag men erbjöd sig i stället att färdigställa lämpliga kalkylunderlag åt de båda andra. Så skedde också. — NO gjorde därefter gällande att företagen vid sina samtal före anbudsgivningen måste anses ha. tyst eller uttryckligen. träffat överenskommelser att den part som hade mottagit prisupplysning skulle använda sig därav i sin egen anbudsgivning. Alla tre företagen gjorde gällande att de inte före anbudsgivningen hade träffat någon överenskommelse om samråd eller annan samverkan. Varbergs tingsrätt fann i dom den 9 mars 1973 (DB 212) det inte styrkt att de kontakter som hade förekommit mellan företagen utgjorde tillämpning av någon i annat sammanhang träffad överenskommelse av denna innebörd. Åtalet ogillades därför.

Norrköpings kommun anförde klagomål hos NO över att elva åkeriföretag hade vägrat inge konkurrerande anbud till kommunen. NO:s utredning visade attden lokala åkeriföreningen hade tillsatt en särskild kommitté i anledning av kommunens anbudsinfordran. Inom denna kommitté hade man i föreningsrättslig form träffat

'Se om anbudskarteller bl. a. Bernitz, Anbuds- givning och fri konkur- rens, Industriförbundets förlag, Katrineholm 1965. Se också Collusive Tendering, Report of the Committee of Ex— perts on Restrictive Busi- ness Practices. OECD, Paris 1976. En översikt av utländsk lagstiftning mot anbudskarteller läm- nas av Bernitz i SOU 1972140, bilagan 10.

överenskommelse om att man från åkeriföretagens sida skulle inge anbud med ett för alla företagen gemensamt pris till kommunen. En dylik anbudssamverkan uppfyllde enligt NO:s uppfattning de rekvisit för straffbar anbudskartell som hade upptagits i 3 & KBL. Åkeriföretagen hade genom att besluta tillsätta en särskild kommitte' med uppgift att utforma anbud till kommunen träffat överenskommelse om att samråda och samverka innan man gav anbud. Överenskommelsen hade därefter tillämpats genom arbetet inom kommittén. l dom den 28 november 1975 fann Norrköpings tingsrätt (DB 1593) inte att de enskilda företagarna i lagens mening hade träffat eller tillämpat överenskommelse om samråd eller annan samverkan före avgivande av anbud. Åtalet ogillades därför. De åtalade friades även av Göta hovrätt. Riksåklagaren förde inte saken vidare till högsta domstolen.

MD och dess föregångare har hittills behandlat tolv ansökningar om dispens från anbudskartellförbudet. I tre fall har NFR ansett att förbudsstad- gandet inte var tillämpligt och att dispens av sådan orsak inte kunde meddelas.]

NFR fann i det första fallet att det inte föll under förbudet att charkuteriidkare utan dessförinnan träffad överenskommelse vid ett tillfälle genom sin förening avgav gemensamt anbud till en kommun på leveranser av Skolmåltider. (NFR 24/ 1954—1955)

NFR fann i de båda andra fallen att anbudssamverkan mellan företagare genom en självständigjuridisk person med uppgifter och verksamhet även i andra avseenden inte föll in under förbudet och att dispens alltså ej erfordrades. Däremot kunde samverkan av detta slag bli föremål för prövning enligt 5 ;" KBL. NFR konstaterade också att även om sådan anbudssamverkan som bildandet av en juridiskt självständig försäljnings- organisation i och för sig inte föll in under förbudet, det kunde hävdas att om organisationen var en proformaanordning som hade tillkommit för att kringgå förbudsstadgandet. detta likväl måste anses tillämpligt. (NFR 8/1960 och 3/1965)

Tillstånd till överenskommelse mellan flera företagare att avge gemensamma anbud har meddelats av NFR i två fall. I det första fallet beviljade NFR dispens för vissa speceri- och lanthandlare i en mindre kommun att vid regelbundet återkommande upphandlingar avge gemensamma anbud på livsmedel till kommunala inrättningar (NFR 13/1954—1955). 1 det andra fallet beviljade NFR dispens för tre slakterier att avge gemensamma anbud på leveranser till arméintendenturförvaltningen (NFR 4/1957). Syftet med överenskommelsema var att genom samverkan åstadkomma kostnadsbe- sparingar som kunde komma anbudstagaren till godo. Det var i båda fallen fråga om förhållandevis små företagare som önskade samverka för att bättre kunna konkurrera med större leverantörer. Dispenserna avsåg en tid av ca tre år. Ingen av dem har förnyats.

NFR har vidare beviljat dispens för två 5. k. försäkringspooler. Det första fallet avsåg en överenskommelse om samverkan vid specialtariffering av flygförsäkring. NFR ansåg att överenskommelsen innefattade en från allmän synpunkt ändamålsenlig ordning och beviljade dispens tills vidare (NFR 6/1956). Dispensen har sedermera återkallats i vissa delar (MD 6/1976). Det andra fallet avsåg en överenskommelse om samverkan ifråga om premier och andra villkor för atomförsäkring. NFR ansåg även här att överenskommelsen innefattade en från allmän synpunkt ändamålsenlig ordning. Dispensen gäller alltjämt. (NFR:s beslut den 23 maj 1957)

Under de senaste åren har dispens meddelats för två överenskommelser mellan AB Karlstads Mekaniska Werkstad (KMW) och AB Nohab. Först gällde det ett avtal mellan KMW och Nohab om tekniskt och kommersiellt samarbete ifråga om reversibla pumpturbiner. I avtalet ingick en klausul enligt vilken bolagen omedelbart skulle informera varandra om alla anbudsförfrågningar avseende dessa produkter och gemensamt komma överens om vilken part som skulle vara ansvarig för utarbetande

av tekniska förslag och offerter. MD ansåg att avtalet om samråd kunde antas bidra till en från allmän synpunkt ändamålsenlig ordning och beviljade dispens från anbuds- kartellförbudet för en tid av tio år. (MD l/l975)

Senare framkom att samverkan förekom mellan KMW och Nohab även beträffande konventionella vattenturbiner. Bolagen hade sedan år 1964 i ett stort antal fall avgett gemensamma anbud på olika turbinprojekt. KMW och Nohab gjorde därefter gällande att denna samverkan inte stred mot anbudskartellförbudet så länge bolagen inte genom avtal mellan sig var bundna att i varje särskilt fall samråda om huruvida gemensamt anbud skulle avges eller ej. MD konstaterade i sitt beslut att. även om något formellt bindande avtal inte hade slutits. det mot bakgrund bl. a. av det stora antal fall där gemensamma anbud hade lämnats var uppenbart att bolagen de facto haft en överenskommelse om samverkan vid avgivande av anbud. Den omständigheten att bolagen i några enstaka fall hade sett sig oförhindrade att lämna separata anbud eller att beställaren på ett relativt tidigt stadium hade underrättats om att gemensamt anbud var att vänta ändrade inte denna bedömning. MD ansåg dock det tillämpade förfarandet innebära en ändamålsenlig ordning och beviljade dispens för en tid av fem år. (MD 25/ 1976)

Dispenser från anbudskartellförbudet har slutligen också beviljats för tre överens- kommelser om samråd ifråga om premier för s. k. protection & indemnity—försäkring. Samtliga dispenser gäller för fem år. (MD 29-31/1976)

7.2.2.2 Förslag av byggkonkurrensutredningen m. m.

Byggkonkurrensutredningen har, i betänkandet (SOU l972140) Konkurrens i bostadsbyggandet, föreslagit en ändring av anbudskartellförbudet i syfte att göra förbudet mer effektivt. Nämnda utredning pekar därvid bl. a. på att det inte är ovanligt att man inom byggbranschen använder ett förfarande som kallas att "ge och ta pris". Detta innebär i allmänhet att en entreprenör, som vill vinna en anbudstävling, önskar lämna uppgift till en konkurrent om den anbudssumma entreprenören har tänkt sig. Den som "tar" sådant pris anses därefter förpliktad att i sitt anbud överskrida det pris han har fått utlämnat åt sig. På liknande sätt kan den som inte vill komma i fråga för viss entreprenad "ta" det pris en konkurrent tänker bjuda och därefter i sitt eget anbud överskrida detta. Att anbud på sådant sätt lämnas också av dem som vet att deras anbudssumma är för hög förklaras ibland med att man av "artighet" gentemot anbudsinfordraren inte vill utebli från anbudstävling. Byggkonkurrensutredningen uttalar att förfarandet att man ger och tar pris torde vara lika prisuppdrivande vare sig det har föregåtts av överenskom- melse eller inte. Enligt nämnda utredning är det vidare stötande att förfarandet och de 5. k. artighetsanbuden ger ett falskt sken av att anbud har lämnats i konkurrens. Vidare uttalar utredningen att det ligger i sakens natur att dolda samråd vid enstaka tillfällen om de över huvud blir kända i vart fall inte uppmärksammas av myndigheterna förrän anbud har avgetts och beställaren redan har vållats skada. I sådant fall är det inte tillräckligt att förhandling kan komma till stånd med stöd av 5 &" KBL. Det finns då inte längre något annat att förhandla om än att förfarandet inte skall upprepas. Därtill anför byggkonkurrensutredningen att de ärenden rörande överträ- delser av förbudet som har förekommit hos NO under senare år ytterligare understryker vikten av att förbudet görs mer effektivt. Utredningen anser det vara en brist att nuvarande bestämmelse inte träffar sådan dold samverkan som sker utan föregående överenskommelse. En effektivisering skulle också

få betydelse för beivrandet av dold samverkan som faktiskt föregås av överenskommelse men där denna inte kan påvisas. Vidare framhåller utredningen att, om dess övriga förslag genomförs, anbudstävlingar blir den dominerande formen för upphandling av byggande och material samt också i ökad utsträckning vid fördelning av mark. Det är därför, uttalas det, av stor vikt att de gynnsamma effekterna av anbudstävlingarna inte minskas eller uteblir genom samråd mellan anbudsgivarna. Att anbudskonkurrensen inte sätts ur spel genom samråd är också av betydelse för i vilken omfattning denna upphandlingsform kommer till ökad användning.

Enligt byggkonkurrensutredningens förslag skulle 3å KBL ges följande lydelse.

Har anbud å försäljning av förnödenhet eller utförande av tjänst häri riket infordrats från flera företagare samtidigt, må de ej utan tillstånd av marknadsrådet samråda eller eljest samverka innan någon av dem avgiver anbud.

Företagare som gå samman för samfälld prestation må dock avgiva gemensamt anbud. Ha de samrått om anbudet utan att enas må de ej härefter avgiva anbud utan samtycke av den som infordrat anbudet.

Om avtal slutits på grundval av anbud, som avgivits i strid mot vad här stadgats. äger den som infordrat anbudet fordra ersättning för därigenom uppkommen skada.

Förslaget innebär således att förbudet gäller samråd sedan anbud har infordrats och oberoende av om tidigare avtal finns. Regeln om skadestånd kan enligt byggkonkurrensutredningen vara av betydelse från samhällelig synpunkt, bl. a. genom att den kan antas stimulera beställarens intresse av att medverka till att förbudet mot anbudssamråd iakttas. Slutligen innebär förslaget höjda straffsatser för brott mot förbudet.

Vid remissbehandling av byggkonkurrensutredningens betänkande anfördes i huvudsak följande i fråga om förslaget till ändring av 3 & KBL.

Förslaget tillstyrktes av Svea hovrätt, byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket, MR, NO, SPK. boendeutredningen, riksbanksfullmäktige, Svenska kommunförbundet, Svenska byggnadsarbetarförbundet, Sveriges advokatsamfund, Hyresgästernas riks- förbund (HSB) och BPA Byggproduktion AB.

Av dessa instanser anförde byggnadssryre/sen att samråd av det slag som utredningen avsåg att förbjuda förekom enligt styrelsens erfarenhet. Den föreslagna skärpningen av lagen var mycket angelägen. Samarbete mellan företag som avsåg att inge gemensamt anbud fick emellertid inte hindras.

MR anslöt sig till de överväganden och bedömningar som utredningen åberopade som skäl till den föreslagna skärpningen. Rådet ifrågasatte emellertid om krav på beställarens samtycke vara mer effektivt när det gällde att motverka inte önskade anbudssamråd än exempelvis enbart en skyldighet för företagen att upplysa beställaren om att samråd hade ägt rum. En ensidig upplysningsplikt från företagens sida föreföll vara en enklare lösning som inte torde medföra minskat skydd för beställaren.

NO ifrågasatte om inte de upphandlingsregler som byggkonkurrensutredningen hade föreslagit borde kompletteras med en föreskrift med krav att byggherre vid upphandling skulle avkräva anbudsgivare försäkran om att de inte hade samrått om anbuden.

SPK anförde att effekterna av samråd kunde bli desamma oavsett om en föregående överenskommelse hade träffats eller inte. Den hittillsvarande tillämpningen av lagen visade vilka svårigheter som uppstod då man skulle styrka att överenskommelse om samråd hade träffats. Nämnden delade även utredningens uppfattning att regeln om skadestånd kunde få till följd att byggherrens intresse av att brott mot KBL påtalas ökade.

Sveriges advoka/sam/imd riktade ingen saklig invändning mot den föreslagna utvidgningen av förbudet mot anbudssamråd men framhöll att svårigheten att visa att samråd förekommer kvarstod och inte torde kunna avhjälpas genom lagstiftning.

BPA instämde i att förekomsten av sådana missförhållanden som att "ge" och "ta" pris borde motverkas liksom s. k. artighetsanbud som i stort sett var lika prisuppdri- vande och stötande oavsett att förfarandet skedde av "artighet”. BPA betonade dock att samråd mellan anbudsgivare, vilket hade till syfte att upprätthålla respekten för vad som inom byggnadsbranschen kunde anses vara god sed, naturligtvis inte borde förbjudas. En skärpning av lagen måste träffa klart skadliga fall av anbudssamråd. Det var omöjligt att helt hindra samråd. Myndigheterna skulle vid tillämpning av lagstiftningen komma att hamna i svåra gränsdragningsproblem när det gällde att ta ställning till om anbudssamråd var skadligt eller inte.

Svea hovrätt ifrågasatte behovet och lämpligheten av den föreslagna regeln om skadestånd.

Några remissinstanser hade starkare invändningar mot utredningens förslag. Näringslivets byggnadsdelegation ansåg att det låg i näringslivets intresse att anbuds- samråd förhindrades. Behovet av en avsevärt längre gående förbudsregel av det slag som utredningen föreslog var däremot ingalunda självklart och kunde inte anses klarlagt i och med den gjorda utredningen. Härtill kom att det föreslagna förbudet inte hade erhålliten acceptabel avgränsning. Förslaget kunde därför inte läggas till grund för lagstiftning utan en genomgripande överarbetning. Delegationen utvecklade omfat- tande synpunkter i denna fråga. Sveriges industriförbund anförde att de kritiska synpunkter på förslaget som hade lämnats i Näringslivets byggnadsdelegations yttrande inte var uttryck fören bedömning av förslaget enbart ur byggnadsbranschens synvinkel utan i lika hög grad ägde tillämpning på övrig industri. Svenska byggnads- entreprenör/öreningen ansåg inte behovet av en längre gående förbudsregel klarlagt genom utredningen. Förslaget kunde inte läggas till grund för lagstiftning utan en genomgripande omarbetning.

Byggkonkurrensutredningens förslag om skärpt lagstiftning mot anbuds- samverkan föranledde inte ändring i KBL. Som har redovisats i avsnitt 1.1 skall dock konkurrensutredningen enligt sina direktiv beakta de av byggkon- kurrensutredningen föreslagna ändringarna i KBL.

7.2.2.3 Överväganden och förslag

Utmärkande för anbudsforfarandet är beställarens syfte att uppnå en hård priskonkurrens mellan anbudsgivarna. Ett samarbete mellan konkurrenter som begränsar sådan konkurrens innebär ofta inte blott ett hinder mot prissänkningar och rationalisering utan utgör också i viss mån ett missbruk av beställarens förtroende, eftersom det står i strid mot de förutsättningar som anbudsförfarandet bygger på. Än mer påfallande blir detta om man därtill genom skyddsanbud döljer för beställaren att de som framstår som konkur- renter i själva verket har kommit överens om vem av dem som skall avge det lägsta anbudet.

Mot denna bakgrund finner konkurrensutredningen det påkallat att en förbudsbestämmelse riktad mot anbudssamverkan har sådan utformning att alla beteenden som med fog kan bedömas som generellt skadliga blir otillåtna. De erfarenheter som har vunnits vid tillämpningen av den nuvarande bestämmelsen ger, som byggkonkurrensutredningen har funnit, belägg för att samråd utan föregående överenskommelse bör förbjudas.

Vid utformningen av förbudet bör man dock enligt konkurrensutred-

ningens mening dels så långt det går konkretisera vilka beteenden som är otillåtna. Dels bör från det förbjudna området så långt det går skiljas av sådana åtgärder som inte kan sägas generellt vara av skadlig art. En precisering måste alltså ske i fråga om de former av samverkan eller samråd som förbudet skall omfatta.

Byggkonkurrensutredningens förslag innebär i sak att varje form av samverkan eller samråd efter det att anbudstävling har utlysts är förbjuden för dem från vilka anbud har infordrats innan någon av dem avger anbud. Därav torde följa att avtal om framtida samverkan vid anbudsgivning inte förbjuds. Av betänkandet framgår att begränsningen hartillkommit i syfte att markera att förbudet rör samråd mellan dem som vid samrådstillfället befinner sig i en konkurrenssituation. Därigenom skulle nämligen undvikas att förbudet drabbade det samråd som före anbudsgivning måste äga rum mellan huvudentreprenör och underentreprenör.

Ett något mer vidsträckt förbudsområde kan dock av vissa skäl vara att föredra, även om det av byggkonkurrensutredningen föreslagna förbudet skulle göra det otillåtet att tillämpa ett generellt avtal om anbudssamverkan. I dagens läge är sålunda generella överenskommelser om framtida anbuds- samråd förbjudna och en motsvarande ordning synes, enligt konkurrensut- redningens mening, böra gälla också i framtiden. För detta talar det förhållandet att i ett fall, där det inte kan visas att samråd har ägt rum vid visst tillfälle, det dock kan ha kommit fram att en generell överenskommelse om samverkan finns. Det vore då mindre lämpligt om den generella överens- kommelsen skulle vara tillåten. Till detta kommer att undantag för samråd som avser ställning som underleverantör synes kunna göras i en annan ordning, som utredningen återkommer till senare.

Mot denna bakgrund bör en ny förbudsbestämmelse rörande anbudskar- teller utformas så att förbudet täcker både avtal eller annan samverkan, som tar sikte på framtida samarbete vid anbudsgivning, och sådant samarbete i samband med visst anbudsförfarande oberoende av om det sker till följd av avtal e. d. Därtill bör enligt konkurrensutredningens uppfattning förbudet träffa det förfarandet att näringsidkare överlägger om att inleda anbudssam- verkan, oavsett om överläggningarna leder till ett samarbete. Något skäl för att sådant samråd skulle falla utanför förbudet synes inte föreligga. Till detta kommer önskemålet att göra bestämmelsen så effektiv som möjligt med hänsyn till svårigheten att leda i bevis vad som har uppnåtts i fråga om planerad samverkan.

Av liknande skäl bör förbudet täcka också det förfarandet att en näringsidkare söker förmå annan att inleda ett otillåtet samarbete.

Det anförda har tagit sikte på de situationer som förbudet skall röra. När det därefter gäller vilka handlingar som bör vara otillåtna finner konkurrensut- redningen att en viss konkretisering av det förbjudna numera är möjlig mot bakgrund av de erfarenheter som har vunnits vid tillämpningen av gällande bestämmelse.

Konkurrensutredningen föreslår att förbudet skall avse samverkan eller samråd mellan näringsidkare om att vid anbudsförfarande någon skall avstå från att avge anbud, att viss anbudsgivare skall avge högre anbud än annan eller att samarbete eljest skall förekomma vid anbudsgivning i fråga om bestämmandet av anbudssumma eller betalningsvillkor. Förbudet föreslås

också gälla försök att förmå någon till sådan åtgärd som nu har angivits.

Förbudet täcker i princip inte det fallet att konkurrenter avtalar om att inte delta i anbudstävlingar över huvud. Detta berörs ytterligare i specialmotive- ringen (10.1).

Den särskilda situation som föreligger vid anbudstävlingar gör det befogat att inte ta undan från förbudet sådant som har betecknats som endast vägledande e. (1. Cirkaprislistor m. m. bör således vara otillåtna i den mån de hartillkommit för anbudsförfaranden och inte för sedvanlig butiksförsäljning e. d.

Vissa andra former av samverkan vid anbudstävlingar än de nu nämnda kan dock, som har påpekats bl. a. vid remissbehandlingen av byggkonkur- rensutredningens betänkande, vara nyttiga och till beställarens fördel eller i vart fall vara påkallade för att den prestation ett anbud avser skall kunna genomföras.Sådana företeelser är att näringsidkare beträffande visst anbuds- förfarande samverkar eller samråder med annan näringsidkare om att flera näringsidkare skall gå samman för samfälld prestation med gemensamt anbud. Vidare kan det gälla att någon av dem skall medverka som underleverantör till anbudsgivare. Eftersom det alltså inte kan hävdas att dessa former av samarbete generellt har skadlig verkan bör de tas undan från förbudet.

Byggkonkurrensutredningen har vidare, som framgår av det förut anförda, föreslagit att när samråd om gemensamt anbud har ägt rum utan att företagarna har enats, dessa därefter inte skall få avge anbud utan samtycke av den som har infordrat anbudet.

Enligt konkurrensutredningens bedömning synes en sådan till skydd för beställaren utformad regel gå längre än som är erforderligt. Som har framhållits vid remissbehandlingen av byggkonkurrensutredningens förslag bör det i stället vara tillräckligt att beställaren, när anbud avges, underrättas om att samråd har ägt rum i fråga om gemensamt anbud eller medverkan som underleverantör. Konkurrensutredningen lämnar därför förslag om sådan underrättelseplikt. Enligt förslaget bör den gälla för anbudsgivaren vare sig gemensamt anbud eller medverkan som underleverantör har kommit till stånd eller inte. Liksom själva förbudet bör underrättelseskyldigheten straffsanktionernas.

Underrättelse bör således ske senast när anbud avges. En tidigare tidpunkt för underrättelse är av praktiska skäl olämplig.

l överensstämmelse med det ovan anförda föreslår utredningen att i 2 kap. 9 & lagförslaget ges följande regel i fråga om anbudskarteller.

Näringsidkare får ej ingå eller tillämpa avtal eller eljest samverka eller samråda med annan näringsidkare om att vid anbudsförfarande som avser tillhandahållande av vara, tjänst eller annan nyttighet inom landet

]. någon skall avstå från att avge anbud,

2. viss anbudsgivare skall avge högre anbud än annan,

3. samarbete eljest skall förekomma vid anbudsgivning i fråga om bestämmandet av anbudssumma eller betalningsvillkor. Ej heller får näringsidkare eljest söka förmå annan näringsidkare till sådan åtgärd.

Första stycket gäller ej förfarande som avser att flera näringsidkare skall gå samman för samfälld prestation med gemensamt anbud eller i den formen att någon av dem medverkar som underleverantör till anbudsgivare.

Har anbudsgivare deltagit i förfarande som avses i första stycket men som ärtillåtet enligt andra stycket, skall han senast när han avger anbud skriftligen lämna uppgift om detta förhållande till den som har infordrat anbudet.

Med hänsyn till bl. a. det förtroendemissbruk gentemot beställaren sam de med förbudet avsedda åtgärderna innebär anser konkurrensutredningen att undantag inte bör göras för bagatellförfaranden, på sätt som senare (7.2.3.2 och 7.2.4.2) föreslås när det gäller priskarteller och marknadsdelningsmrtel- ler. Därmot bör koncerninterna transaktioner undantas. Detta behandlas i 7.7.4.

Liksom i övriga förbudsfall bör möjlighet till dispens öppnas. Förslag om detta lämnas i 7.4. För den närmare innebörden av anbudskartellförbudet hänvisas till specialmotiveringen i kapitel 10. Begreppen näringsidkare och nyttighet kommenteras i 7.5.1.

Den av byggkonkurrensutredningen väckta frågan om skadeståndsskyl- dighet vid överträdelse av ett anbudskartellförbud behandlas i 7.7. Här skall blott nämnas att — också utan regler om detta i den nya KBL en anbudsgivare kan av allmän domstol åläggas att ersätta en anbudsinfordrare en ren förmögenhetsskada som han har vållat denne genom brott mot anbudskartellförbudet.

7.2.3. Priskarteller 7.2.3.1 Bakgrund

Med begreppet priskartell förstås som tidigare (3.3.2) har berörts i allmänhet bl. a. ett samarbete om prissättning, rabatter o. (1. mellan dem som konkur- rerar i samma säljled. såsom mellan tillverkare, grossister eller detaljister. Samarbetet kan också gälla kostnadskalkylering eller liknande.

Det behöver givetvis inte förhålla sig så att alla inom samma säljled samverkar om priset. Av särskild betydelse är dock om ett sådant samarbete sker mellan dem som är prisledare e. d.

I samband med tidigare utredningsarbete och lagstiftning har frågan om lämpligheten av ett mer generellt förbud mot prissamverkan som är horisontell lämnats öppen för att prövas när ytterligare erfarenheter vunnits. På denna punkt kan hänvisas till riktprisutredningens uttalanden (SOU 1966:48 s. 100 0. f.) samt departementschefens anförande i prop. 1967:75 s. 73 0. f.

För vissa fall av horisontell prissamverkan som har kommit under NO:s och MD:s prövning har redogjorts i 4.3.4.3. Allmänt kan sägas att den betydelse priset tillmäts som konkurrensmedel har gjort det naturligt att NO ägnar stor uppmärksamhet åt prissamarbete mellan företag. Sådan samverkan får i dag bedömas med stöd av generalklausulen i 5 %$ KBL, när det inte är fråga om vad som är otillåtet på grund av anbudskartellförbudet.

I kartellregistret finns f. n. ett 30-tal bindande prisavtal registrerade.

7.2.3.2 Överväganden och förslag

Ifråga om prissamverkan kan i stora drag skiljas mellan tre typfall. Idet första gäller det ett samarbete som låser prissättningen och därmed hindrar

priskonkurrens mellan de samverkande. Man talar här om prisbindning. Detta kan komma till uttryck i avtal som ärjuridiskt bindande. Denna form är den längst gående, särskilt om den har kopplats med sanktioner riktade mot avtalsbrott. Men ett samarbete som innebär låsning av priset behöver inte ha formaliserats i uttryckliga överenskommelser. Uttrycket prisbindning täcker också detta fall liksom när priset binds delvis men inte helt.

Ett annat typfall utgörs av vad som kallas en gemensam säljorganisation som konkurrerande leverantörer bildar. En gemensam, öppen prissättning är här en följd av den form man har valt för samarbete.

Slutligen kan nämnas det fallet att prisrekommendationer som inte är bindande utfärdas öppet av konkurrenter till gemensam vägledning. Detta utgör en motsvarighet till vertikal Cirkaprissättning och innebär att prisangi- velserna formellt och reellt endast är vägledande för de berörda. Främst är det här fråga om prisrekommendationer från branschföreningars sida. Men det kan också vara fråga om avtal mellan endast några konkurrenter om priser som är rekommenderade.

Utöver de nu berörda formerna brukar man ibland tala om prissamverkan som är dold, s. k. price-fixing. Det ligger i sakens natur att det här är fråga om prisbindning och inte vad som nyss har kallats prisrekommendationer som främst branschorganisationer utfärdar öppet. Dolda branschrekommenda- tioner e. d. måste man därför i allmänhet betrakta som en form av prisbindning.

Tas den dolda prissamverkan med i bilden kan som underlag för en bedömning av priskarteller läggas vad som i fortsättningen kallas öppen eller dold prisbindning, prissättning igemensam säl/organisation samt öppna prisre— kommendationer.

I fråga om de följder som öppen eller dold prisbindning kan föra med sig måste särskilt uppmärksammas att även de mindre effektiva företagen genom prissamarbetet får ett skydd mot konkurrens från de andras sida. Detta kan innebära att priset sätts så högt som krävs för att de företag som har de högsta kostnaderna skall kunna bestå. Därmed kommer priset att ligga på en för hög nivå vilket också i andra avseenden är ägnat att leda till skadliga verkningar. Vidare kan redan kännedom om de övriga samverkandes agerande leda till minskad återhållsamhet vid kalkylering och prissättning. De mer rationella företagen skaffar sig större vinster genom lägre kostnader utan att detta kommer konsumenterna till godo.

Vidare kan konkurrensviljan avtrubbas eftersom de mer effektiva före- tagen till följd av samarbetet hindras att låta sin överlägsenhet komma till uttryck i prissättningen. Detta innebär en allvarlig risk för att företagsstruk- turen inte anpassas till vad som är rationellt och effektivt. Faran för ytterligare prisökningar är vid sådant förhållande påtaglig. Såväl på kort som på lång sikt innebär detta samhällsskadliga verkningar beträffande prisbildningen och näringslivets effektivitet.

Vad som nu har sagts har närmast tagit sikte på sådan prisbindning som kan få genomslag på marknaden i sin helhet eller på väsentlig delav denna. Så kan vara fallet om denna form av prissamverkan omfattar flertalet av säljarna eller om den sker bland dem som är prisledare på marknaden. Därutöver kan förekomma ett bundet prissamarbete mellan mindre eller medelstora företag som ett led i åtgärder för att stärka konkurrenskraften gentemot större företag

på marknaden. ] dessa fall kan effekterna av samarbetet vara lämpliga från allmän synpunkt. I allmänhet måste nämligen de samarbetande på grund av sidokonkurrensen låta vinsterna av samverkan komma till uttryck i prissätt- ning m. m.

I praxis har efter år 1953 godtagits endast få fall av prisbindning. En mängd avtal av sådan innebörd har hävts och f. n. finns som tidigare nämndes endast ett 30-tal bindande avtal redovisade öppet genom registrering i kartellregi- stret. De principiella invändningar mot prisbindning som utredningen har rest i det föregående synes därför väl stå i överensstämmelse med de ingripanden som har skett i praktiken. Det måste mot bl. a. denna bakgrund sägas att prisbindning mellan konkurrenter i princip utgör ett sådant avsteg från det marknadsekonomiska systemet som generellt är ägnat att leda till skadlig verkan. Liknande skäl. som år 1953 lades till grund för bruttopris- förbudet, talar här för att förbud införs mot prisbindning. Priskartellförbud finns också redan i USA och Västtyskland. Ett principförbud råder i Norge. Också i EGvrätten är prisbindningar normalt otillåtna.

På grund av det anförda finner utredningen skäl att föreslå ett förbud mot såväl öppen som dold prisbindning. Förbudet bör dock inte inskränkas till att avse endast samverkan som gäller det totala priset eller hela rabatten. Från allmän synpunkt föreligger inte någon avgörande skillnad mellan sådan samverkan samt samarbete som till viss del binder pris eller rabatt. Därtill kommer att ett förbud, som endast avser det totala priset eller hela rabatten, lätt kan kringgås genom att prissamverkan utformas så att prisbindningen avser en väsentlig del av priset eller rabatten men inte hela.

Därefter gäller det bedömningen av prissättning i gemensam säl/”organisa- tion. Här är det som förut nämndes fråga om att konkurrenter, som är självständiga företagare, går samman om att sälja sina produkter genom en säljorganisation — ett bolag eller en förening. Mot sina kunder, som förut kanske har kunnat i viss utsträckning spela ut dem mot varandra, uppträder de därefter som en enhet. Med detta kanjämställas att en av de samarbetande sköter försäljningen för allas räkning. Samarbetet i en sådan organisation förutsätter normalt att produkterna åsätts samma priser. Därmed elimineras priskonkurrensen helt. Mestadels avstår de samarbetande från att konkurrera med varandra också i fråga om produktegenskaper, sortiment, service, distribution och marknadsföring. I kartellregistret finns f. n. ett fyrtiotal säljorganisationer registrerade.

Den form av konkurrensbegränsning som säljorganisationen innebär kan rätt ofta ha positiva sidor på så sätt att samordningen ger vinster från rationaliseringssynpunkt, t. ex. genom lägre totala sälj- och transportkostna- der. Det kan därvid vara fråga också om minskade utgifter för personal, fakturering, marknadsföring, lagerhållning och produktutveckling m. m.

Just samordningsvinster utgör den påtagliga skillnaden mellan samverkan med säljorganisation som medel och samarbete där var och en själv sköter försäljningen men alla tillämpar samma lägsta pris e. (1. Rationaliseringsef— fekten avser dock oftast endast säljfunktionen. På produktionssidan brukar i sådana fall, såsom riktprisutredningen har påpekat (SOU 1966:48 s. 91), företagen fortfarande arbeta som självständiga enheter. Eftersom någon form av kvotering av leveranserna ibland blir nödvändig, kan produktionsstruk- turen komma att bevaras i en kanske orationell form. Härvidlag kan riskerna

för negativa verkningar bedömas vara i stort sett desamma som beträffande priskarteller. Det är sålunda i vissa fall att befara att prisnivån anpassas till de minst effektiva av de samarbetande företagen. I ett sådant fall kan de mera effektiva företagen i skydd av samverkan göra större vinster som inte kommer konsumenterna till godo.

I fråga om säljsamarbete uttalar riktprisutredningen bl. a. följande (SOU 1966:48 s. 91 0. f.):

Bedömningen av försäljningsorganisationernas effekt kan göras än mindre generell än när det gäller priskarteller. Försäljningsorganisationerna medför vissa positiva effekter som priskartellerna saknar, medan risken för negativa verkningar i stort kan bedömas vara densamma. Tendensen mot ökad samverkan i form av gemensam försäljnings- organisation är tydlig, och ett förbud enbart mot priskarteller skulle otvivelaktigt påskynda denna utveckling. I vissa fall synes försäljningsorganisationerna utgöra ett skede i en utveckling mot fullständigare sammanslagningar. Önskvärdheten härav blir beroende av ställningstagandet till problemet företagskoncentration och mera distinkta monopolsituationer kontra samverkan mellan finansiellt och organisatoriskt fristående företag.

Enligt konkurrensutredningens uppfattning visar bl. a. de konkurrensvår- dande myndigheternas erfarenheter, att det alltjämt saknas fog att påstå att säljorganisationer generellt har skadlig verkan. Särskilt påtagligt kan detta vara där mindre företag går samman för att hävda sig i konkurrensen med andra. Vid en blockbildning med intensiv konkurrens kan ibland saknas varje form av skadlighet. För att viss säljorganisation skall kunna påstås vara skadlig krävs alltså en analys av den marknad inom vilken organisationen verkar och, såsom riktprisutredningen har framhållit (SOU 1966:48 s. 105), en bedömning av konkurrensbegränsningens verkningar på företagsstrukturen, prisnivån och kostnadsstrukturen.

Det anförda ger vid handen att i nuvarande läge missbruksprincipen alltjämt måste lämnas företräde framför förbud när det gäller formen för ingripanden i fråga om samverkan som sker genom säljorganisationer.

Riktprisutredningen har som ovan har nämnts uttalat att ett priskartell- förbud kan leda till ökad samverkan i form av gemensam försäljningsorga- nisation och utgöra ett skede i en utveckling mot fullständigare samman- slagningar. Därför bör särskilt framhållas att konkurrensutredningen lämnar förslag också om prövning av företagsförvärv. Syftet därmed är bl. a. att införa en samhällskontroll över företagskoncentrationen. Det torde få antagas att bildandet av säljorganisationer därmed i hög grad blir föremål för sådan särskild granskning från det allmännas sida som skall vara ett medel att främja bl. a. de konkurrenspolitiska intressena. Därtill kommer möjligheten att i enskilda fall gripa in vid missbruk. Detta behandlas i 7.3. I specialmoti- veringen till 2 kap. 1 & berörs också frågan hur skadlighetsbedömningen synes kunna utfalla när exempelvis de prisledande företagen bildar en säljorganisation.

Liksom i fråga om anbudskartellförbudet finner konkurrensutredningen övervägande skäl tala för att ett förbud mot prissamverkan träffar också det förfarandet att näringsidkare överlägger om att inleda prissamverkan, oavsett om överläggningarna leder till ett samarbete eller inte. Detsamma gäller när en näringsidkare söker förmå annan att inleda ett otillåtet samarbete.

Förbudet mot bindande prissamverkan bör avfattas så att inte bara varor

utan också tillhandahållandet av tjänster och andra nyttigheter omfattas.

Därefter kommer frågan vilken ställning som bör tas beträffande öppna, horisontella prisrekommendationer.

Prissamverkan i den na oförbindande form är sedan länge vanligt förekom- mande. ldag finns registrerade omkring 300 rekommendationer om sådant. Huvudformerna av samverkan är dels rekommendationer som utges av föreningar i vilka konkurrenter inom viss bransch ingår, dels prisavtal mellan konkurrerande företag. De flesta rekommendationerna avser lokalt verk- samma näringsidkare. Av de riksomfattande avtalen avser flertalet cirkapris- listor som utges av branschföreningar.

Vid bedömningen av horisontella prisrekommendationer möter delvis samma avvägningssvårigheter som tidigare har redovisats i fråga om vertikala cirkapriser. Den grundläggande frågan är också här huruvida skadliga verkningar generellt får antas vara förknippade med rekommende- rade priser.

Som en fördel med horisontella prisrekommendationer brukar anges att de besparar företagen att själva utarbeta egna kalkyler. En cirkaprislista kan därför för mindre företag med starkt begränsade resurser för egen kalkylering vara ett värdefullt hjälpmedel. Främst gäller detta om företaget arbetar med ett mycket stort antal artiklar. Horisontella cirkaprislistor kan också vara av värde för senare led genom att köparna får lättare att göra prisjämförelser.

Mot dessa fördelar skall ställas de nackdelar som prisrekommendationerna kan medföra.

Cirkapriserna kan komma att sättas på en nivå som ger också mindre effektiva företag kostnadstäckning och lönsamhet. Härigenom överkompen- seras rationella företag. Möjligheterna att hålla cirkapriserna på en hög nivå ökar ju större andel av marknaden som de samverkande företagen har. Detta innebär inte bara negativa effekter på prisbildningen. Det finns också risk för skadlig verkan i form av orationell företags- eller branschstruktur.

Vid horisontell prissamverkan förekommer rätt ofta stor prisföljsamhet till de rekommenderade priserna. Härigenom kan prisrekommendationerna motverka en aktiv priskonkurrens genom att företagen lättare kan hålla sig till en etablerad prisnivå.

Bedömningen enligt KBL av horisontell Cirkaprissättning har till stor del baserats på hur cirkapriserna har påverkat prisnivån med beaktande av kostnaderna vid en drift som ter sig rationell med hänsyn till förhållandena i branschen. Vidare har beaktats följsamheten till den åsatta cirkaprisnivån. Båda dessa förhållanden kräver för en närmare analys ett omfattande utredningsarbete. Det har av NO mot denna bakgrund bedömts inte vara möjligt att mer ingående granska mer än ett fåtal av de cirka 300 horisontella prisrekommendationer som för närvarande finns i kartellregistret.

Även i sådana fall där horisontella prisrekommendationer inte leder till stor prisföljsamhet kan negativa effekter uppkomma. En sådan situation före- ligger där cirkaprisnivån medvetet av de samverkande företagen lagts på en så hög nivå att det inte är möjligt att fullt ut tillämpa denna prisnivå. Sådan överprissättning har tidigare (7212) berörts i anslutning till bruttoprisför- budet. Den höga cirkaprisnivån kan av företagen användas som jämförelse när man anger de egna — lägre — priserna. Köparna, exempelvis konsumen- terna, kan då få intrycket av att göra ett förmånligt köp när man får en stor

rabatt på det fiktiva priset. Om cirkapriserna i stället avser produkter som säljs till yrkesmässiga förbrukare skapar den höga cirkaprisnivån ett utrymme för stora rabatter som medför risker för en väsentlig diskriminering av främst mindre köpare. Dessa känner i regel inte till de rabattvillkor som tillämpas gentemot andra köpare varför diskrimineringen är svår att upptäcka och därmed att motverka. Gemensamt för båda dessa fall av cirkapriser på en orealistiskt hög nivå är att prissättningen, trots att den oftast inte följs av företagen, ändå skapar en högre prisnivå än vad som skulle vara möjligt utan prissamverkan.

Prisstelhet eller fiktiv prissättning m. m. är dock inte en självklar följd av ett cirkaprissystem, lika litet som ett sådant system automatiskt innebär en för hög kostnadsnivå eller leder till ineffektivitet. Avgörande för utveck- lingen på en marknad där Cirkapriser tillämpas är nämligen i princip de konkurrensförhållanden som där råder. När de som samverkar genom egna prisrekommendationer är utsatta för intensiv konkurrens från utomstående företag eller block av företag, som kanske har egna cirkaprissystem, är det uppenbart att skadliga verkningar inte måste vara förbundna med cirkapris- sättningen. Det ligger nämligen i sakens natur att i denna marknadssituation de skilda cirkaprissystemen i allmänhet får anpassas till vad som är konkurrenskraftigt. Vidare torde inte sällan gälla att närvaron av sådan sidokonkurrens minskar följsamheten till cirkapriserna. Till detta kommer att cirkaprissättningen ibland har endast mindre inverkan på den faktiska prissättningen.

Mot denna bakgrund måste, såsom riktprisutredningen har framhållit (SOU 1966:48 s. 107), i varje enskilt fall prövas vilket inflytande de prissamverkande företagens prissättning har på prisnivån i branschen, regionalt eller för hela landet. När det finns olika företagsgrupper på marknaden är det bl. a. av stort intresse att utreda vilket block som kan betecknas som prisledande.

Också vad riktprisutredningen ytterligare har anfört (SOU 1966:48 s. 106) synes alltjämt äga relevans:

Konkurrensintensiteten bör bedömas inte endast efter förekomsten av direkt priskon- kurrens utan också efter strukturutvecklingen. I en bransch, som under relativt oförändrade efterfrågeförhållanden karakteriseras av omfattande strukturförändringar, kan konkurrensen antas vara verksam, även om den inte kommer till uttryck i mera väsentliga skillnader i pris mellan olika företag eller företagsgrupper. Starka indicier på skadlig verkan föreligger däremot, när strukturen i en bransch med prissamverkan kan betecknas som statisk och inträffade kostnadsökningar, t. ex. lönehöjningar, tämligen omedelbart och fullständigt slår igenom i prissättningen.

Med hänsyn till det anförda har konkurrensutredningen funnit att ett priskartellförbud inte bör täcka vad som endast är vägledande priser i det horisontella ledet. Till detta bör läggas att utredningen har funnit det vara välmotiverat att förbud på ett nytt område till en början begränsas till sådana företeelser om vilka man klart kan hävda att de i allmänhet är skadliga. Det kan alltså inte uteslutas att i framtiden erfarenheterna av det föreslagna förbudet och dess avgränsning ger fog för en omprövning av den nu behandlade frågan. Detsamma gäller ifråga om säljorganisationer.

Den nu förda diskussionen avser prissamverkan som endast är vägledande

för dem som berörs därav och som redovisas öppet. Det är emellertid uppenbart att det i praktiken kan förekomma ett samarbete som utåt framträder som endast vägledande men som enligt de samarbetandes avsikt skall utgöra en bindning av prisnivån. Självfallet skall i sådant fall avseende fästas vid vad samarbetet i sak innebär och inte vid den yttre formen. Avgörande därvid är bl. a. hur parterna uppfattar samverkans reella innebörd och hur tillämpningen har skett. Förekomsten av påtryckningar mot dem som visar obenägenhet att följa ett cirkapris talar därvid för att syftet är att binda priserna. Vidare gäller att dold samverkan generellt måste uppfattas som en prisbindning oavsett den yttre formen. Detta måste beaktas vid förbudets utformning.

Mot bakgrund av utredningens ställningstaganden till priskarteller och liknande samarbetsformer bör i fråga om bedömningen enligt generalklau- sulen i 2 kap. ] & beträffande horisontella Cirkapriser beaktas följande. En situation där påtaglig fara för negativa effekter oftast föreligger är när de samverkande företagen tillsammans har en dominerande ställning på marknaden. Det kan exempelvis röra sig om prisledare. Här bör bedöm- ningen av horisontell prissamverkan mer generellt kunna ta detta förhållande till utgångspunkt. Mer omfattande undersökningar av prisföljsamhet och prisernas relationer till kostnaderna bör kunna förbehållas särskilt svårbe- dömbara fall. Redan det förhållandet att faran är påtaglig för att negativa effekter skall uppstå av den art som skadlighetsbegreppet innesluter gör det i princip påkallat att det framgår av det material som föreligger i ärendet att samverkan ger vinster eller besparingar som är av vikt och som på något sätt kommer konsumenterna till godo. Därefter får den totala avvägningen ske i skadlighetsfrågan. Förenklade prisjämförelser för köparna kan normalt inte utgöra tillräckliga skäl för att godtaga samarbetet mellan de marknadsdomi- nerande. Detsamma gäller bl. a. i fråga om kostnadsbesparingar avseende kalkylering.

På grund av det anförda föreslår utredningen följande bestämmelse, intagen i 2 kap. 7 &, som har utformats att avse tillhandahållandet av såväl varor som tjänster och andra nyttigheter.

Näringsidkare får ej

]. ingå eller tillämpa avtal eller eljest samverka eller samråda med annan närings- idkare i samma säljled om bestämmandet av pris eller rabatt, som skall tillämpas vid försäljning av vara inom landet,

2. eljest söka förmå annan näringsidkare i samma säljled att på visst sätt bestämma pris eller rabatt, som näringsidkaren skall tillämpa vid sådan försäljning.

Vid tillämpning av första stycket skall med försäljning av vara jämställas tillhanda- hållande av tjänst eller annan nyttighet.

Första stycket gäller ej, om det förfarande som är i fråga ]. avser samarbete om pris eller rabatt som endast är vägledande, under förutsätt- ning att samarbetet redovisas genom uppgift till myndighet som avses i lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden eller anges öppet på annat sätt, eller

2. har sin grund i att flera näringsidkare tillhandahåller vara, tjänst eller annan nyttighet genom särskild juridisk person eller eljest gemensamt.

Förbudet bör inte gälla koncerninterna transaktioner. Detta behandlas i 7.7.4. Frågan om inköpskarteller berörs i specialmotiveringen till 2 kap. l ä

andra stycket. Att något förbud inte föreslås mot sådana karteller hänger samman med att skadlighet inte generellt behöver vara förknippad med dessa. Vid skadlighetsprövningen måste man bl. a. beakta huruvida de fördelar inköpskartellen kan leda till för sina medlemmar blir till nytta för det totala konsumentkollektivet. Vidare är det av betydelse huruvida kartellen utgörs av de dominerande på marknaden eller inte. Också andra faktorer berörs.

Från förbudet bör ytterligare undantag göras som tar sikte på andra aspekter än de här diskuterade. Härvid kommer i första hand i fråga vad man brukar beteckna som bagatellkarteller. Därmed avses förfaranden som endast i mindre män kan påverka konkurrensen eftersom de samverkande endast haren liten andel av den marknad som det i varje särskilt fall gäller. Ett sådant undantag har bl. a. till syfte att motverka en omfattande dispensprövning av bagatellartade förfaranden. Utredningen föreslår att en särskild bestämmelse införs på denna punkt. Givetvis kan sådana förfaranden dock prövas enligt missbruksprincipen.

Ett annat undantag som framstår som befogat rör den samverkan som förekommer då en näringsidkare åtar sig att i kommission sälja varor för annan näringsidkares räkning. Lagen (1914145) om kommission, handels- agentur och handelsresande förutsätter att bindande prisavtal därvid kan ingås mellan kommissionären och kommittenten. Undantag bör vidare gällai fråga om handelsagents försäljning för sin huvudmans räkning.

Vidare bör från förbudet tas undan prissättning som har sin grund i upplåtelse av immateriell egendom, dvs. är direkt kopplad till licensgivarens egna priser. Det är nämligen svårt att bedöma huruvida ett förbud här skulle komma att hindra upplåtelse av värdefull kunskap som bör spridas i effektivitetsfrämjande syfte. Detta gäller både vad som omfattas av legal ensamrätt, t. ex. patent, och vad som kan vara oskyddat, exempelvis know- how. Vidare gör sambandet mellan priset och upplåtelsen av legal ensamrätt det olämpligt med ett generellt förbud. Också utländska erfarenheter stöder denna slutsats. Ingripanden enligt missbruksprincipen kan i stället komma i fråga. Detta berörs senare.

Utredningens förslag innebär att de nämnda undantagen förs samman till följande bestämmelse, intagen i 2 kap. 10 å, som också täcker en annan förbudssituation som redovisas i det följande avsnittet.

Förbuden i 6—9 åå gäller ej i fråga om ett förfarande som ett koncernföretag tillämpar i förhållande till ett annat företag inom samma koncern.

Ej heller gäller förbuden i 7—8 && i fråga om ett förfarande som ]. endast i mindre mån kan begränsa konkurrensen,

2. utgör ett led i åtagande att för annans räkning sälja vara eller tillhandahålla tjänst eller annan nyttighet eller

3. har sin grund i upplåtelse av immateriell egendom.

Liksom i fråga om förbuden mot bruttopriser och anbudskarteller föreslår utredningen att dispens skall kunna meddelas också från det nu aktuella förbudet. Vad förslaget i den delen innebär framgår av avsnitt 7.4.

För den närmare innebörden av bestämmelserna hänvisas till specialmoti- veringen i kapitel 10. Där berörs också närmare förhållandet mellan förbudet mot priskarteller och förbudet mot anbudskarteller.

7.2.4. M arknadsdelningskarte/ler 7.2.4.1 Bakgrund

Konkurrenter eller presumtiva konkurrenter samarbetar ibland genom att dela viss marknad mellan sig. Delningen kan ske i olika former varav kvoteringsavtal är en. Kvoteringen kan innebära att var och en av de samarbetande begränsar sin tillverkning eller försäljning till viss mellan dem överenskommen andel av deras sammanlagda omsättning. Genom bestäm- melser om skadeståndsskyldighet e. d. för den som överskrider sin kvot kan ett sådant avtal göras än mer effektivt.

En annan form av delning brukar man beteckna som områdesdelning. Därvid förekommer att envar av de samarbetande får sitt geografiska distrikt att sälja i, fredat från konkurrens från de övrigas sida. Med detta förknippas skyldighet att inte gå utanför det egna distriktet.

Också marknadsdelning efter kundslag förekommer. Beroende på hur urvalet sker kan detta vara antingen likvärdigt med en geografisk delning eller ha annan karaktär. Ett exempel på det sistnämnda är avtal mellan konkurrenter om att en av dem skall sälja endast till vissa av köparna på en marknad och den andre till de övriga köparna.

En särskild typ av marknadsdelning kallas hemmamarknadsskydd. Därvid kan en säljare träffa avtal om sådant skydd med en utländsk konkurrent. Detta innebär i allmänhet att säljaren i sitt land inte skall mötas av konkurrens från den utländske avtalsparten.

Ytterligare en art av delning tar sikte på att var och en av de samarbetande skall specialisera sig på tillverkning av en särskild produkt, som de övriga då avstår från. Det kan här vara fråga om exempelvis de skilda delarna av en tekniskt avancerad produkt, såsom ett fartyg.

Idag finns inte något generellt förbud mot marknadsdelning. Frågan om sådan delning har skadlig verkan får alltså prövas enligt generalklausulen i 5 & KBL. För vissa avgöranden av MD har redogjorts i 4.3.4.3. Som där har redovisats har de fiesta av de ärenden om marknadsdelning som NO har underställt MD:s prövning mynnat ut i att avtalsparterna har upphävt delningsavtalet före slutlig prövning i domstolen. Vidare har ingripanden från NO:s sida ofta lett till sådan frivillig rättelse som NO har funnit godtag- bar.

1 kartellregistret fanns 110 horisontella marknadsdelningsavtal registrerade i oktober 1977. Fördelningen på olika former av avtal var följande:

Kvotering vid försäljning 38 Kvotering vid inköp 5 Områdesdelning 13 Specialiseringsavtal 46 Hemmamarknadsskyddsavtal 8

110

Kvoteringsavtal vid försäljning finns inom ett flertal olika varu- och tjänsteområden, t. ex. ost, margarin, yllevävnader, dörrprodukter, tidnings- papper, sopsäckar, toalett- och hushållsrullar, gödselmedel, polyetenrör, grus,

betongrör, tegel, sanitetsgods, betong, armeringsstål, svetsade armeringsnät, trådspik, persienner och beställningstrafik med buss. Ett stort antal kvote- ringsbestämmelser har samband med att parterna har en gemensam försälj- ningsorganisation.

Avtalen avseende områdesdelning återfinns bl. a. inom skogsnäringen, betongindustrin och ägghandeln. Endast få avtal avser marknadsdelning efter kundslag.

Specialiseringsavtalen finns framför allt inom industrin. Över hälften av dem avser produkter inom metall- och maskinindustri. Exempel härpå är Saab-Scanias avtal med AB Järnförädling avseende olika typer av ventiler och Stora Kopparbergs avtal med ett norskt företag om specialisering i fråga om byggplåt och plåtentreprenader.

Hemmamarknadsskyddsavtal finns registrerade för sådana varuområden som tändstickor, mineralullsprodukter, färg, valsar samt kiselkalcium och kiselmetall.

Delningskarteller har inte berörts mer ingående vid lagstiftningen år 1953 och senare. Erfarenheterna av utvecklingen visar att det är förhållandevis vanligt att delningsavtal förenas med andra typer av konkurrensbegräns- ningar, t. ex. prissamarbete.

7.2.4.2 Överväganden och förslag

Iakttagelserna vid rättstillämpningen sedan år 1953 visar att vissa former av marknadsdelning är förenade med påtagliga skadeverkningar.

Först kan behandlas marknadsdelning genom kvotering eller indelning på geografisk grund eller i fråga om kunder. Här kan visserligen sägas att delningen ibland leder till mer omedelbara effektivitetsvinster genom att de samverkande får sin avsättning tryggad eller distributionskostnad minskad. Exempelvis kan fördyrande s. k. korsande transporter undvikas. Vid ställ- ningstagandet till ett generellt förbud i fråga om delning kan dock sådana ibland förekommande effektivitetsvinster inte tillmätas större vikt. Av helt övervägande betydelse är i stället att — när delning av detta slag omfattar hela marknaden eller en väsentlig del av denna konkurrensen om köparna sätts ur kraft såvitt gäller de samarbetande. Därmed får dessa ett sådant skydd som kan täcka också ineffektiva företag och vidare medföra att de effektiva tappar bevekelsegrunden för att upprätthålla en hög grad av rationalisering. Här framträder samma faktor som vid horisontell prisbindning — risken för att företagsstrukturen blir orationell i vart fall på lång sikt. De nu berörda delningskartellerna är genom detta i allmänhet förenade med skadlig verkan i fråga om näringslivets effektivitet. De kan vidare redan därför ha en prishöjande inverkan. Därtill kommer att exempelvis den geografiska delningen kan skapa en lokal dominerande ställning som i sin tur kan få en prisuppehållande verkan.

Om rättstillämpningen kan sägas att de konkurrensvårdande myndighe- terna har intagit en utpräglat restriktiv hållning till de nu berörda formerna av delning. Det kan också tilläggas att de ofta är förbjudna i utländsk konkurrenslagstiftning. Det är där brukligt att i skadlighetshänseende parallellställa horisontell prisbindning och marknadsdelning.

Mot denna bakgrund talar övervägande skäl för att förbud införs mot dessa

former av marknadsdelning.

Utredningen föreslår därför ett förbud mot kvotering och geografisk delning samt kunddelning. I likhet med vad som har angivits beträffande de andra kartellförbuden bör det vara otillåtet såväl att överlägga om sådan delning som att ingå eller tillämpa avtal eller eljest samverka i nu aktuellt avseende. Detsamma gäller försök att förmå annan att inleda ett otillåtet samarbete. Den särskilda situation som föreligger vid marknadsdelning gör det vidare befogat att förbudet på samma sätt som anbudskartellförbudet — omfattar också sådant som betecknas såsom endast vägledande, oförbin- dande e. (1.

Ifråga om övriga inledningsvis berörda former av delning har utredningen inte funnit grund för att hävda att de generellt har sådan skadlig verkan som klart väger över ibland förekommande fördelar.

Beträffande specialiseringsavtal, som är den form av delning som snabbast växer i omfattning, gäller sålunda rätt ofta att stordriftsfördelar uppnås, vilka kan uppväga den nackdel som det i och för sig innebär att faktisk eller potentiell konkurrens upphör. Dessa rationaliseringseffekter gör det tydligt att ingripanden mot dessa avtal också i fortsättningen bör ske enligt missbruksmetoden. Vidare finner utredningen i fråga om avtal med i regel utländska företag om hemmamarknadsskydd att det med hänsyn till främst de internationella aspekterna f. n. inte finns tillräckliga skäl att låta sådana avtal träffas av ett generellt förbud. Till de faktorer som här kommer in i bilden hör sålunda hänsyn till internationell reciprocitet, dvs. ställningsta- ganden i andra länders konkurrenslagstiftning till hemmamarknadsskydds- avtal som verkartill nackdel för svensk export. Konkurrensreglerna i Sveriges frihandelsavtal med EEC och CECA samt i EFTA-konventionen kan också få betydelse.

Frågan om förbud mot vertikal marknadsdelning behandlas i 7.2.5. Mot denna bakgrund föreslår utredningen följande i 2 kap. 8å intagna bestämmelse om marknadsdelningsförbud, vilken har utformats att avse också tillhandahållande av tjänst eller annan nyttighet.

Näringsidkare får ej

1. ingå eller tillämpa avtal eller eljest samverka eller samråda med annan närings- idkare i samma säljled om delning av tillverkning eller försäljning av vara inom landet i kvoter eller på geografisk grund eller i fråga om kunder,

2. eljest söka förmå annan näringsidkare i samma säljled till sådan delning. Vid tillämpning av första stycket skall med försäljning av varajämställas tillhanda- hållande av tjänst eller annan nyttighet.

Från detta förbud bör gälla samma undantag som tidigare (7.2.3.2) har redovisats i fråga om priskartellförbudet. Den därvid föreslagna bestäm- melsen i 2 kap. 10%)" lagförslaget har behandlats i nämnda avsnitt.

Liksom i fråga om övriga förbud föreslår utredningen att dispens skall kunna meddelas också i det nu aktuella fallet. Dispensförfarandet behandlas i 7.4. För den närmare innebörden av 2 kap. 859 lagförslaget hänvisas till specialmotiveringen i kapitel 10.

7.2.5. Frågan om andra förbud

Också beträffande konkurrensbegränsningsområdet i övrigt har utredningen prövat om förbudsprincipen bör tillämpas. Utredningen har dock funnit att fog saknas för detta, när en grundsats om generell skadlighet som skäl för förbud mot viss konkurrensbegränsning upprätthålls.

Detta innebär inte att det saknas andra beteenden än de enligt förslaget förbjudna som kan vara klart olämpliga. Hit hör väsentligen vad man sammanfattningsvis brukar kalla för diskriminering, dvs. missgynnande åtgärder som ett säljled utövar mot ett annat. De repressiva åtgärderna kan också gälla skilda former av påtryckningar som konkurrenter utövar mot varandra. Från tillämpningen av KBL är välbekant sådana påtrycknings- medel som bojkott, sälj- eller köpvägran i övrigt, diskriminerande säljvillkor och annat.

7.2.5.I Säljvägran

Det grundläggande problemet är inte att ta ställning i frågan huruvida någon skall tillåtas att på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt försvåra annans näringsutövning genom säljvägran. Svaret på detta måste naturligen bli nekande och detta är också gällande rätts ståndpunkt. Svårigheten består i stället däri att det i princip måste stå en näringsidkare fritt att bestämma t. ex. med vilka han vill upprättahålla affärsförbindelse, så länge inte därigenom exempelvis en presumtiv kund missgynnas i förhållande till andra kunder som gentemot honom fullgör samma prestation som den missgynnade skulle kunna göra.1

Ett förbud mot diskriminering kan således inte byggas på den yttre handlingen att köp eller försäljning inte kommer till stånd. I stället måste fastställas skälet till detta och effekten för den som berörs därav. Häri ligger en avgörande skillnad gentemot den andra huvudarten av konkurrensbegräns- ningar som kan vara skadliga, nämligen samverkan mellan konkurrenter.

I frågan om sådan samverkan är det nämligen möjligt att ange vissa faktiska situationer som det — mot bakgrund av att konkurrenter i princip inte skall begränsa konkurrensen framstår som befogat att förbjuda, exempelvis samarbete om lägsta pris. Men när det gäller förhållandet mellan säljare och köpare kan som har nämnts den yttre åtgärden att affärsförbindelse inte kommer till stånd ej ensam tas till intäkt för att skadlig verkan i konkur- rensrättslig mening föreligger. Till detta kommer att också när ett missgyn- nande har visats föreligga inte heller detta ofrånkomligt innebär att sådan verkan föreligger. Finns exempelvis i fråga om säljvägran fullgod ersättnings- prestation att tillgå på villkor som inte är missgynnande, kan det ibland vara så att den som har vägrats att köpa en vara m. m., som inte är väsentlig för honom i hans sortiment, inte med fog kan påstås ha fått sin näringsutövning hindrad eller försvårad på ett sätt som är otillbörligt från allmän synpunkt.

På grund av att det anförda och med hänsyn till de erfarenheter från rättstillämpningen under gångna år som har redovisats i 4.3.4.3 finner utredningen det f. n. vara ofrånkomligt att missbruksprincipen används i de nu berörda fallen. Frågan om lämpligt tvångsmedel för att avbryta diskrimi- nering berörs i 7.2.5.3.

] Se om säljvägran m. m. Berg, Bernitz, Fritt kund- val eller leveranstvång?, Industriförbundets för- lag, Falun 1966'. Vidare berörs inskränkningar i avtalsfriheten bl.a. av Victorin i SvJT 1976 s. 436 0. f. samt av Pehrson i Kontraheringsplikt, Liber Förlag, Stockholm 1976.

1Se Bernitz, Marknads- rätt, Stockholm 1969, s. 43.

7.2.5.2 Bojkott

Ett särfall av säljvägran utgör bojkotten. Som sådan brukar man beteckna säljvägran som är resultat av en gemensam aktion från konkurrenters eller flera leverantörers sida.l I och för sig skulle det vara möjligt att införa ett förbud mot denna speciella form av repressiv samverkan. Enligt utred- ningens uppfattning skulle dock ett sådant förbud te sig som ett väl begränsat ingripande med tanke på att bojkotten numera är sällsynt förekommande och att för andra repressiva åtgärder missbruksprincipen måste användas. Emellertid kan bojkotter enligt utredningens uppfattning endast i undantags- fall bedömas annat än som skadliga eftersom de i regel är oförenliga med de principer som ligger till grund för KBL och för den nu föreslagna lagen. Här kan också hänvisas till redogörelsen för rättspraxis i 4.3.4.3, avsnittet Säljvägran, prisdiskriminering m. m.

7253. Prisdiskriminering

Ett missgynnande kan vidare förekomma också i den formen att exempelvis en säljare visserligen inte vägrar att leverera men gentemot viss kund tillämpar villkor som är sämre än vad andra kunder i samma situation erbjuds. Detta kallas vanligen prisdiskriminering. Att inte heller i dessa fall förbudsprincipen är lämplig förklaras av flera omständigheter.

Till en början är differentierade villkor för olika kunder normalt förekom- mande och oundvikliga från rationella utgångspunkter när de har en ekonomisk grund, såsom att vissa kunder genom större inköp per leverans, säsongmässigt anpassad ordergivning eller annat liknande minskar leveran- törens kostnader för den prestation som är i fråga. På detta byggeri många fall förekommande rabattskalor och liknande. Sådan differentiering utgör inte någon form av diskriminering om samma villkor tillämpas för kunder vars prestationer är likvärdiga.

Problemet blir därmed att man måste i varje särskilt fall fastställa om differentieringen utgör ett missgynnande. Vad frågan här rör är huruvida de tillämpade villkoren brister i prestationsanpassning när det gäller behand- lingen av den som får visst prisjämfört med andra som inte får detta. Redan därför framstår ett straffbelagt förbud som olämpligt. Till detta kommer att även om ett förbud skulle riktas in direkt på vad som i allmänna ordalag beskrivs som ett missgynnande, är därmed inte sagt att skadlighet i KBL:s mening alltid föreligger. Är den vara eller tjänst som diskrimineringen gäller inte väsentlig för köparen i dennes sortiment och finns fullgod ersättnings- prestation att tillgå på villkor som inte är missgynnande behöver, som nämndes tidigare i fråga om säljvägran, så inte vara fallet. Det sagda har motsvarande tillämpning vid sådant missgynnande som kan bestå i att viss köpare men inte andra köpare får 5. k. maktrabatt.

Med hänsyn till det anförda är det enligt utredningens bedömning också här ofrånkomligt att ingripanden åtminstone f.n. måste ske genom en individuell prövning enligt missbruksprincipen. Ett lämpligt tvångsmedel finns nu genom den förut (4.3.5.3) berörda möjlighet MD har att förelägga en företagare vid vite att sälja till annan på villkor som motsvarar vad han erbjuder andra företagare. Konkurrensutredningens i det följande (7.3)

lämnade förslag om formerna för ingripande enligt missbruksprincipen innebär att en sådan möjlighet bibehålls.

Det kan tilläggas att utredningen har övervägt om det kunde vara ett lämpligt alternativ till ett förbud att införa en regel om s. k. omvänd bevisbörda vid tillämpning av missbruksprincipen på det nu berörda området. En sådan regel kunde ta sikte på att en konkurrensbegränsning som innebär att skilda näringsidkare behandlas olika i fråga om leveranser, priser eller andra säljvillkor skall anses ha skadlig verkan, om inte annat visas.

Den antydda regeln framstår dock, när den tillämpas i ett enskilt fall, som i praktiken detsamma som ett förbud från vilket dessutom dispens inte kan meddelas. Bestämmelsen innebär nämligen ett krav på bevisning att varje form av skadlighet saknas, ett krav som i praktiken knappast kan uppfyllas. En sådan regel ter sig inte lämplig i det system som i Sverige har vuxit fram på konkurrensbegränsningsområdet.

En annan fråga i detta sammanhang rör de svårigheter som kan finnas att av den som misstänks missgynna annan få fram företagsmaterial som belyser exempelvis den prestationsberäkning som har utgjort underlag för bestäm- mandet av leveransvillkor. På denna punkt skall den föreslagna lagen tillämpas på det sättet att vid bevisvärderingen det naturligen vilar på den som behandlar skilda kunder olika att lägga fram allt det material han menar utgöra stöd för att villkoren är prestationsanpassade. Sker så inte talar detta med styrka för att ett missgynnande föreligger. Här rör det sig om bevisning rörande faktiska förhållanden, vilket är något annat än den nyss diskuterade bevisbördan avseende frånvaron av skadlighet. Till bevisvärderingen åter— kommer utredningen i 7.6.1.3.

7.2.5.4 Exklusivavtal med marknadsdelning

En annan fråga har visst samband med det föreslagna förbudet mot marknadsdelningskarteller. Det sistnämnda äger som har framgått tillämp- ning på det horisontella ledet och avser alltså åtgärder varigenom konkur- renter eller presumtiva sådana inbördes begränsar konkurrensen. Men också genom åtgärder i det vertikala ledet kan uppnås en liknande effekt, som en följd av dirigering från ett säljled mot ett annat eller genom samverkan mellan skilda led. Exklusivavtal, som ofta är förenade med områdesdelning, utgör ett exempel på detta. Genom dessa avtal kan i olika omfattning hindras konkurrens mellan en säljares återförsäljare. Detta kan leda till att mindre effektiva företag får ett skydd mot andra företag som i sin tur hindras att expandera på ett sätt som vore möjligt på en friare marknad. Detta hinder mot inommärkeskonkurrens medför en risk för en ineffektiv företagsstruktur vilket gälleri än mer ökad omfattning om systemet har utformats så att också mellanmärkeskonkurrensen försvåras.

Ytterligare en viktig aspekt är den nyetableringsförsvårande effekten av dessa avtal. Om genom dem alla attraktiva återförsäljare binds upp bildas därmed en marknadsbarriär som kan hindra potentiellt konkurrerande produkter att komma in på marknaden.

Bedömningen av exklusivavtal är dock mer vansklig än bedömningen av förut berörd samverkan mellan konkurrenter. Vad som präglar situationen är den nära anknytningen till leverantörens säljpolitik och hans urval av

återförsäljare. Ett nära samband föreligger också med det selektiva försälj- ningssystemet som inte i sig behöver innebära en konkurrensbegränsning med skadlig verkan och som kan vara förenlig med välmotiverade övervä- ganden. Medan exklusivavtal med områdesdelning i ett efterföljande led således kan där rubba konkurrens och effektivitet kan alltså ett förbud mot delning m. m. samtidigt få omedelbara återverkningar i fråga om leverantö- rens effektivitet och konkurrensförmåga. Huruvida detta är av underordnad betydelse jämfört med effekten i efterföljande led låter sig inte besvaras generellt.

Enligt konkurrensutredningens bedömning ger mot denna bakgrund erfarenheterna av utvecklingen inte idagens läge tillräckligt underlag för ett förbudsingripande mot vertikal marknadsdelning.

7.2.5.5 Andra konkurrensbegränsningar

Utöver de nu berörda fallen finns andra former av konkurrensbegränsande åtgärder, såsom konkurrensklausuler, försäljning till underpris, andra former av etableringskontroll, privat auktorisation m. m. Utredningen anser att det f. n. inte kan i något av dessa fall hävdas att förbudsprincipen skulle vara lämpligare än missbruksprincipen.

Utredningen erinrar slutligen, såvitt gäller skadlig verkan av konkurrens- begränsning avseende för höga priser och dominerande ställning, om de särskilda förslag som läggs fram (7.3.3-4). Vidare redovisas i det följande överväganden om skärpta former för ingripande också i övrigt när missbruks- principen tillämpas. I kapitel 8 slutligen behandlas ett system för prövning av företagsförvärv. De föreslagna åtgärderna ger enligt utredningens bedömning tillsammantagna långt gående möjligheter för samhället att effektivt bekämpa sådana konkurrensbegränsningar som är olämpliga från allmän synpunkt, bl. a. genom sina samhällsekonomiskt negativa följder.

7.2.6 Strail/sanktioner m. m. 7.2.6.1 Bakgrund

Bruttoprisförbudet och anbudskartellförbudet är straffsanktionerade genom bestämmelserna i 295 första stycket KBL. Straffansvar kan utkrävas vid uppsåtliga överträdelser av förbuden och straffet är i normalfallet dagsböter. Om brottet är grovt kan fängelse i högst ett år eller dagsböter följa. Åtal kan enligt 31 & KBL väckas av allmän åklagare endast efter anmälan eller medgivande av NO.

I yttrande över riktprisutredningens betänkande (SOU 1966:48), Prissam- verkan och konkurrens, föreslog NO en ändring av straffbestämmelserna i fråga. NO angav att omkring 90 ärenden rörande överträdelser av bruttopris- förbudet ditintills hade handlagts inom NO-ämbetet men att inte något av dessa ärenden hade lett till åtal. Anledningen härtill var främst enligt NO att det inte hade gått att klarlägga att överträdelserna hade skett uppsåtligen. NO framhöll att det för straffbar överträdelse av bruttoprisförbudets första led som förbjuder betingande av att visst pris inte får underskridas av återför- säljare torde böra krävas uppsåt hos gärningsmannen. Vad angick det andra

ledet syntes det NO däremot synnerligen tveksamt om samma subjektiva rekvisit skulle krävas. NO ifrågasatte om det bortsett måhända från fall av upprepade överträdelser — överhuvudtaget var möjligt att visa att det vid annonsering eller annan reklam, där det inte hade kommit till uttryck att priset fick underskridas, uppsåtligen hade angivits visst pris till ledning för senare försäljningsled. Då det med nuvarande utformning av ansvarsbestäm- melserna i praktiken mestadels var omöjligt att beivra överträdelse av ifrågavarande bestämmelse, menade NO att en ändring av 29 5 lagen borde övervägas varvid straffbestämmelserna borde konstrueras som vid oaktsam- hetsbrott.

Byggkonkurrensutredningen har föreslagit (SOU 1972140 5.130) att straff- skalan för grovt brott i fråga om anbudskartellförbudet skall utvidgas till att omfatta fängelse i högst två år.

7262. Överväganden och förslag

För ansvar vid överträdelse av 2 kap. 6 & första stycket 1,7 & första stycket, 8 % första stycket eller 9 & första stycket i den nya KBL bör krävas uppsåt. I fråga om 2 kap. 6ä första stycket 2 bör på de av NO i 7.2.6.l redovisade skälen ansvar kunna utkrävas också vid oaktsamhet. Detsamma bör gälla vid underlåtenhet att fullgöra uppgiftsskyldighet enligt 95 tredje stycket. För såväl uppsåtliga som oaktsamma lagöverträdelser böri fråga om normalfallen gälla en enda straffskala med dagsböter eller fängelse i högst ett år. Vid ringa brott bör inte straff dömas ut. En bestämmelse om detta har tagits in i 5 kap. 1 &.

Konkurrensutredningen delar byggkonkurrensutredningens uppfattning att straffet för grova brott mot förbudet mot anbudssamverkan måste höjas. Enligt konkurrensutredningens mening finns det därvid starka skäl att från de normala fallen skilja av de grova och dit hänföra brott som har utgjort ett led i en organiserad förbjuden samverkan eller i en upprepad brottslighet eller medfört betydande skada. För dessa bör gälla en särskild straffskala i vilken endast frihetsstraffbör ingå och då fängelse i högst två år. Vad nu har sagts bör även gälla för grova brott mot de övriga förbuden. Detta regleras i 5 kap. 2 5.

Allmänt åtal för brott mot de straffsanktionerade förbuden i KBL får idag väckas endast efter anmälan eller medgivande av NO. Denna regel bör enligt utredningens mening behållas. Därmed uppnås en önskvärd enhetlighet vid bedömningarna samtidigt som det säkerställs att åtal väcks endast i angelägna fall. Regeln finns i 5 kap. 4 5 som också behandlar frågan om utdömande av vite enligt den nya KBL. I 3å regleras det fall att vite och straff konkurre- rar.

7.3. Missbruksområdet

Det förslag utredningen har lämnat i 7.2 avser en påtaglig utvidgning av förbudsområdet. Samtidigt innefattar det också ställningstagandet att det är nödvändigt att vid sidan om straffbelagda förbud alltjämt tillämpa missbruks- principen, dvs. att gripa in i ett enskilt fall när där konstateras olämpliga

' Jfr Martenius, Lagstift- ningen om konkurrens- begränsning, Stockholm 1965, s. 90 0. f., och Ber- nitz, Svensk och inter- nationell marknadsrätt, Stockholm 1973, s. 101.

2Se bl. a. NFR 7/1956, 2/1959, 5/1960, 3/1962, 3/1963 och 3/1966.

effekter. Fråga uppkommer därvid om förutsättningarna för samhällsingri- pande på detta område. Vidare gäller det formerna för ingripanden, alltså vilka medel som skall få användas för att förhindra negativa följder av konkurrensbegränsningar.

7.3.1. F örutsättningarna för ingripande

7.3.1.1 Nuvarande system

Idag gäller att om MD finner att en konkurrensbegränsning i andra fall än de straffbelagda medför skadlig verkan förhandling får äga rum enligt general— klausulen i 5 & KBL. Enligt l & samma lag ankommer det på domstolen att genom sådan förhandling söka undanröja den skadliga verkan.

När det gäller tillämpningsområdet innebär det nuvarande systemet att varje företeelse som innefattar en konkurrensbegränsning kan prövas enligt lagen. Till utgångspunkt för bedömningen av vad som utgör en sådan begränsning ligger därvid ett uttalande i förarbetena till KBL. Enligt detta (se 4.3.4. l)anses begreppet i princip omfatta varje förhållande som innebär eller har till följd att konkurrensen inte är fullkomligt fri och ohämmad. Den närmare begrepps- bestämningen har därefter på förutsatt sätt kommit att ske i rättspraxis. För detta har översiktligt redovisats i 4.3.4.1.

Förhandlingsingripandet i det nuvarande systemet tar sikte på vad som kallas skadlig verkan. Till närmare belysning av skadlighetsbegreppets tekniska uppbyggnad kan i detta sammanhang erinras om det följande, som har berörts i 4342.

Är vid prövning enligt 5 & KBL utrett att en konkurrensbegränsning föreligger, sker avgränsningen av de fall där samhällsingripande kan göras på så sätt att något av de tre 5. k. effektkriterierna skall vara uppfyllt. Dessa består i att konkurrensbegränsningen påverkar prisbildningen, hämmar verk- nings/örmågan inom näringslivet eller/örsvårar eller hindrar annans näringsut- övning.

Men det är inte tillräckligt att ett eller flera effektkriterier har visats föreligga. Dessutom krävs en ytterligare kvalificering för att ingripande skall kunna ske mot viss konkurrensbegränsning. Det fordras nämligen att konkurrensbegränsningen på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt fram- kallar någon av dessa effekter, dvs. ett s. k. otillbörlighetskriterium måste vara uppfyllt.

Kravet på otillbörlighet fyller en viktig uppgift i systemet. Det ligger sålunda i sakens natur att inte varje företeelse som medför sådan verkan som avses med effektkriterierna, bör bedömas som skadlig från samhällssyn- punkt. Otillbörlighetskriterierna får därmed den funktionen att skära bort företeelser som från allmän synpunkt saknar nämnvärt intresse. Motsätt- ningsvis kan, såsom har framhållits, därav slutas att en konkurrensbegräns- ning för att kunna motivera ett samhällsingripande skall vara av viss vikt och därför ha ett allmänt intresse.' Genom detta faller bort sådana frågor som saknar större ekonomisk betydelse i det särskilda fallet och inte heller är av vikt från principiell synpunkt. Vad som därvid och i övrigt bör gälla har i vissa hänseenden prövats av den dömande instansen.2

Med stöd av KBL:s förarbeten och utvecklingen i rättspraxis kan vidare på