2

möjlighet att i vissa fall avvisa klagomål eller överlämna dem till annan

myndighet för handläggning. Vidare förordar utredningen utökad inspek­

tionsverksamhet inom den kommunala och statliga förvaltningen.

Eftersom de aktuella organisationsfrågorna gäller en riksdagens institu­

tion, har någon bedömning av de föreliggande förslagen inte skett från

Kungl. Maj :ts sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

Tre av utredningens ledamöter föreslår i en gemensam reservation att ett

tredje ombudsmannaämbete inrättas med uppgift att ha tillsyn enbart över

den kommunala förvaltningen.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av JO, MO, justi-

tiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), Göta hovrätt, hovrätten för Nedre

Norrland, kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, interneringsnämn-

den, ungdomsfängelsenämnden, överbefälhavaren (ÖB), försvarets intenden­

turverk, försvarets förvaltningsdirektion, försvarets civilförvaltning, social­

styrelsen, medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden, byggnadsstyrelsen, kam­

marrätten, riksrevisionsverket, riksskattenämnden, lantmäteristyrelsen,

rikspolisstyrelsen, exekutionsväsendets organisationsnämnd, civilförsvars-

styrelsen, överståthållarämbetet (ÖÄ), länsstyrelserna i Uppsala, Östergöt­

lands, Jönköpings, Värmlands, Gävleborgs och Jämtlands län, offentlig­

hetskommittén, förvaltningsdomstolskommittén, kommunalrättskommittén,

delegerade för riksdagens verk, Svenska kommunförbundet, Svenska lands­

tingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Publi­

cistklubben, Föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdoma-

re, Sveriges statsåklagare, Sveriges polismästare och Sveriges auditörer samt

Svenska journalistförbundet.

Yttranden har också inkommit från Sveriges juristförbund och Svenska

samernas riksförbund.

RÅ har bifogat yttrande av Föreningen Sveriges statsåklagare. ÖB har

överlämnat yttranden av cheferna för armén, marinen och flygvapnet, ÖÄ

har insänt yttrande av polismästaren i Stockholms polisdistrikt och läns­

styrelsen i Östergötlands län yttranden av Linköpings och Norrköpings stä­

der.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1961

5

Gällande bestämmelser

JO-institutionen inrättades år 1809 som ett led i det konstitutionella kon­

trollsystemet. JO:s uppgift var ursprungligen att för riksdagens räkning

övervaka att domare och andra tjänstemän efterlevde lagar och andra för­

fattningar och inte inspirerades av riksstyrelsen till olagligheter och över­

grepp. Ämbetets betydelse som konstitutionell garanti minskade så små­

ningom, i synnerhet vid parlamentarismens genombrott. Det har i stället ut­

vecklat sig till ett organ för kontroll av tjänstemäns förfarande över huvud

taget.

Genom grundlagsändring år 1915 uppdelades JO-ämbetet på två ombuds­

män. Tillsynen över försvarsväsendet överfördes till det då nyinrättade MO-

ämbetet. Reformen föranleddes av att statsförvaltningens dåvarande kon­

trollinstitutioner ansågs knappast vara tillräckliga för kontroll av den mili­

tära förvaltningen, som till följd av olika försvarsreformer hade fått allt

större betydelse för den enskilde. Ett med JO-ämbetet jämställt organ för

speciell tillsyn över denna sektor av den statliga administrationen ansågs

behövligt. Förhållandena inom militärförvaltningen motiverade att MO fick

till uppgift bl. a. att utöva tillsyn över den rent ekonomiska verksamheten

inom försvaret såsom anskaffande, underhåll och vård av försvarsmateriel.

De grundläggande bestämmelserna om JO och MO finns i RF 96—101 §§

och RO 68 §. Vid sidan härav är vissa föreskrifter beträffande ombuds­

männen intagna i RF 102, 106 och 110 §§ samt i RO § 2. Till grundlagsbe­

stämmelserna ansluter sig instruktionen den 24 maj 1957 (nr 165) för riks­

dagens ombudsmän, vari ges närmare regler för ombudsmännens verk­

samhet.

RF 96 § föreskriver att riksdagen skall förordna minst två för lagkun­

skap och utmärkt redlighet kända medborgare att i egenskap av riksdagens

ombudsmän, efter den instruktion riksdagen för dem utfärdat, ha tillsyn

över lagars och författningars efterlevnad, i vad de skall tillämpas av dem

som är underkastade fullständigt ämbetsansvar. Vidare anges att ombuds­

männen vid vederbörliga domstolar skall åtala dem som har gjort sig skyl­

diga till tjänsteförsummelse. Föreskriften om tillsynsuppgiften motsvaras

av en bestämmelse i instruktionens 1 §, som dessutom ger föreskrifter om

gränsen mellan ombudsmännens verksamhetsområden. Det föreskrivs där

att MO skall ha tillsyn över lagars, författningars och instruktioners efter­

levnad i vad de skall tillämpas i militära mål och i övrigt av ämbets- och

tjänstemän inom försvarsväsendet samt av dem som under ämbetsansvar

fullgör uppgifter inom sammanslutningar eller stiftelser som samverkar

med försvarsväsendet. Återstoden av rättsskipningen samt den civila stats­

6

förvaltningen och kommunalförvaltningen skall utgöra JO:s tillsynsområ-

de. Från ombudsmännens tillsyn är JK undantagen. Vidare gäller att om­

budsmännen inte utövar tillsyn över varandra.

RF 96 § fick sin nuvarande lydelse genom en grundlagsändring som

slutligt genomfördes år 1965 och som innebär att antalet ombudsmän inte

skall anges i grundlagarna och att inte heller ombudsmännens ämbetstitlar

skall vara utsatta i sådan lag (prop. 1964: 140 s. 175). Härigenom gjordes

det möjligt för riksdagen att utan ny grundlagsändring öka antalet ombuds­

män eller ändra deras ämbetstitlar. I samband med grundlagsändringen

antog riksdagen stadgan den 12 februari 1965 angående antalet riksdagens

ombudsmän och deras ämbetstitlar (KU 1965: 2). Enligt stadgan skall an­

talet ombudsmän vara två, av vilka den ene benämnes riksdagens justitie­

ombudsman och den andre riksdagens militieombudsman.

Ombudsmännen skall enligt RF 97 § väljas för tid och på sätt som RO

stadgar. Bestämmelser om mandattid och valsätt finns i RO 68 §. För var­

je ombudsman »bör» enligt RF 97 § utses en ställföreträdare att i ombuds­

mannens ställe utöva ämbetet i de fall som instruktionen anger.

I 24 § instruktionen regleras ställföreträdarens tjänstgöring. Där före­

skrivs att denne skall förestå ombudsmannaämbetet, när ombudsman åtnju­

ter semester eller annars av laga förfall är hindrad att utöva ämbetet. Vi­

dare äger ombudsmannen, när arbetets behöriga gång kräver det eller när

särskilda skäl i övrigt föreligger uppdra åt ställföreträdaren att samtidigt

med honom själv förvalta på ämbetet ankommande göromål. Sådan dubble­

ring av ämbetet får äga rum högst under sammanlagt nio månader om året.

I RF 98 § och RO 68 § sista stycket regleras förfarandet när ombudsmans

eller ställföreträdares ämbete blir ledigt under mandattiden.

RF 99 § innehåller bestämmelser om rätt för ombudsman att närvara vid

domstolars och andra myndigheters överläggningar, att ta del av deras pro­

tokoll och handlingar samt att erhålla biträde av åklagare och andra tjänste­

män. Till denna bestämmelse ansluter sig 10 § fjärde punkten och 14 § in­

struktionen.

Enligt RF 100 § skall ombudsmännen lämna riksdagen årlig redogörelse

för sin ämbetsförvaltning. Av 18 § instruktionen följer att ombudsmännen

skall lämna var sin ämbetsberättelse. Enligt RO 42 § 2. skall dessa jämte

registratur m. m. granskas av ett av riksdagens lagutskott.

I RF 101 och 102 §§ ges vissa regler angående åtal mot justitieråd och re­

geringsråd för ämbetsbrott. Sådant åtal skall väckas av ombudsman inför

riksrätten. Enligt RF 106 §, som behandlar statsrådens juridiska ansvarig­

het, skall av riksdagens konstitutionsutskott beslutat åtal mot statsråd för

ämbetsbrott utföras av någon av ombudsmännen. I 5 och 6 §§ instruktionen

finns bestämmelser som anknyter till RF 101 och 106 §§. I RF 110 § före­

skrivs bl. a. att ombudsman åtnjuter det straffskydd som tillkommer tjäns­

teman med ämbetsansvar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

8

vilka begränsningar som borde anses gälla (SOU 1957:2 s. 57). Dessa be­

gränsningar berörs närmare i avsnittet om tillsynen över kommunalförvalt­

ningen i det följande.

I fråga om inriktningen av JO:s verksamhet innebär de riktlinjer som

riksdagen angav 1957 följande. JO och hans ställföreträdare bör anslå om­

kring åtta veckor om året till inspektioner. Inspektionsverksamheten —

som tidigare huvudsakligen avsåg domstolsväsendet och närliggande områ­

den såsom åklagar- och polisväsendet samt kriminalvården — ansågs till

större delen böra inriktas på förvaltningen, i synnerhet på de frihetsberö­

vande åtgärderna. Intresset av en effektiv kontroll över sådana åtgärder

kommer i instruktionen till uttryck genom en särskild bestämmelse (21 §

första stycket) som ålägger ombudsmännen att inspektera anstalter och

inrättningar, där personer som har berövats friheten är intagna.

Ombudsmännen har till sitt förfogande var sin expedition. På denna är

anställda ordinarie tjänstemän enligt gällande personalförteckning och

dessutom icke-ordinarie personal i mån av behov (26 § instruktionen). En­

ligt personalförteckningen för JO-expeditionen består dess rättsbildade per­

sonal av en kanslichef, tre byråchefer och två byrådirektörer, medan den

icke rättsbildade personalen utgörs av en kontorsskrivare, ett kanslibiträde

och en törste expeditionsvakt. Byråchefs- och byrådirektör stjänsterna är

organiserade på två avdelningar. En byråchef och en byrådirektör tjänstgör

på en avdelning, där i huvudsak handläggs ärenden rörande domstols-,

åklagar- och exekutionsväsendet, kriminalvården och den brottsutredande

verksamheten inom polisväsendet. De två övriga byråcheferna och den and­

re byrådirektören tjänstgör på den andra avdelningen, som är avsedd för

ärenden angående den egentliga civilförvaltningen.

På MO-expeditionen finns två tjänster som byråchef, en som byrådirek­

tör, en som kontorsskrivare, en som kanslibiträde och en som förste expe­

ditionsvakt.

Vid sidan av den personal som anges i personalförteckningen har båda

expeditionerna anlitat extra personal för föredragning av ärenden, för bi­

träde vid inspektioner och för skrivgöromål. Sådan extra arbetskraft har

under senare år använts i stor utsträckning, särskilt på JO-expeditionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

Arbetssituationen hos JO och MO

JO-ämbetet

Som förut har nämnts vidgades JO:s verksamhetsområde genom 1957

års reform att — med vissa inskränkningar — omfatta även den kommu­

nala förvaltningen och samtidigt förordades vidgad inspektionsverksamhet

i fråga om förvaltningsmyndigheterna. Den ökning av JO:s arbetsbörda

som dessa åtgärder beräknades medföra antogs kunna bemästras genom

10

inspektionsplan, enligt vilken varje domstol och länsstyrelse besöks av JO

eller ställföreträdaren en gång vart tionde år. Det har även varit möjligt för

dem att besöka fler myndigheter efter 1957 års reform än före, fastän den

årliga inspektionstiden efter reformen inte har överstigit fyra veckor under

något år. Som framgår av tabellen har också antalet ärenden, som har upp­

tagits med anledning av iakttagelser vid inspektionerna och på eget initiativ

i andra fall, hållit sig i stort sett oförändrat sedan tiden före reformen.

Tabellen visar vidare att antalet avgjorda ärenden per år har stigit un­

dan för undan. Stegringen i avverkningstakten har emellertid inte helt kun­

nat uppväga den ökning av arbetsbördan som inträffat under motsvarande

tid, utan antalet balanserade ärenden har — med vissa undantag — ökat för

varje år. Vid de senaste två årsskiftena har dock kunnat noteras en minsk­

ning av arbetsbalansen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

MO-ämbetet

I motsats till vad som har varit fallet inom JO-ämbetet har arbetssituatio­

nen inom MO-ämbetet efter 1957 års reform utmärkts av en viss stabilitet i

fråga om arbetsvolymen. Under denna tid har MO kunnat lägga huvudvik­

ten av sin tillsynsverksamhet på inspektioner, vilket i och för sig är natur­

ligt med hänsyn till de granskningsuppgifter som har lagts på ämbetet.

Följande tabell visar utvecklingen av arbetsbördan inom MO-ämbetet. I

År

Klagomål

och fram­

ställ­

ningar

Initiativ­

ärenden

Summa

Avgjorda

Till följande

år balanserade

1954 .......................... .......... 119

538

657

667

80

1955 .......................... .......... 91

505

596

610

66

1956 .......................... .......... 79

494

573

565

74

1957 .......................... .......... 96

504

600

592

82

1958 .......................... .......... 103

576

679

684

77

1959 ............................ .......... 121

536

657

640

94

1960 .......................... .......... 103

522

625

650

69

1961 .......................... .......... 93

593

686

650

105

1962 .......................... .......... 98

560

658

632

131

1963 .......................... .......... 93

555

648

641

138

1964 .......................... .......... 106

556

662

688

no

1965 .......................... .......... 106

621

727

725

116

1966 .......................... .......... 133

606

739

735

127

I tabellen ingår ej sådana ärenden som har avsett MO:s organisation o. d.

Av tabellen framgår att antalet till MO inkomna klagomål och framställ­

ningar från enskilda och myndigheter sedan år 1957 har hållit sig i stort

sett oförändrat. Även antalet ärenden som MO har tagit upp på eget initia­

tiv, främst i samband med inspektioner, har efter 1957 års reform hållit sig

förhållandevis konstant. MO har också i stort sett kunnat följa ett inspek-

tionsprogram, enligt vilket ett besök vart femte år görs hos varje trupp­

förband och annan militär enhet inom försvarsgrenarnas lokala och regio­

nala organ och hos varje sådan domstol och åklagare, som enligt den mili-

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 32 år 1967

isolerat från frågan om omfattningen av ämbetsansvaret i allmänhet. Frå­

gan om ämbetsansvaret är numera under utredning av för ändamålet till­

kallade sakkunniga (se riksdagsber. 1967: I Ju 63).

Vid 1964 års riksdag väcktes motionerna I: 454 och II: 544 med förslag

att RF 113 § skulle upphävas och att den personkrets som är underkastad

fullständigt ämbetsansvar skulle utsträckas att omfatta även ledamöterna

av beskattningsnämnderna. Motionerna avslogs av riksdagen under åbero­

pande att frågan om taxeringsmäns ansvar hade samband med flera spörs­

mål som var under övervägande i skilda sammanhang (KU 26, reservatio­

nen). I de vid samma riksdag väckta motionerna I: 453 och II: 545 begärdes

bl. a. utredning om möjligheterna att tillsätta en särskild befattningshavare

vid JO-ämbetet för prövning av skatteärenden och att bereda detta ämbete

full insyn i samtliga skattemyndigheters verksamhet. I anledning av motio­

nerna avgav JO ett yttrande. Han förordade därvid att vid ämbetet genast

skulle inrättas en tjänst som byråchef för skatteärenden, eftersom behovet av

en skattejurist framstod som trängande. Riksdagen avslog motionerna. Vid

riksdagsbehandlingen uttalades att tanken att förstärka JO-ämbetet med en

biträdande ombudsman för skattefrågor hade förts in i JO-utredningens ar­

bete genom motionerna 1962: I: 515 och II: 629 och att JO:s önskemål om

en särskild byråchefstjänst för skatteärenden förutsattes komma att prövas

av JO-utredningen (B:oU 1964: 42). Beträffande tillsynen över beskattnings-

nämndernas verksamhet hänvisade utskottet till vad som hade anförts vid

behandlingen av de förut nämnda motionerna 1964: I: 454 och II: 544.

Även vid 1965 års riksdag väcktes motioner beträffande JO:s tillsyn över

skatteväsendet. I motionerna 1: 360 och II: 425 upptogs på nytt frågan om

att upphäva RF 113 § och att utsträcka det fullständiga ämbetsansvaret till

ledamöter i beskattningsnämnderna. Utan att ta ställning i sak beslöt riks­

dagen överlämna motionerna till JO-utredningen (KU 7). Till utredningen

lämnades också motionerna I: 221 och II: 270 med förslag att JO-ämbetet

skulle förstärkas med regionala befattningshavare med uppgift bl. a. att

bistå allmänheten i skatteärenden (KU 6). I motionerna 1:468 och II: 567,

i vilka begärdes utredning om förbättring av den enskildes rättsskydd i skat­

teärenden, berördes åter möjligheten att inrätta en särskild tjänst vid JO-

ämbetet för prövning av skatteärenden. Motionerna avslogs under hänvis­

ning till de utredningsarbeten som hade utförts eller då pågick beträffande

berörda frågor. Härvid nämndes bl. a. JO-utredningens arbete (BevU 39,

reservationen).

I motionerna 1:526 och 552 samt 11:610 och 659 till 1966 års riksdag

framlades förslag om utredning angående olika åtgärder för att förbättra

den enskildes rättssäkerhet i skatteärenden. Bland sådana åtgärder nämn­

des upphävande av åtalsskyddet enligt RF 113 §. Motionärerna föreslog

också att vid JO-ämbetet genast skulle anställas en byråchef för skatte­

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

Utredningen

Allmänna synpunkter

Utredningen påpekar att den ökade arbetsbördan inom JO-ämbetet bely­

ses inte bara av de statistiska uppgifterna angående arbetssituationen utan

ytterligare framhävs av vissa andra förhållanden. Sålunda nämns bl. a. att

ärendena -— framför allt på det förvaltningsrättsliga området — har tende­

rat att bli vidlyftigare och mer svårbedömda.

Mot bakgrund av siffror och andra uppgifter om JO-ämbetets växande

arbetsvolym, som antas komma att öka även i fortsättningen, finner utred­

ningen det vara uppenbart att organisatoriska och andra åtgärder måste vid­

tas så att ämbetets arbetssituation blir tillfredsställande. Den nuvarande

ordningen innebär att JO:s ställföreträdare under praktiskt taget hela året

måste vara i funktion vid hans sida, och dessa utgör en nödlösning som i

längden inte kan godtas. Det aktuella arbetsläget har bl. a. lett till att JO

inte har haft möjlighet att ägna sig åt inspektionsverksamhet i den utsträck­

ning som har ansetts önskvärd. Skulle JO dessutom anses böra intensifiera

sin tillsynsverksamhet, ter sig den nuvarande organisationen ännu mera

ohållbar. Utredningen understryker att utvecklingen mot en alltför belastad

årsbalans är otillfredsställande både från allmänna synpunkter och med

tanke på den enskilde rättssökanden och den tjänsteman eller myndighet

som berörs av klagomål eller annat ärende.

Utredningen påpekar att under senare år vid flera tillfällen har föresla­

gits att ombudsmannatillsynen skall effektiviseras genom ldyvning av JO-

ämbetet eller förstärkning av detta med en biträdande ombudsman för spe­

ciellt ämnesområde.

I en motion år 1947 angående åtgärder för stärkande av riksdagens kon­

trollmakt (I: 15) anfördes att en differentiering av JO:s verksamhet var en

tänkbar möjlighet att nå önskad vidgning av kontrollen över förvaltningen.

Motionären framhöll att socialvården eller statens låne-, bidrags- och un-

derstödsverksamhet var lämpliga områden för en ny ombudsmans tillsyn.

Riksdagen avvisade emellertid denna tanke och framhöll bl. a. att en ökning

av antalet ombudsmän lätt skulle försvaga det personliga momentet i om-

budsmannainstitutionen (KU 22).

I två andra motioner samma år (I: 17 och II: 28) föreslogs att en särskild

ombudsman skulle inrättas för övervakning av frihetsberövanden på an­

stalter av olika slag. Även dessa motioner avslogs av riksdagen (KU 23).

Förslag att utöka ombudsmannaorganisationen med en socialförsäkrings-

ombudsman, som skulle övervaka sociallagstiftningens tillämpning, väcktes

i motionen II: 14 år 1952. Motionen lämnades utan bifall (KU 11).

I motioner till 1954 års riksdag föreslogs åtgärder för att effektivisera JO-

ämbetet. Därvid berördes möjligheten att inrätta ett särskilt ombudsmanna-

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

ämbetet kan vara dubblerat och genom att förstärka ämbetets personalre­

surser med kvalificerade arbetskrafter. Utredningen konstaterar dock att

tillfredsställande arbetsförhållanden för ämbetet inte kan skapas genom

ytterligare arbetskraftsförstärkning eller förlängd dubbleringstid. Det ford­

ras mer genomgripande åtgärder. Eftersom det i sista hand alltid är JO

eller hans ställföreträdare personligen, som skall avgöra ärendena, måste

metoden att försöka öka ämbetets arbetskapacitet genom att förstärka den

kvalificerade personalen ha en given gräns, nämligen ombudsmannens och

ställföreträdarens egen prestationsförmåga. Eftersom det inte torde vara

möjligt för JO och hans ställföreträdare att hinna pröva fler ärenden än

f. n., synes man inte kunna räkna med att uppnå någon större effektivitets-

stegring enbart genom att utöka den underlydande personalen. Vidare är

det inte möjligt att ytterligare förlänga dubbleringstiden. Sedan ämbetet

under ett år har varit dubblerat nio månader och ställföreträdaren har tjänst­

gjort under ombudsmannens semester, återstår nämligen inte mer av året

än vad som motsvarar ställföreträdarens egen semester.

Utredningen framhåller, att det har skett en väsentlig ansvällning av JO-

ämbetets arbetsmängd sedan riksdagen senast tillbakavisade förslag om in­

rättande av ytterligare ombudsmannaämbete. Det är därför mer motiverat

än tidigare att diskutera om ombudsmannainstitutionens göromål bör för­

delas på fler än två ombudsmän eller om ämbetenas resurser bör förstärkas

med biträdande ombudsmän. Det anmärks att den nutida samhällsverksam­

heten med dess alltmera komplicerade lagstiftning, i synnerhet på förvalt­

ningsrättens område, gör det allt vanskligare för en enda ombudsman att

med sakkunskap och auktoritet utöva tillsyn inom det fält som utgör JO:s

nuvarande verksamhetsområde

Utredningen konstaterar, att det således är flera tungt vägande skäl som

kan ge anledning att ompröva den hittills avvisande inställningen till tan­

ken att dela upp JO-ämbetet. När man överväger om ombudsmannaorgani-

sationen nu bör förstärkas med ytterligare en ombudsman eller en biträdan­

de sådan, bör man emellertid enligt utredningen också ta hänsyn till vissa

förhållanden och synpunkter som ger anledning till en mer återhållsam

inställning i frågan. Utredningen beaktar bl. a. att ombudsmännens tillsyn

aldrig har varit avsedd för rutinmässig kontroll av alla myndigheter och

tjänstemän i landet utan är av extraordinär natur i och med att den kom­

pletterar den granskning som utförs av andra övervakningsorgan. I princip

bör nämligen den enskildes behov av rättsskydd i första hand tillgodoses ge­

nom det normala besvärsförfarandet och genom den granskning som verk­

ställs av samhällets vanliga kontrollorgan. Ämbetenas karaktär bör enligt

utredningen inte ändras, utan ombudsmannen bör även i fortsättningen ha

till huvuduppgift att utöva en allmän tillsyn över den statliga och kom­

munala myndighetsutövningen. Vidare bör man vara angelägen om att hos

ombudsmannaämbetena bevara det personliga momentet, som alltid har

18

budsmannen avses få tillsynen över de återstående delarna av JO:s nuva­

rande ämbetsområde, dvs. i stort sett vad som kan betecknas som civilför­

valtningen. För att lätta arbetsbelastningen på ombudsmannainstitutionen

och då särskilt inom den sektor som f. n. ankommer på JO föreslår utred­

ningen dessutom ett flertal andra åtgärder som strax skall beröras närmare.

De föreslagna åtgärderna anser utredningen kunna leda till följande re­

sultat. En tillfredsställande arbetsbalans inom JO-ämbetet bör bli möjlig.

Inspektionsverksamheten i fråga om civilförvaltningen bör kunna bli mer

omfattande än som har varit möjligt under de senaste åren. Båda ombuds­

männen torde få tillräcklig tid att behandla och avgöra alla klagomål och

initiativärenden, som från praktisk eller principiell synpunkt är av bety­

delse för den enskilde eller för den allmänna rättssäkerheten.

Överflyttning av tillsynsuppgifter från JO till MO

Utredningen uttalar, att man av uppgifterna om antalet ärenden hos JO

och hos MO inte omedelbart kan dra den slutsatsen att JO:s arbetsvolym

under de senaste åren har varit ungefär dubbelt så stor som MO:s. Utred­

ningen nämner olika förhållanden, som gör att skillnaden mellan de båda

ombudsmännens reella arbetsbörda inte kan antas vara så avsevärd som

siffrorna ger vid handen. Bl. a. påpekas att ombudsmännens inspektions­

verksamhet tar väsentligt större tid och arbetskrafter i anspråk än som vi­

sar sig i antalet därvid upptagna ärenden. Eftersom MO:s inspektionsverk­

samhet är mer omfattande än JO:s, blir denna statistiskt inte märkbara ar­

betsbelastning förhållandevis större för MO:s del än för JO:s. Även om man

tar hänsyn till detta, är det enligt utredningen uppenbart att JO:s arbetsbör­

da f. n. är avsevärt större än MO:s. Det anses därför vara möjligt för MO att

åta sig tillsynen över viss del av JO:s nuvarande verksamhetsområde utan

att eftersätta den kontroll över försvarsväsendet som kan bedömas vara be­

hövlig.

Utredningen framhåller, att en förskjutning av gränsen mellan ämbetena

tidigare har satts i fråga men att förslag i sådan riktning inte har föranlett

någon åtgärd. Som skäl för att avvisa förslaget har i allmänhet åberopats

att det är av värde att behålla de enhetliga och naturliga kompetensområ­

dena med klart och bestämt angivna gränser mellan dem. Utredningen näm­

ner därvid en motion från år 1930 (1:241), som gick ut på att ärendena

angående civilförvaltningen skulle flyttas över från JO till MO men som inte

vann riksdagens bifall. De sakkunniga som år 1939 avgav ett betänkande

angående JK:s, JO:s och MO:s allmänna tjänsteställning m. in. (SOU 1939:

7) avvisade tanken på att ändra gränsen mellan ombudsmännens tillsyns-

områden. Samma ställningstagande gjordes i ett betänkande, som av till­

kallade sakkunniga avgavs år 1955 och som låg till grund för 1957 års re­

form av ombudsmannaämbetena (SOU 1955: 50). Det kan nämnas att i det

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

20

män uppfatta en minskning av MO:s kontrollverksamhet som en försäm­

ring av deras allmänna rättsskydd.

Dessa betänkligheter mot att flytta över vissa ämnesområden till MO fin­

ner utredningen inte avgörande. För en överflyttning åberopas bl. a. att ut­

vecklingen inom försvaret har gått mot en ökad samordning av hela total­

försvaret. I detta inbegrips vid sidan av den egentliga krigsmakten i stort

sett dels civilförsvaret jämte vissa närliggande områden inom polisväsen,

hälso- och sjukvård samt socialvård, dels det ekonomiska försvaret, om­

fattande försörjning, arbetsmarknad och transportväsen, och dels det psy­

kologiska försvaret. MO:s tillsynsbefogenheter har i praxis ansetts begrän­

sade till den rent militära verksamheten inom totalförsvaret. I totalförsva­

ret inordnas emellertid allt fastare ett flertal verksamhetsgrenar av rent

civil art. Omvänt kan sägas att det militära försvarsväsendet, även om det

har en viss särprägel, alltmera har kommit att ingå som ett led i den sam­

hälleliga ordinära förvaltningen. Detta har medfört att skillnaden mellan

de civila och de militära funktionerna inom statsförvaltningen har försva­

gats eller bortfallit. Det föreligger därför inte lika starka skäl nu som ti­

digare att behålla gällande gränser för MO:s ämbetsområde.

Utredningen sätter vidare i fråga om behovet av särskild tillsyn över för­

svarsväsendet i våra dagar är lika stort som tidigare. Samtidigt framhålls

dock att det från vissa synpunkter alltjämt är motiverat med en speciellt

uppmärksam och oavlåtlig kontroll över försvarsväsendet från en riksda­

gens ombudsman. Utredningen pekar därvid på det tvång som militärtjänst­

göringen innebär för ett stort antal medborgare och på den militära verk­

samhetens ofta farliga beskaffenhet, som ger anledning till speciell övervak­

ning av säkerhetsbestämmelsernas efterlevnad. Utredningen anser att det

är möjligt att genom olika åtgärder underlätta MO:s granskningsarbete så,

att en utökning av hans ämbetsområde inte behöver medföra en minskning

av hans möjligheter att i tillräcklig utsträckning vaka över att krigsmän­

nens allmänna och individuella fri- och rättigheter inte kränks.

I fortsättningen redogör utredningen för vilka synpunkter som varit väg­

ledande när utredningen bedömt vilka ärendegrupper som lämpligen bör

komma i fråga vid en överflyttning från JO till MO (bet. s. 103). Mot denna

bakgrund finner utredningen att man från JO till MO kan flytta över till­

synen över domstolsväsendet, åklagarväsendet, polisväsendet i vad avser po­

lisens befattning med brottsutredningar samt kriminalvården och lantmäte-

riet.

Som skäl för åsikten att domstols- och åklagarväsendet

lämpligen kan flyttas över framhåller utredningen bl. a. att MO redan med

nuvarande gränsdragning granskar de allmänna domstolarnas och åklagar­

nas handläggning av militära mål. Om all utövning av åklagarverksamhet

och domsrätt ställs under tillsyn av en enda ombudsman, torde inspektions­

verksamheten beträffande dessa myndigheter kunna utövas mer rationellt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

22

snarare rör den statliga och kommunala förvaltningen. Det synes enligt ut­

redningen lämpligt att denna gren av polisens verksamhet stannar kvar un­

der tillsyn av den ombudsman som handhar kontrollen över administratio­

nen.

Som motivering till förslaget att flytta tillsynen över k r i m i n a 1 v å r-

d e n till MO åberopar utredningen att MO redan i sin nuvarande verksam­

het har att utöva tillsyn över sådana frihetsberövanden, som verkställs av

militära organ. Vidare åberopas att han torde kunna granska de allmänna

fångvårdsanstalternas verkställighet av de häktningsbeslut och domar på

frihetsstraff som meddelas i militära mål. Om även den kontroll som JO

nu utövar över kriminalvården överförs till MO, kommer i princip all verk­

ställighet av frihetsstraff att vara underkastad tillsyn av en och samma om­

budsman. Detta måste anses medföra fördelar i övervaknings hänseende.

Förslaget att överföra tillsynen över lan t mäteri väsendet till

MO motiveras av det nära sambandet mellan denna verksamhetsgren och

domstolsväsendet. Utredningen erinrar om att lagligheten och lämpligheten

av åtgärd, som vid tjänsteförrättning vidtas av befattningshavare inom lant-

mäteriväsendet, i olika fall kan bli föremål för bedömande av ägodelnings-

rätt eller ägodelningsdomare. Det är därför naturligt att den ombudsman

som utövar tillsynen över domstolsväsendet också får uppgiften att granska

lantmäteriet. Utredningen påpekar också att till JO inkomna klagomål, som

riktar sig mot befattningshavare inom denna verksamhetsgren, f. n. i regel

handläggs på ämbetets domstolsavdelning. Mot en förening av tillsynen över

lantmäteriväsendet och över domstolsväsendet kan invändas att lantmäteri-

s ta tens tjänstemän i sin verksamhet även har många beröringspunkter med

den kommunala och statliga förvaltningen. Utredningen tänker då bl. a.

på deras befattning med planläggning enligt byggnadslagen och deras med­

verkan i lantbruksnämndernas och skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Trots

detta samband mellan lantmäteriet och civilförvaltningen finner utredning­

en övervägande skäl tala för att lantmäteriet flyttas över till MO:s tillsyns-

område.

Utredningen framhåller vidare att den har övervägt att till MO föra även

andra grupper av ärenden än dem som förut har angivits. Av

de grupper som därvid kan komma i fråga nämns särskilt exekutionsväsen­

det, administrativa frihetsberövanden och totalförsvarets civila sektorer.

På grunder som närmare redovisas i betänkandet (s. 108—111) vill utred­

ningen dock inte framlägga förslag om överflyttning av dessa ärendegrup­

per.

Utredningen framhåller att genom den föreslagna överflyttningen torde

skapas två verksamhetsområden, som är så klart avgränsade från varand­

ra att några svårigheter av praktisk art inte torde uppkomma när ärendena

skall fördelas. Gränsen mellan tillsynsområdena kan utan större olägenheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

och tidsutdräkt ändras i den mån förskjutningar i ombudsmännens arbets­

börda eller andra omständigheter påkallar det.

Utredningen försöker bedöma vilken verkan som den föreslagna ändring­

en av gränsen mellan ombudsmännens tillsynsområden kan få för deras

arbetsbörda. Med stöd av vissa i JO:s årsberättelser redovisade siffror, som

anger hur ärendena har fördelat sig på olika verksamhetsområden, anser

utredningen att det inte torde vara alldeles obefogat att anta att JO genom

överflyttningen kan bli befriad från ungefär en tredjedel av det antal ären­

den som nu årligen diarieförs hos ämbetet. Utredningen tillägger emeller­

tid att åtskilliga klagomål inom dessa ämnesområden inte brukar kräva

någon vidlyftigare utredning eller vara av särskilt svårbedömd beskaffen­

het. En överflyttning torde därför inte medföra en proportionellt lika stor

minskning av arbetsvolymen som antalet ärenden anger. Den arbetslättnad

som bereds JO genom denna överflyttning samt genom de föreslagna be­

gränsningarna i prövningsskyldigheten och vissa organisatoriska föränd­

ringar synes utredningen vara tillräcklig för att i fortsättningen åstad­

komma en tillfredsställande arbetssituation för JO.

Den arbetsminskning som JO får om gränsen ändras på angivet sätt, inne­

bär en motsvarande ökning av MO:s granskningsuppgifter. Enligt utred­

ningens uppfattning får emellertid de föreslagna begränsningarna i ombuds­

männens skyldighet att pröva inkomna ärenden speciell verkan just för

några av de ämnesområden som tillförs MO. Det synes dock påkallat att

befria MO från ytterligare vissa av hans nuvarande granskningsskyldigheter

för att han efter det föreslagna tillskottet till sin arbetsmängd skall få möj­

lighet att tillfredsställande fullgöra sina tillsynsuppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

23

Begränsning av tillsynen över försvarsväsendet

Som tidigare har nämnts anser utredningen att MO:s granskningsupp­

gifter på försvarsväsendets område bör kunna begränsas i samband med

den föreslagna överflyttningen av ämnesområden från JO till MO. Det före­

slås att kontrollen av försvarets ekonomiska förvaltning begränsas avsevärt

och att MO befrias från skyldigheten att granska s. k. arrestantkort.

Kontrollen av försvarets ekonomiska förvaltning

I gällande och tidigare instruktioner anges vissa huvudgrupper av lagar,

författningar och andra bestämmelser inom det militära området, vilkas till-

lämpning MO har att särskilt övervaka (2 § i gällande instruktion). Bl. a.

nämns författningar som rör den ekonomiska förvaltningen inom försvars­

väsendet. Anledningen till att MO ålades denna speciella tillsynsuppgift var

24

att riksdagen när MO-ämbetet inrättades fann det angeläget att tillsyn ut­

övades över att de betydande anslagen till försvaret utnyttjades rationellt

och för avsedda ändamål. Även det förhållandet att försvarsutgifterna till

stor del var sådana, att det var svårt att bedöma deras nödvändighet och

skälighet gjorde att en kontroll på detta område ansågs särskilt värdefull.

MO:s kontroll av försvarets ekonomiska förvaltning fullgörs huvudsak­

ligen genom inspektioner av truppförband och andra militära enheter och

genom annan initiativverksamhet. Inspektionsverksamheten är endast stick-

provsmässig, eftersom MO inte har resurser att verkställa en fortlöpande

och systematisk granskning.

Utredningen konstaterar att det sedan MO-ämbetet inrättades har inträffat

olika förändringar i fråga om försvarets ekonomiska förvaltning och att

dessa kan ge anledning till ett ändrat bedömande huruvida kontroll från

MO:s sida behövs på detta område. Utredningen framhåller att förvaltnings­

uppgifterna i inte obetydlig grad har centraliserats, bl. a. till försvarets sj uk-

vårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen och försvarets civilförvaltning. Vi­

dare påpekas att försvarets ekonomiska förvaltning kontrolleras av olika

statliga organ både inom och utom försvarsväsendet och att dessa har byggts

ut och förstärkts i syfte bl. a. att intensifiera den sakrevisionella verksam­

heten. Av de centrala myndigheterna inom försvarsväsendet nämns särskilt

försvarets civilförvaltning, försvarets intendenturverk, armé-, marin- och

flygförvaltningarna, försvarets fabriksstyrelse, försvarets sjukvårdsstyrel­

se och fortifikationsförvaltningen. Utanför den militära administrationen

utövas kontroll av riksrevisionsverket, statskontoret och riksdagens reviso­

rer.

Utredningen påpekar att 1949 års riksdag prövade frågan huruvida en

MO-kontroll över försvarets ekonomiska förhållanden behövdes. Riksda­

gen fann sig då inte böra ändra MO:s tillsynsuppgifter (L1U 16).

Eftersom betydande belopp årligen anslås till försvarsväsendets behov,

är det enligt utredningens mening ett viktigt samhällsintresse att den mi­

litära förvaltningen utsätts för effektiv kontroll så att medlen används så

rationellt som möjligt i såväl ekonomiskt som praktiskt hänseende. Den

centralisering av försvarets ekonomiska förvaltning som har skett sedan

MO-ämbetet inrättades har i viss utsträckning befriat truppförbanden och

andra lokala enheter från rena förvaltningsuppgifter. Detta har varit äg­

nat att skapa större enhetlighet och effektivitet inom den militära admi­

nistrationen. Det har också blivit möjligt att i förvaltningen i liögre grad

än tidigare utnyttja sådan teknisk, ekonomisk och annan sakkunskap,

som av praktiska och ekonomiska skäl inte kan finnas inom de lokala

organen. Genom att kraftigt bygga ut den statliga kontrollapparaten inom

och utanför försvarsväsendet har man också kunnat effektivisera gransk-

ningsverksamheten i kameralt och sakrevisionellt hänseende. I och med

denna utveckling, som i avsevärd omfattning har ägt rum efter det 1949

års riksdag behandlade frågan om inskränkning av MO:s tillsyn över för­

Kungl. Maj ds proposition nr 32 år 1967

26

över militärhäkte beträffande varje straffarrestant och i häktet förvarad

häktad person låta upprätta arrestantkort i två exemplar. I sådant kort

anges bl. a. arrestantens namn, den myndighet som har beslutat om fri-

lietsberövandet, beslutets innehåll och den tid som förvaringen har pågått.

Ett exemplar av varje arrestantkort skall för granskning sändas till MO

senast den 15 i månaden näst efter den, under vilken frihetsberövandet har

upphört. Arrestantkorten ersätter för MO:s del de fånglistor eller andra

fångförteckningar som fångvårdsanstalter, häkten m. fl. tidigare hade att

sända till JO och MO för granskning. Skyldigheten att avlämna sådana

fånglistor upphävdes emellertid delvis 1948 och i övrigt 1951.

Granskningen av arrestantkorten utförs i regel av en av MO-expeditio-

nens fast anställda jurister. Antalet kort torde uppgå till närmare 5 000

om året. Särskilt ärende upptas bara när det vid granskningen framkom­

mer anledning till misstanke att något fel har förekommit. Detta brukar

vara fallet med 12—15 arrestantkort i månaden. Endast dessa ärenden

föredras för MO, vilket i allmänhet tar 2—3 timmar i månaden. I de flesta

fallen brukar ärendet kunna avskrivas omedelbart. Enligt betänkandet har

granskningen lett till åtal i endast ett fall sedan 1951. De i övrigt upp­

märksammade felen torde enligt utredningens uppfattning i allmänhet

vara av enbart formell natur. Ett påpekande av felaktigheter kan leda till

riktigare och enhetligare rättstillämpning. Vid utredningens genomgång av

de senaste årgångarna av MO:s årsberättelser noterades att ett fel som

ofta uppmärksammas vid granskningen är att vederbörande bestraff-

ningsberättigade befälhavare eller domstol vid utdömande av disciplin­

straff har åsatt brottet felaktig brottsbeteckning. I övrigt har anmärkning­

arna avsett t. ex. oklarheter i beslut om ådömande av disciplinstraff, dröjs­

mål med expediering av avgörande i militärt mål och felaktig verkställig­

het av arreststraff.

Särskilt för att åstadkomma enhetlig lagtillämpning i frågor om beräk­

ning av strafftidens längd anser utredningen att det fortfarande torde be­

hövas en löpande redovisning av de militära straffverkställighetsbesluten och

en central kontroll av deras laglighet. Utredningen anser emellertid att den­

na granskning bör överflyttas till annat organ. Bl. a. framhåller utredningen

i det sammanhanget att ombundsmännens uppgift att ägna särskild upp­

märksamhet åt frihetsberövande åtgärder i första hand bör fullgöras genom

inspektioner och vid prövning av klagomål. Utredningen påpekar också att

JO numera är befriad från skyldigheten att granska fånglistor och andra

anteckningar rörande omhändertaganden på anstalter. MO:s kontroll av

arrestantkorten utgör dessutom en kontinuerlig granskning av en typ som

i andra fall inte ankommer på ombudsmännen utan får anses ligga utanför

deras verksamhetsformer.

Utredningen föreslår därför att granskningen av arrestantkorten flyttas

till någon annan myndighet. Vid övervägandet av vilket organ som kan anses

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 32 år 1967

Begränsning av pr övnings skyldigheten

Utredningen betonar att ombudsmännen i största möjliga utsträckning

bör befrias från befattningen med ärenden, som är av bagatellartad natur

eller i övrigt kan bedömas vara utan saklig betydelse för den enskilde kla­

ganden eller den allmänna rättssäkerheten. För att ombudsmännen i önskad

utsträckning skall kunna ägna sig åt sina mera väsentliga tillsynsuppgif-

ter föreslår utredningen olika begränsningar av deras prövningsskyldighet.

De är f. n. i princip skyldiga att ta upp och pröva alla inkomna klagomål

och andra framställningar. Förslagen går ut på den ändringen att ombuds­

männen skall få möjlighet att i vissa fall lämna över klagomål och förfråg­

ningar till annan myndighet för handläggning och att under vissa omstän­

digheter avvisa anmälningar utan närmare prövning i sak.

Överlämnande av ärenden till annan myndighet

Utredningen upplyser att JO flera gånger har fört fram tanken att vis­

sa kategorier av klagomål inte i första hand bör utredas och prövas av om­

budsman utan i stället av den myndighet som organisatoriskt är överordnad

i förhållande till den myndighet eller tjänsteman som ärendet rör. Uppslaget

innebär att, om den överordnade myndigheten inte tidigare har prövat sa­

ken, ombudsmännen skall få rätt att överlämna ärendet till denna myndig­

het för handläggning. Blir klaganden inte nöjd med resultatet, bör han kun­

na påkalla ombudsmannens bedömning av klagomålet.

Utredningen lägger i linje härmed fram förslag om viss rätt för ombuds­

man att överlämna klagomål till annan myndighet. Förslaget begränsas till

vissa klagomål beträffande åklagarväsendet, kriminalvården och mental­

sjukvården.

Åklagarväsendet

Utredningen framhåller att högre åklagare har en förmansställning i för­

hållande till lägre åklagare och att detta utgör grunden för en praxis som

innebär att enskilda personer anses berättigade att hos statsåklagare eller

HÅ begära överprövning av beslut eller åtgärd av lägre åklagare. I överpröv-

ningsärenden kommer också åtgärder, som har vidtagits av polisman un­

der förundersökning i brottmål, ofta under bedömande.

Till JO inkommer årligen ett förhållandevis stort antal klagomål som

gäller lägre åklagares eller polismäns åtgärder under förundersökning i

brottmål eller lägre åklagares bedömning av åtalsfrågor o. dyl. Antalet

sådana klagomål var enligt JO:s diarier under år 1961 ungefär 140, år

1962 omkring 90 och år 1963 ungefär 150. Av dessa gällde övervägande

delen (65—70 %) påståenden om dröjsmål eller försummelser under för­

30

några undantag äger kriminalvårdsdirektören ändra vad styresman och

läkare vid anstalt har beslutat. Kriminalvårdsstyrelsen äger ändra beslut

av kriminalvårdsdirektör och — utom i vissa fall — av läkare inom kri­

minalvården samt av styresman. Sådan överprövning av lägre befattnings­

havares beslut torde kunna äga rum inte bara efter besvär eller framställ­

ning av intagen utan också när anledning därtill framkommer på annat sätt.

Fastän det är möjligt för intagna och andra att hos kriminalvårdsdirek­

tören och kriminalvårdsstyrelsen rikta anmärkningar mot behandlingen

och andra förhållanden på fångvårdsanstalterna, har det enligt utredningen

visat sig att de missnöjda i stor utsträckning i stället har vänt sig till JO

med sina klagomål. Till denne har varje år inkommit ett stort antal sådana

klagoskrifter. År 1961 var antalet omkring 110, år 1962 omkring 75 och år

1963 omkring 120. Ärendena avsåg oftast frågor om kost, hygien, läkarbe­

handling och andra liknande vårdförhållanden, intagens rätt att köpa

premievaror, brevcensur och besöksförbud, permission, arbets- och anstalts-

placering, kriminalvårdspersonalens uppträdande och disciplinära åtgär­

der. Bara i undantagsfall (4—8 % av de under åren 1961—1963 inkomna

klagomålen) hade klagandena utnyttjat möjligheten att först vända sig till

kriminalvårdsstyrelsen med sina klagomål.

Enligt utredningen avser klagomålen i allmänhet sådana frågor som

lämpligen i första hand kan och bör handläggas av organ inom kriminal­

vården och inte av ombudsman. Denne har ju inte befogenhet att ändra

inom kriminalvården fattade beslut eller att ge direktiv i fråga om in­

tagens vård och behandling. Enligt utredningens mening är det också från

andra synpunkter mer praktiskt att klaganden hänvänder sig till anstalts-

ledningen eller annan kriminalvårdsmyndighet innan ombudsman prövar

ärendet. Utredningen föreslår därför att ombudsmännen får möjlighet

att överlämna klagomål till vederbörande tillsynsmyndighet på samma sätt

som föreslås i fråga om åklagarväsendet. När klagomål rör förhållande,

som tillhör området för kriminalvårdsnämndens, ungdomsfängelsenämn­

dens eller interneringsnämndens överprövningsrätt, bör ärendet överlämnas

till sådan nämnd, men i övriga fall till kriminalvårdsstyrelsen. Även om

klagomål angår sådana beslut och åtgärder av styresmännen, som i och

för sig kan överprövas av kriminalvårdsdirektören, bör saken enligt utred­

ningens åsikt överlämnas direkt till kriminalvårdsstyrelsen för utredning

och prövning.

M en talsjukvården

Utredningens förslag om överlämnande av ärenden inom mentalsjuk­

vården grundade sig på 1929 års sinnessjuklag. Denna lag upphörde emeller­

tid att gälla från och med den 1 januari 1967, då lagen den 16 juni 1966

(nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall trädde i kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

31

Vidare är reglerna i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242) numera be­

stämmande för var intagning skall ske av den som är i behov av sluten

psykiatrisk vård.

Visserligen innebär den nya lagstiftningen vissa förändringar av de delar

av mentalsjukvården som är av intresse i detta sammanhang, men den

torde inte i något hänseende av betydelse ändra de förutsättningar på vilka

utredningen har baserat sitt förslag. Redogörelsen för utredningens över­

väganden i denna del anpassas till den lagstiftning som gäller från och med

1 januari 1967.

Innebörden av denna lagstiftning kan — i den mån den har betydelse

för den föreslagna möjligheten för ombudsman att överlämna klagomål —

i korthet beskrivas på följande sätt. Vården av såväl mentalsjukdom som

kroppssjukdom regleras i princip av sjukvårdslagen. Bestämmelser om

villkoren för att bereda psykiskt sjuka vård på sjukhus även mot deras

vilja samt vissa andra föreskrifter om vården i dessa fall finns emellertid

i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Begreppet

mentalsjukhus försvinner ur lagstiftningen. Beslut om intagning fattas av

vederbörande överläkare både vid frivillig och annan intagning. Om ut­

skrivning av den som har beretts sluten psykiatrisk vård förordnar över­

läkaren eller i vissa fall den lokala utskrivningsnämnden. Mot läkares be­

slut om intagning, vägrad utskrivning och vissa andra särskilt angivna för­

hållanden får talan föras hos utskrivningsnämnden. Beslut av sådan nämnd

i bl. a. intagnings- och utskrivningsfrågor kan överklagas hos den för lan­

det gemensamma psykiatriska nämnden. Rätten att föra talan mot läkares

och utskrivningsnämnds beslut är inte begränsad till viss tid. Talan får

inte föras mot psykiatriska nämndens beslut. Medicinalstyrelsen är cen­

tral förvaltningsmyndighet för ärenden om den allmänna hälso- och sjuk­

vården.

Det föreligger alltså viss i lag stadgad talerätt mot läkares och utskriv­

ningsnämnds beslut. Den är dock begränsad till i huvudsak inskrivnings-

och utskrivningsfrågor. I övrigt finns inte i författning någon uttrycklig

föreskrift om rätt för patienter och andra att genom besvär eller på annat

sätt påkalla högre myndighets prövning av förhållande på sjukhus för psy­

kiatrisk vård. Den som är missnöjd med vården och behandlingen där an­

ses dock ha möjlighet att få rättelse genom att hänvända sig till medicinal­

styrelsen i saken.

Under åren 1961—1963 inkom årligen till JO i medeltal 70 klagomål som

gällde vägrad utskrivning från mentalsjukhus eller patienters vård och be­

handling på sådant sjukhus. Även andra år har dylika klagomål inkommit

i stort antal. Förutom utskrivningsfrågor har anmärkningarna för det mesta

gällt patienternas rätt att motta besök och att brevväxla, frigång, kost, hy­

gien och läkarvård samt sjukhuspersonalens uppträdande. Av klagomålen

Kungl. Maj.ts proposition nr 32 år 1967

32

under åren 1961—1963 gällde endast 6—8 % frågor som dessförinnan hade

prövats av medicinalstyrelsen eller av sinnessjuknämnden (som i den nya

lagstiftningen ersatts av psykiatriska nämnden).

Enligt utredningen ligger det i sakens natur att klagomålen i dessa ären­

den ofta avser omdömesfrågor eller rent medicinska spörsmål, som lämpli­

gen i första hand bör bedömas av medicinalstyrelsen eller, när det gäller ut-

skrivningsfrågor, av den psykiatriska nämnden. Bara i undantagsfall torde

klagomål i sådana frågor kunna föranleda något ingripande från ombuds­

mannens sida. Ombudsmännen bör därför få rätt att hänskjuta klagomål

beträffande nu berörda förhållanden till medicinalstyrelsen eller den psykia­

triska nämnden för utredning och prövning, om saken inte tidigare har va­

rit föremål för handläggning av sådan myndighet.

Den föreslagna möjligheten att överlämna ärenden avser frågor om pa­

tienternas vård och behandling samt utskrivning. Utredningen överväger om

inte också klagomål, som gäller beslut om intagning på sjukhus för psykia­

trisk vård mot den sjukes vilja, bör kunna överlämnas till medicinalstyrel­

sen för handläggning men finner att sådana klagomål inte bör omfattas av

förslaget. Vid sitt ställningstagande beaktar utredningen bl. a. att andra

tjänstemän och myndigheter än sådana som står under medicinalstyrelsens

överinseende — t. ex. polismyndighet, militär befälhavare och kriminalvårds-

myndighet — kan medverka vid intagningen. Ej heller finner utredningen

tillräckliga skäl att låta möjligheten att överlämna klagomål avse andra

ärenden beträffande medicinal väsendet än dem som gäller mentalsjukvår­

den.

Gemensamma frågor

Handläggningen av ärende som ombudsman överlämnar till annan myn­

dighet bör enligt utredningen ske på följande sätt. När ombudsman över­

lämnar ett ärende, bör han underrätta klaganden om åtgärden och meddela

honom att han kan begära ombudsmannens prövning, om han efter den

andra myndighetens beslut i saken fortfarande är missnöjd. Efter avslutad

handläggning av ärendet bör myndigheten underrätta både klaganden och

ombudsmannen om resultatet av sin prövning. Ombudsmannen får därige­

nom tillfälle att bedöma om han på eget initiativ bör vidta någon åtgärd i

saken. Det hos ombudsmannen anhängiggjorda ärendet bör anses avslutat

i och med att ärendet överlämnas till den andra myndigheten. Om klaganden

därefter på nytt begär ombudsmannens prövning, får denna begäran alltså

behandlas som ett nytt ärende.

Enligt utredningen bör ombudsmännen efter eget bedömande, allt efter

omständigheterna i det enskilda ärendet, få avgöra när överlämnande skall

anses motiverat. Utredningen nämner dock några situationer, när överläm­

nande enligt dess mening inte bör ske. Framstår ett klagomål redan vid en

genomläsning av anmälningsskriften som uppenbart ogrundat eller innebär

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 32 år 1967

33

det en upprepning — utan anförande av nya skäl — av en tidigare av om­

budsmannen prövad anmälan, saknas anledning till överlämnande. Sådant

ärende bör avskrivas omedelbart. Vidare är det oftast lämpligt att ombuds­

mannen själv behåller ärenden, i vilka påstås så allvarliga fel eller försum­

melser att åtal för ämbetsbrott kan bli aktuellt. Bedöms klagomål kunna ge

upphov till framställning till Kungl. Maj :t om lagändring eller annan åt­

gärd, kan de också med fördel förbli under ombudsmannens prövning. Över­

lämnande bör inte heller äga rum, när klagoskriften riktar sig inte bara mot

tjänsteman eller myndighet, vilkens tjänsteåtgärd kan överprövas av över­

ordnat tillsynsorgan, utan även mot tjänsteman inom annan verksamhets­

gren. I sådana ärenden torde det i allmänhet vara lämpligare att saken i sin

helhet utreds inom ombudsmannaämbetet.

Utredningen har också övervägt att låta även klagomål beträffande bar­

na- och ungdomsvården och nykterhetsvården omfattas av överlämnings-

förfarandet. Dessa ärenden skulle i så fall kunna hänskjutas till socialstyrel­

sen. Utredningen har emellertid avstått från att framlägga sådant förslag,

främst av det skälet att det i sådana ärenden inte sällan blir fråga om att

bedöma åtgärd också av annat organ än socialvårdsmyndighet.

Utredningen påpekar att ombudsmännen ofta får skrifter från enskilda

personer med förfrågningar inom olika ämnesområden utan angi­

vande av klagomål eller anmälan mot någon tjänsteman eller myndighet.

Skrifterna föranleder ofta ingen annan åtgärd från ombudsmannens sida

än en underrättelse till sökanden att det inte ingår i ombudsmannens upp­

gifter att besvara sådana frågor eller att lämna råd och anvisningar till en­

skilda. I många fall lämnar dock ombudsmannen som en ren serviceåtgärd

vissa upplysningar. Förfrågningar om värnpliktigas tjänstgöringstid och

avlöningsförhållanden brukar av MO remitteras till militär myndighet för

yttrande, varefter myndighetens yttrande skickas till den frågande med be­

sked att yttrandet inte föranleder någon erinran från MO:s sida.

Enligt utredningens mening är det praktiskt om ombudsmännen får möj­

lighet att överlämna förfrågningar, som anses vara av beskaffenhet att böra

besvaras, till annan myndighet som lämpligen kan ge besked och som i så

fall kan ge svar direkt till den frågande. Härigenom kan ombudsmännens

befattning med sådana förfrågningar reduceras till att frågeskriften vidare­

befordras till något statligt eller kommunalt organ, varjämte meddelande

härom bör sändas till den frågande. Det torde i många fall vara till fördel

för den frågande att hans fråga besvaras av en myndighet med särskild sak­

kunskap och erfarenhet på det berörda området. Utredningen föreslår där­

för att i ombudsmannainstruktionen tas in föreskrift, som ger ombudsmän­

nen möjlighet att behandla inkomna förfrågningar på detta sätt. 2

2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 32

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 32 år 1367

Avvisning av klagomål

Såsom förut har berörts anser utredningen att ombudsmännen bör få

möjlighet att utan närmare prövning i sak avvisa vissa klagomål. Detta

gäller främst sådana som är av underordnad betydelse för den klagande

och den allmänna rättssäkerheten. Utredningen räknar med tre grupper av

tänkbara awisningsfall, nämligen dels när klaganden inte har utnyttjat be­

fintlig möjlighet att få rättelse till stånd genom överklagande på ordinär väg

eller genom hänvändelse till överordnat organ, dels när vid klagomålets in­

givande mer än ett år har förflutit sedan det påtalade förhållandet inträf­

fade eller upphörde och dels när det uppenbarligen är av ringa betydelse

för klaganden att hans talan vinner prövning.

Rättelsemöjlighet har ej utngttjats

Utredningen konstaterar att den som är part eller på annat sätt berörs

av ett rättegångs- eller förvaltningsförfarande i regel har möjlighet att över­

klaga domar och skriftligen avfattade beslut och därmed få saken omprö­

vad av överinstans. Om partens missnöje inte gäller det sakliga avgörandet

utan något annat görande eller låtande från tjänstemans sida, har han i

allmänhet möjlighet att vända sig till tjänstemannens överordnade myndig­

het för att få rättelse eller — i förekommande fall — för att denna skall

vidta disciplinär åtgärd. Utredningen framhåller att ett stort antal av de

klagomål som årligen inkommer till ombudsmännen utmärks av att kla­

ganden riktar sig mot underordnade myndigheter och tjänstemän men ändå

inte har försökt att först få det påtalade felet eller missförhållandet korri­

gerat på annat sätt.

Utredningen finner det naturligt att kräva, att den som anser sin rätt

åsidosatt först skall utnyttja möjligheterna att få rättelse genom överkla­

gande med ordinära rättsmedel eller, när överklagandeförfarande inte står

till buds, genom hänvändelse till överordnad myndighet och att han först

därefter vänder sig till ombudsman. Utredningen framlägger flera skäl för

denna uppfattning. Det påpekas bl. a. att ombudsmännen inte har befo­

genhet att upphäva eller ändra av myndighet fattat beslut. De äger inte

heller inverka på myndighets handläggning eller prövning av pågående ären­

den. Vidare erinrar utredningen om att ombudsmännens prövning i viss mån

har en annan karaktär än den som sker hos överinstans eller överordnad

myndighet. Om man begränsar ombudsmännens skyldighet att pröva klago­

mål, när klaganden har kunnat föra ärendet under annan myndighets pröv­

ning men har underlåtit detta, ligger detta i linje med den allmänna prin­

cipen att den enskildes rättsskydd i första hand bör tillgodoses genom att

han utnyttjar de resurser som står till förfogande inom rättsväsendets och

förvaltningens egna områden. En föreskrift om begränsning av antytt slag

är vidare ägnad att hos allmänheten inskärpa betydelsen av att anlita nor­

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

heller i dessa ärenden bör avvisning ske, när fråga är om frihetsberövande

eller uppenbart övergrepp från myndighets eller tjänstemans sida eller and­

ra särskilda skäl motiverar att ombudsmannen tar upp ärendet till behand­

ling. Således bör den berörda awisningsmöjligheten i princip användas bara

när det i anmälningen anmärkta förhållandet kan anses vara av mindre

betydelse för klaganden och det inte berör den allmänna rättssäkerheten.

Om klagoskriften ger anledning till antagande att den anmälda myndighe­

ten eller tjänstemannen har förfarit felaktigt, är det stötande för den all­

männa rättskänslan om klagandens försummelse att söka få rättelse i van­

lig ordning föranleder att klagomålet avvisas. Avvisning bör inte äga rum

om det finns godtagbar förklaring till att den enskilde underlåtit att i tid

använda ordinära rättelsemöjligheter. Bristande förtrogenhet med gällande

regler om fullföljdsrätt eller med föreliggande möjlighet att vända sig till

överordnad myndighet bör således inte leda till att klaganden förlorar sin

rätt att påkalla ombudsmannens ingripande. Detsamma bör gälla då den,

som anser sig ha fått sin rätt åsidosatt, inte förrän i efterhand får anledning

misstänka att något fel har förekommit, över huvud taget bör avvisning ej

ske, när försummelsen att anlita den normala besvärsvägen berott på för­

hållande, över vilket klaganden inte varit herre.

Utredningen nämner ytterligare två situationer, i vilka avvisningsrätten

bör vara begränsad både när möjligheten att få rättelse i vanlig ordning

kvarstår och när den har försuttits.

Den första av dessa undantag motiveras av att rättegångsbalken föreskri­

ver inskränkningar i enskild persons möjligheter att på egen hand föra talan

mot vissa högre tjänstemän på grund av ämbetsbrott. Sedan betänkandet

avgavs har vissa ändringar skett i dessa föreskrifter. I samband med refor­

men av reglerna angående särskilt forum vid talan om ämbetsbrott (SFS

1965: 585) ändrades nämligen de bestämmelser i rättegångsbalken som be­

gränsar enskilds rätt att föra talan på grund av ämbetsbrott. Denna ändring,

som trädde i kraft den 1 januari 1966, medförde emellertid inte någon nämn­

värd förändring av den personkrets som skyddas mot talan av enskild och

torde inte rubba förutsättningarna för utredningens ställningstagande.

Den nya lagstiftningen innebär att målsägande inte äger väcka åtal för s. k.

självständigt ämbetsbrott mot statstjänstemän som ej är underkastade disci­

plinär bestraffning, mot sådan ledamot av domstol eller central statlig för­

valtningsmyndighet som ej är statstjänsteman eller mot krigsman som be­

strider regementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst (RB 20: 10).

Målsägande får inte heller väcka talan om enskilt anspråk mot sådan tjäns­

teman på grund av ämbetsbrott med mindre åtal för brottet äger rum eller

talan biträds av åklagaren (RB 22: 8).

Med hänsyn till dessa inskränkningar i målsägande^ talerätt anser ut­

redningen att ombudsmännen inte bör avvisa klagomål mot sådan tjänste­

man som avses i 22 kap. 8 § RB.

37

Ett ytterligare undantag från awisningsrätten gäller det fallet att det re­

dan av klagoskriften kan utläsas att anmälningen uppenbarligen saknar fog.

I sådana ärenden bör enligt utredningens mening beslutet innebära att ären­

det prövats med detta resultat och alltså inte gå ut på att ärendet har avvi­

sats utan prövning i sak.

Utredningens förslag om avvisningsrätt avser bara ärenden, i vilka klagan­

den har haft mö jlighet att i normal ordning få rättelse. När det påtalade fe­

let har varit sådant att det inte har kunnat rättas till sedan det en gång be­

gåtts, bör man enligt utredningen inte kräva att klaganden skall vända sig

till överordnad myndighet innan han får begära ombudsmannens bistånd.

Detta bör gälla även om den överordnade myndigheten har möjlighet att in­

gripa med disciplinärt förfarande eller med andra åtgärder, som är ägnade

att förhindra att felet upprepas.

Tidsbegränsning av ldagorätten

Utredningen påpekar att ombudsmännens skyldighet att uppta och pröva

klagomål f. n. inte är tidsbegränsad i vidare mån än som följer av gällande

preskriptionsregler. Enligt dessa inträder åtalspreskription vid självständiga

ämbetsbrott efter fem år från dagen för brottets begående (efter tio år vid

vissa grova brott). Reglerna om fordringspreskription sätter en gräns för

den tid under vilken fordran på skadestånd på grund av tjänstefel kan göras

gällande. De jämförelsevis långa preskriptionstiderna medför att ombuds­

männen är skyldiga att pröva klagomål även rörande omständigheter, som

har inträffat åtskilliga år tidigare. Detta gäller även om den rättssökande

inte har haft något vägande skäl att dröja med anmälningen. Detta förhål­

lande är enligt utredningen mindre tillfredsställande. Utredningen pekar på

de med tiden tilltagande svårigheterna att klarlägga faktiska händelseför­

lopp och skälen för gjorda bedömanden. Bl. a. ökas riskerna för att det slut­

liga avgörandet kommer att baseras på bristfällig utredning. Rent principiellt

bör vidare ombudsmannens reaktion på en felaktig ämbet shandling från en

tjänstemans sida komma så fort som möjligt efter det att felet har begåtts.

Utredningen föreslår därför att ombudsmännen i princip inte skall vara

skyldiga att utreda och pröva klagomål som anförs senare än viss bestämd

tid efter det att det påtalade förhållandet har inträffat. En bestämmelse av

sådan innebörd är enligt utredningen ägnad att göra allmänheten uppmärk­

sam på att man inte bör dröja med att inge anmälan till ombudsman. Om­

budsmännen avses inte vara förhindrade att pröva klagomål som har kom­

mit in efter tidsfristens utgång, men de skall få möjlighet att när så anses

lämpligt avvisa klagomål som avser händelser långt tillbaka i tiden och som

saknar betydelse för den allmänna rättssäkerheten. Handlingarna i ärendet

kan tänkas visa att det har förelegat någon godtagbar förklaring till att

klaganden dröjt med att inge anmälan och vidare kan det vara så att upp­

gifterna i en klagoskrift ger anledning till antagande att ett allvarligare fel

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

har förekommit. I sådana fall vore det stötande för rättskänslan om man

avvisade anmälningen bara för att den har inkommit för sent. Om ombuds­

mannen av särskilda skäl finner klagomålen motivera saklig prövning, trots

att tidsfristen har överskridits, bör han kunna ta upp ärendet till behand­

ling. Så bör alltid ske, när det är fråga om frihetsberövande.

Utredningen anser att — i likhet med vad som har föreslagits beträffande

klagomål som har anförts utan att befintlig rättelsemöjlighet har utnyttjats

— avvisning inte bör ske, när den för sent ingivna anmälningen är uppen­

bart ogrundad eller när den riktar sig mot tjänsteman, mot vilken enskild är

förhindrad att själv väcka talan.

I frågan vilken tidsgräns som bör uppställas för prövningsskyldigheten

finner utredningen — efter förebild av vad som gäller för de danska och

norska ombudsmännen — att det är lämpligt med en frist på ett år, räknat

från tidpunkten då det påtalade förhållandet har inträffat eller upphört.

Om klaganden innan klagomål anfördes har sökt vinna rättelse av felet eller

försummelsen genom att överklaga beslutet eller hänvända sig till över­

ordnad myndighet, bör fristen räknas från tiden för överinstansens eller det

överordnade organets avgörande. Om ombudsman har hänskjutit klagomål

till annan myndighet för handläggning men klaganden efter myndighetens

avgörande av ärendet på nytt påkallar ombudsmannens bedömning, bör tids­

fristen räknas från dagen för den andra myndighetens beslut. Har den rätts-

sökande inte genast blivit underrättad om att en felaktighet förekommit eller

att överordnad myndighet har prövat saken, bör tiden i regel räknas från

det han kan antas ha fått kännedom om sådant förhållande. I tveksamma

gränsfall bör klagomålen anses inkomma före ettårsfristens utgång.

Förhållanden av ringa betgdelse

Enligt vad utredningen framhåller inkommer det årligen, främst till JO,

ett förhållandevis stort antal anmälningar och klagomål angående tjänste-

försummelser av fullständigt underordnad betydelse och utan något egentligt

rättssäkerhetsintresse. Detta gäller framför allt sådana fall då det påtalas

något obetydligt fel av formell natur, som någon tjänsteman har begått av

uppenbart förbiseende och som inte har medfört någon skada eller olägenhet

för klaganden eller annan och som inte heller i övrigt har haft någon saklig

betydelse. Även om klaganden påstår sig ha lidit skada av det inträffade,

kan skadan redan genom innehållet i klagoskriften framstå som uppenbar­

ligen helt betydelselös. Fastän sakens ringa betydelse f. n. kan föranleda

ämbetena att begränsa utredningen i sådana fall, torde prövningen av dessa

ärenden, i varje fall för JO:s del, sammanlagt ta en inte obetydlig del av

arbetstiden i anspråk.

Utredningen anser det angeläget att komplettera de tidigare förslagen om

begränsning av prövningsskyldigheten med ett generellt bemyndigande för

ombudsmännen att utan närmare prövning avvisa klagomål i de fall, då det

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

40

till att ombudsmännen befrias från att handlägga ett inte ringa antal ären­

den. Utredningen understryker emellertid att lättnaden inte kan bedömas

bara med ledning av antalet ärenden som kan avvisas. Till största delen

torde dessa bli av den beskaffenheten att de, om de hade upptagits till be­

handling, inte skulle ha föranlett någon vidlyftigare utredning och inte heller

skulle ha berett ombudsmannen några problem vid avgörandet. Emellertid

torde den sammanlagda mängden klagomål av denna art ha medfört en

kännbar arbetsbelastning framför allt för JO. De föreslagna åtgärderna tor­

de därför enligt utredningen bidra till att märkbart reducera dennes arbets­

börda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

Tillsynen över kommunalförvaltningen

Allmänna synpunkter

Enligt 20 kap. 12 § andra stycket brottsbalken är den som är förordnad

eller vald till ledamot av beslutande kommunal församling underkastad en­

dast partiellt ämbetsansvar. Eftersom ombudsmännens tillsynsbefogenheter

är begränsade till dem som har fullständigt ämbetsansvar, står ledamöterna

i de kommunala fullmäktigeförsamlingarna inte under ombudsmännens

kontroll.

Som förut har berörts bestämdes vid 1957 års reform vissa begränsning­

ar i ombudsmännens tillsyn över kommunalförvaltningen i syfte att trygga

den kommunala självstyrelsen. Bestämmelser härom finns i instruktionens

9 §. I paragrafens första punkt föreskrivs att tillsynen skall ske med beak­

tande av de särskilda betingelser under vilka den folkliga självstyrelsen ar­

betar och med iakttagande av att den kommunala verksamheten inte onödigt

hämmas. Utformningen av ombudsmannatillsynen bör enligt förarbetena

påverkas av det förhållandet att de kommunala förtroendemännen tillsätts

genom val och endast för begränsad mandattid, att de i princip är oavlönade

och att deras verksamhet på ett helt annat sätt än statliga förvaltningar är

föremål för insyn från kommunmedlemmars sida. I 9 § andra punkten före­

skrivs att ombudsmannen inte bör ingripa mot kommunal befattningshava­

re, innan möjligheten till rättelse genom hänvändelse till kommunal myn­

dighet eller överklagande av sådan myndighets beslut har prövats. Denna

begränsning gäller emellertid ej vid frihetsberövande (jfr även 3 § andra styc­

ket) eller uppenbart övergrepp. I förarbetena uttalades bl. a. att — utom vid

frihetsberövande!! — ombudsmannen inte bör inspektera kommunal myn­

dighet annat än när det föranleds av omständigheterna i ett anhängigt ären­

de eller eljest påkallas av särskilda skäl.

Beträffande den hittillsvarande omfattningen av JO:s tillsyn över kom­

munerna upplyser utredningen att antalet klagomål, som har avsett en­

bart kommunala myndigheter och befattningshavare, under åren 1958—

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

41

1960 uppgick till 51, 57 resp. 74 och att antalet på JO:s eget initiativ upp­

tagna ärenden inom detta område under samma år var 7, 18 resp. 11. Mot­

svarande siffror för åren 1961—1964 kan inte utläsas av tillgängliga statis­

tiska uppgifter. Utredningen anser sig emellertid kunna anta att antalet

ärenden beträffande enbart kommunala myndigheter inte heller under de

senaste åren varit av större betydelse för JO:s arbetsbörda. Vidare påpekas

att en väsentlig del av tillsynen på det kommunala området har utövats i

samband med inspektioner. JO har företrädesvis besökt barnavårds- och

nykterhetsnämnder för kontroll framför allt av rättssäkerheten vid admi­

nistrativa frihetsberövanden på barnavårds- och nykterhetsvårdens områ­

den och vid försörj ningspliktigas intagande på arbetshem.

I frågan hur tillsynen över kommunalförvaltningen bör utformas i fram­

tiden anför utredningen skäl både för och emot en intensivare tillsyn. För

en utökad kontroll talar att den kommunala förvaltningsverksamheten un­

der senare tid expanderat på olika områden och att detta har medfört att

kommunalförvaltningen har fått allt större betydelse för den enskilde med­

borgarens personliga och ekonomiska förhållanden. Därigenom kan behovet

av allmänna rättssäkerhetsgarantier anses ha ökat. I varje fall i fråga om

förvaltningsuppgifter av statlig karaktär kan man säga, att rättsskyddet och

kontrollsystemet på det kommunala området bör vara likvärdigt med det

som finns inom den statliga förvaltningen. Utredningen framhåller vidare

att på de nytillkomna förvaltningsområdena inte har kunnat utbildas någon

fast praxis vare sig i det formella förfarandet eller vid bedömandet av sak­

frågorna. Detta understryker kravet på särskild tillsyn. Utredningen an­

märker också att möjligheterna för den enskilde att genom besvärsförfa-

rande ingripa mot ett kommunalt organs beslut är begränsade i vissa hän­

seenden. Institutet kommunalbesvär torde behöva kompletteras med andra

kontroll- eller rättsmedel.

Emellertid framhåller utredningen också flera förhållanden som anses

tala mot en vidgad kontroll av kommunalförvaltningen. Först erinras om

den väsentliga betydelse som den kommunala självstyrelsen har för vårt

samhälle. Den allmänna uppfattningen torde enligt utredningen vara att det

inte bör ske någon ändring i den självbestämmanderätt och frihet från ingå­

ende statskontroll som kommunerna har på många och viktiga ämnesområ­

den. En ökad kontroll från ombudsmannaämbetenas sida kan medföra risk

för intrång på självstyrelsen och verka hämmande på den kommunala för­

valtningen. På grund av sin särskilda beskaffenhet måste denna i många

fall bedrivas under friare och mer informella former och med större hän­

synstagande till snabbhet och ändamålsenlighet än som är möjligt inom

statsförvaltningen. En intensifierad kontroll kan medföra en mer formalis­

tisk handläggning av ärendena och resultera i ytterligare byråkratisering.

Utredningen framhåller också att de kommunala besluten ofta är beroende

av skönsmässiga värderingar, som är mindre väl ägnade för ingripande från

2f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 32

42

en ombudsman. När man bedömer tillsynsbehovet bör man även beakta att

de på viss tid valda förtroendemännen bildar de beslutande myndigheterna

inom kommunalförvaltningen. Genom dessa förtroendemän har kommun­

medlemmarna insyn i förvaltningsapparaten. De kommunala myndigheter­

na är dessutom i regel utsatta för särskild uppmärksamhet från den lokala

tidningspressen, och det är möjligt att genom denna snabbt ge offentlighet åt

och påtala fel och brister.

I fråga om den framtida utformningen av tillsynen framhåller utredning­

en följande allmänna synpunkter. Ombudsmännen bör i princip inte vara

samhällets primära organ för kontrollen över kommunerna. Deras tillsyn bör

anordnas bara som en komplettering av rättsordningens övriga rättsmedel.

Det bör ske så att även på det kommunala området den enskilde medborga­

ren kan anses vara tillförsäkrad ett betryggande skydd mot fel och försum­

melser från myndigheternas sida. Mot intresset av en ökad tillsyn ställer

utredningen de olägenheter som en intensifierad kontroll, enligt vad förut

har sagts, kan medföra. Därvid understryker utredningen kraftigt det utom­

ordentliga värde som ligger i den kommunala självstyrelsen och angelägen­

heten av att en vidgad ombudsmannakontroll inte medför intrång i denna.

Liksom hittills bör enligt utredningens åsikt vid tillsynsverksamheten beak­

tas de särskilda betingelser under vilka den folkliga självstyrelsen arbe­

tar.

Mot bakgrunden av dessa allmänna överväganden bedömer utredningen

frågan om gällande gränser för tillsynen över kommunerna bör ändras.

Kungl. Maj. ts proposition nr 32 år 1967

Omfattningen av tillsynsområdet

Utredningen finner inte skäl att föreslå sådan ändring av RF 96 § att om­

budsmännens tillsyn utsträcks att omfatta även befattningshavare med par­

tiellt ämbetsansvar, t. ex. ledamöterna i kommunalrepresentationerna. Ut­

redningen vill ej heller föreslå att det fullständiga ämbetsansvaret utsträcks

till fullmäktigeförsamlingarnas ledamöter för att på det sättet få dem under­

kastade ombudsmännens tillsyn. En sådan fråga bör enligt utredningen prö­

vas när reglerna om ämbetsansvaret överses. Utredningen uttalar i det sam­

manhanget att en sådan vidgning av det fullständiga ämbetsansvaret skulle

väcka allvarliga betänkligheter. Vidgningen skulle nämligen utgöra ett avsteg

från en princip som sedan länge har rått inom vår kommunaldemokrati och

som innebär att deltagarna i allmänna kommunala stämmor och i fullmäk-

tigeförsamlingar inte kan göras straff- eller skadeståndsrättsligt ansvariga

för de beslut som de har medverkat i.

Utredningen anser sig vidare inte ha anledning att pröva frågan om att

utsträcka ämbetsansvaret till befattningshavare i kommunala och statliga

bolag, stiftelser och föreningar. Utredningen erinrar om att — som har

nämnts i det föregående — 1963 års riksdag avslog motioner i den frågan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 32 år 1967

43

Begränsning av prövningsskyldigheten

Vid 1957 års reform uttalades från riksdagens sida att de praktiska er­

farenheterna vid tillsynen över kommunerna fick avgöra om det i fram­

tiden behövdes någon mindre justering av bestämmelsen i 9 § instruktio­

nen. Under utredningsarbetet har utredningen därför kontaktat JO och de

tre kommunförbunden för att få reda på deras erfarenheter av JO:s till­

syn över kommunalförvaltningen. Deras erfarenheter av tillsynsbegräns-

ningarna på det kommunala området har visat sig vara goda. Under för­

arbetena till 1957 års reform uttalades vissa betänkligheter mot att vidga

ombudsmännens verksamhetsområde till i princip hela kommunalförvalt­

ningen. Farhågorna i den delen har dock enligt utredningens mening inte

besannats. Enligt vad utredningen har funnit har JO, såsom förordades i mo­

tiven, i största möjliga mån undvikit att ingå på prövning av rena lämplig­

hets- och andra skälighetsfrågor och underlåtit att ingripa i anledning av

felaktigheter av oväsentlig betydelse. Det synes också ha varit möjligt för

JO att stävja det befarade missbruket att enskilda anför klagomål hos äm­

betet i stället för att anlita den ordinarie besvärsvägen. JO torde vidare ha

kunnat undvika att dras in i kommunalpolitiska strider. Å andra sidan har

begränsningarna enligt utredningen inte hindrat JO att till prövning upp­

ta ärenden, i vilka allmänna och individuella rättsskyddssynpunkter har

påkallat ett ingripande.

Utredningen anser sig följaktligen kunna konstatera att de begränsning­

ar som gäller enligt 9 § första punkten instruktionen är lämpligt avpassa­

de. De anses utformade på sådant sätt att en ombudsman allt efter omstän­

digheterna i det enskilda fallet kan ingripa, när ärendets beskaffenhet krä­

ver det, och kan avstå från ingripande när det saknas objektiva skäl att

ta upp ärendet. Utredningen anser sig därför inte ha anledning att föreslå

någon ändring av den kompromisslösning som 1957 års reform innebär

beträffande riktlinjerna för tillsynen på kommunalförvaltningens område.

Liksom hittills bör enligt utredningen inga begränsningar i tillsynen

över kommunalförvaltningen gälla i fråga om frihetsberövande åtgärder. I

detta sammanhang nämner utredningen att nuvarande JO har förklarat

sig anse att tillsynen över barnavårds- och nykterhetsnämnderna omfattar

alla ärenden angående tillämpningen av barnavårds- och nykterhetsvårds-

lagarna och alltså även ärenden som har avsett annat än frihetsberövanden

(t. ^ex. varningar eller övervakning av barn och av alkoholister). Eftersom

för den enskilde viktiga frågor ofta föreligger på dessa ämnesområden

och de brukar ha intimt samband med de frihetsberövande åtgärderna, fin­

ner utredningen inte anledning att föreslå någon ändring av den praxis

som har utvecklat sig inom JO-ämbetet.

Utredningen erinrar om de begränsningar av ombudsmännens allmänna

prövningsskyldighet som utredningen föreslår enligt vad som har nämnts

44

i det föregående. Dessa begränsningar avses böra gälla även tillsynen på det

kommunala området. I anslutning till förslaget, att ombudsmännen skall

få rätt att avvisa klagomål när befintlig rättelsemöjlighet inte utnyttjats,

påpekar utredningen att på det kommunala området redan nu gäller att

ombudsmännen inte bär ingripa innan sådan möjlighet prövats (9 § andra

punkten instruktionen). Medan den föreslagna generella bestämmelsen

åsyftar endast en befogenhet för ombudsmännen att skjuta ifrån sig ären­

den av viss beskaffenhet, får den nuvarande bestämmelsen som gäller kom­

munalförvaltningen enligt utredningens åsikt anses sträcka sig längre. Den

torde nämligen inrymma även en rekommendation åt ombudsmännen att

inte ingripa i ifrågavarande fall. Utredningen anser att denna rekommenda­

tion bör anses kvarstå. Den behöver dock enligt utredningen inte komma

till uttryck i författningstexten. Det anses tillräckligt med den allmänna

bestämmelsen om ombudsmännens tillsyn över kommunalförvaltningen

och med utredningens motivuttalanden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 32 år 1967

Inspektionsverksamheten

Inspektionsverksamheten på det kommunala området är enligt utred­

ningens uppfattning i och för sig ett effektivt och betydelsefullt medel att

tillvarata medborgarnas rättigheter och även i övrigt bereda dem ett till­

fredsställande rättsskydd. Ett sådant skapas emellertid inte enbart genom

de ingripanden mot enskilda befattningshavare som uppmärksammade fel­

aktigheter kan ge anledning till. Av särskild betydelse är också sådana råd

och anvisningar, främst i rättsligt hänseende, som ombudsmännen kan ge

de kommunala organen för deras handläggning av ärenden på olika om­

råden. En granskning i samband med inspektion är därför ägnad att främ­

ja en ändamålsenlig och enhetlig praxis vid rättstillämpningen och att skapa

stadga och säkerhet i det kommunala förvaltningsförfarandet. Om inspek­

tionsverksamheten intensifieras, förbättras rättsskyddet för allmänheten

och kommunalorganen drar- också själva nytta därav.

Som tidigare har framhållits anser utredningen att frihetsberövande åt­

gärder bör ägnas en effektiv och aktiv kontroll från ombudsmännens sida.

Detta gäller både inom den kommunala och inom den statliga sektorn. Un­

der senare år har JO dock inte haft möjlighet att inspektera mer än ett

fåtal av landets barnavårds- och nykterhetsnämnder. Från rättssäkerhets­

synpunkt är det enligt utredningens mening angeläget med en intensivare

ombudsmannakontroll över de kommunala myndigheter som handlägger

frågor om frihetsberövanden. Utredningen vill inte uttala sig om hur många

sådana organ som bör besökas varje år eller hur lång tid som årligen bör

anslås åt denna inspektionsverksamhet. Det anses tillräckligt att fastslå

att vederbörande ombudsman bör inspektera avsevärt fler av dessa myndig­

heter än som hittills har kunnat ske.

46

de förvaltningen. Tjänstemän och myndigheter inom denna bör alltså,

liksom hittills, i princip inspekteras bara när särskilda skäl föranleder det.

Kungl. Maj. ts proposition nr 32 år 1967

Frågan om särskild ombudsman för kommunerna

Tidigare har redogjorts för de överväganden som ligger bakom utred­

ningens ställningstagande i frågan om antalet ombudsmän och dess förslag

att från JO till MO överflytta vissa tillsynsområden. I delta sammanhang

kan tilläggas att utredningen inte anser att tillsynsuppgifterna på det kom­

munala området blir så omfattande. Det anses därför bli möjligt för den om­

budsman som skall handha tillsynen över den civila statsförvaltningen att

på ett tillfredsställande sätt utöva kontroll även över kommunerna. Ytter­

ligare skäl anförs mot att inrätta en särskild ombudsman eller biträdande

ombudsman för kommunalförvaltningen. Detta skulle medföra den olägen­

heten att en ombudsman har tillsynen över de kommunala organen medan

en annan granskar de statliga myndigheter som är tillsynsmyndigheter eller

besvärsinstanser över de kommunala. Behandlingen av ett ärende som pas­

serar genom alla instanser skulle således bedömas av två ombudsmän. Vi­

dare skulle myndigheter som handlägger samma slags ärenden utsättas för

inspektion av olika ombudsmän, beroende på om det är fråga om en statlig

eller en kommunal myndighet. Även om vissa av dessa olägenheter kan

motverkas genom bestämmelser, som ger ombudsmännen stora möjlighe­

ter att ingripa på varandras tillsynsområden, torde enligt utredningens upp­

fattning en sådan principiell åtskillnad vara olämplig.

Reservationen

De tre reservanterna i utredningen förklarar att de inte ansluter sig till

utredningens förslag att bara en begränsad ökning av inspektionsverksam­

heten på det kommunala området skall ske. De ansluter sig inte heller till

utredningens ståndpunkt att ett särskilt ombudsmannaämbete eller en bi­

trädande ombudsman inte behövs för kommunalförvaltningen.

I reservationen framhålls, att den snabbt expanderande kommunalförvalt­

ningen i vissa hänseenden berör områden, där någon förvaltningsrättslig

tradition ännu inte har hunnit utbildas. Detta får anses ha skapat behov att

öka insatserna för uppsikt över de kommunala organen i syfte att tillgodose

de medborgerliga rättsskyddsintressena. Särskilt i fråga om den specialreg-

lerade förvaltningen har staten överlämnat förvaltningsuppgifter av statlig

karaktär åt den kommunala administrationen. Detta bör inte föranleda att

den enskilde i sådana ärenden kommer i sämre ställning i rättskyddshän-

seende än om det hade varit fråga om statliga myndigheter. Reservanterna

påpekar vidare att sedan 1957 års reform har skett kommunsammanslag­

ningar och att ytterligare sådana kan förväntas. Härigenom blir det svåra-

Kungi. Maj.ts proposition nr 32 år 1967

re för den enskilde kommunmedlemmen att komma i kontakt med de valda

förtroendemännen. Hans möjligheter att genom dem få insyn i kommunens

förvaltningsverksamhet blir sämre.

Reservanterna anser också att utredningens farhågor för att en effekti­

vare tillsyn skulle inkräkta på den folkliga självstyrelsen får anses oberät­

tigade. De pekar därvid på att ombudsmännens verksamhet inte främst in­

riktas på åtal och andra ingripanden mot felande tjänstemän utan har till

huvudsakligt syfte att genom råd och anvisningar skapa en riktig och en­

hetlig rättstillämpning inom det kommunala förvaltningsförfarandet. En

JO-kontroll efter dessa principer kan enligt reservanterna inte sägas inkräk­

ta på eller störa den kommunala självstyrelsen. F. ö. är kommunernas själv­

bestämmanderätt på flera områden inom den specialreglerade förvaltning­

en så kringgärdad av givna regler att något utrymme för självstyrelse knap­

past kan sägas föreligga. Till utredningens uttalande att kommunalbesvärs-

institutet inte är fullt tillräckligt som rättssäkerhetsgaranti vill reservan­

terna tillägga, att i de mindre kommunerna kommunmedlemmarna av olika

skäl kan stå i så stark beroendeställning till varandra att de ofta avstår

från att överklaga kommunalt beslut. Inte heller har tidningspressen möj­

lighet att fylla en rättsvårdande funktion på samma sätt som ombudsman-

nainstitutionen kan göra.

Om ombudsmännen får rätt och skyldighet att utöva tillsyn över kom­

munerna med samma intensitet som över den statliga förvaltningen, torde

det enligt reservanternas mening inte behöva uppkomma några olägenhe­

ter för den kommunala självstyrelsen eller kommunalförvaltningen i öv­

rigt. Om man vidgar den vägledande verksamhet som ombudsmännen ut­

övar, kommer detta tvärtom att trygga och stärka de kommunala traditio­

nerna och verka gynnsamt på samhällsutvecklingen inom det kommunala

området. Det ökade tjänstemannainslaget i förvaltningen kan också sägas

ha medfört att man numera inte har anledning att i samma utsträckning

som vid 1957 års reform beakta de särskilda förhållanden under vilka den

folkliga självstyrelsen arbetar.

Reservanterna anser det otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt

att befattningshavarna i de kommunala bolagen, föreningarna och stiftelser­

na inte står under ombudsmännens tillsyn. De förutsätter att frågan om

att vidga ämbetsansvaret till dessa befattningshavare kommer att prövas i

samband med översynen av ämbetsansvarets omfattning.

För att den enskilde medborgaren skall få ett tillfredsställande rättsskydd

på det kommunala området är det enligt reservanterna angeläget att veder­

börande ombudsman får möjlighet att verkställa en lika effektiv och obe­

gränsad kontroll över den koimnunala förvaltningen som över den statliga.

Detta bör alltså inte bara gälla frihetsberövande åtgärder. Effektiviseringen

kan lämpligen åstadkommas genom ökad inspektionsverksamhet. Enligt

reservanternas uppfattning kan tillsynen ej bli tillräckligt effektiv, om inte

48

ett särskilt ombudsmannaämbete inrättas för kommunalförvaltningen. De

skäl som utredningen har anfört mot att inrätta ett nytt ombudsmannaäm­

bete kan inte sägas ha sådan tyngd att man på grund därav bör avstå från att

inrätta ett särskilt ombudsmannaämbete för det kommunala området. Det

kan övervägas att låta en sådan ombudsman få tillsyn också över taxerings­

väsendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

Tillsynen över taxeringsväsendet

Allmänna synpunkter

Utredningen upplyser att JO under åren 1957—1961 fick i medeltal 20

klagomål om året beträffande taxeringsväsendet och under åren 1962—1963

omkring 40 per år. År 1964 var antalet 50.1 Den mest betydelsefulla kontrol­

len på skatteområdet utövar JO i samband med inspektioner av länsstyrel­

serna, varvid den formella handläggningen av skatteärenden på taxerings-

sektion och prövningsnämndskansli granskas. En till tre länsstyrelser om

året har besökts. Åren 1957—1964 upptogs i genomsnitt 12 å 13 initiativ-

ärenden om året.2

Utredningen påpekar att beskattningsmyndigheternas verksamhet är av

väsentlig betydelse för allmänheten, främst för det stora antal medborgare

som genom taxeringsförfarandet kommer i kontakt med dessa organ. Be­

tryggande garantier måste finnas för att taxeringarna sker i överensstäm­

melse med skatteförfattningarna och i möjligaste mån blir likformiga och

enhetliga. Utredningen anser att den enskildes rättsskydd i skatteärenden

givetvis i första hand bör åstadkommas inom själva taxeringsproceduren.

Om behov av ökat rättsskydd i skatteärenden anses föreligga, bör detta allt­

så främst tillgodoses genom en förbättrad taxeringsprocess. Det rättsskydd

som skapas genom taxeringsförfattningarna måste emellertid kompletteras

av tillsyn från sådana utanför skattemyndigheterna stående kontrollorgan

som JO och JK. Dessas tillsyn måste enligt utredningens uppfattning anses

vara av stor betydelse trots att deras tillsynsbefogenheter på området är

begränsade.

Utredningen anser att det inte ingår i dess uppdrag att föreslå ändring i

taxeringsproceduren i syfte alt öka den enskildes rättsskydd. Utan att gå in

närmare på frågan om taxeringsförfarandet, anser utredningen dock att det

föreligger anledning att överväga en intensifiering av tillsynen över skatte­

myndigheterna och att behandla också vissa andra frågor.

1 År 1965 inkom 41 klagomål och år 1966 54.

J År 1965 upptogs 15 sådana ärenden och år 1966 7.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

49

Frågan

om åtalsskyddet enligt RF 113 § bör upphävas

Utredningen påpekar att ombudsmännens kontroll över taxeringsnämn­

dernas verksamhet nu begränsas till det formella förfarandet. Kontrollen

över taxerings verksamheten skulle uppenbarligen bli mer djupgående, om

de hade möjlighet att pröva nämndernas beslut även i materiellt hänseende

och att ingripa mot ordförande och kronoombud när fel uppmärksammas.

Sådan möjlighet skulle de få, om man upphäver det i RF 113 § föreskrivna

åtalsskyddet för taxeringsmän. Utredningen redovisar vilka skäl som kan

åberopas för och emot åtalsskyddets slopande men anser sig inte böra ta

ställning till frågan. Enligt utredningen faller den nämligen utanför utred­

ningsuppdraget och hör dessutom nära samman med frågan om ämbetsan-

svaret i allmänhet. Frågan bör därför bedömas i samband med den allmänna

översynen av ämbetsansvarets omfattning.

Vidgning av personkretsen under ombudsmännens tillsyn

Utredningen behandlar olika möjligheter att ge ombudsmännen befogen­

het att granska även andra ledamöter i beskattningsnämnderna än ordfö­

rande och kronoombud. En möjlighet är att ändra RF 96 § så att deras till-

synsområde vidgas att omfatta även befattningshavare med partiellt ämbets-

ansvar. En annan möjlighet är att ge taxeringsmän fullständigt ämbetsan-

svar genom ändring av 20 kap. 12 § brottsbalken. Utredningen föreslår emel­

lertid ingen av dessa vägar. Den hänvisar därvid till vad den anfört som skäl

för att inte föreslå en motsvarande ändring beträffande ledamöter i kom­

munalrepresentation. Eftersom ordförande och kronoombud redan nu står

under ombudsmännens kontroll när det gäller skatteärendenas formella

handläggning, finner utredningen att man enbart genom ändring av RF 96 §

eller 20 kap. 12 § brottsbalken inte kan uppnå någon egentlig förstärkning

av rättsskyddet i skatteärenden.

Ökad inspektionsverksamhet

Enligt utredningen kan en effektivare ombudsmannatillsyn över skatte­

området åstadkommas, om organisatoriska åtgärder vidtas så att inspek­

tionsverksamheten kan utökas. Detta skulle givetvis kunna ske genom en

omorganisation av själva ombudsmannaämbetena, så att dessa ytterligare

uppdelades eller utbyggdes med biträdande ombudsmän. Utredningen erin­

rar emellertid om att den har funnit att en ökning av antalet ombudsmän

eller inrättande av biträdande sådana skulle medföra betydande olägen­

heter av skilda slag och bör komma i fråga bara om det är oundgängligen

nödvändigt. Enligt utredningens uppfattning är skatteområdet — i varje fall

så länge nuvarande tillsynsbegränsningar kvarstår — inte så betydande och

tillsynskrävande att det är motiverat att inrätta ett särskilt ombudsmanna-

50

ämbete eller en biträdande ombudsman för skatteärendena. Utredningen an­

ser att det ändå är möjligt att intensifiera tillsynen över taxeringsmyndig­

heterna i önskvärd utsträckning.

Tillsynen bör enligt utredningens mening lämpligen anförtros åt den om­

budsman, som har kontrollen över den allmänna förvaltningen. Genomförs

förslaget om inskränkningar i ombudsmännens granskningsskyldighet, an­

ser utredningen att denne ombudsman blir i stånd att anslå mer tid åt in­

spektion av taxeringsväsendet än som hittills har varit möjligt för JO. Det

förutsätts dock att de personella resurserna inom detta ombudsmannaämbe­

te förstärks. Enligt utredningens mening bör åtminstone en av de fasta ju­

risttjänsterna på detta ombudsmannakansli stadigvarande besättas med en

högt kvalificerad förvaltningsjurist som är kunnig och erfaren på taxerings-

området. Utredningen föreslår att hos den ombudsman som har att kontrol­

lera civilförvaltningen inrättas en särskild tjänst som byråchef för skatte­

ärenden. När ytterligare expertis på skatteområdet behövs, kan arvodesav-

lönade befattningshavare anlitas som extra arbetskraft. Som senare kom­

mer att beröras närmare föreslår utredningen att ombudsmännen får större

befogenheter att uppdra åt underlydande tjänstemän att självständigt verk­

ställa inspektioner. Byråchefen för skatteärendena och tillfälligt anlitade

experter, som är tillräckligt kvalificerade, bör alltså kunna få i uppdrag att

på egen band inspektera taxeringsmyndigheter.

Utredningen påpekar att JO och JK efter överenskommelse försöker för­

lägga sina inspektioner så att bl. a. varje länsstyrelse besöks av någondera

av dem ungefär en gång vart femte år. Vid dessa inspektioner granskas även

länsstyrelsernas befattning med taxeringsverksamheten. Enligt utredning­

ens åsikt torde det från rättsskyddssynpunkt inte vara påkallat att granska

denna verksamhet med kortare intervaller. Under förutsättning att JK bär

möjlighet att inspektera länsstyrelserna en gång vart tionde år, skulle om­

budsmannen för civilförvaltningen inte behöva besöka dem oftare än vad

JO nu gör. Den ökning av inspektionsverksamheten som eftersträvas bör i

så fall lämpligen bestå i att ombudsmannen eller, efter delegering, någon

av hans underordnade vid besök på länsstyrelserna verkställer en grund­

ligare och mer omfattande kontroll av taxeringsförfarandet än som hittills

kunnat ske. Även kammarrätten kan tänkas som inspektionsobjekt.

Om det i RF 113 § föreskrivna åtalsskyddet senare skulle upphävas, tor­

de detta medföra en betydande arbetsökning hos vederbörande ombudsman.

Ökningen torde dock enligt utredningens mening kunna bemästras utan att

en särskild ombudsman eller biträdande sådan för skatteväsendet behöver

inrättas. Emellertid bör då inom ombudsmannens kansli inrättas en särskild

avdelning för skatteärenden, bestående av två kvalificerade skatte jurister.

Kungl. Maj.ts proposition nr 32 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

51

Inriktningen av inspektionsverksamheten

Inspektioner på civilförvaltningens område

Enligt utredningen torde det inte råda någon tvekan om att det från all­

männa rättssäkerhetssynpunkter fortfarande är påkallat att en väsentlig

del av ombudsmännens inspektionsverksamhet inriktas på den civila admi­

nistrationen. Vid sidan av vanliga rättsmedel och tillsynsorgan torde på

detta område behövas en verksam kontroll genom en riksdagens ombuds­

man. Utredningen påpekar vissa förhållanden som har ökat behovet av så­

dan vägledande och tillrättaläggande verksamhet som utövas av ombuds­

männen i deras inspektionsverksamhet. Bl. a. pekas på att förvaltningen ge­

nom den allmänna samhällsutvecklingen fått allt större betydelse för med­

borgarna och kommit att beröra nya områden av samhällslivet. Nya förvalt­

ningsmyndigheter har inrättats. Myndigheterna i allmänhet har mött nya

rättsliga spörsmål och i en del avseenden har det inte hunnit utbildas någon

fast praxis. Också andra omständigheter har enligt utredningen skärpt kra­

ven på en effektiv granskning av hur förvaltningsapparaten fungerar från

rättslig synpunkt.

Med hänsyn till behovet av kontroll inom civilförvaltningen anser utred­

ningen att ombudsmannen för detta tillsynsområde bör anslå omkring åtta

veckor om året åt inspektionsverksamhet. Detta innebär att inspektions­

verksamheten på civilförvaltningens område blir inte obetydligt större än

vad man förutsatte vid 1957 års reform.

Utredningen anser att det lämpligen bör överlämnas åt ombudsmannen

att efter eget bedömande avgöra på vilka förvaltningsområden inspektions­

verksamheten bör inriktas. Utredningen erinrar om vad den tidigare har sagt

om att det är ett intresse av att öka tillsynen över kommunalförvaltningen

och taxeringsväsendet. Dessutom framhålls det angelägna i att en ingående

kontroll sker i fråga om administrativa frihetsberövanden och intagnas vård

och behandling. Utredningen betonar också att det är önskvärt att centrala

förvaltningsmyndigheter inspekteras. Det har hittills inte varit möjligt för

JO att besöka några sådana. Utredningen anser att vid sådana inspektio­

ner i första hand bör ägnas uppmärksamhet åt myndigheternas praxis i

principiella frågor av allmän förvaltningsrättslig art. Det anses också kun­

na vara av värde att ombudsmannen i viss utsträckning granskar tillämp­

ningsföreskrifter som utfärdas av de centrala organen.

Inspektioner på domstols- och försvarsväsendets områden

Eftersom kontrollen av frihetsberövande åtgärder hör till ombudsmän­

nens viktigaste tillsynsuppgifter, anser utredningen att inspektionsverk­

samheten i fråga om kriminalvårdsmyndigheterna inte bör inskränkas.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

Utredningen diskuterar om det kan vara skäl att minska den inspektions­

verksamhet som är inriktad på domstolsväsendet men finner det påkallat

med en inspektionskontroll av ungefär nuvarande omfattning.

Även inom övriga områden, som föreslås bli överflyttade från JO till MO,

anser utredningen den nuvarande inspektionsintensiteten i stort sett vara

lämplig.

Beträffande tillsynen över försvarsväsendet och därmed samverkande in­

rättningar påpekar utredningen, att dess förslag att befria MO från den

regelbundna kontrollen över den ekonomiska förvaltningen inom försvaret

gör det möjligt att förkorta inspektionerna av de militära myndigheterna.

Utredningen framhåller emellertid, att det fortfarande får anses vara en

angelägen uppgift för ombudsmannen att kontrollera tillämpningen av

straff- och processlagstiftningen inom krigsmakten och efterlevnaden av

bestämmelserna om de värnpliktigas behandling och omvårdnad. Utred­

ningen anser också att tillämpningen av säkerhetsbestämmelserna bör grans­

kas. Ombudsmannen bör därför också i fortsättningen regelbundet besöka

förband och myndigheter för inspektion. Emellertid bör ombudsmannen

vid sina inspektioner i regel inte granska angelägenheter av mer bagatell-

artad natur utan i första hand inrikta sig på förhållanden av särskild be­

tydelse från rättssäkerhetssynpunkt. Att inspektionsverksamhet beträffan­

de den ekonomiska förvaltningen avses bortfalla antas inte behöva medföra

något förfång för personalvården.

Utredningen finner således att en viss reducering av inspektionsverk­

samheten kan ske när det gäller lokala och regionala organ inom försvars­

väsendet. Beträffande de centrala förvaltningsmyndigheterna föreslår ut­

redningen däremot en utökning av inspektionerna. På grund av bristan­

de tid och ringa personalresurser har MO inte kunnat inspektera sådana

verk i den utsträckning som han har ansett önskvärd. Genom att administra­

tionen har koncentrerats och de statliga kontroll- och revisionsorganen

har effektiviserats på detta område, kan behovet av tillsyn från riksdagens

sida sägas i motsvarande mån ha överflyttats från de lokala till de centrala

organen. Det kan därför vara angeläget att ombudsmannen intensifierar

denna del av inspektionsverksamheten. Anledning saknas emellertid att

låta inspektionerna i större mån beröra sådan central myndighetsutövning

som avser den ekonomiska förvaltningen på den militära sidan.

Utredningen anser sig inte böra göra något uttalande om hur lång tid

ombudsmannen årligen bör anslå åt inspektioner. Han bör i stället få fria

händer att avpassa dessa efter de tillsynsbehov som han anser föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

53

Organisatoriska frågor m. m.

Ställföreträdarnas tjänstgöringstid

Utredningen framhåller att ombudsmännen år 1941 fick rätt att upp­

dra åt ställföreträdaren att förvalta del av ämbetet. Ursprungligen var

dubbleringstiden sammanlagt en månad årligen, men den har sedan för­

längts och är sedan år 1963 högst nio månader om året. Vid förlängningen

år 1963 framhöll vederbörande utskott att vissa principiella erinringar utan

tvivel kunde riktas mot metoden att utsträcka dubbleringstiden till nio må­

nader och därigenom på eu bakväg klyva ombudsmannaämbetena. Utskot­

tet ansåg sig dock på grund av den då rådande arbetssituationen inom JO-

ämbetet böra förorda att JO och även MO fick möjlighet att »under en be­

gränsad övergångstid» låta ställföreträdarna utöva ämbetet jämsides med

ombudsmännen intill nio månader årligen.

Utredningen upplyser vidare att JO sedan år 1953 så gott som helt har

utnyttjat den medgivna möjligheten att dubblera ämbetet för att kunna be­

mästra sin arbetsbörda. Sålunda har hans ställföreträdare tjänstgjort, för­

utom under JO:s semestrar och andra tjänstledigheter, fram till år 1957

under omkring en månad varje år, under åren 1957 och 1958 tre resp. två

och en halv månad, under åren 1959—1962 omkring sex månader årligen,

år 1963 ungefär sju och en halv månad samt år 1964 över åtta månader.1

MO däremot har inte behövt anlita sin ställföreträdare mer än i begränsad

omfattning, nämligen under åren 1957—1962 mellan en halv månad och

två och en halv månad årligen, år 1963 omkring fyra och en halv månad

och år 1964 ungefär fyra månader.1

Utredningen konstaterar att JO-ämbetet under de senaste åren i prakti­

ken har varit uppdelat på två ombudsmän. Ställföreträdaren har nämligen

utöver dubbleringstiden tjänstgjort även under JO:s semester, som uppgår

till en och en halv månad, och skall själv åtnjuta sådan ledighet under lika

lång tid. En sådan klyvning medför olägenheter av samma slag som utred­

ningen har åberopat när den har avvisat tanken på att öka antalet ombuds­

män. Utredningen anser därför att den nuvarande situationen med en faktisk

uppdelning av JO-ämbetet inte är tillfredsställande och vill att den längsta

tiden för dubblering om möjligt nedbringas avsevärt. Utredningen erinrar

om att den år 1963 beslutade utsträckningen av dubbleringstiden från sex

till nio månader var avsedd att gälla bara under en begränsad övergångs­

tid.

Det är utredningens uppfattning att de olika förslag som utredningen

har lagt fram i syfte att lindra arbetsbördan inom nuvarande JO-ämbetet

gör det möjligt för innehavaren av ämbetet att inte behöva ta ställföreträda­

1 Åren 1965 och 1966 var JO-ämbetet dubblerat nio månader och MO-ämbetet ungefär en

och en halv månad årligen.

54

ren i anspråk för samtidig tjänstgöring mer än ett ringa antal månader år­

ligen. Förslagen antas medföra att JO-ämbetets arbetsbalans minskas till

rimlig nivå och att arbetsförhållandena även i övrigt blir godtagbara vid

detta ämbete. Ej heller för den andre ombudsmannen torde det bli nöd­

vändigt att dubblera ämbetet under någon längre tid, om utredningens olika

förslag i arbetslindrande syfte genomförs. Enligt utredningens mening

kan det vara lämpligt att i instruktionen bestämma dubbleringstiden till

vad som beslutades vid 1957 års reform eller till högst tre månader årligen.

Skulle det senare visa sig att någon ombudsman på grund av arbetsmäng­

den inte kan utöva sin tillsynsverksamhet i enlighet med angivna rikt­

linjer utan att anlita sin ställföreträdare under längre tid av året, bör denna

fråga tas upp till nytt övervägande.

Ombudsmännens ämbetstitlar

I och med den föreslagna överflyttningen av vissa tillsynsområden från

JO till MO blir gränsen mellan de båda ombudsmännens verksamhetsom­

råden inte längre så klar som nu. Utredningen anser att prefixen justitie

och militie i deras ämbetstitlar i fortsättningen inte blir belysande för deras

ämbetsuppgifter. Titlarna bör därför ändras.

Utredningen har övervägt om ombudsmännen kan ges var sin ämbets-

titel som anger deras huvudsakliga tillsynsområde. Eftersom det är svårt

att finna passande ämbetstitlar för var och en av dem har utredningen i

stället inriktat sig på en gemensam titel för dem. Detta är också lämpligt

från den synpunkten att ombudsmännen enligt utredningsförslaget bör ha

gemensam expedition för skriv- och expeditionsgöromål. Utredningen an­

ser att ämbetstiteln »riksdagens justitieombudsman» passar för båda

ombudsmännen. Utredningen framhåller att titeln justitieombudsman, som

har funnits sedan ombudsmannainstitutionens tillkomst år 1809, har vunnit

fast förankring i vårt språkbruk och att det är beklagligt om den inte längre

kommer till användning. Även om ombudsmännen får samma ämbetstitel,

bör var och en av dem ha någon slags benämning så att man på ett enkelt

sätt kan skilja dem åt. Utredningen anser att den ene kan kallas »justitie­

ombudsmannen för civilförvaltningen» och den andre »justitieombudsman­

nen för domstols- och försvar sväsendet». I dagligt tal torde dock ämbets­

titeln »justitieombudsmannen» eller förkortningen JO komma att användas

för båda ombudsmännen. Utredningen anser således att ämbetstiteln mili-

tieombudsmannen kan avskaffas.

Ändring bör ske i vissa lagar och andra författningar, i vilka ämbets­

titeln militieombudsman förekommer eller som förutsätter att endast en av

ombudsmännen benämns JO. Sådana ändringar kräver i vissa fall riks­

dagens medverkan, nämligen i fråga om rättegångsbalken, ansvarighets­

lagen den 26 juni 1936 (nr 324) för fullmäktige i riksbanken och fullmäk-

Kungl. Maj. ts proposition nr 32 år 1967

lige i riksgäldskontoret in. fl. samt lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om all­

mänt kriminalregister. Förslag till ändringar i dessa författningar fram­

läggs av utredningen.

Utredningen förutsätter att riksdagen i samband med beslut om omorga­

nisation av ombudsmannaämbetena föranstaltar om ändringar i vissa för­

fattningar, som utfärdas av riksdagen (i 23 § kamrarnas ordningsstadgor,

3 § riksdagsstadgan och stadgan angående antalet riksdagens ombudsmän

och deras ämbetstitlar).

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

55

Personalorganisation och delegeringsfrågor

Ombudsmännen har f. n. var sitt kansli, som har likartade arbetsuppgif­

ter men som i administrativt och funktionellt avseende är skilda från var­

andra. Utredningen sätter i fråga om det inte är möjligt att helt eller del­

vis sammanslå dessa till ett gemensamt kansli och därmed rationalisera

verksamheten. Utredningen framhåller att det från arbetsrationella syn­

punkter kan anses mindre lämpligt med så små kanslier som de nuvarande

ombudsmannaexpeditionerna. Tillfälliga förskjutningar i arbetsbördan

torde lättare kunna bemästras inom ett större kansli. En större enhet med­

för också ökade möjligheter att effektivt utnyttja kontorstekniska och

andra arbetsbesparande hjälpmedel. Registrering och diarieföring av de till

ombudsmännen inkomna handlingarna kan i så fall äga rum på ett enda

ställe. Om gränsen mellan de båda ombudsmännens kompetensområden

ändras, blir dessa inte så enhetliga som nu. För allmänheten blir det där­

för enklare med en gemensam expedition, till vilken man kan inge klago­

skrifter eller hänvända sig med förfrågningar.

Fördelarna med en gemensam kansliorganisation berör enligt utredningen

främst expeditions- och skrivpersonalens arbete. Den kvalificerade persona­

len torde redan nu vara så effektivt och rationellt utnyttjad att dess arbets­

krafter inte torde kunna tillvaratas bättre, om den ingår i ett gemensamt

kansli. Dessutom torde det från ombudsmännens synpunkt vara en fördel

om var och en av dem har egen sådan personal. Ett förtroendefullt samarbete

och en god kontakt mellan ombudsmannen och hans personal utgör en för­

utsättning för att arbetet skall löpa smidigt, och detta torde främjas om de

kvalificerade tjänstemännen binds starkare till respektive ombudsman.

Utredningen föreslår därför att det inrättas en för de båda ombudsmanna­

ämbetena gemensam expedition, bestående av registratorskontor och skriv-

avdelning. Den kvalificerade personalen däremot föreslås bli uppdelad på

särskilda kanslier, ett för vardera ombudsmannen.

Utredningen föreslår att på varje kansli inrättas en tjänst som kanslichef

med samma ställning och uppgifter som den nuvarande kanslichefen vid

JO-expeditionen har. Innehavaren av sådan tjänst skall svara för kontinui­

teten inom ämbetet och bör därför i regel förordnas för sex år. Han skall

56

bl. a. bereda svårare och viktigare ärenden samt fungera som personalchef

för kansliet. Till honom hör kunna delegeras beslutanderätten i frågor om

den förberedande behandlingen av förekommande ärenden.

På det kansli som hör till ombudsmannen för civilförvaltningen bör en­

ligt utredningen dessutom inrättas tre tjänster som byråchef och två tjäns­

ter som byrådirektör. Som förut har nämnts bör en av byråchefstjänsterna

besättas av en skattejurist. Liksom f. n. gäller inom JO-ämbetet bör tjäns­

terna vara genomgångstjänster för jurister. En byråchef bör i regel tjänst­

göra vid kansliet 3—5 år och en byrådirektör 2—3 år. Tjänsteinnehavar-

nas uppgifter skall bestå i beredning och föredragning av ärenden. Ombuds­

man bör liksom f. n. kunna uppdra åt byråchef att på eget ansvar vidta

åtgärd för ärendes förberedande handläggning.

Kansliet hos ombudsmannen för domstols- och försvarsväsendet föreslås

bli uppdelat på två avdelningar, en för handläggning av ärenden angående

rättsskipningen och närliggande områden och en för handläggning av mili­

tära ärenden. På den förstnämnda avdelningen bör enligt utredningen inrät­

tas två tjänster som byråchef och en som byrådirektör. Avdelningen för mili­

tärärenden föreslås bestå av en byråchef och en byrådirektör. Vad i det före­

gående har sagts om byråchefs- och byrådirektörstj änsterna hos ombuds­

mannen för civilförvaltningen bör enligt utredningen gälla även för nu

ifrågavarande tjänster. Byrådirektörstjänsten vid militieavdelningen bör

kunna besättas med jurist eller med militärt utbildad befattningshavare.

Beträffande den för ombudsmännen gemensamma expeditionen föreslås

att det inrättas en tjänst som förste kontorsskrivare, en kansliskrivartjänst,

fyra tjänster som kanslibiträde och en tjänst som expeditionsvakt. Den förste

kontorsskrivarens huvudsakliga arbetsuppgifter skall bestå i registrators-

göromål. Ombudsmännen föreslås få rätt att till förste kontorsskrivaren

delegera handläggningen av vissa ärenden angående personalen vid expe­

ditionen.

Med hänsyn till att statstjänstemännens löneförmåner och vissa andra

anställningsvillkor numera bestäms genom förhandlingsöverenskommelse

mellan staten och berörda arbetstagarorganisationer har utredningen inte

ansett sig böra uttala sig om lönegradsplaceringen av de föreslagna tjäns­

terna inom ombudsmannaorganisationen. Utredningen framhåller emeller­

tid intresset av att med tjänsterna förenas goda lönevillkor så att de kan bli

konkurrenskraftiga.

Utredningen påpekar att ombudsmännen också i fortsättningen bör ha

möjlighet att vid sidan av sin ordinarie personal anlita extra arbetskraft,

t. ex. för att möta en tillfällig anhopning av göromål eller tillgodose behov

av särskild expertis inom visst ämnesområde. Beslut om antagande och ent­

ledigande av personal bör fattas av ombudsmännen själva. De bör även få

bestämma om ansökningsförfarande skall tillämpas vid tjänstetillsättning

eller ej.

Kungl. Maj. ts proposition nr 32 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

57

I detta sammanhang understryker utredningen att det är angeläget att de

statliga myndigheterna om möjligt medverkar till att ombudsmännen får

kvalificerad arbetskraft till sitt förfogande.

Utredningen erinrar om att dess förslag till personalorganisation inom

ombudsmannaämbetena innebär förändringar i personalförteckningarna för

riksdagens verk. Det torde ankomma på delegerade för riksdagens verk att

efter bemyndigande av riksdagen ombesörja dessa ändringar.

Beträffande ombudsmännens möjligheter att delegera arbetsuppgif­

ter till sin personal föreslår utredningen vidare den ändringen att ombuds­

männen skall få ökade befogenheter att uppdra åt tjänstemän vid kanslier­

na att företa inspektionsresor. Ombudsmännen äger f. n. förordna under­

ordnad tjänsteman att företa tjänsteresa för att i visst fall verkställa sådan

undersökning eller utredning som befinns önskvärd för ombudsmannens

ämbetsverksamhet (17 § andra stycket). Enligt utredningens mening torde

denna delegeringsmöjlighet vara avsedd endast för fall då inspektionen på­

kallas av omständigheterna i ett anhängigt ärende. Däremot synes det tvek­

samt om tjänsteman kan förordnas att ensam företa inspektionsresor av

den beskaffenhet som anges i 17 § första stycket instruktionen, alltså i syf­

te att ta del av lagskipningens tillstånd och andra förhållanden som rör om­

budsmannens tillsynsuppgifter. Utredningen anser att det blir svårt för

ombudsmännen att uppnå den önskade intensifieringen i inspektionsverk­

samheten, om de inte har möjlighet att uppdra åt underlydande personal att

självständigt verkställa inspektionsresor av detta slag. I instruktionen bör

därför tas in en bestämmelse som ger ombudsmännen sådan delegations­

rätt. Med hänsyn till uppdragets kvalificerade art bör det inte anförtros åt

lägre befattningshavare än byråchef eller tjänsteman med motsvarande kva­

lifikationer. Den inspekterande tjänstemannen skall enligt utredningen ha

att i inspektionsprotokoll redovisa gjorda iakttagelser, men det skall an­

komma på ombudsmannen att själv göra de sakliga bedömningar som för­

anleds av iakttagelserna och att besluta vilka ärenden som skall upptas i an­

ledning av inspektionen.

Andra organisationsfrågor

Som tidigare har berörts överlämnades två vid 1965 års riksdag väckta

motioner (I: 221 och II: 270) till utredningen. I dessa hemställdes om ut­

redning av frågan om inte JO-ämbetet borde förstärkas genom regio­

nala befattningshavare. Dessa skulle enligt motionerna få till

huvudsaklig uppgift att bistå allmänheten framför allt i skatteärenden och

att tjäna som kontaktorgan mellan JO-ämbetet och allmänheten. Utredning­

en avvisar emellertid bestämt tanken på att ha sådana befattningshavare

(bet. s. 167—169). Det framhålls bl. a. att enskildas behov av rättshjälp i

den administrativa processen bör tillgodoses på andra vägar.

Vid undersökningen av olika möjligheter att minska JO:s arbetsbörda prö­

58

var utredningen även frågan om det är nödvändigt att på alla områden av

offentlig myndighetsutövning ha en dubbel kontrollorganisa­

tion som nu förekommer genom att både ombudsmännen och JK utövar

tillsynsverksamhet. Utredningen anser det kunna övervägas att befria JO

från vissa granskningsåligganden och låta JK ensam svara för dessa. Dom­

stolsväsendet kan vara särskilt lämpat för en sådan ordning. Utredningen

anför att det inte möter något egentligt hinder från konstitutionell synpunkt

att inskränka JO:s tillsynsuppgifter inom detta ämnesområde. Emellertid

stannar utredningen för den ståndpunkten att det f. n. inte föreligger till­

räcklig anledning att vidta sådan åtgärd. Frågan bör dock kunna tas upp till

förnyat övervägande om i en framtid nya betydande uppgifter läggs på om­

budsmännen eller den framtida utvecklingen visar att de nu föreslagna åt­

gärderna är otillräckliga för att bereda ombudsmännen en tillfredsställande

arbetssituation.

I fråga om arbetsmetoderna (expeditionsarbetet, utredningsför-

farandet och utformningen av ombudsmännens beslut) gör utredningen vissa

uttalanden (bet. s. 199—206) men framlägger inte några förslag till för­

fattningsändringar. I det sammanhanget diskuteras bl. a. om det är möjligt

att minska ämbetenas arbetsbörda genom att besluten görs mer kortfattade.

Utredningen uttalar att besluten ibland förefaller onödigt utförliga, fram­

för allt när de innebär att klagomålen lämnas utan åtgärd. Principen att

även avskrivningsbeslut motiveras anser utredningen dock inte böra ändras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 32 år 1967

Instruktionsförslaget

Enligt RF 96 § skall riksdagen närmare reglera ombudsmännens äm-

betsuppgifter i en för dem utfärdad instruktion. Gällande instruktion är ut­

färdad den 24 maj 1957 (nr 165; ändrad 1959:71, 1960:27, 1963:117 och

1965: 903). På grund av de omfattande ändringar i instruktionstexten som

utredningens olika förslag medför anser utredningen det lämpligt att en ny

instruktion utfärdas. Vid avfattningen av förslaget har utredningen i viss

män moderniserat lydelsen av bestämmelserna. Förslaget torde få bifogas

detta protokoll som bilaga 1.

i § anger i första stycket att antalet ombudsmän skall vara två och att

båda skall ha ämbetstiteln justitieombudsman. Bestämmelser härom be­

hövs, eftersom det efter 1965 års ändring av RF 96 § inte längre föreskrivs

i grundlag hur många ombudsmän som riksdagen skall utse och vilka deras

ämbetstitlar skall vara.

I andra stycket redovisas först ombudsmännens allmänna tillsynsuppgif­

ter i huvudsaklig överensstämmelse med nuvarande instruktion (1 § första

stycket) men med vissa tillägg. Utredningen anser att det bör framgå att

tillsynen skall avse — förutom efterlevnaden av lagar och andra författ­

59

ningar — också att tjänsteåligganden över huvud taget fullgörs, t. ex. att

allmänna rättsgrundsatser, praxis och sedvana iakttas. Enligt utredningens

mening bör vidare anges ombudsmännens betydelsefulla verksamhet för att

avhjälpa brister i lagstiftningen och att främja enhetlighet och ändamåls­

enlighet i rättstillämpningen.

1 paragrafen upptas vidare bestämmelser angående omfattningen av varje

ombudsmans tillsynsområde i enlighet med de överväganden i denna fråga

som förut har redovisats.

2 § reglerar möjligheterna för ombudsman att överlämna till honom in­

kommet ärende till den andre ombudsmannen samt vissa andra arbetsför-

delningsfrågor. Första, andra och fjärde styckena motsvarar nuvarande 1 §

andra—fjärde styckena men vissa jämkningar har skett. Tredje stycket

saknar motsvarighet i gällande instruktion. Föreskriften motiveras av att en

ombudsman efter den föreslagna omfördelningen av tillsynsuppgifterna mer

än hittills kan komma i beröring med den andre ombudsmannens kompe­

tensområde. Det torde vara möjligt för ombudsmännen att rationalisera in­

spektionsverksamheten genom att överenskomma att den ene ombudsman­

nen vid inspektioner granskar också förhållanden som enligt huvudregeln i

1 § tredje stycket egentligen ankommer på den andre att pröva. Utred­

ningen anser att det bör finnas en uttrycklig bestämmelse som ger ombuds­

mannen befogenhet att förfara på sådant sätt.

3 § innehåller i första stycket regler om ombudsmans åtalsbefogenhet och

ersätter de föreskrifter därom som nu finns i 1 § första stycket. Eftersom

åtalsbefogenheten naturligen bör vara förenad med rätt för ombudsman

att vidta åtgärd för att få en förseelse beivrad på disciplinär väg i stället för

genom åtal, anser utredningen att bestämmelsen om åtalsbefogenheten bör

kompletteras med föreskrift om sådan rätt.

I andra stycket upptas i något ändrad lydelse den nuvarande bestämmel­

sen (4 §) om ombudsmännens befogenhet att underlåta väcka åtal.

I betänkandet redogör utredningen vidare för ombudsmännens s. k. er-

inringspraxis (s. 224 f) och säger sig ha övervägt att konfirmera denna ge­

nom en instruktionsbestämmelse. Utredningen finner emellertid att det inte

är påkallat att ha någon bestämmelse härom. Ej heller anser utredningen

det vara anledning att närmare överväga att införa någon klagorätt beträf­

fande ombudsmännens beslut. Utredningen beaktar därvid att den enskilde

kan fästa första lagutskottets uppmärksamhet på ett förment felaktigt av­

görande av ombudsman. Vidare nämns ombudsmännens praxis att i regel

väcka åtal om tjänsteman anmält missnöje mot ombudsmans beslut att inte

åtala honom.

4 § anger i vilka fall ombudsmännen företrädesvis bör ingripa och åt

vilka ämnesområden de främst skall ägna sin uppmärksamhet. De nuvaran­

de bestämmelserna i 3 § första stycket har med vissa ändringar av formell

art förts över till första stycket i förevarande paragraf. Med anledning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

60

den föreslagna begränsningen av tillsynen över försvarets ekonomiska för­

valtning har dock dessutom uteslutits föreskriften för MO att främst in­

gripa mot fel som kan föranleda att anstalter inom försvarsväsendet inte

uppfyller sitt ändamål.

I andra stycket har med vissa jämkningar intagits bestämmelserna i

3 § andra stycket och 21 § första stycket gällande instruktion. Den nuva­

rande föreskriften i 21 § andra stycket om MO:s åliggande att granska ar-

restantkorten har utgått, eftersom utredningen föreslår att gransknings-

skyldigheten förs över till kriminalvårdsstyrelsen.

Av 2 § nuvarande instruktion bör enligt utredningen endast föreskriften

om särskild tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna om krigsmäns be­

handling och omvårdnad föras över till den nya instruktionen. Föreskriften

härom upptas i tredje stycket. Som en följd av förslaget att upphäva MO:s

skyldighet att särskilt kontrollera den ekonomiska verksamheten inom för­

svaret har den nuvarande 2 §:s bestämmelser om sådan kontroll uteslutits.

Vidare anser utredningen att man inte behöver föreskriva i instruktionen

att särskild uppmärksamhet bör ägnas rättsvården och expeditionstjänsten

inom försvaret. Även de delar av nuvarande 2 § som gäller dessa ämnesom­

råden har därför utelämnats.

Bestämmelsen i 22 § gällande instruktion angående ombudsmännens ålig­

gande att med synnerlig uppmärksamhet och nit iaktta vad som är stadgat

till skyddande av tryckfriheten har med vissa jämkningar förts över till 4 §

fjärde stycket.

5—8 §§ reglerar ombudsmännens åldagaruppgifter i vissa speciella fall.

I 5 § har i förkortat skick upptagits de nuvarande bestämmelserna i 5 § om

åtal mot ledamot av högsta domstolen och regeringsrätten. 6 § reglerar åtals-

skyldigheten vid åtal mot statsråd enligt RF 106 §. I den nuvarande be­

stämmelsen (6 §) sägs att JO skall föra sådan talan. Enligt RF 106 § i dess

lydelse efter 1965 års grundlagsändring skall av konstitutionsutskottet be­

slutat åtal mot statsråd väckas och utföras av någon av ombudsmännen. I

samband med beslut om åtal har utskottet att förordna vilken ombudsman

som skall föra talan. Instruktionsbestämmelsen om åtalsskyldigheten har

justerats i enlighet härmed.

Enligt nuvarande 7 § har JO att utföra åtal mot vissa befattningshavare

i riksbanken och i riksgäldskontoret. Om ombudsmännens ämbetstitlar änd­

ras på sätt utredningen har föreslagit, måste paragrafen justeras. Utred­

ningen anser att den ombudsman som handhar tillsynen över domstolsvä­

sendet bör anförtros åtalsuppgiften. Bestämmelsen har utformats i enlighet

härmed. Den nuvarande föreskriften i 7 § andra punkten om befogenhet för

JO att i vissa undantagsfall väcka åtal utan särskilt förordnande har utred­

ningen ansett kunna utgå, eftersom den efter en tidigare genomförd ändring

av riksdagsordningen saknar reell betydelse.

Till 8 § har förts över de bestämmelser om viss utrednings- och åtalsskyl-

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

61

dighet som nu finns i 8 §. Med hänsyn till den föreslagna ändringen av om­

budsmännens ämbetstitlar har därvid den jämkningen gjorts att skyldig­

heten lagts på ombudsmannen för domstols- och försvarsväsendet.

9 § innehåller bestämmelser om ombudsmans befogenhet att uppdra åt

annan att väcka och utföra åtal m. m. Paragrafen ersätter med något änd­

rad lydelse nuvarande 10 § första och andra punkterna. Den nuvarande

bestämmelsen i 10 § tredje punkten föreskriver skyldighet för ombudsman

att före åtalsbeslut bereda den misstänkte tjänstemannen tillfälle att yttra

sig. Denna föreskrift beträffande åtalsfallen har ansetts kunna utgå. Ut­

redningen påpekar att ombudsmännen när åtal kommer i fråga tillämpar

ett förfarande, som överensstämmer med 23 kap. 18 § rättegångsbalken.

Även när åtal ej är aktuellt men kritik mot tjänsteman kan komma i fråga,

brukar tjänstemannen beredas tillfälle att yttra sig. Utredningen anser det

självklart att ombudsman tillser att ärende blir så fullständigt utrett

som dess beskaffenhet fordrar. Det anses inte nödvändigt att ha en särskild

instruktionsbestämmelse om att ombudsmännen i utredningsförfarandet

skall tillämpa dessa utredningsprinciper.

10 § anger i första stycket ombudsmans befogenheter att närvara vid

myndigheternas överläggningar och ta del av deras handlingar. Andra

stycket avser ombudsmännens rätt att erhålla biträde av åklagare och

andra tjänstemän. Tredje stycket avser ombudsmans befogenhet att med

vitesföreläggande framtvinga infordrat yttrande. Paragrafen motsvarar 14 §

samt 10 § fjärde och femte punkterna nuvarande instruktion. De har i sak

inte ändrats på annat sätt än att vitesbeloppet i tredje stycket maximerats

till 1 000 kronor (jfr SOU 1964: 27 s. 273).

11 § innehåller bestämmelser om ombudsmans åklagaransvar och över­

ensstämmer i sak med nuvarande 11 §. Utredningen har inte behandlat frå­

gan om ombudsmännens straffrättsliga ansvar i övrigt, eftersom detta spörs­

mål enligt utredningen bör behandlas i samband med den förestående för-

fattningsref ormen.

12 § upptar i första och tredje styckena med vissa jämkningar de bestäm­

melser om klagomål och diariebevis som finns i nuvarande 15 §.

Andra stycket har ingen motsvarighet i gällande instruktion. I betän­

kandet föreslår utredningen att alla personer, som genom omhändertagande

på anstalter och inrättningar av olika slag är berövade sin frihet, skall äga

en ovillkorlig rätt att avsända skrifter till ombudsmännen. Sådana försän­

delser skall således inte granskas av anstaltsledningen eller annan, innan de

vidarebefordras. En sådan ordning förutsätter ändring av de olika författ­

ningar, som föreskriver inskränkningar i intagnas rätt att utan föregående

kontroll sända brev till bl. a. ombudsmännen. Utredningen framlägger för­

slag till sådana författningsändringar. I andra stycket av denna paragraf

har utredningen tagit in en erinran om rätten för intagna att fritt framföra

klagomål till ombudsmännen.

62

Utredningen redogör för ombudsmännens praxis vid behandlingen av

anonyma anmälningar och av klagomål från personer utan eget partsin­

tresse i den påtalade saken (bet. s. 232—233). Enligt utredningens mening

är någon ändring i denna praxis inte motiverad och instruktionsbestäm-

melse i saken obehövlig. Utredningen finner ej skäl att föreslå några sek­

retessregler i fråga om de till ombudsmännen inkomna anmälningarna. Ut­

redningen erinrar i det sammanhanget om att riksdagen har avslagit motion

i ämnet (jfr KU 1958: 12).

13 § uttrycker principerna för ombudsmännens tillsyn på det kommunala

området och motsvarar nuvarande 9 § första punkten. Utredningens över­

väganden i frågan om kontrollen av kommunalförvaltningen har redovisats

i det föregående. Därvid nämndes också att de föreslagna allmänna be­

gränsningarna av ombudsmännens prövningsskyldighet (bl. a. när befintlig

rättelsemöjlighet ej har utnyttjats) avses gälla även för tillsynen över kom­

munalförvaltningen. Den nuvarande föreskriften i 9 § andra punkten har

därför ansetts kunna utgå.

14- § reglerar förfarandet när i ärende hos ombudsman påståtts eller upp­

kommit misstanke att tjänsteman begått brott, för vilket ombudsman inte

äger väcka åtal. Bestämmelsen motsvarar i sak nuvarande 12 §.

15 § ger regler för ombudsmans handlande när det i ärende hos honom

uppkommit fråga om enskilt anspråk mot tjänsteman i anledning av äm­

betsbrott, för vilket straff har förfallit. Paragrafen överensstämmer så gott

som helt med 13 § nuvarande instruktion.1

16—21 §§, som saknar motsvarighet i gällande instruktion, upptar be­

stämmelser om den av utredningen föreslagna awisnings- och överläm-

ningsrätten. Utredningens överväganden i dessa delar har tidigare redovi­

sats.2

22 § föreskriver att ombudsman är oförhindrad att handlägga ärende an­

gående klagomål, som tidigare har prövats av JK. Bestämmelsen har med

vissa smärre språkliga ändringar förts över från nuvarande 16 §.

23 § anger i huvudsaklig överensstämmelse med 18 § nuvarande instruk-

1 Sedan utredningen framlade sitt betänkande, har gjorts en genomgripande reform av

reglerna om särskilt forum vid talan om ämbetsbrott (prop. 1965: 146, SFS 1965:585).

De nya forumreglerna, som trädde i kraft den 1 januari 1966, innebär att särskilt forum

behålls endast för en starkt begränsad krets av tjänstemän. I samband härmed ändrades

också rättegångsbalkens bestämmelser om målsägandes rätt att själv föra talan om

enskilt anspråk i anledning av ämbetsbrott. På grund av denna reform har det skett en

ändring i de förutsättningar, på vilka utredningen byggde sitt förslag i 15 § andra

punkten om undantag från utredningsskyldighet. För att bestämmelsen i praktiken skall

få den räckvidd som utredningen avsåg bör den numera ges den innebörden att utred­

ningsskyldighet ej föreligger om målsäganden äger väcka talan om det enskilda ansprå­

ket utan att talan biträds av åklagaren (jfr 22:8 RB) och det måste anses vara av

ringa betydelse för målsäganden att hans talan vinner prövning.

2 Den reform av reglerna om särskilt forum vid talan om ämbetsbrott som har nämnts

i not 1 bör påverka även lydelsen av den föreslagna 20 §. Enligt denna paragraf skall

avvisningsmöjligheterna inte tillämpas, när klagomålet riktar sig mot tjänsteman med

forum i överrätt. Bestämmelsen torde få en i stort sett oförändrad innebörd om den änd­

ras att avse klagomål mot sådan tjänsteman, mot vilken enskild enligt rättegångsbal­

kens bestämmelser inte äger föra talan på grund av ämbetsbrott med mindre åtal för

brottet äger rum eller talan biträds av åklagaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

tion ombudsmännens skyldighet att årligen till riksdagen avlämna redo­

görelse för sin ämbetsförvaltning och att samtidigt till lagutskott inlämna

diarier, protokoll och registratur för granskning. Därvid har emellertid den

sakliga ändringen gjorts att ombudsmännen skall avge eu gemensam äm-

betsberättelse och inte var sin, som f. n. Utredningen finner en sådan ord­

ning naturlig och lämplig med hänsyn till förslagen om en gemensam äm-

betstitel och en gemensam expedition. — Utredningen berör i detta sam­

manhang frågan i vilken utsträckning ombudsmännen i ämbetsberättelserna

bör namnge de tjänstemän och enskilda personer som berörs av de refere­

rade ärendena. Utredningen finner med hänvisning till första lagutskottets

av riksdagen godkända utlåtande 1964: 15 att bestämmelser i ämnet inte

behövs.

24 § innehåller bestämmelser om ombudsmännens befogenhet att till

Kungl. Maj :t göra framställning om författningsändring m. m. Paragrafen

är avfattad i nära överensstämmelse med nuvarande 19 §. Ett tillägg har

dock gjorts i syfte att konfirmera ombudsmännens ibland tillämpade praxis

att hos Kungl. Maj :t till enskilds förmån hemställa om att uppmärksammad

felaktighet tillrättaläggs, t. ex. genom ersättning av allmänna medel.

25 § upptar i första stycket med vissa jämkningar de bestämmelser om

ombudsmans inspektionsåligganden som nu finns i 17 § första stycket.

Andra stycket innehåller föreskrifter om ombudsmans befogenheter att de­

legera inspektionsgöromål och ersätter 17 § andra stycket nuvarande in­

struktion. De föreslagna föreskrifterna innebär viss vidgning av delege-

ringsbefogenheterna så att uppdrag att inspektera kan ges även när in­

spektionen inte har samband med visst ärende. Skälen till ändringen har

berörts i det föregående.

26 § ger vissa föreskrifter om förfarandet, när högsta domstolen har av­

givit lagförklaring jämlikt RF 20 §. Paragrafen motsvarar 20 § nuvarande

instruktionen.

27 § innehåller bestämmelser om skyldighet för ombudsmännen att föra

diarier och inspektionsprotokoll samt hålla registratur. Paragrafen motsva­

rar nuvarande 23 § men innehåller visst förtydligande beträffande regist-

raturets omfattning.

28 § reglerar ställföreträdarnas tjänstgöring och är avfattad i nära över­

ensstämmelse med 24 § nuvarande instruktion. I sak föreslås inte någon an­

nan ändring än att i enlighet med utredningens i det föregående redovisade

överväganden den tid varunder ställföreträdaren kan tjänstgöra samtidigt

med ombudsmannen minskas till högst tre månader om året.

29 § upptar bestämmelser om den gemensamma expeditionen och de

kanslier som enligt utredningens förut redovisade förslag skall stå till om­

budsmännens förfogande (jfr nuvarande 26 § och 25 § första stycket).

30 § första stycket motsvarar nuvarande 27 § och reglerar ombudsmän­

nens befogenhet att själva anställa sin personal. Andra stycket ger ombuds­

männen rätt att bestämma om ansökningsförfarande skall tillämpas vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

63

64

tjänstetillsättning. Bestämmelsen har ingen motsvarighet i gällande instruk­

tion och motiveras av att ombudsmännen med hänsyn till innehållet i 6 §

första stycket statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 274) saknar så­

dan rättighet, såvida riksdagen inte bestämmer annat.1

31 § upptar bestämmelser om ombudsmans befogenhet att på underord­

nad befattningshavare delegera vissa arbetsuppgifter av expeditionell natur.

Paragrafen motsvarar 28 § och 25 § andra stycket nuvarande instruktion.

32 § behandlar ordningen för beivran av ämbetsbrott av vissa högre

tjänstemän vid ombudsmannaämbetena. I första punkten sägs att bestäm­

melserna i 18 § första stycket statstjänstemannalagen, som anger att brott

i tjänsten av vissa högre tjänstemän skall beivras genom åtal vid allmän

domstol, skall gälla kanslichef, byråchef och därmed jämställd eller högre

tjänsteman vid ombudsmännens kanslier. Andra punkten anger vid vilket

forum åtal skall väckas.2

33 § ger ombudsmännen befogenhet att besluta om interimistisk avstäng­

ning av underordnad tjänsteman från utövning av tjänsten. Utan särskilt

förordnande av sådant innehåll torde ombudsmännen med hänsyn till be­

stämmelserna i 26 § statstjänstemannalagen inte ha dylik rättighet.3

34 §, som saknar motsvarighet i nuvarande instruktion, innehåller om-

röstningsbestämmelser för det fall att skiljaktiga meningar förekommer

mellan ombudsmännen vid gemensamt fattade beslut.

35 § reglerar besvärsförfarandet vid talan mot ombudsmans beslut i dis­

ciplinärende. Paragrafen motsvarar med vissa jämkningar nuvarande 33 §.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser. Den nya instruktionen kan,

sedan den har antagits, träda i kraft efter den kortare övergångstid som kan

behövas av organisatoriska skäl. I övergångsbestämmelser bör förklaras hur

1 Efter det att utredningen framlade sitt instruktionsförslag, har riksdagens bankout­

skott utfärdat tjänstemannastadgan den 16 december 1965 för riksdagen och dess verk.

Enligt 9 § denna stadga skall bestämmelsen i 6 § första stycket statstjänstemannalagen

inte gälla vissa särskilt angivna tjänster. För ombudsmännens del innebär föreskriften

att tjänst som kanslichef och byråchef samt arvodestjänst kan tillsättas utan kungö­

relseförfarande, medan tjänst som byrådirektör och ordinarie tjänst vid den gemen­

samma expeditionen alltid skall ledigförklaras. Med hänsyn till att rätten att bestämma

om tillämpning av ansökningsförfarande nu regleras i tjänstemannastadgan behövs inte

andra stycket av förevarande paragraf. Om ombudsmännen anses böra äga bestämman­

derätt i fråga om andra tjänster än vad som nu gäller enligt tjänstemannastadgan,

framför allt beträffande byrådirektörstj än stema, synes särskild bestämmelse därom

böra införas.

2 I 17 § tjänstemannastadgan för riksdagen och dess verk har upptagits en föreskrift

om att bestämmelserna i 18 § första stycket statstjänstemannnalagen skall äga till-

lämpning på innehavare av tjänst som byråchef eller därmed jämställd eller högre

tjänst hos riksdagen och dess verk. Första punkten i förevarande paragraf behövs där­

för inte. Också i fråga om forumregeln i andra punkten har förutsättningarna numera

ändrats, eftersom särskilt forum vid talan om ämbetsbrott har avskaffats för samtliga

tjänstemän vid ombudsmannaexpeditionerna i samband med den reform av forum­

reglerna som berörts i det föregående. Forumregeln i nuvarande instruktion (29 §) har

upphört att gälla från och med den 1 januari 1966 (B:oU 1965:64, rskr 449 och SFS

1965:903).

3 25 § tjänstemannastadgan för riksdagen och dess verk ger numera ombudsmannen

befogenhet att besluta i ifrågavarande avstängningsfrågor. Behov av sådan föreskrift

som har upptagits i 33 § utredningsförslaget föreligger alltså inte längre.

Kungi. Maj.ts proposition nr 32 år 1967

65

de nya ämbetena skall fördelas på de ombudsmän som tj änstgör när instruk­

tionen träder i kraft. Innehavaren av JO-ämbetet bör enligt utredningen

överta de uppgifter som skall ankomma på ombudsmannen för civilförvalt­

ningen och innehavaren av MO-ämbetet de uppgifter som ankommer på

ombudsmannen för domstols- och försvarsväsendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

Övriga författningsändringar

Utredningens olika förslag beträffande ombudsmannaämbetenas organi­

sation och verksamhet ger anledning till ändringar också av vissa lagar och

andra författningar vid sidan av ombudsmannainstruktionen. Eftersom

dessa följdändringar kommer att prövas i annat sammanhang, anges de här

bara översiktligt.

Som förut har berörts kräver förslaget beträffande ämbetstitlarna att

vissa lagar och andra författningar ändras. De paragrafer som enligt utred­

ningen bör justeras av denna anledning är 7 kap. 8 § och 54 kap. 9 § rätte­

gångsbalken, 2 § ansvarighetslagen för fullmäktige i riksbanken och full­

mäktige i riksgäldskontoret m. fl., 8 § lagen om allmänt kriminalregister

och 61 § kungörelsen angående den militära rättsvården. Förslag till änd­

rad lydelse av dessa paragrafer framläggs i betänkandet. Förslaget till änd­

rad lydelse av 2 § ansvarighetslagen har utformats i enlighet med utred­

ningens förut berörda överväganden i frågan om vilken ombudsman som

bör anförtros ifrågavarande åtalsuppgift (se 7 § instruktionsförslaget).

På grund av förslaget att flytta åliggandet att granska arrestantkorten

från MO till kriminalvårdsstyrelsen framlägger utredningen också förslag

till ändrad lydelse av 54 § militära rättsvårdskungörelsen.

Vid den föregående redogörelsen för 12 § instruktionsförslaget har redo­

gjorts för utredningens förslag att ge dem som är berövade sin frihet rätt

att utan föregående kontroll avsända brev och andra handlingar till riksda­

gens ombudsmän. Som där har sagts förutsätter en sådan ordning ändringar

i olika lagar och författningar som reglerar intagnas rätt att sända sådana

försändelser. Utredningen har framlagt förslag till ändrad lydelse av 34 §

lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt, 8 § lagen

den 25 april 1958 (nr 213) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.,

12 § kungörelsen den 25 april 1958 (nr 214) angående tillämpningen av sist­

nämnda behandlingsdag, 27 § stadgan den 23 november 1956 (nr 551) för

allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare och 43 § militära rättsvårds­

kungörelsen.

Förslagen om ändring i lagen om behandlingen av häktade och anhållna

m. fl. och i kungörelsen angående tillämpningen av denna lag innefattar

också ett utbyte av den i dessa författningar förekommande benämningen

fångvårdsstyrelsen mot kriminalvårdsstyrelsen.

Här kan också erinras om vad som förut har sagts i avsnittet »Ombuds-

3 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 32

66

männens ämbetstitlar» om ändring i vissa av riksdagen utfärdade författ­

ningar och i avsnittet »Personalorganisation och delegeringsfrågor» om

ändring i personalförteckningarna för riksdagens verk.

Kungl. Maj ds proposition nr 32 år 1967

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Som en kort översikt av remissutfallet kan anges följande.

De flesta remissorganen godtar huvudlinjerna i utredningsförslaget eller

lämnar dem utan erinran. Hit hör t. ex. MO, RÅ, Göta hovrätt, hovrätten

för Nedre Norrland, kriminalvårdsstyrelsen, ÖÄ, fyra av de sex hörda läns­

styrelserna, förvaltningsdomstolskommittén, kommunalrättskommittén,

kommunförbundet, landstingsförbundet och stadsförbundet.

Fyra remissinstanser är tveksamma om det är möjligt att inom en or­

ganisation med bara två ombudsmän skapa förutsättningar för en effektiv

ombudsmannakontroll. De förklarar sig dock f. n. inte vilja avstyrka för­

slaget. Dessa remissinstanser är kammarrätten, försvarets civilförvaltning,

länsstyrelsen i Värmlands län och

stadsdomar

föreningen.

Nio remissinstanser anser att utredningens förslag är otillräckliga och

förordar att antalet ombudsmän ökas. Denna ståndpunkt har JO, JK, ad­

vokatsamfundet, rikspolisstyrelsen, länsstyrelsen i Gävleborgs län, härads-

hävding eföreningen, auditörf öreningen, jurist förbundet och journalistför­

bundet. För en ökning av antalet ombudsmän uttalar sig också vissa skilj­

aktiga ledamöter i några remissorgan som inte avstyrkt utredningsförsla­

get (bl. a. två av sex ledamöter av förvaltningsdomstolskommittén, tre av

sex ledamöter av kommunalrättskommittén och sex ledamöter av styrelsen

för stadsförbundet).

Beträffande inställningen till de olika detalj förslagen kan nämnas, att

inget av remissorganen har haft något att erinra mot förslaget att ombuds­

männens prövningsskyldighet skall begränsas. Fyra remissinstanser av­

styrker att tillsynsuppgifter flyttas över från JO till MO och att den se-

nares tillsyn över försvaret begränsas. I ett flertal remissyttranden anförs

kritiska synpunkter beträffande utredningens bedömanden av vilka ären­

degrupper som bör överflyttas. Detsamma gäller förslaget om reducering

av den tid under vilken ombudsmannaämbete får dubbleras. Ett större an­

tal remissorgan är också kritiska mot utredningens uttalanden beträffande

omfattningen av kontrollen av kommunalförvaltningen och mot förslaget

angående ombudsmännens ämbetstitlar.

Om den utförda utredningen i allmänhet säger JO att be­

tänkandet på ett förtjänstfullt sätt belyser de problem som är av betydelse

när man skall bedöma vilken organisation och vilka verksamhetsformer

som JO-ämbetet bör ha för att effektivt kunna fullgöra sina tillsynsupp­

gifter. JK intar däremot en mera kritisk hållning. Han menar att man

67

måste försöka lägga en sådan grundval för ombudsmännens verksamhet,

som kan antas bli bärkraftig för längre tid än som blev fallet med 1957 års

reform. JK anser att betänkandet saknar det samlande grepp och den prin­

cipdiskussion om ombudsmännen och deras verksamhet som mot bak­

grunden av erfarenheterna från 1957 års reform är särskilt angelägna. Det

anses inte vara lätt ätt skapa sig en helhetsbild av förslagen och bedöma

vilken sammanlagd effekt de kan antas få.

Även om det har uttalats olika uppfattningar om hur ombudsmannain-

stitutionen bör omorganiseras, har ett stort antal yttranden den synpunkten

gemensam att det anses nödvändigt att förbättra arbetssituationen

inom JO-ämbetet.

En allmän fråga, som har diskuterats något under remissbehandling­

en, gäller om buds mannainstitutionens betydelse som

rättssäkerhetsgaranti. Hovrätten för Nedre Norrland uttalar,

att behovet av ombudsmannainstitutionen som ett medborgarnas värn mot

övergrepp och godtycke i princip måste anses ha minskat genom att andra

rättssäkerhetsgarantier har förstärkts. Kraven på likformig och rättvis lag­

tillämpning har skärpts genom den offentliga verksamhetens ansvällning.

Dessa krav bör i första hand tillgodoses genom bättre lagstiftning och tjäns­

temannarekrytering och genom utbildnings- och upplysningsverksamhet.

Inom så gott som hela fältet finns möjlighet att med ordinära rättsmedel

vinna rättelse av ett felaktigt tjänstemannaförfarande. Ombudsmännens

verksamhet och befogenheter bör inte utsträckas längre än som är nöd­

vändigt för att de skall kunna fullfölja sin uppgift som ett speciellt till-

synsorgan, främst i fråga om de högre tjänstemännen. Hovrätten varnar

för att låta ombudsmannainstitutionen svälla ut ytterligare. Den kan då

med tiden komma att förlora åtskilligt av sin auktoritet. MO anser att

ombudsmännens kontroll inte behöver täcka allt som sker inom övervak-

ningsområdet. Det bör i första hand ankomma på andra myndigheter med

revisions- och övervakningsuppgifter och på vederbörande chefer att stå

för kontrollen. Ombudsmännens tillsyn skall utgöra en extraordinär kon­

trollform. Kammarrätten uttalar sig på liknande sätt och tillägger att ut­

formningen av författningsbestämmelser, myndigheternas organisation och

utbildningen av tjänstemännen är av grundläggande betydelse för rätts­

skyddet. Allvarliga brister i dessa hänseenden uppvägs inte av aldrig så

välutrustade ombudsmannaämbeten. Även juristförbundet betonar att den

interna kontrollen är av betydelse men framhåller att det dessutom behövs

en efterföljande kontroll genom fristående organ som ombudsmännen och

JK. Ombudsmannatillsynens karaktär av extraordinär kontroll understryks

också av förvaltningsdomstolskommittén och kommunförbundet.

Offentlighetskommittén framhåller att ombudsmannaämbeten genom

utredningens förslag kan bevara sin ställning som medborgarnas organ

för kontroll av lagstiftning, förvaltning och rättsskipning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

Antalet ombudsmän

Utredningens förslag alt man inte skall öka antalet ombudsmän till­

styrks eller lämnas utan erinran av bl. a. MO, RÅ, Göta hovrätt,

hovrätten för Nedre Norrland, kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, ÖÄ,

länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings och Jämtlands län, för-

valtningsdomstolskommittén, kommunförbundet, landstingsförbundet och

stadsförbundet.

I fråga om ombudsmännens antal säger MO bl. a. följande. Som riks­

dagens förtroendeman skall ombudsman själv fatta alla avgörande beslut

i ärendena. Institutionen får inte utveckla sig till ett byråkratiskt ämbets­

verk, där ärendena avgörs av olika tjänstemän och chefen i främsta rum­

met leder och fördelar arbetet. Det personliga momentet i ombudsmanna-

ämbetet medför i och för sig en begränsning i kontrollverksamheten. MO

betonar betydelsen av att ombudsmannen, som har att bedöma ovanligt

ömtåliga och svåra ärenden, intar eu auktoritativ ställning. Med hänsyn

till ombudsmannaämbetets allmänna karaktär och arten av ombudsmän­

nens uppgifter anser MO att en ökning av antalet ombudsmän om möjligt

bör undvikas, Om de föreslagna begränsningarna i ombudsmännens pröv-

ningsskyldighet utformas så, att en verklig arbetslättnad åstadkommes,

torde det vara möjligt att skapa tillfredsställande arbetsförhållanden för

båda ombudsmännen. I varje fall anser sig MO inte ha tillräckliga skäl att

göra gällande motsatsen såvitt avser klagomålen. Initiativverksamheten

måste alltid i viss mån vara en regulator för att uppnå rimliga arbetsför­

hållanden. För MO-ämbetets del innebär förslaget att tillsynen över för-

svarsväsendet inskränks. MO finner försvarets särställning i övervaknings-

hänseende numera vara mindre motiverad än tidigare. Med hänsyn till nu

anförda förhållanden vill MO i princip inte motsätta sig utredningens för­

slag.

Hovrätten för Nedre Norrland anser att förslaget i huvudsak tillgodoser

önskemålen om ökad tillsyn samtidigt som det för ytterligare någon tid

bevarar institutionens traditionella karaktär. Vidare skapas förutsättningar

för ombudsmännen att fullgöra sin uppgift utan att tillsätta onormal ar­

betsinsats.

Göta hovrätt säger att utredningens förslag är ägnat att läggas till grund

för en ombudsmannainstruktion. Emellertid anses de principella skäl som

utredningen har anfört mot en ändrad organisation vara föga hållbara.

Förut har nämnts att fyra remissinstanser — kammarrätten, försvarets

civilförvaltning, länsstyrelsen i Värmlands län och stadsdomarföreningen

— är tveksamma om de föreslagna åtgärderna är tillräckliga men

ändå har förklarat sig inte vilja avstyrka huvudlinjerna i förslaget.

Kammarrätten delar utredningens uppfattning om vilka åtgärder som i

första hand bör vidtas i anledning av JO-ämbetets ökade arbetsbörda.

69

Emellertid sätter kammarrätten i fråga om inte ombudsmannen för civil­

förvaltningen får sådan arbetsbörda att det är mer ändamålsenligt att in­

rätta en befattning som biträdande ombudsman, ev. i utbyte mot eu byrå­

chefstjänst vid detta ämbete. Med en sådan organisation skulle ombuds­

mannen kunna ägna sig åt de större och mest betydelsefulla frågorna. Öv­

riga arbetsuppgifter kan då ankomma på en biträdande ombudsman, som

även han bör ha förutsättningar att framträda med erforderlig auktoritet.

Kammarrätten framlägger dock inte något förslag utan anser att erfaren­

heterna av den föreslagna omorganisationen bör avvaktas, innan man slut­

ligt överväger en mer långtgående åtgärd. Stadsdomarföreningen anser att

de föreslagna åtgärderna bör prövas men att de troligen inte är tillräckliga

för att skapa helt tillfredsställande förhållanden. I varje fall synes det

uppenbart att någon intensifiering av tillsynen på det kommunala området

tyvärr inte kan hinnas med. En liknande ståndpunkt intar länsstyrelsen i

Värmlands län. Enligt försvarets civilförvaltning kan tillsynen över kom­

munalförvaltning och taxeringsväsende antas bli så omfattande och makt-

påliggande att det kan sättas i fråga om ombudsmannainstitutionen kan

begränsas till två ombudsmän. Civilförvaltningen avstyrker emellertid inte

utredningens förslag i denna del.

De nio remissinstanser som anser, att det inte är realistiskt att begrän­

sa ombudsmännens antal till två och alltså vill ha fler än två ombuds­

män, är JO, JK, rikspolisstyrelsen, länsstyrelsen i Gävleborgs län, advokat­

samfundet, häradshövdingeföreningen, auditörföreningen, journalistförbun­

det och juristförbundet. Efter de förslag till annan organisation som de

framlägger kan dessa remissinstanser indelas i tre grupper:

a) Rikspolisstyrelsen, häradshövdingeföreningen och auditörföreningen

anser att MO-ämbetet bör behållas i stort sett oförändrat, medan JO-

ämbetet bör utökas med ytterligare en ombudsman eller biträdande sådan.

b) JK, länsstyrelsen i Gävleborgs län och journalistförbundet förordar

att antalet ombudsmannaämbeten utökas till tre men uttalar sig inte sär­

skilt i frågan om MO-ämbetet bör behålla sin nuvarande gestaltning. De

två sistnämnda remissinstanserna anser att en av ombudsmännen bör ha

tillsynen över kommunalförvaltningen.

c) JO, advokatsamfundet och juristförbundet föreslår att ett enda om­

budsmannaämbete inrättas, bestående av flera ombudsmän.

Rikspolisstyrelsen anser, att problemet med JO:s alltför stora ax-bets-

börda bör lösas genom att JO-ämbetet förstärks med en biträdande om­

budsman eller vid behov med två eller flera sådana. Denne eller dessa bör

ha till uppgift att självständigt handlägga vissa ärenden eller grupper av

ärenden. JO själv bör ombesörja den del av verksamheten som har större

principiell räckvidd eller av annan särskild anledning kräver hans person­

liga handläggning. Någon mera väsentlig ändring av MO-ämbetets uppgif­

ter bör inte komma till stånd. Från bl. a. beredskapssynpunkt synes det

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

angeläget att behålla ämbetet. Vid ett krisläge kan arbetsuppgifterna snart

öka.

Häradshövdingeföreningen anser, att arbetsbelastningen inom ombuds-

mannainstitutionen är sådan att det är ofrånkomligt att redan nu inrätta

ett tredje ombudsmannaämbete. MO bör av rättsskyddsintresse ha samma

tillsynsuppgifter som f. n. Föreningen avstyrker därför att gränsen för

MO-ämbetets tillsynsområde ändras eller alt MO:s granskningsåligganden

inskränks. Även med de föreslagna inskränkningarna i granskningsskyldig-

heten är det ofrånkomligt att dela upp JO-ämbetet på två ombudsmän

med var sin ställföreträdare. Detta behövs om de riktlinjer som utred­

ningen föreslår för ombudsmännens verksamhet skall kunna följas utan

att menige mans rättsskydd blir lidande. Med den organisation som ut­

redningen föreslår finns ingenting att växa i, om ombudsmännens arbets­

börda kommer att öka år efter år, vilket föreningen förutsätter kommer

att ske. Föreningen föreslår att nya överväganden görs i den gränsdrag-

ningsfråga som uppkommer om JO:s nuvarande tillsynsområde uppdelas

på två ombudsmän.

Med hänsyn till den stora betydelse som MO-ämbetet hittills har haft

för förhållandena inom krigsmakten ställer sig auditörföreningen tveksam

till förslaget att beskära ämbetets uppgifter inom försvaret och att utöka

dess verksamhetsområde till andra delar av den offentliga rättsskipningen

och förvaltningen. Föreningen anser ätt man bör undersöka möjligheterna

att behålla MO-ämbetet och fördela det nuvarande JO-ämbetets verksamhet

på två innehavare. Av dessa bör den ene huvudsakligen befatta sig med

allmänhetens klagomål och den andre utöva initiativverksamhet.

Även ÖB anser att MO-ämbetet bör behållas men tar inte ställning till

hur ombudsmannainstitutionen i övrigt bör organiseras. Enligt ÖB synes

visserligen utredningsförslaget i och för sig vara genomförbart. Det kanske

kan medföra en i vissa avseenden effektivare organisation och kostnads­

besparingar. Emellertid bör MO få möjligheter att i samma utsträck­

ning som hittills utöva tillsyn över försvaret. Blotta tillvaron av ett särskilt

MO-ämbete torde vara av inte oväsentlig psykologisk betydelse för att fö­

rebygga friktionsanledningar mellan befäl och meniga. Man bör vidare

inte genomföra förändringar som kan medföra att det personliga momen­

tet i MO :s ämbetsutövning går förlorat. Det synes ÖB nödvändigt att in­

gående pröva möjligheterna att genomföra reformer som innebär att man

behåller det nuvarande MO-ämbetet som ett fristående organ för övervak-

ningsuppgifter uteslutande inom försvarsväsendet.

Av de remissinstanser som har förordat att antalet ombudsmannaäm-

beten ökas till tre har JK motiverat sin ståndpunkt på följande sätt. JK utgår

från att det f. n. i praktiken finns tre ombudsmän jämte semestervikarier,

eftersom de nuvarande ombudsmannaämbetena är dubblerade, JO-ämbetet

omkring åtta månader och MO-ämbetet omkring fyra månader om året.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

71

Detta innebär totalt 36 »ombudsmannamånader» om året. Utredningens

förslag att begränsa antalet ombudsmän till två och att maximera dubble-

ringstiden till tre månader om året innebär en minskning med sex »om-

budsmannamånader» eller i realiteten med en halv ombudsman. JK sätter

i fråga om det verkligen är realistiskt att föreslå en sådan minskning av

ombudsmannainstitutionen. Den största arbetsbesparingen i fråga om

mindre angelägna ärenden sker uppenbarligen på tjänstemannaplanet och

ej för ombudsmännen själva. Vidare har utredningen föreslagit att tillsyns­

verksamheten intensifieras på vissa områden. Dessa förhållanden gör en­

ligt JK att man måste betvivla att slutresultatet av de föreslagna refor­

merna blir en sådan minskning av ombudsmännens arbetsbörda, att deras

totala arbetsinsats kan reduceras. Ärendebalanserna visar att 36 »om­

budsmannamånader» om året inte räcker under nuvarande förhållanden.

Det synes realistiskt att räkna med en fortsatt ökning av medborgarnas

hänvändelser till ombudsmännen. Frågan om att utöka själva ornbuds-

mannaorganisationen innesluter i sig två principspörsmål, till vilka det äi

ofrånkomligt att ta ställning. Dessa avser dels vilken roll man vill anvisa

åt den rättskontroll som utövas av ombudsmännen, dels vilken betydelse

man vill tillmäta det personliga momentet i ombudsmannainstitutionen.

Enligt JK:s mening måste man antingen acceptera att JO:s arbetsbörda

kan komma att öka även i framtiden, vilket måste leda till en ökning av

antalet ombudsmän, om inte ombudsmannaämbetena skall befinna sig i en

permanent arbetskris och riskera att så småningom förlora allmänhetens

förtroende. Eller också måste en principståndpunkt intas, enligt vilken om­

budsmannainstitutionen anvisas en viss ställning och betydelse oberoende

av utvecklingen, t. ex. vad som kan presteras inom ramen för två ombuds­

mäns arbetskapacitet. Enligt JK:s mening kan man inte underlåta att ta

ställning till dessa principfrågor för att i stället inrikta sig bara på smärre

interna reformer. Sådana reformer medför sannolikt endast, att frågan

uppskjuts för att återkomma efter några år. JK betonar också att det är

angeläget att slå vakt om det personliga momentet och inte låta ombuds­

mannainstitutionen omvandlas till något slags ämbetsverk. Han anser dock

att den synpunkten inte får överdrivas. Risken för försvagning av det per­

sonliga momentet kan inte anföras mot en utökning av antalet ombudsmän

till tre, eftersom det redan nu genom ställföreträdarnas tjänstgöring de

facto finns tre ombudsmän. Enligt JIv:s uppfattning talar således starka

skäl för att nu »ordinariesätta» ett tredje ämbete som ombudsman.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner det riktigt att avvisa tanken på

biträdande ombudsmän men kan inte dela utredningens uppfattning att

JO-ämbetet ej bör klyvas. Länsstyrelsen finner det angeläget att det ges

större möjligheter för ombudsman att utöva tillsyn över den kommunala

förvaltningen. Ett tredje ombudsmannaämbete bör inrättas för detta om­

råde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

72

Journalistförbundet anser det inte vara någon större risk att det per­

sonliga momentet och enhetligheten i åtgärder och uttalanden går förlo­

rade, om man ökar antalet ombudsmän. Förbundet förordar att ett sär­

skilt ombudsmannaämbete för kommunalförvaltningen inrättas.

Två ledamöter av förvaltningsdomstolskommittén, tre ledamöter av kom-

munalrättskommittén, sex ledamöter av styrelsen för stadsförbundet samt

två ledamöter av stadsfullmäktige i Norrköping har i särskilda reservatio­

ner förklarat sig tillstyrka vad minoriteten inom JO-utredningen anfört,

nämligen att det bör inrättas en särskild ombudsman för kommunala ären­

den.

JO uttalar att han tidigare har utgått från att man kan förbättra JO-

ämbetets arbetsförhållanden i enlighet med de riktlinjer som utredningen

har angivit och att detta kan ske utan alt ämbetets karaktär ändras. De se­

naste åren har dock arbetsbördan ökat, och behov av en vidgad inspek­

tionsverksamhet över förvaltningen har visat sig föreligga. Detta har nu

lett honom till uppfattningen att det är nödvändigt med en något mer ge­

nomgripande reform än den som utredningen har föreslagit. Detta behövs

för att ombudsmannainstitutionen skall kunna fylla sin uppgift på behö­

rigt sätt och utan att betungas av en permanent arbetskris. JO säger vi­

dare att det knappast är möjligt att med säkerhet uttala sig om vad utred­

ningens förslag sammanlagt ger för resultat för JO- och MO-ämbetena.

Å ena sidan begränsas ombudsmännens prövningsskyldighet och tillsyns­

verksamhet i vissa avseenden men å andra sidan utökas inspektionsverk­

samheten inom vissa områden. JO anser det dock föga troligt att åtgär­

derna tillsammantagna medför någon mera avsevärd minskning av arbets­

mängden för de båda ämbetena. I realiteten tjänstgör f. n. drygt tre om­

budsmän hela året. Vidare har en betydande övertidstjänstgöring inom

JO-ämbetet varit nödvändig för att förekomma olyckliga följder av arbets­

belastningen. Enligt JO:s mening måste man av dessa förhållanden dra

slutsatsen att utredningen är alltför optimistisk när den antar att två om­

budsmän — jämte var sin ställföreträdare med en tjänstgöringstid som

begränsas till tre månader om året — skall kunna hinna med de föreslagna

arbetsuppgifterna. I varje fall medför utredningens förslag en betydande

risk för att organisationsfrågan redan efter ett par år måste omprövas.

Med en realistisk inställning har man enligt JO:s bestämda uppfattning

att välja mellan två vägar. Valet står mellan att söka förverkliga den av

utredningen förordade inriktningen av verksamheten genom att ha mera

än två ombudsmän eller att behålla nuvarande antal ombudsmän men

på annat effektivt sätt begränsa deras uppgifter. Det förra alternativet

försvagar det personliga momentet som har ansetts så värdefullt att det

i det längsta bör bevaras. Det senare alternativet medför att den en­

skildes möjligheter att få klagomål prövade måste ytterligare och av­

sevärt beskäras. JO har svårt att föreställa sig hur sistnämnda begräns­

ning skall kunna genomföras utan att medföra en radikal förändring

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

73

av ämbetenas karaktär. Hittills har de varit instanser till vilka var och

en utan kostnadskrävande hjälp kan vända sig för att få rättsskydd mot

felaktiga myndighetsbeslut. JO anser att man nu har nått gränsen för

två ombudsmäns prestationsförmåga. Man har med andra ord kommit till

det stadium, när det är »oundgängligen nödvändigt» att utöka antalet

ombudsmän. En utökning till tre ombudsmän innebär snarast ett lagfäs­

tande av nu rådande förhållanden och försvagar inte i mera märklig mån

det personliga momentet i ämbetsutövningen. Betydelsen av det personliga

momentet bör inte överskattas. För de flesta klagande torde nämligen frå­

gan vilken person som beslutar i deras ärenden vara av mindre vikt än

att avgörandet träffas av eu person som står fri gentemot myndigheterna

och som personligen prövar och avgör varje enskilt ärende.

JO redogör i stora drag för hur han tänker sig en organisation med tre

ombudsmän och anför bl. a. följande. För att arbetet skall kunna löpa

effektivt och smidigt bör några preciserade gränser mellan ombudsmän­

nens verksamhetsområden inte anges i instruktionen. Det synes lämpli­

gare att verksamheten hålls samman inom ett ämbete, där ärendena för­

delas mellan ombudsmännen efter överenskommelse dem emellan med hän­

syn bl. a. till vars och ens särskilda sakkunskap. Genom en sådan organi­

sation kan många svåra och onyttiga gränsdragningsproblem undvikas. JO

anser att olika olägenheter vid prövning av klagomål och i inspektionsverk­

samheten kan följa om ombudsmannatillsynen delas upp på skilda ämbeten.

I händelse av oenighet mellan ombudsmännen i fråga om fördelningen av

arbetsbördan bör majoritetens mening gälla. En annan möjlighet är att

den äldste ombudsmannen får bestämma. Det kan även sättas i fråga om

inte den äldste borde äga bestämma vilka områden han skall ägna sig åt.

Han kan då samla sina krafter åt översiktliga och särskilt betydelsefulla

spörsmål. I övrigt bör varje ombudsman vara verksam på områden, med vil­

ka han t. ex. på grund av tidigare arbetsinsats har blivit särskilt förtrogen.

Vad som därefter återstår kan delas upp på lämpligt sätt så att arbetsbör­

dan blir rimligt fördelad. Risken för bristande enhetlighet i uttalanden

och åtgärder kan inte bli påtagligare med tre ombudsmän, som kan delge

varandra sina erfarenheter, än med det nuvarande systemet, där två ställ­

företrädare avgör ett inte obetydligt antal ärenden. Om det personliga mo­

mentet tillmäts den betydelsen att antalet ombudsmän inte anses böra

utökas, måste ställföreträdarna få utnyttjas i avsevärt större utsträckning

än vad utredningen har tänkt sig. Vidare är det nödvändigt att en upp­

kommen balans hos den ena ombudsmannen skall kunna avarbetas hos

den andre utan att instruktionsändring först måste avvaktas.

Enligt advokatsamfundet står åtskilliga fördelar att vinna, om ombuds-

mannaämbetena slås samman till en enda institution, utrustad med det

antal ombudsmän som behövs. Någon i förväg bestämd gräns mellan olika

tillsynsområden bör i så fall inte fastställas, utan ombudsmännen bör kun­

na fördela arbetet mellan sig som de själva finner lämpligt. Vid menings-

3-j- Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 32

Kangl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

74

skiljaktighet mellan dem kan tillämpas de principer som har kommit till

uttryck i 34 § instruktionsförslaget. Den största fördelen med en sådan

organisation ligger i att det alltid blir möjligt för eu och samma ombuds­

man att i alla avseenden behandla ett ärende, även om detta berör myndig­

heter både inom domstolsväsendet och inom civilförvaltningen. Såvitt sam­

fundet förstår kan därigenom också kansliorganisationen och inspektions­

verksamheten rationaliseras. Med en enhetlig ombudsmannainstitution mås­

te det också vara lättare att anpassa arbetsfördelningen efter vad arbets­

bördan kräver vid varje tid. Samfundet har svårt att inse bärkraften i in­

vändningen att det personliga momentet i ombudsmannainstitutionen kan

förkvävas, om ombudsmännen sammanförs till ett ämbete. Att det person­

liga momentet vidmakthålls är i allra högsta grad önskvärt, men häri ligger

inte något annat än att man alltjämt bör upprätthålla kravet på att var och

en av ombudsmännen personligen skall avgöra varje på honom ankomman­

de ärende. En omorganisation i enlighet med de av samfundet antydda rikt­

linjerna behöver inte medföra någon ändring i detta hänseende. Samfundet

anser sig dock inte ha anledning att avstyrka att tillsynsfunktionerna delas

upp på två ombudsmän i enlighet med utredningens förslag. Även en sådan

organisation har otvivelaktigt sina förtjänster.

Juristförbundet utgår från att tre ombudsmän kommer att behövas och

föreslår att dessa sammanslås till ett enda JO-ämbete. Förbundet jämför

en sådan organisation med Kungl. Maj :t. Den som »går till kungs» torde i

allmänhet inte reflektera över var hans sak behandlas —- i statsrådet, högsta

domstolen eller regeringsrätten. På samma sätt torde den som vänder sig

till JO inte tänka så mycket på vilken person som fungerar som JO. En

kompetensfördelning bör göras mellan ämbetsinnehavarna så att var och

en har sitt klart definierade verksamhetsområde. Det erbjuder inga tek­

niska svårigheter att åstadkomma samordning i blandade ärenden. En av

ombudsmännen torde lämpligen kunna svara för domstols- och åklagar­

väsendet, kriminalvården, polisväsendet och försvarsväsendet. Den andre

skulle kunna svara för den statliga civilförvaltningen och den tredje för

kommunalförvaltningen. Ombudsmannen med kommunalförvaltningen som

verksamhetsfält bör ha behörighet att i kommunala frågor, som har prövats

av statligt organ, handlägga även det som rör den statliga förvaltningen.

Med hänsyn till taxeringsnämndernas starka kommunala inslag torde även

tillsynen över skatteväsendet böra ankomma på ombudsmannen för kom­

munalförvaltningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

Överflyttning av tillsynsuppgifter från JO till MO

Utredningens förslag att flytta över vissa tillsynsuppgifter från JO till

MO har godtagits i princip av flertalet remissinstanser. Det har a v-

styrkts endast av de fyra remissinstanser som enligt vad tidigare har

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

75

sagts anser att MO-ämbetets granskningsåligganden bör förbli i stort sett

oförändrade, nämligen ÖB, rikspolisstyrelsen, häradshövdingeföreningen

och auditörföreningen. Dessa remissinstanser befarar att man förlorar

många av de fördelar som är förbundna med det nuvarande MO-ämbetet,

om detta tillförs nya omfattande uppgifter utanför försvarets område. De­

ras synpunkter i den frågan har i huvudsak redovisats i det föregående.

Häradshövdingeföreningen åberopar dessutom att MO:s arbetsuppgifter

fortfarande torde vara så betydande att de inte lämpligen kan förenas

med JO:s. Så länge vårt försvar bygger på allmän värnplikt, måste det vara

ett rättsskyddsintresse av första ordningen att MO har samma tillsyns-

uppgifter som f. n. Om utredningens förslag genomförs, måste det leda till

att de värnpliktigas allmänna rättsskydd försämras, MO-ämbetet synes i

stället behöva förstärkning av sina resurser för att kunna inspektera cen­

trala förvaltningsmyndigheter i önskvärd utsträckning och kan långt mind­

re överta några uppgifter från JO.

MO berör den föreslagna överflyttningens konsekvenser för MO-

ämbetets del. Han konstaterar att förslaget måste medföra en i det

närmaste fullständig omläggning av verksamheten. Det tillskott på cirka

500 klagomål om året, som den föreslagna överflyttningen kan beräknas

innebära för MO-ämbetet, kommer att minska utrymmet för MO:s inspek­

tioner och initiativverksamhet i övrigt. Denna minskning kan säkerligen

inte uppvägas av den föreslagna befrielsen från vissa speciella åligganden.

Inspektionerna av de militära förbanden torde inte som hittills kunna

genomföras under en femårsperiod. Man får vidare räkna med att sådan

tidsödande granskning av flyghaverier och andra allvarligare händelser,

som i tämligen stor utsträckning har företagits med utgångspunkt från

tidningsuppgifter, i fortsättningen inte kan äga rum annat än i undan­

tagsfall. En sådan inskränkning i tillsynen över försvarsväsendet kan uppen­

barligen väcka betänkligheter. Eftersom ett stort antal medborgare varje

år har att fullgöra militärtjänstgöring och verksamheten inom försvaret i

betydande omfattning är förhållandevis farlig, kan det sägas att en speciellt

ingående övervakning alltjämt är påkallad. MO framhåller dock samtidigt

att försvarets särställning i övervakningshänseende numera utan tvivel

är mindre motiverad än tidigare. Bl. a. erinras om den utveckling som har

ägt rum på personalvårdens område. MO vill därför inte i princip motsätta

sig utredningens förslag.

Kammarrätten anser att utredningens förslag till överflyttning av vissa

tillsynsuppgifter innebär en godtagbar lösning. Tillräckliga förutsättningar

torde alltjämt komma att finnas för ombudsmännen att förläna sina äm­

beten det personliga drag som utredningen varit angelägen att slå vakt om.

I några remissyttranden anförs allmänna erinringar mot den

föreslagna ärendefördelningen. JK, förvaltningsdomstolskommittén och för­

76

svarets civilförvaltning sätter i fråga om inte ombudsmannen för civilför­

valtningen, som får det område där inspektionsbehovet bedöms vara störst,

åläggs fler arbetsuppgifter än den andre ombudsmannen. JK anser vidare

att ärendefördelningen inte bör låsas fast för hårt och att ombudsmännen bör

få betydligt större handlingsfrihet. Socialstyrelsen anmärker att gräns­

dragningen inte är helt tillfredsställande genom att likartade ärendegrupper

fördelas på skilda ombudsmän, t. ex. frågor om frihetsberövanden och an-

staltsvård.

Beträffande utformningen av instruktionsförslaget i denna del anser

kammarrätten, länsstyrelsen i Jämtlands län, försvarets civilförvaltning och

förvaltningsdomstolskommittén att bestämmelsen i 1 § tredje stycket om

gränsen mellan tillsynsområdena bör förtydligas i vad den avser dom­

stolsväsendet. Av instruktionen bör nämligen klart framgå att om­

budsmannen för domstols- och försvarsväsendet inte avses ha tillsyn också

över förvaltningsdomstolarna. Enligt förvaltningsdomstolskommittén kan

man exempelvis föreskriva att under denne ombudsmans tillsyn skall stå

— utom annat — de allmänna domstolarna och vissa uppräknade särskil­

da domstolar. Civilförsvarsstyrelsen föreslår att uttrycket försvarsvä­

sendet i samma föreskrift utbyts mot uttrycket krigsmakten för att skil­

jelinjen mellan de båda ombudsmännens kompetensområden i fråga om

försvarets olika delar skall bli tydligare.

Länsstyrelserna i Uppsala och i Jönköpings län anser att förslaget att

dela upp tillsynen över polisväsendet på två ombudsmän inte är

helt tillfredsställande. De motsätter sig dock inte förslaget. JO, MO, riks­

polisstyrelsen, ÖÄ, polismästaren i Stockholms polisdistrikt och Föreningen

Sveriges polismästare avstyrker förslaget i den delen och förordar att hela

polisväsendet ställs under tillsyn av samme ombudsman. De tre sistnämn­

da remissorganen förklarar det vara naturligt att det i så fall blir den

ombudsman som har tillsyn över domstols- och åklagarväsendet.

Som skäl för sin ståndpunkt framhåller rikspolisstyrelsen att den före­

slagna uppdelningen utan tvekan är irrationell och skulle utgöra en be­

lastning för polisväsendet. Polismästaren i Stockholms polisdistrikt påpe­

kar att det inom alla grenar av den egentliga polisverksamheten ofta före­

kommer, att samma polismän utför uppgifter av både brottsutredande och

förvaltningsrättslig karaktär. De flesta polisdistrikt är inte så stora att

den specialisering som utredningsförslaget förutsätter är möjlig att genom­

föra. Vidare framhålls att cheferna för vaktdistrikten i Stockholm i lik­

het med rotelcheferna vid utredningsavdelningen där genom delegation

erhållit en vidsträckt rätt att leda förundersökning i brottmål. Föreningen

Sveriges polismästare anför likartade synpunkter.

ÖÄ framhåller att en överflyttning av hela polisväsendet medför att po­

lisärendena av förvaltningsrättslig natur inte kommer att stå under tillsyn

av ombudsmannen för civilförvaltningen. Olägenheterna härav anses dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 32 år 1967

77

kunna undanröjas genom överlämningsförfarande enligt 2 § instruktions-

förslaget.

Förslaget att flytta över tillsynen över lantmäteriväsendet till

MO föranleder en del invändningar. JO anser det olämpligt att i övervak-

ningshänseende skilja på lantmäteriväsendet och byggnadsnämndernas

verksamhet. MO anser det vara tveksamt om lantmäteriet har närmare an­

knytning till domstolsväsendet än till förvaltningen. Stadsförbundet beto­

nar att ett samband föreligger mellan det statliga lantmäteriet och det

kommunala mätningsväsendet. Båda omhänderhar förrättningar för fas­

tighetsbildning och fastighetsmätning m. m. och även frågor om planlägg­

ning enligt byggnadslagen. Det är svårt att dra en klar gränslinje mellan

dessa myndighetsområden. I vissa fall är vidare distriktslantmätare chef

för en eller flera kommunala mätningsorganisationer inom sitt distrikt.

Det torde därför vara lämpligt att lantmäteriväsendet står under tillsyn

av den ombudsman som har att övervaka den allmänna civilförvaltningen.

Lantmäteristyrelsen däremot förklarar sig inte ha något att invända

mot utredningens förslag att lantmäteriet skall stå under tillsyn av ombuds­

mannen för domstols- och försvarsväsendet.

Förslaget att låta tillsynen över exekutionsväsendet vara kvar

hos ombudsmannen för civilförvaltningen avstyrks bestämt av exekutions­

väsendets organisationsnämnd. Nämnden påpekar, att de klagomål som

anförs över utmätningsmans åtgärder undantagslöst torde hänföra sig till

exekutiva åtgärder, som kan överklagas hos överexekutor, hovrätt och

högsta domstolen. Det är inte rimligt eller ändamålsenligt att olika led i det

judiciella förfarande som den exekutiva verksamheten utgör granskas av

olika ombudsmän. Under alla omständigheter anser nämnden uppenbart

att exekutionsväsendet skall ställas under tillsyn av ombudsmannen för

domstols- och försvarsväsendet, om överexekutorsinstitutionen avskaffas,

vilket väntas ske snart nog. Att i detta läge föra exekutionsväsendet och

de domstolar som prövar besvär över utmätningsmans avgörande till olika

ombudsmäns tillsynsområde finner nämnden irrationellt. Länsstyrelsen i

Jämtlands län godtar utredningsförslaget men påpekar samtidigt att frågan

kan prövas på nytt, sedan överexekutorsinstitutionens framtida ställning

klarlagts.

Länsstyrelsen i Uppsala län påtalar att tillsynen över totalförsva­

rets olika delar enligt förslaget delas upp på två ombudsmän. En

sådan ordning anses bli konstlad, särskilt under krigsförhåilanden. I sam­

band med sitt förslag att bibehålla MO-ämbetet och förstärka JO-ämbetet

med en eller flera biträdande ombudsmän förordar rikspolisstyrelsen att

vissa totalförsvarsärenden, som nu handläggs av JO, flyttas över till MO.

Detta gäller t. ex. ärenden som hör till civilförsvarets och civilbefälhavar­

nas tjänsteområden. Vidare föreslås att kontrollen över det militära rätte­

gångsväsendet förs över från MO till JO.

Kriminalvårdsnämnden förordar att ombudsmannen för domstols- och

försvarsväsendet får tillsyn över hur lagstiftningen om sam hällsfar­

lig asocialitet tillämpas. Det åberopas att tillämpningen av denna

lagstiftning helt faller inom de allmänna domstolarnas och kriminalvår­

dens verksamhetsfält.

⁷⁸

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

Begränsning av tillsynen över försvarsväsendet

Som förut har nämnts har ÖB, rikspolisstyrelsen, häradshövdingeför­

eningen och auditörföreningen avstyrkt utredningens förslag att påföra

MO-ämbetet fler tillsynsuppgifter. De har åberopat att MO:s möjligheter

att utöva tillsyn över försvaret därigenom skulle minska.

Beträffande kontrollen av den ekonomiska förvaltningen

påpekar häradshövdingeföreningen att denna förvaltningsgren hör intimt

samman med personalvården inom försvaret. Någon ändring i tillsynen

på detta område anses inte böra ske. Samma ståndpunkt intar auditör-

f öreningen.

Försvarets civilförvaltning, försvarets intendenturverk och riksrevisions­

verket tillstyrker däremot förslaget. Civilförvaltningen framhåller därvid

att försvarets ekonomiska förvaltning under senare årtionden har fått en

alltmer teknisk och specialiserad karaktär.

Enligt häradshövdingeföreningen är den föreslagna överflyttningen av

åliggandet att granska arrestantkorten inte lämplig med hänsyn

till ätt den militära rättsskipningen fortfarande utövas även av militära

befattningshavare och alt arreststraff skall verkställas i militärhäkte. Nå­

gon besparing skulle inte uppstå, eftersom kriminalvårdsstyrelsen torde

komma att begära arbetskraftsförstärkning. Vidare invänds att kriminal­

vårdsstyrelsen inte har några tillsynsbefogenheter gentemot de civila och

militära tjänstemän som tar befattning med handläggningen och verkstäl­

ligheten i militära mål.

Auditörf öreningen sätter i fråga om granskningen av arrestantkort krä­

ver så mycket av MO:s tid att överflyttningen av kontrolluppgiften i nämn­

värd mån ger honom tillfälle att ägna sig åt nya verksamhetsområden.

Hovrätten för Nedre Norrland avstyrker också att granskningen av ar­

restantkorten flyttas till kriminalvårdsstyrelsen. Hovrätten sätter i första

hand i fråga om inte den centrala kontrollen av dessa kort bör slopas. I

andra hand föreslås att ombudsmannainstitutionen behåller granskningen.

Hovrätten åberopar att påträffade felaktigheter torde ha varit ytterst få­

taliga och att de så gott som uteslutande synes ha gällt brister i formellt

hänseende. Den inte initierade får ett allmänt intryck av att de berörda

myndigheterna sedan lång tid skött sin uppgift på ett mycket tillfreds­

ställande sätt. Hovrätten menar därför att man, åtminstone försöksvis, bor­

de slopa den centrala granskningen och nöja sig med den kontroll som

79

utövas i samband med inspektioner eller när särskild anledning annars

uppkommer. Olaga kvarhållanden och andra allvarligare följder av slarv

eller misstolkning torde i regel komma att uppmärksammas och påtalas av

den som råkar bli lidande därav. Att flytta granskningen till kriminal­

vårdsstyrelsen och ge denna befogenhet att pröva om det har förekommit

fel av beskaffenhet att föranleda disciplinär åtgärd eller åtal finner hov­

rätten möta betänkligheter. Visserligen är styrelsen såsom förvaltningsor­

gan sidoordnat med domstols-, åklagar- och försvarsväsendet. Bilden blir

dock en annan om man ser till det organisatoriska förhållandet mellan

styrelsen och den judiciella verksamheten. Det åligger styrelsen att verk­

ställa de av domstolarna beslutade påföljderna. För de tankegångar och

det system, efter vilka samhällsorganen är uppbyggda i beslutande och

verkställande enheter, synes det helt främmande att låta det senare ledet

utöva särskild kontroll över det föregående. Granskningen av arrestant-

korten riktar sig i viss mån mot domare och åklagare. Om den centrala

granskningen inte anses kunna slopas, vill hovrätten avråda från att kon­

trollen överflyttas.

Kriminalvårdsstyrelsen har ingenting att erinra mot att granskningen

flyttas över till styrelsen under förutsättning att denna får den personal­

förstärkning som påkallas av den nya uppgiften. Utredningens förslag

om rätt för ombudsmännen att till kriminalvårdsstyrelsen överlämna kla­

gomål för handläggning och om överflyttning av granskningen av arrestant-

korten kan inte under några förhållanden genomföras utan personalför­

stärkning inom styrelsen. Eftersom styrelsen i fråga om arrestfallen inte

avses få rätt att i ett avskrivningsbeslut ge råd och anvisningar åt en

tjänsteman, som har förfarit felaktigt, synes det påkallat att styrelsen får

befogenhet att inom ramen för styrelsens kontrollverksamhet beträffande

arrestantkorten utfärda de anvisningar som kan vara behövliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

Begränsning av prövningsskyldigheten

Ingen av remissinstanserna har i och för sig haft något att erinra mot

huvudprincipen i utredningens förslag att ombudsmännens pröv­

nings skyldighet skall begränsas. Invändningar har dock förts fram beträf­

fande omfattningen av överlämnings- och avvisningsrätten och utformning­

en av instruktionsbestämmelserna.

MO, rikspolisstyrelsen, exekutionsväsendets organisationsnämnd och ju­

ristförbundet framhåller att det är angeläget att begränsa ombudsmännens

skyldighet att pröva klagomål av ringa betydelse så ätt de får möjlighet

att koncentrera sig på väsentligare spörsmål. Förvaltningsdomstolskom-

kommittén påpekar att det finns risk för att ombudsmannaämbetenas ram

sprängs och att deras personliga prägel förloras, om inte långt gående åt­

gärder vidtas i föreslagen riktning.

80

Flera remissorgan framhåller att begränsningarna i prövnings skyldig-

heten är önskvärda inte bara för att bereda ombudsmännen lättnad i ar­

betsbördan utan även för att understryka ombudsmannainstitutionens ka­

raktär av ett extraordinärt kontrollorgan. Uttalanden i sådan riktning görs

av bl. a. MO, JK, RÅ, hovrätten för Nedre Norrland, socialstyrelsen, ung­

domsfängelsenämnden, länsstyrelsen i Jämtlands län, förvaltningsdomstols-

kommittén, kommunförbundet och juristförbundet.

Några remissinstanser berör frågan om begränsningsförslagen kan anses

medföra minskat rättsskydd för allmänheten. Kammarrätten

anser att förslagen inte innebär något egentligt intrång i de medborgerliga

intressen som ombudsmannainstitutionen är avsedd att garantera. Advo­

katsamfundet uttalar sig på liknande sätt. JO framhåller att begränsning­

arna från principiell synpunkt innebär att man inskränker den hittills

gällande rätten för enskild att få klagomål mot myndighet undersökta och

prövade. JO utgår därför från att dessa inskränkningar bör tillämpas myc­

ket restriktivt. Kriminalvårdsstyrelsen och journalistförbundet ger uttryck

för en liknande uppfattning.

Några remissinstanser tar upp frågan om de fall som åsyftas med de

föreslagna bestämmelserna inte är av sådan beskaffenhet att man kan ha

enklare bestämmelser och möjlighet för ombudsmännen att efter

en friare prövning avgöra vilka ärenden som bör avvisas eller över­

lämnas till annan myndighet. Enligt MO är förutsättningarna för avvis­

ning av klagomål (17—20 §§) tämligen invecklade och kan knappast ut­

läsas ur reglerna utan tillgång till utredningens motiv. Tillämpningen torde

ytterst bli beroende på ombudsmannens diskretionära prövning. Om om­

budsman mer generellt berättigas att avvisa klagomål, kan reglerna i 17—

20 §§ bytas ut mot en bestämmelse av innehåll att om ombudsman finner

att klagomål, med hänsyn till ätt det anförts senare än ett år efter det

att påtalade förhållandet inträffat, att dess prövning uppenbarligen är av

ringa betydelse för klaganden eller att annan sådan omständighet före­

ligger, inte är av beskaffenhet att påkalla bedömning från hans sida, om­

budsmannen äger avvisa klagomålet utan prövning.

JK anser också att reglerna i 16—21 §§ kan avkortas högst väsentligt.

Sålunda föreligger enligt JK:s mening t. ex. inte någon anledning att for­

mellt begränsa ombudsmännens rätt att avskriva ärenden, när ordinarie

rättsmedel inte bär anlitats, utan man bör kunna lita till ombudsmännens

omdömen och riksdagens granskning av deras ämbetsförvaltning. Det synes

JK vidare utan särskild föreskrift vara klart att ombudsmännen kan över­

lämna en förfrågan till annan myndighet för besvarande.

Även JO anser att reglerna om begränsningar av prövningsskyldigheten

kan förenklas. Ombudsmännen bör enligt JO inte vara bundna av så detal­

jerade bestämmelser som de föreslagna.

Hovrätten för Nedre Norrland påpekar att det i frågorna om begräns­

ningar i prövningsskyldigheten möter så många skilda och motstridiga in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

81

tressen att området är föga lämpat för en sådan systematisering, som har

gjorts av utredningen. Utan att någon saklig ändring därmed åsyftas synes

befogenheterna enligt 17 och 18 §§ med fördel kunna uppsamlas i en enda

generellt avfattad föreskrift av samma typ som exempelvis 54 kap. 10 §

rättegångsbalken. Över huvud taget bör det kunna överlämnas till ombuds­

männen att avgöra vilka ärenden som bör avvisas eller överlämnas till

annan myndighet. De utförliga direktiven i betänkandet jämte blivande

förarbeten i övrigt samt de personella resurser som ställs till ombudsmän­

nens förfogande synes sammantagna utgöra en mycket betryggande garanti

för att begränsningarna får avsedd tillämpning.

Den föreslagna bestämmelsen (16 §) om rätt för ombudsman att i vissa

fall överlämna klagomål till annan myndighet berörs av flera

remissinstanser. Förvaltningsdomstolskommittén sätter i fråga om man

inte i paragrafen borde ta in några av de närmare riktlinjer för förfaran­

det som har upptagits i motiven. Bl. a. bör en bestämmelse införas om den

föreslagna skyldigheten för ombudsman att meddela klaganden att han

efter ärendets behandling av den mottagande myndigheten äger att på

nytt vända sig till ombudsmannen (jfr 21 § andra punkten instruktions-

förslaget). Juristförbundet anser att det är tveksamt om ett ärende bör

anses avslutat hos ombudsmannen i och med att han överlämnar det till

annan myndighet för handläggning. Det anses vara av vikt för förtroendet

för ombudsmannainstitutionen och utgöra en garanti för den enskilde, om

ombudsmannen följer upp ärendet och inte avför det från sitt diarium

förrän det slutredovisats från myndigheten. Kammarrätten sätter i fråga

om det behövs en generell regel att myndighet, som fått ärende överläm­

nat till sig, skall sända avskrift av sitt beslut i saken till ombudsmannen.

Myndigbetens beslut eller åtgärd kan t. ex. ha sådan form att en föredrag­

ning därav för ombudsmannen kan bli omfattande och tidskrävande. Det

torde vara tillräckligt om ombudsmannen, när han så finner lämpligt, kan

ålägga myndigheten att för honom redovisa vad som har åtgjorts i ärendet.

När det gäller att överlämna klagomål mot tjänsteman inom åklagar­

väsendet påpekar MO och RÅ att den föreslagna bestämmelsen inte

klart visar att — såsom är avsikten — också anmälningar mot vissa åt­

gärder från polismans sida skall kunna överlämnas till överåklagare. RÅ

förklarar vidare att klagomål över polismans åtgärd i samband med för­

undersökning inte bör överlämnas, om det föreligger skälig anledning till

misstanke om tjänstefel från polismannens sida. RÅ diskuterar också huru­

vida klagomål mot åklagare, som ej är underkastad disciplinär betraffning,

bör överlämnas till statsåklagare — som ej har befogenhet att väcka åtal

mot sådan åklagare för tjänstefel — eller direkt till RÅ. RÅ anser att så­

dana klagomål bör överlämnas till RÅ, om det föreligger skälig anledning

till misstanke om tjänstefel. Statsåklagarföreningen uttalar att statsåkla-

garna bör ha samma rätt som RÅ att vid fel av ringa beskaffenhet låta

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

82

bero vid vad som har förekommit i saken. I annat fall blir statsåklagare

skyldig att underställa RÅ sådana från ombudsman överlämnade ären­

den, i vilka skäl anses föreligga att låta saken bero utan; åtal för tjänste­

fel. Juristförbundet gör uttalanden av liknande innebörd. Förbundet an­

ser vidare — i motsats till utredningen — att eu klagande som är missnöjd

med statsåklagares beslut bör begära RÅ:s överprövning innan han på nytt

vänder sig till ombudsmannen.

RÄ och statsåklagarföreningen befarar att den föreslagna ordningen

kommer att medföra sådan ökning av RÅ-ämbetets och statsåklagarnas ar­

betsbörda att personalförstärkning behövs.

Kriminalvårdsstyrelsen och medicinalstyrelsen ansluter sig till utred­

ningens förslag i vad det avser ärenden beträffande kriminalvår den

resp. mentalsjukvården. Kriminalvårdsstyrelsen tillägger dock

att den föreslagna bestämmelsen inte ger ombudsman möjlighet att till

styrelsen överlämna sådana klagomål som — utan att på något sätt rikta

sig mot viss tjänsteman — avser visst vårdförhållande vid fångvårdsanstalt,

t. ex. kosten eller hygienen vid anstalten.

Frågan om överlämningsrätt på ytterligare verksam­

hetsområden berörs i flera yttranden. Socialstyrelsen, publicistklub­

ben och ÖÄ delar utredningens uppfattning att klagomål beträffande barna-

och ungdomsvården samt nykterhetsvården inte är lämpade att överlämnas

till socialstyrelsen för handläggning. ÖÄ uttalar emellertid vidare att starka

skäl talar för att ombudsmännen får rätt att till ÖÄ eller länsstyrelse över­

lämna klagomål angående sådana verksamhetsgrenar där sådant verk har

ställning som tillsynsmyndighet. ÖÄ åsyftar därvid exekutionsväsendet och

barnavårds- och socialnämndernas verksamhet. En rätt för ombudsman

att till länsstyrelse överlämna klagomål mot tjänsteman inom dessa verk­

samhetsområden står i god överensstämmelse med länsstyrelsernas till-

synsuppgifter. Även ärenden beträffande polisväsendet bör kunna över­

lämnas, när inte åtal anses kunna komma i fråga. Om åklagare på grund

av sin överprövnings- eller direktivbefogenhet äger ändra beslutet eller åt­

gärden bör ärendet dock överlämnas till överordnad åklagare.

Hovrätten för Nedre Norrland anser vissa betänkligheter möta, om om­

budsmännens befogenhet att överlämna klagomål begränsas att omfatta

endast vissa kategorier tjänstemän. En sådan skillnad i behandlingen kan

inge klaganden och allmänheten den föreställningen att ärenden som om­

budsman överlämnar i regel är av mindre betydelse än dem som han själv

handlägger. Att en anmälan till ombudsman får prövas och avgöras av den

ordinära överordnade myndigheten inom vissa verksamhetsområden men

ej inom andra skulle också kunna uppfattas som en viss favör för den fe­

lande. Inom det verk där han är anställd kan större förståelse antas råda

för vad som påtalats, vilket i sin tur kan vara ägnat att leda till en mildare

bedömning. För att i någon mån undgå sådana missförstånd kan enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

83

hovrätten övervägas att vidga befogenheten till en allmän rätt att, när om­

budsmannen så finner lämpligt, överlämna ärenden till överordnad myn­

dighet.

Journalistförbundet påpekar att när klaganden ej har utnyttjat befintlig

rättelsemöjlighet det kan komma i fråga att enligt 17 § instruktionsför-

slaget avvisa klagomålet utan närmare prövning i sak eller att enligt 16 §

överlämna det till överordnad myndighet. Enligt förbundets mening bör

det senare alternativet i regel vara att föredra.

MO anser att den föreslagna överlämningsregeln är onödigt begränsad

med hänsyn till den extraordinära naturen av ombudsmannens kontroll­

verksamhet. MO handlägger årligen ett tiotal åtalsärenden. Dessa kräver

enligt MO i allmänhet ganska stor arbetsinsats. En del av åtalen kommer

till stånd på grund av att värnpliktig eller annan har anmält till MO att

han hav misshandlats eller missfirmats av överordnad. I sådana fall är

förhållandena oftast inte mer komplicerade än i de brottmål som vanli­

gen handläggs av distriktsåklagare. Det borde inte väcka betänkligheter om

klagomålen då får överlämnas till vederbörande allmänna åklagare för ut­

redning och prövning. Vidare förekommer det att klagomål anförs hos MO

angående ekonomiska förmåner, t. ex. familjebidrag, utbildningspremier,

lärararvoden o. d. Beträffande frågor av denna art är försvarets civilför­

valtning sakkunnig myndighet och dit bör givetvis klaganden i första hand

vända sig. En närmare precisering av fall som ombudsman lämpligen bör

kunna överlämna till annan myndighet för utredning och avgörande synes

inte vara möjlig. En sådan torde inte heller behövas, eftersom Idag anden

alltid har rätt att återkomma till ombudsmannen om han inte finner myn­

dighetens och dess överinstansers avgörande godtagbart. Enligt MO:s me­

ning bör därför den nu aktuella regeln ges innebörden att om klagomål har

anförts utan att klaganden har utnyttjat förefintlig möjlighet att i vanlig

ordning få saken prövad av vederbörande myndighet, ombudsmannen får

överlämna klagomålen till myndigheten för utredning och prövning, om det

lämpligen finnes kunna ske.

Också förslaget beträffande av visnings rätten har föranlett sär­

skilda uttalanden i flera remissyttranden. Enligt MO synes betydelsen av

bestämmelsen i 17 § om avvisning, när rättelsemöjlighet inte har utnyttjats,

vara osäker. Bestämmelsen synes över huvud taget inte få någon tillämp­

ning, när klagomål avser dom, beslut eller annat avgörande av domstol

eller när beslut i andra fall har fattats av befattningshavare med byråchefs

eller högre ställning. Mot sådana befattningshavare äger nämligen måls­

ägande som regel inte väcka talan om enskilt anspråk i anledning av äm­

betsbrott annat än om åtal för brottet äger rum eller talan biträds av åkla­

gare, och är detta förhållandet får enligt 20 § instruktionsförslaget ombuds­

man ej avvisa klagomål. MO framhåller vidare att när fullföljdstid har ut­

gått, ombudsmannen under alla omständigheter måste pröva anledningen

Kungi. Maj. ts proposition nr 32 år 1967

34

till att möjligheten att överklaga inte har utnyttjats. Föreligger alltjämt så­

dan möjlighet, torde klaganden formlöst kunna underrättas därom och an­

modas återkomma om han efter överklagandet alltjämt anser sig böra vid­

hålla sitt klagomål.

Att klaganden vid klagomålets ingivande redan har försuttit tillfälle att

vinna rättelse på annan väg, bör enligt juristförbundet inte ge anledning

till avvisning annat än när det är av ringa betydelse för klaganden att få

sin anmälan prövad. Häradshövdingeföreningen ger uttryck åt en liknande

uppfattning. I förvaltningsdomstolskommitténs yttrande däremot uppges

att några av dess ledamöter har satt i fråga om inte skyldigheten att uppta

klagomål i den situationen borde begränsas ytterligare, eftersom det annars

kan föreligga risk att en ambitiös ombudsman tvekar att begagna avvis-

ningsmöjligheten. Man kunde då tänka sig att avvisning i fall av aktuell

art skall vara utesluten — förutom vid frihetsberövanden och uppenbara

övergrepp — endast »när synnerliga skäl eljest finnas för klagomålets upp­

tagande».

Försvarets civilförvaltning erinrar om att den i stor utsträckning har att

pröva frågor om ersättning till enskild för skada till följd av militär verk­

samhet. När den ersättningskrävandes anspråk helt eller delvis avslås, har

han möjlighet att i administrativ ordning överklaga beslutet eller hävda sitt

anspråk genom att stämma staten till allmän domstol. Enligt civilförvalt­

ningens mening bör ombudsman vid sin prövning av klagomål över frågor

hos förvaltningsmyndighet också kunna beakta klagandens möjlighet att

få sitt anspråk prövat vid allmän domstol.

Med anledning av utredningens förslag om avvisning när klagomål an­

förs senare än ett år efter det att det påtalade förhållandet inträffade eller

upphörde sätter Göta hovrätt i fråga om inte den ettåriga tidsfristen bör

räknas från den tidpunkt, när den rättssökande har fått kännedom om det

relevanta förhållandet. Hovrätten hänvisar härvid till bestämmelserna i RB

58 kap. 4 § andra stycket och 59 kap. 2 § andra stycket.

MO anser att den föreslagna avvisningsmöjligheten vid klagomål av ringa

betydelse (18 §) inte bör bortfalla när klagomålen riktas mot tjänstemän

med forum i högre rätt (20 §). Är en väckt fråga av ringa betydelse, kan

nämligen enligt MO klaganden knappast ha fog att väcka talan mot sådan

tjänsteman. Förvaltningsdomstolskommittén sätter i fråga om inte en del

av de anvisningar om tillämpningen av avvisningsrätten som lämnas i ut-

redningsmotiven bör tas in i instruktionen, så att denna blir mer klarläg­

gande.

Vid redogörelsen för utredningsförslaget i fråga om tillsynen över kom­

munalförvaltningen har nämnts att den föreslagna möjligheten att avvisa

klagomål, när klaganden inte använt sig av normala rättelsemöjligheter,

anses böra gälla även på det kommunala området. Enligt utredningen bör

det emellertid inte göras någon ändring i den nuvarande regeln att ombuds­

Kungi. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

85

männen i princip inte bör ingripa när ärendet rör kommunal myndighet.

Uttalandet har föranlett invändning från Göta hovrätt, som anser att förfa­

randet i det sist berörda hänseendet bör vara lika på det kommunala och

det statliga området. Om förslaget att förfarandet skall vara olika genom­

förs, synes detta förhållande enligt hovrätten böra komma till uttryck i

instruktionstexten.

I fråga om verkan av begränsningarna anför JO att de

föreslagna begränsningarna, även om de tillämpas restriktivt, tillsamman­

tagna torde medföra en inte oväsentlig arbetslättnad för JO.

Andra remissinstanser uttrycker däremot viss tveksamhet om de föreslag­

na bestämmelsernas effekt på ombudsmännens arbetsbörda. Socialstyrelsen

och länsstyrelsen i Uppsala län menar att avvisningsrätten med hänsyn till

allmänhetens intresse har försetts med begränsningar i sådan utsträckning

att lättnaden i ombudsmännens arbetsbörda inte blir av någon större prak­

tisk betydelse. Rikspolisstyrelsen, advokatsamfundet och stadsdomarför­

eningen förordar försiktighet vid bedömandet av den verkan på ombudsmän­

nens arbetsbörda som de föreslagna bestämmelserna kan få. Förvaltnings-

domstolskommittén framhåller att effekten av avvisnings- och överlämnings-

möjligheterna kommer att bli beroende av ombudsmännens egen inställning

och deras benägenhet att utnyttja dem. Häradshövdingeföreningen fram­

håller att även överlämnande eller avvisande av klagomål kräver arbete och

tid inom ombudsmannaexpeditionen. Den samlade lättnaden i ombudsmän­

nens och, när ärende överlämnas till annan myndighet, i dessa myndighe­

ters arbetsbörda torde bli liten.

Tillsynen över kommunalförvaltningen

Vissa remissinstanser uttalar sig för en vidgning av det full­

ständiga äm betsansvaret till ledamöterna i fullmäktigeförsam­

lingarna och till befattningshavare i kommunala bolag, föreningar och stif­

telser. Hit hör t. ex. advokatsamfundet samt länsstyrelserna i Uppsala och

Gävleborgs län.

Andra remissinstanser, t. ex. kammarrätten, förvaltningsdomstolskommit-

tén och stadsförbundet, anser däremot att det f. n. inte behövs någon änd­

ring i fråga om den personkrets inom kommunalförvaltningen som står un­

der ombudsmännens tillsyn.

De närmare synpunkterna på frågan om en vidgning av ämbetsansvaret

förbigås här, eftersom frågan om ämbetsansvar och disciplinärt ansvar i

offentlig tjänst numera är under utredning av ämbetsansvarskommittén

(se riksdagsber. 1967:1 Ju 63).

Utredningsmajoritetens förslag i övrigt beträffande tillsynen över kom­

munalförvaltningen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av 16 av de

86

25 remissinstanser som har uttalat sig om betänkandet i denna del. De övriga

nio remissorganen har förordat att tillsynen ytterligare intensifieras.

Bland de remissorgan som godtar förslaget om en begränsad ök­

ning av tillsynsverksamheten är JO, JK, socialstyrelsen, ÖÄ,

länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings och Värmlands län, kommunal-

rättskommittén, kommunförbundet, stadsförbundet, advokatsamfundet, bä-

radshövdingeföreningen och stadsdomarföreningen. Av dessa sätter emeller­

tid kommunförbundet och stadsförbundet i fråga om det i och för sig behövs

en intensifierad inspektionsverksamhet på det kommunala området. De

åberopar därvid i stort sett samma skäl som utredningen har ansett tala mot

att vidga tillsynen i allmänhet över kommunerna.

JO uttalar, att det föreligger ett påtagligt behov av en mera ingående till­

syn över kommunalförvaltningen än den som hittills bär skett. Han fram­

håller att tillsynen även i fortsättningen måste ske under beaktande av den­

na förvaltnings särart, särskilt det förhållandet att den utövas efter fri­

villigt åtagande av lekmän, som ej kan äga samma administrativa skicklig­

het och författningskunskap som anställda tjänstemän. JO-ämbetets till­

synsverksamhet syftar inte längre till att få alla förekommande fel beivrade

utan är helt inriktad på att verka för att ärendena handläggs på ett från

rättssäkerhetssynpunkt godtagbart sätt. Med denna inriktning av tillsynen

utgör den kommunala förvaltningens särart enligt JO inte något hinder föl­

en vidgad tillsyn. JO delar utredningens uppfattning beträffande valet av

ämnesområden på vilka inspektionsverksamheten bör intensifieras.

JK säger sig stå helt främmande för uppfattningen att en vidgad ombuds-

mannatillsyn kan innebära intrång i den kommunala självstyrelsen. Efter­

som ombudsmännens verksamhet uteslutande syftar till att värna rättssä­

kerheten, synes en sådan argumentering närmast ge uttryck för ringakt­

ning för den kommunala självstyrelsen och dess funktionssätt. Rikspolis­

styrelsen menar att den enskildes krav på rättssäkerhet väger tungt i jäm­

förelse med farhågorna för byråkratisering och intrång i den kommunala

självbestämmanderätten.

Socialstyrelsen ansluter sig till utredningens uttalande att rättsskyddsbe-

hovet i första hand bör tillgodoses genom vanliga rättsmedel och tillsyns-

organ inom förvaltningen. Om man ökar socialstyrelsens och länsstyrelser­

nas resurser som tillsynsorgan inom nykterhetsvården resp. barna- och so­

cialvården, kan detta medföra en lindring av JO-ämbetets arbetsbörda.

Kommunalrättskommiltén anser att rättsskyddsgarantierna i möjligaste

mån bör vara lika utvecklade på alla de offentliga verksamhetsområdena.

Utredningens förslag innebär att tyngdpunkten i inspektionsverksamheten

kommer att vara förskjuten mot den statliga förvaltningen. Denna förskjut­

ning uppvägs emellertid av att tillsynen över statsförvaltningen indirekt

medför kontroll av kommunala myndigheter. Detta gäller särskilt vid in­

spektion hos länsstyrelserna. Från den enskildes synpunkt är det angeläget

att tillsyn finns över de kommunala organ som handhar myndighetsutöv­

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

87

ning i egentlig bemärkelse, nämligen nämnderna för specialreglerad förvalt­

ning. Utredningens förslag ger enligt kommittén utrymme för ett betydligt

ökat kontrollförfarande och den föreslagna organisationen kan byggas ut,

om detta i framtiden visar sig påkallat.

Länsstyrelsen i Jönköpings län delar inte utredningens uppfattning att

JO bör fortsätta den praxis som innebär att han till prövning upptar kla­

gomål angående barnavårds- och nykterhetsnämndernas verksamhet även

när ärendena inte har avsett direkta frihetsberövanden.

ÖÄ anför att inspektionsverksamheten hittills har varit inriktad huvud­

sakligen på barnavårds-, nykterhets- och socialnämnder, men anser det

önskvärt att inspektionerna ägnas även andra områden av kommunalför­

valtningen, t. ex. när det gäller de för medborgarna ekonomiskt viktiga

problem som hänger samman med tätorternas utbredning.

De nio remissinstanser som anser att ombudsmännen bör ägna kommu­

nalförvaltningen en intensivare tillsyn än vad utredningens ma­

joritet har föreslagit är Göta hovrätt, försvarets civilförvaltning, kammar­

rätten, länsstyrelserna i Uppsala, Gävleborgs och Jämtlands län, förvaltnings-

domstolskommittén, journalistförbundet och juristförbundet. Som skäl för

uppfattningen att det behövs en betydande vidgning av tillsynsverksamhe­

ten har anförts i yttrandena bl. a. att den kommunala verksamheten allt­

mer ingriper i den enskilde medborgarens förhållanden, att tjänstemanna­

inflytandet ökar och att kommunalförvaltningen blir alltmer komplicerad.

I flera yttranden påpekas dessutom att det inte föreligger skäl att beträffan­

de intensiteten i ombudsmännens tillsynsverksamhet göra skillnad mellan

statlig och kommunal förvaltning och att medborgarna i princip bör vara

tillförsäkrade samma rättsskydd inom båda förvaltningsområdena. Det

framhålls också att det är närmast en fiktion att skilja mellan sådana stat­

liga förvaltningsuppgifter som utförs av statliga organ och sådana som

utförs av kommunala organ.

Några av remissinstanserna tar avstånd från tanken att inskränka om­

budsmännens tillsynsverksamhet med hänsyn till risken för intrång i den

kommunala självstyrelsen. Förvaltningsdomstolskommittén sätter i fråga

om det verkligen råder någon motsättning mellan kommunal självstyrelse

och den enskildes rättssäkerhetsintresse. Det har aldrig hävdats att JO:s

tillsyn inom statliga förvaltningsområden har verkat hämmande eller byrå­

kratiskt tyngande. Att det i kommunal förvaltning är mindre vanligt med

tjänstemän, som har utbildning på det rättsliga området, utgör enligt kom­

mittén ingen anledning att dämpa ombudsmännens tillsynsverksamhet på

det kommunala fältet. Man kan utgå från att ombudsmännen här liksom

annars vid bedömandet av misstag eller försummelser tar vederbörlig hän­

syn till den felandes personliga förutsättningar. Förvaltningsdomstolskom­

mittén vill emellertid inte f. n. förorda någon ändring av de regler som be­

gränsar ombudsmännens tillsyn. Kommittén vill trots detta förorda en vid­

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

88

gad inspektionsverksamhet. Kommittén anser det tveksamt om det förelig­

ger skäl att i samma utsträckning som hittills koncentrera uppmärksamhe­

ten på t. ex. nykterhetsnämnderna. I övrigt ansluter sig kommittén till vad

utredningens majoritet har uttalat om inspektionsområdena och tillägger

att det inom kommittén har framhållits att tillämpningen av byggnadsför-

fattningarna är förtjänt av mer uppmärksamhet från ombudsmännens sida.

Kammarrätten uttalar att det av allmänna rättsgrundsatser, som ombuds­

männen enligt sakens natur har att beakta, får anses tryggat att kommu­

nala förtroendemäns åtgärder bedöms efter andra grunder än dem som

gäller för offentliga tjänstemän. Kammarrätten föreslår att det i ombuds-

mannainstruktionen inte tas upp någon bestämmelse som begränsar tillsy­

nen över kommunalförvaltningen. Enligt kammarrättens mening bör kom­

munernas vidgade makt- och ansvarsställning ges det fulla erkännande som

ligger i att man kan avvara sådana särskilda instruktionsbestämmelser för

ombudsmännen, som utåt — om än utan fog — kan uppfattas som uttryck

för ett behov av speciella skyddsåtgärder för kommunernas organ och

tjänstemän.

Göta hovrätt anser att utredningsmajoritetens farhågor för intrång i den

kommunala självstyrelsen är överdrivna, inte minst om man beaktar att det

i 4 § instruktionsförslaget anges vilka fel som ombudsmännen i första hand

bör ingripa mot. Länsstyrelsen i Uppsala län påpekar att kravet att de kom­

munala befogenheterna skall utövas med objektivitet och konsekvens måste

väga tyngre än hänsynen till den kommunala självstyrelsen. Enligt länssty­

relsen i Gävleborgs län måste det från den kommunala självstyrelsens syn­

punkt te sig särskilt betydelsefullt att kommunens befattningshavare hand­

lar enligt gällande föreskrifter. Vidare är det viktigt att en bristande tillsyn

inte ger anledning till uppfattningen att den kommunala förvaltningen äger

rum under godtycke och utan fasta handlingslinjer.

Förvaltningsdomstolskommittén, länsstyrelsen i Uppsala län och jurist-

förbundet är tveksamma om kommunalbesvär eller hänvändelse till över­

ordnad myndighet ger effektiva möjligheter för enskilda kommunmedlem­

mar att få rättelse av felaktiga myndighetsbeslut.

Frågan om det behövs en särskild ombudsman för tillsy­

nen över kommunerna behandlas av flera remissinstanser. Av des­

sa anser advokatsamfundet, länsstyrelsen i Gävleborgs län, journalistförbun­

det och juristförbundet att tillsynen bör anförtros åt en särskild ombudsman.

Advokatsamfundet påpekar att det är osäkert i vad mån de föreslagna re­

formerna kommer att ge ombudsmannen för civilförvaltningen praktiska

möjligheter att ägna tillräcklig tid åt tillsynen över kommunalförvaltningen.

Samfundet anser troligt att reservanterna i utredningen har rätt i sin be­

dömning att ett nytt ombudsmannaämbete behövs, Om ett sådant inrättas,

måste det emellertid bli flera ärenden som berör myndigheter inom olika

ombudsmäns tillsynsområden. Däri kan ligga en ytterligare anledning att

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

89

i stället inrätta ett enda ämbete med tillräckligt antal ombudsmän men utan

i instruktionen bestämd ärendefördelning dem emellan.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län menar att hänsynen till det personliga mo­

mentet i ombudsmannainstitutionen inte får leda till att viktiga förvaltnings­

områden undandras en kontroll som i och för sig är påkallad. Detta blir

förhållandet för betydande områden inom kommunalförvaltningen, om inte

ett tredje ombudsmannaämbete inrättas för tillsynen över kommunerna.

Såsom redan tidigare har påpekats anser journalistförbundet att särskild

kontroll av kommunalförvaltningen behövs och att det är påkallat att ha ett

speciellt ombudsmannaämbete för denna verksamhetsgren. Juristförbundet

förordar att en av de tre ombudsmän som enligt förbundet bör ingå i ett

ombudsmannaämbete bör handlägga endast kommunala ärenden.

Enligt Svenska samernas riksförbund kan alternativet att tillsätta en

särskild kommunal ombudsman bl. a. leda till att man kan komma till rätta

med kommuner som inte vidtar tillräckliga åtgärder för sin samebefolkning.

Här kan erinras om att skiljaktiga ledamöter i förvaltningsdomstolskom-

mittén, i kommunalrättskommittén, i styrelsen för stadsförbundet och i

stadsfullmäktige i Norrköping har tillstyrkt att ett särskilt ämbete inrättas

för tillsynen över kommunalförvaltningen.

De flesta av de remissorgan, som har tagit avstånd från tanken att avdela

en av ombudsmännen för tillsyn över den kommunala förvaltningen, har

åberopat att tillsynsuppgifterna på detta område i varje fall f. n. inte har

sådan omfattning att det är motiverat att tillsätta en särskild kommunal

ombudsman. Sådana utalanden görs av bl. a. kammarrätten, länsstyrelsen i

Uppsala län, förvaltningsdomstolskommittén, kommunförbundet och stads­

förbundet.

JO anser att en uppdelning av kontrollen av den civila förvaltningen på

två olika ämbeten inger starka betänkligheter. En sådan klyvning motver­

kar en tillsyn som syftar till en enhetlig tillämpning av principerna för för-

valtningsförfarandet, vilka är desamma för statliga och för kommunala

myndigheter. Vidare har den statliga och den kommunala förvaltningen i

stor utsträckning sådant samband att en uppdelning framstår som praktiskt

ogenomförbar. Som exempel nämns länsstyrelsernas överprövning av bygg­

nadsnämndernas verksamhet och frågor angående administrativa frihets-

berövanden. Det är JO:s bestämda uppfattning att det inte går att dela upp

tillsynen över förvaltningen mellan en ombudsman för den kommunala och

en för den statliga förvaltningen. Hela den offentliga förvaltningen måste i

alla avseenden vara underkastad tillsyn av samma organ.

Också JK avvisar tanken på en särskild ombudsman för kommunalför­

valtningen och åberopar därvid liksom JO att första instans inte bör stå

under kontroll av en annan ombudsman än överinstanserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

Tillsynen över taxeringsväsendet

Utredningens förslag att ombudsmannainstitutionen skall utöva effek­

tivare kontroll över taxeringsförfarandet har inte mött någon erin­

ran. Flera remissorgan, t. ex. JO, JK och advokatsamfundet, har särskilt

framhållit att det behövs en intensivare tillsyn för att stärka den enskildes

rättsskydd.

Förvaltningsdomstolskommittén vill varna för att alltför mycket lita till

ombudsmannainstitutionen för att nå effektivare kontroll på skatteområdet.

På grund av JO:s växande arbetsbörda är det angeläget att han inte tving­

as ta befattning med ett stort antal skattefrågor, som juridiskt sett är av

tämligen speciell natur och bättre lämpar sig för behandling av ett särskilt

mera sakkunnigt övervakningsorgan. Önskemål om ökat rättsskydd kan

tillgodoses genom att åtminstone vissa tillsynsbefogenheter anförtros åt nå­

gon myndighet med särskild sakkunskap på skatteområdet, t. ex. riksskatte­

nämnden eller en framtida riksskattestyrelse.

Kammarrätten berör frågan om det på beskattningsområdet finns brister i

medborgarnas rättsskydd. Det framhålls att även om förbättringar i speciella

hänseenden bör eftersträvas de grundläggande reglerna och organisationen

av taxeringsväsendet i huvudsak är tillfredsställande. Det finns knappast

fog för en kritik av innebörd att systemet som sådant ställer de skattskyldiga

utan tillräckligt rättsskydd. Kammarrätten anser att det största bidraget till

ökad rättssäkerhet inom beskattningsområdet just nu torde vara att minska

rekrytcringssvårigheterna genom att göra tjänsterna inom skatteadministra­

tionen ekonomiskt och karriärmässigt mer eftersträvansvärda. Från rätts­

säkerhets- och tillämpningssynpunkter skulle det vidare vara värdefullt, om

ombudsmannakontrollen inriktas mer på att belysa sådana frågor av prin­

cipiell och central betydelse, som aktualiseras genom ny lagstiftning eller

av annan särskild anledning.

Några remissinstanser tar upp frågan om det är möjligt att öka den en­

skildes rättsskydd i skatteärenden genom att upphäva åtalsskyddet

enligt RF 113 §.

JO, hovrätten för Nedre Norrland, advokatsamfundet och juristförbundet

anser att åtalsskyddet inte bör bestå. Som skäl anförs bl. a. att det inte läng­

re är sakligt motiverat att beskattningsnämnderna skall fullgöra sina funk­

tioner, som berör nästan alla medborgare, utan rättsligt ansvar för sina be­

slut i materiellt hänseende. Om arvodena till taxeringsnämndsordförandena

höjs till skälig nivå torde det enligt advokatsamfundets mening inte bli

alltför svårt att finna kompetenta och villiga personer för uppdraget, även

om åtalsskyddet upphävs.

Kammarrätten och riksskattenämnden betonar att kraven på ett tillfreds­

ställande rättsskydd för den enskilde främst bör tillgodoses inom ramen för

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

91

det ordinära taxeringsförfarandet. De sätter i fråga om det är lämpligt att

vidga området för ombudsmannatillsynen beträffande taxeringsväsendet.

Riksskattenämnden vill inte bestrida att skäl av principiell natur numera

knappast kan åberopas för att taxeringsmän i ansvarshänseende skall inta

en annan ställning än tjänstemän och förtroendevalda ledamöter i andra

kommunala nämnder. Det är emellertid av praktiska skäl nödvändigt att

behålla åtalsskydd. Nämnden pekar bl. a. på taxeringsförfarandets speciella

natur och de många uppskattnings- och värderingsfrågor som taxeringsbe­

sluten rymmer. Vidare kommer de rådande svårigheterna att rekrytera ord­

förande och kronoombud att öka, om åtalsskyddet tas bort.

Även länsstyrelsen i Jämtlands län nämner att ökade rekryteringssvårig-

heter utgör ett skäl mot att ta bort åtalsskyddet. Det anses tvivelaktigt om

det är möjligt att motverka dessa nackdelar genom att höja arvodena. Läns­

styrelsen påtalar också att det är risk för att de skattskyldiga väljer att vän­

da sig till ombudsman med sina klagomål i stället för att följa meddelad be-

svärshänvisning.

JO framhåller att om åtalsskyddet upphävs och fullständigt ämbetsan-

svar införs för ledamöterna i beskattningsnämnderna, det kommer att krä­

vas ytterligare någon erfaren skattejurist på vederbörande ombudsmanna-

kansli utöver den byråchefstjänst som utredningen har föreslagit.

Inriktningen av inspektionsverksamheten

JO anser att det inte råder någon tvekan om att det behövs en väsent­

lig vidgning av inspektionsverksamheten över den civila statsför­

valtningen. Inspektionerna bör, som utredningen har uttalat, omfatta

också centrala verk och myndigheter. Till följd av den ständigt fortgående

delegeringen från Kungl. Maj :t torde dessa myndigheter numera sköta en

betydande del av den statliga maktutövningen över de enskilda medborgar­

na. Den maktutövning som har delegerats till de centrala ämbetsverken är

undandragen konstitutionsutskottets granskning. Då JO hittills har saknat

resurser för inspektion av denna växande del av statsförvaltningen, har nå­

gon från riksdagen härrörande rättskontroll över lagstiftningens efterlevnad

på området faktiskt inte förekommit i vidare mån än att vissa ärenden eller

principfrågor genom individuella klagomål har kommit under JO:s pröv­

ning. Målet för inspektionsverksamheten behöver dock inte vara en lika

regelbundet återkommande kontroll som den man eftersträvar beträffande

de lägre instansernas verksamhet.

Betydelsen av ökad kontroll över de centrala förvaltningsmyndigheterna

understryks också av exekutionsväsendets organisationsnämnd, socialsty­

relsen och länsstyrelsen i Jämtlands län.

Utredningens förslag att inspektionsverksamheten beträffande f ö r-

svarsväsendet i viss mån skall minskas, inte bara i fråga om den eko­

92

nomiska förvaltningen, har kritiserats av ÖB, häradshövdingef öreningen

och auditörföreningen. De anser det angeläget att MO får utöva tillsyn över

försvaret i samma utsträckning som hittills.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

Organisatoriska frågor m. m.

Ställföreträdarnas tjänstgöringstid

Sex remissinstanser kritiserar utredningens förslag att den tid som ställ­

företrädaren äger tjänstgöra samtidigt med ombudsmannen skall minskas

till högst tre månader om året.

JO framhåller att om antalet ombudsmän begränsas till två ställföreträ­

darna måste utnyttjas i avsevärt större utsträckning än tre månader. Det

blir annars omöjligt att intensifiera tillsynsverksamheten i den utsträck­

ning som utredningen har förordat. Vidare måste i sådant fall de föreslag­

na möjligheterna att lämna klagomål utan prövning utnyttjas i så stor om­

fattning att det väcker allvarliga betänkligheter. Socialstyrelsen anser för­

slaget att begränsa dubbleringstiden till tre månader vara orealistiskt. För

att ombudsmännen skall få en viss marginal föreslår länsstyrelsen i Uppsala

län en dubbleringstid om sex månader.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, journalistförbundet och stadsfullmäk­

tige i Linköping sätter i fråga om inte den nuvarande dubbleringstiden om

nio månader bör behållas. Enligt länsstyrelsen och journalistförbundet bör

man avvakta resultatet av de föreslagna reformerna innan tiden reduceras.

Stadsfullmäktige i Linköping anser att man genom att behålla den gällande

dubbleringstiden kan skydda sig mot risken att ombudsmännen på grund

av arbetsbördan begagnar de föreslagna möjligheterna att avvisa klagomål

i alltför stor omfattning.

Frågan om ställföreträdarens tjänstgöring vid en organisation med tre om­

budsmän berörs i ett par yttranden. JK finner att man vid en övergång till tre

ombudsmän bör återknyta till regeringsformens tanke att ställföreträdarna

skall vara vikarier för ombudsmännen under deras ledigheter och inte extra

ombudsmän som tjänstgör samtidigt med ombudsmännen. JK framhåller

vidare att det av flera skäl inte är någon helt tillfredsställande ordning att

en ämbetsman viss kortare tid av året tjänstgör som ombudsman och åter­

stående tid i ordinarie tjänst under ombudsmans tillsyn, kanske bland kol­

leger som har varit underkastade hans granskning. Grundlagarna binder

inte helt riksdagen vid att utse en särskild ställföreträdare för varje om­

budsman. I RF 97 § liksom i RO 68 § utsägs sålunda endast att så »bör» ske.

Att detta uttryckssätt ursprungligen lär ha varit att uppfatta som liktydigt

med »skall» synes inte behöva hindra att man nu tar fasta på ordalagen.

Man kan alltså inskränka sig till att utse endast en eller två personer att.

vara ställföreträdare för samtliga ombudsmän.

93

JO anser att det vid ett system med tre ombudsmän troligen räcker med

en enda ställföreträdare. Denne kan då tjänstgöra under större delen av året

och därvid skaffa sig den erfarenhet och rutin som måste finnas hos om­

budsmännen för att awerkningskapaciteten skall kunna hållas tillräckligt

hög.

Ombudsmännens ämbetstitlar

Utredningens förslag att ge båda ombudsmännen ämbetstiteln JO med

visst tillägg, angivande varderas huvudsakliga ämbetsområde, godtas eller

lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna.

Ett par remissinstanser föreslår dock annan lydelse av tilläggen. ÖÄ för­

ordar att MO får ämbetstiteln »JO för rätts- och försvar sväsendet». Civil-

försvarsstyrelsen anser att den ombudsman som skall ha tillsynen över den

rent militära verksamheten benämns »JO för domstolsväsendet och krigs­

makten». Försvarets civilförvaltning föreslår ändring av båda de föreslagna

titlarna. Beträffande titeln »JO för domstols- och försvarsväsendet» anmär­

ker civilförvaltningen att benämningen »försvarsväsendet» numera i fråga

om militära organ och institutioner regelmässigt har ersatts med benäm­

ningen »försvaret». Titeln kan vidare ge anledning till missförstånd, efter­

som förvaltningsdomstolarna ingår i domstolsväsendet men enligt utred­

ningsförslaget skall stå under tillsyn av ombudsmannen för civilförvaltning­

en. Till undvikande av missuppfattning och förväxling bör även dennes äm-

betstitel ändras exempelvis till »JO för den civila förvaltningen», eftersom

försvarets civilförvaltning ofta benämns endast »civilförvaltningen».

Förslaget om en gemensam ämbetstitel avstyrks av MO, förvaltningsdom-

stolskommittén, Göta hovrätt och auditörföreningen. Enligt MO:s mening

är den gemensamma ämbetstiteln jämte gemensam expedition i hög grad

ägnad att äventyra den personliga karaktären hos ämbetena. MO anser att

den ene ombudsmannen kan kallas förvaltningsombudsman och den andre

justitieombudsman. De av utredningen föreslagna ämbetstitlarna synes allt­

för ohanterliga i skrift och praktiskt taget oanvändbara i muntliga samman­

hang. De är därför uppenbart olämpliga. Även förvaltningsdomstolskommit-

tén anser det vara av värde för bevarandet av ämbetenas personliga prägel

att ombudsmännen får skilda ämbetstitlar. Kommittén sätter i fråga om inte

benämningen JO bör reserveras för ombudsmannen för vissa domstolar och

för försvarsväsendet. Beteckningen »civilombudsmannen» (CO) synes kun­

na användas för dem som har tillsynen över förvaltning och förvaltnings­

domstolar. De av utredningen föreslagna ämbetstitlarna är enligt kommittén

otympliga. De anses också missledande i vad avser tillsynen över förvalt­

ningsdomstolarna. Göta hovrätt kan tänka sig antingen att behålla de nu­

varande ämbetstitlarna JO och MO eller att kalla den ene »förvaltningsom­

budsman» (FO) och den andre JO. Auditörföreningen anser att ombuds­

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

männen bör ha sådana ämbetstitlar att de lätt kan hållas isär av allmänhe­

ten.

Av de remissorgan som föreslår en ökning av antalet ombudsmän till

tre anser häradshövdingeföreningen och auditörföreningen att ämbetstitlar-

na JO och MO bör behållas för två av ombudsmännen. Den tredje bör enligt

häradshövdingeföreningen kallas »riksdagens ombudsman för civilförvalt­

ningen» (CO) och enligt auditörföreningen »riksdagens förvaltningsombuds-

man». Juristförbundet anser att alla tre ombudsmännen bör kallas JO.

Personalorganisationen och delegeringsfrågor

Utredningens förslag att inrätta en gemensam expedition för ombuds­

männen avstyrks av JO, MO, Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland

och häradshövdingeföreningen. Enligt JO är de skäl som utredningen har

åberopat för förslaget inte övertygande. MO anser det vara svårt att förstå

hur en gemensam expedition skall kunna medföra en rationellare handlägg­

ning av expeditionsgöromålen eller inbesparing av personal. En sådan expe­

dition måste kräva nya gemensamma lokaler och kan komma att leda till

allvarliga komplikationer för ombudsmännen själva. Hovrätten för Nedre

Norrland finner det tveksamt om tillräckliga skäl föreligger för en sådan

organisation med de komplikationer som kan uppstå därmed. Från både

ombudsmännens och personalens synpunkt torde det vara en fördel med

skilda expeditioner. Göta hovrätt och häradshövdingeföreningen framhåller

att det är av betydelse att ombudsmännen har en självständig ställning även

i förhållande till varandra. De betvivlar att det i rationaliseringshänseende

är något att vinna med en gemensam expedition.

Delegerade för riksdagens verk anser att det av administrativa skäl är

önskvärt att också ombudsmännens kansli är gemensamt men finner utred­

ningens motiv för skilda kanslier övertygande.

Vad angår organisationsfrågorna i övrigt säger JO att han inte behandlar

dem närmare, eftersom han förutsätter att han får tillfälle att avge yttrande

om dessa frågor till vederbörande riksdagsutskott, när ställning har tagits

till frågan om antalet ombudsmän. Han säger sig emellertid i stort sett inte

ha något att erinra mot att ämbetena organiseras på det sätt som anges i

betänkandet med undantag dock för förslaget om den gemensamma expe­

ditionen. MO anser att till dess man får närmare erfarenheter utredningens

förslag till personalorganisation kan godtas utom såvitt avser gemensam ex­

pedition och antalet expeditionsvakter.

Både JO och MO understryker att det är angeläget att lönesättningen för

kanslipersonalen blir sådan att tjänsterna kan besättas med verkligt du­

gande krafter.

I 30 § andra stycket instruktionsförslaget föreslås rätt för ombudsmän­

nen att själva bestämma om ansökningsförfarande skall tillämpas vid

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

95

tjänstetillsättning. I anslutning därtill påpekar delegerade för riksdagens

verk att numera enligt 9 § tjänstemannastadgan för riksdagen och dess

verk gäller att bl. a. tjänst som kanslichef och byråchef vid ombudsmanna-

expeditionerna inte behöver kungöras ledig till ansökan. Däremot skall

tjänst som byrådirektör och vissa ordinarie lägre tjänster alltid ledigför-

klaras. Ett avsteg från denna regel förutsätter ändring av tjänstemanna­

stadgan. Det vill synas som om skäl saknas för eu dylik åtgärd, även om

man kan säga att det är tämligen meningslöst att ledigförldara exempelvis

byrådirektörstj änsterna. Vidare framhålls att instruktionsförslagets 33 §

om befogenhet att besluta om interimistisk avstängning i disciplinärende

kan utgå, eftersom ombudsmännen har givits sådant bemyndigande genom

25 § tjänstemannastadgan. Däremot kan det vara anledning att ändra 19 §

denna stadga i saklig överensstämmelse med innehållet i den föreslagna

33 §.

Interneringsnämnden anmärker mot avfattningen av det förslag som

avser ombudsmännens möjlighet att till vissa befattningshavare dele­

gera inspektionsgöromål av mer självständig karaktär (25 §). Om med

förslaget avses att den underordnade tjänstemannen inte äger att på eget

ansvar framställa anmärkningar i anledning av gjorda iakttagelser och att

hans befogenheter skall inskränka sig till att undersöka om sådana för­

hållanden föreligger, som bör bringas till ombudsmannens kännedom för

ev. åtgärd av denne, synes enligt nämnden ordet »inspektion» vara en miss­

visande beteckning. Enligt vad som hittills torde vara allmänt vedertaget

innebär tjänstemans inspektion av en myndighet att den inspekterande

också äger framställa anmärkningar och fatta de beslut som dessa på­

kallar. I 17 § gällande instruktion skils också mellan »inspektionsresor» av

ombudsman och »tjänsteresa» som han äger uppdra åt annan att företa.

Intet synes vara att vinna med att utsudda skillnaden mellan den ena och

den andra funktionen.

Andra organisationsfrågor

Beträffande arbetsmetoderna framhåller förvaltningsdomstols-

kommittén att man — som ett led i strävandena att begränsa ombudsmän­

nens arbetsuppgifter och utan fara för rättssäkerheten eller för allmänhetens

förtroende — kan tänka sig att i en del fall redovisa utredningsmaterialet

mera kortfattat i besluten. Inom kommittén har också satts i fråga om inte

ämbetsberättelserna kan förkortas något. En övergång till mer koncentrera­

de redogörelser av de slag som förekommer i gängse rättsfallssamlingar

(NJA, RÅ etc.) torde förtjäna att övervägas. Länsstgrelsen i Uppsala län

understryker betydelsen av att namn inte onödigtvis utsätts i de ärende­

referat som intas i ämbetsberättelserna. I detta sammanhang kan nämnas

att rikspolisstyrelsen sätter i fråga om man inte bör överväga en reglering

i fråga om offentligheten av de till ombudsmännen inkomna anmälningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

96

Riksskattenämnden, länsstyrelsen i Jämtlands län och advokatsamfundet

ansluter sig till utredningens ståndpunkt att avvisa tanken på att förstärka

ombudsmannainstitutionen genom att införa regionala befatt­

ningshavare. Advokatsamfundet tillägger att det för bevarande av

ombudsmännens auktoritet och förtroendet för deras oväld är av synnerlig

vikt att gränsen mellan tillsyn och rättshjälp inte suddas ut.

Frågan om det behövs en dubbelkontroll genom ombudsmännen

och JK på alla delar av den offentliga verksamheten behandlas i några re­

missyttranden. JK anser att frågan om förhållandet mellan JK och riksda­

gens ombudsmän kan förtjäna att övervägas vid lämpligt tillfälle. Han till­

lägger att kompetenskonflikter mellan ombudsmännen och JK har kunnat

undvikas i praktiken och att några omedelbart angelägna reformfrågor

knappast föreligger. Länsstyrelsen i Östergötlands län sätter i fråga om det

kan vara adekvat och rationellt att behålla två från varandra fristående kon­

trollorgan som JO och JK.

Enligt juristförbundet har frågan om fördelningen av göromålen i för­

hållande till JK-institutionen behandlats alltför ytligt av utredningen. Det

synes angeläget att närmare överväga att förstärka JK-ämbetet på sådant

sätt att JK och ej JO får att svara för den löpande inspektionen över dom­

stols- och åklagarväsendet. JO bör dock ha rätt att inspektera domstol eller

åklagarmyndighet i anledning av enskilds anmälan eller på annan förekom­

men anledning.

Enligt JK föreligger skäl att i den mån en allmän författningsreform drö­

jer uppmärksamma frågan om ombudsmännens ansvar och forum.

Instruktionsförslaget

I det föregående har redogjorts för remissinstansernas anmärkningar mot

avfattningen av de bestämmelser i utredningens instruktionsförslag som

direkt berör de förut behandlade förslagen. Även i övrigt har en del syn­

punkter på utformningen av instruktionen anförts.

Några remissinstanser gör allmänna uttalanden om förslaget.

JO säger sig sakna anledning att i detalj granska instruktionsförslaget, ef­

tersom den närmare utformningen av instruktionen beror på vilken lösning

som väljs i frågan om antalet ombudsmän och ombudsmannaämbeten. JO

vill emellertid rent allmänt framhålla att ombudsmännen inte bör vara

bundna av så detaljerade bestämmelser som förslaget innehåller. Instruk­

tionen hör enligt JO utformas på i huvudsak samma sätt som de av Kungl.

Maj :t under hösten 1965 fastställda instruktionerna för centrala verk och

myndigheter.

JK uttalar sig också för en avkortad instruktion. Med hänsyn till om­

budsmännens kvalifikationer och deras skyldighet att årligen redovisa sin

ämbetsförvaltning för riksdagen framstår det för JK som uppenbart, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

97

det är både möjligt och lämpligt att i stor utsträckning överlämna åt om­

budsmännen att handla efter eget omdöme utan detaljreglerande föreskrif­

ter i instruktionen. En sådan ordning skulle säkerligen också främja arbe­

tets rationella bedrivande. Hovrätten för Nedre Norrland anser att försla­

get visserligen är rätt kortfattat och inte bereder den som är van att läsa

författningar några svårigheter men att det för den intresserade lekmannen

kanske ställer sig annorlunda. De interna organisatoriska föreskrifterna är

många och skymmer i viss mån föreskrifter av mera allmänt intresse. Hov­

rätten rekommenderar därför en viss omredigering av instruktionen och

uppdelning under vägledande rubriker.

I instruktionsförslagets 1 § anges bl. a. att ombudsmännen skall ha till­

syn över att tjänstemännen fullgör sina tjänsteåligganden samt verka för

att brister i lagstiftningen avhjälps och att en enhetlig och ändamålsenlig

rättstillämpning kommer till stånd. Hovrätten för Nedre Norrland är tvek­

sam om det i instruktionen bör anges såsom en självständig uppgift att om­

budsmännen har alt verka för enhetlighet och ändamålsenlighet i rättstil­

lämpningen. Främjandet av en sådan praxis utgör enligt hovrätten en effekt

av ombudsmännens allmänna åliggande att öva tillsyn över lagars och för­

fattningars efterlevnad och att göra framställningar om avhjälpande av

uppmärksammade brister i lagstiftningen. Vidare påpekas ett motivuttalan­

de att ombudsmännens uppgift att främja en enhetlig och ändamålsenlig

rättstillämpning främst fullgörs genom bl. a. råd och anvisningar vid inspek­

tioner (bet. s. 219). Med hänsyn till detta kan enligt hovrätten den nyss­

nämnda bestämmelsen ge anledning till uppfattningen att ombudsmännen

skall utöva en rådgivande verksamhet som är fristående från tillsynsverk­

samheten. Detta torde inte vara väl förenligt med institutionens primära

uppgifter och synes ej heller stå i god överensstämmelse med det konstitu­

tionella huvudsyftet med institutionen och det därmed förbundna sank-

tionshotet.

Vid redogörelsen för innehållet i 3 § nämndes att utredningen inte har

funnit det påkallat att i instruktionen inta någon föreskrift om ombuds­

männens s. k. erinringspraxis eller att införa någon rätt att överklaga om­

budsmans beslut. Häradshövdingeföreningen anser att ombudsmännens er­

inringspraxis bör konfirmeras genom en instruktionsbestämmelse. Länssty­

relsen i Uppsala län menar att en tjänsteman, vars förfarande i visst ärende

ombudsman har förklarat vara felaktigt, bör äga rätt att påfordra att åtal

väcks mot honom i anmärkt avseende. Enligt polismästaren i Stockholms

polisdistrikt bör i instruktionen intas en upplysning om möjligheten att hos

första lagutskottet påtala ett förment felaktigt bedömande från ombuds­

mans sida. Polismästaren anser vidare att det regelmässiga remissförfaran­

det inte alltid ger den förklarande erforderlig ledning för bedömandet av

vilka förhållanden som kan behöva utvecklas eller förklaras. I den mån om­

budsman vid prövning av utredningsmaterialet får anledning kritisera

4 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 32

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

98

tjänsteman beträffande något förhållande, varöver denne ej tidigare har

avgivit förklaring, måste det krävas att ärendet återremitteras till vederbö­

rande för förnyat yttrande. Denna princip om tjänstemans hörande synes

polismästaren böra komma till uttryck i den nya instruktionen.

De i 4 § angivna situationerna, när ombudsman främst bör ingripa, kan

enligt förvaltningsdomstolskommittén eventuellt kompletteras genom att

man också anger fall då tjänsteman »i väsentlig mån överskridit sina befo­

genheter». En frestelse för tjänstemännen att alltför mycket tänja på makt­

befogenheterna kan nämligen enligt kommitténs mening mången gång fö­

religga, i vart fall oftare än de i paragrafen angivna fallen, när tjänsteman

felat av egennytta eller mannamån.

Beträffande föreskriften i samma paragrafs fjärde stycke — som motsva­

rar 22 § gällande instruktion och ålägger ombudsmännen att med särskild

uppmärksamhet tillse efterlevnaden av de till skydd för tryckfriheten givna

reglerna — erinrar offentlighetskommittén om att nuvarande 22 § anses

syfta även på bestämmelserna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen om all­

männa handlingars offentlighet (AK prot. 1953 nr 32 s. 34). Denna tolk­

ning kan inte anses helt otvivelaktig, om avfattningen av föreskriften änd­

ras. Därför bör en ändrad lydelse även ange allmänna handlingars offent­

lighet såsom föremål för ombudsmännens särskilda uppmärksamhet. Eu

annan utväg är emellertid att behålla den nuvarande bestämmelsen helt

oförändrad. Härför talar traditionen och paragrafens språkliga klangfull­

het. Någon tvekan om dess tolkning föreligger inte. Kommittén föredrar för

sin del den senare utvägen.

Med anledning av utredningens förslag i 7 § att lägga åtalsskyldigheten

beträffande vissa befattningshavare i riksbanken och i riksgäldskontoret

på JO för domstols- och försvarsväsendet sätter MO i fråga om inte skyl­

digheten bör åvila den ombudsman som har tillsyn över dessa riksdagens

verk.

I anslutning till 10 § sätter RÄ i fråga om inte JK uttryckligen bör undan-

tas från skyldigheten för åklagare att på begäran biträda ombudsman vid

åtals väckande och utförande.

Den i 12 § intagna bestämmelsen om rättighet för omhändertagna att sän­

da skrift till ombudsman bör enligt MO utgå, eftersom den inte utgör en in-

struktionsföreskrift utan bara en erinran om vad som gäller enligt särskil­

da författningar.

Föreskriften i 34 § om förfarandet vid skiljaktiga meningar vid gemen­

samt fattade beslut är enligt hovrätten för Nedre Norrland rätt obehövlig,

eftersom riksdagens ombudsmän rimligen måste förutsättas kunna avgöra

ärenden av ifrågavarande art i bästa samförstånd.

Kungl. Maj. ts proposition nr 32 år 1967

Kungl. Ma j:ts proposition nr 32 år 1967

99

Departementschefen

Den nuvarande organisationen av riksdagens ombudsmannaämbeten grun­

dar sig huvudsakligen på 1957 års reform av ombudsmannainstitutionen.

Den viktigaste förändringen därefter har varit att den tid varunder om­

budsmans ställföreträdare får tjänstgöra samtidigt med ombudsman har

förlängts, senast år 1963 till högst nio månader om året.

För MO:s del synes den fastställda organisationen ha visat sig tillräck­

lig. Dubblering genom ställföreträdare har behövt tillgripas bara i begrän­

sad utsträckning. Arbetsmängden hos MO har också under det gångna de­

cenniet hållit sig tämligen konstant.

Hos JO har utvecklingen däremot varit annorlunda. Tillströmningen av

ärenden har sedan år 1957 ökat kraftigt, nämligen från omkring 1 000 åren

1956 och 1957 till drygt 1 700 år 1966. Ställföreträdaren anlitas sedan några

år i sådan utsträckning att hans tjänstgöring motsvarar en hel årsarbets­

kraft för ombudsmansuppgifter, och ämbetets personalresurser har ökats

även i övrigt. Det torde dock vara uppenbart att utbyggnaden inte svarar mot

arbetsbelastningens tillväxt. Redan våren 1963 konstaterade vederbörande

riksdagsutskott (KBmLHJ 1963: 1) att det då stod klart att tillströmningen

av ärenden hos JO hade sprängt den ram som drogs upp år 1957. Sedan

detta konstaterande gjordes — uppenbarligen mot bakgrunden av 1962 års

arbetsstatistik för ämbetet — har antalet ärenden stigit med omkring 50 %.

Arbetsbelastningens ökning har medfört växande arbetsbalans som dock de

sista två åren kunnat minskas något. En annan konsekvens har varit att

inspektionsverksamheten har måst inskränkas. Under år 1966 kunde endast

åtta dagar anslås till den reguljära inspektionsverksamheten. Det kan erin­

ras om att man vid 1957 års reform avsåg att åtta veckor om året skulle

anslås till inspektionerna.

Frågan om ändrad organisation av ombudsmannaämbetena har aktuali­

serats vid flera tillfällen. Förslag har väckts i riksdagen bl. a. om klyvning

av JO-ämbetet, så att en särskild ombudsman avdelas för kontroll av den

civila statsförvaltningen eller visst område inom denna. I motioner och i

andra sammanhang har också framförts önskemål om att ett särskilt om­

budsmannaämbete inrättas för tillsynen över den kommunala förvaltningen.

Förslagen att öka antalet ombudsmän har emellertid inte antagits av riks­

dagen, som bl. a. har hänvisat till att det personliga momentet i ombuds­

männens ämbetsutövning är av sådant värde att man inte bör avstå där­

ifrån annat än om detta visar sig ofrånkomligt.

JO-utredningens förslag baseras i huvudsak på två grundläggande tanke­

gångar. Den ena är att — med anknytning till riksdagens nyssnämnda ut­

talanden — en uppdelning av JO-ämbetet på två eller flera ombudsmän an­

ses inte böra komma i fråga, om det inte är oundgängligen nödvändigt. Till

4f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 32

100

stöd för den uppfattningen åberopar utredningen sålunda riskerna för att

det personliga momentet i ombudsmannainstitutionen försvagas. Vidare

framhålls att enhetligheten i ombudsmännens åtgärder och uttalanden kan

minska. Efter att ha undersökt på vilka vägar man kan nå en lindring i

JO:s arbetsbörda finner utredningen att det torde vara möjligt att genom

olika åtgärder, vidtagna inom ramen för en organisation med två ombuds­

män, nå tillfredsställande arbetsförhållanden inom båda ämbetena.

Den andra grundtanken bakom utredningsförslagen är att den enskil­

des behov av rättsskydd bör tillgodoses i första hand genom de överinstan­

ser och vanliga tillsyns- och övervakningsorgan som finns inom rättsväsen­

de och förvaltning. Det framhålls att ombudsmannainstitutionens kon­

troll är av extraordinär natur och utgör en komplettering till övriga rätts-

skyddsgarantier inom samhället. Av ombudsmännens ställning som extra­

ordinära kontrollorgan bör följa att de företrädesvis skall ägna sina resurser

åt angelägna rättssälcerhetsfrågor och befrias från befattningen med ären­

den, som är av bagatellartad natur eller i övrigt är utan saklig betydelse

för den enskilde klaganden eller den allmänna rättssäkerheten. Utredningen

anser därför att ombudsmännens principiella skyldighet att pröva alla kla­

gomål, som kommer in till dem, bör begränsas genom en möjlighet att i

vissa fall avvisa klagomål och andra framställningar eller lämna dem till

annan myndighet för handläggning.

Utredningens huvudsakliga förslag kan sammanfattas i följande punkter.

1. Ombudsmännens antal skall fortfarande vara två. Båda ombudsmän­

nen föreslås ha ämbetstiteln justitieombudsman med visst tillägg, angivan­

de det huvudsakliga tillsynsområdet. Den nuvarande möjligheten att de

facto dubblera ombudsmannaämbetena — genom att JO:s och MO:s ställ­

företrädare får tjänstgöra samtidigt med ombudsmannen — begränsas att

avse högst tre månader om året i stället för nuvarande nio.

2. MO får från JO överta tillsynen över domstols- och åklagarväsendet,

kriminalvården och lantmäteriet samt över polisväsendet såvitt angår frå­

gor som har anknytning till brottsutredningar.

3. Vissa av MO:s nuvarande tillsynsuppgifter slopas. Sålunda befrias han

från skyldigheten alt särskilt kontrollera den ekonomiska förvaltningen in­

om försvarsväsendet. Vidare anses hans skyldighet att fortlöpande granska

arrestantkorten beträffande personer som förvaras i militärhäkte kunna

övertas av kriminalvårdsstyrelsen.

4. Ombudsmännens skyldighet att pröva klagomål föreslås begränsad ge­

nom att de får möjlighet att i vissa fall lämna över klagomål till annan myn­

dighet för handläggning eller att utan prövning i sak avvisa det. Klagomål

angående åklagarväsendet, kriminalvården och mentalsjukvården skall så­

lunda kunna lämnas till vederbörande överordnade myndighet för utred­

ning och prövning, om denna myndighet inte tidigare har prövat saken. Om

klaganden har underlåtit att utnyttja befintlig möjlighet att få rättelse ge­

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

101

nom fullföljd av talan eller hänvändelse till överordnad myndighet, skall

klagomålet kunna avvisas. Detsamma gäller, om det uppenbarligen är av

ringa betydelse för klaganden att hans talan vinner prövning. Avvisning

skall också kunna ske, om klagomålet avser händelse som har ägt rum mer

än ett år tidigare. I vissa fall bör avvisning emellertid inte äga rum, framför

allt när klagomål gäller frihetsberövande åtgärd eller riktar sig mot domare

och vissa högre tjänstemän.

5. Beträffande tillsynen över förvaltningen förordas följande. De formella

gränserna för tillsynen över kommunernas verksamhet ändras inte, men en

intensivare inspektionsverksamhet anses böra äga rum inom vissa delar av

den specialreglerade kommunalförvaltningen. I fråga om tillsynen över taxe-

ringsväsendet förordas ingen annan ändring än att inspektionsverksamhe­

ten intensifieras. Även inom förvaltningen i övrigt bör inspektionsverksam­

heten öka, i synnerhet beträffande frihetsberövande åtgärder och i fråga om

centrala förvaltningsmyndigheters verksamhet.

6. Utredningen föreslår en ny instruktion för ombudsmännen, vilken

återspeglar de föreslagna ändringarna, frånsett de under 5 nämnda för­

slagen som kommer till uttryck genom motivuttalanden. Beträffande kansli­

organisationen föreslås bl. a. att ombudsmännen får en gemensam expe­

dition för skriv- och registreringsgöromål men var sitt kansli med kvalifice­

rade befattningshavare.

Tre av utredningens ledamöter förordar i en gemensam reservation att

tillsynen över kommunalförvaltningen anförtros åt en särskild ombuds­

man. De föreslår därför tre ombudsmän, en för den statliga civilförvalt­

ningen, en för kommunalförvaltningen (och eventuellt taxerings väsendet)

och en för domstols- och försvarsväsendet.

Vid prövningen av utredningens förslag måste huvudfrågan anses vara,

om en effektiv och i övrigt tillfredsställande ombudsmannaorganisation

kommer att kräva två eller flera ombudsmän. Utredningen har som nämnts

funnit att man även i framtiden bör kunna ha bara två ombudsmän, om

man avlastar ombudsmännen vissa nuvarande uppgifter och vidtar andra

organisatoriska ändringar. Utredningens bedömande i det avseendet har

godtagits av de flesta remissinstanserna. En minoritet — som inbegriper

åtskilliga av de remissinstanser vilkas åsikter får anses särskilt tungt vä­

gande i detta sammanhang — anser dock att de av utredningen föreslagna

åtgärderna inte är tillräckliga. Dessa remissinstanser föreslår i stället en

ökning av antalet ombudsmän, i regel till tre. De har sinsemellan något

skiljaktiga meningar om hur en institution med tre — eller eventuellt flera

— ombudsmän skall organiseras och hur en delning av tillsynsområdet bör

ske mellan dessa. Remissutfallet i frågan om antalet ombudsmän, liksom

självfallet det förhållandet att reservanterna inom utredningen har före­

slagit tre ombudsmän, föranleder att man har anledning att, samtidigt

som utredningens förslag prövas, också överväga en alternativ lösning med

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

tre ombudsmän. Det föreligger alltså två principförslag i den aktuella or­

ganisationsfrågan, låt vara att det ena — tremansalternativet — tillsvidare

inte är enhetligt utformat.

Det ankommer på riksdagen att själv bestämma organisationen för sin

ombudsmannainstitution och att dra upp de närmare riktlinjerna för om­

budsmännens verksamhet. Från Kungl. Maj :ts sida bör alltså inte före­

komma någon bedömning, om utredningens förslag eller en alternativ lös­

ning är att föredra. Jag anser mig därför endast böra göra en översiktlig

genomgång av remissyttrandena och samtidigt ange vissa synpunkter som

föranleds av att en del detalj förslag berör den samfällda lagstiftningens

område eller medför nya arbetsuppgifter för verk inom den statliga

administrationen.

I fråga om utredningens förslag till en organisation med två

ombudsmän bör först framhållas, att huvudlinjerna i detta har godtagits

av de flesta remissinstanserna. Kritik från vissa av dessa instanser före­

kommer dock beträffande en del detaljer i förslaget. Även sådana instanser

som förordar tre eller flera ombudsmän har yttrat sig om skilda delför­

slag som har framlagts av utredningen med sikte på en organisation med

två ombudsmän.

Till de förslag som i det föregående har sammanfattats under punkt 1

hör i första hand frågan om antalet ombudsmän. De kritiska remissyn­

punkterna i den delen återkommer jag' till senare. Vidare angavs under

samma punkt frågan vad ombudsmännen skall benämnas efter en sådan

omfördelning av arbetsuppgifterna som utredningen föreslår. De flesta re­

missinstanserna godtar att båda ombudsmännen kallas JO med visst till-

lägg, som anger det huvudsakliga ämbetsområdet. En del remissinstanser

förordar dock andra ämbetstitlar eller annan lydelse av tilläggen. — Ut­

redningens förslag alt dubbleringstiden, då ställföreträdare tjänstgör sam­

tidigt med ombudsman, förkortas från högst nio till högst tre månader

kritiseras av sex av remissinstanserna, bland dem JO.

Från de synpunkter som Kungl. Maj :t har att beakta bör i detta sam­

manhang anmärkas att, om förslaget till nya ämbetstitlar genomförs, det­

ta föranleder att ändring bör ske i vissa författningar vid sidan av om-

budsmannainstruktionen. Detta gäller författningar i vilka ämbetstiteln MO

förekommer eller vilka utgår från att bara den ene ombudsmannen kallas

JO. De ändringar som i så fall behövs kan vidtas sedan riksdagen har ta­

git ställning till organisationen av ombudsmannainstitutionen.

Det under punkt 2 nämnda förslaget, att MO skall överta tillsynen över

vissa områden från JO, godtas av de flesta remissinstanserna men för­

anleder vissa invändningar från övriga. Förslaget avstyrks av ÖB, riks­

polisstyrelsen, häradshövdingeföreningen och auditörföreningen, vilka an­

ser att MO-ämbetet bör behållas i stort sett oförändrat. Från flera håll —-

bl. a. av JO, MO och rikspolisstyrelsen — uttalas att tillsynen över polis­

väsendet inte bör vara uppdelad utan ankomma på endast en av ombuds­

103

männen. Olika meningar har vidare kommit till uttryck i vissa andra frå­

gor, bl. a. vilken ombudsman som bör ha tillsynen över lantmäteriet, exe­

kutionsväsendet och vissa delar av totalförsvaret.

Beträffande de under punkt 3 nämnda förslagen, att befria MO från

åli§gandet att ha särskild kontroll över den ekonomiska förvaltningen inom

försvarsväsendet och att slopa hans granskning av arrestantkort, kan er­

inras om att fyra remissinstanser, enligt vad som nyss sades, anser att

MO:s uppgifter bör vara i stort sett oförändrade. I övrigt godtas de nämnda

förslagen.

Under samma punkt nämns förslaget att kriminalvårdsstyrelsen skall ta

över granskningen av arrestantkorten. Detta har med några få undantag-

godtagits av remissinstanserna.

För egen del vill jag beträffande det sistnämnda förslaget anföra föl­

jande. De militära straffverkställighetsbeslnten bör alltjämt fortlöpande

granskas centralt. Någon invändning mot att uppgiften övertas av kri­

minalvårdsstyrelsen torde inte möta från Kungl. Maj :ts synpunkt. Som har

framhållits av utredningen och vissa remissinstanser, har kriminalvårds­

styrelsen inte några tillsynsbefogenheter gentemot dem som svarar för hand­

läggningen och verkställigheten i militära mål. I sitt remissyttrande har

kriminalvårdsstyrelsen uttalat, att den borde få befogenhet att utfärda an­

visningar i ämnet. I likhet med utredningen anser jag dock inte att sty­

relsen, som är sidoordnad förvaltningsmyndighet i förhållande till dom­

stols-, åklagar- och försvarsväsendet, bör ha befogenhet att ge anvisningar

för berörda myndigheters handläggning. Enligt min mening torde styrel­

sen kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra syftet med granskningen av

arrestantkorten även utan sådan befogenhet. Som utredningen har fram­

hållit, har styrelsen alltid möjlighet ge uttryck för sin egen uppfattning i

en aktuell fråga. När något förhållande som uppmärksammas vid gransk­

ningen anses böra föranleda vägledande uttalande eller ingripande mot nå­

gon tjänsteman, kan kriminalvårdsstyrelsen vidare lämna över ärendet till

JK för dennes åtgärd. — Det kan tilläggas, att arbetet med att granska

arrestantkorten inte är särskilt omfattande och att överflyttning av denna

arbetsuppgift från ombudsmannainstitutionen till annan myndighet inte

synes vara lika angelägen, om en organisation med tre ombudsmän kom­

mer till stånd.

Förslagen under punkt 4 om rätt för ombudsman att lämna klagomål

till annan myndighet för prövning och att avvisa klagomål har i princip

mottagits positivt under remissbehandlingen. Beträffande detaljutform­

ningen av bestämmelserna har man emellertid från ganska många håll före-

slagit jämkningar i olika avseenden. Jag får i den delen hänvisa till re­

missammanställningen i det föregående. Det kan dock nämnas att en mera

allmän synpunkt, som har anförts av JO, MO, JK och hovrätten för Nedre

Norrland, går ut på att ombudsmännen bör få friare händer att avvisa

eller överlämna klagomål till annan myndighet.

Kungi. Maj. ts proposition nr 32 år 1967

104

Från Kungl. Maj :ts synpunkt torde anledning inte föreligga att mot­

sätta sig att vissa prövningsuppgifter, som f. n. fullgörs av ombudsmän­

nen, förs över till myndigheter inom den statliga administrationen. I vad

mån detta, om förslaget genomförs, kan ge anledning till personalförstärk­

ning hos någon myndighet torde få bedömas i senare sammanhang.

Förslaget under punkt 6 att inspektionsverksamheten skall intensifieras

beträffande specialreglerad kommunalförvaltning, taxeringsväsendet och

förvaltningen i övrigt tillstyrks så gott som genomgående. Från vissa

håll förordas — som närmare framgår av remissammanställningen i det

föregående — att kommunalförvaltningen ägnas en intensivare tillsyn än

vad utredningen har förordat. Vissa remissinstansers förslag om en sär­

skild ombudsman för tillsynen över kommunerna sammanhänger med det

alternativ till ombudsmannainstitutionens organisation som jag senare skall

behandla.

Under punkt 7 nämndes att utredningen har lagt fram förslag till ny

instruktion för ombudsmännen. Vissa invändningar, som har gjorts mot

instruktionens innehåll, framgår av vad som har upptagits under de före­

gående punkterna. Förutom att det i övrigt har förekommit formella er­

inringar från vissa remissinstanser, har från några håll (JO, JK och hov­

rätten för Nedre Norrland) förordats en omredigering av instruktionen så

att den blir mera lättillgänglig och eventuellt kortare.

Som har nämnts föreligger också vissa förslag till en organisation med

t r e o m b u d s in ä n (eller eventuellt flera enligt ett par förslag). Reser­

vanterna inom utredningen har framlagt ett sådant förslag, som redan har

berörts. Remissinstanserna har i denna del förordat i korthet följande.

JO föreslår ett ombudsmannaämbete, bestående av tre ombudsmän. Pre­

ciserade gränser mellan ombudsmännens tillsynsområden anses ej böra an­

ges i instruktionen, utan fördelningen av göromålen bör ske genom överens­

kommelse mellan ombudsmännen.

Advokatsamfundet för fram en liknande tanke men med den skillnaden

att ämbetet skall förses med det antal ombudsmän som behövs. Skulle en

organisation med skilda ämbeten behållas, bör den förstärkas med ett tredje

ämbete för tillsyn över kommunalförvaltningen.

Juristförbundet föreslår ett JO-ämbete med tre ombudsmän. Dessa anses

böra ha klart avgränsade verksamhetsområden (ett för domstolsväsendet,

åklagarväsendet, kriminalvården, polisväsendet och försvarsväsendet, ett för

den statliga civilförvaltningen och ett för kommunalförvaltningen).

Rikspolisstyrelsen förordar att nuvarande MO- och JO-ämbeten behålls

och att JO-ämbetet förstärks med en eller flera biträdande ombudsmän.

Häradshövdingeföreningen och auditörföreningen föreslår att MO-ämbetet

behålls och att JO-ämbetet delas upp på två ombudsmän. Auditörföreningen

anser att den ena av de sistnämnda huvudsakligen skall behandla klago­

mål och den andra utöva initiativverksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

JK föreslår tre ombudsmannaämbete!! men uttalar sig inte om tillsyns-

uppgifternas fördelning mellan dem.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län och journalistförbundet förordar också tre

ombudsmannaämbeten. Av dessa anses ett böra utöva tillsynen över kom­

munalförvaltningen. Deras förslag överensstämmer med andra ord med vad

reservanterna inom utredningen föreslår. Till detta förslag ansluter sig ock­

så skiljaktiga ledamöter i förvaltningsdomstolskommittén, kommunalrätts-

kommittén och styrelsen för stadsförbundet.

Det kan vidare erinras om att ÖB förordar att MO-ämbetet behålls oför­

ändrat utan att han uttalar sig om ombudsmannaorganisationen i övrigt.

Vidare kan nämnas att kammarrätten sätter i fråga om JO-ämbetet inte bör

förstärkas med en biträdande ombudsman, dock utan att i nuvarande läge

vilja framlägga något förslag.

Som argument mot en organisation med tre ombudsmän har, som fram­

gått av vad jag har anfört i det föregående, främst åberopats, att en sådan

ordning befaras leda till en försvagning av det personliga momentet i om-

budsmannainstitutionen.

I anslutning till det nu berörda komplexet av förslag till alternativ lösning

med — i regel — tre ombudsmän, kan tilläggas följande. Om den nuvarande

arbetsbördan inom ombudsmannainstitutionen bedöms vara så stor att den

kräver tre ordinarie ombudsmäns arbetsinsats, följer därav inte att den enda

utvägen är att öka antalet ombudsmän till tre. Möjligheten finns också att

__med en principiell ändring av ämbetenas karaktär — kraftigt inskränka

prövningsskyldigheten eller t. o. m. att slopa denna och i stället ge ombuds­

männen rätt att fritt välja vilka ärenden som skall tas upp till behandling.

Både JO och JK har givit uttryck åt tankegångar av denna innebörd. Nå­

got förslag till sådan lösning har dock inte framförts.

Jag vill erinra om att det genom grundlagsändringar, som slutligt ge­

nomfördes år 1965 (SFS 1965:47), har skapats grundlagsmässiga förut­

sättningar för en ökning av antalet ombudsmän.

Tidigare reformer av ombudsmannainstitutionen har brukat gå till så att

en utredning har lagt fram förslag till instruktion, som har remissbehand-

lats, och att Kungl. Maj :t därefter — ibland efter smärre formella jämk­

ningar — har förelagt riksdagen detta instruktionsförslag för godkännande.

I nu rådande läge är det dock uppenbart att en utformning av ny instruk­

tion i väsentliga delar måste bli beroende på vilket ställningstagande som

sker i fråga om antalet ombudsmän. Jag förordar därför att Kungl. Maj :t

nu inte förelägger riksdagen något förslag till instruktion utan inskränker

sig till att föreslå riksdagen att pröva de föreliggande förslagen till lös­

ning av principfrågan om ombudsmännens antal. Den formella utformning­

en av instruktionen torde kunna ske i anslutning till frågans behandling i

riksdagen.

Det har övervägts om någon ytterligare beredningsåtgärd borde vidtas

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

105

106

inom Kungl. Maj :ts kansli för att underlätta arbetet inom riksdagen med

detta ärende, som företer en något splittrad bild. Någon egentlig utrednings-

åtgärd synes emellertid inte påkallad, eftersom ytterligare utredningsmate­

rial knappast behövs i sak. Det är vidare ovisst om en remissbehandling,

t. ex. av de olika uppslagen beträffande alternativet med tre ombudsmän,

kommer att ge närmare vägledning. Vad som återstår torde nämligen när­

mast vara att bedöma principfrågan om antalet ombudsmän och de förelig­

gande förslagen och remissynpunkterna i övrigt samt att på grundval därav

utforma instruktionen. För att man lättare skall kunna överblicka de under

remissförfarandet framförda alternativen, har inom justitiedepartementet

upprättats en promemoria, som upptar vissa av de frågor, som har aktua­

liserats. Promemorian torde få fogas som bilaga 2 till protokollet i detta

ärende.

Utredningen har vidare lagt fram förslag till vissa författningsändringar

utöver dem som jag har anmärkt förut. Prövningen av dessa förslag torde

böra anstå till dess riksdagen har fattat principbeslut i fråga om ombuds-

mannainstitutionens organisation. Detta gäller även sådana ändringar som

anknyter till 12 § andra stycket i utredningens instruktionsförslag, som av­

ser intagens rätt att sända skrifter till ombudsman utan hinder av de in­

skränkningar som gäller för honom i fråga om rätten att sända brev och

andra handlingar. Någon invändning mot en sådan ordning torde inte vara

att anföra från Kungl. Maj :ts sida.

I enlighet med vad jag sålunda har anfört föreslår jag att de förut nämn­

da förslagen till omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten över­

lämnas till riksdagen för prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer, att Kungl. Maj :t genom

proposition föreslår riksdagen att pröva de i det föregående nämnda för­

slagen till omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta pro­

tokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition, nr 32 år 1967

107

Bilaga 1

1963 års JO-utrednings förslag1

till

Instruktion för riksdagens ombudsmän

Sedan riksdagen antagit instruktion för riksdagens ombudsmän förord­

nas, på anhållan av riksdagen, härigenom som följer.

(Nuvarande lydelse)

1 § första stycket.

Riksdagens ombudsmän åligge att

utöva en allmän tillsyn över lagars,

författningars och instruktioners ef­

terlevnad, militieombudsmannen i

vad de skola tillämpas i militära mål

samt i övrigt av ämbets- och tjänste­

män inom försvarsväsendet ävensom

av dem som under ämbetsansvar

fullgöra uppgifter inom samman­

slutningar eller stiftelser, vilka sam­

verka med försvarsväsendet, och ju­

stitieombudsmannen i vad de eljest

skola av dem, som äro underkastade

fullständigt ämbetsansvar, tillämpas.

----------- ; dock vare ombudsmännen,

envar i förhållande till den andre, så

ock Konungens justitiekansler un­

dantagna från tillsyn.

(Föreslagen lydelse)2

1

§•

Riksdagens ombudsmän skola till

antalet vara två och benämnas ju­

stitieombudsmän.

Ombudsmännen skola utöva en

allmän tillsyn över att de som äro

underkastade fullständigt ämbets­

ansvar i sin tjänsteutövning efter­

leva lagar och andra författningar

samt även i övrigt fullgöra sina

tjänsteåligganden. Ombudsmännen

skola jämväl verka för att brister i

lagstiftningen avhjälpas samt för en

enhetlig och ändamålsenlig rättstill-

lämpning.

Domstols- och åklagarväsendet,

kriminalvården, lantmäteriet och för­

svarsväsendet samt polisväsendet i

vad avser frågor, som ha anknytning

till brottsutredningar, stå under den

ene ombudsmannens tillsyn (justitie­

ombudsmannen för domstols- och

försvarsväsendet). Annan allmän

verksamhet tillhör den andre om­

budsmannens tillsynsområde (justi­

tieombudsmannen för civilförvalt­

ningen).

Justi tiekanslern är undantagen

från ombudsmännens tillsyn. Om­

budsmännen stå ej under tillsyn av

varandra.

1 Sedan utredningen framlade sitt förslag, har ändrad lagstiftning rubbat förutsättningarna

för förslaget i vissa delar. Detta gäller 15, 20, 30, 32 och 33 §§ i instruktionsförslaget. Änd­

ringarnas innebörd och konsekvenser för förslaget har berörts i det föregående vid referatet

av utredningens förslag, avsnittet Instruktionsförslaget.

2 Språkliga ändringar utan saklig betydelse har som regel ej utmärkts genom kursivering.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

1 § andra stycket.

Står den, över vars åtgärd klagan

föres hos ombudsman, för sin äm­

betsutövning ej under hans utan un­

der den andre ombudsmannens till­

syn, skall ärendet överlämnas till

denne.

1 § tredje stycket.

Utan hinder av vad ovan sägs äge

ombudsman, då han finner särskilda

skäl därtill, icke blott avgöra hos

honom på grund av förd klagan eller

av annan anledning uppkommen frå­

ga, som enligt den nyss angivna för­

delningen ej tillhör hans utan den

andre ombudsmannens verksamhets­

område, utan även till den andre om­

budsmannen hänskjuta fråga, som

eljest ej tillhör dennes verksamhets­

område.

(Nuvarande lydelse)

1 § fjärde stycket.

Ombudsman är skyldig att avgöra

ärende som till honom överlämnats.

1 § första stycket.

Riksdagens ombudsmän åligge —

— — att enligt den fördelning nu är

sagd vid vederbörliga domstolar i

laga ordning tilltala eller låta tilltala

dem, som i sina ämbetens utövning

av våld, mannamån eller annan or­

sak begått någon olaglighet eller un­

derlåtit att behörigen fullgöra sina

ämbetsplikter; 4

4 §•

Finner ombudsman någon, vars

ämbetsutövning står under hans till­

syn, hava felat endast av ovarsamhet,

utan vrång avsikt, må han låta bero

vid vunnen rättelse eller avgiven för-

2

§•

Visar det sig att ärende som in­

kommit till den ene ombudsmannen

faller under den andre ombudsman­

nens tillsyn, skall ärendet överläm­

nas till denne.

(Föreslagen lydelse)

Ombudsman äger, då han finner

särskilda skäl därtill, själv avgöra

hos honom uppkommen fråga som

tillhör den andre ombudsmannens

verksamhetsområde, så ock till den

andre ombudsmannen hänskjuta frå­

ga som eljest ej tillhör dennes verk­

samhetsområde.

Ombudsmännen må, när så befin-

nes lämpligt, sinsemellan överens­

komma att den ene vid inspektion

av myndighet som står under hans

tillsyn jämväl skall granska förhål­

lande som tillhör den andre ombuds­

mannens tillsynsområde.

Ombudsman är skyldig att be­

handla ärende som den andre om­

budsmannen överlämnat till honom.

3 §•

Finner ombudsman att någon i sin

tjänsteutövning brutit mot lag eller

annan författning eller eljest åsido­

satt sin tjänsteplikt, äger ombuds*

mannen åtala eller låta åtala honom

eller vidtaga åtgärd för att förseel­

sen må bliva beivrad på disciplinär

väg.

Är felet av ringare beskaffenhet

eller finner ombudsmannen omstän­

digheterna eljest vara sådana att

åtal eller annan åtgärd som i första

stycket avses kan underlåtas, må

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

klaring eller vad eljest förekommit

i saken.

(Nuvarande lydelse)

3 § första stycket.

Ombudsman bör förnämligast an­

märka och beivra sådana fel, som

synas honom antingen härröra från

egennytta, vrångvisa, våld eller grov

försumlighet eller bereda en allmän

osäkerhet för medborgares rättighe­

ter eller, såvitt angår militieombuds-

mannen, kunna föranleda, att an­

stalter inom försvarsväsendet icke

uppfylla sitt ändamål.

3 § andra stycket.

Särskilt bör ombudsman noggrant

övervaka efterlevnaden av lagar och

författningar angående frihetsberö-

vanden, vare sig tillämpningen hand-

haves av judiciell eller administrativ,

statlig eller kommunal myndighet el­

ler annan som är underkastad äm-

betsansvar.

21

§.

Det åligge ombudsman att besöka,

militieombudsmannen militärhäkten

och arrester samt justitieombuds­

mannen övriga anstalter och inrätt­

ningar, där personer vilka berövats

friheten äro intagna, för att göra sig

underrättad om de förvarades eller

intagnas skötsel och underhåll.

De uppgifter, som enligt 54 § kun­

görelsen den 19 november 1948 an­

gående den militära rättsvården in­

komma till militieombudsmannen,

skola av honom granskas. 2

2

§■

Vid fullgörande av vad enligt 1 §

åligger militieombudsmannen skall

han särskilt övervaka efterlevnaden

av

strafflagstiftningen för krigsmak­

ten, militära rättegångslagen och

därmed sammanhängande författ­

ningar;

han låta bero vid vunnen rättelse el­

ler avgiven förklaring eller vad elj est

förekommit i saken.

4 §•

Ombudsmännen böra främst ingri­

pa i fall, då tjänsteman synes ha

kränkt eller kunnat kränka de med­

borgerliga rättigheterna eller av

egennytta, mannamån eller grov för­

summelse åsidosatt sin tjänsteplikt.

(Föreslagen lydelse)

Ombudsmännen böra, envar inom

sitt ämbetsområde, noggrant överva­

ka efterlevnaden av lagar och andra

författningar angående frihetsberö-

vanden, vare sig tillämpningen hand-

haves av judiciell eller administrativ,

statlig eller kommunal myndighet

eller annan som är underkastad äm-

betsansvar. Ombudsmännen skola

besöka anstalter och inrättningar,

där personer som berövats friheten

äro intagna, för att göra sig under­

rättade om deras vård och behand­

ling.

Ombudsmannen för domstols- och

försvarsväsendet skall vidare sär­

skilt övervaka efterlevnaden av be­

stämmelser om krigsmäns behand­

ling och omvårdnad.

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

värnpliktslagen samt på grund

därav utfärdade författningar;

bestämmelser om antagande och

entledigande av den vid krigsmakten

fast anställda personal samt om del­

tagande i de för krigsmakten anord­

nade utbildningskurser;

bestämmelser om krigsmäns be­

handling och omvårdnad;

bestämmelser om förvaltningen av

de till försvarsväsendet anslagna

medel samt av försvarsväsendet till­

hörande fastigheter;

bestämmelser om statens upp­

handlings- och entreprenadväsende,

i vad de äga tillämpning inom för­

svarsväsendet, om anskaffande, un­

derhåll och vård av materiel; anskaf­

fande och användande av andra för­

nödenheter samt utförande av arbete

för försvarsvåsendets behov;

bestämmelser om förråd, utrust­

ning och annat, som avser krigsbe-

rcdskap; samt

bestämmelser om expedierande av

beslut och om förvarande och till­

handahållande såväl av koncept till

utgående expeditioner som av andra

handlingar.

22

§.

Ombudsman bör med synnerlig

uppmärksamhet och nit iakttaga vad

till skyddande av tryckfriheten är

stadgat. 5

5 §•

Skulle antingen hela Konungens

högsta domstol eller av dess ledamö­

ter en eller flera finnas hava av

egennytta, vrångvisa eller försumlig­

het så orätt dömt, att därigenom nå­

gon, emot tydlig lag samt sakens ut­

redda och behörigen styrkta förhål­

lande, mistat eller kunnat mista liv,

personlig frihet, ära eller egendom,

eller regeringsrätten eller en eller

flera av dess ledamöter finnas hava

vid prövning av mål låtit sådant för­

hållande komma sig till last, vare

ombudsman såvitt rör hans verksam-

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Det åligger ombudsmännen att

med särskild uppmärksamhet tillse

efterlevnaden av de till skydd för

tryckfriheten givna reglerna.

5

§•

Skulle ledamot av högsta domsto­

len eller regeringsrätten låta sådant

förhållande komma sig till last som

omförmäles i 101 § regeringsformen,

är den ombudsman vars verksam­

hetsområde beröres skyldig att mot

honom väcka åtal vid riksrätten.

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 32 år 1967

hetsområde pliktig att vid riksrätt

den eller de felande under tilltal

ställa samt till ansvar efter lag be­

fordra; och före ombudsmannen då

alltid s jälv talan.

6 §■

Då riksdagens konstitutionsut­

skott enligt 106 § regeringsformen

ställt någon statsrådets ledamot un­

der tilltal av justitieombudsmannen,

åligge honom att inför riksrätten

själv föra talan.

7 §•

Har riksdagen, dess bankoutslcott

eller revisorer förordnat om åtal mot

fullmäktig i riksbanken eller i riks-

gäldskontoret eller mot direktionsle-

damot i riksbanken eller riksgälds-

direktören och chefen för riksgälds-

kontoret, där dessa icke äro full­

mäktige, eller hava, i sistberörda

händelse, fullmäktige i riksbanken

beslutat ställa direktionsledamot i

banken under tilltal eller fullmäktige

i riksgäldskontoret förordnat om

åtal mot riksgäldsdirektören och

chefen för riksgäldskontoret, åligge

det justitieombudsmannen att sådan

talan utföra. Yppas anledning till

åtal under tid, då riksdagssession ej

pågår eller revisorerna icke äro för­

samlade, äge justitieombudsmannen

utan särskilt förordnande väcka åta­

let.

8

§•

Beslutar riksdagen beivra sådan

förbrytelse mot riksdagens, dess

kamrars eller utskotts eller någon

enskild riksdagsmans frihet, varom

förmäles i 110 § första stycket tredje

punkten regeringsformen, åligge det

justitieombudsmannen att utföra

åtalet.

Där kammares talman hos justi­

tieombudsmannen för beivran an­

mäler störande uppträdande av åhö-

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

6

§•

Då riksdagens konstitutionsutskott

enligt 106 § regeringsformen beslutat

att vid riksrätten väcka åtal mot

statsråd, åligger det den ombuds­

man, som utskottet härtill utsett, att

väcka och utföra sådan talan.

7 §•

Har riksdagen, dess bankoutslcott

eller revisorer beslutat om åtal mot

fullmäktige i riksbanken eller i riks­

gäldskontoret eller mot direktionsle­

damot i riksbanken eller riksgälds­

direktören och chefen för riksgälds­

kontoret, där dessa icke äro fullmäk­

tige, eller ha, i sistnämnda fall, full­

mäktige i riksbanken beslutat ställa

direktionsledamot i banken under

åtal eller fullmäktige i riksgäldskon­

toret beslutat om åtal mot riksgälds­

direktören och chefen för riksgälds­

kontoret, åligger det ombudsmannen

för domstols- och försvarsväsendet

att utföra sådan talan.

8

§•

Beslutar riksdagen beivra sådant

brott mot riksdagens, dess organs

och tjänstemäns eller enskilda riks­

dagsledamöters frihet, varom för­

mäles i 110 § första stycket tredje

punkten regeringsformen, åligger

det ombudsmannen för domstols-

och försvarsväsendet att väcka och

utföra åtalet.

Samme ombudsman har att vid­

taga erforderlig åtgärd, därest kam­

mares talman hos honom för beivran

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

rare till dess överläggningar, ankom-

me å justitieombudsmannen att till­

se, att saken varder i laga ordning

behandlad.

10 § första, andra och tredje

punkterna.

I andra fall än de i 5 och 6 §■§

nämnda äge ombudsman att anting­

en själv eller genom ombud utföra

de åtal, vartill han finner sig föran­

låten. I mål, som blivit vid underrätt

anhängiggjort, bör ombudsman full­

följa åtal hos högsta domstolen alle­

nast när synnerliga skäl därtill äro.

Innan rättegång anstålies, bör om­

budsman lämna den eller dem, vilka

äro i fråga att tilltalas, tillfälle att,

inom kort av honom föreskriven tid,

inkomma med de upplysningar, till

vilka de kunna anse sig befogade.

14 §.

Ombudsman må, när han för sitt

ämbetes utövning det nödigt anser,

övervara domstolars och myndighe­

ters överläggningar och beslut, dock

utan rättighet att sin mening därvid

yttra, ävensom äga tillgång till alla

domstolars, myndigheters samt äm-

bets- och tjänstemäns protokoll och

handlingar.

10 § fjärde punkten.

Av ämbetsmännen i allmänhet må

ombudsman fordra den lagliga hand­

räckning, som de efter 99 § rege­

ringsformen äro skyldiga att honom

lämna, samt av alla fiskaler äska bi­

träde att anställa och utföra åtal ef­

ter de föreskrifter, vilka han bör

dem meddela.

10 § femte punkten.

Vid infordrande av förklaring eller

upplysning äge ombudsman föreläg­

ga vite till högst femhundra kronor;

försuttet vite skall på ombudsmans

begäran uttagas.

11

§•

Skulle ombudsman någon utan

skäl tilltala eller låta tilltala eller

(Nuvarande lydelse)

anmäler störande uppträdande av

åhörare till dess överläggningar.

(Föreslagen lydelse)

9 §•

Inför riksrätten skall ombudsman

själv föra talan. I andra fall äger

han uppdraga åt annan att väcka

och utföra åtalet. I mål, som an-

hängiggjorts vid underrätt, bör om­

budsman fullfölja talan till högsta

domstolen endast när synnerliga

skäl därtill föreligga.

10

§.

Ombudsman må närvara vid dom­

stolars och andra myndigheters över­

läggningar och avgöranden samt

skall äga tillgång till deras protokoll

och övriga handlingar.

Statliga och kommunala tjänste­

män skola på begäran tillhandagå

ombudsman med utredningar och

yttranden. Åklagare skall på begäran

biträda ombudsman vid åtals väc­

kande och utförande.

Vid infordrande av förklaring eller

upplysning äger ombudsman föreläg­

ga vite till högst ettusen kronor. För­

suttet vite skall uttagas på begäran

av ombudsmannen.

11

§•

För åtal, som ombudsman väcker

och utför eller låter genom ombud

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

genom obehöriga tillmålen och olag­

liga påståenden förolämpa, vare han,

lika med åklagare i allmänhet, för­

fallen till ansvar härför efter lag och

författningar. För åtal och påståen­

den, som ombudsmans ombud utföra

och framställa i enlighet med och

således icke utöver hans föreskrifter,

vare han ansvarig.

15 §.

Klagomål, som hos ombudsman

anföras, böra vara skriftligen avfat­

tade samt såvitt möjligt med hand­

lingar och bevis styrkta.

(Nuvarande lydelse)

Då klagande sådant begär, låte om­

budsman meddela honom bevis att

han emottagit klagoskriften.

9 §.

Tillsynen över kommunala myn­

digheter och befattningshavare skall

ske med beaktande av de särskilda

betingelser, under vilka den folkliga

självstyrelsen arbetar, och med iakt­

tagande av att den kommunala

verksamheten icke onödigt hämmas.

I sådana fall, då fråga ej är om fri­

hetsberövande eller uppenbart över­

grepp, bör ombudsman ej ingripa

innan möjligheten till rättelse genom

hänvändelse till kommunal myndig­

het eller överklagande av sådan myn­

dighets beslut prövats.

12

§.

Anföres hos ombudsman klagomål

mot någon som för sin ämbetsut­

övning står under hans tillsyn för

utom tjänsten förövat brott eller gö-

res eljest i ärende, anhängigt hos

ombudsman, påstående eller yppas

misstanke om sådant brott, har om-

väcka och utföra, är han underkas­

tad det ansvar som stadgas för all­

män åklagare. Ombudsman är jäm­

väl ansvarig för de yrkanden och på­

ståenden, som ombudet framställer

i enlighet med ombudsmannens fö­

reskrifter.

(Föreslagen lydelse)

12

§.

Klagomål, som anföras hos om­

budsman, böra vara skriftligen avfat­

tade samt såvitt möjligt åtföljda av

handlingar, som styrka de omstän­

digheter på vilka klagomålet grundas

eller som eljest äro av betydelse för

ärendets utredande och bedömande.

Den som är berövad sin frihet må

insända skrift till ombudsmännen

utan hinder av för honom gällande

inskränkningar i rätten att avsända

brev och andra handlingar.

På klagandes begäran skall om-

budsmannaexpeditionen utfärda be­

vis att hans klagoskrift inkommit dit.

13 §.

Tillsynen över kommunala myn­

digheter och befattningshavare skall

utövas med beaktande av de särskil­

da betingelser, under vilka den folk­

liga självstyrelsen arbetar, och med

iakttagande av att den kommunala

verksamheten icke onödigt hämmas.

14 §.

Anföres hos ombudsman klagomål

mot någon som står under hans till­

syn för brott som icke kan anses in­

nebära åsidosättande av tjänsteplikt

eller göres eljest i ärende, anhängigt

hos ombudsman, påstående eller yp­

pas misstanke om sådant brott, har

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

budsmannen, därest vederbörande,

om han skulle vara skyldig till brot­

tet, kan anses i avsevärd mån ha

skadat det anseende som innehava­

ren av tjänsten bör äga, att till be­

hörig åklagarmyndighet överlämna

till ärendet hörande handlingar av

betydelse för sakens bedömande.

13 §.

Uppkommer fråga om enskilt an­

språk på grund av ämbetsbrott eller

annat brott, varigenom ämbetsman

åsidosatt sin tjänsteplikt och är an­

språket icke preskriberat, åligge om­

budsman att biträda med utredning

om brottet, oaktat straff därför för­

fallit. Sådan skyldighet föreligger

dock ej då talan om anspråket skall

upptagas av underrätt och det måste

anses vara av ringa betydelse för den

som framställt anspråket att hans ta­

lan vinner prövning.

(Nuvarande lydelse)

ombudsmannen, därest vederböran­

de, om han skulle vara skyldig till

brottet, kan anses i avsevärd mån ha

skadat det anseende som innehava­

ren av tjänsten bör äga, att till be­

hörig åklagarmyndighet överlämna

till ärendet hörande handlingar av

betydelse för sakens bedömande.

15 §.

Uppkommer fråga om enskilt an­

språk på grund av ämbetsbrott eller

annat brott, varigenom tjänsteplikt

åsidosatts, och är anspråket icke pre­

skriberat, åligger det ombudsman att

biträda med utredning om brottet,

oaktat straff därför förfallit. Sådan

skyldighet föreligger dock ej när ta­

lan om anspråket skall upptagas av

underrätt och det måste anses vara

av ringa betydelse för den som fram­

ställt anspråket att hans talan vinner

prövning.

(Föreslagen lydelse)

16 §.

Anföres klagomål mot tjänsteman

inom åklagarväsendet, kriminalvår­

den eller sinnessjukvården och har

klaganden icke utnyttjat förefintlig

möjlighet att vinna rättelse genom

hänvändelse till vederbörande över­

ordnade myndighet, äger ombuds­

man till denna myndighet överlämna

klagoskriften för utredning och

prövning.

17 §.

Då klagomål anföres hos ombuds­

man över dom, beslut eller annat av­

görande, som genom överklagande

kan eller har kunnat bliva föremål

för annan myndighets prövning, eller

mot förhållande som på annat sätt

kan eller har kunnat ändras av över­

ordnad myndighet, äger ombuds­

mannen, därest klaganden icke ut­

nyttjat denna möjlighet att vinna

rättelse, utan prövning avvisa klago­

målet. Avvisning må dock ej äga rum

när fråga är om frihetsberövande

åtgärd eller uppenbart övergrepp el-

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

(Nuvarande lydelse)

16 §.

Har justitiekansler!! lämnat utan

avseende någon hos honom av en­

skild person anmäld klagan, utgöre

detta icke hinder för ombudsman att,

om saken tillhör området för hans

ämbetsutövning, giva klaganden det

lagliga biträde, som ombudsmannen

må finna utav omständigheterna på­

kallat.

ler när skäl eljest finnes för klago­

målets upptagande.

18 §.

Ombudsman äger utan prövning

avvisa klagomål, när det uppenbarli­

gen är av ringa betydelse för klagan­

den att hans talan vinner prövning.

19 §.

Klagomål, som anföres senare än

ett år efter det att det påtalade för­

hållandet inträffat eller upphört,

skall av ombudsman upptagas till

prövning endast om särskilda skäl

därför föreligga.

Om överklagande skett eller hän­

vändelse om rättelse gjorts till över­

ordnad myndighet, räknas den i förs­

ta stycket angivna tiden från det i

anledning därav träffade avgörandet.

20

§.

Då klagomål riktar sig mot tjäns­

teman mot vilken åtal för ämbets­

brott skall upptagas omedelbart av

högre rätt, skall vad i 17—19 §§ stad­

gas icke äga tillämpning.

21

§.

Inkommer till ombudsman förfrå­

gan rörande förhållande som tillhör

området för hans tillsynsverksam­

het, äger han överlämna den till

lämplig statlig eller kommunal myn­

dighet för direkt besvarande. Om

överlämnandet skall den frågande

underrättas av ombudsmannen.

22

§.

Har justitiekanslern lämnat utan

åtgärd något hos honom av enskild

person anfört klagomål, utgör detta

ej hinder för ombudsman att, om

hans prövning i saken begäres eller

han eljest finner skäl därtill, upptaga

ärendet och däri vidtaga åtgärd.

(Föreslagen lydelse)

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

18 §2

Det åligge ombudsman att årligen

till riksdagen avlämna ämbetsberät-

telse, innefattande en allmän redo­

görelse för förvaltningen av det ho­

nom anförtrodda ämbetet, samt där-

uti med avseende på området för

sin ämbetsutövning utreda lagskip-

ningens tillstånd i riket, anmärka

bristerna i lagar och författningar

samt avgiva förslag till deras förbätt­

ring.

Ombudsmans ämbetsberättelse bör

genast vid riksdagens början ingivas

för att kunna i tid hänvisas till

granskning av lagutskott, dit jämväl

i samma ändamål till ombudsmans-

expeditionen hörande ämbetsdiarier,

protokoll och registratur inlämnas.

19 §.

Finner ombudsman att inom områ­

det för hans ämbetsutövning förelig­

ga brister i lagar och författningar

eller att eljest någon anstalt är nödig

till främjande av allmänt gagn, må

han därom göra framställning ome-

delbarligen till Konungen; redogöre

ock i sin berättelse till riksdagen för

alla dylika framställningar.

(Nuvarande lydelse)

17 §.

Ombudsman skall årligen företaga

inspektionsresor för att göra sig

noga underrättad om lagskipningens

tillstånd och om de förhållanden i

övrigt, som tillhöra området för hans

ämbetsutövning.

Ombudsman må även förordna

tjänsteman vid sin expedition eller

särskilt anlitad utredningsman att

företaga tjänsteresa för verkställan­

de i visst fall av undersökning eller

utredning, som befinnes önskvärd 1

23 §.

Ombudsmännen skola årligen till

riksdagen avlämna ämbetsberättelse,

innefattande en allmän redogörelse

för förvaltningen av de dem anför­

trodda ämbetena under nästföregå­

ende kalenderår. I ämbetsberättelsen

skola ombudsmännen, envar med av­

seende på området för sin ämbets­

utövning, utreda lagskipningens till­

stånd i riket, anmärka brister i lagar

eller andra författningar samt avgi­

va förslag till deras förbättring.

Ämbetsberättelsen skall av om­

budsmännen avlämnas vid riksda­

gens början. För granskning skall

samtidigt till lagutskott inlämnas till

ombudsmännens verksamhet höran­

de diarier, protokoll och registratur

från nästföregående kalenderår.

24 §.

Finner ombudsman att inom hans

verksamhetsområde brister föreligga

i lagar eller andra författningar eller

att i allmänt eller enskilt intresse åt­

gärd eljest bör vidtagas i anledning

av förelupen felaktighet eller upp­

märksammad ofullständighet, äger

han därom göra framställning direkt

till Konungen. Ombudsmannen

skall i ämbetsberättelsen redogöra

för alla sådana framställningar.

25 §.

Ombudsman skall årligen för in­

spektion besöka myndigheter och

tjänstemän för att göra sig noga un­

derrättad om deras tjänsteutövning,

om lagskipningens tillstånd och om

de förhållanden i övrigt, som tillhöra

området för hans tillsynsverksam­

het.

Ombudsman äger förordna tjäns­

teman vid sitt kansli eller särskilt

anlitad utredningsman att i visst fall

förrätta inspektion för undersökning

eller utredning av betydelse för om­

budsmannens tillsynsverksamhet. Åt

(Föreslagen lydelse)

1 Senaste lydelse av 18 § se SFS 1960:27.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

117

för ombudsmannens ämbetsverksam­

het.

(Nuvarande lydelse)

20

§.

Av högsta domstolen given lagför-

klaring skall av föredraganden opå­

mint tillställas ombudsmännen, och

åligge det den ombudsman, som har

att utöva tillsyn över tillämpningen

av den lag förklaringen avser, att an­

mäla förklaringen hos riksdagen och

därvid tillkännagiva, om han finner

densamma olämplig eller under

namn av förklaring ny lag stiftad.

23 §.

Över alla ärenden, som inkomma

till ombudsman, och alla åtgärder,

som han vidtager, skall han låta hål­

la fullständiga anteckningar och li­

kaledes registratur av utgående ex­

peditioner. Särskilt protokoll skall

föras över vad som förekommit vid

sådana inspektions- och tjänsteresor,

som avses i 17 §.

24 §.i

Under den tid ombudsman åtnju­

ter semester, liksom ock då ombuds­

man eljest är av laga förfall hindrad

att utöva sitt ämbete, skall detta före­

stås av hans ställföreträdare.

Där arbetets behöriga gång det

kräver ävensom då särskilda skäl

därtill eljest föreligga må ombuds­

man uppdraga åt sin ställföreträdare

att i den utsträckning som för ända­

målet erfordras förrätta å ämbetet

ankommande göromål, dock högst

under sammanlagt nio månader år­

ligen; och åligge det ombudsman att 1

kanslichefen eller byråchef på sitt

kansli eller särskilt anlitad utred­

ningsman äger ombudsman uppdra­

ga att utan samband med visst ären­

de verkställa inspektion av myndig­

heter eller tjänstemän, som av om­

budsmannen angivas.

26 §.

Av högsta domstolen jämlikt 20 §

regeringsformen avgiven lagförkla­

ring skall av föredraganden tillstäl­

las ombudsmännen. Den ombuds­

man, som har att utöva tillsyn över

tillämpningen av den lag förklaring­

en avser, skall hos riksdagen anmäla

förklaringen och därvid uppgiva om

han finner den olämplig eller inne­

bära stiftande av ny lag.

27 §.

Över de ärenden som inkomma till

ombudsman eller av honom uppta­

gas och över de åtgärder som vidta­

gas i dessa skola föras erforderliga

diarier. Registratur skall hållas av

sådana av ombudsmännen utfärdade

expeditioner, som innefatta slutligt

avgörande eller något annat ombuds­

mannens ställningstagande i saken.

Särskilt protokoll skall föras över

vad som förekommit vid sådana in­

spektioner som avses i 25 §.

28 §.

Under den tid ombudsman åtnju­

ter semester eller eljest är av laga

förfall hindrad att utöva sitt ämbete

skall detta förestås av hans ställföre­

trädare.

Där arbetets behöriga gång det

kräver ävensom då särskilda skäl

därtill eljest föreligga må ombuds­

man uppdraga åt sin ställföreträdare

att i den utsträckning som för ända­

målet erfordras förrätta å ämbetet

ankommande göromål, dock högst

under sammanlagt tre månader årli­

gen. I ämbetsberättelsen skall om-

(Föreslagen lydelse)

1 Senaste lydelse av 24 § se SFS 1963:117.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 32

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

i sin ämbetsberättelse fullständigt

uppgiva, under vilka tidsperioder och

av vilken anledning ställföreträdaren

sålunda tjänstgjort.

(Nuvarande lydelse)

26 §.

Å ombudsmans expedition äro an­

ställda de ordinarie tjänstemän som

angivas i gällande personalförteck­

ning och därutöver, i mån av behov,

icke-ordinarie personal.

25 § första stycket.

Ombudsmans expedition skall vara

förlagd till huvudstaden och hållas

öppen för allmänheten under den tid

ombudsmannen bestämmer.

27 §.i

Ombudsman antager tjänstemän­

nen vid sin expedition.

28 §.i

Ombudsman äger bemyndiga

kanslichef och byråchef att på eget

ansvar vidtaga åtgärd för ärendes

beredande.

25 § andra stycket.

När ombudsman för ämbetsresa

lämnar sin expedition och ej finner

skäl att uppdraga åt sin ställföreträ­

dare att förrätta övriga å ämbetet 1

budsmannen uppgiva, under vilka

tidsperioder och av vilken anledning

ställföreträdaren sålunda tjänstgjort.

29 §.

Varje ombudsman skall till sitt för­

fogande ha ett kansli. För registre­

rings-, skriv- och expeditionsgöromål

skall dessutom finnas inrättad en för

ombudsmännen gemensam expedi­

tion.

(Föreslagen lydelse)

Vid kanslierna och expeditionen

äro anställda tjänstemän enligt per­

sonalförteckning samt annan perso­

nal i mån av behov.

Ombudsmännens kanslier och ex­

pedition skola vara förlagda till hu­

vudstaden. Expeditionen skall hållas

öppen för allmänheten under den tid

ombudsmännen bestämmer.

30 §.

Ombudsman anställer personal vid

sitt kansli. Personal vid expeditionen

anställes av ombudsmännen gemen­

samt.

Ombudsman äger bestämma hu­

ruvida tjänst skall kungöras ledig

till ansökan.

31 §.

Ombudsman äger bemyndiga

kanslichef och byråchef vid sitt

kansli att på eget ansvar vidtaga åt­

gärd för ärendes beredande. När om­

budsman för tjänsteförrättning läm­

nar sitt kansli och ej finner skäl att

uppdraga åt sin ställföreträdare att

förrätta övriga å ämbetet ankom­

mande göromål, skall han bemyndi­

ga en tjänsteman vid kansliet eller

1 Senaste lydelse av 27 och 2S §§ se SFS 1965:903. Ändringarna, som genomfördes sedan

utredningen framlagt sitt förslag, innebar att 27 § andra stycket och 28 § första punkten ut­

gick samt att ordet »må» i 28 § andra punkten ersattes av »äger».

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

ankommande göromål, skall han be­

myndiga en tjänsteman vid expedi­

tionen att under tiden besörja såda­

na uppskov ej tålande anteckningar

och meddelanden, som ej innefatta

beslut eller annan ombudsmannen

tillhörande ämbetsåtgärd.

[29 §.]*

(Nuvarande lydelse)

[30-32 §§.]i

33 §.

Över ombudsmans beslut rörande

tj änstemans avstängande från tj änst-

expeditionen att under tiden besörja

brådskande anteckningar och medde­

landen, som ej innefatta beslut eller

annan ombudsmannen tillhörande

ämbetsåtgärd.

(Föreslagen lydelse)

32 §.

Bestämmelserna i 18 § första styc­

ket statstjänstemannalagen den 3

juni 1965 (nr 274) skola gälla kans­

lichef och byråchef samt därmed

jämställd och högre tjänsteman vid

ombudsmännens kanslier. Åtal mot

sådan tjänsteman för ämbetsbrott,

som avses i 20 kap. 1—4 §§ brotts­

balken, skall upptagas av Svea hov­

rätt.

33 §.

I fråga som avses i 26 § statstjäns-

temannalagen beslutar den ombuds­

man under vilken tjänstemannen ly­

der och, beträffande tjänsteman vid

expeditionen, ombudsmännen ge­

mensamt.

34 §.

Förekomma mellan ombudsmän­

nen skiljaktiga meningar, när de en­

ligt denna instruktion eller eljest har

att gemensamt fatta beslut, skall den

ombudsmans mening gälla som är

till ämbetsåldern äldst eller, om de

åro lika gamla i tjänsten, den me­

ning som omfattas av den till lev­

nadsåren äldste. Skulle överläggning­

en avse fråga rörande åtal, discipli­

när bestraffning eller avstängning av

tjänsteman från utövning av tjäns­

ten, skall dock den mening gälla som

kan anses såsom den lindrigaste.

Har skiljaktig mening förekommit

skall denna antecknas i protokoll el­

ler eljest på lämpligt sätt.

35 §.

Talan mot beslut rörande tjänste­

mans avstängning från utövning av

1 Paragraferna har nu upphört att gälla, se SFS 1965:903.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

(Nuvarande lydelse)

göring och dömande till varning, lö­

neavdrag, suspension eller avsätt­

ning må besvär anföras hos riksda­

gens bankoutskott.

Besvären skola, vid äventyr av ta­

lans förlust, hava inkommit till om­

budsmannen inom tre veckor från

det klaganden fick del av beslutet.

Besvärshandlingar må till ombuds­

man inlämnas genom bud eller in­

sändas med posten i betalt brev och

skola anses ingivna av den som un­

dertecknat besvärsskriften. Hand­

lingarna skola anses inkomna då

handlingarna eller avi om försändel­

se, i vilken handlingarna finnas in­

neslutna, avlämnats till ombudsman­

nen eller dennes expedition. Om­

budsmannen har att så snart ske kan

överlämna besvären jämte eget utlå­

tande till bankoutskottet.

tjänsten och dömande till varning,

löneavdrag, suspension eller avsätt­

ning, föres genom besvär hos riksda­

gens bankoutskott.

Besvären skola, vid äventyr av ta­

lans förlust, ha inkommit till om­

budsmännens expedition inom tre

veckor från den dag, då klaganden

erhöll del av beslutet. Besvärsinla-

gan må inlämnas genom bud eller in­

sändas med posten i betalt brev och

skall anses ingiven av den som un­

dertecknat densamma. Handlingen

skall anses ingiven den dag, då hand­

lingen eller avi om försändelse, i vil­

ken den finnes innesluten, inkom

till ombudsmannaexpeditionen. Om­

budsmannen eller, i förekommande

fall, ombudsmännen gemensamt ha

att så snart ske kan överlämna be­

svären jämte eget utlåtande till ban­

koutskottet.

(Föreslagen lydelse)

Denna instruktion träder i kraft den — — —

Genom instruktionen upphäves instruktionen för riksdagens ombuds­

män den 24 maj 1957 (nr 165).

Efter ikraftträdandet av denna instruktion skall innehavaren av nuva­

rande justitieombudsmannaämbete handhava de uppgifter, som ankomma

på ombudsmannen för civilförvaltningen, samt innehavaren av militieom-

budsmannaämbetet handhava de uppgifter, som ankomma på ombudsman­

nen för domstols- och försvarsväsendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

121

Bilaga 2

PM

ang. vissa frågor i anslutning till föreslagen omorganisation av

riksdagens ombudsmannaämbeten

(upprättad inom justitiedepartementet)

1963 års JO-utredning avgav i november 1965 betänkandet Riksdagens

justitieombudsmän (SOU 1965:64). I betänkandet föreslås en omorganisa­

tion av ombudsmannaämbetena, varvid bl. a. förordas att det även i fort­

sättningen skall finnas två ämbeten men med en gränsdragning mellan des­

sas verksamhetsområden som skiljer sig från den nuvarande. Tre reservan­

ter inom utredningen föreslår tre ombudsmannaämbeten, av vilka det ny­

inrättade skall ha tillsyn över kommunalförvaltningen.

Vid remissbehandlingen har de flesta remissinstanserna godtagit huvud­

linjerna i utredningens förslag. En minoritet föreslår dock en ökning av an­

talet ombudsmän, i regel till tre.

Frågor om jämkningar i den av utredningen föreslagna organisationen

med två ombudsmän

Rätten att avvisa klagomål och att överlämna klagomål och förfrågningar

till annan myndighet

Utredningen har i denna del föreslagit sex paragrafer (16—21 §§).

Flera remissinstanser har förordat enklare bestämmelser och möjlighet

för ombudsmännen att göra en friare prövning beträffande avvisning och

överlämnande. Vidare har ifrågasatts om inte överlämningsrätt borde fin­

nas beträffande ytterligare verksamhetsområden (s. 80—85). Viss tveksam­

het har från en del håll uttalats om de föreslagna bestämmelsernas effekt

på arbetsbördan (s. 85, jfr även s. 71 och s. 72 sista raderna);.

De anförda synpunkterna ger anledning till frågan om enklare bestäm­

melser med vidsträcktare tillämpningsområde bör gälla och i så fall hur

dessa bör vara utformade. Utkast till bestämmelse beträffande avvisnings-

rätten har förts fram av MO och antytts av hovrätten för Nedre Norrland

(s. 80—81). Utkast till en variant, som närmare knyter an till utredningens

förslag i den delen, har tagits upp i 8 § i bilagan till denna PM. — Beträf­

fande överlämningsrätten har i 9 § i bilagan skisserats en bestämmelse som

är allmännare formulerad än utredningens och som åsyftar att med anled­

ning av remisskritiken göra överlämnande möjligt i ett större antal fall,

nämligen så snart detta är lämpligt enligt ombudsmannens bedömning.

Ytterligare bör nämnas möjligheten att gå ett steg längre i fråga om av­

visning och ge ombudsmännen en rent diskretionär rätt att bestämma vilka

122

klagomål som skall bli föremål för utredning och bedömning. (Jfr JK:s och

JO:s uttalanden på s. 71 och 72.) Med en sådan ändring torde ämbetenas

karaktär principiellt ändras.

Dubbleringstiden

Utredningen föreslår en minskning av dubbleringstiden från nio till tre

månader (s. 53).

Sex remissinstanser kritiserar detta förslag (s. 92). Om en organisation

med två ombudsmän behålls, torde man i samband med dubbleringstiden

också böra ta hänsyn till de remissinstanser som anser att arbetsbördan

kommer att bli för stor för två ordinarie ombudsmäns arbetsinsats (s. 69—

74).

De nämnda remissynpunkterna kan tas till anledning att inte minska

dubbleringstiden. Det kan emellertid också sägas att det är meningslöst att

över huvud taget laborera med en tidsbegränsning på nio månader, eftersom

ställföreträdaren då — i den mån arbetsbelastningen kräver det — faktiskt

tjänstgör på heltid som ombudsman (s. 9). Det kan därför ifrågasättas om

rätten att uppdra åt ställföreträdaren att tjänstgöra samtidigt med ombuds­

man bör begränsas endast på det sättet att det skall föreligga behov av så­

dan dubblering.

Tiden för inspektioner

Omfattningen av inspektionerna anges inte i instruktionen. Vid 1957 års

reform angavs riktlinjer genom motivuttalande. Utredningen har förfarit på

motsvarande sätt och därvid förordat omkring åtta veckors inspektionstid

på förvaltningsområdet (bet. s. 174). Vidgad inspektionsverksamhet på för­

valtningsområdet rekommenderas särskilt när det gäller den specialreglera-

de kommunalförvaltningen och taxeringsväsendet (jfr prop. s. 44, 49 och

51). Beträffande domstols- och försvarsväsendet lämnas öppet vilken tid

som bör anslås till inspektioner (bet. s. 177).

Vidgad inspektionsverksamhet i avsedda hänseenden tillstyrks i regel av

dem som har yttrat sig i den delen. Det finns dock anledning att överväga,

om utrymme kommer att föreligga för en sådan inspektionsverksamhet på

förvaltningens område. Om bara en ombudsman skall finnas för civilför­

valtningen, är det motiverat att fästa uppmärksamhet vid att inspektioner

i föreslagen utsträckning skulle ta en betydande del av den ombudsman­

nens arbetskraft i anspråk. En inspektionsvecka torde med nuvarande ar­

betsformer för JO:s verksamhet (detaljerade inspektionsprotokoll —- vari

även redovisas granskning av infordrade akter och vissa rättsliga bedöman­

den — samt upptagande och slutlig prövning av ett ganska stort antal in-

spektionsärenden) torde medföra att ombudsmannen får ett efterarbete

som klart överstiger själva inspektionstiden. Åtta inspektionsveckor skulle,

inspektionstiden inräknad, sannolikt kräva en arbetsinsats motsvarande

mer än en tredjedels ombudsmansarbetskraft, möjligen betydligt mer.

Instruktionens utformning

Utredningen har utformat förslag till ny instruktion (bilaga 1 till prop.).

Förslaget innebär väsentligen en överarbetning av gällande instruktion, var­

vid denna har anpassats efter de ändringsförslag i sak som utredningen har

framlagt.

Några remissinstanser (s. 96—97) förordar en mera kortfattad instruk­

tion. Fråga om en kortare utformning — efter mönster av de statliga ver­

kens instruktioner av år 1965 — berörs närmare i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

Frågor om organisationen enligt alternativet med tre ombudsmän

Beträffande de närmare synpunkterna i denna del hänvisas till s. 46—

48 och 69—74 och till den sammanfattande översikten på s. 104—105. I det

följande berörs en utökning till tre ombudsmän men ej förslagen om flera

ombudsmän än tre och inte heller frågan om biträdande ombudsmän.

Ett eller flera ämbeten?

Förslagen upptar varianterna

ett ämbete med tre ombudsmän.

två fristående ämbeten, varav ett MO-ämbete (i huvudsak oförändrat) och

ett JO-ämbete, det sistnämnda med två ombudsmän,

tre fristående ämbeten.

Fristående ämbeten torde ställa större krav på klarhet i gränserna mel­

lan de olika ombudsmännens verksamhetsområden. Om ombudsmännen

däremot ingår i en gemensam myndighet, torde större möjlighet finnas att

anpassa arbetsfördelningen efter omständigheterna. Skapas ett gemensamt

ämbete, behöver dock därav inte följa att det personliga momentet går

förlorat. Om var och en av ombudsmännen får sitt bestämda tillsynsområde

— eventuellt med viss jämkningsmöjlighet — torde någon egentlig för­

ändring inte behöva uppkomma när det gäller det personliga momentet i

tj änsteutövningen.

I fråga om personalorganisationen blir det i första hand den olikheten att

vid skilda ämbeten varje ombudsman blir chef för sin personal, medan i

annat fall chefskapet biir gemensamt. Beträffande den personal, som skall

stå till förfogande för varje ombudsman, torde någon mera betydelsefull

skillnad inte behöva föreligga. Även om det finns ett gemensamt ämbete,

kan vid utbyggnad av den nuvarande byråorganisationen tillses att till varj e

ombudsman knyts en fast medarbetarstab. För varje ombudsmans tillsyns-

område skulle i så fall finnas en (ev. två) byrå(er). Även skrivpersonalen

torde därvid kunna fördelas på de olika byråerna, om så anses praktiskt (s.

94). Till ombudsmännens gemensamma förfogande skulle i så fall stå kansli­

chef och registratorsexpedition.

Eftersom den närmare utformningen av kansliorganisationen inte har

berörts närmare under remissbehandlingen, tas den inte heller upp här.

Frågan om uppdelningen av verksamhetsområdet

De olika uppslagen i fråga om uppdelningen av det totala verksamhets­

området framgår av översikten i propositionen på s. 104—105. Beträffande

vissa problem vid en uppdelning mellan statlig och kommunal förvaltning

hänvisas till s. 89—90. Vissa ytterligare gränsdragningsproblem har också

belysts av utredningen (bet. s. 108—111).

Med hänsyn till syftet med denna PM hänvisas här endast till de förslag

som tidigare har förts fram i fråga om delningen av ombudsmännens till­

synsområde och som i första hand torde böra diskuteras under ett ev. nytt

remissförfarande. Självfallet är ytterligare varianter möjliga. Som en viss

kompromiss mellan de redan föreliggande förslagen kan nämnas möjlighe­

ten att underlåta att göra någon fördelning i instruktionen och i stället låta

ombudsmännen sinsemellan komma överens om arbetsfördelningen. Denna

bör i så fall lämpligen fastställas i en intern arbetsordning, som kan juste­

ras undan för undan vid behov. En sådan fördelning, fastställd åtminstone

i arbetsordning, torde vara behövlig med hänsyn till bl. a. RF 100 §. När en

sådan fördelning har stabiliserats, kan den ev. skrivas in i instruktionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1967

123