2

fastställt belopp, skal! stanna på statsverket. Avsikten är att förebygga att

statsverket belastas med indrivnings- och andra kostnader som klart över­

stiger det belopp som skall indrivas.

I propositionen föreslås slutligen vissa mindre jämkningar i gällande be­

stämmelser om ersättning av allmänna medel till rättegångsbiträde och of­

fentlig försvarare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1969

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1969

(Nuvarande lydelse)

brottslighet och villkor, må ersätt­

ningen jämkas efter vad som prövas

skäligt.

Eftergives påföljd eller finnes den

tilltalade hava begått brottet under

inflytande av sådan själslig abnor­

mitet, som avses i 33 kap. 2 § brotts­

balken, vare han skyldig att ersätta

kostnad, som nu sagts, om och i den

mån det med hänsyn till omständig­

heterna finnes skäligt.

(Föreslagen lydelse)

brottslighet eller till hans villkor, må

ersättningen jämkas efter vad som

prövas skäligt.

Eftergives påföljd eller finnes den

tilltalade hava begått brottet under

inflytande av sådan själslig abnor­

mitet, som avses i 33 kap. 2 § brotts­

balken, eller har han vid domen

icke fyllt aderton år, vare han skyl­

dig att ersätta kostnad, som nu sagts,

om och i den mån det med hänsyn

till omständigheterna finnes skäligt.

Om det belopp som den tilltalade

skulle hava att ersätta understiger

visst av Konungen fastställt belopp,

skall kostnaden stanna å statsver­

ket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1919: 367) om fri rättegång

Härigenom förordnas, att 8 och 14

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

8

När rätten från sig skiljer mål vari

part åtnjutit fri rättegång, skall rät­

ten, där parten jämlikt 7 § förklarats

förlustig sagda förmån, förplikta ho­

nom att ersätta statsverket kostnad

som enligt 3, 4 eller 5 § skolat utgå

av allmänna medel; dock ankomme

på rätten att pröva om och i vad mån

sådant åläggande bör ske i fall, då

beslutet om förmånens upphörande

grundats därpå, att det funnits vara

av ringa betydelse för parten att

hans talan vinner prövning. Förelig-

§§ lagen (1919: 367) om fri rättegång

(Föreslagen lydelse)

När rätten från sig skiljer mål vari

part åtnjutit fri rättegång, skall rät­

ten, där parten jämlikt 7 § förklarats

förlustig sagda förmån, förplikta ho­

nom att ersätta statsverket kostnad

som enligt 3, 4 eller 5 § skolat utgå

av allmänna medel; dock ankomme

på rätten att pröva om och i vad mån

sådant åläggande bör ske i fall, då

beslutet om förmånens upphörande

grundats därpå, att det funnits vara

av ringa betydelse för parten att

hans talan vinner prövning. Förelig-

‘ Senaste lydelse 1947: 633.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966

3) Förslag

till

Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, alt 20 kap. 19 § föräldrabalken skall ha nedan an­

givna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

20 KAP.

19 §.

Har ansökan —---------------------finnes erforderligt.

Den som förordnats till rättegångs­

biträde åtnjute av allmänna medel

efter rättens prövning skäligt arvode

för det arbete han nedlagt å målet

för dess förberedande och utförande

så ock ersättning för nödvändiga ut­

gifter och tidsspillan. Då målet av-

göres, skall den, för vilken rätte­

gångsbiträde förordnats, förpliktas

att till statsverket återgälda vad bi­

trädet tillerkänts i arvode och er­

sättning, såframt ej sådan skyldig­

het finnes böra åläggas motparten

eller, där ansökningen gjorts av över­

förmyndaren, kostnaden prövas sko­

la stanna å statsverket.

Den som förordnats till rättegångs­

biträde åtnjute av allmänna medel

efter rättens prövning skäligt arvode

för det arbete han nedlagt å målets

förberedande och utförande samt för

tidsspillan så ock ersättning för nöd­

vändiga utgifter. Då målet avgöres,

skall den, för vilken rättegångsbi­

träde 1'örordnats, förpliktas att till

statsverket återgälda vad biträdet

tillerkänts i arvode och ersättning,

såframt ej sådan skyldighet finnes

böra åläggas motparten eller, där

ansökningen gjorts av överförmyn­

daren, kostnaden prövas skola stan­

na å statsverket.

Vadi

må förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1969

så att domstol skall kunna underlåta att ålägga tilltalad återbetalningsskyl-

dighet när kostnaderna som har utgått av allmänna medel varit obetydliga.

Advokatsamfundets och rådhusrättens framställningar har remisshehand-

lats. Över advokatsamfundets framställning har justitiekanslern (JK), Göta

hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt riksrevisionsverket yttrat

sig. Över rådhusrättens framställning har yttranden avgetts av JK, riks­

åklagaren (RÅ), Göta hovrätt, exekutionsväsendets organisationsnämnd

(EON), statskontoret, riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Stockholms län

samt Göteborgs och Bohus län, Föreningen Sveriges häradshövdingar, För­

eningen Sveriges stadsdomare samt Sveriges advokatsamfund. RÅ har till

sitt yttrande över rådhusrättens framställning fogat yttranden från ett stort

antal åklagarmyndigheter. Länsstyrelserna har bifogat yttranden från några

kronofogdemyndigheter.

2. Ersättning för tidsspillan

2.1. Gällande rätt

I li § första stycket lagen (1919: 367) om fri rättegång föreskrivs föl­

jande. Den som har förordnats till biträde enligt lagen är berättigad till ar­

vode för det arbete han har nedlagt på rättegången och till gottgörelse för

nödvändiga utgifter och för tidsspillan i samband med inställelse vid rät­

ten. När ersättning begärs, bör redogörelse lämnas för det arbete och de

utgifter som uppdraget har medfört. Arvode och övrig ersättning skall fast­

ställas var för sig. I praxis har sistnämnda föreskrift tillämpats på det sättet

att domstolarna har fastställt ett totalt ersättningsbelopp och angett hur

mycket av detta belopp som utgör arvode. I paragrafens andra stycke sägs

att arvode skall bestämmas till det belopp som kan anses utgöra skälig er­

sättning för uppdraget med hänsyn till det arbete, som uppdraget har krävt,

den omsorg och skicklighet, varmed det har utförts, samt övriga omständig­

heter. Vidare föreskrivs bl. a. att när ersättning i övrigt bestäms hänsyn bör

tas till inställelse vid rätten samma dag i annat mål.

Enligt 21 kap. 10 § första stycket RB har offentlig försvarare rätt att av

allmänna medel få arvode och ersättning för kostnad och tidsspillan efter

vad rätten prövar skäligt. Beträffande offentlig försvarare ges inga uttryck­

liga bestämmelser om redogörelse för utfört arbete m. m. eller om att arvo­

de och övrig ersättning skall fastställas var för sig. Man brukar emellertid

i dessa avseenden iaktta samma ordning som gäller beträffande ersättning

till biträde enligt lagen om fri rättegång.

Vid sidan av de nu nämnda bestämmelserna finns särskilda regler om er­

sättning till rättegångsbiträde i 20 kap. 19 § föräldrabalken (FB). Enligt pa­

ragrafens första stycke kan rätten i mål om omyndighetsförklaring eller

hävande av sådan förklaring förordna biträde åt den vars myndighet målet

10

systemet med särskild ersättning för tidsspillan skulle avskaffas och arvodet

i stället innefatta gottgörelse för såväl arbete som tidsspillan. Beträffande

de överväganden som låg till grund för förslaget hänvisas till en av kommit­

tén upprättad skrift till samfundet. I denna framhålls att schablonmetoden

för beräkning av ersättning för tidsspillan tillämpas mycket olika. I några

fall kan den leda till överkompensation och i många säkerligen till under­

kompensation. Vissa domstolar anser, att ersättning för tidsspillan skall ut­

gå bara under normal kontorstid och andra att endast tidsspillan mellan

klockan 8 och 18 får beaktas. Ytterligare andra prövar frågan från fall till

fall. Om man låter ersättningen för tidsspillan ingå i arvodet, kommer man

från sådana problem. Dessutom är det enligt kommitténs mening rimligt, att

advokaten får ersättning för all den tid han tillsätter för uppdraget. Scha­

blonmetoden har vidare lett in vissa domare på ett timlönetänkande som

inte går ihop med advokatyrkets natur. Systemet har kritiserats också från

domarhåll. Om ersättningen för tidsspillan får ingå i arvodet, ger det advo­

katen en mera skälig och framför allt riktigare och rättvisare ersättning än

vad schablonmetoden nu ger.

Samfundet upplyser vidare, att det i skrivelser till Föreningen Sveriges

hovrättsdomare, häradshövdingeföreningen och stadsdomareföreningen i no­

vember 1965 begärde dessa föreningars medverkan till förslagets genom­

förande. De tre domareföreningarna fann förslaget i sak lämpligt. Härads-

hövdingeföreningens styrelse meddelade sålunda, att man hade beslutat att

i cirkulär rekommendera föreningens medlemmar att inkludera ersättning

för rese- och väntetid i arvoden. Hovrättsdomareföreningens och stadsdo-

mareföreningens styrelser fann emellertid med hänsyn till de nuvarande

bestämmelsernas utformning tvivelaktigt om förslaget skulle kunna följas

utan lagändring.

Det är enligt samfundets mening förklarligt, om man på vissa håll är

tveksam om möjligheterna att gå över till systemet med ett enda belopp

som ersättning för både arbetet och tidsspillan, så länge bestämmelserna i

14 § lagen om fri rättegång och 21 kap. 10 § RB har sin nuvarande lydelse.

Visserligen anses i rättspraxis hinder inte möta mot att biträde enligt lagen

om fri rättegång tillerkänns ett arvodesbelopp, som innefattar ersättning

också för tidsspillan (jfr högsta domstolens dom den 18 mars 1965 nr T 14).

Man måste dock räkna med att inte alla domare anser sig kunna förfara på

det sättet. Det är därför önskvärt att bestämmelserna ändras, så att ingen

tvekan skall råda om tillåtligheten av den ordning som både domareför­

eningen och samfundet finner ändamålsenlig.

Samfundet lägger i sin framställning fram ett förslag till ändrad lydelse

av 14 § lagen om fri rättegång. Enligt förslaget skall i paragrafens första

stycke föreskrivas, att biträdet har rätt till »arvode och gottgörelse för nöd­

vändiga utgifter» och att arvode och övrig ersättning skall fastställas var

för sig. Beträffande första stycket innebär alltså förslaget, att föreskriften

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1969

12

och till gottgörelse för nödvändiga utgifter och för tidsspillan i samband

med inställelse vid rätten. I bestämmelsen föreskrivs vidare bl. a. att ar­

vode och övrig ersättning skall fastställas var för sig. I praxis har före­

skriften att arvode och övrig ersättning skall bestämmas var för sig

tillämpats på det sättet att domstolarna har fastställt ett totalt ersättnings­

belopp och angett hur mycket av detta belopp som utgör arvode. Av 21

kap. 10 § RB framgår, att också offentlig försvarare är berättigad till

ersättning i tre hänseenden. I bestämmelsen sägs sålunda att försvararen

äger åtnjuta arvode och ersättning för kostnad och tidsspillan efter vad

rätten prövar skäligt. Någon bestämmelse om att arvodet skall bestäm­

mas särskilt finns inte, men i domstolspraxis brukar detta ske.

Advokatsamfundet har i sin framställning begärt sådan ändring av de

nu gällande bestämmelserna att ingen tvekan behöver råda om att det är

tillåtet att arvodet fastställs till belopp som inkluderar också ersättning

för tidsspillan. Som skäl för en sådan ordning har samfundet anfört bl. a.

att den ger domstolarna bättre möjligheter att komma fram till en skälig

och riktig bedömning av framställda ersättningsanspråk och att den dess­

utom medför praktiska fördelar.

Tre av de fyra remissinstanserna finner den föreslagna ordningen än­

damålsenlig och tillstyrker framställningen. Den fjärde — riksrevisions­

verket — anför däremot vissa betänkligheter, som har framgått av det

föregående.

För egen del vill jag framhålla följande. Av den nuvarande bestämmelsen

om ersättning åt offentlig försvarare framgår inte klart om arvode får be­

stämmas till belopp som innefattar också ersättning för tidsspillan. Mot­

svarande bestämmelse om ersättning till biträde enligt lagen om fri rätte­

gång förutsätter däremot att arvodesbelopp och annan ersättning, t. ex.

för tidsspillan, bestäms var för sig. De nämnda bestämmelserna har visat

sig medföra vissa tillämpningssvårigheter och också en del onödiga diskus­

sioner i domstolarna om förhållandevis obetydliga kostnadsposter. Detta

har lett till att domstolarna under senare år i stor utsträckning har över­

gått till den ordning samfundet har förordat. Bl. a. har enligt vad jag har

inhämtat högsta domstolen ansett sig oförhindrad att tillämpa denna ord­

ning. På vissa håll anser man dock att bestämmelsernas avfattning och väl

då främst 14 § lagen om fri rättegång lägger hinder i vägen för ett sådant

tillvägagångssätt. Praxis är alltså f. n. oenhetlig.

Det är enligt min mening onödigt att ha bestämmelser av innebörd att

arvode för arbete och ersättning för tidsspillan genomgående skall behöva

anges var för sig. I många fall är uppenbart att begärd ersättning i sådana

hänseenden är skälig, och det är sakligt sett obehövligt att då kräva att

domstolen vid sin bedömning och sitt avgörande gör en uppdelning i olika

kostnadsposter. Med hänsyn härtill och med beaktande av den praxis som

redan har vunnit insteg anser jag, att de berörda bestämmelserna utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1969

14

begreppet att få betydelse vid tillämpningen av 18 kap. 14 § andra styc­

ket. Det föreskrivs där för tvistemålens del att arvodet skall anges särskilt,

när arvode till ombud eller biträde ingår i rättegångskostnad. I förekom­

mande fall bör alltså i det enligt denna bestämmelse särskilt angivna arvo­

desbeloppet ingå också eventuell ersättning för tidsspillan. Detta innebär

en ändring i förhållande till vad som förutsattes under förarbetena till RB

(jfr SOU 1938:44 s. 238). Någon lagändring synes dock inte påkallad.

Till sist vill jag framhålla, att utgifterna på de anslag, vilka till huvud­

saklig del avser att täcka kostnaderna för anlitande av juridiskt biträde,

under senare år har ökat i en omfattning som inte står i relation till det

ökade målantalet. En utveckling i samma takt som hittills innebär en för­

dubbling av utgifterna på fyra år. Jag avser därför att låta undersöka or­

saken till kostnadsökningen.

Kungl. Maj :ts proposition nr 156 år 1969

3. Återbetalningsskyldighet för vissa rättegångskostnader i brottmål

3.1. Gällande rätt

Enligt skilda bestämmelser i RB gäller beträffande mål om allmänt åtal att

vissa rättegångskostnader skall utgå (förskotteras) av allmänna medel.

Detta gäller bl. a. kostnaderna för åklagarens bevisning och för bevisning

varom rätten självmant har föranstaltat och dessutom vissa av kostnaderna

för den tilltalades processföring, nämligen kostnaden för offentlig försva­

rare, kostnaden för syn som den tilltalade påyrkat och ersättning åt sakkun­

nig som rätten har utsett på begäran av den tilltalade. Det ankommer på

rätten att fastställa kostnadsbeloppen.

Enligt 31 kap. 1 § första stycket RB skall i mål vari åklagare för talan den

tilltalade, om han döms för brottet, till statsverket återbetala bl. a. vissa

kostnader som enligt rättens beslut har utgått av allmänna medel. De kost­

nader som anges i bestämmelsen är ersättning till vittne eller sakkunnig,

kostnad för annan bevisning under förundersökningen eller rättegången, er­

sättning eller arvode till försvarare och kostnad för hämtning av den till­

talade till rätten. Under vissa förutsättningar kan jämkning ske. Står kost­

nadens belopp inte i rimligt förhållande till den tilltalades brottslighet och

villkor, kan sålunda ersättningen jämkas efter vad som prövas skäligt. I

domstolspraxis har denna jämkningsbestämmelse tolkats så, att för jämk­

ning förutsätts ett missförhållande till både brottsligheten och villkoren.

Det har sålunda inte ansetts möjligt att jämka kostnaden om denna har

stått i missförhållande till endast endera av de båda omständigheterna (jfr

JO 1964 s. 208).

I paragrafens andra stycke ges ett undantag från huvudregeln om den

dömdes ersättningsskyldighet. Efterges påföljd eller har den tilltalade be­

16

för alltid omöjliggör för den dömde att åter skapa sig ett ordnat och be­

tryggat liv. Kommissionen påpekade, att den norska lagen för att undvika

sådana verkningar föreskrev, att den tilltalades ersättningsskyldighet alltid

skall bestämmas till ett avrundat belopp, som inte får överstiga samman­

lagda summan av alla utgifter, som han bör ersätta, och att beloppet därvid

skall bestämmas efter skälighet, så att det inte kommer att stå i ett framträ­

dande missförhållande till den dömdes skuld och villkor. Kommissionen

fann välbetänkt att för domstolen öppna en utväg att kunna efter skälighet

nedsätta den summa, som den dömde skall ersätta, om summan annars skul­

le stiga till ett i förhållande till hans brottslighet och villkor alltför högt

belopp.

Processlagberedningen uttalade i SOU 1938: 44 med förslag till rättegångs­

balk angående jämkningsbestämmelsen endast att befogenhet på sätt pro­

cesskommissionen hade förordat torde böra tilläggas rätten att, då rätte­

gångskostnadens belopp inte står i rimligt förhållande till den tilltalades

brottslighet och villkor, jämka ersättningen efter skälighet.

1951 års rättegångskommitté iade i SOU 1958: 40 fram bl. a. ett förslag

till lag om rättegångshj älp som var avsett att ersätta lagen om fri rätte­

gång. Enligt förslaget skulle rättegångshj älp kunna beviljas bl. a. i brott­

mål. För sådant fall föreslogs en bestämmelse enligt vilken RB:s regler i

31 kap. skulle äga motsvarande tillämpning i fråga om kostnaden för den

misstänktes rättegångshj älp. Detta innebar i förhållande till gällande rätt

bl. a. den ändringen att den tilltalade, om han dömdes för brottet, i princip

skulle likställas med tilltalad som inte hade åtnjutit rättegångshj älp. I be­

tänkandet övervägde kommittén om inte jämkningsregeln i 31 kap. 1 §

borde vidgas så, att jämkning skulle få ske också enbart med hänsyn till

den tilltalades villkor utan avseende på hans brottslighet. Kommittén fann

emellertid, att denna fråga borde bedömas också, och kanske främst, från

kriminalpolitiska synpunkter och att den därför borde prövas i annat sam­

manhang.

Vid remissbehandlingen av sistnämnda betänkande berörde några remiss­

instanser nuvarande möjligheter till jämkning enligt 31 kap. 1 § RB. RÅ ut­

talade beträffande jämkningsbestämmelsen, att en regel med denna snäva

utformning i vissa fall leder till klart otillfredsställande resultat. Det har

sålunda förekommit att — i fall där åklagarsidan på grund av prejudikat­

intresse har nödgats att till andra instans eller genom samtliga instanser

föra ett mål angående en förseelse som inte förskyller mer än ett måttligt

dagsbotsstraff — den tilltalade i den slutliga domen har ålagts att betala

förutom böter ersättning till det allmänna med belopp som stundom fler-

faldigt har överstigit böternas belopp, över huvud taget synes det kunna

ifrågasättas, om det är rimligt att den tilltalade skall bära kostnaderna för

processen i högre instans i sådana fall där fullföljd har blivit nödvändig på

grund av ett oriktigt avgörande i första instans av en rättsfråga eller på-

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1969

18

heten för rättegångskostnad minskar också möjligheterna för målsäganden

att få ersättning för den skada han lidit. Från statsfinansiell synpunkt kan

det inte anses tillfredsställande att domstolarna i ett stort antal fall åläg­

ger tilltalade, som inte kan väntas kunna betala rättegångskostnaderna, åter-

betalningsskyldighet för dessa. Därigenom uppstår onödigt arbete för in-

drivningsmyndigheterna och ytterligare kostnader för statsverket. En jämk­

ning av återbetalningsskyldigheten till belopp som svarar mot betalningsför­

mågan skulle därför innebära en inte obetydlig rationalisering.

Första lagutskottet, som hade att behandla motionerna, inhämtade ytt­

rande från JK, RÅ, Svea hovrätt, skyddskonsulenten i Stockholms norra

distrikt för äldre, skyddskonsulenten i Stockholms södra distrikt för unga,

advokatsamfundet, häradshövdingeföreningen, stadsdomareföreningen, För­

eningen Sveriges landsfiskaler och Föreningen Sveriges stadsfiskaler. RÅ fo­

gade till sitt remissvar yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg

och Malmö och från Föreningen Sveriges landsfogdar.

En sammanställning av yttrandena finns i utskottets utlåtande (1LU

1964: 44). Översiktligt kan remissutfallet sammanfattas enligt följande.

Statsåklagaren i Stockholm, skyddskonsulenterna, advokatsamfundet och

stadsdomareföreningen, Sveriges landsfogdar och Sveriges stadsfiskaler till­

styrkte eller hade ingen erinran mot bifall till motionerna. Advokatsamfun­

det erinrade om förslaget i samfundets yttrande över betänkandet SOU

1958:40 att orden »brottslighet och villkor» i 31 kap. 1 § RB ändras till

»brottslighet eller villkor». Enligt samfundets mening borde stadgandet änd­

ras pa detta sätt utan avbidan pa resultatet av den pågående utredningen

om fri rättegång. Samfundet kunde för sin del inte se att det från kriminal-

politisk synpunkt kan vara något att invända mot eu sådan ändring.

JK ansåg att vägande skäl kan anföras till stöd för att jämkning skall ske

i större utsträckning än vad som f. n. brukas men fann att flera omständig­

heter talade mot att omedelbart genomföra en vidgning på sätt motionärerna

hade föreslagit. I yttrandet framhölls sålunda att de frågor som angår rätte­

gångskostnad delvis äger samband med varandra och är av förhållandevis

komplicerad natur och att det därför är vanskligt att utan närmare utred­

ning vidta en enstaka ändring. Vidare erinrades om den då pågående utred­

ningen för översyn av lagstiftningen om rättshjälp i rättegång och därmed

sammanhängande frågor.

RÅ och Föreningen Sveriges landsfiskaler, som fann skäl tala för att

jämkningsregeln vidgas i den av motionärerna angivna riktningen, tillstyrk­

te en utredning angående den närmare utformningen av en ändrad lagstift­

ning på området.

Svea hovrätt ansåg, att både starka kriminalpolitiska skäl och de i motio­

nerna anlagda statsfinansiella synpunkterna talade för att jämkning skulle

kunna ske också med hänsyn endast till den dömdes ekonomiska förhållan­

den och anslöt sig därför i princip till förslaget.

Statsåklagaren i Göteborg ansåg någon ändring av 31 kap. 1 § RB inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1969

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1969

11LU 1964: 44 anfördes följande.

Av remissvaren framgår att jämkningsregeln enligt praxis tolkas så att

nedsättning i ersättningsskyldigheten är tillåten endast om kostnaden står

i missförhållande till såväl den dömdes brottslighet som hans ekonomiska

villkor. Motionärernas uttalande att en sådan rättstillämpning mången gång

medför otillfredsställande resultat vinner stöd av flertalet remissyttranden.

Det uttalas sålunda att åläggande av betalningsskyldighet, som icke står i

rimligt förhållande till betalningsförmågan, kan motverka den dömdes åter­

anpassning i samhället. Jämväl kan det ur statsfinansiell synpunkt, såsom

i motionerna framhålles, vara till olägenhet att i stor utsträckning utdömes

belopp, som ej sedermera kan indrivas. Även annorledes synes jämknings­

regeln i sin nuvarande utformning kunna leda till mindre önskvärda avgö­

randen. Sålunda har riksåklagarämbetet upplyst att tilltalad stundom, t. ex.

i mål som av prejudikatintresse föres till högsta instans förpliktas återgälda

kostnad, som vida överstiger det till böter bestämda straffet. Vad sålunda

och i övrigt förekommit i ärendet giver enligt utskottets mening vid handen

att ifrågavarande jämkningsbestämmelse bör överses. En ändring av be­

stämmelsen kan emellertid såsom under remissbehandlingen anförts få åter­

verkningar på bl. a. reglerna om fri rättegång och lär därför icke nu böra

vidtagas. Det torde i stället få ankomma på Kungl. Maj :t att i lämpligt

sammanhang upptaga det av motionärerna aktualiserade spörsmålet till

närmare övervägande.

3.4. 1965 års betänkande med reviderat förslag till lag om rättegångshjälp

(SOU 1965: 13) och remissyttranden över det

I fråga om skyldigheten för misstänkt som har åtnjutit rättegångshjälp

att ersätta statsverket kostnaden för denna förmån ansluter sig utredningen

till rättegångskommitténs förslag (SOU 1958:40). Efter en redogörelse för

de remissyttranden över 1958 års betänkande, som tog upp frågan om vidga­

de möjligheter till jämkning av tilltalads ersättningsskyldighet, och för vad

som hade förekommit i detta hänseende vid 1964 års riksdag anför utred­

ningen bl. a. följande. Bestämmelser av sådant innehåll måste komma att

gälla tilltalade i allmänhet och alltså inte bara tilltalade med rättegångs­

hjälp. Om nya bestämmelser i detta hänseende anses påkallade, bör de så­

ledes tas in i RB. Utredningen är av den uppfattningen att frågan om all­

männa bestämmelser angående jämkning av tilltalads återbetalningsskyldig-

het mot statsverket inte kan anses tillhöra dess arbetsuppgifter.

Under remissbehandlingen tog flera remissinstanser upp frågan om att

vidga möjligheterna till jämkning av tilltalads ersättningsskyldighet mot

statsverket. Hovrätten över Skåne och Blekinge vidhåller det förslag til! lös­

ning som hovrätten lade fram i sitt yttrande över 1958 års betänkande.

Skulle förslaget inte vara genomförbart, vill hovrätten under alla förhållan­

den betona vikten av att den av riksdagen begärda översynen av jämknings­

regeln i 31 kap. 1 § RB snarast utförs så att resultatet kan samordnas med

utredningens förslag. Hovrätten för Övre Norrland anser, att utredningens

förslag inte lämnar önskvärda möjligheter till jämkning av återbetalnings-

22

I promemorian berörs därefter hur den förordade lösningen bör utformas,

lagtekniskt. Tre alternativ skisseras. Det första är att i en tilläggsbestäm­

melse till 31 kap. 1 § RB fastställa en viss beloppsgräns. Om denna gräns

överskrids, skall i regel den dömde förpliktas att till statsverket återgälda

vad som har utgått av allmänna medel. Det föreslås en beloppsgräns på 25

kr. Som fördel med denna lösning framhålls att domstolen inte hehöver pröva

om återbetalningsbeioppet står i rimligt förhållande till eventuella indriv-

ningskostnader. Som nackdel framhålls att beloppsgränsen då och då måste

jämkas genom lagändring på grund av penningvärdesförändringen. Det and­

ra alternativet som antyds är att lagtexten ges den utformningen att man

åt domstolen överlåter att avgöra om återhetalningsskyldighet skall före­

skrivas eller om kostnaderna skall få stanna på statsverket. Det påpekas att

lagändring tid efter annan inte behövs enligt detta alternativ men att svå­

righet uppstår för domstolen att i det särskilda fallet avgöra om återbetal-

ningsskyldighet skall föreskrivas eller ej. Def anmärks dock att svårigheter­

na troligen skulle elimineras genom att en viss praxis skulle komma att

utbildas. Det tredje alternativet, som enligt promemorian synes vara att för­

orda, är att i en tilläggsbestämmelse till 31 kap. 1 § RB medge rätt för dom­

stol att förordna att, om det belopp som har utgått av allmänna medel, upp­

går till endast ringa belopp, sådan kostnad får stanna på statsverket. Där­

jämte meddelas närmare bestämmelser om befrielse från återbetalningsskyl-

dighet av Kungl. Maj :t. I tillämpningskungörelse fastställs viss belopps­

gräns som därefter, alltefter penningvärdesförändringen, kan justeras. I pro­

memorian presenteras följande statistiska uppgifter som har lämnats av

överståthållarämbetet. Uppgifterna avser dels totala antalet hos ämbetet re­

gistrerade ärenden angående återhetalningsskyldighet i brottmål under åren

1964—1966 och dels antalet ärenden därav som har gällt belopp om 25 kr.

eller mindre.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1969

År

1964

1965

1966

Totalt antal ärenden ............................................

5i 343

5' 463

6 733

Därav avseende belopp .......................................

0/

/o

%

%

a) 25 kr—20 kr..........................................................

121

2,25

102

1,9

135

2

b) därunder — 15 kr ............................................

63

1.18

73

1,3

68

1

c) därunder — 10 kr ............................................

64

1,18

62

1,1

82

1,2

d) därunder — 5 kr................................................

95

1,77

61

1,1

57

0,8

e) därunder ..............................................................

354

6,62

297

5,4

205

3

Antal ärenden rörande belopp om 25 kr och

mindre ...................................................................

697

13

595

10,8

547

8

Så gott som alla remissinstanser ställer sig positiva till rådhus­

rättens framställning. Flertalet ansluter sig till det av rådhusrätten föror­

dade tredje alternativet. RÅ och överåklagarna i Göteborg och Malmö anser

dock, att ett tilläggsstadgande inte behöver kompletteras med en i en sär­

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1969

stämmelsen i 31 kap. 1 § första stycket. Riksdagsärendet föranleddes av mo­

tioner. I första lagutskottets utlåtande (1LU 1964: 44), som bifölls av riks­

dagen, uttalades att jämlcningsregeln i sin nuvarande utformning synes kun­

na leda till mindre önskvärda avgöranden och att den bör ses över i lämpligt

sammanhang.

Redan 1951 års rättegångskommitté tog i sitt betänkande med förslag till

lag om rättegångshjälp (SOU 1958: 40) upp frågan, om inte den nämnda

bestämmelsen bör ändras så, att jämkning kan ske med hänsyn till den till­

talades villkor utan avseende på hans brottslighet. Kommittén ansåg emel­

lertid att, eftersom frågan hade också kriminalpolitiska aspekter, den borde

prövas i annat sammanhang. Vid remissbehandlingen av betänkandet ut­

talade sig flera remissinstanser för att området för jämkning skulle vidgas.

I 1964 års riksdagsärende ansåg motionärerna, att jämkning bör kunna

ske också med hänsyn tagen enbart till den dömdes betalningsförmåga.

Under den remissbehandling som föregick riksdagens ställningstagande

uttalade sig så gott som alla remissinstanser positivt till tanken på en vidg­

ning av möjligheterna till jämkning. Vid remissbehandlingen av 1965 års

betänkande om rättegångshjälp gjordes liknande uttalanden.

När den ifrågavarande bestämmelsen har kritiserats, har enighet rått om

att den i sin nuvarande utformning kan leda till att den tilltalade förpliktas

att betala belopp som inte står i rimligt förhållande till hans betalningsför­

måga. Det har framhållits, att detta är otillfredsställande från flera syn­

punkter. Dels kan det motverka den dömdes återanpassning i samhället och

dels leder det till kostnadskrävande men resultatlösa indrivningsförsök.

Jag delar helt den uppfattningen att det från de angivna synpunkterna

är otillfredsställande att den tilltalade åläggs en betalningsskyldighet som

inte är rimlig i förhållande till hans ekonomiska villkor. Enligt min mening

kan kriminalpolitiska skäl inte anses tala emot att jämkningsmöjligheten

vidgas något. Någon gynnsam effekt av att ålägga den tilltalade återbetal-

ningsskyldighet av nyss angiven omfattning lär inte kunna påvisas från

vare sig allmänpreventiva eller individualpreventiva synpunkter. En änd­

ring av jämkningsbestämmelsen framstår med hänsyn till det anförda som

önskvärd. Av bestämmelsen bör otvetydigt framgå, att jämkning får ske om

full ersättningsskyldighet i fråga om kostnadsbeloppen inte framstår som

rimlig i förhållande till den tilltalades brottslighet eller till hans villkor.

I enlighet med det anförda förordar jag, att bestämmelsen i 31 kap. 1 §

första stycket utformas så, att jämkningsmöjligheten görs beroende av att

kostnadens belopp inte står i rimligt förhållande till den tilltalades brottslig­

het eller till hans villkor.

För att motsvarande jämkningsmöjlighet skall finnas när den tilltalade

i mål om allmänt åtal förklarats förlustig förut beviljad förmån av fri rätte­

gång, föreslår jag vidare att till 8 § första stycket lagen om fri rättegång

görs ett tillägg. Detta bör innebära, att i mål om allmänt åtal bestämmelser­

26

minst 50 kr. Enligt min mening torde den brottsavhållande effekten av att

domstolarna förpliktar den dömde att återbetala smärre belopp — varmed

jag åsyftar belopp under 50 kr. — vara obetydlig. Från kriminalpolitisk

synpunkt synes det därför inte vara ägnat att väcka betänkligheter, om de

som döms i brottmål blir befriade från ersättningsskyldighet i fråga om be­

lopp av sådan begränsad storlek. Starka samhällsekonomiska skäl talar för

att indrivningsmyndigheterna inte skall belastas med indrivning av belopp

som understiger indrivningskostnaden. I rådhusrättens förslag och i re­

missyttrandena har diskuterats olika möjligheter att helt eller delvis befria

indrivningsmyndigheterna från detta arbete. Den ena är att regler ges om

ett förenklat indrivningsförfarande i fråga om smärre belopp, och den andra

att domstolarna ges befogenhet att förordna att sådana belopp skall stanna

på statsverket. Under remissbehandlingen har också andra lösningar disku­

terats.

För min del anser jag att domstolarna inte i onödan skall syssla med frå­

gor om återbetalningsskyldighet för de obetydliga belopp varom här är

fråga. Dessutom bör stor vikt fästas vid EON:s upplysning att den genom­

snittliga indrivningskostnaden för varje ärende av ifrågavarande slag med

säkerhet överstiger 50 kr. Till denna genomsnittskostnad för indrivningen

kommer viss kostnad för domstolens arbete med besked om återbetalnings-

skyldigheten och länsstyrelses befattning därmed (jfr 13 § kungörelsen

(1947: 642) med bestämmelser angående vissa kostnader vid domstol). Med

hänsyn till nu angivna förhållanden måste det från effektivitets- och bespa-

ringssynpunkter anses angeläget att återbetalningsskyldighet och därmed

indrivningsverksamhet elimineras när det gäller smärre belopp. Lagtekniskt

kan detta enklast lösas genom en bestämmelse som innebär att ersättnings­

skyldighet bortfaller om den avser belopp som understiger viss gräns. För

alt i det avseendet få en smidig anpassning till eventuella penningvärdesför-

ändringar synes lämpligt att Kungl. Maj :t bemyndigas att fastställa vid vil­

ken nivå den nämnda gränsen skall dras.

1 och för sig skulle mot en ändring av ifrågasatt innebörd kunna in­

vändas att befrielse från återbetalningsskyldighet borde begränsas till de

fall då den tilltalade inte samtidigt ådöms böter. Föreligger ett bötesstraff,

uppkommer ju ändå ett indrivningsärende, och det kan tyckas att myndig­

heterna i sådant fall inte skulle ha mycket att arbetsmässigt vinna på att

slippa indriva också kostnadsbeloppet. Beträffande tänkbara invändningar

av nu angiven innebörd vill jag först framhålla, att det inte vore rimligt att

beträffande återbetalningsskyldigheten göra skillnad mellan den som ådöms

böter och den som ådöms t. ex. skyddstillsyn. Vidare är att märka att in-

drivningsärenden beträffande böter och rättegångskostnader delvis följer

skilda mönster. Besked om betalningsskyldigheten i det ena och det andra

avseendet lämnas och hanteras på olika sätt både hos domstol och hos läns­

styrelse. På verkställighetsplanet föreligger också skillnader och ofta skilda

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1969

28

Kungl. Maj:ts proposition nr i56 år 1969

4. Hemställan

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats för­

slag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag om ändring i lagen (1919: 367) om fri rättegång,

3) lag om ändring i föräldrabalken.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga.1

Jag hemställer, att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslagen enligt

87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

1 Bilagan, som är likalydande med det förslag som är fogat vid propositionen, har ute­

slutits här.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­

rådet på Stockholms slott den 30 oktober 1969.

Närvarande:

Statsministern

P^alme,

ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^ange, H^olmqvist, A^spling, S^ven-E^ric N^ilsson,

G^eijer, O^dhnoff, W^ickman, M^oberg, B^engtsson, N^orling, L^öfberg,

L^idbom, C^arlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag om ändring i lagen (1919: 367) om fri rättegång,

3) lag om ändring i föräldrabalken.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslagen utan erinran,

och hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

antaga förslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riks­

dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1769 690717