Prop. 1959:168

('med förslag till lag om ändring i bgggnadslagen den 30 juni 19M (nr 385) samt till bgggnadsstadga',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

1

Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i bgggnadslagen den 30 juni 19M (nr 385) samt till bgggnadsstadga; given Stockholms slott den 16 oktober 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll samt med hänvisning till nedannämnda härvid fogade författningsförslag vill Kungl. Maj :t härmed

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga förslaget till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385),

dels ock anhålla om riksdagens yttrande över förslaget till byggnads­ stadga.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

De i propositionen upptagna författningsförslagen har till huvudsyfte att åvägabringa förenklingar och förkortningar av förfarandet i planlägg­ nings- och byggnadsärenden samt minskning av författningsmaterialets omfattning. De medel, som förslagen anvisar för att vinna detta syfte, be­ står väsentligen i att beslutanderätten i plan- och byggfrågor så långt möj­ ligt decentraliseras till regionala och lokala organ, i att plan- och bygg- bestämmelserna för land och stad göres enhetliga samt i att vissa bestäm­ melser om administrativ kontroll, vilka bedömts vara onödigt rigorösa, uppmjukas eller slopas.

Bestämmelserna om regionplan föreslås skola jämkas för att vinna över­ ensstämmelse med 1957 års lag om kommunalförbund. — Föreskrifterna om generalplan på landet har i förslagen omarbetats med motsvarande be­ stämmelser för stad som förebild. — Beträffande stadsplan föreslås att be­ fogenheten att antaga sådan plan — vilken i princip ankommer på kommu­ nens fullmäktige — skall i ökad omfattning kunna av fullmäktige delegeras

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 168

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

till byggnadsnämnden. Befogenheten att fastställa stadsplan — vilken f. n.

i regel är förbehållen Kungl. Maj :t — föreslås skola i huvudsak överflyttas

till länsstyrelsen. — Reglerna om byggnadsplan har grundligt omarbetats,

särskilt vad angår förfarandet vid planernas tillkomst. Initiativet till upp­

rättande av byggnadsplan förutsättes skola i regel ankomma på kommu­

nen — icke som nu på länsstyrelsen — och förfarandet regleras på vä­

sentligen samma sätt som beträffande stadsplan, d. v. s. så att upprättat

planförslag skall antagas av kommunens fullmäktige eller, efter fullmäkti­

ges bemyndigande, av byggnadsnämnden samt fastställas av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen föreslås dock alltjämt få viss möjlighet att låta upprätta och

efter hörande av kommunens fullmäktige fastställa byggnadsplan. Befogen­

heten att medgiva användande av byggnadsplan i stad, vilken f. n. är

förbehållen Kungl. Maj :t, föreslås skola anförtros länsstyrelsen. Institutet

utom plansbestämmelser reformeras på det sättet, att utomplansbestämmel-

serna i princip blir av enhetligt innehåll i hela riket. Kungl. Maj:t förutsät­

tes dock få möjlighet att meddela speciell föreskrift rörande innehållet av

utomplansbestämmelser för viss landsdel. Proceduren vid införandet av

utomplansbestämmelser utformas på ungefärligen samma sätt som proce­

duren vid antagande och fastställande av stadsplan eller byggnadsplan. —

Regerna om tomtindelning jämkas så, att byggnadsnämnden får större möj­

ligheter att föranstalta om ändring av tomtindelning, där sådan ändring är

påkallad för att främja en ur saneringssynpunkt önskvärd förnyelse av

byggnadsbeståndet.

Vidare innebär författningsförslagen att vissa av de nuvarande stad-

gandena om byggnadsförbud slopas. Så föreslås ske med bl. a. bestämmel­

sen i 123 § byggnadslagen om befogenhet för länsstyrelsen att meddela ny-

byggnadsförbud och andra föreskrifter till förekommande av tätbebyggelse

inom vissa områden på landsbygden, vilken föreslås avlöst av ett kontroll­

system liknande det som f. n. gäller i städerna. En del ändringar föreslås

också med avseende å vissa andra förbudsbestämmelser av mera begränsad

räckvidd.

Skyldigheten att söka byggnadslov föreslås skola något inskränkas. Det

nuvarande systemet med prövning genom länsstyrelsen av vissa byggnads­

företag på landsbygden avskrives. Likaledes föreslås upphävande av nuva­

rande anmälningsskyldighet beträffande byggnadsföretag på landsbygden,

för vilka byggnadslov icke erfordras. Föreskrift införes om rätt för envar,

som vill vidtaga byggnadsåtgärd, att få åtgärdens författningsenlighet prö­

vad genom byggnadsnämnden, även om skyldighet alt söka byggnadslov

ej föreligger.

Befogenheten att meddela dispens från byggnadsförbud och särskilda

bestämmelser för byggnadsverksamheten föreslås skola i stor omfattning

decentraliseras från Kungl. Maj:t till länsstyrelserna och i icke ringa om-

lattning från dessa till byggnadsnämnderna. Frågan om byggnadsnämn­

dens befogenhet att medgiva dylika dispenser föreslås bli reglerad så, att

länsstyrelsen får möjlighet att delegera större delen av sin egen dispens­

3

befogenhet till byggnadsnämnden under villkor bl. a. att byggnadsnämn­ den har tillgång till personal med den utbildning och erfarenhet, som kan anses erforderlig för uppgiftens behöriga fullgörande.

Förslaget till byggnadsstadga innebär vidare att byggnadsnämnderna om­ organiseras. De föreslagna nya bestämmelserna om byggnadsnämnds orga­ nisation och arbetssätt bygger i allt väsentligt på kommunallagens princi­ per. Nuvarande regler om att i byggnadsnämnden skall ingå viss självskri­ ven ledamot eller ledamot som utsetts av annan än kommunens beslutande organ kommer i enlighet härmed att bortfalla.

Ur det nuvarande författningsmaterialet har i förslagen utrensats åtskil­ liga detaljbestämmelser och bestämmelser av teknisk karaktär. Hithörande ämnen förutsättes bli närmare reglerade genom föreskrifter och anvis­ ningar av byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen. Nuvarande byggnads­ ordningar upphör att gälla och ersättes med generella regler i byggnads­ stadgan samt i nyssnämnda föreskrifter och anvisningar.

De nya författningarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1960. Vissa undantag har dock ansetts befogade. Omorganisationen av de organ som omhänderhar regionplaneringen samt av byggnadsnämnderna föreslås an­ stå till närmast därefter följande årsskifte. Genomförandet av en del andra åtgärder — bl. a. införandet av de nya utomplansbestämmelserna i områden som redan tidigare försetts med sådana bestämmelser — har ansetts kräva längre övergångstid, och för dessa fall föreslås därför, att med genom­ förandet av de nya reglerna får i vissa hänseenden anstå, dock längst till den 1 januari 1963.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Förslag

till

Lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas dels att 91, 92, 98—104, 120 och 125 §§ byggnadsla­

gen den 30 juni 1947 skola upphöra att gälla, dels ock att 14, 15, 26, 31, 34,

36, 38, 63, 76—81, 83, 96, 97, 106—111, 113, 119, 121, 123, 124, 128, 129,

131—134, 149—151, 157, 167 och 168 §§ nämnda lag1 skola erhålla ändrad ly­

delse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse1

(Föreslagen lydelse)

14

Hava stadsfullmäktige beslutat gö­

ra framställning om fastställelse av

generalplan beträffande visst områ­

de eller ändring av fastställd general­

plan, må nybyggnad, innan framställ­

ningen prövats, ej företagas inom om­

råde som avses med denna; dock må

länsstyrelsen medgiva undantag, så­

vitt generalplanens genomförande

icke försvåras.

15

Är fråga väckt om framställning

angående fastställelse av generalplan

beträffande visst område eller änd­

ring av fastställd generalplan, äger

länsstyrelsen på framställning av sta­

den förordna, att nybyggnad inom

området icke må företagas utan läns­

styrelsens tillstånd. Sådant förord­

nande gäller intill dess stadsfullmäk­

tige beslutat i frågan, dock ej längre

än ett år. Behöver denna tid förläng­

as, äger länsstyrelsen på framställ-

av staden förordna härom; dock skall

1

Senaste lydelse av 81 §, se SFS 1958:430;

§•

Hava stadsfullmäktige beslutat gö­

ra framställning om fastställelse av

generalplan beträffande visst områ­

de eller ändring av fastställd gene­

ralplan, må nybyggnad, innan fram­

ställningen prövats, ej företagas inom

område som avses med denna; dock

må länsstyrelsen och, enligt av Ko­

nungen meddelade föreskrifter, an­

nan myndighet som Konungen be­

stämmer medgiva undantag, såvitt

generalplanens genomförande icke

försvåras.

§•

Är fråga väckt om framställning

angående fastställelse av generalplan

beträffande visst område eller änd­

ring av fastställd generalplan, äger

länsstyrelsen på framställning av sta­

den förordna, att nybyggnad inom

området icke må företagas. Sådant

förordnande gäller intill dess stads­

fullmäktige beslutat i frågan, dock ej

längre än ett år. Där så erfordras

äger länsstyrelsen på framställning

av staden förlänga förbudets giltig­

hetstid med högst två år i sänder.

av 111 §, se SFS 1948:383.

5

beslutet underställas Konungens Från förbud som i första stycket

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

prövning.

26

Stadsplan så ock ändring därav antages av stadsfullmäktige men skall för att bliva gällande faststäl­ las av Konungen.

Finner Konungen stadsplan icke kunna fastställas utan viss jämkning, äger Konungen uppdraga åt länssty­ relsen att fastställa stadsplanen, se­ dan denna efter sådan jämkning an­ tagits av stadsfullmäktige.

Ändring av gällande stadsplan, som ej avser planens grunddrag och ej hel­ ler eljest innefattar väsentlig avvi­ kelse från vad som förut gällt, må ock enligt av Konungen meddelade föreskrifter fastställas av länsstyrel­ sen. Stadsfullmäktige äga i den om­ fattning som finnes lämplig uppdra­ ga åt byggnadsnämnden att i fullmäk­ tiges ställe antaga sådan ändring av stadsplan som enligt vad nu sagts må fastställas av länsstyrelsen.

31

Förutsätter fastställd ändring av- stadsplan att ändring sker av tomt­ indelning eller har kvarter helt och hållet eller till betydande del avbrun­ nit, skall fråga om ändring av tomt­ indelningen företagas, när ägare av mark inom kvarteret begär det eller byggnadsnämnden så finner nödigt.

sägs må undantag medgivas av läns­ styrelsen och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, av annan myndighet som Konungen bestäm­ mer.

§•

Stadsplan antages av stadsfullmäk­ tige; dock äga fullmäktige i den om­ fattning som prövas lämplig uppdra­ ga åt byggnadsnämnden att i full­ mäktiges ställe antaga sådan plan.

Planen skall för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen. Länssty­ relsen äger, om särskild anledning därtill föreligger, underställa planen Konungens prövning. Är planen av större omfattning eller eljest av större allmän betydelse eller har i ärendet uppkommit fråga vars avgörande en­ ligt denna lag ankommer på Konung­ en, skall underställning alltid ske.

Vad nu sagts gäller ock ändring av stadsplan.

§•

Tomtindelning må på begäran av markägare eller på byggnadsnämn­ dens föranstaltande ändras, om fast­ ställd ändring av stadsplan förutsät­ ter ändring jämväl av tomtindelning­ en, så ock där bebyggelsen å två eller flera tomter är i behov av förnyelse, som icke lämpligen kan ske annorledes än i ett sammanhang, och den be­ stående tomtindclningen utgör hin­ der för att marken inom kvarteret eller del därav utnyttjas på ett ån-

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

damålsenligt sätt. I fråga om obe­

byggd mark må ändring av tomtin­

delning äga rum när sådan påkallas

av markägare eller av byggnadsnämn­

den, såvida ändringen kan antagas

vara en förutsättning för att marken

eller angränsande mark i kvarteret

inom skälig tid bär bebyggd på ett

ändamålsenligt sätt.

Ändring av — ------- avsevärd olägenhet.

Ej må------- -------- -------- av tomterna.

34 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid

mot stadsplan; dock må Konungen

och, enligt av Konungen meddelade

föreskrifter, myndighet som Konung­

en bestämmer medgiva undantag, nät-

särskilda skäl äro därtill och nybygg­

naden ej avsevärt försvårar markens

användning för avsett ändamål.

Nybyggnad må ej företagas i strid

mot stadsplan; dock må Konungen

medgiva undantag, när särskilda skäl

äro därtill och en ändamålsenlig an­

vändning av marken icke därigenom

försvåras.

Enligt av Konungen meddelade fö­

reskrifter må jämväl länsstyrelsen

eller annan myndighet som Konung­

en bestämmer medgiva undantag

från förbud som i första stycket sägs,

när särskilda skäl äro därtill och ny­

byggnaden ej avsevärt försvårar mar­

kens användning för det i planen av­

sedda ändamålet.

36 §.

Finner Konungen stadsplan icke Befinnes stadsplan icke kunna fast-

kunna fastställas eller ock böra i viss ställas eller ock böra i viss del undan-

del undantagas från fastställelse, äger lagas från fastställelse, äger Konung-

Konungen för viss tid meddela det en eller, där fastställelseprövningen

förbud mot nybyggnad som föranle- ankommer på länsstyrelsen, denna

des av omständigheterna.

för viss tid meddela det förbud mot

nybyggnad som föranledes av om­

ständigheterna.

Föreligger fråga--------— erforderligt nybyggnadsförbud.

38 §.

Nybyggnad må------------ rättsligen bestående.

Ej heller-------------— — blivit ställd.

7

När synnerliga skäl äro därtill, må När särskilda skäl äro därtill, må Konungen medgiva undantag från Konungen och, enligt av Konungen förbudet i första stycket. meddelade föreskrifter, myndighet som Konungen bestämmer medgiva undantag från förbudet i första styc­ ket.

63 §.

Skyldighet att------------ gatas vidgning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Ersättningsskyldigheten skall full­ göras vid anfordran. Vill tomtägare erlägga ersättning för gatumark ge­ nom avbetalningar, vare han dock be­ rättigad därtill, om nöjaktig säkerhet ställes. Avbetalning skall ske med minst en tiondel årligen. Å oguldet belopp skall enligt stadens bestäm­ mande ränta gäldas efter högst fem procent om året från den dag då krav på ersättning framställts. Prövas nu stadgade villkor alltför betungande för tomtägaren, äger länsstyrelsen medgiva den lättnad som påkallas av omständigheterna.

76

Konungen äger förordna, att vad i denna lag med avseende å landet är stadgat om byggnadsplan skall tills vidare äga tillämpning inom visst område som hör till stad.

77

Utomplansbestämmelser antagas av stadsfullmäktige, när så erfordras, men skola för att bliva gällande fast­ ställas av länsstyrelsen.

Vad nu sagts gäller ock om ändring av utomplansbestämmelser.

Ersättningsskyldigheten skall full­ göras vid anfordran. Vill tomtägare erlägga ersättning för gatumark ge­ nom avbetalningar, vare han dock be­ rättigad därtill, om nöjaktig säkerhet ställes. Avbetalning skall ske m|ed minst en tiondel årligen. Å oguldet belopp skall enligt stadens bestäm­ mande gäldas skälig ränta från den dag då krav på ersättning framställts. Prövas nu stadgade villkor alltför be­ tungande för tomtägaren, äger läns­ styrelsen medgiva den lättnad som påkallas av omständigheterna.

Om särskilda skäl äro därtill äger länsstyrelsen förordna, att vad i den­ na lag med avseende å landet är stad­ gat om byggnadsplan skall tills vi­ dare äga tillämpning inom visst om­ råde som hör till stad.

§•

Utomplansbestämmelser utfärdas av Konungen för riket i dess helhet eller viss del därav men äga tillämpning blott där särskilt förordnande här­ om meddelats.

Förordnande att bestämmelserna skola tillämpas å visst område med­ delas av stadsfullmäktige, dock att förordnandet för att bliva gällande

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

78

Utomplansbestämmelser för områ­

de som ingår i fastställd generalplan

må ej fastställas i strid mot planen.

79

Nybyggnad må ej företagas i strid

mot utomplansbestämmelser, dock

må länsstyrelsen eller, enligt av Ko­

nungen meddelade föreskrifter, an­

nan myndighet som Konungen be­

stämmer medgiva undantag, när sär­

skilda skäl äro därtill och nybyggna­

den ej avsevärt motverkar syftet med

bestämmelserna.

80

Har beslut fattats eller fråga väckts

om antagande eller ändring av utom­

plansbestämmelser för visst oinråde,

skall angående förbud mot nybygg­

nad inom området vad i 14 och 15 §§

stadgas äga motsvarande tillämpning.

Finner länsstyrelsen utomplansbe­

stämmelser icke kunna fastställas el­

ler ock böra i viss del undantagas

skall fastställas av länsstyrelsen. Full­

mäktige äga i den omfattning, som

prövas lämplig, uppdraga åt bygg­

nadsnämnden att i fullmäktiges ställe

meddela dylikt förordnande. Där så

uppenbarligen är påkallat, äger ock

länsstyrelsen efter fullmäktiges hö­

rande meddela förordnande som nu

sagts.

Av Konungen beslutad ändring i

gällande utomplansbestämmelser

skall, om Konungen så föreskrivit,

träda i tillämpning utan särskilt för­

ordnande.

§•

Utomplansbestämmelser må ej till-

lämpas i strid mot fastställd general­

plan.

§•

Nybyggnad må ej företagas i strid

mot utomplansbestämmelser; dock

må länsstyrelsen eller, enligt av Ko­

nungen meddelade föreskrifter, an­

nan myndighet som Konungen be­

stämmer medgiva undantag, när sär­

skilda skäl äro därtill.

§•

Har beslut fattats eller fråga väckts

att utomplansbestämmelser skola till-

lämpas för visst område, skall angå­

ende förbud mot nybyggnad inom

området vad i 14 och 15 §§ stadgas

äga motsvarande tillämpning.

9

från fastställelse, äger länsstyrelsen för viss tid meddela det förbud mot nybyggnad som föranledes av om­ ständigheterna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

81 §.

I närheten av befästning eller stat­ lig flygplats eller av annan än sta­ ten tillhörig flygplats för allmänt bruk må ej nybyggnad företagas eller virkes- eller annat varuupplag, ma­ terialgård eller ljusanordning inrät­ tas, såframt därigenom befästningens eller flygplatsens användning för av­ sett ändamål försvåras eller eljest av­ sevärt men åsamkas försvaret eller luftfarten; dock må länsstyrelsen medgiva undantag när synnerliga skäl äro därtill.

I närheten av befästning eller stat­ lig flygplats eller av annan än staten tillhörig flygplats för allmänt bruk må ej nybyggnad företagas, virkes- eller annat varuupplag, materialgård eller ljusanordning inrättas eller schaktning, fyllning eller därmed jämförlig åtgärd äga rum, såframt därigenom befästningens eller flyg­ platsens användning för avsett ända­ mål försvåras eller eljest avsevärt men åsamkas försvaret eller luftfar­ ten; dock må länsstyrelsen medgiva undantag när synnerliga skäl äro därtill.

Ej heller — från anläggningen.

83

Kan med hänsyn till befintlig eller tillämnad anläggning, som avses i 81 § eller i förordnande enligt 82 §, nybyggnad eller inrättande av varu­ upplag, materialgård eller ljusanord­ ning ej ske i den omfattning eller på det sätt som eljest varit tillåtet, och kan markens ägare till följd härav nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, vare han berätti­ gad till ersättning för den skada han härigenom lider; kan marken av nämnda orsak överhuvud ej använ­ das för enskilt bebyggande och kan ägaren till följd härav nyttja marken allenast på sätt nyss sagts, vare an­ läggningens ägare skyldig att lösa

§•

Innebär stadgandet i 81 § eller för­ ordnande enligt 82 § hinder för att nybyggnad eller annan åtgärd vidta­ ges i den omfattning eller på det sätt som eljest varit tillåtet och kan mar­ kens ägare till följd härav nyttja marken allenast på sätt som slår i up­ penbart missförhållande till dess ti­ digare värde, vare han berättigad till ersättning för den skada han härige­ nom lider; kan marken av nämnda orsak överhuvud ej användas för en­ skilt bebyggande och kan ägaren till följd härav nyttja marken allenast på sätt nyss sagts, vare anläggning­ ens ägare skyldig alt lösa marken, där ej sådan skyldighet jämlikt 21 eller 48 § åligger staden.

10

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse

marken, där ej sådan skyldighet jäm­

likt 21 eller 48 § åligger staden.

Enahanda rätt------------ marken inträdde.

Vad i--------------------- marken inträdde.

96 §.

Till ledning-----------------så erfordras.

Vad i 9 § andra, tredje och fjärde

styckena stadgas angående general­

plan i stad skall äga motsvarande till-

lämpning beträffande generalplan på

landet.

97

Generalplan så ock ändring därav

antages av kommunalfullmäktige och

skall, i den mån den blivit fastställd

av länsstyrelsen, lända till efterrättel­

se enligt vad nedan sägs.

Vad i 10 § tredje stycket stadgas

om generalplan i stad skall ock gälla

sådan plan på landet.

§•

Vad i 9 § andra, tredje och fjärde

styckena samt 10—23 §§ stadgas om

generalplan i stad skall äga motsva­

rande tillämpning beträffande sådan

plan på landet; och skall därvid vad

som är stadgat om stad och stadsfull­

mäktige gälla kommunen och kom­

munalfullmäktige.

106 §.

I fall------------ och kommunalfullmäktige.

Har fråga väckts om antagande el­

ler ändring av stadsplan för visst om­

råde, äger länsstyrelsen, om synner­

liga skäl äro därtill, för viss tid, högst

fem år, förordna att nybyggnad inom

området icke må företagas utan läns­

styrelsens tillstånd. Länsstyrelsen må

ock förlänga förbudets giltighetstid

med högst tre år i sänder; dock skall

beslut härom underställas Konungens

prövning, om sammanlagda giltig­

hetstiden kommer att överstiga åtta

år.

Finnes vad--------------------- prövas nödig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

11

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

107 §.

Har tätbebyggelse uppkommit eller Har tätbebyggelse uppkommit eller kan sådan bebyggelse väntas inom kan sådan bebyggelse väntas inom nära förestående tid uppkomma å viss nära förestående tid uppkomma å viss ort, och föranleda ej omständighe- ort, och föranleda ej omständigheter- terna till upprättande av stadsplan, na till att stadsplan upprättas, skall skall länsstyrelsen, i den mån det genom kommunens försorg bygg- finnes erforderligt, för reglering av nadsplan upprättas, i den mån sådan bebyggelsen upprätta och fastställa plan finnes erforderlig för reglering byggnadsplan för orten. av bebyggelsen.

Byggnadsplan skall------------ höj dlägen angivas.

Erfordras särskilda------------i planen.

108 §.

Byggnadsplan antages av kommu­ nalfullmäktige men skall för att bli­ va gällande fastställas av länsstyrel­ sen. Fullmäktige äga i den omfatt­ ning som prövas lämplig uppdraga åt byggnadsnämnden att i fullmäktiges ställe antaga byggnadsplan.

Underlåter kommun att vidtaga er­ forderliga åtgärder för upprättande av byggnadsplan, där sådan erford­ ras, må länsstyrelsen efter kommu­ nalfullmäktiges hörande låta upprät­ ta samt, sedan tillfälle givits full­ mäktige och dem frågan eljest rör att yttra sig, fastställa byggnadsplan för det område varom fråga är.

Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning med avseende å ändring av byggnadsplan.

108 §.

Har fråga väckts om upprättande av byggnadsplan för visst område el­ ler om ändring av sådan plan, äger länsstyrelsen för viss tid, högst fem år, förordna, alt nybyggnad inom om­ rådet icke må företagas utan länssty-

109 §.

Har fråga väckts om upprättande av byggnadsplan för visst område el­ ler om ändring av sådan plan, äger länsstyrelsen för viss tid, högst ett år, förordna, att nybyggnad inom områ­ det icke må företagas. Länsstyrelsen

12

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

relsens tillstånd. Länsstyrelsen må

ock förlänga förbudets giltighetstid

med högst tre år i sänder; dock skall

beslut härom underställas Konungens

prövning, om sammanlagda giltig­

hetstiden kommer att överstiga åtta

år.

109 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid

mot byggnadsplan; dock må länssty­

relsen och, enligt av Konungen med­

delade föreskrifter, annan myndighet

som Konungen bestämmer medgiva

undantag, när särskilda skäl äro där­

till och nybyggnaden ej avsevärt för­

svårar markens användning för av­

sett ändamål.

Därest så---------------- erforderlig mån.

Konungen äger förordna att undan­

tag från förbud, som avses i första

och andra styckena, må i enlighet

med Konungens närmare föreskrifter

meddelas jämväl av annan myndig­

het än länsstyrelse.

Beträffande område som ingår i

byggnadsplan eller med avseende å

vilket förbud mot nybyggnad medde­

lats enligt 109 § äger länsstyrelsen,

i den utsträckning som föranledes av

omständigheterna, stadga förbud mot

schaktning, fyllning, trädfällning el­

ler annan därmed jämförlig åtgärd.

U0§.

Beträffande område som ingår i

byggnadsplan eller med avseende å

vilket förbud mot nybyggnad medde­

lats enligt 108 § äger länsstyrelsen,

i den utsträckning som föranledes av

omständigheterna, stadga förbud mot

schaktning, fyllning, trädfällning el­

ler annan därmed jämförlig åtgärd.

må förlänga förbudets giltighetstid

med högst två år i sänder.

Från förbud som i första stycket

sågs må undantag medgivas av läns­

styrelsen och, enligt av Konungen

meddelade föreskrifter, av annan

myndighet som Konungen bestäm­

mer.

Finner länsstyrelsen byggnadsplan

icke kunna fastställas eller ock bö­

ra i viss del undantagas från faststäl-

lelse, äger länsstyrelsen för viss tid

meddela det förbud mot nybyggnad

som föranledes av omständigheterna.

110

§.

Nybyggnad må ej företagas i strid

mot byggnadsplan; dock må länssty­

relsen medgiva undantag, när sär­

skilda skäl äro därtill och nybyggna­

den ej avsevärt försvårar markens

användning för avsett ändamål.

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

13

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

in §.

Kostnaden för upprättande av byggnadsplan skall gäldas av kom­ munen, i den mån ej bidrag enligt vad särskilt må vara stadgat utgår av statsmedel. Ägare av mark som ingår i planen vare dock, därest planen för honom medför avsevärd nytta, skyl­ dig gälda så stor del av kostnaden som svarar mot hans del av planom­ rådets areal. Föranleda särskilda om­ ständigheter att vad som sålunda be­ löper å markägare icke står i skäligt förhållande till den nytta han har av planen, skall beloppet i erforderlig mån sänkas eller höjas.

Vad i------------------------- av byggnadsplan. Det ankommer------------ andra styckena.

Kostnaden för upprättande av byggnadsplan skall förskjutas av kommunen. Ägare av mark som in­ går i planen vare, därest planen för honom medför avsevärd nytta, skyldig att återgälda kommunen så stor del av kostnaden som svarar mot hans del av planområdets areal. Föranleda särskilda omständigheter att vad som sålunda belöper å mark­ ägare icke står i skäligt förhållande till den nytta han har av planen, skall beloppet i erforderlig mån sänkas el­ ler höjas.

Lägges byggnadsplan---------

113 §.

avsett ändamål.

När fråga väckts om tillämpning av vad i första stycket sägs, skall länsstyrelsen göra anmälan därom hos inskrivningsdomaren, som har att så snart ske kan å inskrivnings­ dag göra anteckning i fastighets- eller inteckningsboken om vad sålunda fö­ rekommit; och vare överlåtelse av mark som äger rum efter det sådan anmälan inkommit ej hinder för för­ ordnande om markens upplåtande.

Äro synnerliga--------------

Väckes hos kommunens fullmäk­ tige fråga att göra framställning om förordnande som i första stycket sägs, skall byggnadsnämnden göra anmä­ lan därom hos inskrivningsdomaren, som har att så snart ske kan å in­ skrivningsdag göra anteckning i fas­

tighets- eller inteckningsboken om

vad sålunda förekommit; och vare överlåtelse av mark som äger rum efter det sådan anmälan inkommit ej hinder för förordnande om mar­ kens upplåtande. Uppkommer fråga om förordnande enligt första styc­ ket hos länsstyrelsen, har denna att fullgöra den nu stadgade anmälnings­ skyldigheten.

för ägaren.

119 §.

Utom plansbestämmelser fastställas av länsstyrelsen, när så erfordras.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

120 §.

119 §.

Beträffande utomplansbestämmel- Beträffande utomplansbestämmel-

ser på landet skall vad i 78 och 79 §§ ser på landet skall vad i 77—80 §§ är

är stadgat äga motsvarande tillämp- stadgat äga motsvarande tillämpning;

n'ng-

och skall vad där sägs om stadsfull­

mäktige gälla kommunalfullmäktige.

121

§.

Med avseende å område, för vilket Inom område med stadsplan, bygg-

stadsplan, byggnadsplan eller utom- nadsplan eller utomplansbestämmel-

plansbestämmelser fastställts, skall ser skall vad i 81—85 §§ är stadgat

vad i 81—85 §§ är stadgat äga mot- äga motsvarande tillämpning,

svarande tillämpning.

Beträffande annat-------- — inom området.

123 §.

Till förekommande av tätbebyggel- Till förekommande av tätbebyg-

se inom område som ej ingår i stads- gelse inom område som ej ingår i

plan eller byggnadsplan äger länssty- stadsplan eller byggnadsplan äger

relsen meddela det förbud mot ny- Konungen meddela de föreskrifter

byggnad och de föreskrifter i övrigt som för ändamålet finnas erforderli-

som för ändamålet finnas erforder- ga.

liga.

124 §.

Förbud eller föreskrift som i 123 § Föreskrift som i 123 § sägs må ej

sägs må ej avse bebyggelse för jord- avse bebyggelse för jordbrukets, fis-

brukets, fiskets, skogsskötselns eller kets, skogsskötselns eller därmed

därmed jämförligt behov.

jämförligt behov.

128 §.

Har Konungen------------ bilda regionplaneförbund.

Beträffande sådant------------ äga tillämpning.

Angående utredning varom i 127 §

sägs skall gälla vad i sistnämnda lag

stadgas om där avsedd utredning.

129 §.

En ledamot av förbundsdirektio-

nen, tillika ordförande, skall jämte

ersättare för honom utses av Konung­

en. Övriga ledamöter i förbundsdi-

rektionen jämte ersättare för dem

En ledamot av förbundsfullmäkti­

ge, tillika ordförande, skall jämte er­

sättare för honom förordnas av Ko­

nungen. Övriga ledamöter i förbunds-

fullmäktige skola utses av förbundets

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

15

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skola utses av förbundets medlem- medlemmar till det antal för varje mar till det antal för varje medlem medlem som bestämmes i förbunds- som bestämmes i förbundsordningen. ordningen.

Kan enighet----------------- besluta därom.

131 §.

Regionplan fastställes av Konung­ en efter förslag av förbundsdirektionen och sedan förbundsmedlemmarna erhållit tillfälle att yttra sig över förslaget. Har avvikande mening ut­ talats inom direktionen eller har för- bundsmedlem framställt erinran mot förslaget, äger Konungen göra den av­ vikelse från detta som med hänsyn till sålunda yppad mening må anses befogad.

Vad nu--------------------------av regionplan.

Regionplan fastställes av Konung­ en, sedan förslag därtill upprättats av förbundsstyrelsen och antagits av förbundsf ullmäktige. Har avvikande me­ ning uttalats inom styrelsen eller fullmäktige eller har förbundsmed- lem framställt erinran mot förslaget, äger Konungen göra den avvikelse från detta som med hänsyn till så­ lunda yppad mening må anses befo­ gad.

132 §.

Kostnaderna för upprättande eller ändring av regionplan samt för regi- onplaneförbunds verksamhet i övrigt skola, intill dess planen fastställts, förskjutas av förbundsmedlemmarna eller av statsmedel enligt vad Ko­ nungen på förslag av förbundsdirektionen bestämmer..

Kostnaderna för upprättande eller ändring av regionplan samt för regi- onplaneförbunds verksamhet i övrigt skola, intill dess planen fastställts, förskjutas av förbundsmedlemmarna eller av statsmedel enligt vad Ko­ nungen på förslag av förbundsfullmäktige bestämmer.

Kostnaderna skola------- - —- efter skatteunderlag. Grunderna för fördelningen skola Grunderna för fördelningen skola på förslag av förbundsdirektionen på förslag av förbundsf ullmäktige be- bestämmas av Konungen, sedan pla- stämmas av Konungen, sedan planen nen eller ändring därav fastställts. eller ändring därav fastställts.

133 §.

Underlåter förbundsdirektionen att vidtaga erforderliga åtgärder för upp­ rättande av regionplan, må Konung­ en förelägga direktionen viss tid, inom vilken sådan plan skall vara un­ derställd Konungens prövning. Stäl­ ler direktionen sig ej föreläggandet till efterrättelse, äger Konungen på

Underlåta förbundsfullmäktige att vidtaga erforderliga åtgärder för upp­ rättande av regionplan, må Konung­ en förelägga fullmäktige viss tid, inom vilken sådan plan skall vara underställd Konungens prövning. Ställa fullmäktige sig ej föreläggan­ det till efterrättelse, äger Konungen

16

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

förbundets bekostnad låta upprätta på förbundets bekostnad låta upprät-

samt, efter hörande av direktionen ta samt, efter hörande av fullmäkti-

och dem frågan eljest rör, fastställa ge och dem frågan eljest rör, fast-

regionplan.

ställa regionplan.

Vad nu — — —--------allmänt intresse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

134 §.

Regionplan skall tjäna till ledning

vid upprättande av generalplan,

stadsplan, byggnadsplan och utom-

plansbestämmelser eller ändring där­

av så ock eljest vid reglering av be­

byggelsen eller användningen i övrigt

av mark inom planområdet.

Förutsätter genomförandet av re­

gionplan, att ändring sker av gene­

ralplan, stadsplan, byggnadsplan el­

ler utomplansbestämmelser, äger

Konungen för viss tid meddela det

förbud mot nybyggnad som föranle-

des av omständigheterna.

Om befogenhet för länsstyrelse att

meddela förbud mot nybyggnad när

fråga väckts om ändring av general­

plan, stadsplan eller byggnadsplan el­

ler av utomplansbestämmelser i stad,

stadgas i 15, 35, 80, 101, 106 och

108 §§.

149 §.

Över stadsfullmäktiges, kommunal­

fullmäktiges, municipalfullmäktiges

eller byggnadsnämnds beslut röran­

de stadsplan, utomplansbestämmelser

eller tomtindelning som enligt denna

lag för att bliva gällande skall fast­

ställas av Konungen eller länsstyrel­

sen, så ock över förbundsdirektions

förslag till regionplan må särskild

klagan ej föras, vederbörande obeta­

get att framställa erinringar mot be­

slutet i ärendet angående fastställel-

se därå. Vad nu sagts skall äga mot­

svarande tillämpning å beslut av

Regionplan skall tjäna till ledning

vid upprättande av generalplan, stads­

plan och byggnadsplan eller ändring

därav så ock eljest vid reglering av

bebyggelsen eller användningen i öv­

rigt av mark inom planområdet.

över stadsfullmäktiges, kommunal­

fullmäktiges, municipalfullmäktiges

eller byggnadsnämnds beslut röran­

de stadsplan, byggnadsplan, utom­

plansbestämmelser eller tomtindel­

ning som enligt denna lag för att bli­

va gällande skall fastställas av Ko­

nungen eller länsstyrelsen, så ock

över förbundsfullmåktiges förslag till

regionplan må särskild klagan ej fö­

ras, vederbörande obetaget att fram­

ställa erinringar mot beslutet i ären­

det angående fastställelse därå. Vad

nu sagts skall äga motsvarande till-

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

stadsfullmäktige, kommunalfullmäk­ tige eller municipalfullmäktige som innefattar framställning om faststäl- lelse av generalplan eller om annan åtgärd av Konungen eller länsstyrel­ se enligt denna lag.

lämpning å beslut av stadsfullmäkti­ ge, kommunalfullmäktige eller muni­ cipalfullmäktige som innefattar fram­ ställning om fastställelse av general­ plan eller om annan åtgärd av Ko­ nungen eller länsstyrelse enligt den­ na lag.

Om talan------- —

av Konungen.

150 §.

Länsstyrelses beslut rörande fast­ ställelse av generalplan, stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning skall medde­ las efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att, vid talans för­ lust, inom en månad från den dag då beslutet meddelades anföra besvär hos Konungen.

Länsstyrelses beslut rörande fast­ ställelse av generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning så ock länsstyrelses beslut avseende tilllämpning av utom plansbestämmelser å visst område skall meddelas efter anslag. Den som är missnöjd med be­ slutet har att, vid talans förlust, inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades anföra besvär hos Ko­ nungen.

Talan mot------------ ämbetsverks beslut.

Har länsstyrelse —- -------- utan bifall.

151

Länsstyrelses beslut om fastställel­ se av utomplansbestämmelser eller ändring därav samt förordnande en­ ligt 82 § eller 121 § andra stycket, så ock länsstyrelses beslut om förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd eller mot tätbebyggelse eller mot schaktning, fyllning, trädfällning el­ ler annan därmed jämförlig åtgärd skall lända till efterrättelse utan hin­ der av förd klagan.

Länsstyrelses beslut i fråga röran­ de utomplansbestämmelsers tillämp­ ning å visst område, länsstyrelses förordnande enligt 82 § eller 121 § andra stycket, så ock länsstyrelses be­ slut om förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd eller mot schakt­ ning, fyllning, trädfällning eller an­ nan därmed jämförlig åtgärd skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

157 §.

Förordnas att område, för vilket Förordnas att område, för vilket generalplan, stadsplan, byggnadsplan generalplan, stadsplan eller bygg- eller utom plansbestämmelser fast- nadsplan fastställts eller för vilket ställts, skall tillhöra stad eller köping utomplansbestämmelser äro gällan-eller meddelas beträffande sådant de, skall tillhöra stad eller köping el- oinråde förordnande att vad i denna ler meddelas beträffande sådant om-

2 llihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 168

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

lag är stadgat för stad skall äga mot- råde förordnande att vad i denna lag

svarande tillämpning för området, är stadgat för stad skall äga motsva-

lände planen eller bestämmelserna rande tillämpning för området, lände

fortfarande till efterrättelse.

planen eller bestämmelserna fortfa­

rande till efterrättelse.

Vad nu-----------------fjärde avdelningen.

167 §.

Har före denna lags ikraftträdande,

i avbidan på upprättande av bygg-

nadsplan, förbud meddelats mot ny­

byggnad utan länsstyrelsens tillstånd,

vare beslutet ej gällande längre än

fem år från lagens ikraftträdande,

med mindre tiden förlänges enligt

vad i 108 § stadgas.

Har före denna lags ikraftträdan­

de, i avbidan på upprättande av bygg-

nadsplan, förbud meddelats mot ny­

byggnad utan länsstyrelsens till­

stånd, vare beslutet ej gällande läng­

re än fem år från lagens ikraftträ­

dande, med mindre tiden förlänges

enligt vad i 109 § stadgas.

168 §.

Under hinder------------ lags ikraftträdande.

Med avseende å sådan plan skall Med avseende å sådan plan skall

vad i 109 och 110 §§ stadgas äga mot- vad i 110 § stadgas äga motsvarande

svarande tillämpning.

tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 ju­

li 1960, dock att fråga om faststäl-

lelse av generalplan eller byggnads-

plan eller ändring av förut fast­

ställd sådan plan skall handläggas

och bedömas enligt äldre bestämmel­

ser, om förslag i frågan före lagens

ikraftträdande utställts till gransk­

ning enligt bestämmelserna i bygg­

nadsstadgan den 30 juni 1947 (nr

390) eller, där fråga är om byggnads-

plan, om samtliga sakägare före la­

gens ikraftträdande medgivit att ut-

ställningsförfarande ej tillämpas.

Utomplansbestämmelser, som fast­

ställts med stöd av stadsplanelagen

den 29 maj 1931 eller byggnadslagen

i dess hittills gällande lydelse, så ock

av Konungen med stöd av lagen den

31 augusti 1907 angående stadsplan

19

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

och tomtindelning eller lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad fastställda särskilda föreskrifter för byggnadsverksamhetens ordnande skola, i den mån de ej tidigare upp­ hävts, upphöra att gälla den 1 januari 1963.

Där regionplaneförbund bildats fö­ re den 1 januari 1958, skola av med­ lemmarna utsedda ledamöter och er­ sättare i förbundsfullmäktige (för- bundsdirektionen) och förbundssty­ relsen (regionplanenämnden) från- träda sina befattningar med utgång­ en av år 1960; och skall med avseen­ de å val av fullmäktige och styrelse för tid därefter så förfaras, som i frå­ ga om nybildat kommunalförbund är stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

20

Kungi. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Förslag

till

Byggnadsstadga

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Om byggnadsnämnd

1 §-

I varje kommun skall finnas en byggnadsnämnd, som har att öva in­

seende över hur kommunens område bebygges.

Särskilt åligger det nämnden

att med uppmärksamhet följa den allmänna utvecklingen inom kom­

munen och dess omgivning, ombesörja utredningar rörande planläggning,

fastighetsbildning och byggnadsväsen samt i dessa ämnen upprätta de för­

slag och göra de framställningar som finnas påkallade;

alt samarbeta med övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör nämn­

dens arbetsområden eller vilkas bedömanden äro av betydelse för nämn­

dens verksamhet;

att lämna allmänheten råd och upplysningar i planläggnings-, fastig­

hetsbildnings- och byggnadsfrågor; samt

att övervaka efterlevnaden av byggnadslagen, denna stadga och övriga

föreskrifter angående byggandet.

2

§.

När sådant begäres av någon, vars rätt kan beröras därav, åligger det

byggnadsnämnden att lämna skriftligt besked huruvida nämnden meddelat

beslut rörande skyldighet för fastighetsägare att vidtaga särskild åtgärd med

avseende å fastigheten.

Där stadsplan finnes åligger det byggnadsnämnden eller annan myndig­

het, som kommunens fullmäktige bestämma, att på begäran av person,

som i första stycket sägs, utfärda skriftligt besked rörande den på fastig­

heten belöpande förpliktelsen att till kommunen utgiva bidrag till kostnad

för gata. I beskedet skall angivas i vad mån betalningsskyldighet för förplik­

telsen inträtt eller icke.

Där stadsplan finnes åligger det härjämte byggnadsnämnden alt, då det

begäres av person som avses i första stycket, till denne utlämna karta

(nybyggnadskarta) rörande fastighet som ingår i planen. Nämnden bör ock,

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

21

där det lämpligen kan ske, tillhandahålla nybyggnadskarta för fastighet inom område, som ej ingår i stadsplan.

3 §•

Ledamöter och suppleanter i byggnadsnämnd väljas av kommunens full­ mäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke vara under fem. Valet skall ske proportionellt i de fall då sådant är föreskrivet vid val till kommunens styrelse. Vid val av suppleanter skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

I övrigt skall med avseende å byggnadsnämnd vad i 32—42 §§ kommu­ nallagen är stadgat om kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning, dock att för byggnadsnämnden i Stockholm skola gälla bestämmelserna i 51 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm samt därutöver vad stadsfull­ mäktige med iakttagande av stadgandena i samma lag föreskriva.

Utan hinder av vad i andra stycket sägs skall gälla, dels att i kommu­ nens tjänst anställd befattningshavare icke på grund av denna sin tjänste­ ställning skall vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i byggnads­ nämnd dels ock att nämndens protokoll icke behöver upptaga annat än förteckning å närvarande ledamöter samt för varje ärende beslutet och skälen därför.

4 §.

Byggnadsnämnd skall hava tillgång till personal i den omfattning som erfordras för att nämnden skall kunna behörigen fullgöra sina uppgifter.

Där planläggnings- och byggnadsverksamheten är av större omfattning eller bebyggelsens art så kräver skall nämnden såvitt möjligt till sitt biträde hava stadsarkitekt. Till stadsarkitekt må ej utses annan än den, som inom riket avlagt examen vid teknisk högskolas avdelning för arkitektur samt där­ efter under en längre tid utövat väl vitsordad praktisk verksamhet inom planläggnings- och byggnadsväsendet. Byggnadsstyrelsen äger dock, när skäl äro därtill, medgiva att till stadsarkitekt utses annan än den som avlagt nyss nämnd examen.

I fall som avses i andra stycket skall nämnden såvitt möjligt även hava biträde av person med särskild utbildning och praktisk erfarenhet i kon- struktionsfrågor (byggnadsinspektör).

Angående stadsingenjör och andra befattningshavare inom mätnings- väsendet är särskilt stadgat.

5 §.

Ordförande i byggnadsnämnd skall tillse, att nämndens ledamöter er­ hålla kallelse till sammanträdena samt att suppleanterna underrättas om tid och plats för sammanträdena.

I kallelse och underrättelse skall lämnas uppgift om de ärenden, som skola förekomma vid sammanträdet.

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

6

§•

Befattningshavare, som har till åliggande att föredraga ärenden inför

byggnadsnämnden, äger rätt att deltaga i överläggning men ej i beslut, samt

att, där han det begär, få sin särskilda mening antecknad till protokollet.

Samma rätt tillkommer länsarkitekten eller annan tjänsteman, som kal­

lats att i denna egenskap närvara vid sammanträde med nämnden.

7

§•

Byggnadsnämnd äger uppdraga åt en eller flera ledamöter i nämnden

eller åt befattningshavare hos nämnden att å nämndens vägnar fatta beslut

i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall närmare angivas i

nämndens beslut. Sådant uppdrag må dock ej avse befogenhet att besluta

om framställning eller yttrande till Konungen, länsstyrelsen eller kommu­

nens fullmäktige, att meddela föreläggande vid vite eller annat äventyr

eller att slutligt avgöra ärende, som är av principiell innebörd eller eljest av

större vikt.

Nämndens beslut rörande uppdrag, som i första stycket sägs, skall under­

ställas länsstyrelsens prövning.

Vad i denna stadga sägs om byggnadsnämnd skall i tillämpliga delar

gälla den, som på grund av uppdrag enligt första stycket handlar å nämn­

dens vägnar. Beslut, som meddelas på grund av dylikt uppdrag, skall am

mälas vid nämndens nästa sammanträde.

8

§•

På framställning av kommunen äger länsstyrelsen utfärda taxa för av­

gifter att erläggas av den, som hos byggnadsnämnden påkallar åtgärd vil­

ken föranleder ritningsgranskning, besiktning eller annan tids- eller kost­

nadskrävande förrättning.

Angående avgifter för upprättande och utfärdande av kartor samt för

andra åtgärder som ombesörjas av befattningshavare inom mätningsväsen-

det gäller vad särskilt är stadgat.

2 KAP.

Om planläggning

Allmänna bestämmelser

9 §•

Planläggning skall ske så, att den främjar en ur allmän synpunkt lämplig

utveckling inom det område, som planen skall avse. Tillbörlig hänsyn skall

tagas till förhållandena inom angränsande områden samt till den allmänna

samfärdselns, det militära försvarets, civilförsvarets och andra för riket

gemensamma behov. Även enskildas intressen skola tillbörligen beaktas.

23

Där ej särskilda förhållanden föranleda annat, skall mark avses för det ändamål, vartill den är mest lämpad med hänsyn till läge, terräng- och grundförhållanden samt övriga omständigheter. Till tätbebyggelse må ej av­ ses mark, som ur sundhetssynpunkt, med hänsyn till samfärdseln, möjlig­ heterna att ordna vattenförsörjning och avlopp, faran för vattenförorening eller eljest ur allmän synpunkt ej är lämpad för sådan bebyggelse. Områden med särskild naturskönhet eller säregna naturförhållanden, bebyggelse med särskilt värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt eller ur skönhets­ synpunkt samt områden som äro lämpade och behövliga för friluftsliv skola såvitt möjligt bevaras. Om skyldighet att bevara fasta fornlämningar är sär­ skilt stadgat.

Plan må ej göras mera detaljerad än som är nödvändigt för att nå det därmed avsedda syftet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Regionplan

10

§.

1 mom. Regionplanering skall bedrivas så, att den därvid förebragta ut­ redningen översiktligt belyser de med planläggningen sammanhängande frå­ gor, som äro gemensamma för regionen eller en större del av denna, samt underlättar det framtida avgörandet av dylika frågor.

1 regionplan skall i den mån så erfordras med hänsyn till planens syfte upptagas och på ett överskådligt sätt angivas, vilka områden som avses för olika ändamål.

2 mom. Regionplan skall i erforderlig mån vara avfattad på karta. Er­ fordras regionplanebestämmelser, böra dessa avfattas i särskild handling.

Generalplan

11

§•

1 mom. Vid generalplanering skall eftersträvas att utröna och på ett över­ siktligt sätt redovisa det behov av utrymme för olika ändamål, som kan förutses för planområdet, samt att på ett lämpligt sätt tillgodose detta be­ hov. Härvid bör även undersökas, vilka områden som från allmän synpunkt ej äro lämpade för tätbebyggelse och fördenskull böra undantagas från så­ dan bebyggelse.

2 mom. Generalplan skall i erforderlig mån vara avfattad på karta. Till planen hörande särskilda bestämmelser skola avfattas i särskild handling.

Å kartan skola angivas gränserna för planen samt för de markområden som avses för olika ändamål ävensom, i den mån så erfordras, befintliga förhållanden såsom vattenområden, höjdförhållanden, fastighetsgränser, vä­ gar, kraftledningar och byggnader.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Stadsplan

12

§.

1 mom. Vid uppgörande av stadsplan skola de anspråk tillgodoses, som ur

olika synpunkter skäligen kunna ställas på en väl ordnad bebyggelse. Där­

vid skall tillses, att marken utnyttjas på ett ekonomiskt och i övrigt lämp­

ligt sätt, att samfärdselns och trafiksäkerhetens krav tillbörligen beaktas,

att erforderlig trygghet mot brandfara vinnes samt att hänsyn tages till de

fordringar, som böra uppställas ur sundhets-, skönhets- och trevnadssyn-

punkt. Skälig hänsyn skall tagas till bestående äganderättsförhållanden, fas­

tighetsgränser och andra omständigheter, som kunna inverka på planens

genomförande.

Planen må ej givas större omfattning än att den kan förväntas bliva ge­

nomförd inom nära förestående tid.

2 mom. Stadsplan skall vara avfattad å karta. Till planen hörande be­

stämmelser skola avfattas i särskild handling.

Kartan skall tydligt angiva gränserna för planen samt för de markområ­

den, som skola användas till byggnadskvarter, gata, torg, park eller annan

allmän plats eller till specialområde. Gators och torgs höj dlägen skola vara

angivna med siffror i gatukors och i punkter där lutningen avsevärt ändras.

I stadsplanebestämmelser skola, i den mån så erfordras, intagas stadgan-

den angående reglering av planområdets bebyggande och användning i öv­

rigt, såsom

om kvarters eller specialområdes användning för visst ändamål och om

förbud mot bebyggande av viss del av kvarter eller specialområde;

om byggnadssätt, antal byggnader å tomtplats, byggnads planyta och

läge, dess höjd och våningsantal, källardjup eller antal källarvåningar samt

antalet lägenheter som få inredas i en byggnad;

om planteringar, lekplatser, parkeringsplatser och garage;

om utfart eller annan utgång mot gata;

om rätt att inom gata, torg, park eller annan allmän plats nyttja utrym­

met under eller över markens plan till inredande av lokaler eller för annat

ändamål;

om förläggande under eller över markens plan av gata eller annan trafik­

led; samt

om bevarande av vattenområden och andra naturförhållanden.

Byggnads plan

13 §.

Byggna<isplan skall uppgöras så, att den tillgodoser de krav, som med

hänsyn till de särskilda förhållandena inom det tillämnade planområdet

skäligen böra ställas på en väl ordnad bebyggelse. Särskild hänsyn skall ta­

gas till bebyggelsens art, äganderättsförhållandena samt markägarnas möj­

ligheter att genomföra planen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

25

Byggnadsplan må ej uppgöras så, att jordbruk, skogsbruk eller annan dylik näring onödigtvis hindras eller försvåras. I planen må upptagas mark för jordbruksändamål endast i den mån så erfordras för planens lämpliga utformning.

I övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad i 12 § är stadgat om stadsplan.

Upprättande, antagande och faststållelse av plan

14 §.

Den som upprättar förslag till plan skall därvid samråda med kommunens styrelse eller annat organ, som kommunens fullmäktige bestämma, länsarki­ tekten samt övriga myndigheter, sammanslutningar och enskilda personer, som kunna hava ett väsentligt intresse av frågan.

15 §.

Förslag till stadsplan eller byggnadsplan skall upprättas på grundval av en för ändamålet avsedd karta över det område, som beröres av förslaget (grundkarta).

I särskild vid grundkartan fogad förteckning (fastighetsförteckning) sko­ la redovisas de fastigheter, samfälligheter och andra områden, som beröras av förslaget, deras ägare samt, i den mån kännedom därom kunnat erhål­ las, servitut och andra särskilda rättigheter, som kunna hava betydelse för planläggningen eller beröras av denna. Förteckningen skall vara bestyrkt av person med behörighet att vara mätningsman i stad. Där i orten föres fastighetsregister såsom för stad, må dock förteckningen bestyrkas av re­ gisterföraren, även om denne icke har sådan behörighet.

Har fråga väckts att generalplan skall helt eller delvis fastställas, skall fastighetsförteckning upprättas för det område som beröres av frågan.

16 §.

Förslag till plan skall, då det överlämnas till kommunal eller statlig myn­ dighet för antagande eller faststållelse, vara åtföljt av

a) grundkarta och fastighetsförteckning därest sådana skola vara upprät­ tade;

b) beskrivning över förslaget med erforderlig motivering;

c) utredning angående de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för planens genomförande med beaktande särskilt av grundens beskaffenhet, trafikförhållandena ävensom möjligheterna att ordna vattenförsörjning och avlopp och att tillgodose vattenvårdsintresset; samt

d) redogörelse för det samråd med myndigheter, markägare och andra, som ägt rum vid utarbetande av förslaget.

Innan fastighetsförteckning lägges till grund för underrättelser till sak­ ägare, skall den i erforderlig mån kompletteras med hänsyn till inträffade förändringar.

26

1 mom. Innan förslag till plan antages, skall det under viss tid utställas

till granskning genom byggnadsnämndens eller, där fråga är om regionplan,

genom förbundsstyrelsens försorg; och äger den, som ej åtnöjes med för­

slaget, att inom samma tid framställa anmärkning däremot hos den myn­

dighet, som ombesörjt utställandet. Där så finnes lämpligt må på en gång

utställas två eller flera alternativa förslag.

Tiden för granskningen bestämmes av den myndighet, som ombesörjer

utställandet. Den må ej sättas kortare än tre månader, där fråga är om

regionplan, och ej kortare än tre veckor i övriga fall. Kungörelse om utstäl­

landet skall före den bestämda tidens början ske i den eller de tidningar, i

vilka kommunala meddelanden för orten införas. Berör förslaget mark, som

står under allmän myndighets förvaltning, skall myndigheten särskilt un­

derrättas.

2 mom. Vid utställande av förslag till regionplan skall förbundsstyrelsen

översända kopia och avskrift av förslaget till styrelserna för de kommuner,

som förslaget rör, samt till länsstyrelsen och av frågan berörda centrala

myndigheter ävensom, där så finnes lämpligt, till annan som beröres av för­

slaget, och därvid bestämma viss tid, minst tre månader efter delfåendet,

inom vilken vederbörande äger att till nämnden inkomma med yttrande

över förslaget.

3 mom. Innan förslag till generalplan utställes, skall byggnadsnämnden

översända avskrifter och kopior av förslaget till byggnadsstyrelsen och läns­

styrelsen.

Skall förslaget helt eller delvis fastställas, har nämnden att förfara på

sätt i 4 mom. stadgas om förslag till stadsplan eller byggnadsplan, dock att

underrättelser icke erfordras till andra sakägare än dem som beröras av fast-

ställelsen.

4 mom. Vid utställande av förslag till stadsplan eller byggnadsplan skall

byggnadsnämnden före ingången av den tid, som bestämts för förslagets

granskning, med posten under rekommendation eller eljest bevisligen av­

sända skriftlig underättelse om innehållet i den utfärdade kungörelsen till

varje känd och inom riket boende markägare, som beröres av frågan och

icke skriftligen godkänt förslaget. Är markområde samfällt för flera fastig­

heter med skilda ägare och finnes för samfälligheten känd styrelse eller

annan, som är satt att förvalta den, erfordras ej underrättelse till de sär­

skilda delägarna i samfälligheten, utan må underrättelsen sändas allenast

till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Äger denne ej att själv föra

talan för delägarna i samfälligheten, är han gentemot delägarna ansvarig

för att underrättelsen tillställes någon som äger behörighet härtill eller, om

sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd sty­

relse eller förvaltare, må underrättelsen sändas till en av delägarna att vara

för dem alla tillgänglig, och skall för sådant fall tillika uppgift om vilken

delägare underrättelsen tillställts kungöras på sätt i 1 mom. andra stycket

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

17

§.

27

sägs. Har upplysning vunnits om förhandenvaron av nyttjanderätt, som be- röres av planläggningen, skall underrättelse tillställas rättighetens inneha­ vare, såvitt han är känd och boende inom riket.

Berör förslaget, i vad det skall fastställas, allmän väg eller väg, som om- händerhaves av vägförening, eller för biltrafiken viktig gata eller mark, som är avsedd att utläggas till sådan väg eller gata, eller befästning eller annan anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas av för­ ordnande enligt 82 § samma lag, skall utdrag av förslaget i erforderliga delar tillställas vederbörlig myndighet, vägföreningen eller anläggningens ägare med anmodan att inom viss av byggnadsnämnden angiven tid, som ej må sättas kortare än den jämlikt 1 mom. bestämda granskningstiden, till nämnden inkomma med yttrande över förslaget. Vad nu stadgats behöver dock ej iakttagas med avseende å sakägare som skriftligen godkänt för­ slaget.

Ett exemplar av förslaget skall tillställas kommunens styrelse samt, där så finnes erforderligt, jämväl kyrkorådet. Avser förslaget område, som grän­ sar till annan kommun, bör byggnadsnämnden bereda dess styrelse tillfälle att yttra sig över förslaget.

5 mom. Vidtages ändring i förslag till plan, sedan det varit utställt till granskning, skall det ånyo utställas. Nytt utställande erfordras dock icke om de sakägare, som beröras av ändringen, skriftligen godkänt denna eller ock underrättats om ändringen på sätt i 4 mom. sägs samt erhållit tillfälle att vid sammanträde eller annorledes taga del därav.

18 §.

Sedan förslag till generalplan, stadsplan eller byggnadsplan blivit utställt på sätt i 17 § sägs, skall byggnadsnämnden granska förslaget jämte inkom­ na anmärkningar och yttranden. Härefter skall byggnadsnämnden, såvida nämnden ej själv äger besluta i ärendet, överlämna handlingarna jämte eget utlåtande till kommunens fullmäktige.

19 §.

1 mom. Sedan generalplan antagits, skall planen med därtill hörande ut­ redning i bestyrkt avskrift och kopia genom byggnadsnämndens försorg till­ ställas byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen, länsarkitekten, överlantmätaren och vederbörande distriktslantmätare.

2 mom. När fastställelse sökes å regionplan, generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, skola handlingarna i ärendet insändas till länsstyrelsen.

20

§.

När plan inkommit till länsstyrelsen för fastställelse, skall länsstyrelsen, såvida den ej själv har att besluta i ärendet, överlämna handlingarna jämte eget utlåtande till Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

28

Sedan plan blivit fastställd, skola handlingarna översändas till byggnads­

nämnden eller, där fråga är om regionplan, till förbundsstyrelsen. Om un­

derrättelse till vederbörande myndigheter och tjänstemän genom statsde-

partement eller länsstyrelse är särskilt stadgat.

När länsstyrelsen meddelat beslut om fastställelse beträffande general­

plan, stadsplan eller byggnadsplan, skall länsstyrelsen samma dag över­

sända underrättelse därom till envar som i ärendet framställt yrkande, vil­

ket genom beslutet helt eller delvis lämnats utan bifall. Får beslutet på grund

av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen ej överklagas, skall läns­

styrelsen utfärda bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

Där enligt bestämmelserna i 45 § byggnadslagen stadsplan fastställts un­

der villkor att inlösen kommer till stånd av viss i planen ingående mark,

skall, sedan sådan inlösen skett, meddelande härom genom byggnadsnämn­

dens försorg så snart ske kan tillställas byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen,

länsarkitekten, överlantmätaren, vederbörande distriktslantmätare samt,

där särskild fastighetsregisterförare förordnats, jämväl denne.

22

§.

Där förslag till generalplan, stadsplan eller byggnadsplan enligt bestäm­

melserna i byggnadslagen upprättats på föranstaltande av Konungen eller

länsstyrelsen, har länsstyrelsen att fullgöra vad i 17 § är stadgat för bygg­

nadsnämnd. Sedan länsstyrelsen granskat inkomna anmärkningar och ytt­

randen över förslaget samt kommunens fullmäktige blivit hörda i ärendet,

skall med avseende å den fortsatta handläggningen förfaras på sätt i 20 och

21 §§ sägs.

23 §.

Vad i detta kapitel är stadgat om upprättande, antagande och fastställan­

de av plan skall i tillämpliga delar gälla ändring eller upphävande av pla­

nen, dock att grundkarta icke i något fall erfordras, om de förhållanden,

som äro av betydeLse för frågan, tillräckligt tydligt framgå av annan till­

gänglig karta. Där ändring berör blott ett mindre antal markägare, erfordras

ej heller utställande eller kungörelse i tidning, såvida markägarna skrift­

ligen medgivit att sådant förfarande ej tillämpas eller ock underrättats om

förslaget samt därefter under minst tre veckor haft tillfälle att taga del av

detta. Vid ändring av regionplan må tiden för utställandet minskas till tre

veckor.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

21 §.

Särskilda bestämmelser

24 §.

1 mom. När förordnande, innefattande förbud mot nybyggnad utan sär­

skilt tillstånd enligt 15, 35, 80, 82, 86, 97, 106, 109, 110, 119, 121, 122 eller

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

29

168 § byggnadslagen eller mot schaktning, fyllning, trädfällning eller där­ med jämförlig åtgärd meddelas, skall länsstyrelsen underrätta markägarna därom genom kungörelse i den eller de tidningar, i vilka kommunala med­ delanden för orten intagas, eller på annat lämpligt sätt.

Det område, som avses med förordnandet, skall å karta eller annorledes tydligt angivas till sina gränser.

Angående skyldighet att, sedan förordnandet vunnit laga kraft, tillställa byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, överlantmätaren och andra tjänste­ män ävensom vederbörande byggnadsnämnd avskrift av förordnandet jäm­ te kopia av kartan är särskilt stadgat.

2 mom. Har förordnande jämlikt 16 eller 36 § byggnadslagen meddelats om förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd, skola markägarna genom länsstyrelsens försorg underrättas om förordnandet på sätt i 1 mom. första stycket är stadgat.

25 §.

Väckes fråga om meddelande av beslut enligt 59 § byggnadslagen rörande särskild grund för fördelning av gatumarksersättning eller om ändring i så­ dant beslut eller om antagande av bestämmelser om bidrag till gatubygg- nadskostnad eller ändring därav, och finna kommunens fullmäktige att frå­ gan bör komma under närmare prövning, ankommer det på fullmäktige att låta verkställa utredning i ärendet och uppgöra det förslag vartill utred­ ningen må föranleda.

Sedan förslag upprättats skall detsamma utställas för granskning under viss tid, minst tre veckor, efter det kungörelse härom skett i den eller de tidningar i vilka kommunala meddelanden för orten införas. Där fråga är om särskild grund för fördelning av gatumarksersättning, skall dessutom på sätt i 17 § 4 mom. första stycket sägs underrättelse om förslagets utstäl­ lande för granskning tillställas kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, dock att sådan underrättelse ej behöver tillställas den som skriftligen godkänt förslaget. När den för granskning be­ stämda tiden tilländagått äga fullmäktige besluta i ärendet.

Skall ärendet underställas Konungens prövning, skola, sedan fullmäkti­ ges beslut meddelats, handlingarna insändas till länsstyrelsen, som har att med eget utlåtande överlämna dem till Konungen.

26 §.

Uppkommer fråga om förplikiande för ägare av mark, för vilken stads­ plan fastställts eller skall fastställas, att avstå mark eller bekosta utförande av särskilda anordningar jämlikt 70 eller 73 § eller 165 § första stycket bygg­ nadslagen, skall byggnadsnämnden uppgöra förslag i ämnet.

Sedan förslaget uppgjorts skall tillfälle beredas vederbörande markägare atl under viss tid, minst tre veckor, granska detsamma. Härom skall mark­ ägare, därest han ej skriftligen godkänt förslaget, underrättas på sätt i 17 § 4 inom. första stycket sägs.

Den mark, som skall avstås, skall till läge och gränser angivas på bestyrkt

kopia av stadsplanekartan eller särskild karta med samma noggrannhet.

Om byggnadsnämnds skyldighet att göra anmälan till inskrivningsdoma­

ren, då fråga väckts om tillämpning av 70 § eller 165 § första stycket bygg­

nadslagen, stadgas i förstnämnda paragraf.

27 §.

Vad i 26 § första, andra och tredje styckena stadgas skall äga motsva­

rande tillämpning i ärende om förpliktande för ägare av mark, för vilken

byggnadsplan skall fastställas eller fastställts, att upplåta mark till väg

eller annan allmän plats jämlikt 113 § eller 165 § andra stycket byggnads­

lagen. Väckes frågan hos länsstyrelsen, har denna att fullgöra vad som så­

lunda är föreskrivet för byggnadsnämnd.

Om skyldighet för bygnadsnämnd eller länsstyrelse att i nu avsett fall

göra anmälan till inskrivningsdomaren stadgas i 113 § byggnadslagen.

28 §.

Vid handläggning av fråga om upprättande eller fastställande av bygg­

nadsplan skall länsstyrelsen tillika taga under övervägande, huruvida väg­

förening, varom stadgas i lagen om enskilda vägar, bör bildas för planom­

rådet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

3 KAP.

Om utomplansbestämmelser

29 §.

Där i enlighet med föreskrifterna i byggnadslagen bestämts att utomplans­

bestämmelser skola tillämpas, skall, såvida ej Konungen annorlunda förord­

nat, i sådant hänseende gälla följande:

1) Byggnad må ej uppföras med mindre tomtplatsen kan anses tillräck­

ligt stor och i övrigt lämpad för den tillämnade bebyggelsen.

2) Tomtplats må ej bebyggas i större omfattning än att till gårdsplan

och för andra fastighetens behov återstår det utrymme som med hänsyn till

ortens sed, fastighetens användningssätt och övriga omständigheter kan an­

ses skäligt.

3) Byggnad, vars användande kan antagas orsaka behov av anordning för

vattenförsörjning eller för bortledande av spillvatten eller annan flytande

orenlighet, må ej uppföras, med mindre möjlighet föreligger att tillgodose

sagda behov.

4) Byggnad må ej uppföras på mindre avstånd än 4,5 meter från enskild

väg, som är av betydelse med hänsyn till allmänna samfärdseln, och ej när­

mare vägens mittlinje än 9 meter.

5) Bostadsbyggnad må ej uppföras i flera än två våningar eller till större

höjd än 7,5 meter och må ej innehålla flera än två bostadslägenheter.

Knngl. Maj. ts proposition nr 168 år 1950

31

När särskilda omständigheter föranleda det äger byggnadsnämnden med­ giva undantag från bestämmelserna under 3—5) här ovan, såvitt det kan ske utan att sundheten, trafiksäkerheten, tryggheten mot brand eller trevnaden eftersättes.

30 §.

När fråga väckts att utomplansbestämmelser skola tillämpas inom visst område, åligger det byggnadsnämnden att utreda frågan och uppgöra för­ slag till närmare avgränsning av området. Förslaget skall i erforderlig mån vara avfattat på karta.

I övrigt skall med avseende å handläggning av fråga om tillämpning av utomplansbestämmelser i erforderliga delar gälla vad i 14 §, 17 § 1 mom. samt 18—23 §§ är stadgat om antagande, fastställande och upphävande av byggnadsplan.

4 KAP.

Om tomtindelning in. m.

31 §.

Där stadsplan eller byggnadsplan finnes, åligger det byggnadsnämnden att med särskild uppmärksamhet följa och i mån av behov å skiss eller karta angiva, hur bebyggandet fortskrider inom det planlagda området.

Där så finnes påkallat, skall nämnden verkställa särskild utredning för bedömande hur bebyggelse och fastighetsbildning lämpligen bör ske för att ingå som led i ett ändamålsenligt utnyttjande av området.

32 §.

I fråga om område med stadsplan skall byggnadsnämnden vaka över att tomtindelning kommer till stånd när sådan erfordras. Har stadsplanen änd­ rats och följer därav, att ändring bör ske jämväl av tomtindelningen, eller är gällande tomtindelning eljest icke ändamålsenlig, har nämnden att vid­ taga åtgärd för ändring av denna, när så kan ske och nämnden finner det erforderligt.

33 §.

Vid tomtindelning skall eftersträvas att i anslutning till stadsplanen nå en ändamålsenlig, enkel och redig indelning av kvarteret. Varje fastighet skall hava erforderlig förbindelse med gata. Behörig hänsyn skall tagas till be­ stående äganderätts- och servitutsförhållanden samt av markens ägare ut­ tryckta önskemål.

34 §.

1 mom. Förslag till tomtindelning skall upprättas av person, som är be­ hörig att vara mätningsman i stad. Förslaget skall utmärkas å karta. Till

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

förslaget skall ock höra beskrivning, i vilken för varje tomt skola upptagas

storleken av vart och ett av de områden av vilka tomten skall bildas, tom­

tens ytinnehåll och längden av dess särskilda sidor. Vid förslaget skall vara

fogad förteckning över ägare av mark inom kvarteret.

Vid förslagets uppgörande bör samråd ske med markägarna varjämte,

där så prövas lämpligt, tillfälle bör beredas kommunens styrelse att yttra sig

i frågan.

2 mom. Förslag till tomtindelning skall genom byggnadsnämndens för­

sorg utställas till granskning under viss tid, minst tre veckor; och äger den,

som ej åtnöjes med förslaget, att under samma tid framställa anmärkning

däremot hos nämnden. Utställande erfordras dock icke, om samtliga ägare

av mark inom kvarteret skriftligen medgivit att dylikt förfarande ej till-

lämpas.

Om utställande av förslag till tomtindelning skola ägarna av mark inom

kvarteret underrättas på sätt i 17 § 4 mom. första stycket sägs. Är markäga­

res vistelseort okänd och finnes ej någon, som veterligen äger att föra talan

för honom, skall kungörelse om utställandet före den bestämda tidens bör­

jan ske i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden för orten

införas.

Vidtages ändring i föi^laget, sedan det varit utställt till granskning, skall

stadgandet i 17 § 5 mom. äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Sedan byggnadsnämnden antagit förslag till tomtindelning, skall

nämnden översända handlingarna i ärendet till länsstyrelsen.

Då länsstyrelsen fastställt tomtindelning, skall länsstyrelsen samma dag

översända underrättelse därom till byggnadsnämnden, kommunens styrelse

och de markägare, som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis

lämnats utan bifall. Beslutet skall härjämte delgivas den som för fastig­

hetsregistret. Där till följd av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadsla­

gen klagan över beslutet ej får föras, har länsstyrelsen att å kartan teckna

bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

k mom. Vad i denna paragraf är stadgat om antagande och fastställande av

tomtindelning skall i tillämpliga delar gälla jämväl ändring eller upphävan­

de av sådan indelning.

5 KAP.

Om byggande

Inledande bestämmelser

35 §.

Stadgandena i detta kapitel äro, där annat ej angives, tillämpliga allenast

inom område med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller ut-

omplansbestämmelser.

Inom område med allenast utomplansbestämmelser äga stadgandena i detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

33

kapitel icke tillämpning i fråga om ekonomibyggnader för jordbruk, skogs­ bruk eller därmed jämförlig näring.

36 §.

Vad i detta kapitel stadgas om tomt skall gälla även annan för bebyggan­ de avsedd fastighet.

Med gata förstås i detta kapitel område som i fastställd generalplan eller stadsplan avsetts till gata, torg eller eljest för allmän trafik, område som i byggnadsplan avsetts till väg eller annan allmän plats, inom område med utomplansbestämmelser belägen enskild väg som är av betydelse för all­ männa samfärdseln inom området, så ock allmän väg.

Angående vad som är att hänföra till nybyggnad stadgas i 75 §.

37 §.

Där i detta kapitel eller i stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestäm­ melser givits föreskrift om hushöjd, källardjup eller dylikt, skall, såvida annat ej angivits, måttet räknas från angränsande gatas medelnivå invid tomten. För fritt liggande byggnad inne å tomt räknas måttet från markens medelnivå invid byggnaden. Byggnad må härvid ej, med mindre särskilda skäl föreligger, anses såsom fritt liggande inne å tomt, om någon del därav ligger närmare gata än 6 meter. Byggnads höjd räknas till skärningen mel­ lan fasadplanet och takplanet.

Har föreskrift givits om visst antal våningar, skall såsom våning anses källare, om golvet i den närmast högre våningen lägges mer än 1,5 meter över omgivande markyta och byggnadsnämnden ej med hänsyn till terräng­ förhållandena medgiver annan bedömning.

Nybyggnad

38 §.

Åt byggnads yttre skall givas sådan utformning och färg, som stads- eller landskapsbilden fordrar och som befinnes lämplig såväl för byggnaden i och för sig som för en god helhetsverkan.

Byggnad av större värde ur historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt må icke förvanskas vare sig genom arbeten å själva byggnaden el­ ler genom bebyggelse i grannskapet. Om skyldighet att bevara fasta forn­ lämningar är särskilt stadgat.

39 §.

Byggnad skall förläggas till sådant ställe å tomten att den på lämpligt sätt ansluter till övrig bebyggelse å denna och å närbelägen mark. Byggnad inom område med stadsplan eller byggnadsplan skall, såvida annat ej före­ skrivits i planen eller medgives av byggnadsnämnden, läggas i gatulinjen eller, om förgård finnes, i inre förgårdslinjen.

it Bihang till riksdagens protokoll 195!). 1 samt. Nr 168

I övrigt skall, där annat ej är föreskrivet, vid val av plats för byggnad

iakttagas

a) att byggnad, som ej sammanbygges eller kan förväntas komma att

sammanbyggas med byggnad på granntomt, icke må läggas på mindre av­

stånd från gränsen mot denna än som motsvarar hälften av den för bygg­

naden tillåtna största höjden och ej närmare gränsen än 4,5 meter; samt

b) att avståndet mellan byggnader å samma tomt ej må vara mindre än

den för någondera byggnaden tillåtna största höjden.

Byggnadsnämnden äger medgiva undantag från bestämmelserna i andra

stycket, om det finnes påkallat av särskilda skäl samt kan ske utan men

för granne eller fara för sundhet, brandsäkerhet eller trafiksäkerhet och

utan att ett lämpligt bebyggande av området försvåras. Kan åtgärden in­

verka på förhållandena å angränsande tomt, skall dess ägare höras i saken.

40 §.

Byggnads tak må icke skjuta över ett plan, som skär närmaste fasadplan

på den för byggnaden tillåtna högsta höjden och höjer sig inåt byggnaden

med en lutning av 45°. Byggnadsnämnden äger dock medgiva, att takkupor

och andra anordningar, som kunna anses påkallade med hänsyn till bvgg-

nadens utseende eller av praktiska skäl, skjuta över detta plan.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

41 §.

1 mom. Där icke annat föreskrivits i gällande plan, må byggnad ej upp­

föras så, att någon del därav når över gata.

Byggnadsnämnden äger dock medgiva

a) att grundkonstruktion, fasadlist, trappsteg ovan gatuplanet, flagg­

stång, intagningsbrunn för kablar eller annan liknande mindre byggnads­

del skjuter över gräns mot gata;

b) att balkong, burspråk eller annan liknande byggnadsdel utbygges över

gata; samt

c) att port, dörr, grind eller fönster vid öppnandet når ut över gata.

Medgivande, som nu sagts, må lämnas endast när det med hänsyn till

gatans bredd och övriga omständigheter kan ske utan olägenhet för trafi­

ken eller eljest. I fall, som avses i andra stycket b), skall särskilt tillses,

att anordningen icke medför men för grannfastighet.

2 mom. Vad i 1 mom. är föreskrivet om befogenhet för byggnadsnämnd

alt medgiva byggande å gatumark skall äga motsvarande tillämpning där

någon vill uppföra byggnad så, att den skjuter in på annan mark, som en­

ligt gällande plan eller andra gällande föreskrifter ej får bebyggas.

42 §.

Byggnads grundkonstruktion och stomme samt övriga byggnadsdelar,

som kunna utsättas för belastning, skola hava betryggande bärförmåga,

stadga och beständighet.

35

43 §.

1 mom. Uppföres byggnad i gräns mot annan tomt och är ej det fram­ förvarande området undantaget från bebyggande till minst 9 meters bredd, skall byggnaden, såvida annat ej föreskrivits i gällande plan, skiljas från granntomten medelst brandmur.

Där fråga är om byggnader i högst två våningar, må byggnadsnämnden medgiva befrielse från skyldigheten att uppföra brandmur, om grannarna äro ense därom och byggnaderna i övrigt anordnas på ett med hänsyn till brandfaran betryggande sätt.

1 fråga om envåningsbyggnad må anstånd med eller befrielse från skyl­ digheten att uppföra brandmur medgivas av byggnadsnämnden, där nämn­ den efter grannens hörande finner detta med hänsyn till byggnadens ringa storlek, avståndet till byggnad på angränsande tomt och övriga omständig­ heter kunna ske utan olägenhet.

2 mom. Om särskilda skäl tala därför må byggnadsnämnden medgiva att brandmur eller annan vägg anordnas gemensamt för byggnader som sam­ manbyggas, där det kan ske utan olägenhet och grannarna äro ense därom.

44 §.

1 mom. Byggnad skall med avseende å konstruktion och inredning ut­ föras så, att faran för brand ej blir större än som betingas av hänsyn till dess ändamål, angränsande bebyggelse och omständigheterna i övrigt. Där annan bebyggelse finnes i grannskapet, skall byggnads tak utföras av eller täckas med material, som i tillräcklig mån skyddar mot spridning av brand.

Större byggnad skall, om byggnadsnämnden finner det erforderligt, uppde­ las i lämpligt stora enheter genom brandsäker mur.

2 mom. Byggnad i två våningar skall, om den upptager större planyta än 200 kvadratmeter och icke genom brandsäker mur uppdelas i enheter av högst denna storlek, utföras så, att den kan betecknas som brandhärdig.

Detsamma gäller byggnad i två våningar med flera än två bostadslägen­ heter, därest bostads- eller arbetsrum inredes på vinden.

3 mom. Byggnad i tre eller flera våningar skall utföras så, att den kan betecknas såsom brandsäker.

Vad nu sagts gäller ock byggnad i två våningar, om i byggnaden skall inrymmas:

a) samlingslokal för mer än 150 personer;

b) undervisningsanstalt för mer än 150 elever;

c) hotell eller pensionat för mer än 50 gäster;

d) vårdanstalt, elevhem eller därmed jämförlig inrättning med mer än 50 platser; eller

c) industriell rörelse som i regel sysselsätter mer än 50 personer eller som med hänsyn till verksamhetens art innebär särskild fara för brand.

4 mom. Skulle tillämpning av bestämmelserna i 2 eller 3 mom. medföra oskälig kostnad eller föreligger eljest särskilt skäl till undantag, må sådant medgivas av byggnadsnämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

36

Kungi. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

5 mom. Inom utrymme ovan inredd vind må boningsrum ej anordnas så­

vida ej byggnadsnämnden medgiver undantag med hänsyn till vidtagna åt­

gärder mot brandfara.

6 mom. Byggnad skall hava erforderligt antal utgångar, trappor och andra

utrymningsvägar, ägnade att bereda trygghet vid brand. Trappa skall hava

tillräcklig bredd och lämplig stigning samt skall, i den mån så erfordras,

vara försedd med ledstång och räcke.

7 mom. Eldstäder och andra anordningar för uppvärmning, rök- och ven­

tilationskanaler, sopnedkast, hissar, gårdslanterniner, ledningar för gas,

etektrisk ström, vatten och avlopp samt utrymmen för särskilda ändamål,

såsom pannrum, garage, tvätt- och torkrum, bränsleförråd och dylikt skola

anordnas så, att brandfara, risk för olycksfall eller sanitär olägenhet icke

uppkommer.

45 §.

Byggnad skall, i den mån det erfordras, vara försedd med anordning för

uppstigning på taket.

Där så erfordras skall härjämte finnas anordning för uppstigning på

skorsten.

Uppgår byggnads höjd över närmast kringliggande mark på någon punkt

till åtta meter eller finnes på taket lanternin, ljusbrunn eller liknande, skall

byggnaden, där det icke av särskild orsak kan anses obehövligt, vara för­

sedd med anordningar till skydd mot olycksfall genom nedstörtning från

taket.

46 §.

Byggnad för stadigvarande bruk, vari inrymmes bostads- eller arbetsrum,

skall anordnas och inredas så, att den bereder möjlighet till trevnad och

god hygien. Den skall innehålla nödiga förvaringsutrymmen samt vara för­

sedd med behövlig sanitär utrustning.

Särskilt skall beaktas följande:

1. Byggnaden skall bereda erforderlig värme- och ljudisolering samt

tillfredsställande skydd mot fukt.

2. Byggnaden skall kunna uppvärmas och ventileras på tillfredsställande

sätt.

3. I boningsrum samt i kök, som hör till bostadslägenhet, skall finnas

fönster, som vetter omedelbart åt det fria och lämnar god dager.

4. Arbetsrum och därtill hörande personalrum skola hava tillräckligt

luftutrymme och kunna tillfredsställande belysas, därvid dagerbelysning

bör anordnas, om förhållandena medgiva sådan.

5. Till byggnaden skall höra sopruin, om så erfordras.

Med avseende å arbetsrum må byggnadsnämnden medgiva undantag från

bestämmelserna i denna paragraf, där sådant påkallas med hänsyn till ar­

ten av den verksamhet, för vilken rummet är avsett. Nämnden må ock med­

giva, att mindre utrymme för matlagning inrättas utan fönster, såvida an­

ordningar vidtagas för att på annat sätt tillgodose behovet av luftväxling och god belysning.

47 §.

I fråga om byggnad med mer än två bostadslägenheter skall utöver vad här förut är stadgat iakttagas följande:

1. Lägenhet skall om möjligt hava soligt läge och helst göras genomluft- bar.

2. Golvytan i boningsrum må ej understiga 7 kvadratmeter.

3. Rumshöjden i bostadslägenhet skall, räknat från golv till tak, vara minst 2,50 meter.

1. Till bostadslägenhet skola höra vindskontor eller annat därmed jäm­ förligt förvaringsrum samt lämpligt utrymme för förvaring av matvaror.

5. För dem som bo i byggnaden skall finnas tillgång till tvättstuga och torkrum, plats för rengöring och vädring av sängkläder, mattor och dylikt samt, där så erfordras, utifrån lätt tillgänglig förvaringsplats för cyklar och barnvagnar.

6. Omfattar byggnaden flera våningar än två, skall sopnedkast vara an­ ordnat. Möter i särskilt fall betydande svårighet att iakttaga stadgandena i denna paragraf eller tala eljest synnerliga skäl för att något av dessa stadganden frångås, må byggnadsnämnden medgiva sådant undantag, som är förenligt med trevnad, bekvämlighet och god hygien. Ej må i något fall medgivas lägre rumshöjd i bostadslägenhet än 2,10 meter.

48 §.

Byggnad för särskilt ändamål, såsom industribyggnad, byggnad för un­ dervisning, vårdanstalt, hotell, pensionat, samlingslokal samt lokal för hant­ verk eller handel, skall utöver vad förut är stadgat fylla de särskilda krav, som med hänsyn till verksamhetens art skäligen böra uppställas på hygien, skydd mot ohälsa, olycksfall och brandfara samt på trevnad och bekväm­ lighet för dem, som skola vistas i byggnaden.

Särskilt skall iakttagas,

a) att väggar, tak och golv utföras i sådant material och få sådan ut­ formning, att de utan svårighet kunna rengöras i den omfattning och på det sätt verksamheten fordrar;

b) att erforderliga anordningar vidtagas för att avlägsna och oskadlig­ göra fast eller flytande avfall och orenlighet ävensom damm, rök, gas eller ånga, som uppkommer i verksamheten; samt

c) att tillräckliga utrymmen avses till personalrum.

Ändring av byggnad

49 §.

Vid sådan ändring av byggnad, som ej är att hänföra till nybyggnad, skola bestämmelserna i 38—48 §§ äga motsvarande tillämpning i fråga om de de­ lar av byggnaden, som beröras av ändringen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

37

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Byggnadsnämnden äger medgiva undantag, där sådant påkallas av om­

ständigheterna och icke medför brandfara eller olägenhet i sanitärt avse­

ende eller eljest.

Underhåll av byggnad

50 §.

Byggnad skall underhållas så, att hållfastheten icke äventyras samt brand­

fara, sanitär olägenhet eller vanprydnad icke uppkommer.

Rivning av byggnad

51 §.

1 mom. Har byggnad genom brand eller annorledes blivit skadad i vä­

sentlig mån och blir den ej iståndsatt inom skälig tid, äger byggnadsnämn­

den, om så prövas erforderligt, föreskriva att byggnaden skall rivas.

2 mom. Kan byggnad, som skall rivas, antagas vara behäftad med ohyra

eller virkesförstörande insekter, skall åtgärd vidtagas till deras utrotande.

Skylt, annan fast anordning, upplag m. m.

52 §.

Skylt skall till form, färg och utförande i övrigt fylla skäliga anspråk på

prydlighet och vara lämpad för platsen. Särskilt skall tillses, att den ej in­

verkar menligt på stads- eller landskapsbilden eller medför brandfara eller

risk för olycksfall samt att den ej skymmer sikten längs gata eller på annat

sätt verkar störande på trafiken å gata eller annorstädes eller för närbo­

ende. Skadad eller eljest bristfällig anordning skall, om den ej iståndsättes,

snarast borttagas.

Vad nu sagts skall ock gälla annan fast anordning, såsom radioantenn,

mur och bensinpump, så ock ljusanordning vare sig den är fast anbragt eller

icke.

Upplag må ej anordnas så, att det orsakar brandfara eller risk för olycks­

fall, skymmer sikten för trafiken eller för närboende, vanpryder omgiv­

ningen eller eljest vållar olägenhet av betydelse.

Tomts ordnande

53 §.

1 mom. Tomt skall, vare sig den tagits i anspråk för sitt ändamål eller

icke, hållas i vårdat skick. Därvid skall tillses, att växtligheten ej hindrar

sikten för trafiken.

2 mom. Bebyggd tomt skall beträffande lutning och höjdläge samt plan­

tering och inhägnad vara anordnad på lämpligt sätt med hänsyn särskilt till

ljustillförseln samt till stads- eller landskapsbilden. Byggnadsnämnden äger

39

föreskriva att å tomten skall anordnas och vidmakthållas plantering eller annan liknande anordning. Nämnden äger ock föreskriva, att stängsel skall hållas mot gata.

3 mom. Å tomt skall inom- eller utomhus finnas särskilt, tillräckligt stort utrymme till parkering, lastning och lossning av fordon för dem som bo eller vistas på tomten samt för verksamhet som där bedrives, såvida dylikt ut­ rymme kan beredas för rimlig kostnad och utan synnerlig olägenhet i övrigt.

Från vad sålunda föreskrivits äger byggnadsnämnden medgiva undantag, om särskild plats för fordonen beretts annorstädes än å tomten så ock eljest om särskilda skäl äro därtill.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Byggnadslov

54 §.

1 mom. Åtgärd, som enligt 75 § är att hänföra till nybyggnad, må ej före­ tagas utan byggnadsnämndens lov (byggnadslov).

Byggnadslov erfordras jämväl för följande åtgärder, nämligen sådan till nybyggnad ej hänförlig ändring av byggnad, som berör kon­ struktionen av dess bärande delar eller av eldstäder, rök- eller ventilations­ kanaler eller som avsevärt påverkar dess planlösning eller yttre utseende;

ianspråktagande av byggnad eller del därav för väsentligen annat ända­ mål än det, vartill byggnaden förut varit använd eller som finnes angivet å godkänd ritning;

uppförande eller väsentlig ändring av mur, plank eller därmed jämförlig anordning;

schaktning, fyllning eller annan liknande åtgärd inom tomt, såvida åtgär­ den innebär avsevärd ändring av höj dläget för tomten eller del därav;

inrättande av fast cistern eller annan fast anordning för hantering eller förvaring av brännbara vätskor, såvida åtgärden ej avser allenast att till­ godose viss fastighets husbehov; samt

inrättande av upplag. Inom område med stadsplan erfordras härutöver byggnadslov för rivning av byggnad samt för uppsättande eller väsentlig ändring av skylt eller ljus­ anordning.

Med avseende å område, som är beläget i närheten av befintlig eller till- ämnad befästning, statlig flygplats, annan än staten tillhörig flygplats för allmänt bruk, atomreaktor eller annan atomenergianläggning, äger länssty­ relsen i den omfattning som finnes erforderlig föreskriva skyldighet att söka byggnadslov för inrättande av materialgård eller ljusanordning eller schakt­ ning, fyllning eller därmed jämförlig åtgärd jämväl där sådan skyldighet ej följer av de här förut givna bestämmelserna. Föreskriften skall kungöras på sätt i 24 § 1 mom. första stycket sägs.

2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat må utan byggnadslov fö­ retagas invändig ändring av bostadsbyggnad som ej innehåller flera än två bostadslägenheter eller av därtill hörande uthus, såvida åtgärden icke består i inredande av ytterligare bostadslägenhet eller av lokal för handelsrörelse,

40

hantverk eller industri och ej heller berör konstruktionen av byggnadens

bärande delar, eldstäder eller rökkanaler.

Stadgandena i 1 mom. äga ej tillämpning i fråga om byggnad, som tillhör

kronan eller landsting.

3 mom. Befrielse från skyldighet att söka byggnadslov må av länsstyrelsen

medgivas i fråga om industriområde, som ligger avskilt från annan bebyggel­

se och är i en ägares hand, såframt det kan anses uppenbart att området än­

dock kommer att bebyggas på tillfredsställande sätt samt medgivandet till­

styrkts av byggnadsnämnden. Medgivandet må när som helst återkallas.

4 mom. Den som ämnar verkställa byggnadsarbete, för vilket byggnadslov

ej erfordras, äger ändock, om han så önskar, genom ansökan påkalla bygg­

nadsnämndens prövning av åtgärden. Om sådant ärende skall i tillämpliga

delar gälla vad som är föreskrivet om ärende rörande byggnadslov.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

55 §.

1 mom. Ansökan om byggnadslov göres skriftligen hos byggnadsnämnden.

Vid ansökan om byggnadslov för uppförande av nybyggnad eller tillbygg­

nad av förut befintlig byggnad skola fogas situationsplan över tomten, ut­

visande befintliga byggnaders och tillämnad byggnads läge, samt ritningar

rörande företaget med erforderlig beskrivning. Inom område, varest bygg­

nadsnämnden tillhandahåller nybyggnadskarta, skall situationsplanen vara

grundad å sådan karta. Där ej särskilda omständigheter föranleda annat,

skola situationsplan och ritningar ingivas i tre exemplar.

Vid ansökan om byggnadslov för annan åtgärd än nu sagts skola fogas

erforderliga ritningar och beskrivningar.

2 mom. Erfordras ytterligare utredning som icke lämpligen kan införskaf­

fas genom byggnadsnämndens försorg, äger nämnden förelägga sökanden

att inom viss tid inkomma därmed vid äventyr att ansökningen eljest för­

klaras förfallen.

3 mom. Där så finnes lämpligt äger byggnadsnämnden medgiva att ritning­

ar och beskrivningar ingivas i mån av arbetets fortgång. Nämnden må ock

i fråga om arbete av mindre omfattning medgiva befrielse från skyldighe­

ten att ingiva ritning.

56 §.

1 mom. Vid prövning av ansökan om byggnadslov skall byggnadsnämnden

tillse, att det tillämnade företaget ej strider mot byggnad-slagen, lagen om

allmänna vägar, lagen om enskilda vägar, strandlagen, denna stadga eller

med stöd av nämnda författningar meddelade föreskrifter. År tomtens ägare

enligt byggnadslagen skyldig att gälda bidrag till kostnad för gata eller att

anordna utfartsväg eller avlopp från tomten, må byggnadslov för nybyggnad

ej beviljas innan skyldigheten fullgjorts eller nöjaktig säkerhet ställts.

Inom område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, må lov ej gi­

vas till nybyggnad som skulle innefatta tätbebyggelse, i vidare mån än för

tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämför­ ligt behov.

2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. sägs må byggnadsnämnden meddela lov till anordningar och mindre byggnader, som avse att tillgodose den all­ männa nyttan och trevnaden, även om de skulle strida mot fastställd gene­ ralplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller innefatta tätbebyggelse, såframt de prövas ej avsevärt försvåra markens användning för avsett ändamål.

Byggnadsnämnden må ock meddela lov till uppförandet av tillfällig bygg­ nad, oaktat företaget strider mot plan eller bestämmelser som nu sagts eller mot bestämmelserna i 37 § första eller andra stycket byggnadslagen, såframt företaget prövas ej avsevärt motverka det med planen eller bestämmelserna avsedda syftet. Sådant byggnadslov må avse rätt att låta byggnaden kvarstå högst tre år från det byggnadslovet meddelades, nämnden dock obetaget att sedermera på ansökan medgiva förlängning av tiden med högst tre år i sänder.

Angående befogenhet i vis.sa fall för byggnadsnämnd att medgiva undan­ tag från gällande planer, bestämmelser och förbud i vidare män än nu sagts stadgas i 67 §.

57 §.

År åtgärd, för vilken byggnadslov sökes, enligt stadgande i lag eller för­ fattning därjämte beroende på tillstånd av annan myndighet än byggnads­ nämnd, skall nämnden hänvisa vederbörande att söka sådant tillstånd.

Berör åtgärden område, varest gäller förbud mot bebyggelse med hänsyn till befintlig eller tillämnad anläggning för försvarsändamål eller luftfart eller atomreaktor eller annan atomenergianläggning, och finner nämnden tvekan råda huruvida hinder mot byggnadslov föreligger med hänsyn där­ till, har nämnden att hänvända sig till länsstyrelsen för erhållande av nö­ diga upplysningar i saken.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

41

58 §.

1 mom. Beslut i ärende rörande byggnadslov skall meddelas sökanden skriftligen.

Beviljas byggnadslov, skall underrättelse om beslutet ofördröjligen i re­ kommenderat brev eller eljest bevisligen tillställas markägare eller annan sakägare, som av byggnadsnämnden hörts i ärendet. I beslut, varigenom byggnadslov beviljas, skola meddelas erforderliga föreskrifter rörande arbe­ tets utförande samt rörande de anmälningar, som skola göras hos nämn­ den. Erfordras tillstånd av annan myndighet än nämnden, bör i beslutet in­ tagas erinran därom, såvida icke nämnden förmedlat ansökan om sådant tillstånd. I beslutet skall därjämte intagas anmaning till sökanden att om beslutet bevisligen underrätta grannar och andra, vilka kunna beröras därav.

2 mom. Vid byggnadslov för nybyggnad må, om byggnadsnämnden finner det nödigt och sökanden skriftligen samtyckt därtill, fogas villkor att annan

42

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

byggnad å tomten skall rivas, ombyggas eller ändras. I beslutet skall angivas

viss tid för villkorets fullgörande.

3 mom. Av handlingar, som jämlikt 55 § ingivits till byggnadsnämnd, skall

ett exemplar förses med påskrift om nämndens beslut och återställas till sö­

kanden. Beviljas byggnadslov, skall ett exemplar av handlingarna förvaras

i nämndens arkiv.

4 mom. Har byggnadsnämnden i beslut om byggnadslov frångått mening,

som i ärendet uttalats av annan myndighet, skall nämnden ofördröjligen un­

derrätta myndigheten om beslutet.

59 §.

Byggnadslov är förfallet, såvida icke inom två år det medgivna arbetet på­

börjats eller efter inträffat avbrott återupptagits. I intet fall äger bygg­

nadslov giltighet för längre tid än fem år.

Inträder förbud mot nybyggnad enligt bestämmelserna i byggnadslagen,

må dessförinnan meddelat byggnadslov ej utnyttjas i vad det strider mot

förbudet. Påbörjat byggnadsarbete må dock slutföras.

Byggnadsarbete och tillsyn å sådant arbete

60 §.

Byggnadsarbete skall utföras enligt gällande bestämmelser och fastställda

ritningar samt med ändamålsenligt material och i övrigt på betryggande

sätt.

Vid arbetet skola iakttagas de försiktighetsmått, som äro erforderliga till

förekommande av skada å person och egendom samt vad som skäligen på­

kallas till undvikande av obehag för trafikanter och närboende.

Särskilt bör vid arbetet beaktas

att schaktnings- samt grundläggnings- och rivningsarbete verkställes med

försiktighet, så att grannbyggnad eller gata med dess ledningar ej lider

skada;

att byggnadsställningar göras hållfasta och stadiga; samt

att maskinella anordningar, tillfälliga uppvärmningsanordningar och dy­

likt anordnas så, att brandfara och andra olägenheter såvitt möjligt und­

vikas.

61 §.

1 mom. För arbete, som avser nybyggnad, rivning av byggnad eller änd­

ring av byggnad, skall, om byggnadslov erfordras, finnas en av den byggan­

de utsedd ansvarig arbetsledare, såframt ej byggnadsnämnden beträffande

arbete av ringa omfattning funnit att särskild arbetsledare icke erfordras.

2 mom. Till arbetsledare må ej utses annan än den, som byggnadsnämn­

den prövat äga erforderlig kunskap, erfarenhet, pålitlighet och ordentlighet.

Avser arbetet uppförande av byggnad i flera än två våningar eller ingå däri

arbeten av tekniskt mera krävande art, skall arbetsledaren hava avlagt exa­

men vid högre teknisk läroanstalt eller på annat sätt hos nämnden styrkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

43

sig äga nöjaktig kännedom om dylika arbeten. Fordrar viss del av arbetet särskild sakkunskap, äger nämnden föreskriva, att ledningen av arbetet i denna del skall anförtros någon, som besitter sådan kunskap.

3 mom. Innan arbetet påbörjas, skall till byggnadsnämnden avlämnas skriftlig förklaring av arbetsledaren, att denne åtager sig uppdraget.

4 mom. Arbetsledaren åligger att öva fortlöpande ledning och tillsyn över arbetet och svara för dess behöriga fullgörande, att avgiva föreskrivna an­ mälningar till byggnadsnämnden och andra myndigheter samt att närvara vid nämndens besiktningar av arbetet. Gör han sig skyldig till allvarlig för­ summelse, äger nämnden fråntaga honom ledningen av arbetet så ock, om synnerliga skäl äro därtill, förklara honom för viss tid förlustig rätten att vara ansvarig arbetsledare inom kommunen. Skulle den byggande motsätta sig att gällande bestämmelser angående arbetet iakttagas, har arbetsledaren att anmäla förhållandet hos nämnden.

62 §.

1 mom. Md uppförande av ny byggnad, vartill byggnadslov erfordras, skall till byggnadsnämnden göras anmälan:

a) när företaget påbörjas;

b) då schaktning eller sprängning till grundbotten blivit utförd eller pålning skall påbörjas;

c) då grundläggning verkställts men innan första bjälklaget utföres;

d) då byggnadens bärande stomme samt skorsten uppförts men innan putsning eller annan ytbehandling verkställes eller golv inlägges; samt

e) då företaget slutförts. Vid sådan rivning av byggnad eller ändring av byggnad, vartill byggnads­ lov erfordras, skall anmälan göras till nämnden innan företaget påbörjas samt då det slutförts.

Nämnden äger för särskilt fall föreskriva, att anmälan skall göras jämväl vid annan tidpunkt än nu nämnts. Nämnden äger ock medgiva befrielse helt eller delvis från anmälningsskyldigheten.

2 mom. Vad i 1 mom. sägs skall ock gälla företag, för vilket jämlikt 54 § 3 mom. gäller befrielse från skyldighet att söka byggnadslov. När anmälan första gången göres, skola därvid i två exemplar fogas situationsplan, rit­ ningar och beskrivningar i enlighet med vad som gäller vid sökande av bygg­ nadslov. Nämnden äger dock medgiva anstånd med eller befrielse från skyl­ digheten att ingiva ritningar och beskrivningar.

63 §.

När till byggnadsnämnd inkommit anmälan om påbörjande av företag, som avser uppförande av byggnad eller tillbyggnad inom område med stadsplan, skall nämnden skyndsamt låta utstaka byggnaden å marken samt utmärka iess höjdläge. Är byggnaden till sitt läge direkt beroende av gräns mot gran­ nes tomt, skall grannen kallas till utstakningen.

Inom område, för vilket stadsplan ej fastställts, skall nämnden föranstalta

om utstakning av byggnad och utmärkande av dess höjdläge där så finnes

påkallat och det lämpligen kan ske.

64 §.

1 mom. Byggnadsnämnd skall öva tillsyn över byggnadsföretag, för vilka

byggnadslov erfordras, samt äger verkställa härför erforderliga besiktningar.

Nämnden äger ock besiktiga byggnadsföretag, vartill byggnadslov ej er­

fordras.

I främsta rummet bör genom besiktningar utrönas, huruvida byggnaden

förlagts i rätt läge, samt beskaffenheten av grundbottnen, stommen och

byggnaden i färdigt skick. Där byggnadslov beviljats för uppförande av

byggnad inom område med stadsplan, skall, såvida icke särskilda skäl för­

anleda annat, särskild besiktning företagas vid ettvart av de tillfällen, som

omnämnas i 62 § första stycket b), c), d) och e) (grundbottenbesiktning,

lägesbesiktning, stombesiktning, slutbesiktning).

1 fall då byggnadslov beviljats må slutbesiktning ej underlåtas, om den

byggande begär sådan besiktning.

Skall byggnad undergå besiktning av annan myndighet än byggnads­

nämnd, bör nämnden verka för att arbetet därmed på lämpligt sätt sam­

ordnas med nämndens besiktningar.

2 mom. Den byggande skall vid besiktning förete ritningar och övriga

handlingar rörande företaget samt lämna besiktningsmannen erforderlig

handräckning.

Vid slutbesiktning av byggnad skal! den byggande förete bevis av veder­

börande skorstensfejare, att eldstäder samt sådana rök- och ventilations­

kanaler, som skola sotas, blivit undersökta, samt, där i byggnaden skall fin­

nas centralvärmepanna eller annan större pannanläggning, att skorstenen till

denna undergått täthetsprovning. Där byggnadsnämnden så prövar erforder­

ligt, skall härjämte företes bevis av sakkunnig person, att kontroll verk­

ställts av värmeledningsanläggning, mekanisk ventilationsanläggning eller

ventilationskanal ifrån garage eller annan lokal, där giftiga eller illaluktande

gaser kunna uppkomma.

3 mom. över verkställd besiktning och vad därvid förekommit skall bygg­

nadsnämnden meddela den byggande skriftligt bevis.

Byggande inom vissa icke planlagda områden

65 §.

Inom område, som ej omfattas av fastställd generalplan, stadsplan, bygg-

nadsplan eller utomplansbestämmelser, skola stadgandena i detta kapitel i

tillämpliga delar lända till efterrättelse i fråga om uppförande eller till ny­

byggnad hämförlig ändring av byggnad i tre eller flera våningar, såvida fråga

ej är om ekonomibyggnad för jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig

näring.

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

45

Vad nu sagts gäller ock uppförande eller anordnande av

a) samlingslokal som rymmer mer än 150 personer eller som är avsedd att nyttjas till biograf;

b) undervisningsanstalt för mer än 150 elever;

c) hotell eller pensionat, för vars drivande fordras myndighets tillstånd;

d) vårdanstalt, elevhem eller därmed jämförlig inrättning med mer än 50 platser; eller

e) fabriksbyggnad eller byggnad för annan industriell rörelse. Vad i 54 § 4 mom. är stadgat om rätt att påkalla byggnadsnämndens pröv­ ning av åtgärd, vartill byggnadslov ej erfordras, samt om förfarandet i så­ dant ärende skall äga tillämpning jämväl inom område som i första stycket sägs.

Vissa allmänna byggnader

66

§.

Med avseende å byggnad som tillhör kronan äger den myndighet, vilken har att pröva ritningarna till byggnaden, medgiva avvikelser från bestämmel­ serna i denna stadga och med stöd därav meddelade föreskrifter. Detsam­ ma gäller tomt till sådan byggnad, som nu sagts, samt skyltar, stängsel och andra anordningar å byggnaden eller tomten.

Innan byggnad påbörjas för kronans eller landstings räkning, skall an­ mälan om företaget i god tid göras hos byggnadsnämnden. Anmälan skall vara åtföljd av situationsplan som i 55 § 1 mom. sägs samt av ritningar och beskrivningar i den omfattning som erfordras för att bedöma företagets lämplighet. Finner nämnden att byggnaden ej motsvarar skäliga anspråk pa sundhet, säkerhet mot brandfara, hållfasthet, prydlighet eller hänsyn till stads- eller landskapsbilden, eller är anledning till erinran i fråga om bygg­ nadens ändamål, läge eller inverkan å grannes rätt, må nämnden inom tre veckor efter handlingarnas mottagande hos vederbörande förvaltning begära, att frågan underställes Konungens prövning; och må i så fall byggnaden ej uppföras, innan Konungen givit lov därtill.

Finner nämnden vid besiktning eller eljest att fastställda ritningar ej föl­ jas eller eljest att gällande föreskrifter åsidosättas, äger nämnden göra an­ mälan därom hos den myndighet, som är ansvarig för arbetets utförande, eller, där nämnden så finner nödigt, hos Konungen.

Där fråga är om befästning eller annan anläggning av hemlig natur, äger länsstyrelsen förordna, att situationsplan, ritningar och beskrivningar icke skola tillställas nämnden samt att utstakning av byggnad och besiktning av företaget genom nämnden icke skall äga rum. Länsstyrelsen har att på lämp­ ligt sätt lämna nämnden meddelande om företaget.

Undantag i vissa fall från gällande föreskrifter

67 §.

/ mom. Länsstyrelsen äger för särskilt fall medgiva avvikelse från fast­ ställd generalplan eller stadsplan, såvida byggnadsnämnden tillstyrkt åtgäi-

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

den och det tillämnade byggnadsföretaget ej avsevärt försvårar markens

användning för det i planen avsedda ändamålet. Föreligga särskilda skäl för

tillstånd till nybyggnad, som skulle innefatta tätbebyggelse, inom område

vilket icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, må sådant tillstånd lämnas

av länsstyrelsen. Om särskilda skäl äro därtill och åtgärden finnes icke ut­

göra hinder för framtida lämplig tomtindelning, må länsstyrelsen meddela

tillstånd till nybyggnad å mark inom byggnadskvarter utan hinder av att

marken icke blivit indelad till tomter eller att fråga väckts om ändring av

bestående tomtindelning. Länsstyrelsen må ock med avseende å visst bygg­

nadsföretag medgiva mindre avvikelse från vad i denna stadga eller med

stöd därav föreskrivits om byggnads yttre och inre anordnande, såvida före­

taget bedömes vara tekniskt tillfredsställande och icke medför avsevärd olä­

genhet ur annan synpunkt.

Föreligga särskilda skäl att någon vid nybyggnad tillätes frångå gällande

tomtindelning eller bygga å tomt, som icke är rättsligen bestående, må med­

givande därtill lämnas av länsstyrelsen, såvida åtgärden ej kan antagas med­

föra hinder för ett ändamålsenligt ordnande av fastighetsförhållandena inom

kvarteret.

2 mom. Där så prövas lämpligt må länsstyrelsen iförordna, att den i 1 mom.

första stycket angivna befogenheten samt den befogenhet att medgiva undan­

tag från förbud mot nybyggnad som enligt 14, 15, 35, 80, 97, 106, 109 och

119 §§ samt 110 § andra stycket byggnadslagen tillkommer länsstyrelsen,

skall tillkomma även viss byggnadsnämnd. Länsstyrelsen äger jämväl för­

ordna, att nämnden skall äga medgiva avvikelse från byggnadsplan, när

särskilda skäl äro därtill och det tillämnade byggnadsföretaget ej avsevärt

försvårar att markområdet i övrigt utnyttjas för det i planen avsedda ända­

målet.

Såsom villkor för förordnande enligt första stycket skall gälla att bygg­

nadsnämnden har tillgång till personal med den utbildning och erfarenhet,

som kan anses erforderlig för uppgiftens behöriga fullgörande. Meddelat för­

ordnande må återkallas.

3 mom. Där åtgärd, vartill länsstyrelsen eller byggnadsnämnden äger

meddela tillstånd enligt denna paragraf, kan inverka på grannes rätt, skall

denne erhålla tillfälle att yttra sig, innan tillståndet gives.

6 KAP.

Om ansvar, vitesföreläggande m. m.

68

§.

Strider påbörjat byggnadsarbete uppenbarligen mot denna stadga eller

mot fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestäm-

melser, äger byggnadsnämnden förbjuda arbetets fortsättande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

47

Är uppenbart att påbörjat byggnadsarbete äventyrar byggnadens eller när­ liggande byggnads hållfasthet eller medför fara för människors liv eller hälsa, skall nämnden förbjuda arbetets fortsättande, även om de i första stycket angivna förutsättningarna icke äro för handen.

69 §.

Vidtager någon åtgärd, varom i denna stadga förmäles, utan att hava erhållit byggnadslov, där sådant erfordras,

eller underlåter någon att ställa sig till efterrättelse vad i denna stadga eljest är föreskrivet rörande rätt att vidtaga sådan åtgärd,

eller underlåter någon att fullgöra föreskriven anmälningsskyldighet eller att vid utförande av arbete följa fastställda ritningar eller av byggnadsnämn­ den meddelade föreskrifter,

eller överträder någon förbud, varom stadgas i 68 §, dömes till dagsböter eller, där omständigheter äro synnerligen försvåran­ de, till fängelse i högst sex månader.

70 §.

Har byggnad uppförts eller annan anordning vidtagits utan byggnadslov, där sådant erfordras, eller i strid mot fastställda ritningar eller av byggnads­ nämnden meddelade eller eljest gällande föreskrifter, är byggnadens eller an­ ordningens ägare skyldig att undanröja eller ändra det utförda i den mån nämnden finner nödigt att meddela föreläggande därom. Vid meddelande av föreläggande må utsättas vite eller föreskrivas det äventyr, att åtgärden i händelse av tredska verkställes genom nämndens försorg på den trodskan- des bekostnad. Föreläggande må meddelas ändå att handräckning kan beviljas enligt 148 § byggnadslagen.

Underlåter någon att utföra arbete eller vidtaga annan åtgärd, som ålig­ ger honom jämlikt denna stadga eller med stöd därav meddelat beslut, äger nämnden ock den befogenhet att förelägga vite, som i första stycket sägs.

7 KAP.

Om fullföljd av talan

71 §•

1 mom. över byggnadsnämnds beslut enligt byggnadslagen eller denna stad­ ga må besvär anföras hos länsstyrelsen.

Klagan må ej föras över byggnadsnämnds beslut, varigenom medgivande till avvikelse från fastställd generalplan eller stadsplan vägrats, vederböran­ de obetaget att söka medgivande till åtgärden hos Konungen. Att särskild klagan ej må föras över byggnadsnämnds beslut i vissa ärenden rörande stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning, där­ om stadgas i 149 § byggnadslagen.

48

Kungl. Rlaj:ts proposition nr 168 år 1959

Har åt annan myndighet än byggnadsnämnd uppdragits att pröva ären­

den rörande ställande av säkerhet enligt 38 § byggnadslagen för fullgörandet

av tomtägares skyldighet att anordna utfartsväg eller avlopp från tomt eller

att utgiva bidrag till kostnad för gata, skall om besvär över den myndighe­

tens beslut i sådant ärende gälla vad ovan stadgats om besvär över bygg­

nadsnämnds beslut.

2 mom. över länsstyrelsens beslut enligt denna stadga må talan föras hos

Konungen.

72 §.

Kommunens styrelse äger på kommunens vägnar överklaga länsstyrelsens

beslut i ärende rörande av byggnadsnämnd antaget förslag till ändring av

stadsplan eller byggnadsplan eller till tomtindelning eller ändring därav, så­

framt ej klagan på grund av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadsla­

gen är utesluten, och må även eljest i sådant ärende föra kommunens talan

och bevaka dess rätt.

Mot beslut av byggnadsnämnd eller länsstyrelsen i fråga om tillstånd till

nybyggnad eller annan åtgärd i närheten av befästning, flygplats eller an­

nan anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas av förordnan­

de enligt 82 § samma lag, må talan föras av luftfartsstyrelsen om frågan rör

civil flygplats, av den i atomenergilagen omnämnda tillsynsmyndigheten om

frågan rör atomreaktor eller annan atomenergianläggning samt eljest av

chefen för försvarsstaben eller myndighet som denne bestämmer.

8 KAP.

Allmänna bestämmelser

73 §.

Vad i denna stadga sägs om kommun skall i tillämpliga delar gälla muni-

cipalsamhälle varest byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning.

74 §.

Med ägare av fast egendom skall vid tillämpning av denna stadga jäm­

ställas den, som innehar egendomen med tomträtt eller med ständig eller

ärftlig besittningsrätt.

75 §.

Till nybyggnad hänföres:

a) uppförande av helt ny byggnad;

b) till- eller påbyggnad av förut befintlig byggnad;

c) ombyggnad eller annan ändring med avseende å byggnads yttre eller

inre utförande av så genomgripande beskaffenhet, att den kan anses jäm­

förlig med ombyggnad;

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

49

d) byggnads inredande helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än det vartill byggnaden förut varit använd;

e) sådan förändring av byggnad, som medför att byggnaden kommer att strida mot fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplans- bestämmelser; samt

f) annan förändring av byggnad, vilken i befintligt skick strider mot plan eller bestämmelser som nyss sagts, såvida ej fråga är om bostadsbyggnad med högst två bostadslägenheter eller därtill hörande uthus.

Vad ovan i denna paragraf stadgas skall ej medföra att såsom nybyggnad anses anordnande av värmeledning eller vattenklosett eller andra hygieniska förbättringar i befintlig byggnad som, även om sådan anordning ej medgå- ves, måste antagas komma att kvarstå under längre tid.

76 §.

1 mom. Närmare föreskrifter rörande ritningar och andra handlingar, vil­ ka skola fogas vid ansökan om byggnadslov, rörande arkivering och expedi­ tion av handlingar, rörande konstruktion och utförande i övrigt av byggna­ der och andra anordningar, om vilka bestämmelser äro givna i denna stad­ ga, samt rörande byggnadsarbeten meddelar byggnadsstyrelsen.

På lantmäteristyrelsen ankommer att meddela närmare föreskrifter an­ gående kartor, bestrivningar och förteckningar, som omförmälas i 2, 15 och 34 §§.

Föreskrifter, som nu sagts, skola för att bliva gällande fastställas av Konungen.

2 mom. Byggnadsstyrelsen har att utfärda de ytterligare råd och anvis­ ningar, som må finnas erforderliga för tillämpning av denna stadga.

Övergångsbestämmelser

77 §.

Denna stadga träder i kraft den 1 juli 1960. Genom denna stadga upphäves, med nedan angivna undantag, byggnads­ stadgan den 30 juni 1947 (nr 390) ävensom de byggnadsordningar, som an­ tagits med stöd av nämnda stadga eller motsvarande äldre bestämmelser.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till föreskrift, som ersatts med bestämmelse i nya stadgan, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Intill utgången av år 1960 skall i fråga om byggnadsnämnds samman­ sättning, utseende av ledamöter och ersättare för ledamöter, behörighet att vara ledamot, rätt till avsägelse, ordförandeskap, antal ledamöter som erfordras för beslutförhet samt ordning för omröstning inom nämnden gälla vad därom är föreskrivet i den äldre stadgan. Där i kommun finnas två eller flera byggnadsnämnder så ock där kommunens styrelse tillika är byggnads­ nämnd eller byggnadsnämnds åligganden enligt särskilt förordnande helt

4 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr las

50

eller delvis fullgöres av byggnadsinspektör, skall vad som sålunda gäller

alltjämt äga tillämpning under samma tid.

Val av byggnadsnämnd enligt denna stadga skall första gången äga rum

i december 1960. Valet skall avse tiden intill utgången av året efter det, då

allmänna val av kommunens fullmäktige första gången efter stadgans

ikraftträdande äger rum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

78 §.

Har före nya stadgans ikraftträdande förslag till plan eller tomtindelning

utställts till granskning i enlighet med byggnadstadgan den 30 juni 1947,

skola föreskrifterna i sistnämnda stadga tillämpas med avseende å ärendets

fortsatta handläggning.

79 §.

Ansökan om byggnadslov eller annat tillstånd till byggande, som ingivits

före nya stadgans ikraftträdande, skall bedömas enligt dessförinnan gällan­

de bestämmelser, om ej särskilda skäl föranleda annat.

Inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts före stad­

gans ikraftträdande, må intill den 1 januari 1963 byggnadslov ej meddelas

för inredande av bostads- eller arbetsrum på vind med mindre åtgärden

varit tillåtlig jämväl enligt äldre bestämmelser eller byggnadsnämnden av

särskilt skäl finner den böra medgivas.

80 §.

Av Konungen med stöd av 128 § första stycket byggnadstadgan den 20

november 1931 fastställda provisoriska byggnadsföreskrifter, stadgandena

i §§ 23, 25 och 28 byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874 i vad

de alltjämt gälla samt de bestämmelser i byggnadsordningar, vilka utfär­

dats med stöd av dessa föreskrifter och stadganden, skola fortfarande äga

tillämpning intill den 1 januari 1963.

81 §.

Dar i stad, köping, samhälle eller annan ort, varest byggnadslagens be­

stämmelser för stad äga tillämpning, finnes område för vilket icke gäller

vare sig fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestäm-

melser eller av Konungen med stöd av lagen den 31 augusti 1907 angående

stadsplan och tomtindelning eller lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbild­

ning i stad fastställda särskilda bestämmelser för byggnadsverksamhetens

ordnande, skall intill den 1 januari 1963 med avseende å bebyggande av

området gälla enahanda regler, som om för området fastställts utomplans-

bestämmelser av det i 29 § angivna innehållet.

51

Knngl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

82 §.

Bestämmelserna i 45 § första och tredje styckena skola gälla även i fråga om byggnad, som uppförts eller för vilken byggnadslov beviljats före nya stadgans ikraftträdande.

83 §.

Avstyckningsplan skall i de hänseenden, varom i 5 kap. sägs, jämställas med byggnadsplan, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar. Länsstyrelsens förordnande skall kungöras på sätt i 24 § 1 mom. är stadgat.

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:i Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 15 maj 1959.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Undén,

statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, fråga om änd­

ringar i byggnadslagstiftningen samt anför härvid följande.

Jämlikt bemyndigande den 16 februari 1951 tillkallade dåvarande chefen

för kommunikationsdepartementet sakkunniga1 II

för att verkställa utredning

angående möjligheterna att förenkla byggnadslagstiftningen och dess till-

lämpning.

Till de sakkunniga har sedermera, för att tagas under övervägande vid

uppdragets fullgörande, överlämnats följande till Kungl. Maj:t eller chefen

för kommunikationsdepartementet inkomna framställningar in. m., näm­

ligen

den 18 juni 1951 en framställning av Föreningen Sveriges städers bygg­

nadsinspektörer med vissa synpunkter på en revision av byggnadsstadgan;

den 23 maj 1952 en framställning av länsstyrelsen i Kristianstads län om

förtydligande av gällande bestämmelser rörande allmän byggnad;

den 22 januari 1954 en framställning av chefen för försvarsstaben om

ändringar i byggnadsstadgan i syfte att säkerställa att under regionplane-

arbete försvarssynpunkterna beaktas i tidigast möjliga skede;

den 30 januari 1954 en framställning av Svenska arkitekters riksförbund

om översyn i förenklande syfte av principerna för den statliga och kommu­

nala byggnadsadministrationen;

den 2 april 1954 en framställning av Svenska bleck- och plåtslagareför­

bundet rörande tillämpningen av bestämmelserna i 71 § 2 mom. andra punk­

ten byggnadsstadgan;

den 25 november 1955 eu framställning av drätselkammaren i Umeå om

lättnader i byggnadsstadgans bestämmelser rörande vindsinredning m. in.;

1 Sakkunniga har varit f. d. generaldirektören H. V. Leo (ordförande; avliden år 1953),

kanslirådet N. E. J. Aurén (ordförande 28/5 1953—18/3 1954), numera generaldirektören

S. Larsson (ordförande fr. o. m. 19/3 1954), led. av riksdagens II kamm. G. H. Gustafsson

(fr. o. m. 12/6 1954), direktören E. G. V. Johannesson, numera landshövdingen G. F. N.

Kristensson (t. o. m. 11/6 1954), teknologie doktorn R. H. Lindqvist och led. av riksdagens

II kamm. A. P. Pettersson.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1650

53

den 30 november 1955 en framställning av chefen för försvarsstaben an­ gående förbud mot schaktning, fyllning och vissa andra åtgärder i fall då åtgärderna kan innebära men för försvaret;

den 20 januari 1956 ett av bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen ge­ mensamt avgivet betänkande angående sanering av stadssamhällenas be­ byggelse (SOU 1954: 31) i vad det rörde förslag till ändring av 31 § bygg­ nadslagen;

den 22 februari 1957 en framställning av Svenska kommunal tekniska för­ eningen om vissa ändringar i byggnadsstadgans bestämmelser angående er­ sättning för gatumark samt bidrag till gatubyggnadskostnad;

den 31 maj 1957 en av riksdagen genom skrivelse den 14 i samma månad gjord framställning om viss utredning beträffande organisationen av den översiktliga planverksamheten och gällande rättsregler på detta område.

Vidare har Kungl. Maj:t genom beslut den 5 april 1957, på därom av riks­ dagen gjord framställning, låtit till utredningen för kännedom överlämna en år 1957 i riksdagens första kammare väckt motion (nr 221) samt tredje lagutskottets däröver avgivna utlåtande (nr 7).

De sakkunniga — vilka antagit benämningen 1951 års byggnadsutred- ning — har i juni 1957 avgivit ett betänkande med titeln »Förenklad bygg­ nadslagstiftning» (SOU 1957:21) med förslag till bl. a. lag om ändring av byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) samt ny byggnadsstadga.

Yttranden över de sakkunnigas förslag har efter remiss inkommit från hovrätterna för Västra Sverige och för Nedre Norrland, fångvårdsstyrelsen, chefen för försvarsstaben, fortifikationsförvaltningen, socialstyrelsen, arbe- tarskyddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statens nämnd för byggnads­ forskning, bostadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens institut för folkhäl­ san, civilförsvarsstyrelsen, statens brandinspektion, sprängämnesinspektio- nen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, luftfartsslyrelsen, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen. lantmäteristyrelsen, fiskeristyrelsen, statens institut för konsumentfrågor, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, Brandbefälets riksförbund, Byggstandardiseringen, Distriktsingenjörers förening, Fackföreningarnas byggnadsproduktion u. p. a., Förbundet för enskild väghållning i Stockholms län, Föreningen för allmän hälsovård, Föreningen för samhällsplanering. Föreningen för vattenhygien, Föreningen Sveriges stadsarkitekter, Förening­ en Svenska trädgårdsarkitekter, Föreningen Sveriges stadsträdgårdsmästa­ re, Föreningen Sveriges städers byggnadsinspektörer, Kooperativa förbun­ det, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening, Landsorganisationen i Sve­ rige, Näringslivets byggnadsdelegation, Riksförbundet Landsbygdens folk, Rörledningsfirmornas riksorganisation, Stockholms handelskammare, Svens­ ka arkitekters riksförbund, Svenska brandbefälsförbundet, Svenska brand­ kårernas riksförbund, Svenska brandskyddsföreningen, Svenska byggnads­ entreprenörföreningen, Svenska byggnadsingenjörers riksförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska kommunal tekniska föreningen,

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1059

Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska

naturskyddsföreningen, Svenska riksbyggen, Svenska stadsförbundet, Svens­

ka teknologföreningen, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund, Svens­

ka värme- och sanitetstekniska föreningen, Sveriges agronom- och lant-

brukslärareförbund, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges bygg­

mästareförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruksförbund,

Sveriges lantmätareförening, Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund,

1954 års fastighetsbildningskommitté och 1954 års brandlagsrevision. Vid

arbetarskyddsstyrelsens yttrande har fogats utlåtanden från samtliga yr-

kesinspektörer in. fl. Vid medicinalstyrelsens yttrande har fogats utlåtan­

den från hälsovårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsing­

borg m. fl. Lantmäteristyrelsen har vid sitt yttrande fogat utlåtanden av

samtliga överlantmätare. Vid yttrandet från överståthållarämbetet har fo­

gats utlåtanden från stadsfullmäktige, byggnadsnämnden och fastighets-

nämnden i Stockholm, och länsstyrelserna har vid sina yttranden fogat ut­

låtanden från länsarkitekter, vägförvaltningar och andra myndigheter även­

som från fullmäktige, byggnadsnämnder och hälsovårdsnämnder i ett stort

antal stads- och landskommuner. Jämväl i åtskilliga andra fall har i ytt­

randena åberopats uttalanden av myndigheter, tjänstemän, sammanslut­

ningar och enskilda personer.

Sedan nu omförmälda frågor varit föremål för ytterligare övervägande

inom kommunikationsdepartementet, anhåller jag nu att få upptaga de­

samma.

Jag torde i anslutning härtill jämväl få upptaga följande ärenden, näm­

ligen

kyrkomötets skrivelse den 27 september 1957 (nr 17) angående vissa

ändringar i byggnadsstadgan;

riksdagens skrivelse den 28 mars 1958 (nr 169) i anledning av väckta

motioner om ändrad ordning för delgivning av byggnadsnämnds beslut;

en den 31 mars 1958 dagtecknad framställning av Svenska stadsförbundet

och styrelsen för Svenska landskommunernas förbund angående beräkning

av ränta å gatumarksersättning, över vilken framställning yttranden efter

remiss avgivits av byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

överståthållarämbetet efter hörande av stadskollegiet i Stockholm, länssty­

relserna i Stockholms och Jönköpings län, Svenska kommunal tekniska för­

eningen, Sveriges fastighetsägareförbund samt Hyresgästernas sparkasse-

och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.

Huvuddragen av gällande byggförfattningar

I>e centrala bestämmelserna för byggnadsverksamheten är givna i bygg­

nadslagen den 30 juni 1947 (BL) och byggnadsstadgan samma dag (BS).

Båda författningarna har efter sin tillkomst undergått en del ändringar,

som dock ej rubbat huvudprinciperna (SFS nr 385 och 390; ang. ändringar

55

i BL se 1948:383; 1949:666; 1953:516; 1954:198; 1955:316; 1958:430; ang. ändringar i BS se 1949: 4; 1952: 283; 1953: 56; 1954: 591; 1958: 431).

BL skiljer mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse. Med tätbebyggelse förstås sådan samlad bebyggelse, som nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov. För att mark skall få användas till tätbebyggelse förutsättes att den vid planläggning befunnits ur allmän synpunkt lämpad härför.

För planering av bebyggelse anvisar BL fyra olika planinstitut, nämligen regionplan, generalplan, stadsplan och byggnadsplan. Byggnadsverksamheten inom område, som ej ingår i stadsplan eller bygg­ nadsplan, kan i vissa avseenden regleras genom utomplansbestämmelser.

Regionplan är en form av översiktlig planering, som har till ändamål att samordna två eller flera samhällens planläggning. Planen skall tjäna till ledning vid upprättande av generalplan, stadsplan, byggnadsplan och utom­ plansbestämmelser eller ändring därav så ock eljest vid reglering av be­ byggelsen eller användningen i övrigt av mark inom planområdet.

Generalplan anger grunddragen för marks användning inom kommun eller samhälle. Planen kan bli föremål för fastställelse och får då rätts­ verkningar bl. a. i det hänseendet, att nybyggnad och vissa andra åtgärder i princip ej får äga rum i strid mot planen, varjämte vissa särskilda regler om marklösen och om ersättning träder i tillämpning. Generalplan, som blott antagits av kommunens eller samhällets beslutande organ men som ej fastställts, har icke någon bindande verkan men förutsättes tjäna till led­ ning vid senare detaljplanering.

Stadsplan är den hävdvunna formen för detaljreglering av bebyggelse inom städer och liknande orter. Institutet stadsplan kan emellertid använ­ das även på landsbygden och detta numera utan inunicipalbildning. Stads- planeläggning av ett område bör i princip innefatta en fullständig reglering av markens användning för olika ändamål. Förbud gäller att företaga nybygg­ nad och vissa andra åtgärder i strid mot planen. Planen medför vittgående befogenheter för samhället då det gäller att verka för planens genomföran­ de, bl. a. rätt att i stor utsträckning inlösa mark. Å andra sidan är sam­ hället också förpliktat att vidtaga vissa åtgärder som erfordras för områdets ändamålsenliga ordnande, särskilt att iordningställa, upplåta och under­ hålla gator och allmänna platser.

Byggnadsplan är i första hand avsedd för detaljplanering av landsbyg­ dens tätortsbildningar men kan i vissa fall komma till användning även i städer, köpingar och municipalsamhällen. Tillämpningsområdets stora om­ fattning gör att byggnadsplan i skilda fall kan få en högst olika gestalt­ ning. Den kan inskränkas att avse eu schematisk reglering av bebyggelsen, men den kan också användas för en mera ingående reglering liknande den som sker vid stadsplaneläggning. Liksom fallet är med stadsplan innebär byggnadsplan förbud mot alt nybyggnad och vissa andra åtgärder vidtages i strid mot planen. Den väsentligaste skillnaden, jämfört med stadsplane- institutet, består i att fastställande av byggnadsplan icke innebär någon

Kungl. Mctj:ts proposition nr 168 år 195!)

56

förpliktelse för kommunen att verka för planens genomförande. Det an­

kommer i princip på fastighetsägarna att själva sörja för iordningställande

och underhåll av vägar och andra allmänna platser.

Utomplansbestämmelser är icke avsedda för reglering av tätbebyggelse.

I praktiken kan de emellertid ibland komma till användning i avbidan på

närmare planläggning genom stadsplan eller byggnadsplan. De är också och

framför allt avsedda att användas i fall då någon tätbebyggelse icke skall

medgivas samt det ur allmän synpunkt är behövligt att vaka över att gles­

bebyggelsen icke utformas på olämpligt sätt och icke så småningom över­

går till tätbebyggelse. Utomplansbestämmelser medför den verkan, att ny­

byggnad i princip ej får ske i strid mot bestämmelserna.

På sätt framgår av det anförda medför fastställande av generalplan,

stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser automatiskt förbud

att bygga i strid mot planen eller bestämmelserna. Härutöver innehåller BL

åtskilliga bestämmelser, som ger möjlighet att belägga ett område med sär­

skilt förbud mot nybyggnad eller annan åtgärd, vilken

kan tänkas hindra områdets ändamålsenliga utnyttjande. Sådana bestäm­

melser är givna i 14—17, 35, 36, 80, 91, 92, 101, 102, 106, 108, 110 och

134 §§ BL. Vidare finns generella stadganden om förbud mot bebyggelse

till hinder för försvaret, luftfarten m. m. i 81, 82 och 121 §§ BL samt om

förbud mot bebyggelse som menligt inverkar på naturskönhet, växtlighet,

historiskt eller konstnärligt värdefulla byggnader, fasta fornlämningar in. m.

i 86 och 122 §§ BL. Slutligen har genom stadganden i 87 och 123 §§ BL

givits generell möjlighet att utfärda byggnadsförbud eller andra föreskrif­

ter, som i visst fall prövas erforderliga till förekommande av tätbebyggelse

inom område som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan. Bland förbuds-

bestämmelserna i BL är härutöver att nämna 37 och 38 §§. I förstnämnda

lagrum stadgas principiellt förbud att bygga på mark inom byggnadskvar-

ter, vilken icke indelats till tomter, eller på mark som beröres av väckt

tiåga om ändring av gällande tomtindelning. Jämlikt 38 § första stycket

BL gäller principiellt förbud mot att bygga i strid mot tomtindelning eller

å tomt som icke är rättsligen bestående. I 38 § andra stycket stadgas förbud

att verkställa nybyggnad å mark inom stadsplan innan tomtägaren fullgjort

honom åvilande skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp samt att ut­

giva eller ställa säkerhet för bidrag till kostnad för gata. Inom område med

byggnadsplan gäller icke några liknande förbudsbestämmelser, men enligt

109 § andra stycket BL kan länsstyrelsen, där så finnes påkallat, förordna

att nybyggnad inom området ej får företagas utan länsstyrelsens tillstånd,

innan vägar, vattenförsörjning och avlopp för området ordnats i erforderlig

mån.

Byggförfattningarna innehåller vidare bestämmelser om b y g g-

nads yttre och inre anordnande. Dessa har icke fått sin plats i

BL utan har inrymts i BS (vilken är utfärdad av Kungl. Maj:t med stöd

av bemyndigande i 8 § BL). Bestämmelserna får betecknas som relativt

detaljerade. Eftersom behov trots detta kan uppkomma av ytterligare bo-

Kungl. Maj:Is proposition nr 168 år 1959

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

57

stämmelser, särskilt sådana av mera utpräglat teknisk karaktär, har bygg­ nadsstyrelsen genom föreskrifter i 59, 61, 67, 70 och 74 §§ BS fått befo­ genhet att utfärda råd och anvisningar, vilka emellertid skall fastställas av Kungl. Maj :t för att bli gällande. Dylika anvisningar till byggnadsstadgan liar senast fastställts av Kungl. Maj :t den 3 februari 1950 (byggnadsstyrel­ sens publikation 1950: 1).

Vidare ger författningarna möjlighet att utfärda särbestämmelser för viss ort genom att utfärda byggnadsordning för orten. För stad, köping och mu- nicipalsamhälle skall byggnadsordning alltid finnas (1, 100 och 101 §§ BS). Den skall uppgöras med ledning av normalförslag, som upprättas av bygg­ nadsstyrelsen (senaste upplaga år 1948), samt antagas av kommunen och fastställas (i regel av länsstyrelsen) enligt vissa därom givna regler (2 och 3 §§ BS). På landet utfärdas byggnadsordning av länsstyrelsen efter hö­ rande av vederbörande kommunala myndigheter och markägare (102 § BS). I byggnadsordning skall upptagas de bestämmelser, som erfordras för byggnadsväsendets ordnande utöver vad i allmän lag eller BS eller eljest i vederbörlig ordning föreskrivits. I byggnadsordning för stad kan bl. a. in­ tagas föreskrifter om undantag från de allmänna bestämmelserna om byg­ gande (98 § BS). I byggnadsordning på landet kan 1)1. a. förordnas att vissa av byggbestämmelserna för stad skall lända till efterrättelse (134 § BS).

Bestämmelserna i BL och BS om vad som skall iakttagas vid byggande kompletteras med ett system av regler om tillsyn över byggnads­ verksamheten. Bl. a. finnes i viss omfattning stadgad skyldighet för den, som vill uppföra byggnad eller vidtaga vissa andra åtgärder, att dess­ förinnan söka byggnadslov eller särskilt tillstånd till åtgärden (76, 100, 101, 129, 135, 143 och 145 §§ BS). Vidare skall tillsyn äga rum över byg­ gandet dels i form av inspektioner och dels genom skyldighet för den byg­ gande att för arbetet anlita kompetent ansvarig arbetsledare (87—95, 100. 101 och 140 §§). Vissa ytterligare föreskrifter om skyldighet att söka bygg­ nadslov och om tillsyn över byggandet kan meddelas i byggnadsordning (76 § 2 mom. och 140 § andra stycket BS).

Såväl i BL som i BS ges närmare bestämmelser om påföljder för överträdelse av de i nämnda författningar givna bestämmelserna om byggande (147 och 148 §§ BL samt 162—166 §§ BS). Även för överträ­ delse av stadgande i byggnadsordning kan bötesstraff föreskrivas.

Det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten utövas inom varje kommun av byggnadsnämnden. Vidare övar länsstyrelsen tillsyn över planläggningen och byggnadsverksamheten i länet. Den allmän­ na uppsikten över planläggningen och byggnadsväsendet inom riket till­ kommer byggnadsstyrelse n.

I BS ges detaljerade bestämmelser om byggnadsnämndens organisation och arbetssätt. Bestämmelserna är av olika innehåll för byggnadsnämnd i stad och för byggnadsnämnd på landet. BS innehåller vidare vissa bestäm­ melser om all byggnadsnämnd i vissa fall skall ha tillgång till expertis i planläggnings- och byggnadsfrågor.

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Angående länsstyrelsens uppsikt över byggnadsväsendet är en allmän be­

stämmelse av instruktionell karaktär given i 172 § BS.

Över beslut av byggnadsnämnd, som meddelats med stöd av BS eller gäl­

lande byggnadsordning, får med visst undantag besvär anföras hos

länsstyrelsen, över beslut, som länsstyrelsen meddelat på besvär över bygg­

nadsnämnds beslut eller eljest på grund av BS eller gällande byggnadsord­

ning, får besvär anföras hos Kungl. Maj :t i den ordning, som är bestämd

för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

I det följande kommer jag även att i större eller mindre omfattning be­

röra vissa andra författningar, bland vilka särskilt må nämnas

lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet (ang. änd­

ringar se 1929:55; 1930:101; 1931:77 och 144; 1932:224 och 231; 1935:

236; 1936:317; 1937:164; 1938:163; 1939:611; 1940:501; 1942:352;

1946:827; 1947:700; 1950:182, 183, 600 och 604; 1951:356; 1953:54 och

155; 1954:235; 1955:288);

lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad (ang. änd­

ringar se 1919:249; 1921:199; 1922:180; 1924: 142 och 392; 1926: 226 och

328; 1927:29; 1930:100; 1931:143; 1932:265; 1935:237; 1936:316; 1938:

161; 1939:612; 1941:617; 1942:353; 1943:395; 1947:703; 1948:97; 1950:

185, 209 och 601; 1951:357; 1953:156; 1954:82 och 236);

strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382);

naturskyddslagen den 21 november 1952 (nr 688);

lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen;

lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar (ang. ändringar se

1947: 386 och 1952:236);

lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar (ang. ändringar

se 1947: 183 och 387; 1952:234 och 1954: 197);

lagen den 12 juni 1942 (nr 354) om skydd för kulturhistoriskt märkliga

byggnader;

lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete

(ang. ändringar och senaste prolongation se 1948: 186 och 749; 1956:222,

1958:194 samt 1959:132);

hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566; ang. mera betydelsefulla

ändringar se 1930:178; 1936:322; 1938:759; 1941:655; 1944:221 och

428; 1951:829 samt 1954:731; hälsovårdsstadgan den 19 december 1958

(nr 663), vilken fr. o. in. den 1 januari 1960 avlöser 1919 års stadga;

brandlagen den 15 juni 1944 (nr 521; ang. ändring se 1954: 358);

brandstadgan den 15 juli 1944 (nr 522; ang. ändring se 1950: 49);

civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536; ang. ändringar se 1945:760

och 767; 1947:388; 1948:432; 1950:46; 1951:271; 1951:289; 1952:91;

1956:593 samt 1957:87);

civilförsvarskungörelsen den 14 september 1944 (nr 646; ang. ändringar

se 1945:488; 1949:28 och 379; 1949:617; 1950:405; 1951:564 och 672;

1952:498; 1955:638 samt 1956:594);

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

59

stadgan den 15 november 1957 (nr 601) om elektriska starkströmsledningar (ang. ändring se 1959: 559);

kungörelsen den 25 april 1935 (nr 138) angående kontroll av viss elek­ trisk materiel (ang. ändringar se 1945:212; 1956:298);

kungörelsen den 2 juni 1939 (nr 219) angående behörighet att vid elek­ triska starkströmsledningar utföra installationsarbete (ang. ändring se 1944: 698);

kungörelsen den 3 november 1939 (nr 898) angående anordnande och begagnande samt tillsyn av vissa hissar (ang. ändring se 1947: 742);

arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1; ang. ändringar se 1950: 70; 1955: 100 och 1958: 111, arbetarskyddskungörelsen den 6 maj 1949 (nr 208; ang. ändringar se 1956: 476 och 1958: 660);

skog sförläggning slag en den 25 maj 1951 (nr 305);

stadgan den 8 juni 1917 (nr 474) angående hotell- och pensionatrörelse (ang. ändringar se 1922:438; 1925:477; 1927:260; 1928:424; 1930:383; 1932:177; 1933:118; 1935:57; 1937:913; 1942:670; 1947:314 och 746; 1951:33; 1954:458; 1956:182 och 1958:125);

förordningen den 3 juni 1932 (nr 178) med vissa bestämmelser angående biografer och filmförevisning (ang. ändring se 1934: 272);

förordningen den 7 oktober 1921 (nr 876) angående eldfarliga oljor (ang. ändringar se 1940:854; 1942:728; 1946:708; 1947:438; 1949:342; 1950: 327; 1953:327; 1958:46 och 1959:29);

förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor (ang. ändring se 1955: 119); samt

livsmedelsstadgan den 21 december 1951 (nr 824; ang. ändringar se 1952: 271 och 488; 1953:636; 1955:258).

Allmänna synpunkter

Utredningen

Inledningsvis liar utredningen framhållit, att dess uppgift icke varit att föreslå någon reform på bred bas av byggnadslagstiftningen i dess helhet. Den riktpunkt, som utredningen haft för sin verksamhet, har blott bestått i att söka utröna, huruvida bestämmelserna inom byggnadslagstiftningen är ägnade att lägga onödiga band på byggnadsverksamheten och att vålla den byggande allmänheten eller de tillämpande myndigheterna onödigt be­ svär, samt att vid behov föreslå praktiska jämkningar i bestämmelserna, d. v. s. alt söka råda hot på vad som i dagligt tal brukar kallas »bygg,- krångel».

Enligt utredningen är den övervägande delen av byggföreskrifterna mo­ tiverad av skäl, till vilka nästan alla torde kunna ansluta sig. Det kan ur allmän synpunkt icke betecknas som likgiltigt, hur de städer och andra samhällsbildningar är beskaffade, till vilka stöx-re delen av befolkningen

60

under överskådlig tid är hänvisad, och det allmänna måste därför se till,

att bebyggelsen, särskilt sådan inom tätare befolkade orter, ordentligt plan-

lägges och att man vid byggandet rättar sig efter planerna. Enligt vad er-

tarenheten visar är det dessutom nödvändigt att ha en viss kontroll också

över byggnadernas utformning såväl vad angår bostäder som beträffande

byggnader för särskilda ändamål, t. ex. industri- och hantverkslokaler, bio­

grafer, livsmedelsaffärer etc. Till bestämmelserna om byggandet kan också

räknas bestämmelserna om fastighetsbildning och fastighetsregistrering,

vilken verksamhet sedan gammalt handhaves av offentliga mvndigheter.

Samhället måste också se till att byggandet samordnas med andra verk­

samhetsgrenar, såsom ordnandet av gator, vägar och andra trafikleder, kol­

lektiva trafikmedel, vatten- och avloppsanläggningar m. m. En växande

bebyggelse framkallar vidare behov av exempelvis administrations- och skol­

byggnader, samlingslokaler etc., vilka ställer stora anspråk på det allmänna.

Härtill kommer ett flertal speciella intressen, som kräver beaktande, t. ex.

allmän ordning och säkerhet, hälsovård, brandförsvar m. in.

Det är icke något karakteristiskt just för byggnadslagstiftningen, att för­

fattningsbestämmelserna numera blivit mera omfattande och svåröverskåd­

liga än tidigare. Samma företeelse möter på snart sagt alla områden. Orsa­

kerna är många. I detta sammanhang har utredningen ansett tillräckligt

att framhålla, att det ekonomiska livet blivit alltmera mångsidigt och kom­

plicerat, att nästan varje verksamhet av någon omfattning numera fordrar

medverkan av ett stort antal specialister samt att anspråken på stöd och

kontroll från det allmännas sida ständigt ökats.

Utredningen har vidare betonat, att byggnadslagstiftningens omfattning

icke i och för sig ger något belägg för att regleringen av byggandet gått över­

drivet långt. Lagstiftningens vidlyftighet beror i stället i icke ringa grad på

att lagstiftaren velat skapa garantier för den enskildes rätt och därför följt

principen att från fall till fall noggrant angiva arten och omfattningen av

de befogenheter, som skall tillkomma byggmyndigheterna.

Med den del av byggbestämmelserna, som har sin rot i kristidens excep­

tionella förhållanden, har utredningen icke haft att ta befattning. Emeller­

tid har utredningen som sin uppfattning uttalat, att förekomsten av dylika

bestämmelser är en av de mera väsentliga orsakerna till det vitt spridda

talet om byggkrångel. Denna del av de byggnadsreglerande bestämmelserna

har numera väsentligt minskat i omfattning, och kvar står egentligen endast

de centralaste krisbestämmelserna för byggfacket, nämligen lagstiftningen

om tillståndstvång för byggnadsarbete. Även i den modifierade form, vari

nämnda lagstiftning nu tillämpas, är den enligt utredningens mening för

de byggande en stötesten, varmed de flesta av dem torde ha svårt att för­

lika sig.

Den permanenta byggnadslagstiftningen har utredningen däremot funnit

vara till sina grunddrag så starkt motiverad, att någon omläggning av dess

ledande principer ej gärna kan komma i fråga. Friktionerna mellan bygg­

myndigheterna och allmänheten hänför sig i regel ej heller till de grund­

Kungl. Maj:is proposition nr 168 år 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år

61

läggande principerna utan till detaljbestäminelser och framför allt till det sätt, varpå dessa handhaves. Utredningens arbete har därför i huvudsak inriktats på att föreslå åtgärder, som är ägnade att bättra vad som brister i dessa hänseenden. Någon till grunden gående reform av lagstiftningen som helhet har utredningen däremot icke inlåtit sig på.

De ledande tankegångar, som utredningen fullföljt vid sitt arbete, har i stort sett varit följande. I första hand har utredningen ansett önskvärt att få fram enhetliga byggbestämmelser för hela riket med undvikande såvitt möjligt av specialstadganden för vissa orter eller vissa typer av bebyggelse­ områden. Detta innebär bl. a. att bestämmelserna enligt utredningen bör så långt möjligt vara desamma för städerna och för landsbygden samt för olika planområden. Vidare har utredningen strävat efter att decentralisera be­ slutanderätten i byggärenden, om möjligt till de lokala byggmyndigheterna, nämligen byggnadsnämnderna. Härjämte har utredningen — i syfte bl. a. att hindra att de centrala stadgandena alltför snabbt blir föråldrade — sökt att mera konsekvent än hittills uppdraga en gräns mellan de ämnen, som bör regleras i allmän författning och de detalj bestämmelser av huvudsakligen teknisk karaktär, som bör få sin plats i tillämpningsföreskrifter till för­ fattningarna. Även i övrigt har utredningen sökt att ur författningarna ut­ rensa sådana bestämmelser, som ansetts utan större olägenhet kunna avva­ ras. Ett viktigt önskemål har vidare varit att söka ge författningarna en såvitt möjligt klar och överskådlig disposition.

Remissyttrandena I nästan alla yttranden har huvudprinciperna i utredningens förslag vunnit tillstyrkande, ofta i synnerligen positiva ordalag. Hovrätterna för

Nedre Norrland och för Västra Sverige har funnit förslaget att decentrali­ sera handläggningen av planärenden och byggnadsärenden samt att avskaffa olikheterna mellan stad och landsbygd vara välmotiverat. Byggnadsstyrel­ sen har förklarat att styrelsen — ehuru den på vissa punkter ställer sig tveksam till utredningens förslag — dock anser att dessa bör praktiskt prövas. Länsstyrelsen i Örebro län har betonat, att förslagens natur visser­ ligen medför att åtskilliga önskemål kan framställas beträffande detaljer men att man, om någon verklig lättnad skall åstadkommas, icke får fästa alltför mycket avseende vid många av dessa detaljanmärkningar. Sve­ riges allmännyttiga bostadsföretag har betonat angelägenheten av att förslagen genomföres utan onödigt dröjsmål. Föreningen för samhällspla­ nering, Sveriges byggmästareförbund, Svenska väg- och vatienbyggares

riksförbund in. fl. har speciellt betonat lämpligheten av att man får i hu­ vudsak samma regler för land och stad. Även om goda skäl kan anföras för nästan var och en av de många nuvarande detalj föreskrifterna, är det dock

nödvändigt att ta vissa risker, om man vill vinna något i förenklingsväg. Samma åsikt har uttalats av Svenska teknologföreningen, som dock ställt sig något betänksam till den skärpning, som de gemensamma bestämmel­ serna möjligen kan medföra för landsbygdens del. Länsstyrelsen i Älvsborgs

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

lön har ansett, att förslagens huvudpunkter är väl ägnade att bilda grund­

valen för en eftersträvad förenkling på området och måste hälsas med till­

fredsställelse. Liknande uttalanden har gjorts av bl. a. arbetsmarknadssty­

relsen, telestyrelsen, flertalet länsstyrelser, städer och landskommuner

m. fl.

Även avstyrkande yttranden förekommer dock. Länsstyrelsen i Östergöt­

lands län har starkt kritiserat de resultat, till vilka utredningen kommit,

samt har efter detalj granskning av förslagen ansett, att dessa visserligen

har många förtjänster, vilka bör tillvaratagas, men likväl är behäftade med

sådana brister, att de icke utan omarbetning bör läggas till grund för lag­

stiftning i ämnet. Liknande synpunkter har anlagts på en del andra håll,

bl. a. av länsstyrelsen i Västernorrlands län och Svenska kommunal tek­

niska föreningen. Länsarkitekten i Uppsala län har framhållit, att plan­

läggningens och byggnadsväsendets kvalitet mera beror på hur smidigt och

aktivt administrationen verkar och vilka personella resurser, som finnes, ån

på byggnadslagstiftningens utformning. Överlantmåtaren i Stockholms län

har betonat, att det för att vinna avgörande förenklingar kräves en sam­

ordnad utgallring av onödiga kontroller inom hela lagstiftningsområdet och

att man mot denna bakgrund sannolikt icke kan vänta sig någon större ef­

fekt av den nu föreslagna revisionen. Fullmäktige i Skellefteå stad har sagt

sig icke vara övertygade om att förslagen är ägnade att undanröja bygg-

krånglet eller eljest innebära något steg mot förenklad lagstiftning. Full­

mäktige i Bromölla har undrat, om det är ägnat att minska byggkrånglet,

därest man får allmänt hållna bestämmelser, som möjliggör en oenhetlig

tillämpning i skilda orter.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter har ansett tveksamt, om det är lämp­

ligt att söka utforma lika regler för land och stad. Detta förutsätter likvär­

dig sakkunskap hos byggnadsnämnderna.

I ett mycket stort antal yttranden, bl. a. av lantmäteristyrelsen, bär fram­

hållits, att det är svårt att överblicka, i vad mån utredningens förslag totalt

sett kommer att medföra reella förenklingar, innan tillfälle givits att ta del

av de tillämpningsföreskrifter, som byggnadsstyrelsen förulsättes skola ut­

färda.

Svenska arkitekters riksförbund — som i de flesta hänseenden icke haft

några erinringar mot utredningens detaljförslag — har inledningsvis fram­

hållit, att de verkliga orsakerna till byggkrånglet ligger på ett annat plan än

det utredningen behandlat. För att råda bot på krånglet erfordras en full­

ständig utredning angående huvudprinciperna för den statliga och kommu­

nala byggnadsadministrationen, omfattande såväl det statsunderstödda bo­

stadsbyggandet som den övriga statliga byggnadsverksamheten och plan-

läggningsväsendet, med syfte att ernå en förenklad administration.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ansett att de av utredningen före­

slagna åtgärderna i stort sett är riktiga men att det varit önskvärt, att ut­

redningens uppdrag även omfattat en översyn av bestämmelserna på bo­

stads- och investeringspolitikens områden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

63

Departementschefen

Till följd av teknikens och samhällslivets utveckling har de problem, som möter inom byggnadslagstiftningen, blivit av en annan karaktär än förut. Under 1800-talet och de första årtiondena av 1900-talet, då grunddragen i lagstiftningen utformades, var det i allmänhet möjligt att lösa uppkomman­ de frågor med utgångspunkt från rättsreglerna och allmänna övervägan­ den men utan tillgång till alltför specialiserad sakkunskap på olika fack­ områden. Nu har utvecklingen tenderat därhän, alt nästan varje fråga ford­ rar medverkan av ett stort antal specialister. Detta torde vara ofrånkom­ ligt. Frågorna om planläggning och byggande tangerar så många områden av samhällslivet, att de icke kan ses som isolerade problem utan måste lösas i samverkan mellan företrädarna för de olika grenarna av den samhälle­ liga verksamheten.

Om byggnadslagstiftningen och byggmyndigheterna således icke kan göra anspråk på att ensamma reglera allt, som har med byggandet att skaffa, har de i stället fått den viktiga uppgiften att åstadkomma samordning mel­ lan de olika strävanden, som gör sig gällande i fråga om samhällets yttre utformning. Bebyggelseplaneringen kan sägas vara en typisk och i stort sett lyckad form för dylik samordning. Behovet av samordning gör sig emel­ lertid gällande även i ärenden av mindre räckvidd.

Det myckna talet om byggkrångel kan visserligen — såsom utredning­ en framhållit — till stor del ha sin grund i kristidens numera i allt vä­ sentligt avskrivna regleringssystem. Obestridligt är dock, att frågan om sam­ ordning av de olika författningar, som reglerar byggfrågor, och mellan de myndigheter, som handlägger hithörande ärenden, alltjämt lämnar mycket övrigt att önska. En översyn av hithörande frågor är därför behövlig.

Även själva byggnadslagstiftningen som sådan är på många punkter onö­ digt omfångsrik och detaljerad. Utredningen har i detta hänseende fram­ hållit, att avsevärda förenklingar kan stå att vinna genom att bestämmel­ serna så långt möjligt göres enhetliga för riket med slopande av onödiga särbestämmelser för vissa typer av administrativa områden eller planområ­ den. Som ett annat önskemål — vilket särskilt är ägnat att främja den efter­ strävade samordningen mellan olika myndigheter, som har med byggandet att skaffa — har vidare nämnts decentralisering av byggärendcna till den kommunala byggmyndigheten, nämligen byggnadsnämnden. Som en tredje åtgärd med syfte att öka överskådligheten i förfaltningsmaterialet har an­ givits möjligheten att mera konsekvent än hittills ur byggförfattningarna ut­ rensa bestämmelser i rena detaljfrågor, särskilt sådana av teknisk natur, och överföra dem till tillämpningsföreskrifter.

Utan att föregripa mitt ställningstagande till de särskilda förslag, som ut­ redningen framlagt, vill jag här uttala, att ett konsekvent genomförande av de nämnda grundtankarna synes vara ägnat alt åstadkomma en avsevärd förenkling av byggnadslagstiftningen och dess tillämpning utan alt uppoffra någon av de ledande principerna i lagstiftningen. Utredningens förslag sy­ nes därför väl värda att prövas.

64

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Huruvida det är möjligt att nå den eftersträvade enhetligheten i byggbe-

stämmelser för olika typer av administrativa områden och planområden

utan att de nuvarande mera detaljerade bestämmelserna för städer och lik­

nande orter alltför mycket uppmjukas och utan en opåkallad skärpning av

bestämmelserna för landsbygden låter sig givetvis icke bedömas utan en

detaljgranskning av förslagen. Såsom jag i det följande kommer att närmare

ange torde det emellertid icke vara uteslutet att en lösning kan uppnås t. ex.

genom att de mera detaljerade bestämmelserna reserveras för större byggna­

der och byggnader av mera komplicerad konstruktion, vare sig dessa är

belägna i stad eller på landsbygd. En dylik avgränsning av bestämmelsernas

tillämpningsområden förefaller mig mera sakligt motiverad än den nuva­

rande, som grundas på administrativa gränser eller gränser för planområ­

den.

Det ligger i sakens natur, att eu decentralisering av beslutanderätten till

lokala organ alltid måste medföra en viss risk för att tillämpningen icke

blir fullt enhetlig. På ett område som det förevarande kan emellertid denna

olägenhet till stor del avhjälpas genom centralt utfärdade råd, anvisningar

och föreskrifter. Särskilt gäller detta det tekniska området, inom vilket be­

hovet av enhetliga normer torde vara störst. Beträffande de rättsliga frå­

gorna finns i de flesta hänseenden sedan länge utbildad en praxis, från

vilken utredningens förslag icke behöver innebära avsteg annat än på vissa

särskilda punkter. De fördelar som en decentralisering för med sig främst

i form av bättre kontakt mellan myndigheterna och allmänheten är f. ö. så

påtagliga och betydande, att de för de flesta inom den byggande allmänheten

väl uppväger nackdelen av att bedömningen av detaljfrågor måhända icke

blir alldeles densamma i alla orter.

Det är beklagligt, alt tillämpningsföreskrifterna och anvisningarna till de

föreslagna nya bestämmelserna ännu icke föreligger färdiga. Enligt vad jag

inhämtat kan utarbetandet av speciella föreskrifter för vissa slag av bygg­

nader väntas komma att ta avsevärd lid i anspråk. Till övervägande del rör

de ämnen, som redan är reglerade genom andra — låt vara delvis föråldrade

- bestämmelser. De är därför icke ovillkorligen nödvändiga för att möj­

liggöra ett ikraftträdande av de nya bestämmelser, som utredningen före­

slagit. De centrala partierna av anvisningarna — innefattande bestämmel­

ser för byggnader i allmänhet — befinner sig enligt vad jag inhämtat nu i

sådant skick, att de kan föreligga färdiga inom några månader och i allt fall

i god tid innan den nya lagstiftningen kan tänkas träda i kraft. Vid sådant

förhållande anser jag det icke vara försvarligt att dröja med de föreslagna

reformerna i avbidan på att tillämpningsföreskrifter och anvisningar blir

helt färdigredigerade.

Utredningen har icke framlagt några förslag, som i mera avsevärd mån

berör de statliga byggmyndiglieternas organisation och fördelningen av

uppgifter dem emellan. På detta område kvarstår åtskilliga problem olösta.

Det kan emellertid ifrågasättas, om dessa frågor är av beskaffenhet att lämp­

ligen böra lösas i ett sammanhang. Åtskilligt talar för att de i stället bör

65

lösas genom partiella, tid efter annan vidtagna jämkningar i organisatio­ nen. Vissa sådana frågar, ehuru av mindre räckvidd, kommer utan tvivel att aktualiseras genom den omfördelning av arbetsbördan, som den före­ slagna decentraliseringen av byggärendena till byggnadsnämnderna inne­ bär. Några omedelbara åtgärder är emellertid icke påkallade och det sy­ nes mig lämpligt att avvakta någon tids erfarenhet, innan mera avsevärda organisatoriska ändringar vidtages.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Regionplan

Gällande bestämmelser

Enligt 126 § BL skall regionplan upprättas, då för två eller flera städer, köpingar, municipalsamhällen, andra tätare befolkade orter på landet eller landskommuner föreligger behov av gemensam planläggning beträffande markens användning i ett eller flera hänseenden, såsom i fråga om viktigare trafikleder, flygplats, områden för tätbebyggelse och områden för frilufts­ liv samt anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. När fråga väckts om upprättande av regionplan, skall länsstyrelsen efter utredning hänskjuta frågan till Kungl. Maj :t, som bestämmer, huruvida regionplan skall finnas, regionplaneområdets omfattning och i vilka hänseenden gemensam plan­ läggning skall äga rum (127 § BL). De av frågan berörda kommunerna och samhällena skall härefter bilda ett regionplaneförbund, för vilket skall finnas förbundsdirektion (128 och 129 §§ BL) och regionplanenämnd (148 § BS). Regionplan fastställes av Kungl. Maj :t efter förslag av förbundsdi- rektionen och sedan förbundsmedlemmarna fått tillfälle att yttra sig (113 § BL). I fråga om rättsverkningarna av regionplan är stadgat, att planen skall tjäna till ledning vid upprättande av generalplan, stadsplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser eller ändring därav så ock eljest vid reglering av bebyggelsen eller användningen i övrigt av mark inom planområdet. Vi­ dare ges vissa bestämmelser om möjlighet att utfärda byggnadsförbud samt om att sådan nybyggnad, schaktning, fyllning och trädfällning otc., som är beroende av myndighets prövning, ej får ske så, att markens användning för det i planen avsedda ändamålet försvåras (134 och 135 §§ BL). Härjämte finnes utanför de egentliga byggnadsförfattningarna vissa strödda sladgan- den om verkningarna av regionplanering. I 19 kap. 13 § 2 mom. jorddelnings­ lagen är sålunda stadgat, att regionplan skall beaktas vid avstyckningsför- rättning. Enligt 4 § andra stycket lagen om enskilda vägar skall regionplan tjäna till ledning vid utförande av företag, som avses i nämnda lag. I 4 § tredje stycket lagen om allmänna vägar finnes en bestämmelse om att väg ej får läggas så, att regionplan motverkas.

Ytterligare detaljbestämmelser om regionplan är givna i 147—161 §§ BS.

Utredningen I betänkandet har framhållits, att erfarenheterna av regionplaneinstitutet är begränsade och att ännu år 1957 icke någon regionplan blivit fastställd.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1959. i samt. Nr 168

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

I den allmänna diskussionen kring hithörande frågor har tvekan gjort sig

gällande beträffande bl. a. regionplaneinstitutets tillämpningsområde, me­

todiken vid planläggningsarbetet och planernas lämpliga utformning.

Utredningen, som den 31 maj 1957 av Kungl. Maj :t erhållit uppdrag att

verkställa av riksdagen begärd översyn av bestämmelserna om regionplan

med ändamål att söka åvägabringa samordning i organisationen av region-

planearbetet och genomföra förenklingar i själva planinstitutet, har icke

medhunnit att slutföra detta uppdrag innan betänkandet avgivits samt har

förklarat sin avsikt vara att framdeles redovisa hithörande frågor i ett sär­

skilt betänkande. I anledning härav har utredningen i förevarande sam­

manhang begränsat sig till att föreslå sådana huvudsakligen formella änd­

ringar i bestämmelserna om regionplan, som ansetts kunna förverkligas

utan att föregripa det fortsatta reformarbetet.

I sådant hänseende har utredningen särskilt anmärkt, att reglerna om re­

gionplan — liksom bestämmelserna om övriga planinstitut — är synnerligen

detaljerade. Detta är enligt utredningens mening missledande med hänsyn till

den obetydliga erfarenhet man än så länge har av regionplaner. I samband

med att utredningen underkastat samtliga i BS givna bestämmelser om plan­

läggning en genomgripande redaktionell omarbetning har utredningen före­

slagit, att de detaljerade bestämmelserna om regionplan t. v. ersättes av

föreskrifter med mera allmänt innehåll.

Vidare har framhållits, att bestämmelserna om regionplan bör bringas att

i formellt hänseende överensstämma med den nya lagstiftning om kommu­

nalförbund och indelningsändringar, som beslutats av 1957 års riksdag.

Enligt lagen den 31 maj 1957 (nr 281) om kommunalförbund skall kommu­

nalförbunds beslutanderätt utövas av fullmäktige, som väljes av förbunds-

medlemmarna, varjämte för förbundet skall finnas en styrelse med uppgift

att handhava den närmare ledningen av verksamheten. Dessa organ får

ungefär samma uppgifter som dem, vilka enligt BL och BS tillkommer resp.

förbundsdirektion och regionplanenämnd. Bestämmelserna i BL och BS om

förbundsdirektion och regionplanenämnd bör därför upphävas och ersättas

av hänvisningar till lagstiftningen om kommunalförbund.

Remissyttrandena

I remissyttrandena har förekommit ett flertal uttalanden rörande region-

planearbetets betydelse och lämpliga inriktning, sättet för planernas ut­

formning m. m., vilka med hänsyn till den begränsade omfattningen av

utredningens hittills framlagda förslag torde kunna här förbigås. I den mån

de nu aktuella förslagen överhuvud omnämnts i yttrandena, har dessa gått

i tillstyrkande riktning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har framhållit, att övergångsbestäm­

melserna till den nya lagen om kommunalförbund är behäftade med en del

oklarheter vad angår regionplaneförbund. Bestämmelsen i BL om att Kungl.

Maj :t skall utse en ledamot i förbundsdirektionen avviker från motsvaran­

de stadganden i kommunalförbundslagen. Även vissa bestämmelser i BS

strider mot bestämmelserna i nämnda lag.

Kunc/l. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

67

Departementschefen Frågorna om sättet för åstadkommande av en ändamålsenlig översiktlig planläggning är sedan rätt lång tid mycket aktuella såväl i Sverige som i utlandet. Frågeställningen kan icke begränsas att avse enbart planläggning för bebyggelse. En planläggning för större områden och på längre sikt kommer nämligen nödvändigtvis att mer eller mindre sammanfalla med frågan om samordning av det allmännas resurser överhuvud taget och gri­ per därigenom in på många olika områden av samhällslivet. Planering av riksomfattande eller regional karaktär bedrives f. n. av ett flertal centrala verk, av olika organ på länsplanet samt av de för ändamålet särskilt bildade regionplaneförbunden. I detta sammanhang kan särskilt erinras om den kartläggning av befolknings- och näringsförhållanden m. m., som på sistone verkställts av bl. a. skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vidare bör framhållas, att regionplaneringen enligt BL numera kan sägas ha icke alldeles obetydlig omfattning, åtminstone om man tar hänsyn även till den försöksverksamhet med likartad inrikt­ ning, som i åtskilliga län bedrives av byggnadsstyrelsen eller under med­ verkan av denna. Till planläggningsverksamhel i nu avsedd mening kan även räknas all verksamhet som har till uppgift att samordna primärkom­ munernas resurser beträffande mera kostnadskrävande kommunala verk­ samhetsgrenar, såsom skolväsen, åldringsvård, polisväsen etc.

Detta betyder dock icke, att verksamheten ännu fått en sådan karaktär, att den annat än i enstaka hänseenden kan ge något pålitligt underlag för avgöranden på längre sikt. Stor ovisshet råder icke blott om metodiken för arbetet utan i många fall också om det mål, som verksamheten syftar till. Härtill kommer, att de verkställda undersökningarna i vissa fall innebär dubbelarbete och att en rationalisering av verksamheten därför är önskvärd.

De utredningsuppgifter, som alltjämt väntar på sin lösning, är alltså icke obetydliga. Emellertid är ännu svårt att bedöma vilken betydelse regionpla­ neringen enligt BL kommer att få inom den framtida planläggningsverksam- heten. I allt fall torde det vara lämpligt att avvakta resultatet av den un­ dersökning, som byggnadsutredningen i maj 1957 fick i uppdrag att ombe­ sörja angående hithörande frågor. Någon mera omfattande reform av re- gionplaneinstitutet kan därför i dagens läge icke komma i fråga.

De förslag, som utredningen på grundval av sina allmänna överväganden framlagt i denna del och som innebär att de nuvarande bestämmelserna i BS om regionplanering redaktionellt omarbetas, har jag icke något väsentligt att erinra mot. Särskilt med hänsyn till den rådande ovissheten om region­ planeringens mål och medel är det enligt min mening önskvärt, att de nu­ varande detaljerade reglerna, vilka snarast kan sägas vara av lärobokska- raktär, ersättes av mera allmänt hållna bestämmelser sådana som dem utred­ ningen föreslagit.

Likaledes biträder jag i princip förslaget att anpassa bestämmelserna i BL och BS om regionplaneförbund till reglerna i 1957 års lag om kommu­

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

nalförbund. Eftersom verksamheten inom regionplaneförbund i mångt och

mycket måste få karaktär av förhandlings- och sammanjämkningsarbete,

anser jag emellertid, liksom utredningen, det vara ändamålsenligt, att ord­

föranden i förbundets beslutande organ (förbundsfullmäktige) alltjämt ut­

ses av Kungl. Maj :t och därmed får en mera opartisk ställning. Vissa speci­

ella bestämmelser om förevarande slag av kommunalförbund blir därför nöd­

vändiga vid sidan av en allmän hänvisning till lagstiftningen om kommu­

nalförbund. Dessa speciella bestämmelser torde lämpligen få sin plats i BL.

De nuvarande bestämmelserna i BS om regionplanenämnd m. m. kan helt

utgå, eftersom frågorna om regionplaneförbundens verkställighetsorgan får

sin lösning genom hänvisningen till kommunalförbundslagstiftningen.

Övergången till de nya bestämmelserna torde — såsom utredningen före­

slagit — kunna ordnas medelst en bestämmelse som föreskriver, att val av

ledamöter i förbundsstyrelse och förbundsdirektion skall ske vid viss angi­

ven tidpunkt samt att hittillsvarande ledamöter i samband därmed skall

frånträda sina befattningar. Regionplaneförbunden såsom sådana bör där­

emot bestå. De svårigheter, som mött vid tillämpningen av de provisoriska

stadgandena om regionplaneförbund i övergångsbestämmelserna till kom­

munalförbundslagen, torde därmed i allt väsentligt bli undanröjda.

Generalplan

Gällande bestämmelser

’ Med generalplan förstås enligt BL en plan, som är avsedd att tjäna till led­

ning för närmare planläggning beträffande ordnandet och bebyggandet av

stad, köping, municipalsamhälle, annan tätare befolkad ort eller landskom­

mun. Planen skall ange grunddragen för markens användning till olika än­

damål, såsom till tätbebyggelse, viktigare trafikleder och andra allmänna

platser, samt kan upptaga förbud mot viss bebyggelse eller användning i

övrigt (9, 88, 90 och 96 §§ BL). Förslag till generalplan skall utställas till

granskning, varjämte byggnadsstyrelsen eller i Aissa fall länsarkitekten

skall avge yttrande över förslaget (20 och 109 §§ BS). Planen kan härefter

antagas av kommunens fullmäktige (10 och 97 §§ BL). Antagen general­

plan medför icke några särskilda rättsverkningar, men det har förutr

satts, att det bekantgörande av planen, som utställandet och antagandet in-

hebär, medför att man i praktiken kommer att ta hänsyn till planen icke

blott \rid framtida detaljplaneläggning utan äAren i andra sammanhang, t. ex.

vid avgörande av väg- och fastighetsbildningsfrågor. Emellertid står det

också kommunen eller samhället fritt att söka fastställelse a\r planen (10,

88, 90, 97 och 99 §§ BL). I så fall fordras ett mera omständligt utställnings-

förfarande (23 § BS). Fastställd generalplan har rättsverkningar i flera

olika hänseenden. Nybyggnad får i allmänhet ej äga rum i strid mot pla­

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

69

nen (13 och 100 §§ BL). Ej heller får någon verkställa schaktning, fyllning,

trädfällning eller därmed jämförlig åtgärd så, att åtgärden väsentligt för­ svårar områdets användning för avsett ändamål (17 § BL). På landsbygden gäller detta dock blott om länsstyrelsen utfärdat särskilt förbud mot sådan åtgärd som sist nämnts (102 § BL). Kommunen resp. samhället får genom fastställelsen rätt att lösa eller i vissa fall utan ersättning omhändertaga mark för trafikleder m. m. Under vissa angivna förutsättningar kan också skyldighet inträda att lösa mark eller att utgiva ersättning för skada genom planen (18—23 samt 103 och 104 §§ BL). Enligt 19 kap. 13 § jorddelnings­ lagen, 5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen, 4 § lagen om enskilda vägar och 4 § lagen om allmänna vägar skall hänsyn tagas till planen vid avstyck- ningsförrättningar och i samband med vägföretag. — Bestämmelserna om generalplans rättsverkan kompletteras vidare av föreskrifter i BL, enligt vilka provisoriskt nybyggnadsförbud kan meddelas för tiden till dess pla­ nen hunnit fastställas (14—16 samt 101 §§ BL).

Utredningen I betänkandet har lämnats en kortfattad redogörelse för hur bestämmel­ serna om generalplan tillämpats i praktiken. Däri har framhållits, att ett omfattande generalplanearbete bedrivits sedan BL:s tillkomst men att ännu år 1957 icke någon generalplan blivit helt eller delvis fastställd. Ett fåtal pla­ ner har antagits av vederbörande kommun. I övriga fall — och dessa är många — har man tillämpat en tredje metod, bestående i att det färdig­ ställda planförslaget framlagts för kommunens fullmäktige och därefter bi­ lagts kommunens handlingar utan att bli föremål för något formligt beslut av fullmäktige. I praktiken har man alltså hittills haft att räkna med två slag av planer på generalplanestadiet, nämligen dels antagna generalplaner och dels icke antagna generalplaneförslag. Ett icke antaget förslag till ge­

neralplan är ej att anse som någon plan i BL:s mening men kan under

vissa omständigheter vara att räkna med såsom ett handlingsprogram för de kommunala myndigheterna.

Eftersom den hittillsvarande utvecklingen visat, att bestämmelserna om fastställelse av generalplan icke fyller något mera trängande behov, har ut­ redningen ställt frågan, huruvida icke bestämmelserna i BL om faststäl­ lelse av generalplan skulle kunna upphävas. Troligen kommer de icke nå­ gonsin att få något mera avsevärt användningsområde. Uteslutet är dock icke att man ibland kan komma att söka fastställelse av generalplan i nå­ gon viss mindre de], t. ex. beträffande en väg, till vilken kommunen på detta sätt vill förvärva erforderlig mark, eller beträffande ett område, som man av särskild anledning vill hålla fritt från bebyggelse. Att möjligheten till fastställelse står till buds i fall av behov, torde knappast medföra olägen­ het vare sig för de byggande eller ur annan synpunkt. Slopandet av be­ stämmelserna skulle medföra en kraftig omarbetning av de centrala de­

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

larna i BL. Utredningen anser därför att övervägande skäl talar för att be­

stämmelserna bibehålies.

Frågor om fastställande av generalplan i städer och andra s. k. stads-

planesamhällen ankommer jämlikt 10, 88 och 90 §§ på Kungl. Maj :t. Mot­

svarande frågor vad angår landsbygden handlägges jämlikt 97 § BL av läns­

styrelsen. Såsom ett led i strävandena att söka göra bestämmelserna för

städerna och landsbygden såvitt möjligt likformiga liar utredningen före­

slagit, att bestämmelserna för landet får samma innehåll som de nuvaran­

de bestämmelserna för stad.

Utredningen har vidare sagt sig vilja i detta sammanhang fästa uppmärk­

samheten på en detaljfråga av viss räckvidd, nämligen de byggnadsförbud,

som jämlikt 15 och 101 §§ BL kan av länsstyrelsen utfärdas, då fråga

väckts om fastställelse av generalplan. Sådant förbud är uppenbarligen av­

sett att vara rent provisoriskt och gälla blott till dess kommunens fullmäk­

tige hunnit behandla frågan om sökande av fastställelse å planen. Eftersom

BL:s bestämmelser om fastställande av generalplan ännu icke tillämpats i

något enda fall, kan det icke sägas stå i överensstämmelse med grunderna

för lagstiftningen, om byggnadsförbud enligt 15 eller 101 § BL pålägges

eller bibehålies i någon avsevärd omfattning. Utredningen har med hänsyn

bl. a. till konsekvenserna på andra områden icke ansett sig kunna föreslå nå­

gon lagändring på denna punkt men har betonat nödvändigheten av att bestäm­

melserna handhaves restriktivt. Byggnadsförbud torde icke böra påläggas

eller förlängas i andra fall eller i större omfattning, än man kan räkna med

att pågående generalplanearbete kommer att resultera i fastställd general­

plan. Detta betyder, att tillämpningsområdet för 15 och 101 §§ BL inskrän-

kes till rena undantagsfall.

Såsom anmärkningsvärt har utredningen betecknat att kommunerna i så

stor utsträckning underlåtit att antaga sina generalplaneförslag, och utred­

ningen har tämligen ingående diskuterat orsakerna härtill. Den slutsats,

som utredningen kommit till, har varit att anledning ej finnes att föreslå

bestämmelser med syfte att påverka kommunernas ställningstagande till

frågan, om de skall antaga sina generalplaneutkast såsom generalplaner

eller icke.

Utredningen har också behandlat generalplanearbetets metodik. Härvid

har framför allt betonats att planläggningen icke får vara alltför ambitiös

eller detaljerad. Skall planen ha någon mening som kommunalt hand­

lingsprogram, måste den vara elastisk och hållas levande samt utan tids­

ödande och kostnadskrävande arbete kunna justeras med hänsyn till de

ständiga förändringarna i målsättningen. Detta hindrar dock icke, att pla­

nen i vissa delar kan behöva göras rätt så detaljerad, nämligen i den mån

planen är avsedd att förverkligas inom den allra närmaste tiden eller att

bli föremål för fastställelse. Där så är fallet, kan det rentav vara lämpligt,

att generalplanen närmar sig detaljplanen i utförlighet. Hur de ekonomiska

kalkyler bör vara beskaffade, som planen grundar sig på, kan icke angivas

71

med generell giltighet. Givet är, att kalkylerna bör vara relativt väl utarbe­ tade och specificerade, när fråga är om åtgärder, som avses komma till stånd inom den närmaste tiden och alltså ingår i det aktuella handlings­ programmet, medan det däremot i regel bör vara tillräckligt med summa­ riska kostnadsberäkningar i fråga om sådana åtgärder, som avses komma till stånd först i en oviss framtid.

Några konkreta författningsförslag i dessa avseenden har utredningen icke framlagt i vidare mån än att utredningen — liksom i fråga om övriga plan­ institut — föreslagit att bestämmelserna i BS om planernas innehåll skall förenklas och i huvudsak blott ange de synpunkter, som bör beaktas i sam­ band med planläggningen. Vidare har föreslagits en redaktionell omarbet­ ning av bestämmelserna om förfarandet vid planläggning.

Remissyttrandena Frågorna om generalplan har i regel ej tilldragit sig något större intresse i remissyttrandena. En del principiella synpunkter har dock på sina håll anlagts på hithörande spörsmål. Byggnadsstyrelsen har som sin mening framhållit, att förslagen till decentralisering av beslutanderätten i detalj- planefrågor bort åtföljas av en viss stabilisering beträffande översiktspla­ neringen — både den kommunala, den regionala och den än mera vittsyf- tande — så att den erhåller en fastare ställning såsom instrument för en planmässig samordning. Särskilt har styrelsen funnit önskvärt att general­ planeringen tillmätes större vikt vid planläggnings- och bebyggelsefrågor­ nas behandling. Det är ett angeläget önskemål att generalplanerna blir fö­ remål för principiellt ställningstagande från kommunernas beslutande or­ gan. Liknande uttalanden har gjorts av flera länsarkitekter. Svenska vägoch vattenbyggares riksförbund har uttalat önskemål om att uppgjorda generalplaner offentliggöres, oavsett om de antages av kommunen eller icke.

På flera håll, speciellt av lantmäteristyrelsen, har starkt betonats, att en generalplan icke bör sträcka sig längre än till vad man för tillfället kan överblicka och att planen bör utformas så, att den fortlöpande kan kom­ pletteras och anpassas till nya förhållanden och krav.

Fullmäktige i Norrköping har ifrågasatt, om icke tiden är inne att slut­ giltigt avskaffa institutet fastställd generalplan, medan stads planearkitektcn i Eskilstuna framhållit, att man i nämnda stad ansett fastställelsemöj- ligheten vara av värde såtillvida, som man sökt fastställelse av sträckning­ en för huvudvägarna.

I de yttranden, som närmare ingått på detaljfrågorna, har i allmänhet tillstyrkts, att fastställelse av generalplan får ankomma på Kungl. Maj :t även vad angår landsbygden. Bland dem, vilkas uttalanden gått i sådan riktning, förtjänar att nämnas länsstyrelserna i Kalmar och Kopparbergs län samt Föreningen för samhällsplanering. Däremot har länsstyrelsen i Gö­ teborgs och Bohus län ansett, att länsstyrelsen alltjämt bör vara faststäl- lelsemyndighct i fråga om generalplan på landet och att den av utredningen föreslagna ändringen kan tänkas göra kommunerna mera obenägna att

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

72

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

söka fastställelse. Länsarkitekten i Kronobergs län har ansett, att länssty­

relse alltjämt bör kunna förelägga landskommun att upprätta generalplan

och att denna befogenhet alltså icke bör förbehållas Kungl. Maj:t.

Departementschefen

Sedan generalplaneinstitutet tillkom i samband med 1947 års lagstiftning,

har utvecklingen på området kommit att rätt avsevärt avvika från vad man

då förutsatte. Möjligheten att fastställa generalplan har icke begagnats an­

nat än i något enstaka undantagsfall, och ej heller har möjligheten för kom­

munerna att formligen antaga sina generalplaneutkast såsom generalplaner

utnyttjats i någon nämnvärd omfattning.

Det oaktat kan man knappast påstå, att generalplanläggningen är ett för­

summat område. Behovet av generalplanemässiga överväganden till stöd för

senare detaljplanläggning är numera allmänt erkänt. Planläggningsverk-

samheten har alltsedan BL:s tillkomst varit av betydande omfattning och

fortgår alltjämt i oförminskat tempo. Huruvida kommunerna formligen an­

tager sina generalplaneutkast såsom generalplaner eller icke, är enligt min

mening av underordnad betydelse. Huvudsaken måste dock vara att man

verkställt själva de utredningar som erfordras för att bedöma uppkomman­

de Irågor om detaljplanläggning i sitt rätta sammanhang.

Något som torde behöva övervägas är om man icke nu bör dra konse­

kvensen av den skedda utvecklingen genom att i grunden reformera be­

stämmelserna i BL och BS om generalplan och därvid slopa det nuvarande

fastställelselörfarandet samt eventuellt också bestämmelserna om antagande

av sådan plan. På sätt utredningen anfört kan man dock icke förneka, att

såväl bestämmelserna om antagande som bestämmelserna om fastställande

av generalplan i vissa situationer kan ha en uppgift att fylla. Jag är därför

icke beredd att i detta sammanhang förorda, att de slopas. Ej heller anser jag

lämpligt att vid sidan av dessa i byggnadslagstiftningen upptaga några regler

om sådana generalplaneutkast, som varken antagits eller fastställts. Dylika

regler skulle väl icke bli annat än av rent rådgivande natur. I allt fall synes

det mig lämpligt att först avvakta de resultat, till vilka utredningen kan

komma vid sina fortsatta överväganden angående den översiktliga plane­

ringsverksamheten.

Utredningens förslag att slopa de nuvarande särbestämmelserna om gene­

ralplanläggning på landsbygden och att låta bestämmelserna om sådan plan­

läggning i stad gälla även på landsbygden anser jag lämpligt. Visserligen

står det icke helt i överensstämmelse med den tendens till decentralisering,

som i övrigt präglar utredningens författningsförslag. Den ringa omfattning,

i vilken t. ex. bestämmelserna om fastställelse av generalplan hittills tilläm­

pats, gör det emellertid angeläget, att erfarenheterna av dylik planläggning

samlas centralt. Ur systematisk synpunkt är det också att föredraga, att be­

stämmelserna göres lika för alla typer av administrativa områden.

De synpunkter, som utredningen anlagt på frågan om byggnadsförbud i

anledning av väckt fråga om fastställelse av generalplan, kan jag ansluta

73

mig till. Emellertid föreligger t. v. icke något klart belägg på att bestämmel­ serna missbrukats, och jag anser mig kunna förutsätta, att de i framtiden handhaves synnerligen restriktivt. På nuvarande stadium anser jag icke, att någon lagändring är behövlig.

Mot utredningens förslag till redaktionella jämkningar av bestämmelserna om generalplan har jag icke andra erinringar än beträffande vissa detaljer, till vilka jag avser att återkomma i det följande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1059

Stadsplan

Gällande bestämmelser Stadsplan har till ändamål att närmare reglera bebyggelsen å den mark, som planläggningen avser (24 § BL). Planen skall utmärka och till grän­ serna angiva de för olika ändamål avsedda områden som ingår däri, nämli­ gen dels byggnadskvarter, dels gator, torg, parker och andra allmänna plat­ ser, dels ock specialområden (trafikområden, skydds- eller säkerhetsområ­ den, hamnområden, idrottsområden, begravningsplatser, vattenområden m. m.). Höj dlägen skall anges i erforderlig omfattning. Stadsplan skall ock innehålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas bebyggande eller användning i övrigt, som finnes erforderliga (25 § BL). Stadsplan antages av stadsfullmäktige men skall för att bli gällande fastställas av Kungl. Maj :t. Ändring i förut fastställd plan kan i vissa fall antagas av byggnads­ nämnden. I viss omfattning är också befogenheten att fastställa plan eller planändring anförtrodd länsstyrelsen (26 § BL). Till skydd för enskilds rätt är bestämmelser givna om att upprättat planförslag skall i viss ordning utställas till granskning, innan det får antagas och fastställas (23 och 31 §§ BS). Antagande och fastställande av stadsplan medför långtgående rätts­ verkningar, i det att såväl samhällets organ som de enskilda markägarna i princip är skyldiga att vid områdets ordnande och bebyggande följa planen. Staden är skyldig att iordningställa, upplåta och underhålla gator och and­ ra allmänna platser inom planområdet (49 och 74 §§ BL). För detta ända­ mål äger staden lösa eller i vissa fall utan ersättning omhändertaga den för ändamålet erforderliga marken (41—43 samt 70 §§ BL). Till stadens kost­ nader är emellertid markägarna skyldiga att bidraga i viss omfattning (56 —69 samt 72 och 73 §§ BL). Staden kan också i vissa fall få rätt att lösa mark, som enligt planen är avsedd för enskilt bebyggande, om sådant er­ fordras för genomförande av planen (44 och 45 §§ BL). Markägarna är å sin sida förbjudna att utan särskilt tillstånd bygga i strid mot planen, var­ jämte gäller vissa förbud mot schaldning, fyllning, trädfällning elc. (34 och 40 §§ BL). Eftersom fastställandet av stadsplan kan tänkas medföra skada för enskilda markägare genom inskränkningar i rätten att utnyttja marken eller på annat sätt, är bestämmelser också givna om skyldighet för staden att hålla markägarna skadeslösa (48 och 75 §§ BL). — Enligt särskilda be­

74

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

stämmelser skall fastighetsbildning (ändringar i fastighetsindelningen) ge­

nom tomtindelning och tomtmätning eller genom avstyckning, laga skifte

eller ägobyte ske i överensstämmelse med gällande stadsplan (28 § BL, 19

kap. 13 § jorddelningslagen samt 5 kap. 8 § och 6 kap. 9 § lagen om fastig­

hetsbildning i stad).

Stadgandena om stadsplan är — på sätt framgår av det redan anförda —

främst avfattade med tanke på städerna men äger motsvarande tillämpning

även i köpingar och andra tätare befolkade orter på landet (88, 90 och 105

§§ BL samt 100, 101 och 112 §§ BS). Vad här förut sagts om stad gäller i

dylika fall vederbörande köping, municipalsamhälle eller landskommun.

Utredningen

Någon närmare redogörelse för de olika spörsmål, som på något sätt har

samband med stadsplaneinstitutet, har icke lämnats i betänkandet. Utred­

ningen har inskränkt sig till att föreslå reformer på vissa punkter av de nu

gällande reglerna, speciellt de som handlar om tillkomsten av stadsplan.

Som ett önskemål har framhållits, att planväsendet fungerar snabbt och

effektivt, så att byggnadsverksamheten icke upphålles av proceduren i plan­

frågor.

En möjlighet att göra förfarandet snabbare är att den nuvarande bestäm­

melsen om att kommunalfullmäktige kan uppdraga åt byggnadsnämnden

att i fullmäktiges ställe antaga förslag till ändring av stadsplan utvidgas så

att fastställelseprövningen kan delegeras till byggnadsnämnden även då frå­

ga är om antagande av stadsplan för område, som tidigare icke varit plan­

lagt. Utredningen har för sin del föreslagit att bestämmelserna i 26 § tredje

stycket andra punkten BL jämkas så, att fullmäktige får möjlighet att de­

legera sin beslutanderätt till byggnadsnämnden i den omfattning fullmäk­

tige själva finner lämplig.

En annan möjlighet att underlätta tillkomsten av stadsplaner är att upp­

giften att fastställa planerna i större utsträckning delegeras från Kungl.

Maj :t till länsstyrelsen. De nuvarande bestämmelserna i 26 § BL går ut på

att det i regel ankommer på Kungl. Maj:t att fastställa stadsplan. För

det fall att Kungl. Maj:t funnit stadsplan icke kunna fastställas utan

viss jämkning, kan emellertid Kungl. Maj:t uppdraga åt länsstyrelsen

att fastställa planen, sedan den efter sådan jämkning antagits av fullmäk­

tige. Vidare kan länsstyrelsen, enligt närmare föreskrifter som det ankom­

mer på Kungl. Maj :t att meddela, fastställa ändring av gällande stads­

plan, om ändringen ej avser planens grunddrag och ej heller eljest innefat­

tar väsentlig avvikelse från vad som förut gällt. Föreskrifter om länssty­

relsens nämnda befogenhet är meddelade i 33 § 3 mom. BS. Enligt dessa

föreskrifter skall vid bedömande av frågan, huruvida viss ändring av stads­

plan är av beskaffenhet att kunna fastställas av länsstyrelse, beaktas ett

flertal omständigheter, som uppräknas i författningsrummet. För fullstän­

dighetens skull bör vidare nämnas ett par specialfall, då faststäilelsefrågan

alltid ankommer på Kungl. Maj :t, nämligen då fastställelse befinnes böra

75

ske allenast under förbehåll att viss i planen ingående mark blir föremål för inlösen (45 § tredje stycket BL) samt då fråga uppstått om förpliktande för markägare att utan ersättning avstå mark för allmänt behov eller att bekosta anläggande av gator eller andra anordningar (70 och 73 §§ BL). Enligt utredningens mening talar övertygande skäl för att länsstyrelsen får befogenhet icke blott, såsom nu, att fastställa ändringar i förut fast­ ställd stadsplan utan också alt fastställa helt ny stadsplan. När fråga är om större eller eljest ur allmän synpunkt mera betydelsefulla planläggningsåt- gärder, torde dock fastställelseprövningen alltjämt böra förbehållas Kungl. Maj :t. Det förslag, som utredningen framlagt i ämnet, går ut på att reg­ lerna i 26 § BL om fastställelseprövningen ändras, så att befogenheten att fast­ ställa stadsplan i princip anförtros länsstyrelsen, dock med skyldighet för denna att i vissa fall underställa frågan Kungl. Maj :ts prövning. Spörsmålet, i vilka fall underställning skall äga rum, anses kunna regleras genom en all­ mänt hållen bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj:t förbeliålles avgörandet beträffande stadsplaner av större omfattning eller eljest av större allmän betydelse. Vidare har uttryckligt förbehåll ansetts böra göras för sådana fall, då i stadsplaneärendet väckts någon speciell fråga, vars prövning enligt andra lagrum ankommer på Kungl. Maj :t. För att undvika tillämpningssvå- righeter föreslås att länsstyrelse får befogenhet att förordna om underställ­ ning även i fall, då skyldighet därtill icke föreligger.

En ytterligare fråga, som utredningen behandlat, gäller den ofta hörda erinringen att stadsplanerna gärna blir onödigt detaljerade och lägger större tvång på de byggande, än som erfordras för att nå det åsyftade resultatet. Anmärkningen är enligt utredningen i många fall befogad. Planläggningens kvalitet beror emellertid främst på utbildningen och de personliga egenska­ perna hos planförfattarna. Reglerna i BL och BS kan blott ange en yttre ram för vad som är tillåtet men kan i och för sig icke bereda några garan­ tier för att planerna blir sådana de borde vara. Detta hindrar dock icke, att bestämmelserna i BL och BS om stadsplan bör göras så enkla och ända­ målsenliga som. möjligt. Vad utredningen i detta hänseende främst fäst sig vid är den i BS intagna utförliga uppräkningen av olika omständigheter, som är att beakta vid upprättande av stadsplan. En sådan minneslista är enligt utredningen numera både otillräcklig och obehövlig. Den ar skrym­ mande och ägnad att draga uppmärksamheten från det väsentliga i plan- läggningsarbetet, nämligen strävan efter ändamålsenlighet, enkelhet och klarhet. Under åberopande härav har utredningen föreslagit, att bestäm­ melserna i BS om innehållet i stadsplan nedskrives till omfattningen och i huvudsak utformas såsom allmänt hållna regler om de principer, vilka bör vara ledande vid planeringsarbetet.

Framställning av kommunförbunden rörande ränta å gatumarksersätt- ning m. m.

I den inledningsvis omnämnda, den 31 mars 1958 dagtecknade framställ­ ningen från Svenska stadsförbundet och styrelsen för Svenska landskom­ munernas förbund har framhållits, att den tomtägare jämlikt 56 62 §§ BL

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

76

åvilande skyldigheten att betala ersättning för gatumark enligt särskilt stad­

gande i 63 § BL får under vissa förutsättningar fullgöras genom avbetal­

ningar med minst en tiondel årligen. Å oguldet belopp skall ränta gäldas

efter högst fem procent om året från den dag då krav på ersättning fram­

ställts. Enligt 68 § BL gäller motsvarande regler beträffande bidrag till gatu-

byggnadskostnad.

Enligt förbundens mening har begränsningen av räntesatsen till högst

fem procent ibland lett till mindre tillfredsställande resultat. Särskilt påtag­

ligt har detta varit under tider, då allmänna ränteläget varit så högt, att

räntan icke lämnat täckning för stadsplanesamhällenas självkostnader. Även

rent allmänt sett torde det få anses mindre lämpligt att i lagstiftningen di­

rekt binda räntesatsen. Denna bör få varieras fritt efter det vid varje tid­

punkt gällande ränteläget. Som exempel kan åberopas, att någon liknande

begränsning av räntesatsen icke föreskrivits i 1955 års lag om allmänna

vatten- och avloppsanläggningar, vars bestämmelser om engångsavgifter S

övrigt nära överensstämmer med de nyss åberopade stadgandena i BL.

Förbunden har hemställt om sådan ändring av 63 § BL, som kan anses

påkallad i anledning av vad sålunda anförts.

Remissyttrandena

Förslaget om utvidgning av befogenheten för kommu­

nens fullmäktige att till byggnadsnämnden delegera

uppgiften att antaga stadsplan har tillstyrkts i de flesta av

de yttranden, som närmare inlåtit sig på frågan. Styrelsen för Svenska stads­

förbundet samt hovrätten för Västra Sverige har ansett det vara lämpligt med

hänsyn till snabbheten i avgörandena att antagandet av stadsplan — liksom

också av byggnadsplan — kan av kommunens beslutande organ uppdragas

åt byggnadsnämnden. Fullmäktige i Stockholm har också tillstyrkt försla­

get samt har därvid framhållit, att något avgörande, hur långt möjligheten

skall utnyttjas, icke behöver träffas i detta sammanhang.

Avstyrkande uttalanden har gjorts av länsstyrelsen i Västmanlands län,

fullmäktige i Mjällby och Ludvika, Näringslivets byggnadsdelegation, Stock­

holms handelskammare, Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svenska

väg- och vattenbyggares riksförbund samt Sveriges fastighetsägareförbund.

Fastighetsägareförbundet har för sin del ifrågasatt, om icke förslaget kan

vara ägnat att försvaga garantierna för enskilda intressen, och i några av

de övriga yttrandena har som skäl åberopats att planen icke får samma

offentlighet som eljest, om den antages endast av byggnadsnämnden.

I några fall, speciellt i yttrandena från länsstyrelsen i Östergötlands län

och länsarkitekten i Jämtlands län, har ifrågasatts, om icke möjligheten för

stadsfullmäktige att delegera planantagandet till byggnadsnämnden bör pre­

ciseras närmare än som skett i utredningens förslag. Länsstyrelsen i Söder­

manlands län har ansett att delegationsmöjligheten bör bero på huruvida

generalplan finnes, och drätselkammaren i Örebro har som sin uppfattning

uttalat, att byggnadsnämnden bör få befogenhet att antaga stadsplaneför­

slaget endast under förutsättning, att det tillstyrkts av drätselkammaren.

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

77

Förslaget att fastställelsepr övningen i regel skall ankomma på länsstyrelsen har rönt gensaga blott i ett fåtal yttranden. I många ytt­ randen tillstyrkes förslaget livligt. Hovrätten för Västra Sverige har fram­ hållit, att en fastställelseprövning genom länsstyrelsen underlättar kontak­ ten mellan de berörda myndigheterna och bereder möjlighet till en snab­ bare handläggning av hithörande frågor. Byggnadsstyrelsen har funnit många skäl tala för att arbetsuppgifterna inom planverksamheten omför­ delas och decentraliseras. På grund av den takt i vilken dessa uppgifter efter hand vuxit och som alldeles särskilt ökat under de senaste årtionde­ nas utveckling inom tätorterna framstår behovet av eu sådan omfördelning alltmer klart. Liknande uttalanden har gjorts av väg- och vattenbyggnads­ styrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar och

Kopparbergs län m. fl. överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län har be­ tonat att särskilt den översiktliga planeringens fortsatta utveckling kräver ett levande lokalt intresse, vilket torde komma att främjas genom den av utredningen föreslagna reformen.

I några fall har dock en motsatt mening kommit till uttryck, överlant­ mätaren i Kristianstads län, drätselkammaren i Örebro, Svenska riksbyggen, och Svenska kommunal tekniska föreningen har som sin mening framhål­ lit, att icke mycket står att vinna ur förenklingssynpunkt genom att plan- fastställelsen överlämnas till länsstyrelserna. Däremot kan följden bli en mindre enhetlig tillämpning. Överlantmätaren i Södermanlands län och byggnadsnämnden i Sollefteå har framhållit, att länsstyrelsens ökade rätt att fastställa stadsplan icke medför någon tidsvinst i de fall, då besvär an- föres över länsstyrelsens beslut.

Sveriges fastighetsägareförbund har som ett skäl för att bibehålla pröv­ ningen hos Kungl. Maj:t särskilt framhållit planernas expropriationsrätts- liga verkningar. Näringslivets byggnadsdelegation, Stockholms handelskam­ mare och Svenska byggnadsentreprenörföreningen har yrkat på att alla pla­ ner, som kan få sådana verkningar, förbehålles Kungl. Maj :ts prövning.

Fastighetsnämnden i Stockholm har yrkat på att prövningen av stads­ planeförslag från Stockholm skall ske hos byggnadsstyrelsen och ej hos överståthållarämbetet.

Länsstyrelserna i Uppsala och Kronobergs län samt fullmäktige i Göte­ borg har ansett det önskligt, att gränserna för länsstyrelsens befogenhet att fastställa stadsplan preciseras närmare. Fullmäktige i Huddinge har uttalat meningen att alla stadsplaner bör få fastställas av länsstyrelsen. Länssty­ relsen i Kristianstads län har ansett att kompetensfördelningen i fråga om fastställelse blir mera entydig enligt förslaget än enligt nuvarande regler men har för sin del förordat, att man tar steget fullt ut och låter länssty­ relsen fastställa alla planer med undantag endast för sådana fall, då annan fråga uppkommit, som tarvar prövning av Kungl. Maj:t. Ett liknande utta­ lande har gjorts av Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund. Länssty­ relsen i Jönköpings län har framhållit, att en stadsplan kan vara av större omfattning utan att fördenskull vara av sådan allmän betydelse, att Kungl.

78

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Maj :ts fastställelse är motiverad. Länsstyrelserna i Malmöhus och Örebro

län har funnit det böra kraftigare betonas, att fastställelseärenden endast i

undantagsfall bör hänskjutas till Kungi. Maj :t. Åtskilliga länsarkitekter,

särskilt de i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Skaraborgs och Väst­

manlands län, har ansett att frågan om sättet för fastställelse av stadsplan

bör sammankopplas med frågan om översiktsplaneringen, så att länsstyrel­

sens befogenhet begränsas att avse de fall, då prövningen kan ske med led­

ning av fastställd eller antagen generalplan (eller eventuellt äldre stads­

plan). Samma mening har också intagits av länsstyrelsen i Södermanlands

län och fullmäktige i Ludvika.

I några yttranden har också frågan om fastställelseprövning-

ens omfattning berörts, överlantmätaren i Västmanlands län har an­

sett, att fastställelseprövningen måste begränsas till sin omfattning, om

man skall nå fram till någon verklig tidsvinst i förfarandet, överlantmäta­

ren i Örebro län har efterlyst en klarare gränsdragning mellan den anta­

gande och den fastställande myndighetens befogenheter. Medan exempelvis

rättssäkerhets-, trafiksäkerhets- och liknande allmänna intressen bör beva­

kas av fastställelsemyndigheten, torde frågor, som gäller exempelvis pla­

nens ekonomi, dess utformning i estetiskt hänseende etc., böra anses helt

förbehållna kommunens självständiga avgörande.

Även frågan om initiativet till planläggning bär blivit fö­

remål för omnämnande i ett par yttranden. Länsstyrelsen i Kalmar län har

ifrågasatt, om icke Kungl. Maj :ts befogenhet jämlikt 27 och 36 §§ BL att

ta initiativ till upprättande eller ändring av stadsplan samt att meddela

nybyggna<lsförbud vid partiell eller vägrad fastställelse bör kunna överflyt­

tas till länsstyrelserna. Vägförvaltningen i Västmanlands län har framhål­

lit, att lösandet av vägfrågorna ibland förutsätter stadsplaneändringar men

att kommunerna icke alltid har intresse eller initiativkraft för sådan änd­

ring. I dylika fall borde länsstyrelsen ha befogenhet att förordna om stads-

planeändring.

Länsarkitekten i Jämtlands län har ansett att samtliga föreskrif­

ter om planernas innehåll borde kunna överföras till byggnads­

styrelsens anvisningar.

Kommunförbundens framställning rörande ränta å gatumarks-

ersättning m. m. har starkt kritiserats i yttrandet från Sveriges fas­

tighetsägareförbund. I sagda yttrande har framhållits, att de ränteförluster,

som möjligen kan ha uppstått för kommunerna under viss kortare tid, upp-

väges av de räntevinster som kommunerna kan göra sig då diskontot är lågt.

Vidare har åberopats, att stadgandet om maximering av räntan ingår som ett

led i de skyddsbestämmelser, som år 1947 infördes i lagstiftningen för att

förhindra obilliga verkningar av kommunernas ersättningsrätt, och att nå­

gon omständighet, som bör föranleda ändring i dessa skyddsbestämmelser,

icke förebragts. Förbundet har av nu upptagna skäl avstyrkt framställ­

ningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1!)~>9

79

I övriga yttranden har framställningen tillstyrkts. I flera fall — närmare bestämt i yttrandena från bostadsstyrelsen, lantmätcristyrelsen, länsstyrel­ sen i Stockholms län och Svenska kommunal tekniska föreningen — har åberopats ett uttalande av vederbörande departementschef i 1947 års pro­ position med förslag till byggnadslag m. m. av innebörd att räntan i nu förevarande fall torde kunna förutsättas frivilligt bli begränsad så, att den motsvarade den räntefot, som staden i genomsnitt betalade på utelöpandc lån. I de nu uppräknade yttrandena ävensom i överståtliållarämbetets ytt­ rande har därjämte som en ytterligare garanti för tomtägarna framhållits, att länsstyrelsen enligt 63 § BL har befogenhet att medgiva den lättnad i villkoren för ersättningsskyldighetens fidlgörande, som påkallas av om­ ständigheterna.

Departementschefen Numera anses allmänt, att stadsplaneläggning bör ske i så nära anslut­ ning till byggandet som möjligt. Ofta är planerna upprättade uteslutande med tanke på visst eller vissa aktuella byggnadsprojekt. Man kan rentav säga, att planläggningen ryckt in som ett moment i själva byggandet. Efter­ som upprättandet av en stadsplan ofta är en rätt maktpåliggande uppgift, har utvecklingen, särskilt med den intensiva byggnadsverksamhet, som nu pågår, ställt kommunernas stadsplaneväsende inför svåra arbetsproblem. Ur de byggandes synpunkt har stadsplaneläggningen därför lätt kommit att framstå som en av »flaskhalsarna» i det administrativa förfarandet. Ett av de viktigare önskemål, som rests från de byggandes sida, när det gäller att förenkla byggnadslagstiftningen, har varit att få ett enklare förfarande i stadsplaneärenden.

Det är emellertid svårt att tänka sig, att man skulle kunna uppge någon av de ledande principerna på området, nämligen att stadsplan antages av kommunen samt fastställes av statlig myndighet. Vad som kan komma i fråga är blott att om möjligt förenkla dessa moment i förfarandet.

Med hänsyn till stadsplanefrågornas stora betydelse ur såväl ekonomiska som andra synpunkter bör rätten att besluta i dylika frågor i princip allt­ jämt tillkomma kommunens fullmäktige. Detta utesluter emellertid icke att tullmäktige kan få möjlighet att i viss omfattning delegera sin beslutande­ rätt till annat kommunalt organ. Redan nu har fullmäktige möjlighet att delegera sin beslutanderätt till byggnadsnämnden såvitt angår frågor om ändring av förut antagen stadsplan. Eftersom byggnadsnämnden är det or­ gan, som handhar beredningen av stadsplaneärenden och således kan för­ utsättas vara väl insatt i hithörande frågor, kan delegationsmöjlighetcn, om den rätt utnyttjas, medföra betydande tids- och arbetsbesparing. Utredning­ ens förslag att utvidga delegationsmöjlighetcn att avse även andra stads­ planeärenden än planändringar synes därför praktiskt. Enär det enligt för­ slaget skall ankomma på fullmäktige själva att avgöra, i vilken omfattning delegation skall äga rum, kan förslaget icke sägas innebära någon inskränk­ ning i deras principiella beslutanderätt. Det torde även utan särskild före­

80

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

skrift kunna förutsättas, att fullmäktige förbehåller sig bestämmandet över

sådana ärenden, som ur kommunens synpunkt är av särskild vikt. Offent-

lighetsgrundsatsen synes väl tillgodosedd genom föreskrifterna om att för­

slag till plan skall utställas samt att underrättelse skall lämnas markägare

och andra intressenter, innan förslaget antages. För min del anser jag ut­

redningens förslag innebära sådana fördelar, att det bör förverkligas.

Att fastställelseprövningen i stadsplaneärenden hittills i stor utsträckning

förbehållits Kungl. Maj :t, torde bero dels på önskemålet att få enhetlig praxis

och dels på alt fastställandet av en stadsplan ofta har expropriationsrättsliga

verkningar. Enhetligheten i bedömningen är givetvis en viktig synpunkt.

Emellertid får praxis nu anses så stabiliserad, att en decentralisering nu­

mera knappast behöver väcka några betänkligheter av denna anledning.

De expropriationsrättsliga konsekvenser, som inträder omedelbart ge­

nom planfastställelsen, består i huvudsak blott i att stadsplanesamhället

får rätt att lösa mark, som enligt planen är avsedd till gata eller annan

allmän plats, resp. att utan ersättning ta i anspråk mark, vilken redan nytt­

jas såsom väg. Nuvarande bestämmelser i BL och BS utgör icke något hin­

der för att länsstyrelsen kan fastställa sådana ändringar av äldre stadsplan,

som medför expropriationsrättsliga verkningar. På närstående rättsområden,

t, ex. inom väglagstiftningen, fordras icke Kungl. Maj:ts medgivande i när­

mast motsvarande fall. F. ö. har ju markägarna, om fastställelseprövningen

decentraliseras till länsstyrelsen, ändå alltid möjlighet att genom besvär

bringa saken under Kungl. Maj :ts prövning. Ej heller frågan om stadspla­

nens expropriationsrättsliga verkningar synes sålunda vara av den bety­

delse, att den bör utgöra något avgörande hinder för en reform i den rikt­

ning utredningen föreslagit.

Ur praktisk synpunkt medför den föreslagna decentraliseringen uppen­

bara fördelar. Visserligen har fastställelseprövningen hos Kungl. Maj:t i all­

mänhet icke tagit någon längre tid i anspråk, men det måste dock obestridli­

gen medföra en ej obetydlig tidsvinst, om ärendet kan stanna hos länssty­

relsen. Stadsplaneärendenas stora antal gör f. ö. att man i allt fall måste

ifrågasätta, om det i längden är möjligt att i större omfattning förbehålla av­

görandet av dylika ärenden åt Kungl. Maj :t. Liksom utredningen anser jag

därför skäl tala för att fastställelseprövningen i viss omfattning överflyttas

till länsstyrelserna.

Vad beträffar principerna för avgränsning av länsstyrelsernas fastställel-

sebefogenliet bör enligt min mening gränsen icke dragas snävt. Om reformen

skall få någon mening, bör det klart utsägas, att fastställelse i regel skall

ske hos länsstyrelsen och att endast mera omfattande och eljest ur allmän

synpunkt särskilt betydelsefulla fastställelseärenden skall hänskjutas till

Kungl. Maj :t. Att — såsom några remissmyndigheter föreslagit — låta läns­

styrelserna handhava prövningen endast i fall då stadsplanen står i överens­

stämmelse med fastställd eller antagen generalplan, vore knappast praktiskt,

eftersom detta skulle betyda att reformens verkningar begränsades till rena

undantagsfall, överhuvud synes det svårt att utforma en regel, som innebär

81

en exakt gränsdragning mellan Kungl. Maj :ts och länsstyrelsens befogen­ heter. En godtagbar lösning utgör enligt min mening utredningens förslag, enligt vilket de fall, som skall hänskjutas till Kungl. Maj:t, angives blott i allmänna ordalag, men bestämmelsen härom för undvikande av tillämp- ningssvårigheter kompletteras med en regel om att länsstyrelsen städse har rätt att hänskjuta fastställelseprövningen till Kungl. Maj :t. Jag förordar, att författningen utformas i enlighet härmed.

Från länsstyrelsens fastställelsebefogenhet bör — såsom utredningen fö­ reslagit — undantagas sådana fall, då i ärendet uppkommit annan fråga, vars avgörande ankommer på Kungl. Maj:t. Härmed avses framför allt de i 45 § tredje stycket samt 70 och 73 §§ BL omförmälda fall, då fastställelse finnes böra ske endast under förbehåll att viss i planen ingående mark blir föremål för inlösen eller fråga uppstått om förpliktande för markägare att utan ersättning avstå mark för allmänt behov eller att bekosta anläggande av gator eller vatten- och avloppsledningar. Bestämmelsen blir emellertid också att tillämpa om någon annan speciell fråga, som sammanhänger med planläggningen, hänskjutes till Kungl. Maj :t. — För det fall, att Kungl. Maj:t jämlikt 27 § BL föranstaltat om upprättande av stadsplan, bör även fastställd sefrågan ankomma på Kungl. Maj:t. Sistnämnda lagrum bör där­ för bibehållas oförändrat.

I Stockholm har den ordningen brukat tillämpas, att överståthållarämbe- tet — i brist på sådan sakkunnig som länsarkitekten är för länsstyrelsernas del — i stället låtit stadsplaneförslagen granskas av personal, som ställts till förfogande av byggnadsstyrelsen. Denna ordning har, såvitt jag kunnat ut­ röna, fungerat väl, och någon anledning att göra ändring däri synes icke föreligga.

Att i lagtexten fastslå, vad fastställelseprövningen skall avse, anser jag icke behövligt. Detta torde f. ö. ställa sig svårt, eftersom någon exakt gräns knappast kan uppdragas för de allmänna intressen, som de statliga myndig­ heterna har att bevaka i samband med planläggningen. Ej heller anser jag det lämpligt att vidtaga någon ändring beträffande initiativet till upprättan­ de av stadsplan.

Vad utredningen anfört rörande önskvärdheten av att nedbringa omfatt­ ningen av själva författningsmaterialet till förmån för överskådligheten kan jag biträda. Någon detaljerad uppräkning av vad en stadsplan skall inne­ hålla är enligt min mening icke behövlig; f. ö. skiftar förhållandena så avsevärt från fall till fall, att en dylik uppräkning ofta blir missvisande. I BL bör dock ges en yttre ram för vad som kan regleras i stadsplan, låt vara att denna ram icke låter sig angivas alldeles exakt. Afl helt överlämna hithö­ rande viktiga frågor till reglering i form av tillämpningsföreskrifter vore en­ ligt min mening icke lämpligt, och jag kan alltså icke förorda det förslag i sådan riktning, som framförts i ett av remissyttrandena.

Vad angår det av kommunförbunden framförda förslaget till ändring av bestämmelsen i f>3 § BL om ränta å gatumarksersättning bör framhållas, att varje ändring av allmänna ränteläget icke nödvändigtvis behöver för-

0 Diliang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 1GS

Kungi. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

82

anleda jämkning av de räntesatser, som kommunerna tillämpar gentemot

tomtägarna. Det är ett önskemål, att fastigheternas ekonomi grundas på

stabila förhållanden och att man därför söker undvika större förändringar i

de räntor, som tomtägarna har att betala i fall som det nu ifrågavarande.

Jag vill här erinra om att vederbörande departementschef i propositionen

nr 131/1947 med förslag till byggnadslag m. m. förklarade sig utgå från att

räntan frivilligt begränsades så, att den motsvarade den räntefot, som sta­

den i genomsnitt betalade på utelöpande kommunala lån. Vid

tillämpning

av denna princip för ränteberäkningen torde det i allmänhet icke komma

i fråga att höja räntan över fem procent.

Detta oaktat anser jag det vara mindre lämpligt att i lag binda räntan

vid en viss högsta procentsats. Fall kan tänkas förekomma, då det är befo­

gat att sätta räntan högre. Med hänsyn till att 63 § BL innehåller en bestäm­

melse om att länsstyrelsen, därest villkoren befinnes alltför betungande för

tomtägaren, kan medgiva den lättnad, som påkallas av omständigheterna,

torde några farhågor ej behöva hysas för att slopande av bestämmelsen om

räntemaximum leder till oskäliga resultat. Jag förordar av nu anförda skäl

att bestämmelsen utgår och ersättes av en föreskrift om att staden äger ut­

taga skälig ränta.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Byggnädsplan

Gällande bestämmelser

Planformen byggnadsplan är i första hand avsedd att reglera tätbebyg­

gelse på den egentliga landsbygden. Bestämmelserna om byggnadsplan kan

emellertid efter särskilt förordnande av Kungl. Maj :t också tillämpas i stad,

köping eller sådant municipalsamhälle, varest BL:s bestämmelser för stad

är gällande (76 § BL). Byggnadsplan skall upptaga och till gränserna an­

giva de för olika ändamål avsedda områden, som ingår i planen, såsom

byggnadsmark samt vägar och andra allmänna platser. I den mån så er­

fordras skall höjdlägen angivas. Behövs särskilda bestämmelser angående

områdenas bebyggande eller användning i övrigt, skall sådana bestämmel­

ser intagas i planen (107 § BL). Fråga om upprättande av byggnadsplan

upptages av länsstyrelsen på framställning av markägare, kommun eller

annan eller då länsstyrelsen eljest finner det erforderligt (107 § BL och

113 § BS). Länsstyrelsen bestämmer vilket område planeringsarbetet skall

avse, därvid i vissa fall samråd skall äga äga rum med markägare och andra

intressenter (114 och 115 §§ BS). Upprättat förslag till byggnadsplan skall

genom länsstyrelsens försorg utställas till granskning under viss tid, och

härom skall bl. a. byggnadsnämnden underrättas. Utställande erfordras

dock icke om samtliga sakägare medgivit att dylikt förfarande ej tillämpas

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

83

(112 § BS). Planen skall för att bli gällande fastställas av länsstyrelsen (107 § BL). Kostnaden för upprättande av byggnadsplan skall gäldas av kommunen, dock att markägare som har avsevärd nytta av planen kan för­ pliktas att bidraga till kostnaden, i regel med belopp som svarar mot hans andel i planområdets areal (111 § BL). Byggnadsplan är bindande såtillvida att nybyggnad ej utan särskilt tillstånd får företagas i strid mot planen. Härutöver kan förbud i vissa fall meddelas mot nybyggnad innan vägar, vattenförsörjning och avlopp ordnats i erforderlig omfattning samt mot schaktning, fyllning, trädfällning och därmed jämförlig åtgärd (109 och DO §§ BL). Hänsyn till planen skall tagas i samband med avstyckningar och vägföretag (19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen, 5 kap. 8 § 1 mom. fastighetsbildningslagen, 4 § lagen om enskilda vägar samt 4 § lagen om allmänna vägar). Beträffande plangenomförandet innehåller själva bygg­ nadslagstiftningen icke några regler med undantag av en i 126 § BS given hänvisning till lagen om enskilda vägar. Lagmotiven innehåller vidare åt­ skilliga uttalanden om att utförandet och underhållet av vägar och allmän­ na platser vid behov bör uppdragas åt vägförening, bildad enligt föreskrif­ terna i 3 kap. sistberörda lag. Detta innebär bl. a. att kostnaderna för väg­ hållningen — inbegripet kostnaderna för iordningställande och underhåll av allmänna platser — efter vissa närmare angivna grunder uttages av fastigheterna inom vägföreningsområdet. Om föreningen försummar sina åligganden, har länsstyrelsen medel att framtvinga deras fullgörande. La­ gen om enskilda vägar innehåller också vissa bestämmelser enligt vilka vägföreningen äger lösa till sig rätt att nyttja mark, som skall ingå i väg eller annan allmän plats. Dessa regler kompletteras av speciella bestäm­ melser i byggnadslagstiftningen, enligt vilka marken i vissa fall skall upp­ låtas utan ersättning (112 och 113 §§ BL).

Utredningen Den fråga, som utredningen främst funnit värd beaktande, gäller sättet för tillkomsten av en byggnadsplan, speciellt den omständigheten att hela tillkomstproceduren lagts i länsstyrelsens hand.

Enligt vad utredningen framhållit bar numera även inom landskommu­ nerna den uppfattningen alltmera brutit igenom, att lokaliseringen och ut­ formningen av tätbebyggelse i första hand är en kommunal angelägenhet och en viktig sådan. Kommunerna har därför börjat i allt högre grad en­ gagera sig i planarbetet. I praktiken tillkommer flertalet byggnadsplaner under direkt medverkan av de kommunala myndigheterna. Det har före­ fallit utredningen rimligt, att den skedda utvecklingen får komma till uttryck genom bestämmelser, som tillförsäkrar kommunen ett avgörande inflytande på planläggningen icke blott när den sker i form av stadsplan utan även när den sker i form av byggnadsplan. De allmänna intressen, som fordrar be­ aktande i samband med planläggningen, är i stort sett desamma oavsett planformen. Enbart den omständigheten, att kommunen icke har samma förpliktelser att medverka vid genomförande av en byggnadsplan, som fal­

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

let är beträffande en stadsplan, bör näppeligen få vara avgörande för dess

inflytande på frågorna om bebyggelsens lokalisering, omfattning etc. Vis­

serligen har man kanske i en del landskommuner ännu icke sådan er­

farenhet av planläggningsfrågor, som erfordras för att övertaga första-

handsansvaret för tätortsplanering. Emellertid finns många landskommu­

ner, som har bättre resurser i detta hänseende än åtskilliga städer. Och

även för de övriga landskommunernas del är det av vikt, att byggnads­

nämnderna deltager aktivt i planläggningsarbetet och därigenom skaffar

sig den överblick av bebyggelseproblemen, som är en förutsättning för

att nämnden skall kunna rätt fylla sina övriga uppgifter. Huruvida en re­

form i nu angiven riktning kan påskynda proceduren vid tillkomsten av bygg-

nadsplaner, är svårt att säga. Emellertid torde man ej behöva befara, att

planläggningen efter reformen i allmänhet kommer att ta längre tid än

förut eller eljest vålla några besvärligheter, som man nu undgår. Ur de

byggandes synpunkt innebär en decentralisering av planläggningen till kom­

munala organ en fördel såtillvida som kontakten med planmyndigheten

underlättas, vilket är av icke ringa betydelse särskilt för landsbygdens vid­

kommande. En annan fördel är att bestämmelserna om tillkomsten av

byggnadsplan bringas att i formellt hänseende nära överensstämma med

motsvarande bestämmelser om stadsplan, vilket ger ökad överskådlighet åt

författningsmaterialet.

Sammanfattningsvis har utredningen ansett, att en reform efter nu an­

tydda linjer medför sådana fördelar, att den bör genomföras. Eftersom det

alltjämt kan sättas i fråga, om alla byggnadsnämnder på landsbygden verk­

ligen har tillräcklig erfarenhet och initiativkraft för att sköta planväsendet

helt på egen hand, har utredningen dock ansett, att länsstyrelsen alltjämt

måste ha praktisk möjlighet att ta initiativ till upprättande av byggnads­

plan, när så anses erforderligt. Författningsmässigt behöver länsstyrelsens

nämnda befogenhet icke vara mera omfattande än den befogenhet, som

enligt ordalydelsen av 27 § BL tillkommer Kungl. Maj:t i fråga om stads­

plan. Emellertid bör det förutskickas, att länsstyrelsens befogenhet åt­

minstone under en övergångstid torde komma att behöva utnyttjas i viss,

icke helt obetydlig omfattning. Även i övrigt har bestämmelserna om bygg­

nadsplan ansetts böra utformas med bestämmelserna om stadsplan som

förebild. Befogenheten att fastställa byggnadsplan har dock av praktiska

skäl ansetts böra tilläggas länsstyrelsen och har alltså icke beträffande nå­

gon grupp av ärenden förbehållits Kungl. Maj:t. Vidare har vid bestämmel­

sernas avfattning i än högre grad än beträffande stadsplan inskärpts, att

planerna bör göras enkla och att onödig detaljreglering bör undvikas.

I ändamål att söka bringa bestämmelserna om planläggning i städer, kö­

pingar och municipalsamhällen samt bestämmelserna om planläggning på

landet ännu närmare varandra har utredningen också undersökt om det

icke är möjligt att slopa stadgandet i 76 § BL, att byggnadsplan icke får

komma till användning i ort av det förra slaget med mindre Kungl. Maj :t

meddelat särskilt förordnande om att så får ske. Utredningen har dock

85

kommit till den slutsatsen, att ett frisläppande helt och hållet av möj­ ligheten att använda byggnadsplan i stad skulle föra alltför långt. För att såvitt möjligt förenkla förfarandet vid upprättande av byggnadsplan i stad har utredningen emellertid föreslagit att befogenheten att meddela så­ dant förordnande som nyss nämnts överflyttas från Kungl. Maj :t till läns­ styrelsen.

Remissyttrandena I några yttranden har tvekan kommit till synes, huruvida behov föreligger av ett särskilt enklare plan institut vid si­ dan av stadsplanen. Byggnadsstyrelsen har kommit till resultatet, att så är fallet med tanke bl. a. på fritidsbebyggelsen. Emellertid bör en­ ligt styrelsens uppfattning såsom en huvudregel uppställas att permanent­ bebyggelse även på landsbygden bör regleras genom stadsplan. Även läns­ arkitekten i Jönköpings län har ansett det böra tydligt framhävas, att bygg­ nadsplan endast bör komma i fråga för de minsta tätorterna och för fri­ tidsområden. Länsstyrelsen i Östergötlands län har ifrågasatt, om anledning verkligen föreligger att söka närma planinstituten stadsplan och byggnads­ plan till varandra. Bättre vore, om stadsplan komme till ökad användning även på landsbygden och byggnadsplaneinstitutet förenklades så, att det huvudsakligen bleve lämpat för fritidsbebyggelse o. d. Samma mening har uttalats av överlantmätaren i Gotlands län och kommunalnämnden i Tössbo.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen har efterlyst ett klart uttalande om att byggnadsplan endast i undantagsfall får komma till användning inom tätbebyggelse av mera avsevärd omfattning.

Utredningens förslag att överlämna initiativet vid upprättan­ de av byggnadsplan till kommunerna har tillstyrkts i de flesta ytt­ randena. Arbetsmarknadsstyrelsen har funnit det ändamålsenligt och rik­ tigt, att kommunernas formella kompetens vid befattning med bebyggelse­ planeringen ökas. Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett starka skäl tala för att samma ordning får gälla för planläggning genom byggnadsplan som för planläggning genom stadsplan, förutsatt att kommunerna skaffar sig tillgång till erforderlig sakkunskap. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har funnit förslaget befogat och ändamålsenlig! men har erinrat om lämplig­ heten av att kommunen före en mera omfattande planläggning i god tid kon­ taktar länsstyrelsen och dess expertis. Liknande uttalanden har gjorts av länsstyrelsen i Västmanlands län samt överlantmätarna i Jönköpings, Ble­ kinge, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län, länsarkitekterna i Jön­ köpings, Blekinge, Göteborgs och Bohus samt Värmlands län, styrelsen för

Svenska stadsförbundet, Distriktsingenjörers förening m. fl.

Däremot har förslaget avstyrkts av lantbruksstyrelsen, som erinrat om alt vid planeringen och lokaliseringen av landsbygdens tätbebyggelse hän­ syn kan behöva tagas till många viktiga landsbygdsintressen vid sidan av de rena tätbebyggclsesynpunktcrna samt funnit utredningens förslag inne­ bära en fara för alt dessa synpunkter icke får göra sig hörda förrän i ef­

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

86

terhand. Länsstyrelsen i Östergötlands län liar uttalat betänkligheter mot

att tillskapa ett byggnadsplanemonopol för kommunerna, särskilt med tan­

ke på fritidsbebyggelsen. Länsstyrelsen och överlantmätaren i Gävleborgs

län har avstyrkt en kommunalisering av byggnadsplaneinstitutet under mo­

tivering bl. a. att lokaliseringsspörsmålen i viss omfattning är rättsfrågor,

för vilkas avgörande politiska organ icke är lämpliga. Överlantmätaren i

Södermanlands län har ifrågasatt om kommunerna har tillräcklig administ­

rativ kapacitet och biträde av sakkunniga, överlantmätaren i Hallands län

har ifrågasatt, om icke förslaget väl mycket inskränker länsstyrelsens cen­

trala ställning i byggfrågor. Länsarkitekten i Stockholms län har ansett

förslaget utgöra hinder för den smidiga praxis, som tillämpats i nämnda

län, bestående i att planförfattarna får del av framkomna anmärkningar

och får tillfälle att jämka planerna, innan utställande sker. Liknande syn­

punkter har anlagts av länsarkitekterna i Skaraborgs och Kopparbergs län,

Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges lantmätareförening.

I ganska många yttranden bär utredningens förslag tillstyrkts med mind­

re erinringar eller modifikationer. Lantmäteristyrelsen bär icke motsatt sig

förslaget men har framhållit, att ett byggnadsplanemonopol kan medföra

svårigheter med hänsyn till nödvändigheten i vissa fall för kommunerna

att underordna sig ett interkommunalt program som enbart ur den egna

kommunens synpunkt icke alltid framstår som det mest förmånliga. Läns­

styrelsen i Jönköpings län har ansett det riktigt, att byggnadsplaneinstitu­

tet kommunaliseras och kommunernas intresse för planläggningen härige-

om stimuleras, men har likväl ansett att länsstyrelsens rätt till initiativ icke

bör framstå som ett undantag från regeln utan vara jämställd med kom­

munernas rätt. Länsstyrelsen i Kalmar län har också funnit att länsstyrel­

sens initiativrätt bör bibehållas oförändrad. Samma synpunkt har anlagts

i yttrandena från länsstyrelsen i Värmlands län och länsarkitekten i Hal­

lands län. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förordat att läns­

styrelsen skall kunna ta initiativ till upprättande och fastställande av plan

utan att först meddela föreläggande för kommunen. Länsstyrelsen i Kop­

parbergs län och överlantmätaren i Hallands län har ansett, att länsstyrel­

sen bör förordna om uppgörande av byggnadsplan, innan arbetet påbörjas,

så att ej kommunen löper risk att få ikläda sig onödiga kostnader. Läns­

arkitekten i Västmanlands län har som sin mening framhållit att överflytt­

ning till byggnadsnämnderna av rätten att ta initiativ till byggnadsplan bör

ske endast när översiktsplan finnes och detaljplanläggningen följer denna.

överlantmätarna i Jönköpings och Hallands län har också betonat att bygg­

nadsnämnden måste hålla fastighetsbildningsmyndigheterna underrättade

om sina intentioner med avseende å planläggningen. Överlantmätaren i Jön­

köpings län har ifrågasatt, om icke en lösning står att vinna genom en be­

stämmelse av innebörd att länsstyrelsen äger hos kommunen väcka fråga

om planläggning. Enligt överlantmätaren i Värmlands län bör kommunens

initiativrätt icke få innebära att länsstyrelsen avhänder sig rätten att vid

fastställelseprövningen ingå på en allsidig bedömning av planärendet ur

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

87

både lokaliseringssynpunkt och planteknisk synpunkt. Riksförbundet Lands­ bygdens folk har uttryckligen yrkat på befogenhet för länsstyrelsen att i samband med fastställande av byggnadsplan göra ändringar i det av kom­ munen presenterade förslaget.

En fråga, som väckt åtskillig uppmärksamhet, gäller markägarnas möj­ lighet att låta upprätta byggnadsplan. Bland de yttranden, som närmare be­ lyser denna synpunkt, må nämnas de som avgivits av länsstyrelsen i Jämt­ lands län samt överlantmätarna i Jönköpings och Kronobergs län ävensom

Föreningen för samhällsplanering. Lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala och Kronobergs län, överlantmätarna i Stockholms, Kristianstads, Örebro och Jämtlands län samt förste provinsialläkaren i Uppsala län har uttalat farhågor för att de föreslagna nya bestämmelserna kan komma att försvåra upprättandet av byggnadsplaner för fritidsbebyggelse, eftersom kommunerna efter fastighetsskattens slopande icke kommer att ha något större intresse av sådan bebyggelse. De föreslagna nya reglerna kan i så­ dana fall innebära omgång och vålla tidsförlust. Tidsförlusten skulle kun­ na nedbringas betydligt, om markägaren finge möjlighet att i nu avsedda fall låta upprätta byggnadsplan utan att länsstyrelsen först lämnat kom­ munalfullmäktige sådant föreläggande, som avses i förslaget. — Å andra sidan har kommunalfullmäktige i Huddinge och Gustavsberg ifrågasatt, huruvida länsstyrelsen överhuvud bör ha rätt att ta initiativ till upprät­ tande av byggnadsplan. I allt fall bör detta icke gälla fritidsbebyggelse med hänsyn till de allvarliga ekonomiska konsekvenser, som en sådan i längden

får för kommunen. Förste stadsläkaren i Uppsala har framhållit, att som­ marbebyggelse ofta successivt övergår till permanent bebyggelse.

Förslaget att tillstånd till användande av byggnadsplan i stad skall få meddelas av länsstyrelse har nästan genomgående till­ styrkts. Svenska kommunal tekniska föreningen har motsatt sig förslaget, varjämte Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund uttalat sig för stor restriktivitet, när det gäller användande av byggnadsplan i stad, så att ej städerna undandrar sig de ekonomiska förpliktelser, vilka följer med en stadsplan. Å andra sidan har länsstyrelsen i Värmlands län samt överlantmä­ tarna i Jönköpings och Västmanlands län ifrågasatt, om icke valet av plan­ institut borde helt frigöras från den administrativa indelningen.

Departementschefen Byggnadsplan är, såsom utredningen framhållit, främst ett planinstitut för landsbygden, låt vara att denna planform under senare år ibland kom­ mit till användning även i städerna. Planformen utmärker sig för stor smi­ dighet. Den kan användas i enkla förhållanden, sådana som förr i tiden bru­ kade regleras genom enkla avstyckningsplaner, men den kan också använ­ das för rent stadsmässig bebyggelse.

En svaghet ligger emellertid i att byggnadsplan icke bereder samma ga­ rantier för plangenomförandet som en stadsplan. Det har av denna och and­ ra orsaker i olika sammanhang ifrågasatts, om icke reglerna om stadsplan

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

88

och byggnadsplan kunde bringas att överensstämma, så att skillnaden mel­

lan de två planinstituten komme att helt bortfalla.

Inom kommunerna -— även landskommunerna — har numera betydelsen

ur kommunal synpunkt av en ordentlig planläggning och intresset för plan-

läggningsfrågor vuxit i hög grad under senare år. Att i större omfattning

pålägga kommunerna skyldighet att sörja för planernas genomförande är

dock icke gärna tänkbart. Härtill är förhållandena alltför olika i skilda or­

ter. Upprustningen av de mindre tätbebyggelseansamlingarna på landsbyg­

den med gemensambetsanordningar av olika slag är dessutom en så stor upp­

gift, att kommunerna redan av denna orsak måste ha ett betydande mått

av frihet, när det gäller att välja investeringsobjekt. Beträffande de ur hy­

gienisk synpunkt viktigaste gemensamhetsanordningarna, nämligen anlägg­

ningarna för vattenförsörjning och avlopp, är frågan redan reglerad i lag.

Övriga frågor, t. ex. beträffande vägnätet, måste få ankomma på intressenter­

nas egna insatser, till dess möjlighet erbjuder sig att inrymma dem i kom­

munernas investeringsprogram. Jag biträder således utredningens mening

att någon lagändring i nu nämnda hänseende icke bör komma i fråga i detta

sammanhang.

En annan fråga är om icke ansvaret för själva planläggningen i större om­

fattning kan överföras på kommunerna. Till stöd härför kan först och främst

åberopas, att planläggning för bebyggelse är av allra största betydelse för

kommunernas yttre gestaltning samt utveckling i ekonomiskt hänseende och

i övrigt. Detta motiverar att kommunerna får ett avgörande inflytande på

planläggningsfrågorna oavsett storleken av de kommunala investeringar, som

planläggningen beräknas föra med sig. Även ur de enskildas synpunkt är det

till fördel, att planläggningen i första hand ombesörjes av kommunala organ.

Dessa är i allmänhet lättare för allmänheten att komma i kontakt med än

de statliga planläggningsmyndigheterna. De är dessutom i allmänhet käns­

ligare för lokala önskemål än statliga myndigheter. Sistnämnda förhållande

är visserligen inte alltid enbart till fördel men gör dem onekligen väl skic­

kade att handhava åtminstone den del av planläggningsarbetet, som består

i

utarbetande av planförslag och andra uppgifter, som föregår den slutliga

fastställelsen. Erfarenheterna från den av kommunerna ledda verksamheten

med upprättande av stadsplaner är nästan enbart goda, och starka skäl talar

för att detsamma kommer att bli fallet, om förfarandet vid upprättande av

byggnadsplan utformas på liknande sätt.

Vad man möjligen kan tveka om är huruvida landskommunerna i all­

mänhet har tillgång till sådan sakkunskap, att de kan genomföra en plan­

läggning i egen regi. I detta hänseende torde förhållandena vara mycket

olika i skilda orter. Någon större orsak till farhåga torde emellertid icke fin­

nas. Snarare kan man förvänta, att det ökade ansvar och de större uppgif­

ter, som förslaget innebär för kommunernas del, kommer att stimulera

många kommuner att skaffa sig tillräckliga resurser för ändamålet. Redan

nu förmärkes en stark tendens från landskommunernas sida att söka ordna

trågan om sakkunnig hjälp genom samgående i olika former. Ur denna syn­

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

89

punkt är tidpunkten för att ge landskommunerna ett ökat inflytande på be­ byggelseplaneringen väl vald.

Av nu angivna skäl kan jag i huvudsak ansluta mig till utredningens upp­ fattning om de principer, efter vilka förfarandet vid upprättande av bygg- nadsplan bör regleras. Jag förordar alltså att de i BL och BS förekommande bestämmelserna i detta ämne omarbetas med motsvarande bestämmelser om stadsplan som förebild.

Även om man i enlighet med det nu anförda förutsätter, att initiativet till upprättande av byggnadsplan normalt tages av kommunen, är därmed ej utan vidare givet, att länsstyrelsens nuvarande initiativrätt bör avskaffas. Frågan, när planläggning skall ske, hör till de mera svårbedömda inom byggnadslagstiftningens område. Åtminstone tills vidare lär det därför vara nödvändigt, att även länsstyrelsen får möjlighet att förordna om upprättan­ de av byggnadsplan, om behov därav föreligger och planläggning icke verk­ ställes genom kommunens försorg. Utredningens förslag, som i detta hän­ seende utformats med motsvarande bestämmelser om stadsplan som förebild, synes mig väl restriktivt framför allt därutinnan, att initiativrätt för länssty­ relsen enligt förslaget skall föreligga först sedan kommunen fått formligt föreläggande att låta upprätta plan samt försuttit den däri utsatta tiden. Bestämmelsen torde därför böra uppmjukas därhän, att något formligt före­ läggande ej erfordras. Av författningstextens formulering bör emellertid framgå, att initiativrätten i första hand tillkommer kommunen och att läns­ styrelsen ej bör föranstalta om planläggning med mindre kommunen hörts i ärendet och det på grund av vad som förekommit kan anses klart, att nå­ got initiativ från dess sida ej kan förväntas inom skälig tid.

Jag förutsätter givetvis, att markägare och andra intressenter liksom hit­ tills bör vara oförhindrade att själva upprätta förslag till byggnadsplan. Att tillerkänna dem någon formlig initiativrätt synes emellertid icke vara erfor­ derligt, speciellt som de ju enligt vad jag nyss förordat får möjlighet att vända sig antingen till kommunen eller länsstyrelsen för att få sina förslag antagna och fastställda.

Förslaget att överflytta befogenheten att förordna om användande av bygg­ nadsplan i stad från Kungl. Maj :t till länsstyrelsen synes ägnat att befrämja snabbheten i avgörandena och torde icke medföra någon olägenhet ur all­ män eller enskild synpunkt. Däremot anser jag icke att man i nuvarande läge bör gå så långt som till att generellt, utan prövning i varje särskilt fall medgiva användande av byggnadsplan i städerna i stället för stadsplan. I denna fråga ansluter jag mig således till vad utredningen förordat.

Även de närmare bestämmelserna hur byggnadsplan bör vara beskaffad synes kunna avfattas i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredning­ en föreslagit.

Med det nu anförda anser jag mig i allt väsentligt ha tagit ställning också till de i vissa remissyttranden framkomna önskemålen om jämkning på vissa punkter av utredningens förslag. Det bör sålunda enligt min uppfattning även utan särskilda författningsbestämmelser stå klart, alt en kommun,

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

90

som överväger en mera omfattande planläggningsåtgärd, gör klokt i att re­

dan på ett inledande stadium ta kontakt med länsmyndigheterna och därvid

bl. a. förvissa sig om att dessa icke företräder en annan uppfattning än

kommunen i fråga om åtgärdens behövlighet och lämplighet. Vad angår den

anmärkning mot förslaget, som går ut på att detta icke skulle medgiva plan­

författaren att göra ändringar och rättelser i planförslaget i anledning av in­

komna anmärkningar, vill jag erinra om de gällande bestämmelserna röran­

de stadsplan, vilka går ut på att byggnadsnämnden icke blott har möjlighet

utan är skyldig att efter utställande av ett planförslag vid behov göra jämk­

ningar i detsamma med hänsyn till inkomna erinringar. En liknande bestäm­

melse bör givetvis gälla med avseende å byggnadsplan. Någon speciell be­

stämmelse om rätt för länsstyrelsen att vid fastställelseprövningen göra änd­

ring i en av kommunen antagen byggnadsplan kan jag för min del icke för­

orda. Däremot bör — liksom i fråga om stadsplan — gälla att länsstyrelsen

kan fastställa planen blott i vissa delar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

U tomplansbes tämmelser

Gällande bestämmelser

TItomplansbestämmelser har till ändamål att, där så erfordras, reglera

byggnadsverksamheten inom område, som ej ingår i stadsplan eller bygg­

nadsplan (2 § BL). För område, som ingår i fastställd generalplan, kan

utomplansbestämmelser fastställas blott om de ej står i strid mot planen

(78, 88, 90 och 120 §§ BL). I utomplansbestämmelser kan intagas föreskrif­

ter rörande områdets utnyttjande för olika ändamål, såsom för bostäder

eller industriella anläggningar. I bestämmelserna kan också regleras stor­

leken och beskaffenheten av tomtplats för bostadsbyggnad, byggnads läge

å tomtplats samt hur stor del av tomtplatsen som bör lämnas obebyggd. Vi­

dare kan föreskrifter ges om sättet för bebyggandet, därvid bör tillses att

bostadsbyggnader icke utan särskilda skäl uppföres med mera än två vå­

ningar eller till större höjd än 7,5 meter. Slutligen kan bestämmelserna in­

nehålla föreskrift om minsta avstånd mellan byggnad och väg samt om åt­

gärder till förekommande av eldfara (44, 100, 101 och 128 §§ BS). Utom­

plansbestämmelser i stad antages av stadsfullmäktige men skall för att bli

gällande fastställas av länsstyrelsen (77 § BL). Vad sålunda stadgats äger

motsvarande tillämpning beträffande köping och annat s. k. stadsplane-

samhälle (88 och 90 §§ BL). På landet fastställes utomplansbestämmelser-

na av länsstyrelsen, när så erfordras (119 § BL). Till skydd för enskilda

markägares intressen är stadgat, att förslag till utomplansbestämmelser

skall utställas, innan bestämmelserna antages eller fastställes (46, 100, 101

och 128 §§ BS). Fastställandet av utomplansbestämmelser medför enligt BL

den rättsverkan, att nybyggnad i princip ej får företagas i strid mot be­

stämmelserna (79, 88, 90 och 120 §§ BL). Vidare innebär fastställandet av

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

91

utomplansbestämmelser enligt BS skyldighet för den, som vill företaga ny­ byggnad eller inrätta virkes- eller annat varuupplag, materialgård eller ljus­ anordning, att dessförinnan söka byggnadsnämndens lov till åtgärden (135 § BS). I vissa fall gäller i avbidan på fastställandet av utomplansbestäm­ melser provisoriskt byggnadsförbud (80, 88 och 90 §§ BL).

Utredningen Såsom anmärkningsvärt har utredningen framhållit, att utomplansbe- stämmelserna, där sådana fastställts, visar stor enhetlighet i fråga om in­ nehållet. I regel överensstämmer utomplansbestämmelserna helt med de av byggnadsstyrelsen vid olika tillfällen (senast år 1948) utgivna normalförsla­ gen till sådana bestämmelser. Avvikelser från normalförslagen är att no­ tera företrädesvis då bestämmelserna införts i något speciellt syfte, t. ex. för att reglera bebyggelsen intill viss eller vissa vägar eller inom strandområ­ den eller andra områden, som det ansetts vara av vikt att hålla fria från alltför intensiv bebyggelse. Mera allmänt förekommer avvikelser från nor­ malförslagen i vissa trakter i Skåne (beträffande byggnads höjd) samt inom Stockholms skärgård (beträffande tomtstorlek in. in.).

Ändamålet med utomplansbestämmelser är enligt utredningen främst att få till stånd en skyldighet att söka byggnadslov och därmed bringa byggan­ det under viss kontroll även inom en del områden, för vilka planläggning genom detaljplan eller fastställd generalplan ej verkställts. Ur vissa syn­ punkter kan det rentav göras gällande, att tillsynen borde utsträckas att gälla landet i dess helhet. Denna tanke får emellertid enligt utredningen betraktas som orealistisk av den anledningen, att man mångenstädes sak­ nar personella och materiella resurser för dess genomförande. Den lämpli­ gaste lösningen torde vara att tillsynen liksom nu begränsas till vissa om­ råden, där behovet av reglerande bestämmelser för byggnadsverksamheten är mera framträdande. — För städernas del finns — enligt vad utredningen framhållit — i 97 § BS vissa bestämmelser angående byggande utom stads­ plan. Dessa bestämmelser är generellt gällande. Till sitt innehåll är de i de flesta hänseenden helt lika med normalförslaget till utomplansbestämmel­ ser. Utomplansbestämmelser i stad är därför numera en ganska sällsynt töreteelse.

Utredningen har ifrågasatt, om icke utvecklingen numera nått därhän, att det bör vara möjligt att få likalydande bestämmelser för byggandet in­ om alla de områden, där byggnadsverksamheten anses böra ställas under kontroll utan att likväl detaljplanläggning bedömes vara erforderlig. Re­ formen skulle innebära en icke oväsentlig förenkling av byggnadsbestäm- melserna särskilt för landsbygdens vidkommande. Ett annat argument, som talar för reformen, är att normalförslaget numera i flera hänseenden måste betecknas som föråldrat och därför i allt fall är i behov av revision.

För sin del har utredningen ansett övervägande skäl tala för att utomr plansbestäm mel serna inarbetas i byggnadsförfattningarna och lar form av allmänna föreskrifter om byggandet inom vissa områden samt att de

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

speciella bestämmelserna om byggande i stad utom stadsplan upphäves

och ersättes med en möjlighet att vid behov införa utomplansbesiämmelser.

I anslutning härtill har utredningen också föreslagit, att bestämmelserna

avsevärt förenklas till sin avfattning och får karaktär av mycket allmänt

hållna regler om bebyggandet inom de områden, som här avses.

Vad angår frågan, på vilken myndighet det bör ankomma att bestämma

de områden, varest utomplansbestämmelserna skall äga tillämpning, och

hur förfarandet i sådant ärende bör vara utformat, har utredningen särskilt

framhållit angelägenheten av att icke någon skillnad onödigtvis göres mel­

lan stad och landsbygd. Enligt utredningen bör avgörandet både i stad och

på landet i princip ankomma på beslut av kommunens fullmäktige, men be­

stämmelserna bör icke bli gällande med mindre beslutet fastställes av läns­

styrelsen. I trängande fall bör också länsstyrelsen kunna ta initiativ i saken

och efter fullmäktiges hörande meddela beslut om tillämpning av utoin-

plansbestämmelser. Förslag om införande av utomplansbestämmelser lik­

som ock förslag om ändring av utomplansområdets omfattning bör utstäl­

las till granskning på ungefär samma sätt som ett planförslag innan det

blir föremål för beslut av kommunens fullmäktige eller länsstyrelsen.

De föreslagna reformerna berör främst 77 och 78 §§ BL, vilka får helt ny

lydelse, varjämte 119 och 120 §§ samma lag ersättes av ett stadgande med

innehåll i huvudsak att vad i 77-—79 §§ BL är stadgat om utomplansbe­

stämmelser i stad skall äga motsvarande tillämpning på landet. Vidare leder

förslaget till ganska omfattande ändringar i BS.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att utbyta de nuvarande utomplans­

bestämmelserna mot sådana med enhetligt innehåll

har nästan genomgående tillstyrkts. Byggnadsstyrelsen och lantmäteristy-

relsen har ansett, att den genomgripande förändring och förenkling av

utomplansbestämmelseinstitutet, som utredningen föreslagit, är ägnad att

medföra betydande fördelar. Länsstyrelsen i Malmöhus län har vitsordat,

att förslaget innebär betydande fördelar särskilt för landsbygdens vidkom­

mande. Byggnadsnämnden i Stockholm har förklarat, att övergången till

den nya ordningen med utomplansbestämmelser visserligen medför omgång

och besvär för stadssamhällena men att önskemålet att få formell enhet­

lighet mellan land och stad bör få vara avgörande. Föreningen för samhälls­

planering har ansett att avsaknaden av hittills brukliga detalj föreskrifter

för byggandet knappast behöver innebära någon olägenhet. Bland övriga

yttranden med liknande innehåll må särskilt nämnas de, som avgivits av

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Älvsborgs och Kopparbergs län,

överlantmätarna i Kronobergs, Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs län, läns­

arkitekten i Hallands län, fullmäktige i Högsby, Vollsjö och Fridlevstad,

fastighetsnämnden i Malmö, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund,

Sveriges lantbruksförbund och Sveriges lantmätareförening.

Däremot har länsstyrelsen i Stockholms län icke funnit förslaget lyckat.

93

Beträffande länets vidsträckta skärgårdsområden har länsstyrelsen utfor­ mat en bestämmelse, som särskilt tar hänsyn till stränderna genom att söka hindra bebyggelse alltför nära dessa, och denna bestämmelse bör ej upp­ hävas utan tvingande skäl. Svenska naturskyddsföreningen har ansett det ligga en fara i att utomplansbestämmelserna urvattnas samt betonat det värde, som ligger i att de innehåller konkreta föreskrifter för de särskilda områden, där bestämmelserna gäller. Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett att det nuvarande systemet med utomplansbestämmelser fungerat väl och att någon anledning till en reform icke föreligger. Länsarkitekten

i Kronobergs län har ansett att enhetliga utomplansbestämmelser sådana som de utredningen föreslagit måste bli otillfredsställande lösligt avfatta­ de. Byggnadsnämnden i Sollefteå har ansett att förslaget om avskaffande av de generella reglerna om byggande i stad medför ansenliga kostnader för fastställande av utomplansbestämmelser.

Vissa remissmyndigheter har förordat modifikationer i systemet med enhetliga utomplansbestämmelser. överlantmätaren i Södermanlands län har ifrågasatt, om icke behov föreligger att ha ett par olika typer av utomplansbestämmelser för olika områden, t. ex. en speciell typ för fritids­ bebyggelse. Länsstyrelsen i Kalmar län har ansett att länsstyrelse bör ha befogenhet att meddela ytterligare föreskrifter utöver de allmänt hållna utomplansbestämmelser, som utredningen föreslagit. Härvid har särskilt framhållits behovet av åtgärder för att bevara den säregna landskapsbilden på Öland. Även länsstyrelsen i Jämtlands län bär ansett, att länsstyrelsen bör kunna föreskriva avvikelser från de normala utomplansbestämmelserna.

I några yttranden har erinringar gjorts mot den föreslagna proceduren vid bestämmande av utomplansområdena. Länsstyrelsen i

Södermanlands län — som i princip icke haft något att erinra mot att utom­ plansbestämmelserna göres enhetliga — har ansett mest rationellt, om upp­ giften att fastställa utomplansområdena får ankomma på länsstyrelsen efter kommunens hörande. Länsstyrelsen i Värmlands län har ansett, att till- lämpningen av utomplansbestämmelser blir heterogen, om initiativrätten skall tillkomma kommunerna. Även överlantmätaren i Kopparbergs län har ställt sig tveksam till initiativkraften hos de kommunala myndigheter­ na. __ Å andra sidan har fastighetsnämnden i Malmö ifrågasatt, om icke beslut rörande tillämpning av utomplansbestämmelser i stad bör bli gäl­ lande utan fastställelse av länsstyrelsen.

Åtskilligt har också anförts rörande detaljerna i de av utredningen föreslagna utomplansbestämmelserna. Hithörande frågor kommer att bli föremål för omnämnande i det följande.

Departementschefen

Institutet utomplansbestämmelser, vilket kan sägas ha till ändamål att möjligöra en mellanform mellan planlagd och helt oreglerad bebyggelse, bå­ de före tillkomsten av 1947 års lagstiftning icke något större utbrednings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

område. På de sista tio åren har emellertid en stor del av landsbygden för­

setts med utomplansbestämmelser. Det kan betecknas som tveksamt, om

man därvid i allo följt lagstiftarens intentioner. I vissa fall torde utomplans­

bestämmelser ha kommit till användning även i fall, då bestämmelserna i

byggna<äslagen snarast bort leda till planläggning genom stadsplan eller

byggnadsplan. Och omvänt har det icke sällan förekommit, att utomplans­

bestämmelser fastställts för områden, där någon nämnvärd byggnadsverk­

samhet knappast varit att förvänta.

Att använda utomplansbestämmelser där förhållandena är sådana, att

ordentlig planläggning borde äga rum, kan givetvis icke vara lämpligt annat

än möjligen som en rent temporär åtgärd i vissa undantagsfall, då plan-

läggningen framstår som mindre angelägen. De förslag, som utredningen

framlagt, ger emellertid vid handen, att denna ansett att den aktuella faran

hotar från annat håll och består i att de statliga planmyndigheterna, ledda

av sina aspirationer på ökad kontroll över bebyggelsen, söker successivt be­

lägga allt större områden med utomplansbestämmelser. Att en tendens i

denna riktning gör sig gällande, torde vara obestridligt. Även om tendensen

på de flesta håll hittills icke fört alltför långt, är den värd att uppmärk­

sammas. Att belägga alltför stora områden med utomplansbestämmelser in­

nebär ett onödigt band på den byggande allmänheten och slöseri med bygg-

myndigheternas personella och materiella resurser. Tillämpningsområdet

bör och måste begränsas till vad som förutsattes vid lagstiftningens till­

komst, nämligen till sadana områden, där man kan förvänta mera avsevärd

byggnadsverksamhet och därför har anledning att följa utvecklingen med

särskild uppmärksamhet, utan att likväl tätbebyggelse uppkommit eller

kan antagas uppkomma inom den närmaste tiden.

Vad beträffar innehållet i utomplansbestämmelserna bör dessa enligt

min uppfattning icke gå ut på att närmare reglera bebyggelsens utformning

utan blott ge de grundläggande regler, som erfordras för att stävja mera

patagliga olägenheter, vilka ibland framträder inom »tät glesbebyggelse».

Vad saken framför allt gäller är att se till att bebyggelsen icke blir under-

målig på grund av sådana omständigheter som alltför trånga tomtplatser,

försummelse att beakta behovet av förbindelser, vattenförsörjning och av­

lopp eller andra nödvändiga nyttigheter, bristfälligt utförande av själva

byggnaderna etc. Ibland kan det också vara nödvändigt att inskrida mot

mera påtagliga överdrifter i fråga om byggnadernas storlek och utförande

i arkitektoniskt hänseende, när så erfordras för att skydda landskapsbilden

eller bebyggelsemiljön.

Det är givet, att bebyggelse av olika karaktär kan fordra olika bedöman­

de. I detta hänseende torde det räcka med att hänvisa till den påtagliga

skillnaden mellan bebyggelse för permanent bruk och fritidsbebyggelse

Själva problemställningen är dock i stort sett överallt densamma. Det vin

därför synas, som om det icke skulle vara någon omöjlig uppgift att ut­

forma bestämmelser, som fyller behovet åtminstone för det övervägande

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1950

95

flertalet bebyggelseområden av nu avsedd karaktär. Av det förut sagda framgår ju, att bestämmelserna icke bör vara särskilt detaljerade ulan i huvudsak blott bör bestå i några allmänna regler att tillämpa vid bebyg­ gandet. Avgörandet i de enskilda fallen måste därför under alla omständig­ heter anförtros åt de tillämpande myndigheternas omdöme.

Av likartad karaktär som utomplansbestämmelserna är de nuvarande reg­ lerna i BS om byggande i stad utom planlagt område. I de flesta hänseenden är byggnadsstyrelsens normalförslag till utomplansbestämmelser helt lika- lydande med ifrågavarande regler i BS. Behovet av utomplansbestämmel­ ser i stad har därför visat sig ringa. På senare år torde dylika bestämmel­ ser icke ha införts utom möjligen i något enstaka undantagsfall. För stä­ dernas del torde det därför icke möta några som helst svårigheter att övergå till det av utredningen förordade systemet med enhetliga regler, vilka emel­ lertid blir gällande först efter beslut av kommunen och fastställelse av läns­ styrelsen. Den omgång, som det onekligen innebär att varje stad måste fatta beslut i fråga om bestämmelsernas giltighetsområde, är i praktiken av mind­ re betydelse. Några nämnvärda kostnader kan ej heller förväntas uppstå. Däremot medför systemet, såsom utredningen framhållit, den obestridliga fördelen att städer med större områden av landsbygdskaraktär icke behö­ ver tillämpa bestämmelserna inom andra delar av staden än sådana, där detta framstår som behövligt med hänsyn till bebyggelsens karaktär.

Den största vinsten med reformen är likvisst, att reglerna om bebyggan­ de av områden utan detaljplan blir i princip likformiga för hela riket både i städerna och på landsbygden. Den fördel, som detta innebär, är så stor, att den mer än uppväger det omak och de kostnader, som följer med infö­ randet av det nya systemet, samt den olägenhet, som det möjligen kan inne­ bära, att en och annan särbestämmelse i lokala utomplansbestämmelser bort­ faller. Om behovet av dylika särbestämmelser är stort, utgör detta f. ö. ett indicium på att utomplansbestämmelser icke är tillräckliga och att planlägg­ ning genom stadsplan eller byggnadsplan bör komma till stånd.

Jag kan av nu anförda skäl i allt väsentligt ansluta mig till förslaget att ersätta de nuvarande differentierade utomplansbestämmelserna med enhet- liga sadana och att i samband därmed upphäva de nuvarande särskilda reg­ lerna om byggande i stad utom planlagt område.

Det kan ifrågasättas, om den möjlighet, som utredningen ansett skola finnas att för viss landsdel ge utomplansbestämmelserna ett avvikande inne­ håll, verkligen är behövlig. Om denna möjlighet begagnas i avsevärd om­ fattning, går den åsyftade enhetligheten snart förlorad. Största återhållsam­ het synes därför böra iakttagas, när det gäller att införa särregler för viss landsdel. Eftersom förslaget förutsätter, att beslutanderätten skall förbe­ hållas Kungl. Maj :t, anser jag mig likväl icke böra motsätta mig förslaget i denna del.

Även med avseende å frågan om tillkomstproceduren vill jag, liksom ut­ redningen, hänvisa till önskemålet att så långt möjligt få samina regler för

96

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

landsbygden som för städerna. Den omständigheten, att initiativet till in­

förande av utomplansbestämmelser förutsättes utgå från kommunen, kan

kanske leda till en något större restriktivitet i tillämpningen, men detta är,

såsom jag förut framhållit, snarast en fördel. För att vinna erforderlig en­

het i tillämpningen och rätta till eventuella försummelser från kommuner­

nas sida synes det tillräckligt med en rätt för länsstyrelsen att ingripa i

trängande fall samt med en bestämmelse om att kommunens beslut skall

fastställas av länsstyrelsen för att bli gällande. Även i detta hänseende kan

jag alltså helt ansluta mig till utredningens förslag.

Tomtindelning m. m.

Gällande bestämmelser

Den vanligaste formen för fastighetsbildning torde vara avstyckning.

Fastigheter kan också bildas genom sammanläggning eller genom laga

skifte. Även kombinationer mellan dessa former förekommer. För bygg-

nadskvarter inom område med stadsplan gäller att fastighetsbildning sker

på grundval av en för ändamålet särskilt uppgjord tomtindelning och en­

ligt speciella regler.

Avstyckning kan ske enligt jorddelningslagen eller enligt fastighetsbild­

ningslagen. Den senare lagen är i regel att tillämpa vid avstyckning i stad

eller samhälle eller annan ort på landet, varest skall föras fastighetsregis­

ter enligt de för stad givna bestämmelserna (5 kap. 20 § fastighetsbildnings­

lagen). Avstyckning får icke äga rum inom område, som ingår i tomtindel­

ning (5 kap. 1 § fastighetsbildningslagen och 19 kap. 13 § 1 mom. jord­

delningslagen). — Avstyckning enligt jorddelningslagen verkställes av ve­

derbörande distriktslantmätare. Klagan över förrättningen föres hos ägo-

delningsrätt. Förrättningen skall för att bli gällande fastställas av överlant-

mätaren eller i vissa fall av ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten

(2 kap. 1 §, 19 kap. 5 § första stycket samt 21 kap. 22 § och 41—43 §§

jorddelningslagen). —- Avstyckning enligt fastighetsbildningslagen verkstäl­

les av i stadens tjänst anställd mätningsman eller, där sådan ej finnes, av

till dylik befattning behörig person (i regel tjänsteman inom lantmäteri-

staten), som på förslag av byggnadsnämnden förordnas av länsstyrelsen.

Förrättningen skall för att bli gällande fastställas av magistraten eller, där

sådan ej finnes, av länsstyrelsen. På samma myndighet ankommer att upp­

taga besvär över förrättningen, om sådana anföres (5 kap. 2, 13—15 och

21 § fastighetsbildningslagen). Angående bildande av fastigheter genom

sammanläggning beslutar ägodelningsdomaren eller i vissa fall ägodelnings­

rätten (10, 11 och 15 §§ lagen om sammanläggning av fastigheter å landet

samt 4 kap. 2 § fastighetsbildningslagen).

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

97

Inom byggnadskrav er i område med stadsplan bildas fastigheter, såsom törut nämnts, på grundval av tomtindelning. Rörande tomtindelning är föreskrivet bl. a. att byggnadskvarter skall indelas till tomter sålunda, att de kan ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse med planen (28 § BL). Tomtindelning av mark, som ej varit föremål för dylik indelning, skall ske när ägare av sådan mark begär det eller när byggnadsnämnden så finner nödigt och markägare ej visar särskilt skäl till anstånd (29 § BL). I regel skall tomtindelning ske i ett sammanhang för hela kvarteret (29 § BL). Tomtindelning antages av byggnadsnämnden men skall för att bli gällande fastställas av länsstyrelsen (33 § BL). Fastställd tomtindelning får i all­ mänhet icke ändras med mindre tomtägarna är ense därom och ändringen finnes lämplig för ett ändamålsenligt utnyttjande av tomterna. Undantag gäller dock för vissa särskilda fall, nämligen dels om stadsplanen ändrats och detta förutsätter ändring jämväl av tomtindelningen, dels om kvarteret helt och hållet eller till betydande del avbrunnit och dels om ändringen syftar till bättre överensstämmelse med bestående äganderättsförhållanden och icke medför avsevärd olägenhet. I dessa fall kan fråga om ändring av tomt­ indelningen upptagas antingen på begäran av markägare eller på föranstal­ tande av byggnadsnämnden (31 § BL).

Tomtindelning innebär icke, att de däri upptagna tomterna omedelbart är att anse som särskilda fastigheter. Sådan »administrativt bildad» tomt blir nämligen ej »rättsligen bestående», innan den införts i tomtbok eller, om tomten skall bildas genom sammanläggning av områden som ingår i skilda fastigheter, innan medgivande lämnats till sammanläggningen.

I ändamål att underlätta sammanförande på en ägares hand av olika fastighetsdelar, som ingår i administrativt bildad tomt, har i 46 och 47 §§ BL upptagits vissa bestämmelser om rätt för ägare av sådan tomtdel samt för stadsplanesamhället att inlösa tomtdel.

För mera exakt bestämmande av tomts storlek, läge och gränser kan' tomtens ägare eller byggnadsnämnden, sedan beslut om fastställelse av tomtindelningen vunnit laga kraft, få tomtmätning verkställd (2 kap. 1 § fastighetsbildningslagen).

Det är i princip förbjudet att bygga på mark inom byggnadskvarter, som ej blivit indelad till tomter, samt att bygga i strid mot tomtindelning eller å tomt, som icke är rättsligen bestående (37 och 38 §§ BL).

Utredningen Eftersom rättsreglerna rörande fastighetsbildning är föremål för särskild utredning genom 1954 års fastighetsbildningskommitté, har byggnadsut- redningen begränsat sig till de ämnen, som regleras i BL och BS, företrä­ desvis själva tomtindelningsinstitutet, dess tillämpningsområde och när­ mare utformning.

Till en början har utredningen gjort en jämförelse mellan fördelar ocli nackdelar av de två olika metoderna för fastighetsbildning, nämligen av­ styckning och tomtindelning. Avstyckning ställer sig i regel snabbare och

7 Jtihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 168

98

enklare. Tomtindelning erbjuder emellertid den fördelen, att byggnads­

nämnden får kontroll över att fastighetsbildningen sker i överensstämmel­

se med stadsplanen och är därjämte ibland, när fastighetsförhållandena är

komplicerade, att föredraga även därför att inlösningsreglerna i 46 och 47 §§

BL underlättar sammanförandet av olika tomtdelar till en ägares hand.

Bäst vore givetvis, om man kunde finna en form för fastighetsbildning, som

i sig förenade fördelarna med avstycknings- och tomtbildningsförfarandena

utan att vara behäftad med någondera metodens nackdelar. Denna upp­

gift hör emellertid till dem, som ankommer på 1954 års fastighetsbildnings-

koinmitté. Byggnadsutredningen har för sin del inskränkt sig till att föreslå

vissa möjligheter att välja mellan de båda metoderna vid bildande av fastig­

heter inom byggnadskvarter i område med stadsplan, så att fastighets­

bildning inom byggnadskvarter i en del fall får ske

genom avstyckning i stället för tomtindelning. Närma-

re bestämt går förslaget ut på att byggnadsnämnden skall få befogenhet att

från fall till fall avgöra, huruvida tomtindelning skall påfordras eller icke.

I lagtekniskt hänseende har förslaget fått den formen, att till 28 § BL fogas

ett tillägg, som ger byggnadsnämnden befogenhet att efterge kravet på tomt­

indelning beträffande visst kvarter eller del av sådant. I anslutning härtill har

också föreslagits alt det i 37 § BL givna förbudet att bygga på icke tomtinde-

lad mark skall jämkas så, att från förbudet undantages områden beträffande

vilka byggnadsnämnden lämnat sådant medgivande som nu sagts. För att

bestämmelserna i 56—69 §§ BL om skyldighet för tomtägare att utgiva

ersättning för gatubyggnadskostnad skall få tillämplighet även å fastighet,

som bildas genom avstyckning med tillämpning av de nu föreslagna reg­

lerna, har vidare föreslagits sådan ändring i 115 § BL att fastighet, som

bildats genom avstyckning enligt de nu skisserade reglerna, jämställes med

rättsligen bildad tomt i det hänseende varom nu är fråga.

Enligt särskilt åt utredningen lämnat uppdrag har denna haft att ta under

övervägande ett av byggnadsstyrelsen och bostadsstyrelsen i betänkande av

år 1954 (SOU 1954: 31) framlagt förslag till ändring av 31 § BL, innebärande

vidgad rätt för byggnadsnämnd att föranstalta om

ändring av tomtindelning.

Förslaget motiverades dels av önskvärdheten ur allmän synpunkt att före­

tag, som avser sanering av stadsbebyggelse, genomföres i tillräckligt stora

och lämpligt utformade enheter, dels av svårigheterna i vissa fall att skapa

sådana med hänsyn till att gällande bestämmelser om ändring av tomtin­

delning är mycket restriktiva. Det gick ut på att byggnadsnämnderna skulle

få ökade befogenheter att ändra tomtindelningen även mot markägarens bestri­

dande. Närmare bestämt föreslog styrelserna, att till 31 § andra stycket BL

skulle fogas ett tillägg av innehåll, att ändring av tomtindelning finge ske på

byggnadsnämndens föranstaltande, om nämnden funne ändringen erforder­

lig för ett ändamålsenligt utnyttjande av kvarteret.

By§Snadsutredningen har i korthet redogjort för innehållet i de yttran­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1059

99

den, som efter remiss avgivits över nyss nämnda förslag, och har därvid framhållit, att förslaget tillstyrkts i flertalet yttranden samt att anmärk­ ningarna mot förslaget — i den mån de icke innebär ett principiellt av­ ståndstagande från detsamma — i regel går ut på att förutsättningarna för bestämmelsens tillämpning bör anges mera restriktivt, t. ex. så, att bestäm­ melserna direkt anknytes till saneringsintresset eller så, att såsom förutsätt­ ning för ändring av tomtindelning stadgas, att en majoritet av tomtägare inom kvarteret framställt begäran om indelningsändring, eller ock på det sättet att ändring av tomtindelning mot ägarens bestridande förklaras få ske först sedan en viss, förhållandevis lång tid förflutit sedan den äldre indelningen fastställdes, eller då nya omständigheter tillkommit. I något fall har efterlysts närmare klarläggande, huruvida med bestämmelsen avses ett rimligt eller ett optimalt utnyttjande av kvarteret. Vidare har i flera yttranden uttalats önskemål om att prövning av frågor om tomtindelning överlåtes till judiciell myndighet.

Byggnadsutredningen har förklarat sig dela byggnadsstyrelsens och bo- stadsstyrelsens uppfattning, att sanering bör komma till stånd av åtskilliga områden med äldre tätbebyggelse och att dylik sanering i många fall icke kan ske utan vissa stundom betydande jämkningar i de bestående fastig­ hets- och äganderättsförhållandena. En möjlighet är att kommunen expro- pxierar marken, men det framstår som en väl radikal åtgärd att expro­ priera ett område enbart för att åvägabringa en önskvärd ändring i fastig­ hetsindelningen. En annan möjlighet är att ändra stadsplanen på sådant sätt, att även ändring av tomtindelningen blir erforderlig. Emellertid är denna utväg ganska omständlig och tar rundlig tid i anspråk. Den innebär vidare att kvarteret blir underkastat restriktiva stadsplanebestämmelser, som måhända icke vållar någon olägenhet för stunden men vilka kan visa sig obekväma i framtiden. En betydligt enklare utväg är, enligt vad ut­ redningen framhållit, att byggnadsnämnden får utökad befogenhet att änd­ ra tomtindelningen. Sedan ny tomtindelning blivit fastställd, träder reg­ lerna om lösningsrätt i 46 och 47 §§ BL i kraft, och dessa leder oftast utan särskilda insatser från det allmänna till att äganderättsförhållandena bringas att överensstämma med den nya tomtindelningen. I ett speciellt saneringsfall ger lagen redan nu möjlighet att ändra tomtindelningen mot tomtägares bestridande utan samband med stadsplaneändring, nämligen när kvarteret avbrunnit helt och hållet eller till betydande del. Enligt ut­ redningens mening bör man med detta fall — vilket nu för tiden sällan in­ träffar — kunna jämställa exempelvis det förhållandet att hela eller en be­ tydande del av bebyggelsen passerat den åldersgräns, då den får anses som uttjänt.

Utredningen har på nu anförda grunder föreslagit, att bestämmelserna i 1(1 § BL jämkas så, att ändring av tomtindelning i princip får ske på bygg­ nadsnämndens föranstaltande, om bebyggelsen är saneringsmogen och änd­ ringen är påkallad för genomförande av den behövliga saneringen. Med liänsyn till tomtägarnas intresse att icke onödigtvis utsättas för rubbningar

100

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

i bestående fastighetsindelning med därav följande lösningsanspråk har som

ett önskemål uttalats, att gränsen för byggnadsnämndens befogenhet an-

gives så klart som möjligt. Som en första förutsättning bör gälla, att be-

byggelsen är i behov av förnyelse, som lämpligen bör ske i ett sammanhang.

Uttrycket »förnyelse» torde utmärka, att det icke räcker med att byggna­

derna företer bristfälligheter utan kräves att bristfälligheterna är sådana,

att de icke kan avhjälpas utan total eller nära nog total ombyggnad. För

att undvika all tvekan, hur omfattande ett saneringsprojekt skall vara för

att motivera ändring av tomtindelningen, synes böra angivas, att behov av

sådan ombyggnad skall föreligga i fråga om bebyggelsen å minst två tom­

ter. Vidare bör ändring av tomtindelningen ej få ske mot tomtägares be­

stridande med mindre ändringen kan anses erforderlig för att förnyelsen

skall komma till stånd, d. v. s. blott om den bestående tomtindelningen kan

sägas utgöra hinder för att marken utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

En annan fråga, som behandlats av utredningen, gäller formerna

för tillskapande och underhåll av vissa gemensam-

hetsan ordningar inom områden med stadsplan. Även

beträffande denna fråga har utredningen hänvisat till det av byggnadssty­

relsen och bostadsstyrelsen år 1954 avgivna betänkandet, vari frågeställ­

ningen finns närmare redovisad. För egen del har utredningen av anförda

skäl förordnat en sådan ändring i lagen om enskilda vägar, att lagen göres

tillämplig i fråga om fastigheter och vägar inom byggnadskvarter. I sam­

band därmed har också föreslagits, att vad i lagen sägs om väg skall ha mot­

svarande tillämpning å sådan parkeringsplats, plantering, lekplan eller an­

nan dylik plats inom byggnadskvarter, som upptagits i gällande stadsplan

och som erfordras för två eller flera fastigheter i kvarteret. Det har av ut­

redningen framhållits, att det sålunda skisserade förslaget icke löser alla frå­

gor om gemensamma anordningar inom byggnadskvarter, bl. a. icke frågor­

na om sättet för anordnande och drivande av gemensamma garage, värme­

centraler, tvättstugor in. m. Dessa frågor torde emellertid nästan alltid kunna

lösas på annat sätt. Av bl. a. praktiska skäl har utredningen därför begrän­

sat sig till att föreslå en reform av nyss angiven omfattning.

Remissyttrandena

Förslaget att fastighetsbildning inom byggnads­

kvarter i viss omfattning skall få ske genom avstyck­

ning i stället för tomtindelning har i allmänhet tillstyrkts,

om än åtskilliga kritiska röster gjort sig hörda.

Bostadsstyrelsen samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön har ul-

Iryckligen tillstyrkt förslaget såsom ägnat att minska de nu förefintliga

praktiska svårigheterna vid användning av stadsplaneinstitutet. Länsarki­

tekten i Stockholms län har ansett, att de föreslagna förenklingarna med

avseende å fastighetsbildningen kan medföra avsevärda lättnader för de

byggande. Liknande uttalanden har gjorts av bl. a. länsarkitekterna i Hal­

101

lands, Värmlands och Örebro län, överlantmätarna i Östergötlands, Krono­ bergs, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Norrbottens län, fullmäktige i Högsby, Ilagfors, Munkfors, Västerås och Malung, drät­ selkammaren i Örebro samt byggnadsnämnderna i Sparreholm och Nybro.

Å andra sidan har överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Västernorrlands län förklarat sig icke kunna tillstyrka förslaget om avstyckning med hänsyn till att det kunde komma att vålla nackdelar vid fastighetsredovis- ningen. Byggnadsnämnderna i Södertälje och Karlskoga har ansett det prin­ cipiellt olämpligt att göra avsteg från nuvarande ordning, enligt vilken tomt­ indelning alltid skall äga rum. Fastighetsnämndcn i Malmö har ställt sig tveksam till förslaget därför att en lämplig fastighetsbildning enligt dess mening fordrar en positiv insats som icke lämpligen kan ankomma på nå­ gon annan än byggnadsnämnden. Fullmäktige i Norrköping och Borås har ansett, att avstyckningsinstitutet icke medför några större fördelar. Full­ mäktige i Kristianstad har betecknat förslaget såsom föga rationellt. Även byggnadsnämnden i Västerås har ställt sig tveksam till förslaget. Överlantmäiaren i Gävleborgs län har hänvisat till att förslaget innebär ett nytt för­ bud och en ny dispensanledning. Fullmäktige i Ludvika har som alternativ till förslaget om avstyckning framkastat tanken på att i vissa fall låta tomt- mätning ske med avstyckande verkan utan att tomtindelning förut ägt rum.

Sveriges lantmätareförening har framhållit att syftet med reformen kanske kan nås på annat sätt, nämligen genom att byggnadsnämnden tilldelas den i 37 § BL avsedda dispensbefogenheten.

I ganska många yttranden har gjorts gällande, att förslaget hör få anstå, så att det kan prövas i anslutning till de förslag, soni 1954 års fastighets- bildningskommitté kommer att framlägga. Denna mening har förfäktats bl. a. av länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs och Kris­ tianstads län, överlantmätarna i Skaraborgs och Gävleborgs län, j ullmäktige i Göteborg och Borlänge, byggnadsnämnden i Sollentuna, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund och Sveriges fastighetsägareförbund.A and­ ra sidan har från åtskilliga håll, bl. a. av 195b års fastighetsbildningskommitté, med skärpa framhållits, att förslaget är så angeläget, att det bör ge­ nomföras utan dröjsmål.

En del av de yttranden, som i princip går i tillstyrkande riktning, ger lik­ väl uttryck för uppfattningen, att reformens räckvidd bör begränsas. Lantmäteristyrelsen och Svenska kommunal tekniska föreningen har som sin uppfattning framhållit, alt möjligheten att eftergiva kravet på tomt indel­ ning bär begränsas att avse två fall, nämligen dels då en tillfredsställande fastighetsindelning redan uppnåtts på annat sätt än genom tomtindelning och dels då kvarteret eller kvartersdelen utgöres av mark från endast en fastighet och bebyggbara fastigheter därinoin lämpligen kan bildas genom avstyckning. Behövliga fastighelsreglerande åtgärder i form av samman­ läggning, ägoutbyte etc. bör sålunda enligt styrelsens mening genomföras innan eftergift meddelas. Vidare bör åtgärden få vidtagas endast på förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

102

av vederbörande stadsingenjör (mätningsman), förrättningsman för av­

styckningar eller distriktslantmätare. överlantmätaren i Värmlands län har

anselt att bestämmelsen bör gälla endast för bebyggelse lämpliga avstyck-

ningar, d. v. s. fullbildade tomtplatser. Stadsingenjören i Eskilstuna har an­

sett, att reformen bör begränsas till de fall, då tomt skall införas i tomt-

boken på ägarens begäran, d. v. s. då tomten utgör del av fastighet. Över­

lantmätaren i Östergötlands län har velat som ett villkor uppställa att god­

känd kvarterskarta föreligger. Stgrelsen för Svenska stadsförbundet har

helt allmänt framhållit att möjligheten att tillämpa avstyckning är av värde

men bör tillämpas med försiktighet, eftersom avgörandet beträffande fas­

tighetsbildningen kommer att ligga på förrättningsmannen och icke på

byggnadsnämnden. Fullmäktige i Fagersta har ansett att avstyckning bör

få tillämpas endast i enkla fall och även fullmäktige i Kalmar har ansett,

att bestämmelserna bör få en mera restriktiv utformning än i utredningens

förslag. Samma mening har uttalats av Svenska byggnadsentreprenörföre­

ningen. Länsarkitekten i Blekinge län har uttalat sig för att befogenheten

att tillåta avstyckning förbehålles länsstyrelsen, eftersom kostnadsfrågan

kan komma att spela alltför stor roll, om avgörandet anförtros ett organ

på det kommunala planet, överlantmätaren i Västernorrlands län har an­

sett att möjligheten att använda avstyckning i stället för tomtindelning bör

göras beroende på tillstyrkan av byggnadsnämndens sakkunniga (stadsin­

genjör, mätningsman, distriktslantmätare), och enligt länsarkitekterna i

Kronobergs och Västernorrlands län bör avstyckning få ske endast om stads­

arkitekten tillstyrkt åtgärden. Länsstyrelsen i Södermanlands län har yrkat

på en bestämmelse om att markägarna alltid skall höras, innan byggnadsnämn­

den fattar beslut i ärendet, medan överlantmätaren i Örebro län ansett, att

möjligheten att använda avstyckning bör begränsas till sådana fall, då samt­

liga jordägare enats därom.

I några yttranden har f. ö. satts i fråga, om det överhuvud bör ankomma

på byggnadsnämnden att träffa avgörandet beträffande rätta formen för

fastighetsbildning. Länsstyrelsen i Västmanlands län och fullmäktige i

Olof ström har förutsatt att denna uppgift bör åvila länsstyrelsen. Överlant­

mätaren i Västmanlands län har som sin mening uttalat, alt valet av för-

rättningsinstitut ej bör ankomma på byggnadsnämnden, vars prövning med

nödvändighet måste bli ensidig, utan på fastighetsbildningsmyndigheten.

Även över lantmätarna i Stockholms, Jönköpings och Kopparbergs län har

ansett att avgörandet bör träffas av förrättningsmannen. Länsstyrelsen i

Kopparbergs län har ifrågasatt, om icke byggnadsnämnden bör kunna de­

legera sin befogenhet till förrättningsmannen. Överlantmätaren i Göteborgs

och Bohus län har däremot ansett det angeläget, att avstyckning ej tillätes

ske i strid med en dispositionsplan, varpå byggnadsnämnd grundat sitt be­

slut. ökad auktoritet skulle kunna förlänas dispositionsplanen om i BL in­

tages en uttrycklig anvisning att till grund för byggnadsnämndens beslut en

dylik plan bör upprättas och markägarna höras däröver.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

103

Åtskilliga yttranden ger uttryck för den uppfattningen, att fastigheter inom byggnadskvarter, vilka bildats genom avstyckning, bör i allo jämstäl­ las med rättsligt bestående tomter. Lantmäteristijrelsen har ifrågasatt, om icke förslaget bör kompletteras med sådana samtidiga ändringar i fastig­ hetsbildningslagen, fastighetsregisterförordningen och jordregislerförord- ningen, att de på så sätt bildade fastigheterna direkt registreras såsom rätts­ ligen bestående tomter. Detta är av vikt särskilt för att reglerna i 31 § BL om förutsättningarna för ändring av tomtindelning skall bli tillämpliga. Liknande uttalanden har gjorts av bl. a. överlantmätarna i Värmlands och

Västernorrlands län, fullmäktige i Finspång, Partille och Östersund, fastig­ hetsregisterföraren i Stockholm, stadsingenjören i Eskilstuna samt Svenska kommunal tekniska föreningen. — Däremot har 1954 års fastighet sbildningskommitté bestämt avstyrkt, att de nybildade fastigheterna registreras såsom tomter. Detta skulle nämligen medföra komplikationer för det fort­ satta lagstiftningsarbetet.

I ganska många yttranden har gjorts gällande, att en önskvärd förenk- lingsåtgärd, som bör vidtagas jämte eller i stället för den av utredningen förordade reformen att tillåta avstyckning i stället för tomtindelning, är att slopa kravet på fastställelse av tomtindelning. Yrkan­ den i sådan riktning har framställts av bl. a. överlantmätarna i Västman­ lands och Kopparbergs län, fullmäktige i Uppsala, Hälsingborg, Göteborg,

Sandviken, Umeå, Skellefteå stad, Täby och Bromölla samt byggnadsnämn­ derna i Malmö, Köping ävensom Svenska kommunal tekniska föreningen, Svenska teknologföreningen, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund och Svenska riksbyggen. I yttrandet från lantmäteristyrelsen har synpunk­ ten närmare utförts på det sättet alt kravet på fastställelseprövning bör kunna slopas, om tomtindelningen skriftligen godkänts av samtliga berörda markägare inom kvarteret och av kommunens styrelse. Liknande uttalan­ den har gjorts av bl. a. länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar och Kristianstads län, fullmäktige i Solna och Halmstad, byggnadsnämnden i Sundsvall samt Sveriges byggnadsingenjörers riksförbund. I yttrandet från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förslaget fått den formen, att det ifrågasatts, om icke byggnadsnämnderna i vissa kommuner med särskilt kvalificerad sakkunnig borde få befogenhet att själva fastställa tomtindelningar. Full­ mäktige i Karlstad har ansett att så bör kunna ske åtminstone i vissa enk­ lare fall.

Förslaget om vidgad rätt för byggnadsnämnden att för­ anstalta om ändring av tomtindelning har föranlett myc­ ket olika uttalanden från skilda håll. I det alldeles övervägande antalet ytt­ randen har emellertid förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Bland dem, som i princip uttalat sig för förslaget, märks lantmäteristy­ relsen, som ansett, all förslaget innebär en rimlig avvägning mellan sane- ringsiutresset och den enskilde fastighetsägarens berättigade anspråk på att icke utan starkt vägande skäl tvingas in i en ny tomtindelning. Arbetsmark­

Kungl. Maj:ts proposition nr KSS år 1959

104

nadsstyrelsen har framhållit, att förslaget innebär en förstärkning av det

kommunala inflytandet på bebyggelsesaneringen, som är behövlig bl. a. där-

lor att saneringsfö retagen f. n. utgör mycket oberäkneliga inslag i syssel-

sättningsplaneringen. Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Kronobergs

län har framhållit, att länsstyrelsens fastställelseprövning utgör garanti för

en lämplig och skälig tillämpning. Länsstyrelsen i Kalmar län samt full­

mäktige i Stockholm, Visby och Gävle m. fl. har betonat, att förslaget hör

genomföras med det snaraste. Även 1954- års fastighctsbildningskommitté

har i princip tillstyrkt förslaget.

Kritik mot förslaget har i några yttranden framförts ur den synpunkten,

att förslaget icke anses gå tillräckligt långt. Bostadsstyrelsen har framhållit

att förslaget icke underlättar en av fastighetsekonomiska skäl många gång­

er önskvärd ändring av tomtindelningen i andra fall än då fråga är om

sanering och ej heller är tillfredsställande med hänsyn till strävandena att

framja småhusbyggandet genom bl. a. minskning av tomterna. Enligt fas­

tighetskontoret i Stockholm, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag och

Svenska teknologföreningen bör bestämmelsen ges en utformning som __

oberoende av antalet tomter och den befintliga bebyggelsens grad av brist­

fällighet möjliggör ändring av tomtindelningen så snart det kan visas,

att de ekonomiska förutsättningarna för sanering därigenom kan tillskapas.

Fullmäktige i Kristianstad och Hälsingborg har förklarat sig föredraga sa-

neringsutredmngens förslag. Byggnadsnämnden i Malmö har ansett det böra

klargöias, att bestämmelsen gäller även obebyggda tomter.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har bestämt avstyrkt förslaget under för­

menande, att forslaget ej i skälig mån tillgodoser kravet på rättssäkerhet.

Länsarkitekten i Älvsborgs län och fullmäktige i Morastrand har ansett

det vara bättre, att erforderliga tomtindelningsändringar föregås av stads-

planeandring, än att byggnadsnämndens rätt att ta initiativ till ändring av

tomtindelning utvidgas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har visserligen icke haft något att erinra

mot forslaget men har ansett starka skäl tala för att hela frågan om en änd­

ring av fastighetsbildningsreglerna ställes på framtiden i avbidan på att

fastighetsbildningskommittén avslutar sitt arbete.

Remissyttrandena innehåller också ett flertal utkast till jämkningar i oli­

ka hanseenden av utredningens förslag. Länsstyrelsen i Kristianstads län

har helt allmant förklarat sig anse, att förutsättningarna för ändring av

tomtindelnmg icke angivits på ett tillräckligt restriktivt sätt. Länsstyrelsen

i Vastmanlands län bär ansett att bestämmelsen bör förses med ett tillägg,

innebärande att byggnadsnämnden äger påfordra ändring av tomtindelning

lott dar särskilda skäl äro därtill. Överlantmätaren i Stockholms län har

uttalat sig for att tomtindelning icke skall mot bestridande få ändras i så­

dana fall, där olägenheterna med den bestående tomtindelningen väsent-

igen kan elimineras genom samverkan, varom grannar enas. överlantmä­

tarna i Kristianstads och Västmanlands län har uttalat tvekan beträffande

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

105

tolkningen av uttrycket »behov av förnyelse». Länsarkitekten i Örebro län har ansett det böra som ett villkor för byggnadsnämndens initiativrätt ytter­ ligare föreskrivas, att bebyggelsen skall kunna genomföras på ett för hel­ heten ur ekonomisk synpunkt bättre sätt såväl med hänsyn till byggnads- kostnaderna som till driftskostnaderna. Lämpligt vore också om tomtägarna alltid finge en viss tidsfrist för att bringa bebyggelsen i överensstämmelse med stadsplanen. Stockholms handelskammare har efterlyst ett klargöran­ de, hur frågan skall lösas i det fall, att två eller flera tomter i ett kvarter är saneringsmogna, men detta icke är fallet beträffande återstående tomter. Lämpligt vore också med en föreskrift om att markägarna om möjligt bör beredas tillfälle att erhålla mark i kvarteret efter tomtindelningsändringen.

Näringslivets byggnadsdelegation har förklarat sig förutsätta, att endast ägare av mark med saneringsmogen bebyggelse bör kunna begära ändrad tomtindelning samt att ändring bör kunna ifrågakomma endast beträffande mark, där bebyggelsen är saneringsmogen. Länsarkitekten i Västmanlands län har uttalat sig för att lösningsrätt icke skall inträda med mindre man har säkra garantier för att stadsplanen därefter verkligen genomföres. Fastighetsnämnden i Stockholm har ifrågasatt, om det icke bör fordras, att majoritet för åtgärden föreligger bland de av frågan berörda tomtägarna.

Enligt överlantmätaren i Jämtlands län och fullmäktige i Avesta bör för­ utsättningen vara den, att bebyggelsen inom minst hälften av kvarteret är olämplig för sitt ändamål och att en ändring av tomtindelningen prövas vara oundgängligen erforderlig för ett ändamålsenligt bebyggande av kvar­ teret. Länsstyrelsen i Jämtlands län och 1954 års fastighetsbildningskommitté har anmärkt på att förslaget ger även enskild markägare rätt att på­ kalla ändring av saneringsskäl. överlantmätaren i Gävleborgs län har ansett att frågan om ändring i tomtindelningen bör bli föremål för prövning i judi- ciell ordning.

Utredningens förslag rörande formerna för åstadkommande av vissa gemensamhetsanordningar inom byggnad s- kvarter har i de flesta yttrandena bedömts såsom lämpligt. Åtskillig kritik har dock förekommit framför allt ur den synpunkten, att förslaget ansetts lämna flera betydelsefulla frågor olösta.

Departementschefen

Vad först angår förslaget alt fastighetsbildning inom byggnadskvarter i viss omfattning skall få ske ge­ nom avstyckning i stället för tom lin delning anser jag goda skäl tala för en förenkling av de nuvarande ganska komplicerade reglerna om bildande av fastigheter inom stadsplan. Utredningens förslag, vilket innebär att man jämte de nuvarande reglerna om lomtindelning även inför en möjlighet att skapa fastigheter, avsedda för bebyggande, genom av­ styckning, kan knappast sägas innebära, att reglerna i formellt hänseende blir enklare än förut. Däremot innebär förslaget vissa fördelar för dem, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

har att tillämpa lagstiftningen, ur den synpunkten att möjlighet heredes att

välja den form för fastighetsbildning, som ställer sig mest praktisk i det

givna fallet. Vidare tillgodoser förslaget önskemålet om inflytande för bygg­

nadsnämnden på fastighetsbildningen.

En omständighet, som gör att jag måste ställa mig tveksam till förslaget,

är de konsekvenser, som det kan få på längre sikt. De frågor, som har sam­

band med fastighetsbildningen, är f. n. föremål för utredning genom 1954

års fastighetsbildningskommitté. Enligt vad jag inhämtat befinner sig dess

arbete i sådant skede, att förslag i hithörande ämnen kan förväntas inom en

nära framtid. Även om kommittén för sin del anser, att hinder ej möter att

genast vidtaga en partiell reform i den riktning, som byggnadsutredningen

förordat, är det i avsaknad av kännedom om detaljerna i kommitténs blivan­

de förslag vanskligt att nu ta ett steg, som kanske kan föregripa det slutliga

ståndpunktstagandet. Jag kan därför på nuvarande stadium icke förorda

byggnadsutredningens ifrågavarande förslag i vad det innebär tillskapandet

av en ny kategori fastigheter, vilka icke är att anse som rättsligt bestående

tomter men dock i de flesta hänseenden är att jämställa med sådana.

Enligt min uppfattning är det emellertid möjligt att på annan enklare väg

uppnå i huvudsak samma mål som det utredningen syftat till. På sätt fram­

går av den nyss lämnade redogörelsen för rättsreglerna på området är det

redan nu möjligt att bilda fastigheter inom byggnadskvarter medelst av­

styckning. Att så ej sker i större omfattning, beror i huvudsak på det i

37 § BL stadgade förbudet att bebygga mark inom byggnadskvarter, vilken

icke blivit indelad till tomter. Eftersom man hittills ansett det vara av vikt

att så långt möjligt upprätthålla kravet på tomtindelning, har dispenser

från detta förbud förekommit blott i undantagsfall. De erfarenheter, som nu­

mera vunnits bl. a. från fastighetsbildning inom områden med byggnads-

plan, visar emellertid att det i många fall är möjligt att åstadkomma en

lämplig fastighetsbildning inom områden av stadskaraktär på annat sätt än

genom tomtindelning. Såväl byggnadsnämnderna som fastighetsbildnings-,

myndigheterna torde numera ha en betydligt säkrare blick för dylika frågor

än vad fallet var, när förbudet på sin tid uppställdes. Att något lätta på för­

budet att bygga på icke tomtindelad mark behöver därför icke innebära nå­

gon fara för oreda i fastighetsbildningen. Det blir dessutom med all sanno­

likhet endast fråga om en temporär åtgärd i avbidan på en ny lagstiftning

om fastighetsbildning.

Jag anser mig av nu angivna skäl böra förorda, att någon lagändring f. n.

icke äger rum men att i byggnadsstadgan upptages en bestämmelse, enligt

vilken — med stöd av 37 § tredje stycket BL — åt byggnadsnämnden kan

uppdragas att ge dispens från förbudet att bygga på icke tomtindelad mark.

Förutsättningarna för att byggnadsnämnden skall få denna befogenhet sy­

nes mig böra utformas på samma sätt som i fråga om befogenheten att med­

giva dispens från gällande detaljplan, vartill jag senare återkommer.

107

Vid detla mitt ställningstagande anser jag mig icke ha anledning att gå närmare in på de särskilda frågor, som rests i remissyttrandena. Vad sär­ skilt angår förslaget att slopa fastställelseprövningen beträffande tomtindel­ ning anser jag att frågan härom bör anstå i avbidan på vad fastighetsbild- ningskommittén kan komma att föreslå.

Den andra av de frågor, som utredningen behandlat i detta sammanhang, gäller vidgad rätt för byggnadsnämnden att föranstal­ ta om ändring av tomtindelning. Ändring av tomtindelningen medför, på sätt utredningen framhållit, att de regler i byggnadslagen, som har till ändamål att bringa äganderättsförhållandena i överensstämmelse med tomtindelningen, träder i tillämpning. Ägare av tomtdel kan således få finna sig i att mot lösen avstå den till ägaren av annan tomtdel eller till kommunen.

Av det sagda framgår, att det ur markägarnas synvinkel är av största vikt, att förutsättningarna för ändring av tomtindelning angives på ett så restriktivt sätt som möjligt. Ju strängare dessa förutsättningar är, desto tryggare kan de känna sig i besittningen av sin egendom. Att tillgodoseendet av detta trygghetskrav är ett viktigt samhällsintresse,

därom behöver man

icke tveka.

Den

nu

angivna synpunkten står emellertid mer eller

mindre i strid

med ett annat viktigt samhällskrav, nämligen att fastighetsförhållandena skall på ett lämpligt sätt anpassa sig till den fortgående utvecklingen. An­ passningen sker icke alltid automatiskt utan fordrar ibland aktiva insatser från samhällets sida. I sådana sammanhang kan det bli nödvändigt, att markägarnas intressen får vika, i den mån deras upprätthållande skulle lam­ slå utvecklingen. Exempel på lagstiftningsåtgärder av sådan innebörd erbju­ der bl. a. de tid efter annan radikalt ändrade reglerna om skifte av jord på landet. Något motsvarande behov att omreglera fastighetsförhållandena inom tättbebyggda områden

i

städerna har tidigare icke gjort sig gällande, där­

för att en gradvis skeende förnyelse av byggnadsbeståndet visat sig i stort sett vara tillfyllest samt kanske framför allt därför att man icke haft re­ surser för större saneringar. Det ålderdomliga lagbud, som möjliggör en mera omfattande fastighetsreglering efter större stadsbränder, visar emeller­ tid, alt lagstiftaren icke stått främmande för tanken på en grundlig sanering, när förhållandena gjort en sådan möjlig.

Under de senaste årtiondena bar i landet genomförts ett byggnadsprogram, som saknar varje tidigare motstycke. Inom de större tätorterna har huvud­ parten eller i allt fall en mycket väsentlig del av det för bebyggelse avsedda området kommit att upptagas av nybebyggelse av modern karaktär. Jämsi­ des därmed finns emellertid bebyggelse av äldre datum. Inom denna finnes en hel del byggnadsverk av bestående värde, men på många håll kan stan­ darden icke ens efter genomgripande moderniseringar bringas i nivå med den som råder inom den nyare bebyggelsen. De ökade ekonomiska resurserna och den förbättrade byggnadstekniken har medfört, att en grundlig sanering

Kungl. Mnj:ts proposition nr 168 år It)5!)

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

icke längre är ouppnåelig. I längden är den alldeles nödvändig. Om den icke

kommer till stånd, kommer stora områden av de centralast belägna och vär­

defullaste områdena i de större städerna att snabbt förslummas. En dylik

utveckling vore synnerligen olycklig icke blott ur det allmännas utan även

ur de enskilda fastighetsägarnas synpunkt.

På senare år har de större städerna börjat aktivt angripa saneringsfrågan

bl. a. i anslutning till sådana större omregleringar, som nödvändiggjorts av

den ökande trafiken. Dylika regleringar ställer sig emellertid ytterst dyrbara

och kan knappast komma till stånd enbart i syfte alt förnya ett sanerings-

moget byggnadsbestånd. För detta sistnämnda ändamål måste man i stor

omfattning lita till enskildas insatser. Främst är detta fallet, när det gäller

att ersätta enstaka uttjänta byggnader med nya (punktsaneringar), men

även relativt stora saneringsprojekt (kvarterssaneringar) kan ibland med

fördel komma till stånd i enskild regi under samarbete med de kommunala

byggmyndigheterna.

I städernas centrala delar är markpriserna mestadels så höga, att marken

av ekonomiska skäl icke kan utnyttjas annat än för relativt stora byggnader.

Byggnadstekniken är också i övervägande grad inriktad på att framställa

stora byggnadsenheter. Om ett saneringsprojekt skall bli lönande eller åt­

minstone självbärande, bör det icke ha alltför små proportioner. Även ur

andra synpunkter — t. ex. önskemålet att på bästa möjliga sätt utnyttja så­

dana markytor, som lämnas fria för att användas till lekplatser, plantering­

ar, parkeringsutrymmen etc. — är det i regel önskvärt att sanering av bebyg­

gelsen på närliggande tomter sker på en gång. Ofta kan saneringen helt en­

kelt icke komma till stånd, med mindre tomtindelningen radikalt ändras.

Tomter, som tillkommit i äldre tid, är ofta alldeles för små för att med­

giva ett rationellt utnyttjande eller utformade på ett sätt, som icke låter

sig förenas med nutida byggnadsskick. Med nuvarande regler kan ägaren

av en enda sådan tomt genom att vägra medgivande till ändring av tomt­

indelningen hindra eller avsevärt försvåra en nödvändig sanering av hela

kvarterets byggnadsbestånd.

Såsom utredningen framhållit, finns visserligen i regel möjligheten att

kommunen exproprierar den erforderliga marken. Vidare kan ändring av

tomtindelningen åvägabringas genom en stadsplaneändring, som utformas

så, att den förutsätter ändring jämväl av tomtindelningen. Båda dessa utvä­

gar tar emellertid lång tid i anspråk och förutsätter ett engagemang från

kommunens sida, som det knappast är skäligt och kanske icke heller lämp­

ligt att denna ikläder sig då saneringen skall verkställas av enskild person.

I det anförda ligger enligt min mening starka skäl för en lagändring, som

ger möjlighet att även mot tomtägares bestridande åvägabringa ändring av

en bestående tomtindelning, när så erfordras för att möjliggöra en förestå­

ende sanering. En dylik lagändring bör därför komma till stånd. Någon an­

ledning att avvakta resultatet av andra utredningar på närstående områden

synes icke föreligga.

109

Vad angår den närmare utformningen av författningsbestämmelserna i ämnet kan jag i allt väsentligt ansluta mig till de synpunkter, som utred­ ningen anlagt. Tomtindelningsförfarandet är så anordnat, att det får sägas tillgodose skäliga anspråk på rättssäkerhet, och härutinnan innebär utred­ ningens förslag icke någon ändring. Förutsättningarna för att tointindel- ning skall få ändras av saneringsskäl har föreslagits bli ganska restriktivt utformade inom den ram, som förslagets syfte i sådant hänseende innebär. Att bestämmelserna icke bör tillämpas, om de aktuella frågorna löses på an­ nat sätt, t. ex. genom frivilligt samgående mellan tomtägarna, torde icke be­ höva särskilt utsägas. Ett villkor t. ex. om viss majoritet bland tomtägarna för att ändring av tomtindelningen skall komma till stånd torde i praktik en komma att ge upphov till stora tillämpningssvårigheter. Att icke blott bygg­ nadsnämnden utan även enskild tomtägare skall kunna påkalla ändring av tomtindelning, om objektiva förutsättningar för sådan ändring föreligger, finner jag naturligt.

På ett par punkter anser jag dock, att jämkningar och kompletteringar bör ske i utredningens förslag.

Det av utredningen uppställda villkoret för tomtindelningsändring att bebyggelsen å två eller flera tomter skall vara i behov av förnyelse, som lämpligen bör ske i ett sammanhang, synes mig böra skärpas något för att vinna överensstämmelse med det närbesläktade stadgandet i 44 § BL. När­ mare bestämt synes villkoret böra uttryckas så, att förnyelsen icke lämp­ ligen kan ske annorledes än i ett sammanhang.

Vidare anser jag ett förtydligande erforderligt för det fall, atl den mark, som beröres av en ifrågasatt tomtindelningsändring, helt eller delvis är obe­ byggd. Villkoren torde då icke behöva göras fullt så restriktiva som eljest. Jag förordar en bestämmelse, som går ut på att ändring av tomtindelning skall, i den mån fråga är om obebyggd mark, kunna påkallas av markägare eller av byggnadsnämnden, såvida ändringen kan antagas vara en förutsätt­ ning för att marken eller angränsande mark i kvarteret inom skälig tid blir bebyggd på ett ändamålsenligt sätt.

En viss oklarhet vidlåder också förslaget vad angår frågan, huruvida änd­ ring av lomtindelning skall kunna utsträckas att avse även andra tomter än dem, å vilka bebyggelse är saneringsmogen. I regel kommer ett sådant ut­ vidgande naturligtvis icke i fråga av ekonomiska skäl. Fall kan emellertid förekomma, då eu eller ett par tomter inom ett i övrigt saneringsmoget bygg- nadskvarter är bebyggda på ett i och för sig tillfredsställande sätt men en rationell sanering nödvändiggör ett ingripande även för dessas del. Det skulle icke överensstämma med lagstiftningens syfte, om ägaren av en dylik må­ hända till omfattningen obetydlig fastighet skulle få möjlighet alt hindra omreglering av kvarteret. Den nu antydda uppfattningen, att en saneringsåt­ gärd vid behov skall kunna utsträckas även till bebyggelse inom kvarteret, som i och för sig icke är saneringsmogen, bör lämpligen komma till klarare uttryck i författningstexten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

no

Knngl. Maj. ts proposition nr 168 år 1659

Beträffande utredningens förslag till lagstiftning rörande formerna

för åstadkommande av vissa gemensamhetsanord-

ningar inom byggnadskvarter vill jag nämna, alt byggnads­

styrelsen, lantmäteristyrelsen, byggnadsutredningen, 1954 års fastighetsbild-

ningskommitté och Svenska stadsförbundet i en gemensam skrivelse den 13

juni 1958 hemställt om särskild utredning av dessa och vissa närstående

frågor. I skrivelse den 28 juli 1958 har Näringslivets byggnadsdelegation

och Sveriges fastighetsägareförbund förklarat sig instämma i syftet med

framställningen. Skrivelserna har av Kungl. Maj :t överlämnats till fastig-

hetsbildningskommittén att av denna upptagas till behandling vid fullgö­

randet av dess utredningsuppdrag.

Vid nu angivna förhållanden torde en partiell reform sådan som den bygg­

nadsutredningen föreslagit icke vara lämplig. Jag anser att frågan om en

lagstiftning på området bör få anstå i avbidan på de förslag, som fastighets-

bildningskommittén kan komma att framlägga.

Författningsbestämmelser om byggnaders yttre och inre

anordnande

Gällande bestämmelser

De grundläggande reglerna att söka i BS. I 47—74 §§ BS ges allmänna be­

stämmelser om byggande i stad. Dessa kompletteras av mera speciella be­

stämmelser i 96 § BS om byggande i stad inom område med stadsplan samt i

97 § BS om byggande i stad utom stadsplan. Bestämmelserna för stad äger

enligt 100 och 101 §§ BS motsvarande tillämpning i köping och annan ort där

BL:s stadsbestämmelser gäller samt enligt 129 § BS jämväl i annan ort på

landet, för vilken stadsplan fastställts. Inom område på landet, för vilket

byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, gäller enligt 130—

134 och 141 §§ BS särskilda regler, vilka dock i stor omfattning hänvisar till

bestämmelserna om byggande i stad. För byggande inom område på landet,

vilket ej omfattas av stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,

ges i 143 § BS några bestämmelser, vilka dock i huvudsak avser blott större

byggnader. —- I viss omfattning kan ytterligare föreskrifter införas genom

byggnadsordning, dock ej för område utan vare sig detaljplan eller utom­

plansbestämmelser (1, 2, 49, 50, 54, 56, 63, 73, 98, 102 och 130 §§ BS). —

Åtskilliga föreskrifter, huvudsakligen sådana av teknisk karaktär, är givna

i byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan (BABS).

Utredningen

Ltredningen har särskilt betonat önskemålet att de nuvarande skillna­

derna mellan stad och landsbygd samt mellan olika planformer såvitt möj-

ligt utjämnas. Det är enligt utredningen svårt att uppvisa något bärande

in

skäl, varför väsentligt olika regler skall gälla för det tekniska utförandet av byggnader, beroende på om de uppföres på den ena eller den andra platsen. Något som kan synas försvåra genomförandet av den eftersträvade enhetlig­ heten är det förhållandet, att de nuvarande bestämmelserna för stad är rela­ tivt detaljerade och rigorösa och därför icke i allo låter sig lämpas till lands­ bygdens förhållanden. Detta heror emellertid främst på att ifrågavarande be­ stämmelser måst utformas så, att de passar även för större och komplice­ rade byggnadsföretag av en art som endast i undantagsfall förekommer på den egentliga landsbygden.

Den kategori av byggnader, för vilken lättnader i byggnadsbestämmelser- na främst kommer i fråga, är hus av typen egnahem. Utredningen har som sin åsikt uttalat, att den, som uppför en byggnad uteslutande för eget behov, icke bör vara bunden av alltför rigorösa föreskrifter med avseende å dess ut­ formning. Det bör i stort sett räcka med några allmänt hållna bestämmel­ ser om att byggnaden skall ha ett någolunda tilltalande yttre samt tillgodose skäliga anspråk på hållfasthet, hygien och trygghet mot brand. Annorlunda ter sig däremot saken, när fråga är om flerfamiljshus, dvs. typiska hyres­ fastigheter. Någon anledning att nämnvärt lätta på standardkraven beträf­ fande dylika byggnader föreligger icke. En annan sak är, att vissa detaljer i de nuvarande reglerna kan bli föremål för diskussion med hänsyn bl. a. till den utveckling, vilken ägt rum sedan reglerna tillkom. En mellantyp repre­ senterar tvåfamiljsfastigheterna. Eftersom de hittills i regel brukat jämställas med enfamilj sfastigheterna, har utredningen, ehuru med uttalad tvekan, fö­ reslagit att så skall ske även vid utformningen av de nu ifrågavarande regler­ na i byggnadsförfattningarna. Sådana byggnader uppföres i icke ringa om­ fattning även på den egentliga landsbygden, och det skulle därför i vissa fall innebära en skärpning av nuvarande regler, om de hänfördes under gruppen flerfamilj sfastigheter.

Vad nu sagts om bostadsbyggnader bör enligt utredningen i princip också gälla ekonomibyggnader till dessa. Ekonomibyggnader för jordbruk, skogs­ bruk eller därmed jämförlig näring bör dock helt undantagas från de spe­ ciella reglerna i BS, såvida de icke är belägna inom område med fastställd generalplan eller detaljplan.

De nya bestämmelserna föreslås med få undantag bli tillämpliga inom alla områden med fastställd generalplan, detaljplan eller utomplansbestäm- melser, oavsett om de är belägna i stad, köping, municipalsamhälle eller på landsbygden. Med avseende å områden, för vilka varken gäller fastställd generalplan, detaljplan eller utomplansbestämmelser, erfordras enligt ut­ redningens mening icke några avsevärt mera ingående regler än dem, som f. n. enligt 143 § BS i sådant hänseende gäller för landsbygden. Detta inne­ bär för städernas del en avsevärd lindring i nuvarande bestämmelser. För det fall att en ytterligare reglering anses erforderlig, har hänvisats till möjlig­ heten att införa utomplansbestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Remissyttrandena

De principiella frågorna om lättnader i byggbestämmelserna för en- och

tvåfamilj shus samt för jordbrukets och därmed jämställda näringars eko­

nomibyggnader hör icke till dem, som, tilldragit sig större intresse bland

remissorganen, vilka däremot i många fall ägnat stor uppmärksamhet åt

utformningen av detaljbestämmelserna om byggnaders utförande och inre­

dande.

Beträffande bestämmelserna för en- och tvåfamilj s-

hus har meningarna varit delade.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett att få föreskrifter väckt så­

dan irritation och så mycket bidragit till talet om byggkrångel som de nu­

varande detaljerade och rigorösa bestämmelserna för uppförande av egna

hem. Andra yttranden i bestämt tillstyrkande riktning har avgivits av bl. a.

arbetsmarknadsstyrelsen, länsarkitekterna i Gotlands och Blekinge län, full­

mäktige i Laxå och Gävle, byggnadsnämnden och fastighetsnämnden i

Malmö samt Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksför­

bund.

Medicinalstyrelsen har biträtt förslaget beträffande enfamiljshus men har

ansett, att de strängare bestämmelserna bör tillämpas beträffande tvåfa-

miljshus. Styrelsen för statens institut för folkhälsan har förklarat sig

kunna godtaga de mindre detaljerade reglerna för en- och tvåfainiljshus

endast under förutsättning att de hygieniska synpunkterna vinner beaktan­

de genom organiserad samverkan mellan byggnadsnämnd och hälsovårds­

nämnd.

Bland dem som ställt sig kritiska till förslaget märks fastighetskontoret

i Stockholm och förste stadsläkaren i Uppsala, vilka erinrat, att en- och två-

familjshus ofta bygges på spekulation. Fullmäktige i Skellefteå stad har

ansett att frisläppandet av en- och tvåfamilj shusen — som utgör en väsent­

lig del av stadens bebyggelse — kommer att försvåra en önskvärd sanering.

Förste provinsialläkaren i Västmanlands län hai framhållit, att klagomål

över sanitära olägenheter ofta framkommer från hyresgäster i tvåfamilj s-

hus. Till denna grupp av yttranden hör också de, som avgivits av fullmäkti­

ge i Täby och Finspång, byggnadsnämnderna i Västerås, Njurunda och Sol­

lefteå samt Svenska kommunal tekniska föreningen. Förste provinsialläka­

ren i Stockholms län och drätselkammaren i Örebro har som ett alternativ

förordat en vidsträckt dispensbefogenhet för byggnadsnämnden. Länsar­

kitekten i Stockholms län har funnit frågan tveksam samt har avstyrkt, att

de föreslagna lättnaderna tillämpas beträffande radhus.

Förslaget att ekonomibyggnader för jordbruk och

vissa andra näringar inom icke detaljplanlagt om­

råde skall helt undantagas från hyggbestämmelser-

n a har i det övervägande antalet yttranden lämnats utan erinran. I flera

fall, såsom i yttrandena från lantbruksstyrelsen, länsarkitekten i Blekinge

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

113

lön, fullmäktige i Askeby och Sveriges lantbruksförbund, bar förslaget ut­ tryckligen tillstyrkts.

Avstyrkande yttranden har inkommit från länsstyrelsen i Östergötlands län och länsarkitekten i Västmanlands län, fullmäktige i Kristianstad, drätselkammaren i Örebro och byggnadsnämnaen i Vagnhärad. Statens brandinspektion, Svenska brandskyddsföreningen, Svenska brandkårernas riksförbund, Svenska brandbefälsförbundet, Brandbefälets riksförbund, Sve­ riges skorstensfejaremästares riksförbund och länsbrandinspektören i Väst­ manlands län har stannat för samma mening under åberopande av intres­ set av att bringa även lantbruksbyggnader under kontroll ur brandskydds­ synpunkt. Svenska kommunal tekniska föreningen har ansett att skäl ej föreligger till att jordbruket skall ha någon särställning.

Föreningen Sveriges städers byggnadsinspektörer har uttalat sig för att bestämmelserna i byggnadsstadgan och byggnadsstyrelsens anvisningar skall gälla alla byggnader, oavsett användningssält, storlek och belägenhet.

Departementschefen Gällande bestämmelser om byggnaders yttre och inre anordnande är ganska detaljerade. Då fråga uppkommit om att förenkla byggnadslagstift­ ningen, torde det för mången framstå som ett av de främsta önskemålen att minska och koncentrera just detta avsnitt i lagstiftningen.

Jag anser, att önskemålet har fog för sig. Det kan icke förnekas, att be­ stämmelserna på området fått en onödigt omfångsrik och svåröverskådlig utformning. I den mån en förbättring härutinnan kan vinnas utan att in­ kräkta på något annat vitalt intresse, bör så ske.

Uppgiften är emellertid icke lätt. Såsom jag förut framhållit, är det många olika intressen, som spelar in, när det gäller att utforma detaljföreskrifter om byggnaders utförande. Förutom plansynpunkter och grannelagshänsyn samt hänsyn till stads- eller landskapsbilden kan nämnas bl. a. hälsovår­ dens, brandskyddets och arbetarskyddets intressen samt sist men icke minst det rent sociala intresset av att byggnadsbeståndet får en tillfredsställande standard. Härtill kommer att den nutida, högst differentierade byggnadstek­ niken oavlåtligt ger upphov till nya problem. Det säger sig därför självt, att det komplex av regler, som normerar byggnadernas utformning, måsle bli ganska detaljerat.

Det sist sagda innebär emellertid enligt min uppfattning snarast ett ytter­ ligare skäl att söka uppdraga en bestämd gräns för vad som bör regleras genom författningsbestämmelser och vad som bör överlämnas åt den enskil­ des fria beprövande. På delta sätt kan det måhända trots allt visa sig möj­ ligt att hålla författningsmaterialet inom rimliga gränser.

Ämnets karaktär utesluter, att jag i detta sammanhang inlåter mig när­ mare på bestämmelsernas utformning. Jag inskränker mig till att angiva vissa synpunkter, som synes förtjäna att hållas i minnet vid blivande ge­ nomgång av detaljfrågorna.

S Bihamj till riksdagens protokoll 1U59. 1 samt. Nr 168

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Enligt nuvarande regler är giltighetsområdet för detaljbestämmelserna om

ky§onads utförande i huvudsak begränsat till städer och andra områden,

varest BL:s bestämmelser för stad äger tillämpning, samt till sådana områ­

den på landsbygden, för vilka stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbe-

stämmelser fastställts. Vissa av bestämmelserna, särskilt sådana som rör

brandskyddet, är dock tillämpliga även annorstädes, såvida fråga är om

större byggnader. Dessa principer synes ägnade att även i fortsättningen

tjäna till ledning vid uppdragande av gränsen för vad som bör regleras i

byggförfattningarna. Förenklingarna torde -— såsom utredningen föreslagit

—■ i huvudsak böra sättas in i den formen, att bestämmelserna för städerna

och för landsbygden i princip bringas att överensstämma, något som rimmar

väl med de tankegångar jag redan inledningsvis gjort mig till tolk för.

Detta synes lämpligen kunna ske genom att frågan om bestämmelsernas

tillämplighet helt anknytes till planformen och alt således de nuvarande sär­

bestämmelserna för städer och vissa andra orter bringas att upphöra. I en­

hetlighetens intresse bör fastställd generalplan i förevarande hänseende jäm­

ställas med stadsplan.

Ett avsteg från den nu skisserade huvudregeln innefattas i utredningens

förslag, att vissa kategorier av större byggnader skall vara underkastade de­

taljbestämmelserna om byggande även om de uppföres på område utan plan

eller utomplansbestämmelser. Detta undantag torde emellertid vara ofrån­

komligt. Ur allmänhetens synpunkt kan det knappast framstå som anmärk­

ningsvärt, att den som uppför en byggnad, vilken i fråga om format och

användningssätt betydligt avviker från vad som är vanligt i orten, blir skyl­

dig att söka byggnadslov och underkasta sig tillsyn över arbetets utföran­

de. Den omständigheten, att utredningen på denna punkt gjort ett avsteg

från den principiella utgångspunkten, föranleder alltså icke någon erinran

från min sida.

Vad beträffar förslaget att undantaga ekonomibyggnader för jordbruk,

skogsbruk eller därmed jämförlig näring från de vanliga byggbestämmel-

serna, såvitt fråga är om byggande inom område, varest bebyggelsen endast

regleras med utomplansbestämmelser, synes det mig uppenbart, att syftet

med dylika bestämmelser icke är att ens i någon mån reglera dessa näring­

ar. Om bebyggelsen antar sådan karaktär, att det ur allmän synpunkt är

nödvändigt att införa tillsyn även över byggande för jordbruksändamål o. d.,

bör planläggning äga rum. Det förtjänar erinras, att även vid planläggning

medelst byggnadsplan vissa speciella bestämmelser gäller med syfte att ge

jordbruket och dess binäringar en friare ställning. Beträffande områden med

endast utomplansbestämmelser är skälen för ett undantag för ifrågavarande

näringar betydligt starkare. Enligt min mening är det av utredningen före-

slagna generella undantaget för jordbruksbebyggelse och jämförlig bebyg­

gelse väl befogat. De särskilda krav, som måste uppställas även på nu före­

varande byggnader ur bl. a. hälsovårds- och brandskyddssynpunkt, torde

utan olägenhet kunna tillgodoses genom de speciella författningarna på des­

sa områden.

115

Det föreslagna undantaget beträffande egnahem och därmed jämställd bebyggelse är mera vittgående såtillvida som det avses skola gälla även inom områden med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Å andra sidan går förslaget icke ut på att bebyggelse av detta slag skall helt stäl­ las utanför byggnadsstadgans bestämmelser utan blott på att bestämmelser­ na skall utformas mindre rigoröst än vad fallet är med avseende å t. ex. liyresliusbebyggelse, industribebyggelse etc. Till stöd för en sådan ordning kan åberopas flera goda skäl. I fråga om egnahem och liknande byggnader bör det rent principiellt anses vara ägarens privatsak, hur det tillgängliga utrymmet disponeras och inredningen i övrigt ordnas, så länge byggnaden överensstämmer med gällande plan samt fyller skäliga anspråk på snygghet, hållfasthet, hygien och trygghet mot brand. Byggmyndigheterna har i prak­ tiken icke resurser för att övervaka, att nuvarande detaljerade föreskrif­ ter efterleves. önskemålet att göra bestämmelserna lika för stad och lands­ bygd medför vidare, att bestämmelserna för denna byggnadskategori, vil­ ken på landsbygden är den förhärskande, icke bör göras alltför detaljera­ de och svårtillämpade. Genom den förbättring av den allmänna bostads­ standarden, som ägt rum under de senaste årtiondena, har de skäl, som ti­ digare talat för en noggrann tillsyn över egnahemsbyggandet, avsevärt för­ lorat i styrka. Nästan alla egnahemsbyggare är f. ö. i större eller mindre utsträckning hänvisade till lånefinansiering, varvid kreditgivarna genom­ gående ställer vissa krav — oftast rätt höga sådana — på byggnadernas be­ skaffenhet. Man torde därför numera knappast ha skäl att befara, att en uppmjukning av byggbestämmelserna för egnahem kommer att leda till någon försämring av byggnadsbeståndet. Jag har med hänsyn till det nu anförda icke något att erinra mot utredningens förslag att göra byggbe­ stämmelserna för egnahem något mindre restriktiva och detaljerade än mot­ svarande bestämmelser för byggnader i allmänhet.

En fråga för sig är huruvida de nu sist förordade förenklingarna bör in­ skränkas att gälla endast egnahem i ordets minst omfattande betydelse, d. v. s. sådana byggnader som uppenbarligen ej är avsedda att bebos av mer än en familj, eller om de bör omfatta även kategorien tvåfamiljshus. Tvåfa­ milj sliusen kan sägas representera en mellanform mellan egnahemmen och hyreshusen. Ofta utföres en byggnad från början som tvåfamiljshus för att underlätta finansieringen men med tanke att ägaren någon gång framdeles skall utvidga den egna bostaden till hela huset. Detta gör att ulhyrningslä- genheten ibland får en provisorisk karaktär och icke alltid helt fyller kraven på en förstklassig bostad. Vissa sociala skäl talar onekligen för att den typ av hyreslägenheter, som inrymts i tvåfamilj shusen, underkastas samma regler som de egentliga hyreshusen. Emellertid har tvåfamiljshusen hittills i olika avseenden — bl. a. i fråga om villkoren för statlig belåning — brukat jäm­ ställas med enfamiljshus. Vad nyss sagts om den kontroll över egnahems­ byggandet, som utövas av kreditinstituten, gäller i minst lika hög grad två­ familjs- som enfamiljshus. Några nämnvärda olägenheter torde ej behöva

Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1959

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

befaras, om byggnadsnämndernas befattning med byggandet av tvåfamilj s-

hus inskränkes på samma sätt som beträffande enfamiljshusen. Jag föror­

dar utredningens förslag även i denna del.

Till den närmare utformningen av reglerna om byggnaders inre och yttre

gestaltning avser jag att återkomma i ett senare sammanhang.

Byggnadsförbud

Gällande bestämmelser

De i BL förekommande bestämmelserna om byggnadsförbud kan inde­

las i tre grupper. Till den första gruppen hör det allmänna tätbebyggelseför­

budet samt förbuden att bygga i strid mot fastställd generalplan, detaljplan,

utomplansbestämmelser och tomtindelning (5, 13, 34, 37, 38, 79, 100, 106,

109 och 120 §§ BL). Till den andra gruppen räknas sådana byggnadsför­

bud, som enligt särskilda stadganden kan påläggas i avbidan på planlägg­

ning eller för att hindra icke önskvärd tätbebyggelse (14, 15, 16, 35, 36, 45,

80, 87, 91, 101, 106, 108, 109, 123 och 134 §§ BL). Till den tredje gruppen

hänföres byggnadsförbud, som enligt BL gäller eller kan särskilt påläggas

av mera speciella skäl, t. ex. i riksförsvarets, luftfartens eller naturskyddets

intresse (81, 82, 86, 121 och 122 §§ BL).

Utredningen

Utredningen har genomgått de särskilda bestämmelserna om byggnads­

förbud samt har undersökt, i vad mån det är möjligt att i förenklande syfte

slopa några av dessa bestämmelser eller vidtaga ändringar i fråga om deras

tillämpningsområde.

Vad beträffar förbudsbestänunelserna i den första av de nyssnämnda tre

grupperna har utredningen konstaterat, att dessa utan undantag är nöd­

vändiga för att ge planerna, utomplansbestämmelserna och tomtindelning­

arna bindande karaktär och att någon ändring i förbudens omfattning icke

kan komma i fråga.

Däremot anser utredningen att vissa av förbudsbestämmelserna i den

andra gruppen kan avvaras utan avsevärt men för de inlressen, som be­

stämmelserna skall tillgodose.

Först har utredningen behandlat stadgandena i U, 15 och 101 §§ BL om

förbud mot nybyggnad i avbidan på fastställelse av generalplan. Dessa för­

bud anses i princip behövliga, men utredningen har ansett att bestämmel­

serna bör jämkas så, att de får samma innehåll för landsbygden som för

städerna, d. v. s. att förbud automatiskt blir gällande när kommunens full­

mäktige beslutat att göra framställning angående fastställelse av generalplan

eller ändring av fastställd sådan plan. Jämkningen föreslås ske på det

sättet, att det nuvarande stadgandet i 101 § BL om byggnadsförbud i an­

ledning av väckt fråga om fastställelse av generalplan på landet utgår och

ersättes av en hänvisning till vad i 14 och 15 §§ är stadgat för stad.

117

Med den utformning, som utomplansbestämmelserna föreslagits erhålla, har utredningen vidare ansett, att stadgandet i 80 § BL om utfärdande av byggnadsförbud i samband med fråga om införande av sådana bestämmel­ ser icke längre får någon uppgift att fylla och alltså bör upphävas.

Den i 13'r § BL stadgade möjligheten att utfärda byggnadsförbud i och för genomförande av regionplan kan enligt utredningen också betecknas som överflödig samt har föreslagits utgå ur lagen.

I 90 och 91 §§ BL ges bestämmelser om förbud mot nybyggnad i det fall att Kungl. Maj :t meddelar förordnande om att BL:s bestämmelser för stad skall äga tillämpning inom viss tätare befolkad ort på landet. Behovet av kontroll över bebyggelsen kan enligt utredningens mening tillgodoses med hjälp av de vanliga förbuden mot nybyggnad i avbidan på planläggning eller genom införande av utomplansbestämmelser, och utredningen har där­ för föreslagit att bestämmelsen i 91 § BL och det därmed sammanhängande stadgandet i 92 § samma lag upphäves.

Enligt 106 § andra stycket BL kan, då fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan på landet, förbud mot nybyggnad beslutas av läns­ styrelsen även utan framställning från kommunen. Då städerna och lands­ bygden i övrigt likställes i fråga om initiativet till planläggning, har ut­ redningen ansett konsekvensen fordra, att förevarande bestämmelse upp­ häves.

Ett par andra stadganden, vilkas innehåll och tillämpning utredningen diskuterat, är 87 och 123 §§ BL. Enligt 87 § äger Kungl. Maj:t, till förekom­ mande av tätbebyggelse inom område som ej ingår i stadsplan eller bygg­ nadsplan, meddela de föreskrifter, som för ändamålet finnes erforderliga. Dylik föreskrift får dock ej avse bebyggelse för jordbrukets, fiskets, skogs- skötselns eller därmed jämförligt behov. Lagrummet avser städerna men är enligt bestämmelser i 88 och 90 §§ BL också tillämpligt i köpingar, munici- palsamhällen och vissa andra områden på landet. För landsbygden i övrigt gäller 123 § BL, som ger länsstyrelsen befogenhet att till förekommande av tätbebyggelse inom område som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan meddela det förbud mot nybyggnad och de föreskrifter i övrigt, som finnes erforderliga, dock med förbehåll för bebyggelse som avser jordbrukets, fis­ kets, skogsskötselns och därmed jämförligt behov. — I BS ges vissa till- lämpningsföreskrifter till ifrågavarande stadganden. I städer och därmed jämställda samhällen gäller enligt 79 § BS att byggnadslov icke annat än under vissa angivna förutsättningar får beviljas till sådan tätbebyggelse, som avses i 87 § BL. Bestämmelsen har enligt 129 och 137 § § BS motsvaran­ de tillämpning inom område på landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts. För landsbygdsområden, varest länsstyrelsen meddelat förbud mot nybyggnad eller annan föreskrift enligt

123 § BL, gäller jämlikt 145 § BS att nybyggnad icke får äga rum utan sär­

skilt tillstånd av byggnadsnämnden annat än för tillgodoseende av jordbru­ kets och övriga nyss uppräknade särskilda behov.

Kungl. AIaj:ts proposition nr 168 år 1959

118

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Enligt utredningens mening kan den i 123 § BL stadgade särskilda för­

budsmöjligheten avvaras. Om tätbebyggelse håller på att utveckla sig inom

ett visst område, torde den mest ändamålsenliga åtgärden vara att man

antingen föranstaltar om detaljplanläggning eller ock inför utomplansbe-

stämmelser för området i syfte att få kontroll över att tätbebyggelse ej

uppkommer. I samband med detaljplanläggning kan förbud mot nybyggnad

föreskrivas i avbidan på att planläggningen slutföres.

Utredningen har därför föreslagit, att det nuvarande stadgandet i 123 §

BL upphäves och — efter mönster av bestämmelsen i 87 § BL — ersättes

med ett stadgande som ger Kungl. Maj:t befogenhet att i byggnadsstadgan

upptaga allmänna föreskrifter om att byggnadslov icke får ges till bygg­

nadsföretag, som skulle innebära tätbebyggelse av område, vilket ej blivit

försett med detaljplan.

Vad slutligen beträffar de byggnadsförbud, som är att hänföra till den

tredje av de förut nämnda grupperna, nämligen de förbud som motiveras

av försvarets, luftfartens eller andra särskilda intressen, har utredningen

funnit att någon minskning i deras tillämpningsområde icke kan komma i

fråga. Tvärtom leder utvecklingen därhän, att systemet av dylika bestäm­

melser efterhand måste utbyggas. Vad utredningen närmast syftat på med

detta uttalande är en av chefen för försvarsstaben gjord framställning om

sådan ändring av 81 och 83 §§ BL, att där omnämnda förbud i vissa fall att

företaga nybyggnad samt att inrätta virkes- eller annat varuupplag, ma­

terialgård eller ljusanordning till men för försvarets intressen vidgas att

avse jämväl schaktning, fyllning och därmed jämförliga åtgärder. Utred­

ningen har ansett sig böra förorda en lagändring av sådan innebörd.

Remissyttrandena

De förslag, som framlagts på förevarande område, har i allmänhet icke till­

dragit sig något större intresse i yttrandena.

I några yttranden, närmare bestämt i dem som avgivits av länsstyrelsen i

Kalmar län, länsarkitekten i Kronobergs län och överlantmätaren i Jämt­

lands län, har förfäktats, att möjligheten att utfärda byggnadsförbud enligt

106 § BL bör bibehållas. Som motiv har anförts, att förbuden icke blott

kommit till användning när det gällt att förhindra fellokalisering av tät­

bebyggelse utan även utnyttjats som instrument för lokalisering av bebyg­

gelse exempelvis på visst avstånd från riksväg eller till område, som redan

försetts med gemensamhetsanordningar och därför bör exploateras före ett

angränsande område, vilket ännu saknar sådana anordningar.

Vad beträffar byggnadsförbud enligt 123 § BL har utredningens förslag

i de flesta yttrandena lämnats utan erinran, och i åtskilliga yttranden,

bl. a. i dem som avgivits av länsstyrelsen i Jämtlands län samt länsarkitek­

terna i Blekinge och Kopparbergs län, har uttryckligen angivits, att för­

budsmöjligheten anses kunna slopas utan men för allmänna intressen. I

ett par av yttrandena, nämligen de från lantmäteristyrelsen och länssty­

119

relsen i Kronobergs län, har dock framhållits behovet i vissa fall att upp- häva äldre avstyckningsplaner inom gällande förbudsområden och har med hänsyn härtill påyrkats, att redan utfärdade förbud alltjämt får gälla under en lämplig övergångstid, förslagsvis två år.

De som motsatt sig slopande av förbudsmöjligheten är vissa länsstyrelser och andra myndigheter på länsplanet. Länsstyrelserna i Örebro och Västerboiiens län har uttalat att det kan vara stötande att använda utomplansbe- stämmelser enbart för att förhindra ny bebyggelse. Länsstyrelsen i Koppar­ bergs län har ansett mindre lämpligt att borttaga bestämmelsen om bygg- nadsförbud med hänsyn till behovet i vissa fall av ett snabbt ingripande.

Länsstyrelsen i Hallands län har ansett att förbudsmöjligheten har en viss uppgift att fylla, låt vara blott i undantagsfall. Även länsstyrelsen i Öster­ götlands län har uttalat sig för bibehållande av förbudsmöjligheten. Läns­ arkitekten i Kristianstads län har ifrågasatt lämpligheten av att slopa läns­ styrelsens befogenhet att utfärda särskilt förbud mot tätbebyggelse, efter­ som följden blir att tillämpningen av 5 § andra stycket BL kommer att helt bero på kommunerna. Överlantmätaren i Örebro län har som sin me­ ning framhållit, att upphävandet av länsstyrelsens möjlighet att utfärda tätbebyggelseförbud med stöd av 123 § BL står i mindre god överensstäm­ melse med principerna i 19 kap. 13 § jorddelningslagen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i princip avstyrkt förslaget men har ansett, att förbudens giltighet bör kunna begränsas till exempelvis tre år. Länssty­ relsen i Södermanlands län har ansett att länsstyrelsens nuvarande rätt att utfärda byggnadsförbud bör bibehållas eller länsstyrelsen få befogenhet att i avbidan på utomplansbestämmelser meddela ett byggnadsförbud av den art, som föreslagits i 109 § BL.

Eu uppfattning, som rätt allmänt kommit till uttryck i yttrandena, är att byggnadsförbud ofta bibehålies under oskäligt lång tid. Svenska byggnads­ entreprenörföreningen har yrkat på att giltighetstiden för byggnadsförbud generellt tidsbegränsas. Näringslivets byggnadsdelegation bär framhållit fa­ ran av att byggnadsbeståndet får förfalla genom att byggnadsförbud bibe­ hålies under längre tid. Stockholms handelskammare har — i anslutning till utredningens förut refererade uttalanden rörande byggnadsförbud i sam­ band med generalplaneläggning — förklarat sig vilja understryka dessa ut­ talanden men har framhållit, att olägenheterna gjort sig särskilt kännbara med avseende å byggnadsförbud vid upprättande av stadsplan. Enligt han­ delskammaren föreligger skäl att införa en bestämd maximitid för giltig­ heten, exempelvis fem år. Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund har inskränkt sig till ett uttalande om att länsstyrelserna bör använda sin be­ fogenhet att förlänga förbudens giltighetstid så restriktivt som möjligt.

Departementschefen

Eftersom de ändringar i gällande bestämmelser om byggnadsförbud, som utredningen föreslagit, till huvudsaklig del går ut på upphävande av vissa

Kunyl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

120

bestämmelser, vilka möjliggör påläggande av byggnadsförbud i avbidan på

planläggning eller för att hindra icke önskvärd tätbebyggelse, kommer jag

till en början blott afl uppehålla mig vid denna grupp av bestämmelser.

Ändamålet med hithörande bestämmelser är att ge eu möjlighet till kor­

rektiv, om bebyggelsen i ett visst område tar sådan omfattning eller sker i så­

dana former, att den äventyrar ändamålet med en tilltänkt planläggning,

eller om bebyggelsen koncentrerar sig till områden, som ur allmän synpunkt

icke är lämpade för tätbebyggelse. Att behov föreligger av ganska långtgåen­

de bestämmelser i sådant syfte är obestridligt. Vad som kan kritiseras är

icke så mycket de nuvarande bestämmelserna i och för sig utan det sätt, var­

på de i en del fall tillämpats. Det har hänt, att byggnadsförbud, som införts

i och för tilltänkt planläggning, blivit gällande under avsevärd tid, därför

att planläggningen av en eller annan orsak blivit fördröjd. Det har också

hänt, att särskilda förbud mot tätbebyggelse pålagts i onödigt stor omfatt­

ning. I båda fallen har följden blivit, att även fullt legitima byggnadsbehov

blivit beroende av dispens från myndigheternas sida. En sådan ordning är

icke tilltalande. För att den skall kunna tolereras erfordras åtminstone atl

dispensbefogenheten handhaves snabbt och säkert. Så är emellertid icke all­

tid fallet, beroende bl. a. på att själva motiveringen till byggnadsförbudet

ofta ligger i att tvekan råder huruvida bebyggelse överhuvud bör tillåtas

uppkomma eller hur den bör utformas. Det är förklarligt, att myndigheter­

na ofta tvekar inför dylika frågor, men det är beklagligt, att följderna av

denna tvekan skall drabba den byggande allmänheten.

Byggnadsförbud, som pålägges i och för tillämnad planläggning, är att anse

som rent provisoriskt. Kommer planläggning icke till stånd inom rimlig tid,

bör förbudet hävas. Det kan rentav ifrågasättas, om det icke vore lämpligt

att införa en absolut tidsgräns, efter vars utgång ett förbud av denna art

under alla förhållanden förlorar sin giltighet. Jag har starka sympatier föl­

en sådan lösning och skulle gärna ha förordat den, trots de författningstek-

niska svårigheter, som är förbundna därmed, om icke läget på planlägg­

nings- och byggnadsområdet varit så ansträngt som fallet f. n. är. Den for­

cerade byggnadsverksamheten under senare år har — såsom redan tidigare

framhållits — ställt planläggningsmyndigheterna inför en arbetsbörda av

sådana mått, att en del förseningar ofta är oundvikliga. På grund härav är

det knappast möjligt att i dagens läge införa en lagregel av det nyss skis­

serade innehållet. Jag vill emellertid uttrycka en förhoppning, att länsstyrel­

serna iakttar stor restriktivitet i fråga om förlängning av byggnadsförbud

och på detta sätt medverkar till att dröjsmålen icke blir längre än som är

ofrånkomligen nödvändigt.

Att bestämmelserna om byggnadsförbud i avbidan på faslställelse av gene­

ralplan på landet göres likartade med motsvarande bestämmelser för stad

är enligt min mening praktiskt. Jag tillstyrker därför utredningens förslag

alt 101 § BL ersättes med en bestämmelse i 97 §, innefattande hänvisning

till vad som i 14 och 15 §§ är stadgat för stad.

Mera tveksam ställer jag mig till utredningens förslag att upphäva före­

skrifterna i 80 § BL om byggnadsförbud i samband med införande av utom-

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 är 1659

121

plansbestämmelser. Visserligen kan det sägas, att den utformning av institu­ tet utomplansbestämmelser, som utredningen föreslagit och som jag nyss för min del förordat, gör en särskild bestämmelse om byggnadsförbud mind­ re behövlig än tidigare, eftersom någon tvekan icke vidare behöver råda om utomplansbestämmelsernas innehåll. Man kan emellertid icke bortse från, att viss, låt vara i regel ganska kort tid alltid måste förflyta från det fråga om antagande av utomplansbestämmelser väckts inom kommunen till dess beslut meddelas om införande av sådana bestämmelser och detta beslut fast­ ställes av länsstyrelsen. Detta tidsintervall kan av mindre nogräknade bygg- företagare utnyttjas för ett intensivt bebyggande, som rentav kan helt om­ intetgöra syftet med bestämmelserna. Det kan knappast påstås, att föreva­ rande förbudsbestämmelser hör till dem, som orsakar den byggande allmän­ heten något nämnvärt omak. Jag anser därför att 80 § BL alltjämt bör upp­ taga bestämmelser om byggnadsförbud för det fall att beslut fattats eller fråga väckts om införande av utomplansbestämmelser för visst område. Bortsett från en formell jämkning i anledning av att lagreglerna om utom- plansbestämmelserna ändrats torde stadgandet kunna bibehållas vid sin nu­ varande lydelse. Med hänsyn till att föreskrifterna om förfarandet vid in­ förande av utomplansbestämmelser på landet föreslagits få samma innehåll som motsvarande föreskrifter för stad, bör även bestämmelserna om bygg­ nadsförbud bli likartade i båda fallen. En bestämmelse om byggnadsförbud i samband med införande av utomplansbestämmelser på landet bör därför inflyta i lagen, lämpligen i 119 §. Däremot torde det nuvarande stadgandet i 80 § andra stycket BL, vilket handlar om det fall, att länsstyrelsen fun­ nit av kommunen antagna utomplansbestämmelser icke kunna fastställas eller ock böra till viss del undantagas från fastställelse, ej vidare få någon uppgift att fylla. Detta stadgande bör därför utgå.

Utredningens förslag att slopa den nuvarande bestämmelsen i 134 § andra stycket BL, enligt vilken Kungi. Maj :t kan för viss tid meddela förbud mot nybyggnad, därest genomförandet av regionplan förutsätter ändring av generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, synes mig lämpligt. Om byggnadsförbud erfordras i den situation, som förutsättes i lagrummet, torde bestämmelserna i 14—16, 35, 36, 76, 101, 106 och 109 §§ BL ge tillräckliga möjligheter.

Den sist anförda synpunkten äger tillämplighet även i fråga om utred­ ningens förslag att upphäva bestämmelsen i 91 § BL, vilken handlar om byggnadsförbud i samband med förordnande att BL:s stadsbestämmelser skall äga tillämpning för viss tätare befolkad ort på landet, och den där­ med sammanhängande bestämmelsen i 92 § BL om förbud mot schaktning, fyllning m. in. Även i dessa fall torde de vanliga bestämmelserna om förbud i anledning av tillämnad planläggning vara tillräckliga. Jag tillstyrker allt­ så utredningens förslag i denna del.

Den speciella bestämmelsen i 106 § andra stycket BL, enligt vilken bygg­ nadsförbud i anledning av tillämnad stadsplaneläggning kan beslutas utan framställning från kommunens sida, är en av de punkter, på vilka bestäm­ melserna för landsbygden f. n. skiljer sig från bestämmelserna för städerna.

122

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Jag vill icke förneka, att bestämmelsen i vissa fall kan ha haft en uppgift

att fylla, speciellt i fråga om landskommuner, som saknat större erfarenhet

av bebyggelseplanering. Om man — som jag gjort — utgår från att tiden

nu är inne att ge landskommunerna samma fria ställning i planläggnings-

hänseende som den städerna sedan länge intagit, torde emellertid någon

särskild anledning icke föreligga att bibehålla just denna bestämmelse. Vid

behov kan byggnadsförbud införas med stöd av andra stadganden. Jag före­

slår alltså att stadgandet upphäves.

Den i 123 § BL stadgade möjligheten att utfärda särskilt förbud mot tät­

bebyggelse är avsedd som ett komplement till det i 5 § andra stycket nämn­

da lag stadgade allmänna tätbebyggelseförbudet. De väsentliga garantierna

för att sistnämnda förbud upprätthålles har emellertid skapats på annat

sätt. De består i att planläggningsmyndigheterna — såväl de statliga som de

kommunala — fått i uppgift att vaka över att planläggning äger rum eller

utomplansbestämmelser införes då behov därav inträder. Då detaljplan in­

föres, är avsikten att marken skall tätbebyggas, och för detta fall har alltså

förbudsmöjligheten i 123 § BL icke någon betydelse. Där utomplansbestäm­

melser införes, får tätbebyggelse i princip icke äga rum, och genom bestäm­

melserna i 79, 100, 101 och 137 §§ BS har byggnadsnämnden ålagts att vaka

över att sådan icke kommer till stånd. Föreligger risk för tätbebyggelse inom

område, för vilket varken detaljplan eller utomplansbestämmelser fastställts,

finns möjlighet att använda de provisoriska byggnadsförbud, som för dylika

fall anvisas i BL. — I praktiken torde de byggnadsförbud, som utfärdats

med stöd av 123 § BL, ofta ha väckt stark irritation, eftersom de lätt kunnat

uppfattas som extraordinära åtgärder, riktade mot markägarna inom ett visst

område. Oftast utformas förbuden så, att avgörandet beträffande enskilda

byggnadsföretag — även sådana av mindre omfattning — förbehålles läns­

styrelsen med förbigående av den lokala myndigheten, nämligen byggnads­

nämnden. Detta är enligt min mening en nödfallsutväg, som icke bör till­

gripas annat än i exceptionella fall. Bättre är att använda den alternativa ut­

väg, som lagen anvisar, nämligen att vid behov införa utomplansbestäm­

melser. De uttalanden, som av ett par remissmyndigheter fällts om att utom­

plansbestämmelser icke bör användas enbart för att förhindra bebyggelse,

har jag för min del svårt att förstå, då ju någon laglig möjlighet att förhind­

ra glesbebyggelse icke föreligger och ändamålet med utomplansbestämmel-

serna just är att närmare reglera glesbebyggelsen samt hindra att den över­

går i okontrollerad tätbebyggelse. Ej heller kan jag finna, att avstycknings-

reglerna i jorddelningslagen för sin rätta tillämpning förutsätter möjlighet

att utfärda ett särskilt tätbebyggelseförbud av förevarande art. Med hänsyn

till behovet i vissa fall av ett snabbt ingripande skulle jag för min del ansett

det betänkligt att — såsom utredningen föreslagit — slopa bestämmelsen i

123 § BL om byggnadsförbud samtidigt med att även bestämmelsen i 80 §'

BL om byggnadsförbud i samband med införande av utomplansbestämmel­

ser upphäves. Som jag emellertid nyss föreslagit, att sistnämnda stadgande

skall bibehållas, bortfaller denna invändning. Jag anser mig därför böra

tillstyrka utredningens förslag i förevarande del.

123

Jag övergår nu till att tala om de av utredningen föreslagna ändringarna i 81 och 83 §§ BL, avseende utvidgning av förbudet mot att bygga i strid med försvarets och luftfartens intresse att omfatta jämväl schaktning, fyll­ ning och därmed jämförliga åtgärder. Utvidgningen av förbudets räckvidd är enligt min mening behövlig för åt! förbudet skall fylla sitt syfte. Den bör därför komma till stånd.

I anslutning till de ifrågavarande förbudsbestämmelserna i 81 och 83 § § BL synes det lämpligt att något beröra vissa uttalanden, som förekom i an­ slutning till 1958 års ändringar i byggnadslagstiftningen, varigenom i 81 och 82 §§ BL upptogs bestämmelser om begränsning av rätten att uppföra byggnader i närheten av atomreaktorer och andra atomenergianläggningar. I yttrande över det förslag, som kom att ligga till grund för lagändringen, uttalade sig två ledamöter av lagrådet för en förhandsprövning genom admi­ nistrativ myndighet angående förbudsområdets omfattning. Dessa uttalan­ den föranledde icke någon jämkning av förslaget, och i samband med fram­ läggandet av proposition i ämnet (nr 149) till 1958 års A-riksdag framhöll chefen för justitiedepartementet, att de synpunkter, som nämnda lagråds- ledamöter anfört, torde bli föremål för övervägande i samband med pågå' ende översyn av BL. Sedan ny proposition (nr B 37) framlagts för 1958 års B-riksdag, framhöll tredje lagutskottet i sitt utlåtande (nr Bl) över pro­ positionen, att utskottet hyste sympatier för den metod att reglera bebyg­ gelsen, som förordats av nämnda lagrådsledamöter. Den i propositionen förordade lösningen överensstämde emellertid med den ordning, som redan gällde vid reglering av bebyggelse med hänsyn till försvaret och luftfarten. De svårigheter och olägenheter, som ifrågavarande två lagrådsledamöter pekat på, torde vara tillfinnandes även i samband med nämnda slag av reg­ lering och på dessa områden ha större och mera allmän räckvidd. Utskottet fann det angeläget att dessa frågor erhöll en positiv lösning i samband med det bebådade förslaget till ändringar i byggnadslagstiftningen. I avvak­ tan på detta förslag ansåg emellertid utskottet att den av departementsche­ fen förordade lösningen kunde godtagas. — Med anledning av de nu refere­ rade uttalandena har i samband med bearbetningen av byggnadsutredning- ens författningsförslag gjorts vissa undersökningar angående möjligheterna att ändra 81 och 82 §§ BL därhän, att förbudsområdenas omfattning bestäm­ mes i förväg i varje särskilt fall. Det har emellertid visat sig, att stora svå­ righeter möter för genomförande av en sådan ordning. När fråga är om mi­ litära anläggningar, möter betänkligheter ur sekretessynpunkt. Ett beslut om förbudsområdets omfattning skulle ofta möjliggöra för obehöriga att bedö­ ma såväl var anläggningarna är belägna som deras tilltänkta funktion. För att försvåra dylik insyn skulle förbudsområdena behöva göras så stora, att det måste anses tveksamt, om icke det nuvarande systemet med relativt obe­ stämda förbudsområden trots allt är att föredraga. När fråga är om atom­ energianläggningar möter svårigheter ur den synpunkten, att man ännu icke har tillräckliga hållpunkter för att bedöma, hur stora förbudsområdena be­ höver vara. Även i delta fall skulle områdena för säkerhets skull i förstone behöva göras mycket stora, och vinsten av reformen ginge därmed till spillo.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

124

Kungl. Maj ris proposition nr 168 år 1959

Ännu har f. ö. frågan om skyddsområden kring atomreaktorer icke sådan

praktisk betydelse, att en reform av lagstiftningen framstår som särskilt an­

gelägen. Beträffande skyddsområden kring flygfält gäller också, ehuru kan­

ske icke i lika hög grad som i övriga fall, att det är svårt att exakt faststäl­

la områdenas storlek i förväg. Bebyggelse av normal höjd kan i regel tillåtas

ganska nära ett flygfält, men för uppförande av byggnader eller andra anord­

ningar, som är av större höjd än normalt eller som förlägges till högt beläg­

na platser, kan vara nödvändigt att vidhålla vissa restriktioner på betydande

avstånd från fältet. Olägenheterna av att förbudsområdet lämnas obestämt

är i dessa fall föga framträdande, eftersom den byggande i regel själv kan

bedöma, huruvida hinder mot företaget kan antagas möta. Såväl i detta som

i övriga förbudsfall har den byggande alltid möjlighet att i förväg begära

besked genom byggnadsnämnden, vad han har att iakttaga. — De nu redo­

visade svårigheterna att nå en fullt tillfredsställande lösning av de aktuella

spörsmålen gör att en reform icke kan genomföras utan tidsödande för­

arbete. Vid sådant förhållande och då frågans betydelse enligt min uppfatt­

ning icke motiverar ett dröjsmål med övriga, delvis angelägna reformer, för

ordar jag att omarbetningen av förbudsbestämmelserna får t. v. anstå.

Byggnadslov

Gällande bestämmelser

Bestämmelserna i BS om skyldighet att söka byggnadslov eller annat till­

stånd är så utfoxmade att de för varje typ av administrativa områden och

planonn-åden anger de särskilda åtgärder, för vilkas vidtagande tillstånd er­

fordras. 1 det följande lämnas en sammanställning av bestämmelserna, i vil­

ken dessa sammanförts i fem grupper med hänsyn till beskaffenheten av

de åtgärder, för vilka byggnadslov eller annat tillstånd fordras.

Grupp I. Till denna grupp hör följande åtgärder, nämligen dels ny­

byggnad beträffande hotell, sjukhus, fabrik eller annan industriell anlägg­

ning och dels uppförande eller till nybyggnad hänförlig ändring av byggnad

i tre eller flera våningar, större stationsbyggnad till järnväg eller därmed

jämförlig större byggnad, som är avsedd att utnyttjas för den allmänna

samfärdseln.

Byggnadslov för dylik åtgärd erfordras i stad, köping, municipalsain-

hälle samt sådant område på den egentliga landsbygden, för vilket stads­

plan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts. Inom område

på landsbygden med utomplansbestämmelser skall beslutet om byggnadslov

dessutom undei-ställas länsstyrelsens prövning. Inom sådant område på

landsbygden, för vilket varken stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbe­

stämmelser fastställts, erfordras ej byggnadslov, men i stället skall läns­

styrelsens tillstånd till företaget inhämtas (76, 100, 101, 129, 135 och 143

S§ BS).

125

Grupp 11. Till denna grupp hör nybyggnad i allmänhet. Byggnadslov erfordras alltid i stad, köping, municipalsamhälle samt så­ dant område på den egentliga landsbygden, för vilket stadsplan, byggnads- plan eller utomplansbestämmelser fastställts. Inom sådant område på den egentliga landsbygden, som med stöd av 121 § BL underkastats förbud mot bebyggelse i fastställd generalplan eller som med stöd av 123 § BL under­ kastats särskilt förbud mot tätbebyggelse, fordras visserligen ej byggnads­ lov, men nybyggnad får icke äga rum med mindre byggnadsnämnden givit särskilt tillstånd därtill. I övriga fall skall anmälan om tillämnad nybygg­ nad göras hos byggnadsnämnden, där ej nybyggnaden avser allenast till­ godoseende av jordbrukets, fiskets, skogskötselns eller därmed jämförligt behov (76, 100, 101, 129, 135, 144, 145 och 146 §§ BS).

I detta sammanhang bör erinras om de fall, då nybyggnadsförbud gäller omedelbart på grund av stadgande i BL eller särskilt utfärdats med stöd av nämnda lag. Flertalet dylika förbud är dispensabla. Ett dylikt förbud in­ nebär därför i praktiken ofta blott att nybyggnad ej får äga rum utan till­ stånd av vederbörlig myndighet.

Grupp III. Till denna grupp hör följande åtgärder med befintlig bygg­ nad i fall då åtgärden icke är att betrakta såsom nybyggnad, nämligen

till-, på- eller ombyggnad; ändring som berör byggnads konstruktion eller lokalers storlek eller an­ ordning eller eldstad eller rök- eller imrör; samt

återställande av brandskadad byggnad. Vidare hör till denna grupp: väsentlig ändring i fråga om byggnads användningssätt; fastighets inhägnande; rivning av byggnad; samt schaktning, sprängning, fyllning, trädfällning eller därmed jämförlig åt­ gärd inom byggnadskvarter.

Byggnadslov erfordras i stad, köping, municipalsamhälle samt område på den egentliga landsbygden, för vilket stadsplan fastställts (76, 100, 101 och 129 §§ BS)'

Nämnas må, att särskilt förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller därmed jämförlig åtgärd kan med stöd av BL föreskrivas även beträffande annat område än nu sagts. I så fall fordrar åtgärden särskilt tillstånd av ve­ derbörande myndighet.

G r u p p I V. Till denna grupp hör inrättande av virkes- eller annat varu- upplag, materialgård eller ljusanordning.

Byggnadslov erfordras alltid i stad, köping, municipalsamhälle och sådant område på egentliga landsbygden, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts. Inom område på egentliga landsbygden, vilket underkastats förbud mot bebyggelse med hänsyn till försvarets eller luftfartens intresse, fordras särskilt tillstånd av byggnadsnämnden (76, 100, 101. 129, 135 och 144 §§ BS).

G r u p p V. Till denna grupp hör: anläggning eller ändring inom tomt eller byggnad av ledning för vatten, avlopp, gas, elektricitet och liknande ändamål;

underhålls- eller andra reparationsåtgärder å byggnad; samt åtgärd som väsentligt påverkar byggnads utseende, såsom utbyte av tak- beläggningsmaterial, omfärgning, skyltning och plantering.

BS innehåller icke någon ovillkorlig föreskrift om byggnadslov för hithö­ rande åtgärder, men i byggnadsordning för stad, köping, municipalsamhälle och sådant område på den egentliga landsbygden, för vilket stadsplan fast­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 10.V.)

126

Knngl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

ställts, kan föreskrivas, huruvida och i vad mån byggnadslov skall fordras

för ifrågavarande åtgärder (76, 100, 101 och 129 §§ BS).

Med municipalsamhälle avses i denna sammanställning jämväl annat om­

råde på landsbygden, varest BL:s bestämmelser för stad är tillämpliga.

Utredningen

Utredningen har inledningsvis som sin mening uttalat, att det icke är vare

sig lämpligt eller praktiskt möjligt att konsekvent kräva byggnadslov för alla

åtgärder, som är att hänföra till byggnadsverksamhet i vidsträcktaste me­

ning. En avvägning måste göras mellan det allmännas intresse att ha en

viss kontroll över byggnadsverksamheten och de olägenheter, som följer med

en alltför ingående kontroll. Man bör på basis av de erfarenheter, som nu­

mera vunnits, undersöka, i vilka fall en bestämmelse om byggnadslov har

en verklig uppgift att fylla. Beaktas måste också, hur omfattande kontroll­

uppgifter byggnadsnämnderna kan påtaga sig och fullgöra på ett tillfreds­

ställande sätt. En för utredningen mycket viktig synpunkt är i vad mån en

bestämmelse om skyldighet att söka byggnadslov av allmänheten uppfattas

som en lämplig kontroll- eller serviceåtgärd och i vilka fall den uppfattas

mera som ett tvång.

Till en början har utredningen, under hänvisningar bl. a. till önskvärdhe­

ten av att ha samma regler för land och stad samt av enkelhet och överskåd­

lighet i författningsmaterialet, föreslagit att den tillståndsprövning i fråga

om vissa byggnadsföretag på landsbygden, som f. n. åligger länsstyrelsen,

skall avskaffas och att de vanliga bestämmelserna om byggnadslov skall om­

fatta även de fall, då sådant tillstånd f. n. erfordras. De författningsförslag,

som utredningen framlagt, upptar därför i princip icke någon annan form

för tillstånd till byggande än byggnadslov. Undantag utgör dock dispens­

ärenden, dvs. ärenden som rör tillstånd att frångå de i allmänhet gällande

bestämmelserna om byggande.

Härefter har utredningen behandlat frågan, inom vilka områden skyldig­

het bör gälla att söka byggnadslov.

Enligt utredningen bör byggnadslov liksom f. n. fordras för byggande

inom områden med stadsplan, byggnadsplan eller utom-

plansbestämmelser. Av principiella skäl har vidare föreslagits, att

detsamma skall gälla områden med fastställd generalplan.

Vad angår områden utan detaljplan eller utomplansbe-

stämmelser har utredningen med gillande noterat, att tillstånd f. n.

kräves för vissa större och mera betydelsefulla byggnadsprojekt. Utredning­

en har visserligen funnit skäl till en del detaljändringar i bestämmelserna,

men dessa ändringar är icke av större räckvidd.

Däremot har utredningen starkt kritiserat de bestämmelser i gällande BS

eidigt vilka krav på byggnadslov gäller generellt för byggande inom städer,

köpingar och vissa municipalsamhällen. BI. a. har framhållits, att vissa stä­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

127

der omfattar stora områden av ren landsbygdskaraktär och att många lands­ kommuner finnes, där bebyggelsen antagit stadsmässiga former. För lands­ kommunernas del har det hittills ansetts tillräckligt att man vid behov kan införa skyldighet att söka byggnadslov genom att fastställa utomplansbe- stämmelser för visst område. Denna metod borde rimligen kunna anses till­ räcklig även för städer och liknande orter. Utredningen har i detta samman­ hang också hänvisat till sitt förslag om att utomplansbestämmelser, där så­ dana skall gälla, i princip alltid bör vara av samma innehåll. Tillhopa skulle de två reformerna leda till en icke obetydlig förenkling av byggbestämmelser- na för områden utan detaljplan. Fördelarna härmed har utredningen funnit så påtagliga, att utredningen för sin del obetingat förordat en författnings­ ändring av nu skisserat innehåll.

Utredningen har också diskuterat möjligheten att befrielse i sär­ skilda fall medgives från skyldigheten att söka bygg­ nadslov även vad angår områden med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Närmast har utredningen tänkt på förhållandena inom vissa större industriområden och andra bebyggelse­ områden, varest bebyggandet omhänderhaves av större, välskött företag. Det torde enligt utredningen icke vara omöjligt att någon myndighet, för­ slagsvis länsstyrelsen, finge befogenhet att efter särskild prövning medgiva befrielse tills vidare för områdets ägare eller innehavare att söka byggnads­ lov för varje särskilt byggnadsföretag, givetvis dock med skyldighet att till­ ställa byggnadsnämnden ritningar och andra handlingar rörande företaget och att låta nämnden besiktiga detsamma. Utredningen har tillstyrkt infö­ randet av en bestämmelse med nu angivet innehåll.

Den f. n. i 146 § BS stadgade skyldigheten att till byggnadsnämnden göra anmälan om nybyggnad inom område på landsbygden, varest skyldighet att söka byggnadslov icke förelig- g e r, är enligt utredningens mening icke effektiv och bör därför upphävas.

Härefter har utredningen övergått till att behandla de särskilda åtgärder, för vilkas vidtagande byggnadslov f. n. erfordras.

I princip har utredningen ansett att byggnadslov — liksom f. n. —■ bör fordras vid uppförande av ny byggnad, om- eller till­ byggnad av förut befintlig byggnad samt i någon utsträck­ ning även vid andra ändringsarbeten å byggnad. Beträffan­ de bestämmelserna om ändringsarbeten har dock föreslagits eu mindre upp­ mjukning. Ändringsarbeten, som icke är att hänföra till ny-, om- eller till­ byggnad och ej heller berör konstruktionen av byggnadens bärande delar, eldstäder, rök- eller ventilationskanaler eller som avsevärt påverkar byggna­ dens yttre utseende, bör enligt utredningen få vidtagas utan byggnadslov. Såsom exempel har angivits upplagande av enstaka dörr eller uppsättande av mellanvägg i befintlig byggnad.

128

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Emellertid bör enligt utredningen en- och tvåfamilj sfastigheterna intaga

en särställning. Speciellt har utredningen kritiserat den bestämmelse i 169 §

gällande BS, enligt vilken varje ändring av byggnad, som i befintligt skick

strider mot plan, utomplansbestämmelser etc., är att hänföra till nybygg­

nad. Denna bestämmelse föreslås uppmjukad i så måtto, att mindre änd­

ringsarbeten å en- och tvåfamilj shus faller utanför dess räckvidd, såvida de

ej innebär ökning av antalet bostadslägenheter eller går ut på att fastig­

heten skall helt eller delvis utnyttjas för annat ändamål än såsom bostad.

Den nuvarande bestämmelsen om byggnadslov för fastighets in­

hägnande anses kunna upphävas och ersättas med en befogenhet för

byggnadsnämnden att övervaka, att stängsel och liknande anordningar ej

utformas på ett olämpligt sätt och att vid behov ingripa mot olämpliga an­

ordningar.

Till de åtgärder, som f. n. fordrar byggnadslov, hör även rivning av

byggnad. Motiveringen är att byggnadsnämnden därigenom får en viss

översikt över vad som sker med byggnadsbeståndet och tillfälle att öva

kontroll över arbetet ur olika synpunkter. Utredningen har föreslagit, att

bestämmelsen skall bibehållas för områden med stadsplan men i övrigt

slopas.

Nuvarande bestämmelse om skyldighet att söka byggnadslov innan bygg­

nad tages i anspråk för annat ändamål än förut har utan

saklig ändring upptagits av utredningen.

Syftet med de nuvarande bestämmelserna om byggnadslov för schakt-

ning, sprängning, trädfällning eller därmed jämför­

lig åtgärd inom byggnadskvarter kan enligt utredningens

mening i allt väsentligt tillgodoses med en allmänt hållen föreskrift om skyl­

dighet för tomtägare att hålla tomten i vårdat skick jämte befogenhet för

byggnadsnämnden att ingripa, därest så ej sker. Vissa möjligheter till in­

gripande finns f. ö. även utan författningsändring enligt 40, 110, 147 och

148 §§ BL. Utredningen har därför föreslagit, att även bestämmelsen om

byggnadslov i nu avsedda fall kan slopas.

Även de syften, som ligger till grund för den nuvarande bestämmelsen om

skyldighet att söka byggnadslov för anordnande av upplag eller

materialgård, torde i tillräcklig mån kunna tillgodoses med en all­

mänt hållen bestämmelse av nyss angivet innehåll. I ett hänseende fyller

dock bestämmelsen ett trängande behov, nämligen i fråga om bensinmac-

kar och överhuvud beträffande upplag av eldfarliga vätskor. Därest bestäm­

melserna om byggnadslov för upplag slopas —- vilket utredningen för sin

del föreslagit — bör i stället införas en särskild föreskrift om skyldighet att

söka byggnadslov för bensinmackar och andra fasta anordningar för för­

varing eller försäljning av eldfarliga vätskor, och utredningen har därför

framlagt förslag till en dylik bestämmelse.

Beträffande frågan, i vad mån byggnadslov bör fordras för uppsät­

tande eller ändring av skylt eller ljusanordning, har

129

utredningen ansett, att en bestämmelse om byggnadslov är ofrånkomlig inom städer och liknande tätorter. Även inom andra områden har tendenser till en alltför dominerande skyltning visserligen framträtt tid efter annan, men företeelsen har dock kunnat hållas inom rimliga gränser med hjälp av stad- gandena i 39 § lagen om allmänna vägar samt 22 och 23 §§ naturskydds­ lagen. Utredningen har ansett sig böra stanna vid att föreslå, att byggnads­ lov för skylt skall fordras inom områden med stadsplan.

Underhålls- och reparationsarbeten i byggnad bör enligt utredningens mening få verkställas utan byggnadslov.

Huruvida byggnadslov bör fordras för återställande av brand­ skadad byggnad bör enligt utredningen bedömas efter vanliga regler med hänsyn till det skick, vari byggnaden befinner sig efter branden. Är arbetet så omfattande, att det kan bedömas som ny-, om- eller tillbyggnad eller därmed jämförlig förändring av byggnad, bör alltså byggnadslov fordras (med förut nämnt undantag för en- och tvåfamiljsfastigheter).

För anläggande eller ändring av ledning för vatten, avlopp, gas, elektricitet etc. bör enligt utredningen icke fordras byggnadslov.

Remissyttrandena Skyldigheten att söka byggnadslov är en av de frågor, kring vilka me­ ningarna brutit sig skarpast.

Det stora flertalet remissorgan har i princip deklarerat sin anslutning till strävandena att minska omfattningen av kontrollen över byggverk­ samheten. I några fall, t. ex. i yttrandet från kommunalnämnden i Hultsfred, har uttalats den meningen att lättnaderna borde gå längre än vad ut­ redningen förordat.

Icke så få yttranden tar emellertid principiellt avstånd från tanken på att lätta kontrollen över byggnadsverksamheten. Längst går länsbrandinspektören i Västmanlands län, som ansett, att byggnadslov alltid bör fordras för alla till byggande hänförliga åtgärder och detta icke blott i städerna utan även på landsbygden. Statens brandinspektion har framhållit, att skyldig­ heten att söka byggnadslov är en service från det allmännas sida, som bl. a. befriar den byggande från konsekvenserna av att felaktigheter even­ tuellt senare påträffas t. ex. vid inspektion av brandmyndigheten. Andra yttranden, som bestämt tar avstånd från uppmjukningar av bestämmelser­ na på detta område, är de som avgivits av länsstyrelserna i Uppsala och

Östergötlands län, länsarkitekterna i Gotlands och Skaraborgs län, full­ mäktige i Finspång, Ronneby, Borlänge och Sandviken, stadsbyggnadskon­ toret i Stockholm och byggnadsnämnden i Sollentuna. Länsstyrelsen i Gävle­ borgs län har helt allmänt förklarat sig anse, att utredningen gått väl långt, när det gällt att avskaffa bestämmelser om skyldighet att söka byggnadslov.

Vissa andra yttranden innefattar — utan att någon principiell inställning deklarerats — avstyrkande av flertalet föreslagna lättnader i bestämmel­ serna. Bland dylika yttranden må här nämnas dem, som avgivits av länssty-

1) Iiihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 168

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

130

relsen i Hallands län, länsarkitekterna i Stockholms och Uppsala län, full­

mäktige i Västervik, drätselkammaren i Örebro, byggnadsnämnden i Sunds­

vall och Svenska kommunal tekniska föreningen.

Förslaget att slopa anmälningsskyldigheten vid byggan­

de inom område, för vilket varken generalplan, de­

taljplan eller utom plan sbestämmelser fastställts, bär

visserligen i de flesta fall tillstyrkts, men har dock blivit föremål för kritik

i några av yttrandena.

Chefen för försvarsstaben har ansett att den omständigheten att allmän­

heten bryter mot en föreskrift ej utgör skäl nog för alt den skall upphävas,

om den i övrigt —- som här anses vara fallet •—- är sakligt motiverad. Andra

yttranden, i vilka yrkats på att bestämmelsen bibehålies, är de, som in­

kommit från Svenska naturskyddsföreningen och länsarkitekten i Skara­

borgs län. Dessa har ansett det tveksamt, om byggnadsnämnden i tillräck­

lig mån kan övervaka bebyggelsen utan en bestämmelse om anmälnings­

skyldighet. Förste provinsialläkaren i Västmanlands län, distriktsingenjö-

rerna för vatten och avlopp i Uppsala och Jönköpings län samt fullmäktige

i Bollnäs landskommun har ansett att anmälningsskyldigheten bör bibehål­

las. Överlantmätaren i Gotlands län har funnit det vanskligt att upphäva

anmälningsskyldigheten samtidigt som bestämmelsen i 123 § BL om bygg-

nadsförbud upphäves. Bäst vore att införa krav på särskilt tillstånd för

allt byggande, som ej avser jordbrukets, fiskets eller skogsskötselns behov.

Förslaget att införa möjlighet i vissa fall att medgiva

befrielse från skyldigheten att söka byggnadslov har

tillstyrkts i åtskilliga yttranden. Som exempel må nämnas yttrandena från

Landsorganisationen i Sverige och Sveriges lantbruksförbund, i vilka fram­

hållits, att förslaget medför icke obetydliga lättnader för de byggande utan

att försämra byggnadsnämndens möjligheter att följa utvecklingen. Ä andra

sidan har länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Kronobergs län, Sveri­

ges väg- och vattenbyggares riksförbund m. fl. motsatt sig förslaget under

motivering alt en dylik befrielse lätt framstår som en orättvis privilegiering

av viss eller vissa företagare. 1 vissa andra yttranden, speciellt i dem som av­

givits av länsarkitekten i Älvsborgs län, fullmäktige i Halmstad, Göteborg

och Gävle samt byggnadsnämnderna i Malmö och Karlskoga, har ifrågasatts,

om förslaget innebär någon större fördel för de byggande. Stadsbyggnads­

kontoret i Stockholm har framhållit, att förenklingen till stor del bortfaller

genom stadgandet, att ritningar m. in. skall ingivas till nämnden samt att

anmälningar skall göras i vanlig ordning. Byggnadsnämnden i Södertälje

har ansett att byggnadsnämnden i princip bör inkopplas på ett så tidigt

stadium som möjligt. Länsstyrelsen i Västmanlands län, Föreningen Sveri­

ges städers byggnadsinspektörer och Svenska byggnadsentreprenörförening­

en har förklarat sig kunna godtaga förslaget blott vad angår vissa industri-

komplex och jämförliga anläggningar. Statens brandinspektion bär som ett

minimikrav angivit att vederbörande söker och erhåller godkännande av

dispositionsplan. Arbetarskyddsstyrelsen har ansett att för befrielsen bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

131

uppställas såsom villkor, att ägaren underställer företaget yrkesinspektörens granskning. I några fall, t. ex. i yttrandet från fullmäktige i Finspång, har de föreslagna bestämmelserna tillstyrkts blott under förutsättning att de utnyttjas restriktivt.

Länsarkitekten i Jönköpings lön, fullmäktige i Hälsingborg, kommunal­ nämnden i Tenhult, byggnadsnämnden i Indalsliden, Svenska brandskydds­ föreningen och Svenska brandkårernas riksförbund har ansett det betänk­ ligt att slopa kravet på byggnadslov för mindre ändringsarbeten, eftersom allmänheten ej alltid kan bedöma, huruvida en åtgärd berör kon­ struktionen av en byggnads bärande delar, eldstäder eller rökkanaler.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, fullmäktige i Karlstad, kommunal­ nämnden i Stora Kopparberg och byggnadsnämnden i Landskrona har an­ sett att den speciella uppmjukningen av skyldigheten att söka byggnadslov för ändringar av en- och tvåfa milj shus skulle kunna få olyckliga följder, bestående i försämring av goda planlösningar, medan fullmäktige i Gamleby uttalat önskemål om något slag av anmälningsplikt vid reparation av en- och tvåfamilj svillor. Länsarkitekten i Värmlands län och fullmäktige i Göteborg har yrkat på skyldighet att söka byggnadslov vid inredande av vind även där fråga är om en- eller tvåfamilj shus. Föreningen Sveriges städers byggnadsinspektörer har förfäktat samma mening under åberopande att inredning av vind alltid innebär ökad belastning på bjälk­ lagen och därför får anses röra byggnads konstruktion. Vidare har för­ eningen ställt frågan, om förslaget innebär att t. ex. badrum får anordnas utan byggnadslov.

En del yttranden innehåller kritik av utredningens förslag att slopa kra­ vet på byggnadslov för färgsättning av fasader. Bland yttran­ den av denna innebörd må nämnas de från övcrslåthållarämbetet, länssty­ relserna i Blekinge och Kopparbergs län, ett flertal länsarkitekter samt full­ mäktige i Kristianstad, Hälsingborg, Halmstad, Göteborg, Kvänum, Karlstad och Kumla. Länsstyrelsen i Malmöhus lön har påyrkat anmälningsskyldig­ het vid omfärgning av byggnad och byggnadsnämnden i Södertälje någon form av förenklad prövning.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Hallands och Kristianstads län, läns­ arkitekterna i Blekinge, Göteborgs och Bohus, Örebro och Västmanlands län, fullmäktige i Solna, Villstad, Traryd, Gamlcby, Olofström, Kristianstad, Trelleborg, Halmstad, Varbcrg, Falkenberg, Göteborg, Tjörn, Karlstad, Ar­ vika, Säffle och Ludvika, byggnadsnämnderna i Nybro, Södertälje, Sölves­ borg och Landskrona, fastighetsnämnden i Malmö, styrelsen för Svenska stadsförbundet, Föreningen Sveriges stadsarkitekter, Sveriges agronom- och lanlbrukslärarcförbund m. fl. har yrkat på att skyldigheten att söka bygg­ nadslov för anordnande av hägnad bibehålies. Länsarkitekten i Kronobergs län och fullmäktige i Tibro har ifrågasatt, om icke byggnads­ lov i allt fall bör sökas för stängsel mot gata. Länsarkitekten i Jönköpings län har som en tänkbar kompromiss föreslagit att kravet på byggnads­

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

lov för staket mellan fastighet slopas under förutsättning att fastighets­

ägarna är eniga. Fullmäktige i Fagersta har förordat skyldighet att göra an­

mälan till byggnadsnämnden vid uppsättande av staket.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förordat att skyldigheten

att söka byggnadslov för rivning av byggnad skall gälla även om­

råden med byggnadsplan.

I en del yttranden har yrkats på bibehållande av skyldigheten att söka

byggnadslov för schaktning, sprängning och liknande åt­

gärder. Bland de yttranden, som är av detta innehåll, må nämnas de

som avgivits av länsstyrelserna i Blekinge och Hallands län, länsarkitekten i

Jämtlands län, fullmäktige i Borås och Bollnäs landskommun, byggnads­

nämnden i Sundsvall, fastighetsnämnden i Malmö, styrelsen för Svenska

stadsförbundet samt Svenska naturskyddsföreningen. Föreningen Sveriges

städers byggnadsinspektörer har ansett att bestämmelser bör finnas om

särskilt scliaktningslov för tillämnad byggnad.

Skyldighet att söka byggnadslov för trädfällning har påyrkats av

i stort sett samma myndigheter m. fl. som de i nästföregående grupp om­

nämnda samt därjämte av bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

fullmäktige i Solna och Göteborg, byggnadsnämnden i Landskrona, För­

eningen för samhällsplanering, Sveriges agronom- och lantbrukslärareför-

bund samt Svenska naturskyddsföreningen.

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Got­

lands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus

samt Västernorrlands län, länsarkitekterna i Örebro, Västmanlands och

Gävleborgs län, fullmäktige i ett flertal stads- och landskommuner, Före­

ningen Sveriges stadsarkitekter, Svenska brandskyddsföreningen, Svenska

brandkårernas riksförbund, Svenska naturskyddsföreningen m. fl. har an­

sett att byggnadslov bör krävas för inrättande av uppiag eller

materialgård. Byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län,

länsarkitekterna i Stockholms och Älvsborgs län m. fl., vilka varit av sam­

ma mening, har som skäl särskilt åberopat önskemålet att bibehålla en viss

kontroll över uppkomsten av s. k. bilkyrkogårdar. Medicinalstyrelsen m. fl.

bär åberopat risken för råttinfestering samt för att lastning, lossning och

biltrafik orsakar buller som verkar störande för de närboende. Statens

brandinspektion, Svenska brandbefälsförbundet, Brandbefälets riksförbund,

Svenska försäkringsbolags riksförbund m. fl. har framhållit, att en bestäm­

melse om byggnadslov för inrättande av virkesupplag m. in. är av vital

betydelse ur brandskyddssynpunkt.

I åtskilliga yttranden har den meningen framförts, att skyldigheten att

söka byggnadslov för oljecisterner o. d. bör avse även anordningar

med ändamål att tillgodose fastighets husbehov. Speciellt har framhållits

faran för att grundvattnet förorenas genom oljespill. Yttranden av detta

innehåll har avgivits av bl. a. byggnadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnads­

styrelsen, medicinalstyrelsen, förste provinsialläkarna i Stockholm och Upp­

133

sala län, byggnadsnämnderna i Sollentuna, Katrineholm och byggnadsnämn­ den i Sölvesborg samt Distriktsingenjörers förening. Distriktsingenjören för vatten och avlopp i Uppsala län, byggnadsnämnden i Södertälje och För­ eningen för vattenhygien har som alternativ tänkt sig någon annan form av kontroll, t. ex. anmälningsskyldighet. En principiellt annan ståndpunkt har däremot intagits av förste provinsialläkaren samt distriktsingenjören för vatten och avlopp i Västernorrlands län, vilka ansett att frågan bör behand­ las i hälsovårdslagstiftningen och icke i byggnadslagstiftningen. Svenska brandskyddsföreningen och Svenska brandkårernas riksförbund har yrkat på att byggnadslov kräves även för oljecisterner o. d. i eller invid ekono­ mibyggnad för jordbruk, skogsbruk eller liknande näring.

En annan fråga, som väckt åtskillig uppmärksamhet, gäller byggnadslov för uppsättande eller ändring av skylt eller ljus­

anordning. Åtskilliga remissorgan, bland dem länsstyrelserna i Stock­

holms, Kronobergs, Hallands och Västmanlands län, länsarkitekten i Värm­ lands län, vägförvaltningen i Uppsala län, fullmäktige i Solna, 'Villstad, Trollhättan och Arvika, byggnadsnämnderna i Sundsvall och Sollefteå, För­ eningen för samhällsplanering och styrelsen för Svenska stadsförbundet, har ansett det otillfredsställande att skyldigheten att söka byggnadslov för skylt eller ljusanordning begränsats till områden med stadsplan. Svenska naturskyddsföreningen har betonat, att de nuvarande föreskrifterna i äm­ net har en uppgift att fylla vid sidan av bestämmelserna i naturskyddslagen. överståthållarämbetet har som sin mening framhållit, att skyldigheten icke behöver avse alla skyltar men att den bör gälla även inom område, som ej är stadsplanelagt. Enligt vissa yttranden, t. ex. det som avgivits av läns­ arkitekten i Hallands län och vägförvaltningen i Västmanlands län, bör skyldigheten gälla även inom område med byggnadsplan. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förordat, att byggnadslov kräves även inom områden med utomplansbestämmelser. Fullmäktige i Kalmar har särskilt yrkat på att bestämmelsen om ljusanordningar utökas att omfatta för sjö­ farten viktiga områden invid farleder o. d., där vägledning sker med ljus­ anordningar.

Fullmäktige i Gävle har ansett, att byggnadslov bör krävas även för u n- derhålls- och reparationsarbeten å byggnad.

Vad utredningen föreslagit rörande byggnadslov för återställande av brandskadad byggnad och anordnande av ledning för vatten, avlopp, gas eller elektricitet har blott föran­ lett detaljanmärkningar.

Departementschefen

.Erfarenheten visar, alt överträdelser av byggförfattningarna ofta leder till oformligheter i bebyggelsen, vilka är svåra att komma till rätta med i efterhand, bl. a. därför att de åtgärder, som detta skulle kräva, icke sällan

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

134

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

blir så dyrbara, att de överstiger den enskildes resurser. Ur allmän synpunkt

är det därför bäst alt tillsynen över författningarnas efterlevnad sker redan

innan en tilltänkt byggnad kommer till utförande och under själva bygg­

nadsarbetet. Även för den byggande är det förmånligt att få ett auktorita­

tivt besked om att företaget står i överensstämmelse med gällande före­

skrifter och på så sätt undgå de ekonomiska risker, som han eljest skulle

löpa.

Det sagda gäller dock icke alldeles generellt. Det allmänna har visserligen

intresse av att byggnadsförfattningarna efterleves, men detta intresse är

icke så starkt, att det motiverar hur stor och kostsam kontrollapparat som

helst. För att icke antalet ärenden skall bli alltför stort, måste bestämmel­

serna om förhandsprövning i form av byggnadslov begränsas att avse vissa

grupper av byggåtgärder, främst sådana av större omfattning och ekonomisk

betydelse samt sådana som av annat särskilt skäl, t. ex. med hänsyn till

inverkan på stads- eller landskapsbilden eller ur hygienisk synpunkt eller

brandskyddssynpunkt, icke bör få vidtagas utan tillstånd. De byggandes in­

tresse av att åtgärderna blir föremål för förhandsprövning är mest framträ­

dande när dessa är kostnadskrävande. När däremot fråga är om åtgärder

av jämförelsevis mindre ekonomisk betydelse för den enskilde, kan en be­

stämmelse om skyldighet att söka byggnadslov rentav komma att framstå

som ett typexempel på byråkrati och överdriven regleringslust.

I sista hand är det en ren omdömesfråga, hur långt bestämmelserna om

skyldighet att söka byggnadslov bör sträcka sig. Jag är, liksom utredningen,

av den meningen att det allmänna intresset ej kräver förhandsprövning an­

nat än i ganska begränsad omfattning. Visserligen måste man räkna med

att en större frihet för de byggande kommer att missbrukas i en del fall.

Den omständigheten, att en rättelse ofta är kostnadskrävande, torde emel­

lertid — om byggmyndigheterna visar tillräcklig fasthet vid krav på rät­

telse — leda till att de byggande icke gärna tar den risk, som en överträ­

delse innebär. Vad beträffar de byggandes intresse torde detta — såsom ut­

redningen framhållit -— kunna rätt väl tillgodoses genom en bestämmelse,

enligt vilken vederbörande alltid har rätt att påfordra byggnadsnämndens

prövning av en tilltänkt byggnadsåtgärd, även om skyldighet att söka bygg­

nadslov icke föreligger.

Min principiella ståndpunkt är alltså den, att skyldigheten att söka bygg­

nadslov utan olägenhet bör kunna inskränkas rätt avsevärt men att de

byggandes rätt att påkalla prövning av en tilltänkt åtgärds författningsen­

lighet i princip bör vara oinskränkt.

Utredningens förslag att helt förlägga tillståndsprövningen vad angår

byggande till byggnadsnämnderna med undantag blott för vissa dispens­

ärenden innebär enligt min mening en i stort sett lämplig decentraliserings-

och rationaliseringsåtgärd. Att en del ärenden från den egentliga landsbyg­

den nu liandlägges av länsstyrelserna i första instans är en nödfallsutväg,

som i det långa loppet icke kan vara lämplig. Länsstyrelsernas uppgift bör

135

vara av ledande, rådgivande och övervakande nalur, och ståndpunktstagan- det till de särskilda byggprojekten bör i första hand ankomma på de lokala organen. Skälen härtill beslår icke endast i länsstyrelsernas brist på resur­ ser för att handhava en mera ingående tillsyn av byggnadsverksamheten utan är framförallt den, att de lokala organen genom sin förankring i orten har speciellt goda kvalifikationer för uppgifter av sistnämnda art. Läns­ styrelsens nuvarande uppgift att i första instans granska projekt för enstaka byggföretag vållar tjänstemännen på länsplanet en del onödiga detaljproblem och inkräktar därigenom på deras möjlighet att vinna översikt över och gripa sig an med de större problemen. Kanske kan man ställa sig tveksam, huruvida byggnadsnämnderna i en del landskommuner för närvarande har den erfarenhet och den tillgång på teknisk sakkunskap, att de kan anses helt lämpliga att pröva ärenden angående större byggnadsprojekt. Såda­ na förekommer emellertid endast sällan i kommuner av denna karaktär. När ett dylikt ärende någon gång uppträder, kan byggnadsnämnden säker­ ligen påräkna hjälp från länsstyrelsen för att anskaffa nödig expertis. F. ö. har kommunerna själva på senare år genom samgående skapat tillgång på sådan teknisk service, att frågan endast sällan torde vålla några bekym­ mer. Jag anser mig med hänsyn till det anförda kunna tillstyrka utredning­ ens förslag i nu förevarande del.

Slopandet av den generella skyldigheten att söka byggnadslov inom stä­ der, köpingar och vissa municipalsamhällen är att beteckna som ett led i det av mig förut behandlade förslaget att upphäva de nuvarande särbestäm­ melserna om byggande inom dessa områden. Det förtjänar framhållas att skyldighet att söka byggnadslov vid behov skall kunna införas genom att utomplansbestämmelser bringas i tillämpning. En sådan ordning synes mig praktisk, och jag tvekar icke att förorda densamma. Den skärpning av de nuvarande bestämmelserna, som ligger i att byggnadslov skall sökas inom område med fastställd generalplan, går visserligen icke helt i linje med för- enklingssträvandena. Starka skäl talar emellertid för att fastställd general­ plan i detta hänseende jämställes med detaljplan. Eftersom fastställelse av generalplan hittills icke sökts annat än i något enstaka fall, har skärp­ ningen av bestämmelserna på denna punkt icke någon nämnvärd betydelse för den byggande allmänheten. Jag vill därför icke motsätta mig utredning­ ens förslag i detta hänseende.

Förslaget att i vissa fall medgiva befrielse från skyldigheten att söka byggnadslov är icke fullt så radikalt som det i förstone förefaller. Befrielsen skall nämligen enligt förslaget icke ha någon inverkan på skyldigheten att ingiva ritningar och andra handlingar eller i fråga om byggnadsnämndens besiktningar. Den egentliga innebörden av befrielsen blir därför blott att den byggande icke behöver avvakta byggnadsnämndens beslut utan äger påbörja byggnadsföretaget, så snart ritningar och övriga handlingar ingivits till nämnden. Del oaktat kan bestämmelsen, om den icke tillämpas med största urskillning, lätt komma alt framstå som en orättvis privilegiering av viss eller vissa byggföretagare. Jag kan därför icke tillstyrka, att den göres till­

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

136

lämplig beträffande bebyggelse i allmänhet, exempelvis bostadsbebyggelse.

Vad angår industribebyggelse är förhållandena ofta sådana, att byggnads-

nämndens förhandsgranskning av byggprojekten icke har någon större upp­

gift att fylla. Det torde knappast kunna av den byggande allmänheten anses

som något anmärkningsvärt, att bebyggelse av denna art underkastas andra

regler än t. ex. bostadsbebyggelsen. Jag förordar därför, att möjlighet till

befrielse från skyldigheten att söka byggnadslov införes beträffande sådant

industriområde, som ligger avskilt från övrig bebyggelse och är i en ägares

hand. Med hänsyn till vad jag nyss anfört om befrielsens ganska begrän­

sade innebörd anser jag icke erforderligt att införa några speciella bestäm­

melser, t. ex. om förhandsgranskning av annan myndighet e. d.

Den nu gällande anmälningsskyldigheten vid nybyggnad inom område på

landsbygden, för vilket varken gäller plan eller utomplansbestämmelser,

har huvudsakligen till ändamål att sätta byggnadsnämnden i stånd att be­

döma, huruvida tätbebyggelse håller på att uppkomma, och att vid behov

ta initiativ till upprättande av plan eller införande av utomplansbesläm-

melser. Eftersom anmälningsskyldigheten på de flesta håll icke fullgöres och

då byggnadsnämnderna på landsbygden även därförutan torde ha erforder­

lig lokalkännedom, biträder jag förslaget att skyldigheten slopas.

Jag övergår härefter till att tala om de särskilda åtgärder, för vilka bygg­

nadslov skall krävas.

Kravet på byggnadslov för nybyggnad samt för mera betydande ändrings­

arbeten som icke är att hänföra till nybyggnad anser jag i princip vara

ofrånkomligt. Detta utesluter dock icke, att detaljbestämmelserna i ämnet

kan tänkas undergå vissa uppmjukningar. Nuvarande bestämmelser går i

vissa hänseenden väl långt. Utredningens förslag att inskränka kravet på

byggnadslov för ändringsarbeten att avse endast sådana arbeten, som berör

konstruktionen av byggnadens bärande delar, eldstäder, rök- eller ventila­

tionskanaler eller som avsevärt påverkar dess planlösning eller yttre utse­

ende, är i jämförelse därmed att föredraga. Därigenom klargöres bl. a. att

en åtgärd icke fordrar byggnadslov enbart därför att den berör byggnadens

vitala eller ur brandskyddssynpunkt känsliga delar och att byggnadslov be­

höver sökas endast om arbetena påverkar dessa byggnadsdelar i konstruk­

tiv! hänseende. Åtgärder, som vidtages inom en bostadslägenhet och icke

avsevärt påverkar byggnadens yttre utseende, kommer i regel icke att fordra

byggnadslov. Däremot kommer byggnadslov alltjämt att krävas för sådana

åtgärder som exempelvis sammanslagning eller uppdelning av lägenheter,

inredande av bostadslägenhet å förut oinredd vind, anordnande av eldstä­

der m. m.

Vad speciellt beträffar reglerna om vad som är att hänföra till nybyggnad

har utredningen — enligt min mening med fog — kritiserat den stränga

bestämmelse i nu gällande byggnadsstadga, enligt vilken varje ändring, om

än aldrig så obetydlig, på byggnad som strider mot gällande detaljplan eller

utomplansbestämmelser eller vissa bestämmelser i BS, anses som nybygg­

Kungi. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

137

nåd. Den huvudsakliga betydelsen av detta stadgande ligger icke i och för sig i att åtgärden konnner att kräva byggnadslov utan däri, att den i princip icke får komma till stånd utan dispens från planen eller bestämmelserna. Genom att vägra dispens bar byggmyndigheterna möjlighet att hindra, att byggnaden genom ändringsarbeten stiger i värde på ett sätt, som förhindrar genomförandet av planen eller bestämmelserna. Stadgandet är säkerligen icke avsett att lägga hinder i vägen för att egnahem och liknande fastigheter bibehålies vid en standard, som motsvarar nutidens krav. För att så skall ske fordras att dispensbefogenheten liandhaves tämligen liberalt. Emeller­ tid har det icke kunnat undvikas, alt tillämpningen blivit ganska olika i skilda orter. Enligt min mening föreligger knappast någon anledning att upprätt­ hålla kravet på dispens för sådana ändringsarbeten på en- och tvåfamilj shus, vilka varken kan betecknas som ny-, till- eller påbyggnad eller som ombygg­ nad eller därmed jämförlig åtgärd och vilka ej heller innebär att byggnaden helt eller delvis inredes till väsentligen annat ändamål än det, vartill den förut varit använd. Jag ansluter mig alltså till förslaget att helt undantaga dylika mindre ändringsarbeten på en och tvåfamilj shus från begreppet ny­ byggnad.

Den nuvarande bestämmelsen om byggnadslov för inhägnande av fas­ tighet går enligt min uppfattning onödigt långt. Beskaffenheten av de stäng­ sel, som uppsättes kring enskilda fastigheter, är i regel icke en angelägen­ het av den betydelse, att någon form av förhandskontroll erfordras. Det bör kunna räcka med en allmänt hållen bestämmelse om skyldighet att hålla tomten med därå anbragta anordningar i vårdat skick samt om befogenhet för byggnadsnämnden att ingripa, om så ej sker. Erfordras en närmare reg­ lering, bör den ske i stadsplanen. Det finns emellertid — på sätt framhål­ lits i en del remissyttranden — missförhållanden, med vilka man näppe­ ligen kommer till rätta med allmänna bestämmelser av denna karaktär. Jag syftar härvid på fall, då stängslen göres så höga eller i sådant ut­ förande, att de skymmer sikten för trafiken eller verkar besvärande för grannfastigheterna. Med tanke på dylika fall tror jag ej, att en bestäm­ melse om skyldighet att söka byggnadslov kan helt avvaras. Den torde emellertid kunna inskränkas att avse mur, plank eller därmed jämförlig anordning, vilket innebär att staket och grindar av sedvanlig beskaffenhet uteslutes från dess räckvidd. Utredningens förslag bör jämkas i enlighet härmed.

Beträffande frågan om rivning av byggnad biträder jag de sakkunnigas förslag enligt vilket byggnadslov skall fordras inom område med stadsplan men icke inom landet i övrigt.

Likaledes kan jag i princip ansluta mig till utredningens mening att en allmän bestämmelse om byggnadslov för schaktning, sprängning, trädfäll­ ning och därmed jämförliga åtgärder icke bar någon större uppgift att fylla. Jag vill dock göra ett undantag för åtgärder, vilka innebär eu avse­ värd ändring av liöjdläget för tomt eller del därav. Sådana åtgärder kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år W59

138

kraftigt påverka förhållandena å tomten och angränsande fastigheter, även

om de icke är av den betydelse för möjligheterna att utnyttja området, att

ingripande kan ske med stöd av 40, 110, 147 eller 148 §§ BL. För dylika åt­

gärder bör därför enligt min mening fordras byggnadslov. En bestämmelse

om byggnadslov för fällande av träd är däremot så lätt att kringgå, att man

redan av denna anledning bör avstå från alt reglera hithörande frågor i för­

fattningen.

I fråga om kravet på byggnadslov för upplag och anordnande av mate­

rialgård är jag av annan mening än utredningen. Visserligen anser jag det

överdrivet att uppställa krav på byggnadslov t. ex. i det fall, att en villa­

ägare på sin tomt upplägger t. ex. en vedstapel eller ett måttligt förråd av

byggnadsmaterial för en förestående reparation. Så torde emellertid de nu­

varande bestämmelserna i allmänhet icke lia tolkats. I praxis torde be­

stämmelsen ha tillämpats sasom avseende i huvudsak blott mera omfat­

tande eller permanenta upplag. Den bar visat sig vara ett rätt gott vapen,

när det gällt att komma till rätta med t. ex. sådana fall, då någon använder

en tomt inom tättbebyggt område såsom upplag för byggnadsmaterial eller

kasserade bilar. Även om ett dylikt upplag hålles i vårdat skick, kan före­

komsten därav vålla stor olägenhet för dem, som bebor angränsande tomter.

I svårare fall kan dylika upplag helt förändra områdets karaktär. Jag anser

därför, att den nuvarande bestämmelsen icke kan avvaras. — Vad utred­

ningen yttrat om behovet av ett särskilt stadgande om byggnadslov för ben-

sinmackar och andra fasta anordningar för förvaring eller hantering av

brännbara vätskor anser jag beaktansvärt. Jag föreslår, att bestämmelserna i

ämnet utformas i överensstämmelse med vad utredningen förordat.

I fråga om skyldigheten att söka byggnadslov för skyltar och ljusanord­

ningar m. m. kan det möjligen ifrågasättas, om icke utredningens förslag

är \äl restriktivt, i vad det går ut på att dylik skyldighet skall föreligga en­

dast inom område med stadsplan men icke inom område med byggnadsplan.

Goda skäl kan åberopas till stöd för åsikten, att frågan bör vara reglerad

på samma sätt inom alla områden, som är avsedda för tätbebyggelse, oav­

sett planinstitutet. Emellertid har icke försports, att avsaknaden av sär­

skilda bestämmelser för byggnadsplaneområdena på landsbygden hittills

skulle ha orsakat några avsevärda olägenheter. F. n. saknas därför enligt

min mening tillräckliga skäl alt göra någon så betydande utvidgning av be­

stämmelsernas giltighetsområde, som deras utsträckande till områden med

byggnadsplan skulle innebära. — En annan tänkbar invändning mot ut­

redningens förslag gäller de talrika fall, då stadsplan icke hunnit faststäl­

las och byggande sker på grund av dispens från gällande byggnadsförbud.

Enligt förslaget skulle det även sedan planen fastställts bli svårt att komma

till rätta med olämpliga skyltar och ljusanordningar, som uppsatts före

planfastställelsen. Att införa en bestämmelse om byggnadslov för dylika

fall synes emellertid icke vara någon framkomlig väg, med mindre även de

materiella bestämmelserna om skyltar in. in. göres tillämpliga å nu före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

139

varande fall. Detta skulle emellertid innebära ett stort avsteg från grund­ tankarna i utredningens förslag. Behovet av en reglering synes ej heller vara mera framträdande, än att det i huvudsak kan anses tillgodosett genom bestämmelserna i naturskyddslagen, hälsovårdsstadgan, väglagstiftningen och författningarna angående brandväsendet. För vissa fall, då skylt eller annan särskild anordning utförts så, att den uppenbarligen medför risk för olycks­ fall eller annan allvarlig olägenhet, t. ex. om den anbragts för lågt med hänsyn till gångtrafiken eller kan förväxlas med vägmärken eller ljussig­ naler för trafiken, torde emellertid byggnadsnämnden böra ha befogenhet att förordna om rättelse, oavsett den tidpunkt när anordningen tillkommit och oavsett om anordningen är belägen inom område med stadsplan, bygg- nadsplan eller utomplansbestämmelser. Till denna fråga skall jag åter­ komma i annat sammanhang. Någon jämkning av utredningens förslag till bestämmelser om skyldighet att söka byggnadslov föranledes ej härav.

Övriga punkter i utredningens förslag föranleder icke något särskilt ut­ talande från min sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Dispenser

Gällande bestämmelser

De i BL stadgade byggnadsförbuden är i allmänhet dispensabla. Befogen­ heten att medge dispens tillkommer i vissa fall Kungl. Maj:t (13, 34—38, 45, 134 och 136 §§ BL) samt i vissa fall länsstyrelsen (14, 15, 35, 79, 80— 82, 86, 92, 100, 101, 106, 108—110, 122, 123, 125 och 169 §§ BL). I de flesta av de fall, då dispensbefogenheten i princip tillkommer Kungl. Maj:t, framgår att Kungl. Maj :t kan delegera befogenheten till underordnad myndighet

(13, 16, 34, 36, 37, 91, 134 och 136 §§ BL). I några fall har en liknande an­ ordning vidtagits beträffande länsstyrelsens dispensbefogenhet, i det att antingen länsstyrelsen (80, 92 och 110 §§ BL) eller Kungl. Maj:t (79, 100 och 109 §§) fått möjlighet att delegera befogenheten till annan myndighet. Vad angår den omfattning, vari möjligheten till delegation utnyttjas, hän­ visas till 49, 50, 79, 130 och 170 §§ BS. På grund av dessa sistnämnda be­ stämmelser handhaves dispensbefogenheten i själva verket till övervägande del av länsstyrelserna och i någon mån även av byggnadsnämnderna.

Även de i BS upptagna bestämmelserna om byggnads yttre och inre an­ ordnande är i stor omfattning dispensabla. En generell dispensbefogenhet torde utan särskild bestämmelse tillkomma Kungl. Maj :t enligt allmänna regler. Även länsstyrelsen har på grund av bestämmelser i BS (73, 98, 100, 101, 129, 130, 134, 141 och 143 §§) cn viss dispensbefogenhet. Också bygg­

140

nadsnämnden har på grund av särskilda bestämmelser (73, 129, 134 och

170 §§ BS) möjlighet att i stor omfattning medge undantag från de allmän­

na reglerna, om nämnden till sitt biträde har person med särskilda kvalifi­

kationer och denne tillstyrkt åtgärden. Härjämte är åtskilliga av de i BS

förekommande bestämmelserna om byggande så avfattade, att de under

vissa angivna förutsättningar ger byggnadsnämnden möjlighet att frångå de

i allmänhet gällande reglerna. Stundom fordras dock härför att byggnads­

nämnden samråder med annan myndighet, t. ex. brandmjmdigheten (63 och

65 §§ BS). Vidare är de tekniska anvisningar, som utfärdats av byggnads­

styrelsen med stöd av 59, 61, 67, 69, 70, 74, 100, 101, 129, 134 och 172 §§ BS,

i vissa fall så avfattade, att de enligt sin ordalydelse ej får frångås utan

styrelsens medgivande. Även byggnadsstyrelsen bör därför nämnas bland

dispensmyndigheterna.

Utredningen

I betänkandet har framhållits, att det icke är tänkbart att hålla bestån­

det av planer och bestämmelser ständigt aktuellt. Något som däremot bör

kunna fordras är att man innan ett byggnadsföretag skall komma till stånd

genomgår den gällande planen och ser efter, om någon ändring av denna är

påkallad. Utredningen har i princip ansett att man hellre bör välja utvägen

att göra en partiell revision av planen än utvägen att söka dispens från

denna. Man kan dock icke bortse från att även dispensmöjligheten ofta är

en tjänlig utväg. Att ändra en detaljplan är ofta en onödigt omständlig pro­

cedur, när blott enstaka mindre avvikelser från planen ifrågasättes. Med

tanke härpå har utredningen funnit angeläget att tillvarataga och även något

utöka de möjligheter att undanröja svårigheter för de byggande, som dis­

pensmöjligheten trots allt innebär.

Vad först angår frågan om utvidgning av dispens möjlig­

heter na har utredningen ingående behandlat de i 13, 34, 79 och 109 §§

upptagna förbuden att bygga i strid mot fastställd generalplan, stadsplan,

utomplansbestämmelser eller byggnadsplan. Härvid har framhållits, att un­

dantag från fastställd generalplan kan medgivas »när särskilda skäl äro

därtill och nybyggnaden ej avsevärt motverkar syftet med bestämmelserna».

Vad däremot angår stadsplan och byggnadsplan, kan dispens medgivas blott

»när särskilda skäl äro därtill och nybyggnaden ej avsevärt försvårar mar­

kens användning för avsett ändamål». Skillnaden är enligt utredningen mo­

tiverad av att markanvändningen är den centrala frågan i en detaljplan och

att ett avsteg från vad som härutinnan bestämts lätt kan äventyra planens

genomförande även i övriga delar. Å andra sidan har i praxis framträtt ett

starkt behov av att i vissa fall kunna medge avsteg från en stadsplan eller

byggnadsplan i något större omfattning än som strängt taget låter sig för­

enas med ordalydelsen i 34 och 109 §§ BL. Det har också visat sig, att den i

lagen skedda gränsdragningen, ehuru formellt oantastlig, är ägnad att vålla

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

141

tillämpningssvårigheter. Några allvarligare betänkligheter torde icke behöva möta mot att möjligheterna att ge dispens från detaljplanerna något ntökas, om man blott kan skapa lämpliga garantier för att allmänna och enskilda intressen behörigen tillgodoses vid dispensprövningen. Under hänvisning till det anförda har utredningen föreslagit, att de i 34 och 109 §§ BL givna för­ buden mot nybyggnad i strid mot stadsplan resp. byggnadsplan jämkas så, att det nuvarande stränga villkoret för dispens mildras därhän att dis­ pens kan ges om en ändamålsenlig användning av marken icke försvåras. Liksom nu bör dock gälla, att dispens blott ges när särskilda skäl före­ ligger. Frågan om lämpliga garantier för att kommunala och enskilda in­ tressen tillgodoses i samband med dispensgivningen har utredningen be­ handlat i det följande i anslutning till frågan om decentralisering av dis- pensgivningen.

Övriga byggnadsförbud, som följer direkt av bestämmelserna i BL, har ansetts vara av mindre intresse ur nu förevarande synpunkter.

Härefter har utredningen behandlat frågan om decentralisering av dispensgivningen.

Såsom ett önskemål har för utredningen framstått att i största möjliga omfattning decentralisera dispensgivningen till den lokala byggmyndighe- ten, nämligen byggnadsnämnden. Denna bör först och främst bibehållas vid sin nuvarande befogenhet att medgiva avvikelse från de i BL stadgade förbuden att bygga i strid mot fastställda planer eller utomplansbestäm- melser. Med hänsyn till de övervägande goda erfarenheter, som hittills vun­ nits av byggnadsnämndernas sätt att handhava sina dispensbefogenheter, torde ej heller några allvarligare betänkligheter möta mot att dessa befo­ genheter ytterligare utökas. Enligt utredningens mening bör i princip all dispensgivning av detta slag kunna anförtros byggnadsnämnderna med un­ dantag blott för sådana fall, då dispensen kan medföra mera vittgående verkningar i fråga om möjligheterna att genomföra planen eller kan även­ tyra syftet med utomplansbestämmelserna. Liksom nu bör dock såsom för­ utsättning för dispensbefogenheten gälla, att byggnadsnämnden har till­ gång till fullgod expertis i planläggningsfrågor.

Hittills har byggnadsnämnden icke haft befogenhet att medgiva undan­ tag från sådana nybyggnadsförbud, som enligt BL i vissa fall gäller eller kan särskilt påläggas i avbidan på framtida planläggning (14, 15, 35, 80, 91, 97, 106, 108 och 125 §§ BL). Utredningen har ansett, att nu avsedda dispensfrågor i regel bör kunna avgöras av byggnadsnämnden, om denna har tillgång till stadsarkitekt eller befattningshavare med motsvarande kom­ petens.

Ett annat område, där en utvidgning av byggnadsnämndens dispensbefo­ genhet skulle bli till nytta, utgör de i BS givna bestämmelserna om bygg­ nads yttre och inre utförande. Svårigheten ligger i att man icke kan förut­ sätta, att alla byggnadsnämnder har tillgång till sådan teknisk expertis, som gör dem skickade att bedöma dylika frågor. Detta bör dock icke hindra,

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

att de byggnadsnämnder, som faktiskt har tillgång till dylik expertis, får

sådana befogenheter att medge dispenser från byggbestämmelserna, som

svarar mot den ökade kompetensen.

Kravet på kompetent personal bör enligt utredningens mening icke fattas

lättvindigt. Frågan, huruvida byggnadsnämnden har tillgång till expertis i

tillräcklig omfattning för att kunna anförtros de vittgående dispensbefo­

genheter, som utredningen föreslår, bör lämpligen bli föremål för särskild

prövning av länsstyrelsen. Att så sker är också lämpligt därför att varje tve­

kan därigenom undanröjes, vilken kompetens som tillkommer byggnads­

nämnden i varje särskild kommun.

Möjligen kan det göras gällande, att de stora befogenheter, som utred­

ningen vill tillerkänna byggnadsnämnderna, i vissa fall kan tänkas inne­

bära en fara för allmän eller enskild rätt. Enligt de principer, på vilka BL

bygger, är dispensbefogenheten att anse som delegerad till byggnadsnämn­

derna från Kungl. Maj :t och länsstyrelsen. Ett enkelt korrektiv mot miss­

bruk är att Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen får befogenhet att, där så up­

penbarligen är påkallat, återkalla delegationen och för framtiden själv ta

hand om dispensgivningen. Författningstekniskt kan detta lämpligen kunna

komma till uttryck på det sättet, att länsstyrelserna formellt får åt sig an­

förtrodd all sådan dispensgivning, som icke enligt bestämmelserna i BL är

ovillkorligen förbehållen Kungl. Maj :t, men att det samtidigt utsäges att

dispensbefogenheterna kan och bör av länsstyrelserna delegeras till bygg­

nadsnämnderna i den mån dessa disponerar över erforderlig teknisk sak­

kunskap. Såsom en ytterligare garanti för enskild rätt har utredningen fö­

reslagit en uttrycklig bestämmelse om att byggnadsnämnden icke får utöva

sin dispensrätt utan att i ärendet höra den eller de enskilda sakägare, vilka

kan beröras av dispensen.

Utredningens uppfattning i fråga om länsstyrelsernas dispensbefogenhet

framgår i huvudsak av vad som nu anförts rörande delegation av Kungl.

Maj :ts dispensbefogenhet till länsstyrelserna samt från dessa till byggnads­

nämnderna.

En särskild fråga är det i 38 § BL upptagna förbudet att bygga i strid mot

tomtindelning eller å tomt, som icke är rättsligen bestående. Detta förbud

uppbäres av mycket starka lagstiftningspolitiska skäl, och det kan därför

ifrågasättas, om det är lämpligt att dispensbefogenheten, som f. n är för­

behållen Kungl. Maj :t allena, delegeras till länsstyrelsen eller byggnads­

nämnden. Utredningen har ansett, att någon delegation till byggnadsnämn­

den i detta fall icke bör ifrågakomma men att det däremot kan vara lämp­

ligt att söka något underlätta förfarandet i ärenden rörande dispens från

förbudet genom att prövningen får ske hos länsstyrelsen. Utredningen har

därför föreslagit, att i 38 § BL intages en bestämmelse, varigenom Kungl.

Maj :t får möjlighet att delegera dispensbefogenheten till annan myndighet,

samt att i BS införes ett stadgande, varigenom befogenheten delegeras till

länsstyrelsen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

143

I detta sammanhang har utredningen också gjort vissa uttalanden om principerna för meddelande av dispens från planer, utomplansbestämmelser och nybyggnadsförbud. Kommunernas ansvar för planväsendet bör enligt ut­ redningens mening ha till konsekvens, att dylika dispenser icke beviljas mot det kommunala planorganets — byggnadsnämndens — bestridande. Bygg­ nadsnämnden bör med andra ord i princip ha vetorätt i dispensfrågor, åt­ minstone där fråga är om dispens från sådana nybyggnadsförbud, som föl­ jer direkt av bestämmelserna i BL. En sakägare bör sålunda ej kunna klaga sig till dispens hos länsstyrelsen. Om byggnadsnämnden icke själv har dis­ pensbefogenhet, bör länsstyrelsen kunna ge dispens blott under förutsätt­ ning att sådan tillstyrkes av byggnadsnämnden. I sak torde denna princip redan nu vara ganska allmänt erkänd, men den bör för tydlighets skull in­ skrivas i själva författningen.

Beträffande omfattningen av Kungl. Maj :ts dispensbefogenhet har ut­ redningen hänvisat till vad som anförts om byggnadsnämnd och länsstyrel­ se. Vissa dispensfall bör enligt utredningen alltjämt förbehållas Kungl. Maj:ts avgörande. Så bör vara förhållandet med det i 45 § tredje stycket BL upptagna förbudet mot nybyggnad på mark, för vilken Kungl. Maj:t fastställt stadsplan under villkor att visst område inlöses. Vidare har i detta sammanhang omnämnts stadgandet i 35 § andra punkten BL, vilket lagrum innehåller en bestämmelse om vissa dispensfall, i vilka avgörandet jämlikt 13 eller 34 § BL är förbehållet Kungl. Maj :t men dispens erfordras även från sådant i lagrummet omförmält nybyggnadsförbud, där annan myndighet kan dispensera.

Principen om vetorätt för byggnadsnämnden i dispensfrågor har ansetts icke kunna alldeles konsekvent upprätthållas vid en prövning hos Kungl. Maj :t. Emellertid har förutsatts att Kungl. Maj :t, liksom hittills, kommer att utöva sin dispensbefogenhet med varsamhet. Eftersom handhavandet av dis­ pensbefogenheten uteslutande beror på lämplighetshänsyn och icke är att beteckna såsom någon rättsfråga, bör dispensärenden liksom hittills hand­ läggas av Kungl. Maj :t i statsrådet och icke av regeringsrätten.

Något behov av en särskild dispensbefogenhet för byggnadsstyrelsen har ansetts icke föreligga. På byggnadsstyrelsen bör däremot ankomma att vid behov utfärda generella föreskrifter och anvisningar om byggnaders utfö­ rande i tekniskt hänseende, t. ex. beträffande villkoren för användande av nya material och arbetsmetoder.

Remissyttrandena

Förslaget att utvidga dispens möjligheterna har icke rönt nämnvärd uppmärksamhet i yttrandena.

I vissa yttranden, bl. a. det som avgivits av länsstyrelsen i Västmanlands län, har emellertid gjorts gällande, att utredningens formulering är mindre lycklig så tillvida som den ger utrymme åt den missuppfattningen alt läns­ styrelsens dispensbefogenhet blir mera omfattande än Kungl. Maj:ts.

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Tanken att decentralisera dispensgivningen till bygg­

nadsnämnderna har vunnit allmän anslutning. Hovrätten för Västra Sverige,

byggnadsstyrelsen och överståthållarämbetet har i princip förklarat sig ense

med utredningen i denna del. Länsstyrelsen i Hallands län har särskilt fram­

hållit, att de föreslagna bestämmelserna kommer att utgöra en sporre för

kommunerna att skaffa sig kvalificerade biträden. Länsstyrelsen i Koppar­

bergs län har ansett, att de av utredningen föreslagna bestämmelserna inne­

fattar tillräckligt goda garantier för att dispensmöjligheten icke skall få en

oriktig tillämpning. Speciellt har förslaget tillstyrkts på kommunalt håll.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har förklarat sig övertygad om att man

genom decentraliseringen av dispensärendena kan vinna en betydande för­

enkling och snabbare handläggning av byggnadsärendena. Fullmäktige i Älm-

hult m. fl. har betonat, att nödvändigheten för byggnadsnämnd att i dispens­

fall hänvisa till länsstyrelsen orsakat stor irritation hos allmänheten. Kom­

munalnämnden i Hultsfred har t. o. m. ansett att utredningen varit väl för­

siktig när det gällt att tilldela byggnadsnämnden dispensbefogenheter, t. ex.

i fall, då gällande plan är helt föråldrad. Fullmäktige i Huddinge har sagt sig

förutsätta, att den föreslagna möjligheten att delegera dispensbefogenheten

kommer att utnyttjas till fullo, så att länsstyrelsen icke förser delegations­

besluten med onödiga förbehåll. Svenska riksbyggen har starkt understrukit

att byggnadsnämnderna bör få så stora befogenheter som möjligt.

I några yttranden har dock en mera betänksam inställning kommit till sy­

nes. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har framhållit, att man vid faststäl­

landet av vägplaner i många fall tagit hänsyn till faktorer som undandrar

sig kommunernas bedömande och att en alltför frikostig dispensgivning

äventyrar verkan av utfärdade byggnadsförbud, vilket kan vara olyckligt ur

bl. a. hälso- och vattenvårdssynpunkter. Liknande uttalanden har gjorts av

några länsstyrelser, närmare bestämt de i Stockholms, Östergötlands, Kal­

mar, Kristianstads och Värmlands län, ett par länsarkitekter, överlantmäta­

ren i Kopparbergs län och förste stadsläkaren i Uppsala. Förste provinsiallä­

karen samt distriktsingenjören för vatten och avlopp i Västernorrlands län

har särskilt framhållit, att arkitektutbildning icke medför kompetens i frågor

rörande vattenförsörjning och avlopp eller vattenvård, samt har med hänsyn

härtill avstyrkt ökade dispensbefogenheter för byggnadsnämnderna, så länge

dessa icke besitter särskild sakkunskap på sistnämnda områden. Distrikts-

ingenjörers förening har åberopat den verkan, som dispenserna kan få på

kostnaderna för vatten- och avloppsanläggningar. Sveriges fastighetsägare­

förbund har ansett att förslaget är ett uttryck för kommunernas oavlåtliga

strävan att uppnå ökade maktmedel mot enskilda fastighetsägare samt är

ägnat att medföra ökad rättsosäkerhet för markägarna. 1 några få fall har

en viss tveksamhet yppat sig också i yttrandena från kommunala organ.

Byggnadsnämnden i Vifolka har ansett det tvivelaktigt, om de små lands­

kommunerna har någon fördel av den vidgade dispensbefogenheten. Full­

mäktige i Villstad har betonat fördelen för byggnadsnämnden att kunna åbe­

ropa sig på länsstyrelsens auktoritet i vissa dispensärenden.

På några håll har ifrågasatts, om icke byggnadsnämndernas dispensbefo­

genhet åtminstone t. v. borde bestämmas något snävare än enligt utredning­ ens förslag.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett det innebära vissa risker att på en gång genomföra en decentralisering av dispensgivningen till byggnads­ nämnderna i den omfattning, som föreslagits, samt har förordat, att till en början blott vissa uppgifter på området anförtros dessa. Länsstyrelsen i Got­ lands län har ansett att möjligheten till delegation av dispensbefogenheten t. v. bör utnyttjas endast i ringa omfattning. Även överlantmätaren i Stock­ holms län har som sin uppfattning framhållit, att delegationsmöjligheten bör utövas med försiktighet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har sagt sig icke kunna tillstyrka dispens­ befogenhet för byggnadsnämnden, när fråga är om byggnadsförbud i av­ vaktan på planläggning.

Överlantmätaren i Västmanlands län har funnit uppmjukningen av be­ stämmelserna om villkoren för dispens, när det gäller att bygga i strid mot stadsplan, vara diskutabel.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har förklarat sig kunna tillstyrka dele­ gation av dispensbefogenheten blott såvitt angår avvikelse från fastställd byggnadsplan. Däremot har distriktsingenjörerna för vatten och avlopp i Jönköpings och Örebro län speciellt avstyrkt en befogenhet för byggnads­ nämnden i detta hänseende, eftersom det visat sig att byggnadsnämnderna i praktiken aldrig eller ytterst sällan avstyrker ansökningar om dylika dis­ penser.

Icke så få yttranden innefattar avstyrkande av förslaget i vad det inne­ bär befogenhet för byggnadsnämnd att medgiva dispens från byggnadsför­ bud, som enligt 86 eller 122 § BL pålysts för att skydda område med sär­ skild naturskönhet, fast fornlämning etc. Så är fallet bl. a. med yttrandena från länsstyrelserna i Malmöhus, Västernorrlands och Jämtlands län samt

Svenska naturskyddsföreningen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har vidare avstyrkt att byggnadsnämnden får befogenhet att dispensera från förbud enligt 110 § andra stycket BL att företaga nybyggnad inom område med byggnadsplan, innan vägar, vatten­ försörjning och avlopp ordnats i erforderlig mån.

överlantmätaren i Skaraborgs län har ifrågasatt, hur de nya dispensreg­ lerna skall samordnas med dispensgivning enligt 19 kap. 13 § 2 mom. jord­ delningslagen och 5 kap. 8 § 1 mom. fastighetsbildningslagen. I avbidan på översynen av dessa lagar bör måhända dispensreglerna i byggnadsstadgan få ett försiktigare och mindre omfångsrikt innehåll, överlantmätarna i Jön­ köpings och Gävleborgs län har ansett, att den föreslagna dispensbefogen­ heten för byggnadsnämnd för konsekvensens skull bör åtföljas av motsva­ rande ändringar i nämnda två lagrum.

En synpunkt, som starkt betonats i många av yttrandena, är behovet av verkligt kvalificerad sakkunnighjälp åt byggnadsnämnderna. Byggnadssty­ relsen har som förutsättning för utvidgningen av dispensbefogenheten an­ givit, att länsstyrelserna noggrant tillser alt kompetenskraven för bygg-

10 Biliang till riksdagens protokoll 1959. i samt. Nr 168

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

145

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

nadsnämndens sakkunniga biträden icke eftersättes. Föreningen för sam­

hällsplanering har understrukit vikten av att allt göres — icke minst från

statsmakternas sida ■— för att tillförsäkra kommunerna tillräcklig sakkun­

skap i planärenden. Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit att en

decentralisering i full omfattning icke är möjlig, förrän efterhand som en

organisation av fast anställda arkitekter kommer till stånd. Svenska väg-

och vattenbyggares riksförbund har framhävt behovet av kvalificerad sak­

kunskap i konstruktiva frågor och Sveriges skorstensfejaremästares riksför­

bund behovet av personal med erforderlig kompetens i brandskyddsfrågor.

överståthållarämbetet har ifrågasatt, om icke länsstyrelsen vid delegations­

beslut bör beakta även huruvida nämnden har tillgång till juridisk sak­

kunskap. Fullmäktige i Vaksala har framhållit, att de föreslagna be­

stämmelserna möjliggör för de mindre landskommunerna, vilka icke har

råd och möjlighet att var för sig hålla en stab av specialiserade fackmän,

att kollektivt ordna planering och kontroll genom länsvis organiserade

byggnadskontor. Fullmäktige i Högsby har understrukit, att kommunerna

ej bör direkt åläggas att skaffa sig sakkunniga biträden och att dispens-

givningen alternativt bör få kvarligga hos länsstyrelsen. Fullmäktige i Bo-

rensbcrg har önskat ett närmare klarläggande av frågan, huruvida dele­

gation förutsätter framställning av kommunen eller kan ske på länsstyrel­

sens initiativ.

En annan fråga är, vilka befogenheter som skall tillkomma nämndens

sakkunnige. I flera yttranden, bl. a. de från länsstyrelsen i Södermanlands

län och överlantmätaren i Kronobergs lön, har framställts önskemål om att

det tydligare angives, att dispens ej får meddelas med mindre den sakkun­

nige blivit hörd i ärendet. En mening, som omfattas av flertalet länsarki­

tekter och vartill även länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Göteborgs

och Bohus samt Jämtlands län anslutit sig, är att byggnadsnämndens dis­

pensbefogenheter bör vara beroende av att nämndens sakkunnige tillstyrkt

åtgärden. Samma uppfattning har uttalats från några andra håll, bl. a. av

lantmäteristyrelsen, Svenska kommunal tekniska föreningen, Föreningen för

vatlenhygien, Föreningen Sveriges stadsarkitekter, Föreningen Sveriges stä­

ders byggnadsinspektörer samt byggnadsnämnderna i Sundsvall och Nju-

runda. På kommunalt håll har man emellertid i allmänhet motsatt sig en

sådan ordning. Som exempel må nämnas yttrandet från fullmäktige i Stock­

holm, som starkt betonat, att tjänsteman hos nämnden ej kan ha vetorätt

mot nämndens beslut, samt yttrandet från byggnadsnämnden i Landskrona,

som framhållit att nämnden knappast annat än möjligen i något undan­

tagsfall torde komma att meddela dispens mot den sakkunniges avstyr­

kande.

I en del yttranden har förordats vissa andra jämkningar i förslaget. Häl­

sovårdsnämnden i Malmö har betonat, att länsstyrelsen bör ha rätt att öva

tillsyn över byggnadsnämndens dispensprövning. Bostadsstyrelsen och läns­

arkitekten i Värmlands län har funnit det böra övervägas, om icke en ut­

trycklig bestämmelse bör införas om skyldighet för byggnadsnämnd att un­

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 är 1959

147

derrätta länsstyrelsen om vissa beslut. Hovrätten för Västra Sverige har som ett lämpligt korrektiv mot missbruk förordat att besvärsrätt tillerkän- nes inlressesammanslutningar inom byggnads- och fastighetsväsendet, så­ som sammanslutningar av byggnadsföretagare, villa- och fastighetsägar- töreningar o. d. Länsarkitekten i Gävleborgs lön har ansett bättre, att bygg­ nadsnämndens dispensbefogenheter direkt angives i stadgan än att den be­ ror på en delegation från länsstyrelsen. Länsarkitekterna i Stockholms och

Skaraborgs län har ansett att en uppspaltning av dispensrätten med hänsyn till huruvida byggnadsnämnden har tillgång till stadsarkitekt eller bygg­ nadsinspektör kan vålla besvärligheter och att en klarare linje här är på­ kallad. Fullmäktige i Finspång har uttalat sig för en decentralisering av dispensgivningen i planärenden men har funnit det tveksamt, om en mot­ svarande decentralisering i tekniska och konstruktiva frågor kan förenas med önskemålet att få enhetliga bestämmelser för hela landet. Fullmäktige i Morastrand har uttalat önskemål om rådgivande normer till ledning för dispensgivningen.

Vad utredningen anfört om vetorätt för byggnadsnämnden i dispensfrå­ gor har överståthållarämbetet, flertalet länsstyrelser och länsarkitekter m. fl. bestämt motsatt sig. Enligt byggnadsstyrelsen är det att gå för långt att uppställa en uttrycklig bestämmelse om vetorätt för byggnadsnämnden i vissa dispensfrågor. Byggnadsnämndens uppfattning måste givetvis väga tungt, men detta utesluter icke att en överprövning bör få äga rum av de sakskäl, som föranlett nämndens beslut. Hovrätten för Nedre Norrland bar framhållit, att en klagan hos länsstyrelsen över att byggnadsnämnd vägrat dispens enligt förslaget icke skulle kunna medföra någon ändring hos läns­ styrelsen men att klaganden genom att fullfölja talan hos Kungl. Maj:t kanske likväl kunde få den önskade dispensen. Förfarandet hos länsstyrel­ sen bleve med andra ord en ren formalitet. Denna anordning är icke ända­ målsenlig. — Å andra sidan har styrelsen för Svenska stadsförbundet be­ tecknat principen om byggnadsnämndens vetorätt i dispensfrågor som va­ rande av sådan vikt, att den bör komma till uttryck i själva författningen på ett tydligare sätt än i utredningens förslag.

I anslutning till utredningens uttalanden om att byggnadsstyrelsens dis­ pensbefogenheter kommer att bortfalla har styrelsen betecknat det soin an­ geläget att styrelsen även i fortsättningen får bemyndigande att pröva och generellt godkänna byggnadsmaterial, konstruktioner och arbetsmetoder samt därvid meddela erforderliga undantag från byggnadsstadgans bestäm­ melser om byggande och från tillämpningsföreskrifterna. Statens nämnd för byggnadsforskning har haft liknande uttalanden. Även Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund har betonat vikten av att de centrala myndigheterna får möjlighet att verka för likformighet i dis­ pensgivningen.

Departementschefen

Möjligheterna att erhålla dispens från byggnadsförbud och från bestäm­ melser om byggnaders yttre och inre anordnande är i gällande författningar

148

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

ganska rikligt tillmätta. Någon avsevärd utökning av dispensmöjligheternas

omfattning torde icke vara behövlig. Emellertid kan jag i huvudsak biträda

de uttalanden, som utredningen gjort angående stadgandena i 34 och 109 §§

BL om dispens från förbudet att bygga i strid mot stadsplan eller byggnads-

plan. Det förtjänar visserligen framhållas, att även stadgandenas nu gäl­

lande lydelse ger vissa möjligheter att dispensvägen frångå vad som i gäl­

lande plan bestämts angående markanvändningen. Med hänsyn till svårig­

heterna att ständigt hålla gällande planer aktuella är emellertid behovet av

dispenser ganska stort, och stadgandets restriktiva formulering är onek­

ligen ägnad att mången gång vålla svårigheter i tillämpningen. Den av ut­

redningen föreslagna formuleringen, som anknyter dispensmöjligheten till

frågan, huruvida marken får en ändamålsenlig användning, oavsett om an­

vändningssättet helt överensstämmer med planen, är därför att föredraga.

Den i några remissyttranden uttalade farhågan för missuppfattning av be­

stämmelserna är enligt min mening icke särskilt starkt grundad. Den torde

emellertid böra undanröjas genom en redaktionell jämkning av ordalydel­

sen i författningstexten.

Vad härefter angår frågan, på vilken myndighet det i skilda fall skall

ankomma att meddela dispens, kan avgörandet härutinnan enligt min upp­

fattning icke undgå att påverkas av principen, att planläggning och bygg-

nadsväsen i första hand är att beteckna som kommunala frågor. Denna

princip ligger sedan länge till grund för lagstiftningen angående städernas

byggnadsväsen och bör, enligt vad jag tidigare yttrat, vid en reform av lag­

stiftningen beaktas även för landsbygdens vidkommande. Jag har av dessa

skäl i det föregående förordat en sådan ordning, att initiativet till plan­

läggning och planernas närmare utformning i allt väsentligt kommer att

ligga hos kommunala organ och att de uppgifter, som förbeliålles statliga

myndigheter, i huvudsak blott skall gå ut på att granska och pröva att de

kommunala besluten står i överensstämmelse med författningarna och icke

kränker några rättsskyddade allmänna eller enskilda intressen.

Om lagstiftningen utformas efter dessa linjer, bör enligt min uppfattning

även befogenheten att medgiva dispens från gällande planer och andra

bestämmelser för bebyggelsen kunna i största utsträckning anförtros åt

kommunala organ. Den allvarligaste invändningen är, såsom utredningen

framhållit, att man icke har några garantier för att dessa organ förfogar

över tillräcklig sakkunskap för att handhava de stundom svårbedömda

dispensfrågorna på ett riktigt och ändamålsenligt sätt. Denna invändning

synes, åtminstone i dagens läge, vara så vägande, att den utesluter en lös­

ning, som innebär att dispensbefogenheten generellt anförtros byggnads­

nämnderna. På sätt framgår av vissa remissyttranden är det för övrigt

icke säkert, att man på kommunalt håll överallt önskar en sådan utvidgning

av ansvaret för bebyggelsen, som en dylik lösning skulle innebära. Detta

utesluter dock icke att en delegation av dispensbefogenheten kan och bör

äga rum i sådana fall, då kommunen faktiskt förfogar över tillräcklig sak­

kunskap och är villig att påtaga sig de ökade arbetsuppgifterna. Lagstift-

Kungl. Maj. ls proposition nr 168 år 1959

149

ningen bör därför utformas så, att den i största utsträckning möjliggör eu dylik delegation.

Utredningens förslag till författningsbestämmelser i nu angivna frågor går i korthet ut på att huvudparten av de bestämmelser i BL, som handlar om dispensbefogenhet för Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen skall — i den mån de icke redan har sådan innebörd —- jämkas därhän att denna dis­ pensbefogenhet kan delegeras till annan. Frågan skall härefter närmare regleras i byggnadsstadgan på det sätt, att Kungl. Maj:ts dispensbefogen­ het anförtros länsstyrelsen samt att länsstyrelsens dispensbefogenhet — såväl den som följer direkt av BL som den sålunda delegerade befogenheten -— skall under vissa förutsättningar uppdragas åt byggnadsnämnden. Ge­ nom att byggnadsnämndernas dispensbefogenhet icke följer direkt av för­ fattningen utan beror på länsstyrelsens beslut från fall till fall — vilket också innebär att den vid behov bör kunna återkallas — ges möjlighet till önskvärd differentiering, varjämte länsstyrelsen får möjlighet att öva kon­ troll över byggnadsnämndernas sätt att handhava sin dispensbefogenhet. Vis­ serligen kan det vara underkastat tvivel, huruvida kontrollen alltid kommer att fungera fullt effektivt. Någon detaljgranskning genom statlig myndig­ het av byggnadsnämndernas sätt att handhava sina uppgifter kan av flera skäl icke komma i fråga. Ett gott korrektiv mot missbruk ligger däremot i möjligheten för enskild sakägare, som förmenar sig lida förfång, att an­ föra besvär hos länsstyrelsen. Om man överhuvud överväger att utöka bygg­ nadsnämndernas befogenheter och därigenom förenkla handläggningen av byggnadsärenden, måste man också ta de konsekvenser, som följer av att uppgifterna anförtros organ av icke statlig karaktär. Utredningens för­ slag har den förtjänsten, att själva konstruktionen av dispensbefogenheten för byggnadsnämnden är ägnad att kraftigt inskärpa att dispensgivningen handhaves under ansvar. Jag anser för min del, att förslaget innebär en godtagbar principlösning av hithörande frågor och kan därför tillstyrka förslaget. Det torde ligga i sakens natur, att genomförandet av förslaget måste ske successivt och att till en början viss försiktighet bör iakttagas.

Närmare bestämt innebär detta mitt ställningstagande, att jag tillstyrker de av utredningen framlagda förslagen till ändring av de bestämmelser i 14, 15, 34, 38 och 108 §§ BL, som ger möjlighet att delegera Kungl. Maj:ts och länsstyrelsernas dispensrätt i där avhandlade frågor till annan myn­ dighet.

Vad beträffar utformningen av de bestämmelser i byggnadsstadgan, som med stöd av bemyndiganden i nämnda paragrafer närmare reglerar omfatt­ ningen av länsstyrelsens dispensbefogenhet, kan jag också i huvudsak an­ sluta mig till utredningen. Jag anser sålunda, att befogenheten att medgiva avvikelse från fastställd generalplan eller stadsplan bör kunna anförtros länsstyrelsen med undantag blott för sådana fall, då avvikelsen innebär av­ sevärda konsekvenser i fråga om möjligheterna alt fullfölja planen i öv­ rigt. Likaledes anser jag att befogenheten att tillåta avsteg från gällande tomtindelning och att tillåla byggande på icke rättsligen bestående tomt bör få ankomma på länsstyrelsen under förutsättning all åtgärden icke kan

antagas medföra hinder för ett ändamålsenligt ordnande av fastighetsför-

hållandena inom kvarteret. Härjämte bör länsstyrelsen ha en generell be­

fogenhet att medgiva avsteg från vad som i byggnadsstadgan eller med stöd

därav föreskrivits angående byggnads yttre och inre anordnande under för­

utsättning att företaget som helhet bedömes vara tekniskt tillfredsställande

och icke medför någon avsevärd olägenhet ur annan synpunkt. Av utred­

ningens betänkande framgår icke fullt tydligt, huruvida avsikten varit att

jämväl befogenheten att medgiva avsteg från det i 5 § BL stadgade allmän­

na tätbebyggelseförbudet skall med stöd av 136 § BL uppdragas åt länssty­

relsen. Enligt min uppfattning bör länsstyrelsen ha denna befogenhet, och

författningsbestämmelsen bör avfattas så, att någon tvekan ej behöver

råda på denna punkt.

Även i fråga om omfattningen av den dispensbefogenhet, som kan dele­

geras till byggnadsnämnden, är jag i stort sett ense med utredningen. Bygg­

nadsnämnden bör sålunda — i den mån länsstyrelsen givit nämnden be­

myndigande bärtill — kunna få meddela dispens från fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan, från det allmänna förbudet mot tätbebyg­

gelse på icke planlagd mark, från sådana byggnadsförbud som pålagts i

avbidan på tilltänkt planläggning samt från speciella bestämmelser om

byggnads yttre och inre utförande. Även utan särskilt bemyndigande av läns­

styrelse bör byggnadsnämnd ha rätt att i någon omfattning ge dispens från

utomplansbestämmelser. Däremot anser jag icke, att det bör uppdragas åt

byggnadsnämnd att meddela dispens från bestämmelserna i 81—83 samt

121 §§ BL om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret, luftfarten

in. in. eller från bestämmelserna i 86 och 122 §§ nämnda lag om förbud

mot nybyggnad av särskilda skäl, såsom speciella naturförhållanden, före­

fintligheten av bebyggelse av värde ur historisk eller konstnärlig synpunkt,

fasta fornlämningar in. in. I dessa fall bör dispensbefogenheten alltså för­

behållas länsstyrelsen.

Den omständigheten att länsmyndigheterna alltjämt enligt jorddelnings­

lagen och lagen om fastighetsbildning i stad är bibehållna vid vissa dispens­

befogenheter, såvitt angår fastighetsbildningen, torde icke behöva inverka

på ställningstagandet till frågan om dispensbefogenheten i byggnadsfrågor.

F. ö. är nämnda författningar föremål för översyn, som inom kort torde ha

avsatt resultat i form av förslag till helt nya regler.

Att liandhavandet av dispensbefogenheten förutsätter tillgång till god

sakkunskap på olika områden, är enligt min mening självklart. Själva för­

slagets konstruktion innebär ett kraftigt incitament till kommunerna att

skaffa sig tillgång till sådan sakkunskap. Jag tror dock icke på lämplighe­

ten av att i författningen uttryckligen sätta tillgång till sakkunskap på ett

större antal specialområden såsom villkor för den kommunala dispensbefo­

genheten. Utredningen har som sin mening uttalat, att tillgång till stadsar­

kitekt och byggnadsinspektör eller personal med motsvarande kompetens bör

sättas som villkor för byggnadsnämndens dispensbefogenhet i flertalet fall,

och jag anser det också lämpligast att stanna härvid. Behovet av annan

sakkunskap kan vid behov tillgodoses genom samråd med andra statliga

150

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1950

151

och kommunala myndigheter. Frågan i vilka fall sådant samråd bör äga rum rör icke blott dispensärendena utan sträcker sig över hela byggnads­ nämndens verksamhetsområde. Jag får därför tillfälle att återkomma till saken i senare sammanhang.

Givetvis hör delegation av dispensbefogenheterna icke äga rum, med mindre vederbörande kommun gjort framställning därom eller vid för­ frågan förklarat sig villig att påtaga sig de vidgade uppgifterna.

Någon vetorätt för tjänsteman hos nämnden mot dess beslut kan jag icke tillstyrka. Nuvarande bestämmelser i ämnet är enligt min uppfattning kvar­ levor av en äldre ordning, vilken snarast bör bringas att upphöra.

En fråga för sig gäller förslaget om vetorätt för byggnadsnämnden i vissa dispensärenden. Jag kan helt ansluta mig till utredningens åsikt, att det med hänsyn till hävdvunna principer i regel icke bör komma i fråga att meddela dispens från fastställd generalplan eller stadsplan mot det kommunala plan­ organets — byggnadsnämndens — bestridande. Avsteg från denna regel bör ej äga rum annat än möjligen i undantagsfall. Med tanke på dylika fall bör Kungl. Maj :t alltjämt ha möjlighet att meddela dispens. Att stadga lik­ nande dispensbefogenhet för Kungl. Maj :t underordnade myndigheter vore däremot icke lämpligt. För att undvika de svagheter i fråga om utformning­ en av besvärsförfarandet, som påvisats vidlåda utredningens förslag i äm­ net, torde den nu angivna principen böra få form av en uttrycklig författ­ ningsbestämmelse, innefattande förbud att föra talan mot byggnadsnämnds beslut att vägra medgivande till avvikelse från fastställd generalplan eller stadsplan. För tydlighets skull bör denna bestämmelse kompletteras med en erinran om Kungl. Maj :ts befogenhet att på särskild ansökan medgiva dis­ pens i de fall, som sålunda undandragits länsstyrelsens kompetens. — Nå­ gon anledning att utvidga principen utöver det nyss angivna området fastställd generalplan och stadsplan — synes däremot ej föreligga. Med avseende å besvärsförfarandet i frågor rörande dispens från byggnadsplan, utomplansbestämmelser och tomtindelning bör således gälla vanliga regler.

Lika med utredningen anser jag, att den nuvarande befogenheten för byggnadsstyrelsen att från fall till fall medgiva dispens från gällande före­ skrifter om byggnaders utförande i tekniskt hänseende orsakar onödig om­ gång och därför bör upphöra. Däremot har utredningen i annat samman­ hang föreslagit, att det skall ankomma på styrelsen att utfärda föreskrifter och anvisningar rörande tillämpning av gällande författningsbestämmelser i dylika ämnen. Häri torde ligga bl. a. en befogenhet att pröva och even­ tuellt med generell giltighet godkänna byggnadsmaterial, konstruktioner, arbetsmetoder m. m. Jag finner det angeläget, att gränsen mellan denna generella prövning och dispensgivningen upprätlbålles, så att man icke på en omväg — exempelvis genom föreskrift alt viss konstruktion eller ar­ betsmetod får tillämpas blott efter medgivande av byggnadsstyrelsen eller annan myndighet — upphäver de föreslagna decentraliseringsåtgärderna. Däremot är det givetvis önskvärt, alt föreskrifterna och anvisningarna ut­ formas med det direkta syftet att tjäna till ledning vid byggnadsnämnder­ nas och länsstyrelsernas prövning av dispensärenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1C>8 år 1959

152

Utredningens uttalanden rörande regeringsrättens kompetens i fall, då

klagan i dispensfrågor fullföljts hos Kungl. Maj :t, föranleder icke något

yttrande från min sida i detta sammanhang men torde böra tagas under

övervägande, då fråga om ändring i regeringsrättslagen aktualiseras av an­

nan anledning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Byggmyndigheterna

Utredningen

Utredningen har framhållit, att en av de vanligaste anmärkningarna mot

byggnadslagstiftningen och dess tillämpning är den som går ut på att anta­

let myndigheter, med vilka den byggande allmänheten har att göra, är onö­

digt stort. Man menar, att beslutanderätten i byggfrågor utan olägenhet bör

kunna koncentreras hos en eller ett fåtal myndigheter eller att de olika myn­

digheternas verksamhet åtminstone bör kunna samordnas, så att allmänhe­

ten befrias från att göra ansökningar och framställningar hos varje särskild

myndighet.

Till en början har utredningen framhållit att planerings- och byggnads­

verksamheten icke är ett område, som låter sig bestämt avgränsas från an­

nan samhällelig verksamhet och att det nu för tiden icke är tänkbart att hos

en enda myndighet samla den sakkunskap på skilda områden, som erford­

ras för att lösa alla problem vilka på något sätt sammanhänger med byg­

gandet. Handläggningen av hithörande frågor fordrar i regel medverkan av

ett flertal olika expertmyndigheter. Frågan om byggkrånglet är till väsentlig

del identisk med spörsmålet, hur dessa myndigheters verksamhet skall sam­

ordnas och hur en lösning skall åvägabringas när de stannar i olika mening­

ar. Denna frågeställning återkommer nästan oförändrad på alla stadier i

myndighetsorganisationen. Flertalet statsdepartement och centrala myndig­

heter kan i en eller annan form få ta befattning med byggfrågor. Detsamma

är fallet med de olika myndigheterna och tjänstemännen på länsstadiet. Ut­

redningen har emellertid inskränkt sig till att behandla frågan om samord­

ning av den verksamhet på området, som bedrives av olika kommunala or­

gan samt av de statliga myndigheterna i orterna.

Härvid har utredningen ansett sig böra förutsätta, att den myndighet, mot

vilken samordningssträvandena bör inriktas, är byggnadsnämnden. Kärn­

punkten i frågan är enligt utredningen hur byggnadsnämnderna skall kunna

göras så skickade som möjligt att fullfölja sina uppgifter. Hur samordning­

en i praktiken ordnas mellan byggnadsnämnden och de myndigheter, som

har uppgifter att fullfölja på närstående områden, är detaljfrågor. I vissa

fall är det kanske möjligt, att byggnadsnämnden kan helt övertaga vissa

uppgifter, som nu ankommer på annan myndighet. Av flera skäl kan detta

dock icke tänkas ske annat än i ganska begränsad omfattning. En annan

lösning är att byggnadsnämnden får sig ålagt att vid avgörandet av bygg-

nadsärenden inhämta yttrande av annan myndighet. En tredje utväg är att

de olika myndigheternas kompetensområden lämnas i stort sett oförändrade

Kungl. Maj:is proposition nr JOS år 1959

153

men att det ålägges byggnadsnämnden att förmedla kontakten mellan all­ mänheten och dessa myndigheter, så att den byggande kan hänvända sig till byggnadsnämnden för att få besked, vilka ansökningar och framställningar, som erfordras, samt för att få hjälp exempelvis med upprättande av ansök­ ningshandlingar och ingivande av ansökningar. Ur allmänhetens synpunkt torde det icke vara av större vikt, vilken av dessa utvägar som väljes. Valet får i sista hand avgöras av andra synpunkter, främst styrkan och beskaffen­ heten av de intressen, som varje myndighet har att bevaka, myndigheternas hävdvunna arbetsformer samt icke minst hur samordningsfrågan f. n. är löst i olika fall. Det är icke heller givet, att samma lösning bör väljas i alla orter. Bestämmelserna i ämnet bör vara så smidiga, att de icke utgör hinder för en anpassning till förhållandena i det särskilda fallet. Med utgångspunkt från det nu anförda har utredningen närmare undersökt formerna för sam­ arbete med hälsovårdsnämnderna, brandmyndigheterna, de kommunala låne- förmedlingsorganen, fastighetsbildningsmyndigheterna, arbetar skyddsmyn- digheterna, polismyndigheterna samt kommunala verksstyrelser m. fl. Un­ dersökningen har resulterat i vissa rekommendationer i fråga om organisa­ tionen av samarbetet mellan byggnadsnämnden och de nämnda myndighe­ terna. Vidare har utredningen redovisat en del synpunkter som enligt dess mening bör beaktas vid den pågående reformen av hälsovårdsstadgan och brandlagstiftningen.

I ett hänseende, nämligen såvitt angår förhållandet till de myndigheter, vilka handhar lagstiftningen om arbetarskydd, har utredningen anslutit sig till vissa förslag, som tidigare framlagts av arbetarskyddsutredningen i dess år 1955 avgivna betänkande (SOU 1955: 41). Förslagen går ut på att bygg­ nadsverksamheten i största omfattning skall läggas under kommunal till­ syn. Vidare har föreslagits att tillsyningsmännen skall utses av byggnads­ nämnderna och icke, såsom eljest, av hälsovårdsnämnderna. Förslaget bör enligt arbetarskyddsutredningen föranleda vissa ändringar i 47 och 48 §§ lagen om arbetarskydd. Arbetarskyddsutredningen har emellertid förutsatt, att med förverkligandet av förslagen bör anstå till dess de kan prövas i sam­ band med de förslag som byggnadsutredningen framlägger (jfr propositio­ nen nr 98 till 1956 års riksdag). Byggnadsutredningen har för sin del utta­ lat, att förslagen utgör en mycket god lösning av förevarande samordnings­ fråga, åtminstone såvitt angår byggnadsföretag för vilka byggnadslov er­ fordras. Emellertid har också erinrats om att förslagen kan medföra icke obetydliga kostnader för kommunerna, och det har ifrågasatts, om ej kom­ munerna bör erhålla kompensation härför t. ex. genom att förhållandet be­ aktas vid fastställande av taxa för byggnadsnämndens besiktningar.

En synpunkt, som utredningen lagt stor vikt vid, är att byggnadsnämnden i största möjliga omfattning tar på sig att fylla funktionen av ett serviceor­ gan till allmänhetens tjänst i frågor, som rör byggandet. Enligt utredningens mening bör byggnadsnämnden t. ex. stå till tjänst med upplysningar, vart den byggande skall hänvända sig i olika frågor, tillhandahålla erforderliga blanketter, i den män sådana finnes, samt eventuellt också åtaga sig att vi­ darebefordra ansökningar från den byggande till vederbörlig myndighet. Vi­

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

dare bör byggnadsnämnden verka för att de besiktningar och andra förrätt­

ningar, som nämnden har att verkställa, samordnas med andra myndigheters

inspektionsverksamhet, så att allmänheten icke betungas mer än som är nöd­

vändigt. I själva författningstexten bör enligt utredningens mening på en

framträdande plats intagas en erinran om dessa byggnadsnämndens skyldig­

heter.

Utredningen har också framhållit alt byggnadsnämnden givetvis bör i

byggnadsärenden samråda med de andra myndigheter, som har närstående

uppgifter, och inhämta yttrande från dessa i ärenden angående byggnads­

lov in. in., så att icke den byggande riskerar att efter arbetets slutförande få

det underkänt vid någon av de inspektioner, som dessa sidoordnade myndig­

heter har att ombesörja. Betänkandet innehåller vissa uttalanden om den

metod, som bör tillämpas vid inhämtande av yttrande, för att förfarandet

icke skall ta onödigt lång tid i anspråk. Däremot innehåller utredningens

författningsförslag i allmänhet icke någon uppräkning av de myndigheter,

från vilka yttrande sålunda bör inhämtas i skilda fall. En dylik uppräk­

ning är enligt utredningen mindre lämplig bl. a. därför att den icke kan hål­

las aktuell. I stället har utredningen förutsatt, att det bör ankomma på bygg­

nadsstyrelsen att utarbeta en minneslista till ledning för byggnadsnämnder­

na vid handläggning av ärenden av olika slag.

Av det nu anförda framgår, att huvudparten av de myndigheter, med vilka

den byggande allmänheten träder i kontakt, är kommunala. Uppgiften att

undanröja det s. k. byggkrånglet består därför till icke oväsentlig del i att

undersöka och förbättra förutsättningarna för ett friktionsfritt samarbete

mellan de olika kommunala myndigheterna inbördes. I princip bör det en­

ligt utredningen anses vara kommunernas ensak att själva ordna detaljerna

i sin förvaltningsapparat. Emellertid har utredningen sett som en av sina

uppgifter att föreslå utrensning ur lagstiftningen av sådana bestämmelser,

som direkt motverkar eventuella försök att lösa samordningsfrågan efter de

linjer, som utredningen för sin del anser lämpliga.

Utredningen har framhållit, att skillnaden mellan byggnadsnämnden och

de kommunala förvaltningsorganen i egentlig mening främst består i att

nämnden genom byggnadsförfattningarna fått ett bestämt verksamhetsom­

råde, som icke kan inskränkas genom beslut av kommunen. I författning­

arna och motiven till dessa betonas härjämte, att nämnden skall fullgöra

sina uppgifter fullt självständigt och alltså icke står i något lydnadsförliål-

lande till kommunen. Vidare ges för byggnadsnämnd åtskilliga detalj före­

skrifter, som avviker från närmast motsvarande regler i kommunallagarna,

t. ex. om att vissa ledamöter av nämnden skall utses på annat sätt än ge­

nom val av kommunens fullmäktige, om ledamotsantalet, om vissa tjänste­

män som skall finnas hos nämnden, om rätt för vissa statliga eller kom­

munala tjänstemän att närvara och yttra sig vid nämndens sammanträden,

om ordningen för fattande av beslut, om besvär över nämndens beslut in. in.

Byggnadsnämndens sammansättning och ställning är enligt utredningens

mening av sekundär betydelse så länge full enighet råder mellan nämnden

155

samt kommunens styrelse och fullmäktige i fråga om grunddragen för kom­ munens politik i de delar, som berör nämndens verksamhetsområde. Möj­ ligheten att nämnden eller några av dess ledamöter kan, förskansade bakom sin särställning, driva en linje som strider mot kommunens politik i övrigt medför emellertid att nämnden icke alltid från fullmäktiges och styrelsens sida åtnjuter samma förtroende som de rent kommunala organen. På sina håll har nämnden blivit isolerad och saknat nödig kontakt med företrä­ darna för andra kommunala verksamhetsgrenar. Rent allmänt kan sägas, att man på kommunalt håll icke alltid haft det intresse för byggnadsnämn­ dens verksamhet, som denna förtjänar. Detta har i sin tur lett till att det blivit allt svårare för nämnden att hävda den centrala ställning i bebyggelse­ frågor, som byggnadslagstiftningen tillämnat densamma.

Vad utredningen haft att invända mot de nuvarande reglerna rör — en­ ligt vad som betonats i betänkandet —• icke i första hand deras detaljut­ formning. Allvarligare är att lagstiftningen och kanske framför allt lagmo­ tiven utgår från att byggnadslagstiftningen icke kan genomföras annat än med tvång och hård kontroll och i enlighet härmed kraftigt inskärper att en av byggnadsnämndens främsta uppgifter är att se upp med befarade överträdelser från kommunens eller enskildas sida. I stället bör lagstift­ ningen enligt utredningens mening utformas så, att den kraftigt betonar byggnadsnämndens positiva uppgift att i egenskap av expertorgan stå kom­ munen och de enskilda bi, när det gäller att utforma bebyggelsen på det ur allmän och enskild synpunkt lämpligaste sättet. För att befrämja en omställning till ett sådant betraktelsesätt bör enligt utredningen de konst­ lade skrankor avlägsnas, vilka skiljer byggnadsnämnden från andra organ på det kommunala planet, i den mån det icke kan klart påvisas, att de är oundgängliga. Utredningen har för sin del ansett, att en dylik reform knap­ past behöver möta några allvarligare erinringar ur rättssäkerhetssynpunkt eller eljest. Redan nu bildar de kommunala ledamöterna majoritet i nämn­ den. De väsentliga garantierna för en objektiv prövning ligger f. ö. på ett annat plan, nämligen i bestämmelserna om besvär över byggnadsnämndens beslut. Till förmån för en reform i antydd riktning talar också den omstän­ digheten att det ur rent praktisk synpunkt icke kan vara lämpligt att ha väsentligt olika organisatoriska regler för skilda organ på det kommunala nlanet. Utredningen har i detta hänseende särskilt åberopat det uttalande (utlåtande 22/1953), som konstitutionsutskottet i samband med kommu­ nallagens tillkomst gjorde angående vikten av att speciella bestämmelser angående kommunala förvaltningsformer i möjligaste mån bleve anpassade efter kommunallagarna. Genom en sådan anordning är det dessutom — en­ ligt vad utredningen framhållit —- möjligt att få helt lika regler för sam­ mansättningen av byggnadsnämnd i stad och på landet.

Av nu anförda skäl har utredningen förordnat, atl bestämmelserna om byggnadsnämndens organisation utformas i största möjliga överensstäm­ melse med vad som enligt kommunallagen gäller för kommunala myndig­ heter i allmänhet. Utredningen har framhållit, att ställningstagandet får konsekvenser främst i fråga om nämndens sammansättning saväl vad be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 1G8 år W59

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

träffar ledamotsantalet som vad beträffar de nuvarande reglerna om rätt

för magistrat resp. länsstyrelse att utse ledamot av nämnden och om leda­

motskap för kommunalborgmästare. Även övriga bestämmelser om nämn­

dens organisation och arbetssätt bör bli föremål för översyn i anslutning

till motsvarande bestämmelser i kommunallagen. En betydelsefull fråga är

huruvida det bör ankomma på kommunens fullmäktige eller på byggnads­

nämnden att antaga och entlediga befattningshavare hos nämnden. Bestäm­

melserna om besvär över byggnadsnämnds beslut bör emellertid utformas

i huvudsaklig överensstämmelse med vad som nu gäller.

Remissyttrandena

Förslaget att göra byggnadsnämnden till ett samordnings- och

serviceorgan i byggfrågor har nästan enhälligt tillstyrkts. Ai betsmark-

nadsstyrelsen har framhållit att det bl. a. med hänsyn till sysselsättnings-

planeringen är av stort värde att byggnadsnämnderna organiseras så, att de

kan få ställningen som ett samlande kommunalt organ för byggnadsfrågor.

Länsstyrelserna i Stockholms och Blekinge län har ansett det angelägei, att

de riktlinjer, som utredningen dragit upp för samordning mellan byggnads­

nämnden och övriga myndigheter, verkligen fullföljes. Länsstyrelsen i Hal­

lands län har särskilt starkt betonat nämndens serviceuppgifter samt fram­

hållit, bl. a., att allmänheten bör kunna vända sig till byggnadsnämnden för

att få uppgift om villkoren för statliga lån. Statens nämnd för byggnads­

forskning och Svenska landstingsförbundet bär betecknat frågan som ange­

lägen. En del kommunala myndigheter, bl. a. fullmäktige i Finspång och

byggnadsnämnden i Eskilstuna, har framhållit att man i deras kommuner

sedan länge strävat efter att genom praktiska arrangemang sådana som

utredningen förordat göra nämnden till ett verkligt serviceorgan till all­

mänhetens tjänst.

En viss betänksamhel har yppats i yttrandet från stadsbyggnadskontoret

i Stockholm, Föreningen Sveriges stadsarkitekter samt Svenska väg- och vat­

tenbyggares riksförbund, som befarat, att förslaget genom sitt betonande av

nämndens serviceuppgifter kommer att leda till att de enskilda söker på

nämnden avlasta uppgifter, som f. n. utföres av konsulterande sakkunniga.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har mot utredningens uttalande om att

nämnden bör bli ett samordnande och rådgivande organ betonat svårigheten,

särskilt i landskommunerna, att finna personer, som är villiga att åtaga sig

de uppgifter, vilka följer med en sådan ordning. Föreningen Sveriges städers

byggnadsinspektörer har ansett förslaget kunna få den konsekvensen, att

kommunerna ådrager sig ansvar för lämnade råd och upplysningar. Bostads-

styrelsen har sagt sig icke ha något att erinra mot utredningens förslag, men

har dock ifrågasatt, om icke serviceverksamheten skulle kunna handhavas

och ledas av kommunens styrelse (kommunalkontoret, fastighetskontoret) i

samverkan med byggnadsnämnden och dess tjänstemän. Förste provinsial­

läkaren samt distriktsingenjören för vatten och avlopp i Västernorrlands län

har betecknat det som direkt olämpligt att byggnadsnämnden tjänstgör som

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

157

samordningsorgan samt har i stället förordat, att denna uppgift lägges på kommunens styrelse. Samma mening har uttalats av Distriktsingenjörers förening. Hyresgästernas sparkasse- och byggnads föreningars riksförbund har ansett konsekvensen av förslaget böra bli den, att byggnadsnämnden får en överordnad ställning i förhållande till övriga kommunala organ av samma art. Förste provinsialläkaren i Stockholms län har ifrågasatt, om ej den bästa organisatoriska lösningen vore en sammanslagning av byggnads- och hälsovårdsnämnderna. Sveriges lantbruks förbund har yrkat på att alla de uppgifter, som f. n. ankommer på byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd, fastighetsnämnd, brandstyrelse och låneförmedlingsorgan, samlas hos en en­ da nämnd.

På flera håll, bl. a. av länsarkitekterna i Blekinge och Kopparbergs län, har framhållits, att reformen förutsätter en kraftig upprustning av landsbygdens byggnadsnämnder i vad angår tillgången på tekniker med nöjaktig special­ utbildning. Överlantmätaren i Skaraborgs län har av samma orsak ansett, att man måste räkna med en övergångstid, innan nämnderna blivit fullt rustade att svara för verksamheten, överlantmälaren i Värmlands län har som en konsekvens av förslaget framhållit, att statsmakterna antingen bör väsentligt upprusta det statliga lantmäteriet eller också bör skapa förutsätt­ ningar för en motsvarande utbyggnad på det kommunala planet. Föreningen för samhällsplanering har ifrågasatt, om icke statsmakterna borde lämna sitt stöd åt den utbildning av kommunala förtroendemän och tjänstemän, som äger rum i kommunförbundens regi.

Formerna för samråd mellan byggnadsnämnd en och andra myndigheter har berörts i flera av yttrandena. I åtskilliga fall har härvid den meningen uttalats, att byggnadsnämnden bör uttryckligen tillförbindas att inhämta yttranden från viss eller vissa myndigheter, var­ jämte i några yttranden uttalats den meningen, att nämnden ej bör ha rätt att frångå den åsikt, som uttalats i dylika yttranden.

Chefen för försvarsstaben har framhållit, alt förslaget — i likhet med de nuvarande reglerna — innebär att det i första hand är byggnadsnämnden som skall pröva, huruvida hinder mot bebyggelse kan tänkas föreligga med hänsyn till försvarets eller luftfartens intresse. Bestämmelserna bör i stället utformas så, att det vid prövning av ansökan om byggande inom förbudsområde alltid åligger byggnadsnämnden att ta kontakt med veder­ börande militära myndighet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län samt länsarkitekterna i Gotlands och Väst­ manlands län har ansett att det vid prövning av frågor, som berör byggna­ der av större värde ur historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt, alltid bör åligga byggnadsnämnden att höra länsarkitekten, eventuellt även byggnadsstyrelsen och riksantikvarien.

Speciellt har frågan om samordningen med hälsovårdsnämndens verksam­ het tilldragit sig intresse. Förste provinsialläkaren i Västmanlands län har ansett att förslaget icke innefattar tillräckliga garantier för att hälsovårds­

158

Kungl. Maj.ts proposition nr lt>8 år 1959

myndigheterna får göra sin röst hörd i bebyggelsefrågor, och Föreningen för

vatlenhygien har framhållit, att byggnadsnämnden såsom det samordnande

organet i byggfrågor bör samråda med hälsovårdsnämnden och andra vatten­

vårdande myndigheter i frågor, som rör deras verksamhetsområde. Förste

stadsläkaren i Uppsala har rekommenderat en uttrycklig bestämmelse om

att byggnadsnämnden i ärenden angående bostäder, samlingslokaler, livsme­

delsbutiker, industriella anläggningar, skolor, restauranger, bespisningsan-

läggningar m. m. alltid skall höra hälsovårdsnämnden innan anläggningen

och dess lokaler godkännes. Distriktsingenjörers förening har yrkat på en

bestämmelse om att byggnadslov för uppförande av nybyggnad eller till­

byggnad till förut befintlig byggnad överhuvud ej skall få beviljas med mind­

re åtgärden godtagits av hälsovårdsnämnden. Föreningen för vattenhygien

har som sin mening framhållit, att de uppgifter, som tillkommer hälsovårds­

nämnden i frågor rörande vattenklosetter, icke bör beskäras, och distrikts-

ingenjören för vatten och avlopp i Södermanlands län har ansett, att hälso­

vårdsnämnden bör meddela tillstånd för varje särskild vattenklosett, därvid

samråd även bör ske med kommunens byggnadschef. Hälsovårdsnämnden

i Hälsingborg har ansett förslaget om gemensamma inspektioner av bygg­

nadsnämnd och hälsovårdsnämnd beaktansvärt men har framhållit, att en

sådan ordning icke bör vara obligatorisk, eftersom inspektionerna ofta i allt­

för hög grad stjäl tid från endera nämndens personal.

1954 års brandlagsrevision har betonat vikten av att erforderligt samråd

kommer till stånd mellan byggnadsnämnderna och brandmyndigheterna

samt att detta ordnas i så smidiga former som möjligt. Enligt länsarkitekten

i Jönköpings län bör byggnadsnämnden i dispensfrågor alltid inhämta ytt­

rande av brandchefen.

Svenska riksbyggen har särskilt framhållit betydelsen av samarbete mel­

lan byggnadsnämnderna och låneorganen.

Vad angår förhållandet till fastighetsbildningsmyndigheterna har läns­

styrelsen i Kristianstads län yrkat på en uttrycklig bestämmelse om att över-

lantmätaren skall höras i ärenden angående upprättande av byggnadsplan.

Överlantmätaren i Kronobergs län har ifrågasatt, om icke en bestämmelse

bör meddelas om skyldighet för byggnadsnämnden att höra den fastighets­

bildande myndigheten över ansökningar om byggnadslov inom område med

utomplansbestämmelser.

Arbetarskyddsstyrelsen har betonat, att tillsynen över arbetarskyddet vid

husbyggnadsarbete liksom f. n. bör regleras genom bestämmelser i arbetar­

skyddslagen samt ombesörjas av yrkesinspektionens befattningshavare och

kommunala tillsyningsmän. De nuvarande bestämmelserna om skyldighet

i vissa fall för byggnadsnämnd att inhämta yttrande av yrkesinspektör bör

bibehållas. Om så ej kan ske, bör byggnadsstyrelsen -— såsom i betänkandet

förutsatts — upprätta och tillhandahålla byggnadsnämnderna en lista över

de myndigheter, vilkas yttrande i skilda fall bör inhämtas, och därvid bör

byggnadsstyrelsen samråda med yrkesinspektionen. Länsstyrelsen i Göte­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

159

borgs och Bohus lön har uttalat sig för att den statliga yrkesinspektionen för- stärkes för att kunna fullgöra sin uppgift att övervaka arbetarskyddet vid byggnadsföretag.

överståthållarämbetet har framhållit, att behovet av samarbete mellan byggnadsnämnden och polismyndigheten är något större än vad utredningen synes ha förutsatt. Speciellt föreligger behov av samarbete, då fråga är om uppförande av byggnad på gatumark eller annan allmän plats. Är byggnaden dessutom avsedd för sådan försäljningsverksamhet, för vilken kräves till­ stånd av polismyndigheten eller länsstyrelsen, torde byggnadslov icke böra beviljas, innan dylikt tillstånd föreligger.

Utredningens uttalanden om byggnadsnämndens ställning i den kommunala myndighetsorganisationen har på någ­ ra håll starkt understrukits, medan man på andra håll ansett, att nämnden bör ha en mera självständig ställning än vad utredningen synes ha förutsatt. Såsom exempel må nämnas yttrandet från fullmäktige i Stockholm, vilka understrukit att utredningens förslag i fråga om byggnadsnämndens organi­ sation innebär en konsekvent tillämpning av den kommunala självstyrelsens principer och andemeningen i den nya kommunallagen. Byggnadsnämnden i Sollentuna har ansett, att förslagen är ett led i en ofrånkomlig utveckling.

Byggnadsnämnden i Landskrona har ansett, att nämndens effektivitet bäst främjas genom att nämnden får en stark förankring i kommunens fullmäk­ tige och styrelse samt om möjligt även hos andra kommunala myndigheter. Hovrätten för Västra Sverige har sagt sig i princip icke ha något att erinra mot att byggnadsnämnden erhåller samma ställning som andra kommunala nämnder under förutsättning att besvärsrätten utformas på ett tillfredsstäl­ lande sätt. — Däremot har lantmåteristyrelsen vänt sig mot att utredningen gjort uttalanden, vilka kan tydas som rekommendationer att göra byggnads­ nämnden till ett organ, som i likhet med kommunens styrelse främst har att tillgodose kommunens intressen. Länsstyrelsen i Kronobergs län — som i princip tillstyrkt förslagen i organisatoriskt hänseende -— har dock ansett sig böra betona, att vid konflikt mellan kommunens och de enskildas intres­ sen ett objektivt hänsynstagande bör få fälla utslaget. En liknande stånd­ punkt har intagits av bl. a. styrelsen för Svenska stadsförbundet, fullmäkti­ ge i Solna, Alvesta och Skellefteå stad. Länsstyrelsen i Västernorrlands län, överlantmätarna i Stockholms, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Koppar­ bergs och Gävleborgs län, länsarkitekten i Stockholms län samt byggnads­ nämnderna i Sundsvall, Njurunda och Indalsliden bär ansett att de organisa­ toriska förändringarna innebär ett allvarligt försvagande av nämnden. Å andra sidan har från vissa håll, t. ex. av vågförvaltningen i Uppsala län, ifrå­ gasatts, om det verkligen kan vara lämpligt att ge byggnadsnämnden en så stark ställning som den kommer att få enligt förslaget. Fullmäktige i Göte­ borg har framhållit, att även kommunala organ är förpliktade att arbeta och handla i överensstämmelse med gällande lagar och föreskrifter.

De förslag, som utredningen framlagt i fråga om byggnadsnämn­ dens organisation har i allmänhet tillstyrkts, särskilt på kommu­

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

nalt håll. Styrelsen för Svenska stadsförbundet har som sin hestämda me­

ning framhållit, att byggnadsnämnden bör organiseras på samma sätt som

kommunala myndigheter i övrigt. De nuvarande bestämmelserna innebär

icke någon garanti för att nämnden tillföres större sakkunskap, och beho­

vet av sådan bör f. ö. lösas i annan ordning. Bland dem, som oreserverat

tillstyrkt förslaget, må i övrigt nämnas Landsorganisationen i Sverige, Sveri­

ges allmännyttiga bostadsföretag och Sveriges byggmästareförbund.

En ganska stor grupp av yttranden går ut på att frågan om byggnadsnämn­

dens sammansättning är av underordnad betydelse. Såsom exempel må näm­

nas yttrandet från fullmäktige i Göteborg, vilka framhållit, att byggnads­

nämndens ställning för denna stads vidkommande icke utgjort något pro­

blem men att det snarast är en fördel, att de organisatoriska reglerna icke

mer än nödvändigt skiljer sig från vad som gäller andra kommunala organ.

Länsstyrelserna i Malmöhus, Kopparbergs och Norrbottens län bar ansett att

de nuvarande särbestämmelserna kanske har en viss uppgift att fylla men

har likväl icke velat motsätta sig förslaget. Länsstyrelsen i Gävleborgs län

har sagt sig icke ha något att erinra mot förslaget och har härvid speciellt

åberopat, att ändamålet med länsstyrelsens rätt att utse en ledamot, nämli­

gen att tillföra nämnden juridisk sakkunskap, ändock icke kunnat tillgo­

doses.

Bland dem, som motsatt sig förslaget, är främst att nämna hovrätten för

Nedre Norrland. I dess yttrande har betonats att de nuvarande särbestäm­

melserna för byggnadsnämnden torde vara direkt motiverade av nämndens

uppgift att handha tillämpningen av byggnadslagstiftningen och kontrol­

lera efterlevnaden därav. Ett betraktelsesätt, enligt vilket det icke spelar

någon större roll med vilken grad av opartiskhet en fråga i första instans

avgöres, är ej förenligt med hävdvunna rättsbegrepp. Hovrätten har därför

avstyrkt förslaget i förevarande del. Under alla förhållanden bör den be­

stämmelse bibehållas, enligt vilken en av byggnadsnämndens ledamöter

skall utses av annan myndighet än kommunens fullmäktige. Eftersom ma­

gistratens uppgifter är ställda på avskrivning, torde det lämpligen kunna

ankomma på länsstyrelsen att förordna denne ledamot även i de nuvarande

magistratsstäderna. Det förtjänar vidare att övervägas, om icke den ifråga­

varande ledamoten tillika bör vara självskriven ordförande i nämnden. Åt­

minstone i stad samt i annan ort där större byggnadsverksamhet kan för­

väntas bör han vara lagfaren. Länsstyrelsen i Södermanlands län har häv­

dat, att byggnadsnämndens ställning och sammansättning icke bör rubbas

samtidigt med att man genomför den föreslagna decentraliseringen av dis­

pensprövningen. Bland övriga yttranden i denna grupp är att nämna de,

som avgivits av länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads, Skaraborgs och

Värmlands län, fullmäktige i Kristianstad, Sveriges fastighetsägareförbund,

Föreningen Sveriges städers byggnadsinspektörer, Stockholms handelskam­

mare, Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Näringslivets byggnadsdcle-

gation, Svenska naturskyddsföreningen samt Riksförbundet Landsbygdens

folk.

161

I några yttranden har särskilt betonats vikten av att nämnden får till­ gång till juridisk sakkunskap, överståthållarämbetet har dock förklarat sig anse det lämpligt, att en ledamot av nämnden utses av länsstyrelsen. Som en annan tänkbar lösning bär emellertid antytts möjligheten av att i bygg­ nadsstadgan upptaga en föreskrift om att en ledamot av nämnden om möj­ ligt skall vara lagfaren. Andra yttranden, som framhåller vikten av att om möjligt ha en jurist i nämnden, är de som avgivits av länsstyrelsen i Väster­ bottens län, länsarkitekten i Jämtlands län, fullmäktige i Borås och Hagfors, drätselkammaren i Mjölby, Svenska kommunal tekniska föreningen samt Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund.

I andra yttranden har det speciellt framhållits som en tillgång för nämn­ den, att en av dess ledamöter ej är kommunvald. Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att länsstyrelsens möjlighet att tillsätta en ledamot av bygg­ nadsnämnden varit av stort värde, när det gällt att komma till rätta med lokala missförhållanden. Länsstyrelserna i Kalmar och Jämtlands län har av liknande skäl ställt sig tveksamma till förslaget i förevarande del. Sam­ ma mening har intagits av bl. a. fullmäktige i Skellefteå stads- och lands­ kommuner.

Departementschefen

I och med att kommunernas verksamhet kommit att spänna över ett allt vidare fält, har det framstått som alltmera uppenbart, att specialområden så­ dana som planläggnings- och byggnadsverksamheten icke låter sig bestämt avgränsas från annan verksamhet, som ankommer på kommunerna. Fram­ för allt gäller detta bebyggelseplaneringen, vilken man numera på kommu­ nalt håll är benägen att se som ett av de viktigare leden i kommunens lång­ siktiga ekonomiska politik. I och med att kommunerna börjat föra en allt­ mera aktiv bostadspolitik, har även detaljregleringen av bebyggelsen kom­ mit att tilldraga sig deras intresse.

Enligt byggförfattningarna är byggnadsnämnden ett specialorgan med uppgift främst att handhava och vaka över tillämpningen av byggnadslag­ stiftningen. Detta behöver givetvis icke betyda, att nämnden intar någon motsatsställning till de organ, som övar bestämmanderätt i ekonomiska ange­ lägenheter. Visserligen är nämndens uppgifter och dess sätt att fullgöra dessa av intresse även för andra än kommunen, och det är av vikt, att uppgifterna fullgöres på ett objektivt sätt. Detta får emellertid inte inne­ bära, att nämnden bedriver sin verksamhet på ett sätt, som står i strid mot kommunens intentioner i stort, även om följden kan bli, att enstaka detalj­ avgöranden kanske utfaller på annat sätt än man helst skulle önska inom de organ, som handhar andra kommunala uppgifter. Byggnadslagstiftningen utgår från att planläggning samt i stor utsträckning även annan bebyggelse- och markpolitik i första hand är kommunala uppgifter, och kommunen har redan nu ett avgörande inflytande på byggnadsnämndens sammansättning. Emellertid får man nog säga, att lagstiftningen på många punkter onödigt hårt betonar behovet av tvång och sträng kontroll såväl mot kommunen

It Ilihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 108

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

162

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

som mot de enskilda, när det gäller att genomföra grundtankarna i lagstift­

ningen. Ibland har denna inställning till lagstiftningen lett till att man

inom byggnadsnämnderna hårt betonat sin särställning i förhållande till

de rent kommunala organen och t. ex. velat undandraga sig att medverka i

den ekonomiska planläggningsverksamhet, som dessa bedriver. De fackman-

nasynpunkter, som nämnden stundom kommit att företräda, har ibland haft

svårt alt förlika sig med kommunernas anspråk på att själva bestämma om­

fattningen och takten i sina investeringar. Följden härav har icke sällan

blivit den, att byggnadsnämnden tappat kontakten såväl med sina egentliga

uppdragsgivare — kommunerna — som med de sidoordnade organen på det

kommunala planet.

Samtidigt har den samhälleliga utvecklingen lett därhän, att allt flera

myndigheter — både statliga och kommunala — fått uppgifter som på något

sätt sammanhänger med byggfrågorna. Sambandet mellan dessa fackmyn­

digheter har utförligt avhandlats av utredningen, och jag saknar anledning

att här upprepa vad som i sådant hänseende anförts. Jag vill emellertid

betona, att den fortgående specialiseringen och den omständigheten, att

olika myndigheter kommit att alltmera framstå som företrädare för ren­

odlade facksynpunkter, skapat ett behov av samordning mellan myndig­

heterna, som tidigare icke förefunnits. Detta behov erkännes icke alltid

av fackmyndigheterna själva.

Samordningsbehovet på det kommunala planet kan tänkas tillgodosett

på flera olika sätt. En tänkbar metod är att fackmyndigheterna sammanslås

till större enheter. En annan möjlighet är att de underordnas en för dem

alla gemensam styrelse. En tredje möjlighet är alt man genom partiella re­

former, främst genom förändringar i fackmyndigheternas organisation samt

genom skyldighet för dem att bedriva samråd i alla ärenden av större vikt,

söker så långt möjligt motverka tendenserna till partikularism men i övrigt

behåller systemet med specialmyndigheter väsentligen oförändrat.

Sammanslagning av de kommunala specialmyndigheterna kan f. n. knap­

past anses som någon praktisk lösning. Tvärtom tenderar utvecklingen mot

ökad specialisering. Arbetsuppgifterna för de myndigheter, som skulle

uppkomma genom en sammanslagning av de kommunala specialorganen__

byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd, brandmyndighet etc. — skulle bli så om­

fattande och olikartade, att en uppdelning av verksamheten likväl på de fles­

ta håll skulle visa sig behövlig, och reformen torde därför knappast få nå­

gon större praktisk effekt. Denna utväg är därför icke framkomlig.

Den andra lösningen, nämligen att låta specialmyndigheterna underord­

nas ett gemensamt organ — varvid närmast kommunens styrelse kommer i

fråga — möter väsentligen samma invändningar. Härtill kommer de prin­

cipiella betänkligheter som man, enligt vad som framkommit i remissytt­

randena, på många håll hyser mot att stadfästa ett lydnadsförhållande mel­

lan kommunens styrelse och fackorganen. En sak för sig är att erkänna det

forhållandet, att fackorganen såsom helt eller till väsentlig del utsedda av

kommunen icke kan eller bör i väsentliga frågor driva en politik, som av­

163

viker från kommunens. Detta hindrar icke att man av ledamöter och tjänste­ män hos fackorganen bör kunna förutsätta ett självständigt omdöme och förmåga att handla på eget ansvar även i frågor där kommunen är part.

Den tredje möjligheten, nämligen att genom partiella reformer göra fack­ myndigheterna mera skickade att fullgöra sina uppgifter, är den, som ut­ redningen anslutit sig till. De reformer, som utredningen förordat, består dels i en omorganisation av byggnadsnämnden och dels i införande av en vidsträckt skyldighet att samråda med andra myndigheter och att bedriva serviceverksamhet gentemot allmänheten.

I och för sig är kanske de nuvarande bestämmelserna om byggnadsnämn­ dens sammansättning icke av den art, att de behöver utgöra hinder för nämnden att fylla de funktioner, vilka bör tillkomma densamma. Med hän­ syn till att tendensen inom kommunallagstiftningen f. n. går mot att såvitt möjligt organisera alla organ på det kommunala planet efter mönster av kommunallagen, skulle emellertid de nuvarande reglerna, om de bibehölles oförändrade, komma att framstå som ett betydelsefullt principiellt avsteg från ett eljest enhetligt system. Den omständigheten att byggnadsnämnden fullgör uppgifter, som är av intresse även ur andra synpunkter än de kom­ munala, hindrar inte att dess ledamöter utses av kommunen. På andra när­ stående områden, bl. a. i den av fjolårets senare riksdag antagna nya hälso­ vårdsstadgan, har tillämpats i huvudsak samma principer som dem utred­ ningen förordat i nu förevarande fall. Jag anser att en motsvarande reform bör komma till stånd även beträffande byggnadsnämnderna och tillstyrker att de organisatoriska bestämmelserna utformas i huvudsak efter de av ut­ redningen uppdragna linjerna.

Den nu förordade lösningen av de organisatoriska spörsmålen innebär att den erforderliga samordningen mellan byggnadsnämnden och sidoordnade myndigheter åvägabringas genom bestämmelser om skyldighet att i erfor­ derlig omfattning bedriva samråd med dessa. I remissyttrandena har nämnts ett flertal myndigheter, med vilka sådant samråd bedömts vara särskilt an­ geläget. Uppräkningen skulle med lätthet kunna utökas med jdterligare ett stort antal myndigheter. Till följd av den snabbt fortgående utvecklingen på olika områden och därav föranledda organisatoriska förändringar torde det i själva verket icke vara möjligt att i själva författningen reglera omfatt­ ningen av samrådsförfarandet genom att där uppräkna de myndigheter, vil­ kas mening byggnadsnämnden i skilda fall skall vara skyldig att inhämta. Frågan hör i stället lösas genom en allmänt hållen regel om skyldighet för byggnadsnämnden att höra andra myndigheter i erforderlig omfattning. I vilken form detta skall ske, hör däremot lämnas öppet. Utredningen har i sitt betänkande antytt, hur frågan i vissa fall kan lösas utan alltför tids­ ödande remissförfarande. Det torde kunna förutsättas, att byggnadsstyrel­ sen kommer att lillhandagå byggnadsnämnderna med de anvisningar, som härutöver kan visa sig erforderliga, t. ex. med rådgivande förteckningar över de myndigheter, från vilka yttrande regelmässigt hör inhämtas i ärenden av skilda slag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Någon anledning att införa bestämmelser, som hindrar byggnadsnämnden

att i sitt beslut frångå mening, vilken uttalats av viss remissmyndighet, fö­

religger enligt min uppfattning icke. Däremot anser jag, att det bör åligga

nämnden att där så sker omedelbart underrätta myndigheten om beslutet.

Vad särskilt angår utredningens förslag att på byggnadsnämndens befatt­

ningshavare överföra tillsynen över arbetarskyddet vid husbyggnadsarbete

anser jag att denna fråga bör i den omfattning, som befinnes lämplig, kunna

lösas genom att byggnadsnämndens befattningshavare förordnas till kom­

munala tillsyningsmän enligt författningarna om arbetarskydd. Några sär­

skilda bestämmelser härom torde åtminstone t. v. icke erfordras.

Byggförfattningarna

Utredningen

Utredningens tidigare refererade förslag innebär, att något mer än ett

tiotal paragrafer i BL upphäves och att ytterligare ett fyrtiotal paragrafer

undergår vissa jämkningar. Eftersom ändringarna kvantitativt är ganska

betydande, har utredningen övervägt, om icke BL bör ersättas med en helt

ny lag. Av åtskilliga skäl har utredningen emellertid valt att avstå från att

framlägga förslag till en helt ny byggnadslag samt har i stället låtit sina

förslag ta formen av ändringar på vissa särskilda punkter i den nuvarande

lagen.

Ändringarna i det författningsmaterial, som innefattas i nuvarande BS,

blir ännu mera betydande än ändringarna i BL. Blott ett fåtal av bestäm­

melserna i BS kan lämnas orubbade. Utredningen har därför ansett det me­

ningslöst att söka inarbeta reformerna i BS utan har i stället föreslagit att

denna ersättes med en ny författning.

En fråga, som utredningen behandlat ingående, gäller byggnadsordning­

arna för särskilda orter. Enligt nuvarande bestämmelser skall byggnadsord­

ning uppgöras med ledning av ett utav byggnadsstyrelsen upprättat normal­

förslag, och avvikelse från normalförslaget får icke av länsstyrelsen fast­

ställas med mindre byggnadsstyrelsen hörts i ärendet och tillstyrkt avvikel­

sen. Enligt uppgift har avvikelser från normalförslaget begärts och medgi­

vits blott i relativt få fall. För de byggande är det emellertid eu avsevärd

olägenhet att alltid behöva räkna med möjligheten av att byggnadsordning­

en kan innehålla särbestämmelser. Kommunernas befogenhet att antaga

byggnadsordningar kan icke längre sägas innebära någon verklig lokal lag­

stiftningsmakt utan ger på sin höjd sken av en sådan. Av betydligt större

värde ur kommunal synpunkt skulle det vara om de lokala organen — bygg­

nadsnämnderna — finge ökade befogenheter att laga efter lägligheten ge­

nom att frångå de för riket i allmänhet gällande reglerna. Det syfte, som

byggnadsordningarna fullföljer, kan i så fall tillgodoses genom rådgivande

anvisningar från byggnadsstyrelsen angående tillämpningen av reglerna i

byggnadsförfattningarna. Ett ytterligare skäl för att avskaffa byggnadsord­

165

ningarna ligger i att dessa till stor del innefattar detalj föreskrifter, som med hänsyn till den tekniska utvecklingen ofta behöver ändras.

Utredningen har för sin del ansett, att det icke möter några allvarliga betänkligheter att helt avskaffa byggnadsordningarna samt har föreslagit att så skall ske.

Ett annat komplex av byggbestämmelser innefattas i byggnadsstyrelsens anvisningar till BS (BABS). Dessa anvisningar grundar sig på bemyndigan- den i 59, 61, 67, 69, 70, 74, 100, 101, 129, 134 och 172 §§ BS. Av nämnda bestämmelser framgår, att anvisningarna, oavsett benämningen, i vissa de­ lar är att anse som bindande för såväl byggnadsnämnden som de byggande.

Anvisningarna överses f. n. inom byggnadsstyrelsen. Arbetet avser bl. a. att utvidga anvisningarna, så att de kommer att innehålla alla de föreskrif­ ter, vilka en byggande behöver känna till för att byggnaden i tekniska hän­ seenden skall komma att överensstämma med gällande föreskrifter på olika områden. Utredningen har framhållit, att man härigenom i praktiken kan komma mycket nära det mål, som man inom byggnadskretsar sedan länge eftersträvat, nämligen att få alla föreskrifter angående byggnads utförande samlade i en enda publikation. I så fall blir det också möjligt att väsentligt skära ned omfattningen av de byggnadstekniska bestämmelserna i BS. Ut­ redningen har ansett sig böra ta fasta på de fördelar, som det innebär att få de byggnadstekniska bestämmelserna sammanförda på sätt förut nämnts samt har vid utarbetandet av sina förslag utgått från att så kommer att ske.

Vad härefter beträffar de föreskrifter om byggande och byggnader, som återfinnes i olika specialförfattningar vid sidan av BL och BS, har utred­ ningen betonat vikten av att man framgår med varsamhet, när det gäller att till byggnadsförfattningarna överföra byggtekniska bestämmelser i för­ fattningar på andra områden. Det är nämligen ofta svårt att till fullo över­ blicka de konsekvenser, som stympning av en författning på ett special­ område medför. F. ö. är redan de författningstekniska oformligheter, var­ till en konsekvent utrensning av byggbestämmelserna i olika författningar leder, ägnade att väcka betänksamhet. Enligt vad utredningen framhållit är de bestämmelser i skilda specialförfattningar, som det kan komma i frå­ ga att föra över till byggförfattningarna, genomgående av så speciell natur, att de i allt fall ej har sin rätta plats i BS utan snarare i byggnadsstyrel­ sens anvisningar till stadgan. I anslutning till utredningens förut framlagda förslag att till anvisningarna överföra en god del av de f. n. i BS givna be­ stämmelserna om byggandet bar därför också den frågan aktualiserats, om det icke skulle vara möjligt att förfara på liknande sätt med de byggföre- skrifter, som återfinnes i andra författningar. I den mån det lyckas att genom anvisningarna till byggnadsstadgan genomföra eu tillfredsställande reglering av de frågor, som avhandlas i en viss specialförfaltning, blir de byggnadstekniska bestämmelserna i denna obehövliga. Det är emellertid i regel icke nödvändigt, att dessa omedelbart upphäves, utan frågan härom torde i regel kunna anstå till dess en revision av författningen blir aktuell

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 195!)

av annan anledning. En sådan lösning bär ansetts innebära stora fördelar

framför det alternativ, som består i att man omedelbart ur diverse författ­

ningar utrensar allt, som är av byggnadsteknisk natur, och det alternativ,

som består i att frågan får förfalla. Utredningen har ansett sig böra utforma

sina förslag i enlighet härmed.

Remissyttrandena

Vad beträffar författningsförslagens utformning i allmänhet hänvisas till

vad som under rubriken »Allmänna synpunkter» anförts rörande remiss­

instansernas ståndpunkt till de principer, på vilka förslagen bygger.

Förslaget att avskaffa byggnadsordningarna har, i den mån det blivit

föremål för särskilda ultalanden, nästan genomgående tillstyrkts.

Även förslaget att överföra de mera tekniskt betonade bestämmelserna i

BS till särskilda, av byggnadsstyrelsen utfärdade tillämpningsföreskrifter

och anvisningar har i allmänhet väckt gillande. Enstaka kritiska yttranden

förekommer dock. Sålunda har länsstyrelsen i Södermanlands län funnit

det vara eu tvivelaktig fördel, att bestämmelserna flyttas från BS till av

administrativ myndighet utfärdade, för länsstyrelsen och byggnadsnämn­

derna ändock gällande föreskrifter. 195b års brandlags revision har, med er­

kännande av förslagets fördelar, framhållit, att anvisningarna kan komma

att ändras genom beslut av allenast byggnadsstyrelsen och riksbrandinspek-

tören, vilket kan medföra att andra synpunkter än de, som företrädes av

dessa myndigheter, får svårt att göra sig gällande. Arbetarskyddsslyrelsen

har icke haft något att erinra mot att de byggnadstekniska bestämmelserna

överföres till anvisningar, som det skall ankomma på byggnadsstyrelsen

att utfärda, men har inskärpt vikten av att samråd äger rum med andra

av frågan berörda centrala myndigheter.

Åtskilliga yttranden innehåller synpunkter på hur föreskrifterna och an­

visningarna bör utformas. Landsorganisationen i Sverige m. fl. har framhål­

lit, att decentralisation av dispensbefogenheterna förkortar den administra­

tiva vägen men också medför risk för en olikformig tillämpning. Det är där­

för av stor betydelse, att byggnadsstyrelsens tillämpningsföreskrifter utfor­

mas så, att de möjliggör en enhetlig tillämpning över hela landet. Svenska

värme-, ventilations- och sanitetslekniska föreningen har betonat önskvärd­

heten av att byggnadsstyrelsens anvisningar kommer att omfatta ej endast

egentlig byggnadsteknik utan även alla andra för byggandet erforderliga

tekniska bestämmelser såsom rörande gas-, vatten- och avloppsledningar

samt sanitära apparater, brandskydd och tekniska säkerhetsproblem röran­

de hl. a. oljeledning, liälsovårdsfrågor samt speciella bestämmelser för t. ex.

livsmedelsbutiker. Näringslivets byggnadsdelegation har framhållit vikten

av att tillämpningsföreskrifterna icke göres för omfattande. Kooperativa

förbundet har framhållit, att man vid utformningen av byggnadsstyrelsens

anvisningar måste noga se till, att dessa ej får större räckvidd än som är

nödvändigt. En liknande ståndpunkt har intagits av Sveriges lantbruksför-

167

bund, som särskilt betonat risken för att den enkelhet, som utmärker för­ slaget, kan gå förlorad genom tillkrånglingar, som åstadkommes genom ett ämbetsverks måhända naturliga strävan att med föreskrifter och anvis­ ningar söka säkerställa den praktiska tillämpningen.

Departementschefen

I vilken omfattning utredningens förslag enligt min mening bör godtagas, framgår i allt väsentligt av vad jag förut anfört.

Liksom utredningen anser jag, att ändringarna i BL i och för sig icke blir av den omfattning och betydelse, att de motiverar dess ersättande med en helt ny lag. Ur systematisk synpunkt hade det visserligen varit önskvärt, att lagen och stadgan fått likartad disposition. Med hänsyn till att rättsreg­ lerna på närstående områden är föremål för omarbetning — i vilket hän- sende särskilt förtjänar nämnas den utredningsverksamhet som bedrives av 1954 års fastighetsbildningskommitté — kan tidpunkten icke anses väl vald för en mera genomgripande omstöpning av lagmaterialet. Frågan härom bör därför t. v. få anstå.

Däremot står del utom tvivel att ändringarna i BS blir så omfattande, att de nödvändiggör dess ersättande med en helt ny författning. Denna torde, med de jämkningar som jag tidigare förordat, kunna utformas efter de principer, vilka utredningen förordat.

Utredningens förslag till författningsförslag är utarbetade från förutsätt­ ningen, att några särskilda byggnadsordningar för särskilda orter icke är behövliga och att de f. n. gällande byggnadsordningarna efter en viss över­ gångstid skall upphöra att äga giltighet. De skäl, som utredningen åbero­ pat härför, synes övertygande. Några invändningar mot att byggnadsord­ ningarna avskaffas har knappast avhörts. Jag anser därför, att utredning­ ens förslag i denna del bör kunna följas vid lagstiftningens slutliga ut­ formning.

Vad angår förslaget att överföra huvudparten av de tekniska föreskrifter­ na i byggförfattningarna till tillämpningsföreskrifter och anvisningar, som det skall ankomma på byggnadsstyrelsen att utfärda, torde det visserligen få anses som en princip i sådana författningar, vilkas tillämpning ankommer på kommunala organ, att så fullständigt som möjligt redovisa allt, som dessa organ har att beakta vid prövningen. Denna princip kan dock på ett specialområde som det förevarande icke drivas hur långt som helst. På grund av ämnesområdets omfattning skulle författningstexten lätt komma att svälla över alla gränser. Större delen av bestämmelserna rör dessutom speciella frågor av teknisk karaktär vilka saknar intresse för andra än dem, som handhar den rent tekniska granskningen och kontrollen av byggföre­ tagen. Bestämmelser av denna karaktär bör dessutom kunna ändras utan alltför stor omgång för att motsvara utvecklingens krav. Allt detta gör att man på förevarande område torde böra acceptera utredningens tanke att överlämna eu hel del detaljfrågor till reglering i annan ordning än genom allmän författning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

168

Ä andra sidan kan det icke vara lämpligt att helt överlämna utfärdandet

av detalj föreskrifter till byggnadsstyrelsen eller annan myndighet. Liksom

hittills bör sådana föreskrifter, som avses få bindande karaktär, under­

ställas Kungl. Maj :t för att bli gällande. Enligt utredningens mening, vilken

jag kan dela, torde det emellertid icke vara nödvändigt att utfärda dylika

föreskrifter annat än i ganska ringa omfattning. Huvudparten av de regler,

som anses böra gälla för byggandet, torde kunna utformas såsom råd och

anvisningar till byggnadsnämnderna vid tillämpningen av byggnadsstadgan.

Någon anledning att uppställa krav på överprövning genom Kungl. Maj :t av

regler, som endast har denna karaktär, föreligger uppenbarligen icke. Så

som utredningen föreslagit, torde det vara lämpligt att i författningstexten

införa en terminologisk skillnad mellan bestämmelser av bindande karaktär,

för vilka böi reserveras beteckningen »föreskrifter», samt regler av allenast

rådgivande karaktär, för vilka den hittills brukade termen »råd och anvis­

ningar» synes lämplig. Skillnaden bör givetvis komma till tydligt uttryck

vid bestämmelsernas publicering.

För några fall — närmare bestämt vad angår en del i byggförfattningar-

na föreskrivna kartor, beskrivningar och förteckningar — bör det ankomma

på Iantmäteristyrelsen och alltså icke på byggnadsstyrelsen att utfärda när­

mare föreskrifter. Dessa fall bör närmare angivas i författningstexten.

Utan särskild bestämmelse torde det framstå som uppenbart, att såväl

byggnadsstyrelsen som Iantmäteristyrelsen före utfärdandet av föreskrifter,

råd och anvisningar har att i erforderlig omfattning samråda med de övriga

myndigheter, som i något hänseende beröres av frågan.

Beträffande omfattningen av de nu berörda föreskrifterna, råden och an­

visningarna delar jag den i vissa av remissyttrandena framförda åsikten,

att en stark koncentration av materialet är önskvärd. Detta gäller framförallt

de bindande föreskrifterna men givetvis också de bestämmelser, som endast

tar form av råd och anvisningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

I anledning av vad nu anförts har inom kommunikationsdepartementet

utarbetats följande författningsförslag, nämligen

1) Förslag till lag om ändring av byggnadslagen den 30 juni 19b7 (nr

385), samt

2) Förslag till byggnadsstadga.

Vad jag i det följande har att anföra torde lämpligen kunna anknytas till

de särskilda paragraferna i författningsförslagen.

Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen

14 §.

Utredningen

Med den föreslagna ändringen avses, enligt vad utredningen framhållit,

att skapa författningsinässigt underlag för den bestämmelse i utredningens

förslag till ny byggnadsstadga, enligt vilken dispens från det i paragrafen

stadgade förbudet under vissa förutsättningar skall kunna meddelas av byggnadsnämnd.

Departementschefen

Tidigare har jag — under rubriken »Dispenser» — uttalat mig för att dispensgivningen i nu avsett fall skall kunna anförtros byggnadsnämnden. Jag tillstyrker därför utredningens förslag i denna del. Beträffande närmare bestämmelser i ämnet hänvisas till 67 § byggnadsstadgeförslaget.

15 §.

Utredningen

Utredningen har framhållit, att förslaget innebär dels en liknande lag­ ändring som den vid 14 § omförmälda och dels en ändring i fråga om gil­ tighetstiden för sådant nybyggnadsförbud, som avses i paragrafen. Ändring­ en i fråga om förbudets giltighetstid har enligt utredningen till ändamål att möjliggöra enhetliga bestämmelser i detta hänseende för land och stad.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett att länsstyrelsen bör ha möjlighet att bestämma kortare tid för förbudets giltighet än tre år.

Departementschefen

Beträffande möjligheten att delegera dispensbefogenheten till annan möj­ lighet än länsstyrelsen åberopas vad som anförts vid 14 §.

Den föreslagna treårsperioden för giltigheten av sådant förbud mot ny­ byggnad, som avses i paragrafen, är enligt min uppfattning onödigt lång, helst som tiden vid behov kan förlängas utan avsevärd omgång. Nuvarande föreskrift, enligt vilken tiden är ett år, torde böra bibehållas oförändrad. Förlängning av tiden bör få ske med högst två år i sänder. Om tiden begrän­ sas på angivet sätt, synes det icke erforderligt att, såsom f. n. är stadgat, fordra underställning hos Kungl. Maj :t av förlängningsbeslutet.

26 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

169

Departementschefen

Utredningens förslag att utvidga länsstyrelsens befogenhet att fastställa stadsplan och stadsfullmäktiges möjlighet att till byggnadsnämnden dele­ gera sin befogenhet att antaga sådan plan har, liksom de avgivna yttrandena över dessa förslag, utförligt behandlats av mig under rubriken »Stadsplan». På sätt där anförts ansluter jag mig i hithörande frågor till utredningens mening och tillstyrker sålunda förslaget i denna del med allenast några mindre jämkningar av texten i formellt hänseende.

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

31 §.

Departementschefen

Här behandlas förutsättningarna för ändring av bestående tomtindelning,

vilken fråga utförligt avhandlats under rubriken »Tomtindelning m. m.» i

det föregående. Jag hänvisar till vad där anförts.

34 §.

Departementschefen

Förslaget, som innebär en viss utvidgning av befogenheten för Kungl.

Maj :t att medgiva dispens från förbudet att bygga i strid mot stadsplan samt

en utvidgning av möjligheterna att delegera dispensbefogenheten till läns­

styrelsen eller annan myndighet, har förut motiverats under rubriken »Dis­

penser». Författningstexten överensstämmer, bortsett från en mindre jämk­

ning i förtydligande syfte, helt med utredningens förslag.

36 §.

Departementschefen

Innebörden av förslaget i denna del är att sådant nybyggnadsförbud, som

avses i paragrafen, skall kunna föreskrivas icke blott, såsom nu, av Kungl.

Maj :t, utan även av länsstyrelsen i fall då befogenheten att fastställa stads­

plan ankommer på denna. Den föreslagna ändringen, vilken är att beteckna

som en konsekvens av ändringen i 26 §, överensstämmer med vad utredning­

en förordat.

38 §.

Utredningen

I denna paragraf, som handlar om förbud att företaga nybyggnad i strid

mot tomtindelning, å tomt som icke är rättsligen bestående samt å tomt

för vilken utfartsväg och avlopp ej ordnats eller för vilken bidrag till kost­

nad för gata icke erlagts eller säkerställts, har utredningen föreslagit sådan

ändring, alt befogenheten för Kungl. Maj :t att dispensera från här avsedda

ny6yggnadsförbud skall kunna delegeras till myndighet som Kungl. Maj :t

bestämmer.

Remissyttrandena

Lantmätcristyrelsen, länsstyrelsen i Värmlands län och stadsbyggnads-

kontoret i Stockholm har framhållit, att dispens f. n. kan ges blott om »syn­

nerliga skäl» föreligger, medan villkoret i utredningens förslag uppmju­

kats därhän, att blott »särskilda skäl» fordras. De har ansett, att den nu­

varande formuleringen bör bibehållas.

Departementschefen

Beträffande frågan om delegation av dispensbefogenheten har jag redan

förut under rubriken »Dispenser» i princip anslutit mig till utredningens

171

förslag. Angående den omfattning, vari möjligheten till delegation förut- sättes skola komma till användning, hänvisas till 67 § förslaget till ny bygg­ nadsstadga.

Vad beträffar formuleringen av själva dispensvillkoret följer av vad som anförts under rubriken »Tomtindelning m. m.», att skälen för att strikt upprätthålla förbuden mot nybyggnad i strid mot tomtindelning eller å tomt, som icke är rättsligen bestående, numera icke är lika tungt vägande som då bestämmelsen kom till. Liknande synpunkter kan åberopas även beträf­ fande övriga i paragrafen stadgade nybyggnadsförbud. Den föreslagna upp­ mjukningen av dispensvillkoren — vars praktiska konsekvenser f. ö. icke torde bli alltför betydande — kan med hänsyn härtill icke anses omotiverad. Någon anledning att på denna punkt frångå utredningens förslag torde ej föreligga.

63 §.

Departementschefen

Härom hänvisas till vad jag under rubriken »Stadsplan» yttrat angående beräkning av ränta å gatumarksersättning m. m.

76 §.

Departementschefen

Beträffande innehållet i förevarande paragraf hänvisas till vad jag törut anfört under rubriken »Byggnadsplan». Bestämmelsen överensstämmer -- bortsett från en formell jämkning — med vad utredningen föreslagit.

77—80 §§.

Utredningen

Utredningen, som föreslagit att institutet utomplansbestämmelser skall få en ändrad innebörd bl. a. i det hänseendet, att bestämmelserna i princip skall vara av samma innehåll för alla utomplansområden, har i 77 § upptagit för­ slag till bestämmelser om de befogenheter för Kungl. Maj :t, vilka erfordras för att genomföra en sådan ordning. Detaljbestämmelserna har upptagits i 3 kap. förslaget till ny byggnadsstadga.

Den nuvarande föreskriften i 78 §, vilken innebär att för område med fastställd generalplan icke får införas utomplansbestämmelser, vilka står i strid mot planen, kan — enligt vad utredningen framhållit —- icke utan ändring anpassas till den av utredningen föreslagna ordningen med »nor­ maliserade» utomplansbestämmelser. Föreskriften i fråga har därför av ut­ redningen föreslagits utbytt mot ett stadgande av' innebörd, att utomplans­ bestämmelser icke skall gälla i den mån de strider mot fastställd general­ plan eller med andra ord att bestämmelserna i planen alltid har företräde i fall av konflikt med utomplansbestämmelser.

För dispens från det i 79 § stadgade förbudet att företaga nybyggnad

i

strid mot utomplansbestämmelser gäller nu bl. a. det villkoret, att nybygg­

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

naden ej får avsevärt motverka syftet med bestämmelserna. Enligt utred­

ningen blir detta dispensvillkor, om utredningens förslag att förenhetliga

utomplansbestämmelserna genomföres, närmast meningslöst och i allt fall

mycket svårtolkat. Utredningen har därför föreslagit att det borttages.

Bestämmelserna i 80 § första stycket om förbud mot nybyggnad då beslut

fattats eller fråga väckts om antagande eller ändring av utomplansbestäm-

melser samt i andra stycket av samma paragraf om befogenhet för länssty­

relsen att förordna om nybyggnadsförbud då länsstyrelsen funnit utom­

plansbestämmelserna icke kunna fastställas eller ock böra i viss del undan­

tagas från fastställelse, har av utredningen föreslagits skola upphävas. (Jfr

det referat, som givits under rubriken »Byggnadsförbud».)

Remissyttrandena

överlantmätaren i Kristianstads län har anmärkt på att utredningens

förslag — i motsats till gällande lag — icke innehåller någon uttrycklig fö­

reskrift om att utomplansbestämmelser skall införas endast när så erfordras.

överlantmätaren i Kronobergs län har ifrågasatt, om icke kommunens

styrelse bör kunna delegera sin beslutanderätt till byggnadsnämnden i sam­

ma omfattning som då fråga är om antagande av stadsplan eller byggnads-

plan. Från samma håll har anmärkts på att länsstyrelsen enligt utredningen

icke skall få ta initiativ till att införa utomplansbestämmelser med mindre

det uppenbarligen är påkallat. Det anses att denna bestämmelse är för snäv

och bör uppmjukas genom att ordet »uppenbarligen» uteslutes.

Departementschefen

På sätt tidigare framhållits under rubriken »Utomplansbestämmelser»,

synes de principer, som utredningen förordat på detta område, böra läggas

till grund för lagstiftning. Endast i ett hänseende har jag uttalat mig för att

förslaget frångås, nämligen beträffande det i 80 § första stycket stadgade

förbudet mot nybyggnad i fall då beslut fattats eller fråga väckts om anta­

gande av utomplansbestämmelser. För detta fall torde den nuvarande för-

budsbestämmelsen bibehållas. Däremot saknas anledning att bibehålla öv­

riga i paragrafen upptagna förbudsbestämmelser.

Den i ett av remissyttrandena anförda erinringen, att kommunens full­

mäktige bör kunna uppdraga åt byggnadsnämnden att meddela förordnande

om tillämpning av utomplansbestämmelser, synes ha skäl för sig. En be­

stämmelse i ämnet torde därför böra inflyta i 77 §.

I övrigt synes utredningens förslag kunna godtagas även beträffande de­

taljerna. Jag kan icke biträda de förslag till vissa jämkningar i förslagets

text, som framförts i ett par av remissyttrandena.

81 och 83 §§.

Departementschefen

Jag hänvisar till vad som tidigare anförts under rubriken »Byggnadsför-

bud».

173

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

91 och 92 §§.

Departementschefen

Liksom utredningen föreslår jag, att dessa paragrafer upphäves. Angå­ ende skälen härför hänvisas till vad som anförts under rubriken »Bygg- nadsförbud».

96—104 §§.

Departementschefen

På sätt förut anförts under rubriken »Generalplan» synes bestämmelser­ na om generalplan på landet böra få en sådan avfattning, att de kommer att i sakligt hänseende helt överensstämma med bestämmelserna om general­ plan i stad. I enlighet med detta ställningstagande torde bestämmelserna lämpligen böra utformas i överensstämmelse med utredningens förslag, vil­ ket innebär att de i allt väsentligt tar form av hänvisningar till bestämmel­ serna om generalplan i stad (9—23 §§ BL). I denna form kommer bestäm­ melserna att omfatta blott två paragrafer (96 och 97 §§), vilket innebär att 98—104 §§ utgår ur lagen.

106 §.

Departementschefen

Den föreslagna ändringen i denna paragraf består i slopande av den f. ii. i andra stycket förekommande bestämmelsen om nybyggnadsförbud i av- bidan på antagande eller ändring av stadsplan. Förslaget överensstämmer i denna del med vad utredningen förordat. Angående motiven till ändringen hänvisas till vad som anförts under rubriken »Byggnadsförbud».

107—113 §§.

Utredningen

Innebörden av de ändringar, som utredningen föreslagit i dessa paragra­ fer, är, i korthet uttryckt, att proceduren vid tillkomsten av en byggnads- plan uppdelas på tre led, nämligen planens upprättande genom byggnads­ nämnden, dess antagande av kommunens fullmäktige (eller byggnadsnämn­ den) samt dess fastställande av länsstyrelsen. Skälen till denna omläggning av förfarandet har redovisats i annat sammanhang (jfr vad som yttrats un­ der rubriken »Byggnadsplan» i det föregående). Bestämmelsernas detaljut­ formning ansluter nära till motsvarande stadganden om stadsplan.

Den nuvarande bestämmelsen i 111 § om gäldande av kostnaden för upp­ rättande av byggnadsplan har icke någon motsvarighet i utredningens för­ slag. Eftersom förslaget leder till att man i fortsättningen kan i viss me­ ning tala om ett byggnadsplanemonopol för kommunerna, har utredningen ansett sig kunna förutsätta, att frågan om gäldande av kostnaden för pla­ nens upprättande kommer att — liksom vid upprättande av stadsplan kunna lösas genom avtal mellan kommunen och vederbörande markägare. Om avtal ej föreligger, torde ulan särskild bestämmelse framstå som klart, att kostnaden skall gäldas av kommunen.

174

Kungl. Maj. ts proposition nr i68 år 1959

Beträffande 113 §, som innehåller bestämmelser om förpliktande för

ägare av större markområde, som förses med byggnadsplan, att utan ersätt­

ning upplåta mark till väg eller annan allmän plats, har utredningen också

föreslagit en viss jämkning. Denna innebär, att rätten att ta initiativ i dy­

lika frågor, vilken f. n. tillkommer länsstyrelsen, överflyttas till kommunen.

Remissyttrandena

Åtskilliga remissorgan, bl. a. länsstyrelserna i Östergötlands, Örebro och

Västmanlands län, har sagt sig föredraga bestämda regler om skyldigheten

att bekosta upprättande av byggnadsplan. Fullmäktige i Trollhättan har

framhållit behovet av regler härom speciellt för det fall, att en kommun

får sig förelagt av länsstyrelsen att upprätta sådan plan.

Departementschefen

Genom den framställning, som tidigare lämnats under rubriken »Bygg­

nadsplan», har ståndpunkt tagits till flertalet av de spörsmål, som här mö­

ter. Konsekvensen av detta ståndpunktstagande är att utredningens förslag

till nya bestämmelser i allt väsentligt bör godtagas. Ett undantag utgör

dock 108 §, som bör omformuleras så, att länsstyrelsens befogenhet att själv

föranstalta om upprättande av förslag till byggnadsplan icke förutsätter ett

formligt föreläggande för kommunen utan träder i funktion så snart en

uppenbar försummelse föreligger samt kommunens fullmäktige, efter att

ha blivit hörda i saken, icke förmått lämna sådant besked, att förslag till

en godtagbar plan kan förväntas inom skälig tid. I själva lagtexten torde

detta kunna uttryckas så, att länsstyrelsen, om en kommun underlåter att

vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande av byggnadsplan, där sådan

erfordras, äger att efter kommunalfullmäktiges hörande låta upprätta för­

slag till sådan plan samt, sedan tillfälle givits fullmäktige och dem frågan

eljest rör att yttra sig över förslaget, fastställa förslaget såsom byggnads­

plan.

Skäl synes också föreligga att uppmärksamma vad i vissa av remissytt­

randena anförts om behovet av uttryckliga bestämmelser om skyldigheten

att bekosta byggnadsplan. Visserligen torde det, såsom utredningen framhål­

lit, i flertalet fall vara möjligt att få till stånd en rimlig överenskommelse

om kostnadens fördelning mellan kommunen och andra sakägare, men un­

der vissa omständigheter — t. ex. om förslag till plan upprättas genom läns­

styrelsens försorg — torde utredningens förslag icke sällan medföra, att

kostnaden stannar på kommunen, oaktat en eller flera enskilda sakägare

varit närmast till att slutligt vidkännas densamma. Den lämpligaste lösning­

en synes vara att de nuvarande reglerna i 111 § om kostnadsfördelningen i

huvudsak bibehålies. De torde emellertid böra jämkas därhän, att kostna­

den skall förskjutas av kommunen med skyldighet för vederbörande en­

skilda markägare att återgälda kommunen så stor del därav, som enligt nu

gällande regler belöper på envar av dem. Den nuvarande bestämmelsen om

Kungl. Mnj:ts proposition nr 168 år 1959

175

statsbidrag till planläggningskostnaden bör i samband därmed slopas, efter­ som dylika bidrag icke längre utgår.

Den nu sist förordade avvikelsen från utredningens förslag nödvändiggör en jämkning i förslagets paragrafindelning, bestående i att de bestämmel­ ser, som i förslaget upptagits under 110 och 111 §§, sammanföres till en paragraf med beteckningen 110 §.

Beträffande ytterligare en detaljfråga anser jag skäl föreligga att göra viss avvikelse från utredningens förslag. Frågan gäller rätten att ta initiativ till förpliktande för ägare av större markområde inom byggnadsplan (mark­ exploatör) att utan ersättning upplåta mark till väg eller annan allmän plats. Även om kommunen i de flesta fall kan förutsättas ha vilja och för­ måga att tillgodose tomtköparnas intressen gentemot exploatören genom att utverka sådant förordnande, som nu avses, gäller detta kanske inte all­ deles undantagslöst. I vissa fall — t. ex. beträffande fritidsbebyggelse — kan det hända att kommunen inte har tillräckligt intresse av saken för att engagera sig på det sätt, som en framställning om dylikt förordnande inne­ bär. Den föreslagna bestämmelsen om att förordnandet skall kunna givas en­ dast på framställning av kommunen synes därför böra utgå ur förslaget. Emellertid bör enligt min mening 113 § ändras i ett annat hänseende. Stad­ gandet bör vara avfattat med tanke på att frågan om förpliktande att av­ stå mark kan komma att väckas redan då planläggningsfrågan behandlas hos de kommunala myndigheterna, och byggnadsnämnden bör få befogen­ het att redan på detta stadium göra sådan anmälan till inskrivningsdoma­ ren, som avses i andra stycket av paragrafen. Härigenom blir det möjligt att försäkra sig om att markägaren icke gör förordnandet verkningslöst genom att överlåta markområdet eller delar därav till andra personer. Det inom depar­ tementet upprättade lagförslaget har avfattats i enlighet med vad nu sagts.

119 och 120 §§.

Departementschefen

I anslutning till vad som under rubriken »Utomplansbestämmelser» an­ förts om att proceduren vid införande av sådana bestämmelser bör vara densamma på landsbygden som i städerna, föreslås att de nuvarande före­ skrifterna om utomplansbestämmelser på landet ersättes med en hänvisning till motsvarande bestämmelser för stad. Denna hänvisning inrymmes i 119 §, medan 120 § helt utgår ur lagen. Förslaget överensstämmer med vad utred­ ningen förordat utom därutinnan att hänvisningen fått avse icke blott 77—

79 §§ utan jämväl 80 §.

121

§.

Departementschefen

Den här föreslagna ändringen — vilken överensstämmer med utredning­ ens förslag — är av formell natur och föranledes av ändringarna i procedu­ ren vid införande av utomplansbestämmelser.

176

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

123—125 §§.

Departementschefen

Frågan om upphävande av bestämmelsen i 123 § om befogenhet för läns­

styrelse att förordna om särskilt förbud mot tätbebyggelse bär ingående be­

handlats i det föregående under rubriken »Byggnadsförbud», och hänvisas

till vad där anförts. I stället för den nuvarande bestämmelsen om länssty­

relsens befogenhet i nämnda hänseende bör — efter mönster av vad i 87 §

BL är stadgat för stad — i paragrafen inflyta ett stadgande om rätt för

Kungl. Maj :t att till förekommande av tätbebyggelse inom område som ej

ingår i stadsplan eller byggnadsplan meddela de föreskrifter som för ända­

målet finnes erforderliga. Angående det sätt, varpå Kungl. Maj :ts befogen­

het föreslås skola utnyttjas, hänvisas till 56 § byggnadsstadgeförslaget.

Upphävandet av bestämmelserna om nybyggnadsförbud leder till en änd­

ring jämväl av 124 §, varjämte 125 § föreslås helt utgå ur lagen. I dessa de­

lar överensstämmer förslaget med vad utredningen förordat.

128, 129 och 131—133 §§.

Departementschefen

Under rubriken »Regionplan» har framhållits, att bestämmelserna i BL

och BS om regionplaneförbund bör anpassas till 1957 års lag om kommunal­

förbund. Ändringarna i BL blir väsentligen av formell natur. I huvudsak be­

står de i att den nu nyttjade termen »förbundsdirektion» utbytes mot ter­

men »förbundsfullmäktige». Bestämmelsen i 128 § tredje stycket, vilken in­

nehåller en hänvisning till den äldre kommunalförbundslagen, torde kunna

helt utgå.

Anmärkas må, att den nya kommunalförbundslagen icke innehåller några

bestämmelser om ersättare eller suppleanter för ledamöter av förbundsfull­

mäktige. Något mera framträdande behov torde icke föreligga att införa reg­

ler härom just i fråga om regionplaneförbund, annat än såvitt angår ersät­

tare för den av Kungl. Maj :t förordnade ordföranden. Detta har vid utform­

ningen av 129 § i departementsförslaget uppmärksammats på det sättet, att

däri bibehållits bestämmelsen om ersättare för fullmäktiges ordförande men

icke om ersättare för övriga fullmäktigeledamöter. Härutinnan — men blott

i detta hänseende — avviker departementsförslaget från vad utredningen

föreslagit.

134 §.

Departementschefen

Som en följd av det tidigare framförda förslaget att normalisera utom-

plansbestämmelserna torde vad i första stycket av förevarande paragraf är

stadgat om att regionplan skall tjäna till ledning vid upprättande av sådana

bestämmelser böra utgå ur lagtexten.

Bestämmelserna i andra och tredje styckena av denna paragraf om vissa

177

byggnadsförbud föreslås utgå helt. Angående motiven härtill hänvisas till vad som yttrats under rubriken »Byggnadsförbud».

Departementsförslaget överensstämmer i dessa delar med utredningens förslag.

149 §.

Departementschefen

Med anledning av vad som under rubriken »Byggnadsplan» föreslagits be­ träffande proceduren vid tillkomsten av sådan plan anser jag •— liksom ut­ redningen —- att det i förevarande paragraf givna stadgandet om förbud i vissa fall att överklaga kommunalt beslut rörande stadsplan, utomplansbe- stämmelser eller tomtindelning bör utvidgas att avse jämväl beslut om bygg­ nadsplan.

Vidare föreslås — likaledes i enlighet med utredningens förslag — en ter­ minologisk ändring av samma karaktär som de vid 128 m. fl. §§ anmärkta ändringsförslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 195!)

150 §.

Utredningen

Till vinnande av överensstämmelse med andra i byggnadslagstiftningen förekommande bestämmelser om fatalietider har föreslagits, att tiden för besvär över här avsedda fastställelsebeslut minskas från en månad till tre veckor.

I anslutning till förslaget om normalisering av utomplansbestämmelserna har utredningen föreslagit att den i första stycket av förevarande paragraf givna bestämmelsen om att länsstyrelses beslut om fastställelse av utom- plansbestämmelser skall meddelas efter anslag, ändras att avse länsstyrelses beslut om fastställelse av kommunalt beslut rörande tillämpning av utom- plansbestämmelser.

Remissyttrandena

Hovrätten för Nedre Norrland har anmärkt på att tiden för fullföljd av ta­ lan mot länsstyrelses beslut i fråga om införande av utomplansbestämmelser enligt förslaget blir olika beroende på om frågan gäller fastställande av ett kommunalt beslut eller om förordnandet meddelas direkt av länsstyrelsen efter hörande av vederbörande kommunala myndigheter. Lämpligast vore en­ ligt hovrätten, att de regler, som i förslaget upptagits för fullföljd av talan mot länsstyrelses fastställelsebeslut, finge gälla i båda fallen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett att bestämmelsen om anslag icke bör avse sådana belut, som ej får överklagas.

Departementschefen

Utredningens förslag till förenhetligandc av bcsvärstiderna anser jag lämpligt.

12 Hihang

("dl

riksdagens protokoll

1959.

1

samt.

Nr I6S

178

Vid övergång till det av mig förordade systemet med utomplansbestäm-

melser av enhetligt innehåll bör förevarande paragraf — såsom utredningen

anmärkt — jämkas i redaktionellt hänseende. Utredningens förslag bör

emellertid omarbetas, så att den i ett remissyttrande påvisade olägenheten

i fråga om tillämpningen av besvärsreglerna bortfaller. I departementsför-

slaget har så skett.

Av praktiska skäl bör reglerna om sättet för utfärdande av länsstyrelsens

beslut i hithörande frågor få ett såvitt möjligt enhetligt innehåll. På grund

härav och då skyldigheten för länsstyrelsen att verkställa anslag icke inne­

bär något större mått av merarbete, anser jag icke erforderligt att härutin-

nan göra undantag för sådana fall, då beslutet ej får överklagas.

151 och 157 §§.

Departementschefen

I dessa paragrafer föreslås — i anslutning till vad utredningen förordat

— en del redaktionella jämkningar, föranledda av mitt ståndpunktstagande

under rubriken »Utomplansbestämmelser».

167 och 168 §§.

Departementschefen

Ändringarna i dessa paragrafer inskränker sig till att där gjorda hänvis­

ningar till vissa lagrum i

BL

lämpats till förslagets paragrafindelning.

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 168 år 195!)

Övergångsbestämmelserna

Utredningen

Utredningen har som sin uppfattning uttalat, att flertalet av de föreslag­

na lagändringarna icke är av beskaffenhet att påverka några redan bestå­

ende rättsförhållanden och därför ej tarvar särskilda övergångsbestämmel­

ser. I ett hänseende innebär förslagen visserligen en verklig rättsändring,

nämligen såtillvida som upphävandet av vissa bestämmelser om byggnads-

förbud torde få anses medföra upphörande av redan meddelade dylika för­

bud. Ej heller detta förhållande torde emellertid behöva framhållas genom

någon särskild övergångsbestämmelse.

Vidare har utredningen behandlat det fallet, att förfarande för antagande

och fastställande av generalplan på landet eller av byggnadsplan inletts men

ej hunnit slutföras vid nya lagens ikraftträdande. Utredningen har före­

slagit en bestämmelse, enligt vilken fråga om fastställelse av sådan plan

som nu sagts eller om ändring av dylik plan skall handläggas och bedö­

mas enligt äldre bestämmelser, såvida förslag i frågan utställts till gransk­

ning före nya lagens ikraftträdande eller — beträffande byggnadsplan —

såvida sakägarna dessförinnan medgivit att utställningsförfarande ej till-

lämpas.

179

I anslutning till sitt under rubriken »Utomplansbestämmelser» refererade iörslag att så långt möjligt ge utomplansbestämmelserna ett enhetligt inne­ håll i hela riket bär utredningen diskuterat, hur förslaget skall kunna ut­ sträckas även till de områden, för vilka utomplansbestämmelser fastställts med stöd av äldre rätt. I sådant syfte bär utredningen föreslagit, att kom­ munerna under en övergångstid av två år efter förslagets ikraftträdande skall få tillfälle att ta ställning till frågan, huruvida de väljer att övergå till de nya bestämmelserna eller föredrager att icke ha några bestämmelser alls. Under den nämnda övergångstiden skall enligt förslaget de äldre be­ stämmelserna alltjämt äga tillämpning i den mån de icke upphäves eller ersättes med bestämmelser enligt nya lagen. Vid utgången av den föreskriv­ na tiden upphör alla då kvarstående äldre utomplansbestämmelser att gälla.

Slutligen har utredningen gjort vissa uttalanden i anslutning till den proposition (nr 150) med förslag till ny lag om kommunalförbund, vilken framlagts för 1957 års riksdag. Det har framhållits att i sagda förslag så­ som ett provisorium upptagits en bestämmelse om regionplaneförbund av innebörd att ledamöter i förbundsdirektion samt ledamöter och supplean­ ter i regionplanenämnd, vilka utsetts enligt förut gällande lag, skall tills vidare, intill dess annorlunda förordnas, tjänstgöra de förra såsom för- bundsfullmäktige samt de senare såsom förbundsstyrelse i förbundet. Ut­ redningen har för sin del föreslagit, att detta provisorium avvecklas genom en föreskrift om nyval i enlighet med bestämmelserna i den nya kommu­ nalförbundslagen.

Remissyttrandena

På några håll, t. ex. i yttrandet från överlantmätaren i Kronobergs län har framhållits behovet av en övergångsbestämmelse med tanke på de bygg- nadsförbud enligt 87 eller 123 §§ BL, som redan meddelats, och de olägen­ heter, som i vissa fall skulle följa av att bebyggelsen helt frisläppes.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolins län har ansett, att de nya bestäm­ melserna bör, såvitt angår byggnadsplan, tillämpas endast om fastställelse- ansökning ej ingivits till länsstyrelsen före nya lagens ikraftträdande.

En fråga, som väckt åtskillig uppmärksamhet, är förslaget att alla nu gällande utomplansbestämmelser skall upphöra vid viss tidpunkt. I en del yttranden, t. ex. det som avgivits av överlantmätaren i Kristianstads länr har förslaget varmt tillstyrkts. I eu del andra yttranden har det avstyrkts.

Överlantmätarna i Jönköpings och Jämtlands län har ansett övergångsbe­ stämmelserna böra utformas så, all de nya utomplansbestämmelserna auto­ matiskt blir gällande inom de områden, för vilka utomplansbestämmelser förut fastställts. Anledning alt upphäva gamla bestämmelser föreligger i stort sett endast i städer och köpingar. I andra fall har den föreslagna över­ gångstiden av två år ansetts alltför kort för alt medgiva erforderlig över­ syn av utom plansom rådena. Denna sistnämnda synpunkt har också anlagts i vttrandena från länsarkitekten i Stockholms län och överlantmätaren i

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Älvsborgs län. Fullmäktige i Umeå har yrkat på att övergångstiden sättes

till minst tre år.

Departementschefen

De föreslagna nya lagreglerna torde böra träda i kraft den 1 juli 1960.

Med avseende å principerna för ikraftträdandet kan jag i huvudsak an­

sluta mig till de uttalanden, som utredningen gjort. Någon anledning att

bibehålla redan utfärdade byggnadsförbud i fall då de lagbestämmelser, på

vilka förbuden grundats, upphäves, föreligger enligt min mening icke, ef­

tersom möjlighet föreligger att i de fall, då förbuden har någon praktisk

betydelse, utan tidsutdräkt ersätta dem med en reglering i annan ordning.

Ej heller torde tillräckliga skäl föreligga att i fall då en pågående planlägg-

ningsåtgärd fortskridit så långt, att utställande ägt rum, påfordra att för­

farandet helt eller delvis göres om för att i allo uppfylla de nya bestäm­

melserna. Utredningens ståndpunkt synes mig i dessa hänseenden vara väl

avvägd.

En fråga för sig är principerna för avskrivning av det nuvarande syste­

met med utomplansbestämmelser av varierande innehåll. Klart är att de

nuvarande bestämmelserna bör bringas att upphöra; eljest bleve det ej myc­

ket bevänt med den åsyftade enhetligheten i fråga om bestämmelsernas in­

nehåll. Det synes lämpligt, att i samband med övergången till det nya syste­

met en allmän omprövning äger rum av utomplansområdenas utsträckning.

De nu antydda önskemålen blir enligt utredningens förslag väl tillgodo­

sedda. Vad som kan invändas är egentligen endast att övergångstiden synes

ha blivit tillmätt något väl knappt för att möjliggöra den önskade invente­

ringen av utomplansområdena. Den av utredningen förordade tvåårstiden sy­

nes böra förlängas till två och ett halvt år eller alltså till den 1 januari 1963.

Vad nu sagts om utomplansbestämmelser gäller jämväl sådana särskilda

bestämmelser för byggnadsverksamhetens ordnande, som fastställts av

Kungl. Maj:t med stöd av 1907 års lag angående stadsplan och tomtindel­

ning eller 1917 års lag om fastighetsbildning i stad.

Med avseende å ikraftträdandet av de nya bestämmelserna om region-

planeförbund torde utredningens förslag kunna godtagas med några jämk­

ningar av huvudsakligen redaktionell natur.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1950

181

Förslaget till ny byggnadsstadga

1 KAP.

Om byggnadsnämnd

1

§■

Gällande bestämmelser Vissa allmänna bestämmelser om byggnadsnämnd är givna i 7 § första stycket och 160 § BL. Om möjlighet att utse två eller flera byggnadsnämn­ der i landskommun stadgas i 107 § BS. Jämlikt 108 § BS kan under vissa förutsättningar kommunalnämnd tillika vara byggnadsnämnd, och enligt samma paragraf kan byggnadsnämndens åligganden stundom helt eller del­ vis överföras på särskild tjänsteman, kallad byggnadsinspektör.

Bestämmelser om de uppgifter, som tillkommer byggnadsnämnd i stad, ges i 4—8 §§ BS. Enligt 100 § BS äger de motsvarande tillämpning för kö­ ping och municipalsamhälle, och jämlikt 106 § gäller stadgandena i 5—8 §§ dessutom alla orter, för vilka stadsplan fastställts. Vad angår landet i öv­ rigt är bestämmelser om byggnadsnämndens uppgifter givna i 103 § BS.

I de nämnda stadgandena göres en utförlig uppräkning av göromål, som skall ankomma på byggnadsnämnderna. Uppräkningen kompletteras där­ jämte av mera allmänt hållna stadganden om skyldighet för nämnden att övervaka efterlevnaden av gällande föreskrifter på byggnadsområdet och — såvitt angår byggnadsnämnd i stad — att jämväl i övrigt handhava de upp­ gifter som i laga ordning överlämnas åt nämnden.

Utredningen

Vid 1 § i utredningens förslag har anförts bl. a. följande. Utredningen har ansett att en blivande byggnadsstadga lämpligen bör in­ ledas med en uttrycklig bestämmelse om att byggnadsnämnd skall finnas i varje kommun. —- Den nuvarande bestämmelsen om att flera byggnads­ nämnder kan utses inom samma kommun fyller enligt utredningen numera icke något större behov. Syftet med bestämmelsen torde i förekommande fall kunna tillgodoses genom att byggnadsnämnden uppdrager åt någon av sina ledamöter att med särskild uppmärksamhet följa byggnadsverksamhe­ ten inom visst område av kommunen. Förslaget går ut på att i varje kom­ mun endast skall finnas eu byggnadsnämnd.

En särskild bestämmelse om att kommunalnämnden (kommunens sty­ relse) tillika kan utgöra byggnadsnämnd torde bli överflödig, därest kommu­ nen -— i enlighet med förslaget — får fria händer när det gäller att bestämma byggnadsnämndens sammansättning och samma personer kan inväljas i kommunens styrelse och byggnadsnämnden.

182

Kungl. Mnj. ts proposition nr 1G8 år 1959

Att låta byggnadsnämndens uppgifter helt eller delvis ombesörjas av sär­

skild byggnadsinspektör var måhända tidigare en lämplig anordning i små

kommuner. Principiellt kan det emellertid icke anses lämpligt att verksam­

heten inom ett helt förvaltningsområde frikopplas från den kommunala för­

valtningsapparaten och uppdrages åt tjänsteman. I stället bör byggnads­

nämnden få möjlighet att i större omfattning delegera ärenden till sina

tjänstemän. I förslaget har icke upptagits någon motsvarighet till de nuva­

rande bestämmelserna om byggnadsinspektör.

Vid 2 § i utredningens förslag — vari influtit bestämmelser om byggnads­

nämndens uppgifter — har utredningen anfört bl. a. följande.

Även enligt utredningens mening är det lämpligt, att bland stadgandena

om byggnadsnämnd upptages en bestämmelse, som på ett sammanfattande

sätt anger nämndens funktion. Exemplifieringen av nämndens göromål bör

däremot enligt utredningen göras mindre detaljerad än i nuvarande stadga.

I sådant hänseende bör först ges en allmänt hållen erinran om nödvändig­

heten för nämnden att följa den allmänna utvecklingen inom kommunen

och dess omgivning samt föreskrifter om nämndens skyldighet att ombe­

sörja erforderliga utredningar i frågor rörande planläggning, fastighetsbild­

ning och byggnadsväsen samt om initiativrätt för nämnden i dylika frågor.

Härjämte bör redan i början av författningen inskärpas, att byggnadsnämn­

den icke blott är ett organ för myndighetsutövning utan även ett service­

organ till allmänhetens tjänst och att nämnden är skyldig att samarbeta

med övriga myndigheter med närstående verksamhet samt att lämna all­

mänheten råd och anvisningar i byggnadsfrågor. Slutligen har i paragrafen

intagits en allmän föreskrift om skyldighet för nämnden att övervaka efter­

levnaden av gällande föreskrifter om byggande, d. v. s. i första hand stad­

gandena i BL och BS men även gällande planer och byggnadsförbud samt

speciella byggföreskrifter, som utfärdats med stöd av stadgandena i BS.

Utredningen har särskilt framhållit, att de sålunda föreslagna bestäm­

melserna innebär en påtaglig utvidgning av verksamhetsfältet för byggnads­

nämnderna på den egentliga landsbygden, vilkas uppgifter f. n. väsentligen

inskränker sig till att väcka förslag hos länsstyrelsen och kommunens full­

mäktige.

Remissyttrandena

Från något håll, t. ex. av länsarkitekten i Jämtlands län, har uttalats den

meningen att byggnadsnämndens ansvariga ställning i bebyggelsefrågor bör

komma till tydligare uttryck än i förslaget.

Lantmäteristyrelsen har ansett, att den föreslagna bestämmelsen om bygg­

nadsnämndens skyldigheter med avseende å fastighetsbildningen kan vålla

missförstånd beträffande nämndens befogenheter samt har yrkat på att den

utbytes mot en bestämmelse om skyldighet för nämnden att verka för sam­

ordning av planläggnings- och byggnadsfrågor med fastighetsbildningen.

Med den uttryckliga bestämmelsen om skyldighet för byggnadsnämnden

183

att samråda med övriga myndigheter har — på sätt tidigare redovisats — de allra flesta remissorganen uttalat tillfredsställelse. Bland detaljerinring­ ar, som framförts i denna del, må nämnas, att arbetarskijddsshjrelsen har ansett det viktigt, att byggnadsnämnderna till sin ledning får en lista över de författningar, som nämnden hör beakta, och de myndigheter, vilkas ytt­ randen i skilda fall bör inhämtas. Telestyrelsen har förklarat sig själv ämna utarbeta och tillställa byggnadsnämnderna särskilda anvisningar om vad ledare för byggnadsföretag bör iakttaga i fråga om teleinstallationer i bygg­ nad och televerkets kabelanläggningar i intilliggande gator.

Beträffande utformningen av stadgandet om nämndens serviceuppgifter har de flesta yttrandena intagit en positiv ståndpunkt till förslaget. Svenska teknologföreningen har emellertid ansett, att bestämmelsen fått en alltför vid avfattning. Serviceverksamheten bör icke få avse projektering och verk­ ställande av beräkningar åt den enskilde, vilka det sedan kan åligga veder­ börande tjänsteman att själv granska. Såväl teknologf öreningen som ock överlantmätaren i Västmanlands län har reagerat mot att byggnadsnämnden får till uppgift att lämna råd och upplysningar i fastighetsbildningsärenden.

Svenska arkitekters riksförbund har påyrkat en mera detaljerad bestäm­ melse av innehåll att på byggnadsnämndens expedition skall finnas en för­ teckning över de myndighetspersoner som ur olika synpunkter skall granska inkommande ansökningar och till vilka den sökande på ett tidigt stadium kan vända sig för erhållande av upplysningar och råd.

Svenska kommunal tekniska föreningen har ansett att bestämmelsen om nämndens skyldighet att övervaka efterlevnaden av gällande föreskrifter angående bvggandet är så betydelsefull, att den bör erhålla en mera fram­ trädande placering än i förslaget. Hovrätten för Nedre Norrland ■ - som sagt sig i princip icke ha något att erinra mot att byggnadsnämndens åligganden angives endast i allmänna ordalag — har dock ansett tvekan råda huruvida det föreslagna slutstadgandet i paragrafen innefattar skyldighet för nämn­ den att i fall av förseelse göra anmälan därom till åklagaren samt har ansett att en uttrycklig bestämmelse härom, motsvarande den nuvarande föreskrif­ ten i 5 § 18) BS, hör inflyta i nya stadgan.

Departementschefen

Den nya byggnadsstadgan torde, såsom utredningen föreslagit, böra in­ ledas med eu allmänt hållen bestämmelse om byggnadsnämnden och dess uppgifter. Av redaktionella skäl synes härvid lämpligast att sammanföra de bestämmelser, som utredningen behandlat under 1 och 2 §§, till en enda pa­ ragraf.

Det sakliga innehållet i nämnda inledande bestämmelse torde kunna grun­ das på utredningens uttalanden, vilka i allt väsentligt stått oemotsagda i re­ missyttrandena. Vid avfattande av departementsförslaget har i enlighet här­ med förutsatts, bl. a., att i varje kommun endast skall finnas eu bygg­ nadsnämnd, att den nuvarande bestämmelsen om möjlighet i vissa fall att utnyttja kommunalnämnden såsom byggnadsnämnd skall bortfalla samt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

184

någon motsvarighet icke heller skall upptagas till nu gällande bestämmelser

om byggnadsinspektör.

Bestämmelsen om byggnadsnämnds allmänna uppgifter har ansetts böra

utformas så, att byggnadsnämnden har att öva det närmaste inseendet över

hur kommunens område hebygges. En mera ingående uppräkning av nämn­

dens uppgifter på olika områden har icke ansetts behövlig, men däremot har

i departementsförslaget — liksom i utredningens förslag — den nyssnämnda

allmänna bestämmelsen kompletterats med en erinran om vad nämndens

verksamhet i stort sett går ut på.

I sistnämnda kompletterande bestämmelse heröres först nämndens skyl-

dighet att följa den allmänna utvecklingen inom kommunen och dess om­

givning samt att ombesörja utredningar, upprätta förslag och göra fram­

ställningar i ämnen, vilka berör nämndens verksamhet. Någon ändring i

vad som hittills gällt beträffande omfattningen av nämndens verksamhet

innebär detta givetvis icke. För att kunna fullgöra sin nyss omnämnda skyl­

dighet att öva inseende över bebyggandet av kommunens område måste

nämnden kontinuerligt följa och ha ett avgörande inflytande på såväl plan­

läggningen och fastighetsbildningen som byggnadsväsendet i inskränkt be­

märkelse. Det synes önskvärt, att detta inskärpes genom att dessa tre verk­

samhetsområden uttryckligen uppräknas. Någon missuppfattning torde

knappast behöva föranledas härav, då ju nämndens befogenheter på olika

områden givetvis icke regleras genom förevarande stadgande utan genom

mera detaljerade bestämmelser i byggnadslagstiftningen och annorstädes.

Även den av utredningen föreslagna bestämmelsen om skyldighet för

byggnadsnämnden att samråda med andra myndigheter har fått en motsva-

righet i departementsförslaget. Beträffande lämpligheten av att rådgivande

anvisningar utarbetas till ledning för byggnadsnämndernas bedömande, i

vilka fall, i vilken omfattning och i vilken form sådant samråd bör ske, hän­

visas till vad som i det föregående anförts under rubriken »Byggmyndighe-

terna».

Nämndens serviceverksamhet anser jag vara av största betydelse. Att på

något sätt inskränka denna del av verksamheten, så att något visst om-

låde undantages därifrån, vore direkt olämpligt. En annan sak är att bvgg-

nadsnämndernas resurser, när det gäller att bedriva sådan verksamhet, på

de flesta håll är ganska begränsade och att den service, som kan bjudas,

ofta blott kommer att besta i att vägleda allmänheten till annan vederbörlig

myndighet. Någon skyldighet för nämnden alt åt enskilda personer verk­

ställa projekterings- och beräkningsarbeten av någon betydelse avses givetvis

icke skola föreligga, och det torde ligga i sakens natur att befattningshavare

hos nämnden överhuvud icke bör syssla med sådan verksamhet i den mån

arbetet skall granskas av samme tjänsteman.

Byggnadsnämndens övervakande uppgifter kommer givetvis även i fort­

sättningen att bli av stor betydelse. Detta innebär emellertid icke att denna

del av verksamheten bör skjutas i förgrunden på bekostnad av nämdens öv­

riga, lika viktiga funktioner. Vad beträffar frågan, huruvida nämnden är

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1950

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1950

185

skyldig att anmäla iakttagna förseelser mot byggförfattningarna till åtal torde en dylik skyldighet i princip följa av den allmänt hållna bestämmelse, som utredningen föreslagit. Att genom uttrycklig bestämmelse ålägga bygg­ nadsnämnden att till åtal anmäla varje iakttagen förseelse, även om den är bagatellarlad och även om starka lämplighetsskäl talar för att åtal icke äger rum, skulle snarast vara ägnat att undergräva allmänhetens förtroen­ de för nämnden och därigenom motverka det huvudsakliga syftet med refor­ men. I departementsförslaget har någon sådan bestämmelse icke influtit.

2

§•

Gällande bestämmelser Bestämmelserna i denna paragraf har endast i vissa delar några motsva­ righeter i gällande BS.

I 8 § BS är stadgad skyldighet för byggnadsnämnd eller annan myndig­ het, som stadsfullmäktige bestämmer (i praktiken oftast fastighetsnämnd, fastighetskontor eller byggnadskontor), att upprätta förteckning av viss be­ skaffenhet över envar fastighetsägare åliggande förpliktelse att till staden utgiva bidrag till kostnad för gata och skyldighet att på begäran tillhanda­ hålla skriftlig upplysning i de hänseenden som skall framgå av förteck­ ningen.

Vidare är i 77 och 136 §§ BS stadgad skyldighet för den som söker bygg­ nadslov att vid ansökningen foga s. k. nybyggnadskarta. Däremot finnes f. n. icke någon uttrycklig bestämmelse om skyldighet för byggnadsnämn­ den eller annan att utfärda sådan karta.

Utredningen Utredningen har framhållit, att byggnadsnämnden enligt BS i åtskilliga fall har befogenhet att meddela förelägganden för fastighetsägare att vid­ taga åtgärder med byggnader och andra anordningar på fastigheten och att dessa befogenheter i förslaget bibehållits samt i vissa hänseenden t. o. in. utvidgats. För fastighetsköpare och kreditgivare kan det ofta vara av stor betydelse att utan omgång kunna få reda på om något dylikt beslut medde­ lats beträffande fastigheten. Fn skyldighet för byggnadsnämnden att till- handagå med officiellt intyg vilka sådana beslut som meddelats men ännu ej verkställts, torde knappast ens i de största städerna behöva bli betungan­ de för nämnden, eftersom antalet av de beslut, som bär avses, är relativt ringa. Utredningen har därför förordat en bestämmelse av sådan innebörd.

Enligt vad utredningen inhämtat har det i praktiken visat sig medföra svårigheter att upprätta gatukostnadsförteckning, som i allo fyller de i BS uppställda kraven, och bestämmelsen i 8 § BS torde därför endast i ett fåtal fall ha länt till efterföljd. Det oaktat torde byggnadsnämnderna ha kunnat någorlunda tillfredsställande fullgöra sin skyldighet att på anfordran med­ dela uppgifter angående omfattningen av tomtägares förpliktelser genom att vid behov verkställa undersökning i varje särskilt fall. Utredningens förslag går ut på att de nuvarande bestämmelserna om gatukoslnadsförteck- ning slopas men att däremot bestämmelserna om skyldighet att lämna upp­ gift om enskild fastighetsägares förpliktelser bibehålies.

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Enligt utredningen har bestämmelserna om nybyggnadskarta, såvitt an­

går städer och andra större orter, nästan genomgående tillämpats så, att

byggnadsnämnden på begäran tillhandahållit fastighetsägaren karta, som

fyllt kraven på nybyggnadskarta. Brukligt har också varit, att nämnden vid

utfärdandet försett kartan med anteckningar om förhållanden, som bör sär­

skilt beaktas vid planerande av byggnadsföretag och prövning av ansök­

ningar om byggnadslov, t. ex. om förefintliga vatten- och avloppsledningar,

plushöjder samt speciella föreskrifter, som enligt gällande plan skall iakt­

tagas vid byggandet (jfr 77 § BS). Tillhandahållande av nybyggnadskarta

har i själva verket blivit ett viktigt led i den service, som byggnadsnämn­

derna består allmänheten. Gällande praxis bör komma till uttryck i själva

stadgan på det sättet, att byggnadsnämnderna i viss omfattning får sig ålagt

att tillhandahålla nybyggnadskarta åt fastighetsägare eller annan intressent,

som begär sådan. I fråga om områden med stadsplan torde skyldigheten

kunna göras undantagslös. Vad beträffar andra bebyggelseområden kan,

med hänsyn till bristen på personella resurser, någon ovillkorlig skyldighet

att tillhandahålla nybyggnadskarta icke föreskrivas, men utredningen har

föreslagit en bestämmelse, som rekommenderar byggnadsnämnderna att,

där det lämpligen kan ske, tillhandahålla nybyggnadskarta även för fastig­

het inom område utan stadsplan.

Remissyttrandena

Bestämmelsen om skyldighet för byggnadsnämnden att på begäran med­

dela uppgift om vissa beslut rörande föreläggande för fastighetsägare har

i stort sett icke mött några principiella erinringar. Stadsplanekontoret i

Stockholm samt Föreningen Sveriges städers byggnadsinspektörer har dock

ansett, att bestämmelsen bör utgå såsom överflödig. Om bestämmelsen bibe­

hålies, bör den enligt deras mening icke begränsas att avse blott sådana be­

slut, som ej verkställts, eftersom en dylik avfattning medför att intyg ej

kan utfärdas utan undersökning på marken. Även Svenska väg- och vatten­

byggares riksförbund har ansett, att den nämnda begränsningen bör slopas.

Fullmäktige i Alvesta, som lämnat de nu omnämnda bestämmelserna utan

erinran, har däremot yrkat på upphävande av skyldigheten att lämna be­

sked om bidrag till gatubyggnadskostnad. I allt fall bör ordet »fastighet»

utbytas mot ordet »tomt», eftersom gatukostnadsbidrag ej kan med någon

grad av säkerhet beräknas annat än för tomt, vilken varit föremål för tomt­

mätning. Svenska kommunal tekniska föreningen har efterlyst ett klarläg­

gande, vilken myndighet det är som skall utfärda besked angående gatu­

kostnadsbidrag samt ett betonande av att det är fastighetsägaren och icke

fastigheten som skyldigheten att utgiva sådant bidrag åvilar.

Departementschefen

Den betydelse, som planer och andra särskilda bestämmelser för bebyggan­

det samt byggnadsnämndens beslut äger med hänsyn till markägarnas möj­

ligheter att utnyttja marken, gör det till ett viktigt intresse såväl ur allmän

187

som ur enskild synpunkt att tillförlitligt besked kan erhållas om vad som i sådant hänseende gäller beträffande varje särskilt markområde. Detta kan motivera en rätt långt gående skyldighet för byggnadsnämnden att på be­ gäran lämna uppgifter till markägare och andra, som kan antagas ha in­ tresse av auktoritativt besked i dylika frågor.

Förslaget att utvidga nuvarande bestämmelser i ämnet med en skyldighet för byggnadsnämnden att på förfrågan lämna besked, huruvida nämnden meddelat heslut rörande skyldighet att riva eller ändra byggnad eller vidtaga annan särskild åtgärd med avseende å viss fastighet, är med hänsyn till det sagda väl motiverat. Jag förordar, att en bestämmelse i ämnet upp­ tages i författningen. Vad angår den närmare utformningen torde emellertid utredningens förslag böra i viss mån överarbetas. Även utan särskild bestäm­ melse torde det framstå som klart, att beskedet icke behöver redovisa andra beslut än sådana, som är aktuella, och att det bl. a. icke behöver upptaga beslut, som redan verkställts. En uttrycklig bestämmelse i ämnet skulle, på sätt framgår av vissa remissyttranden, kunna tolkas på det sättet, att besked icke får utfärdas utan undersökning på marken.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen om besked rörande skyl­ dighet att utgiva kostnad för gata är avfattad i nära överensstämmelse med vad som nu gäller, bortsett från att kravet på särskild gatukostnadsförteck- ning slopats. Någon anledning att ändra utredningens förslag i sakligt hän­ seende föreligger enligt min mening icke.

Åven den av utredningen föreslagna bestämmelsen om nybyggnadskarta torde överensstämma med vad som på de flesta håll tillämpas i praxis. Be­ stämmelsen har överförts till departeinentsförslaget.

3 §•

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1959

Gällande bestämmelser I 10—12 samt 104 och 100 §§ gällande BS ges föreskrifter om byggnads­ nämnds sammansättning, val av ledamöter i nämnden, sammanträden, ord­ ning för beslut in. in.

Byggnadsnämnd i stad skall bestå av fem ledamöter, där ej i byggnads­ ordningen bestämmes att antalet ledamöter skall vara tre. Av ledamöterna utser magistraten en och stadsfullmäktige de övriga. Vidare ges föreskrifter om ledamöternas kvalifikationer, i vilket hänseende bl. a. stadgas, att prak­ tisk erfarenhet i byggnadsfrågor och därmed sammanhängande spörsmål bör vara företrädd samt att den magistratsvalde ledamoten såvitt möjligt bör vara lagfaren. Byggnadsnämnd på landet skall bestå av tre ledamöter, såvida ej länsstyrelsen bestämt, att antalet skall vara fem. Av ledamöterna utses en av länsstyrelsen och de övriga av kommunalfullmäktige. Med avseende å personvalet rekommenderas bl. a. att praktisk erfarenhet i byggnadsfrågor och därmed sammanhängande spörsmål blir företrädd i nämnden. — Öv­ riga hithörande bestämmelser är lika för stad och landsbygd. Bl. a. ges be­ stämmelser om mandatperioder, om ersättare för ledamot, om obehörighet

188

att vara ledamot eller ersättare, om ledamots och ersättares rätt till avsä­

gelse, om ordförandeskapet i nämnden, om tid för sammanträde, beslutför­

het, omröstning, förande av protokoll och protokolljustering.

Utredningen

Utredningens ståndpunktstagande i förevarande del och skälen härför har

i huvudsak redovisats i det föregående.

Av skäl som förut redovisats har utredningen föreslagit, att bestämmelser­

na göres lika för stads- och landskommuner.

Vidare innebär utredningens förslag att samtliga ledamöter i byggnads­

nämnden skall utses av kommunens fullmäktige. Magistratens resp. länssty­

relsens nuvarande uppgift att utse en ledamot av nämnden föreslås sålunda

bortfalla, och kommunalborgmästare blir icke längre självskriven ledamot.

Utredningen har icke i sitt förslag upptagit någon regel om viss kompetens

hos nämndens ledamöter.

Enligt uppgift i betänkandet har utredningen övervägt att föreslå en be­

stämmelse om att en av ledamöterna i byggnadsnämnden tillika skall vara

ledamot av kommunens styrelse och att en ledamot tillika skall vara ledamot

av hälsovårdsnämnden. Emellertid har utredningen stannat vid att icke före­

slå någon sådan anordning närmast av den anledningen att den skulle bli svår

att upprätthålla vid proportionellt val.

Det anförda innebär, att utredningens förslag i nu behandlade delar bragts

att helt överensstämma med motsvarande i kommunallagen givna bestäm­

melser om kommunens styrelse och tagit formen av en hänvisning till kom­

munallagen. På detta sätt har också vunnits en reglering av bl. a. frågorna

om antalet ledamöter och suppleanter, allmänna valbarhetsvillkor, verkan

av valbarhetens upphörande, rätt till avsägelse, suppleanters inkallande till

tjänstgöring, val av ordförande, vice ordförande och ordförande för tillfället,

ställe och tid för sammanträden, suppleanters tjänstgöring och underrättan­

de, beslutförhet, jäv, beslulförfarande, förande av protokoll, reservation,

emottagande av framställningar, skyldighet för ordförande att svara för ar­

kivvården, ansvar och skadeståndsskyldighet samt ersättning till ordföran­

de och ledamöter.

I ett hänseende har dock avsteg skett från förebilden i kommunallagen,

nämligen vad angår möjligheten att välja tjänsteman hos kommunen till

ledamot av byggnadsnämnden. Det har framhållits, att reglerna i kommunal­

lagen, tillämpade på förevarande område, bl. a. skulle leda till att kommunal­

borgmästare resp. kommunalkamrer bleve obehörig att vara ledamot. Detta

resultat finner utredningen icke lämpligt med hänsyn till behovet inom

nämnden av juridisk och förvaltningsteknisk sakkunskap samt till önske­

målet att knyta byggnadsnämnden närmare de kommunala förvaltningsor­

ganen. Utredningen har därför föreslagit eu annan regel, nämligen att av

kommunens tjänstemän blott den är obehörig, som har till åliggande att in­

för nämnden svara för utredningen och handläggningen i övrigt av de ären­

den, vilka ankommer på nämndens prövning.

Kungi. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Kungl. Maj. ls proposition nr 168 år 1650

189

För Stockholm har utredningen föreslagit en speciell bestämmelse med hänvisning till den särskilda kommunallagen för sagda stad.

Remissyttrandena I ett och annat yttrande, bl. a. det från fullmäktige i Hälsingborg, har ut­ talanden förekommit om att behörighetsreglerna bör utformas på alldeles samma sätt som i kommunallagen och att alltså de av utredningen föreslag­ na undantagen från bestämmelserna i kommunallagen bör slopas. Å andra sidan har den avvikelse från de allmänna kommunalrättsliga principerna, som det innebär att kommunalborgmästare och kommunalkamrer skall få vara ledamot av byggnadsnämnden, uttryckligen tillstyrkts av stgrelsen för

Svenska stadsförbundet under motivering att detta är ett lämpligt sätt att tillgodose behovet av juridisk och förvaltningsteknisk sakkunskap.

Ett par yttranden innehåller önskemål om en nära anknytning av bygg­ nadsnämnden till kommunens styrelse. Sålunda har drätselkammaren i Sig­ tuna och fullmäktige i Säffle ansett alt åtminstone eu av ledamöterna i bygg­ nadsnämnden alltid bör vara ledamot i kommunens styrelse. Även fullmäk­ tige i Ronnebg har funnit det naturligt, att upphörandet av kommunalborg­ mästarens medlemskap i byggnadsnämnden ersättes av att man vid person­ valet strävar efter en viss anknytning till drätselkammaren. På andra håll har man däremot bestämt motsatt sig denna mening. Svenska kommunal tekniska föreningen har understrukit vikten av att byggnadsnämnden, trots den närmare anknytningen till den övriga kommunala förvaltningen, även i fortsättningen bibehåller en opartisk ställning. Länsarkitekten i Kronobergs län har påyrkat, att samma personer ej skall få vara ledamöter av kommu­ nens styrelse och byggnadsnämnden.

Medicinalstyrelsen har ansett, alt samordningen mellan byggnadsnämnden och hälsovårdsnämnden skulle underlättas genom en föreskrift om att en ledamot av hälsovårdsnämnden samtidigt skall vara ledamot av byggnads­ nämnden.

Fullmäktige i Borås har yrkat på en bestämmelse om att i nämnden om möjligt skall ingå en lagkunnig ledamot.

Beträffande frågan om kommunala tjänstemäns valbarhet till byggnads­ nämnden har stadsbyggnadskontoret i Stockholm och byggnadsnämnden i

Södertälje uttalat den meningen, att alla tjänstemän hos nämnden bör vara obehöriga att vara ledamöter av denna. Enligt fullmäktige i Bromölla bör alla kommunens tjänstemän vara obehöriga.

Länsstyrelsen i Hallands län har ifrågasatt, om icke kommunallagens obe- hörighetsregler borde något utvidgas, så att i nämnden ej finge inväljas per­ soner med ledande ställning i större byggnads- eller bostadsföretag.

Hovrätten för Västra Sverige har ansett att byggnadsnämndens ledamöter bör vara bundna av samma jävsregler som domare.

Departementschefen I huvudsak kan jag ansluta mig till de uttalanden, som utredningen gjort i hithörande frågor. Som ett viktigt önskemål vill jag emellertid framhålla,

190

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1059

att författningsbestämmelserna såvitt möjligt utformas i överensstämmelse

med den nya hälsovårdsstadga, som träder i kraft den 1 januari 1960. Här­

av föranledes en del jämkningar i utredningens förslag.

Enligt hälsovårdsstadgan skall antalet ledamöter i hälsovårdsnämnd be­

stämmas av fullmäktige men får icke vara mindre än fem. En liknande

bestämmelse synes lämplig för byggnadsnämndernas vidkommade.

Ett annat särdrag i hälsovårdsstadgan är att denna icke upptager några

bestämmelser om proportionella val. I kommunallagen är det en vedertagen

princip, att val skall vara proportionellt i de fall, då sådant är föreskrivet

vid val till kommunens styrelse. Anledningen till att denna princip från­

gåtts i hälsovårdsstadgan torde vara den, att nämnda stadga upptager rekom­

mendationer i fråga om ledamöternas formella kompetens, vilka skulle bli

svåra att iakttaga vid proportionellt val. Eftersom någon liknande kompetens­

regel icke nu föreslås för byggnadsnämndens ledamöter, har i departements-

förslaget upptagits en bestämmelse om att val skall vara proportionellt i de

fall då sådant är föreskrivet vid val till kommunens styrelse.

Bestämmelsen om behörighet för tjänsteman hos kommunen att vara

ledamot eller suppleant i byggnadsnämnd har i departementsförslaget utfor­

mats på samma sätt som motsvarande bestämmelse i 8 § hälsovårdstadgan.

Efter mönster av nämnda stadga har i förslaget också fått inflyta en be­

stämmelse om vad nämndens protokoll skall innehålla. Några speciella

jävsregler, avvikande från dem som gäller kommunala organ i allmänhet,

torde ej erfordras.

4

§■

Gällande bestämmelser

Vissa motsvarigheter till bestämmelserna i denna paragraf återfinnes i 13,

100, 101 och 105 §§ BS. Enligt dessa nu gällande stadganden skall bygg­

nadsnämnd i stad till sitt biträde ha stadsarkitekt. Det ankommer på stads­

fullmäktige att bestämma, vilka befattningshavare i övrigt som skall finnas

hos nämnden, samt på nämnden att antaga och entlediga befattningshavar­

na. Bestämmelserna för byggnadsnämnd i stad äger motsvarande tillämp­

ning för byggnadsnämnd i s. k. stadsplanesamhälle. Annan byggnadsnämnd

skall såvitt möjligt till sitt biträde ha en byggnadskonsulent. För behörighet

till befattning såsom stadsarkitekt eller byggnadskonsulent uppställes vissa

kompetenskrav.

Utredningen

Efter en undersökning av behovet för byggnadsnämnden att ha tillgång till

särskild sakkunskap på olika områden har utredningen först framhållit, att

byggnadsnämnderna i stor omfattning bör ha tillgång till personal med stads­

arkitekts kompetens Det är däremot icke givet, att behovet är störst inom

de s. k. stadsplanesamhällena. Inom många områden med stadsplan har be­

byggelsen stagnerat, medan åtskilliga områden utan stadsplan är föremål

för intensiv exploatering. De nuvarande bestämmelserna kan knappast sägas

Kungl. Maj. ts proposition in- 168 år 1959

191

vara ägnade att främja en ändamålsenlig fördelning av de tillgängliga mycket knappa personella resurserna.

Vidare liar det sedan länge stått klart, att det åtminstone inom orter, där byggnadsverksamheten är av någorlunda stor omfattning, fordras tillgång också till specialiserad sakkunskap i konstruktionsfrågor.

Utredningen har ansett lämpligt, att önskemålet om tillgång till expertis på båda de nämnda områdena kommer till uttryck i en blivande byggnads­ stadga. För befattning såsom stadsarkitekt har föreslagits kompetensregler, liknande de nuvarande, nämligen krav på särskild utbildning och praktisk erfarenhet i konstruktionsfrågor. Däremot har utredningen icke funnit det vara behövligt eller lämpligt att föreslå någon bestämmelse, som gör det till en ovillkorlig skyldighet för kommunerna att tillhandahålla sådan personal. I stället har utredningen — i anslutning till sitt ståndpunktstagande i fråga om beslutanderätten i byggnadsärenden — föreslagit regler av innebörd att befogenheten att medge dispens från gällande bestämmelser för byggnads­ verksamheten — vilken f. n. i huvudsak är förbehållen Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen — i stor omfattning skall kunna överföras på byggnadsnämn­ den under förutsättning att denna har tillgång till befattningshavare med nyss angivna kvalifikationer. Bestämmelser av sådan innebörd är enligt ut­ redningens mening bättre ägnade än formellt tvingande föreskrifter att i er­ forderlig omfattning säkerställa behovet av teknisk sakkunskap hos bygg­ nadsnämnderna.

I utredningens författningsförslag har — liksom i nuvarande BS -— också influtit en bestämmelse om dispens från det uppställda kravet på viss kom­ petens för stadsarkitekt. Dispensbefogenheten, som f. n. är förbehållen Kungl. Maj:t, har av praktiska skäl föreslagits skola överflyttas till byggnadssty­ relsen.

Utredningen har också föreslagit, att bland hithörande sladganden intages eu erinran om personalen inom mätningsväsendet, vars uppgifter regleras annorstädes än i BS, nämligen i fastighetsbildningslagstiftningen och för­ fattningar i anslutning därtill.

De nuvarande bestämmelserna om byggnadskonsulent har fått utgå med hänsyn till den avfattning, som bestämmelserna om stadsarkitekt och bygg­ nadsinspektör erhållit.

Remissyttrandena

Bestämmelserna om skyldighet för kommunerna att anställa stadsarkitekt har lett till delade meningar bland remissorganen.

I en grupp av yttranden, representerade av styrelsen för Svenska stads­ förbundet in. fl., har framhållits, att de föreslagna bestämmelserna visser­ ligen ur kommunal synpunkt är bättre än de nuvarande men alt man måste ställa sig tveksam till lämpligheten av att över huvud ha några bestämmelser i byggnadsstadgan om att byggnadsnämnden skall ha tillgång till viss sak­ kunnig personal. Såsom särskilt betydelsefullt har styrelsen framhållit för­ slaget att byggnadsnämndens särskilda rätt alt själv antaga och entlediga be­

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

fattningshavare bortfaller, något som gör det lättare för andra kommunala

organ att tillgodogöra sig den sakkunskap, som finns representerad hos

nämnden. Å andra sidan har byggnadsstyrelsen betonat att den nuvarande be­

stämmelsen, enligt vilken byggnadsnämnd i stad eller annat stadsplanesam-

hälle alltid skall ha stadsarkitekt, haft stor betydelse för att sakkunnigor­

ganisationen kunnat nå den omfattning den har i dag och att bestämmelsen

enligt styrelsens mening icke bör ändras. Samma mening har uttalats av

bl. a. länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Malmöhus, Skaraborgs, Väst­

manlands och Våsternorrlands län, ett flertal länsarkitekter, vissa samman­

slutningar av tekniker (Svenska arkitekters riksförbund, Svenska kommu­

nal tekniska föreningen m. fl.) samt Svenska naturskyddsföreningen. I ett

fåtal fall har även kommunala myndigheter anslutit sig till samma mening

(kommunalnämnden i Hultsfred, fullmäktige i Karlstad, byggnadsnämnder­

na i Hörby och Sundsvall m. fl.).

Något mera nyanserade uttalanden har gjorts av bl. a. länsstyrelserna i

Stockholms och Södermanlands län, vilka betonat, att kraven på sakkunnigt

biträde åt byggnadsnämnden ökar genom den föreslagna reformen och att

kraven på sakkunniga biträden icke får sättas lägre än f. n. Länsstyrelsen

i Jämtlands län har ansett, att det bör föreskrivas som en ovillkorlig skyldig­

het för kommunen att ha stadsarkitekt, om byggnadsverksamheten är av

större omfattning. I några remissyttranden, bl. a. dem som avgivits av läns­

arkitekterna i Södermanlands och Blekinge län, har uttalats den meningen,

att nuvarande bestämmelser om byggnadskonsulent bör bibehållas.

Stadsbyggnadskontoret i Stockholm har framhållit alt de angivna kompe­

tenskraven för stadsarkitekt icke nödvändigtvis behöver fyllas av alla, som

ombesörjer på stadsarkitekt ankommande göromål, i fall då flera stadsarki­

tekter finnes.

Förste provinsialläkaren i Västernorrlands län, distriktsingenjörerna för

vatten och avlopp i Södermanlands och Västernorrlands län samt Svenska

väg- och vattenbyggares riksförbund har yrkat på att högskolekompetens

fordras för byggnadsinspektör. Föreningen Sveriges städers byggnadsinspek­

törer har ansett att kompetenskraven för byggnadsinspektör bör angivas i

by§gna(isstadgan och ej sättas lägre än så, att de motsvarar kraven på ar­

betsledare för uppförande av byggnad med mer än två våningars höjd. Även

stadsbyggnadskontoret i Stockholm vill att kompetenskraven för byggnads­

inspektör definieras närmare.

Föreningen för vattenhygien m. fl. har ansett, att bland nämndens sak­

kunniga bör uppräknas även byggnadschef, kommunalingenjör m. fl.

Överlantmätaren i Stockholms län och länsarkitekten i Kristianstads län

har framhållit att i detta sammanhang bör inskärpas att nämndens sakkun­

niga ej får bedriva privat verksamhet inom sitt verksamhetsområde.

Överlantmätaren i Västernorrlands län har ansett att i paragrafen bör in­

lagas en erinran om de uppgifter, som enligt olika författningar ankommer

på distriktslantmätare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

193

Departementschefen

Det är ett angeläget önskemål, att byggnadsnämnderna genomgående får tillgång till personal med de kvalifikationer, som erfordras för att nämn­ derna skall kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sina viktiga funktioner. Vad tvekan kan råda om är blott huruvida detta önskemål bäst tillgodoses med tvingande bestämmelser om att vissa byggnadsnämnder skall ha till­ gång till personal med viss angiven kompetens, eller om det — såsom ut­ redningen ansett — är bättre att härutinnan i huvudsak lita till kommu­ nernas egen ambition och i själva byggnadsstadgan intaga i huvudsak blott rekommenderande bestämmelser i ämnet, kompletterade med sådana före­ skrifter om dispensbefogenhet m. m., som kan antagas stimulera kommuner­ nas intresse för sakkunnigfrågans lösning.

Det är enligt min mening uppenbart, att bestämmelserna på detta om­ råde icke — lika litet som eljest inom byggnadslagstiftningen — bör gå längre än behovet oavvisligen kräver. Läget har radikalt förändrats sedan de nuvarande bestämmelserna tillkom. Då var det sannolikt behövligt att ha formellt tvingande regler för att få behovet av sakkunniga biträden åt byggnadsnämnderna nöjaktigt fyllt. F. n. är läget snarare sådant, att en viss konkurrens råder mellan kommunerna, när det gäller att försäkra sig om kompetent personal. Vid sådant förhållande torde utredningens förslag till bestämmelser i ämnet böra föredragas framför de nu gällande reglerna.

Måhända hade det varit önskvärt, att kompetenskraven för byggnadsin­ spektör angivits lika utförligt som motsvarande kompetenskrav för stads­ arkitekt. Detta möter emellertid vissa svårigheter därför att utbildningen av ingenjörspersonalen icke är lika enhetlig som för arkitekterna. Att ge­ nomgående fordra högskolekompetens är knappast möjligt. Frågan är f. ö. icke av större betydelse i annat hänseende än för avgränsningen av be­ fogenheten för byggnadsnämnd att meddela vissa dispenser (jfr 67 § 2 mom. departementsförslaget). Dispensbefogenhetens omfattning behöver emellertid icke nödvändigtvis sammanknytas med bestämmelserna i före­ varande paragraf utan kan — såsom utredningen också föreslagit — göras beroende av en prövning från fall till fall. Jag har därför icke någon erinran mot att bestämmelsen utformas på sätt skett i utredningens förslag.

Lämpligt synes vara att bland nämndens sakkunniga nämna även stads- ingenjör och andra befattningshavare inom mätningsväsendet, vilka enligt gällande författningar sorterar under byggnadsnämnden. Att här uppräkna Övriga kommunala befattningshavare med någon anknytning till nämden synes däremot mindre lämpligt. Ej heller torde i detta sammanhang böra meddelas några instruktionella föreskrifter för stadsarkitekt eller annan befattningshavare hos nämnden.

.‘1 llihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr

ltiS

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

5 §•

Departementschefen

Den här föreslagna bestämmelsen om kallelse till byggnadsnämnds sam­

manträde saknar motsvarighet i utredningens förslag. Den är utformad efter

mönster av 11 § nya hälsovårdsstadgan.

6

§•

Gällande bestämmelser

Enligt 15 § BS skall stadsarkitekt alltid vara tillstädes vid byggnadsnämn­

dens sammanträden, och detta gäller under viss förutsättning även åtskilli­

ga andra till nämnden knutna tjänstemän. Länsarkitekten, förste provinsial­

läkaren m. fl. angivna tjänstemän äger rätt att närvara vid nämndens sam­

manträden, att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin

mening antecknad till protokollet.

Utredningen

Utredningen har förebragt en utförlig motivering för att rätten för vissa

tjänstemän att närvara vid byggnadsnämndens sammanträden bör upphöra.

Bl. a. har åberopats praktiska hänsyn, varjämte det gjorts gällande att en

ändring av reglerna på denna punkt icke får någon större praktisk betydelse,

eftersom byggnadsnämnderna helt visst ändå finner det angeläget att råd­

göra med vederbörande tjänstemän i tveksamma eller viktigare frågor och

vid behov kalla dem till sina sammanträden.

Av sålunda anförda skäl har utredningen föreslagit en bestämmelse,

enligt vilken blott stadsarkitekt, stadsplanechef, stadsingenjör, mätnings­

man, byggnadsinspektör och annan befattningshavare, som har till ålig­

gande att föredraga ärenden hos nämnden, får obetingad rätt att deltaga i

dess överläggningar. Beträffande de i nuvarande författning uppräknade och

övriga statliga tjänstemän föreslås, att dessa skall äga samma rätt i fall, då

byggnadsnämnden kallat dem till deltagande i sammanträde, medan däremot

deras rätt att okallade deltaga i sammanträdena bortfaller.

Remissyttrandena

Förslagen i denna paragraf har föranlett uttalanden i ett stort antal av-

remissyttrandena.

Länsarkitekten i Kronobergs län och fullmäktige i Umeå har ansett det

beklagligt, att utredningen strukit de bestämmelser, som ger länsarkitekten,

förste provinsialläkaren, brandchefen in. fl. rätt att närvara vid byggnads­

nämndens sammanträden.

Länsstgrelserna i Jämtlands och Malmöhus län har ansett att åtminstone

länsarkitekten bör bibehållas vid rätten att närvara vid byggnadsnämndens

sammanträden.

195

Länsarkitekten i Södermanlands län, som icke haft något att erinra mot slopandet av bestämmelsen om länsarkitektens rätt att närvara vid nämndens sammanträden, har därjämte föreslagit att bestämmelsen om rätt för bygg­ nadsnämnden att kalla länsarkitekten till sammanträde skall utgå, efter­ som den skulle kunna bli onödigt betungande för denne.

överlantmåtaren i Västerbottens län bär framhållit, att utredningens för­ slag leder till ett försvagande av byggnadsnämndernas sakkunskap. Denna brist bör repareras genom att vederbörande distriktslantmätare får rätt att alltid deltaga i nämndens sammanträden. En liknande uppfattning bär utta­ lats av överlantmätaren i Norrbottens län. Även lantmäterishjrelsen har be­ tonat att byggnadsnämnderna för att kunna fullgöra sin uppgift som service­ organ bör utöva sin verksamhet i nära samarbete med lantmäteriets distrikts- organisation. Det är visserligen icke tänkbart, att vederbörande distrikts­ lantmätare kan närvara vid alla sammanträden med byggnadsnämnderna inom distriktet, och samarbetet bör i regel kunna ske medelst telefonsamtal eller skriftväxling i enkla former. Ärenden, som icke kan behandlas på detta sätt eller som är mindre brådskande, bör samlas för att handläggas vid till­ fälle då distriktslantmätaren kan närvara.

Statens brandinspektion har ansett att slopandet av brandchefens nuvaran­ de rätt att närvara vid byggnadsnämndens sammanträden och om hans börande i vissa ärenden innebär ett försvagande av nämnden. Som kompen­ sation bör byggnadsnämnden uttryckligen få sig ålagt att låta brandche­ fen ta del av byggnadsärendena och att höra honom i sådana frågor, som han bedömer vara av intresse ur brandskyddssynpunkt. Samma mening har uttalats av Svenska brandbefälsförbnndet. Länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands län, flera länsbrandinspektörer samt Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund har som sin mening uttalat, att brandchefen alltjämt bör ha rätt att närvara vid byggnadsnämndens sammanträden.

Civilförsvars styrelsen har framhållit att intresset för civilförsvaret visat sig i många fall vara obetydligt hos de nu fungerande byggnadsnämnderna samt bar ansett alt ett borttagande av civilförsvarschefernas rätt att närvara vid nämndernas sammanträden försvårar kontrollen över det enskilda skydds- rumsbyggandet.

Fullmäktige i Ludvika bär ifrågasatt, om icke ordföranden i kommunens styrelse och kommunens främste tjänsteman alltid bör kallas till byggnads­ nämnds sammanträden.

Hälsovårdsnämnden i Göteborg har framhållit behovet av samarbete med hälsovårdsmyndigheterna samt bär som en lämplig metod att åstadkomma dylik samordning förordat, att en av hälsovårdsnämndens mera kvalificera­ de tjänstemän indelas till tjänstgöring hos byggnadsnämnden.

Svenska arkitekters riksförbund bar yrkat att den föreslagna bestämmel­ sen skärpes så, att de, som bar till uppgift att föredraga ärenden hos nämn­ den, får till åliggande att alltid närvara vid nämndens överläggningar, där­ vid de bör äga rätt att yttra sig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

196

Länsarkitekten i Västernorrlands län har ansett, att den i paragrafen före­

slagna befogenheten bör tillkomma icke föredraganden utan stadsarkitekten

eller byggnadskonsulenten i denna hans egenskap.

Departementschefen

I det föregående har jag under rubriken »Byggmyndigheterna» uttalat

mig för att erforderlig samordning mellan byggnadsnämnden och sido­

ordnade myndigheter åvägabringas genom bestämmelser om skyldighet för

nämnden att i erforderlig omfattning bedriva samråd med dessa. Någon an­

ledning att därjämte ge företrädare för dessa myndigheter rätt att okallade

närvara vid nämndens sammanträde samt deltaga i dess överläggningar synes

icke föreligga.

Möjligen skulle det kunna övervägas att ge en dylik befogenhet åt någon

av de länsmyndigheter, som har med plan- och byggnadsväsendet att skaffa,

t. ex. länsarkitekten. I praktiken skulle emellertid en bestämmelse härom

knappast få någon större betydelse. Jag utgår härvid från att byggnads­

nämnden alltid kommer att tillmötesgå önskemål från nämnda myndigheter

att få framlägga sina synpunkter för nämnden. Lämpligast synas därför va­

ra att såsom utredningen föreslagit —- slopa alla bestämmelser om rätt för

utomstående att utan kallelse deltaga i byggnadsnämndens överläggningar.

Att länsarkitekten eller annan statlig eller kommunal tjänsteman, därest

han av nämnden kallas att i denna egenskap närvara vid visst sammanträde,

i så fall har rätt att få sin mening antecknad till protokollet, anser jag

naturligt. Mot utredningens förslag att i stadgan införa en uttrycklig be­

stämmelse härom finns alltså intet att erinra. Till undvikande av den

tänkbara konsekvensen av utredningens förslag, att länsarkitekten och and­

ra tjänstemän skulle anses ovillkorligen pliktiga att hörsamma kallelser

från byggnadsnämnden med åsidosättande av andra göromål har jag emel­

lertid låtit omarbeta förslagets text.

Även föredragande tjänsteman bör givetvis ha rätt att reservera sig mot

nämndens beslut. Enligt min mening bör sådan rätt också tillkomma tjäns­

teman, som enligt gällande arbetsordning eller andra föreskrifter har skyl­

dighet att föredraga ärenden inför nämnden, även när fråga är om ärende,

i vilket han icke tjänstgör som föredragande. Enär utredningens förslag en­

ligt min mening bör tolkas såsom innefattande dylik rätt, har det i denna

del oförändrat överförts till departementsförslaget.

7

§•

Gällande bestämmelser

Enligt 14 § BS — vilket stadgande avser byggnadsnämnd i stad och annat

s. k. stadsplanesamhälle — kan länsstyrelsen på framställning av nämnden

uppdraga åt stadsarkitekt eller annan tjänsteman hos nämnden att besluta

bitall till ansökningar i ärenden av uteslutande teknisk art eller av ringa

vikt. Sådant beslut skall protokollföras och snarast anmälas hos nämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

197

Utredningen

Enligt vad utredningen framhållit avviker reglerna i BS betydligt från vad som i 43 och 45 §§kommunallagen är stadgat om kommunens styrelse och om nämnder för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr. Det har synts utredningen lämpligt att så långt möjligt åstadkomma enhetlighet härutinnan. Beträffande några detaljer har utredningen dock funnit avvi­ kelser från förebilden erforderliga.

En av de punkter, beträffande vilken sådan avvikelse föreslagits, rör frå­ gan vad som kan delegeras. Kommunallagens bestämmelser går ut på att i princip alla ärenden kan delegeras utom frågor som rör framställning eller yttrande till kommunens fullmäktige. För byggnadsnämnden, som förut- sättes stå i nära kontakt icke blott med övriga kommunala organ utan även med de statliga myndigheter, som handlägger byggnadsärenden, har ett mot­ svarande undantag föreslagits i fråga om yttrande till länsstyrelsen eller Kungl. Maj :t. Vidare har i förslaget införts föreskrift om att vitesföreläggan­ de blott får givas av samfällda byggnadsnämnden. Slutligen har föreslagits en allmänt hållen bestämmelse med ändamål att inskärpa, att delegation av beslutanderätten icke får äga rum i ärenden, som är av principiell inne­ börd eller eljest av större vikt.

En annan avvikelse från kommunallagen gäller kontrollen över hur dele- gationsmöjligheten nyttjas. I kommunallagen är frågan beträffande kommu­ nens styrelse reglerad så, att fullmäktige kan i reglemente för styrelsen inom vissa gränser bestämma om rätt till delegation. Beslut om antagande av reg­ lemente skall emellertid underställas länsstyrelsens prövning (43 §). I fråga om s. k. fakultativ nämnd föreligger inom vissa gränser rätt till delegation, om kommunens fullmäktige beslutat tillerkänna nämnden sådan rätt (45 §). Utredningen har framhållit, att bestämmelsen om att beslutanderätten i sista hand ankommer på kommuns fullmäktige motiveras av att de organ, som avses i kommunallagen, i betydande omfattning handhar medelsförvaltning för kommuns räkning. Vad däremot angår byggnadsnämnden, som icke har någon dylik uppgift av betydelse, kan frågor om delegation av nämndens be­ slutanderätt knappast sägas vara av sådant intresse ur kommunens syn­ punkt, att fullmäktige har någon anledning att befatta sig därmed. I stället anmäler sig en annan synpunkt, nämligen att byggnadsnämndens beslut ofta får betydande ekonomiska konsekvenser för enskilda personer, bl. a. genom att leda till dispositioner, som ofta är svåra alt rygga, om t. ex. beslu­ tet efteråt förklaras ogiltigt av formella skäl. Den kontroll, som erfordras över handhavandet av delegationen, är alltså icke en kontroll ur kommunal synpunkt utan en ren legalitetskontroll. Av nu anförda skäl har utredningen föreslagit, att byggnadsnämnden skall äga fatta beslut i delegationsfrågor utan att därtill inhämta medgivande av kommunens fullmäktige, men att byggnadsnämndens beslut skall underställas länsstyrelsens prövning för att bli gällande.

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Remissytt randena

Förslaget har i allmänhet lämnats utan erinran. I åtskilliga yttranden,

hl. a. det av styrelsen för Svenska stadsförbundet, har det uttryckligen till­

styrkts.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har förklarat sig dela utredningens