o

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

Propositionens huvudsakliga innehåll

I syfte att förenkla arbetet på inskrivningsavdelningarna vid de allmänna

underrätterna och underlätta en eventuell övergång till automatisk data­

behandling inom inskrivningsväsendet föreslås i propositionen vissa refor­

mer inom lagfarts- och inteckningslagstiftningen och i fråga om fastighets-

bokföringen.

Det från principiell synpunkt viktigaste förslaget innebär att inteck­

ningar för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut, som har beviljats eller vi-

landeförklarats före den 1 januari 1918, skall förfalla om de inte förnyas

senast på sista inskrivningsdagen år 1970.

Vidare föreslås att i nyttjanderättslagen och servitutslagen skall införas

bestämmelser om verkan på nyttjanderätt och servitut av att fastighet de­

las. Om rättighetens utövning är lokaliserad till visst område, får enligt

förslaget en delning av fastigheten den verkan att rättigheten upphör att

besvära fastighet, som inte omfattar någon del av området.

Flera av de övriga förslagen gäller olika anteckningar i fastighetsböcker-

na, t. ex. om avdikningslån och frälseräntor. Bl. a. föreslås att inskrivnings­

domaren skall få befogenhet att avföra betydelselösa anteckningar ur fas-

tighetsboken.

Enligt förslaget till ändring i lagfarlsförordningen slopas kravet på att

tomtkarta skall företes när lagfart första gången söks på rättsligen beståen­

de tomt. Motsvarande ändring föreslås i fråga om inskrivning av tomträtt i

sådan tomt.

Slutligen föreslås att stämpelskatteförordningen skall ändras så att ut­

rymmet för s. k. sanering av fastighets inteckningsförhållanden blir något

större än f. n.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1968.

Kungi. Maj. ts proposition nr 89 år 1968

3

1) Förslag

till

Lag

om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt

och servitut

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Inteckning som beviljats töre den 1 januari 1918 för nyttjanderätt, av­

komsträtt eller servitut förfaller sista inskrivningsdagen år 1970, om ej in­

teckningen förnyas efter ansökan i den ordning som anges i 2 §.

Besvärar inteckningen flera fastigheter och förnyas den i fråga om endast

någon eller några av dem, förfaller inteckningen beträffande "den eller de

övriga fastigheterna.

2

§.

Ansökan om förnyelse göres av rättighetshavaren eller annan, vars rätt

beröres, hos inskrivningsdomaren senast på sista inskrivningsdagen år 1970.

Därvid skall lämnas uppgitt om inteckningen och den eller de fastigheter i

vilka inteckningen skall förnyas.

3 §.

Bestämmelserna i 1 och 2 §§ äger motsvarande tillämpning på ansökan

om inteckning som förklarats vilande före den 1 januari 1918 och ej bevil­

jats efter nämnda dag.

4 §•

Denna lag gäller ej beviljad eller sökt inteckning för sådant servitut som

avses i 7 a § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

2) Förslag

till

Lag

angående ändring i 1 kap. lagen den 14 juni 1907 (nr 36

s.

1) om

nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att i 1 kap. lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom skall införas en ny paragraf, 6 a §, av nedan angiven ly­

delse.

1 KAP.

6a§.

Delas fastighet som besväras av nyttjanderätt, gäller rättigheten i var och

en av de nya fastigheterna. År rättighetens utövning genom nyttjanderätts-

avtalet begränsad till visst område, upphör rättigheten dock att besvära

fastighet som icke omfattar någon del av området.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. Lagen äger tillämpning även om

nyttjanderätten upplåtits före ikraftträdandet eller fastigheten delats dess­

förinnan.

3) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25)

om servitut

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 14 juni 107 om servitut1 skall er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3

Vad i 1 kap. 3—6 §§ lagen om

nyttjanderätt till fast egendom är

stadgat i fråga om nyttjanderätt

skall beträffande servitut äga mot­

svarande tillämpning; dock att vad

där stadgas angående verkan av

överlåtelse av fastigheten eller av

1 Senaste lydelse av 3 § se 1937: 166.

§•

Vad i 1 kap. 3—6 a §§ lagen om

nyttjanderätt till fast egendom är

stadgat i fråga om nyttjanderätt

skall beträffande servitut äga mot­

svarande tillämpning; dock att vad

där stadgas angående verkan av

överlåtelse av fastigheten eller av

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

(Nuvarande lydelse)

dess försäljning i den ordning utsök-

ningslagen bestämmer eller av åter-

köp enligt lagen om återköpsrätt till

fast egendom icke skall äga tillämp­

ning å servitut, som uppkommit vid

laga skifte eller ägostyckning eller

vid avstyckning av område som ej

ingår i tomtindelning, ej heller å ser­

vitut, som tillkommit före d. 1 jan.

1876, eller å servitut, som avses i

7a§.

(Föreslagen lydelse)

dess försäljning i den ordning utsök-

ningslagen bestämmer eller av åter-

köp enligt lagen om återköpsrätt till

fast egendom icke skall äga tillämp­

ning å servitut, som uppkommit vid

laga skifte eller ägostyckning eller

vid avstyckning av område som ej

ingår i tomtindelning, ej heller å ser­

vitut, som tillkommit före d. 1 jan.

1876, eller å servitut, som avses i

7 a §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. Lagen äger tillämpning även om

servitutet upplåtits före ikraftträdandet eller fastigheten delats dessför­

innan.

4) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1929 (nr 164) om kronans

förmånsrätt för avdikningslån

Härigenom förordnas, dels att 1 och 3—5 §§ samt 6 § 3 mom. lagen den

14 juni 1929 om kronans förmånsrätt för avdikningslån skall upphöra att

gälla, dels att 2 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an­

ges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2 §■

Sedan beslut meddelats om ord­

ningen för lånets återbetalning samt,

där flera fastigheter skola ansvara

för återbetalningen, om lånets för­

delning å dessa fastigheter, äger kro­

nan för de årliga avbetalnings- och

räntebelopp, som sålunda bestämts,

lika rätt i fastighet, vilken lånet bli­

vit påfört, som för avgäld av fast

egendom, varom i 17 kap. 6 § han-

delsbalken sägs.

Sedan beslut meddelats om ord­

ningen för återbetalning av lån från

statens av dikning slånefond (avdik­

ningslån) samt, där flera fastigheter

skola ansvara för återbetalningen,

om lånets fördelning på dessa fas­

tigheter, äger kronan för de årliga

avbetalnings- och räntebelopp, som

sålunda bestämts, lika rätt i fastig­

het, vilken lånet blivit påfört, som

för avgäld av fast egendom, varom

i 17 kap. 6 § handelsbalken sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968, då anteckning som gjorts i ve­

derbörlig fastighetsbok enligt äldre lag förfaller.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

5) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 8 november 1912 (nr 277) om avlösning av

vissa frälseräntor

Härigenom förordnas, dels att 10 och 18 §§ lagen den 8 november 1912

om avlösning av vissa frälseräntor, skall upphöra att gälla, dels att 4 och

14 §§ samma lag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Då ansökning om avlösning av

frälseränta inkommit, göre Konung­

ens befallningshavande anmälan där­

om hos domaren eller rätten i orten;

och varde å nästa rättegångsdag för

lagfarts- och inteckningsärenden an­

teckning om ansökningen införd i

lagfarts och inteckningsprotokollen.

Konungens befallningshavande

skall ock från kammarkollegiet in­

hämta de upplysningar, som äro för

kollegiet tillgängliga och äga bety­

delse för prövning av ansökningen,

samt, där avlösningen påkallats av

kammaradvokatfiskalsämbetet, in­

förskaffa uppgift å räntans och fas­

tighetens ägare ävensom gravations­

bevis angående räntan.

14

Sedan utslag, som i 11 § omför-

mäles, vunnit laga kraft, låte Ko-

ningens befallningshavande införa

meddelande om utslaget i länskun-

görelserna; insände ock till domaren

eller rätten i orten anmälan ej

mindre om frälseräntans upphöran­

de än även om förskottet samt de år­

liga avbetalnings- och räntebelop-

pen; och varde å nästa rättegångs­

dag för lagfarts- och intecknings­

ärenden anteckning om räntans upp­

hörande gjord i lagfarts- och inteck­

ningsprotokollen samt anteckning

1 Senaste lydelse av 14 och 18 §§ se 1929: 165

§•

Då ansökning om avlösning av

frälseränta inkommit, skall Konung­

ens befallningshavande från kam­

markollegiet inhämta de upplysning­

ar, som äro för kollegiet tillgängliga

och äga betydelse för prövning av an­

sökningen, samt, där avlösningen

påkallats av kammaradvokatfiskals­

ämbetet, införskaffa uppgift på rän­

tans och fastighetens ägare ävensom

gravationsbevis angående räntan.

§•

Sedan utslag, som i 11 § omförmä-

les, vunnit laga kraft, låte Konungens

befallningshavande införa meddelan­

de om utslaget i länskungörelserna.

av 4 och 10 §§ se 1937: 345.

7

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

om förskottet och vad därtill hör

införd i inteckningsprotokollet.

När förskjutet belopp blivit till

fullo betalt, skall ock anmälan här­

om göras och i inteckningsprotokol­

let införas enligt vad nyss sagts.

Kungl. Maj ris proposition nr 89 år 1968

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968, då anteckning som gjorts i ve­

derbörlig fastighetsbok enligt äldre lag förfaller.

6) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 6 maj 1938 (nr 159) om

avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade

halländska kyrkohemmanen

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 6 maj 1938 om avlösning av avgäl­

der från de till skatte försålda så kallade halländska kyrkohemmanen skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

7 §•

Sedan Konungens befallningsha-

vandes beslut vunnit laga kraft, låte

Konungens befallningshavande infö­

ra meddelande om beslutet i läns-

kungörelserna; insände ock till in­

skrivningsdomaren anmälan om för­

skottet samt de årliga avbetalnings-

beloppen, och varde å nästa inskriv­

ningsdag anteckning därom införd

i inteckningsprotokollet och fastig-

hetsboken.

När förskjutet belopp blivit till

fullo inbetalt, skall ock anmälan

härom göras och antecknas enligt

vad nyss sagts.

Sedan Konungens befallningsha-

vandes beslut vunnit laga kraft, låte

Konungens befallningshavande infö­

ra meddelande om beslutet i läns-

kungörelserna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968, då anteckning som gjorts i ve­

derbörlig fastighetsbok enligt äldre lag förfaller.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

7) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om

sammanläggning av fastigheter å landet

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning

av fastigheter å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

8

§•

Häftar fastighet, varom fråga är,

för frälseränta eller för avgäld från

till skatte försålt halländskt kyrko-

hemman eller för lån, som av all­

männa medel lämnats för beredande

av odlingsföretag, eller för förskott

av dylika medel för avlösning av

frälseränta eller för avlösning av av­

gäld, som nyss nämnts, eller för er­

sättning, varom förmäles i lagen om

säkerhet för utbekommande av vissa

ersättningar i anledning av laga skif­

te eller annan jorddelningsförrätt-

ning, och vilar ej ansvar för samma

ränta, avgäld, lån, förskott eller er­

sättning jämväl å den eller de övriga

fastigheterna, då må sammanlägg­

ning icke äga rum, såframt icke den,

som på grund av inteckning eller

jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i an­

nan av fastigheterna äger säkerhet

för fordran eller annan rättighet,

medgivit sammanläggningen eller

denna är väsentligen utan betydelse

för honom.

Häftar fastighet, varom fråga är,

för avgäld från till skatte försålt

halländskt kyrkohemman eller för

ersättning, varom förmäles i lagen

om säkerhet för utbekommande av

vissa ersättningar i anledning av laga

skifte eller annan jorddelningsför-

rättning, och vilar ej ansvar för

samma avgäld eller ersättning jäm­

väl på den eller de övriga fastighe­

terna, då må sammanläggning icke

äga rum, såframt icke den, som på

grund av inteckning eller jämlikt It

kap. 2 § jordabalken i annan av fas­

tigheterna äger säkerhet för ford­

ran eller annan rättighet, medgivit

sammanläggningen eller denna är

väsentligen utan betydelse för ho­

nom.

Samma lag------------av sammanläggningen.

Fastighet, som------------ arrendators förköpsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. Lagen äger tillämpning även på

sammanläggningsärende som inkommit till ägodelningsdomaren "eller ägo-

delningsrätten före lagens ikraftträdande.

1 Senaste lydelse av 8 § se 1947: 701.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

9

8) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

om fastighetsbildning i stad

Härigenom förordnas, att 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 om fastighets­

bildning i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4 KAP.

3 §.

Häftar fastighet, varom fråga är,

för frälseränta eller för avgäld från

till skatte försålt halländskt kyrko-

hemman eller för lån, som av all­

männa medel lämnas för beredande

av odling sföretag, eller för förskott

av dylika medel för avlösning av fräl­

seränta eller för avlösning av avgäld,

som nyss nämnts, och vilar ej ansvar

för samma ränta, avgäld, lån eller

förskott jämväl å de övriga fastig­

heterna, må sammanläggning ej äga

rum, såframt ej den, som på grund

av inteckning eller jämlikt 11 kap.

2 § jordabalken i någon av sistnämn­

da fastigheter äger säkerhet för ford­

ran eller annan rättighet, medgivit

sammanläggningen eller denna är

väsentligen utan betydelse för ho­

nom.

Häftar fastighet, varom fråga är,

för avgäld från till skatte försålt

halländskt kyrkohemman och vilar

ej ansvar för samma avgäld jämväl

på de övriga fastigheterna, må sam­

manläggning ej äga rum, såframt ej

den som på grund av inteckning el­

ler jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken

i någon av sistnämnda fastigheter

äger säkerhet för fordran eller annan

rättighet, medgivit sammanläggning­

en eller denna är väsentligen utan

betydelse för honom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. Lagen äger tillämpning även på

sammanläggningsärende som inkommit till ägodelningsdomaren eller ägo-

delningsrätten före lagens ikraftträdande.

1 Senaste lydelse av 4 kap. 3 § se 1947: 703.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

9) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1932 (nr 170) med särskilda

bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden

Härigenom förordnas, dels att 9 § lagen den 3 juni 1932 med särskilda be­

stämmelser om handläggning av inskrivningsärenden1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas en ny paragraf,

19 §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

9 §•

Om inskrivningsdomarens beslut

eller annan i inskrivningsärende vid­

tagen åtgärd utom såvitt angår an­

mälan om upphört innehav av in-

teckningshandling meddelas besked

genom bevis, som tecknas å den till

grund för ansökningen åberopade

handlingen. Beviset skall innehålla

uppgift å det rum i fastighets-, tomt­

rätts- eller vattenfallsrättsboken, vari

inskrivningen verkställts.

Om inskrivningsdomarens beslut

eller annan i inskrivningsärende vid­

tagen åtgärd utom såvitt angår an­

mälan om upphört innehav av in-

teckningshandling meddelas besked

genom bevis, som tecknas å den till

grund för ansökningen åberopade

handlingen. Bevis om att inteckning

förnyats får utfärdas särskilt. Bevis

skall innehålla uppgift å det rum i

fastighets-, tomträtts- eller vatten-

vari inskrivningen

Innefattar beslutet

Då lagfart------------

fallsrattsboken,

verkställts.

— för beslutet,

är stadgat.

19 §.

Anteckning, som i anledning av

anmälan gjorts i fastighets-, tomt­

rätts- eller vattenfallsrättsboken,

skall avföras om den i inskrivnings­

ärende eller annars finnes uppen­

barligen ej längre vara av betydelse.

Avgörandet skall handläggas som

inskrivningsärende.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 9 § se 1939: 126.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

11

10) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 9 och 11 §§ förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 1)

angående lagfart å fång till fast egendom

Härigenom förordnas, att 9 och It §§ förordningen den 16 juni 1875 an­

gående lagfart å fång till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

9 §•

Den, som söker lagfart å gård eller

tomt i stad, vare pliktig att visa, i

vilket kvarter och vid vilka gator

tomten är belägen samt tomtens yt­

innehåll och längden av dess särskil­

da sidor.

Lagfart å fång till visst till grän­

serna bestämt område av tomt må ej

beviljas med mindre området skall

enligt fastställd stadsplan eller tomt­

indelning frångå tomten.

Vad nu--------------------- ------------- • —

11

Då lagfart är beviljad, utfärde rät­

ten därom bevis. I detta bevis skall

fånget samt vid köp jämväl köpeskil­

lingen anmärkas. Förekommer vill­

kor, som inskränker ägarens rätt att

egendomen överlåta eller med in­

teckning belasta, eller är ägarens be­

hörighet sålunda inskränkt genom

annans på testamente grundade rätt

att nyttja egendomen, varde det ock

anmärkt. I fall, som omförmäles i

9 §, skall tomtens läge och storlek i

beviset antecknas.

Lagfart å fång till visst till grän­

serna bestämt område av tomt i stad

må ej beviljas med mindre området

skall enligt fastställd stadsplan eller

tomtindelning frångå tomten.

— i stad.

§•

Då lagfart är beviljad, utfärde rät­

ten därom bevis. I detta bevis skall

fånget samt vid köp jämväl köpeskil­

lingen anmärkas. Förekommer vill­

kor, som inskränker ägarens rätt att

egendomen överlåta eller med inteck­

ning belasta, eller är ägarens behö­

righet sålunda inskränkt genom an­

nans på testamente grundade rätt att

nyttja egendomen, vare det ock an­

märkt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Senaste lydelse av 9 § se 1921: 200 och av 11 § se 1930: 111.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

11) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 27) om inskrivning

av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt

Härigenom förordnas, dels att 4 § lagen den 14 juni 1907 om inskrivning

av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt1 skall upphöra

att gälla, dels att 12 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

12

Då inskrivning är beviljad, utfärde

inskrivningsdomaren därom bevis. I

detta bevis skall anmärkas dagen då

tomträtten uppläts samt, där inskriv­

ningen avser fång till tomträtt, da­

gen då inskrivning av tomträtten

meddelades. I fall som avses i 4 §

skall tomtens läge och storlek an­

tecknas i beviset. Förekommer i frå­

ga om fång till tomträtt villkor, som

inskränker tomträttshavarens rätt

att överlåta eller inteckna tomträt­

ten, eller är tomträttshavarens behö­

righet i sådant avseende inskränkt

genom annans på testamente grun­

dade rätt att nyttja fastigheten, var­

de det ock anmärkt.

§•

Då inskrivning är beviljad, utfärde

inskrivningsdomaren därom bevis. I

detta bevis skall anmärkas dagen då

tomträtten uppläts samt, där inskriv­

ningen avser fång till tomträtt, da­

gen då inskrivning av tomträtten

meddelades. Förekommer i fråga om

fång till tomträtt villkor, som in­

skränker tomträttshavarens rätt att

överlåta eller inteckna tomträtten,

eller är tomträttshavarens behörig­

het i sådant avseende inskränkt ge­

nom annans på testamente grundade

rätt att nyttja fastigheten, varde det

ock anmärkt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Senaste lydelse av 4 och 12 §§ se 1953: 421.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

13

12) Förslag

till

Förordning

om

ändrad lydelse av 12 § stämpelskatteförordningen den 21 maj

1964 (nr 308)

Härigenom förordnas, att 12 § stämpelskatteförordningen den 21 maj

1964 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

12

Beviljas inteckning-----------------------

Har inteckning, helt eller till visst

belopp, dödats eller av annan anled­

ning upphört att gälla och beviljas

senare ny inteckning eller förklaras

ansökan därom vilande, äger befriel­

se från skatt enligt första stycket

rum endast om den nya inteckning­

en beviljas eller ansökan därom för­

klaras vilande inom ett år efter det

att den tidigare inteckningen upp­

hörde att gälla och åtgärden avser

egendom, som helt eller delvis om­

fattades av den tidigare inteckning­

en.

Bifalles eller vilandeförklaras,

samtidigt med att en eller flera in­

teckningar dödas, ansökan om en el­

ler flera nya inteckningar i egendom,

som helt eller delvis omfattades av

den eller de tidigare inteckningarna,

skall skatten nedsättas med belopp

motsvarande skatten för den eller de

tidigare inteckningarna, även om en

eller flera nya handlingar åberopas.

§•

----- ny handling.

Har inteckning, helt eller till visst

belopp, dödats eller av annan anled­

ning upphört att gälla och beviljas

senare på grund av samma handling

ny inteckning eller förklaras ansö­

kan därom vilande, äger befrielse

från skatt enligt första stycket rum

endast om den nya inteckningen be­

viljas eller ansökan därom förklaras

vilande inom ett år efter det att den

tidigare inteckningen upphörde att

gälla och åtgärden avser egendom,

som helt eller delvis omfattades av

den tidigare inteckningen.

Har en eller flera inteckningar dö­

dats eller av annan anledning upp­

hört att gälla och bifalles eller vilan­

deförklaras senare på grund av nya

handlingar ansökan om en eller flera

nya inteckningar i egendom, som

helt eller delvis omfattades av den

eller de tidigare inteckningarna, skall

skatten nedsättas med belopp mot­

svarande skatten för den eller de ti­

digare inteckningarna. Sådan skatte-

nedsättning skall dock äga rum en­

dast om den eller de nya inteck­

ningarna beviljas eller ansökan där­

om förklaras vilande inom ett år

efter det att den eller de tidigare in­

teckningarna upphörde att gälla.

Har skatt tillgodoräknats enligt

tredje stycket, skall anteckning där-

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år J968

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

om göras på handling till den eller

de inteckningar som upphört att

gälla.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1968.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

15

Utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­

rådet på Stockholms slott den 2 februari 1968.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

N

ilsson^, statsråden

S

träng

, A

ndersson

, K

ling

, J

ohansson

, H

olmqvist

, A

spling

, P

alme

,

L^undkvist, G^ustafsson, G^eijer, M^yrdal, W^ickman, M^oberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om förenklad fastig-

hetsbokföring och anför.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 17 december 1965 tillkallade

jag sakkunniga1 för att utreda frågan om automatisk databehandling på in-

skrivningsväsendets område. De sakkunniga antog namnet inskrivnings-

kommittén.

Kommittén har avlämnat en den 17 maj 1967 dagtecknad promemoria

»Förenklad fastighetsbokföring» (Stencil Ju 1967:5). Promemorian inne­

håller förslag till vissa reformer och rationaliseringsåtgärder på inskriv-

ningsväsendets område inom ramen för det nuvarande registreringssyste­

met. Förslagen utgör ett förberedande led i lösandet av kommitténs huvud­

uppgift men syftar också till att så långt möjligt undanröja orsakerna till

den eftersläpning i fråga om inskrivningsärendenas expediering som allt­

jämt förekommer på många håll.

Yttranden över promemorian har efter remiss avgetts av Svea hovrätt,

hovrätten över Skåne och Blekinge, televerket, kammarkollegiet, centrala

folkbokförings- och uppbördsnämnden, statens vattenfallsverk, lantbruks-

styrelsen, kommerskollegium, lantmäteristyrelsen, länsstyrelsen i Hallands

län, fastighetsregisterutredningen, eldistributionsutredningen, Föreningen

Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Svenska stads­

förbundet, Svenska kommunförbundet, Riksförbundet Landsbygdens Folk

(RLF), Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges villaägareförbund, Sve­

riges jordbrukskasseförbund, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanks­

föreningen, Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteks-

institution, Föreningen för tjänstemän inom Sveriges stadshypoteks- och

bostadskreditorganisationer, Sveriges advokatsamfund, Sveriges lantmätare­

förening, Svenska kommunal-tekniska föreningen och Domstolarnas kansli-

¹ Lagmannen Olof Engqvist, ordförande, överdirektören Paul Tammelin och hovrättsrådet

Lars-Erik Tillinger.

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 89 år 1968

personalförening. Dessutom har Svenska kraftverksföreningen och Svenska

elverksföreningen inkommit med yttrande.

Yttranden har vidare avlämnats av Svea hovrätt från inskrivningsdomar­

na i Södra Roslags, Sollentuna och Färentuna och Södertörns domsagor,

samt inskrivningsdomaren i Uppsala, av hovrätten över Skåne och Blekinge

från inskrivningsdomarna i Listers och Sölvesborgs, Kristianstads, Oxie och

Skytts och Luggude domsagor samt inskrivningsdomarna i Karlskrona och

Malmö och av kommerskollegium från handelskamrarna i Stockholm, Göte­

borg, Malmö och Sundsvall.

Inledning

Det ungefärliga antalet inskrivningsärenden som handlades vid landets

inskrivningsavdelningar utgjorde 748 300 år 1964, 838 200 år 1965 och

839 000 år 1966. Antalet gravations- och äganderättsbevis var motsvarande

år 333 200, 365 700 och 366 000. Första halvåret 1967 var antalet inskriv­

ningsärenden 451 600 och antalet gravations- och äganderättsbevis 194 900.

Frågan om rationaliseringsåtgärder på inskrivningsväsendets område har

under senare år diskuterats i skilda sammanhang. Sålunda påtalade JO i

skrivelse till Kungl. Maj:t den 19 december 1962 (JO:s ämbetsberättelse år

1963 s. 139) att inskrivningsärenden och gravationsbevis inte expedierades

inom lagstadgad tid vid ungefär hälften av landets domsagor. Med hänsyn

till att de rådande missförhållandena förelegat sedan länge och då redan

vidtagna åtgärder inte lett till en bättre ordning ansåg JO starka skäl tala

för att man från grunden omprövade frågan hur inskrivningsväsendet skulle

vara organiserat. I avvaktan härpå borde personalförstärkningar genomfö­

ras vid de domsagor som inte förmådde hålla expeditionstiderna.

I motioner till 1963 års riksdag väcktes förslag om utredning i syfte att

rationalisera inskrivningsväsendet. Statsutskottet avstyrkte motionerna (SU

1963:2) och framhöll att en undersökning rörande arbetsrutiner vid in-

skrivningsavdelningarna pågick genom statskontorets försorg. Denna un­

dersökning borde avvaktas innan fråga om ytterligare utredning prövades.

Riksdagen godkände utlåtandet.

I statsverkspropositionen till 1964 års riksdag (prop. 1964: 1 bil. 4 s. 31)

anmäldes att inskrivningsavdelningarna tillförts kraftiga personalförstärk­

ningar och modern kontorsteknisk utrustning för att bemästra svårighe­

terna.

Statskontoret redovisade resultatet av sin undersökning i en rapport den 5

mars 1964. I denna föreslogs olika åtgärder i syfte att inom ramen för gäl­

lande författningsbestämmelser förenkla det mera rutinbetonade arbetet med

ärendenas handläggning.

I motioner till 1964 års riksdag väcktes förslag om utredning i syfte att

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1068

17

rationalisera inskrivningsväsendet genom utrensning av inaktuella och onyt­

tiga inskrivningar och anteckningar ur fastighetsböckerna. I utlåtande över

motionerna framhöll tredje lagutskottet (L3U 1964: 25) bl. a. att det var

angeläget att man under det fortsatta lagstiftningsarbetet på fastighetsrät­

tens område uppmärksammade de i motionerna behandlade frågorna. Det

syntes sannolikt att under denna tid en del åtgärder kunde vidtas som

kunde bli av värde även sedan den nya lagstiftningen genomförts och att

övergången till denna skulle kunna underlättas härigenom. I den mån så

kunde ske borde enligt utskottets mening lämpliga åtgärder vidtas för att

förenkla fastighetsböckerna i de angivna hänseendena. Riksdagen gav som

sin mening till känna vad utskottet anfört (rskr 144).

I direktiven för inskrivningskommittén anförs att det med den rådande

organisationen av inskrivningsväsendet visat sig svårt att bemästra situatio­

nen och att besvärande balanser inte har kunnat undvikas. Reformer av

skilda slag har därför sedan länge diskuterats. Vissa undersökningar har

också gjorts men varken i fråga om organisationen eller den författnings-

mässiga regleringen har några mera betydelsefulla reformer kunnat genom­

föras. Man har i stället sökt motverka arbetsbalanserna genom personalför­

stärkningar. På senare tid har uppmärksamheten riktats på den automa­

tiska databehandlingen (ADB). Det kan därför — anförs det i direktiven —

anses lämpligt att sätta i gång en utredning med huvudsaklig uppgift att

undersöka de tekniska och ekonomiska möjligheterna att ordna fastighets-

bokföringen enligt ett ADB-system. Utredningsarbetet bör ej hindra ange­

lägna reformer på inskrivningsväsendets område inom ramen för nuvarande

registreringssystem.

1 statsverkspropositionen till 1966 års riksdag (prop. 1966: 1 bil. 4 s. 84)

konstateras att arbetsbördan vid underrätterna präglas av den mycket kraf­

tiga ökningen av antalet inskrivningsärenden och gravationsbevis samt att

fortfarande de föreskrivna expeditionstiderna inte kan hållas. För att för­

bättra situationen har personalförstärkningar och tekniska hjälpmedel till­

förts underrätternas inskrivningsavdelningar de senaste åren. Företrädare

för justitiedepartementet och hovrätterna följer kontinuerligt situationen

inom inskrivningsväsendet och har i många fall vid besök hos skilda dom­

stolar väckt förslag om organisatoriska åtgärder i rationaliseringssyfte.

Även i statsverkspropositionen till 1968 års riksdag (prop. 1968:1 bil. 4

s. 2) konstateras att ökningen av antalet ärenden tidvis orsakat avsevärd

förlängning av föreskrivna expeditionstider till förfång för allmänheten.

Det till lagrådet den 11 februari 1966 remitterade förslaget till ny jorda­

balk innehåller i andra avdelningen, som omfattar 19—23 kap., nya regler

för inskrivningsförfarandet. I fråga om organisationen av inskrivningsväsen­

det föreslås inte några ändringar av principiell natur i förhållande till gäl­

lande rätt. Förslaget utgår från att inskrivningsväsendet skall vara knutet

till domstolarna på i princip samma sätt som f. n.

2

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr

89

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 8!) år W68

Huvudinnehållet i inskrivningskommitténs förslag och

remissyttranden över detta

Kommittén. Vid övervägande av rationaliseringsåtgärder inom ramen för

nuvarande registreringssystem, dvs. utan ADB, har kommittén undersökt

i vad mån författningsändringar som inte är av genomgripande art kan ge

resultat i form av förenklad fastiglietsbokföring. Hänsyn har därvid tagits

till det remitterade förslaget till ny jordabalk. Kommitténs förslag går ut

på att skapa förutsättningar för en utrensning av ej längre aktuella in­

teckningar för begränsade sakrätter och av anteckningar om förhållanden

som inte behöver framgå av fastighetsböckerna. Sålunda föreslås bl. a. att

äldre inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut skall för­

nyas för att behålla sin giltighet, att frågan om verkan av fastighets del­

ning beträffande nyttjanderätt och servitut skall regleras, att anteckning­

ar om avdikningslån m. m. ej längre skall göras samt att uppenbart be­

tydelselösa anteckningar skall få avföras ur fastighetsböckerna. Vidare

behandlar kommittén frågan om s. k. sanering av fastighets intecknings-

belastning, dvs. dödning av befintliga inteckningar i förening med nyin­

teckning. Kommittén uppehåller sig även vid skilda frågor som är av så­

dan beskaffenhet att Kungl. Maj :t äger besluta.

Åtgärder av nu berört slag skulle enligt kommitténs mening medföra

omedelbar lättnad för inskrivningsavdelningarna, bl. a. vid utfärdande av

gravationsbevis, behandling av sammanläggningsärenden och överföring

av nya fastigheter till nytt upplägg i fastighetsbok. Dessutom skulle åt­

gärderna förenkla en eventuell övergång till ADB-system.

Remissyttrandena. Behovet av ytterligare åtgärder i rationaliseringssyfte

på inskrivningsväsendets område vitsordas allmänt av remissinstanserna.

Svea hovrätt anför att det ter sig naturligt att överväga möjligheterna till

omedelbara rationaliseringsåtgärder genom begränsade författningsänd­

ringar inom ramen för nuvarande system och med beaktande av jorda-

balksförslaget och en eventuell omläggning till ADB. Liknande synpunkter

framförs av hovrätten över Skåne och Blekinge. Lantbruksstyrelsen upp­

lyser att lantbruksnämnderna ofta framfört bekymmer över den efter­

släpning i fråga om inskrivningsärendenas expediering som förekommer i

vissa domsagor. Lantmäteristyrelsen framhåller att inskrivningsavdelning-

arnas verksamhet ingår som ett viktigt moment i samhällsbyggnadspro-

cessen. De tidsvinster som kan göras i denna verksamhet kommer alltså

en bred sektor av samhällslivet till godo. Det är emellertid viktigt att se

till att tidsvinsterna för inskrivningsväsendet ej vinns genom övervält-

ring på andra av en arbetsinsats som är lika stor som eller större än

dessa vinster. Föreningen för tjänstemän inom Sveriges stadshypoteks-

19

och bostadskreditorganisationer uttalar att det för kreditinrättningarna är

av vikt att stadgade expeditionstider hålls. De snabbt inträdande föränd­

ringarna på kreditmarknaden medför att ekonomiska förluster kan upp­

stå om beviljade lån inte kan lyftas så snart möjlighet i övrigt erbjuds

till det. Övriga remissinstanser som understrukit behovet av ytterligare ra-

tionaliseringsåtgärder är fastighetsregisterutredningen, RLF, Sveriges lant­

mätareförening, Svenska kommunal-tekniska föreningen och Domstolarnas

kansliper sonalförening.

Kungl. Maj.ts proposition nr 8!) år 1968

Särskilda frågor

Förnyelseplikt ifråga om äldre inteckningar för nyttjanderätt,

avkomsträtt och servitut

Gällande rätt

m. m.

Före ikraftträdandet av förordningen den 16 juni 1875

(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom (IF) skulle inteckning

för nyttjanderätt och avkomsträtt liksom fordringsinteckning förnyas vart

tionde år. Beträffande inteckning för nyttjanderätt och avkomsträtt avskaf­

fades förnyelsekravet genom IF. För fordringsinteckning upphävdes förnyel­

sekravet med ingången av år 1935. Servitut var före IF gällande mot tredje

man utan inteckning. IF bröt med denna rättstillämpning men gavs ej tillba-

kaverkande kraft. Servitut som upplåtits före ikraftträdandet av IF, dvs.

den 1 januari 1876, är således sakrättsligt skyddat utan inteckning. Något

krav på förnyelse av inteckning för servitut uppställdes inte vid tillkomsten

av IF.

Nyttjanderättsinteckning kan dödas på yrkande av nyttjanderättsha-

varen. Inteckningshandlingen skall därvid inges till rätten (44 § IF). Om

den tid för vilken nyttjanderätten upplåtits har gått ut eller nyttjande-

rätten av annan anledning har upphört, får nyttjanderättsinteckning vi­

dare dödas på begäran av fastighetsägaren även om inteckningshandling­

en ej företes (45 § första stycket IF). Motsvarande gäller i fråga om av­

komsträtt (54 § första stycket IF) och servitut (55 § andra stycket IF).

Skogsfångs- eller mulbetesservitut som tillkommit före den 1 januari 1928

genom avtal i samband med tillkomsten av den härskande fastigheten får

dock dödas endast om det visas att servitutet upphört. Angående avtal om

att sådant servitut skall upphöra gäller särskilda regler i 7 a § lagen den

14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut (servitutslagen).

I det remitterade jordabalksförslaget innehåller 23 kap. regler om in­

skrivning av annan nyttjanderätt än tomträtt samt av servitut och sam-

fällighetsrätt. Enligt 6 § får inskrivning dödas helt eller till viss del på an­

sökan av rättighetshavaren, om fastighetsägaren samtycker till det. Vi­

sar fastighetsägaren att rättigheten upphört helt eller till viss del, får in­

skrivningen dödas i motsvarande del på ansökan av honom.

20

Kommittén. Åtskilliga inteckningar för begränsad sakrätt har förlorat sin

betydelse helt och hållet, men de har ändå inte avförts från fastighets-

hoken. Detta gäller t. ex. nyttjanderättsinteckningar, där upplåtelsetiden

gått till ända. Inskrivningsdomaren får inte självmant avföra en sådan

inteckning. För dödning av inteckningen krävs att rättighetsliavaren eller

fastighetsägaren gör ansökan och någon möjlighet att på annat sätt än

genom dödning avföra inteckningar av detta slag torde inte föreligga sedan

nya fastighetsböcker lagts upp.

Beträffande servitutsinteckningar som blivit betydelselösa möter sär­

skilda svårigheter. Detta sammanhänger med att servitut i regel gäller för

all framtid. Därtill kommer att antalet härskande fastigheter kan vara myc­

ket stort och att äldre servitut dessutom ofta saknar uppgift om härskande

fastighet. Detta är ganska vanligt i fråga om villaservitut på grund av

exploateringskontrakt. I många fall är det praktiskt taget omöjligt att i

vanlig ordning döda servitut. Inskrivningsdomaren kan nämligen inte

veta vilka medgivanden som måste föreligga. En sista utväg är att den

tjänande fastighetens ägare hos domstol begär att servitutet skall förklaras

förfallet, därför att det på grund av ändrade förhållanden blivit onyttigt.

Olägenheterna med den nuvarande ordningen är uppenbara. De bety­

delselösa inteckningarna tynger i onödan arbetet på inskrivningsavdelning-

arna och kommer att i ej ringa grad försvåra överföringen av fastighets-

bokens uppgifter till ADB-mediuin. Ett särskilt skäl för att underlätta

möjligheterna att avföra betydelselösa inteckningar är att inskrivning av

tomträtt inte får ske i fastighet som besväras av inteckning.

Enligt kommitténs mening måste frågan om att avföra betydelselösa

inteckningar för annat än fordran lösas genom någon form av preklusions-

lagstiftning. De betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt som kan före­

ligga mot en sådan lösning får vägas mot värdet av den sanering i fastig-

hetsboken som åstadkoms. En sådan sanering torde förr eller senare bli

ofrånkomlig under alla förhållanden.

Preklusionsregler är inte heller någon nyhet inom svensk fastighetsrätt.

Sålunda innehåller förordningen den 6 februari 1849 angående skyldighet

att låta inteckna vid köp eller skifte av fast egendom gjort förbehåll att

få densamma återlösa föreskrifter om att förbehåll om återköpsrätt från

tiden före förordningen den 1 maj 1810 angående förbud att vid köp

eller skifte av fastighet förbehålla sig att egendomen framdeles återvinns

skulle intecknas före 1850 års utgång vid äventyr att förbehållet annars

blev utan verkan. Enligt lagen den 25 maj 1905 (nr 31 s. 1) rörande av-

gäld från avsöndrad lägenhet skulle stamhemmanets innehavare göra an­

sökan hos länsstyrelsen före den 1 januari 1917, om han ville få fastställt

att avgälden fortfarande skulle utgå ur lägenheten. Annars gick rätten till

avgäld förlorad. Genom lagen den 11 juni 1937 (nr 346) om upphörande

av vissa frälseräntor föreskrevs att sådan Irälseränta som kunde inlösas

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

21

^för statens räkning skulle upphöra från och med den ¹ januari ^1940, om

inlösen inte begärdes dessförinnan. Motsvarande regel gällde för vissa

^{andra fräl}seräntor, om avlösning inte begärdes före den ¹ januari

1942.

Kommittén har stannat för att föreslå att förnyelseplikt införs beträffan­

de vissa inteckningar. En sådan lösning anknyter till äldre svensk rätt.

Kommittén har utarbetat ett lagförslag enligt vilket vissa inteckningar

skall förnyas sist den 31 december 1969. Om förnyelse inte sker, förfaller

inteckningen. Förslaget gäller sådana inteckningar för nyttjanderätt, av-

komsträtt eller servitut som beviljats före år 1935 eller som förklarats vi­

lande före samma tidpunkt och inte senare fullföljts. Kommittén anfor att

den nämnda tidpunkten inte är den enda tänkbara. Ju senare den sätts

desto större blir effekten men samtidigt vidgas kretsen av rättighetshavare

som måste vidta åtgärder för att bevaka sin rätt. Den föreslagna tidpunk­

ten ansluter till det skede då man började lägga upp de nya fastighets-

böckerna för landet och får enligt kommitténs mening anses vara rimlig

och skälig. Med hänsyn till alt inteckning efter ändring i fastighetsindel­

ningen ofta förekommer i fastighetsboken beträffande fastighet som ej

besväras av rättigheten, föreslås att förnyelse ej skall vara generell. Dess

verkan begränsas till fastighet som uttryckligen anges i anmälan. Där­

igenom vinns att inteckning som ej kan avföras helt, dock upphör att be­

lasta sådana fastigheter som ej berörs av rättigheten.

Kommittén är medveten om att förnyelsekravet kommer att medföra

ett inte obetydligt utredningsarbete för vissa rättighetshavare. Inte minst

gäller detta företag som har nyttjanderätt eller servitut för ledningar. I

detta sammanhang väcker kommittén frågan om ett sakrättsligt skydd

oberoende av inteckning för t. ex. el-, tele-, vatten- och avloppsledningar.

Inteckningar av det slaget saknar regelmässigt betydelse från kreditsyn­

punkt och publicitetskravet borde kunna tillgodoses genom att ledningen

redovisas i fastighetsregister.

Det merarbete som lagförslaget skulle medföra för inskrivningsav del­

ningarna bör enligt kommitténs mening kunna bemästras med hänsyn

till att förfarandet kan göras enkelt och att den tid som det gäller är

begränsad. Den ökade arbetsinsatsen får ses mot bakgrunden av de be­

tydande fördelar som vinns för framtiden genom att äldre betydelselösa

inteckningar faller bort.

Remissyttrandena. Meningarna är starkt delade bland remissinstanserna

angående förslaget om inteckningsförnyelse.

De remissinstanser som tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erin­

ran är

lantmäteristyrelsen, lantbruksstijrelsen, länsstyrelsen i Hallands

län fastighetsregisterutredningen, eldistributionsutredningen, televerket,

Svenska stadsförbundet, RLF, Sveriges fastighetsägareförbund, Svenska

kommunaltekniska föreningen, Sveriges lantmäteriförening, Svenska spar-

Kungl. Majds proposition nr 89 år 1968

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

banksföreningen, Sveriges jordbrukskasseförbund och Domstolarnas kansli-

personalförening.

De tillstyrkande remissinstanserna anser att det är angeläget att en

reform med huvudsakligt innehåll enligt förslaget genomförs. Fastighets­

registerutredningen anför sålunda att olägenheterna med inaktuella rättig­

heter och inteckningar är betydande i all samhällsverksamhet som berör

fast egendom, t. ex. fastighetsbildning och planläggning enligt byggnads­

lagen. För att den föreslagna förenklingen av innehållet i fastighetsböc-

kerna skall i full utsträckning komma till sin rätt när innehållet förs

över till ADB-medium är det önskvärt att preklusionsfristen utlöper så

tidigt som möjligt. Vad fastighetsregistret beträffar har utredningen skis­

serat en tidsplan som innebär att ett ADB-system skall träda i funktion

under år 1970. Svenska kommunal-tekniska föreningen framhåller särskilt

som skäl för den föreslagna lagstiftningen att inskrivning av tomträtt inte

får ske i fastighet som besväras av inteckning — ett hinder som blivit allt­

mer påtagligt och besvärande för kommunerna i samband med att tomt­

rättsinstitutet används i ökande utsträckning. Föreningen ifrågasätter vi­

dare om inte den föreslagna preklusionstiden om två år skulle kunna

minskas.

De svårigheter som kan väntas när det gäller förnyelse av inteckning för

vissa ledningar bär särskilt berörts i ett par yttranden. Dessa svårigheter

sammanhänger med skyldigheten för rättighetshavaren att ange den eller

de fastigheter som förnyelsen avser. Sålunda anför eldistributionsutred-

ningen att elektriska distributionslcdningar ofta sträcker sig över stora om­

råden, där fastighetsförhållandena under årens lopp kan ha ändrats avse­

värt. Det synes utredningen som om kommittén inte närmare undersökt

denna fråga och därför underskattat de praktiska svårigheterna. Av den

statistik som utredningen införskaffat i annat sammanhang framgår att

del för närvarande finns drygt 16 000 mil högspänningsledningar. Rätten

att ha dessa ledningar på annans mark grundas i stor utsträckning på in­

tecknade servituts- och nyttjanderättsavtal mellan eldistributören och

markägaren. En försiktig uppskattning ger vid handen att över 200 000

inteckningar i dag säkerställer sådan rätt. Minst en fjärdedel av dessa

torde ha meddelats före år 1935, varav omkring hälften gäller till för­

mån för vattenfallsverket och den andra hälften till förmån för enskilda

distributörer. Enligt utredningens mening är det orimligt att kräva att de

stora kraftleverantörerna, som var och eu har ledningar vilka sträcker sig

över stora delar av landet, skall hinna göra nödvändiga fastighetsutred-

ningar inom den tid som kommittén förordat. Även televerket erinrar

om det utredningsarbete som förslaget för med sig. Televerket anför att

verket för t. ex. stolplinjer, lands- och rikskablar samt mindre automatsta­

tionshus och förstärkarstationer träffar skriftlig överenskommelse om nytt­

janderätt till mark med ägaren av den fastighet som berörs av anläggningen

23

och att verket regelmässigt söker inteckning för rättigheten. Det finns där­

för ett mycket stort antal intecknade nyttjanderättsavtal. Det har icke varit

möjligt att på den tid som stått till bnds utreda hur många av dessa av­

tal som skulle beröras av den föreslagna förnyelseplikten. Det står emel­

lertid utan vidare klart att förnyelseförfarandet skulle komma att innebära

ett omfattande och tidskrävande arbete för televerkets del. Fastän den

föreslagna lagen alltså skulle kräva en stor arbetsinsats råder inget tvi­

vel om att arbetet kan genomföras. Saneringen av inteckningarna skulle

säkerligen vara av stort värde för inskrivningsväsendet liksom för veder­

börande fastighetsägare och skulle även ha en avgjort positiv betydelse

för televerket.

Lanimäteristyrelsen anser att den föreslagna förnyelseplikten beträffan­

de inteckningar för nyttjanderätt och servitut för ledningar skulle medföra

utredningskostnader för vissa statliga organ och många enskilda företag

av sådan storlek att inteckningarna bör undantas från förnyelseplikten.

I fråga om riskerna för rättsförluster påpekar styrelsen att det är forst

vid försäljning av den lastighet från vilken upplåtelsen skett som rättig­

heten kan komma i farozonen. Praktiskt sett bör man, i de fall då den ur­

sprungliga rättigheten formellt upphört men behovet kvarstår för dess inne­

havare, kunna räkna med att behovet tillgodoses genom frivilliga uppgö­

relser. Beträffande servituten kan framhållas att de regler som tagits upp

i förslaget till ny fastighetsbildningslag ger möjlighet att tvångsvis åter­

ställa förfallna servitut. Sammanfattningsvis anser styrelsen att riskerna

för rättsförluster, särskilt oreparabla sådana, ej framstår som så bety­

dande att riskerna kan anses överväga de fördelar som anordningen med

förnyelseplikt kommer att ge.

Svenska sparbanksföreningen har i princip ingen invändning mot för­

slaget men ifrågasätter om inte vissa extraordinära åtgärder kan behövas

för att tillgodose rättsskyddet för rättighet sinnehavare som på grund av

okunnighet, misstag eller förbiseende inte förnyar servitutsinteckning inom

den föreslagna fristen. Preklusionen kan leda till att rättigheter som är

väsentliga för en fastighets funktionsduglighet försvinner, i vissa fall möj­

ligen med nedsättning av fastighetsvärdet som följd. Exempel på sådana

för en fastighet betydelsefulla rättigheter, utöver ledningsservituten, är rätt

till väg, vattentäkt och upplagsplats samt uppställningsplats för fordon.

EU skydd av detta slag skulle förslagsvis kunna ges den konstruktionen att

den härskande fastighetens ägare skulle tillåtas att efter preklusionstidens

utgång ansöka om rättighetens återupplivande. Prövningen av en sådan

ansökan skulle ske på materiellrättslig grund och avse huruvida rättig­

heten alltjämt vore av betydelse för den härskande fastigheten. Om prov

ningen gav positivt resultat, skulle rättigheten på nytt intecknas i fastig­

heten med oförändrat förmånsläge.

De remissinstanser som avstyrker eller ställer sig tveksamma till kom­

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 är 1968

24

mittéförslaget är Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, kammar­

kollegiet, kommerskollegium, statens vattenfallsverk, Föreningen Sveriges

häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsam­

fund, Föreningen för tjänstemän inom Sverige stadshypoteks- och bostads-

kreditorganisationer, Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges lands-

hypoteksinstitution, Svenska bankföreningen, Svenska Elverks föreningen

och Svenska kraftverksföreningen.

Även de avstyrkande remissinstanserna anser allmänt att den åsyftade

utrensningen i och för sig är önskvärd. Mot förslaget åberopas emellertid

betänkligheter från principiella utgångspunkter eller från rättssäkerhets­

synpunkt varjämte anförs att kravet på utredning kan bli alltför betungande

för rättighetshavarna.

Principiella betänkligheter anförs av Föreningen Sveriges häradshövding­

ar, som anser att de av kommittén åberopade exemplen rörande återköps-

rätt samt vissa avgälder och räntor inte är jämförbara med en regel som

drabbar alla intecknade nyttjanderätter, avkomsträtter och servitut. Den

tidigare lagstiftningen av denna typ har nämligen avsett rättigheter, som

skulle utmönstras för framtiden. Skyddet för en intecknad begränsad sak­

rätt får anses innefatta också den förmånen att inteckningen gäller utan

förnyelseplikt. Kommitténs förslag är därför enligt föreningens mening inte

möjligt att förena med rättstraditionen inom svensk civillagstiftning. Inne­

havare av rättighet kan vidare med fog anse det stötande att han åläggs

kostnader och utredningar uteslutande för att bereda en statlig verksamhet

lättnader i arbetsbördan. Liknande synpunkter anförs av hovrätten över

Skåne och Blekinge, som tillägger att den utsatta tiden för anmälan om

förnyelse bör framflyttas betydligt om förslaget skulle komma att genom­

föras. Även Föreningen Sveriges stadsdomare framhåller att servitutsin-

teckningarna oftast tillkommit för att tillgodose ett intresse av obestämd

varaktighet. Detta gäller bl. a. de mycket vanliga kraftledningsservituten.

Beträffande dessa torde man dock kunna utgå från att kraftbolagen genom

förnyelse kommer att tillgodose sina intressen. Allvarligare kan det vara

med servitut som avser väg eller annat som gäller till förmån för fastighet

som ägs av enskild person. Risken att den enskilde fastighetsägaren ge­

nom underlåten förnyelse förlorar sin rätt är inte ringa. Föreningen ställer

sig därför tveksam till förslaget.

Svea hovrätt anser sig — med hänsyn till de risker för rättsförluster som

kommittéförslaget innebär — inte beredd att på föreliggande utredning

tillstyrka bifall till förslaget, i all synnerhet som dess praktiska fördelar

synes vara mindre påtagliga. Förnyelseplikten skulle under preklusions-

fristen medföra en ökad arbetsbelastning inte bara för inskrivningsdo­

marna utan också för rättighetshavarna och därmed troligen också för

lantmäterikontoren. Såvitt rör nyttjanderätt och avkomsträtt som inteck­

nats före år 1935 har hovrätten emellertid med hänsyn till rättigheternas

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

Kungl. Maj. ts proposition nr 89 år 1968

25

beskaffenhet och varaktighet ingen annan invändning mot förslaget än att

preklusionsfristen bör vara längre än som förordats. Härigenom uppnås

att riskerna för rättsförluster minskas och att merarbetet på inskrivnings-

avdelningarna lättare kan bemästras. Någon särskild skyndsamhet med

hänsyn till en kommande ADB-övergång torde inte heller vara påkallad.

Liknande synpunkter anförs av hovrätten över Skåne och Blekinge. Rätts­

säkerhetssynpunkterna tillmäts avgörande betydelse även av Sveriges advo­

katsamfund. Samfundet anför att risken för rättsförluster är alltför stor för

att man skulle våga ta det steg som kommittén föreslagit. Därtill kommer

att en rationalisering efter de föreslagna linjerna lätt kan bli ganska irra­

tionell. Många betydelselösa inteckningar kan nämligen komma att för­

nyas medan många andra inteckningar, som bort stå kvar, kan komma att

upphöra därför att vederbörande rättsägare förbiser förnyelseplikten. Man

måste därför söka finna andra vägar för att åstadkomma en i och för sig

önskvärd rationalisering i ifrågakommande hänseende. Invändningar från

rättssäkerhetssynpunkt anförs även av kommerskollegium, Föreningen för

tjänstemän inom Sveriges stadshgpoteks- och bostadskreditorganisationer

samt Svenska bankföreningen. Den förstnämnda föreningen ifrågasätter

om inte eu utrensning av inaktuella inteckningar också kan lösas genom

ett förenklat dödningsförfarande med särskild prövning av inskrivnings­

domaren i varje särskilt ärende. Om kommitténs förslag skulle genomföras,

anser föreningen vidare att särskilda ersättningsregler behövs till förmån

för rättighetshavare som försummat att förnya inteckning. Bankföreningen

anför att det enligt inhämtade uppgifter finns ett mycket stort antal gamla

intecknade servitut som fortfarande är levande och aktuella. En stor

del av dem är viktiga ledningsservitut. Ett genomförande av förslaget skul­

le följaktligen vålla många kraftverks- och industriföretag ett utomordent­

ligt omfattande och kostsamt arbete för att få förnyelser till stånd. Hur

noggrant detta arbete än utfördes skulle det alltid finnas risk för oavsiktligt

bortfall av inteckningar på grund av förbiseende. Detta skulle kunna bli i

hög grad äventyrligt för fastighetskrediten, eftersom sakrättsligt skydd för

ett servitut mången gång kan vara av stor betydelse för den härskande fas­

tighetens värde som kreditunderlag. Även från andra synpunkter är för­

slaget ägnat att väcka betänkligheter. Det är avsevärd fara för att åtskil­

liga ägare av mindre bostads- eller fritidsfastigheter ej kommer att upp­

märksamma förnyelseskyldigheten och på grund därav går miste om rät­

tigheter som är av stor vikt vid fastighetens användande. Liknande syn­

punkter anförs av Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges lands-

hy po t eksinstitution, som tillägger att den rättsliga karaktären hos ett

servitut — att utgöra en för den självständiga fastighetsfunktionen ofta

nödvändig förutsättning — är föga förenlig med den av kommittén före­

slagna förnyelseplikten. Föreningen uppmärksammar också särskilt de

servitut som avses i 7 a § servitutslagen och framhåller att förnyelseplikten

26

kan resultera i att sådana i belåningssammanhang inte betydelselösa in­

teckningar upphör samtidigt som servitutsrättigheterna som sådana fort­

farande belastar fastigheten. Vad angår inteckningar för nyttjanderätt och

avkomsträtt tillstyrker föreningen förslaget om förnyelseplikt, men under

villkor om ersättning från staten till rättighetsinnehavare, som till följd av

underlåten förnyelseanmälan vållats förlust. Föreningen ifrågasätter även

om man inte vid valet av den tidpunkt som skall vara avgörande för för­

nyelseskyldigheten borde anknyta till den för tidsbestämda nyttj anderätter

högst medgivna tiden 50 år.

Flera av de avstyrkande remissinstanserna anser att kravet på utredning

kan komma att bli alltför betungande för rättighetshavarna. Sålunda ifråga­

sätter kammarkollegium av detta skäl om preklusionsförfarandet i föresla­

gen utformning är fullt ändamålsenligt. Statens vattenfallsverk anför lik­

nande synpunkter och framhåller att dess ledningsnät för överföring och

distribution av elkraft till mycket stor del är tillkommet före år 1935 samt

att verkets rätt att behålla ledningsnäten nästan helt grundas på intecknade

servitutsupplåtelser. Detsamma torde gälla om ledningsnät i enskild ägo.

Antalet före angivna datum meddelade inteckningar är följaktligen mycket

stort. För att som exempel ta två av verkets fem förvaltningar, Älvkarleby

kraftverk och Trollhätte kraftverk, kommer på förstnämnda förvaltning ca

9 000 inteckningar och på Trollhätte kraftverks förvaltning ca 8 500 inteck­

ningar att beröras av förnyelseåtgärderna. Fn anmälan om inteckningsför-

nyelse måste föregås av noggrann och fullständig fastighetsforskning kring

de aktuella ledningssträckningarna. Härför behövs kvalificerad och rutine­

rad personal i ej ringa antal. För verkets del saknas möjlighet att med nu­

varande personalbestånd avdela arbetskraft för sådana extraordinära upp­

gifter, utan verket blir hänvisat till att anlita tillfällig arbetskraft och för­

modligen utbilda denna för uppgifterna. Den för reformens genomförande

föreslagna tidsfristen av två år torde därför vara alltför kort. Med hänsyn

till det omfattande och kostnadskrävande undersökningsarbete som skulle

följa av den föreslagna lagändringen, och till att detta till ingen del tillkom­

mer för att tillgodose kraftledningsägarnas intressen, ifrågasätter verket om

inte undersökningsarbetet borde uppdras åt den statliga lantmäteriorganisa-

tionen. Verket förordar att frågan om förnyelsetvång för framtida bestånd

av äldre servituts- och nyttj ander ättsinteckningar övervägs på nytt innan

lagstiftningsåtgärder vidtas. Liknande synpunkter framförs av Svenska

kr aftv erksför eningen. Föreningen anför sålunda att den föreslagna lagstift­

ningen skulle medföra ett omfattande och kostsamt arbete och risk för rätts­

förlust. Fn preliminär beräkning har gett vid handen att för t. ex. Syd­

svenska kraftaktiebolaget (Sydkraft) utredningen skulle beröra ca 10 000

markägare. Föreningen upplyser vidare att kraftföretagen innehar ett myc­

ket stort antal vattenrättsservitut, av vilka många tillkommit långt innan den

moderna fastighetsindelningen och rörligheten i fråga om fastighetsbild­

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

27

ningen gjort sig märkbar. Utredningsarbetet beträffande dessa servitut kan

bli mycket besvärligt och tidsödande och torde i många fall ej kunna genom-

töias utan särskild sakkunskap. Rättsförluster beträffande sådana servitut

kan uppenbarligen gälla mycket stora värden.

Även Svenska elverksföreningen anser att den föreslagna lagstiftningen

skulle framtvinga en utredningsverksamhet av högst avsevärd omfattning.

Speciellt torde detta gälla för de företag som handhar eldistributionen på

landsbygden. Det far dessutom anses mycket besvärande för ledningsägarna

om preklusionstiden blir så kort som fram till den 31 december 1969.

Den av kommittén väckta tanken på sakrättsligt skydd oberoende av in­

teckning för t. ex. el-, tele-, vatten- och avloppsledningar tas upp i många

i emissyttranden och vinner stark anslutning. Eldistributionsutredningen

anser att frågan kräver särskild utredning i ett större sammanhang. Det är

önskvärt att en sådan utredning snarast tillsätts. Bl. a. synes det angeläget

att skapa ett system som hindrar att det på nytt uppkommer ett läge, då krav

på förenklad fastighetsbokföring framstår som berättigade. Skulle en utred­

ning angående sakrättsligt skydd oberoende av inteckning beslutas, bör ett

ställningstagande till kommitténs förslag beträffande kraftledningsinteck-

ningar anstå i avbidan på resultatet av utredningen. Svenska kraftverksför­

eningen anför liknande synpunkter och framhåller att föreningen i yttrande

över fastighetsbildningskommitténs betänkande framfört tanken på att till­

skapa en ny rättighet för kraftledningar med liknande innehåll som vågrät­

ten. Kravet på utredning av denna fråga understöds även av Svea hovrätt,

lantmäteristgrelsen, kammarkollegiet, länsstyrelsen i Hallands län, telever­

ket, statens vattenfallsverk, fastighetsregisterutredningen, Föreningen för

tjänstemän inom Sveriges stadshypoteks- och bostadskreditorganisationer,

Domstolarnas kansliper sonalförening och Svenska elverksf öreningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

Verkan av fastighets delning

Gällande rätt m. m. Frågan hur nyttjanderätt eller servitut påverkas vid

delning av den fastighet i vilken rättigheten har upplåtits är inte helt klar­

lagd i gällande rätt. Som huvudregel torde gälla, att rättigheten efter del­

ningen gäller i var och en av de nybildade fastigheterna. Denna princip är

uppenbarligen fullt motiverad när rättigheten utövas på hela delningsfastig-

heten eller får utövas var som helst på denna. Saken ställer sig annorlunda,

när det gäller en rättighet vars utövning på grund av rättsförhållandets na­

tur eller bestämmelse i upplåtelseavtalet är begränsad till visst område på

fastigheten. Om i sådant fall en vid delningen bildad fastighet inte tillförs

någon del av det la område, kan det ifrågasättas huruvida rättigheten upp­

hör i fastigheten.

Lagberedningen uppehåller sig vid frågan i förslaget till ny jordabalk

(SOU 1960: 25 s. 339). Beredningen föreslår som huvudregel att rättighet

28

Kiingl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

efter delningen gäller i var och en av de nya fastigheterna. Om rättighetens

utövning på grund av rättsförhållandets natur eller bestämmelse i upplåtelse-

handlingen är begränsad till visst område, upphör dock enligt förslaget rät­

tigheten att besvära fastighet, som inte omfattar någon del av området. Det

sist sagda gäller dock inte servitut. 1 fråga om servitut skall sålunda enligt

beredningens förslag huvudregeln äga tillämpning. Beredningen motiverar

detta med en hänvisning till att lokaliserat servitut under vissa föiutsätt­

ningar kan förflyttas (jfr 5 § servitutslagen).

Beredningens förslag i fråga om servitutets ställning vid delning av upp­

låtelsefastigheten kritiserades av vissa remissinstanser och i 7 kap. 26 g i

det till lagrådet remitterade förslaget till ny jordabalk har föreskrivits att

inte heller ett lokaliserat servitut skall gälla i en nybildad fastighet, till vars

område utövningen av servitutet inte är fixerad. Detta innebär som närmare

utvecklats i remissen (s. 404) att möjligheten att påkalla förflyttning av

servitutet begränsas till den fastighet, där servitutet är lokaliserat vid den

tidpunkt då förflyttningsfrågan aktualiseras.

I gällande rätt har för en speciell situation getts regler, som innebär att

fastighetsbildning kan påverka inteckning för nyttjanderätt eller servitut.

Enligt 14 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning av fastig­

heter på landet (sammanläggningslagen) utgör inteckningsförhållandena i

vissa fall hinder mot sammanläggning. Vid tillämpningen av dessa regler

skall dock avseende inte fästas vid inteckning för servitut eller nyttjande­

rätt, om den intecknade rättigheten inte rör mark som skall ingå i samman­

läggningen. Enligt 16 § samma lag skall sådan inteckning inte heller galla

i den nybildade fastigheten. Enligt 3 kap. 3 och 4 §§ samt 4 kap. 2 och 3 a §§

lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad gäller motsva­

rande vid sammanläggning av stadsfastigheter.

Lagen den 3 juni 1932 (nr 169) om uppläggande av nya fastighetsböcker

för landet innehåller i 5 § bestämmelser angående vad som skall överföras

från lagfarts- och inteckningsbok vid uppläggande av ny fastighetsbok. Be­

träffande annan inteckning än fordringsinteckning föreskrivs, att inteck­

ningen skall överföras, om den inte uppenbarligen saknar betydelse. Av lo §

kungörelsen den 18 november 1932 (nr 519) med närmare föreskrifter huru

nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras torde följa att sam­

ma regel skall gälla vid överföring av fastighet till nytt upplägg efter det att

ny fastighetsbok upplagts (jfr även 17 § 4 mom. kungörelsen den 14 sep­

tember 1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrattas och foras).

Med stöd av nu nämnda bestämmelser torde inskrivningsdomaren vid över­

förande av fastighet till nytt upplägg kunna underlåta att taga med inteck­

ning som inte rör någon del av fastigheten.

Kommittén.

Många inteckningar för nyttjanderätt och servitut har efter ge­

nomförda ändringar i fastighetsindelningen kommit alt överföras till fas­

tigheter vilka lokalt ej berörs av rättigheterna. Bestämmelserna i sam-

o¹

29

manläggningslagen och fastighetsbildningslagen för stad om att man vid

sammanläggning inte behöver fästa avseende vid nyttjanderätts- eller servi-

tusinteckning, som inte rör mark som skall ingå i sammanläggningen till-

lämpas flerstädes analogiskt även i fall när det inte är fråga om samman­

läggning. När avstyckning skett från en fastighet, som belastas av inteck­

ning för nyttjanderätt eller servitut, las sålunda efter utredning inteck­

ningen med på upplägget för nybildad fastighet endast om den rör fastig­

heten.

Kommittén anser det angeläget att en bestämmelse med samma inne­

börd som 7 kap. 26 § i jordabalksförslaget införs snarast möjligt. Förfaran­

det att på upplägg för fastighet som bildats vid avstyckning utan samband

med sammanläggning utesluta inteckningar för lokalt begränsade nyttjande-

rätter och servitut som ej berör den nybildade fastigheten skulle därigenom

legaliseras.

Från rättssäkerhetssynpunkt synes hinder ej möta att ge bestämmelsen

retroaktiv verkan. På det sättet skulle inteckningar för nyttj anderätter och

servitut kunna avföras från ett stort antal fastigheter där de inte fyller nå­

gon uppgift.

Remissyttrandena. Samtliga remissinstanser som yttrar sig i denna fråga

tillstyrker kommittéförslaget. Hit hör Svea hovrätt, kammarkollegiet, lant-

mäteristyrelsen, fastighetsregisterutredningen, Svenska bankföreningen,

Föreningen för tjänstemän inom Sveriges stadshypoteks- och bostadskredit-

organisationer, Svenska kommunal-tekniska föreningen och Domstolarnas

kanslipersonalförening.

Svea hovrätt tar upp frågan om bestämmelsens tillämpning på äldre del­

ningar och finner därvid att man med hänsyn till omständigheterna bör

kunna frångå principen att civilrättslig lagstiftning inte får ges tillbakaver-

kande kraft. Även lantmäteristyrelsen betonar det framträdande behovet av

att bestämmelsen får tillämpas retroaktivt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1968

Anteckningar om avdikningslån, frälseräntor och avgälder från de till

skatte försålda s. k. halländska kyrkohemmanen

Gällande rätt m. m. Enligt föreskrifter som gällde intill den 1 juli 1959

understödde staten åtgärder för torrläggning av mark för jordbruk bl. a. ge­

nom s. k. avdikningslån. Dessa lån beviljades av lantbruksstyrelsen eller

Kungl. Maj :t. Annuiteterna för lånen för de skilda fastigheter som ingår i

ett torrläggningsföretag fastställdes av länsstyrelsen. Sedan beslut medde­

lats om ordningen för återbetalning av avdikningslån äger staten enligt

2 § lagen den 14 juni 1929 (nr 164) om kronans förmånsrätt för avdiknings­

lån samma förmånsrätt för annuiteterna som gäller för avgäld av fast egen­

dom med stöd av 17 kap. 6 § handelsbalken. Enligt 1 § 1929 års lag skall

30

uppgift lämnas till inskrivningsdomaren när avdikningslån utbetalats. Vi­

dare skall denne underrättas om ändringar beträffande lånet eller fastig­

hetens ansvar för detta. När beslut om ordningen för lånets utbetalande eller

dess fördelning på olika fastigheter vunnit laga kraft skall enligt 3 § upp­

gift lämnas om de årliga beloppen. Uppgift skall också lämnas, när lånet

blivit till fullo betalt. Uppgifterna skall enligt 4 § antecknas i fastighetsbo-

ken. I 5 § ges regler som berättigar fastighetsägare att få anmälan om änd­

rade förhållanden rörande lånet antecknad i fastighetsboken. Förmånsrät­

ten skall enligt 6 § 2 mom. gälla även vissa lån från tiden före lagens ikraft­

trädande och enligt 3 mom. samma paragraf äger därvid reglerna om un­

derrättelse till inskrivningsdomaren och anteckning i fastighetsbok tillämp­

ning.

I fråga om frälseruntor har man att skilja på skattefrälseräntor och frälse-

skatteräntor. De förra, som hade offentligrättslig karaktär, uppkom i och

med att staten till någon enskild överlät sin rätt till de från ett skattehem­

man utgående grundskatterna. De privaträttsliga frälseskatteräntorna har

vanligen tillskapats på så sätt, att ägare av frälsehemman avhänt sig ägande­

rätten till hemmanet med förbehåll om rätt att för sig och sina efterkomman­

de åtnjuta viss ränta av hemmanet. Redan i slutet av 1800-talet vidtogs in­

ledande lagstiftningsåtgärder för frälseräntornas avveckling. Avvecklingen

fortsattes därefter med lagen den 8 november 1912 (nr 277) om avlösning

av vissa frälseräntor. 1912 års lag medgav att frälseskatteränta fick avlösas

mot ersättning i pengar, om antingen räntans ägare eller ägaren av den

räntepliktiga fastigheten begärde det. Genom lagändring år 1937 medgavs

staten rätt att påkalla avlösning av frälseskatteränta. Av ersättningen skul­

le viss del slutligt betalas av statsverket och återstoden förskotteras av stats­

medel. Fastighetens ägare skulle årligen erlägga avbetalning och ränta på

förskottet i form av en annuitet som var så bestämd att beloppet jämte fyra

procent årlig ränta var slutbetalt inom 40 år från förskottets utgivande. För

annuiteterna åtnjuter staten förmånsrätt som för avgäld enligt 17 kap. 6 §

handelsbalken. Ärende angående avlösning upptogs av länsstyrelsen. När

ansökan om avlösning inkom eller när sådan ansökan avslogs, skulle an­

mälan göras till inskrivningsdomaren och anteckning göras i fastighets­

boken (4 § första stycket samt 10 och 18 §§). När ersättningen fastställts,

skulle länsstyrelsen göra anmälan till inskrivningsdomaren om att frälse-

räntan upphört samt om förskottet och de årliga annuiteterna. Anteck­

ning härom skulle göras i fastighetsboken (14 § första stycket och 18 §).

När förskottet blivit till fullo betalt, skall anmälan göras och anteckning

ske i fastighetsboken (14 § andra stycket och 18 §).

Enligt lagen den 8 november 1912 (nr 278) om sammanläggning av frälse-

ränta med den fastighet varav räntan utgår kunde en frälseskatteränta som

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

31

var i fastighetsägarens hand och därför ej kunde avlösas bringas att upp­

höra genom att räntan sammanlades med fastigheten.

Frågan om skattefrälseräntornas avveckling upptogs i lagen den 12 april

1935 (nr 109) om inlösen av vissa frälseräntor. I lagen föreskrevs att skatte-

frälseränta skulle inlösas för statens räkning, om så påkallades före den 1

januari 1940 av staten eller ränteägaren. Ärende angående inlösen upptogs av

länsstyrelsen, som även ombesörjde utbetalning av ersättningen till frälse-

räntans ägare. När ansökan om inlösen inkommit eller när sådan ansökan

avslagits samt när ersättningen fastställts, skulle anmälan göras till inskriv­

ningsdomaren för anteckning i fastighetsboken (5 § första stycket samt 11,

14 och 17 §§).

Enligt lagen den 11 juni 1937 (nr 346) om upphörande av vissa frälse­

räntor skall frälseränta som är förenad i samme ägares hand med den

fastighet varav räntan utgår och ej besväras av sökt eller beviljad inteckning

omedelbart upphöra. Skattefrälseränta, vars inlösen ej påkallats före den

1 januari 1940, och frälseskatteränta, vars avlösning inte påkallats före den

1 januari 1942, skulle upphöra från nämnda dagar.

I lagen den 24 maj 1895 (nr 36 s. 1) angående vad till fast egendom är

att hänföra upptogs i 5 § en regel att frälseränta skulle anses som fast egen­

dom. 1895 års lag har numera ersatts av lagen den 29 juli 1966 (nr 453) om

vad som är fast egendom, vilken lag inte innehåller någon bestämmelse om

frälseränta.

De från de skatteköpta halländska kyrkohemmanen utgående avgälderna

består av dels landgille och dels ränta i följd av skatteköp samt erläggs till

kyrkor eller till avlöning av prästerskap eller klockare. Landgillet har sin

uppkomst i landboförhållandet och motsvarade från början den årliga avgift

som brukare av annans jord hade att betala till jordens ägare. Landgillet

bestämdes ursprungligen efter uppskattning av den nettoinkomst egendo­

men kunde ge sin brukare men kom så småningom att betraktas som en i

det hela fast avgift. Utom landgille hade landbon att till jordägaren vid till­

trädet erlägga städja för rätten att få bruka hemmanet. Genom kungörelsen

den 11 september 1863 (nr 48 s. 1) förordnades att de halländska kyrkornas

hemman fick lösas till skatte av åbon eller, där hemmanen var utarrende­

rade, av arrendatorn. I stället för skatteköpeskilling skulle hemmanet åsättas

en årlig spannmålsränta, motsvarande två femtedelar av det från hemma­

net utgående årliga landgillet. Därjämte skulle en särskild årlig i spannmål

bestämd ränta åsättas hemmanet. Kyrka eller präst som ensam åtnjutit

landgille av hemmanet, skulle jämte landgillet få uppbära även dessa räntor

men om landgillet var delat mellan flera, skulle räntorna åtnjutas i förhål­

lande till vars och ens andel i landgillet. För sålunda skatteköpt hemman

skulle de nya räntorna införas i jordeboken under den gemensamma titeln

ränta i följd av skatteköp. Bestämmelserna om avlösning av ifrågavarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

avgälder finns upptagna i lagen den 6 maj 1938 (nr 159) om avlösning av

avgälder från de till skatte försålda så kallade halländska kyrkohemmanen.

Enligt lagen skall landgille och ränta i följd av skatteköp, vilka åvilar

ifrågavarande fastigheter, avlösas mot ersättning i pengar, när det begärs

av kronan. Ersättningen skall förskotteras av statsmedel. Som avbetalning på

förskott skall fastighetens ägare årligen erlägga en annuitet som är bestämd

så att beloppet är till fullo betalt 22 år från förskottets utgivande. För

annuiteterna har staten förmånsrätt som för avgäld enligt 17 kap. 6 § han-

delsbalken. Ärende angående avlösning skall tas upp av länsstyrelsen. När

ersättningen fastställts, skall anmälan om förskottet och annuiteterna göras

till inskrivningsdomaren och införas i fastighetsboken. Anmälan och an­

teckning skall även göras, när förskott blivit till fullo betalt (7 §).

Lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet (JDL)

innehåller särskilda regler angående avstyckat områdes ansvar för bl. a. lån

som av allmänna medel lämnats för beredande av odlingsföretag eller för

förskott av sådana medel för avlösning av frälseränta eller eljest för belopp,

varför säkerhet på annan grund än inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jor­

dabalken åtnjuts. Om stamfastigheten besväras av sådant belopp och det

avstyckade området ensamt eller tillsammans med vad som redan är av­

söndrat eller avstyckat från fastigheten, utgör mera än en femtedel av fas­

tighetens ägovidd, skall enligt 19 kap. 24 § JDL i fråga om områdets ansvar

för beloppet bestämmelserna i 37 § 3 mom. IF om avsöndrad lägenhets an­

svar för intecknad gäld äga motsvarande tillämpning. Enligt 5 kap. 16 §

fastighetsbildningslagen för stad gäller motsvarande vid avstyckning från

fastighet i stad av område som ej ingår i tomtindelning.

I 8 § sammanläggningslagen anges att om fastighet häftar för frälseränta

eller för avgäld från halländskt kyrkohemman som sålts till skatte eller för

lån som av allmänna medel lämnas för beredande av odlingsföretag eller för

förskott av allmänna medel för avlösning av frälseränta eller nyss nämnd

avgäld eller för ersättning i anledning av laga skifte eller annan jorddel-

ningsförrättning och ansvar för räntan, avgälden, lånet, förskottet eller er­

sättningen ej vilar även på den eller de övriga i sammanläggningen ingående

fastigheterna, får sammanläggning äga rum endast om den som på grund

av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken äger säkerhet i annan

av fastigheterna för fordran eller annan rättighet, medgett sammanlägg­

ningen eller denna är väsentligen utan betydelse för honom. Detsamma

gäller om avgäld från avsöndrad lägenhet utgår från någon av de i samman­

läggningen ingående fastigheterna. Om ansökningen om sammanläggning

bifalls och någon av fastigheterna häftar för tionde, ränta eller annan sådan

avgäld eller eljest för allmänna utskylder och besvär eller för lån, som av

allmänna medel lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för förskott

av sådana medel för avlösning av frälseränta eller eljest för belopp, varför

säkerhet åtnjuts på annan grund än inteckning, skall enligt 17 § samman-

33

läggningslagen hela den nybildade fastigheten svara för vad som sålunda

ålegat fastighet som ingått i sammanläggningen.

Motsvarande bestämmelser när det gäller sammanläggning av stadsfas­

tigheter finns i 3 kap. 5 § samt 4 kap. 2, 3 och 3 a §§ fastighetsbildnings­

lagen för stad.

Kommittén. Enligt uppgift från lantbruksstyrelsen finns f. n. cirka 7 000

avdikningslån. Per den 1 juli 1966 utgjorde utestående lånefordran 48,8

milj. kr. De för återbetalning ansvariga fastigheterna har för år 1966 debi­

terats en annuitet om 4 545 000 kr., varav ränta 1 634 000 kr. I betänkandet

med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet (SOU 1952: 1) finns

följande tablå över annuiteter på avdikningslån år 1949.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

Annuiteternas storlek

Antal poster Debiterat

belopp, kr

0—0: 99 ...................................................................... 2 246

1 111: 83

1:00—4:99 ...................................................................... 8 176

24 096:81

5:00—9:99 ...................................................................... 8 069

59 983:40

10:00—99:99 .................................................................... 39 482

1483 201:65

100:00 och däröver ........................................................ 8 063

1 764 003:40

Summa

66 036

3 332 397: 09

D:o men utan öretal i de olika posterna................ 63 790

3 299 255: —

Som framgår av tablån fanns 1949 cirka 66 000 låneposter. Med hänsyn

till reglerna angående avstyckat områdes ansvar för avdikningslån måste an­

talet anteckningar i fastighetsbok om återbetalningsskyldighet för sådana

lån uppgå till åtminstone 100 000, detta särskilt som inskrivningsdomarna

vid uppläggandet av nya blad för avstyckade fastigheter inte alltid kunnat

beakta den totala befrielse från ansvar för avdikningslån som förekommer

i vissa fall.

Kommittén ifrågasätter om det från någon synpunkt kan vara ett beak-

tansvärt intresse att dessa uppgifter antecknas i fastighetsboken. Statens för­

månsrätt uppkommer så snart beslut meddelats om ordningen för lånets

återbetalning och är oberoende av anteckning i fastighetsboken. Från sta-

tens-långivarens synpunkt fyller anteckningen sålunda inte någon funk­

tion. För ny förvärvare och för inteckningshavare tjänar visserligen anteck­

ningen som upplysning om en belastning som vilar på fastigheten. Någon

redovisning av andra belastningar av liknande typ ges emellertid inte i fas­

tighetsboken. Här kan erinras om den förmånsrätt vägsamfällighet eller väg­

förening åtnjuter för oguldet, på fast egendom uttaxerat bidrag till samfäl-

lighetens eller föreningens utgifter. Därtill kommer att annuiteterna ofta

är små och praktiskt taget alltid blygsamma i förhållande till de återbetal-

ningsskyldiga fastigheternas värden. Vid förfrågan hos representanter för

3

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 89

34

fastighetskreditväsendet har upplysts att man vid långivning regelmässigt

ej fäster något avseende vid förekomsten av avdikningslån. Inte heller vid

exekutiv försäljning av fastighet torde uppgift om avdikningslån ha någon

betydelse. Slutligen bör påpekas att avdikningslånen är under avveckling

och kommer att helt försvinna under 1990-talet. Med hänsyn till vad sålunda

anförts anser kommittén att anteckningar om avdikningslån i fastighets-

boken är utan praktisk betydelse.

I fråga om frälseräntorna påpekar kommittén att dessa har avvecklats

och att upplägg för frälseränta i fastighetsboken bör kunna tas ut. De an­

teckningar som enligt lagstiftningen om avveckling av frälseräntorna gjorts

i fastighetsboken torde numera ha betydelse endast såvitt avser ännu inte

fullgjord återbetalningsskyldighet beträffande förskott för avlösning av

frälseräntor. Övriga anteckningar bör därför kunna lämnas utan avseende

eller avföras. Enligt uppgift från riksrevisionsverket uppgick statsverkets

inkomster av annuiteterna på förskotterad ersättning under budgetåret 1965/

66 till cirka 44 000 kr. Kommittén anser — på samma grunder som anförts

beträffande avdikningslånen — att uppgifterna inte längre försvarar sin

plats i fastighetsboken.

I fråga om avgälderna från de till skatte försålda halländska kyrkohem-

manen har kommittén från länsstyrelsen i Hallands län inhämtat att under

år 1967 avbetalning skall ske för 16 fastigheter med cirka 4 500 kr. Ett av

förskotten skall slutbetalas först 1977. Uppgifter om förskotten bör enligt

kommitténs mening ej vidare belasta fastighetsboken.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag rörande anteckningar om avdik­

ningslån, frälseräntor och avgälder från halländska kyrkohemman tillstyrks

allmänt i remissyttrandena. Svea hovrätt anför sålunda beträffande avdik­

ningslånen att även om principiella invändningar skulle kunna resas mot

förslaget, anteckningarna om avdikningslån inte kan anses ha sådan

praktisk betydelse att de fortsättningsvis bör belasta fastighetsböckerna.

Hovrätten delar även kommitténs uppfattning i fråga om kvarvarande upp­

lägg i fastighetsboken för frälseränta och har ej heller något att erinra mot

att anteckningar enligt lagstiftningen om avveckling av frälseränta avförs

eller innan så skett lämnas utan avseende. Lantbruksstyrelsen konstaterar

beträffande avdikningslånen att förslaget i allt väsentligt saknar betydelse

för statens säkerhet vid ifrågavarande långivning. För att skaffa sig under­

lag för att bedöma förslagets innebörd för köpare av ifrågavarande slags fas­

tigheter har styrelsen genomgått liggarna för ifrågavarande annuiteter. Här­

vid har framgått att i allmänhet, dvs. i 90—95 % av lånefallen, annuiteterna

är mellan 10 och 100 kr. Endast i enstaka fall överskrider annuiteten 5 000

kr. I ett fall (Ryholms torrläggningsföretag i Skaraborgs län) har föreskri­

vits en annuitet på drygt 23 000 kr. I fall som detta kan det givetvis vara

Kungl. Maj. ts proposition nr 89 år 1968

35

av betydande intresse för en köpare att få kännedom om belastningar av

ifrågavarande slag. De ojämförligt flesta annuiteterna är emellertid inte av

denna storlek och det torde som regel sakna betydelse om de inflyter i gra­

vationsbevis eller ej. Lantmäteristyrelsen tillstyrker kommittéförslaget an­

gående ifrågavarande anteckningar även om det innebär någon försämring

av möjligheterna att före ett förvärv få fullständiga upplysningar angående

egendomen. Länsstyrelsen i Hallands län vill ej heller motsätta sig att an­

teckningarna utgår ur fastighetsboken men framhåller att viss risk kan

föreligga för att meddelanden om exekutiv auktion ej kan översändas och

att därför statens rätt ej kommer att bevakas. Till övriga remissinstanser

som tillstyrkt kommittéförslaget eller lämnat det utan erinran hör kammar­

kollegiet, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stads-

domare, Svenska bankföreningen, RLF, Svenska sparbanksföreningen, Sve­

riges advokatsamfund och Domstolarnas kanslipersonalförening.

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution

vitsordar att de fall då anteckningar om avdikningslån har någon praktisk

betydelse från kreditsynpunkt är ytterst sällsynta. Föreningen föreslår ändå

att en enkel anteckning enbart rörande förekomsten av avdikningslån skall

göras även i fortsättningen. Föreningen för tjänstemän inom Sveriges stads-

hypoteks- och bostadskrediiorganisationer framhåller att anteckningar om

avdikningslån, frälseräntor och avgälder från halländska kyrkohemman

tjänar till upplysning för mteckningshavare med sämre förmånsrätt. Här­

igenom har det inte, såvitt rör sådana belastningar, kunnat bli tal om några

»tysta» förmånsrätter. För kreditgivare är det av oerhörd vikt att dylika

förmånsrätter undviks.

Kungl. Maj. ts proposition nr 89 år 1968

Avförande ur fastighetsboken av uppenbarligen betydelselösa

anteckningar

Gällande rätt m. m. I gällande rätt finns ingen generell bestämmelse om

avförande av anteckning ur fastighetsbok, när anteckningen på grund av

ändrade förhållanden uppenbarligen ej längre är av betydelse. För en spe­

ciell situation finns emellertid en sådan bestämmelse i 5 § lagen den 3 juni

1932 (nr 169) om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet. Enligt

denna paragraf skall vid uppläggande av ny fastighetsbok till upplägget för

varje fastighet överföras bl. a. lagfart som meddelats på fastigheten samt i

fastigheten gällande inteckningar för fordran. Även övriga inteckningar och

andra inskrivningar skall överföras, om de inte uppenbarligen saknar be­

tydelse. I kungörelsen den 18 november 1932 (nr 519) med närmare före­

skrifter hur nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras finns

vidare i 15 § en regel av innehåll att när fastighet överförs till nytt upp­

lägg, skall vad äldre upplägg upptar rörande fastigheten, om det inte uppen­

36

barligen saknar betydelse, införas på det nya upplägget. Motsvarande re­

gel finns även i de för stad gällande bestämmelserna.

I 19 kap. 22 § i det remitterade jordabalksförslaget har tagits upp en

generell bestämmelse om avförande från fastighetsbok av uppenbarligen

betydelselösa anteckningar. Kan anteckning i fastighetsboken eller tomt-

rättsboken uppenbarligen ej längre vara av betydelse, skall anteckningen

avföras.

Kommittén.

Många betydelselösa inskrivningar torde ha utrensats ur fas-

tighetsböckerna redan i samband med omläggningen till nya fastighets-

böcker. Åtskilliga inskrivningar som överfördes till de nya böckerna har

emellertid — med hänsyn till att omläggningen i de flesta fall skedde för

ett par decennier sedan — numera förlorat sin betydelse. Vidare har under

de år det nya systemet använts tillkommit anteckningar som redan hunnit

bli inaktuella. En systematisk genomgång av fastighetsböckerna i syfte

att avföra betydelselösa inskrivningar synes därför ofrånkomlig också in­

för en eventuell omläggning till ADB-system. Om en sådan genomgång sker

innan fastighetsbokens innehåll skall överföras till ADB-medium, under­

lättas och förbilligas övergången väsentligt. Den utrensning som blir resul­

tatet av en genomgång medför dessutom omedelbara lättnader i flera avse­

enden, bl. a. vid utfärdandet av gravationsbevis.

För att en genomgång av fastighetsboken skall kunna ge önskvärd effekt

måste lagstiftaren — såsom skedde år 1932 — ge den som skall företa ge­

nomgången omfattande befogenheter. Möjligheterna till utrensning av be­

tydelselösa inskrivningar är nämligen enligt nuvarande föreskrifter starkt

begränsade. De av kommittén i övrigt framförda förslagen utvidgar dessa

möjligheter för vissa fall. Detsamma gäller det remitterade jordabalksför-

slagets bestämmelse i 19 kap. 22 §. Eftersom det är av vikt att åtgärderna

kan påbörjas utan dröjsmål föreslår kommittén att bestämmelsen i jorda­

balksförslaget upphöjs till lag snarast möjligt.

Saneringsåtgärder i den omfattning det här gäller kommer att kräva en

inte obetydlig arbetsinsats av domstolspersonalen. Kommittén är inte be­

redd att nu framlägga förslag hur detta arbete skall organiseras, men av­

ser att ta upp denna fråga i ett större sammanhang.

Remissyttrandena. De remissinstanser som yttrar sig i denna fråga till­

styrker i allmänhet kommittéförslaget. Sålunda anser lantmäteristijrelsen

att behovet av en genomgång av fastighetsböckerna är väl dokumenterat.

Styrelsen understryker angelägenheten av att de som skall verkställa ge­

nomgången tilläggs omfattande befogenheter och att dessa ges snarast möj­

ligt. Svenska bankföreningen tillstyrker livligt att en genomgång av fastig­

hetsboken i saneringssyfte sker inför den förestående övergången till ADB

inom inskrivningsväsendet. Liknande synpunkter anförs av Föreningen för

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

37

tjänstemän inom Sveriges stadshgpoteks- och bostadskreditorganisationer,

som särskilt pekar på värdet av' att anteckningar om utmätning som skett

före ikraftträdandet av 1912 års ändringar i exekutionslagstiftningen efter

verkställd utredning om eventuella följder av den exekutiva auktionen kan

avföras. Eftersom det oundvikligen måste föreligga viss risk för att felak­

tigheter begås vid en sådan utrensning som det här är fråga om, ifråga­

sätter föreningen om inte en strikt statlig ersättningsskyldighet bör gälla

för felaktigheter begångna av inskrivningsdomare i tjänsten. I det samman­

hanget bör tas upp till prövning huruvida åtgärder som vidtas vid en genom­

gång skall äga materiell rättsverkan eller ej. Övertygande skäl synes tala

för att uppgifterna i fastighetsböckerna alltid skall äga vitsord. Föreningen

Sveriges stadsdomare instämmer i kommitténs uttalande att en systema­

tisk genomgång av fastighetsboken i syfte att avföra betydelselösa inteck­

ningar synes ofrånkomlig. Domstolarnas kanslipersonalförening framhål­

ler vikten av att utrensningen blir grundlig från början och anför att många

betydelselösa inskrivningar utrensats i samband med uppläggandet av ny

fastighetsbok men att möjligheterna till utrensning på många håll inte till­

varatagits.

Svea hovrätt anser sig inte ha anledning att principiellt motsätta sig kom­

mittéförslaget. Med hänsyn till personalläget vid hovrätten bör genomfö­

randet av förslaget att införa den generella bestämmelsen om avförande

av inaktuella anteckningar nr böckerna och därmed att ålägga inskriv­

ningsdomarna att systematiskt genomgå samtliga upplägg anstå till det stör­

re sammanhang som kommittén talar om eller också till dess jordabalks-

förslaget i övrigt slutbehandlats.

Fastighetsregisterutredningen ifrågasätter om inte grunderna för 5 §

lagen om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet ger tillräckligt

stöd för den föreslagna genomgången. Bestämmelsen i jordabalksförslaget

om avförande av inaktuella anteckningar avser, till skillnad från nämnda

paragraf, bara anteckningar men däremot inte inskrivningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

Lagfart på rättsligen bestående tom t

Enligt 9 § första stycket förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 1) ang.

lagfart å fång till fast egendom (LF) är den som söker lagfart på tomt skyl­

dig att visa i vilket kvarter och vid vilka gator tomten är belägen samt tom­

tens ytinnehåll och längden av dess särskilda sidor. Om sökanden inte full­

gör denna skyldighet, skall enligt 10 § första stycket LF lagfartsansökan

förklaras vilande. Enligt 11 § LF skall tomtens läge och storlek antecknas i

lagf artsbeviset.

Ifrågavarande uppgifter lämnas genom företeende av tomtkarta, upprät­

tad enligt föreskrifterna i 2 kap. fastighetsbildningslagen för stad. Enligt 2

kap. 8 § samma lag skall tomtkarta utvisa inte bara själva tomten med dess

38

gränser utan även tomtens läge i förhållande till gata, torg eller annan all­

män plats och angränsande tomter. På kartan skall tecknas beskrivning med

uppgift om gränsmärkenas beskaffenhet samt om tomtens ytinnehåll och

längden av dess särskilda sidor. I 14 § kungörelsen huru lagfarts- och in-

teckningsböcker skola inrättas och föras samt i 9 § kungörelsen med när­

mare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och

föras ges regler om fastighetsböckernas innehåll i förevarande hänseende.

Böckerna skall innehålla uppgift angående bl. a. gata, torg eller annan all­

män plats, invid vilken tomten är belägen, tomtens ytinnehåll och längden

av dess särskilda sidor. Enligt den senare kungörelsen skall även antecknas

när och av vem tomtmätning verkställts samt hänvisas till det ärende, där

tomtmätningen första gången finns åberopad. Efter en genom lag den 17

maj 1917 vidtagen ändring i 9 § LF behöver uppgifter om tomts läge och

ytinnehåll och om längden av dess särskilda sidor inte lämnas, när sådana

uppgifter redan införts i fastighetsboken, samt, vad beträffar ytinnehåll

och längden av sidorna, uppgiften grundas på mätning som till följd av för­

ordnande av Kungl. Maj :t äger vitsord.

Enligt 4 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 27) om inskrivning av tomträtt

och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt skall tomtkarta företes även

i ärende rörande inskrivning av tomträtt. Enligt 12 § skall skall tomtens läge

och storlek antecknas i beviset om inskrivningen. I tomträttsboken skall an­

tecknas bl. a. tomtens ytinnehåll, gata eller plats invid vilken tomten är

belägen, eller annat som utvisar tomtens läge enligt upprättad plan, läng­

den av tomtens sidor samt när och av vem tomtmätning verkställts jämte

hänvisning till det ärende där tomtmätningen första gången finns åberopad.

Bestämmelsen i 9 § första stycket LF fanns med redan i LF:s ursprung­

liga lydelse. Frågan om bestämmelsens funktion och berättigande har be­

rörts i olika sammanhang. Särskilt ingående har frågan belysts i skrivelse

från lantmäteristyrelsen till Kungl. Maj:t den 20 oktober 1947. Styrelsen

anför i skrivelsen att antecknandet i fastighetsboken av tomts yta och sido-

mått enligt styrelsens mening är att betrakta som en relikt från den tid

då den rättsliga tomtbildningen var mycket ofullständigt reglerad och hu­

vudsakligen ägde rum via fastighetsboken. Numera svarar andra myndig­

heter härför.

Administrativ tomlindelning kan, anför styrelsen, enligt gällande bestäm­

melser genomföras rättsligt endast på tre sätt. Motsvarar tomt hel stadsäga

eller jordregisterfastighet, åligger det registerföraren att självmant överföra

fastigheten till tomtboken. I detta fall krävs ej, att tomten dessförinnan

undergår tomtmätning. Utgör tomt del av en fastighet eller ett i fastighets­

indelning ej ingående område, bildas tomten rättsligen genom att register­

föraren på framställning av ägaren tar upp tomten i tomtboken. Till grund

härför skall tomtkarta läggas. Ingår i nybildad tomt flera fastigheter eller

i fastighetsindelningen ej ingående områden eller delar därav, bildas tom­

Kungl. Maj:is proposition nr 89 år 1968

39

ten rättsligen genom att ägodelningsdomaren enligt 3 kap. fastighetsbild­

ningslagen ger tillstånd till sammanläggning. Sådant tillstånd får ej lämnas

utan att tomtkarta företetts.

Sedan tomt rättsligen bildats synes ej föreligga behov av att såsom ytter­

ligare säkerhetsåtgärd i fastighetsboken införa beskrivning på tomtens läge

och gränser samt uppgift på tomtens areal. Handlingar och karta rörande

tomtmätning finns förvarade i byggnadsnämndens arkiv eller i länets lant-

mäterikontor och om aktens arkivnummer och förvaringsplats har anteck­

ning gjorts i fastighetsregistret.

Som en inkonsekvens betecknar styrelsen det förhållandet att lagfart på

fång till del av fastighet eller i fastighetsindelningen ej ingående område

kan meddelas utan att tomtkarta behöver företes. Lagfart kan sålunda ha

meddelats på samtliga i en tomt ingående områden innan tomten varit före­

mål för tomtmätning. Sedan en tomt undergått tomtmätning och med led­

ning därav anteckning gjorts i tomt- och fastighetsboken om ytinnehåll och

sidomått, kan tomten vidare förändras utan att några uppgifter angående

tomtyta eller sidomått förs in i fastighetsboken.

Enligt vad styrelsen uttalade i den nämnda skrivelsen finns det inga bä­

rande skäl att kräva företeende av tomtkarta, när lagfart söks på hel rätts­

ligen bestående tomt. Styrelsen föreslog dock att sådan karta skulle fordras

i fall då lagfartsansökan avsåg område som genom tomtindelning blivit ut­

lagt till tomt eller tomtdel eller som enligt stadsplan skulle uteslutas från

tomtindelning.

När det gäller ärende rörande inskrivning av tomträtt framhåller styrel­

sen att sådan inskrivning ej kan avse annat än rättsligen bildad tomt. Vid

sådant förhållande torde de föreskrivna anteckningarna om tomtmätning

samt om tomts läge, ytinnehåll och sidomått vara fullständigt överflödiga.

Lanlmäteristyrelsens skrivelse överlämnades till lagberedningen för att

beaktas under arbetet med en ny jordabalk. Beredningen har i sitt förslag

till jordabalk (SOU 1960: 25) i 28 kap. 14 § första stycket tagit upp en regel

att, om förvärv avser område eller andel av fastighet och är beroende av laga

delning, lagfart inte får beviljas innan sådan ägt rum. Av motiven (SOU

1960: 25 s. 735—736) framgår att beredningen delar styrelsens uppfattning

att tomtkarta inte bör krävas när lagfart söks på hel rättsligen bestående

tomt. I frågan om tomtkarta bör fordras när lagfartsansökan avser område

som ingår i administrativt bildad tomt, anför beredningen alt även om det

av styrelsen uppställda kravet i och för sig är lämpligt, frågan om bestäm­

ning av områdets gränser bör lösas inom fastiglietsbildningslagstiftningen.

Beredningen slopade alltså i sitt förslag kravet på tomtkarta helt. Detta

gäller både lagfart och inskrivning av tomträtt (SOU 1960: 25 s. 749). För­

slaget tillstyrktes under remissbehandlingen.

I det remitterade jordabalksförslaget har lagberedningens förslag följts.

Kungl. Maj. ts proposition nr 89 år 1968

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 89 år 1968

Sanering beträffande penninginteckningar

Gällande rätt m. m. Beviljas inteckning för fordran eller förklaras ansö­

kan om sådan inteckning vilande, skall enligt 11 § stämpelskatteförordning­

en den 21 maj 1964 (nr 308) stämpelskatt erläggas. Enligt 12 § första styc­

ket samma förordning skall stämpelskatt dock inte utgå om inteckning be­

viljas eller förklaras vilande på grund av handling, som tidigare blivit före­

tedd i samma avseende och då föranlett beskattning. Detta gäller även då

handlingen genom utbyte, utbrytning av ägarhypotek eller uppdelning er­

satts av ny handling. Regeln modifieras i andra stycket för det fall att in­

teckning helt eller till visst belopp dödats eller av annan anledning upphört

att gälla. Om i ett sådant fall ny inteckning beviljas eller ansökan om ny in­

teckning vilandeförklaras senare, äger skattebefrielse rum, om den nya in­

teckningen beviljas inom ett år efter det alt den tidigare inteckningen upp­

hörde att gälla och åtgärden avser egendom, som helt eller delvis omfattades

av den tidigare inteckningen. I tredje stycket slutligen ges en specialregel

för det fall att en eller flera inteckningar beviljas eller förklaras vilande sam­

tidigt med att en eller flera inteckningar dödas. Om den eller de nya inteck­

ningarna avser egendom, som helt eller delvis omfattades av den eller de

tidigare inteckningarna, nedsätts skatten med belopp motsvarande skatten

för den eller de tidigare inteckningarna, även om en eller flera nya hand­

lingar åberopas.

Kommittén. Genom 12 § tredje stycket stämpelskatteförordningen har möj­

lighet öppnats till vad som brukar kallas sanering beträffande penningin­

teckningar. Sanering är en kombination av heldödning och nyinteckning

och kan ske utan nämnvärd kostnad. Saneringen ger enkla och lättöver­

skådliga gravationsförhållanden. Det resultat man vill nå genom inteckning

till ytterligare säkerhet, utbyte, nedsättning, relaxation eller uppdelning kan

vinnas genom sanering. Det senare tillvägagångssättet ställer sig fördelak­

tigare från handläggningssynpunkt. Såväl införingen i fastighetsboken som

inskrivningsdomarens bevis om åtgärden blir nämligen betydligt enklare.

Det blir dessutom lättare alt avläsa inteckningens giltighetsområde och

förmånsrättsläge.

Kommittén diskuterar skilda åtgärder i syfte att ytterligare öka an­

vändningsområdet för sanering. I första hand behandlas frågan om diffe­

rentiering av expeditionsavgiften i vissa fall. I denna fråga äger Kungl.

Maj :t besluta. Kommittén har även övervägt vissa förslag som framförts av

företrädare för fastighetskreditväsendet. Sålunda har föreslagits att vid sa­

nering stämpelskatt skall få tillgodoräknas även för inteckningar som helt

eller delvis upphört att gälla på annat sätt än genom dödning. Med gällande

ordning måste i sådant fall 12 § andra stycket först tillämpas, varefter nya

handlingar kan insättas enligt sista stycket. Önskemål har vidare fram­

41

ställts att samtidighetskravet i tredje stycket skall tas bort. Kommittén har

förståelse för de praktiska synpunkter som ligger bakom de framförda för­

slagen. Ett tillmötesgående av dessa kräver emellertid föreskrifter i syfte

att hindra att stämpelskatt tillgodoräknas mer än en gång för en inteckning

som upphört att gälla. Önskvärd kontroll torde lättast åstadkommas, om vid

tillämpning av 12 § sista stycket de inteckningar som dödas förses med an­

teckning om att stämpelskatten tillgodoräknats. Kommittén fäster upp­

märksamheten på dessa tillämpningsfrågor men finner sig ej böra framlägga

något förslag.

Remissyttrandena. Den av koimnittén berörda frågan om ändring av 12 §

stämpelskatteförordningen tas upp under remissbehandlingen, särskilt i

kreditinstitutens och inskrivningsdomarnas yttranden. En ändring av 12 §

tredje stycket stämpelskatteförordningen tillstyrks av Svenska bankför­

eningen, Svenska sparbanksföreningen, Föreningen för tjänstemän inom

Sveriges stadshgpoteks- och bostadskreditorganisationer, Föreningen mellan

ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution, Stockholms handels­

kammare samt inskrivningsdomarna i Kristianstads domsaga och rådhus­

rätten i Malmö.

Föreningen för tjänstemän inom Sveriges stadshgpoteks- och bostadskre­

ditorganisationer anser att det bör vara möjligt att utan erläggande av stäm­

pelskatt inom viss tid kunna direkt ersätta inteckningar som mist sin ver­

kan vid exekutiv auktion eller expropriation med nya inteckningar på till­

hopa samma belopp som de förfallna. Liknande synpunkter framförs av

Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen.

När det gäller kravet i 12 § tredje stycket stämpelskatteförordningen att

dödning och nyinteckning skall ske samtidigt framhåller Svenska spar­

banksföreningen att en ändring i inte oväsentlig mån skulle vidga kredit­

givarnas möjligheter att aktivt medverka till den upprensning i inteck-

ningsbestånden som både kommittén och kreditinstituten eftersträvar. För­

eningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution an­

ser att samtidighetskravet komplicerar och ibland hindrar saneringsåtgärder

i samband med sammanläggningar, som sker i anslutning till avstyckning.

Behovet av föreskrifter i syfte att hindra att stämpelskatt tillgodoräknas

mer än en gång, bör lämpligen tillgodoses genom en bestämmelse om att de

utnyttjade inteckningarna förses med anteckning om att stämpelskatt till­

godoräknats.

Inskrivningsdomarna vid rådhusrätterna i Uppsala och Karlskrona samt

i Luggude domsaga anser att samtidighetskravet i 12 § tredje stycket stäm­

pelskatteförordningen bör behållas. Som skäl härför åberopas att det i an­

nat fall finns risk för att stämpelskatt tillgodoräknas mer än en gång. Ett

slopande av samtidighetskravet torde vidare leda till en arbetsökning på

inskrivningsavdelningarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

42

Svea hovrätt anför i anslutning till frågan om ändring av 12 § tredje styc­

ket stämpelskatteförordningen att anteckning om tillgodoräknande av skatt

i praktiken används vid flera inskrivningsavdelningar. Det bör övervägas

att utfärda en formlig föreskrift om skyldighet att göra sådana anteck­

ningar. Hovrätten ifrågasätter vidare om inte 12 § tredje stycket stämpel-

skatteförordningen ändå borde ses över såvitt rör kravet på identitet mel­

lan den gamla och den nya panten, vilket i praktiken kan orsaka problem.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

Departementschefen

Inledning. Den pågående omdaningen av fastighetslagstiftningen berör i

största utsträckning inskrivningsförfarandet. Det till lagrådet remitterade

förslaget till jordabalk innebär en fullständig modernisering och systemati­

sering av de grundläggande civilrättsliga reglerna på området. Inskrivnings-

kommitténs arbete är inriktat på formerna för själva fastighetsbokföring­

en och syftar bl. a. till att undersöka de tekniska och ekonomiska möjlig­

heterna att tillämpa modem datateknik inom inskrivningsväsendet. Ett

principbetänkande i denna fråga kan väntas före årets slut. Av stor be­

tydelse i sammanhanget är också det reformarbete som bedrivs beträffande

fastighetsregistreringen. Fastighetsregisterutredningen har föreslagit en

övergång till automatisk databehandling vid fastighetsregistrets förande.

Även arbetet på en ny fastighetsbildningslag får avsevärd betydelse för in­

skrivningsförfarandet.

Det pågående reformarbetet är så omfattande att det kommer att ta

ganska lång tid innan den nya lagstiftningen kan träda i kraft. Inskriv-

ningskommittén har därför -— i enlighet med sina direktiv — undersökt

om partiella reformer, som inte rubbar principerna för det bestående sy­

stemet, kan lätta på de svårigheter som inskrivningsväsendet f. n. kämpar

med. Kommittén har därvid funnit att vissa författningsändringar, som

inte är genomgripande, kan ge resultat i form av förenklad fastighetsbok-

föring. Kommittén har främst sökt skapa förutsättningar för snabbare sa­

nering i fråga om fordringsinteckningar samt för utrensning av inskrivning­

ar för rättigheter som inte längre är aktuella och av anteckningar om förhål­

landen som inte bör stå kvar i fastighetsboken. Enligt utredningens me­

ning skulle åtgärder av detta slag föra med sig en omedelbar lättnad för

inskrivningsavdelningarna, bl. a. vid utfärdandet av gravationsbevis, be­

handlingen av sammanläggningsärenden och överförande av nybildade fas­

tigheter till nya upplägg i fastighetsboken. Dessutom skulle åtgärderna

förenkla en eventuell övergång till ADB.

Behovet av omedelbara åtgärder för rationalisering på inskrivningsvä-

sendets område vitsordas allmänt av remissinstanserna.

Innan jag går närmare in på kommitténs förslag vill jag redovisa vissa

Kungl. Maj. ts proposition nr 89 år 1968

43

aktuella uppgifter om inskrivningsväsendets arbetsförhållanden, vilka bil­

dar bakgrunden till mitt ställningstagande i det följande.

Som framgår av den inledande redogörelsen har antalet inskrivningsären-

den under de senaste åren ökat avsevärt. Anledningen härtill är uppenbar­

ligen den livliga byggnadsverksamheten främst i storstadsområdena. Ök­

ningen av antalet inskrivningsärenden och gravationsbevis har medfört en

stark påfrestning på inskrivningsväsendet. För att få en översikt av arbets­

läget på domstolarnas inskrivningsavdelningar har jag sedan januari 1962

vid ett flertal tillfällen låtit fordra in uppgifter från domsagorna angående

expeditionstiderna för inskrivningsärenden och gravationsbevis. Motsvaran­

de uppgifter har sedan augusti 1964 inhämtats även från rådhusrätterna.

Den undersökning som gjordes i januari 1962 visade att drygt 50 % av

domsagorna då höll föreskrivna tider. En undersökning i oktober 1965 vi­

sade att 48 % av underrätterna höll föreskrivna tider medan expeditions­

tiden för 34 % av underrätterna uppgick till 3 veckor, för 7 % till 4 veckor,

för 8 % till 5 veckor och för 3 % till mer än 5 veckor. Den senast bearbetade

undersökningen gjordes i september 1967 och utvisade att 47 % av under­

rätterna höll föreskriven expeditionstid, medan tiden för 37 % av under­

rätterna uppgick till 3 veckor, för 10 % till 4 veckor, för 4 % till 5 veckor

samt för 2 % till mer än 5 veckor. Undersökningarna visar således att om­

kring hälften av underrätterna inte förmår hålla den föreskrivna expedi­

tionstiden av två veckor och att förhållandena på inskrivningsavdelningarna

i detta avseende endast i ringa grad ändrats under de senaste fem åren. De

insatser som gjorts, främst i form av personalförstärkning, har dock med­

fört att ytterligare eftersläpning i stort sett kunnat hindras trots den kraf­

tiga ökningen av ärenden.

Även om de personalförstärkningar och rationaliseringsåtgärder som vid­

tagits under senare år lett till att arbetsbalanserna inte ökats ytterligare,

är förseningarna i fråga om inskrivningsärendenas expediering alltjämt

i hög grad besvärande. Mera genomgripande åtgärder för att på längre sikt

lösa de föreliggande missförhållandena måste anstå till dess inskrivnings-

kommitténs arbete avslutats och den nya jordabalken trätt i kraft. I avvak­

tan härpå bör de pågående rationaliseringssträvandena fullföljas och mind­

re genomgripande reformer prövas.

Fastighetsböckerna innehåller utan tvivel en mängd inskrivningar och

anteckningar som på grund av ändrade förhållanden helt mist sin bety­

delse. Dessa inskrivningar och anteckningar måste trots detta i allmänhet

beaktas i inskrivningsarbetet i den mån de inte genom dödning eller annat

formellt beslut kunnat avföras ur fastighetsboken. Vid överförande av fas­

tighet till nytt upplägg i fastighetsboken måste sådana uppgifter tas med

på det nya upplägget och de måste även redovisas i gravationsbevis. Upp­

gifterna medför vidare att visst utredningsarbete ofta måste utföras av en­

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 89 år 1968

skilda för att fastslå om en inskrivning eller anteckning, som tagits npp

i gravationsbevis, fortfarande är av betydelse. En avsevärd arbetsbespa-

ring skulle kunna åstadkommas, om betydelselösa inskrivningar och an­

teckningar kunde avföras ur fastighetsböckerna eller i varje fall lämnas

utan avseende i inskrivningsarbetet. Åtgärder är angelägna också från den

synpunkten att de kommer att underlätta en övergång till ett nytt fastighets-

bokföringssystem.

Lagstiftningsåtgärder är nödvändiga för att effektiva åtgärder i nu an­

given riktning skall kunna vidtas. Bland de frågor som kommittén behand­

lar bör i detta sammanhang tas upp: a) förnyelseplikt i fråga om vissa äldre

inteckningar, b) verkan av fastighets delning, c) anteckningar om avdik-

ningslån in. in., d) avförande ur fastighetsboken av uppenbarligen bety­

delselösa anteckningar, och e) sanering beträffande penninginteckningar.

Dessutom bör tas upp en i det remitterade förslaget till ny jordabalk be­

handlad fråga om skyldighet att förete tomtkarta vid ansökan om lagfart

på tomt.

Lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli 1968.

Förnyelseplikt i fråga om vissa äldre inteckningar. Enligt gällande in-

skrivningsregler står en inteckning för nyttjanderätt, avkomsträtt eller ser­

vitut i regel kvar i fastighetsboken till dess den dödas. Dödning kan ske

bara på begäran av rättighetshavaren eller i vissa fall fastighetsägaren.

Någon begränsning av inteckningens giltighetstid finns inte och inte heller

någon skyldighet att förnya inteckningen. Det sagda gäller, även om

det av omständigheterna framgår att rättigheten har upphört att gälla. In­

skrivningsdomaren har inte befogenhet att i sådant fall självmant låta av­

föra inteckningen. Rättighetshavaren torde regelmässigt sakna varje in­

tresse av att döda inteckningen sedan rättigheten upphört. Ofta har inte

heller fastighetsägaren något omedelbart sådant intresse. Det förhållandet

att rättigheten, såvitt fastighetsboken utvisar, alltjämt gäller har nämligen i

flertalet fall mycket liten betydelse för fastighetsägarens möjligheter att

disponera över egendomen. Det säger sig självt att fastighetsböckerna där­

för med tiden kommit att innehålla ett betydande antal inteckningar för

rättigheter som upphört att gälla.

Alla torde vara ense om att förekomsten av inaktuella nyttjanderätts-,

avkomsträtts- och servitutsinteckningar utgör en avsevärd belastning på in­

skrivningsarbetet och medför olägenheter även för fastighetsomsättningen

och kreditgivningen. Inteckningarna gör det också svårare att övergå till

ett nytt system för fastighetsbokföringen.

Kommittén anser att frågan om avförande av betydelselösa inteckningar

inte kan lösas på annat sätt än genom någon form av preklusionslagstift-

ning. Kommitténs förslag går ut på att alla inteckningar för nyttjanderätt, av­

komsträtt eller servitut, vilka beviljats före viss tidpunkt eller som vilande-

45

förklarats före samma tidpunkt och inte sedermera fullföljts, skall förnyas

inom viss frist. Om förnyelse inte sker i rätt tid, förfaller inteckningen. Det

är alltså fråga om en förnyelseplikt av engångskaraktär. Kommittén har

valt tidpunkten den 1 januari 1935. Denna sägs ansluta till det skede då upp­

läggandet av nya fastighetsböcker för landet påbörjades och får enligt kom­

mitténs mening anses vara rimlig och skälig.

Remissinstanserna anser allmänt att den åsyftade utrensningen av inak­

tuella inteckningar i och för sig sig är önskvärd. Många ställer sig dock

kritiska till förslaget och åberopar därvid betänkligheter från principiella

utgångspunkter eller från rättssäkerhetssynpunkt. Vidare anförs att för­

slaget medför ett omfattande och dyrbart utredningsarbete, som kan bli

alltför betungande för rättighetshavarna.

De principiella erinringarna går ut på att det vid inteckningens tillkomst

inte var förutsatt att rättighetshavaren skulle behöva vidta särskild åtgärd

för att vara bevarad vid sin rätt och att det skulle strida mot gängse prin­

ciper på civilrättens område att införa ett preklusionsförfarande beträffan­

de inteckningar. För egen del vill jag liksom utredningen framhålla att

preklusionsregler inte är någon nyhet inom svensk fastighetsrätt. Preklu­

sionsförfarande har sålunda tillämpats bl. a. i samband med avveckling av

rätten till avgäld från avsöndrad lägenhet samt upphörande av vissa frälse-

räntor. Det bär häremot invänts att det i dessa fall var fråga om speciella

situationer som inte kan jämföras med det föreslagna preklusionsförfaran-

det vid inteckningsförnyelse. Enligt min mening kan det inte förnekas att

kommitténs förslag är mera långtgående än de tidigare fallen, men någon

principiell skillnad torde inte föreligga. I detta sammanhang bör understry­

kas att de föreslagna reglerna inte innebär en preklusion i vanlig mening.

Det är nämligen i princip endast inteckningen som förfaller vid underlåten

förnyelse. Rättigheten påverkas bara i den mån den för sin giltighet är be­

roende av att inteckning föreligger. Eftersom detta ofta inte kommer att

vara fallet, är det ingrepp i bestående rättsförhållanden som förnyelsekravet

skulle innebära inte så långtgående som det ytligt sett kan te sig. Jag åter­

kommer i det följande närmare till denna frågeställning. För egen del anser

jag inte att något hinder av principiell natur möter mot den föreslagna in-

teckningsförnyelsen. Förutsättningen är dock att lagstiftningen utformas så

att bestående rättsförhållanden inte påverkas i vidare mån än som är mo­

tiverat med hänsyn till de fördelar som står att vinna. Som kommittén an­

fört måste alltså en avvägning ske mellan de intressen som här står mot

varandra.

Utöver de rent principiella invändningarna har mot lagförslaget även

åberopats att det skulle medföra alltför stor risk för rättsförluster och ett

alltför betungande utredningsarbete när det gäller nyttj anderätter och ser­

vitut för vissa ledningar. De invändningar som kan göras mot den utform­

ning av förnyelseplikten som kommittén förordat är av olika slag beroende

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

på rättighetens natur. Det största antalet intecknade nyttj anderätter och

servitut torde avse rätt alt anlägga och behålla teleledningar och kraftled­

ningar. Som regel är det i dessa fall televerket, vattenfallsverket eller en­

skilda eller kommunala kraft- eller elverksföretag som är rättighetshavare.

Det finns all anledning anta att sådana rättighetshavare kommer att bevaka

sina intressen, om kommittéförslaget skulle genomföras, och risken för

rättsförluster torde i dessa fall vara begränsad. För dessa rättighetshavare

består olägenheterna i stället i att de tvingas utföra ett utredningsarbete för

att kunna fullgöra förnyelsekravet. När det gäller övriga nyttj anderätts-

och servitutsinteckningar, t. ex. rätt till utfartsväg, brunn, brygga o. d., är

det i allmänhet enskilda fastighetsägare som är rättighetshavare. Dessa har

inte samma förutsättningar att kunna bevaka sina rättigheter eller hålla sig

underrättade om ändringar i lagstiftningen. Här är därför risken för direk­

ta rättsförluster större. Däremot torde själva utredningsarbetet och bevak-

ningsåtgärderna i regel inte medföra något avsevärt besvär.

Beträffande först nyttj anderätter och servitut avseende teleledningar och

kraftledningar framgår av televerkets, vattenfallsverkets, kraftverksför-

eningens och elverksföreningens remissyttranden att den av kommittén

föreslagna utformningen av förnyelseplikten skulle medföra ett tyngande

utredningsarbete för ifrågavarande rättighetshavare. Vad som i detta sam­

manhang framkommit under remissbehandlingen innebär enligt min me­

ning att det med fog kan ifrågasättas om inte förnyelseplikten enligt

kommitténs förslag medför ett mera omfattande ulredningsarbete än som

är motiverat av den rationaliseringsvinst som kan uppnås genom förslaget.

Det sagda gäller särskilt kraftledningsservituten.

Om man begränsar förnyelseplikten i jämförelse med kommitténs för­

slag — dvs. flyttar tillbaka den tidpunkt före vilken inteckning skall vara

sökt eller beviljad för att förnyelseplikt skall gälla — blir givetvis utred­

ningsarbetet väsentligt mindre för de nu aktuella rättighetshavarna. Jag

har under hand inhämtat vissa uppgifter från vattenfallsverket och kraft-

verksföreningen med utgångspunkt från att förnyelseplikten skulle gälla

bara inteckningar som meddelats för mer än 50 år sedan. Vattenfallsverket

uppskattar att en sådan ändring skulle medföra att antalet fastigheter som

berörs av kraftledningsservitut för verkets del skulle minska med mer

än 50 %. Kraftverksföreningen upplyser att det i remissyttrandet angivna

antalet undersökningsfall för Sydkraft skulle minska från 10 000 till 3 650.

Såväl vattenfallsverket som kraftverksföreningen framhåller emellertid att

de återstående utredningsfallen bedöms som de mest svårutredda, varför

minskningen i antalet undersökningsfall inte motsvaras av en lika stor

minskning av det totala utredningsarbetet.

I detta sammanhang finns anledning att uppmärksamma ett särskilt för­

hållande angående kraftledningsservituten. Enligt lagen den 27 juni 1902

(nr 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

47

krävs koncession för rätt att dra fram och inneha kraftledning. Den som

får koncession har emellertid inte därmed rätt att tvångsvis ta i anspråk

annans mark för ledningen. Om uppgörelse inte kan träffas med mark­

ägaren, får expropriationtillstånd sökas. Som regel meddelar Kungl. Maj :t

redan i samband med koncessionen tillstånd till expropriation av servituts­

rätt i förhållande till samtliga markägare som berörs av ledningen. Expro-

priationsförfarande inleds emellertid sällan mot alla fastighetsägare. I den

mån frivillig upplåtelse kommer till stånd, blir tvångsförfarandet obehöv­

ligt och i stället upprättas servitutsavtal som intecknas. För den sakrättsliga

verkan av en sådan upplåtelse är det av betydelse om expropriationstillstån-

det meddelats enligt lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation eller

med stöd av dessförinnan gällande expropriationslagstiftning. 1 rättspraxis

har nämligen den ståndpunkten intagits att om tillstånd meddelats enligt

äldre lag gäller en utfästelse att upplåta mark mot senare ägare av fastig­

heten oberoende av om inteckning meddelats eller förbehåll skett vid över­

låtelsen (NJA 1936 s. 334). Expropriationslagen intar i detta hänseende

en annan ståndpunkt. Expropriationens rättsverkningar är enligt denna

lag beroende av att tillståndet fullföljs genom handläggning vid domstol

(jfr NJA II1918 s. 162 och NJA 1940 s. 640).

I fråga om de intecknade kraftledningsservitut som hänför sig till tiden

före år 1918 kan tydligen ett stort antal antas vara sakrättsligt skyddade

utan inteckning. En underlåtenhet att förnya dessa torde således inte leda

till rättsförlust.

En annan fråga som är av intresse i detta sammanhang är den av kom­

mittén upptagna tanken på ett särskilt skydd för ledningar. Kommittén

anser att vissa av de upplåtelser för olika slags ledningar, vilka f. n. van­

ligen intecknas som nyttjanderätt eller servitut, för framtiden borde kunna

tillförsäkras sakrättsligt skydd oberoende av inteckning. Frågan har berörts

av många remissinstanser, som uttalat sitt stöd lör en lösning i den av kom­

mittén antydda riktningen.

Den av kommittén väckta frågan är inte ny. Den berördes redan i sam­

band med vissa år 1941 vidtagna ändringar i 1902 års lag med vissa be­

stämmelser om elektriska anläggningar (jfr NJA II 1941 s. 516). Även se­

nare har frågan diskuterats i olika sammanhang. Därvid har man närmast

berört möjligheterna att utan alltför stor tidsutdräkt och kostnad tvångsvis

ta mark i anspråk för att dra fram ledningar samt behovet av ett effekti­

vare sakrättsligt skydd för ifrågavarande rättigheter än som kan vinnas

genom inteckning.

Enligt min mening finns det nu av flera skäl anledning att närmare över­

väga behovet av en särskild lagstiftning rörande de problem som hänger

samman med den tilltagande förekomsten av olika slag av ledningar. Jag

avser därför att senare anmäla frågan om tillkallande av sakkunniga för

att utreda denna fråga. Det är givetvis de expropriations- och civilrätts­

Kungl. Maj. ts proposition nr 89 år 1968

48

liga problemen som kommer att stå i förgrunden vid en sådan utred­

ning. Stor betydelse bör dock tillmätas även de fördelar för inskrivnings­

väsendet som kan vinnas genom en reform på förevarande område.

Den frågan inställer sig givetvis, om man inte bör ställa åtminstone led-

ningsservituten utanför den nu diskuterade preklusionslagen i avvaktan

på det resultat den nyssnämnda utredningen kan komma till. Starka skäl

talar emellertid mot alt beträda denna väg. Man har nämligen anledning att

räkna med att fastigheter i mycket belydande utsträckning enligt fastig-

hetsboken belastas av ledningsservitut utan att rättigheten i verkligheten

besvärar egendomen. Orsakerna till detta kan vara flera, men den mest be­

tydelsefulla är säkerligen den fortgående fastighetsbildningen. Fördelarna

med förnyelseförfarandet skulle i stor utsträckning inte uppnås om led-

ningsservituten ställdes utanför. Visserligen skulle inteckningarna kunna

avföras i ett senare sammanhang. Detta skulle dock kunna ske först efter

övergången till ett nytt. system för fastighetsbokföringen. Något under­

lättande av övergångsproblemen skulle alltså inte uppnås, såvitt avser led-

ningsservituten. Man måste också ta hänsyn till att ett eventuellt sakrätts-

ligt skydd oberoende av inteckning för ifrågavarande rättigheter kan kom­

ma att bygga på någon form av registrering, som grundas på kännedom

om vilken fast egendom som belastas av rättigheterna. Det utrednings­

arbete som förnyelsekravet för med sig är därför inte bortkastat även om

det sakrättsliga skyddet för ledningarna ordnas på annat sätt än genom

inteckning. Härtill kommer att det på detta stadium ter sig svårt att i la­

gen avgränsa den kategori av intecknade rättigheter som skulle undan-

tas från förnyelsekravet. Säkerligen skulle det också ställa sig svårt att med

ledning av fastighetsbokens ofta knapphändiga och svårtydda uppgifter

sluta sig till om en viss rättighet omfattas av undantaget eller ej.

Mot bakgrunden av det anförda anser jag att det inte bör möta hinder

att låta kraftledningsservituten omfattas av den tänkta preklusionslag-

stiftningen, om förnyelsekravet begränsas så att det omfattar bara inteck­

ningar som är äldre än 50 år.

Även beträffande andra intecknade servitut än kraftledningsservitut mins­

kas givetvis olägenheterna om förnyelseplikten begränsas på antytt sätt.

Det får emellertid antas att det finns ett ej obetydligt antal sådana servi-

tutsupplåtelser som fortfarande är av betydelse. Viss risk för rättsförlust

kvarstår således beträffande dessa. Den skada som kan uppstå i sådana

fall är givetvis beroende av rättighetens beskaffenhet. I vissa fall påverkas

den härskande fastighetens användbarhet måhända inte i någon högre grad

av att ett servitut upphör. I andra fall kan servitutet vara avgörande för

fastighetens funktion. I den mån fastighetsvärdet nedgår till följd av att

en servitutsinteckning förfaller, kan rättsförlusten drabba inte bara fastig­

hetens ägare utan även inteckningshavare och andra innehavare av begrän­

sade sakrätter i fastigheten. De risker för rättsförluster som är ofrånkom­

Kangl. Maj. ts proposition nr 89 år 1968

49

liga även med den omfattning av förnyelseplikten som här ifrågasatts kan

dock i viss utsträckning begränsas vid lagstiftningens närmare utformning.

Särskilt betydelsefullt är det att en relativt lång frist står rättighetshavarna

till buds att anmäla förnyelse samt att förfarandet utformas så att förny­

else kan ske på ett bekvämt och enkelt sätt.

Självfallet skulle de nu diskuterade riskerna för rättsförluster kunna

minskas ännu mera om den tidpunkt på vilken förnyelsekravet bygger flyt­

tas ytterligare tillbaka. Effektiviteten i lagstiftningen skulle emellertid då

nedgå väsentligt. Här bör också sambandet med nyttjanderättsinteckningar-

na uppmärksammas.

Enligt 1 kap. 1 § nyttjanderättslagen är sålunda avtal, varigenom någon

upplåter nyttjanderätt till fastighet på landet, ej bindande utöver 50 år. Med

hänsyn härtill talar starka skäl för att bestämma den i förnyelsehänseende

avgörande tidpunkten så, att endast sådana nyttjanderättsinteckningar som

vid förnyelsefristens utgång är äldre än 50 år omfattas av förnyelseplikten.

För dessa inteckningars del kan då inte med fog anföras några betänklighe­

ter från rättssäkerhetssynpunkt. Däremot skulle lagstiftningens effektivitet

uppenbarligen minska betydligt, om nyttjanderättsinteckningar som är äld­

re än 50 år togs undan från förnyelsekravet.

Man kan emellertid knappast tänka sig att ha olika tidpunkter som grund

för förnyelsekravet i fråga om servitut och nyttjanderätter. Om samma tid­

punkt väljs, motverkas rättsförluster och underlättas tillämpningen av lag­

stiftningen. Ett särskilt skäl för en enhetlig tidpunkt för samtliga ifrågava­

rande inteckningar är vidare att det i fråga om äldre inteckningar ofta kan

vara svårt att avgöra vilken upplåtelseform som åsyftas i ett visst fall. Av

äldre upplåtelsehandlingar framgår ofta inte, om upplåtelsen avser viss tid

eller ej och inte heller om den gäller till förmån för viss fastighet eller är av

personlig natur.

I fråga om inteckningar för avkomsträtt torde en preklusionslagstiftning

med här angiven räckvidd medföra att flertalet sådana inteckningar, i den

män de tillkommit före den bestämda tidpunkten, kan avföras ur fastighets-

böckerna.

Av vad jag hittills har anfört framgår att jag anser starka skäl tala för att

begränsa förnyelseplikten till inskrivningar som är betydligt äldre än kom­

mittén föreslagit.

Under remissbehandlingen har framförts att möjlighet borde skapas för

rättighetshavare att utan fastighetsägarens medverkan få återuppliva en

förfallen inteckning att gälla med oförändrad förmånsrätt. En sådan lösning

är emellertid enligt min mening alltför ingripande och skulle medföra stor

osäkerhet för omsättningen och kreditgivningen. I detta sammanhang bör

dock uppmärksammas att enligt 59 § IF tvist om intecknad rättighets be­

stånd får prövas utan hinder av inteckning. Härav anses följa att inteck­

ningens dödande inte behöver innebära att rättigheten upphört. Ny inteck-

4

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr SO

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

50

ning kan också erhållas för rättigheten om den alltjämt består (jfr NJA 1916

s. 410). Motsvarande gäller enligt min mening när inteckning förfallit. Rät­

tigheten bör kunna göras gällande mot en fastighetsägare som personligen

är bunden av upplåtelsen. Så länge rättigheten består, torde även ny inteck­

ning kunna beviljas utan fastighetsägarens medverkan. Beträffande förhål­

landet mellan rättighetshavaren och ny ägare, till vilken fastigheten överlå­

tits, torde reglerna i 1 kap. 3 § nyttjanderättslagen äga tillämpning. Rättig­

heten gäller således mot den nye ägaren, om vid överlåtelsen förbehåll träf­

fats angående rättighetens bestånd, om inteckning sökts för rättigheten in­

nan lagfart sökts på överlåtelsen eller, beträffande arrende- och hyresrätt

som grundas på skriftligt avtal, tillträde ägt rum. I det remitterade jorda-

balksförslaget har rättighetshavarnas ställning stärkts genom eu regel att

rättighet skall äga bestånd mot den till vilken fastigheten överlåtits, om den­

ne varit i ond tro beträffande rättigheten (7 kap. 14 §). Min avsikt är att fö­

reslå att denna regel skall gälla även äldre upplåtelser, om överlåtelsen skett

efter balkens ikraftträdande.

Om rättighet upphör att gälla Lill följd av att inteckning förfallit, före­

ligger i viss utsträckning möjlighet att tvångsvis återställa rättigheten, t. ex.

enligt lagen om enskilda vägar eller expropriationslagen. Fastighetsbild-

ningskommitténs förslag till ny fastighetsbildningslag (7 kap. 1 §) innebär

att servitut som är av synnerlig vikt för en fastighets ändamålsenliga an­

vändning kan bildas tvångsvis genom förrättning enligt fastighetsbildnings­

lagen. Förslaget bereds f. n. i departementet.

Sammanfattningsvis vill jag anföra att om förnyelseplikten begränsas till

inteckningar som är äldre än 50 år utredningsarbetet beträffande rättig­

heter som avser tele- och kraftledningar inte torde bli av den omfattningen

att det bör hindra en preklusionslagstiftning. Beträffande övriga nyttjande-

rätter och servitut medför en sådan lagstiftning vissa risker för rättsförlus­

ter. Dessa är emellertid enligt min mening ingalunda så stora att de hör

hindra en lagstiftning i här angivet syfte och kan begränsas ytterligare vid

lagstiftningens närmare utformning. En sålunda begränsad lagstiftning bör

således komma till stånd.

När det gäller att närmare bestämma den tidpunkt, före vilken inteckning

skall ha beviljats för att förnyelseplikten skall gälla, anser jag att tidpunk­

ten för expropriationslagens ikraftträdande kan utgöra en lämplig gräns.

Jag föreslår därför att förnyelseplikt införs beträffande inteckningar som

beviljats före den 1 januari 1918.

Vid bestämningen av tillämpningsområdet för förevarande lagstiftning på­

kallar vissa skogsfångs- och mulbetesservitut särskild uppmärksamhet. Be­

träffande sådana servitut som varit av ålder gällande eller tillkommit ge­

nom avtal före år 1928 gäller enligt 7 a § servitutslagen att domstol skall

godkänna avtal om att servitutet skall hävas. Sådant godkännande får med­

delas endast under vissa i paragrafen angivna förutsättningar. Enligt 3 §

Kungi. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

51

servitutslagen är de ifrågavarande skogsfångs- och mulbetesservituten jäm­

ställda med jorddelningsservituten i fråga om det sakrättsliga skyddet. De

gäller sålunda mot ny ägare oberoende av bestämmelserna i 1 kap. 3 § nytt-

janderättslagen. Enligt 55 § andra stycket IF får inteckning för ifrågavaran­

de servitut ej heller dödas utan att det visas att rättigheten upphört. Jag de­

lar den under remissbehandlingen framförda uppfattningen att det skulle

kunna verka vilseledande om inteckning för servitut som avses i 7 a § servi­

tutslagen skulle förfalla på grund av försummad förnyelse eftersom servitu-

tet likväl skulle belasta fastigheten. Ifrågavarande servitut bör därför tas

undan från lagstiftningens tillämplighet.

En betydelsefull fråga vid utformningen av förevarande lagstiftning är

hur lång tidsfrist som bör medges för ansökan om förnyelse. Kommittén har

föreslagit en frist om två år. I flera remissyttranden har den föreslagna fris­

ten ansetts vara alltför knappt tillmätt.

En begränsning av förnyelseplikten till inteckningar beviljade före den 1

januari 1918 kommer att väsentligt minska utredningsarbetet. Skäl skulle

från denna synpunkt kunna anföras för en förkortning av tidsfristen i för­

hållande till kommitténs förslag. Från rättssäkerhetssynpunkt är det emel­

lertid viktigt att tidsfristen bestäms så att så många rättighetshavare som

möjligt får kännedom om lagstiftningen och kan vidta åtgärder för att

hindra preklusion. Den sistnämnda synpunkten bör tillgodoses i största

möjliga utsträckning. Med hänsyn härtill bör fristens längd bestämmas till

minst två år. Eftersom det är lämpligt att fristen utlöper vid ett årsskifte

kommer fristen i verkligheten att bli två och ett halvt år.

Jag återkommer i det följande till den närmare utformningen av förfaran­

det vid förnyelse av inteckning.

Bestämmelserna om förnyelse bör tas upp i en särskild lag.

Verkan av fastighets delning. I gällande rätt råder oklarhet beträffande

frågan hur en rättighet som är lokaliserad till visst område av en fastighet

påverkas av att fastigheten undergår laga delning. Om rättigheten anses ha

upphört i den nybildade fastigheten, bör naturligen en inteckning för rät­

tigheten kunna dödas i fastigheten. Inskrivningsdomaren bör också — med

tillämpning av de regler som gäller när en fastighet överförs till nytt upp­

lägg i fastighetsboken — kunna underlåta att ta med inteckningen när

den nybildade fastigheten förs över till nytt upplägg. Anses rättigheten

alltjämt gälla, är självfallet ett sådant förfarande inte möjligt.

För ett visst fall har frågan lösts i lagstiftningen. Vid sammanläggning av

fastigheter skall avseende ej fästas vid inteckning för servitut eller nyttjan­

derätt, om den intecknade rättigheten inte rör mark som skall ingå i sam­

manläggningen. Sådan inteckning skall inte heller gälla i den nybildade fas­

tigheten.

I det till lagrådet remitterade förslaget till ny jordabalk har tagits upp en

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

52

bestämmelse om verkan på rättighet av fastighets delning. I 7 kap. 26 § före­

slås den regeln att, om fastighet som besväras av nyttjanderätt, servitut el­

ler samfällighetsrätt delas, rättigheten gäller i var och en av de nya fastighe­

terna. Om rättighetens utövning på grund av rättsförhållandets natur eller

bestämmelse i upplåtelsehandlingen är begränsad till visst område, upphör

rättigheten emellertid att besvära fastighet som inte omfattar någon del av

området.

Kommittén anser angeläget att en bestämmelse med samma innebörd som

7 kap. 26 § införs snarast möjligt. Kommitténs uppfattning har vunnit all­

män anslutning i remissyttrandena.

I motiven till 7 kap. 26 § framhöll jag att bestämmelsen kommer att i inte

ringa grad underlätta fastighetsbokföringen och motverka inskrivningar som

saknar praktisk betydelse. Det är av stort värde om dessa fördelar för in­

skrivningsväsendet kan omedelbart utnyttjas. Jag biträder därför förslaget

att en bestämmelse motsvarande den i 7 kap. 26 § förslaget till ny jordabalk

genomförs redan nu.

Jordabalksförslagets bestämmelser om verkan av fastighets delning tar

sikte på nyttjanderätt, således även tomträtt men däremot inte vattenfalls-

rätt, vilket institut inte tas upp i jordabalksförslaget. Frågan om delning av

en fastighet bör få ske utan hinder av att den är besvärad av tomträtt är fö­

remål för delade meningar och är avsedd att få sin lösning i samband med

den nya fastighetsbildningslagstiftning som f. n. bereds i departementet (jfr

lagrådsremissen med förslag till ny jordabalk s. 415). Jag anser det inte nöd­

vändigt att i detta sammanhang ta ställning till frågan med utgångspunkt

från gällande rätt. Frågan om delning av fastighet som besväras av tomträtt

eller vattenfallsrätt torde för tiden intill dess den nya fastighetsbildningslag-

stiftningen trätt i kraft i stort sett komma att sakna praktisk betydelse.

Skulle sådan delning komma att godtas i rättstillämpningen, blir emellertid

reglerna om delningens verkan tillämpliga.

Lagberedningen har i sitt förslag till lag om införande av jordabalken inte

tagit upp någon speciell övergångsbestämmelse i anslutning till regeln om

verkan av fastighets delning. Enligt den allmänna bestämmelsen i 19 § i be­

redningens förslag till promulgationslag skulle regeln därför inte tillämpas

på rättigheter som upplåtits före nya balkens ikraftträdande. Förslag till

promulgationslag i anslutning till det remitterade jordabalksförslaget bereds

f. n. i departementet.

Kommittén föreslår alt ifrågavarande bestämmelse ges retroaktiv verkan.

Någon erinran häremot framförs inte under remissbehandlingen.

Om bestämmelsen skall medföra mera påtagliga fördelar för inskrivnings­

väsendet är det enligt min mening nödvändigt att den görs tillämplig även

på upplåtelser och delningsåtgärder som skett före lagstiftningens ikraftträ­

dande. En sådan lösning torde inte heller väcka betänkligheter från rätts­

säkerhetssynpunkt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 89 år 1968

53

Bestämmelsen om verkan av fastighets delning bör tas upp i nyttjande-

råttslagen och servitutslagen.

Anteckningar om avdikningslån m. m. I fastighetsboken görs f. n. vissa

anteckningar om avdikningslån, frälscräntor och avgälder från de s. k. hal­

ländska kyrkohemmanen. Kommittén föreslår att anteckning i dessa fall ej

längre skall göras och att tidigare anteckningar skall lämnas utan avseende.

Förslaget har tillstyrkts av det alldeles övervägande antalet remissinstanser.

I ett par remissyttranden har dock anförts betänkligheter från kreditgivar­

nas synpunkt mot de tysta förmånsrätter som skulle bli en följd av försla­

get.

Frälseräntorna har avvecklats och upplägg för frälseränta i fastighetsbo­

ken bör, som kommittén föreslagit, kunna utan vidare tagas ut. De anteck­

ningar som gjorts i fastighetsboken enligt lagstiftningen om frälseräntornas

avveckling saknar uppenbarligen betydelse i den mån de inte avser förskott

för avlösning av frälseränta enligt 1912 års lag härom. De anteckningar i

fastighetsboken som det i övrigt här är fråga om är emellertid många. Sär­

skilt gäller detta anteckningarna om avdikningslån, som dessutom är myc­

ket utförliga och innehåller detaljerade uppgifter om annuiteter och förfal-

lodagar. Det skulle därför enligt min mening innebära en inte obetydlig lätt­

nad för inskrivningsväsendet om anteckningarna kunde utgå.

Anteckningarna tjänar det syftet att lämna upplysning om den förmåns­

rätt ifrågavarande lån och förskott åtnjuter i fastigheten. Det är givet att

vissa olägenheter uppstår om anteckningarna utgår ur fastighetsboken. En

fastighet kan förvärvas eller en inteckning belånas utan att förvärvaren el­

ler långivaren känner till den belastning på fastigheten som förmånsrätten

medför. Trots detta hyser jag liksom kommittén och flertalet remissinstan­

ser inte några allvarligare betänkligheter mot att låta anteckningarna utgå

ur fastighetsboken. Skälet härtill är i första hand att de lån och förskott som

det här är fråga om sedan länge är under avveckling. Jag vill också framhål­

la att, om fastighet efter köpslutet visar sig häfta för högre belopp än som

förutsatts vid köpet, köparen enligt rättspraxis anses berättigad avräkna på

köpeskillingen vad som på grund därav kan komma att utgå ur fastigheten.

För kreditgivare torde de fall då ifrågavarande förmånsrätter har någon

praktisk betydelse numera vara så få att de inte bör hindra den föreslagna

reformen.

Kommittén har föreslagit att anteckningsskyldigheten upphävs genom en

särskild lag om upphävande av vissa bestämmelser om anteckning i fastig-

hctsbok m. m. Enligt min mening är det lämpligare att upphäva föreskrif­

terna om anmälnings- och anteckningsskyldighet i de berörda lagarna,

nämligen 1929 års lag om kronans förmånsrätt för avdikningslån, 1912

års lag om avlösning av vissa frälseräntor och 1938 års lag om avlösning

av avgälder från de till skatte försålda s. k. halländska kyrkohemmanen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

54

För att den föreslagna reformen skall få avsedd verkan är det inte tillräck­

ligt att anmälnings- och anteckningsskyldigheten upphävs. Även äldre an­

teckningar enligt den ifrågavarande lagstiftningen måste i fortsättningen få

lämnas utan avseende. Detta syfte bör tillgodoses genom övergångsbestäm­

melser till de nyss föreslagna lagändringarna.

De föreslagna ändringarna kräver vissa ändringar även i sammanlägg­

ningslagen och fastighetsbildningslagen för stad. Som framgår av den inle­

dande redogörelsen kan ifrågavarande lån och förskott i vissa fall hindra

sammanläggning. Som följd av att uppgift angående dessa lån och förskott

inte vidare lämnas i fastighetsboken, hör sammanläggningsreglerna ändras

så att lånen eller förskotten inte vidare utgör sammanläggningshinder. På

grund av 17 § sammanläggningslagen samt 3 kap. 5 § och 4 kap. 2 och 3 a §§

fastighetsbildningslagen kommer alltid hela den nybildade fastigheten att

ansvara för lånen eller förskotten. Eftersom de ifrågavarande beloppen ut­

går med bättre förmånsrätt än inteckning, kan eu viss försämring härigenom

inträda för innehavarna av inteckningar i sådana i sammanläggningen in­

gående fastigheter som inte tidigare belastats av lånen eller förskotten. Med

hänsyn till att dessa lån och förskott är under avveckling och i regel avser

obetydliga belopp anser jag inte att några nämnvärda olägenheter föranleds

härav.

Avförande ur fastighetsboken av uppenbarligen betydelselösa anteckning­

ar. Enligt gällande lagstiftning skall vid uppläggande av ny fastighetsbok

eller vid överförande av fastighet till nytt upplägg i fastighetsboken inte tas

med sådana inskrivningar som uppenbarligen saknar betydelse. I dessa fall

sker alltså en viss utrensning av betydelselösa inskrivningar. Däremot finns

det i gällande rätt inga bestämmelser som ger möjlighet att ur fastighetsbo­

ken avföra en inskrivning som saknar betydelse.

Som kommittén anfört är det ofrånkomligt att inför en eventuell omlägg­

ning till ADB inom inskrivningsväsendet systematiskt genomgå fastighets-

böckerna i syfte att avföra betydelselösa inskrivningar. En sådan genomgång

synes inte lämpligen böra påbörjas redan på detta stadium. Frågan får tas

upp när ställning tas till spörsmålet om användning av ADB på inskriv-

ningsväsendets område. I det sammanhanget får närmare övervägas vilka

författningsbestämmelser som behövs för att uppenbarligen betydelselösa

inskrivningar skall kunna avföras ur fastighetsböckerna.

I ett särskilt avseende kan det emellertid vara motiverat att redan nu föra

in bestämmelser som medger att betydelselöst material rensas ut ur böcker­

na. Kommittén föreslår att bestämmelsen i 19 kap. 22 § det remitterade för­

slaget till jordabalk skall upphöjas till lag utan dröjsmål. Bestämmelsen in­

nebär att sådan anteckning i fastighetsbok eller tomträttsbok som uppenbar­

ligen inte längre är av betydelse får avföras. Det är således fråga om av­

förande bara av anteckningar och inte inskrivningar av rättigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

55

Jag delar kommitténs och remissinstansernas uppfattning att ifrågava­

rande bestämmelse är av stort värde som ett led i de fortlöpande rationalise-

ringssträvandena och att ändringen redan nu bör genomföras. Uppenbart

betydelselösa anteckningar bör avföras så snart de aktualiseras i samband

med handläggningen av visst inskrivningsärende. I övrigt bör nu föreva­

rande anteckningar avföras så snart som arbetsförhållandena medger det.

En viktig fråga som uppmärksammats under remissbehandlingen är vil­

ken verkan ett avförande av anteckning ur fastighetsboken har. Motsvaran­

de fråga uppmärksammades av lagrådet vid tillkomsten av 5 § i 1932 års lag

om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet. Enligt denna paragraf

skall inskrivning som uppenbarligen saknar betydelse inte överföras till ny

fastighetsbok. Lagrådet uttalade att underlåtenhet att överföra inteckning

inte verkar som en dödning samt tilläde att motsvarande torde gälla beträf­

fande annan inskrivning. Upptäcks dylikt fel bör naturligtvis inskrivnings­

domaren omedelbart avhjälpa detsamma (NJA II 1932 s. 172). Jag anser att

den av lagrådet uttalade meningen bör äga tillämpning även beträffande an­

teckning som avförs med stöd av den nu föreslagna bestämmelsen. Om en

anteckning felaktigt avförts skall således ny anteckning göras om felet

upptäcks.

Rättsförluster kan givetvis uppkomma i samband med att en anteckning

felaktigt avförs ur fastighetsboken, t. ex. för den som, sedan anteckningen

avförts, förvärvat äganderätt eller begränsad sakrätt till fastigheten. Det

har under remissbehandlingen ifrågasatts om inte staten borde vara ansvarig

i sådana fall. Jag vill i detta sammanhang erinra om att 19 kap. 19 § det re­

mitterade jordaballtsförslaget innehåller bestämmelser om rätt till ersätt­

ning av staten för förlust på grund av fel eller försummelse i fråga om

handläggning av eller beslut i inskrivningsärende. Riskerna för rättsförlus­

ter i samband med att anteckning avförs med stöd av den nu föreslagna be­

stämmelsen torde emellertid vara mycket små. Jag anser därför att det inte

finns anledning att nu införa särskilda ersättningsregler för detta begränsa­

de område, innan frågan om ersättningsskyldighet för fel eller försummelse

vid handläggning av inskrivningsärende i övrigt fått sin slutliga lösning.

Bestämmelsen om avförande från fastighetsboken av betydelselösa an­

teckningar bör utformas som en ändring i lagen den 3 juni 1932 (nr 170)

med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden (in­

skrivningslagen). Bestämmelsen får därigenom tillämpning på anteckning

inte bara i fastighetsbok utan även i tomträttsbok och vattenfallsrättsbok.

Lagfart på rättsligen bestående tomt. Enligt 9 § LF är den som söker lag­

fart på tomt skyldig att förete tomtkarta i lagfartsärendet. Uppgifter om tom­

tens läge och storlek skall antecknas i fastighetsboken och enligt 11 § LF

även tas med i lagfartsbevis.

I det remitterade förslaget till jordabalk har några bestämmelser som

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

56

motsvarar nyss nämnda inte tagits upp. Som skäl härför åberopas att frå­

gan om bestämning av gränserna för tomt bör lösas inom fastighetsbild-

ningslagsliftningen (jfr remissprotokollet s. 585).

Bestämmelserna i 9 och 11 §§ LF torde numera sakna betydelse och där­

för f. n. utgöra en onödig belastning på de redan hårt ansträngda inskriv-

ningsavdelningarna. Det finns därför anledning att redan i samband med nu

förevarande reformer slopa kravet på att tomtkarta skall företes vid an­

sökan om lagfart på rättsligen bestående tomt och upphäva föreskriften att

tomtens läge och storlek skall anges i lagfartsbevis.

Motsvarande lagändring bör genomföras i fråga om inskrivning av tomt­

rätt och förande av tomträttsbok. Genom ändring i lagen om inskrivning av

tomträtt och vattenfallsrätt bör sålunda kravet på företeende av tomtkarta

upphävas liksom föreskriften att tomtens läge och storlek skall anges i be­

viset om inskrivningen.

Sanering beträffande penninginteckningar. Enkla och lättöverskådliga

inteckningsförhållanden i en fastighet eller ett fastighetskomplex kan ofta

uppnås, om befintliga penninginteckningar dödas och nya inteckningar på

motsvarande belopp beviljas. En sådan åtgärd, som brukar benämnas sane­

ring, är också enkel från handläggningssynpunkt för inskrivningsavdel-

ningarna. Sanering kan med fördel ersätta andra mera komplicerade inteck-

ningsåtgärder, t. ex. inteckning till ytterligare säkerhet, utbyte, nedsättning,

relaxation och uppdelning. Vissa bestämmelser i stämpelskatteförordningen

medför att sanering ställer sig fördelaktig från skattesynpunkt. Sålunda får

enligt 12 § tredje stycket förut betalad stämpelskatt avräknas under förut­

sättning att nyinteckningen sker samtidigt med dödningen samt att de nya

inteckningarna skall gälla i fast egendom som helt eller delvis omfattades av

de tidigare inteckningarna.

Kommittén har utan att lägga fram några förslag — fäst uppmärksam­

heten på vissa tillämpningsfrågor vid sanering av penninginteckning och

framfört vissa synpunkter rörande möjligheterna att ytterligare öka använd­

ningsområdet för sanering. Sålunda har ifrågasatts att vid sanering stämpel­

skatt skall fa tillgodoräknas även för inteckningar som helt eller delvis upp­

hört att gälla på annat sätt än genom dödning och vidare att samtidighets-

kravet i 12 § stämpelskatteförordningen skall utgå.

Under remissbehandlingen har dessa frågor uppmärksammats särskilt av

företrädare för kreditinstituten, som tillstyrker den ifrågasatta ändringen av

12 § tredje stycket stämpelskatteförordningen. Även ett par inskrivningsdo­

mare intar denna ståndpunkt.

Den möjlighet till sanering av inteckningsförhållandena som öppnats ge­

nom tillkomsten av 12 § tredje stycket stämpelskatteförordningen har visat

sig medföra avsevärda fördelar för inskrivningsväsendet. Jag har i det re­

mitterade jordabalksförslaget uttalat mig för att detta förfarande bör främ­

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

57

jas (jfr remissprotokollet s. 645). De synpunkter på förevarande frågor som

kommittén och vissa remissinstanser framfört bör därför nn beaktas, om de

kan leda till ökad användning av förfarandet med inteckningssanering.

Skattenedsättning enligt 12 § tredje stycket förutsätter att den eller de ti­

digare inteckningarna dödas. Skulle någon av inteckningarna ha upphört att

gälla av annair anledning än dödning, t. ex. till följd av exekutiv auktion el­

ler expropriation, får tidigare betalad skatt inte tillgodoräknas. Om däremot

i ett sådant fall den ursprungliga handlingen intecknas på nytt, får skatten

tillgodoräknas enligt 12 § andra stycket stämpelskatteförordningen. Enligt

min mening är det mest tilltalande att i detta avseende samma förutsätt­

ningar för skattebefrielse uppställs oavsett om den ursprungliga handlingen

intecknas eller en sanering äger rum. I samråd med chefen för finansde­

partementet föreslår jag därför att skattenedsättning medges vid sanering

även om den eller de tidigare inteckningarna upphört av annan anledning

än dödning. En konsekvens av detta ställningstagande blir att även samtidig-

hetskravet bör utgå. Skattebefrielse bör äga rum om den eller de nya inteck­

ningarna beviljas eller vilandeförklaras inom ett år från det den eller de

tidigare inteckningarna upphörde att gälla. För att hindra att stämpelskatt

tillgodoräknas mer än en gång bör föreskrivas att anteckning om att skatt

tillgodoräknats skall göras på den eller de inteckningar som upphört att

gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

Specialmotivering

I enlighet med vad som förut anförts har inom justitiedepartementet upp­

rättats förslag till

1) lag om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt

och servitut,

2) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nytt­

janderätt till fast egendom,

3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)

om servitut,

4) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1929 (nr 164) om kronans

förmånsrätt för avdikningslån,

5) lag angående ändring i lagen den 8 november 1912 (nr 277) om av­

lösning av vissa frälseräntor,

6) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 6 maj 1938 (nr 159) om

avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade halländska kyr-

kohemmanen,

7) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336)

om sammanläggning av fastigheter å landet,

8) lag angående ändrad lydelse av 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 (nr

269) om fastighetsbildning i stad,

58

9) lag om ändring i lagen den 3 juni 1932 (nr 170) med särskilda be­

stämmelser om handläggning av inskrivningsärenden,

10) lag om ändrad lydelse av 9 och 11 §§ förordningen den 16 juni 1875

(nr 42 s. 1) angående lagfart å fång till fast egendom,

11) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 27) om in­

skrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt,

12) förordning om ändrad lydelse av 12 § stämpelskatteförordningen den

21 maj 1964 (nr 308).

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bi­

laga.

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1968

Förslag till

lag om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt

,

avkomsträtt och servitut

1

§•

Enligt förslaget är lagen tillämplig endast på inteckningar som bevil­

jats före den 1 januari 1918. Skälen härtill ha utförligt redovisats i den

allmänna motiveringen.

I första stycket ges den regeln att inteckningar som faller inom lagens till-

lämpningsområde förfaller om de inte förnyas. I fråga om den ordning i

vilken förnyelse måste äga rum hänvisas till 2 §. I andra stycket har upp­

tagits en regel för det fall att inteckningen besvärar flera fastigheter och

förnyelsen avser endast viss eller vissa fastigheter. Inteckningen skall då i

fortsättningen gälla i den eller de fastigheter där den förnyats men i övrigt

vara förfallen.

Som jag närmare utvecklat i den allmänna motiveringen medför inte den

omständigheten att inteckningen förfaller i och för sig att rättigheten upp­

hör. Risken för att rättigheten skall upphöra vid en överlåtelse av fastighe­

ten är emellertid påtaglig. Skulle rättigheten inte kunna göras gällande mot

en ny ägare av fastigheten drabbas rättighetshavaren av en förlust, förutsatt

att rättigheten fortfarande är av betydelse. Rättighetshavaren har inte rätt

till ersättning för sådan förlust. Någon särskild regel härom har inte upp­

tagits i förslaget utan följer av allmänna regler om skadestånd för den hän­

delse rättighet vid frivillig överlåtelse eller exekutiv auktion inte kommer

att gälla mot ny ägare. I 1 kap. 4 § nyttjanderättslagen och 3 § servitutsla-

gen ges regler om ansvar för nyttjanderätts och servituts bestånd såväl vid

frivillig överlåtelse som vid exekutiv auktion. Motsvarande regler anses gäl­

la även i fråga om ansvaret för att avkomsträtt består vid frivillig överlåtel­

se. Ansvaret vilar i första hand på den som upplåtit rättigheten men under

vissa förutsättningar även på senare överlåtare. Som följd av vissa åtgärder

eller försummelser från rättighetshavarens sida kan rätten till skadestånd

förverkas. Enligt 53 § andra stycket IF gäller sålunda att nyttj anderättsha-

vare förverkar den rätt till skadestånd av upplåtaren som annars tillkom­

59

mer lionom om den som upplät nyttj anderätten överlåter egendomen till an­

nan och nyttjanderättshavaren låter beviljad inteckning utan upplåtarens

samtycke dödas, förfalla eller nedsättas. Enligt 54 § första stycket och 56 §

2 mom. andra stycket IF skall vad som i detta hänseende stadgas om nytt­

janderätt gälla även i fråga om avkomsträtt och servitut. Regeln i IF att rätt

till ersättning förverkas om inteckningen förfaller hängde ursprungligen

samman med vissa bestämmelser om att äldre nyttjanderättsinteckningar

skulle förnyas en gång efter IF:s ikraftträdande. Numera behöver beviljad

inteckning inte förnyas. Den nu föreslagna förnyelselagstiftningen medför

att bestämmelsen på nytt får betydelse som grund för förverkande av skade­

stånd. I förslaget till ny jordabalk tas motsvarande ersättningsregler upp i

7 kap. 17—18 §§. Förslaget medför en viss ändring i förhållande till gällande

rätt och innebär att det största ansvaret läggs på den person under vars

äganderättstid rättigheten sist ägde bestånd och att tidigare fastighetsägares

ansvar blir mindre framträdande. När det gäller förverkande av skadestånd

upptar förslaget inte det fallet att inteckning förfaller. Eftersom den nya

jordabalken inte kommer att träda i kraft innan fristen att ansöka om för­

nyelse enligt förevarande förslag gått ut, vållas inte några komplikationer

härav.

Skulle en rättighet, som upphört till följd av den nu föreslagna lagstift­

ningen, återupplivas t. ex. med stöd av lagen om enskilda vägar eller exprop­

riationslagen eller en blivande lagstiftning om fastighetsbildning, bör inte

ersättningen för tvångsupplåtelsen påverkas av tidigare utgivet vederlag för

rättigheten. Den nye fastighetsägaren har inte något ansvar för rättighetens

bortfall och han får antas ha erlagt vederlag för fastigheten med utgångs­

punkt från att fastigheten inte var belastad av rättigheten.

2

§•

I fråga om tidsfristens längd får jag hänvisa till vad jag anfört i den all­

männa motiveringen. Fristen utgår den sista inskrivningsdagen år 1970.

Rörande förnyelseförfarandet har kommittén anfört att, eftersom syftet

med förslaget är att med minsta möjliga arbetsinsats från rättighetshavar-

nas och inskrivningsavdelningarnas sida få till stånd en utrensning av helt

eller delvis betydelselösa inteckningar, kravet på formell behörighet att göra

anmälan bör sättas lågt. Sålunda bör t. ex. en bank kunna för annans räk­

ning förnya inteckning utan att förete fullmakt från rättighetshavaren. För

att hindra uppenbart ogrundade förnyelser bör dock öppnas möjlighet för

inskrivningsdomaren att — i undantagsfall — avvisa anmälan. Kommittén

har därför i sitt förslag upptagit en regel att inskrivningsdomaren får avvisa

anmälan som uppenbarligen saknar grund. Regeln tar sikte på dels anmäl­

ningar från den som inte själv är eller kan förmodas företräda rättighetsha-

vare och dels på förnyelser av inteckningar, där tiden för den intecknade

rättigheten uppenbarligen gått ut.

Kungi. Maj. is proposition nr 89 år 1968

66

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen skall inskrivningsdoma­

ren när han i inskrivningsärende eller av annan orsak t. ex. vid utfärdande

av gravationsbevis, har anledning bedöma anteckningens betydelse, avföra

denna om förutsättningarna härför föreligger. Åtgärden är givetvis inte be­

roende av ansökan eller anmälan från fastighetsägaren eller annan men den

skall handläggas som ett inskrivningsärende och redovisas i dagboken. An­

teckning om åtgärden skall ske i fastighetsboken med angivande av inskriv­

ningsdagen och dagboksnumret.

Förslaget till ändring i lagfartsförordningen

Ändringen i 9 § LF består däri att första stycket i paragrafen utgått. Dess­

utom har en formell jämkning gjorts i andra stycket. I 11 § har sista punk­

ten utgått.

Förslaget till ändring i lagen om inskrivning av tomträtt och

vattenfallsrätt

Enligt 4 § skall tomtkarta företes vid ansökan om inskrivning av tomträtt.

Om karta ej företes, skall ansökan förklaras vilande. Ändringen innebär att

paragrafen upphävs. Ändringen i 12 § innebär upphävande av andra punk­

ten, där det föreskrivs att tomts läge och storlek skall anges i bevis om in­

skrivning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

Förslaget till ändring i stämpelskatteförordningen

Stämpelskatteförordningen innehåller i 12 § första och andra styckena

bl. a. reglerna om skattebefrielse när en äldre inteckning, som dödats eller

av annan anledning upphört att gälla, intecknas på nytt. I tredje stycket ges

den särskilda regeln om skattenedsättning om en eller flera inteckningar

dödas och ansökan om en en eller flera nya inteckningar samtidigt bifalls

eller förklaras vilande på grund av nya handlingar.

I andra stycket har vidtagits ur redaktionell jämkning. De ändringar

som gjorts i tredje stycket innebär alt samma förutsättningar kommer att

gälla för skattenedsättning, då nya inteckningshandlingar åberopas, som

för skattebefrielse enligt andra stycket, då en äldre inteckningshandling

intecknas på nytt. Enligt förslaget skall skatten nedsättas inte bara när

den eller de tidigare inteckningarna dödats utan också när de upphört

att gälla av annan anledning. Vidare skall för att skattefrihet skall få åt­

njutas liksom enligt andra stycket, den eller de nya inteckningarna be­

viljas eller förklaras vilande inom ett år efter det att den eller de tidigare

inteckningarna upphörde att gälla.

För att hindra att stämpelskatt tillgodoräknas mer än en gång föreskrivs

i fjärde stycket att anteckning skall göras på den tidigare inteckningshand-

lingen när skatt tillgodoräknas enligt tredje stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

67

Departementschefens hemställan

Jag

hemställer

att lagrådets yttrande genom utdrag av protokollet inhäm­

tas

enligt 87

§ regeringsformen över förslagen till

1) lag om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt

och servitut,

2) lag angående ändring i 1 kap. lagen den lb juni 1907 (nr 36 s. 1) om

nyttjanderätt till fast egendom,

3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s.

25) om servitut.

4) lag angående ändring i lagen den 1) juni 1929 (nr 164) om kronans

förmånsrätt för av dikning slån,

5) lag angående ändring i lagen den 8 november 1912 (nr 277) om av­

lösning av vissa frälseräntor,

6) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 6 maj 1938 (nr 159) om

avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade halländska kyr-

kohemmanen,

7) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336)

om sammanläggning av fastigheter å landet,

8) lag angående ändrad lydelse av 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 (nr

269) om fastighetsbildning i stad,

9) lag om ändring i lagen den 3 juni 1932 (nr 170) med särskilda be­

stämmelser om handläggning av inskrivningsärenden,

10) lag om ändrad lydelse av 9 och 11 §§ förordningen den 16 juni 1875

(nr 42 s.l) ang. lagfart å fång till fast egendom,

11) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 27) om in­

skrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

Bilaga

1) Förslag

till

Lag

om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt

och servitut

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Inteckning som beviljats före den 1 januari 1918 för nyttjanderätt, av­

komsträtt eller servitut förfaller sista inskrivningsdagen år 1970, om ej in­

teckningen förnyas i den ordning som anges i 2 §.

Besvärar inteckningen flera fastigheter och förnyas den i fråga om endast

någon eller några av dem, förfaller inteckningen beträffande den eller de

övriga fastigheterna.

2

§•

Ansökan om förnyelse göres av rättighetshavaren eller annan, vars rätt

beröres, hos inskrivningsdomaren senast på sista inskrivningsdagen år 1970.

Därvid skall lämnas uppgift om inteckningen och den eller de fastigheter i

vilka inteckningen skall förnyas.

3 §•

Bestämmelserna i 1 och 2 §§ äger motsvarande tillämpning på ansökan

om inteckning som förklarats vilande före den 1 januari 1918.

4 §•

Denna lag gäller ej beviljad eller sökt inteckning för sådant servitut som

avses i 7 a § lagen den 14 juni 1907 (nr 36, s. 25) om servitut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

69

2) Förslag

till

Lag

angående ändring i 1 kap. lagen den 14 juni 190/ (nr 36 s. 1) om

nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att i 1 kap. lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom skall införas en ny paragraf, 6 a §, av nedan angiven ly­

delse.

1 KAP.

6 a §.

Delas fastighet som besväras av nyttjanderätt, gäller rättigheten i var och

en av de nya fastigheterna. Är rättighetens utövning på grund av rättsförhål­

landets natur eller bestämmelse i upplåtelsehandlingen begränsad till visst

område, upphör rättigheten dock att besvära fastighet som icke omfattar nå­

gon del av området.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. Lagen äger tillämpning även om

nyttjanderätten upplåtits före ikraftträdandet eller fastigheten delats dess­

förinnan.

3) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25)

om servitut

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 14 juni 1907 om servitut1 skall er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Vad i 1 kap. 3—6 §§ lagen om

nyttjanderätt till fast egendom är

stadgat i fråga om nyttjanderätt

skall beträffande servitut äga mot­

svarande tillämpning; dock att vad

där stadgas angående verkan av

1 Senaste lydelse av 3 § se 1937: 166.

Vad i 1 kap. 3—6 a §§ lagen om

nyttjanderätt till fast egendom är

stadgat i fråga om nyttjanderätt

skall beträffande servitut äga mot­

svarande tillämpning; dock att vad

där stadgas angående verkan av

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

(Nuvarande lydelse)

överlåtelse av fastigheten eller av

dess försäljning i den ordning utsök-

ningslagen bestämmer eller av åter-

köp enligt lagen om återköpsrätt till

fast egendom icke skall äga tillämp­

ning å servitut, som uppkommit vid

laga skifte eller ägostyckning eller

vid avstyckning av område som ej

ingår i tomtindclning, ej heller å ser­

vitut, som tillkommit före d. 1 jan.

1876, eller å servitut, som avses i

7 a §.

(Föreslagen lydelse)

överlåtelse av fastigheten eller av

dess försäljning i den ordning utsök-

ningslagen bestämmer eller av åter-

köp enligt lagen om återköpsrätt till

fast egendom icke skall äga tillämp­

ning å servitut, som uppkommit vid

laga skifte eller ägostyckning eller

vid avstyckning av område som ej

ingår i tomtindelning, ej heller å ser­

vitut, som tillkommit före d. 1 jan.

1876, eller å servitut, som avses i

7 a §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. Lagen äger tillämpning även om

servitutet upplåtits före ikraftträdandet eller fastigheten delats dessförinnan.

4) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1929 (nr 164) om kronans

förmånsrätt för avdikningslån

Härigenom förordnas', dels att 1 och 3—5 §§ samt 6 § 3 mom. lagen den

14 juni 1929 om kronans förmånsrätt för avdikningslån skall upphöra att

gälla, dels att 2 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an­

ges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

2

§•

Sedan beslut meddelats om ord­

ningen för lånets återbetalning samt,

där flera fastigheter skola ansvara

för återbetalningen, om lånets för­

delning å dessa fastigheter, äger kro­

nan för de årliga avbetalnings- och

ränlebelopp, som sålunda bestämts,

lika rätt i fastighet, vilken lånet bli­

vit påfört, som för avgäld av fast

egendom, varom i 17 kap. 6 § lian-

delsbalken sägs.

Sedan beslut meddelats om ord­

ningen för återbetalning av lån från

statens avdikningslånefond (avdik­

ningslån) samt, där flera fastigheter

skola ansvara för återbetalningen,

om lånets fördelning på dessa fas­

tigheter, äger kronan för de årliga

avbetalnings- och räntebelopp som

sålunda bestämts, lika rätt i fastig­

het, vilken lånet blivit påfört, som

för avgäld av fast egendom, varom i

17 kap. 6 § handelsbalken sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968, då anteckning som gjorts i in­

tecknings- eller fastighetsbok enligt äldre lag förfaller.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

71

5) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 8 november 1912 (nr 277) om avlösning av-

vissa frälseräntor

Härigenom förordnas, dels att 10 och 18 §§ lagen den 8 november 1912

om avlösning av vissa frälseräntor skall upphöra att gälla, dels att 4 och

14 §§ samma lag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Då ansökning om avlösning av

frälseränta inkommit, göre Konung­

ens befallningshavande anmälan där­

om hos domaren eller rätten i orten;

och varde å nästa rättegångsdag för

lagfarts- och inteckningsärenden an­

teckning om ansökningen införd i

lagfarts- och intecknings protokol­

len.

Konungens befallningshavande

skall ock från kammarkollegiet in­

hämta de upplysningar, som äro för

kollegiet tillgängliga och äga bety­

delse för prövning av ansökningen,

samt, där avlösningen påkallats av

kammaradvokatfiskalsämbetet, in­

förskaffa uppgift å räntans och fas­

tighetens ägare ävensom gravations­

bevis angående räntan.

14

Sedan utslag, som i 11 § omför-

mäles, vunnit laga kraft, låte Ko­

nungens befallningshavande införa

meddelande om utslaget i länskun-

görelserna; insände ock till domaren

eller rätten i orten anmälan ej

mindre om frälseräntans upphöran­

de än även om förskottet samt de år­

liga avbetalnings- och räntebelop-

pen; och varde å nästa rättegångs­

dag för lagfarts- och intecknings­

ärenden anteckning om räntans upp-

1 Senaste lydelse av 14 och 18 §§ se 1929: 165

Då ansökning om avlösning av

frälseränta inkommit, skall Konung­

ens befallningshavande från kam­

markollegiet inhämta de upplysning­

ar, som äro för kollegiet tillgängliga

och äga betydelse för prövning av an­

sökningen, samt, där avlösningen på­

kallats av kammaradvokatfiskalsäm­

betet, införskaffa uppgift på räntans

och fastighetens ägare ävensom gra­

vationsbevis angående räntan.

§•

Sedan utslag, som i 11 § omförmä-

les, vunnit laga kraft, låte Konungens

befallningshavande införa meddelan­

de om utslaget i länskungörelserna.

samt av 4 och 10 §§ se 1937: 345.

72

(Nuvnrande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

hörande gjord i lagfarts- och inteck-

ningsprotokollen samt anteckning

om förskottet och vad därtill hör in­

förd i inteckningsprotokollet.

När förskjutet belopp blivit till

fullo betalt, skall ock anmälan här­

om göras och i inteckningsprotokol­

let införas enligt vad nyss sagts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968, då anteckning som gjorts i in­

tecknings- eller fastighetsbok enligt äldre lag förfaller.

6) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 6 maj 1938 (nr 159) om

avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade

halländska kyrkohemmanen

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 6 maj 1938 om avlösning av avgäl-

der från de till skatte försålda så kallade halländska kyrkohemmanen skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

7 §•

Sedan Konungens befallningsha-

vandes beslut vunnit laga kraft, låte

Konungens befallningshavande infö­

ra meddelande om beslutet i läns-

kungörelserna; insände ock till in­

skrivningsdomaren anmälan om för­

skottet samt de årliga avbetalnings-

beloppen, och varde å nästa inskriv­

ningsdag anteckning därom införd i

inteckningsprotokollet och fastig-

hetsboken.

När förskjutet belopp blivit till

fullo inbetalt, skall ock anmälan

härom göras och antecknas enligt

vad nyss sagts.

Sedan Konungens befallningsha-

vandes beslut vunnit laga kraft, låte

Konungens befallningshavande infö­

ra meddelande om beslutet i läns-

kungörelserna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968, då anteckning som gjorts i fas­

tighetsbok enligt äldre lag förfaller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

73

7) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om

sammanläggning av fastigheter å landet

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning

av fastigheter å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

8

§■

Häftar fastighet, varom fråga är,

för frälseränta eller för avgäld från

till skatte försålt halländskt kyrko-

hemman eller för lån, som av all­

männa medel lämnats för beredande

av odlingsföretag, eller för förskott

av dylika medel för avlösning av

frälseränta eller för avlösning av av­

gäld, som nyss nämnts, eller för er­

sättning, varom förmäles i lagen om

säkerhet för utbekommande av vissa

ersättningar i anledning av laga skif­

te eller annan jorddelningsförrätt-

ning, och vilar ej ansvar för samma

ränta, avgäld, lån, förskott eller er­

sättning jämväl å den eller de övriga

fastigheterna, då må sammanlägg­

ning icke äga rum, såframt icke den,

som på grund av inteckning eller

jämlikt It kap. 2 § jordabalken i an­

nan av fastigheterna äger säkerhet

för fordran eller annan rättighet,

medgivit sammanläggningen eller

denna är väsentligen utan betydelse

för honom.

Samma lag------

Fastighet, som —

Häftar fastighet, varom fråga är,

för avgäld från till skatte försålt hal­

ländskt kyrkohemman eller för er­

sättning, varom förmäles i lagen om

säkerhet för utbekommande av vissa

ersättningar i anledning av laga skif­

te eller annan jorddelningsförrätt-

ning, och vilar ej ansvar för samma

avgäld eller ersättning jämväl på

den eller de övriga fastigheterna, då

må sammanläggning icke äga rum,

såframt icke den, som på grund av

inteckning eller jämlikt It kap. 2 §

jordabalken i annan av fastigheter­

na äger säkerhet för fordran eller

annan rättighet, medgivit samman­

läggningen eller denna är väsentli­

gen utan betydelse för honom.

av sammanläggningen.

— arrendators förköpsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. Lagen äger tillämpning även på

sammanläggningsärende som inkommit till ägodelningsdomaren eller ägo-

delningsrätten före lagens ikraftträdande.

Senaste lydelse av 8 § se 1947: 701.

74

Kimgl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

8) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

om fastighetsbildning i stad

Härigenom förordnas, att 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 om fastighets­

bildning i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4 KAP.

Häftar fastighet, varom fråga är,

för frälseränta eller för avgäld från

till skatte försålt halländskt kyrko-

hemman eller för lån, som av all­

männa medel lämnas för beredande

av odling sföretag, eller för förskott

av dylika medel för avlösning av fräl­

seränta eller för avlösning av avgäld,

som nyss nämnts, och vilar ej ansvar

för samma ränta, avgäld, lån eller

förskott jämväl å de övriga fastighe­

terna, må sammanläggning ej äga

rum, såframt ej den, som på grund av

inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 §

jordabalken i någon av sistnämnda

fastigheter äger säkerhet för fordran

eller annan rättighet, medgivit sam­

manläggningen eller denna är väsent­

ligen utan betydelse för honom.

Häftar fastighet, varom fråga är,

för avgäld från till skatte försålt hal­

ländskt kyrkohemman och vilar ej

ansvar för samma avgäld jämväl på

de övriga fastigheterna, må samman­

läggning ej äga rum, såframt ej den

som på grund av inteckning eller

jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i nå­

gon av sistnämnda fastigheter äger

säkerhet för fordran eller annan rät­

tighet, medgivit sammanläggningen

eller denna är väsentligen utan be­

tydelse för honom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. Lagen äger tillämpning även på

sammanläggningsärende som inkommit till ägodelningsdomaren eller ägo-

delningsrätten före lagens ikraftträdande.

1 Senaste lydelse av 4 kap. 3 § se 1947: 703.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

rt ~

. o

9) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1932 (nr 170) med särskilda

bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden

Härigenom förordnas, dels att 9 § lagen den 3 juni 1932 med särskilda be­

stämmelser om handläggning av inskrivningsärenden1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas en ny paragraf,

15 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

9

Om inskrivningsdomarens beslut

eller annan i inskrivningsärende vid­

tagen åtgärd utom såvitt angår an­

mälan om upphört innehav av in-

teckningshandling meddelas besked

genom bevis, som tecknas å den till

grund för ansökningen åberopade

handlingen. Beviset skall innehålla

uppgift å det rum i fastighets-, tomt­

rätts- eller vattenfallsrättsboken, vari

inskrivningen verkställts.

Innefattar beslutet------------ för

Då lagfart —--------är stadgat.

§•

Om inskrivningsdomarens beslut

eller annan i inskrivningsärende vid­

tagen åtgärd utom såvitt angår an­

mälan om upphört innehav av in-

teckningshandling meddelas besked

genom bevis, som tecknas å den till

grund för ansökningen åberopade

handlingen. Bevis om att inteckning

förnyats får utfärdas särskilt. Bevis

skall innehålla uppgift å det rum i

fastighets-, tomträtts- eller vatten­

fallsrättsboken, vari inskrivningen

verkställts,

beslutet.

15 a §.

Är anteckning i fastighets-, tomt­

rätts- eller vattenfallsrättsboken up­

penbarligen ej längre av betydelse,

skall anteckningen avföras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 9 § se 1939:126.

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

10) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 9 och 11 §§ förordningen den 16 inni 1875 (nr 42 s. 1)

angående lagfart å fång till fast egendom

Härigenom förordnas, att 9 och 11 §§ förordningen den 16 juni 1875 an­

gående lagfart å fång till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

9

Den, som söker lagfart å gård eller

tomt i stad, vare pliktig att visa, i

vilket kvarter och vid vilka gator

tomten är belägen samt tomtens yt­

innehåll och längden av dess särskil­

da sidor.

Lagfart å fång till visst till grän­

serna bestämt område av tomt må ej

beviljas med mindre området skall

enligt fastställd stadsplan eller tomt­

indelning frångå tomten.

Vad nu-----------------------------------------

11

Då lagfart är beviljad, utfärde rät­

ten därom bevis. I detta bevis skall

fånget samt vid köp jämväl köpeskil­

lingen anmärkas. Förekommer vill­

kor, som inskränker ägarens rätt att

egendomen överlåta eller med in­

teckning belasta, eller är ägarens be­

hörighet sålunda inskränkt genom

annans på testamente grundade rätt

att nyttja egendomen, varde det ock

anmärkt. I fall, som omförmäles i

9 §, skall tomtens läge och storlek i

beviset antecknas.

§•

Lagfart å fång till visst till grän­

serna bestämt område av tomt i stad

må ej beviljas med mindre området

skall enligt fastställd stadsplan eller

tomtindelning frångå tomten.

i stad.

§■

Då lagfart är beviljad, utfärde rät­

ten därom bevis. I detta bevis skall

fånget samt vid köp jämväl köpeskil­

lingen anmärkas. Förekommer vill­

kor, som inskränker ägarens rätt att

egendomen överlåta eller med inteck­

ning belasta, eller är ägarens behö­

righet sålunda inskränkt genom an­

nans på testamente grundade rätt att

nyttja egendomen, vare det ock an­

märkt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 9 § se 1921: 200 och av 11 § se 1930: 111.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

77

11) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 27) om inskrivning

av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt

Härigenom förordnas, dels att 4 § lagen den 14 juni 1907 om inskrivning

av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt1 skall upphöra

att gälla, dels att 12 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

12

§.

Då inskrivning är beviljad, utfärde

inskrivningsdomaren därom bevis. I

detta bevis skall anmärkas dagen då

tomträtten uppläts samt, där inskriv­

ningen avser fång till tomträtt, da­

gen då inskrivning av tomträtten

meddelades. I fall som avses i 4 §

skall tomtens läge och storlek an­

tecknas i beviset. Förekommer i frå­

ga om fång till tomträtt villkor, som

inskränker tomträttshavarens rätt

att överlåta eller inteckna tomträt­

ten, eller är tomträttshavarens behö­

righet i sådant avseende inskränkt

genom annans på testamente grunda­

de rätt att nyttja fastigheten, varde

det ock anmärkt.

Då inskrivning är beviljad, utfärde

inskrivningsdomaren därom bevis. I

detta bevis skall anmärkas dagen då

tomträtten uppläts samt, där inskriv­

ningen avser fång till tomträtt, dagen

då inskrivning av tomträtten medde­

lades. Förekommer i fråga om fång

till tomträtt villkor, som inskränker

tomträttshavarens rätt att överlåta

eller inteckna tomträtten, eller är

tomträttshavarens behörighet i så­

dant avseende inskränkt genom an­

nans på testamente grundade rätt att

nyttja fastigheten, varde det ock an­

märkt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Senaste lydelse av 4 och 12 §§ se 1953: 421.

78

Kungi. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

12) Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 12 § stämpelskatteförordningen den 21 maj

1964 (nr 308)

Härigenom förordnas att 12 § stämpelskatteförordningen den 21 maj 1964

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

12

§.

Beviljas inteckning---------------------

Har inteckning, helt eller till visst

belopp, dödats eller av annan anled­

ning upphört att gälla och beviljas

senare ny inteckning eller förklaras

ansökan därom vilande, äger befriel­

se från skatt enligt första stycket

rum endast om den nya inteckning­

en beviljas eller ansökan därom för­

klaras vilande inom ett år efter det

att den tidigare inteckningen upp­

hörde att gälla och åtgärden avser

egendom, som helt eller delvis om­

fattades av den tidigare inteckning­

en.

Bifalles eller vilandeförklar as,

samtidigt med att eu eller flera in­

teckningar dödas, ansökan om en

eller flera nya inteckningar i egen­

dom, som helt eller delvis omfatta­

des av den eller de tidigare inteck­

ningarna, skall skatten nedsättas

med belopp motsvarande skatten för

den eller de tidigare inteckningarna,

även om eu eller flera nya handling­

ar åberopas.

----------------ny handling.

Har inteckning, helt eller till visst

belopp, dödats eller av annan anled­

ning upphört att gälla och beviljas

senare på grund av samma handling

ny inteckning eller förklaras ansö­

kan därom vilande, äger befrielse

från skatt enligt första stycket rum

endast om den nya inteckningen be­

viljas eller ansökan därom förklaras

vilande inom ett år efter det att den

tidigare inteckningen upphörde att

gälla och åtgärden avser egendom,

som helt eller delvis omfattades av

den tidigare inteckningen.

Har en eller flera inteckningar dö­

dats eller av annan anledning upp­

hört att gälla och bifalles eller vilan­

def örklaras senare på grund av nya

handlingar ansökan om en eller flera

nya inteckningar i egendom, som

helt eller delvis omfattades av den el­

ler de tidigare inteckningarna, skall

skatten nedsättas med belopp mot­

svarande skatten för den eller de ti­

digare inteckningarna. Sådan skatte-

nedsättning skall dock äga rum en­

dast om den eller de nya inteck­

ningarna beviljas eller ansökan där­

om förklaras vilande inom ett år

efter det att den eller de tidigare in­

teckningarna upphörde att gälla.

79

(Nuvarande lydelse)

((Föreslagen lydelse)

Har skatt tillgodoräknats enligt

tredje stycket, skall anteckning där­

om göras på handling till den eller

de inteckningar som upphört att

gälla.

Ilungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1968.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 8 mars 1968.

Närvarande:

f. d. justitierådet L^ind,

regeringsrådet

R^ingdén,

justitierådet

H^esser,

justitierådet

H^olmberg.

Enligt lagrådet den 28 februari 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen

av Halland, i statsrådet den 2 februari 1968, hade Kungl. Maj:t förordnat,

att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ända­

målet inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om förnyelse av vissa

inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut, 2) lag angående

ändring i 1 kap. lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till

fast egendom, 3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 25) om servitut, 4) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1929

(nr 164) om kronans förmånsrätt för avdikningslån, 5) lag angående änd­

ring i lagen den 8 november 1912 (nr 277) om avlösning av vissa frälserän-

tor, 6) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 6 maj 1938 (nr 159)

om avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade halländska

kyrkohemmanen, 7) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni

1926 (nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet, 8) lag angående

ändrad lydelse av 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighets­

bildning i stad, 9) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1932 (nr 170)

med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivning särenden, 10)

lag om ändrad lydelse av 9 och 11 §§ förordningen den 16 juni 1875 (nr 42

s. 1) angående lagfart å fång till fast egendom och 11) lag angående ändring

i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 27) om inskrivning av tomträtt och vatten-

fallsrätt samt av fång till sådan rätt.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av hovrättsassessorn Sven Larsson.

Lagrådet yttrade:

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 är 1968

81

Förslaget till lag om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt,

avkomsträtt oeh servitut

Förslaget syftar till att inteckningar av angivet slag skall utrensas ur

fastighetsboken i den män de inte längre är aktuella. För detta ändamål

åläggs rättighetshavarna en skyldighet att senast under år 1970 låta förnya

sina inteckningar om de vill bevara dem i kraft.

Ett preklusionsförfarande införs sålunda. Liksom all preklusion innefat­

tar det risker för rättsförlust till följd av förbiseende eller misstag. Visserli­

gen är det endast inteckningen som förfaller. Men verkningarna härav kan

i enstaka fall vara allvarliga nog, framför allt då den tidigare intecknade

fastigheten säljs innan rättighetshavaren hunnit föranstalta om ny inteck­

ning. Mot betänkligheter av denna art — som redovisats i remissprotokol­

let — har man att väga angelägenheten av att inskrivningsväsendets verk­

samhet underlättas och en övergång till ADB-system förbereds.

I fall då en inteckning — antingen den gäller i en eller flera fastigheter

— helt förlorat praktisk betydelse kan man räkna med att rättighetshavaren

underlåter att förnya den. Härigenom kommer, utan arbetsbelastning för

inskrivningsväsendet, fastighetsbokföringen att befrias från en hel del icke

aktuella inteckningar. Enligt lagrådets mening föreligger icke sådana prin­

cipiella betänkligheter att ett åstadkommande på föreslaget sätt av denna

praktiska vinning skulle vara mindre tillrådligt.

Förslaget tar emellertid sikte även på fall då en inteckning som formellt

gäller i flera fastigheter i själva verket är aktuell endast i någon eller någ­

ra av dessa. Man vill här ernå att inteckningen skall upphöra att gälla i fas­

tighet som saknar betydelse för den intecknade rättigheten. Tanken är att

denna effekt skall inträda genom att förnyelsetvånget förknippas med en

skyldighet för rättighetshavaren att ange den eller de fastigheter i vilka

inteckningen skall förnyas. Den avsedda innebörden av 2 § andra punkten

i förslaget är därvid enligt uppgift att fastighetsregisterbeteckning skall an­

ges särskilt för varje sådan fastighet. Att observera är att effekten erhålls

endast om detta stadgande föranleder rättighetshavaren att utesluta sådana

fastigheter, i vilka han tror att inteckningen saknar betydelse.

Enligt lagrådets mening skulle en regel av angivet innehåll medföra en

alltför tyngande börda för de enskilda, framför allt för dem som inte har

mera omedelbar tillgång till erforderlig sakkunskap. Härtill kommer att

det kan betvivlas om en sådan lagstiftningsåtgärd skulle medföra den av­

sedda effekten. Dessa synpunkter — närmast hänförande sig till inteckning

som till följd av fastighetsdelning efter inteckningens beviljande kommit

att gälla i flera fastigheter — skall lagrådet utveckla i det följande.

I remissprotokollet har icke närmare utförts hur det är tänkt att rättig­

hetshavaren kommer att förfara för att fullgöra den specificerade förnyelse-

6

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr

89

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

skyldigheten och vad han har för möjlighet att skaffa sig tillförlitlig upp­

lysning om de olika fastigheter som kan komma i fråga och om deras bety­

delse i förhållande till den intecknade rättigheten. Tankegången synes emel­

lertid vara att rättighetshavaren gör klart för sig var rättigheten utövas och

vilka fastigheter som berörs därav. Tydligen kan detta stundom möta bety­

dande svårigheter. Viss hjälp med enklare utredning torde han kunna få

under hand från inskrivningsdomarens sida eller från vederbörande lant-

mäterikontor eller mätningsman. Någon mera krävande arbetsinsats är det

dock icke meningen att han skall kunna påkalla i denna form. Enligt upp­

gifter som lagrådet erhållit kan emellertid mera ingående utredning i detta

avseende begäras hos vederbörande lantmätare eller mätningsman, ehuru

någon skyldighet för denne alt stå till tjänst härmed inte finns uttryckligen

stadgad. Förutom att utredningen givetvis icke har någon annan verkan än

en privat sådan, är att märka att den torde kunna medföra jämförelsevis

betydande kostnad för den enskilde rättighetshavaren och att det synes

kunna befaras att det arbetstyngda lantmäteriet inte skall ha möjlighet att

före 1970 års utgång hinna med alla dylika undersökningar, vilka anses

vara av lägre angelägenhetsgrad.

Man synes i remissprotokollet utgå från att rättighetshavarna i eget in­

tresse skall vilja föranstalta om undersökning för att kunna utrensa bety­

delselösa fastigheter. Det skall icke bestridas att en sådan inställning kan

göra sig gällande. Vanligare torde emellertid bli att rättighetshavaren väljer

en annan utväg, som är säkrare, enklare och billigare. Av praktiska skäl

kommer sålunda troligen ett mera formellt betraktelsesätt att anläggas av

rättighetshavarna och utgångspunkten fattas så att det gäller att hindra

att inteckningen förfaller. Inteckningens innehavare, som ju ej med säker­

het vet, om och hur den intecknade fastigheten kan ha delats, har enligt 7 §

första stycket kungörelsen den 25 februari 1921 möjlighet att hos inskriv­

ningsdomaren begära äganderättsbevis, upptagande varje nybildad egen­

dom. Avgiften för sådant bevis är för närvarande tio kronor. Det ligger nära

till hands att tänka sig att rättighetshavaren finner det för sitt intresse till­

räckligt att i ansökan om förnyelse helt enkelt ange de fastigheter som

äganderättsbeviset upptar, och detta så mycket hellre som han då kan vara

säker på att icke någon fastighet av betydelse blir utelämnad. I fall av den­

na typ förfelas alltså lagstiftningens syfte och inskrivningsväsendets arbets­

belastning ökas.

Här må inskjutas ett påpekande rörande förslagets rättsliga konstruktion

på en särskild punkt. Enligt förslaget är det vid ansökningen om förnyelse

som det skall anges i vilka fastigheter inteckningen skall förnyas. Sker icke

så, lär ansökningen icke kunna förklaras vilande utan skall avslås. Avslag

utgör visserligen icke hinder för ny ansökan men ett avslag som meddelas

när preklusionsfristen är nära att utlöpa kan lätt medföra att förnyelse icke

får ske.

'

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

83

I enlighet med det anförda anser lagrådet att ansökan icke skall behöva

hänföra sig till viss eller vissa fastigheter. I stället bör — på liknande sätt

som tidigare gällde för fordringsinteckning — ansökan avse inteckningens

förnyande. Rättighetshavaren, ehuru icke skyldig att ange några fastighe­

ter, bör dock ha rätt att begära förnyelse i endast viss eller vissa av de in­

tecknade fastigheterna. Härigenom skulle man kunna utnyttja det intresse

att utrensa inaktuella fastigheter som anses vara för handen hos en del rät-

tighetshavare. — I anslutning till det nu sagda må anmärkas en konsekvens

som är förhanden såväl med lagrådets lösning som med förslaget. Sker i

fråga om avkomsträtt en endast partiell förnyelse medför detta att avkomst-

rätten jämlikt 54 § sista stycket jämfört med 33 § inteckningsförordningen

icke kan göras gällande till sitt fulla belopp i de fastigheter vari inteckning­

en kommer att kvarstå. Såsom departementschefen anfört torde emellertid

flertalet ifrågakommande avkomsträtter vara av beskaffenhet att kunna

avföras ur fastighetsböckerna. Den anmärkta konsekvensen synes därför,

praktiskt sett, knappast behöva befaras föranleda rättsförluster.

Det kan sättas i fråga om med en sådan begränsning av reformen som

här angivits vinsterna blir så betydande att införande av förnyelsetvång

skall vara motiverat. Utredningsmaterialet lämnar ej grundval för bedö­

mande härav. Lagrådet har emellertid trott sig kunna utgå från att den

avlastning som kommer att inträda för inskrivningsväsendet blir av till­

räcklig vikt.

Biträdes lagrådets angivna uppfattning kan ändring av lagtexten ske på

exempelvis följande sätt. Andra stycket i 1 § erhåller följande avfattning:

»Besvärar inteckningen flera fastigheter, må den förnyas i fråga om endast

någon eller några av dem. Inteckningen förfaller beträffande fastighet i

vilken den ej förnyas.» Och lydelsen av 2 § andra punkten anges sålunda:

»Därvid skall inteckningshandlingen företes eller uppgift lämnas om in­

teckningen.»

Godtages icke vad sålunda förordats, vill lagrådet framhålla att därest

man i enlighet med förslagets uppgivna innebörd avser att införa skyldig­

het att ange registerbeteckning för varje fastighet, lagtexten lämpligen bör

förtydligas.

Avslutningsvis må erinras om att vissa risker för rättsförluster ju är

för handen och att de kvarstår, ehuru i mindre omfattning, även med lag­

rådets lösning. Det torde få förutsättas att särskilda åtgärder vidtages för

att lämna allmänheten erforderliga upplysningar om den nya lagstift­

ningen.

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

Förslaget till lag angående ändring i 1 kap. lagen den 14 juni 1907 om

nyttjanderätt till fast egendom

Enligt förslaget skall i 1 kap. av lagen införas en ny paragraf, 6 a §, med

regler om verkan på nyttjanderätt av fastighets delning. Som huvudregel

stadgas att om fastighet som besväras av nyttjanderätt delas, rättigheten

gäller i var och en av de nya fastigheterna. Vidare föreskrivs att om rättig­

hetens utövning på grund av rättsförhållandets natur eller bestämmelse i

upplåteisehandlingen är begränsad till visst område, rättigheten dock upp­

hör att besvära fastighet som icke omfattar någon del av området.

Såsom framhålls i remissprotokollet råder oklarhet hur frågan bedöms

i gällande rätt. Lagrådet har emellertid ingen principiell invändning mot

att den nu regleras i enlighet med förslaget.

För att nyttjanderätt som är lokaliserad till visst område efter delning

skall upphöra att besvära fastighet som icke omfattar någon del av områ­

det har uppställts såsom förutsättning att lokaliseringen beror av rättsför­

hållandets natur eller bestämmelse i upplåtelsehandlingen. Avsikten torde

emellertid icke vara att lokaliseringen, där den icke framgår av rättsförhål­

landets natur, måste vara uttryckligen angiven i upplåtelsehandlingen. Även

om denna icke innehåller uttrycklig bestämmelse i sådant avseende, kan

avtalet med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst anses äga inne­

börden att nyttjanderätten skall vara lokaliserad. Förevarande bestämmelse

bör vara tillämplig även i ett dylikt fall. Lagrådet hemställer att detta måtte

komma till uttryck, exempelvis genom att som förutsättning för bestäm­

melsens tillämpning anges att rättighetens utövning genom nyttjanderätts-

avtalet är begränsad till visst område. En sådan formulering inbegriper det

i förslaget särskilt nämnda fallet att lokaliseringen har sin grund i rättsför­

hållandets natur; då är nämligen själva avtalet på motsvarande sätt begrän­

sat. Hänvisningen till rättsförhållandets natur kan alltså med lagrådets för­

slag utgå.

Lagrådets förslag innebär att vid fastställande huruvida rättigheten är

lokaliserad genom nyttjanderättsavtalet vanliga tolkningsprinciper skall

tillämpas. I vissa fall kan alltså t. ex. skriftväxling som föregått avtalet eller

parternas muntliga uttalanden i samband med detta få betydelse. Tänkbart

är också att det sätt på vilket ny ttj anderätten faktiskt kommit att utövas kan

få betydelse vid tolkning av vad parterna avsett med avtalet.

Såsom anförts i remissprotokollet kan enligt den föreslagna regeln in­

teckning för sådan rättighet som anses ha upphört i nybildad fastighet, på

fastighetsägarens begäran dödas i fastigheten. Regeln påverkar däremot

icke möjligheten att begära förnyelse av inteckningen. Förnyelse kan alltså

begäras även i fastighet där själva rättigheten upphört att gälla.

Enligt förslaget skall regleringen äga retroaktiv effekt. I vissa fall kan tyd­

Kungl. Maj. ts proposition nr 89 år 1968

85

ligen tänkas föreligga svårigheter att i fråga om äldre avtal avgöra huruvida

avtalet åsyftat lokalisering eller ej. Eftersom rättsläget enligt gällande rätt

är oklart, kan parterna i många fall ha ansett sig sakna anledning att över­

väga spörsmålet. Svårigheterna kan dock i praktiken knappast bedömas bli

så stora att de bör utgöra hinder för retroaktiv tillämpning. Särskilt vid fast­

ställande av innebörden av äldre avtal torde i många fall stor betydelse

böra tillmätas det sätt på vilket avtalet faktiskt kommit att tillämpas. —

Utan särskilt stadgande torde vara klart att i fall då avtalet i anledning av

tidigare tvist mellan parterna prövats av domstol, den av domstolen fast­

ställda tolkningen skall lända till efterrättelse, även om den skulle strida

mot de nu föreslagna lagbestämmelserna.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 14 juni

1907 om servitut

Enligt förslaget införs i 3 § servitutslagen eu hänvisning till den nya

6 a § i 1 kap. nyttjanderättslagen. Den i sistnämnda lagrum föreslagna reg­

leringen av verkan på nyttjanderätt av fastighets delning skall alltså äga

motsvarande tillämpning i fråga om servitut.

Lagrådet har för sin del icke någon principiell erinran mot förslaget.

Detta innebär bl. a. att den härskande fastighetens ägare icke kan med åbe­

ropande av 5 § andra stycket servitutslagen påkalla förflyttning av ett till

visst område lokaliserat servitut till fastighet som efter delning av den

tjänande fastigheten ej omfattar någon del av området. Vad lagrådet an­

fört vid 6 a § nyttjanderättslagen äger motsvarande tillämpning. Som ett

särskilt skäl för att beträffande servitutsavtal låta den i 6 a § gjorda hän­

visningen till upplåtelsehandlingen ersättas av en allmän hänvisning till

avtalet kan anföras att i fråga om servitut hänsyn även måste tagas till

muntligt avtal.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1932 med särskilda

bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden

I 9 § föreslås som eu följd av att i lagen om förnyelse av vissa inteck­

ningar för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut icke uppställts krav på

att ansökan om förnyelse skall vara skriftlig, att bevis om att inteckning

förnyats får utfärdas särskilt. Hinder synes ej möta att sådant bevis teck­

nas på inteckningshandlingen om den företes i ärendet om förnyelse.

I fråga om det såsom 15 a § föreslagna stadgandet om avförande av be­

tydelselösa anteckningar ur fastighets-, tomträtts- eller vattenfallsrättsfao-

ken framgår av vad departementschefen anfört att stadgandet ej avser av­

86

Kiingl. Mcij:ts proposition nr 89 år 1968

förande av inskrivning av rättigheter. Inteckning som upptagits i fastig-

hetsboken såsom gällande i fastighet vilken till följd av det nya stadgandet

i 1 kap. 6 a § nyttjanderättslagen ej längre besväras av rättigheten skall så­

lunda — mot vad som möjligen kan utläsas av specialmotiveringen till 2 §

förnyelselagen — icke kunna avföras med stöd av det nu föreslagna stad­

gandet. Vilka anteckningar stadgandet skall avse synes ej vara fullt klart.

Åberopandet av bestämmelsen i 19 kap. 22 § i det till lagrådet remitterade

förslaget till jordabalk antyder att sådana uppgifter beträffande gjorda

inskrivningar som angår exempelvis utbyte, nedsättning, uppdelning eller

död ning av inteckning ej skall omfattas av stadgandet.

I gällande lagstiftning görs icke någon klar skillnad mellan inskrivning

och anteckning i fastighetsbok. Uttrycket inskrivning används även för så­

dant som i annat sammanhang kallas anteckning (se t. ex. 15 § andra styc­

ket i ifrågavarande lag). Å andra sidan brukas stundom ordet anteckning i

så vid betydelse att därunder inbegrips anteckning om inskrivna rättigheter

(se 19 § kungörelsen den 18 november 1932 med närmare föreskrifter huru

nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras; jfr även 18 § andra

stycket lagen den 14 juni 1907 om inskrivning av tomträtt och vattenfalls-

rätt samt av fång till sådan rätt). I 61 § inteckningsförordningen talas om

anteckning med syftning bl. a. på utbyte av inteckningshandling och upp­

delning av inteckning. Då sålunda språkbruket nu icke är entydigt, blir det

föreslagna stadgandets innebörd icke tillräckligt klarlagd om ordet anteck­

ning används utan närmare bestämning. Ett förtydligande av lagtexten sy­

nes därför vara erforderligt. Även om full överensstämmelse icke nås med

vad 19 kap. 22 § jordabalksförslaget innebär, kunde stadgandet därvid -

med anknytning till den i 15 § ifrågavarande lag gjorda uppdelningen av in-

skrivningsärendena — lämpligen få avse anteckning som i anledning av

anmälan gjorts i fastighets-, tomträtts- eller vattenfallsrättsboken.

Avförande av anteckning skall enligt uttalande av departementschefen

handläggas såsom inskrivningsärende. Eu uttrycklig bestämmelse härom

synes erforderlig.

Skyldighet avses icke skola föreligga för inskrivningsdomaren att ome­

delbart efter det lagen trätt i kraft påbörja en genomgång av böckerna för

att avföra de betydelselösa anteckningarna. Avförandet skall ske när saken

aktualiseras i samband med att inskrivningsdomaren handlägger inskriv­

ningsärende eller i annat sammanhang, såsom vid utfärdande av gravations­

bevis. Denna innebörd av stadgandet kan ej anses framgå av den föreslagna

lagtexten utan torde böra komma till uttryck genom viss omformulering av

lydelsen.

Bestämmelserna om avförande av betydelselösa anteckningar har icke

omedelbart samband med de i den nu gällande lagen i övrigt upptagna be­

stämmelserna om inskrivningsärendenas upptagande och behandling samt

om inskrivningsakter. Stadgandet har avseende även på anteckningar om

87

andra förhållanden än sådana, om vilka föreskrivits att de skall antecknas

i lagfarts-, intecknings- eller tomträttsprotokollet, och bör gälla oberoende

av om aktsystem införts. Det bör icke omfattas av den hänvisning till föl­

jande paragrafer som upptages i 12 § andra stycket. Om stadgandet upp­

tages i denna lag, mot vilket lagrådet ej har någon erinran, synes det lämp­

ligen böra placeras efter övriga paragrafer och alltså belecknas såsom 19 §.

Lagrådet får därför hemställa atl såsom 19 § i lagen stadgas, att an­

teckning som i anledning av anmälan gjorts i fastighets-, tomträtts- eller

vattenfallsrättsboken skall avföras, om den i inskrivningsärende eller eljest

finnes uppenbarligen ej längre vara av betydelse, samt — såsom en andra

punkt — att avförandet skall handläggas som inskrivningsärende. Bifall

till vad lagrådet hemställt föranleder ändring av lagförslagets ingress.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

91

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

Ur protokollet:

Gunnel Anderson