2

hänsyn till barnens bästa eller andra särskilda skäl talar därför, skall dom­

stol i stället kunna döma till hemskillnad.

Antalet borgerliga medlare skall ökas, och det skall bli större möjlighe­

ter än f. n. att påkalla medling utan samband med skilsmässa. Nuvarande

krav på medling i hemskillnadsmål uppmjukas samtidigt som bestämmel­

serna i ämnet görs enhetliga för alla mål.

De föreslagna ändringarna avses träda i kraft den 1 juli 1969.

Propositionen utgör endast en första begränsad etapp i en översyn av den

familj erättsliga lagstiftningen. Inom en inte alltför avlägsen framtid måste

äktenskapslagstiftningen, enligt vad som framhålls i propositionen, bli före­

mål för mera genomgripande revision än som är möjlig på grundval av nu

föreliggande material.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 KAP.

Om lysning

Om prövning av hinder mot

äktenskap

Till äktenskap skall lysas i den

svenska församling, där kvinnan är

kyrkobokförd, eller, om hon varken

är eller bör vara kyrkobokförd i så­

dan församling, där hon vistas.

Lysning skall av bägge de trolova-

de sökas hos den präst, som för

kyrkoböckerna.

2

1 mom. Är mannen kyrkobokförd

i annan svensk församling än i 1 §

sägs, skall han, då lysning sökes,

förete intyg om vad kyrkoböckerna

i hans församling innehålla angåen­

de hans behörighet att ingå äkten­

skapet (äktenskapsbetyg).

Trolovad, som----------- ---------------- -

4 mom. Är anledning antaga att

trolovad är sinnessjuk eller sinnes-

slö, eller har trolovad varit sinnes­

sjuk inom de tre sista åren, skall

han med läkarintyg styrka, att sin­

nessjukdom eller sinnesslöhet icke

kan hos honom påvisas, eller ock

visa tillstånd jämlikt 2 kap. 5 § att

utan hinder av sinnessjukdomen

eller sinnesslöheten ingå äktenska­

pet.

Prövning, huruvida hinder möter

mot äktenskap (hinderspröv-

n in g), sker i den svenska försam­

ling, där kvinnan är kyrkobokförd,

eller, om hon varken är eller bör vara

kyrkobokförd i sådan församling,

där hon vistas.

Ansökan om hindersprövning gö-

res av de trolovade gemensamt hos

pastorsämbetet i församlingen.

§•

1 mom. Är mannen kyrkobokförd

i annan svensk församling än i 1 §

sägs, skall han, när ansökan om hin­

dersprövning göres, förete intyg om

vad kyrkoböckerna i hans försam­

ling innehålla angående hans behö­

righet att ingå äktenskapet (äkten­

skapsbetyg).

-----kan anskaffa.

4 mom. Är anledning antaga att

trolovad är sinnessjuk eller sinnes-

slö, skall han med läkarintyg styrka,

att sinnessjukdom eller sinnesslöhet

icke kan hos honom påvisas, eller

ock visa tillstånd jämlikt 2 kap. 5 §

att utan hinder av sinnessjukdomen

eller sinnesslöheten ingå äktenska­

pet.

3 §•

Hava de trolovade fullgjort vad Hava de trolovade fullgjort vad

enligt 2 § åligger dem, och finner ej enligt 2 § åligger dem, och finner ej

prästen hinder mot äktenskapet mö- pastorsämbetet hinder mot äkten-

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

(Nuvarande lydelse)

ningsbevis må ej annan viga än

präst, som för kyrkoböckerna där

lysning skett.

Har lysning blivit fullbordad, men

är vigsel ej förrättad inom fyra må­

nader därefter eller, om de trolova-

de eller endera tillhör den nomadise­

rande lappbefolkningen, inom ett år,

må vigsel ej vidare på denna lysning

ske.

(Föreslagen lydelse)

må ej annan viga än präst, som

tjänstgör i den församling där hin­

dersprövningen skett.

Hava de trolovade ej blivit vigda

inom fyra månader efter hinders­

prövningen, må vigsel ej ske utan ny

hindersprövning.

9 §.

Vigsel vare utan verkan, om den

ej förrättats av någon, som äger be­

hörighet att viga, eller om därvid ej

så tillgått, som i 8 § andra stycket är

föreskrivet; men ej skall vigsel an­

ses ogill, på den grund att eljest icke

så förfarits, som i 8 § är sagt, eller

vigselförrättaren överskridit sin be­

hörighet eller vederbörlig lysning ej

föregått.

Vigsel vare utan verkan, om den

ej förrättats av någon, som äger be­

hörighet att viga, eller om därvid ej

så tillgått, som i 8 § andra stycket är

föreskrivet; men ej skall vigsel an­

ses ogill, på den grund att eljest icke

så förfarits, som i 8 § är sagt, eller

vigselförrättaren överskridit sin be­

hörighet eller vederbörlig hinders-

prövning ej föregått.

Vigsel, som enligt första stycket

eljest skulle vara utan verkan, må

godkännas av Konungen på ansökan

av mannen eller kvinnan eller, om

någondera avlidit, av arvinge till den

avlidne. Sådant godkännande må

lämnas endast om synnerliga skäl

föreligga.

10 KAP.

3 §•

Äktenskap gånge-------------------------------------ingå äktenskap;

3. om honom ovetande andra ma­

ken vid vigseln led av fallandesot,

som härrör av övervägande inre or-

8

Kungl. May.ts proposition nr 136 år 1968

(Nuvarande lydelse)

7 §

Har ena maken, i strid mot vad i

2 kap. 10 § är stadgat, ingått nytt

gifte, äge andra maken vinna äkten­

skapsskillnad, såframt han anställer

talan därom inom sex månader, från

det han fick kunskap om den nya

vigseln.

8

Bryter ena maken äktenskapet

med hor, eller övar han eljest otukt

med annan, have andra maken rätt

till äktenskapsskillnad, såvida han

ej varit delaktig i gärningen eller

samtyckt därtill; han instämme

dock sin talan inom sex månader

efter erhållen kunskap om gärning­

en och senast inom tre år, sedan den

begicks, eller vare förlustig sin rätt.

10

Stämplar ena maken mot den and­

res liv, eller förövar han grov miss­

handel mot andra maken, äge denne

rätt till skillnad i äktenskapet; han

instämme dock vid talans förlust

maken inom sex månader efter er­

hållen kunskap om gärningen och

senast inom tre år, sedan den be­

gicks.

(Föreslagen lydelse)

Har ena maken, i strid mot vad i

2 kap. 10 § är stadgat, ingått nytt

gifte, äge andra maken vinna äkten­

skapsskillnad.

Har ena maken samlag eller annat

könsumgänge med annan än sin

make, äger denne rätt till äkten­

skapsskillnad, såvida han ej sam­

tyckt till handlingen.

Finnes hänsyn till barnens bästa

eller andra särskilda skäl tala där­

för, må rätten döma till hemskillnad

i stället för äktenskapsskillnad eller,

om dom på hemskillnad redan före­

ligger, ogilla talan om äktenskaps­

skillnad.

Talan skall väckas inom sex må­

nader efter erhållen kunskap om

handlingen och senast inom tre år,

sedan den begicks.

§•

Gör ena maken sig skyldig till

misshandel eller annat brott mot

andra makens person, äger denne

rätt till skillnad i äktenskapet, om

det med hänsyn till brottets beskaf­

fenhet och omständigheterna i övrigt

ej skäligen kan fordras att han fort­

sätter äktenskapet. Detsamma gäller,

om make begår motsvarande brott

mot barn, som står under andra ma­

kens eller båda makarnas vårdnad.

Talan skall väckas inom sex må­

nader efter erhållen kunskap om

gärningen och senast inom tre år,

sedan den begicks.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

13

Är ena maken sinnessjuk; har

sjukdomen under äktenskapet fort­

farit tre år, och finnes ej skälig för­

hoppning om den sjukes varaktiga

återställande till hälsan, have andra

maken rätt till äktenskapsskillnad.

Var sjukdomen vid vigseln andra

maken veterlig, må dock ej dömas

till skillnad, om det skäligen kan

fordras, att han fortsätter äktenska­

pet.

§•

Är ena maken sinnessjuk och har

sjukdomen under äktenskapet fort­

farit tre år, äger andra maken rätt

till äktenskapsskillnad, om det ej

skäligen kan fordras att han fort­

sätter äktenskapet.

Har sjukdomen varat kortare tid

än som sägs i första stycket, må dö­

mas till äktenskapsskillnad, om syn­

nerliga skäl föreligga.

14 KAP.

1 §•

Föreligger fall, som avses i 11 kap.

2 § första stycket, eller uppstår eljest

söndring mellan makar, eller upp­

kommer dem emellan tvist om un­

derhållsskyldigheten eller angående

fråga, som avses i 8 kap. 6 eller 7 §,

åge make påkalla medling av präst i

församling av svenska kyrkan, där

makarna eller endera är kyrkobok-

förd, eller av behörig vigselförrätta-

re inom annat trossamfund, som

makarna eller endera tillhör, eller

av någon, som häradshövdingen i

den ort eller rättens ordförande i

den stad, där makarna eller endera

har sitt hemvist, på begäran utsett

att företaga medlingen, eller ock av

den, som enligt vad i 2 § sägs, i den

kommun, där makarna eller endera

har sitt hemvist, utsetts att vara

medlare i tvister mellan makar.

Make äger påkalla medling, om

söndring uppstått i äktenskapet eller

om tvist eljest uppkommit, som stör

sammanlevnaden mellan makarna.

Behörig att medla är:

1. präst i församling av svenska

kyrkan, där makarna eller endera är

kyrkobokförd;

2. vigselförrättare inom annat tros­

samfund än svenska kyrkan, om ma­

karna eller endera tillhör samfun­

det;

3. borgerlig medlare i den kom­

mun, där makarna eller endera är

bosatt.

När skäl föreligger därtill, äger

rätten i den ort, där makarna eller

endera är bosatt, på makes begäran

utse särskild medlare.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

(Nuvarande lydelse)

2

Har kommun beslutit, att inom

kommunen skola utses medlare i

tvister mellan makar, eller visar sig

eljest behov av sådana medlare, skall

rätten till medlare utse minst en man

och en kvinna. Medlare utses för två

kalenderår. Avgår medlare, innan

den tid utlupit, för vilken han är ut­

sedd, varde annan utsedd för den

återstående tiden.

(Föreslagen lydelse)

§•

I varje kommun skall finnas minst

en borgerlig medlare. Om det är på­

kallat av särskilda skäl, kan samma

person förordnas till medlare för

mer än en kommun.

Borgerlig medlare utses av rätten

för två kalenderår. Finnes medlare

ej vara lämplig för sitt uppdrag,

skall han entledigas. Avgår medlare

före utgången av den tid, för vilken

han blivit utsedd, skall annan för­

ordnas för den återstående tiden.

För medlare, som avses i denna

paragraf, skall finnas ersättare. Vad

som är föreskrivet om medlare gäller

även ersättare.

* §■

Ersättning till borgerlig medlare

betalas av kommunen.

Ersättning till särskild medlare,

som utsetts jämlikt 1 § tredje styc­

ket, utgår av statsmedel.

Närmare bestämmelser om ersätt­

ning enligt denna paragraf meddelas

av Konungen.

15 KAP.

8

Mål om hemskillnad enligt 11 kap.

2 § må ej upptagas, med mindre det

visas, att medling ägt rum, eller att

svaranden underlåtit att på kallelse

infinna sig till medling eller ej kun­

nat anträffas med kallelse.

9

Skall mål, som avses i 8 §, upp­

tagas, ehuru medling ej föregått, och

§•

Mål om hemskillnad enligt 11 kap.

I eller 2 § må ej upptagas, med

mindre det visas, att medling ägt

rum enligt 14 kap. Har make under­

låtit att på kallelse infinna sig till

medling eller ej kunnat anträffas

med kallelse, skall målet dock utan

hinder därav upptagas, om andra

maken inställt sig för medling.

§•

Skall mål om hemskillnad enligt

II kap. 2 § upptagas, ehuru medling

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

(Nuvarande lydelse)

finner rätten, att tillfälle till med­

ling bör beredas, skall lämplig per­

son av rätten utses till medlare; och

gälle om sådan medlare vad i 14 kap.

3 § sägs. Hörsammar make ej kallel­

se att infinna sig inför medlaren,

eller har av annan orsak medling ej

skett före utsatt tid, äge vidare an­

stånd för medling ej rum, med mind­

re båda makarna det äska.

(Föreslagen lydelse)

ej föregått, och finner rätten, att till­

fälle till medling bör beredas, skall

lämplig person av rätten utses till

medlare. I fråga om sådan medlare

äga 14 kap. 3 § samt 4 § andra och

tredje styckena motsvarande tillämp­

ning. Hörsammar make ej kallelse

att infinna sig inför medlaren, eller

har av annan orsak medling ej skett

före utsatt tid, äger vidare anstånd

för medling ej rum, med mindre båda

makarna det äska.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Bestämmelserna i 4 kap. 9 § andra stycket skall gälla, även om vigseln

ägt rum före ikraftträdandet.

Har talan om återgång enligt de äldre bestämmelserna i 10 kap. 3 § första

stycket 3 väckts före ikraftträdandet, skall dessa bestämmelser alltjämt

tillämpas.

Talan som avses ill kap. 7 § får ej väckas, om rätten till sådan talan på

grund av äldre bestämmelser gått förlorad före ikraftträdandet.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

2) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 kap. 3 och 4 §§ lagen den 8 juli 19044(nr 26 s. 1)

om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,

förmynderskap och adoption

Härigenom förordnas, att 1 kap. 3 och 4 §§ lagen den 8 juli 1904 om vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och

adoption1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 KAP.

3 §•

Intyg att svensk undersåte, som

vill träda i äktenskap inför utländsk

myndighet, enligt svensk lag äger

det äktenskap ingå, må ej av svensk

myndighet utfärdas, innan sökan­

dens avsikt blivit offentligen kun­

gjord.

Närmare föreskrifter, huru sådant

intyg må erhållas, så ock bestämmel­

ser, huru utländsk undersåte, som

vill inför svensk myndighet träda i

äktenskap, må styrka, att hinder mot

äktenskapets avslutande ej är för

handen, varda av Konungen medde­

lade.

Intyg att svensk undersåte, som

vill träda i äktenskap inför utländsk

myndighet, enligt svensk lag äger

det äktenskap ingå, utfärdas av

svensk myndighet enligt bestämmel­

ser som meddelas av Konungen.

Konungen äger även meddela be­

stämmelser om hur utländsk under­

såte, som vill inför svensk myndig­

het träda i äktenskap, må styrka, att

hinder mot äktenskapet ej är för

handen.

4 §•

Vad svensk lag stadgar i fråga om Vad svensk lag stadgar om pröv-

lysning till äktenskap, så ock i övrigt ning av hinder mot äktenskap, så

om formen för äktenskaps avslutan- ock i övrigt om formen för äkten-

1 Senaste lydelse av 1 kap. 3 och 4 §§ se 1915: 436.

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

fNuvarande lydelse)

de, skall äga tillämpning även för

det fall att utländsk undersåte vill

inför svensk myndighet här i riket

träda i äktenskap.

Innehåller främmande ----------------

(Föreslagen lydelse)

skaps ingående, skall äga tillämp­

ning även för det fall att utländsk

undersåte vill inför svensk myndig­

het här i riket träda i äktenskap.

----- lag stadgad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

3) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 434) om fullföljd av talan

mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående

Härigenom förordnas, att lagen den 12 november 1915 om fullföljd av

talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Vill någon klaga över beslut an­

gående lysning eller annat kungöran­

de till äktenskap, utfärdande av äk-

tenskapscertifikat eller företagande

av vigsel, må han anföra besvär, där

beslutet meddelats av präst inom

svenska kyrkan, hos domkapitlet,

där det givits av borgerlig vigselför-

rättare, hos Konungens befallnings-

havande och, där det meddelats av

myndighet utom riket eller av kabi­

nettssekreteraren i utrikesdeparte­

mentet, hos Konungen i vederböran­

de statsdepartement. Över domkapit­

lets eller Konungens befallningsha-

vandes beslut må klagan föras hos

Konungen genom besvär, som vid ta­

lans förlust skola ingivas eller in­

sändas till vederbörande statsdepar­

tement sist å trettionde dagen från

det klaganden erhöll del av beslutet.

(Föreslagen lydelse)

Vill någon klaga över beslut an­

gående utfärdande av intyg enligt

3 kap. 3 § giftermålsbalken eller

äktenskapscertifikat eller angående

företagande av vigsel, må han an­

föra besvär, där beslutet medde­

lats av präst inom svenska kyr­

kan, hos domkapitlet, där det gi­

vits av borgerlig vigselförrättare,

hos Konungens befallningshavan-

de och, där det meddelats av

myndighet utom riket eller av che­

fen för utrikesdepartementets rätts-

avdelning, hos Konungen i vederbö­

rande statsdepartement. Över domka­

pitlets eller Konungens befallnings-

havandes beslut må klagan föras hos

Konungen genom besvär, som vid ta­

lans förlust skola ingivas eller in­

sändas till vederbörande statsdepar­

tement sist å trettionde dagen från

det klaganden erhöll del av beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

15

4) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 437) om äktenskaps

ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet

Härigenom förordnas, att 2—6 §§ lagen den 12 november 1915 om äkten­

skaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2

§.

Vigselförrättare, som i 1 § sägs,

skall, då begäran om vigsel fram-

ställes, tillse, att de trolovade äro

oförhindrade att ingå äktenskap med

varandra. Trolovad, som är kyrko-

bokförd i svensk församling, vare

pliktig att inför vigselförrättaren fö­

rete äktenskapsbetyg; och skola de

trolovade i övrigt fullgöra vad enligt

lag åligger dem, som vilja erhålla

lysning till äktenskap.

Har Konungen —• —

Vigselförrättare, som i 1 § sägs,

skall, då begäran om vigsel fram-

ställes, tillse, att de trolovade äro

oförhindrade att ingå äktenskap med

varandra. Trolovad, som är kyrko-

bokförd i svensk församling, vare

pliktig att inför vigselförrättaren fö­

rete äktenskapsbetyg; och skola de

trolovade i övrigt fullgöra vad enligt

lag åligger dem, som vilja erhålla

hinders prövning.

------- Konungen föreskriver.

3

§•

Fullgöra de trolovade vad enligt

2 § åligger dem, och finner ej vigsel­

förrättaren hinder mot äktenskapet

möta, utfärde han genast kungörelse

om äktenskapet, upptagande de tro-

lovades fullständiga namn samt ål­

der, födelseort, yrke och hemvist, så

ock anvisning att hinder mot äkten­

skapet må före viss dag anmälas hos

honom. Kungörelsen skall hållas an­

slagen å beskickningen eller konsu-

Fullgöra de trolovade vad enligt

2 § åligger dem, och finner ej vigsel­

förrättaren hinder mot äktenskapet

möta, må vigsel ske inom fyra måna­

der därefter.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

latet intill nämnda dag samt, där så

ske kan, på de trolovades bekostnad

införas i tidning inom varderas hem­

ort så ock, i fall någon av dem inom

ett år före det begäran om vigsel

framställdes haft sitt hemvist å an­

nan ort, i tidning inom sådan ort.

Har kungörelse varit anslagen utan

att hinder mot äktenskapet yppats,

må vigsel ske, dock ej senare än fyra

månader efter det anslagstiden ut­

gick.

4

Har lysning i laga ordning skett i

svensk församling, och skall vigsel

förrättas inom fyra månader efter

lysningstidens utgång, äge vad i 2 §

första stycket sägs ej tillämpning

och skall kungörande enligt 3 § ej

ske.

5

Då uppdrag att förrätta vigsel

meddelas underordnad konsulär äm­

betsman, äge Konungen anförtro åt

honom överordnad diplomatisk eller

konsulär ämbetsman att pröva, hu­

ruvida hinder mot äktenskapet mö­

ter, och ombesörja äktenskapets

kungörande.

6

Vistas svenska undersåtar å ort

utom Europa, avlägsen från svensk

beskickning eller konsulat, äge Ko­

nungen förordna svensk undersåte,

som ej är diplomatisk eller konsulär

ämbetsman, att å den ort förrätta

vigsel mellan svenska undersåtar. Är

sådant förordnande meddelat, till­

kommer det den diplomatiske eller

§•

Har hinders prövning i laga ord­

ning skett i svensk församling, och

skall vigsel förrättas inom fyra må­

nader därefter, äge vad i 2 § första

stycket sägs ej tillämpning.

§•

Då uppdrag att förrätta vigsel

meddelas underordnad konsulär äm­

betsman, äge Konungen anförtro åt

honom överordnad diplomatisk eller

konsulär ämbetsman att pröva, hu­

ruvida hinder mot äktenskapet mö­

ter.

§•

Vistas svenska undersåtar å ort

utom Europa, avlägsen från svensk

beskickning eller konsulat, äge Ko­

nungen förordna svensk undersåte,

som ej är diplomatisk eller konsulär

ämbetsman, att å den ort förrätta

vigsel mellan svenska undersåtar. Är

sådant förordnande meddelat, till­

kommer det den diplomatiske eller

17

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

konsuläre ämbetsman, som Konung- konsuläre ämbetsman, som Konung­

en därtill utser, att pröva, huruvida en därtill utser, att pröva, huruvida

binder mot äktenskapet möter, och hinder mot äktenskapet möter.

ombesörja äktenskapets kungörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 136

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Sofiero den 25 juli 1968.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

N

ilsson^, statsråden

S

träng

, K

ling

, J

ohans

­

^son, H^olmqvist, S^ven-E^ric N^ilsson, G^ustafsson, G^eijer, O^dhnoff.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa ändringar i

äktenskapslagstiftningen och anför.

Inledning

Giftermålsbalken den 11 juni 1920 har hittills inte undergått några större

förändringar. Den kom till efter omfattande samarbete med Danmark och

Norge. Det gemensamma lagstiftningsprogram, på vilket de svenska, danska

och norska äktenskapslagarna bygger, har legat till grund också för mot­

svarande lagar i Finland och Island. Till följd härav råder inom den nor­

diska äktenskapslagstiftningen i betydande utsträckning principiell rätts­

likhet, även om de olika ländernas regler på åtskilliga punkter avviker från

varandra.

Samhällsutvecklingen har under senare år föranlett krav på mer eller

mindre långtgående reformer inom äktenskapsrätten. Det har ansetts ange­

läget att en översyn sker på samnordisk grund. Nordiska rådet har sålunda

år 1955 rekommenderat de olika ländernas regeringar att undersöka förut­

sättningarna för en sådan revision av reglerna om äktenskaps ingående och

upplösning samt om äkta makars förmögenhetsförhållanden, att lagstift­

ningen blir så likartad som möjligt (rekommendation 12/1955).

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande i januari 1956 tillkallades i

Sverige särskilda sakkunniga för att i samråd med motsvarande sak­

kunniga i övriga nordiska länder utreda frågan om vilka sjukdoms- och

abnormtillstånd som borde utgöra äktenskapshinder. De sakkunniga1, kom­

mittén angående medicinska äktenskapshinder, avlämnade år 1960 förslag

i ämnet (SOU 1960: 21). Över förslaget har yttranden avgetts av Göta hov­

rätt, hovrätten för Nedre Norrland, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen,

1 Justitierådet Sven Romanus, ordf., professor emeritus Nils Antoni, justitierådet

Ingrid Gärde Widemar och överläkaren Curt Åmark; direktiv se riksdagsberättelsen 1957

s. 39.

19

samtliga domkapitel, statistiska centralbyrån, kanslern för rikets univer­

sitet efter hörande av de medicinska lärosätena, uppbördsorganisations-

kommittén, familj erättskoinmittén, Sveriges advokatsamfund, Sveriges

läkarförbund och Riksföreningen för svensk epileptikervård.

I samtliga nordiska länder utom Finland har vidare tillsatts sakkunniga

för att på samnordisk grund företa en mera allmän översyn av äktenskaps-

rätten och därmed sammanhängande frågor. De svenska sakkunniga1,

familj erättskoinmittén, tillkallades med stöd av bemyndigande av Kungl.

Maj :t i december 1956. Från kommitténs uppdrag undantogs ursprungligen

frågan om de medicinska äktenskapshindren. Sedan den särskilda kom­

mittén avlämnat sitt betänkande och detta remissbehandlats, vidgades emel­

lertid i februari 1962 uppdraget till att omfatta också nämnda fråga. Efter

samarbete med de danska, norska och isländska kommittéerna samt med

representant för det finska justitiedepartementet avgav familj erättskoin­

mittén år 1964 betänkandet »Äktenskapsrätt» (SOU 1964:34 och 35). Be-

tänkanden har lagts fram också av övriga nordiska kommittéer. Även i Fin­

land har vissa ändringsförslag utarbetats.

Familj er ättskommitténs betänkande innehåller främst förslag till änd­

ringar i äktenskaps- och arvslagstiftningen. I fråga om äktenskapslag-

stiftningen innefattar förslaget en total översyn av giftermålsbalken. De

sakliga nyheterna är emellertid av ganska begränsad omfattning. I ärvda-

balken föreslås ändringar som syftar till att stärka efterlevande makes

ställning. I anslutning därtill förordar kommittén också att utomäkten-

skapliga barn får samma arvsrätt som barn i äktenskap.

Förslaget i dess helhet har remitterats till Svea hovrätt, Göta hovrätt,

hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten

för Övre Norrland, socialstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och

Bohus, Värmlands, Örebro, Gävleborgs och Norrbottens län, Stockholms

rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö, Stockholms stads

barnavårdsnämnd, Göteborgs barnavårdsnämnd, Malmö stads barnavårds­

nämnd, Stockholms stads överförmyndarnämnd, Föreningen Sveriges hä­

radshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund,

Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister, Svenska socialvårdsförbundet,

Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska livförsäkringsbolags för­

ening, Folksam, Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag, Kommunernas

försäkringsaktiebolag, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens cen­

tralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation, Riksförbundet

Landsbygdens folk, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,

1 F- <1- justitierådet Gösta Walin, ordf., advokaten Sigrid Beckman, riksdagsledamöterna

Ruth Hamrin-Thorell och Erik Svedberg, justitierådet Torwald Hesser och fru Eivor Wal-

iin; direktiv se riksdagsberätteisen 1957 s. 61.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

20

Yrkeskvinnors klubbars riksförbund, Högerns kvinnoförbund, Folkpartiets

kvinnoförbund, Centerns kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvin­

noförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund,

Förbundet för religionsfrihet och Rättspsykiatriska föreningen.

För yttrande företrädesvis över vissa delar av förslaget har detta remit­

terats till riksåklagaren (talan om återgång av äktenskap enligt 10 kap.

1 § giftermålsbalken), medicinalstyrelsen (äktenskaps ingående och upp­

lösning), statskontoret (ersättning till borgerliga medlare), ltammaradvo-

katfiskalsämbetet (ändringar i ärvdabalken), riksförsäkringsverket (ef­

terlevande makes försörjning), statistiska centralbyrån (äktenskapsregistrets

förande), centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (folkbokförings­

frågor), försäkringsinspektionen (försäkringsrättsliga frågor), statens hy­

resråd (makars bostad), statens grupplivnämnd (tjänstegrupplivförsäk­

ringar), domkapitlen i Uppsala ärkestift samt i Linköpings, Västerås, Lunds,

Göteborgs, Karlstads, Härnösands, Luleå och Stockholms stift (äktenskaps

ingående och upplösning samt medling m. m.), kanslern för rikets univer­

sitet efter hörande av de medicinska lärosätena (äktenskaps ingående och

upplösning), domstolskommittén (processrättsliga frågor), bostadsrätts-

kommittén, hyreslagstiftningssakkunniga och arrendelagsutredningen (ma­

kars bostad), socialpolitiska kommittén och pensionsförsäkringskommittén

(frånskild och efterlevande makes försörjning), smittlagstiftningsutred-

ningen (bestämmelserna om könssjukdom), Svenska stadsförbundet och

Svenska kommunförbundet (borgerlig vigsel och medling samt tjänstegrupp-

livförsäkringar), Svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, Svenska

psykiatriska föreningen och Riksförbundet för svensk epileptikervård (äk­

tenskaps ingående och upplösning).

Remissinstanserna har i åtskilliga fall bifogat yttranden från underställda

myndigheter eller särskilt berörda organisationer. Yttranden i ärendet har

dessutom inkommit från Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund,

Folkpartiets ungdomsförbund, Riksförbundet för utvecklingsstörda barn,

Föreningen Nike, Riksförbundet för sexuell upplysning samt Stockholms,

Göteborgs och Skånes handelskamrar.

Frågan om lagstiftning på grundval av det föreliggande utrednings­

materialet har inom justitiedepartementet tagits upp i fortlöpande kontakt

med övriga nordiska länders justitieministerier.

Familj erättskommitténs betänkande har fått ett blandat mottagande vid

remissbehandlingen. Åtskilliga kritiska synpunkter har också kommit fram

i den allmänna debatten. Betänkandet kan av skäl som jag senare skall

utveckla närmare inte läggas till grund för en så omfattande reform som

kommittén har tänkt sig. Vissa frågor som behandlats av kommittén kan

emellertid tas upp redan nu på grundval av det föreliggande utrednings­

materialet.

Det mera begränsade reformarbete, som nu är aktuellt, kan lämpligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

21

delas upp i två etapper. Den första etappen bör omfatta vissa ändringar i

reglerna om äktenskaps ingående och upplösning. Om frågan om ändringar

i gifterm ål sbalken i dessa delar tas upp redan nu, kan behandlingen i riks­

dagen av en proposition i ämnet äga rum i höst samtidigt som motsvarande

frågor behandlas av de danska, finska och norska folkrepresentationerna.

I Danmark och Norge har proposition redan lagts fram, och i Finland väntas

proposition i höst. En isländsk proposition om ändringar i äktenskapslag-

stiftningen är att vänta år 1969.

Den andra etappen i reformarbetet bör omfatta vissa frågor om äkten­

skapets ekonomiska rättsverkningar, främst efterlevande makes rättsliga

ställning, samt frågan om vidgad arvsrätt för barn utom äktenskap. Sam­

tidigt bör göras vissa ändringar i föräldrabalkens regler om fastställande

av faderskap till utomäktenskapliga barn. Jag räknar med att proposition

i dessa delar skall kunna läggas fram under år 1969.

I enlighet med det sagda anhåller jag att nu få ta upp frågan om vissa

ändringar i giftermålsbalkens regler om äktenskaps ingående och upp­

lösning. Därvid kommer att behandlas äktenskapsåldern och andra äkten-

skapshinder, lysningsförfarandet, ett par frågor rörande vigsel, vissa åter­

gångs- och skillnadsgrunder samt medlingsinstitutet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Vissa äktenskapshincler

Äktenskapsåldern

Nuvarande ordning m. m. Enligt 2 kap. 1 § (ändrad 1948:272) får man

under 21 år eller kvinna under 18 år inte gifta sig utan tillstånd av läns­

styrelsen i det län där den underårige har sitt hemvist. Länsstyrelsens be­

slut kan enligt 13 § överklagas hos Kungl. Maj :t i justitiedepartementet.

Den som är under 21 år och inte har varit gift tidigare får vidare enligt 2 §

inte gifta sig utan samtycke av giftoman, dvs. vanligen föräldrarna. Vägrar

giftoman sitt samtycke, kan rätten med stöd av 4 § tillåta äktenskapet.

Nuvarande äktenskapsålder för män härrör från 1734 års lag. Enligt för­

arbetena till lagen den 12 november 1915 (nr 426) om äktenskaps ingående

och upplösning (NJA II 1916 s. 31) befanns en sänkning av åldersgränsen

då inte tillrådlig med hänsyn till den jämförelsevis sena utvecklingen hos

den manliga ungdomen. Vidare ansågs det från rättslig synpunkt erbjuda

påtagliga fördelar att äktenskapsåldern sammanföll med myndighetsåldern.

Den kvinnliga äktenskapsåldern höjdes genom 1915 års lag från 17 till 18

år. Som skäl härför anfördes bl. a. att en kvinna under 18 år i allmänhet

saknade tillräcklig livserfarenhet och karaktärsmognad för ett äktenskap. I

I Danmark gäller samma äktenskapsåldrar som hos oss. I Finland är

åldersgränsen 18 år tör man och 17 år för kvinna samt i Norge och numera

också i Island 20 ar för man och 18 år för kvinna.

22

I övriga europeiska länder ligger åldersgränsen i allmänhet vid 18 år för

män och 16 år eller lägre för kvinnor.

Familjerättskommittén. Kommittén konstaterar att åtskilligt har föränd­

rats efter 1915 års lagstiftning, inte minst ungdomens ekonomiska situation

och det sexuella förhållandet mellan könen. Utvecklingen har medfört en

stark ökning av antalet dispenser från åldersförbudet. Dispensäktenskapen

har för både män och kvinnor tiodubblats sedan 1920-talet, medan det

totala antalet äktenskap under samma tid ökat med en fjärdedel. Under

tiden 1955—1959 översteg det årliga antalet dispensansökningar 3 000. Av

dessa avslogs bara mellan 2 och 3 procent. Av de män som gift sig före lag-

stadgad ålder hade nära 60 procent fyllt 20 år vid giftermålet. Omkring 80

procent av de kvinnor som fått dispens hade vid äktenskapets ingående fyllt

17 år.

För att utröna skilsmässofrekvensen i dispensäktenskapen har Allmänna

barnhuset undersökt samtliga äktenskap, för vilka dispens meddelats åren

1945 och 1950 och som ingåtts innan sökanden uppnått lagstadgad ålder.

Antalet skilsmässor i denna grupp har jämförts med motsvarande antal för

övriga äktenskap under samma år. Undersökningen begränsades till sådana

äktenskap, i vilka någon av parterna vid vigseln ännu inte fyllt 30 år, och

till förstagångsäktenskap. Jämförelsen visar att skilsmässofrekvensen efter

fem år var omkring tre gånger större bland dispensäktenskapen än bland

de övriga och efter tio år omkring dubbelt sa stor. Av utredningen fram­

går vidare bl. a. att riskerna för skilsmässa under äktenskapets fem första

år i stort sett ökar med sjunkande ålder hos kontrahenterna. Barnhuset

har vidare genom en begränsad undersökning sökt belysa orsaken till

dispensäktenskapens ringa hållfasthet. Härvid har bl. a. framkommit att

kontrahenterna i stor utsträckning har haft problem med bostad och

ekonomi. Vantrivsel i äktenskapet, otrohet, omogenhet och brist på ansvars­

känsla för familjen anges som andra orsaker till skilsmässa. Familjerätts-

kommittén anser att resultatet får tas med viss reservation, eftersom under­

sökningen har mycket begränsad omfattning.

Såvitt angår kravet på kroppslig utveckling torde det enligt kommittén

knappast finnas något väsentligt att invända mot att äktenskapsaldern

sänks något. Däremot kan det svårligen bestridas att en kvinna på 16—17

år eller en man på 18—20 år i allmänhet saknar önskvärd allmän erfarenhet

och mognad för att ingå äktenskap. Mot en sänkning av äktenskapsåld-

rarna talar också att de ungas utbildningstid har förlängts genom den

utsträckta obligatoriska skolgången och stegrade krav på yrkesutbildning.

Annars har obestridligen de ekonomiska förutsättningarna för de unga

förbättrats högst betydligt, åtminstone från och med 17—18-årsåldern.

Kommittén har närmast kommit till den uppfattningen att en sänkning av

äktenskapsåldern inte är önskvärd vare sig för man eller kvinna. Emeller­

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

23

tid bör enligt kommitténs mening hänsyn tas till uppfattningen i grann­

länderna. De finska och norska åldersgränserna torde bli oförändrade, me­

dan i Danmark en sänkning anses önskvärd åtminstone för män. Kom­

mittén anser sig kunna som en lämplig medelväg förorda att man följer den

norska ordningen och sålunda stadgar en äktenskapsålder om 20 år för man

och 18 år för kvinna.

I fråga om kravet på giftomans samtycke föreslås ingen ändring.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag i fråga om äktenskapsåldern

biträds av bl. a. Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, social­

styrelsen, medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jön­

köpings, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Gävle­

borgs och Norrbottens län, domkapitlen i Linköping, Västerås, Göteborg,

Karlstad och Luleå, universitetskanslersämbetet, medicinska fakulteten i

Umeå, barnavårdsnämnden i Malmö, domareföreningarna, Sveriges advokat­

samfund, Högerpartiets kvinnoförbund och Centerns kvinnoförbund.

Åtskilliga av dessa remissinstanser grundar liksom kommittén sin stånd­

punkt i första hand på önskemålet om största möjliga rättslikhet mellan de

nordiska länderna.

I vissa yttranden hävdas emellertid att den föreslagna sänkningen är

välgrundad också från intern svensk synpunkt. Svea hovrätt framhåller

att det givetvis kan diskuteras, när de unga kan anses ha nått den andliga

mognad som är önskvärd för ett äktenskap. Tendensen i utvecklingen går

emellertid mot att låta dem tidigare än förut ta ansvar i olika hänseenden.

Hovrätten anser att de dåliga erfarenheterna av dispensäktenskapen knap­

past kan tillmätas betydelse vid bedömningen av den lämpliga äktenskaps­

åldern, eftersom dessa äktenskap ofta ingås under speciella omständigheter.

En mindre sänkning av äktenskapsåldern torde för övrigt knappast medföra

någon mera betydande ökning av antalet tidiga äktenskap. Övertygande

skäl talar för att den manliga äktenskapsåldern sänks till 20 år. Erfaren­

heterna av en sådan reform bör avvaktas, innan ytterligare sänkning över­

vägs. Trots det höga antalet dispenser för kvinnor i 17—18-årsåldern bör

kvinnans äktenskapsålder kvarstå oförändrad. Hovrätten förmodar näm­

ligen att en 17-årig flicka i allmänhet inte har nått den psykiska mognad

som behövs för ett äktenskap. Det är vidare angeläget att kvinnan före

äktenskapet i möjligaste mån får tillfälle till utbildning.

Från flera håll åberopas praxis vid dispensgivningen som skäl för kom­

mitténs förslag. Enligt överståthållarämbetet tyder sålunda det stora antalet

dispenser och den höga bifallsprocenten på att nuvarande åldersgräns för

män är otidsenlig. Antalet dispenser för män under 20 år talar i viss mån

för en ytterligare sänkning men den föreslagna åldersgränsen bör godtas

tills vidare. Länsstyrelsen i Norrbottens län biföll under åren 1960—1964

samtliga dispensansökningar. Det kan med fog ifrågasättas, om det finns

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1968

24

skäl att behålla dispensprövningen för män, som är 20 år, och kvinnor,

som har fyllt 17 år. I länet har cirka 85 procent av dispenssökande kvinnor

uppnått denna senare ålder. En sänkning av äktenskapsåldern för kvinna till

17 år skulle således bespara det stora flertalet kvinnliga sökande onödig om­

gång och tidsutdräkt. Man får emellertid inte glömma den återhållande effekt

som själva hindersbestämmelsen har. Det torde ha ingått i det allmänna med­

vetandet att hinder mot äktenskap föreligger före viss ålder men att dispens

kan erhållas om skäl härför kan åberopas. Man kan därför förmoda att

bara de som verkligen haft skäl för dispens ansökt därom. Enligt läns­

styrelsens uppfattning kan en sänkning till 20 år av mannens äktenskaps-

ålder anses försvarlig. Med hänsyn bl. a. till kraven på yrkesutbildning bör

däremot den kvinnliga åldersgränsen behållas.

Hovrätten för Övre Norrland, rådhusrätten i Malmö, domkapitlen i Upp­

sala och Lund, Stockholms stads överförmijndarnämnd, en minoritet inom

barnavårdsnämnden i Stockholm samt Fredrika-Bremer-förbundet hävdar

att nuvarande samband mellan mannens äktenskapsålder och

myndighetsåldern bör bestå. Enligt rådhusrätten talar flera skäl än

rättslikhetssträvandena för en sänkning av mannens äktenskapsålder. Vår

tids ungdom får med sin avsevärt förbättrade skolunderbyggnad och all­

männa orientering anses besitta större mognad än ungdomen vid tiden för

giftermålsbalkens tillkomst. Detta gäller även om man beaktar att ungdomen

på grund av längre skoltid kommer senare ut i förvärvsarbete. Det är

emellertid tveksamt om äktenskapsåldern för män bör sänkas utan att

myndighetsåldern också sänks. Rådhusrätten erinrar om den vikt man

tidigare har fäst vid att de båda åldersgränserna sammanfaller. Hovrät­

ten för Övre Norrland anser den brist på allmän erfarenhet och mog­

nad, som i allmänhet kan befaras hos ungdom i 20-årsaldern, starkt

tala mot kommittéförslaget. Den allmänna livserfarenheten hos 20-åriga

ynglingar kan snarast väntas bli mindre i framtiden, då skolgång och

yrkesutbildning kommer alt pågå fram mot tiden för första värnplikts­

tjänstgöringen. Över huvud taget framstår det som mindre lämpligt att

uppmuntra äktenskap, i vilka mannen ännu inte har fullgjort sin militär­

tjänst. En sänkning av äktenskapsåldern kan befaras medföra en ökning

av antalet vigda 20-åringar och antalet dispensäktenskap för 19-åriga yng­

lingar. Dispensprövningen kan åtminstone i några fall hindra ynglingar,

som är klart olämpliga som familjefäder, att gifta sig. Det är vidare mindre

lämpligt om lagen utan vidare sanktionerar- äktenskap, där båda makarna

är omyndiga. Hovrätten anser sig emellertid inte böra avstyrka förslaget

under förutsättning att också myndighetsåldern sänks till 20 år. Lunds

domkapitel uttalar sig på liknande sätt.

Stockholms stads överförmyndarnämnd förordar en samordning av

äktenskapsålder och myndighetsålder för båda könen. Kan detta inte ske,

bör det övervägas om inte underåriga äkta makar som har uppnatt äkten-

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

25

skapsåldern bör förklaras myndiga. Nämnden anser en sådan ordning på­

kallad inte minst från den synpunkten att de bör få vara förmyndare för

egna barn.

En sänkning av äktenskapsåldern till 18 år för män förordas av

bl. a. medicinska fakulteten i Uppsala, konsistoriet vid Karolinska institutet,

barnavårdsnämnden i Stockholm, Folkpartiets kvinnoförbund, Sveriges

socialdemokratiska kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Sveriges

socialdemokratiska ungdomsförbund och Riksförbundet för sexuell upplys­

ning. Också Fredrika-Bremer-förbundet anser att äktenskapsåldern bör

vara lika för män och kvinnor.

Enligt socialdemokratiska kvinnoförbundet synes utvecklingen i vårt

samhälle, vilken präglas av allt större jämställdhet mellan könen i fråga

om bl. a. yrkesutbildning och förvärvsmöjligheter, inte motivera olika äkten-

skapsåldrar. Några biologiska skäl kan inte heller åberopas. Det torde vis­

serligen vara svårt att bedöma vilka sociala verkningar som en sänkning

av åldersgränsen kan medföra. Inte heller detta talar emellertid i och för

sig för olika behandling av könen. Allmänna barnhusets undersökning av

skilsmässofrekvensen i dispensäktenskap ger inte en rättvisande bild, efter­

som flertalet av dessa äktenskap ingås därför att kvinnan väntar barn. Enligt

uppgift är skilsmässofrekvensen högre i sådana fall än annars. Folkpartiets

kvinnoförbund anser att den höga skilsmässofrekvensen i tidiga äktenskap

talar mot en uppmuntran till sådana äktenskap. Många av de unga torde sak­

na den mognad som krävs för äktenskap och fostran av barn. Den förlängda

utbildningstiden medför också att många ungdomar knappast kommer att

ha möjlighet att försörja barn. Äktenskapsåldern för män är emellertid

18 år i en rad andra länder, och det är önskvärt att lagstiftningen så långt

som möjligt undviker olika bestämmelser för män och kvinnor. Förbundet

kan inte finna några bärande skäl för en olikhet på denna punkt. Uppfatt­

ningen att mannen som försörj are bör vara äldre än kvinnan torde sakna

grund i dagens samhälle, där båda makarna enligt lag är lika skyldiga att

bidra till familjens försörjning. Någon höjning av kvinnans äktenskaps-

ålder kan knappast komma i fråga.

Liknande uttalanden görs av bl. a. konsistoriet vid Karolinska institutet,

Folkpartiets ungdomsförbund, socialdemokratiska ungdomsförbundet och

Riksförbundet för sexuell upplysning.

Av erfarenheterna från dispensgivningen drar medicinska fakulteten i

Uppsala den slutsatsen att en sänkning till 18 år för männens del knappast

kan få någon större betydelse, eftersom dispens vanligen beviljas och sam­

tycke av föräldrar eller annan giftoman alltjämt kommer att krävas.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån ifrågasätter om inte mannens äktenskaps-

ålder bör sänkas till 19 år.

Eu sänkning av äktenskapsåldern till 17 år för kvinnor föreslås

av länsläkaren i Norrbottens län, socialvårdskonsulenten i femte distriktet

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1968

26

och socialnämnden i Jokkmokks kommun. Som skäl åberopas främst att

dispens söks av ett stort antal sjuttonåriga kvinnor och i allmänhet brukar

beviljas. Vidare erinras om att äktenskap såldern för kvinna är 17 år i Fin­

land och 16 år i en rad andra länder.

Rådhusrätten i Malmö, barnavårdsnämnden i Malmö och Centerns kvin­

noförbund anser att åldersgränsen för giftomans samtycke bör

sammanfalla med äktenskapsåldern för män. Domkapitlet i Luleå menar

å andra sidan att det oförändrade kravet på giftomans samtycke komplet­

terar den föreslagna sänkningen av mannens äktenskapsålder.

Statskontorets förslag. Kungl. Maj:t uppdrog i maj 1967 åt statskontoret

att undersöka organisationen, arbetsformerna och personalbehovet m. m.

vid länsstyrelserna samt att till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag som

föranleds av undersökningen. Med anledning härav har statskontoret i maj

1968 avlämnat utredningsrapport med förslag till ändrad handläggning av

ärenden rörande äktenskapsdispenser. Utredningen ger vid handen att

sökandens ålder i minst 90 procent av totala antalet dispensärenden över­

stiger 18 år för män och 17 år för kvinnor samt att för dispens i allmänhet

bara krävs att vårdnadshavaren har tillåtit äktenskapet. Vidare har fram­

kommit att länsstyrelserna under åren 1964—1966 bifallit omkring 99,5

procent av förekommande dispensansökningar samt att under åren 1966

och 1967 samtliga besvär över avslagsbeslut har bifallits av Kungl. Maj :t.

Statskontoret föreslår mot bakgrund härav att den som är omyndig på

grund av bristande ålder alltjämt måste ha giftomans samtycke till äkten­

skap men att länsstyrelses tillstånd skall krävas bara för män som inte

har fyllt 18 år och för kvinnor under 17 år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Epilepsi

Nuvarande ordning. Enligt 2 kap. 6 § (ändrad 1948:272) får den som

är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande inre orsaker, inte

gifta sig utan medicinalstyrelsens tillstånd. Av förarbetena (NJA II 1916 s.

54) framgår att risken för nedärvning har varit det avgörande skälet för

bestämmelsen.

Förbudet har motsvarighet i Danmark, Finland och Island. I Norge gäller

att den som lider av epilepsi inte får gifta sig utan att den andre kontra­

henten känner till sjukdomen och bägge parter av läkare fått upplysning

om sjukdomens faror.

Kommittén angående medicinska äktenskapshinder. Epilepsi framstår en­

ligt kommittén inte längre som en särskild sjukdom utan får snarare be­

tecknas som symptom på en patologisk störning i det centrala nervsystemet.

27

Den medicinska forskningen har efterhand upptäckt allt flera yttre orsaker

till epilepsi. Bland nutida forskare hävdas med allt större bestämdhet att

ärftliga faktorer bara i sällsynta undantagsfall kan ligga bakom en epilep-

tisk störning. Risken för nedärvning är i varje fall inte sådan att den moti­

verar ett äktenskapsförbud. Kommittén betvivlar att det finns något särskilt

samband mellan epilepsi och mental rubbning. Förekommer sådan rubb­

ning samtidigt med epileptiska symptom bör därför vederbörandes rätt att

ingå äktenskap bedömas efter samma grunder som i allmänhet gäller för

psykiskt sjuka och abnorma. Inte heller i socialt hänseende intar epilepsi

någon särställning i förhållande till andra sjukdomar. Sålunda saknas god­

tagbara belägg för att epilepsi i och för sig skulle minska individens för­

måga till anpassning i samhället. Erfarenheten ger inte heller något stöd

för antagandet att mentalt friska epileptiker skulle ha mindre goda förut­

sättningar än andra personer att anpassa sig i äktenskapet.

Hindersbestämmelsen tillämpas numera också alltmera restriktivt. Praxis

har alltså redan närmat sig den moderna forskningens ståndpunkt. Ett upp­

hävande av äktenskapshindret kommer således inte att medföra någon

mera genomgripande förändring av epileptikernas möjligheter att ingå

äktenskap och bilda familj. För att vanföreställningar om epilepsin skall

kunna undanröjas, ter det sig emellertid desto mera angeläget att hinders­

bestämmelsen slopas. Någon särskild upplysningsplikt i samband med lys­

ningen bör inte gälla.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag har godtagits av samtliga remiss­

instanser. Familjerättskommittén uttalar sympati för tanken på upplys­

ningsplikt. Från flera håll hälsas den särskilda kommitténs förslag med

tillfredsställelse. Medicinska fakulteten i Göteborg anför att hindersbe­

stämmelsen i själva verket sedan länge har framstått som vetenskap­

ligt ogrundad och från samhällets synpunkt nyttolös. Äktenskapsförbudet

har dessutom varit diskriminerande för epileptikerna. Medicinalstyrelsen

framhåller att de psykiska sjukdoms- och abnormtillstånd som förekommer

samtidigt med epilepsi kan hänföras till sinnessjukdom eller annan all­

varlig rubbning av själsverksamheten.

Familjerättskommittén. Den medicinska forskningens resultat synes visa

att det inte finns tillräckliga skäl att behålla äktenskapshindret vid epilepsi.

En regel om upplysningsplikt i samband med lysningen skulle däremot

enligt kommittén vara av värde. Det kan nämligen tänkas innebära en

chockartad överraskning för en make att upptäcka att den andra maken

är epileptiker. Det saknas inte exempel på att han kan gripas av svår oro

för barn i äktenskapet. En bestämmelse som föreskriver bara en naturlig

skyldighet att upplysa den andra trolovade om sjukdomen och mottaga

vägledning av läkare behöver inte heller ha någon diskriminerande verkan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Att därvid skilja mellan olika former av epilepsi synes omotiverat. Det är

visserligen i och för sig önskvärt att upplysningsplikten begränsas till mera

allvarliga former av sjukdomen. En objektiv gränsdragning är emellertid

svår att göra. Begreppet epilepsi bör i detta sammanhang omfatta bara

mera allvarliga fall med återkommande symptom.

Kommittén föreslår mot bakgrund av det sagda att den som lider av

epilepsi inte får gifta sig utan att hans trolovade fått kännedom om sjuk­

domen och båda de trolovade av läkare har blivit upplysta om dess be­

skaffenhet enligt anvisningar av medicinalstyrelsen.

En ledamot av kommittén reserverar sig mot förslaget om upplysnings­

plikt. Reservanten erinrar om att epilepsi enligt den medicinska forskningen

inte är en särskild sjukdom utan ett symptom på störning i det centrala

nervsystemet. Förslaget kan bidra till att bland lekmän bevara en oriktig

föreställning om epilepsin, som kan vålla den drabbade och hans närmaste

onödigt lidande. Bestämmelsen verkar också i viss mån diskriminerande.

Om upplysningsplikten inte görs mycket omfattande, kan det vidare i de

särskilda fallen vara svårt att avgöra om upplysningsplikt föreligger.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag att upphäva äktenskapshindret

vid epilepsi godtas av samtliga remissinstanser. I flera yttranden hälsas för­

slaget med tillfredsställelse.

Förslaget om upplysningsplikt vid epilepsi föranleder däremot delade

meningar. Kommitténs ställningstagande biträds av bl. a. domkapitlet i

Karlstad, Rättspsykiatriska föreningen, Centerns kvinnoförbund och Sveri­

ges husmodersföreningars riksförbund. De båda förbunden hänvisar till

riskerna för att en oförberedd make får en allvarlig chock vid konfrontation

med ett epileptiskt anfall. Riksförbundet hoppas att bestämmelsen inte

skall framstå som diskriminerande för den sjuke och hans närmaste.

De allra flesta remissinstanserna anser emellertid att upplysningsplikt

inte bör föreskrivas. Denna mening har bl. a. Svea hovrätt, Göta hovrätt,

hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, medicinal­

styrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings, Kristian­

stads, Gävleborgs och Norrbottens län, Stockholms rådhusrätt, rådhusrät­

ten i Malmö, domkapitlet i Luleå, universitctskanslersämbetet, medicinska

fakulteterna i Uppsala, Göteborg och Umeå, konsistoriet vid Karolinska

institutet, juridiska fakulteten i Lund, Svenska läkaresällskapet, Sveriges

läkarförbund, domareföreningarna, Folkpartiets kvinnoförbund, Sveriges

socialdemokratiska kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Riksför­

bundet för utvecklingsstörda barn, Riksförbundet för sexuell upplysning

och Riksförbundet för svensk epileptikervård. I åtskilliga av dessa yttran­

den hävdas att det är olämpligt att placera epileptikerna i en särställning.

Medicinalstyrelsen, som i yttrande till familjerättskommittén biträdde tan­

ken på upplysningsplikt, har ändrat uppfattning sedan styrelsen tagit del av

29

ett utlåtande av medlemmen i styrelsens vetenskapliga råd professor Eric

Kugelberg. Denne framhåller att de sociala, medicinska eller arvsbiologiska

vådorna av att epileptiker ingår äktenskap inte är sådana att särskilda

föreskrifter om upplysningsplikt är påkallade. Det finns åtskilliga andra

sjukdomar, där en upplysningsplikt är mera motiverad. Som exempel

nämns bl. a. sockersjuka, tuberkulos och svårartad alkoholism. Särbestäm­

melsen kommer utan tvivel att verka diskriminerande och försvåra den

mera realistiska inställning till epilepsi som läkarna sedan åtskilliga år

har sökt bibringa allmänheten. Universitetskanslersämbetet, medicinska

fakulteten i Uppsala, juridiska fakulteten i Lund, konsistoriet vid Karolin­

ska institutet, Svenska läkaresällskapet och Sveriges läkarförbund uttalar

sig på liknande sätt. Domkapitlet i Luleå, medicinska fakulteten i Umeå och

Riksförbundet för svensk epileptikervård erinrar om svårigheterna att av­

gränsa de fall vid vilka upplysningsplikt skall föreligga. Svea hovrätt, hov­

rätten över Skåne och Blekinge samt socialdemokratiska kvinnoförbundet

hänvisar till att de danska, isländska och norska förslagen inte upptar

någon bestämmelse om upplysningsplikt. Domkapitlet i Luleå anser det

vara naturligt att de lysningssökande utan särskild bestämmelse upplyser

varandra om eventuell förekomst av svårartade sjukdomar.

Hovrätten för Övre Norrland och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

ställer sig tveksamma till törslaget. Hovrätten etterlyser en precisering av

upplysningspliktens omfattning, särskilt mot bakgrund av att straffansvar

kan komma i fråga för trolovad, som lämnar oriktig uppgift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Könssjukdom i smittosamt skede

Nuvarande ordning. I 2 kap. 6 § föreskrivs att den som är behäftad

med könssjukdom i smittosamt skede inte får gifta sig utan medicinal­

styrelsens tillstånd. Bestämmelsen kom till år 1915 som ett led i samhällets

strävanden att motverka spridning av könssjukdomar, främst syfilis och

gonorré.

Smittfarlig könssjukdom är inte äktenskapshinder enligt dansk rätt.

Däremot gäller skyldighet för de trolovade att upplysa varandra om even­

tuell könssjukdom och att i förekommande fall mottaga vägledning av

läkare om sjukdomen. I Norge gäller äktenskapshinder vid syfilis och upp-

lysningsskyldighet beträffande andra könssjukdomar. I Island är köns­

sjukdom i smittosamt skede indispensabelt äktenskapshinder. Den finska

bestämmelsen överensstämmer med den svenska.

Familjerättskommittén. Kommittén upplyser att antalet kända fall av

syfilis i Sverige har ökat från 98 år 1959 till 335 år 1963. Nya behandlings­

metoder har ökat möjligheterna att bota sjukdomen och medfört att be­

30

handlingstiderna har kunnat förkortas. Antalet gonorréfall har stigit från

drygt 12 000 år 1957 till över 21 000 år 1963. Gonorrén saknar dock numera

praktisk betydelse som äktenskapshinder, eftersom den kan botas på myc­

ket kort tid. Antalet ansökningar om dispens från äktenskapsförbudet är

obetydligt.

Kommittén erinrar om att invändningar mot tanken på äktenskapshinder

vid könssjukdomar fördes fram redan då bestämmelsen därom infördes.

Delade meningar råder alltjämt i frågan. Invändningarna gäller framför

allt svårigheterna att upprätthålla förbudet. I vilken utsträckning detta

åsidosätts är inte närmare känt. Även om förbudet av naturliga skäl inte

kan upprätthållas i full utsträckning, kunde det i och för sig vara befogat

att låta det stå kvar för att i sin mån bidra till att den andra parten inte

smittas. Eftersom könssjukdomar numera kan botas relativt snabbt, är

ett förbud föga betungande särskilt som dispens kan meddelas. Under över­

läggningar mellan de nordiska kommittéerna har emellertid enighet upp­

nåtts om att könssjukdom i smittosamt skede inte längre skall vara äkten­

skapshinder men att upplysningsplikt skall föreligga i överensstämmelse

med vad som nu gäller i Danmark. Familj er ättskommitténs förslag därom

stämmer överens med motsvarande förslag beträffande epilepsi.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag att upphäva äktenskapshindret vid

könssjukdom biträds uttryckligen av bl. a. medicinalstyrelsen, länsstyrel­

serna i Jönköpings och Gävleborgs län, domkapitlet i Västerås, konsistoriet

vid Karolinska institutet, smiitlagstiftningsutredningen och Svenska derma-

tologiska sällskapet. Länsstyrelsen i Jönköpings län åberopar uttalanden

från medicinskt håll att lagstiftningen angående åtgärder mot utbredning

av könssjukdomar är tillräcklig och att samhällets intresse av att smitta

inte sprids är otillräcklig grund för ett äktenskapsförbud. Enligt läns­

styrelsen i Gävleborgs län torde det inte råda delade meningar om det för­

kastliga i att en person som lider av könssjukdom i smittosamt skede in­

leder könsförbindelse med annan. Det kan likväl synas betänkligt att låta

sådan sjukdom utgöra äktenskapshinder. Domkapitlet i \ ästerås anser

att inte mycket kan vinnas genom att hindret behålls, eftersom könssjuk­

dom inte antecknas i kyrkobokföringen och samhällets möjligheter att upp­

rätthålla hindret är otillfredsställande.

Länsstyrelsen och länsläkaren i Kristianstads län samt lånsläkaren i

Örebro län anser däremot att äktenskapshindret bör bestå. Länsläkaren i

Kristianstads län erinrar om att antalet fall av gonorré och syfilis har ökat

betydligt under senare år. Visserligen har behandlingstiderna förkortats

avsevärt och behandlingen blivit mera effektiv. Länsläkaren är emellertid

inte beredd att tillstyrka att hindret slopas, förrän det utretts att så kan ske

utan ökade risker för spridning av sjukdomarna. Att hindersbestämmelsen

upphävs kan också få mindre gynnsamma verkningar från psykologisk

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

synpunkt. Länsstyrelsen i Kristianstads län ansluter sig till länsläkarens

uppfattning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som också erinrar om att köns­

sjukdomarna visar tendens att öka, anser det mycket tveksamt om kommit­

téns förslag bör genomföras.

Förslaget att ersätta äktenskapshindret med upplysningsplikt tillstyrks

eller lämnas utan erinran av bl. a. medicinalstyrelsen, domkapitlen i Väs­

terås och Karlstad, konsistoriet vid Karolinska institutet, smittlagsstift-

ningsutredningen, Svenska dermatologiska sällskapet, domareföreningarna,

Folkpartiets kvinnoförbund och Centerns kvinnoförbund.

Några remissinstanser ställer sig tveksamma till förslaget. Hovrätten över

Skåne och Blekinge hänvisar till den förkortade behandlingstiden vid köns­

sjukdom. Enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län samt medicinska fakulteterna

i Uppsala och Göteborg skulle en upplysningsplikt sakna egentlig praktisk

betydelse.

Av samma skäl avstyrker länsstyrelsen i Jönköpings län, länsläkaren i

Norrbottens län, en ledamot av Karolinska institutets konsistorium och

advokatsamfundet förslaget i denna del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

31

Väntetid för kvinna

Nuvarande ordning m. m. Enligt 2 kap. It § får kvinna inte gifta om sig

förrän tio månader har förflutit från det tidigare äktenskapets upplösning.

Undantag gäller dock om det visas att hon inte väntar barn från tiden före

upplösningen eller om tio månader har förflutit sedan sammanlevnaden

med mannen upphörde.

Bestämmelsen har enligt förarbetena (NJA II 1916 s. 78) till syfte att

förebygga att i det senare äktenskapet föds barn som kan vara avlat i det

förra. Främst ansågs det angeläget att förebygga ovisshet om barnets familje-

rättsliga ställning. Det kan emellertid trots väntetidsbestämmelsen inträffa

att nytt äktenskap kommer till stånd, fastän kvinnan väntar barn, som kan

härstamma från ett föregående äktenskap. Bl. a. kan dom på äktenskaps­

skillnad efter ett års hemskillnad ha utverkats, även om makarna har haft

samlag med varandra under hemskillnadstiden. Äktenskapsskillnadsdomen

anses likväl innefatta bevis om att sammanlevnaden mellan makarna har

upphört i och med hemskillnaden.

Enligt 1 kap. 1 § föräldrabalken får barn äktenskaplig börd, om det föds

under äktenskap eller på sådan tid efter äktenskapets upplösning att det

kan vara avlat dessförinnan. Presumtionsregeln ger inte någon ledning

för det fall att barnet är avlat innan ett tidigare äktenskap har upplösts

men föds sedan modern har gift om sig. Frågan berördes både vid föräldra-

balkens och vid ärvdabalkens tillkomst (prop. 1949:93 s. 62 och prop. 1958

32

A: 144 s. 169). Departementschefen ansåg att det var svårt att ge en allmän­

giltig presumtionsregel rörande härkomsten i sådana kollisionsfall. Det

fick ankomma på rättstillämpningen att från fall till fall avgöra hur börds-

ställningen skall gestaltas. 1 regel torde enligt sakens natur barnet vid

kyrkobokföringen ha hänförts till det senare äktenskapet. Mannen i detta

var då behörig att föra bördstalan mot barnet. Bifölls sådan talan, fick

barnet i regel anses ha äktenskaplig börd i moderns tidigare äktenskap.

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden har den 13 december

1967 meddelat anvisningar för förande av födelse- och dopbok att tillämpas

från och med den 1 januari 1968. Enligt anvisningarna skall som fader till

barn som föds under bestående äktenskap antecknas mannen, oavsett hur

det förhåller sig med makarnas sammanlevnad. Om barn föds av frånskild

kvinna på sådan tid efter äktenskapets upplösning att det kan ha avlats

dessförinnan, antecknas likaså mannen. Inkommer sedan meddelande att

domstol har förklarat barnet sakna äktenskaplig börd, skall erforderlig

ändring göras.

Bestämmelsen i 2 kap. 11 § giftermålsbalken har motsvarighet i övriga

nordiska länder. Den finska regeln skiljer sig från de övriga på så sätt att

den ger möjlighet till dispens.

^{Familjerättskommittén.} Man kan enligt kommittén inte bortse från

att

väntetidsbestämmelsen ofta hindrar nytt äktenskap innan barn, som kvin­

nan väntar, hinner födas. Detta uppfattas som en onödig hårdhet. Regeln

vållar olägenheter också för den kvinna som inte väntar barn, eftersom

hon måste förebringa utredning därom för att kunna gifta om sig före

väntetidens utgång. Kommittén har fått uppfattningen att regelns till-

lämpning vållar lysningsmyndigheterna vissa svårigheter. I många fall

torde inte godtas annan bevisning än intyg från läkare eller barnmorska att

kvinnan inte väntar barn. I andra fall godtas kvinnans egen uppgift härom.

Regelns betydelse, när det gäller att förebygga oklarhet i bördshänseende,

är begränsad. Sålunda har t. ex. äktenskapsskillnad efter hemskillnad i

praxis beviljats, trots att makarna haft samlag med varandra under hem-

skillnadstiden. I sådana fall anses likväl sammanlevnaden med mannen

ha upphört redan vid hemskillnadstidens början. Kvinnan kan alltså gifta

om sig, även om hon väntar barn med den tidigare mannen. Trots att regeln

inte erbjuder något fullständigt skydd mot oklarhet i bördshänseende, kan

den ha sitt värde genom att parterna förmås att mera ingående överväga

bördsfrågan på ett tidigt stadium. Kommittén har därför diskuterat att efter

mönster från finsk rätt införa möjlighet till dispens om den man, som

kvinnan vill gifta sig med, kan antas vara fader till det väntade barnet.

Emellertid kan någon säker bedömning av faderskapsfrågan inte ske före

barnets födelse. Och prövningen skulle bli tämligen värdelös, om den grun-

Kiingl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

33

dades bara på parternas uppgifter. BI. a. med hänsyn härtill vill kommittén

inte förorda en dispensregel.

Kommittén diskuterar utförligt de olika konsekvenser som ett upp­

hävande av väntetidsbestämmelsen kan få från bördssynpunkt. Därvid på­

pekas till en början att det bara i undantagsfall torde bli fråga om att kvinna,

som väntar barn, gifter om sig, om inte den nye mannen anser sig vara

fader till barnet. Den ovisshet om faderskapet som ändå kan föreligga

utgör knappast från allmän synpunkt något starkare skäl att hindra det nya

äktenskapet. Kommittén kan inte finna att frågan om den ena eller andra

presumtionens företräde kommer i något väsentligt ändrat läge genom att

väntetidsbestämmelsen upphävs. Att låta barnet få börd i det senare äkten­

skapet torde också i fortsättningen i allmänhet stämma överens med verk­

liga förhållandet. Man behöver då inte tveka att tillämpa bördsreglerna i

enlighet härmed. Om särskilda skäl, t. ex. av arvsbiologisk natur, talar till

förmån för börd i det tidigare äktenskapet bör dock i stället den börden

gälla. Frågan bör emellertid vara uppenbar och ostridig för att detta skall

kunna antas utan att saken har varit föremål för domstols prövning.

Kommittén anser inte att ett upphävande av väntetidsbestämmelsen

påkallar ändring i reglerna om bördstalan. Mannen i det senare äktenskapet

eller hans arvingar kan liksom barnet enligt föräldrabalkens regler föra

negativ bördstalan dvs. talan om att barnet saknar börd i det äktenskapet.

Bifalls sådan talan, bör barnet jämlikt 1 kap. 1 § föräldrabalken pre-

sumeras ha börd i det tidigare äktenskapet, om det kan ha avlats före upp­

lösningen. Mannen i det tidigare äktenskapet torde däremot inte ha befogen­

het att föra talan om hävande av presumtionen för börd i det senare

äktenskapet. Detta behöver dock i och för sig inte utesluta att han tillåts

föra positiv bördstalan, dvs. talan om att barnet härstammar från det

tidigare äktenskapet. Kommittén erinrar om att frågan om positiv börds­

talan kan väckas med stöd av 13 kap. 2 § rättegångsbalken berördes vid

föräldrabalkens tillkomst (prop. 1949: 93 s. 203 f. och 240). De uttalanden

som då gjordes avsåg emellertid närmast barnets rätt till sådan talan.

Huruvida talerätt tillkommer mannen i det tidigare äktenskapet är tvek­

samt. Med hänsyn till frågans begränsade praktiska betydelse anser kom­

mittén att det alltjämt bör överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra

i vilka fall positiv bördstalan får väckas och vem som har talerätt.

Är det tydligt att mannen i det tidigare äktenskapet verkligen är barnets

fader, måste det anses vara i barnets intresse att dess rätta börd får gälla.

Man synes därför kunna räkna med att representant för barnet skall föra

talan i sådana situationer. Mannen i det tidigare äktenskapet eller hans

arvingar kan rikta förmvnderskapsdomstolens uppmärksamhet på behovet

av god man, som kan föra talan för barnets räkning om hävande av presum­

tionen för börd i det senare äktenskapet. Även barnavårdsnämnden torde

kunna göra framställning om att god man förordnas.

3—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 136

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

34

Om presumtionen för börd i det senare äktenskapet har hävts, måste

mannen i det tidigare äktenskapet och hans arvingar ha möjlighet att föra

talan om att barnet saknar börd också i det äktenskapet. Det förefaller

kommittén som om föräldrabalkens nuvarande bestämmelser ger tillräck­

ligt utrymme härför.

Mot bakgrund av det anförda anser kommittén att det inte är förenat

med några större betänkligheter från bördssynpunkt att upphäva vänte-

tidsregeln. Kommittén föreslår att så sker.

Remissyttrandena. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av

bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, läns­

styrelsen i Kristianstads län, domkapitlen i Uppsala och Karlstad, kyrko-

bokföringsinspektören i Stockholm, Sveriges advokatsamfund, Rättspsy­

kiatriska föreningen, Fredrika-Bremer-förbundet, Folkpartiets kvinnoför­

bund och Folkpartiets ungdomsförbund. Domkapitlet i Uppsala framhåller

att hindret många gånger har skapat onödig irritation hos lysningssökande.

Rättspsykiatriska föreningen känner till en rad fall, där kvinnan har tvingats

in i en abortsituation, eftersom hon inte har kunnat gifta sig med barnets

fader. Också bänsyn till det väntade barnet talar för förslaget. Fredrika-

Bremer-förbundet ser med tillfredsställelse att den för kvinnan diskrimi­

nerande väntetidsregeln utgår.

Hovrätten för Övre Norrland erinrar om att det tidigare har ansetts

alltför vanskligt att i lag meddela en allmängiltig presumtionsregel för

kollisionsfallen. Med nutida sexuella beteendemönster kan möjligen tvekan

om härkomsten uppstå i ett ökat antal fall, om väntetidsbestämmelsen upp­

hävs. Denna medför självfallet fördelar i tveksamma fall genom att börds-

frågan i allmänhet blir aktuell och utredd på ett tidigt stadium. Hovrätten

anser emellertid övervägande skäl tala för att väntetidsbestämmelsen upp­

hävs.

Också Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, rådhus­

rätterna i Stockholm och Malmö samt domareföreningarna biträder för­

slaget men anser att rådande oklarhet i fråga om tillämplig bördspresumtion

och talerätt i görligaste mån bör undanröjas genom uttryckliga bestämmelser

i föräldrabalken. Domareföreningarna förutsätter ytterligare att nordisk

rättslikhet uppnås.

Beträffande bördspresumtionen i omgiftesfallen delar Svea hovrätt, hov­

rätten för Västra Sverige och de båda rådhusrätterna kommitténs mening

att barnet i första hand bör antas ha börd i det nya äktenskapet. Också

centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden samt Folkpartiets kvinno­

förbund ansluter sig till kommitténs uppfattning.

Svea hovrätt delar kommitténs mening att, om presumtionen faller, man­

nen i det tidigare äktenskapet bör antas vara fader. Hovrätten förordar

liksom hovrätten för Västra Sverige och rådhusrätten i Malmö uttrycklig

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

35

regel i föräldrabalken också på denna punkt. Sveriges advokatsamfund

finner det tillfredsställande att kommittén har klarlagt innebörden av

bördspresumtionen i de aktuella fallen. Enligt samfundets mening har hit­

tillsvarande osäkerhet många gånger lett till onödiga bördsprocesser. Om

männen i båda äktenskapen gör anspråk på att vara fader, kan enligt Svea

hovrätt någon presumtion mellan dem inbördes inte uppställas. I sådana

fall bör den anses som fader för vars faderskap det finns övervägande skäl.

Möjligheterna att häva presumtionen om börd i det senare äktenskapet

diskuteras i flera remissyttranden. Vad först angår förslaget om möjlighet

till utomrättsligt förfarande i uppenbara fall anser hovrätten för Västra

Sverige att presumtionen lämpligen bör kunna brytas t. ex. genom att

männen i de båda äktenskapen eller deras rättsinnehavare och kvinnan

avger skriftlig förklaring i frågan till vederbörande kyrkobokförare. Cen­

trala folkbokförings- och uppbördsnämnden kritiserar förslaget och anser

kommitténs uttalanden i denna del inte vara helt entydiga. Såvitt nämnden

kan finna anser kommittén att den som ansvarar för kyrkobokföringen,

dvs. pastor, skall besluta i frågan. Ställningstagandet förutsätter emeller­

tid enligt nämndens mening bedömanden av en art som uppenbarligen inte

bör ankomma på kyrkobokföraren. Denne har att fullgöra en ren registre-

ringsuppgift och kan knappast avgöra om saken är uppenbar och ostridig.

Nämnden anser att pastor i omgiftesfallen skall som fader anteckna man­

nen i det nya äktenskapet. Om avsteg från presumtionen har gjorts, måste

detta styrkas. Från de synpunkter nämnden har att anlägga saknar det

betydelse hur bördsfrågan har avgjorts. Det väsentliga är mot bakgrund

av rättssäkerhetskravet att prövningen av frågan inte ankommer på lcyrko-

bokföringsmyndigheten. Också Svea hovrätt finner det olämpligt att låta

kyrkobokföraren avgöra vem som skall antecknas som fader.

Beträffande möjligheten att genom rättegång häva presumtionen för börd

i det senare äktenskapet uppehåller sig remissinstanserna främst vid frågan

om talerätt för mannen i det tidigare äktenskapet. Rådhusrätten i Malmö

uttrycker tvekan inför kommitténs slutsats att denne inte kan antas ha rätt

att föra talan om hävande av presumtionen för börd i det senare äkten­

skapet. Rådhusrätten hänvisar till att sådan talan kan ha samma inne­

börd som positiv bördstalan, nämligen att genom undanröjande av pre­

sumtionen för äkta börd i det senare äktenskapet tillägga barnet börd i det

tidigare äktenskapet.

Flera remissinstanser efterlyser uttryckliga bestämmelser om rätt för

mannen i det tidigare äktenskapet att föra positiv bördstalan om att barnet

härstammar från detta äktenskap. Svea hovrätt, Göta hovrätt, rådhus­

rätterna i Stockholm och Malmö, domareföreningarna och advokatsam­

fundet uttalar sig i denna riktning. Enligt Svea hovrätt kan det mycket väl

inträffa fall då den tidigare mannen känslomässigt starkt engagerar sig

för att han är fader. Stockholms radhusrätt betecknar de av kommittén

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

anvisade utvägarna att lösa frågan inom ramen för gällande rätt som alltför

omständliga och ägnade att fördröja bördsfrågans prövning. Rådhusrätten

i Malmö anser att det i varje fall i motiven bör klargöras i vilken utsträck­

ning positiv bördstalan är möjlig med stöd av 13 kap. 2 § rättegångsbalken.

Helst skulle rådhusrätten se att man överarbetade bördsbestämmelserna i

föräldrabalken och för ordningens skull gjorde dem uttömmande.

Särskilda processuella regler efterlyses i ett par yttranden. Svea hovrätt

ifrågasätter om inte vid positiv eller negativ faderskapstalan från någon

av de presumtiva fädernas sida den andre mannen alltid bör få del av

stämningen, så att han har möjlighet att intervenera i processen. Hovrätten

anser det vidare sannolikt att i vissa fall av positiv eller negativ fader­

skapstalan käranden bör vara skyldig att föra talan inte bara mot barnet

utan också mot den andre presumtive fadern. Vid bördstalan av mannen

i det senare äktenskapet bör enligt hovrätten för Västra Sverige också

mannen i det tidigare äktenskapet behandlas som part.

Domkapitlet i Linköping och länsläkaren i Örebro län förordar att bestäm­

melsen om väntetid får stå kvar. Domkapitlet föreslår att möjlighet införs

till dispens från hindret. Ett upphävande av bestämmelsen kan medverka

till en från samhällets synpunkt mindre önskvärd uppfattning om de för­

pliktelser som äktenskapet avser att ålägga makar. Domkapitlet anser det

också i hög grad tvivelaktigt om man efter ett upphävande kan upprätthålla

presumtionen för att ett barn, som enligt 1 kap. 1 § föraldrabalken kan ha

äktenskaplig börd i två äktenskap, har börd i det senare äktenskapet. Lans-

läkaren anser att slopandet av väntetiden kan komma att vålla stora

problem. Man ser inte sällan att den nya maken inte är övertygad om att

han är far till det barn som föds alltför nära upplösningen av ett tidigare

äktenskap.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Lysningsförfarandet

Nuvarande ordning. Bestämmelser om lysning finns i 3 kap. Ansökan om

lysning skall göras av bägge de trolovade hos präst som för kyrkböckerna i

församling, där kvinnan är kyrkobokförd eller, om hon varken är eller bör

vara kyrkobokförd i svensk församling, där hon vistas (1 §). Är mannen

kyrkobokförd i annan församling, skall han förete intyg (äktenskapsbetyg)

om vad kyrkoböckerna i denna församling innehåller rörande hans behörig­

het att ingå äktenskapet (2 § 1 mom.). Innan lysning får ske, skall prästen

i lysningsförsamlingen pröva om hinder möter mot äktenskapet. Denna

prövning grundas, förutom på kyrkoböckernas innehåll och prästens egen

kännedom om de trolovade, på utredning som de trolovade själva skall

förebringa. Föreligger äktenskapshinder på grund av underårighet eller

omyndighet, skall trolovad styrka att han fått föreskriven dispens och att

37

giftoman respektive förmyndare samtycker till äktenskapet (2 § 2 och 3

mom.). Kan det antas att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö, eller har han

varit sinnessjuk inom de tre sista åren, skall han med läkarintyg styrka att

sinnessjukdom eller sinnesslöhet inte kan påvisas hos honom eller visa veder­

börligt tillstånd till äktenskapet (2 § 4 inom., ändrat 1948: 272). De trolovade

skall vidare avge skriftlig försäkran på heder och samvete rörande frihet från

äktenskapshinder på grund av epilepsi och könssjukdom (2 § 5 mom.,

ändrat 1948:272), släktskap och svågerlag (2 § 6 mom.) samt tidigare

äktenskap (2 § 7 mom.). Har kvinnan varit gift och utvisar inte kyrko­

böckerna att hinder till följd av väntetidsbestämmelsen i 2 kap. 11 § inte

föreligger, skall hon styrka att sådant hinder inte möter (2 § 8 mom.).

Har de trolovade fullgjort vad som åligger dem enligt 2 § och finner

prästen att hinder inte möter mot äktenskapet, skall han genast utfärda

lysningssedel. I denna anges de trolovades fullständiga namn jämte yrke

och hemvist. Därefter sker lysningen genom att lysningssedeln kungörs i

kyrkan tre söndagar i rad (3 §). Närmare bestämmelser om kungörelse­

förfarandet finns i kyrkohandboken. Som huvudregel gäller att kungörel­

sen skall läsas upp i anslutning till predikan och följas av en kyrklig väl­

signelse. Domkapitlet kan emellertid lämna församling tillstånd till att kun­

görandet andra och tredje gångerna i stället sker genom uppläsning ome­

delbart efter gudstjänstens slut. Lysningens syfte är att ge allmänheten

tillfälle att anmäla och styrka hinder mot äktenskapet (4 §). I samma syfte

föreskrivs att kungörelse om utfärdat äktenskapsbetyg skall läsas upp en

söndag i kyrkan i mannens hemförsamling (7 §). Om lysning har ägt rum

i föreskriven ordning utan att äktenskapshinder genom anmälan eller på

annat sätt har blivit känt för lysningsförrättaren, har de trolovade rätt att

få intyg (lysningsbevis) om lysningen och hindersfriheten (5 §).

I vissa fall kan kravet på lysning efterges. Förutsättning härför är att

trolovad är dödligt sjuk eller att mannen kallas till uppbrott mot fienden

eller att det i annat fall föreligger allvarlig fara för att vigsel inte kan kom­

ma till stånd, om lysning skall avvaktas (6 §, ändrad 1940: 273). Det ankom­

mer på vigselförrättaren att bedöma om undantag kan medges och, om så

är fallet, att undersöka om hinder möter mot äktenskapet (4 kap. 7 §).

Bestämmelser om kungörande av förestående äktenskap finns också

i lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållan­

den rörande äktenskap, förmynderskap och adoption samt i lagen den 12

november 1915 (nr 437) om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk

myndighet i utlandet.

Även i övriga nordiska länder upprätthålls f. n. lysningskravet, men be­

stämmelserna om förfarandet avviker på flera punkter från varandra. Detta

beror delvis på skiftande organisatoriska förhållanden, bl. a. i fråga om

folkbokföringen. I alla nordiska länder utom Sverige kan lysning sökas

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

38

hos antingen borgerlig eller kyrklig myndighet. I Danmark ankommer dock

hindersprövningen alltid på den borgerliga lysningsmyndigheten. Där gäller

vidare att kyrklig lysning kungörs en gång från predikstolen. Borgerlig

lysning kungörs genom tingläsning. Vigsel får ske tidigast 14 dagar efter

lysningen. I Finland skall lysning till kyrklig vigsel tillkännages i kyrkan

en söndag. Kungörelsen skall samma dag anslås för en tid av sju dagar.

Lysning till borgerlig vigsel kungörs under samma tid på kommunal an­

slagstavla. I Norge kungörs lysning i Norsk Lysingsblad, som närmast

motsvarar Post- och Inrikes Tidningar, samt på begäran också i kyrkan.

Lysningen skall vara kungjord minst 14 dagar före vigseln. I Island skall

kungörelse om lysning anslås under tre veckor, i fråga om kyrklig lysning

vid kyrkan och beträffande borgerlig lysning på annan offentlig plats. I

samtliga länder finns bestämmelser om befrielse från lysning. I Danmark,

Island och Norge kan dessutom dispens ges från lysningskravet.

Familjerättskommittén. Den fullständighet och tillförlitlighet som känne­

tecknar vår kyrkobokföring gör att lysningen i allmänhet inte kan

väntas medföra kännedom om äktenskapshinder, som prästen inte tidigare

har upptäckt -vid hindersprövningen. Lysningen torde nästan aldrig leda till

att jäv anmäls mot det tillämnade äktenskapet. Kommittén har likväl inte an­

sett sig böra föreslå att kungörelseförfarandet avskaffas. Kungörandet bär

starkt stöd i traditionen och kan möjligen i undantagsfall avhålla trolovad,

som vet att äktenskapshinder föreligger, från att söka förtiga detta vid

hindersprövningen. Några olägenheter av kungörandet torde i regel inte

vållas.

Vad angår formen för kungörandet kan det enligt kommitténs mening

inte gärna komma i fråga att kräva annonsering i ortspressen för att där­

igenom göra förfarandet mera effektivt. Ett alternativ till kungörande i

kyrka kunde vara anslag om lysningen på kommunens anslagstavla. Ett

sådant förfarande skulle dock knappast vara mera effektivt än kungörande

i kyrka men kan vålla extra omgång, så länge hindersprövningen verk­

ställs av prästerskapet. Även om lysningen betraktas som en borgerlig

ämbetsåtgärd, torde därför kungörandet åtminstone tills vidare böra ske

i kyrka. Förfarandet bör emellertid förenklas. Den hos oss gällande ord­

ningen är redan nu mera omständlig än i övriga nordiska länder. Skillnaden

blir ännu större om, såsom har ifrågasatts, lysningskravet helt avskaffas i

Danmark och Island. Kommittén förordar att kungörande skall ske bara

en gång. Denna förenkling kan visserligen tänkas rubba en del av de tra­

ditioner som har vuxit upp kring lysningsförfarandet. Dessa får emellertid

naturligen jämkas till den nya ordningen.

Som huvudregel bör alltjämt gälla att kungörandet sker genom uppläs­

ning. Denna åtföljs enligt kyrkohandboken av en kyrklig välsignelse. Efter­

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

39

som en sådan ordning kan uppfattas som ett intrång i religionsfriheten, bör

möjlighet införas till kungörande i annan ordning för dem som föredrar

det. Kungörandet bör i sådana fall ske genom anslag. Det kan emellertid

verka förvillande om bara vissa lysningar anslås. Förfarandet med anslag

bör därför avse alla lysningar, således också dem som kungörs från predik­

stolen. Beträffande platsen för anslag anses två alternativ kunna komma i

fråga. Man kan antingen använda den plats som i andra fall brukas för

kungörande i kyrka av s. k. världsliga kungörelser eller anordna en sär­

skild anslagstavla för lysningar. Kommittén förordar det senare alternativet.

Närmare föreskrifter om kungörande genom uppläsning och anslag bör

meddelas i administrativ ordning. Bestämmelserna om kungörande av äk-

tenskapsbetyg föreslås ändrade på motsvarande sätt.

Enligt kommitténs förslag skall lysningsbevis kunna utfärdas, när en

vecka bär förflutit från lysningsdagen. Vigsel kan alltså äga rum tidigast

andra måndagen efter lysningsdagen.

Kommittén anser att kungörelseförfarandets ringa betydelse för hinders­

prövningen motiverar vidgade möjligheter till undantag från lysnings-

kravet. Bortsett från viss uppmjukning av nuvarande undantagsregel före­

slår kommittén att lysning också skall kunna underlåtas, om kungörandet

med hänsyn till trolovads personliga förhållanden skulle vara till men för

honom. Ett inte ovanligt fall uppges vara att de trolovade har barn till­

sammans i ett långvarigt utomäktenskapligt förhållande. Frågan om vigsel

blir då ofta aktuell i samband med att barnen skall börja skolan. Det kan

då vara obehagligt för föräldrarna att behöva genom lysning ge till känna

att de har levat tillsammans ogifta. Giftermålet skulle därför underlättas,

om kungörande inte sker. Det bör för befrielse från lysningskravet vara

tillräckligt att trolovad känner sig oroad av kungörandet med tanke på

sina barn och det obehag som kan drabba dem. Ett tänkbart fall av annat

slag är att lysning kan vara till men för politisk flykting genom att avslöja

var han vistas. Också det fallet omfattas av undantagsregeln. Förslaget

innebär däremot givetvis inte att vigselförrättaren får förfara godtyckligt.

Han skall bedöma de skäl som anförs och medge vigsel utan föregående

lysning, när detta framstår som rimligt.

Bestämmelserna i 3 kap. 2 § om den utredning som de trolovade har att

förebringa i samband med hindersprövningen har i kommitté­

förslaget anpassats till föreslagna ändringar i 2 kap. Vidare föreslås att sär­

bestämmelsen i 3 kap. 2 § 4 mom. för den som har varit sinnessjuk inom

de tre sista åren skall utgå.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag i fråga om lysningen biträds

helt eller i huvudsak av bl. a. samtliga domkapitel, Föreningen Sveriges

rättshjälps jurister och Fredrika-Bremer-förbundet. Linköpings domkapitel

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

40

ansluter sig till kommitténs uttalande att kungörandet, låt vara i undan­

tagsfall, kan avhålla trolovad som vet att äktenskapshinder föreligger från

att förtiga detta vid hindersprövningen. Det förhåller sig också otvivel­

aktigt så att ett kungörande i kyrkan tre söndagar i rad utgör grundvalen

för sedvänjorna på lysningssöndagarna. Domkapitlet finner dock inte an­

ledning till erinran mot förslaget att kungörandet andra och tredje gångerna

utgår. Göteborgs domkapitel framhåller att förslaget överensstämmer med

den faktiska utvecklingen. Redan nu tillkännages sålunda lysningar andra

och tredje gången ofta bara formellt efter gudstjänstens slut. Enligt kyrko-

bokföringsinspektören i Stockholm bör det övervägas att öppna möjlighet

till kungörelse två söndagar, om de trolovade önskar det. Härigenom skulle

värdefulla traditioner bättre kunna tas till vara.

Kommitténs förslag att uppläsning i kyrkan på begäran skall kunna helt

underlåtas mottas med viss tvekan av domkapitlen i Linköping, Lund, Här­

nösand och Stockholm. Man ifrågasätter om församlingens bön om väl­

signelse över ett tilltänkt äktenskap verkligen kan anses strida mot reli­

gionsfrihetens princip. Härnösands domkapitel framhåller att i svenska

kyrkans gudstjänster välsignelseönskningar och förböner förekommer i

mycket stor utsträckning och att de avser människor med vitt skilda in­

ställningar till den kristna tron. Enligt Stockholms domkapitel skulle det

snarare strida mot religionsfriheten, om församlingen vägras rätt till för­

bön. Enligt Linköpings domkapitel, som ställer sig i hög grad tveksam till

förslaget, skulle man möjligen kunna tänka sig att den föreslagna ord­

ningen tillämpades i fall då de trolovade eller en av dem inte tillhör svenska

kyrkan. Ett system, enligt vilket alla lysningar skall kungöras genom an­

slag, kan bli tämligen betungande, i varje fall i större församlingar.

Domkapitlen i Linköping och Lund samt domareföreningarna anser att

lysningsbevis bör få utfärdas först när två veckor har förflutit från lys­

ningsdagen. En vecka kan vara för kort tid för anmälan av eventuellt

äktenskapshinder.

I åtskilliga yttranden föreslås att lysningskravet helt slopas. Denna

ståndpunkt intar sålunda bl. a. Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och

Blekinge, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden, en minoritet inom

Karlstads domkapitel, barnavårdsnämnden i Malmö, Förbundet för reli­

gionsfrihet, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, Folkpartiets ung­

domsförbund och Riksförbundet för sexuell upplysning. Även Göta hovrätt,

Stockholms rådhusrätt och Folkpartiets kvinnoförbund ifrågasätter om inte

lysningskravet bör upphävas. Yttrandena präglas genomgående av den upp­

fattningen att lysningen saknar praktisk betydelse.

Enligt Svea hovrätt är numera den hindersprövning som företas av präs­

ten helt avgörande för om hinder mot äktenskapet kan uppdagas. Med hän­

syn härtill synes det principiellt oriktigt att vigsel i allmänhet inte skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

41

kunna äga rum utan föregående lysning. Visserligen kan enligt förslaget

lysning underlåtas, om kungörandet med hänsyn till trolovads personliga

förhållanden skulle vara till men för honom. Lysningsförrättaren och de

trolovade kan emellertid ha olika meningar om de personliga skäl som kan

godtas. Även om lysningsförfarandet inte längre tillerkänns några rätts­

verkningar, måste skälig hänsyn dock tas till att majoriteten av svenska

folket säkert önskar ha kvar ett lysningsförfarande av traditionell typ.

Detta önskemål kan tillgodoses genom en ordning, enligt vilken kungörande

i kyrkan regelmässigt skall äga rum, om inte någon av kontrahenterna

motsätter sig detta. I det senare fallet bör de trolovade ha rätt till vigsel,

så snart vederbörlig hindersprövning har skett. Närmare bestämmelser

om lysningsförfarandet kan ges i administrativ ordning. Det kan vara tvek­

samt, om ett kungörande av denna typ bör ske en eller flera söndagar.

Traditionella skäl talar närmast för att kungörandet på samma sätt som

nu sker tre gånger. Hovrätten över Skåne och Blekinge ger uttryck för

liknande tankegångar. Vad kommittén anför om att kungörandet kan

tänkas avhålla trolovad från att förtiga äktenskapshinder torde enligt hov­

rättens mening sakna verklighetsunderlag. Bara hänsyn till traditionen

talar alltså för att lysningen behålls. Men det skälet kan åberopas bara för

nuvarande system med lysning tre söndagar i råd. För kommitténs förslag

talar ingen tradition. De vidgade möjligheterna till befrielse från lysning

kommer att visa sig överflödiga och vålla irritation. Kontrahenterna bör

själva få avgöra om lysning skall ske eller inte. Hindersprövningen bör vara

en tillräcklig garanti för att de rättsliga förutsättningarna för äktenskap

är uppfyllda. Om det konstateras att hinder mot äktenskapet inte före-

ligger bör bevis därom, förslagsvis kallat vigseltillstånd, kunna utfärdas

utan att någon tidsfrist behöver avvaktas. De trolovade bör på begäran kunna

få lysning kungjord i kyrkan på samma sätt som nu. Om de väljer ett

sådant kungörande, bör de självfallet ha att avvakta att lysningen full­

bordas. Bl. a. Göta hovrätt och Folkpartiets kvinnoförbund uttalar sig i

samma riktning. Stockholms rådhusrätt framhåller att de ändringar som

kommittén föreslår i förfarandet tillsammans med de vidgade möjlighe­

terna till befrielse från lysning innebär en sådan uppluckring av lysnings­

förfarandet att det även med kommitténs inställning till kungörandets

praktiska betydelse kan synas onödigt att över huvud taget behålla den

obligatoriska lysningen.

Folkpartiets ungdomsförbund anser att lysningsförfarandet också i den

av kommittén föreslagna utformningen innebär ett intrång i religions­

friheten, eftersom befrielse från lysning skulle kräva särskild begäran

därom. Riksförbundet för sexuell upplysning framhåller att förfarandet kan

innebära betydande olägenheter t. ex. om kontrahenterna har sammanbott

under äktenskapsliknande förhållanden och kanske även har barn.

Flera remissinstanser hävdar att ett kungörelseförfarande i varje fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

42

bör anordnas på annat sätt än kommittén föreslår. Socialstyrelsen anser

det sålunda uppenbart att kungörandet bör ske på sätt som bättre än

uppläsning i kyrka svarar mot syftet att nå en större allmänhet. Styrelsen

nämner som exempel kungörelse på kommunal anslagstavla och i post­

kontor, eventuellt i förening med kungörelse på lämplig plats i eller invid

kyrka. En sådan ordning utesluter givetvis inte att den som så önskar kan

få lysningen kungjord genom uppläsning i kyrkan, om de kyrkliga myn­

digheterna medger det. Enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län bör kungöran­

det ske genom anslag i församlingens expeditionslokal. Förbundet för reli­

gionsfrihet anser att annonsering i ortspressen bör användas, om kun­

görande anses nödvändigt.

Den föreslagna nya bestämmelsen om undantag från lysningskravet

biträds uttryckligen av länsstyrelsen i Gävleborgs län, domkapitlen i Karl­

stad och Härnösand samt Fredrika-Bremer-förbundet. Kyrkobokförings-

inspektören i Stockholm hävdar att den som har utträtt ur svenska kyrkan

bör kunna begära befrielse från lysning, även om han inte kan åberopa att

kungörandet med hänsyn till hans personliga förhållanden skulle vara till

men för honom.

Enligt Stockholms rådhusrätt bör det i lagtexten klart anges vilka undan­

tag som avses.

En negativ inställning till förslaget redovisas av centrala folkbokförings-

och uppbördsnämnden, domkapitlen i Uppsala, Linköping, Lund och Göte­

borg samt domareföreningarna. Därvid hävdas så gott som genomgående

att vigselförrättaren, om förslaget genomförs, skulle åläggas en alltför

vansklig och grannlaga prövning av förhållanden, om vilka han ofta

saknar personlig kännedom. Linköpings domkapitel påpekar sålunda att

den föreslagna lagtexten inte ger vigselförrättaren närmare ledning be­

träffande de krav som bör uppställas och den utredning som bör föreligga

för att lysning skall kunna underlåtas. Självfallet skall vigselförrättaren

och inte de trolovade avgöra, om lysning skall ske eller inte. Man kan emel­

lertid befara att de trolovade många gånger inte vill inse detta, och det är

inte uteslutet att obehagliga situationer kan uppstå. Domkapitlet anser det

uppenbart att vigselförrättaren många gånger inte kan grunda sitt av­

görande bara på de trolovade s egna uppgifter. En sådan prövning skulle

ofta framstå som alltför osäker. Det kan sålunda givetvis inte förutsättas

att vigselförrättaren har närmare kännedom om de trolovades personliga

förhållanden. Han måste därför skaffa sig pålitliga uppgifter på annat sätt,

vilket framstår som föga tilltalande. Domkapitlet finner det också tveksamt,

om alla vigselförrättare har förutsättningar att träffa sådana avgöranden

som det här gäller. I varje fall torde man vid förordnande av borgerliga

vigselförrättare knappast ha räknat med sådana krav på vederbörandes

kompetens. Bl. a. domareföreningarna uttalar sig på liknande sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

43

Domkapitlen i Uppsala, Lund och Göteborg ifrågasätter också behovet

av den föreslagna undantagsbestämmelsen.

Förbundet för religionsfrihet, Sveriges socialdemokratiska ungdomsför­

bund, Folkpartiets ungdomsförbund och Riksförbundet för sexuell upplys­

ning föreslår att hindersprövningen anförtros civil myndighet.

Förbundet för religionsfrihet anser det orimligt att representanter för en

religiös meningsriktning skall ha hand om denna uppgift, som berör alla

medborgare.

Kangl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Vigsel

Villkor för vigsel

Nuvarande ordning. Vigsel får i princip inte ske förrän lysning har ägt

rum. Enligt 4 kap. 6 § andra stycket måste vigsel i allmänhet förrättas

inom fyra månader efter det att lysningen har fullbordats. Om de trolovade

eller endera av dem tillhör den nomadiserande lappbefolkningen, gäller

lysningen emellertid ett år.

Familjerättskommittén. I anslutning till sitt förslag om ändringar beträf­

fande lysningsförfarandet har kommittén föreslagit vissa jämkningar i reg­

lerna om villkoren för vigsel. Bl. a. har uttrycket »den nomadiserande

lappbefolkningen» i 4 kap. 6 § andra stycket ersatts med »den renskötande

samebefolkningen» enligt önskemål från styrelsen för Svenska samernas

riksförbund, som ansett att undantagsregeln fortfarande är berättigad.

I fråga om innebörden av begreppet »renskötande» hänvisar kommittén

till 1 § lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till

renbete i Sverige. Kommittén påpekar att giltighetstiden skall räknas från

lysningsdagen och inte från den dag då vigsel tidigast kunnat äga rum.

Remissyttrandena. Särbestämmelsen för den renskötande samebefolk­

ningen avstyrks av Luleå domkapitel och Folkpartiets ungdomsförbund,

vilka anser att lagstiftningen inte bör göra skillnad mellan olika befolk­

ningsgrupper. Domkapitlet framhåller vidare att de moderna kommunika­

tionerna har förändrat livsförhållandena även för sameungdomen. Möj­

ligheterna att företa ny lysning, om en tidigare lysning förfaller, åberopas

också. Slutligen uppger domkapitlet att en förfrågan hos pastor i Kare­

suando, Jukkasjärvi, Vittangi, Gällivare och Jokkmokks församlingar, vilka

har den största samebefolkningen, har gett vid handen att undantagsbe­

stämmelsen utnyttjats bara i ett fall under de senaste tio åren.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1968

Borgerlig vigsel

Nuvarande ordning m. m. Äktenskap ingås genom kyrklig eller borgerlig

vigsel (4 kap. 1 §). Borgerlig vigsel förrättas av lagfaren domare i allmän

underrätt eller av den som länsstyrelsen särskilt förordnar till vigselför­

rättare (5 §). Enligt kungörelsen den 20 november 1964 (nr 678) med

närmare föreskrifter om borgerlig vigsel är domare skyldig att viga bara

under tjänstetid vid domstolens kansli. Bestämmelser om tjänstgöringstid

för särskilt förordnad vigselförrättare meddelas av länsstyrelsen.

Vid tillkomsten av nuvarande bestämmelser om behörig borgerlig vigsel­

förrättare framhöll departementschefen (prop. 1964: 163 s. 117) vikten av

att länsstyrelserna utnyttjade möjligheten att förordna särskild vigselför­

rättare, så att det fanns borgerliga vigselförrättare på de orter där behov

därav förelåg. Första lagutskottet underströk i sitt av riksdagen godkända

utlåtande (nr 36) departementschefens uttalande. Utskottet framhöll att

det särskilt i större kommuner kunde visa sig behövligt att utse en eller

flera borgerliga vigselförrättare på ort, där det redan fanns ordinarie

vigselförrättare. Härigenom kunde vinnas bl. a. den fördelen att man lät­

tare fick tillgång till borgerlig vigselförrättare, som var beredd att tjänst­

göra även på lördagar och helgdagsaftnar. Lämpliga vigselförrättare kunde

stå att finna bl. a. bland de kommunala förtroendemännen. Om sådana

förordnades, kunde befolkningen utanför centralorterna många gånger

på lämpligt sätt tillförsäkras möjlighet till borgerlig vigsel. Utskottet har

i sina av riksdagen godkända utlåtanden 1966: 15 och 1967: 12 erinrat om

vikten av att de båda vigselformerna likställs genom ökat antal borgerliga

vigselförrättare och värdiga lokaler för borgerlig vigsel.

Familjerättskommittén. Kommitténs förslag om borgerlig vigsel överens­

stämmer i sak med gällande rätt.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det önskvärt

att systemet med särskilt förordnade vigselförrättare genomförs överallt

och att dessa anlitas i första hand. Nuvarande ordning med domare som

ordinarie vigselförrättare är enligt hovrätten ganska olämplig och närmast

en nödlösning. Alla domare passar inte för uppgiften, som är helt främ­

mande för deras övriga ämbetsuppgifter. Möjligheten att få borgerlig vig­

sel av domare bör stå öppen bara i andra hand. Hovrätten anser det vidare

önskvärt att kommunerna uppmuntras att tillhandahålla sådana praktiska

anordningar att också den borgerliga vigseln får den allvarliga och hög­

tidliga prägel, som allmänheten begär av en vigsel. Förbundet för religions­

frihet, som också anser att den borgerliga vigselakten bör ges en värdigare

inramning, pekar särskilt på behovet av lämpliga lokaler.

45

Några remissinstanser framhåller behovet av åtgärder för att öka möj­

ligheterna till borgerlig vigsel. Svenska stadsförbundet och Fredrika-Bre-

mer-förbundet åberopar första lagutskottets uttalanden år 1964. Stadsför­

bundet anser i likhet med utskottet att det är angeläget att länsstyrelserna

utnyttjar sina befogenheter att förordna borgerliga vigselförrättare. För­

bundet delar också utskottets uppfattning att lämpliga vigselförrättare

står att finna bland de kommunala förtroendemännen. Om kretsen av

borgerliga vigselförrättare vidgas i enlighet med utskottets intentioner

bör det enligt Fredrika-Bremer-förbundet vara möjligt att i större utsträck­

ning än f. n. få borgerlig vigsel på lördagar och söndagar så att valfriheten

mellan vigselformerna kan bli en realitet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, Svenska stadsförbundet och Svenska

kommunförbundet hävdar att särskilt förordnad borgerlig vigselförrättare

bör få ersättning för uppdraget. En sådan ordning anses kunna minska

svårigheterna att finna vigselförrättare som är villiga att tjänstgöra på

fritid. Stadsförbundet och kommunförbundet, som hänvisar till att bor­

gerliga medlare enligt familj erättskommitténs förslag skall få ersättning

av statsverket, föreslår att också arvode till särskilt förordnad vigselför­

rättare skall utgå av statsmedel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Formfel vid vigsel

Nuvarande ordning. Enligt 4 kap. 9 § (ändrad 1951:681) är vigsel utan

verkan, om den har förrättats av någon, som saknar behörighet att viga,

eller om föreskrifterna i 8 § andra stycket inte har iakttagits. I 8 § andra

stycket föreskrivs att de trolovade skall vara samtidigt närvarande inför

vigselförrättaren och på hans fråga avge sitt ja och samtycke till äktenskapet

samt därefter av honom förklaras för äkta makar.

Motsvarande formkrav gäller i övriga nordiska länder. Enligt norsk rätt

kan Konungen i särskilda fall förklara vigsel giltig, även om den har för­

rättats av någon som inte var behörig att viga. Godkännande kan ges också

efter det att någon av parterna eller båda har avlidit.

Familjerättskommittén. Också i Sverige kan enligt kommitténs mening upp­

komma behov av att i efterhand bekräfta formellt bristfällig vigsel. Även om

kraven på vigselns form är mycket enkla, saknas inte exempel på att

något av dem har eftersatts på grund av förbiseende från vigselförrättarens

sida. Tvekan kan också i vissa fall tänkas uppstå, om borgerlig vigselför­

rättare har varit behörig att viga.

Har parterna varit i god tro och förlitat sig på att vigseln var giltig, ter

det sig hårt om äktenskapet skall anses ogiltigt på grund av ett formfel som

kanske upptäcks långt efteråt. Parterna kan visserligen i regel låta viga

sig på nytt. Denna möjlighet står dock inte öppen, när någondera har av­

lidit och kan i andra fall vara förenad med avsevärda svårigheter. Enligt

kommittén behöver det inte medföra några olägenheter om möjlighet

öppnas för Kungl. Maj :t att, när synnerliga skäl föreligger, i efterhand

godkänna en ogiltig vigsel med verkan att äktenskapet skall anses ha

bestått alltsedan vigseln. Ansökan om godkännande bör kunna göras av

mannen eller kvinnan eller, om någon av dem har avlidit, av arvinge till

denne. Några närmare riktlinjer för utövandet av dispensbefogenheten

torde inte behöva anges. Fråga om tillämpning av undantagsbestämmelsen

torde uppkomma bara i sällsynta undantagsfall. Det bör självfallet inte

komma i fråga att mot någonderas bestridande eller efter enderas död

godkänna vigsel, som är behäftad med formellt fel, om tvekan kan råda

rörande de trolovades vilja att ingå äktenskapet. Förslaget avser väsent­

ligen sådana fall då något fel i förrättningen har uppkommit av rent för­

biseende, t. ex. om vigselförrättaren vid samtidig vigsel av flera brudpar

har glömt att avkräva någon av de trolovade hans uttryckliga ja och sam­

tycke till äktenskapet eller att förklara något av paren för äkta makar.

Remissyttrandena. Förslaget har godtagits av samtliga remissinstanser

utom länsstyrelsen i Gävleborgs lån, som framhåller att förslaget inte anger

hur formfel vid vigsel skall konstateras. Med hänsyn till de följder ogil­

tigheten medför bör denna fastställas genom särskilt förfarande inför

myndighet. Det är inte nödvändigt att befogenheten tillkommer domstol.

Uppgiften kan lämpligen anförtros domkapitel vid kyrklig vigsel och läns­

styrelse vid borgerlig vigsel. Dessa myndigheter bör också få befogenhet att

förklara att ogiltig vigsel skall bestå.

46

Kungi. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Vissa återgångs- och skillnadsgrunder

Äktenskap kan, förutom genom makes död, upplösas genom dom på

återgång eller på äktenskapsskillnad. Dessa båda institut är i så måtto

likställda att de avser upplösning av giltigt äktenskap. Medan skälen för

återgång hänför sig till omständigheter vid äktenskapets ingående, avser

skillnadsgrunderna förhållanden som har uppstått efter vigseln. Denna olik­

het har ansetts böra påverka regleringen av de ekonomiska mellanhavandena

vid upplösningen.

Återgång på grund av kroppsliga sjukdomstillstånd

Nuvarande ordning. Äktenskap skall enligt 10 kap. 3 § första stycket 3. på

yrkande av make gå åter, om denne inte kände till att den andra maken

vid vigseln led av fallandesot, som härrör av övervägande inre orsaker,

könssjukdom i smittosamt skede, spetälska eller obotlig vanförhet till

äktenskap. Talan om återgång skall väckas inom sex månader från det

maken fick kännedom om återgångsskälet och senast inom tre år efter vig­

seln (3 § andra stycket). Vidare gäller enligt paragrafens tredje stycke att

återgångstalan inte får anställas för könssjukdom, om maken inte har

smittats och sjukdomen inte längre är i smittosamt skede, eller för annan

sjukdom sedan den har botats.

De danska, isländska och norska äktenskapslagarna innehåller i huvudsak

samma återgångsskäl. Den finska lagen innehåller en mera allmänt avfattad

regel om återgång på grund av svek eller misstag angående bl. a. svår sjuk­

dom.

Knngl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

47

Kommittén angående medicinska äktenskapshinder. Kommittén föreslår

som tidigare har nämnts att äktenskapshindret vid epilepsi upphävs. Sam­

tidigt bör enligt kommittén den mot hindret svarande återgångsgrunden

upphöra att gälla.

Kommittén framhåller vidare att spetälska numera kan betraktas som i

det närmaste försvunnen i vårt land. Bara något enstaka fall förekommer

alltjämt. Det finns därför inte något praktiskt behov att behålla denna

sjukdom som särskild återgångsgrund. Eftersom andra sjukdomar kan ha

lika allvarliga verkningar, framstår en särregel för spetälska också som

tämligen godtycklig från medicinsk synpunkt. Kommittén föreslår därför

att spetälska inte längre skall utgöra återgångsskäl.

Familjerättskommittén. I anslutning till sitt förslag att slopa epilepsi som

äktenskapshinder förordar kommittén att epilepsi får utgå också som åter­

gångsgrund. Däremot vill kommittén inte förorda motsvarande ändring

i fråga om könssjukdom i smittosamt skede, trots att inte heller sådan

sjukdom skall vara äktenskapshinder enligt kommittéförslaget. Att make

vid vigseln, andra maken ovetande, led av könssjukdom i smittosamt skede

kan enligt vad kommittén framhåller kännas så kränkande för den senare

att han inte rimligen bör betagas rätten att föra talan om återgång i den

begränsade utsträckning som nuvarande bestämmelse medger. Det kan

f. ö. förutsättas att talan om återgång väcks bara om sjukdomen är svår­

artad. Spetälska synes som ett numera opraktiskt fall böra utgå som åter­

gångsgrund.

Remissyttranden över familjerättskommitténs förslag. Länsläkaren i

Kristianstads län anser att könssjukdom i smittosamt skede alltjämt bör

utgöra återgångsgrund. Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår att

obotlig vanförhet till äktenskap får utgå som återgångsgrund. Starka skäl

talar enligt hovrättens mening för att makarna hänvisas till att i vanlig

48

ordning söka hemskillnad eller äktenskapsskillnad, om det visar sig att

samlevnaden mellan dem blir omöjlig av denna anledning.

Kungl. Maj:ts proposition nr i36 år 1968

Hemskillnad på gemensamt yrkande

Nuvarande ordning m. m. Makar, som är ense om att de på grund av djup

och varaktig söndring inte kan fortsätta sammanlevnaden, har enligt 11 kap.

1 § rätt att få hemskillnad. Målet får enligt 15 kap. 7 § inte tas upp till

prövning utan att fullständig medling har ägt rum.

Av förarbetena (NJA II 1916 s. 200) framgår att det tillkommer makarna

själva att bedöma, om sammanlevnaden kan fortsättas. Rätten har bara

att ta hänsyn till om makarna är eniga i skillnadsfrågan men får inte gå in

i någon prövning av förhållandet mellan parterna. I överensstämmelse här­

med innehöll det för riksdagen framlagda förslaget inte något uttryckligt

krav på djup och varaktig söndring mellan makarna. Avsikten var emel­

lertid inte att möjliggöra skilsmässa i andra fall än då makar efter allvar­

ligt och moget övervägande funnit sig inte kunna med fördel fortsätta sam­

manlevnaden. För att denna avsikt skulle komma till uttryck i lagtexten

gjordes under riksdagsbehandlingen en hänvisning till djup och varaktig

söndring.

Lagrummet har motsvarighet i övriga nordiska länder. De isländska och

norska bestämmelserna innehåller inte någon hänvisning till djup och var­

aktig söndring som grund för makarnas önskan om hemskillnad. Det räcker

enligt den norska regeln med att makarna anser sig inte kunna fortsätta sam­

manlevnaden och är ense om hemskillnad.

Familjerättskommittén. Nuvarande krav på djup och varaktig söndring

kan visserligen ha avsedd verkan såtillvida som en begäran om hemskillnad

knappast kan bifallas, om den framställs helt kort efter äktenskapets in­

gående. I allmänhet måste emellertid makarnas uppgift om söndringen

tas för god. En viss garanti mot förhastade hemskillnader ligger i kravet

på medling. Men har sådan ägt rum kan makarna få hemskillnad, om de

anger att de på grund av djup och varaktig söndring finner sig inte kunna

fortsätta sammanlevnaden. På detta sätt förfar man också i många fall,

när orsaken till hemskillnadsansökan är en annan än djup och varaktig

söndring, t. ex. otrohet från endera makens sida. I stället för att inför

rätten dra fram någon särskild omständighet, som berättigar till hem- eller

äktenskapsskillnad, går den kränkte maken med på gemensam ansökan om

hemskillnad. Det är emellertid otillfredsställande att makar, som vill ha

hemskillnad, tvingas använda ordalag som inte motsvarar verkliga förhål­

49

landet. Kommittén förordar därför att stadgandet avfattas så att makar

skall kunna få hemskillnad, om de på grund av djup och varaktig söndring

eller eljest finner sig böra häva sammanlevnaden.

Remissyttrandena. Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges rätts­

hjälpsjurister och Rätts psykiatriska föreningen tillstyrker förslaget och

finner det tillfredställande att djup och varaktig söndring inte längre skall

behöva anges som grund för hemskillnad. Uppsala domkapitel godtar i

huvudsak förslaget men förordar i syfte att förebygga missbruk och för­

hastade skilsmässor att uttrycket »eller eljest» byts ut mot en formulering

som understryker att det bör vara fråga om allvarliga motsättningar mellan

makarna eller svåra störningar i äktenskapet.

Göteborgs rådhusrätt vänder sig mot att makarna i fråga om möjlig­

heterna att fortsätta äktenskapet skall förklara bara att de finner sig böra

häva sammanlevnaden. Makarna förutsätts ha den uppfattningen att äkten­

skapet är ohållbart och att de av den anledningen inte kan fortsätta sam­

manlevnaden. Detta kommer enligt rådhusrättens åsikt till uttryck på ett na­

turligt sätt i paragrafens nuvarande lydelse. Det kan också ha viss betydelse

att makarna tvingas överväga om de verkligen kan fortsätta samman­

levnaden eller inte. Rådhusrätten avstyrker därför ändring i denna del. En­

ligt hovrätten för Övre Norrland torde det i allmänhet inte finnas skäl för

hemskillnad, om makarna inte med gott samvete kan förklara att det är

söndring mellan dem. Hovrätten finner det emellertid inte uteslutet att

hemskillnad någon gång bör medges, även om makarna saknar grund för

en sådan förklaring. Att makarna som kommittén föreslår skall kunna få

hemskillnad, om de finner sig böra häva sammanlevnaden, är däremot

knappast förenligt med samhällets syn på äktenskapet som ett i princip

livsvarigt förbund. Hovrätten föreslår, liksom också hovrätten över Skåne

och Blekinge, att regeln formuleras så att makar, som finner sig inte kunna

fortsätta sammanlevnaden, skall ha rätt till hemskillnad, när de är ense

därom.

Enligt Göta hovrätt bör lagrummet bara innehålla att makar, som inte

vill fortsätta sammanlevnaden, kan erhålla hemskillnad.

Ett par remissinstanser avstyrker ändring av paragrafen. Enligt Stock­

holms rådhusrätt innebär kommitténs förslag närmast att makarna inte

behöver ange något skäl för sin önskan om hemskillnad. Det formella

kravet på djup och varaktig söndring utgör emellertid utgångspunkten för

den som skall medla mellan makarna. Skulle makar kunna få hemskillnad

utan att ens behöva ange någon grund för sin önskan, kan det också befaras

att hemskillnadsförfarandet övergår till att bli en ren registreringsåtgärd.

Det finns inte anledning att främja en sådan utveckling. Inte heller Stock­

holms domkapitel anser att kommittén har anfört bärande skäl för upp­

mjukningen av kravet på djup och varaktig söndring. Ändringen kommer

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 136

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

50

utan tvekan att minska allmänhetens respekt för äktenskapet som en

livsvarig förbindelse, vilket kan medföra allvarliga vådor för samhället.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Äktenskapsskillnad på grund av tvegifte

Nuvarande ordning. Har make ingått nytt gifte medan det tidigare äkten­

skapet består, kan andra maken i det första äktenskapet enligt 11 kap. 7 §

få äktenskapsskillnad. Talan måste väckas inom sex manader från det att

han fick kunskap om den nya vigseln.

Motsvarande regler finns i övriga nordiska länder utom Finland, där

make i tvegiftesfallen är hänvisad till att söka skilsmässa på grund av

äktenskapsbrott.

Familjerättskommittén. Efter utgången av preskriptionstiden i 11 kap.

7 § kan en tvegiftessituation upplösas bara genom talan om återgång av

det senare äktenskapet (10 kap. 1 §). Detta framstår som otillfredsställande,

om preskriptionsregeln har förbisetts men alla berörda parter önskar upp­

lösning av det tidigare äktenskapet. Då måste nämligen dömas först till

återgång av det senare äktenskapet och sedan till äktenskapsskillnad i det

tidigare äktenskapet på annan grund än tvegifte. Härefter kan makarna

i det senare äktenskapet gifta om sig. Kommittén föreslår därför att preskrip­

tionsregeln upphävs.

Remissyttrandena. Förslaget har godtagits av samtliga remissinstanser.

Rättspsykiatriska föreningen hälsar förslaget med tillfredsställelse.

Äktenskapsskillnad på grund av otrohet

Nuvarande ordning. Enligt It kap. 8 § (ändrad 1937: 243) har make rätt

till äktenskapsskillnad, om den andra maken bryter äktenskapet med hor

eller eljest övar otukt med annan. Äktenskapsskillnad kan dock inte be­

viljas make, som har varit delaktig i gärningen eller samtyckt därtill.

Talan skall väckas inom sex månader efter erhållen kunskap om gärningen

och senast inom tre år sedan den begicks.

Motsvarande grund för skilsmässa finns i övriga nordiska länder.

Familjerättskommittén. Otrohet kan vara en följd av tillfälliga omständig­

heter. Utsikterna att äktenskapet skall kunna fortsättas är då relativt

goda. Det kan likväl ligga nära till hands att den förfördelade maken, när

han får reda på otroheten, begär skilsmässa utan att ge sig tid till besin­

ning. Om det i ett sådant fall kunde dömas till hemskillnad i stället för

äktenskapsskillnad, skulle maken under hemskillnadstiden få tillfälle att

överväga, om han kan överse med otroheten. En betänketid kan vara

51

värdefull, inte minst med tanke på barnen. Visserligen leder hemskillnad

i flertalet fall till äktenskapsskillnad. Men den omständigheten att ett inte

obetydligt antal makar efter vunnen hemskillnad återupptar samman­

levnaden visar att institutet har sitt värde.

Trots det sagda ställer sig kommittén mycket tveksam till tanken att

avskaffa rätten till omedelbar äktenskapsskillnad på grund av otrohet.

Sexuell trohet mellan makar är av grundläggande betydelse för att ett gott

förhållande skall kunna bevaras i äktenskapet och alltså också för att

detta skall kunna erbjuda en lämplig miljö för gemensamma barns vård

och fostran. Det är av vikt att denna uppfattning kommer till klart uttryck

i lagstiftningen. Man måste också beakta att äktenskapsbrott alltjämt regel­

mässigt av den oskyldige maken uppfattas som en allvarlig personlig kränk­

ning. Inte sällan torde det av känslomässiga skäl framstå som omöjligt för

honom att fortsätta äktenskapet. Det kan kännas som en ny oförrätt, om

äktenskapet inte kan upplösas förrän efter hemskillnad, i synnerhet när

den andra maken uppehåller en utomäktenskaplig förbindelse under liem-

skillnadstiden. Hemskillnadens betydelse som prövotid bör inte heller över­

skattas. Vid hemskillnadsårets utgång kan make få äktenskapsskillnad,

även om den andra maken då vill fortsätta äktenskapet. I de fall, där det

alls finns utsikter att äktenskapet skall kunna bestå, torde otrohet ofta nog

bara leda till gemensam ansökan om hemskillnad. Det bör slutligen också

beaktas att otrohet är skilsmässogrund i de flesta utländska lagar som

över huvud taget tillåter äktenskapsskillnad. Från internationellt privat­

rättslig synpunkt är det därför förenat med betydande fördelar om skill-

nadsgrunden står kvar i svensk rätt. Kommittén anser övervägande skäl

tala för att rätten till omedelbar äktenskapsskillnad i otrohetsfallen behålls

som huvudregel.

Redan nu gäller att rätten till skilsmässa på grund av otrohet är ute­

sluten, om den andra maken har varit delaktig i gärningen eller lämnat sitt

samtycke därtill. Det förra fallet torde inte behöva särskilt anges, eftersom

samtycke då alltid kan antas föreligga. Rätten till äktenskapsskillnad bör

emellertid begränsas ytterligare. År makarna hemskilda, kan makes otrohet

typiskt sett inte anses tillfoga den andre någon kränkning av allvarligare

art. Det kan visserligen sägas att hemskillnadstidens karaktär av prövo-

och betänketid förutsätter att trohetsplikten upprätthålls. Möjligheten att

vinna omedelbar äktenskapsskillnad är emellertid inte någon lämplig

sanktion i detta fall. Kommittén förordar därför att otrohet under hem­

skillnad inte skall grunda rätt till äktenskapsskillnad. Också i andra fall

kan särskilda skäl tala mot omedelbar skilsmässa. Omständigheterna kan

vara sådana att otroheten inte innebär någon grövre kränkning av den

andra maken. Hit kan ibland hänföras äktenskapsbrott medan makarna

levde åtskilda på grund av söndring, som inte beror på makes utomäkten-

skapliga förbindelse. Har den make som yrkar äktenskapsskillnad själv

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

52

varit otrogen eller har han utan giltig orsak lämnat hemmet för längre

tid, kan omständigheterna också vara sådana att han inte bör få omedelbar

skilsmässa. Det synes inte tilltalande att dom på äktenskapsskillnad då

skall fällas mot den, djupare sett, förfördelade maken. Kommittén föreslår

i enlighet med det anförda att huvudregeln inte skall tillämpas, om den

andra maken har samtyckt till gärningen eller makarna var hemskilda

eller särskilda skäl i annat fall talar mot äktenskapsskillnad.

Kommittén framhåller att make redan nu torde kunna få hemskillnad

enligt 11 kap. 2 § på grund av den andra makens otrohet, om han föredrar

det framför äktenskapsskillnad. En särskild regel om hemskillnad föreslås

emellertid i 8 §.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag biträds helt eller i allt väsentligt

av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland,

domkapitlet i Lund, en ledamot av rådhusrätten i Malmö, domareförening­

arna, advokatsamfundet, Högerpartiets kvinnoförbund och Yrkeskvinnors

klubbars riksförbund.

Från flera håll understryks vikten av att otrohet alltjämt i princip skall

grunda rätt till omedelbar äktenskapsskillnad. Svea hovrätt finner att det i

vissa fall skulle vara uppenbart otillfredsställande, om den förfördelade

maken saknade rätt att begära äktenskapsskillnad vid otrohet. Höger­

partiets kvinnoförbund uttalar sig på liknande sätt. Domareföreningarna

anser att redan hänsynen till den oskyldige maken ofta kräver att denne

har möjlighet till omedelbar skilsmässa. De gemensamma barnen har vi­

dare berättigade krav på att föräldrarnas äktenskap skall kunna erbjuda

dem en lämplig miljö för vård och fostran. Det är ofta större risk för att

barn miljöskadas i disharmoniska äktenskap än efter en skilsmässa. De

tvister och störningar som ofta förekommer under ett hemskillnadsår är

inte nyttiga för barnen. Enligt en ledamot av rådhusrätten i Malmö finns

det risk för moralisk uppluckring om äktenskapsbrott bara kan leda till

hemskillnad.

Enligt Yrkeskvinnors klubbars riksförbund är det värdefullt att möj­

ligheterna till äktenskapsskillnad på grund av otrohet jämkas på föreslaget

sätt. Andra allvarliga omständigheter i ett äktenskap kan nämligen ofta

vara den verkliga orsaken till otrohet.

Föreningen Sveriges rättshjälps jurister avstyrker att paragrafen ändras.

I flera yttranden förordas en lösning efter andra principiella riktlinjer.

Bl. a. länsstyrelsen i Örebro län ansluter sig sålunda till det norska för­

slaget, enligt vilket möjligheten att vinna omedelbar äktenskapsskillnad

står kvar men domstolen får rätt att i stället döma till hemskillnad. För­

hastade skilsmässor skulle därigenom kunna undvikas. Även Svea hovrätt

och Lunds domkapitel anser att en sådan lösning är ett tänkbart alternativ

till kommitténs förslag. Enligt hovrättens mening skulle emellertid den

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

53

diskretionära prövningsrätten ställa domstolarna inför ytterst vanskliga

avgöranden. Rådhusrätten i Malmö förordar en huvudregel som i otrohets-

fallen berättigar bara till hemskillnad men som förses med rimliga undan­

tag med hänsyn bl. a. till de internationellträttsliga aspekterna. Fredrika-

Bremer-förbundet uttalar sig i samma riktning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge samt barnavårdsnämnderna i Malmö

och Örebro anser att otrohet bara bör ge rätt till hemskillnad. Enligt hov­

rättens mening är det ofta svårt att bedöma skuldfrågan, och ett äktenskaps­

brott kan framstå snarare som ett symptom på söndring än som orsak

därtill. Mot bakgrund av makarnas inbördes förhållande kan det ofta synas

mindre motiverat att make uppfattar en tillfällig förvillelse från den

andra makens sida som en allvarlig personlig kränkning. Hovrätten anser

det inte vara ovanligt att den förfördelade maken utnyttjar otroheten för

att skaffa sig fördelar vid kommande bodelning. Om make inleder var-

aktig förbindelse med annan, kan det å andra sidan vara otänkbart för den

andra maken att fortsätta äktenskapet. Det kan i sådana fall verka stötande

att makarna måste avvakta hemskillnadsårets utgång, innan äktenskapet

blir definitivt upplöst. Intresset för en snabb upplösning synes emellertid

främst ligga hos den make som har lämnat det gemensamma hemmet.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund föreslår att frågan om otro­

het som grund för omedelbar äktenskapsskillnad utreds ytterligare. För­

bundet ifrågasätter om nuvarande huvudregel är motiverad i de fall då

otroheten är en följd av tillfälliga omständigheter och utsikterna för fort­

satt äktenskap ter sig gynnsamma. Äktenskapsskillnad kan emellertid vara

berättigad, när make önskar legalisera ett väntat barn genom nytt giftermål.

Några remissinstanser ansluter sig uttryckligen till kommitténs förslag

att otrohet under hemskillnad inte skall grunda rätt till äktenskapsskillnad.

Rättspsykiatriska föreningen anser att förslaget stämmer överens med mo­

derna mentalhygieniska idéer. Advokatsamfundet finner det vara riktigt

att hemskilda makar inte skall kunna förkorta hemskillnadstiden genom

att anhängiggöra talan om äktenskapsskillnad på grund av otrohet. Enligt

Göteborgs rådhusrätt innebär förslaget en önskvärd begränsning av de

möjligheter som nu finns att utnyttja lagrummet i obehörigt syfte.

En kritisk inställning kommer emellertid till uttryck i flera yttranden.

Enligt Stockholms rådhusrätt bortser kommittén från en av äktenskapets

grundtankar. Makarna är också under hemskillnad gifta med varandra,

och om de inte har löst varandra från trohetsplikten kan otrohet uppfattas

som en kränkning av den andra maken. Om make under hemskillnadstiden

väntar barn med annan än sin make, bör det finnas möjlighet till omedel­

bar äktenskapsskillnad, så att förbindelsen kan legaliseras så snart som

möjligt. Situationen kan också vara den att make har varit otrogen men

att makarna har enats om att under en hemskillnadstid överväga om äkten­

skapet ändå kan fortsättas. Återupptar då den otrogne maken sin utom-

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

54

äktenskapliga förbindelse eller inleder han en ny, bör den andra maken

kunna få omedelbar skilsmässa. Svea hovrätt anser att det även under

hemskillnad kan tänkas situationer, där det skulle te sig stötande att inte

låta den förfördelade maken få äktenskapsskillnad. Uppsala domkapitel

uttalar sig i samma riktning. Hovrätten för Övre Norrland föreslår ati

undantagsbestämmelsen utformas på ett sådant sätt att den inte utesluter

omedelbar skilsmässa vid otrohet under hemskillnadstiden.

Den föreslagna särskilda bestämmelsen om rätt till hemskillnad berörs i

några yttranden. Hovrätten för Övre Norrland framhåller att makar redan

nu i betydande omfattning torde använda sig av hemskillnadsinstitutet i

otrohetsfallen. Även om den föreslagna regeln kan förefalla onödig, synes

det vara av betydelse att lagrummet innehåller ett påpekande om att den

mindre definitiva vägen står öppen. I vissa fall av otrohet kan det för övrigt

vara tveksamt, om förutsättningarna för hemskillnad enligt 2 § andra

stycket formellt sett är uppfyllda.

Stockholms rådhusrätt och Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister anser

att förslaget är onödigt och hänvisar till möjligheten till hemskillnad enligt

2 § andra stycket.

Nordiska rådets rekommendation. Nordiska rådet har i rekommendation

nr 7/1967 hemställt bl. a. att nuvarande regler om äktenskapsskillnad på

grund av otrohet ändras i överensstämmelse med det norska kommittéför­

slaget. Enligt detta står otrohet kvar som grund för äktenskapsskillnad

samtidigt som domstolen får möjlighet att i stället döma till hemskillnad,

när hänsyn till gemensamma barn eller andra viktiga grunder talar härför.

Principen att domstol skall kunna vägra omedelbar äktenskapsskillnad bör

enligt rekommendationen ha motsvarande tillämpning även när otroheten

begåtts under hemskillnadstid.

Rekommendationen antogs efter förslag av juridiska utskottet (A 105

T/j) med 36 röster mot 17, medan 9 medlemmar avstod från att rösta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Äktenskapsskillnad på grund av brott mot make eller barn

Nuvarande ordning. Enligt 11 kap. 10 § har make rätt till äktenskaps­

skillnad, om den andra maken har stämplat mot hans liv eller förövat grov

misshandel mot honom. Talan skall väckas inom sex månader efter vunnen

kunskap om gärningen och senast inom tre år sedan den begicks.

Av förarbetena (NJA II 1916 s. 221) framgår att någon anknytning till

strafflagstiftningens olika arter av misshandel inte är avsedd. Frågan om

misshandeln skall anses grov får i varje särskilt fall bedömas efter omstän­

digheterna.

Motsvarande bestämmelser i de danska och finska lagarna har väsentligen

samma lydelse som den svenska. Enligt isländsk och norsk rätt är även

misshandel av barnen skillnadsgrund. Det norska stadgandet omfattar också

vissa andra gärningar än misshandel.

Familjerättskomimttén. Också andra brott mot makes person än miss­

handel kan enligt kommittén vara av den art att de bör grunda rätt till äk­

tenskapsskillnad. Vissa av de i brottsbalken upptagna brotten mot frihet kan

sålunda vara så allvarliga eller röja sådan hänsynslöshet och råhet hos den

skyldige maken att den andre bör kunna få omedelbar skilsmässa. Detsam­

ma gäller sedlighetsbrotten. Också ärekränkning kan tänkas ske under så

uppseendeväckande former och medföra sådan allvarlig skada att en de­

finitiv brytning mellan makarna måste anses ofrånkomlig. Skillnadsgrunden

bör därför omfatta alla allvarliga brott mot makes person. Bedömningen bör

ske med hänsyn främst till den betydelse brottet kan ha för den äktenskap­

liga sammanlevnaden. Den relativa preskriptionstiden bör förlängas till ett år.

Kommittén har också övervägt frågan om brott mot barn, som står un­

der makarnas eller enderas vårdnad, bör grunda rätt till äktenskapsskillnad.

Tillräckligt skydd för dessa bör visserligen i allmänhet kunna vinnas ge­

nom hemskillnad. Det kan emellertid förekomma fall, då förhållandena

har utvecklat sig så att möjlighet till äktenskapsskillnad bör finnas, exem­

pelvis om mannen är alkoholist och har förgripit sig mot barnen. En

motsvarighet bör alltså införas till de isländska och norska bestäm­

melserna om misshandel av barnen som grund för skilsmässa. Även and­

ra brott mot barnens person, t. ex. brott mot frihet och sedlighetsbrott,

kan vara av den art att de bör grunda rätt till äktenskapsskillnad, om det

anses påkallat av hänsyn till barnets bästa. Det bör inte krävas att brottet

skall vara av allvarlig beskaffenhet. Även brott av lindrigare slag bör

kunna komma i fråga som skillnadsgrund, t. ex. om de har upprepats. En

enstaka förseelse bör ge rätt till äktenskapsskillnad bara om den har

skapat skräck och otrygghet hos barnet eller har röjt sådan hänsynslös­

het eller brist på karaktär hos den felande att ett upprepande kan be­

faras. Den skada brottet kan ha vållat barnet och barnets möjligheter till

fortsatt sammanlevnad med den felande maken bör vägas mot den ogynn­

samma inverkan på barnets utveckling som en splittring av familjen kan få.

Någon preskriptionstid bör inte gälla i fråga om brott mot barn.

Remissyttrandena. Förslaget om vidgade möjligheter till äktenskapsskill­

nad på grund av brott mot makes person biträds uttryckligen av Svea hov­

rätt och Rättspsykiatriska föreningen, som båda anser det särskilt angeläget

att äktenskap, där den ena maken är alkoholist, skall kunna upplösas i större

utsträckning än nu.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge är det inte motiverat att låta alla

allvarliga brott mot makes person grunda rätt till äktenskapsskillnad. Det

kan sålunda inte vara riktigt att omedelbar äktenskapsskillnad skall kunna

erhållas, om make allvarligt ärekränker den andra maken. Missbruk kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

55

inte uteslutas. Erfarenheten visar emellertid att det kan förekomma fall, då

make i en konfliktsituation hotar den andra maken och att detta hot kan utlö­

sas t. ex. under alkoholpåverkan. Under sådana förhållanden bör den hotade

maken kunna få äktenskapsskillnad. En viss utvidgning av nuvarande regel

bör därför genomföras. Hovrätten föreslår att make skall kunna få äkten­

skapsskillnad, om den andra maken försöker dräpa honom eller hotar ho­

nom till livet eller stämplar mot hans liv eller förövar allvarlig misshandel

mot honom eller hotar därmed.

Förslaget om rätt till äktenskapsskillnad på grund av brott mot barnens

person biträds uttryckligen av bl. a. Svea hovrätt, länsstyrelsen i Kristian­

stads län och domareföreningarna. Hovrätten anser det angeläget att make

snabbt kan få äktenskapsskillnad, när den andra maken har gjort sig skyl­

dig till misshandel eller annat brott mot barnen. Enligt länsstyrelsen utgör

hemskillnad kanske i och för sig i regel tillräckligt skydd för barnet. Det

har emellertid förekommit att make under hemskillnadsåret utsatts för på­

tryckningar om att återuppta sammanlevnaden. Därvid har barnets trygghet

ofta fått träda i bakgrunden. Det är värdefullt att äktenskapet i sådana fall

snabbt kan upplösas.

Göta hovrätt utgår från att domstolarna vid prövning av frågan om äk­

tenskapsskillnad gör en nyanserad bedömning med hänsyn till barnets bästa.

Det finns emellertid risk för att den av kommittén föreslagna bestämmelsen

kan leda till missbruk och trakasserier. En enstaka ringa misshandel kan

exempelvis ge make anledning att oberättigat hota med äktenskapsskillnad.

Förutsättningarna för äktenskapsskillnad bör därför skärpas, förslagsvis

så att skillnad skall finnas uppenbart påkallad med hänsyn till barnets bästa.

Ett par remissinstanser avstyrker förslaget. Stockholms rådhusrätt anser

att hemskillnad ofta kan ge barnen tillräckligt skydd. Har exempelvis man­

nen misshandlat barnet eller på annat sätt förgått sig mot detta, torde hän­

delsen i de allvarliga fall för vilka stadgandet måste vara avsett även för

hustrun vara en upplevelse av sådan art att hon har anledning att begära

hemskillnad. Den föreslagna bestämmelsen upptar i själva verket ett spe­

ciellt fall av kvalificerad hemskillnad. I särskilt grova fall kan bestämmel­

serna i 11 kap. 11 § om äktenskapsskillnad på grund av dom i brottmål bli

tillämpliga. Den nya skillnadsgrunden kommer att bli svår att tillämpa och

kan föranleda missbruk och trakasserier från make, som anser sig förför­

delad, samt opåkallad inblandning från utomstående. Om förslaget genom­

förs bör lagtexten i varje fall förtydligas, så att rättstillämpningen kan bli

någorlunda enhetlig. Kravet att barnet skall stå under makarnas eller en-

deras vårdnad synes vidare inte helt lämpligt, eftersom det är den faktiska

vården som har betydelse i sammanhanget. Rådhusrätten i Malmö avstyrker

förslaget på liknande grunder och framhåller att mannen i de fall som åsyf­

tas oftast torde vara så allvarligt alkoholiserad att hustrun av den anled­

ningen kan få omedelbar äktenskapsskillnad.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

57

Avsaknaden av en preskriptionsregel kommenteras i ett par yttranden.

Enligt domareföreningarna måste det med en sådan ordning åligga dom­

stolarna att vid en prövning av vad som är påkallat med hänsyn till barnens

bästa beakta inte bara den brottsliga gärningens svårighetsgrad i och för

sig utan också den tid som har förflutit sedan gärningen begicks. Det gäller

emellertid framför allt att beakta om barnens möjligheter till fortsatt har­

monisk uppväxt och utveckling i äktenskapsmiljön är i fara. Juridiska fakul­

teten i Lund anser särskild preskriptionsregel motiverad.

Kungl. Maj:ls proposition nr 136 år 1968

Äktenskapsskillnad på grund av sinnessjukdom

Nuvarande ordning. Enligt 11 kap. 13 § (ändrad 1945:273) har make

rätt till äktenskapsskillnad på grund av andra makens sinnessjukdom, om

sjukdomen under äktenskapet har fortfarit tre år och det inte finns skälig

förhoppning att den sjuke varaktigt återställs till hälsan. Undantag gäller

dock för det fall att den friske maken kände till sjukdomen vid vigseln och

det skäligen kan fordras att han fortsätter äktenskapet. Enligt 15 kap. 10 §

får talan inte bifallas utan att läkarintyg angående sjukdomen har företetts.

Skilsmässoregeln har motsvarighet i övriga nordiska länder. I Finland

föreligger rätt till äktenskapsskillnad även vid sinnesslöhet. Den finska lagen

ger rätt till skilsmässa också när sjukdomen har varat kortare tid än tre

år, om synnerligen vägande skäl föreligger.

Familjerättskommittén. Möjligheterna att bota psykiska sjukdomar är nu

helt andra än förr. Man är på läkarhåll även av hänsyn till den sjuke obenä­

gen att utfärda intyg om att det inte finns skälig förhoppning att denne till­

frisknar. Om behövligt läkarintyg inte kan erhållas, är make som vill skiljas

nu hänvisad till att söka hemskillnad. Härför krävs att medling eller försök

därtill har ägt rum. Om sjukdomen är av den ant att den sjuke maken saknar

rättslig handlingsförmåga, kan emellertid någon medling med laga verkan

inte komma till stånd. Den situationen kan alltså uppkomma att den friske

maken saknar möjlighet att få vare sig hemskillnad eller äktenskapsskillnad

enligt förevarande paragraf. Också i andra fall än då sinnessjukdom ute­

sluter rättslig handlingsförmåga kan sjukdomen vara av den art och ha lett

till sådant förhållande i äktenskapet att den friske maken bör ha rätt till

äktenskapsskillnad, även om det inte går att få läkarintyg om att skälig,

förhoppning om tillfrisknande saknas. Utsikterna till en förbättring av den

sjukes tillstånd bör beaktas vid prövningen av skillnadsfrågan, men oviss­

het därom bör inte som nu är fallet hindra skilsmässa. Sannolikheten för

tillfrisknande bör ingå i bedömningen liksom övriga omständigheter kring

sjukdomen, såsom dess art, varaktighet och betydelse i övrigt för den äkten­

skapliga sammanlevnaden. Som huvudregel bör gälla att make har rätt till

äktenskapsskillnad, om den andra maken är sinnessjuk och sjukdomen un­

58

der äktenskapet har fortfarit tre år samt det inte skäligen kan fordras att han

fortsätter äktenskapet.

I vissa undantagsfall kan det redan på ett tidigt stadium stå klart att nå­

got tillfrisknande inte är att vänta. Äktenskapsskillnad kan i sådana fall vara

motiverad av hänsyn till både den friske maken och barnen. Kommittén an­

ser därför att det bör kunna dömas till äktenskapsskillnad även om sjuk­

domen har varat kortare tid än tre år, när synnerliga skäl föreligger.

Remissyttrandena. Den föreslagna huvudregeln tillstyrks av medicinska

fakulteten i Uppsala och advokatsamfundet. Enligt fakultetens mening är det

välbetänkt att slopa nuvarande villkor att skälig förhoppning om tillfrisk­

nande saknas. En person, vars mentala sjukdom trots de moderna psykiska

behandlingsmöjligheterna har fortsatt under tre år, kan bara i undantags­

fall återvinna full hälsa. Fakulteten förmodar att inte ens en psykiatriskt

skolad läkare med någon större grad av säkerhet kan förutse de fall i vilka

ett sent tillfrisknande kan inträffa. Fakulteten anser dessutom att en mer

än treårig sjukdom utgör en så allvarlig påfrestning för den friske maken

att den bör utgöra tillräcklig grund för äktenskapsskillnad. Advokatsamfun­

det framhåller att den föreslagna ändringen underlättar bevisningen.

Svea hovrätt anser att det i vissa fall kan vara klart otillfredsställande att

make måste vänta så länge som tre år för att få äktenskapsskillnad på grund

av den andra makens sinnessjukdom. Hovrätten ifrågasätter därför, om inte

den absoluta tid under vilken sjukdomen skall ha varat kan inskränkas till

två år.

Den föreslagna undantagsbestämmelsen tillstyrks av medicinska fakulte­

ten i Uppsala, advokatsamfundet och Rättspsykiatriska föreningen. Enligt

föreningens uppfattning har nuvarande regel försvårat äktenskapsskillnad,

då en sådan uppenbarligen har varit berättigad.

Svea hovrätt finner att en relativt liberal tolkning av den föreslagna be­

stämmelsen är önskvärd. Regeln bör kunna tillämpas också i sådana fall

då det i ett tidigt skede av sjukdomen kan anses i övervägande grad sanno­

likt att sjukdomen blir livsvarig. Hovrätten anser vidare att det är en brist

att kommittén inte närmare har övervägt frågan om rätt för make till omedel­

bar äktenskapsskillnad, när den andra maken lider av annan djupgående

rubbning av själsverksamheten än sinnessjukdom. Också denna fråga bör

prövas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Medling

Nuvarande ordning m. m. Allmänna bestämmelser om medling mellan

makar finns i 14 kap. Enligt 1 § (ändrad 1951: 681) kan make påkalla med­

ling i fall som avses ill kap. 2 § första stycket eller om söndring i annat

59

fall har uppkommit mellan makarna. Rätt till medling föreligger också,

om det har uppstått tvist mellan makarna angående underhållsskyldig­

heten eller i vissa ersättnings- och förvaltningsfrågor. Medling kan enligt

samma lagrum företas av kyrklig, borgerlig eller särskilt förordnad med­

lare. Kyrklig medlare är präst i församling av svenska kyrkan, där makarna

eller endera är kyrkobokförd, eller behörig vigselförrättare inom annat

trossamfund, som makarna eller någon av dem tillhör. Den som har utsetts

att vara borgerlig medlare i en kommun är behörig att medla, om makarna

eller någon av dem har hemvist i kommunen. Särskilt förordnad medlare

utses av rätten i den ort där makarna eller endera har sitt hemvist.

Borgerliga medlare, minst en man och en kvinna, skall enligt 2 § (ändrad

1964:654) utses av rätten, om kommun har beslutat att medlare i tvister

mellan makar skall utses eller om behov därav annars föreligger. Borgerlig

medlare förordnas för två kalenderår. Avgår medlare före utgången av

denna period, skall annan utses för den återstående tiden.

Enligt 3 § kan medlaren kalla makarna till sig. Han skall på lämpligt sätt

göra sig underrättad om anledningen till söndringen eller tvisten och söka

förlika makarna. Medlaren har tystnadsplikt, och han får inte höras som

vittne om vad han har fått veta vid medlingen.

Gemensam ansökan om hemskillnad får enligt 15 kap. 7 § (ändrad 1946:

822) inte tas upp till prövning utan att det visas att medling har ägt rum.

Vill den ena maken väcka talan om hemskillnad gäller enligt 15 kap. 8 §

(ändrad 1946: 822), att målet inte kan tas upp till prövning, om det inte

visas att medling har ägt rum eller att den andra maken har underlåtit att

på kallelse infinna sig till medlingen eller inte kunnat anträffas med kal­

lelse. Har målet tagits upp utan att medling skett, kan rätten förordna om

medling genom lämplig person (15 kap. 9 §, ändrad 1946: 822).

Önskemål om vidgade möjligheter till borgerlig medling har framförts

av 1955 års riksdag (1LU 28, rskr 253). Vidare har 1967 års riksdag (ABU

34, rskr 298) gett till känna vissa önskemål om kurser för borgerliga med­

lare.

I sammanhanget förtjänar nämnas att landstingskommun eller stad,

som inte ingår i landsting, kan få statsbidrag till försöksvis anordnad

familjerådgivning. Föreligger särskilda skäl, kan bidrag utgå också till

sådan rådgivning som bedrivs av kommun, som ingår i landstingskommun,

eller av enskild. Verksamheten omfattar bl. a. rådgivning i samband med

konfliktsituationer i äktenskap och familj samt upplysning om samlev-

nadsproblem. Bestämmelser i ämnet finns i kungörelsen den 2 december

1960 (nr 710) om statsbidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning. I

I övriga nordiska länder saknas motsvarighet till de svenska bestäm­

melserna om medling utan samband med hem- eller äktenskapsskillnad.

Make kan alltså påkalla medling bara i de fall då denna är processförut-

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

sättning. I Danmark krävs medling i alla skillnadsmål. Medlingen förrättas

av borgerlig myndighet, om båda makarna önskar det eller om de inte

tillhör samma trossamfund, men annars av präst. I Finland är medling

processförutsättning bara i mål om hemskillnad, om vilken makarna är

ense. Medling förrättas av kyrklig eller borgerlig medlare. I Norge krävs

medling eller medlingsförsök i mål om hemskillnad och om äktenskaps­

skillnad på grund av tre års särlevnad eller otrohet. Kyrklig och borgerlig

medling förekommer. Medling kan också ske i form av rådgivning vid god­

känd institution för familjerådgivning. Enligt den isländska äktenskaps-

lagstiftningen skall försök till medling ha ägt rum, innan hemskillnad

beviljas på grund av makarnas överenskommelse liksom i andra fall innan

hem- eller äktenskapsskillnad beviljas i administrativ ordning. Bara kyrk­

lig medling förekommer.

Familjerättskommittén. Det kan enligt kommitténs mening inte komma

i fråga att ingripa mot den tilltagande skilsmässofrekvensen genom gene­

rell inskränkning av möjligheterna till äktenskapsskillnad. Andra vägar bör

i stället prövas. Medlingsinstitutet kompletterar här åtgärder i form av

föräktenskaplig upplysning och familjerådgivning. Medlingen kommer vis­

serligen sent, men en god medlare kan i åtskilliga fall göra stor nytta och

försona makarna. Enligt kommittén har det antagits att omkring 20 pro­

cent av totala antalet medlingar har lett till i varje fall temporär försoning.

Medlingen behöver vidare inte ha varit betydelselös, även om den inte

hindrar att äktenskapet upplöses. Den kan nämligen leda till att skilsmässa

sker under mindre uppslitande former än annars skulle ha varit fallet. Över

huvud taget är det av värde att makarna kan få tala ut med en opartisk

person. Kommittén anser därför att medlingsinstitutet bör göras så effektivt

som möjligt.

I fråga om rätten att påkalla medling anför kommittén att man

inte bör hysa alltför stora förhoppningar att medling utan samband med

hem- eller äktenskapsskillnad kommer till mera betydande användning vid

sidan av familjerådgivning. Det har emellertid sitt värde att medling inte

framstår uteslutande som ett led i skilsmässoförfarandet. Möjligheten till

frivillig medling bör därför behållas. För att understryka att medling kan

och bör äga rum på ett tidigt stadium föreslår kommittén att medling skall

få ske, så snart det föreligger någon omständighet, som kan befaras leda

till äktenskapets upplösning eller som har stört makarnas sammanlevnad.

I övrigt stämmer förslaget i denna del väsentligen överens med gällande

ordning.

Enligt förslaget behålls nuvarande regler om medling eller försök därtill

som processförutsättning i hemskillnadsmål. Kommittén anser

att krav på medling eller medlingsförsök bör gälla också i vissa mål om

äktenskapsskillnad, nämligen när skillnadsgrunden är tre års särlevnad

61

(11 kap. 4 §), egenvilligt övergivande under två år (11 kap. 5 §) samt otro­

het (11 kap. 8 §). I förstnämnda båda fall torde visserligen gemenskapen

mellan makarna i allmänhet vara definitivt bruten. Det kan emellertid

förhålla sig så att makarna efter hand har glidit ifrån varandra utan att

något försök har gjorts att överbrygga motsättningarna. Det kan då vara

motiverat med medling. I otrohetsfallen har medlingen en väl så viktig

funktion att fylla som i hemskillnadsfallen, när det gäller att hindra

förhastade skilsmässor. Preskriptionsreglerna i 11 kap. 8 § kan medföra

att medling inte hinner företas, innan talan måste väckas. Kravet på med­

ling eller medlingsförsök bör därför hänföras till tidpunkten för målets

avgörande. Självfallet är det dock lämpligt att medling äger rum redan in­

nan talan anhängiggörs.

Beträffande medlingsförfarandet anför kommittén att med­

laren om möjligt åtminstone vid ett tillfälle bör tala personligen med båda

makarna samtidigt. Medlingen bör i allmänhet inte anses avslutad, förrän så

har skett. Kravet på makarnas samtidiga närvaro bör dock inte vara ovill­

korligt. Om de är bosatta på stort avstånd från varandra, kan det t. ex. av

ekonomiska skäl vara svårt för dem att inställa sig hos samme medlare.

Detta gäller särskilt, om den ena maken är bosatt utomlands men också

om han vistas på fångvårds- eller alkoholistanstalt. Medling med make som

inte kan inställa sig bör kunna ske per telefon, med biträde av annan

medlare eller någon gång skriftligen. Undantagsvis bör medling också kunna

äga rum utan att någondera maken kommer personligen tillstädes. Kom­

mittén föreslår i enlighet med det anförda en uttrycklig regel av innehåll

att medling skall företas i båda makarnas samtidiga närvaro men att med­

ling får äga rum på annat lämpligt sätt om make av särskild orsak inte utan

avsevärd olägenhet kan infinna sig.

Nuvarande föreskrift om att medlaren skall försöka förlika makarna bör

mjukas upp. Det kan nämligen i det enskilda fallet vara tydligt att en

förlikning är varken lämplig eller möjlig. Enligt förslaget bör medlaren

vid samtal med makarna söka utröna vad som brister i äktenskapet, upp­

lysa makarna om innebörden och följderna av hemskillnad eller annan

rättslig åtgärd, varom fråga är, samt rådgöra med dem om möjligheterna

att fortsätta sammanlevnaden. Finns barn i äktenskapet, bör medlaren sär­

skilt beakta deras bästa och framhålla det för makarna.

Kommittén förordar vidare vissa bestämmelser om medlingsintyg. Så­

dant intyg skall utfärdas på makes begäran, så snart medling har ägt rum.

Har medlingen skett på annat sätt än i makarnas samtidiga närvaro, skall

medlaren anmärka orsaken härtill och ange hur medlingen har ägt rum.

Intyg om medlingsförsök skall utfärdas på begäran av den make som har

inställt sig för medling.

Beträffande medlarorganisationen har kommittén inte funnit

anledning föreslå någon ändring i fråga om prästernas ställning som med­

lare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Kommittén går i fortsättningen in på frågan om vidgade möjligheter till

borgerlig medling. Om borgerliga medlare alltid finns att tillgå, kan de

medlingssökande välja mellan olika medlare och kanske omfatta medlingen

med större förtroende. Borgerlig medlare bör därför finnas för varje kom­

mun. Särskilt inom mindre kommuner kan det emellertid vara svårt att

finna personer, som är villiga att ta på sig uppdraget och är lämpliga för

detta. Det kan också antas att i vissa kommuner borgerlig medling före­

kommer så sällan att en medlare inte skulle få tillräcklig erfarenhet. Samme

person bör därför kunna utses till medlare i två eller flera kommuner. Om

det anses lämpligt bör vidare två eller flera borgerliga medlare kunna utses

i en och samma kommun. Om möjligt bör i kommunerna finnas både

manliga och kvinnliga medlare, men ovillkorligt krav härpå synes inte böra

uppställas. Finns bara en medlare i viss kommun, kan vid förfall för denne

borgerlig medling vara utesluten. Borgerlig medlare bör därför ha särskild

ersättare. Medlare eller ersättare, som visar sig olämplig för uppdraget, bör

kunna entledigas. Det bör ankomma på domstol att utse och entlediga

medlare och ersättare. Uppdraget bör liksom för närvarande avse två kalen­

derår. Om medlare eller ersättare avgår före utgången av denna tid, bör

annan utses för den återstående tiden. Medlaren bör vara behörig, om någon

av makarna är bosatt i den kommun som utgör medlarens verksamhets­

område. De föreslagna bestämmelserna om borgerlig medlare har utformats

i enlighet med det anförda. Familjerådgivare vid statsunderstödd allmän

familj erådgivningsbyrå kan i vanlig ordning utses till borgerlig medlare

men bör innan försöksverksamheten har avslutats inte generellt få ställning

som medlare.

Kommittén framhåller vikten av att personvalet sker med omsorg. Man

måste få lämpliga, omdömesgilla personer med livserfarenhet och vilja

att hjälpa och förmåga att få kontakt med människor. Kurser bör anord­

nas för att ge de borgerliga medlarna en grundläggande orientering i de

sociala och juridiska frågor, som de kan ställas inför. Möjligheten att få

lämpliga medlare och att bereda dem tillräcklig tid åt de särskilda med­

lingarna är delvis beroende av vilket arvode som utgår för uppdraget.

Arvodet bör sättas i relation till antalet medlingar. Man kan tänka sig att

visst arvode skall utgå för det första sammanträffandet med makarna och

ett lägre belopp för återbesök. Alternativt kan visst belopp utgå för varje

ärende. Kostnaderna för borgerlig medling, som nu bärs av kommunerna,

bör liksom kostnaderna för utbildning av medlare bestridas med statsmedel.

Eftersom borgerlig medling skall finnas för alla kommuner, bör det i

fortsättningen krävas något godtagbart skäl för att särskild medlare skall

förordnas. Kommittén nämner som exempel att make vårdas på sjukhus

och det anses lämpligt att läkare utses som medlare. En restriktiv tillämp­

ning är inte avsedd. Ansökan om särskild medlare bör göras hos domstolen

i den ort där makarna eller någon av dem bor. Även arvode till särskilt,

förordnad medlare bör utgå av statsmedel.

63

Remissyttrandena. Kommitténs förslag får som helhet ett positivt

mottagande. Bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen, råd­

husrätten i Malmö, länsstyrelserna i Kristianstads och Gävleborgs län, dom­

kapitlen i Uppsala, Lund och Luleå, medicinska fakulteten i Umeå, barna­

vårdsnämnden i Malmö, advokatsamfundet, Föreningen Sveriges rättshjälps-

jurister och Svenska stadsförbundet ansluter sig i allt väsentligt till förslaget.

Förbundet för religionsfrihet ser med tillfredsställelse att kommittén i

princip förordar en förstärkning och effektivisering av medlingsinstitutet.

Folkpartiets kvinnoförbund och Folkpartiets ungdomsförbund uttalar sig

på liknande sätt. Luleå domkapitel har gjort en undersökning av de präster­

liga medlingarna inom stiftet år 1961. I omkring 55 procent av de berörda

äktenskapen var makarna år 1965 fortfarande gifta med varandra, låt vara

att makarna i 15 procent av fallen inte bodde tillsammans. Domkapitlet

anser sig med stöd av undersökningen kunna instämma i vad kommittén

anför om medlingsinstitutets möjligheter och betydelse.

I flera yttranden hälsas förslaget om vidgade möjligheter till borgerlig

medling med särskild tillfredsställelse.

Riksförbundet för sexuell upplysning konstaterar att medlingen i alltför

stor utsträckning har blivit en tom formalitet. Detta beror på att samhället

inte har sörjt för att det finns kompetenta, kunniga och i övrigt lämpliga med­

lare. Kritiken gäller både de kyrkliga och de borgerliga medlarna. Enligt för­

bundets mening är det angeläget att medlingsinstitutet kraftigt förstärks, så

att det finns kostnadsfria möjligheter till kvalificerad medling, som verk­

ligen hjälper makarna att klarlägga sin konfliktsituation.

Svea hovrätt, rådhusrätten i Malmö, advokatsamfundet och Svenska kom­

munförbundet varnar för överdrivna förhoppningar på medlingen. Hov­

rätten framhåller att söndringen mellan parterna i många fall kan vara

så djup att en försoning framstår som utesluten. Det torde aldrig kunna

undvikas att medlingen i sådana fall blir en ren formalitet. Medlingsverk­

samhetens främsta uppgift är att såvitt möjligt söka förebygga förhastade

skilsmässor. En så effektiv medling som möjligt bör kunna bidraga till att

antalet sådana skilsmässor blir mindre. Rådhusrätten anser att medlingen

sätts in för sent för att kunna utgöra en spärr mot skilsmässofrekvensen.

Det finns därför visst fog för uppfattningen att medlingsinstitutet helt kan

slopas. När det gäller att motverka skilsmässor bör emellertid, särskilt för

barnens skull, ingen möda lämnas ospard och rådhusrätten biträder därför

kommitténs förslag. Rådhusrätten understryker i likhet med bl. a. social­

styrelsen, Fredrika-Bremer-förbundet och Folkpartiets kvinnoförbund be­

hovet av olika åtgärder på familjerådgivningens område, särskilt när det

gäller föräktenskaplig rådgivning.

I fråga om rätten att påkalla medling anser Svea hovrätt liksom

kommittén att det kan vara av värde att makarna kan få hjälp att lösa

konflikter i äktenskapet, även om hem- eller äktenskapsskillnad inte är aktu­

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

64

ell. Det är ofta ovisst, när en konflikt är på väg att bli verkligt allvarlig

för äktenskapets bestånd. Om söndringen sedermera blir så stor att hem­

skillnad är aktuell, kan det vara av betydelse för medlaren att på ett tidigt

stadium ha fått tillfälle att bilda sig en uppfattning om makarna. Dom­

kapitlet i Västerås uttalar sig i samma riktning och framhåller att för­

samlingsprästerna ofta rådfrågas vid svårigheter i äktenskap och hemliv

utan att makarna har satt äktenskapets bestånd i fråga.

Beträffande frågan om medling som processförutsättning

framhåller Svea hovrätt att en medling självfallet ofta är utsiktslös, när

bägge makarna är ense om hemskillnad. Medlingen kan bli en ren forma­

litet som kan tyckas onödigt betunga parterna. Detta gäller särskilt om

bägge parterna under skilsmässoförhandlingarna har tillgång till advokater,

som med parterna kan diskutera möjligheterna till fortsatt äktenskap. Å

andra sidan behöver den omständigheten att makarna gemensamt ansöker

om hemskillnad ingalunda alltid innebära att de i lika hög grad vill skiljas.

Den ena maken går ofta bara motvilligt med på skilsmässa. Hovrätten

anser därför i likhet med kommittén att nuvarande krav på medling bör

behållas i mål om hemskillnad på grund av gemensam ansökan. Advokat­

samfundet uppger att det inom dess styrelse har ifrågasatts att medling

skulle kunna underlåtas i sådana mål. Möjligheten härtill bör övervägas,

åtminstone för de fall då parterna anlitar advokat i samband med hemskill­

naden.

Från advokathåll ifrågasätts också om kravet på medling i mål, där bara

den ena maken yrkar hemskillnad, bör behållas. Enligt advokatsamfundet

finns det önskemål om att dessa mål skulle få tas upp till prövning, innan

försök till medling har gjorts. Härigenom skulle man förhindra att maken

i förhalningssyfte söker förlänga medlingen eller hindra att medling kom­

mer till stånd. Rätten bör kunna förordna om medling under rättegången

i de fall då medling kan antas ge positivt resultat. Föreningen Sveriges

rättshjälps jurister uttalar sig i samma riktning. Föreningen pekar på de

praktiska svårigheter att ordna medling som kan uppstå om mannen t. ex.

tjänstgör i utrikes sjöfart. Det kan visa sig så gott som omöjligt att ens få

uppgift om adress, under vilken mannen kan anträffas med kallelse, och

medlingen kan i varje fall bli avsevärt fördröjd.

De föreslagna bestämmelserna om medling i vissa mål om äktenskaps­

skillnad är enligt ett par yttranden allmänt sett alltför vittgående. För­

eningen Sveriges rättshjälps jurister framhåller att det ibland uppkommer

situationer där en medling eller ett medlingsförsök skulle sakna mening och

göra mera skada än nytta. När domstolen finner att sådana särskilda skäl

mot medling föreligger, bör målet kunna avgöras utan medling eller med­

lingsförsök. Folkpartiets ungdomsförbund anser att medling i mål om äkten­

skapsskillnad bör vara obligatorisk bara om makarna har minderåriga barn.

Förslaget om medling i otrohetsfallen biträds av bl. a. Svea hovrätt, hov-

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

65

rätten för Övre Norrland, överståthållarämbetet, domkapitlen i Uppsala,

Lund och Luleå, Stockholms rådhusrätt, domareföreningarna, advokatsam­

fundet, Rättspsykiatriska föreningen och Fredrika-Bremer-förbundet. Några

remissinstanser framhåller att den förfördelade parten ofta i panik genom­

driver en skilsmässa som senare bittert ångras. Medlingen anses kunna

bidra till att situationen bedöms på ett lugnare sätt.

Bl. a. Luleå domkapitel biträder uttryckligen kommitténs förslag om med­

ling i mål om äktenskapsskillnad på grund av tre års särlevnad och egenvil-

ligt övergivande under två år. Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Ble­

kinge, Uppsala domkapitel, rådhusrätterna i Stockholm och Göteborg samt

advokatsamfundet ställer sig däremot mer eller mindre avvisande till dessa

förslag. Svea hovrätt anför att skillnadsgrunderna tyder på så djupgående

motsättningar mellan makarna att ett obligatoriskt medlingsförfarande

knappast är motiverat. Medlingen tar enligt hovrätten över Skåne och Ble­

kinge sikte särskilt på fall då makarna har råkat i en akut krissituation och

båda eller endera vill skiljas utan att närmare överväga konsekvenserna. Om

makarna efter längre tids särlevnad beslutar sig för att skiljas synes med­

ling i allmänhet inte påkallad. Rådhusrätterna och Uppsala domkapitel ut­

talar sig på liknande sätt. Enligt domkapitlet skulle det i varje fall vara till­

räckligt att göra kravet på medling beroende av makes yrkande.

Ett par remissinstanser ifrågasätter om inte medling eller försök därtill

bör krävas också i vissa andra fall i mål om äktenskapsskillnad. Länsstyrel­

sen i Gävleborgs län beklagar att kommittén inte har funnit anledning att

föreslå sådant villkor för äktenskapsskillnad efter föregående hemskillnad.

Stockholms rådhusrätt föreslår krav på medling eller medlingsförsök i mål

om äktenskapsskillnad på grund av brott mot barnen enligt den nya skill-

nadsgrunden i 11 kap. 10 § andra stycket. I dessa fall föreligger säkerligen

ett behov för makarna att få tala ut med en utomstående person, så att för­

hastade steg undviks.

Enligt Svea hovrätt talar starka skäl för ett stadgande om viss giltighetstid

för medling. En oenhetlig rättstillämpning kan annars bli följden. Hovrätten

föreslår att tiden bestäms till sex månader.

Vad gäller förfarandet vid medling tillstyrker Svea hovrätt, domka­

pitlen i Härnösand och Luleå samt advokatsamfundet den föreslagna regeln

om makarnas samtidiga närvaro inför medlaren. Hovrätten anser att försla­

get innebär en lämplig avvägning mellan å ena sidan önskemålet att makar­

na samtidigt kommer tillstädes inför medlaren och å andra sidan intresset att

make inte åläggs personlig inställelse, när en sådan med hänsyn till omstän­

digheterna skulle te sig mindre rimlig. Hovrätten ifrågasätter dock starkt

om det i praktiken är möjligt för domstolen att på ett tillfredsställande sätt

pröva, om medling kan anses ha ägt rum i laga ordning när undantagsregeln

har tillämpats. Valet av medlingssätt med bortovarande make beror bl. a. på

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 136

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1968

66

hur medlaren bedömer förutsättningarna för en försoning mellan makarna.

Det måste uppenbarligen vara vanskligt för en domstol att ta ställning till

en sådan fråga. Luleå domkapitel framhåller att undantag från huvudregeln

inte bör medges t. ex. när make befinner sig på en längre tjänsteresa eller av­

tjänar ett kortvarigt frihetsstraff. Medlingen bör då i stället uppskjutas. Om

undantagsbestämmelsen kompletteras med en tidsangivelse, t. ex. »inom

skälig tid», skulle lagstiftarens avsikt understrykas samtidigt som missbruk

förhindras.

Barnavårdsnämnden i Örebro anser en skärpning av undantagsbestämmel­

sen påkallad med hänsyn till angelägenheten av att båda makarna samtidigt

är närvarande vid medlingen.

Domkapitlet i Västerås hävdar att en närmare reglering av ordningen för

makarnas sammanträffande med medlaren kan vara ett visst stöd för denne.

Vissa allmänna synpunkter på medlarens uppgifter framförs av domkapit­

let i Västerås och Riksförbundet för sexuell upplysning. Domkapitlet anser

det vara en riktig princip att medlaren inte skall företräda bara ett samhälle­

ligt moralkrav, som makarna skall förmås att acceptera. Det svarar bäst mot

makarnas ofta komplicerade situation att medlaren främst åläggs att söka

klarlägga denna inför makarnas slutliga ställningstagande. Medling bör inte

gå ut på att genom auktoritativa råd eller direkta krav befria makarna från

deras ansvar för det etiska avgörandet. Det är en förtjänst hos förslaget att

medlarens ställning som rådgivare kommer till uttryck i lagtexten. Riksför­

bundet uttalar sig i samma riktning. Det är av särskild betydelse att medla­

ren, när det finns barn i äktenskapet, går in på parternas förhållande till

barnet samt söker analysera vad som är barnets bästa och hur detta skall

kunna tillgodoses. Men det kan enligt förbundet inte vara medlarens upp­

gift att själv uttala någon mening, långt mindre att söka förmå parterna till

den ena eller andra lösningen. Det kan finnas anledning att låta detta komma

till ännu klarare uttryck i lagtext eller motiv.

Frågan om medlarens skyldighet att på begäran av make utfärda medlings-

intyg berörs i ett par yttranden. Svea hovrätt framhåller att det gynnsamma

förloppet av en medling är en förtroendesak. Har part vid ett sammanträde,

då bägge parterna varit personligen närvarande, bestämt uttalat att fortsatt

medling kommer att vara utan verkan, synes det olämpligt att mot partens

vilja kalla till nya sammanträden. Part bör i sådant fall ha rätt att få intyg

om att medling har ägt rum. Hovrätten föreslår att bestämmelser införs en­

ligt dessa riktlinjer, vilka ansluter till ett uttalande av justitieombudsman­

nen (1964 års ämbetsberättelse s. 574). Advokatsamfundet uttalar sig på lik­

nande sätt.

Västerås domkapitel anser att en bestämmelse om särskild minimitid för

medlingen skulle vara ett stöd för medlaren.

I vissa yttranden framförs kritiska synpunkter på kommitténs förslag i

fråga om medlar organisationen. Domareföreningarna, Förbundet för

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

67

religionsfrihet och Riksförbundet för sexuell upplysning motsätter sig så­

lunda att präst inom svenska kyrkan automatiskt skall vara behörig. Domare-

föreningarna anser medlingen vara en så viktig uppgift att den bör anförtros

bara åt personer som på grund av kvalifikationer och förvärvade insikter är

särskilt lämpade för uppgiften. Det bör inte få komma i fråga att låta en ung

nybliven präst med sin naturliga brist på livserfarenhet verkställa medling.

Det förefaller också stötande att en präst, vilken har visat sig olämplig som

medlare, skall kunna fortsätta att verka i den egenskapen till följd av sin

kyrkliga tjänst och därvid kanske vålla allvarliga skador för människor i

redan förut uppslitande skilsinässosituationer. De som råkar vända sig till

en sådan medlare är knappast hjälpta av att det också finns borgerliga medla­

re i orten. Starka skäl talar alltså mot att nuvarande ordning beträffande

kyrkliga medlare behålls. Föreningarna föreslår att alla medlare skall utses

av rätten i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag i fråga

om borgerliga medlare. Förbundet för religionsfrihet och Riksförbundet för

sexuell upplysning uttalar sig i samma riktning.

Några remissinstanser föreslår viss utvidgning av den lokala kompeten­

sen för kyrkliga medlare inom svenska kyrkan. Linköpings domkapitel

framhåller att prästernas ämbetsområden särskilt på landsbygden ofta är

ganska små. Det torde inte vara alltför ovanligt att personer med svårigheter

i sitt äktenskap vill anlita en präst som de har särskilt förtroende för, t. ex.

konfirmations- eller vigselprästen. I sådana fall borde alltför stor hänsyn

inte behöva tas till kyrkobokföringen. Domkapitlet föreslår att vederbörande

domkapitel får rätt att utse en eller flera präster till behöriga medlare i ett

helt stift eller del därav. Sådant förordnande bör inte inverka på övriga

prästers behörighet inom sina pastorat. Domkapitlet i Karlstad föreslår ge­

nerell behörighet att medla för präst inom svenska kyrkan och åberopar att

varje behörig vigselförrättare inom annat trossamfund är behörig medlare.

Kyrkobokföringsinspektören i Stockholm, som intar samma ståndpunkt, upp­

ger att det ibland har inträffat att båda makarna flyttat från församlingen

ulan att ordna sin kyrkobokföring. Flyttningen kan vara av tillfällig natur.

I sådana tall bör även präst i annan församling än

kyrkobokföringsförsam-

lingen vara behörig att medla.

Ett par remissinstanser ifrågasätter, om inte borgerlig medlare bör utses

av annan myndighet än domstol. Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge

bör sådan medlare utses av kommunerna. Barnavårdsnämnden i Stockholm

förordar för sin del att uppgiften skall ankomma på länsstyrelserna, söm

förutsätts ha större personkännedom än domstolarna. Nämnden erinrar om

att länsstyrelse skall utse flertalet ledamöter i övervakningsnämnd. Dessa

kan i viss utsträckning vara lämpliga som medlare.

Svenska kommunförbundet motsätter sig förslaget om ersättare för bor­

gerlig medlare. I stället bör gälla att underrätt skall förordna erforderligt an­

tal borgerliga medlare. I likhet med vad som gäller beträffande stämnings-

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1968

68

män bör borgerlig medlare förordnas för viss tid eller tills vidare. Plätten

bör årligen pröva förordnandenas bestånd.

Ett par remissinstanser har vissa erinringar beträffande de borgerliga

medlarnas lokala kompetensområden. Svea hovrätt finner det tveksamt om

det särskilt i glesbygderna är lämpligt med ett så relativt litet verksamhets­

område som en kommun. Det kan också tänkas att makarna i vissa fall hai

intresse av att vända sig till medlare på annan ort, utan att det finns skäl

att förordna särskild medlare. Den lämpligaste lösningen torde vara att visst

antal medlare utses för varje domkrets eller län, varvid behörigheten antingen

görs obegränsad eller anknyts till domkretsen eller länet. Skyldigheten att

medla bör dock i varje fall vara lokalt begränsad. Göta hovrätt anser att

behörighetsreglerna för kyrkliga och borgerliga medlare bör göras enhetliga.

Hovrätten framhåller att en persons kyrkobokföringsort är lättare att fast­

ställa än bosättningsorten. Det bör därför övervägas att låta makarnas eller

enderas kyrkobokföring avgöra också frågan om de borgerliga medlarnas lo­

kala kompetens.

Svea hovrätt delar kommitténs uppfattning att familjerådgivare vid råd­

givningsbyråerna för närvarande inte bör få generell behörighet som med­

lare. Barnavårdsnämnden i Stockholm anser att man av psykologiska skäl

bör undvika att koppla samman familjerådgivning och medling.

Svea hovrätt, länsstyrelsen i Örebro län, Svenska stadsförbundet, Svenska

kommunförbundet och Högerpartiets kvinnoförbund understryker vikten av

att personvalet sker med omsorg. Stadsförbundet förutsätter att kommuner­

na hörs i ärenden angående val av borgerlig medlare.

Betydelsen av kurser för borgerliga medlare betonas på flera håll. Enligt

statskontorets mening bör kurserna vara tillgängliga också för kyrkliga med­

lare.

Frågan om arvode till borgerlig medlare berörs i nagra yttranden. Svec

hovrätt anser det viktigt att arvodet sätts så högt att tillräckligt kvalificera­

de personer vill åtaga sig uppdragen. Svenska kommunförbundet, Folkpar­

tiets ungdomsförbund och Riksförbundet för sexuell upplysning uttalar sig

i samma riktning. Riksförbundet anmärker att arvodena till de borgerliga

medlarna hittills varit mycket blygsamma och av varierande storlek. I några

kommuner utgår över huvud taget inget arvode utan parterna får själva stå

för kostnaderna. Riksförbundet anser att enhetliga normer bör utarbetas.

Ett system med visst högre arvode för det första sammanträffandet och ett

lägre för återbesök är enligt statskontoret inte lämpligt. Återbesök kan näm­

ligen i många fall kräva mera tid än det första sammanträffandet. Statskon­

toret vill närmast förorda det system som nu tillämpas i Stockholm, dvs. viss

bestämd ersättning för varje ärende.

Förslaget att kostnaderna för borgerlig medling skall bäras av statsverket

har inte mött några invändningar vid remissbehandlingen. Bl. a. Svenska

stadsförbundet tillstyrker uttryckligen förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1968

69

Göteborgs rådhusrätt och Svenska kommunförbundet anser att särskild

medlare liksom för närvarande bör kunna förordnas utan att något skäl för

ansökan anges. Stockholms rådhusrätt ifrågasätter om det inte behövs en

bestämmelse om vilken domstol som har att förordna särskild medlare, när

ingendera maken är bosatt här i riket men hem- eller äktenskapsskillnad

skall ske här. Rådhusrätten har brukat förordna medlare i sådana fall, men

avsaknaden av uttrycklig bestämmelse har vållat tvekan.

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Det är allmänt erkänt att 1920 års giftermålsbalk från många synpunkter

är ett förnämligt lagverk. Den bygger på en syn på äktenskapet som vid

lagens tillkomst framstod som både realistisk och framsynt. Uppfattningen

om äktenskapet som ett i allmänhet livsvarigt förbund tedde sig då närmast

självklar. Makarna är i giftermålsbalken i princip jämställda, men natur­

ligt nog har åtskilliga bestämmelser i balken fått sin prägel av de förutsätt­

ningar för familjelivet som gällde på den tiden. Mannen var regelmässigt

den som fick svara för familjens försörjning genom förvärvsarbete, medan

hustruns roll främst bestod i att sköta hemmet och ha den dagliga tillsynen

över barnen. Samhällets sociala välfärdsanordningar var få och svagt ut­

byggda. Någon familjepolitik i modern mening fanns inte.

Den omdaning av samhället som har skett efter giftermålsbalkens till­

komst har betytt både frigörelse och ökad trygghet för de enskilda männi­

skorna. Höjda arbetslöner, bättre bostäder, barnbidrag och studiehjälp och

ett modernt socialförsäkringssystem, som ger skydd mot inkomstbortfall

vid sjukdom och invaliditet, efter familjeförsörjarens död och på ålderdom­

en, är några av de viktigaste inslagen i denna omdaningsprocess. Kvinnans

jämställdhet med mannen på arbetsmarknaden är på väg att bli verklighet.

År 1920 hade bara 39 000 eller knappt fyra procent av de gifta kvinnorna

yrkesarbete men år 1965 var motsvarande siffra 619 000 eller drygt 33 pro­

cent av samtliga gifta kvinnor.

Äktenskapet är fortfarande av grundläggande betydelse för hela vårt

samhälls- och kulturliv. Men utvecklingen har gjort att äktenskapet fått

mindre betydelse än förr som trygghetsfaktor. Detta avspeglar sig bl. a. i

skilsmässostatistiken. År 1920 upplöstes drygt 25 500 äktenskap genom

dödsfall och bara 1 325 genom skilsmässa. Därefter har skilsmässofrelcven-

sen visat eu fortlöpande, starkt stigande tendens. År 1966 uppgick antalet

äktenskap, som upplöstes genom dödsfall, till omkring 33 000 medan antalet

skilsmässor var inte mindre än 10 288.

Med vad jag nu har anfört har jag endast i all korthet velat antyda, att

70

samhällsförhållandena under det senaste halvseklet har förändrats på ett

sätt som genomgripande påverkar synen på äktenskapet som institution.

Det kan inte heller bestridas att de etiska värderingar på vilka den äkten­

skapliga samlevnaden bygger också förändrats.

Mot denna bakgrund är det naturligt att åtskilligt i äktenskapslagstift-

ningen behöver ändras. Ändrade samhällsförhållanden och nya etiska vär­

deringar måste få sätta spår i en lagstiftning som är av så central betydelse

både för enskilda och för samhället. En genomgripande revision av äkten-

skapslagstiftningen måste göras inom en inte alltför avlägsen framtid. I

dag finns emellertid ännu inte de behövliga förutsättningarna för en sådan

revision.

I en framtida lagstiftning bör man enligt min mening lägga ökad vikt vid

att äktenskapet är en form för frivillig samlevnad mellan självständiga

personer. Detta gäller företrädesvis bestämmelserna om äktenskapets upp­

lösning och reglerna om äktenskapets ekonomiska rättsverkningar. Det är

i dessa avseenden som de huvudsakliga reformbehoven föreligger.

Samhället har givetvis intresse av att med olika medel förebygga förhasta­

de skilsmässor. Detta torde effektivast ske genom vidgade möjligheter till

föräktenskaplig upplysning och familjerådgivning, liksom också genom

vidgade möjligheter till medling innan mera djupgående söndring har upp­

stått mellan makarna. Den nuvarande ordningen med ett hemskillnadsår

som betänketid för makar som står i begrepp att skiljas har emellertid

visat sig värdefull och den bör sannolikt bibehållas för framtiden. Däremot

är det naturligt att tänka sig att vardera maken skall ha obetingad rätt

att få hemskillnad. Gällande regler om rätt till omedelbar äktenskapsskill­

nad framstår som otidsenliga. Vid en mera genomgripande reformering av

äktenskapsrätten bör man sannolikt slopa tanken på att rätten till omedel­

bar äktenskapsskillnad skall vara ett korrektiv som en förfördelad make

förfogar över när den andra maken i något avseende uppträtt klandervärt

i äktenskapet. Det förefaller mig att vara en mera ändamålsenlig utgångs­

punkt för lagstiftningen — och stämma bättre överens med nutida syn på

äktenskapet •—- att det skall kunna dömas till omedelbar äktenskapsskillnad

i fall då söndringen mellan makarna är så djup eller orsaken till söndringen

av så allvarlig karaktär att äktenskapet måste antas vara definitivt spolierat

och en betänketid under hemskillnad alltså meningslös. Frågan om vem

som har skuld till söndringen bör i princip vara ovidkommande. Hur be­

stämmelserna i ämnet närmare bör utformas kan jag givetvis inte ange här,

men vad jag nu har sagt bör vara den principiella utgångspunkten. Sanno­

likt kan nya bestämmelser göras betydligt enklare än de nuvarande.

När det gäller äktenskapets ekonomiska rättsverkningar har den ökade

skilsmässofrekvensen skapat särskilda problem som måste beaktas i en

framtida äktenskapslagstiftning. Nuvarande bestämmelser om giftorätt leder

ofta till otillfredsställande resultat när äktenskapet upplöses efter relativt

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1968

71

kort tid, och även reglerna i giftermålsbalken om underhållsskyldighet och

skadestånd är i behov av översyn i belysning av den utveckling som har ägt

rum sedan balken kom till. Det är sannolikt att giftorättsinstitutet har ett

sådant värde att det bör bevaras, men det är ändå tydligt att ganska djupa

ingrepp måste göras i gällande bestämmelser om makars egendomsförhållan­

den. Den möjlighet som nu står domstolarna till buds att i samband med

skilsmässa ålägga den ena maken att betala skadestånd till den andra maken

används bl. a. för att korrigera obilliga bodelningsresultat. Skadestånd kan

emellertid utdömas bara i vissa fall. Skyldigheten att utge skadestånd är

beroende av orsakerna till skilsmässan, och endast make som anses ha

skuld till att sammanlevnaden måste hävas kan förpliktas att betala skade­

stånd. Som medel att undgå obilliga resultat vid bodelning är skadestånds-

institutet därför inte tillräckligt effektivt. Dessutom är det över huvud taget

mindre tilltalande att domstolarna för att lösa ekonomiska frågor i sam­

band med skilsmässa skall tvingas att värdera makarnas relationer till var­

andra på grunder som är mer eller mindre moraliskt färgade. Skadeståndet

bör enligt min mening i en framtid helt utmönstras ur äktenskapslagstift-

ningen.

Som jag redan har anfört finns i dagens läge inte underlag för vittgående

reformer. Reformer som går på djupet bör också förberedas i nordiskt

samarbete. Den nordiska rättslikhet på äktenskapslagstiftningens område

som uppnåddes under 1900-talets första decennier är av stort värde, och

den bör så långt möjligt bevaras även i framtiden.

Någon genomgripande familj erättsreform kan således inte genomföras

nu, men genom familj erättslcommitténs betänkande om äktenskapsrätten

och remissyttrandena över detta har skapats underlag för vissa ändringar

som kan tjäna syftet att föra lagstiftningen ett stycke på väg i den rikt­

ning som utvecklingen bör gå.

Den översyn av äktenskapslagstiftningen som familj erättskommittén har

gjort omfattar i formellt och lagtekniskt hänseende bl. a. hela giftermåls­

balken. De sakliga nyheterna är emellertid på det hela taget tämligen be­

gränsade. I sådana centrala ämnen som reglerna om upplösning av äkten­

skap genom skilsmässa innefattar kommittéförslaget endast smärre jämk­

ningar i nuvarande bestämmelser. I fråga om äktenskapets ekonomiska

rättsverkningar har nyheterna något större räckvidd. Bl. a. föreslås änd­

ringar i giftermålsbalken i syfte att förebygga obilliga bodelningsresultat

i vissa fall då äktenskap upplöses efter kort tid. Förslaget ger vidare efter­

levande make en väsentligt förbättrad ställning i förhållande till barnen när

äktenskapet upplöses genom dödsfall. Men även i dessa delar är vad kom­

mittén har föreslagit att betrakta snarare som begränsade ändringar i det

bestående regelsystemet än som en ny lagstiftning konstruerad utifrån de

förutsättningar för äktenskapet och familjerelationerna som har skapats

eller är på väg att skapas genom samhällsomdaningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

72

Med hänsyn till vad jag tidigare har sagt om behovet på sikt av reformer

inom äktenskapsrätten som går på djupet kan det inte vara lämpligt att i

detta sammanhang fullfölja familjerättskommitténs tanke på en lagteknisk

och redaktionell överarbetning av hela giftermålsbalken. De lagändringar

som nu kan bli aktuella bör i stället inriktas på vissa frågor av praktisk be­

tydelse. Begränsningar i förhållande till kommittéförslaget är också motive­

rade med hänsyn till kritik som har mött betänkandet under remissbehand­

lingen.

Som jag har nämnt inledningsvis bör det nu aktuella reformarbetet delas

upp på två etapper, varav den första får omfatta vissa ändringar i reglerna

om ingående och upplösning av äktenskap och den andra vissa frågor om

äktenskapets ekonomiska rättsverkningar, om arvsrätt för barn utom äkten­

skap och om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap.

De ändringar beträffande reglerna om ingående av äktenskap som jag

kommer att föreslå gäller väl avgränsade frågor som inte rymmer några

stora principiella problem. Det är främst fråga om att sänka äktenskaps-

åldern, att avskaffa vissa äktenskapshinder och att slopa kungörelseför­

farandet i samband med prövning av förekomsten av äktenskapshinder.

Äktenskapsförbudet för den som är sinnessjuk eller sinnesslö berörs inte

av mitt förslag. Både kommittén angående medicinska äktenskapshinder och

familjerättskommittén förordar bl. a. att förbudet vidgas till att omfatta

också allvarligare former av psykopati. Jag anser emellertid för min del

att det vid en kommande revision av äktenskapslagstiftningen i stället finns

anledning att överväga, huruvida mentala sjukdomstillstånd över huvud

taget bör utgöra äktenskapshinder vid sidan av de inskränkningar i äkten-

skapsbehörigheten, som följer av kravet på rättslig handlingsförmåga. Med

hänsyn därtill är jag inte beredd att nu förorda en skärpning av äktenskaps-

hindret eller i övrigt föreslå någon ändring i gällande bestämmelse på denna

punkt. Härtill kommer att de danska och norska propositionerna i allt vä­

sentligt överensstämmer med nuvarande svenska regel.

Beträffande reglerna om upplösning av äktenskap är uppgiften här att

jämka vissa bestämmelser om återgång av äktenskap, om hemskillnad och

äktenskapsskillnad och om medling i äktenskapstvister. Denna uppgift är

vansklig eftersom bestämmelserna har ett intimt samband med den prin­

cipiella inställningen till äktenskapet som institution. Man bör enligt min

mening på nuvarande stadium vara återhållsam med ändringar i gällande

regler, eftersom man bör undvika att föregripa en kommande större revi­

sion. Jag tänker bara ta upp några av de förslag som familj erättskommittén

har lagt fram i denna del.

Det nordiska samarbete som bedrivits på kommittéstadiet har fullföljts

genom överläggningar mellan företrädare för de danska, finska, isländska,

norska och svenska justitiedepartementen. Avsikten är, som jag har nämnt

i annat sammanhang, att riksdagsbehandlingen skall kunna äga rum sam­

tidigt i Danmark, Finland, Norge och Sverige.

Kungi. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

73

Vissa äktenskapshinder

Äktenskapsåldern. Nuvarande äktenskapsålder är 21 år för män och 18 år

för kvinnor. Den som inte har uppnått föreskriven ålder kan dock gifta sig

efter dispens av länsstyrelsen. Är den som skall gifta sig under 21 år fordras

i princip alltid samtycke av föräldrarna.

Familjerättskommittén har föreslagit att äktenskapsåldern för män skall

sänkas till 20 år. Förslaget har fått ett övervägande gynnsamt mottagande

under remissbehandlingen, men det finns åtskilliga remissinstanser som

vill gå längre än kommittén har förordat. Förslag har framförts både om

sänkning av äktenskapsåldern för män till 18 år och om sänkning av äkten­

skapsåldern för kvinnor till 17 år.

Enligt min mening bör inom äktenskapslagstiftningen liksom på andra

områden den principiella utgångspunkten vara att det skall råda likställig­

het mellan könen, om det inte finns särskilda skäl för annat. I dagens sam­

hälle är det svårt att finna några sådana skäl när det gäller äktenskaps­

åldern. Syftet med lagens bestämmelser i ämnet är att förhindra äktenskap,

där den ena eller båda kontrahenterna saknar tillräcklig mognad och er­

farenhet för att ta på sig det ansvar och de förpliktelser som följer med ett

äktenskap. Detta syfte bör tillgodoses i samma utsträckning och på samma

sätt i fråga om män och kvinnor. Det saknas vetenskapligt stöd för tanken

att olika regler för män och kvinnor skulle vara motiverade med hänsyn till

skillnader mellan könen i fråga om fysisk eller psykisk mognad.

Antalet ansökningar om dispens från föreskriven äktenskapsålder har

ökat kraftigt sedan de nuvarande bestämmelserna kom till, och tillstånds-

givningen är numera mycket generös. Män över 18 år och kvinnor över

17 år brukar alltid eller så gott som alltid få dispens, om föräldrarna

samtycker till äktenskapet. Detta visar enligt min mening att lagstiftningen

har passerats av utvecklingen och att man bör överväga en mera radikal

ändring av bestämmelserna än familj erättskommittén har föreslagit.

Mot detta skulle möjligen, som också har påpekats i ett remissyttrande,

kunna invändas att lagstiftningen inte utan vidare bör sanktionera äkten­

skap där båda makarna är omyndiga. Erfarenheterna av sådana äktenskap

ger emellertid inte belägg för att de praktiska olägenheterna av att makarna

är omyndiga skulle vara så stora att man för den skull behöver tveka att

ha en äktenskapsålder för både män och kvinnor som är lägre än myndig­

hetsåldern. Olägenheterna torde begränsas väsentligt genom att förmynder-

skapslagstiftningen ger ungdomar som har kommit ut i förvärvslivet och

fått egen arbetsinkomst ett betydande mått av rättslig handlingsförmåga

även före uppnådd myndighetsålder. Det kan dock finnas skäl att undvika

att spännvidden blir mycket stor mellan äktenskapsåldern och myndighets­

åldern. I det sammanhanget vill jag erinra om att riksdagen nästa år kom­

mer att få ta ställning till ett förslag om ändringar i förmynderskapslag-

stiftningen, som bl. a. innebär att myndighetsåldern sänks till 20 år.

74

Jag har för min de! stannat för att äktenskapsåldern bör vara 18 år, lika

för män och kvinnor. Den som är under 18 år bör alltjämt kunna få dispens

i samma ordning som nu. Beträffande kravet på samtycke av föräldrarna

bör inte göras någon ändring i detta sammanhang. En sänkning av myndig­

hetsåldern måste rimligen komma att föra med sig en motsvarande sänk­

ning av den ålder vid vilken ungdomar blir fullt självständiga när det gäller

rätten att ingå äktenskap, men denna fråga får prövas i samband med de

förebådade ändringarna i förmynderskapslagstiftningen. Det blir då också

tillfälle att pröva ett uppslag som framförts under remissbehandlingen av

familj er ättskommitténs betänkande, nämligen att underårig som har upp­

nått äktenskapsåldern skall bli myndig i och med att han gifter sig.

I Norge och Island är äktenskapsåldern 20 år för män och 18 år för kvin­

nor. I Finland är den 18 år för män och 17 år för kvinnor. I dessa länder är

ingen lagändring aktuell. I Danmark, som f. n. har samma åldersgränser

som vi, skall enligt den danska propositionen om ändringar i äktenskapslag-

stiftningen äktenskapsåldern anpassas till vad som gäller i Norge och Island.

Om den ändring som jag har föreslagit genomförs, kommer äktenskaps­

åldern i Sverige fortfarande att ligga snarare över än under vad som i all­

mänhet gäller i europeiska länder utanför Norden.

Epilepsi. Äktenskapsförbudet för epileptiker har kommit till av arvsbiolo­

giska skäl. I detta lagstiftningsärende är det emellertid en utbredd uppfatt­

ning att förbudet är ogrundat. Kommittén angående medicinska äkten-

skapshinder framhåller att epilepsi inte längre betraktas som en särskild

sjukdom utan som ett symptom på störning i det centrala nervsyste­

met. Allt flera yttre orsaker till epilepsi har kunnat spåras. Bland nutida

forskare hävdas med allt större bestämdhet att ärftliga faktorer bara i säll­

synta undantagsfall ligger till grund för epileptiska störningar. Arvsrisken

anses i varje fall inte vara sådan att den motiverar ett äktenskapsförbud.

Kommittén har vidare på grundval av forskningens resultat funnit anled­

ning starkt betvivla att det finns något speciellt samband mellan epilepsi

och mentala rubbningar. Förekommer sådana rubbningar samtidigt med

epileptiska symptom, bör vederbörandes rätt att ingå äktenskap bedömas

efter samma grunder som i allmänhet gäller för psykiskt sjuka. Enligt kom­

mittén finns inte heller tillräckliga sociala skäl för att begränsa äktenskaps-

behörigheten för epileptiker. Sålunda saknas godtagbara belägg för att epi­

lepsi i och för sig skulle minska individens förmåga till anpassning i sam­

hället eller i den äktenskapliga gemenskapen. Någon särskild upplysnings­

plikt anser kommittén inte bör gälla. Förslaget har godtagits av samtliga

remissinstanser. Från medicinskt håll anförs att hindersbestämmelsen fram­

står som vetenskapligt ogrundad och från samhällets synpunkt som me­

ningslös.

Jag finner att utredningen klart ger vid handen, att äktenskapshindret

vid epilepsi är obehövligt, och jag förordar därför att det upphävs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

75

Till skillnad från kommittén angående medicinska äktenskapshinder fö­

reslår familjerättskommitténs majoritet att äktenskapshindret ersätts med

viss upplysningsplikt. Förslaget innebär att den som lider av epilepsi inte

får gifta sig förrän hans trolovade har fått kännedom om sjukdomen och

bägge de trolovade av läkare bär blivit upplysta om sjukdomens beskaffen­

het. Bakom förslaget ligger tanken att det skulle kunna innebära en chock­

artad överraskning för make att först efter giftermålet upptäcka att den and­

ra maken är epileptiker. En ledamot i kommittén motsätter sig emellertid för­

slaget. Samma ståndpunkt intar en alldeles övervägande del av remissinstan­

serna. Medicinalstyrelsen, som i yttrande till kommittén biträdde tanken på

upplysningsplikt, har ändrat uppfattning sedan styrelsen tagit del av utlåtan­

de i frågan från en ledamot av dess vetenskapliga råd. Denne framhåller att

de sociala, medicinska eller arvsbiologiska vådorna av att epileptiker gifter

sig inte är sådana att de motiverar särskilda föreskrifter om upplysningsplikt.

En sådan ordning skulle också verka diskriminerande och försvåra en mera

realistisk inställning till epilepsin. Liknande synpunkter framförs i andra

yttranden.

Enligt min mening är skälen för en upplysningsplikt inte starkare vid

epilepsi än vid åtskilliga andra allvarliga sjukdomar beträffande vilka upp­

lysningsplikt inte föreligger i samband med ingående av äktenskap. Däremot

anser jag de skäl som anförts mot upplysningsplikten vara övertygande.

Jag kan därför inte biträda familj erättskommitténs förslag på denna punkt.

Inte heller de danska och norska lagförslagen innehåller regler om äkten­

skapshinder eller upplysningsplikt vid epilepsi. Samma ståndpunkt torde

komma att intas i de finska och isländska förslagen.

Könssjukdom. Äktenskapsförbudet för den, som lider av könssjukdom i

smittosamt skede, har kommit till som ett led i samhällets åtgärder mot

spridning av sådana sjukdomar. Familj er ättskommittén föreslår med viss

tvekan att förbudet upphävs och ersätts med upplysningsplikt av motsva­

rande innehåll som kommittén har förordat beträffande epilepsi. De allra

flesta remissinstanserna biträder uppfattningen att äktenskapshindret bör

slopas. I fråga om den föreslagna upplysningsplikten är meningarna där­

emot delade.

Nya medicinska behandlingsmetoder har medfört att könssjukdom nu­

mera i allmänhet kan botas på relativt kort tid. Redan med hänsyn härtill är

det tveksamt om hindersbestämmelsen längre fyller någon egentlig funktion.

Trots de stora medicinska framstegen på området är det givetvis ytterst

angeläget att spridningen av könssjukdomar i görligaste mån begränsas.

Det synes mig emellertid både naturligast och mest ändamålsenligt att åt­

gärder i sådant syfte vidtas inom ramen för smittskyddslagstiftningen. Ett

äktenskapsförbud minskar knappast smittorisken. Därtill kommer att möj­

ligheterna att upprätthålla ett sådant förbud är ytterligt begränsade. Jag

förordar därför att äktenskapshindret upphävs.

Kungi. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

76

Enligt lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning

av könssjukdomar är den som lider av könssjukdom skyldig att uppsöka

läkare och underkasta sig behandling. Om han har samlag under tid då

sjukdomen befinner sig i smittosamt skede, kan han straffas med böter eller

fängelse. Motsvarande bestämmelser finns i smittskyddslagen den 26 april

1968 (nr 231), som den 1 januari 1969 kommer att ersätta bl. a. 1918 års

lag. Det finns enligt min åsikt inte tillräckliga skäl att vid sidan av dessa

bestämmelser ha särskilda regler i giftermålsbalken om upplysningsplikt

beträffande könssjukdomar, och jag kan därför inte biträda familj er ätts-

koinmitténs förslag härom.

På kommittéstadiet förelåg enighet mellan de nordiska länderna om att

äktenskapslagstiftningen borde innehålla bestämmelser om upplysningsplikt

beträffande könssjukdomar motsvarande dem som finns i Danmark. Läget

är emellertid nu ett annat. I den danska propositionen om ändringar i äkten­

skapslagstiftningen föreslås att upplysningsskyldigheten skall slopas. Enligt

motsvarande norska förslag skall däremot den som lider av könssjukdom i

smittosamt skede vara skyldig att upplysa sin trolovade om sjukdomen i

samband med ingående av äktenskap.

Väntetid för kvinna. Enligt 2 kap. It § får kvinna inte gifta om sig förrän

tio månader förflutit från det tidigare äktenskapets upplösning. Undantag

gäller dock om det visas att hon inte väntar barn från tiden före äktenska­

pets upplösning eller om tio månader har förflutit sedan sammanlevnaden

med mannen upphörde. Hindersbestämmelsen syftar till att förebygga att

i det senare äktenskapet föds barn, som kan vara avlat i det förra. Familje-

rättskommittén föreslår att stadgandet upphävs, och förslaget har fått ett

positivt mottagande vid remissbehandlingen.

Enligt min mening talar flera skäl för kommitténs ståndpunkt. Det måste

sålunda anses angeläget att gift kvinna, som väntar barn med annan än sin

make, får möjlighet att efter skilsmässa legalisera förbindelsen innan

barnet föds. Enligt kommittén och flera remissinstanser har hindersbestäm­

melsen också många gånger skapat irritation hos lysningssökande. I åtskil­

liga fall uppges kvinnan till och med ha tvingats in i en abortsituation, då

hon fått reda på att bon inte kan gifta om sig före väntetidens utgång.

Det är vidare att märka att hindersbestämmelsens betydelse för att före­

bygga oklarhet i bördshänseende är begränsad. Sålunda kan äktenskaps­

skillnad enligt It kap. 3 § ha utverkats trots att makarna haft samlag med

varandra under hemskillnadstiden. Domen på äktenskapsskillnad anses

likväl innefatta bevis om att sammanlevnaden mellan makarna har upphört

för mer än ett år sedan. Liknande fall torde kunna förekomma också vid

skilsmässa enligt vissa andra lagrum i giftermålsbalken. Det kan alltså

redan nu inträffa att nytt äktenskap kommer till stånd, trots att kvinnan

väntar barn, som kan vara avlat av mannen i det tidigare äktenskapet.

Antalet sådana fall kommer givetvis att öka, om hindersbestämmelsen upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

77

hävs. Som familjerättskommittén också framhåller torde det emellertid bara

i undantagsfall bli fråga om att kvinnan gifter om sig, såvida inte den nya

mannen anser sig vara fader till det väntade barnet. Den ovisshet rörande

faderskapet som ändå kan föreligga är enligt min mening inte tillräckligt

skäl att hindra äktenskapet.

Mot bakgrund av det sagda förordar jag att väntetidsregeln upphävs.

Också i de danska och norska propositionerna föreslås en sådan ändring.

Detsamma kan väntas i de finska och isländska förslagen.

Under remissbehandlingen har från flera håll hävdats att ett upphävande

av väntetidsregeln kräver komplettering av föräldrabalkens bördsregler.

F. n. gäller enligt 1 kap. 1 § att barn har äktenskaplig börd, om det föds

under äktenskap eller på sådan tid efter dess upplösning att det kan vara

avlat dessförinnan. I omgiftesfallen kan tydligen presumtionsregeln i och

för sig vara tillämplig på båda äktenskapen. Det har överlämnats till rätts­

tillämpningen att avgöra hur bördsställningen då skall gestaltas. När sådana

fall nu förekommer, skall barnet enligt centrala folkbokförings- och upp-

bördsnämndens anvisningar för kyrkobokföringen hänföras till det senare

äktenskapet. Kommittén förordar att så sker också i fortsättningen. Jag

har ingenting att invända mot detta.

Familj erättskommittén synes emellertid mena att kyrkobokföringsmyn-

digheten i vissa fall skall kunna besluta om avsteg från presumtionen för

börd i det senare äktenskapet. Centrala folkbokförings- och uppbördsnämn-

den, som bestämt motsätter sig en sådan ordning, framhåller att beslut i

bördsfrågan kräver bedömanden av en art som uppenbarligen inte bör

ankomma på en registreringsmyndighet. Detta torde vara ett riktigt på­

pekande. Enligt min mening bör presumtionen för börd i det senare äkten­

skapet kunna hävas bara genom bördstalan inför domstol.

Om barnet frånkänns börd i det senare äktenskapet, talar enligt familje-

rättskommittén övervägande skäl för att barnet till följd av presumtions­

regeln i 1 kap. 1 § föräldrabalken automatiskt får börd i moderns tidigare

äktenskap under förutsättning att det kan ha avlats innan detta upplöstes.

Jag delar denna uppfattning om innebörden äv gällande rätt.

Min slutsats blir att det inte finns något mera påtagligt praktiskt behov

av särskilda bördsregler för omgiftesfallen i föräldrabalken. En sådan regle­

ring kräver jämförelsevis omfattande kompletteringar av lagens bestämmel­

ser om rätt till talan i bördsmål och bör därför i detta begränsade samman­

hang komma till stånd bara om dessa nu ändå måste ändras. I denna senare

fråga vill jag anlägga följande synpunkter.

Redan enligt nuvarande regler i 2 kap. föräldrabalken kan mannen i det

äktenskap, varunder barnet har fötts, föra talan om att barnet saknar börd

i det äktenskapet. Också barnet är behörigt att väcka sådan talan. Vare sig

talan har väckts från ena eller andra sidan kan den jämlikt 2 kap. 4 § för­

äldrabalken bifallas bl. a. om barnet är avlat före äktenskapet och det inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

78

görs sannolikt att makarna har haft samlag med varandra på tid då barnet

kan vara avlat. Det möter alltså ingen större svårighet för mannen i det

senare äktenskapet eller barnet att få bördspresumtionen hävd, om parterna

är ense därom.

Av naturliga skäl innehåller däremot föräldrabalken inte någon regel om

rätt för mannen i moderns tidigare äktenskap att i omgiftesfallen föra talan

om hävande av bördspresumtionen i det senare äktenskapet. Kommittén

anser att sådan talan inte kan väckas enligt gällande rätt. Jag är benägen att

instämma häri.

Vid remissbehandlingen har från flera håll hävdats att mannen i det

tidigare äktenskapet bör ges rätt att föra s. k. positiv bördstalan, dvs. talan

om att barnet är hans. Frågan om positiv bördstalan regleras emellertid över

huvud taget inte i föräldrabalken. I vad mån sådan talan är tillåten får i

stället bedömas med ledning av de allmänna reglerna om fastställelsetalan

i 13 kap. rättegångsbalken. Under förarbetena till föräldrabalken förutsattes

att positiv bördstalan kunde komma i fråga med stöd av dessa regler. De ut­

talanden som gjordes då avsåg emellertid närmast talerätt för barnet.

Huruvida i den situation som här åsyftas också mannen i det tidigare äk­

tenskapet, respektive hans arvingar, kan föra positiv bördstalan torde, som

kommittén framhåller, vara tveksamt.

Jag kan för min del inte finna att det föreligger något påtagligt behov av

särskild reglering på denna punkt. Redan av vad jag tidigare har sagt fram­

går att presumtionen för börd i moderns senare äktenskap i de allra flesta

fall torde stämma överens med verkliga förhållandet. När det finns tillräck­

liga skäl för att anta att i stället mannen i moderns tidigare äktenskap är

fader, måste det anses ligga i barnets intresse att bördsfrågan blir prövad.

Man torde därför i allmänhet kunna räkna med att företrädare för barnet

i en sådan situation väcker talan om att barnet saknar börd i det senare

äktenskapet. Om modern eller annan legal ställföreträdare för barnet skulle

underlåta att göra detta, har mannen i det tidigare äktenskapet möjlighet

att hos vederbörande förmynderskapsdomstol anmäla behovet av god man,

som kan väcka bördstalan för barnets räkning. Också barnavårdsnämnd

torde kunna göra framställning härom.

Om barnet har förklarats sakna börd i moderns senare äktenskap, bör

givetvis mannen i det tidigare äktenskapet respektive hans arvingar liksom

också barnet ha möjlighet att föra talan om att barnet saknar börd också

1 det äktenskapet. Jag delar kommitténs uppfattning att gällande regler i

2 kap. föräldrabalken ger tillräckligt utrymme härför.

Sammanfattningsvis anser jag alltså att ett upphävande av väntetids­

bestämmelsen i 2 kap. 11 § giftermålsbalken inte kräver ändringar i nu­

varande regler om bördspresumtion eller om rätt till talan i bördsmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

79

Lysningsförfarandet

Frågan om hinder föreligger mot äktenskap prövas f. n. i samband med

lysningen. Prövningen görs av den präst som för kyrkoböckerna i kvin­

nans hemförsamling. Om hinder mot äktenskapet inte finnes föreligga,

sker lysningen genom att kungörelse om de trolovades avsikt att ingå äkten­

skap läses upp i kyrkan tre söndagar i följd. Därefter får vigsel ske, om

äktenskapshinder inte har anmälts. I undantagsfall kan lysning underlåtas.

Hindersprövningen ankommer då på vigselförrättaren.

Enligt kommittéförslaget behålls den nuvarande ordningen för hinders­

prövning i huvudsak oförändrad. I fråga om lysningen förordas emel­

lertid vissa ändringar. Sålunda skall kungörandet i princip ske både genom

anslag och genom uppläsning i kyrka. Uppläsning skall dock äga rum bara

en söndag och på de trolovades begäran kunna underlåtas helt. Kommittén

föreslår också vidgade möjligheter till undantag från lysningskravet.

Kommitténs förslag har fått ett blandat mottagande under remissbehand­

lingen. Åtskilliga remissinstanser förordar att lysningskravet slopas.

Syftet med lysningen är att ge allmänheten tillfälle att anmäla hinder mot

äktenskapet. Det inträffar emellertid nästan aldrig att sådan anmälan görs,

och det finns inte heller anledning att tro att det skulle ske någon föränd­

ring härvidlag om kungörelseförfarandet ändrades. Lysningens betydelse

för hindersprövningens tillförlitlighet måste alltså antas vara utomordent­

ligt ringa. Däremot kan lysningsförfarandet i vissa fall vålla olägenheter.

Bi. a. kan det medföra en publicitet som de trolovade ibland kan ha goda

skäl att vilja undvika. Olägenheterna kan visserligen motverkas om man

medger undantag från lysningskravet, men reglerna måste då antingen

göras mycket detaljerade eller formuleras så allmänt att de kan bereda

svårigheter i tillämpningen. Mot de undantagsbestämmelser som kommittén

har föreslagit har också från åtskilliga håll anförts att de är svåra att till-

lämpa och ger vigselförrättaren för lite vägledning.

Mina överväganden i frågan har fört mig till slutsatsen att lysningen inte

längre bör utgöra ett led i den prövning som skall föregå vigsel. Detta be­

höver inte betyda att bruket med lysning före vigsel kommer att försvinna.

Ingenting hindrar att kungörandet i kyrka bevaras som tradition, om tradi­

tionen har tillräcklig resonans hos det uppväxande släktet och kyrkan vill

lämna sin medverkan. Lysningen bör alltså vara frivillig, och giftermåls-

balken bör i framtiden inte innehålla några bestämmelser om lysning.

Också nuvarande krav på kungörande av äktenskapsbetyg och av vigsel,

som har förrättats utan föregående lysning, bör slopas. Detsamma gäller

kungörande av äktenskap enligt lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och

adoption samt lagen den 12 november 1915 (nr 437) om äktenskaps ingåen­

de i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet. Mitt förslag att upphäva

80

kravet på kungörande av äktenskap föranleder ändringar, förutom i gifter-

målsbalken och nyssnämnda båda lagar, också i lagen den 26 maj 1909

(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt och i lagen den 12 november

1915 (nr 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande

äktenskaps ingående. Förslag till behövliga ändringar i regeringsrättslagen

torde få anmälas i samband med andra ändringar i lagen som kommer att

föreslås under våren 1969.

Ändringar bör vidare komma till stånd i konventionen den 6 februari

1931 med Danmark, Finland, Island och Norge, innehållande internationellt

privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap

(SO 1931:19, jfr 1954:2). Här behövs emellertid nordiska interdeparte-

mentala överläggningar, innan frågan om ändringar i konventionen kan

tas upp.

Slutligen måste kyrkohandboken ändras. Chefen för utbildningsdeparte­

mentet, som jag har samrått med i denna fråga, kommer senare i dag att

anmäla förslag till skrivelse härom till kyrkomötet.

Också i den danska propositionen föreslås att lysningskravet upphävs.

Samma ståndpunkt torde komma att intas från isländsk sida. Enligt den

norska propositionen behålls däremot kravet på kungörelseförfarande. Inte

heller i Finland torde någon ändring i denna del vara aktuell.

Avgörande för frågan om trolovads äktenskapsbehörighet blir med mitt

förslag i fortsättningen enbart själva hindersprövningen. Under re­

missbehandlingen har från flera håll hävdats att denna prövning bör flyttas

över till borgerlig myndighet. Kyrkoböckerna har emellertid grundläggande

betydelse som upplysningskälla vid prövningen. Kyrkobokföringen ankom­

mer på pastorsämbetena utom i Stockholm och Göteborg, där den i viss

utsträckning sker hos den lokala skattemyndigheten. Också i dessa städer

har emellertid pastorsämbetena hand om de delar av folkbokföringen, som

är av intresse i förevarande sammanhang. Det bör därför enligt min mening

inte komma i fråga att nu föra över hindersprövningen till annan myndig­

het. Skulle kyrkobokföringen framdeles ersättas av löpande civil folkbok­

föring, blir situationen givetvis en annan.

Några mera betydande ändringar i själva förfarandet vid hinderspröv­

ningen synes inte påkallade. Mina förut redovisade förslag om upphävande

av vissa äktenskapshinder föranleder emellertid motsvarande begränsningar

av prövningen. Sinnessjukdom och sinnesslöhet står tills vidare i princip

kvar som äktenskapshinder. Här gäller f. n. den särskilda regeln att trolovad,

som har varit sinnessjuk inom de tre sista åren, med läkarintyg skall styrka

att sådan sjukdom inte kan påvisas hos honom. Bl. a. med hänsyn till att

sinnessjukdom numera inte skall antecknas i kyrkoböckerna bör denna

regel utgå.

I de undantagssituationer då vigsel nu kan ske utan lysning, ankommer

som jag tidigare nämnde hindersprövningen på vigselförrättaren. Om lys-

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

81

ningskravet slopas helt, finns inte anledning att behålla särskild

ordning

för hindersprövningen i dessa fall.

Så snart hindersprövningen är avslutad utan att hinder mot äktenskapet

har uppdagats, bör de trolovade ha rätt att få intyg om att hinder inte möter

mot äktenskapet.

Nuvarande bestämmelser i 3 kap. 3 § andra stycket och 7 § tredje stycket

om förbud mot ny lysning och mot utfärdande av nytt äktenskapsbetyg inom

viss tid efter kungörandet kan inte stå kvar oförändrade. Enligt min mening

finns det inte tillräckliga skäl att behålla någon begränsning av möjlig­

heterna till ny hindersprövning eller nytt äktenskapsbetyg. Jag föreslår

därför att nämnda regler får utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Vigsel

Villkor för vigsel. Som villkor för vigsel bör givetvis gälla att hinders­

prövning har ägt rum utan att hinder mot äktenskapet har framkommit.

Särskilt intyg behövs tydligen inte, om vigseln förrättas av präst i den för­

samling där prövningen sker. Denne kan nämligen direkt i kyrkoböckerna

kontrollera att föreskriven prövning har ägt rum. I annat fall måste däremot

de trolovade förete intyg om hindersfriheten. Liksom nu skall vigsel under

alla förhållanden vägras, om vigselförrättaren känner till att äktenskaps-

hinder föreligger.

Lysning gäller i allmänhet fyra månader. Om någon av de trolovade till­

hör den nomadiserande lappbefolkningen, är giltighetstiden emellertid ett

år. Denna senare bestämmelse saknar motsvarighet i finsk och norsk rätt.

Under remissbehandlingen har upplysts att den förlängda tidsfristen i de

församlingar inom Luleå stift, som har den största samebefolkningen, har

utnyttjats bara i ett fall under åren 1955—-1965. Något behov av en special­

regel i fråga om giltighetstiden för verkställd hindersprövning torde knap­

past töreligga. Jag förordar att tiden generellt bestäms till fyra månader.

Borgerlig vigsel. Trots den valfrihet mellan kyrklig och borgerlig vigsel,

som råder i vårt land, förekommer borgerlig vigsel i jämförelsevis liten

utsträckning. En av orsakerna härtill är otvivelaktigt att den kyrkliga

vigseln har starkt stöd i traditionen. Därtill kommer att kyrklig vigsel-

förrättare finns i varje församling, medan däremot tillgången på borgerliga

vigselförrättare är mera begränsad. Behörig att förrätta sådan vigsel är lag­

faren underrättsdomare samt den som länsstyrelsen särskilt förordnar

till uppdraget. Domare är emellertid skyldig att viga bara under sin vanliga

tjänstetid, och särskilda vigselförrättare torde inte finnas i tillräcklig ut­

sträckning. Enligt vad som har framkommit bl. a. under remissbehandling­

en möter det sålunda vissa svårigheter att få borgerlig vigsel på lördagar

och helgdagar.

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 136

82

Familjerättskommittén föreslår inte några ändringar i nuvarande regler

om borgerliga vigselförrättare. Med hänsyn därtill är jag inte beredd

att nu ta upp frågan om en revision av lagstiftningen på detta område.

Redan då nuvarande ordning kom till år 1964 underströk jag emellertid

angelägenheten av att länsstyrelserna utnyttjar möjligheten att förordna

särskild vigselförrättare så att sådana finns på orter där det behövs. Riks­

dagen har vid flera tillfällen uttalat samma mening. Det bör naturligen

ankomma på vederbörande kommun att mot bakgrund av föreliggande

behov ta initiativ till att vigselförrättare förordnas. En väsentlig orsak till

att så inte har skett i den utsträckning som svarar mot statsmakternas

intentioner torde vara att ersättningsfrågan inte lösts. De kommuner som

har begärt förordnande av särskild vigselförrättare torde visserligen i all­

mänhet själva ha betalat ersättning till denne, men åtskilliga kommuner har

inte ansett sig böra stå för dessa utgifter.

I både stadsförbundets och kommunförbundets remissyttranden har

hävdats att staten bör svara för kostnaderna. En sådan ordning skulle givet­

vis vara ägnad att minska svårigheterna att finna lämpliga personer, som

är villiga att åtaga sig uppdraget. Även bortsett härifrån talar enligt min me­

ning goda skäl för förslaget. Förrättande av borgerlig vigsel måste så­

lunda vara en statlig angelägenhet. Ordinarie vigselförrättare avlönas också

av statsmedel. Vidare är att märka att rätten till borgerlig vigsel inte är lo­

kalt begränsad. Särskilt i de största städerna torde inte sällan förrättas vig­

sel mellan personer, som är bosatta i andra delar av landet.

Jag förordar därför, efter samråd med chefen för finansdepartementet, att

ersättning till särskilt förordnad vigselförrättare i fortsättningen skall utgå

av statsmedel. Som förutsättning bör gälla att vigseln förrättas i lokal, som

upplåtits av det allmänna, eller i annan lokal om detta inte medför särskilda

kostnader för statsverket. Till frågan om anslag för ändamålet återkommer

jag i annat sammanhang. Närmare bestämmelser rörande borgerlig vigsel

torde liksom f. n. få utfärdas av Kungl. Maj :t.

En väsentlig fråga när det gäller att göra den borgerliga vigseln jämställd

med den kyrkliga är tillgången på lämpliga lokaler. Det synes mig rim­

ligt att vederbörande kommun utan särskild kostnad upplåter värdig lokal

för vigsel. Jag förutsätter att kommunerna vidtar erforderliga åtgärder

i detta avseende.

Formfel vid vigsel. Familj erättskommittén har föreslagit att en formellt

ogiltig vigsel i vissa fall skall kunna godkännas i efterhand. Detta förslag

har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även jag anser att för­

slaget bör genomföras. I likhet med kommittén anser jag att uppgiften

bör ankomma på Kungl. Maj :t. Godkännande bör i första hand komma

i fråga i sådana fall då något fel i vigselförfarandet har uppkommit av för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

biseende och kontrahenterna kan anses ha förlitat sig på att vigseln varit

giltig.

De danska och norska lagförslagen innehåller en motsvarande regel.

Också från finsk och isländsk sida torde förslag härom komma att läggas

fram.

Vissa återgångs- och skillnadsgrunder

Återgång på grund av kroppsliga sjukdomstillstånd. Jag har tidigare före-

slagit att epilepsi och könssjukdom skall slopas som äktenskapshinder.

Dessa sjukdomar bör enligt min mening då inte heller grunda rätt till åter­

gång. När det gäller könssjukdom ger bestämmelserna i 11 kap. 9 § ma­

ke, som blivit utsatt för risk att bli smittad av könssjukdom av andra

maken, rätt till omedelbar äktenskapsskillnad.

1 likhet med kommittéerna förordar jag vidare att spetälska såsom ett

numera opraktiskt fall får utgå som skäl för återgång. Som hovrätten över

Skåne och Blekinge påpekat bör också nuvarande regel om återgång vid

impotens upphävas. Även i detta senare fall talar övervägande skäl för att

makarna hänvisas till att söka skilsmässa i vanlig ordning.

Också i den danska propositionen föreslås att de nu behandlade sjuk­

domstillstånden inte längre skall grunda rätt till återgång. Samma stånd­

punkt torde komma att intas i det isländska förslaget. Enligt den norska

propositionen skall könssjukdom i smittosamt skede alltjämt vara återgångs-

grund.

Hemskillnad på gemensamt yrkande. Enligt 11 kap. 1 § har makar rätt till

hemskillnad, när de finner sig på grund av djup och varaktig söndring inte

kunna fortsätta sammanlevnaden och är överens om hemskillnad. Kravet

på djup och varaktig söndring har knappast någon självständig betydelse i

detta sammanhang. Lagstiftaren har visserligen velat markera att hemskill­

nad far komma till stånd bara efter allvarligt och moget övervägande från

makarnas sida. Men av förarbetena framgår att det tillkommer makarna själva

att bedöma om sammanlevnaden kan fortsättas. Domstolen skall se till att

makarna är eniga i skillnadsfrågan och att vederbörlig medling har ägt rum.

Den får däremot inte gå in på någon prövning av förhållandet mellan par­

terna. Möjligheten att vinna hemskillnad efter gemensam ansökan begagnas

också i praktiken i många fall då hemskillnadsorsaken i själva verket är en

annan än djup och varaktig söndring.

Familjerättskommittén har föreslagit att paragrafens ordalydelse skall

jämkas därhän, att makar skall kunna få hemskillnad, om de på grund

av djup och varaktig söndring eller eljest finner sig böra häva samman­

levnaden. Mot detta förslag har jag inte någon erinran i sak. I lagtexten

behöver endast sägas att makar, som är ense om att ej fortsätta samman­

levnaden, äger vinna dom på hemskillnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

83

84

Någon ändring av motsvarande bestämmelser i övriga nordiska länder

torde inte vara aktuell. Som tidigare har framgått innebär mitt förslag att

den svenska lagen anpassas till närmare överensstämmelse med motsvaram

de norska och isländska lagbestämmelser.

Äktenskapsskillnad på grund av tvegifte. Rätten för make att väcka talan

om äktenskapsskillnad på grund av att andra maken har ingått nytt gifte

preskriberas f. n. sex månader efter det att maken har fått kunskap om

den nya vigseln. Familj er ättskommittén påpekar att denna regel i vissa

fall kan leda till mindre tillfredsställande resultat och förordar att den

upphävs. Förslaget har godtagits av remissinstanserna, och jag föreslår

att det genomförs.

Också i de danska och norska propositionerna föreslås att motsvarande

preskriptionsregel får utgå.

Äktenskapsskillnad på grund av otrohet. Om make har samlag med annan

än sin make, har den andra maken enligt 11 kap. 8 § i princip rätt till

äktenskapsskillnad. Familjerättskommittén förordar att denna regel skall

bibehållas. Den bör emellertid enligt kommittén inte gälla om makarna

var hemskilda eller om i annat fall särskilda skäl talar mot äktenskaps­

skillnad. Under remissbehandlingen har på vissa håll hävdats att otrohet

i första hand bör leda till hemskillnad och inte till äktenskapsskillnad.

För att söka undvika skiljaktigheter i de olika nordiska ländernas regler

i dessa avseenden har frågan om skilsmässa på grund av otrohet varit före­

mål för överläggningar mellan justitieministrarna sinsemellan samt mellan

dessa och Nordiska rådets juridiska utskott. Nordiska rådet har därefter

antagit en rekommendation enligt vilken rätten till omedelbar äktenskaps­

skillnad bör stå kvar som huvudregel, oavsett om makarna var hemskilda

eller inte. När hänsyn till makarnas barn eller andra viktiga skäl talar här­

för, bör emellertid domstol enligt rekommendationen ha möjlighet att i stäl­

let döma till hemskillnad eller, om otroheten hänför sig till hemskillnads-

tid, att ogilla talan.

Den syn på otrohet i äktenskap som har redovisats här är i det hela mera

nyanserad än den som ligger till grund för gällande bestämmelser i ämnet.

För min del anser jag att de nuvarande reglerna inte ger möjlighet att till­

räckligt beakta omständigheterna i det enskilda fallet. Sexuell trohet

mellan makarna är visserligen regelmässigt av grundläggande betydelse

för ett gott förhållande i äktenskapet. Men äktenskapslagstiftningen bör

ta hänsyn till att omständigheterna vid otrohet och förhållandena i övrigt

i äktenskapet ibland kan vara sådana att otroheten inte behöver spoliera

utsikterna till äktenskapets fortbestånd. Man bör också i lagstiftningen

beakta att otrohet i vissa fall snarare är en följd av mer eller mindre all­

varlig söndring mellan makarna dn den egentliga orsaken till söndringen.

Mot denna bakgrund framstår Nordiska rådets rekommendation som

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

85

ett steg i rätt riktning. Jag vill därför föreslå att bestämmelserna ill kap.

8 § modifieras i enlighet med rekommendationen, så att domstol får möjlig­

het att i otrohetsmål döma till hemskillnad i stället för äktenskapsskillnad,

om det är motiverat av hänsyn till makarnas barn eller av andra särskilda

skäl. Avsikten är att denna möjlighet skall utnyttjas sparsamt. Domstol

bör givetvis inte döma till hemskillnad, om inte omständigheterna i målet

ger stöd för antagande att en betänketid kan öppna möjlighet till försoning

mellan makarna. Att ge några närmare anvisningar för tillämpningen är

emellertid knappast möjligt.

Enligt familjerättskommittén bör otrohet under hemskillnad över huvud

taget inte grunda rätt till äktenskapsskillnad. Jag har i och för sig förstå­

else för den tanke som ligger bakom detta förslag, men den av kommittén

förordade regeln är enligt min uppfattning alltför stel. Det förefaller t. ex.

inte riktigt att den omständigheten att makarna är hemskilda skall ute­

sluta möjlighet till äktenskapsskillnad i sådana fall då den ena maken

har inlett stadigvarande förbindelse på annat håll och inte har någon tanke

på att bryta den. Det stöter emellertid på svårigheter att utforma lämpliga

särbestämmelser för det fall att otroheten hänför sig till hemskillnadstid,

och jag kan inte heller se att det finns något större behov av sådana bestäm­

melser. Jag kan alltså inte biträda kommitténs förslag på denna punkt.

Däremot vill jag i överensstämmelse med Nordiska rådets rekommendation

förorda att domstol får viss möjlighet att ogilla talan om äktenskapsskill­

nad på grund av otrohet, om frågan kommer upp under hemskillnadstid.

Detta bör i princip gälla oavsett om otroheten ligger i tiden före eller efter

hemskillnadsdomen. En förutsättning för att talan om äktenskapsskillnad

skall kunna ogillas bör vara att hänsyn till barnens bästa eller andra sär­

skilda skäl talar mot att det döms till omedelbar äktenskapsskillnad.

Kommittén har föreslagit att 11 kap. 8 § skall kompletteras med en

bestämmelse av innebörd att make, som har rätt till äktenskapsskillnad

på grund av den andra makens otrohet, i stället skall kunna få hemskill­

nad, om han föredrar detta. Som har påpekats i flera remissyttranden torde

emellertid en sådan bestämmelse sakna praktisk betydelse vid sidan av

redan existerande hemskillnadsregler. Förslaget bör därför inte genomföras.

11 kap. 8 § bör i detta sammanhang moderniseras och jämkas något även

i lagtekniskt och redaktionellt hänseende. Uttrycken hor och otukt bör

sålunda bytas ut mot samlag och annat könsumgänge. Vidare bör ur

paragrafen utmönstras vad som sägs om delaktighet i otrohet. Make som

har varit delaktig i den andra makens otrohet måste givetvis, som familje-

rättskommittén har påpekat, anses ha samtyckt till otroheten, och delaktig­

het behöver därför inte nämnas särskilt i paragrafen vid sidan av samtycke.

I de danska och norska lagförslagen har bestämmelserna om äktenskaps­

skillnad på grund av otrohet liksom i mitt förslag anpassats till Nordiska

rådets rekommendation i ämnet. Också på finsk och isländsk sida torde

man vara beredd att följa rekommendationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

36

Äktenskapsskillnad på grund av brott mot make eller barn. Om make gör

sig skyldig till brott, har den andra maken vissa möjligheter att få äkten­

skapsskillnad. Rätt härtill föreligger enligt 11 kap. 11 § alltid om make

döms till fängelse i minst tre år. Under vissa förutsättningar kan skils­

mässa erhållas även om straffet är lägre, dock minst fängelse i sex månader.

Vid den begränsade översyn av skilsmässogrunderna som nu är aktuell

har jag inte funnit anledning att överväga någon ändring av denna paragraf.

Riktas brottet i fråga mot den andra maken, kan skilsmässa framstå

som motiverad oavsett strafftidens längd och även om åtal för brottet

inte har kommit till stånd. Rätt till äktenskapsskillnad i sådana situa­

tioner föreligger enligt 10 § bara vid stämpling mot makes liv och vid

grov misshandel. Också andra brott mot make kan emellertid vittna om

sådan brist på hänsyn att omedelbar upplösning av äktenskapet bör vara

möjlig. Vidare kan övergrepp mot makarnas barn vara av den art att den

andra maken inte bör vara skyldig att fortsätta äktenskapet. En vidg­

ning av paragrafens tillämpningsområde bör därför nu komma till stånd.

Enligt kommitténs förslag skall rätt till skilsmässa föreligga vid allvarligt

brott mot makes person liksom också vid misshandel mot barn, som står

under makarnas eller den enes vårdnad, eller annat brott mot barnets per­

son under förutsättning att äktenskapsskillnad är påkallad av hänsyn till

barnets bästa. Förslaget har i huvudsak understötts av remissinstanserna

och även jag vill i stort sett ansluta mig till förslaget. Till brott mot person

brukar hänföras de gärningar, som är straffbelagda i 3—7 kap. brotts­

balken. Det måste emellertid understrykas att ingalunda alla sådana brott

är av den beskaffenhet att de bör grunda rätt till äktenskapsskillnad.

Vad beträffar bestämmelsens närmare utformning finns enligt min me­

ning inte anledning att skilja mellan brott mot make och brott mot barn.

Tillräckligt skydd mot nya övergrepp kan i allmänhet i båda fallen erhållas

genom hemskillnad. Avgörande för frågan om rätt till äktenskapsskillnad

bör vara att det med hänsyn till brottets beskaffenhet och övriga omständig­

heter inte rimligen kan krävas att den förfördelade maken fortsätter äkten­

skapet. Misshandel torde böra anges som exempel på sådana brott mot per­

son som kan föranleda äktenskapsskillnad. I fråga om makes brott mot

barn bör bestämmelsen begränsas till att avse barn, som står under den

andra makens eller båda makarnas vårdnad.

F. n. gäller att talan om äktenskapsskillnad skall väckas inom sex må­

nader efter det att maken fått kännedom om gärningen och senast inom

tre år efter det att den begicks. Någon ändring på denna punkt synes inte

påkallad. Samma regler bör enligt min mening gälla i fråga om brott mot

make och brott mot barn.

Enligt den danska propositionen utsträcks nuvarande regel till att om­

fatta också misshandel av barnen. I Norge och Island är misshandel av barn

redan skilsmässogrund. I den norska propositionen föreslås ingen ändring

av ifrågavarande bestämmelser.

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

87

Äktenskapsskillnad på grund av sinnessjukdom. Make har enligt 11 kap.

13 § rätt till äktenskapsskillnad på grund av sinnessjukdom hos den andra

maken, om sjukdomen har fortfarit i tre år under äktenskapet och det inte

finns skälig förhoppning att den sjuke varaktigt återställs till hälsan. Sjuk­

domen skall styrkas med läkarintyg. Rätt till äktenskapsskillnad föreligger

inte, om den friske maken kände till sjukdomen vid vigseln och det skäligen

kan fordras att han fortsätter äktenskapet.

Familjerättskommittén har föreslagit att möjligheterna till äktenskaps­

skillnad på grund av sinnessjukdom skall utvidgas. Dels vill kommittén

slopa den begränsning som ligger i att sinnessjukdom är skillnadsgrund en­

dast när sjukdomen är att bedöma som obotlig. Dels bör enligt kommittén

äktenskapsskillnad i undantagsfall kunna utverkas även när sjukdomen

varat kortare tid än tre år. Den omständigheten att sinnessjukdomen inträtt

före vigseln och att den andra maken känt till den bör, anser kommittén,

inte ha någon självständig betydelse vid prövningen av frågan om äkten­

skapsskillnad.

Kommittéförslaget har godtagits av så gott som samtliga remissinstanser.

Inte heller jag har någon erinran. I ett remissyttrande har ifrågasatts om

inte förslaget bör kompletteras med en rätt för make till äktenskapsskill­

nad när den andra maken lider av annan rubbning av själsverksamheten än

sinnessjukdom. Detta problem, som över huvud taget inte berörts av kom­

mittén, är jag inte beredd att ta upp nu.

Jag föreslår att 11 kap. 13 § ges följande innehåll. Make har rätt till

äktenskapsskillnad på grund av sinnessjukdom hos den andra maken när

sjukdomen har varat tre år under äktenskapet, om det inte skäligen kan

fordras av den friske maken att han fortsätter äktenskapet. Har tre år inte

förflutit, kan det ändå dömas till äktenskapsskillnad, om synnerliga skäl

föreligger.

De danska och norska propositionerna upptar bestämmelser om äkten­

skapsskillnad på grund av sinnessjukdom av samma innehåll som dem jag

har föreslagit här. Det är sannolikt att de finländska och isländska förslagen

kommer att innehålla liknande bestämmelser.

Medling

Syftet med medlingen är väsentligen att förebygga förhastade skilsmässor.

Medlingen är processförutsättning i hemskillnadsmål, dvs. fråga om hem­

skillnad får inte prövas av domstol förrän medling eller försök till medling

bär ägt rum. Organisatoriskt är medlingen knuten till svenska kyrkan på

det sättet att lagen som medlare i första hand anvisar prästen i församling

där makarna eller en av dem är kyrkobokförd. Vid sidan av de kyrkliga

medlarna finns emellertid i viss utsträckning borgerliga medlare som är

utsedda av domstol. Medlingsverksamheten är både rättsligt och organisa­

88

toriskt helt fristående från den statsunderstödda familjerådgivning som på

vissa håll bedrivs i kommunal regi.

De reformer som familjerättskommittén har föreslagit i denna del går ut

på att förstärka medlingsinstitutet genom att utvidga dess användnings­

område och genom att öka antalet borgerliga medlare. På det hela taget har

kommitténs förslag fått ett gynnsamt mottagande under remissbehandling­

en även om kritiska röster har höjts på vissa punkter. I ett par remissyttran­

den har ifrågasatts om man inte bör ändra medlingens karaktär och avstå

från att låta medlingen vara processförutsättning i heinskillnadsmål.

För min del anser jag att några stora reformer beträffande medlingen

inte bör göras i samband med den begränsade översyn av giftermålsbalken

som bär är aktuell. Jag föreställer mig att det även inom ramen för en

framtida äktenskapslagstiftning som bygger på delvis nya principer kommer

att finnas plats för ett medlingsinstitut i någon form. Medlingen är ett av de

instrument som samhället förfogar över när det gäller att förebygga onödiga

skilsmässor. Jag är emellertid inte främmande för tanken att anlitandet av

medling i en framtid bör bli helt frivilligt. En frivillig medling som står till

förfogande för makar som önskar hjälp med att reda ut tvister och miss-

hälligheter med eller utan samband med förestående skilsmässa kan vara

ett effektivare familjepolitiskt instrument än en medling som huvudsak­

ligen är knuten till processer i skilsmässomål och lätt kan uppfattas som

en tom formalitet just därför att den är obligatorisk. Beträffande medlings­

verksamhetens organisatoriska uppbyggnad utgår jag från att den nu­

varande konstruktionen med kyrkan som i första hand ansvarig för verk­

samheten på sikt måste komma att ersättas med en annan ordning, oavsett

om övriga band mellan stat och kyrka skall bestå eller inte. En framtida

organisation måste bygga på personal vars utbildning är särskilt inriktad

på sådant som har betydelse för rådgivning och medling i familjefrågor.

Det är inte möjligt att nu ta ställning till reformer som är så pass vitt­

gående. I detta lagstiftningsärende bör ansträngningarna i stället inriktas

på att åstadkomma begränsade förbättringar inom ramen för det bestående

systemet. Därvid bör man emellertid se till att man inte försvårar anpass­

ningen till en utveckling som ter sig önskvärd. Familjerättskommitténs för­

slag att förstärka medlarorganisationen med fler borgerliga medlare och att

ändra nuvarande bestämmelser så att det blir bättre möjligheter än nu att

påkalla medling på ett tidigt stadium, innan ett skilsmässoförfarande inför

domstol ännu är aktuellt, ligger i linje med mera långsiktiga önskemål och

är väl värda att ta fasta på. Däremot är jag inte beredd att tillstyrka vad

kommittén har föreslagit om att medlingen skall göras obligatorisk även

i vissa mål om äktenskapsskillnad där det f. n. inte krävs någon medling.

I nära anslutning till kommitténs förslag förordar jag att make skall

kunna påkalla medling, om söndring har uppstått i äktenskapet eller om det

i annat fall har uppkommit tvist, som stör makarnas sammanlevnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

89

Beträffande den rättsliga regleringen i övrigt av medlingsinstitutet är att

märka att medlingskravet enligt gällande bestämmelser inte är detsamma i

alla mål om hemskillnad. Vid vanlig process inför domstol räcker det med ett

medlingsförsök. Har svaranden underlåtit att infinna sig till medling eller

har han inte kunnat anträffas med kallelse, får domstolen ändå döma till

hemskillnad. Men när hemskillnadsmål prövas på handlingarna efter ge­

mensam ansökan av makarna fordras det att medling har ägt rum, dvs.

normalt att båda makarna kommit tillsammans inför medlaren. Detta krav

kan i vissa fall — t. ex. om någon av makarna är sjuk eller vistas utomlands

—- vara svårt att uppfylla, och det kan då leda till att den dyrbarare och

tyngre vägen med domstolsprocess måste anlitas fastän makarna är ense

om att skiljas. Praktiska erfarenheter som redovisats av Sveriges advokat­

samfund och Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister vid remissbehandling­

en av familj erättskommitténs betänkande ger belägg för att denna risk är

en realitet. Även från principiella synpunkter anser jag det mindre till­

talande att ha olika krav i fråga om medling beroende på sättet för hem-

skillnadsfrågans anhängiggörande vid domstol. Jag föreslår därför att den

nuvarande bestämmelsen i 15 kap. 7 § om medling i mål som anhängiggörs

genom gemensam ansökan upphävs och att generella bestämmelser för alla

slag av hemskillnadsmål införs i 15 kap. 8 §. Huvudregeln bör därvid vara

att medling skall ha ägt rum. Men om någon av makarna underlåtit att

inställa sig på kallelse eller inte kunnat anträffas med kallelse till medling,

bör processförutsättningen anses uppfylld om den andra maken infunnit

sig för medling.

Familjerättskommittén har föreslagit att i giftermålsbalken skall införas

detaljerade regler om förfarandet vid medling. Mot dessa regler har anförts

viss kritik under remissbehandlingen. För min del anser jag det tveksamt

om några detalj bestämmelser behövs. I den mån det finns behov av när­

mare anvisningar beträffande tillvägagångssättet vid medling bör dessa en­

ligt min mening få sin plats i en instruktion för medlare och inte i gif­

termålsbalken. Den bestämmelse om medlingsförfarandet som f. n. finns

i 14 kap. 3 § måste i sak anses fullt godtagbar. Jag tar därför inte upp kom­

mittéförslaget i denna del till närmare behandling nu.

Beträffande medlingsverksamhetens organisation är jag ense med familje-

rättskommittén om att principen bör vara att det vid sidan av de kyrkliga

medlarna skall finnas minst en borgerlig medlare jämte ersättare för honom

i varje kommun. Det bör emellertid inte vara uteslutet att förordna samma

person till medlare för flera kommuner, om detta skulle vara lämpligt av

särskilda skäl. Den nuvarande möjligheten att på begäran av make förordna

särskild medlare för visst fall bör behållas, men sådant förordnande bör,

som kommittén har föreslagit, kunna meddelas endast om godtagbart skäl

har anförts för framställningen. Också i övrigt kan jag i sak ansluta mig

till kommitténs förslag beträffande medlarorganisationen.

90

Borgerlig medling bekostas nu i allmänhet av kommunerna. I vissa fall

lär makarna få betala arvode till medlaren. Denna ordning är mindre till­

fredsställande. Enligt min mening bör principen vara att kostnaderna skall

betalas av vederbörande kommun. Det synes emellertid skäligt att staten,

liksom f. n. är fallet med familjerådgivningen, bidrar till kommunernas

kostnader. Statens bidrag till den borgerliga medlingsverksamheten bör i

princip avvägas efter samma grunder som gäller för familjerådgivningen.

Närmare föreskrifter om ersättningen bör meddelas av Kungl. Maj :t. Efter­

som det är ovisst i vilken utsträckning en utökad borgerlig medlingsverk­

samhet kommer att tas i anspråk, bör bestämmelserna utformas så att

arvode till borgerlig medlare utgår per medlingsärende. Jag har i kostnads­

frågorna samrått med chefen för finansdepartementet. Frågan om erforder­

liga anslag torde få anmälas i annat sammanhang.

I de danska och norska propositionerna om ändringar i äktenskapslag-

stiftningen föreslås bara smärre jämkningar i gällande regler om medling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1968

Ikraftträdande m.m.

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1969.

Jag har tidigare föreslagit att kravet på lysning till äktenskap slopas och

att vigsel skall kunna ske så snart hindersprövning har ägt rum utan att

hinder mot äktenskapet har framkommit. Denna ordning bör gälla generellt

från ikraftträdandet och således oavsett om hindersprövningen har ägt rum

före eller efter utgången av juni 1969. Huruvida lysning har skett, kom­

mer i båda fallen att sakna rättslig betydelse.

F. n. gäller att s. k. lysningssedel skall utfärdas, så snart de trolovade

har fullgjort vad som åligger dem enligt 3 kap. 2 § giftermålsbalken och

prästen funnit hinder inte möta mot äktenskapet. Lysningen sker genom

att lysningssedeln kungörs i kyrka tre söndagar i följd. Vigsel kan förrättas

inom fyra månader därefter. Om någon av de trolovade tillhör den noma­

diserande samebefolkningen gäller lysningen dock ett år. Enligt mitt förslag

skall hindersprövningen anses avslutad i det skede då lysningssedel nu

får uLfärdas. Jag har vidare föreslagit att hindersprövning generellt skall

gälla fyra månader. Tillräckliga skäl för avsteg härifrån i de fall då hinders­

prövningen ägt rum före den nya lagens ikraftträdande finns enligt min

mening inte. Vigsel kan alltså då ske inom fyra månader från det att lys-

ningssedel har utfärdats.

I de undantagsfall, då vigsel redan nu kan ske utan föregående lysning,

ankommer hindersprövningen på vigselförrättaren. Jag har tidigare före­

slagit att samma ordning för hindersprövning skall gälla i alla fall. Inte

heller här synes särskild övergångsbestämmelse behövlig.

Enligt 4 kap. 9 § andra stycket i förslaget skall Kungl. Maj :t kunna i efter­

hand godkänna en formellt ogiltig vigsel. Regeln avser främst sådana fall

91

där ett formellt fel uppkommit av förbiseende och båda kontrahenterna kan

anses ha förlitat sig på att vigseln varit giltig. Familj erättskommittén före­

slår att bestämmelsen skall gälla också när vigseln har skett före den nya la­

gens ikraftträdande. Jag kan ansluta mig till denna uppfattning. Med hänsyn

till de rättsverkningar, som är knutna till vigsel, vill jag emellertid till skill­

nad mot kommittén förorda en uttrycklig bestämmelse i ämnet.

Enligt äen nya lagen skall de sjukdomstillstånd som anges i 10 kap. 3 §

första stycket 3 inte längre grunda rätt till återgång. Detta bör gälla oav­

sett om äktenskapet har ingåtts före eller efter utgången av juni 1969. Har

talan om återgång väckts före ikraftträdandet, synes emellertid övervägande

skäl tala för att äldre rätt alltjämt skall vara tillämplig. Jag förordar en

särskild övergångsbestämmelse därom.

Familj erättskommittén förordar att ändringarna i skilsmässogrunderna

ill kap. skall gälla oavsett om den omständighet som åberopas till stöd för

talan hänför sig till tiden före eller efter ikraftträdandet. Under hänvisning

till det principiella förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning har Göta hov­

rätt beträffande den föreslagna utvidgningen av 11 kap. 10 § ifrågasatt om

brott, som enligt paragrafens äldre lydelse inte utgör skillnadsgrund, bör

kunna leda till äktenskapsskillnad, när brottet har begåtts före ikraftträ­

dandet.

Enligt min mening synes de hänsyn som har föranlett de av mig före­

slagna ändringarna i skilsmässoreglerna motivera att de nya bestämmel­

serna efter ikraftträdandet omedelbart får tillämpas i full

utsträckning

Något principiellt hinder häremot torde inte föreligga. Vad jag nu har sagt

bör gälla också i de fall då talan om äktenskapsskillnad är anhängig vid

ikraftträdandet. Särskild bestämmelse härom torde inte behövas.

Makes rätt att väcka talan om äktenskapsskillnad på grund av att den

andra maken har ingått nytt äktenskap skall enligt It kap. 7 § i dess nya

lydelse inte längre vara underkastad någon preskriptionstid. Familj erätts-

kommitténs förslag innebär på denna punkt att talan skall kunna väckas

även om preskription enligt äldre lag har inträtt före ikraftträdandet. Hov­

rätten för Övre Norrland har kritiserat förslaget i denna del och hävdar att

talerätt, som har gått förlorad, inte bör kunna återuppstå genom ny lag­

stiftning. I sak ansluter jag mig till hovrättens uppfattning, och jag för­

ordar därför en övergångsbestämmelse av innehåll att talan som avses i

11 kap. 7 § inte får väckas, om rätt till talan på grund av äldre lag har gått

förlorad före ikraftträdandet.

Övriga ändringsförslag torde inte föranleda särskilda problem vid över­

gång till ny lagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1968

Hemställan

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats för­

slag till

1) lag om ändring i giftermålsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 3 och 4 §§ lagen den 8 juli 1904

(nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,

förmynderskap och adoption,

3) lag angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 434) om full­

följd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående,

4) lag angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 437) om

äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga.1

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen inhämtas enligt

87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­

rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Ko­

nungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

1

De under 2), 3) och 4) omnämnda förslagen har uteslutits här. De är frånsett vissa

redaktionella jämkningar likalydande med de förslag som är fogade vid propositionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

93

Bilaga

1) Förslag

till

Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 6 och 11 §§, 3 kap. 2 § 5 och 8 mom.

samt 4—6 §§, 4 kap. 7 § och 15 kap. 7 § giftermålsbalken1 skall upphöra att

gälla, dels att 2 kap. 1, 5 och 13 §§, 3 kap. 1 § 2 § 1 och 4 mom. samt 3 och

7 §§, 4 kap. 6 och 9 §§, 10 kap. 3 §, 11 kap. 1, 7, 8, 10 och 13 §§, 14 kap. 1 och

2 §§, 15 kap. 8 och 9 §§ samt rubriken till 3 kap. samma balk skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i 14 kap. skall införas en ny

paragraf, 4 §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2 KAP.

1

Man under tjuguett år eller kvinna

under aderton år må ej träda i äk­

tenskap utan tillstånd av länsstyrel­

sen i det län, där den underårige har

sitt hemvist.

5

Den, som är sinnessjidt eller sin-

nesslö, må ej ingå äktenskap, med

mindre medicinalstyrelsen finner

skäligt tillåta äktenskapet.

13

Klagan över beslut av länsstyrelse

i fall, som i 1 § avses, eller av medici­

nalstyrelsen i fall, som i 5 eller 6 §

avses, må föras hons Konungen i ju­

stitiedepartementet i den ordning,

som är bestämd för överklagande av

förvaltande myndigheters och äm­

betsverks beslut.

§•

Den, som är under aderton år, må

ej träda i äktenskap utan tillstånd av

länsstyrelsen i det län, där den un­

derårige har sitt hemvist.

§•

Den, som är sinnessjuk eller sin-

nesslö, må ej ingå äktenskap, med

mindre socialstyrelsen finner skäligt

tillåta äktenskapet.

§•

Klagan över beslut av länsstyrelse

i fall, som i 1 § avses, eller av social­

styrelsen i fall, som i 5 § avses,

må föras hos Konungen i justitie­

departementet i den ordning, som är

bestämd för överklagande av förval­

tande myndigheters och ämbetsverks

beslut.

1 Senaste lydelse av 2 kap. 1, 5, 6 och 13 §§ samt 3 kap. 2 § 4 och 5 mom. se 1948: 272, av

3 kap. 6 § och 4 kap. 7 § se 1940: 273, av 4 kap. 9 § och 14 kap. 1 § se 1951: 681, av 11 kap.

8 § se 1937: 243, av 11 kap. 13 § se 1945: 273, av 14 kap. 2 § se 1964: 654 samt av 15 kap. 7,

8 och 9 §§ se 1946 : 822.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 KAP.

Om lysning

1

Till äktenskap skall lysas i den

svenska församling, där kvinnan är

kyrkobokförd, eller, om hon varken

är eller bör vara kyrkobokförd i så­

dan församling, där hon vistas.

Lysning skall av bägge de trolova-

de sökas hos den präst, som för

kyrkoböckerna.

2

1 mom. År mannen kyrkobokförd

i annan svensk församling än i 1 §

sägs, skall han, då lysning sölces,

förete intyg om vad kyrkoböckerna

i hans församling innehålla angåen­

de hans behörighet att ingå äkten­

skapet (äktenskap sbetyg).

Trolovad, som — ■—-----------------

4 mom. Är anledning antaga att

trolovad är sinnessjuk eller sinnes-

slö, eller har trolovad varit sinnes­

sjuk inom de tre sista åren, skall

han med läkarintyg styrka, att sin­

nessjukdom eller sinnesslöhet icke

kan hos honom påvisas, eller ock

visa tillstånd jämlikt 2 kap. 5 § att

utan hinder av sinnessjukdomen

eller sinesslöheten ingå äktenska­

pet.

Om prövning av hinder mot

äktenskap

Prövning, huruvida hinder möter

mot äktenskap (hinders pröv­

ning), sker i den svenska försam­

ling, där kvinnan är kyrkobokförd,

eller, om hon varken är eller bör vara

kyrkobokförd i sådan församling,

där hon vistas.

Ansökan om hindersprövning gö-

res av de trolovade gemensamt hos

pastorsämbetet i församlingen.

§•

1 mom. Är mannen kyrkobokförd

i annan svensk församling än i 1 §

sägs, skall han, när ansökan om hin­

dersprövning göres, förete intyg om

vad kyrkoböckerna i hans försam­

ling innehålla angående hans behö­

righet att ingå äktenskapet (äkten-

skapsbetyg).

—-------kan anskaffa.

4 mom. Är anledning antaga att

trolovad är sinnessjuk eller sinnes-

slö, skall han med läkarintyg styrka,

att sinnessjukdom eller sinnesslöhet

icke kan hos honom påvisas, eller

ock visa tilstånd jämlikt 2 kap. 5 §

att utan hinder av sinnessjukdomen

eller sinnesslöheten ingå äktenska­

pet.

3 §•

Hava de trolovade fullgjort vad Hava de trolovade fullgjort vad

enligt 2 § åligger dem, och finner ej enligt 2 § åligger dem, och finner ej

prästen hinder mot äktenskapet mö- pastorsämbetet hinder mot äkten-

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

95

(Nuvarande lydelse)

ta, utfärde han genast lysnings sedel,

med angivande av de trolovades full­

ständiga namn jämte yrke och hem­

vist; och varde den genom utfärda­

rens försorg kungjord i kyrkan tre

söndagar i rad.

Sedan lysning skett, äge ej man­

nen eller kvinnan erhålla lysning till

annat äktenskap, förrän fyra måna­

der förflutit från sista lysningsda­

gen, med mindre den andra trolova­

de avlidit.

(Föreslagen lydelse)

skåpet möta, skall ämbetet på begä­

ran av de trolovade utfärda intyg

därom.

7 §•

Äktenskapsbetyg må — — — — —---------skall ingås.

Den, som utfärdat äktenskapsbe­

tyg, skall ombesörja, att kungörelse

därom varder nästa söndag i kyrkan

uppläst, varvid angives ej mindre

bägge de trolovades fullständiga

namn jämte yrke och hemvist än

ock varest hinder mot äktenskapet

må anmälas.

Har sådan kungörelse skett, må

nytt äktenskapsbetyg ej utfärdas,

förrän fyra månader förflutit från

kungörandet eller, om lysning till­

kommit, från sista lysningsdagen,

med mindre den andra trolovade av­

lidit.

4 KAP.

6

§.

Är ej sådant fall för handen, var­

om i 3 kap. 6 § sägs, må vigsel ej

ske, med mindre lysning är fullbor­

dad; och varde vigsel ändå vägrad,

om hinder mot äktenskapet är vig-

selförrättaren kunnigt. Utan lys-

Vigsel skall föregås av hinders­

prövning enligt 3 kap. Vigsel må ej

ske, om vigselförrättaren känner till

att hinder mot äktenskapet förelig­

ger. Utan intyg enligt 3 kap. 3 §

må ej annan viga än präst, som

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

(Nuvarande lydelse)

ningsbevis må ej annan viga än

präst, som för kyrkoböckerna där

lysning skett.

Har lysning blivit fullbordad, men

är vigsel ej förrättad inom fyra må­

nader därefter eller, om de trolova-

de eller endera tillhör den nomadise­

rande lappbefolkningen, inom ett år,

må vigsel ej vidare på denna lysning

ske.

(Föreslagen lydelse)

tjänstgör i den församling där hin­

dersprövningen skett.

Ha de trolovade ej blivit vigda

inom fyra månader från det hinders-

prövning ägt rum, må vigsel ej ske

utan ny hinders prövning.

9

Vigsel vare utan verkan, om den

ej förrättats av någon, som äger be­

hörighet att viga, eller om därvid ej

så tillgått, som i 8 andra stycket är

föreskrivet; men ej skall vigsel an­

ses ogill, på den grund att eljest icke

så förfarits, som i 8 § är sagt, eller

vigselförrättaren överskridit sin be­

hörighet eller vederbörlig lysning ej

föregått.

§•

Vigsel vare utan verkan, om den

ej förrättats av någon, som äger be­

hörighet att viga, eller om därvid ej

så tillgått, som i 8 § andra stycket är

föreskrivet; men ej skall vigsel an­

ses ogill, på den grund att eljest icke

så förfarits, som i 8 § är sagt, eller

vigselförrättaren överskridit sin be­

hörighet eller vederbörlig hinders-

prövning ej föregått.

Vigsel, som enligt första stycket

eljest skulle vara utan verkan, må

godkännas av Konungen på ansökan

av mannen eller kvinnan eller, om

någondera avlidit, av arvinge till den

avlidne. Sådant godkännande må

lämnas endast om synnerliga skäl

föreligga.

10 KAP.

3 §•

Äktenskap gånge ock på makes Äktenskap gånge ock på makes

yrkande åter:

yrkande åter:

1. om han — — —---- ------ rättslig handlingsförmåga;

2. om han----------------------- ingå äktenskap;

3. om honom ovetande andra ma­

ken vid vigseln led av fallandesot,

som härrör av övervägande inre or-

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

(Nuvarande lydelse)

saker, könssjukdom i smittosamt

skede eller spetälska eller var obot­

ligt vanför till äktenskap;

4. om han bedragits till äktenska­

pet, därigenom att han blivit av and­

ra maken genom falsk uppgift eller

svikligt förtigande vilseledd angåen­

de vem denne är eller angående så­

dana omständigheter rörande hans

tidigare liv, som skäligen bort av­

hålla den bedragne från äktenska­

pets ingående; eller

5. om han blivit tvungen till äkten­

skapet.

Återgång äge ej rum, såvida ej

maken instämt sin talan inom sex

månader, sedan tillstånd, som i ¹

sägs, upphörde eller han fick kun­

skap om återgångsskäl, varom i ²,

3 eller 4 förmäles, eller blev fri från

tvång, som i 5 avses; och må talan

om återgång ej i något fall väckas,

sedan tre år förflutit från vigseln.

Talan om återgång må ej heller

anställas för könssjukdom, om ma­

ken ej blivit smittad och sjukdomen

ej längre är i smittosamt skede, eller

för annan sjukdom, sedan den blivit

botad.

(Föreslagen lydelse)

3. om han bedragits till äktenska­

pet, därigenom att han blivit av and­

ra maken genom falsk uppgift eller

svikligt förtigande vilseledd angåen­

de vem denne är eller angående så­

dana omständigheter rörande hans

tidigare liv, som skäligen bort av­

hålla den bedragne från äktenska­

pets ingående; eller

4. om han blivit tvungen till äkten­

skapet.

Återgång äge ej rum, såvida ej

maken instämt sin talan inom sex

månader, sedan tillstånd, som i ¹

sägs, upphörde eller han fick kun­

skap om återgångsskäl, varom i ²

eller 3 förmäles, eller blev fri från

tvång, som i 4 avses; och må talan

om återgång ej i något fall väckas,

sedan tre år förflutit från vigseln.

11 KAP.

1 §•

Makar, som finna sig på grund av Äro makar ense om att ej fort-

djup och varaktig söndring ej kunna sätta sammanlevnaden, äga de vinna

fortsätta sammanlevnaden, äge, när rättens dom på hemskillnad.

de äro ense därom, vinna rättens

dom å sammanlevnadens hävande

(hemskillnad).

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 136

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

(Nuvarande lydelse)

7

Har ena maken, i strid mot vad i

² kap. ¹⁰ § är stadgat, ingått nytt

gifte, äge andra maken vinna äkten­

skapsskillnad, såframt han anställer

talan därom inom sex månader, från

det han fick kunskap om den nya

vigseln.

8

Bryter ena maken äktenskapet

med hor, eller över han eljest otukt

med annan, have andra maken rätt

till äktenskapsskillnad, såvida han

ej varit delaktig i gärningen eller

samtyckt därtill; han instämme

dock sin talan inom sex månader

efter erhållen kunskap om gärning­

en och senast inom tre år, sedan den

begicks, eller vare förlustig sin rätt.

10

Stämplar ena maken mot den and­

res liv, eller förövar han grov miss­

handel mot andra maken, äge denne

rätt till skillnad i äktenskapet; han

instämme dock vid talans förlust

maken inom sex månader efter er­

hållen kunskap om gärningen och

senast inom tre år, sedan den be­

gicks.

(Föreslagen lydelse)

§•

Har ena maken, i strid mot vad i

² kap. ¹⁰ § är stadgat, ingått nytt

gifte, äge andra maken vinna äkten­

skapsskillnad.

§•

Har ena maken samlag eller annat

könsumgänge med annan än sin

make, äger denne rätt till äkten­

skapsskillnad, såvida han ej sam­

tyckt till handlingen.

Finnes hänsyn till barnens bästa

eller andra särskilda skäl tala där­

för, må rätten döma till hemskillnad

i stället för äktenskapsskillnad eller,

om dom på hemskillnad redan före­

ligger, ogilla talan om äktenskaps­

skillnad.

Talan skall väckas inom sex må­

nader efter erhållen kunskap om

handlingen och senast inom tre år,

sedan den begicks.

§•

Gör ena maken sig skyldig till

misshandel eller annat brott mot

andra makens person, äger denne

rätt till skillnad i äktenskapet, om

det med hänsyn till brottets beskaf­

fenhet och omständigheterna i övrigt

ej skäligen kan fordras att han fort­

sätter äktenskapet. Detsamma gäller,

om make begår motsvarande brott

mot barn, som står under andra ma­

kens eller båda makarnas vårdnad.

Talan skall väckas inom sex må­

nader efter erhållen kunskap om

gärningen och senast inom tre år,

sedan den begicks.

99

Kungl. May.ts proposition nr 136 år 1968

(Nuvarande lydelse)

13

Är ena maken sinnessjuk; har

sjukdomen under äktenskapet fort­

farit tre år, och finnes ej skälig för­

hoppning om den sjukes varaktiga

återställande till hälsan, have andra

maken rätt till äktenskapsskillnad.

Var sjukdomen vid vigseln andra

maken veterlig, må dock ej dömas

till skillnad, om det skäligen kan

fordras, att han fortsätter äktenska­

pet.

(Föreslagen lydelse)

§■

Är ena maken sinnessjuk och har

sjukdomen under äktenskapet fort­

farit tre år, äger andra maken rätt

till äktenskapsskillnad, om det ej

skäligen kan fordras att han fort­

sätter äktenskapet.

Har make varit sjuk kortare tid

än som sägs i första stycket, må dö­

mas till äktenskapsskillnad, om syn­

nerliga skäl föreligga.

14 KAP.

1

§•

Föreligger fall, som avses i 11 kap.

2 § första stycket, eller uppstår eljest

söndring mellan makar, eller upp­

kommer dem emellan tvist om un­

derhållsskyldigheten eller angående

fråga, som avses i 8 kap. 6 eller ⁷ §,

äge make påkalla medling av präst i

församling av svenska kyrkan, där

makarna eller endera är kyrkobok-

förd, eller av behörig vigselförrätta-

re inom annat trossamfund, som

makarna eller endera tillhör, eller

av någon, som häradshövdingen i

den ort eller rättens ordförande i

den stad, där makarna eller endera

har sitt hemvist, på begäran utsett

att företaga medlingen, eller ock av

den, som enligt vad i 2 § sägs, i den

kommun, där makarna eller endera

har sitt hemvist, utsetts att vara

medlare i tvister mellan makar.

Make äger påkalla medling, om

söndring uppstått i äktenskapet eller

om tvist eljest uppkommit, som stör

sammanlevnaden mellan makarna.

Behörig att medla år:

1. präst i församling av svenska

kyrkan, där makarna eller endera är

kyrkobokförd;

2. vigseiförrättare inom annat tros­

samfund än svenska kyrkan, om ma­

karna eller endera tillhör samfun­

det;

3. borgerlig medlare i den kom­

mun, där makarna eller endera är

bosatt.

När skäl föreligger därtill, äger

rätten i den ort, där makarna eller

endera är bosatt, på makes begäran

utse särskild medlare.

100

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2

§•

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Har kommun beslutit, att inom

kommunen skola utses medlare i

tvister mellan makar, eller visar sig

eljest behov av sådana medlare, skall

rätten till medlare utse minst en man

och en kvinna. Medlare utses för två

kalenderår. Avgår medlare, innan

den tid utlupit, för vilken han är ut­

sedd, varde annan utsedd för den

återstående tiden.

I varje kommun skall finnas minst

en borgerlig medlare. Om det är på­

kallat av särskilda skäl, kan samma

person förordnas till medlare för

mer än en kommun.

Borgerlig medlare utses av rätten

för två kalenderår. Finnes medlare

ej vara lämplig för sitt uppdrag,

skall han entledigas. Avgår medlare

före utgången av den tid, för vilken

han blivit utsedd, skall annan för­

ordnas för den återstående tiden.

För medlare som avses i denna

paragraf skall finnas ersättare. Vad

som är föreskrivet om medlare gäller

även ersättare.

* §■

Ersättning till medlare, som avses

i 1 § andra stycket 3. och tredje styc­

ket, betalas av vederbörande kom­

mun enligt bestämmelser som med­

delas av Konungen.

15 KAP.

8

§•

Mål om hemskillnad enligt 11 kap.

² § må ej upptagas, med mindre det

visas, att medling ägt rum, eller att

svaranden underlåtit att på kallelse

infinna sig till medling eller ej kun­

nat anträffas med kallelse.

9

Skall mål, som avses i 8 §, upp­

tagas, ehuru medling ej föregått, och

finner rätten, att tillfälle till med-

Mål om hemskillnad enligt ¹¹ kap.

I eller ² § må ej upptagas, med

mindre det visas, att medling ägt

rum enligt 14 kap. Har make under­

låtit att på kallelse infinna sig till

medling eller ej kunnat anträffas

med kallelse, må målet dock uppta­

gas, om andra maken inställt sig för

medling.

§•

Skall mål om hemskillnad enligt

II kap. 2 § upptagas, ehuru medling

ej föregått, och finner rätten, att till-

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

(Nuvarande lydelse)

ling bör beredas, skall lämplig per­

son av rätten utses till medlare; och

gälle om sådan medlare vad i 14 kap.

3 § sägs. Hörsammar make ej kallel­

se att infinna sig inför medlaren,

eller har av annan orsak medling ej

skett före utsatt tid, äge vidare an­

stånd för medling ej rum, med mind­

re båda makarna det äska.

(Föreslagen lydelse)

fälle till medling bör beredas, skall

lämplig person av rätten utses till

medlare; och gälle om sådan medlare

vad i 14 kap. 3 § sägs. Hörsammar

make ej kallelse att infinna sig inför

medlaren, eller har av annan orsak

medling ej skett före utsatt tid, äge

vidare anstånd för medling ej rum,

med mindre båda makarna det äska.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Bestämmelserna i 4 kap. 9 § andra stycket skall gälla, även om vigseln

ägt rum före ikraftträdandet.

Har talan om återgång enligt de äldre bestämmelserna i 10 kap. 3 § första

stycket 3. väckts före ikraftträdandet, skall dessa bestämmelser alltjämt

tillämpas. '

Talan som avses ill kap. 7 § får ej väckas, om rätten till sådan talan på

grund av äldre bestämmelser gått förlorad före ikraftträdandet.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 27 september 1968.

Närvarande:

justitierådet

N^ordström

regeringsrådet W

alberg

justitierådet

W

esterlind

lagmannen

U

lveson

Enligt lagrådet den 3 september 1968 tillhandakommet utdrag av pro­

tokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 25 juli 1968, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

inhämtas enligt 87 § regeringsformen över upprättade förslag till

1) lag om ändring i giftermålsbalken,

2) lag angående ändrad Igdelse av 1 kap. 3 och 4 §§ lagen den 8 juli 190b

(nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,

förmgnderskap och adoption,

3) lag angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 43b) om full­

följd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående,

4) lag angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 437) om

äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet.

Förslagen, som är bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Peter von Möller.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken

² kap.

11

§•

Lagrådet:

Genom regeln om väntetid för kvinna i 2 kap. 11 § avsågs att förhindra

att i ett nytt äktenskap föds barn som avlats i ett tidigare äktenskap. Även

om regeln inte är helt effektiv, är den uppenbarligen i och för sig lämplig

för att nå sitt syfte. Barnets ställning regleras automatiskt. Har kvinnan

ingått nytt äktenskap före barnets födelse, fordras däremot särskild talan

för att barnets rätta börd skall kunna fastslås.

Om barnet avlats av den man med vilken hustrun i det tidigare äkten­

skapet tänker gifta sig, föranleder regeln om väntetid onekligen nackdelar.

I remissprotokollet har påvisats vissa nackdelar av personlig natur. Vad

angår barnets ställning presumeras det ha äktenskaplig börd i det tidigare

äktenskapet, om avlelsen ägt rum innan detta upplösts. I så fall krävs

rättegång för att fastslå att barnet inte har äktenskaplig börd i det upplösta

äktenskapet.

Skäl kan således anföras både för och emot att bibehålla nuvarande vän-

tetidsregel. Erinras kan, att man vid tillkomsten av föräldrabalken rentav

ifrågasatte en skärpning av denna regel. Huruvida den ena eller den andra

av de här antydda situationerna är den vanligaste har icke utretts. Vid så­

dant förhållande kunde det i och för sig synas naturligt att behålla vänte-

tidsregeln.

Emellertid torde det förhålla sig så, att om barnet är avlat i det tidigare

äktenskapet, hustrun själv i regel önskar avvakta barnets födelse innan

hon gifter sig med annan man. Det är då barnet avlats av den tillämnade

nye mannen som kvinnan har intresse av att ingå äktenskap snarast möjligt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts vill lagrådet inte motsätta sig för­

slaget om väntetidsregelns upphävande.

Upphävs väntetidsregeln, kommer det såsom redan antytts att leda till

en ökning av antalet fall då i ett senare äktenskap föds barn som kan vara

avlat i ett tidigare. I sådana fall ger presumtionsregeln i ¹ kap. ¹ § föräldra­

balken inte någon omedelbar ledning för avgörandet, huruvida barnet skall

anses ha äktenskaplig börd i det tidigare eller det senare äktenskapet. Det

får emellertid anses tillräckligt klarlagt, vilken innebörd gällande rätt har i

denna del. Barnet skall hänföras till det senare äktenskapet, och presumtio-

nen för börd i det äktenskapet skall kunna hävas endast genom bördstalan

inför domstol. Om barnet genom sådan talan frånkänns äktenskaplig börd

i det senare äktenskapet, får det i stället automatiskt börd i moderns tidigare

äktenskap.

Mindre säkra blir slutsatserna, när det gäller frågorna om rätt till talan

i bördsmål och om tillämpning av allmänna processrättsliga principer i så­

dana mål.

Nuvarande bestämmelser i 2 kap. föräldrabalken reglerar endast de fal­

len att mannen i det äktenskap, varunder barnet fötts, eller barnet självt

eller, efter mannens död, hans arvingar vill föra talan om att barnet saknar

äktenskaplig börd i det senare äktenskapet. Det är i dessa fall fråga om

s. k. negativ bördstalan. Under förarbetena till föräldrabalken utgick man

emellertid från att s. k. positiv bördstalan — talan om fastställelse av att

barnet verkligen har äktenskaplig börd i ett visst äktenskap — kan komma

i fråga med stöd av allmänna regler om fastställelsetalan i 13 kap. 2 § rät­

tegångsbalken (se prop. 1949: 93 s. 203 ff och 240).

Det kan vara skäl att först rikta uppmärksamheten på bördsmål av det

slag som regleras i ² kap. föräldrabalken och den roll mannen i det tidigare

äktenskapet kan tänkas spela i ett sådant mål. Talan i målet avser ju alltid

att barnet skall frånkännas äktenskaplig börd i det senare äktenskapet,

med påföljd att det automatiskt får äktenskaplig börd i det tidigare. Man

kan utgå från att mannen i det tidigare äktenskapet kan lämna upplys­

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

103

ningar som är viktiga för prövningen av målet. Domstolen är skyldig att

självmant sörja för erforderlig utredning i mål av detta slag. Det kan där­

för förutsättas, att mannen i det tidigare äktenskapet vanligen får känne­

dom om rättegången. I den processen behöver han inte nöja sig med att

vara uppgiftslämnare. Saken rör hans egen rätt på sådant sätt att han kan

göra anspråk på att få deltaga i rättegången som intervenient (14 kap. 9 §

rättegångsbalken). Och eftersom domen i målet på grund av rättsförhål­

landets natur blir »gällande för och mot intervenienten, som om den med­

delats i rättegång, däri han varit part», får han anses intaga ställningen av

part i rättegången, s. k. självständig intervenient (14 kap. 11 § andra styc­

ket rättegångsbalken). Det betyder bl. a. att han självständigt kan föra

talan mot domen och i överrätt eventuellt uppträda som ensam part på

ena sidan.

Steget är sedan inte långt till att mannen i det tidigare äktenskapet till-

erkänns rätt att föra positiv bördstalan, d. v. s. talan om fastställelse av

att barnet har äktenskaplig börd i det tidigare äktenskapet — att det är

hans barn. I grund och botten går ju båda formerna av talan i det tänkta

fallet ut på samma sak: att presumtionen för börd i det senare äktenskapet

skall vika för presumtionen om börd i det tidigare.

Otvivelaktigt är det, bl. a. av rättssäkerhetsskäl, önskvärt att mannen i

det tidigare äktenskapet har rätt att föra positiv bördstalan. Den i remiss­

protokollet anvisade möjligheten för honom att hos förmynderskapsdom-

stolen anmäla behovet av god man, som kan väcka negativ bördstalan för

barnets räkning, är praktiskt betydelsefull men inte tillräcklig.

Enligt lagrådets mening låter det sig väl förenas med ordalydelsen i

13 kap. 2 § rättegångsbalken att mannen tillerkänns rätt att föra positiv

bördstalan, och hittillsvarande praxis i fråga om stadgandets tillämpning

synes inte tala mot en sådan lösning.

Lagrådet ansluter sig därför till departementschefens uppfattning, att

ett upphävande av väntetidsbestämmelserna inte kräver ändring i nuva­

rande regler om rätt till talan i bördsmål.

¹¹ kap.

8

§•

Lagrådet:

Den viktigaste ändringen som föreslås är, att rätten till omedelbar äkten­

skapsskillnad vid otrohet inte längre skall vara ovillkorlig. Domstolen skall

i stället kunna döma till hemskillnad, om hänsyn till barnens bästa eller

andra särskilda skäl finnes tala därför. Har makarna redan fått hemskillnad,

skall talan om omedelbar äktenskapsskillnad kunna ogillas. Förslaget över­

ensstämmer med en rekommendation i ämnet av Nordiska rådet. Av dettas

handlingar framgår, att rekommendationen utgör en kompromiss, omfat­

tande även en enhetlig hemskillnadstid inom Norden av ett år.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

105

Mot vad sålunda föreslagits har lagrådet i och för sig inte någon erinran;

reformen innebär- otvivelaktigt ett steg i rätt riktning. Departementschefen

har understrukit, att tillämpningen bör reserveras för de fall då en be­

tänketid kan öppna möjlighet till försoning mellan makarna. Finnes min­

deråriga barn i familjen, ligger det i deras intresse att familjen inte onö­

digtvis splittras.

Det synes önskvärt, att den avsedda innebörden kommer tydligare till

uttryck än som skett i det remitterade förslaget. Lydelsen av andra stycket

torde därför lämpligen kunna jämkas på följande sätt: Finnes hänsyn till

barnens bästa eller andra särskilda skäl tala för att möjligheten till för­

soning mellan makarna prövas under en betänketid, må rätten etc.

Meningen torde vara, att domstolen skall kunna döma till hemskillnad

resp. ogilla talan om äktenskapsskillnad oavsett yrkande från parts sida

och t. o. m. i strid med båda parters uttalade vilja. Det ligger i sakens na­

tur, att denna befogenhet bör utnyttjas med stor urskillning.

Lagrådet får vidare hemställa, att ordet könsumgänge i första stycket

byts ut mot den i brottsbalken använda termen könsligt umgänge.

Regeringsrådet Walberg:

I familj er ättskoinmitténs betänkande föreslogs den särskilda begräns­

ningen i den oskyldiga makens rätt att erhålla omedelbar äktenskapsskill­

nad, att sådan rätt inte skulle föreligga om otroheten ägt rum under hem­

skillnad. Även om denna regel, såsom departementschefen framhållit, är

alltför stel, vilar den på den riktiga grundtanken att omedelbar äktenskaps­

skillnad inte bör erhållas, med mindre otroheten framstår som en allvarlig,

för makarnas inbördes förhållande avgörande kränkning. Så är mera sällan

förhållandet, när otroheten sker efter vunnen hemskillnad. I dylika fall kan

otrohet enligt stadgad praxis icke utgöra ensam grund för skadestånd och

icke heller inverka på frågan om vårdnaden av barnen.

Men även andra fall förekommer då en otrohet inte framstår såsom en all­

varligare kränkning mot andra maken. I remissprotokollet erinras om att

otrohet i vissa fall snarare är en följd av mer eller mindre allvarlig söndring

mellan makarna än den egentliga orsaken till söndringen. Ibland framstår

för övrigt otrohetssituationer, som åberopas i skillnadsmål, såsom mer eller

mindre arrangerade utan att likväl andra makens samtycke kunnat påvisas.

Av remissprotokollet framgår inte klart, om det föreslagna undantags-

stadgandet är avsett att kunna tillämpas i nu åsyftade fall. Med den av de­

partementschefen föreslagna lagtexten synes det i och för sig icke ofören­

ligt. Motiven, särskilt om dessa jämföres med handlingarna tillhörande Nor­

diska rådets handläggning av frågan, ger emellertid närmast vid handen, att

en dylik tillämpning av stadgandet icke är tänkt. Enligt min mening talar

emellertid starka skäl för att kunna vägra äktenskapsskillnad i de åsyftade

fallen. Med det allmänna rättsmedvetandet överensstämmer utan tvivel

106

bäst att såsom vid annan söndring makarna hänvisas till att erhålla hem­

skillnad och avvakta hemskillnadsåret. Jag vill därför hemställa att första

satsen av andra stycket formuleras sålunda: Finnes hänsyn till barnens bäs­

ta eller andra särskilda skäl tala för alt möjligheterna till försoning prö­

vas under en betänketid eller finnes handlingen på grund av makarnas in­

bördes förhållande och övriga omständigheter icke utgöra grov kränkning

av andra maken må etc.

Lagmannen Ulveson:

Jag ansluter mig i allt väsentligt till regeringsrådet Walbergs principiella

inställning och menar alltså, att äktenskapsskillnad på grund av otrohet bör

kunna vägras i betydligt större utsträckning än det remitterade förslaget

medger — särskilt då i fallen av otrohet under hemskillnad. Emellertid vill

jag inte påyrka någon omedelbar avvikelse från Nordiska rådets rekommen­

dation. Jag beklagar, att rekommendationen för närvarande hindrar en me­

ra långtgående lösning, och hemställer, att frågan så snart som möjligt

måtte tas upp på nytt inom ramen för det nordiska lagsamarbetet.

14 kap.

4 §■

Lagrådet:

Lagrådet finner ej något att erinra mot principen att kostnaderna för bor­

gerlig medlare skall betalas av kommunen.

Förslaget att kommunen också skall betala ersättning till särskild med­

lare, som utses av rätten enligt ¹ § tredje stycket, är inte lika invändnings-

fritt. Bl. a. torde krävas utförlig reglering av frågan vilken kommun som

skall svara för kostnaden i olika tänkbara lägen. Mest praktiskt synes vara,

att medlare i de sällsynta fall varom här är fråga får rätt till ersättning av

statsmedel. Bestämmelse härom torde böra meddelas i giftermålsbalken.

Lagrådet förordar därför, att paragrafen utformas på följande sätt:

Ersättning till borgerlig medlare betalas av kommunen.

Särskild medlare, som utsetts jämlikt 1 § tredje stycket, äger utfå ersätt­

ning av statsmedel.

Närmare bestämmelser om ersättning enligt denna paragraf meddelas av

Konungen.

15 kap.

9 §.

Lagrådet:

Av skäl som anförts under 14 kap. 4 § torde särskild medlare, som utses

av rätten, böra få ersättning av statsmedel.

I förevarande paragraf bör därför anges, att i fråga om medlare som här

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

avses 14 kap. 4 § andra och tredje styckena skall äga motsvarande tillämp­

ning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

107

Övriga lagförslag

Lagrådet:

Förslagen lämnas utan erinran.

Ur px-otokollet:

Ingrid Hellström

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­

rådet på Stockholms slott den 4 oktober 1968.

Närvarande:

Statsråden

A^ndersson, L^ange, K^ling, J^ohansson, H^olmqvist, A^spling,

P

alme

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

, G

ustafsson

, G

eijer

, M

yrdal

,

O^dhnoff, M^oberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslagen till

¹) lag om ändring i giftermålsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 3 och 4 §§ lagen den ⁸ juli 1904

(nr 26 s. ¹) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,

förmynderskap och adoption,

3) lag angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 434) om full­

följd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående,

4) lag angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 437) om äkten­

skaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet.

Föredraganden redogör för innehållet i lagrådets utlåtande och anför.

Lagrådet har föreslagit viss redaktionell jämkning av den av mig för­

ordade lydelsen av ¹¹ kap. ⁸ § giftermålsbalken. I anslutning härtill har

lagrådet utvecklat synpunkter på tillämpningen av paragrafen.

Jag vill erinra om vad jag uttalade i remissprotokollet om att hela 11 kap.

giftermålsbalken behöver revideras från grunden. Frågan om domstol skall

döma till hemskillnad eller äktenskapsskillnad när söndring uppstått i ett

äktenskap bör enligt min mening i princip vara beroende uteslutande på

hur pass allvarlig och djupgående söndringen är. Meningen med hemskill-

nadsinstitutet är att ge makarna en betänketid i sådana fall då det kan fin­

nas utsikter till en försoning. Både för skillnadsfrågan och för regleringen i

samband med skilsmässan av makarnas ekonomiska förhållanden bör orsa­

kerna till söndringen vara ovidkommande. I en framtida lagstiftning torde

det därför inte finnas utrymme för särskilda bestämmelser om otrohet i

äktenskap.

Man kan fråga sig om det i nuvarande läge — när underlag saknas för

en genomgripande äktenskapsrättslig reform — är lämpligt att överhuvud­

taget röra vid 11 kap. ⁸ § giftermålsbalken. Nordiska rådet har emellertid

mot bakgrunden av splittrade kommittéförslag rekommenderat en upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

109

mjukning av otrohetsbestämmelserna i de nordiska äktenskapslagarna som

bevarar den nordiska rättslikheten på området. Den av rådet föreslagna upp­

mjukningen innebär ett steg i rätt riktning såtillvida som den ger uttryck

för en mer nyanserad syn på otrohet än den som ligger till grund för gäl­

lande lagstiftning. Ett genomförande av rekommendationen behöver inte

försvåra en mer radikal reform inom en inte alltför avlägsen framtid. Detta

gäller i varje fall om ändringen ill kap. ⁸ § giftermålsbalken, som jag har

förutsatt, ges en snäv tolkning och den nyinförda möjligheten att döma till

hemskillnad utnyttjas sparsamt. Teoretiskt torde det vara riktigt som lag­

rådet säger att domstol är oförhindrad att med stöd av den nya lydelsen

döma till hemskillnad även utan yrkande av part. En sådan tillämpning

skulle emellertid inte stå i god överensstämmelse med grunderna för lag­

ändringen, och jag räknar med att den inte skall förekomma i praktiken.

Syftet med ändringen av 11 kap. ⁸ § giftermålsbalken torde framgå av

den i remissprotokollet förordade lydelsen. Denna lydelse ansluter nära till

formuleringen i Nordiska rådets rekommendation. Jag kan inte tillstyrka

att paragrafen jämkas redaktionellt på det sätt lagrådet har föreslagit. Inte

heller anser jag att uttrycket lcönsligt umgänge är att föredra framför det

i remissprotokollet använda ordet könsumgänge.

Efter samråd med chefen för finansdepartementet ansluter jag mig till

lagrådets förslag till ändringar i 14 kap. 4 § och 15 kap. 9 § giftermålsbalken.

Dessutom bör vissa redaktionella jämkningar vidtas i de remitterade för­

slagen.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att antaga förslag till

1) lag om ändring i giftermålsbalken,

2) lag angående ändrad Igdelse av 1 kap. 3 och 4 §§ lagen den 8 juli 1904

(nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,

förmgnderskap och adoption,

3) lag angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 434) om full­

följd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående,

4) lag angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 437) om

äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­

mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall av­

låtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Margit Edström

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionen ..................................................................................................... ⁴

Propositionens huvudsakliga innehåll................................................................... ¹

Lagförslag ................................................................................................................. ³

Utdrag av statsrådsprotokollet den 25 juli 1968 ................................................ ¹⁸

Inledning ......................................................................................................... Ig

Vissa äktenskapshinder ...................................................................................... ²¹

Äktcnsknpsåldern ................................................................................................. ²¹

Nuvarande ordning in. in.................................................................................. ²¹

Familjerättskommittén .................................................................................. 22

Remissyttrandena .............................................................................................. 23

Statskontorets förslag ...................................................................................... 26

Epilepsi ................................................................................................................. 26

Nuvarande ordning .......................................................................................... 26

Kommittén angående medicinska äktenskapshinder ................................... 26

Remissyttrandena .............................................................................................. 27

Familjerättskommittén .................................................................................. 27

Remissyttrandena .............................................................................................. 28

Könssjukdom i smittosamt skede ....................................................................... 29

Nuvarande ordning .......................................................................................... 29

Familjerättskommittén .................................................................................. 29

Remissyttrandena .............................................................................................. ³⁰

Väntetid för kvinna .............................................................................................. ³¹

Nuvarande ordning m. in.................................................................................. ³¹

Familjerättskommittén .................................................................................. ³²

Remissyttrandena .............................................................................................. ³⁴

Lysningsförfarandet .............................................................................................. ³g

Nuvarande ordning .......................................................................................... ³g

Familjerättskommittén .................................................................................. ³⁸

Remissyttrandena .............................................................................................. ³⁹

Vigsel .................................................................................................................... ⁴³

Villkor för vigsel ................................................................................................. ⁴³

Nuvarande ordning .......................................................................................... ⁴³

Familjerättskommittén .................................................................................. ⁴³

Remissyttrandena ............................................................................................. ⁴³

Rorgerlig vigsel ..................................................................................................... ⁴⁴

Nuvarande ordning m. m.................................................................................. ⁴⁴

Familjerättskommittén .................................................................................. ⁴⁴

Remissyttrandena ............................................................................................. ⁴⁴

Formfel vid vigsel................................................................................................. ⁴⁵

Nuvarande ordning .......................................................................................... ⁴⁵

Familjerättskommittén .................................................................................. ⁴⁵

Remissyttrandena ............................................................................................. ⁴g

Sid.

Vissa återgångs- och skillnadsgrunder............................................................... ⁴g

Återgång på grund av kroppsliga sjukdomstillstånd.......................................... ⁴⁶

Nuvarande ordning .......................................................................................... ⁴g

Kommittén angående medicinska äktenskapshinder ................................... ⁴⁷

Familjerättskommittén .................................................................................... ⁴⁷

Remissyttranden över familjerättskommitténs förslag ............................... ⁴⁷

Hemskillnad på gemensamt yrkande ................................................................. ⁴g

Nuvarande ordning m. m. .............................................................................. ⁴g

Familjerättskommittén .................................................................................. ⁴g

Remissyttrandena ............................................................................................. ⁴⁹

Äktenskapsskillnad på grund av tvegifte ........................................................... ⁵⁰

Nuvarande ordning .......................................................................................... ⁵q

Familjerättskommittén .................................................................................... ⁵q

Remissyttrandena ............................................................................................. ⁵⁰

Äktenskapsskillnad på grund av otrohet ........................................................... ⁵⁰

Nuvarande ordning .......................................................................................... ⁵⁰

Familjerättskommittén .................................................................................. ⁵⁰

Remissyttrandena ............................................................................................. ⁵²

Nordiska rådets rekommendation ............................................................... ⁵⁴

Äktenskapsskillnad på grund av brott mot make eller barn............................... ⁵⁴

Nuvarande ordning ............................................................................................ ⁵⁴

Familjerättskommittén .................................................................................. ⁵⁵

Remissyttrandena ............................................................................................. ⁵⁵

Äktenskapsskillnad på grund av sinnessjukdom .............................................. ⁵⁷

Nuvarande ordning ............................................................................................ ⁵⁷

Familjerättskommittén .................................................................................. ⁵⁷

Remissyttrandena ............................................................................................. ⁵g

Medling ..........................................................................................

Nuvarande ordning m. m.................................................................................. ⁵g

Familjerättskommittén .................................................................................. gp

Remissyttrandena ............................................................................................ gg

Departementschefen .......................................................................................... gg

Allmänna synpunkter ............................................................................................ gg

Vissa äktenskapshinder ...................................................................................... ⁷³

Äktenskapsåldern .............................................................................................. ⁷³

Epilepsi ......................................................................................................... ⁷⁴

Könssjukdom ..................................................................................................... ⁷⁵

Väntetid för kvinna .......................................................................................... ⁷g

Lysningsförfarandet ............................................................................................. ⁷g

Vigsel ....................................................................................................................... ⁸¹

Villkor för vigsel ................................................................................................ gj

Borgerlig vigsel ................................................................................................... ⁸¹

Formfel vid vigsel .......................................................................................... g²

Vissa återgångs- och skillnadsgrunder................................................................. g³

Återgång på grund av kroppsliga sjukdomstillstånd ................................ ⁸³

Hemskillnad på gemensamt yrkande ............................................................. g³

Äktenskapsskillnad på grund av tvegifte ......................................................... g⁴

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

111

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Sid.

Äktenskapsskillnad på grund av otrohet....................................................... 84

Äktenskapsskillnad på grund av brott mot make eller barn ..................... ⁸⁶

Äktenskapsskillnad på grund av sinnessjukdom .......................................... 87

Medling ................................................................................................................. 87

Ikraftträdande m. m............................................................................................... 90

Hemställan ............................................................................................................. 92

Bilaga: Till lagrådet remitterat förslag................................................................... 93

Utdrag av lagrådets protokoll den 27 september 1968 ........................................ 102

Utdrag av statsrådsprotokollet den 4 oktober 1968 ............................................ 108

ESSELTE AB. STHLM 68

814391