2

svenskt medborgarskap på grund av preskription enligt 8 § första stycket

medborgarskapslagen inte skall inträda för den som under sammanlagt

minst sju år har haft hemvist i annat nordiskt land. I propositionen förul-

skickas att Kungl. Maj :ts praxis i naturalisationsärenden kommer att ändras

så, att för bifall till ansökan om naturalisation av medborgare i annat nor­

diskt land normalt inte skall krävas, som f. n., fem års utan endast tre års

hemvist i Sverige.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1969.

Knngl. May.ts proposition nr 128 år 1968

4

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

om icke förlusten skulle leda till att

barnet kominer att sakna medborgar­

skap.

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1968

10

§.

Konungen äger,---------------------------

a) Vid tillämpning av 1 § första

stycket punkt 2 samt 3 § likställes

födelse i fördragsslutande stat med

födelse här i riket.

Såvitt angår 3 och 4 §§ likställes

hemvist intill tolv års ålder i för­

dragsslutande stat med hemvist här

i riket.

b) Medborgare i fördragsslutande

stat som

1. förvärvat medborgarskapet på

annat sätt än genom naturalisation;

2. fyllt tjuguett men ej sextio år;

3. sedan tio år har hemvist här i

riket; samt

4. icke under denna tid dömts till

frihetsstraff,

förvärvar svenskt medborgarskap

genom att hos länsstyrelsen i det län

där han är kyrkobokförd skriftligen

anmäla sin önskan härom. Vid så­

dant förvärv av medborgarskap skall

vad i 5 § stadgas äga motsvarande

tillämpning.

c) Den som--------------------------------

----------- i fråga.

a) Vid tillämpning av 1 § första

stycket punkt 2 likställes födelse i

fördragsslutande stat med födelse

här i riket.

I fråga om anmälan enligt 3 § lik­

ställes hemvist i fördragsslutande

stat med hemvist i riket i den mån

hemvisttiden infallit före sexton års

ålder och tidigare än fem år före

anmälan.

Såvitt angår 4 § likställes hemvist

intill tolv års ålder i fördragsslutan­

de stat med hemvist i riket.

Bestämmelsen i 8 § första stycket

äger ej tillämpning på den som under

sammanlagt minst sju år haft hem­

vist i fördragsslutande stat.

b) Medborgare i fördragsslutande

stat som

1. förvärvat medborgarskapet på

annat sätt än genom naturalisation;

2. fyllt aderton år;

3. sedan sju år har hemvist här i

riket; samt

4. icke under denna tid dömts till

fängelse,

förvärvar svenskt medborgarskap

genom att hos länsstyrelsen i det län

där han är kyrkobokförd skriftligen

anmäla sin önskan härom. Vid så­

dant förvärv av medborgarskap skall

vad i 5 § stadgas äga motsvarande

tillämpning.

motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

5

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

19 april 1968.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S^träng, L^änge, K^ling, J^ohansson, H^olmqvist, A^spling, S^ven-E^ric

N^ilsson, L^undkvist, G^ustafsson, G^eijer, M^yrdal, O^dhnoff, W^ickman,

M^oberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i la­

gen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap, m. m. och anför.

Inledning

I en år 1960 antagen rekommendation hemställde Nordiska rådet att re­

geringarna i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige skulle söka un­

derlätta för nordiska medborgare att förvärva medborgarskap i annat nor­

diskt land, bl. a. genom jämkning av kravet på viss tids uppehåll i landet.

Rekommendationen behandlades på ett nordiskt justitieministermöte i

Helsingfors i januari 1961, varvid man enades om att göra en samnordisk

utredning på grundval av rekommendationen. 1 överensstämmelse härmed

tillkallades sakkunniga i Danmark, Finland, Norge och Sverige för att i sam­

arbete göra denna översyn av den nordiska medborgarskapslagstiftningen.

I Sverige utsågs landshövdingen Martin Wahlbäck till sakkunnig (direktiv

se riksdagsber. 1962: I Ju 44).

Frågan om underlättande för nordiska medborgare att vinna medborgar­

skap i annat nordiskt land togs upp på nytt vid Nordiska rådets session år

1964. I en då antagen resolution hemställde rådet att regeringarna i de nor­

diska länderna skulle genomföra sådana ändringar i gällande bestämmelser

och praxis rörande förvärv av medborgarskap att det för nordiska medbor­

gares möjlighet att vinna medborgarskap i annat nordiskt land genom na­

turalisation uppställdes krav på högst tre års hemvist.

Vid en av Förenta Nationerna i augusti 1961 anordnad konferens om eli-

minering eller begränsning av framtida statslöshet avslutades en konvention

om begränsning av statslöshet. Konventionen, som är dagtecknad den 30

6

augusti 1961, har undertecknats av Dominikanska republiken, Frankrike,

Israel, Nederländerna och Storbritannien. Hittills har endast Storbritannien

ratificerat konventionen. Vid ett nordiskt justitieministermöte i Reykja­

vik i september 1962 beslöts att hänskjuta frågan om de nordiska länderna

bör tillträda konventionen till utredning av de sakkunniga som utsetts att

se över medborgarskapslagstiftningen. Dessa fick också i uppdrag att under­

söka vilka ändringar i denna lagstiftning som krävs vid ett eventuellt till­

träde.

De sakkunniga har överlämnat ett den 1 september 1965 dagtecknat ge­

mensamt betänkande med titeln »Underlättande för nordiska medborgare

att vinna medborgarskap i annat nordiskt land m. m.» Betänkandet är ut­

givet i Nordisk udredningsserie (NU 1965: 8). De sakkunnigas lagförslag

torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren

(RÅ), Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, rikspolisstyrelsen, so­

cialstyrelsen, riksförsäkringsverket, centrala folkbokförings- och uppbörds-

nämnden (CFU), arbetsmarknadsstyrelsen, statens utlänningskommission,

utlänningsnämnden, överståthållarämbetet (ÖÄ), länsstyrelserna i Stock­

holms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands samt Norrbottens län,

utlänningsutredningen, Sveriges advokatsamfund och Norden svensk för­

ening för nordiskt samarbete. RÅ har bifogat yttranden av överåklagarna

i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt samt Föreningen Sve­

riges statsåklagare. ÖÄ samt länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens

län har överlämnat yttranden av polischeferna i Stockholms, Malmö, Häl­

singborgs, Luleå och Haparanda polisdistrikt.

Inom Europarådet avslutades den 6 maj 1963 en konvention om begräns­

ning av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära förpliktelser i fall

av flerfaldigt medborgarskap. Konventionen har undertecknats av Belgien,

Frankrike, Italien, Nederländerna, Norge, Storbritannien, Förbundsrepubli­

ken Tyskland och Österrike men har hittills ratificerats endast av Frank­

rike och Italien. Den har trätt i kraft den 28 mars 1968. Landshövdingen

Wahlbäck har som svensk sakkunnig för översyn av medborgarskapslag­

stiftningen den 11 mars 1966 avgett yttrande i frågan om svensk anslut­

ning till konventionen i vad avser de regler som har till ändamål att be­

gränsa antalet fall av flerfaldigt medborgarskap.

1961 års FN-konvention och 1963 års europarådskonvention torde i eng­

elsk och fransk originaltext jämte översättning till svenska få fogas till

statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2 och 3.

Nordiska departementsöverläggningar angående de förslag som lagts fram

i det gemensamma betänkandet och angående frågan om tillträde till euro-

parådskonventionen har ägt rum i Stockholm den 28 februari 1967 och i

Köpenhamn den 31 januari 1968.

Jag vill också nämna att landshövdingen Wahlbäck, som hade fått i upp­

Kungl. Majrts proposition nr 128 år 1968

8

för det att före äktenskapet fött barn till makarna blir svensk medborgare,

om barnet vid den aktuella tidpunkten är ogift och inte har fyllt 18 år.

Enligt 3 § första stycket förvärvar utlänning, som är född i Sverige och

oavbrutet har haft sitt hemvist här, svenskt medborgarskap genom att, efter

det han har fyllt 21 år men innan han har fyllt 23 år, anmäla sin önskan

därom hos länsstyrelsen i det län där han är kyrkobokförd. Om vederbö­

rande inte är medborgare i någon stat eller styrker att han skulle förlora

sitt utländska medborgarskap genom att förvärva svenskt, får anmälan

göras redan då han har fyllt 18 år. Till grund för bestämmelsen ligger den

uppfattningen att utlänningar, som har bott här ända från födelsen till

vuxen ålder, därigenom har knutits så starkt till vårt land, att de skäligen

bör ha rätt att bli svenska medborgare om de så önskar. Man brukar säga

att förvärvet sker genom s. k. increscens eller inväxande i samhället. Enligt

10 § a) likställs vid tillämpning av 3 § födelse och hemvist intill tolv års

ålder i annat nordiskt land (f. n. endast i Danmark och Norge ) med fö­

delse och hemvist här i riket. I 3 § andra stycket har tagits in en bestäm­

melse, enligt vilken 3 § under krig sätts ur kraft i förhållande till med­

borgare i fientlig stat och statslösa som senast varit medborgare i sådan

stat.

4 § innehåller regler som i viss utsträckning gör det möjligt för förut­

varande svenska medborgare att återfå medborgarskapet på enklare sätt än

genom naturalisation enligt 6 §. Bestämmelsen är tillämplig bara på perso­

ner som blivit svenska medborgare vid födelsen och som oavbrutet har haft

sitt hemvist här i riket intill 18 års ålder. Om en sådan person har förlorat

sitt svenska medborgarskap, kan han återvinna det genom att anmäla sin

önskan därom till länsstyrelsen under förutsättning att han vid tiden för an­

mälan har hemvist här sedan minst två år. Är han utländsk medborgare,

måste han också styrka att han genom återvinningen förlorar det utländska

medborgarskapet. Vid tillämpning av 4 § likställs enligt 10 § a) hemvist i

annat nordiskt land (f. n. endast Danmark och Norge) intill tolv års ålder

med hemvist här i riket. Har den som förlorat sitt svenska medborgarskap

samtidigt förvärvat medborgarskap i annat nordiskt land och därefter oav­

brutet varit medborgare i sådan stat, återvinner han enligt 10 § c) sitt

svenska medborgarskap genom att anmäla sin önskan därom till länsstyrel­

sen, sedan han tagit hemvist här i riket. I det fallet kan anmälan alltså

göras omedelbart efter hemvisttagandet. Det krävs inte heller att det för­

lorade svenska medborgarskapet har förvärvats vid födelsen. Bestämmelsen

i 10 § c) gäller ännu bara i förhållande till medborgare i Danmark och Norge,

eftersom avtal om paragrafens tillämpning som tidigare nämnts hittills

har träffats endast med dessa länder.

När någon blir svensk medborgare med stöd av 3 eller 4 § eller 10 § c),

medför det i vissa fall alt hans eller hennes ogifta barn under 18 år också

får svenskt medborgarskap. Bestämmelser härom ges i 5 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

10

en av föräldrarna som förlorar sitt svenska medborgarskap till

följd av förenämnda bestämmelser, följer barnet honom i med-

borgarrättslist avseende endast om den föräldern ensam har vårdnaden

eller om vårdnaden utövas gemensamt och den andre inte är svensk med­

borgare. Vidare gäller enligt 7 § att ogift barn under 18 år, som blir ut­

ländsk medborgare genom alt föräldrarna ingår äktenskap med varandra,

förlorar sill svenska medborgarskap. Bestämmelsen är emellertid försedd

med ett betydelsefullt undanlag. Har barnet hemvist här i riket inträder

nämligen förlusten endast om barnet innan det fyllt 18 år flyttar ur riket

och då fortfarande har utländskt medborgarskap.

Den i 8 § upptagna förlustgrunden brukar benämnas preskription av med­

borgarskap. Den innebär att svensk medborgare, som är född utom riket

och som aldrig har haft hemvist här och inte heller har uppehållit sig här

under förhållanden som tyder på samhörighet med Sverige, förlorar sitt

svenska medborgarskap när han fyller 22 år. Förlusten inträder automa­

tiskt, när de angivna förutsättningarna föreligger. Kungl. Maj:t kan dock

på ansökan medge att medborgarskapet får behållas. När någon förlorar

svenskt medborgarskap på grund av denna bestämmelse, medför det för­

lust av det svenska medborgarskapet även för hans barn, som fått svenskt

medborgarskap genom honom. Förlusten inträder oavsett barnets ålder och

civilstånd.

I de situationer, som avses i 7 och 8 §§, förloras medborgarskapet auto­

matiskt och således oberoende av den berördes önskemål. 9 § innehåller

bestämmelser om befrielse från svenskt medborgarskap efter ansökan. Den

som är eller önskar bli utländsk medborgare kan enligt paragrafen av Kungl.

Maj :t befrias från sitt svenska medborgarskap. Sådant beslut får inte med­

delas, om sökanden därigenom skulle bli statslös. Är han ännu inte ut­

ländsk medborgare, skall därför som villkor för befrielsen föreskrivas, att

han inom viss tid förvärvar medborgarskap i annan stat.

Utöver de nu nämnda bestämmelserna innehåller medborgarskapslagen

regler av huvudsakligen processuell natur samt övergångsbestämmelser.

Det kan här nämnas att Sverige har anslutit sig till en i Haag år 1930 an­

tagen konvention för lösande av vissa konflikter mellan medborgarskaps-

lagar (SÖ 1937: 9). Konventionen innehåller, förutom vissa grundsatser av

allmän folkrättslig natur, bestämmelser om befrielse från medborgarskap,

gift kvinnas medborgarskap, barns medborgarskap och adoptions inverkan

i medborgarskapsrättsligt avseende.

Såväl den danska lagen den 27 maj 1950 om dansk infpdsret som den

norska lagen den 8 december 1950 om norsk riksborgarrett överensstämmer

i sakligt "hänseende helt med den svenska medborgarskapslagen bortsett

från att den danska lagen saknar föreskrifter om villkoren för naturalisa­

tion. Detta sammanhänger med att den danska grundlagen kräver lagstift­

ningsmaktens medverkan i varje särskilt naturalisationsärende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1968

11

I Finland gäller lagen den 9 maj 1941 om förvärvande och förlust av

finskt medborgarskap, vars regler i olika hänseenden skiljer sig från de öv­

liga ländernas. Den finska medborgarskapslagstiftningen är emellertid före­

mål för översyn av en den 8 oktober 1959 tillsatt kommitté. Kommittén tor­

de inom kort komma att lägga fram ett förslag till ny finsk medborgar­

skapslag, som i väsentliga delar överensstämmer med de danska, norska

och svenska lagarna.

Bestämmelser om isländskt medborgarskap finns i lagen den 28 decem­

ber 1952 om isländsk riksborgarrätt, som i stort sett ansluter sig till de

dansk-norsk-svenska lagarna. Liksom i Danmark krävs i Island lagstift­

ningsmaktens medverkan i varje särskilt naturalisationsärende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1968

Lättnader för medborgare i annat nordiskt land att vinna

svenskt medborgarskap

Det nordiska betänkandet

De sakkunniga konstaterar inledningsvis, att de särregler om nordiska

medborgares ställning i medborgarskapshänseende som finns i de år 1950

tillkomna lagarna utgörs dels av undantagsbestämmelser till de allmänna

reglerna om naturalisation i den norska och svenska lagen (6 §), dels av be­

stämmelser bl. a. om förvärv av medborgarskap genom anmälan (10 §).

Frågan huruvida de år 1950 införda reglerna bör vidareutvecklas anser de

sakkunniga böra bedömas med hänsyn till de erfarenheter, som har vun­

nits av reglernas tillämpning, och de allmänna förutsättningar, som i dagens

läge linns för ett vidgat nordiskt samgående på medborgarskapslagstift-

ningens område.

Beträffande tillämpningen av 1950 års lagar i fråga om naturalisation

av nordiska medborgare påpekar de sakkunniga, att i Norge har kravet på

vistelsetid i praxis sänkts de senaste åren från tidigare fem till fyra år. I

Sverige krävs enligt de sakkunniga som regel fem års hemvist, medan lag­

stiftningsmakten i Danmark normalt naturaliserar nordiska medborgare

,

o

törst efter sju års hemvist i landet. I alla tre länderna naturaliseras nordiska

kvinnor, gifta med inhemska män, i allmänhet redan efter ungefär ett års

hemvist. Den finska medborgarskapslagen kräver för naturalisation nor­

malt fem års hemvist i landet men i praxis tillämpas en kortare tid för nor­

diska medborgare.

De sakkunniga framhåller att den i 10 § b) i de danska, norska och sven­

ska medborgarskapslagarna införda möjligheten att förvärva medborgar­

skap genom anmälan har utnyttjats i betydande omfattning. Erfarenheterna

av tillämpningen av dessa nya regler har enligt de sakkunniga varit goda.

I fråga om de allmänna förutsättningarna för en fortsatt reformering av

12

den nordiska medborgarlagstiftningen konstaterar de sakkunniga, att det

under den tid som har förflutit sedan tillkomsten av 1950 ars lagar liar upp­

nåtts betydande resultat vad gäller strävandena att skapa betingelser för

att den som är medborgare i ett nordiskt land skall känna sig hemmastadd

i hela Norden. I det sammanhanget pekas på införandet av passfriheten

inom Norden, nordiska medborgares rätt att ulan särskilt tillstånd uppe­

hålla sig, bosätta sig och ta arbete i de olika länderna samt deras rätt i all­

mänhet till samma sociala förmåner som tillkommer vistelselandets egna

medborgare. Mot bakgrunden av denna utveckling och med hänsyn till det

vidgade nordiska samarbetet på snart sagt alla samhällslivets områden fin­

ner de sakkunniga det naturligt och önskvärt, att de nämnda strävandena

ges ökat stöd genom en ytterligare revidering av den nordiska medborgar-

skapslagstiftningen. Vid en sådan revidering bör man enligt de sakkunniga

gå vidare på de vägar, som öppnades i 1950 års lagar, och söka underlätta

nordiska medborgares förvärv av annat nordiskt medborgarskap i första

hand genom att sänka kraven på viss tids hemvist i vistelselandet.

Med hänsyn till att det måste finnas ett visst underlag för den provning

av sökandens kvalifikationer som skall äga rum i naturalisationsärenden

finner de sakkunniga, alt kravet på uppehållstid inte kan sättas alltföi

lågt. De anser emellertid att en prövningstid av tre år i allmänhet bör vara

tillräcklig. De danska, norska och svenska sakkunniga har därför enats om

att rekommendera att kravet på uppehållstid vid naturalisation enligt 6 §

av nordiska medborgare i normalfallen inte sätts högre än tre år. Redan gäl­

lande lydelse av paragrafen lämnar utrymme för en sådan praxis. De sak­

kunniga anser därför inte någon ändring av bestämmelsens avtattning vara

påkallad.

De sakkunniga har vidare enats om alt föreslå, att kravet på uppehålls­

tid vid anmälan enligt 10 § b) sänks från tio till sju år. I samband härmed

framhålls att en väsentlig sänkning av uppehållstiden enligt 10 § b) kan

antagas medföra, alt möjligheten till förvärv av medborgarskap genom an­

mälan kommer att utnyttjas i vidgad omfattning. En sådan utveckling be­

dömer de sakkunniga som på längre sikt naturlig och önskvärd. Eftersom

flen aktuella översynen av medborgarskapslagstiftningen inte har av setts

syfta till en radikal ändring av den nuvarande ordningen, bör emellertid

förhållandet mellan de berörda uppehållstiderna inte rubbas alltför mycket.

Den nuvarande lydelsen av 10 § b) utesluter vissa åldersgrupper från

möjligheten till medborgarskapsförvärv genom anmälan, nämligen perso­

ner under 21 och över 60 år. I syfte att vidga tillämpningsområdet för be­

stämmelsen förordar de danska, norska och svenska sakkunniga, att den

undre åldersgränsen sätts vid 18 år och att kravet på viss maximiålder slo­

pas helt.

Beträffande den undre åldersgränsen påpekar de sakkunniga att 18 år

är den ålder från vilken enligt 1950 års lagar barn allmänt tillerkänns en i

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

14

Att de sakkunniga i händelse av tillträde till FN-konventionen om be­

gränsning av statslöshet föreslår även andra ändringar i 10 § kommer att

beröras i det följande.

I betänkandet anges att de finska sakkunniga har en positiv inställning

till de ändringsförslag som de danska, norska och svenska sakkunniga har

enats om och att det kan förväntas att den finska medborgarskapskommit-

téns förslag till ny finsk medborgarskapslag i väsentliga delar kommer att

överensstämma med de danska, norska och svenska lagarna.

Remissyttrandena

De sakkunnigas förslag till lättnader för medborgare i nordiskt land att

förvärva medborgarskap i annat sådant land har genomgående fått ett

positivt mottagande av remissinstanserna. Endast länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohns län samt polismästarna i Hälsingborg och Haparanda ger uttryck

för tvekan inför den föreslagna liberaliseringen.

De remissorgan som tillstyrker förslagen eller lämnar dem utan erinran

ansluter sig i allmänhet till de skäl som har redovisats i betänkandet. Några

instanser anför emellertid mer speciella synpunkter.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att den gemensamma nordiska ar­

betsmarknaden bar medfört en ökad rörlighet av arbetskraft över gränser­

na mellan de nordiska länderna. På den svenska arbetsmarknaden fanns i

januari 1966 omkring 100 000 medborgare från de nordiska grannländerna

mot knappt hälften så många år 1950. Enligt styrelsens uppfattning är det

angeläget att anpassningen till svenska förhållanden av denna arbetskraft

underlättas på allt sätt. Styrelsen räknar med att en uppmjukning av vill­

koren för nordiska medborgare att erhålla svenskt medborgarskap sanno­

likt kommer att medföra en snabbare slutlig anpassning av de nordiska ar­

betstagarna i vårt land och därmed bidra till en minskning av den relativt

stora rörligheten bland vissa grupper av dem.

Polismästaren i Stockholm anser förslagen vara välkomna från polisiär

synpunkt. Den föreslagna sänkningen av kravet på uppehållstid vid natura­

lisation kommer att underlätta polisens arbete, samtidigt som tre år torde

vara en fullt tillräcklig tid för bedömningen av sökandens vandel. Ändring­

arna av 10 § b) kan förväntas medföra att fler nordbor utnyttjar rätten alt

förvärva medborgarskap genom anmälan. En sådan utveckling skulle också

innebära en önskvärd lättnad i polisens arbete med utredningar i medbor-

garskapsärenden.

Några remissinstanser anser att förslagen inte är tillräckligt långtgående.

Föreningen Norden ger uttryck för den principiella inställningen att det inte

bör vara avsevärt svårare för en nordbo att förvärva medborgarskap i ett

nordiskt grannland än det är att vid flyttning inom ett land bli medlem L

bosättningskommunen. För en långtgående liberalisering talar vidare den

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

15

rörlighet av arbetskraften inom Norden som redan finns och som kan för­

utses komma att öka under de närmaste åren. Föreningen hemställer att

kraven på hemvist i Sverige vid naturalisation och anmälan sänks mer än

vad som föreslagits, nämligen till två respektive fem år. Riskerna för miss­

bruk vid en sådan förkortning av hemvisttiderna framstår som tämligen

obetydliga. Föreningen anser vidare att eventuella meningsskiljaktigheter

mellan de nordiska länderna inte bör hindra Sverige från att genomföra en

mera långtgående reform av nuvarande regler. Länsstyrelsen i Norrbottens

lan anser alt möjligheterna att genom anmälan erhålla medborgarskap blir

onödigt beskurna även om de föreslagna lättnaderna genomförs. För att

utjämna skillnaden i kraven på hemvisttid vid naturalisation och vid an­

mälan och därigenom vidga möjligheterna att använda det enklare och

snabbare anmälningsförfarandet förordar länsstyrelsen, att kravet på hem­

visttid i 10 § b) sänks till sex eller möjligen fem år. Även utlänningsutred-

ningen sätter i fråga om inte uppehållstiden i del senare fallet borde be­

stämmas till fem år. Utredningen menar att den förordade liden sju år fö­

refaller godtyckligt vald, medan en rad skäl kan åberopas till stöd för en

tidsgräns av fem år. Det pekas på den nordiska konventionen om social

trygghet, enligt vilken medborgare i ett nordiskt land är berättigad till all­

män ålderspension i annat nordiskt land, om han har vistats i detta minst

fem år innan ansökningen görs (art. 4).1 Vidare får medborgare i ett nor­

diskt land, vilken har vistats oavbrutet i annat nordiskt land under minst fem

åi, enligt konventionen inte sändas hem på grund av socialhjälp som lämnas

honom medan han vistas i sistnämnda land (art. 21). Utredningen åbero­

par också att utlänning, som har varit bosatt i Sverige sedan minst fem år

tillbaka, inte får utvisas eller förvisas om inte särskilda skäl föreligger för

åtgärden.

De remissinstanser som ställer sig tvekande inför en uppmjukning av lag­

stiftningen på detta område anför olika skäl för sin uppfattning. Länssty­

relsen i Göteborgs och Bohus län sätter i fråga om inte fem år är en minimi­

tid för alt man i naluralisalionsärendena skall kunna pröva om en sökande

har blivit mera varaktigt knuten till inflyttningslandet och framhåller att

sökandena i vissa fall tillhör arbetsmarknadens mera rörliga kategorier.

Länsstyrelsen anser det vidare vara riktigt att del för medborgarskapsför-

värv genom anmälan krävs längre vistelsetid än vad som normalt fordras för

naturalisation. Polismästaren i Hälsingborg menar att den fria reserätten,

den gemensamma arbetsmarknaden och gällande sociallagstiftning i prakti­

ken har gjort Norden till ett enda land i det avseende som avses i medbor-

garskapslagarna och att det därför knappast är påkallat att nu ändra reg­

lerna för nordbors förvärv av medborgarskap. Polismästaren i Haparanda

anser att gällande lag och framför allt tillämpningen därav är synnerligen

1 Enligt överenskommelse den 2 februari 1967 mellan de nordiska länderna har i artikel

4 i konventionen gjorts den ändringen att vistelsekravet sänkts till tre år, se SFS 1967:113.

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1968

16

liberal. Han framhåller att den statistik över nordiska medborgarskapsför-

värv som redovisas i betänkandet också visar att Sverige är i högsta grad

den givande parten i det nordiska samarbetet och finner det vara föga ända­

målsenligt att ytterligare mjuka upp reglerna på detta område.

Beträffande utformningen av ändringsförslagen ifrågasätter Göta hovrätt

om inte det sänkta kravet på uppehållstid vid naturalisation av nordisk

medborgare borde få komma till uttryck i själva lagtexten. Även Föreningen

Norden anser det vara av vikt att tidsfristen skrivs in i lagen. Det är inte

tillfredsställande att den förmånsställning som generellt skall tillkomma

nordiska medborgare skall kvarstå som undantag från en huvudregel med

vida strängare krav.

Från åklagarhåll har vissa betänkligheter förts fram mot det i 10 § b)

upptagna villkoret att invandraren under hemvisttiden i Sverige inte får ha

dömts till »fängelse». Det har ansetts inkonsekvent att hinder för att erhålla

medborgarskap genom anmälan skall föreligga endast om brottsligheten har

resulterat i åtal och utdömande av påföljd. Sålunda framhåller R

å

att vill­

koret till följd av bestämmelsen i 36 kap. 6 § brottsbalken även inbegriper

sådana fall, då påföljden utgörs av villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdoms­

fängelse, internering och, med viss begränsning, överlämnande till särskild

vård, men inte omfattar fall där beslut har fattats att enligt lagen den 20

mars 1964 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare eller jäm­

likt 20 kap. 7 § punkt 3 eller 4 rättegångsbalken inte åtala för brott. Med

tillämpning av nämnda lagrum kan beslut att inte väcka åtal meddelas även

vid relativt kvalificerad brottslighet. Frågan om sådant beslut skall medde­

las blir ofta beroende av om lämpliga åtgärder kan vidtas mot den brotts­

lige utan att lagföring sker vid domstol. Vid likartad brottslighet kan alltså

hinder föreligga för den ene att förvärva medborgarskap genom anmälan,

medan denna möjlighet står öppen för den andre enbart av den anledningen

att lämplig behandlingsform har kunnat ordnas för denne utan lagföring.

RÅ erinrar dock om att denna ordning råder enligt gällande lagstiftning.

Överåklagaren i Stockholms åldagardistrikt ställer sig också tveksam till

att låta villkorlig dom och skyddstillsyn undantagslöst utgöra hinder mot

förvärv genom anmälan, eftersom dessa påföljder kan avse relativt ringa

brottslighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Departementschefen

På medborgarskapsrättens område har det skandinaviska lagstiftnings-

samarbetet gamla anor. Redan den svenska lagen den 1 oktober 1894 om för­

värvande och förlust av medborgarerätt byggde sålunda på ett förslag av en

dansk-norsk-svensk kommitté. Också lagen den 23 maj 1924 om förvärvan­

de och förlust av svenskt medborgarskap var ett resultat av skandinaviskt

18

inte träffats med Finland och Island. Enligt 10 § b) gäller sålunda f. n,, att

dansk eller norsk medborgare, som förvärvat sitt danska eller norska med­

borgarskap på annat sätt än genom naturalisation, blir svensk medborgare

genom att skriftligen anmäla sin önskan därom till länsstyrelsen i det län,

där han är kyrkobokförd, under förutsättning att han har fyllt 21 men inte

60 år samt att han har hemvist här i riket sedan tio år och inte under denna

tid har dömts till frihetsstraff. Trots att kravet på hemvisttid i 10 § b> så­

ledes är avsevärt högre än det som gäller för nordbor vid naturalisation har

anmälningsförfarandet anlitats i betydande omfattning. Sålunda förvärva­

des t. ex. under åren 1966 och 1967 svenskt medborgarskap efter beslut av

länsstyrelse av 611 resp. 697 danska och 374 resp. 447 norska medborgare

eller under båda åren av tillhopa 2 129 danska och norska medborgare. I

dessa siffror ingår dock även förvärv enligt 3 och 4 §§ samt 10 § c). Det

alldeles övervägande antalet utgörs emellertid av fall enligt 10 § b). Som

framgår av vad jag nyss redovisat förvärvades under samma år svenskt

medborgarskap genom naturalisation av tillsammans 1 564 danska och

norska medborgare.

Under den tid som har förflutit sedan tillkomsten av den nuvarande med-

borgarskapslagen har samhörigheten de nordiska länderna emellan ytterli­

gare befästs på olika sätt. Vid skilda tillfällen har röster också höjts för att

man bör gå vidare på den inslagna vägen alt bereda nordbor särskilda för­

måner i medborgarskapsrältsligt avseende. På grundval av en rekommenda­

tion av Nordiska rådet år 1960 tillkallades följande år sakkunniga i Dan­

mark, Finland, Norge och Sverige för att i samarbete se över medborgar-

skapslagstiftningen i syfte att undersöka möjligheterna att underlätta för

nordiska medborgare att förvärva medborgarskap i annat nordiskt land,

bl. a. genom jämkning av kravet på viss tids uppehåll i landet.

I det betänkande som lades fram år 1965 förordar de danska, norska och

svenska sakkunniga enhälligt, att hittills tillämpad praxis i naturalisations-

ärenden liberaliseras så att kravet på uppehållstid vid naturalisation av

nordiska medborgare i normalfallen inte sätts högre än tre år. De föreslår

vidare att medborgarskapsförvärv genom anmälan enligt 10 § b) skall kun­

na göras redan efter sju års hemvist samt att den undre åldersgränsen i an-

mälningsfallen skall sättas vid 18 år och den övre gränsen slopas. De sak­

kunniga förordar slutligen att till 10 § fogas en ny bestämmelse av inne­

börd, att förlust av medborgarskap enligt reglerna i 8 § inte skall inträda

för den som under minst sju år har haft hemvist i fördragsslutande nordisk

stat.

Vid remissbehandlingen har de framlagda förslagen fått ett så gott som

enhälligt stöd. Vid nordiska departementsöverläggningar har konstaterats

att samtliga berörda regeringar är beredda att förelägga sina parlament för­

slag till ändringar i medborgarskapslagstiftningen efter de linjer som de

sakkunniga dragit upp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1968

dan vid tillkomsten av medborgarskapslagen diskuterades om man inte

skulle bestämma en kortare tid, men av försiktighet stannade man för en

tioårstid. Hur långt man skall gå vid en sänkning av tidskravet kan vara

tveksamt. Några remissinstanser har uttalat sig för en sänkning till fem

eller sex år. Vid de nordiska departementsöverläggningar som har hållits i

saken har man särskilt från dansk sida varit obenägen att gå längre än de

sakkunniga har föreslagit, nämligen till sju år. Som skäl för att iaktta en

viss återhållsamhet har åberopats framför allt att förevarande bestämmelse

är konstruerad så att den ger den, som uppfyller de angivna förutsättning­

arna, en ovillkorlig rätt att efter ensidig förklaring förvärva medborgarskap

i inflyttningslandet. Att någon prövning alltså inte kan ske av vederböran-

des kvalifikationer i det enskilda fallet motiverar, har det sagts, att de gene­

rella villkoren inte mjukas upp alltför mycket. Vidare har pekats på att

det i paragrafen upptagna vandelsvillkoret är utformat så att det är tid­

punkten för domen och inte för straffets verkställande, som bildar utgångs­

punkt för beräkningen. Kriminellt belastade personer kan därför få till­

godoräkna sig anstaltsvistelser av varierande längd som hemvisttid enligt be­

stämmelsen. Jag anser mig kunna i stort sett instämma i dessa synpunkter.

I varje fall finns det enligt min mening inte anledning att från svensk sida

verka för en sådan sänkning av hemvistkravet i anmälningsfallen att den

nordiska rättsenheten på området kommer i fara. Jag förordar därför, att

de sakkunnigas förslag följs också i denna del och att möjlighet att förvärva

svenskt medborgarskap genom anmälan enligt 10 § b) alltså ges den som

sedan sju år har hemvist här i riket.

De sakkunnigas förslag att sänka den undre åldersgränsen för anmälan

enligt 10 § b) från 21 till 18 år och att slopa den övre gränsen har vunnit

allmänt gillande bland remissinstanserna. Inte heller jag hyser några be­

tänkligheter mot en sådan utvidgning av tillämpningsområdet för ifråga­

varande förvärvsform och biträder därför försilaget även i detta hänseende.

Motsvarande ändringar torde komma att genomföras i övriga nordiska med-

borgarskapslagar.

Enligt 10 § b) punkt 4 kan anmälningsförfarandet begagnas endast om

vederbörande inte har dömts till frihetsstraff under de tio år, som ligger när­

mast före tiden för anmälningen. I betänkandet har den svenske sakkun­

nige, uppenbarligen som en följd av sammanslagningen av straffarbete och

fängelse till ett enhetligt frihetsstraff, föreslagit att ordet »frihetsstraff» i

den svenska medborgarskapslagen ersätts av »fängelse». Detta har föranlett

några påpekanden från åklagarhåll om den materiella innebörden av före­

skriften. RÅ framhåller sålunda, att villkoret — på grund av bestämmelsen

i 36 kap, 6 § brottsbalken — innebär, att också den som har fått villkorlig

dom eller dömts till skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering eller, om

det inte har förordnats annorlunda i domen, överlämnande till särskild

22

paragrafens bestämmelser. Det torde då bli tillfälle att pröva möjligheterna

att inlemma också Finland och Island i kretsen av fördragsslutande stater.

Vid de nordiska departementsöverläggningarna har från dansk, norsk

och svensk sida nåtts enighet om att ändringarna i 1950 års medborgar-

skapslagar bör genomföras den 1 januari 1969. I Finland torde en ny med­

borgarskapslag komma att träda i kraft redan den 1 juli 1968. Jag föreslår

att de förut förordade ändringarna i den svenska medborgarskapslagen

träder i kraft den 1 januari 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

män säkerhet och ordning eller har för annat brott dömts till frihetsstraff

i fem år eller mer. Som framgått av det sagda syftar reglerna i första och

andra momenten till att garantera medborgarskap åt personer, födda i län­

der som tillämpar härstamningsprincipen av föräldrar med annan nationali­

tet än födelselandets.

I art. 1 mom. 3 föreskrivs att i fördragsslutande stat i äktenskap fött barn

skall förvärva medborgarskap i staten vid födelsen, om barnets moder är

medborgare där och barnet annars skalle bli statslöst.

Art. 1 mom. 4 och 5 samt art. 4 reglerar fördragsslutande stats förpliktel­

ser i vissa fall gentemot personer, som har fötts i annan fördragsslutande

stat (art. 1 mom. 4 och 5) eller i annan än fördragsslutande stat (art. 4)

och som inte förvärvat medborgarskap i födelsestaten. Bestämmelserna går

i huvudsak ut på att fördragsslutande stat skall bevilja sådan person med­

borgarskap, om hans föräldrar var medborgare i staten vid tiden för hans

födelse och om han i annat fall skulle bli statslös. Hade föräldrarna inte

samma medborgarskap vid den aktuella tidpunkten, skall frågan om barnet

i medborgarskapshänseende skall följa fadern eller modern bedömas enligt

ifrågavarande stats nationella lag.

Enligt art. 2 skall hittebarn, som anträffas på fördragsslutande stats terri­

torium, intill dess motsatsen kan bevisas, anses ha blivit fött där av för­

äldrar som äger medborgarskap i staten.

För bedömande av fördragsslutande stats förpliktelser på grund av kon­

ventionen skall enligt art. 3 födelse ombord på fartyg eller luftfartyg anses

ha ägt rum på territoriet till den stat, vars flagga fartyget för eller där luft­

fartyget är registrerat.

Art. 5 och 7 innehåller bestämmelser, som är avsedda att motverka att

statslöshet uppkommer på grund av de fördragsslutande staternas nationel­

la lagstiftning om förlust av medborgarskap i samband med förändring av

en persons status, naturalisation i annat land m. m. Beträffande det när­

mare innehållet i artiklarna kan hänvisas till konventionstexten.

I art. 6 stadgas att, om lagen i fördragsslutande stat föreskriver förlust

av medborgarskap för make eller barn som biperson till den som förlorar

sitt medborgarskap, frågan om sådan förlust skall inträda skall vara be­

roende av om bipersonen innehar eller förvärvar annat medborgarskap.

Art. 8 och 9 innehåller bestämmelser om berövande av medborgarskap,

s. k. expatriering. I art. 8 mom. 1 föreskrivs att fördragsslutande stat inte

får beröva en person hans medborgarskap, om det skulle leda till att han

blir statslös. Från denna huvudregel medges emellertid vissa undantag i

följande moment. Enligt mom. 2 får sålunda en person berövas sitt med­

borgarskap dels när det föreligger vissa enligt art. 7 tillåtna förlustgrunder,

dels när medborgarskapet erhållits genom osanna uppgifter eller bedrägligt

förfarande. I mom. 3 föreskrivs att fördragsslutande stat, som vid tiden för

26

för sådana personer att förvärva danskt, norskt eller svenskt medborgar­

skap vid födelsen. De anser sig inte heller kunna förorda någon ändring av

lagarnas utformning i det avseendet.

Den i art. 1 mom. 1 (b) angivna möjligheten att under vissa villkor för­

värva medborgarskap i födelsestaten efter ansökan, som inte får avslås, har

däremot redan en motsvarighet i bestämmelserna i 3 § om förvärv av med­

borgarskap genom s. k. increscens. Paragrafen ger således statslös och an­

nan utlänning, som uppfyller de däri uppställda villkoren, rätt att — så­

vitt gäller den svenska lagen — bli svensk medborgare efter anmälan. Som

villkor gäller bl. a. att vederbörande oavbrutet har haft hemvist i riket allt­

ifrån födelsen, medan det enligt konventionen inte är tillåtet att fordra

längre tids hemvist än tio år, av vilka högst fem år i följd får krävas ligga

omedelbart före tidpunkten för ansökningen.

En anpassning av 1950 års lagar till konventionsbestämmelserna i denna

del kan enligt de sakkunniga ske antingen genom att det för den som all­

tid varit statslös införs särskilda regler som gör det möjligt för honom att

förvärva medborgarskap på förmånligare villkor än som annars gäller el­

ler genom att kravet på uppehållstid i riket för alla förvärv enligt 3 § änd­

ras så att det överensstämmer med vad som får föreskrivas enligt konven­

tionen. Med hänsyn till uppbyggnaden av 1950 års lagar bör enligt de sak­

kunniga den förstnämnda lösningen inte väljas, om i stället de statslösas

möjligheter att förvärva medborgarskap kan främjas genom att de allmän­

na reglerna om medborgarskapsförvärv, gällande såväl statslösa som med­

borgare i främmande stat, ges en så liberal utformning att konventionens

krav uppfylls.

Enligt de danska, norska och svenska sakkunnigas bedömning skiljer sig

det krav på hemvist som får uppställas enligt konventionen praktiskt sett

inte från det nuvarande uppehållskravet i 3 § i fråga om det antagande om

ett inväxande i samhället som ligger bakom kravet i denna paragraf. Om en

väsentlig del av den i konventionen föreskrivna tioårsperioden infaller un­

der den period av vederbörandes uppväxttid, som är av särskild betydelse

för hans inväxande i samhället, anser de sakkunniga ändamålet med uppe­

hållskravet i 3 § tillgodosett. De framhåller att denna period innefattar

framför allt åren närmast före det han uppnår vuxen ålder, eftersom den

påverkan han då mottager är särskilt betydelsefull för hans utveckling som

individ och samhällsmedborgare. De sakkunniga finner med dessa utgångs­

punkter att 3 § utan olägenhet bör kunna ändras så att den ger utlänning,

som har fyllt 21 men inte 23 år, rätt att efter anmälan förvärva svenskt med­

borgarskap, om han har haft sitt hemvist i riket från det han fyllt 16 år

och dessförinnan i ytterligare minst fem år. Den som är statslös eller styr­

ker att han skulle förlora sitt utländska medborgarskap genom att förvär­

va svenskt medborgarskap, bör enligt de sakkunniga, liksom hittills, få göra

anmälan redan då han fyllt 18 år. En förutsättning härför skall dock vara,

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

28

flikt med 1950 års medborgarskapslagar. Dessa lagar anses alltså uppfylla

de krav som art. 5 och 7—.9 ställer.

I art. 6 sägs att om lagen i fördragsslutande stat föreskriver förlust av

medborgarskap för make eller barn som biperson till den som förlorar eller

berövas medborgarskap, bipersonens förlust skall bli beroende av om han

innehar eller förvärvar annat medborgarskap. En förlustsituation av det slag

som avses i artikeln regleras i 8 § andra stycket i 1950 års lagar. Enligt

denna bestämmelse förlorar barn sitt medborgarskap under angivna beting­

elser, även om det skulle leda till statslöshet för barnet. Tillträde till kon­

ventionen förutsätter därför enligt de sakkunniga att till 8 § andra stycket

fogas ett tillägg av innebörd att där avsedd förlust inte skall inträda, om

förlusten skulle leda till statslöshet för barnet. De sakkunniga medger att

en sådan ändring skulle komma att innebära att medborgarskap behålls

också i fall, där den berördes anknytning till medborgarlandet är svag eller

i praktiken obefintlig. De framhåller emellertid att ändringen inte kan an­

tas få större praktisk betydelse och finner den därför böra kunna accep­

teras.

De sakkunniga framhåller att konventionen avser endast sådana perso­

ner som i formell mening saknar medborgarskap. Den stora grupp av vissa

flyktingar och andra som kan betraktas som faktiskt statslösa omfattas inte

av åtagandena i konventionen. Denna innebörd av statslöshetsbegreppet i

konventionen begränsar enligt de sakkunniga dess räckvidd och betydelse.

I frågan om det — bl. a. mot denna bakgrund — finns tillräckliga skäl

att tillträda konventionen är meningarna delade bland de sakkunniga.

De danska sakkunniga anser att bestämmelserna i art. 8 mom. 3 om visst

undantag från förbudet alt beröva en person hans medborgarskap strider

mot nordisk rättsuppfattning och principerna i gällande medborgarskaps­

lagar. De framhåller vidare att de i momentet använda formuleringarna är

så flytande, att de i realiteten inte medför den åsyftade begränsningen av

möjligheterna att beröva medborgarskap på politiska grunder. Särskilt gäl­

ler det regeln alt expatriering kan ske av personer som har uppfört sig på

sätt som allvarligt strider mot statens vitala intressen. De danska sakkun­

niga finner det därför något betänkligt att tillträda konventionen.

De finska sakkunniga konstaterar alt en del av konventionsbestämmelser-

na är sådana att det inte förefaller de sakkunniga önskvärt alt införliva dem

med finsk lagstiftning. Delta gäller exempelvis art. 3, art. 7 mom. 4 samt

art. 8 mom. 2 och 3. Mot andra bestämmelser, t. ex. art. 1 mom.

4 och art. 4 mom. 1, kan enligt finsk mening anmärkas, att de

är oklart formulerade och att deras tillämpning därför kan förväntas med­

föra svårigheter. De finska sakkunniga påpekar slutligen alt gällande finsk

lagstiftning om medborgarskap redan nu är i så hög grad ägnad att effektivt

hindra uppkomsten av statslöshet, att det skulle innebära ett steg bakåt

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Remissyttrandena

I frågan om Sverige bör tillträda FN-konventionen om begränsning av

statslöshet och genomföra de i detta sammanhang föreslagna ändringarna i

medborgarskap slagstiftningen råder delade meningar bland remissinstan­

serna.

Vissa remissinstanser, såsom hovrätten för Nedre Norrland, rikspolissty­

relsen, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, länsstyrelsen i Värmlands län

och Sveriges advokatsamfund, förklarar — utan att ange någon motivering

— sig tillstyrka de föreslagna ändringarna i medborgarskapslagarna eller

lämna dem utan erinran.

Utlännings ut redning en anser frågan om tillträde till FN-konventionen

ytterst vara av politisk natur och finner inte anledning att uttala sig härom.

Bland de remissinstanser som har uppehållit sig närmare vid frågan har

utlänningsnämnden och länsstyrelsen i Stockholms län anslutit sig till de

norska och svenska sakkunnigas förslag, att de nordiska länderna bör till­

träda konventionen men alt tillträde bör ske endast under förutsättning att

samtliga nordiska länder fattar beslut härom.

Något fler instanser ställer sig dock tvekande inför en svensk anslutning

till konventionen. Dessa åberopar i allmänhet att konventionens bestämmel­

ser i art. 8 är helt oförenliga med svensk och nordisk rättsuppfattning och

att en anslutning till konventionen skulle komma att uppfattas som att

dessa principer accepterades. Uttalanden av denna eller liknande innebörd

görs av RÅ, Göta hovrätt, utlänningskommissionen samt länsstyrelserna i

Göteborgs och Bohus län samt Norrbottens län. En direkt avvisande hållning

intar ÖÄ som förklarar sig dela de danska sakkunnigas synpunkter.

Till de negativt inställda remissorganen hör också CFU, som finner kon­

sekvenserna av den föreslagna ändringen i 8 § mindre önskvärda och anser

att behovet av vidgade möjligheter för statslösa att förvärva medborgarskap

kan tillgodoses genom naturalisationsförfarandet. Nämnden sätter i fråga

om inte konventionsbestämmelserna i detta avseende låter sig inrymmas

under 6 §. Frågan om anslutning till konventionen och genomförande av

de föreslagna lagändringarna bör enligt nämndens mening ställas på fram­

tiden och göras beroende av att konventionen vinner en mera allmän an­

slutning utanför Norden.

De remissinstanser som har närmare angett sin ställning till de sakkun­

nigas förslag lämnar i regel de lagändringar som har förordats utan erinran.

Vissa av remissinstanserna ger också uttryck för den uppfattningen att dessa

ändringar bör genomföras, även om konventionen inte tillträds. Det förut­

sätts dock att motsvarande lagändringar vidtas i Danmark och Norge. Så­

dana uttalanden görs av utlänningsnämnden och länsstyrelsen i Norrbottens

län. Länsstyrelsen anser att bestämmelser i syfte att begränsa och förhindra

statslöshet bör kunna föras in i de nordiska lagarna utan att man genom

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

31

alt tillträda konventionen sanktionerar principer som är främmande för

vår uppfattning. Utlänningsnämnden framhåller i detta sammanhang atl,

om man skapar en enhetlig nordisk lagstiftning, som uppfyller konventio­

nens minimikrav på skydd mot statslöshet, frågan om de nordiska länderna

skall ge sitt stöd åt de internationella strävandena genom att underteckna

konventionen synes bli av mer sekundärt intresse.

Andra remissinstanser riktar kritik mot de sakkunnigas förslag till änd­

ringar i 3 § medborgarskapslagarna. Utlånningsutredningen — som för­

klarar sig inte ha någon erinran mot att statslösa får möjlighet att förvärva

svenskt medborgarskap på de villkor som anges i konventionen — anser att

de sakkunnigas förslag utan bärande skäl har gjorts mer långtgående än

som betingas av hänsyn till konventionen. Utredningen betonar att förslaget

innebär ett avsteg från de principer som alltsedan 1894 års medborgarrätts­

lag bar legat till grund för bestämmelserna om förvärv av medborgarskap

genom s. k. increscens. I betänkandet har inte utretts vilka verkningar som

ändringsförslaget kan komma alt medföra i olika avseenden. Utredningen

erinrar om att bestämmelserna i 3 § innebär en ovillkorlig rätt för en ut­

länning att erhålla medborgarskap, om de i lagrummet upptagna villkoren

är uppfyllda. Även om det vid första påseendet inte förefaller troligt att

verkningarna av förslaget kommer att bli särskilt stora, anser utredningen

sig inte kunna ta ställning till frågan om reglerna för medborgarskapsför-

värv genom increscens bör mildras för alla utlänningar eller om lättnaderna

bör begränsas till den kategori — de statslösa — som konventionen avser.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län gör invändningar i sak mot

den föreslagna avfattningen av 3 §. Enligt länsstyrelsens mening skapar de

föreslagna femårs-reglerna inte samma garanti för ett kontinuerligt inväx­

ande som de nuvarande bestämmelserna. Med hänsyn till att den förra hälf­

ten av lioårs-perioden inte synes behöva ha omedelbar tidsmässig anknyt­

ning till den senare hälften, kan i ett konkret fall ett från skolutbildnings-

och allmän inväxningssynpunkt betänkligt vakuum föreligga, omfattande

en följd betydelsefulla år före 16-årsåldern. Länsstyrelsen anser vidare att

de föreslagna reglerna kommer att orsaka ett ökat utredningsarbete vid

kontrollen av uppgifterna i anmälningarna. Likartade synpunkter anförs

av polismästaren i Hälsingborg, som förordar krav på att utlänningen skall

ha vistats här från fyllda tio år eller möjligen — med hänsyn till inträdet

av skolplikt — från sju års ålder.

Departementschefen

Som förut nämnts bygger medborgarskapslagstiftningen i olika länder på

skilda huvudprinciper i fråga om förvärv av medborgarskap, nämligen här-

stamningsprincipen eller territorialprincipen. De konflikter som till följd

härav lätt uppstår mellan medborgarskapslagstiftningen i skilda länder

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1968

kan för den enskilde leda till otillfredsställande resultat med avseende på

hans medborgarrättsliga status. Det kan sålunda inträffa att reglerna verkar

så att en person inte får medborgarskap i någon stat. Resultatet kan emel­

lertid också bli det motsatta, nämligen att en person blir att anse som med­

borgare i två eller flera stater på samma gång. Det är uppenbart att nack­

delar i båda fallen uppkommer för den berörde.

Inte minst när det gäller statslöshet kan olägenheterna i vissa fall bli

ytterst kännbara och det är angeläget att ansträngningar görs för att komma

till rätta med sådana problem. Olika möjligheter står därvid till buds. En

utväg är att genom internationella överenskommelser och intern lagstift­

ning skapa en i ekonomiskt och socialt hänseende mera tryggad ställning

för de statslösa. Genom sådana åtgärder har redan åtskilligt åstadkommits

för att bereda statslösa ett rättsskydd som nära överensstämmer med det

som normalt brukar vara förenat med ett medborgarskap i vistelselandet.

Någon slutgiltig lösning på problemen lär dock inte kunna nås på denna väg.

För att nå det målet torde det vara nödvändigt att inrikta ansträngningarna

på att undanröja eller i varje fall begränsa förekomsten av statslöshet. Detta

kan främst ske genom internationella överenskommelser på medborgar-

skapsrättens område.

FN-konventionen utgör en sådan överenskommelse. Dess syfte är att be­

gränsa statslöshet genom att på olika sätt underlätta för personer, som en­

ligt nationella lagar i allmänhet skulle vara statslösa, att erhålla medbor­

garskap. Konventionen får särskild betydelse för barn soin riskerar att bli

statslösa. Vidare innehåller konventionen bestämmelser, som har till ända­

mål att förhindra att personer med medborgarskap i någon stat förlorar

detta utan att samtidigt förvärva annat medborgarskap.

De danska, finska, norska och svenska sakkunniga tar i sitt betänkande

upp frågan om nordiskt tillträde till konventionen. De lägger också fram

förslag till de ändringar i de danska, norska och svenska medborgarskaps-

lagarna, som enligt deras mening bör göras i händelse av tillträde. 1 sist­

nämnda hänseende är de danska, norska och svenska sakkunniga ense om

att en anpassning till konventionens krav kan ske genom vissa ändringar

av 3 och 8 §§ i dessa lagar och att det i och för sig inte möter några betänk­

ligheter att genomföra dessa ändringar. Jag återkommer senare till dessa

frågor.

I frågan om lämpligheten av en nordisk anslutning har de sakkunniga

olika uppfattningar. Meningsskiljaktigheterna föranleds främst av de be­

stämmelser om möjlighet för stat att beröva en person hans medborgarskap

som har tagits in i art. 8 i konventionen. I första momentet av artikeln

anges som huvudregel, att fördragsslutande stat inte skall beröva en person

hans medborgarskap, om han därigenom skulle bli statslös. I mom. 2 och

3 medges emellertid vissa undantag från denna regel. Enligt mom. 3 kan

sålunda fördragsslutande stat vid undertecknande eller ratificering av kon-

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

33

ventionen eller tillträde till denna förklara, att staten ämnar behålla rätt

att på vissa i konventionen angivna grunder expatriera medborgare, under

föutsättning att statens nationella lagstiftning vid den aktuella tidpunkten

innehåller bestämmelser därom. Om des-sa villkor är uppfyllda, kan ex-

patriering ske av exempelvis den som i strid med sin lojalitetsplikt mot

fördragsslutande stat har uppfört sig på ett sätt som allvarligt står i strid

med statens vitala intressen.

De danska sakkunniga finner dessa bestämmelser om expatriering stri­

dande mot nordisk rättskänsla och mot principerna i 1950 års medborgar-

skapslagar och hyser därför betänkligheter mot att tillträda konventio­

nen. Inte heller de finska sakkunniga anser sig kunna förorda en anslutning

till konventionen. De norska och svenska sakkunniga uttalar sig däremot

för ett tillträde under förutsättning att det kan ske utan att den nordiska

rättsenheten på medborgarskapslagstiftningens område äventyras. Även de

norska och svenska sakkunniga reagerar mot bestämmelserna i art. 8 mom.

3 men påpekar att syftet med reglerna i art. 8 är att begränsa expatrierings-

institutets användning och att ett tillträde till konventionen under sådana

förhållanden inte bör kunna uppfattas som att konventionsstaten sanktio­

nerar principer, som är främmande för den nordiska medborgarskapslag-

stiftningen.

Även bland de remissinstanser som har yttrat sig i frågan råder delade

meningar om lämpligheten av en svensk anslutning till konventionen. Ett

par instanser ansluter sig till den uppfattning som de norska och svenska

sakkunniga gett uttryck åt. En direkt avvisande hållning i tillträdesfrågan

intas av en remissinstans. Övriga remissinstanser framhåller i allmänhet,

utan att för egen del ta definitiv ståndpunkt i saken, att starka betänklig­

heter kan anföras mot ett tillträde. Inställningen motiveras i det stora

flertalet yttranden med att de regler som konventionen innehåller om ex­

patriering är främmande för nordisk rättsuppfattning. I några fall har

tvekan också uttryckts inför de ändringar av medborgarskapslagen som ett

tillträde till konventionen kräver.

Vid de nordiska departementsöverläggningarna rörande medborgarskaps-

lagstiftningen framkom att man i Norge är inställd på att tillträda kon­

ventionen, medan man i Danmark och Finland preliminärt intar en motsatt

ståndpunkt. Bland representanterna från de nordiska länderna rådde emel­

lertid allmän enighet om att den nordiska rättsenheten på förevarande om­

råde borde bevaras, även om länderna stannade för olika beslut i anslut-

ningsfrågan. Man uttalade sig därför för att samtliga länder, också sådana

som inte ämnade tillträda konventionen, skulle genomföra de lagändringar

som en anslutning till konventionen förutsätter.

Med hänsyn till de svåra påfrestningar som avsaknaden av ett medborgar­

skap ofta måste innebära för den enskilde är det enligt min mening synner­

ligen angeläget att ansträngningar görs för att i möjligaste mån reducera

3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 128

förekomsten av statslöshet. FN-konventionen är ett led i sådana strävan­

den och bör därför i och för sig hälsas med tillfredsställelse, även om dess

verkningar, som de sakkunniga påpekat, kommer att bli begränsade efter­

som det är endast ett relativt ringa antal personer som är statslösa de jure.

De grundläggande bestämmelserna i konventionen synes också förtjänta av

det stöd som ett tillträde till konventionen kan innebära.

Den avvisande hållning i tillträdesfrågan som flera remissinstanser har

intagit har sin grund i bestämmelserna i art. 8. Det har under hänvisning

till dessa gjorts gällande att ett svenskt tillträde till konventionen skulle

kunna uppfattas som att principer som är oförenliga med vår rättsupp­

fattning därigenom skulle komma att sanktioneras.

Sådana bestämmelser om expatriering som avses i 3 mom. saknas i den

nordiska medborgarskapslagstiftningen. Jag är också av åsikten att bestäm­

melserna strider mot svensk rättsuppfattning. Därmed är emellertid inte

sagt att de behöver stå i vägen för en svensk anslutning till konventionen.

Från svensk synpunkt hade det visserligen varit önskvärt om bestämmelsen

i 3 mom. om undantag från expatrieringsförbudet hade kunnat få utgå. Det

ligger emellertid i sakens natur, att konventionstexter i allmänhet inte kan

få ett innehåll som i alla avseenden överensstämmer med varje särskilt lands

önskemål och intressen. Om resultat skall kunna nås på det internationella

planet, blir det därför ibland nödvändigt att acceptera att en konvention, vars

huvudsakliga innehåll man vill stödja, på en eller annan punkt är mindre

tillfredsställande utformad. De nu aktuella bestämmelserna i mom. 3 är

så konstruerade att de öppnar möjlighet för fördragsslutande stat att un­

der vissa förutsättningar fortsätta att tillämpa i staten gällande expatrie-

ringsbestämmelser också efter konventionens ikraftträdande, trots att ex­

patriering enligt huvudregeln i artikeln inte får tillgripas, om åtgärden

skulle leda till statslöshet för den berörde. För svenskt vidkommande sak­

nar undantagsbestämmelserna aktualitet. Under sådana förhållanden kan

det enligt min mening inte anses att en svensk anslutning till konven­

tionen rimligen skulle kunna ses som ett uttryck för att bestämmelserna

gillas. Att dessa ingår i konventionen bör därför inte hindra en anslutning

från svensk sida.

Under hänvisning till vad jag sålunda har anfört förordar jag att Sve­

rige tillträder konventionen.

Som de sakkunniga har funnit synes 1950 års lagar i flertalet avseen­

den redan uppfylla de krav som konventionen ställer. Det torde sålunda

vara endast art. 1 mom. 1 och 2 samt art. 6 som kräver ändringar i den

danska, norska och svenska medborgarskapslagstiftningen.

Art. 1 mom. 1 och 2 ålägger fördragsslutande stat att bevilja på dess ter­

ritorium född person medborgarskap, om denne annars skulle bli statslös.

Medborgarskapet skall beviljas antingen automatiskt vid födelsen eller

efter ansökan. Väljs det senare alternativet får för bifall till ansökan inte

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

ligger uppfattningen att en person, som är född här i landet och har

vuxit upp och fått sin utbildning här, rimligen skall ha en ovillkorlig

rätt att bli svensk medborgare om han själv önskar det. Det kan vid

första påseendet förefalla som om de sakkunnigas förslag i förevarande

del skulle innebära en så avsevärd uppluckring av de nuvarande villkoren

att tanken bakom bestämmelserna i 3 § till väsentlig del går förlorad.

De sakkunniga har emellertid menat att födelse i ett land i och för sig

inte grundar någon särskild anknytning till det landet och att ändamålet

med det nuvarande hemvistkravet i paragrafen blir tillgodosett, även om

kravet mildras i enlighet med deras förslag. Jag kan i stort sett instämma

i detta resonemang. Det synes mig sålunda obestridligt att en person, som

uppfyller de i förslaget angivna villkoren, måste anses ha en så stark an­

knytning till vårt land att det ter sig rimligt att han kan erhålla svenskt

medborgarskap efter ensidig viljeförklaring och således oberoende av om

han uppfyller de för naturalisation gällande villkoren i fråga om vandel

och försörjningsförmåga. Av denna inställning följer att jag ansluter mig

till de sakkunnigas förslag att de mildrade reglerna skall gälla inte en­

bart statslösa utan även andra utlänningar. Därigenom vinner man också

en inte oväsentlig fördel från handläggningsteknisk synpunkt, eftersom det

i vissa fall kan vara förenat med betydande svårigheter att avgöra om en

person är statslös eller inte. Jag förordar alltså att villkoren för medbor­

gar skap sförvärv enligt 3 § ändras i enlighet med de sakkunnigas förslag.

I anslutning härtill bör också de i 10 § a) andra stycket upptagna be­

stämmelserna om rätt att vid tillämpning av 3 § tillgodoräkna hemvisttid

i fördragsslutande nordiskt land ändras på sätt de sakkunniga har före­

slagit.

Om kravet på födelse här i landet för förvärv av medborgarskap ge­

nom increscens släpps, bör bestämmelsen i 10 § a) första stycket om att

födelse i nordisk stat likställs med födelse här i riket vid tillämpning av

3 § utgå.

Art. 6 i konventionen avser att förhindra statslöshet genom förlust av

medborgarskap. Om lagen i fördragsslutande stat föreskriver förlust av

medborgarskap för make eller barn som biperson till den som förlorar eller

berövas medborgarskap, skall enligt artikeln frågan huruvida bipersonen

skall förlora sitt medborgarskap bli beroende av om lian innehar eller

förvärvar annat medborgarskap. En bestämmelse, som inte står i överens­

stämmelse med denna regel, finns i 8 § andra stycket medborgarskaps­

lagen. Enligt huvudregeln i första stycket i denna paragraf förlorar svensk

medborgare, som är född utom riket, sitt svenska medborgarskap, när han

fyller 22 år om han aldrig har haft hemvist här och inte heller har uppe­

hållit sig här under förhållanden som tyder på samhörighet med Sverige.

Har han barn som förvärvat svenskt medborgarskap till följd av att han

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1968

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Tillträde till europarådskonventioner!

Konventionens huvudsakliga innehåll

På uppdrag av Europarådets ministerkommitté utarbetade en expertkom­

mitté, bestående av representanter för flertalet av rådets medlemsstater,

vid sammanträden under åren 1959—1962 ett utkast till en konvention om

begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära förplik­

telser i fall av flerfaldigt medborgarskap. Sedan utkastet godkänts av mi­

nisterkommittén, öppnades konventionen för undertecknande av Europa­

rådets medlemsstater den 6 maj 1963. Konventionen undertecknades därvid

av Österrike, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien, Holland,

Norge och Storbritannien. Den trädde i kraft den 28 mars 1968, sedan den

ratificerats av Frankrike och Italien.

Konventionen innehåller fyra kapitel jämte ett tillägg. Kap. I (art. 1—4)

upptar regler om begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap, kap.

II (art. 5—6) regler om militära förpliktelser vid flerfaldigt medborgar­

skap, kap. III (art. 7) regler om konventionens tillämpning och kap. IV

(art. 8—13) regler om undertecknande m. m. I tillägget anges i vilka av­

seenden fördragsslutande stat kan göra förbehåll beträffande konventionens

bestämmelser.

Art. 1 innehåller den grundläggande principen att medborgare i fördrags­

slutande stat, som till följd av uttrycklig viljeförklaring förvärvar med­

borgarskap i annan sådan stat genom naturalisation, option eller återvin­

ning skall förlora sitt tidigare medborgarskap. Regeln gäller både myndiga

och omyndiga. För omyndiga är den emellertid inte ovillkorlig utan förut­

sätter, dels att omyndiga enligt lagen i medborgarlandet kan förlora med­

borgarskapet under ifrågavarande betingelser, dels att den omyndige ägt

rättslig handlingsförmåga eller varit lagligen företrädd. Vidare föreskrivs

i artikeln att omyndiga barn, som inte är eller har varit gifta, skall förlora

sitt tidigare medborgarskap, om de på grund av bestämmelse i lag blir

medborgare i annan fördragsslutande stat till följd av att deras föräldrar

förvärvar medborgarskap där genom naturalisation, option eller återvin­

ning. Är det bara den ene av föräldrarna som förlorar sitt tidigare medbor­

garskap, bestämmer lagen i den stat där den omyndige är medborgare om

han skall följa den föräldern i medborgarrättsligt avseende eller inte.

Enligt tillägget kan fördragsslutande stat förbehålla sig rätt att göra för­

lust av medborgarskap enligt art. 1 beroende av det villkoret att vederbö­

rande har eller vid senare tidpunkt tar sitt varaktiga hemvist utanför sta­

tens territorium. Vidare kan konventionsstat förbehålla sig rätt att tillåta

sina medborgare att behålla tidigare medborgarskap, om den fördragsslu­

tande stat där medborgarskap söks på förhand lämnar sitt samtycke där­

konventionsstat frikallar eller befriar en medborgare från hans militärtjänst­

göring.

Art. 6 innehåller också regler om vad som skall gälla för personer som

har fullgjort sin militärtjänst före konventionens ikraftträdande och för

dem som efter fullgjord grundutbildning i en konventionsstat tar varak­

tigt hemvist i annan sådan stat. Slutligen slås fast, att tillämpningen av be­

stämmelserna i artikeln inte i något avseende skall inverka på individens

medborgarskap och att fördragsslutande stat inte skall vara bunden av be­

stämmelserna i händelse av allmän mobilisering.

Enligt art. 7 kan fördragsslutande stat förklara att den tillträder kon­

ventionen endast med avseende på reglerna i andra kapitlet. Det är däremot

inte möjligt att ansluta sig enbart till reglerna i första kapitlet.

I fjärde kapitlet (art. 8) föreskrivs att inga andra förbehåll beträffande

konventionen skall vara tillåtna än som anges i tillägget. I övrigt innehål­

ler kapitlet sedvanliga slutbestämmelser. Enligt dessa är konventionen öp­

pen för undertecknande av Europarådets medlemsstater. Den skall ratifi­

ceras eller godkännas. Sedan den har trätt i kraft, vilket skedde den 28

mars 1968, blir den tillämplig på nytillträdande stater en månad efter de-

poneringen av anslutningsinstrumentet. Stat som inte är medlem av Euro­

parådet kan inbjudas att ansluta sig till konventionen (art. 11). Vidare

kan nämnas att konventionen gäller utan tidsbegränsning men att konven­

tionsstat äger säga upp konventionen hos Europarådets generalsekreterare

(art. 12).

De förbehåll som enligt tillägget får göras beträffande konventionsbestäm-

melserna är begränsade till art. 1 och 2.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Den sakkunnige

Den sakkunnige har i sitt yttrande över konventionen bara behandlat be­

stämmelserna i första kapitlet. Enligt hans mening överensstämmer dessa

regler till sitt syfte väl med bestämmelserna i den svenska medborgarskaps­

lagen. Han förordar därför, i vad avser reglerna i första kapitlet, en svensk

anslutning till konventionen.

På en punkt föreligger dock, påpekar den sakkunnige, en teknisk skillnad

som bör observeras. Av art. 2 följer att fördragsslutande stat inte skall kunna

vägra medborgare, som har även annat medborgarskap, att bli befriad från

medborgarskapet i staten, om han sedan tio år har haft sitt varaktiga hem­

vist utanför staten och tillika har sådant hemvist i den stat, i vilken han

ämnar behålla medborgarskap. Enligt 9 § medborgarskapslagen kan Kungl.

Maj :t i motsvarande fall efter ansökan befria vederbörande från hans svens­

ka medborgarskap. Ovillkorlig rätt till sådan befrielse föreligger alltså inte.

Enligt den sakkunniges bedömande synes det emellertid knappast finnas

anledning att i det i art. 2 nämnda fallet vägra medborgare i fördragsslutan-

42

del är upptagen i art. 5. Där föreskrivs att den som är medborgare i två eller

flera fördragsslutande stater inte skall åläggas att fullgöra militärtjänst i

mer än en av dessa stater. Den närmare reglering som fordras för att uppnå

detta resultat skall enligt konventionen i första hand kunna bestämmas ge­

nom särskilda överenskommelser mellan berörda stater. I art. 6 anges emel­

lertid vissa principer som skall gälla i den mån annat inte har bestämts i

sådana överenskommelser. Enligt artikeln skall envar vara skyldig att full­

göra militärtjänst i den fördragsslutande stat där han har sitt varaktiga

hemvist. Emellertid skall det stå vederbörande fritt att, innan han har fyllt 19

år, välja att i stället fullgöra sina militära förpliktelser i annan fördrags­

slutande stat, där han också är medborgare. Förutsättning är dock att mili­

tärtjänstgöringen i den senare staten är av minst samma längd och effekti­

vitet som hemvistlandets. I övrigt innehåller artikeln bl. a. bestämmelser om

vad som skall gälla för den som har sitt varaktiga hemvist i annan stat än

konventionsstat eller i konventionsstat där han inte är medborgare. Den som

skall fullgöra militärtjänst i viss fördragsslutande stat enligt de angivna

reglerna skall därmed anses ha fullgjort sina militära förpliktelser också

gentemot varje annan fördragsslutande stat, där han är medborgare.

Konventionens regler om de militära förpliktelserna bygger på principen

att person med flerfaldigt medborgarskap skall fullgöra militärtjänst endast

i en stat. Enligt konventionen skall den enskilde i stor utsträckning få möj­

lighet att själv avgöra i vilken stat han skall fullgöra tjänstgöringen. Dessa

grundtankar bakom konventionen kan stödjas från svensk sida. Chefen för

försvarsdepartementet har vid samråd i saken förklarat att det från de syn­

punkter som han har att företräda inte föreligger något hinder mot att Sve­

rige tillträder konventionen. Denna får också ses som ett värdefullt komple­

ment till det förut nämnda Haag-protokollet och till den överenskommelse

om förhållandet mellan värnplikt och medborgarskap som träffades år 1956

mellan Danmark, Norge och Sverige och som kommer att beröras i det föl­

jande.

Enligt vad jag har erfarit är man i både Danmark och Norge inställda på

att ansluta sig till konventionen. För finsk del får frågan aktualitet först om

Europarådets ministerkommitté beslutar att inbjuda stat som inte är med­

lem av rådet att ansluta sig.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag att Sverige bör tillträda

europarådskonventionen.

En genomgång av konventionens regler visar att dessa i allt väsentligt stäm­

mer väl överens med vår lagstiftning. Den i art. 1 fastslagna principen att

medborgare i fördragsslutande stat, som till följd av uttrycklig viljeförkla­

ring förvärvar medborgarskap i annan sådan stat genom naturalisation, op­

tion eller återvinning, skall förlora sitt tidigare medborgarskap, motsvarar

sålunda vad som gäller enligt 7 § 1. medborgarskapslagen. Konventionens

reglering av i vilka fall ogifta barn skall följa sina föräldrar vid förvärv av

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

44

i riket. Den som styrker att han har gjort militär tjänst i utlandet kan emel­

lertid enligt 5 § första stycket b) helt eller delvis befrias från värnplikts­

tjänstgöring här i landet. Har den utländska tjänstgöringen skett i enlighet

med konventionens bestämmelser, torde sådan befrielse alltid böra beviljas.

Som nämnts i det föregående avses konventionsstat vara skyldig att som

fullgjord militärtjänst i annan sådan stat godta även ett i den staten med­

delat beslut om frikallelse eller befrielse från militärtjänst. I dessa fall, som

endast sällan torde inträffa, synes vederbörande kunna befrias från svensk

värnpliktstjänstgöring med stöd av 5 § första stycket d) värnpliktslagen.

Enligt denna bestämmelse får sådan befrielse beviljas, när synnerliga skäl

därför visas. Den nu berörda situationen torde innefatta sådana skäl.

Med hänsyn till innehållet i art. 6 synes det lämpligast om person som av­

ses i denna artikel inte inkallas till militärtjänstgöring, innan han fyllt 19

år, såvida han inte dessförinnan förklarat att han inte önskar begagna sig

av sin valmöjlighet. Skulle han ha inkallats före 19-arsaldern och förklarai

han sig då vilja utnyttja sin möjlighet att välja att fullgöra militärtjänst i

annan stat, torde inkallelseordern böra återkallas.

En svensk anslutning till konventionen synes således inte kräva någon

författningsändring. Inte heller torde några förbehåll behöva göras.

Skulle det visa sig uppkomma svårigheter vid den praktiska tillämpning­

en av konventionen, finns enligt art. 5 mom. 2 möjlighet för konventions-

staterna att genom särskilda avtal närmare reglera förhållandena.

Konventionen blir bindande för Sverige en månad efter deponerandet av

det svenska anslutningsinstrumentet. Som framgått av det tidigare kräver

en svensk anslutning till konventionen inte någon författningsändring. Nå­

gon viss tid för godkännande av konventionen behöver därför inte bestäm­

mas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Hemställan

På grund av de överväganden som jag har redovisat i det föregående har

inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag angående ändring i

lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap. Förslaget torde

få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 4.

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över förslaget inhämtas enligt 87 §

regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Förslag

til lov om aendring i lov nr 252 af 27.

maj 1950 om dansk infodsret

§3.

Udlsending, der vedblivende har

haft sin hopset her fra det fyldte 16.

år og tidligere har boet 5 år her i

riget, erhverver dansk inf0dsret

ved efter det fyldte 21. år, men in-

den det fyldte 23. år overfor over-

0vrigheden (i K0benhavn magistra­

ten) åt afgive skriftlig erklaering

herom. Godtgfires det, åt han ikke

har statsborgerret i noget land, eller

åt han vil miste sin fremmede stats­

borgerret ved åt erhverve dansk ind-

f0dsret, kan erklseringen afgives alle-

rede efter det fyldte 18. år, såfremt

han ved erldseringens afgivelse ved­

blivende har haft sin bopsel her i de

sidste 5 år og har boet ialt 10 år her

i riget.

Er riket i krig, kan borger i en

fjendtlig stat ikke erhvere indf0ds-

ret i medf0r af denne paragraf. Det

samme gaglder den, der ikke har

statsborgerret i nogen stat, men se­

nest har vaeret statsborger i en

fjendtlig stat.

^§8

.

Den, der er f0dt i udlandet og

aldrig har boet her i riget og ej heller

har opholdt sig her under forhold,

der tyder på samh0righed med Dan­

mark, taber sin danske indf0dsret

ved det fyldte 22. år. Det kan dog

efter ans0gning, indgivet inden dette

tidspunkt, ved kongelig resolution

tillädes, åt indf0dsretten bevares.

De sakkunnigas

Framlegg

til lov om brigde i lov av 8 desember

1950 om norsk riksborgarrett

§ 3.

Utlending som har budd i riket frå

han fyllte 16 år og tidlegare i minst

5 år, får norsk borgarrett når han

efteråt han fyllte 21 år, men för han

fyller 23 år, gjev inn skriftleg mel-

ding til fylkesmannen om åt han vil

vera norsk borgar. Har han ikkje

borgarrett i noko land, kan han gje-

va inn slik melding så snart han har

fyllt 18 år, der som han når han gjev

inn meldinga har hatt bustad i riket

dei 5 siste åra og tidlegare har budd

her i minst 5 år til; det same gjeld

såframt han etterviser åt han misser

den framande borgarretten når han

får norsk borgarrett.

Er Noreg i krig, kan ingen borgar

i fiendestat få norsk borgarrett etter

denne paragrafen. Det same gjeld

den som er borgarrettslaus, men som

seinast hadde borgarrett i fiendestat.

§

8

.

Norsk borgar som er född i ut­

landet, misser den norske borgarret­

ten når han fyller 22 år såframt han

för den tid aldri har budd i riket og

heller ikkje har hatt tilhelde her som

tyder på samhöyrsle med Noreg.

Men sökjer ein slik borgar, för han

fyller 22 år, om å få ha retten, kan

Kongen eller den han gjev fullmakt,

lata sökjaren få brev på det.

Kungl. Maj:Is proposition nr 128 år 1968

47

Bilaga 1

lagförslag

Förslag

till lag om ändring i lagen den 22 juni

1950 (nr 382) om svenskt

medborgarskap

3§.

Utlänning, som haft sitt hemvist i

riket från det han fyllt sexton år och

därförut ytterligare minst fem år,

förvärvar svenskt medborgarskap

genom att efter det han fyllt tjugu-

ett år men innan han fyllt tjugutre

år, hos länsstyrelsen i det län där

han är kyrkobokförd skriftligen an­

mäla sin önskan härom. Den som

icke är medborgare i någon stat eller

styrker, att han skulle förlora sitt

utländska medborgarskap genom att

förvärva svenskt medborgarskap,

må dock göra sådan anmälan redan

då han fyllt aderton år, om han vid

tiden för anmälan sedan fem år haft

sitt hemvist i riket och därförut haft

hemvist här i ytterligare minst fem

år.

Då riket är i krig, äger vad i första

stycket är stadgat icke tillämpning å

den som är medborgare i fientlig

stat eller som där ägt medborgarskap

men förlorat det utan att förvärva

medborgarskap i annan stat.

8

§.

Svensk medborgare, som är född

utom riket samt aldrig här haft

hemvist och ej heller uppehållit sig

här under förhållanden som tyda på

samhörighet med Sverige, förlorar

sitt svenska medborgarskap, när han

fyller tjugutvå år. På dessförinnan

gjord ansökan må dock Konungen

medgiva att medborgarskapet bibe­

hålies.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Taber nogen sin indf0dsret efter

denne paragraf, taber også hans

barn indfpdsretten, livis det har er-

hvervet den gennem barn, medmind-

re barnet derved bliver statslist.

^§10

.

Kongen kan efter overenskomst

med Finland, Island, Norge og Sve­

rige fastssette, åt en eller flere af

bestemmelserne under A—C skal

finde anvendelse. Udtrykket aftale-

land i denne paragraf omfatter den

eller de stater, med hvilke sådan

overenskomst er sluttet.

A.

Ved anvendelsen af § 1, stk. 1, nr.

2, ligestilles fpdsel i aftaleland med

fpdsel her i riget.

Ved anvendelsen af § 3 ligestilles

bopsel i aftaleland forud for 5 år får

erklseringens afgivelse, dog tsengst

indtil det fyldte 16. år, med bopad

her i riget. Ved anvendelsen af § 4

ligestilles bopsel i aftaleland indtil

det fyldte 12. år med bopsel her i

riget.

Ved anvendelsen af § 8 ligestilles

7 års bopsel i aftaleland med bopsel

her i riget.

B.

Statsborger i aftaleland, som

1. har erhveret statsborgerret på

anden måde end ved naturalisa­

tion,

2. er fyldt 18 år,

3. har haft fast bopsel her i riget i

de sidste 7 år og

4. ikke i lpbet af denne tid er d0mt

til frihedsstraf, arbejdshus, sik-

kerhedsforvaring eller psykopat-

forvaring,

erhverver dansk indfpdsret ved över­

för overpvrigheden (i K0benhavn

magistraten) åt afgive skriftlig er-

klsering herom. Bestemmelserne i

§ 5 finder tilsvarende anvendelse.

Misser nokon norsk borgarrett et­

ter denne paragrafen misser likeeins

borna hans den norske borgarretten

som dei har frå han, såframt dette

ikkje ville före med seg åt barnet

vart utan borgarrett i noko land.

§ 10.

Kongen kan gjera avtale med Dan­

mark, Finland, Island og Sverike

om åt ei eller fleire av fyresegnene

under A, B og G her nedanför skal

gjelda. Med avtal eland er i denne

paragrafen meint stat som det er

gjort slik avtale med.

A. Å vera född i avtaleland skal et­

ter § 1, fyrste leden nr. 2 vera jamn-

stelt med å vera född her i riket.

Bustad i avtaleland meir enn 5 år

för melding vert gjeve, likevel sei-

nast för fylte 16 år, skal etter § 3

vera jamnstelt med bustad i riket.

Bustad i avtaleland til ein ålder

på 12 år skal etter § 4 vera jamn­

stelt med bustad her i riket.

Fyresegna i § 8, fyrste leden gjeld

ikkje for den som i minst 7 år har

vore busett i avtaleland.

B. Borgar i avtaleland som

1. ikkje har fått borgarretten der

med borgarrettslöyve,

2. har fyllt 18 år,

3. har hatt fast bustad i riket dei

siste 7 åra og

4. ikkje i den tida er dömd til fri-

domsstraff og heller ikkje til för­

varing etter straffelova § 39 eller

§ 39 a,

får norsk borgarrett når han gjev

inn melding til fylkesmannen om åt

han vil vera norsk borgar. Fyreseg­

nene i 5 gjeld på tilsvarande måte.

49

När någon enligt första stycket

förlorar svenskt medborgarskap,

medför detta förlust av sådant med­

borgarskap även för hans barn, som

förvärvat medborgarskapet till följd

av att han varit svensk medborgare,

därest icke förlusten skulle leda till

att barnet icke blir medborgare i nå­

gon stat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

10

§.

Konungen äger, efter avtal med

Danmark, Finland, Island eller Nor­

ge, förordna om tillämpning av en

eller flera av bestämmelserna under

a)—c) här nedan. Med fördragsslu-

tande stat avses i dessa bestämmel­

ser den eller de stater, med vilka

Sverige ingått avtal om tillämpning

av bestämmelsen i fråga.

a) Vid tillämpning av 1 § första

stycket punkt 2 likställes födelse i

fördragsslutande stat med födelse

här i riket.

Såvitt angår 3 § likställes hemvist

i fördragsslutande stat innan fem år

före anmälan, dock längst intill sex­

ton års ålder, med hemvist i riket.

Såvitt angår 4 § likställes hemvist

intill tolvs års ålder i fördragsslutan­

de stat med hemvist i riket.

Vad i 8 § första stycket stadgas

skall ej äga tillämpning å den som

under minst sju år haft sitt hemvist

i fördragsslutande stat.

b) Medborgare i fördragsslutande

stat som

1. förvärvat medborgarskapet på

annat sätt än genom naturalisation;

2. fyllt aderton år;

3. sedan sju år har hemvist här i

riket; samt

4. icke under denna tid dömts till

fängelse,

förvärvar svenskt medborgarskap

genom att hos länsstyrelsen i det län

där han är kyrkobokförd skriftligen

anmäla sin önskan härom. Vid så­

dant förvärv av medborgarskap skall

4 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 128

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

C.

Den, der har mistet dansk ind-

f0dsret og derefter vedblivende har

vaeret statsborger i aftaleland, gen-

erhverver indf0dsretten, når han ef­

ter åt have taget fast bopsel her i

riget overfor overpvrigheden (i K0-

benhavn magistraten) af giver skrift­

lig erklsering herom. Bestemmelser-

ne i § 5 finder tilsvarende anven-

delse.

C. Har nokon misst den norske bor-

garretten og etter den tid herre vore

borgar i avtaleland, får han norsk

borgarrett såframt han huset seg i

riket og deretter gjev inn skriftleg

melding til fylkesmannen om åt han

vil vera norsk borgar. Fyresegnene i

§ 5 gjeld på tilsvarande måte.

51

vad i 5 § stadgas äga motsvarande

tillämpning.

c) Den som förlorat svenskt med­

borgarskap och därefter oavbrutet

varit medborgare i fördragsslutande

stat, återvinner svenskt medborgar­

skap genom att, efter det han tagit

hemvist här i riket, hos länsstyrel­

sen i det län där han är kyrkobok-

förd skriftligen anmäla sin önskan

härom. Vid sådant förvärv av med­

borgarskap skall vad i 5 § stadgas

äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Convention on the reduction of

statelessness

The Contracting States,

Acting in pursuance of resolution

896 (IX), adopted by the General

Assembly of the United Nations on 4

December 1954,

Considering it desirable to reduce

statelessness by international agree-

ment,

Have agreed as follows:

Article 1.

1. A Contracting State shall grant

its nationality to a person born in its

territory who would otherwise be

stateless. Such nationality shall be

granted:

(a) åt birth, by operation of law,

or

(b) upon an application being

lodged with the appropriate authori-

ty, by or on behalf of the person

concerned, in the manner prescribed

by the national law. Subject to the

provisions of paragraph 2 of this

Article, no such application may be

rejected.

A Contracting State which pro­

vides for the grant of its nationality

in accordance with sub-paragraph

(b) of this paragraph may also pro­

vide for the grant of its nationality

by operation of law åt such age and

subject to such conditions as may be

prescribed by the national law.

2. A Contracting State may make

the grant of its nationality in accor­

dance with sub-paragraph (b) of pa­

ragraph 1 of this Article subject to

one or more of the following condi­

tions:

(a) that the application is lodged

during a period, fixed by the Con-

Convention sur la reduction des cas

d’apatridie

Les Etats contractants,

Agissant conformément å la réso-

lution 896 (IX) adoptée par 1’As-

semblée générale des Nations Unies

le 4 décembre 1954, et

Considérant qu’il est souhaitable

de réduire 1’apatridie par voie

d’accord international,

Sont convenus des dispositions

suivantes:

Artide premier.

1. Tout Etat contractant accorde

sa nationalité å 1’individu né sur son

territoire et qui, autrement, serait

apatride. Cette nationalité sera

accordée,

a) De plein droit, å la naissance,

ou

b) Sur demande souscrite, suivant

les modalités prévues par la législa-

tion de FEtat en cause, auprés de

1’autorité compétente par Fintéressé

ou en son nom; sous réserve des dis­

positions du paragraphe 2 du pré-

sent article, la demande ne peut

étre rejetée.

L’Etat contractant dont la législa-

tion prévoit Foctroi de sa nationalité

sur demande conformément au litte­

ra b) du présent paragraphe peut

également accorder sa nationalité de

plein droit å 1’åge et dans les condi­

tions fixées par sa loi.

2. L’Etat contractant peut subor-

donner 1’acquisition de sa nationalité

en vertu du littera b) du paragraphe

1 du présent article, å une ou plu-

sieurs des conditions suivantes:

a) Que la demande soit souscrite

pendant une période fixée par FEtat

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

53

Bilaga 2

Konvention om begränsning av

statslöshet

De fördragsslutande staterna,

vilka handlar i enlighet med resolu­

tion 896 (IX), antagen av Förenta

Nationernas generalförsamling den

4 december 1954,

vilka anser det önskvärt att begrän­

sa statslöshet genom internationell

överenskommelse,

har överenskommit om följande:

Artikel 1.

1. Fördragsslutande stat skall be­

vilja på dess territorium född per­

son medborgarskap, om denne eljest

skulle bliva statslös. Sådant med­

borgarskap skall beviljas:

(a) enligt bestämmelse i lag vid

födelsen eller

(b) på ansökan, ställd till veder­

börlig myndighet, av sökanden själv

eller å dennes vägnar enligt vad som

föreskrives i nationell lag. Där ej an­

nat följer av bestämmelserna i 2

mom. i denna artikel, må sådan

ansökan icke avslås.

Fördragsslutande stat, som före­

skriver att medborgarskap skall be­

viljas enligt (b) i detta moment, må

jämväl föreskriva, att medborgar­

skap skall förvärvas jämlikt lag vid

sådan ålder och under sådana vill­

kor, varom nationell lag stadgar.

2. Fördragsslutande stat må för

förvärv av medborgarskap i enlig­

het med 1 mom. (b) i denna artikel

föreskriva ett eller flera av följande

villkor:

(a) att ansökan göres under en

period, som bestämts av den för-

54

Kiingl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

tracting State, beginning not later

than åt the age of eighteen years and

ending not earlier than åt the age of

twenty-one years, so, however, that

the person concerned shall be allow-

ed åt least one year during which

he may himself make the application

without having to obtain legal au-

thorization to do so;

(b) that the person concerned has

habitually resided in the territory of

the Contracting State for such period

as may be fixed by that State, not

exceeding five years immediately

preceding the lodging of the applica­

tion nor ten years in all;

(c) that the person concerned has

neither been convicted of an offence

against national security nor has

been sentenced to imprisonment för

a term of five years or more on a

criminal charge;

(d) that the person concerned has

always been stateless.

3. Notwithstanding the provisions

of paragraphs 1 (b) and 2 of tliis

Article, a child horn in wedlock in

the territory of a Contracting State,

whose mother has the nationality of

that State, shall acquire åt birth that

nationality if it otherwise would be

stateless.

4. A Contracting State sliall grant

its nationality to a person who would

otherwise be stateless and who is

unable to acquire the nationality of

the Contracting State in whose terri­

tory he was horn because he has

passed the age for lodging his appli­

cation or has not fulfilied the re-

quired residence conditions, if the na­

tionality of one of his parents åt the

time of the person’s birth was that

of the Contracting State first above

mentioned. If his parents did not

possess the same nationality åt the

time of his birth, the question

whether the nationality of the person

concerned should follow that of the

father or that of tlie mother shall

contractant, période commemjant au

plus tard å l’åge de 18 ans et ne pou-

vant se terminer avant 21 ans, étant

entendu toutefois que 1’intéressé

doit disposer d’au moins une année

pour souscrire sa demande personn-

ellement et sans habilitation;

b) Que 1’intéressé ait résidé liabi-

tuellement sur le territoire de 1’Etat

contractant, sans toutefois que la du-

rée de résidence fixée par ce dernier

puisse excéder 10 ans au total, dont

5 ans au plus précédant immédiate-

ment le dépöt de la demande:

c) Que 1’intéressé n’ait pas été dé-

claré coupable d’une infraction con-

tre la sécurité nationale ou qu’il n’ait

pas été condamné å une peine d’em-

prisonnement d’au moins cinq an-

nées pour fait criminel;

d) Que 1’intéressé n’ait pas acquis

å la naissance ou postérieurement

une nationalité.

3. Nonobstant les dispositions de

l’alinéa b) du paragraphe 1 et le para-

graphe 2 du présent article, 1’enfant

légitime qui est né sur le territoire

d’un Etat contractant et dont la

mére posséde la nationalité de cet

Etat, acquiert cette nationalité å la

naissance si, autrement, il serait

apatride.

4. Tout Etat contractant accorde

sa nationalité å 1’individu qui,

autrement, serait apatride et dont,

au moment de la naissance, le pére

ou la mére possédait la nationalité

dudit Etat si, ayant dépassé l’åge

fixé pour la présentation de sa de­

mande ou ne remplissant pas les

conditions de résidence imposées, cet

individu n’a pu acquérir la nationa­

lité de 1’Etat contractant sur le terri­

toire duquel il est né. Si les parents

n’avaient pas la méme nationalité

au moment de la naissance, la légis-

lation de 1’Etat contractant dont la

nationalité est sollicitée détermine

si 1’enfant suit la condition du pére

ou celle de la mére. Si la nationalité

55

dragsslutande staten och som skall

börja löpa ej senare än vid 18 års

ålder och sluta ej tidigare än vid en

ålder av 21 år, dock att vederböran­

de skall medgivas åtminstone en tid

av ett år, under vilken han på egen

hand kan göra ansökan utan att en­

ligt lagen behöva inhämta samtycke

därtill;

(b) att sökanden varit stadigva­

rande bosatt på den fördragsslutan-

de statens territorium under en av

samma stat bestämd period, icke

överstigande fem år, omedelbart

före tidpunkten för ansökan, ej hel­

ler längre än sammanlagt tio år;

(c) att sökanden varken överty­

gats om brott mot statens säkerhet

eller för brott överhuvud ådömts fri­

hetsstraff i fem år eller mera;

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

(d) att sökanden alltid varit

statslös.

3. Utan hinder av bestämmelserna

i 1 mom. (b) och 2 mom. i denna ar­

tikel skall ett på den fördragsslutan-

de statens territorium i äktenskap

fött barn, vars moder äger medbor­

garskap i samma stat, vid födseln

förvärva medborgarskap i den sta­

ten, om barnet eljest skulle bliva

statslöst.

4. Fördragsslutande stat skall be­

vilja en person medborgarskap, om

denne eljest skulle bliva statslös och

icke kan förvärva medborgarskap i

annan fördragsslutande stat på vars

territorium han blivit född på

grund av att han passerat ålders­

gränsen för ansökan eller ej uppfyllt

kraven på bosättning, såframt en av

hans föräldrar vid tiden för hans fö­

delse ägde medborgarskap i först­

nämnda fördragsslutande stat. Om

föräldrarna vid tiden för hans födel­

se icke ägde samma medborgarskap,

skall frågan huruvida vederbörande

i medborgarskapshänseende skall

följa fadern eller modern bedömas

efter nationell lag i förstnämnda för-

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

be determined by the national law of

such Contracting State. If application

för such nationality is required, the

application shall be made to the ap-

propriate authority by or on belialf

of the applicant in the manner pre-

scribed by the national law. Subject

to the provisions of paragraph 5 of

this Article, such application shall

not be refused.

5. The Contracting State may

make the grant of its nationality in

accordance with the provisions of

paragraph 4 of this Article subject

to one or more of the following con-

ditions:

(a) that the application is lodged

before the applicant reaches an age,

being not less than twenty-three

years, fixed by the Contracting State;

(b) that the person concerned has

habitually resided in the territory of

the Contracting State for such pe­

riod immediately preceding the lodg-

ing of the application, not exceeding

three years, as may be fixed by that

State;

(c) that the person concerned has

always been stateless.

Article 2.

A foundling found in the territory

of a Contracting State shall, in the

absence of proof to the contrary, be

considered to have been horn within

that territory of parents possessing

the nationality of that State.

Article 3.

For the purpose of determining

the obligations of Contracting States

under this Convention, birth on a

ship or in an aircraft shall be deemed

to have taken place in the territory

of the State whose flag the ship flies

or in the territory of the State in

which the aircraft is registered, as

the case may be.

est accordée sur demande, cette der-

niére sera introduite, selon les mo-

dalités prévues par la législation de

l’Etat en cause, auprés de l’autorité

compétente par 1’intéressé ou en son

nom. Sous réserve des dispositions

du paragraphe 5 du présent article,

cette demande ne peut étre rejetée.

5. L’Etat contractant peut subor-

donner 1’octroi de sa nationalité en

vertu du paragraphe 4 du présent

article aux conditions suivantes ou

å l’une d’elles:

a) Que la demande soit souscrite

avant que 1’intéressé ait atteint un

åge fixé par l’Etat contractant en

cause, cet åge ne pouvant étre in-

férieur å 23 ans;

b) Que 1’intéressé ait résidé habi-

tuellement sur le territoire de l’Etat

contractant en cause pendant une

période donnée précédanl immé-

diatement la presentation de la de­

mande, période fixée par cet Etat

et dont la durée exigible ne peut

toutefois dépasser trois ans;

c) Que 1’intéressé n’ait pas acquis

å la naissance ou postérieurement

une nationalité.

Article 2.

L’enfant trouvé sur le territoire

d’un Etat contractant est, jusqu’å

preuve du contraire, réputé né sur

ce territoire de parents possédant la

nationalité de cet Etat.

Article 3.

Aux fins de déterminer les obliga­

tions des Etats contractants, dans le

cadre de la présente Convention, la

naissance å bord d’un navire ou d’un

aéronef sera réputée survenue sur le

territoire de 1’Etat dont le navire bat

pavillon ou dans lequel 1’aéronef est

immatriculé.

57

dragsslutande stat. Om ansökan om

medborgarskap erfordras, skall den­

na göras hos vederbörlig myndig­

het av sökanden själv eller å dennes

vägnar i den ordning som nationell

lag föreskriver. Där ej annat följer

av bestämmelserna i 5 mom. i den­

na artikel, må sådan ansökan icke

avslås.

5. Fördragsslutande stat må för

förvärv av medborgarskap i enlighet

med 4 mom. av denna artikel före­

skriva ett eller flera av följande vill­

kor:

(a) att ansökan göres innan sö­

kanden uppnår en ålder, ej under 23

år, som bestämts av den fördrags­

slutande staten;

(b) att sökanden varit stadigva­

rande bosatt på den fördragsslutan­

de statens territorium under en av

samma stat bestämd period, icke

överstigande tre år, omedelbart före

tidpunkten för ansökan;

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

(c) att sökanden alltid varit stats­

lös.

Artikel 2.

Hittebarn, som anträffas på för­

dragsslutande stats territorium, skall

— i frånvaro av bevis om motsatsen

— anses ha blivit fött på statens

territorium av föräldrar, vilka äger

medborgarskap i den staten.

Artikel 3.

För bedömande av fördragsslutan­

de stats förpliktelser på grund av

denna konvention skall födelse om­

bord på fartyg eller luftfartyg anses

ha ägt rum på territoriet till den

stat, vars flagga fartyget för eller

där luftfartyget är registrerat.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

1. A Contracting State shall grant

its nationality to a person, not horn

in the territory of a Contracting

State, who would otherwise be state-

less, if the nationality of one of his

parents åt the time of the person s

birth was that of that State. If his

parents did not possess the same na­

tionality åt the time ot his birth, the

question whether the nationality of

the person concerned should follow

that of the father or that of the

mother shall be de termined by the

national law of such Contracting

State. Nationality granted in accor-

dance with the provisions of this

paragraph shall be granted:

(a) åt birth, by operation of law,

or

(b) upon an application being

lodged with the appropriate anthori-

ty, by or on belialf of the person

concerned, in the manner prescribed

by the national law. Subject to the

provisions of paragraph 2 of this

Article, no such application may be

rejected.

2. A Contracting State may make

the grant of its nationality in

accordance with the provisions of

paragraph 1 of this Article subject

to one or rnore of the following con-

ditions:

(a) that the application is lodged

before the applicant reaches an age,

being not less than twenty-three

years, fixed by the Contracting

State;

(b) that the person concerned has

habitually resided in the territory of

the Contracting State for such period

immediately preceding the lodging

of the application, not exceeding

three years, as may be fixed by that

State;

(c) that the person concerned has

not been convicted of an offence

against national security;

(d) that the person concerned lias

always been stateless.

Article 4.

1. Tout Etat contractant accorde

sa nationalité å 1’individu qui, autre-

ment, serait apatride et n’est pas né

sur le territoire d’un Etat contrac­

tant, si, au moment de la naissance,

le pére ou la mére possédait la na­

tionalité du premier de ees Etats. Si,

å ce moment, les parents n’avaient

pas la méme nationalité, la législa-

tion de cet Etat détermine si l’en-

fant suit la condition du pére ou

celle de la mére. La nationalité attri-

buée en vertu du présent paragraphe

est accordée,

Artide 4.

a) De plein droit, å la naissance,

ou

b) Sur demande souscrite, suivant

les modalités prévues par la législa-

tion de l’Etat en cause auprés de

1’autorité compétente par 1’intéressé

ou en son nom; sous réserve des dis­

positions du paragraphe 2 du pré­

sent article, la demande ne peut étre

rejetée.

2. L’Etat contractant peut subor-

donner 1’acquisition de sa nationalité

en vertu du paragraphe 1 du présent

article aux conditions suivantes ou

å l’une d’elles:

a) Que la demande soit souscrite

avant que 1’intéressé ait atteint un

åge fixé par l’Etat contractant en

cause, cet åge ne pouvant étre in-

férieur ä 23 ans;

b) Que 1’intéressé ait résidé habi-

tuellement sur le territoire de l’Etat

contractant en cause pendant une

période donnée précédant immédia-

tement la présentation de la de­

mande, période fixée par cet Etat et

dont la durée exigible ne peut toute-

fois dépasser trois ans;

c) Que 1’intéressé n’ait pas été

déclaré coupable d’une infraetion

contrc la sécurité nationale;

d) Que l’intéressé n’ait pas acquis

å la naissance ou postérieurement

une nationalité.

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Artikel 4.

1. Fördragsslutande stat skall be­

vilja sådan person medborgarskap

som icke är född på fördragsslutan­

de stats territorium och eljest skulle

bliva statslös, om en av hans föräld­

rar vid tiden för hans födelse ägde

medborgarskap i den fördragsslutan­

de staten. Om föräldrarna vid tiden

för hans födelse icke ägde samma

medborgarskap, skall frågan huru­

vida vederbörande i medborgarskaps,

hänseende skall följa fadern eller

modern bedömas efter den fördrags­

slutande statens nationella lag. Med­

borgarskap enligt bestämmelserna i

detta moment skall beviljas:

(a) enligt bestämmelse i lag vid

födelsen eller

(b) på ansökan, ställd till veder­

börlig myndighet, av sökanden själv

eller å dennes vägnar enligt vad som

föreskrives i nationell lag. Där ej an­

nat följer av bestämmelserna i 2

mom. i denna artikel, må sådan

ansökan icke avslås.

2. Fördragsslutande stat må för

förvärv av medborgarskap i enlig­

het med 1 mom. i denna artikel

föreskriva ett eller flera av följande

villkor:

(a) att ansökan göres innan sö­

kanden uppnår en ålder, ej under 23

år, som bestämts av den fördrags­

slutande staten;

(b) att sökanden varit stadigva­

rande bosatt på den fördragsslutan­

de statens territorium under en av

samma stat bestämd period, icke

överstigande tre år, omedelbart före

tidpunkten för ansökan;

(c) att sökanden icke övertygats

om brott mot statens säkerhet;

(d) att sökanden alltid varit stats­

lös.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

1. If the law of a Contracting State

entails loss of nationality as a conse-

quence of any changé in the perso­

nal status of a person such as

marriage, termination of marriage,

legitimation, recognition or adop­

tion, such loss shall be conditional

upon possession or acquisition of

another nationality.

2. If, under the law of a Con­

tracting State, a child horn out of

wedlock loses the nationality of that

State in consequence of a recogni­

tion of affiliation, he shall be given

an opportunity to recover that natio­

nality by written application to the

appropriate authority, and the con-

ditions governing such application

shall not be more rigorous than those

laid down in paragraph 2 of Article 1

of this Convention.

Artide 6.

If the law of a Contracting State

provides for loss of its nationality

by a person’s spouse or children as

a consequence of that person losing

or being deprived of that nationality,

such loss shall be conditional upon

their possession or acquisition of

another nationality.

Article 5.

Artide 7.

1. (a) If the law of a Contracting

State permits renunciation of natio­

nality, such renunciation shall not

result in loss of nationality unless

the person concerned possesses or

acquires another nationality.

(b) The provisions of sub-para-

graph (a) of this paragraph shall not

apply where their application would

be inconsistent with the principles

stated in Artides 13 and 14 of the

Universal Declaration of Human

Rights approved on 10 December

1948 by the General Assembly of the

United Nations.

2. A national of a Contracting

1. Si la législation d’un Etat con-

tractant prévoit la perte de la natio-

nalité par suite d’un changement

d’état tel que mariage, dissolution du

mariage, légitimation, reconnais-

sance ou adoption, cette perte doit

étre subordonnée ä la possession ou

å 1’acquisition de la nationalité d’un

autre Etat.

2. Si, conformément å la législa­

tion d’un Etat contractant, un en-

fant naturel perd la nationalité de

cet Etat å la suite d’un reconnais-

sance de filiation, la possibilité lui

sera offerte de la recouvrer par une

demande souscrite auprés de l’auto-

rité compétente, demande qui ne

pourra étre soumise å des conditions

plus rigoureuses que celles prévues

au paragraphe 2 de 1’article premier

de la présente Convention.

Artide 6.

Si la législation d’un Etat contrac­

tant prévoit que le fait pour un in-

dividu de perdre sa nationalité ou

d’en étre privé entraine la perte de

cette nationalité pour le conjoint ou

les enfants, cette perte sera subor­

donnée å la possession ou å 1’acquisi-

tion par ees derniers d’une autre na­

tionalité.

Artide 7.

1. a) Si la législation d’un Etat

contractant prévoit la répudiation,

celle-ci n’entraine pour un individu

la perte de sa nationalité que s’il en

posséde ou en acquiert une autre.

b) La disposition du littera aj du

présent paragraphe ne s’appliquera

pas lorsqu’elle apparaitra inconcili-

able avec les principes énoncés aux

artides 13 et 14 de la Déclaration

universelle des droits de 1’homme

approuvée le 10 décembre 1948 par

1’Assemblée générale des Nations

Unies.

2. Un individu possédant la natio-

Artide 5.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

61

1. Om lagen i fördragsslutande

stat stadgar förlust av medborgar­

skap till följd av förändring av en

persons status, såsom äktenskap,

upplösning av äktenskap, legitima­

tion, faderskapserkännande eller

adoption, skall sådan förlust inträda

endast om vederbörande innehar el­

ler förvärvar annat medborgarskap.

2. Om jämlikt lagen i fördragsslu­

tande stat ett utom äktenskap fött

barn förlorar medborgarskap i den

staten till följd av faderskapserkän­

nande, skall vederbörande beredas

tillfälle att återvinna samma med­

borgarskap genom skriftlig ansökan

hos vederbörlig myndighet och skall

villkoren för sådan ansökan icke

vara strängare än de som föreskri­

vits i 2 mom. i artikel 1 i denna

konvention.

Artikel 5.

Artikel 6.

Om lagen i fördragsslutande stat

föreskriver förlust av medborgar­

skap för make eller barn såsom bi­

person till den vilken förlorar eller

berövas medborgarskap, skall förlus­

ten för bipersonen inträda endast om

han innehar eller förvärvar annat

medborgarskap.

Artikel 7.

1. (a) Om lagen i fördragsslutan­

de stat medgiver befrielse från med­

borgarskap, skall sådan befrielse

icke meddelas med mindre vederbö­

rande innehar eller förvärvar annat

medborgarskap.

(b) Bestämmelserna under (a)

skall icke vara tillämpliga, om deras

tillämpning skulle strida mot de

principer som fastställts i artiklarna

13 och 14 i den allmänna förkla­

ringen om de mänskliga rättigheter­

na som godkänts den 10 december

1948 av Förenta Nationernas gene­

ralförsamling.

2. Medborgare i fördragsslutande

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

State who seeks naturalization in a

foreign country shall not lose his na-

tionality unless he acquired or has

been accorded assurance of acquiring

the nationality of that foreign

country.

3. Subject to the provisions of pa-

ragraphs 4 and 5 of this Artide, a

national of a Contracting State shall

not lose his nationality, so as to be-

come stateless, on the ground of de-

parture, residence abroad, failure to

register or on any similar ground.

4. A naturalized person may lose

his nationality on account of resi­

dence abroad for a period, not less

than seven consecutive years, speci-

fied by the law of the Contracting

State concerned if he fails to declare

to the appropriate authorily his in­

tention to retain his nationality.

5. In the case of a national of a

Contracting State, horn outside its

territory, the law of that State may

make the retention of its nationality

after the expiry of one year from his

attaining his majority conditional

upon residence åt that time in the

territory of the State or registration

with the appropriate authority.

6. Except in the circuinstances

mentioned in tliis Artide, a person

shall not lose the nationality of a

Contracting State, if such loss would

render him stateless, notwithstand-

ing that such loss is not expressly

prohibited by any other provision of

this Convention.

Article 8.

1. A Contracting State shall not

deprive a person of its nationality if

such deprivation would render him

stateless.

2. Notwithstanding the provisions

of paragraph 1 of this Artide, a per-

nalité d’un Etat contractant et qui

sollicite la naturalisation dans un

pays étranger ne perd sa nationalité

que s’il acquiert ou a recu 1’assu-

rance d’acquérir la nationalité de ce

pays.

3. Sous réserve des dispositions

des paragraphes 4 et 5 du présent

article, nul ne peut perdre sa natio­

nalité, s’il doft de ce fait devenir

apatride, parce qu’il quitte le pays

dont il posséde la nationalité, réside

å 1’étranger, ne se fait pas immatri-

culer ou pour toute autre raison ana-

Iogue.

4. La perte de la nationalité qui

affecte un individu naturalisé peut

étre motivée par la résidence å

l’étranger pendant une période dont

la durée, fixée par l’Etat contractant,

ne peut étre inférieure å sept années

consécutives, si 1’intéressé ne déclare

pas aux autorités compétentes son

intention de conserver sa nationa­

lité.

5. En ce qui concerne les indivi-

dus nés hors du territoire de 1’Etat

contractant dont ils possédent la na­

tionalité, la conservation de cette

nationalité au-delå d’une date posté-

rieure d’un an å leur majorité peut

étre subordonnée par la législation

de l’Etat contractant å des conditions

de résidence å cette date sur le terri­

toire de cet Etat ou dhmmatricula-

tion auprés de 1’autorité compétente.

6. A 1’exception des cas prévus au

présent article, un individu ne peut

perdre la nationalité d’un Etat con­

tractant s’il doit de ce fait devenir

apatride, alors méme que cette perte

ne serait pas expressément exclue

par toute autre disposition de la pré-

sente Convention.

Article 8.

1. Les Etats contractants ne pri-

veront de leur nationalité aucun in­

dividu si cette privation doit le

rendre apatride.

2. Nonobstant la disposition du

premier paragraphe du présent ar-

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

63

stat, som söker naturalisation i

främmande land, skall icke förlora

sitt medborgarskap med mindre han

förvärvar eller har tillförsäkrats för­

värv av medborgarskap i det främ­

mande landet.

3. Där ej annat följer av bestäm­

melserna i 4 och 5 mom. i denna ar­

tikel, skall medborgare i fördragsslu-

tande stat icke förlora sitt medbor­

garskap så att han blir statslös på

grund av avresa, bosättning utom­

lands, underlåtenhet att låta sig re­

gistreras eller på annan dylik grund.

4. Naturaliserad person må förlo­

ra sitt medborgarskap på grund av

bosättning utomlands under en pe­

riod — minst sju år i följd -— som

närmare anges i vederbörande för-

dragsslutande stats lag, om han

underlåter att hos vederbörlig myn­

dighet anmäla sin avsikt att behålla

sitt medborgarskap.

5. I fall när medborgare i för-

dragsslutande stat är född utanför

den statens territorium, må lagen i

denna stat låta hans bibehållande av

sitt medborgarskap efter utgången

av ett år från det han uppnådde

myndig ålder bliva beroende på hem­

vist vid sagda tidpunkt på statens

territorium eller på registrering hos

vederbörlig myndighet.

6. Med undantag för i denna arti­

kel angivna fall skall en person icke

förlora medborgarskap i fördrags-

slutande stat, om han därigenom

blir statslös, oaktat sådan förlust

icke är uttryckligen förbjuden i an­

nan bestämmelse i denna konven­

tion.

Artikel 8.

1. Fördragsslutande stat skall

icke beröva en person hans medbor­

garskap, om sådant berövande skulle

göra honom statslös.

2. Utan hinder av bestämmelser­

na i 1 mom. i denna artikel må en

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

son may be deprived of the nationa-

lity of a Contracting State:

(a) in the circumstances in

which, under paragraphs 4 and 5 of

Article 7, it is permissible that a

person should lose his nationality;

(b) where the nationality has

been obtained by misrepresentation

or fraud.

3. Notwilhstanding tlie provisions

of paragraph 1 of this Article, a Con­

tracting State may retain the right

to deprive a person of his nationa­

lity, if åt the time of signature, rati-

fication or accession it specifies its

retention of such right on one or

more of the following grounds, being

grounds existing in its national law

åt that time:

(a) that, inconsistently with his

duty loyalty to the Contracting State,

the person

(i) has, in disregard of an ex­

press prohibition by the Contract­

ing State rendered or continued

to render services to, or received

or continued to receive emolu-

ments from, another State, or

(ii) has conducted himself in a

manner seriously prejudicial to

the vital interests of the State;

(b) that the person has taken an

oath, or made a formal declaration

of allegiance to another State, or

given definite evidence of his deter-

mination to repudiate his allegiance

to the Contracting State.

4. A Contracting State shall not

exercise a power of deprivation per-

mitted by paragraphs 2 or 3 of this

Article except in accordance with

law, which shall provide for the per­

son concerned the right to a fair

hearing by a court or ether indepen-

dent body.

ticle, un individu peut étre privé de

la nationalité d’un Etat contractant:

a) Dans les cas ou, en vertu des

paragraphes 4 et 5 de 1’article 7, il

est permis de prescrire la perte de la

nationalité;

b) S’il a obtenu cette nationalité

au moyen d’une fausse déclaration

ou de tout autre aete frauduleux.

3. Nonobstant la disposition du

paragraphe 1 du présent article, un

Etat contractant peut conserver la

faeulté de priver un individu de sa

nationalité, s’il procéde, au moment

de la signature, de la ratification ou

de 1’adhésion, å une déclaration å cet

effet spécifiant un ou plusieurs mo-

tifs, prévus å sa législation nationale

å cette date et entrant dans les caté-

gories suivantes:

a) Si un individu, dans des condi-

tions impliquant de sa part un man-

que de loyalisme envers l’Etat con­

tractant,

i) A, au mépris d’une interdic-

tion expresse de cet Etat, apporté

ou continué d’apporter son con-

cours å un autre Etat, ou recu ou

continué de recevoir d’un autre

Etat des émoluments, ou

ii) A eu un comportement de

nature å porter un préjudice grave

aux intéréts essentiels de l’Etat;

b) Si un individu a prété serment

d’allégeance, ou a fait une déclara­

tion formelle d’allégeance å un autre

Etat, ou a manifesté de facon non

douteuse par son comportement sa

détermination de répudier son allé-

geance envers l’Etat contractant.

4. Un Etat contractant ne fera

usage de la faeulté de priver un in­

dividu de sa nationalité dans les con-

ditions définies aux paragraphes 2

et 3 du présent article que confor-

mément å la loi, laquelle comportera

la possibilité pour 1’intéressé de faire

valoir tous ses moyens de défense

devant une juridiction ou un autre

organisme indépendant.

65

person berövas medborgarskap i för-

dragsslutande stat:

(a) under sådana förhållanden,

som enligt 4 och 5 mom. i artikel 7,

kan medföra att en person förlorar

sitt medborgarskap;

(b) när medborgarskap har erhål­

lits genom osanna uppgifter eller be­

drägligt förfarande.

3. Utan hinder av bestämmelser­

na i 1 mom. i denna artikel må för-

dragsslutande stat behålla rätt att

beröva en person hans medborgar­

skap, om staten vid tiden för under­

tecknande eller ratificering av eller

anslutning till konventionen förbe­

håller sig att behålla sådan rätt på

er. eller flera av följande grunder,

vilka vid nämnda tid är inskrivna i

statens nationella lag:

(a) att, i strid med sin lojalitets-

plikt mot den fördragsslutande sta­

ten, vederbörande

(i) har, med åsidosättande av

uttryckligt förbud av den fördrags­

slutande staten, gjort eller fortsatt

att göra tjänster åt annan stat eller

uppburit eller fortsatt att uppbära

ekonomiska förmåner från annan

stat eller

(ii) har uppfört sig på sätt som

allvarligt står i strid med statens

vitala intressen;

(b) att vederbörande avlagt tro­

hetsed till annan stat eller formellt

förklarat sig underkasta sig annan

stats överhöghet eller klart ådaga­

lagt sitt beslut att vägra underkasta

sig den fördragsslutande statens

överhöghet.

4. Fördragsslutande stat skall

icke utnyttja den möjlighet att be­

röva medborgarskap, som medgivits

i 2 eller 3 mom. i denna artikel,

annorledes än i överensstämmelse

med lag, som skall tillförsäkra ve­

derbörande rätt att bliva hörd av

domstol eller annat opartiskt organ.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

5 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 128

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

A Contracting State may not de-

prive any person or group of persons

of their nationality on racial, ethnic,

religious or political gronnds.

Article 9.

Artide 10.

1. Every treaty between Contract­

ing States providing for the transfer

of territory shall inclnde provisions

designed to secure that no person

shall become stateless as a result of

the transfer. A Contracting State

shall use its best endeavours to

secure that any such treaty made by

it with a State which is not a party

to this Convention includes such

provisions.

2. In the absence of such provi­

sions a Contracting State to which

territory is transferred or which

otherwise acquires territory shall

confer its nationality on such per­

sons as would otherwise become

stateless as a result of the transfer

or acquisition.

Artide 11.

The Contracting States shall pro-

mote the establishment within the

framework of the United Nations, as

soon as may be after the deposit of

the sixth instrument of ratification

or accession, of a body to which a

person claiming the benefit of this

Convention may apply for the

examination of his claim and for

assistance in presenting it to the

appropriate authority.

Artide 12.

1. In relation to a Contracting

State which does not, in accordance

with the provisions of paragraph 1

of Article 1 or of Article 4 of this

Convention, grant its nationality åt

birth by operation of law, the provi-

Les Etats contractants ne pri-

veront de leur nationalité aucun in-

dividu ou groupe d’individus pour

des raisons d’ordre racial, ethnique,

religieux ou politique.

Artide 10.

1. Tout traité conclu entre Etats

contractants portant cession d’un

territoire doit contenir des disposi­

tions ayant pour effet de garantir

que nul ne deviendra apatride du

fait de la cession. Les Etats contrac­

tants feront tout ce qui est en leur

pouvoir pour que tout traité ainsi

conclu avec un Etat qui n’est pas

partie ä la présente Convention con-

tienne des dispositions å cet effet.

2. En 1’absence de dispositions

sur ce point, l’Etat contractant

auquel un territoire est cédé ou qui

acquiert autrement un territoire

accorde sa nationalité aux individus

qui sans cela deviendraient apatrides

du fait de la cession ou de 1’acquisi-

tion.

Artide 11.

Les Etats contractants s’engagent

å promouvoir la création, dans le

cadre de 1’Organisation des Nations

Unies, des que possible apres le dé-

pöt du sixiéme instrument de ratifi­

cation ou d’adhésion, d’un orga-

nisme auquel les personnes se

croyant en droit de bénéficier de la

présente Convention pourront re-

courir pour examiner leur demande

et pour obtenir son assistance dans

1’introduction de la demande auprés

de 1’autorité compétente.

Artide 12.

1. Le paragraphe 1 de 1’article

premier ou 1’article 4 de la présente

Convention s’appliqueront, pour les

Etats contractants qui n’accordent

pas leur nationalité de plein droit å

la naissance, aux individus nés tant

Article 9.

67

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1968

Artikel 9.

Fördragsslutande stat må icke be­

röva någon person eller grupp av

personer deras medborgarskap på

grund av vederbörandes ras eller av

etniska, religiösa eller politiska skäl.

Artikel 10.

1. Varje traktat mellan fördrags-

slutande stater om överlåtelse av ter­

ritorium skall innehålla regler, till­

komna i syfte att garantera att ingen

person blir statslös till följd av över­

låtelsen. För dr agsslutande stat skall

göra sitt bästa för att varje sådan

traktat, som ingåtts mellan den för-

dragsslutande staten och stat som

icke anslutit sig till denna konven­

tion, kommer att innehålla sådana

regler.

2. Skulle sådana regler saknas

skall fördragsslutande stat, till vil­

ken territorium överlåtes eller som

annorledes förvärvar territorium,

ge medborgarskap åt personer, som

eljest skulle bliva statslösa till följd

av överlåtelsen eller förvärvet.

Artikel 11.

De fördragsslutande staterna skall

verka för att det, snarast efter det att

det sjätte ratifikations- eller anslut­

ningsinstrumentet deponerats, inom

ramen för Förenta Nationerna inrät­

tas ett organ, till vilket en person,

som åberopar förmånen av denna

konvention, kan hänvända sig för

undersökning av sin framställning

och för biträde med dennas beford­

ran till vederbörlig myndighet.

Artikel 12.

1. Reglerna i 1 mom. i artikel 1

eller i artikel 4 skall, i förhållande

till stat som inte beviljar medbor­

garskap vid födelsen enligt bestäm­

melse i lag, tillämpas såväl på per­

soner födda före som på personer

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

sions of paragraph 1 of Artide 1 or

of Artide 4, as the casc may be, shall

apply to persons born before as well

as to persons born after the entry

into force of this Convention.

2. The provisions of paragraph 4

of Artide 1 of this Convention shall

apply to persons born before as well

as to persons born after its entry

into force.

3. The provisions of Artide 2 of

this Convention shall apply only to

foundlings found in the territory of

a Contracting State after the entry

into force of the Convention för that

State.

Artide 13.

This Convention shall not be con-

strued as affeeting any provisions

more conducive to the reduetion of

statelessness which may be con-

tained in the law of any Contracting

State now or hereafter in force, or

may be contained in any other con­

vention, treaty or agreement now or

hereafter in force between two or

more Contracting States.

Artide. 14.

Any dispute between Contracting

States concerning the interpretation

or application of this Convention

which cannot be settled by other

means shall be submitted to the In­

ternational Court of Jnstice åt the

request of any one of the parties to

the dispute.

Artide 15.

1. This Convention shall apply to

all non-self-governing, trust, colonial

and other non-metropolitan territor-

ies for the international relations of

which any Contracting State is re-

sponsible; the Contracting State con-

cerned shall, subject to the provi­

sions of paragraph 2 of this Artide,

åt the time of signature, ratification

or accession, declare the non-metro-

politan territory or territories to

which the Convention shall apply

avant qu’aprés 1’entrée en vigueur de

la Convention.

2. Le paragraphe 4 de 1’article

premier de la présente Convention

s’appliquera aux individus nés tant

avant qu’aprés 1’entrée en vigueur

de la Convention.

3. L’article 2 de la présente Con­

vention ne s’appliquera qu’aux en-

fants trouvés apres 1’entrée en

vigueur de la Convention.

Artide 13.

Les dispositions de la présente

Convention ne font pas obstacle å

1’application des dispositions plus

favorables ä la réduction des cas

d’apatridie contenues ou qui seraient

introduites ultérieurement soit dans

la législation de tout Etat contrac-

tant, soit dans tout traité, conven­

tion ou accord entre deux ou piu-

sieurs Etats contractants.

Artide 14.

Tout différend entre les Parties

contractantes relatif å Pinterpréta-

tion ou å 1’application de la Conven­

tion qui ne peut étre réglé par

d’autres rnoyens sera porté devant la

Cour internationale de Justice å la

demande de l’une des parties au

différend.

Artide 15.

1. La présente Convention s’appli-

quera å tous les territoires non auto-

nomes, sous tutelle, coloniaux et

autres territoires non métropolitains

dont un Etat contractant assure les

relations internationales; l’Etat con­

tractant intéressé, devra, sous réserve

des dispositions du paragraphe 2 du

présent article, au moment de la sig­

nature, de la ratification ou de

1’adhésion, indiquer le territoire ou

les territoires non métropolitains

69

födda efter konventionens ikraftträ­

dande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

2. Reglerna i 4 mom. i artikel 1

i denna konvention skall tillämpas

på personer födda såväl före som ef­

ter ikraftträdandet.

3. Reglerna i artikel 2 i denna

konvention skall tillämpas allenast

på hittebarn, som anträffas på för-

dragsslutande stats territorium efter

det konventionen trätt i kraft i för­

hållande till den staten.

Artikel 13.

Denna konvention skall icke in­

verka på förmånligare bestämmelser

i syfte att begränsa statslöshet, som

kan finnas i fördragsslutande stats

nu gällande eller senare i kraft trä­

dande lag eller i annan konvention,

traktat eller överenskommelse, som

nu gäller eller senare träder i kraft

mellan två eller flera fördragsslu­

tande stater.

Artikel 14.

Tvist mellan fördragsslutande sta­

ter rörande tolkning eller tillämp­

ning av denna konvention, som ej

kan biläggas på annat sätt, skall

liänskjutas till Internationella dom­

stolen på talan av vilken som helst

av de tvistande parterna.

Artikel 15.

1. Denna konvention skall tilläm­

pas på alla icke självstyrande stater,

stater under förvaltarskap, kolonier

och andra områden utanför moder­

landet, för vilkas internationella för­

bindelser någon fördragsslutande

stat är ansvarig; den fördragsslutan­

de staten skall, med iakttagande av

bestämmelserna i 2 mom. i denna ar­

tikel, vid tiden för undertecknande

eller ratificering av eller anslutning

till konventionen uppgiva det eller de

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

ipso facto as a result of such signa-

ture, ratification or accession.

2. In any case in which, for the

purpose of nationality, a non-metro-

politan territory is not treated as one

with the metropolitan territory, or

in any case in which the previous

consent of a non-metropolitan terri­

tory is required by the constitutional

laws or practices of the Contracting

State or of the non-metropolitan

territory för the application of the

Convention to that territory, that

Contracting State shall endeavour to

secure the needed consent of the

non-metropolitan territory within

the period of twelve months from

the date of signature of the Con­

vention by that Contracting State,

and when such consent has been

obtained the Contracting State shall

notify the Secretary-General of the

United Nations. This Convention

shall apply to the territory or territo-

ries named in such notification from

the date of its receipt by the Secre­

tary-General.

3. After the expiry of the twelve-

month period mentioned in para-

graph 2 of this artide, the Con­

tracting States concerned shall in­

form the Secretary-General of the re-

sults of the consultations with those

non-metropolitan territories for

whose international relations they

are responsible and whose consent

to the application of this Convention

may have been withheld.

Article 16.

1. This Convention shall be open

for signature åt the Headquarters of

the United Nations from 30 August

1961 to 31 May 1962.

2. This Convention shall be open

for signature on behalf of:

(a) any State Member of the

United Nations;

auxquels la présente Convention

s’appliquera ipso facto k la suite de

cette signature, de cette ratification

ou de cette adhésion.

2. Si, en matiére de nationalité,

un territoire non métropolitain n’est

pas considéré comme formant un

tout avec le territoire métropolitain,

ou si le consentement préalable d’un

territoire non métropolitain est né-

cessaire, en vertu des lois ou prati-

ques constitutionnelles de l’Etat

contractant ou du territoire non

métropolitain, pour que la Conven­

tion s’applique å ce territoire, ledi t

Etat contractant devra s’efforcer

d’obtenir, dans le délai de douze

mois å compter de la date ä laquellc

il aura signé la Convention, le con­

sentement nécessaire du territoire

non métropolitain, et lorsque ce con­

sentement aura été obtenu, l’Etat

contractant devra le notifier au Sec-

rétaire général de 1’Organisation des

Nations Unies. Des la date de la

reception de cette notification par le

Secrétaire général, la Convention

s’appliquera au territoire ou aux

territoires indiqués par celle-ci.

3. A l’expiration du délai de douze

mois mentionné au paragraphe 2 du

present article, les Etats contrac-

tants intéressés informeront le Secré­

taire général des resultats des con­

sultations avec les territoires non

métropolitains dont ils assurent les

relations internationales et dont le

consentement ponr 1’application de

la présente Convention n’aurait pas

été donné.

Article 16.

1. La présente Convention sera

ouverte å la signature au Siége de

1’Organisation des Nations Unies du

30 aout 1961 au 31 mai 1962.

2. La présente Convention sera

ouverte å la signatur:

a) De tous les Etats Meinbres de

l’Organisation des Nations Unies;

Kungi. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

71

område eller områden utanför mo­

derlandet på vilka konventionen

skall tillämpas ipso facto till följd

av nämnda undertecknande, ratifi-

cering eller tillträde.

2. I de fall då ett område utanför

moderlandet i medborgarrättsligi

hänseende ej behandlas såsom etl

med moderlandet eller i de fall då

föregående samtycke enligt fördrags-

slutande stats eller utanför moder­

landet beläget områdes konstitution

eller rättssedvänja kräves för kon­

ventionens tillämpning på detta om­

råde, skall sådan fördragsslutande

stat sträva efter att erhålla erforder­

ligt samtycke av området inom en tid

av tolv månader från dagen för den

fördragsslutande statens underteck­

nande av konventionen; och skall

den fördragsslutande staten, när den

erhållit sådant samtycke, underrätta

Förenta Nationernas generalsekrete­

rare därom. Denna konvention skall

tillämpas på område eller områden,

som angivits i dylik underrättelse,

från och med den dag underrättel­

sen kom generalsekreteraren till

handa.

3. Efter utgången av den i 2 mom.

i denna artikel berörda tolvmåna-

dersperioden skall vederbörande för­

dragsslutande stater för generalsek­

reteraren redogöra för resultaten av

sina framställningar utanför moder­

landet belägna områden, för vilkas

internationella förbindelser de är an­

svariga och vilka icke lämnat sam­

tycke till konventionens tillämpning.

Artikel 16.

1. Denna konvention skall stå

öppen för undertecknande i Förenta

Nationernas högkvarter från och

med den 30 augusti 1961 till och

med den 31 maj 1962.

2. Denna konvention skall stå

öppen för undertecknande för

(a) varje medlem av Förenta Na­

tionerna;

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

(b) any other State invited to

attend the United Nations Con-

ference on the Elimination or Re-

duction of Future Statelessness;

(c) any State to which an invita­

tion to sign or to accede may be

addressed by the General Assembly

of the United Nations.

3. This Convention shall be rati-

fied and the instruments of ratifica-

tion shall be deposited with the Sec-

retary-General of the United Nations.

4. This Convention shall be open

for accession by the States referred

to in paragraph 2 of this Article.

Accession shall be effected by the de-

posit of an instrument of accession

with the Secretary-General of the

United Nations.

Article 17.

1. Åt the linie of signalure, rati-

fication or accession any State may

make a reservation in respect of Ar­

tides 11, 14 or 15.

2. No other reservations to this

Convention shall be admissible.

Article 18.

1. This Convention shall cnter into

force two years after the date of the

deposit of the sixth instrument of

ratification or accession.

2. For each State ratifying or

acceding to this Convention after the

deposit of the sixth instrument of

ratification or accession, it shall

enter into force on the ninetieth day

after the deposit by such State of

its instrument of ratification or

accession or on the date on which

this convention en ters into force in

accordance with the provisions of

paragraph 1 of this Article, which-

ever is the later.

b) De tout autre Etat invité k la

Conférence des Nations Unies sur

1’élimination ou la réduction des cas

d’apatridie dans Pavenir;

c) De tout autre Etat auquel

1’Assemblée générale des Nations

Unies anra adressé une invitation k

signer ou å adhérer.

3. La présente Convention sera

ratifiée et les instruments de rati­

fication seront déposés aupres du

Secrétaire général de 1’Organisation

des Nations Unies.

4. Les Etats visés au paragraphe 2

du présent article pourront adhérer

å la présente Convention. L’adhésion

se fera par le dépot d’un instrument

d’adhésion aupres du Secrétaire

général de 1’Organisation des Na­

tions Unies.

Article 17.

1. Au moment de Ia signalure, de

la ratification ou de 1’adhésion, tout

Etat peut formuler des réserves aux

artides 11, 14 et 15.

2. II ne peut étre fält d’autres

réserves å la présente Convention.

Article 18.

1. La présente Convention entrera

en vigueur deux ans apres la date

du dépot du sixiéme instrument de

ratification ou d’adhésion.

2. Pour tout Etat cpii ratifiera la

présente Convention ou y adhérera

apres le dépot du sixiéme instrument

de ratification ou d’adhésion, la Con­

vention entrera en vigueur le quatre-

vingt-dixiéme jour apres le dépot

par cet Etat de son instrument de

ratification ou d’adhésion ou ä la

date d’entrée en vigueur de la Con­

vention, conformément aux disposi­

tions du paragraphe premier du pré­

sent article, si cette derniére date est

la plus éloignée.

73

(b) varje annan stat, som inbju­

dits att deltaga i Förenta Nationer­

nas konferens om eliminering eller

begränsning av framtida statslös-

het;

(c) varje stat, som av Förenta

Nationernas generalförsamling kan

ha inbjudits att underteckna eller

tillträda konventionen.

3. Denna konvention skall ratifi­

ceras och ratifikationsinstrumenten

skall deponeras hos Förenta Natio­

nernas generalsekreterare.

4. Denna konvention skall stå öp­

pen för anslutning av de i 2 mom. i

denna artikel berörda staterna. An­

slutning sker genom deposition av

ett anslutningsinstrument hos För­

enta Nationernas generalsekreterare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Artikel 17.

1. Vid tiden för undertecknande,

ratificering eller anslutning må var­

je stat göra förbehåll beträffande ar­

tiklarna 11, 14 eller 15.

2. Inga andra förbehåll beträffan­

de denna konvention kommer att

medgivas.

Artikel 18.

1. Denna konvention skall träda i

kraft två år efter dagen för deposi­

tionen av det sjätte ratifikations- el­

ler anslutningsinstrument.

2. För varje stat som ratificerar

eller tillträder denna konvention, se­

dan det sjätte ratifikations- eller

anslutningsinstrument deponerats,

skall konventionen träda i kraft å

nittionde dagen efter sådan stats de­

position av sitt ratifikations- eller

anslutningsinstrument eller å den se­

nare dag konventionen träder i kraft

enligt bestämmelserna i 1 mom. i

denna artikel.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

1. Any Contracting State may de-

nounce this Convention åt any time

by a written notification addressed

to tlie Secretary-General of the

United Nations. Such denunciation

shall lake effect for the Contracting

State concerned one year after the

date of its receipt by the Secretary-

General.

2. In cases where, in accordance

with the provisions of Article 15,

this Convention has become applic-

able to a non-metropolitan territorv

of a Contracting State, tliat State

may åt any time thereafter, with the

consent of the territorv concerned,

give notice to the Secretary-General

of the United Nations denouncing

this Convention separately in respect

of that territory. The denunciation

shall take effect one year after the

date of the receipt of such notice by

the Secretary-General, who shall

notify all other Contracting States

of such notice and the date or receipt

thereof.

Article 20.

1. The Secretary-General of the

United Nations shall notify all Mem-

bers of the United Nations and the

non-member States referred to in

Article 16 of the following parli-

culars:

(a) signatures, ratifications and

accessions under Article 16;

(b) reservations under Article 17;

(c) tbe date npon which this Con­

vention enters into force in pur-

suance of Article 18;

(d) denunciations under Article

19.

2. The Secretary-General of the

United Nations shall, after the de-

posit of the sixth instrument of rati-

1'ication or accession åt the latest,

hring to the attention of the General

Assembly the question of the

establishment, in accordance with

Article 19.

1. Tout Etat contractant peut

dénoncer la présente Convention å

tout moment par notification écrite,

adressée au Secrétaire général de

1’Organisation des Nations Unies. La

dénonciation prend effet, ä l’égard

de l’Etat contractant intéressé, un an

apres la date ä laquelle le Secrétaire

général en a recu notification.

2. Dans le cas oii, conformément

aux dispositions de 1’article 15, la

présente Convention aura été rendue

applicable å un territoire non métro-

politain d’un Etat contractant, ce

dernier pourra, avec le consentement

du territoire en question, notifier

par la suite ä tout moment au Secré­

taire général de l’Organisation des

Nations Unies que la Convention est

dénoncée ä 1’égard de ce territoire.

La dénonciation prendra effet un an

apres la date ou la notification sera

parvenue au Secrétaire général,

lequel informera tous les autres

Etats contractants de cette notifica­

tion et de la date ou il 1’aura recjue.

Article 20.

1. Le Secrétaire général de 1’Orga-

nisation des Nations Unies notifiera

ä tous les Etats Membres de l’Orga-

nisation et aux Etats non membres

mentionnés å 1’article 16:

a) Les signatures, les ratifica­

tions et les adhésions prévues å Par­

tiel e 16;

b) Les réserves formulées confor­

mément å 1’article 17;

c) La date ä laquelle la présente

Convention entrera en vigueur en

exécution de 1’article 18;

d) Les dénonciations prévues å

1’article 19.

2. Le Secrétaire général de reorga­

nisation des Nations Unies devra au

plus tard apres le dépöt du sixiéme

instrument de ratification ou

d’adhésion signaler å 1’attention de

1’Assemblée générale la question de

la création, conformément å 1’article

Article 19.

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Artikel 19.

1. Varje fördragsslutande stat kan

uppsäga denna konvention genom

skriftligt meddelande, ställt till För­

enta Nationernas generalsekreterare.

Uppsägningen skall träda i kraft för

vederbörande fördragsslutande stat

ett år efter den dag generalsekrete­

raren mottog meddelande därom.

2. I fall när, enligt bestämmelser­

na i artikel 15, denna konvention

blivit tillämplig på område beläget

utanför fördragsslutande stat, må

nämnda stat när som helst där­

efter, med vederbörande områdes

samtycke, underrätta Förenta Natio­

nernas generalsekreterare om upp­

sägning av konventionen separat i

förhållande till ifrågavarande områ­

de. Uppsägningen skall träda i kraft

ett år efter den dag meddelande där­

om kom generalsekreteraren till

handa; och skall denne underrätta

alla fördragsslutande stater om med­

delandet och om vilken dag han mot­

tagit detsamma.

Artikel 20.

1. Förenta Nationernas general­

sekreterare skall underrätta alla

medlemmar av Förenta Nationerna

och de icke-medlemsstater, som an­

givits i artikel 16, om följande för­

hållanden :

(a) undertecknanden, ratifice-

ringar och anslutningar enligt arti­

kel 16;

(b) förbehåll enligt artikel 17;

(c) dagen då konventionen träder

i kraft enligt artikel 18;

(d) uppsägningar enligt artikel

19

.

2. Förenta Nationernas general­

sekreterare skall senast efter deposi­

tionen av det sjätte ratifikations- el­

ler anslutningsinstrument i general­

församlingen upptaga frågan om in­

rättande, i enlighet med artikel 11,

av ett sådant organ som anges där.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Artide 11, of such a body as therein

mentioned.

Artide 21

This Convention shall be register­

ed by the Secretary-General of the

United Nations on the date of its

entry into force.

In witness whereof the under-

signed Plenipotentiaries have signed

this Convention.

Done åt New York, this thirtieth

day of August, one thousand nine

hundred and sixtyone, in a single

copy, of which the Chinese, English,

Frencli, Russian and Spanish texts

are equally authentic and which

shall be deposited in the archives

of the United Nations, and certified

copies of which shall be delivered

hy the Secretary-General of the Unit­

ed Nations to all Members of the

United Nations and to the non-

member States referred to in Artide

16 of this Convention.

11, de Forganisme qui y est men-

tionné.

Artide 21.

La présente Convention sera en-

registrée par le Secrétaire général de

FOrganisation des Nations Unies ä

la date de son entrée en vigueur.

En foi de quoi les plénipotentiaires

soussignés ont signé la présente

Convention.

Fait å New York, le trente aout

mil neuf cent soixante et un, en un

seul exemplaire dont les textes

anglais, chinois, espagnol, francais

et russe font également foi, qui sera

déposé aux archives de FOrganisa-

tion des Nations Unies et dont des

copies certifiées conforines seront

transmises par le Secrétaire général

de FOrganisation des Nations Unies

å tous les Etats Membres de FOrga­

nisation ainsi qu’aux Etats non

membres visés ä Fartide 16 de la

présente Convention.

Kungl. RIaj:ts proposition nr 128 år 1968

77

Artikel 21.

Denna konvention skall registre­

ras av Förenta Nationernas general­

sekreterare den dag då den träder i

kraft.

Till bekräftelse härav har under­

tecknade befullmäktigade ombud un­

dertecknat denna konvention.

Som skedde i New York den 30

augusti 1961 i ett exemplar, i vilket

de engelska, franska, kinesiska,

ryska och spanska texterna äger lika

vitsord och vilket exemplar skall de­

poneras i Förenta Nationernas arkiv.

Bestyrkt avskrift därav skall av För­

enta Nationernas generalsekreterare

tillställas alla medlemmar av För­

enta Nationerna och de icke-med-

lemsstater, som angivits i konven­

tionens artikel 16.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Convention on reduction of cases of mul-

tiple nationality and military obligations

in cases of multiple nationality

The niember States of the Council

of Europé, signatory hereto,

Considering that the aim of the

Council of Europé is to achieve

greater unity between its Members;

Considering that cases of multiple

nationality are liable to cause diffi-

culties and that joint action to re-

duce as far as possible the number

of cases of multiple nationality, as

between member States, corresponds

to the aims of the Council of Europé;

Considering it desirable that per­

sons possessing the nationality of

two or more Contracting Parties

should be required to fulfil their mil­

itary obligations in relation to one

of those Parties only,

Have agreed as follows:

CHAPTER I.

Reduction of cases of multiple

nationality

Article 1.

1. Nationals of the Contracting

Parties who are of full age and who

acquire of their own free will, by

means of naturalisation, option or

recovery, the nationality of another

Party shall lose their former natio­

nality. They shall not be authorised

to retain their former nationality.

Convention sur la réduction

des

cas de

pluralité "de nationalités et sur

les

obliga­

tions militaires en cas de pluralité

de nationalités

Les Etats membres du Conseil de

1’Europe, signataires de la présente

Convention,

Considérant que le but du Conseil

de 1’Europe est de réaliser une union

plus étroite entre ses Membres;

Considérant que le cumul de na­

tionalités est une source de difficul-

tés, et qu’un action commune en vue

de réduire autant que possible, dans

les relations entre Etats membres, les

cas de pluralité de nationalités,

répond au but poursuivi par le Con­

seil de 1’Europe;

Considérant qu’il est souhaitable

qu’un individu qui posséde la natio-

nalité de deux ou plusieurs Parties

Contractantes n’ait å remplir ses ob­

ligations militaires qu’å l’égard d’une

seule de ees Parties,

Sont convenus de ce qui suit:

CHAPITRE ler.

De la réduction des cas de pluralité

de nationalités

Artide ler.

1. Les ressortissants majeurs des

Parties Contractantes qui acquiré-

rent ä la suite d’une manifestation

expresse de volonté, par naturalisa­

tion, option ou réintégration, la na-

tionalité d’une autre Partie, perdent

leur nationalité antérieure; ils ne

peuvent étre autorisés å la conserver.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

79

Bilaga 3

Konvention om begränsning av fall av

flerfaldigt medborgarskap och om militära

förpliktelser i fall av flerfaldigt

medborgarskap

Signatärslaterna, medlemmar av

Europarådet,

vilka beaktar att syftet med Euro­

parådet är att åstadkomma fastare

enhet mellan sina medlemmar;

vilka anser att fall av flerfaldigt

medborgarskap är en källa till svå­

righeter och att en gemensam strävan

att så långt som möjligt begränsa

antalet fall av flerfaldigt medborgar­

skap medlemsstaterna emellan sam­

manfaller med Europarådets syfte;

vilka anser det önskvärt att per­

soner, som äger medborgarskap i två

eller flera fördragsslutande stater,

skall åläggas att fullgöra sina mili­

tära förpliktelser gentemot endast

en av dessa stater,

har överenskommit om följande:

KAPITEL 1.

Begränsning av fall av flerfaldigt

medborgarskap

Artikel 1.

1. Myndiga medborgare i för­

dragsslutande stater, som till följd

av uttrycklig viljeförklaring genom

naturalisation, option eller återvin­

ning förvärvar medborgarskap i an­

nan fördragsslutande stat, förlorar

sitt tidigare medborgarskap. Det

skall icke tillåtas dem att behålla

detsamma.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

2. Nationals of the Contracting

Parties who are minors and acquire

by the same means the nationality

of another Party shall also lose their

former nationality if, where tlieir na­

tional law provides for the loss of

nationality in such cases, they have

been duly empowered or represen-

ted. They shall not be authorised to

retain their former nationality.

3. Minor children, other than

those who are or have been married,

shall likewise lose their former na­

tionality in the event of the acquisi-

tion ipso jure of the nationality of

another Contracting Party upon and

by reason of the naturalisation or

the exercise of an option or the re-

covery of nationality by their father

and mother. Where only one parent

loses his former nationality, the law

of that Contracting Party whose na­

tionality the minor possessed shall

determine from which of his parents

he shall derive liis nationality. In

the latter case, the said law may

make the loss of his nationality sub-

ject to the prior consent of the other

parent or the guardian to his ac-

quiring the new nationality.

However, without prejudice to the

provisions of the law of each of the

Contracting Parties concerning the

recovery of nationality, the Party of

which the minor referred to in the

foregoing paragraph possessed the

nationality may lay down special

conditions on which they may re-

cover that nationality of their own

free will after attaining their majo-

rity.

4. In so far as concerns the loss

of nationality as provided for in the

present Artide, the age of majority

and minority and the conditions of

capacity and representation shall be

determined by the law of the Con­

tracting Party whose nationality the

person concerned possesses.

2. Les ressortissants mineurs des

Parties Contractantes qui acquiérent

dans les mémes conditions la natio-

nalité d’une autre Partie, perdent

également leur nationalité antérieure

si, leur loi nationale prévoyant la

possibilité pour les mineurs de per-

dre en pareil cas leur nationalité, ils

ont été dument habilités ou repré-

sentés; ils ne peuvent étre autorisés

å conserver leur nationalité antérieu­

re.

3. Perdent également leur nationa­

lité antérieure les enfants mineurs, å

1’exclusion de ceux qui sont ou ont

été mariés, qui acquiérent de plein

droit la nationalité d’une autre Par­

tie Contractante au moment et par

le fait de la naturalisation, de l’op-

tion ou de la réintégration de leurs

pére et mére. Lorsque seul le pére

ou la mére perd sa nationalité anté­

rieure, la loi de celle des Parties Con­

tractantes dont le mineur possédait

la nationalité déterminera celui de

ses parents dont il suit la condition;

dans ce dernier cas, elle pourra sub-

ordonner la perte de sa nationalité

au consentement préalable de 1’autre

parent ou du représentant légal å

1’acquisition de la nouvelle nationa­

lité.

Toutefois et sans prejudice des

dispositions de la législation de cha-

cune des Parties Contractantes rela-

tivement au recouvrement de sa na­

tionalité, la Partie dont les mineurs

visés ä 1’alinéa précédent possédaient

la nationalité aura la faculté de fixer

des conditions particuliéres leur per-

mettant, apres leur majorité, de re-

couvrer cette nationalité ä la suite

d’une manifestation expresse de vo-

lonté.

4. Pour la perte de la nationalité

prévue au présent article, la majori­

té et la minorité ainsi que les condi­

tions d’habilitation et de représenta-

tion sont déterminées par la loi de la

Partie Contractante dont 1’individu

posséde la nationalité.

81

2. Omyndiga medborgare i för-

dragsslutande stater, som på sam­

ma sätt förvärvar medborgarskap i

annan fördragsslutande stat, förlorar

likaså sitt tidigare medborgarskap,

om deras hemlands lag innehåller

bestämmelser om förlust av medbor­

garskap i sådana fall och de ägt

rättshandlingsförmåga eller varit

lagligen företrädda. Det skall icke

tillåtas dem att behålla sitt tidigare

medborgarskap.

3. Omyndiga barn, med undan­

tag för dem som är eller har varit

gifta, skall likaledes förlora sitt ti­

digare medborgarskap, om de enligt

lag förvärvar medborgarskap i an­

nan fördragsslutande stat på grund

av att deras fader och moder genom

naturalisation, option eller återvin­

ning förvärvar medborgarskap där.

När endast en av föräldrarna förlorar

sitt tidigare medborgarskap, skall la­

gen i den stat, i vilken den omyn­

dige ägde medborgarskap, bestäm­

ma från vilken av föräldrarna han

skall härleda sitt medborgarskap. I

det senare fallet må nämnda lag

göra förlusten av medborgarskap

beroende av föregående samtycke till

förvärvet av nytt medborgarskap av

den andre av föräldrarna eller av

förmyndaren.

Oberoende av varje stats lagregler

om återvinning av medborgarskap

må dock stat, i vilken i föregående

stycke avsedd omyndig ägde med­

borgarskap, fastställa särskilda vill­

kor för att bereda vederbörande möj­

lighet att återvinna medborgarska­

pet genom uttrycklig viljeförklaring

efter uppnådd myndighetsålder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

4.1 fråga om förlust av medborgar­

skap, varom föreskrivits i denna ar­

tikel, skall såväl myndighetsålder

och omyndighet som förutsättningar

för rättshandlingsförmåga och ställ-

företrädarskap bestämmas av lagen i

den fördragsslutande stat, vari ve­

derbörande äger medborgarskap.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 128

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Article 2.

1. A person who possesses the na-

tionality of two or more Contracting

Parties may renounce one or more

of these nationalities, with the con-

sent of the Contracting Party whose

nationality he desires to renounce.

2. Such consent may not be with-

held by the Contracting Party whose

nationality a person of full age

possesses ipso jure, provided that

the said person has, for the past ten

years, had his ordinary residence

outside the territory of that Party

and also provided that he has his

ordinary residence in the territory of

the Party whose nationality he in-

tends to retain.

Consent may likewise not be with-

held by the Contracting Party in the

case of minors who fulfil the condi-

tions stipulated in the preceding pa-

ragraph, provided that their national

law allows them to give up their

nationality by means of a simple

declaration and provided also that

they have been duly empowered or

represented.

3. The age of majority and mino-

rity and the conditions for being

empowered or represented shall be

determined by the law of the Con­

tracting Party whose nationality the

person in question desires to re­

nounce.

Artide 3.

The Contracting Party whose na­

tionality a person desires to re­

nounce shall not require the pay-

ment of any special tax or charge in

the event of such renunciation.

Artide 4.

Nothing in the provisions of this

Convention shall preclude the applic-

ation of any provision more likely

to limit the occurence of multiple

nationality whether embodied or

subsequently introduced into either

the municipal law of any Contracting

Artide 2.

1. Tout individu possédant la na-

tionalité de deux ou plusieurs Parties

Contractantes pourra renoncer å

l’une ou aux autres nationalités qu’il

posséde, avec 1’autorisation de la

Partie Contractante å la nationalité

de laquelle il entend renoncer.

2. Cette autorisation ne sera pas

refusée par la Partie Contractante

dont le ressortissant majeur posséde

de plein droit la nationalité s’il a, de-

puis au moins dix ans, sa résidence

habituelle hors du territoire de cette

Partie et å la condition qu’il ait sa

résidence habituelle sur le territoire

de la Partie dont il entend conser-

ver la nationalité.

L’autorisation ne sera pas refusée

par la Partie Contractante dont le

ressortissant mineur remplit les con­

ditions prévues å 1’alinéa précédent,

si sa loi nationale lui permet de per-

dre sa nationalité sur simple décla-

ration et s’il a été dument habilité

ou représenté.

3. La majorité, la minorité ainsi

que les conditions d’habilitation et

de représentation sont déterminées

par la loi de la Partie Contractante ä

la nationalité de laquelle 1’individu

entend renoncer.

Artide 3.

La Partie Contractante å la nationa­

lité de laquelle 1’individu désire re­

noncer ne percevra, å cette occasion,

aucun droit spécial ni taxe spéciale.

Artide 4.

Les dispositions de la présente

Convention ne font pas obstacle ä

1’application des dispositions plus

favorables å la réduction des cas de

cumul de nationalités, contenues ou

qui seraient introduites ultérieure-

ment soit dans la législation nationa-

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Artikel 2.

1. Envar som äger medborgarskap

i två eller flera fördragsslutande

stater må avstå från ett eller flera

av dessa medborgarskap efter sam­

tycke av den fördragsslutande stat,

vars medborgarskap han önskar

uppgiva.

2. Sådant samtycke får icke väg­

ras av fördragsslutande stat, i vil­

ken myndig medborgare enligt lag

äger medborgarskap, om denne se­

dan tio år har haft sitt varaktiga

hemvist utanför den statens territo­

rium och tillika har sitt varaktiga

hemvist på territoriet till den stat,

i vilken han ämnar behålla med­

borgarskap.

Ej heller får samtycke av för­

dragsslutande stat vägras minderåri­

ga medborgare, som uppfyller vill­

koren i föregående stycke, om sta­

tens lag tillåter dem att uppgiva

medborgarskapet genom en enkel

viljeförklaring samt de ägt rätts-

handlingsförmåga eller varit lagli­

gen företrädda.

3.

Såväl myndighetsålder och

omyndighet som förutsättningar för

rättshandlingsförmåga och ställföre-

trädarskap bestämmes av lagen i den

fördragsslutande stat, vars medbor­

garskap vederbörande önskar upp­

giva.

Artikel 3.

Fördragsslutande stat, från vars

medborgarskap någon önskar avstå,

skall icke kräva någon särskild skatt

eller avgift i samband därmed.

Artikel 4.

Bestämmelserna i denna konven­

tion skall icke utgöra hinder emot

tillämpning av förmånligare regler

för begränsning av fall av flerfaldigt

medborgarskap, som har inskrivits

eller sedermera kan komma att in­

föras antingen i någon fördragsslu-

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Party or any other treaty, conven-

tion or agreement between two or

more of the Contracting Parties.

CHAPTER II.

Military obligations in cases of multiple

nationality

Article 5.

1. Persons possessing the nationa­

lity of two or more Contracting Par­

ties shall be required to fulfil their

military obligations in relation to

one of those Parties only.

2. The modes of application of pa-

ragraph 1 may be determined by

special agreements between any of

the Contracting Parties.

Artide 6.

Except where a special agreement

which has been, or may be, con-

cluded provides otherwise, the

following provisions are applicable

to a person possessing the nationa­

lity of two or more Contracting Par­

ties:

1. Any such person shall be sub-

ject to military obligations in rela­

tion to the Party in wliose territory

he is ordinarily resident. Neverthe-

less, he shall be free to cboose, up

to the age of 19 years, to submit

himself to military obligations as a

volunteer in relation to any other

Party of which he is also a national

for a total and effective period åt

least equal to that of the active mi­

litary service required by the former

Party.

2. A person who is ordinarily

resident in the territory of a Con­

tracting Party of which he is not a

national or in that of a State which

is not a Party may choose to per­

form his military service in the terri-

le de toute Partie Contractante, soit

dans tout autre traité, convention ou

accord entre deux ou plusieurs Par­

ties Contractantes.

CHAPITRE II

Des obligations militaires en cas de

pluralité de nationalités

Artide 5.

1. Tout individu qui posséde la na-

tionalité de deux ou plusieurs Parties

Contractantes n’est tenu de remplir

ses obligations militaires qu’å 1’égard

d’une seule de ees Parties.

2. Des accords spéciaux entre les

Parties Contractantes intéressées

pourront déterminer les modalités

d’application de la disposition pré-

vue au paragraphe 1.

Artide 6.

A défaut d’accords spéciaux con-

clus ou å conclure, les dispositions

suivantes sont applicables å 1’indivi-

du possédant la nationalité de deux

ou de plusieurs Parties Contractan­

tes:

1. L’individu sera soumis aux ob­

ligations militaires de la Partie sur

le territoire de laquelle il réside ha-

bituellement. Néanmoins, cet indivi­

du aura la faeulté, jusqu’å l’åge de

19 ans, de se soumettre aux obliga­

tions militaires dans Fune quelcon-

que des Parties dont il posséde éga-

lement la nationalité sous forme

d’engagement volonlaire pour une

durée totale et effective au moins

égale å celle du service militaire actif

dans 1’autre Partie.

2. L’individu qui a sa résidence

habituelle sur le territoire d’une Par­

tie Contractante dont ii n’est pas ie

national ou d’un Etat non contrac-

tant, aura la faeulté de choisir parmi

les Parties Contractantes dont il pos-

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

85

tande stats nationella lag eller i an­

nan traktat, konvention eller över­

enskommelse mellan två eller flera

fördragsslutande stater.

KAPITEL 2.

Militära förpliktelser vid flerfaldigt

medborgarskap

Artikel 5.

1. Den som äger medborgarskap i

två eller flera fördragsslutande sta­

ter skall icke åläggas att fullgöra mi­

litärtjänst i mer än en av dessa sta­

ter.

2. Sätten för tillämpning av re­

geln under 1. i denna artikel skall

kunna bestämmas genom särskilda

överenskommelser mellan berörda

fördragsslutande stater.

Artikel 6.

Om annat ej avtalats genom sär­

skilda överenskommelser, som slu­

tits eller kan komma att slutas, är

följande regler tillämpliga för den

som äger medborgarskap i två eller

flera fördragsslutande stater:

1. Envar skall vara skyldig full­

göra militärtjänst i den fördragsslu­

tande stat, på vars territorium han

har sitt varaktiga hemvist. Icke

desto mindre skall han, innan han

uppnått en ålder av 19 år, kunna

välja att frivilligt fullgöra sina mi­

litära förpliktelser i annan fördrags­

slutande stat, i vilken han tillika

äger medborgarskap, under en pe­

riod som ifråga om längd och effek­

tivitet är åtminstone likvärdig den

som kräves av förstnämnda för­

dragsslutande stat.

2. Den som har sitt varaktiga

hemvist på territoriet till fördrags­

slutande stat, i vilken han icke äger

medborgarskap, eller till icke för­

dragsslutande stat skall kunna välja

att fullgöra militärtjänst i någon av

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

tory of any Contracting Party of

which he is a national.

3. A person who, in accordance

with the rules laid down in para-

graphs 1 and 2, shall fidfil his mili-

tary obligations in relation to one

Party, as prescribed by the law of

that Party, shall be deemed to have

fulfilled his military obligations in

relation to any other Party or Par-

ties of which he is also a national.

4. A person who, before the entry

into force of this Convention between

the Parties of which he is a national,

has, in relation to one of those Par­

ties, fulfilled his military obligations

in accordance with the law of that

Party, shall be deemed to have ful­

filled the same obligations in rela­

tion to any other Party or Parties of

which he is also a national.

5. A person who, in conformity

with paragraph 1, has performed his

active military service in relation to

one of the Contracting Parties of

which he is a national, and subse-

quently transfers his ordinary resi-

dence to the territory of the other

Party of which he is a national, shall

be liable to military service in the

reserve only in relation to the latter

Party.

6. The application of this Article

shall not prejudice, in any respect,

the nationality of the persons con-

cerned.

7. In the event of mobilisation by

any Party, the obligations arising

under this Article shall not be bind-

ing upon that Party.

séde la nationalité celle dans laquelle

il désire accomplir ses obligations

militaires.

3. L’individu qui, conformément

aux régles prévues aux paragraphes

1 ou 2, aura satisfait å ses obliga­

tions militaires å 1’égard d’une Partie

Contractante, dans les conditions

prévues par la législation de cette

Partie, sera considéré comme ayant

satisfait aux obligations militaires ä

1’égard de la ou des Parties dont il

est également le ressortissant.

4. L’individu qui, antérieurement

å 1’entrée en vigueur de la présente

Convention entre les Parties Con-

tractantes dont il posséde la natio­

nalité, a satisfait dans l’une quelcon-

que de ees Parties aux obligations

militaires prévues par la législation

de celle-ci, sera considéré comme

ayant satisfait å ees mémes obliga­

tions dans la ou les Parties dont il

est également le ressortissant.

5. Lorsque 1’individu a accompli

ses obligations militaires d’activité

dans l’une des Parties Contractantes

dont il posséde la nationalité, en con-

formité du paragraphe 1, et qu’il

transfére ultérieurement sa résiden-

ce habituelle sur le territoire de Tau-

tre Partie dont il posséde la nationa­

lité, il ne pourra étre soumis, s’il y a

lieu, aux obligations militaires de ré-

serve que dans cette derniére Partie.

6. L’application des dispositions

du présent article n’affecte en rien la

nationalité des individus.

7. En cas de mobilisation dans une

des Parties Contractantes, les obliga­

tions découlant des dispositions du

présent article ne sont pas applicab-

les en ce qui concerne cette Partie.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

87

de fördragsslutande stater, i vilka

han äger medborgarskap.

3. Den som enligt reglerna under

1. och 2. i denna artikel skall full­

göra militärtjänst i viss fördragsslu­

tande stat under förhållanden, som

den staten bestämt genom lagstift­

ning, skall anses ha fullgjort sina

militära förpliktelser gentemot varje

annan fördragsslutande stat, i vil­

ken han tillika äger medborgarskap.

4. Den som, innan denna konven­

tion trätt i kraft mellan de för­

dragsslutande stater i vilka han

äger medborgarskap, har fullgjort

militärtjänst i en av dessa stater en­

ligt den statens lag, skall anses hava

fullgjort sina militära förpliktelser

gentemot varje annan fördragsslu­

tande stat, i vilken han tillika äger

medborgarskap.

5. Den som enligt 1. i denna arti­

kel har fullgjort sin grundutbildning

i fördragsslutande stat, i vilken han

äger medborgarskap, men seder­

mera överflyttar sitt varaktiga hem­

vist till annan fördragsslutande stats

område, i vilken han tillika äger

medborgarskap, skall vara skyldig

fullgöra repetitionsutbildning alle­

nast i den senare staten.

6. Tillämpning av reglerna i den­

na artikel skall icke i något hänseen­

de inverka på de enskilda individer­

nas medborgarskap.

7. I händelse av allmän mobilise­

ring i någon fördragsslutande stat

skola förpliktelser, som härleda sig

ur reglerna i denna artikel, icke vara

bindande för den staten.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

CHAPTER III.

Application of the convention

Article 7.

1. Each Contracting Party shall

apply the provisions of Chapters I

and II.

It is however understood that

each Contracting Party may declare,

åt the time of signing or åt the time

of depositing its instrument of rati-

fication, acceptance or accession,

that it will apply the provisions of

Chapter II only. In this case the pro­

visions of Chapter I shall not be app-

licable in relation to that Party.

It may, åt any subsequent time,

notify the Secretary-General of the

Council of Europé that it is apply-

ing the provisions of Chapter I as

well. This notification shall become

effective as from the date of its re-

ceipt, and the provisions of Chapter

I shall thereupon become applicable

in relation to that Party.

2. Each Contracting Party which

has applied the provisions of the

first subparagraph of paragraph 1 of

this Article may declare, åt the time

of signing or åt the time of de­

positing its instrument of ratifica-

tion, acceptance or accession that it

will apply the provisions of Chapter

II only in regard to Contracting Par-

ties which are applying the provi­

sions of Chapters I and II. In this

case the provisions of Chapter II

shall not be applicable between the

Party making such a declaration

and a Party applying the second

sub-paragraph of paragraph 1.

CHAPITRE III

De l’application de la convention

Artide 7.

1. Chacune des Parties Contrac-

tantes applique les dispositions des

chapitres ler et II.

Toutefois, chacune des Parties

Contractantes peut, au moment de la

signature, ou au moment du dépöt

de son instrument de ratification,

d’acceptation ou d’adhésion, déclarer

qu’Elle n’appliquera que les dispo­

sitions du chapitre II. Dans ce cas,

les dispositions du chapitre ler ne

sont pas applicables å l’égard de cette

Partie.

Elle pourra ultérieurement å tout

moment notifier au Secrétaire Géné-

ral du Conseil de 1’Europe qu’Elle

applique également les dispositions

du chapitre ler. Cette notification

prendra effet å la date de sa recep­

tion et les dispositions du chapitre

ler deviendront alors applicables å

l’égard de cette Partie.

2. Chacune des Parties Contractan­

tes qui fait application des disposi­

tions du paragraphe 1, ler alinéa, du

présent article peut, au moment de

la signature, ou au moment du dé­

pöt de son instrument de ratifica­

tion, d’acceptation ou d’adhésion,

déclarer qu’Elle n’appliquera les dis­

positions du chapitre II qu’å 1’égard

des Parties Contractantes qui appli-

quent les dispositions des chapitres

ler et II. Dans ce cas, les dispositions

du chapitre II ne sont pas applica­

bles entre la Partie qui fait une telle

déclaration et une Partie qui fait

application des dispositions du deu-

xiéme alinéa du paragraph 1.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

89

KAPITEL 3.

Konventionens tillämpning

Artikel 7.

1. Varje fördragsslutande stat

skall tillämpa reglerna i första och

andra kapitlen.

Likväl må varje fördragsslutande

stat vid tiden för undertecknande,

ratifikation eller godkännande av el­

ler anslutning till konventionen för­

klara, att den kommer att tillämpa

endast reglerna i andra kapitlet. I

detta fall skall reglerna i första ka­

pitlet icke vara tillämpliga gentemot

den staten.

Sådan stat må sedermera när som

helst underrätta Europarådets gene­

ralsekreterare om att den tillämpar

jämväl reglerna i första kapitlet.

Underrättelsen får verkan från da­

gen för dess mottagande och regler­

na i första kapitlet skall då bliva

tillämpliga gentemot denna fördrags­

slutande stat.

2. Varje fördragsslutande stat,

som beslutat tillämpa reglerna un­

der 1. första stycket i denna artikel,

må vid tiden för undertecknande,

ratifikation eller godkännande av el­

ler anslutning till konventionen för­

klara, att den kommer att tillämpa

reglerna i andra kapitlet endast

gentemot fördragsslutande stater,

vilka tillämpar reglerna i såväl förs­

ta som andra kapitlet. I detta fall

skall reglerna i andra kapitlet icke

vara tillämpliga mellan fördragsslu­

tande stat, som avgiver sådan förkla­

ring, och fördragsslutande stat, som

tillämpar reglerna under 1. andra

stycket i denna artikel.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 128

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

CHAPTER IV.

Final clauses

Article 8.

1. Any Contracting Party may,

when signing this Convention or de-

positing its instrument of ratifica-

tion, acceptance or accession, de-

clare that it avails itself of one or

more of the reservations provided

for in the Annex to the present Con­

vention. No other reservation shall

be permitted.

2. Any Contracting Party may

wholly or partly withdraw a re­

servation it has made in accordance

with the foregoing paragraph by

means of a notification addressed to

the Secretary-General of the Council

of Europé, which shall become effec-

tive as from the date of its receipt.

3. A Contracting Party which has

made a reservation in respect of any

provision of the Convention in

accordance with this Article may not

clairn application of the said provi­

sion by another Party; it may, how-

ever, if its reservation is partial or

conditional clairn tlic application of

that provision in so far as it has

itself accepted it.

Artide 9.

1. Any Contracting Party may, by

a declaration made to the Secretary-

General of the Council of Europé on

signature or on depositing its instru­

ments of ratification, acceptance or

accession, or åt any subsequent time,

with regard to States and territories

for which it assumes international

responsibility, or for which it is em-

powered to contract, define the term

”nationals” and specify the ”terri­

tories” to which the present Conven­

tion shall be applicable.

2. Any declaration made in accord­

ance with this Article may, in re-

CHAPITRE IV

Clauses finales

Article 8.

1. Chacune des Parties Contractan-

tes peut au moment de la signature

de la présente Convention ou au mo­

ment du dépot de son instrument de

ratification, d’acceptation ou d’adhé-

sion déclarer faire usage d’une ou de

plusieurs réserves figurant å Fann-

exe å la présente Convention. Aucune

autre réserve ne peut étre admise.

2. Chacune des Parties Contractan-

tes peut retirer en tout ou en partie

une réserve formulée par Elle en ver-

tu du paragraphe précédent au moy-

en d’une notification adressée au Se-

crétaire Général du Conseil de FEu-

rope et qui prenara effet å la date de

sa réception.

3. Une Partie Contractante qui,

en vertu du présent article, a fait

usage d’une réserve au sujet d’une

disposition de la Convention, ne peut

prétendre å 1’application de cette dis­

position par une autre Partie. Elle

peut toutefois, si la réserve est par-

tielle ou conditionnelle, prétendre å

1’application de cette disposition

dans la mesure ou Elle l’a acceptée.

Artide 9.

1.

Chaque Partie Contractante

pourra, par une déclaration faite au

Secrétaire Général du Conseil de

1’Europe au moment de la signature

ou du depot de son instrument de

ratification, d’acceptation ou d’adhé-

sion, ou å tout autre moment parla

suite, en ce qui concerne les Etats et

territoires dont elle assume la res-

ponsabilité internationale ou pour

lesquels elle est habilitée å stipuler,

définir le terme »ressortissants» et

déterminer les »territoires» auxquels

la présente Convention sera applica­

ble.

2. Toute déclaration en vertu du

présent article pourra étre retirée, en

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1068

spect of the nationals and territories

mentioned in such declaration, be

withdrawn according to the proce-

dure laid down in Article 12 of this

Convention.

Article 10.

1. This Convention shall be open

to signature by the member States

of the Council of Europé. It shall be

subject to ratification or acceptance.

Instruments of ratification or accep­

tance shall be deposited with the

Secretary-General of the Council of

Europé.

2. This Convention shall enter

into force one month after the date

of deposit of the second instrument

of ratification or acceptance.

3. In respect of a signatory State

ratifying or accepting subsequently,

the Convention shall come into force

one month after the date of deposit

of its instrument of ratification or

acceptance.

Article 11.

1. After this Convention has come

into force the Committee of Minis­

ters of the Council of Europé may

unanimously decide to invite any

State which is not a Member of the

Council to accede to it. Any State so

invited may accede by depositing its

instrument of accession with the

Secretary-General of the Council.

2. The Convention shall come into

force in respect of any State acceding

thereto one month after the date of

deposit of its instrument of acces­

sion.

Article 12.

1. This Convention shall remain

in force indefinitely.

2. Any Contracting Party may, in

so far as it is concerned, denounce

this Convention by means of a nol-

ce qui concerne les ressortissants et

territoires désignés dans cette dé-

claration, aux conditions prévues par

1’article 12 de la présente Convention.

Article 10.

1. La présente Convention est ou-

verte å la signature des Membres du

Conseil de 1’Europe. Elle sera rati-

fiée ou acceptée. Les instruments de

ratification ou d’acceptation seront

déposés prés le Secrétaire Général du

Conseil de 1’Europe.

2. La présente Convention entrera

en vigueur un mois aprés la date du

dépot du deuxiéme instrument de ra­

tification ou d’acceptation.

3. A l’égard de tout signataire qui

la ratifiera ou 1’acceptera ultérieure-

ment, la Convention entrera en vi­

gueur un mois aprés la date du dépot

de son instrument de ratification ou

d’acceptation.

Article 11.

1. Aprés 1’entrée en vigueur de la

présente Convention, le Comité des

Ministres du Conseil de 1’Europe

pourra décider, å 1’unanimité, d’in-

viter tout Etat non membre du Con­

seil å adhérer å celle-ci. Tout Etat

ayant re£u cette invitation pourra

adhérer å la Convention en déposant

son instrument d’adhésion prés le

Secrétaire Général du Conseil de

1’Europe.

2. Pour tout Etat adhérent, la Con­

vention entrera en vigueur un mois

aprés la date du dépot de son instru­

ment d’adhésion.

Article 12.

1. La présente Convention demeu-

rera en vigueur sans limitation de

durée.

2. Toute Partie Contractante pour­

ra, en ce qui la concerne, dénoncer

93

gäller medborgare eller territorium

som nämnts i en dylik förklaring —

återkallas i enlighet med det förfa­

rande som föreskrives i artikel 12 i

denna konvention.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Artikel 10.

1. Denna konvention är öppen

för undertecknande av Europarå­

dets medlemsstater. Den skall ra­

tificeras eller godkännas. Instrumen­

ten rörande ratifikation eller god­

kännande skall deponeras hos Euro­

parådets generalsekreterare.

2. Denna konvention träder i kraft

en månad efter den dag, då det

andra instrumentet rörande ratifika­

tion eller godkännande deponerats.

3. I förhållande till signatärstat,

som därefter ratificerar eller god­

känner konventionen, träder den i

kraft en månad efter dagen för de­

ponering av dess ratifikations- eller

godkännandeinstrument.

Artikel 11.

1. Sedan denna konvention trätt i

kraft, kan Europarådets minister­

kommitté enhälligt besluta att in­

bjuda stat, som ej är medlem av rå­

det, att ansluta sig till densamma.

Stat, som mottagit dylik inbjudan,

kan ansluta sig genom att deponera

sitt anslutningsinstrument hos Euro­

parådets generalsekreterare.

2. Konventionen skall träda i

kraft i förhållande till varje stat,

som ansluter sig till densamma, en

månad efter dagen för deponering

av dess anslutningsinstrument.

Artikel 12.

1. Denna konvention skall gälla

utan tidsbegränsning.

2. Varje fördragsslutande stat äger

för sitt vidkommande uppsäga den­

na konvention genom en till Europa-

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

ification addressed to the Secretary-

General of the Council of Europé.

3. Such denunciation shall take

effect one year after the date of re-

ceipt by the Secretary-General of

such notification.

Article 13.

The Secretary-General of the

Council of Europé shall notify the

member States of the Council and

the Government of any State which

has acceded to this Convention of:

(a) any signature and any de-

posit of instruments of ratification,

acceptance or accession;

(b) all dates of entry into force

of the Convention in accordance

with Artides 10 and 11 thereof;

(c) any reservation made in

accordance with Article 8, para-

graph 1;

(dt) the withdrawal of any reser­

vation in accordance with Article 8,

paragraph 2;

(e) any declaration or notifica­

tion received in accordance with the

provisions of Article 7 and Article 9,

paragraph 1;

(f) any notification received in

pursuance of the provisions of Ar­

ticle 9, paragraph 2, and of Article

12 and the date on which denuncia­

tion takes effect.

In witness whereof, the undersig-

ned, being duly authorised thereto,

have signed this Convention.

Done åt Strasbourg, this 6th day

of May 1963 in English and in

French, both texts being equally

authoritative, in a single copy which

shall remain deposited in the archi-

ves of the Council of Europé. The

Secretary-General shall transmit

certified copies to each of the signa-

tory and acceding Governments.

la présente Convention en adressant

une notification au Secrétaire Géné-

ral du Conseil de 1’Europe.

3. La dénonciation prendra effet

une année apres la date de la recep­

tion de la notification par le Secrc-

taire Général.

Artide 13.

Le Secrétaire Général du Conseil

de l’Europe notifiera aux Etats mem-

bres du Conseil et au Gouvernement

de tout Etat ayant adhéré å la pré­

sente Convention:

(a) toute signature et le dépöt de

tout instrument de ratification, d’ac-

ceptation ou d’adhésion;

(b) toute date d’entrée en vigueur

de la présente Convention conformé-

ment aux artides 10 et 11;

(c) toute réserve formulée en app-

lication des dispositions du para-

graphe 1 de l’article 8;

(d) le retrait de toute réserve ef-

fectué en application des dispositions

du paragraphe 2 de 1’article 8;

(e) toute déclaration et toute noti­

fication recues en application des

dispositions de 1’article 7 et du para­

graphe 1 de 1’article 9;

(f) toute notification recue en app­

lication des dispositions du para­

graphe 2 de 1’article 9 et des disposi­

tions de 1’article 12, et la date å la-

quelle la dénonciation prendra effet.

En foi de quoi, les soussignés, du-

ment autorisés ä cet effet, ont signé

la présente Convention.

Fai t å Strasbourg, le 6 mai 1963,

en francais et en anglais, les deux

textes faisant également foi, en un

seul exemplaire qui sera déposé dans

les archives du Conseil de FEurope.

Le Secrétaire Général en communi-

quera copie certifiée conforme å cha-

cun des Gouvernements signataires

et adhérents.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

95

rådets generalsekreterare ställd un­

derrättelse.

3.

Uppsägningen träder i kraft

ett år efter den dag då generalsekre­

teraren mottog underrättelsen.

Artikel 13.

Europarådets generalsekreterare

skall underrätta rådets medlemssta­

ter och regeringen i varje stat, som

anslutit sig till denna konvention,

om:

(a) undertecknande av konventio­

nen och deponering av ratifikations-,

godkännande- och anslutningsinstru­

ment ;

(b) alla tidpunkter för konven­

tionens ikraftträdande enligt artik­

larna 10 och 11;

(c) förbehåll enligt artikel 8 mom.

1

;

(d) återtagande av förbehåll en­

ligt artikel 8 mom. 2;

(e) förklaring eller underrättelse

enligt artikel 7 och artikel 9 mom.

l;

(f) underrättelse, enligt artikel 9

mom. 2 och artikel 12 samt dagen, då

uppsägningen träder i kraft.

Till bekräftelse härpå har under­

tecknade, därtill vederbörligen be­

myndigade, underskrivit denna kon­

vention.

Som skedde i Strasbourg den 6

maj 1963 på engelska och franska

språken vilka båda texter äger lika

vitsord, i ett exemplar, som skall de­

poneras i Europarådets arkiv. Gene­

ralsekreteraren skall tillställa varje

signatärstat och stat, som ansluter

sig, en bestyrkt avskrift därav.

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1068

ANNEX

Any Contracting Party may de-

clare that it reserves the right:

1. to make the loss of nationality

referred to in Article 1, paragraphs

1, 2 and 3, subject to the condition

that the person concerned already

ordinarily resides or åt some time

takes up his ordinary residence out-

side its territory, except where, in

the case of acquisition of a foreign

nationality of liis own free will,

such person is exempted by the com-

petent authority from the condition

of ordinary residence abroad;

2. not to regard a declaration

made by a woman with a view to

acquiring her husband’s nationality

hy virtue and åt the time of mar-

riage as an option within the mean-

ing of Article 1;

3. to allow any of its nationals to

retain his previous nationality if a

Contracting Party for whose nation­

ality he applies in the manner re­

ferred to in Article 1 gives its prior

consent thereto;

4. not to apply the provisions of

Artides 1 and 2 when the wife of

one of its nationals has acquired an-

other nationality while her husband

retains the nationality of such Party.

ANNEXE

Chacune des Parties Contractantes

peut déclarer qu’Elle se réserve:

1. de subordonner la perte de sa

nationalité prévue aux paragraphes

1, 2 et 3 de 1’article ler ä la condition

que la personne intéressée réside ha-

bituellement ou fixe sa résidence ha-

bituelle å quelque moment que ce

soit en dehors de son territoire, å

moins que, s’agissant d’une acquisi­

tion par manifestation expresse de

volonté, la méme personne soit dis-

pensée par 1’autorité compétente de

la condition de résider habituellc-

ment å 1’étranger.

2. de ne pas considérer coinme une

option au sens de 1’article ler, la

déclaration souscrite par la femrne

en vue d’acquérir la nationalité du

mari au moment et par 1’effet du

mariage.

3. de permettre å l’un de ses res-

sortissants de conserver sa nationali­

té antérieure si la Partie Contractan-

te dont il demande d’acquérir la na­

tionalité, aux termes de Farticle ler,

y consent au préalable.

4. de ne pas appliquer les disposi­

tions des artides ler et 2 de la pré-

sente Convention lorsque 1’épouse de

l’un de ses ressortissants a acquis

une nouvelle nationalité, aussi long-

temps que son mari conserve la na­

tionalité de cette Partie.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

97

TILLÄGG

Varje fördragsslutande stat äger

förklara, att den förbehåller sig rät­

ten:

1. att göra förlust av medborgar­

skap, som avses i artikel 1 mom. 1,

2 och 3 beroende av villkoret att ve­

derbörande redan har eller vid nå­

gon tidpunkt tager sitt varaktiga

hemvist utanför statens territorium,

såvida icke, vid förvärv av främman­

de medborgarskap genom uttrycklig

viljeförklaring, den varom fråga är

av vederbörlig myndighet dispense-

rats från villkoret om varaktigt

hemvist utomlands;

2. att icke anse såsom option i

den mening som inlagts i artikel 1

kvinnas förklaring om önskan att

förvärva sin mans medborgarskap

vid tiden för och som en följd av

äktenskapets ingående;

3. att tillåta envar av sina med­

borgare att behålla tidigare med­

borgarskap, om fördragsslutande

stat, i vilken han söker medborgar­

skap på sätt i artikel 1 avses, på för­

hand lämnar sitt samtycke därtill;

4. att icke tillämpa reglerna i ar­

tiklarna 1 och 2, när hustrun till en

av dess medborgare har förvärvat

annat medborgarskap, så länge hen­

nes man bibehåller medborgarskap i

den staten.

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Bilaga -4

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om

svenskt medborgarskap

Härigenom för ordnas, att 3, 8 och 10 §§ lagen den 22 juni 1950 om svenskt

medborgarskap skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

3

Utlänning, som dr född här i ri­

ket och oavbrutet här haft sitt hem­

vist, förvärvar svenskt medborgar­

skap genom att, efter det han fyllt

tjuguett år men innan han fyllt tju­

gotre år, hos länsstyrelsen i det län

där han är kyrkobokförd skriftligen

anmäla sin önskan att bliva svensk

medborgare. Den som icke är med­

borgare i någon stat eller styrker,

att han skulle förlora sitt utländska

medborgarskap genom att förvärva

svenskt medborgarskap, må dock

göra sådan anmälan redan då han

fyllt aderton år.

Då riket

(Föreslagen lydelse)

§•

Utlänning, som haft sitt hemvist

i riket från det han fyllt sexton år

och dessförinnan under sammanlagt

minst fem år, förvärvar svenskt med­

borgarskap genom att, efter det han

fyllt tjuguett år men innan han

fyllt tjugutre år, hos länsstyrelsen

i det län där han är kyrkobokförd

skriftligen anmäla sin önskan att

bliva svensk medborgare. Den som

icke är medborgare i någon stat eller

styrker, att han skulle förlora sitt

utländska medborgarskap genom att

förvärva svenskt medborgarskap, må

dock göra sådan anmälan redan då

han fyllt aderton år, om han vid

tiden för anmälan har sitt hemvist

i riket sedan fem år och dessutom

tidigare haft hemvist här under sam­

manlagt minst fem år.

in stat.

8

§•

Svensk medborgare,--------------------

När någon enligt första stycket för­

lorar svenskt medborgarskap, med­

för detta förlust av sådant medbor­

garskap även för hans barn, som för­

värvat medborgarskapet till följd av

att han varit svensk medborgare.

-------- medborgarskapet bibehålies.

När någon enligt första stycket för­

lorar svenskt medborgarskap, med­

för detta förlust av sådant medbor­

garskap även för hans barn, som

förvärvat medborgarskapet till följd

av att han varit svensk medborgare,

om icke förlusten skulle leda till

att barnet kommer att sakna med­

borgarskap.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1968

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 7 maj 1968.

Närvarande:

justitierådet N^ordström

regeringsrådet W^alberg

justitierådet

W esterlind

lagmannen

U

lveson

Enligt lagrådet den 2 maj 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 19 april

1968 hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas

enligt 87 § regeringsformen över upprättat förslag till lag angående ändring

i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap.

Förslaget, som är bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Anders Wijkström.

Lagrådet yttrade:

10

§.

En jämförelse mellan 3 § första stycket i det remitterade lagförslaget och

motsvarande lagrum i de sakkunnigas förslag ger vid handen, att vissa re­

daktionella ändringar vidtagits. Viktigast synes A'ara att på två ställen ordet

»sammanlagt» skjutits in framför den angivna hemvisttiden av minst fem

år. Avsikten härmed torde ha varit att ge klarare uttryck för den i remiss­

protokollet uttalade tanken att regeln inte innebär krav på oavbrutet hem­

vist.

Någon motsvarande ändring har inte gjorts beträffande den i 10 § a)

fjärde stycket upptagna regeln om »den som under minst sju år haft hem­

vist i fördragsslutande stat». Motiven utvisar ej, om avsikten varit att upp­

ställa krav på sju års oavbrutet hemvist i en och samma fördragsslutande

stat. Enligt vad som upplysts vid föredragningen är så inte fallet. För att

undvika felaktigt motsatsslut torde det då vara lämpligt att även i föreva­

rande lagrum skjuta in ordet »sammanlagt». I varje fall synes ett klargö­

rande motivuttalande vara på sin plats.

I övrigt lämnas förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

101

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

28 juni 1968.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^änge, K^ling, J^ohansson, H^olmqvist, A^spling,

P^alme, S^ven-E^rig N^ilsson, L^undkvist, G^ustafsson, G^eijer, O^dhnoff,

W^ickman.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om

svenskt medborgarskap.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har inte haft annat att erinra mot det remitterade lagförslaget

än att lagrådet i förtydligande syfte förordat en redaktionell jämkning i

10 § a) fjärde stycket. Vad lagrådet föreslagit bör iakttas, och därutöver

bör göras även vissa andra redaktionella jämkningar.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

dels godkänna

1) den i New York den 30 augusti 1961 avslutade konventionen om be­

gränsning av statslöshet,

2) den i Strasbourg den 6 maj 1963 avslutade konventionen om begräns­

ning av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära förpliktelser i

fall av flerfaldigt medborgarskap,

dels antaga förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1950

(nr 382) om svenskt medborgarskap.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till det­

ta protokoll utvisar.

WAHCU5 80KT8. STHLM l«8 680180

Ur protokollet:

Britta Gyllensten