Prop. 1967:81

('med förslag till kungö\xad relse om ändrad lydelse av 76 § 1 mom. byggnads\xad stadgan den 30 december 1959 (nr 612)',)

Kangl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

1

Nr 81

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kungö­

relse om ändrad lydelse av 76 § 1 mom. byggnads­ stadgan den 30 december 1959 (nr 612); given Stock­ holms slott den 17 mars 1967.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riks­ dagens yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse om ändrad ly­ delse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612).

Enligt Vårt nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF

Olof Palme

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att föreskrift som byggnadsstyrelsen meddelar i fråga om tillämpningen av byggnadsstadgan inte längre skall behöva fast­ ställas av Kungl. Maj :t för att bli gällande. Om föreskrift rör annan myn­ dighets verksamhetsområde, skall styrelsen meddela föreskriften efter sam­ råd med den myndigheten. Styrelsen skall underställa Kungl. Maj :t fråga som är av icke oväsentlig ekonomisk betydelse eller annars av större vikt. Bestämmelserna, som är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1967, syftar främst till att främja rationaliseringen inom byggnadsindustrin.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 81

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

Förslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan den 30 december

1959 (nr 612)

Härigenom förordnas, att 76 § 1 mom. byggnadsstadgan den 30 december

1959 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

76 8.

1 m o in. Närmare föreskrifter

relsen.

På lantmäteristyrelsen----------------

Föreskrifter, som nu sagts, skola

för att bliva gällande fastställas av

Konungen.

---------- - —- — meddelar byggnadssty-

Föreskrift, som rör även annan

myndighets verksamhetsområde,

meddelar byggnadsstyrelsen efter

samråd med den myndigheten.

Föreskrift, som är av icke ovä­

sentlig ekonomisk betydelse, skall

för att bliva gällande fastställas av

Konungen. Detsamma gäller om fö­

reskriften av annan orsak är av stör­

re vikt.

------ och 34 §§.

Föreskrifter, som lantmäteristy­

relsen meddelat, skola för att bliva

gällande fastställas av Konungen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1967.

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1967

3

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet in­

för Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Hal­ land, i statsrådet på Stockholms slott den 17 mars 1967.

Närvarande:

Statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson,

Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Erig Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om änd­ rad lydelse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan och anför.

Inledning

I skrivelse den 17 december 1964 har byggnadsstyrelsen föreslagit vissa åtgärder som syftar till större enhetlighet och smidighet vid tillämpningen av byggnadsbestämmelserna. Förslagen innebär att styrelsen utan Kungl. Maj :ts fastställelse skall få meddela bindande bestämmelser i form av före­ skrifter till byggnadsstadgan och att styrelsens typgodkännande verksamhet skall utvidgas.

Efter remiss har yttranden över framställningen avgetts av medicinalsty­ relsen, centrala sjukvårdsberedningen, statens institut för folkhälsan, sta­ tens luftvårdsnämnd, kommerskollegium, statens provningsanstalt, bostads- styrelsen, statens råd för byggnadsforskning, statens institut för byggnads­ forskning, statens brandinspektion, överståthållarämbetet (ÖÄ), länsstyrel­ serna i Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs och Västerbottens län, byggindustrialiseringsutredningen, Svenska stadsför­ bundet, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Landsor­ ganisationen i Sverige (LO), Näringslivets Byggnadsdelegation, Riksför­ bundet Landsbygdens Folk, Aktiebolaget Svensk Byggtjänst, Byggstandar- diseringen, Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsföreningars Riksför­ bund (HSB), Svenska Riksbyggen, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag

(SABO), Kooperativa förbundet, Svenska Arkitekters Riksförbund, Svenska

Väg- och vattenbyggares Riksförbund, Sveriges Byggmästareförbund samt Värme-, ventilations- och sanitetstekniska föreningen (VVS-Tekniska För­ eningen).

4

Kommerskollegium har bifogat yttranden från elva handelskammare. ÖÄ

har bifogat yttrande från Stockholms stads byggnadsnämnd. Länsstyrelser­

na har bifogat yttranden från bl. a. flera byggnadsnämnder och länsar­

kitekter.

Sedan byggnadsstyrelsen efter remissbehandlingen inkommit med förslag

till revision av flertalet av styrelsens år 1960 meddelade anvisningar till

byggnadsstadgan, har inom kommunikationsdepartementet upprättats en

promemoria i ämnet den 15 februari 1966.

Efter remiss har yttranden över byggnadsstyrelsens revisionsförslag och

departementspromemorian avgetts av de förut hörda remissinstanserna —

utom Aktiebolaget Svensk Byggtjänst och Svenska Väg- och vattenbyggares

Riksförbund — samt av arbetarskyddsstyrelsen, statens handikappråd, väg-

och vattenbyggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, statens vattenfallsverk,

Svenska Vattenkraftföreningen, Sveriges Industriförbund och Sveriges Ho­

tell- och Restaurangförbund.

Länsstyrelserna har bifogat yttranden från bl. a. länsarkitekterna i länen.

I skrivelse den 8 juli 1966 har byggnadsstyrelsen hemställt om sådana

åtgärder att dess typgodkännande verksamhet kan täckas av avgifter.

Byggindustrialiseringsutredningen har till chefen för inrikesdepartemen­

tet överlämnat en promemoria den 16 september 1966 »Standardisering, nor-

mering, typgodkännandeverksamhet» (Stencil In 1966: 5). I promemorian

föreslås vissa åtgärder för standardisering och normering inom byggandet

och för en utvidgad typgodkännande verksamhet. Förslagen anmäls denna

dag av chefen för inrikesdepartementet.

Knngl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

Gällande rätt

I 5 kap. byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612) meddelas grund­

läggande bestämmelser om byggnads yttre och inre utförande med hänsyn

till säkerhet, hygien och utseende.

Enligt 42 § skall byggnads grundkonstruktion och stomme samt övriga

byggnadsdelar, som kan utsättas för belastning, ha betryggande bärförmåga,

stadga och beständighet. De utrymmen till vilka allmänheten äger tillträde

skall enligt 42 a § (SFS 1966: 175) i skälig omfattning utformas så att de

blir tillgängliga för och kan användas av personer vilkas rörelseförmåga

är nedsatt till följd av ålder, invaliditet eller sjukdom. I 44 § 1 mom. före­

skrivs att byggnad i fråga om konstruktion och inredning skall utföras så

att faran för brand inte blir större än vad som betingas av hänsyn till bygg­

nadens ändamål, angränsande bebyggelse och övriga omständigheter. Vissa

uppräknade anordningar och utrymmen skall enligt 7 mom. samma para­

graf anordnas så att brandfara, risk för olycksfall eller sanitär olägenhet

inte uppkommer. I fråga om byggnad för stadigvarande bruk, i vilken in­

5

ryms bostads- eller arbetsrum, föreskrivs i 46 § att den skall anordnas och inredas så att den bereder möjlighet till trevnad och god hygien. Den skall också innehålla nödvändiga förvaringsutrymmen samt vara försedd med behövlig sanitär utrustning. Byggnad för särskilt ändamål, såsom industri­ byggnad, byggnad för undervisning, vårdanstalt, hotell, pensionat, samlings­ lokal samt lokal för hantverk eller handel, skall dessutom enligt 48 § fylla de särskilda krav som med hänsyn till verksamhetens art skäligen bör uppställas på hygien, skydd mot ohälsa, olycksfall och brandfara samt på trevnad och bekvämlighet för dem som skall vistas i byggnaden.

Byggnndsstadgan innehåller inga detaljerade bestämmelser i fråga om byggnads utförande. Enligt 76 § 1 mom. meddelar byggnadsstyrelsen när­ mare föreskrifter om ritningar och andra handlingar som skall fogas vid ansökan om byggnadslov, om arkivering och expedition av handlingar, om konstruktion och utförande av byggnader och andra anordningar, om vilka bestämmelser ges i stadgan, samt om byggnadsarbeten. För att bli gällande skall byggnadsstyrelsens föreskrifter fastställas av Kungl. Maj :t. Enligt 2 mom. samma paragraf skall byggnadsstyrelsen meddela de ytterligare råd och anvisningar som kan behövas för tillämpning av stadgan. Dessa fast­ ställs inte av Kungl. Maj :t.

Byggnadsstyrelsens föreskrifter blir efter fastställelse bindande för de byggande och för myndigheterna, medan styrelsens råd och anvisningar en­ dast är rekommendationer utan bindande verkan. Byggnadsstyrelsen medde­ lade år 1960 råd och anvisningar till byggnadsstadgan (BABS 1960). Några föreskrifter meddelades däremot inte. I förordet till BABS 1960 uttalade byggnadsstyrelsen att råden och anvisningarna är ett uttryck för styrelsens uppfattning hur byggnadsstadgans bestämmelser om byggande skall tilläm­ pas och därför inte bör frångås utan att särskilda skäl talar för det. Den 14 mars 1967 meddelade byggnadsstyrelsen föreskrifter om vissa bärande kon­ struktioner, brandskydd och isolering m. m. Föreskrifterna, som skall er­ sätta motsvarande råd och anvisningar i BABS 1960, har denna dag fast­ ställts av Kungl. Maj :t. Byggnadsstyrelsen avser att inom den närmaste tiden meddela ytterligare föreskrifter samt nya råd och anvisningar. Huvuddelen av de nya tillämpningsbestämmelserna (BABS 1967) är i prin­ cip avsedda att träda i kraft den 1 januari 1968.

* 67 § byggnadsstadgan medges undantag i vissa fall från gällande före­ skrifter. Enligt 1 mom. får länsstyrelsen beträffande visst byggnadsföretag- medge mindre avvikelse från bestämmelse som meddelats i stadgan eller med stöd av den i fråga om byggnads yttre och inre anordnande. En förut­ sättning för sådant medgivande är att företaget bedöms vara tekniskt till­ fredsställande och inte medför avsevärd olägenhet från annan synpunkt. Enligt 2 mom. kan länsstyrelsen förordna att denna befogenhet skall till­ komma även viss byggnadsnämnd, om denna har tillgång till personal med den utbildning och erfarenhet som kan anses behövlig för uppgiften.

It

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr SI

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

6

Bestämmelser som i ett eller annat hänseende kan tänkas inverka på

byggnads utförande finns i ett flertal författningar vid sidan av byggnads­

stadgan. I detta sammanhang kan nämnas hälsovårdsstadgan den 19 de­

cember 1958 (nr 663), arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1), arbe­

tar skyddskungörelsen den 6 maj 1949 (nr 208) och förordningen den 1 de­

cember 1961 (nr 568) om brandfarliga varor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

Byggnadsstyrelsens framställning den 17 december 1964

Bakgrund

År 1963 utsände byggnadsstyrelsen en rundfråga till ett 80-tal myndig­

heter, organisationer in. fl. Rundfrågan avsåg de tillfrågades erfarenheter

av BABS 1960 och motiverades med att styrelsen förberedde en revision av

anvisningarna.

Av de tillfrågade kom ett 30-tal in på frågan om anvisningarnas giltighet

och tillämpningssätt m. m. Av dessa ansåg ungefär hälften att nuvarande

system med byggnadsbestämmelser endast i anvisningsform fungerar väl

medan återstoden hade erinringar mot systemet.

Flera av dem som var positiva till nuvarande system ansåg att byggnads­

styrelsens tillämpningsbestämmelser inte bör fastställas som föreskrifter

utan förbli anvisningar, bl. a. därför att anvisningsformen ger särskilda

möjligheter till anpassning efter den fortgående utvecklingen. Några moti­

verade sin inställning med att bestämmelserna i BABS 1960 i praktiken har

samma kraft som bindande föreskrifter.

De som var kritiska mot nuvarande system anmärkte bl. a. att BABS

1960 i många fall är alltför vag för att tjäna som rättesnöre för en enhetlig

tillämpning. De flesta kritiskt inställda påpekade att bestämmelserna i

BABS 1960 — eller vissa av dem — både formellt och faktiskt borde få bin­

dande karaktär. Motivet härtill var i allmänhet att avvikelserna från bygg-

nadsbestämmelserna med nuvarande system blir eller kan bli så många

att den eftersträvade enhetligheten i tillämpningen äventyras.

De förslag som framfördes i fråga om utformning och tillämpning av

BABS 1960 syftade till att skapa förutsättningar för en intensifierad indu­

strialisering av byggandet. Förslagen innebar att tillämpningsbestämmelser-

na skall vara klart preciserade och enhetliga för hela landet samt utfär­

dade av byggnadsstyrelsen såsom bindande föreskrifter. Vidare borde sty­

relsen ha möjlighet att pröva och typgodkänna byggelement, konstruktions-

system och metoder. Typgodkännandet borde i vissa fall kombineras med

tillverkningskontroll.

Förslagen behandlades inom byggnadsstyrelsens tekniska råd, som i allt

väsentligt anslöt sig till förslagen. Styrelsen uppdrog därefter åt en särskild

7

utredningsman1 att utreda och avge förslag beträffande dels frågan om föreskrifter som styrelsen meddelar med stöd av 76 § byggnadsstadgan, dvs. bindande regler, bör bli gällande utan fastställelse av Kungl. Maj :t, dels frågan om styrelsen äger föranstalta om typgodkännande av vissa anord­ ningar. Utredningsmannen redovisade sina förslag i en promemoria den 17 december 1964.

Utredningsmannen

Byggnadsstyrelsen hänvisar i sin framställning till utredningsmannens promemoria.

Utredningsmannen anför i frågan om ändrad lydelse av 76 § Byggnadsstadgan att grunden för de detalj bestämmelser om byg­ gande, som meddelas av byggnadsstyrelsen, väsentligen är det allmänna in­ tresset att byggnader utförs på ett sätt som är betryggande från lcvalitets- och säkerhetssynpunkt. Styrelsen bär ansvaret för att de normer som anges i byggbestämmelserna ger godtagbar kvalitet och säkerhet. Avvikelser från sådana normer är därför enligt utredningsmannen påkallade endast när de kan motiveras med särskilda omständigheter som beror på förhållandena inom viss trakt eller på viss byggnadsplats. Skulle byggnadsnämnd utan sär­ skilt medgivande eller utan att det är motiverat av särskilda förhållanden ställa lägre krav än de som angetts i byggnadsstyrelsens normer, skulle det­ ta te sig betänkligt från säkerhets- och kvalitetssynpunkt. Mera aktuellt är enligt utredningsmannen att byggnadsnämnd utan särskild anledning stäl­ ler högre krav än de normerade. Då blir de företagare inom byggnads- branschen lidande, som inrättat sin produktion efter den norm eller den standard som byggnadsstyrelsen fastställt. De kan inte utan kostnadskrä­ vande förändringar driva verksamhet eller avyttra produkter vid byggen där de skärpta kraven upprätthålls. Svårigheterna blir större för företagare med verksamhet på många platser och med höggradigt industrialiserad och stan­ dardiserad produktion. Hinder i verksamheten på grund av skärpta krav kommer att verka onödiga och orättvisa för företagarna.

Ett mycket fast upprätthållande av eu norm kan också från andra syn­ punkter få olämpliga verkningar, menar utredningsmannen. Om normen tillämpas med alltför stor konsekvens, kan nykonstruktioner och experiment hindras och därmed även utveckling och framåtskridande. Sådana negativa verkningar kan motverkas genom en dispenspolitik, där avvikelser från nor­ men meddelas om de fordras för att i utvecklingens intresse ge tillbörligt ut­ rymme åt prövning av nya konstruktioner. Om de nya konstruktionerna vi­ sar sig hålla måttet, kan detta efter hand ge anledning att ändra normen. En stel tillämpning av en norm kan vidare enligt utredningsmannens mening medföra allvarliga negativa verkningar genom att stå hindrande i vägen för

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

1 Hovrättsrådet Per-Erik Furst.

S

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1967

fri konkurrens och i stället befordra monopolisering och fördyring. Sådana

verkningar kan orsakas av att normen är olämpligt utformad, av att den till-

lämpas alltför schablonmässigt och utan rimligt utrymme för avvikelser ge­

nom dispenser eller av båda dessa omständigheter.

Utredningsmannen framhåller att enhetlighet behövs i fråga om reglering­

en av byggnadsverksamheten men att behovet därav inte får hindra särbe­

handling genom dispenser i de fall då avvikelser är klart motiverade av sär­

skilda omständigheter. Vad angår frågan hur en så beskaffad enhetlighet

lämpligen kan åstadkommas anser utredningsmannen att väl utformade an­

visningar teoretiskt sett kan tänkas få sådan auktoritet att de i praktiken

länder till efterrättelse, utom i sådana fall då det finns särskilda, klart mo-

tiverbara skäl att gå från dem. Emellertid är det enligt utredningsmannens

mening tydligt att enhetligheten kan äventyras av att lokala kontrollerande

myndigheter — i detta fall byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd, brandchef,

skorstensfejarmästare etc. — utan bärande skäl kräver andra lösningar än

de anvisade. Så kan ske, därför att kontrollmyndigheterna har en annan

principiell bedömning än byggnadsstyrelsen. De lokala kontrollmyndighe­

terna kan på denna grund eller av annan anledning tolka anvisningarna på

annat sätt än avsett eller avsiktligt åsidosätta dem och därigenom komma

att opåkallat bryta enhetligheten. Vilken anledningen än må vara, kan änd­

ring inte åstadkommas annat än med vederbörandes goda vilja, så länge det

rör sig om tillämpning som är förenlig med den bakomliggande bestämmel­

sen i allmän författning.

Om detalj bestämmelser ges i form av föreskrifter kan enhetlighet fram­

tvingas, framhåller utredningsmannen. Avsaknad av befogenheten att med­

dela föreskrifter minskar den centrala myndighetens möjligheter att åstad­

komma önskvärd enhetlighet. Det anses därför klart, att den myndighet som

förfogar över och på ett smidigt och ändamålsenligt sätt kan använda både

föreskrifter och anvisningar har bättre förutsättningar att nå ett godtagbart

resultat än den som endast använder sig av anvisningar.

Risken med detaljreglering i form av bindande föreskrifter är enligt ut­

redningsmannen att undantagen lätt blir alltför få. Dispensgivningen är

förenad med omgång. Myndigheterna kan antas vara försiktiga med att

ge dispenser. Därigenom uppkommer lätt de skadeverkningar som följer av

en till stelhet driven, bindande normgivning. Risken härför blir större ju

flera föreskrifter som meddelas och ju längre in i detalj de förs. Föreskrif­

ter synes därför över huvud inte böra användas för att meddela mera ut­

präglade detalj bestämmelser utan bör begränsas till funktionsbestämmel-

ser. Med föreskrift kan bestämmas att anordning skall ha visst angivet

mått av hållfasthet, motståndskraft mot brand eller annan sådan egenskap

eller funktion. Hur anordningen skall vara beskaffad för att nå upp till före­

skrivet mått av hållfasthet etc. kan meddelas genom detaljbestämmelser om

material, dimensioner etc. Sådana detalj bestämmelser bör enligt utrednings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

9

mannens mening såsom regel meddelas i form av anvisningar, dvs. re­ kommendationer av icke bindande karaktär.

Utredningsmannen påpekar att det nuvarande systemet med detaljbe­ stämmelser i form av anvisningar i praktiken synes ha medfört en ganska stor enhetlighet. De som kritiserat systemet har inte gjort gällande att det föreligger någon mera betydande uppluckring av bestämmelserna i BABS 1960 från byggnadsnämndernas sida. Ett mindre antal byggnadsnämnder eller andra lokala myndigheter anges vara »överambitiösa» eller tillskriva sig förmåga att själva finna bättre lösningar än de som anvisas i BABS 1960. Att nå helt fram till den enhetlighet som kritikerna mot nuvarande system önskar, kommer säkerligen att bli svårt, menar utredningsmannen. Det är antagligen inte möjligt, om man vill undvika de skadeverkningar som följer av bristande rörlighet. Den förstärkning av BABS 1960 som kan behövas an­ ser han kunna åstadkommas bäst genom att ett begränsat antal bestämmel­ ser görs till bindande föreskrifter. En avsevärd verkan av det slag som bygg­ nadsindustrin eftersträvar synes kunna uppnås genom generellt stadgande i den bindande föreskriftens form, att konstruktioner, anordningar och me­ toder som anbefallts de byggande genom anvisning skall godkännas av byggnadsnämnd, om inte särskilda skäl föranleder till annat. Genom en så­ dan kombination av föreskrift och anvisningar skapas för de byggande möj­ lighet att — utom i speciella undantagsfall — landet över använda standard­ produkter och standardmetoder vilka överensstämmer med vad som anbe­ fallts av byggnadsstyrelsen. Samtidigt bibehålls de byggande vid rätten att använda andra utföranden och byggnadsnämnderna vid den självklara be­ fogenheten att ingripa, om speciella förhållanden gör en anvisad anordning eller metod farlig eller olämplig i särskilda fall. Utredningsmannen anser emellertid också att åtskilliga av detaljreglerna i BABS 1960 uttryckligen bör få karaktären av bindande föreskrifter. Främst gäller detta vad som kal­ lats funktionsbestämmelser.

Uppgiften att efter föreliggande behov och omständigheter välja ut var fö­ reskrifter skall sättas in och hur de skall utformas för att skapa enhetlighet utan att klavbinda är enligt utredningsmannen svårbemästrad. Det kan be­ räknas uppkomma behov att kontinuerligt se över och jämka bestämmelser­ na för att få ett regelkomplex som väl fyller sitt ändamål. Dynamiken på byggområdet kräver en osedvanligt hög grad av fortlöpande anpassning och smidighet hos den reglerande centrala myndigheten.

Användningen av föreskrifter förutsätter även en smidigt fungerande dispensgivning, påpekar utredningsmannen. Gäller det mindre avvikelser föreligger genom 67 § byggnadsstadgan regler som möjliggör en sådan, men i fråga om dispenser för större avvikelser och generella dispenser är med nuvarande regler i 76 § Kungl. Maj :t dispensgivande myndighet. Kungl. Maj :t måste också pröva frågan om fastställelse varje gång en föreskrift skall ändras. Detta anser utredningsmannen ägnat att minska rörligheten i

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

systemet, och det är just rörligheten som kan antas komma att spela en

betydande roll för systemets funktion, såväl i fråga om möjligheterna att

jämka på bestämmelserna, när detta är påkallat av utvecklingen, som i fråga

om möjligheterna att i speciella fall medge avvikelser från i princip bindan­

de bestämmelser. Rörligheten skulle öka, om byggnadsstyrelsen fick befo­

genhet att meddela föreskrifter utan fastställelse av Kungl. Maj :t. Får bygg­

nadsstyrelsen denna befogenhet torde styrelsen också bli dispensmyndighet

med befogenhet att meddela avvikelser från föreskrifterna i sådana fall då

denna befogenhet inte enligt 67 § byggnadsstadgan ankommer på länssty­

relsen eller byggnadsnämnden. För ett överlämnande till byggnadsstyrelsen

av befogenhet att meddela föreskrifter utan fastställelse talar enligt utred­

ningsmannens mening behovet att systemet med byggbestämmelser funge­

rar så smidigt som möjligt, så att ändringar i föreskrifter, meddelande av

nya föreskrifter och dispenser från föreskrifter kan ske utan dröjsmål.

En extra garanti för att en sådan befogenhet utövas på rätt sätt är att

frågor om byggbestämmelser numera handläggs under medverkan av bygg­

nadsstyrelsens tekniska råd.

Utredningsmannen föreslår att 76 § byggnadsstadgan ändras så att Kungl.

Maj :ts fastställelse inte skall fordras för att föreskrift som styrelsen medde­

lat skall bli gällande. Vidare föreslås en bestämmelse om att byggnadssty­

relsen, innan föreskrift meddelas, skall samråda med annan myndighet vars

ämbetsområde berörs, och att ärendet skall underställas Kungl. Maj :t, om

enighet inte kan nås. Genom ett sådant stadgande anses viss ersättning kom­

ma att ges för bortfallet av den kontroll som utövas av Kungl. Maj :t vid

fastställelse.

Utredningsmannen påpekar att byggnadsstyrelsen enligt förarbetena till

byggnadsstadgan utan särskild bestämmelse skall samråda i erforderlig om­

fattning med annan myndighet som berörs av viss fråga (prop. 1959: 168 s.

168). Den föreslagna uttryckliga bestämmelsen om samråd i fråga om före­

skrifter fordras som bakgrund till regeln om underställning. Även om sådan

bestämmelse inte föreslås i fråga om anvisningar, bör samråd ändå ske lik­

som f. n., framhåller utredningsmannen.

I frågan om utvidgning av byggnadsstyrelsens typgod­

kännande verksamhet anför utredningsmannen att systemet med

typgodkännanden givetvis är av betydelse för att främja ökad rationalise­

ring och industrialisering av byggnadsverksamheten. Den förhandsprövning

och det generella godkännande, som typgodkännandet av en anordning in­

nebär, är ägnat att trygga företagaren mot risken att få anordningen under­

känd vid den lokala kontroll och prövning som byggnadsnämnderna utövar.

För byggnadsnämnderna uppkommer fördelen att kontrollen av typgodkänd

anordning inte behöver föranleda mera ingående undersökning. Som regel

torde undersökningen kunna inskränkas till att konstatera att det aktuella

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

11

exemplaret av anordningen enligt intyg, märke eller annat bevis överens­ stämmer med den godkända prototypen. Sådant bevis kan vara grundat på tillverkningskontroll och torde då vara särskilt betryggande.

Ett system med typgodkännande kan konstrueras så att det blir bindande i olika hänseenden, framhåller utredningsmannen. Det kan genom förbud mot försäljning och användning av annan anordning än typgodkänd göras bindande mot företagarna genom att tvinga dem att söka typgodkännande för anordning som de vill saluföra. Tvånget vid sådant obligatoriskt typgod­ kännande riktar sig också mot den konsumerande allmänheten, som nödgas avstå från att köpa och använda andra anordningar än typgodkända. Typ­ godkännandet kan också tänkas vara bindande i annat hänseende, nämligen mot de lokala granskningsmyndigheterna, dvs. byggnadsnämnderna. For­ mell bundenhet synes kunna åstadkommas genom föreskrift att typgodkänd anordning skall godtas av byggnadsnämnd, såvida inte särskilda omständig­ heter föranleder till annat, t. ex. användning för annat ändamål än det av­ sedda eller under andra förhållanden än det som typgodkännandet avser, el­ ler konstaterad farlighet eller undermålighet trots typgodkännande.

Utredningsmannen påpekar att obligatoriskt typgodkännande är en ingri­ pande åtgärd, som ansetts böra komma i fråga endast när särskilda skäl fö­ religger, t. ex. då det beträffande farliga anordningar anses nödvändigt till förebyggande av ohälsa eller olycksfall. Sådant typgodkännande kan lätt få negativa verkningar genom att hämma den tekniska utvecklingen, begrän­ sa konkurrensen och leda till onödigt besvär och omgång för företagare och allmänhet. Obligatoriskt typgodkännande bör enligt utredningsmannens mening inte förekomma utan bemyndigande i författning som fastställts av Kungl. Maj :t och riksdagen. I varje fall f. n. synes det utredningsmannen inte föreligga behov av obligatoriskt typgodkännande för bygganordningar. Det typgodkännande varom önskemål framförts under förberedelserna till revision av BABS 1960 beskrivs visserligen såsom bindande. Men den bun­ denhet som avses synes gälla byggnadsnämnderna och övriga kontrolleran­ de organ, inte bundenhet för företagare och allmänhet att enbart tillverka och försälja resp. använda typgodkända anordningar. Det aktuella önske­ målet bör därför enligt utredningsmannens mening kunna tillgodoses inom ramen för frivilligt typgodkännande. Sådant typgodkännande är en åtgärd av mindre ingripande natur än obligatoriskt, framhåller utredningsmannen. I förhållande till företagare och allmänhet skall den vara en serviceåtgärd, inte något som de tvingas till. Av lokala granslcningsmyndigheter torde den i allmänhet uppfattas som en metod vilken medför stor och nödvändig lätt­ nad i arbetet. Typgodkännandets innebörd är nämligen att arbetet med och ansvaret för kontrollen av viss anordning till väsentlig del flyttas från de lokala granskningsmyndigheterna till byggnadsstyrelsen såsom centralmyn­ dighet för byggnadsverksamheten. Därmed blir systemet med typgodkän­ nande en rationalisering i den bemärkelsen att den medför ett hushållande

12

med den kvalificerade personal som är engagerad med byggbestämmelser

och kontroll av byggnadsverksamhet. Utredningsmannen påpekar emellertid

att även systemet med frivilligt typgodkännande kan få skadeverkningar

liknande dem som kan uppkomma vid obligatoriskt typgodkännande. Syste­

met kan felaktigt tillämpas så av lokalt granskningsorgan, att detta enbart

tar befattning med typgodkända anordningar och alltså avvisar icke typgod­

kända. Även andra åtgärder kan föranleda obehörigt eliminerande av god­

tagbara, icke typgodkända anordningar eller annan monopolisering och

konkurrensbegränsning. Systemet förutsätter kontroll från den centrala

myndighetens sida, så att dylika konsekvenser uppdagas och bringas att

upphöra.

Befogenhet för byggnadsstyrelsen att föranstalta om frivilligt typgodkän­

nande för bygganordningar, i den mån det är lämpligt, anser utrednings­

mannen föreligga genom 76 § byggnadsstadgan och det motivuttalande

(prop. 1959: 168 s. 151) som gjorts om möjligheten att med stöd av bestäm­

melsen meddela generella godkännanden. Utredningsmannen finner därför

att ett vidgat användande av typgodkännande genom nya bestämmelser i en

reviderad BABS 1960 inte f. n. behöver föranleda ändring i byggnadsstad­

gan.

Remissyttrandena

Förslaget om ändrad lydelse av 76 § byggnadsstadgan

tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser utom kom­

merskollegium, ÖÄ och centrala sjukvårdsberedningen.

Flera av de remissinstanser som tillstyrker förslaget framhåller att före­

skrifter bör ges endast i fråga om funktionsbestämmelser, medan detalj­

regleringen bör ske genom råd och anvisningar. Byggindustrialiseringsut-

redningen anser att samtliga bestämmelser för vilka det finns ett nöjaktigt

kunskapsunderlag bör utformas som föreskrifter, vilket synes innebära att

samtliga huvudavsnitt i BABS 1960 omfattas av föreskrifter.

Statens råd för byggnadsforskning framhåller att de föreslagna åtgärder­

na kommer att medföra en ökad arbetsbörda för byggnadsstyrelsen, fram­

för allt när det gäller dispensärenden. Det är nödvändigt, anser rådet, att

styrelsen får tillräckliga personella resurser för att hinna med dessa ären­

den utan tidsutdräkt. Möjliga rationaliseringsvinster kan annars äventyras.

Vikten av att dispensfrågorna kan lösas på ett smidigt sätt understryks ock­

så av medicinalstyrelsen, byggindnstrialiseringsiitredningen, Näringslivets

Byggnadsdelegation, Sveriges Byggmästareförbnnd och flera handelskam­

mare.

Förslaget att byggnadsstyrelsen skall samråda med annan myndighet,

innan föreskrift som rör den myndighetens verksamhetsområde meddelas,

hälsas med tillfredsställelse av medicinalstyrelsen och statens institut för

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

13

folkhälsan. De betonar angelägenheten av att samråd sker med dem i medi­ cinska och hygieniska frågor. Aktiebolaget Svensk Bgggtjänst, HSB, FVS- Tekniska Föreningen och Stockholms handelskammare anser att samråds- skyldigheten inte bör begränsas till annan myndighet utan avse även bygg­ nadsindustrin, större bostads- och byggnadsföretag, branschorganisationer resp. enskilda intressenter.

Kommerskollegium anser att den nuvarande ordningen är den i och för sig lämpligaste. Genom den undviks alltför ingripande och detaljerade före­ skrifter, vilka lätt kan leda till ett stelt och utvecklingshämmande system.

Kollegiet påpekar att det i samband med revisionen av BABS 1960 framkom att man på åtskilliga håll inte är tillfreds med den nuvarande ordningen. Missnöjet sägs bottna huvudsakligen i att byggnadsnämnderna ofta frångår byggnadsstyrelsens anvisningar och uppställer strängare fordringar än som innefattas i anvisningarna, vilket rubbar den eftersträvade enhetligheten och därmed också försvårar den önskvärda rationaliseringen på området. De erfarenheter kollegiet haft beträffande byggnadsnämndernas verksam­ het när det gäller tillämpningen av förordningen om brandfarliga varor bestyrker riktigheten av vad sålunda anförts. Det har nämligen visat sig att åtskilliga nämnder har eu benägenhet att — till förfång för den enskilde — i de särskilda fallen föreskriva längre gående åtgärder än som ansetts nödvändigt av de centrala myndigheter på vilka det ankommer att meddela tillämpningsföreskrifter. En annan iakttagelse som kollegiet gjort är att av central myndighet meddelade råd och anvisningar vid den lokala tillämp­ ningen lätt får karaktären av föreskrifter, vilket innebär att den enskilde förvägras rätten att uppfylla en föreskrift på annat sätt än som förutsätts i en därtill lämnad anvisning. Mot denna bakgrund ifrågasätter kollegiet, om det under nuvarande förhållanden över huvud är möjligt att åstadkom­ ma en ordning som bättre än den gällande kan tillgodose de önskemål som här framkommit. Även om kollegiet alltjämt har den uppfattningen att gäl­ lande ordning i och för sig är bäst ägnad att främja enhetligheten och ra­ tionaliseringen av byggandet i vårt land, vill kollegiet, med hänsyn till att de hörda handelskamrarna tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran, inte motsätta sig genomförandet av byggnadsstyrelsens förslag till ändring av 76 § byggnadsstadgan.

ÖÄ betvivlar inte att det nuvarande systemet med icke bindande anvis­ ningar kan vålla olägenheter, även om sådana, såvitt känt, inte uppstått inom ämbetets verksamhetsområde. I första hand borde man dock pröva möjligheten att i nu föreskriven ordning ge anvisningarna bindande ver­ kan i erforderliga delar. ÖÄ understryker att behov av bindande föreskrif­ ter endast kan anses föreligga i jämförelsevis ringa utsträckning och att detaljfrågor inte bör regleras genom sådana föreskrifter. Det påpekas vidare att en befogenhet för centrala verk att meddela bindande föreskrifter i frå­ ga, som kan komma under ÖÄ:s och länsstyrelsernas prövning, hittills har

Kiingl. Maj.ts proposition nr 81 år 1967

14

getts endast då speciella skäl talat därför. ÖÄ anser att tillräckliga så­

dana skäl knappast föreligger i förevarande fall. Skulle emellertid behovet

av rörlighet i de bestämmelser som reglerar byggnadsverksamheten anses

motivera att byggnadsstyrelsen ges befogenhet att meddela föreskrifter utan

fastställelse av Kungl. Maj :t, bör enligt ÖÄ:s mening tydligare än i försla­

get anges med vilka myndigheter samråd i så fall skall ske.

Centrala sjukvårdsberedningen anser också att nuvarande bestämmelser

bör behållas. Enligt beredningens åsikt talar starka skäl mot att föreskrif­

ter meddelas av Kungl. Maj :t med hänsyn till svårigheterna och tidsutdräk-

ten vid de fortlöpande ändringar som måste vidtas för att hinder för den

fortgående utvecklingen, som bl. a. syftar till att intensifiera industrialise­

ringen av byggandet, inte skall uppstå. Det anses dock oklart om det blir

någon större vinst genom att föreskriftslämnandet överflyttas till byggnads­

styrelsen. Olägenheten av olika tillämpning hos skilda byggnadsnämnder

skulle kunna undanröjas genom bestämmelser om att anvisningarna i BABS

1960 obligatoriskt skall godtas och godkännas av byggnadsnämnd, om inte

särskilda skäl föranleder till annat. Genom en sådan anordning synes en

stel tillämpning av normerna kunna undvikas och den konsumerande all­

mänheten befrias från nackdelar i form av konkurrensbegränsning och

stagnerad utveckling.

Samtliga remissinstanser utom kommerskollegium tillstyrker eller läm­

nar utan erinran förslaget om utvidgning av byggnadsstyrel­

sens typgodkännande verksamhet.

Centrala sjukvårdsberedningen, LO och SABO understryker att typgod­

kännande måste bli bindande för de lokala myndigheterna.

Kommerskollegium bestrider inte att ett system med typgodkännanden

har sina påtagliga fördelar men betonar att också väsentliga nackdelar är

förknippade med ett sådant system. Det gäller främst obligatoriska typgod­

kännanden, men skadeverkningar kan befaras även när det är fråga om

frivilliga godkännanden. Också i detta sammanhang har kollegiet erfaren­

het från de brandfarliga varornas område. Det har visat sig att de lokala

myndigheterna ibland tror att ett frivilligt typgodkännande är att betrakta

såsom obligatoriskt. 1 allt fall torde det förhålla sig så att regler om frivil­

ligt typgodkännande vanligen leder till att samtliga företagare på området

finner det förenligt med sina intressen att låta typgodkänna sina varor. Kol­

legiet framhåller att regler om typgodkännande inte bör lämnas förrän en

typgodkännande organisation med tillräckliga resurser skapats. Visserli­

gen bedriver statens provningsanstalt f. n. en icke obetydlig typgodkännan­

de verksamhet på olika områden, men en avsevärd utbyggnad av anstalten

torde enligt kollegiets mening behövas för att denna verksamhet skall kun­

na tillgodose det avsedda behovet. Typgodkännande måste kunna lämnas

utan alltför stor omgång. Vidare bör beaktas att en typgodkännande verk­

samhet är tämligen kostnadskrävande, vilket medför fördyring av typgod-

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

Kungl. ,Maj:ts proposition nr 81 år 1967

15

kanda produkter. Kollegiet hänvisar också till de internationella förhållan­ dena. Regler om typgodkännande får sin betydelse också för importörer. För att hävda sig i konkurrensen kan dessa se sig tvingade att föranstalta om ett typgodkännande av svensk myndighet. En sådan ordning anser kol­ legiet ägnad att väcka irritation och missnöje hos importören, särskilt om det skulle förhålla sig så att hans vara får nyttjas i tillverkningslandet, trots att den kanske inte till alla delar överensstämmer med de krav som ställs för ett svenskt typgodkännande. Han kan då få misstanken att reg­ lerna tillkommit för att underlätta för svenska tillverkare att etablera sig på marknaden. Kollegiet anser att det bör tas med i beräkningen att detta kan komma att medföra olägenheter från svensk synpunkt, t. ex. i EFTA- sammanhang. Kollegiet ifrågasätter f. ö. om tillräckliga skäl föreligger för byggnadsstyrelsen att skapa en egen typgodkännande verksamhet. Kollegiet utgår fi ån att den av byggnadsstyrelsen avsedda typgodkännande verksam­ heten inte skall ha annat syfte än att förebygga ohälsa och olycksfall eller alltså att befrämja säkerhetssynpunkter. Kollegiet anser att redan gällande bestämmelser om typgodkännande är tillfyllest för att tillgodose detta syfte. Ett nära samarbete har också inletts mellan arbetarskyddsstyrelsen, bygg­ nadsstyrelsen, brandinspektionen och kommerskollegium, avseende en typ­ godkännande verksamhet av tekniska anordningar i byggnad, varvid prov- ningsanstalten åtagit sig att vara typgodkännande myndighet. Kollegiet er­ inrar om att kollegiet inte får meddela bestämmelser om sådant typgodkän­ nande utan att ha samrått med byggnadsstyrelsen.

Departementspromemorian

I promemorian anförs att det ansetts lämpligt att, innan Kungl. Maj:t tar ställning till byggnadsstyrelsens framställning den 17 december 1964, in­ hämta yttrande över förslaget till revision av BABS 1960. Yttrandena borde enligt promemorian avges med utgångspunkt från att en eventuell ändring av 76 § byggnadsstadgan kunde komma att innebära att Kungl. Maj :t skulle äga uppdra åt byggnadsstyrelsen att meddela föreskrifter som avses i 1 mom. efter samråd med myndigheter och organisationer som berörs av fö­ reskrifterna. Beslutsrätten skulle alltså vid en sådan delegation tillkomma styrelsen, och den av styrelsen i framställningen föreslagna ordningen att underställa Kungl. Maj :t ärende, i vilket enighet inte kan nås, skulle inte tillämpas.

Remissyttrandena

I fråga om konstruktionen av 76 § byggnadsstadgan är det inte alltid fullt klart om remissinstanserna förordar byggnadsstyrelsens lösning eller den alternativa lösningen enligt departementspromemorian. Av de entydiga yttrandena framgår att den alternativa lösningen tillstyrks eller lämnas

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

utan erinran av arbetarskyddsstyrelsen, skolöverstyrelsen, bostadsstyrelsen,

länsstyrelsen i Jönköpings län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

byggindustrialiseringsutredningen, Svenska stadsförbundet och Svenska

kommunförbundet.

Arbetarskyddsstyrelsen anser att vissa skäl talar också för byggnadssty­

relsens förslag, medan byggindustrialiseringsutredningen framhåller att den

konstruktion som antyds i departementspromemorian skulle innebära en av­

sevärd förstärkning av byggnadsstyrelsens ställning som central myndighet

inom byggnadsområdet. Detta skulle förbättra möjligheterna att tillgodose

behovet av enhetliga och samordnade byggnadsbestämmelser.

Kommerskollegium anser att byggnadsstyrelsen inte bör få meddela före­

skrifter beträffande frågor som är direkt reglerade i allmän lag eller författ­

ning utanför byggnadslagstiftningens område. Inte heller bör byggnadssty­

relsen enligt kollegiets mening få meddela bestämmelser i form av föreskrif­

ter, om bestämmelserna rör annan myndighets ämbetsområde och den myn­

digheten inte får meddela dem som föreskrifter. Kollegiet, som fortfarande

anser att byggnadsstyrelsens befogenhet att meddela föreskrifter inte bör

utvidgas utöver vad som gäller nu, framhåller därför att, om 76 § byggnads­

stadgan skall ändras, detta måste ske på det sätt som byggnadsstyrelsen fö­

reslagit.

Så länge byggnadsstyrelsen saknar medicinsk-hygienisk expertis kan sta­

tens institut för folkhälsan inte tillstyrka att styrelsen får oinskränkt beslu­

tanderätt i frågor där enighet inte kunnat nås vid samråd med myndigheter

som företräder hälsovården.

ÖÄ hänvisar till sitt yttrande över byggnadsstyrelsens framställning den

17 december 1964 och vidhåller den uppfattning ämbetet då uttalade om den

föreslagna ändringen av 76 § byggnadsstadgan.

Departementschefen

Byggandet i Sverige har sedan lång tid präglats av strävanden till rationa­

lisering inom byggnadsindustrin genom standardisering av byggnadspro-

dukter och industrialisering av deras tillverkning. Som ett led i dessa strä­

vanden har krävts en förenkling av byggnadslagstiftningen. 1959 års bygg­

nadsstadga tillkom i detta syfte och bärs upp av tre grundtankar som an­

setts ägnade att medföra förenklingar i förhållande till tidigare lagstiftning.

Bestämmelserna bär så långt möjligt gjorts enhetliga för hela landet med

undvikande av specialregler för vissa orter eller vissa typer av bebyggelse­

områden, byggnadsärendena har decentraliserats till byggnadsnämnder­

na och bestämmelser i detaljfrågor, särskilt sådana av teknisk natur, har

rensats ut ur stadgan. 1 det sist nämnda hänseendet bär tanken varit att

byggnadsstyrelsen skall meddela detaljbestämmelserna genom tillämpnings­

17

föreskrifter och anvisningar till byggnadsstadgan. De formella möjligheterna härtill har getts i 76 §. Byggnadsstyrelsen kan meddela närmare föreskrifter i fråga om bl. a. konstruktion och utförande i övrigt av byggnader och andra anordningar, om vilka bestämmelser ges i byggnadsstadgan, samt i fråga om byggnadsarbeten. Vidare skall styrelsen meddela de ytterligare råd och an­ visningar som behövs för tillämpningen av stadgan. Skillnaden mellan före­ skrifter och anvisningar är att föreskrifterna blir bindande för de byggande och för myndigheterna, om de fastställs av Kungl. Maj :t, medan anvisning­ arna inte blir bindande och inte skall fastställas av Kungl. Maj :t.

Vid den rundfråga som byggnadsstyrelsen gjorde år 1963 till berörda myndigheter och organisationer om erfarenheterna av BABS 1960 framför­ des viss kritik mot att styrelsens tillämpningsbestämmelser getts endast i form av anvisningar. Det ansågs att BABS 1960 i många fall var alltför vag för att tjäna som rättesnöre för en enhetlig tillämpning och att avvikelserna från bestämmelserna blev eller kunde bli så många att den eftersträvade en­ hetligheten i tillämpningen äventyrades. Flera av de tillfrågade var däremot positiva till anvisningsformen därför att den ger särskilda möjligheter till anpassning efter den fortgående utvecklingen.

Byggnadsstyrelsen anser i sin framställning att BABS bör ges större tyngd genom att vissa bestämmelser får karaktären av bindande föreskrifter i stäl­ let för endast anvisningar. Föreskrifter bör dock ges endast i fråga om funk­ tionskrav, medan detaljregleringen hur viss anordning skall vara beskaffad för att uppfylla funktionskravet fortfarande bör ges i anvisningsform. Sty­ relsen föreslår att föreskrift inte skall behöva fastställas av Kungl. Maj :t för att bli gällande. Styrelsen menar att den föreslagna ordningen kommer att främja större enhetlighet och smidighet vid tillämpningen av byggnads- bestämmelserna. Endast tre remissinstanser har ställt sig negativa till för­ slagen.

Vid anmälan denna dag av frågan om riktlinjer för bostadspolitiken m. m. avser chefen för inrikesdepartementet, enligt vad jag inhämtat, att närmare utveckla behovet av ytterligare rationalisering inom byggnadsin­ dustrin som ett led i strävandena att förbättra hushållningen med produk­ tionsresurserna och minska byggnadskostnaderna. Bland de viktigare åt­ gärderna i det sammanhanget är ökad användning av standardprodukter och framställning i långa serier. Jag anser det vara av betydelse att til­ lämpningsföreskrifterna och anvisningarna til! byggnadsstadgan utformas så att byggnadsnämndernas praxis så långt möjligt blir likformig vid pröv­ ning av ansökningar om byggnadslov. Om en byggande vill använda viss konstruktion eller anordning som uppfyller byggnadsbestämmelsernas krav på säkerhet och hygien, bör han således kunna räkna med att den konstruk­ tionen eller anordningen kommer att godtas av alla byggnadsnämnder.

Resultatet av byggnadsstyrelsens rundfråga gav vid handen att meningar­ na var delade om lämpligheten av ett system med tillämpningsbestämmelser

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

18

endast i form av råd och anvisningar. Utfallet av remissbehandlingen av sty­

relsens framställning om ändring av 76 § byggnadsstadgan visar dock ldart

att så gott som alla berörda myndigheter och organisationer önskar att vissa

tillämpningsbestämmelser ges i form av föreskrifter. Det finns också enligt

min mening anledning anta att ett sådant system kommer att bättre främja

en enhetlig behandling av byggnadslovsärendena.

Rationaliseringssträvandena inom byggnadsindustrin kräver inte endast

att tillämpningen av byggnadsbestämmelserna är enhetlig utan också att den

smidigt kan anpassas efter utvecklingen och inte binds i en stel form. Till-

lämpningsbestämmelserna måste vara sådana att de inte hämmar forskning

eller försök med nya konstruktioner och anordningar. Det är också av vikt

att bestämmelserna kan meddelas i så smidiga former som möjligt.

Föreskrifterna bör i princip avse grundläggande krav på hållfasthet, mot­

ståndskraft mot brand eller annan egenskap eller funktion som är av be­

tydelse från säkerhetssynpunkt eller hygienisk synpunkt. Mer detaljerade

regler om material, dimensioner eller andra egenskaper, som kan fordras

i fråga om viss anordning för att den skall uppfylla dessa krav, hör där­

emot inte ges bindande verkan utan utformas som råd och anvisningar.

Även en anordning vars egenskaper inte motsvarar dem som anges i en an­

visning bör alltså godtas, såvida den uppfyller de funktionskrav som med­

delats genom föreskrifterna.

Med nuvarande ordning, som kräver Kungl. Maj ds fastställelse för att fö­

reskrift skall bli gällande, måste också varje fråga om ändring av en före­

skrift underställas Kungl. Maj :t. Dessutom torde prövningen av fråga om

dispens från föreskrift tillkomma Kungl. Maj :t, om det inte är fråga om

mindre avvikelse som enligt 67 § byggnadsstadgan kan medges av länssty­

relsen eller byggnadsnämnd. En sådan ordning är förklarlig! när man som

skedde vid tillkomsten av byggnadsstadgan utgick ifrån att föreskrifter

skulle komma att meddelas i ganska ringa omfattning. I ett system som

syftar till att föreskrifter meddelas i en helt annan omfattning kan däremot

den nuvarande oidningen vara mindre lämplig. Handläggningen bör själv­

fallet kunna ske enklare och smidigare, om byggnadsstyrelsen bemyndigas

att fastställa föreskrifterna och därmed också att medge dispenser. Från

sakliga synpunkter torde det inte heller finnas anledning att generellt upp­

rätthålla kravet på fastställelse av Kungl. Maj :t, i den mån föreskrifterna

rör rent byggnadstekniska frågor om säkerhet och hygien. Den samråds-

skyldighet för byggnadsstyrelsen, som jag längre fram kommer att förorda,

anser jag vara en tillräcklig garanti för att de olika berättigade intressen

som kan finnas på dessa områden blir beaktade.

Som jag nämnt tidigare har Kungl. Maj :t fastställt de föreskrifter som

byggnadsstyrelsen meddelat den 14 mars 1967 och som skall ingå i BABS

1967. Dessa tillämpningsbestämmelser kommer att bli uppdelade på före­

skrifter och anvisningar enligt de principer jag nyss nämnt. Jag anser dessa

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1967

19

förhållanden utgöra ett ytterligare skäl för att det generella fastställelsekra- vet i fortsättningen skulle kunna undvaras.

Det är emellertid uppenbart att åtskilliga av de nu fastställda föreskrif­ terna har icke oväsentlig ekonomisk betydelse eller annars är av större vikt för byggandet. Enligt min mening kan det inte vara lämpligt att föreskrif­ ter av sådant slag undandras Kungl. Maj :ts prövning. Om byggnadsstyrel­ sen avser att ändra nu fastställd föreskrift eller meddela ny föreskrift och detta kan tänkas få en icke oväsentlig ekonomisk effekt — i höjande eller sänkande riktning— eller på annat sätt vara av större vikt, bör föreskrif­ ten därför fastställas av Kungl. Maj :t för att bli gällande.

Byggnadsstyrelsen föreslår att styrelsen skall vara skyldig att samråda med annan myndighet, innan den meddelar föreskrift som berör den myn­ dighetens verksamhetsområde. Kan enighet inte nås vid sådant samråd, skall Kungl. Maj :t avgöra frågan. I departementspromemorian anges den alternativa lösningen att byggnadsstyrelsen skall äga meddela föreskrift ef­ ter samråd med annan berörd myndighet eller organisation. Underställning skulle inte förekomma med denna ordning.

Det är uppenbart att samråd bör ske mellan byggnadsstyrelsen och annan berörd myndighet, innan styrelsen meddelar föreskrift, råd eller anvisning. Detta gäller redan nu, trots att uttrycklig bestämmelse härom saknas i bygg­ nadsstadgan (prop. 1959: 168 s. 168). Byggnadsstyrelsens förslag att författ­ ningstexten skall innehålla en sådan regel i fråga om föreskrifter motiveras med att det krävs en bakgrund till den föreslagna regeln om underställning. Även med den konstruktion som ifrågasätts i departementspromemorian be­ hövs en uttrycklig bestämmelse om samråd.

Några remissinstanser framhåller att samråd bör ske inte bara med myn­ digheter utan också med andra intressenter såsom industrier, företag och organisationer. Departementspromemorian ger uttryck för samma tanke. Jag finner det naturligt att samråd sker även med intressenter utanför myn­ digheterna. Arbetet med BABS 1967 har visat att byggnadsstyrelsen tilläm­ par en sådan ordning. En uttrycklig bestämmelse om samråd av detta slag behövs inte. Den skulle dessutom kräva en närmare specificering av dem med vilka samråd skall ske. Detta skulle kunna leda till en begränsning i förhållande till vad som nu tillämpas.

Endast statens institut för folkhälsan och kommerskollegium avstyrker att samrådsskyldigheten konstrueras enligt de riktlinjer som anges i depar­ tementspromemorian. Kommerskollegium synes mena att eu lösning enligt dessa riktlinjer kan leda till att byggnadsstyrelsen meddelar föreskrifter om frågor som är direkt reglerade i författningar utanför byggnadslag­ stiftningens område eller att styrelsens föreskrifter kan ingripa på annan myndighets verksamhetsområde. Jag vill erinra om att dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet vid tillkomsten av byggnadsstadgan ansåg att ingenting hindrar att tillämpningsbestämmelserna behandlar även äm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

20

nen som regleras på annat håll än i de egentliga byggnadsförfattningarna

(prop. 1959: 168 s. 270). Ett led i strävandena att förenkla byggnadslagstift­

ningen har varit att efter hand utmönstra byggnadstekniska bestämmelser

ur olika författningar utanför detta område och överföra dem till byggnads­

lagstiftningen. Så har senast skett i fråga om hotellförordningen den 16 de­

cember 1966 (nr 742). Flera bestämmelser i byggnadsstadgan, t. ex. 44 §

7 mom. samt 46 och 48 §§, är utformade så att de ger byggnadsstyrelsen

möjlighet att meddela föreskrifter om sådana frågor om arbetarskydd, häl­

sovård och brandskydd som bör beaktas vid byggande.

Den omständigheten att viss fråga regleras i författning utanför bygg­

nadslagstiftningens område hindrar alltså inte att frågan behandlas i till-

lämpningsbestämmelser till byggnadsstadgan. Om emellertid rätten att med­

dela föreskrifter i sådan fråga författningsenligt tillkommer annan myn­

dighet än byggnadsstyrelsen, skall styrelsen uppenbarligen inte meddela

egna föreskrifter i samma fråga. Styrelsen skall t. ex. i fråga om brand­

skydd inte meddela föreskrifter i ämne som behandlas uteslutande i lag­

stiftningen om brandfarliga varor, eftersom det tillkommer kommerskolle­

gium att meddela föreskrifter för tillämpningen av den lagstiftningen. Om

samrådsskyldigheten utformas enligt det alternativ som anges i departe­

mentspromemorian, är det således enligt min mening klart att byggnadssty­

relsen inte skall avgöra ärende i vilket enighet inte kunnat nås, därför att

samrådsmyndighet anser att en tänkt föreskrift skulle inkräkta på myndig­

hetens egen rätt att meddela bindande föreskrifter. Detta behöver emellertid

inte bli fallet om, såsom jag nyss förordat, byggnadsstyrelsen skall vara

skyldig att underställa Kungl. Maj :t fråga av större vikt. En sådan fråga

måste nämligen anses föreligga om en samrådsmyndighet gör invändning

av antytt slag.

Med ett generellt underställningsförfarande finns risk att ett stort antal

ärenden underställs Kungl. Maj :t, därför att full enighet inte nåtts med

samtliga berörda myndigheter. Av samma anledning kan det befaras att för­

slag till föreskrifter många gånger inte framläggs eller att de onödigt för­

dröjs. Detta skulle kunna hindra en smidig anpassning efter utvecklingen,

vilket enligt min mening talar för att byggnadsstyrelsen — med nyss nämn­

da inskränkning — tillerkänns beslutsrätten. I likhet med byggindustriali-

seringsutredningen anser jag också att en sådan ordning skulle stärka sty­

relsens ställning som central myndighet inom byggnadsområdet.

Jag föreslår att 76 § 1 mom. byggnadsstadgan ändras i enlighet med vad

jag nu anfört. Föreskrift som byggnadsstyrelsen meddelat skall således fast­

ställas av Kungl. Maj :t endast om den är av icke oväsentlig ekonomisk be­

tydelse eller annars är av större vikt. Om föreskrift rör även annan myn­

dighets verksamhetsområde, skall styrelsen meddela föreskriften efter sam­

råd med den myndigheten. De nya bestämmelserna bör träda i kraft den

1 juli 1967. Vid riksdagens bifall till prop. 1967: 61 om delning av bygg­

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

21

nadsstyrelseorganisationen m. m. skall vad som sägs i 76 § byggnadsstadgan

om byggnadsstyrelsen gälla statens planverk.

Slutligen vill jag något beröra byggnadsstyrelsens förslag om utvidgning

av dess typgodkännande verksamhet. Jag anser liksom styrelsen att det inte

finns anledning att införa obligatoriskt typgodkännande, och styrelsen har

ansetts kunna föranstalta om frivilligt typgodkännande med stöd av 76 §

byggnadsstadgan (prop. 1959: 168 s. 151).

Samtliga remissinstanser utom kommerskollegium uttalar sig för en

utvidgning av byggnadsstyrelsens typgodkännande verksamhet eller lämnar

förslaget härom utan erinran. För egen del kan jag instämma i de motiv för

en sådan ordning som styrelsen anför. Systemet med typgodkännande bör

underlätta industrialiseringen inom byggnadsindustrin och är då ett natur­

ligt led i de rationaliseringssträvanden som den föreslagna ändringen av

76 § byggnadsstadgan avser att främja. För att systemet skall uppfylla detta

syfte fordras att de lokala myndigheterna är skyldiga att godta en typgod­

känd konstruktion eller anordning. Detta har också beaktats i de föreskrif­

ter som Kungl. Maj :t fastställt denna dag.

Utbyggnaden av den typgodkännande verksamheten bör ske i den takt

som de ekonomiska och personella resurserna medger. Kostnaderna för

denna verksamhet bör täckas av avgifter. Jag ämnar senare föreslå Kungl.

Maj :t åtgärder för meddelande av de taxebestämmelser som behövs.

Hemställan

Under åberopande av vad jag anfört hemställer jag att Kungl. Maj :t in­

hämtar riksdagens yttrande över ett inom kommunikationsdepartemen­

tet upprättat förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 76 § 1 mom.

byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riks­

dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLMI967 670208