Prop. 1967:81
('med förslag till kungö\xad relse om ändrad lydelse av 76 § 1 mom. byggnads\xad stadgan den 30 december 1959 (nr 612)',)
Kangl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
1
Nr 81
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kungö
relse om ändrad lydelse av 76 § 1 mom. byggnads stadgan den 30 december 1959 (nr 612); given Stock holms slott den 17 mars 1967.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riks dagens yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse om ändrad ly delse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612).
Enligt Vårt nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF
Olof Palme
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att föreskrift som byggnadsstyrelsen meddelar i fråga om tillämpningen av byggnadsstadgan inte längre skall behöva fast ställas av Kungl. Maj :t för att bli gällande. Om föreskrift rör annan myn dighets verksamhetsområde, skall styrelsen meddela föreskriften efter sam råd med den myndigheten. Styrelsen skall underställa Kungl. Maj :t fråga som är av icke oväsentlig ekonomisk betydelse eller annars av större vikt. Bestämmelserna, som är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1967, syftar främst till att främja rationaliseringen inom byggnadsindustrin.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 81
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
Förslag
till
Kungörelse
om ändrad lydelse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan den 30 december
1959 (nr 612)
Härigenom förordnas, att 76 § 1 mom. byggnadsstadgan den 30 december
1959 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
76 8.
1 m o in. Närmare föreskrifter
relsen.
På lantmäteristyrelsen----------------
Föreskrifter, som nu sagts, skola
för att bliva gällande fastställas av
Konungen.
---------- - —- — meddelar byggnadssty-
Föreskrift, som rör även annan
myndighets verksamhetsområde,
meddelar byggnadsstyrelsen efter
samråd med den myndigheten.
Föreskrift, som är av icke ovä
sentlig ekonomisk betydelse, skall
för att bliva gällande fastställas av
Konungen. Detsamma gäller om fö
reskriften av annan orsak är av stör
re vikt.
------ och 34 §§.
Föreskrifter, som lantmäteristy
relsen meddelat, skola för att bliva
gällande fastställas av Konungen.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1967.
Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1967
3
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet in
för Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Hal land, i statsrådet på Stockholms slott den 17 mars 1967.
Närvarande:
Statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson,
Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Erig Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman.
Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om änd rad lydelse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan och anför.
Inledning
I skrivelse den 17 december 1964 har byggnadsstyrelsen föreslagit vissa åtgärder som syftar till större enhetlighet och smidighet vid tillämpningen av byggnadsbestämmelserna. Förslagen innebär att styrelsen utan Kungl. Maj :ts fastställelse skall få meddela bindande bestämmelser i form av före skrifter till byggnadsstadgan och att styrelsens typgodkännande verksamhet skall utvidgas.
Efter remiss har yttranden över framställningen avgetts av medicinalsty relsen, centrala sjukvårdsberedningen, statens institut för folkhälsan, sta tens luftvårdsnämnd, kommerskollegium, statens provningsanstalt, bostads- styrelsen, statens råd för byggnadsforskning, statens institut för byggnads forskning, statens brandinspektion, överståthållarämbetet (ÖÄ), länsstyrel serna i Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs och Västerbottens län, byggindustrialiseringsutredningen, Svenska stadsför bundet, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Landsor ganisationen i Sverige (LO), Näringslivets Byggnadsdelegation, Riksför bundet Landsbygdens Folk, Aktiebolaget Svensk Byggtjänst, Byggstandar- diseringen, Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsföreningars Riksför bund (HSB), Svenska Riksbyggen, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag
(SABO), Kooperativa förbundet, Svenska Arkitekters Riksförbund, Svenska
Väg- och vattenbyggares Riksförbund, Sveriges Byggmästareförbund samt Värme-, ventilations- och sanitetstekniska föreningen (VVS-Tekniska För eningen).
4
Kommerskollegium har bifogat yttranden från elva handelskammare. ÖÄ
har bifogat yttrande från Stockholms stads byggnadsnämnd. Länsstyrelser
na har bifogat yttranden från bl. a. flera byggnadsnämnder och länsar
kitekter.
Sedan byggnadsstyrelsen efter remissbehandlingen inkommit med förslag
till revision av flertalet av styrelsens år 1960 meddelade anvisningar till
byggnadsstadgan, har inom kommunikationsdepartementet upprättats en
promemoria i ämnet den 15 februari 1966.
Efter remiss har yttranden över byggnadsstyrelsens revisionsförslag och
departementspromemorian avgetts av de förut hörda remissinstanserna —
utom Aktiebolaget Svensk Byggtjänst och Svenska Väg- och vattenbyggares
Riksförbund — samt av arbetarskyddsstyrelsen, statens handikappråd, väg-
och vattenbyggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, statens vattenfallsverk,
Svenska Vattenkraftföreningen, Sveriges Industriförbund och Sveriges Ho
tell- och Restaurangförbund.
Länsstyrelserna har bifogat yttranden från bl. a. länsarkitekterna i länen.
I skrivelse den 8 juli 1966 har byggnadsstyrelsen hemställt om sådana
åtgärder att dess typgodkännande verksamhet kan täckas av avgifter.
Byggindustrialiseringsutredningen har till chefen för inrikesdepartemen
tet överlämnat en promemoria den 16 september 1966 »Standardisering, nor-
mering, typgodkännandeverksamhet» (Stencil In 1966: 5). I promemorian
föreslås vissa åtgärder för standardisering och normering inom byggandet
och för en utvidgad typgodkännande verksamhet. Förslagen anmäls denna
dag av chefen för inrikesdepartementet.
Knngl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
Gällande rätt
I 5 kap. byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612) meddelas grund
läggande bestämmelser om byggnads yttre och inre utförande med hänsyn
till säkerhet, hygien och utseende.
Enligt 42 § skall byggnads grundkonstruktion och stomme samt övriga
byggnadsdelar, som kan utsättas för belastning, ha betryggande bärförmåga,
stadga och beständighet. De utrymmen till vilka allmänheten äger tillträde
skall enligt 42 a § (SFS 1966: 175) i skälig omfattning utformas så att de
blir tillgängliga för och kan användas av personer vilkas rörelseförmåga
är nedsatt till följd av ålder, invaliditet eller sjukdom. I 44 § 1 mom. före
skrivs att byggnad i fråga om konstruktion och inredning skall utföras så
att faran för brand inte blir större än vad som betingas av hänsyn till bygg
nadens ändamål, angränsande bebyggelse och övriga omständigheter. Vissa
uppräknade anordningar och utrymmen skall enligt 7 mom. samma para
graf anordnas så att brandfara, risk för olycksfall eller sanitär olägenhet
inte uppkommer. I fråga om byggnad för stadigvarande bruk, i vilken in
5
ryms bostads- eller arbetsrum, föreskrivs i 46 § att den skall anordnas och inredas så att den bereder möjlighet till trevnad och god hygien. Den skall också innehålla nödvändiga förvaringsutrymmen samt vara försedd med behövlig sanitär utrustning. Byggnad för särskilt ändamål, såsom industri byggnad, byggnad för undervisning, vårdanstalt, hotell, pensionat, samlings lokal samt lokal för hantverk eller handel, skall dessutom enligt 48 § fylla de särskilda krav som med hänsyn till verksamhetens art skäligen bör uppställas på hygien, skydd mot ohälsa, olycksfall och brandfara samt på trevnad och bekvämlighet för dem som skall vistas i byggnaden.
Byggnndsstadgan innehåller inga detaljerade bestämmelser i fråga om byggnads utförande. Enligt 76 § 1 mom. meddelar byggnadsstyrelsen när mare föreskrifter om ritningar och andra handlingar som skall fogas vid ansökan om byggnadslov, om arkivering och expedition av handlingar, om konstruktion och utförande av byggnader och andra anordningar, om vilka bestämmelser ges i stadgan, samt om byggnadsarbeten. För att bli gällande skall byggnadsstyrelsens föreskrifter fastställas av Kungl. Maj :t. Enligt 2 mom. samma paragraf skall byggnadsstyrelsen meddela de ytterligare råd och anvisningar som kan behövas för tillämpning av stadgan. Dessa fast ställs inte av Kungl. Maj :t.
Byggnadsstyrelsens föreskrifter blir efter fastställelse bindande för de byggande och för myndigheterna, medan styrelsens råd och anvisningar en dast är rekommendationer utan bindande verkan. Byggnadsstyrelsen medde lade år 1960 råd och anvisningar till byggnadsstadgan (BABS 1960). Några föreskrifter meddelades däremot inte. I förordet till BABS 1960 uttalade byggnadsstyrelsen att råden och anvisningarna är ett uttryck för styrelsens uppfattning hur byggnadsstadgans bestämmelser om byggande skall tilläm pas och därför inte bör frångås utan att särskilda skäl talar för det. Den 14 mars 1967 meddelade byggnadsstyrelsen föreskrifter om vissa bärande kon struktioner, brandskydd och isolering m. m. Föreskrifterna, som skall er sätta motsvarande råd och anvisningar i BABS 1960, har denna dag fast ställts av Kungl. Maj :t. Byggnadsstyrelsen avser att inom den närmaste tiden meddela ytterligare föreskrifter samt nya råd och anvisningar. Huvuddelen av de nya tillämpningsbestämmelserna (BABS 1967) är i prin cip avsedda att träda i kraft den 1 januari 1968.
* 67 § byggnadsstadgan medges undantag i vissa fall från gällande före skrifter. Enligt 1 mom. får länsstyrelsen beträffande visst byggnadsföretag- medge mindre avvikelse från bestämmelse som meddelats i stadgan eller med stöd av den i fråga om byggnads yttre och inre anordnande. En förut sättning för sådant medgivande är att företaget bedöms vara tekniskt till fredsställande och inte medför avsevärd olägenhet från annan synpunkt. Enligt 2 mom. kan länsstyrelsen förordna att denna befogenhet skall till komma även viss byggnadsnämnd, om denna har tillgång till personal med den utbildning och erfarenhet som kan anses behövlig för uppgiften.
It
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr SI
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
6
Bestämmelser som i ett eller annat hänseende kan tänkas inverka på
byggnads utförande finns i ett flertal författningar vid sidan av byggnads
stadgan. I detta sammanhang kan nämnas hälsovårdsstadgan den 19 de
cember 1958 (nr 663), arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1), arbe
tar skyddskungörelsen den 6 maj 1949 (nr 208) och förordningen den 1 de
cember 1961 (nr 568) om brandfarliga varor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
Byggnadsstyrelsens framställning den 17 december 1964
Bakgrund
År 1963 utsände byggnadsstyrelsen en rundfråga till ett 80-tal myndig
heter, organisationer in. fl. Rundfrågan avsåg de tillfrågades erfarenheter
av BABS 1960 och motiverades med att styrelsen förberedde en revision av
anvisningarna.
Av de tillfrågade kom ett 30-tal in på frågan om anvisningarnas giltighet
och tillämpningssätt m. m. Av dessa ansåg ungefär hälften att nuvarande
system med byggnadsbestämmelser endast i anvisningsform fungerar väl
medan återstoden hade erinringar mot systemet.
Flera av dem som var positiva till nuvarande system ansåg att byggnads
styrelsens tillämpningsbestämmelser inte bör fastställas som föreskrifter
utan förbli anvisningar, bl. a. därför att anvisningsformen ger särskilda
möjligheter till anpassning efter den fortgående utvecklingen. Några moti
verade sin inställning med att bestämmelserna i BABS 1960 i praktiken har
samma kraft som bindande föreskrifter.
De som var kritiska mot nuvarande system anmärkte bl. a. att BABS
1960 i många fall är alltför vag för att tjäna som rättesnöre för en enhetlig
tillämpning. De flesta kritiskt inställda påpekade att bestämmelserna i
BABS 1960 — eller vissa av dem — både formellt och faktiskt borde få bin
dande karaktär. Motivet härtill var i allmänhet att avvikelserna från bygg-
nadsbestämmelserna med nuvarande system blir eller kan bli så många
att den eftersträvade enhetligheten i tillämpningen äventyras.
De förslag som framfördes i fråga om utformning och tillämpning av
BABS 1960 syftade till att skapa förutsättningar för en intensifierad indu
strialisering av byggandet. Förslagen innebar att tillämpningsbestämmelser-
na skall vara klart preciserade och enhetliga för hela landet samt utfär
dade av byggnadsstyrelsen såsom bindande föreskrifter. Vidare borde sty
relsen ha möjlighet att pröva och typgodkänna byggelement, konstruktions-
system och metoder. Typgodkännandet borde i vissa fall kombineras med
tillverkningskontroll.
Förslagen behandlades inom byggnadsstyrelsens tekniska råd, som i allt
väsentligt anslöt sig till förslagen. Styrelsen uppdrog därefter åt en särskild
7
utredningsman1 att utreda och avge förslag beträffande dels frågan om föreskrifter som styrelsen meddelar med stöd av 76 § byggnadsstadgan, dvs. bindande regler, bör bli gällande utan fastställelse av Kungl. Maj :t, dels frågan om styrelsen äger föranstalta om typgodkännande av vissa anord ningar. Utredningsmannen redovisade sina förslag i en promemoria den 17 december 1964.
Utredningsmannen
Byggnadsstyrelsen hänvisar i sin framställning till utredningsmannens promemoria.
Utredningsmannen anför i frågan om ändrad lydelse av 76 § Byggnadsstadgan att grunden för de detalj bestämmelser om byg gande, som meddelas av byggnadsstyrelsen, väsentligen är det allmänna in tresset att byggnader utförs på ett sätt som är betryggande från lcvalitets- och säkerhetssynpunkt. Styrelsen bär ansvaret för att de normer som anges i byggbestämmelserna ger godtagbar kvalitet och säkerhet. Avvikelser från sådana normer är därför enligt utredningsmannen påkallade endast när de kan motiveras med särskilda omständigheter som beror på förhållandena inom viss trakt eller på viss byggnadsplats. Skulle byggnadsnämnd utan sär skilt medgivande eller utan att det är motiverat av särskilda förhållanden ställa lägre krav än de som angetts i byggnadsstyrelsens normer, skulle det ta te sig betänkligt från säkerhets- och kvalitetssynpunkt. Mera aktuellt är enligt utredningsmannen att byggnadsnämnd utan särskild anledning stäl ler högre krav än de normerade. Då blir de företagare inom byggnads- branschen lidande, som inrättat sin produktion efter den norm eller den standard som byggnadsstyrelsen fastställt. De kan inte utan kostnadskrä vande förändringar driva verksamhet eller avyttra produkter vid byggen där de skärpta kraven upprätthålls. Svårigheterna blir större för företagare med verksamhet på många platser och med höggradigt industrialiserad och stan dardiserad produktion. Hinder i verksamheten på grund av skärpta krav kommer att verka onödiga och orättvisa för företagarna.
Ett mycket fast upprätthållande av eu norm kan också från andra syn punkter få olämpliga verkningar, menar utredningsmannen. Om normen tillämpas med alltför stor konsekvens, kan nykonstruktioner och experiment hindras och därmed även utveckling och framåtskridande. Sådana negativa verkningar kan motverkas genom en dispenspolitik, där avvikelser från nor men meddelas om de fordras för att i utvecklingens intresse ge tillbörligt ut rymme åt prövning av nya konstruktioner. Om de nya konstruktionerna vi sar sig hålla måttet, kan detta efter hand ge anledning att ändra normen. En stel tillämpning av en norm kan vidare enligt utredningsmannens mening medföra allvarliga negativa verkningar genom att stå hindrande i vägen för
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
1 Hovrättsrådet Per-Erik Furst.
S
Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1967
fri konkurrens och i stället befordra monopolisering och fördyring. Sådana
verkningar kan orsakas av att normen är olämpligt utformad, av att den till-
lämpas alltför schablonmässigt och utan rimligt utrymme för avvikelser ge
nom dispenser eller av båda dessa omständigheter.
Utredningsmannen framhåller att enhetlighet behövs i fråga om reglering
en av byggnadsverksamheten men att behovet därav inte får hindra särbe
handling genom dispenser i de fall då avvikelser är klart motiverade av sär
skilda omständigheter. Vad angår frågan hur en så beskaffad enhetlighet
lämpligen kan åstadkommas anser utredningsmannen att väl utformade an
visningar teoretiskt sett kan tänkas få sådan auktoritet att de i praktiken
länder till efterrättelse, utom i sådana fall då det finns särskilda, klart mo-
tiverbara skäl att gå från dem. Emellertid är det enligt utredningsmannens
mening tydligt att enhetligheten kan äventyras av att lokala kontrollerande
myndigheter — i detta fall byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd, brandchef,
skorstensfejarmästare etc. — utan bärande skäl kräver andra lösningar än
de anvisade. Så kan ske, därför att kontrollmyndigheterna har en annan
principiell bedömning än byggnadsstyrelsen. De lokala kontrollmyndighe
terna kan på denna grund eller av annan anledning tolka anvisningarna på
annat sätt än avsett eller avsiktligt åsidosätta dem och därigenom komma
att opåkallat bryta enhetligheten. Vilken anledningen än må vara, kan änd
ring inte åstadkommas annat än med vederbörandes goda vilja, så länge det
rör sig om tillämpning som är förenlig med den bakomliggande bestämmel
sen i allmän författning.
Om detalj bestämmelser ges i form av föreskrifter kan enhetlighet fram
tvingas, framhåller utredningsmannen. Avsaknad av befogenheten att med
dela föreskrifter minskar den centrala myndighetens möjligheter att åstad
komma önskvärd enhetlighet. Det anses därför klart, att den myndighet som
förfogar över och på ett smidigt och ändamålsenligt sätt kan använda både
föreskrifter och anvisningar har bättre förutsättningar att nå ett godtagbart
resultat än den som endast använder sig av anvisningar.
Risken med detaljreglering i form av bindande föreskrifter är enligt ut
redningsmannen att undantagen lätt blir alltför få. Dispensgivningen är
förenad med omgång. Myndigheterna kan antas vara försiktiga med att
ge dispenser. Därigenom uppkommer lätt de skadeverkningar som följer av
en till stelhet driven, bindande normgivning. Risken härför blir större ju
flera föreskrifter som meddelas och ju längre in i detalj de förs. Föreskrif
ter synes därför över huvud inte böra användas för att meddela mera ut
präglade detalj bestämmelser utan bör begränsas till funktionsbestämmel-
ser. Med föreskrift kan bestämmas att anordning skall ha visst angivet
mått av hållfasthet, motståndskraft mot brand eller annan sådan egenskap
eller funktion. Hur anordningen skall vara beskaffad för att nå upp till före
skrivet mått av hållfasthet etc. kan meddelas genom detaljbestämmelser om
material, dimensioner etc. Sådana detalj bestämmelser bör enligt utrednings
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
9
mannens mening såsom regel meddelas i form av anvisningar, dvs. re kommendationer av icke bindande karaktär.
Utredningsmannen påpekar att det nuvarande systemet med detaljbe stämmelser i form av anvisningar i praktiken synes ha medfört en ganska stor enhetlighet. De som kritiserat systemet har inte gjort gällande att det föreligger någon mera betydande uppluckring av bestämmelserna i BABS 1960 från byggnadsnämndernas sida. Ett mindre antal byggnadsnämnder eller andra lokala myndigheter anges vara »överambitiösa» eller tillskriva sig förmåga att själva finna bättre lösningar än de som anvisas i BABS 1960. Att nå helt fram till den enhetlighet som kritikerna mot nuvarande system önskar, kommer säkerligen att bli svårt, menar utredningsmannen. Det är antagligen inte möjligt, om man vill undvika de skadeverkningar som följer av bristande rörlighet. Den förstärkning av BABS 1960 som kan behövas an ser han kunna åstadkommas bäst genom att ett begränsat antal bestämmel ser görs till bindande föreskrifter. En avsevärd verkan av det slag som bygg nadsindustrin eftersträvar synes kunna uppnås genom generellt stadgande i den bindande föreskriftens form, att konstruktioner, anordningar och me toder som anbefallts de byggande genom anvisning skall godkännas av byggnadsnämnd, om inte särskilda skäl föranleder till annat. Genom en så dan kombination av föreskrift och anvisningar skapas för de byggande möj lighet att — utom i speciella undantagsfall — landet över använda standard produkter och standardmetoder vilka överensstämmer med vad som anbe fallts av byggnadsstyrelsen. Samtidigt bibehålls de byggande vid rätten att använda andra utföranden och byggnadsnämnderna vid den självklara be fogenheten att ingripa, om speciella förhållanden gör en anvisad anordning eller metod farlig eller olämplig i särskilda fall. Utredningsmannen anser emellertid också att åtskilliga av detaljreglerna i BABS 1960 uttryckligen bör få karaktären av bindande föreskrifter. Främst gäller detta vad som kal lats funktionsbestämmelser.
Uppgiften att efter föreliggande behov och omständigheter välja ut var fö reskrifter skall sättas in och hur de skall utformas för att skapa enhetlighet utan att klavbinda är enligt utredningsmannen svårbemästrad. Det kan be räknas uppkomma behov att kontinuerligt se över och jämka bestämmelser na för att få ett regelkomplex som väl fyller sitt ändamål. Dynamiken på byggområdet kräver en osedvanligt hög grad av fortlöpande anpassning och smidighet hos den reglerande centrala myndigheten.
Användningen av föreskrifter förutsätter även en smidigt fungerande dispensgivning, påpekar utredningsmannen. Gäller det mindre avvikelser föreligger genom 67 § byggnadsstadgan regler som möjliggör en sådan, men i fråga om dispenser för större avvikelser och generella dispenser är med nuvarande regler i 76 § Kungl. Maj :t dispensgivande myndighet. Kungl. Maj :t måste också pröva frågan om fastställelse varje gång en föreskrift skall ändras. Detta anser utredningsmannen ägnat att minska rörligheten i
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
systemet, och det är just rörligheten som kan antas komma att spela en
betydande roll för systemets funktion, såväl i fråga om möjligheterna att
jämka på bestämmelserna, när detta är påkallat av utvecklingen, som i fråga
om möjligheterna att i speciella fall medge avvikelser från i princip bindan
de bestämmelser. Rörligheten skulle öka, om byggnadsstyrelsen fick befo
genhet att meddela föreskrifter utan fastställelse av Kungl. Maj :t. Får bygg
nadsstyrelsen denna befogenhet torde styrelsen också bli dispensmyndighet
med befogenhet att meddela avvikelser från föreskrifterna i sådana fall då
denna befogenhet inte enligt 67 § byggnadsstadgan ankommer på länssty
relsen eller byggnadsnämnden. För ett överlämnande till byggnadsstyrelsen
av befogenhet att meddela föreskrifter utan fastställelse talar enligt utred
ningsmannens mening behovet att systemet med byggbestämmelser funge
rar så smidigt som möjligt, så att ändringar i föreskrifter, meddelande av
nya föreskrifter och dispenser från föreskrifter kan ske utan dröjsmål.
En extra garanti för att en sådan befogenhet utövas på rätt sätt är att
frågor om byggbestämmelser numera handläggs under medverkan av bygg
nadsstyrelsens tekniska råd.
Utredningsmannen föreslår att 76 § byggnadsstadgan ändras så att Kungl.
Maj :ts fastställelse inte skall fordras för att föreskrift som styrelsen medde
lat skall bli gällande. Vidare föreslås en bestämmelse om att byggnadssty
relsen, innan föreskrift meddelas, skall samråda med annan myndighet vars
ämbetsområde berörs, och att ärendet skall underställas Kungl. Maj :t, om
enighet inte kan nås. Genom ett sådant stadgande anses viss ersättning kom
ma att ges för bortfallet av den kontroll som utövas av Kungl. Maj :t vid
fastställelse.
Utredningsmannen påpekar att byggnadsstyrelsen enligt förarbetena till
byggnadsstadgan utan särskild bestämmelse skall samråda i erforderlig om
fattning med annan myndighet som berörs av viss fråga (prop. 1959: 168 s.
168). Den föreslagna uttryckliga bestämmelsen om samråd i fråga om före
skrifter fordras som bakgrund till regeln om underställning. Även om sådan
bestämmelse inte föreslås i fråga om anvisningar, bör samråd ändå ske lik
som f. n., framhåller utredningsmannen.
I frågan om utvidgning av byggnadsstyrelsens typgod
kännande verksamhet anför utredningsmannen att systemet med
typgodkännanden givetvis är av betydelse för att främja ökad rationalise
ring och industrialisering av byggnadsverksamheten. Den förhandsprövning
och det generella godkännande, som typgodkännandet av en anordning in
nebär, är ägnat att trygga företagaren mot risken att få anordningen under
känd vid den lokala kontroll och prövning som byggnadsnämnderna utövar.
För byggnadsnämnderna uppkommer fördelen att kontrollen av typgodkänd
anordning inte behöver föranleda mera ingående undersökning. Som regel
torde undersökningen kunna inskränkas till att konstatera att det aktuella
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
11
exemplaret av anordningen enligt intyg, märke eller annat bevis överens stämmer med den godkända prototypen. Sådant bevis kan vara grundat på tillverkningskontroll och torde då vara särskilt betryggande.
Ett system med typgodkännande kan konstrueras så att det blir bindande i olika hänseenden, framhåller utredningsmannen. Det kan genom förbud mot försäljning och användning av annan anordning än typgodkänd göras bindande mot företagarna genom att tvinga dem att söka typgodkännande för anordning som de vill saluföra. Tvånget vid sådant obligatoriskt typgod kännande riktar sig också mot den konsumerande allmänheten, som nödgas avstå från att köpa och använda andra anordningar än typgodkända. Typ godkännandet kan också tänkas vara bindande i annat hänseende, nämligen mot de lokala granskningsmyndigheterna, dvs. byggnadsnämnderna. For mell bundenhet synes kunna åstadkommas genom föreskrift att typgodkänd anordning skall godtas av byggnadsnämnd, såvida inte särskilda omständig heter föranleder till annat, t. ex. användning för annat ändamål än det av sedda eller under andra förhållanden än det som typgodkännandet avser, el ler konstaterad farlighet eller undermålighet trots typgodkännande.
Utredningsmannen påpekar att obligatoriskt typgodkännande är en ingri pande åtgärd, som ansetts böra komma i fråga endast när särskilda skäl fö religger, t. ex. då det beträffande farliga anordningar anses nödvändigt till förebyggande av ohälsa eller olycksfall. Sådant typgodkännande kan lätt få negativa verkningar genom att hämma den tekniska utvecklingen, begrän sa konkurrensen och leda till onödigt besvär och omgång för företagare och allmänhet. Obligatoriskt typgodkännande bör enligt utredningsmannens mening inte förekomma utan bemyndigande i författning som fastställts av Kungl. Maj :t och riksdagen. I varje fall f. n. synes det utredningsmannen inte föreligga behov av obligatoriskt typgodkännande för bygganordningar. Det typgodkännande varom önskemål framförts under förberedelserna till revision av BABS 1960 beskrivs visserligen såsom bindande. Men den bun denhet som avses synes gälla byggnadsnämnderna och övriga kontrolleran de organ, inte bundenhet för företagare och allmänhet att enbart tillverka och försälja resp. använda typgodkända anordningar. Det aktuella önske målet bör därför enligt utredningsmannens mening kunna tillgodoses inom ramen för frivilligt typgodkännande. Sådant typgodkännande är en åtgärd av mindre ingripande natur än obligatoriskt, framhåller utredningsmannen. I förhållande till företagare och allmänhet skall den vara en serviceåtgärd, inte något som de tvingas till. Av lokala granslcningsmyndigheter torde den i allmänhet uppfattas som en metod vilken medför stor och nödvändig lätt nad i arbetet. Typgodkännandets innebörd är nämligen att arbetet med och ansvaret för kontrollen av viss anordning till väsentlig del flyttas från de lokala granskningsmyndigheterna till byggnadsstyrelsen såsom centralmyn dighet för byggnadsverksamheten. Därmed blir systemet med typgodkän nande en rationalisering i den bemärkelsen att den medför ett hushållande
12
med den kvalificerade personal som är engagerad med byggbestämmelser
och kontroll av byggnadsverksamhet. Utredningsmannen påpekar emellertid
att även systemet med frivilligt typgodkännande kan få skadeverkningar
liknande dem som kan uppkomma vid obligatoriskt typgodkännande. Syste
met kan felaktigt tillämpas så av lokalt granskningsorgan, att detta enbart
tar befattning med typgodkända anordningar och alltså avvisar icke typgod
kända. Även andra åtgärder kan föranleda obehörigt eliminerande av god
tagbara, icke typgodkända anordningar eller annan monopolisering och
konkurrensbegränsning. Systemet förutsätter kontroll från den centrala
myndighetens sida, så att dylika konsekvenser uppdagas och bringas att
upphöra.
Befogenhet för byggnadsstyrelsen att föranstalta om frivilligt typgodkän
nande för bygganordningar, i den mån det är lämpligt, anser utrednings
mannen föreligga genom 76 § byggnadsstadgan och det motivuttalande
(prop. 1959: 168 s. 151) som gjorts om möjligheten att med stöd av bestäm
melsen meddela generella godkännanden. Utredningsmannen finner därför
att ett vidgat användande av typgodkännande genom nya bestämmelser i en
reviderad BABS 1960 inte f. n. behöver föranleda ändring i byggnadsstad
gan.
Remissyttrandena
Förslaget om ändrad lydelse av 76 § byggnadsstadgan
tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser utom kom
merskollegium, ÖÄ och centrala sjukvårdsberedningen.
Flera av de remissinstanser som tillstyrker förslaget framhåller att före
skrifter bör ges endast i fråga om funktionsbestämmelser, medan detalj
regleringen bör ske genom råd och anvisningar. Byggindustrialiseringsut-
redningen anser att samtliga bestämmelser för vilka det finns ett nöjaktigt
kunskapsunderlag bör utformas som föreskrifter, vilket synes innebära att
samtliga huvudavsnitt i BABS 1960 omfattas av föreskrifter.
Statens råd för byggnadsforskning framhåller att de föreslagna åtgärder
na kommer att medföra en ökad arbetsbörda för byggnadsstyrelsen, fram
för allt när det gäller dispensärenden. Det är nödvändigt, anser rådet, att
styrelsen får tillräckliga personella resurser för att hinna med dessa ären
den utan tidsutdräkt. Möjliga rationaliseringsvinster kan annars äventyras.
Vikten av att dispensfrågorna kan lösas på ett smidigt sätt understryks ock
så av medicinalstyrelsen, byggindnstrialiseringsiitredningen, Näringslivets
Byggnadsdelegation, Sveriges Byggmästareförbnnd och flera handelskam
mare.
Förslaget att byggnadsstyrelsen skall samråda med annan myndighet,
innan föreskrift som rör den myndighetens verksamhetsområde meddelas,
hälsas med tillfredsställelse av medicinalstyrelsen och statens institut för
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
13
folkhälsan. De betonar angelägenheten av att samråd sker med dem i medi cinska och hygieniska frågor. Aktiebolaget Svensk Bgggtjänst, HSB, FVS- Tekniska Föreningen och Stockholms handelskammare anser att samråds- skyldigheten inte bör begränsas till annan myndighet utan avse även bygg nadsindustrin, större bostads- och byggnadsföretag, branschorganisationer resp. enskilda intressenter.
Kommerskollegium anser att den nuvarande ordningen är den i och för sig lämpligaste. Genom den undviks alltför ingripande och detaljerade före skrifter, vilka lätt kan leda till ett stelt och utvecklingshämmande system.
Kollegiet påpekar att det i samband med revisionen av BABS 1960 framkom att man på åtskilliga håll inte är tillfreds med den nuvarande ordningen. Missnöjet sägs bottna huvudsakligen i att byggnadsnämnderna ofta frångår byggnadsstyrelsens anvisningar och uppställer strängare fordringar än som innefattas i anvisningarna, vilket rubbar den eftersträvade enhetligheten och därmed också försvårar den önskvärda rationaliseringen på området. De erfarenheter kollegiet haft beträffande byggnadsnämndernas verksam het när det gäller tillämpningen av förordningen om brandfarliga varor bestyrker riktigheten av vad sålunda anförts. Det har nämligen visat sig att åtskilliga nämnder har eu benägenhet att — till förfång för den enskilde — i de särskilda fallen föreskriva längre gående åtgärder än som ansetts nödvändigt av de centrala myndigheter på vilka det ankommer att meddela tillämpningsföreskrifter. En annan iakttagelse som kollegiet gjort är att av central myndighet meddelade råd och anvisningar vid den lokala tillämp ningen lätt får karaktären av föreskrifter, vilket innebär att den enskilde förvägras rätten att uppfylla en föreskrift på annat sätt än som förutsätts i en därtill lämnad anvisning. Mot denna bakgrund ifrågasätter kollegiet, om det under nuvarande förhållanden över huvud är möjligt att åstadkom ma en ordning som bättre än den gällande kan tillgodose de önskemål som här framkommit. Även om kollegiet alltjämt har den uppfattningen att gäl lande ordning i och för sig är bäst ägnad att främja enhetligheten och ra tionaliseringen av byggandet i vårt land, vill kollegiet, med hänsyn till att de hörda handelskamrarna tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran, inte motsätta sig genomförandet av byggnadsstyrelsens förslag till ändring av 76 § byggnadsstadgan.
ÖÄ betvivlar inte att det nuvarande systemet med icke bindande anvis ningar kan vålla olägenheter, även om sådana, såvitt känt, inte uppstått inom ämbetets verksamhetsområde. I första hand borde man dock pröva möjligheten att i nu föreskriven ordning ge anvisningarna bindande ver kan i erforderliga delar. ÖÄ understryker att behov av bindande föreskrif ter endast kan anses föreligga i jämförelsevis ringa utsträckning och att detaljfrågor inte bör regleras genom sådana föreskrifter. Det påpekas vidare att en befogenhet för centrala verk att meddela bindande föreskrifter i frå ga, som kan komma under ÖÄ:s och länsstyrelsernas prövning, hittills har
Kiingl. Maj.ts proposition nr 81 år 1967
14
getts endast då speciella skäl talat därför. ÖÄ anser att tillräckliga så
dana skäl knappast föreligger i förevarande fall. Skulle emellertid behovet
av rörlighet i de bestämmelser som reglerar byggnadsverksamheten anses
motivera att byggnadsstyrelsen ges befogenhet att meddela föreskrifter utan
fastställelse av Kungl. Maj :t, bör enligt ÖÄ:s mening tydligare än i försla
get anges med vilka myndigheter samråd i så fall skall ske.
Centrala sjukvårdsberedningen anser också att nuvarande bestämmelser
bör behållas. Enligt beredningens åsikt talar starka skäl mot att föreskrif
ter meddelas av Kungl. Maj :t med hänsyn till svårigheterna och tidsutdräk-
ten vid de fortlöpande ändringar som måste vidtas för att hinder för den
fortgående utvecklingen, som bl. a. syftar till att intensifiera industrialise
ringen av byggandet, inte skall uppstå. Det anses dock oklart om det blir
någon större vinst genom att föreskriftslämnandet överflyttas till byggnads
styrelsen. Olägenheten av olika tillämpning hos skilda byggnadsnämnder
skulle kunna undanröjas genom bestämmelser om att anvisningarna i BABS
1960 obligatoriskt skall godtas och godkännas av byggnadsnämnd, om inte
särskilda skäl föranleder till annat. Genom en sådan anordning synes en
stel tillämpning av normerna kunna undvikas och den konsumerande all
mänheten befrias från nackdelar i form av konkurrensbegränsning och
stagnerad utveckling.
Samtliga remissinstanser utom kommerskollegium tillstyrker eller läm
nar utan erinran förslaget om utvidgning av byggnadsstyrel
sens typgodkännande verksamhet.
Centrala sjukvårdsberedningen, LO och SABO understryker att typgod
kännande måste bli bindande för de lokala myndigheterna.
Kommerskollegium bestrider inte att ett system med typgodkännanden
har sina påtagliga fördelar men betonar att också väsentliga nackdelar är
förknippade med ett sådant system. Det gäller främst obligatoriska typgod
kännanden, men skadeverkningar kan befaras även när det är fråga om
frivilliga godkännanden. Också i detta sammanhang har kollegiet erfaren
het från de brandfarliga varornas område. Det har visat sig att de lokala
myndigheterna ibland tror att ett frivilligt typgodkännande är att betrakta
såsom obligatoriskt. 1 allt fall torde det förhålla sig så att regler om frivil
ligt typgodkännande vanligen leder till att samtliga företagare på området
finner det förenligt med sina intressen att låta typgodkänna sina varor. Kol
legiet framhåller att regler om typgodkännande inte bör lämnas förrän en
typgodkännande organisation med tillräckliga resurser skapats. Visserli
gen bedriver statens provningsanstalt f. n. en icke obetydlig typgodkännan
de verksamhet på olika områden, men en avsevärd utbyggnad av anstalten
torde enligt kollegiets mening behövas för att denna verksamhet skall kun
na tillgodose det avsedda behovet. Typgodkännande måste kunna lämnas
utan alltför stor omgång. Vidare bör beaktas att en typgodkännande verk
samhet är tämligen kostnadskrävande, vilket medför fördyring av typgod-
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
Kungl. ,Maj:ts proposition nr 81 år 1967
15
kanda produkter. Kollegiet hänvisar också till de internationella förhållan dena. Regler om typgodkännande får sin betydelse också för importörer. För att hävda sig i konkurrensen kan dessa se sig tvingade att föranstalta om ett typgodkännande av svensk myndighet. En sådan ordning anser kol legiet ägnad att väcka irritation och missnöje hos importören, särskilt om det skulle förhålla sig så att hans vara får nyttjas i tillverkningslandet, trots att den kanske inte till alla delar överensstämmer med de krav som ställs för ett svenskt typgodkännande. Han kan då få misstanken att reg lerna tillkommit för att underlätta för svenska tillverkare att etablera sig på marknaden. Kollegiet anser att det bör tas med i beräkningen att detta kan komma att medföra olägenheter från svensk synpunkt, t. ex. i EFTA- sammanhang. Kollegiet ifrågasätter f. ö. om tillräckliga skäl föreligger för byggnadsstyrelsen att skapa en egen typgodkännande verksamhet. Kollegiet utgår fi ån att den av byggnadsstyrelsen avsedda typgodkännande verksam heten inte skall ha annat syfte än att förebygga ohälsa och olycksfall eller alltså att befrämja säkerhetssynpunkter. Kollegiet anser att redan gällande bestämmelser om typgodkännande är tillfyllest för att tillgodose detta syfte. Ett nära samarbete har också inletts mellan arbetarskyddsstyrelsen, bygg nadsstyrelsen, brandinspektionen och kommerskollegium, avseende en typ godkännande verksamhet av tekniska anordningar i byggnad, varvid prov- ningsanstalten åtagit sig att vara typgodkännande myndighet. Kollegiet er inrar om att kollegiet inte får meddela bestämmelser om sådant typgodkän nande utan att ha samrått med byggnadsstyrelsen.
Departementspromemorian
I promemorian anförs att det ansetts lämpligt att, innan Kungl. Maj:t tar ställning till byggnadsstyrelsens framställning den 17 december 1964, in hämta yttrande över förslaget till revision av BABS 1960. Yttrandena borde enligt promemorian avges med utgångspunkt från att en eventuell ändring av 76 § byggnadsstadgan kunde komma att innebära att Kungl. Maj :t skulle äga uppdra åt byggnadsstyrelsen att meddela föreskrifter som avses i 1 mom. efter samråd med myndigheter och organisationer som berörs av fö reskrifterna. Beslutsrätten skulle alltså vid en sådan delegation tillkomma styrelsen, och den av styrelsen i framställningen föreslagna ordningen att underställa Kungl. Maj :t ärende, i vilket enighet inte kan nås, skulle inte tillämpas.
Remissyttrandena
I fråga om konstruktionen av 76 § byggnadsstadgan är det inte alltid fullt klart om remissinstanserna förordar byggnadsstyrelsens lösning eller den alternativa lösningen enligt departementspromemorian. Av de entydiga yttrandena framgår att den alternativa lösningen tillstyrks eller lämnas
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
utan erinran av arbetarskyddsstyrelsen, skolöverstyrelsen, bostadsstyrelsen,
länsstyrelsen i Jönköpings län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
byggindustrialiseringsutredningen, Svenska stadsförbundet och Svenska
kommunförbundet.
Arbetarskyddsstyrelsen anser att vissa skäl talar också för byggnadssty
relsens förslag, medan byggindustrialiseringsutredningen framhåller att den
konstruktion som antyds i departementspromemorian skulle innebära en av
sevärd förstärkning av byggnadsstyrelsens ställning som central myndighet
inom byggnadsområdet. Detta skulle förbättra möjligheterna att tillgodose
behovet av enhetliga och samordnade byggnadsbestämmelser.
Kommerskollegium anser att byggnadsstyrelsen inte bör få meddela före
skrifter beträffande frågor som är direkt reglerade i allmän lag eller författ
ning utanför byggnadslagstiftningens område. Inte heller bör byggnadssty
relsen enligt kollegiets mening få meddela bestämmelser i form av föreskrif
ter, om bestämmelserna rör annan myndighets ämbetsområde och den myn
digheten inte får meddela dem som föreskrifter. Kollegiet, som fortfarande
anser att byggnadsstyrelsens befogenhet att meddela föreskrifter inte bör
utvidgas utöver vad som gäller nu, framhåller därför att, om 76 § byggnads
stadgan skall ändras, detta måste ske på det sätt som byggnadsstyrelsen fö
reslagit.
Så länge byggnadsstyrelsen saknar medicinsk-hygienisk expertis kan sta
tens institut för folkhälsan inte tillstyrka att styrelsen får oinskränkt beslu
tanderätt i frågor där enighet inte kunnat nås vid samråd med myndigheter
som företräder hälsovården.
ÖÄ hänvisar till sitt yttrande över byggnadsstyrelsens framställning den
17 december 1964 och vidhåller den uppfattning ämbetet då uttalade om den
föreslagna ändringen av 76 § byggnadsstadgan.
Departementschefen
Byggandet i Sverige har sedan lång tid präglats av strävanden till rationa
lisering inom byggnadsindustrin genom standardisering av byggnadspro-
dukter och industrialisering av deras tillverkning. Som ett led i dessa strä
vanden har krävts en förenkling av byggnadslagstiftningen. 1959 års bygg
nadsstadga tillkom i detta syfte och bärs upp av tre grundtankar som an
setts ägnade att medföra förenklingar i förhållande till tidigare lagstiftning.
Bestämmelserna bär så långt möjligt gjorts enhetliga för hela landet med
undvikande av specialregler för vissa orter eller vissa typer av bebyggelse
områden, byggnadsärendena har decentraliserats till byggnadsnämnder
na och bestämmelser i detaljfrågor, särskilt sådana av teknisk natur, har
rensats ut ur stadgan. 1 det sist nämnda hänseendet bär tanken varit att
byggnadsstyrelsen skall meddela detaljbestämmelserna genom tillämpnings
17
föreskrifter och anvisningar till byggnadsstadgan. De formella möjligheterna härtill har getts i 76 §. Byggnadsstyrelsen kan meddela närmare föreskrifter i fråga om bl. a. konstruktion och utförande i övrigt av byggnader och andra anordningar, om vilka bestämmelser ges i byggnadsstadgan, samt i fråga om byggnadsarbeten. Vidare skall styrelsen meddela de ytterligare råd och an visningar som behövs för tillämpningen av stadgan. Skillnaden mellan före skrifter och anvisningar är att föreskrifterna blir bindande för de byggande och för myndigheterna, om de fastställs av Kungl. Maj :t, medan anvisning arna inte blir bindande och inte skall fastställas av Kungl. Maj :t.
Vid den rundfråga som byggnadsstyrelsen gjorde år 1963 till berörda myndigheter och organisationer om erfarenheterna av BABS 1960 framför des viss kritik mot att styrelsens tillämpningsbestämmelser getts endast i form av anvisningar. Det ansågs att BABS 1960 i många fall var alltför vag för att tjäna som rättesnöre för en enhetlig tillämpning och att avvikelserna från bestämmelserna blev eller kunde bli så många att den eftersträvade en hetligheten i tillämpningen äventyrades. Flera av de tillfrågade var däremot positiva till anvisningsformen därför att den ger särskilda möjligheter till anpassning efter den fortgående utvecklingen.
Byggnadsstyrelsen anser i sin framställning att BABS bör ges större tyngd genom att vissa bestämmelser får karaktären av bindande föreskrifter i stäl let för endast anvisningar. Föreskrifter bör dock ges endast i fråga om funk tionskrav, medan detaljregleringen hur viss anordning skall vara beskaffad för att uppfylla funktionskravet fortfarande bör ges i anvisningsform. Sty relsen föreslår att föreskrift inte skall behöva fastställas av Kungl. Maj :t för att bli gällande. Styrelsen menar att den föreslagna ordningen kommer att främja större enhetlighet och smidighet vid tillämpningen av byggnads- bestämmelserna. Endast tre remissinstanser har ställt sig negativa till för slagen.
Vid anmälan denna dag av frågan om riktlinjer för bostadspolitiken m. m. avser chefen för inrikesdepartementet, enligt vad jag inhämtat, att närmare utveckla behovet av ytterligare rationalisering inom byggnadsin dustrin som ett led i strävandena att förbättra hushållningen med produk tionsresurserna och minska byggnadskostnaderna. Bland de viktigare åt gärderna i det sammanhanget är ökad användning av standardprodukter och framställning i långa serier. Jag anser det vara av betydelse att til lämpningsföreskrifterna och anvisningarna til! byggnadsstadgan utformas så att byggnadsnämndernas praxis så långt möjligt blir likformig vid pröv ning av ansökningar om byggnadslov. Om en byggande vill använda viss konstruktion eller anordning som uppfyller byggnadsbestämmelsernas krav på säkerhet och hygien, bör han således kunna räkna med att den konstruk tionen eller anordningen kommer att godtas av alla byggnadsnämnder.
Resultatet av byggnadsstyrelsens rundfråga gav vid handen att meningar na var delade om lämpligheten av ett system med tillämpningsbestämmelser
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
18
endast i form av råd och anvisningar. Utfallet av remissbehandlingen av sty
relsens framställning om ändring av 76 § byggnadsstadgan visar dock ldart
att så gott som alla berörda myndigheter och organisationer önskar att vissa
tillämpningsbestämmelser ges i form av föreskrifter. Det finns också enligt
min mening anledning anta att ett sådant system kommer att bättre främja
en enhetlig behandling av byggnadslovsärendena.
Rationaliseringssträvandena inom byggnadsindustrin kräver inte endast
att tillämpningen av byggnadsbestämmelserna är enhetlig utan också att den
smidigt kan anpassas efter utvecklingen och inte binds i en stel form. Till-
lämpningsbestämmelserna måste vara sådana att de inte hämmar forskning
eller försök med nya konstruktioner och anordningar. Det är också av vikt
att bestämmelserna kan meddelas i så smidiga former som möjligt.
Föreskrifterna bör i princip avse grundläggande krav på hållfasthet, mot
ståndskraft mot brand eller annan egenskap eller funktion som är av be
tydelse från säkerhetssynpunkt eller hygienisk synpunkt. Mer detaljerade
regler om material, dimensioner eller andra egenskaper, som kan fordras
i fråga om viss anordning för att den skall uppfylla dessa krav, hör där
emot inte ges bindande verkan utan utformas som råd och anvisningar.
Även en anordning vars egenskaper inte motsvarar dem som anges i en an
visning bör alltså godtas, såvida den uppfyller de funktionskrav som med
delats genom föreskrifterna.
Med nuvarande ordning, som kräver Kungl. Maj ds fastställelse för att fö
reskrift skall bli gällande, måste också varje fråga om ändring av en före
skrift underställas Kungl. Maj :t. Dessutom torde prövningen av fråga om
dispens från föreskrift tillkomma Kungl. Maj :t, om det inte är fråga om
mindre avvikelse som enligt 67 § byggnadsstadgan kan medges av länssty
relsen eller byggnadsnämnd. En sådan ordning är förklarlig! när man som
skedde vid tillkomsten av byggnadsstadgan utgick ifrån att föreskrifter
skulle komma att meddelas i ganska ringa omfattning. I ett system som
syftar till att föreskrifter meddelas i en helt annan omfattning kan däremot
den nuvarande oidningen vara mindre lämplig. Handläggningen bör själv
fallet kunna ske enklare och smidigare, om byggnadsstyrelsen bemyndigas
att fastställa föreskrifterna och därmed också att medge dispenser. Från
sakliga synpunkter torde det inte heller finnas anledning att generellt upp
rätthålla kravet på fastställelse av Kungl. Maj :t, i den mån föreskrifterna
rör rent byggnadstekniska frågor om säkerhet och hygien. Den samråds-
skyldighet för byggnadsstyrelsen, som jag längre fram kommer att förorda,
anser jag vara en tillräcklig garanti för att de olika berättigade intressen
som kan finnas på dessa områden blir beaktade.
Som jag nämnt tidigare har Kungl. Maj :t fastställt de föreskrifter som
byggnadsstyrelsen meddelat den 14 mars 1967 och som skall ingå i BABS
1967. Dessa tillämpningsbestämmelser kommer att bli uppdelade på före
skrifter och anvisningar enligt de principer jag nyss nämnt. Jag anser dessa
Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1967
19
förhållanden utgöra ett ytterligare skäl för att det generella fastställelsekra- vet i fortsättningen skulle kunna undvaras.
Det är emellertid uppenbart att åtskilliga av de nu fastställda föreskrif terna har icke oväsentlig ekonomisk betydelse eller annars är av större vikt för byggandet. Enligt min mening kan det inte vara lämpligt att föreskrif ter av sådant slag undandras Kungl. Maj :ts prövning. Om byggnadsstyrel sen avser att ändra nu fastställd föreskrift eller meddela ny föreskrift och detta kan tänkas få en icke oväsentlig ekonomisk effekt — i höjande eller sänkande riktning— eller på annat sätt vara av större vikt, bör föreskrif ten därför fastställas av Kungl. Maj :t för att bli gällande.
Byggnadsstyrelsen föreslår att styrelsen skall vara skyldig att samråda med annan myndighet, innan den meddelar föreskrift som berör den myn dighetens verksamhetsområde. Kan enighet inte nås vid sådant samråd, skall Kungl. Maj :t avgöra frågan. I departementspromemorian anges den alternativa lösningen att byggnadsstyrelsen skall äga meddela föreskrift ef ter samråd med annan berörd myndighet eller organisation. Underställning skulle inte förekomma med denna ordning.
Det är uppenbart att samråd bör ske mellan byggnadsstyrelsen och annan berörd myndighet, innan styrelsen meddelar föreskrift, råd eller anvisning. Detta gäller redan nu, trots att uttrycklig bestämmelse härom saknas i bygg nadsstadgan (prop. 1959: 168 s. 168). Byggnadsstyrelsens förslag att författ ningstexten skall innehålla en sådan regel i fråga om föreskrifter motiveras med att det krävs en bakgrund till den föreslagna regeln om underställning. Även med den konstruktion som ifrågasätts i departementspromemorian be hövs en uttrycklig bestämmelse om samråd.
Några remissinstanser framhåller att samråd bör ske inte bara med myn digheter utan också med andra intressenter såsom industrier, företag och organisationer. Departementspromemorian ger uttryck för samma tanke. Jag finner det naturligt att samråd sker även med intressenter utanför myn digheterna. Arbetet med BABS 1967 har visat att byggnadsstyrelsen tilläm par en sådan ordning. En uttrycklig bestämmelse om samråd av detta slag behövs inte. Den skulle dessutom kräva en närmare specificering av dem med vilka samråd skall ske. Detta skulle kunna leda till en begränsning i förhållande till vad som nu tillämpas.
Endast statens institut för folkhälsan och kommerskollegium avstyrker att samrådsskyldigheten konstrueras enligt de riktlinjer som anges i depar tementspromemorian. Kommerskollegium synes mena att eu lösning enligt dessa riktlinjer kan leda till att byggnadsstyrelsen meddelar föreskrifter om frågor som är direkt reglerade i författningar utanför byggnadslag stiftningens område eller att styrelsens föreskrifter kan ingripa på annan myndighets verksamhetsområde. Jag vill erinra om att dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet vid tillkomsten av byggnadsstadgan ansåg att ingenting hindrar att tillämpningsbestämmelserna behandlar även äm
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
20
nen som regleras på annat håll än i de egentliga byggnadsförfattningarna
(prop. 1959: 168 s. 270). Ett led i strävandena att förenkla byggnadslagstift
ningen har varit att efter hand utmönstra byggnadstekniska bestämmelser
ur olika författningar utanför detta område och överföra dem till byggnads
lagstiftningen. Så har senast skett i fråga om hotellförordningen den 16 de
cember 1966 (nr 742). Flera bestämmelser i byggnadsstadgan, t. ex. 44 §
7 mom. samt 46 och 48 §§, är utformade så att de ger byggnadsstyrelsen
möjlighet att meddela föreskrifter om sådana frågor om arbetarskydd, häl
sovård och brandskydd som bör beaktas vid byggande.
Den omständigheten att viss fråga regleras i författning utanför bygg
nadslagstiftningens område hindrar alltså inte att frågan behandlas i till-
lämpningsbestämmelser till byggnadsstadgan. Om emellertid rätten att med
dela föreskrifter i sådan fråga författningsenligt tillkommer annan myn
dighet än byggnadsstyrelsen, skall styrelsen uppenbarligen inte meddela
egna föreskrifter i samma fråga. Styrelsen skall t. ex. i fråga om brand
skydd inte meddela föreskrifter i ämne som behandlas uteslutande i lag
stiftningen om brandfarliga varor, eftersom det tillkommer kommerskolle
gium att meddela föreskrifter för tillämpningen av den lagstiftningen. Om
samrådsskyldigheten utformas enligt det alternativ som anges i departe
mentspromemorian, är det således enligt min mening klart att byggnadssty
relsen inte skall avgöra ärende i vilket enighet inte kunnat nås, därför att
samrådsmyndighet anser att en tänkt föreskrift skulle inkräkta på myndig
hetens egen rätt att meddela bindande föreskrifter. Detta behöver emellertid
inte bli fallet om, såsom jag nyss förordat, byggnadsstyrelsen skall vara
skyldig att underställa Kungl. Maj :t fråga av större vikt. En sådan fråga
måste nämligen anses föreligga om en samrådsmyndighet gör invändning
av antytt slag.
Med ett generellt underställningsförfarande finns risk att ett stort antal
ärenden underställs Kungl. Maj :t, därför att full enighet inte nåtts med
samtliga berörda myndigheter. Av samma anledning kan det befaras att för
slag till föreskrifter många gånger inte framläggs eller att de onödigt för
dröjs. Detta skulle kunna hindra en smidig anpassning efter utvecklingen,
vilket enligt min mening talar för att byggnadsstyrelsen — med nyss nämn
da inskränkning — tillerkänns beslutsrätten. I likhet med byggindustriali-
seringsutredningen anser jag också att en sådan ordning skulle stärka sty
relsens ställning som central myndighet inom byggnadsområdet.
Jag föreslår att 76 § 1 mom. byggnadsstadgan ändras i enlighet med vad
jag nu anfört. Föreskrift som byggnadsstyrelsen meddelat skall således fast
ställas av Kungl. Maj :t endast om den är av icke oväsentlig ekonomisk be
tydelse eller annars är av större vikt. Om föreskrift rör även annan myn
dighets verksamhetsområde, skall styrelsen meddela föreskriften efter sam
råd med den myndigheten. De nya bestämmelserna bör träda i kraft den
1 juli 1967. Vid riksdagens bifall till prop. 1967: 61 om delning av bygg
Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1967
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
21
nadsstyrelseorganisationen m. m. skall vad som sägs i 76 § byggnadsstadgan
om byggnadsstyrelsen gälla statens planverk.
Slutligen vill jag något beröra byggnadsstyrelsens förslag om utvidgning
av dess typgodkännande verksamhet. Jag anser liksom styrelsen att det inte
finns anledning att införa obligatoriskt typgodkännande, och styrelsen har
ansetts kunna föranstalta om frivilligt typgodkännande med stöd av 76 §
byggnadsstadgan (prop. 1959: 168 s. 151).
Samtliga remissinstanser utom kommerskollegium uttalar sig för en
utvidgning av byggnadsstyrelsens typgodkännande verksamhet eller lämnar
förslaget härom utan erinran. För egen del kan jag instämma i de motiv för
en sådan ordning som styrelsen anför. Systemet med typgodkännande bör
underlätta industrialiseringen inom byggnadsindustrin och är då ett natur
ligt led i de rationaliseringssträvanden som den föreslagna ändringen av
76 § byggnadsstadgan avser att främja. För att systemet skall uppfylla detta
syfte fordras att de lokala myndigheterna är skyldiga att godta en typgod
känd konstruktion eller anordning. Detta har också beaktats i de föreskrif
ter som Kungl. Maj :t fastställt denna dag.
Utbyggnaden av den typgodkännande verksamheten bör ske i den takt
som de ekonomiska och personella resurserna medger. Kostnaderna för
denna verksamhet bör täckas av avgifter. Jag ämnar senare föreslå Kungl.
Maj :t åtgärder för meddelande av de taxebestämmelser som behövs.
Hemställan
Under åberopande av vad jag anfört hemställer jag att Kungl. Maj :t in
hämtar riksdagens yttrande över ett inom kommunikationsdepartemen
tet upprättat förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 76 § 1 mom.
byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612).
Med bifall till vad föredraganden sålunda med in
stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riks
dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
MARCUS BOKTR. STHLMI967 670208