2

Kangl. Maj:ts proposition nr 140 år 1960

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i vägtrafikförordningen (1951:648)

Härigenom förordnas i fråga om vägtrafikförordningen (1951: 648),1

dels att 1 8 11 inom., 10 § 6 mom., 11 § 3 mom., 14 § 1 inom., 30 § 1 inom.,

38 §, 41 § 2 inom., 49 § 3 inom., 56 § 5 i

65 § 6 inom., 67 och 68 §§, 70 § 2 inom

ha nedan angivna lydelse,

dels att i förordningen skall införas

5 mom., av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

1

11 in o in. Med övergångs­

ställe avses i denna förordning

sådan genom målning eller på annat

sätt markerad del av körbana som är

avsedd att användas av gående för

att korsa körbanan. Övergångsställe

är bevakat om trafiken regleras

med trafiksignaler eller av polisman

och i annat fall obevakat.

Cykel.

7

10

6 m o m . För fordon gällande be-

siktningsinstrument eller typintyg

skall vid färd medföras och på till­

sägelse uppvisas för trafikinspektör,

bilinspektör eller polisman. Hand­

lingen skall vara i sådant skick, att

den utan svårighet kan läsas.

Har för —1------- -------------------

1 Förordningen omtryckt 1967:856.

nom., 60 § 5 mom., 61 § 1 och 5 mom.,

. samt rubriken närmast före 7 § skall

två nya moment, 7 § 3 mom. och 49 §

(.Föreslagen lydelse)

11 mom. Med övergångs­

ställe avses i denna förordning

sådan del av körbana som är avsedd

att användas av gående för att korsa

körbanan och som är markerad på

körbanan genom målning eller på

annat sätt eller utmärkt med väg­

märke. Övergångsställe är beva­

kat om trafiken regleras med tra­

fiksignaler eller av polisman och i

annat fall obevakat.

Cykel och sparkstötting.

§•

3 m om. Sparkstötting skall vara

försedd med reflexanordning, när

den framföres under mörker.

6 m o in. Vid färd med annat for­

don än traktor, motorredskap och

släpvagn som dragés av traktor eller

motorredskap skall för fordonet gäl­

lande besiktningsinstrument eller

typintyg medföras och på tillsägelse

uppvisas för trafikinspektör, bilin­

spektör eller polisman. Handlingen

skall vara i sådant skick, att den

utan svårighet kan läsas,

gälla denna.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Den, vars----------- -------------------- --------- § förmäles.

Den, som har ---------- -------- ------------ —■ — sådan körning.

38 §.

Bestämmelserna i------------------------ sådan bana.

140----------------------------------------- driv

Vid tillämpning av bestämmelser­

na i denna avdelning skall såsom

gående anses även den, som för barn­

vagn, rullstol eller lekfordon, så ock

den, som åker skidor, skridskor eller

rullskridskor.

41

2 in o in. Förare av utrycknings­

fordon äger i trängande fall påkalla

fri väg för fordonet. För sådant ända­

mål skall signal givas med särskild

larmanordning och framtill på fordo­

net föras minst en lykta med kraf­

tigt rött sken framåt. Larmanord­

ningen skall vara av typ, som god­

känts av Konungen eller den myn­

dighet Konungen därtill förordnar.

Det åligger------- ------- ---------------------

a kreatur.

Vid tillämpning av bestämmelser­

na i denna avdelning skall såsom

gående anses även den, som för barn­

vagn, rullstol, sparkstötting eller lek­

fordon, så ock den, som åker skidor,

skridskor eller rullskridskor.

^§•

2 m o in. Förare av utrycknings­

fordon äger i trängande fall påkalla

fri väg för fordonet. För sådant ända­

mål skall signal givas med särskild

larmanordning och på fordonet fö­

ras lykta med roterande eller, på mo­

torcykel, blinkande, runt om synligt

kraftigt blått sken. Larmanordning

och lykta skola vara av typ, som god­

känts av Konungen eller den myn­

dighet Konungen därtill förordnar.

— så påkallas.

49 §.

3 mom. Parkering på------------------------ är avsedd;

e) på bro eller viadukt eller i e) i vägport eller trafiktunnel;

vägport eller trafiktunnel;

f) framför ingång----------- ---------------- eller störes.

5 m o m. Om myndighets befogen­

het att göra undantag från bestäm­

melserna i 2 mom. c) stadgas i 61 §.

56

5 mom. Bestämmelserna i den­

na paragraf och med stöd därav med­

delade föreskrifter skola icke gälla

utryckningsfordon, då det användes

vid utryckning, och ej heller annat

fordon, då det användes vid eldfara

för brandväsendets räkning eller av

polis- eller tullpersonal, läkare, barn­

morska eller veterinär i brådskande

yrkesutövning.

§•

5 mom. Bestämmelserna i den­

na paragraf och med stöd därav med­

delade föreskrifter skola icke gälla

utryckningsfordon, då det användes

vid utryckning, och ej heller annat

fordon, då det användes vid eldfara

för brandväsendets räkning eller av

polis- eller tullpersonal, läkare, di­

striktssköterska, barnmorska eller

veterinär i brådskande yrkesutöv­

ning.

6

Iiungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

65 §.

6 m o m. Den, som----------- --------- med dagsböter.

Till samma------------------------------------- sjätte stycket.

Förseelse mot 10 § 6 mom., 12 §

2 mom. femte stycket, 3 mom. tredje

stycket eller 4 mom., 13 § 3 mom.

fjärde stycket eller 4 mom., 20 § 6

mom. andra stycket, jämväl såvitt

detta äger tillämpning enligt samma

mom. tredje stycket, 21 § 2 mom.

första stycket a—d), samma mo­

ment första stycket e), såvitt angår

tjänstevikt, bredd, längd, maximi-

last och största antal passagerare,

eller andra eller tredje stycket eller

med stöd av fjärde stycket meddela­

de bestämmelser eller 3 inom., 24 §

3 mom. andra stycket, jämväl såvitt

detta äger tillämpning enligt 14 § 1

mom. andra stycket, eller 24 a §

andra stycket, 27 § 4 mom. sjätte

stycket eller 5 mom. fjärde stycket,

straffes med böter, högst femhundra

kronor.

Förseelse mot 10 § 6 mom., 12 §

2 inom. femte stycket, 3 inom. tredje

stycket eller 4 mom., 13 § 3 mom.

fjärde stycket eller 4 inom., 20 § 6

mom. andra stycket, jämväl såvitt

detta äger tillämpning enligt samma

inom. tredje stycket, 21 § 2 mom.

första stycket a—d), samma mo­

ment första stycket e), utom såvitt

angår registreringsnummer, eller

andra eller tredje stycket eller med

stöd av fjärde stycket meddelade

bestämmelser eller 3 mom., 24 § 3

mom. andra stycket, jämväl såvitt

detta äger tillämpning enligt 14 § 1

mom. andra stycket, eller 24 a §

andra stycket, 27 § 4 mom. sjätte

stycket eller 5 mom. fjärde stycket,

straffes med böter, högst femhundra

kronor.

67 §.i

Med dagsböter-------------------- som passagerare.

Med böter, högst femhundra kro­

nor, straffes den, som bryter mot

40 § 1 inom., 41 § 1 mom. eller 2

mom. andra stycket, 42 § 2 eller 4

mom., 44 §, 45 § 1 mom. tredje styc­

ket eller 7 mom. andra stycket eller

46 § 1 inom. tredje stycket, mot före­

skriften om förbud mot omkörning

strax före eller på obevakat över­

gångsställe i 47 § 2 mom. eller före­

skrifterna om signalering i 47 § 3

mom. första stycket, mot 48 § 1 eller

3 inom., 48 a §, 49 § 2, 3 eller 4

inom., 50 § 3 mom., 51 § 1 inom., 52

§ 2 mom., 54 § 2 mom., 55 § 1 eller 2

mom. eller 56 § 1, 2 eller 3 mom.,

mot föreskrift meddelad med stöd av

56 § 4 mom. eller mot 57 § 2 mom.

fjärde stycket, 58 §, 59 § 1 mom.

första stycket eller 2, 3 eller 4 mom.

eller 60 § 1 mom. andra stycket eller

2 mom. tredje stycket eller 3 mom.

1 Senaste lydelse 1968:13.

Med böter, högst femhundra kro­

nor, straffes den, som bryter mot

40 § 1 inom., 41 § 1 mom. eller 2

mom. andra stycket, 42 § 2 eller 4

inom., 44 §, 45 § 1 mom. tredje styc­

ket eller 7 mom. andra stycket eller

46 § 1 inom. tredje stycket, mot fö­

reskriften om förbud mot omkör­

ning strax före eller på obevakat

övergångsställe i 47 § 2 mom. eller

föreskrifterna om signalering i 47 §

3 mom. första stycket, mot 48 § 1

eller 3 inom., 48 a §, 49 § 2, 3 eller

4 inom., 50 § 3 inom., 51 § 1 inom.,

52 § 2 inom., 54 § 2 inom., 55 § 1 el­

ler 2 mom. eller 56 § 1, 2 eller 3

mom., mot föreskrift meddelad med

stöd av 56 § 4 mom. eller mot 57 § 2

mom. fjärde stycket, 58 §, 59 § 1

mom. första stycket eller 2, 3 eller 4

mom. eller 60 § 1 mom. andra styc­

ket eller 2 mom. tredje stycket eller

8

ler av konkursbo, skola bestämmel­

serna gälla den eller dem, som äga

företräda boet.

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1969

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1970. Till utgången av år

1970 får dock lykta som anges i 41 § 2 mom. i dess äldre lydelse användas

för att påkalla fri väg för utryckningsfordon.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms

slott den 24 oktober 1969.

Närvarande:

Statsministern

P^alme,

statsråden

S^träng, L^ange, H^olmqvist, A^spling

S^ven-E^ric N^ilsson, L^undkvist, G^eijer, M^yrdal, O^dhnoff, M^oberg

B^engtss

^on, N^orling, L^öfberg, L^idbom, C^arlsson.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Norling, anmäler ef­

ter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ägar-

ansvar för överträdelser av parkering sbestämmelser, m. m. och anför.

1. Inledning

Chefen för kommunikationsdepartementet bemyndigades den 15 septem­

ber 1960 — med tillägg den 11 november 1960 och den 26 januari 1962 —

att tillkalla sakkunniga med uppgift att verkställa översyn av gällande

rättsregler om anordnande av parkeringsplatser för motorfordon m. m. De

sakkunniga1, som antog benämningen parkeringslcommittén, avgav den 25

mars 1968 betänkandet Parkering (SOU 1968: 18).

I betänkandet föreslås vittgående reformer när det gäller planering för

parkering, ansvaret för tillskapande av parkeringsutrymme och reglering

av parkeringen bl. a. på tomtmark. Ärendet överfördes utom i en viss del­

fråga den 1 juli 1969 från kommunikationsdepartementet till civildeparte­

mentet i samband med en ny fördelning av ärenden mellan departementen.

Delfrågan avser ett förslag att vissa parkeringsförseelser skall avkrimina­

liseras och straffet ersättas med skyldighet för fordonets förare att erlägga

en kontrollavgift till kommunen. För betalning av avgiften skall fordonets

ägare vara ansvarig jämte föraren.

Betänkandet har remissbehandlats. Såvitt kan anses röra kommitténs nyss

angivna delförslag har yttranden inkommit från riksåklagaren (RÅ), Göta

hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, fortifikations-

1 Ledamöter landshövdingen Thure Andersson (sedan den 29 december 1962), tillika ordföran­

de, överdirektören Gösta Hall (sedan den 26 januari 1962), tillika vice ordförande, riksdagsmän­

nen chefredaktören Torsten Andersson och direktören Helge Berglund, landstingsmannen Sven-

Olof Träff, hovrättsrådet Nils Mangård (sedan den 29 december 1962) och kommunalrådet Ha­

rald Aronsson (sedan den 22 februari 1963).

12

avkriminalisering. Vidare behandlar jag frågan om slopande av de regler

i trafikförfattningarna som anger, att det ansvar som i olika hänseenden

gäller för ägare av fordon skall bäras av förmyndaren när ägaren är omyn­

dig.

Arbetet på nya internationella överenskommelser på vägtrafiklagstift­

ningens område är nu i sitt slutskede. Sedan två nya världskonventioner, en

rörande vägtrafikregler och en om vägmärken och trafiksignaler, under­

tecknats i Wien i november 1968, pågår nu förhandlingar på det europeiska

planet för att regionalt nå en än större enhetlighet. Nordisk vägtrafikkom­

mitté driver parallellt härmed arbetet på ett slutligt förslag till gemensam

nordisk trafiklagsliftning och reviderar fortlöpande sina ställningstagan­

den med hänsyn till de överenskommelser som träffats på det vidare inter­

nationella planet.

Innan de nordiska och internationella ställningstagandena är definitiva,

bör av given anledning några mer genomgripande reformer av den svenska

vägtrafiklagstiftningen inte ske. Behandlingen av en rad framställningar på

området måste därför anstå tills vidare. Vissa aktualiserade ändringar i tra-

fikbestämmelserna är emellertid av den arten, att de antingen faller utom

ramen för vad som behandlas i det internationella arbetet eller, mot bak­

grund av de förhandlingsresultat som nåtts, med all säkerhet kan förutses

komma att överensstämma med de definitiva internationella ställningstagan­

dena. De ändringar jag funnit böra genomföras nu framgår av det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

2. Ägaransvar för parkeringsförseelser m. m.

2.1 Nuvarande ordning

2.1.1 Bestämmelser om stannande och uppställning

Bestämmelser som reglerar rätten att stanna eller ställa upp fordon åter­

finns dels i vägtrafikförordningen (1951: 648) — VTF — dels i lokala tra­

fikföreskrifter som utfärdats med stöd av VTF. Med stannande avses de

åtgärder genom vilka ett fordon bringas till stillastående. Med uppställning

betecknas stillaståendet efter det ett fordon stannats. Parkering är en form

av uppställning. Enligt 1 § 7 mom. VTF räknas inte som parkering upp­

ställning tillfälligt under kortare tid för åkandes av- eller påsligning eller

för av- eller pålastning av gods och inte heller uppställning under högst fem

minuter för annat liknande ändamål.

Enligt en allmänt hållen bestämmelse i 49 § 1 mom. VTF är det förbjudet

att stanna eller ställa upp fordon på sådan plats eller på sådant sätt att fara

uppstår för person eller egendom eller trafiken onödigtvis hindras eller störs.

Fråga om ansvar för brott mot förbudet bedöms enligt bestämmelserna i

lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott (TBL).

I 49 § 2 och 3 mom. VTF uppräknas vissa konkreta fall när stannande

14

vissa upplåtelser å allmän plats, m. in., kan kommun besluta om uttagande

av parkeringsavgifter, dvs. avgifter för rätt att under begränsad tid begagna

av kommunen för allmän parkering upplåten plats på gata, torg eller annan

allmän plats, där det finnes påkallat för trafikens ordnande. Samtidigt be­

stäms grunderna för beräkning av avgifterna. Beslutet skall för att bli bin­

dande fastställas av länsstyrelsen. Det ankommer på trafiknämnd att med­

dela de lokala trafikföreskrifter varigenom bilisterna åläggs att erlägga par-

keringsavgift. Trafiknämnden anger på vilka parkeringsplatser och längs

vilka gator avgift skall utgå och bestämmer också beloppen när beslut fat­

tats om differentierade avgifter.

Bryter någon mot lokal trafikföreskrift om uppställning eller stannande

av fordon är straffet enligt 68 § första stycket VTF böter, högst 500 kr., så­

vida inte förseelsen är av den art att TBL bör tillämpas.

2.1.2 Beivrandet av förseelser mot bestämmelserna

Straff för brott mot trafikförfattningarnas bestämmelser om stannande

och uppställning av fordon kan givetvis utdömas av allmän domstol efter

åtal. En enklare handläggningsform är strafföreläggande, varigenom åklaga­

ren i stället för att väcka åtal förelägger den misstänkte det straff han an­

ser brottet förskylla. Under senare tid har införts möjligheter till ytterligare

förenkling av förfarandet genom systemen med parkeringsbot och ord­

ningsbot.

Parkeringsbotsförfarandet regleras i lagen (1960: 683) om parkeringsbot

och parkeringsbotskungörelsen (1968: 200). Förfarandet kan inte tillämpas

annat än i fråga om motorfordon och bara på förseelser mot 49 § 2 mom.

första stycket c—f och 49 § 3 mom. VTF samt mot föreskrift som avses i 61 §

1 mom. b VTF. Sedan den 1 juli 1968 kan förfarandet användas i samtliga

polisdistrikt. Det innebär att, när förseelse av angivet slag begåtts, polisman

eller trafikövervakare som avses i lagen (1964:321) om kommunal trafik­

övervakning kan lämna till föraren eller fästa på fordonet en anmaning att

betala parkeringsbot inom viss tid. Botens belopp fastställs inom vissa i la­

gen angivna gränser —- lägst 10 och högst 100 kr. •— av RÅ. Enligt RÅ:s be­

slut (1968: 397) om parkeringsbot utgår parkeringsbot i Stockholms polisdi­

strikt med 50 kr. och i övriga polisdistrikt med 35 kr. Boten betalas till

rikspolisstyrelsen och tillfaller staten. Under den tid som angetts i an-

maningen får inte åtal ske. Inte heller får strafföreläggande eller föreläg­

gande av ordningsbot utfärdas. Betalas parkeringsboten inom tiden vidtas

inga andra åtgärder i ärendet. Detsamma gäller om betalningen skett senare

men innan stämning eller stämningsansökan eller föreläggande som nyss

nämnts har utfärdats. I fråga om sådant föreläggande kan dessutom den som

utfärdat det förklara, att betalningen av parkeringsbot skall gälla, och åter­

kalla föreläggandet. Har betalning av parkeringsbot skett med giltig verkan,

företas ingen utredning om vem som begått förseelsen utan den skyldige

Kungl. May.ts proposition nr 140 år 1969

16

rig i stället för ägaren. För överskridande av gällande föreskrifter om axel­

tryck, bruttovikt och maximilast är också ägaren ansvarig i den mån han

inte kan visa att han iakttagit vad som ankommit på honom för att före­

komma förseelsen. Även här gäller parallellt ett ansvar för föraren, om den­

ne känt till eller bort känna till hindret för fordonets brukande. Bestämmel­

serna härom finns i 67 § tredje stycket och 68 § andra stycket VTF.

I 65 § 4—6 mom. VTF straffbeläggs vissa föreskrifter om skyldighet

för fordonsägare att söka registrering, göra anmälan om förvärv av fordon

etc. I dessa fall är ägaransvaret strikt.

I 70 § VTF ges föreskrifter om vem som skall bära ägaransvaret för for­

don i vissa fall såsom när det ägs av staten eller kommun eller juridisk

person. Står ägaren under förmyndare eller annan laga målsman skall en­

ligt 70 § 2 mom. ansvarsbestämmelserna som rör ägare i stället tillämpas på

förmyndaren eller målsmannen.

I fråga om moped gäller bestämmelserna i förordningen (1960: 134) om

mopeder. Brukas moped på väg, trots att den inte är utrustad på föreskri­

vet sätt eller i strid mot vissa bestämmelser om besiktning, straffas enligt

11 § första stycket mopedförordningen ägaren. Bestämmelserna i 65 § 1

och 3 mom. samt 70 § VTF om befrielse i vissa fall från ansvar för for-

donsägaren och om ansvar för annan än ägaren gäller också här. Förs mo­

ped av barn som inte fyllt femton år, straffas enligt 11 § tredje stycket

mopedförordningen vårdnadshavaren eller, om förseelsen begåtts av barnet

i anställning, arbetsgivaren med dagsböter, om han inte gjort vad som an­

kommit på honom för att förekomma förseelsen. Samma straff är föreskri­

vet för den som annars tillåter barn under femton år att föra moped.

Också förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik

m. m. (YTF) innehåller i 34 § vissa ansvarsbestämmelser som gäller for-

donsägaren. Enligt 37 § 2 mom. YTF bärs ägaransvaret, när det gäller for­

don som tillhör omyndig, av förmyndare eller annan laga målsman.

Slutligen bör nämnas bestämmelserna i 1 § 8 mom. VTF om ansvar för

innehavaren i stället för ägaren när det är fråga om avbetalningsköp.

2.2 Parkeringskommittén

Kommittén erinrar om att frågan om ägaransvar för parkeringsförseel-

ser behandlats i den utredning som låg till grund för 1960 års lagstiftning

om parkeringsbot. Med hänvisning till att tendensen i svensk rätt torde vara

att så mycket som möjligt begränsa regler om ägar- och husbondeansvar

och att därför reglerna om ägaransvar i VTF inte bör utvidgas utan tungt

vägande skäl, avvisade utredningsmannen tanken på ägaransvar för fel­

parkering. Frågan togs heller inte upp i propositionen (1960: 175) med för­

slag till lag om parkeringsbot.

Kommittén anser det för sin del vara en brist, att man när parkerings­

bot inte betalas måste utreda vem som var förare, och menar att med ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

18

undantagslöst för det slag av fordon och under den tid förbudet gäller. En

kommunal parkeringsavgift, kallad kontrollavgift, föreslås däremot beträf­

fande överträdelser av tidsbegränsning och av regler för avgiftsbeläggning.

Genom avgiftsbeläggning motverkas onödigt parkerande under medgiven tid

och underlättas kontroll av att tidsbegränsningen iakttas. Kommittén anser

det därför rimligt att vid tidsbegränsad parkering kunna utkräva en relativt

hög avgift för begagnande av platsen under längre tid än den som är med­

given och för vilken man i förekommande fall betalt.

Ansvar för fordonsägaren utgör enligt kommitténs uppfattning en nöd­

vändig del av avkriminaliseringssystemet. Även om ett straffrättsligt ansvar

avvisas, är det inte oskäligt att ägaren åläggs ett ökat ansvar för betalningen

av den civilrättsliga kontrollavgiften. Detta ansvar blir direkt jämförligt med

det som ägaren kan få bära enligt lagen (1967: 420) om flyttning av fordon

i vissa fall. Berättigade invändningar kan enligt kommitténs mening inte re­

sas mot ett dylikt ansvar för den faktiske ägaren. För att man på ett snabbt

och någorlunda enkelt sätt skall kunna nå någon som är skyldig att betala

kontrollavgiften anser kommittén betalningsskyldighet böra åvila också den

som är registrerad som ägare till det felaktigt uppställda fordonet. Konse­

kvensen att därmed två personer vid sidan av varandra blir ansvariga om

den faktiske ägaren inte är antecknad i bilregistret bör accepteras. Den

förre ägaren får ett intresse av att äganderättsövergången blir registrerad,

vilket blir ett incitament till en förbättrad bilregistrering. Ägaransvar skall

dock inte föreligga för fordon som frånhänts ägaren genom brott.

Systemet med kontrollavgift skall administreras av kommunen. Avgiftens

storlek skall beslutas av kommunens fullmäktige. Beslutet skall underställas

länsstyrelsen för fastställelse.

Det nya systemet skall inordnas vid sidan av parkeringsbotssystemet så

att alla former av parkering liksom nu övervakas av samma personal. An-

maning att betala kontrollavgift skall därför kunna utfärdas av såväl polis­

man som kommunal trafikövervakare.

För utkrävande av kontrollavgift avses de handläggningsrutiner för data­

behandling som utprovats för parkeringsbot i stor utsträckning komma till

användning. Påföljd för utebliven betalning föreslås ej. Kommunen skall

kräva ut avgiften på civilprocessuellt sätt, dvs. vanligen genom betalnings­

föreläggande. De extra kostnader — ränta, rättegångskostnad, exekutions-

kostnad — som kommunen får för att kräva ut ej erlagd avgift bör i vanlig

ordning ersättas av den som ålagts utge avgiften. Vetskapen om att den för

avgiften betalningsskyldige riskerar att, om han inte betalar, få utge belopp

som torde komma att väsentligt överstiga avgiften bör antas vara ett till­

räckligt verksamt påtryckningsmedel för att förmå honom att frivilligt er­

lägga denna. Vad särskilt beträffar bilägaren bör i samma riktning verka

medvetandet om att han till följd av sitt formella ansvar i praktiken torde

ha ringa möjlighet att i händelse av rättegång undgå en förpliktande dom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1969

20

Styrelsen har också ingett en uppställning som visar, att frekvensen av

betalda anmaningar om parkeringsbot avtagit fortlöpande och i stegrad

takt under senare tid i praktiskt taget samtliga polisdistrikt. Uppställning­

en torde få biläggas protokollet som bilaga. I Stockholm utfärdas nu per

kvartal mellan 70 000 och 80 000 anmaningar varav enligt senaste uppgifter

bara hälften betalas. Övriga ärenden måste föranleda utredning. Enligt

gatukontoret i Stockholm motsvarade under första hälften av år 1968 de

ärenden som efter utredning måste avskrivas — huvudsakligen därför att

föraren inte kunnat spåras — den arbetsinsats som utfördes av 34 av Stock­

holms 170 trafikvakter.

Problemet är inte begränsat till Stockholm. Polismästaren i Örebro an­

för exempelvis, att ärenden där fordonsägaren förnekar kännedom om

vem som uppställt fordonet förekommer nästan dagligen. Det är vanligt att

ägaren förklarar, att han inte säkert vet om han själv eller hustrun ställt

upp bilen. När hustrun vid förhör säger detsamma finns ingen annan möj­

lighet än att avskriva ärendet.

I många yttranden motsätter man sig den begränsning till vissa förseel­

ser som kommittén föreslagit och anser, att man bör gå längre i fråga om

ägaransv arets omfattning. Stadskollegiet i Stockholm föror­

dar ett ägaransvar för alla uppställningar i strid mot lokala trafikföreskrif­

ter. Svenska kommunaltekniska föreningen är av samma uppfattning och

menar att annars det paradoxala förhållandet inträffar, att trafikanterna

kommer att uppleva förseelserna med ägaransvar som allvarligare än and­

ra överträdelser, trots att förhållandet faktiskt är det motsatta. Liknande

argument förekommer i andra yttranden. Bland andra RÅ och rikspolis­

styrelsen vill gå ännu längre och anser ägaransvar motiverat i fråga om

alla parkeringsförseelser.

Förslaget om en a v kriminalisering med kontrollav­

gift i stället för straff tillstyrks eller accepteras med vissa modifikatio­

ner i ett stort antal yttranden. Hovrätten över Skåne och Blekinge finner

förslaget synnerligen välmotiverat och Göta hovrätt har ingen erinran mot

att det genomförs. LO betecknar avkriminaliseringen som ett framsteg.

Från gatukontoret i Göteborg och i andra yttranden från kommunala or­

gan framhålls det som särskilt värdefullt att förslaget ger kommunerna

ökade intäkter av parkeringsövervakningen.

Av de remissinstanser som förordar ägaransvar i större omfattning ut­

talar sig bland andra Svenska kommunförbundet och stadskollegiet i Stock­

holm för en avkriminalisering av hela det område som regleras av lokala

parkeringsföreskrifter. Andra, bland dem RÅ, förutsätter att ägaransvar

för straffbelagda förseelser skall genomföras parallellt med kommitténs

förslag. Rikspolisstyrelsen, liksom polismästaren i Stockholm och flera

andra av de myndigheter som hörts av remissinstanserna, tar däremot be­

stämt avstånd från kommitténs förslag om avkriminalisering och anser ett

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1969

22

polisstyrelsen påpekar att om vissa överträdelser avkriminaliseras, parke­

ringen i dessa fall blir grundad på ett rent civilrättsligt avtalsförhållande.

Det kan då inte rimligen anses vara en polisens uppgift att företräda

den ena parten i avtalsförhållandet och tillvarata dennes intressen.

I fråga om utformningen av ett ägaransvar, oavsett om det

blir civil- eller straffrättsligt, har många olika uppfattningar kommit till

uttryck i yttrandena. I det övervägande antalet framförs ingen invändning

mot ett oinskränkt ägaransvar parallellt med ansvaret för föraren. Riks­

polisstyrelsen förordar ett »strikt» straffansvar för ägaren. Överåklagaren

i Stockholm anser att ansvaret bör begränsas till de fall ägaren ej kan visa

vem som förde fordonet vid anmärkningstillfället. Länsåklagaren i Öster­

götlands län ifrågasätter ett ansvar motsvarande det som gäller i fråga om

bristfälligheter på fordon. 1 flera yttranden riktas kritik mot förslaget om

ansvar för registrerad ägare. Några myndigheter anser som länsstyrelsen

i Kopparbergs län, att endast den faktiske ägaren bör komma i fråga.

Andra, såsom överåklagaren i Stockholm och länsåklagaren i Norrbottens

län, föreslår att den registrerade ägaren skall gå fri under förutsättning att

han visar att han överlåtit fordonet. Näringslivets trafikdelegation och

Motorbranschens riksförbund anför, att tidpunkten för ingivande av över­

låtelseanmälan bör vara avgörande i ansvarsfrågan.

2.4 Riksdagens skrivelse om förmyndaransvaret

I en vid 1966 års riksdag väckt motion, nr II: 31, hemställdes »att riks­

dagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om sådan ändring av väg­

trafikförordningens förmyndaransvar att nuvarande bestämmelser uppmju­

kas». Motionen behandlades av tredje lagutskottet, som inhämtade yttrande

i ärendet från RÅ, hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen,

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare och

Sveriges advokatsamfund.

I utskottets utlåtande (3LU 1966: 31), vartill hänvisas, lämnas bl. a. en ut­

förlig redogörelse för frågans tidigare behandling och för innehållet i re­

missyttrandena. Utskottet ansåg en ändring av nuvarande regler om för-

myndaransvar i VTF påkallad och uttalade, att det torde få ankomma på

Kungl. Maj :t att föranstalta om en översyn i lämpligt sammanhang av be­

rörda frågor och att på grundval därav framlägga förslag till ändrade be­

stämmelser. Vid denna översyn borde enligt utskottet övervägas bl. a. frågan

om ett eventuellt bibehållande av förmyndaransvaret för det allra yngsta

förarklientelet. Riksdagen beslöt att ge Kungl. Maj :t till känna vad utskottet

anfört i anledning av motionen (rskr 1966: 151).

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1969

24

ningsbestämmelser, bör vara försedd med tänd lykta eller reflexanordningar

eller också bära klädesplagg, som vid belysning avtecknar sig skarpt mot

omgivningen. I fråga om trafik med sparkstötting gäller de i 44—53 §§ YTF

givna reglerna för fordon i allmänhet. Av 44 § följer att sparkstöttingsfö-

rare inte får använda gångbana eller cykelbana. Enligt 45 § 1 mom. bör for­

donet, när det lämpligen kan ske, föras på högra delen av vägen. Är sikten

oklar eller skymd, är färd på höger sida obligatorisk, om vägen inte är en­

kelriktad.

Den som för barnvagn, rullstol eller lekfordon och den som åker skidor,

skridskor eller rullskridskor är däremot enligt 38 § VTF underkastad trafik­

reglerna för gående. Det betyder att 60 § VTF är tillämplig. Där ges före­

skrifter bl. a. om skyldighet att använda gångbana eller cykelbana och att,

om det inte finns sådan bana, färdas på vänstra yttersta delen av vägen.

För skidåkare gäller en särskild föreskrift att, där det lämpligen kan ske,

1 stället för gångbana använda körbanans yttersta del. Paragrafen innehåller

också en rekommendation för gående, motsvarande den nyss angivna i 51 §

2 mom. VTF.

Statens trafiksäkerhetsråd utförde åren 1960—1961 på Kungl. Maj :ts upp­

drag en utredning för att utröna vilka åtgärder som kunde vara ägnade att

minska risken för olycksfall vid förande av sparkstötting. Utredningsresul­

tatet överlämnades genom skrivelse den 1 juni 1961. Trafiksäkerhetsrådet

ansåg någon ändring av trafikreglerna för sparkstöttingar inte böra ske. Där­

emot förordades en föreskxåft om reflexanordningar. Skrivelsen remissbe-

handlades. En redogörelse för utredningen och remissvaren finns i 3LU

1963: 7, vartill hänvisas. Utlåtandet föranleddes av motioner, som syftade

till att sparkstötting dels skall föras på motsatt sida av vägen i förhållan­

de till fordon i allmänhet, dels under mörker skall vara försedd med lykta

eller reflexanordning. Utskottet förutsatte, att ställning till dessa frågor

skulle tas vid Kungl. Maj ds slutliga prövning av trafiksäkerhetsrådets

undersökning. Motionerna föranledde inte någon riksdagens åtgärd.

Frågan har emellertid därefter vilat i avvaktan på förslag från Nordisk

vägtrafikkommitté till en gemensam nordisk trafiklagstiftning. I det betän­

kande (Nordisk udredningsserie 1966: 2) som kommittén lade fram i maj

1966 föreslogs (2 § 3 mom.) att vid tillämpning av trafikreglerna som

gående skall anses bl. a. den som för sparkstötting. Sparkstöttingsförare skall

enligt förslaget dock inte få använda gångbana, annat än om annan del av

vägen inte är framkomlig, och skall företrädesvis använda vägens högra sida

(26 § 1 mom.). Vid den fortsatta översyn av förslaget som pågår inom kom­

mittén har beaktats den remisskritik som riktats mot bestämmelserna i den­

na del. Enligt upplysning från kommitténs svenska ledamöter har beslutats

den ändringen i det tidigare förslaget, att sparkstöttingsförare, liksom gåen­

de, som färdas på körbana, i princip skall använda den yttersta vänstra de­

len i färdriktningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr IhO år 1969

26

Enligt 14 § 1 inom. VTF gäller som huvudregel, att besiktningsinstrument

skall utfärdas, om fordon vid registreringsbesiktning befinns vara i före­

skrivet skick. I fråga om fordon som inte är upptaget i bilregister eller bil-

reservregister och som inte heller har upptagits i typintyg gäller som ytter­

ligare villkor för utfärdande av besiktningsinstrument att det föreligger ut­

redning antingen om att fordonet tillverkats här i riket och därefter inte

utförts eller om att det efter vederbörlig införsel har förtullats för att bru­

kas stadigvarande här.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 27 februari 1969 har trafiksäkerhetsver-

ket framhållit, att fordon, som tillfallit staten eller kommun enligt de nyss

återgivna bestämmelserna i lagen om flyttning av fordon i vissa fall, kan

ha berövats alla identifieringsdetaljer. Vid registreringsbesiktning kan då

inte styrkas, att fordonet är upptaget i bilregister eller bilreservregister eller

att det upptagits i typintyg. Utredning som under sådana förhållanden

krävs enligt 14 § 1 mom. första stycket VTF kan inte heller förebringas.

Trafiksäkerhetsverket åberopar en skrivelse i frågan från AB Svensk Bil­

provning. Av den framgår att i ett par fall, där vederbörande myndighet

försålt fordon av det slag som nämnts, den nye ägaren inte kunnat erhålla

besiktningsinstrument. Enligt uppgift som bilprovningsbolaget erhållit har

därefter försäljning av sådana fordon tills vidare upphört.

Trafiksäkerhetsverket hemställer, att Kungl. Maj :t med stöd av 77 §

VTF föreskriver, att den omständigheten att utredning enligt 14 § 1 mom.

första stycket VTF inte kan företes inte skall utgöra hinder för besiktnings­

man att utfärda besiktningsinstrument för fordon, under förutsättning att

den förrättningssökande genom intyg av statlig eller kommunal myndighet

som sålt fordonet kan styrka, att det omhändertagits enligt bestämmelserna

i lagen om flyttning av fordon i vissa fall och att det vid försäljningen sak­

nade identifieringsdetaljer.

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1969

3.4 Exportvagn

Enligt 11 § 1 mom. VTF gäller som villkor för att motorfordon skall få

brukas här i riket att det är registrerat och försett med registreringsskylt.

Från denna huvudregel finns vissa undantag. Ett av dessa gäller de s. k. ex­

portvagnarna. Enligt 11 § 3 mom. VTF kan Kungl. Maj:t utan hinder av

1 mom. meddela bestämmelser om rätt att tillfälligt bruka personbil som

förvärvas här i riket av utomlands bosatt person. Bestämmelsen trädde

i kraft den 1 januari 1964. Samtidigt genomfördes en ändring i 18 § förord­

ningen (1922:260) om automobilskatt, varigenom Kungl. Maj :t erhöll be­

fogenhet att bestämma om och i vad mån skatt skall utgå för motorfordon

som förvärvats i Sverige av utomlands bosatt person för att tillfälligt bru­

kas här. Som närmare framgår av prop. 1963: 196, vartill hänvisas, var av­

sikten med de nya bestämmelserna att en utomlands bosatt person, som i

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

3.5 övningskörning inom körgård

Person, som inte innehar körkort, får enligt 30 § 1 inom. första stycket

VTF föra motorfordon vid övningskörning under förutsättning, bl. a., att

körningen sker under uppsikt av person, som fyllt 21 år och sedan minst

tre år innehar körkort för fordon av det slag körningen avser samt har vana

och skicklighet i fråga om körning med sådant fordon. Såvitt avser körning

med bil gäller som särskilt villkor, att den som utövar uppsikt över kör­

ningen följer med i bilen vid den körandes sida. Den som har uppsikt över

övningskörningen anses som förare vid sådan körning.

Uppsikt över övningskörning i trafikskola får enligt 36 § 2 mom. tredje

stycket VTF inte utövas av annan än den som blivit godkänd av trafiksä-

kerhetsverket som föreståndare, lärare eller instruktör.

Från bestämmelserna i 28—37 §§ VTF undantas i 77 § VTF bl. a. motor­

fordon som används uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller

inhägnat tävlingsområde eller annat dylikt inhägnat område. Med sådant

fordon kan alltså ske övningskörning utan att bestämmelserna om uppsikt

etc. i 30 § VTF behöver följas. Bestämmelsen torde inte ha någon större

praktisk betydelse vid förarutbildning, eftersom bil som används vid öv­

ningskörning inom inhägnad körgård i regel används också utanför om­

rådet.

Under senare år har i ett tiotal fall trafikskola ansökt om tillstånd att utan

hinder av 30 § 1 mom. VTF låta elev övningsköra bil ensam, då övnings­

körningen äger rum inom körgård. Samtliga ansökningar har bifallits.

I sitt den 26 maj 1965 överlämnade betänkande Körkortet och trafikut­

bildningen (SOU 1965:42) uttalade bilförarutredningen, när det gällde fö-

rarutbildningens framtida innehåll, att den grundläggande körutbildningen

enbart skall avse att lära in fordonets manövrering och inte syftar till att öva

tillämpning av trafikregler. Utbildningen borde därför bedrivas inom ett

område fritt från annan trafik, t. ex. trafikgård. Utredningen tog i sitt för­

slag till ändrad lydelse av 30 § VTF upp en bestämmelse av innebörd, att

när övningskörning sker inom inhägnat område, som godkänts för ändamå­

let av tillsynsmyndigheten, kravet på att den som utövar uppsikt över kör­

ningen skall medfölja i bilen vid den körandes sida inte skall gälla.

Utredningens förslag i olika hänseenden redovisades jämte innehållet i re­

missyttrandena över betänkandet i prop. 1967: 55. I fråga om förarutbild-

ningens innehåll anslöt sig departementschefen i huvudsak till de synpunk­

ter bilförarutredningen lagt fram. Propositionen innehöll inte något författ-

ningsförslag och det förutsattes, att den exakta tidpunkten för körkortsre-

formen skulle fastställas först sedan vissa frågor som skulle komma att

behandlas av körkortsutredningen klarlagts. När denna utredning slutförts

och beretts på sedvanligt sätt borde riksdagen föreläggas förslag till författ­

ningsändringar som föranleddes därav och av de principiella ställningsta­

29

gandena i fråga om förarutbildningen. Departementschefens uttalanden i

fråga om förarutbildningen lämnades utan erinran av tredje lagutskottet

(3LU 1967: 31) och riksdagen åberopade vad utskottet anfört (rskr 1967 -

209).

Depaitementsutredningen har i sin promemoria, nr 70, angående beslu­

tanderätten i ärenden om dispens i vissa fall från gällande föreskrifter om

övningskörning med bil tillstyrkt bilförarutredningens nyss återgivna för­

slag till ändring i 30 § VTF.

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1960

3.6 Ljus på utryckningsfordon

Enligt 1 § 4 mom. VTF förstås i förordningen med utryckningsfordon am­

bulansbil samt motorfordon, som är avsett att användas av brandväsendet

vid eldfara, av brandkår eller spårvägs- eller järnvägsföretag för att bereda

hjälp vid eller förhindra olycksfall eller för att undanröja trafikhinder eller

av polis eller tullpersonal i brådskande tjänsteutövning. Kungl. Maj :t har

vid olika tillfällen med stöd av 1 § 5 mom. VTF beslutat att också andra

fordon skall hänföras till kategorin utryckningsfordon. Det gäller gas-, el-

och vattenverks katastroftordon. Vidare har Kungl. Maj :t bemyndigat vissa

länsstyrelser att på ansökan av namngivna företag bestämma, att vad som

finns föreskrivet i VTF om utryckningsfordon och förare av sådant fordon

tills vidare skall gälla bil jämte förare, som ställs till förfogande för beford­

ran av jourhavande läkare i brådskande tjänsteutövning inom i Kungl.

Maj :ts beslut angivna områden.

Förare av utryckningsfordon är i väsentliga avseenden undantagna från

skyldighet att följa trafikreglerna. Särbestämmelserna finns i 40 § 1 inom.,

41 § 1 och 2 inom., 48 § 4 inom., 50 § 2 och 3 inom., 56 § 5 mom. och 61 §

5 inom. VTF. Enligt 41 § 2 inom. får föraren i trängande fall påkalla fri väg

för fordonet. För det ändamålet skall signal ges med särskild larmanord­

ning och framtill på fordonet föras minst en lykta med kraftigt rött sken

framåt. Att fri väg påkallas är en förutsättning för att föraren skall vara

fritagen från bestämmelserna i 41 § 1 mom. om skyldighet att lämna före­

träde för processioner och i 48 § om skyldighet att lämna företräde och i

vissa tal! stanna vid korsande möte. För tillämpning av övriga nyss angivna

särbestämmelser krävs däremot inte att fri väg påkallas.

Förare av polisfordon och fordon som förs under ledning av polisfordon

har enligt kungörelsen (1966:482) med särskilda bestämmelser om trafik

i samband med statsbesök i huvudsak samma rätt att underlåta att följa be­

stämmelserna i VTF när det är påkallat i samband med besök av statschef

eller medlem av främmande makts regering eller annan utländsk person i

liknande ställning. I vissa fall krävs därvid ljussignal som anges i 41 § 2

mom. VTF, i andra fordras både ljus- och ljudsignal av de slag som skall

användas av utryckningsfordon när fri väg påkallas.

30

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i särskilda föreskrifter om ljusan­

ordningen uttalat, att lyktan skall visa fast sken, men har medgivit att som

komplement får finnas lykta med rött roterande sken.

Den underkommitté för vägtransporter som ingår i inlandstransportkom-

mittén inom ECE har meddelat två rekommendationer av intresse i detta

sammanhang. (Rekommendationerna har intagits som punkt A 14 och B 11

i dokumentet W/TRANS/SC1 /238/Rev. 3, dagtecknat den 6 mars 1967.) I

den första rekommenderas regeringarna dels att i nationell lagstiftning före­

skriva att ljussignal på utryckningsfordon skall ges med roterande eller

blinkande sken, dels att inte föreskriva röd färg för detta sken utan företrä­

desvis bestämma att färgen skall vara blå. Det uttalas i rekommendationen

att, om regeringarna skulle finna det omöjligt att upphöra med använd­

ningen av lykta med rött sken på brandfordon, de i vart fall bör begränsa

användningen till dessa fordon. Enligt den andra rekommendationen bör re­

geringarna tillåta användning av rött blinkande sken som signal på väg,

förutom vid plankorsning med järnväg, endast för att förbjuda passage eller

tillträde när lågt flygande plan korsar väg eller vid färjeläge, rörlig bro eller

utfart för brandfordon.

Mot bakgrund av den nyss återgivna rekommendationen A 14 hemställde

rikspolisstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 23 augusti 1967 om över­

gång till blått ljus på utryckningsfordon. Framställningen avser inte endast

det s. k. utryckningsljuset utan också det varningsljus som ges för att varna

övriga trafikanter i samband med inträffad olycka o. d. och som f. n. visas

med gul, roterande lykta. Med hänsyn till att polisväsendets fordon bör

kunna skiljas från andra fordon anser styrelsen att det blå ljuset bör för­

behållas polisväsendet. Utryckningsljuset bör vara roterande utom för mo­

torcyklar, vilka i stället bör ha blinkande ljus. För att en successiv övergång

till blått ljus skall kunna ske föreslår styrelsen en övergångsperiod av ett år.

Statens vägverk har i remissyttrande över framställningen förordat att

blått, roterande eller blinkande ljus skall användas på utryckningsfordon

men finner inte bärande skäl för att den blå färgen skall reserveras för po­

lisens fordon.

I de internationella ställningstaganden som redovisats sist i avsnitt 1 har

frågan om hur de särskilda lyktorna på utryckningsfordon skall vara be­

skaffade inte lösts. Med hänsyn till de länder, där lykta med rött sken är

föreskriven, har i 1968 års konvention om vägtrafik (Art. 32, paragraf 5)

det roterande eller blinkande ljuset på vissa utryckningsfordon undan­

tagit s när det i övrigt föreskrivits, att rött ljus framåt på fordon inte får

förekomma. I annex 5 (paragraf 42) till konventionen har bl. a. utryck­

ningsfordon undantagits från ett förbud mot blinkande ljus på fordon an­

nat än i fråga om körriktningsvisare. I konventionen om vägmärken och

signaler har principen upprätthållits att rött ljus som används i trafikregle-

rande syfte alltid betyder att fordon inte får passera stopplinje eller, om

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1969

31

stopplinje inte finns, inte får passera signalen. Användningen av blinkande

rött ljus har begränsats i enlighet med den förut återgivna rekommenda­

tionen från underkommittén för vägtransporter inom ECE.

Kungl. Automobil Klubben har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 decem­

ber 1968 med hänvisning till det långt framskridna arbetet på internatio­

nella enhetliga regler hemställt att bestämmelser snarast meddelas om att

ljus, som används för att utmärka utryckningsfordon, skall vara av blå

färg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

3.7 Undantag för vissa fordon från hastighetsbestämmelser m. m.

I 56 § 5 mom. och 61 § 5 mom. VTF anges vissa transporter som är un­

dantagna från de bestämmelser om färdhastighet som gäller enligt 56 §

1—3 mom., som meddelats med stöd av 56 § 4 mom. eller som har bestämts

genom lokal trafikföreskrift i enlighet med 61 § 1 mom. VTF. Undantagen

avser utryckningsfordon, när det används vid utryckning, samt annat for­

don, när det används vid eldfara för brandväsendets räkning eller av

polis- eller tullpersonal, läkare, barnmorska eller veterinär i brådskande

yrkesutövning.

Enligt 61 § 5 mom. VTF får väg befaras av polis- eller tullpersonal i

tjänsteutövning ävensom av läkare, barnmorska eller veterinär i och för

yrkesutövning, för sjuk persons forslande till läkare eller sjukvårdsanstalt

samt i andra därmed jämförliga trängande fall, utan hinder av att lokal

trafikföreskrift om förbud eller inskränkande föreskrifter när det gäller

att trafikera vägen hav meddelats.

Svenska landstingsförbundet har i skrivelse till Kungl. Maj:l den 26 sep­

tember 1967 hemställt, att sjuksköterska skall likställas med barnmorska i

de hänseenden som anges i 61 § 5 mom. VTF. Distriktssköterskan repre­

senterar för patienten ofta den sjukvårdskunniga person som snabbt kan

komma till hjälp och tillkallas också vid hastigt påkomna förlossningar.

Antalet distriktsbarnmorskor kommer att minska och förlossningarna cen­

traliseras till större sjukhus, vilket i högre grad än tidigare påkallar di­

striktssköterskans medverkan. Undantagsbestämmelserna bör omfatta ock-

sa sjuksköterska i sluten vård för de fall inkallande till tjänstgöring sker

med särskilt kort varsel exempelvis vid katastrofer av olika slag eller i andra

extraordinära situationer.

Över framställningen har efter remiss yttranden avgetts av rikspolissty­

relsen, socialstyrelsen och statens trafiksäkerhetsverk. Socialstyrelsen till­

styrker framställningen, medan rikspolisstyrelsen och trafiksäkerhetsver-

ket betonar vikten av en restriktiv bedömning i frågan och förordar bi­

fall till framställningen bara såvitt gäller distriktssköterska. Trafiksäker-

hetsverket tillägger, att verket inte motsätter sig motsvarande ändring i

56 § 5 mom. VTF.

32

3.8 Parkering i T-korsningar m. m.

I avsnitt 2.1.1 har redogjorts för bestämmelserna i VTF om stannande

och uppställning av fordon.

Stockholms stads gatukontor har i skrivelse till kommunikationsdepar­

tementet den 28 augusti 1969 framhållit vissa praktiska svårigheter med

anledning av förbuden mot stannande och uppställning vid vägkorsning i

49 § 2 mom. c och mot parkering på bro eller viadukt eller i vägport eller

trafiktunnel i 49 § 3 mom. e YTF. Vad särskilt gäller s. k. T-korsning

menar gatukontoret att korsningens utformning i fråga om vägbredd och

trafikföring kan vara sådan att stannande och uppställning kan tillåtas

utan att vare sig trafiksäkerhet eller framkomlighet eftersätts. När det

gäller förbudet i 49 § 3 mom. e kan tveksamhet uppstå rörande omfånget

av begreppen bro och viadukt med hänsyn till nutida konstruktioner vid

väg- och gatubyggande. Gatukontoret anser, att innebörden av dessa be­

grepp bör fastställas i VTF och att trafiknämnd bör kunna dispensera från

båda slagen av förbud.

Trafiksäkerhetsverket har i remissyttrande över framställningen till­

styrkt, att trafiknämnd ges möjlighet att meddela undantag när det gäller

T-korsningar från förbudet i 49 § 2 mom. c VTF. För att nå största möj­

liga enhetlighet i tillämpningen av en sådan undantagsbestämmelse anser

verket det nödvändigt att närmare föreskrifter och anvisningar meddelas

.och anför att det torde få ankomma på verket att meddela dessa.

När det gäller förbudet i 49 § 3 mom. e VTF, såvitt gäller parkering på

bro eller viadukt, menar trafiksäkerhetsverket att det inte är praktiskt

möjligt att entydigt definiera begreppen. Verket anser det inte längre före­

ligga några bärande skäl för att upprätthålla ett generellt parkeringsförbud

i dessa fall. Behovet av förbud att parkera på bro eller viadukt bör bedömas

från fall till fall. När förbud är nödvändigt, kan det meddelas genom lokal

trafikföreskrift.

Art. 23 i den nya internationella konventionen om vägtrafik innehåller

en rad förbud mot stannande och uppställning av fordon. Intet av dessa

hänför sig till bro eller viadukt. Genom nationell lagstiftning kan stannan­

de och uppställning av fordon förbjudas även i andra fall än dem som

angetts i Art. 23. I de pågående överläggningarna inom ECB har det inte

satts i fråga att införa något för bro eller viadukt speciellt förbud. Nordisk

vägtrafikkommitté har heller inte föreslagit något sådant förbud i sitt be­

tänkande med förslag till enhetliga nordiska vägtrafikregler.

3.9 Medicinska hinder för trafikkort

Enligt 27 § 1 mom. YTF är en förutsättning för att man skall få tjänst­

göra som förare av bil i yrkesmässig trafik att man innehar trafikkort. Om

prov för trafikkort ges bestämmelser i 27 § 2 mom. YTF. Provet skall ske

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1969

33

inför trafikinspektör eller bilinspektör. Vid anmälan till prov skall sökan­

den förete, förutom körkort gällande för bil, bl. a. intyg av läkare. Intyget

skall innehålla redovisning av sökandens hälsotillstånd samt utlåtande, i

vad mån sökanden lider av sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan nedsätt­

ning av syn- eller hörselförmågan, som väsentligen minskar hans lämplig­

het att tjänstgöra i yrkesmässig trafik som förare av sådan bil det är fråga

om. Närmare föreskrifter om läkarintygen finns i kungörelsen (1951: 787)

angående läkarintyg för erhållande av trafikkort.

Ansökan om trafikkort görs enligt 27 § 3 mom. YTF hos den länsstyrelse

som utfärdat körkortet för sökanden. Vid ansökan skall fogas bl. a. sådant

läkarintyg som nyss sagts. I de fall sökandens medicinska status utgör hin­

der för utfärdande av trafikkort brukar länsstyrelsen, innan beslut med­

delas i anledning av ansökan, hänvisa vederbörande att söka dispens hos

Kungl. Maj :t från gällande krav rörande hälsotillstånd.

Ansökan om dispens ges i regel in till länsstyrelsen som, efter att ha

hört vederbörliga länsmyndigheter, överlämnar ärendet till Kungl. Maj :t

med eget utlåtande. Kungl. Maj :t inhämtar alltid socialstyrelsens yttrande

i fall där sådant inte föreligger. Kungl. Maj :t prövade under år 1968 sam­

manlagt 61 och har hittills under år 1969 prövat 67 sådana dispensansök­

ningar. Flertalet av dem gällde dispens för personer som led av diabetes,

njur- eller hjärtsjukdom, epilepsi eller syn- eller hörselskador. Kungl.

Maj :t har i samtliga fall följt socialstyrelsens förslag. I enlighet med för­

slag av styrelsen har Kungl. Maj :t i vissa fall föreskrivit skyldighet för

sökanden att stå under fortlöpande läkarkontroll samt att före utgången

av viss tidsperiod inge läkarintyg om sitt hälsotillstånd till länsstyrelsen.

Föreligger medicinska hinder mot att trafikkort utfärdas är vederböran­

de sålunda hänvisad till att söka dispens hos Kungl. Maj :t. Körkort får där­

emot länsstyrelsen enligt 32 § 2 mom. första stycket VTF utfärda i de fall

och på de villkor som Kungl. Maj :t bestämmer, även om medicinska hin­

der i och för sig föreligger. Som närmare framgår av 67 § VTK fordras i

samtliga fall i princip godkännande av socialstyrelsen. Socialstyrelsen skall

i vissa ärenden samråda med trafiksäkerhetsverket. Har särskilt villkor

föreskrivits för körkortets giltighet skall det enligt 68 § VTK anmärkas på

körkortet.

Departementsutredningen har i sin promemoria den 30 juni 1966, nr 69,

angående beslutanderätten i ärenden om dispens från vissa i YTF uppställ­

da krav för erhållande av trafikkort föreslagit, att länsstyrelsen skall få

samma befogenhet att utfärda trafikkort när medicinska hinder i och för

sig föreligger som den nu har när det gäller körkort.

Enligt utredningens mening är ärenden om dispens från de medicinska

förutsättningarna för att få trafikkort inte av den karaktär och vikt, att

beslutanderätten däri måste utövas av Kungl. Maj:t i första instans. Pröv­

ningen avser främst att utröna vilken betydelse sökandens lyte, sjukdom

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

34

eller nedsatta syn- eller hörselförmåga kan ha från trafiksäkerhetssyn­

punkt. Vid prövningen är alltså den medicinska bedömningen av helt av­

görande betydelse. Denna bedömning görs i första hand av den medicinska

expertisen. Om på grund av lyte särskilda anordningar behövs i fordonet

utreds detta av trafiksäkerhetsmyndigheterna. Det förekommer praktiskt

taget aldrig att Kungl. Maj :t avviker från vad dessa instanser föreslagit

och vid prövning av ärendena har numera en fast praxis utbildats. Förut­

sättningarna för delegering av beslutanderätten synes därför goda.

Remissyttranden över promemorian har avgetts av rikspolisstyrelsen,

medicinalstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens biltrafik­

nämnd, överståtliållarämbetet samt länsstyrelserna i Jönköpings, Malmö­

hus och Västernorrlands län. Länsstyrelserna har avlämnat yttranden från

vissa länsmyndigheter, polisdistrikt och organisationer.

Samtliga remissinstanser har lämnat utredningens förslag utan erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

4. Departementschefen

4.1 Ägaransvar för parkeringsförseelser m. m.

Bilismens fortlöpande kraftiga expansion har medfört, att långt gående

begränsningar i möjligheterna att ställa upp fordon för längre eller kortare

tid blivit nödvändiga. Det är väsentligt för framkomligheten, för möjlighe­

terna till snöröjning och gaturenhållning, med hänsyn till miljövården i

övrigt och inte minst av trafiksäkerhetsskäl, att gällande parkeringsbestäm-

melser i trafiklagstiftningen och i lokala trafikföreskrifter respekteras.

Systemet med parkeringsbot, som infördes den 1 januari 1961 och som

sedan den 1 juli 1968 kan tillämpas i samtliga polisdistrikt, tillkom med

huvudsakligt syfte att i betydande utsträckning frikoppla polis- och åklagar­

myndigheten från befattning med parkeringsärendena. Det fanns anledning

räkna med att det starkt förenklade förfarandet också skulle göra övervak­

ningen effektivare och därmed leda till en bättre efterlevnad av bestämmel­

serna. Utvecklingen har emellertid gått mot en kraftig ökning av antalet

parkeringsärenden, samtidigt som den relativa betalningsfrekvensen när det

gäller parkeringsbot sjunkit i snabb takt. Detta är mest markant för Stock­

holm, där antalet utfärdade parkeringsanmärkningar åren 1964—1967 med

vissa variationer rörde sig om ca 40 000 per kvartal men fr. o. m. sista

kvartalet 1968 kommit upp till mellan 70 000 och 80 000, samtidigt som

betalningsfrekvensen successivt sjunkit från ca 75 % under de tre första

kvartalen år 1967 till 63,8, 59,9, 52,4 resp. 49,2 % under de fyra kvartalen

från den 1 juli 1968 till den 1 juli 1969. Under dessa fyra kvartal har

således i Stockholms polisdistrikt inemot hälften av över 300 000 anmaning-

ar att betala parkeringsbot inte efterkommits. För Göteborg är siffrorna på

betalningsfrekvensen under samma tid räknat per kvartal 80, 74,2, 68,3 resp.

36

starka skäl för att frångå tendensen i svensk rätt att så långt möjligt be­

gränsa arbetsgivar- och ägaransvaret.

Önskemålet att tillföra kommunerna intäkter som kompensation för

kommunala insatser när det gäller parkering bör enligt min mening inte

inverka på frågan om avkriminalisering av parkeringsförseelser. Om en så­

dan kompensation är påkallad vid sidan av de parkeringsavgifter kommu­

nerna redan nu uppbär, måste den utgå efter bestämda grunder och inte bli

beroende på frekvensen av speciella slag av parkeringsöverträdelser. För den

principiella frågan om kompensation har det dessutom avgörande betydelse

vilken ställning som tas till kommitténs förslag i dess helhet.

Även om jag alltså inte nu kan förorda kommunala avgifter i stället för

straff, kan givetvis en avkriminalisering ändå övervägas. Ett system för ut­

tagande av statliga avgifter vid sidan av de handläggningsformer som redan

förekommer på området synes emellertid inte realistiskt. Från rikspolissty­

relsens sida bedöms det vara från praktiska synpunkter uteslutet att ytter­

ligare komplicera rutinerna för databehandling och för bevakning de olika

systemen emellan genom att införa ännu ett förfarande för beivrande av

parkeringsförseelser. En avkriminalisering måste, om den skall genomfö­

ras, omfatta alla överträdelser som kan beivras med parkeringsbot och inne­

bära, att det parkeringsbotssystem som nyligen satts i kraft för landet i

dess helhet avskaffas. Tillräckligt starka skäl för en sådan reform före­

ligger inte. Jag vill tillägga, att ett system med civilrättsliga avgifter förut­

sätter, oberoende av om staten eller kommun skall uppbära avgiften, ett

rationellt och effektivt indrivningsförfarande. Jag delar vissa remissinstan­

sers uppfattning, att en indrivning i vanlig civilrättslig ordning måste bli

administrativt orimligt betungande och sannolikt inte få tillräcklig effekt.

Om en avkriminalisering anses önskvärd måste den föregås av ytterligare

utredning och övervägas i ett större sammanhang, där också andra slag av

ordningsförseelser bör innefattas i bedömningen.

Vad som krävs nu är åtgärder som leder till att parkeringsbotssystemet,

som i sig visat sig vara en smidig och praktisk handläggningsform, kommer

att fungera på det sätt som varit avsett. Frågan om att införa ett ägaransvar

i sammanhanget förfaller inte i och med att förslaget om en avkriminalise­

ring avvisas. Flera remissinstanser har ansett, att ett straffrättsligt ägar­

ansvar bör införas. Med få undantag har i övrigt alla accepterat ett civilrätts­

ligt ägaransvar för betalning av en kontrollavgift. Jag är för min del inte

övertygad om att fordonsägarna måste antas reagera mera negativt mot ett

bötesförfarande än mot ett krav på avgift. Med kommitténs förslag skulle

anmaning att betala kontrollavgift ha utfärdats av samma personal som ut­

färdar anmaning om parkeringsbot. Avgiftens storlek skulle i princip ha

motsvarat parkeringsboten. Någon anteckning i körkortsregistret av förseel­

ser som kan beivras med parkeringsbot sker inte. Bötesstraff till så högt

belopp som krävs för att bestämmelserna om bötesförvandling skall kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

37

tillämpas torde inte annat än i undantagsfall förekomma beträffande de här

aktuella förseelserna. Jag vill också erinra om att på förslag av chefen för

justitiedepartementet eu utredning nyligen tillsatts i uttalat syfte att för-

vandlingsstraffet skall slopas.

Frågan vilka principiella invändningar som kan göras mot ett straffansvar

för ägaren beror också av hur ansvaret utformas.

Några remissinstanser har förordat en möjlighet för ägaren att exculpera

sig pa motsvarande sätt som kan ske enligt de regler om ägaransvar som

redan gäller enligt VTF. Vad som åsyftas är att ägaren enligt dessa regler i

vissa fall kan bli fri från ansvar, om han visar att han gjort vad som an­

kommit på honom för att hindra förseelsen eller, i ett annat fall, för att

hindra fordonets brukande. I dessa fall gäller det emellertid förhållanden —

för stor last, bristfällig utrustning etc. — som ägaren normalt har en reell

möjlighet att kontrollera innan färden påbörjas. Det måste också beaktas,

att regler av denna typ ställer särskilda krav på bevisning som medför att

ärendena kompliceras. Detta bör undvikas särskilt när det gäller ärenden

som förekommer i stor omfattning.

Ett strikt ansvar för ägaren ensam för enligt min mening för långt från

principen att straff bör drabba den som begått gärningen eller medverkat

till den. Det kan också befaras, att många förare blir mera benägna att

sätta sig över parkeringsföreskrifterna om det kan ske utan att de själva

drabbas av påföljd. Om å andra sidan ansvar föreskrivs för såväl ägare som

lörare maste ett stort antal parkeringsärenden fullföljas mot två personer.

Detta skulle på ett orimligt sätt öka arbetsbördan för polis, åklagare och

domstolar.

Enligt min mening bör ansvaret i första hand vila på föraren. Ägaran-

svaret bör inträda, om det inte är utrett vem som var förare. Med en sådan

utformning av bestämmelsen blir något förfarande mot ägaren inte aktuellt,

om föraren är känd från början eller om det blir känt vem som var förare

sedan ärendet utretts i vanlig ordning. Ägaren kan, även sedan ett förfarande

inletts mot honom, gå fri, om han inte själv är skyldig till uppställningen

och om han, innan ärendet mot honom är slutligen avgjort, lämnar riktig

uppgift om vem som förde fordonet. Detsamma gäller givetvis, om sådan

^PPtpft kommer fram pa annat sätt under ärendets gång. Har å andra sidan

ägaren slutligen fällts till ansvar, är därmed frågan om ansvar för föraren

förfallen.

Jag vill betona att frågan huruvida ansvar skall utkrävas av föraren eller

ägai en inte kan väntas fa nagon större betydelse i tillämpningen. Den prak­

tiska effekten av en bestämmelse om subsidiärt ägaransvar bör enligt min

bedömning bli att parkeringsbot betalas i betydligt större omfattning än nu.

Denna effekt är så väsentlig att nå att de principiella betänkligheter som kan

hysas mot ett ägaransvar, utformat på angivet sätt, bör få vika.

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1969

38

Jag föreslår alltså en bestämmelse av angivet innehåll som en lämplig och

nödvändig lösning i den situation som uppkommit. Den bör gälla alla brott

som kan beivras med parkeringsbot. Från dess tillämpning bör uppenbarli­

gen undantas det fall när omständigheterna gör det sannolikt att fordonet

var frånhänt ägaren genom brott.

Ägaransvaret bör drabba den faktiske ägaren. Skyldighet för säljaren att

till bilregistret anmäla övergång av äganderätt till fordon har hittills inte

förelegat och inträder först genom att förordningen (1969: 305) om ändring

i vägtrafikförordningen träder i kraft den 1 januari 1970. Det nuvarande

bilregistret är i hög grad missvisande i fråga om ägarredovisningen. Det

skulle med hänsyn till dessa förhållanden enligt min uppfattning vara orim­

ligt att grunda ett ägaransvar på uppgifterna i registret. Frågan om ansvar

för den registrerade ägaren kan komma i ett annat läge när de nya an-

mälningsreglerna tillämpats en tid och ett nytt förbättrat bilregister införts.

De nya bestämmelserna om ägaransvar bör föras in i 67 och 68 §§ VTF.

I 70 § VTF finns bestämmelser för särskilda fall om vem som skall bära

det ansvar som redan gäller för ägare av motorfordon. Såvitt gäller fordon

som tillhör staten eller kommun, dödsbo eller konkursbo eller bolag, för­

ening eller annan juridisk person bör bestämmelserna äga motsvarande

tillämpning i fråga om det ägaransvar jag föreslår nu. Detsamma gäller en­

ligt min mening inte utan vidare det s. k. förmyndaransvaret enligt 70 § 2

mom. VTF.

Ansvar för förmyndare eller »annan laga målsman» kan som framgår när­

mare av det tidigare anförda (avsnitt 2.1.3) inträda enligt VTF, när fordon

som ägs av omyndig brukas i bristfälligt skick eller i strid mot vissa be­

stämmelser om registrering m. m. samt i vissa fall när föreskriven ansökan

eller anmälan som rör fordonet inte gjorts. Jag har förut (avsnitt 2.4) redo­

visat en riksdagsskrivelse (1966: 151) varigenom en översyn begärts rö­

rande ändring i nuvarande regler om förmyndaransvar i VTF.

Bestämmelserna om förmyndaransvar har med vissa förändringar i fråga

om ansvarets omfattning gällt alltsedan tillkomsten av 1906 års automobil-

trafikförordning. De hade, jämte tidigare regler om hur ägaransvaret skall

bäras när det gäller juridisk person m. in., utmönstrats i det utredningsför­

slag som låg till grund för nu gällande VTF. Departementschefen fann

(prop. 1951: 30 s. 259—260) emellertid uttryckliga bestämmelser påkallade.

Såvitt gäller förmyndaransvaret anfördes endast det skälet för dess bibe­

hållande, att tillämpningen av tidigare bestämmelser inte syntes ha medfört

någon olägenhet och att det därför knappast fanns någon egentlig anledning

att inte ta upp dem i VTF.

Remissbehandlingen av det ärende som föranledde riksdagsskrivelsen vi­

sar, att reglerna om förmyndaransvar uppfattas som otidsenliga och vållar

inte obetydliga svårigheter såväl när det gäller tolkningen som med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

39

till att en strikt tillämpning visat sig leda till obilliga resultat. Jag anser

starka skäl tala mot att utsträcka förmyndaransvaret till den nya form av

ägaransvar som jag förordat i det föregående. Även om undantag kan göras

för dessa fall anser jag tiden mogen för att ta upp frågan om det berättigade

i att bibehålla systemet med förmyndaransvar i VTF över huvud taget. Sam­

tidigt måste motsvarande överväganden ske i fråga om de principiellt ana­

loga regler om förmyndaransvar som finns i mopedförordningen och i YTF.

När reglerna kom till för mer än sextio år sedan, torde det knappast annat

än i undantagsfall ha förekommit, att omyndiga hade egna motorfordon. I

vår tid torde det med fog kunna antas, att de flesta ungdomar som förfogar

över sådana fordon inte bara äger dem utan också har rätt att förvalta dem

med stöd av bestämmelserna i 9 kap. 3 § föräldrabalken. Det måste te sig

främmande mot bakgrunden av en modern uppfattning om förhållandet

mellan föräldrar och barn och med hänsyn till ungdomens växande själv­

ständighet på alla områden, att föräldrarna i något avseende skall vara an­

svariga för tillsynen av fordonen. I vissa fall måste det anses helt orimligt.

Föräldrar och barn kan bo på olika håll eller föräldrarna kan vara tekniskt

helt obevandrade, medan sonen eller dottern i alla avseenden är kapabel att

bedöma om fordonet är i föreskrivet skick. När det gäller ansvaret för under­

låten registrering, underlåten ägaranmälan etc. bör det anmärkas, att varken

trafikförsäkringslagen eller automobilskatteförordningen innehåller någon

bestämmelse om ansvar för förmyndare för det fall försäkrings- resp. skat­

teplikt inte uppfylls beträffande fordon som ägs av omyndig.

Enligt min bedömning måste de fall när förmyndaransvaret fyller en upp­

gift med hänsyn till trafiksäkerheten numera vara fåtaliga. Dessa fall anser

jag inte motivera en särregel som inte torde ha någon motsvarighet inom

andra rättsområden. Den omyndige bör själv bära ägaransvaret för sitt for­

don i den mån han är straffinyndig.

När det gäller fordon som ägs av den som fyllt tjugo år men som förkla­

rats omyndig genom rättens beslut, kan bestämmelsen om förmyndaransvar

knappast antas ha någon praktisk betydelse. Slopas regeln i 70 § 2 mom.

VTF också i fråga om underårig som inte fyllt 15 år och därmed inte är

straffmyndig, innebär det visserligen att varken förar- eller ägaransvar kan

utkrävas t. ex. i fråga om i och för sig straffbar bristfällighet på cykel som

ägs av barn under 15 år. Det måste emellertid tas för givet att föräldrar och

andra vårdnadshavare har en mera direkt omsorg om så unga förares egen

säkerhet. Jag finner det för min del inte påkallat att detta inskärps genom

en straffbestämmelse. Vårdnadshavaren måste också vara medveten om att

han kan göras ansvarig för skada som barnet vållar om tillsynen brister.

Jag föreslår alltså, att bestämmelserna i fråga får utgå ur 70 § 2 mom.

VTF och 37 § 2 mom. YTF. 11 § första stycket mopedförordningen hänvisar

i fråga om bl. a. förmyndaransvaret till VTF och behöver inte ändras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

4.2 Övriga frågor

Inför övergången till högertrafik genomfördes viktiga ändringar bl. a. i

trafikreglerna för gående. Det bestämdes i detta sammanhang att öve r-

gångsställe i VTF:s mening skall anses föreligga bara om markering

har gjorts på körbanan genom målning eller på annat sätt. Definitionen

grundade sig på betänkandet med förslag till gemensam nordisk trafiklag­

stiftning. Nordisk vägtrafikkommitté hade i sin tur en överenskommelse

inom den västeuropeiska transportministerkonferensen som grund för sitt

förslag.

Som jag redovisat förut (avsnitt 3.1) kan det numera anses internatio­

nellt fastslaget, att reglerna om övergångsställe skall tillämpas också när

målning eller annan markering på körbanan inte finns men upplysnings-

märke för övergångsställe är uppsatt. En sådan bestämning av begreppet

har särskilda fördelar i vårt nordiska klimat, där körbanan ofta kan vara

täckt av is och snö. Det är därför enligt min mening motiverat att införa den

ändrade definitionen utan att avvakta den reform av vägtrafikreglerna som

förestår sedan de internationella och nordiska förhandlingarna avslutats.

Enligt de tillämpningsföreskrifter som gäller om utmärkning skall varje

övergångsställe f. n. vara markerat med såväl körbanemarkering som väg­

märke. Denna princip bör upprätthållas, även om enbart ett av alternativen

markering på vägbanan eller märke skall räcka för att övergångsställe skall

anses föreligga.

Det har framgått av den tidigare redogörelsen (avsnitt 3.2) att man på

såväl nordisk som europeisk nivå fattat preliminärt beslut som innebär att

förare av spar k stötting i princip skall likställas med gående och fär­

das på vägens vänstra sida i körriktningen. Däremot skall sådan förare inte

ha samma rätt eller skyldighet som gående att använda gångbana.

En reform i enlighet med dessa riktlinjer har vid återkommande tillfällen

förordats i skrivelser till kommunikationsdepartementet och i riksdagen.

Jag finner starka skäl tala för att den genomförs redan nu. Till övriga kate­

gorier av trafikanter som enligt 38 § sista stycket VTF likställs med gående

bör alltså fogas sparkstöttingsförare. Till skillnad från gående bör förare av

sparkstötting, liksom skidåkare, i princip inte använda gångbana. Däremot

bör för båda dessa slag av trafikanter gälla, att cykelbana skall användas, om

sådan bana är inrättad, och att de annars skall färdas på yttersta delen av

vägen, dvs. i första hand på vägren, och därvid företrädesvis på vänster sida.

Föreskrifter som anger detta bör införas genom ändring av 60 § 5 mom.

VTF.

En annan sedan länge aktuell trafiksäkerhetsfråga när det gäller sådana

fordon är den om obligatorisk reflexanordning. Den bör kunna lösas på ett

tekniskt tillfredsställande sätt, om sparkstöttingarna förs mot trafikrikt­

41

ningen i övrigt. En sådan utrustningsföreskrift bör tas upp i kapitlet om

fordons beskaffenhet och utrustning i VTF. Trafiksäkerhetsverket kan med

stöd av 73 § VTF och 1 § VTIv meddela närmare bestämmelser om reflexan­

ordningen.

Föreskriften i 10 § 6 mom. VTF att gällande besiktningsinstru-

ment eller typintyg alltid skall medföras vid färd är — utom när det gäller

lastbil — närmast motiverad av att handlingen i vissa fall skall förses med

anteckningar i samband med den årliga kontrollbesiktningen och måste

kunna kontrolleras vid trafikövervakningen.

Den förut redovisade (avsnitt 3.3.1) framställningen om undantag för

traktorer från denna regel grundar sig på att det nyss angivna skälet inte

föreligger i fråga om dessa fordon och att deras beskaffenhet och använd­

ningen av dem gör att det möter praktiska svårigheter att följa bestämmel­

sen.

Det traktorbeskattningssystem som nyligen har beslutats aktualiserar frå­

gan också för motorredskap som skall registreras enligt de nya reglerna.

För kontrollen av vilken skatteklass fordonen tillhör fyller besiktningsin-

strumenten och typintygen ingen uppgift, eftersom det inte funnits påkallat

att föreskriva att ägarexemplaret av handlingen skall företes för anteckning,

om skatteklassen ändras. I stället har vidtagits sådana åtgärder att klasstill­

hörigheten i skattehänseende alltid kan kontrolleras på skattekvittot.

Jag finner det motiverat att traktor och motorredskap jämte släpfordon

som dras av sådant fordon undantas från tillämpning av bestämmelsen i

10 § 6 mom. VTF.

I sammanhanget föreslår jag en straffbestämmelse i anslutning till den

föreskrift som infördes i 21 § 2 mom. e VTF samtidigt med att bl. a. trak­

torskatteförordningen antogs. Enligt denna föreskrift skall skylt på släplor-

don utvisa till vilken typ av dragfordon släpfordonet får kopplas enligt be-

siktningsinstrument eller typintyg. Föreskriften bör straffsanktioneras ge­

nom en ändring i 65 § 6 mom. VTF.

När det gäller besiktningsinstrument har vidare (avsnitt 3.3.2) trafiksä­

kerhetsverket begärt, att i fråga om fordon som staten eller kommun för­

värvat enligt bestämmelserna i lagen om flyttning av fordon i vissa fall un­

dantag skall medges från de i 14 § 1 mom. första stycket VTF uppställda

villkoren för att besiktningsinstrument skall få utfärdas. Det rör sig i dessa

fall ofta om fordon som berövats alla detaljer som gör en identifiering möj­

lig. Det kan därför inte, när fordonen inställs till besiktning för ny re­

gistrering, förebringas någon utredning vare sig om deras registreringsför-

hållanden eller om tidigare in- eller utförsel eller förtullning. Det begärda

undantaget är uppenbart påkallat och bör anges i anslutning till bestämmel­

sen i övrigt. Föreskrifter om skyldighet att styrka att det är fråga om s. k.

flyttningsbilar, när undantag begärs, kan tas in i VTK.

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1969

42

När riksdagen i prop. 1963: 196 förelädes förslaget om speciella lättnader

i fråga om registrering, skatt och tullavgifter för s. k. exportvagn före­

låg inte något praktiskt behov av särskilda regler annat än i fråga om per­

sonbilar. Den framställning som nu gjorts om motsvarande bestämmelser

också för motorcyklar (avsnitt 3.4) har inte mött någon erinran vid remiss­

behandlingen. Jag föreslår att den bifalls och att 11 § 3 mom. VTF ändras

i enlighet därmed. Avfattningen av 18 § antomobilskatteförordningen, 11 §

tulltaxeringsförordningen och 1 § förordningen om frihet från införselavgift

i vissa fall är redan nn sådan, att bestämmelserna inte behöver ändras för att

samma lättnader som gäller i fråga om personbil skall kunna medges utom­

lands bosatt person som förvärvar motorcykel för tillfälligt bruk i Sverige.

Om riksdagen inte har något att erinra mot förslaget, ämnar jag senare före­

slå Kungl. Maj :t de ändringar som behövs i exportvagnskungörelsen och

andra bestämmelser som Kungl. Maj :t meddelar.

De förslag över vilka begärdes riksdagens yttrande i prop. 1967: 55 och

som grundade sig på bilförarutredningens betänkande var, som angavs i pro­

positionen, inte avsedda att genomföras förrän i samband med den kör-

kortsreform som förutsatts bli resultatet av körkortsutredningens arbete.

Då arbetet i körkortsutredningen visat sig vara komplicerat och tidskrä­

vande bar jag övervägt om det är motiverat att redan nu genomföra något av

de förslag som riksdagen i princip redan har godtagit. De flesta förslagen

hänger emellertid intimt samman med vad som kan komma att beslutas i

samband med körkortsreformen. Detta gäller inte den föreslagna ändring av

30 § 1 mom. 3 VTF som innebär att den som utövar uppsikt vid övnings-

k örning inte skall behöva följa med eleven i fordonet när körningen äger

rum inom särskild för ändamålet godkänd körgård. För att detta enligt min

mening fullt godtagbara och praktiska tillvägagångssätt skall få tillämpas

i trafikskolor som har körgård fordras nu beslut av Kungl. Maj :t efter ansö­

kan om dispens i varje särskilt fall. Som jag förut (avsnitt 3.5) anmärkt har

samtliga dispensansökningar hittills beviljats. Departementsutredningen har,

från sin utgångspunkt att framlägga förslag till decentralisering av ärenden

där Kungl. Maj ds prövning inte är påkallad, förordat den föreslagna änd­

ringen i VTF.

Jag föreslår att ändringen genomförs. För att förfarandet skall få tilläm­

pas bör krävas att trafiksäkerhetsverket godkänt anläggningen för ända­

målet och att de föreskrifter följs som verket meddelar om sådan körning.

Trafiksäkerhetsverket kan exempelvis ange vilka slag av fordon som får an­

vändas och bur många fordon, som samtidigt får vara i bruk inom körgår-

den.

Blått s. k. roterande ljus på utryckningsfordon förekommer

i enlighet med en internationell inom ECE beslutad rekommendation i en

Kungl. Maj:ts proposition nr låO år 1969

43

rad länder i Europa, bland dem Danmark, Finland, Norge, England, Holland,

Schweiz, Västtyskland och Österrike.

Rikspolisstyrelsen anser en övergång från rött till blått utryckningsljus

på polisväsendets fordon i Sverige angelägen för att internationell enhetlig­

het skall nås. Roterande ljus är överlägset det fasta och bör föreskrivas

utom beträffande motorcyklar som bör ha blinkande ljns. Statens vägverk

— yttrandet avgavs innan trafiksäkerhetsverket inrättats — har tillstyrkt

rikspolisstyrelsens förslag utom såtillvida att de nya bestämmelserna enligt

verkets mening bör omfatta alla slag av utryckningsfordon.

Som framgår av den tidigare redogörelsen (avsnitt 3.6) har frågan inte

lösts i den nya konventionen om vägtrafikregler. Något försök till överens­

kommelse har inte gjorts i det fortsatta arbetet på en utbyggnad av konven­

tionen med giltighet för de europeiska länderna. Det har emellertid slagits

fast, att rött ljus inte får visas framåt på något fordon förutom utrycknings­

fordon. Vidare har i alla andra sammanhang principen upprätthållits att

rött blinkande sken i trafiken skall vara ett tecken på skyldighet att stanna.

Med hänsyn särskilt till bestämmelserna i våra nordiska grannländer

anser jag det berättigat att införa det blå ljuset också i Sverige. Reformen

bör enligt min mening avse alla slag av utryckningsfordon.

Även om det med hänsyn till att de nödvändiga anordningarna redan före­

kommer utomlands inte torde möta större problem vare sig tekniskt eller

ekonomiskt att anskaffa den nya utrustningen, anser jag det motiverat att,

som rikspolisstyrelsen föreslagit, medge en ettårig övergångstid.

På den konferens jag för en tid sedan anordnade rörande bl. a. behovet av

särskild utbildning för förare av utryckningsfordon framhöll alla berörda

parter att det mycket sällan är sakligt motiverat att förarna utnyttjar den

möjlighet författningarna ger att överskrida gällande hastig­

hetsgränser. En restriktiv bedömning av framställningar från före­

trädare för olika yrkeskategorier att få jämställas med utryckningsförare

när det gäller eftergift från skyldigheten att följa hastighetsbestämmelserna

är från alla synpunkter motiverad.

Jag anser ändå att framställningen från Svenska landstingsförbundet på

de skäl som anförts av förbundet (avsnitt 3.7) bör bifallas såvitt gäller di­

striktssköterska. Liksom rikspolisstyrelsen och trafiksäkerhetsverket anser

jag ett motsvarande generellt undantag i fråga om sköterska i sluten vård

inte böra komma i fråga. Förutom de yrkade ändringarna i 61 § 5 mom. VTF

bör motsvarande ändring ske i 56 § 5 mom. VTF.

Enligt 49 § 2 mom. c VTF är det förbjudet att stanna eller ställa upp for­

don vid vägkorsning inom 10 meter från korsande körbanas närmaste ytter­

kant. Enligt 49 § 3 mom. e är det förbjudet att parkera bl. a. på bro eller

viadukt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1969

44

Trafiksäkerhetsverket har vitsordat uppgifterna i framställningen från

gatukontoret i Stockholm (avsnitt 3.8) att det generella förbud som rör

stannande och uppställning vid vägkorsning i vissa fall kan te sig orimligt i

s. k. T-korsningar. Verket har därför tillstyrkt att trafiknämnd ges

befogenhet att meddela undantag från bestämmelsen genom lokal trafikföre­

skrift. Jag förordar förslaget och föreslår att 49 och 61 §§ VTF ändras i en­

lighet härmed. Trafiksäkerhetsverket har enligt 61 § 1 mom. sista stycket

VTF att meddela allmänna föreskrifter och anvisningar om lokala trafik­

föreskrifter av detta slag. Genom sådana föreskrifter eller anvisningar kan

trafiknämnderna få de riktlinjer för bedömningen som kan vara önskvärda.

Gatukontorets uppfattning att begreppen bro och viadukt bör definieras i

VTF delas däremot inte av trafiksäkerhetsverket som anser en entydig de­

finition inte vara möjlig. I stället för en sådan definition och en bestämmelse

som ger trafiknämnd möjlighet att meddela undantag från förbudet att par­

kera på bro eller viadukt förordar verket att detta förbud hävs, så att rätten

att parkera på sådana platser blir beroende på lokal trafikföreskrift efter

trafiknämndens prövning från fall till fall.

Något generellt förbud mot parkering på bro eller viadukt finns inte i den

nya internationella vägtrafikkonventionen och inte heller i Nordisk väg­

trafikkommittés förslag till gemensamma nordiska trafikregler. Frågan om

ett sådant förbud har inte heller varit aktuell i de fortsatta internationella

eller nordiska förhandlingarna om vägtrafikregler. Nutida konstruktioner

av broar och viadukter kan uppenbarligen i många fall vara sådana att par­

kering kan tillåtas utan att trafiksäkerhet och framkomlighet eftersätts. Jag

anser att förbudet såvitt gäller bro och viadukt kan utgå ur 49 § 3 mom. e

VTF i enlighet med vad trafiksäkerhetsverket förordat.

Enligt gällande bestämmelser kan länsstyrelsen under vissa förutsätt­

ningar utfärda körkort oaktat medicinska hinder för ett utfärdande i och

för sig föreligger. Någon motsvarande befogenhet när det gäller trafik­

kort finns inte. Departementsutredningen har föreslagit, att länsstyrelsen

får samma befogenhet i fråga om trafikkort (avsnitt 3.9).

Som utredningen framhållit är dispensprövningen knappast av den karak­

tären att beslutanderätten bör utövas av Kungl. Maj :t i första instans. Av­

görande för besluten måste genomgående vara den medicinska och i vissa

fall, när det gäller särskild utrustning på fordon, den trafiksäkerhetsteknis-

ka bedömningen. Ges reglerna om dispensprövningen när det gäller trafik­

kort i huvudsak samma utformning som motsvarande bestämmelser för

körkort, torde någon invändning mot en decentralisering av beslutanderät­

ten till länsstyrelserna inte kunna göras. Jag förordar alltså ett tillägg till

27 § 3 mom. YTF motsvarande 32 § 2 mom. första stycket sista punkten

VTF. Jag ämnar om förslaget godtas föreslå Kungl. Maj :t att genom särskild

kungörelse meddela föreskrifter som d huvudsak överensstämmer med be­

stämmelserna i 67 § 1—5 mom. och 68 § VTK.

Kungl. Maj:ts proposition nr IkO år 1969

Kungl. Maj ris proposition nr 140 år 1969

45

5. Hemställan

I enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet upp­

rättats förslag till

1) kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648),

2) kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkes­

mässig automobiltrafik m. m.

Jag hemställer att Kungl. Maj:t genom proposition inhämtar riksdagens

yttrande över förslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

46

Kungl. Maj. ts proposition nr IkO år 1969

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................................................... 1

Förslag till kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648)

2

Förslag till kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910) angående

yrkesmässig automobiltrafik m. m......................................................................... 9

1

Inledning ............................................................................................. 10

2

Ägaransvar för parkeringsförseelser m. m................................. 12

2.1

Nuvarande ordning........................................................................... 12

2.1.1

Bestämmelser om stannande och uppställning.................... 12

2.1.2

Beivrandet av förseelser mot bestämmelserna ..................... 14

2.1.3

Ägaransvar i trafikförfattningarna........................................... 15

2.2

Parkeringskommittén...................................................................... 16

2.3

Remissyttrandena.............................................................................. 19

2.4

Riksdagens skrivelse om förmyndaransvaret....................... 22

3

Övriga frågor....................................................................................... 23

3.1

övergångsställe .................................................................................. 23

3.2

Sparkstötting....................................................................................... 23

3.3

Vissa frågor om besiktningsinstrument .................................. 25

3.3.1

Undantag från 10 § 6 mom. VTF................................................ 25

3.3.2

Undantag från 14 § 1 mom. första stycket VTF..................... 25

3.4

Exportvagn ........................................................................................ 26

3.5

övningskörning inom kör gård .................................................... 28

3.6

Ljus på utryckningsfordon............................................................ 29

3.7

Undantag för vissa fordon från hastighetsbestämmelser

m. ....................................................................................................... 31

3.8

Parkering, i T-korsningar in. m..................................................... 32

3.9

Medicinska hinder för trafikkort................................................ 32

4

Departementschefen......................................................................... 34

4.1

Ägaransvar för parkeringsförseelser m. m................................. 34

4.2

Övriga frågor....................................................................................... 40

5

Hemställan........................................................................................... 45

Bilaga.................................................................................................................................. 47

M

A

R

C

U^SB

O

K

T

R^.ST

HL^{M ‘}9

6⁰6

9

0

5

2

8

Statistik parkeringsbot

Län, polisdistrikt

3:e kvartalet 1968

4:e kvartalet 1968

l:a kvartalet 1969

2:a kvartalet 1969

Antal

Antal

% be-

Antal

Antal

% be-

Antal

Antal

% be-

Antal

Antal

% be-

utfär-

betalda

talda1

utfär-

betalda

talda1

utfär-

betalda

talda1

utfär-

betalda

talda1

dade

dade

dade

dade

Stockholms polisdistrikt

73 261

45 691

63,8

79 230

46 498

59,9

79 805

40 587

52,4

74 862

35 732

49,2

Stockholms

län

6 130

4 697

77,8

9 943

7 299

74,9

9 287

6 297

69,4

6 814

4 437

67,3

LTppsala

»

3 011

2 500

85,0

4,141

3 426

83,8

3 764

2 841

78,3

2 854

2 135

76,5

Södermanlands

»

2 971

2 621

89,8

4 060

3 480

87,1

3 402

2 785

83,8

3 400

2 671

81,7

Östergötlands

»

2 121

1 888

89,3

4 697

4 095

87,5

4 464

3 790

85,4

2 806

2 364

84,9

Jönköpings

»

1 988

1 793

91,1

2 525

2 150

86,0

2 412

2 000

83,9

1 827

1 478

82,2

Kronobergs

»

1 068

966

91,8

1 216

1 117

91,9

1 027

880

86,3

852

725

85,6

Kalmar

»

1 449

1 314

91,4

1 857

1 646

88,7

2 263

1 927

85,5

1 365

1 153

85,0

Gotlands

»

107

84

78,5

229

196

86,0

167

146

87,4

162

122

75,3

Blekinge

»

711

643

90,7

1 207

1 059

88,3

746

620

83,9

424

354

83,7

Kristianstads

»

1 342

1 190

89,0

3 248

2 837

87,7

2 618

2 189

84,1

2 669

2 184

82,3

Malmöhus

»

17 532

14 723

84,8

19 592

15 674

81,0

18 924

14 180

76,1

15 713

11 318

73,5

Hallands

»

2 465

2 133

87,7

2 023

1 732

86,4

1 752

1 393

80,5

1 769

1 402

80,5

Göteborgs polisdistrikt

22 977

17 772

80,0

33 593

24 267

74,2

28 547

18 640

68,3

25 844

16 426

67,2

Gbg och Bohus län

2 327

2 004

86,6

2 667

2 228

84,0

1 876

1 486

81,1

1 782

1 364

77,7

(utom Gbg pdt)

Älvsborgs

»

1 883

1 590

86,1

3 227

2 622

83,2

3 464

2 739

80,8

2 137

1 619

79,1

Skaraborgs

»

1 417

1 281

90,9

1 744

1 516

87,3

1 380

1 161

85,1

949

793

84,5

Värmlands

»

1 462

1 336

92,0

1 998

1 685

84,9

1 806

1 464

82,5

839

698

84,3

Örebro

»

4 120

3 761

92,1

5 621

4 908

88,2

5 000

4 155

85,2

3 220

2 559

82,3

Västmanlands

»

1 963

1 690

86,7

2 764

2 300

84,0

2 986

2 338

79,5

2 118

1 715

82,1

Kopparbergs

»

1 207

1 095

91,0

1 878

1 617

86,6

2 472

2 114

86,4

1 759

1 532

87,8

Gävleborgs

»

1 S74

1 582

85,6

3 205

2 640

83,1

1 789

1 364

76,8

1 608

1 228

77,4

Västernorrlands

»

1 895

1 651

88,9

2 941

2 430

83,7

2 296

1 863

83,0

1 464

1 136

79,6

Jämtlands

»

760

651

86,0

928

776

84,1

1 024

817

80,9

914

727

80,4

Västerbottens

»

1 901

1 785

94,5

2 023

1 793

89,5

1 919

1 684

88,5

1 429

1 233

87,6

Norrbottens

»

1 291

1 166

90,8

1 800

1 524

84,8

1 652

1 418

86,6

1 219

998

82,4

Hela riket

159 233

117 607

74,2

198 357

141 515

71,6

186 842

120 878

65,1

160 799

98 103

62,9

a

Avser % av antal utfärdade minus antal återl;allade.

K

u

n

g ^l.

M

a

j.t ^s

p

ro

p

o

si

tio ⁿ

n ^r

1

4 ⁰

å ^r

1

9

6

9