2

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

till byggnadsnämnden. Befogenheten att fastställa stadsplan — vilken f. n.

i regel är förbehållen Kungl. Maj :t — föreslås skola i huvudsak överflyttas

till länsstyrelsen. — Reglerna om byggnadsplan har grundligt omarbetats,

särskilt vad angår förfarandet vid planernas tillkomst. Initiativet till upp­

rättande av byggnadsplan förutsättes skola i regel ankomma på kommu­

nen — icke som nu på länsstyrelsen — och förfarandet regleras på vä­

sentligen samma sätt som beträffande stadsplan, d. v. s. så att upprättat

planförslag skall antagas av kommunens fullmäktige eller, efter fullmäkti­

ges bemyndigande, av byggnadsnämnden samt fastställas av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen föreslås dock alltjämt få viss möjlighet att låta upprätta och

efter hörande av kommunens fullmäktige fastställa byggnadsplan. Befogen­

heten att medgiva användande av byggnadsplan i stad, vilken f. n. är

förbehållen Kungl. Maj :t, föreslås skola anförtros länsstyrelsen. Institutet

utom plansbestämmelser reformeras på det sättet, att utomplansbestämmel-

serna i princip blir av enhetligt innehåll i hela riket. Kungl. Maj:t förutsät­

tes dock få möjlighet att meddela speciell föreskrift rörande innehållet av

utomplansbestämmelser för viss landsdel. Proceduren vid införandet av

utomplansbestämmelser utformas på ungefärligen samma sätt som proce­

duren vid antagande och fastställande av stadsplan eller byggnadsplan. —

Regerna om tomtindelning jämkas så, att byggnadsnämnden får större möj­

ligheter att föranstalta om ändring av tomtindelning, där sådan ändring är

påkallad för att främja en ur saneringssynpunkt önskvärd förnyelse av

byggnadsbeståndet.

Vidare innebär författningsförslagen att vissa av de nuvarande stad-

gandena om byggnadsförbud slopas. Så föreslås ske med bl. a. bestämmel­

sen i 123 § byggnadslagen om befogenhet för länsstyrelsen att meddela ny-

byggnadsförbud och andra föreskrifter till förekommande av tätbebyggelse

inom vissa områden på landsbygden, vilken föreslås avlöst av ett kontroll­

system liknande det som f. n. gäller i städerna. En del ändringar föreslås

också med avseende å vissa andra förbudsbestämmelser av mera begränsad

räckvidd.

Skyldigheten att söka byggnadslov föreslås skola något inskränkas. Det

nuvarande systemet med prövning genom länsstyrelsen av vissa byggnads­

företag på landsbygden avskrives. Likaledes föreslås upphävande av nuva­

rande anmälningsskyldighet beträffande byggnadsföretag på landsbygden,

för vilka byggnadslov icke erfordras. Föreskrift införes om rätt för envar,

som vill vidtaga byggnadsåtgärd, att få åtgärdens författningsenlighet prö­

vad genom byggnadsnämnden, även om skyldighet alt söka byggnadslov

ej föreligger.

Befogenheten att meddela dispens från byggnadsförbud och särskilda

bestämmelser för byggnadsverksamheten föreslås skola i stor omfattning

decentraliseras från Kungl. Maj:t till länsstyrelserna och i icke ringa om-

lattning från dessa till byggnadsnämnderna. Frågan om byggnadsnämn­

dens befogenhet att medgiva dylika dispenser föreslås bli reglerad så, att

länsstyrelsen får möjlighet att delegera större delen av sin egen dispens­

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Förslag

till

Lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas dels att 91, 92, 98—104, 120 och 125 §§ byggnadsla­

gen den 30 juni 1947 skola upphöra att gälla, dels ock att 14, 15, 26, 31, 34,

36, 38, 63, 76—81, 83, 96, 97, 106—111, 113, 119, 121, 123, 124, 128, 129,

131—134, 149—151, 157, 167 och 168 §§ nämnda lag1 skola erhålla ändrad ly­

delse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse1

(Föreslagen lydelse)

14

Hava stadsfullmäktige beslutat gö­

ra framställning om fastställelse av

generalplan beträffande visst områ­

de eller ändring av fastställd general­

plan, må nybyggnad, innan framställ­

ningen prövats, ej företagas inom om­

råde som avses med denna; dock må

länsstyrelsen medgiva undantag, så­

vitt generalplanens genomförande

icke försvåras.

15

Är fråga väckt om framställning

angående fastställelse av generalplan

beträffande visst område eller änd­

ring av fastställd generalplan, äger

länsstyrelsen på framställning av sta­

den förordna, att nybyggnad inom

området icke må företagas utan läns­

styrelsens tillstånd. Sådant förord­

nande gäller intill dess stadsfullmäk­

tige beslutat i frågan, dock ej längre

än ett år. Behöver denna tid förläng­

as, äger länsstyrelsen på framställ-

av staden förordna härom; dock skall

1

Senaste lydelse av 81 §, se SFS 1958:430;

§•

Hava stadsfullmäktige beslutat gö­

ra framställning om fastställelse av

generalplan beträffande visst områ­

de eller ändring av fastställd gene­

ralplan, må nybyggnad, innan fram­

ställningen prövats, ej företagas inom

område som avses med denna; dock

må länsstyrelsen och, enligt av Ko­

nungen meddelade föreskrifter, an­

nan myndighet som Konungen be­

stämmer medgiva undantag, såvitt

generalplanens genomförande icke

försvåras.

§•

Är fråga väckt om framställning

angående fastställelse av generalplan

beträffande visst område eller änd­

ring av fastställd generalplan, äger

länsstyrelsen på framställning av sta­

den förordna, att nybyggnad inom

området icke må företagas. Sådant

förordnande gäller intill dess stads­

fullmäktige beslutat i frågan, dock ej

längre än ett år. Där så erfordras

äger länsstyrelsen på framställning

av staden förlänga förbudets giltig­

hetstid med högst två år i sänder.

av 111 §, se SFS 1948:383.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

damålsenligt sätt. I fråga om obe­

byggd mark må ändring av tomtin­

delning äga rum när sådan påkallas

av markägare eller av byggnadsnämn­

den, såvida ändringen kan antagas

vara en förutsättning för att marken

eller angränsande mark i kvarteret

inom skälig tid bär bebyggd på ett

ändamålsenligt sätt.

Ändring av — ------- avsevärd olägenhet.

Ej må------- -------- -------- av tomterna.

34 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid

mot stadsplan; dock må Konungen

och, enligt av Konungen meddelade

föreskrifter, myndighet som Konung­

en bestämmer medgiva undantag, nät-

särskilda skäl äro därtill och nybygg­

naden ej avsevärt försvårar markens

användning för avsett ändamål.

Nybyggnad må ej företagas i strid

mot stadsplan; dock må Konungen

medgiva undantag, när särskilda skäl

äro därtill och en ändamålsenlig an­

vändning av marken icke därigenom

försvåras.

Enligt av Konungen meddelade fö­

reskrifter må jämväl länsstyrelsen

eller annan myndighet som Konung­

en bestämmer medgiva undantag

från förbud som i första stycket sägs,

när särskilda skäl äro därtill och ny­

byggnaden ej avsevärt försvårar mar­

kens användning för det i planen av­

sedda ändamålet.

36 §.

Finner Konungen stadsplan icke Befinnes stadsplan icke kunna fast-

kunna fastställas eller ock böra i viss ställas eller ock böra i viss del undan-

del undantagas från fastställelse, äger lagas från fastställelse, äger Konung-

Konungen för viss tid meddela det en eller, där fastställelseprövningen

förbud mot nybyggnad som föranle- ankommer på länsstyrelsen, denna

des av omständigheterna.

för viss tid meddela det förbud mot

nybyggnad som föranledes av om­

ständigheterna.

Föreligger fråga--------— erforderligt nybyggnadsförbud.

38 §.

Nybyggnad må------------ rättsligen bestående.

Ej heller-------------— — blivit ställd.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

78

Utomplansbestämmelser för områ­

de som ingår i fastställd generalplan

må ej fastställas i strid mot planen.

79

Nybyggnad må ej företagas i strid

mot utomplansbestämmelser, dock

må länsstyrelsen eller, enligt av Ko­

nungen meddelade föreskrifter, an­

nan myndighet som Konungen be­

stämmer medgiva undantag, när sär­

skilda skäl äro därtill och nybyggna­

den ej avsevärt motverkar syftet med

bestämmelserna.

80

Har beslut fattats eller fråga väckts

om antagande eller ändring av utom­

plansbestämmelser för visst oinråde,

skall angående förbud mot nybygg­

nad inom området vad i 14 och 15 §§

stadgas äga motsvarande tillämpning.

Finner länsstyrelsen utomplansbe­

stämmelser icke kunna fastställas el­

ler ock böra i viss del undantagas

skall fastställas av länsstyrelsen. Full­

mäktige äga i den omfattning, som

prövas lämplig, uppdraga åt bygg­

nadsnämnden att i fullmäktiges ställe

meddela dylikt förordnande. Där så

uppenbarligen är påkallat, äger ock

länsstyrelsen efter fullmäktiges hö­

rande meddela förordnande som nu

sagts.

Av Konungen beslutad ändring i

gällande utomplansbestämmelser

skall, om Konungen så föreskrivit,

träda i tillämpning utan särskilt för­

ordnande.

§•

Utomplansbestämmelser må ej till-

lämpas i strid mot fastställd general­

plan.

§•

Nybyggnad må ej företagas i strid

mot utomplansbestämmelser; dock

må länsstyrelsen eller, enligt av Ko­

nungen meddelade föreskrifter, an­

nan myndighet som Konungen be­

stämmer medgiva undantag, när sär­

skilda skäl äro därtill.

§•

Har beslut fattats eller fråga väckts

att utomplansbestämmelser skola till-

lämpas för visst område, skall angå­

ende förbud mot nybyggnad inom

området vad i 14 och 15 §§ stadgas

äga motsvarande tillämpning.

10

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse

marken, där ej sådan skyldighet jäm­

likt 21 eller 48 § åligger staden.

Enahanda rätt------------ marken inträdde.

Vad i--------------------- marken inträdde.

96 §.

Till ledning-----------------så erfordras.

Vad i 9 § andra, tredje och fjärde

styckena stadgas angående general­

plan i stad skall äga motsvarande till-

lämpning beträffande generalplan på

landet.

97

Generalplan så ock ändring därav

antages av kommunalfullmäktige och

skall, i den mån den blivit fastställd

av länsstyrelsen, lända till efterrättel­

se enligt vad nedan sägs.

Vad i 10 § tredje stycket stadgas

om generalplan i stad skall ock gälla

sådan plan på landet.

§•

Vad i 9 § andra, tredje och fjärde

styckena samt 10—23 §§ stadgas om

generalplan i stad skall äga motsva­

rande tillämpning beträffande sådan

plan på landet; och skall därvid vad

som är stadgat om stad och stadsfull­

mäktige gälla kommunen och kom­

munalfullmäktige.

106 §.

I fall------------ och kommunalfullmäktige.

Har fråga väckts om antagande el­

ler ändring av stadsplan för visst om­

råde, äger länsstyrelsen, om synner­

liga skäl äro därtill, för viss tid, högst

fem år, förordna att nybyggnad inom

området icke må företagas utan läns­

styrelsens tillstånd. Länsstyrelsen må

ock förlänga förbudets giltighetstid

med högst tre år i sänder; dock skall

beslut härom underställas Konungens

prövning, om sammanlagda giltig­

hetstiden kommer att överstiga åtta

år.

Finnes vad--------------------- prövas nödig.

12

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

relsens tillstånd. Länsstyrelsen må

ock förlänga förbudets giltighetstid

med högst tre år i sänder; dock skall

beslut härom underställas Konungens

prövning, om sammanlagda giltig­

hetstiden kommer att överstiga åtta

år.

109 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid

mot byggnadsplan; dock må länssty­

relsen och, enligt av Konungen med­

delade föreskrifter, annan myndighet

som Konungen bestämmer medgiva

undantag, när särskilda skäl äro där­

till och nybyggnaden ej avsevärt för­

svårar markens användning för av­

sett ändamål.

Därest så---------------- erforderlig mån.

Konungen äger förordna att undan­

tag från förbud, som avses i första

och andra styckena, må i enlighet

med Konungens närmare föreskrifter

meddelas jämväl av annan myndig­

het än länsstyrelse.

Beträffande område som ingår i

byggnadsplan eller med avseende å

vilket förbud mot nybyggnad medde­

lats enligt 109 § äger länsstyrelsen,

i den utsträckning som föranledes av

omständigheterna, stadga förbud mot

schaktning, fyllning, trädfällning el­

ler annan därmed jämförlig åtgärd.

U0§.

Beträffande område som ingår i

byggnadsplan eller med avseende å

vilket förbud mot nybyggnad medde­

lats enligt 108 § äger länsstyrelsen,

i den utsträckning som föranledes av

omständigheterna, stadga förbud mot

schaktning, fyllning, trädfällning el­

ler annan därmed jämförlig åtgärd.

må förlänga förbudets giltighetstid

med högst två år i sänder.

Från förbud som i första stycket

sågs må undantag medgivas av läns­

styrelsen och, enligt av Konungen

meddelade föreskrifter, av annan

myndighet som Konungen bestäm­

mer.

Finner länsstyrelsen byggnadsplan

icke kunna fastställas eller ock bö­

ra i viss del undantagas från faststäl-

lelse, äger länsstyrelsen för viss tid

meddela det förbud mot nybyggnad

som föranledes av omständigheterna.

110

§.

Nybyggnad må ej företagas i strid

mot byggnadsplan; dock må länssty­

relsen medgiva undantag, när sär­

skilda skäl äro därtill och nybyggna­

den ej avsevärt försvårar markens

användning för avsett ändamål.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

120 §.

119 §.

Beträffande utomplansbestämmel- Beträffande utomplansbestämmel-

ser på landet skall vad i 78 och 79 §§ ser på landet skall vad i 77—80 §§ är

är stadgat äga motsvarande tillämp- stadgat äga motsvarande tillämpning;

n'ng-

och skall vad där sägs om stadsfull­

mäktige gälla kommunalfullmäktige.

121

§.

Med avseende å område, för vilket Inom område med stadsplan, bygg-

stadsplan, byggnadsplan eller utom- nadsplan eller utomplansbestämmel-

plansbestämmelser fastställts, skall ser skall vad i 81—85 §§ är stadgat

vad i 81—85 §§ är stadgat äga mot- äga motsvarande tillämpning,

svarande tillämpning.

Beträffande annat-------- — inom området.

123 §.

Till förekommande av tätbebyggel- Till förekommande av tätbebyg-

se inom område som ej ingår i stads- gelse inom område som ej ingår i

plan eller byggnadsplan äger länssty- stadsplan eller byggnadsplan äger

relsen meddela det förbud mot ny- Konungen meddela de föreskrifter

byggnad och de föreskrifter i övrigt som för ändamålet finnas erforderli-

som för ändamålet finnas erforder- ga.

liga.

124 §.

Förbud eller föreskrift som i 123 § Föreskrift som i 123 § sägs må ej

sägs må ej avse bebyggelse för jord- avse bebyggelse för jordbrukets, fis-

brukets, fiskets, skogsskötselns eller kets, skogsskötselns eller därmed

därmed jämförligt behov.

jämförligt behov.

128 §.

Har Konungen------------ bilda regionplaneförbund.

Beträffande sådant------------ äga tillämpning.

Angående utredning varom i 127 §

sägs skall gälla vad i sistnämnda lag

stadgas om där avsedd utredning.

129 §.

En ledamot av förbundsdirektio-

nen, tillika ordförande, skall jämte

ersättare för honom utses av Konung­

en. Övriga ledamöter i förbundsdi-

rektionen jämte ersättare för dem

En ledamot av förbundsfullmäkti­

ge, tillika ordförande, skall jämte er­

sättare för honom förordnas av Ko­

nungen. Övriga ledamöter i förbunds-

fullmäktige skola utses av förbundets

16

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

förbundets bekostnad låta upprätta på förbundets bekostnad låta upprät-

samt, efter hörande av direktionen ta samt, efter hörande av fullmäkti-

och dem frågan eljest rör, fastställa ge och dem frågan eljest rör, fast-

regionplan.

ställa regionplan.

Vad nu — — —--------allmänt intresse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

134 §.

Regionplan skall tjäna till ledning

vid upprättande av generalplan,

stadsplan, byggnadsplan och utom-

plansbestämmelser eller ändring där­

av så ock eljest vid reglering av be­

byggelsen eller användningen i övrigt

av mark inom planområdet.

Förutsätter genomförandet av re­

gionplan, att ändring sker av gene­

ralplan, stadsplan, byggnadsplan el­

ler utomplansbestämmelser, äger

Konungen för viss tid meddela det

förbud mot nybyggnad som föranle-

des av omständigheterna.

Om befogenhet för länsstyrelse att

meddela förbud mot nybyggnad när

fråga väckts om ändring av general­

plan, stadsplan eller byggnadsplan el­

ler av utomplansbestämmelser i stad,

stadgas i 15, 35, 80, 101, 106 och

108 §§.

149 §.

Över stadsfullmäktiges, kommunal­

fullmäktiges, municipalfullmäktiges

eller byggnadsnämnds beslut röran­

de stadsplan, utomplansbestämmelser

eller tomtindelning som enligt denna

lag för att bliva gällande skall fast­

ställas av Konungen eller länsstyrel­

sen, så ock över förbundsdirektions

förslag till regionplan må särskild

klagan ej föras, vederbörande obeta­

get att framställa erinringar mot be­

slutet i ärendet angående fastställel-

se därå. Vad nu sagts skall äga mot­

svarande tillämpning å beslut av

Regionplan skall tjäna till ledning

vid upprättande av generalplan, stads­

plan och byggnadsplan eller ändring

därav så ock eljest vid reglering av

bebyggelsen eller användningen i öv­

rigt av mark inom planområdet.

över stadsfullmäktiges, kommunal­

fullmäktiges, municipalfullmäktiges

eller byggnadsnämnds beslut röran­

de stadsplan, byggnadsplan, utom­

plansbestämmelser eller tomtindel­

ning som enligt denna lag för att bli­

va gällande skall fastställas av Ko­

nungen eller länsstyrelsen, så ock

över förbundsfullmåktiges förslag till

regionplan må särskild klagan ej fö­

ras, vederbörande obetaget att fram­

ställa erinringar mot beslutet i ären­

det angående fastställelse därå. Vad

nu sagts skall äga motsvarande till-

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

lag är stadgat för stad skall äga mot- råde förordnande att vad i denna lag

svarande tillämpning för området, är stadgat för stad skall äga motsva-

lände planen eller bestämmelserna rande tillämpning för området, lände

fortfarande till efterrättelse.

planen eller bestämmelserna fortfa­

rande till efterrättelse.

Vad nu-----------------fjärde avdelningen.

167 §.

Har före denna lags ikraftträdande,

i avbidan på upprättande av bygg-

nadsplan, förbud meddelats mot ny­

byggnad utan länsstyrelsens tillstånd,

vare beslutet ej gällande längre än

fem år från lagens ikraftträdande,

med mindre tiden förlänges enligt

vad i 108 § stadgas.

Har före denna lags ikraftträdan­

de, i avbidan på upprättande av bygg-

nadsplan, förbud meddelats mot ny­

byggnad utan länsstyrelsens till­

stånd, vare beslutet ej gällande läng­

re än fem år från lagens ikraftträ­

dande, med mindre tiden förlänges

enligt vad i 109 § stadgas.

168 §.

Under hinder------------ lags ikraftträdande.

Med avseende å sådan plan skall Med avseende å sådan plan skall

vad i 109 och 110 §§ stadgas äga mot- vad i 110 § stadgas äga motsvarande

svarande tillämpning.

tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 ju­

li 1960, dock att fråga om faststäl-

lelse av generalplan eller byggnads-

plan eller ändring av förut fast­

ställd sådan plan skall handläggas

och bedömas enligt äldre bestämmel­

ser, om förslag i frågan före lagens

ikraftträdande utställts till gransk­

ning enligt bestämmelserna i bygg­

nadsstadgan den 30 juni 1947 (nr

390) eller, där fråga är om byggnads-

plan, om samtliga sakägare före la­

gens ikraftträdande medgivit att ut-

ställningsförfarande ej tillämpas.

Utomplansbestämmelser, som fast­

ställts med stöd av stadsplanelagen

den 29 maj 1931 eller byggnadslagen

i dess hittills gällande lydelse, så ock

av Konungen med stöd av lagen den

31 augusti 1907 angående stadsplan

20

Kungi. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Förslag

till

Byggnadsstadga

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Om byggnadsnämnd

1 §-

I varje kommun skall finnas en byggnadsnämnd, som har att öva in­

seende över hur kommunens område bebygges.

Särskilt åligger det nämnden

att med uppmärksamhet följa den allmänna utvecklingen inom kom­

munen och dess omgivning, ombesörja utredningar rörande planläggning,

fastighetsbildning och byggnadsväsen samt i dessa ämnen upprätta de för­

slag och göra de framställningar som finnas påkallade;

alt samarbeta med övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör nämn­

dens arbetsområden eller vilkas bedömanden äro av betydelse för nämn­

dens verksamhet;

att lämna allmänheten råd och upplysningar i planläggnings-, fastig­

hetsbildnings- och byggnadsfrågor; samt

att övervaka efterlevnaden av byggnadslagen, denna stadga och övriga

föreskrifter angående byggandet.

2

§.

När sådant begäres av någon, vars rätt kan beröras därav, åligger det

byggnadsnämnden att lämna skriftligt besked huruvida nämnden meddelat

beslut rörande skyldighet för fastighetsägare att vidtaga särskild åtgärd med

avseende å fastigheten.

Där stadsplan finnes åligger det byggnadsnämnden eller annan myndig­

het, som kommunens fullmäktige bestämma, att på begäran av person,

som i första stycket sägs, utfärda skriftligt besked rörande den på fastig­

heten belöpande förpliktelsen att till kommunen utgiva bidrag till kostnad

för gata. I beskedet skall angivas i vad mån betalningsskyldighet för förplik­

telsen inträtt eller icke.

Där stadsplan finnes åligger det härjämte byggnadsnämnden alt, då det

begäres av person som avses i första stycket, till denne utlämna karta

(nybyggnadskarta) rörande fastighet som ingår i planen. Nämnden bör ock,

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

6

§•

Befattningshavare, som har till åliggande att föredraga ärenden inför

byggnadsnämnden, äger rätt att deltaga i överläggning men ej i beslut, samt

att, där han det begär, få sin särskilda mening antecknad till protokollet.

Samma rätt tillkommer länsarkitekten eller annan tjänsteman, som kal­

lats att i denna egenskap närvara vid sammanträde med nämnden.

7

§•

Byggnadsnämnd äger uppdraga åt en eller flera ledamöter i nämnden

eller åt befattningshavare hos nämnden att å nämndens vägnar fatta beslut

i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall närmare angivas i

nämndens beslut. Sådant uppdrag må dock ej avse befogenhet att besluta

om framställning eller yttrande till Konungen, länsstyrelsen eller kommu­

nens fullmäktige, att meddela föreläggande vid vite eller annat äventyr

eller att slutligt avgöra ärende, som är av principiell innebörd eller eljest av

större vikt.

Nämndens beslut rörande uppdrag, som i första stycket sägs, skall under­

ställas länsstyrelsens prövning.

Vad i denna stadga sägs om byggnadsnämnd skall i tillämpliga delar

gälla den, som på grund av uppdrag enligt första stycket handlar å nämn­

dens vägnar. Beslut, som meddelas på grund av dylikt uppdrag, skall am

mälas vid nämndens nästa sammanträde.

8

§•

På framställning av kommunen äger länsstyrelsen utfärda taxa för av­

gifter att erläggas av den, som hos byggnadsnämnden påkallar åtgärd vil­

ken föranleder ritningsgranskning, besiktning eller annan tids- eller kost­

nadskrävande förrättning.

Angående avgifter för upprättande och utfärdande av kartor samt för

andra åtgärder som ombesörjas av befattningshavare inom mätningsväsen-

det gäller vad särskilt är stadgat.

2 KAP.

Om planläggning

Allmänna bestämmelser

⁹ §•

Planläggning skall ske så, att den främjar en ur allmän synpunkt lämplig

utveckling inom det område, som planen skall avse. Tillbörlig hänsyn skall

tagas till förhållandena inom angränsande områden samt till den allmänna

samfärdselns, det militära försvarets, civilförsvarets och andra för riket

gemensamma behov. Även enskildas intressen skola tillbörligen beaktas.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Stadsplan

12

§.

1 mom. Vid uppgörande av stadsplan skola de anspråk tillgodoses, som ur

olika synpunkter skäligen kunna ställas på en väl ordnad bebyggelse. Där­

vid skall tillses, att marken utnyttjas på ett ekonomiskt och i övrigt lämp­

ligt sätt, att samfärdselns och trafiksäkerhetens krav tillbörligen beaktas,

att erforderlig trygghet mot brandfara vinnes samt att hänsyn tages till de

fordringar, som böra uppställas ur sundhets-, skönhets- och trevnadssyn-

punkt. Skälig hänsyn skall tagas till bestående äganderättsförhållanden, fas­

tighetsgränser och andra omständigheter, som kunna inverka på planens

genomförande.

Planen må ej givas större omfattning än att den kan förväntas bliva ge­

nomförd inom nära förestående tid.

2 mom. Stadsplan skall vara avfattad å karta. Till planen hörande be­

stämmelser skola avfattas i särskild handling.

Kartan skall tydligt angiva gränserna för planen samt för de markområ­

den, som skola användas till byggnadskvarter, gata, torg, park eller annan

allmän plats eller till specialområde. Gators och torgs höj dlägen skola vara

angivna med siffror i gatukors och i punkter där lutningen avsevärt ändras.

I stadsplanebestämmelser skola, i den mån så erfordras, intagas stadgan-

den angående reglering av planområdets bebyggande och användning i öv­

rigt, såsom

om kvarters eller specialområdes användning för visst ändamål och om

förbud mot bebyggande av viss del av kvarter eller specialområde;

om byggnadssätt, antal byggnader å tomtplats, byggnads planyta och

läge, dess höjd och våningsantal, källardjup eller antal källarvåningar samt

antalet lägenheter som få inredas i en byggnad;

om planteringar, lekplatser, parkeringsplatser och garage;

om utfart eller annan utgång mot gata;

om rätt att inom gata, torg, park eller annan allmän plats nyttja utrym­

met under eller över markens plan till inredande av lokaler eller för annat

ändamål;

om förläggande under eller över markens plan av gata eller annan trafik­

led; samt

om bevarande av vattenområden och andra naturförhållanden.

Byggnads plan

13 §.

Byggna<isplan skall uppgöras så, att den tillgodoser de krav, som med

hänsyn till de särskilda förhållandena inom det tillämnade planområdet

skäligen böra ställas på en väl ordnad bebyggelse. Särskild hänsyn skall ta­

gas till bebyggelsens art, äganderättsförhållandena samt markägarnas möj­

ligheter att genomföra planen.

26

1 mom. Innan förslag till plan antages, skall det under viss tid utställas

till granskning genom byggnadsnämndens eller, där fråga är om regionplan,

genom förbundsstyrelsens försorg; och äger den, som ej åtnöjes med för­

slaget, att inom samma tid framställa anmärkning däremot hos den myn­

dighet, som ombesörjt utställandet. Där så finnes lämpligt må på en gång

utställas två eller flera alternativa förslag.

Tiden för granskningen bestämmes av den myndighet, som ombesörjer

utställandet. Den må ej sättas kortare än tre månader, där fråga är om

regionplan, och ej kortare än tre veckor i övriga fall. Kungörelse om utstäl­

landet skall före den bestämda tidens början ske i den eller de tidningar, i

vilka kommunala meddelanden för orten införas. Berör förslaget mark, som

står under allmän myndighets förvaltning, skall myndigheten särskilt un­

derrättas.

2 mom. Vid utställande av förslag till regionplan skall förbundsstyrelsen

översända kopia och avskrift av förslaget till styrelserna för de kommuner,

som förslaget rör, samt till länsstyrelsen och av frågan berörda centrala

myndigheter ävensom, där så finnes lämpligt, till annan som beröres av för­

slaget, och därvid bestämma viss tid, minst tre månader efter delfåendet,

inom vilken vederbörande äger att till nämnden inkomma med yttrande

över förslaget.

3 mom. Innan förslag till generalplan utställes, skall byggnadsnämnden

översända avskrifter och kopior av förslaget till byggnadsstyrelsen och läns­

styrelsen.

Skall förslaget helt eller delvis fastställas, har nämnden att förfara på

sätt i 4 mom. stadgas om förslag till stadsplan eller byggnadsplan, dock att

underrättelser icke erfordras till andra sakägare än dem som beröras av fast-

ställelsen.

4 mom. Vid utställande av förslag till stadsplan eller byggnadsplan skall

byggnadsnämnden före ingången av den tid, som bestämts för förslagets

granskning, med posten under rekommendation eller eljest bevisligen av­

sända skriftlig underättelse om innehållet i den utfärdade kungörelsen till

varje känd och inom riket boende markägare, som beröres av frågan och

icke skriftligen godkänt förslaget. Är markområde samfällt för flera fastig­

heter med skilda ägare och finnes för samfälligheten känd styrelse eller

annan, som är satt att förvalta den, erfordras ej underrättelse till de sär­

skilda delägarna i samfälligheten, utan må underrättelsen sändas allenast

till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Äger denne ej att själv föra

talan för delägarna i samfälligheten, är han gentemot delägarna ansvarig

för att underrättelsen tillställes någon som äger behörighet härtill eller, om

sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd sty­

relse eller förvaltare, må underrättelsen sändas till en av delägarna att vara

för dem alla tillgänglig, och skall för sådant fall tillika uppgift om vilken

delägare underrättelsen tillställts kungöras på sätt i 1 mom. andra stycket

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

17

§.

28

Sedan plan blivit fastställd, skola handlingarna översändas till byggnads­

nämnden eller, där fråga är om regionplan, till förbundsstyrelsen. Om un­

derrättelse till vederbörande myndigheter och tjänstemän genom statsde-

partement eller länsstyrelse är särskilt stadgat.

När länsstyrelsen meddelat beslut om fastställelse beträffande general­

plan, stadsplan eller byggnadsplan, skall länsstyrelsen samma dag över­

sända underrättelse därom till envar som i ärendet framställt yrkande, vil­

ket genom beslutet helt eller delvis lämnats utan bifall. Får beslutet på grund

av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen ej överklagas, skall läns­

styrelsen utfärda bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

Där enligt bestämmelserna i 45 § byggnadslagen stadsplan fastställts un­

der villkor att inlösen kommer till stånd av viss i planen ingående mark,

skall, sedan sådan inlösen skett, meddelande härom genom byggnadsnämn­

dens försorg så snart ske kan tillställas byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen,

länsarkitekten, överlantmätaren, vederbörande distriktslantmätare samt,

där särskild fastighetsregisterförare förordnats, jämväl denne.

22

§.

Där förslag till generalplan, stadsplan eller byggnadsplan enligt bestäm­

melserna i byggnadslagen upprättats på föranstaltande av Konungen eller

länsstyrelsen, har länsstyrelsen att fullgöra vad i 17 § är stadgat för bygg­

nadsnämnd. Sedan länsstyrelsen granskat inkomna anmärkningar och ytt­

randen över förslaget samt kommunens fullmäktige blivit hörda i ärendet,

skall med avseende å den fortsatta handläggningen förfaras på sätt i 20 och

21 §§ sägs.

23 §.

Vad i detta kapitel är stadgat om upprättande, antagande och fastställan­

de av plan skall i tillämpliga delar gälla ändring eller upphävande av pla­

nen, dock att grundkarta icke i något fall erfordras, om de förhållanden,

som äro av betydeLse för frågan, tillräckligt tydligt framgå av annan till­

gänglig karta. Där ändring berör blott ett mindre antal markägare, erfordras

ej heller utställande eller kungörelse i tidning, såvida markägarna skrift­

ligen medgivit att sådant förfarande ej tillämpas eller ock underrättats om

förslaget samt därefter under minst tre veckor haft tillfälle att taga del av

detta. Vid ändring av regionplan må tiden för utställandet minskas till tre

veckor.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

21 §.

Särskilda bestämmelser

24 §.

1 mom. När förordnande, innefattande förbud mot nybyggnad utan sär­

skilt tillstånd enligt 15, 35, 80, 82, 86, 97, 106, 109, 110, 119, 121, 122 eller

Den mark, som skall avstås, skall till läge och gränser angivas på bestyrkt

kopia av stadsplanekartan eller särskild karta med samma noggrannhet.

Om byggnadsnämnds skyldighet att göra anmälan till inskrivningsdoma­

ren, då fråga väckts om tillämpning av 70 § eller 165 § första stycket bygg­

nadslagen, stadgas i förstnämnda paragraf.

27 §.

Vad i 26 § första, andra och tredje styckena stadgas skall äga motsva­

rande tillämpning i ärende om förpliktande för ägare av mark, för vilken

byggnadsplan skall fastställas eller fastställts, att upplåta mark till väg

eller annan allmän plats jämlikt 113 § eller 165 § andra stycket byggnads­

lagen. Väckes frågan hos länsstyrelsen, har denna att fullgöra vad som så­

lunda är föreskrivet för byggnadsnämnd.

Om skyldighet för bygnadsnämnd eller länsstyrelse att i nu avsett fall

göra anmälan till inskrivningsdomaren stadgas i 113 § byggnadslagen.

28 §.

Vid handläggning av fråga om upprättande eller fastställande av bygg­

nadsplan skall länsstyrelsen tillika taga under övervägande, huruvida väg­

förening, varom stadgas i lagen om enskilda vägar, bör bildas för planom­

rådet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

3 KAP.

Om utomplansbestämmelser

29 §.

Där i enlighet med föreskrifterna i byggnadslagen bestämts att utomplans­

bestämmelser skola tillämpas, skall, såvida ej Konungen annorlunda förord­

nat, i sådant hänseende gälla följande:

1) Byggnad må ej uppföras med mindre tomtplatsen kan anses tillräck­

ligt stor och i övrigt lämpad för den tillämnade bebyggelsen.

2) Tomtplats må ej bebyggas i större omfattning än att till gårdsplan

och för andra fastighetens behov återstår det utrymme som med hänsyn till

ortens sed, fastighetens användningssätt och övriga omständigheter kan an­

ses skäligt.

3) Byggnad, vars användande kan antagas orsaka behov av anordning för

vattenförsörjning eller för bortledande av spillvatten eller annan flytande

orenlighet, må ej uppföras, med mindre möjlighet föreligger att tillgodose

sagda behov.

4) Byggnad må ej uppföras på mindre avstånd än 4,5 meter från enskild

väg, som är av betydelse med hänsyn till allmänna samfärdseln, och ej när­

mare vägens mittlinje än 9 meter.

5) Bostadsbyggnad må ej uppföras i flera än två våningar eller till större

höjd än 7,5 meter och må ej innehålla flera än två bostadslägenheter.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

förslaget skall ock höra beskrivning, i vilken för varje tomt skola upptagas

storleken av vart och ett av de områden av vilka tomten skall bildas, tom­

tens ytinnehåll och längden av dess särskilda sidor. Vid förslaget skall vara

fogad förteckning över ägare av mark inom kvarteret.

Vid förslagets uppgörande bör samråd ske med markägarna varjämte,

där så prövas lämpligt, tillfälle bör beredas kommunens styrelse att yttra sig

i frågan.

2 mom. Förslag till tomtindelning skall genom byggnadsnämndens för­

sorg utställas till granskning under viss tid, minst tre veckor; och äger den,

som ej åtnöjes med förslaget, att under samma tid framställa anmärkning

däremot hos nämnden. Utställande erfordras dock icke, om samtliga ägare

av mark inom kvarteret skriftligen medgivit att dylikt förfarande ej till-

lämpas.

Om utställande av förslag till tomtindelning skola ägarna av mark inom

kvarteret underrättas på sätt i 17 § 4 mom. första stycket sägs. Är markäga­

res vistelseort okänd och finnes ej någon, som veterligen äger att föra talan

för honom, skall kungörelse om utställandet före den bestämda tidens bör­

jan ske i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden för orten

införas.

Vidtages ändring i föi^laget, sedan det varit utställt till granskning, skall

stadgandet i 17 § 5 mom. äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Sedan byggnadsnämnden antagit förslag till tomtindelning, skall

nämnden översända handlingarna i ärendet till länsstyrelsen.

Då länsstyrelsen fastställt tomtindelning, skall länsstyrelsen samma dag

översända underrättelse därom till byggnadsnämnden, kommunens styrelse

och de markägare, som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis

lämnats utan bifall. Beslutet skall härjämte delgivas den som för fastig­

hetsregistret. Där till följd av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadsla­

gen klagan över beslutet ej får föras, har länsstyrelsen att å kartan teckna

bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

k mom. Vad i denna paragraf är stadgat om antagande och fastställande av

tomtindelning skall i tillämpliga delar gälla jämväl ändring eller upphävan­

de av sådan indelning.

5 KAP.

Om byggande

Inledande bestämmelser

35 §.

Stadgandena i detta kapitel äro, där annat ej angives, tillämpliga allenast

inom område med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller ut-

omplansbestämmelser.

Inom område med allenast utomplansbestämmelser äga stadgandena i detta

I övrigt skall, där annat ej är föreskrivet, vid val av plats för byggnad

iakttagas

a) att byggnad, som ej sammanbygges eller kan förväntas komma att

sammanbyggas med byggnad på granntomt, icke må läggas på mindre av­

stånd från gränsen mot denna än som motsvarar hälften av den för bygg­

naden tillåtna största höjden och ej närmare gränsen än 4,5 meter; samt

b) att avståndet mellan byggnader å samma tomt ej må vara mindre än

den för någondera byggnaden tillåtna största höjden.

Byggnadsnämnden äger medgiva undantag från bestämmelserna i andra

stycket, om det finnes påkallat av särskilda skäl samt kan ske utan men

för granne eller fara för sundhet, brandsäkerhet eller trafiksäkerhet och

utan att ett lämpligt bebyggande av området försvåras. Kan åtgärden in­

verka på förhållandena å angränsande tomt, skall dess ägare höras i saken.

40 §.

Byggnads tak må icke skjuta över ett plan, som skär närmaste fasadplan

på den för byggnaden tillåtna högsta höjden och höjer sig inåt byggnaden

med en lutning av 45°. Byggnadsnämnden äger dock medgiva, att takkupor

och andra anordningar, som kunna anses påkallade med hänsyn till bvgg-

nadens utseende eller av praktiska skäl, skjuta över detta plan.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

41 §.

1 mom. Där icke annat föreskrivits i gällande plan, må byggnad ej upp­

föras så, att någon del därav når över gata.

Byggnadsnämnden äger dock medgiva

a) att grundkonstruktion, fasadlist, trappsteg ovan gatuplanet, flagg­

stång, intagningsbrunn för kablar eller annan liknande mindre byggnads­

del skjuter över gräns mot gata;

b) att balkong, burspråk eller annan liknande byggnadsdel utbygges över

gata; samt

c) att port, dörr, grind eller fönster vid öppnandet når ut över gata.

Medgivande, som nu sagts, må lämnas endast när det med hänsyn till

gatans bredd och övriga omständigheter kan ske utan olägenhet för trafi­

ken eller eljest. I fall, som avses i andra stycket b), skall särskilt tillses,

att anordningen icke medför men för grannfastighet.

2 mom. Vad i 1 mom. är föreskrivet om befogenhet för byggnadsnämnd

alt medgiva byggande å gatumark skall äga motsvarande tillämpning där

någon vill uppföra byggnad så, att den skjuter in på annan mark, som en­

ligt gällande plan eller andra gällande föreskrifter ej får bebyggas.

42 §.

Byggnads grundkonstruktion och stomme samt övriga byggnadsdelar,

som kunna utsättas för belastning, skola hava betryggande bärförmåga,

stadga och beständighet.

36

Kungi. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

5 mom. Inom utrymme ovan inredd vind må boningsrum ej anordnas så­

vida ej byggnadsnämnden medgiver undantag med hänsyn till vidtagna åt­

gärder mot brandfara.

6 mom. Byggnad skall hava erforderligt antal utgångar, trappor och andra

utrymningsvägar, ägnade att bereda trygghet vid brand. Trappa skall hava

tillräcklig bredd och lämplig stigning samt skall, i den mån så erfordras,

vara försedd med ledstång och räcke.

7 mom. Eldstäder och andra anordningar för uppvärmning, rök- och ven­

tilationskanaler, sopnedkast, hissar, gårdslanterniner, ledningar för gas,

etektrisk ström, vatten och avlopp samt utrymmen för särskilda ändamål,

såsom pannrum, garage, tvätt- och torkrum, bränsleförråd och dylikt skola

anordnas så, att brandfara, risk för olycksfall eller sanitär olägenhet icke

uppkommer.

45 §.

Byggnad skall, i den mån det erfordras, vara försedd med anordning för

uppstigning på taket.

Där så erfordras skall härjämte finnas anordning för uppstigning på

skorsten.

Uppgår byggnads höjd över närmast kringliggande mark på någon punkt

till åtta meter eller finnes på taket lanternin, ljusbrunn eller liknande, skall

byggnaden, där det icke av särskild orsak kan anses obehövligt, vara för­

sedd med anordningar till skydd mot olycksfall genom nedstörtning från

taket.

46 §.

Byggnad för stadigvarande bruk, vari inrymmes bostads- eller arbetsrum,

skall anordnas och inredas så, att den bereder möjlighet till trevnad och

god hygien. Den skall innehålla nödiga förvaringsutrymmen samt vara för­

sedd med behövlig sanitär utrustning.

Särskilt skall beaktas följande:

1. Byggnaden skall bereda erforderlig värme- och ljudisolering samt

tillfredsställande skydd mot fukt.

2. Byggnaden skall kunna uppvärmas och ventileras på tillfredsställande

sätt.

3. I boningsrum samt i kök, som hör till bostadslägenhet, skall finnas

fönster, som vetter omedelbart åt det fria och lämnar god dager.

4. Arbetsrum och därtill hörande personalrum skola hava tillräckligt

luftutrymme och kunna tillfredsställande belysas, därvid dagerbelysning

bör anordnas, om förhållandena medgiva sådan.

5. Till byggnaden skall höra sopruin, om så erfordras.

Med avseende å arbetsrum må byggnadsnämnden medgiva undantag från

bestämmelserna i denna paragraf, där sådant påkallas med hänsyn till ar­

ten av den verksamhet, för vilken rummet är avsett. Nämnden må ock med­

giva, att mindre utrymme för matlagning inrättas utan fönster, såvida an­

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Byggnadsnämnden äger medgiva undantag, där sådant påkallas av om­

ständigheterna och icke medför brandfara eller olägenhet i sanitärt avse­

ende eller eljest.

Underhåll av byggnad

50 §.

Byggnad skall underhållas så, att hållfastheten icke äventyras samt brand­

fara, sanitär olägenhet eller vanprydnad icke uppkommer.

Rivning av byggnad

51 §.

1 mom. Har byggnad genom brand eller annorledes blivit skadad i vä­

sentlig mån och blir den ej iståndsatt inom skälig tid, äger byggnadsnämn­

den, om så prövas erforderligt, föreskriva att byggnaden skall rivas.

2 mom. Kan byggnad, som skall rivas, antagas vara behäftad med ohyra

eller virkesförstörande insekter, skall åtgärd vidtagas till deras utrotande.

Skylt, annan fast anordning, upplag m. m.

52 §.

Skylt skall till form, färg och utförande i övrigt fylla skäliga anspråk på

prydlighet och vara lämpad för platsen. Särskilt skall tillses, att den ej in­

verkar menligt på stads- eller landskapsbilden eller medför brandfara eller

risk för olycksfall samt att den ej skymmer sikten längs gata eller på annat

sätt verkar störande på trafiken å gata eller annorstädes eller för närbo­

ende. Skadad eller eljest bristfällig anordning skall, om den ej iståndsättes,

snarast borttagas.

Vad nu sagts skall ock gälla annan fast anordning, såsom radioantenn,

mur och bensinpump, så ock ljusanordning vare sig den är fast anbragt eller

icke.

Upplag må ej anordnas så, att det orsakar brandfara eller risk för olycks­

fall, skymmer sikten för trafiken eller för närboende, vanpryder omgiv­

ningen eller eljest vållar olägenhet av betydelse.

Tomts ordnande

53 §.

1 mom. Tomt skall, vare sig den tagits i anspråk för sitt ändamål eller

icke, hållas i vårdat skick. Därvid skall tillses, att växtligheten ej hindrar

sikten för trafiken.

2 mom. Bebyggd tomt skall beträffande lutning och höjdläge samt plan­

tering och inhägnad vara anordnad på lämpligt sätt med hänsyn särskilt till

ljustillförseln samt till stads- eller landskapsbilden. Byggnadsnämnden äger

40

hantverk eller industri och ej heller berör konstruktionen av byggnadens

bärande delar, eldstäder eller rökkanaler.

Stadgandena i 1 mom. äga ej tillämpning i fråga om byggnad, som tillhör

kronan eller landsting.

3 mom. Befrielse från skyldighet att söka byggnadslov må av länsstyrelsen

medgivas i fråga om industriområde, som ligger avskilt från annan bebyggel­

se och är i en ägares hand, såframt det kan anses uppenbart att området än­

dock kommer att bebyggas på tillfredsställande sätt samt medgivandet till­

styrkts av byggnadsnämnden. Medgivandet må när som helst återkallas.

4 mom. Den som ämnar verkställa byggnadsarbete, för vilket byggnadslov

ej erfordras, äger ändock, om han så önskar, genom ansökan påkalla bygg­

nadsnämndens prövning av åtgärden. Om sådant ärende skall i tillämpliga

delar gälla vad som är föreskrivet om ärende rörande byggnadslov.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

55 §.

1 mom. Ansökan om byggnadslov göres skriftligen hos byggnadsnämnden.

Vid ansökan om byggnadslov för uppförande av nybyggnad eller tillbygg­

nad av förut befintlig byggnad skola fogas situationsplan över tomten, ut­

visande befintliga byggnaders och tillämnad byggnads läge, samt ritningar

rörande företaget med erforderlig beskrivning. Inom område, varest bygg­

nadsnämnden tillhandahåller nybyggnadskarta, skall situationsplanen vara

grundad å sådan karta. Där ej särskilda omständigheter föranleda annat,

skola situationsplan och ritningar ingivas i tre exemplar.

Vid ansökan om byggnadslov för annan åtgärd än nu sagts skola fogas

erforderliga ritningar och beskrivningar.

2 mom. Erfordras ytterligare utredning som icke lämpligen kan införskaf­

fas genom byggnadsnämndens försorg, äger nämnden förelägga sökanden

att inom viss tid inkomma därmed vid äventyr att ansökningen eljest för­

klaras förfallen.

3 mom. Där så finnes lämpligt äger byggnadsnämnden medgiva att ritning­

ar och beskrivningar ingivas i mån av arbetets fortgång. Nämnden må ock

i fråga om arbete av mindre omfattning medgiva befrielse från skyldighe­

ten att ingiva ritning.

56 §.

1 mom. Vid prövning av ansökan om byggnadslov skall byggnadsnämnden

tillse, att det tillämnade företaget ej strider mot byggnad-slagen, lagen om

allmänna vägar, lagen om enskilda vägar, strandlagen, denna stadga eller

med stöd av nämnda författningar meddelade föreskrifter. År tomtens ägare

enligt byggnadslagen skyldig att gälda bidrag till kostnad för gata eller att

anordna utfartsväg eller avlopp från tomten, må byggnadslov för nybyggnad

ej beviljas innan skyldigheten fullgjorts eller nöjaktig säkerhet ställts.

Inom område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, må lov ej gi­

vas till nybyggnad som skulle innefatta tätbebyggelse, i vidare mån än för

42

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

byggnad å tomten skall rivas, ombyggas eller ändras. I beslutet skall angivas

viss tid för villkorets fullgörande.

3 mom. Av handlingar, som jämlikt 55 § ingivits till byggnadsnämnd, skall

ett exemplar förses med påskrift om nämndens beslut och återställas till sö­

kanden. Beviljas byggnadslov, skall ett exemplar av handlingarna förvaras

i nämndens arkiv.

4 mom. Har byggnadsnämnden i beslut om byggnadslov frångått mening,

som i ärendet uttalats av annan myndighet, skall nämnden ofördröjligen un­

derrätta myndigheten om beslutet.

59 §.

Byggnadslov är förfallet, såvida icke inom två år det medgivna arbetet på­

börjats eller efter inträffat avbrott återupptagits. I intet fall äger bygg­

nadslov giltighet för längre tid än fem år.

Inträder förbud mot nybyggnad enligt bestämmelserna i byggnadslagen,

må dessförinnan meddelat byggnadslov ej utnyttjas i vad det strider mot

förbudet. Påbörjat byggnadsarbete må dock slutföras.

Byggnadsarbete och tillsyn å sådant arbete

60 §.

Byggnadsarbete skall utföras enligt gällande bestämmelser och fastställda

ritningar samt med ändamålsenligt material och i övrigt på betryggande

sätt.

Vid arbetet skola iakttagas de försiktighetsmått, som äro erforderliga till

förekommande av skada å person och egendom samt vad som skäligen på­

kallas till undvikande av obehag för trafikanter och närboende.

Särskilt bör vid arbetet beaktas

att schaktnings- samt grundläggnings- och rivningsarbete verkställes med

försiktighet, så att grannbyggnad eller gata med dess ledningar ej lider

skada;

att byggnadsställningar göras hållfasta och stadiga; samt

att maskinella anordningar, tillfälliga uppvärmningsanordningar och dy­

likt anordnas så, att brandfara och andra olägenheter såvitt möjligt und­

vikas.

61 §.

1 mom. För arbete, som avser nybyggnad, rivning av byggnad eller änd­

ring av byggnad, skall, om byggnadslov erfordras, finnas en av den byggan­

de utsedd ansvarig arbetsledare, såframt ej byggnadsnämnden beträffande

arbete av ringa omfattning funnit att särskild arbetsledare icke erfordras.

2 mom. Till arbetsledare må ej utses annan än den, som byggnadsnämn­

den prövat äga erforderlig kunskap, erfarenhet, pålitlighet och ordentlighet.

Avser arbetet uppförande av byggnad i flera än två våningar eller ingå däri

arbeten av tekniskt mera krävande art, skall arbetsledaren hava avlagt exa­

men vid högre teknisk läroanstalt eller på annat sätt hos nämnden styrkt

om utstakning av byggnad och utmärkande av dess höjdläge där så finnes

påkallat och det lämpligen kan ske.

64 §.

1 mom. Byggnadsnämnd skall öva tillsyn över byggnadsföretag, för vilka

byggnadslov erfordras, samt äger verkställa härför erforderliga besiktningar.

Nämnden äger ock besiktiga byggnadsföretag, vartill byggnadslov ej er­

fordras.

I främsta rummet bör genom besiktningar utrönas, huruvida byggnaden

förlagts i rätt läge, samt beskaffenheten av grundbottnen, stommen och

byggnaden i färdigt skick. Där byggnadslov beviljats för uppförande av

byggnad inom område med stadsplan, skall, såvida icke särskilda skäl för­

anleda annat, särskild besiktning företagas vid ettvart av de tillfällen, som

omnämnas i 62 § första stycket b), c), d) och e) (grundbottenbesiktning,

lägesbesiktning, stombesiktning, slutbesiktning).

1 fall då byggnadslov beviljats må slutbesiktning ej underlåtas, om den

byggande begär sådan besiktning.

Skall byggnad undergå besiktning av annan myndighet än byggnads­

nämnd, bör nämnden verka för att arbetet därmed på lämpligt sätt sam­

ordnas med nämndens besiktningar.

2 mom. Den byggande skall vid besiktning förete ritningar och övriga

handlingar rörande företaget samt lämna besiktningsmannen erforderlig

handräckning.

Vid slutbesiktning av byggnad skal! den byggande förete bevis av veder­

börande skorstensfejare, att eldstäder samt sådana rök- och ventilations­

kanaler, som skola sotas, blivit undersökta, samt, där i byggnaden skall fin­

nas centralvärmepanna eller annan större pannanläggning, att skorstenen till

denna undergått täthetsprovning. Där byggnadsnämnden så prövar erforder­

ligt, skall härjämte företes bevis av sakkunnig person, att kontroll verk­

ställts av värmeledningsanläggning, mekanisk ventilationsanläggning eller

ventilationskanal ifrån garage eller annan lokal, där giftiga eller illaluktande

gaser kunna uppkomma.

3 mom. över verkställd besiktning och vad därvid förekommit skall bygg­

nadsnämnden meddela den byggande skriftligt bevis.

Byggande inom vissa icke planlagda områden

65 §.

Inom område, som ej omfattas av fastställd generalplan, stadsplan, bygg-

nadsplan eller utomplansbestämmelser, skola stadgandena i detta kapitel i

tillämpliga delar lända till efterrättelse i fråga om uppförande eller till ny­

byggnad hämförlig ändring av byggnad i tre eller flera våningar, såvida fråga

ej är om ekonomibyggnad för jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig

näring.

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

den och det tillämnade byggnadsföretaget ej avsevärt försvårar markens

användning för det i planen avsedda ändamålet. Föreligga särskilda skäl för

tillstånd till nybyggnad, som skulle innefatta tätbebyggelse, inom område

vilket icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, må sådant tillstånd lämnas

av länsstyrelsen. Om särskilda skäl äro därtill och åtgärden finnes icke ut­

göra hinder för framtida lämplig tomtindelning, må länsstyrelsen meddela

tillstånd till nybyggnad å mark inom byggnadskvarter utan hinder av att

marken icke blivit indelad till tomter eller att fråga väckts om ändring av

bestående tomtindelning. Länsstyrelsen må ock med avseende å visst bygg­

nadsföretag medgiva mindre avvikelse från vad i denna stadga eller med

stöd därav föreskrivits om byggnads yttre och inre anordnande, såvida före­

taget bedömes vara tekniskt tillfredsställande och icke medför avsevärd olä­

genhet ur annan synpunkt.

Föreligga särskilda skäl att någon vid nybyggnad tillätes frångå gällande

tomtindelning eller bygga å tomt, som icke är rättsligen bestående, må med­

givande därtill lämnas av länsstyrelsen, såvida åtgärden ej kan antagas med­

föra hinder för ett ändamålsenligt ordnande av fastighetsförhållandena inom

kvarteret.

2 mom. Där så prövas lämpligt må länsstyrelsen iförordna, att den i 1 mom.

första stycket angivna befogenheten samt den befogenhet att medgiva undan­

tag från förbud mot nybyggnad som enligt 14, 15, 35, 80, 97, 106, 109 och

119 §§ samt 110 § andra stycket byggnadslagen tillkommer länsstyrelsen,

skall tillkomma även viss byggnadsnämnd. Länsstyrelsen äger jämväl för­

ordna, att nämnden skall äga medgiva avvikelse från byggnadsplan, när

särskilda skäl äro därtill och det tillämnade byggnadsföretaget ej avsevärt

försvårar att markområdet i övrigt utnyttjas för det i planen avsedda ända­

målet.

Såsom villkor för förordnande enligt första stycket skall gälla att bygg­

nadsnämnden har tillgång till personal med den utbildning och erfarenhet,

som kan anses erforderlig för uppgiftens behöriga fullgörande. Meddelat för­

ordnande må återkallas.

3 mom. Där åtgärd, vartill länsstyrelsen eller byggnadsnämnden äger

meddela tillstånd enligt denna paragraf, kan inverka på grannes rätt, skall

denne erhålla tillfälle att yttra sig, innan tillståndet gives.

6 KAP.

Om ansvar, vitesföreläggande m. m.

68

§.

Strider påbörjat byggnadsarbete uppenbarligen mot denna stadga eller

mot fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestäm-

melser, äger byggnadsnämnden förbjuda arbetets fortsättande.

48

Kungl. Rlaj:ts proposition nr 168 år 1959

Har åt annan myndighet än byggnadsnämnd uppdragits att pröva ären­

den rörande ställande av säkerhet enligt 38 § byggnadslagen för fullgörandet

av tomtägares skyldighet att anordna utfartsväg eller avlopp från tomt eller

att utgiva bidrag till kostnad för gata, skall om besvär över den myndighe­

tens beslut i sådant ärende gälla vad ovan stadgats om besvär över bygg­

nadsnämnds beslut.

2 mom. över länsstyrelsens beslut enligt denna stadga må talan föras hos

Konungen.

72 §.

Kommunens styrelse äger på kommunens vägnar överklaga länsstyrelsens

beslut i ärende rörande av byggnadsnämnd antaget förslag till ändring av

stadsplan eller byggnadsplan eller till tomtindelning eller ändring därav, så­

framt ej klagan på grund av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadsla­

gen är utesluten, och må även eljest i sådant ärende föra kommunens talan

och bevaka dess rätt.

Mot beslut av byggnadsnämnd eller länsstyrelsen i fråga om tillstånd till

nybyggnad eller annan åtgärd i närheten av befästning, flygplats eller an­

nan anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas av förordnan­

de enligt 82 § samma lag, må talan föras av luftfartsstyrelsen om frågan rör

civil flygplats, av den i atomenergilagen omnämnda tillsynsmyndigheten om

frågan rör atomreaktor eller annan atomenergianläggning samt eljest av

chefen för försvarsstaben eller myndighet som denne bestämmer.

8 KAP.

Allmänna bestämmelser

73 §.

Vad i denna stadga sägs om kommun skall i tillämpliga delar gälla muni-

cipalsamhälle varest byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning.

74 §.

Med ägare av fast egendom skall vid tillämpning av denna stadga jäm­

ställas den, som innehar egendomen med tomträtt eller med ständig eller

ärftlig besittningsrätt.

75 §.

Till nybyggnad hänföres:

a) uppförande av helt ny byggnad;

b) till- eller påbyggnad av förut befintlig byggnad;

c) ombyggnad eller annan ändring med avseende å byggnads yttre eller

inre utförande av så genomgripande beskaffenhet, att den kan anses jäm­

förlig med ombyggnad;

50

eller delvis fullgöres av byggnadsinspektör, skall vad som sålunda gäller

alltjämt äga tillämpning under samma tid.

Val av byggnadsnämnd enligt denna stadga skall första gången äga rum

i december 1960. Valet skall avse tiden intill utgången av året efter det, då

allmänna val av kommunens fullmäktige första gången efter stadgans

ikraftträdande äger rum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

78 §.

Har före nya stadgans ikraftträdande förslag till plan eller tomtindelning

utställts till granskning i enlighet med byggnadstadgan den 30 juni 1947,

skola föreskrifterna i sistnämnda stadga tillämpas med avseende å ärendets

fortsatta handläggning.

79 §.

Ansökan om byggnadslov eller annat tillstånd till byggande, som ingivits

före nya stadgans ikraftträdande, skall bedömas enligt dessförinnan gällan­

de bestämmelser, om ej särskilda skäl föranleda annat.

Inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts före stad­

gans ikraftträdande, må intill den 1 januari 1963 byggnadslov ej meddelas

för inredande av bostads- eller arbetsrum på vind med mindre åtgärden

varit tillåtlig jämväl enligt äldre bestämmelser eller byggnadsnämnden av

särskilt skäl finner den böra medgivas.

80 §.

Av Konungen med stöd av 128 § första stycket byggnadstadgan den 20

november 1931 fastställda provisoriska byggnadsföreskrifter, stadgandena

i §§ 23, 25 och 28 byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874 i vad

de alltjämt gälla samt de bestämmelser i byggnadsordningar, vilka utfär­

dats med stöd av dessa föreskrifter och stadganden, skola fortfarande äga

tillämpning intill den 1 januari 1963.

81 §.

Dar i stad, köping, samhälle eller annan ort, varest byggnadslagens be­

stämmelser för stad äga tillämpning, finnes område för vilket icke gäller

vare sig fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestäm-

melser eller av Konungen med stöd av lagen den 31 augusti 1907 angående

stadsplan och tomtindelning eller lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbild­

ning i stad fastställda särskilda bestämmelser för byggnadsverksamhetens

ordnande, skall intill den 1 januari 1963 med avseende å bebyggande av

området gälla enahanda regler, som om för området fastställts utomplans-

bestämmelser av det i 29 § angivna innehållet.

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:i Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 15 maj 1959.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indell, L^indström, L^ange, L^indholm,

K^ling, S^koglund, E^denman, N^etzén, J^ohansson, ^af G^eijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, fråga om änd­

ringar i byggnadslagstiftningen samt anför härvid följande.

Jämlikt bemyndigande den 16 februari 1951 tillkallade dåvarande chefen

för kommunikationsdepartementet sakkunniga1 II

för att verkställa utredning

angående möjligheterna att förenkla byggnadslagstiftningen och dess till-

lämpning.

Till de sakkunniga har sedermera, för att tagas under övervägande vid

uppdragets fullgörande, överlämnats följande till Kungl. Maj:t eller chefen

för kommunikationsdepartementet inkomna framställningar in. m., näm­

ligen

den 18 juni 1951 en framställning av Föreningen Sveriges städers bygg­

nadsinspektörer med vissa synpunkter på en revision av byggnadsstadgan;

den 23 maj 1952 en framställning av länsstyrelsen i Kristianstads län om

förtydligande av gällande bestämmelser rörande allmän byggnad;

den 22 januari 1954 en framställning av chefen för försvarsstaben om

ändringar i byggnadsstadgan i syfte att säkerställa att under regionplane-

arbete försvarssynpunkterna beaktas i tidigast möjliga skede;

den 30 januari 1954 en framställning av Svenska arkitekters riksförbund

om översyn i förenklande syfte av principerna för den statliga och kommu­

nala byggnadsadministrationen;

den 2 april 1954 en framställning av Svenska bleck- och plåtslagareför­

bundet rörande tillämpningen av bestämmelserna i 71 § 2 mom. andra punk­

ten byggnadsstadgan;

den 25 november 1955 eu framställning av drätselkammaren i Umeå om

lättnader i byggnadsstadgans bestämmelser rörande vindsinredning m. in.;

1 Sakkunniga har varit f. d. generaldirektören H. V. Leo (ordförande; avliden år 1953),

kanslirådet N. E. J. Aurén (ordförande 28/5 1953—18/3 1954), numera generaldirektören

S. Larsson (ordförande fr. o. m. 19/3 1954), led. av riksdagens II kamm. G. H. Gustafsson

(fr. o. m. 12/6 1954), direktören E. G. V. Johannesson, numera landshövdingen G. F. N.

Kristensson (t. o. m. 11/6 1954), teknologie doktorn R. H. Lindqvist och led. av riksdagens

II kamm. A. P. Pettersson.

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1059

Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska

naturskyddsföreningen, Svenska riksbyggen, Svenska stadsförbundet, Svens­

ka teknologföreningen, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund, Svens­

ka värme- och sanitetstekniska föreningen, Sveriges agronom- och lant-

brukslärareförbund, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges bygg­

mästareförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruksförbund,

Sveriges lantmätareförening, Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund,

1954 års fastighetsbildningskommitté och 1954 års brandlagsrevision. Vid

arbetarskyddsstyrelsens yttrande har fogats utlåtanden från samtliga yr-

kesinspektörer in. fl. Vid medicinalstyrelsens yttrande har fogats utlåtan­

den från hälsovårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsing­

borg m. fl. Lantmäteristyrelsen har vid sitt yttrande fogat utlåtanden av

samtliga överlantmätare. Vid yttrandet från överståthållarämbetet har fo­

gats utlåtanden från stadsfullmäktige, byggnadsnämnden och fastighets-

nämnden i Stockholm, och länsstyrelserna har vid sina yttranden fogat ut­

låtanden från länsarkitekter, vägförvaltningar och andra myndigheter även­

som från fullmäktige, byggnadsnämnder och hälsovårdsnämnder i ett stort

antal stads- och landskommuner. Jämväl i åtskilliga andra fall har i ytt­

randena åberopats uttalanden av myndigheter, tjänstemän, sammanslut­

ningar och enskilda personer.

Sedan nu omförmälda frågor varit föremål för ytterligare övervägande

inom kommunikationsdepartementet, anhåller jag nu att få upptaga de­

samma.

Jag torde i anslutning härtill jämväl få upptaga följande ärenden, näm­

ligen

kyrkomötets skrivelse den 27 september 1957 (nr 17) angående vissa

ändringar i byggnadsstadgan;

riksdagens skrivelse den 28 mars 1958 (nr 169) i anledning av väckta

motioner om ändrad ordning för delgivning av byggnadsnämnds beslut;

en den 31 mars 1958 dagtecknad framställning av Svenska stadsförbundet

och styrelsen för Svenska landskommunernas förbund angående beräkning

av ränta å gatumarksersättning, över vilken framställning yttranden efter

remiss avgivits av byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

överståthållarämbetet efter hörande av stadskollegiet i Stockholm, länssty­

relserna i Stockholms och Jönköpings län, Svenska kommunal tekniska för­

eningen, Sveriges fastighetsägareförbund samt Hyresgästernas sparkasse-

och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.

Huvuddragen av gällande byggförfattningar

I>e centrala bestämmelserna för byggnadsverksamheten är givna i bygg­

nadslagen den 30 juni 1947 (BL) och byggnadsstadgan samma dag (BS).

Båda författningarna har efter sin tillkomst undergått en del ändringar,

som dock ej rubbat huvudprinciperna (SFS nr 385 och 390; ang. ändringar

56

förpliktelse för kommunen att verka för planens genomförande. Det an­

kommer i princip på fastighetsägarna att själva sörja för iordningställande

och underhåll av vägar och andra allmänna platser.

Utomplansbestämmelser är icke avsedda för reglering av tätbebyggelse.

I praktiken kan de emellertid ibland komma till användning i avbidan på

närmare planläggning genom stadsplan eller byggnadsplan. De är också och

framför allt avsedda att användas i fall då någon tätbebyggelse icke skall

medgivas samt det ur allmän synpunkt är behövligt att vaka över att gles­

bebyggelsen icke utformas på olämpligt sätt och icke så småningom över­

går till tätbebyggelse. Utomplansbestämmelser medför den verkan, att ny­

byggnad i princip ej får ske i strid mot bestämmelserna.

På sätt framgår av det anförda medför fastställande av generalplan,

stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser automatiskt förbud

att bygga i strid mot planen eller bestämmelserna. Härutöver innehåller BL

åtskilliga bestämmelser, som ger möjlighet att belägga ett område med sär­

skilt förbud mot nybyggnad eller annan åtgärd, vilken

kan tänkas hindra områdets ändamålsenliga utnyttjande. Sådana bestäm­

melser är givna i 14—17, 35, 36, 80, 91, 92, 101, 102, 106, 108, 110 och

134 §§ BL. Vidare finns generella stadganden om förbud mot bebyggelse

till hinder för försvaret, luftfarten m. m. i 81, 82 och 121 §§ BL samt om

förbud mot bebyggelse som menligt inverkar på naturskönhet, växtlighet,

historiskt eller konstnärligt värdefulla byggnader, fasta fornlämningar in. m.

i 86 och 122 §§ BL. Slutligen har genom stadganden i 87 och 123 §§ BL

givits generell möjlighet att utfärda byggnadsförbud eller andra föreskrif­

ter, som i visst fall prövas erforderliga till förekommande av tätbebyggelse

inom område som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan. Bland förbuds-

bestämmelserna i BL är härutöver att nämna 37 och 38 §§. I förstnämnda

lagrum stadgas principiellt förbud att bygga på mark inom byggnadskvar-

ter, vilken icke indelats till tomter, eller på mark som beröres av väckt

tiåga om ändring av gällande tomtindelning. Jämlikt 38 § första stycket

BL gäller principiellt förbud mot att bygga i strid mot tomtindelning eller

å tomt som icke är rättsligen bestående. I 38 § andra stycket stadgas förbud

att verkställa nybyggnad å mark inom stadsplan innan tomtägaren fullgjort

honom åvilande skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp samt att ut­

giva eller ställa säkerhet för bidrag till kostnad för gata. Inom område med

byggnadsplan gäller icke några liknande förbudsbestämmelser, men enligt

109 § andra stycket BL kan länsstyrelsen, där så finnes påkallat, förordna

att nybyggnad inom området ej får företagas utan länsstyrelsens tillstånd,

innan vägar, vattenförsörjning och avlopp för området ordnats i erforderlig

mån.

Byggförfattningarna innehåller vidare bestämmelser om b y g g-

nads yttre och inre anordnande. Dessa har icke fått sin plats i

BL utan har inrymts i BS (vilken är utfärdad av Kungl. Maj:t med stöd

av bemyndigande i 8 § BL). Bestämmelserna får betecknas som relativt

detaljerade. Eftersom behov trots detta kan uppkomma av ytterligare bo-

Kungl. Maj:Is proposition nr 168 år 1959

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Angående länsstyrelsens uppsikt över byggnadsväsendet är en allmän be­

stämmelse av instruktionell karaktär given i 172 § BS.

Över beslut av byggnadsnämnd, som meddelats med stöd av BS eller gäl­

lande byggnadsordning, får med visst undantag besvär anföras hos

länsstyrelsen, över beslut, som länsstyrelsen meddelat på besvär över bygg­

nadsnämnds beslut eller eljest på grund av BS eller gällande byggnadsord­

ning, får besvär anföras hos Kungl. Maj :t i den ordning, som är bestämd

för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

I det följande kommer jag även att i större eller mindre omfattning be­

röra vissa andra författningar, bland vilka särskilt må nämnas

lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet (ang. änd­

ringar se 1929:55; 1930:101; 1931:77 och 144; 1932:224 och 231; 1935:

236; 1936:317; 1937:164; 1938:163; 1939:611; 1940:501; 1942:352;

1946:827; 1947:700; 1950:182, 183, 600 och 604; 1951:356; 1953:54 och

155; 1954:235; 1955:288);

lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad (ang. änd­

ringar se 1919:249; 1921:199; 1922:180; 1924: 142 och 392; 1926: 226 och

328; 1927:29; 1930:100; 1931:143; 1932:265; 1935:237; 1936:316; 1938:

161; 1939:612; 1941:617; 1942:353; 1943:395; 1947:703; 1948:97; 1950:

185, 209 och 601; 1951:357; 1953:156; 1954:82 och 236);

strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382);

naturskyddslagen den 21 november 1952 (nr 688);

lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen;

lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar (ang. ändringar se

1947: 386 och 1952:236);

lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar (ang. ändringar

se 1947: 183 och 387; 1952:234 och 1954: 197);

lagen den 12 juni 1942 (nr 354) om skydd för kulturhistoriskt märkliga

byggnader;

lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete

(ang. ändringar och senaste prolongation se 1948: 186 och 749; 1956:222,

1958:194 samt 1959:132);

hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566; ang. mera betydelsefulla

ändringar se 1930:178; 1936:322; 1938:759; 1941:655; 1944:221 och

428; 1951:829 samt 1954:731; hälsovårdsstadgan den 19 december 1958

(nr 663), vilken fr. o. in. den 1 januari 1960 avlöser 1919 års stadga;

brandlagen den 15 juni 1944 (nr 521; ang. ändring se 1954: 358);

brandstadgan den 15 juli 1944 (nr 522; ang. ändring se 1950: 49);

civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536; ang. ändringar se 1945:760

och 767; 1947:388; 1948:432; 1950:46; 1951:271; 1951:289; 1952:91;

1956:593 samt 1957:87);

civilförsvarskungörelsen den 14 september 1944 (nr 646; ang. ändringar

se 1945:488; 1949:28 och 379; 1949:617; 1950:405; 1951:564 och 672;

1952:498; 1955:638 samt 1956:594);

60

under överskådlig tid är hänvisad, och det allmänna måste därför se till,

att bebyggelsen, särskilt sådan inom tätare befolkade orter, ordentligt plan-

lägges och att man vid byggandet rättar sig efter planerna. Enligt vad er-

tarenheten visar är det dessutom nödvändigt att ha en viss kontroll också

över byggnadernas utformning såväl vad angår bostäder som beträffande

byggnader för särskilda ändamål, t. ex. industri- och hantverkslokaler, bio­

grafer, livsmedelsaffärer etc. Till bestämmelserna om byggandet kan också

räknas bestämmelserna om fastighetsbildning och fastighetsregistrering,

vilken verksamhet sedan gammalt handhaves av offentliga mvndigheter.

Samhället måste också se till att byggandet samordnas med andra verk­

samhetsgrenar, såsom ordnandet av gator, vägar och andra trafikleder, kol­

lektiva trafikmedel, vatten- och avloppsanläggningar m. m. En växande

bebyggelse framkallar vidare behov av exempelvis administrations- och skol­

byggnader, samlingslokaler etc., vilka ställer stora anspråk på det allmänna.

Härtill kommer ett flertal speciella intressen, som kräver beaktande, t. ex.

allmän ordning och säkerhet, hälsovård, brandförsvar m. in.

Det är icke något karakteristiskt just för byggnadslagstiftningen, att för­

fattningsbestämmelserna numera blivit mera omfattande och svåröverskåd­

liga än tidigare. Samma företeelse möter på snart sagt alla områden. Orsa­

kerna är många. I detta sammanhang har utredningen ansett tillräckligt

att framhålla, att det ekonomiska livet blivit alltmera mångsidigt och kom­

plicerat, att nästan varje verksamhet av någon omfattning numera fordrar

medverkan av ett stort antal specialister samt att anspråken på stöd och

kontroll från det allmännas sida ständigt ökats.

Utredningen har vidare betonat, att byggnadslagstiftningens omfattning

icke i och för sig ger något belägg för att regleringen av byggandet gått över­

drivet långt. Lagstiftningens vidlyftighet beror i stället i icke ringa grad på

att lagstiftaren velat skapa garantier för den enskildes rätt och därför följt

principen att från fall till fall noggrant angiva arten och omfattningen av

de befogenheter, som skall tillkomma byggmyndigheterna.

Med den del av byggbestämmelserna, som har sin rot i kristidens excep­

tionella förhållanden, har utredningen icke haft att ta befattning. Emeller­

tid har utredningen som sin uppfattning uttalat, att förekomsten av dylika

bestämmelser är en av de mera väsentliga orsakerna till det vitt spridda

talet om byggkrångel. Denna del av de byggnadsreglerande bestämmelserna

har numera väsentligt minskat i omfattning, och kvar står egentligen endast

de centralaste krisbestämmelserna för byggfacket, nämligen lagstiftningen

om tillståndstvång för byggnadsarbete. Även i den modifierade form, vari

nämnda lagstiftning nu tillämpas, är den enligt utredningens mening för

de byggande en stötesten, varmed de flesta av dem torde ha svårt att för­

lika sig.

Den permanenta byggnadslagstiftningen har utredningen däremot funnit

vara till sina grunddrag så starkt motiverad, att någon omläggning av dess

ledande principer ej gärna kan komma i fråga. Friktionerna mellan bygg­

myndigheterna och allmänheten hänför sig i regel ej heller till de grund­

Kungl. Maj:is proposition nr 168 år 1959

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

lön har ansett, att förslagens huvudpunkter är väl ägnade att bilda grund­

valen för en eftersträvad förenkling på området och måste hälsas med till­

fredsställelse. Liknande uttalanden har gjorts av bl. a. arbetsmarknadssty­

relsen, telestyrelsen, flertalet länsstyrelser, städer och landskommuner

m. fl.

Även avstyrkande yttranden förekommer dock. Länsstyrelsen i Östergöt­

lands län har starkt kritiserat de resultat, till vilka utredningen kommit,

samt har efter detalj granskning av förslagen ansett, att dessa visserligen

har många förtjänster, vilka bör tillvaratagas, men likväl är behäftade med

sådana brister, att de icke utan omarbetning bör läggas till grund för lag­

stiftning i ämnet. Liknande synpunkter har anlagts på en del andra håll,

bl. a. av länsstyrelsen i Västernorrlands län och Svenska kommunal tek­

niska föreningen. Länsarkitekten i Uppsala län har framhållit, att plan­

läggningens och byggnadsväsendets kvalitet mera beror på hur smidigt och

aktivt administrationen verkar och vilka personella resurser, som finnes, ån

på byggnadslagstiftningens utformning. Överlantmåtaren i Stockholms län

har betonat, att det för att vinna avgörande förenklingar kräves en sam­

ordnad utgallring av onödiga kontroller inom hela lagstiftningsområdet och

att man mot denna bakgrund sannolikt icke kan vänta sig någon större ef­

fekt av den nu föreslagna revisionen. Fullmäktige i Skellefteå stad har sagt

sig icke vara övertygade om att förslagen är ägnade att undanröja bygg-

krånglet eller eljest innebära något steg mot förenklad lagstiftning. Full­

mäktige i Bromölla har undrat, om det är ägnat att minska byggkrånglet,

därest man får allmänt hållna bestämmelser, som möjliggör en oenhetlig

tillämpning i skilda orter.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter har ansett tveksamt, om det är lämp­

ligt att söka utforma lika regler för land och stad. Detta förutsätter likvär­

dig sakkunskap hos byggnadsnämnderna.

I ett mycket stort antal yttranden, bl. a. av lantmäteristyrelsen, bär fram­

hållits, att det är svårt att överblicka, i vad mån utredningens förslag totalt

sett kommer att medföra reella förenklingar, innan tillfälle givits att ta del

av de tillämpningsföreskrifter, som byggnadsstyrelsen förulsättes skola ut­

färda.

Svenska arkitekters riksförbund — som i de flesta hänseenden icke haft

några erinringar mot utredningens detaljförslag — har inledningsvis fram­

hållit, att de verkliga orsakerna till byggkrånglet ligger på ett annat plan än

det utredningen behandlat. För att råda bot på krånglet erfordras en full­

ständig utredning angående huvudprinciperna för den statliga och kommu­

nala byggnadsadministrationen, omfattande såväl det statsunderstödda bo­

stadsbyggandet som den övriga statliga byggnadsverksamheten och plan-

läggningsväsendet, med syfte att ernå en förenklad administration.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ansett att de av utredningen före­

slagna åtgärderna i stort sett är riktiga men att det varit önskvärt, att ut­

redningens uppdrag även omfattat en översyn av bestämmelserna på bo­

stads- och investeringspolitikens områden.

64

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Huruvida det är möjligt att nå den eftersträvade enhetligheten i byggbe-

stämmelser för olika typer av administrativa områden och planområden

utan att de nuvarande mera detaljerade bestämmelserna för städer och lik­

nande orter alltför mycket uppmjukas och utan en opåkallad skärpning av

bestämmelserna för landsbygden låter sig givetvis icke bedömas utan en

detaljgranskning av förslagen. Såsom jag i det följande kommer att närmare

ange torde det emellertid icke vara uteslutet att en lösning kan uppnås t. ex.

genom att de mera detaljerade bestämmelserna reserveras för större byggna­

der och byggnader av mera komplicerad konstruktion, vare sig dessa är

belägna i stad eller på landsbygd. En dylik avgränsning av bestämmelsernas

tillämpningsområden förefaller mig mera sakligt motiverad än den nuva­

rande, som grundas på administrativa gränser eller gränser för planområ­

den.

Det ligger i sakens natur, att eu decentralisering av beslutanderätten till

lokala organ alltid måste medföra en viss risk för att tillämpningen icke

blir fullt enhetlig. På ett område som det förevarande kan emellertid denna

olägenhet till stor del avhjälpas genom centralt utfärdade råd, anvisningar

och föreskrifter. Särskilt gäller detta det tekniska området, inom vilket be­

hovet av enhetliga normer torde vara störst. Beträffande de rättsliga frå­

gorna finns i de flesta hänseenden sedan länge utbildad en praxis, från

vilken utredningens förslag icke behöver innebära avsteg annat än på vissa

särskilda punkter. De fördelar som en decentralisering för med sig främst

i form av bättre kontakt mellan myndigheterna och allmänheten är f. ö. så

påtagliga och betydande, att de för de flesta inom den byggande allmänheten

väl uppväger nackdelen av att bedömningen av detaljfrågor måhända icke

blir alldeles densamma i alla orter.

Det är beklagligt, alt tillämpningsföreskrifterna och anvisningarna till de

föreslagna nya bestämmelserna ännu icke föreligger färdiga. Enligt vad jag

inhämtat kan utarbetandet av speciella föreskrifter för vissa slag av bygg­

nader väntas komma att ta avsevärd lid i anspråk. Till övervägande del rör

de ämnen, som redan är reglerade genom andra — låt vara delvis föråldrade

- bestämmelser. De är därför icke ovillkorligen nödvändiga för att möj­

liggöra ett ikraftträdande av de nya bestämmelser, som utredningen före­

slagit. De centrala partierna av anvisningarna — innefattande bestämmel­

ser för byggnader i allmänhet — befinner sig enligt vad jag inhämtat nu i

sådant skick, att de kan föreligga färdiga inom några månader och i allt fall

i god tid innan den nya lagstiftningen kan tänkas träda i kraft. Vid sådant

förhållande anser jag det icke vara försvarligt att dröja med de föreslagna

reformerna i avbidan på att tillämpningsföreskrifter och anvisningar blir

helt färdigredigerade.

Utredningen har icke framlagt några förslag, som i mera avsevärd mån

berör de statliga byggmyndiglieternas organisation och fördelningen av

uppgifter dem emellan. På detta område kvarstår åtskilliga problem olösta.

Det kan emellertid ifrågasättas, om dessa frågor är av beskaffenhet att lämp­

ligen böra lösas i ett sammanhang. Åtskilligt talar för att de i stället bör

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

I den allmänna diskussionen kring hithörande frågor har tvekan gjort sig

gällande beträffande bl. a. regionplaneinstitutets tillämpningsområde, me­

todiken vid planläggningsarbetet och planernas lämpliga utformning.

Utredningen, som den 31 maj 1957 av Kungl. Maj :t erhållit uppdrag att

verkställa av riksdagen begärd översyn av bestämmelserna om regionplan

med ändamål att söka åvägabringa samordning i organisationen av region-

planearbetet och genomföra förenklingar i själva planinstitutet, har icke

medhunnit att slutföra detta uppdrag innan betänkandet avgivits samt har

förklarat sin avsikt vara att framdeles redovisa hithörande frågor i ett sär­

skilt betänkande. I anledning härav har utredningen i förevarande sam­

manhang begränsat sig till att föreslå sådana huvudsakligen formella änd­

ringar i bestämmelserna om regionplan, som ansetts kunna förverkligas

utan att föregripa det fortsatta reformarbetet.

I sådant hänseende har utredningen särskilt anmärkt, att reglerna om re­

gionplan — liksom bestämmelserna om övriga planinstitut — är synnerligen

detaljerade. Detta är enligt utredningens mening missledande med hänsyn till

den obetydliga erfarenhet man än så länge har av regionplaner. I samband

med att utredningen underkastat samtliga i BS givna bestämmelser om plan­

läggning en genomgripande redaktionell omarbetning har utredningen före­

slagit, att de detaljerade bestämmelserna om regionplan t. v. ersättes av

föreskrifter med mera allmänt innehåll.

Vidare har framhållits, att bestämmelserna om regionplan bör bringas att

i formellt hänseende överensstämma med den nya lagstiftning om kommu­

nalförbund och indelningsändringar, som beslutats av 1957 års riksdag.

Enligt lagen den 31 maj 1957 (nr 281) om kommunalförbund skall kommu­

nalförbunds beslutanderätt utövas av fullmäktige, som väljes av förbunds-

medlemmarna, varjämte för förbundet skall finnas en styrelse med uppgift

att handhava den närmare ledningen av verksamheten. Dessa organ får

ungefär samma uppgifter som dem, vilka enligt BL och BS tillkommer resp.

förbundsdirektion och regionplanenämnd. Bestämmelserna i BL och BS om

förbundsdirektion och regionplanenämnd bör därför upphävas och ersättas

av hänvisningar till lagstiftningen om kommunalförbund.

Remissyttrandena

I remissyttrandena har förekommit ett flertal uttalanden rörande region-

planearbetets betydelse och lämpliga inriktning, sättet för planernas ut­

formning m. m., vilka med hänsyn till den begränsade omfattningen av

utredningens hittills framlagda förslag torde kunna här förbigås. I den mån

de nu aktuella förslagen överhuvud omnämnts i yttrandena, har dessa gått

i tillstyrkande riktning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har framhållit, att övergångsbestäm­

melserna till den nya lagen om kommunalförbund är behäftade med en del

oklarheter vad angår regionplaneförbund. Bestämmelsen i BL om att Kungl.

Maj :t skall utse en ledamot i förbundsdirektionen avviker från motsvaran­

de stadganden i kommunalförbundslagen. Även vissa bestämmelser i BS

strider mot bestämmelserna i nämnda lag.

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

nalförbund. Eftersom verksamheten inom regionplaneförbund i mångt och

mycket måste få karaktär av förhandlings- och sammanjämkningsarbete,

anser jag emellertid, liksom utredningen, det vara ändamålsenligt, att ord­

föranden i förbundets beslutande organ (förbundsfullmäktige) alltjämt ut­

ses av Kungl. Maj :t och därmed får en mera opartisk ställning. Vissa speci­

ella bestämmelser om förevarande slag av kommunalförbund blir därför nöd­

vändiga vid sidan av en allmän hänvisning till lagstiftningen om kommu­

nalförbund. Dessa speciella bestämmelser torde lämpligen få sin plats i BL.

De nuvarande bestämmelserna i BS om regionplanenämnd m. m. kan helt

utgå, eftersom frågorna om regionplaneförbundens verkställighetsorgan får

sin lösning genom hänvisningen till kommunalförbundslagstiftningen.

Övergången till de nya bestämmelserna torde — såsom utredningen före­

slagit — kunna ordnas medelst en bestämmelse som föreskriver, att val av

ledamöter i förbundsstyrelse och förbundsdirektion skall ske vid viss angi­

ven tidpunkt samt att hittillsvarande ledamöter i samband därmed skall

frånträda sina befattningar. Regionplaneförbunden såsom sådana bör där­

emot bestå. De svårigheter, som mött vid tillämpningen av de provisoriska

stadgandena om regionplaneförbund i övergångsbestämmelserna till kom­

munalförbundslagen, torde därmed i allt väsentligt bli undanröjda.

Generalplan

Gällande bestämmelser

’ Med generalplan förstås enligt BL en plan, som är avsedd att tjäna till led­

ning för närmare planläggning beträffande ordnandet och bebyggandet av

stad, köping, municipalsamhälle, annan tätare befolkad ort eller landskom­

mun. Planen skall ange grunddragen för markens användning till olika än­

damål, såsom till tätbebyggelse, viktigare trafikleder och andra allmänna

platser, samt kan upptaga förbud mot viss bebyggelse eller användning i

övrigt (9, 88, 90 och 96 §§ BL). Förslag till generalplan skall utställas till

granskning, varjämte byggnadsstyrelsen eller i Aissa fall länsarkitekten

skall avge yttrande över förslaget (20 och 109 §§ BS). Planen kan härefter

antagas av kommunens fullmäktige (10 och 97 §§ BL). Antagen general­

plan medför icke några särskilda rättsverkningar, men det har förutr

satts, att det bekantgörande av planen, som utställandet och antagandet in-

hebär, medför att man i praktiken kommer att ta hänsyn till planen icke

blott \rid framtida detaljplaneläggning utan äAren i andra sammanhang, t. ex.

vid avgörande av väg- och fastighetsbildningsfrågor. Emellertid står det

också kommunen eller samhället fritt att söka fastställelse a\r planen (10,

88, 90, 97 och 99 §§ BL). I så fall fordras ett mera omständligt utställnings-

förfarande (23 § BS). Fastställd generalplan har rättsverkningar i flera

olika hänseenden. Nybyggnad får i allmänhet ej äga rum i strid mot pla­

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

larna i BL. Utredningen anser därför att övervägande skäl talar för att be­

stämmelserna bibehålies.

Frågor om fastställande av generalplan i städer och andra s. k. stads-

planesamhällen ankommer jämlikt 10, 88 och 90 §§ på Kungl. Maj :t. Mot­

svarande frågor vad angår landsbygden handlägges jämlikt 97 § BL av läns­

styrelsen. Såsom ett led i strävandena att söka göra bestämmelserna för

städerna och landsbygden såvitt möjligt likformiga liar utredningen före­

slagit, att bestämmelserna för landet får samma innehåll som de nuvaran­

de bestämmelserna för stad.

Utredningen har vidare sagt sig vilja i detta sammanhang fästa uppmärk­

samheten på en detaljfråga av viss räckvidd, nämligen de byggnadsförbud,

som jämlikt 15 och 101 §§ BL kan av länsstyrelsen utfärdas, då fråga

väckts om fastställelse av generalplan. Sådant förbud är uppenbarligen av­

sett att vara rent provisoriskt och gälla blott till dess kommunens fullmäk­

tige hunnit behandla frågan om sökande av fastställelse å planen. Eftersom

BL:s bestämmelser om fastställande av generalplan ännu icke tillämpats i

något enda fall, kan det icke sägas stå i överensstämmelse med grunderna

för lagstiftningen, om byggnadsförbud enligt 15 eller 101 § BL pålägges

eller bibehålies i någon avsevärd omfattning. Utredningen har med hänsyn

bl. a. till konsekvenserna på andra områden icke ansett sig kunna föreslå nå­

gon lagändring på denna punkt men har betonat nödvändigheten av att bestäm­

melserna handhaves restriktivt. Byggnadsförbud torde icke böra påläggas

eller förlängas i andra fall eller i större omfattning, än man kan räkna med

att pågående generalplanearbete kommer att resultera i fastställd general­

plan. Detta betyder, att tillämpningsområdet för 15 och 101 §§ BL inskrän-

kes till rena undantagsfall.

Såsom anmärkningsvärt har utredningen betecknat att kommunerna i så

stor utsträckning underlåtit att antaga sina generalplaneförslag, och utred­

ningen har tämligen ingående diskuterat orsakerna härtill. Den slutsats,

som utredningen kommit till, har varit att anledning ej finnes att föreslå

bestämmelser med syfte att påverka kommunernas ställningstagande till

frågan, om de skall antaga sina generalplaneutkast såsom generalplaner

eller icke.

Utredningen har också behandlat generalplanearbetets metodik. Härvid

har framför allt betonats att planläggningen icke får vara alltför ambitiös

eller detaljerad. Skall planen ha någon mening som kommunalt hand­

lingsprogram, måste den vara elastisk och hållas levande samt utan tids­

ödande och kostnadskrävande arbete kunna justeras med hänsyn till de

ständiga förändringarna i målsättningen. Detta hindrar dock icke, att pla­

nen i vissa delar kan behöva göras rätt så detaljerad, nämligen i den mån

planen är avsedd att förverkligas inom den allra närmaste tiden eller att

bli föremål för fastställelse. Där så är fallet, kan det rentav vara lämpligt,

att generalplanen närmar sig detaljplanen i utförlighet. Hur de ekonomiska

kalkyler bör vara beskaffade, som planen grundar sig på, kan icke angivas

72

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

söka fastställelse. Länsarkitekten i Kronobergs län har ansett, att länssty­

relse alltjämt bör kunna förelägga landskommun att upprätta generalplan

och att denna befogenhet alltså icke bör förbehållas Kungl. Maj:t.

Departementschefen

Sedan generalplaneinstitutet tillkom i samband med 1947 års lagstiftning,

har utvecklingen på området kommit att rätt avsevärt avvika från vad man

då förutsatte. Möjligheten att fastställa generalplan har icke begagnats an­

nat än i något enstaka undantagsfall, och ej heller har möjligheten för kom­

munerna att formligen antaga sina generalplaneutkast såsom generalplaner

utnyttjats i någon nämnvärd omfattning.

Det oaktat kan man knappast påstå, att generalplanläggningen är ett för­

summat område. Behovet av generalplanemässiga överväganden till stöd för

senare detaljplanläggning är numera allmänt erkänt. Planläggningsverk-

samheten har alltsedan BL:s tillkomst varit av betydande omfattning och

fortgår alltjämt i oförminskat tempo. Huruvida kommunerna formligen an­

tager sina generalplaneutkast såsom generalplaner eller icke, är enligt min

mening av underordnad betydelse. Huvudsaken måste dock vara att man

verkställt själva de utredningar som erfordras för att bedöma uppkomman­

de Irågor om detaljplanläggning i sitt rätta sammanhang.

Något som torde behöva övervägas är om man icke nu bör dra konse­

kvensen av den skedda utvecklingen genom att i grunden reformera be­

stämmelserna i BL och BS om generalplan och därvid slopa det nuvarande

fastställelselörfarandet samt eventuellt också bestämmelserna om antagande

av sådan plan. På sätt utredningen anfört kan man dock icke förneka, att

såväl bestämmelserna om antagande som bestämmelserna om fastställande

av generalplan i vissa situationer kan ha en uppgift att fylla. Jag är därför

icke beredd att i detta sammanhang förorda, att de slopas. Ej heller anser jag

lämpligt att vid sidan av dessa i byggnadslagstiftningen upptaga några regler

om sådana generalplaneutkast, som varken antagits eller fastställts. Dylika

regler skulle väl icke bli annat än av rent rådgivande natur. I allt fall synes

det mig lämpligt att först avvakta de resultat, till vilka utredningen kan

komma vid sina fortsatta överväganden angående den översiktliga plane­

ringsverksamheten.

Utredningens förslag att slopa de nuvarande särbestämmelserna om gene­

ralplanläggning på landsbygden och att låta bestämmelserna om sådan plan­

läggning i stad gälla även på landsbygden anser jag lämpligt. Visserligen

står det icke helt i överensstämmelse med den tendens till decentralisering,

som i övrigt präglar utredningens författningsförslag. Den ringa omfattning,

i vilken t. ex. bestämmelserna om fastställelse av generalplan hittills tilläm­

pats, gör det emellertid angeläget, att erfarenheterna av dylik planläggning

samlas centralt. Ur systematisk synpunkt är det också att föredraga, att be­

stämmelserna göres lika för alla typer av administrativa områden.

De synpunkter, som utredningen anlagt på frågan om byggnadsförbud i

anledning av väckt fråga om fastställelse av generalplan, kan jag ansluta

74

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

stämmelser skall fastighetsbildning (ändringar i fastighetsindelningen) ge­

nom tomtindelning och tomtmätning eller genom avstyckning, laga skifte

eller ägobyte ske i överensstämmelse med gällande stadsplan (28 § BL, 19

kap. 13 § jorddelningslagen samt 5 kap. 8 § och 6 kap. 9 § lagen om fastig­

hetsbildning i stad).

Stadgandena om stadsplan är — på sätt framgår av det redan anförda —

främst avfattade med tanke på städerna men äger motsvarande tillämpning

även i köpingar och andra tätare befolkade orter på landet (88, 90 och 105

§§ BL samt 100, 101 och 112 §§ BS). Vad här förut sagts om stad gäller i

dylika fall vederbörande köping, municipalsamhälle eller landskommun.

Utredningen

Någon närmare redogörelse för de olika spörsmål, som på något sätt har

samband med stadsplaneinstitutet, har icke lämnats i betänkandet. Utred­

ningen har inskränkt sig till att föreslå reformer på vissa punkter av de nu

gällande reglerna, speciellt de som handlar om tillkomsten av stadsplan.

Som ett önskemål har framhållits, att planväsendet fungerar snabbt och

effektivt, så att byggnadsverksamheten icke upphålles av proceduren i plan­

frågor.

En möjlighet att göra förfarandet snabbare är att den nuvarande bestäm­

melsen om att kommunalfullmäktige kan uppdraga åt byggnadsnämnden

att i fullmäktiges ställe antaga förslag till ändring av stadsplan utvidgas så

att fastställelseprövningen kan delegeras till byggnadsnämnden även då frå­

ga är om antagande av stadsplan för område, som tidigare icke varit plan­

lagt. Utredningen har för sin del föreslagit att bestämmelserna i 26 § tredje

stycket andra punkten BL jämkas så, att fullmäktige får möjlighet att de­

legera sin beslutanderätt till byggnadsnämnden i den omfattning fullmäk­

tige själva finner lämplig.

En annan möjlighet att underlätta tillkomsten av stadsplaner är att upp­

giften att fastställa planerna i större utsträckning delegeras från Kungl.

Maj :t till länsstyrelsen. De nuvarande bestämmelserna i 26 § BL går ut på

att det i regel ankommer på Kungl. Maj:t att fastställa stadsplan. För

det fall att Kungl. Maj:t funnit stadsplan icke kunna fastställas utan

viss jämkning, kan emellertid Kungl. Maj:t uppdraga åt länsstyrelsen

att fastställa planen, sedan den efter sådan jämkning antagits av fullmäk­

tige. Vidare kan länsstyrelsen, enligt närmare föreskrifter som det ankom­

mer på Kungl. Maj :t att meddela, fastställa ändring av gällande stads­

plan, om ändringen ej avser planens grunddrag och ej heller eljest innefat­

tar väsentlig avvikelse från vad som förut gällt. Föreskrifter om länssty­

relsens nämnda befogenhet är meddelade i 33 § 3 mom. BS. Enligt dessa

föreskrifter skall vid bedömande av frågan, huruvida viss ändring av stads­

plan är av beskaffenhet att kunna fastställas av länsstyrelse, beaktas ett

flertal omständigheter, som uppräknas i författningsrummet. För fullstän­

dighetens skull bör vidare nämnas ett par specialfall, då faststäilelsefrågan

alltid ankommer på Kungl. Maj :t, nämligen då fastställelse befinnes böra

76

åvilande skyldigheten att betala ersättning för gatumark enligt särskilt stad­

gande i 63 § BL får under vissa förutsättningar fullgöras genom avbetal­

ningar med minst en tiondel årligen. Å oguldet belopp skall ränta gäldas

efter högst fem procent om året från den dag då krav på ersättning fram­

ställts. Enligt 68 § BL gäller motsvarande regler beträffande bidrag till gatu-

byggnadskostnad.

Enligt förbundens mening har begränsningen av räntesatsen till högst

fem procent ibland lett till mindre tillfredsställande resultat. Särskilt påtag­

ligt har detta varit under tider, då allmänna ränteläget varit så högt, att

räntan icke lämnat täckning för stadsplanesamhällenas självkostnader. Även

rent allmänt sett torde det få anses mindre lämpligt att i lagstiftningen di­

rekt binda räntesatsen. Denna bör få varieras fritt efter det vid varje tid­

punkt gällande ränteläget. Som exempel kan åberopas, att någon liknande

begränsning av räntesatsen icke föreskrivits i 1955 års lag om allmänna

vatten- och avloppsanläggningar, vars bestämmelser om engångsavgifter S

övrigt nära överensstämmer med de nyss åberopade stadgandena i BL.

Förbunden har hemställt om sådan ändring av 63 § BL, som kan anses

påkallad i anledning av vad sålunda anförts.

Remissyttrandena

Förslaget om utvidgning av befogenheten för kommu­

nens fullmäktige att till byggnadsnämnden delegera

uppgiften att antaga stadsplan har tillstyrkts i de flesta av

de yttranden, som närmare inlåtit sig på frågan. Styrelsen för Svenska stads­

förbundet samt hovrätten för Västra Sverige har ansett det vara lämpligt med

hänsyn till snabbheten i avgörandena att antagandet av stadsplan — liksom

också av byggnadsplan — kan av kommunens beslutande organ uppdragas

åt byggnadsnämnden. Fullmäktige i Stockholm har också tillstyrkt försla­

get samt har därvid framhållit, att något avgörande, hur långt möjligheten

skall utnyttjas, icke behöver träffas i detta sammanhang.

Avstyrkande uttalanden har gjorts av länsstyrelsen i Västmanlands län,

fullmäktige i Mjällby och Ludvika, Näringslivets byggnadsdelegation, Stock­

holms handelskammare, Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svenska

väg- och vattenbyggares riksförbund samt Sveriges fastighetsägareförbund.

Fastighetsägareförbundet har för sin del ifrågasatt, om icke förslaget kan

vara ägnat att försvaga garantierna för enskilda intressen, och i några av

de övriga yttrandena har som skäl åberopats att planen icke får samma

offentlighet som eljest, om den antages endast av byggnadsnämnden.

I några fall, speciellt i yttrandena från länsstyrelsen i Östergötlands län

och länsarkitekten i Jämtlands län, har ifrågasatts, om icke möjligheten för

stadsfullmäktige att delegera planantagandet till byggnadsnämnden bör pre­

ciseras närmare än som skett i utredningens förslag. Länsstyrelsen i Söder­

manlands län har ansett att delegationsmöjligheten bör bero på huruvida

generalplan finnes, och drätselkammaren i Örebro har som sin uppfattning

uttalat, att byggnadsnämnden bör få befogenhet att antaga stadsplaneför­

slaget endast under förutsättning, att det tillstyrkts av drätselkammaren.

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

78

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Maj :ts fastställelse är motiverad. Länsstyrelserna i Malmöhus och Örebro

län har funnit det böra kraftigare betonas, att fastställelseärenden endast i

undantagsfall bör hänskjutas till Kungi. Maj :t. Åtskilliga länsarkitekter,

särskilt de i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Skaraborgs och Väst­

manlands län, har ansett att frågan om sättet för fastställelse av stadsplan

bör sammankopplas med frågan om översiktsplaneringen, så att länsstyrel­

sens befogenhet begränsas att avse de fall, då prövningen kan ske med led­

ning av fastställd eller antagen generalplan (eller eventuellt äldre stads­

plan). Samma mening har också intagits av länsstyrelsen i Södermanlands

län och fullmäktige i Ludvika.

I några yttranden har också frågan om fastställelseprövning-

ens omfattning berörts, överlantmätaren i Västmanlands län har an­

sett, att fastställelseprövningen måste begränsas till sin omfattning, om

man skall nå fram till någon verklig tidsvinst i förfarandet, överlantmäta­

ren i Örebro län har efterlyst en klarare gränsdragning mellan den anta­

gande och den fastställande myndighetens befogenheter. Medan exempelvis

rättssäkerhets-, trafiksäkerhets- och liknande allmänna intressen bör beva­

kas av fastställelsemyndigheten, torde frågor, som gäller exempelvis pla­

nens ekonomi, dess utformning i estetiskt hänseende etc., böra anses helt

förbehållna kommunens självständiga avgörande.

Även frågan om initiativet till planläggning bär blivit fö­

remål för omnämnande i ett par yttranden. Länsstyrelsen i Kalmar län har

ifrågasatt, om icke Kungl. Maj :ts befogenhet jämlikt 27 och 36 §§ BL att

ta initiativ till upprättande eller ändring av stadsplan samt att meddela

nybyggna<lsförbud vid partiell eller vägrad fastställelse bör kunna överflyt­

tas till länsstyrelserna. Vägförvaltningen i Västmanlands län har framhål­

lit, att lösandet av vägfrågorna ibland förutsätter stadsplaneändringar men

att kommunerna icke alltid har intresse eller initiativkraft för sådan änd­

ring. I dylika fall borde länsstyrelsen ha befogenhet att förordna om stads-

planeändring.

Länsarkitekten i Jämtlands län har ansett att samtliga föreskrif­

ter om planernas innehåll borde kunna överföras till byggnads­

styrelsens anvisningar.

Kommunförbundens framställning rörande ränta å gatumarks-

ersättning m. m. har starkt kritiserats i yttrandet från Sveriges fas­

tighetsägareförbund. I sagda yttrande har framhållits, att de ränteförluster,

som möjligen kan ha uppstått för kommunerna under viss kortare tid, upp-

väges av de räntevinster som kommunerna kan göra sig då diskontot är lågt.

Vidare har åberopats, att stadgandet om maximering av räntan ingår som ett

led i de skyddsbestämmelser, som år 1947 infördes i lagstiftningen för att

förhindra obilliga verkningar av kommunernas ersättningsrätt, och att nå­

gon omständighet, som bör föranleda ändring i dessa skyddsbestämmelser,

icke förebragts. Förbundet har av nu upptagna skäl avstyrkt framställ­

ningen.

80

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

skrift kunna förutsättas, att fullmäktige förbehåller sig bestämmandet över

sådana ärenden, som ur kommunens synpunkt är av särskild vikt. Offent-

lighetsgrundsatsen synes väl tillgodosedd genom föreskrifterna om att för­

slag till plan skall utställas samt att underrättelse skall lämnas markägare

och andra intressenter, innan förslaget antages. För min del anser jag ut­

redningens förslag innebära sådana fördelar, att det bör förverkligas.

Att fastställelseprövningen i stadsplaneärenden hittills i stor utsträckning

förbehållits Kungl. Maj :t, torde bero dels på önskemålet att få enhetlig praxis

och dels på alt fastställandet av en stadsplan ofta har expropriationsrättsliga

verkningar. Enhetligheten i bedömningen är givetvis en viktig synpunkt.

Emellertid får praxis nu anses så stabiliserad, att en decentralisering nu­

mera knappast behöver väcka några betänkligheter av denna anledning.

De expropriationsrättsliga konsekvenser, som inträder omedelbart ge­

nom planfastställelsen, består i huvudsak blott i att stadsplanesamhället

får rätt att lösa mark, som enligt planen är avsedd till gata eller annan

allmän plats, resp. att utan ersättning ta i anspråk mark, vilken redan nytt­

jas såsom väg. Nuvarande bestämmelser i BL och BS utgör icke något hin­

der för att länsstyrelsen kan fastställa sådana ändringar av äldre stadsplan,

som medför expropriationsrättsliga verkningar. På närstående rättsområden,

t, ex. inom väglagstiftningen, fordras icke Kungl. Maj:ts medgivande i när­

mast motsvarande fall. F. ö. har ju markägarna, om fastställelseprövningen

decentraliseras till länsstyrelsen, ändå alltid möjlighet att genom besvär

bringa saken under Kungl. Maj :ts prövning. Ej heller frågan om stadspla­

nens expropriationsrättsliga verkningar synes sålunda vara av den bety­

delse, att den bör utgöra något avgörande hinder för en reform i den rikt­

ning utredningen föreslagit.

Ur praktisk synpunkt medför den föreslagna decentraliseringen uppen­

bara fördelar. Visserligen har fastställelseprövningen hos Kungl. Maj:t i all­

mänhet icke tagit någon längre tid i anspråk, men det måste dock obestridli­

gen medföra en ej obetydlig tidsvinst, om ärendet kan stanna hos länssty­

relsen. Stadsplaneärendenas stora antal gör f. ö. att man i allt fall måste

ifrågasätta, om det i längden är möjligt att i större omfattning förbehålla av­

görandet av dylika ärenden åt Kungl. Maj :t. Liksom utredningen anser jag

därför skäl tala för att fastställelseprövningen i viss omfattning överflyttas

till länsstyrelserna.

Vad beträffar principerna för avgränsning av länsstyrelsernas fastställel-

sebefogenliet bör enligt min mening gränsen icke dragas snävt. Om reformen

skall få någon mening, bör det klart utsägas, att fastställelse i regel skall

ske hos länsstyrelsen och att endast mera omfattande och eljest ur allmän

synpunkt särskilt betydelsefulla fastställelseärenden skall hänskjutas till

Kungl. Maj :t. Att — såsom några remissmyndigheter föreslagit — låta läns­

styrelserna handhava prövningen endast i fall då stadsplanen står i överens­

stämmelse med fastställd eller antagen generalplan, vore knappast praktiskt,

eftersom detta skulle betyda att reformens verkningar begränsades till rena

undantagsfall, överhuvud synes det svårt att utforma en regel, som innebär

82

anleda jämkning av de räntesatser, som kommunerna tillämpar gentemot

tomtägarna. Det är ett önskemål, att fastigheternas ekonomi grundas på

stabila förhållanden och att man därför söker undvika större förändringar i

de räntor, som tomtägarna har att betala i fall som det nu ifrågavarande.

Jag vill här erinra om att vederbörande departementschef i propositionen

nr 131/1947 med förslag till byggnadslag m. m. förklarade sig utgå från att

räntan frivilligt begränsades så, att den motsvarade den räntefot, som sta­

den i genomsnitt betalade på utelöpande kommunala lån. Vid

tillämpning

av denna princip för ränteberäkningen torde det i allmänhet icke komma

i fråga att höja räntan över fem procent.

Detta oaktat anser jag det vara mindre lämpligt att i lag binda räntan

vid en viss högsta procentsats. Fall kan tänkas förekomma, då det är befo­

gat att sätta räntan högre. Med hänsyn till att 63 § BL innehåller en bestäm­

melse om att länsstyrelsen, därest villkoren befinnes alltför betungande för

tomtägaren, kan medgiva den lättnad, som påkallas av omständigheterna,

torde några farhågor ej behöva hysas för att slopande av bestämmelsen om

räntemaximum leder till oskäliga resultat. Jag förordar av nu anförda skäl

att bestämmelsen utgår och ersättes av en föreskrift om att staden äger ut­

taga skälig ränta.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Byggnädsplan

Gällande bestämmelser

Planformen byggnadsplan är i första hand avsedd att reglera tätbebyg­

gelse på den egentliga landsbygden. Bestämmelserna om byggnadsplan kan

emellertid efter särskilt förordnande av Kungl. Maj :t också tillämpas i stad,

köping eller sådant municipalsamhälle, varest BL:s bestämmelser för stad

är gällande (76 § BL). Byggnadsplan skall upptaga och till gränserna an­

giva de för olika ändamål avsedda områden, som ingår i planen, såsom

byggnadsmark samt vägar och andra allmänna platser. I den mån så er­

fordras skall höjdlägen angivas. Behövs särskilda bestämmelser angående

områdenas bebyggande eller användning i övrigt, skall sådana bestämmel­

ser intagas i planen (107 § BL). Fråga om upprättande av byggnadsplan

upptages av länsstyrelsen på framställning av markägare, kommun eller

annan eller då länsstyrelsen eljest finner det erforderligt (107 § BL och

113 § BS). Länsstyrelsen bestämmer vilket område planeringsarbetet skall

avse, därvid i vissa fall samråd skall äga äga rum med markägare och andra

intressenter (114 och 115 §§ BS). Upprättat förslag till byggnadsplan skall

genom länsstyrelsens försorg utställas till granskning under viss tid, och

härom skall bl. a. byggnadsnämnden underrättas. Utställande erfordras

dock icke om samtliga sakägare medgivit att dylikt förfarande ej tillämpas

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

let är beträffande en stadsplan, bör näppeligen få vara avgörande för dess

inflytande på frågorna om bebyggelsens lokalisering, omfattning etc. Vis­

serligen har man kanske i en del landskommuner ännu icke sådan er­

farenhet av planläggningsfrågor, som erfordras för att övertaga första-

handsansvaret för tätortsplanering. Emellertid finns många landskommu­

ner, som har bättre resurser i detta hänseende än åtskilliga städer. Och

även för de övriga landskommunernas del är det av vikt, att byggnads­

nämnderna deltager aktivt i planläggningsarbetet och därigenom skaffar

sig den överblick av bebyggelseproblemen, som är en förutsättning för

att nämnden skall kunna rätt fylla sina övriga uppgifter. Huruvida en re­

form i nu angiven riktning kan påskynda proceduren vid tillkomsten av bygg-

nadsplaner, är svårt att säga. Emellertid torde man ej behöva befara, att

planläggningen efter reformen i allmänhet kommer att ta längre tid än

förut eller eljest vålla några besvärligheter, som man nu undgår. Ur de

byggandes synpunkt innebär en decentralisering av planläggningen till kom­

munala organ en fördel såtillvida som kontakten med planmyndigheten

underlättas, vilket är av icke ringa betydelse särskilt för landsbygdens vid­

kommande. En annan fördel är att bestämmelserna om tillkomsten av

byggnadsplan bringas att i formellt hänseende nära överensstämma med

motsvarande bestämmelser om stadsplan, vilket ger ökad överskådlighet åt

författningsmaterialet.

Sammanfattningsvis har utredningen ansett, att en reform efter nu an­

tydda linjer medför sådana fördelar, att den bör genomföras. Eftersom det

alltjämt kan sättas i fråga, om alla byggnadsnämnder på landsbygden verk­

ligen har tillräcklig erfarenhet och initiativkraft för att sköta planväsendet

helt på egen hand, har utredningen dock ansett, att länsstyrelsen alltjämt

måste ha praktisk möjlighet att ta initiativ till upprättande av byggnads­

plan, när så anses erforderligt. Författningsmässigt behöver länsstyrelsens

nämnda befogenhet icke vara mera omfattande än den befogenhet, som

enligt ordalydelsen av 27 § BL tillkommer Kungl. Maj:t i fråga om stads­

plan. Emellertid bör det förutskickas, att länsstyrelsens befogenhet åt­

minstone under en övergångstid torde komma att behöva utnyttjas i viss,

icke helt obetydlig omfattning. Även i övrigt har bestämmelserna om bygg­

nadsplan ansetts böra utformas med bestämmelserna om stadsplan som

förebild. Befogenheten att fastställa byggnadsplan har dock av praktiska

skäl ansetts böra tilläggas länsstyrelsen och har alltså icke beträffande nå­

gon grupp av ärenden förbehållits Kungl. Maj:t. Vidare har vid bestämmel­

sernas avfattning i än högre grad än beträffande stadsplan inskärpts, att

planerna bör göras enkla och att onödig detaljreglering bör undvikas.

I ändamål att söka bringa bestämmelserna om planläggning i städer, kö­

pingar och municipalsamhällen samt bestämmelserna om planläggning på

landet ännu närmare varandra har utredningen också undersökt om det

icke är möjligt att slopa stadgandet i 76 § BL, att byggnadsplan icke får

komma till användning i ort av det förra slaget med mindre Kungl. Maj :t

meddelat särskilt förordnande om att så får ske. Utredningen har dock

86

terhand. Länsstyrelsen i Östergötlands län liar uttalat betänkligheter mot

att tillskapa ett byggnadsplanemonopol för kommunerna, särskilt med tan­

ke på fritidsbebyggelsen. Länsstyrelsen och överlantmätaren i Gävleborgs

län har avstyrkt en kommunalisering av byggnadsplaneinstitutet under mo­

tivering bl. a. att lokaliseringsspörsmålen i viss omfattning är rättsfrågor,

för vilkas avgörande politiska organ icke är lämpliga. Överlantmätaren i

Södermanlands län har ifrågasatt om kommunerna har tillräcklig administ­

rativ kapacitet och biträde av sakkunniga, överlantmätaren i Hallands län

har ifrågasatt, om icke förslaget väl mycket inskränker länsstyrelsens cen­

trala ställning i byggfrågor. Länsarkitekten i Stockholms län har ansett

förslaget utgöra hinder för den smidiga praxis, som tillämpats i nämnda

län, bestående i att planförfattarna får del av framkomna anmärkningar

och får tillfälle att jämka planerna, innan utställande sker. Liknande syn­

punkter har anlagts av länsarkitekterna i Skaraborgs och Kopparbergs län,

Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges lantmätareförening.

I ganska många yttranden bär utredningens förslag tillstyrkts med mind­

re erinringar eller modifikationer. Lantmäteristyrelsen bär icke motsatt sig

förslaget men har framhållit, att ett byggnadsplanemonopol kan medföra

svårigheter med hänsyn till nödvändigheten i vissa fall för kommunerna

att underordna sig ett interkommunalt program som enbart ur den egna

kommunens synpunkt icke alltid framstår som det mest förmånliga. Läns­

styrelsen i Jönköpings län har ansett det riktigt, att byggnadsplaneinstitu­

tet kommunaliseras och kommunernas intresse för planläggningen härige-

om stimuleras, men har likväl ansett att länsstyrelsens rätt till initiativ icke

bör framstå som ett undantag från regeln utan vara jämställd med kom­

munernas rätt. Länsstyrelsen i Kalmar län har också funnit att länsstyrel­

sens initiativrätt bör bibehållas oförändrad. Samma synpunkt har anlagts

i yttrandena från länsstyrelsen i Värmlands län och länsarkitekten i Hal­

lands län. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förordat att läns­

styrelsen skall kunna ta initiativ till upprättande och fastställande av plan

utan att först meddela föreläggande för kommunen. Länsstyrelsen i Kop­

parbergs län och överlantmätaren i Hallands län har ansett, att länsstyrel­

sen bör förordna om uppgörande av byggnadsplan, innan arbetet påbörjas,

så att ej kommunen löper risk att få ikläda sig onödiga kostnader. Läns­

arkitekten i Västmanlands län har som sin mening framhållit att överflytt­

ning till byggnadsnämnderna av rätten att ta initiativ till byggnadsplan bör

ske endast när översiktsplan finnes och detaljplanläggningen följer denna.

överlantmätarna i Jönköpings och Hallands län har också betonat att bygg­

nadsnämnden måste hålla fastighetsbildningsmyndigheterna underrättade

om sina intentioner med avseende å planläggningen. Överlantmätaren i Jön­

köpings län har ifrågasatt, om icke en lösning står att vinna genom en be­

stämmelse av innebörd att länsstyrelsen äger hos kommunen väcka fråga

om planläggning. Enligt överlantmätaren i Värmlands län bör kommunens

initiativrätt icke få innebära att länsstyrelsen avhänder sig rätten att vid

fastställelseprövningen ingå på en allsidig bedömning av planärendet ur

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

88

och byggnadsplan kunde bringas att överensstämma, så att skillnaden mel­

lan de två planinstituten komme att helt bortfalla.

Inom kommunerna -— även landskommunerna — har numera betydelsen

ur kommunal synpunkt av en ordentlig planläggning och intresset för plan-

läggningsfrågor vuxit i hög grad under senare år. Att i större omfattning

pålägga kommunerna skyldighet att sörja för planernas genomförande är

dock icke gärna tänkbart. Härtill är förhållandena alltför olika i skilda or­

ter. Upprustningen av de mindre tätbebyggelseansamlingarna på landsbyg­

den med gemensambetsanordningar av olika slag är dessutom en så stor upp­

gift, att kommunerna redan av denna orsak måste ha ett betydande mått

av frihet, när det gäller att välja investeringsobjekt. Beträffande de ur hy­

gienisk synpunkt viktigaste gemensamhetsanordningarna, nämligen anlägg­

ningarna för vattenförsörjning och avlopp, är frågan redan reglerad i lag.

Övriga frågor, t. ex. beträffande vägnätet, måste få ankomma på intressenter­

nas egna insatser, till dess möjlighet erbjuder sig att inrymma dem i kom­

munernas investeringsprogram. Jag biträder således utredningens mening

att någon lagändring i nu nämnda hänseende icke bör komma i fråga i detta

sammanhang.

En annan fråga är om icke ansvaret för själva planläggningen i större om­

fattning kan överföras på kommunerna. Till stöd härför kan först och främst

åberopas, att planläggning för bebyggelse är av allra största betydelse för

kommunernas yttre gestaltning samt utveckling i ekonomiskt hänseende och

i övrigt. Detta motiverar att kommunerna får ett avgörande inflytande på

planläggningsfrågorna oavsett storleken av de kommunala investeringar, som

planläggningen beräknas föra med sig. Även ur de enskildas synpunkt är det

till fördel, att planläggningen i första hand ombesörjes av kommunala organ.

Dessa är i allmänhet lättare för allmänheten att komma i kontakt med än

de statliga planläggningsmyndigheterna. De är dessutom i allmänhet käns­

ligare för lokala önskemål än statliga myndigheter. Sistnämnda förhållande

är visserligen inte alltid enbart till fördel men gör dem onekligen väl skic­

kade att handhava åtminstone den del av planläggningsarbetet, som består

i

utarbetande av planförslag och andra uppgifter, som föregår den slutliga

fastställelsen. Erfarenheterna från den av kommunerna ledda verksamheten

med upprättande av stadsplaner är nästan enbart goda, och starka skäl talar

för att detsamma kommer att bli fallet, om förfarandet vid upprättande av

byggnadsplan utformas på liknande sätt.

Vad man möjligen kan tveka om är huruvida landskommunerna i all­

mänhet har tillgång till sådan sakkunskap, att de kan genomföra en plan­

läggning i egen regi. I detta hänseende torde förhållandena vara mycket

olika i skilda orter. Någon större orsak till farhåga torde emellertid icke fin­

nas. Snarare kan man förvänta, att det ökade ansvar och de större uppgif­

ter, som förslaget innebär för kommunernas del, kommer att stimulera

många kommuner att skaffa sig tillräckliga resurser för ändamålet. Redan

nu förmärkes en stark tendens från landskommunernas sida att söka ordna

trågan om sakkunnig hjälp genom samgående i olika former. Ur denna syn­

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

90

som överväger en mera omfattande planläggningsåtgärd, gör klokt i att re­

dan på ett inledande stadium ta kontakt med länsmyndigheterna och därvid

bl. a. förvissa sig om att dessa icke företräder en annan uppfattning än

kommunen i fråga om åtgärdens behövlighet och lämplighet. Vad angår den

anmärkning mot förslaget, som går ut på att detta icke skulle medgiva plan­

författaren att göra ändringar och rättelser i planförslaget i anledning av in­

komna anmärkningar, vill jag erinra om de gällande bestämmelserna röran­

de stadsplan, vilka går ut på att byggnadsnämnden icke blott har möjlighet

utan är skyldig att efter utställande av ett planförslag vid behov göra jämk­

ningar i detsamma med hänsyn till inkomna erinringar. En liknande bestäm­

melse bör givetvis gälla med avseende å byggnadsplan. Någon speciell be­

stämmelse om rätt för länsstyrelsen att vid fastställelseprövningen göra änd­

ring i en av kommunen antagen byggnadsplan kan jag för min del icke för­

orda. Däremot bör — liksom i fråga om stadsplan — gälla att länsstyrelsen

kan fastställa planen blott i vissa delar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

U tomplansbes tämmelser

Gällande bestämmelser

TItomplansbestämmelser har till ändamål att, där så erfordras, reglera

byggnadsverksamheten inom område, som ej ingår i stadsplan eller bygg­

nadsplan (2 § BL). För område, som ingår i fastställd generalplan, kan

utomplansbestämmelser fastställas blott om de ej står i strid mot planen

(78, 88, 90 och 120 §§ BL). I utomplansbestämmelser kan intagas föreskrif­

ter rörande områdets utnyttjande för olika ändamål, såsom för bostäder

eller industriella anläggningar. I bestämmelserna kan också regleras stor­

leken och beskaffenheten av tomtplats för bostadsbyggnad, byggnads läge

å tomtplats samt hur stor del av tomtplatsen som bör lämnas obebyggd. Vi­

dare kan föreskrifter ges om sättet för bebyggandet, därvid bör tillses att

bostadsbyggnader icke utan särskilda skäl uppföres med mera än två vå­

ningar eller till större höjd än 7,5 meter. Slutligen kan bestämmelserna in­

nehålla föreskrift om minsta avstånd mellan byggnad och väg samt om åt­

gärder till förekommande av eldfara (44, 100, 101 och 128 §§ BS). Utom­

plansbestämmelser i stad antages av stadsfullmäktige men skall för att bli

gällande fastställas av länsstyrelsen (77 § BL). Vad sålunda stadgats äger

motsvarande tillämpning beträffande köping och annat s. k. stadsplane-

samhälle (88 och 90 §§ BL). På landet fastställes utomplansbestämmelser-

na av länsstyrelsen, när så erfordras (119 § BL). Till skydd för enskilda

markägares intressen är stadgat, att förslag till utomplansbestämmelser

skall utställas, innan bestämmelserna antages eller fastställes (46, 100, 101

och 128 §§ BS). Fastställandet av utomplansbestämmelser medför enligt BL

den rättsverkan, att nybyggnad i princip ej får företagas i strid mot be­

stämmelserna (79, 88, 90 och 120 §§ BL). Vidare innebär fastställandet av

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

speciella bestämmelserna om byggande i stad utom stadsplan upphäves

och ersättes med en möjlighet att vid behov införa utomplansbesiämmelser.

I anslutning härtill har utredningen också föreslagit, att bestämmelserna

avsevärt förenklas till sin avfattning och får karaktär av mycket allmänt

hållna regler om bebyggandet inom de områden, som här avses.

Vad angår frågan, på vilken myndighet det bör ankomma att bestämma

de områden, varest utomplansbestämmelserna skall äga tillämpning, och

hur förfarandet i sådant ärende bör vara utformat, har utredningen särskilt

framhållit angelägenheten av att icke någon skillnad onödigtvis göres mel­

lan stad och landsbygd. Enligt utredningen bör avgörandet både i stad och

på landet i princip ankomma på beslut av kommunens fullmäktige, men be­

stämmelserna bör icke bli gällande med mindre beslutet fastställes av läns­

styrelsen. I trängande fall bör också länsstyrelsen kunna ta initiativ i saken

och efter fullmäktiges hörande meddela beslut om tillämpning av utoin-

plansbestämmelser. Förslag om införande av utomplansbestämmelser lik­

som ock förslag om ändring av utomplansområdets omfattning bör utstäl­

las till granskning på ungefär samma sätt som ett planförslag innan det

blir föremål för beslut av kommunens fullmäktige eller länsstyrelsen.

De föreslagna reformerna berör främst 77 och 78 §§ BL, vilka får helt ny

lydelse, varjämte 119 och 120 §§ samma lag ersättes av ett stadgande med

innehåll i huvudsak att vad i 77-—79 §§ BL är stadgat om utomplansbe­

stämmelser i stad skall äga motsvarande tillämpning på landet. Vidare leder

förslaget till ganska omfattande ändringar i BS.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att utbyta de nuvarande utomplans­

bestämmelserna mot sådana med enhetligt innehåll

har nästan genomgående tillstyrkts. Byggnadsstyrelsen och lantmäteristy-

relsen har ansett, att den genomgripande förändring och förenkling av

utomplansbestämmelseinstitutet, som utredningen föreslagit, är ägnad att

medföra betydande fördelar. Länsstyrelsen i Malmöhus län har vitsordat,

att förslaget innebär betydande fördelar särskilt för landsbygdens vidkom­

mande. Byggnadsnämnden i Stockholm har förklarat, att övergången till

den nya ordningen med utomplansbestämmelser visserligen medför omgång

och besvär för stadssamhällena men att önskemålet att få formell enhet­

lighet mellan land och stad bör få vara avgörande. Föreningen för samhälls­

planering har ansett att avsaknaden av hittills brukliga detalj föreskrifter

för byggandet knappast behöver innebära någon olägenhet. Bland övriga

yttranden med liknande innehåll må särskilt nämnas de, som avgivits av

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Älvsborgs och Kopparbergs län,

överlantmätarna i Kronobergs, Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs län, läns­

arkitekten i Hallands län, fullmäktige i Högsby, Vollsjö och Fridlevstad,

fastighetsnämnden i Malmö, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund,

Sveriges lantbruksförbund och Sveriges lantmätareförening.

Däremot har länsstyrelsen i Stockholms län icke funnit förslaget lyckat.

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

område. På de sista tio åren har emellertid en stor del av landsbygden för­

setts med utomplansbestämmelser. Det kan betecknas som tveksamt, om

man därvid i allo följt lagstiftarens intentioner. I vissa fall torde utomplans­

bestämmelser ha kommit till användning även i fall, då bestämmelserna i

byggna<äslagen snarast bort leda till planläggning genom stadsplan eller

byggnadsplan. Och omvänt har det icke sällan förekommit, att utomplans­

bestämmelser fastställts för områden, där någon nämnvärd byggnadsverk­

samhet knappast varit att förvänta.

Att använda utomplansbestämmelser där förhållandena är sådana, att

ordentlig planläggning borde äga rum, kan givetvis icke vara lämpligt annat

än möjligen som en rent temporär åtgärd i vissa undantagsfall, då plan-

läggningen framstår som mindre angelägen. De förslag, som utredningen

framlagt, ger emellertid vid handen, att denna ansett att den aktuella faran

hotar från annat håll och består i att de statliga planmyndigheterna, ledda

av sina aspirationer på ökad kontroll över bebyggelsen, söker successivt be­

lägga allt större områden med utomplansbestämmelser. Att en tendens i

denna riktning gör sig gällande, torde vara obestridligt. Även om tendensen

på de flesta håll hittills icke fört alltför långt, är den värd att uppmärk­

sammas. Att belägga alltför stora områden med utomplansbestämmelser in­

nebär ett onödigt band på den byggande allmänheten och slöseri med bygg-

myndigheternas personella och materiella resurser. Tillämpningsområdet

bör och måste begränsas till vad som förutsattes vid lagstiftningens till­

komst, nämligen till sadana områden, där man kan förvänta mera avsevärd

byggnadsverksamhet och därför har anledning att följa utvecklingen med

särskild uppmärksamhet, utan att likväl tätbebyggelse uppkommit eller

kan antagas uppkomma inom den närmaste tiden.

Vad beträffar innehållet i utomplansbestämmelserna bör dessa enligt

min uppfattning icke gå ut på att närmare reglera bebyggelsens utformning

utan blott ge de grundläggande regler, som erfordras för att stävja mera

patagliga olägenheter, vilka ibland framträder inom »tät glesbebyggelse».

Vad saken framför allt gäller är att se till att bebyggelsen icke blir under-

målig på grund av sådana omständigheter som alltför trånga tomtplatser,

försummelse att beakta behovet av förbindelser, vattenförsörjning och av­

lopp eller andra nödvändiga nyttigheter, bristfälligt utförande av själva

byggnaderna etc. Ibland kan det också vara nödvändigt att inskrida mot

mera påtagliga överdrifter i fråga om byggnadernas storlek och utförande

i arkitektoniskt hänseende, när så erfordras för att skydda landskapsbilden

eller bebyggelsemiljön.

Det är givet, att bebyggelse av olika karaktär kan fordra olika bedöman­

de. I detta hänseende torde det räcka med att hänvisa till den påtagliga

skillnaden mellan bebyggelse för permanent bruk och fritidsbebyggelse

Själva problemställningen är dock i stort sett överallt densamma. Det vin

därför synas, som om det icke skulle vara någon omöjlig uppgift att ut­

forma bestämmelser, som fyller behovet åtminstone för det övervägande

96

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

landsbygden som för städerna. Den omständigheten, att initiativet till in­

förande av utomplansbestämmelser förutsättes utgå från kommunen, kan

kanske leda till en något större restriktivitet i tillämpningen, men detta är,

såsom jag förut framhållit, snarast en fördel. För att vinna erforderlig en­

het i tillämpningen och rätta till eventuella försummelser från kommuner­

nas sida synes det tillräckligt med en rätt för länsstyrelsen att ingripa i

trängande fall samt med en bestämmelse om att kommunens beslut skall

fastställas av länsstyrelsen för att bli gällande. Även i detta hänseende kan

jag alltså helt ansluta mig till utredningens förslag.

Tomtindelning m. m.

Gällande bestämmelser

Den vanligaste formen för fastighetsbildning torde vara avstyckning.

Fastigheter kan också bildas genom sammanläggning eller genom laga

skifte. Även kombinationer mellan dessa former förekommer. För bygg-

nadskvarter inom område med stadsplan gäller att fastighetsbildning sker

på grundval av en för ändamålet särskilt uppgjord tomtindelning och en­

ligt speciella regler.

Avstyckning kan ske enligt jorddelningslagen eller enligt fastighetsbild­

ningslagen. Den senare lagen är i regel att tillämpa vid avstyckning i stad

eller samhälle eller annan ort på landet, varest skall föras fastighetsregis­

ter enligt de för stad givna bestämmelserna (5 kap. 20 § fastighetsbildnings­

lagen). Avstyckning får icke äga rum inom område, som ingår i tomtindel­

ning (5 kap. 1 § fastighetsbildningslagen och 19 kap. 13 § 1 mom. jord­

delningslagen). — Avstyckning enligt jorddelningslagen verkställes av ve­

derbörande distriktslantmätare. Klagan över förrättningen föres hos ägo-

delningsrätt. Förrättningen skall för att bli gällande fastställas av överlant-

mätaren eller i vissa fall av ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten

(2 kap. 1 §, 19 kap. 5 § första stycket samt 21 kap. 22 § och 41—43 §§

jorddelningslagen). —- Avstyckning enligt fastighetsbildningslagen verkstäl­

les av i stadens tjänst anställd mätningsman eller, där sådan ej finnes, av

till dylik befattning behörig person (i regel tjänsteman inom lantmäteri-

staten), som på förslag av byggnadsnämnden förordnas av länsstyrelsen.

Förrättningen skall för att bli gällande fastställas av magistraten eller, där

sådan ej finnes, av länsstyrelsen. På samma myndighet ankommer att upp­

taga besvär över förrättningen, om sådana anföres (5 kap. 2, 13—15 och

21 § fastighetsbildningslagen). Angående bildande av fastigheter genom

sammanläggning beslutar ägodelningsdomaren eller i vissa fall ägodelnings­

rätten (10, 11 och 15 §§ lagen om sammanläggning av fastigheter å landet

samt 4 kap. 2 § fastighetsbildningslagen).

98

enklare. Tomtindelning erbjuder emellertid den fördelen, att byggnads­

nämnden får kontroll över att fastighetsbildningen sker i överensstämmel­

se med stadsplanen och är därjämte ibland, när fastighetsförhållandena är

komplicerade, att föredraga även därför att inlösningsreglerna i 46 och 47 §§

BL underlättar sammanförandet av olika tomtdelar till en ägares hand.

Bäst vore givetvis, om man kunde finna en form för fastighetsbildning, som

i sig förenade fördelarna med avstycknings- och tomtbildningsförfarandena

utan att vara behäftad med någondera metodens nackdelar. Denna upp­

gift hör emellertid till dem, som ankommer på 1954 års fastighetsbildnings-

koinmitté. Byggnadsutredningen har för sin del inskränkt sig till att föreslå

vissa möjligheter att välja mellan de båda metoderna vid bildande av fastig­

heter inom byggnadskvarter i område med stadsplan, så att fastighets­

bildning inom byggnadskvarter i en del fall får ske

genom avstyckning i stället för tomtindelning. Närma-

re bestämt går förslaget ut på att byggnadsnämnden skall få befogenhet att

från fall till fall avgöra, huruvida tomtindelning skall påfordras eller icke.

I lagtekniskt hänseende har förslaget fått den formen, att till 28 § BL fogas

ett tillägg, som ger byggnadsnämnden befogenhet att efterge kravet på tomt­

indelning beträffande visst kvarter eller del av sådant. I anslutning härtill har

också föreslagits alt det i 37 § BL givna förbudet att bygga på icke tomtinde-

lad mark skall jämkas så, att från förbudet undantages områden beträffande

vilka byggnadsnämnden lämnat sådant medgivande som nu sagts. För att

bestämmelserna i 56—69 §§ BL om skyldighet för tomtägare att utgiva

ersättning för gatubyggnadskostnad skall få tillämplighet även å fastighet,

som bildas genom avstyckning med tillämpning av de nu föreslagna reg­

lerna, har vidare föreslagits sådan ändring i 115 § BL att fastighet, som

bildats genom avstyckning enligt de nu skisserade reglerna, jämställes med

rättsligen bildad tomt i det hänseende varom nu är fråga.

Enligt särskilt åt utredningen lämnat uppdrag har denna haft att ta under

övervägande ett av byggnadsstyrelsen och bostadsstyrelsen i betänkande av

år 1954 (SOU 1954: 31) framlagt förslag till ändring av 31 § BL, innebärande

vidgad rätt för byggnadsnämnd att föranstalta om

ändring av tomtindelning.

Förslaget motiverades dels av önskvärdheten ur allmän synpunkt att före­

tag, som avser sanering av stadsbebyggelse, genomföres i tillräckligt stora

och lämpligt utformade enheter, dels av svårigheterna i vissa fall att skapa

sådana med hänsyn till att gällande bestämmelser om ändring av tomtin­

delning är mycket restriktiva. Det gick ut på att byggnadsnämnderna skulle

få ökade befogenheter att ändra tomtindelningen även mot markägarens bestri­

dande. Närmare bestämt föreslog styrelserna, att till 31 § andra stycket BL

skulle fogas ett tillägg av innehåll, att ändring av tomtindelning finge ske på

byggnadsnämndens föranstaltande, om nämnden funne ändringen erforder­

lig för ett ändamålsenligt utnyttjande av kvarteret.

By§Snadsutredningen har i korthet redogjort för innehållet i de yttran­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

100

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

i bestående fastighetsindelning med därav följande lösningsanspråk har som

ett önskemål uttalats, att gränsen för byggnadsnämndens befogenhet an-

gives så klart som möjligt. Som en första förutsättning bör gälla, att be-

byggelsen är i behov av förnyelse, som lämpligen bör ske i ett sammanhang.

Uttrycket »förnyelse» torde utmärka, att det icke räcker med att byggna­

derna företer bristfälligheter utan kräves att bristfälligheterna är sådana,

att de icke kan avhjälpas utan total eller nära nog total ombyggnad. För

att undvika all tvekan, hur omfattande ett saneringsprojekt skall vara för

att motivera ändring av tomtindelningen, synes böra angivas, att behov av

sådan ombyggnad skall föreligga i fråga om bebyggelsen å minst två tom­

ter. Vidare bör ändring av tomtindelningen ej få ske mot tomtägares be­

stridande med mindre ändringen kan anses erforderlig för att förnyelsen

skall komma till stånd, d. v. s. blott om den bestående tomtindelningen kan

sägas utgöra hinder för att marken utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

En annan fråga, som behandlats av utredningen, gäller formerna

för tillskapande och underhåll av vissa gemensam-

hetsan ordningar inom områden med stadsplan. Även

beträffande denna fråga har utredningen hänvisat till det av byggnadssty­

relsen och bostadsstyrelsen år 1954 avgivna betänkandet, vari frågeställ­

ningen finns närmare redovisad. För egen del har utredningen av anförda

skäl förordnat en sådan ändring i lagen om enskilda vägar, att lagen göres

tillämplig i fråga om fastigheter och vägar inom byggnadskvarter. I sam­

band därmed har också föreslagits, att vad i lagen sägs om väg skall ha mot­

svarande tillämpning å sådan parkeringsplats, plantering, lekplan eller an­

nan dylik plats inom byggnadskvarter, som upptagits i gällande stadsplan

och som erfordras för två eller flera fastigheter i kvarteret. Det har av ut­

redningen framhållits, att det sålunda skisserade förslaget icke löser alla frå­

gor om gemensamma anordningar inom byggnadskvarter, bl. a. icke frågor­

na om sättet för anordnande och drivande av gemensamma garage, värme­

centraler, tvättstugor in. m. Dessa frågor torde emellertid nästan alltid kunna

lösas på annat sätt. Av bl. a. praktiska skäl har utredningen därför begrän­

sat sig till att föreslå en reform av nyss angiven omfattning.

Remissyttrandena

Förslaget att fastighetsbildning inom byggnads­

kvarter i viss omfattning skall få ske genom avstyck­

ning i stället för tomtindelning har i allmänhet tillstyrkts,

om än åtskilliga kritiska röster gjort sig hörda.

Bostadsstyrelsen samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön har ul-

Iryckligen tillstyrkt förslaget såsom ägnat att minska de nu förefintliga

praktiska svårigheterna vid användning av stadsplaneinstitutet. Länsarki­

tekten i Stockholms län har ansett, att de föreslagna förenklingarna med

avseende å fastighetsbildningen kan medföra avsevärda lättnader för de

byggande. Liknande uttalanden har gjorts av bl. a. länsarkitekterna i Hal­

102

av vederbörande stadsingenjör (mätningsman), förrättningsman för av­

styckningar eller distriktslantmätare. överlantmätaren i Värmlands län har

anselt att bestämmelsen bör gälla endast för bebyggelse lämpliga avstyck-

ningar, d. v. s. fullbildade tomtplatser. Stadsingenjören i Eskilstuna har an­

sett, att reformen bör begränsas till de fall, då tomt skall införas i tomt-

boken på ägarens begäran, d. v. s. då tomten utgör del av fastighet. Över­

lantmätaren i Östergötlands län har velat som ett villkor uppställa att god­

känd kvarterskarta föreligger. Stgrelsen för Svenska stadsförbundet har

helt allmänt framhållit att möjligheten att tillämpa avstyckning är av värde

men bör tillämpas med försiktighet, eftersom avgörandet beträffande fas­

tighetsbildningen kommer att ligga på förrättningsmannen och icke på

byggnadsnämnden. Fullmäktige i Fagersta har ansett att avstyckning bör

få tillämpas endast i enkla fall och även fullmäktige i Kalmar har ansett,

att bestämmelserna bör få en mera restriktiv utformning än i utredningens

förslag. Samma mening har uttalats av Svenska byggnadsentreprenörföre­

ningen. Länsarkitekten i Blekinge län har uttalat sig för att befogenheten

att tillåta avstyckning förbehålles länsstyrelsen, eftersom kostnadsfrågan

kan komma att spela alltför stor roll, om avgörandet anförtros ett organ

på det kommunala planet, överlantmätaren i Västernorrlands län har an­

sett att möjligheten att använda avstyckning i stället för tomtindelning bör

göras beroende på tillstyrkan av byggnadsnämndens sakkunniga (stadsin­

genjör, mätningsman, distriktslantmätare), och enligt länsarkitekterna i

Kronobergs och Västernorrlands län bör avstyckning få ske endast om stads­

arkitekten tillstyrkt åtgärden. Länsstyrelsen i Södermanlands län har yrkat

på en bestämmelse om att markägarna alltid skall höras, innan byggnadsnämn­

den fattar beslut i ärendet, medan överlantmätaren i Örebro län ansett, att

möjligheten att använda avstyckning bör begränsas till sådana fall, då samt­

liga jordägare enats därom.

I några yttranden har f. ö. satts i fråga, om det överhuvud bör ankomma

på byggnadsnämnden att träffa avgörandet beträffande rätta formen för

fastighetsbildning. Länsstyrelsen i Västmanlands län och fullmäktige i

Olof ström har förutsatt att denna uppgift bör åvila länsstyrelsen. Överlant­

mätaren i Västmanlands län har som sin mening uttalat, alt valet av för-

rättningsinstitut ej bör ankomma på byggnadsnämnden, vars prövning med

nödvändighet måste bli ensidig, utan på fastighetsbildningsmyndigheten.

Även över lantmätarna i Stockholms, Jönköpings och Kopparbergs län har

ansett att avgörandet bör träffas av förrättningsmannen. Länsstyrelsen i

Kopparbergs län har ifrågasatt, om icke byggnadsnämnden bör kunna de­

legera sin befogenhet till förrättningsmannen. Överlantmätaren i Göteborgs

och Bohus län har däremot ansett det angeläget, att avstyckning ej tillätes

ske i strid med en dispositionsplan, varpå byggnadsnämnd grundat sitt be­

slut. ökad auktoritet skulle kunna förlänas dispositionsplanen om i BL in­

tages en uttrycklig anvisning att till grund för byggnadsnämndens beslut en

dylik plan bör upprättas och markägarna höras däröver.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

104

nadsstyrelsen har framhållit, att förslaget innebär en förstärkning av det

kommunala inflytandet på bebyggelsesaneringen, som är behövlig bl. a. där-

lor att saneringsfö retagen f. n. utgör mycket oberäkneliga inslag i syssel-

sättningsplaneringen. Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Kronobergs

län har framhållit, att länsstyrelsens fastställelseprövning utgör garanti för

en lämplig och skälig tillämpning. Länsstyrelsen i Kalmar län samt full­

mäktige i Stockholm, Visby och Gävle m. fl. har betonat, att förslaget hör

genomföras med det snaraste. Även 1954- års fastighctsbildningskommitté

har i princip tillstyrkt förslaget.

Kritik mot förslaget har i några yttranden framförts ur den synpunkten,

att förslaget icke anses gå tillräckligt långt. Bostadsstyrelsen har framhållit

att förslaget icke underlättar en av fastighetsekonomiska skäl många gång­

er önskvärd ändring av tomtindelningen i andra fall än då fråga är om

sanering och ej heller är tillfredsställande med hänsyn till strävandena att

framja småhusbyggandet genom bl. a. minskning av tomterna. Enligt fas­

tighetskontoret i Stockholm, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag och

Svenska teknologföreningen bör bestämmelsen ges en utformning som __

oberoende av antalet tomter och den befintliga bebyggelsens grad av brist­

fällighet möjliggör ändring av tomtindelningen så snart det kan visas,

att de ekonomiska förutsättningarna för sanering därigenom kan tillskapas.

Fullmäktige i Kristianstad och Hälsingborg har förklarat sig föredraga sa-

neringsutredmngens förslag. Byggnadsnämnden i Malmö har ansett det böra

klargöias, att bestämmelsen gäller även obebyggda tomter.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har bestämt avstyrkt förslaget under för­

menande, att forslaget ej i skälig mån tillgodoser kravet på rättssäkerhet.

Länsarkitekten i Älvsborgs län och fullmäktige i Morastrand har ansett

det vara bättre, att erforderliga tomtindelningsändringar föregås av stads-

planeandring, än att byggnadsnämndens rätt att ta initiativ till ändring av

tomtindelning utvidgas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har visserligen icke haft något att erinra

mot forslaget men har ansett starka skäl tala för att hela frågan om en änd­

ring av fastighetsbildningsreglerna ställes på framtiden i avbidan på att

fastighetsbildningskommittén avslutar sitt arbete.

Remissyttrandena innehåller också ett flertal utkast till jämkningar i oli­

ka hanseenden av utredningens förslag. Länsstyrelsen i Kristianstads län

har helt allmant förklarat sig anse, att förutsättningarna för ändring av

tomtindelnmg icke angivits på ett tillräckligt restriktivt sätt. Länsstyrelsen

i Vastmanlands län bär ansett att bestämmelsen bör förses med ett tillägg,

innebärande att byggnadsnämnden äger påfordra ändring av tomtindelning

lott dar särskilda skäl äro därtill. Överlantmätaren i Stockholms län har

uttalat sig for att tomtindelning icke skall mot bestridande få ändras i så­

dana fall, där olägenheterna med den bestående tomtindelningen väsent-

igen kan elimineras genom samverkan, varom grannar enas. överlantmä­

tarna i Kristianstads och Västmanlands län har uttalat tvekan beträffande

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

har att tillämpa lagstiftningen, ur den synpunkten att möjlighet heredes att

välja den form för fastighetsbildning, som ställer sig mest praktisk i det

givna fallet. Vidare tillgodoser förslaget önskemålet om inflytande för bygg­

nadsnämnden på fastighetsbildningen.

En omständighet, som gör att jag måste ställa mig tveksam till förslaget,

är de konsekvenser, som det kan få på längre sikt. De frågor, som har sam­

band med fastighetsbildningen, är f. n. föremål för utredning genom 1954

års fastighetsbildningskommitté. Enligt vad jag inhämtat befinner sig dess

arbete i sådant skede, att förslag i hithörande ämnen kan förväntas inom en

nära framtid. Även om kommittén för sin del anser, att hinder ej möter att

genast vidtaga en partiell reform i den riktning, som byggnadsutredningen

förordat, är det i avsaknad av kännedom om detaljerna i kommitténs blivan­

de förslag vanskligt att nu ta ett steg, som kanske kan föregripa det slutliga

ståndpunktstagandet. Jag kan därför på nuvarande stadium icke förorda

byggnadsutredningens ifrågavarande förslag i vad det innebär tillskapandet

av en ny kategori fastigheter, vilka icke är att anse som rättsligt bestående

tomter men dock i de flesta hänseenden är att jämställa med sådana.

Enligt min uppfattning är det emellertid möjligt att på annan enklare väg

uppnå i huvudsak samma mål som det utredningen syftat till. På sätt fram­

går av den nyss lämnade redogörelsen för rättsreglerna på området är det

redan nu möjligt att bilda fastigheter inom byggnadskvarter medelst av­

styckning. Att så ej sker i större omfattning, beror i huvudsak på det i

37 § BL stadgade förbudet att bebygga mark inom byggnadskvarter, vilken

icke blivit indelad till tomter. Eftersom man hittills ansett det vara av vikt

att så långt möjligt upprätthålla kravet på tomtindelning, har dispenser

från detta förbud förekommit blott i undantagsfall. De erfarenheter, som nu­

mera vunnits bl. a. från fastighetsbildning inom områden med byggnads-

plan, visar emellertid att det i många fall är möjligt att åstadkomma en

lämplig fastighetsbildning inom områden av stadskaraktär på annat sätt än

genom tomtindelning. Såväl byggnadsnämnderna som fastighetsbildnings-,

myndigheterna torde numera ha en betydligt säkrare blick för dylika frågor

än vad fallet var, när förbudet på sin tid uppställdes. Att något lätta på för­

budet att bygga på icke tomtindelad mark behöver därför icke innebära nå­

gon fara för oreda i fastighetsbildningen. Det blir dessutom med all sanno­

likhet endast fråga om en temporär åtgärd i avbidan på en ny lagstiftning

om fastighetsbildning.

Jag anser mig av nu angivna skäl böra förorda, att någon lagändring f. n.

icke äger rum men att i byggnadsstadgan upptages en bestämmelse, enligt

vilken — med stöd av 37 § tredje stycket BL — åt byggnadsnämnden kan

uppdragas att ge dispens från förbudet att bygga på icke tomtindelad mark.

Förutsättningarna för att byggnadsnämnden skall få denna befogenhet sy­

nes mig böra utformas på samma sätt som i fråga om befogenheten att med­

giva dispens från gällande detaljplan, vartill jag senare återkommer.

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

icke längre är ouppnåelig. I längden är den alldeles nödvändig. Om den icke

kommer till stånd, kommer stora områden av de centralast belägna och vär­

defullaste områdena i de större städerna att snabbt förslummas. En dylik

utveckling vore synnerligen olycklig icke blott ur det allmännas utan även

ur de enskilda fastighetsägarnas synpunkt.

På senare år har de större städerna börjat aktivt angripa saneringsfrågan

bl. a. i anslutning till sådana större omregleringar, som nödvändiggjorts av

den ökande trafiken. Dylika regleringar ställer sig emellertid ytterst dyrbara

och kan knappast komma till stånd enbart i syfte alt förnya ett sanerings-

moget byggnadsbestånd. För detta sistnämnda ändamål måste man i stor

omfattning lita till enskildas insatser. Främst är detta fallet, när det gäller

att ersätta enstaka uttjänta byggnader med nya (punktsaneringar), men

även relativt stora saneringsprojekt (kvarterssaneringar) kan ibland med

fördel komma till stånd i enskild regi under samarbete med de kommunala

byggmyndigheterna.

I städernas centrala delar är markpriserna mestadels så höga, att marken

av ekonomiska skäl icke kan utnyttjas annat än för relativt stora byggnader.

Byggnadstekniken är också i övervägande grad inriktad på att framställa

stora byggnadsenheter. Om ett saneringsprojekt skall bli lönande eller åt­

minstone självbärande, bör det icke ha alltför små proportioner. Även ur

andra synpunkter — t. ex. önskemålet att på bästa möjliga sätt utnyttja så­

dana markytor, som lämnas fria för att användas till lekplatser, plantering­

ar, parkeringsutrymmen etc. — är det i regel önskvärt att sanering av bebyg­

gelsen på närliggande tomter sker på en gång. Ofta kan saneringen helt en­

kelt icke komma till stånd, med mindre tomtindelningen radikalt ändras.

Tomter, som tillkommit i äldre tid, är ofta alldeles för små för att med­

giva ett rationellt utnyttjande eller utformade på ett sätt, som icke låter

sig förenas med nutida byggnadsskick. Med nuvarande regler kan ägaren

av en enda sådan tomt genom att vägra medgivande till ändring av tomt­

indelningen hindra eller avsevärt försvåra en nödvändig sanering av hela

kvarterets byggnadsbestånd.

Såsom utredningen framhållit, finns visserligen i regel möjligheten att

kommunen exproprierar den erforderliga marken. Vidare kan ändring av

tomtindelningen åvägabringas genom en stadsplaneändring, som utformas

så, att den förutsätter ändring jämväl av tomtindelningen. Båda dessa utvä­

gar tar emellertid lång tid i anspråk och förutsätter ett engagemang från

kommunens sida, som det knappast är skäligt och kanske icke heller lämp­

ligt att denna ikläder sig då saneringen skall verkställas av enskild person.

I det anförda ligger enligt min mening starka skäl för en lagändring, som

ger möjlighet att även mot tomtägares bestridande åvägabringa ändring av

en bestående tomtindelning, när så erfordras för att möjliggöra en förestå­

ende sanering. En dylik lagändring bör därför komma till stånd. Någon an­

ledning att avvakta resultatet av andra utredningar på närstående områden

synes icke föreligga.

no

Knngl. Maj. ts proposition nr 168 år 1659

Beträffande utredningens förslag till lagstiftning rörande formerna

för åstadkommande av vissa gemensamhetsanord-

ningar inom byggnadskvarter vill jag nämna, alt byggnads­

styrelsen, lantmäteristyrelsen, byggnadsutredningen, 1954 års fastighetsbild-

ningskommitté och Svenska stadsförbundet i en gemensam skrivelse den 13

juni 1958 hemställt om särskild utredning av dessa och vissa närstående

frågor. I skrivelse den 28 juli 1958 har Näringslivets byggnadsdelegation

och Sveriges fastighetsägareförbund förklarat sig instämma i syftet med

framställningen. Skrivelserna har av Kungl. Maj :t överlämnats till fastig-

hetsbildningskommittén att av denna upptagas till behandling vid fullgö­

randet av dess utredningsuppdrag.

Vid nu angivna förhållanden torde en partiell reform sådan som den bygg­

nadsutredningen föreslagit icke vara lämplig. Jag anser att frågan om en

lagstiftning på området bör få anstå i avbidan på de förslag, som fastighets-

bildningskommittén kan komma att framlägga.

Författningsbestämmelser om byggnaders yttre och inre

anordnande

Gällande bestämmelser

De grundläggande reglerna att söka i BS. I 47—74 §§ BS ges allmänna be­

stämmelser om byggande i stad. Dessa kompletteras av mera speciella be­

stämmelser i 96 § BS om byggande i stad inom område med stadsplan samt i

97 § BS om byggande i stad utom stadsplan. Bestämmelserna för stad äger

enligt 100 och 101 §§ BS motsvarande tillämpning i köping och annan ort där

BL:s stadsbestämmelser gäller samt enligt 129 § BS jämväl i annan ort på

landet, för vilken stadsplan fastställts. Inom område på landet, för vilket

byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, gäller enligt 130—

134 och 141 §§ BS särskilda regler, vilka dock i stor omfattning hänvisar till

bestämmelserna om byggande i stad. För byggande inom område på landet,

vilket ej omfattas av stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,

ges i 143 § BS några bestämmelser, vilka dock i huvudsak avser blott större

byggnader. —- I viss omfattning kan ytterligare föreskrifter införas genom

byggnadsordning, dock ej för område utan vare sig detaljplan eller utom­

plansbestämmelser (1, 2, 49, 50, 54, 56, 63, 73, 98, 102 och 130 §§ BS). —

Åtskilliga föreskrifter, huvudsakligen sådana av teknisk karaktär, är givna

i byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan (BABS).

Utredningen

Ltredningen har särskilt betonat önskemålet att de nuvarande skillna­

derna mellan stad och landsbygd samt mellan olika planformer såvitt möj-

ligt utjämnas. Det är enligt utredningen svårt att uppvisa något bärande

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Remissyttrandena

De principiella frågorna om lättnader i byggbestämmelserna för en- och

tvåfamilj shus samt för jordbrukets och därmed jämställda näringars eko­

nomibyggnader hör icke till dem, som, tilldragit sig större intresse bland

remissorganen, vilka däremot i många fall ägnat stor uppmärksamhet åt

utformningen av detaljbestämmelserna om byggnaders utförande och inre­

dande.

Beträffande bestämmelserna för en- och tvåfamilj s-

hus har meningarna varit delade.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett att få föreskrifter väckt så­

dan irritation och så mycket bidragit till talet om byggkrångel som de nu­

varande detaljerade och rigorösa bestämmelserna för uppförande av egna

hem. Andra yttranden i bestämt tillstyrkande riktning har avgivits av bl. a.

arbetsmarknadsstyrelsen, länsarkitekterna i Gotlands och Blekinge län, full­

mäktige i Laxå och Gävle, byggnadsnämnden och fastighetsnämnden i

Malmö samt Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksför­

bund.

Medicinalstyrelsen har biträtt förslaget beträffande enfamiljshus men har

ansett, att de strängare bestämmelserna bör tillämpas beträffande tvåfa-

miljshus. Styrelsen för statens institut för folkhälsan har förklarat sig

kunna godtaga de mindre detaljerade reglerna för en- och tvåfainiljshus

endast under förutsättning att de hygieniska synpunkterna vinner beaktan­

de genom organiserad samverkan mellan byggnadsnämnd och hälsovårds­

nämnd.

Bland dem som ställt sig kritiska till förslaget märks fastighetskontoret

i Stockholm och förste stadsläkaren i Uppsala, vilka erinrat, att en- och två-

familjshus ofta bygges på spekulation. Fullmäktige i Skellefteå stad har

ansett att frisläppandet av en- och tvåfamilj shusen — som utgör en väsent­

lig del av stadens bebyggelse — kommer att försvåra en önskvärd sanering.

Förste provinsialläkaren i Västmanlands län hai framhållit, att klagomål

över sanitära olägenheter ofta framkommer från hyresgäster i tvåfamilj s-

hus. Till denna grupp av yttranden hör också de, som avgivits av fullmäkti­

ge i Täby och Finspång, byggnadsnämnderna i Västerås, Njurunda och Sol­

lefteå samt Svenska kommunal tekniska föreningen. Förste provinsialläka­

ren i Stockholms län och drätselkammaren i Örebro har som ett alternativ

förordat en vidsträckt dispensbefogenhet för byggnadsnämnden. Länsar­

kitekten i Stockholms län har funnit frågan tveksam samt har avstyrkt, att

de föreslagna lättnaderna tillämpas beträffande radhus.

Förslaget att ekonomibyggnader för jordbruk och

vissa andra näringar inom icke detaljplanlagt om­

råde skall helt undantagas från hyggbestämmelser-

n a har i det övervägande antalet yttranden lämnats utan erinran. I flera

fall, såsom i yttrandena från lantbruksstyrelsen, länsarkitekten i Blekinge

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Enligt nuvarande regler är giltighetsområdet för detaljbestämmelserna om

ky§onads utförande i huvudsak begränsat till städer och andra områden,

varest BL:s bestämmelser för stad äger tillämpning, samt till sådana områ­

den på landsbygden, för vilka stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbe-

stämmelser fastställts. Vissa av bestämmelserna, särskilt sådana som rör

brandskyddet, är dock tillämpliga även annorstädes, såvida fråga är om

större byggnader. Dessa principer synes ägnade att även i fortsättningen

tjäna till ledning vid uppdragande av gränsen för vad som bör regleras i

byggförfattningarna. Förenklingarna torde -— såsom utredningen föreslagit

—■ i huvudsak böra sättas in i den formen, att bestämmelserna för städerna

och för landsbygden i princip bringas att överensstämma, något som rimmar

väl med de tankegångar jag redan inledningsvis gjort mig till tolk för.

Detta synes lämpligen kunna ske genom att frågan om bestämmelsernas

tillämplighet helt anknytes till planformen och alt således de nuvarande sär­

bestämmelserna för städer och vissa andra orter bringas att upphöra. I en­

hetlighetens intresse bör fastställd generalplan i förevarande hänseende jäm­

ställas med stadsplan.

Ett avsteg från den nu skisserade huvudregeln innefattas i utredningens

förslag, att vissa kategorier av större byggnader skall vara underkastade de­

taljbestämmelserna om byggande även om de uppföres på område utan plan

eller utomplansbestämmelser. Detta undantag torde emellertid vara ofrån­

komligt. Ur allmänhetens synpunkt kan det knappast framstå som anmärk­

ningsvärt, att den som uppför en byggnad, vilken i fråga om format och

användningssätt betydligt avviker från vad som är vanligt i orten, blir skyl­

dig att söka byggnadslov och underkasta sig tillsyn över arbetets utföran­

de. Den omständigheten, att utredningen på denna punkt gjort ett avsteg

från den principiella utgångspunkten, föranleder alltså icke någon erinran

från min sida.

Vad beträffar förslaget att undantaga ekonomibyggnader för jordbruk,

skogsbruk eller därmed jämförlig näring från de vanliga byggbestämmel-

serna, såvitt fråga är om byggande inom område, varest bebyggelsen endast

regleras med utomplansbestämmelser, synes det mig uppenbart, att syftet

med dylika bestämmelser icke är att ens i någon mån reglera dessa näring­

ar. Om bebyggelsen antar sådan karaktär, att det ur allmän synpunkt är

nödvändigt att införa tillsyn även över byggande för jordbruksändamål o. d.,

bör planläggning äga rum. Det förtjänar erinras, att även vid planläggning

medelst byggnadsplan vissa speciella bestämmelser gäller med syfte att ge

jordbruket och dess binäringar en friare ställning. Beträffande områden med

endast utomplansbestämmelser är skälen för ett undantag för ifrågavarande

näringar betydligt starkare. Enligt min mening är det av utredningen före-

slagna generella undantaget för jordbruksbebyggelse och jämförlig bebyg­

gelse väl befogat. De särskilda krav, som måste uppställas även på nu före­

varande byggnader ur bl. a. hälsovårds- och brandskyddssynpunkt, torde

utan olägenhet kunna tillgodoses genom de speciella författningarna på des­

sa områden.

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

befaras, om byggnadsnämndernas befattning med byggandet av tvåfamilj s-

hus inskränkes på samma sätt som beträffande enfamiljshusen. Jag föror­

dar utredningens förslag även i denna del.

Till den närmare utformningen av reglerna om byggnaders inre och yttre

gestaltning avser jag att återkomma i ett senare sammanhang.

Byggnadsförbud

Gällande bestämmelser

De i BL förekommande bestämmelserna om byggnadsförbud kan inde­

las i tre grupper. Till den första gruppen hör det allmänna tätbebyggelseför­

budet samt förbuden att bygga i strid mot fastställd generalplan, detaljplan,

utomplansbestämmelser och tomtindelning (5, 13, 34, 37, 38, 79, 100, 106,

109 och 120 §§ BL). Till den andra gruppen räknas sådana byggnadsför­

bud, som enligt särskilda stadganden kan påläggas i avbidan på planlägg­

ning eller för att hindra icke önskvärd tätbebyggelse (14, 15, 16, 35, 36, 45,

80, 87, 91, 101, 106, 108, 109, 123 och 134 §§ BL). Till den tredje gruppen

hänföres byggnadsförbud, som enligt BL gäller eller kan särskilt påläggas

av mera speciella skäl, t. ex. i riksförsvarets, luftfartens eller naturskyddets

intresse (81, 82, 86, 121 och 122 §§ BL).

Utredningen

Utredningen har genomgått de särskilda bestämmelserna om byggnads­

förbud samt har undersökt, i vad mån det är möjligt att i förenklande syfte

slopa några av dessa bestämmelser eller vidtaga ändringar i fråga om deras

tillämpningsområde.

Vad beträffar förbudsbestänunelserna i den första av de nyssnämnda tre

grupperna har utredningen konstaterat, att dessa utan undantag är nöd­

vändiga för att ge planerna, utomplansbestämmelserna och tomtindelning­

arna bindande karaktär och att någon ändring i förbudens omfattning icke

kan komma i fråga.

Däremot anser utredningen att vissa av förbudsbestämmelserna i den

andra gruppen kan avvaras utan avsevärt men för de inlressen, som be­

stämmelserna skall tillgodose.

Först har utredningen behandlat stadgandena i U, 15 och 101 §§ BL om

förbud mot nybyggnad i avbidan på fastställelse av generalplan. Dessa för­

bud anses i princip behövliga, men utredningen har ansett att bestämmel­

serna bör jämkas så, att de får samma innehåll för landsbygden som för

städerna, d. v. s. att förbud automatiskt blir gällande när kommunens full­

mäktige beslutat att göra framställning angående fastställelse av generalplan

eller ändring av fastställd sådan plan. Jämkningen föreslås ske på det

sättet, att det nuvarande stadgandet i 101 § BL om byggnadsförbud i an­

ledning av väckt fråga om fastställelse av generalplan på landet utgår och

ersättes av en hänvisning till vad i 14 och 15 §§ är stadgat för stad.

118

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Enligt utredningens mening kan den i 123 § BL stadgade särskilda för­

budsmöjligheten avvaras. Om tätbebyggelse håller på att utveckla sig inom

ett visst område, torde den mest ändamålsenliga åtgärden vara att man

antingen föranstaltar om detaljplanläggning eller ock inför utomplansbe-

stämmelser för området i syfte att få kontroll över att tätbebyggelse ej

uppkommer. I samband med detaljplanläggning kan förbud mot nybyggnad

föreskrivas i avbidan på att planläggningen slutföres.

Utredningen har därför föreslagit, att det nuvarande stadgandet i 123 §

BL upphäves och — efter mönster av bestämmelsen i 87 § BL — ersättes

med ett stadgande som ger Kungl. Maj:t befogenhet att i byggnadsstadgan

upptaga allmänna föreskrifter om att byggnadslov icke får ges till bygg­

nadsföretag, som skulle innebära tätbebyggelse av område, vilket ej blivit

försett med detaljplan.

Vad slutligen beträffar de byggnadsförbud, som är att hänföra till den

tredje av de förut nämnda grupperna, nämligen de förbud som motiveras

av försvarets, luftfartens eller andra särskilda intressen, har utredningen

funnit att någon minskning i deras tillämpningsområde icke kan komma i

fråga. Tvärtom leder utvecklingen därhän, att systemet av dylika bestäm­

melser efterhand måste utbyggas. Vad utredningen närmast syftat på med

detta uttalande är en av chefen för försvarsstaben gjord framställning om

sådan ändring av 81 och 83 §§ BL, att där omnämnda förbud i vissa fall att

företaga nybyggnad samt att inrätta virkes- eller annat varuupplag, ma­

terialgård eller ljusanordning till men för försvarets intressen vidgas att

avse jämväl schaktning, fyllning och därmed jämförliga åtgärder. Utred­

ningen har ansett sig böra förorda en lagändring av sådan innebörd.

Remissyttrandena

De förslag, som framlagts på förevarande område, har i allmänhet icke till­

dragit sig något större intresse i yttrandena.

I några yttranden, närmare bestämt i dem som avgivits av länsstyrelsen i

Kalmar län, länsarkitekten i Kronobergs län och överlantmätaren i Jämt­

lands län, har förfäktats, att möjligheten att utfärda byggnadsförbud enligt

106 § BL bör bibehållas. Som motiv har anförts, att förbuden icke blott

kommit till användning när det gällt att förhindra fellokalisering av tät­

bebyggelse utan även utnyttjats som instrument för lokalisering av bebyg­

gelse exempelvis på visst avstånd från riksväg eller till område, som redan

försetts med gemensamhetsanordningar och därför bör exploateras före ett

angränsande område, vilket ännu saknar sådana anordningar.

Vad beträffar byggnadsförbud enligt 123 § BL har utredningens förslag

i de flesta yttrandena lämnats utan erinran, och i åtskilliga yttranden,

bl. a. i dem som avgivits av länsstyrelsen i Jämtlands län samt länsarkitek­

terna i Blekinge och Kopparbergs län, har uttryckligen angivits, att för­

budsmöjligheten anses kunna slopas utan men för allmänna intressen. I

ett par av yttrandena, nämligen de från lantmäteristyrelsen och länssty­

120

bestämmelser, vilka möjliggör påläggande av byggnadsförbud i avbidan på

planläggning eller för att hindra icke önskvärd tätbebyggelse, kommer jag

till en början blott afl uppehålla mig vid denna grupp av bestämmelser.

Ändamålet med hithörande bestämmelser är att ge eu möjlighet till kor­

rektiv, om bebyggelsen i ett visst område tar sådan omfattning eller sker i så­

dana former, att den äventyrar ändamålet med en tilltänkt planläggning,

eller om bebyggelsen koncentrerar sig till områden, som ur allmän synpunkt

icke är lämpade för tätbebyggelse. Att behov föreligger av ganska långtgåen­

de bestämmelser i sådant syfte är obestridligt. Vad som kan kritiseras är

icke så mycket de nuvarande bestämmelserna i och för sig utan det sätt, var­

på de i en del fall tillämpats. Det har hänt, att byggnadsförbud, som införts

i och för tilltänkt planläggning, blivit gällande under avsevärd tid, därför

att planläggningen av en eller annan orsak blivit fördröjd. Det har också

hänt, att särskilda förbud mot tätbebyggelse pålagts i onödigt stor omfatt­

ning. I båda fallen har följden blivit, att även fullt legitima byggnadsbehov

blivit beroende av dispens från myndigheternas sida. En sådan ordning är

icke tilltalande. För att den skall kunna tolereras erfordras åtminstone atl

dispensbefogenheten handhaves snabbt och säkert. Så är emellertid icke all­

tid fallet, beroende bl. a. på att själva motiveringen till byggnadsförbudet

ofta ligger i att tvekan råder huruvida bebyggelse överhuvud bör tillåtas

uppkomma eller hur den bör utformas. Det är förklarligt, att myndigheter­

na ofta tvekar inför dylika frågor, men det är beklagligt, att följderna av

denna tvekan skall drabba den byggande allmänheten.

Byggnadsförbud, som pålägges i och för tillämnad planläggning, är att anse

som rent provisoriskt. Kommer planläggning icke till stånd inom rimlig tid,

bör förbudet hävas. Det kan rentav ifrågasättas, om det icke vore lämpligt

att införa en absolut tidsgräns, efter vars utgång ett förbud av denna art

under alla förhållanden förlorar sin giltighet. Jag har starka sympatier föl­

en sådan lösning och skulle gärna ha förordat den, trots de författningstek-

niska svårigheter, som är förbundna därmed, om icke läget på planlägg­

nings- och byggnadsområdet varit så ansträngt som fallet f. n. är. Den for­

cerade byggnadsverksamheten under senare år har — såsom redan tidigare

framhållits — ställt planläggningsmyndigheterna inför en arbetsbörda av

sådana mått, att en del förseningar ofta är oundvikliga. På grund härav är

det knappast möjligt att i dagens läge införa en lagregel av det nyss skis­

serade innehållet. Jag vill emellertid uttrycka en förhoppning, att länsstyrel­

serna iakttar stor restriktivitet i fråga om förlängning av byggnadsförbud

och på detta sätt medverkar till att dröjsmålen icke blir längre än som är

ofrånkomligen nödvändigt.

Att bestämmelserna om byggnadsförbud i avbidan på faslställelse av gene­

ralplan på landet göres likartade med motsvarande bestämmelser för stad

är enligt min mening praktiskt. Jag tillstyrker därför utredningens förslag

alt 101 § BL ersättes med en bestämmelse i 97 §, innefattande hänvisning

till vad som i 14 och 15 §§ är stadgat för stad.

Mera tveksam ställer jag mig till utredningens förslag att upphäva före­

skrifterna i 80 § BL om byggnadsförbud i samband med införande av utom-

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

122

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Jag vill icke förneka, att bestämmelsen i vissa fall kan ha haft en uppgift

att fylla, speciellt i fråga om landskommuner, som saknat större erfarenhet

av bebyggelseplanering. Om man — som jag gjort — utgår från att tiden

nu är inne att ge landskommunerna samma fria ställning i planläggnings-

hänseende som den städerna sedan länge intagit, torde emellertid någon

särskild anledning icke föreligga att bibehålla just denna bestämmelse. Vid

behov kan byggnadsförbud införas med stöd av andra stadganden. Jag före­

slår alltså att stadgandet upphäves.

Den i 123 § BL stadgade möjligheten att utfärda särskilt förbud mot tät­

bebyggelse är avsedd som ett komplement till det i 5 § andra stycket nämn­

da lag stadgade allmänna tätbebyggelseförbudet. De väsentliga garantierna

för att sistnämnda förbud upprätthålles har emellertid skapats på annat

sätt. De består i att planläggningsmyndigheterna — såväl de statliga som de

kommunala — fått i uppgift att vaka över att planläggning äger rum eller

utomplansbestämmelser införes då behov därav inträder. Då detaljplan in­

föres, är avsikten att marken skall tätbebyggas, och för detta fall har alltså

förbudsmöjligheten i 123 § BL icke någon betydelse. Där utomplansbestäm­

melser införes, får tätbebyggelse i princip icke äga rum, och genom bestäm­

melserna i 79, 100, 101 och 137 §§ BS har byggnadsnämnden ålagts att vaka

över att sådan icke kommer till stånd. Föreligger risk för tätbebyggelse inom

område, för vilket varken detaljplan eller utomplansbestämmelser fastställts,

finns möjlighet att använda de provisoriska byggnadsförbud, som för dylika

fall anvisas i BL. — I praktiken torde de byggnadsförbud, som utfärdats

med stöd av 123 § BL, ofta ha väckt stark irritation, eftersom de lätt kunnat

uppfattas som extraordinära åtgärder, riktade mot markägarna inom ett visst

område. Oftast utformas förbuden så, att avgörandet beträffande enskilda

byggnadsföretag — även sådana av mindre omfattning — förbehålles läns­

styrelsen med förbigående av den lokala myndigheten, nämligen byggnads­

nämnden. Detta är enligt min mening en nödfallsutväg, som icke bör till­

gripas annat än i exceptionella fall. Bättre är att använda den alternativa ut­

väg, som lagen anvisar, nämligen att vid behov införa utomplansbestäm­

melser. De uttalanden, som av ett par remissmyndigheter fällts om att utom­

plansbestämmelser icke bör användas enbart för att förhindra bebyggelse,

har jag för min del svårt att förstå, då ju någon laglig möjlighet att förhind­

ra glesbebyggelse icke föreligger och ändamålet med utomplansbestämmel-

serna just är att närmare reglera glesbebyggelsen samt hindra att den över­

går i okontrollerad tätbebyggelse. Ej heller kan jag finna, att avstycknings-

reglerna i jorddelningslagen för sin rätta tillämpning förutsätter möjlighet

att utfärda ett särskilt tätbebyggelseförbud av förevarande art. Med hänsyn

till behovet i vissa fall av ett snabbt ingripande skulle jag för min del ansett

det betänkligt att — såsom utredningen föreslagit — slopa bestämmelsen i

123 § BL om byggnadsförbud samtidigt med att även bestämmelsen i 80 §'

BL om byggnadsförbud i samband med införande av utomplansbestämmel­

ser upphäves. Som jag emellertid nyss föreslagit, att sistnämnda stadgande

skall bibehållas, bortfaller denna invändning. Jag anser mig därför böra

tillstyrka utredningens förslag i förevarande del.

124

Kungl. Maj ris proposition nr 168 år 1959

Ännu har f. ö. frågan om skyddsområden kring atomreaktorer icke sådan

praktisk betydelse, att en reform av lagstiftningen framstår som särskilt an­

gelägen. Beträffande skyddsområden kring flygfält gäller också, ehuru kan­

ske icke i lika hög grad som i övriga fall, att det är svårt att exakt faststäl­

la områdenas storlek i förväg. Bebyggelse av normal höjd kan i regel tillåtas

ganska nära ett flygfält, men för uppförande av byggnader eller andra anord­

ningar, som är av större höjd än normalt eller som förlägges till högt beläg­

na platser, kan vara nödvändigt att vidhålla vissa restriktioner på betydande

avstånd från fältet. Olägenheterna av att förbudsområdet lämnas obestämt

är i dessa fall föga framträdande, eftersom den byggande i regel själv kan

bedöma, huruvida hinder mot företaget kan antagas möta. Såväl i detta som

i övriga förbudsfall har den byggande alltid möjlighet att i förväg begära

besked genom byggnadsnämnden, vad han har att iakttaga. — De nu redo­

visade svårigheterna att nå en fullt tillfredsställande lösning av de aktuella

spörsmålen gör att en reform icke kan genomföras utan tidsödande för­

arbete. Vid sådant förhållande och då frågans betydelse enligt min uppfatt­

ning icke motiverar ett dröjsmål med övriga, delvis angelägna reformer, för

ordar jag att omarbetningen av förbudsbestämmelserna får t. v. anstå.

Byggnadslov

Gällande bestämmelser

Bestämmelserna i BS om skyldighet att söka byggnadslov eller annat till­

stånd är så utfoxmade att de för varje typ av administrativa områden och

planonn-åden anger de särskilda åtgärder, för vilkas vidtagande tillstånd er­

fordras. 1 det följande lämnas en sammanställning av bestämmelserna, i vil­

ken dessa sammanförts i fem grupper med hänsyn till beskaffenheten av

de åtgärder, för vilka byggnadslov eller annat tillstånd fordras.

Grupp I. Till denna grupp hör följande åtgärder, nämligen dels ny­

byggnad beträffande hotell, sjukhus, fabrik eller annan industriell anlägg­

ning och dels uppförande eller till nybyggnad hänförlig ändring av byggnad

i tre eller flera våningar, större stationsbyggnad till järnväg eller därmed

jämförlig större byggnad, som är avsedd att utnyttjas för den allmänna

samfärdseln.

Byggnadslov för dylik åtgärd erfordras i stad, köping, municipalsain-

hälle samt sådant område på den egentliga landsbygden, för vilket stads­

plan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts. Inom område

på landsbygden med utomplansbestämmelser skall beslutet om byggnadslov

dessutom undei-ställas länsstyrelsens prövning. Inom sådant område på

landsbygden, för vilket varken stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbe­

stämmelser fastställts, erfordras ej byggnadslov, men i stället skall läns­

styrelsens tillstånd till företaget inhämtas (76, 100, 101, 129, 135 och 143

S§ BS).

126

Knngl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

ställts, kan föreskrivas, huruvida och i vad mån byggnadslov skall fordras

för ifrågavarande åtgärder (76, 100, 101 och 129 §§ BS).

Med municipalsamhälle avses i denna sammanställning jämväl annat om­

råde på landsbygden, varest BL:s bestämmelser för stad är tillämpliga.

Utredningen

Utredningen har inledningsvis som sin mening uttalat, att det icke är vare

sig lämpligt eller praktiskt möjligt att konsekvent kräva byggnadslov för alla

åtgärder, som är att hänföra till byggnadsverksamhet i vidsträcktaste me­

ning. En avvägning måste göras mellan det allmännas intresse att ha en

viss kontroll över byggnadsverksamheten och de olägenheter, som följer med

en alltför ingående kontroll. Man bör på basis av de erfarenheter, som nu­

mera vunnits, undersöka, i vilka fall en bestämmelse om byggnadslov har

en verklig uppgift att fylla. Beaktas måste också, hur omfattande kontroll­

uppgifter byggnadsnämnderna kan påtaga sig och fullgöra på ett tillfreds­

ställande sätt. En för utredningen mycket viktig synpunkt är i vad mån en

bestämmelse om skyldighet att söka byggnadslov av allmänheten uppfattas

som en lämplig kontroll- eller serviceåtgärd och i vilka fall den uppfattas

mera som ett tvång.

Till en början har utredningen, under hänvisningar bl. a. till önskvärdhe­

ten av att ha samma regler för land och stad samt av enkelhet och överskåd­

lighet i författningsmaterialet, föreslagit att den tillståndsprövning i fråga

om vissa byggnadsföretag på landsbygden, som f. n. åligger länsstyrelsen,

skall avskaffas och att de vanliga bestämmelserna om byggnadslov skall om­

fatta även de fall, då sådant tillstånd f. n. erfordras. De författningsförslag,

som utredningen framlagt, upptar därför i princip icke någon annan form

för tillstånd till byggande än byggnadslov. Undantag utgör dock dispens­

ärenden, dvs. ärenden som rör tillstånd att frångå de i allmänhet gällande

bestämmelserna om byggande.

Härefter har utredningen behandlat frågan, inom vilka områden skyldig­

het bör gälla att söka byggnadslov.

Enligt utredningen bör byggnadslov liksom f. n. fordras för byggande

inom områden med stadsplan, byggnadsplan eller utom-

plansbestämmelser. Av principiella skäl har vidare föreslagits, att

detsamma skall gälla områden med fastställd generalplan.

Vad angår områden utan detaljplan eller utomplansbe-

stämmelser har utredningen med gillande noterat, att tillstånd f. n.

kräves för vissa större och mera betydelsefulla byggnadsprojekt. Utredning­

en har visserligen funnit skäl till en del detaljändringar i bestämmelserna,

men dessa ändringar är icke av större räckvidd.

Däremot har utredningen starkt kritiserat de bestämmelser i gällande BS

eidigt vilka krav på byggnadslov gäller generellt för byggande inom städer,

köpingar och vissa municipalsamhällen. BI. a. har framhållits, att vissa stä­

128

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Emellertid bör enligt utredningen en- och tvåfamilj sfastigheterna intaga

en särställning. Speciellt har utredningen kritiserat den bestämmelse i 169 §

gällande BS, enligt vilken varje ändring av byggnad, som i befintligt skick

strider mot plan, utomplansbestämmelser etc., är att hänföra till nybygg­

nad. Denna bestämmelse föreslås uppmjukad i så måtto, att mindre änd­

ringsarbeten å en- och tvåfamilj shus faller utanför dess räckvidd, såvida de

ej innebär ökning av antalet bostadslägenheter eller går ut på att fastig­

heten skall helt eller delvis utnyttjas för annat ändamål än såsom bostad.

Den nuvarande bestämmelsen om byggnadslov för fastighets in­

hägnande anses kunna upphävas och ersättas med en befogenhet för

byggnadsnämnden att övervaka, att stängsel och liknande anordningar ej

utformas på ett olämpligt sätt och att vid behov ingripa mot olämpliga an­

ordningar.

Till de åtgärder, som f. n. fordrar byggnadslov, hör även rivning av

byggnad. Motiveringen är att byggnadsnämnden därigenom får en viss

översikt över vad som sker med byggnadsbeståndet och tillfälle att öva

kontroll över arbetet ur olika synpunkter. Utredningen har föreslagit, att

bestämmelsen skall bibehållas för områden med stadsplan men i övrigt

slopas.

Nuvarande bestämmelse om skyldighet att söka byggnadslov innan bygg­

nad tages i anspråk för annat ändamål än förut har utan

saklig ändring upptagits av utredningen.

Syftet med de nuvarande bestämmelserna om byggnadslov för schakt-

ning, sprängning, trädfällning eller därmed jämför­

lig åtgärd inom byggnadskvarter kan enligt utredningens

mening i allt väsentligt tillgodoses med en allmänt hållen föreskrift om skyl­

dighet för tomtägare att hålla tomten i vårdat skick jämte befogenhet för

byggnadsnämnden att ingripa, därest så ej sker. Vissa möjligheter till in­

gripande finns f. ö. även utan författningsändring enligt 40, 110, 147 och

148 §§ BL. Utredningen har därför föreslagit, att även bestämmelsen om

byggnadslov i nu avsedda fall kan slopas.

Även de syften, som ligger till grund för den nuvarande bestämmelsen om

skyldighet att söka byggnadslov för anordnande av upplag eller

materialgård, torde i tillräcklig mån kunna tillgodoses med en all­

mänt hållen bestämmelse av nyss angivet innehåll. I ett hänseende fyller

dock bestämmelsen ett trängande behov, nämligen i fråga om bensinmac-

kar och överhuvud beträffande upplag av eldfarliga vätskor. Därest bestäm­

melserna om byggnadslov för upplag slopas —- vilket utredningen för sin

del föreslagit — bör i stället införas en särskild föreskrift om skyldighet att

söka byggnadslov för bensinmackar och andra fasta anordningar för för­

varing eller försäljning av eldfarliga vätskor, och utredningen har därför

framlagt förslag till en dylik bestämmelse.

Beträffande frågan, i vad mån byggnadslov bör fordras för uppsät­

tande eller ändring av skylt eller ljusanordning, har

130

relsen i Hallands län, länsarkitekterna i Stockholms och Uppsala län, full­

mäktige i Västervik, drätselkammaren i Örebro, byggnadsnämnden i Sunds­

vall och Svenska kommunal tekniska föreningen.

Förslaget att slopa anmälningsskyldigheten vid byggan­

de inom område, för vilket varken generalplan, de­

taljplan eller utom plan sbestämmelser fastställts, bär

visserligen i de flesta fall tillstyrkts, men har dock blivit föremål för kritik

i några av yttrandena.

Chefen för försvarsstaben har ansett att den omständigheten att allmän­

heten bryter mot en föreskrift ej utgör skäl nog för alt den skall upphävas,

om den i övrigt —- som här anses vara fallet •—- är sakligt motiverad. Andra

yttranden, i vilka yrkats på att bestämmelsen bibehålies, är de, som in­

kommit från Svenska naturskyddsföreningen och länsarkitekten i Skara­

borgs län. Dessa har ansett det tveksamt, om byggnadsnämnden i tillräck­

lig mån kan övervaka bebyggelsen utan en bestämmelse om anmälnings­

skyldighet. Förste provinsialläkaren i Västmanlands län, distriktsingenjö-

rerna för vatten och avlopp i Uppsala och Jönköpings län samt fullmäktige

i Bollnäs landskommun har ansett att anmälningsskyldigheten bör bibehål­

las. Överlantmätaren i Gotlands län har funnit det vanskligt att upphäva

anmälningsskyldigheten samtidigt som bestämmelsen i 123 § BL om bygg-

nadsförbud upphäves. Bäst vore att införa krav på särskilt tillstånd för

allt byggande, som ej avser jordbrukets, fiskets eller skogsskötselns behov.

Förslaget att införa möjlighet i vissa fall att medgiva

befrielse från skyldigheten att söka byggnadslov har

tillstyrkts i åtskilliga yttranden. Som exempel må nämnas yttrandena från

Landsorganisationen i Sverige och Sveriges lantbruksförbund, i vilka fram­

hållits, att förslaget medför icke obetydliga lättnader för de byggande utan

att försämra byggnadsnämndens möjligheter att följa utvecklingen. Ä andra

sidan har länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Kronobergs län, Sveri­

ges väg- och vattenbyggares riksförbund m. fl. motsatt sig förslaget under

motivering alt en dylik befrielse lätt framstår som en orättvis privilegiering

av viss eller vissa företagare. 1 vissa andra yttranden, speciellt i dem som av­

givits av länsarkitekten i Älvsborgs län, fullmäktige i Halmstad, Göteborg

och Gävle samt byggnadsnämnderna i Malmö och Karlskoga, har ifrågasatts,

om förslaget innebär någon större fördel för de byggande. Stadsbyggnads­

kontoret i Stockholm har framhållit, att förenklingen till stor del bortfaller

genom stadgandet, att ritningar m. in. skall ingivas till nämnden samt att

anmälningar skall göras i vanlig ordning. Byggnadsnämnden i Södertälje

har ansett att byggnadsnämnden i princip bör inkopplas på ett så tidigt

stadium som möjligt. Länsstyrelsen i Västmanlands län, Föreningen Sveri­

ges städers byggnadsinspektörer och Svenska byggnadsentreprenörförening­

en har förklarat sig kunna godtaga förslaget blott vad angår vissa industri-

komplex och jämförliga anläggningar. Statens brandinspektion bär som ett

minimikrav angivit att vederbörande söker och erhåller godkännande av

dispositionsplan. Arbetarskyddsstyrelsen har ansett att för befrielsen bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

lov för staket mellan fastighet slopas under förutsättning att fastighets­

ägarna är eniga. Fullmäktige i Fagersta har förordat skyldighet att göra an­

mälan till byggnadsnämnden vid uppsättande av staket.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förordat att skyldigheten

att söka byggnadslov för rivning av byggnad skall gälla även om­

råden med byggnadsplan.

I en del yttranden har yrkats på bibehållande av skyldigheten att söka

byggnadslov för schaktning, sprängning och liknande åt­

gärder. Bland de yttranden, som är av detta innehåll, må nämnas de

som avgivits av länsstyrelserna i Blekinge och Hallands län, länsarkitekten i

Jämtlands län, fullmäktige i Borås och Bollnäs landskommun, byggnads­

nämnden i Sundsvall, fastighetsnämnden i Malmö, styrelsen för Svenska

stadsförbundet samt Svenska naturskyddsföreningen. Föreningen Sveriges

städers byggnadsinspektörer har ansett att bestämmelser bör finnas om

särskilt scliaktningslov för tillämnad byggnad.

Skyldighet att söka byggnadslov för trädfällning har påyrkats av

i stort sett samma myndigheter m. fl. som de i nästföregående grupp om­

nämnda samt därjämte av bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

fullmäktige i Solna och Göteborg, byggnadsnämnden i Landskrona, För­

eningen för samhällsplanering, Sveriges agronom- och lantbrukslärareför-

bund samt Svenska naturskyddsföreningen.

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Got­

lands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus

samt Västernorrlands län, länsarkitekterna i Örebro, Västmanlands och

Gävleborgs län, fullmäktige i ett flertal stads- och landskommuner, Före­

ningen Sveriges stadsarkitekter, Svenska brandskyddsföreningen, Svenska

brandkårernas riksförbund, Svenska naturskyddsföreningen m. fl. har an­

sett att byggnadslov bör krävas för inrättande av uppiag eller

materialgård. Byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län,

länsarkitekterna i Stockholms och Älvsborgs län m. fl., vilka varit av sam­

ma mening, har som skäl särskilt åberopat önskemålet att bibehålla en viss

kontroll över uppkomsten av s. k. bilkyrkogårdar. Medicinalstyrelsen m. fl.

bär åberopat risken för råttinfestering samt för att lastning, lossning och

biltrafik orsakar buller som verkar störande för de närboende. Statens

brandinspektion, Svenska brandbefälsförbundet, Brandbefälets riksförbund,

Svenska försäkringsbolags riksförbund m. fl. har framhållit, att en bestäm­

melse om byggnadslov för inrättande av virkesupplag m. in. är av vital

betydelse ur brandskyddssynpunkt.

I åtskilliga yttranden har den meningen framförts, att skyldigheten att

söka byggnadslov för oljecisterner o. d. bör avse även anordningar

med ändamål att tillgodose fastighets husbehov. Speciellt har framhållits

faran för att grundvattnet förorenas genom oljespill. Yttranden av detta

innehåll har avgivits av bl. a. byggnadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnads­

styrelsen, medicinalstyrelsen, förste provinsialläkarna i Stockholm och Upp­

134

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

blir så dyrbara, att de överstiger den enskildes resurser. Ur allmän synpunkt

är det därför bäst alt tillsynen över författningarnas efterlevnad sker redan

innan en tilltänkt byggnad kommer till utförande och under själva bygg­

nadsarbetet. Även för den byggande är det förmånligt att få ett auktorita­

tivt besked om att företaget står i överensstämmelse med gällande före­

skrifter och på så sätt undgå de ekonomiska risker, som han eljest skulle

löpa.

Det sagda gäller dock icke alldeles generellt. Det allmänna har visserligen

intresse av att byggnadsförfattningarna efterleves, men detta intresse är

icke så starkt, att det motiverar hur stor och kostsam kontrollapparat som

helst. För att icke antalet ärenden skall bli alltför stort, måste bestämmel­

serna om förhandsprövning i form av byggnadslov begränsas att avse vissa

grupper av byggåtgärder, främst sådana av större omfattning och ekonomisk

betydelse samt sådana som av annat särskilt skäl, t. ex. med hänsyn till

inverkan på stads- eller landskapsbilden eller ur hygienisk synpunkt eller

brandskyddssynpunkt, icke bör få vidtagas utan tillstånd. De byggandes in­

tresse av att åtgärderna blir föremål för förhandsprövning är mest framträ­

dande när dessa är kostnadskrävande. När däremot fråga är om åtgärder

av jämförelsevis mindre ekonomisk betydelse för den enskilde, kan en be­

stämmelse om skyldighet att söka byggnadslov rentav komma att framstå

som ett typexempel på byråkrati och överdriven regleringslust.

I sista hand är det en ren omdömesfråga, hur långt bestämmelserna om

skyldighet att söka byggnadslov bör sträcka sig. Jag är, liksom utredningen,

av den meningen att det allmänna intresset ej kräver förhandsprövning an­

nat än i ganska begränsad omfattning. Visserligen måste man räkna med

att en större frihet för de byggande kommer att missbrukas i en del fall.

Den omständigheten, att en rättelse ofta är kostnadskrävande, torde emel­

lertid — om byggmyndigheterna visar tillräcklig fasthet vid krav på rät­

telse — leda till att de byggande icke gärna tar den risk, som en överträ­

delse innebär. Vad beträffar de byggandes intresse torde detta — såsom ut­

redningen framhållit -— kunna rätt väl tillgodoses genom en bestämmelse,

enligt vilken vederbörande alltid har rätt att påfordra byggnadsnämndens

prövning av en tilltänkt byggnadsåtgärd, även om skyldighet att söka bygg­

nadslov icke föreligger.

Min principiella ståndpunkt är alltså den, att skyldigheten att söka bygg­

nadslov utan olägenhet bör kunna inskränkas rätt avsevärt men att de

byggandes rätt att påkalla prövning av en tilltänkt åtgärds författningsen­

lighet i princip bör vara oinskränkt.

Utredningens förslag att helt förlägga tillståndsprövningen vad angår

byggande till byggnadsnämnderna med undantag blott för vissa dispens­

ärenden innebär enligt min mening en i stort sett lämplig decentraliserings-

och rationaliseringsåtgärd. Att en del ärenden från den egentliga landsbyg­

den nu liandlägges av länsstyrelserna i första instans är en nödfallsutväg,

som i det långa loppet icke kan vara lämplig. Länsstyrelsernas uppgift bör