Prop. 1969:124
('med förslag till lag om ändring i ärvdabalken, m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1969
1
Nr 124
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i ärvdabalken , m. m.; given Stockholms slott den 26 september 1969.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riks dagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i giftermålsbalken, 2) lag om ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal, 3) lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med sär skilda bestämmelser om makars gemensamma bostad,
4) lag om ändring i föräldrabalken, 5) lag om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap, 6) lag om ändring i lagen den 12 december 1958 (nr 642) angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap,
7) lag om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag, 8) lag om ändring i ärvdabalken, 9) lag om ändring i namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521), 10) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Herman Kling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändringar i reglerna om efterlevande makes ställ ning i ekonomiskt hänseende, om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap och om utomäktenskapliga barns rätt till arv. 1—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 124
2
I fråga om efterlevande makes ställning innebär förslaget, att den s. k.
6 OOO-kronorsregeln ändras så, att efterlevande make i princip alltid har
rätt att vid bodelningen få egendom till ett värde motsvarande minst fyra
basbelopp enligt lagen om allmän försäkring (f. n. = 24 000 kr). Denna
bodelningsregel skall tillämpas i alla andra fall än då den avlidne efterläm
nar barn under 16 år som inte är makarnas gemensamma barn.
De nya bestämmelserna om fastställande av faderskap till utomäkten-
skapliga barn går ut på att en man som haft samlag med barnets moder
under konceptionstiden skall förklaras vara fader till barnet, om det med
hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet avlats av ho
nom. Vill någon erkänna faderskapet, skall det ske skriftligen, och erkän
nandet skall godkännas av barnavårdsmannen, alternativt barnavårdsnämn
den. Sådant godkännande får inte lämnas med mindre det kan antas att
mannen är fader till barnet. Kan faderskapet inte fastställas genom erkän
nande åligger det enligt förslaget i princip barnavårdsmannen att föra talan
mot den eller de män som haft samlag med modern under konceptionstiden
och som skäligen kan komma i fråga som fader till barnet. I vissa undan
tagsfall skall barnavårdsmannen dock kunna låta bli att föra faderskaps-
talan.
Utomäktenskapliga barn skall enligt propositionen bli helt likställda med
barn i äktenskap i fråga om rätt till arv efter fader och släktingar på
fädernesidan.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1970. Beträffande
arvsrätten för barn utom äktenskap innbär detta att reformen slår igenom
för alla arvfall som inträffar efter nämnda dag oavsett när barnet är fött
eller faderskapet fastställts.
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
3
1) Förslag
till
Lag
om ändring i giftermålsbalken
Härigenom förordnas, att 13 kap. 12 § giftermålsbalken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
13 KAP.
12
§.
Sker bodelning — -— —-----------lida inskränkning. Efterlevande maken äge av gifto- rättsgodset, såvitt det räcker, städse bekomma egendom till så stort vär de, att den jämte egendom, som må enskilt tillhöra honom, uppgår till sextusen kronor.
Vad i andra stycket sägs äge dock ej tillämpning, om efter den döde finnes bröstarvinge, som ej jämväl är efterlevande makens avkomling, eller barn utom äktenskap, som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter honom.
Efterlevande maken äge av gifto- rättsgodset, såvitt det räcker, städ se bekomma egendom till så stort värde, att den jämte egendom, som må enskilt tillhöra honom, motsva rar fyra gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet en ligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring.
Vad i andra stycket sägs äge dock ej tillämpning, om den avlidne ef terlämnar barn under sexton år som ej jämväl är efterlevande makens barn.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970 och skall tillämpas om döds fallet inträffar efter ikraftträdandet.
Har äldre giftermålsbalken varit tillämplig på makarnas förmögenhets förhållanden, skall vad som sägs om giftorättsgodset i stället tillämpas på samfällda boet.
1 Senaste lydelse av 13 kap. 12 § se 1952: 333.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1969
2) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal
Härigenom förordnas, att 104 § lagen den 8 april 1927 om försäkrings
avtal skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lijdelse)
(Föreslagen lydelse)
Är förmånstagare------------ dennes
Har försäkringstagaren efterläm
nat make, bröstarvinge, adoptivbarn
eller dess bröstarvinge, skall, där
förordnandet hade kunnat av för
säkringstagaren återkallas, försäk
ringsbeloppet, så vitt fråga är om
efterlämnad stärbhusdelägares gifto
rätt, rätt till vederlag eller laglott,
behandlas så som om beloppet till
hört boet och tillagts förmånstaga-
ren genom testamente.
Huru efter
4 §•
kvarlåtenskap.
Har försäkringstagaren efterläm
nat make, bröstarvinge, adoptivbarn
eller dess bröstarvinge, skall, där
förordnandet hade kunnat av försäk
ringstagaren återkallas, försäkrings
beloppet, så vitt fråga är om efter
lämnad stärbhusdelägares giftorätt,
rätt enligt 13 kap. 12 § andra styc
ket giftermålsballcen, rätt till veder
lag eller laglott, behandlas så som
om beloppet tillhört boet och tillagts
förmånstagaren genom testamente.
/ fråga om tjänstegrupplivförsäk
ring skall andra stycket ej tilläm
pas på belopp som på grund av för
säkringen tillfaller make eller med
hustru likställd kvinna eller bröstar
vinge.
av 116 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970 och skall tillämpas på för-
säkringsfall som inträffar efter ikraftträdandet.
Kiingl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
5
3) Förslag
till
Lag
om fortsatt giltighet av lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med särskilda
bestämmelser om makars gemensamma bostad
Härigenom förordnas, att lagen den 15 maj 1959 med särskilda bestäm melser om makars gemensamma bostad, vilken enligt lag den 15 december 1967 (nr 889) gäller till utgången av år 1969, skall äga fortsatt giltighet till utgången av år 1974.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
4) Förslag
till
Lag
om ändring i föräldrabalken
Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 4 § samt 20 kap. 3, 4, 13 och 13 a §§
föräldrabalken1 skall upphöra att gälla, dels att 1 kap. 2 §, 3 kap., 8 kap.
3, 4, och 6 §§, 20 kap. 9 och 11 §§ samt rubriken närmast före 20 kap.
1 § samma balk skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
1 KAP.
2
(Nuvarande lydelse)
Faderskapet till barn som ej har
äktenskaplig börd (barn utom
äktenskap)fastställes genom
dom eller erkännandeenligt vad i 3
kap. stadgas.
§•
(Föreslagen lydelse)
Faderskapet till barn som ej har
äktenskaplig börd (barn utom
äktenskap) fastställes enligt 3
kap.
3 KAP.
Om faderskapet till barn utom äktenskap
1
§•
Faderskapet till barn utom äktenskap fastställes genom erkännande eller
dom.
2
§•
Erkännande av faderskapet till barn utom äktenskap sker skriftligen.
Erkännandet skall bevittnas av två personer och skriftligen godkännas av
barnavårdsmannen eller, om sådan ej är förordnad, barnavårdsnämnden
samt av modern eller särskilt förordnad förmyndare för barnet. Har bar
net uppnått myndig ålder, skall erkännandet i stället godkännas av barnet
självt. Erkännande kan ske även före barnets födelse.
Barnavårdsmannen och barnavårdsnämnden får lämna sitt godkännan
de endast om det kan antagas att mannen är fader till barnet.
1 Senaste lydelse av 3 kap. 4 § se 1964: 324 samt av 20 kap. 3, 9 och 13 §§ se 1958: 640.
Visas senare att mannen ej är fader till barnet, skall rätten förklara, att erkännandet saknar verkan.
3 §■
Rätten skall förklara en man vara fader till barn utom äktenskap, om det är utrett att han haft samlag med barnets moder under tid då bar net kan vara avlat och det med hänsyn till samtliga omständigheter är san nolikt att barnet avlats av honom.
4 §.
Närmare bestämmelser om förfarandet vid fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap, för vilket barnavårdsman är förordnad, medde las i särskild lag.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8. KAP. 3
För barn utom äktenskap skall barnavårdsman städse förordnas.
4
Barnavårdsman förordnas av bar navårdsnämnden i den församling, där den som har vårdnaden om bar net är kyrkobokförd, eller, om han ej är i riket kyrkobokförd, där han vistas.
Till barnavårdsman
§•
Barnavårdsman skall förordnas för barn utom äktenskap, om den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd i riket eller eljest vis tas här. För annat barn utom äkten skap kan barnavårdsman förordnas på begäran av vårdnadshavaren, om barnet är svensk medborgare.
§•
Barnavårdsman förordnas av bar navårdsnämnden i den församling där den som har vårdnaden om bar net är kyrkobokförd. Är vårdnads havaren ej kyrkobokförd i riket, för ordnas barnavårdsman av barna vårdsnämnden i den ort där vård nadshavaren vistas eller, om denne ej vistas i riket, av barnavårdsnämn den i Stockholm. — eller kvinna. 6
6
§.
Barnavårdsmannen har —-------------------för barnet. Barnavårdsman vare berättigad Barnavårdsman vare berättigad att erhålla biträde av polismyndig- att erhålla biträde av polismyndig-
8
Kungl. Majrts proposition nr 124 år 1969
(Nuvarande lydelse)
het för underhållsskyldigs efterfors-
kande eller hörande och för verk
ställande av delgivningar. Om bar-
navårdsmans rätt att föra talan
stadgas i 20 kap.
20
Mål och ärenden röran
de äktenskaplig börd, fa
derskap till barn utom äk
tenskap, adoption, vård
nad och underhåll.
(Föreslagen lydelse)
het för underhållsskyldigs efterfors-
kande eller hörande och för verk
ställande av delgivningar.
KAP.
Mål och ärenden röran
de äktenskaplig börd,
adoption, vårdnad och
underhåll.
9
Fråga rörande-------— —--------sitt
Talan angående underhåll till barn
upptages av rätten i den ort, där
svaranden har sitt hemvist. Väckes
sådan fråga i mål rörande faderska
pet till barn utom äktenskap, gälle
vad i 3 § stadgas. Angående talan
om underhåll enligt 7 kap. 10 § åt
modern till barn utom äktenskap
skall vad angående talan om under
håll till barnet är stadgat äga mot
svarande tillämpning.
Vad i---------- -—---------—---------med
§•
hemvist.
Talan angående underhåll till
barn upptages av rätten i den ort,
där svaranden har sitt hemvist. Så
dan fråga kan väckas även i sam
band med mål rörande faderskapet
till barn utom äktenskap. Angående
talan om underhåll enligt 7 kap.
10 § åt modern till barn utom äkten
skap skall vad angående talan om
underhåll till barnet är stadgat äga
motsvarande tillämpning,
äktenskapsmål.
11
§•
I mål om underhåll till barn skallI mål om underhåll till barn får
vad i 4 § stadgas äga motsvarande modern, om hon har vårdnaden om
tillämpning.
barnet, föra talan för barnet, även
om hon ej uppnått myndig ålder. Är
särskild förmyndare för barnet för
ordnad, har han samma rätt att föra
talan för barnet. Även barnavårds-
man får föra sådan talan. Var och en
som kan föra talan för barnet skall
få tillfälle att yttra sig i målet.
Underhållsbidrag må------ - — av underhållstiden.
Underhåll till----------------------- föreligger därefter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
9
5) Förslag
till
Lag
om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap
Härigenom förordnas som följer.
Lagens tillämpningsområde
1 §
Denna lag gäller förfarandet vid fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap, för vilket barnavårdsman är förordnad.
Barnavårdsmannens utredning
2 §
Barnavårdsmannen skall försöka utreda vem som är fader till barnet. För detta ändamål skall han inhämta upplysningar från modern och andra personer som kan lämna uppgifter av betydelse för utredningen.
Barnavårdsnämnden i annan kommun skall på begäran av barnavårds mannen biträda denne.
3 §
Om faderskapsfrågan kan bedömas med tillräcklig säkerhet på grund av barnavårdsmannens utredning, bör barnavårdsmannen bereda den som så lunda antages vara fader till barnet tillfälle att erkänna faderskapet.
4 §
Barnavårdsmannen bör verka för att blodundersökning äger rum beträf fande modern, barnet och den som kan vara fader till barnet, om denne begär det eller anledning finns till antagande att modern haft samlag med mer än en man under tid då barnet kan vara avlat.
5 §
Med barnavårdsnämndens medgivande får barnavårdsmannen lägga ned påbörjad utredning angående faderskapet, om det
1. visar sig omöjligt att få erforderliga upplysningar för bedömning av faderskapsfrågan,
2. framstår som utsiktslöst att försöka få faderskapet fastställt av dom stol,
3. föreligger samtycke av modern eller särskilt förordnad förmyndare enligt 4 kap. 5 § andra stycket föräldrabalken till adoption av barnet, eller
4. av särskilda skäl finns anledning till antagande att fortsatt utredning eller rättegång skulle vara till men för barnet eller utsätta modern för på frestningar som innebär fara för hennes psykiska hälsa.
6
§
Barnavårdsmannen skall föra protokoll över vad som förekommer vid utredningen av betydelse för faderskapsfrågan. I protokollet skall anteck nas även sådana uppgifter som kan ha betydelse för skyldigheten att utge bidrag till barnets underhåll.
Utredningen bör bedrivas skyndsamt. Om ej särskilda skäl föranleder annat, skall utredningen vara slutförd inom ett år från barnets födelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
Rättegången
7 §
Talan om fastställande av faderskapet föres av barnavårdsmannen. Även den som har vårdnaden om barnet eller särskilt förordnad förmyndare för barnet får föra sådan talan. Har modern vårdnaden om barnet, får hon föra talan, även om hon ej uppnått myndig ålder.
Barnavårdsmannen skall föra talan mot den man eller de män som en ligt hans utredning eller vad som framkommit under målets handläggning skäligen kan komma i fråga som fader till barnet.
8
§
På ansökan av svarande skall rätten utfärda stämning på man, som ej redan är instämd i målet, och pröva om mannen är fader till barnet. Om sådan ansökan gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om stäm ningsansökan.
9 §
I avliden mans ställe stämmes de arvingar till den avlidne som anges i 2 kap. 3 § föräldrabalken.
10
§
Talan väckes vid rätten i den ort där den barnavårdsnämnd finns som har tillsyn över barnavårdsmannens verksamhet. Rätten kan förordna att målet skall flyttas över till annan domstol, om det skulle avsevärt under lätta handläggningen av målet.
11
Är mål om fastställande av faderskap anhängigt, kan frågan om fader skapet till barnet prövas endast i det målet.
Talan får ej slutligen prövas före barnets födelse.
11
§
I samband med att barnavårdsmannen väcker talan skall protokollet över hans utredning ges in till rätten. Väckes talan av annan, skall rätten förelägga barnavårdsmannen att ge in protokollet.
Svarande skall delges protokollet i samband med stämningen. Rätten kan förelägga barnavårdsmannen att fullständiga utredningen om faderskapet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
12
§
Var och en som kan föra talan på barnets vägnar skall beredas tillfälle att yttra sig i målet.
Bestämmelserna i 20 kap. 36 § första och andra styckena föräldrabalken gäller i mål om faderskap.
13 §
Rätten skall vaka över att frågan om barnets börd blir tillbörligen ut redd.
Vittnesförhör får ej äga rum i syfte att styrka att vittnet haft samlag med modern under tid då barnet kan antagas vara avlat.
Rätten kan besluta att förhandling i målet skall hållas inom stängda dörrar.
14 §
Återkallas talan mot en av flera män, får målet avskrivas i den delen endast om de alla samtycker. Avser återkallelse den som stämts enligt 8 §, krävs samtycke även från barnet.
Samtidigt med att målet avskrives i viss del skall rätten fatta beslut om rättegångskostnaden i den delen.
15 §
I fråga om rättegångskostnad gäller i stället för 18 kap. 1—7 §§ rätte gångsbalken följande.
Part skall bära sin rättegångskostnad, om ej annat följer av denna pa ragraf.
Oberoende av utgången i målet kan svarande förpliktas att helt eller delvis ersätta annan part dennes rättegångskostnad, om han förfarit på sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken eller om andra sär skilda skäl föreligger.
Har parts ställföreträdare, ombud eller biträde förfarit på sätt som avses
12
i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken, kan han förpliktas ersätta kostnad
som därigenom vållats annan part oavsett om hans huvudman kan anses
som vinnande part eller ej. Rätten kan besluta härom även utan yrkande.
16 §
Fullföljes talan skall den högre rätten pröva faderskapsfrågan i hela
dess vidd. Erinran härom skall intagas i föreläggande att inkomma med
genmäle.
Finner högre rätt att någon som icke är part i målet skäligen kan komma
i fråga som fader till barnet, skall domen på yrkande av part undanröjas
och målet i dess helhet visas åter till den domstol som först dömt i målet.
Bestämmelserna i 11 § tredje stycket och 12—15 §§ äger motsvarande
tillämpning vid målets handläggning i högre rätt.
17 §
För rättegången gäller i övrigt i tillämpliga delar vad som föreskrives
i rättegångsbalken eller i annan författning om rättegången i mål där för
likning om saken ej är tillåten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
Vissa bestämmelser om underhållsbidrag
18 §
Talan om underhållsbidrag till barnet eller modern kan föras i samband
med mål om faderskap.
Har rätten att avgöra vilken av flera män som är fader till barnet, får
talan om underhållsbidrag ej slutligen prövas innan faderskapsfrågan har
avgjorts genom dom som vunnit laga kraft.
19 §
Bestämmelserna i 20 kap. 11 § föräldrabalken gäller när talan om under
hållsbidrag föres i samband med mål om faderskap. Är endast en man in
stämd, äger även bestämmelserna i 20 kap. 12, 39 och 40 §§ samma balk
tillämpning.
20
§
När någon genom skriftlig, av två personer bevittnad handling åtagit sig
att utge underhållsbidrag till barn utom äktenskap eller barnets moder för
tid intill dess resultatet av blodundersökning om faderskapet föreligger,
gäller i fråga om verkställighet på grund av handlingen vad som är före
skrivet om verkställighet på grund av förbindelse att utge underhåll enligt
föräldrabalken.
Beträffande åtagande enligt första stycket skall i övrigt i tillämpliga delar
13
gälla vad som i lag eller annan författning är föreskrivet för fall, då rätten enligt 20 kap. 12 § föräldrabalken meddelat förordnande om underhålls bidrag till barn utom äktenskap eller barnets moder.
Om rätt att i vissa fall få ersättning av allmänna medel för utgivna un derhållsbidrag finns särskilda bestämmelser.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970. I fråga om barn utom äktenskap, som fötts före utgången av år 1969, gäller äldre lag beträffande barnavårdsmannens skyldighet att sörja för att barnets börd fastställes. Bestämmelsen i 7 § andra stycket äger dock tillämpning även i sådant fall.
I mål om faderskap till barn utom äktenskap kan talan om barnets egen skap av trolovningsbarn enligt äldre lag upptagas till prövning, om barnet är fött före nya lagens ikraftträdande eller den uppgivne fadern har avlidit före ikraftträdandet.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
6) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 12 december 1958 (nr 642) angående blodundersökning
m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap
Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen den 12 december 1958
angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller fader
skapet till barn utom äktenskap skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges, delsatt nuvarande 5 § samma lag skall betecknas 7 §, delsatt i lagen
skall införas två nya paragrafer, 5 och
(Nuvarande lydelse)
Lag angående blodundersökning
m. m. i mål om äktenskaplig börd
eller faderskapet till barn utom äk
tenskap.
6 § §, av nedan angiven lydelse.
(Föreslagen lydelse)
Lag angående blodundersökning
m. m. i mål om äktenskaplig börd el
ler vid utredning av faderskapet till
barn utom äktenskap.
5 §■
Har blodundersökning eller an
nan undersökning rörande ärftliga
egenskaper utförts på anmodan av
barnavårdsman för utredning av fa
derskapet till barn utom äktenskap,
skall barnavårdsnämnden ersätta
kostnad som avses i 4 §.
6 §■
Föres talan om faderskapet till
barn utom äktenskap, äger 18 kap.
13 § rättegångsbalken motsvarande
tillämpning i fråga om parts skyl
dighet att återgälda barnavårds
nämnd kostnad som ersatts enligt
5 §■
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970 och gäller i fråga om un
dersökning som inletts efter ikraftträdandet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
15
7) Förslag
till
Lag
om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag
Härigenom förordnas som följer.
1 §
Den som på grund av förordnande enligt 20 kap. 12 § föräldrabalken utgivit underhållsbidrag till barn utom äktenskap eller till barnets moder har rätt att av allmänna medel återfå vad han utgivit, om domstolen genom dom eller beslut som vunnit laga kraft skilt målet från sig utan att man nen blivit underhållsskyldig.
Vad som sägs i första stycket om rätt till ersättning av allmänna medel gäller också för det fall att underhållsbidrag utgivits på grund av att man nen i skriftlig, av två personer bevittnad handling, som godkänts av barna- vårdsmannen eller barnavårdsnämnden, åtagit sig att utge underhåll för tid, intill dess resultatet av blodundersökning om faderskapet föreligger, och blodundersökningen visar att han icke kan vara fader till barnet. År hans faderskap enligt blodundersökningen osannolikt, har han rätt till ersättning för utgivna underhållsbidrag, såvida talan om faderskapet icke väckes mot honom inom sex månader från det utlåtandet över blodunder sökningen förelåg. Oavsett resultatet av blodundersökningen föreligger rätt till ersättning, om han genom lagakraftvunnen dom friats från fader skapet eller om annan man på grund av lagakraftvunnen dom eller erkän nande är att anse som fader till barnet.
2
§
Om faderskapet till barn utom äktenskap fastställts genom erkännande och detta förklarats ogiltigt genom lagakraftvunnen dom, har mannen rätt att av allmänna medel återfå vad han enligt dom eller avtal utgivit i un derhållsbidrag till barnet och modern. Detsamma gäller om faderskapet fastställts genom dom och mannen efter anlitande av särskilt rättsmedel friats från faderskapet genom lagakraftvunnen dom. 3
3 §
Utöver ersättning för erlagda underhållsbidrag utgår ränta efter sex procent från betalningsdagen. Kan icke styrkas när underhållsbidragen be talats, beräknas ränta till skäligt belopp.
4 §
Föreligger rätt till ersättning, får mannen ej söka åter vad han utgivit
av den som mottagit underhållsbidraget.
Vad som utbetalats av allmänna medel skall stanna på statsverket.
5 §
Ansökan om ersättning göres hos länsstyrelsen i det län där mål om
faderskapet handlagts eller skulle ha handlagts av underrätt.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.
Har någon före lagens ikraftträdande av Konungen tillerkänts ersättning
av allmänna medel för utgivna underhållsbidrag, äger han ej på grund av
denna lag rätt till ytterligare ersättning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
17
8) Förslag
till
Lag
om ändring i ärvdabalken
Härigenom förordnas, dels att 4 kap. 3—5 §§ och 8 kap. 10 § ärvdabal- keni skall upphöra att gälla, dels att 4 kap. 1 § och 8 kap. 9 § samt rubri ken till 4 kap. samma balk skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4 KAP.
Om arvsrätt vid adoptivförhållande; så ock om den arvsrätt, som till kommer barn utom äktenskap, och om arvsrätt efter sådant barn.
1
Adoptivbarn och dess avkomling- ar taga arv och ärvas som om adop tivbarnet varit adoptantens barn i äktenskap.
Om arvsrätt vid adoptivförhållande.
Adoptivbarn och dess avkomling- ar taga arv och ärvas som om adop tivbarnet varit adoptantens eget barn.
8 KAP. 9§. Vad i detta kapitel stadgas skall i tillämpliga delar gälla i avseende å rätt till underhåll för arvlåtarens barn utom äktenskap, som har arvs rätt efter honom, och för hans adop tivbarn ävensom å skyldighet för så danabarn och deras avkomlingar att utgiva underhållsbidrag.
Vad i detta kapitel stadgas skall i tillämpliga delar gälla i avseende å rätt till underhåll för arvlåtarens adoptivbarn ävensom å skyldighet för sådantbarn och dess avkom lingar att utgiva underhållsbidrag.
De i------ arvlåtarens make.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970. 1 2
1 Senaste lydelse av 4 kap. 5 § se 1964: 325.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 124
2. Har arvlåtaren avlidit före nya lagens ikraftträdande, gäller fortfa rande äldre lag.
3. Är barn utom äktenskap fött innan nya lagen trätt i kraft och skulle icke arvsrätt mellan fadern och barnet ha förelegat redan enligt äldre lag, ärver barnet och dess bröstarvingar fadern och dennes släktingar endast under förutsättning att annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boet senast vid bouppteckningen fått kännedom om arvingen eller anteckning om barnet före arvfallet gjorts i personakt för arvlåtaren eller annan från vilken arvingen härleder sin arvsrätt.
4. I fråga om barn utom äktenskap, som enligt punkt 3 icke har rätt att taga arv efter fadern, gäller fortfarande 8 kap. 10 § ärvdabalken.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
19
9) Förslag
till
Lag
om ändring i namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521)
Härigenom förordnas, dels att 40 § namnlagen den 11 oktober 1963 skall upphöra att gälla, dels att 2 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2
§-
Barn utom----------------------------------- som ogift.
Är barnet trolovningsbarn eller Barn utom äktenskap må genom har fadern medgivit att det förvärvar anmälan hos pastor antaga faderns hans namn, må barnet genom an- släktnamn, mälan hos pastor antaga faderns släktnamn.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
10) Förslag
till
Förordning
om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt
Härigenom förordnas, att 15 § 1 mom. förordningen den 6 juni 1941 om
arvsskatt och gåvoskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
15
1 mom. Andel, som vid bodel
ning skall tillfalla efterlevande ma
ke, beräknas till hälften av makar
nas behållna giftorättsgods, där den
icke enligt lag blivit annorlunda be
stämd vid bodelning, varöver i be
hörig ordning upprättad handling
föreligger i skatteärendet.
År äldre giftermålsbalken tillämp
lig å förmögenhetsförhållandena i
boet, beräknas den andel, som till
faller efterlevande make såsom för
del, giftorätt och morgongåva, till
hälften av den gemensamma behåll
ningen i boet, därest den icke enligt
lag annorlunda bestämts vid boskif
te och däröver i skatteärendet före
ligger behörigen upprättad handling.
För efterlevande-----------------------ej
(Föreslagen lydelse)
§•
1 mom. Andel, som vid bodel
ning skall tillfalla efterlevande ma
ke, beräknas till hälften av makar
nas behållna giftorättsgods, där ej
annat följer av 13 kap. 12 § andra
stycket giftermålsbalken eller ande
len enligt lag blivit annorlunda be
stämd vid bodelning, varöver i be
hörig ordning upprättad handling
föreligger i skatteärendet.
Är äldre giftermålsbalken tillämp
lig å förmögenhetsförhållandena i
boet, beräknas den andel, som till
faller efterlevande make såsom för
del, giftorätt och morgongåva, till
hälften av den gemensamma behåll
ningen i boet, där ej annat följer av
13 kap. 12 § andra stycket nya gif
termålsbalken eller andelen enligt
lag annorlunda bestämts vid boskif
te och däröver i skatteärendet före
ligger behörigen upprättad handling,
arvsskatt.
Har efterlevande make enskild
egendom, skall bouppteckningen va
ra åtföljd av skriftlig uppgift om
värdet av sådan egendom i den mån
21
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
det krävs för tillämpning av 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken i skatteärendet. Vid uppskattning av egendomens värde äga 20—27 §§ motsvarande tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1970. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande, om skattskyldighet inträtt dessförinnan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 9 maj 1969.
N är varande: Statsministern
E
rlander, statsråden
S
träng
, A
ndersson
, K
ling
, H
olm
-
qvist
, A
spling
, P
alme
, S
ven
-E
ric
N
ilsson
, L
undkvist
, G
ustafsson
,
G
eijer
, M
yrdal
, O
dhnoff
, W
ickman
, M
oberg
.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vidgad arvsrätt för barn utom äktenskap, m. m., och anför.
Inledning
Hösten 1968 anmäldes frågan om lagstiftning på grundval av familje- rättskommitténs betänkande »Äktenskapsrätt» (SOU 1964: 34 och 35). Där vid befanns att betänkandet inte kunde läggas till grund för några mera omfattande reformer på familjerättens område. För detta behövdes ny ut redning.
Vissa begränsade frågor ansågs emellertid böra lösas genast. Propositions- arbetet beträffande dessa frågor borde av praktiska skäl delas upp på två etapper, varav den första fick omfatta ändringar i gällande regler om in gående och upplösning av äktenskap och den andra bl. a. ändringar be träffande efterlevande makes rättsliga ställning, nya regler om fastställan de av faderskap för barn utom äktenskap samt utvidgad arvsrätt för barn utom äktenskap.
Den första etappen har redan genomförts (prop. 1968: 136; 1LU 1968: 49; rskr 394). Det återstår nu att behandla de frågor som innefattas i den andra etappen. Underlaget består väsentligen av familj erättskommitténs betänkande och remissyttrandena över detta1 samt av betänkandet »Fast ställande av faderskapet till barn utom äktenskap» (SOU 1965: 17) jämte remissyttranden. Sistnämnda betänkande har avgetts av lagmannen Folke Nyquist som särskilt tillkallad utredningsman.2
Över Nyquists betänkande har remissyttranden avgetts av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sve rige, hovrätten för Övre Norrland, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, kam-
1 Ang. remissinstanserna se prop. 1968:136 s. 19. 2 Direktiv se riksdagsberättelsen 1964 s. 75.
23
maradvokatfiskalsämbetet, riksförsäkringsverket, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Gävleborgs och Norrbottens län, rådhusrätterna i Stock holm, Göteborg och Malmö, domkapitlen i Uppsala, Linköpings, Västerås, Lunds, Göteborgs, Karlstads, Härnösands, Luleå och Stockholms stift, kanslern för rikets universitet efter hörande av de medicinska lärosätena, domstolskommittén, socialpolitiska kommittén, pensionsförsäkringskom- mittén, familj erättskommittén, barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göte borg och Malmö, Stockholms stads överförmyndarnämnd, Föreningen Sve riges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokat samfund, Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister, Svenska socialvårdsför- bundet, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska lä karesällskapet, Sveriges läkarförbund, Svenska försäkringsbolags riksför bund, Svenska livförsäkringsbolags förening, Folksam ömsesidig livför säkring, Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag, Kommunernas försäk ringsaktiebolag, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralor ganisation, Sveriges akademikers centralorganisation, Riksförbundet lands bygdens folk, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Fred- rika-Bremer-förbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Yrkes kvinnors klubbars riksförbund, Centerns, Folkpartiets och Högerns kvinno förbund samt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Länsstyrelserna har bifogat yttranden av länsläkare, socialvårdskonsulenter och barna vårdsnämnder. Medicinalstyrelsen har bifogat yttranden av föreståndaren för blodgruppsserologiska avdelningen vid statens rättskemiska laborato rium, professorn Birger Broman, och föreståndaren för paternitetsavdel- ningen vid statens rättsläkarstation i Stockholm, docenten Torsten Ro- manus.
Justitieministerierna i övriga nordiska länder har fortlöpande hållits un derrättade om arbetet med detta ärende i justitiedepartementet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
Efterlevande makes ställning
Nuvarande ordning m. m.
Enligt giftermålsbalkens bestämmelser behåller vardera maken den egen dom som han innehar då han ingår äktenskap eller som han förvärvar under äktenskapet. Den andra maken har emellertid i princip giftorätt i egendomen. Vissa slag av makes tillgångar anses dock enligt 6 kap. 8 § som enskild egendom och undantagna från giftorättsgemenskapen. Det gäl ler egendom som genom äktenskapsförord eller genom givares, testators eller arvlåtares förordnande förklarats skola vara enskild. I fråga om rät tighet som inte kan överlåtas eller i annat fall är av personlig art skall bestämmelserna om giftorätt enligt 6 kap. 1 § andra stycket inte tillämpas om de strider mot vad som särskilt gäller för rättigheten. Till följd av
24
denna regel är bl. a. pensions- och immaterialrätter ofta undantagna från
giftorättsgemenskapen. En närmare redovisning för vilka rättigheter para
grafen omfattar lämnas i SOU 1964: 35 s. 260.
Vid bodelning med anledning av makes död sker i princip en hälften-
delning av makarnas sammanlagda behållna giftorättsgods. Härmed avses
vad som återstår sedan egendom motsvarande vardera makens skulder av
räknats från vederbörandes giftorättsgods. Den ena hälften tillfaller efter
levande maken och den andra den dödes arvingar. Maken får emellertid
enligt 13 kap. 4 § alltid från delningen ta undan kläder och andra föremål
för personligt bruk till skäligt värde. I 13 kap. 12 § regleras vissa förmåner
för efterlevande make vid bodelningen i mindre bon. Första stycket avser
fall där den egendom som tillkommer maken är ringa. Han har då rätt att
av makarnas giftorättsgods ta ut nödvändigt bohag samt arbetsredskap och
andra lösören som fordras för att fortsätta hans näring. Andra stycket
(1928: 282, ändrat 1952: 333) innehåller den s. k. 6 000-kronorsregeln, Den
na innebär att efterlevande make alltid har rätt att vid bodelningen få sig
tillagt giftorättsgods till så stort värde att det tillsammans med hans en
skilda egendom uppgår till 6 000 kr. Rättigheten avser det behållna
giftorättsgodset. Syftet med bestämmelsen är enligt förarbetena (NJA II 1928
s. 600) att skydda efterlevande make mot splittring av hemmet i mindre
dödsbon. Genom att regeln gavs en schematisk form avsågs den bli lätt att
tillämpa. 6 000-kronorsregeln skall enligt paragrafens tredje stycke
(1928:282) inte tillämpas om den döde efterlämnar bröstarvinge, som inte
också är den efterlevande makens avkomling, eller barn utom äktenskap
med rätt till underhåll ur kvarlåtenskapen.
I fråga om barns rätt till underhåll ur arvlåtares kvarlåtenskap finns
regler i 8 kap. ärvdabalken. Enligt 1 § har barn vars uppfostran inte är av
slutad rätt att få bidrag till sitt underhåll med ett engångsbelopp om det
inte av sitt arv eller annorledes kan njuta uppehälle eller utbildning efter
vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Barnets rätt går
före annat arv och testamente. Enligt 9 § gäller bestämmelsen också om
den döde efterlämnar adoptivbarn eller utomäktenskapligt barn med arvs
rätt. Efter sin fader har barn utom äktenskap arvsrätt bara om det är tro-
lovningsbarn eller fadern avgett särskild s. k. arvsrättsförklaring. Efter
lämnar fadern annat utomäktenskapligt barn, skall det belopp som krävs
för fullgörande av faderns underhållsskyldighet för framtiden enligt 10 §
utgå ur behållningen i dödsboet före arv eller testamente. Barnet kan dock
inte få ut mera än om det haft äktenskaplig börd.
Makes rätt enligt 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken går före
gemensamma barns rätt till arv och bidrag ur kvarlåtenskapen enligt 8 kap.
ärvdabalken. På grund av undantagsbestämmelsen i paragrafens tredje
stycke får make däremot inte tillgodoses utöver sin giftorättsandel på be
kostnad av den rätt som barn i tidigare äktenskap och utom äktenskap har
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
25
till arv och bidrag ur kvarlåtenskapen. När sådana barn efterlever sker bodelning och skifte i vanlig ordning, varvid också gemensamma barn till makarna deltar. Testamente efter den avlidne får stå tillbaka för efter levande makes rätt enligt 13 kap. 12 §. Bestämmelserna i paragrafen gäller även om make genom testamente uteslutits från arvsrätt.
Enligt reglerna för den ordinära lottläggningen vid bodelning i 13 kap. 13 § giftermålsbalken har efterlevande maken rätt att på sin lott få arbets redskap och andra lösören, som fordras för hans näring, även om egen domen tillhör andra maken. I övrigt har make rätt att få den egendom han själv önskar ur sitt eget giftorättsgods. Han kan behålla fastighet som till hör hans giftorättsgods, eventuellt mot lösen i pengar.
Enligt lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad finns möjlighet att vid bodelningen i samband med skilsmässa göra en behovsprövning i fråga om bostaden. Den make som bäst behöver bostaden kan bli tilldelad denna om det anses skäligt med hänsyn till övriga omständigheter. När det gäller hyres- eller bostadsrätt kan rättigheten tilldelas ena maken även om den är andra makens enskilda egendom. Det sagda äger motsvarande tillämpning vid bodelning med an ledning av makes död.
Enligt ärvdabalkens bestämmelser saknar efterlevande make arvsrätt när den avlidne maken efterlämnar bröstarvinge. Som bröstarvingar räknas barn i äktenskap och adoptivbarn samt avkomlingar till sådana barn, liksom också barn utom äktenskap med arvsrätt efter den döde. Ofta nog tillgodo ses efterlevande make genom inbördes testamente. Bröstarvinge har dock alltid rätt att få ut sin laglott, som är hälften av arvslotten.
När bröstarvingar saknas ärver efterlevande make enligt 3 kap. 1 § ärv- dabalken den avlidnes hela kvarlåtenskap, både giftorättsgods och enskild egendom. Arvsrätten har karaktären av fri förfoganderätt, d. v. s. maken får förfoga över egendomen under sin livstid men inte genom testa mente. Vid den efterlevande makens död har den först avlidnes arvingar rätt till sekundosuccession i egendomen. Makes arvsrätt kan åsidosättas genom testamente. Den kan också förstärkas genom föreskrifter i testa mente, bl. a. om bortfall av sekundosuccession.
För att uppskjuta avvecklingen av ett dödsbo och undvika att dess egen dom splittras kan dödsbodelägarna frivilligt ingå avtal om sammanlevnad i oskiftat bo med stöd av regler i 24 kap. ärvdabalken och 14 kap. föräld- rabalken. Dödsbodelägarna förvaltar i princip den dödes egendom gemen samt. Efterlevande maken skall enligt 12 kap. 3 § giftermålsbalken delta i förvaltningen till dess bodelning sker. Han förvaltar enligt 4 § själv sin egendom med redovisningsskyldighet för giftorättsgodset vid bodelningen. Avtal om sammanlevnad i oskiftat bo kan enligt 24 kap. 3 § ärvdabalken sägas upp med tre månaders uppsägningstid.
Efterlevande make har enligt 18 kap. 5 § ärvdabalken alltid rätt att
Kungl. Majrts proposition nr 124 år 1969
26
få underhåll ur dödsboet under tre månader från dödsfallet. En förut
sättning är dock att möjlighet till försörjning inte finns på annat sätt.
Endast utgifter för livets nödtorft skall täckas. Rätten till underhåll går
före arv och testamente.
I fråga om efterlevande makes rättsliga ställning i övriga nor
diska länder må framhållas följande.
När bröstarvingar finns har efterlevande make arvsrätt i Danmark och
Island till 1/3 av den dödes kvarlåtenskap och i Norge till 1/4. I alla de
tre länderna har make rätt att sitta i oskiftat bo. I Danmark och Norge
har make denna rätt utan vidare om bröstarvingarna är gemensamma. I Is
land fordras att dessa är omyndiga eller ger sitt samtycke om de är myn
diga. Finns särkullbarn fordras i Danmark och Island dessas samtycke
eller om de är omyndiga skifterettens tillstånd. I Norge får efterlevande
make sitta i oskiftat bo med särkullbarn endast om dessa är omyndiga
och tillstånd ges av overformynderiet. I proposition under våren 1969 (ot.
prop. nr 36) har förslag lagts fram om att make skall få sitta i oskiftat bo
även med myndiga särkullbarn om dessa lämnar sitt samtycke.
Rätten att sitta i oskiftat bo omfattar enligt huvudregeln bara makarnas
giftorättsgods. Efterlevande maken har genom denna rätt en ägares rådighet
över boet.
I Danmark och Island har make laglottsskydd för viss del av arvslotten.
Efterlevande make är i Danmark alltid berättigad att sitta i oskiftat bo
med sin egen och bröstarvingarnas laglotter, d. v. s. halva kvarlåtenskapen.
I Island däremot är rätten att sitta i oskiftat bo inte skyddad mot testa
mente. Efterlevande make saknar laglottsskydd i Norge. Rätten att sitta
i oskiftat bo kan få skydd mot testamente efter prövning av skifteretten.
Testamente som inskränker efterlevande makes rätt blir ogiltigt om det
inte kommit till hans kännedom före testators död.
En motsvarighet till 6 000-kronorsregeln finns i Danmark. Efterlevande
make har där alltid rätt att i s. k. suppleringsarv få så stor del av döds
boet att värdet härav tillsammans med hans giftorättsandel, egen enskilda
egendom och arvslott uppgår till 12 000 kr. Fr. o. m. den 1 oktober i år höjs
emellertid denna gräns till 20 000 kr. I Norge har i nyss nämnda proposi
tion lagts fram förslag om att införa motsvarande ordning med en värde
gräns vid 15 000 kr.
I Finland har efterlevande make inte arvsrätt när bröstarvingar finns.
Make har dock rätt till underhållsbidrag ur dödsboet efter skälighets-
prövning. Bidraget utgår i ett för allt i pengar eller annan egendom. Bröst
arvinges laglott får inte kränkas utan vägande skäl. Motsvarighet till
6 000-kronorsregeln finns inte.
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
27
Vissa statistiska uppgifter
Av den år 1965 utförda folkräkningen framgår att 33 % av de gifta kvin nornahade förvärvsarbete, en ökning med 10 % i jämförelse med folk räkningen 1960. Motsvarande siffra för änkorna var 16, en minskning med 2 % sedan 1960. Förvärvsarbete inom olika åldersgrupper var 1965 följande i procent av samtliga i resp. ålders- och civilståndsklass.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
Ålder
Gifta
Änkor
20—24
38,5
39,9
25—29
33,9
46,4
30—34
34,2
52,0
35—39
40,3
57,5
40—44
43,6
64,3
45—49
43,7
66,1
50—54
39,0
59,0
55—59
31,1
46,9
60—64
18,4
28,7
65—69
6,8
9,7
Under hösten 1968 utfördes en arbetskraftsundersökning av Statistiska centralbyrån beträffande ett urval om 60 000 personer. Av undersökning en framgår att 37 % av de gifta kvinnorna hade förvärvsarbete. Beträffande gifta kvinnor i åldrarna 20—64 år var motsvarande siffra 41.
Familj erättskommittén verkställde år 1962 en statistisk undersökning för att belysa bl. a. i vilken omfattning efterlevande make tillgodoses genom testamente. Undersökningen omfattade bouppteckningar inregistrerade i hela landet åren 1960 och 1961 och avsåg de fall där makarnas behållna egendom enligt bouppteckningen översteg 5 000 kr.
Beträffande dödsbon där både make och bröstarvingar fanns kom av olika skäl redovisningen att omfatta drygt 30 000 eller 85 procent av samt liga fall inom denna kategori. Fanns både giftorättsgods och enskild egen dom efter den döde hänfördes fallet under rubriken »giftorättsgemen- skap» om hans andel i giftorättsgodset var större än hans enskilda egen dom och annars under rubriken »inte giftorättsgemenskap». I 97,6 % av fallen rådde giftorättsgemenskap och i 2,4 % inte giftorättsgemenskap. Där giftorätt inte fanns förelåg testamentsförordnanden till efterlevande make i 44,4 % av fallen. I bara 1,3 % av de undersökta fallen var efterlevande make inte tillgodosedd vare sig genom giftorätt eller testamente. I vilken utsträckning den efterlevande maken i dessa fall hade enskild egendom eller tryggats genom pension framgick inte av undersökningen.
Rörande dödsbon där bröstarvingar inte fanns redovisar kommittén samtliga nära 6 500 fall. I 96 % av fallen rådde giftorättsgemenskap och inte giftorättsgemenskap i 4 %. Genom testamente tillerkändes make hela eller så gott som hela kvarlåtenskapen med full äganderätt i 23,4 % av fal len. I den mån förordnanden i övrigt gjorts med avvikelse från gällande
arvsregler innebar de till helt övervägande del en utvidgning av efterlevande
makes rätt.
Inom finansdepartementet verkställdes år 1968 för kapitalskattebered-
ningens räkning en undersökning av samtliga bouppteckningar som inregi
strerats under år 1967. Ett urval av dödsbon där efterlevande make fanns
har närmare undersökts. Följande uppgifter framgår om dödsbobehåll
ningens storlekoch om förekomsten av giftorätt. (Endast dödsbon med en
behållning upp till 70 000 kr. har medtagits.)
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1969
Behållning i boet
i 1 000 kr.
0—5
5—10
10—15
15—20
20—25
25—30
30—40
40—50
50—70
Procentuell andel av bouppteckning
ar i varje grupp där giftorättsge-
menskap varit helt eller delvis ute
sluten
0
6,8
4.5
3.5
5,2
4,7
5.0
3.0
4,4
Behållning i boet
i 1 000 kr.
Procentuell andel av samtliga boupp
teckningar
0—10
0—15
0—20
0—25
0—30
0—40
0—50
0—70
31,2
39,1
46.0
51.6
57,5
60.7
68.0
77,0
Ärvdabalkssakkunnigas förslag m. m.
I sitt år 1954 framlagda betänkande med förslag till ärvdabalk (SOU
1954: 6) förordade ärvdabalkssakkunniga att barn utom äktenskap skul
le få samma arvsrätt efter fadern och dennes släktingar som barn i äkten
skap. De sakkunniga framhöll (s. 91) att en sådan reform givetvis med
förde ekonomiska konsekvenser för en efterlevande hustru. Om makar
na saknade gemensamma bröstarvingar, skulle hon sålunda gå miste
om den arvsrätt som annars tillkom henne. Å andra sidan kunde åberopas
att motsvarande situation förelåg om hustrun hade barn utom äktenskap
och dog före mannen. En viss mildring av den föreslagna arvsrättsrefor-
mens verkningar för efterlevande hustru i mindre dödsbon borde dock
övervägas.
29
De sakkunniga erinrade om att efterlevande makes rätt till lösöre enligt
13 kap. 12 § första stycket giftermålsbalken gick före arvsanspråk. Avsik
ten med den s. k. 6 OOO-kronorsregeln i paragrafens andra stycke var att
mindre dödsbon skulle kunna hållas samman i större utsträckning än
tidigare. Bestämmelsen hade emellertid begränsad räckvidd eftersom den
inte var tillämplig om den döde efterlämnat särkullbarn eller utomäkten-
skapligt barn med rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen. De sak
kunniga ifrågasatte om inte undantagen inskränkte regelns tillämpning
i alltför hög grad.
De sakkunniga anförde vidare att 6 OOO-kronorsregeln allmänt sett inte
hade större räckvidd än bestämmelsen i första stycket. Värdet av nöd
vändigt boliag och lösöre kunde nämligen lätt stiga till 6 000 kr. Bety
delsen av 6 OOO-kronorsregeln låg i dess schematiska natur. Man kunde
undvika en ömtålig bedömning av makens behov. Regeln kunde tillämpas
på allt som var giftorättsgods, alltså bl. a. fast egendom och värdehandling
ar. Också i fråga om sådan egendom var det önskvärt att hålla samman
ett mindre bo. Egendomen kunde vara besparingar på makarnas arbets
inkomst. Dessa kunde ofta vara en följd av hustruns verksamhet i hemmet
och hennes förmåga att hushålla med mannens medel. Det var rimligt att
den efterlevande maken i mindre dödsbon alltid fick behålla det hem och
de värden som makarna skapat gemensamt. De sakkunniga föreslog därför
den ändringen att 6 000-kronorsregeln skulle gälla även om den döde efter
lämnade barn i tidigare gifte eller utom äktenskap.
Det kunde givetvis ifrågasättas om efterlevande make blev skäligen till
godosedd genom nämnda förslag. Om hustruns ställning kunde förbättras
utan att arvingarnas berättigade intressen eftersattes var emellertid en av
vägningsfråga som hade samband inte bara med de utomäktenskapliga
barnens arvsrätt. De sakkunniga ansåg sig inte ha anledning att ingå på
denna större fråga.
Vid remissbehandlingen hävdades i ett flertal yttranden att en ytterli
gare förstärkning av efterlevande makes ställning var en förutsättning för
arvsrättsreformens genomförande. Från något håll påpekades att den före
slagna ändringen skulle medföra olyckliga verkningar för den först avlid
ne makens särkullbarn. Förslaget borde därför kompletteras med någon
form av sekundosuccession. En närmare redovisning för remissyttrandena
lämnas i prop. 1958 A: 144 s. 157.
I remiss år 1955 till lagrådet med förslag till ärvdabalk (prop. 1958
A: 144 s. 101 och 158) anslöt sig dåvarande departementschefen till de sak
kunnigas uppfattning att man inte med hänsyn till efterlevande makes
ställning borde tveka om att genomföra arvsrättsreformen. Han medgav
dock att det fanns goda skäl att skydda efterlevande hustru ännu mera än
genom den föreslagna ändringen i 13 kap. 12 § giftermålsbalken, som han
emellertid ansåg vara tillräcklig för att utvidga de utomäktenskapliga
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
30
barnens arvsrätt. En förbättring av efterlevande makes ställning var ett
allmänt önskemål. Problemet hade betydelse oberoende av arvsrättsrefor-
men. I regel gällde det avvägningen mellan den efterlevande maken och de
äktenskapliga barnen. Denna ömtåliga fråga borde i första band tas upp
i ett större sammanhang.
Enligt lagrådet var problemet med att förbättra efterlevande makes
ställning mycket viktigt (s. 327). Lagrådet anslöt sig till den uppfattning
som kommit till uttryck i åtskilliga remissyttranden, nämligen att den
föreslagna ändringen i 13 kap. 12 § giftermålsbalken inte var tillräcklig
som skydd för efterlevande hustru, om arvsrättsreformen genomfördes.
I proposition år 1958 med förslag till ärvdabalk (s. 351) framhöll före
dragande departementschefen att även han kommit till uppfattningen att
frågan om efterlevande makes rätt borde lösas innan arvsrättsreformen
för utomäktenskapliga barn kunde genomföras. Med hänsyn därtill fram
lades inte något förslag om ändiäng i 13 kap. 12 § giftermålsbalken. Depar
tementschefen erinrade om att familj erättskommittén, som tillsatts år 1957,
hade i uppdrag att utreda bl. a. frågan om efterlevande makens rätt i boet.
Familjer ättskommittén
Enligt kommittén kräver rättsuppfattningen att efterlevande makes ställ
ning förbättras, särskilt när den avlidne maken efterlämnar bröstarvingar.
Den yngre generationen har en annan ekonomisk ställning än tidigare med
större möjligheter till studiebidrag och bättre löner. Å andra sidan har
också efterlevande hustru fått en betydande förbättring genom den stora
pensionsreformen 1959. Försörjningsbehovet har därigenom blivit väsent
ligt bättre tillgodosett än förut. Men efterlevande make har också anspråk
på bostad och visst lösöre. I dessa avseenden skall maken inte behöva sän
ka sin standard till förmån för bröstarvingarna. Till detta kommer hänsy
nen till makens fortsatta yrkesutövning, t. ex. då han driver jordbruk. Kom
mittén konstaterar att efterlevande makes ställning tillmätts stor betydelse
vid behandlingen av frågan om utomäktenskapliga barns arvsrätt. Kom
mittén har därför särskilt beaktat den intressekonflikt som kan uppstå
mellan sådana barn och efterlevande make.
Kommittén vill i första hand tillgodose efterlevande makes intressen ge
nom arvsrättsliga regler. När den avlidne efterlämnar både make och bröst
arvingar, skall den efterlevande maken enligt kommittéförslaget som hu
vudregel ha arvsrätt i form av nyttjanderätt till hälften av kvarlåtenska-
pen. I vissa fall skall nyttjanderätten, efter skälighetsprövning, kunna om
fatta en större andel av kvarlåtenskapen.
Av betydelse i sammanhanget är emellertid också åtskilliga ändringar
som kommittén föreslår i giftermålsbalkens bodelningsregler. Ändringarna
avser bodelningen både i samband med skilsmässa och vid makes död. En
genomgående princip är att makes behov av egendom i större utsträckning
än f. n. skall kunna tillgodoses på grundval av en skälighetsbedömning
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
31
i det enskilda fallet. Beträffande bodelning i anledning av dödsfall förstärks
efterlevande makes ställning i flera hänseenden. Bl. a. skall maken få möj
lighet att ta undan vissa rättigheter, som tjänar syftet att trygga makens
försörjning. Med sikte på förhållandena i mindre dödsbon förordar kom
mittén flera ändringar i bodelningsregeln i 13 kap. 12 § giftermålsbalken.
En närmare redogörelse för kommittébetänkandet begränsas här till änd
ringarna i detta lagrum.
Med hänsyn till nedgången i penningvärdet förordar kommittén att vär
degränsen 6 000 kr. i paragrafens andra stycke höjs till 10 000 kr. Kom
mittén erinrar om att efterlevande makes rätt enligt nuvarande 6 000-
kronorsregel reduceras med hänsyn till maken tillhörig enskild egendom.
Enligt kommittén framgår det inte klart av paragrafens lydelse om i det
sammanlagda värdet skall inräknas sådana personliga rättigheter som av
ses i 6 kap. 1 § andra stycket och som inte skall ingå i bodelning. Full klar
het saknas också beträffande det vanliga fallet att livförsäkringsbelopp
tillfaller den efterlevande maken på grund av förmånstagarförordnande av
den döde. Ett förtydligande bör enligt kommittén ske. Kommittén har
varit inne på tanken att i beloppet 10 000 kr. skall inräknas förutom
den efterlevande makens enskilda egendom också hans personliga rättig
heter och försäkringsbelopp som tillfaller honom i anledning av dödsfallet.
Emellertid skulle regeln då inte ge utrymme för uttag av bohag, arbetsred
skap o. dyl. i de vanliga fall när tjänstegrupplivförsäkring utfaller till ef
terlevande make. Och skall man bortse från sådana försäkringar bör man
enligt kommittén inte heller beakta försäkringsbelopp av annat slag eller
enskild egendom. Kommittén har därför ansett det vara mest rationellt att
regeln utformas så att make alltid skall ha rätt att av det gemensamma gif-
torättsgodset få ta ut egendom till ett värde av 10 000 kr. Med giftorättsgods
avses då bara sådan egendom som ingår i bodelningen.
Enligt tredje stycket i 13 kap. 12 § gäller 6 000-kronorsregeln inte om
den döde efterlämnar bröstarvinge som inte är makarnas gemensamma eller
utomäktenskapligt barn med rätt till underhåll ur kvarlåtenskapen. Detta
innebär enligt kommittén en inte önskvärd inskränkning i den efterlevande
makens rätt. Det är rimligt att det värde som make kan tillgodogöra sig
genom den föreslagna 10 000-kronorsregeln alltid skall tillkomma honom
utan intrång av arvinge eller underhållsberättigad. I likhet med ärvdabalks-
sakkunniga föreslår därför kommittén att undantagsbestämmelsen upp
hävs.
I anslutning till bl. a. de föreslagna ändringarna i bodelningsreglerna
har bestämmelserna i lagen den 15 maj 1959 med särskilda bestämmelser
om makars gemensamma bostad av kommittén inarbetats i giftermålsbalken.
Också inom ramen för försäkringsavtal slagen föreslår kommittén åtskil
liga ändringar i syfte att förbättra skyddet för efterlevande make. En redo
görelse för vissa av dessa förslag lämnas i specialmotiveringen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1969
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
Remissyttrandena
Bland remissinstanserna råder i stort sett enighet om att efterlevande
makes ställning bör förbättras. Detta anses särskilt önskvärt om utomäkten-
skapliga barn får arvsrätt efter fader och fädernefränder.
De förslag som kommittén har lagt fram i syfte att förbättra skyddet
för efterlevande make bär emellertid fått ett blandat mottagande. Det stora
flertalet remissinstanser avstyrker helt eller delvis de av kommittén för
ordade ändringarna i arvslagstiftningen. Beträffande ändringarna i gifter-
målsbalkens bodelningsregler är mottagandet av kommittéförslaget mindre
ogvnnsamt. Men även här förekommer åtskillig kritik. Remissinstanserna
har förståelse för kommitténs strävanden att åstadkomma en ordning som
ger största möjliga rättvisa i varje särskilt fall. Men de anser att de redan
nu svårtillgängliga bodelningsreglerna komplicerats ytterligare i förslaget.
En bidragande orsak är att reglerna i alltför stor utsträckning gjorts bero
ende av skälighetsprövning. Från flera håll ifrågasätts om inte bodelnings
reglerna i stället bör förenklas och förtydligas och utrymmet för skälighets
prövning begränsas.
En närmare redogörelse för remissutfallet begränsas i det följande till
förslaget om ändring i nuvarande 13 kap. 12 § andra stycket giftermåls-
balken.
Den av kommittén förordade höjningen av värdegränsen till 10 000 kr.
har i allmänhet lämnats utan erinran. Förslaget i denna del har ut
tryckligen biträtts av Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, länssty
relsen i Gävleborgs länoch advokatsamfundet. Riksförsäkringsverket, Stock
holms stads överförmyndarnämnd, Fredrika Bremer-förbundetoch Höger
partiets kvinnoförbund ifrågasätter om inte värdegränsen bör anknytas till
basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Även advokatsamfundet
menar att beloppet bör göras värdebeständigt.
Från några håll förordas en höjning av beloppet utöver kommitténs för
slag. Föreningen Sveriges rättshjälps juristeroch Folkpartiets kvinnoför
bund förordar sålunda att värdegränsen sätts högre än vid 10 000 kr.
Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge löses frågan om förbättring av
efterlevande makes ställning enklast genom att man utvidgar 6 000-kronors-
regeln betydligt mer än kommittén föreslår. Efterlevande make skulle få ett
rimligt skydd om värdegränsen höjs till 50 000 kr. och undantaget för
särkullbarn slopas. Beloppet kunde anknytas till basbeloppet enligt lagen
om allmän försäkring. Enligt hovrättens mening bör bestämmelsen utfor
mas så att efterlevande make kan tillgodoses även om den avlidnes egen
dom är enskild. Vidare bör man med hänsyn till arvingarnas intressen över
väga att införa regler om sekundosuccession i den egendom som efterlevande
make får genom den föreslagna ordningen. Göta hovrätt uttalar sig i samma
riktning. Även domareföreningarna förordar att man utvidgar efterlevande
makes rätt att ta undan egendom vid bodelning. Eventuellt bör denna rätt
kompletteras med arvsrätt till ett begränsat belopp.
33
Även Svea hovrättoch hovrätten för Västra Sverige anser att det i och för sig är tänkbart att höja värdegränsen om den föreslagna arvsrätten för efterlevande make inte införs. För att höjningen av värdegränsen skall få praktisk betydelse måste den dock enligt Svea hovrätt bli så avsevärd att barnen i det övervägande antalet dödsbon inte alls skulle få något arv. Vär degränsen skulle också behöva ändras vid växlingar i penningvärdet. Syste met är därför inte lämpligt.
Meningarna är delade om kommitténs förslag att värdegränsen skall be räknas utan hänsyn till den efterlevande makens enskilda egendom. Riks försäkringsverketoch Föreningen Sveriges rättshjälps jurister biträder ut tryckligen förslaget, medan Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, råd husrätterna i Stockholmoch Göteborgsamt Stockholms stads överförmgndarnämnd närmast uttalar sig för nuvarande ordning. Denna ger enligt
Svea hovrätt en mera rättvisande bild av den efterlevande makens ekono miska ställning. Hovrätten förordar att giftorättsgods och enskild egendom skall räknas in i det värde som tillkommer maken men däremot inte utfal lande försäkringsbelopp och sådana s. k. personliga rättigheter som enligt 6 kap. 1 § andra stycket inte är föremål för giftorätt. Hovrätten för Västra Sverige anser att av lagtexten hör framgå att i värdet 10 000 kr. inte skall inräknas personliga rättigheter och sådan rätt till pension och liv ränta, som är föremål för giftorätt men som enligt kommitténs förslag all tid skall undantas från bodelning vid makes död. Enligt Göteborgs rådhus rätt bör man vid tillämpningen av 10 000-kronorsregeln bortse från tjänste grupplivförsäkring men däremot inte från vanlig kapitalförsäkring, över för mgndarnämnden hävdar att alla försäkringar, där efterlevande make är förmånstagare, bör få räknas bort.
Förslaget att upphäva undantagsbestämmelsen i 13 kap. 12 § tredje stycket har godtagits av alla remissinstanser utom länsstyrelsen i Gävle borgs län, som anser att bestämmelsen fortfarande bör gälla i fråga om barn i tidigare äktenskap. *
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
Faderskap till barn utom äktenskap
Nuvarande ordning m. m.
Bestämmelser om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap finns i föräldrabalken. Faderskapet fastställs genom dom eller genom er kännande (1 kap. 2 §).
Talan i faderskapsmål kan riktas endast mot en man även om flera män skulle kunna komma i fråga. Talan kan föras av modern, om hon har vårdnaden om barnet, av särskilt förordnad förmyndare eller av barna- vårdsmannen för barnet (20 kap. 4 §). Enligt 3 kap. 2 § skall en man som har haft samlag med moder till utomäktenskapligt barn under tid då bar net kan antas vara avlat anses vara fader till barnet, om det inte är osan- 3 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 124
34
nolikt, att barnet har avlats vid samlaget. En man kan alltså förklaras vara
fader till ett utom äktenskap fött barn, trots att det kanske är mer sanno
likt att en annan man i själva verket är fadern.
Erkännande av faderskap kan göras muntligen inför präst som för kyr
koböckerna i den församling där barnet är kyrkobokfört eller i tillkallat
vittnes närvaro inför notarius publicus. Erkännandet kan också lämnas
skriftligen i handling som skall bevittnas av två personer och godkännas
av den för barnet förordnade barnavårdsmannen eller, om sådan inte finns,
av barnavårdsnämnden. Erkännandet skall på motsvarande sätt godkän
nas av modern. Är modern död eller är hon sinnessjuk, sinnesslö eller på
okänd ort, skall erkännandet i stället godkännas av barnets förmyndare
eller av barnet själv om det är myndigt. Erkännande kan lämnas redan före
barnets födelse. Kan det visas att den som har lämnat erkännandet inte är
fader till barnet, är erkännandet inte bindande (3 kap. 4 §).
För barn utom äktenskap skall barnavårdsman alltid förordnas (8 kap.
3 §). Barnavårdsman förordnas av barnavårdsnämnden i den församling
där den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd eller, om han inte
är kyrkobokförd här i landet, där han vistas (8 kap. 4 §). Barnavårdsman-
nens verksamhet står under tillsyn av barnavårdsnämnden som kan ent
lediga barnavårdsman och förordna annan i hans ställe (8 kap. 8 §). Barna
vårdsmannen skall bistå den som har vårdnaden om barnet med råd och
upplysningar och se till att barnets rätt och bästa tillvaratas. Det åligger
särskilt barnavårdsmannen att se till att barnets börd fastställs, om det
är fött utom äktenskap, och att underhåll tillförsäkras barnet (8 kap.
6
§).
Enligt lagen den 12 december 1958 (nr 642) angående blodundersökning
m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äkten
skap kan rätten förordna om blodundersökning eller annan undersökning
rörande ärftliga egenskaper som kan ske utan nämnvärt men. Förordnan
det kan i sådana» fall avse modern, barnet, den man mot vilken talan förs
liksom också annan man, såvida det finns anledning att anta att han haft
samlag med modern under tid då barnet kan vara avlat.
Barn utom äktenskap har rätt till underhåll från föräldrarna enligt sam
ma regler som gäller för barn i äktenskap. Föräldrarna är skyldiga alt vid
kännas kostnaden för barnets uppehälle och utbildning om barnet inte har
egna tillgångar. Underhållsskyldigheten gäller tills barnet har fått den ut
bildning som med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag kan
anses tillbörlig. Underhållsskyldigheten upphör aldrig förrän barnet har
fyllt 16 år (7 kap. 1 § föräldrabalken). I kostnaden för barnets underhåll
skall var och en av föräldrarna ta del efter sin förmåga. Fader eller moder
som inte har vårdnaden om barnet skall betala underhållsbidrag (7 kap. 2 §).
Genom lagen den 21 maj 1964 (nr 143) om bidragsförskott tillförsäkras
bl. a. utomäktenskapliga barn i princip ett visst minimiunderhåll. Om
barnet är svensk medborgare och bosatt i Sverige skall av allmänna medel
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
35
utgå bidragsförskott till barnet i förhållande till fader eller moder som inte
har vårdnaden om barnet. Bidragsförskott kan utgå också till barn som
saknar svenskt medborgarskap, om vårdnadshavaren är svensk medbor
gare och bosatt i landet (1 §). Rätt till bidragsförskott föreligger dock inte,
om barnet bor tillsammans med den underhållsskyldige, om det finns grun
dad anledning att anta att den underhållsskyldige betalar fastställt under
hållsbidrag som inte understiger bidragsförskottet, om det är uppenbart
att den underhållsskyldige på annat sätt sörjer för att barnet får motsva
rande underhåll, om den underhållsskyldige gentemot utomäktenskapligt
barn genom ett för barnet bindande avtal åtagit sig att för dess underhåll
utge ett visst belopp en gång för alla eller om vårdnadshavaren utan giltigt
skäl underlåter att vidta eller medverka till åtgärder för att få underhålls
bidrag eller faderskap till barnet fastställt (2 §). Bidragsförskottet utgör
för år räknat 30 % av basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen om allmän försäk
ring (basbeloppet är f. n. 5 800 kr.). Räknat per månad motsvarar det f. n.
145 kr. Finns det grundad anledning anta att fastställt underhållsbidrag
betalas i vederbörlig ordning, utgår bidragsförskott endast med belopp mot
svarande skillnaden mellan fullt förskott och underhållsbidraget. Frågor om
bidragsförskott prövas av barnavårdsnämnden (5 §). I den mån bidragsför
skott svarar mot fastställt underhållsbidrag inträder den barnavårdsnämnd
som på vederbörande kommuns vägnar har utgivit förskottet i barnets rätt
till underhållsbidrag från den underhållsskyldige (15 §). Länsstyrelsen kan
dock på framställning av barnavårdsnämnden eller den underhållsskyldige
besluta att återkrav gentemot den underhållsskyldige för det allmännas räk
ning skall efterges om särskilda skäl talar för det (18 §).
Vad angår lagstiftningen om fastställande av faderskap till barn utom
äktenskap i övriga nordiska länder må framhållas följande. Be
stämmelser motsvarande 3 kap. 2 § föräldrabalken finns i Danmark och
Norge. Där gäller dessutom särskilda regler för det fall då modern har haft
samlag med flera män under konceptionstiden. En man kan då anses som
fader till barnet bara om det är väsentligt sannolikare att han och inte någon
annan är fader.
Förfarandet vid fastställande av faderskap är i Danmark och i Norge
reglerat på ett annat sätt än vad fallet är i vårt land. Den förberedande
utredningen görs av administrativ myndighet. Kan faderskapet inte fast
ställas genom erkännande eller — i Norge — genom att mannen efter att
ha mottagit föreläggande underlåter att begära rättslig prövning av fader-
skapsfrågan, hänskjuts saken till domstol. I vissa fall måste frågan alltid
prövas av domstol, bl. a. om det finns anledning anta att modern har
haft samlag med flera män under konceptionstiden. Rätten skall själv
stämma in alla presumtiva fäder att svara i målet. Domstolen har ansvaret
för utredningen och är inte bunden av parts yrkande.
I Finland kan faderskap till barn utom äktenskap fastställas endast ge
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
36
nom erkännande. Om erkännande inte lämnas, kan viss man bara åläggas
att betala bidrag till barnets underhåll. Så skall ske om mannen har haft
samlag med modern under konceptionstiden och det inte är uppenbart
osannolikt att barnet avlats vid samlaget.
Statistiska uppgifter
Här redovisas först vissa uppgifter rörande födelsetal under åren 1960
—1967 och antalet mål om underhåll åt barn utom äktenskap. I allmänhet
avser dessa mål även fastställande av faderskap. Nagon särskild statistik
rörande antalet faderskapsmål finns inte.
Kungl. Maj:ts proposition nr 12k år 1969
Levande
födda barn
Därav utom äktenskap
Mål vid under-
År
Antal
0/
/o
xctttt/iiiu om uix
derhåll åt barn
u.ä.
1960..................................
102 219
11 535
11,3
1 228
1961..................................
104 501
12 216
11,7
—
1962..................................
107 284
13 297
12,2
1 582
1963..................................
112 903
14 172
12,6
1 667
1964..................................
122 664
16 117
13,1
1 600
1965..................................
122 806
16 950
13,8
1 867
1966..................................
123 354
17 962
14,6
1 442
1967..................................
121 360
18 323
15,1
—
Av de 18 323 utomäktenskapliga barn som föddes år 1967 hade 8 315
eller 45 % mödrar som vid barnets födelse ännu inte hade fyllt 20 år.
I följande tabell återges vissa ytterligare uppgifter beträffande utomäk
tenskapliga barn för vilka barnavårdsmän finns förordnade.
Med faderskap
fastställt
Utan fastställt faderskap
År
Antal
Genom er
kännande
Genom
dom
Hela
antalet
%
Därav i
åldern
under 1 år
0/
/o
1960........................................
92 825
72 446
11 892
8 487
9
2 648
31
1961 ......................................
94 637
73 959
12 041
8 637
9
2 848
33
1962........................................
96 445
75 178
12 395
8 872
9
2 918
33
1963........................................
98 481
76 608
12 985
8 888
9
3 185
36
1964........................................
101 234
78 547
13 181
9 506
9
3 764
40
1965 ......................................
103 592
80 207
13 573
9 812
9
3 839
37
1966........................................
105 734
82 065
13 532
10 137
10
4 063
40
Slutligen redovisas vissa statistiska uppgifter om storleken av de under
hållsbidrag (inklusive generella tillägg) som har fastställts för de utom
äktenskapliga barn för vilka barnavårdsman var förordnad vid utgången
av år 1967.
Kungl. May.ts proposition nr 124 år 1969
37
Underhållsbidrag
per månad. Kr
Antal u.ä. barn
%
0 ........................
12 918
12,0
1— 49.........................
417
0,4
50— 74.........................
4 330
4,0
75— 99........................
13 627
12,6
100—124........................
23 627
21,8
125—149........................
18 715
17,3
150—174........................
16 535
15,3
175—199........................
7 900
7,3
200— ........................
9 905
9,2
Belopp erlagt en gång för
alla..............................
116
0,1
Summa 108 090
100,0
Medicinsk-biologisk utredning vid faderskapsbestämning
Vid utredning av faderskapsfrågor kan medicinsk-biologiska undersök ningar ofta vara till stor hjälp. I utlåtande den 18 september 1-964 — bi laga A till SOU 1965: 17 — uttalar medicinalstyrelsen, att man på veten skapens nuvarande ståndpunkt får anse, att den rättsmedicinska bedöm ningen till övervägande del går på den nekande linjen. Man kan alltså i första hand utesluta en som fader uppgiven man. I andra hand kan man be döma om en man är osannolik som fader och slutligen om han kan vara eller är sannolik som fader. Däremot saknas möjlighet att utpeka en bestämd man som fader till ett barn.
Den medicinska utredning som har den största praktiska betydelsen består av blodundersökningar, antropologiska undersökningar och utred ning om konceptionstidens längd.
På blodgruppsserologiska avdelningen vid statens rättskemiska labora torium utförs blod- och serumgruppbestämningar. De undersökta egenska perna ärvs lagmässigt och på grund härav kan man genom sådana under sökningar få vägledning i faderskapsfrågor. Den teoretiska möjligheten att genom blodundersökning utesluta en felaktigt utpekad man från faderska pet uppgår f. n. till 71 %. Enligt upplysningar av föreståndaren och labora torn vid blodgruppsserologiska avdelningen torde uteslutningsmöjligheten om ett par år komma att vara 80—85 %.
I vissa fall kan positiv sannolikhetsbedömning ske genom blodgrupps- statistiska värderingar. Det beror på att man med kännedom om blod- grnppsfördelningen inom. den befolkning som parterna tillhör kan beräk na med vilken frekvens en föreliggande blodgruppskonstellation mellan moder, barn och man förekommer i fall då mannen är barnets biologiske fader och i fall då han inte är barnets biologiske fader. Förhållan det mellan dessa frekvenser kallas det blodgruppsstatistiska fader- skapsindexet. Enligt uttalanden från rättskemiska laboratoriet och medicinalstyrelsen till utredningsmannen talar ett blodgruppsstatis-
38
tiskt faderskapsindex större än 19 (19: 1) för faderskap och ett blod-
gruppsstatistiskt faderskapsindex mindre än 0,053 (1:19) mot faderskap.
Ett blodgruppsstatistislct faderskapsindex mellan 19 och 0,053 anses där
emot i och för sig knappast kunna tillmätas någon betydelse. Föreligger
flera faderskapsmöjligheter tillämpas samma resonemang. Ett inbördes
förhållande mellan två mäns blodgruppsstatistiska faderskapsindex som
överskrider storleken 19 till 1 (95 % till 5 %) anses sålunda i och för sig tala
för den ene mannens faderskap framför den andres under det att ett inbör
des förhållande mellan indexen som understiger 19 till 1 inte anses kunna
tillmätas någon betydelse. Grundvalen för den blodgruppsstatistiska värde
ringen kan förryckas, om en eller flera av parterna tillhör en befolknings
grupp där blodgruppsfördelningen avviker från den som ligger till grund för
värderingen.
År 1967 inkom 2 268 faderskapsärenden till blodgruppsserologiska av
delningen vid statens rättskemiska laboratorium. Cirka 10—15 % av dessa
ärenden torde emellertid ha rört frågor om äktenskaplig börd.
På paternitetsavdelningen vid statens rättsläkarstation i Stockholm ut
förs antropologiska undersökningar avseende andra ärftliga egenskaper
än blod- och serumgrupper. Föreståndaren vid avdelningen har upplyst att
avdelningen utför ungefär 100 undersökningar i faderskapsärenden om året.
I dessa ärenden har blodundersökning alltid ägt rum utan att man har kun
nat få någon vägledning av den. Föreståndaren har vidare förklarat, att av
delningen inte har tillräckliga resurser i. fråga om personal och lokaler. Om
avdelningen fick tillräckliga anslag, skulle man under optimala förhållan
den kunna utesluta felaktigt utpekade män i närmare 40 procent av antalet
ärenden. Det skulle vidare vara möjligt att göra sannolikhetsbedömningar i
60—70 % av antalet ärenden. Föreståndaren vid avdelningen har uttalat att
de rättsantropologiska undersökningsmetoderna har utvecklats under den
tid som har gått sedan utredningsmannen avgav sitt betänkande. Det finns
därför nu bättre möjligheter att göra vägledande uttalanden.
I Kungl. brev den 16 december 1955 nppdrogs åt medicinalstyrelsen att
företa en utredning om nyfödda barns vikt, längd och utvecklingsgrad
i övrigt vid olika havandeskapstider. Med anledning härav insamlades un
der tiden den 1 juli 1956—den 30 juni 1957 ett material avseende 47 736
gossar och 44 612 flickor. Materialet har bearbetats av docenten Lars Eng
ström och rättsläkaren Bertil Falconer. De har utarbetat tabeller, som
klargör relationen mellan konceptionstidens längd och barnets utvecklings
grad i fråga om längd och vikt vid födelsen. Med ledning av tabellerna kan
man i procent beräkna chansen för att ett barn, som vid födelsen hade
viss längd och viss vikt, har avlats vid en viss tidpunkt då samlag påstås ha
ägt rum. Är det frågan om flera samlag kan man alltså med hjälp av tabel
lerna göra sannolikhetsavvägningar. I sitt tidigare nämnda utlåtande den 18
september 1964 har emellertid medicinalstyrelsen uttalat, att en skillnad
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
39
mellan 50 % och 10 % sannolikhet från biologisk synpunkt får anses vara
irrelevant samt att man först vid en så låg sannolikhetsgrad som 1 % kan
räkna med att ifrågavarande mans faderskap är tvivelaktigt.
I det nämnda utlåtandet anför medicinalstyrelsen sammanfattningsvis
följande. Säker uteslutning av eu man kan ske genom bevisning om att
han var steril vid samlagstillfället, genom blodundersökning och genom
undersökning av relationen mellan konceptionstid och fosterutveckling. Ge
nom de två sistnämnda metoderna kan ibland konstateras att en viss man
är sannolik som fader. Med samma metoder kan man ibland göra jämfö
relser av sannolikheten för en mans faderskap i relation till en annans. Den
antropologiska undersökningen kan i enstaka fall ge god, i andra fall viss
vägledning. Omständigheterna rörande olika fertilitetsgrad och användning
av preventivmedel kan ge god vägledning vid bedömandet av flera mäns
sannolikhet som fader.
Historik
Bestämmelser om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap
infördes först genom lagen den 14 juni 1917 (nr 376) om barn utom äk
tenskap. De grundades på ett av lagberedningen år 1915 avgivet betän
kande. I detta lämnades en redogörelse för de utomäktenskapliga barnens
ställning. Enligt då gällande rätt var utomäktenskapliga barn sämre ställ
da i fråga om underhåll än barn i äktenskap. Barn utom äktenskap hade
nämligen endast rätt till nödtorftigt underhåll av föräldrarna till dess det
kunde försörja sig genom eget arbete. Modern saknade enligt lagbered
ningen många gånger både vilja och förmåga att göra barnets rätt gällande.
Ofta led både modern och barnet nöd på grund av att fadern sökte undan
dra sig sin skyldighet att bidra till barnets underhåll. Lagberedningen
menade att den viktigaste uppgiften för lagstiftningen på detta område var
att med kraft inskärpa föräldrarnas förpliktelser mot barnen. De utomäk
tenskapliga barnen borde ha rätt till underhåll från sina föräldrar enligt
samma grunder som gällde för barn i äktenskap. Vidare borde man se till
att bestämmelserna om underhållsskyldigheten blev effektiva. För detta
ändamål föreslog lagberedningen att barnavårdsman skulle förordnas för
varje barn utom äktenskap. Denne skulle bistå modern med råd och upp
lysningar. Dessutom skulle barnavårdsmannen ha rätt att vid sidan av
modern företräda barnet vid talan om underhåll och fastställande av fa
derskap. Med en sådan ordning kunde det förväntas att de nya reglerna
om underhållsskyldighet inte bara skulle bli en reform på papperet.
I fråga om förutsättningarna för fastställande av faderskap till barn
utom äktenskap framhöll lagberedningen att man hade kunnat överlåta
åt domstolarna att välja mellan flera tänkbara män, om det varit möjligt
att med någorlunda säkerhet bedöma om det var sannolikare att den ene
var fader än den andre. De medicinska myndigheterna hade dock bestämt
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
motsatt sig en sådan ordning. En utväg kunde vara att låta alla män som
haft samlag med modern under konceptionstiden gemensamt bidra till
barnets underhåll. Detta skulle emellertid verka synnerligen stötande och
dessutom vara ägnat att skada barnets känsloliv och sociala anseende. Lika
litet tillfredsställande skulle det vara att förklara faderskapet outrett. Den
man som stämdes hade dock fullbordat vad som enligt naturens ordning
kunde ha gett upphov åt barnet. Det fick vara tillräckligt då bättre utred
ning inte stod att få och rättsverkningarna av faderskapet väsentligen in
skränkte sig till att mannen blev underhållsskyldig. Eftersom dessutom
rätt till invändning om att flera män hade haft samlag med modern kun
de missbrukas till att dra ut på rättegången eller kasta ogrundad skugga
på modern ansåg lagberedningen att den omständigheten att utom svaran
den även annan hade haft samlag med modern under konceptionstiden
borde sakna rättslig betydelse. Mot bakgrund härav föreslogs att den som
haft samlag med modern under konceptionstiden skulle anses som fader.
om det inte var uppenbart att barnet inte avlats vid samlaget. Såsom exem
pel på omständigheter, som kunde utesluta svaranden från faderskapet,
anförde lagberedningen att mannen var steril vid tiden för samlaget, att
modern då redan var gravid eller att barnet företedde rasegendomligheter
som visade att mannen inte kunde vara fader till barnet.
Lagberedningen föreslog också en regel om faderskapserkännande, som
i huvudsak överensstämde med nuvarande bestämmelse i ämnet.
1917 års lag, som utformades i överensstämmelse med lagberedningens
förslag, ansågs ha medfört stora förbättringar för de utomäktenskapliga
barnen. Under förarbetena till 1928 års lag om arv framhölls bl. a. att fa
derskap till barn utom äktenskap hade kunnat fastställas i mer än 93 %
av fallen. I samband därmed berördes ånyo frågan om mannen i ett fader-
skapsmål borde kunna få invända att modern hade haft förbindelser med
fler män under konceptionstiden. Tanken tillbakavisades emellertid med
hänsyn bl. a. till att det skulle kunna rubba grunden för 1917 års lagstift
ning och därmed äventyra det goda resultat den lagstiftningen hade gett
(prop. 1928: 17 s. 62 och 1LU 21 s. 20).
Vid tillkomsten av 1917 års lag hade vetenskapen ännu inte hunnit så
långt att blodundersökningar kunde användas som bevis vid faderskapsbe-
stämningar. Ungefär tio år efter lagens tillkomst hade dock forskningen
utvecklats så att det i vissa fall var möjligt för en som fader felaktigt ut
pekad man att med hänvisning till resultatet av en blodundersökning fria
sig från faderskapet. Mot bakgrund härav tillkom lagen den 26 maj 1933
(nr 229) angående blodundersökning i mål om barn utom äktenskap. Un
der förarbetena till lagen uttalades, att det allmänna hade intresse av att
barnets börd fastställdes i överensstämmelse med verkliga förhållandet.
Det var därför inte tillfredsställande, att medverkan till blodundersökning
kunde godtyckligt vägras (prop. 1933:45 s. 14). Trots att utsikterna för
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
Kungl. Maj.ts proposition nr 124- år 1969
41
en med orätt utpekad man att fria sig var rätt begränsade — uteslutning
kunde ske i omkring 17 % av sådana fall — kom lagen därför att inne-
bära, att modern på yrkande av den instämde mannen vid vite kunde åläg
gas att inge läkarintyg utvisande att blodprov hade tagits på henne och
barnet.
Blodgruppsforskningen utvecklades därefter ytterligare. I mitten av
1940-talet uppgick den teoretiska möjligheten att med tillräcklig visshet
utesluta en felaktigt utpekad man från faderskapet genom blodundersök
ning till 36 %. Samtidigt hade även andra forskningsmetoder för faderskaps-
bestämning framkommit. Det var sålunda i vissa fall möjligt att genom
andra undersökningar av ärftliga egenskaper, s. k. antropologiska under
sökningar, komma till slutsatser om en viss man var fader eller inte. I ärv-
dabalkssakkunnigas förslag till föräldrabalk (SOU 1946:49) framhölls att
både blodundersökningar och antropologiska undersökningar i vissa fall
kunde mer eller mindre bestämt tyda på att svaranden inte var fader till
barnet. Alla sådana undersökningar borde kunna användas i faderskaps-
processen. Det var ett allmänt intresse att få fram sanningen i faderskaps-
mål. Man borde därför tillåta indiciebevisning, däribland utredning som
avsåg att styrka att modern hade haft samlag med annan än svaranden
under konceptionstiden. Sådan utredning borde dock tillåtas endast om
särskilda skäl talade mot att svaranden var fader. De sakkunniga föror
dade att den stränga faderskapspresumtionen skulle något lättas. Presum-
tionen skulle brytas om det framstod som »uppenbart osannolikt» att sva
randen var fader till barnet.
I sitt förslag till föräldrabalk uttalade föredragande departementschefen
att frågan om faderskapsbevisningen genom vetenskapens framsteg befann
sig i ett i viss mån annat läge än vid tillkomsten av 1917 års lag (prop.
1949:93 s. 87). Lagen borde därför tillerkänna sannolikhetsbedömningar
större betydelse. Man måste dock gå fram med stor försiktighet och inte
frångå principen att faderskapet med hänsyn till barnets framtid skulle
fastställas, även om viss risk för misstag förelåg. Bevisning om att andra
män än svaranden hade haft samlag med modern kunde medges, men bara
om särskilda skäl talade mot att svaranden var fader. Departementschefen
anslöt sig till de sakkunnigas förslag med en mindre jämkning. Han ansåg,
att ordet »uppenbart» kunde utgå ur lagtexten, och uttalade att detta inte
innebar någon större saklig ändring i förhållande till de sakkunnigas för
slag.
Första lagutskottet ansåg också att det för att minska risken för misstag
var nödvändigt att tillerkänna sannolikhetsbedömningar något större ut
rymme. Å andra sidan måste man gå fram med stor försiktighet. Endast
i de fall då den bevisning som talade mot faderskapspresumtionen var av
betydande styrka borde mannen kunna fritas från faderskapet. Om man,
för att faderskapspresumtionen skulle kunna kullkastas, uppställde kravet
42
att det skulle framstå som osannolikt att ett visst samlag varit befruktande,
hade lagstiftaren enligt utskottets uppfattning tillräckligt tydligt givit till
känna att det fordrades ett mycket betydande mått av bevisning (1LIJ
1949: 34 s. 9).
På grundval av dessa överväganden tillkom den nu gällande bestämmel
sen i 3 kap. 2 § föräldrabalken.
Under förarbetena till föräldrabalken föreslogs också ändringar i lag
stiftningen om blodundersökning i mål om faderskap till barn utom äkten
skap. Därvid framhölls att blodundersökningar och andra antropologiska
undersökningar skulle få ökad betydelse om möjligheterna att kullkasta
faderskaipispresumtionen blev något större. Enligt departementschefens
förslag skulle skyldighet att genomgå undersökning på yrkande av part
kunna åläggas modern, barnet och den instämde mannen. Dessutom
skulle utomstående man på yrkande av part kunna åläggas att ge
nomgå undersökning om det kunde hållas för visst att denne haft
samlag med modern under konceptionstiden. Departementschefen fö
reslog vidare att också vissa anhöriga till dessa personer skulle kun
na åläggas att genomgå undersökning (prop. 1949: 93 s. 179). Riksdagen
ansåg emellertid att grundsatsen om kroppslig okränkbarhet borde upp
rätthållas i fråga om anhöriga, som stod helt utanför rättegången, och
avslog därför förslaget i denna del (1LU 34 s. 23, rskr 325). I övrigt godtog
riksdagen förslaget. På grund härav tillkom lagen den 10 juni 1949 (nr 385)
angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller fader
skapet till barn utom äktenskap.
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
Ärvdabalkssakkunnigas förslag m. m.
Ärvdabalkssakkunnigas förslag till ärvdabalk (SOU 1954: 6) innehöll
nya regler om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap. Dessa
regler hade utarbetats i samarbete med representanter för Danmark, Fin
land och Norge. De sakkunniga ansåg det angeläget att det verkliga fader
skapet blev fastställt med största möjliga säkerhet. Eftersom det dock allt
jämt saknades möjlighet att fastslå ett barns härstamning med samma
bevisstyrka som krävs i andra sammanhang, kunde presumtionsregeln i 3
kap. 2 § föräldrabalken dock inte undvaras. De sakkunniga föreslog emel
lertid att paragrafen skulle kompletteras med en tilläggsregel för de fall
då flera män var aktuella som fader till barnet. De sakkunniga anförde
i den delen bl. a. följande. Genom forskningar under de senaste åren på
främst blodprovets område hade möjligheterna att nå säkrare resultat av
sevärt ökat. När det utretts att modern under konceptionstiden haft sam
lag med flera män, vilkas faderskap i och för sig inte var osannolikt, före
låg ofta omständigheter som mer eller mindre starkt talade för att en viss
av männen var fader. Denne borde då förklaras vara fader. Kunde man
43
inte få fram någon påtaglig övervikt i sannolikhetshänseende för någon
av männen, borde talan om faderskapet helt ogillas.
I fråga om förfarandet underströk de sakkunniga bl. a. angelägenheten
av att utredning av faderskapet bedrevs objektivt. De processuella regler
na måste ändras så att det blev möjligt att väcka talan om faderskap mot
två eller flera män samtidigt. Eftersom modern inte alltid hade intresse
av att stämma mer än en man, borde rätten dessutom ha befogenhet att
förelägga barnets ställföreträdare att väcka talan mot annan än den som
redan var part i målet. Iakttogs inte föreläggandet skulle rätten tillmäta
detta den betydelse det i belysning av alla omständigheter i målet kunde
förtjäna. Ställföreträdarens vägran att rätta sig efter föreläggandet skulle
sålunda kunna leda till att talan ogillades.
På grundval av de sakkunnigas betänkande utarbetades inom departe
mentet förslag till bl. a. nya regler om fastställande av faderskap till barn
utom äktenskap. Förslaget, som år 1955 remitterades till lagrådet, innebar
att 3 kap. 2 § föräldrabalken skulle kompletteras med en särskild regel för
de fall då modern hade haft samlag med flera män under konceptionstiden.
Den för vars faderskap övervägande skäl talade skulle då anses som fader.
Som skäl för förslaget anförde dåvarande departementschefen bl. a. föl
jande (prop. 1958 A: 144 s. 195). Vetenskapen hade gjort stora framsteg
inom blodgruppsforskningens område. Reglerna skulle skapa betydligt
större säkerhet för att det rättsligen fastställda faderskapet verkligen över
ensstämde med det biologiska. Reformen utgjorde dessutom en förutsätt
ning för det samtidigt framlagda förslaget om att barn utom äktenskap
i arvsrättsligt hänseende skulle likställas med barn i äktenskap. De före
slagna faderskapsreglerna skulle i varje fall inte väsentligt minska möj
ligheterna att få faderskapet till utomäktenskapliga barn rättsligen fast
ställt.
Departementschefen anslöt sig till de sakkunnigas uppfattning om hur
det utomprocessuella förfarandet borde gestaltas. Reglerna om faderskaps-
processen måste anpassas efter de materiella bestämmelserna. Om det fö
relåg tvekan vem av två eller flera män som var fader till barnet, måste
domstolen få möjlighet att i en och samma rättegång pröva bevisningen
rörande dem alla. Skulle förfarandet behöva ordnas efter principer som
på en eller annan punkt avvek från vedertagna processuella regler, behöv
de detta inte inge alltför stora betänkligheter. De processuella reglerna hade
ju inget självändamål utan deras uppgift var att ge ett tjänligt underlag
vid tillämpningen av de materiella reglerna.
I likhet med de sakkunniga föreslog departementschefen att barnets
ställföreträdare skulle ha rätt att begära stämning på flera män. Han an
slöt sig däremot inte till tanken att barnets ställföreträdare skulle kunna
föreläggas att väcka talan mot en utomstående man. Rätten skulle då ibland
tvingas göra en viss förhandsprövning av om en utpekad man verkligen
hade haft samlag med modern under konceptionstiden. En sådan ordning
Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1969
kunde lätt ge sken av att rätten hade förutfattad mening. I anledning av
ett under remissbehandlingen framfört förslag om att barnavårdsmannen
borde vara skyldig att stämma in alla presumtiva fäder framhöll departe
mentschefen att det från barnets synpunkt var av stort värde att det rådde
ett gott förhållande mellan barnavårdsmannen och modern samt att barna
vårdsmannen därför inte borde tvingas stämma in en man, som enligt
moderns bestämda uppfattning inte var fader till barnet. Det kunde dess
utom antas att käranden inte skulle vara särskilt verksam för att skaffa
bevisning mot en person som enligt kärandens mening inte var fader. De
partementschefen ville därför inte biträda det nämnda förslaget. I stället
föreslog departementschefen att en instämd man skulle kunna dra in en
utomstående man i processen med verkan att ett partsförhållande uppstod
mellan barnet och den indragne mannen.
I yttrande år 1955 (prop. 1958 A: 144 s. 336) motsatte sig lagrådet, att
reglerna om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap ändrades.
Lagrådet framhöll bl. a., att en som fader utpekad man till följd av de
föreslagna reglerna skulle få större möjligheter att bli fritagen från fader
skapet. Detta skulle leda till obenägenhet att erkänna faderskapet. Antalet
fastställda faderskap skulle komma att minska vilket från social synpunkt
var betänkligt. Vidare skulle en rättegång med flera män inblandade ofta
utgöra en svår påfrestning för modern. I det övervägande antalet fall utpe
kade modern rätt man som fader och det kunde betvivlas, om den föreslag
na ändringen av reglerna om fastställande av faderskap till barn utom äk
tenskap skulle öka säkerheten i avgörandena i så hög grad att det kunde
tillmätas någon större betydelse. Slutligen framhöll lagrådet att utform
ningen av de föreslagna reglerna visserligen inte i och för sig föranledde
någon erinran men att de likväl föreföll invecklade och därmed svåra att
tillämpa.
Då lagrådets yttrande år 1958 anmäldes i statsrådet uttalade min före
trädare att förslaget om ändrade fadersltapsregler med anledning av lag
rådets invändningar tills vidare inte borde genomföras. Förslaget fick tas
upp igen i samband med att man tog slutlig ståndpunkt till frågan om
utomäktenskapliga barns arvsrätt (prop. 1958 A: 144 s. 353). Kungl. Maj:t
avstod därför från att förelägga riksdagen detta förslag.
Däremot framlades förslag till ny lagstiftning om blodundersökning
m. m. i mål om äktenskaplig börd och faderskap till barn utom äktenskap.
Detta förslag, som grundade sig på ärvdabalkssakkunnigas betänkande,
innebar bl. a. att för undersökning på utomstående man skulle krävas bara
att det förekom anledning till antagande att samlag hade ägt rum. Under
sökning skulle också kunna ske på domstolens eget initiativ utan yrkande
av part. Propositionen upptog vidare förslag om vidgning av undersöknings
plikten till att omfatta också barnets syskon samt föräldrar till modern
och till presumtiva fäder (prop. 1958 A: 144 s. 267).
Riksdagen antog förslaget utom i vad det avsåg undersökningsplikt för
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
45
anhöriga. I den delen biföll första kammaren förslaget, under det att and>
ra kammaren avslog det. På hemställan av första lagutskottet beslöt riks
dagen slutligen att avslå förslaget om undersökningsplikt för anhöriga men
anhöll samtidigt hos Kungl. Maj :t om skyndsam ny utredning av frågan.
(1LU 1958: B 14 s. 82, B 15 s. 2, rskr B 107).
1965 års förslag
Det av utredningsmannen framlagda förslaget till ändrade lagregler om
fastställande av faderskap till barn utom äktenskap och om förfarandet vid
domstol i faderskapsmål överensstämmer med det förslag i dessa frågor
som remitterades till lagrådet år 1955.
Utredningsmannen framhåller att det från rättssäkerhetssynpunkt är an
geläget att både framstegen på det medicinska området och andra möjlig
heter att vinna klarhet i faderskapsfrågor utnyttjas. Han erinrar om medi
cinalstyrelsens tidigare nämnda utlåtande den 18 september 1964. Enligt
detta går den rättsmedicinska bedömningen av faderskapsärenden i första
hand på en negativ linje, dvs. en uppgiven man kan uteslutas från fader
skapet. I andra hand kan bedömas om en man är osannolik som fader eller,
slutligen, om faderskapet kan vara eller är sannolikt. Däremot finns det
inte några möjligheter att utpeka en bestämd man som fader. Eftersom
möjligheterna att genom rättsmedicinska bedömningar få vägledning i en-
mansfallen är mer begränsade än när jämförelse kan göras mellan flera
män, bör enligt utredningsmannen som huvudregel inte uppställas krav
på övervägande sannolikhet för att en uppgiven man skall förklaras vara
barnets fader. Han förordar i stället att nuvarande bestämmelse i 3 kap. 2 §
föräldrabalken bibehålls.
Rörande tillämpningen av huvudregeln uttalar utredningsmannen att
frågan om ett uppgivet samlag ligger inom konceptionstiden i allmänhet
kan avgöras med hjälp av de s. 1c. Engström-Falconerska tabellerna. Han
framhåller också att blodgruppsstatistiska värderingar ibland kan ge väg
ledning. Han understryker dock att sådana statistiska värderingar får be
dömas tillsammans med övriga omständigheter. En omständighet av bety
delse är t. ex., om det finns anledning anta att modern haft förbindelse med
flera män under konceptionstiden. Om så är fallet ökar tvivlet på den ut
pekade mannens faderskap.
Om två eller flera män, vilkas faderskap inte är osannolikt, har haft sam
lag med modern under konceptionstiden, bör den för vars faderskap över
vägande skäl talar anses som fader. Som skäl för en sådan specialregel anför
utredningsmannen, att det numera finns relativt goda möjligheter att på
grundval av medicinskt relevanta fakta och andra omständigheter göra
sannolikhetsjämförelser mellan flera tänkbara barnafäder. Enligt utred
ningsmannen kommer den föreslagna regeln med sitt krav på positiv san-
nolilchetsbevisning visserligen att leda till en minskning av antalet fast
46
ställda faderskap. Med hänsyn bl. a. till de förhållandevis stora möjlighe
terna att utesluta utpekade män genom blodgruppsserologiska undersök
ningar beräknas dock antalet ej fastställda faderskap inte öka i mera bety
dande omfattning. Olägenheterna av att faderskap inte alltid kan fastställas
anses också ha minskat genom att barn utom äktenskap efter tillkomsten av
lagen om bidragsförskott har fått avsevärt förbättrade möjligheter att er
hålla underhållsbidrag av allmänna medel. Utredningsmannen framhåller
slutligen, att bevisning om att modern har haft samlag med flera män under
konceptionstiden redan i gällande rätt (se t. ex. NJA 1956 s. 713) har till
mätts betydelse. Den föreslagna tilläggsregeln kan därför inte anses med
föra några särskilda olägenheter för modern.
Utredningsmannen uttalar i fråga om tillämpningen av tilläggsregeln att
det inte nödvändigtvis behöver vara styrkt att två eller flera bestämda kända
personer har haft samlag med modern under konceptionstiden. Det räcker
att utredningen visar att samlag har förekommit med viss person och dess
utom med eu eller flera okända. I sådana fall blir jämförelsen mellan de
olika männen ofullständig, vilket kan leda till att faderskapet inte kan fast
ställas. Utredningsmannen anser dock att sådana situationer skall uppstå
endast i undantagsfall.
I betänkandet understryks vikten av att rätten beaktar alla omständig
heter som kan inverka på bedömningen av vem av flera tänkbara män som
sannolikast är fader. Ledning kan erhållas av blodgruppsstatistiska värde
ringar, undersökningar av andra ärftliga egenskaper än blod- och serumgrup-
per och undersökningar av sannolikheten för befruktning under olika delar
av konceptionstiden med hjälp av Engström-Falconerska tabellerna. Hänsyn
bör också tas till samlagens placering i menstruationscykeln, högre eller
lägre fertilitet hos männen samt till trovärdiga uppgifter om att preventiv
medel har använts eller att menstruation har inträffat efter visst samlag.
Alla dessa omständigheter, vilkas betydelse inte kan i och för sig jämföras
med varandra, får vägas samman i en helhetsbedömning. Vid denna bör
också beaktas sannolikheten av att modern kan ha haft samlag under kon
ceptionstiden med andra män än dem beträffande vilka bevisning förelig
ger. Utredningsmannen framhåller dock att man inte kan ta hänsyn till löst
framkastade påståenden om sådana samlag.
Utredningsmannen uttalar även att det för att reformen skall genomföras
bör förutsättas, att den blodgruppsserologiska avdelningen vid statens rätts-
kemiska laboratorium får sådana resurser att de vetenskapliga möjligheterna
på blodgruppsforskningens område kan till fullo utnyttjas. Han erinrar också
om att det är viktigt att man ökar den vetenskapliga forskningen på det
antropologiska området.
I fråga om förfarandet i faderskapsärenden understryker utredningsman
nen vikten av att faderskapsfrågan i största möjliga utsträckning utreds utan
rättegång. Det utomrättsliga förfarandet avses bli utformat i huvudsak
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
47
efter de riktlinjer som ärvdabalkssakkunniga angav i 1954 års betänkande
(SOU 1954: 6 s. 159), men något förslag till lagbestämmelser härom fram
läggs inte. Barnavårdsmännen bör liksom hittills ha ansvaret för utred
ningarna. Utgångspunkten för utredningen bör vara moderns uppgifter.
Hon bör tillfrågas, om hon har haft samlag med flera män under koncep-
tionstiden. Alla de av modern uppgivna männen skall höras av barnavårds-
mannen. Eventuellt bör även utomstående personer höras. Vidare skall bar-
navårdsmannen skaffa intyg om barnets längd och vikt vid födelsen för att
konceptionstiden skall kunna beräknas. Om flera män är aktuella bör blod-
undersökningar äga rum. Det bör också ske, då endast en man har utpekats
av modern om han begär blodundersökning. I vissa fall kan antropologiska
undersökningar komma i fråga. Om utredningen skulle visa sig särskilt
komplicerad kan det vara motiverat att barnavårdsmannen begär biträde av
advokat. Hela utredningen bör protokollföras i väsentliga delar. Med ledning
av vad som förekommit skall barnavårdsmannen söka träffa ett så objek
tivt avgörande som möjligt och vända sig mot den man som närmast måste
antas vara fader. Om denne ej erkänner faderskapet bör man enligt ut
redningsmannen skrida till rättegång och inte vända sig mot någon annnan
man.
Beträffande det processuella förfarandet anger utredningsmannen att han
i allt väsentligt ansluter sig till 1955 års departementsförslag (prop. 1958 A:
144 s. 202, 234, 247 och 255).
Han framhåller att barnavårdsmannens utredning ofta nog utvisar vem
som kan antas vara fader till barnet, även när modern haft samlag med
mer än en man under konceptionstiden. Det finns därför anledning räkna
med att barnets representanter också i fortsättningen i allmänhet kommer
att väcka talan bara mot en man. För att faderskapsfrågan i största möj
liga utsträckning skall kunna prövas i en rättegång är det emellertid lämp
ligt att talan skall kunna föras mot flera män. Särskild föreskrift därom
föreslås i 3 kap. 1 § föräldrabalken. En ordning enligt vilken käranden eller
domstolen skulle vara skyldig att dra in alla presumtiva fäder i rättegången
avvisas av i huvudsak samma skäl som i 1955 års lagrådsremiss. Om bara
en man har stämts in bör emellertid denne ha möjlighet att hos rätten
begära att frågan om annan mans faderskap till barnet prövas. Utrednings
mannen föreslår därför en särskild regel i 3 kap. 1 § om att den mot vilken
barnets ställföreträdare har väckt talan om fastställelse av faderskapet
skall få dra in annan man i rättegången med verkan att talan anses väckt
även mot denne. Samma befogenhet skall tillkomma den som har dragits in
i rättegången. Yrkande om att faderskapsfrågan skall prövas även i fråga om
annan man skall enligt förslaget framställas i skriftlig inlaga. Beträffande
sådan inlaga skall i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet om stäm
ningsansökan. I betänkandet uttalas, att det är lämpligt men inte nödvän
digt att yrkandet framställs före huvudförhandlingen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1969
I betänkandet behandlas också frågan om införande av möjlighet för
domstol att förordna om blodundersökning och antropologisk undersök
ning beträffande anhöriga till parterna. Vid sin utredning av frågan har
utredningsmannen från rättskemiska laboratoriet fått det beskedet att
blodundersökning av parternas föräldrar i vissa fall kan vara av värde och
— om någon av parterna har avlidit innan blodundersökning har kommit
till stånd — av avgörande betydelse. I de flesta faderskapsärenden är dock
sådan undersökning utan större värde. Både laboratoriet och paternitetsav-
delningen vid statens rättsläkarstation i Stockholm har dessutom underrät
tat utredningsmannen om att man i allmänhet lyckats få de anhöriga att
frivilligt medverka om detta har ansetts vara av vikt. Eftersom en utvidg
ning av undersökningsplikten skulle få ganska liten betydelse och då förslag
i den riktningen tidigare har mött motstånd föreslår utredningsmannen
ingen ändring på denna punkt.
Beträffande vissa särskilda frågor rörande processen i faderskapsmål
hänvisas till framställningen i specialmotiveringen.
Remissyttrandena
Utredningsmannens förslag mottas i stort sett positivt av remiss
instanserna. I allmänhet anses förslaget sålunda väl ägnat att läggas till
grund för lagstiftning.
En allmänt kritisk inställning till förslaget kommer emellertid till uttryck
i ett par yttranden. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner under
hänvisning till lagrådets yttrande över 1955 års departementsförslag att
man inte kan bortse från att förslaget har vissa praktiska nackdelar. Enligt
länsstyrelsens mening presterar utredningsmannen inget annat än förmo
danden om att olägenheterna inte blir betydande. Länsstyrelsen anser det
också stötande att flera män skall kunna stå som svarande i ett och samma
faderskapsmål. Enligt rådhusrätten i Malmö grundas gällande rätt på
den av sociala och humanitära skäl betingade uppfattningen att varje barn
bör ha en åtminstone nominell fader. Det berättigade häri anses kunna
sättas i fråga. Faderskap fastställs f. n. på grundval av en osäker presum-
tion. När det gäller ett så betydelsefullt faktiskt förhållande som ett fader
skap, borde enligt rådhusrättens mening rimligtvis krävas en mycket hög
grad av sannolikhet, eftersom visshet i regel är utesluten. Även om det är
ett befogat önskemål, att faderskap fastställs också i oklara fall, kan detta
inte motivera ett rättegångsförfarande som leder till fastställande av sak
förhållanden, varom i själva verket råder en betydande ovisshet. En annan
sak är, anser rådhusrätten, att man för att såvitt möjligt trygga barnets
underhåll skulle kunna acceptera en ordning som leder till dom på mer eller
mindre osäkra presumtioner. Från de anförda principiella utgångspunkterna
krävs en radikal omgestaltning av ifrågavarande lagstiftning. Rådhusrätten
utgår från att en sådan inte kan komma till stånd i sammanhanget.
49
Flera remissinstanser framhåller vikten av att faderskapet blir fastställt
i överensstämmelse med det verkliga förhållandet. Socialpolitiska kommit
tén uttalar att det i ett modernt samhälle kan sägas tillhöra de elementära
mänskliga rättigheterna att ha »rätt till föräldrar» eller med andra ord
veta vem som är moder och fader samt bli föremål för deras omvårdnad
och omtanke. Enbart denna omständighet är tillräckligt skäl för att man
från samhällets sida på allt sätt medverkar till att faderskapet fastställs.
Även från ekonomisk synpunkt är det av vikt att man får en säker bedöm
ning av faderskapsfrågan. Fastställande av faderskapet är angeläget också
för modern med hänsyn till frågan om underhåll i samband med förloss
ningen och underhåll till barnet. Den utpekade barnafadern har å sin sida
intresse av att faderskapsfrågan blir prövad. Hovrätten över Skåne och
Blekinge uttalar att det både för den enskilde och från mera allmänna syn
punkter är synnerligen angeläget att de rättsliga avgörandena av faderskap
i högre grad än f. n. kan uppfattas som pålitliga. Advokatsamfundet till
styrker förslaget eftersom det från rättssäkerhetssynpunkt är angeläget att
största möjliga säkerhet uppnås vid avgörande av faderskapsfrågor. Lik
nande synpunkter framförs av Föreningen Sveriges rättshjälps jurister samt
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbundsamt Centernsoch Folkpartiets
kvinnoförbund.
Även domareföreningarna framhåller att förslagets värde ligger i den
större säkerheten för överensstämmelse mellan rättsligen fastställt och
biologiskt faderskap. Detta gäller emellertid under förutsättning att det i
rättegången verkligen blir klarlagt med vilka män kvinnan haft samlag un
der konceptionstiden. Erfarenheten visar att modern i åtskilliga fall med
vetet döljer att hon under konceptionstiden haft samlag med flera män,
kända eller okända. Bevissvårigheterna kan därför bli mycket stora. Göte
borgs rådhusrätt ger uttryck åt liknande uppfattning.
Flera remissinstanser finner att den mot svaranden förhållandevis stränga
presumtionsregeln i 3 kap. 2 § föräldrabalken är svår att bryta och att regeln
i flermansfallen ofta kan leda till faderskapsförklaringar, vilkas riktighet
kan sättas i fråga. Uttalanden av denna innebörd görs av länsstyrelsen i
Uppsala län, rådhusrätterna i Stockholmoch Malmö, domkapitlen i Upp
salaoch Luleåsamt Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister. Föreningen
framhåller att det med rådande dokumenterade promiskuitet ofta är en ren
slump vem av flera tänkbara män som blir att anse som fader. Enligt läns-
läkaren i Norrbottens län verkar det nuvarande förfarandet att utesluta
den ene efter den andre tills man hittar en som inte är osannolik som fader
inte sällan stötande för den enskildes rättsmedvetande. Från mentalhygie-
nisk synpunkt anses förfaringssättet dessutom knappast ägnat att främja
moderns psykiska hälsa, då hon ofta i dessa fall befinner sig i en socialt
ömtålig situation.
Svenska kommunförbundet anser å andra sidan att gällade bestämmelser
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 124
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1969
på det hela taget visat sig tillfredsställande.
Det anses på flera håll vara en förtjänst hos förslaget att faderskapsfrå-
gorna kommer att kunna avgöras snabbare än f. n. Enligt Stockholms stads
barnavårdsnämnd är tidsfaktorn erfarenhetsmässigt av betydelse i sam
manhanget. Ju längre tid som förflyter från barnets födelse, desto större
blir svårigheterna att i komplicerade fall få fram uppgifter som är av be
tydelse för faderskapets fastställande. I samma riktning uttalar sig advo
katsamfundet, Högerpartiets kvinnoförbundoch Sveriges socialdemokra
tiska kvinnoförbund.
Sveriges husmodersföreningars riksförbund framhåller att nuvarande
ordning haft till följd att avgörandet av faderskapsfrågor dragit ut på tiden
till men för både moder och barn.
Remissinstanserna delar allmänt utredningsmannens uppfattning att d e
rättsmedicinska undersökningarna, särskilt de blodgrupps-
serologiska, är av största betydelse för säkerheten i avgörandena av fader
skapsfrågor. Medicinalstyrelsen finner det vara av utomordentligt värde att
den medicinska vetenskapen numera möjliggör större säkerhet vid avgö
rande av faderskapsfrågor. Särskilt från rättssäkerhetssynpunkt anses det
angeläget att dessa möjligheter till fullo utnyttjas. Denna synpunkt fram
förs också av hovrätten över Skåne och Blekinge,flera länsstyrelser, social
politiska kommittén, familjerättskommittén,fyra medicinska fakulteter,
Svenska kommunförbundetsamt Folkpartietsoch Centerns kvinnoförbund.
Behovet av ökade resurser till den blodgruppsserologiska forskningen
understryks kraftigt på flera håll. Ett stort antal remissinstanser, bland dem
fyra hovrätter,flera länsstyrelser,nästan alla barnavårdsnämnder,de me
dicinska fakulteterna, advokatsamfundet, Svenska läkaresällskapet och två
till Sveriges läkarförbund anslutna förbund uppställer i likhet med utred
ningsmannen den förutsättningen för reformen att de blodgruppsserologiska
undersökningarna kan utföras i tillräcklig utsträckning. Medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen anser att reformen inte kan genomföras, om inte de be
rörda institutionerna får resurser att fungera enligt de vetenskapliga möj
ligheterna. Betydelsen av den antropologiska forskningen framhålls också
av flera remissinstanser.
Att de nya reglerna kommer att medföra ett ökat antal undersökningar
framhålls bl. a. av universitetskanslersämbetet, föreståndaren för blod
gruppsserologiska avdelningenoch Yrkeskvinnors klubbars riksförbund.
Förbundet förmodar att den redan nu i många fall orimligt långa utrednings
tiden kommer att ytterligare avsevärt förlängas, om inte rätt kraftigt ökade
resurser ställs till forskningens förfogande i samband med förslagets ge
nomförande. Vissa remissinstanser anser att samhällets utgifter för ökade
resurser åt institutionerna kan komma att medföra besparingar i andra
hänseenden. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund påpekar att stat
och kommun måste lämna ekonomiskt stöd åt moder och barn i avvaktan på
51
att faderskapsfrågan slutgiltigt avgörs. Förbundet finner det därför vara
ett samhällsekonomiskt intresse att utredningarna påskyndas. Enligt me
dicinska fakulteten vid Karolinska institutet kan det ifrågasättas, om inte
de ökade anslag som en upprustning kräver direkt kommer att medföra be
sparingar till motsvarande belopp i form av minskade kostnader för rätte
gångar och bidragsförskott. Liknande synpunkter framförs av förståndaren
för blodgruppsserologiska avdelningenoch medicinska fakulteten vid Lunds
universitet.
Rörande användandet av de Engström-Falconerska tabellerna framhål
ler medicinalstyrelsen att material av detta slag ofrånkomligen är behäftat
med brister. Det tabellmaterial som redovisas i bilaga till betänkandet bör
därför användas med den största försiktighet. Materialet torde enligt sty
relsen vara framarbetat så långt f. n. är möjligt. Fortsatta undersökningar
anses dock kunna ge besked, huruvida en bättre matematisk formel som
kan ge säkrare bedömanden går att vinna. Liknande synpunkter framförs
av medicinska fakulteten vid Karolinska institutet som varnar för att man
mekaniskt räknar den procentuella sannolikheten för faderskapet på grund
val av tabellerna.
Inom Sveriges läkarförbund framhålls det angelägna i att medicinsk sak
kunskap i största möjliga utsträckning anlitas i faderskapsmål. Detta gäller
även sådana fall där det kan synas troligt att frågan huruvida uppgivet sam
lag ligger inom konceptionstiden skulle kunna avgöras med ledning av de
Engström-Falconerska tabellerna.
Sambandet med arvsrättsreformen har föranlett uttalan
den av flera remissinstanser. Likställs inom och utom äktenskap födda barn
i arvsrättsligt hänseende är det enligt familj er ättskommitténs mening ofrån
komligt att domstolen i flermansfallen i någon form prövar frågan, om
viss mans faderskap är mera sannolikt än de övrigas. Liknande uttalanden
görs av bl. a. hovrätterna, Stockholms rådhusrätt, socialstyrelsen,flera läns
styrelser, barnavårdsnämnden i Stockholm, domareföreningarnasamt Folk
partietsoch Centerns kvinnoförbund.
Domstolskommittén anser att det är en ovillkorlig förutsättning för arvs
rättsreformen att reglerna för faderskapets fastställande får sådan utform
ning att riskerna för misstag praktiskt taget utesluts. Det är enligt kom
mitténs mening från denna synpunkt som förslaget bör bedömas. Kommit
tén anser dock att förslaget ingalunda ger betryggande garantier för att
det av domstol fastställda faderskapet överensstämmer med det verkliga.
Göteborgs rådhusrätt har samma uppfattning.
Svenska bankföreningen anser att nuvarande faderskapsregler bör be
hållas oförändrade, om arvsrättsreformen inte genomförs. Föreningen hän
visar därvid till att förslaget kan leda till en minskning av antalet fastställda
faderskap, vilket betecknas som en inte oväsentlig nackdel. Samma inställ
ning har Yrkeskvinnors klubbars riksförbund.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
I fråga om de praktiska verkningarna av de föreslagna fa-
derskapsreglerna framförs ånyo de i tidigare lagstiftningsärenden uttalade
farhågorna för olägenheter av skilda slag. En ökning av antalet ej fast
ställda faderskap befaras av hovrätterna, socialstyrelsen, länsstyrelsen i Upp
sala län, domkapitlet i Uppsala, Stockholms rådhusrätt, domareföreningarna,
Yrkeskvinnors klubbars riksförbundoch Högerpartiets kvinnoförbund.
Svea hovrätt anser det dock böra beaktas att möjligheterna att genom blod-
gruppsserologisk undersökning utesluta faderskap har väsentligt ökats.
Detta medför enligt hovrättens mening en minskning av de fall då den före
slagna tilläggsregeln skall tillämpas. Samma åsikt har hovrätten för Västra
Sverige. Socialstyrelsen delar utredningsmannens uppfattning att man inte
torde behöva frukta att antalet ej fastställda faderskap skall öka i mera
betydande omfattning. Hovrätten för Övre Norrland finner det tydligt att de
nya reglerna kommer att medföra att barnets talan ogillas oftare än nu.
Visserligen undanröjs därvid såtillvida ovissheten om faderskapet att —
efter vad med fog kan antas — färre män än tidigare med orätt förklaras
vara fader. Från barnets synpunkt innebär emellertid detta i förhållande
till gällande rätt den olägenheten att flera barn berövas möjligheten att få
betrakta viss man som fader och att få underhåll av denne.
En annan negativ effekt av de föreslagna reglerna kan enligt hovrätten
för Övre Norrlandoch socialstyrelsen bli ökade svårigheter att förmå den
uppgivne fadern att frivilligt erkänna faderskapet, eftersom han i större ut
sträckning kan hoppas på friande dom. Domareföreningarna finner en sådan
effekt trolig, när det blir allmänt känt att ett faderskapserkännande även
medför arvsrätt för barnet. Reformen skulle i så fall innebära en ökning av
antalet stora, tidsödande och kostsamma rättegångar. Högerpartiets kvinno
förbund framför liknande synpunkter men framhåller att sådana bekvämlig-
hetssynpunkter inte får vara avgörande när det gäller en så viktig sak som
fastställande av faderskap. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund anför
att enligt uppgift från barnavårdsnämnden i Stockholm faderskap i det all
deles övervägande antalet fall erkänns utan att blodundersökning företas
eller domstolsförfarande behöver tillgripas. Förbundet finner det viktigt att
detta blir fallet även i fortsättningen, då det här rör sig om mycket öm
tåliga och speciella förhållanden. Barnavårdsnämnden i Malmö anser att
risken för svaranden att få stå för rättegångskostnaderna och för att rätte
gången blir utdragen kommer att avhålla de flesta män som inte kan räkna
med en positiv utgång från att överhuvudtaget föra saken till domstol.
Ett par remissinstanser uppehåller sig också vid frågan, huruvida för
slaget kan väntas medföra obehag för moder och barn. Socialstyrelsen hän
visar till att styrelsen redan i sitt remissyttrande över ärvdabalkssakkun-
nigas förslag tillmätte faran för missbruk i trakasseringssyfte mindre bety
delse, eftersom möjlighet härtill föreligger redan enligt gällande rätt. Rätts
utvecklingen anses ha hunnit förbi den försiktiga ståndpunkt som under
53
förarbetena till föräldrabalken intogs till frågan i vilken utsträckning rätten
till bevisning om samlag med flera män skulle få begagnas. Styrelsen fin
ner att man liksom hittills får lita till att utredningen hålls inom tillbörliga
gränser och till att handläggningen sker inom stängda dörrar, om den kan
tänkas skada moderns rykte. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län be
farar att den föreslagna rätten för en svarande att dra in en annan man i
rättegången kan komma att missbrukas till förfång för den indragne.
De angivna olägenheterna anses i allmänhet uppvägda av de större möj
ligheterna att nå säkra avgöranden i faderskapsmål. Denna mening uttalas
av tre hovrätter, socialstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Upp
sala län, barnavårdsnämnden i Stockholm, domkapitlen i Uppsalaoch Lin
köping, advokatsamfundet, Svenska läkaresällskapet, Folkpartiets kvinno
förbundoch Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Sistnämnda för
bund finner sålunda att ökad rättvisa och säkerhet måste bli följden av till-
läggsregeln. Förslaget anses vidare innebära större rättvisa mot de av mo
dern uppgivna eventuella fäderna och kan i och med detta vara till fördel
även för henne. Ju mera övertygad den som förklaras vara fader är att
han verkligen också är fader, desto lättare måste det enligt förbundet vara
för honom att uppfylla de moraliska och juridiska förpliktelser som fader
skapet medför.
Bl. a. Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,
socialstyrelsen, barnavårdsnämnderna i Stockholm, Örebrooch Kiruna samt
Högerpartiets kvinnoförbund finner att olägenheten av att faderskapet inte
alltid kan fastställas minskas genom bestämmelserna i 1964 års lag om
bidragsförskott. Enligt socialpolitiska kommittén får dock den omständig
heten att viss minimitrygghet har skapats för barn utom äktenskap inte
tas som motiv för att underlåta att på allt sätt pröva faderskapsfrågan.
Göta hovrätt anser att betydande svårigheter uppenbarligen måste göra sig
gällande vid tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna. Enligt hov
rättens mening hade det därför varit synnerligen värdefullt, om utrednings
mannen redovisat de praktiska erfarenheter som vunnits av motsvarande
lagstiftning i Danmark och Norge. Hovrätten utgår från att förslaget inte
läggs till grund för lagstiftning utan att dessa erfarenheter vinner tillbörligt
beaktande.
I fråga om den föreslagna huvudregeln konstaterar Göteborgs råd
husrätt att utredningsmannen inte åsyftar någon ändring i gällande bestäm
melser för det fall att det inte har utretts att modem under konceptionstiden
haft samlag med mer än en man. Enligt rådhusrättens mening bör vid pröv
ningen beaktas varje omständighet som gör det tvivelaktigt, huruvida den
utpekade mannen är fader. Med hänsyn härtill bör för friande dom inte
krävas att det är osannolikt att barnet avlats vid samlaget. Redan en lägre
grad av sannolikhet anses böra räcka. Rådhusrätten förordar därför att
regeln ges den utformningen att den som har haft samlag med modern
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
54
under tid då barnet kan vara avlat skall anses som fader, om det inte före
ligger omständighet som gör det mindre sannolikt att barnet har avlats vid
samlaget.
Den föreslagna tilläggsregeln tillstyrks av hovrätten över Skåne
och Blekinge, socialstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Upp
sala län, barnavårdsnämnden i Stockholm, Folkpartiets kvinnoförbund och
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Andra remissinstanser framför
emellertid kritik mot förslaget i denna del.
Frågan om vilken grad av sannolikhetsövervikt som skall vara utslags
givande vid tillämpningen av tilläggsregeln uppmärksammas av flera remiss
instanser. Enligt domstolskommittén torde utredningsmannen med sitt för
slag inte ha avsett annan tolkning än som förordats av departementschefen
år 1955. Detta anses innebära att ganska små sannolikhetsskillnader kan bli
utslagsgivande. Enligt lagtextens ordalydelse skall för övrigt, anför kom
mittén, även den obetydligaste sannolikhetsövervikt beaktas. Med det be
gränsade krav på sannolikhetsövervikt som sålunda uppställs måste enligt
kommitténs mening risken för oriktiga avgöranden i faderskapsmål bli be
tydande. Kommittén anser att godtagbara garantier för tillförlitliga resultat
av faderskapsprövningen kan uppnås bara om det uppställs krav på en
mera påtaglig sannolikhetsövervikt för att en av männen skall anses som
fader. Detta bör komma till uttryck i lagtexten. Kommittén förordar att
samma krav som i dansk och norsk lag uppställs i svensk lagstiftning.
Ingen av männen skall sålunda anses som fader, med mindre det är väsent
ligt större sannolikhet för att barnet avlats av honom. Detta torde enligt
kommitténs mening medföra att som regel samtliga män som har haft
samlag med modern under konceptionstiden måste höras i målet för att
faderskapet skall kunna fastställas. I samma riktning uttalar sig Svea hov
rätt, Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, Göteborgs rådhusrätt och
barnavårdsnämnden i Malmö.
Stockholms rådhusrätt finner det ovisst vilken grad av sannolikhetsöver
vikt utredningsmannen kräver för att käromålet skall kunna bifallas. Råd
husrätten framhåller att av de till betänkandet fogade sakkunnigutlåtandena
framgår att även en siffermässigt ganska stor sannolikhetsskillnad måste
visa fel i ett antal fall. Enligt rådhusrättens mening kan en alltför ringa
sannolikhetsövervikt inte godtas, utan den bör vara påtaglig. Rådhusrätten
ifrågasätter om inte tilläggsregeln antingen bör utformas som en negativ
regel eller förtydligas på annat sätt.
Frågan om tilläggsregelns tillämpning i de fall då det är mer eller mindre
sannolikt att okända presumtiva fäder kan finnas diskuteras i några remiss
yttranden. Familjerättskommittén anser att tilläggsregeln inte bör tillämpas
redan när det är sannolikt men inte styrkt att samlag med flera förekommit.
Kravet på tillfredsställande bevisning får alltså inte efterges. Utrednings
mannens yttrande om innebörden av kravet på övervägande skäl kan enligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1969
55
Svea hovrätt inte tolkas på annat sätt än att i bedömningen av den inbördes
sannolikheten mellan två kända presumtiva fäder skall ingå också andra
män beträffande vilka samlag inte kan styrkas. Obestyrkta påståenden att
kvinnan har haft samlag med andra män anses liksom hittills i vissa fall
kunna — ehuru med försiktighet — tillmätas betydelse vid avgörande av
frågan om det är osannolikt att barnet avlats av den med vilken samlag har
styrkts. Däremot finner hovrätten det inte föreligga tillräcklig anledning att
beakta sådana påståenden vid prövning enligt tilläggsregeln av den inbördes
sannolikheten mellan flera män. Liknande synpunkter anläggs av hovrät
ten för Västra Sverige. Hänsyn till oupplysta faderskapsmöjligheter bör tas
endast i undantagsfall. Skulle utredningen i målet ge ett mycket starkt stöd
för antagande att modern haft samlag med mer än en man under koncep-
tionstiden, torde det emellertid enligt hovrätten vara svårt att undvika att
ta hänsyn därtill.
Riksförsäkringsverketsamt hovrätten över Skåne och Blekinge anser att
i bedömningen bör ingå sannolikheten för att oupplysta faderskapsmöjlig
heter finns. Enligt riksförsäkringsverket bör detta tydligare framgå av
lagtexten. Vid avvägning av de olika intressen som gör sig gällande måste
enligt hovrätten sanningskravet väga ojämförligt tyngre än intresset att i
största möjliga antal fall rättsligen fastställa faderskap och därmed förenad
arvsrätt.
Advokatsamfundet understryker vikten av att hänsyn liksom hittills inte
tas till löst framkastade påståenden från svarandes sida att modern haft
samlag även med annan man under konceptionstiden och att uppgifter om
samlag med en eller flera okända män i allmänhet lämnas utan avseende.
Om inte sådan återhållsamhet visas även i framtiden, förmodas benägenhe
ten att bestrida faderskap efter de nya reglernas införande bli betydligt
större än utredningsmannen antagit. Ordföranden i Föreningen Sveriges
stadsdomare anser att tilläggsregeln bör begränsas till att endast avse män
som är parter i målet. Domkapitlet i Göteborg menar att 3 kap. 2 § bör
kompletteras med ett stadgande av innebörd att faderskapet skall förklaras
outrett, när det har bevisats att modern under konceptionstiden förutom
med svarande har haft samlag med en eller flera män, vilkas identitet är
okänd för domstolen.
Utredningsmannens synpunkter på det utomrättsliga förfa
randet föranleder uttalanden från några remissinstanser. Socialstyrelsen
förmodar att det föreslagna utredningsförfarandet kommer att ställa större
krav på barnavårdsmannainstitutionen. Styrelsen kommer att efter lagstift
ningens genomförande noga följa utvecklingen på området i fråga om be
hovet av ökad kvalificerad arbetskraft samt av råd och anvisningar rörande
förfarandet. Enligt Svenska kommunförbundet bör barnavårdsmannainsti
tutionen anpassas efter vad som numera krävs av dess verksamhet. Exempel
vis skulle den i barnavårdsmans uppdrag ingående skyldigheten att sörja
56
för att utomäktenskapliga barns börd fastställs kunna än bättre tillgodoses,
om skyldigheten ålades vederbörande barnavårdsnämnd och av denna kunde
anförtros åt personal med särskilda kvalifikationer. Länsstyrelsen i Göte
borgs och Bohus län ifrågasätter om det är lämpligt att låta en förberedande
utredning ta formen av ett utomprocessuellt förfarande som sköts av barna-
vårdsman.
Högerpartiets kvinnoförbund framhåller att den objektiva utredning som
skall verkställas av barnavårdsman måste bli så fullständig som möjligt.
Den bör därför vid behov omfatta fullständig blodundersökning och i sär
skilda fall även antropologisk undersökning. Öv er ståthållar ämbetet under
stryker vikten av att barnavårdsmannen aktivt verkar för att utredningen
av tveksamma faderskap utsträcks till att omfatta samtliga aktuella män.
Oavsett den föreslagna rätten för svarande att dra in andra presumtiva
fäder i rättegången, har barnavårdsmannen oftast betydligt större möjlighe
ter att få upplysningar om moderns förhållanden under konceptionstiden.
Ämbetet anser att barnavårdsmannen inte utan blodgruppsserologisk under
sökning bör söka utverka ett faderskapserkännande om han känner till att
flera män kan komma i fråga.
Stockholms rådhusrätt menar att särskilda bestämmelser bör meddelas
om det utomrättsliga förfarandet, om de materiella reglernas syfte skall
vinnas. Rådhusrätten anser att barnavårdsman i förekommande fall bör
få påkalla vitesföreläggande för inställelse till förhör och undersökningar.
Vitesbeslut bör meddelas av vederbörande länsstyrelse. Särskilda bestäm
melser om barnavårdsmans befogenhet att anlita tvångsmedel måste med
delas. Om barnavårdsmannens befogenheter vidgas på antytt sätt, kan an
talet rättegångar minskas. I de fall rättegång blir nödvändig befrias dom
stolarna från de närmast administrativa åtgärderna avseende blodprovs-
tagning och kan ägna sig åt rent dömande verksamhet. Rådhusrätten fram
håller vidare att det bör övervägas om inte behövliga undersökningar bör
göras kostnadsfria. En sådan ordning anses med säkerhet öka parternas
vilja att medverka till utredningen.
De föreslagna reglerna om det process uella förfarandet har
föranlett uttalanden från åtskilliga remissinstanser. Möjligheten till sam
tidig prövning i flermansfallen betecknas av domstolskommittén som en
fördel i jämförelse med nuvarande bestämmelser. Samma mening har bl. a.
länsstyrelserna i Uppsalaoch Norrbottens lön,flera barnavårdsnämnder,
Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Högerpartiets kvinnoförbund
och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.
I några remissyttranden hävdas att förslagets genomförande kommer att
medföra behov av juridiskt biträde åt såväl kärande som svarande. I fråga
om biträde åt käranden anför advokatsamfundet att rättegången i fader-
skapsmål i många fall måste bli mera invecklad än f. n. Samfundet anser
det därför viktigt att barnets representanter anlitar advokat i betydligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
57
större omfattning än hittills. Liknande uttalanden görs av rådhusrätten i
Malmöoch Svenska kommunförbundet. Med hänsyn till den många gånger
komplicerade rättegången och till vikten av att tilltron till domstolens objek
tivitet inte rubbas anser Stockholms rådhusrätt att förslaget med nödvän
dighet kräver att domstol får möjlighet att förordna biträde åt svarande i
faderskapsmål under liknande förutsättningar som i brottmål och mål om
omyndigförklaring. Svarande i faderskapsmål anlitar nämligen i regel inte
rättegångsbiträde. Möjlighet att förordna rättegångsbiträde bör finnas i
fråga om var och en som dras in som svarande.
Hovrätten över Skåne och Blekinge finner det lämpligt att barnavårds-
man i tveksamma fall medverkar till att talan riktas mot alla män som har
haft samlag med modern under konceptionstiden och vilkas faderskap inte
är osannolikt. Det anses inte minst från barnets synpunkt angeläget att
domstolen kan göra erforderliga jämförelser i dessa fall. Möjligheten till
sådan prövning bör enligt hovrättens mening i allmänhet inte få bero på
yrkande av den instämde mannen. Liknande synpunkter anförs av några
barnavårdsnämnder. Barnavårdsnämnden i Göteborg finner det sålunda an
geläget att barnavårdsmannen av modern får klarhet i om hon under kon
ceptionstiden haft samlag med mer än en man. Om så är fallet och fader-
skapsfrågan därför framstår som tveksam kan det enligt nämndens mening
ifrågasättas om inte ärendet regelmässigt bör hänskjutas till domstols av
görande. Nämnden anser att härigenom bästa möjliga garanti skapas för
en riktig bedömning av de olika faktorer som läggs till grund för ett fast
ställande av faderskapet. Barnavårdsnämnden i Halmstad anför att man
måste räkna med att barnets företrädare varken anser sig ha anledning
eller är benägna att begagna sig av möjligheten att samtidigt rikta talan mot
flera män. Det kan enligt nämnden synas stötande att barnets rätta fader
skap görs beroende av den ursprunglige svarandens större eller mindre
handlingskraft, känslobetonade hämningar och vilja till risktagning.
Svenska kommunförbundet anser att det av lagtexten bör framgå att an
sökan om stämning mot mer än en man skall förekomma endast undan
tagsvis.
Stockholms rådhusrättoch domareföreningarna delar utredningsmannens
mening att det inte bör åligga kärande eller domstol att dra in annan man i
rättegången.
Beträffande tidpunkten för yrkande om indragning ifrågasätter Göta
hovrätt om inte lagrummet bör kompletteras med en ordningsregel, som
klargör vikten av att invändning om samlag med flera görs utan onödigt
dröjsmål. Domareföreningarna understryker vikten av att yrkande om in
dragning framställs under förberedelsen i målet för att förhindra att huvud
förhandling inställs i onödan.
Utredningsmannens ställningstagande i fråga om undersöknings
pliktens omfattning då det gäller blodundersökningar och andra
Knngl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
58
undersökningar av ärftliga egenskaper biträds av medicinska fakulteten vid
Uppsala universitet, barnavårdsnämnderna i Stockholmoch Göteborg, Svens
ka bankföreningenoch Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Barna
vårdsnämnden i Stockholm anför att tvingande bestämmelser om under
sökningsplikt för anhöriga i praktiken synes obehövliga och att sådana
bestämmelser skulle innebära ett kraftigt ingrepp i den enskildes integritet.
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund finner att det måste anses till
fredsställande att förslaget inte innebär någon vidgad undersökningsplikt.
En mera tveksam hållning intar Stockholms rådhusrätt, som ifrågasätter
om inte parts föräldrar och syskon bör kunna åläggas blodprovstagning,
såvida parten själv har avlidit. Familjerättskommittén finner av betänkan
det framgå att den medicinska sakkunskapen numera fäster mindre vikt
än tidigare vid möjligheterna att undersöka anhöriga till modern eller till
de män som är aktuella. En utvidgad undersökningsplikt anses enligt kom
mittén likväl stundom vara av avgörande betydelse. Det synes kommittén
inte tillrådligt att i sådana fall helt lita till de anhörigas goda vilja. En ut
vidgad undersökningsplikt i huvudsaklig överensstämmelse med vad som
föreslogs i prop. 1958: 144 förordas. Kommittén åberopar det allmänna in
tresset av att faderskap fastställs rätt liksom också frågans betydelse för
bl. a. fädernefränderna, om arvsrättsreformen genomförs. Liknande syn
punkter framförs a v rådhusrätten i Malmö.
Beträffande remissutfallet i vissa särskilda frågor hänvisas till special
motiveringen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
Arvsrätt för barn utom äktenskap
Nuvarande ordning m. m.
Enligt 2 kap. 1 § ärvdabalken är arvlåtarens avkomlingar, eller bröst
arvingar, hans närmaste arvingar på grund av släktskap. I 4 kap. regleras
frågan om utomäktenskapliga barns arvsrätt. Barn utom äktenskap eller
dess avkomlingar tar enligt 3 § arv efter barnets moder och hennes släk
tingar samt ärvs av dem som om barnet hade äktenskaplig börd. Enligt 4 §
kan barnet under vissa förutsättningar ta arv efter fadern och fadern efter
barnet som om barnet vore av äktenskaplig börd. Så är fallet om barnet är
trolovningsbarn eller om fadern avgett förklaring att barnet skall ha samma
arvsrätt efter honom som barn i äktenskap. Mellan barn utom äktenskap
och dess fader finns i övrigt inte arvsrätt liksom ej heller mellan barnet och
faderns släktingar. Som har angetts i tidigare sammanhang har barn utom
äktenskap i vissa fall rätt till underhåll ur faderns dödsbo enligt regler i
8 kap. ärvdabalken. I
I Danmark, Island och Norge är utomäktenskapliga barn i arvshänseende
59
likställda med barn i äktenskap. Detsamma gäller i Finland i fråga om barn
som blivit erkänt av fadern eller som är trolovningsbarn.
Enligt 1734 års lag hade barn utom äktenskap inte arvsrätt efter någon
av föräldrarna. Efter vissa reformer 1866 och 1905 fick utomäktenskapliga
barn genom lagen den 14 juni 1917 (nr 376) om barn utom äktenskap full
likställighet med barn i äktenskap i fråga om det arvsrättsliga förhållandet
till modern och hennes släktingar. Enligt samma lag hade trolovningsbarn
arvsrätt efter fadern och ärvdes av honom som barn i äktenskap. Bestäm
melserna i 1917 års lag intogs oförändrade i lagen den 8 juni 1928 (nr 279)
om arv. Genom denna lag infördes dessutom möjligheten till arvsrättsför-
klaring av fadern. De i 1928 års lag intagna bestämmelserna om arvsrätt för
barn utom äktenskap överfördes oförändrade till ärvdabalken 1958.
Tidigare reformförslag
Sedan barn utom äktenskap 1917 blivit fullt likställda med barn i äkten
skap i fråga om det arvsrättsliga förhållandet till modern och hennes släk
tingar har det varit ett ständigt aktuellt önskemål att införa arvsrätt för de
utomäktenskapliga barnen också efter fadern och hans släktingar. En när
mare redogörelse för frågans tidigare behandling lämnas i ärvdabalkssak-
kunnigas betänkande med förslag till ärvdabalk (SOU 1954: 6 s. 80). Fram
ställningen i det följande begränsas till frågans behandling under senare år.
I förslaget till ärvdabalk (s. 88) anförde ärvdabalkssakkunniga att vidgad
arvsrätt statistiskt sett skulle bli av liten ekonomisk betydelse för de utom
äktenskapliga barnen. De ideella hänsynen vägde dock tyngre än de ekono
miska. Det var stötande för tidens betraktelsesätt att barn skulle ha olika
arvsrättslig ställning om de var födda utom eller inom äktenskap. Största
möjliga likhet på arvsrättens område kunde enligt de sakkunniga bidra till
att barn inom och utom äktenskap blev socialt jämbördiga. Vidgad arvsrätt
för de utomäktenskapliga barnen kunde i viss mån strida mot uppfattningen
att arvsrätten grundas inte bara på blodsbandet utan även på social och
ekonomisk samhörighet med arvlåtaren. När det gällde arvsrätt för egna
barn vägde dock själva släktskapen så tungt att man fick bortse från att det
utomäktenskapliga barnet ofta inte hade sådan samhörighet med fadern.
Arvsrätt borde föreligga också efter faderns släktingar. Även rätt till arv
efter barnet borde i princip vara obegränsad. I ett särskilt fall borde dock
sådant s. k. bakarv inte förekomma, nämligen då barnet avlats genom våld
täkt eller annan sedlighetsförbrytelse. Visserligen kunde abort ske i sådana
fall. Men när denna möjlighet inte utnyttjades skulle det vara uppenbart
motbjudande om gärningsmannen fick ekonomisk vinning av brottet.
De sakkunniga framhöll att de starkaste skälen mot lika arvsrätt för barn
inom och utom äktenskap tidigare hade varit av praktisk art. Reglerna för
fastställande av faderskap hade inte ansetts medföra så säkra resultat att
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
arvsrätt kunnat grundas på dem. Med de ändringar i faderskapsreglerna
som de sakkunniga föreslog skulle emellertid fastställda faderskap i betyd
ligt större utsträckning än tidigare komma att stämma överens med det
biologiska faderskapet. Kvarstående ovisshet om faderskapet borde inte
hindra en utvidgad arvsrätt. Som tidigare har framgått ansåg de sakkunniga
inte heller att hänsyn till efterlevande hustru borde hindra arvsrättsrefor-
men. Verkningarna för hustrun i mindre bon skulle i viss utsträckning mild
ras om de sakkunnigas förslag till ändring av 13 kap. 12 § giftermålsbalken
genomfördes.
De sakkunniga förordade således att särbestämmelserna om barn utom
äktenskap skulle utgå ur ärvdabalken. De regler i balken som avsåg släk
tingars arvsrätt skulle därigenom komma att tillämpas även på personer
som var besläktade genom utomäktenskaplig födelse. Emellertid föreslogs
en specialregel om att den som dömts för våldtäkt inte skulle ha rätt till
arv efter det barn, som avlats genom gärningen, eller efter dess avkomling.
Detsamma skulle gälla för barnets fädernefränder.
De sakkunniga framhöll (s. 127) att det i och för sig var önskvärt att
den nya arvsordningen, i enlighet med allmänna arvsrättsliga principer,
tillämpades på alla arvfall efter ikraftträdandet och således oavsett om
barnet var fött före ikraftträdandet. En förutsättning härför var emellertid
att de gamla och nya arvsreglerna anknöt till likvärdiga rättsfakta. Frånsett
fallen med trolovningsbarn eller arvsrättsförklaring var förutsättningen inte
uppfylld. Både när underhållsskyldigheten till barn utom äktenskap enligt
gällande lag fastställdes genom dom och när den grundades på avtal kunde
faderskapet vara osäkert. Genom den medicinska forskningens framsteg
syntes man för framtiden ha fått tillräckligt säker grund för att ge de
utomäktenskapliga barnen arvsrätt. Men detta kunde inte föranleda att
man gav arvsrätt åt barn för vilka faderskapet fastställts enligt äldre lag.
En annan betydelsefull omständighet i sammanhanget var enligt de sak
kunniga att det i stor utsträckning saknades uppgift i folkbokföringen om
en man hade barn utom äktenskap. Före den 1 januari 1918 skulle någon
anteckning om sådant barn över huvud taget inte göras vid faderns namn
i församlingsboken. Efter denna tidpunkt var präst skyldig att anteckna
barnet vid faderns namn i församlingsboken sedan faderskapet fastställts.
Denna anteckning hade emellertid i allmänhet inte kommit att tas in i
faderns flyttningsbetyg. Så snart han flyttat kunde man bara genom att
göra efterforskningar i tidigare kyrkobokföringsorter få reda på om han
hade något utomäktenskapligt barn. Efter den 1 januari 1947 skulle vid
faderns namn i församlingsboken och i hans personakt antecknas hans
trolovningsbarn och barn för vilka han avgett arvsrättsförklaring men
inte andra utomäktenskapliga barn. Eftersom flyttningsbetyg utskrevs på
grundval av personakten, kunde det alltså bero på tillfälliga omständig
heter om ett utomäktenskapligt barn var känt och kunde kallas till boupp
61
teckning och arvskifte. Det skulle ofta kunna inträffa att arvskiften fick
rivas upp. Det borde enligt de sakkunniga därför endast komma i fråga
att tillämpa de nya arvsreglerna retroaktivt i sådana fall där faderskapet
var lika säkert som om det fastställts enligt den föreslagna nya ordningen
och där registrering skett. En retroaktiv lagtillämpning medförde emellertid
allmänt sett vissa olägenheter. Sådana skulle alltid finnas om den nya arvs
ordningen skulle gälla redan födda barn. Om ett utomäktenskapligt barn
fötts under en tid då rättsverkningarna av faderskapet huvudsakligen
bestod i underhållsskyldighet, måste fadern ha svårt att förstå att barnet
genom ändrad lag också kunde få arvsrätt efter honom.
De sakkunniga fann sammanfattningsvis att övervägande skäl talade
för den huvudregeln att äldre lag skulle gälla när ett utomäktenskapligt
barn var fött innan nya lagen trätt i kraft, oavsett om arvlåtaren dött efter
ikraftträdandet.
I fråga om trolovningsbarn och barn för vilka arvsrättsförklaring skett
var läget ett annat. I regel var man inte osäker om faderskapet och registre-
ringsfrågan var mera fördelaktig. Arvsrätt fanns redan mellan barnet och
fadern. Den nya ordningen skulle bara innebära den förändringen att arvs
rätt skulle finnas också mellan barnet och fädernefränderna. De nya arvs
reglerna borde därför tillämpas då barnet var trolovningsbarn eller arvs
rättsförklaring skett och arvlåtaren dött efter nya lagens ikraftträdande.
När arvlåtaren var annan än fadern borde också fordras att fadern levde
när lagen trädde i kraft. Om han avlidit dessförinnan hade de arvsrätts
liga verkningarna som enligt äldre lag följde av trolovning eller arvsrätts
förklaring redan spelat ut sin roll. Det var inte påkallat att trots detta
låta barnet och fädernefränderna få rätt till arv efter varandra.
En av de sakkunniga, justitierådet Walin, avgav ett särskilt yttrande
(s. 217). Han förklarade att det för allmänheten och särskilt de berörda
barnen inte skulle bli lätt att godta att barnets födelsedatum skulle vara
utslagsgivande i frågan om arvsrätt efter fader och fädernefränder. Barn
födda utom äktenskap före nya lagen måste känna det som en ännu större
orättvisa att de skulle bli uteslutna från arvsrätt när senare födda barn
hade sådan rätt. Dessvärre skulle det inte bli fråga om en kortvarig olägen
het. Motsättningen skulle komma att visa sig allra starkast 30, 40 och 50 år
efter det nya lagen trätt i kraft. Då skulle det bli vanligast att de olika reg
lerna för utomäktenskapliga barns arvsrätt tillämpades samtidigt. Att barn
födda utom äktenskap före nya lagen skulle lyda under en äldre lagstift
ning kunde bara sakligt motiveras med att lagstiftaren fann faderskapet
osäkert i dessa fall. Detta föreföll svårbegripligt när föräldrarna levt sam
man eller det inte varit tvekan om faderskapet. När föräldrarna till utom
äktenskapliga barn sammanbodde kunde det hända att de hade barn födda
både före och efter nya lagens ikraftträdande. Var barnen inte trolovnings
barn skulle olika arvsregler gälla inom syskonkretsen. Frågan om fader
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
62
skap, som fastställts enligt äldre regler, borde grunda rätt till arv berodde
delvis på om man ansåg att rätt till arv borde ha en säkrare grund än rätt
till underhåll. Walin fann inte att skillnaden var så stor mellan de olika
rättsföljderna. Det kunde därför sättas i fråga om inte faderskapet fastställt
enligt den äldre ordningen i princip borde grunda rätt till arv efter fader
och fädernefränder. Det rättsligen fastställda faderskapet överensstämde ju
i flertalet fall med det biologiska.
I fråga om arvsrätt för utomäktenskapliga barn födda före nya lagens
ikraftträdande föreslog Walin följande. Om faderskapet bestämts enligt
de föreslagna nya reglerna skulle barnet ha arvsrätt enligt den nya arvs
ordningen. De barn vars faderskap fastställts enligt äldre lag skulle kunna
anmäla anspråk på arvsrätt i varje särskilt fall. Om arvsanspråket bestreds
skulle barnet kunna få en rätt begränsad till laglotten, men endast under
förutsättning att faderskapet ansågs vara ungefär lika säkert som om det
fastställts enligt den nya ordningen. I händelse av tvist fick frågan prövas
av domstol. Om barnet avlidit före arvlåtaren skulle dess avkomlingar ha
samma rätt till arv som barnet.
De sakkunnigas förslag om utvidgad arvsrätt för utomäktenskapliga barn
godtogs i princip av det stora flertalet remissinstanser. En del av dessa
ansåg emellertid att förslaget inte borde genomföras förrän man kunde
fastställa faderskapet till barn utom äktenskap med i varje fall betydligt
större säkerhet än dittills. Andra menade att en förutsättning för att ge
nomföra förslaget var att efterlevande make fick en väsentligt tryggare ställ
ning än enligt de sakkunnigas förslag. Några remissinstanser avstyrkte
förslaget av principiella skäl. De erinrade om att principen om samhörig
heten i sociala och ekonomiska förhållanden som arvsrättens egentliga grund
föranlett dels att efterlevande make fått arvsrätt och dels att kusiner och
avlägsnare släktingar avstängts från arvsrätt. Någon samhörighet fanns i
allmänhet inte och kunde inte framtvingas mellan utomäktenskapliga barn
och deras verkliga eller presumtiva fäder. Principen om likställighet kunde
därför inte utan vidare tillämpas i fråga om utomäktenskapliga barns arvs
rätt.
Sakkunnigmajoritetens förslag till övergångsbestämmelser tillstyrktes el
ler lämnades utan erinran i det övervägande flertalet remissyttranden. Från
flera håll uttalades dock sympati för det av Walin förordade systemet. Man
framhöll att majoritetens förslag kunde medföra allvarliga olägenheter. Det
var angeläget att de nya arvsbestämmelserna snarast kunde tillämpas. Av
principiella skäl var därför Walins lösning att föredra. Men då denna syntes
vara mera komplicerad borde man i enkelhetens intresse följa majoritetens
förslag. Från några håll förordades att de nya arvsreglerna gjordes tillämp
liga på barn födda före nya lagen i något större utsträckning än enligt
majoritetsförslaget. De nya arvsreglerna borde gälla barn för vilka fader
skapet fastställts enligt den nya ordningen. Några remissinstanser ansåg
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
63
att övergångsbestämmelserna i huvudsak borde följa Walins linje. Det skul
le vara olyckligt att under en lång följd av år ha olika arvsregler beroende
på när barnet var fött. Såvitt möjligt borde enhetliga normer gälla för alla
utomäktenskapliga barn. En närmare redovisning av remissyttrandena läm
nas i prop. 1958 A: 144 s. 74 och s. 143.
I remiss till lagrådet år 1955 konstaterade dåvarande departementschefen
att det av stora befolkningsgrupper betraktats som en ur rättvisesynpunkt
ofrånkomlig reform att arvsrätt infördes för de utomäktenskapliga barnen
efter fader och fädernefränder (prop. 1958 A: 144 s. 96).
Han uttalade i huvudsak följande. Det var ett etiskt rättvisekrav att barn
inom och utom äktenskap i möjligaste mån blev likställda. Samhället borde
inte genom sin lagstiftning eller på annat sätt medverka till en uppdelning
av barnen i en bättre och en sämre lottad grupp. Att upphäva de utomäkten
skapliga barnens särställning i fråga om arvsrätt skulle bidra till social lik
ställighet mellan barn inom och utom äktenskap. Genom att införa arvsrätt
efter fader och fädernefränder skulle man även slå fast faderns samband
med barnet. Man kunde därigenom medverka till att hans känsla av ansvar
för barnets uppfostran och framtid stärktes. Visserligen hade arvsrätten
från rent ekonomisk synpunkt liten betydelse i flertalet fall. Men då fadern
eller om han var död någon av hans släktingar efterlämnade kvarlåtenskap
av värde måste det för det utomäktenskapliga barnet verka orättvist att
arvet helt skulle tillfalla faderns barn i äktenskap. — Endast få remissin
stanser hade avstyrkt de sakkunnigas förslag. Det hade gjorts gällande att
förslaget inte överensstämde med vad som var grunden för arvsrätten. Den
na skulle inte vara enbart blodsbandet utan den med blodsbandet i regel
förknippade sociala och ekonomiska samhörigheten. Denna tankegång låg
visserligen bakom åtgärden att upphäva arvsrätten för kusiner. Dessas
släktskap med arvlåtaren var dock tämligen avlägsen. När det gällde egna
barn vägde själva släktskapsförhållandet betydligt tyngre. Även efter skils
mässa hade inte sällan barnet mindre samhörighet med den ena av föräl-
rarna än med den andra. Förhållandet var liknande för de utomäktenskap
liga barnen. Särskilt då fadern gift sig med annan än barnets moder och fått
barn i äktenskapet var ofta samhörigheten dålig mellan honom och barnet
utom äktenskap. Den omständigheten att den sociala och ekonomiska sam
hörigheten mellan utomäktenskapliga barn och deras fäder ofta var svag
kunde inte anses vara något verkligt hinder mot förslaget. I varje fall kunde
argumentet inte få avgörande betydelse jämfört med de krav på rättslikhet
mellan olika grupper av barn som var det väsentliga skälet för reformen.
Ett barns härstamning på fädernet kunde i allmänhet inte fastslås med
absolut visshet. Detta gällde i princip i lika mån barn utom och inom äkten
skap, låt vara att någon tvekan om härstamningen vanligen inte uppstod
beträffande barn i äktenskap. Det var tydligen en bedömningsfråga om fast
ställande av faderskap kunde anses ske med sådan säkerhet att det kunde
Kungl. Maj:ts proposition nr 12k år 1969
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
grunda arvsrätt. Enligt departementschefens mening uppfyllde de av honom
framlagda förslagen till nya regler för fastställande av faderskap till barn
utom äktenskap tilräckligt stora krav från rättssäkerhetssynpunkt för att
arvsrätt efter fader och fädernefränder skulle kunna införas. För övrigt
spelade i de flesta fall arvsrätten ur ekonomisk synpunkt en mycket mindre
roll än rätten till underhållsbidrag från den antagne fadern.
Vidgad arvsrätt för utomäktenskapligt barn skulle medföra att andra ar
vingar fick motsvarande minskning i sin rätt till arv. Det mest ömmande fal
let var då den avlidne mannen efterlämnade endast hustru och barn utom
äktenskap. Den hälft av boet som hustrun enligt gällande rätt fick i arv
kom i stället att tillfalla barnet. Detta resultat kunde verka särskilt stötande
om egendomen i boet förts in av hustrun och hon inte känt till barnets exi
stens. Det borde ur folkbokföringen kunna utläsas om en man var far till
barn utom äktenskap. Nödvändiga författningsändringar för en sådan re
form kunde genomföras på administrativ väg. Såväl trolovad som hustru
borde alltså utan svårighet kunna få uppgift om fästmannen eller maken
hade utomäktenskapliga barn. Därmed skapades underlag för att hon skulle
kunna skydda den egna egendomen, i första hand genom äktenskapsförord.
I detta sammanhang erinrade departementschefen också om sitt förslag till
ändring av 13 kap. 12 § giftermålsbalken. Vidare pekade han på möjlig
heten att tillgodose efterlevande hustru genom testamente. Mot bakgrund av
nu angivna förhållanden ansåg han att det knappast mötte avgörande be
tänkligheter med hänsyn till efterlevande makes rättsställning att införa
lika arvsrätt för barn i och utom äktenskap.
Det arvsrättsliga förhållandet mellan utomäktenskapligt barn och dess
fädernefränder var av mindre betydelse. I allmänhet överlevde fadern sina
föräldrar och arvfall efter avlägsnare fädernefränder var sällsynta. En be
gränsning av det utomäktenskapliga barnets arvsrätt till att gälla bara arv
efter fadern skulle innebära att en tillfällighet skulle komma att avgöra om
barnet fick del i fädernefrändernas kvarlåtenskap. Den allvarligaste olägen
heten med en begränsning var emellertid att en principiell olikhet mellan
barn utom och inom äktenskap skulle stå kvar.
Departementschefen godtog i enlighet härmed de sakkunnigas förslag att
barn utom äktenskap i arvsrättsligt hänseende helt skulle likställas med
barn i äktenskap och att särbestämmelserna om utomäktenskapliga barn
skulle utgå ur ärvdabalken. Han anslöt sig också till förslaget att bakarv
inte fick förekomma för fader och fädernefränder till barn som avlats i
våldtäkt.
Beträffande övergångsbestämmelserna till den nya arvsordningen fram
höll departementschefen (s. 150) att det i och för sig var önskvärt att
de nya arvsreglerna i enlighet med gängse princip And ändring i arvsord
ningen tillämpades vid alla arvfall efter nya lagens ikraftträdande. Man
sknlle därigenom snarast möjligt göra barn födda inom och utom äktenskap
65
jämställda i fråga om arvsrätt. Det var allmän enighet om att den nya lagen
skulle tillämpas fullt ut i fråga om trolovningsbarn och barn för vilket fa
dern avgett arvsrättsförklaring, när fadern levde vid lagens ikraftträdande.
Vad angick övriga utomäktenskapliga barn var det däremot tydligt, att den
allmänna principen vid införande av nya arvsregler inte kunde tillämpas
utan vidare. Någon meningsskiljaktighet förelåg inte på denna punkt. Man
fick här särskilt ta hänsyn till att faderskapen var osäkra när de fastställts
enligt äldre lag och även till att det i stor utsträckning saknades uppgift
i den äldre folkbokföringen om en man hade barn utom äktenskap. Departe
mentschefen hade i och för sig starka sympatier för Walins lösning då enligt
hans mening utomäktenskapliga barn i största möjliga utsträckning borde
jämställas med barn i äktenskap. Enligt Walins förslag skulle likställighet
i många fall uppnås tidigare än enligt majoritetens förslag. Man kunde dock
göra allvarliga invändningar mot Walins system. Det var betänkligt att
arvsrätten skulle bero på en åtgärd från barnets sida. Det stred mot grund
satsen att en i förväg bestämd arvsordning skall finnas. Särskilt allvarligt
var att systemet innebar att ett tidigare fastställt faderskap skulle kunna om
prövas. Detta kunde få högst otillfredsställande följder ur mänsklig och
praktisk synpunkt. Departementschefen ansåg därför övervägande skäl tala
mot den av Walin föreslagna lösningen och anslöt sig till sakkunnigmajori
tetens förslag.
Vid behandlingen i lagrådet år 1955 mötte förslaget om lika arvsrätt för
barn inom och utom äktenskap starkt motstånd (prop. 1958 A: 144 s. 321).
Lagrådet anförde i huvudsak följande.
Förslaget överensstämde inte med de principer som legat till grund för
1928 års lag om arv, nämligen att arvsrätten var grundad i den sociala
och ekonomiska samhörigheten mellan arvlåtare och arvinge. Den var en
följd av nära släktskap, sammanlevnad som äkta makar eller adoptivför-
hållande. Mellan fadern och det utomäktenskapliga barnet fanns i allmän
het inte sådan samhörighet. Det fick anses uteslutet att den allmänna
uppfattningen nu skulle fästa större avseende vid blodsbandet än tidigare.
Utan verklig samhörighet mellan arvlåtare och arvinge kunde arvsrätten
inte fylla uppgiften att främja den ekonomiska och sociala kontinuiteten
mellan dem. Olikheten i fråga om inom- och utomäktenskapliga barns
aivsrätt var därför knappast oförsvarlig från principiell och etisk synpunkt.
Bara ett fåtal remissinstanser hade emellertid avstyrkt förslaget. Detta
tydde på att det var ett önskemål i vida kretsar att barn inom och utom äk
tenskap fick samma arvsrätt. De utomäktenskapliga barnen hade redan
i stor utsträckning likställts med barn i äktenskap. Detta kunde vara ett
motiv att så långt möjligt undanröja den rättsolikhet som fanns kvar. På
grund av samhällsutvecklingen i det hela borde därför principiella skäl
inte längre hindra att de utomäktenskapliga barnen i fråga om arvsrätt
blev likställda med barn i äktenskap.
5—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 12b
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
Mot fördelarna med en reform måste emellertid vägas de nackdelar som
en utvidgad arvsrätt skulle medföra. Bl. a. skulle på grund av svårigheten
att säkert fastställa det biologiska faderskapet ett utomäktenskapligt barn
kunna komma att ärva en man som inte var dess biologiske fader. Lag
rådet kunde inte tillstyrka departementschefens förslag till ändringar i fa-
derskapsreglerna. De föreslagna reglerna skulle f. ö. inte i tillräckligt
hög grad öka säkerheten vid fastställande av faderskap. I tvivelaktiga fall
skulle alltjämt finnas risk för att faderskapet fastställdes i strid mot det
verkliga förhållandet. Denna risk syntes alltför stor för att man skulle
kunna grunda nya viktiga rättsverkningar på fastställandet. Svårigheten
att tillräckligt säkert fastställa faderskapet ansåg lagrådet därför fort
farande vara ett avgörande hinder mot arvsrättsreformen. Redan enligt
gällande rätt kunde ett misstag vid faderskapets fastställande medföra
att en man felaktigt ålades underhållsskyldighet. Denna var visserligen
för honom i de flesta fall mer kännbar än utsikten att barnet en gång
skulle ärva honom. Det var dock inte försvarligt att införa regler enligt
vilka det felaktiga faderskapet skulle få ytterligare följder som närmast
drabbade faderns efterlevande familj.
Enligt lagrådet var vidare den föreslagna arvsrättens verkningar för
efterlevande hustru i mindre bon ett problem som särskilt borde uppmärk
sammas. Det var särskilt ömmande när den avlidne mannen förutom barn
utom äktenskap efterlämnade bara hustru. Oavsett svårigheten att säkert
fastställa faderskapet borde enligt lagrådets mening en reform i arvsfrå
gan anstå till dess man vidtagit åtgärder som gav efterlevande hustru en
väsentligt bättre ställning än vad departementschefen föreslagit.
När frågan om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt prövades på nytt
kunde man enligt lagrådet överväga att begränsa reformen till fall där
tvivel inte rådde om faderskapet. Barn för vilka faderskapet fastställts
genom erkännande skulle kunna få arvsrätt. Vidare skulle till de arvsbe-
rättigade kunna hänföras de fall där faderskapet fastställts genom dom
och domstolen inte funnit anledning till tvivel om faderskapet. När dom
stolen tvivlat om att barnet avlats av svaranden skulle den i domen förklara
att arvsrätt inte skulle finnas. Genom en sådan ordning skulle själva
principen om arvsrätt bli inskriven i lagen och de flesta utomäktenskapliga
barn i fråga om arvsrätt bli likställda med barn i äktenskap.
I proposition med förslag till ärvdabalk år 1958 framhöll min företrä
dare i sitt anförande till statsrådsprotokollet (prop. 1958 A: 144 s. 350)
att han inte kunde dela lagrådets principiella uppfattning i frågan om de
utomäktenskapliga barnens arvsrätt. Starka principiella skäl talade för
den ståndpunkt som intagits i det till lagrådet remitterade förslaget. Inte
heller ansåg han att de begränsade möjligheterna att säkert fastställa det
biologiska faderskapet borde vara ett avgörande skäl mot arvsrättsrefor
men. Han utgick därvid från att man skulle kunna fastställa faderskap
med större säkerhet genom en reform av förfarandet i faderskapsmål..
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
67
En omständighet som måste beaktas var emellertid att efterlevande ma
kes rätt i boet vid den andra makens död inte var tillfredsställande regle
rad. Redan i lagrådsremissen hade anförts att goda skäl kunde åberopas
för att ge efterlevande hustru större trygghet än som följde av utvidg
ningen av 6 000-kronorsregeln. Lagrådet hade uttalat att en utvidgning
av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt i varje fall borde anstå till dess
nya regler kommit till för att skydda efterlevande makes rätt i boet. Även
han hade kommit till den uppfattningen att frågan om efterlevande makes
rätt först borde lösas. Trots de starka principiella skäl som talade för att
de utomäktenskapliga barnen i fråga om arvsrätt likställdes med barn i äk
tenskap ansåg han sig inte kunna föreslå en ändring i lagstiftningen på
denna punkt.
Famil jer ätt skommittén
De av kommittén föreslagna förbättringarna av efterlevande makes rätts
ställning undanröjer enligt kommitténs mening de betänkligheter som med
hänsyn till efterlevande makes intresse tidigare anförts mot en utvidgad
arvsrätt för utomäktenskapliga barn. Svårigheterna att säkert fastställa
det biologiska faderskapet till sådant barn bör inte hindra arvsrättsrefor-
men. Mot bakgrund av det sagda och på de skäl som i tidigare samman
hang anförts för en sådan reform förordar kommittén att utomäktenskap
liga barn i fråga om arvsrätt likställs med barn i äktenskap. Kommittén
föreslår därför att särbestämmelserna i 4 kap. ärvdabalken om arvsrätt
för barn utom äktenskap får utgå. I anslutning härtill förordar kommittén
också att specialreglerna i 8 kap. om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap
för barn utom äktenskap skall upphävas.
I fråga om övergångsbestämmelserna för den nya arvsordningen anslu
ter sig kommittén till ärvdabalkssakkunnigas majoritet och till 1955 års
lagrådsremiss. Beträffande skälen härför hänvisar kommittén till de sak
kunnigas betänkande och remissen till lagrådet.
Remissyttrandena
Familj erättskommitténs förslag biträds i princip eller lämnas utan erin
ran av det helt övervägande antalet remissinstanser. Hit hör bl. a. hovrät
terna, socialstyrelsen, kammaradvokatfiskalsämbetet, länsstyrelserna i Kro
nobergs, Hallands, Gävleborgs och Norrbottens län, rådhusrätterna i Stock
holm, Göteborg och Malmö, barnavårdsnämnderna i Stockholm, Malmö och
Halmstad, domareföreningarna, Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister,
Folksam, Högerpartiets kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvin
noförbund och RFSU.
Den föreslagna arvsrättsreformen avstyrks av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, en minoritet inom domareföreningarna, advokatsamfundet
och handelskamrarna.
Många av de remissinstanser som biträder förslaget betecknar detta som
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
68
angeläget från social rättvisesynpunkt. Hovrätten över Skåne och Blekinge
framhåller att frågor om arvsrätt och fördelningsprinciper numera i allt
mindre grad har renodlad ekonomisk innebörd och ofta har mer att göra
med erkännandet av individens mänskliga värde.
Flera av de positivt inställda remissinstanserna uppehåller sig vid de
betänkligheter som man tidigare anfört mot arvsrättsreformen med hänsyn
till dess inverkan på efterlevande makes rättsliga ställning och svårigheterna
att säkert fastställa faderskapet till ett utomäktenskapligt barn.
Familjerättskommitténs uttalande att betänkligheterna i fråga om efter
levande makes ställning får anses undanröjda genom de av kommittén före
slagna ändringarna i giftermålsbalken och ärvdabalken möter ingen in
vändning. Hovrätten för Västra Sverige förutsätter att efterlevande makes
rätt stärks i tillbörlig mån. Enligt Svea hovrätt bör efterlevande makes in
tresse inte hindra reformen, i varje fall inte om huvuddelen av de föreslagna
ändringarna genomförs. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att efter
levande makes ställning förbättras tillräckligt även med den lösning av
denna fråga som hovrätten förordat.
Flera remissinstanser, bl. a. hovrätterna, socialstyrelsen, länsstyrelserna i
Hallands, Gävleborgs och Norrbottens län, rådhusrätterna i Stockholm och
Göteborg samt Föreningen Sveriges rättshjälps jurister, anser det vara en
förutsättning för arvsrättsreformen att faderskapet till utomäktenskapliga
barn kan fastställas med större säkerhet än för närvarande. Barnavårds
nämnden i Malmö anser detta vara ett framträdande rättssäkerhetskrav.
Göteborgs rådhusrätt vänder sig mot kommitténs uttalande att svårigheten
att fastställa faderskapet inte bör vara avgörande för frågan om införande
av arvsrätt. Det förefaller otänkbart att lagstiftaren skulle kunna avfärda
problemet så lättvindigt. Uttalandet ter sig enligt rådhusrättens mening när
mast stötande med tanke på de talrika fall då modern under konceptions-
tiden har haft samlag med två eller flera män och ingen av dem är mer
sannolik fader än den andra. I likhet med kommittén anser däremot do
mareföreningarna att svårigheterna att säkert fastställa det biologiska fa
derskapet inte bör hindra arvsrättsreformen. Föreningarna understryker
emellertid, liksom Stockholms rådhusrätt, angelägenheten av att alla från
vetenskaplig synpunkt godtagbara möjligheter utnyttjas då det gäller att
fastställa faderskapet.
Frågan om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt hänger enligt Stock
holms rådhusrätt i viss mån samman med frågan om laglottsinstitutets be
stånd. Om detta avskaffades skulle vissa betänkligheter mot den utvidgade
arvsrätten bortfalla.
Stockholms rådhusrätt och Svenska bankföreningen finner det tveksamt
om utomäktenskapliga barn bör få arvsrätt efter fädernefränder men vill
inte motsätta sig kommitténs förslag. Rådhusrätten påpekar att fäderne
fränder ofta torde sakna möjlighet att skaffa sig kännedom om förekomsten
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
69
av utomäktenskapliga barn inom den arvsberättigade släktkretsen. Enligt
bankföreningen kan arvet under sådana omständigheter komma att för
delas på annat sätt än arvlåtaren skulle ha önskat.
De remissinstanser, som avstyrker kommittéförslaget, framhåller att
arvsrättsreformen inte stämmer överens med vad som numera antas vid
sidan av blodsbandet vara grunden för arvsrätten, nämligen den med blods
bandet förenade sociala och ekonomiska samhörigheten. Enligt advokat
samfundet har blodsbandet som grund för arvsrätten alltmera minskat i
betydelse. Kontakten mellan en fader och hans utomäktenskapliga barn
inskränks i regel till att fadern fullgör sin underhållsskyldighet. I de un
dantagsfall då en verklig personlig kontakt uppehålls har fadern möjlig
het att tillgodose barnet genom adoption, arvsrättsförklaring eller testa
mente. Stockholms rådhusrätt uttalar sig i samma riktning men vill inte
ställa sig avvisande till kommittéförslaget.
I den principiella fragan om likställighet mellan olika grupper av barn
anser advokatsamfundet att utvecklingen nu nått därhän att man i vårt
land inte behöver tillgripa arvsrättsliga regler för att skapa social jämställd
het mellan barn i och utom äktenskap. Enligt samfundets mening är inte
arvsrätten utan en persons ekonomiska och sociala förhållanden under
uppväxttiden avgörande för det sociala anseendet. Handelskamrarna uttalar
sig i samma riktning.
Som skäl mot en arvsrättsreform anför de kritiska remissinstanserna
även svårigheten att med tillräcklig säkerhet fastställa faderskap till barn
utom äktenskap.
De riktlinjer för en begränsad arvsrättsreform som lagrådet angav 1955
berörs i några remissyttranden. Enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län är det
oriktigt att inkräkta på de inomäktenskapliga barnens intressen om fader
skapet till barn utom äktenskap är tvivelaktigt. Det bör därför anförtros
åt domstol att bestämma om arvsrätt skall inträda när den förmodade bar
nafadern inte har erkänt faderskapet. Svea hovrätt hävdar att arvsrätten
inte bör inskränkas enligt lagrådets riktlinjer. Enligt Göta hovrätt finns
inget hinder för att införa arvsrätt i de fall då fadern erkänner barnet som
sitt.
Svea hovrätt och hovrätten för Västra Sverige påpekar att i lagrådsremis-
sen 1955 ingick ett förslag att fader och fädernefränder inte skulle ha rätt till
arv efter barn som avlats genom våldtäktsbrott. Hovrätterna förordar att
en regel härom nu införs.
Familjerättskommitténs förslag till övergångsbestämmelser möter i all
mänhet ingen erinran. Enligt Stockholms rådhusrätt är kommittéförslaget
visserligen i och för sig otillfredsställande. En i allo rättvis lösning skulle
dock bli så komplicerad att rådhusrätten avstått från att föreslå något
annat än kommittén.
Barnavårdsnämnden i Stockholm vill däremot inte godta den föreslagna
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
70
ordningen. Den skulle enligt nämndens mening bidra till att konservera en
social orättvisa, som redan existerat alltför länge. Stadskollegiet i Stockholm
uttalar sig i samma riktning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
Vissa särskilda frågor
Utomäktenskaplign barns släktnamn
Nuvarande ordning m. m. I namnlagen den It oktober 1963 (nr 521)
finns regler om förvärv av släktnamn. Barn i äktenskap bär i princip fa
derns släktnamn. Om barn som fyllt aderton år erhåller äktenskaplig börd
genom att föräldrarna ingår äktenskap med varandra får barnet faderns
släktnamn först efter anmälan hos pastor. Barn i äktenskap som inte har
fyllt aderton år kan genom anmälan hos pastor anta det släktnamn modern
hade som ogift under förutsättning att rätten har funnit namnbytet vara
förenligt med barnets bästa. Har barnet fyllt aderton år kan det efter an
sökan hos namnmyndigheten erhålla moderns släktnamn om särskilda
skäl talar för det (1 §).
Barn utom äktenskap förvärvar vid födelsen moderns släktnamn. Har mo
dern förvärvat sitt namn genom vigsel eller har hon under äktenskapet ge
nom anmälan hos pastor antagit mannens släktnamn, kan barnet genom
anmälan hos pastor anta det släktnamn modern hade som ogift. Är utom-
äktenskapligt barn trolovningsbarn eller har fadern medgivit att det för
värvar hans namn, kan barnet genom anmälan hos pastor anta faderns
släktnamn (2 §).
Faderns medgivande att barn utom äktenskap antar hans släktnamn
kan lämnas samtidigt med och på samma sätt som erkännande av faderska
pet. Har medgivande inte lämnats i den ordningen när anmälan om namnet
sker, skall medgivandet lämnas antingen muntligen inför pastor hos vilken
anmälningen sker eller också skriftligen med vittnen (40 §). I fråga om
barn som inte fyllt aderton år görs anmälan av vårdnadshavaren (42 §).
Under förarbetena till namnlagen berördes den principiella frågan om
utomäktenskapligt barns rätt till faderns släktnamn av namnrättskommit-
tén, vars förslag till namnlag (SOU 1960:5) låg till grund för den nya
namnlagstiftningen. Kommittén uttalade sålunda att den, med hänsyn till
att gällande presumtionsregler vid bestämmande av faderskap innefattade
avsevärda osäkerhetsmoment, inte hade ansett sig kunna föreslå en så vitt
gående reform som att barnet gavs ovillkorlig rätt till faderns släktnamn.
Kommittén ansåg dock att det i princip inte borde finnas någon skillnad
mellan utomäktenskapligt och inomäktenskapligt barns rätt i detta hän
seende.
Ärvdabalkssakkunnigas förslag m. m. Även före namnlagens ikraftträ
dande gällde att trolovningsbarn hade rätt att förvärva faderns släktnamn,
71
under det att andra utomäktenskapliga barn kunde göra det endast med
faderns medgivande. Ärvdabalkssakkunniga ansåg det önskvärt att utom
äktenskapliga barn erhöll rätt till faderns släktnamn (SOU 1954: 6 s. 176).
Eftersom sådana barn regelmässigt lever tillsammans med sin moder var
det dock i allmänhet fördelaktigast för både barnet och modern att barnet
bar moderns namn. De sakkunniga föreslog därför att utomäktenskapliga
barn skulle vid födelsen få moderns namn. Den som hade vårdnaden om
barnet, eller barnet själv om det hade fyllt 21 år, skulle dock ha rätt att
bestämma att barnet skulle bära faderns släktnamn. Därmed skulle utom
äktenskapliga barn även på detta område nå principiell likställighet med
barn i äktenskap.
Under remissbehandlingen av ärvdabalkssakkunnigas betänkande läm
nades förslaget om utomäktenskapligt barns släktnamn utan erinran i
flertalet yttranden. Bland dem som uppehöll sig vid frågan ställde sig
dock de flesta kritiska. Man framhöll bl. a. att frågan om utomäktenskap
ligt barns släktnamn inte hade något särskilt samband med frågan om bar
nets rätt till arv. Det gemensamma familjenamnet sades vara ett uttryck
för en samhörighet som i regel inte fanns mellan ett utomäktenskapligt
barn och dess fader.
I 1955 års lagrådsremiss uttalade föredragande departementschefen att
frågan om utomäktenskapligt barns arvsrätt och frågan om sådant barns
släktnamn inte var direkt avhängiga av varandra (prop. 1958 A: 144 s.
229). Bakgrunden för de väckta förslagen utgjordes emellertid i båda fal
len av strävandena att i görligaste mån utjämna den från principiell och
etisk synpunkt oförsvarliga åtskillnaden mellan olika grupper av barn.
Trots att det kunde råda delade meningar om riktigheten av att utsträcka
dessa strävanden till att avse även frågan om barnets namn ansåg departe
mentschefen likväl att övervägande skäl talade för de sakkunnigas förslag.
Han biträdde därför förslaget. Eftersom utomäktenskapligt barn som hade
fötts före den nya lagstiftningens ikraftträdande inte generellt skulle få
arvsrätt efter fader och fädernefränder borde det enligt departements
chefens åsikt inte heller få annan rätt till faderns släktnamn än som hade
gällt dittills.
Lagrådet uttalade att, om någon förändring inte genomfördes i fråga
om utomäktenskapliga barns arvsrätt, den föreslagna ändringen av namn
bestämmelserna inte heller borde komma till stånd. Med anledning av att
Kungl. Maj :t inte föreslog riksdagen någon reform av arvsrättsreglerna kom
inte heller något förslag om ändring av namnbestämmelserna att fram
läggas för riksdagen.
Betånkandena. Varken i familj erättskommitténs eller i utredningsman
nens betänkande berörs frågan om utomäktenskapligt barns rätt till fa
derns släktnamn.
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1969
Trolovningsbarn
Nuvarande ordning. Barn utom äktenskap som har avlats i trolovning
eller vars föräldrar efter avlelsen har ingått trolovning med varandra är
trolovningsbarn. Om föräldrarna var så besläktade att äktenskap dem emel
lan måste återgå eller om endera var gift med annan, skall barnet likväl
anses som trolovningsbarn om föräldrarna eller en av dem var i god tro
(1 kap. 4 § föräldrabalken). Trolovningsbarnen är som tidigare nämnts
i två hänseenden bättre ställda än andra barn utom äktenskap. De har näm
ligen rätt till arv efter fadern (4 kap. 4 § ärvdabalken) och rätt att ta fa
derns släktnamn utan dennes samtycke (2 § andra stycket namnlagen).
Barns egenskap av trolovningsbarn kan fastställas genom erkännande
(3 kap. 4 § föräldrabalken) eller genom dom. Bestämmelser om talans väc
kande och om forum finns i föräldrabalken (3 kap. 3 § och 20 kap. 3 §).
Ärvdabalkssakkunnigas förslag m. m. Ärvdabalkssakkunnigas förslag tilj
ärvdabalk (SOU 1954: 6) innebar liksom även det år 1955 till lagrådet
remitterade förslaget att alla barn utom äktenskap skulle få samma arvs-
rättsliga ställning som barn i äktenskap och den rätt till faderns namn
som dittills endast hade tillkommit trolovningsbarn. Både de sakkunniga
(SOU 1954: 6 s. 136) och departementschefen (prop. 1958 A: 144 s. 161)
ansåg, att det under sådana omständigheter inte fanns någon anledning att
ha särskilda bestämmelser om trolovningsbarn. Eftersom utomäktenskap-
liga barn som fötts före lagens ikraftträdande enligt departementschefens
förslag inte skulle generellt likställas i arvsrättsligt hänseende med barn i
äktenskap, föreslog departementschefen emellertid en övergångsbestäm
melse enligt vilken äldre bestämmelser om trolovningsbarn skulle tillämpas
om barnet hade fötts innan den nya lagen hade trätt i kraft, övergångs
bestämmelsen innehöll dock ett undantag från regeln om äldre lags till
lämplighet. Talan om barnets egenskap av trolovningsbarn skulle nämligen
kunna upptas av domstol som enligt de samtidigt framlagda nya bestäm
melserna om fastställande av faderskap var behörig i mål om fastställande
av faderskapet till barnet.
Eftersom Kungl. Maj :t avstod från att föreslå riksdagen att de utom-
äkenskapliga barnens arvsrätt skulle reformeras kom inte heller något
förslag att framläggas för riksdagen om att bestämmelserna om trolov
ningsbarn skulle upphävas.
Betänkandena. Familjerättskommittén föreslår inte några ändringar i
fråga om trolovningsbarnen. Utredningsmannen berör inte heller frågan
i sitt betänkande men utgår i sitt förslag från att man även i fortsättningen
skall kunna föra talan om att ett barn skall förklaras vara trolovningsbarn.
73
Remissyttrandena. Frågan om särskilda bestämmelser om trolovnings-
barn behövs efter ett genomförande av arvsrättsreformen diskuteras i ett
par remissyttranden över utredningsmannens förslag. Stockholms rådhus
rätt och familjerättskommittén anser att tillräckliga skäl inte kommer att
föreligga att bibehålla sådana bestämmelser. Rådhusrätten åberopar att det
för bifall till skadeståndstalan enligt 1 kap. 3 § giftermålsbalken inte behövs
att barnet förklarats vara trolovningsbarn. Det ifrågasätts om enbart det
sociala värde dylik förklaring kan ha för moder och barn motiverar att
reglerna behålls. Familjerättskommittén föreslår att föräldrahalkens be
stämmelser om trolovningsbarn i det angivna läget får upphöra att gälla,
utom såvitt angår övergångsförhållanden. Kommittén framhåller att 2 §
namnlagen om trolovningsbarns namnrätt därvid får göras mera utförlig,
såvida inte barn utom äktenskap liksom enligt ärvdabalkssakkunnigas för
slag och 1955 års lagrådsremiss generellt kan få rätt att anta faderns släkt
namn.
Fredrika-Bremer-förbundet anser att 3 kap. 3 § föräldrabalken inte bör
ändras, förrän den namnrättsliga frågan prövats och alla barn utom äkten
skap eventuellt fått rätt att välja faderns släktnamn.
Kurtgl. Maj.ts proposition nr 12i år 1969
Departementschefen
Inledning
Det är ett gammalt önskemål att utomäktenskapliga barn skall få samma
rätt till arv som barn i äktenskap. F. n. är huvudregeln att ett barn utom
äktenskap inte ärver fadern eller hans släktingar.
Numera torde de flesta acceptera tanken på utvidgad arvsrätt för utom
äktenskapliga barn som ett självklart rättvisekrav. Men det har länge fun
nits ett starkt motstånd mot reformen. Även de som i och för sig har varit
beredda att godta principen om likställighet mellan olika kategorier av barn
har ofta förfäktat att en förbättring av de utomäktenskapliga barnens ställ
ning i arvsrättsligt hänseende måste föregås av eller kombineras med andra
reformer. Det har sagts att man först måste minska risken för felaktigt
fastställda faderskap och sörja för att efterlevande makes ekonomiska in
tressen blir bättre tillgodosedda än hittills i konkurrensen med barnens arvs
anspråk.
När ärvdabalkssakkunniga år 1954 lade fram förslag om lika arvsrätt för
barn i och utom äktenskap, föreslogs också vissa ändringar i reglerna om
fastställande av faderskap och i giftermålsbalkens bodelningsregler. I remiss
till lagrådet följande år anslöt sig dåvarande chefen för justitiedeparte
mentet i allt väsentligt till förslagen. Dessa utsattes emellertid för kraftig,
kritik från lagrådets sida. Lagrådet hade sålunda flera anmärkningar mot
de föreslagna faderskapsreglerna och ansåg dessutom att bestämmelserna
inte skulle öka säkerheten vid fastställande av faderskap i så hög grad som
74
Kiingl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
krävdes för ett genomförande av förslaget om lika arvsrätt för barn inom
och utom äktenskap. Oavsett svårigheterna att fastställa faderskapet borde
vidare arvsrättsreformen anstå tills åtgärder vidtagits för att ge efterle
vande make ett väsentligt bättre ekonomiskt skydd än departementsförsla-
get innebar.
När lagrådets yttrande anmäldes i statsrådet år 1958 underströk min före
trädare bl. a. att starka principiella skäl talade för den föreslagna arvsrätts
reformen. Han ansåg inte heller att den av lagrådet framförda praktiska
invändningen om bristande möjligheter att fastställa faderskapet borde vara
avgörande. Därvid utgick han från att ökad säkerhet vid fastställande av
faderskap kunde vinnas genom en reform av reglerna på detta område.
Däremot anslöt departementschefen sig till lagrådets uppfattning att frågan
om förbättrat skydd för efterlevande make borde lösas innan arvsrättsre
formen genomfördes. Han erinrade om att familjerättskommittén, som
tillsatts år 1957, hade till uppgift att utreda bl. a. problemet om efterlevande
makes rätt i boet.
I dag föreligger ett betänkande av familj erättskommittén med förslag som
väsentligt förstärker efterlevande makes ställning vid bodelning och arv
skifte. Förslag till nya regler om fastställande av faderskap till barn utom
äktenskap har lagts fram av en särskild utredningsman.
Familj erättskommitténs förslag till ändringar i gällande bodelnings- och
arvsregler har emellertid under remissbehandlingen utsatts för åtskillig kri
tik. Flertalet av ändringsförslagen bör inte genomföras. Som jag har förut
skickat redan i prop. 1968: 136 behövs det en genomgripande revision av
äktenskapslagstiftningen från delvis andra utgångspunkter än dem familje-
rättskommittén valt, och frågan om äktenskapets ekonomiska rättsverk
ningar får i det sammanhanget prövas på nytt i hela dess vidd. En utred
ning med uppgift att göra en översyn av stora delar av den familj er ättsliga
lagstiftningen är avsedd att tillsättas inom kort.
Enligt min mening kan det inte bli tal om att ännu en gång uppskjuta
frågan om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt i avbidan på resultatet
av nya utredningar. Dessbättre är detta inte heller nödvändigt. Lagänd
ringar som skapar förutsättningar för säkrare avgöranden i faderskapsfrå-
gor är en rättssäkerhetsreforin av självständigt intresse. Den kan genom
föras på grundval av det material som finns nu. Beträffande bodelnings-
och arvsreglerna ser jag saken så att det visserligen skulle ha varit av stort
värde om en reform beträffande de utomäktenskapliga barnens arvsrätt
kunde ha samordnats i tiden med en allmän översyn av äktenskapslagstift
ningen. Någon tvingande nödvändighet är detta dock inte. Vad som fram
för allt är angeläget när det gäller skyddet för efterlevande makes intressen
är att se till att maken i allmänhet kan få behålla hemmet intakt när be
hållningen i boet är av måttlig storlek. Detta önskemål har visst samband
med frågan om arvsrätt för utomäktenskapliga barn, men sambandet har
75
•enligt min mening överbetonats i den tidigare diskussionen. Att skydda den
■efterlevande makens hem kan vara lika angeläget vare sig det barn som
skulle kunna splittra hemmet genom att ta ut sin arvslott är den avlidne
makens barn utom äktenskap eller hans barn i tidigare äktenskap eller
rentav makarnas gemensamma barn. För de fall som jag syftar på bör
efterlevande makens intressen kunna tillgodoses i tillräcklig utsträckning
genom begränsade ändringar i bodelningsreglerna utan att man binder det
kommande arbetet på en mera omfattande revision av bestämmelserna om
äktenskapets ekonomiska rättsverkningar. Underlag för de lagändringar
som behövs finns i familj er ätt skommitténs betänkande och remissyttran
dena över detta.
Jag kommer i det följande att behandla först efterlevande makes ställ
ning, därefter faderskapsreglerna och slutligen arvsrättsreformen. Dess
utom kommer jag att ta upp även vissa andra närliggande frågor.
Efterlevande makes ställning
Frågan om ekonomiskt skydd för efterlevande make har genom samhälls
utvecklingen under senare år kommit i ett delvis annat läge än förut. Genom
pensionsreformen år 1959 har efterlevande hustrus ekonomiska situation
förbättrats väsentligt. I betydande utsträckning kompletteras änkepensio
ner från folkpensioneringen och den allmänna tilläggspensioneringen av
förmåner från andra statliga, kommunala eller privata pensionssystem. Be
ståndet av individuella kapitalförsäkringar är betydande. I detta samman
hang får man inte heller glömma att antalet gifta kvinnor med yrkesarbete
utom hemmet fortlöpande ökar. År 1960 hade omkring 23 % av alla gifta
kvinnor förvärvsarbete. Denna siffra hade år 1965 stigit till drygt 33 %
och överstiger numera 37 %.
För efterlevande makes försörjning spelar bodelnings- och arvsregler nu
mera i allmänhet inte någon nämnvärd roll. Däremot är innehållet i dessa
regler ofta avgörande för om efterlevande make skall kunna behålla det
gemensamma hemmet. Saknar den avlidne maken bröstarvingar, tillfaller
kvarlåtenskapen den efterlevande. Finns bröstarvingar, går arvet i stället
till dem. Om makarna har upprättat inbördes testamente har bröstarvinge
likväl alltid rätt att få ut sin laglott, dvs. hälften av arvslotten. Den efter
levande maken tillgodoses emellertid i viss utsträckning genom giftermåls-
balkens regler om bodelning. Vid bodelningen, som skall äga rum före arv
skiftet, får efterlevande make i princip hälften av makarnas sammanlagda
giftorättsgods. I 13 kap. 12 § giftermålsbalken finns dessutom vissa special
regler som tar sikte på förhållandena i mindre dödsbon. Om den egendom
som vid bodelningen tillkommer efterlevande make är ringa, får maken
enligt paragrafens första stycke av giftorättsgodset ta ut nödvändigt bohag,
arbetsredskap och liknande även om arvingarnas lotter därigenom skulle
minskas. Paragrafen innehåller vidare i andra stycket den s. k. sextusen-
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
76
kronorsregeln. Enligt denna regel har efterlevande make i princip alltid
rätt att av makarnas giftorättsgods få egendom till så stort värde att den
tillsammans med hans eller hennes enskilda egendom uppgår till 6 000 kr.
Regelns tillämpningsområde begränsas av vissa undantag som jag strax
får anledning att återkomma till.
Man kan ha olika meningar om vem som bör ha företräde till kvarlåten-
skapen när den avlidne efterlämnar både make och bröstarvingar. Det kan
vara svårt att ge ett allmängiltigt svar på den frågan. Denna och andra
principiella frågor med anknytning till äktenskapet får emellertid prövas
vid den översyn av den centrala lagstiftningen på familjerättens område
som skall komma till stånd inom kort. Vad som kan övervägas i detta sam
manhang är endast vissa mindre ingripande lagändringar som kan till
godose välgrundade sociala önskemål utan att för den skull rubba grund
valarna för arvsordningen. Starka sociala skäl talar enligt min mening för
att efterlevande makes ställning förbättras i fall då behållningen i boet är
av jämförelsevis begränsad storlek. Enligt vad jag har funnit kan ett för
bättrat skydd för efterlevande make åstadkommas inom ramen för 13 kap.
12 § giftermålsbalken.
Familjerättskommittén har föreslagit flera ändringar i 13 kap. 12 §. Bl. a.
har värdegränsen i andra stycket föreslagits höjd från 6 000 till 10 000
kr. Under remissbehandlingen har från flera håll uttalats sympati för yt
terligare höjning av beloppet, särskilt för den händelse kommitténs förslag
om arvsrätt för efterlevande make inte genomförs. Hovrätten över Skåne
och Blekinge anser att efterlevande make skulle få tillräckligt skydd om
värdegränsen bestämdes till 50 000 kr. I flera yttranden påpekas vidare att
det belopp, som fastställs, bör göras värdebeständigt genom anknytning till
basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.
Nuvarande värdegräns, 6 000 kr., tillkom år 1952. Det är uppenbart att
detta belopp numera är för lågt för att skydda ens ganska små hem mot
splittring. Enbart penningvärdets utveckling motiverar en större höjning
av beloppet än familjerättskommittén har förordat. Man bör enligt min
mening försöka använda bodelningsregeln till att ge efterlevande make ett
så gott skydd som möjligt, men samtidigt måste man se till att bodelnings
regeln inte får ett sådant innehåll att den i praktiken slår sönder arvsord
ningen. Jag vill därför inte gå så långt som skånska hovrätten har gjort i
sitt remissyttrande över familjerättskommitténs betänkande, men en höj
ning till 20 000 å 25 000 kr. i nuvarande penningvärde förefaller mig rim
lig. Värdegränsen bör, såsom har föreslagits under remissbehandlingen, an
knytas till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring så att den auto
matiskt följer förändringar i penningvärdet. Jag förordar att värdegränsen
bestäms till fyra basbelopp vilket f. n. motsvarar 23 200 kr.
Beloppet 6 000 kr. i 13 kap. 12 § andra stycket inkluderar efterlevande
makens enskilda egendom. Familjerättskommittén har föreslagit att man
vid tillämpning av bodelningsregeln skall bortse från enskild egendom. Det
Kiingl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
77
finns vissa skäl som talar för en sådan ordning. Förslaget har emellertid
kritiserats från flera håll. Det kan inte heller bestridas att förslaget ibland
kan leda till egendomliga resultat. Mina överväganden i frågan har fört mig
till slutsatsen att gällande bestämmelser inte bör ändras i nu ifrågavarande
hänseende.
I sammanhanget vill jag emellertid beröra bodelningsregelns innebörd
med hänsyn till vissa speciella tillgångar. Jag delar uppfattningen i fa
miljerättskommitténs betänkande att sådana personliga rättigheter som
folkpension, allmän tilläggspension, yrkesskadeersättning och tjänstepen
sion inte bör inräknas i den efterlevande makens egendom vid tillämpning
av 13 kap. 12 § andra stycket. Belopp som utfaller på grund av tjänste
grupplivförsäkring bör enligt min mening behandlas på samma sätt. Tjänste-
grupplivförsäkringen är ett komplement till den allmänna tjänstepensio-
neringen. Enligt familjerättskommittén råder en viss oklarhet i dessa tolk
ningsfrågor. För min del anser jag emellertid att skälen för kommitténs
ståndpunkt i sak är så starka redan med utgångspunkt från gällande be
stämmelser att någon lagändring inte behövs.
Bodelningsregeln i 13 kap. 12 § andra stycket är enligt paragrafens nu
varande lydelse inte tillämplig, om den avlidne maken efterlämnar barn i
tidigare äktenskap eller barn utom äktenskap med rätt till underhållsbi
drag ur kvarlåtenskapen. Familj erättskommittén har föreslagit att dessa
begränsningar slopas. Förslaget har praktiskt taget genomgående godtagits
under remissbehandlingen.
För min del kan jag följa kommittén och remissinstanserna ett stycke på
väg men inte fullt ut. När behållningen i boet är av den storleksordning som
det här är fråga om är det enligt min mening rimligt att efterlevande makes
intressen får gå före vuxna barns anspråk på arv. Jag kan också godta att
efterlevande make får företräde framför minderåriga barn, om barnen är
makarnas gemensamma. Den efterlevande maken har ju då underhålls
skyldighet gentemot barnen, och det ligger normalt i både makens och
barnens intresse att hemmet hålls samman. Annorlunda förhåller det sig
emellertid när den efterlevande makens bodelningsanspråk konkurrerar
med ett arvsanspråk eller ett anspråk på underhållsbidrag ur kvarlåten
skapen som tillkommer den avlidnes minderåriga barn i ett tidigare äkten
skap eller utom äktenskap. För sådana barn betyder dödsfallet i allmänhet
att ett underhållsbidrag faller bort. Deras anspråk på arv eller underhåll
kan inte utan vidare offras till förmån för den efterlevande makens in
tresse att behålla hemmet intakt. Detta blir särskilt uppenbart om värde
gränsen i bodelningsregeln sätts så pass högt som jag har föreslagit.
Det finns alltså utrymme för en utvidgning av tillämpningsområdet för
bodelningsregeln i 13 kap. 12 § andra stycket, men enligt min mening
bör man inte gå så långt som familj erättskommittén har föreslagit. Jag
föreslår att bodelningsregeln görs tillämplig i alla andra fall än då den
avlidne efterlämnar barn under 16 år som inte är makarnas gemensamma
78
barn. Valet av 16 år som gräns får ses mot bakgrunden bl. a. av föräldra-
balkens bestämmelser om att föräldrarnas underhållsskyldighet gentemot
barn upphör tidigast när barnet fyller 16 år.
De av mig här föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari
1970. De nya reglerna bör gälla vid bodelning med anledning av dödsfall
som inträffar efter ikraftträdandet. Jag föreslår en särskild övergångsbe
stämmelse härom.
Förslaget påkallar vissa ändringar i arvsskatteförordningen. Vidare bör
ett par ändringar göras i försäkringsavtalslagen. Jag återkommer till detta
i specialmotiveringen.
Vissa regler av betydelse bl. a. för bodelningen vid makes död finns i 1959
års lag med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad. Den
na lag är tidsbegränsad och gäller f. n. till utgången av år 1969 (1967: 889).
Giltighetstiden bör nu förlängas med fem år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
Faderskap till barn utom äktenskap
Faderskap till barn utom äktenskap fastställs i det stora flertalet fall ge
nom erkännande. I händelse av tvist avgörs faderskapsfrågan av domstol.
Eftersom det inte är möjligt att med full säkerhet fastslå ett barns här
komst måste domstolarnas avgöranden byggas på en presumtion. Enligt
gällande bestämmelser skall en man, som är instämd som svarande i ett
faderskapsmål, förklaras vara fader till barnet i fråga, om det är bevisat
att han haft samlag med modern under konceptionstiden och »det ej är
osannolikt att barnet avlats vid samlaget». Faderskapstalan kan riktas
endast mot en man i samma process. Om modern haft samlag med flera män
under konceptionstiden, kan det därför inträffa att flera processer efter
varandra måste föras mot olika män för att faderskapet till ett utomäkten-
skapligt barn skall bli rättsligt fastställt.
Faderskapspresumtionen tolkas i praxis mycket strängt mot den utpe
kade mannen. Om samlag under konceptionstiden är styrkt, fritas mannen
från faderskapet endast om mycket starka skäl talar mot att barnet avlats
av honom. De bevismedel som används för att häva presumtionen är främst
blodundersökningar och antropologiska undersökningar. I ett mål, som
högsta domstolen avgjorde förra året (T 21/1968), förklarades en man
vara fader till ett utomäktenskapligt barn fastän sannolikheten för en så
dan blodgruppskonstellation som fanns hos mannen, modern och barnet
enligt statistiska beräkningar uppgick till endast 1,2 %. Även andra av
göranden i högsta instans under senare år visar på en liknande restrikti-
vitet vid sannolikhetsbedömningen.
Nu gällande bestämmelser om faderskap till barn utom äktenskap finns
i föräldrabalken. De går i det väsentliga tillbaka på en särskild lag i äm
net som kom till år 1917. På den tiden fick de utomäktenskapliga barnen.
79
ofta växa upp i misär. Barnbidrag, studiehjälp och bidragsförskott var
okända begrepp. Modern till ett utomäktenskapligt barn kunde i allmän
het inte ensam försörja barnet, och den enda hjälp som bestods av sam
hället var en torftig fattigvård. Det var därför ofrånkomligt att det starka
sociala behovet att förmå fäder till utomäktenskapliga barn att fullgöra
sin underhållsskyldighet fick sätta sin prägel på reglerna om fastställan
de av faderskap. Samtidigt saknades möjligheter att garantera materiellt
riktiga avgöranden i faderskapsfrågor. Medicinsk och biologisk vetenskap
kunde inte lämna några bidrag av betydelse till bedömningen av fader
skapsfrågor. Utvägen ur detta dilemma blev att man ställde upp en fader-
slcapspresumtion som innebar väsentliga avsteg från vanliga rättssäker-
hetskrav. Man nöjde sig i stort sett med att kräva bevisning om samlag
under konceptionstiden. Endast om det var uteslutet att barnet avlats
av den instämde mannen skulle talan mot honom ogillas. Vid tillkomsten
av föräldrabalken år 1949 gjordes den ändringen i faderskapsreglerna att
ordet »uteslutet» byttes ut mot »osannolikt», men i motiven framhölls att
man inte med detta avsåg att åstadkomma någon stor förändring. Det borde
fortfarande ställas mycket höga krav på den motbevisning som skulle
kunna häva faderskapspresumtionen.
De utomäktenskapliga barnens sociala situation skiljer sig i dag inle
på samma sätt från andra barns som år 1917 eller ännu år 1949. I de fall
då faderskapet inte kan fastställas eller då fadern till ett utomäktenskap
ligt barn inte fullgör sin underhållsskyldighet utger samhället numera
bidragsförskott. Bidragsförskottet är visserligen avsett att trygga endast
en minimistandard men enligt tillgängliga statistiska uppgifter ligger bi
dragsförskottet, f. n. 145 kronor i månaden, på ungefär samma nivå som
flertalet fastställda underhållsbidrag, inklusive indextillägg.
Något tiotal år efter tillkomsten av 1917 års lag började blodundersök
ningar komma till användning i vissa fall i faderskapsmål. Därefter har
metoderna successivt förbättrats och resurserna förstärkts. F. n. kan fel
aktigt utpekade män uteslutas från faderskap i 71 % av fallen. När blod
undersökning inte ger utslag kan resultat ibland nås genom antropolo-
gislca undersökningar. Även härvidlag har under senare år skett en förbätt
ring av metoderna, men resurserna för att utföra antropologiska undersök
ningar är ännu relativt begränsade.
Det utredningsförslag, som nu är aktuellt, innehåller ändringar i fader
skapsreglerna som är avsedda att minska riskerna för materiellt felaktiga
avgöranden. Utredningsmannen vill visserligen som huvudregel bibehålla
den nuvarande faderskapspresumtionen. Men han föreslår att
man skall införa en tilläggsregel för de fall då flera män haft samlag med
modern under konceptionstiden. Faderskapsfrågan skall då prövas i sam
ma process beträffande alla män som kan komma i fråga, och som fader
skall anses den för vars faderskap övervägande skäl talar. Om inte någon
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
80
av männen är mer sannolik som fader än de andra, skall faderskapsLalan
ogillas mot alla. I anslutning till ändringarna beträffande faderskapspre-
sumtionen har utredningsmannen också lagt fram förslag till nya regler
beträffande förfarandet i faderskapsmål.
Utredningsmannens förslag har i det hela fått ett gynnsamt mottagande
under remissbehandlingen. Invändningar framförs visserligen på några
punkter, men det stora flertalet remissinstanser anser det värdefullt att
man får regler som ger större säkerhet för överensstämmelse mellan rätts
ligt fastställt och biologiskt faderskap. Åtskilliga remissinstanser ger ut
tryck för uppfattningen att en ändring av faderskapsreglerna i förslagets
riktning är en ofrånkomlig förutsättning för att man skall kunna göra
utomäktenskapliga barn likställda med barn i äktenskap när det gäller
arv efter fadern och hans släktingar.
För mig är en ändring av reglerna om fastställande av faderskap till barn
utom äktenskap en reform av självständigt intresse. De regler vi nu har var
naturliga under de sociala förhållanden som rådde i äldre tider och med
de begränsade möjligheter att förebringa bevisning om ett barns härstam
ning som då stod till buds. Mot bakgrunden av den utveckling som har
ägt rum och som jag tidigare har skisserat anser jag emellertid att det nu
bör vara möjligt att införa regler som i tillräcklig grad tillgodoser både de
utomäktenskapliga barnens intressen och det allmänna intresset av rätts
säkerhet i domstolarnas avgöranden. Faderskapsavgörandena får onekli
gen ännu större vikt än tidigare om de förknippas med arvsrätt efter fa
dern och hans släktingar, men de är redan nu så betydelsefulla att man bör
tillvarata de möjligheter som utvecklingen har skapat att öka tillförlitlig
heten. Det kapitaliserade värdet av underhållsbidraget till ett utomäkten-
skapligt barn under barnets hela uppväxttid är f. ö. i allmänhet mycket
större än de belopp som kan tillfalla barnet i arv efter fadern och hans
släktingar.
Lagändringar som främjar säkrare avgöranden i faderskapsmål måste
gå ut på en uppmjukning av faderskapspresumtionen. Vetenskapen har
inte hunnit så långt att det alltid är möjligt att få fram utredning som ger
full visshet beträffande faderskapet, och en presumtionsregel av något
slag måste man därför ha även i en framtida lagstiftning. Den springande
punkten är emellertid om man vill övergå från en negativ till en positiv
sannolikhetsbedömning och vid behov tillåta en allsidig jämförelse i sam
ma process mellan flera faderskapsmöjligheter. För min del tvekar jag inte
att nu ta detta steg. Det skall visserligen inte förnekas att en faderskaps-
process med flera svarande kan innebära obehag och påfrestningar främst
för modern. Jag är medveten om behovet att med olika medel minska dessa
olägenheter och risker. Enligt vad jag har funnit är detta emellertid en frå
ga som kan lösas på ett rimligt sätt oberoende av faderskapspresumtionens
utformning. Vad som är av vikt i det sammanhanget är särskilt att fader-
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
81
skapsprocessen förbereds noggrant genom blodundersökning och på annat
sätt så att man i möjligaste mån kan undvika att dra in mer än en man
’ rättegången. Någon gång kan det också finnas skäl att hellre avstå från
att försöka få faderskapet fastställt än att driva en rättegång som skulle
kunna vara till men för barnet eller utsätta modern för psykiska hälsorisker.
Ett visst skydd för inblandade parter i ett faderskapsmål ligger också i möj
ligheterna att hålla rättegången inom stängda dörrar.
En ny lagstiftning bör kunna utformas så att den, samtidigt som den till
godoser rättssäkerheten bättre, snarast innebär mindre risker för påfrest
ningar och trakasserier än den nu gällande ordningen. Den som har en
kritisk inställning till tanken på en uppmjukning av faderskapspresum-
tionen av sådana skäl som är aktuella här bör inte heller förbise bristerna
i det nuvarande regelsystemet. Som det nu är tillåter domstolarna i praxis
en svarande, som vill frita sig från faderskapet, att åberopa vittnesförhör
med andra män som kan antas ha haft samlag med modern under koncep-
tionstiden. Och ogillas talan mot den först instämde mannen kan nya
processer bli nödvändiga. Successiva, utdragna rättegångar är visserligen
inte vanliga, men i de fall de förekommer torde de innebära större olägen
heter för både modern och barnet än en samlad prövning av faderskapsfrå-
gan i hela dess vidd.
Mot tanken på en uppmjukning av faderskapspresumtionen har under
remissbehandlingen från enstaka håll invänts att uppmjukningen kan
väntas leda till sådana konsekvenser som att fler fall än tidigare kommer
att gå till process och att det blir en ökning av antalet fall där något fader
skap överhuvudtaget inte kan fastställas. Det är givetvis angeläget att fa-
derskapsfrågan i så många fall som möjligt kan klaras ut genom erkän
nande och inte genom process. Mycket kommer därvid an på barnavårds-
männens insatser och på möjligheterna till blodundersökningar och
antropologiska undersökningar. Det framgår av Svenska kommunförbun
dets yttrande över det nu aktuella utredningsförslaget att förbundet är in
ställt på att barnavårdsnämndernas och barnavårdsmännens arbete med
faderskapsfrågor måste anpassas till de krav som en ny lagstiftning stäl
ler.
.lag vill inte bestrida att en uppmjukning av faderskapspresumtionen
kan leda till att det blir något vanligare än hittills att faderskapet inte kan
fastställas. Det kommer emellerlid att vara fråga om fall där det kvarstår
en betydande ovisshet om vem som är fader till barnet i fråga. I dessa fall är
det enligt min uppfattning riktigare att samhället tar på sig en extra kost
nad för barnets försörjning genom att utge bidragsförskott än att under
hållsskyldighet läggs på en man som med ganska stor sannolikhet inte har
släktskap med barnet. Vi befinner oss i dag inte i samma tvångssituation
som tidigare när det enda alternativet till underhållsbidrag var fattigvård.
Inte heller tror jag att det från sociala eller psykologiska synpunkter är nå-
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 12b
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
82
gon olycka om det blir något fler barn än nu som saknar en fader i rättslig
mening. För barnets del måste värdet av att det finns en man som det har
rätt att räkna som sin fader rimligen vara beroende av att mannen också
uppfattar sig som fader och visar intresse för barnet. Nya regler som ger
större säkerhet för riktiga avgöranden i faderskapsfrågor bör på det hela
taget vara ägnade att förbättra förhållandena härvidlag.
Beträffande den närmare utformningen av faderskapspresumtionen är
jag inte helt ense med utredningsmannen. Enligt hans förslag skall dom
stolen göra en negativ sannolikhetsbedömning när utredningen visar på ba
ra en aktuell man för faderskapet och i andra fall en positiv bedömning
av vem som är mest sannolik. Denna skillnad är enligt min mening logiskt
inte fullt försvarlig, och den är inte heller praktiskt behövlig. Den skulle,
som remissbehandlingen visar, ibland kunna ge upphov till tolknings- och
gränsdragningssvårigheter. Det inträffar inte så sällan att en instämd man
kan göra sannolikt men inte bevisa att modern haft samlag under koncep-
tionstiden också med annan man. Oavsett hur det ligger till med bevis
ningen på den punkten bör enligt min mening bedömningen i presumtions-
frågan i princip alltid ske efter samma regel. Bestämmelserna i ämnet
i 3 kap. föräldrabalken kan lämpligen utformas så att en man skall förkla
ras vara fader till ett utomäktenskapligt barn, om det är utrett att han
haft samlag med modern under tid då barnet kan vara avlat och det med
hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet avlats av ho
nom.
Innebörden av den av mig föreslagna presumtionsregeln kan belysas ge
nom ett par exempel. Antag att modern utpekar en viss man som fader
och att det utreds att han haft samlag med henne under konceptionstiden.
Han kan inte uteslutas från faderskapet genom blodundersökning. Utred
ningen visar inte att modern haft samlag med någon annan man un
der konceptionstiden. Slutsatsen måste då i allmänhet bli att den utpekade
mannen är sannolik som fader. Om blodundersökningen skulle visa en så
låg sannolikhet för faderskapet som i det förut omnämnda högstadom-
stolsavgörandet från förra året bör faderskapstalan dock kunna bifallas
endast om modern gör ett mycket trovärdigt intryck och hennes uppgifter
vinner stöd av annan utredning, t. ex. antropologisk undersökning.
Om man i stället har en faderskapsprocess där två män visas ha haft
samlag med modern under konceptionstiden och ingen av dem är uteslu
ten från faderskap enligt företagna blodundersökningar, får en jämförelse
mellan männen göras med ledning av alla omständigheter som kommer
fram i målet. Hänsyn kan behöva tas till sådana skillnader som att den
ene mannen haft stadigvarande förbindelse med modern medan den andre
bara haft ett enstaka samlag med henne. Trovärdiga uppgifter om preven
tivmedel kan inte heller lämnas obeaktade. Ibland kan utredning om blod-
gruppsstatistiska differenser eller antropologiska undersökningar fälla ut
Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1969
83
slaget. Den samlade bedömningen i målet måste bli en fråga om övervä
gande sannolikhet för det ena eller andra faderskapet. Men om fadersltaps-
talan skall kunna bifallas mot någon av männen får skillnaden i sanno
likhet inte vara så liten att den ter sig praktiskt ganska obetydlig. I så fall
skall faderskapstalan ogillas mot båda männen.
I ett mål där utredningen visar att modern haft samlag med tre eller
flera män under konceptionstiden beror möjligheterna att nå fram till ett
positivt avgörande i faderskapsfrågan i hög grad på resultatet av blodun
dersökningar och eventuella antropologiska undersökningar. Om det inte
går att nå resultat genom sådana undersökningar och man inte heller på
annat sätt kan nå fram till en någorlunda klar sannolikhetsövervikt för en
av männen bör faderskapstalan ogillas mot alla. I sådana fall som det här är
fråga om kan hänsynen till moder och barn ibland tala för att man avstår
från att överhuvudtaget anställa rättegång i faderskapsfrågan.
Som tidigare har framgått kan faderskap till barn utom äktenskap f. n.
fastställas inte bara genom rättegång utan också genom erkännande
av mannen i fråga. Denna senare form har hittills tillämpats i över 80 % av
fallen och är alltså av mycket stor praktisk betydelse. Erkännande kan
enligt 3 kap. 4 § föräldrabalken lämnas på tre olika sätt, nämligen munt
ligen inför präst som för kyrkoböckerna i barnets hemförsamling eller inför
notarius publicus i tillkallat vittnes närvaro samt slutligen också skrift
ligen. I detta senare fall måste erkännandet godkännas av barnavård sman
nen eller, om sådan inte finns, av barnavårdsnämnden. Utredningsmannen
har inte behandlat frågan om ändring av dessa regler.
Enligt min mening är emellertid bestämmelserna inte helt förenliga med
grundtanken bakom mitt tidigare förslag om presumtionsregler i fader-
skapsmål. Detta syftar till att endast den som är sannolik såsom fader till
barnet skall kunna förklaras vara fader. Detta bör återspeglas även i regler
na om faderskapserkännande. Man måste få till stånd åtminstone en viss
prövning av att sådant erkännande överensstämmer med verkliga förhål
landet. Eftersom erkännande av faderskap oftast lämnas i samband med att
barnavardsmannen söker utröna barnets börd, bör prövningen också an
komma på barnavårdsmannen. Nuvarande regler om muntligt faderskaps
erkännande kan då inte stå kvar oförändrade. Med hänsyn till de betydelse
fulla rättsverkningar, som ett erkännande får, framstår det i och för sig
som naturligt att kräva att erkännandet alltid skall lämnas skriftligen.
Denna form torde f. ö. redan nu vara den normala. Jag föreslår därför
att nuvarande möjligheter till muntligt erkännande slopas.
Vad gäller barnavårdsmannens prövning av faderskapserkännande måste
beaktas att erkännandet som sådant givetvis normalt har ett betydande
bevisvärde. Närmast bör det åligga barnavårdsmannen att kontrollera att
det inte finns något som talar mot att mannen i fråga verkligen är fader till
barnet. Om barnavårdsmannen finner anledning ifrågasätta riktigheten av
Kungl. May.ts proposition nr 124 år 1969
84
erkännandet, bör han inte få godkänna det. Jag vill särskilt framhålla att
förutsättningar för godkännande i allmänhet inte torde föreligga, när mo
dern under konceptionstiden har haft samlag med mer än en man och den
för barnavårdsmannen tillgängliga utredningen inte ger någon bestämd väg
ledning om vem som är fader.
Förutsättningarna för att faderskapserkännande skall få godkännas bör
liksom hittills anges i föräldrabalken. Saken synes lämpligen kunna uttryc
kas så att erkännandet får godkännas bara om mannen i fråga kan antas
vara fader till barnet. Bestämmelserna om faderskapserkännande bör även
i övrigt jämkas något.
De föreslagna ändringarna i de materiella reglerna om faderskap till barn
utom äktenskap innebär att det måste föreligga en positiv sannolikhet för
att en man skall kunna förklaras vara fader. För att förslaget skall kunna
föl-verkligas krävs att faderskapsfrågan så långt möjligt prövas i ett sam
manhang beträffande varje man som kan komma i fråga såsom fader till
barnet. Detta måste naturligen sätta sin prägel på förfarandet i fa
ders k apsfrågor.
I likhet med utredningsmannen anser jag att det liksom hittills i första
hand bör ankomma på barnavårdsmannen att göra utredning i faderskaps-
frågor. Eftersom faderskapet i de allra flesta fall också i fortsättningen
torde komma att fastställas genom erkännande, är detta utomprocessuella
förfarande av stor betydelse. Förfarandet bör i allt väsentligt utformas efter
de riktlinjer utredningsmannen har angett. Barnavårdsmannen har alltså
att verkställa en objektiv undersökning av faderskapsfrågan. Som ett led
i denna utredning bör han höra modern och den eller de män som kan kom
ma i fråga som fader till barnet. Om skäl talar för det bör han också verka
för att blodundersökning genomförs beträffande modern, barnet och de
aktuella männen. I samband med att utredningen avslutas har han att ta
ställning till om faderskapsfrågan kan anses så klar att han bör verka för
ett erkännande. En ordning som den jag nu i korthet har skisserat torde
redan f. n. i praxis tillämpas av flertalet barnavårdsmän i landet.
Om faderskapet inte fastställs genom erkännande, uppkommer frågan hur
det processuella förfarandet bör gestaltas. F. n. gäller att barnavårdsman
nen är skyldig att sörja för att barnets börd fastställs. Talan kan väckas
inte bara av barnavårdsman utan även av den som har vårdnaden om
barnet, dvs. normalt modern, liksom också i förekommande fall av särskilt
förordnad förmyndare. Som jag har nämnt förut kan emellertid bara en
man instämmas i samma mål. En sådan ordning är givetvis oförenlig med
de tidigare föreslagna reglerna om sannolikhetsavvägning mellan flera i
och för sig tänkbara fäder. Hur det processuella förfarandet närmare bör
utformas kan emellertid vara tveksamt.
Utredningsmannens förslag innebär dels att barnets ställföreträdare skall
ha rätt att stämma in flera presumtiva fäder, dels att en instämd man skall
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
85
kunna dra in annan man som motpart till käranden i målet. Denna lösning
har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.
Enligt min mening kan det ifrågasättas om utredningsmannens förslag
ger tillräckliga garantier för en allsidig prövning av faderskapsfrågan. Man
kan knappast bortse från risken att ställföreträdare för barnet inte sällan
skulle komma att begränsa sin talan till att avse bara den man, som en
ligt kärandens uppfattning är fader till barnet, även om också annan man
i och för sig kan komma i fråga för faderskapet. Detta gäller naturligtvis
särskilt, ifall modern och barnavårdsmannen är av samma mening i fader
skapsfrågan. Svaranden kan visserligen enligt utredningsförslaget begära
att annan man stäms in i målet. Han har emellertid av naturliga skäl inte
alls samma möjligheter som kärandesidan att få reda på huruvida annan
man kan vara aktuell som fader. Även om han skulle ha vetskap eller miss
tanke härom, är det, särskilt om han saknar ombud, ingalunda säkert att
han kommer sig för med att ansöka om stämning på den utomstående
mannen. Som har antytts under remissbehandlingen är det också från
principiell synpunkt mindre tillfredsställande att omfattningen av fader-
skapsfrågans prövning i inte obetydlig utsträckning skall vara beroende av
initiativ från svarandens sida.
Dessa kritiska synpunkter får inte undanskymma det faktum att den av
utredningsmannen förordade ordningen i flertalet fall skulle komma alt
fungera tämligen väl. Enligt min mening bör det emellertid undersökas om
inte något annat system är att föredra.
I Danmark och Norge utreds faderskapsfrågan först av administrativ
myndighet. Om erkännande inte lämnas hänskjuts faderskapsfrågan till
domstol. På grundval av den förberedande utredningen skall domstolen
stämma in alla presumtiva fäder till barnet för att svara i målet. Skulle
det under handläggningen av målet komma fram upplysningar som tyder på
att en utomstående man kan vara fader till barnet, skall domstolen
stämma
in även den mannen. Domstolen skall ex officio dra försorg om utredningen.
Vid avgörande av saken är domstolen inte bunden av parts yrkande eller
medgivande. Om domen överklagas, skall högre rätt pröva målet mot alla
dem som var parter vid handläggningen i underrätten. Enligt upplysningar
som jag inhämtat från Danmark och Norge anser man sig där ha enbart
goda erfarenheter av denna ordning.
I sammanhanget förtjänar också erinras om att ett system som i viss mån
påminner om det dansk-norska förordades i ärvdabalkssakkunnigas betän
kande år 1954. De sakkunniga ville nämligen ge domstolen möjlighet att
förelägga barnets representanter att stämma in utomstående män.
Eu ordning liknande den i Danmark och Norge tillämpade är givetvis väl
ägnad att främja syftet att få faderskapsfrågan allsidigt prövad i ett sam
manhang. Å andra sidan innefattar systemet en avvikelse från det kontra-
diktoriska förfarandet som ligger till grund för domstolsprocessen i vårt
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
land och som innebär att parterna själva och inte domstolen bestämmer om
fånget av processen. Jag delar visserligen den uppfattning som departe
mentschefen gav uttryck åt i 1955 års lagrådsremiss, nämligen att de proces-
suella reglerna inte har något egenvärde utan har till uppgift att ge tjän
ligt underlag för tillämpning av materiella regler. Man bör emellertid enligt
min mening om möjligt undvika ett sådant avsteg från numera gängse pro
cessrättsliga principer som en befogenhet för domstol att självmant stäm
ma in svarande i faderskapsmål skulle innebära.
Den lösning som då återstår är att ålägga barnavårdsmannen som en
tjänsteplikt att i faderskapsmål stämma in alla presumtiva fäder. Förslag
härom framfördes under remissbehandlingen av ärvdabalkssakkunnigas
betänkande. I 1955 års lagrådsremiss (prop. 1958 A: 144 s. 205) tillbaka
visade dåvarande departementschefen emellertid denna tanke under hän
visning till att en sådan ordning skulle kunna äventyra ett gott förhållande
mellan modern och barnavårdsmannen. Mot förslaget åberopades också att
det för barnavårdsmannen måste te sig stötande att tvingas ställa yrkande
om faderskap mot någon som från kärandesidan inte ansågs vara fader till
barnet.
Efter överläggningar med företrädare för socialstyrelsen i frågan har jag
emellertid för min del blivit övertygad om att farhågorna för störningar i
förhållandet mellan modern och barnavårdsmannen är överdrivna. Det före
kommer redan nu att barnavårdsmannen anser sig böra instämma en
annan man än den barnets moder har utpekat som fader. Det motsatsför
hållande som i vissa fall kan uppkomma mellan modern och barnavårds
mannen torde snarast lia sin grund i att barnavårdsmannen överhuvudtaget
tar upp till undersökning en sådan fråga som om modern haft förbindelse
med flera män under konceptionstiden. Det synes då närmast vara en för
del för barnavårdsmannen att kunna åberopa sin tjänsteplikt som stöd
för att ansöka om stämning på varje man som rimligtvis kan vara fader till
barnet.
Vad beträffar den andra invändningen mot tanken på taleplikt för barna
vårdsmannen vill jag först erinra om att det, som nyss nämnts, förekommer
att barnavårdsmannen och modern har olika uppfattning i faderskapsfrå-
gan. Detta synes mig också helt naturligt. Om modern haft samlag med mer
än en man under konceptionstiden och ingen av dem friats från fader
skapet, t. ex. genom blodundersökning, måste det rimligtvis i allmänhet
finnas skäl som talar både för den enes och den andres faderskap, innan
frågan gjorts till föremål för rättslig bedömning. Även om barnavårdsman
nen skulle ha en viss uppfattning rörande vem av männen som sannolikt är
fader, har jag svårt att förstå att det för barnavårdsmannen vid en objek
tiv bedömning skulle kunna förefalla stötande eller egendomligt att behöva
väcka talan mot båda. Ett sådant förfarande bör tvärtom framstå som na
turligt, eftersom barnavårdsmannen under alla förhållanden är skyldig
87
att medverka till ett materiellt riktigt avgörande. Sedan talan väckts, skall
målet handläggas i den ordning som gäller för s. k. indispositiva tviste
mål. Detta innebär bl. a. att rätten självmant kan förordna om den be
visning som anses behövlig, om barnets ställföreträdare skulle underlåta
att göra detta. Några processuella olägenheter av eu regel om taleplikt synes
mig därför inte behöva befaras.
Inte heller i övrigt finns enligt min mening något hinder mot den nu
ifrågasatta ordningen. Jag anser den vara att föredra framför utrednings
mannens förslag i denna del. Om faderskapet inte erkänns, bör barnavårds-
mannen alltså i princip vara skyldig att ansöka om stämning på varje man
som objektivt sett kan vara fader till barnet. Härav framgår, som jag nyss
antydde, att exempelvis en man vars faderskap enligt verkställd blodunder
sökning är uteslutet givetvis inte skall stämmas in. Taleplikten bör be
gränsas till att avse den eller de män som skäligen kan komma i fråga som
fader.
Att barnavårdsmannen på detta sätt åläggs att väcka talan innebär inte
att han själv måste upprätta stämningsansökan och utföra barnets talan i
målet. I praktiskt taget alla faderskapsmål torde barnet kunna få fri rätte
gång. Enligt 5 § lagen om fri rättegång kan rätten förordna advokat eller
annan lämplig juridiskt utbildad person att mot ersättning av allmänna
medel biträda part som har fått fri rättegång vid talans väckande och ut
förande, såvida partens intresse inte kan tillvaratas av honom själv eller
av någon som i tjänsteställning lämnar honom bistånd. Barnavårdsmännen
saknar oftast juridisk utbildning. I faderskapsmål finns i allmänhet för
utsättningar för biträdesförordnande. Det juridiskt utbildade biträdet kan
i samband med att stämningsansökan sätts upp ge barnavårdsmannen
råd i frågan om vilka män som skall stämmas in i målet. Naturligtvis bör
biträdet och barnavårdsmannen samråda med varandra också i olika frågor
som kommer upp under målets handläggning. Såsom ställföreträdare för
barnet är det dock ytterst barnavårdsmannen som har att bestämma vilken
ståndpunkt barnet skall inta i målet.
Skyldigheten för barnavårdsmannen att väcka talan inträder så snart
han är färdig med sin förberedande utredning. Denna bör normalt vara
avslutad senast inom ett år från barnets födelse. Ofta nog torde barna
vårdsmannen kunna inleda rättegång långt dessförinnan. Som jag tidigare
nämnde har också modern eller särskilt förordnad förmyndare f. n. rätt
att väcka talan för barnets räkning. I det stora flertalet fall torde visser
ligen modern eller förmyndaren vara helt införstådd med att barnavårds
mannen för talan i målet. Det bör emellertid inte komma i fråga att beröva
dem rätten att själva anhängiggöra talan, om de så önskar. Den situa
tionen kan alltså uppkomma att t. ex. modern väcker talan innan barna
vårdsmannen hunnit slutföra sin utredning. Rätten bör då liksom f. n. vara
skyldig att bereda barnavårdsmannen tillfälle att yttra sig i målet (jfr 20
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
88
kap. 4 § föräldrabalken). Om barnavårdsmannen anser att det kan finnas
flera presumtiva fäder än den eller de som modern stämt in i målet, måste
lian naturligtvis upplysa rätten härom. Domstolen bör i så fall ge barna
vårdsmannen skäligt rådrum för att slutföra sin utredning i bördsfrågan
och inge eventuell ansökan om tilläggsstämning.
Den ordning för väckande av talan i faderskapsmål som jag nu har för
ordat bör rimligtvis ge goda garantier för att faderskapsfrågan prövas så
allsidigt som är praktiskt möjligt. Det kan emellertid inte uteslutas att en
svarande hävdar att en utomstående man är fader till barnet samtidigt som
ställföreträdare för barnet underlåter att väcka talan mot vederbörande av
det skälet att hans faderskap framstår som osannolikt. Eftersom faderskaps
frågan så långt möjligt skall prövas i ett sammanhang, bör svaranden inte
kunna få påkalla vittnesförhör med vederbörande man. Rättssäkerheten
kräver emellertid då att svaranden skall ha möjlighet att få frågan om den
utomstående mannens faderskap prövad genom att ansöka om stämning på
mannen i fråga.
Redan de nu redovisade förslagen om förfarandet i faderskapsmål kräver
åtskilliga ändringar i föräldrabalkens regler i ämnet. Förslaget påkallar
dessutom vissa särskilda regler om rättegångskostnader och processen i
högre rätt, liksom också i flera andra specialfrågor. Eftersom barnavårds-
mannens utredning i faderskapsfrågor i fortsättningen får ökad vikt synes
lämpligt att förfarandet i denna del, till skillnad mot vad som nu är fallet,
i viss utsträckning regleras genom lagbestämmelser. Jag har funnit det
från lagteknisk synpunkt lämpligast att samtliga nu åsyftade regler förs
samman i en särskild lag om fastställande av faderskapet till barn utom
äktenskap. Beträffande det närmare innehållet i lagen hänvisas till special
motiveringen.
De nya bestämmelserna om faderskapet till utomäktenskapliga barn och
om förfarandet i faderskapsmål bör träda i kraft den 1 januari 1870.
Jag vill i detta sammanhang också beröra frågan om vidgade möjlig
heter för domstol att besluta om blodundersökning eller antropologisk un
dersökning i faderskapsmål. F. n. gäller att sådant beslut kan avse bara
modern, barnet och den eller de män som kan antas ha haft samlag med
modern under konceptionstiden. I propositionen med förslag till ärvda-
balk förordades att också barnets syskon, moderns föräldrar och föräldrar
till en presumtiv fader skulle kunna åläggas att genomgå undersökning.
Sedan kamrarna stannat i skiljaktiga beslut, avslogs förslaget av riksdagen,
som emellertid hemställde om skyndsam ny utredning av frågan.
I det nu aktuella betänkandet föreslås ingen ändring på förevarande
punkt. Remissinstanserna biträder i allmänhet denna uppfattning. Från
ett par håll hävdas emellertid att möjligheterna till undersökning bör vid
gas med hänsyn främst till det allmänna intresset av att faderskapet blir
riktigt fastställt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1969
89
Det är givetvis i och för sig angeläget att utnyttja de möjligheter som
står till buds för att bringa klarhet i faderskapsfrågor. Emellertid synes
det mig från principiell synpunkt betänkligt att införa en undersöknings
plikt i fråga om personer, som inte alls är inblandade i faderskapsmålet.
Härtill kommer, som utredningsmannen också framhåller, att en skyldighet
för anhöriga att underkasta sig undersökning skulle få betydelse bara i ett
mycket begränsat antal fall. Jag ansluter mig därför till utredningsman
nens ståndpunkt. Vissa andra ändringar bör emellertid göras i 1958 års lag
om blodundersökning m. m. Jag återkommer härtill i specialmotiveringen.
Enligt 20 kap. 13 och 13 a §§ föräldrabalken kan den som utgivit un
derhållsbidrag till barn utom äktenskap eller barnets moder i vissa fall
efter beslut av länsstyrelse få ersättning av allmänna medel för utgivna
underhållsbidrag, om han senare frias från faderskapet. Som jag kommer
att närmare utveckla senare bör ersättningsreglerna kompletteras. Eftersom
bestämmelserna i fortsättningen inte hör hemma i föräldrabalken och knap
past heller i den tilltänkta lagen om förfarandet vid fastställande av fader
skap vill jag förorda, att de intas i en särskild lag om ersättning i vissa
fall för utgivna underhållsbidrag. Det närmare innehållet i lagen kommer
att redovisas i specialmotiveringen.
Arvsrätt för barn utom äktenskap
Barn utom äktenskap är alltsedan början av 1900-talet fullt likställda med
barn i äktenskap i fråga om rätt till arv efter modern och hennes släk
tingar. Däremot har de arvsrätt efter sin fader bara i vissa speciella fall.
Rätt till arv föreligger sålunda endast om barnet är s. k. trolovningsbarn
eller om fadern avgett särskild förklaring att barnet skall ha arvsrätt efter
honom. Någon arvsrätt efter faderns släktingar har barn utom äktenskap
inte.
Då ett förslag om lika arvsrätt för barn inom och utom äktenskap år
1955 remitterades till lagrådet framhöll föredragande departementschefen
att det var ett etiskt rättvisekrav att dessa båda kategorier barn i möj
ligaste mån blev likställda. Samhället borde inte genom sin lagstiftning eller
på annat sätt medverka till en uppdelning av barnen i en bättre och en
sämre lottad grupp. Det gällde här först och främst en principiell fråga
om rättslikhet. Ett upphävande av de utomäktenskapliga barnens särställ
ning i arvsrättsligt hänsende skulle utan tvivel vara ägnat att i sin mån
bidra till en mera fullständig social likställighet mellan dessa barn och
barn i äktenskap.
Till dessa uttalanden vill jag oreserverat ansluta mig. Att en utvidg
ning av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt har starkt stöd i den all
männa rättsuppfattningen framgår också av remissyttrandena över famil-
jerättskommitténs förslag på denna punkt. I ett fåtal kritiska remissytt
randen har visserligen invänts att förslaget inte stämmer överens med vad
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
90
som numera vid sidan av blodsbandet anses utgöra grunden för arvsrätten,
nämligen den sociala och ekonomiska samhörigheten mellan arvlåtare och
arvinge. Samma synpunkt har tidigare i skilda sammanhang framförts som
skäl mot en arvsrättsreform, bl. a. vid lagrådsbehandlingen av 1955 års
förslag. Det är sant att samhörigheten mellan ett utomäktenskapligt barn
och dess fader ofta nog är mindre god. Så är emellertid ingalunda alltid
fallet. Bortsett härifrån bör, som föredragande departementschefen fram
höll år 1955, själva släktskapet väga tyngre när det gäller så nära anför
vanter som egna barn.
Under remissbehandlingen har från ett par håll uttalats tvekan huru
vida arvsrätten för utomäktenskapligt barn bör gälla även i förhållande
till faderns släktingar. Praktiskt sett är frågan mindre betydelsefull. Arvs
rätt blir aktuell först sedan fadern har avlidit. Normalt överlever fadern
sina föräldrar, och arvfall efter avlägsnare släktingar torde vara mera ovan
liga. Av principiella skäl bör emellertid barn i och utom äktenskap vara
likställda även när det gäller rätten till arv efter faderns släktingar.
Jag föreslår alltså att barn i och utom äktenskap skall ha lika rätt till
arv efter fadern och dennes släktingar. Detta innebär att utomäktenskap
ligt barn har samma rätt till laglott som barn i äktenskap. Den i något
remissyttrande antydda tanken på avskaffande av laglottsinstitutet kan
inte tas upp i detta sammanhang.
Av principiella likställighetsskäl bör även fadern och dennes släktingar
ha arvsrätt efter barn utom äktenskap och dess avkomlingar i samma
utsträckning som i fråga om barn i äktenskap. I ett par remissyttranden
har hävdats att fadern och dennes släktingar borde vara uteslutna från
arvsrätt för den händelse barnet avlats i våldtäkt. Tillräckliga skäl för en
sådan undantagsregel synes mig emellertid inte föreligga. I samman
hanget kan f. ö. erinras om att kvinna, som blivit gravid genom våldtäkts-
brott, har rätt till abort (jfr. 1 § första stycket 3 lagen den 17 juni 1938, nr
318, om avbrytande av havandeskap).
Lagtekniskt bör arvsrättsreformen genomföras på så sätt att de särskil
da bestämmelserna om utomäktenskapliga barns arvsrätt i 4 kap. ärvda-
balken får utgå. Detta medför att rubriken till 4 kap. måste ändras. Dess
utom bör 1 § i kapitlet jämkas redaktionellt.
Som jag har nämnt i tidigare sammanhang innehåller 8 kap. ärvdabal-
ken i 9 och 10 §§ vissa specialregler i fråga om utomäktenskapliga barns
rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap. I likhet med kommittén anser
jag att det inte finns anledning att behålla dessa regler efter arvsrättsre-
formens genomförande. Jag förordar alltså att de upphävs. Därmed blir de
allmänna reglerna i 8 kap. tillämpliga på alla barn utom äktenskap.
De föreslagna ändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1970.
I enlighet med gängse princip vid ändringar i arvsordningen bör som
förutsättning för den vidgade arvsrätten för barn utom äktenskap gälla
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
91
att arvlåtaren har avlidit efter ikraftträdandet.
I fråga om vidgad arvsrätt för andra utomäktenskapliga barn än tro-
lovningsbarn och barn med arvsrättsförklaring föreslog ärvdabalkssak-
kunniga den ytterligare begränsningen att barnet skulle vara fött efter
ikraftträdandet. I 1955 års lagrådsremiss biträdde departementschefen
detta förslag, och familjerättskommittén går nu på samma linje. Till stöd
för denna ståndpunkt har åberopats främst två skäl, nämligen dels risken
för att äldre faderskapsavgöranden kan vara oriktiga, dels tidigare brister
i registreringen av utomäktenskapliga barn i folkbokföringen.
För egen del vill jag erinra om att den av mig förordade arvsrättsrefor
men grundas på den principiella uppfattningen att en viss grupp människor
inte till följd av sin börd skall vara sämre lottade än andra. Ett accepte
rande av ståndpunkten att de nya arvsreglerna skall tillämpas bara under
förutsättning att barnet fötts efter ikraftträdandet skulle medföra att re
formen i själva verket slog igenom fullt ut först efter ett femtiotal år eller
mera, dvs. inte förrän en bra bit in på 2000-talet. Därmed skulle man också
konservera vad som numera allmänt erkänns vara en social orättvisa. Från
principiell synpunkt kan det enligt min mening inte råda någon tvekan om
att arvsrättsref ormen i största möjliga utsträckning bör genomföras utan
särskilda inskränkande övergångsbestämmelser.
Invändningen om risken för felaktigt fastställda faderskap med hittills
varande regler på området kan givetvis inte frånkännas betydelse i sam
manhanget. I det stora flertalet fall torde det emellertid inte råda någon
tvekan om att faderskapen är riktigt fastställda. Att nu införa möjlighet
till omprövning av redan fastställda faderskap är praktiskt omöjligt. Vid
beredningen av ärendet inom justitiedepartementet har övervägts att ta hän
syn till de osäkra faderskapen på det sättet att fadern skulle få rätt att ge
nom testamente ta ställning till om barnet skall ha arvsrätt eller inte. En så
dan lösning lider emellertid av den allvarliga svagheten att fadern skulle
kunna beröva barnet arvsrätt också i de fall då faderskapet är riktigt fast
ställt. Man skulle med andra ord få en grupp av barn som — till skillnad
från andra barn —- inte har skydd för sin laglott. Inte heller en sådan brist
på jämlikhet är jag för min del beredd att godta.
Valet står då mellan att offra intresset av arvsrätt för det stora flertalet
utomäktenskapliga barn med riktigt fastställda faderskap eller att accep
tera risken av att arvet ibland kan komma att kanaliseras till ett barn som
i själva verket inte är släkt med sin rättsligt utpekade fader. Jag föredrar
den senare lösningen.
Vad angår den tidigare bristfälliga registreringen av utomäktenskapliga
barn vill jag framhålla följande. Före den 1 januari 1918 infördes inte nå
gon anteckning om barn utom äktenskap vid faderns namn i försam-
lingsboken. Därefter gällde att barnet skulle antecknas vid faderns namn
i församlingsboken, men anteckningen togs i allmänhet inte in i faderns
Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1969
92
flyttningsbetyg och kom sålunda inte att följa med vid flyttning till annan
församling. Den 1 januari 1947 infördes en ny kyrkobok, församlingslig-
gare, i lösbladssystem med en personakt för varje kyrkobokförd person.
Vid flyttning sänds personakten till den nya kyrkobokföringsorten. Mellan
åren 1947 och 1967 antecknades i personakt för man inte andra barn till
honom än eventuella trolovningsbarn och barn med arvsrättsförklaring.
Först fr. o. m. den 1 januari 1968 antecknas, dock inte retroaktivt, alla
barn på personakt. Det kan alltså vara svårt och — i fråga om förhållan
den från tiden före 1918 — rentav omöjligt att utreda, om en avliden man
har barn utom äktenskap.
Även om det vid bouppteckningen skall undersökas vilka som är berät
tigade till arv efter den döde (jfr. 16 kap. 2 § ärvdabalken), kan det inte
rimligen komma i fråga att man vid boutredning efter män, som är i den
åldern att de kan tänkas ha efterlämnat utomäktenskapligt barn fött före
ikraftträdandet, skall behöva göra omfattande efterforskningar för att ut
röna, om mannen haft barn utom äktenskap. En nära till hands liggande
möjlighet att i stor utsträckning avhjälpa hittillsvarande brister i folk
bokföringen på förevarande punkt är att ge barn utom äktenskap rätt att
efter anmälan få faderns personakt kompletterad med anteckning om bar
net. Ivungl. Maj :t kan utan riksdagens medverkan meddela behövliga före
skrifter härom. Har barn utom äktenskap under faderns livstid antecknats
i dennes personakt, bör barnet rimligtvis alltid få ta arv efter den döde, ef
tersom övriga dödsbodelägare då utan större besvär kan få reda på barnets
existens. I samband med reformens ikraftträdande bör meddelas särskild
föreskrift om skyldighet för barnavårdsman till barn utom äktenskap att
se till att sådan anteckning görs.
Oavsett innehållet i den dödes personakt bör arvsrätt alltid föreligga,
om någon av de övriga dödsbodelägarna senast vid bouppteckningen efter
den döde fått kännedom om barnets existens. Detsamma bör gälla om bo
utredningsman eller den som sitter i boet har sådan vetskap. Utomäkten
skapligt barn skall alltså själv kunna bevara sin arvsrätt efter fadern inte
bara genom komplettering av faderns personakt före arvfallet utan också
genom att senast vid bouppteckningen ge sig till känna för dödsbodeläga
re, boutredningsman eller den som sitter i boet.
I det föregående har jag berört frågan om arvsrätt mellan barnet och
dess fader. Det sagda bör emellertid i princip ha motsvarande tillämpning
för barnets arvsrätt efter avlägsnare släktingar på fädernet liksom också
för barnets avltomlingars rätt till arv på fädernesidan. Skall bröstarvinge
till ett barn, som fötts utom äktenskap före lagens ikraftträdande, kunna
få ta arv efter barnets fader eller andra släktingar till barnet, måste situa
tionen vara den att annan dödsbodelägare känner till eller på grund av an
teckning i personakt för arvlåtaren eller för annan, från vilken arvingen
härleder sin arvsrätt, utan större besvär kan skaffa sig kännedom om ar
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 är 1969
93
vingen. Om dödsbodelägarna t. ex. vet — eller på grund av anteckning i den
dödes personakt borde veta — att den döde haft ett utomäktenskapligt
barn, som emellertid dött före honom, måste dödsbodelägarna alltså un
dersöka, om det avlidna barnet efterlämnat bröstarvingar. Ser man saken
från den presumtive arvtagarens synpunkt innebär detta, att avkomlingar
till ett avlidet utomäktenskapligt barn har intresse av att i arvlåtarens
personakt låta anteckna att arvlåtaren har haft barn utom äktenskap.
Detta bör beaktas vid de nyss förebådade ändringarna i reglerna om föran
de av personakt. Skulle det vara frågan om utomäktenskapligt barns arvs
rätt efter t. ex. en farbroder, bör barnet i överensstämmelse med det nyss
anförda få ärva, om barnet var känt vid bouppteckningen eller om det
var antecknat i sin tidigare avlidne faders personakt.
Av det tidigare anförda framgår att man vid boutredning normalt måste
begära utdrag från manlig arvlåtares personakt för att kontrollera om där
kan finnas anteckning om utomäktenskapligt barn. Har manlig släkting
som i och för sig skulle ha varit berättigad att ta arv avlidit före arvlå
taren, måste man i allmänhet undersöka också den förres personakt för att
förvissa sig om att vederbörande inte har barn utom äktenskap. Det kan
t. ex. vara nödvändigt att genom undersökning av den avlidnes faders per
sonakt kontrollera, om det finns något utom äktenskap fött halvsyskon
på fädernet. Skiftas arvet utan att sådana undersökningar genomförts, ut
sätter sig arvtagarna för risken att den dödes barn utom äktenskap eller
någon som genom utomäktenskapligt barn härleder arvsrätt efter den
döde senare begär att få ut sin arvslott under hänvisning till anteckning
i personakt.
Mot bakgrund av det anförda vill jag förorda att barn utom äktenskap,
som fötts före ikraftträdandet, och dess bröstarvingar får ärva barnets
fader och dennes släktingar endast under förutsättning att annan dödsbo-
delägare, boutredningsman eller den som sitter i boet senast vid boupp
teckningen fått kännedom om arvingen eller att anteckning om barnet före
arvfallet gjorts i personakt för arvlåtaren eller annan från vilken arvingen
härleder sin arvsrätt. Detta innebär att det i nu åsyftade fall inte finns
något utrymme för tillämpningen av den allmänna preskriptionsregeln
i 16 kap. 2 § första punkten ärvdabalken. I övrigt blir däremot reglerna i
nämnda kapitel givetvis tillämpliga.
I fråga om trolovningsbarn eller barn med arvsrättsförklaring föreslog
ärvdabalkssakkunniga och departementschefen i 1955 års lagrådsremiss
att de föreslagna arvsreglerna skulle gälla utan hinder av att barnet fötts
före ikraftträdandet. Familjerättskommittén går på samma linje. Till
denna ståndpunkt kan jag ansluta mig. De tidigare förslagen innehöll
emellertid det villkoret att barnets fader skulle leva då lagen trädde i kraft.
Med den lösning som jag nyss förordat beträffande övriga utomäkten-
skapliga barn saknas emellertid anledning att uppställa nämnda krav. I frå
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
94
ga om trolovningsbarn och barn med arvsrättsförklaring och deras avkom-
lingar bör alltså de nya arvsreglerna gälla utan vidare vid dödsfall som
inträffar efter ikraftträdandet.
Den av mig sålunda förordade lösningen av problemet om de nya arvs
reglernas ikraftträdande innebär alltså, att reglerna i princip blir tillämp
liga även i fråga om utomäktenskapliga barn som fötts före ikraftträ
dandet. Samma lösning bör väljas i fråga om dessa barns rätt till under
hållsbidrag ur kvarlåtenskap. Den allmänna regeln i 8 kap. 1 § ärvdabal-
ken om rätt till sådant underhållsbidrag förutsätter nämligen att barnet
får ta arv. Skulle undantagsvis barnet till följd av övergångsreglerna ha
försuttit sin rätt till arv, bör det inte i fråga om rätt till underhåll ur fa
derns kvarlåtenskap komma i ett sämre läge än hittills. Barnet bör då
kunna göra anspråk på underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen enligt nu
varande specialregel i 8 kap. 10 § ärvdabalken. Jag förordar att det införs
en särskild övergångsbestämmelse härom.
Vissa särskilda frågor
I fråga om barns rätt till släktnamn gäller att barn i äktenskap
vid födelsen förvärvar faderns släktnamn. Barnet kan under vissa förutsätt
ningar få anta moderns flicknamn. Barn utom äktenskap får vid födelsen
det släktnamn modern då bär med rätt att efter anmälan till pastor anta
moderns flicknamn. Om fadern medger det, kan utomäktenskapligt barn
efter anmälan hos pastor anta faderns släktnamn. Är barnet trolovnings
barn fordras dock inte faderns medgivande.
Ärvdabalkssakkunniga föreslog i sitt år 1954 avgivna betänkande, att
utomäktenskapliga barn vid födelsen skulle få moderns namn men att
vårdnadshavare!! eller barnet själv om det fyllt 21 år skulle ha rätt att
bestämma att barnet skulle bära faderns släktnamn. Departementschefen
biträdde förslaget i 1955 års lagrådsremiss. Själv anser jag att starka prin
cipiella skäl talar för att alla barn bör ha rätt att, om de så önskar, bära
faderns släktnamn. De betänkligheter som tidigare har anförts mot en så
dan reform från den synpunkten att faderskapet inte skulle kunna fast
ställas med tillräcklig säkerhet kan inte längre tillmätas avgörande bety
delse. Jag föreslår att 2 § andra stycket namnlagen ändras så att där anges
att barn utom äktenskap genom anmälan hos pastor kan anta faderns släkt
namn. Enligt 42 § namnlagen skall anmälan göras av vårdnadshavare^
om barnet inte har fyllt 18 år. Som en följd av den föreslagna ändringen
är det nödvändigt att upphäva 40 § namnlagen, som handlar om faderns
samtycke till att barn utom äktenskap antar hans släktnamn. I konsekvens
med min uppfattning beträffande problemen i samband med övergången
till de nya arvsrättsreglerna vill jag inte förorda några särskilda övergångs
bestämmelser i fråga om utomäktenskapliga barns rätt att anta faderns
släktnamn.
Om barn utom äktenskap i enlighet med vad jag tidigare har förordat
Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1969
95
likställs med barn i äktenskap i arvsrättsligt hänseende och dessutom gene
rellt ges rätt att anta faderns släktnamn, kommer det inte längre att finnas
behov av institutet trolovningsbarn. Den omständigheten att barn
har avlats i trolovning kommer nämligen då inte att medföra några särskilda
rättsverkningar för barnets del. Jag föreslår därför att bestämmelserna om
trolovningsbarn i 1 kap. 4 §, 3 kap. 3 och 4 §§ samt 20 kap. 3 § föräldrabal-
ken upphävs.
Kungl. May.ts proposition nr 124 år 1969
Upprättade författningsförslag
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till
1) lag om ändring i giftermålsbalken,
2) lag om ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal,
3) lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med sär
skilda bestämmelser om makars gemensamma bostad,
4) lag om ändring i föräldrabalken,
5) lag om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap,
6) lag om ändring i lagen den 12 december 1958 (nr 642) angående blod-
undersökning m. in. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn
utom äktenskap,
7) lag om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag,
8) lag om ändring i ärvdabalken,
9) lag om ändring i namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521),
10) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om
arvsskatt och gåvoskatt.
Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilaga l.1 Nuvarande lydelse av 3 kap. föräldrabalken redovisas i bilaga 2 och
utredningsmannens förslag till ändringar i föräldrabalken i bilaga 3.
Jag övergår härefter till att lämna en specialmotivering till de under
2, 4—7 och 10 angivna författningsförslagen.
Specialmotivering
Förslaget till lag om ändring i försäkringsavtalslagen
104 §.
Niwarande ordning m. in. Enligt paragrafens första stycke skall försäk
ringsbelopp, som utfaller efter försäkringstagarens död inte ingå i kvar-
låtenskapen, om förmånstagare är insatt. Beträffande återkalleliga förmåns-
tagarförordnanden finns i andra stycket en särskild bestämmelse för fall
1 De under 3) och 6)—10) upptagna författningsförslagen, som frånsett vissa redaktionella
ändringar är likalydande med de vid propositionen fogade förslagen, har uteslutits här.
96
då försäkringstagaren efterlämnat make, bröstarvinge, adoptivbarn eller
dess bröstarvinge. 1 fråga om sådan dödsbodelägares giftorätt, rätt till ve
derlag eller laglott skall försäkringsbeloppet behandlas som om det tillhört
boet och tillagts förmånstagaren genom testamente. Detta innebär att för
säkringsbeloppet skall jämkas i den mån det inkräktar på rätt av angiven
art.
Försäkringsavtalslagen innehåller inte några särskilda regler om de un
der senare år allt vanligare grupplivförsäkringarna. Dessa tecknas i kol
lektiv form av anställda hos samma arbetsgivare eller medlemmar i en för
ening av yrkeskaraktär eller annan sammanslutning. En särskild form av
grupplivförsäkring är tjänstegrupplivförsäkring som är ett komplement till
tjänstepensioneringen. Den grundar sig på avtal i samband med tjänst eller
annan anställning.
Grupplivförsäkring för tjänstemän inom det privata näringslivet infördes
fr. o. in. år 1961 efter avtal mellan Svenska arbetsgivareföreningen (SAF)
och olika tjänstemannagrupper inom det privata näringslivet. Försäkring
arna meddelas av vissa försäkringsanstalter. Efter avtal mellan SAF och
Landsorganisationen (LO) har fr. o. m. 1963 tillkommit en grupplivför
säkring för arbetare, såväl organiserade som oorganiserade. Försäkringen
meddelas av ett för ändamålet bildat bolag, Arbetsmarknadens försäkrings
aktiebolag (AFA). En liknande grupplivförsäkring har införts för de kom
munalanställda med verkan fr. o. m. år 1963. Också för denna försäkring
har bildats ett särskilt bolag, Kommunernas försäkringsbolag (KFA). För
arbetstagare inom kooperationen meddelas tjänstegrupplivförsäkring i
Kooperationens pensionsanstalt (KP). Gemensamt för försäkringarna är
att försäkringspremierna betalas av arbetsgivaren.
Vidare har fr. o. in. år 1963 införts en statens grupplivförsäkring för ar
betstagare i statens tjänst och tjänstemän inom statsunderstödd verksamhet.
Försäkringen meddelas av staten och premieinbetalning anses ske genom
arbete i anställningen.
Riksdagen har 1962 beslutat teckna tjänstegrupplivförsäkring för riksda
gens ledamöter. Även för värnpliktiga finns tjänstegrupplivförsäkring.
I allmänhet berättigar de olika slagen av tjänstegrupplivförsäkring till
samma förmåner. Både belopp och villkor är starkt standardiserade. I det
följande återges det huvudsakliga innehållet i den av AFA meddelade för
säkringen.
Om den försäkrade dör före pensionsåldern utfaller ett engångsbelopp.
Grundbeloppet är f. n. 31 500 kr. om arbetstagaren vid dödsfallet fyllt
21 men inte 55 år. Beloppet trappas ned efter viss skala i åldrarna 55—
67 år. Tilläggsbelopp om högst 9 000 kr. utgår till efterlämnat omyndigt
barn. Enligt de för försäkringen gällande bestämmelserna skall försäk
ringstagaren anses ha gjort förmånstagarförordnande av följande innehåll.
Förmånstagare till grundbelopp är make om sådan finns. Saknar manlig
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
97
arbetstagare hustru men efterlämnar ogift kvinna med vilken han sam
manbott under äktenskapsliknande förhållanden kan hon få rätt som för
månstagare efter särskild prövning av AFA. Förmånstagare till tilläggsbe
lopp är omyndiga barn och adoptivbarn med arvsrätt samt utomäktenskap-
ligt barn mot vilken den avlidne var underhållsskyldig. Om sådan närstå
ende som nu sagts saknas, är vissa andra släktingar förmånstagare. Arbets
tagaren har rätt att när som helst ändra förordnandet genom att skriftligen
anmäla annat förordnande till AFA.
De privata grupplivförsäkringarna skiljer sig från tjänstegrupplivförsäk-
ringarna bl. a. genom att anslutningen till dem är frivillig. De utmärks inte
heller av samma enhetliga villkor som tjänstegrupplivförsäkringarna. En
särskild form av frivillig grupplivförsäkring är den s. k. föreningstj änste-
grupplivförsäkringen för företagare eller studerande inom samma intresse
organisation.
Familjerättskommittén. Kommittén påpekar att delade meningar nu råder
i frågan om efterlevande makes rätt enligt 13 kap. 12 § andra stycket gifter-
målsbalken är skyddad mot förmånstagarförordnande enligt 104 § andra
stycket försäkringsavtalslagen. Oklarheten beror på att bestämmelsen i gif-
termålsbalken kom till efter försäkringsavtalslagen. Makes rätt att få egen
dom enligt den föreslagna 10 000-kronorsregeln bör enligt kommitténs me
ning vara skyddad mot förmånstagarförordnande. Med utgångspunkt från
att en bestämmelse om skydd för efterlevande makes giftorätt skulle komma
att omfatta också rätten till vederlag och makes rätt enligt 10 000-kronors-
regeln förordar kommittén att vad som sägs om vederlag utesluts ur 104 §
andra stycket försäkringsavtalslagen.
Kommittén konstaterar att regeln i 104 § andra stycket för närvarande
tillämpas också på tjänstegrupplivförsäkringar och andra grupplivförsäk
ringar. Detta innebär att, om försäkringstagaren efterlämnar make och barn,
utfallande belopp i vissa fall jämkas till förmån för dessa, vare sig de är
förmånstagare eller inte. Kommittén påpekar att man inom ifrågavarande
grupper allmänt räknar med att försäkringsbeloppen skall tillfalla dem som
anges i standardvillkoren för försäkringen, i första hand make och omyn
diga barn. Intrång bör enligt kommitténs mening inte kunna ske i dessa
närmast anhörigas rätt. Inte heller bör enligt kommittén intrång ske i den
rätt som kan tillkomma frånskild make vilken insatts som förmånstagare
enligt ett individuellt förmånstagarförordnande. Kommittén föreslår därför
i ett nytt tredje stycke i 104 § en regel av följande innebörd. Vid tjänste
grupplivförsäkring skall jämkningsbestämmelserna i paragrafens andra
stycke inte tillämpas på belopp som utgår enligt de allmänna försäkrings-
villkoren till make eller med hustru likställd kvinna eller omyndigt barn
eller enligt individuellt förordnande till frånskild make. Detsamma skall
gälla annan grupplivförsäkring i den mån den med hänsyn till villkoren
7 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 124
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
98
och försäkringsbeloppen kan anses jämförlig med tjänstegrupplivförsäk
ring. Vid jämförelsen får enligt kommittén hänsyn tas till villkoren i stort,
inkomstförhållandena inom den grupp som det är fråga om och syftet med
försäkringen. En grupplivförsäkring som väsentligt överstiger de vanliga
tjänstegrupplivförsäkringarna kommer till överskjutande del att falla in
under jämkningsbestämmelsen i 104 § andra stycket.
Kommittén påpekar att ett försäkringsbelopp som inte kan jämkas inte
heller skall inräknas vid tillämpningen av jämkningsbestämmelsen i andra
stycket. Om t. ex. efterlevande make får ett försäkringsbelopp på grund av
tjänstegrupplivförsäkring skall detta belopp inte påföras honom vid beräk
ning av hans giftorättsandel i boet eller i annat jämkningsbart försäkrings
belopp som utfaller samtidigt.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag om skydd för efterlevande makes
rätt enligt den föreslagna 10 000-kronorsregeln mot intrång genom förmåns-
tagarförordnande har i sak godtagits vid remissbehandlingen. Hovrätten
över Skåne och Blekinge biträder förslaget också om 10 000-kronorsgrän
sen, som hovrätten bar förordat, höjs till 50 000 kr.
Beträffande regelns närmare utformning är Svea hovrätt, Göta hovrätt
och Stockholms rådhusrätt tveksamma om ordet »giftorätt» utan vidare om
fattar makes rätt till vederlag och rätt enligt bodelningsregeln. Göta hovrätt
påpekar att 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen avser också bröst
arvinges rätt till vederlag. Enligt hovrätten för Västra Sverige kan veaer-
lagsanspråk beaktas också om det riktas mot en försäkring som är enskild
egendom. Svea hovrätt föreslår att rätten till vederlag alltjämt uttryckligen
anges i bestämmelsen och att ett tillägg görs beträffande den rätt som avses
i den av kommittén föreslagna 10 000-kronorsregeln.
Förslaget att tjänstegrupplivförsäkring skall vara undantagen från jämk
ning enligt 104 § andra stycket har i sak genomgående godtagits vid remiss
behandlingen. Kommunernas försäkringsaktiebolag anser förslaget angelä
get. Nuvarande ordning har i ett mycket stort antal fall lett till att utfal
lande försäkringsbelopp undandragits make och underåriga barn till för
mån för myndiga barn, något som de avtalsslutande parterna inte avsett.
Statens grupplivnämnd uttalar sig på liknande sätt.
I några yttranden framförs synpunkter på regelns närmare utformning.
Sålunda föreslår Försäkringsbolagens riksförbund att regeln utformas så att
bestämmelserna i 104 § andra stycket inte skall tillämpas i den mån make
eller likställd eller bröstarvinge enligt de allmänna villkoren för försäkring
en eller frånskild make enligt särskilt förordnande är förmånstagare till
utfallande belopp. Folksam förordar att kommitténs formulering »de all
männa villkoren för försäkringen» utbyts mot »för försäkringen gällande
reglemente eller villkor». Hovrätten för Västra Sverige efterlyser en defini
tion av begreppet tjänstegrupplivförsäkring.
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
99
Även såvitt avser annan grupplivförsäkring än tjänstegrupplivförsäkring
har kommittéförslaget i allmänhet godtagits av remissinstanserna. Det av
styrks emellertid av Folksam, som hävdar att bara försäkringar som kan
hänföras till tjänstepensioneringen bör undantas från jämkning enligt 104 §
andra stycket. Tjänstegrupplivförsäkring är en sådan försäkringsform men
däremot inte annan grupplivförsäkring. Svea hovrätt, hovrätten för Västra
Sverige och Försäkringsbolagens riksförbund efterlyser fasta normer för
vilka vanliga grupplivförsäkringar som skall anses jämförbara med tjänste-
gr upplivförsäkringar.
Från ett par håll hävdas att av kommittéförslaget inte framgår vad som
skall gälla när det finns både tjänstegrupplivförsäkring och annan grupp
livförsäkring. Enligt hovrätten för Västra Sverige har denna fråga speciellt
intresse när tjänstegrupplivförsäkringen har en avtrappningsregel och för
säkringsbeloppet av denna anledning reducerats på grund av den försäkra
des ålder.
Departementschefen. Jag har tidigare förordat att 6 000-kronorsgrän-
sen i 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken ersätts av en värdegräns
anknuten till fyra gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.
I likhet med familjerättskommittén anser jag att efterlevandes makes rätt
enligt bodelningsregeln bör vara skyddad mot förmånstagarförordnande till
förmån för annan. Eftersom rättsläget på denna punkt f. n. är oklart synes
ett klarläggande böra ske i 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen. I
fråga om bestämmelsens närmare utformning ansluter jag mig till det för
slag som under remissbehandlingen har framförts av Svea hovrätt. Till
gällande lydelse av nämnda bestämmelse har alltså gjorts ett uttryckligt
tillägg om makes rätt enligt 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken.
Familj erättskommittén har menat att jämkningsbestämmelserna i 104 §
andra stycket inte skall tillämpas på belopp som utgår enligt standardvill
koren för tjänstegrupplivförsäkring till efterlevande make eller med hustru
likställd kvinna samt omyndiga barn eller enligt särskilt förmånstagarför
ordnande till frånskild make. Syftet med kommittéförslaget är att för
säkringsbeloppen ograverade skall tillfalla de närmast anhöriga som avsetts
i första hand bli tillgodosedda genom denna försäkringsform. I de fall där
frånskild make insatts som förmånstagare bör enligt kommittén dennes
försörjningsintresse skyddas på samma sätt. Vid remissbehandlingen har
kommittéförslaget i denna del inte mött någon erinran i sak.
Vid tillkomsten av tjänstegrupplivförsäkringarna har avsikten hos de
avtalsslutande parterna varit att försäkringarna skall vara ett komplement
till familjepensioneringen. Försäkringsbeloppen skall därför enligt stan-
dardvillkoren i första hand tillfalla make eller med hustru likställd kvinna
samt underåriga barn. Starka skäl talar även enligt min mening för att
dessa belopp också skall utgå ograverade till dessa nära anhöriga. Någon
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
100
särskild definition av begreppet tjänstegrupplivförsäkring torde inte vara
behövlig. Departementsförslaget har utformats så att belopp som enligt
för tjänstegrupplivförsäkring gällande reglemente eller villkor tillfaller så
dana anhöriga som nyss sagts inte skall underkastas jämkning enligt para
grafens andra stycke. Däremot har jag inte funnit tillräcklig anledning att
från jämkning undanta också belopp som enligt särskilt förmånstagarför-
ordnande tillfaller frånskild make.
Familjerättskommittén har vidare föreslagit att jämkningsbestämmelserna
inte skall tillämpas vid privata grupplivförsäkringar i den mån dessa är
jämförliga med tjänstegrupplivförsäkring. Detta förslag har emellertid mött
kritik under remissbehandlingen. Från flera håll har påpekats svårigheten
att i praktiken avgöra när en privat grupplivförsäkring är jämförlig med
en tjänstegrupplivförsäkring. Folksam har framhållit att privata gruppliv
försäkringar inte bör undantas från jämkning eftersom de inte utgör
komplement till tjänstepensioneringen. Jag finner de skäl som anförts mot
att undanta privata grupplivförsäkringar från jämkningsbestämmelsen i
paragrafens andra stycke vara övertygande. Någon motsvarighet till kom
mittéförslaget på denna punkt har därför inte upptagits i departements
förslaget.
1 likhet med kommittén vill jag erinra att ett försäkringsbelopp som inte
kan jämkas inte heller skall medräknas vid tillämpningen av jämknings
bestämmelsen i paragrafens andra stycke.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
1 kap.
2
§•
I denna paragraf har endast gjorts en formell ändring som har samband
med en omdisposition av 3 kap.
3 kap.
Kapitlet innehåller f. n. regler om väckande av talan i faderskapsmål
(1 §), om förutsättningarna för bifall till sådan talan (2 §), om trolovnings-
barn (3 §) och om erkännande av faderskap till barn utom äktenskap (4 §).
Bestämmelserna i 1 § bör med de ändringar som föranleds av mina för
slag om förfarandet vid fastställande av faderskap överföras till den sär
skilda faderskapslagen och motsvaras där närmast av bestämmelser i 7—
10
§§.
Eftersom institutet trolovningsbarn enligt vad jag tidigare har förordat
skall upphävas, kan nuvarande 3 § utgå.
Med hänsyn till dessa ändringar måste kapitlet omdisponeras. I 1 §
presenteras formerna för fastställande av faderskap till barn utom äkten
skap, erkännande resp. dom. 2 § innehåller bestämmelserna om erkännande
101
av faderskap. I 3 § har den nya faderskapspresumtionen intagits. 4 § inne
håller en hänvisning till den särskilda faderskapslagen.
8 kap.
3 §•
F. n. gäller enligt förevarande paragraf att barnavårdsman alltid skall
förordnas för barn utom äktenskap. Av 8 kap. 4 § föräldrabalken följer
emellertid att detta gäller endast om barnets vårdnadshavare är kyrko-
bokförd i riket eller vistas här. Barn med svenskt medborgarskap som
vistas utomlands tillsammans med sin vårdnadshavare kan dock ibland
ha befogade anspråk på att få det stöd en barnavårdsman kan ge. Särskilt
gäller detta om barnets börd inte har fastställts och det är aktuellt att fast-
ställa faderskapet under medverkan av svensk myndighet. Den presumtive
fadern kan t. ex. vara bosatt i Sverige. I sådana fall bör det vara möjligt att
förordna barnavårdsman för barnet. Eftersom barnavårdsmannen dock inte
har samma praktiska möjligheter att tillvarata barnets rätt och bästa som
i fråga om barn vilkas vårdnadshavare vistas i Sverige, bör förordnande inte
vara obligatoriskt utan ske endast på begäran av barnets vårdnadshavare.
Kommer förordnande till stånd, blir den särskilda faderskapslagen till
lämplig vilket då ger en garanti för att utredningen av faderskapet blir så
fullständig som omständigheterna medger.
I enlighet med dessa överväganden föreskrivs i paragrafen att barnavårds
man alltid skall förordnas för barn utom äktenskap, vars vårdnadshavare är
kyrkobokförd i riket eller annars vistas här. I annat fall kan barnavårds
man förordnas på begäran av vårdnadshavare^ om barnet är svensk med
borgare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
4 §.
Paragrafen innehåller regler om vilken barnavårdsnämnd som skall för
ordna barnavårdsman.
6
§.
Med anledning av förslaget till särskild lag om fastställande av fader
skap har en jämkning gjorts i denna paragraf.
20 kap.
Detta kapitel innehåller vissa bestämmelser om rättegången i mål enligt
föräldrabalken. Ändringarna i kapitlet har föranletts främst av förslaget
till en särskild lag om fastställande av faderskap. I den första underrubri
ken till kapitlet, som hänför sig till 1—14 §§, har orden »faderskap till barn
utom äktenskap» följaktligen tagits bort så att rubriken får lydelsen »Mål
och ärenden rörande äktenskaplig börd, adoption, vårdnad och under
102
håll». Vidare har 3 och 4 §§, som har sin motsvarighet i 10 § resp. 7 och 12 §§
faderskapslagen, upphävts.
Med anledning av förslaget till lag om ersättning i vissa fall för utgivna
underhållsbidrag har 13 och 13 a §§ upphävts.
9 §.
Med hänsyn till att 20 kap. 3 § upphävts och ersatts av 10 § faderskaps
lagen har paragrafens andra stycke jämkats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
11
§•
Paragrafens första stycke, som i fråga om forum i underhållsmål enligt
balken hänvisar till den genom förslaget upphävda 4 §, har formulerats om
utan ändring i sak.
Ikraftträdande in. m.
Utredningsmannen. Utredningsmannen har inte funnit några särskilda
övergångsbestämmelser till de nya faderskapsreglerna behövliga. Han ut
talar, att faderskapsfrågor som har rättskraftigt avgjorts innan de nya reg
lerna trätt i kraft inte bör kunna prövas på nytt. I övrigt hänvisar han till
ärvdabalkssakkunnigas betänkande (SOU 1954:6 s. 190—192). Där ut
talades bl. a. att den omständigheten att barnet är fött före ikraftträdandet
inte bör hindra att den nya lagen tillämpas. Vidare förordades, att ny lag
skulle tillämpas även i de fall då rättegång hade anhängiggjorts men laga-
kraftägande dom inte hunnit meddelas innan den nya lagen hade trätt i
kraft. Om målet var anhängigt i högre rätt kunde det ibland bli nödvändigt
att återförvisa målet till underrätt.
Departementschefen. Jag delar utredningsmannens uppfattning att sär
skilda övergångsbestämmelser till de nya faderskapsreglerna inte behövs.
Eftersom de nya reglerna kommer att öka säkerheten i avgörandet av fader-
skapsfrågan är det tvärtom angeläget att bestämmelserna tillämpas även
i fråga om barn som har fötts före den nya lagens ikraftträdande. Har ett
barn fått sin börd fastställd före ikraftträdandet antingen genom lagakraft-
vunnen dom eller också genom erkännande enligt 3 kap. 4 § föräldrabal-
ken, påverkas naturligtvis inte domens eller erkännandets giltighet av de
nya reglerna.
Förslaget till lag om fastställande av faderskapet till barn
utom äktenskap
Lagens tillämpningsområde
1
§
I paragrafen preciseras tillämpningsområdet för lagen så att den gäller
103
förfarandet vid fastställande av faderskap till barn utom äktenskap, om
barnavårdsman är förordnad. Jag har tidigare föreslagit att barnavårdsman
alltid skall förordnas för barn utom äktenskap, om vårdnadshavaren är
kyrkobokförd eller annars vistas här i landet. Barnavårdsman skall kunna
förordnas också i annat fall, såvida vårdnadshavaren begär det och barnet
är svensk medborgare.
I sådana sällsynta undantagsfall då faderskap sfrågan skall bedömas en
ligt svensk rätt men barnavårdsman inte finns får rättegången föras enligt
de allmänna reglerna i rättegångsbalken om indispositiva tvistemål. Av
den föreslagna presumtionsregeln för faderskap i 3 kap. 3 § föräldrabalken
följer att talan kan väckas mot flera män.
Barnavårdsmannens utredning
2
§
Paragrafen innehåller vissa grundläggande regler rörande omfattningen
av barnavårdsmannens utredningsplikt.
Enligt 8 kap. 6 § föräldrabalken gäller f. n. att barnavårdsmannen skall
sörja för att barnets börd fastställs när det är fött utom äktenskap. Som
tidigare har framhållits har barnet normalt ett starkt intresse av att få
veta vem som är dess fader. Detta intresse är av både personlig och eko
nomisk natur. Huvudregeln bör alltså alltjämt vara att utredning om
barnets börd skall äga rum. Utredning bör ske även om den presumtive
fadern har avlidit, eftersom barnet då i varje fall har ett ideellt och med hän
syn till sin rätt till arv kanske också ett ekonomiskt intresse av att få
faderskapet fastställt.
Utgångspunkten för utredningen om barnets börd måste naturligtvis vara
moderns uppgifter. I vissa fall kanske faderskapsfrågan är ganska uppenbar,
nämligen då modern har stadigvarande förbindelse med viss man. Då torde
oftast moderns och mannens samstämmiga uppgifter vara fullt tillräckliga
för att faderskapsfrågan skall anses klarlagd. Om sådant fast samliv inte
har förekommit, blir situationen något mer komplicerad och barnavårds
mannen får närmare fråga ut modern, varvid han särskilt bör höra efter
om hon har haft förbindelser med flera män under konceptionstiden.
Med ledning av moderns uppgifter skall barnavårdsmannen givetvis höra
varje man som kan tänkas vara fader till barnet. Ibland kan även andra
personer ha upplysningar att lämna i saken. Jag vill understryka att den
utredning som barnavårdsmannen har att göra skall vara objektiv samt
måste ske med takt och gott omdöme.
Utredningen sker under barnavårdsnämndens överinseende. Om det skulle
behövas, bör barnavårdsmannen kunna få hjälp av annan barnavårdsnämnd
med att efterforska och höra personer, som kan antas ha upplysningar
av värde att lämna.
Det kan givetvis inträffa att modern vägrar lämna några som helst upp
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
104
lysningar om vem som kan vara fader till barnet. Barnavårdsmannen sak
nar emellertid inte påtryckningsmedel. Jag vill i sammanhanget erinra om
att enligt lagen om bidragsförskott sådant förskott inte utgår om vård-
nadshavaren utan giltigt skäl underlåter att vidta eller medverka till åt
gärder för att få faderskap till barnet fastställt (2 § e).
I enlighet med vad jag nu har anfört föreskrivs i denna paragraf att
barnavårdsman för barn utom äktenskap skall försöka utreda vem som
är fader till barnet och att han för det ändamålet skall inhämta upplysning
ar från modern och de andra personer som kan lämna upplysningar av be
tydelse för utredningen. Vidare föreskrivs att barnavårdsnämnd i annan
kommun på begäran skall biträda barnavårdsmannen.
3 §
När barnavårdsmannen är klar med sin utredning, bör han ge den man
som enligt hans uppfattning är fader till barnet tillfälle att erkänna fader
skapet. Ofta nog är frågan så klar, att mannen i fråga själv är beredd att
lämna erkännande. Skulle han inte vilja göra detta, bör barnavårdsmannen
redogöra för skälen för sin uppfattning. Barnavårdsmannen bör självfallet
inte öva några påtryckningar på vederbörande. Han är emellertid givetvis
oförhindrad att framhålla att saken kommer att hänskjutas till domstol,
om erkännande inte lämnas.
Skulle barnavårdsmannen själv anse faderskapet tveksamt bör han inte
verka för något erkännande. Rättssäkerheten kräver då att frågan hän-
skjuts till domstol. Jag vill i sammanhanget erinra om mitt tidigare förslag
att erkännande får godkännas av barnavårdsmannen bara under förut
sättning att mannen i fråga kan antas vara fader till barnet.
4 §
Paragrafen behandlar frågan om blodundersökning under barnavårds-
mannens utredning.
Biologiska undersökningar har som jag tidigare understrukit stor be
tydelse i faderskapsfrågor. Speciellt värdefull är blodundersökningen,
eftersom den kan genomföras enkelt och snabbt. Redan nu förekommer det
att parterna efter anmodan av barnavårdsmannen genomgår blodundersök
ning. Denna ordning anser jag böra inte bara bibehållas utan ytterligare
utvecklas. Ibland, främst vid fasta förbindelser, behöver blodundersök
ning inte genomföras. I andra fall ter sig däremot sådan undersökning mo
tiverad. Så är fallet främst om barnavårdsmannen har anledning att an
ta att modern har haft samlag med flera män under konceptionstiden.
Eftersom hela den föreslagna lagstiftningen bygger på att det rättsligt fast
ställda faderskapet i största möjliga utsträckning skall överensstämma med
det biologiska, bör barnavårdsmannen då alltid verka för att blodunder
sökning sker. Även om utredningen inte tyder på att mer än en man är ak
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
105
tuell, bör barnavårdsmannen verka för blodprovstagning för den händelse
mannen i fråga begär detta. Det måste anses vara ett rimligt krav från man
nens sida att en sådan undersökning för säkerhets skull genomförs.
Jag har dock inte ansett tillräckliga skäl tala för att man i utomproces-
suell ordning skulle kunna tvinga parterna att underkasta sig blodunder
sökning. Vägrar t. ex. någon av de berörda männen att medverka vid under
sökningen torde saken i allmänhet få hänskjutas till rättslig prövning. Barna-
vårdsmannen kan emellertid i ett sådant fall erinra vederbörande om att
hans vägran kan komma att av domstolen uppfattas så att han har föran
lett onödig rättegång med påföljd att han kan få utge ersättning för rätte
gångskostnader oberoende av utgången i målet.
Enligt utredningsmannen skulle det vara tänkbart att barnavårdsmannen
tog initiativ också till antropologisk undersökning. Sådana undersökningar
tar åtminstone f. n. ganska lång tid att genomföra. Fullständig undersök
ning kan ofta inte ske innan barnet har blivit ett par år gammalt, även om
undersökning i en del hänseenden kan utföras också på spädbarn. Det
torde därför i allmänhet vara mindre lämpligt att antropologisk undersök
ning sker som ett led i barnavårdsmannens utredning. Någon enstaka gång
kan det dock finnas skäl för att göra det.
Är det tveksamt om ett påstått samlag ligger inom konceptionstiden, bör
barnavårdsmannen givetvis införskaffa intyg angående barnets vikt och
längd samt utvecklingsgrad i övrigt vid födelsen. Särskild föreskrift härom
i lagen torde inte behövas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
5 §
I vissa fall kan det finnas skäl att avstå från att söka få faderskapet fast
ställt. En påbörjad utredning kan behöva avbrytas därför att det visar
sig omöjligt att överhuvudtaget få några upplysningar till vägledning för
utredningen av faderskapsfrågan. Situationen kan också vara den att mo
dern haft samlag med åtskilliga män under konceptionstiden och att det
redan på ett tidigt stadium står klart att det inte kommer att kunna av
göras vem som är fader. Det finns knappast anledning att göra en omfat
tande utredning och anställa rättegång, om det framstår som utsiktslöst
att nå ett positivt resultat i faderskapsfrågan. Fall kan också tänkas där
utredning och rättegång skulle medföra så svåra påfrestningar på modern
att utredningen för den skull bör avbrytas. Ett exempel kan vara att barnet
avlats i incest eller i samband med våldtäkt. Men även när de yttre om
ständigheterna inte är så extrema kan det någon gång förekomma att fort
satt utredning och rättegång av särskilda skäl skulle innebära så påtagliga
risker för moderns psykiska hälsa att man hellre bör avstå från att försöka
få faderskapet rättsligt fastställt.
För att barnavårdsmannen skall få besluta att lägga ned en påbörjad fa-
derskapsutredning bör krävas medgivande av barnavårdsnämnden. Ett
106
sådant beslut är enligt sakens natur ett tillsvidarebeslut. Om det kommer
fram nya omständigheter, kan barnavårdsmannen alltså återuppta utred
ningen.
Paragrafen har avfattats i enlighet med dessa överväganden.
6
§
Enligt första punkten i första stycket skall barnavårdsmannen föra proto
koll över vad som har förekommit vid utredningen av betydelse för fader-
skapsfrågan. I den mån närmare föreskrifter om protokollets innehåll anses
behövliga, kan föreskrifter därom meddelas av socialstyrelsen. Självfallet
är att i protokollet skall anges vilket barn det är fråga om, när det är fött,
om det finns särskild förmyndare för barnet o. d. Vidare skall natur
ligtvis anges namn och adress på modern, den eller de aktuella männen
och andra som har hörts under utredningen. Anteckningar måste också
göras om vad hörda personer har uppgivit rid förhören och när förhören
har ägt rum. Anteckningarna torde i allmänhet kunna göras ganska kort
fattade, men det måste framgå villca uppgifter modern och de hörda män
nen har lämnat om samlag under konceptionstiden. All medicinsk utred
ning, t. ex. intyg om barnets vikt, längd och utvecklingsgrad rid födelsen
samt utlåtanden från blodundersökning, skall bifogas protokollet.
Enligt 8 kap. 6 § föräldrabalken åligger det barnavårdsmannen att se
till att underhåll tillförsäkras barnet. Mot bakgrund härav framstår det
som naturligt att i utredningsprotokollet också tas in uppgifter om moderns
och den eller de aktuella männens ekonomiska förhållanden. Föreskrift
härom har tagits in i andra punkten i första stycket.
I andra stycket återfinns den tidigare motiverade bestämmelsen att bar-
navårdsmannens utredning skall vara avslutad inom ett år från barnets
födelse om inte särskilda skäl föreligger för att låta utredningen pågå längre.
Särskilda skäl föreligger bl. a. om barnavårdsmannen har haft stora svårig
heter att få tag i aktuella män eller om medicinsk utredning har dragit
ut på tiden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1969
Rättegången
I detta avsnitt (7—17 §§) ges regler om förfarandet vid rättegång i fader-
skapsmål. Det ligger i sakens natur att reglerna för sin tillämpning förut
sätter att faderskapet inte har blivit fastställt genom erkännande enligt 3
kap. 2 § föräldrabalken.
För handläggningen av faderskapsmål gäller f. n. i princip rättegångs
balkens allmänna regler om rättegången i s. k. indispositiva mål. Någon
ändring på denna punkt åsyftas inte (se 17 §). I 20 kap. föräldrabalken
finns vissa särskilda regler beträffande rättegången i familjemål, däribland
faderskapsmål. I förevarande avsnitt av förfarandelagen har sammanförts
behövliga specialregler för handläggningen av faderskapsmål. Av praktiska
skäl har dock i vissa fall hänvisats till motsvarande bestämmelse i 20 kap.
föräldrabalken.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124
är
1969
107
7
§
Paragrafen innehåller regler om väckande av talan i faderskapsxnål. Jag
har tidigare redovisat motiven för dessa regler.
Bestämmelserna i paragrafens första stycke motsvarar nuvarande regler
i 20 kap. 4 § första stycket föräldrabalken.
I paragrafens andra stycke föreskrivs att barnavårdsmannen skall föra
talan i målet mot den eller de män som enligt hans utredning skäligen kan
komma i fråga som fader till barnet. Detta innebär, som förut sagts, att
en man som visserligen haft samlag med modern under konceptionstiden
men uteslutits från faderskapet genom blodundersökning givetvis inte skall
stämmas in i målet. Ger blodundersökningen vid handen att någon bland
flera presumtiva fäder är osannolik som fader bör han normalt inte stäm
mas in i målet. I många fall kan modern och en som fader utpekad man
tänkas lämna olika uppgifter i frågan om samlag har förekommit under
konceptionstiden. Moderns uppgift får då i allmänhet anses utgöra till
räcklig grund för att mannen skäligen kan komma i fråga som fader. I un
dantagsfall kan det dock tänkas att barnavårdsmannens utredning visar
att modern misstar sig eller far med osanning. Barnavårdsmannen bör då
givetvis inte stämma in mannen i fråga.
Det kan naturligtvis inträffa att under målets handläggning framkommer
upplysningar som tyder på att en man som dittills inte har stämts in kan
vara fader till barnet. Modern medger t. ex. vid rätten att hon haft samlag
med fler män än hon har uppgivit för barnavårdsmannen. Av paragrafens
andra stycke framgår att barnavårdsmannen i en sådan situation skall stäm
ma in vederbörande under förutsättning att han skäligen kan komma i fråga
för faderskapet. Om svarandepart påstår att modern haft samlag med an
nan man, men modern bestrider att så är fallet, bör barnavårdsmannen
givetvis söka kontrollera uppgifterna och eventuellt hemställa om blod
undersökning beträffande mannen i fråga innan han avgör om denne skall
stämmas in. Det är emellertid lämpligt att barnavårdsmannen så snart
som möjligt tar ställning i frågan så att svaranden får klart för sig om han
bör överväga att själv stämma in den utomstående mannen. Eftersom rät
ten enligt 13 § har ansvaret för utredningen i faderskapsmålet, får rättens
ordförande anses oförhindrad att t. ex. vid en muntlig förberedelse ge till
känna sin uppfattning om huruvida ytterligare män bör stämmas in.
Enligt 42 kap. 2 § rättegångsbalken skall käranden i stämningsansökan
uppge bl. a. det yrkande han framställer i målet. Om barnavårdsmannen för
talan mot flera män måste han givetvis yrka att rätten prövar faderskaps-
frågan beträffande samtliga. Barnavårdsmannen bör emellertid vara oför
hindrad att i stämningsansökningen ange vem som enligt hans uppfattning
i första hand kan komma i fråga som fader.
108
Paragrafen innehåller den regel som ger instämd man rätt att dra in
utomstående män som svarande i målet. Jag har tidigare redogjort för
grunderna för denna bestämmelse som har utformats med ledning av
utredningsmannens förslag. Svaranden behöver inte direkt yrka att man
nen i fråga skall förklaras vara fader till barnet utan kan inskränka sig
till att begära att rätten prövar frågan om mannens faderskap. I stäm
ningen får mannen föreläggas att svara pa ansökan med det däri ställda
yrkandet. Rätten kan givetvis förklara den av svaranden indragne mannen
som fader till barnet oavsett kärandesidans inställning i frågan.
9 §
Bestämmelsen har hämtats från 3 kap. 1 § första stycket föräldrabal-
ken.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
8 §
10
§
Nuvarande ordning. Talan om faderskap kan väckas vid domstolen i den
ort där mannen har sitt hemvist eller samlaget har ägt rum. Är mannen
död får talan väckas vid den domstol där dödsboet efter honom svarar
(20 kap. 3 § föräldrabalken). Finns inte behörig domstol enligt dessa
regler kan talan väckas vid Stockholms rådhusrätt (20 kap. 14 §).
Utredningsmannen. I betänkandet föreslås ett tillägg till forumreglerna
för de fall då flera män stäms in i målet. I så fall skall talan kunna väckas
vid domstol som är behörig beträffande någon av dem. Domstol där talan
väcks skall vidare ha möjlighet att på parts begäran förordna om över
flyttning av målet till annan behörig domstol, såvida synnerliga skäl talar
härför.
Utredningsmannen framhåller att det givetvis inte bör få förekomma
att mål mot olika män rörande faderskapet till samma barn förs samti
digt vid olika domstolar. Med hänsyn därtill förordas i 20 kap. 3 § en sär
skild regel av innehåll att ny talan rörande faderskap, varom rättegång
pågår, inte får prövas vid annan domstol.
Remissyttrandena. De föreslagna reglerna har lämnats utan erinran un
der remissbehandlingen. Fredrika-Bremer-förbundet anser det mycket till
fredsställande att viss valfrihet finns beträffande forum i flermansfallen.
Förbundet ansluter sig också uttryckligen till tanken att ett mål slcall
kunna flyttas över till annan domstol. Det anses inte lämpligt att målet
handläggs av domstolen i den ort där modern har sitt hemvist.
Departementschefen. Som jag tidigare har framhållit kommer fader-
skapstalan i flertalet fall att väckas av barnavårdsmannen efter det att
dennes utredning av faderskapet slutförts. Barnavårdsmannen är enligt
109
mitt förslag skyldig att föra talan mot alla presumtiva fäder. Han skall
enligt 11 § kunna föreläggas att fullständiga utredningen. Hans verksam
het står under tillsyn av vederbörande barnavårdsnämnd. Mot bakgrund
härav synes det mig mest ändamålsenligt att som huvudregel får gälla att
talan skall väckas hos rätten i den ort där barnavårdsnämnden är belä
gen. Föreskrift härom har intagits i paragrafens första stycke.
Enligt 2 § barnavårdslagen skall det finnas en barnavårdsnämnd i varje
kommun. Domkretsindelningen bygger på kommunerna som minsta enhet
(jfr prop. 1969:44 s. 171 och 221). Det kan därför aldrig uppstå någon
tvekan om vilken domstol som skall pröva målet.
I huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmannens förslag före
skrivs också att rätten kan förordna om överflyttning av målet till annan
domstol, ifall detta skulle avsevärt underlätta målets handläggning.
I likhet med utredningsmannen anser jag att talan om faderskap till visst
barn inte bör kunna prövas samtidigt vid flera domstolar. Regeln härom,
som intagits i andra stycket av förevarande paragraf, har utformats så att,
om mål om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap är anhängigt,
frågan om faderskapet till barnet kan prövas bara i det målet. Av formu
leringen framgår att mål om fastställande av faderskap till visst barn är
att betrakta som ett enda mål, oavsett om en eller flera svarande har stämts
in. Har faderskapstalan ogillats genom lagakraftvunnen dom kan ny talan
givetvis väckas mot någon som inte var part i det tidigare målet och där
för inte omfattas av den tidigare domens rättskraft.
Till sista stycket har överförts nuvarande bestämmelse i 3 kap. 1 § för-
äldrabalken om att faderskapstalan inte kan slutligen prövas före barnets
födelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
11
§
Eftersom det ankommer på rätten att se till att faderskapsfrågan blir or
dentligt utredd, bör protokollet över barnavårdsmannens utredning inges
till domstolen i samband med att barnavårdsmannen väcker talan i målet.
I de undantagsfall då talan väcks av annan än barnavårdsmannen, bör
denne av rätten föreläggas att inge protokollet. Har barnavårdsmannen
ännu inte avslutat utredningen, får han upplysa rätten därom och lämna
in protokollet i befintligt skick.
För att en svarande skall kunna ta ställning till faderskapstalan är det
givetvis angeläget att han så snart som möjligt får reda på vad som har
framkommit vid barnavårdsmannens utredning. Protokollet över utredning
en bör därför delges honom samtidigt med stämningen. Skulle utredning
en i ett eller annat hänseende vara ofullständig bör rätten ha möjlighet
att förelägga barnavårdsmannen att komplettera den. Avsikten är att dom
stolen skall kunna begagna sig av denna möjlighet även under målets
handläggning. Kompletterande utredning kan vara motiverad exempel
no
vis på grund av uppgifter vid förberedelse i målet om att annan än sva
randen kan tänkas vara fader till barnet.
Paragrafen har avfattats i enlighet med nu angivna överväganden.
12
§
Av 7 § framgår att barnavårdsmannen och modern, om hon bär vård
naden om barnet, samt särskilt förordnad förmyndare liksom enligt gäl
lande rätt är att anse som barnets ställföreträdare i rättegången. I över
ensstämmelse med vad som gäller enligt 20 kap. 4 § föräldrabalken har
i första stycket föreskrivits, att var och en av dem som kan föra talan
för barnet skall få tillfälle att yttra sig i målet.
I 20 kap. 36 § första och andra styckena föräldrabalken finns vissa
bestämmelser om rättegången i mål enligt balken. Enligt första stycket
kan god man förordnas för svarande som vistas på okänd ort. Den gode
mannens uppgift är att bevaka den bortovarandes rätt i saken och han kan
få ersättning för sitt uppdrag av allmänna medel. Enligt andra stycket
i nyssnämnda paragraf skall rättegångsbalkens regler om hämtning av
part till domstol gälla även den som skall höras i annan egenskap än vittne
eller sakkunnig. Båda dessa bestämmelser bör fortfarande gälla i fader-
skapsmål. I 12 § andra stycket föreskrivs därför att de nämnda reglerna i
föräldrabalken gäller i faderskapsmål.
13 §
Som tidigare har nämnts är avsikten att faderskapsmål även i fortsätt
ningen skall handläggas i den ordning som enligt rättegångsbalken gäller
för s. k. indispositiva tvistemål. I överensstämmelse med vad som förut
har framhållits om rättens ansvar för att utredningen blir fullständig har
i första stycket av denna paragraf upptagits en uttrycklig regel om att rät
ten skall vaka över att bördsfrågan blir tillbörligen utredd. Om mannen i
fråga saknar ombud är det angeläget att rätten är uppmärksam på förhål
landen som kan tyda på att annan man i själva verket är fader till barnet.
Med den av mig föreslagna ordningen för väckande av talan i fader
skapsmål bör, som tidigare har framhållits, en presumtiv fader inte få hö
ras som vittne. Anledning saknas däremot att förbjuda vittnesförhör som
går ut på att styrka att någon annan än vittnet har haft samlag med mo
dern under konceptionstiden. En instämd man kan t. ex. vilja höra en av
moderns väninnor för att bevisa att modern har haft samlag med flera
män under konceptionstiden. I andra stycket föreskrivs i enlighet härmed
att vittnesförhör inte får äga rum i syfte att styrka att vittnet har haft
samlag med modern under tid då barnet kan antas vara avlat.
Tredje stycket motsvarar 20 kap. 38 § föräldrabalken, såvitt paragra
fen gäller faderskapsmål.
14 §
Nuvarande ordning. Om käranden återkallar sin talan i indispositivt mål
Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1969
in
skall målet avskrivas från vidare handläggning. Har dom meddelats, krävs
emellertid svarandens samtycke till återkallelsen (13 kap. 5 § andra styc
ket rättegångsbalken).
Utredningsmannen. I betänkandet berörs inte frågor om återkallelse av
talan.
Remissyttrandena. Domstolskommittén finner att det behövs särskilda
regler om återkallelse. Kommittén anför härom följande.
Enligt 13 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken äger käranden i indispo-
sitivt mål utan svarandes samtycke återkalla sin talan, intill dess under
rätten meddelat dom i målet. I motsats till vad som gäller i dispositiva
mål har svarande ingen rätt att påkalla att målet trots återkallelsen prövas
i sak. Tillämpat på faderskapsmål med flera svarande innebär detta, att
en svarande skulle sakna möjlighet att hindra att målet efter återkallelse
från barnets företrädare avskrivs i den del det avser talan mot annan
svarande. Den förstnämnde svaranden skulle således, om han önskar att
frågan om den andre mannens faderskap till barnet skall prövas, vara
nödsakad att avvakta avskrivningsbeslutet och därefter enligt den föreslag
na bestämmelsen i 3 kap. 1 § tredje stycket föräldrabalken begära att den
andre mannen på nytt instäms som svarande. En sådan omständlig proce
dur och därav följande tidsutdräkt synes kunna undvikas genom en före
skrift att återkallelse av talan i faderskapsmål mot en av flera svarande
får ske endast med de övriga svarandenas samtycke. Nyss anförda bestäm
melse i rättegångsbalken torde inte heller ge svarande i faderskapsmål, på
vilkens yrkande annan man instämts som medsvarande, någon möjlighet att
få målet till den del det avser talan mot medsvaranden avskrivet. Att sådan
möjlighet står öppen för svarande i faderskapsmål har betydelse bl. a.
för prövningen av frågan om fördelning av rättegångskostnader. Kommit
tén förordar därför en bestämmelse av innebörd att talan mot svarande
i faderskapsmål skall avskrivas, om det begärs av annan svarande, på vil
kens föranstaltande den förre svaranden indragits i processen och käran
den samt övriga svarande i målet samtycker därtill.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
Departementschefen. Enligt 7 § är barnavårdsmannen i princip skyldig
att föra talan mot den eller de män som skäligen kan komma i fråga som
fader till barnet. Därav följer att han inte utan vidare kan återkalla talan
i faderskapsmål utan att åsidosätta sin tjänsteplikt. Det kan dock någon
gång uppstå situationer då talan bör återkallas och målet avskrivas från
vidare handläggning. Faderskapet kan t. ex. ha blivit fastställt genom bin
dande erkännande enligt 3 kap. 2 § föräldrabalken under målets handlägg
ning. Ett annat fall då barnavårdsmannen bör kunna återkalla talan är då
svaranden eller en av svarandeparterna är oanträffbar och tillfredsställan
de utredning trots ett flertal försök på grund därav inte kunnat åstadkom
mas. Omständigheterna i det särskilda fallet får bli avgörande för om åter
kallelse bör ske. Jag anser därför att några särskilda regler om barnavårds-
mannens rätt att återkalla talan inte är erforderliga. Detsamma gäller i frå
112
ga om övriga ställföreträdares rätt att återkalla talan. Detta innebär att
13 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken kan tillämpas då det gäller
att efter återkallelse avskriva målet i dess helhet.
Läget är emellertid annorlunda när det gäller återkallelse beträffande
någon av flera instämda män. Som framgår av domstolskommitténs re
missyttrande har annan svarande då ett befogat intresse av att kunna för
hindra att den man återkallelsen avser skiljs från målet. Även denne bör
kunna motsätta sig ett avskrivningsbeslut så att han inte riskerar att kom
ma i den situationen att ny talan väcks mot honom sedan andra presum
tiva fäder friats från faderskapet genom lagakraftvunnen dom. Målet bör
alltså kunna avskrivas från vidare handläggning i viss del endast om samt
liga instämda män samtycker till det.
Om svarande återkallar ansökan enligt 8 § bör, som domstolskommittén
föreslagit, för avskrivning av målet i den delen krävas samtycke från både
barnet och övriga instämda män.
I samband med avskrivningsbeslut bör rätten också ta upp frågan om
rättegångskostnader såvitt gäller den man återkallelsen avser.
Paragrafen har utformats i enlighet med de anförda synpunkterna.
15 §
Nuvarande ordning. Beträffande rättegångskostnader i faderskapsmål
gäller f. n. de allmänna reglerna i 18 kap. rättegångsbalken. Som huvud
regel tillämpas 18 kap. 1 § rättegångsbalken, vari föreskrivs att förlorande
part skall ersätta vinnande part dennes rättegångskostnad. Har den vin
nande parten haft fri rättegång får förlorande part i allmänhet ersätta
statsverket kostnaden för den fria rättegången (8 § andra stycket lagen
om fri rättegång). Skall kostnad för bevisning eller annan åtgärd enligt
rättens beslut utgå av allmänna medel får den förlorande parten åter
gälda statsverket också den kostnaden (18 kap. 13 § rättegångsbalken).
Denna bestämmelse blir tillämplig bl. a. om rätten självmant har förordnat
om blodundersökning eller annan undersökning av ärftliga egenskaper (3
och 4 §§ lagen den 12 december 1958 angående blodundersökning m. m. i
mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap), om
vittnesförhör (36 kap. 24 § rättegångsbalken) eller om yttrande av sak
kunnig (40 kap. 17 §).
Utredningsmannen. Det övervägande antalet faderskapsprocesser kom
mer enligt utredningsmannen även framdeles att gälla bara en man. I des
sa fall finns det endast undantagsvis skäl att frångå principen i 18 kap.
1 § rättegångsbalken om att den förlorande parten skall ersätta motpartens
rättegångskostnader. Denna kostnadsregel är emellertid inte ändamålsen
lig i alla de situationer som kan uppkomma då flera män är inblandade
i processen. Det kan ofta vara rimligt, att en man som har dragit in en
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
113
annan man i rättegången utan att talan mot denne har kunnat bifallas
åläggs att ersätta honom hans rättegångskostnader. Eftersom en mängd
skiftande situationer kan uppkomma föreslår utredningsmannen, att rät
ten i mål om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap skall
få förordna om rättegångskostnaderna efter vad som med hänsyn till samt
liga i målet föreliggande omständigheter anses skäligt.
Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt Stockholms
rådhusrätt finner att faderskapsprocessen kommer att förete en sådan
mängd skiftande situationer att det är omöjligt att i lagtexten uppställa
några närmare föreskrifter om kostnadernas fördelning. Hovrätten efter
lyser dock uttalanden om hur rättegångskostnaderna bör fördelas i tänk
bara normalfall, t. ex. om barnavårdsmannen på goda grunder instämmer
mer än en man och talan bifalls beträffande en av dessa eller om svarande
drar in en annan man i processen men talan mot denne ogillas, trots att
svaranden i och för sig har haft goda skäl för sitt yrkande. Hovrätten ifrå
gasätter för samtliga fall, då faderskapsfrågan prövas samtidigt beträffan
de flera män, som har haft samlag med modern under konceptionstiden
och vilkas faderskap inte är osannolikt, en regel att var och en av män
nen får stå sina kostnader oavsett målets utgång. En sådan lösning ter
sig inte orimlig med hänsyn till målets beskaffenhet men torde enligt
hovrätten förutsätta uttrycklig lagbestämmelse. Advokatsamfundet anser
att lagtexten bör förtydligas så att det klart framgår att en svarande, som
utan tillräckliga skäl har dragit in en annan svarande i målet, löper risk
att få ersätta dennes kostnader. Hovrätten för Västra Sverige anmärker
att den man som har dragit in en annan man i processen regelmässigt bör
ersätta dennes rättegångskostnader, om den utvidgade talan ogillas.
Ett par remissinstanser anser skäl saknas att göra avsteg från rätte
gångsbalkens regler om rättegångskostnader i de fall, då talan riktas mot
bara en man. Det föreslagna stadgandet bör sålunda enligt Göteborgs råd
husrätt och domareföreningarna begränsas till att avse endast mål, i vilka
talan har förts mot två eller flera män.
Socialstyrelsen anser det otillfredsställande att även i framtiden vissa
faderskap kan förbli ouppklarade, därför att man inte vågar utsätta bar
net för risken att förlora rättegången och därmed bli ersättningsskyldig
för motparts kostnader. Om barnet inte har fri rättegång, riskerar det
också att få svara för sina egna rättegångskostnader. Det skulle därför
enligt styrelsens mening kunna ifrågasättas, om inte de kostnader som så
lunda kan komma att åvila barnet i regel borde falla på statsverket såsom
en samhället åliggande barnkostnad. Att belasta barnet med kostnaderna
ter sig för styrelsen särskilt otillfredsställande, om det såsom erfarenhets
mässigt kan förekomma är barnavårdsmannen som stämt i strid mot både
moderns och barnavårdsnämndens önskan. Styrelsen, som i och för sig
8—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 12i
Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1969
114
biträder utredningsmannens förslag om rättegångskostnader, föreslår elL
tillägg till den av utredningsmannen föreslagna lagregeln. Enligt detta
tillägg kan rätten i de mål där barnavårdsman för talan tillerkänna både
barnavårdsmannen och barnets motpart ersättning av allmänna medel
för rättegångskostnader. Om part i sådant fall har fri rättegång, skall
rätten i stället kunna förordna att partens kostnad får stanna på stats
verket.
Departementschefen. Redan med nuvarande ordning för processen i fa-
derskapsmål är den allmänna regeln i 18 kap. 1 § rättegångsbalken om för
lorande parts ansvar för rättegångskostnad mindre väl lämpad såvitt avser
kärandesidans ansvar. Om en av barnavårdsmannen väckt faderskaps-
talan ogillas, bör detta nämligen rimligtvis inte gå ut över barnet. Med
mitt förslag om krav på positiv sannolikhet för faderskap ökar risken för
att talan kan komma att ogillas. Eftersom talan aldrig kan bifallas mot mer
än en man, blir vidare olägenheterna av nuvarande ersättningsregel sär
skilt framträdande i sådana fall där barnavårdsmannen med mitt förslag
blir skyldig att stämma in flera män i målet. Jag ansluter mig därför till
socialstyrelsens uppfattning att barnet aldrig skall kunna förpliktas ersätta
motparts rättegångskostnad i faderskapsmål.
Socialstyrelsen har ifrågasatt om inte barnet alltid bör ha rätt till er
sättning av allmänna medel för sina egna rättegångskostnader. Så är emel
lertid i allmänhet förhållandet redan nu, eftersom barnet oftast saknar
egna tillgångar och därför kan få fri rättegång i målet. På vissa håll lär det
förekomma att ansökan om fri rättegång inte beviljas om barnets moder
har goda inkomster eller förmögenhet. Denna uppfattning torde grunda
sig på rättsfallet NJA 1957 s. 465. I det rättsfallet, som rörde jämkning av
underhållsbidrag till barn i äktenskap, nttalade högsta domstolen att un
derhållsskyldigheten fick anses innefatta skyldighet att bestrida kost
naderna för en rättegång som förs för att få ut barnet tillkommande un
derhållsbidrag av annan underhållsskyldig. Detta resonemang är emeller
tid enligt min mening inte tillämpligt i faderskapsmål. Ett faderskapsmål
syftar i första hand till att bringa klarhet rörande barnets börd och inverkar
med mitt förslag i andra hand både på underhållsskyldigheten och på
barnets rätt till arv. Barnet bör därför kunna få fri rättegång i faderskaps
mål försåvitt det inte har egna tillgångar av betydelse. Mot bakgrund härav
synes det mig inte finnas skäl att införa någon särskild bestämmelse om
rätt för barnet till ersättning av allmänna medel för egna rättegångskost
nader.
Enligt 13 § lagen om fri rättegång kan den som har åtnjutit fri rätte
gång senare förpliktas återgälda statsverket kostnaden härför om han
efter avslutad rättegång kan betala kostnaden utan intrång i de medel
som behövs för hans eget uppehälle och för att fullgöra underhållsskyl
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
115
dighet. Krav på återbetalningsskyldighet kan inte framställas efter det
att fem år förflutit från rättegångens slut. Av naturliga skäl är denna para
graf bara i sällsynta undantagsfall tillämplig på kärande, som har haft
fri rättegång i faderskapsmål. Frågan om ändring i bl. a. 13 § lagen om
fri rättegång är f. ö. aktuell enligt det förslag till nya regler om kostnadsfri
rättshjälp, som f. n. är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Jag anser
därför att det inte finns skäl att nu överväga ändring av paragrafen.
Vad gäller frågan om svarandes ersättningsskyldighet för motpartens
rättegångskostnader vill jag först erinra om att 18 kap. 2 § rättegångs
balken ger domstol möjlighet att förordna om kvittning av rättegångs
kostnaderna i indispositiva tvistemål, där rättsförhållandet enligt lag får
bestämmas bara genom dom. Eftersom faderskap kan fastställas även ge
nom erkännande utom rätta är bestämmelsen visserligen inte tillämplig i
faderskapsmål. Jag har emellertid förut i rättssäkerhetens intresse före
slagit viss begränsning av möjligheterna till faderskapserkännande. Till
skillnad mot utredningsmannen har jag vidare föreslagit vidgad taleplild
för barnavårdsmannen och samma principiella krav på positiv sannolikhet
som förutsättning för bifall till talan oavsett om en eller flera män stämts
in i målet. Faderskapsprocessen får därmed ett starkare inslag av official-
förfarande än indispositiva mål i allmänhet. Mot bakgrund bl. a. härav
synes det mig rimligt att svarande i fortsättningen normalt inte skall kunna
förpliktas ersätta kärandens rättegångskostnad. Detta innebär att kostna
den för barnets fria rättegång får stanna på statsverket.
Jag är inte beredd att biträda socialstyrelsens tanke att svarande skall
kunna få ersättning för sina egna kostnader av allmänna medel också i and
ra fall än då han har fri rättegång. Eftersom barnet aldrig skall kunna för
pliktas utge ersättning för rättegångskostnad, får svarande alltså i prin
cip själv svara för sina kostnader även om käromålet mot honom ogillas.
I den mån han i och för sig kunnat komma i fråga som fader kan jag inte
se något oegentligt i en sådan ordning. Redan f. n. är hans praktiska möj
ligheter att få ersättning från barnet av naturliga skäl ytterst begränsade.
Jag återkommer strax till frågan om svarandens rätt till kostnadsersätt
ning vid illojal eller vårdslös processföring från kärandesidan.
I enlighet med nu angivna överväganden bör i stället för bestämmelser
na i 18 kap. 1 eller 2 §§ rättegångsbalken som huvudregel gälla att var
dera parten skall bära sin rättegångskostnad i faderskapsmål. Av denna
regel jämförd med 18 kap. 13 § rättegångsbalken följer att parterna kan
förpliktas ersätta statsverket sådana kostnader för bevisning och annan
utredning som enligt rättens beslut skall utgå av allmänna medel. Ersätt
ningsskyldighet kan emellertid inte åläggas part som har fri rättegång
i målet (jfr 6 § lagen om fri rättegång). Oftast torde det i enlighet med
18 kap. 13 § första stycket andra punkten finnas anledning att låta sva
randeparten bära endast hälften av sådan kostnad.
Kungl. May.ts proposition nr 12b år 1969
116
Vissa allmänna regler om ersättningsskyldighet för part som gör sig
skyldig till illojal eller försumlig processföring finns i 18 kap. 3 och 6 §§
rättegångsbalken. 3 § avser fall då vinnande part uppsåtligen eller genom
försummelse föranlett onödig rättegång. 6 § gäller försumlighet under
rättegången. Bl. a. med hänsyn till att barnet inte i något fall bör vara
skyldigt att ersätta rättegångskostnad kan dessa båda regler inte göras
direkt tillämpliga för parter i faderskapsmål. Svarande bör emellertid
kunna åläggas utge ersättning för rättegångskostnader enligt de principer
som ligger till grund för paragraferna och det inte bara till käranden utan
också i förhållande till annan svarande i målet.
I detta sammanhang förtjänar också uppmärksammas det fallet att en
svarande med stöd av 8 § fått en annan man instämd i målet. Såvitt avser
rättegångskostnaderna i denna del av målet finns det, som har framhål
lits under remissbehandlingen, i allmänhet inte tillräckliga skäl att avvika
från rättegångsbalkens huvudregel om tappande parts ansvar. Om talan
mot den senast instämde mannen ogillas, bör denne således kunna få er
sättning för sina rättegångskostnader av den andre svaranden. Skulle
den under processen instämde mannen i stället förklaras vara fader till bar
net, bör han i allmänhet kunna åläggas att ersätta den andre svaranden
kostnaderna i denna del av målet.
På grund av det sagda bör som ett undantag från den tidigare nämnda
huvudregeln gälla, att svarande oberoende av utgången i målet kan för
pliktas att helt eller delvis ersätta annan part dennes rättegångskostnad
såvida svaranden förfarit på sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångs
balken eller om särskilda skäl annars föreligger.
Bestämmelserna i 18 kap. 4 § rättegångsbalken gäller fall då parterna öm
som vunnit och förlorat. Eftersom en sådan situation inte kan uppkomma
i ett faderskapsmål, saknar bestämmelsen intresse i detta sammanhang.
I 18 kap. 5 § rättegångsbalken finns regler för fördelning av rättegångs
kostnader då talan avvisas, målet avskrivs på grund av återkallelse eller
parts utevaro eller då parterna förliks. Den sistnämnda situationen kan
inte bli aktuell, eftersom förlikning inte är tillåten i faderskapsmål. Vad
angår de övriga i lagrummet angivna fallen så torde rättegångskostna
derna i faderskapsmål böra fördelas efter samma principer som gäller
då målet avgörs genom dom. Lagrummet bör alltså inte vara tillämpligt
i faderskapsmål.
I 18 kap. 7 § rättegångsbalken finns vissa specialregler rörande skyldig
het för parts ställföreträdare, ombud eller biträde att vid fall av sådan
illojal eller försumlig processföring som avses i 18 kap. 3 och 6 §§ rätte
gångsbalken jämte parten utge ersättning för rättegångskostnad. Om ställ
företrädare för barnet väcker talan utan skäl uppstår en situation som
är i viss mån jämförlig med den som avses i 18 kap. 3 § rättegångsbalken.
Det synes därför naturligt att ställföreträdaren då skall kunna förpliktas
ersätta motpartens kostnader i målet. Har barnavårdsmannen väckt talan
Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1969
117
mot viss man på grundval av moderns uppgift att hon haft samlag med
denne under konceptionstiden, kan talan emellertid normalt knappast an
ses obefogad, även om uppgiften sedermera skulle visa sig felaktig.
Då bör i stället modern bli ersättningsskyldig, såvida uppgiften lämnades
mot bättre vetande eller annars framstod som oförsvarlig. Det kan också
tänkas att barnets ställföreträdare gör sig skyldig till sådan försummelse
under rättegången som avses i 18 kap. 6 § rättegångsbalken. Detta bör
naturligtvis föranleda kostnadsansvar för den försumlige. Vad nu anförts
om kostnadsansvar för barnets ställföreträdare gäller också för svarandes
ställföreträdare om sådan finns. Även parternas ombud och biträden bör
vara underkastade samma kostnadsansvar. I paragrafen anges i enlighet
härmed att parts ställföreträdare, ombud eller biträde även utan yrkande
kan förpliktas ersätta kostnad som han vållat annan part genom att för
fara på sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken. Detta gäller
oavsett om hans huvudman är att anse som vinnande part eller inte.
De särskilda regler om rättegångskostnader i faderskapsmål för vilka
jag redogjort i det föregående ersätter de allmänna bestämmelserna i 18
kap. 1—7 §§ rättegångsbalken. Övriga regler i nämnda kapitel bör i tillämp
liga delar gälla i faderskapsmål. Paragrafen har avfattats i enlighet här
med.
Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1969
16 §
Nuvarande ordning. Fullföljd av talan mot dom i faderskapsmål sker i
samma ordning som gäller för tvistemål i allmänhet enligt bestämmelserna
i 50 och 55 kap. rättegångsbalken. Klagande part skall i fullföljdsinlagan
ange bl. a. i vilken del domen överklagas och vilken ändring som yrkas
(50 kap. 4 § första stycket 3. och 55 kap. 4 § första stycket 3.). Omfattning
en av högre rätts prövning av saken är beroende av yrkandena i fullfölj ds-
inlagorna. Högre rätt kan sålunda inte ändra lägre rätts dom i andra delar
än de som överklagats.
Utredningsmannen. Utredningsmannen anser det nödvändigt att införa
särskilda regler rörande fullföljden i mål vari talan förs mot flera män.
I den delen hänvisar utredningsmannen till vissa uttalanden av departe
mentschefen i 1955 års lagrådsremiss (prop. 1958 A: 144 s. 241). Han
förordar att som ett tredje stycke i 20 kap. 4 § föräldrabalken införs en
regel för det fallet att någon överklagar en dom som gäller flera män
men gör det bara beträffande någon eller några av dessa män. Regeln
innebär att part skall ha rätt att begära, att den högre rätten prövar frågan
om faderskapet även såvitt avser någon eller några av de män som inte
direkt omfattas av den fullföljda talan. Klagande part skall framställa
yrkande härom i fullföljdsinlagan och svarande skall göra det i särskild
inlaga som skall komma rätten till handa inom den tid som är bestämd
118
för avgivande av genmäle. Angående sådan särskild inlaga skall i tillämp
liga delar gälla vad som är föreskrivet om vade- eller revisionsinlaga.
Remissyttrandena. Hovrätten för Övre Norrland framhåller att en ut
pekad fader emellanåt för talan i faderskapsmål utan biträde. Han kan där
för i flertalet fall antas sakna kännedom om möjligheten att påkalla pröv
ning av faderskapet även mot man som den fullföljda talan inte avser.
Enligt hovrättens mening bör en erinran om denna möjlighet kunna göras
av överrätt i samband med att genmäle infordras. Den tid inom vilken
yrkandet skall framställas bör enligt några remissinstanser anges i lag
texten. Göta hovrätt finner det olämpligt att en fatalietid skall bestämmas
från fall till fall, helst som den i bovrättsprocessen blir beroende av en
bedömning av den lägre befattningshavare som har att besluta om tiden
för genmäle. Enligt hovrättens erfarenhet förekommer det inte sällan att
genmäle inte inkommer inom utsatt tid. Det finns, anför hovrätten, anled
ning att befara att så även blir fallet i mål av nu ifrågavarande art med
rättsförluster som följd. En bättre ordning bör åstadkommas genom att
i lagtexten klart anges inom vilken tid inlagan skall ha inkommit till rät
ten. Hovrätten föreslår att denna tid bestäms till två eller tre veckor från
dagen för delgivning av fullföljdsinlaga. Liknande synpunkter framförs
av Svea hovrätt och domstolskommittén.
Enligt hovrätten för Västra Sverige kan det inte sällan komma att in
träffa att den ursprunglige svaranden först i högre rätt invänder att viss
annan man är fader till barnet. Hovrätten framhåller att verkan härav inte
närmare har belysts i motiven. Den högre rätten anses dock vid en sådan
invändning böra få återförvisa målet. Hovrätten finner det ovisst om en
sådan återförvisning kan ske med nu gällande regler. Även domstolskom
mittén ifrågasätter, om inte återförvisning bör kunna ske, när part först
i högre rätt yrkar att ny part skall indras i rättegången, särskilt i de fall
då en man som varit svarande i underrätten inte får vetskap om att modern
bär haft samlag med annan man förrän underrätten har meddelat dom
i målet. Göta hovrätt berör problem, som kan uppkomma, om en ny tänk
bar fader till barnet inte dras in i rättegången och denna slutar med att
talan mot de instämda svarandeparterna ogillas. Hovrätten ställer frågan
om dessa svarande kan dras in i en ny rättegång mot den eller de män
som inte deltog i den tidigare processen.
Departementschefen. En dom i faderskapsmål kan enligt allmänna pro
cessrättsliga regler överklagas inte bara av barnavårdsmannen utan också
av annan ställföreträdare för barnet. Vidare kan naturligtvis också den
man som förklarats vara fader till barnet föra talan mot domen.
Syftet med de tidigare föreslagna reglerna rörande processen i fader
skapsmål är att så långt möjligt garantera att faderskapsfrågan avgörs
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
119
på ett materiellt riktigt sätt. Denna målsättning bör enligt min mening
sätta sin prägel också på förfarandet i högre rätt. Denna måste ha möj
lighet att pröva målet i samma omfattning som underrätten. Om exem
pelvis underrätten förklarat en av två instämda män vara fader till barnet
och denne vädjar mot domen, bör hovrätten vara oförhindrad att prova
även frågan om den andre mannens faderskap. Utredningsmannen har
föreslagit att det skall ankomma på parterna själva att begära prövning
av målet i annan del än den som formellt omfattas av den fullföljda talan.
En sådan ordning ger emellertid knappast tillräcklig garanti för en all
sidig prövning av målet i högre rätt. Jag vill i stället förorda att högre
rätt alltid skall vara skyldig att pröva faderskapsfrågan i hela dess vidd,
om talan förs mot lägre rätts avgörande i denna del. Bestämmelse harom
har intagits i paragrafens första stycke. Av formuleringen framgår att nå
gon överprövning av faderskapsfrågan inte kan ske, för den händelse talan
fullföljs enbart i annan del av målet, t. ex. beträffande rättegångskostna
derna. Har lägre rätt med stöd av 14 § under målets handläggning avskri
vit målet såvitt gäller en av flera instämda män, kan överrätten tydligtvis
pröva faderskapsfrågan i den delen bara för den händelse talan förs mot
avskrivningsbeslutet.
Den nyss föreslagna bestämmelsen medför att fullföljdsinlagan måste
delges med samtliga övriga parter i underrättsdomen. Dessa måste därvid
givetvis få klart för sig i vilken utsträckning överrätten har att pröva må
let. Mot bakgrund härav har i första stycket också upptagits en föreskrift
om att erinran angående omfattningen av den högre rättens prövning av
målet skall tas in i föreläggandet för vade- eller revisionssvarande att avge
genmäle.
Enligt 50 kap. 4 § första stycket 3. och 55 kap. 4 § första stycket 3. rätte
gångsbalken skall vade- eller revisionskärande i fullföljdsinlagan ange
bl. a. vilken ändring i lägre rätts avgörande som han påyrkar. Har under
rätten helt ogillat faderskapstalan mot flera män, bör företrädare för bar
net vid fullföljd mot domen kunna inskränka sig till att yrka att överrätten
fastställer vem av männen som är fader till barnet. Skulle i det fall att flera
män är aktuella som fäder samtligas inställning i målet inte kunna till
räckligt klarläggas under skriftväxlingen i högre rätt, kan muntligt förhör
med parten i fråga äga rum enligt 50 kap. 12 § och 55 kap. 15 § rättegångs
balken.
Under målets handläggning vid högre rätt kan givetvis inträffa att det
framkommer upplysningar om att en man som inte är part i målet kan
vara fader till barnet. I så fall måste det finnas möjlighet att få också
frågan om den mannens faderskap prövad. Att låta överrätten omedel
bart ta upp frågan i sak skulle å andra sidan strida mot grunderna för
instansordningen. Enligt min mening bör, som också har föreslagits un
der remissbehandlingen, den högre rätten i stället få möjlighet att åter
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
120
förvisa målet till underrätten för förnyad prövning. Förutsättningen här
för bör först och främst vara att den utomstående mannen skäligen kan
komma i fråga som fader till barnet. Denna situation måste i allmän
het anses föreligga om modern medger att hon haft samlag med man
nen under konceptionstiden och ingenting tyder på att han är uteslu
ten som fader. Det är givetvis i allmänhet lämpligt att den högre rätten
förordnar om blodundersökning för att få underlag för bedömningen av
denna senare fråga. Som ytterligare förutsättning för återförvisning bör
gälla att part vid överrätten framställer yrkande därom. Av grunderna för
bestämmelsen i 7 § andra stycket om barnavårdsmannens taleplikt måste
anses följa att det i den situation jag nyss angav åligger barnavårdsman-
nen att begära återförvisning av målet.
Beslut om återförvisning bör avse målet i dess helhet, alltså även exem
pelvis avgörande i underliållsfrågan.
Paragrafens andra stycke har avfattats i enlighet med nu angivna över
väganden.
I paragrafens tredje stycke har angetts vilka av de tidigare paragraferna
rörande rättegången som avses vara tillämpliga på processen i överrätt.
Med anledning av vad Göta hovrätt anfört rörande frågan om möjlighet
till ny prövning av faderskapet, sedan talan ogillats genom lagakraftvun-
nen dom, hänvisas till vad jag anfört under 10 §.
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
17 §
Av denna paragraf framgår att rättegångsbalkens bestämmelser om hand
läggning av indispositiva mål skall tillämpas i faderskapsmål i den mån
annat inte följer av lagen om fastställande av faderskapet till barn utom
äktenskap.
Vissa bestämmelser om underhållsbidrag
18 §
Nuvarande ordning. Talan om underhållsbidrag till barn utom äkten
skap eller till barnets moder enligt 7 kap. 10 § föräldrabalken kan föras
antingen i samband med talan om faderskapet eller såsom särskilt mål se
dan faderskapet fastställts. Talan skall upptas av rätten i den ort där
den som har vårdnaden om barnet har sitt hemvist. Väcks underliållsfrågan
i mål om faderskap gäller samma forumregler som för faderskapsfrågan
(20 kap. 9 § andra stycket föräldrabalken).
Utredningsmannen. I betänkandet föreslås inte några ändringar i nuva
rande regler om väckande av talan rörande underhållsbidrag. Däremot
förordas en specialregel för det fall att flera män instämts i faderskapsmålet
121
och högre rätt har att pröva faderskapsfrågan även beträffande annan man
än som omfattas av den fullföljda talan. I så fall skall överrätten vara
skyldig att ompröva domen även i underhållsdelen, om barnet eller mo
dern begär det. Sådant yrkande skall framställas muntligen eller skrift
ligen och delges den som det riktar sig mot.
Remissyttrandena. I några remissyttranden kritiseras förslaget att yr
kande i underhållsfrågan skall kunna framställas muntligen inför över
rätten. En sådan ordning anses kunna medföra risk för att huvudförhand
lingen i högre rätt måste inställas. Enligt domstolskommittén bör det be
traktas som ett oeftergivligt krav att det före huvudförhandlingen är klar
lagt åtminstone i vilka delar den lägre rättens dom skall prövas om. För
att tillgodose detta krav föreslår kommittén en föreskrift att yrkande om
underhåll mot man som den fullföljda talan inte avser skall framställas
skriftligen inom viss tid från delgivning av den inlaga i vilken yrkande har
framställts om prövning av frågan om mannens faderskap till barnet. I sam
ma riktning uttalar sig Svea hovrätt, Göta hovrätt och hovrätten för Västra
Sverige.
Departementschefen. Den nuvarande bestämmelsen i 20 kap. 9 § andra
stycket föräldrabalken om forum för prövning av underhållsyrkande i fa-
derskapsmål ersätts av bestämmelsen i första stycket om att talan om un
derhållsbidrag till barnet eller modern kan föras i mål om faderskap.
Om endast en man svarar i ett faderskapsmål, kan faderskapsfrågan
och yrkanden om underhållsbidrag utan vidare prövas samtidigt. Är flera
män svarande i målet blir läget mera komplicerat. Om underrätten skulle
slutligt pröva underhållsfrågan innan avgörandet i faderskapsdelen vun
nit laga kraft, torde käranden normalt anse sig nödsakad att framställa
alternativa yrkanden om underhållsbidrag mot var och en av svarandena.
Utredningen i underhållsfrågan kan då bli relativt omfattande samtidigt
som den slutligen blir onyttig i den mån den avser annan man än den som
till sist förklaras vara fader. Underhållsfrågans handläggning skulle därige
nom kompliceras både vid underrätten och i högre rätt. Den mest ända
målsenliga lösningen synes mig vara att frågan om underhållsbidrag i fler-
mansfallen inte får avgöras vid underrätten förrän faderskapet fastställts
genom lagakraftvunnen dom enligt 17 kap. 5 § rättegångsbalken. Föreskrift
härom har intagits i andra stycket av förevarande paragraf.
19 §
Nuvarande ordning. I 20 kap. föräldrabalken finns vissa specialregler om
handläggningen av underhållsfrågor i mål enligt balken, däribland fader
skapsmål.
Har modern vårdnaden om barnet får hon föra talan för det i mål om
Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1969
122
underhåll även om hon inte har uppnått myndig ålder. Talan kan också
föras av särskilt förordnad förmyndare samt av barnavårdsmannen. Var
och en av dem som kan föra talan för barnet skall få tillfälle att yttra sig
i målet (It § första stycket jämfört med 4 §). Underhållsbidraget kan be
stämmas till olika belopp för särskilda delar av underhållstiden. Underhåll
till barn får inte mot den underhållsskyldiges bestridande bestämmas för
tid efter det barnet fyllt 18 år, innan det tillförlitligen kan bedömas om
underhållsskyldighet föreligger därefter (11 § andra och tredje styckena).
I mål om underhåll kan rätten för tiden intill lagakraftägande dom el
ler beslut föreligger förordna därom efter vad som finnes skäligt. Skyl
dighet att utge bidrag kan dock inte åläggas någon om det inte föreligger
sannolika skäl att han är bidragsskyldig. Interimistiskt förordnande om
underhåll kan på yrkande meddelas utan huvudförhandling. Innan för
ordnandet meddelas skall motparten beredas tillfälle att yttra sig över yr
kandet. Har förordnande meddelats skall rätten när målet avgörs pröva
om åtgärden skall bestå. Förordnandet går i verkställighet på samma sätt
som en lagakraftvunnen dom men kan när som helst återkallas av rätten
(12
§).
Talan mot beslut om interimistiskt förordnande som meddelats av un
derrätt under rättegången skall föras särskilt (39 §). Mot hovrätts beslut
får talan enligt 40 § inte föras.
Utredningsmannen. I betänkandet föreslås inga ändringar i sak i de
nämnda bestämmelserna i 20 kap. föräldrabalken.
Remissyttrandena. I några yttranden hävdas att de föreslagna fader-
skapsreglerna bör medföra att också bestämmelserna om interimistisk bi-
dragsskyldighet i 20 kap. 12 § föräldrabalken ändras. Göta hovrätt och
domstolskommittén framhåller sålunda att paragrafen inte är avsedd för
det fall att flera män är indragna i processen och sannolika skäl för fader
skap och bidragsskyldighet föreligger beträffande mer än en av dem.
Även om bidragsförskottslagen har minskat behovet av interimistiska
beslut om underhållsbidrag torde enligt Stockholms rådhusrätt yrkanden
om sådant beslut komma att framställas också i fortsättningen, nämligen
i fall då det är fråga om underhållsbidrag som överskrider bidragsför
skottet. Om de föreslagna faderskapsreglerna genomförs, kan den situa
tionen uppkomma att sannolika skäl för bidragsskyldighet föreligger be
träffande flera svarande. Rådhusrätten ifrågasätter om inte i sådana fall
solidarisk bidragsskyldighet bör kunna åläggas samtliga såsom fäder san
nolika svarande med utgångspunkt från barnets behov och med beaktan
de av vederbörande mäns betalningsförmåga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
Departementschefen. I faderskapsmål med bara en svarande kan föräld-
123
rabalkens bestämmelser om interimistiskt beslut rörande underhållsbidrag
utan vidare tillämpas även i fortsättningen. Som liar påpekats under remiss
behandlingen är emellertid läget ett annat om flera män svarar i målet.
Det framstår då som olämpligt att rätten innan målet avgörs tar ställning
till vem av de instämda männen som kan anses mest sannolik såsom fader.
Möjligheterna att göra en sådan bedömning på ett förberedande stadium
torde f. ö. vara ytterligt begränsade.
Med anledning av Stockholms rådhusrätts förslag under remissbehand
lingen vill jag erinra om att man i vårt land alltid bestämt avvisat tanken
att flera män gemensamt skulle svara för ett utomäktenskapligt barns
underhåll. Eftersom bara en man slutligen kan bli bidragsskyldig synes
det mig inte lämpligt att införa en ordning av innebörd att flera män kan
förpliktas bidra till barnets underhåll intill dess lagakraftägande dom
föreligger. Varken barnet eller modern kan sägas ha något oavvisligt be
hov av interimistiskt förordnande om underhållsbidrag. För barnet utgår
normalt bidragsförskott. Jag anser därför övervägande skäl tala för att
bestämmelserna om interimistiskt förordnande i 20 kap. 12, 39 och 40 §§
föräldrabalken bör vara tillämpliga endast i faderskapsmål med en sva
rande. Föreskrift härom bär intagits i denna paragraf. Om rätten meddelat
interimistiskt beslut mot svaranden, måste beslutet tydligtvis upphävas
såvida ytterligare någon man sedermera instäms i målet.
Den man som förklaras vara fader till barnet kan bli utsatt för krav
från det allmännas sida om att återbetala vad som har utgivits i bidrags
förskott under tiden från barnets födelse till dess lagakraftvunnen dom
i faderskapsfrågan föreligger. Kravet kan tillsammans med eventuella an
språk för förfluten tid på underhållsbidrag utöver bidragsförskottet och
underhållsbidrag till modern uppgå till ganska avsevärda belopp om rätte
gången har dragit ut på tiden. Mannen kan få svårt att betala dessa belopp
jämte det löpande underhållsbidraget till barnet. Länsstyrelsen kan emel
lertid enligt 18 § lagen om bidragsförskott besluta att återkrav för det all
männas räkning skall helt eller delvis efterges. Enligt uttalanden under
förarbetena till lagrummet kan det finnas anledning till det om lång tid
förflutit innan faderskapet har fastställts och dröjsmålet inte beror på för-
halning från faderns sida (prop. 1964: 70 s. 46 och 131). I de mera kompli
cerade flermansfallen torde dessa förutsättningar ofta nog vara för handen.
Reglerna i 20 kap. 11 § föräldrabalken om mål angående underhålls
bidrag skall enligt paragrafen gälla då yrkande om underhållsbidrag fram
ställs i faderskapsmål.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
20
§
Enligt 20 kap. 13 a § första och andra styckena föräldrabalken skall be
stämmelserna om interimistiskt förordnande om underhållsbidrag till ut-
omäktenskapligt barn och dess moder tillämpas, om någon genom skriftlig
av två personer bevittnad handling har åtagit sig att utge sådant under
hållsbidrag för tid intill dess resultatet av blodundersökning om fader
skapet föreligger. I fråga om verkställighet på grund av sådan handling
gäller reglerna för verkställighet på grund av förbindelse att utge under
hållsbidrag enligt föräldrabalken.
Dessa regler har utan ändring i sak överförts till denna paragraf.
Ikraftträdande m. m.
Lagen om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap är som
förut har nämnts avsedd att träda i kraft den 1 januari 1970. Den skall
naturligtvis tillämpas utan inskränkning i fråga om barn som föds efter
lagens ikraftträdande. I fråga om barn som fötts före ikraftträdandet och
då inte fått faderskapet fastställt vill jag framhålla följande.
I faderskapslagen finns paragrafer som uteslutande avser barnavårds-
mannens utredning av faderskapsfrågan (2—6 §§). Dessa paragrafer
av vilka en innehåller bestämmelser om tidsfrist (6 §) har ingen direkt
motsvarighet i nu gällande lag och kan inte utan praktiska svårigheter
tillämpas i fråga om barn som fötts före ikraftträdandet. Detsamma gäller
ett par andra bestämmelser med nära anknytning till 2—6 §§, nämligen
föreskrifterna i 11 § om barnavårdsmannens protokoll och domstolens rätt
att förelägga barnavårdsmannen att komplettera utredningen. De angivna
bestämmelserna bör alltså inte tillämpas i fråga om barn som är födda
innan lagen har trätt i kraft utan för dem bör i stället gälla den nuvarande
regeln i 8 kap. 6 § föräldrabalken om barnavårdsmannens skyldighet att
sörja för att barnets börd blir fastställd.
Föreskriften i 7 § andra stycket om barnavårdsmannens taleplikt kan
visserligen sägas ingå som ett led i barnavårdsmannens skyldighet att söka
få faderskapet fastställt, men den har å andra sidan sådant samband med
de materiella faderskapsreglerna i 3 kap. föräldrabalken att den bör bli
tillämplig i mål om faderskap till barn som fötts före ikraftträdandet. Det
samma gäller bestämmelserna i 8—10 och 12—20 §§.
I regel brukar den ordningen tillämpas att mål vari rättegång inletts
före ikraftträdandet av nya processregler behandlas enligt äldre lag (jfr
NJA II 1947 s. 51). Utredningsmannens förslag innebär emellertid, liksom
även 1955 års lagrådsremiss, att den nya lagen skall tillämpas i mål som
anhängiggjorts före ikraftträdandet. Med hänsyn till det nära samband som
finns mellan de materiella faderskapsreglerna och rättegångsbestämmel-
serna anser jag denna ståndpunkt välgrundad. Jag vill erinra om att en
ligt allmänt vedertagna grunder de nya processreglerna skall gälla för
varje processuell företeelse som inträder efter ikraftträdandet men att reg
lerna inte får retroaktiv verkan (jfr NJA II 1947 s. 2). De nya forumreg
lerna i 10 § inverkar alltså inte på redan anhängiga mål på annat sätt än
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1969
125
att rätten kan förordna att målet skall flyttas över till annan domstol om
det skulle avsevärt underlätta handläggningen av målet. Barnavårdsman-
nen blir i och med lagens ikraftträdande skyldig att i anhängiga mål väcka
talan mot varje man som skäligen kan komma i fråga som fader till bar
net. År målet anhängigt i högre rätt måste barnavårdsmannen begära åter
förvisning av målet för att kunna väcka sådan talan. Vid bedömningen av
frågan om rättegångskostnader får 15 § tillämpas. Detta gäller även för
högre rätt om lägre rätt skulle ha dömt i målet före lagens ikraftträdande.
I enlighet med det anförda vill jag föreslå att för barn födda före lagens
ikraftträdande äldre lag skall gälla i fråga om barnavårdsmannens skyl
dighet att sörja för att barnets börd fastställs. Bestämmelsen i 7 § andra
stycket i den nya lagen bör dock äga tillämpning även i över gångsfallen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
Förslaget till lag om ändring i lagen angående blodundersökning m. m.
i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn
utom äktenskap
1 det följande ämnar jag föreslå en särskild regel rörande ersättning för
medicinsk undersökning i faderskapsfrågor innan rättegång inletts. Med
hänsyn härtill bör lagens rubrik jämkas så att lagen gäller i mål om äkten
skaplig börd eller vid utredning av faderskapet till barn utom äktenskap. 5
5 §.
Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt.
För att frågan om faderskapet till barn utom äktenskap skall kunna klar
läggas är det givetvis angeläget att behövliga medicinska undersökningar
kommer till stånd så snart som möjligt. Den som genomgår sådan under
sökning, innan talan har väckts vid domstol, får f. n. själv svara för kost
naderna. Enligt 4 § i den förordade lagen om fastställande av faderskap
skall barnavårdsmannen i vissa fall verka för att blodundersökning sker
beträffande modern, barnet och man som kan vara fader till barnet. Han
har dessutom möjlighet att i förekommande fall ta initiativ till antropo-
logisk undersökning. Barnavårdsmannen har emellertid inte några tvångs
medel till sitt förfogande. Det är då fara värt att undersökningen inte
kommer till stånd, därför att vederbörande drar sig för kostnaderna.
Nuvarande ordning stämmer också mindre väl överens med reglerna i
4 § om ersättning för det fall att rätten har förordnat om undersökning i
faderskapsmål. Enligt denna paragraf skall nämligen gottgörelse som stat
lig eller kommunal läkare får betinga sig för tagande av blodprov samt
ersättning för undersökning därav utgå av allmänna medel. Detsamma gäller
ersättning för antropologisk undersökning.
Vid remissbehandlingen har Stockholms rådhusrätt ifrågasatt om inte
medicinsk undersökning, som sker innan faderskapsfråga har hänskjutits
126
till domstol, kan göras kostnadsfri. Ett sådant avsteg från gängse princip
om avgiftsfinansiering är jag emellertid inte beredd att förorda. Eftersom
den förberedande utredningen i faderskapsfrågor sköts av barnavårdsman-
nen, vars verksamhet står under tillsyn av barnavårdsnämnden, synes det
mig naturligast att undersökningskostnaden i de fall, som det här är fråga
om, skall betalas av nämnden.
I enlighet härmed föreslås i förevarande paragraf en regel om att kostnad
som avses i 4 § skall utges av barnavårdsnämnden, ifall blodundersökning
eller annan undersökning av ärftliga egenskaper inletts på initiativ av bar-
navårdsmannen utan att talan om faderskapet dessförinnan väckts.
Ersättning till statlig eller kommunal läkare för tagande av blodprov får
enligt kungörelse i ämnet den 15 maj 1959 (nr 320; ändrad 1968: 546) uppgå
till högst 25 kronor. Kungl. Maj :t har vidare den 13 september 1968 före
skrivit att ersättning för blodundersökning vid statens rättskemiska labora
torium skall utgå med dels 75 kronor i grundavgift för varje ärende, dels
75 kronor för varje undersökt prov. Avgiften för antropologisk undersök
ning är, enligt Kungl. brev den 25 maj 1967, 100 kronor per person.
6
§.
Har faderskapsärende hänskjutits till domstol bör frågan om återbetal-
ningsskyldighet för svarande beträffande kostnaderna för medicinsk under
sökning, som har ägt rum under barnavårdsmannens utredning, natur
ligen bedömas efter samma regler som gäller för de fall då rätten förordnat
om undersökning (jfr 18 kap. 13 § rättegångsbalken). Föreskrift härom har
upptagits i förevarande paragraf, som saknar motsvarighet i gällande rätt.
Ikraftträdande
De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1970. De nya
reglerna i 5 och 6 §§ bör emellertid bli tillämpliga endast om undersökningen
liar inletts efter ikraftträdandet. Jag föreslår en särskild föreskrift härom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
Förslaget till lag om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag
1 §
Gällande ordning. Den som av domstol ålagts att interimistiskt utge un
derhållsbidrag till barn utom äktenskap eller barnets moder, kan få ersätt
ning av allmänna medel för utgivna underhållsbidrag, om domstolen se
nare skiljer målet från sig utan att han åläggs underhållsskyldighet (20 kap.
13 § föräldrabalken). Enligt 20 kap. 13 a § föräldrabalken kan ersättning
även utgå, om mannen i skriftlig av två personer bevittnad handling, som
godkänts av barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden, åtagit sig att
utge underhållsbidrag för tid intill dess resultatet av blodundersökning om
faderskapet föreligger. Förutsättningen för att ersättning skall komma i
127
fråga är att blodundersökningen visar, att mannen inte kan vara fader till
barnet eller att hans faderskap enligt blodundersökningen är osannolikt
och talan om faderskapet inte väckts mot mannen inom sex månader från
det utlåtandet över undersökningen förelåg. Rätt till återbetalning före
ligger också om faderskapstalan mot mannen ogillats eller om det har fast
ställts, att annan man är fader till barnet.
Departementschefen. Paragrafens första stycke motsvarar i huvudsak be
stämmelsen i 20 kap. 13 § första stycket föräldrabalken om återbetalning
av belopp som utgivits på grund av interimistiskt beslut. Av formuleringen
framgår att återbetalning, liksom f. n. är fallet, inte skall ske, om mannen
blivit underhållsskyldig därför att han under pågående process erkänt fa
derskapet, och målet på grund härav avskrivits (jfr prop. 1958 A: 144
s. 252).
Den som enligt skriftlig förbindelse utgivit underhållsbidrag för tid in
till dess blodundersökning genomförts bör liksom f. n. kunna få ersätt
ning av allmänna medel för vad han utgivit, om blodundersökningen visar,
att han inte kan vara fader till barnet, om han genom lagakraftvunnen dom
friats från faderskapet eller om någon annan enligt dom eller erkännande är
att anse som fader till barnet. År faderskapet enligt blodundersökningen
osannolikt, kunde det mot bakgrund av de föreslagna nya faderskapsregler-
na sättas i fråga, om mannen inte alltid borde ha rätt till ersättning. I säll
synta undantagsfall kan det dock hända, att all annan bevisning med sådan
styrka tyder på att mannen i fråga är fader till barnet att han även enligt
de nya reglerna kan förklaras vara fader. Jag förordar därför inte heller
på denna punkt någon ändring i gällande återbetalningsregler.
För att återbetalning skall kunna ske fordras f. n. att barnavårdsmannen
eller barnavårdsnämnden godkänt den skriftliga förbindelsen om att utge
underhåll. Detta villkor torde böra uppställas även i fortsättningen.
Andra stycket i paragrafen har utformats enligt dessa överväganden.
2
§
Gällande ordning. Om en faderskapsdom ändras efter resning eller om
ett faderskapserkännande förklaras ogiltigt, har den från faderskapet friade
mannen ingen på lag grundad rätt att få ersättning av allmänna medel för
utgivna underhållsbidrag. Kungl. Maj :t kan emellertid på ansökan efter
diskretionär prövning bevilja sådan ersättning (jfr prop. 1958 A: 144 s. 253
och 1965: 1 bil. 4 s. 48). Sådana ärenden är numera inte ovanliga. Regel
mässigt beviljas mannen i dessa fall ersättning.
Departementschefen. Enligt min mening bör rätten till ersättning i här
åsyftade fall i detta sammanhang regleras i lag. Bestämmelsen härom har ut
formats så att rätt till ersättning av allmänna medel för utgivna underhålls
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
128
bidrag föreligger, om faderskapserkännande förklarats ogiltigt eller om
faderskapet fastställts genom dom och mannen senare efter anlitande av
särskilt rättsmedel friats från faderskapet genom lagakraftvunnen dom.
3 §
Gällande ordning. Enligt 20 kap. 13 och 13 a §§ föräldrabalken skall man
nen få ränta efter sex procent på utgivna underhållsbidrag. Då Kungl. Maj :t
efter diskretionär prövning beslutar om ersättning, utbetalas dock aldrig
ränta.
Departementschefen. Gällande rätt till ränta i de fall som anges i 1 § bör
i detta sammanhang utsträckas till att omfatta även fall enligt 2 §. I prin
cip ankommer det naturligtvis på mannen att, för att räntan skall kunna
beräknas, styrka när utbetalning har skett på samma sätt som han måste
visa, att han verkligen har betalat de underhållsbidrag han vill ha ersättning
för. Läget kan dock vara det att tidpunkten för betalningen endast kan
anges ungefärligen. I sådana fall bör räntan kunna beräknas mera schema
tiskt och bestämmas till skäligt belopp.
Paragrafen har utformats i enlighet härmed.
4 §
Gällande ordning. Enligt 20 kap. 13 och 13 a §§ föräldrabalken kan den
som utgivit underhållsbidrag inte kräva återbetalning av den som mottagit
bidragen om han kan få ersättning av allmänna medel för vad han utgivit.
De belopp som enligt dessa lagrum utbetalats av allmänna medel skall stanna
på statsverket, om inte länsstyrelsen på grund av särskilda omständigheter
förordnar, att staten skall kräva ut beloppen av den som mottagit under
hållsbidragen. Talan därom måste väckas inom ett år från det utbetalningen
från allmänna medel ägde rum. Har Kungl. Maj :t efter diskretionär pröv
ning beviljat ersättning av allmänna medel, stannar ersättningen alltid på
statsverket.
Departementschefen. Även i fortsättningen bör gälla att den som utgivit
underhållsbidrag inte skall få kräva återbetalning av den som mottagit bi
dragen, om han har möjlighet att få ersättning av allmänna medel för det
han har utgivit.
Nuvarande bestämmelser om statens återkravsrätt går tillbaka på 1917
års lag om barn utom äktenskap. De kritiserades vid sin tillkomst av lag
rådet, som framhöll bl. a. att staten skulle ha ringa gagn av att gentemot
mödrar och barn upprätthålla en sådan återvinningsrätt. Som lagrådet redan
då förutsade, har återkravsrätten fått mycket begränsad tillämpning. Enligt
upplysningar som jag fått från länsstyrelserna har under åren 1966—68
återkravsrätten utnyttjats bara i två fall. Med hänsyn härtill och då åter-
Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1969
krav skulle kunna tänkas leda till obilliga resultat föreslår jag att återkravs-
rätten slopas.
Som bestämmelserna i 20 kap. 13 och 13 a §§ föräldrabalken är utformade,
finns det inga möjligheter för staten att kräva tillbaka utbetald ersättning
av den som verkligen är underhållsskyldig. Enligt min mening finns inte
anledning att nu göra någon ändring på denna punkt.
5 §
Gällande ordning. Beslut om ersättning av allmänna medel fattas i de
fall som avses i 20 kap. 13 och 13 a §§ föräldrabalken av länsstyrelsen i
det län där mål om faderskapet handlagts eller skulle ha handlagts. Talan
mot länsstyrelsens beslut förs genom besvär till Kungl. Maj:t och prövas
av regeringsrätten. I fråga om ansökan om ersättning gäller en ettårsfrist.
Skulle någon ha försuttit denna tidsfrist kan han emellertid få ersättning
av allmänna medel genom beslut av Kungl. Maj :t (se prop. 1965: 1 bil. 4
s. 48).
Departementschefen. Enligt förslaget skall ansökan om återbetalning
göras hos länsstyrelsen i det län där mål om faderskap handlagts eller
skulle ha handlagts av underrätt. Av 2 § 4:o) regeringsrättslagen följer
att besvär hos Kungl. Maj:t över länsstyrelsens beslut prövas av regerings
rätten.
När den i 20 kap. 13 och 13 a §§ föräldrabalken föreskrivna ettårstiden
försuttits har Kungl. Maj :t i flera fall efter diskretionär prövning likväl
betalat ut ersättning. Jag anser för min del att någon särskild tidsfrist inte
bör gälla. Detta innebär dock inte att ersättning skulle kunna utbetalas för
hur lång tid tillbaka som helst. Krav på ersättning för underhållsbidrag
som utgivits för mer än tio år sedan är nämligen preskriberat.
Ikraftträdande
Den föreslagna lagen bör träda i kraft den 1 januari 1970 och i princip
gälla även för sådana underhållsbidrag som utgivits före ikraftträdandet.
Skulle emellertid Kungl. Maj :t i visst fall ha tillerkänt någon ersättning
efter diskretionär prövning, bör inte denne kunna komma tillbaka och be
gära ytterligare ersättning med stöd av lagen. Övergångsbestämmelserna
har utformats i enlighet härmed.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
129
Förslaget till förordning om ändring i förordningen om arvsskatt och gåvoskatt
15 §.
Nuvarande ordning. Om den avlidne var gift och giftorättsgemenskap
rått mellan makarna maste hänsyn tas till giftorätten vid arvsskattens be
stämmande. Den efterlevandes giftorättsandel är skattefri. I 1 mom. före-
9 — Dihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 124
varande paragraf ges föreskrifter om hur giftorättsandelen skall beräknas,
i första stycket för nyare och i andra stycket för äldre äktenskap. I båda
fallen beräknas giftorättsandelen normalt till hälften av den gemensamma
egendomen. Denna betecknas som »makarnas behållna giftorättsgods»
respektive »den gemensamma behållningen i boet». Innebörden är att det
görs en schematisk bodelning av summarisk karaktär. En hälftendelning
sker oberoende av om giftorättsandelen faktiskt är större eller mindre.
Avräkningspliktigt arvsförskott eller vederlagsanspråk beaktas sålunda inte.
Om i skatteärendet hänsyn skall tas till sådana särskilda omständigheter
krävs att en i laga ordning upprättad bodelningshandling företes.
Enligt 12 § första stycket första punkten arvsskatteförordningen skall
förvärv enligt förmånstagarförordnande beskattas som arv. Skattskyldighet
inträder vid försäkringstagarens död. I tredje punkten finns en special
regel för det fall att den efterlevande maken är förmånstagare. Avsikten
är att maken i arvsskattehänseende inte skall vara sämre ställd som för
månstagare än om försäkringsbeloppet i stället ingått i boet. Skattskyldig
het föreligger inte för den del av förvärvet som motsvarar det belopp med
vilket makens enligt 15 § skattefria andel i boet skulle ha ökats, om förvärvet
ingått i försäkringstagarens kvarlåtenskap. Frågan hur makens giftorätts
ökning genom tillämpning av regeln i 104 § andra stycket försäkringsavtals
lagen skall betraktas i arvsskattehänseende är inte reglerad i arvsskatteför
ordningen. Det anses emellertid att sådan ökning är likställd med giftorätts-
andel och följaktligen är fri från skatt. Vid den schematiska bodelningen
skall make tillgodoräknas den ökning av hans giftorättsandel som sker
på grund av förmånstagarförordnande, oavsett om ökningen tages ur boet
eller genom jämkning av själva förordnandet.
Departementschefen. Jag har tidigare föreslagit att värdegränsen i 13 kap.
12 § andra stycket giftermålsbalken höjs från 6 000 kr. till fyra gånger
basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Efter denna höjning skulle
en tillämpning av bodelningsregeln i betydligt större utsträckning än f. n.
kunna komma att stå i strid med föreskrifterna om en schematisk hälften
delning av giftorättsgodset vid arvsbeskattningen. Inte sällan skulle kunna
inträffa att arvingars schematiskt bestämda arvslotter belädes med arvs
skatt trots att efterlevande make i realiteten övertog hela boet med stöd
av den nya bodelningsregeln. Bara om vederbörlig bodelningshandling före
teddes skulle hänsyn kunna tas till att boet delats på annat sätt än genom
hälftendelning. I 15 § 1 mom. första och andra styckena arvsskatteförord
ningen har därför gjorts tillägg av innebörd att bodelningsregeln i 13 kap.
12 § andra stycket giftermålsbalken skall beaktas vid beräkning av efter
levande makes andel vid den schematiska bodelningen.
I 12 § första stycket tredje punkten arvsskatteförordningen hänvisas till
den efterlevande makens skattefria andel i boet enligt 15 §. Av de föreslagna
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
131
tilläggen i 15 § 1 mom. första och andra styckena följer därför att bodel-
ningsregeln i 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken kommer att beak
tas inte bara direkt vid beräkning av den skattefria andelen i boet utan också
indirekt vid beräkning enligt 12 § första stycket tredje punkten arvsskatte
förordningen av efterlevande makes skattefria andel i honom tillfallande
förmånstagarbelopp.
Eftersom makes rätt till uttag ur giftorättsgodset enligt 13 kap. 12 § andra
stycket giftermålsbalken är beroende av i vad mån maken har enskild
egendom kan det vara nödvändigt för beskattningsmyndighcten att känna
till värdet av sådan egendom för att kunna beräkna giftorättsandelen. En
ligt 20 kap. 4 § ärvdabalken skall, när giftorättsgemenskap rått mellan ma
karna, värdet av efterlevande makes enskilda egendom anges i bouppteck
ningen efter den döde maken endast om denne efterlämnat arvinge eller
testamentstagare med rätt till sekundosuccession. I dessa fall ger alltså
bouppteckningen tillräckligt underlag för beskattningsmyndighetens be
räkning av den efterlevandes andel. I övriga fall måste emellertid boupp
teckningen kompletteras med uppgift om värdet av den efterlevandes en
skilda egendom, i den mån det är nödvändigt för att bedöma om bodelnings-
regeln skall beaktas vid den schematiska bodelningen. En bestämmelse
härom har intagits i ett nytt fjärde stycke i 15 § 1 mom. En värdering av
den efterlevandes enskilda egendom fordras tydligtvis inte i de fall där ma
karnas giftorättsgods har så stort värde att bestämmelsen i 13 kap. 12 §
giftermålsbalken inte kan komma att tillämpas. När den efterlevande maken
har betydande enskild egendom behöver denna inte värderas i vidare mån
än som fordras för att avgöra om bodelningsregeln är aktuell. Det nya
fjärde stycket innehåller vidare en föreskrift att bestämmelserna i 20—27 §§
arvsskatteförordningen skall ha motsvarande tillämpning vid särskild vär
dering av den efterlevande makens enskilda egendom.
De föreslagna ändringarna har utarbetats efter samråd med chefen för
finansdepartementet. Det bör emellertid beaktas att reglerna om arvs- och
gåvoskatt f. n. överses av kapitalskatteberedningen och att resultatet av be
redningens arbete kan föranleda tekniska ändringar av vad som har före
slagits här.
Kungl. May.ts proposition nr 12b år 1969
Hemställan
Jag hemställer, att lagrådets utlåtande enligt 87 § regeringsformen genom
utdrag av statsrådsprotokollet inhämtas över förslagen till
1) lag om ändring i giftermålsbalken,
2) lag om ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal,
3) lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med sär
skilda bestämmelser om makars gemensamma bostad,
4) lag om ändring i föräldrabalken,
132
5) lag om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap,
6) lag om ändring i lagen den 12 december 1958 (nr 642) angående blod-
undersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn
utom äktenskap,
7) lag om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag,
8) lag om ändring i ärvdabalken,
9) lag om ändring i namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521).
Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats
rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t
Konungen.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
133
Bilaga 1
1) Förslag
till
Lag
om ändring i giftermålsbalken
Härigenom förordnas, att 13 kap. 12 § giftermålsbalken1 skall eihålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
13 KAP.
12
§.
Sker bodelning-----------------------lida inskränkning.
Efterlevande maken äge av gifto-
rättsgodset, såvitt det räcker, städse
bekomma egendom till så stort vär
de, att den jämte egendom, som må
enskilt tillhöra honom, uppgår till
sextusen kronor.
Vad i andra stycket sägs äge dock
ej tillämpning, om efter den döde
finnes bröstarvinge, som ej jämväl
är efterlevande makens avkomling,
eller barn utom äktenskap, som har
rätt till underhållsbidrag ur kvarlå-
tenskapen efter honom.
Efterlevande maken äge av giflo-
rättsgodset, såvitt det räcker, städ
se bekomma egendom till så stort
värde, att den jämte egendom, som
må enskilt tillhöra honom, motsva
rar fyra gånger basbeloppet enligt
lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om
allmän försäkring.
Vad i andra stycket sägs äge dock
ej tillämpning, om den avlidne ef
terlämnar barn under 16 år som ej
jämväl är efterlevande makens barn.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970 och skall tillämpas vid bo
delning med anledning av dödsfall, som inträffar efter ikraftträdandet.
Har äldre giftermålsbalken varit tillämplig på makarnas förmögenhets
förhållanden, skall vad som sägs om giftorättsgodset i stället tillämpas på
samfällda boet.
1 Senaste lydelse av 13 kap. 12 § se 1952: 333.
134
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
2) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal
Härigenom förordnas, att 104 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsav
tal skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse.)
(Föreslagen lydelse)
104 §.
Är förmånstagare-----------dennes kvarlåtenskap.
Har försäkringstagaren efterläm
nat make, bröstarvinge, adoptivbarn
eller dess bröstarvinge, skall, där
förordnandet hade kunnat av försäk
ringstagaren återkallas, försäkrings
beloppet, så vitt fråga är om efter
lämnad stärbhusdelägares giftorätt,
rätt enligt 13 kap. 12 § andra styc
ket giftermålsbalken, rätt till veder
lag eller laglott, behandlas så som
om beloppet tillhört boet och tillagts
förmånstagaren genom testamente.
1 fråga om tjänstegrupplivförsäk
ring skall andra stycket ej tilläm
pas på belopp som enligt för försäk
ringen gällande reglemente eller vill
kor tillfaller make eller med hustru
likställd kvinna eller bröstarvinge.
Huru efter----------------------- --------—av 116 §.
Har försäkringstagaren efterläm
nat make, bröstarvinge, adoptivbarn
eller dess bröstarvinge, skall, där
förordnandet hade kunnat av för
säkringstagaren återkallas, försäk
ringsbeloppet, så vitt fråga är om
efterlämnad stärbhusdelägares gifto
rätt, rätt till vederlag eller laglott,
behandlas så som om beloppet till
hört boet och tillagts förmånstaga
ren genom testamente.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970 och skall tillämpas på för-
säkringsfall som inträffar efter ikraftträdandet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
135
4) Förslag
till
Lag
om ändring i föräldrabalken
Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 4 § samt 20 kap. 3, 4, 13 och 13 a §§
föräldrabalken1 skall upphöra att gälla, dels att 1 kap. 2 §, 3 lcap., 8 kap.
3, 4 och 6 §§, 20 kap. 9 och 11 §§ samt rubriken närmast före 20 kap. 1 §
samma balk skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
1 KAP.
(Nuvarande lydelse)
Faderskapet till barn som ej har
äktenskaplig börd (barn utom
äktenskap)fastställes genom
dom eller erkännandeenligt vad i 3
kap. stadgas.
(Föreslagen lydelse)
Faderskapet till barn som ej har
äktenskaplig börd (barn utom
äktenskap) fastställes enligt 3
kap.
3 KAP.
Om faderskapet till barn utom äktenskap
1 §•
Faderskapet till barn utom äktenskap fastställes genom erkännande eller
dom.
2
§•
Erkännande av faderskapet till barn utom äktenskap sker skriftligen.
Erkännandet skall bevittnas av två personer och skriftligen godkännas av
barnavårdsmannen eller, om sådan ej är förordnad, barnavårdsnämnden
samt av modern eller särskilt förordnad förmyndare för barnet. Har bar
net uppnått myndig ålder, skall erkännandet i stället godkännas av barnet
självt. Erkännande kan ske även före barnets födelse.
Barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden får lämna sitt godkännan
de endast om det kan antagas att mannen är fader till barnet.
1 Senaste lydelse av 3 kap. 4 § se 1964: 324 samt av 20 kap. 3, 9 och 13 §§ se 1958: 640.
136
Visas senare att mannen ej är fader till barnet, skall rätten förklara, att
erkännandet saknar verkan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
3 §•
Rätten skall förklara en man vara fader till barn utom äktenskap, om
det är utrett att mannen haft samlag med barnets moder under tid då bar
net kan vara avlat och det med hänsyn till samtliga omständigheter är san
nolikt att barnet avlats av honom.
4 §.
Närmare bestämmelser om förfarandet vid fastställande av faderskapet
till barn utom äktenskap, då barnavårdsman är förordnad, meddelas i sär
skild lag.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
8 KAP.
För barn utom äktenskap skall
barnavårdsman städse förordnas.
4
Barnavårdsman förordnas av bar
navårdsnämnden i den församling,
där den som har vårdnaden om bar
net är kyrkobokförd, eller, om han
ej är i riket kyrkobokförd, där han
vistas.
Till barnavårdsman-------------------
Barnavårdsman skall förordnas
för barn utom äktenskap, om den
som har vårdnaden om barnet år
kyrkobokförd i riket eller annars
vistas här. För annat barn utom äk
tenskap kan barnavårdsman förord
nas på begäran av vårdnadshavaren,
om barnet är svensk medborgare.
§•
Barnavårdsman förordnas av bar
navårdsnämnden i den församling
där den som har vårdnaden om bar
net är kyrkobokförd. Är vårdnads
havaren ej kyrkobokförd i riket, för
ordnas barnavårdsman av barna
vårdsnämnden i den ort där vård
nadshavaren vistas eller, om denne
ej vistas i riket, av barnavårdsnämn
den i Stockholm.
- eller kvinna. 6
6
§•
Barnavårdsmannen har------- — — — — för barnet.
Barnavårdsman vare berättigad Barnavårdsman vare berättigad
att erhålla biträde av polismyndig- att erhålla biträde av polismyndig-
137
Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1969
(Nuvarande lydelse)
het för underhållsskyldigs efterfors-
kande eller hörande och för verk
ställande av delgivningar. Om bar-
navårdsmans rätt att föra talan
stadgas i 20 kap.
(Föreslagen lydelse)
het för underhållsskyldigs efterfors-
kande eller hörande och för verk
ställande av delgivningar.
20 KAP.
Mål och ärenden röran
de äktenskaplig börd, fa
derskap till barn utom
äktenskap, adoption, vård-
n a d och underhåll.
Mål och ärenden röran
de äktenskaplig börd,
adoption, vårdnad och
underhåll.
9 §.
Fråga rörande —--------—- ------ sitt
Talan angående underhåll till barn
upptages av rätten i den ort, där
svaranden har sitt hemvist. Väckes
sådan fråga i mål rörande faderska
pet till barn utom äktenskap, gälle
vad i 3 § stadgas. Angående talan
om underhåll enligt 7 kap. 10 § åt
modern till barn utom äktenskap
skall vad angående talan om under
håll till barnet är stadgat äga mot
svarande tillämpning.
Vad i—---------------- ----------------med
hemvist.
Talan angående underhåll till barn
upptages av rätten i den ort, där
svaranden har sitt hemvist. Sådan
fråga kan väckas även i mål rörande
faderskapet till barn utom äkten
skap. Angående talan om underhåll
enligt 7 kap. 10 § åt modern till barn
utom äktenskap skall vad angående
talan om underhåll till barnet är
stadgat äga motsvarande tillämp
ning.
äktenskapsmål.
11
§•
I mål om underhåll till barn skall I mål om underhåll till barn får
vad i 4 § stadgas äga motsvarande modern, om hon har vårdnaden om
tillämpning.
barnet, föra talan för barnet, även
om hon ej uppnått myndig ålder. År
särskild förmyndare för barnet för
ordnad, har han samma rätt att föra
talan för barnet. Även barnavårds-
man får föra sådan talan. Var och en
som kan föra talan för barnet skall
beredas tillfälle att yttra sig i målet.
Underhållsbidrag må-----------av underhållstiden.
Underhåll till--------------- ------- föreligger därefter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
5) Förslag
till
Lag
om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap
Härigenom förordnas som följer.
Lagens tillämpningsområde
1
§
Denna lag gäller förfarandet vid fastställande av faderskapet till barn
utom äktenskap, om barnavårdsman är förordnad.
Barnavårdsmannens utredning
2
§
Barnavårdsmannen skall försöka utreda vem som är fader till barnet.
För detta ändamål skall han inhämta upplysningar från modern och andra
personer som kan lämna uppgifter av betydelse för utredningen.
Barnavårdsnämnden i annan kommun skall på begäran av barnavårds
mannen biträda denne.
3 §
Om faderskapsfrågan kan bedömas med tillräcklig säkerhet på grund av
barnavårdsmannens utredning, bör barnavårdsmannen bereda den som så
lunda antages vara fader till barnet tillfälle att erkänna faderskapet.
4 §
Barnavårdsmannen bör verka för att blodundersökning äger rum beträf
fande modern, barnet och den som kan vara fader till barnet, om denne
begär det eller anledning finns till antagande att modern haft samlag
med mer än en man under tid då barnet kan vara avlat.
5 §
Med barnavårdsnämndens medgivande får barnavårdsmannen lägga ned
påbörjad utredning angående faderskapet, om det
1. visar sig omöjligt att få erforderliga upplysningar för bedömning av
faderskapsfrågan,
2. framstår som utsiktslöst att försöka få faderskapet fastställt av dom
stol, eller
3. av särskilda skäl finns anledning till antagande att fortsatt utredning
eller rättegång skulle vara till men för barnet eller utsätta modern för på
frestningar som innebär fara för hennes psykiska hälsa.
6
§
Barnavårdsmannen skall föra protokoll över vad som förekommer vid
utredningen av betydelse för faderskapsfrågan. I protokollet skall anteck
nas även sådana uppgifter som kan vara av betydelse för skyldigheten att
utge bidrag till barnets underhåll.
Utredningen bör bedrivas skyndsamt. Om särskilda skäl ej föranleder
annat, skall utredningen vara slutförd inom ett år från barnets födelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
139
Rättegången
7 §
Talan om fastställande av faderskapet föres av barnavårdsmannen. Även
den som har vårdnaden om barnet eller särskilt förordnad förmyndare för
barnet får föra sådan talan. Har modern vårdnaden om barnet, får hon föra
talan, även om hon ej uppnått myndig ålder.
Barnavårdsmannen skall föra talan mot den man eller de män som en
ligt hans utredning eller vad som framkommit under målets handläggning
skäligen kan komma i fråga som fader till barnet.
8
§
På begäran av svarande skall rätten utfärda stämning på man, som ej
redan är instämd i målet, och pröva om mannen är fader till barnet. Om så
dan begäran gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om stämnings
ansökan.
9 §
Är man som skall instämmas död, instämmes de arvingar till den avlidne
som anges i 2 kap. 3 § föräldrabalken.
10
§
Talan om faderskapet till barn utom äktenskap väckes vid rätten i den
ort där den barnavårdsnämnd som har tillsyn över barnavårdsmannens
verksamhet finns. Rätten kan förordna att målet skall flyttas över till an
nan domstol, om det skulle avsevärt underlätta handläggningen av målet.
Är mål om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap anhäng-
igt, kan frågan om faderskapet till barnet prövas endast i detta mål.
Talan om faderskapet får ej slutligen prövas före barnets födelse.
140
11
§
I samband med att barnavårdsmannen väcker talan om faderskapet skall
protokollet över hans utredning ges in till rätten. Väcker annan sådan ta
lan, skall rätten förelägga barnavårdsmannen att ge in protokollet.
Svarande skall delges protokollet i samband med stämningen.
Rätten kan förelägga barnavårdsmannen att fullständiga utredningen om
faderskapet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
12
§
Var och en av dem som kan föra talan på barnets vägnar skall beredas
tillfälle att yttra sig i målet.
Bestämmelserna i 20 kap. 36 § första och andra styckena föräldrabalken
gäller i mål om faderskap.
13 §
Rätten skall vaka över att frågan om barnets börd blir tillbörligen ut
redd.
Vittnesförhör får ej äga rum i syfte att styrka att vittnet haft samlag med
modern under tid då barnet kan antagas vara avlat.
Rätten kan besluta att förhandling i målet skall hållas inom stängda
dörrar.
14 §
Återkallas talan mot en av flera män, får målet avskrivas i den delen
endast om samtliga instämda män samtycker. Avser återkallelse begäran
enligt 8 §, krävs samtycke även från barnet.
Samtidigt med att målet avskrives i viss del skall rätten fatta beslut om
rättegångskostnaden i den delen.
15 §
I fråga om rättegångskostnad gäller i stället för 18 kap. 1—-7 §§ rätte
gångsbalken följande.
Part skall bära sin rättegångskostnad, om ej annat följer av denna para-
graf.
Oberoende av utgången i målet kan svarande förpliktas att helt eller del
vis ersätta annan part dennes rättegångskostnad, om han förfarit på sätt
som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken eller om andra särskilda
skäl föreligger.
Har parts ställföreträdare, ombud eller biträde förfarit på sätt som avses
i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken, kan han förpliktas ersätta kostnad
som därigenom vållats annan part oavsett om hans huvudman kan anses
som vinnande part eller ej. Rätten kan besluta härom även utan yrkande.
141
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
16 §
Föres talan mot dom om faderskap, skall högre rätt pröva domen i vad
den avser faderskapsfrågan i hela dess vidd. Erinran härom skall inlagas
i föreläggande för vade- eller revisionssvarande att inkomma med genmäle.
Finner högre rätt att någon som icke är part i målet skäligen kan komma
i fråga som fader till barnet, skall domen på yrkande av part undanröjas
och målet i dess helhet för förnyad behandling visas åter till den domstol
som först dömt i målet.
Bestämmelserna i 11 § tredje stycket och 12—15 §§ äger motsvarande
tillämpning vid målets handläggning i högre rätt.
17 §
För rättegången gäller i övrigt i tillämpliga delar vad som föreskrives
i rättegångsbalken eller i annan författning om rättegången i mål där föi-
likning om saken ej är tillåten.
Vissa bestämmelser om underhållsbidrag
18 §
Talan om underhållsbidrag till barnet eller modern kan föras i mål om
faderskap.
Har rätten att avgöra vilken av två eller flera män som är att anse som
fader till barnet, får talan om underhållsbidrag ej slutligen prövas innan
faderskapsfrågan har avgjorts genom dom som vunnit laga kraft.
19 §
Bestämmelserna i 20 kap. 11 § föräldrabalken gäller när talan om under
hållsbidrag föres i mål om faderskap. Är i sådant fall endast en man in
stämd i målet, äger även bestämmelserna i 20 kap. 12, 39 och 40 §§ samma
balk tillämpning.
20
§
Bestämmelse i lag eller annan författning för fall, då rätten enligt 20 kap.
12 § föräldrabalken meddelat förordnande om underhållsbidrag till barn
utom äktenskap eller till barnets moder, äger, om ej annat särskilt före
skrivits, motsvarande tillämpning, när någon genom skriftlig, av två per
soner bevittnad handling åtagit sig att utge sådant underhåll för tid intill
dess resultatet av blodundersökning om faderskapet föreligger.
I fråga om verkställighet på grund av sådan handling gäller vad som är
föreskrivet om verkställighet på grund av förbindelse att utge underhåll
enligt föräldrabalken.
142
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.
I fråga om barn utom äktenskap, som fötts före utgången av år 1969,
gäller äldre lag beträffande barnavårdsmannens skyldighet att sörja för
att barnets börd fastställes. Bestämmelsen i 7 § andra stycket äger dock
tillämpning även i sådant fall.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
143
Bilaga 2
Nuvarande lydelse av 3 kap. föräldrabalken
3 KAP.
Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap
1
§•
Talan om faderskap till barn utom äktenskap väckes mot mannen eller,
om han är död, hans arvingar som i 2 kap. 3 § sägs.
Talan må väckas redan före barnets födelse men må icke dessförinnan
slutligen prövas.
2
§.
Varder utrett, att mannen haft samlag med modern å tid, då barnet kan
vara avlat, skall han anses såsom fader, om det ej är osannolikt att barnet
avlats vid samlaget.
3§.
Vad i 1 § stadgas om talan angående fastställande av faderskap skall äga
motsvarande tillämpning å talan om barnets förklarande för trolovnings-
barn.
4§.
Har mannen inför präst som för kyrkoböckerna i den församling, där
barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes närvaro inför notarius pub-
licus eller i handling, som bevittnats av två personer och godkänts av barna-
vårdsmannen eller, om sådan ej finnes, av barnavårdsnämnden, erkänt sig
vara fader till barnet, och har erkännandet på enahanda sätt vitsordats av
modern, vare det gällande, där ej visas att han ej är barnets fader. Är
modern död, eller är hon sinnessjuk, sinnesslö eller å okänd ort, skall er
kännandet för att bliva gällande i nu stadgad ordning godkännas av bar
nets förmyndare eller av barnet själv, om det är myndigt.
Erkännes på sätt nu sagts, att föräldrarna vid barnets avlelse voro tro-
lovade eller att de efter avlelsen ingått trolovning med varandra, vare ock
det erkännandet gällande, om det ej visas vara oriktigt.
Erkännande må göras jämväl före barnets födelse.
144
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
Bilaga 3
Utredningsmannens förslag till
Lag om ändring i föräldrabalken
Härigenom förordnas, att 3 kap. 1—3 §§ samt 20 kap. 3, 4, 11 och 37 §§
föräldrabalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
3 KAP.
1
(Gällande Igdelse)
Talan om faderskap till barn utom
äktenskap väckes mot mannen eller,
om han är död, hans arvingar som i
2 kap. 3 § sägs.
Talan må väckas redan före bar
nets födelse men må icke dessför
innan slutligen prövas.
Varder utrett, att mannen haft
samlag med modern å tid, då barnet
2
§•
(Föreslagen Igdelse)
Talan om fastställande av fader
skapet till barn utom äktenskap väc
kes mot mannen. Sådan talan må
väckas före barnets födelse men må
icke dessförinnan slutligen prövas.
Är det ovisst vem av två eller flera
som är fader, må talan samtidigt
föras mot dem.
Om den mot vilken talan skolat fö
ras är död, instämmas i stället hans
arvingar som i 2 kap. 3 § sägs.
Påstår den, mot vilken talan om
fastställande av faderskap väckts, att
viss annan man är att anse såsom
fader till barnet, skall även den frå
gan prövas av rätten. Yrkande här
om skall framställas i skriftlig in
laga. Om denna gälle i tillämpliga
delar vad om stämningsansökan är
stadgat. Sedan yrkande varom nu
sagts blivit framställt, skall så anses
som om talan angående faderskapet
väckts jämväl mot den som yrkandet
avser. Är denne död, äger vad i andra
stycket sägs motsvarande tillämp
ning.
Den som haft samlag med modern
å tid, då barnet kan vara avlat, skall
145
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
kan vara avlat, skall han anses så- anses som fader, om det ej framstår
som fader, om det ej är osannolikt såsom osannolikt att barnet avlats
att barnet avlats vid samlaget.
vid samlaget. Är sådant fall för han
den jämväl beträffande annan, skall
den för vars faderskap övervägande
skäl tala anses som fader.
3 §•
Vad i 1 § stadgas om talan angåen- Talan om barns förklarande för
de faställande av faderskap skall trolovningsbarn väckes mot mannen
äga motsvarande tillämpning å talan eller, om han är död, hans arvingar
om barnets förklarande för trolov- som i 2 kap. 3 § sägs.
ning sbarn.
Talan må väckas redan före bar
nets födelse men må icke dessförin
nan slutligen prövas.
20 KAP.
3 §•
Talan rörande faderskapet till
barn utom äktenskap eller om bar
nets egenskap av trolovningsbarn må
väckas antingen vid rätten i den ort
där mannen bär sitt hemvist eller,
om han är död, den rätt där döds
boet efter honom svarar eller ock vid
rätten i den ort där lägersmålet skett.
Skall talan samtidigt föras mot två
eller flera, må talan väckas vid rät
ten i den ort som med avseende å
någon av dem är behörig enligt vad
nu sagts.
Ej må ny talan rörande fader
skap, varom redan är rättegång, upp
tagas till prövning vid annan rätt.
Har talan upptagits av viss dom
stol och skall i målet prövas vem av
två eller flera som är foder, äge dom
stolen, om synnerliga skäl åro där
till, på framställning av part förord
na att målet skall överflyttas till an
nan domstol, vid vilken talan enligt
10 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 12b
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1060
Talan rörande faderskapet till
barn utom äktenskap eller om bar
nets egenskap av trolovningsbarn må
väckas vid rätten i den ort, där man
nen har sitt hemvist eller lägersmå
let skett. Är han död, må talan väc
kas vid den rätt, där dödsboet efter
honom svarar.
146
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
första stycket skulle kunna hava
väckts mot någon av männen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
4 §•
I mål--------------- -------------------- sådan talan.
Envar, som------------------------------------i målet.
Överklagas dom, som givits mot
flera män, äger part påkalla att frå
gan om faderskapet prövas jämväl
mot någon av männen som den full
följda talan icke avser. Yrkande här
om skall av vade- eller revisions
kärande framställas i fullföljdsin-
lagan och av svarande part i särskild
inlaga, vilken skall hava inkommit
till rätten inom tid som är bestämd
för avgivande av hans genmäle. Om
sådan inlaga gälle i tillämpliga delar
vad om vade- eller revisionsinlaga är
stadgat.
11
I mål om underhåll till barn skall
vad i 4 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.
§•
I mål om underhåll till barn skall
vad i 4 § första och andra styckena
stadgas äga motsvarande tillämp
ning.
Skall, då dom i mål om faderskap
överklagats, den högre rätten enligt
bestämmelserna i 4 § tredje stycket
pröva frågan om faderskapet även
mot någon man som den fullföljda
talan icke avser, vare rätten skyldig
att, om det å barnets vägnar eller av
modern yrkas, ompröva domen jäm
väl i fråga om underhåll till barnet
eller underhåll till modern enligt 7
kap. 10 §. Yrkande varom nu sagts
skall framställas muntligen inför
rätten eller ock skriftligen. Den mot
vilken yrkandet riktas skall erhålla
del därav.
147
Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1069
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Underhållsbidrag må---------
Underhåll till----------- -------
—----------- av underhållstiden.
--------- — — föreligger därefter.
I fråga-----------------------------
37 §.
------- motsvarande tillämpning.
Med avseende å rättegångskostnad
i mål om fastställande av faderska
pet till barn utom äktenskap äger
rätten förordna efter vad som med
hänsyn till samtliga i målet förelig
gande omständigheter finnes skäligt.
Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 196 .
148
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 23 september 1969.
N ärvarande:
justitierådet
regeringsrådet
justitierådet
justitierådet
N
ordström
W
alberg
W
esterlind
U
lveson
.
Vid behandlingen av det under 8) upptagna lagförslaget deltager i stället
för justitierådet Westerlind, som på grund av sjukdom ej kunnat närvara
vid föredragningen av detta förslag, justitierådet
Fredlund , som därvid
inträtt i Westerlinds ställe.
Enligt lagrådet den 6 juni 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
9 maj 1969, har Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande enligt 87 §
regeringsformen skall inhämtas över upprättade förslag till
1) lag om ändring i giftermålsbalken,
2) lag om ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal,
3) lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med sär
skilda bestämmelser om makars gemensamma bostad,
b) lag om ändring i föräldrabalken,
5) lag om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap,
6) lag om ändring i lagen den 12 december 1958 (nr 6b2) angående
blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till
barn utom äktenskap,
7) lag om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag,
8) lag om ändring i ärvdabalken,
9) lag om ändring i namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521).
Förslagen, som är bilagda detta protokoll, har inför lagrådet föredragits,
de under 1), 2), 3) och 8) upptagna av hovrättsassessorn Helga Rossipal
samt de övriga av hovrättsassessorn Johan Lind.
Förslagen föranleder följande yttranden.
Lagrådet:
Allmänna synpunkter
De remitterade förslagen omfattar tre centrala frågor inom familjerätten,
nämligen reglerna om faderskap till utomäktenskapliga barn, efterlevande
makes ställning samt arvsrätt för utomäktenskapliga barn efter fader och
Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1969
149
fädernefränder. Förslagen uppbärs vart för sig av starka skäl. Såtillvida
föreligger emellertid ett samband som förbättringen av efterlevande makes
ställning väsentligt underlättar arvsrättsreformen och denna i sin tur yt
terligare understryker önskvärdheten av att faderskapsreglerna, såsom
föreslagits, blir reformerade så att de ger materiellt riktigare resultat. Till
sammans med de av riksdagen hösten 1968 beslutade ändringarna i äkten-
skapsrätten och de under våren 1969 genomförda ändringarna beträffande
myndighetsåldern m. m. innebär de nu framlagda förslagen en betydelsefull
reform inom familjerätten.
Lagrådet har inte funnit anledning till erinran mot förslagens huvud
grunder. Vad särskilt angår frågan om utomäktenskapliga barns arvsrätt
vill lagrådet uttala sin tillfredsställelse över att en positiv lösning — som
var nära att genomföras redan 1917 — nu är i sikte. Lagrådet delar depar
tementschefens uppfattning, att denna reform inte bör begränsas till barn
som föds efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. Det skulle annars
dröja mycket länge innan reformen skulle få någon egentlig betydelse. De
nya reglerna bör därför, såsom föreslagits, gälla även tidigare födda barn,
och inskränkningar härvidlag bör endast föreskrivas i den mån det är på
kallat för att erhålla en smidig och praktisk tillämpning. De svårigheter
som mött vid utformningen av övergångsbestämmelserna har kunnat be
mästras.
Även de andra reformförslagen synes ha fått en i allt väsentligt godtag
bar utformning. Från lagteknisk synpunkt kan visserligen invändas, att de
nya bestämmelserna om fastställande av faderskap borde ha sin plats i 20
kap. FB, som hittills omfattat alla särskilda processuella regler inom bal-
kens område. På grund härav kan också vissa svårigheter tänkas uppstå,
om i något enstaka fall faderskapstalan anställs utan medverkan av barna-
vårdsman. De tekniska svårigheterna att på lämpligt sätt infoga de nya
reglerna i 20 kap. FB är emellertid betydande. Då en allmän översyn av
familjerätten nyligen igångsatts, kan förslagen i viss mån ses som ett pro
visorium. Lagrådet kan därför godtaga, att de nya reglerna om fastställan
de av faderskap på föreslaget sätt placeras i en särskild lag.
De nu framlagda förslagen kommer att kräva åtskilliga förberedelser
före ikraftträdandet. Viktigt är sålunda, att barnavårdsmännen görs för
trogna med sina nya uppgifter i fråga om fastställande av faderskap. Om
läggningen av reglerna härom får även uppmärksammas av domstolar och
advokater, särskilt i vad angår redan anhängiggjorda faderskapsprocesser.
Uppläggningen av sådana processer kan behöva ändras genom att ytterli
gare tänkbara fäder indrages, igångsatt utredning om barns förklarande för
trolovningsbarn kan i regel avbrytas o. s. v. För barnavårdsmännens del
tillkommer uppgiften att tillse att anteckning om utomäktenskapliga barn
görs i fädernas personakter. Barn, som inte längre har barnavårdsman, får
själva eller genom vårdnadshavaren vidta sådan åtgärd. Å andra sidan
150
får man räkna med ett legitimt behov på många håll att i anledning av den
nytillkomna arvsrätten för utomäktenskapliga barn upprätta eller ändra
testamenten eller jämka förmånstagarförordnanden, i all synnerhet för att
tillgodose efterlevande hustrus intressen.
Den tid som kommer att stå till förfogande för dessa förberedelser från
riksdagens beslut under höstsessionen 1969 fram till den föreslagna dagen
för ikraftträdandet, den 1 januari 1970, är enligt lagrådets mening för kort.
Risk föreligger, att förberedelserna inte hinns med eller att behovet av så
dana inte observeras i tid. Lagrådet hemställer därför, att ikraftträdandet
— bortsett från den under 3) upptagna förlängningslagen — skjuts upp
till den 1 juli 1970. Erinras kan, att 1958 års ärvdabalk antogs av riks
dagen på hösten 1958 och trädde i kraft den 1 juli 1959.
Uppskovet bör givetvis inte gälla den planerade ordningen beträffande
antecknande av utomäktenskapliga barn i faderns personakt. Bestämmel
ser härom bör träda i kraft så snart som möjligt, just för att förberedelse
tiden skall bli tillräcklig.
I övrigt har lagrådet ej funnit anledning till andra erinringar mot för
slagen än som anges i det följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken
Av förslaget framgår inte hur man skall förfara, om det vid tiden för
dödsfallet gällande basbeloppet ändrats innan bodelning sker. Lagtextens
avfattning för doek närmast tanken till att det vid tiden för bodelningen
gällande basbeloppet skulle vara bestämmande. Det är under alla förhål
landen angeläget att någon tvekan om bestämmelsens innebörd på denna
punkt inte skall behöva uppkomma. Emellertid talar enligt lagrådets me
ning starka praktiska skäl för att det vid tiden för dödsfallet gällande bas
beloppet skall bli bestämmande. Beloppet blir från början fixerat och inte
beroende av tidpunkten för bodelningen. Det är f. ö. inte ovanligt, att bodel
ning helt underlåts till dess även den efterlevande gått bort. Spekulationer
i att öka den efterlevandes andel genom att förhala bodelningen förhind
ras. Basbeloppet vid tiden för dödsfallet är också redan enligt förslaget
avgörande vid den schematiska bodelning som normalt ligger till grund
för arvsskattens bestämmande. Av dessa skäl hemställer lagrådet, att lag
texten omformuleras så, att värdet av den ifrågavarande egendomen skall
motsvara »fyra gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet
enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring».
Förslaget till lag om ändring i försäkringsavtalslagen
Genom bestämmelsen i det föreslagna nya tredje stycket i 104 § undan
tages tjänstegrupplivförsäkringar med efterlevande make, hustru i sam
151
vetsäktenskap eller bröstarvinge som förmånstagare från den avräkning
för att tillgodose giftorätts- och laglottsanspråk m. m. som eljest är före
skriven i andra stycket. Undantagsregeln förutsätter, att någon avvikelse
inte skett från vad som enligt reglemente och standardvillkor gäller i fråga
om förmånstagare. Denna begränsning synes väl snäv. Om försäkringsbe
loppet skall tillfalla personer inom den angivna kretsen, behöver det inte
möta betänkligheter att låta beloppet utgå ograverat, även om den försäk
rade gjort avvikelse från standardvillkoren genom särskilt förmånstagar-
förordnande. Härigenom skulle också viss förenkling vinnas. Lagrådet
hemställer därför, att tredje styckets avfattning ändras så, att det avser
»belopp som på grund av försäkringen tillfaller make eller med hustru
likställd kvinna eller bröstarvinge».
Kangl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
Förslaget till lag om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap
5 §
Av lagen framgår att det är en tjänsteplikt för barnavårdsmannen att
så långt möjligt fullfölja sitt utredningsarbete för att få faderskapet till
ett utomäktenskapligt barn fastställt. Att så sker är ett starkt intresse för
barnet men också betydelsefullt från allmän synpunkt.
Helt utan undantag kan denna regel dock inte vara. Utredningen bör få
läggas ned, om den framstår som meningslös eller rentav skadlig för mo
der eller barn. Däremot får givetvis hänsyn till de inblandade männen eller
någon av dem inte spela in.
Lagrådet har inte någon erinran mot att utredningen får läggas ned
i de fall som anges i paragrafen. Enligt lagrådets mening talar emellertid
starka skäl för att utredningen skall kunna läggas ned i ytterligare ett fall,
nämligen då barnet adopteras. Adoptionen innebär, att alla band med för
äldrarna klipps av; adoptivföräldrarna träder helt i de naturliga föräld
rarnas ställe. Om faderskapet inte föranleder tvekan, bör det fastställas, och
fadern bör då få tillfälle att yttra sig i adoptionsfrågan. I mera komplice
rade fall framstår det emellertid som meningslöst att fullfölja utredningen
och eventuellt anhängiggöra process för att få faderskapet fastställt. Vis
serligen skulle i något fall kunna hävdas att den fortsatta utredningen är
till men för barnet; nedläggning skulle då kunna beslutas enligt den före
slagna punkt 3. För att bestämmelserna skall fylla sitt syfte är det emel
lertid viktigt att de inte tolkas extensivt. Flertalet adoptionsfall torde där
för falla utanför tillämpningsområdet för punkt 3.
Rätten att besluta om att lägga ned utredningen bör lämpligen anknytas
till det förhållandet att erforderligt samtycke till adoption föreligger. Kom
mer adoptionen inte till stånd eller bortfaller andra skäl som medfört att
utredningen ansetts meningslös eller skadlig för moder eller barn, skall
utredningen givetvis tas upp på nytt.
152
På grund av det anförda får lagrådet hemställa, att lagrummet komplet
teras med en bestämmelse om rätt att lägga ned utredningen i fall av adop
tion. Bestämmelsen synes lämpligen kunna införas som en ny punkt 3 före
den i remissprotokollet föreslagna, vilken i följd härav bör betecknas såsom
punkt 4. Bestämmelsen föreslås få följande lydelse: »------------3. föreligger
samtycke av modern eller särskilt förordnad förmyndare enligt 4 kap. 5 §
andra stycket föräldrabalken till adoption av barnet, eller — — —».
18 §
Paragrafens första stycke innefattar en forumregel; den domstol som
tar upp talan om faderskapet till barn utom äktenskap (jfr 10 §) är behö
rig att i samband därmed också ta upp talan om underhållsbidrag till barnet
eller modern. Allmänna processuella grundsatser för dispositiva tvistemål
— t. ex. i fråga om bevisningen — skall emellertid tillämpas beträffande
underhållstalan även när den förs i samband med mål om faderskap. Rät-
tegångsbestämmelserna i närmast föregående avsnitt, 7—-17 §§, gäller alltså
inte i den delen.
Enligt lagrådets mening kan det vara lämpligt att ge uttryck åt under-
hållstalans självständiga karaktär genom att använda formuleringen: »Ta
lan om underhållsbidrag------------kan föras i samband med mål om fader
skap» (jfr RB 22: 1). Samma formulering bör då väljas också i 19 § och
i 20 kap. 9 § andra stycket FB.
Kiingl. Maj:ts proposition nr 12i år 1969
20
§
Till denna paragraf har förts över vad som nu står i 20 kap. 13 a § första
och andra styckena FB. Därvid har emellertid det sakliga innehållet ändrats
i ett väsentligt hänseende. Den viktigaste praktiska innebörden av regeln i
13 a § första stycket om principiell likställighet mellan provisorisk förbin
delse och interimistiskt beslut får anses vara, att bestämmelserna i 20 kap.
13 § FB om återbetalning av allmänna medel blir tillämpliga på de provi
soriska förbindelserna, med vissa modifikationer som föreskrivs i tredje
stycket av 13 a § (se SOU 19G4: 57 s. 303 ff. och prop. 1968: 130 s. 170 f.).
Enligt det remitterade förslaget skall hela komplexet av regler om rätt att av
allmänna medel få ersättning för utgivna underhållsbidrag föras över till en
särskild lag. Den praktiska betydelsen av regeln om likställighet mellan pro
visorisk förbindelse och interimistiskt beslut blir då begränsad, och regelns
innebörd blir mindre klar.
Lagrådet förordar, att den viktiga regeln om verkställighet på grund av
provisorisk förbindelse skjuts fram som första stycke och att i paragrafen
skrivs in en uttrycklig hänvisning till bestämmelserna om rätt att få ersätt
ning av allmänna medel för utgivna underhållsbidrag. Paragrafen skulle då
lämpligen kunna få följande lydelse:
»När någon genom skriftlig, av två personer bevittnad handling åtagit sig
Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1969
153
att utge underhållsbidrag till barn utom äktenskap eller barnets moder för
tid intill dess resultatet av blodundersökning om faderskapet föreligger, gäl
ler i fråga om verkställighet på grund av handlingen vad som är föreskrivet
om verkställighet på grund av förbindelse att utge underhåll enligt föräldra-
balkcn.
Beträffande åtagande som nyss sagts skall i övrigt i tillämpliga delar gälla
vad som i lag eller annan författning är föreskrivet för fall, då rätten enligt
20 kap. 12 § föräldrabalken meddelat förordnande om underhållsbidrag till
barn utom äktenskap eller barnets moder.
Om rätt att i vissa fall få ersättning av allmänna medel för utgivna under
hållsbidrag är särskilda bestämmelser meddelade.»
Övergångsbestämmelserna
Även om gällande bestämmelser om trolovningsbarn upphävs, kommer
egenskapen av trolovningsbarn att övergångsvis få viss rättslig betydelse
även i framtiden. Så kan bli fallet t. o. m. i fråga om barn som föds efter den
nya lagstiftningens ikraftträdande, nämligen om dess fader har avlidit före
ikraftträdandet.
Frågan om ett barn är trolovningsbarn eller ej kan i och för sig komma
under bedömande som prejudicialfråga i en arvsprocess. Starka praktiska
skäl talar emellertid för att talan om barnets egenskap av trolovningsbarn
— när det finns behov av att den egenskapen fastställs — också kan föras i
anslutning till talan om själva faderskapet. Det gäller att åstadkomma en
forumregel som gör denna ordning möjlig.
Lagrådet förordar att till de i förslaget upptagna övergångsbestämmelser
na fogas ett nytt stycke av följande lydelse: I mål om faderskap till barn
utom äktenskap kan talan om barnets egenskap av trolovningsbarn enligt
äldre lag upptagas till prövning, om barnet är fött före nya lagens ikraft
trädande eller den uppgivne fadern har avlidit före ikraftträdandet.
Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken
övergångsbestämmelserna
Den i punkt 2 upptagna regeln att äldre lag skall gälla, när arvlåtaren har
avlidit före nya lagens ikraftträdande, uttrycker en inom successionsrätten
vedertagen princip och får i och för sig anses självklar. Det kan förtjäna
framhållas, att arvlåtaren i sekundosuccessionsfall är den först avlidne och
inte den i vars dödsbo sekundosuccessorn sedermera kan bli delägare (jfr
18 kap. 1 § andra st. ÄB).
Regeringsrådet Walberg:
Jag ansluter mig helt till vad lagrådet yttrat angående införande av arvs
rätt för utomäktenskapliga barn. I vad angår övergången bör riktpunkten
154
vara, att barn, som fötts före ikraftträdandet, skall få samma möjligheter
att ärva sina fäder som de senare födda. Däremot föreligger det inte samma
starka motiv att åstadkomma full arvsrätt mellan barnen och deras fäderne-
fränder. En sådan arvsrätt kommer — med reell betydelse endast i ett fåtal
fall — att komplicera många boutredningar och utbetalningar av försäk
ringsbelopp. Bl. a. erfordras undersökningar av personakterna för män, som
avlidit före ikraftträdandet. Om anteckningar rörande utomäktenskapligt
barn inte anträffas, återstår möjligheterna till tvister, som grundas på att
barnets existens skulle vara känd, tvister som kan kräva omfattande och
dyrbara utredningar. En lämplig lösning bör enligt min mening vara, att
man för de utomäktenskapliga barn som fötts före ikraftträdandet inför
samma regler som nu gäller för trolovningsbarn, d. v. s. barnen och deras
avkomlingar ärver fadern och vice versa. Punkt 3 av övergångsbestämmel
serna skulle då få följande lydelse:
»3. Är barn utom äktenskap fött innan nya lagen trätt i kraft, skall barnet
eller dess avkomlingar taga arv efter fadern och fadern efter barnet eller
dess avkomlingar, om antingen arvsrätt enligt äldre lag skulle ha förelegat
mellan fadern och barnet eller också annan dödsbodelägare eller boutred
ningsman eller den som sitter i boet senast vid bouppteckningen fått känne
dom om barnet eller anteckning om barnet före arvfallet gjorts i personakt
för fadern. I övrigt äger arvsrätt ej rum mellan barnet och dess avkomlingar,
å ena, samt fadern och hans släktingar, å andra sidan.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969
Ur protokollet:
Ingrid Hellström
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
155
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats
rådet på Stockholms slott den 26 september 1969.
N ärvarande:
Statsministern
E
rlander, ministern för utrikes ärendena
N
ilsson, statsråden
S
träng
, A
ndersson
, L
ange
, K
ling
, H
olmqvist
, A
spling
, P
alme
, S
ven
-
E
ric
N
ilsson
, L
undkvist
, G
eijer
, M
yrdal
, O
dhnoff
, W
iciiman
, M
oberg
,
B
engtsson
, L
öfberg
.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen
sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslagen till
1) lag om ändring i giftermålsbalken,
2) lag om ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal,
3) lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med sär
skilda bestämmelser om makars gemensamma bostad,
4) lag om ändring i föräldrabalken,
5) lag om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap,
6) lag om ändring i lagen den 12 december 1958 (nr 642) angående
blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till
barn utom äktenskap,
7) lag om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag,
8) lag om ändring i ärvdabalken,
9) lag om ändring i namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521).
Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.
Lagrådet har inte haft något att erinra mot huvudgrunderna i de remit
terade förslagen. Detta gäller såväl förslagen om förbättrad ställning vid
bodelning för efterlevande make och nya regler för fastställande av fader
skap till barn utom äktenskap som förslaget om full likställighet i arvs-
rättshänseende mellan olika kategorier av barn. Lagrådet har emellertid
hemställt att ikraftträdandet av reformen skall uppskjutas till den 1 juli
1970 för att bereda både myndigheter och enskilda utrymme för olika för
beredelseåtgärder.
Enligt min mening är det angeläget att genomförandet av den nu aktuella
reformen inte fördröjs. Såsom lagrådet framhållit är det önskvärt att all
156
mänheten, myndigheter, banker, försäkringsbolag och advokater får kän
nedom om innehållet i den nya lagstiftningen i tillräcklig tid före ikraftträ
dandet. Särskilda åtgärder förbereds därför i justitiedepartementet för att
sörja för en god information och en smidig tillämpning av lagstiftningen
redan från början. Med hänsyn härtill anser jag inte att det finns tillräck
liga skäl för ett uppskov och är alltså inte beredd att frångå mitt förslag
att lagändringarna skall träda i kraft den 1 januari 1970.
I övrigt kan jag ansluta mig i sak till de ändringar i de remitterade lag
texterna som lagrådet har förordat. Därutöver bör även göras vissa redak
tionella jämkningar.
Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen
att antaga dels de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna änd
ringar, dels det vid statsrådsprotokollet den 9 maj 1969 fogade förslaget
till
10) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om
arvsskatt och gåvoskatt.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm
mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall av
låtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
Kungl. Mcij:ts proposition nr 124 år 1969
157
Innehållsförteckning
Sid.
Propositionen ........................................................................................................ 1
Propositionens huvudsakliga innehåll ......................................................... 1
Lagförslag ............................................................................................................ 3
Utdrag av statsrådsprotokollet den 9 maj 1969 ........................................ 22
Inledning ............................................................................................................ 22
Efterlevande makes ställning ...................................................................... 23
Nuvarande ordning m. m.................................... 23
Vissa statistiska uppgifter ...................................................................... 27
Ärvdabalkssakkunnigas förslag m. m..................................................... 28
Familj erättskommittén ............................................................................... 30
Remissyttrandena ............ 32
Faderskap till barn utom äktenskap......................................................... 33
Nuvarande ordning m. m............................................................................. 33
Statistiska uppgifter ................................................................................... 36
Medicinsk-biologisk utredning vid faderskapsbestämning............... 37
Historik ........................................................................................................ 39
Ärvdabalkssakkunnigas förslag m. m..................................................... 42
1965 års förslag........................................................................................... 45
Remissyttrandena ....................................................................................... 48
Arvsrätt för barn utom äktenskap ............................................................. 58
Nuvarande ordning m. m.......................................................................... 58
Tidigare reformförslag .............................................................................. 59
Familj er ättskommittén ............................................................................... 67
Remissyttrandena ....................................................................................... 67
Vissa särskilda frågor ................................................................................... 70
Utomäktenskapliga barns släktnamn..................................................... 70
Trolovningsbarn ........................................................................................... 72
Departementschefen ..................................................................................... 73
Inledning ........................................................................................................ 73
Efterlevande makes ställning .................................................................. 75
Faderskap till barn utom äktenskap..................................................... 78
Arvsrätt för barn utom äktenskap......................................................... 89
Vissa särskilda frågor .......................................... 94
Upprättade författningsförslag .................................................................. 95
Specialmotivering ........................................................................................... 95
Förslaget till lag om ändring i försäkringsavtalslagen ............... 95
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken.................................... 100
Förslaget till lag om fastställande av faderskapet till barn utom
äktenskap . .............................................................................................. 102
Förslaget till lag om ändring i lagen angående blodundersökning
m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom
äktenskap.................................................................................................... 125
Förslaget till lag om ersättning i vissa fall för ntgivna underhålls
bidrag ........................................................................................................ 126
Förslaget till förordning om ändring i förordningen om arvsskatt
och gåvoskatt ........................................................................................... 129
Hemställan ........................................................................................................ 131
Bilaga 1: Upprättade författningsförslag ................................................. 133
Bilaga 2: Nuvarande lydelse av 3 kap. föräldrabalken............................ 143
Bilaga 3: Utredningsmannens förslag till lag om ändring i föräldra
balken ................................................................................................ 144
Utdrag av lagrådets protokoll den 23 september 1969 ............................. 148
Utdrag av statsrådsprotokollet den 26 september 1969 ............................. 155
158
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969
ESSELTE AB. STHLM 69
914142