2

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, dels att 30 kap. 5—7 och 10 §§ rättegångsbalken1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i balken skall in­

föras två nya paragrafer, 30 kap. 14 § och 45 kap. 18 §, av nedan angiven

lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

30 KAP.

5

§•

Dom skall----------------------------------

3. parternas yrkanden och de om­

ständigheter, varå de grundats;

4. domskälen med uppgift å vad i

målet är bevisat; samt

5. domslutet.

Högre rätts------------------- —---------

Äger part---------------------- ------------

— tilltalades försvarare;

3. domslutet;

4. parternas yrkanden och de om­

ständigheter, varå de grundats; samt

5. domskälen med uppgift å vad i

målet är bevisat.

— rätts dom.

----------14 §.

6

§.

I mål, som rör allenast ansvar för

brott, må, om den tilltalade erkänt

gärningen och annan brottspåföljd

än böter ej ådömes, domen utfärdas

i förenklad form. Dom, varigenom

högre rätt fastställer lägre rätts dom,

må ock utfärdas i förenklad form.

Närmare bestämmelser därom med­

delas av Konungen.

I mål, som rör allenast ansvar för

brott, må, om den tilltalade erkänt

gärningen och annan brottspåföljd

än böter ej ådömes, domen utfärdas

i förenklad form. Dom, varigenom

högre rätt fastställer lägre rätts dom,

må ock utfärdas i förenklad form.

7 §•

Innan dom--------------------------------------- stadgar därom.

Då huvudförhandling------------------------ domens meddelande.

Avgöres mål--------------------------------------- till parterna.

Avkunnande av dom må ske ge- Avkunnande av dom må ske ge­

nom återgivande av domskälen och nom återgivande av domslutet och

1 Senaste lydelse av 30 kap. 6 § se 1964:166 och av 30 kap. 7 § se 1956: 587.

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1969

3

(Nuvarande lydelse)

slutet jämte meddelande av full­

följ dshänvisning.

10

Vad i 2 och 7 §§ är stadgat om

dom äge motsvarande tillämpning i

fråga om slutligt beslut. Å sådant

beslut skola ock bestämmelserna i

5 och 8 §§ tillämpas, om frågans be­

skaffenhet fordrar det. Meddelas

slutligt beslut i samband med dom,

skall det upptagas i domen.

Äger part

(Föreslagen lydelse)

skålen jämte meddelande av full­

följ dshänvisning.

När mål avgjorts, skall skriftlig

underrättelse om utgången i målet

snarast givas den tilltalade. När­

mare föreskrifter härom meddelas av

Konungen.

§•

Vad i 2 och 7 §§ är stadgat om

dom äge motsvarande tillämpning i

fråga om slutligt beslut. I den mån

ej annat föreskrivits med stöd av

14 §, skola ock bestämmelserna i 5

och 8 §§ tillämpas å sådant beslut,

om frågans beskaffenhet fordrar det.

Meddelas slutligt beslut i samband

med dom, skall det upptagas i do­

men.

----------- 14 §.

14 §.

Närmare föreskrifter om avfatt­

ning av dom och beslut meddelas av

Konungen.

45 KAP.

18 §.

Närmare föreskrifter om avfatt­

ning av stämningsansökan och stäm­

ning, som utfärdas av åklagare, med­

delas av Konungen eller myndighet

som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Förordnande om

ikraftträdande får begränsas till viss eller vissa domstolar och till vissa av

de nya bestämmelserna.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

24 januari 1969.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

N

ilsson^, statsråden

S

träng

, L

ange

, K

ling

, J

ohansson

, A

spling

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

,

G

ustafsson

, G

eijer

, M

yrdal

, O

dhnoff

,

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om automatisk data­

behandling av dom i brottmål, m. m. och anför. I.

I. Inledning

De rättsvårdande organen i vårt land — polis, åklagare, domstolar och

myndigheter inom kriminalvården — är i stor utsträckning skyldiga att

för central registrering och andra ändamål lämna uppgifter om brott och

om dem som har dömts för brott. Uppgiftslämnandet och förandet av olika

register är med nuvarande arbetsmetoder både tidsödande och kostnads­

krävande. En viss dubbelregistrering är också oundviklig. Det är därför

naturligt att man på senare tid riktat uppmärksamheten på de möjligheter

den automatiska databehandlingen (ADB) erbjuder att rationalisera hand-

läggningsrutiner av sådant slag. Genom en övergång till ADB kan uppgifts­

lämnandet begränsas och förenklas och dubbelregistreringen minskas. Sam­

tidigt blir det lättare att få snabb information för olika ändamål.

I prop. 1968: 82 ang. ändring av bestämmelserna om strafföreläggande

m. m. (s. 50—52) nämnde jag, att samarbetsorganet för ADB inom rätts­

väsendet (riksdagsberättelsen 1968: Ju 59) sedan en tid tillbaka undersöker

möjligheterna att successivt bygga upp ett på ADB-teknik baserat, enhetligt

informationssystem för rättsväsendet (RI). Jag omtalade vidare, att sam­

arbetsorganet år 1967 lagt fram ett preliminärt förslag till ett delsystem

för maskinell bearbetning av handlingar som upprättas i olika faser av för­

farandet vid beivrande av brott. I en redan påbörjad första etapp av detta

system läggs det allmänna kriminalregistret om för ADB. Avsikten är, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

5

registret skall samordnas tekniskt med det hos rikspolisstyrelsen förda s. k.

personregistret (jfr prop. 1968: 1 bil. 4 s. 25, 28 och 70). Uppgiftslämnan-

det från domstolar och andra myndigheter till registren skall enligt för­

slaget samtidigt förenklas. Kopia av dom eller beslut som skall registreras

skall användas som meddelande till registren i stället för uppgifter enligt

de särskilda formulär som nu används. Samarbetsorganet har för detta

ändamål föreslagit, att domstols avgörande i brottmål delvis avfattas enligt

formulär på tryckt blankett.

Med anledning av den föreslagna omläggningen av domstolarnas upp-

giftslämnande rörande domar och beslut i brottmål har inom justitiedepar­

tementet upprättats en promemoria angående formulär till dom i brottmål

m. m. (Stencil Ju 1968: 5), vari bl. a. föreslås vissa ändringar i 30 kap.

rättegångsbalken (RB).

Över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgetts av

justitiekanslern (JK), nedre justitierevisionen, riksåklagaren (RÅ), samt­

liga hovrätter, häradshövdingarna i Södra Roslags domsaga, Svartlösa dom­

saga, Uppsala läns norra domsaga, Östbo och Västbo domsaga, Skövde dom­

saga, Listers och Sölvesborgs domsaga, Frosta och Eslövs domsaga, Askims

och Mölndals domsaga, Jösse domsaga, Jämtlands östra domsaga och Piteå

domsaga, borgmästarna i Stockholms och Göteborgs rådhusrätter samt i

rådhusrätterna i Uppsala, Hälsingborg, Sundsvall och Umeå, rådhusrätten

i Jönköping, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, statskontoret, sta­

tistiska centralbyrån, kontrolistyrelsen, riksdagens justitieombudsman

Bexelius (JO), Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Sve­

riges advokatsamfund, Sveriges Juristförbund och Domstolarnas kansliper-

sonalförening. Häradshövdingarna i Södra Roslags domsaga och Piteå dom­

saga samt borgmästaren i rådhusrätten i Sundsvall har såsom eget yttrande

åberopat det av Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare av­

givna remissvaret.

Frågan om införande av skyldighet för domstol att delvis avfatta avgö­

rande i brottmål enligt formulär har nu närmare övervägts inom justitie­

departementet. I anslutning till den nu berörda frågan har även tagits upp

två andra spörsmål rörande ändring i RB, vilka har visst samband med sam-

arbetsorganets förslag. Det ena gäller underrättelse till tilltalad om dom i

brottmål och det andra anpassning av stämningsansökan och stämning, som

utfärdas av åklagare, till ADB-rutiner.

6

Kungl. Maj:ts proposition, nr 26 år 1969

2

. Avfattning av dom i brottmål enligt formulär m. m.

2.1. Gällande ordning

Avfattning av dom och beslut i brottmål. Domstols avgöranden i brottmål

delas efter sitt sakliga innehåll upp i domar och beslut. Enligt 30 kap. 1 §

RB sker rättens avgörande av saken genom dom. Annat rättens avgörande

träffas genom beslut. Beslut varigenom rätten på annat sätt än genom dom

skiljer saken från sig är slutligt beslut. I fråga om övriga beslut skiljs i RB

mellan beslut under rättegången och beslut i samband med dom eller slut­

ligt beslut.

Föreskrifter om doms avfattning och innehåll finns i 30 kap. 5 och 6 §§

RB. Enligt 5 § skall dom avfattas skriftligen och i skilda avdelningar ange:

1) domstolen samt tid och ställe för domens meddelande,

2) parterna samt deras ombud eller biträden och den tilltalades försva­

rare,

3) parternas yrkanden och de omständigheter, på vilka de har grundats,

4) domskälen med uppgift på vad som är bevisat i målet,

5) domslutet.

I paragrafen föreskrivs vidare att högre rätts dom, i den mån det behövs,

skall innehålla redogörelse för lägre rätts dom och att fullföljdshänvisning

skall lämnas i domen. Enligt 6 § får dom utfärdas i förenklad form i två

fall. Det ena gäller underrätts dom i mål som rör endast ansvar för brott,

om den tilltalade erkänt gärningen och annan brottspåföljd än böter inte

ådöms, och det andra dom varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom.

Paragrafen ger Kungl. Maj :t befogenhet att utfärda närmare föreskrifter

om dom i förenklad form. Sådana bestämmelser har meddelats i protokolls­

kungörelsen (ProtK) den 26 september 1947 (nr 775). Underrätts dom får

i nyssnämnda fall — med undantag för avgörande i militärt mål — skrivas

i tabell eller på annan domsblankett. Formulär till domsblanketter har

fastställts av Kungl. Maj :t. När domsblankett används får protokoll över

förhandlingen i målet ersättas med anteckningar på blanketten. Överrätts

dom får i förutnämnda fall tecknas på försättsblad, vid vilket fogas styrkt

avskrift av den överklagade domen. I ProtK anges närmare vad överrätts

dom i sådant fall skall innehålla.

Dom skall enligt 30 kap. 8 § RB sättas upp särskilt och skrivas under av

de lagfarna domare som har deltagit i avgörandet. Rättens domar skall ord­

nas i nummerföljd efter tiden för deras meddelande och för varje år föras

samman till en dombok. Domar som har skrivits i tabell förs samman i en

avdelning för sig i särskild nummerföljd (9 § ProtK). Motsvarande gäller

domar och beslut i militära brottmål vid domstol för avdelning av krigs­

makten.

7

Åtal mot någon för flera brott (objektiv kumulation) handläggs enligt 45

kap. 3 § RB i regel i en rättegång. Detsamma gäller åtal mot flera för att ha

tagit del i samma brott (subjektiv kumulation). Även åtal mot flera för

skilda brott kan enligt paragrafen handläggas i samma rättegång. I samtliga

nu nämnda fall brukar vanligen ges en dom beträffande alla åtal. Enligt 30

kap. 4 § RB är emellertid deldom tillåten under vissa förutsättningar. Hand­

läggs flera åtal i en rättegång, får dom ges beträffande något av dem, även

om handläggningen av de övriga inte har avslutats. Gäller åtalen endast en

tilltalad, får sådan dom dock ges bara om synnerliga skäl finns till det.

Talan om enskilt anspråk i anledning av brott kan enligt vissa föreskrif­

ter i 22 kap. RB föras i samband med åtal för brottet. Vid gemensam hand­

läggning av åtal och enskilt anspråk gäller i princip de bestämmelser som

reglerar brottmålsförfarandet. Av det enskilda anspråkets privaträttsliga

natur anses emellertid följa, att tvistemålsreglerna skall tillämpas i vissa

hänseenden även när anspråket tas upp i samband med åtal för brott. I

skadeståndsdelen bör sålunda en brottmålsdom avfattas enligt reglerna i

17 kap. 7 § RB i stället för enligt 30 kap. 5 §. Tillämpning av den förra pa­

ragrafen medför dock bara den skillnaden, att den del av domen som inne­

håller parternas yrkanden, såvitt rör det enskilda anspråket, även skall redo­

visa deras invändningar och de omständigheter, på vilka de har grundats

(se 17 kap. 7 § första stycket tredje punkten). Av vad som har sagts förut

framgår vidare, att dom inte får utfärdas på domsblankett, när talan om en­

skilt anspråk har tagits upp i samband med åtal.

I fråga om slutligt beslut skall enligt 30 kap. 10 § RB föreskrifterna i 5

och 8 §§ samma kapitel tillämpas, om frågans beskaffenhet fordrar det.

Meddelas sådant beslut i samband med dom, skall det tas upp i denna. Be­

slut, som inte är slutligt, skall enligt 30 kap. 11 § i mån av behov ange de

skäl på vilka beslutet grundas. Meddelas beslut, varom nu är fråga, i sam­

band med dom eller slutligt beslut, skall det tas in däri. För avfattning av

beslut gäller i övrigt — bortsett från vissa regler om fullföljdshänvisning i

10 och 11 §§ —• inga närmare föreskrifter.

I 30 kap. 13 § RB ges bestämmelser om rättelse av dom och beslut. Rättel­

se får ske, om domstolen på grund av anmärkning eller av annan orsak fin­

ner att dom eller beslut till följd av skrivfel, missräkning eller annat sådant

förbiseende innehåller uppenbar oriktighet. Sedan parterna fått tillfälle att

yttra sig, skall rätten i sådant fall meddela beslut om rättelse. Rättelsen an­

tecknas på huvudskriften av domen eller beslutet eller — om beslutet tagits

in i protokoll —- i detta liksom på annan utskrift av domen eller beslutet,

om det kan ske. Därvid anges dagen för rättelsen.

Den i RB föreskrivna ordningen för avfattning av dom och beslut äger på

grund av särskilda bestämmelser tillämpning också i fråga om domstols av­

görande i vissa speciella kategorier av brottmål, såsom tryckfrihetsmål (se

12 kap. 15 § och 14 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen), mål om ansvar för

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

8

gärning, som är belagd med straff i vattenlagen (se 11 kap. 1 § fjärde styc­

ket och 84 § vattenlagen), och militära brottmål (se 6 § militära rättegångs­

lagen den 30 juni 1948, nr 472). Beträffande sistnämnda kategori kan an­

märkas att avgörandet av saken i fullföljt disciplinmål enligt 51 § första

stycket militära rättegångslagen skall ske genom beslut. I 1 § kungörelsen

den 19 november 1948 (nr 674) med vissa föreskrifter om vad domstol har

att iaktta vid handläggning av militära mål föreskrivs vidare, att dom eller

slutligt beslut i militärt brottmål skall innehålla uppgift om den tilltalades

fullständiga namn och registreringsnummer samt grad eller tjänsteklass. Av

domen eller beslutet skall också framgå att avgörandet avser militärt brott­

mål.

Reglerna i 30 kap. RB gäller i princip även beträffande vissa andra av­

göranden av domstol än dom och beslut i brottmål. Hit hör bl. a. avgöranden

i en del mål som särskilt nämns i RB:s promulgationslag (RP), nämligen

avgöranden i mål som avses i 17 § (talan mot någon som inte är tilltalad

angående förverkande till det allmänna eller annan särskild rättsverkan av

brott), 18 § (talan som förs särskilt angående utdömande av förelagt vite)

och 19 § andra stycket (när mot någon som blivit dömd för brott vid dom­

stol inleds förfarande, som avser undanröjande av påföljd och ådömande av

annan påföljd för brott eller också annan åtgärd i fråga om ådömd påföljd).

Vad angår sistnämnda kategori bör anmärkas att enligt 38 kap. 8 § första

stycket brottsbalken (BrB) rättens avgörande av saken i vissa fall skall ske

genom beslut. RB:s regler gäller enligt 21 § sista stycket lagen den 20 mars

1964 (nr 168) om verkställighet av bötesstraff i tillämpliga delar också be­

träffande avgörande i mål om bötesförvandling. Rättens avgörande av saken

sker i dessa mål alltid genom beslut (21 § tredje stycket nämnda lag). I 9 §

kungörelsen den 2 oktober 1964 (nr 589) rörande tillämpning av bötesverk-

ställighetslagen jämförd med 7 § andra punkten samma kungörelse ges vissa

närmare föreskrifter om vad beslut i bötesförvandlingsmål skall innehålla.

Det kan tilläggas, att 30 kap. RB enligt 4 § lagen den 4 juni 1964 (nr 450)

om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet äger motsvarande tillämpning

även på avgörande som meddelas i mål om intagning i arbetsanstalt.

Domstols uppgiftsplikt i brottmål. Domstols dom eller slutliga beslut i brott­

mål bildar utgångspunkt för en rad åtgärder av olika samhälleliga organ.

Domstolarna har därför ålagts en vidsträckt skyldighet att underrätta andra

myndigheter om innehållet i de domar och beslut som meddelas. Bestäm­

melser om sådan underrättelseplikt har med få undantag meddelats i admi­

nistrativ ordning. I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för hit­

hörande föreskrifter.

Till en första grupp kan räknas sådana bestämmelser som tar sikte på

verkställandet av domstolens avgörande. Här kan främst

nämnas kungörelsen den 6 november 1964 (nr 635) angående underrättelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år i969

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1969

9

om dom i vissa brottmål m. m. Domstol är enligt kungörelsen skyldig att

lämna underrättelse om dom och beslut beträffande den som ådömts annan

påföljd än böter till såväl berörda myndigheter inom kriminalvården som

vissa andra myndigheter som har att ta befattning med utslagets verkstäl­

lande, t. ex. polismyndighet, bestraffningsberättigad befattningshavare vid

krigsmakten, barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd och socialstyrelsen. Un­

derrättelseskyldigheten fullgörs i regel genom att en eller flera avskrifter

av domen eller beslutet inom viss kortare tid sänds till vederbörande myndig­

het. I några fall då underrättelse skall lämnas samma dag som avgörandet

meddelas, får i stället för avskrift av detta sändas bevis om målets utgång,

såvitt rör den dömde (domsbevis). I sådana fall skall avskrift av domen

eller beslutet sändas inom en vecka efter utslagets meddelande. Domstolar­

nas uppgiftsplikt beträffande innehållet i meddelade domar och beslut kom­

pletteras av en skyldighet att, sedan tiden för talan mot avgörandet har gått

ut, lämna underrättelse huruvida den dömde fullföljt talan mot domen eller

beslutet i den del som här är fråga om.

Böter som ådöms av domstol skall enligt förordningen den 14 december

1917 (nr 915) angående indrivning och redovisning av böter tas upp i sak-

öreslängd. Detsamma gäller viten, egendom som har förklarats förverkad,

straffskatt samt allmänna avgifter som ådöms jämte böter. I förordningen

ges närmare bestämmelser om vad saköreslängd skall innehålla. Allmän un­

derrätts saköreslängd omfattar kalendermånad, medan övriga domstolars

(med undantag av krigsrätts saköreslängd) avser helt kalenderår. Hos hä­

radsrätt förs särskild längd för varje kronofogdedistrikt inom tingslaget.

Allmän underrätts saköreslängd sänds för varje månad till länsstyrelsen fö­

re utgången av nästa månad. Sådan saköreslängd får inte expedieras innan

tiden för talan gått ut beträffande samtliga i längden upptagna bötesbeslut.

Allmän underrätt skall vidare årligen lämna länsstyrelsen förteckning över

de nästföregående år upprättade saköreslängderna. När annan domstol be­

slutat ådöma böter eller upphäva underordnad domstols bötesbeslut, skall

två avskrifter av domen i erforderliga delar genast sändas till länsstyrelsen

i det län där den bötfällde har sitt hemvist eller, i fråga om överordnad dom­

stols dom, till länsstyrelsen i det län där den domstol som först dömt i må­

let har sitt säte. Saköreslängd som upprättas av annan domstol än allmän

underrätt tillställs riksrevisionsverket. Formulär till saköreslängd fastställs

av riksrevisionsverket i samråd med centralmyndigheten för administration

och förvaltning av exekutionsväsendet.

Till den nu behandlade gruppen av föreskrifter kan också hänföras bl. a.

sådana bestämmelser som rör särskild rättsverkan av brott. Domstol som

meddelat dom eller beslut om förvisning av utlänning skall enligt 59 § utlän-

ningskungörelsen den 4 juni 1954 (nr 457) inom sex dagar sända avskrift av

domen eller beslutet till utlänningskommissionen och till vederbörande läns­

styrelse. Sedan fullföljdstiden gått ut, skall domstolen ofördröjligen under­

10

rätta kommissionen om talan fullföljts eller inte. Om rätten enligt 330 §

första stycket sjölagen förklarat någon förlustig behörighet att utöva sådan

tjänst på fartyg, för vars utövande gäller särskilda villkor, skall enligt andra

stycket i paragrafen sjöfartsstyrelsen ofördröj ligen underrättas samt, i fråga

om radiotelegrafist, även telestyrelsen. En liknande uppgiftsskyldighet är

föreskriven i åtskilliga andra fall när någon döms för brott, som kan för­

anleda förlust av viss rättighet eller behörighet.

En andra huvudgrupp av regler om domstols uppgiftsplikt utgörs av så­

dana bestämmelser som syftar till att möjliggöra en i lag eller annan författ­

ning föreskriven registrering av brott och påföljder. Hit

hör föreskrifter som reglerar skyldigheten att lämna uppgifter till det all­

männa kriminalregistret, kontrollstyrelsens register rörande fylleri och vis­

sa andra brott samt de körkortsregister som förs av länsstyrelserna. Här

bör också erinras om reglerna om uppgiftsplikt till de centrala polisregistren,

fastän sådan skyldighet f.n. uteslutande åvilar andra myndigheter än dom­

stolarna.

Kriminalregistrets innehåll bestäms av reglerna i lagen den 22 maj 1963

(nr 197) om allmänt kriminalregister (KRL). Enligt 2 § första stycket KRL

skall registret innehålla uppgifter angående dem som av svensk domstol har

dömts till fä gelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller in­

ternering (punkt 1), till sluten eller öppen psykiatrisk vård eller vård i spe­

cialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda eller, om för brottet är stadgat

fängelse, vård enligt nykterhetsvårdslagen (punkt 2) samt om dem som er­

hållit anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff (punkt 3). I registret

antecknas däremot inte böter, överlämnande till vård enligt barnavårdsla­

gen, ämbetsstraff, disciplinstraff för krigsmän och särskild rättsverkan av

brott, t. ex. förvisning. I registret skall antecknas brottet samt uppgift om

verkställd personutredning och om domen eller beslutet (2 § tredje styc­

ket). Har brott, för vilket dömts till skyddstillsyn, enligt domen begåtts un­

der inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 § BrB, eller

har i dom å skyddstillsyn meddelats förordnande om behandling enligt 28

kap. 3 § BrB, skall detta anmärkas särskilt (2 § andra stycket KRL). Enligt

3 § skall i åtskilliga fall också antecknas beslut om ändring av tidigare

ådömd påföljd och åtgärder inom ramen för sådan påföljd. I 5 § 2 föreskrivs

att registret skall innehålla uppgifter rörande beslut om resning som bevil­

jats i mål, vari dömts till påföljd som skall antecknas i registret. Enligt 6 §

tredje stycket antecknas vidare bl. a. svensk domstols beslut i fall som avses

i 14 och 21 §§ nordiska verkställighetslagen den 22 maj 1963 (nr 193). Upp­

gift skall enligt 7 § 1 KRL utgå ur registret om överrätt genom dom eller be­

slut, som har vunnit laga kraft, frikänt den tilltalade eller dömt honom till

påföljd som inte skall antecknas. Detsamma gäller bl. a. om domstol efter

resning har meddelat dom eller beslut som avses i 7 § 1 (7 § 2 KRL).

I kungörelsen den 22 maj 1963 (nr 198) med vissa föreskrifter rörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

11

tillämpningen av KRL (KRK) regleras närmare hur domstols skyldighet

att lämna uppgifter till kriminalregistret skall fullgöras. Enligt 1 § skall

uppgift om dom och beslut som avses i 2 §, 3 §, 6 § tredje stycket samt 7 §

1 och 2 KRL lämnas till registret av domstol eller annan myndighet, som

meddelat domen eller beslutet. Meddelande angående resning enligt 5 §

2 KRL lämnas av nedre justitierevisionen. Uppgift eller meddelande från

domstol skall enligt 2 § KRK avfattas på blankett enligt de vid kungörelsen

fogade formulären A (från underrätt) och B (från överinstans) i överens­

stämmelse med tryckta anvisningar till formulären. Uppgift eller medde­

lande skall undertecknas av lagfaren tjänsteman och sändas inom två veckor

från dagen för domen eller beslutet. För uppgift om dom eller beslut som

avses i 7 § 1 KRL gäller dock en tid av en vecka från det domen eller beslu­

tet vann laga kraft. Vid formulären A och B fogas vissa formulär till rätts­

statistiken (nr 20 resp. 23). Har uppgift till registret — bortsett från upp­

gift enbart för statistiskt ändamål — inte avfattats i föreskriven ordning,

skall enligt 6 § ny uppgift fordras in. Finns det anledning anta att uppgift

inte har lämnats, skall den likaså fordras in.

I anslutning till de nu berörda föreskrifterna om skyldighet att lämna

uppgift till kriminalregistret bör även något beröras hur uppgiftslämnandet

till de centrala polisregistren är ordnat. De grundläggande föreskrifterna om

polisregister är meddelade i lagen den 9 april 1965 (nr 94) om polisregister

m. m. (PRL). Enligt 1 § omfattar lagen register som förs hos rikspolisstyrel­

sen (centrala register) eller annan polismyndighet (lokala register) för att

tjäna till upplysning om brott, för vilka någon har misstänkts, åtalats eller

dömts, eller om någons vandel i övrigt. Det viktigaste av de centrala register

som PRL omfattar är det s. k. personregistret. Detta innehåller beträffande

varje registrerad person en sammanfattande redogörelse för vad som har

blivit känt om honom. Vilka uppgifter som skall finnas i de register PRL

avser regleras inte i lagen i vidare mån än att innehållet i polisregister en­

ligt 2 § första stycket skall begränsas till uppgifter, som polisen behöver för

att kunna förebygga och uppdaga brott samt fullgöra sin verksamhet i öv­

rigt. Enligt 2 § andra stycket meddelar Kungl. Maj :t eller, efter Kungl.

Maj :ts bemyndigande, rikspolisstyrelsen närmare föreskrifter om innehål­

let i polisregister och om uppgifter till sådant register. Sådana föreskrif­

ter har meddelats dels i kungörelsen den 9 april 1965 (nr 98) om polisre­

gister m. m. (PRK) dels av rikspolisstyrelsen med stöd av 3 § PRK. I detta

sammanhang skall endast de senare föreskrifterna beröras. Enligt 3 § PRK

kan rikspolisstyrelsen förordna att polischef skall lämna styrelsen uppgift

om den som är misstänkt för brott, vars registrering är av särskild betydel­

se för brottsspaning. Har sådan uppgift lämnats, skall polischefen underrät­

ta styrelsen, om den som uppgiften avser inte längre är misstänkt för brot­

tet. Genom den s. k. personbladsrutinen, varom anvisningar har utfärdats av

rikspolisstyrelsen och riksåklagaren, får rikspolisstyrelsen sedan år 1967

12

från polis- och åklagarmyndigheterna uppgifter om personer som misstänks

för brott (med vissa undantag). I denna rutin ingår även uppgift till styrel­

sen om dom i brottmål, s. k. domsuppgift (personblad 0). I sådan uppgift

redovisas bl. a. av domstolen tillämpade lagrum, brottsbenämning, antal

brott, tid för brott och påföljd. Uppgiften fylls i av åklagare, som sänder den

till rikspolisstyrelsen. Samtidigt skickar denne uppgift om domens innehåll

också till vederbörande polischef.

Enligt 1 § kungörelsen den 17 juni 1955 (nr 512) angående skyldighet

för domstolar m. fl. att lämna vissa uppgifter till kontrollstyrelsen skall

domstol meddela styrelsen om någon genom dom, som vunnit laga kraft,

funnits skyldig till fylleri eller annat i paragrafen särskilt uppräknat brott

eller annan straffbelagd handling, som enligt vad utredningen visar begåtts

under påverkan av alkoholhaltiga drycker. Uppgift skall sändas in så snart

det kan ske av den domstol, som sist handlagt målet, dock senast inom

14 dagar efter det att domen vunnit laga kraft. Enligt 3 § skall även beslut

om resning, återställande av försutten tid eller undanröjande på grund av

domvilla anmälas till kontrollstyrelsen, om beslutet rör tidigare insänd

uppgift. I sådant fall skall också sändas meddelande till styrelsen, om den

som avses med uppgiften frikänns. Rapporteringen till registret sker på

blankett enligt formulär, som fastställs av kontrollstyrelsen (7 §).

I 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen den 7 december 1951 (nr 743) före­

skrivs att domstol ofördröj ligen skall lämna uppgift till länsstyrelses kör­

kortsregister, när körkortsinnehavare funnits skyldig till brott som anges

i bestämmelsen (vissa trafik- och tillgreppsbrott, fylleri samt en del andra

brott, vilka föranlett annan påföljd än böter). Underrättelseplikten fullgörs

genom att rätten sänder avskrift av domen jämte uppgift om numret på

den dömdes körkort till den länsstyrelse som utfärdat detta. Motsvarande

skyldighet åvilar domstol, som eljest meddelat dom eller beslut i mål, vari

lägre domstol eller befattningshavare vid krigsmakten haft att sända av­

skrift av domen eller beslutet. Nedläggs åtal eller frikänns den tilltalade

skall, om körkortet återkallats tills vidare eller beslut meddelats om dess

omhändertagande, länsstyrelse som utfärdat körkortet ofördröj ligen under­

rättas av domstolen.

Till en tredje huvudkategori bestämmelser om uppgiftsplikt kan hänföras

föreskrifter som tillkommit för andra ändamål än som har berörts

i det föregående. En undersökning av dessa regler visar, att de grovt sett

kan delas upp i tre grupper. En grupp avser sådana fall då någon dömts

för viss typ av brott, som utöver påföljden inte föranleder särskild rätts­

verkan men varom underrättelse likväl skall lämnas till en eller flera be­

rörda myndigheter. Som exempel härpå kan nämnas den i 13 § 3 mom.

narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr 704) föreskrivna skyldig­

heten att underrätta socialstyrelsen om dom i mål om ansvar för brottsligt

förfarande med narkotika. En andra typ av regler rör domstols skyldighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

14

med rapporteringen till kriminalregistret. Formulär 20 ger uppgifter om

personer som av underrätt resp. överrätt i första instans har dömts till på­

följd som skall antecknas i kriminalregistret. Från överrätt lämnas motsva­

rande uppgift enligt formulär 23. Formulär 21 innehåller uppgifter om per­

soner som av underrätt har överlämnats för vård enligt barnavårdslagen för

»grövre brott». Från överrätt lämnas motsvarande uppgifter enligt formu­

lär 25.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

2.2. Vissa statistiska uppgifter m. m.

Inom justitiedepartementet har gjorts vissa undersökningar av praxis

i fråga om olika typer av domar i brottmål för att belysa möjligheterna att

genomföra en formalisering av domsskrivningen i enlighet med samarbets-

organets förslag. Resultatet av undersökningarna berörs i det följande. Till

en början redovisas vissa siffror ur den officiella statistiken.

Antalet slutligt handlagda brottmål vid de allmänna underrätterna åren

1965—1967 och målens huvudsakliga fördelning efter avgörandets art fram­

går av följande tabell.

Mål

År

1965

1966

19671

Hela antalet slutligt handlagda mål........................

Avskrivna...............................................

Avgjorda...........................................

112 075

6 896

38 602

1 349

65 228

122 771

9 487

43 578

1 847

67 859

131 871

8 745

46 094

2 431

74 601

Redovisade enl. form. 8 ..........................

Bötesförvandlingsmål....................................

Andra .........................................

1 Uppgifterna för år 1967 är preliminära.

De i föregående tabell redovisade målen fördelar sig efter domstolens

sammansättning på följande sätt.

Mål

År

1965

1966

19671

Ensamdomarmål (inkl. notariemål)2 ........

Tremansnämndsmål2.........................................

Mål med fullsutten nämnd............................

37 700

50 420

17 058

45 134

48 612

19 537

59 732

42 178

21 197

1 Uppgifterna för år 1967 är preliminära.

2 Med »ensamdomarmål» etc. avses sådana mål som kunnat handläggas i angiven ordning.

I följande tabell belyses hur de mål som har redovisats enligt formulär 8

fördelar sig efter huvudkategorier av brott och efter antalet tilltalade.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

Påföljclskombination

År

1965

1966

Fängelse jämte böter .........................................

25

28

»

»

villk. dom .........................................

12

15

*

»

skyddstillsyn..................................................

168

259

Ungdomsfängelse jämte böter.........................................

—

___

Villkorlig dom jämte böter...........................................

1 001

1 344

Skyddstillsyn jämte böter ................................

1 813

2144

Vård enl. barnavårdslagen jämte böter .................

324

429

Avsättning eller suspension jämte annan påföljd...........

41

59

Andra kombinationer .......................................

27

29

Summa dömda till påföljdskombination

3 411

4 307

Inom justitiedepartementet har undersökts ett större antal domar för att

utröna bl. a. frekvensen av olika partsställningar och ogillade åtal. Under­

sökningarna har avsett fem avdelningar av Stockholms rådhusrätt, Söder­

törns domsagas häradsrätt och Nedansiljans domsagas häradsrätt.

Vad först angår förekomsten av flera tilltalade eller målsägande i sam­

ma mål kan — utöver de siffror som har redovisats förut — nämnas föl­

jande. En genomgång av de domar som år 1967 meddelats av en trafikmåls-

avdelning vid Stockholms rådhusrätt visade, att fall med mera än en till­

talad förekom i 227 av totalt 1 894 domar (11,9 %). Motsvarande undersök­

ning beträffande Södertörns domsagas häradsrätt gav till resultat 98 av 907

domar (10,8 %) och i fråga om Nedansiljans domsagas häradsrätt 20 av 260

domar (7,7 %). Vid nämnda avdelning av Stockholms rådhusrätt och vid

Södertörns domsagas häradsrätt konstaterades vidare, att tilltalad tillika

varit målsägande i 17 resp. 5 fall av det totala antalet domar. Flera måls­

ägande i samma mål förekom i 6 resp. 27 fall och vid Nedansiljans härads­

rätt i 18 fall av det sammanlagda antalet undersökta domar.

Här kan vidare redovisas några uppgifter angående frekvensen av mål,

vari annan än målsägande fört talan i anledning av brott, och av mål som

avses i 17 § RP (talan om förverkande mot annan än den som är tilltalad

för brottet). Beträffande förstnämnda kategori konstaterades vid en genom­

gång av de domar som år 1966 meddelats av en stornämndsavdelning vid

Stockholms rådhusrätt, att i 16 mål av 778 (4,9 %) förekommit talan av

annan än målsägande (sammanlagt 20 parter). Vid genomgång av de do­

mar som år 1966 meddelats av två smånämndsavdelningar vid rådhusrät­

ten visade det sig att av totalt 1 847 resp. 1 766 domar 23 (1,2 %) resp. 13

(0,7 %) gällde enbart förverkande, dvs. av sammanlagt 3 613 domar 36 (1 %)

hade meddelats i mål enligt 17 § RP.

Antalet helt frikända tilltalade utgjorde år 1959 5,2 % av hela antalet

dömda i landet. År 1966 var procenttalet 4,2. I samband med den i det före­

gående nämnda undersökningen av brottmålsdomar meddelade år 1967

18

invändningar samt för de omständigheter, på vilka dessa grundats (omedel­

bart relevanta fakta). I samband härmed borde i domen redogöras för mot­

partens ståndpunkt till dessa fakta liksom för medgivanden eller bestri­

danden av de yrkanden som hade framställts. Efter redogörelsen för tvistens

föremål borde domskälen anges och därefter själva avgörandet, domslutet.

Slutligen borde domen innehålla en fullföljdshänvisning. I fråga om 30 kap.

5 § RB uttalade beredningen — efter att ha konstaterat att paragrafen mot­

svarade 17 kap. 7 § — att det med hänsyn till brottmålens natur inte hade

ansetts erforderligt att i den avdelning av domen, som innefattade redogö­

relse för yrkandena och de omständigheter på vilka de grundats, ange om

den tilltalade hade erkänt eller bestritt gärningen eller vad han i övrigt an­

fört. Redogörelse härför borde i erforderlig omfattning ingå bland domskä­

len (SOU 1938: 44 s. 341).

Den i 30 kap. 6 § RB medgivna möjligheten att utfärda underrätts dom i

förenklad form avsåg enligt paragrafens ursprungliga lydelse endast mål om

brott, varå inte kunde följa svårare straff än böter. De i paragrafen uppställ­

da kraven på att den tilltalade har erkänt gärningen och att målet rör bara

ansvar har gällt ända sedan RB:s tillkomst. Under nu angivna förutsätt­

ningar kunde dom enligt ProtK utfärdas i tabell. Bestämmelsernas räckvidd

var enligt förarbetena begränsad till s. k. polismål (se SOU 1938: 44 s. 341).

Förslag om utvidgning av tillämpningsområdet för dom i förenklad form

lades fram vid 1954 års riksdag (prop. 1954: 200) men föll därför att för­

slaget var sammankopplat med ett förslag om ändring i domförhetsreglerna

som avslogs av riksdagen (1LU 1954:25, rskr 332). I prop. 1955:11 före­

slogs att dom i förenklad form skulle få användas, när svårare straff än

böter inte ådömdes. Förslaget bifölls av riksdagen (1LU 8, rskr 58). Efter

förslag av statens organisationsnämnd i dess rapport II den 16 mars 1956

rörande undersökning av de administrativa verksamhetsformerna vid de

statliga domstolarna infördes år 1957 möjlighet att skriva förenklad dom

även på annan blankett än den som gällde för s. k. tabelldom. I samband

med BrB:s genomförande ändrades år 1964 uttrycket »svårare straff» i före­

skrifterna om dom i förenklad form till »annan brottspåföljd» (prop. 1964:

10, 1LU 3, rskr 79). Ändringen angavs i prop. 1964: 10 (s. 126 och 150) vara

av formell art.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

2.4. Departementspromemorian

I departementspromemorian lämnas inledningsvis följande uppgifter om

de grundläggande tankegångarna bakom RI.

Rättsväsendets myndigheter lämnar i stor omfattning uppgifter om admi­

nistrationen och verksamheten till andra myndigheter såväl inom som utom

rättsväsendet. Uppgifterna grundar sig i många fall på samma primärdata.

Om dessa primärdata behandlas och distribueras genom ADB, kan uppgifts-

19

lämnandet begränsas och förenklas. Uppgifter om samma primärdata skall

i princip bara lämnas en gång i ADB-system och därefter kunna användas

för maskinella bearbetningar för olika ändamål.

Brottsregister som rikspolisstyrelsens, kriminalvårdsstyrelsens och kon­

trollstyrelsens register innehåller i viss utsträckning identiska uppgifter.

Denna dubbelregistrering, som är ofrånkomlig med hittillsvarande manuella

system, är inte begränsad till nämnda register utan förekommer även i and­

ra fall vid behandling av data om och för rättsväsendet: för administration,

arbetsstatistik etc. Dubbelregistreringen tagen i denna vida bemärkelse fö­

rekommer dels vertikalt, på olika nivåer inom en och samma verksamhets­

gren, dels horisontellt, på samma nivå men inom skilda verksamhetsgrenar.

Vid övergång till ADB kan registreringen samordnas i väsentlig utsträck­

ning. Dubbelregistreringen begränsas. Registervården förenklas.

Trots att uppgiftslämnandet och dubbelregistreringen begränsas, ökar

möjligheterna i väsentlig omfattning att få information för olika ändamål.

Primärdata i ADB-system kan bearbetas maskinellt för vitt skilda ändamål

och alla nivåer: för brottsspaning, för registerutdrag för brottmålsprocessen,

för intygs- och tillståndsgivning, för förteckningar över mål- och ärendeba­

lanser med uppgifter om handläggningstider, för arbetsledning på lokal och

regional nivå, för underlag vid bedömningar av behov och fördelning av per­

sonella resurser m. m.

Med de möjligheter som övergång till ADB erbjuder räknar samarbetsor-

ganet med att man i vart fall på sikt kan åstadkomma en enhetlig och sam­

ordnad informationsbehandling inom rättsväsendet, ett rättsväsendets in­

formationssystem (RI). Rutiner som lämpar sig för maskinell behandling

finns både inom administrationen och processen. En samordnad informa­

tionsbehandling beträffande förfarandet vid beivrande av brott — brottmåls­

processen i vid mening — anses särskilt angelägen. Även andra processruti­

ner kommer emellertid att anpassas för ADB. Processrutinerna och de admi­

nistrativa rutinerna kan bilda bas för olika system för planering, där både

processdata och administrativa data ingår.

I brottmålsprocessen är vissa data av särskilt intresse, t. ex. uppgifter om

brottsanmälan, åklagarens beslut i åtalsfrågan, domstolens dom samt beslut

om den dömdes intagning på fångvårdsanstalt. Vid varje sådan tidpunkt

framställs en handling med data som »fötts» i processen. Kopior av dessa

handlingar sänds till RI. Uppgifter i handlingarna används som s. k. indata

i systemet. Genom att insamlingen av indata kan ske nära »källan», kan

kontorsarbetet i brottmålsprocessen förenklas. Sammanställningar, vissa

slag av expeditioner och andra arbetsmoment som lämpar sig för ADB kan

överlåtas till datamaskin. Samarbetsorganet räknar med att den uppgifts-

skyldighet i anslutning till dom som nu åvilar domstol i stor utsträckning

skall kunna ersättas av databehandling av domen och andra originalhand­

lingar som produceras i processen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

26

Kangl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

synes en övergång till avfattning av dom enligt formulär böra omfatta alla

domar.

I promemorian behandlas vidare vissa frågor som aktualiseras i sam­

band med den närmare utformningen av ett system med formulär till dom

i brottmål. Vad gäller behovet av olika typer av formulär konstateras att —

eftersom någon saklig ändring av gällande regler om doms innehåll inte

avses skola ske — det i vart fall måste finnas två huvudtyper av formulär,

den ena avsedd för ordinära domar och den andra för domar i förenklad

form (30 kap. 6 § RB). Man måste vidare ha olika slag av formulär för un­

derrätternas resp. hovrätternas domar. Vid promemorian är fogade bl. a.

två alternativa utkast till formulär avseende underrätts dom av ordinär

typ. Utkasten är utformade med tanke på att de skall kunna begagnas såväl

för fall med endast en tilltalad och ett brott som beträffande fall av kompli­

cerat slag. Av de två formulärutkasten utgör alternativ 1 ett försök att med

bibehållande av nuvarande ordningsföljd för de olika avdelningarna i do­

men tillmötesgå samarbetsorganets önskemål. Alternativ 2 är något mera ra­

dikalt till uppläggningen så till vida som domslutet har placerats omedel­

bart efter rubriken. Alternativ 2 anses i promemorian ha vissa fördelar

framför alternativ 1 i fråga om överskådlighet och användbarhet. Beträf­

fande de nuvarande s. k. tabelldomarna påpekas att det med hänsyn till den

planerade vidgningen av möjligheterna att använda ordningsbot och straff-

föreläggande (jfr prop. 1968: 82) är osäkert, om det i fortsättningen kom­

mer att finnas behov av att sätta upp domar i tabell av nuvarande typ. Vi­

dare erinras om att Rl-förslaget i viss utsträckning kommer att påverka

avfattningen av domstols beslut i brottmål och andra mål, som handläggs

i den för brottmål stadgade ordningen. Slutligen understryks att den defini­

tiva utformningen av olika domsformulär knappast kan fastställas, förrän

de har prövats under en tids försöksverksamhet.

Även institutet rättelse av dom tas upp till diskussion i promemorian

mot bakgrund av den ifrågasatta omläggningen av domsskrivningen. Här­

om anförs.

Om underrätterna åläggs att skriva dom enligt formulär och därvid be­

gagna vissa standardiserade benämningar, torde man i vart fall under ett

inledningsskede få räkna med att en del formella felaktigheter i domarnas

avfattning kan komma att uppdagas i samband med databehandlingen av

dessa. Här åsyftas endast sådana oriktigheter som kan tänkas föranleda till-

lämpning av 30 kap. 13 § RB. Den tilltalades personnummer kan exempel­

vis ha blivit felaktigt angivet i domen. En påföljd kan ha angetts utan att

föreskriven nomenklatur har använts. I fråga om uppgift från domstol till

kriminalregistret gäller f. n. enligt 6 § KRK, att — bortsett från brister be­

träffande uppgifter för statistiskt ändamål — ny uppgift skall fordras in,

om den till registret inkomna uppgiften inte är avfattad i föreskriven ord-

28

statistiska centralbyrån, kontrollstyrelsen, JO, Föreningen Sveriges härads­

hövdingar och stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Juristför­

bund och Domstolarnas kanslipersonalförening.

En i huvudsak kritisk inställning till den ifrågasatta omläggningen

redovisas av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, vilken dock

förordar viss försöksverksamhet, och hovrätten för Övre Norrland.

Till en tredje grupp av remissinstanser kan hänföras vissa som inte redo­

visar någon principiell ståndpunkt till förslaget. Till denna grupp hör fyra

häradshövdingar och en borgmästare.

Flera remissinstanser diskuterar den allmänna frågan om använd­

ning av ADB-teknik in om rättsväsendet. Göta hovrätt fin­

ner det angeläget att man tar till vara alla de möjligheter till förenkling som

ADB erbjuder beträffande domstolarnas uppgiftslämnande till olika register.

Hovrätten för Nedre Norrland framhåller, att rättsskipningen inte lämpar

sig särskilt väl för rationalisering, om man därmed avser i första hand åt­

gärder som sparar tid och reducerar behovet av tjänstemän på den dömande

sidan. Rättssäkerhetskravet dominerar och några avkall härpå till förmån

för effektiviteten kan knappast komma i fråga. Det ligger annorlunda till be­

träffande de rutiner av övervägande administrativ och kontorstelcnisk art

som följer av verksamheten. Inom denna del bör självfallet tas till vara alla

de möjligheter till rationalisering som utvecklingen erbjuder. En omfattande

uppgiftsskyldighet med anledning av dom eller annat avgörande åvilar nu

domstolarna, och för ändamålet finns en rätt ymnig flora av blanketter, som

fylls i och expedieras efter domens meddelande. Den omläggning till central

insamling och distribution av sådana uppgifter som samarbetsorganet pla­

nerar måste utan tvekan anses som en avsevärd förenkling av förfarandet.

Också hovrätten för Övre Norrland uttalar sin anslutning till att ett på ADB-

teknik baserat informationssystem för rättsväsendet kommer till stånd. JO

framhåller, att i den mån arbetet inom rättsvården kan förenklas och ratio­

naliseras med hjälp av ADB-tekniken måste det givetvis hälsas med till­

fredsställelse. JO har i sin verksamhet haft tillfälle att iaktta, liur den

under senare år stegrade arbetsbelastningen på de rättsvårdande organen

blivit allt svårare för dem att bemästra med tillgängliga resurser och hur

detta i åtskilliga fall medfört allvarliga förseningar till men för rättssäker­

heten. Kan man utan att eljest eftersätta skäliga rättssäkerhetskrav avhjäl­

pa dessa olägenheter genom att utnyttja ADB-tekniken inom rättsväsendet,

bör det ske, även om det skulle innebära tämligen radikala omläggningar av

verksamheten, t. ex. såsom nu är aktuellt i fråga om utformningen av dom i

brottmål. Också Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare,

Sveriges advokatsamfund samt några häradshövdingar och borgmästare ut­

talar sig positivt om tanken att utnyttja den moderna datatekniken inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

29

rättsväsendet och särskilt för olika slag av lämnande och inhämtande av in­

formation. Enligt domarföreningens uppfattning är emellertid en oavvislig

förutsättning härför, att sådana åtgärder inte inkräktar på den egentliga och

väsentliga uppgiften för de av domstolarna meddelade domarna.

Borgmästaren i rådhusrätten i Umeå anser konsekvenserna av att man in­

för databehandling inom rättsväsendet vara mycket svårbedömbara. Hur det

första skedet av RI kan komma att påverka arbetsfördelning och rutiner

kan väl något så när bedömas, men eftersom de följande etapperna inte kan

helt överblickas, är det omöjligt att avgöra om nuvarande kansliorganisa­

tion är tillräckligt flexibel för att kunna möta de krav som en övergång till

ADB ställer. Anmärkningsvärt är att de ekonomiska konsekvenserna för

domstolarna av en övergång till ADB-teknik inte har berörts i den skisse-

ring av kommande etapper av RI som den remitterade promemorian inne­

håller.

Huvuddelen av remissinstanserna godtar promemorians bedömning av

förslagets betydelse från rationaliseringssynpunkt.

Kriminalvårdsstyrelsen framhåller, att det synes medföra väsentliga för­

delar i flera avseenden, om brottmålsdomen utformas på sådant sätt att

uppgifter till kriminalregistret med anledning av domen kan lämnas genom

en kopia av originalhandlingen. Förutom att uppgiftslämnandet förenklas

blir även de inkommande uppgifterna mer tillförlitliga än med det det nuva­

rande systemet, där ansvaret för lämnande av kriminalregisteruppgifter åvi­

lar annan tjänsteman än domare som deltagit i avgörandet. Trots att ny upp­

gift enligt 6 § KRK väl mera sällan fordras in, medför dock f. n. granskning­

en och kompletteringen av ofullständiga eller felaktiga uppgifter om domar

m. m. som kommer in till registret en avsevärd belastning för dess juridiskt

utbildade befattningshavare. En utformning av brottmålsdomen i enlighet

med formulärutkastet nr 2 i promemorian synes i stort sett ge samma möj­

ligheter att tillföra kriminalregistret erforderliga uppgifter om domen som

ett uppgiftslämnande på blanketter i enlighet med de formulär som fast­

ställts i KRK. Rikspolisstyrelsen betonar att utformningen av formulären

är av stor betydelse för de datamaskinella bearbetningsrutiner vid riks-

polisregistraturet, för vilka formulären kommer att utgöra underlag. Enligt

styrelsens mening torde inte formulärutkastet nr 2 bereda domstolsperso-

nalen några olägenheter vid utskriften av domen. En positiv bedömning av

förslagets värde görs också av bl. a. JO och Sveriges Juristförbund. Enligt

förbundets uppfattning vinner man betydande fördelar i flera hänseenden.

I första hand får man samlad tillgång till alla relevanta data som fordras

för de rättsvårdande organens verksamhet. Förslaget torde vidare redan på

kort sikt komma att medföra lättnader i rutinarbetet för den kvalificerade

domarpersonalen, vilken därigenom kan ägna större del av sin arbetskraft

åt de egentliga domargöromålen. Förbundet anser även att förslaget är ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

steg i rätt riktning mot ökat användande av förenklade och förkortade

domar i brottmål.

Från domstolshåll fälls mycket skiftande omdömen om förslagets bety­

delse för rationalisering av domstolarnas verksamhet.

En klart positiv hållning redovisas av borgmästaren i Göteborgs rådhus­

rätt, vilken betecknar en övergång till ADB-system beträffande brottmåls-

domar som i hög grad önskvärd, och av häradshövdingen i Askims och

Mölndals domsaga, som livligt tillstyrker en sådan omläggning. Härads­

hövdingen i Jösse domsaga anser att den föreslagna reformen är av stort

intresse bl. a. med tanke på möjligheterna att förenkla domsskrivningen.

Frågan om åtgärder i sådan riktning har under senare år uppmärksammats

i olika sammanhang och åtskilliga synpunkter har framförts beträffande

tänkbara sätt att åstadkomma en förenkling och arbetsbesparing på detta

område. Det föreliggande förslaget synes ge möjlighet att i betydande ut­

sträckning tillgodose dessa önskemål. Det synes därför angeläget att de i

promemorian föreslagna åtgärderna kommer till utförande med iakttagande

av de modifikationer som kan visa sig behövliga. Domstolarnas kansli-

personalförening framhåller, att en omläggning till ett rationellt utforman­

de av dom i brottmål kommer att medföra, att ett enhetligt system blir till-

lämpligt vid domstolarna, vilket gör det lättare för protokollförare att

tjänstgöra hos olika ordförande och olika domstolar. Föreningen anser

detta vara till gagn för hela verksamheten.

Från flera håll ifrågasätts emellertid om förslaget kommer att medföra

någon arbetsbesparing för domstolarna. Borgmästaren i Stockholms råd­

husrätt ser som en stor rationaliseringsvinst att domslutet kommer till ut­

tryck på domens första sida. Formulärutkastet nr 2 i promemorian inne­

håller emellertid endast en begränsad del av de uppgifter som enligt nu­

varande ordning skall lämnas till kriminalregistret. Den tidsvinst för dom­

stolen, som består i att nuvarande kriminalregisteruppgift i fortsättningen

inte behöver fyllas i, blir således begränsad om denna måste till viss del er­

sättas med lämnande av uppgifter på annat sätt. Vinsten ökar dock allt­

eftersom domen samtidigt kan utnyttjas för meddelanden till flera regis­

ter. För åklagaren blir den omedelbara arbetsbesparingen större genom att

personblad 0 blir överflödigt. Detta är dock inte en följd av att domstolens

underrättelse till kriminalregistret förändras utan av den tekniska samord­

ningen av rutinerna för kriminalregistret och de centrala polisregistren.

Sammanfattningsvis uttalas att rationaliseringsvinsten för domstolarna blir

tämligen ringa så länge systemet inte är fullt utbyggt. Mot bakgrund av den

nytillkomna uppgiftsskyldigheten till polisregistret kommer troligen infö­

randet av det föreslagna domsformuläret att under övergångstiden snarare

öka än minska domstolarnas arbetsbörda. För en så stor domstol som

Stockholms rådhusrätt medför även en liten ökning av arbetet med varje

³⁰

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

32

dömande personal. Denna synpunkt betonas särskilt starkt av hovrätten för

Övre Norrland. Hovrätten erinrar om att inom domstolsväsendet sedan lång

tid har rått en målmedveten strävan att i största utsträckning befria domar­

personalen från fullgörandet av rutingöromål och att i stället föra över så­

dana uppgifter på den icke rättsbildade personalen. RI är avsett att fungera

som ett serviceorgan för informationsflödet mellan domstolen samt de cen­

trala brottsregistren och andra myndigheter. Det synes hovrätten vara en

naturlig och följdriktig utveckling, att förbindelsen med RI etableras via den

tjänsteman hos domstolen som normalt har att lämna uppgifter med

anledning av meddelad dom. Det bör därför enligt hovrättens uppfattning

åligga vederbörande expeditionshavande eller annat domstolsbiträde att sät­

ta upp och på eget ansvar underteckna en särskild domsuppgift till RI. Den

expediering som hittills utförts av domstolsbiträden på eget ansvar har en­

ligt hovrättens erfarenhet fungerat synnerligen väl. Från rättssäkerhetssyn­

punkt finns inte anledning att lägga om rutinen, särskilt som ADB-tekniken

i vissa fall medför en automatisk kontroll av den mottagna uppgiftens riktig­

het. En avgjord fördel med en från domen skild uppgift till RI är att doms-

uppgiftens innehåll på ett enkelt och smidigt sätt i administrativ ordning

kan anpassas efter RI:s etappvisa utbyggnad. Meddelandena till RI kan läm­

nas i kod eller annan förkortad form. Även utdrag ur register kan tillställas

domstolen i samma form med hänsyn till att uppgifterna är avsedda för

domstolens egen information. Rättelse av felaktig domsuppgift kan ske på

motsvarande sätt som nu gäller rättelse av uppgift till kriminalregistret.

Hur domsuppgiften — eller snarare dess stomme — rent tekniskt bör fram­

ställas torde kunna diskuteras. I enkla mål synes det i promemorian angiv­

na sättet att ta en genomslagskopia av domen erbjuda en praktisk lösning. I

andra fall torde emellertid en sådan metod inte kunna användas utan stora

olägenheter och mycket arbete med utfyllande av blanketter. Enligt hovrät­

tens mening innebär den i promemorian föreslagna rutinen med kopia av

domen såsom meddelande till RI ett steg tillbaka i den hittillsvarande ut­

vecklingen och en betydande belastning för domaren i form av enkla men

tidsödande kollationeringar. Även om uppsättandet av rubriken med dess

uppgifter om kodbeteckningar m. m. kan uppdras åt biträdespersonal, måste

domaren svara för domens hela innehåll, och han kan därför inte undandra

sig kontroll av att de i domen intagna, formella uppgifterna är riktiga. Med

undantag av den tilltalades personnummer och nationalitet, som även med

den av hovrätten förordade rutinen bör intas i domsrubriken, synes övriga

formella uppgifter vara av betydelse endast från registreringsteknisk syn­

punkt. Domarens kontroll av dessa uppgifter är sådant göromål av rutinka­

raktär, som inte bör åvila honom. Det skulle vidare otvivelaktigt utgöra en

belastning, om RB:s regler om rättelse av dom måste tillämpas, när domsto­

len underlåtit att på anvisad plats i blanketten markera att visst lagrum till-

lämpats vid påföljdens bestämmande. En olägenhet med systemet med doms-

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

33

blanketter och tilläggsblanketter torde även vara att det sannolikt medför

krav på ökade arkivutrymmen. Också Göta hovrätt förordar av skal liknan­

de dem som anförs av hovrätten för övre Norrland ett system med särskild

domsuppgift i stället för en kopia av originalhandlingen som meddelande

tlUNågra remissinstanser uttalar farhågor för att det planerade informations­

systemet skall leda till en inte önskvärd vidgning av b r o 11 s regi­

streringen. Hovrätten över Skåne och Blekinge anfor, att samarbetsor-

ganet synes förutsätta att domar skall sändas till RI även i fråga om böter

som nu inte redovisas i kriminalregistret. I den mån detta galler sadana bo-

tesdomar som behövs för brottsspaning och som nu av åklagare eller po is­

chef redovisas till polisregistret är väl ej något att invända mot att motsva­

rande uppgifter i stället lämnas från domstolen genom kopia av domen. Men

att låta RI helt generellt omfatta alla bötesdomar skulle innebara en mycket

betydande vidgning av registreringen. Om därjämte ordningsbot och straf ­

föreläggande tillförs systemet, kommer detta att bil mycket mer omfattan e

än de nuvarande registren. Enligt hovrättens mening anmaler sig allvarliga

betänkligheter mot en sådan utveckling. Det kan väl vara sant att genom

ADB stora informationsflöden kan behandlas till förhållandevis små kost­

nader. Detta påpekande leder dock alls inte till den slutsatsen att man bor

skaffa sig dessa informationsflöden. Snarare är den motsatta slutsatsen mo­

tiverad, nämligen att bortfallet av kostnaden såsom eu regulator gor det an

mer angeläget med en sträng sovring av de uppgifter som bor fa registreras.

Hovrätten påminner om att riksdagsmotioner om individens skydd mot ett

överdrivet registreringsväsende gav upphovet till de utredningar som ligger

till grund för kriminalregistrets och polisregistrets nuvarande utformning.

Man bör inte vid en övergång till ett ADB-system, enbart på grund av detta

systems rent tekniska möjligheter, förlora ur sikte att det har galler en om­

tålig avvägningsfråga. Inte bara myndigheternas behov av upplysningar

utan också individens berättigade krav på skydd mot opåkallad insyn i hans

privata angelägenheter måste tillgodoses. Det räcker inte med att ett antal

maskinella, automatiska kontroller läggs in i systemet for att hindra obehö­

riga att skaffa sig upplysningar ur detta. Det enda fullt effektiva skyddet

ligger i att alls inte registrera. Liknande synpunkter anförs av hovratten för

övre Norrland, som framhåller att RI, fullt utbyggt, i realiteten innebar att

ett nytt centralt register tillskapas, innehållande uppgifter om praktiskt ta­

get all brottslighet, registrerad med ledning av den dömdes personnummer.

Även om ADB-tekniken torde starkt begränsa möjligheterna for obehonga

att komma åt informationer ur RI, är det enligt hovrättens mening angela­

get att till den enskildes skydd uppgiftsskyldigheten från RI regleras i ag

och att i anslutning härtill föreskriften i It § sekretesslagen jämkas. Vidare

bör säkerställas att uppgifterna i RI inte står kvar där längre an som ar

3

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 26

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

35

Från flera håll ifrågasätts emellertid om det blir lättare för parter och

andra intresserade att förstå en sådan dom. Exempelvis anför JO, att det

kan vara riktigt att det för domstolarna själva, advokater och andra, som

har att ta befattning med domar i tjänsten, torde — sedan de har vant sig

vid domsformulären — bli lättare att läsa domar som har avfattats enligt for­

mulär. Däremot måste enligt JO:s mening betvivlas att enskilda parter i

allmänhet skulle få lättare att tillgodogöra sig sådana domar. Det torde

tvärtom kunna befaras bli svårare för dem att på egen hand läsa och för­

stå sådana domar. Emellertid är att märka, att i erkända mål och i åt­

skilliga andra mål av enklare beskaffenhet parterna mera sällan har nå­

got behov av den skrivna domen i målet. I grövre brottmål och i övrigt

i svårare mål återigen biträds de enskilda parterna i stor utsträckning

av försvarare eller ombud, som är dem behjälpliga med att läsa domen.

Beträffande övriga fall kan den omständigheten, att en formulärdom kan

vara mera svårtillgänglig för en lekman än en vanlig dom innebära ett visst

problem. Förståelsen av domarna torde dock kunna underlättas avsevärt

genom en pedagogiskt lämplig utformning av domsformulären. Likaså tor­

de det vara möjligt att genom en lämplig utformning av dessa i huvudsak

neutralisera det intryck av att domstolen tagit för lätt på sin uppgift som

den enskilde möjligen kan få, om domen skrivits enligt formulär. JO anser

därför, att förslaget om avfattande av dom enligt formulär bör kunna ge­

nomföras utan att de primära uppgifter domen skall tjäna otillbörligen

eftersätts. Borgmästaren i Stockholms rådhusrätt betonar, att om standar­

diserade benämningar skall utnyttjas, nomenklaturen måste vara så tydlig,

att dess användning inte försvårar allmänhetens och främst parternas möj­

ligheter att tillgodogöra sig domen. Även intresset av att domen genom sin

uppställning ger intryck av ordning och tankereda samt ger dem som be­

rörs av domen hjälp att på ett lättfattligt sätt ta del av dess innehåll måste

tillgodoses. Särskild vikt bör härvid fästas vid det allmänna intryck domens

första sida ger. Rådhusrätten i Jönköping uttalar, att i vart fall domslutet

bör vara inte endast förståeligt utan lättförståeligt för envar. Detta gäller

också de icke traditionella uppgifter som fordras av hänsyn till databe­

handlingen. Rådhusrätten åsyftar härvid främst de koduppgifter av olika

slag som föreslås antecknade i domen. Dessa uppgifter kan, beroende på

hur de antecknas i domen, verka förvillande för den ovane läsaren. Hov­

rätten för Nedre Norrland framhåller, att det inte bör förbises att en ordi­

när dom inte i första hand bör avfattas för att tjäna som direkt information

till en modern registreringsapparat utan först och främst för att informera

den dömde. Sveriges advokatsamfund anser att det för den tilltalade säker­

ligen knappast erbjuder större svårighet att läsa ett ifyllt formulär av det

slag som fogats vid promemorian som alternativ 2 än att läsa en på kon­

ventionellt sätt formulerad dom.

Statistiska centralbyrån uppehåller sig huvudsakligen vid de problem som

3f

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 26

36

förslaget medför beträffande rättsstatistikens anordnande.

Enligt centralbyråns mening är det nödvändigt att, innan kriminalregister­

uppgifterna slopas, ta upp frågan om en omläggning av rapportsystemet till

rättsstatistiken till övervägande i hela dess vidd. Detta torde stå i full över­

ensstämmelse med den allmänna målsättningen för uppbyggnaden av RI.

Här liksom vid uppläggningen av andra s. k. databanker bör uppenbarligen

redan av ekonomiska skäl från begynnelsen göras en så allsidig inventering

av föreliggande informationsbehov att dessa samtliga, i den mån detta är

ändamålsenligt, kan tillgodoses och att dubbelrapportering elimineras. Man

riskerar annars att senare få vidta justeringar i systemet, med de från ekono­

misk synpunkt ofördelaktiga konsekvenser detta lätt kan medföra. Från så­

dana synpunkter ter sig den successiva planeringen för de olika utbyggnads-

etapperna som en särskilt besvärande komplikation för rättsstatistikens vid­

kommande, eftersom det rättsstatistiska systemet spänner över praktiskt

taget samtliga de fält det nya informationssystemet avser att täcka. Hovrät­

ten över Skåne och Blekinge understryker, att om man genomför en ändrad

domsskrivning och låter kopia av domslutet utgöra uppgift till informations­

systemet men inte samtidigt kan befria domstolarna från att lämna uppgif­

ter till rättsstatistiken i motsvarande fall, uppkommer ett besvärande dub­

belarbete hos domstolarna. Dessutom innebär detta att den nuvarande sam­

ordningen mellan kriminalregistret och rättsstatistiken, vilken har eftersträ­

vats av kriminalstatistiska skäl, brister. Hovrätten anser detta vara en vä­

gande invändning mot förslaget. Detta bör inte genomföras innan man har

löst problemet hur rättsstatistiken skall få sina uppgifter. Till dess så skett

bör man nöja sig med en försöksverksamhet av begränsad omfattning.

I en del yttranden ifrågasätts om det är möjligt att konstruera ett dom s-

formulär för mera invecklade fall. Enligt hovrättens över

Skåne och Blekinge åsikt är det inte möjligt att åstadkomma en blankett

som alltid kan användas. Den kommer i många fall att bli otillräcklig och

måste då kompletteras med tillskrivningar och bilagor, något som kan ge

ett kladdigt och oredigt intryck, föga passande för en handling med en för

parten allvarlig innebörd. I detta avseende måste hänsynen till parten och

till rättssäkerheten vid verkställighet av domen ha försteget och anspråken

från informationssystemets synpunkt sålunda få vika. Hovrätten avstyrker

därför den i promemorian föreslagna blanketten och förordar, att domen

väl skrivs enligt formulär men utan blankett eller på en blankett som en­

dast har ett inledande förtryck. Hovrätten för Övre Norrland yttrar, att do­

men i komplicerade mål med ett flertal tilltalade och ett stort antal åtals­

punkter, kanske avseende olika tilltalade i skilda kombinationer, inte kan

ställas upp på det i promemorian angivna sättet utan att överskådligheten

går förlorad och sammanhanget fördunklas. Detta synes särskilt kunna bli

fallet, om målsägandeanspråk förs mot flera tilltalade med yrkande om so­

lidariskt betalningsansvar eller när flera tilltalade skall åläggas solidarisk

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

37

återbetalningsskyldighet gentemot statsverket. Förhållandena kan bli än

mer invecklade, om ett större antal målsägande förekommer i målet eller om

enskilt åtal väcks. Liknande synpunkter anförs av Göta hovrätt och borg­

mästaren i rådhusrätten i Umeå.

Häradshövdingen i Jämtlands östra domsaga påpekar, att gemensamt för

de i promemorian intagna formulärutkasten är, att man sökt få fram ett

enda formulär som skall täcka hela det stora området av brottmålsdomar,

från enkla bötesfall av typen förstagångsförseelser till komplicerade åter-

fallssituationer av interneringsklientelet med objektiv och subjektiv lcumu-

lation. De allra flesta målen är emellertid tämligen okomplicerade. Mot bak­

grund härav föreslår häradshövdingen i Jämtlands östra domsaga, att man

närmare överväger om man inte kan utarbeta formuläret i en eskalerad se­

rie, t. ex. en typ avsedd för påföljder utan övervakningsnämnd m. m. och

utan förändring av tidigare ådömd påföljd (användbar för den stora massan

av bötesfall, korta fängelsestraff, villkorlig dom), en typ avsedd för påföljd

med övervakningsnämnd m. m. men utan förändring av tidigare ådömd på­

följd (avsedd för de tämligen ofta förekommande fallen av skyddstillsyn

första gången) och slutligen en typ motsvarande den föreslagna (avsedd för

återstående, mera komplicerade fall, som med all säkerhet är en mycket låg

procent jämfört med de övriga). Förslag om särskilda typer av formulär för

olika fall framförs också av borgmästaren i Stockholms rådhusrätt (beträf­

fande fall med kombination av olika påföljder) och häradshövdingen i Sköv­

de domsaga (beträffande fall då åtal ogillats helt).

Av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan huruvida den föreslagna

omläggningen av domsskrivningen bör genomföras också beträffande hov­

rätternas avgöranden uttalar sig endast hovrätten för Nedre

Norrland för en sådan reform. Enligt hovrättens mening är fördelarna med

domsformulär i hovrätterna visserligen inte så stora. Den invändningen kan

också riktas mot förslaget att det medför en mindre lämplig omfördelning

av arbetsuppgifterna mellan tjänstemännen. I varje fall sedan omlägg­

ningen i sin helhet genomförts bör dock förfarandet även i hovrätterna le­

da till förenkling och tidsvinst, och vad den antydda omfördelningen beträf­

far torde merarbetet för dem det berör inte bli av nämnvärd omfattning.

Någon annan särskild anledning att för hovrätternas del avstå från omlägg­

ningen har hovrätten inte kunnat finna. Hovrätten tillstyrker därför att den

föreslagna omläggningen för ADB, såvitt nu är i fråga, fullföljs i huvudsaklig

överensstämmelse med förslaget.

Svea hovrätt tillstyrker, att utredning sker om det tilltänkta systemet föl-

registrering av domar bör tillämpas även på hovrätts avgöranden.

Hovrätten för Västra Sverige finner det vanskligt att utan tillgång till ett

utarbetat formulär bedöma fördelarna med den föreslagna omläggningen

för hovrätternas del. Hovrätten fäster emellertid uppmärksamheten på föl­

jande. När en dom överklagas har underrätten redan tillställt systemet en

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

38

kopia av sin dom. Endast ändringar i de sålunda lämnade uppgifterna skall

därefter tillföras systemet. Mera sällan ändras uppgifterna i rubriken; så

kan bli fallet om den tilltalade exempelvis först i hovrätten häktas, får för­

svarare eller fri rättegång. Hovrättens domslut blir däremot alltid av intres­

se. Om det innebär fastställelse av underrättens domslut eller ett ogillande av

åtal, som bifallits i underrätten, torde kontrollenheten kunna tillföra syste­

met uppgift härom exempelvis medelst en kryssmarkering. I de fall, då

underrättens domslut ändras på annat sätt, måste hovrättens domslut över­

föras till maskinläsbart medium. Denna uppgift är av begränsad omfattning

och föranleder samma arbete vare sig domslutet tillhandahålls kontroll­

enheten genom kopia av en på vanligt sätt uppsatt hovrättsdom eller genom

kopia av domen avfattad enligt formulär. Sannolikt kommer de ändringar,

vartill hovrättsprövningen föranleder, tydligast fram om hovrättsdomen

avfattas på sedvanligt sätt, en omständighet av stor betydelse vid bearbet­

ningen av hovrättsdomen för ADB-ändamål. Endast i de undantagsfall, då

brottmål anhängiggörs i hovrätt som första instans, måste hovrätten lämna

fullständiga uppgifter till systemet beträffande rubrik och domslut. Därvid

torde de vid promemorian fogade domsformulären med mindre blankett­

tekniska justeringar kunna användas. De skäl, som enligt promemorian

motiverar att alla hovrättsdomar i brottmål skall avfattas på formulär, före­

faller knappast övertygande. Ett av dessa skäl anges vara de rationalise­

ringsvinster som kan göras under kommande etapper av RI. Häremot kan

invändas, att dessa vinster kan erhållas oberoende av på vilket sätt indata

tillhandahålls systemet. Också hovrätten för Övre Norrland redovisar en

negativ inställning till förslaget att hovrätts dom skall avfattas enligt for­

mulär. I fråga om hovrätts avgörande skulle krävas ett större antal olika

domsblanlcetter för att täcka alla tänkbara variationer. Det är framför allt

två förhållanden, som här måste beaktas. Det ena är, att målet bringas

under domstolens prövning i princip endast i den mån någon part — åkla­

gare, tilltalad eller målsägande — önskar det. Bara vissa delar av målet kan

ha överklagats, ofta av olika parter. Ibland är endast någon enstaka fråga

föremål för hovrättens prövning. Det andra förhållandet att särskilt beakta

är att frågor utan betydelse för utgången i stor utsträckning inte behöver

penetreras av hovrätten och att en hovrättsdom därför — såsom antyds

exempelvis av skrivningen att hovrätten lämnar ett visst yrkande utan

bifall — inte behöver innebära att hovrätten tagit bestämd ståndpunkt till

alla detaljer i underrättens dom. En uppgift till RI om en hovrättsdom bör

inte innehålla mer än vad som har täckning i vad domstolen uttalat.

Nedre justitierevisionen och hovrätten över Skåne och Blekinge berör

frågan huruvida en formalisering av domss k rivningen

bör avse även domar som inte rapporteras till RI.

Nedre justitierevisionen anser det uppenbart att omläggningen bör avse alla

underrätts- och hovrättsdomar i brottmål, även sådana som f. n. inte anmäls

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

41

mer att göras under etapperna 1—3 av RI. Det planerade informationssyste­

met väntas bl. a. skapa ökade möjligheter till snabb och säker information.

Sålunda avses frågor till systemet kunna ställas över telex eller annan tele­

förbindelse antingen via en frågecentral eller direkt till datamaskin. Svar

kan sändas samma väg och ges praktiskt taget omgående. Genom databe­

handling av originalhandlingar eller kopior av sådana handlingar samt ma­

skinell registerföring och utskrift ökar vidare tillförlitligheten avsevärt i de

uppgifter som lämnas från systemet. Genom ADB-tekniken kan man i RI

allmänt sett nå bättre resultat med förhållandevis låga insatser av perso­

nella och materiella resurser. Vissa arbetskraftsbesparingar kan i själva ver­

ket göras under etapperna 1—3. Det bedöms dock vara svårt att f. n. upp­

skatta hur stora arbetskraftsbesparingar som kan göras. Enligt en beräkning

som har redovisats i den nyss berörda promemorian den 15 oktober 1968

kan sådana besparingar väntas uppkomma fr. o. m. år 1970 inom alla grenar

av rättsväsendet. Beträffande åklagarväsendet påpekas i promemorian bl. a.

att åklagarnas rapportering angående domar i personbladsrutinen (person­

blad 0) kan upphöra, när domarna databehandlas. Antalet sådana rapporter

uppgår f. n. till cirka 100 000 per år. Beträffande domstolssidan framhålls

att databehandlingen av domar kommer att medföra att de särskilda upp­

gifterna från domstolarna till kriminalregistret och kontrollstyrelsens regis­

ter kan slopas. Saköreslängd behöver inte heller föras av domstolarna. Upp-

giftslämnandet till rättsstatistiken minskar.

System som har utarbetats i etapp 1—3 torde enligt promemorian den 15

oktober 1968 komma i produktion våren 1970. Det kan dock inte med säker­

het bedömas om alla system kan sättas i produktion samtidigt.

2.7. Departementschefen

Det hos kriminalvårdsstyrelsen förda kriminalregistret håller f. n. på att

läggas om för ADB. Avsikten är, att registret småningom skall samordnas

i tekniskt avseende med det personregister som förs hos rikspolisstyrelsen.

Efter samordningen skall rikspolisstyrelsen överta anvaret för kriminalre­

gistret. Omläggningen och samordningen ingår i den första etappen av det

informationssystem för rättsväsendet som är under uppbyggnad (RI). Som

ett ytterligare led i etapp 1 av RI har samarbetsorganet för ADB inom rätts­

väsendet föreslagit att uppgiftslämnandet till de nämnda registren skall an­

passas till ADB. Enligt samarbetsorganets förslag skall behövliga under­

rättelser till registren om domar i brottmål lämnas genom att domstolarna

sänder in kopior av avgörandena för databehandling vid en datacentral. En­

ligt förslaget skall domen med tanke härpå i vissa delar (rubriken och dom­

slutet) avfattas enligt formulär som är lämpat för sådan bearbetning. Under

den fortsatta utbyggnaden av RI avses domar i brottmål skola databehand­

46

skisserade lösningen har flera fördelar. Principen att primärdata hämtas di­

rekt från en kopia av en originalhandling förverkligas i stor utsträckning.

Själva domen belastas inte med formaluppgifter som kan göra den svår­

förståelig för den som skall ta del av den. Ansvaret för ifyllande och läm­

nande av de kompletterande uppgifterna på domskopian kan anförtros tings-

notarier och icke rättsbildad personal i enlighet med den praxis som följs

nu eller delegeras till sistnämnda personalkategori i större utsträckning än

f. n. Härtill kommer att uppgiftslämnandet kan begränsas och förenklas.

Mot bakgrund härav anser jag några betänkligheter mot samarbetsorganets

förslag beträffande domsskrivningen inte behöva möta med tanke på hur

uPPStftslämnandet skall ordnas i fråga om data som nu inte ingår i domen.

Den andra av de principer för uppbyggnaden av RI som kan bereda svå­

righeter i detta sammanhang rör användningen av enhetliga begrepp och

benämningar. Som jag har nämnt inledningsvis är domstolarna redan nu

skyldiga att vid avfattningen av dom begagna de benämningar för brott och

påföljder som är föreskrivna i straffrättsliga författningar. I åtskilliga fall

har emellertid sådana benämningar inte satts ut i de författningar som inne­

håller straffbestämmelser. När det gäller rena formaluppgifter saknas vi­

dare i stor utsträckning bindande föreskrifter om hur uppgifterna skall for­

muleras. En övergång till ADB-system gör det nödvändigt att meddela exak­

ta anvisningar för formuleringen av de data som skall behandlas. I departe­

mentspromemorian har närmare belysts vad sådana anvisningar skulle kun­

na tänkas innehålla. Vid promemorian har också fogats exempel på dels

standardiserade benämningar på vanligen förekommande författningar, dels

nomenklatur vid angivande av påföljder in. m. Promemorieförslaget har i

dessa delar i allmänhet lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. De

invändningar som har framförts gäller — bortsett från påpekanden om att

nomenklaturen måste göras så tydlig, att dess användning inte försvårar

allmänhetens och främst parternas möjligheter att tillgodogöra sig domen —

enskildheter i fråga om utformningen av förkortade benämningar. För egen

del anser jag inte några principiella invändningar kunna riktas mot ett

system med sådana benämningar på främst författningar, brott och påfölj­

der. Gäller det en benämning på en gärning, som är belagd med straff i en

författning som tillkommit under riksdagens medverkan, och saknas särskilt

brottsnamn i författningen, måste det dock i regel antas att bindande före­

skrift om viss benämning inte kan meddelas av Kungl. Maj :t ensam. Att en­

bart av ADB-hänsyn genomföra ändringar i alla de lagar och andra författ­

ningar där särskilda brottsnamn saknas kan inte gärna komma i fråga. Jag

utgår emellertid från att något hinder inte föreligger att i sådana fall re­

kommendera att brottet anges på visst sätt.

Från domstolshåll har som en allmän erinran mot förslaget om införande

av skyldighet att skriva dom enligt formulär framhållits att det inte är möj­

ligt att konstruera ett domsformulär, som lämpar sig även för mer inveck­

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1969

47

lade fall. I en del andra remissyttranden har å andra sidan framförts tan­

ken på ett system med flera typer av formulär avpassade efter domslutets

innehåll. Den fortsatta undersökningen av domsformidärfrågan inom justi­

tiedepartementet har visat att åtskilliga nackdelar är förknippade med det

i departementspromemorian framlagda förslaget till ett formulär som skul­

le kunna begagnas såväl i enkla fall som i fråga om komplicerade domar. Jag

vill här särskilt erinra om att det övervägande antalet domar rör bifallna

åtal, som inte föranleder förändring av tidigare ådömd påföljd eller kombi­

nation av olika påföljder. Det är olämpligt att för domar av enkelt slag an­

vända invecklade formulär som till största delen blir outfyllda. Ett förverk­

ligande av Rl-förslaget förutsätter därför enligt min mening att man använ­

der ett system med flera typer av formulär, anpassade främst efter frekven­

sen av olika typer av domslut. Jag vill emellertid tillägga, att en formalise-

ring av brottmålsdomarna självfallet inte får leda till uppkomsten av en

svåröverskådlig formulärflora. Av lönsamhetsskäl kan det bli nödvändigt

att en del mindre frekventa typer av domar lämnas utanför. Även i sådana

fall bör emellertid domen i tillämpliga delar ställas upp i den ordning som

anvisas i formulären.

Rl-förslaget ger också anledning att ta upp en del andra principiella spörs­

mål rörande avfattning av dom. Det bör understrykas, att en formalisering

av det slag varom nu är fråga inte är avsedd att inkräkta på domstolarnas

rätt att ensamma bestämma det sakliga innehållet i domen och följaktligen

inte heller är avsedd att påverka domskälens utformning. Några remissin­

stanser har erinrat om att RB är skriven med noggrann parallellitet mellan

tvistemål och brottmål. En omläggning av brottmålsdomarnas uppställning

borde därför åtföljas av motsvarande ändring för tvistemålsdomarnas del.

Jag vill med anledning härav påpeka, att man inom Rl-proj ektets ram f. n.

gör en inventering av eventuella primärdata för RI på tvistemålssidan. Det är

ovisst, när resultatet av denna undersökning kan föreligga. Jag är därför inte

beredd att i detta sammanhang ta upp den principiella frågan om hur dom

i tvistemål bör utformas. Till ett par mindre spörsmål, som är av betydelse

även för tvistemålsdomens utformning — frågan om domslutets placering

och utformning av brottmålsdomen såvitt rör talan om enskilt anspråk som

har förts i samband med åtalet — återkommer jag i specialmotiveringen.

Som jag har nämnt tidigare måste uppbyggnaden av ett informations­

system av RI:s storlek ske etappvis. Detta gör det svårt att säkert bedöma

hur pass stora rationaliseringsvinster som RI kan medföra för myndigheter­

na inom rättsväsendet. Ser man projektet enbart ur domstolarnas synvinkel,

kan det förefalla tveksamt, om etapp 1 medför någon större arbetsbesparing

för dessa. Under remissbehandlingen har från domstolshåll betonats att en

omläggning av domsskrivningen övergångsvis kommer att snarare öka än

minska domstolarnas arbetsbörda. En bedömning av Rl-proj ektet måste

emellertid ta sikte på de vinster som kan göras för rättsväsendet i dess hel­

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

het och även för myndigheter utanför rättsväsendet. Sett ur denna vidare

synvinkel kan man konstatera, att den första etappen av RI kommer att inne­

bära en betydande rationalisering i fråga om förandet av de två centrala

brottsregister som skall samordnas. Härtill kommer att åklagarnas rappor­

tering om domar i brottmål enligt personbladsrutinen kan upphöra. Rl-för-

slagets konsekvenser måste bedömas också med tanke på övriga etapper av

RI. Redan i en andra etapp, vilken i tiden beräknas i stort sett sammanfalla

med etapp 1, planeras databehandling av domar för saköreslängd och rätts­

statistik. Genomförandet av denna andra etapp synes innebära en väsentlig

arbetsbesparing bl. a. för domstolarna. Under etapp 3 beräknas ytterligare

system för databehandling av domar kunna tas i produktion. Detta kommer

att medföra en lättnad inte bara beträffande domstolarnas uppgiftslämnan-

de utan också för andra myndigheter. När RI har byggts upp, blir det i och

för sig möjligt att på maskinell väg vidarebefordra den information om do­

mar i brottmål som har matats in i dataanläggningen till alla myndigheter

som har behov därav. I vilken utsträckning domstolarnas underrättelseplikt

kan ersättas med sådana maskinella meddelanden kommer att utredas under

det fortsatta arbetet på Rl-projektet. Härvid måste främst beaktas om myn­

dighet som skall erhålla underrättelse om dom behöver ha tillgång till en

fullständig kopia av domen. Redan nu har man anledning räkna med att

domstolarnas underrättelseplikt i brottmål i inte ringa mån kan komma att

ersättas av meddelanden som framställs på maskinell väg eller av andra

maskinella bearbetningar.

Utöver den nu betörda förenklingen av domstolarnas uppgiftslämnande

medför den föreslagna omläggningen av domsskrivningen också andra för­

delar för domstolsväsendet. Jag vill peka på att redan den standardisering

av rubrikens och domslutets utformning som uppnås genom en sådan re­

form i och för sig är av ett inte obetydligt värde från rationaliseringssyn-

punkt. Som jag har nämnt förut anser jag också att en dom avfattad enligt

formulär i åtskilliga fall kan bli mer lättillgänglig för den som önskar ta

del av domen än en dom som har skrivits på traditionellt sätt.

Mot bakgrund av det nu anförda anser jag, att övervägande skäl talar för

att underrätternas domsskrivning formaliseras i huvudsaklig överensstäm­

melse med samarbetsorganets förslag. Reformen bör i princip avse alla brott-

målsdomar, eftersom de system för databehandling av domar som planeras

under etapp 1—3 av RI kommer att omfatta alla sådana avgöranden. Frågan

huruvida omläggningen av underrätternas domsskrivning kräver en lika

långt gående formalisering i fråga om hovrätternas domar undersöks f. n.

inom justitiedepartementet. Jag är därför inte beredd att ta ställning till

denna fråga. Som har påpekats i departementspromemorian torde det be­

träffande högsta domstolens domar inte vara behövligt att införa någon

skyldighet att avfatta dessa enligt formulär.

Den formalisering av domsskrivningen som jag nu har förordat bör enligt

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1969

49

min mening åtföljas av en motsvarande omläggning i fråga om avfattningen

av beslut i brottmål. Jag tänker här främst på sådana beslut som enligt 30

kap. 10 och 11 §§ RB skall tas upp i domen. Det kan också visa sig vara

praktiskt, att vissa mera frekventa typer av slutliga beslut, som sätts upp

särskilt, avfattas enligt formulär med tanke på RI, t. ex. avskrivningsbeslut.

De författningsbestämmelser som fordras för genomförande av den nu fö­

reslagna reformen torde huvudsakligen få meddelas i administrativ ordning.

I 30 kap. RB bör därför ges bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela när­

mare föreskrifter om avfattning av dom och beslut i brottmål. Med hänsyn

till att 30 kap. RB i princip gäller även beträffande en del andra avgöranden

av domstol än dom och beslut i brottmål, bör bemyndigandet innefatta rätt

för Kungl. Maj :t att också i fråga om sådana avgöranden meddela bindande

föreskrifter i nu berörda hänseende, i den mån det visar sig erforderligt.

Som jag har nämnt förut aktualiserar Rl-förslaget även vissa andra frå­

gor om ändring i RB. Två av dessa spörsmål — underrättelse till tilltalad om

dom i brottmål och anpassning av stämningsansökan och stämning, som

utfärdas av åklagare, till ADB-rutiner — kommer jag att behandla i avsnitt

3 och 4. I departementspromemorian har vidare diskuterats om en omlägg­

ning av domsskrivningen med tanke på ADB bör föranleda en revision av

reglerna i 30 kap. 13 § RB om rättelse av dom. Det har därvid påpekats, att

man i vart fall under ett inledningsskede torde få räkna med att en del for­

mella felaktigheter i domarnas avfattning kan komma att uppdagas i sam­

band med databehandling av dessa. Vidare har anförts att nuvarande regler

om rättelse av uppgift från domstol till kriminalregistret inte kan tillämpas,

om en felaktighet upptäcks i en domskopia som sänts in för databehandling.

Jag vill med anledning härav framhålla, att en omläggning av det slag var­

om nu är fråga inte torde medföra några principiellt nya problem beträffan­

de tillämpningen av institutet rättelse av dom. Även om en övergång till da­

tabehandling av domar under ett inledningsskede skulle leda till en viss ök­

ning av antalet beslut om rättelse, synes inte enbart denna omständighet

motivera att föreskrifterna om rättelse av dom nu omprövas. Jag anser där­

för, att de nuvarande reglerna tills vidare bör behållas oförändrade. Som har

påpekats i promemorian torde erforderliga föreskrifter om kontrollenhetens

förfarande, när en felaktighet har konstaterats i en insänd domskopia, kunna

meddelas i administrativ ordning.

Till en del mindre jämkningar i 30 kap. RB med anledning av Rl-förslaget

återkommer jag i specialmotiveringen.

Avslutningsvis vill jag beröra en fråga som har visst samband med om­

läggningen av domstolarnas uppgiftslämnande i brottmål. Vid remissbe­

handlingen av departementspromemorian har av några hovrätter uttalats

farhågor för att det föreslagna informationssystemet skall leda till en vidgad

brottsregistrering. En sådan utveckling synes dem betänklig med hänsyn till

individens krav på skydd mot ett överdrivet registreringsväsende. Jag önskar

50

med anledning av dessa uttalanden understryka, att Rl-projektet syftar till

en teknisk omdaning av nuvarande brottsregistrering. Gällande bestämmel­

ser om vad som får lämnas ut från brottsregistren skall i princip inte änd­

ras. Avsikten är att de lagändringar som nödvändiggörs av den planerade

samordningen av kriminalregistret och rikspolisstyrelsens personregister

skall behandlas i en departementspromemoria, som utarbetas inom justitie­

departementet och remissbehandlas under våren 1969.

3.

Underrättelse till tilltalad om dom

i

brottmål

3.1. Gällande bestämmelser

Dom i brottmål skall enligt 30 kap. 7 § RB i regel avkunnas i direkt sam­

band med huvudförhandlingen i målet. Är parterna närvarande, när domen

avkunnas, får de således omedelbart ett muntligt besked om målets utgång.

Avkunnas inte domen vid huvudförhandlingen, skall den avkunnas vid an­

nat rättens sammanträde eller också meddelas genom att den hålls tillgänglig

på rättens kansli. I sådant fall skall vid huvudförhandlingen ges underät-

telse om tiden och sättet för domens meddelande. Avgörs målet utan huvud­

förhandling, meddelas domen genom att den hålls tillgänglig på domstolens

kansli. Underrättelse om tiden för meddelandet skall då senast samma dag

sändas till parterna. Vad som nu har sagts om dom äger på grund av före­

skrift i 30 kap. 10 § RB motsvarande tillämpning i fråga om slutligt beslut.

Enligt kungörelsen angående underrättelse om dom i vissa brottmål m. m.

skall domstol i vissa fall lämna tilltalad meddelande om dom i brottmål.

Meddelas villkorlig dom skall underrättelse om domen enligt särskilt formu­

lär skyndsamt tillställas den dömde med posten i rekommenderat brev eller

på annat tillförlitligt sätt (6 §). Sådan underrättelse fordras dock inte, när

överrätt fastställer underrätts dom. Meddelar domstol dom eller beslut i mili­

tärt brottmål, som rör ansvar för brott av krigsman, eller eljest i mål angå­

ende ansvar för ämbetsbrott och är den tilltalade inte häktad eller eljest

intagen i fångvårdsanstalt, skall domstolen genast delge honom avskrift av

domen eller beslutet (16 §). Meddelas dom i den tilltalades frånvaro och är

denne intagen på sjukhus med stöd av lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om

beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller inskriven i specialsjuk­

hus med stöd av 35 § lagen den 15 december 1967 (nr 940) angående om­

sorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, skall rätten föranstalta om att

domen delges honom genom överläkarens försorg.

En underrättelseplikt motsvarande den som gäller beträffande villkorligt

dömd är föreskriven i fråga om den som erhåller anstånd med verkställig­

het av förvandlingsstraff i 10 § kungörelsen rörande tillämpning av bötes-

verkställighetslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

51

Det kan tilläggas, att enligt 8 § expeditionskungörelsen den 29 oktober

1964 (nr 618) åtalad är fri från avgift beträffande dom eller slutligt be­

slut i brottmål, dock inte i fråga om dom som underrätt utfärdar i för­

enklad form.

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1969

3.2. Ändringsförslag

1967 års riksdag (1LU 42, rskr 1967: 321) har väckt frågan om att införa

skyldighet för domstol att i alla brottmål lämna den tilltalade ett skriftligt

meddelande om domens innehåll. Riksdagsärendet föranleddes av motionen

1967:1: 232. I denna hemställdes, att riksdagen måtte hos Kung], Maj-t an­

hålla om utfärdande av föreskrift för domstol att, då dom avkunnas i parts

franvaro och parten inte heller har närvarit vid rättegångsförhandlingen,

med posten sanda ett meddelande till parten om domen och dess innehåll

Till stöd för motionen anfördes i huvudsak följande. Den som hade åtalats

for en ordningsförseelse e. d. och skriftligen erkänt gärningen behövde inte

mstalla sig vid huvudförhandlingen i målet. Om han hade fått besked från

ratten att han inställelse inte krävdes, kunde det emellertid framstå som na­

turligt att han från domstolen fick underrättelse om det utmätta straffet.

Gjorde han ingen förfrågan härom hos domstolen, fick han reda på detta

först när det skulle verkställas. Även om den felande hade erkänt sin förseel­

se, kunde han önska överklaga straffmätningen. Om han i förlitande på att

få besked om domen dröjde med detta, förlorade han sin möjlighet att över­

klaga, när fullföljdstiden hade gått ut.

Över motionen inhämtades yttranden från Göta hovrätt, Sveriges advokat­

samfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar och Föreningen Sveriges

stadsdomare. Motionen tillstyrktes av Göta hovrätt, advokatsamfundet och

häradshövdingeföreningen, medan stadsdomarföreningen avstyrkte den. En­

ligt hovrättens mening borde införas en allmän regel om skyldighet för

domstol att i brottmål underrätta den tilltalade om utgången i målet. Advo­

katsamfundet ansåg en generell underrättelseplikt om tiden och sättet för

domens meddelande vara tillräcklig. Häradshövdingeföreningen tillstyrkte

en underrättelseskyldighet i enlighet med yrkandet i motionen. Stadsdomar­

föreningen anförde genom sin styrelse bl. a.

d6t jynaS rimligt att en tilltalad, som ej inställt sig inför

domstolen, erhaller underrättelse om domen mot honom. Föreskrift härom

skulle emellertid for domstolarna innebära en betydande ökning av arbets­

belastningen. Styrelsen tänker då på de tusentals domar, som framförallt

Selser utan* att'd^t mTa avkimnas 1 mål om fylleri och liknande för-

hpiifn!',,!

n U den..hatade ar narvarande. Dessa domar uppsättes i ta-

ellform och underrättelsen kan alltså inte få formen av en på samma aånö

som domarna uppsattes, tagen avskrift av domen. En särskild underrättels§é

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

måste alltså utskrivas. Även om tryckta formulär kan användas medför det

St stort arbete Somar av denna art förekommer exempelvis vid rådhus­

rätten i Malmö till ett antal av cirka 4 000 årligen. Skulle i alla tesa a

underrättelse ske torde det betyda att skrivpersonalen far utökas. Redan

detta förhållande inger största tveksamhet i fråga om den föreslagna under-

rät t el s ep likt en. D är ti 11 kommer att, såvitt styrelsen har sig bekant nagon

olägenhet av rådande system icke förmärkts. Föreligger hos den tilltalade

nå

Joi

som helst intresse av utgången i målet torde han tor övrigt rege -

mässigt på ett eller annat sätt taga kontakt med domstolen för att fa veta

denna8 Trots vad nu sagts är styrelsen emellertid av den uppfattningen att

deU vissa mål kan föreligga särskilda skäl att underrätta vederbörande om

målets utgång. Styrelsen tror sig emellertid veta, att domstolarna i dylika

fall tillställer den tilltalade ett besked om utgången i målet. Det torde kun­

na överlämnas åt domstolarna själva att avgöra när så bor ske. Styrelsen

avstyrker alltså bifall till det i motionen framlagda forslaget.

Första lagutskottet uttalade, att det i likhet med remissinstanserna ansag

de nuvarande reglerna om domstols underrättelseplikt i fråga om meddela­

de domar inte vara helt tillfredsställande. Främst rättssäkerhetsskäl talade

enligt utskottets mening för att den dömde, vare sig han hade narvant vid

förhandlingen eller inte, borde få ett skriftligt meddelande om domens inne­

håll. Detta kunde som regel ske enklast genom att han med posten tillställ­

des en avskrift av domen eller, i fråga om domar som utfärdades i förenklad

form, en underrättelse enligt särskilt formulär. Utskottet påpekade vidare,

att frågan syntes ha sin största betydelse för de s. k. bagatellmalen. Inom

justitiedepartementet pågick - enligt vad utskottet hade erfarit - under­

sökningar syftande till att förenkla formerna for handläggningen av dessa

mål. I det sammanhanget skulle bl. a. övervägas reglerna om den tilltalades

närvaro vid domstol och domstolarnas befattning över huvud med vissa ty­

per av bagatellmål. Dessa frågor hade uppenbarligen nära samband med

domstolens nu berörda underrättelseplikt. Det föreföll därför lämpligt att

det i motionen aktualiserade spörsmålet beaktades under det pågående lag­

stiftningsarbetet. Utskottet hemställde därför att riksdagen med anledning

av motionen skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t. ge till känna vad utskottet

sålunda anfört. Riksdagen beslutade i enlighet harmed.

3.3.

Remissyttrandena över departementspromemorian

I sitt yttrande över departementspromemorian uttalar Föreningen Sve­

riges häradshövdingar och stadsdomare, att det kan förutses att inom kort

befogade krav kommer att framställas på att alla tilltalade skall fa skri

Ugt besked om domslutets innehåll. Med hänsyn härtill skulle det vara

praktisk! om detta kunde meddelas genom översändande av en likadan ko­

pia som den som enligt förslaget i promemorian skall sändas till RF hor

sådant ändamål och även i övrigt är det angeläget att domsformularet blir

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

53

lätt överskådligt och att de väsentliga partierna, särskilt själva påföljden,

blir tydligt framhävda. Detta torde kunna ske genom typografiska medel

och en lämplig placering. Samma förslag framförs av borgmästaren i Göte­

borgs rådhusrätt.

3.4. Departementschefen

RB innehåller f. n. ingen allmän regel som ålägger domstol att i brottmål

skriftligen underrätta den tilltalade om utgången i målet. Avkunnas domen

vid huvudförhandlingen i målet och är den tilltalade närvarande vid denna,

får han ett muntligt besked om målets utgång. Avkunnas domen inte vid

huvudförhandlingen, lämnar domstolen underrättelse om tiden och sättet

för domens meddelande. Har målet handlagts i den tilltalades utevaro, vil­

ket under vissa förutsättningar kan ske när det inte kommer i fråga att ådöma

annan brottspåföljd än böter, får den dömde i allmänhet inte något besked

om vare sig tiden och sättet för domens meddelande eller målets utgång.

Jag vill i det sammanhanget erinra om att antalet bagatellmål som avgörs i

den tilltalades utevaro har minskats avsevärt genom 1968 års ändringar i

RB (prop. 1968: 82). I vissa undantagsfall, såsom i militärt mål, har dom­

stolen i administrativ ordning ålagts att alltid delge den tilltalade en av­

skrift av domen. Är den dömde häktad eller eljest intagen i fångvårdsanstalt

får han enligt särskilda bestämmelser regelmässigt tillfälle att avge nöjd-

förklaring på grundval av antingen ett av rätten utfärdat bevis om utgången

i målet (domsbevis) eller avskrift av domen som domstolen har sänt till

föreståndaren för häktet eller styresmannen för anstalten. Det kan tilläggas,

att åklagare enligt nuvarande praxis automatiskt eller på grund av överens­

kommelse med domstolen i de flesta mål får en kopia av domen i målet (jfr

JO:s ämbetsberättelse år 1964 s. 206).

De nuvarande reglerna om domstolarnas skyldighet att underrätta den

tilltalade om meddelade domar är, såsom har framhållits i första lagutskot­

tets utlåtande, inte helt tillfredsställande. Även om några allvarligare olägen­

heter hittills inte har yppats, talar hänsyn till den dömde starkt för att den­

ne bör få ett skriftligt besked om utgången i målet, vare sig han närvarit vid

huvudförhandlingen eller inte. Orsaken till att en underrättelseplikt av detta

slag hittills inte har införts är främst att söka i den ökade arbetsbelastning

för domstolarna som en sådan skyldighet skulle innebära. Med hänsyn till

den i föregående avsnitt förordade omläggningen av domsskrivningen i brott­

mål har detta skäl mot en allmän regel om underrättelseplikt förlorat en del

av sin bärkraft. Med ett nytt system för domsskrivningen torde en sådan

regel inte behöva vålla någon större ökning av domstolarnas arbetsbörda.

Avfattas domen delvis, dvs. såvitt avser rubriken och domslutet, enligt for­

mulär på tryckt blankett, kan på ett enkelt sätt framställas en kopia av

4

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 26

54

domsblanketten, vilken sedan kan sändas till den tilltalade. Det är tänkbart

att en underrättelse av motsvarande innehåll i en framtid kan framställas på

maskinell väg och tillställas den dömde från RI. På grund av det anförda

förordar jag, att en underrättelseplikt av ifrågavarande slag införs. Före­

skrift härom kan lämpligen tas in i RB. Någon formlig delgivning av under­

rättelsen med den tilltalade bör inte ske. Skyldigheten att lämna den dömde

meddelande om utgången i målet bör gälla både underrätt och överrätt. När­

mare föreskrifter om underrättelsepliktens fullgörande torde få meddelas av

Kungl. Maj :t.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

4. Avfattning av stämningsansökan i brottmål enligt formulär m. m.

4.1. Gällande bestämmelser

Restämmelser om väckande av allmänt åtal är intagna i 45 kap. RB. Vill

åklagare väcka åtal, skall han enligt 1 § hos rätten göra skriftlig ansökan

om stämning å den som skall tilltalas. Rätten kan också uppdra åt åklagare

att själv utfärda stämning. I stämningsansökan skall åklagaren enligt 4 §

uppge:

1) den tilltalade,

2) målsägande^ om sådan finns,

3) den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess för­

övande och de övriga omständigheter, som fordras för dess kännetecknan­

de, samt det eller de lagrum, som är tillämpliga,

4) de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt

bevis,

5) de omständigheter, som betingar domstolens behörighet, om inte den­

na framgår av vad som annars anförs.

Vill åklagaren i samband med åtalets väckande enligt 22 kap. RB väcka

talan om enskilt anspråk på grund av brottet, skall han i ansökningen uppge

anspråket och de omständigheter, på vilka det grundas, samt de bevis, som

åberopas, och vad han vill styrka därmed. År den tilltalade anhållen eller

häktad, skall det anges i stämningsansökningen. Denna skall vara under­

tecknad av åklagaren.

Stämning som utfärdas av åklagare, s. k. direktstämning, skall enligt 45

kap. 16 § innehålla vad som föreskrivs i 4 § om stämningsansökan. I fråga

om innehållet i övrigt i direktstämning gäller föreskrifter motsvarande dem

som är meddelade beträffande stämning som utfärdas av rätten.

Allmänt åtal får i vissa fall väckas utan stämning. Detta får ske exempel­

vis i fråga om förseelse i rättegången. Åklagaren kan också mot samme till­

talade med rättens medgivande utvidga åtalet att avse annan gärning. Vill

åklagaren i de nu nämnda fallen väcka eller utvidga åtal, får det ske munt­

ligen inför rätten eller också skriftligen (45 kap. 6 §).

55

I praxis avfattas såväl stämningsansökan som direktstämning i regel på

tryckta blanketter. Formulär till sådana blanketter har godkänts av RÅ.

4.2. Departementspromemorian och yttrandena över den

I departementspromemorian framhålls, som har nämnts förut under 2.4.,

att samarbetsorganets förslag om införande av formulär till dom i brottmål

också ger anledning att överväga rationaliseringsåtgärder, som inte har di­

rekt samband med ett genomförande av förslaget. I promemorian anförs vi­

dare, att man undersöker möjligheterna att göra ett formulär till stämnings­

ansökan, som lämpar sig för databehandling. Om denna väg visar sig vara

framkomlig, synes enligt promemorian också kunna övervägas att öppna

möjlighet för domstolarna att ersätta nuvarande redogörelse i domen för

åklagarens yrkanden med en till domen fogad kopia av stämningsansök­

ningen.

Vid remissbehandlingen av promemorian har sistnämnda fråga tagits upp

av åtskilliga remissinstanser. Borgmästaren i Stockholms rådhusrätt finner

det lämpligt att öppna möjlighet att ersätta redogörelsen för åklagarens yr­

kanden med en kopia av stämningsansökningen och anser det vidare kunna

övervägas, om inte i mål av enkel beskaffenhet en kopia av stämningsansö­

kan kunde vara så utformad att den kunde användas som original till dom.

Erfarenhetsmässigt är dock ändringar av åtalet i samband med huvudför­

handlingen så vanliga, att utrymmet för att utnyttja stämningsansökan på

antytt sätt är relativt begränsat. Hur stor rationaliseringsvinsten blir kan be­

dömas först sedan man har slutfört nu pågående utredningar om att föra

bort bagatellbrotten från domstolsprövning. Häradshövdingen i Jösse dom­

saga anför, att det synes i hög grad önskvärt att kunna ersätta åklagarens

yrkanden med en till domen fogad kopia av stämningsansökningen. Uttalan­

den i samma riktning görs även av borgmästarna i rådhusrätterna i Uppsala

och Umeå. En något kritisk inställning företräder häradshövdingen i Frosta

och Eslövs domsaga, som med hänsyn främst till de inte sällan förekomman­

de ändringarna av åtalet under huvudförhandlingen anser det vara tvivel­

aktigt om en anordning som den antydda är praktiskt genomförbar.

I en del remissyttranden diskuteras möjligheterna att från stämningsan­

sökningen hämta vissa formaluppgifter, som i promemorian föreslås skola

tas med i domsformuläret. Från flera håll understryks exempelvis att upp­

gift om den tilltalades personnummer regelmässigt bör kunna hämtas från

förundersökningsprotokollet eller stämningsansökningen. Borgmästaren i

Stockholms rådhusrätt anför att personnumret utan tvekan kommer att få

en växande betydelse för identifiering. Det är därför givetvis lämpligt att det

redan nu utnyttjas vid registrering av brott. Skyldigheten att ange numret i

domen kan emellertid medföra vissa svårigheter. Det kan inte förutsättas att

de tilltalade i allmänhet känner till sina personnummer. Ett stort antal hu­

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1969

56

vudförhandlingar hålls f. ö. i den tilltalades utevaro. Man måste därför krä­

va att personnumret alltid tas upp och verifieras redan under förundersök­

ningen. Häradshövdingen i Listers och Sölvesborgs domsaga påpekar, att

uppgift om den tilltalades födelsenummer enligt 21 § förundersökningskun-

görelsen endast skall antecknas i den s. k. stora biografin. Förundersök­

ningsprotokoll innehållande den stora biografin är tillgängligt för domsto­

len endast då fängelse i mer än sex månader kan följa på brottet, dvs. en

mindre del av brottmålen. Om förundersökningsprotokollet alltid skall in­

nehålla uppgift om den tilltalades personnummer, krävs ändring av nämn­

da paragraf i förundersökningskungörelsen. Häradshövdingarna i Frosta och

Eslövs domsaga och Jösse domsaga anser föreskrift böra meddelas om att

den tilltalades personnummer alltid skall anges i stämningsansökningen.

Även borgmästaren i rådhusrätten i Hälsingborg finner det vara ett rimligt

krav att uppgiften tillhandahålls domstolen genom åklagarens försorg.

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1969

4.3. Ändringsförslag

I skrivelse den 15 november 1968 framhåller RÅ, att det under pågående

utredningsarbete för uppbyggnad av RI har visat sig föreligga behov av att i

administrativ ordning kunna ge vissa föreskrifter om hur de uppgifter som

skall tas med i stämningsansökan eller direkt stämning närmare skall anges.

RB torde f. n. inte ge möjlighet härtill. RÅ erinrar vidare om den pågående

undersökningen av frågan om införande av formulär för domar i brottmål

och påpekar, att — utöver att utformningen av domen till vissa delar blir

bunden genom formuläret — vissa formella uppgifter skall tas in i domen

med tanke på den senare bearbetningen i RI. Detta gäller bl. a. den tilltala­

des personnummer. Det har ansetts lämpligt att domstolen får tillgång till

detta genom att det anges i stämningsansökningen. Det är vidare avsett att

yrkandena skall kunna anges genom hänvisning till en vid domen fogad ko­

pia av stämningsansökningen i de fall detta finnes lämpligt. Stämningsan­

sökningen bör därför få en efter domsformulären anpassad utformning. I det

vidare utbyggda RI torde vissa uppgifter också komma att registreras från

stämningsansökningar. Det blir då nödvändigt att dessa innehåller sådana

uppgifter som systemet kräver och i övrigt får en utformning som är anpas­

sad efter detta. Det skulle också från kontorsteknisk synpunkt innebära för­

delar om man hade enhetliga normer för stämningsansökningarnas formel­

la utformning. Bl. a. kunde formulären anpassas för systematisk maskin­

skrivning. Vad nu har sagts om stämningsansökan gäller också stämning,

som utfärdas av åklagare. För att genomföra en formalisering av stämnings­

ansökningar och direktstämningar i enlighet med det nu anförda fordras att

bindande föreskrifter meddelas därom. Sådana föreskrifter bör kunna med­

delas i administrativ ordning. För att göra detta möjligt torde i 45 kap. RB

57

böra införas ett bemyndigande för Kungl. Maj :t eller den myndighet som

Kungl. Maj :t bestämmer att meddela närmare föreskrifter i detta hänseende.

RÅ nämner avslutningsvis, att arbete pågår inom RÅ:s kansli med att utfor­

ma förslag till formulär till stämningsansökan och direktstämning.

Över RÅ:s skrivelse har yttranden avgetts av Föreningen Sveriges härads­

hövdingar och stadsdomare, Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen

Sveriges åklagare och Sveriges advokatsamfund.

Föreningen Sveriges statsåklagare och Sveriges advokatsamfund tillstyr­

ker RÅ:s hemställan.

Föreningen Sveriges åklagare förklarar sig inte ha något att erinra mot

förslaget, såvitt fråga är endast om föreskrifter rörande den rent typogra­

fiska uppställningen av stämningsansökan och om intagande av rent formel­

la uppgifter i denna, t. ex. uppgift om den tilltalades personnummer. Skulle

det däremot komma i fråga att ge Kungl. Maj :t eller annan myndighet rätt

att i vidare mån ge bindande föreskrifter om stämningsansökans innehåll

synes det nödvändigt med en grundlig utredning.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare ifrågasätter, om

syftet med RÅ:s framställning bör tillgodoses genom ändring i RR och fast­

ställande av bindande formulär för stämningsansökningar. F. n. gäller en­

ligt RR att den tilltalade skall anges i stämningsansökningen, och det har

betraktats som självklart, att man för hans identifiering tar med födelseti­

den. Uttrycklig föreskrift i sådant hänseende finns i bötesindrivningsförord-

ningen, vilket automatiskt har lett till att åklagarna tillhandahåller sådana

uppgifter. I framtiden torde det vara lika naturligt att födelsetiden komplet­

teras med personnumret, men det synes inte nödvändigt att bindande före­

skrift härom lämnas i RB eller med stöd därav meddelad administrativ för­

fattning. Bindande föreskrifter av denna valör synes böra reserveras för så­

dana bestämmelser som är av betydelse i processuellt avseende. Formulär

till stämningsansökning kan som hittills utarbetas av RÅ. Sådana formulär

torde komma att användas nära nog 100-procentigt. Skulle det anses erfor­

derligt kan åklagarna i administrativ författning åläggas att i samband med

ingivande av stämningsansökning eller stämning lämna uppgift till domsto­

len angående personnumret. Föreningen anser det värdefullt, att möjlighet

hålls öppen att i speciella undantagsfall avvika från ett standardformulär.

4.4. Departementschefen

RÅ:s förslag att införa möjlighet för Kungl. Maj :t eller myndighet som

Kungl. Maj :t bestämmer att meddela närmare föreskrifter om avfattning av

stämningsansökan och direktstämning i brottmål har nära samband med den

under avsnitt 2 behandlade frågan om omläggning av domsskrivningen i så­

dana mål. Jag vill först peka på att ett system med domsformulär anpassade

för ADB i viss utsträckning kräver, att domstolarna på ett snabbt och säkert

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

59

De nu ifrågasatta ändringarna av åklagarnas och domstolarnas handlägg-

ningsrutiner synes inte kunna genomföras utan att bemyndigande ges för

Kungl. Maj :t att meddela närmare föreskrifter om avfattning av stämnings­

ansökan och direktstämning. Med anledning av vad Föreningen Sveriges

åklagare anfört angående räckvidden av ett sådant bemyndigande vill jag

understryka, att några sakliga ändringar i fråga om stämningsansökningens

och direktstämningens innehåll inte är åsyftade. Det skall liksom hittills

ankomma på åklagarna att bestämma det sakliga innehållet i dessa hand­

lingar. På grund av det nu anförda förordar jag, att i 45 kap. RB ges bemyn­

digande för Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer att

meddela närmare föreskrifter om avfattning av stämningsansökan och stäm­

ning, som utfärdas av åklagare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1969

5. Lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats för­

slag till lag om ändring i rättegångsbalken. Förslaget torde få fogas till stats­

rådsprotokollet i detta ärende som bilaga l1.

6. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

30 KAP.

5 §.

Remissyttrandena över departementspromemorian. Åtskilliga remissin­

stanser diskuterar frågan om domslutet bör följa omedelbart efter rubriken

— såsom har föreslagits i det vid promemorian fogade formulärutkastet nr 2

—- eller om nuvarande ordningsföljd mellan de olika avdelningarna i domen

bör behållas (formulärutkastet nr 1). I det stora flertalet yttranden förordas

det förstnämnda alternativet.

Svea hovrätt framhåller, att det är önskvärt att redan på första sidan av

domen få med så många som möjligt av de uppgifter som skall lämnas till

registren. Det utrymme som på första sidan skulle kunna reserveras för dom-

slcäl skulle i ett betydande antal fall bli otillräckligt, särskilt när även en del

av domslutet bör redovisas där. Hovrätten godtar därför den ändring av gäl­

lande ordning som placeringen av domslutet före domskälen innebär. RÅ

påpekar, att domslutet åtminstone för den tilltalade torde vara den väsent­

ligaste delen av domen och därför bör redovisas före parternas yrkanden och

domskälen. Med en sådan ordning skulle man också nå överenstämmelse

med den utomlands i allmänhet vedertagna utformningen av brottsmåldo-

1

Bilagan, som frånsett en smärre ändring av redaktionell art är likalydande med det förslag

som är fogat vid propositionen, har uteslutits här.

60

mar. Sveriges advokatsamfund anser att det för den tilltalade torde spela

mindre roll om domen är disponerad på det ena eller andra sättet. Hans in­

tresse knyter sig givetvis i första hand till själva domslutet, uppgiften om

den gärning för vilken han dömts och den påföljd han har erhållit. Används

formulärutkastet nr 2 får han omedelbart upplysning i dessa hänseenden.

Samfundet förordar av bl. a. dessa skäl en uppställning enligt detta utkast.

Häradshövdingen i Askims och Mölndals domsaga uttalar, att omkastningen

av ordningsföljden för domens olika delar psykologiskt torde ha den goda

effekten att domskälen görs mera koncentrerade.

JO, borgmästaren i rådhusrätten i Uppsala och häradshövdingen i Skövde

domsaga förordar, att domen ställs upp enligt nu gängse metod. JO anser

den omkastade ordningsföljden mellan domens olika delar vara mindre

lämplig redan därför att den bryter mot det rätta kausalsammanhanget, en­

ligt vilket bl. a. domskälen leder fram till domslutet och inte tvärtom. Vidare

är att märka, att en sådan ordning avviker från den i 30 kap. 5 § RB upp­

tagna, numrerade ordningen för domens olika avdelningar. Det måste ifråga­

sättas om inte den angivna nummerföljden är bindande. I motiven förut­

sätts också, att domens olika avdelningar kommer i denna ordning. Liknande

synpunkter anförs av de två sistnämnda remissinstanserna.

JO tar i sammanhanget också upp en annan aspekt av frågan om domskä­

lens placering. JO påpekar att i båda formulärutkasten anvisas ett begränsat

utrymme, där domskälen skall skrivas. Särskilt i utkastet nr 1 är detta ut­

rymme påfallande snålt tilltaget. Även om domstolarna, i den mån det an­

visade utrymmet visar sig otillräckligt, självfallet kommer att skriva dom­

skälen helt eller delvis på en bilaga till domen, kan formulärens utformning

i det nu angivna hänseendet lätt komma att uppfattas som en anvisning till

domstolarna att om möjligt begränsa sina domskäl så att de ryms på dorns-

blanketten. Detta torde vara mindre lämpligt. JO ifrågasätter därför om inte

formulären endast bör innehålla en hänvisning till bilaga, när det gäller

domskälen. Även Sveriges advokatsamfund framhåller, att det från rättssä­

kerhetssynpunkt skulle vara betänkligt, om formulären i schematiserande

riktning skulle komma att påverka domskälens avfattning. Redan nu kan

åtskillig kritik riktas mot den väl summariska redovisning av domskäl som

i många fall förekommer. Till motverkande av faran för den psykologiska

styrning som formulärrutorna skulle kunna medföra bör därför en direkt

föreskrift övervägas om att parternas yrkanden och domskälen alltid skall

avfattas på en särskild bilaga och sålunda helt utanför formulärets inrut-

ning.

Departementschefen,

Samarbetsorganets förslag föranleder som jag har

nämnt tidigare en del mindre jämkningar i RB.

I 30 kap. 5 § första stycket ges f. n. den formföreskriften i fråga om doms

avfattning att domen skall ställas upp i skilda avdelningar. I paragrafen an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

62

härom. I avsnitt 2 har föreslagits att Kungl. Maj :t ges bemyndigande att

meddela bestämmelser om avfattning av dom. Ett sådant bemyndigande kan

lämpligen tas in i en ny paragraf, som placeras sist i 30 kap. Tredje punkten

i 6 § bör på grund härav utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

7 §•

Dom i brottmål avkunnas i regel muntligen i direkt samband med huvud­

förhandlingen i målet. Några närmare regler om sättet för avkunnande av

dom har inte meddelats i RB. Då det inte har ansetts nödvändigt att dom all­

tid avkunnas i sin helhet, har emellertid i fjärde stycket av 7 § uttryckligen

föreskrivits, att avkunnande får ske genom att rätten återger domskälen

och slutet samt meddelar fullföljdshänvisning. Bestämmelsen äger motsva­

rande tillämpning i fråga om slutligt beslut.

Om ordningsföljden mellan de olika avdelningarna i den skriftligen avfat­

tade domen kastas om så att domslutet följer omedelbart efter rubriken (se

under 5 §), synes konsekvensen kräva att samma ordning tillämpas, när en

dom avkunnas muntligen. De skäl som har anförts till stöd för en sådan om­

kastning beträffande den skrivna domen talar enligt min mening också för

att domstolen vid avkunnandet av domen iakttar samma ordningsföljd mel­

lan domslutet och övriga delar av avgörandet. För den tilltalade torde det i

själva verket vara av större vikt att vid avkunnandet genast få ett besked om

utgången i målet än vid läsningen av den skriftligen avfattade domen. Efter­

som domens olika avdelningar i fortsättningen kommer att ställas upp i den

ordning som anges i 5 §, torde härav följa att de återges i samma ordnings­

följd vid avkunnandet av domen. Jag anser det därför inte vara nödvändigt

med en uttrycklig föreskrift härom. Den nuvarande bestämmelsen i 7 § fjär­

de stycket bör emellertid jämkas i enlighet med det nu sagda.

I överensstämmelse med vad som har anförts i avsnitt 3 har i ett nytt

stycke som fogats till 7 § tagits in en föreskrift av innehåll att, när mål har

avgjorts, den tilltalade snarast skall ges skriftlig underrättelse om utgången

i målet. Som jag har nämnt tidigare bör närmare föreskrifter om underrät­

telsepliktens fullgörande meddelas i administrativ ordning.

¹⁰ §.

Den i avsnitt 3 föreslagna skyldigheten att i brottmål underrätta den till­

talade om utgången i målet bör enligt min mening gälla inte bara i fråga om

dom utan också beträffande slutligt beslut. Den generella hänvisning till

7 § som nu finns i 10 § första stycket bör därför stå kvar oförändrad.

Den föreslagna omläggningen av domsskrivningen föranleder däremot en

mindre ändring i 10 §. Enligt första stycket andra punkten skall 5 och 8 §§

tillämpas, om frågans beskaffenhet fordrar det. Det har sålunda överläm­

nats åt domstolarna att bestämma inte bara beslutets innehåll utan också

dess formella gestaltning. Det ankommer även på domstolarna att avgöra,

63

om beslut skall sättas upp särskilt eller antecknas på annat sätt (jfr 6 kap.

3 § 7 RB och 7 § ProtK). Beslut, som meddelas i samband med dom, skall

dock alltid tas upp i domen. Som har nämnts tidigare torde Rl-förslaget

leda till att det blir nödvändigt att i viss utsträckning formalisera beslut i

brottmål. Kungl. Maj :t bör därför erhålla bemyndigande att meddela före­

skrifter om avfattning av beslut. Ett sådant bemyndigande kommer emeller­

tid att stå i mindre god överensstämmelse med den nu berörda regeln i 10 §.

I paragrafen bör därför tas in en erinran om att domstolarnas rätt att be­

stämma ett besluts avfattning begränsas i den mån Kungl. Maj:t meddelar

föreskrift härom.

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1969

14 §.

I denna paragraf har i överensstämmelse med vad som har anförts tidiga­

re tagits in ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela närmare före­

skrifter om avfattning av dom och beslut i brottmål. Det ligger i sakens

natur att bemyndigandet bör omfatta också sådan del av avgörandet som rör

talan om enskilt anspråk som har förts i samband med åtalet. Jag har emel­

lertid inte ansett det vara nödvändigt att uttryckligen ange detta i lagtexten.

Ikraftträdandebestämmelsen.

Lagen föreslås träda i kraft den dag Kungl. Maj :t bestämmer. Som jag

nämnt förut torde viss försöksverksamhet vara nödvändig, innan en defini­

tiv övergång sker till utskrift av domar i brottmål enligt formulär. En sådan

försöksverksamhet planeras börja vid vissa domstolar under våren 1969.

För att kunna börja en sådan försöksverksamhet torde det vara nödvändigt

att de föreslagna ändringarna i 30 kap. RB — med undantag av 7 § sista

stycket — till en början sätts i kraft endast i fråga om de domstolar där

försöksverksamhet skall bedrivas. Kungl. Maj :t bör därför erhålla bemyn­

digande att förordna att lagens ikraftträdande begränsas till viss eller vissa

domstolar och till vissa av de nya bestämmelserna.

7. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget till lag o in änd­

ring i rättegångsbalken inhämtas enligt 87 § regeringsformen

genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

64

Knngl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

Bilaga 2

Departementspromemorians lagförslag

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, dels att 30 kap. 6 § rättegångsbalken1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i samma kapitel skall införas en

ny paragraf, 14 §, av nedan angiven lydelse.

30 KAP.

6

§■

I mål, som rör allenast ansvar för brott, må, om den tilltalade erkänt gär­

ningen och annan brottspåföljd än böter ej ådömes, domen utfärdas i för­

enklad form. Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, må ock

utfärdas i förenklad form.

14 §.

Närmare föreskrifter om avfattning av dom och beslut meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den

1

Senaste lydelse av 30 kap.

6

§ se 1964:166.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

65

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 11 februari 1969.

Närvarande:

justitierådet N^ordström,

regeringsrådet W^alberg,

justitierådet W^esterlind,

lagmannen U^lveson.

Enligt lagrådet den 5 februari 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 24

januari 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle in­

hämtas enligt 87 § regeringsformen över upprättat förslag till lag om ändring

i rättegångsbalken.

Förslaget, som är bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av hov­

rättsassessorn Trygve Hellners.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

den 14 februari 1969.

Närvarande:

Statsministern

E^{rlander ,} ministern för utrikes ärendena

N^{ilsson ,} statsråden

S^träng, A^ndersson, K^ling, H^olmqvist, A^spling, S^ven-E^ric N^ilsson,

G^ustafsson, G^eijer, M^yrdal, O^dhnoff, M^oberg, B^engtsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran,

och anför.

En mindre redaktionell jämkning bör vidtagas i förslaget.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen

att antaga lagförslaget med den vidtagna ändringen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690056