2

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969

Bilaga

1) Förslag

till

Lag

om ändring i narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 (nr 64)

Härigenom förordnas, att 3 § narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 §.

Är brott som avses i 1 § att anse Är brott som avses i 1 § att anse

som grovt, skall för grovt nar- som grovt, skall för grovt nar­

kotikabrott dömas till fängel- kotikabrott dömas till fängelse,

se, lägst sex månader och högst fyra lägst ett och högst sex år.

år.

Vid bedömande — -—- ---------- — farlig art.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1969.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969

(Nuvarande lydelse)

två år eller, om smugglingen gällt

narkotika som avses i 1 § narkoti­

kaförordningen den 14 december

1962 (nr 704), till fängelse, lägst

sex månader och högst fyra år.

(Föreslagen lydelse)

två år eller, om smugglingen gällt

narkotika, till fängelse, lägst ett och

högst sex år.

Vid bedömande

farlig art.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1969.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 10 ja­

nuari 1969.

Närvarande:

Statsministern

E^{rlander ,} ministern för utrikes ärendena

N^{ilsson ,} statsråden

S^träng, A^ndersson, L^ange, K^ling, J^ohansson, H^olmqvist, A^spling,

P^alme, S^ven-E^ric N^ilsson, G^ustafsson, G^eijer, M^yrdal, O^dhnoff,

W^ickman, M^oberg.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i nar­

kotikastrafflagen, in. m., och anför.

Inledning

Med anledning av missbruket av narkotika och andra beroendefram-

kallande medel framlades till 1968 års vårriksdag (prop. 7, 2LU 1, rskr 81)

förslag om olika åtgärder från samhällets sida mot narkotikamissbruk. I

propositionen drogs upp riktlinjer för dessa åtgärder. Propositionen bifölls

av riksdagen.

Bland de åtgärder som beslöts på grundval av den nämnda propositionen

var en avsevärd straffskärpning beträffande narkotikabrotten. Sålunda

antogs en särskild narkotikastrafflag, utfärdad den 8 mars 1968 (nr 64)

samt vidtogs ändring i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varu­

smuggling varigenom straffet för grov varusmuggling som gällt narkotika

skärptes.

Syftet med de nämnda lagstiftningsåtgärderna var i främsta rummet att

komma till rätta med den illegala handeln med narkotika. Maximistraffet

för brott mot narkotikabestämmelserna höjdes genom införandet av narko­

tikastrafflagen från fängelse i ett år till fängelse i fyra år. Samtidigt straff­

belädes försök, förberedelse och stämpling till narkotikabrott eller grovt

narkotikabrott som avser tillverkning, saluhållande eller överlåtelse. Möj­

ligheterna till förverkande i anslutning till narkotikabrott utvidgades avse­

värt. Maximistraffet för grov smuggling av narkotika höjdes från fängelse

i två år till fängelse i fyra år.

Narkotikabrottsligheten har emellertid fortsatt att öka och fått en allt

större spridning. Samtidigt har brotten i många fall blivit grövre till sin

karaktär. Jag avser att i det följande lägga fram förslag om skärpning av

straffsatserna för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling som gällt

narkotika.

Gällande bestämmelser

Enligt 1 § narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr 704) förstås

med narkotika dels läkemedel och hälsofarliga varor som är föremål för

internationell kontroll enligt av Sverige biträdd överenskommelse dels så­

dana varor som enligt förordnande av Kungl. Maj :t skall anses som nar­

kotika.

Den internationella överenskommelse som f. n. gäller för Sveriges del

är 1961 års allmänna narkotikakonvention (the Single Convention on Nar-

cotic Drugs, 1961, intagen i sin helhet i SOU 1967: 41). I första hand om­

fattar alltså det svenska narkotikabegreppet de läkemedel och hälsofarliga

varor som innefattas i narkotikakonventionen. Enligt beslut av Kungl.

Maj :t jämställs i Sverige vissa läkemedel med narkotika. Sålunda jäm­

ställs vissa syntetiska medel såsom amfetaminpreparat och LSD med nar­

kotika enligt skilda beslut (SFS 1959:51 och 1966:694). Socialstyrelsen

har enligt 1 § narkotikaförordningen att upprätta och kungöra förteckning

över narkotika.

Narkotikastrafflagen innehåller bl. a. bestämmelser om straff för den

som uppsåtligen och utan att vara berättigad därtill, tillverkar, saluhåller,

överlåter eller innehar narkotika.

De brott som här avses är indelade i tre grader, narkotikaförseelse (2 §),

narkotikabrott (1 §) och grovt narkotikabrott (3 §). Straffskalan för narko­

tikaförseelse omfattar endast böter, för narkotikabrott böter eller fängelse i

högst två år och för grovt narkotikabrott fängelse, lägst sex månader och

högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det

utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkes­

mässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av särskilt

farlig art.

I lagen om straff för varusmuggling är varusmugglingsbrotten indelade i

tre grader. Straffet för varusmuggling är dagsböter, lägst tio, eller fängelse

i högst ett år (1 §). Är varusmuggling med hänsyn till godsets värde och öv­

riga omständigheter vid brottet att anse som ringa, dömes till böter, högst

trehundra kronor (2 §). Är varusmuggling att anse som grov, skall dömas

till fängelse i högst två år, eller, om smugglingen gällt narkotika som avses

i narkotikaförordningen, till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Departementschefen

Den illegala handeln med narkotika och narkotikamissbruket har fått

sådan omfattning att samhällets ansträngningar nu måste ytterligare in­

tensifieras och samordnas till en offensiv på bred front. Denna offensiv

kommer att innefatta bl. a. en utvidgad upplysningsverksamhet och för­

stärkta vårdinsatser. Av väsentlig betydelse i sammanhanget är också att

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969

7

8

komma till rätta med tillflödet av narkotiska medel till den illegala mark­

naden och försvåra åtkomsten av narkotiska preparat för missbrukare och

för personer som annars riskerar att dras in i missbruket. För det ändamålet

fordras ytterligare polisiära och kriminalpolitiska åtgärder. Chefen för jus­

titiedepartementet har tidigare i dag anmält fråga om telefonavlyssning vid

utredningar om grovt narkotikabrott och grov varusmuggling som avsett

narkotika. För min del väll jag ta upp frågan om skärpning av straffen för

sådana brott.

De erfarenheter som vunnits sedan narkotikastrafflagen trädde i tillämp­

ning talar för att straffet för grovt narkotikabrott behöver skärpas. Den

illegala handeln med narkotika visar tendenser att tillta och få en alltmer

svårartad karaktär. Brottsligheten blir allt grövre och präglas av försla­

genhet och hänsynslöshet. Det är nödvändigt att gripa in med kraft mot

denna företeelse. Polisens brottsspanande verksamhet har också nyligen

förstärkts och koncentrerats på narkotikabrottslighet.

Vid överläggningar med företrädare för justitie- och socialdepartementen

har riksåklagaren (RÅ) och rikspolischefen uttalat sig för höjda straffsat­

ser beträffande grova narkotikabrott.

RÅ framhåller att straffsatsen för grovt narkotikabrott bör höjas. Be­

träffande mindre kvalificerade narkotikabrott anser R^å däremot att någon

ändring inte är påkallad. Vad angår de grova brotten är förhållandet enligt

RÅ ett annat. De nuvarande straffskalorna har visserligen bara gällt sedan

den 1 april 1968 och erfarenheterna av deras tillämpning är begränsade.

RÅ anser sig emellertid kunna skönja en utveckling som ger anledning till

en omprövning av straffskalorna. I början av den nya lagens tillämpning

tvekade domstolarna att döma ut så stränga straff som lagen ger utrymme

för men på senare tid har praxis skärpts. Langare och andra som inte är

missbrukare får nu stränga straff. Det finns enligt RÅ en tydlig tendens

hos domstolarna att hålla sig inom den övre delen av straffskalan när det

gäller dessa lagöverträdare. Flera exempel finns enligt RÅ på att domsto­

larna dömt ut fyra års fängelse och — med tillämpning av konkurrensreg­

lerna i 26 kap. 2 § brottsbalken — ännu längre straff. Detta visar enligt RÅ

att straffmaximum är för lågt. RÅ anser att om straffmaximum höjs bör

även straff minimum höjas.

Enligt rikspolischefen är internationellt verksamma importörer, tillver­

kare och försäljare inom narkotikabranschen väl medvetna om straff och

upptäcktsrisker i olika länder. Rikspolischefen framhåller att dessa per­

soner betraktar Sverige som en mycket tacksam marknad, bl. a. på grund

av att straffreaktionen är mild i jämförelse med förhållandena i många

andra länder, som berörs av den illegala narkotikatrafiken. Om man vidare

jämför med de svenska straffsatserna för grövre förmögenhetsbrott och

med dem för brott mot person, ter sig straffen för de grova narkotikabrotten

enligt rikspolischefen som lindriga. Narkotikabrotten förorsakar nämligen

ofta stort personligt lidande och betydande sociala skadeverkningar. Där­

Kungl. Ma j:ts proposition nr 13 år 1969

10

Våra strävanden att vinna stöd för en internationell kontroll över pro­

duktion och försäljning av syntetiska narkotika såsom amfetaminpreparat

och LSD fortsätter. Vid det möte som denna månad äger rum i Geneve med

FN:s narkotikakommission, där Sverige numera är representerat, är frågan

om internationell kontroll av beroendeframkallande medel som ännu inte

är underkastade sådan kontroll en huvudpunkt på dagordningen.

Under åberopande av vad jag här anfört förordar jag ändring av 3 § nar­

kotikastrafflagen samt 1 och 3 §§ lagen om straff för varusmuggling. Änd­

ringarna bör träda i kraft den 1 april 1969.

I detta sammanhang vill jag även ta upp frågan om en mindre ändring

i 63 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård. Där finns bl. a.

bestämmelser om att alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel

som påträffas hos eller ankommer till den som är intagen på allmän vård­

anstalt för alkoholmissbrukare får omhändertagas av föreståndaren för

anstalten. Bestämmelserna har även tillämpning på narkotika. Det före­

kommer emellertid att alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel

påträffas inom anstalterna utan att någon ägare till egendomen ger sig till

känna. För att undanröja varje tveksamhet om hur sådan egendom får

behandlas föreslår jag ett tillägg till 63 § andra stycket lagen om nykter­

hetsvård. Enligt tillägget skall föreståndaren för anstalten få ta hand om

alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel som påträffas inom an­

stalten utan att man vet vem de tillhör. Tillägget har utformats efter före­

bild av 82 § andra stycket lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling

i fångvårdsanstalt (jfr prop. 1963:147 sid. 13). Även denna ändring bör

träda i kraft den 1 april 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969

Hemställan

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats för­

slag till

1) lag om ändring i narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 (nr 64),

2) lag om ändring i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varu­

smuggling,

3) lag om ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bi­

laga1.

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen inhämtas enligt

87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­

rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Ko­

nungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

1 Bilagan, som är likalydande med de vid propositionen fogade förslagen, har uteslutits här.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969

Justitierådet Conradi:

När man vet hur skadligt ett frihetsstraff, och särskilt ett långvarigt så­

dant, är för den som utsätts därför, måste man i princip kräva att det skall

visas fullgoda skäl för en strafflagsändring som går ut på skärpning av en

redan förut sträng straffskala.

I fråga om de nu föreliggande förslagen kan man knappast säga, att

sådana skäl visats föreligga. Mycket talar för att längden av ett eventuellt

straff spelar en underordnad roll för de ofta förhärdade och samvetslösa

brottslingar som skärpningarna främst riktar sig mot. Den avskräckande

effekten kan därför befaras inte bli så stor. En straffskärpning nu, när den

allmänna opinionen i så hög grad och med rätta engagerats i kampen mot

narkotikamissbruket, kan tänkas tillfredsställa vissa mera primitiva rätt-

färdighetskrav och kanske kanalisera något av den indignation och avsky

som de flesta människor hyser mot narkotikahajarna. Detta är visserligen

inte alldeles betydelselöst. Men det är högeligen tveksamt, om straffskärp­

ningarna verkligen förmår underbygga vanliga människors moraliska för­

dömande av den grova narkotikabrottsligheten. — Naturligtvis kan alltid

åberopas att fängelset är det säkraste medlet att hindra en farlig förbrytare

från att begå nya brott.

Det har inte gått ett år sedan en betydande skärpning av straffskalorna

för narkotikabrott och narkotikasmuggling genomfördes. Några erfarenhe­

ter av dessa skärpningars effekt har givetvis, med hänsyn till den korta

tid som förflutit, inte kunnat redovisas. Trots detta föreslås nu — utan re­

missförfarande — en ny allvarlig skärpning av straffskalorna.

Även om alltså enligt min mening tillräckliga skäl för förslagen knappast

förebragts, kan jag å andra sidan inte hysa stort förbarmande med de brotts­

lingar som — såsom det uttrycks i remissprotokollet — för egen vinning ut­

nyttjar andras okunnighet, nyfikenhet eller beroende av narkotiska medel.

Om maximistraffet för dessa professionella narkotikabrottslingar skall vara

sex eller åtta års fängelse (det är i regel fråga om flerfaldig brottslighet)

spelar verkligen inte någon större roll. Jag vill därför inte motsätta mig

förslagen. Skulle det i något undantagsfall under straffverkställigheten visa

sig att den dömde har mycket svårt att stå ut med straffet, finns alltid den

möjligheten att villkorligt frige honom efter halva strafftiden eller att ge

honom nåd.

Men jag vill gärna göra ytterligare ett par påpekanden. Redan medicinal­

styrelsens narkomanvårdskommitté framhöll i sitt betänkande att tillämp­

ningen av en skärpt kontrollagstiftning inte får bidraga till att missbrukare

drivs till ökad brottslighet; se prop. 1968: 7 s. 81. Departementschefen

anslöt sig i nämnda proposition (s. 107 f) till detta uttalande och anförde

vidare: När det gäller valet av påföljd (för innehav) bör hänsyn tas till den

omständigheten att en person innehaft medlen för eget bruk. Frågan kompli­

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969

Utdrag av protokoll över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 17 ja­

nuari 1969.

Närvarande:

Statsministern

E^{rlander ,} ministern för utrikes ärendena

N^{ilsson ,} statsråden

S^träng, L^ange, K^ling, J^ohansson, A^spling, S^ven-E^ric N^ilsson,

G^ustafsson, G^eijer, M^yrdal, O^dhnoff.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till

1) lag om ändring i narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 (nr 64),

2) lag om ändring i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varu­

smuggling,

3) lag om ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och hemställer att Kungl.

Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att antaga förslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­

mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas pro­

position av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

ESSELTE AB. STHLM 69

914014