2

l

Förslaget innebär vidare den nyheten att strafföreläggande kan godkän­

nas av ombud för den misstänkte. Det skall också bli möjligt att godkänna

strafföreläggande genom betalning och alltså utan att skriftligt godkännande

behöver avges. Ytterligare jämkningar i bestämmelserna om strafföreläg­

gande föreslås som en förberedelse till övergång till ADB-teknik inom detta

förfarande.

Vidare föreslås vissa ändringar beträffande ordningsbotssystemet. Detta

har hittills tillämpats på försök i vissa polisdistrikt men skall fr. o. in. den

1 juli 1968 vara tillämpligt i hela landet. F. n. gäller att Kungl. Maj :t be­

stämmer, vilka förseelser inom penningbotsområdet som får beivras genom

föreläggande av ordningsbot. Nu föreslås att riksåklagaren i samråd med

rikspolisstyrelsen skall bestämma vilka förseelser som skall föras in under

ordningsbotssystemet. Kungl. Maj :t skall dock meddela föreskrifter om det

högsta belopp till vilket ordningsbot får bestämmas och om andra begräns­

ningar för användningen av förfarandet. Bestämmelserna om ordningsbot

har även i övrigt setts över. Det föreslås att bestämmelserna tas in i rätte­

gångsbalken och att de förs samman med bestämmelserna om strafföreläg­

gande i 48 kap. Vidare föreslås sådana författningsändringar som gör det

möjligt att beivra fylleri genom ordningsföreläggande.

Ändringarna föreslås med ett smärre undantag träda i kraft den 1 juli

1968.

Genom reformerna beräknas att 30 000—40 000 mindre mål, som nu år­

ligen förekommer vid domstolarna, kommer att flyttas bort från dessa. De

största grupperna av dessa mål avser erkända fylleriförseelser och erkända

ringa varusmugglingsbrott. En vidgad användning av ordningsbotsförfaran-

det påräknas vidare leda till att antalet strafförelägganden minskar.

I anslutning till de nu nämnda ändringarna har tagits upp vissa andra

förslag av mera begränsad räckvidd. Det gäller bl. a. en fråga om jäv för

polisman, rätten alt avlägga vittnesförsäkran i stället för ed och vissa

bötesförvandlingsfrågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

I

Kungl. Majds proposition nr 82 år 1968

3

1) Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 6 och 8 §§, 7 kap. 9 §, 36 kap. 12 §

samt 48 kap. rättegångsbalken7

1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges, dels att i 59 kap. samma balk skall införas en ny paragraf, 9 §, av

nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

5 KAP.

6 §•

Är part,---------------------------------- biträda rätten.

Finnes vid--------------------------tolks erhållande.

Är den som skall höras döv eller Är den som skall höras allvarligt

stum, må ock tolk anlitas att biträda hörsel- eller talskadad, må ock tolk

rätten.

anlitas att biträda rätten.

Ej må------------------------------------- anses förringad.

Om anställande av allmän tolk så

ock om anlitande av tolk, då den

som skall höras är döv eller stum,

meddelas bestämmelser av Konung­

en.

8

Till allmän tolk så ock till tolk för

den som är döv eller stum utgår er­

sättning enligt vad därom är sär­

skilt stadgat. Annan tolk äge av all­

männa medel åtnjuta arvode samt

gottgörelse för kostnad och tidsspil­

lan efter vad rätten prövar skäligt; i

brottmål, vari åklagare för talan,

skall ersättningen gäldas av stats­

verket.

Om anställande av allmän tolk så

ock om anlitande av tolk, då den

som skall höras är allvarligt hörsel-

eller talskadad, meddelas bestäm­

melser av Konungen.

§•

Till allmän tolk så ock till tolk för

den som är allvarligt hörsel- eller

talskadad utgår ersättning enligt vad

därom är särskilt stadgat. Annan

tolk äge av allmänna medel åtnjuta

arvode samt gottgörelse för kostnad

och tidsspillan efter vad rätten prö­

var skäligt; i brottmål, vari åklagare

för talan, skall ersättningen gäldas

av statsverket.

7 KAP.

9

Med polismyndighet---------------------

Vad i 6 § är stadgat om allmän

åklagare äge motsvarande tillämp­

ning beträffande polismyndighet.

— jämväl länspolischefen.

Vad i 6 § är stadgat om allmän

åklagare äge motsvarande tillämp­

ning beträffande polismyndighet,

1 Senaste lydelse av 7 kap. 9 § se 1964:330, av 48 kap. 1 § se 1966:249, av 48 kap. 2

och 3 §§ se 1964:166 samt av 48 kap. 4 § se 1954:432.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

så ock beträffande polisman, som

har att vidtaga åtgärd eller meddela

beslut enligt denna balk, varvid dock

fråga om jäv prövas av polismyndig­

heten.

36 I

12

Säger sig vittne på grund av sin

åskådning i religiöst hänseende hysa

betänklighet mot att avlägga vittnes­

ed, må rätten, om betänkligheten

kan antagas vara allvarligt grundad,

medgiva vittnet att i stället avgiva

denna försäkran:

»Jag N. N.---------------------------------- —

Vittne må ock i stället för ed av­

lägga försäkran, om båda parterna

samtycka därtill och rätten finner

det kunna tillåtas.

Tillhör ej----------------------------- --------

§•

Säger sig vittne på grund av sin

åskådning i religiöst hänseende icke

vilja avlägga vittnesed, skall vitt­

net i stället avgiva denna försäkran:

eller förändra.»

avlägga försäkran.

Om strafföreläggande.

1

§•

Skall allmänt åtal äga rum för

brott, för vilket stadgas allenast bö­

ter, dock ej normerade böter, äge

åklagaren, i stället för att väcka åtal,

till godkännande förelägga den miss­

tänkte det straff åklagaren anser

brottet förskylla. Ej må strafföre­

läggande avse dagsböter utöver fyr­

tio. Är brottet förenat med egen­

doms förverkande eller annan sådan

särskild rättsverkan, skall ock den­

na föreläggas den misstänkte till

godkännande. Är fråga om flera

brott, må föreläggande ej givas, med

mindre det sker gemensamt för alla

brotten.

Strafföreläggande må ej utfärdas,

om målsägande förklarat, att han

48 KAP.

Om strafföreläggande och föreläggande

av ordningsbot.

Allmänna bestämmelser

Fråga om ansvar för brott, som

hör under allmänt åtal, får under de

villkor som föreskrivas i detta kapi­

tel upptagas av åklagare genom

strafföreläggande och av polisman

genom föreläggande av ordningsbot.

Föreläggande som nu nämnts träder

i stället för åtal i den utsträckning

som framgår av 3 §.

Närmare föreskrifter angående till-

lämpningen av detta kapitel medde­

las av Konungen eller myndighet

som Konungen bestämmer.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

ämnar föra talan om enskilt anspråk

i anledning av brottet, eller begärt,

att åtal skall väckas.

(Nuvarande lydelse)

4 §■

Strafföreläggande, som godkänts

av den misstänkte, gälle som dom,

■vilken vunnit laga kraft.

(Föreslagen lydelse)

2

§.

Föreläggande enligt detta kapitel

innebär att den misstänkte till god­

kännande omedelbart eller inom viss

tid förelägges ett bötesstraff, fast­

ställt vid strafföreläggande efter vad

åklagaren anser brottet förskylla och

vid föreläggande av ordningsbot ef­

ter vad som bestämts enligt 14 §.

Är brott förenat med egendoms

förverkande eller annan sådan sär­

skild rättsverkan, skall också denna

föreläggas den misstänkte till god­

kännande.

3 §■

Har föreläggande enligt detta ka­

pitel utfärdats till godkännande in­

om viss tid, får fråga om ansvar för

brottet ej upptagas på nytt förrän

denna Hd utgått.

Har föreläggande godkänts, gäller

det som dom vilken har vunnit laga

kraft.

Om strafföreläggande

4

Strafföreläggande får utfärdas be­

träffande brott, för vilket ej stadgas

svårare straff än böter och ej heller

normerade böter och vilket, om dags­

böter stadgas, finnes förskylla högst

femtio dagsböter eller, jämte annat

brott, högst sextio dagsböter som ge­

mensamt straff.

Konungen äger förordna, att straff­

föreläggande får utfärdas även be­

träffande brott, för vilket stadgas

dagsböter eller fängelse i högst sex

månader men vilket i övrigt är så­

dant som anges i första stycket.

ö §■

Strafföreläggande får icke utfär­

das,

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse)

Strafföreläggande skall avfattas

skriftligen. I föreläggandet skall

åklagaren uppgiva:

1. den misstänkte;

2. den brottsliga gärningen med

angivande av tid och plats för dess

förövande och de övriga omständig­

heter, som erfordras för dess känne­

tecknande, samt det eller de lagrum,

som äro tillämpliga; samt

3. det straff och den särskilda

rättsverkan, som föreläggas den

misstänkte.

Föreläggandet skall vara under­

tecknat av åklagaren.

3 § andra stycket.

Godkännes ej föreläggandet ome­

delbart, skall det delgivas den miss­

tänkte på sätt om stämning i brott­

mål är stadgat med tillkännagivan­

de, att han har att inom viss av åkla­

garen utsatt tid, högst två veckor,

från dagen för delgivningen till åkla­

garen återställa föreläggandet för­

sett med godkännande vid påföljd

att åtal eljest må äga rum. 8

om förutsättningar för allmänt

åtal ej föreligga,

om i föreläggandet ej upptagas

alla brott av den misstänkte, vilka

enligt åklagarens vetskap föreligga

till bedömning,

om målsägande förklarat, att han

ämnar föra talan om enskilt anspråk

i anledning av brottet, eller begärt,

att åtal skall väckas, eller

om brottet bör föranleda ämbets-

straff.

I fråga om villkor för användning

av strafföreläggande i militärt brott­

mål gälla särskilda bestämmelser.

6

§.

Strafföreläggande avfattas skrift­

ligen och undertecknas av åklagaren.

Föreläggandet skall innehålla upp­

gift om

1. den misstänkte,

2. brottet med angivande av tid

och plats för dess begående samt öv­

riga omständigheter som fordras för

att känneteckna det,

3. det eller de lagrum som äro till­

lämpliga,

4. det straff och den särskilda

rättsverkan, som föreläggas den

misstänkte.

(Föreslagen lydelse)

7 §.

Utfärdas strafföreläggande till

godkännande inom viss tid, skall

den misstänkte genom anteckning i

föreläggandet eller på annat sätt gi­

vas

upplysning om sättet för godkän­

nande och om den tid som fastställts

härför,

upplysning att, om godkännande

ej sker, åtal kan äga rum efter ut­

gången av den fastställda tiden.

8

§.

Strafföreläggande lämnas eller

sändes till den misstänkte.

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse)

3 § första stycket.

Godkännande av strafföreläggande

skall göras skriftligen å föreläggan­

det och skall innehålla, att den miss­

tänkte erkänner gärningen och att

han underkastar sig det straff och

den särskilda rättsverkan, som upp­

tagits i föreläggandet.

Konungen äger förordna att i stäl­

let för föreläggandet får lämnas eller

sändas skriftligt besked, som uppta­

ger föreläggandets innehåll och så­

dana upplysningar som anges i 7 §.

0 §■

Strafföreläggande godkännes ge­

nom att den misstänkte underteck­

nar och tillställer vederbörlig mot­

tagare förklaring, att han erkänner

gärningen och underkastar sig det

straff och den särskilda rättsverkan

som upptagits i föreläggandet. När­

mare bestämmelser om vem som

skall mottaga sådan förklaring med­

delas av Konungen.

Godkännande, som tecknas på an­

nan handling än föreläggandet, är

gällande endast om det klart fram­

går vilket föreläggande som avses.

10

§.

Skriftligt godkännande av straff­

föreläggande får i den misstänktes

ställe lämnas av ombud för honom,

om till åklagaren inges fullmakt i

huvudskrift vilken, utöver vad som

följer av 12 kap., innehåller

förklaring att ombudet äger god­

känna strafföreläggande på den

misstänktes vägnar,

uppgift om det brott som godkän­

nandet får avse, varvid skall anges

brottets art samt tid och plats för

dess begående,

uppgift om den högsta bötespå-

följd som den misstänkte är villig

att underkasta sig,

uppgift om särskild rättsverkan

som är i fråga och som den miss­

tänkte ur villig att underkasta sig.

Har sådan fullmakt ingivits till

åklagaren, får ombudet mottaga

handlingar i saken på den misstänk­

tes vägnar.

11

§.

Avser strafföreläggande ej annat

än böter och betalas böterna till

myndighet, som Konungen bestäm-

(Föreslagen lydelse)

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

mer, utan att skriftligt godkännan­

de skett, anses betalningen som god­

kännande, om det icke framgår att

den misstänkte ej har avsett att god­

känna föreläggandet .

12

§.

Godkännande, som sker sedan

åklagaren utfärdat stämning eller

stämningsansökan, är utan verkan.

Om föreläggande av

ordningsbot

13 §.

Föreläggande av ordningsbot får

utfärdas beträffande brott, för vilket

ej stadgas annat straff än böter ome­

delbart i penningar och ej heller nor­

merade böter och för vilket ord­

ningsbot bestämts på sätt föreskri-

ves i 14 §.

Bestämmelserna om föreläggande

av ordningsbot äro icke tillämpliga,

om särskilt villkor är stadgat för all­

mänt åtal.

U §.

Konungen äger meddela föreskrif­

ter om det högsta belopp, till vilket

ordningsbot får bestämmas, och om

andra begränsningar för använd­

ningen av föreläggande av ordnings­

bot.

Riksåklagaren företager i samråd

med rikspolisstyrelsen urval av de

brott, för vilka ordningsbot skall be­

stämmas.

Riksåklagaren bestämmer för oli­

ka brott de belopp som skola upp­

tagas såsom ordningsbot. Därvid an­

ges även grunder för beräkning av

gemensam ordningsbot för flera

brott. Om särskilda skäl föreligga,

äger riksåklagaren uppdraga åt

statsåklagare att i fråga om vissa

brott bestämma beloppet för ord­

ningsbot.

15 §.

Föreläggande av ordningsbot får

icke utfärdas,

9

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

om den misstänkte förnekar gär­

ningen,

om i föreläggandet ej upptagas

alla brott av den misstänkte, vilka

enligt polismannens vetskap före­

ligga till bedömning,

om det föreligger anledning att

antaga att talan om enskilt anspråk

kommer att föras, eller

om det föreligger anledning att

antaga att brottet bör föranleda äm-

betsstraff eller disciplinstraff för

krigsman.

Föreläggande bör ej utfärdas, om

det i annat fall kan antagas vara på­

kallat att åklagare prövar fråga om

strafföreläggande eller åtal för brot­

tet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

n tf.

Föreläggande av ordningsbot av­

fattas skriftligen och undertecknas

av polismannen.

Föreläggande bör utfärdas i den

misstänktes närvaro, varvid den

misstänkte skall erhålla tillfälle att

omedelbart godkänna föreläggandet.

Om föreläggande utfärdas i den

misstänktes frånvaro eller om miss­

tänkt, som är närvarande när före­

läggande utfärdas, behöver rådrum,

för polismannen tillställa honom fö­

reläggandet för senare ställningsta­

gande till frågan om godkännande.

17 tf.

Bestämmelserna i 6 § andra styc­

ket 1, 2 och i samt i 7, 9 och 11 tf tf

äga motsvarande tillämpning i fråga

om föreläggande av ordningsbot.

18 tf.

Finner polisman i omedelbart sam­

band med att föreläggande av ord­

ningsbot utfärdats och godkänts, att

föreläggandet innehåller uppenbar

oriktighet, och avser denna annat än

att ordningsbotsbeloppet är för lågt,

får polismannen, om det kan ske ge­

nast, utan hinder av 3 tf andra styc-

10

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ket bereda den misstänkte tillfälle

att stryka över godkännandet. Sker

detta, skall föreläggandet återkallas.

Nytt föreläggande får därefter ut­

färdas.

19 §.

Godkännes föreläggande av ord­

ningsbot sedan åklagaren utfärdat

stämning eller stämningsansökan,

är godkännandet utan verkan. Sker

godkännandet sedan strafföreläg­

gande utfärdats, är godkännandet

också utan verkan, om icke den

åklagare som utfärdat strafföreläg-

gandet förklarar, att godkännandet

skall gälla, och återkallar strafföre-

läggandet.

20

§.

Konungen äger förordna, att före­

läggande av ordningsbot får utfär­

das även av åklagare och tulltjänste­

man. De bestämmelser i detta kapi­

tel som gälla polisman äga motsva­

rande tillämpning beträffande den

som avses med sådant förordnande.

59 KAP.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

9 §.

Bestämmelserna i 5—8 §§ äga

motsvarande tillämpning i fråga om

besvär över godkänt föreläggande

av ordningsbot. I mål om besvär över

sådant föreläggande är allmän åkla­

gare motpart till den misstänkte.

Denna lag Iräder i kraft den 1 juli 1968, då lagen den 3 juni 1966 (nr

247) om föreläggande av ordningsbot skall upphöra att gälla. Vad som före-

skrives i 48 kap. 11 § skall dock, såvitt gäller strafföreläggande, träda i

kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

11

2) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)

om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 57 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

57

Misstankes den, som tvångsinta-

gits å allmän vårdanstalt eller, på

sätt i 58 § sägs, frivilligt ingått å så­

dan anstalt och därvid förbundit sig

att kvarstanna å anstalten sex må­

nader, att hava före utskrivning från

anstalten begått brott, för vilket ej

är stadgat svårare straff än fängelse

i sex månader, och hör brottet under

allmänt åtal, skall åklagaren pröva,

huruvida åtal lämpligen bör ske. In­

nan åtalsfrågan avgöres, skall an­

staltens styrelse höras, om det ej fin­

nes obehövligt. Har brottet begåtts

innan den intagne fyllt aderton år,

skall frågan om åtal prövas i nämn­

da ordning ändå att svårare straff

än nyss sagts är stadgat för brottet.

§•

Misstänkes den, som tvångsinta-

gits å allmän vårdanstalt eller, på

sätt i 58 § sägs, frivilligt ingått å så­

dan anstalt och därvid förbundit sig

att kvarstanna å anstalten sex må­

nader, att hava före utskrivning från

anstalten begått brott, för vilket ej

är stadgat svårare straff än fängelse

i sex månader, och hör brottet un­

der allmänt åtal, skall åklagaren prö­

va, huruvida åtal lämpligen bör ske.

Har brottet begåtts innan den intag­

ne fyllt aderton år, skall sådan pröv­

ning ske ändå att svårare straff än

nyss sagts är stadgat för brottet.

Är det eller de brott som begåtts

före utskrivningen fylleri eller fyl­

leri jämte annat brott och har den

intagne godkänt föreläggande av

ordningsbot härför, skall åklagaren,

om det finnes lämpligt, förordna att

böterna ej skola uttagas.

Innan fråga, som avses i första

eller andra stycket, avgöres skall an­

staltens styrelse höras, om det ej fin­

nes obehövligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 57 § se 1964: 175.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

3) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av

4

och

9

§§ lagen den

20

mars

1964 (nr 168)

om verkställighet av bötesstraff

Härigenom förordnas, att 4 och 9 §§ lagen den 20 mars 1964 om verk­

ställighet av bötesstraff skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4 §•

Har den----------------------------------------- annat brott.

Om rätt för åklagare att i visst

9

Böter, som bestämts till högst fem

dagsböter eller femtio kronor ome­

delbart i penningar, må ej förvand­

las. Böter såsom gemensamt straff

för flera brott må ej förvandlas med

mindre de överstiga tio dagsböter el­

ler etthundra kronor omedelbart i

penningar. När flera bötesstraff

sammanträffa, skall vad sålunda

stadgas gälla de särskilda straffen.

Utan hinder---------------------------------

fall förordna att böter för fylleri el­

ler för fylleri jämte annat brott ej

skola uttagas gälla särskilda bestäm­

melser.

Böter må ej förvandlas med mind­

re de överstiga tio dagsböter eller ett­

hundra kronor omedelbart i pen­

ningar. När flera bötesstraff sam­

manträffa, skall vad sålunda stad­

gas gälla de sammanlagda straffen.

Ingå bland dem både dagsböter och

böter omedelbart i penningar, till-

lämpas 15 § tredje stycket.

-----sådan förseelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. I fråga om bötesstraff som ådömts

före denna dag gäller dock 9 § första stycket i dess äldre lydelse, om bötes­

straffet enligt denna lydelse ej får förvandlas.

Kungl. Mai:ts proposition nr 82 år 1968

13

4) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om

förverkande av alkoholhaltiga drycker in. m,

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §

•de av alkoholhaltiga drycker m. in.1

nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

1

Alkoholhaltiga drycker eller and­

ra berusningsmedel, vilka påträffas

hos den som uppträder berusad på

plats och sätt i 11 kap. 10 § eller 26

kap. 15 § strafflagen sägs eller ock

gör sig skyldig till gärning som av­

ses i 26 kap. 13 eller 14 § straffla­

gen och därvid är berusad, så att det

framgår av hans åtbörder eller tal,

skola vara förverkade, om ej särskil­

da skäl äro däremot.

Samma lag-----------------------------------

Medför någon----------------—----------- 2

i

lagen den 9 maj 1958 om förverkan-

skall erhålla ändrad lydelse på sätt

(Föreslagen lydelse)

§•

Alkoholhaltiga drycker eller and­

ra berusningsmedel, vilka påträffas

hos den som uppträder berusad på

plats och sätt i 16 kap. 15 § eller 21

kap. 15 § brottsbalken sägs eller ock

gör sig skyldig till gärning som av­

ses i 21 kap. 13 eller 14 § brottsbal­

ken och därvid är berusad, så att det

framgår av hans åtbörder eller tal,

skola vara förverkade, om ej särskil­

da skäl äro däremot.

-----begått gärningen.

------------- stycket sägs.

2

§•

Angående beslag —--------- --------------

Beslut om förstörande eller för­

säljning meddelas av undersöknings-

ledaren eller åklagaren.

Går beslag-----------------------------------

2. Vadi---------------------------------------

3. Väckes ej åtal, prövar åklaga­

ren, huruvida egendomen skall vara

förverkad enligt vad i 1 § sägs. För­

ordnande därom meddelas skriftli­

gen. Där ej påföljden förelagts och

----------- tillfaller kronan.

Beslut om förstörande eller för­

säljning meddelas av undersöknings-

ledaren eller åklagaren. I fall som

avses i 23 kap. 22 § första stycket

första punkten rättegångsbalken får

sådant beslut meddelas även av po­

lismyndigheten.

— av åklagaren.

------- sådan tid.

3. Har förverkande av beslagtagen

egendom ej förelagts och godkänts i

samband med strafföreläggande eller

föreläggande av ordningsbot och

väckes ej åtal, prövar åklagaren, hu-

1 Senaste lydelse av 1 § se 1967: 50 och av 2 § se 1963: 227.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse)

godkänts i samband med strafföre­

läggande, äge den, från vilken besla­

get skett, hos åklagaren anmäla miss­

nöje med förordnandet inom en må­

nad från det han erhöll del därav.

Anmäles missnöje, har åklagaren att,

om ej beslaget finnes böra hävas,

väcka talan om egendomens förver­

kande. Sker det ej inom en månad

från det anmälan gjorts, skall besla­

get gå åter.

(Föreslagen lydelse)

ruvida egendomen skall vara förver­

kad enligt 1 §. Förordnande därom

meddelas skriftligen. Den, från vil­

ken beslaget skett, äger hos åklaga­

ren anmäla missnöje med förord­

nandet inom en månad från det han

erhöll del därav. Anmäles missnöje,

har åklagaren att, om ej beslaget

finnes böra hävas, väcka talan om

egendomens förverkande. Sker det

ej inom en månad från det anmälan

gjorts, skall beslaget gå åter.

4. Om polisman verkställer beslag

och förelägger förverkande av den

beslagtagna egendomen i föreläggan­

de av ordningsbot, skall anmälan om

beslaget göras hos polismyndighe­

ten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

15

5) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 9 december 1960 (nr 683)

om parkeringsbot

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 9 december 1960 om parkerings­

bot1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

4

Om anmaning som avses i 3 § bli­

vit meddelad, skall åtal ej äga rum

och föreläggande av ordningsbot ej

utfärdas. Betalas ej parkeringsbot

inom tid, som medgives för betal­

ningen, utgör anmaningen ej hinder

för åtal. Sker betalningen efter del­

givning av stämning eller av straff­

föreläggande, är den utan verkan.

(Föreslagen lydelse)

§•

Om anmaning som avses i 3 § bli­

vit meddelad, får åtal ej äga rum

och föreläggande enligt 48 kap. rät­

tegångsbalken ej utfärdas under den

tid, som medgives för betalningen,

och ej heller därefter, om parke-

ringsboten betalats. Sker betalning­

en sedan åklagaren utfärdat stäm­

ning eller stämningsansökan, är den

dock utan verkan. Sker betalningen

sedan föreläggande som nyss nämnts

blivit utfärdat, är betalningen också

utan verkan, om icke den som utfär­

dat föreläggandet förklarar, att be­

talningen skall gälla, och återkallar

föreläggandet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 4 § se 1966:248.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­

rådet på Stockholms slott den 2 februari 1968.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

N

ilsson^, statsråden

S

träng

, A

ndersson

, K

ling

, J

ohansson

, H

olmqvist

, A

spling

, P

alme

,

L

uxndkvist

, G

ustafsson

, G

eijer

, M

yrdal

, W

icicman

, M

oberg

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring av be­

stämmelserna om strafföreläggande m. in. och anför. 1

1. Inledning

Under 1966 genomfördes ny lagstiftning om föreläggande av ordnings­

bot, större tillämpningsområden för parkeringsbotssystemet och strafföre­

läggandeinstitutet samt vidgad ensamdomarkompetens vid domstols pröv­

ning av mindre brottmål (prop. 1966: 100, 1LU 33, rskr 272). Bestämmelser­

na i de skilda ämnena återfinns i lagen den 3 juni 1966 (nr 247) om före­

läggande av ordningsbot (ÖL), lagen den 9 december 1960 (nr 683) om

parkeringsbot och rättegångsbalken (RB). Genom prop. 1966: 100 hade till

prövning tagits upp ett flertal av de föreslag som trafikmålskommittén hade

lagt fram i sitt delbetänkande »Trafikmål» (SOU 1963:27; kommitténs

ledamöter se nämnda prop. s. 13; remissinstanser se samma prop. s. 14).

I propositionen framhöll jag, att jag avsåg att ägna särskild uppmärk­

samhet åt frågan om fortsatt rationalisering inom rättsvården. Behovet av

sådan ytterligare rationalisering har sedan dess accentuerats. Detta belyses

av följande siffror, som visar att arbetsbelastningen på de rättsvårdande

organen fortsätter att öka.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

17

År

Antal avgjorda mål

vid allmänna under­

rätter (antalet brott­

mål inom parentes)

Underrätternas

målbalans vid

utgången av

respektive år/

halvår

Antal godkända

strafföreläg­

ganden

Antal polis­

anmälda

brottsbalks-

(strafflags-)

brott

1950............................

106 700

(73 800)

15 100

95 000

161 800

1955............................

121 300

(83 900:

24 600

1

225 200

1960............................

154 900

(116 500)

31 100

314 100

276 300

1964............................

165 000

(120 900)

33 100

2254 900

336 400

1965............................

157 100

(112 100)

36 900

226 100

393 700

1966............................

170 400

(122 600)

41 300

279 600

410 900

1966 första halvåret

86 900

(63 200)

36 400

197 200

1967 första halvåret

92 300

(66 700)

40 500

3191 700

Under tiden 1.1—30.9.67 utfärdades ca 28 000 förelägganden av ordningsbot. Ca 115 000

parkeringsanmärkningar enligt lagen om parkeringsbot anmäldes till rikspolisstyrelsen för upp­

följning. Antalet parkeringsanmärkningar som har uppföljts utan rikspolisstyrelsens medverkan

har ej räknats fram men torde vara ännu större (jfr prop. 1966: 100 s. 25).

1 Uppgift för år 1955 saknas. Under år 1956 var antalet 236 600.

2 Minskningen efter 1960 förklaras av att efter nämnda år ett stort antal parkeringsförseelser,

som tidigare hade beivrats genom strafföreläggande, i stället behandlades enligt lagen om par-

keringsbot.

3 Preliminär siffra. Definitiva siffror beräknas ligga högre.

Mot bakgrunden av den sålunda fortgående ökningen av arbetsbelast­

ningen på de rättsvårdande organen har inom justitiedepartementet gjorts

ytterligare undersökningar beträffande möjligheterna att förenkla former­

na för handläggningen av mindre brottmål. Dessa undersökningar har av­

sett både frågor, som behandlades i trafikmålskommitténs första betänkan­

de men inte prövades i prop. 1966: 100, och en hel del andra frågor.

Sålunda har övervägts möjligheterna att föra över ytterligare kategorier

enkla brottmål, som nu handläggs av domstol, till handläggning i enklare

former. I det avseendet föreslog trafikmålskommittén att ett nytt institut,

stämningsföreläggande, skulle införas. Förslaget avstyrktes av många re­

missinstanser och fördes inte fram i prop. 1966: 100. Övervägandena i detta

ämne inom justitiedepartementet har lett till förslag om vidgat till­

lä mpningsområde för strafföreläggande. Som senare

kommer att beröras närmare är avsikten dessutom att ytterligare undersök­

ningar rörande förenklat handläggningsförfarande för vissa mindre brott­

mål skall utföras genom en särskild utredning.

Trafikmålskommittén föreslog vidare, att det skulle införas möjlighet att

godkänna strafföreläggande genom betalning av böter­

na. I 1966 års proposition anförde jag, att denna fråga borde prövas i senare

sammanhang bl. a. av den anledningen att den hade samband med det vidare

spörsmålet, om det borde öppnas möjlighet att godkänna straff­

föreläggande genom ombud. Sedan sistnämnda fråga nu har

närmare övervägts inom justitiedepartementet, föreligger förutsättningar att

pröva båda de angivna frågorna.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 82

18

Kiingl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

I anslutning till de nu nämnda frågorna har jag ansett det lämpligt alt

också överse övriga bestämmelser om strafföreläggan-

d e.

Enligt trafikmålskommitténs förslag skulle man kunna beivra fylleri

genom ordningsföreläggande. På grund av att det i 57 § la­

gen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård föreskrivs särskild åtals-

prövning av åklagare — prövningens närmare innebörd återkommer jag till

i det följande — ansåg kommittén det nödvändigt att ordningsföreläggande

för fylleri underställs åklagare för prövning. Sådant underställningsförfa-

rande avstyrktes dock av ett flertal remissinstanser, och i propositionen

togs inte upp något förslag härom. Fylleriförseelserna har följaktligen hit­

tills fallit utanför ordningsbotssystemet. Vid den fortsatta beredningen inom

justitiedepartementet har det dock befunnits möjligt att med annan lagtek­

nisk lösning än den som trafikmålskommittén föreslog föra in fylleri under

ordningsbotssystemets tillämpningsområde. Förslag till en sådan lösning

kommer att läggas fram i det följande.

Rikspolisstyrelsen har haft i uppdrag att samla erfarenheterna av den

försöksverksamhet som har bedrivits i fråga om dels ordningsbotssystemet,

dels nya arbetsrutiner för parkeringsbotssystemet. Styrelsen har redovisat

erfarenheterna i en redogörelse av den 25 oktober 1967. I redogörelsen läg­

ger styrelsen också fram förslag till vissa jämkningar av bestäm­

melserna om ordningsbot och om parkeringsbot. Vissa

av dessa förslag anser jag böra prövas i nu förevarande sammanhang.

Jag har vidare ansett det lämpligt att göra en allmän översyn av

bestämmelserna o in ordningsbot med tanke på att försöks­

verksamheten avslutas den 1 juli 1968, då systemet skall bli tillämpligt i

hela landet. Översynen bär lett till förslag att bestämmelserna tas in i RB,

där de kan sammanföras med bestämmelserna om strafföreläggande i 48

kap.

I anslutning till de nu nämnda ändringarna har vidare tagits upp vissa

andra ändringsfrågor av mera begränsad räckvidd. Det gäller därvid en

fråga om jäv för polisman, vidare rätten att avlägga vittnesförsäkran i

stället för ed och slutligen vissa böteSförvandlingsfrägor.

I de nu berörda frågorna har inom justitiedepartementet utarbetats för-

fattningsförslag, vilka torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende

som Bilaga l.1 För att belysa hur de nya bestämmelserna i 48 kap. RB för­

håller sig till ÖL har dessutom gjorts en sammanställning som möjliggör

jämförelse av gällande bestämmelser om ordningsföreläggande med de före­

slagna bestämmelserna i RB. Denna sammanställning torde få bifogas som

Bilaga 2.

Rikspolisstyrelsens förut nämnda redogörelse torde få fogas till proto­

kollet som Bilaga 3.

1 De förslag som har angivits under 2—4 på s. 94 har uteslutits i bilagan. De är likaly-

dande med de förslag som är fogade vid propositionen och har betecknats 2—4. ..

Kungi. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

19

2. Nuvarande ordning beträffande mindre

brottmål

2.1. Översikt av gällande bestämmelser

Handläggningen vid domstol. RB:s allmänna föreskrifter om straffproces­

sen har utformats med tanke i första hand på de grövre brottmålen. För

domstols handläggning av mindre brottmål gäller dock i vissa avseenden

modifierade regler. Gränsen för dessas tillämplighet har bestämts genom

anknytning till straffskalornas stränghet eller det straff som antas bli ak­

tuellt att utdöma i det särskilda fallet. Sålunda har t. ex. från huvudregeln

om allmän underrätts sammansättning i brottmål — lagfaren domare och

nämnd — gjorts det undantaget att mål om brott, som inte är belagt med

svårare straff än böter, får handläggas av lagfaren domare ensam. Om an­

ledning saknas att ådöma annan brottspåföljd än böter, kan vidare under

vissa förutsättningar den tilltalade befrias från skyldigheten att inställa sig

personligen vid huvudförhandlingen (21 kap. 2 § RB). Om den tilltalade

uteblir från huvudförhandling eller inställer sig genom ombud när han har

förelagts att infinna sig personligen, får målet ändå företas till avgörande

under förutsättning att anledning inte förekommer att ådöma annan brotts­

påföljd än böter och saken finnes kunna nöjaktigt utredas (46 kap. 15 §

andra stycket RB). Slutligen kan nämnas, att dom får utfärdas i förenklad

form, om den tilltalade har erkänt gärningen och annan påföljd än böter inte

ådöms (30 kap. 6 § RB).

Strafföreläggande. Reglerna om strafföreläggande finns i 48 kap. RB. In­

nebörden av institutet är att åklagaren, i stället för att väcka åtal, skriftli­

gen förelägger den misstänkte det straff som åklagaren anser böra följa på

brottet. Förfarandet får användas vid brott, för vilket är stadgat endast bö­

tesstraff, dock inte normerade böter. Om den misstänkte godkänner före­

läggandet, är ansvarsfrågan därmed slutligt avgjord. Ett godkänt strafföre­

läggande gäller nämligen som dom vilken har vunnit laga kraft. Det högsta

straff som kan åläggas genom strafföreläggande är 40 dagsböter. Dessutom

kan egendoms förverkande och annan sådan särskild rättsverkan tas upp i

strafföreläggandet. Blir föreläggandet inte godkänt, kan åklagaren väcka

åtal i vanlig ordning. Strafföreläggande får inte användas, om målsägande

har förklarat, att han ämnar föra talan om enskilt anspråk, eller har be­

gärt, att åtal skall väckas.

Ordningsbotssystemet. Enligt ÖL kan fråga om ansvar för vissa brott tas

upp genom att polisman förelägger den misstänkte ett bötesstraff (ordnings­

bot) till godkännande. Förfarandet kan komma i fråga bara beträffande

överträdelser, som inte är belagda med svårare straff än böter omedelbart

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

i penningar och ej heller med normerade böter. Dagsböter får alltså inte ingå

i straffskalan för brottet. Ordningsbotssystemet har stora likheter med straff­

föreläggandet. På samma sätt som detta gäller ett godkänt föreläggande av

ordningsbot (ordningsföreläggande) som dom vilken har vunnit laga kraft.

En väsentlig skillnad är dock att polismannen, till skillnad från åklagaren,

vid bestämmandet av bötesbeloppets storlek är bunden av en taxa, som har

fastställts av riksåklagaren (RÅ) eller — i vissa fall — av statsåklagare.

För att förfarandet skall bli tillämpligt fordras att Kungl. Maj:t har med­

delat förordnande därom. Kungl. Maj :t kan därvid bestämma att förfarandet

skall gälla bara vissa typer av förseelser inom penningbotsområdet. Lagen

ger också Kungl. Maj :t befogenhet att begränsa användningen av ordnings­

föreläggande till visst eller vissa polisdistrikt. Närmare bestämmelser om

lagens tillämpning har meddelats i ordningsbotskungörelsen den 16 septem­

ber 1966 (nr 536). Systemet med ordningsbot har tillämpats från den 1 ja­

nuari 1967 i Stockholms polisdistrikt och polisdistrikten i Västmanlands län

samt från den 1 maj 1967 i övriga polisdistrikt i Stockholms län och i Göte­

borgs och Bohus län. Inom dessa polisdistrikt är lagen tillämplig i fråga om

ett flertal typer av trafikförseelser.

Parkeringsbotssystemet. För vissa parkeringsförseelser finns en särskild

handläggningsform, som regleras i lagen om parkeringsbot. Enligt lagen får

polisman eller särskild trafikövervakare till föraren av ett fordon lämna

eller på fordonet fästa en skriftlig anmaning att inom viss tid betala en par­

keringsbot. Botens belopp fastställs av RÅ. Betalas parkeringsboten, vidtas

inga andra åtgärder i ärendet. Någon efterforskning av vem som har begått

överträdelsen sker inte i sådant fall, utan den skyldige behåller sin anony­

mitet. Även i fråga om detta förfarande gäller att det får användas endast

i polisdistrikt eller delar av polisdistrikt, som anges i särskilt meddelade

förordnanden, och tillämpas på förseelser som Kungl. Maj :t bestämmer. I

parkeringsbotskungörelsen den 16 september 1966 (nr 537) har föreskrivits,

att lagen skall äga tillämpning inom områden, som anges i en vid kungörel­

sen fogad bilaga. Bilagan upptar f. n. de polisdistrikt där ordningsbotssyste­

met har införts samt ett stort antal orter i landet i övrigt. Av parkerings­

botskungörelsen framgår vidare, att parkeringsbotssystemet får tillämpas

beträffande överträdelse av 49 § 2 mom. första stycket c—f eller 3 mom.

vägtrafikförordningen eller av föreskrift som avses i 61 § 1 mom. b samma

förordning.

Valet av handläggningsform. Av det anförda framgår att beträffande vissa

grupper av förseelser flera olika handläggningsformer kan komma i fråga.

Någon uttrycklig skyldighet för de handläggande att använda visst förfa­

rande i första hand finns inte. Självfallet bygger emellertid regleringen på

den förutsättningen, att beivrandet bör ske i den form som med hänsyn till

21

omständigheterna är lämpligast och medför minsta omgång och kostnad

för den enskilde och det allmänna.

Beslut att icke tala å brott samt beslut om rapporteftergift. Enligt 20 kap.

7 § 1 RB får åklagare besluta att inte tala å brott, om det är uppenbart att i

händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådörnas

och att den misstänktes lagföring inte är påkallad ur allmän synpunkt. När

det gäller brott, för vilket svårare straff än böter är stadgat, ankommer

prövningen i regel på högre åklagare (21, 33 och 40 §§ åklagarinstruktionen

den 29 oktober 1964, nr 739). — Enligt 14 § andra stycket polisinstruktio­

nen den 3 december 1965 (nr 686 ) har polisman befogenhet att, om brott är

obetydligt och klart ursäktligt, underlåta att avge rapport eller att vidarebe­

fordra rapport till åklagare och i stället låta saken bero vid påpekande eller

erinran till den felande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

2.2. 1966 års reformer

Det viktigaste ledet i de reformer som genomfördes 1966 var införandet

av

ordningsbotssystemet.

Tillämpningen av det nya förfarandet har, som

framgår av det tidigare anförda, efter ikraftträdandet av lagstiftningen \aiit

begränsad till vissa områden. Begränsningen i geografiskt hänseende har

främst betingats av intresset att vinna erfarenheter av systemets praktiska

tillämpning före ett generellt genomförande av den nya ordningen. 1 sam­

band med reformen ersattes dagsbotsstraffet för ett flertal trafikförseelser

med penningböter. Förfarandet kunde därigenom ges ett vidsträckt tillämp­

ningsområde.

Andra viktigare ändringar som vidtogs 1966 syftade till att vidga til­

lämpningsområdet för redan befintliga förenklade handläggningsformer. I

fråga om

ensamdomares behörighet

gällde förut att, om anledning förekom

att målsägande fanns i målet, detta inte fick prövas utan att nämnd deltog

i handläggningen. Denna begränsning i ensamdomares behörighet togs bort

vid 1966 års reform. Fr. o. in. den 1 juli 1966 är ensamdomare alltså behörig

att pröva bötesmål, även om målsägande tinns och skadestandsanspiak hav

framställts. En motsvarande begränsning gällde i fråga om tillämpningen av

strafföreläggande.

Enligt 48 kap. 1 § andra stycket RB i dess tidigare ly­

delse fick detta förfarande inte användas, när anledning förekom att måls­

ägande fanns. Denna bestämmelse ändrades 1966 så att hinder för utfär­

dande av strafföreläggande i dessa fall numera föreligger endast om måls-

äganden har förklarat, att han ämnar föra skadeståndstalan i anledning av

brottet, eller begär att åtal skall väckas. Genom att fängelse samtidigt togs

bort ur

straffskalan för vårdslöshet i trafik

fördes mål om sådant brott till

tillämpningsområdet för bestämmelserna om e n samd o in ar kompetens och

strafföreläggande. Genom övergång till penningböter för ett flertal parke-

22

ringsförseelser ökades bl. a. kretsen av överträdelser som kan beivras med

parkeringsbotsförf arande.

Som framhölls i samband med 1966 års ändringar (prop. s. 38) är det ett

utmärkande drag för förenklingsreformerna på det straffprocessuella om­

rådet att man försiktigt prövar sig fram med begränsade reformer och noga

beaktar erfarenheterna av varje ändring. Med hänsyn härtill bör med

några ord beröras hur 1966 års reformer har utfallit.

Erfarenheterna av dessa reformer har varit genomgående goda. Av riks­

polisstyrelsens förut nämnda redogörelse framgår sålunda, att ordnings-

botssysteinet och det vidgade parkeringsbotssystemet har fungerat mycket

väl vid den försöksverksamhet som har bedrivits i Stockholm och i några

län. Styrelsen konstaterar att avsevärda rationaliseringsvinster har gjorts

och anser det angeläget att — såsom också är avsett (jfr prop. 1968: 1 bi­

laga 4 s. 27) — systemen den 1 juli 1968 görs tillämpliga i hela landet.

Styrelsen beräknar att därefter årligen omkring 200 000 brott kommer att

beivras genom ordningsföreläggande (med nuvarande tillämpningsområde

i fråga om förseelsetyper) och att omkring 600 000 parkeringsförseelser

kommer att beivras inom parkeringsbotssystemet ram. För närmare detal­

jer får jag hänvisa till bilaga 3.

De vidgningar av strafföreläggandets tillämpningsområde som genomför­

des 1966 har också, såvitt man har kunnat finna, förts ut i rättstillämp­

ningen utan att några olägenheter förmärkts och med arbetslättnader som

resultat. Ändringen beträffande strafföreläggandets tillämpningsområde

som trädde i kraft den 1 juli 1966 — synes visserligen ha fått effekt först

så småningom, kanske framför allt sedan RÅ i ett cirkulär till åklagarna

framhållit de nya möjligheter som står till buds. Andra halvåret 1966 gav

dock till resultat att det utfärdades 1 085 strafförelägganden för vårdslöshet

i trafik (1 017 godkända) och något hundratal förelägganden för sådana

brottsbalksbrott, som det genom ändringarna av målsägandens ställning

blev möjligt att beivra genom strafföreläggande. Under år 1967 torde de nya

möjligheterna att använda strafföreläggande ha utnyttjats alltmer av åkla­

garna. Statistik föreligger dock endast beträffande brottsbalksbrott av nyss

angiven art. Antalet strafförelägganden för sådana brott uppgick under

första halvåret 1987 till något över 200.

Effekten av att ensamdomarkompetensen vidgades belyses ganska väl av

tillgänglig statistik beträffande mål som kan handläggas av ensamdomare

respektive av domare med tremansnämnd. Även om man måste ta hänsyn

till att måltillströmningen till domstolarna har ökat under de senaste åren,

är det betecknande att antalet mål av förstnämnda kategori ökade från

37 700 år 1965 till 45 100 år 1966. Antalet mål av den andra kategorin mins­

kade däremot från 50 400 till 48 600. Första halvåret år 1967 var enligt

preliminära uppgifter antalet ensamdoinarmål 29 500.

Kungl. Maj ris proposition nr 82 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

23

2.3. Vissa uppgifter om mindre mål som f. n. handläggs av domstol

Inom justitiedepartementet har gjorts undersökningar beträffande vissa

grupper av mål, som f. n. prövas av domstol men som kan tänkas i stället

bli handlagda i mera summariska former. Man har därvid att göra med två

grupper av mål. Till eu början finns sålunda en betydande grupp, som i

och för sig faller inom strafföreläggandets tillämpningsområde men som

f. n. av praktiska skäl inte handläggs genom sådant förfarande (I). Vidare

finns det en stor grupp avseende brott som visserligen har både böter och

fängelse i straffskalan men vilka till helt övervägande del föranleder endast

bötesstraff (II).

I. Inom den förstnämnda gruppen har särskilt uppmärksammats de tal­

rika målen om fylleri. Enligt uppgifter från kontrollstyrelsen förekom un­

der 1966 omkring 75 500 straff för fylleri, varav omkring 46 000 ålagts ge­

nom strafföreläggande och 29 500 genom dom. Den sistnämnda siffran tor­

de — med hänsyn till att åtskilliga fyllerimål avser flera fyllerier — upp­

skattningsvis kunna antas motsvara ungefär 25 000 brottmål. Totala antalet

brottmål vid underrätterna uppgick till omkring 122 000, och fyllerimalen

utgjorde alltså siffermässigt över 20 % av underrätternas brottmål.

Uppgifter från ett flertal domstolar tyder pa att fyllerimalen till alldeles

övervägande del avser erkända gärningar, som i och för sig skulle ha kun­

nat behandlas genom strafföreläggande. Att så ändå inte har skett hänger

samman med att användningen av strafföreläggande i dessa tall försvå­

ras av särskilda förhållanden. När det gäller fylieriförseelser, förekommer

nämligen, särskilt i städerna, ett visst klientel som inte bryr sig om att

svara på föreläggandena. Härtill kommer att åtskilliga misstänkta saknar

fast hemvist och därför är svåra att nå med föreläggande. Nämnda förhål­

landen har medfört, att fylleriförseelser i anmärkningsvärt stor utsträck­

ning föranleder åtal och handläggning vid domstol.

För att underlätta kommande rättegång brukar man i praxis redan vid

polisförhör låta den misstänkte underteckna en rättegångsfullmakt, som

medför behörighet för ett ombud — i regel någon av kontorspersonalen vid

domstolen — att mottaga stämning i målet och att erkänna gärningen inför

rätta. För sådana fullmakter används blanketter, vilka i regel innehåller

anvisningar som förklarar innebörden av fullmakten. Bl. a. nämns att

straffet för fylleri utgör böter och att anmaning att betala dessa efter dom­

stolsprövningen kommer att sändas över från indrivningsmyndigheten. Ett

exemplar av fullmakten brukar lämnas till den misstänkte.

~ Handläggningen i de s. k. fullmaktsmålen vid domstolarna kännetecknas

av en långt driven förenkling och stark rutinmässighet i avgörandena. Detta

gäller särskilt de större underrätterna, där fyllerimålen är mycket talrika.

Som exempel kan nämnas Stockholms rådhusrätt, som årligen avgör

ca

7 009 mål av denna typ. Vid denna domstol utfärdas varje vecka en gemen­

24

sam stämning, som upptar 100—150 tilltalade, vilka har lämnat fullmakt.

Utredningen i varje mål består av den rapport som polismannen har upp­

rättat i samband med omhändertagandet. Stämningen med kallelse till hu­

vudförhandling lämnas till ombudet, som tecknar erkännande och bevis om

delgivningen på handlingen. Vid huvudförhandlingen — minst en sådan

hålls varje vecka för dessa mål — inställer sig av parterna endast åklaga­

ren. Domarna i målen antecknas i tabell. Denna tabell jämte uppgifter till

kontrollstyrelsen och i förekommande fall expeditioner till körkortsregister

sätts upp före sessionen av kanslipersonalen. Vid sessionen kontrolleras

uppgifterna i tabellen mot handlingarna i målen, varefter ordföranden un­

dertecknar den tabell vari domarna ingår. Någon förhandling i vanlig me­

ning förekommer alltså inte. Hundratalet fullmaktsmål handläggs på detta

sätt på några timmar.

En liknande handläggningsordning förekommer vid rådhusrätterna i

Göteborg och Malmö. I Malmö utfärdar åklagaren dock särskild stämning

i varje mål om erkänt fylleri. Förtryckt text till stämning och kallelse till

huvudförhandling finns anbragt på den där brukade fullmaktsblanketten,

som förses med kompletterande anteckningar av åklagaren, sedan ärendet

har lämnats över till honom. Vid sessionerna i Malmö avgörs upp till 75

fullmaktsmål varje gång. År 1965 var antalet fyllerimål vid rådhusrätten i

Göteborg ca 6 500 och vid rådhusrätten i Malmö omkring 2 500.

Vid samtliga nämnda rådhusrätter tillämpas ett straff av 50 kronor för

fylleri. Någon förhöjning av straffet vid återfall sker inte. Samma praxis

tillämpas genomgående vid åklagarmyndigheterna i samma städer i de mål

som slutbehandlas genom strafföreläggande.

Enligt inhämtade uppgifter avgörs i Stockholm betydligt fler fylleriför­

seelser genom strafföreläggande än genom dom. Även i Göteborg används

i åtskilliga fall strafföreläggande. I Malmö åter beivras fylleriförseelser näs­

tan uteslutande genom lagföring vid domstol. Samma praxis förekommer

i Hälsingborg och Lund. — Beträffande handläggningsrutinen vid åklagar­

myndighet i fyllerifallen hänvisas till trafikmålskommitténs framställning i

SOU 1963: 27 s. 76.

En annan större målgrupp bland domstolsmål, som kännetecknas av ru­

tinmässighet i handläggningen, avser ringa varusmuggling och försök till

sådant brott. Dessa brott bestraffas enligt 2 § lagen den 30 juni 1960 (nr

418) om straff för varusmuggling med böler omedelbart i penningar, högst

300 kronor. Eftersom försöksbrotten är de vanligaste, uppehåller jag mig i

det följande främst vid dem. Vad som sägs äger dock tillämpning också på

de fullbordade brotten.

Det gods som har varit föremål för smugglingsförsök förklaras regelmäs­

sigt förverkat. Också vid denna typ av mål förekommer i stor utsträckning

rättegångsfullmakter, vilka lämnas av de misstänkta vid förhör hos tull­

myndigheten. Vanligen deponeras samtidigt ett penningbelopp, som be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

25

räknas förslå till betalning av böterna. Anvisningar för beräkning av så­

dana depositioner har utfärdats av generaltullstyrelsen i samråd med RÅ.

Vid bestämmandet av böternas storlek följer domstolarna i regel denna taxa.

Liksom vid fylleriförseelserna delges stämning och kallelse med ombudet,

som vanligen är en tjänsteman vid tullverket. Målen avgörs regelmässigt i

de tilltalades frånvaro. I Stockholm och Göteborg beivras ungefär hälften av

de ringa tullbrotten på detta sätt och resten genom strafföreläggande. I Mal­

mö och Hälsingborg används däremot fullmaktsförfarande i samtliga mål

av denna typ. År 1965 meddelade rådhusrätterna i de nämnda fyra städer­

na sammanlagt omkring 3 000 domar i erkända mål om ringa varusmugg­

ling eller försök till sådant brott.

Även när det gäller ringa varusmuggling är det praktiska skäl som har

lett till användningen av fullmakter. Brotten begås nämligen i stor utsträck­

ning av besättningsmän på fartyg och av andra, som är bosatta långt från

den ort där gärningen förövats och där det rättsliga förfarandet skall genom­

föras. Utsikterna att få till stånd ett avgörande i ansvarsfrågan genom straff­

föreläggande bedöms därför ofta som osäkra. Särskilt när varusmuggling

har begåtts av utlänningar vid tillfälligt besök i landet skulle det uppenbar­

ligen oftast vara meningslöst att någon tid efter gärningen utfärda straff­

föreläggande beträffande brottet. Beträffande sådana utlänningar används

fullmaktsförfarande jämte deposition av visst belopp även vid andra typer

av bötesbrott. II.

II. Vidare förekommer som nämnts vid domstolarna många enkla och er­

kända mål angående brott, för vilka i regel utdöms endast bötesstraff men

vilka faller utanför strafföreläggandeområdet därför att även fängelse ingår

i straffskalan för brotten. Att närmare kartlägga hur denna kategori mål i

olika enskildheter gestaltar sig vore en arbetskrävande uppgift — inte minst

för den domstolspersonal som skulle samla in erforderligt material — och

det har inte ansetts böra komma i fråga att nu införskaffa uppgifter föl­

en sådan kartläggning. En viss ledning i frågan kan man dock få genom

tidigare undersökningar och genom den kontinuerligt förda officiella stati­

stiken.

Sålunda kan till en början erinras om den undersökning som gjordes av

stadsdomstolsutredningen (se SOU 1961:6 s. 70—71 och 312). Av denna

framgår bl. a. följande. Vid häradsrätterna och vid rådhusrätterna, frånsett

de tre största, var antalet mål om erkänt brott, för vilket svårare straff än

böter ej kom i fråga, under de sista åren av 1950-talet sammanlagt 33 000—

35 000 årligen. Av dessa mål var dock en väsentlig del erkända mål om brott

med endast böter i straffskalan (större delen av de ca 13 000—16 000 — er­

kända och bestridda — mål som stadsdomstolsutredningen redovisade som

s. k. bagatellbrottmål). Man kan därför antaga att, grovt räknat, omkring

20 000 mål vid nämnda underrätter gällde erkända mål om brott som hade

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

26

fängelse i straffskalan men föranledde endast böter. Beträffande de tre största

rådhusrätterna vet man, att antalet tremansbrottmål var sammanlagt 13 000 å

14 000 per år vid denna tid (bet. s. 312). Av dessa torde man kunna antaga

att ungefär 5 000 gällde erkända mål, vari dömdes endast till böter. Grund

för ett sådant antagande har man i den av stadsdomstolsutredningen gjorda

specialundersökningen beträffande Stockholms rådshusrätt (bet. s. 70 ne­

derst).

Med eu sålunda mycket ungefärlig beräkning torde man alltså kunna

räkna med att under 1950-talets sista år vid underrätterna årligen handla­

des omkring 25 000 erkända mål om brott som hade fängelse i straffskalan

men endast föranledde bötesstraff. Innan man drar slutsatser angående

möjligheterna att genom ändrade regler för strafföreläggande förenkla hand-

läggningsförfarandet i mål av denna art bör beaktas, att i det nämnda an­

talet ingår dels mål om vårdslöshet i trafik vilka mål redan nu — efter 1966

års ändringar — kan handläggas genom strafföreläggande i fall utan skade­

stånd, dels andra mål vari skadeståndsyrkande har framställts och vilka

av den anledningen inte kan föras in under strafföreläggandets tillämp­

ningsområde (48 kap. 1 § andra stycket RB). Undersökningar beträffande

frekvensen av erkända vårdslöshetsmål och mål av annat slag med ska­

deståndsyrkanden har utförts av trafikmålskommittén och domstolskom-

mittén (jfr SOU 1963: 27 s. 14, 18, 103 not 61, 113 och 114). Några exakta

slutsatser av de erhållna siffrorna kan inte dras, men så mycket framgår

att bland de förut nämnda 25 000 målen ingick ett mycket stort antal er­

kända mål om vårdslöshet i trafik (troligen 12 000 ä 13 000) och dessutom

åtskilliga mål om annat brott som föranledde skadeståndsyrkande (ett el­

ler ett par tusental).

Sammanfattningsvis tyder de nu nämnda statistiska uppgifterna på att

vid 1950-talets slut underrätterna hade att — bortsett från mål om vårdslös­

het i trafik — handlägga ungefär 10 000 å 12 000 mål om erkända brott,

som hade fängelse i straffskalan men ej föranledde svårare straff än böter

och vidare inte gav anledning till enskilt anspråk. Den allmänna stegring­

en av antalet brottmål vid underrätterna därefter ger anledning till anta­

gande att antalet mål av angiven beskaffenhet nu är något högre — med all

sannolikhet ej under 12 000.

Det nu sagda kan kompletteras med följande uppgifter som erhålls ur den

officiella statistiken och ur andra källor beträffande vissa brottstyper som

är frekventa och därför av särskilt intresse i nu förevarande sammanhang.

Snatteri. Enligt 8 kap. 2 § brottsbalken (BrB) bestraffas detta brott med

böter eller fängelse i högst sex månader. Antalet straff för snatteri under

år 1963—66 var i runda tal 3 400, 4 500, 4 700 resp. 6 600. Den kraftiga ök­

ningen är uppenbarligen att främst tillskriva de allt vanligare butikssnatte-

rierna. Annan påföljd än böter förekom i endast omkring 300 fall/år 1963—

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

27

1964 och i omkring 160 fall/år 1965—1966. Ett dagsbotsantal på 60 eller

mer förekom i omkring 300 fall 1963—64 (senare statistik visar ej i vad

mån bötesstraffen ligger över eller under 60 J. Bötesstraff var alltså den

ojämförligt vanligaste påföljden, nämligen i över 90 % av fallen 1963—1964

(över SO % med lägre straff än 60 dagsböter) och i 97 å 98 % av fallen

1965—1966. Av siffermaterialet från en av trafikmålskommittén gjord un­

dersökning, avseende år 1961 (bet. s. 103 och 114) kan utläsas, att de er­

kända målen med bötesstraff och

utan

skadeståndstalan då utgjorde i det

närmaste 50 % av hela antalet snatterier.

Egenmäktigt förfarande. Enligt 8 kap. 8 § BrB bestraffas detta brott med

böter eller fängelse i högst sex månader och, när brottet är grovt, med fäng­

else i högst två år. Antalet straff för egenmäktigt förfarande (inklusive grova

fall) uppgick 1963 och 1964 till 2 600 resp. 2 700. Av dessa avsåg något över

hälften (omkring 1 400) lägre straff än 60 dagsböter. De fall som föran­

ledde högre straff gällde uppenbarligen oftast tillgrepp av fortskaffnings-

medel. Fr. o. in. 1965 har sistnämnda brott utbrutits till en särskild brotts­

typ (8 kap. 7 § BrB), av vilken har förekommit 1 100 å 1 300 fall årligen

under 1965 och 1966, i regel med annan påföljd än böter. De gärningar som

numera är att betrakta som egenmäktigt förfarande var 1965 och 1986 1 250

—1 350 till antalet, varav över 92 % föranledde endast böter. — Av trafik-

målskommitténs förut nämnda siffror, avseende 1961, framgår att omkring

47 % av de fall som då föranledde bötesstraff avsåg erkända mål utan ska­

deståndstalan.

Bedrägligt beteende. Enligt 9 kap. 2 § BrB bestraffas detta brott med bö­

ter eller fängelse i högst sex månader. Antalet straff för bedrägligt beteende

har under 1963—1986 varit 1 200—1 400 årligen, varav endast 100—200 av­

sett annan påföljd än böter och ungefär ett hundratal (1963 och 1964) bö­

tesstraff på 60 dagsböter eller högre. Av samtliga mål under de sista två

åren föranledde alltså omkring 93 % endast bötesstraff. — Av trafikm åls­

kommitténs siffror för 1961 framgår, att omkring 33 % av hela antalet be­

drägliga beteenden avsåg erkända mål med bötesstraff och utan skade­

ståndstalan.

Våldsamt motstånd. Enligt 17 kap. 4 § BrB bestraffas detta brott med böter

eller fängelse i högst sex månader. Antalet straff för våldsamt motstånd

har 1963—1966 varit i runda tal 1 600, 1 500, 1 100 resp. 1 400. Annan på­

följd än böter förekom i ungefär 180 fall årligen 1963 och 1964 samt i 40

fall årligen 1965 och 1966. Av samtliga mål under de sista två åren föran­

ledde alltså 96 å 97 % endast bötesstraff. — Av trafikmålskommitténs siff­

ror för 1961 framgår, att omkring 38 % av hela antalet fall av våldsamt

motstånd avsåg erkända mål med bötesstraff och utan skadeståndstalan.

Kangl. Maj:ts proposition nr 82 år i968

28

Brott mot uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272). Enligt 80 § 1

mom. andra stycket nämnda förordning straffas arbetsgivare med dagsbö­

ter eller fängelse i högst sex månader, om han uppsåtligen eller av grov

oaktsamhet underlåter att inom föreskriven tid inbetala belopp motsvarande

det varmed arbetstagares lön har minskats för betalning av dennes skatt.

Övriga brott enligt förordningen är belagda med böter utom brott mot tyst­

nadsplikt enligt 81 §, som man dock kan bortse från i detta sammanhang.

Den officiella statistiken redovisar inte de skilda brottstyperna var för sig

utan anger bara en klumpsumma för alla brott enligt förordningen. Emel­

lertid framgår av statistiken, att ett obetydligt antal fali beivras genom

strafföreläggande (40—110 årligen 1963—1965), vilket tyder på att det är

jämförelsevis ovanligt med brott mot de paragrafer som upptar endast bö­

ter i straffskalan. Största delen av de mål enligt förordningen som hand­

läggs av domstol torde avse brott mot 80 § 1 mom. andra stycket. Totalt ut­

gjorde de av domstol handlagda målen under 1963—1965 årligen 2 300, 2 400

resp. 1 950 i avrundade tal. Annan påföljd än böter följde i endast 26, 16

resp. 10 fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Brott mot rusdryeksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954

(nr

521).

förordnings straffbestämmelser ^kan översiktligt sammanfattas så-

Denna

lunda:

80 § 1 mom. 1 st., olovlig rusdrycks-

försäljning,

80 § 1 mom. 2 st., olovlig rusdrycks-

försäljning, grovt brott,

80 § 2 mom., innehav av rusdrycker

i uppenbart syfte att försälja dem,

81 § 1 mom., olovligt tillhandagåen-

de med anskaffande av rusdrycker,

81 § 2 mom., olovligt tillhandagåen-

de med anskaffande av rusdrycker

genom särskild för ändamålet driven

rörelse eller eljest i större omfatt­

ning,

83, 8i och 85 §§ samt 86 § k inom.,

åsidosättande av vissa ordningsföre­

skrifter,

87 §, brott mot tystnadsplikt

dagsböter eller fängelse i högst 6

månader

fängelse i högst 2 år

dagsböter eller fängelse i högst 6

månader

samma straff som för olovlig rus-

drycksf ör sälj ning

dagsböter eller fängelse i högst 6

månader

enligt 83 § penningböter, enligt öv­

riga §§ dagsböter

dagsböter eller fängelse i högst 6

månader

Av brotten mot förordningen var det år 1965 endast 7 som beivrades ge­

nom strafföreläggande, medan omkring 1 450 handlades av domstol. Av de

sistnämnda fallen var det 149 som ledde till annan påföljd än böter. (I den

officiella statistiken för 1963 och 1964 redovisas brott mot den nu berörda

29

förordningen gemensamt med brolt mot ölförsäljningsförordningen, för­

ordningen angående försäljning av alkoholfria drycker och förordningen

angående brännvinstillverkning. Totalt utgjorde dessa brott årligen omkring

2 250, varav 147 resp. 185 ledde till annan påföljd än böter).

Brott mot jaktlagstiftningen. Jaktlagstiftningens straffbestämmelser finns i

lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt och i jaktstadgan samma

dag (nr 279). Den officiella statistiken redovisar brott mot dessa bestäm­

melser utan någon uppdelning på jaktlagen och jaktstadgan. I båda författ­

ningarna finns förhållandevis många olika straffbestämmelser, som delvis

har reviderats med giltighet fr. o. m. den 1 januari 1968 (SFS 1967: 616

och 769). Enligt 28 § jaktlagen i dess äldre lydelse fanns olika straffskalor

för olovlig jakt. För normalfall stadgades inte svårare påföljd än böter. För

mer kvalificerade fall gällde straffskalor, vari ingick fängelse. Jaktstadgans

straffbestämmelser finns i 28 och 29 §§. Det vanligaste brottet torde ^ara

olaga jakt. Enligt 28 § 1 mom. första st. i dess äldre lydelse var straffet

för sådant brott dagsböter. För olaga jakt under vissa försvårande eller

andra särskilda omständigheter kunde påföljden bestämmas till fängelse.

Enligt hittills tillgängliga siffror ur den officiella statistiken beivrades

1964 och 1965 520 resp. 410 brott mot jaktlagstiftningen genom strafföre­

läggande (uppenbarligen i huvudsak erkända fall av olovlig eller olaga jakt

av normal svårhetsgrad). Vid domstol handlades 300 å 350 fall, i regel med

böter som påföljd.

Fr. o. in. den 1 januari 1968 gäller som nämnts nya straffskalor för be­

rörda brott. Det är här tillräckligt att nämna, att straffskalorna för olovlig

jakt och för olaga jakt av normal svårhetsgrad skärpts till att avse böter

eller fängelse i högst sex månader. Därav följer — med nuvarande process­

rättsliga bestämmelser — att de 400 å 500 fall per år som hittills har kun­

nat beivras genom strafföreläggande hädanefter måste gå till domstol.

Vissa andra brott. Bland de förut nämnda erkända domstolsmålen, som

i stor utsträckning har föranlett endast bötesstraff, är slutligen att nämna

några kategorier som visserligen omfattar många mål men som av olika

skäl bör lämnas åt sidan när det här tas upp till övervägande om straff­

föreläggandets tillämpningsområde bör vidgas.

Brott mot 4 § 2 mom. lagen den 28 september 1951 (nr 649) om straff

för vissa trafikbrott — s. k. rattonykterhet — är belagt med dagsböter, lägst

10, eller fängelse i högst sex månader. Mål om sådant brott har under 1960-

talets första hälft någorlunda konstant förekommit till ett antal av omkring

4 000 årligen, men 1966 visar en kraftig stegring (6 939). Av dessa föranle­

der en stor del — mellan 49 och 50 % — endast böter. Sådana mål torde,

när den tilltalade inte ifrågasätter riktigheten av ansvarspåståendet, hän­

föras till de »erkända» målen i statistiskt avseende. Emellertid är att märka

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

30

att i bedömningen av ansvarsfrågan i dessa fall ingår att av analys av blod­

prov, taget efter körningen, dra slutsats om alkoholhalten under körningen.

I vad mån det trots detta förhållande kan tänkas handläggning i förenklade

former i dessa fall, får övervägas i annat sammanhang.

Mål om brott mot fiskelagstiftningen förekommer i ganska stor utsträck­

ning vid domstolarna. Omkring 800 fällande domar — undantagslöst med

bötespåföljd — meddelades årligen 1964 och 1965, medan bara knappt 200

strafförelägganden förekom per år. Emellertid torde det stora antalet dom­

stolsmål bero på andra förhållanden än gällande straffskalor. Olovligt och

olaga fiske av normal svårhetsgrad är nämligen belagt endast med dags­

böter.

Även brott mot vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340) prövas i

ganska stor omfattning av domstol. Antalet fällande domar årligen var

1964 och 1965 mellan 300 och 450. Flera typer av brott mot förordningen

är belagda med dagsböter eller fängelse i högst ett år. Då översyn av för­

ordningens straffbestämmelser pågår, lämnas dessa brott åsido i det föl­

jande.

I sammanhanget bör också mål om brott mot lagen om straff för varu­

smuggling uppmärksammas. Enligt denna lag är straffet för varusmuggling

av normal svårhetsgrad och därmed jämställda förfaranden dagsböter, lägst

10, eller fängelse i högst ett år (1 §), medan straffet för ringa varusmugg­

ling är penningböter. Under vart och ett av åren 1964 och 1965 ålade dom­

stol böter för brott mot lagen i omkring 3 800 fall. En betydande del av

dessa avsåg visserligen ringa varusmuggling, men antalet mål om varu­

smuggling av normal svårhetsgrad som föranledde bötesstraff torde också

vara beaktansvärt, sannolikt mellan 500 och 800 per år. Att nu genomföra

en sådan ändring av straffskalan beträffande varusmuggling av normal svår­

hetsgrad att brott av detta slag kommer att falla inom strafföreläggande­

området är emellertid inte lämpligt. Tullagstiftningskommittén och skatte-

strafflagutredningen torde under sitt arbete komma att behandla också lagen

om straff för varusmuggling och de i den angivna straff skalorna. Det fram­

står som angeläget att inte föregripa det utredningsarbete som sålunda pågår

(jfr prop. 1968: 7 s. 110).

Slutligen kan här erinras om det tämligen stora antal mål om vårdslös

deklaration som domstolarna handlägger. Enligt 2 § skattestrafflagen den

II juni 1943 (nr 313) är straffet för sådant brott s. k. normerade böter eller,

om omständigheterna är synnerligen försvårande, fängelse i högst sex må­

nader. Domstolarna dömde under åren 1964 och 1965 till böter för vårdslös

deklaration i 4 090 resp. 3 275 fall. Frågan om det bör öppnas möjlighet att

handlägga mål av detta slag genom strafföreläggande bör inte heller tas

upp, förrän resultatet av skattestrafflagutredningens arbete föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år i968

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

31

3. Vidgat tillämpningsområde för strafföreläggande

3.1. Gällande bestämmelser

Bestämmelserna om tillämpningsområdet för strafföreläggande finns i

48 kap. 1 § RB. De innebär att åklagare, i stället för att väcka åtal, kan

utfärda strafföreläggande för brott för vilket inte är stadgat svårare straff

än böter och ej heller normerade böter. Det högsta straff som kan åläggas

genom strafföreläggande är 40 dagsböter. Vidare gäller att strafföreläggande

inte får utfärdas, om målsägande har förklarat, att han ämnar föra talan om

enskilt anspråk i anledning av brottet, eller begär, att åtal skall väckas.

3.2. Frågans tidigare behandling

Förslag under 1950-talet

De nu gällande bestämmelserna avviker i några avseenden från dem som

gällde från början, när strafföreläggandeinstitutet infördes den 1 januari

1948. De viktigare ändringarna har varit följande. Ursprungligen var det

antal dagsböter som fick åläggas genom strafföreläggande begränsat till 20.

Vidare förelåg skyldighet för åklagare att underställa rätten föreläggande

som avsåg böter omedelbart i penningar till högre belopp än 100 kr. Det

gällde dessutom förbud att meddela föreläggande mot den som ej fyllt 18

år. Underställningsskyldigheten och det nämnda förbudet avskaffades vid

1954 års riksdag, då också högsta tillåtna dagsbotsantalet höjdes till 40

(prop. 200, 1LU 25, rskr 332).

Från början gällde vidare att strafföreläggande inte fick utfärdas, om

anledning förekom att målsägande fanns. Genom de förut nämnda lagänd­

ringarna 1966 ändrades denna bestämmelse beträffande målsägande så att

den fick det innehåll som nyss har angivits.

Utöver sålunda genomförda ändringar har vid flera tillfällen väckts fråga,

om inte tillämpningsområdet för strafföreläggande borde vidgas så, att det

kan användas även när fängelse ingår i straffskalan men endast bötesstraff

är aktuellt i det konkreta fallet. En översikt över dessa förslag och dessas

behandling har givits i prop. 1966: 100 s. 20—21, varför de här redovisas

endast i korthet.

Riksdagens revisorer förordade vid 1950 års riksdag, att man skulle un­

dersöka bl. a. möjligheten att genomföra en vidgning av nyss angiven in­

nebörd. Första lagutskottet uttalade emellertid, att man på denna punkt

måste gå fram med den största varsamhet. Utskottet underströk samtidigt an­

gelägenheten av att man utsöndrade särskilda brottstyper med endast böter

i strafflatituden (1LU 1950: 23).

Samma fråga föranledde uttalanden även vid 1954 års riksdag. 1951 års

32

rättegångskommitté hade då i betänkandet SOU 1953: 26 förklarat sig in­

stämma i det sistnämnda uttalandet av första lagutskottet och alltså för sin

del avvisa tanken att vidga strafföreläggandets tillämpningsområde. Denna

kommitténs uppfattning delades av departementschefen och riksdagen

(prop. 1954: 200, 1LU 25, rskr 332).

Vid 1958 års riksdag framfördes åter förslag i ämnet (motion 1958: II: B

189). Motionen avslogs av riksdagen. I ärendet anförde första lagutskottet

(1LU 1958: B 13) bl. a. följande. Visserligen hade det inte förekommit nå­

got som tydde på att erfarenheterna från tillämpningen av strafföreläg­

gande dittills varit annat än goda, men utskottet ansåg inte enbart på grund

därav skäl föreligga att frångå sitt ställningstagande åren 1950 och 1954.

En ökad användning av strafföreläggande syntes i stället vara möjlig att

genomföra på andra vägar. Vid lagstiftningsarbetet på straffrättens om­

råde kunde man i detta syfte i görligaste mån söka utsöndra de rena baga­

tellförseelserna till särskilda brottstyper med endast böter i straffskalan.

Om detta visade sig framkomligt och ändamålsenligt, var det önskvärt att

efter hand genom denna metod ytterligare vidga området för strafföreläg­

gandeinstitutet.

Trafikmålskommittén

Behovet av enklare förfarande i vissa mål

Kommittén konstaterar i 1963 års betänkande, att ett stort antal av de

vid underrätterna avgjorda målen avser erkända brott, i vilkas straffskalor

ingår både fängelse och böter men för vilka endast böter utdöms. Kommit­

tén sätter i fråga, om det är nödvändigt att ha domstolshandläggning i den

utsträckning eller form som nu förekommer i mål av denna art.

Den muntliga handläggningsformens fördelar vid brottmålens behandling

framträder enligt kommittén huvudsakligen, när en verklig förhandling fö­

rekommer mellan två parter och rätten får döma på grundval av ett ma­

terial som båda parterna har lagt fram. Förhållandet blir väsentligt annor­

lunda, när den tilltalade inte tar del i förhandlingen eller gör detta endast

formellt, t. ex. genom att han låter ett ombud inställa sig för att avge er­

kännande.

Kommittén anför vidare, att mål av enkel beskaffenhet i praktiken ofta

avgörs i den tilltalades frånvaro och på grundval av ett utom rätta avgivet

erkännande. Bakgrunden härtill är vanligen att rätten skriftligen meddelar

den tilltalade att han, om han så önskar, kan sända in ett skriftligt erkän­

nande och i så fall kan underlåta att inställa sig. Om sådant erkännande av­

ges, brukar det anses att målet enligt 46 kap. 15 § andra stycket RB kan

prövas och avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro.

Kommittén anser, att de sålunda tillämpade förfarandena visar att det

föreligger ett praktiskt behov av en form för prövning av vissa enklare brott-

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

33

mål utan att kravet på en verklig förhandling upprätthålls. Kommittén sätter

samtidigt i fråga, om det är lämpligt från rättssäkerhetssynpunkt att till-

lämpa 46 kap. 15 § andra stycket RB på det sätt som förekommer. Därvid

påpekas att den tilltalade, när han uteblir eller inställer sig genom ett om­

bud som inte är insatt i sakförhållandena, saknar möjlighet att kontrol­

lera de uppgifter som åklagaren lämnar. Den misstänkte har i dessa fall

svårt att bedöma konsekvenserna av att han erkänner. Kommittén fram­

håller slutligen, att den nämnda handläggningsordningen är onödigt om­

ständlig.

Tillämpningsområdet för strafföreläggande

Kommittén överväger, huruvida domstolshandläggning av vissa mindre

allvarliga brottmål kan ersättas genom att man tillåter strafföreläggande i

vidgad utsträckning. Övervägandena tar sikte på sådana brott som enligt

straffskalan har ett högsta straff på sex månaders fängelse men för vilka

endast bötesstraff är aktuellt i det särskilda fallet. Kommittén erinrar om

att frågan om att i vidgad utsträckning använda strafföreläggande vid ett

flertal tillfällen har övervägts i lagstiftningssammanhang.

De skäl som i tidigare sammanhang har anförts för och emot eu sådan

ändring sammanfattas av kommittén i betänkandet, till vilket jag hänvisar

(s. 105—106).

Vid övervägande av de skäl som talar för och emot en användning av

strafföreläggandeinstitutet vid brott, där fängelse ingår i straffskalan, stan­

nar kommittén för att avstyrka en sådan vidgning av tillämpningsområdet.

Kommittén åberopar därvid, att den anser det principiellt betänkligt att i

alltför stor utsträckning ersätta det kontradiktoriska domstolsförfarandet

med den mera ensidiga handläggning som strafföreläggandet innebär.

En vidgning av strafföreläggandeinstilutet till att omfatta brott, för vilka

även fängelse i högst sex månader ingår i straffskalan, sägs vidare medföra

att ett mycket stort antal brottstyper skulle komma att omfattas, bl. a. så­

dana som innebär kriminalitet i egentlig mening. En vidgning av strafföre­

läggandet till detta område anser sig kommittén ej kunna godta. Kommittén

framhåller också, att antalet brott med enbart böter i straffskalan utökas

avsevärt genom brottsbalken (se SOU 1963: 27 bil. M) och genom kommit­

téns förslag till ny straffskala för trafikovarsamhet. Härigenom blir det

möjligt ait i betydligt högre grad än f. n. utnyttja strafföreläggandeinstitu-

tets stora praktiska fördelar. Användningen av strafföreläggande toide yt­

terligare kunna vidgas genom att inom specialstraffrätten i högre giad än

f. n. utformas särskilda straffskalor med enbart böter i strafflatituden.

Slutligen åberopar kommittén, att det praktiska behovet att vidga använd­

ningen av strafföreläggande minskar väsentligt, om det av kommittén före­

slagna institutet stämningsföreläggande genomförs.

Kommittén tar också upp frågan om högre straff än 40 dagsböter skall

3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. År 82

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

34

kunna åläggas genom strafföreläggande. Även den frågan besvaras nekande

av kommittén. Som skäl härför åberopas i huvudsak vad kommittén har an­

fört till stöd för att strafföreläggande ej bör användas, när fängelse ingår i

straffskalan för ett brott.

Stämnings föreläggande

I stället för en vidgning av strafföreläggandets tillämpningsområde före­

slår kommittén alltså ett nytt institut, som betecknas stämningsföreläggan-

de. Detta är utformat som en kombination av stämning i brottmål och straff­

föreläggande. Både åklagare och domstol skall medverka vid handlägg­

ningen. Beträffande dennas närmare utformning hänvisas till prop. 1966:

100 (s. 121).

Kungl. Maj :ts proposition nr 82 år 1968

Remissyttrandena

De synpunkter och förslag av kommittén som nu har redovisats ledde till

ett mycket oenhetligt remissutfall. Enigheten var visserligen ganska stor

om att det föreligger behov av förenklade handläggnings-

former för de talrika mindre brottmål, som nu handläggs av domstol i

ordinär straffprocess. Emellertid gick meningarna starkt isär, när det gäll­

de förslaget om stämningsföreläggande. En översikt över remissutfallet bär

lämnats i prop. 1966: 100 s. 122.

I nu förevarande sammanhang torde det finnas anledning endast att

erinra om de särskilda synpunkter som anfördes på frågan, om tilläm p-

ningsom rådet för strafföreläggande borde vidgas att om­

fatta även brott med fängelse i straffskalan.

En ändring i sådan riktning tillstyrks av bl. a. RÅ, polisberedning­

en, Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Sveriges juristförbund och rådhus­

rätten i Malmö. Till samma kategori kan också hänföras JK och hovrätten

för Nedre Norrland, vilka dock är benägna att återinföra ett system som

innebär att strafföreläggande i vissa fall underställs domstols prövning.

Att införa ett institut som innebär att en åklagare måste underställa rät­

ten ett straffmätningsförslag avstyrks dock av flera remissinstanser, som

antar att åklagaren då inte skulle använda förfarandet. Synpunkter av så­

dan innebörd anförs av bl. a. RÅ, hovrätten för Övre Norrland, polisbered­

ningen och Föreningen Sveriges stadsfiskaler.

En del remissinstanser — främst sådana som godtar förslaget om stäm­

ningsföreläggande — ansluter sig till kommitténs uppfattning att strafföre­

läggande i den nuvarande utformningen inte bör användas, när fängelse

ingår i straffskalan. Hovrätten för Nedre Norrland anser, att domstol bör

medverka i någon form vid prövning av brott av denna karaktär. Svea hov­

rätt, hovrätten för Västra Sverige, statens trafiksäkerhetsråd och Föreningen

Sveriges landsfiskaler anför liknande synpunkter.

35

Med anledning av att kommittén har berört frågan om det antal

dagsböter som bör kunna föreläggas genom strafföreläggande bar

en del remissinstanser särskilt yttrat sig i den frågan. RÅ förordar att

gränsen för antalet dagsböter höjs från 40 till förslagsvis 60. Hovratten for

Nedre Norrland anser att den gällande gränsen vid 40 dagsböter kanske

kan förskjutas något uppåt. Svea hovrätt, hovrätten for Vastra Sverige och

polisberedningen avstyrker däremot ändring.

Prop. 1966: 100

I propositionen togs inte upp något förslag beträffande stamningsfore-

läggande (s. 124). I fråga om strafföreläggandets tillämpningsområde an­

förde jag, att det »åtminstone f. n.» inte var aktuellt att vidga tillämpnings­

området till brott som är belagda med fängelsestraff (s. oO)........................

Något förslag att höja det antal dagsböter som får tas upp i strafföreläg­

gande fördes inte heller fram i propositionen.

° Däremot föreslogs som nämnts ändring beträffande betydelsen av rnals-

ägandes förekomst och önskemål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

3.3. Frågans fortsatta behandling inom justitiedepartementet

Vid flera tillfällen har — bl. a. av riksdagen under 1950-talet — framhål­

lits att vidgning av användningsområdet för strafföreläggande i första band

norde åstadkommas genom tillskapande av särskilda brottstyper och straff-

skalor med endast böter som påföljd. I den mån en reform av den innebor­

den övervägs, bör den självfallet i första hand avse sådana mindre allvarliga

brott som förekommer i stort antal vid domstolarna. Inom justitiedeparte­

mentet har därför gjorts en undersökning för att få tram vilka brott som

främst är av intresse från den synpunkten. Det gäller då självfallet främst

sådana brott med fängelse i straffskalan vilka har handlagts i stort antal av

de allmänna underrätterna, ofta varit erkända och i regel föranlett endast

bötesstraff. Undersökningens resultat bar redovisats i det föregående undei

2. 3. punkt II.

Eftersom innebörden av riksdagens nyss nämnda uttalande ar att den

önskvärda processuella förenklingen bör åstadkommas genom ändringar i

straffbestämmelser eller åtminstone straffskalor, har det ansetts av intresse

att se i vad mån man under senare tid har ansett sig kunna göra proces­

suella hänsynstaganden av sådan art vid utformningen av straffskalor for

de brott som är av verkligt intresse i detta sammanhang. Inom justitiedepar­

tementet har därför gjorts en genomgång av förarbetena till de i samman­

hanget intressantaste straffbestämmelserna. Jag vill i korthet referera en

del uttalanden som har gjorts vid dessa lagstiftningstillfallen.

Som jag redan bar nämnt är straffskalan enligt 80 § 1 mom. andra styc­

36

ket i 1953 års uppbördsförordning dagsböter eller fängelse i högst sex må­

nader. Under förarbetena till denna bestämmelse (SOU 1952: 1 s. 400,

prop. 1953: 100 s. 366) uttalade de sakkunniga, som framlade det grundläg­

gande förslaget, bl. a. att antalet utdömda dagsböter i de enskilda målen dit­

tills i allmänhet hade varit för lågt. De sakkunniga föreslog en utvidgning

av straffskalan till att omfatta även fängelse i syfte att detta skulle medföra

en allmän skärpning av dagsbotsstraffen. De sakkunniga bortsåg därvid inte

från att genom den föreslagna vidgningen av straffskalan ifrågavarande

mål alltid skulle komma att handläggas av domstol. Det framhölls särskilt

att strafföreläggande inte vidare skulle kunna komma i fråga.

Under förarbetena till 1960 års lag om straff för varusmuggling anfördes

som ett särskilt skäl att inom smugglingslagstiftningen övergå från norme­

rade böter till dagsböter och ordinära penningböter den praktiska fördelen

att detta möjliggjorde användning av strafföreläggande. När man slutligen

stannade för att i straffskalan för varusmugglingsbrott av normal svårhets-

grad ta in även fängelse i högst ett år, skedde detta av kriminalpolitiska skäl

och med uttryckligt accepterande av den nackdelen att strafföreläggande

inte skulle kunna användas i dessa fall.

Även vid arbetet med brottsbalken togs hänsyn till processuella konse­

kvenserna av straffskalornas utformning. Ett då fört, mer utförligt resone­

mang om sambandet mellan straffskalor och processuellt förfarande skall

jag strax återkomma till. I nuvarande sammanhang vill jag inskränka mig

till att erinra om att, när som nyheter i BrB infördes straffskalor med en­

dast böter för vissa tämligen frekventa brott, detta framför allt motiverades

av önskemål om processuella förenklingar. Jag tänker särskilt på straffska­

lorna för ringa fall av misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB (prop. 1962: 10 s.

B 416), hemfridsbrott enligt 4 kap. 6 § (samma prop. s. B 115, jämförd med

114 överst) och ringa fall av tillgrepp av fortskaffningsmedel enligt 8 kap.

7 § (samma prop. s. B 444). Det bör tilläggas att de processuella fördelarna

av de nämnda straffskaleändringarna under BrB:s första tid inskränkte

sig till att berörda mål kunde handläggas av ensamdomare. Strafföreläg­

gande kunde däremot inte komma i fråga på grund av att målsägande

finns vid dessa brott, något som enligt då gällande regler hindrade straff-

föreläggande. Genom 1966 års ändringar i 48 kap. RB blev det dock möjligt

att använda strafföreläggande vid dessa brott, om målsäganden inte vill

föra talan om enskilt anspråk och inte begär åtal.

När straffskalan för vårdslöshet i trafik ändrades 1966, skedde detta ute­

slutande för att man skulle få möjlighet att handlägga mål om sådant brott

genom strafföreläggande samt — beträffande bestridda fall och fall med

skadestånd — inför ensamdomare. Jag vill emellertid erinra om att de pro­

cessrättsliga synpunkterna också i det sammanhanget vägdes mot de straff­

rättsliga. Sålunda anförde jag (prop. 1966: 100 s. 50) följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

37

När jag för min de], efter att ha sanirått med chefen för kommunikations­

departementet, finner mig kunna godta kommittéförslaget i denna del utgår

jag emellertid — det vill jag kraftigt understryka — från att slopandet av

'fängelse som påföljd för vårdslöshet i trafik enligt 1 § första stycket trafik­

brott slagen inte skall föranleda domstolarna att ändra sin straffmätnings-

praxis i mildrande riktning. Den föreslagna lagändringen är inte ett ut­

tryck för en ändrad syn på trafikbrottsligheten. Den är uteslutande föran­

ledd av en rationaliseringssträvan som ytterst siktar till att man bättre än

hittills skall kunna komma till rätta med lagöverträdare, inte minst sådana

som överträder trafikreglerna.

Vid 1967 års reform av jaktlagstiftningen var frågan om straffskalornas

processuella konsekvenser åter föremål för uppmärksamhet. Vissa straff-

skärpningar i jaktlagen, bl. a. beträffande olovlig jakt, ansågs påkallade

av kriminalpolitiska skäl (prop. 1967: 136 s. 80 och 89). Vidare uttalades,

att förslaget att fängelse skall kunna följa på olovlig jakt medförde den

fördelen att förutsättning skapades att anställa husrannsakan hl. a. i bilar

som man kunde misstänka vara använda för att forsla jaktbytet. Dessutom

framhölls att nackdelen med förslaget var att enligt nuvarande processuella

regler strafföreläggande inte kunde användas och mål om olovlig jakt inte

fick avgöras av ensamdomare. Denna nackdel ansågs dock inte uppväga

de skäl som talade för en straffskärpning. I propositionen (s. 90) förutskic­

kades att motsvarande straffskärpning skulle ske i jaktstadgan beträffande

bl. a. olaga jakt, något som numera också har genomförts.

Det kan tilläggas att synpunkter av samma art anfördes under förarbe­

tena till förslaget om ny narkotikalagstiftning (prop. 1968: 7 s. 118).

Jag nämnde förut, att det i samband med BrB:s tillkomst förekom resone­

mang om sambandet mellan straffskalor och visst processuellt förfarande.

Jag åsyftar vad som anfördes under förarbetena till nuvarande regler om

åklagares befogenhet enligt 20 kap. 7 § 1 RB att ej åtala för brott. Enligt

äldre lydelse av detta lagrum fick åklagare efterge allmänt åtal, om det på

brottet inte kunde följa svårare straff än böter och det var uppenbart, att

den misstänktes lagföring ej var påkallad ur allmän synpunkt. Det ansågs

emellertid vara en brist att åtalseftergift enligt denna bestämmelse ej kom

i fråga vid brott som hade även fängelse i straffskalan men ändå i det sär­

skilda fallet kunde vara ringa. I samband med BrB:s tillkomst (prop. 1962:

10 s. C 152) framhöll jag, att det inte var tillfredsställande, alt den tek­

niska utformningen av straffskalorna skulle lägga hinder i vägen för åtals­

eftergift i sådana fall. Jag underströk dessutom, att det inte var någon fram­

komlig väg att i BrB och inom specialstraffrätten genomgående utforma sär­

skilda straff skalor för brott som endast förskyller böter. I stället ansåg jag,

att möjligheterna till åtalseftergift enligt 20 kap. 7 § 1 RB borde vidgas. Jag

förutskickade, att förslag härtill skulle läggas fram senare. Lagrådet fram­

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

38

höll, att den ifrågasatta vidgningen inte torde föranleda några betänkligheter

(nämnda prop. s. C 541).

Jag återkom till frågan i prop. 1964: 10. I denna föreslogs, att 20 kap.

7 § 1 RB skulle få den lydelse som numera är gällande, eller sålunda att

åklagare får besluta att icke tala å brott, om det är uppenbart att i händelse

av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och att

den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt. Beslut att

ej tala å brott kan sålunda numera förekomma även när fängelse ingår i

straffskalan för brottet. I motiveringen (s. 131) anförde jag bl. a. följande.

Sådana ringa fall, som åsyftas med regeln, kan förekomma ej blott då

enbart böter ingår i straffskalan utan även då jämte böter är stadgat fri­

hetsstraff. Åtskilliga brottsbalksstadganden sammanfattar under en brotts-

bestämning handlingssätt av så olika svårhetsgrad, att såväl bötesstraff som

frihetsstraff kan tänkas komma till ej alltför sällsynt användning. I än

högre grad gäller detta de specialstraffrättsliga stadgandena; beträffande

dem tillkommer det förhållandet, att någon planenlig fördelning av för-

seelsetyperna mellan straffskalor med enbart böter och skalor innefattande

både böter och frihetsstraff ej gjorts. Det är otillfredsställande, att den lag-

tekniskt icke konsekventa utformningen av straffskalorna skall lägga hin­

der i vägen för beslut att underlåta åtal beträffande ringa brott av nu ifråga­

varande art i de fall, då frihetsstraff ingår i skalan.

Flera remissorgan har varit inne på tanken, att 20 kap. 7 § 1 rättegångs­

balken skulle kunna utvidgas till att avse också brott, för vilka jämte böter

är stadgat fängelse, dock under förutsättning att i händelse av lagföring

svårare straff än böter uppenbarligen icke skulle komma att ådömas. Ge­

nom eu sådan utvidgning skulle man undgå de slumpmässiga konsekven­

serna av straffskalornas tekniska gestaltning. Mot utvidgningen kan väl in­

vändas, att underlåtenhet att åtala härigenom skulle möjliggöras vid flera

typer av brott än för närvarande. Jag kan emellertid icke finna, att denna

invändning utgör hinder mot en utvidgning sådan som den skisserade. Även

efter utvidgningen skulle det ju endast kunna komma i fråga att tillämpa

bestämmelsen beträffande lagöverträdelser av föga allvarlig beskaffenhet.

Kravet att det skall vara uppenbart, att i händelse av lagföring annan på­

följd än böter icke skulle komma att ådömas, innebär att det skall vara

helt klart att allenast böter kan komma i fråga.------------ Såsom redan har

framhållits, har utvidgningen avseende på brott, beträffande vilka straff­

skalan innehåller såväl böter som fängelse. Föreligger någon tvekan om

att annat än böter skulle ådömas, finns ej förutsättning för tillämpning av

regeln.

Givetvis ställer en regel sådan som den nu förordade vid sin tillämpning

större krav på åklagarnas bedömningsförmåga än den nuvarande. Någon

nämnvärd svårighet att med den säkerhetsmarginal som här åsyftas upp­

skatta, huruvida böter kommer att utmätas i händelse av lagföring, torde

dock icke föreligga.

Mot bakgrunden av det nu redovisade materialet har jag funnit, att frågan

om att vidga tillämpningsområdet för strafföreläggande nu bör prövas på

nytt. Mitt förslag i ämnet redovisas i det följande.

Kurigl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

39

4. Godkännande av strafföreläggande av ombud eller genom betalning

4.1. Gällande bestämmelser

Enligt 48 kap. 3 § RB skall godkännande av strafföreläggande göras

skriftligen på föreläggandet. För att bli gällande måste förklaringen om god­

kännande ha undertecknats av den misstänkte personligen (se Gärdes in. fl.

kommentar till RB s. 722, RA:s cirkulär 1948:19 och JO:s ämbetsberät-

telse 1950 s. 235). Om strafföreläggande i godkänt skick inte har kommit

åklagaren till handa, saknar erläggande av betalning för böterna rätts­

lig betydelse. Strafföreläggande kan alltså f. n. inte godkännas enbart ge­

nom betalning.

Vid ordningsföreläggande är huvudregeln, att tillfälle skall beredas den

misstänkte att omedelbart vid utfärdandet skriftligen godkänna föreläggan­

det. Behöver den misstänkte rådrum eller är han inte närvarande vid utfär­

dandet, får polismannen tillställa honom föreläggandet. Enligt 7 § andra

stycket ÖL kan betalning av förelagda böter i sådant fall ersätta skriftligt

godkännande. Betalningen anses nämligen som godkännande, om det inte

framgår att den misstänkte ej har avsett att godkänna föreläggandet.

4.2. Tidigare överväganden ifråga om ombud vid strafföreläggande

Trafikmålskommittén överväger i SOU 1963: 29 om möjlighet bör öppnas

att godkänna strafföreläggande genom ombud. Kommittén anför i denna del,

alt starka skäl talar för en ändring av nuvarande ordning men att också

vissa principiella erinringar — främst med hänsyn till att strafföreläggan­

de vinner laga kraft i och med godkännandet — kan riktas mot ett sådant

förslag. Kommittén framhåller vidare, att det mest framträdande behovet av

en ändring skulle undanröjas, om ordningsföreläggande blir tillämpligt på

fylleriförseelser. Kommittén stannar för att inte lägga fram förslag om god­

kännande av strafföreläggande genom ombud. Kommittén åberopar därvid

även, att svårigheter föreligger att på ett lämpligt sätt avgränsa kretsen

av dem som skall anses behöriga att i egenskap av ombud godkänna ett

strafföreläggande (SOU 1963: 27 s. 121).

Några av de remissinstanser som yttrade sig över betänkandet tar upp frå­

gan om godkännande av strafföreläggande genom ombud. Bl. a. sätter JK

i fråga om den nuvarande skillnaden i detta avseende i förhållande till rätte­

gångsmålen är motiverad. Ett godkännande genom ombud skulle visserligen

kunna leda till att den misstänkte kan komma att företa en disposition, vars

följder han inte kan bedöma. Enligt JK kan denna nackdel dock undvikas,

eftersom den misstänkte alltid har möjlighet att begränsa fullmakten till att

40

avse godkännande av ett visst högsta bötesbelopp. Från annat håll hävdas,

att endast den misstänkte själv bör kunna godkänna ett strafföreläggande.

I prop. 1966: 100 (s. 109) uttalade jag, att frågan om godkännande av

strafföreläggande borde övervägas senare.

4.3. Föreliggande förslag om godkännande av straff öreläggande

genom betalning

Trafikmålskommittén föreslog i SOU 1963: 27 sådan lagändring att straff­

föreläggande skulle kunna godkännas genom betalning. Kommittén betrak­

tade en sådan ändring som en naturlig följd av att en motsvarande ordning

föreslogs vid ordningsföreläggande. Kommittén framhöll, att godkännande

genom betalning ger den misstänkte möjlighet att på ett smidigt sätt ge

uttryck för sin uppfattning angående föreläggandet. Det blir också möjligt

för ett ombud att godkänna föreläggandet, när den misstänkte inte själv

har tillfälle att göra detta. Om betalning har skett mot den förelagdes vilja,

finns möjlighet att undanröja strafföreläggandet efter besvär eller ansökan

om resning. Kommittén förordar en bestämmelse av innehåll att, när straff­

föreläggande avser endast böter, betalning av dessa skall anses som god­

kännande, om det inte framgår att den misstänkte ej har avsett att god­

känna föreläggandet (SOU 1963:27 s. 135 och 179).

Remissutfallet i den fråga som nu har behandlats finns redovisat i prop.

1966:100 s. 106. Sammanfattningsvis innebär det följande. Förslaget att

strafföreläggande skall kunna godkännas genom betalning av böterna läm­

nas i allmänhet utan erinran vid remissbehandlingen. Bl. a. nämns därvid

att det är mycket vanligt, att den som har erhållit ett strafföreläggande nö­

jer sig med att betala och inte bryr sig om att återställa föreläggandet till

åklagaren. Några remissinstanser avstyrker förslaget eller ställer sig tvek­

samma inför detta.

I prop. 1966: 100 (s. 108) uttalade jag, att det vid strafföreläggande torde

vara praktiskt för den enskilde att kunna godkänna ett föreläggande genom

att betala böterna. Också önskvärdheten av att få i huvudsak likformiga reg­

ler beträffande ordningsföreläggande och strafföreläggande talade till för­

mån för kommitténs förslag. Emellertid ansåg jag, att ställning inte borde

tas till förslaget, förrän erfarenheter förelåg av tillämpningen av denna form

för godkännande vid ordningsföreläggande. Ett ytterligare skäl var att frå­

gan hade samband med det vidare spörsmålet, om det allmänt borde öppnas

möjlighet att godkänna strafföreläggande genom ombud. Detta spörsmål

ansåg jag som nämnts böra övervägas senare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

41

4.4. Erfarenheterna av godkännande genom betalning

vid ordningsföreläggande

Av de uppgifter som har lämnats av rikspolisstyrelsen (bilaga 3 tabell A)

framgår, att skriftligt godkännande i samband med utfärdandet har före­

kommit i det övervägande antalet ärenden angående ordningsbot. Av de

23 339 ärenden, som redovisas som slutligt handlagda i nämnda tabell, bär

19 731 godkänts på detta sätt. I 3 608 ärenden har polismannen tillställt

den misstänkte föreläggandet med angivande av viss frist för den miss­

tänkte att ta ställning till föreläggandet. I sistnämnda ärenden förekom god­

kännande enbart genom betalning i 1 550 fall och skriftligt godkännande i

1 692 ärenden. 366 ordningsförelägganden blev inte godkända utan överläm­

nades till polisen för utredning. Av de anförda siffrorna kan utlasas, att de

misstänkta i ganska stor utsträckning har utnyttjat den i dessa fall förelig­

gande möjligheten att godkänna ordningsf öreläggande enbart genom att

betala ordningsboten. Några olägenheter av denna form för godkännande

har inte uppkommit.

4.5. Frågornas fortsatta behandling inom justitiedepartementet

Frågan om godkännande av strafföreläggande genom ombud har nu yt­

terligare beretts inom justitiedepartementet. Resultatet av övervägandena

redovisas i det följande.

Med hänsyn till att förslag läggs fram i den delen och erfarenheter har

erhållits av betalningsgodkännanden inom ordningsbotssys temet, bor tra-

fikmålskommitténs förslag om godkännande av strafföreläggande genom

betalning också tas upp till slutlig prövning nu. 5

5. Tillämpning av oråningsbotssystemet vid fylleri

5.1. Gällande rätt

Enligt 16 kap. 15 § BrB skall den som på allmän plats uppträder berusad

av alkoholhaltiga drycker, så att det framgår av hans åtbörder eller tal,

dömas för fylleri till böter, högst femhundra kronor. Med fylleri jämställs

i straffhänseende det fall att ruset har orsakats av annat än alkoholhaltiga

drycker, t. ex. narkotika eller timmer.

Om krigsman uppträder berusad inom område eller utrymme som nyttjas

av krigsmakten, döms han enligt 21 kap. 15 § BrB till disciplinstraff. Även

brott mot 16 kap. 15 § BrB kan föranleda disciplinstraff, om den misstänkte

vid gärningens begående var iklädd militär tjänstedräkt (9 § militära rätte­

gångslagen).

Enligt 3 § ÖL får ordningsföreläggande inte utfärdas, om det föreligger

anledning antaga att brottet bör föranleda disciplinstraff för krigsman. Det

finns inte skäl att nu göra ändring i denna bestämmelse. Det kan inte kom­

ma i fråga att föra fylleriförseelse av krigsman in under OL:s tillämpnings­

område.

När det gäller andra fylleriförseelser, erbjuder ÖL i och för sig inte något

hinder mot att Kungl. Maj :t genom förordnande enligt lagens 1 § gör lagen

tillämplig på förseelserna. Emellertid medför andra förhållanden att sådant

förordnande ej har kommit i fråga.

Sålunda är det vanligt, att fylleri skall föranleda förverkande av sprit­

drycker. Möjlighet att ålägga förverkande finns inte enligt ÖL.

De närmare bestämmelserna om sådant förverkande som nu har nämnts

finns i lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga

drycker in. m. Enligt lagens 1 § skall sådana drycker eller andra berusnings­

medel som påträffas hos den som gör sig skyldig till brott mot 16 kap. 15 §

BrB vara förverkade, om ej särskilda skäl är däremot. Samma regel gäller

för ytterligare vissa fall, bl. a. då någon i strid mot gällande bestämmelser

medför rusdrycker vid offentlig tillställning (jfr 16 § och 29 § tredje styc­

ket allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956, nr 617). Förverkad

egendom skall förstöras eller försäljas enligt vissa regler, som anges i lagen.

Beslut härom meddelas av undersökningsledare eller åklagare (3 § jämförd

med 2 § 1). Väcks inte åtal för brottet, skall åklagaren pröva, huruvida

egendomen skall vara förverkad, och meddela skriftligt förordnande härom.

Beslutas förverkande och har inte detta förelagts och godkänts i samband

med strafföreläggande, kan den, från vilken beslaget har skett, hos åklaga­

ren anmäla missnöje med förordnandet. Sker detta skall åklagaren, om han

inte finner att beslaget bör hävas, väcka talan vid domstol med yrkande om

egendomens förverkande. Lagen förutsätter, att beslut om förverkande före­

gås av beslag. Frånsett vissa avvikelser, som anges i lagen, skall i frågor om

beslag gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om beslag i brottmål. Detta

innebär bl. a. att polisman utan föregående beslut av undersökningsledare

eller åklagare får verkställa beslag, om fara är i dröjsmål, varvid polisman­

nen har att skyndsamt anmäla beslaget till undersökningsledare eller åkla­

gare som prövar om beslaget skall bestå (27 kap. 4 § RB).

En annan fråga av betydelse för möjligheterna att beivra fylleri genom

ordningsföreläggande rör sådan särskild åtalsprövning som föreskrivs i 57 §

nykterhetsvårdslagen. Enligt den bestämmelsen skall åklagaren pröva om

åtal lämpligen bör ske när någon, som har tvångsintagits på allmän vård­

anstalt för alkoholmissbrukare eller som frivilligt har ingått på sådan an­

stalt och förbundit sig att kvarstanna på anstalten sex månader, misstänks

att före utskrivning från anstalten ha begått brott av visst slag. De åsyftade

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

43

brotten är sådana som hör under allmänt åtal och inte är belagda med svå­

rare straff än fängelse i sex månader. Innan åtalsfrågan avgörs, skall anstal­

tens styrelse höras, om det inte är obehövligt. Har brottet begåtts innan

den misstänkte har fyllt 18 år, skall åtalsfrågan prövas på samma sätt,

även om svårare straff än fängelse sex månader är stadgat för brottet.

Bestämmelser med viss anknytning till den nu berörda föreskriften finns

i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet av bötesstraff. Enligt

4 § i denna lag gäller att ådörnda böter i visst fall inte får uttagas av den

som har tvångsintagits på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller

frivilligt ingått på sådan anstalt och förbundit sig att kvarstanna där sex

månader. Detta gäller böter som avser före intagningen begånget fylleri eller

förargelseväckande beteende men inte tillika annat brott. Har böter — för

fylleri eller annat brott — ådömts före intagningen, får de enligt 11 § samma

lag inte förvandlas. Har böterna ådömts efter intagningen men före ut­

skrivningen får de inte förvandlas utan att anstaltens styrelse påkallar

det. Vidare föreskrivs i 5 § att, om böter enligt lagen inte kan förvandlas

och deras uttagande skulle vara till synnerligt men för den bötfällde eller

någon som är beroende av honom för sin försörjning, rätten under vissa

omständigheter kan förordna att böterna inte får uttagas.

5.2. Ur förarbetena

Trafikmålskommittén

I betänkandet SOU 1963: 27 (s. 75 och 85) behandlar trafikmålskommit­

tén möjligheterna att tillämpa ordningsföreläggande på fylleriförseelser.

Kommittén framhåller, att det föreligger ett stort behov att förenkla hand­

läggningen av dessa förseelser. Det har i praktiken visat sig, att det inte

finns praktiska möjligheter att utfärda strafföreläggande i anslutning till så­

dan förseelse och omhändertagande med anledning därav. Sådant föreläg­

gande kan utfärdas först vid senare tidpunkt, och ofta sker det först efter en

eller flera månader. Vid fylleriförseelser har det emellertid visat sig, att god­

kännande av strafföreläggande erhålls bara i begränsad omfattning. Den

misstänkte brukar därför ofta lämnas tillfälle att vid polisförhör i anledning

av fylleriförseelsen utfärda fullmakt för någon att erkänna förseelsen, var­

vid till ombud utses exempelvis icke lagfaren tjänsteman vid domstol. I

viss utsträckning förekommer att när fullmakt föreligger stämning till rät­

ten sker utan att strafföreläggande prövas. Det förekommer emellertid också

att man som första åtgärd utfärdar strafföreläggande. Kommer inte godkän­

nande in, stäms den misstänkte till rätten. När fullmakt har lämnats, delges

stämningen med ombudet som skriftligen erkänner förseelsen. Den huvud­

förhandling som sedan följer är av ytterst summarisk karaktär.

Det använda fullmaktsförfarandet innebär enligt kommittén vissa prak­

tiska fördelar. Mot förfarandet kan emellertid riktas erinringar från rätts­

44

säkerhetssynpunkt. Erkännandet genom ombud har den nackdelen att den

misstänkte inte vet vilken påföljd han underkastar sig. Han får inte något

meddelande om domen och kan därför inte överklaga. Om ordningsföre-

läggande i stället används, skulle detta ha den fördelen, att man för den

misstänkte direkt anger straffets storlek, så att han får veta konsekven­

serna av ett godkännande.

Handläggning av fylleriförseelser genom ordningsföreläggande måste

enligt kommittén innebära en straffmätning efter schablon. Detta utgör,

främst i storstäderna, inte någon större skillnad i förhållande till den praxis

som nu tillämpas. Kommittén anser det inte innebära någon olägenhet att

tillämpa ett enhetsstraff vid fylleriförseelser. Gällande praxis ger vid han­

den, att det i allmänhet inte anses föreligga behov av förhöjt straff vid åter­

fall i en ordningsförseelse. I Stockholm och Göteborg tillämpar exempelvis

varken rådhusrätterna eller åklagarna numera straff skärpning vid återfall i

fylleri. Efter redovisning av vissa andra överväganden i frågan uttalar kom­

mittén sammanfattningsvis, att den omständigheten att en ordningsförseel­

se utgör återfall i allmänhet inte bör påverka straffets höjd.

Vid fylleriförseelser blir det jämförelsevis ofta aktuellt med åtaispröv-

ning enligt 57 § nykterhetsvårdslagen. Därför måste ofta uppgifter från

kontrollstyrelsen inhämtas innan slutlig ställning kan tas till frågan om åtal.

Om sådan prövning skall äga rum, bör enligt kommittén hinder för ordnings­

föreläggande anses föreligga. Det är emellertid i praktiken svårt för polis­

mannen att i omedelbart samband med förseelsen konstatera, om sådant

hinder föreligger. Risken är därför stor för att ordningsföreläggande utfär­

das trots berörda hinder.

På grund härav anser kommittén, att det slutliga avgörandet inte bör lig­

ga i polismannens hand, utan föreslår att ordningsföreläggande för fylleri

skall underställas åklagaren. Ett av polisman utfärdat föreläggande blir i

detta fall att anse endast som ett förslag. Kommittén förordar därför med

tanke särskilt på fyllerierna att Kungl. Maj :t skall äga förordna, att ord­

ningsföreläggande, som har godkänts, skall underställas åklagares prövning

i vissa fall.

Även när det uppkommer fråga om förverkande eller annan särskild rätts­

verkan bör enligt kommittén visst utrymme finnas att använda ordnings­

föreläggande. Kommittén anser sålunda, att vid fylleri förverkande enligt

lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. bör kunna tas upp i

ett ordningsföreläggande. När Kungl. Maj :t skall ta ställning till i vilken

utsträckning ordningsföreläggande skall underställas åklagare för eventuell

fastställelse, bör enligt kommittén övervägas också frågor om förverkande

och andra särskilda rättsverkningar. I de fall då en förseelse är obligatoriskt

förenad med särskild rättsverkan anser kommittén åklagarprövning inte

behövas. Sådan prövning bör däremot ske, när rättsverkan ej är obligato­

risk.

Kungl. Maj.ts pi'oposition nr 82 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

45

Remissyttrandena

Kommitténs förslag godtas i en del remissyttranden. Sålunda an­

ser Stockholms rådhusrätt, att fördelarna med användning av ordningsföre-

läggande vid fylleriförseelser uppväger nackdelarna, varför rådhusrätten

inte vill motsätta sig förslaget. Uttalanden av denna innebörd gör även

domstolskommittén. Poliskammaren och polismästaren i Stockholm säger

att ordningsföreläggande torde medföra avsevärda arbetsvinster vid fylleri-

förseelserna i Stockholm. Positiva synpunkter på förslaget anförs också av

bl. a. länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län.

EU stort antal av remissinstanserna avstyrker förslaget. Skälen är

emellertid växlande.

Åsikten att fylleriförseelsernas natur kan göra det olämp­

ligt med beivran genom ordningsföreläggande kommer fram i ett par ytt­

randen. Sålunda framhåller hovrätten för Västra Sverige och länsstyrelsen

i Norrbottens län, att det är föga tilltalande att godkännande ges av personer

som kan vara spritpåverkade eller i bakrus.

Ett vanligare skäl för avstyrkande är att samhällets åtgärder mot fylleris­

ter f. n. är under utredning. Synpunkter av denna innebörd anförs

av JK, RÅ, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Ska­

raborgs län, specialstraff rättsutredningen, polisberedningen och Föreningen

Sveriges polismästare.

Flertalet avstyrkanden motiveras med att u nder ställ ningsförfa-

rande ej är lämpligt (i fråga om fylleri eller över huvud taget). Syn­

punkter av den innebörden anförs av bl. a. JK, RÅ, hovrätten för Västra Sve­

rige, länsstyrelserna i Västmanlands, Örebro och Norrbottens län, polisbe­

redningen, specialstraff rättsutredningen och Föreningen Sveriges landsfog­

dar. — Med hänsyn till att det föreslagna underställningsförfarandet huvud­

sakligen motiverats av den särskilda åtalsprövningen enligt 57 § nykterhets-

vårdslagen, är att nämna att översyn av den där gjorda regleringen förordas

av Göteborgs rådhusrätt, länsstyrelsen i Kristianstads län och poliskamma­

ren i Luleå.

Kommitténs uppfattning att straffskärpning för återfall i

fylleri eller beträffande andra förseelser inte skall förekomma inom ord-

ningsbotssystemets ram godtas allmänt (se prop. 1966: 100 s. 71).

Förslaget att förverkande eller annan sådan särskild

rättsverkan skall få upptas i ordningsföreläggande har kritiserats

från flera håll. Exempelvis anför specialstraff rättsutredningen att, bortsett

från vanliga fall av förverkande av spritdrycker som påträffas hos berusade

personer, konfiskationsfrågor lätt kan bli så komplicerade att de inte alls är

ägnade för att behandlas summariskt av polisman. Utredningen, som av

andra skäl har avstyrkt att fylleriförseelser handläggs genom ordningsföre­

läggande, anser att bestämmelsen om särskild rättverkan bör utgå. Visar sig

ett starkt praktiskt behov av att låta ordningsföreläggande omfatta viss ord-

46

ningsförseelse med särskild rättsverkan, kan det övervägas att avskaffa den

särskilda rättsverkan vid denna förseelse. Liknande synpunkter uttalar hov­

rätten för Västra Sverige. Föreningen Sveriges häradshövdingar anser att

ordningsföreläggande inte bör utfärdas, om den aktuella rättsverkan — för­

verkande, dubbel avgift m. m. — inte är obligatoriskt förbunden med förse­

elsen. Inte heller enligt JK:s mening bör frågor om icke-obligatoriska rätts­

verkningar handläggas genom ordningsföreläggande. Svea hovrätt anser ut­

trycket »rättsverkan» vara för vidsträckt eller i vart fall oklart. Det bör pre­

ciseras vad som skall få föreläggas på delta sätt utöver ordningsboten.

Prop. 1966: 100

I 1966 års proposition behandlades frågor som hänger samman med kom­

mitténs förslag om ordningsbotssystemets tillämpning på fylleriförseelser.

Kommitténs förslag till lösning av problemet med den särskilda åtalspröv-

ningen enligt 57 § nykterhetsvårdslagen — att utfärdat föreläggande lör fyl­

leri skulle underställas åklagares prövning — ansåg jag inte vara en fram­

komlig väg. Ett sådant underställningsförfarande befanns stå i strid med de

grundläggande tankegångarna för ordningsbotssystemet, nämligen att vinna

eu omedelbar och snabb repression på ordningsförseelserna (s. 84). Jag

framhöll emellertid som möjligt, att problemet organisatoriskt kunde lösas,

om man vid polisdistrikten snabbt kunde få upplysning från centralt regis­

ter, huruvida sådant förhållande som anges i 57 § nykterhetsvårdslagen

föreligger. 1 så fall skulle ordningsföreläggande kunna komma till använd­

ning beträffande fylleri, när det har konstaterats att särskild åtalsprövning

inte kommer i fråga. Jag erinrade i det sammanhanget också om den på­

gående fylleristraffutredningen. Frågan om möjligheten och behovet av att

tillämpa ordningsföreläggande på fylleriförseelser ansåg jag därför böra

övervägas först i senare sammanhang (s. 87).

I frågan om förverkande och annan sådan särskild rättsverkan bör kun­

na åläggas genom ordningsföreläggande ansåg jag den från remissinstan­

serna framförda kritiken vägande. Jag uttalade därför att, åtminstone till

en början, frågor om förverkande och annan särskild rättsverkan borde hål­

las utanför systemet (s. 84).

Konsekvenserna av att man inom ordningsbotssystemet normalt inte kan

beakta återfall ansåg jag kunna accepteras utan större betänkligheter. Detta

innebär dock inte, att återfallssituationer aldrig bör beaktas när det gäller

ordningsförseelser. Blir det känt för polismännen att en person gång på gång

sätter sig över gällande bestämmelser, bör detta vid ny förseelse föranleda

rapport i och för åtal (s. 82).

Det kan tilläggas, att i propositionen (s. 130—131) också behandlades frå­

gan på vad sätt föreskrifterna om särskild åtalsprövning enligt 57 § nykter­

hetsvårdslagen och enligt vissa andra författningar borde beaktas inom ord­

ningsbotssystemets ram när det gäller andra förseelser än fylleri.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

47

5.3. Frågans fortsatta behandling inom justitiedepartementet

Frågan om att använda ordningsbotssystemet vid fylleriförseelser har nu

jtterligare beretts inom justitiedepartementet. Som jag nämnde inlednings­

vis liar det därvid befunnits möjligt att lösa den frågan med annan lagtek­

nisk lösning än trafikmålskommittén förordade. Förslagen i detta avse­

ende redovisas i det följande.

6. Ordningsbotssystemets tillämpningsområde i övrigt

6.1. Gällande rätt

Enligt 1 § ÖL äger Kungl. Maj:t förordna, att de följande paragraferna i

lagen skall äga tillämpning beträffande brott, för vilket ej stadgas svårare

straff än böter omedelbart i penningar och ej heller normerade böter. Så­

dant förordnande kan begränsas att avse visst eller vissa polisdistrikt.

Detta bemyndigande för Kungl. Maj :t inbegriper befogenhet att meddela

förordnande som avser vissa typer av förseelser.

Som förut har nämnts återfinns förordnandet

i 1

§ ordningsbotskungö-

relsen. Det avser ett antal trafikförseelser av mera frekvent natur. Förord­

nandet har getts den formen, att det anges att ÖL skall äga tillämpning på

överträdelser av vissa angivna författningsrum i trafiklagstiftningen eller av

föreskrifter som meddelats med stöd av en del sådana bestämmelser.

En fylligare beskrivning av de förseelser som omfattas av ordningsbots­

systemet återfinns i det beslut vari RÅ med stöd av 4 § ÖL har bestämt ord-

mngsbotens belopp för de olika förseelserna. Såsom förutsattes i prop. 1966:

100 (s. 132 och 134) har RÅ därvid och i samband med fastställandet av

formulär till blanketter för ordningsföreläggande angivit de lagrum som är

tillämpliga i fråga om de olika förseelserna och de gärningsbeskrivningar

som skall användas för de förseelser vilka anges i blanketternas förtryckta

text.

När andra förseelser är i fråga än dem som har angivits på blanketterna,

skall polismännen själva skriva gärningsbeskrivningarna på blanketten.

For att normera dessa har rikspolisstyrelsen upprättat en katalog över

samtliga gärningsbeskrivningar som får användas för de förseelser på vilka

ordningsbotssystemet är tillämpligt. I rikspolisstyrelsens katalog finns ock­

så för varje förseelse ett kodnummer, som används vid den maskinella s. k.

uppföljningen inom ordningsbotssystemet.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

6.2. Ur förarbetena

Trafikmålskommittén uttalar i betänkandet SOU 1963: 27, att dess över­

väganden beträffande ordningsbotssystemet i huvudsak har begränsats till

trafikförseelser och fylleri. Kommittén anser dock, att systemet skulle kun­

na användas också vid andra mindre förseelser, t. ex. förseelser mot all­

männa ordningsstadgan och bestämmelserna om mått och vikt, förargelse­

väckande beteende samt enklare tullmål.

Att ordningsföreläggande skulle kunna tillämpas även på andra förseel­

ser än trafikförseelser lämnades vid remissbehandlingen utan erinran i

praktiskt taget samtliga yttranden (prop. 1966: 100 s. 76).

I prop. 1966: 100 uttalade jag, att det då var mest angeläget att den nya

lagen vann tillämpning på sådana trafikförseelser som har hög frekvens

(s. 86). Jag framhöll vidare, att det genom begränsning av tillämpningsom­

rådet kunde uppnås både att för stora krav inte ställdes på dem som skulle

handha förfarandet i inledningsskedet och att därmed också utbildningen

i början kunde bli enklare (s. 125). Emellertid betonade jag, att kommande

erfarenheter kunde göra det befogat att utsträcka det nya institutets an­

vändning till åtskilliga andra typer inom penningbotsområdet.

Slutligen vill jag erinra om mina uttalanden om att lokalt begränsade

förordnanden om lagens tillämpning var avsedda att användas endast i in­

ledningsskedet (s. 86 och 125).

6.3. Rikspolisstyrelsens förslag

I rikspolisstyrelsens redogörelse (bilaga 3) föreslås, att med hänsyn till

de goda erfarenheterna och de arbetslättnader som ordningsbotssystemet

medför tillämpningsområdet för systemet skall vidgas avsevärt. Därvid för­

ordas bl. a. dels att många ytterligare förseelser inom penningbotsområdet

förs in under systemet, dels att i straffskalorna för ett flertal förseelser nu­

varande dagsbotsstraff ersätts med penningböter så att ordningsbotssyste­

met kan göras tillämpligt även beträffande dessa förseelser. För att få fram

ytterligare förseelser som är lämpliga att ta med i systemet föreslås en

systematisk genomgång av specialstraffrätten.

Flertalet av rikspolisstyrelsens förslag är f. n. under remissbehandling.

Med hänsyn härtill tar jag nu upp endast några av de framförda förslagen,

nämligen frågan om en systematisk genomgång av specialstraffrätten och

ett par smärre frågor om viss rättelsemöjlighet inom ordningsbotssyste­

met och om möjlighet att använda ordningsföreläggande efter det att par-

keringsanmärkning har blivit utfärdad.

49

6.4. Överväganden inom justitiedepartementet

Inom justitiedepartementet har tagits upp fråga, om inte regleringen av

hur ordningsbotssystemets tillämpningsområde skall bestämmas bör revi­

deras. Resultatet av övervägandena redovisas i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

7. Övriga frågor

I prop. 1966:100 behandlades hur det nya ordningsbotssystemet skall

anses förhålla sig till vad som enligt RB gäller om upptagande av fråga om

ansvar för brott (s. 126 och 129—131). I trafikmålskommitténs förslag be­

handlades denna fråga inte närmare. Detta förhållande torde vara förkla­

ringen till att det vid remissbehandlingen av kommitténs förslag blev en

högst splittrad opinion i frågan hur det nya institutet systematiskt skulle

inordnas i lagstiftningen. Flertalet av dem som yttrade sig i frågan ansåg,

att bestämmelserna om ordningsbot och parkeringsbot borde arbetas sam­

man till ett institut i en särskild författning. Några ansåg, att dessa två

system såsom skilda institut i allt fall borde regleras i samma författning.

En del av dessa ansåg därvid, att båda förfarandena borde regleras i RB.

Ett par andra remissinstanser ville däremot att endast ordningsbotssyste­

met skulle regleras i RB. Ytterligare andra hävdade, att bestämmelserna

om strafföreläggande borde brytas ut ur RB, så att alla summariska för­

faranden kunde sammanföras i en särskild lag. Slutligen fanns det ett par

instanser som ansåg det lämpligast att reglera ordningsbotssystemet i en

särskild lag, avseende endast det institutet.

I prop. 1966: 100 ansåg jag mig inte ha anledning gå in på de stridiga

meningarna i den systematiska frågan. Redan den allmänna uppläggningen

i propositionen att ordningsbotssystemet först skulle prövas vid försöks­

verksamhet i vissa polisdistrikt gjorde det självklart, att bestämmelserna

inte kunde tas in i RB och inte heller sammanföras med det redan fast

etablerade parkeringsbotssystemet. Bestämmelserna togs därför upp i en

särskild lag, vars fortsatta öde fick bli beroende av försöksverksamhetens

utfall.

När avsikten nu är att ordningsbotssystemet efter de goda erfarenheterna

under försöksverksamheten skall göras permanent och bli tillämpligt i hela

landet, finns det anledning att beakta den systematiska frågan. Som nyss

har nämnts blev ordningsbotssystemet i sin slutliga utformning nära an­

knutet till RB och dess regler om strafföreläggande. Det är därför skäl att nu

ta upp till prövning, huruvida inte bestämmelserna om dessa båda institut

bör samordnas även systematiskt. Däremot saknas skäl att pröva det

under remissbehandlingen av trafikmålskommitténs förslag framförda upp­

slaget att sammanföra bestämmelserna om ordningsbot och parkeringsbot.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 82

50

Kungi. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Dessa båda system, som var för sig fungerar utmärkt, är i viktiga avseenden

väsensskilda.

De viktigaste skillnaderna mellan reglerna om strafföreläggande och om

ordningsföreläggande kan i huvudsak sammanfattas och förklaras på föl­

jande sätt.

I institutens natur ligger att handläggningen ombesörjs av skilda katego­

rier tjänstemän, nämligen åklagare i fråga om strafföreläggande och polis­

man i fråga om ordningsföreläggande. De olika kvalifikationerna hos hand­

läggarna har givit anledning till vissa skillnader. Åklagarna har kunnat

ges tämligen fri prövningsrätt, när det gäller att utnyttja strafföreläggande

på ett stort tillämpningsområde och därvid göra straffmätning efter egen

bedömning (48 kap. 1 § första stycket första och andra punkterna). Polis­

männens möjligheter att utnyttja ordningsföreläggande har däremot begrän­

sats till bestämda brottstyper och de är därvid bundna av strafftaxor som

har fastställts av RÄ (1 och 4 §§ ÖL).

Handläggningsreglerna för dem som utfärdar föreläggandena skiljer sig

åt i vissa detalj avseenden. Dessa frågor skall närmare behandlas i special-

motiveringen i det följande. I nu förevarande sammanhang kan det vara

tillräckligt att peka på de skillnader som finns när det gäller sammanträf­

fande av brott (48 kap. 1 § första stycket fjärde punkten RB resp. 2 § andra

stycket ÖL) och frågan om delgivning av föreläggande behöver ske (48 kap.

3 § andra stycket RB resp. 6 § andra stycket ÖL).

Ytterligare bör framhållas, att ordningsbotssystemet i ÖL och därtill an­

slutande administrativa bestämmelser från början har utformats med tanke

på att s. k. uppföljning skall ske maskinellt. Sålunda förekommer maskinell

kontroll att godkännande sker, varvid betalning av förelagda böter har kun­

nat godtas som form för godkännande, och vidare sker framställning av

underrättelser av skilda slag och av saköreslängd maskinellt. Maskinen pro­

ducerar dessutom de indrivningshandlingar som utmätningsmannen behö­

ver när indrivning av ordningsbot skall ske. När strafföreläggandeinstitutet

utformades under 1940-talet, kunde detta självfallet ej ske med likartade

målsättningar.

I sistnämnt hänseende är emellertid att nämna, att frågan om omlägg­

ning av arbetsrutinerna vid strafföreläggande har blivit aktuell under pågå­

ende arbete med att utnyttja automatisk databehandling inom rättsväsen­

det. Både samarbetsorganet för ADB inom rättsväsendet (riksdagsber. 1968:

Ju 59) och departementets arbetsgrupp för bötesmål (jfr prop. 1968: 1

bil. 4 s. 39) har haft anledning att ta upp denna fråga, och överväganden

pågår under samråd mellan dem. Då dessa överväganden hänger nära sam­

man med det allmänna arbetet att utnyttja ADB inom rättsväsendet (jfr

prop. 1968: 1 bil. 4 s. 1, 25, 28 och 30), finns det anledning att något beröra

detta.

Samarbetsorganet undersöker möjligheterna att samordna informations­

51

behandlingen inom rättsväsendet genom successiv uppbyggnad av ett på

ADB-teknik baserat informationssystem för rättsväsendet (Rl). Samord­

ningen gäller rutiner inom både administrationen och den verksamhet som

avser bekämpande och beivrande av brott. Organet kartlade under våren

1967 bl. a. myndigheternas behov av information om brott och om dem som

har ådömts brottspåföljder. Den 22 maj 1967 lades en skiss fram till ett del­

system för den process som börjar med brottsanmälan hos polisen och ka­

rakteriseras av handlingar som därefter produceras i olika faser av förfa­

randet inom rättsväsendet — hos polisen, åklagarna, domstolarna och kri­

minalvården. Senare under 1967 godkände samarbetsorganet ett på grund­

val av denna skiss utarbetat, preliminärt systemförslag som underlag för det

fortsatta utredningsarbetet. Enligt förslaget skall systemet i princip täcka

behovet av information om brott och påföljder på och mellan alla nivåer in­

om olika grenar av rättsväsendet. RI förutsätts också kunna ge statistiska

centralbyrån och andra myndigheter med anknytning till rättsväsendet de

uppgifter som de behöver. Eu grundläggande tanke bakom förslaget är, att

uppgifter om samma primärdata i princip bara lämnas en gång till RI. Upp­

gifterna bör helst kunna tas direkt från en kopia av den originalhandling

som återger innehållet i beslutet. Härigenom förenklas uppgiftslämnandet,

och uppgifterna i RI blir mera tillförlitliga. Huvuddragen av systemet anges

av samarbetsorganet på följande sätt i dess den 29 juni 1967 publicerade

sammanfattningen om RI:

Polismyndigheterna lämnar kopior av brottsanmälningarna till systemet.

Uppgifterna bildar underlag för maskinell brottsspaning. Under brottsutred­

ningens gång kompletteras dessa spaningsdata. Senast när målet överläm­

nas till åklagaren lämnas uppgifter till systemet om den som skäligen miss­

tänks för brottet. Utöver persondata behöver en sådan uppgift bara innehål­

la ett identifikationsbegrepp, som ger maskinen möjlighet att koppla ihop

persondata med redan lagrade data om brottet. Data som läggs till senare

under processens gång kopplas på samma sätt. Sådana data levereras av

åklagaren vid beslut i åtalsfrågan, av domstolen efter dom och av kriminal­

vården, om personen tas in på anstalt och senare vid olika tillfällen under

såväl anstaltsvislelse som frivård.

I gengäld svarar RI för distribution till olika myndigheter av uppgifterna

och för sammanställningar för olika ändamål, såsom för de centrala polis-

registren, kriminalregistren, arbetsbalansförteclmingar, annan arbetsstati-

stik och rättsstatistik. Systemet beräknas också kunna svara för maskinell

utskrift av bl. a. registerutdrag och lagakraftbevis.

Planeringen för RI och övergången till ADB avses enligt samarbetsorga­

net skola ske i etapper. Etapp I av systemet föreslås omfatta en omläggning

av det allmänna kriminalregistret för ADB och en teknisk samordning av

rutinerna för kriminalregistret och de centrala polisregistren. Efter omlägg­

ningen skall rikspolisstyrelsen svara för kriminalregistret. Uppgiftslämnan-

det från domstolar, åklagare och andra myndigheter till registren skall sam­

tidigt förenklas. Kopia av dom eller av annat beslut som skall registreras

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

skall användas som meddelande till registren i stället för uppgifter enligt

de nu gällande, särskilda formulären. Kriminalregistret beräknas kunna

vara omlagt för ADB den 1 januari 1969 och ansvaret för registret kunna

läggas på rikspolisstyrelsen någon gång under första halvåret 1969.

1 fråga om kommande etapper av RI har samarbetsorganet gjort följande

huvudsakliga bedömning. Rutinerna för ordningsbot och strafföreläggande

anpassas för ADB. Därigenom kommer uppgifter om den alldeles över­

vägande delen av all brottslighet att behandlas maskinellt. Via RI lämnas

därefter maskinellt framställda meddelanden om brott och påföljder till

andra brottsregister än de centrala polisregistren och allmänna kriminal­

registret. Detta skede får betraktas som ett övergångsskede. Skedet blir av

varierande längd för olika typer av brottsregister. Man räknar dock med

att alla sådana register skall läggas om för ADB och samordnas med de

centrala polisregistren utan att förlora karaktären av fristående register.

Maskinellt framställda meddelanden kommer att under detta övergångs­

skede kunna lämnas till kontrollstyrelsens straffregister, körkortsregistren,

tullverkets register och andra sådana register. Även underrättelser till en

del andra myndigheter, t. ex. saköreslängd och viss rättsstatistik, väntas

kunna framställas på maskinell väg. Det nu sagda innebär bl. a. att dom­

stolarnas uppgiftslämnande kan minskas i motsvarande mån.

Jag vill tillägga, alt ADB-teknik redan har tagits i bruk inom ordnings-

botssystemet.

Arbetsrutinerna inom strafföreläggandeinstitutet kan avsevärt under­

lättas genom ADB-teknik. Även om strafförelägganderutinerna ännu inte

bär fastlagts i detalj, står vissa huvudlinjer klara redan nu. Lagbestämmel­

serna bör utformas med beaktande därav. Det är fråga endast om mindre

jämkningar, varför betänkligheter inte möter att pröva frågan, trots att

detalj överväganden i fråga om arbetsrutinerna återstår. Jag vill erinra om

att situationen var alldeles densamma när lagstiftningen om ordningsbot

antogs (jfr prop. 1966: 100 s. 84).

Handläggningsgången när ADB utnyttjas vid strafföreläggandeförfaran­

det kan enligt de undersökningar som har skett inom bötesgruppen och

samarbetsorganet gestaltas enligt två något skilda metoder. Den ena — som

nära anknyter till vad som gäller för ordningsbotssystemets rutiner — inne­

bär i korthet följande. Åklagaren utfärdar och sänder föreläggandet till

den misstänkte på samma sätt som f. n. En kopia av föreläggandet sänds av

åklagaren till den centrala registerenheten (t. v. rikspolisstyrelsen, där

datamaskin finns), som mikrofilmar kopian. Behövs nytt exempar av före­

läggandet för formlig delgivning med den misstänkte, framställs det som

inikrofilmskopia. Innehållet i föreläggandet utom gärningsbeskrivningen da­

tabehandlas. Därefter kan maskinellt ske kontroll att godkännande sker

inom föreskriven tid, bokföring av influtna belopp samt framställning av un­

derrättelser till skilda myndigheter och av saköreslängd. Vidare framkom­

53

mer automatiskt besked när godkännande bär uteblivit, vilket kan föranleda

att påminnelse skall sändas till den misstänkte eller att ärendet skall återgå

till åklagaren för prövning av fråga om åtal.

Den andra metoden innebär, att datatekniken tas i anspråk redan i ett

tidigare skede under handläggningen och används också för att lagra gär-

ningsbeskrivningen. Åklagaren skall i så tall utfärda ett originalföreläg­

gande, avsett och anpassat för att utgöra underlag för databehandling. I

den centrala dataanläggningen framställs sedan expeditionsexemplar av

föreläggandet, som därifrån sänds till den misstänkte med en av maskinen

iordningställd försändelse. I övrigt utförs maskinellt samma arbetsmoment

som enligt den nyss berörda alternativa metoden. En skillnad är dock att

fotokopiering av föreläggande i och för delgivning inte behövs, eftersom

nytt expeditionsexemplar kan framställas av datamaskin.

Om den ena eller den andra av dessa metoder skall komma till använd­

ning blir beroende av de fortsatta undersökningarna, framför allt i fråga

om kostnaderna. De bestämmelser som behövs för att reglera förfarandet

med den ena eller andra metoden kan i huvudsak meddelas i administrativ

ordning. Vid utformningen av lagbestämmelser i ämnet bör eftersträvas ait

dessa inte utan vägande skäl utformas så, alt de hindrar ifrågavarande ra­

tionalisering av arbetsrutinerna. Några mer ingripande förändringar i jäm­

förelse med gällande rätt blir inte behövliga. Vad som behöver tillgodoses

är främst följande.

Enligt 48 kap. 3 § RB gäller nu att »föreläggandet» — dvs. en av åkla-

ren undertecknad originalhandling — skall tillställas den misstänkte.

Vidare skall dennes godkännande enligt samma paragraf tecknas på »före­

läggandet». Det behov av lagändring som föranleds av utnyttjandet av data­

teknik avser att i stället för ett originalföreläggande den misstänkte skall

kunna tillställas annan handling av motsvarande innehåll, t. ex. framställt

av datamaskin eller som fotokopia. Vidare behövs bestämmelser av inne­

börd att godkännande skall kunna tecknas även på annan handling än ori­

ginalföreläggandet.

Några detalj spörsmål i övrigt, som står i visst samband med ADB-rutiner-

na, kommer att behandlas i specialmotiveringen. De har inte någon betydel­

se för själva principerna för strafföreläggandeinstitutets utformning. 8

8. Departementschefen

8.1. Allmänna synpunkter

Inledningsvis erinrade jag om att jag i 1966 års proposition förklarade

mig ha för avsikt att även i fortsättningen ägna särskild uppmärksamhet

åt frågan om fortsatt rationalisering inom rättsvården. Den därefter fort­

gående ökningen av arbetsbelastningen på de rättsvårdande organen har gjort

sådana rationaliseringar än mer angelägna. I synnerhet vill jag fästa upp-

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

54

rnärksamheten vid det oroande förhållandet att målbalansen vid under­

rätterna har ökat avsevärt, vilket framgår av den statistik jag har redo­

visat i det föregående. Det bör därför övervägas ytterligare åtgärder för att

avlasta domstolarna och åstadkomma att domstolsförfarandet i större ut­

sträckning koncentreras till de mer invecklade och betydelsefulla målen.

Även i övrigt bör inom rättsväsendets område vidtas åtgärder som syftar till

att det för handläggningsuppgifter av mer rutinbetonad karaktär inte skall

tas i anspråk mer kvalificerad personal än uppgiftens art kräver.

Det är min uppfattning att ytterligare reformer i sådan riktning kan ske

utan avkall på rättssäkerheten. Jag vill i det sammanhanget erinra om de

allmänna uttalanden jag gjorde i prop. 1966: 100 (s. 37—39) om den hänsyn

som måste tas till rättssäkerhetssynpunkter. Beträffande en central rätts­

säkerhetssynpunkt — nämligen att man självfallet strävar efter materiellt

riktiga avgöranden — framhöll jag sålunda, att allmän enighet råder om att

domstolsförfarandet ger de starkaste garantierna i sådant avseende. Efter­

som det ordinära domstolsförfarandet emellertid blir alltför betungande för

den misstänkte och medför onödiga kostnader för det allmänna om det till-

lämpas också för obetydliga och erkända förseelser, har möjligheterna till

förenklade förfaranden undan för undan vidgats. Jag framhöll också att,

sett i ett vidare perspektiv, rättssäkerheten i samhället gagnas bäst genom

en ordning där domstolsförfarandet i dess mest kvalificerade former väsent­

ligen koncentreras till de särskilt invecklade och betydelsefulla målen. Stor

hänsyn måste också tas till det viktiga rättssäkerhetsintresset att brottmå­

len blir avgjorda skyndsamt. När det gäller brott av mindre allvarlig beskaf­

fenhet, uttalade jag att det inte kan anses rimligt att samhället anordnar in­

gående och dyrbara utrednings- och prövningsförfaranden, om den miss­

tänkte själv inte gör anspråk härpå utan är villig att i summarisk ordning

erkänna vad som läggs honom till last. Jag betonade slutligen, att en mera

summarisk handläggning utan medverkan av domstol dock bör komma i

fråga endast när den misstänkte inte har någon erinran däremot.

Dessa synpunkter äger alltjämt full giltighet. De bör därför vara vägle­

dande vid de överväganden som nu skall göras i fråga om ytterligare straff-

processuella förenklingar.

Det tidigare reformarbetet i förenklande riktning har, som jag framhöll

i den nyss berörda propositionen (s. 38), karakteriserats av att man för­

siktigt har prövat sig fram med begränsade reformer och noga har beaktat

erfarenheterna av varje ändring. Innan jag går närmare in på frågan om

ytterligare förenklingar, vill jag därför erinra om att erfarenheterna av 1966

års reformer är mycket goda. Jag vill i det avseendet hänvisa till det av­

snitt i det föregående (2. 2.) där dessa erfarenheter redovisas och till bilaga

3.

De åtgärder som jag nu främst anser påkallade syftar som nämnts till att

domstolsförfarandet i större utsträckning förbehålls de mer invecklade och

betydelsefulla målen. Det förhåller sig otvivelaktigt så, att domstolarna allt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

55

jämt belastas av ett mycket stort antal enkla mål som, sakligt sett, alls inte

är av den beskaffenheten att det är motiverat att domstolsresurserna las i

anspråk för deras handläggning. Jag kommer därför att föreslå att betydan­

de kategorier av sådana mål — mellan 30 000 och 40 000 av underrätternas

omkring 120 000 brottmål — flyttas bort från domstolarna genom sådana

lagändringar att handläggningen kan ske genom strafföreläggande eller

föreläggande av ordningsbot.

Förenklingar av nu antydd innebörd motiveras inte endast av önskemål

att hushålla med domstolsväsendets resurser. De tillgodoser också samhälls­

intresset att få en snabbare repression av berörda brott. Indirekt kan änd­

ringarna även bidra till att de mål och ärenden som också i fortsättning­

en ankommer på domstolarna blir handlagda snabbare genom att domsto­

larna får i viss mån ökat utrymme för arbetet med dem.

Att domstolarna avlastas mål behöver inte leda till att de myndigheter

som i stället får ansvara för målens slutliga handläggning kommer att få

ökad belastning. Förfarandet med strafföreläggande innebär inte något mer-

arbete för åklagarmyndigheten, jämfört med vad som åligger den i de mål

som går till domstol. I stället medför det den lättnaden att åklagaren slip­

per inställelsen vid rätten. Ordningsbotssystemet innebär, förutom att dom­

stol och/eller åklagare avlastas allt arbete med berörda brott, fördelar ock­

så för polismännen, framför allt genom att tidsödande rapportskrivning

bortfaller. Eu vidgning av ordningsbotssystemets tillämpningsområde med­

för däremot ökad belastning för den sektion inom rikspolisstyrelsen som —

med hjälp av ADB-system — svarar för den s. k. uppföljningen av ordnings-

botsärendena (jfr bilaga 3). Jag har emellertid redan föreslagit en kraftig

förstärkning av denna enhet (prop. 1968: 1 bil. 4 s. 27 och 30). I vad mån

den vidgning av ordningsbotssystemets tillämpningsområde som föreslås i

det följande kommer att kräva ytterligare någon förstärkning av denna sek­

tion får bedömas, när erfarenheter har vunnits av systemets tillämpning i

hela landet.

Jag vill i det sammanhanget också erinra om att inom justitiedepartemen­

tet pågår utredning om rationalisering av arbetsrutinerna för strafföre­

läggande. Därvid eftersträvas att handläggningen skall utformas så, att

datatekniken även i dessa fall skall kunna utnyttjas för central uppföljning

och eventuellt också för andra handläggningsmoment. Avsikten är att de

nya arbetsrutinerna så långt som möjligt skall samordnas med rutinerna

inom rättsväsendets informationssystem, vars första etapp genomförs under

1969. Det är ännu för tidigt att i detalj ange hur de framtida rutinerna för

strafföreläggande kommer att gestalta sig. Emellertid kan redan nu förut­

ses, att den avsedda anpassningen till ADB-system förutsätter vissa smärre

jämkningar i bestämmelserna om strafföreläggande. Jag återkommer till

dessa i det följande.

En viktig processekonomisk synpunkt är att den enskilde bör besparas

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

56

kostnader och besvär som inte står i proportion till sakens beskaffenhet. I

den mån ett från allmänna synpunkter godtagbart straffprocessuellt förfa­

rande kan anordnas utan att den misstänkte — om han inte själv vill det

behöver inställa sig inför domstol, är detta uppenbarligen en väsentlig

fördel för honom.

I den offentliga debatten har framförts viss kritik mot att den sist be­

rörda synpunkten inte är tillgodosedd, när det gäller de under senare år allt

vanligare butikssnatterierna. Det har sagts att nuvarande handläggnings-

former för sådana fall — med obligatoriskt domstolsförfarande — inte bara

är för omständliga och dyrbara för samhället utan också kan vara onödigt

påfrestande för den misstänkte, något som i vissa fall bar medfört tragiska

konsekvenser.

Jag har funnit denna kritik beaktansvärd och anser, att det snabbt —

genom vidgat tillämpningsområde för strafföreläggande — bör öppnas möj­

lighet till enklare former för handläggning av snatterimålen. Emellertid är

jag medveten om att en sådan åtgärd inte löser alla de problem som

är förenade med butikssnatterierna. Dessa hänger inte enbart eller ens i

första hand samman med formerna för beivrandet. Viktigare är självfallet

hur man med kriminalpolitiska eller andra medel skall kunna minska fre­

kvensen av sådana brott. Dessa frågor är av sådan art att de bör utredas

särskilt. Jag avser därför att i dag begära Kungl. Maj:ts bemyndigande

att tillkalla en sakkunnig för alt utreda dessa frågor. Avsikten är att den

sakkunnige dessutom skall ytterligare utreda frågan om lämpligaste for­

merna för handläggning av andra grupper mindre allvarliga brottmål, t. ex.

sådana med medgivna skadestånd. Att man, som jag närmare kommer att

utveckla i det följande, avgjort kan godta strafföreläggandeinstitutet som

handläggningsform för en ganska stor grupp mål utöver dem som nu faller

under institutet utesluter inte, att det kan vara möjligt att hitta ännu lämp­

ligare handläggningsformer för dessa och närliggande målgrupper. Det för­

hållandet att utredningsarbete angående dessa frågor skall sättas i gång an-

ser jag dock, såsom redan bar framgått, inte böra tas till anledning att avstå

från att nu vidta sådana åtgärder som snabbt kan leda till önskvärda för­

enklingar. Domstolarnas ökande balanser och de i många fall förekommande

dröjsmålen med slutlig prövning av grövre brottmål gör det angeläget att

domstolarna snarast avlastas arbetsuppgifter, som är av mer rutinbetonad

karaktär och som kan påräknas bli handlagda på ett fullt godtagbart sätt

av andra myndigheter.

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år i968

57

8.2. Vidgat tillämpningsområde för strafföreläggande

Som framgår av vad jag förut har sagt är det angeläget att domstolarna av­

lastas enklare mål, så alt de får större utrymme för uppgifter av mer kvali­

ficerad natur. I första liand finns det därför anledning alt pröva, om inte

vissa grupper av brott, som nu på grund av straffskalorna måste prövas av

domstol, kan föras över till handläggning genom strafföreläggande. Jag åsyf­

tar därvid mål om brott för vilka stadgas, förutom böter, fängelse men vilka

vanligen föranleder endast bötesstraff. Av förut redovisat statistiskt mate­

rial framgår, att domstolarna f. n. handlägger ett betydande antal mål om

sådana brott, vilka i stor utsträckning är erkända och inte har givit anled­

ning till skadeståndstalan. Jag begränsar resonemanget i det följande till

brott för vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex månader.

Enligt nu gällande bestämmelser i 48 kap. 1 § RB får strafföreläggande an­

vändas endast beträffande brott, för vilket inte är stadgat svårare straff än

böter och inte heller normerade böter. Sedan 1950-talets början har vid flera

tillfällen väckts fråga om att utsträcka institutets tillämpningsområde till

brott som bär fängelse i straffskalan men som i det enskilda fallet föran­

leder endast böter. Som jag förut har nämnt (under 3. 2.) har förslag i den

riktningen avvisats av riksdagen vid ett par tillfällen, senast 1958. Därvid

var man i och för sig inte negativ mot att användningsområdet för straff-

föreläggande vidgades. Delta ansågs emellertid i första hand böra ske ge­

nom att det tillskapades särskilda brottstyper med endast böter i straff­

skalan för sådana gärningar som lämpar sig för handläggning genom straff­

föreläggande. Liknande synpunkter har kommit til! synes i andra samman­

hang enligt vad jag har anfört i det föregående.

En ändring, som ligger i linje med vad riksdagen sålunda har ultalat, ge­

nomfördes 1966 i och med att fängelse då togs bort ur straffskalan för vårds­

löshet i trafik. Med den ändringen torde man ha kommit åt den kvantitativt

mest betydelsefulla gruppen av enkla erkända mål som belastade domsto­

larna och som enligt vad man redan på 1950-talet hade klart för sig oftast

inte var av den karaktären alt domstolsresurserna behövde tas i anspråk för

dem.

I fråga om andra förseelser för vilka strafföreläggande borde kunna

lämpa sig synes det, när tillämpningsområdet tidigare har varit under dis­

kussion, inte ha anförts närmare exempel på brott som borde komma i

fråga. I stället har allmänt förts fram synpunkten att en genomgång av spe­

cialstraffrätten lämpligen borde ske för omprövning av straffstadgandena

och straffskalorna från nu ifrågavarande processuella förenklingssyn-

punkter.

För att få fram vilka brottstyper som är av särskilt intresse i detta sam­

manhang har inom justitiedepartementet gjorts vissa undersökningar be­

träffande frekvensen av olika brott, om vilka man erfarenhetsmässigt vet

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

att de förekommer vid domstolarna i stort antal och i regel föranleder en­

dast böter fastän fängelse ingår i straffskalan. Resultatet har redovisats i

det föregående (under 2.3. punkt II). Även om det material som har stått

till buds vid undersökningen inte tillåter några mer preciserade slutsatser,

har det visat sig att de brott som ur frekvenssynpunkt främst har intresse i

detta sammanhang är följande:

snatteri,

egenmäktigt förfarande,

bedrägligt beteende,

våldsamt motstånd,

förseelse mot 80 § uppbördsförordningen,

förseelse mot 80 eller 81 § rusdrycksförsäljningsförordningen, när fråga ej

är om grovt brott, samt

olovlig jakt och olaga jakt, när fråga ej är om grovt brott.

Brott av nu nämnd art torde utgöra en mycket väsentlig del av de mål som

är erkända och synnerligen enkla att bedöma och som nu vid domstolarna

föranleder endast böter. Det är därför framför allt beträffande dessa brott

som man från praktiska synpunkter har anledning att överväga åtgärder

som gör strafföreläggandeförfarandet tillämpligt. Därvid bör först be­

handlas om det bör komma i fråga att antingen jämka straffskalorna eller

ändra gärningsbeskrivningarna så att brott av lindrigare svårhetsgrad bryts

ut till särskilda brottstyper med endast böter i straffskalan.

Vad angår straff skalorna vill jag först påpeka, att man kan hysa vissa

betänkligheter mot att från enbart eller huvudsakligen processuella för-

enklingssynpunkter ompröva dem. Bakom dem ligger i regel mångsidiga

överväganden även om de inte alltid kan utläsas ur motiv. Exempelvis bru­

kar det i princip eftersträvas att genom straffskalan ge eit uttryck för

lagstiftarens värdering av brottets allmänna svårhetsgrad, och man kan

i viss mån säga att straffskalan ger ett besked om samhällets inställning till

olika typer av brott. Det är därvid fråga om överväganden av kriminalpolitisk

och straffrättslig natur. I straffrättsligt hänseende kommer också in frågor

om vilken preskriptionstid som bör gälla för brottet och vidare i vad mån

straffskalan bör ha sådan höjd att villkorlig dom och skyddstillsyn skall

kunna komma i fråga. Ytterligare kommer in i bilden frågan om återfalls-

skärpning enligt 26 kap. 3 § BrB, såvitt gäller gärningar som straff­

beläggs i BrB. I processuellt hänseende har man att ta hänsyn inte

endast till förenklingssynpunkter utan också till frågan om straffet bör ha

sådan stränghet att processuella tvångsmedel kan komma i fråga, t. ex. hus­

rannsakan enligt 28 kap. RB.

Eu omprövning av slraffskalorna av processuella förenklingshänsyn skulle

kunna leda till att sådana hänsyn tillmäts alltför stor vikt på bekostnad

av andra. När det gäller just de gärningar som här främst är av intresse

tillkommer ytterligare en omständighet. Samtliga berörda straffbestäm-

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

59

nielser har nämligen varit under omprövning någon gång under de se­

naste 15 åren, dvs. efter det att riksdagen först rekommenderade översyn

av straffbestämmelserna för vissa brott. Förarbetena visar att man vid de

olika lagstiftningstillfällena inte har försummat att beakta de processrätts-

liga konsekvenserna av straffskalornas utformning. Andra synpunkter än

önskemålen om processuella förenklingar har emellertid fått fälla utslaget.

Det sagda motiverar, att man inte nu åter tar upp straffskalorna till om­

prövning från processuell synpunkt.

Utöver möjligheten att ändra bara själva straffskalan finns möjligheten

att genom ändrade brottsbeskrivningar bryta ut brott av lindrigare svårhets-

grad till särskilda brottstyper med lindrigare straffskalor. Det bör emellertid

inte komma i fråga att i detta sammanhang göra mer ingripande ändringar,

eftersom de aktuella brottsbeskrivningarna ganska nyligen har varit under

prövning. Och att finna ett eller flera nya rekvisit som inom något av de

aktuella straffbudens nuvarande tillämpningsområden skulle skilja agnar,

na från vetet är en synnerligen svår uppgift. I stort sett torde återstå

möjligheten alt indela det straffbelagda förfarandet i olika svårhetsgrader.

Men därvid möter komplikationen att beträffande flertalet av de berörda

brotten redan gäller en sådan gradindelning. Att införa ytterligare grade-

ringsnyanser beträffande dem synes inte tillrådligt. Det är egentligen bara

beträffande förseelser mot 80 § uppbördsförordningen som eu gradindel­

ning skulle kunna komma i fråga. Eftersom man emellertid därmed inte

skulle vinna den vidare rationalisering som bör eftersträvas, anser jag mig

inte ha anledning att nu gå in på prövning av den frågan.

På grund av det anförda anser jag det inte vara en framkomlig väg att ge­

nom ändring i straffskalor eller brottsbeskrivningar försöka avgränsa någon

väsentlig del av de många mål som nu, sakligt sett i onödan, belastar dom­

stolarna.

Emellertid finns det anledning att erinra om att vi i lagstiftningen ny­

ligen har mött ett i allt väsentligt parallellt problem, som löstes enligt andra

linjer än de förut berörda. Det gällde då att i 20 kap. 7 § RB göra en till­

fredsställande avgränsning av det område, inom vilket åklagare skall ha

befogenhet att ej åtala för brott. Eftersom jag i det föregående (under 3.3.)

bär redogjort för vad som förekom i det sammanhanget, räcker det här med

alt i korthet återge den ståndpunkt som intogs då. Det fastslogs, att det

inte är någon framkomlig väg att i brottsbalken och inom specialstraffrät­

ten genomgående utforma särskilda straffskalor för brott, som endast för­

skyller böter (prop. 1962: 10 G s. 152). Vidare betonades alt sådana ringa

fall, som bör kunna föranleda beslut att ej åtala för brott, kan förekomma

inte bara när enbart böter ingår i straffskalan utan även när jämte böter är

stadgat fängelse. För att undgå de slumpmässiga konsekvenserna av straff­

skalornas tekniska utformning men ändå få bestämmelsen tillämplig på de

fall som borde falla därunder, uppställdes endast kravet, att det skall vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

60

uppenbart att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle

ådömas. Under bestämmelsen inbegreps alltså även brott, vilkas straffska­

lor innehåller såväl böter som fängelse (prop. 1964: 10 s. 131—132).

Enligt min mening bör man beträffande strafföreläggandets tillämpnings­

område kunna anlägga samma synsätt som vid 1964 års ändring av 20 kap.

7 § 1 RB. Man bör alltså fästa avgörande vikt vid vilket straff som bör följa

på brottet i det särskilda fallet, inte på straffskalan såsom sådan. Garantier

alt det förenklade förfarandet kommer till användning bara för brott som

verkligen lämpar sig för sådant förfarande får skapas på annat sätt än ge­

nom avgränsningar med straffskalornas hjälp. I fråga om tillämpningen av

20 kap. 7 § 1 RB har Kungl. Maj :t meddelat vissa föreskrifter för att säker­

ställa en lämplig tillämpning. Sådana föreskrifter är självfallet av särskilt

värde i ett inledningsskede, när en ny ordning börjar tillämpas. Sålunda

har föreskrivits att bara vissa särskilt kvalificerade åklagare får utnyttja

vederbörande institut (21, 33 och 40 §§ åklagarinstruktionen). Vidare gäl­

ler att länsåklagare och överåklagare skall verka för en riktig och enhetlig

tillämpning av bestämmelserna och att även RÅ skall ägna särskild upp­

märksamhet åt tillämpningen (4, 19 och 29 §§ i samma instruktion). För

strafföreläggande inom ett något vidgat tillämpningsområde kan ges före­

skrifter av liknande innehåll. Redan nu gäller i fråga om tillsyn samma före­

skrifter som nyss har nämnts. Det kan också meddelas bestämmelser som

medför att endast tillräckligt kvalificerade åklagare handhar strafföreläg­

gandefall av mer krävande art. Till den frågan återkommer jag ⁱ det föl­

jande.

Till den hittills gjorda jämförelsen mellan beslut att ej åtala för brott och

att meddela strafföreläggande bör fogas den anmärkningen, att en skillnad

föreligger i fråga om möjligheten att ändra åklagarens beslut. Beslut att ej

åtala för brott hindrar inte att beslut om åtal meddelas senare, om det första

beslutet befinnes felaktigt eller olämpligt. Om däremot strafföreläggande

utfärdas och blir godkänt, kan ändring inte åstadkommas annat än när

grund föreligger för besvär enligt 59 kap. eller för resning enligt 58 kap.

RB. Denna skillnad anser jag dock inte kunna få sådan betydelse i praktiken

att man av den anledningen kan vara förhindrad att nu göra i princip sam­

ma bedömning som vid 1964 års reform.

På grund av det anförda förordar jag, att det nu öppnas viss möjlighet

att använda strafföreläggande även vid brott, för vilket stadgas böter eller

fängelse i högst sex månader men vilket inte förskyller högre straff än så­

dant som kan utkrävas genom strafföreläggande. Man bör vid en sådan

reform gå fram med viss försiktighet och hålla kontroll över vilka nya

brottstyper som förs in under institutets användningsområde. Jag anser

därför att man efter den modell som användes vid ordningsbotssystemets

införande bör bemyndiga Kungl. Maj :t att meddela förordnande om att

strafföreläggande får användas vid vissa brott, i vilkas straffskalor ingår

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

61

förutom böter fängelse i högst sex månader. Om erfarenheterna blir goda

kan sedan kretsen av de i sådant förordnande angivna brotten vidgas eller,

om erfarenheterna ger anledning därtill, inskränkas. Vid Kungl. Maj :ts ur­

val av de brottstyper som i första hand bör komma i fråga bör beaktas

om brottet till sin art är sådant att det är lämpligt för handläggning ge­

nom strafföreläggande. Vidare bör vid urvalet särskilt eftersträvas att få

med brott som är av frekvent natur, så att en arbetslättnad av betydelse

uppstår för domstolarna. De brott som jag förut har framhållit särskilt

synes i första hand böra omfattas av förordnandet.

I anslutning till att strafföreläggandets tillämpningsområde vidgas på nu

angivet sätt bör en viss höjning ske av det antal dagsböter som får åläg­

gas genom strafföreläggande. Detta motiveras framför allt av att inom

systemets ram kommer att rymmas även brott av något allvarligare art, ty­

piskt sett, än vad som hittills har varit fallet. Jag anser att man utan be­

tänkligheter bör kunna höja gränsen till 50 dagsböter och, när det gäller

gemensamt straff för flera brott, 60 dagsböter.

Om vissa nya brott förs in under strafföreläggandets tillämpningsområde,

kan det synas ligga nära till hands att efter mönster av 20 kap. 7 § 1 RB

uppställa som villkor att det skall vara uppenbart att brottet (eller brotten)

i det särskilda fallet inte förskyller högre straff än 50 dagsböter (resp. 60

dagsböter vid flera brott). Emellertid låter sig detta inte göra. Om en

åklagare vid sin bedömning av straffmätningsfrågan stannar för att det

lämpliga straffet för ett brott är just 50 dagsböter, kan det knappast hävdas

att det är uppenbart att ett högre straff skulle vara alldeles uteslutet vid lag-

föring vid domstol eller hos annan åklagare. I straffmätningens natur ligger

att när man har stannat för visst straff det egentligen aldrig kan sägas att det

är uppenbart att straffet inte skulle kunna sättas en aning högre — eller läg­

re. Gränsen för det nya tillämpningsområdet bör alltså för dagsbotsbelagt

brott bestämmas genom att det anges att brottet får förskylla högst 50 dags­

böter eller, jämte annat brott, högst 60 dagsböter som gemensamt straff. Be­

träffande straffmätningsfrågan vill jag vidare framhålla, att mål rörande så­

dana brott som avses här har förekommit i stort antal vid underrätterna.

Åklagarna har alltså ledning för straffmätningen genom sin erfarenhet av

de många underrättsavgörandena. Det kan påräknas att åklagarna ankny­

ter till underrätternas straffmätningspraxis. I fråga om jaktbrott, för vilka

nyligen har införts fängelse i straffskalan förutom böter, bör dock låga

bötesstraff, som har utdömts före lagändringen, i regel inte anses vägle­

dande.

Bestämmelser om vilka åklagare som skall få utfärda strafföreläggande

för nu ifrågavarande brott kan meddelas av Kungl. Maj :t. Lämpligen synes

bestämmelserna böra ges det innehållet att behörighet att utfärda sådant

föreläggande tillkommer chefsåklagare och dessutom åklagare som för­

ordnas därtill av RÅ. Villkor för sådant förordnande bör vara viss tids

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

tjänstgöring, varvid bör krävas minst 5 år, tingsmeriteringstid inräknad.

Beträffande kravet på sådan minsta tjänstgöringstid vill jag erinra om

att tingsnotarier enligt domsagostadgan inte har behörighet att handlägga

mål av nu ifrågavarande natur. Normalt får juristerna på domarbanan hand­

lägga dessa mål först när de kommer ut i underrätterna som tingssekrete-

rare eller fiskalskompetenta biträden. De har vid den tidpunkten i regel

varit verksamma inom domstolsväsendet i omkring 5 år.

Som jag sade förut gäller redan nu att överordnade åklagare skall ha

tillsyn över tillämpningen av bestämmelserna om strafföreläggande. Så­

dan tillsyn bör i särskilt stor omfattning bedrivas under inledningsskedet om

tillämpningsområdet vidgas på det sätt som här har föreslagits. Bestäm­

melser härom kan meddelas av RÄ.

Om erfarenheterna av den här förordade reformen blir goda, kan det kom­

ma i fråga att vidga kretsen av brott som anges i Kungl. Maj :ts förord­

nande. Därvid är framför allt av intresse att få kännedom om vilka brotts­

typer som, utöver de förut nämnda, förekommer ofta i domstolsmål, vilka

är erkända och inte innehåller skadeståndsyrkande. Det bör lämpligen an­

komma på RÅ att genom rundfrågor till åklagarna försöka få fram mate­

rial i sådant hänseende. Detta bör dock ske först sedan man har vunnit er­

farenheter av de nu ifrågavarande ändringarna.

8.3. Godkännande av strafföreläggande av ombud eller genom betalning

Av min redogörelse i det föregående (2.3. punkt I) framgår att en stor

mängd brottmål nu handläggs av domstol, trots att målen rör erkända brott

som faller inom strafföreläggandets tillämpningsområde. Orsakerna till att

strafföreläggande inte används i dessa fall är att det har visat sig att vissa

kategorier misstänkta — särskilt vid vissa brottstyper såsom fylleri och (för­

sök till) ringa varusmuggling — inte brukar godkänna och återställa straff­

förelägganden, om sådana utfärdas. Erfarenheterna har lett till att förhörs­

ledaren i samband med förhör med sådan misstänkt eller när han i övrigt

har personlig kontakt med denne, låter honom underteckna en fullmakt

som medför behörighet för ombud att mottaga stämning och erkänna gär­

ningen. Den rättegång som därefter i regel följer försiggår utan någon med­

verkan av den misstänkte själv och i starkt förenklad form. Antalet mål av

denna typ uppgår till inemot 30 000 årligen.

Det torde utan närmare utveckling av skäl stå klart att åtgärder bör vid­

tas för att lyfta bort dessa mål från domstolarna. Beträffande det över­

vägande antalet, som gäller fylleri (omkring 25 000/år), kan detta åstad­

kommas genom att ordningsbotssystemet görs tillämpligt på sådana förseel­

ser. Jag kommer att föreslå detta i närmast följande avsnitt. Samma resul­

tat kan nås i fråga om en annan stor grupp mål, nämligen sådana som gäller

ringa varusmuggling och försök till sådant brott (mellan 3 000 och 4 000

63

mål/år). Jag avser också att i det följande föreslå lagändringar som gör det­

ta möjligt. Emellertid behövs innan åtgärden genomförs i praktiken en orga­

nisatorisk utredning om hur tullmål skall inordnas i ordningsbotssystemet.

Sådan utredning har hittills inte inletts, därför att försöksverksamhetens

utfall har avvaktats. Man måste därför räkna med att dessa mål ännu en tid

kommer att behöva handläggas i annan ordning. Genom det nämnda full-

maktsförfarandet inför domstol handläggs också eu hel del mindre mål som

rör utlänningar på tillfälligt besök i landet (jfr RÄ:s cirkulär C 34 punkt

4 b).

I de fall av angiven art, då ordningsbotssystemet inte kan tillämpas, skul­

le uppenbarligen en betydande förenkling kunna ske, om den fullmakt som

utfärdas kunde gälla godkännande av strafföreläggande i stället för erkän­

nande inför domstol. Emellertid anses enligt gällande rätt strafföreläggan­

de inte kunna godkännas genom ombud. Grunden härtill är att strafföre-

läggandet i och med att det godkänns får samma verkan som en lagakraft-

vunnen dom. Det har ansetts, att det inte är godtagbart att en misstänkt

överlåter på annan att binda den misstänkte vid ett straff, vars storlek han

inte kan överblicka när fullmakten ges. Man har i sammanhanget gjort jäm­

förelse med nöjdförklaring, som inte heller kan avges genom ombud.

Enligt min mening kan betänkligheterna mot att godtaga godkännande

av strafföreläggande genom ombud vika, om det i lagstiftningen ställs

upp tillräckligt stränga krav på vad fullmakten i sådant fall skall inne­

hålla. Eu betryggande ordning för den misstänkte kan åstadkommas, om

man kräver att det inte bara preciseras vilket brott den misstänkte vill er­

känna utan också den högsta bötespåföljd — och i förekommande fall den

särskilda rättsverkan — som han är villig att underkasta sig. Innehållet

skulle sålunda i allt väsentligt vara detsamma som i ett kommande straff-

föreläggande.

Det kanske kan förefalla som om en sådan ordning skulle ställa alltför

stora anspråk på den misstänkte genom att denne själv skulle behöva be­

döma vilket straff som är skäligt för förseelsen. Man får emellertid inte

bortse från de förhållanden under vilka fullmakter av denna art måste för­

utsättas komma till. Det blir — liksom när nu förekommande fullmakter

utfärdas — i samband med personlig kontakt med polisman eller annan för­

hörsledare. Förhörsledaren, som enligt sakens natur är den som tar initiativ

till fullmaktens tillkomst, kan ge vägledning beträffande fullmaktens ut­

formning och det straff som är vanligt eller rimligt för den förseelse som

är i fråga. Det bör erinras om att på det tillämpningsområde som kan bli

aktuellt för detta förfarande, främst de ringa varusmugglingsfallen, det före­

kommer en starkt schabloniserad straffmätning. Regelmässigt tillämpas

i de ringa varusmugglingsfallen taxor som har fastställts av generaltullsty­

relsen i samråd med RÅ.

Jag kan gärna medge, att det nu skisserade förfarandet inte är alldeles

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

tillfredsställande. Samtidigt bör dock kraftigt betonas, att det utgör en klar

förbättring i jämförelse med nuvarande ordning, som innebär att den miss­

tänkte avstår från att öva något som helst inflytande över den påföljd som

kan komma att åläggas honom.

Jag föreslår sålunda, att bestämmelser införs om att strafföreläggande

skall kunna godkännas genom ombud, om fullmakt av förut angivet inne­

håll föreligger. Det bör understrykas att förfarandet måste förutsättas få

mycket begränsad tillämpning, om ringa varusmuggling och försök till så­

dant brott sedermera förs in under ordningsbotssystemet.

Frågan vilka som bör anlitas som ombud anser jag inte vara en lag­

stiftningsfråga utan en praktisk fråga som får lösas på det lokala planet.

Har man hittills kunnat finna godtagbara ombud för det stora antal mål

där det förut beskrivna fullmaktsförfarandet i rättegångsmål har använts,

torde detta kunna ske också med ett framtida fullmaktsförfarande av av­

sevärt mera begränsad räckvidd.

Ett samband föreligger mellan frågan om ombuds godkännande av straff­

föreläggande och frågan om sådant föreläggandes godkännande enbart ge­

nom betalning av det förelagda bötesbeloppet. F. n. kan strafföreläggande

inte godkännas enbart genom betalning. Så är däremot fallet inom ordnings­

botssystemet. Trafikmålskommittén föreslog, att samma ordning skulle gälla

för strafföreläggande. I prop. 1966: 100 uttalade jag dock alt man, innan

detta förslag prövades, borde avvakta erfarenheterna av den praktiska till-

lämpningen av denna form för godkännande vid ordningsföreläggande. Jag

framhöll, att frågan hade samband också med det vidare spörsmålet, om

strafföreläggande borde kunna godkännas av befullmäktigat ombud för den

misstänkte.

Om godkännande genom ombud godtas vid strafföreläggande, såsom här

har föreslagits, bör prövas om man vid strafföreläggande bör kunna accep­

tera även godkännande genom betalning.

Trafikmålskommitténs förslag att strafföreläggande skall kunna godkän­

nas genom betalning fick vid remissbehandlingen ett övervägande positivt

mottagande. För den enskilde torde det framstå som naturligt att kunna

godkänna ett föreläggande enhart genom betalning. För det allmänna skulle

en sådan reform medföra en viss förenkling och undvikande av onödigt

merarbete i synnerhet om, som är avsett, kontroll och bokföring beträf­

fande betalningar sker maskinellt. Också de erfarenheter som har gjorts i

fråga om godkännande genom betalning inom förfarandet med ordningsbot

(redovisade under 4.4.) talar för att betalning bör kunna godtas som god­

kännande även vid strafföreläggande.

Jag föreslår därför, att möjlighet införs alt godkänna strafföreläggande

enbart genom betalning.

Enligt trafikmålskommitténs förslag skall godkännande av strafföre-

65

läggande genom betalning inte gälla i andra fall än dem där föreläggandet

upptar bara bötespåföljd. Innehåller strafföreläggande också föreläggande

om förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan, bör enligt kom­

mittéförslaget krävas skriftligt godkännande liksom hittills. Denna be­

gränsning har allmänt godtagits under remissbehandlingen. För egen del

anser jag det riktigt att inte tillskriva det faktiska handlandet — betalning­

en — en vidare innebörd än att det är ett uttryck för den misstänktes vilja

att godkänna förelagt straff till det belopp som han betalar in. Det synes

inte böra komma i fråga att man skulle anse betalning innefatta också ett

godkännande av förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan, som

ligger vid sidan av det bötesstraff som den misstänkte visar sig vilja full­

göra. Jag biträder därför förslaget, att godkännande genom betalning skall

få ske bara när strafföreläggande ej avser annat än böter.

Jag vill tillägga att avsikten är att ordningen med godkännande genom

betalning inte skall tillämpas förrän arbetsrutinerna för strafföreläggande­

förfarandet har anpassats för utnyttjande av ADB-teknik för den s. k. upp­

följningen (jfr avsnitt 7).

8.4. Tillämpning av ordningsbotssystemet vid fylleri

Jag har i det föregående framhållit, att domstolarna f. n. handlägger om­

kring 25 000 erkända mål/år om fylleri och att det är uppenbart att åtgärder

bör vidtas för att lyfta bort dessa mål från domstolarna. I första hand bör

prövas, om det kan öppnas möjlighet att beivra dessa förseelser genom ord-

ningsf öreläggande.

När förslag i den riktningen lades fram av trafikmålskommittén, förekom

bara enstaka invändningar av den innebörden att det på grund av fylleri­

förseelsernas natur kunde vara olämpligt att beivra dem genom ordnings-

föreläggande. Det var två remissinstanser, som ansåg det föga tilltalande

att godkännande kunde komma att ges av personer som var spritpåverkade

eller i bakrus. Med anledning därav vill jag först framhålla, att det själv­

fallet inte kommer i fråga att ordningsföreläggande skulle godkännas förrän

i samband med att den misstänkte friges efter omhändertagandet. Detta blir

m. a. o. i det skede vari han, med den ordning som nu tillämpas på många

håll, får tillfälle att utfärda den fullmakt varigenom han i realiteten skiljer

sig från brottmålsförfarandet. Ytterligare vill jag betona, att det är en själv­

klar grundsats att ordningsbot inte får föreläggas en misstänkt för god­

kännande, om det kan befaras att han inte inser innebörden av en sådan

handling. Att en omhändertagen skulle vara i så dåligt skick, när han fri­

ges, torde f. ö. inte förekomma. Den nu berörda invändningen anser jag

därför inte vägande.

En annan invändning under remissbehandlingen gick ut på att en ny

form för beivrande av fylleri inte bör införas nu när frågorna om fylleri-

5 Bihartg till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 82

Kungi. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

66

straffets eventuella avskaffande utreds inom fylleristraffutredningen. Emel­

lertid får man räkna med att ganska avsevärd tid måste förflyta innan en

sådan reform kan genomföras, särskilt med hänsyn till de organisatoriska

åtgärder som måste föregå genomförandet. Enligt min mening bör det på­

gående utredningsarbetet inte föranleda att man avstår från att skyndsamt

förenkla formen för beivrandet, om detta är möjligt.

Trafilcmålskommittén föreslog ett underställningsförfarande. Ett sådant

ansåg kommittén behövligt för att man skulle få till stånd sådan särskild

åtalsprövning som föreskrivs i 57 § nykterhetsvårdslagen. Underställning

ansågs behövlig också med tanke på att förverkande av spritdrycker ganska

ofta kommer i fråga i fyllerifallen. Häremot framfördes invändningar un­

der remissbehandlingen. I prop. 1966: 100 ansåg jag invändningarna mot

underställningsförfarandet så vägande att något förslag av den innebörden

inte lades fram.

Frågan är då om man på annat sätt kan uppnå att prövning av sådan

innebörd som avses i 57 § nykterhetsvårdslagen kommer till stånd. Som

jag nämnde i prop. 1966: 100 (s. 130) är kravet på sådan åtalsprövning vis­

serligen inte bokstavligen tillämpligt på ordningsföreläggande, eftersom

detta institut är formellt fristående från åtalsinstitutet. Emellertid ansågs

sakliga skäl ändå tala för att förekomsten av bestämmelser om åtalspröv­

ning beaktades vid bedömningen huruvida ordningsföreläggande bör ut­

färdas.

Det egentliga syftet med 57 § nykterhetsvårdslagen är att den som redan

är föremål för nykterhetsvård inte därutöver skall belastas med straff för

ett mindre allvarligt brott, vars verkställighet kanske kan komma att inver­

ka menligt på vårdresultatet. Det centrala är alltså att den intagne vid be­

hov skyddas mot straffverkställigheten. Att bestämmelsen utformats så,

att inte ens åtal i förekommande fall skall äga rum, är främst en praktisk

anordning. Ett åtal kan ju sägas inte tjäna något praktiskt ändamål i så­

dana fall, när lagstiftningens syfte är att straff inte skall verkställas.

Nu är emellertid vid ordningsföreläggande problemet det, att man när

föreläggande utfärdas i regel inte vet om den misstänkte är intagen på så­

dant sätt som avses i 57 § nykterhetsvårdslagen. Jag anser att man av

praktiska skäl väl kan acceptera att föreläggande ändå utfärdas. Det viktiga

är att straffet inte verkställs, om det senare visar sig att förseelsen på

grund av sådana omständigheter som avses i 57 § nykterhetsvårdslagen

ej bort beivras. Detta kan åstadkommas genom att — om det visar sig att

den som har ålagts ordningsbot är intagen på sätt som avses i 57 § — åkla­

gares prövning anställs i efterhand och får gå ut på en prövning om böter­

na skall uttagas eller ej. Jag vill erinra om att en motsvarande ordning re­

dan gäller för vissa fall enligt 5 § bötesverkställighetslagen, i vilka fall det

dock är domstol som har rätt att förordna att böter inte skall uttagas.

Med den här ifrågasatta ordningen blir det den olikheten jämfört med nu­

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

G7

läget att den misstänkte blir att anse som sakfälld för brottet. Anteckning

därom kommer alltså att inflyta i kontrollstyrelsens straffregister och i kör­

kortsregister. Att så sker är ju emellertid ingalunda oberättigat. Detta är

alltså inte något skäl mot sådan ändring som här har diskuterats.

På grund av det anförda föreslår jag, att det görs ett tillägg till 57 § nyk-

terhetsvårdslagen, varigenom åklagare ges befogenhet att förordna att ord­

ningsbot för fylleri eller för fylleri jämte annat brott inte skall uttagas, när

omständigheterna är sådana som avses i paragrafen i dess nuvarande lydel­

se. En erinran om denna bestämmelse torde böra tas in i 4 § bötesverkställig-

hetslagen.

Teoretiskt selt skulle man kunna hävda, att den nya bestämmelsen i nyk-

terhetsvårdslagen borde gälla även när andra brott än fylleri har beivrats

genom ordningsföreläggande. Det vore emellertid helt opraktiskt att tänka

sig att man i samtliga ordningsbotsfall skulle undersöka i kontrollstyrel­

sens register om den misstänkte är intagen för nykterhetsvård. Det är ock­

så främst i fyllerifallen som det föreligger en beaktansvärd sannolikhet för

att sådan intagning kan vara för handen. Jag vill nämna att, om en intagen

ålagts ordningsbot för annan förseelse, det i ömmande fall finns möjlighet

få befrielse från straffet enligt 5 § bötesverkställighetslagen.

Rent praktiskt kan ordningsföreläggandeförfarandet vid fylleri ordnas

på det sättet, att polisen — om på lokalt eller centralt plan får bedömas se­

nare — sänder ett exemplar av föreläggandet till kontrollstyrelsens straff­

register med begäran om uppgift rörande eventuell inskrivning på vårdan­

stalt. Uppgiften lämnas av styrelsen genom anteckning på föreläggandet

som återsänds till polisen. Är vederbörande intagen på sätt som anges i 57 §,

åligger det polisen att vidarebefordra föreläggandet till åklagaren, som där­

efter har att pröva om böterna skall tas ut. Beslutas att detta ej skall ske

och har böterna redan hunnit erläggas, skall de självfallet återbetalas om­

gående. Erforderliga bestämmelser om dessa praktiska frågor kan medde­

las av Kungl. Maj :t.

En inskränkning bör gälla beträffande polismans rätt att utfärda ord­

ningsföreläggande för fylleri. Enligt min mening kan det nämligen av flera

skäl inte vara lämpligt att ansvarsfrågan avgörs genom ordningsföreläg­

gande när ungdomar gör sig skyldiga till fylleri. Jag anser därför att sådant

föreläggande inte bör utfärdas när den misstänkte är under 18 år. Den sär­

reglering som fordras i detta hänseende kan ske genom bestämmelser av

Kungl. Maj :t.

Vid fylleriförseelse inträffar det förhållandevis ofta att den misstänkte

har sprit eller andra berusningsmedel, som tas i beslag och som i dom eller

strafföreläggande skall förklaras förverkat. För att möjlighet till ordnings­

föreläggande vid fylleri inte skall bli en halvmesyr krävs således, att även

förverkande skall kunna åläggas i föreläggandet. Enligt nu gällande be­

68

stämmelser om ordningsföreläggande är detta inte möjligt. En ändring i

detta avseende bör därför övervägas. En vidgning av tillämpningsområdet

för ordningsföreläggande kan vidare komma att omfatta andra förseelser

än fylleri, där förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan kan kom­

ma i fråga. I prop. 1966: 100 nämnde jag mål om ringa varusmuggling som

exempel. Andra exempel är förseelse mot 16 § allmänna ordningsstadgan

eller mot förordningen om skatt för hundar.

Eftersom förverkandefrågorna i fall av nu nämnd art regelmässigt är enk­

la att bedöma, anser jag att det inte behöver möta betänkligheter att anför­

tro åt polismännen att ta upp även sådana frågor vid ordningsbotsförfaran-

det. Jag förordar därför att lagreglerna om ordningsbotssystemet utformas

så, att detta blir möjligt. Lagregleringen i ämnet kan lämpligen utformas

på samma sätt som redan gäller för strafföreläggandets del (jfr prop.

1964:10 s.151).

Emellertid är det angeläget, att ganska snäva gränser gäller i fråga om

polismans befogenhet att ta upp frågor om förverkande och annan sådan sär­

skild rättsverkan. Bestämmelser härom kan meddelas av Kungl. Maj :t.

För att ge en bild av hur begränsningen enligt min mening bör gestaltas vill

jag anföra följande. Det bör ges föreskrifter om dels vid vilka brott fråga

om förverkande får las upp, dels en värdegräns, som säkerställer att mera

dyrbar egendom ej kan förklaras förverkad i denna ordning. Sålunda bör

övervägas, att i fråga om fylleri och förseelse mot 16 § allmänna ordnings­

stadgan sätta gränsen vid högst 100 kronors värde. Vid ringa varusmuggling

och försök därtill kan möjligen komma att behövas en något högre gräns

för att en framtida användning av ordningsbotssystemet på detta område

skall bli av verkligt praktiskt värde. Den frågan blir dock beroende av i vad

mån personal med tillräckliga kvalifikationer kommer att stå till förfogande

för handläggningen. Detta får övervägas i senare sammanhang.

I det föregående har jag föreslagit, att godkännande genom betalning

skall kunna förekomma vid strafföreläggande men endast när föreläggan­

det avser bara böter och alltså ej gäller förverkande eller annan sådan sär­

skild rättsverkan. Bestämmelserna om godkännande av ordningsföreläg­

gande genom betalning bör ges samma innebörd.

Handläggningstekniskt är det önskvärt att, när förverkande är i fråga,

ordningsbotsförfarandet slutförs genom skriftligt godkännande vid det till­

fälle då polisman har direkt kontakt med den misstänkte. Därmed und­

viks risken att den misstänkte annars i ett senare skede betalar ordnings-

boten utan att sända in skriftligt godkännande. Detta kan tillgodoses ge­

nom anvisningar av rikspolisstyrelsen. Vid utfärdandet av sådana anvis­

ningar torde också böra övervägas, om det inte i fyllerifallen allmänt bör

gälla som handläggningsnorm, att ordningsbotsförfarande används bara

när det kan slutföras omedelbart. Erfarenheterna från strafföreläggandets

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

69

tillämpning tyder ju på att det ofta är meningslöst att tillställa den miss­

tänkte föreläggande för senare ställningstagande till frågan om godkän­

nande.

De här föreslagna ändringarna föranleder vissa jämkningar i lagen om

förverkande av alkoholhaltiga drycker in. in. Jag behandlar dessa i spe­

cialmotiveringen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

8.5. Ordningsbotssystemets tillämpningsområde i övrigt

F. n. bestämmer Kungl. Maj :t genom förordnande enligt 1 § ÖL vilka

förseelsetyper inom penningbotsområdet som får beivras genom ordnings-

föreläggande. Förordnandet har meddelats i 1 § ordningsbotskungörelsen

och avser ett antal trafikförseelser av mera frekvent natur.

Av vad jag tidigare har anfört (under 6.2.) framgår, att remissinstan­

serna under förarbetena till ÖL var positiva till att ordningsbotssystemet

används även på andra förseelser än trafikförseelser. Detta är även min

uppfattning. De goda erfarenheterna av systemet och de arbetsbesparingar

det har visat sig medföra motiverar också att det används i vidsträckt om­

fattning.

Att tillämpningsområdet hittills har begränsats till ett ganska måttligt

antal förseelsetyper har varit motiverat av att försöksverksamheten inte

borde bedrivas i alltför stor skala. Ett ytterligare skäl har varit att för stora

krav inte skulle ställas på dem som skulle ha hand om förfarandet i in­

ledningsskedet och att utbildningen i början kunde bli enklare. Det sist

anförda skälet torde ännu en tid ha giltighet, eftersom ordningsbotssyste­

met den 1 juli 1968 skall införas även i polisdistrikt, där det hittills ej har

varit tillämpligt. Det torde därför vara en fördel, om tillämpningsområdet

är tämligen begränsat ännu under något halvår efter nämnda dag. Det kan

dock vara lämpligt med viss vidgning redan tidigare, så att fylleri och däi-

med förenade förseelser mot 16 kap. 16 § BrB (förargelseväckande beteende)

liksom förseelserna mot 16 § allmänna ordningsstadgan går in under sy­

stemet. Tidpunkten för en sådan vidgning blir dock beroende av när erfor­

derliga organisatoriska förberedelser — blankettryckning, omprogrannne-

ring av dataånläggningen in. in. — har hunnit genomföras.

På längre sikt bör emellertid tillämpningsområdet kunna vidgas avse­

värt. Bedömningen vilka förseelser som hör föras in under systemet kan

inte anses vara av den principiella natur att den behöver förbehållas Kungl.

Maj :t. När det skall fastställas vilka ytterligare förseelsetyper som bör

komma i fråga blir det huvudsakligen fråga om rent praktiska övervägan­

den. Jag anser, att det kan anförtros åt RÅ att bestämma detta i samråd

med rikspolisstyrelsen. Det är tillräckligt att Kungl. Maj :t bemyndigas att

föreskriva begränsningar för användningen. Sådana begränsningar bör

främst komma i fråga, när det gäller att ange övre gränsen för ordnings-

botsbelopps storlek och för värdet av egendom som får förklaras förverkad.

Vidare bör anges i vad mån andra särskilda rättsverkningar än förverkan­

de skall kunna tas upp. Vad som väl främst kan komma i fråga längre fram

är åläggande att utge dubbel hundskatt på grund av underlåten anmälnings­

skyldighet beträffande innehav av hund. Exempel på andra begränsningar

av åsyftad art är att, som redan har nämnts, det bör föreskrivas, att fråga

om förverkande inte får tas upp annat än vid vissa angivna brott och att

ordningsföreläggande för fylleri inte får förekomma beträffande den som ej

har fyllt 18 år.

På grund av det anförda föreslår jag, att lagbestämmelserna om ord­

ningsbotssystemet ges det innehållet att systemet blir tillämpligt beträf­

fande brott, för vilket inte stadgas annat straff än böter omedelbart i pen­

ningar och ej heller normerade böter och för vilket ordningsbot har fast­

ställts. Dessutom bör föreskrivas, att RÅ:s urval av de brott för vilka

ordningsbot skall bestämmas skall ske i samråd med rikspolisstyrelsen.

Kungl. Maj :t bör förbehållas att meddela föreskrifter om det högsta be­

lopp, till vilket ordningsbot får bestämmas, och om andra begränsningar

för användningen av föreläggande av ordningsbot.

RÅ:s beslut torde för att få önskvärd spridning och för att bli lättill­

gängligt böra tas in i SFS. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa

frågor som gäller dessa beslut.

Rikspolisstyrelsen har föreslagit, att för vissa förseelser, som nu är be­

lagda med dagsböter, straffet ändras så, att endast penningböter följer och

ordningsbotsförfarande därmed blir möjligt att tillämpa på förseelserna.

Dessa förslag kommer att prövas senare. Styrelsen föreslår dessutom, att

det sker en systematisk genomgång av specialstraffrätten för att få fram

ytterligare förseelser som är lämpliga att ta med i ordningsbotssystemet.

Jag anser det inte behövligt att anordna särskild utredning för detta. Ända­

målet kan tillgodoses genom att rikspolisstyrelsen och RÅ gör rundfrågor

för att få uppslag beträffande brott som det är lämpligt att föra in under

ordningsbotssystemet. Uppkommer därvid fråga om sådana brott som nu

är belagda med dagsböter men som lämpar sig för ordningsföreläggande,

kan framställning om ändring i straffskalan göras till Kungl. Maj :t för pröv­

ning i vederbörlig ordning.

8.6. Övriga frågor

Som jag bär nämnt i det föregående (under 7.) var det under remissbe­

handlingen av trafikmålskommitténs förslag många olika meningar om hur

bestämmelserna om ordningsbotsförfarandet systematiskt skulle inordnas

i lagstiftningen. Eftersom förfarandet i sin slutliga utformning nära an­

knyter till strafföreläggandeförfarandet och egentligen inte är annat än en

specialform av strafföreläggande, är det enligt min mening naturligt att

bestämmelserna om ordningsbot arbetas in i 48 kap. RB. Då försöksverk­

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

71

samheten nu är i slutskedet, får tiden anses mogen att pröva denna fråga.

Jag föreslår alltså att den systematiska frågan löses på det sätt jag nu har

angivit.

När bestämmelserna om de båda instituten nu arbetas samman, bör sam­

tidigt bestämmelserna om strafföreläggande utformas så, att de anpassas

för arbetsrutiner vid vilka ADB-teknik kan utnyttjas. Hur dessa rutiner

i stort kan tänkas gestaltade har jag redogjort för i det föregående. De

jämkningar i bestämmelserna som behövs behandlar jag i specialmotive­

ringen. Även en mindre jämkning i parkeringsbotslagen behandlas där.

I specialmotiveringen tar jag också upp några lagändringar som inte har

omedelbart samband med de hittills behandlade frågorna. Jag hänvisar till

vad som anförs under 5 kap. 6 och 8 §§ RB, 36 kap. 12 § RB och 9 § bötes-

verkställighetslagen.

Kungl. Maj ris proposition nr 82 år 1968

9. Upprättade lagförslag

1 enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats för­

slag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)

om nykterhetsvård,

3) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 20 mars 1964

(nr 168) om verkställighet av bötesstraff,

4) lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr

205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.,

5) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 9 december 1960 (nr

683) om parkeringsbot.

I fråga om det under 2 nämnda förslaget har jag samrått med chefen

för socialdepartementet.

19. Be särskilda bestämmelserna

10.1. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

5 KAP.

6 och 8 §§.

Med anledning av en skrivelse från Hörselfrämjandets riksförbund till

justitiedepartementet kommer att ske viss översyn av gällande administra­

tiva bestämmelser om anlitande av tolk för den som är döv eller stum. I

samband därmed bör tas upp fråga om en terminologisk jämkning i 5 kap.

RB.

72

Enligt 6 § tredje stycket får tolk anlitas att biträda rätten, när den som

skall höras är döv eller stum. Enligt femte stycket samma paragraf ankom­

mer det på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser om anlitande av tolk i så­

dant fall. I 8 § sägs att ersättning till tolk för den som är döv eller stum

utgår enligt särskilda bestämmelser. I kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 645)

om tolk för döva och stumma har meddelats bestämmelser om anlitande av

och ersättning till sådan tolk.

De regler som jag nu har nämnt hör kunna tillämpas, förutom när den

som skall höras helt saknar hörsel eller talförmåga, även när denne har ett

mindre svårt lyte men ändå på grund av hörsel- eller talrubbning inte kan

höras utan tolk. Reglerna torde i praxis tolkas på detta sätt. Orden »döv

eller stum» leder emellertid tanken närmast till den som helt saknar hör­

sel eller talförmåga. Uttrycket »allvarligt hörsel- eller talskadad» torde

bättre täcka de åsyftade kategorierna. 6 och 8 § § i förslaget har avfattats i

enlighet härmed.

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

7 KAP.

9 §•

I detta kapitels 6 § föreskrivs f. n. följande.

Föreligger för allmän åklagare beträffande visst brott omständighet, som

skulle utgöra jäv mot domare, må han ej taga befattning med förundersök­

ning eller åtal för brottet. Jäv må ej grundas å åtgärd, som åklagaren vid­

tagit å tjänstens vägnar, eller gärning, som förövats mot honom i eller för

hans tjänst.

Ehuru åklagare är jävig, äge han vidtaga åtgärd, som ej utan fara kan

uppskjutas.

Fråga om jäv mot åklagare prövas av hans närmaste förman; jäv mot

riksåklagaren prövas av honom.

Enligt 9 § andra stycket skall vad som i 6 § är föreskrivet om åklagare

äga motsvarande tillämpning beträffande polismyndighet. I lagen den 29 maj

1964 (nr 317) om vad som avses med polismyndighet och därtill anslu­

tande bestämmelser regleras vem som fullgör på polismyndighet ankom­

mande uppgifter. Huvudregeln är att med polismyndighet avses polischefen

i orten. Enligt 7 kap. 9 § RB avses i balken med polismyndighet också läns­

polischefen.

I lagstiftningen finns inte några allmänna jävsbestämmelser för polisman

som inte är polismyndighet. Frågan härom torde få övervägas vid framtida

lagstiftning om förvaltningsförfarandet. Frågan om jäv beträffande polis­

man som ombesörjer handläggning enligt RB torde emellertid böra lösas

genom bestämmelse i RB. Sådan bestämmelse har därför tagits in i föreva­

rande paragraf. Bestämmelsen innebär, att vad som gäller beträffande polis­

myndighet skall gälla också beträffande polisman som har att vidta åtgärd

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

73

eller meddela beslut enligt RB. Beträffande denne skall dock fråga om jäv

alltid prövas av polismyndighet, oavsett om denna är polismannens »när­

maste förman» (jfr 6 § tredje stycket).

36 KAP.

12

§.

Innan vittne avger sin berättelse skall han enligt 36 kaj). It § med handen

på bibeln avlägga ed av den lydelse som anges i paragrafen. Om vittnet säger

sig på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hysa betänklighet mot

att avlägga vittnesed, kan rätten enligt 12 § första stycket, om betänklighe­

ten kan antagas vara allvarligt grundad, medge vittnet att i stället avge vitt-

nesförsäkran, vars lydelse återfinns i paragrafen. Vidare kan vittne enligt

12 § tredje stycket få avlägga vittnesförsäkran, om båda parterna samtyc­

ker och rätten finner det kunna tillåtas. Den som lämnar osann uppgift

eller fc<rtiger sanningen döms för mened, oavsett om vittnesmålet har läm­

nats under ed eller försäkran.

Genom riksdagens skrivelse 1966: 130 har väckts fråga om ändring av 12 §.

Riksdagsärendet föranleddes av motionerna 1966: I: 562 och 1966: II: 695. I

dessa hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla

om förslag till lagändring, varigenom edgång ersätts med försäkran.

I 1LU 1966: 20, som bifölls av riksdagen, fann sig utskottet inte kunna till­

styrka så långt gående ändring. Som nu gäller måste dock enligt utskottet

finnas möjlighet att hyta ut ed mot försäkran, om vittnet på grund av sin

övertygelse hyser betänklighet mot att avlägga ed. Utskottet framhöll, att

gällande bestämmelse härom synes kunna medföra onödigt meningsutbyte

mellan rätten och vittnet samt anförde vidare bl. a. följande.

Skyldigheten för vittnet att närmare motivera sin önskan kan leda till att

vittnet underlåter att utnyttja möjligheten att få avlägga försäkran. Det kan

ej bortses från att ett vittne kan finna det obehagligt eller svårt att klar­

göra anledningen till sina betänkligheter. Enligt utskottets mening bör där­

för ändring ske beträffande villkoren för utbyte av ed. Stadgandet i 36 kap.

12 § rättegångsbalken torde böra utformas så att vittne som på grund av sin

övertygelse säger sig hysa betänklighet mot att avlägga vittnesed skall utan

annan motivering få utbyta eden mot försäkran på heder och samvete. I

samband med en sådan lagändring lär möjligheten att med parternas och

rättens samtycke få avlägga försäkran i stället för ed kunna utgå.

Enligt min mening bör den av riksdagen väckta frågan nu prövas.

Som riksdagen har anfört ger gällande bestämmelser om eds utbytande

mot försäkran ett visst utrymme för oncdigt meningsutbyte mellan rätten

och vittnet. Eftersom en ändring i detta hänseende är önskvärd, har para­

grafen i förslaget avfattats så att det klart framgår att rätten utan vidare

undersökning skall godta vittnets ståndpunkt, att han på grund av sin åskåd­

74

ning i religiöst hänseende inte vill avlägga ed. Det använda uttryckssättet

bör anses omfatta även den situationen att vittnet på grund av negativ in­

ställning till religionen inte vill avlägga ed (jfr Gärde m. fl. Nya RB s. 504—

505).

Med anledning av denna ändring bör paragrafens tredje stycke utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

48 KAP.

Rubriken

Som jag redan har sagt i den allmänna motiveringen är det lämpligt att

i 48 kap. föra samman bestämmelserna om strafföreläggande och om före­

läggande av ordningsbot. Kapitlet har omarbetats i enlighet härmed. Be­

stämmelserna har därvid disponerats i tre huvudavdelningar. Den törsta,

som har fått rubriken Allmänna bestämmelser, innehåller en bestämmel­

se om att fråga om ansvar för brott får tas upp genom de institut som här

är i fråga (1 §) och vidare bestämmelser om institutens närmare innebörd

(2 §) samt slutligen en allmän processuell bestämmelse om s. k. lis pendens

och rättskraft (3 §). I nästa avdelning av kapitlet (4—12 §§) har samman­

förts de närmare bestämmelserna om strafföreläggande. I den tredje huvud­

avdelningen finns motsvarande bestämmelser beträffande föreläggande av

ordningsbot (13—20 §§).

Allmänna bestämmelser

1

§•

Det har ansetts lämpligt att inleda kapitlet med en bestämmelse som an­

ger att fråga om ansvar för brott, som hör under allmänt åtal, under de vill­

kor som föreskrivs i kapitlet får upptagas av åklagare genom strafföre­

läggande och av polisman genom föreläggande av ordningsbot (jfr 2 § första

stycket ÖL). För att klargöra hur de berörda instituten förhåller sig till åtal

har vidare angivits, att förelägganden av nämnd art träder i stället för åtal.

Därvid gäller dock den begränsningen att instituten ersätter åtal endast

i de fall då lis pendens föreligger och sedan föreläggandet har godkänts och

därmed fått verkan av lagakraftvunnen dom.

I paragrafens andra stycke har tagits in en bestämmelse om att närmare

föreskrifter för tillämpningen av kapitlet meddelas av Kungl. Maj :t eller

myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Denna bestämmelse motsvarar

den som nu finns i 11 § ÖL. 2

2

§.

I paragrafens första stycke beskrivs innebörden av de institut som här

är i fråga. I nära anslutning till vad som nu gäller enligt 2 § första stycket

75

andra punkten ÖL anges sålunda, att föreläggande enligt kapitlet innebär

att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid före­

läggs ett bötesstraff. Det anges vidare att detta vid strafföreläggande fast­

ställs efter vad åklagaren anser brottet förskylla (jfr 48 kap. 1 § RB) och att

det vid föreläggande av ordningsbot fastställs efter vad som har bestämts

enligt 14 §.

I paragrafens andra stycke föreskrivs att om brott är förenat med egen­

doms förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan, denna också

skall föreläggas den misstänkte till godkännande. Föreskriften överensstäm­

mer med vad som nu gäller enligt 48 kap. 1 § första stycket tredje punkten

RB. För ordningsföreläggandeinstitutet är däremot denna föreskrift en ny­

het. Som jag redan har framhållit i det föregående är avsikten att förverkan­

de skall komma i fråga endast i mycket begränsad omfattning inom ramen

för ordningsbotssystemet. Föreskrifter härom torde böra meddelas av

Kungl. Maj :t.

3 §•

I paragrafens första stycke anges att när föreläggande enligt kapitlet har

utfärdats till godkännande inom viss tid, fråga om ansvar för brottet ej

får tas upp på nytt förrän denna tid utgått. Bestämmelsen ansluter till vad

som nu gäller enligt 8 § första stycket ÖL (jfr även 45 kap. 1 § tredje styc­

ket RB). För strafföreläggande finns f. n. inte någon uttrycklig lispendens-

regel av nu angiven art. Att denna grundsats dock gäller även vid strafföre­

läggande framgår indirekt av 48 kap. 3 § andra stycket RB. Av denna bestäm­

melse följer att åtal kommer i fråga först sedan fristen för godkännande har

gått ut utan att föreläggandet har återställts, försett med godkännande.

Grundsatsen kan sägas komma till synes också i 1 § i samma kapitel i och

med att där anges att när strafföreläggande utfärdas detta sker i stället för

att åtal väcks.

I paragrafens andra stycke anges att om föreläggande har godkänts det

gäller som dom vilken har vunnit laga kraft. Bestämmelsen överensstäm­

mer med 9 § ÖL och i sak också med 48 kap. 4 § RB.

Om strafföreläggande

4 §•

I paragrafen regleras strafföreläggandets tillämpningsområde. Detta om­

fattar brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter och ej heller nor­

merade böter och vilket, om dagsböter stadgas, befinnes förskylla högst

50 dagsböter eller, jämte annat brott, högst 60 dagsböter som gemensamt

straff. I sak innebär det ingen skillnad jämfört med vad som nu gäller en­

ligt 48 kap. 1 § RB, frånsett den förut berörda höjningen av gränsen för

högsta dagsbotsstraff.

I paragrafens andra stycke har tagits in den förut behandlade bestäm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

76

melsen om att Kungl. Maj :t kan förordna att bestämmelserna om strafföre­

läggande får tillämpas även beträffande brott, för vilket stadgas böter eller

fängelse i högst sex månader men vilket i övrigt är sådant som anges i första

stycket. Som har nämnts i den allmänna motiveringen är avsikten att Ivungl.

Maj :t skall meddela förordnande beträffande vissa angivna brott.

Jag vill erinra om alt, när dagsbotsbelagt brott och penningbotsbelagt

brott föreligger till bedömning samtidigt, det gemensamma straffet skall

vara dagsböter (25 kap. 5 § BrB).

Avsikten är, som jag redan har framhållit, att det i samband med förord­

nande enligt andra stycket skall meddelas föreskrifter om vilka åklagare

som skall ha behörighet att utfärda strafföreläggande för brott som avses i

paragrafens andra stycke.

5 §.

I paragrafen har tagits upp vissa förhållanden, som medför att strafföre­

läggande inte får utfärdas.

Sålunda anges till en början att strafföreläggande inte får utfärdas, om

förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger. F. n. anges inledningsvis i

48 kap. 1 § RB, nämligen att åklagare får utfärda strafföreläggande under

förutsättning att allmänt åtal skall äga rum för brottet. Strafföreläggandet

får alltså enligt gällande rätt användas endast när åklagaren annars haft att

väcka åtal för brottet enligt de regler som gäller för åtalsplikten, dvs. när

åklagaren finner sig ha tillräckliga skäl för åtal. Med den formulering som

har valts i den föreslagna lagtexten åsyftas inte någon skillnad i förhållande

till gällande rätt. Däri ligger vidare att om särskilt villkor är föreskrivet för

åtal detta måste vara uppfyllt innan straffäreläggande får utfärdas. Om

särskild åtalsprövning är föreskriven, skall sådan föregå utfärdandet av

straf föreläggandet.

I paragrafen har vidare reglerats förfarandet vid sammanträffande av

brott. Enligt nuvarande 48 kap. 1 § första stycket sista punkten RB gäller,

att när fråga är om flera brott strafföreläggande ej får utfärdas, om det inte

sker gemensamt för alla brotten. Att gemensamt straff skall åläggas följer av

1 kap. 6 § BrB.

För att den nämnda bestämmelsen i RB skall kunna tillämpas i praktiken,

anser sig åklagarna skyldiga att före utfärdande av strafföreläggande under­

söka i åklagarmyndighetens register om den misstänkte också är misstänkt

för annat brott. På en del håll begränsas undersökningarna till register över

bötesmål, medan på andra håll även register över svårare brott undersöks.

Enligt ett uttalande av JO skall vid prövning om gemensamt strafföre­

läggande får och skall utfärdas, hänsyn tas till brott som är kända för

åklagarmyndigheten, när det är aktuellt alt utfärda föreläggande (JO:s

ämbetsberättelsc 1967 s. 152). Enligt ett rättsfall (SvJT 1960 rf. s. 49) be­

höver hänsyn inte tas till andra brott än dem som åklagaren bär till pröv­

ning, när strafföreläggande skall utfärdas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

77

Den föreslagna bestämmelsen i detta ämne har givits den innebörden

att strafföreläggande inte får utfärdas, om däri ej tas upp alla brott av den

misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning. För­

slaget skiljer sig alltså från vad som nu anses gälla genom att av lagregeln

framgår, att hänsyn behöver tas bara till de brott som är kända för den

handläggande åklagaren själv. Anledningen härtill är att det är ett intres­

se att de handläggande inte skall belastas med alltför mycket arbete med

undersökningar i register av olika slag för att få klarhet i om samma person

är misstänkt också för andra brott. Sådana undersökningar torde böra be­

gränsas till fall där mera kännbar påföljd är i fråga. I vad mån under­

sökning skall göras för att utröna förekomsten av ytterligare brott är ett

ämne som kan regleras genom bestämmelser av Kungl. Maj :t.

Jag vill i delta sammanhang understryka att de summariska handlägg-

ni ngsf ormer som här är i fråga inte bör belastas med sådana handläggnings-

moment som gör dem tungarbetade. Man torde utan större betänkligheter

kunna acceptera att det någon gång kan hända att en person kan komma

att åläggas straff vid skilda tillfällen och genom skilda förfaranden,

trots att det i och för sig varit teoretiskt tänkbart att en gemensam pröv­

ning av brottsligheten skulle ha kunnat komma till stånd. Det kan nämnas,

att ett framtida ADB-system i och för sig erbjuder möjligheter att praktiskt

taget fullkomligt gardera sig mot sådana enstaka fall. Från dataregistret

skulle kunna lämnas upplysning till åklagaren huruvida den misstänkte är

utsatt för misstanke om brott t. o. m. såvitt gäller alla åklagar distrikt i

landet. Men priset härför blir att det i strafföreläggandeärendena årligen

skulle lämnas kanske en kvarts miljon frågor till och lika många svar från

den centrala dataanläggningen. Detta skulle göra förfarandet alltför om­

ständligt och bör därför enligt min mening inte övervägas.

I bestämmelsen anges vidare, att strafföreläggande inte får utfärdas om

målsägande förklarat, att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i an­

ledning av brottet, eller om målsägande begärt, att åtal skall väckas. Före­

skriften överensstämmer med vad som nu gäller enligt 48 kap. 1 § andra

stycket RB.

Ytterligare föreskrivs att strafföreläggande inte får utfärdas om brottet

bör föranleda ämbetsstraff. Detta gäller redan f. n., fastän särskild föreskrift

därom inte har meddelats i RB (jfr RÅ:s cirkulär nr 59). Eftersom en lik­

nande föreskrift f. n. gäller beträffande ordningsföreläggande (3 § första

stycket andra punkten ÖL) och sistnämnda föreskrift bör gälla även enligt

den nya lagstiftningen, har det ansetts lämpligt att även beträffande straff­

föreläggande ha en uttrycklig regel i ämnet. Om överensstämmelse mellan

reglerna för de båda instituten inte gällde i detta avseende, skulle det möj­

ligen kunna ge anledning till missförstånd. Slutligen har i paragrafen tagits

in en erinran om att särskilda bestämmelser gäller i fråga om villkor för

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

användning av strafföreläggande i militärt brottmål (se 84 § andra stycket

militära rättegångslagen).

6

§•

I bestämmelsen anges att strafföreläggande skall avfattas skriftligen

och undertecknas av åklagaren. Vidare anges vilka uppgifter föreläggandet

skall innehålla. Bestämmelsen överensstämmer i sak med vad som nu gäller

enligt 48 kap. 2 § RB. Ordalagen har jämkats något för att uppnå överens­

stämmelse med vad som gäller beträffande ordningsföreläggande. Före­

skriften att det eller de lagrum som är tillämpliga skall anges i föreläggandet

har tagits upp under en särskild punkt i paragrafen för att underlätta den

hänvisning till bestämmelsen som görs i 17 § i förslaget.

7 §•

F. n. gäller enligt 48 kap. 3 § andra stycket RB att, om föreläggande ej

godkänns omedelbart, det för den misstänkte skall tillkännages att han inom

viss av åklagaren utsatt tid, högst två veckor från delgivningsdagen, har att

till åklagaren återställa föreläggandet, försett med godkännande vid på­

följd att åtal eljest kan äga rum. Den här föreslagna bestämmelsen inne­

håller i stort sett samma reglering i sak. Avfattningen har dock gjorts något

annorlunda, delvis med beaktande av vad som gäller också för ordningsföre­

läggande.

De uppgifter som, utöver vad som följer av 6 § i förslaget, bör bringas

till den misstänktes kännedom får aktualitet endast i det fallet att den miss­

tänkte i senare sammanhang än vid utfärdandet av föreläggandet skall ta

ställning till frågan om godkännande av föreläggandet. Detta är vid straff­

föreläggande det ojämförligt vanligaste fallet.

De uppgifter som den misstänkte i sådant fall skall ha del av är till att

börja med uppgift om den myndighet till vilken skriftligt godkännande av

föreläggande skall sändas. F. n. anges i lagtexterna beträffande både straff­

föreläggande och ordningsföreläggande att det godkända föreläggandet

skall »återställas» försett med godkännande. Redan nu är detta uttryck

oegentligt beträffande ordningsföreläggande, eftersom detta när det har

godkänts senare än vid utfärdandet inte återställs till polismannen eller

polismyndigheten utan sänds till rikspolisstyrelsen. Även beträffande straff­

föreläggande har man att i framtiden räkna med att detta inte skall åter­

ställas till den som har utfärdat det, dvs. åklagaren, utan sändas till ett

centralt organ. Vem som skall mottaga godkännande regleras med stöd av

9 och It §§ i förslaget. I den föreslagna 7 § har föreskrivits, att den miss­

tänkte skali få upplysning om sättet för godkännande. Däri ligger att upplys­

ningen skall avse både den myndighet som mottar godkännande och de åt­

gärder som ankommer på den misstänkte.

Ytterligare skall den misstänkte få upplysning om den tid inom vilken god-

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 är 1968

79

kännande skall ske. Det föreligger inte något behov av att i lagtexten ange

längden av denna tid. Det gäller här en handläggningsfråga som kan över­

lämnas till de tillämpande att bedöma.

Den misstänkte skall slutligen ha upplysning om att åtal kan äga rum,

om godkännande inte sker inom förelagd tid. Detta gäller även f. n. Jag vill i

detta sammanhang fästa uppmärksamheten vid att, som jag kommer att

beröra närmare under 9 §, reglerna om skriftligt godkännande förändras

något enligt förslaget. Medan f. n. godkännandet anses ske den dag den miss­

tänkte skriver under och daterar det, innebär förslaget att godkännande skall

anses föreligga först den dag då föreläggandet i godkänt skick kommer ve­

derbörande myndighet till handa. Jag vill i detta sammanhang erinra om

att detta spörsmål var föremål för lagrådets uppmärksamhet vid 1986 års

reformer (prop. 1966: 100 s. 156). Även med den nya utformning av god­

kännandebestämmelserna som här har valts synes lagrådets synpunkter

bli tillgodosedda.

För strafföreläggandets del gäller f. n. att tillkännagivandet av sådana

uppgifter som nu har berörts i och för sig inte behöver ske på visst sätt.

Formellt är det ingenting som hindrar, att tillkännagivandet sker muntli-

gen i samband med delgivning. I praktiken har tillkännagivandet dock skett

genom tryck på den blankett som används för strafföreläggande. Beträffande

ordningsföreläggande gäller däremot enligt 6 § andra stycket andra punkten

ÖL att anteckning om de nu berörda uppgifterna ovillkorligen skall finnas

på själva föreläggandet.

Enligt den föreslagna bestämmelsen skall de berörda upplysningarna

finnas i själva föreläggandet eller ges den misstänkte på annat sätt. Med

nuvarande liandläggningsrutiner torde anledning saknas att lämna berör­

da uppgifter på annat sätt än genom anteckning på själva föreläggandet.

Att ändringen dock bör vidtas sammanhänger med pågående förberedelser

för att använda ADB-teknik vid arbetsrutinerna även inom strafföreläggan-

dets ram. Med tanke på hur dessa rutiner kommer att utformas (jfr under

avsnitt 7) bör lagstiftningen anpassas så, att det blir möjligt att låta det av

åklagaren utformade och undertecknade originalföreläggandet utgöra under­

lag för ett på mekanisk väg framställt expeditionsexemplar av föreläggan­

det (det skriftliga besked som berörs i 8 § andra stycket). Med en sådan ru­

tin blir det onödigt att belasta den handling, som åklagaren utfärdar, med

närmare uppgifter i de hänseenden som anges i 7 § i förslaget. Det är till­

räckligt om dessa uppgifter kommer till i det exemplar som expedieras till

den misstänkte. Tiden för godkännande torde komma att fastställas scha­

blonmässigt i en sådan rutin.

Att ett sådant besked som är avsett att tillställas den misstänkte är en

maskinell produkt utan underskrift av åklagaren synes inte behöva väcka

betänkligheter. Självfallet måste databehandlingen tekniskt ordnas så, att

betryggande garantier finns för korrektheten i sådant besked.

so

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

8

§•

Enligt paragrafens första stycke skall strafföreläggande lämnas eller

sändas till den misstänkte. Detta överensstämmer med gällande ordning.

Enligt 48 kap. 3 § RB gäller nu dessutom att strafföreläggande, som ej god­

känns omedelbart, skall delges den misstänkte på det sätt som föreskrivs

om stämning i brottmål. Något behov av att i lag ha en sådan regel före­

ligger emellertid inte. Om formlig delgivning av ett föreläggande bör ske

eller inte, är en praktisk fråga som kan bedömas av de tillämpande myndig­

heterna. Att delgivning bör ske när praktiska skäl talar härför kan närmare

regleras i bestämmelser som utfärdas av Kungl. Maj :t.

Enligt den föreslagna paragrafens andra stycke skall i stället för före­

läggandet ett skriftligt besked, som återger föreläggandets innehåll och

innehåller erforderliga upplysningar i övrigt, kunna lämnas eller sändas till

den misstänkte. Förutsättningen härför är att Kungl. Maj :t meddelar sär­

skilt förordnande därom. Bakgrunden till denna bestämmelse är de nya

arbetsrutiner som är under utarbetande och som har berörts under 7 §.

9 §■

F. n. gäller beträffande strafföreläggande att skriftligt godkännande sker

genom att den misstänkte på föreläggandet undertecknar förklaring, att han

erkänner gärningen och underkastar sig det förelagda bötesstraffet. Det

finns inte någon uttrycklig föreskrift om att det skriftliga godkännandet är

utan verkan, om det inte ålerställs till vederbörande myndighet, men det an­

ses ligga i sakens natur att krav på återställande ändå gäller (jfr prop.

1966: 100 s. 135). Enligt praxis anses likväl, när godkänt föreläggande har

återställts, att verkan av godkännandet har inträtt redan den dag då den

misstänkte undertecknade godkännandet (jfr nämnda prop. s. 156 under

5 § och RÅ:s cirkulär C 24 s. 3—4).

Jag anser det otillfredsställande att enligt gällande rätt den situationen

föreligger att, när ett godkänt föreläggande kommer in viss dag, man med

ledning av datum för godkännandet konstaterar att en lagakraftvunnen

dom i själva verket har förelegat sedan några dagar tillbaka, kanske t. o. m.

sedan några veckor tillbaka. Har den misstänkte glömt alt datera godkän­

nandet, är det oklart när lagakraftvunnet avgörande skall anses före­

ligga. I klarhetens intresse bör emellertid hos myndigheten stå klart vilken

dag sådant avgörande skall anses föreligga, och det bör inte komma i fråga

att ett sådant konstaterande görs retroaktivt. När förslaget till ÖL ladcs

fram, ansåg jag att, eftersom detta system skulle prövas endast på försök,

man i det avseende som nu är i fråga tills vidare borde anknyta till gällande

ordning för strafföreläggandeinstitutet. När nu båda instituten ses över, bör

saken emellertid läggas till rätta.

På grund av det anförda har i den föreslagna bestämmelsen i 9 § första

stycket tagits in — förutom vad som nu gäller i fråga om formen för skrift­

81

ligt godkännande — ett uttryckligt krav att vederbörlig mottagare också

skall tillställas den ifrågavarande förklaringen.

Med den föreslagna ordningen kan det bli en viss risk att preskription

föreligger i några fall då enligt gällande ordning preskription inte anses

ha inträtt. Enligt gällande rätt anses ansvarsfrågan vara avgjord i rätt tid,

om godkännandet är dagtecknat före preskriptionstidens utgång, även om

det är inkommet först därefter. Med den föreslagna ordningen blir däremot

resultatet i ett sådant fall att preskription skall anses ha inträtt. Den prak­

tiska betydelsen av denna ändring torde dock vara obetydlig.

I paragrafens första stycke anges vidare, att närmare bestämmelser om

vem som skall mottaga förklaring om godkännande meddelas av Kungl.

Maj :t. När godkännande sker i direkt anslutning till utfärdandet, blir det

självfallet till utfärdaren som det godkända föreläggandet skall lämnas. Be­

träffande övriga fall bör det med nuvarande ordning bli åklagarmyndigheten

när det gäller strafföreläggande och rikspolisstyrelsen när det gäller ord-

ningsföreläggande. På längre sikt har man att även beträffande strafföre­

läggande räkna med att godkännandet skall sändas till ett centralt organ,

där dataanläggning finns.

Första stycket skiljer sig från nuvarande bestämmelser i samma ämne

genom att det inte anges att godkännandet skall tecknas på själva föreläg­

gandet. I den mån nuvarande rutiner för strafföreläggande tillämpas är det

dock avsett, att godkännandet liksom nu skall skrivas på själva föreläggan­

det. Man bör dock räkna med att andra möjligheter behöver stå till buds

längre fram. Sålunda vill jag erinra om vad jag har sagt om att man i fram­

tida rutiner för strafföreläggande bör ha möjlighet att tillställa den miss­

tänkte ett besked som är framställt med datamaskin i stället för originalföre­

läggandet. Godkännandet bör då kunna tecknas på detta besked.

Emellertid föreligger redan med gällande ordning ett visst behov att

kunna godta ett godkännande som har tecknats på annan handling än själva

föreläggandet. Sålunda har det visat sig att i ordningsbotssystemet det är

ett inte ovanligt fall att en misstänkt har slarvat bort föreläggandet men

ändå vill erkänna gärningen. Han får, när erkännandet uteblir, från riks­

polisstyrelsen en påminnelse om föreläggandet och det uteblivna godkännan­

det. I och för sig kan han då, om han har pengar tillgängliga, ordna god­

kännandet genom att betala ordningsboten, men det förekommer att den

misstänkte inte har pengar för tillfället. I sådana fall har det åtskilliga gång­

er förekommit, att han har meddelat detta på den påminnelseblankett som

han har erhållit från rikspolisstyrelsen och att han därvid har förklarat

att han godkänner föreläggandet. Det nuvarande kravet på att godkännan­

de skall tecknas på föreläggandet gör det emellertid omöjligt att godta ett

sådant godkännande. Eftersom också betalning har uteblivit, har man varit

nödsakad att då väcka åtal vid domstol eller att — med viss upprepning av 6

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

6 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 82

82

den förekomna handläggningen — utfärda strafföreläggande. Det är önsk­

värt, att sådan opraktisk omgång inte skall behöva förekomma.

Med hänsyn till det anförda har som ett andra stycke i den föreslagna

9 § tagits in föreskrift att, när godkännande tecknas på annan handling

än föreläggandet, godkännandet är gällande, om det klart framgår vilket

föreläggande som avses med godkännandet. I det krav på klarhet som upp­

ställs ligger att det skall framgå för den handläggande att även den miss­

tänkte måste ha haft fullt klart för sig vilken gärning som är i fråga.

10

§.

I paragrafen har tagits in föreskrifter om möjlighet att låta ombud för den

misstänkte godkänna strafföreläggande skriftligen. Föreskriften har det

innehåll som redan har angivits i den allmänna motiveringen. En särskild

detaljfråga bör dock beröras något. I bestämmelsen anges att fullmakten

skall innehålla bl. a. uppgift om den högsta bötespåföljd som den misstänk­

te är villig att underkasta sig. När straffet är böter omedelbart i penningar,

erbjuder denna föreskrift inga problem. I det fall då straffet är dagsböter

innebär bestämmelsen att i fullmakten skall anges både dagsbotsantal och

dagsbotsbelopp. I praktiken torde det inte bli några svårigheter att åstad­

komma att anteckningarna i detta avseende får tillräcklig tydlighet. Dels

torde detta kunna ordnas genom att fullmaktsblanketter utformas och får

sådant innehåll att det klart framgår att i dagsbotsfallen båda de nämnda

uppgifterna skall anges. Vidare är att märka att — i likhet med de fullmakter

som nu förekommer — nya fullmakter får påräknas komma till under med­

verkan av vederbörande förhörsledare. Denne kommer alltså att kunna stå

till tjänst med sådana upplysningar att anteckningarna i nu berört hänseen­

de kan bli fullständiga.

Om ADB-rutiner kommer till användning vid utfärdande av strafföre­

läggande, måste tillses att föreläggandet kommer att sändas till ombudet i

de fall då ombud har ställts. För att detta skall bli möjligt fordras, att det

föreläggande som utskrivs av åklagaren innehåller uppgift om ombudets

namn och adress. Erforderliga föreskrifter härom kan meddelas av Kungl.

Maj :t.

RB:s bestämmelser om rättegångsombud och försvarare bör anses gälla

även nu ifrågavarande ombud. Det är dock endast vissa av dem som torde

kunna få praktisk betydelse. 11

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

11

§■

Paragrafen innehåller bestämmelser om att betalning av böter som har

tagits upp i strafföreläggande anses som godkännande. Frågan har be­

handlats i den allmänna motiveringen, till vilken jag vill hänvisa.

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

12

§.

Vid strafföreläggande förekommer inte så sällan att föreläggandet god­

känns och återkommer först efter den tid som har utsatts av åklagaren för

godkännande. Åklagaren anses då inte skyldig att godta det för sent inkomna

godkännandet utan kan pröva om han skall väcka åtal eller inte (jfr prop.

1966: 100 s. 156 nederst). Sker godkännandet först efter det att stämning

har delgivits, torde i praxis godkännandet i regel inte godtas, utan brott­

målet vid domstolen får fortsätta.

För ordningsbotssystemets del har i 8 § andra stycket ÖL tagits in en

uttrycklig bestämmelse om att godkännande som sker efter delgivning av

stämning är utan verkan. Motsvarande bör gälla i fråga om strafföreläggan­

de. En bestämmelse av sådan innebörd har därför tagits in i 12 §.

Om föreläggande av ordningsbot

13 §.

Paragrafens första stycke anger ordningsföreläggandets tillämpningsom­

råde. Liksom nu omfattas brott, för vilket ej stadgas annat straff än böter

omedelbart i penningar och ej heller normerade böter. Avfattningen i den

delen skiljer sig något från 1 § ÖL. I denna föreskrivs, att lagen kan göras

tillämplig beträffande brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter

omedelbart i penningar. Mot denna formulering kan invändas att det inte

är givet att dagsbotsstraff alltid är svårare än böter omedelbart i penningar.

Sålunda kan erinras om att enligt 15 § bötesverkställighetslagen ett ringa

dagsbotsstraff kan föranleda ett kortvarigt förvandlingsstraff (t. ex. motsva­

ras 5 dagsböter av fängelse 10 dagar), medan ett straff på böter omedelbart

i penningar kan medföra långvarigt förvandlingsstraff (t. ex. motsvaras ett

bötesstraff på 500 kronor av fängelse 40 dagar). Med hänsyn till det anförda

har i den föreslagna paragrafen valts formuleringen att för brottet ej stad­

gas annat straff än böter omedelbart i penningar.

I den nya paragrafen anges vidare, att bestämmelserna om föreläggande av

ordningsbot är tillämpliga under förutsättning att för brottet har bestämts

ordningsbot. Som har berörts i den allmänna motiveringen bör tillämpnings­

området beslutas genom att det bestäms ordningsbotsbelopp för brott, varå

systemet avses bli tillämpligt. Något förordnande av Kungl. Maj :t kommer

inte vidare i fråga på det sätt som nu gäller.

Enligt paragrafens andra stycke gäller att bestämmelserna om ordnings-

föreläggande inte är tillämpliga, om särskilt villkor är stadgat för allmänt

åtal. Denna bestämmelse överensstämmer med vad som nu föreskrivs i

1 § andra stycket ÖL. I den sistnämnda bestämmelsen anges också, att ord-

ningsbotssystemet inte får tillämpas, om brottet ej hör under allmänt åtal.

Denna begränsning av tillämpningsområdet framgår av 1 § i den föreslagna

lagtexten.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

14 §.

Paragrafens första stycke innehåller bemyndigande för Kungl. Maj :t att

meddela föreskrifter om det högsta belopp, till vilket ordningsbot får be­

stämmas. Motsvarande gäller redan f. n. (jfr prop. 1966: 100 s. 133 och 4 §

ordningsbotskungörelsen). Det har synts lämpligt att ha en uttrycklig be­

stämmelse i detta ämne i den nya lagtexten. I samma stycke anges vidare, ätt

Kungl. Maj :t kan föreskriva andra begränsningar för användningen av före­

läggande av ordningsbot. Exempel på sådana har jag angivit i den allmänna

motiveringen.

Enligt paragrafens andra stycke skall RÅ för olika brott bestämma de be­

lopp som skall upptas såsom ordningsbot och bestämma grunder för beräk­

ning av gemensam ordningsbot för flera brott. Vidare kan RÅ, om särskilda

skäl föreligger, uppdraga åt statsåklagare att i fråga om vissa brott bestäm­

ma beloppet för ordningsbot. Bestämmelserna i denna del överensstämmer

helt med vad som nu gäller enligt 4 § ÖL. Jag vill dock erinra om att bestäm­

mandet av ordningsbot enligt förslaget får en ny innebörd såtillvida att där­

med också fastställs tillämpningsområdet för ordningsbotssystemet.

I tredje stycket har angivits, att RÅ vid urvalet av de brott för vilka ord­

ningsbot skall bestämmas skall samråda med rikspolisstyrelsen.

Jag vill erinra om att jag i anslutning till prop. 1966: 100 (s. 132) uttalade,

att det torde kunna förutsättas att RÅ vid bestämmandet av ordningsbots-

beloppen samråder med företrädare för polisen och även beaktar domstolar­

nas straffmätningspraxis. Innan ordningsbotsbeloppen bestämdes år 1966

inhämtade RÅ domarföreningarnas synpunkter på ett då upprättat förslag

till ordningsbotstaxa. Det synes lämpligt att denna ordning tillämpas också

när det i framtiden blir aktuellt att bestämma ordningsbot för ytterligare

brott.

Jag vill vidare framhålla, att det är angeläget att det blir viss stabilitet

i tillämpningsområdet för förfarandet. Det synes lämpligt att frågor om

ändringar av tillämpningsområdet om möjligt inte tas upp till prövning

oftare än ungefär en gång årligen. Då det kan förutsättas att RÅ självmant

beaktar detta, behövs inga föreskrifter i det ämnet.

Vid bestämmande av ordningsbot har RÅ att ta sikte på vad som kan an­

ses vara normalfallet inom varje förseelsetyp. Anser polismannen att ett kon­

kret fall klart avviker från normalfallet, skall han inte utfärda ordningsföre-

läggande. I prop. 1966: 100 anförde jag vissa synpunkter i detta ämne (s.

82, 86—87 och 130). Jag har velat erinra härom, eftersom jag i den allmänna

motiveringen har förutsatt, att ordningsbotssystemet skulle vidgas att avse

också förargelseväckande beteende enligt 16 kap. 16 § BrB. Men det är få

brott som kan variera så mycket som förargelseväckande beteende. Man

har svårt att ge några hållpunkter för bedömningen vad som utmärker nor­

malfallet vid detta brott. Det förefaller därför lämpligt att begränsa använd­

ningen av ordningsföreläggande vid detta brott till de fall då det samtidigt är

85

fråga om fylleri. Detta tillgodoser det praktiska syftet att ordningsföreläg-

gande i så stor utsträckning som möjligt skall användas vid fylleri. Dess­

utom torde det bli något naturligare att föreställa sig hur ett normalfall av

förargelseväckande beteende kan anses te sig om det förekommer i samband

med fylleri. Då det kan förutsättas att RÅ beaktar de nu anförda synpunkter­

na, torde det inte vara behövligt att Kungl. Maj :t meddelar föreskrifter

därom med stöd av 14 § första stycket.

Jag vill i anslutning till det sagda framhålla, att den ganska generösa

praxis som har utvecklat sig beträffande bedömningen huruvida straffbart

förargelseväckande beteende föreligger inte bör ändras. Det bör åligga polis­

befälet att ha tillsyn över att detta inte blir fallet.

15 §.

I paragrafen anges dels vissa fall när föreläggande av ordningsbot inte får

utfärdas, dels vissa fall när sådant föreläggande ej bör utfärdas. Bestäm­

melsen överensstämmer i allt väsentligt med vad som f. n. gäller enligt 2 §

andra stycket och 3 § ÖL. Beträffande sammanträffande av brott innebär

gällande ordning att, när vid ett och samma tillfälle är fråga om flera brott,

föreläggande får utfärdas endast om det omfattar alla brotten och upptar

gemensam ordningsbot för dem. I förslaget har den bestämmelse vilken

svarar häremot (andra om-satsen) formulerats på samma sätt som den

föreslagna bestämmelsen beträffande strafföreläggande i samma ämne.

Därigenom får man i detta avseende överensstämmelse mellan lagreglerna

för de båda instituten, vilket är önskvärt. Någon saklig förändring för ord-

ningsföreläggandets del blir det inte (jfr prop. 1966: 100 s. 127). Att gemen­

sam ordningsbot skall åläggas följer av 1 kap. 6 § BrB och behöver därför

inte anges i RB.

16 §.

Paragrafens första stycke, som anger att föreläggande av ordningsbot

skall avfattas skriftligen och undertecknas av polismannen, överensstämmer

med vad som nu gäller enligt 5 § första punkten ÖL.

I andra och tredje styckena föreskrivs att föreläggande av ordningsbot

bör utfärdas i den misstänktes närvaro, varvid den misstänkte skall er­

hålla tillfälle att omedelbart godkänna föreläggandet. Vidare anges att före­

läggandet dock kan få tillställas den misstänkte under vissa förutsättningar

för att han senare skall få ta ställning till frågan om godkännande. Före­

skrifterna överensstämmer med vad som nu gäller enligt 6 § första stycket

och andra stycket första punkten ÖL.

17 §.

I bestämmelsen anges att 6 § andra stycket 1, 2 och 4 samt 7, 9 och 11 §§

äger motsvarande tillämpning i fråga om föreläggande av ordningsbot. Ge­

nom hänvisningen kommer för ordningsföreläggandets del att gälla i stort

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

86

sett samma bestämmelser som nu (jfr 5 § andra punkten, 6 § andra stycket

andra punkten och 7 § ÖL). Att förslaget dock innebär vissa skillnader i

jämförelse med gällande rätt framgår av vad som har anförts under de pa­

ragrafer som nämns i 17 §:s hänvisning och av bilaga 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

18 §.

Enligt 3 § andra stycket i förslaget — som motsvarar nuvarande ord­

ning — gäller godkänt föreläggande som dom vilken har vunnit laga kraft.

I ett avseende kan dock vad som gäller om lagakraftvunnen brottsmålsdom

inte anses tillämpligt, inte ens analogiskt. Enligt 30 kap. 13 § RB kan brott-

målsdom under vissa förutsättningar rättas genom beslut av den domstol

som har meddelat domen. Före rättelse skall parterna få tillfälle att yttra

sig. Eftersom det förutsätts ett tvåpartsförfarande och dessutom beslut av

en från parterna fristående, handläggande myndighet, kan samma ordning

inte tänkas inom ordningsbotssystemets ram.

Emellertid har under försöksverksamheten med ordningsbotsförfarandet

visat sig föreligga behov av viss begränsad rättelsemöjlighet i fråga om god­

kända förelägganden. Av rikspolisstyrelsens redogörelse (bilaga 3 under

punkterna II och IV) framgår, att det har förekommit att fel har gjorts

vid polismans utskrift av föreläggande och att detta, sedan föreläggandet

har hunnit godkännas, har upptäckts vid samma tillfälle. I viss utsträck­

ning har polismännen då inte beaktat, att det i och med godkännandet före­

ligger en lagakraftvunnen dom som i princip inte kan rubbas. De har i

stället makulerat föreläggandet och utfärdat ett nytt och korrekt sådant,

vilket också har godkänts av den misstänkte. Självfallet har detta förfaran­

de varit felaktigt, eftersom redan det första föreläggandet har fått verkan av

lagakraftvunnen dom. Rikspolisstyrelsen har i redogörelsen framhållit, att

besvärsförfarande har måst förekomma i berörda fall men att sådant skulle

undvikas i betydande utsträckning, om en rättelsemöjlighet införs.

Enligt min mening måste man akta sig för att göra ordningsbotssystemets

rättsliga konturer diffusa. Det måste inpräntas hos varje handläggande po­

lisman, att det är en grundläggande princip för förfarandet att frågor om

straffansvar blir definitivt avgjorda, när förfarandet leder till godkännande.

Emellertid anser jag, att man utan egentliga betänkligheter kan införa en

strikt begränsad rättelsemöjlighet. En sådan förekommer ju för domstolar­

nas del, och något liknande bör kunna accepteras inom ordningsbotssyste­

mets ram, även om utformningen inte kan följa domstolsmålens mönster.

Den situation som jag åsyftar är att ett fel upptäcks i omedelbart samband

med att föreläggandet har utfärdats och godkänts. Låt oss anta att polisman­

nen då i den misstänktes närvaro upptäcker ett uppenbart fel i föreläggan­

det, t. ex. — för att ta ett fall som har förekommit i praktiken några gånger

■—- att han har räknat ut boten fel vid sammanträffande av flera brott. Det

är förståeligt om både polismannen och den misstänkte i ett sådant fall,

87

när felet genast upptäcks, anser det naturliga vara att utfärda resp. god­

känna ett nytt och riktigt föreläggande. Det kan dessutom framhållas, att

man här i praktiken rör sig med sekunder, varunder rättsläget — om man

vill vara strikt formell — hinner förändras på ett avgörande sätt. Å ena

sidan kan situationen vara den att vid fel av nyss nämnd art den miss­

tänkte har hunnit skriva under godkännandeförklaringen men själv upp­

täcker felet i föreläggandet och därför stryker över sin namnteckning me­

dan han ännu har föreläggandet i sin hand. Man lär da få anse, att före­

läggandet inte har godkänts, ^å andra sidan kan det inträffa att den miss­

tänkte hinner lämna tillbaka föreläggandet med påtecknat godkännande.

I sådant fall torde f. n. lagakraftvunnen dom få anses föreligga och alltså

besvärsprocess bli nödvändig, även om polismannen genast upptäcker felet.

Jag anser, att man bör betrakta den nu berörda frågan åtminstone delvis

från praktiska synpunkter. Ett omedelbart tillrättaläggande, varom både

polismannen och den misstänkte är ense, bör kunna godtas. Med hänsyn

härtill har i 18 § föreskrivits att, om polisman i omedelbart samband med

att ordningsföreläggande har utfärdats och godkänts, finner att föreläg­

gandet innehåller uppenbar oriktighet, polismannen får bereda den miss­

tänkte tillfälle att stryka över godkännandet. Nytt föreläggande kan därefter

utfärdas, om det felaktiga återkallas.

Emellertid kan man inte stanna vid detta. Ett rättelseinstitut av berörd

art bör inte ställa den misstänkte i sämre läge än han har, om föreläggandet

undanröjs besvär svägen. Och därvid gäller enligt 59 kap. 5 § andra stycket

RB att, om föreläggande undanröjs efter besvär, den misstänkte inte där­

efter kan dömas till eller föreläggas svårare straff än det som har upptagits

i det ursprungliga föreläggandet. Denna bestämmelse innebär alltså den

förmånen för den tilltalade att, om han har ålagts ett för lågt bötesstraff,

detta blir gällande oavsett att fel är begånget av utfärdaren. Eftersom den­

na grundsats gäller i besvärsprocessen, bör den gälla också för ett rättelse-

institut av den innebörd som nyss har angivits. Den föreslagna bestäm­

melsen har utformats i enlighet härmed.

Endast oriktigheter av verklig betydelse bör föranleda rättelse i den form

som avses i paragrafen. Det skulle i och för sig kunna övervägas att i para­

grafen uppställa krav att oriktigheten skall vara av den beskaffenheten att

föreläggandet med stöd av 59 kap. 5 § RB kan undanröjas. Emellertid har

jag ansett att det inte kan komma i fråga att på polisman lägga en pröv­

ning av den beskaffenheten. Bestämmelsen har därför inte tagit upp annat

krav än att föreläggandet skall innehålla uppenbar oriktighet. Självfallet

bör inte smärre felaktigheter utan saklig betydelse föranleda rättelse i den

ordning som avses i paragrafen. T. ex. bör felstavning av den misstänktes

namn eller oriktighet i fråga om hans adress kunna rättas till genom att

polismannen gör en kompletterande anmärkning därom på föreläggandet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

19 §.

I överensstämmelse med vad som nu gäller enligt 8 § andra stycket ÖL

föreskrivs i denna paragraf att, om föreläggande av ordningsbot godkänns

efter delgivning av stämning, godkännandet är utan verkan (jfr även 12 §

ovan).

F. n. gäller vidare enligt samma lagrum i ÖL att godkännande är utan

verkan också om det sker efter delgivning av strafföreläggande. Det synes

emellertid opraktiskt att ovillkorligt upprätthålla en så sträng regel. Det

kan förekomma att, sedan ordningsföreläggande har utfärdats men ej god­

känts, åklagare far hand om ärendet och anser sig böra försöka med straff­

föreläggande. Om det sedan kommer in ett försenat godkännande av ord-

ningsföreläggandet, är det opraktiskt att strafföreläggandeförfarandet —-

som kanske går ut på samma bötesbelopp — skall behöva fortsättas. Med

hänsyn härtill har paragrafen utformats så, att om godkännande av ord­

ningsföreläggande sker sedan strafföreläggande har lämnats eller sänts

till den misstänkte åklagaren får rätt att pröva om det gjorda godkännandet

av ordningsföreläggandet skall godtas eller inte.

20

§.

Bestämmelsen innehåller bemyndigande för Kungl. Maj :t att förordna

att föreläggande av ordningsbot får utfärdas även av åklagare och tulltjäns­

teman. Bakgrunden härtill är att i de största städerna skall finnas bötes-

kontor för utredning och handläggning av smärre brottmål (prop. 1968: 1

bil. 4 s. 40). Dessa böteskontor skall utgöra delar av polisorganisationen,

men till kontoren skall dessutom knytas åklagare, vilka bl. a. skall utfärda

strafförelägganden. Det synes lämpligt att sådana åklagare skall kunna ges

behörighet att också utfärda ordningsföreläggande.

Förslaget att tulltjänsteman skall kunna ges behörighet att utfärda

ordningsföreläggande är att betrakta som en förberedelse för kommande

vidgning av ordningsbotssystemet. Det synes praktiskt att redan nu vidta

den lagändring som behövs för detta ändamål.

59 KAP.

9 §•

I denna nya paragraf har tagits in föreskrifter motsvarande dem som

nu gäller enligt 10 § ÖL.

Övergångsbestämmelser

De nya bestämmelserna i KB föreslås träda i kraft den 1 juli 1968. Undan­

tag görs dock beträffande godkännande av strafföreläggande genom betal­

ning enligt 48 kap. 11 § i förslaget. Organisatoriska förutsättningar för att

89

genomföra en sådan ordning föreligger inte förrän de nya arbetsrutinerna

med central uppföljning tas i bruk vilket beräknas ske under 1969. 48 kap.

11 §, såvitt den gäller strafföreläggande, bör därför träda i kraft först den

dag Kungl. Maj:t förordnar. Det bör anmärkas att 48 kap. 11 § på grund

av hänvisningen i 17 § samma kapitel avser också ordningsföreläggande,

och för detta förfarandes del skall den bli tillämplig redan från och med

den 1 juli 1968.

Förordnande enligt 48 kap. 8 § andra stycket kommer i fråga först när

de nya rutinerna skall börja användas. Det behövs inte någon särskild

ikraftträdandebestämmelse beträffande den paragrafen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

10.2. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 57 § nykterhetsvårdslagen

Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen (8.4.), till vilken

jag får hänvisa.

10.3. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 och 9 §§

bötesverkställighetslagen

4 §•

Som ett andra stycke i paragrafen har tagits in en erinran om den be­

fogenhet som åklagare föreslås få enligt 57 § nykterhetsvårdslagen, nämli­

gen att förordna att böter inte skall tas ut. 9

9 §•

Denna paragrafs första stycke innehåller f. n. föreskrifter om att böter

under viss gräns inte får förvandlas (s. k. småböter). Förvandling får så­

lunda inte ske, om böterna har bestämts till högst fem dagsböter eller 50

kronor omedelbart i penningar (första punkten). Böter som gemensamt

straff får inte förvandlas, om de ej överstiger tio dagsböter eller 100 kronor

omedelbart i penningar (andra punkten). När flera bötesstraff samman­

träffar, skall vad som sålunda har föreskrivits gälla de särskilda straffen

(tredje punkten).

Enligt paragrafens andra stycke skall emellertid även småböter förvand­

las i vissa fall, bl. a. om betalning har uteblivit på grund av den bötfälldes

tredska eller uppenbar vårdslöshet från hans sida.

Grunden för att man i princip har undantagit småböter från förvand­

ling är att man har ansett det som en misshushållning med statens makt­

medel och en alltför kraftig reaktion att förvandla dessa böter till frihets­

straff.

När gränsen ursprungligen drogs för böters förvandlingsbarhet — vilken

gräns då blev fem dagsböter resp. 25 kronor — utgick man från äldre kon-

90

kurrensregler, enligt vilka i allmänhet särskilt bötesstraff ålades för varje

förseelse, även när samtidig lagföring förekom. Någon motsvarighet till den

nuvarande andra punkten fanns inte från början. Den lades till vid 1938

års reform av reglerna om sammanträffande av brott och motiverades med

följande resonemang. Flera förseelser hade enligt den tidigare ordningen

föranlett flera bötesstraff som var för sig kunde ligga under gränsen för

förvandlingsbarhet. Med den nya ordningen skulle förseelserna emellertid

föranleda gemensamt straff, varvid böterna kunde nå över denna gräns.

För att undvika minskning av paragrafens räckvidd sattes gränsen för för­

vandlingsbarhet vid gemensamt straff dubbelt så högt som gränsen för bö­

ter vid enkelt brott.

Mot den nuvarande ordningen kan riktas den kritiken att det sakligt

sett är svårt att förstå varför den som samlar på sig ett flertal låga bötes­

straff skall — på grund av 9 § första stycket tredje punkten — privile­

gieras i förvandlingshänseende. Saken kommer att få ökad betydelse när

ordningsbotssystemet blir tillämpligt i hela landet. Då detta system gör

det möjligt med beivran i omedelbar anslutning till förseelsen, kommer

t. ex. en person som upprepade gånger gör sig skyldig till trafikförseelse

i allmänhet att få ett ordningsbotsstraff vid varje tillfälle. För att förvand­

lingslagen skall fylla sitt syfte — att skapa ett påtryckningsmedel för att

böter skall betalas — bör nuvarande reglering i 9 § första stycket tredje

punkten ändras så, att man vid bedömningen om flera sammanträffande

bötesstraff är förvandlingsbara tar hänsyn till storleken av de samman­

lagda straffen. Ingår bland dessa både dagsböter och penningböter behövs

det en särskild beräkningsgrund för att man skall kunna bedöma om bö­

terna sammanlagt överstiger gränsen för förvandlingsbarhet. Fn sådan be­

räkningsgrund finns redan i 15 § tredje stycket enligt vilken varje påbör­

jat tiotal kronor av penningbotsstraff anses lika med en dagsbot. Samma

beräkningsgrund bör användas, när det gäller att konstatera om samman­

träffande dagsbotsstraff och penningbotsstraff sammanlagt når sådan höjd

att straffen blir förvandlingsbara. De nu anförda synpunkterna har varit

vägledande vid utformningen av den föreslagna bestämmelsen.

Det har funnits anledning att i detta sammanhang se över också den reg­

lering som finns i de nuvarande första och andra punkterna av paragrafens

första stycke. Grunden för 1938 års ändring av 9 § var, som har fram­

gått, att man ville undvika att förseelser, som enligt äldre rätt ledde till ej

förvandlingsbara bötesstraff, skulle dras in under det förvandlingsbara om­

rådet till följd av den nya lagstiftningen om gemensamt straff. Man måste

i dagens läge ställa sig tveksam till om detta motiv numera kan anses bär­

kraftigt. Vad som bör anses avgörande för om förvandlingshotet bör in­

träda som påtryckningsmedel synes vara storleken såsom sådan av de

straff som den bötfällde har ådragit sig och det förhållandet att han där­

efter inte har fullgjort sin betalningsskyldighet. Förvandlingsreglernas än­

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

91

damål är att framtvinga betalning av i vederbörlig ordning fastställda bötes­

straff. Hur det gick till när bötesstraffet fastställdes är inte ett förhållande

som bör prägla dessa regler.

Med hänsyn till det anförda anser jag att samma gräns för förvandlings-

barheten bör gälla, vare sig böterna har ålagts för ett eller för flera brott.

Lämpligen kan gränsen sättas vid den nivå som nu gäller för gemensamt

bötesstraff. Man synes inte ha anledning till några farhågor att denna höj­

ning av gränsen för förvandlingsbarhet vid bötesstraff för enkelt brott skall

leda till minskad benägenhet till betalning. Jag vill därvid framhålla, att

9 § andra stycket erbjuder tillräckliga garantier för att förvandlingshotet

skall kunna användas som påtryckningsmedel i fall där så är motiverat.

Om den berörda gränsen sålunda görs generell, uppnås dessutom den för­

enklingen att man kan slopa kravet på att i saköreslängd skall antecknas

om böter har ådömts som gemensamt straff (1 § 2 mom. andra stycket

förordningen den 14 december 1917, nr 915, angående indrivning och redo­

visning av böter). Detta medför vidare att de rättstillämpande myndig­

heterna inte i samma utsträckning som nu behöver fördjupa sig i de ibland

svåra frågorna om viss brottslighet utgör ett eller flera brott. I åtskilliga

fall kommer det att bli obehövligt att lösa sådana frågor. De kommer dock

att kvarstå i vissa fall, t. ex. när det är aktuellt att överskrida bötesmaxi-

mum för enkelt brott med stöd av 25 kap. 5 § andra stycket BrB.

Den föreslagna bestämmelsen i 9 § har utformats i enlighet med de nu

anförda synpunkterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

10.4. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen om förverkande

av alkoholhaltiga drycker

I 1 § ifrågavarande lag föreskrivs att alkoholhaltiga drycker och andra

berusningsmedel som tas i beslag från bl. a. den som bär gjort sig skyldig

till fylleri skall vara förverkade, om inte särskilda skäl finns däremot. En­

ligt 2 § skall beträffande beslag av sådan egendom gälla vad som i allmän­

het är stadgat om beslag i brottmål (dvs. i huvudsak 27 kap. RB), dock

med vissa särskilt angivna avvikelser. De avvikelser som har angivits

avser bl. a. förfarandet med beslagtagen egendom. Sålunda föreskrivs un­

der 1 i 2 § att beslagtagen egendom får förstöras om dess värde är ringa

eller dess förstörande i övrigt måste anses försvarligt. I annat fall får

egendomen säljas, rusdrycker och Öl dock bara till det partihandelsbolag

som nämns i rusdrycksförsäljningsförordningen resp. till öltillverkare. Be­

slut om förstörande eller försäljning meddelas av undersökningsledaren el­

ler åklagaren. Under 3 i 2 § föreskrivs att åklagaren — om åtal inte väcks —

skall pröva huruvida beslagtagen egendom skall vara förverkad. Mot för­

ordnande i det avseendet kan den från vilken beslaget har skett inom viss

92

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

tid anmäla missnöje, om inte förverkandet har förelagts och godkänts i

samband med strafföreläggande. Beträffande egendom som är förverkad

föreskrivs i 3 § att den, i den mån det inte har skett förut, skall förstöras

eller säljas, varvid samma regler skall tillämpas som gäller för beslagtagen

egendom.

Nu nämnda bestämmelser bör i vissa avseenden ändras, om det enligt

vad som har föreslagits i det föregående blir möjligt att förelägga förver­

kande av beslagtagen egendom i föreläggande av ordningsbot.

När föreläggande av ordningsbot är i fråga, förekommer i regel inte för­

undersökning (jfr 23 kap. 22 § RB). I allmänhet har inte heller åklagare

anledning att ta befattning med det brott som föreläggandet avser.

Det framstår mot bakgrunden av detta som mindre lämpligt att befogen­

heten att besluta att beslagtagen egendom skall förstöras eller säljas är för­

behållen undersökningsledaren eller åklagaren även i sådana fall då för­

verkande av egendomen föreläggs i samband med föreläggande av ordnings­

bot eller i andra fall när förundersökning inte förekommer. Det bör då i

stället i första hand ankomma på polismyndigheten att meddela beslut.

Föreskrift om detta har tagits in i ett tillägg till bestämmelserna under 1 i

2 § i ifrågavarande lag.

Genom hänvisningen i 3 § i lagen kommer föreskriften i nämnda tillägg

att bli tillämplig också när det gäller förverkad egendom. Polismyndigheten

får sålunda befogenhet att meddela beslut om förstörande eller försäljning

av egendom, som är förverkad till följd av att föreläggande om förverkande

har förelagts och godkänts i samband med föreläggande av ordningsbot.

Har egendom tagits i beslag och tas föreläggande om förverkande av egen­

domen därefter in i föreläggande av ordningsbot, bör anmälan om beslaget

göras hos polismyndigheten vilken — i enlighet med vad som nyss har

anförts — skall pröva om egendomen skall förstöras eller säljas. Föreskrift

om detta föreslås bli införd i 2 § i ifrågavarande lag som en ny punkt, som

betecknas 4. I de fall då anmälan skall ske enligt denna föreskrift behövs

alltså inte någon anmälan enligt reglerna i 27 kap. 4 § tredje stycket RB.

Syftet med de f. n. under 3 i 2 § upptagna bestämmelserna är alt öppna

möjlighet för åklagaren att förklara beslagtagna alkoholhaltiga drycker och

andra berusningsmedel förverkade, även om åtal inte väcks och fråga om

ansvar för det brott som har föranlett beslaget inte heller tas upp genom

strafföreläggande (jfr prop. 1958:80 s. 13). Bestämmelserna ålägger emel­

lertid i sin nuvarande lydelse åklagaren skyldighet att pröva frågan om

beslagtagen egendom skall vara förverkad dels då varken åtal väcks eller

strafföreläggande utfärdas dels i samband med strafföreläggande. Det

nämnda syftet med bestämmelserna torde komma till klarare uttryck, om

de i stället utformas så, att åklagaren i dem åläggs berörda prövning endast

om förverkandefrågan inte blir avgjord genom att förverkande föreläggs

och godkänns i samband med strafföreläggande eller föreläggande av ord­

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

93

ningsbot eller genom atl frågan underställs domstol som en följd av att

åtal väcks. I förslaget till ändringar i ifrågavarande lag har bestämmelser­

na därför fått en sådan utformning.

Samtidigt med att ändringar företas i 2 § bör hänvisningarna i 1 § till

lagrum i strafflagen ändras till att avse motsvarande lagrum i BrB.

10.5. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 § parkeringsbotslagen

I paragrafens första punkt anges f. n. att anmaning att betala parkerings-

bot utgör hinder för åtal och för föreläggande av ordningsbot. Eftersom 48

kap. 1 § RB i sin nuvarande lydelse innebär att strafföreläggande inte får

utfärdas när allmänt åtal inte kan äga rum, medför nämnda föreskrift att

inte heller strafföreläggande kan utfärdas när sådan anmaning har medde­

lats.

Om anmaning att betala parkeringsbot har meddelats men boten inte be­

talas inom fastställd tid, bortfaller enligt andra punkten i paragrafen det hin­

der för åtal och därmed för strafföreläggande som anmaningen utgör. Mot­

svarande har inte föreskrivits beträffande föreläggande av ordningsbot.

Sådant föreläggande kan alltså inte tillgripas, om anmaning att betala

parkeringsbot inte har efterkommits. Anledningen till att bestämmelsen

har fått denna innebörd är att det vid dess tillkomst förutsattes, att det inte

skulle föreligga något praktiskt behov att använda ordningsföreläggande,

när parkeringsbotsförfarande har prövats utan framgång (prop. 1966: 100

s. 140).

Av rikspolisstyrelsens redogörelse (bilaga 3) framgår emellertid, att det

har visat sig föreligga ett behov av att kunna tillämpa ordningsbotsför-

farandet i sådana fall. I redogörelsen sägs, att ett stort antal personer inte

betalar parkeringsbot enbart därför att de tillfälligt saknar medel härtill.

Det framhålls att det är synnerligen orationellt att polisen i sådana fall

nödgas skriva ut rapport som sedan skall diarieföras och registreras samt

behandlas av åklagare.

Även jag anser det lämpligt att föreläggande av ordningsbot skall kunna

komma i fråga, om anmaning att betala parkeringsbot inte har efterkom­

mits inom föreskriven tid. Både i sådana fall som har nämnts i rikspolis­

styrelsens redogörelse och i andra fall, såsom t. ex. när anmaningen av nå­

gon anledning inte har kommit bilföraren tillhanda, bör det finnas möjlig­

het att i stället utfärda ordningsföreläggande. Bestämmelsen har jämkats i

enlighet härmed.

Samtidigt har tredje punkten i 4 § jämkats så, att den får samma inne­

börd som 48 kap. 19 § RB i förslaget.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

11. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande inhämtas över förslagen till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 27 juli 195b (nr 579)

om nykterhetsvård,

3) lag angående ändrad lydelse av b och 9 §§ lagen den 20 mars 196b (nr

168) om verkställighet av bötesstraff,

4) lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr

205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.,

5) lag angående ändrad lydelse av b § lagen den 9 december 1960 (nr

683) om parkeringsbot

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom utdrag av proto­

kollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans.

Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

95

Bilaga 1

1) Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 6 och 8 §§, 7 kap. 9 §, 36 kap. 12 §.

samt 48 kap. rättegångsbalken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges, dels att i 59 kap. samma balk skall införas en ny paragraf, 9 §, av

nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lijdelse)

(Föreslagen Ig delse)

5 KAP.

6 §•

År part,---------------------------- --------- biträda rätten.

Finnes vid-------- --- ---------------- tolks erhållande.

Är den som skall höras döv eller Är den som skall höras allvarligt

stum, må ock tolk anlitas att biträ- hörsel- eller talskadad, må ock tolk

da rätten.

anlitas att biträda rätten.

Ej må------------------------ -—- •—• — anses förringad.

Om anställande av allmän tolk så Om anställande av allmän tolk så

ock om anlitande av tolk, då den ock om anlitande av tolk, då den

som skall höras är döv eller stum,

meddelas bestämmelser av Konung­

en.

som skall höras är allvarligt hörsel-

eller talskadad, meddelas bestäm­

melser av Konungen.

8

Till allmän tolk så ock till tolk för

den som är döv eller stum utgår er­

sättning enligt vad därom är sär­

skilt stadgat. Annan tolk äge av all­

männa medel åtnjuta arvode samt

gottgörelse för kostnad och tidsspil­

lan efter vad rätten prövar skäligt; i

brottmål, vari åklagare för talan,

skall ersättningen gäldas av stats­

verket.

§•

Till allmän tolk så ock till tolk

för den som är allvarligt hörsel- eller

talskadad utgår ersättning enligt vad

därom är särskilt stadgat. Annan

tolk äge av allmänna medel åtnjuta

arvode samt gottgörelse för kostnad

och tidsspillan efter vad rätten prö­

var skäligt; i brottmål, vari åklagare

för talan, skall ersättningen gäldas,

av statsverket.

7 KAP.

9

Med polismyndighet ------- ---------------

Vad i 6 § är stadgat om allmän

åklagare äge motsvarande tillämp­

ning beträffande polismyndighet.

1 Senaste lydelse av 7 kap. 9 § se 1964: 330, :

se 1964: 166 samt av 48 kap. 4 § se 1954: 432.

§•

- jämväl länspolischefen.

Vad i 6 § är stadgat om allmän

åklagare äge motsvarande tillämp­

ning beträffande polismyndighet.

v 48 kap. 1 § se 1966: 249, av 48 kap. 2 och 3 § §

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande Ig delse)

(Föreslagen lydelse)

Detsamma gäller beträffande polis­

man, som har att vidtaga åtgärd el­

ler meddela beslut enligt denna balk,

varvid dock fråga om jäv prövas av

polismyndigheten.

36 KAP.

12

§.

Säger sig vittne på grund av sin

åskådning i religiöst hänseende hysa

betänklighet mot att avlägga vittnes­

ed, må rätten, om betänkligheten

kan antagas vara allvarligt grundad,

medgiva vittnet att i stället avgiva

denna försäkran:

»JagN. N.------------------------ - --- -------

Vittne må ock i stället för ed av­

lägga försäkran, om båda parterna

samtycka därtill och rätten finner

det kunna tillåtas.

Tillhör ej

Säger sig vittne på grund av sin

åskådning i religiöst hänseende icke

vilja avlägga vittnesed, skall vitt­

net i stället avgiva denna försäkran:

eller förändra.»

avlägga försäkran.

48 KAP.

Om strafföreläggande.

Om strafföreläggande och föreläggande

av ordningsbot.

Allmänna bestämmelser

1

Skall allmänt åtal äga rum för

brott, för vilket stadgas allenast bö­

ter, dock ej normerade böter, äge

åklagaren, i stället för att väcka åtal,

till godkännande förelägga den miss­

tänkte det straff åklagaren anser

brottet förskylla. Ej må strafföre­

läggande avse dagsböter utöver fyr­

tio. År brottet förenat med egen­

doms förverkande eller annan sådan

särskild rättsverkan, skall ock den­

na föreläggas den misstänkte till

godkännande. År fråga om flera

brott, må föreläggande ej givas, med

mindre det sker gemensamt för alla

brotten.

Strafföreläggande må ej utfärdas,

1 Bestämmelser i avseenden som f. n. regler!

slaget.

§-x

Fråga om ansvar för brott, som

hör under allmänt åtal, får under de

villkor som föreskrivas i detta kapi­

tel upptagas av åklagare genom

strafföreläggande och av polisman

genom föreläggande av ordningsbot.

Föreläggande som nu nämnts träder

i stället för åtal i den utsträckning

som framgår av 3 §.

Närmare föreskrifter för tillämp­

ningen av detta kapitel meddelas av

Konungen eller myndighet som

Konungen bestämmer.

i 48 kap. 1 § återfinns i 2, 4 och 5 §§ i lagfor-

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse)

om målsägande förklarat, att han

ämnar föra talan om enskilt anspråk

i anledning av brottet, eller begärt,

att åtal skall väckas.

4 §■

Strafföreläggande, som godkänts

^av den misstänkte, gålle

söm dom,

vilken vunnit laga kraft.

(Föreslagen lydelse)

Föreläggande enligt detta kapitel

innebär att den misstänkte till god­

kännande omedelbart eller inom viss

tid förelägges ett bötesstraff, fast­

ställt vid strafföreläggande efter vad

åklagaren anser brottet förskylla och

vid föreläggande av ordningsbot ef­

ter vad som bestämts enligt 14 §.

Är brott förenat med egendoms

förverkande eller annan sådan sär­

skild rättsverkan, skall också denna

föreläggas den misstänkte till god­

kännande.

3 §.

Har föreläggande enligt detta ka­

pitel utfärdats till godkännande in­

om viss tid, får fråga om ansvar för

brottet ej upptagas på nytt förrän

denna tid utgått.

Har föreläggande godkänts, gäller

det som dom vilken har vunnit laga

kraft.

O in strafföreläggande

4 §.

Strafföreläggande får utfärdas be­

träffande brott, för vilket ej stadgas

svårare straff än böter och ej heller

normerade böter och vilket, om dags­

böter stadgas, finnes förskyllci högst

femtio dagsböter eller, jämte annat

'brott högst sextio dagsböter som ge­

mensamt straff.

Konungen äger förordna, att straff­

föreläggande får utfärdas även be­

träffande brott, för vilket stadgas

böter eller fängelse i högst sex må­

nader men vilket i övrigt är sådant

som anges i första stycket.

7 Bihang till riksdagens protokoll 10GS. 1 samt. Nr 82

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse)

² §.

Strafföreläggande skall avfattas

skriftligen. 1 föreläggandet skall

åklagaren uppgiva:

1. den misstänkte;

2. den brottsliga gärningen med

angivande av tid och plats för dess

förövande och de övriga omständig­

heter, som erfordras för dess känne­

tecknande, samt det eller de lagrum,

som äro tillämpliga; samt

3. det straff och den särskilda

rättsverkan, som föreläggas den

misstänkte.

Föreläggandet skall vara under­

tecknat av åklagaren. 3

3 § andra stycket.

Godkännes ej föreläggandet ome­

delbart, skall det delgivas den miss­

tänkte på sätt om stämning i brott­

mål är stadgat med tillkännagivan­

de, att han har att inom viss av åkla­

garen utsatt tid, högst två veckor,

från dagen för delgivningen till åkla­

garen återställa föreläggandet för­

sett med godkännande vid påföljd

att åtal eljest må äga rum.

(Föreslagen lydelse)

5 §.

Strafföreläggande får icke utfär­

das,

om förutsättningar för allmänt

åtal ej föreligga,

om i föreläggandet ej upptagas alla

brott av den misstänkte, vilka enligt

åklagarens vetskap föreligqa till be­

dömning,

om målsägande förklarat, att han

ämnar föra talan om enskilt anspråk

i anledning av brottet, eller begärt,

att åtal skall väckas, eller

om brottet bör föranleda ämbets-

straff.

I fråga om villkor för användning

av strafföreläggande i militärt brott­

mål gälla särskilda bestämmelser.

6

§.

Strafföreläggande avfattas skrift­

ligen och undertecknas av åklagaren.

Det skall innehålla uppgift om

1. den misstänkte,

2. brottet med angivande av tid

och plats för dess begående samt öv­

riga omständigheter som fordras för

att känneteckna det,

3. det eller de lagrum som äro till­

lämpliga,

■f. det straff och den särskilda

rättsverkan, som föreläggas den

misstänkte.

Utfärdas strafföreläggande till god­

kännande inom viss tid, skall den

misstänkte genom anteckning i före­

läggandet eller på annat sätt givas

upplysning om sättet för godkän­

nande och senaste tidpunkt härför,

upplysning att åtal kan äga rum,

om godkännande ej sker inom före­

skriven tid.

99

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

8

§.

Strafföreläggande lämnas eller

sändes till den misstänkte.

Konungen äger förordna att i stäl­

let för föreläggandet får lämnas eller

sändas skriftligt besked, som återger

föreläggandets innehåll och innehål­

ler sådana upplysningar som anges

i 7 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

3 § första stycket.

T" Godkännande av strafföreläggande

skall göras skriftligen å föreläggan­

det och skall innehålla, att den miss­

tänkte erkänner gärningen och att

han underkastar sig det straff och

den särskilda rättsverkan, som upp­

tagits i föreläggandet.

9 §■

Strafföreläggande godkännes ge­

nom att den misstänkte underteck­

nar och tillställer vederbörlig mot­

tagare förklaring, att han erkänner

gärningen och underkastar sig det

straff och den särskilda rättsverkan

som upptagits i föreläggandet. När­

mare bestämmelser om vem som

skall mottaga sådan förklaring med­

delas av Konungen.

Tecknas godkännande på annan

handling än föreläggandet, är det

gällande endast om det klart fram­

går vilket föreläggande som avses

med godkännandet.

10

§.

Skriftligt godkännande av straff-

föreläggande får i den misstänktes

ställe göras av ombud för honom.

om till åklagaren inges fullmakt i

huvudskrift vilken, utöver vad som

följer av 12 kap., innehåller

förklaring att ombudet äger god­

känna strafföreläggande på den

misstänktes vägnar,

uppgift om det brott som godkän­

nandet får avse, varvid skall anges

brottets art samt tid och plats för

dess begående,

uppgift om den högsta bötespå-

följd som den misstänkte är villig

att underkasta sig,

uppgift om särskild rättsverkan

som är i fråga och som den miss­

tänkte är villig att underkasta sig.

Har sådan fullmakt ingivits till

åklagaren, får ombudet mottaga

handlingar i saken på den misstänk­

tes vägnar.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

11

§.

Avser strafföreläggande ej annat

än böter och betalas böterna till

myndighet, som Konungen bestäm­

mer, utan att skriftligt godkännan­

de skett, anses betalningen som god­

kännande, om det icke framgår att

den misstänkte ej har avsett att god­

känna föreläggandet.

12

§.

Godkännande, som sker efter del­

givning av stämning, är utan verkan.

O in föreläggande av

ordningsbot

13 §.

Föreläggande av ordningsbot får

utfärdas beträffande brott, för vilket

ej stadgas annat straff än böter ome­

delbart i penningar och ej heller nor­

merade böter och för vilket ord­

ningsbot bestämts på sätt föreskri-

ves i I t §.

Bestämmelserna om föreläggande

av ordningsbot äro icke tillämpliga,

om särskilt villkor är stadgat för all­

mänt åtal.

1

* §■

Konungen äger meddela föreskrif­

ter om det högsta belopp, till vilket

ordningsbot får bestämmas, och om

andra begränsningar för använd­

ningen av föreläggande av ordnings­

bot.

1 övrigt bestämmer riksåklagaren

för olika brott de belopp som skola

upptagas såsom ordningsbot. Där­

vid bestämmas även grunder för be­

räkning av gemensam ordningsbot

för flera brott. Om särskilda skäl

föreligga, äger riksåklagaren upp­

draga åt statsåklagare att i fråga om

vissa brott bestämma beloppet för

ordningsbot.

Riksåklagarens urval av de brott,

för vilka ordningsbot skall bestäm­

mas, skall ske i samråd med rikspo­

lisstyrelsen.

101

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

15 §.

Föreläggande av ordningsbot får

icke utfärdas,

om den misstänkte förnekar gär­

ningen,

om i föreläggandet ej upptagas alla

brott av den misstänkte, vilka en­

ligt polismannens vetskap föreligga

till bedömning,

om det föreligger anledning att

antaga att talan om enskilt anspråk

kommer att föras eller

om det föreligger anledning att

antaga att brottet bör föranleda äm-

betsstraff eller disciplinstraff för

krigsman.

Föreläggande bör ej utfärdas, om

det i annat fall kan antagas vara på­

kallat att åklagare prövar fråga om

strafföreläggande eller åtal för brot­

tet.

16 §.

Föreläggande av ordningsbot av­

fattas skriftligen och undertecknas

av polismannen.

Föreläggande bör utfärdas i den

misstänktes närvaro, varvid den

misstänkte skall erhålla tillfälle att

omedelbart godkänna föreläggandet.

Om föreläggande utfärdas i den

misstänktes frånvaro eller om miss­

tänkt, som är närvarande när före­

läggande utfärdas, behöver rådrum,

får polismannen tillställa honom fö­

reläggandet för senare ställningsta­

gande till frågan om godkännande.

17

§.

Bestämmelserna i 6 § andra styc­

ket 1, 2 och 4 samt i 7, 9 och 11 §§

äga motsvarande tillämpning i fråga

om föreläggande av ordningsbot.

IS §.

Finner polisman i omedelbart sam­

band med att föreläggande av ord­

ningsbot utfärdats och godkänts, att

föreläggandet innehåller uppenbar

oriktighet, och avser denna annat än

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

102

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

att ordningsbotsbeloppet är för lågt,

får polismannen utan hinder au 3 §

andra stycket bereda den misstänkte

tillfälle att stryka över godkännan­

det. Sker detta, skall föreläggandet

återkallas. Nytt föreläggande får

därefter utfärdas.

19 §.

Godkännes föreläggande av ord­

ningsbot efter delgivning av stäm­

ning, är godkännandet utan verkan.

Sker godkännandet sedan strafföre­

läggande lämnats eller sänts till den

misstänkte, är godkännandet också

utan verkan, om icke den åklagare

som utfärdat strafföreläggandet för­

klarar, att godkännandet skall gälla,

och återkallar straff öreläggandet.

20

§.

Konungen äger förordna, att före­

läggande av ordningsbot får utfär­

das även av åklagare och tulltjänste­

man.

De bestämmelser i detta kapitel

som gälla polisman äga motsvaran­

de tillämpning beträffande den som

avses med sådant förordnande.

59 KAP.

9

§.

Bestämmelserna i 5—8 §§ äga

motsvarande tillämpning i fråga om

besvär över godkänt föreläggande av

ordningsbot. I mål om besvär över

sådant föreläggande är allmän åkla­

gare motpart till den misstänkte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968, då lagen den 3 juni 1966 (nr

247) om föreläggande av ordningsbot skall upphöra att gälla. Vad som före-

skrives i 48 kap. 11 § skall dock, såvitt gäller strafföreläggande, träda i

kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

103

5) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 9 december

1960

(nr 683)

om parkeringsbot

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 9 december 1960 om parkermgs-

bot1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

4

Om anmaning som avses i 3 § bli­

vit meddelad, skall åtal ej äga rum

och föreläggande av ordningsbot ej

utfärdas. Betalas ej parkeringsbot

inom tid, som medgives för betal­

ningen, utgör anmaningen ej hinder

för åtal. Sker betalningen efter del­

givning av stämning eller av straff­

föreläggande, är den utan verkan.

(Föreslagen lydelse)

§■

Om anmaning som avses i 3 § bli­

vit meddelad, skall åtal ej äga rum

och föreläggande enligt 48 kap. rät­

tegångsbalken ej utfärdas. Betalas ej

parkeringsbot inom tid, som medgi­

ves för betalningen, utgör anmaning­

en ej hinder för åtal eller föreläg­

gande som nyss nämnts.

Sker betalningen efter delgivning

av stämning, är den utan verkan.

Sker betalningen sedan strafföreläg­

gande lämnats eller sänts till den

misstänkte är betalningen också

utan verkan, om icke den åklagare

som utfärdat strafföreläggandet för­

klarar, att betalningen skall gälla,

och återkallar strafföreläggandet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste tydelse av 4 § se 1966: 248.

104

Rungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Bilaga 2

Jämförelse mellan lagen om föreläggande av ordningsbot och föreslagen

lydelse av 48 kap. och 59 kap. 9 § rättegångsbalken.

Lagen cm föreläggande av ordningsbot

2 § första stycket.

Fråga om ansvar för brott, som

avses i förordnande enligt 1 §, får

upptagas genom föreläggande av

ordningsbot.-----------

11

§■

Närmare föreskrifter för tillämp­

ningen av denna lag meddelas av

Konungen eller myndighet som Ko­

nungen bestämmer.

2 § första stycket.

-------------. Sådant föreläggande in­

nebär att polisman till godkännande

förelägger den misstänkte ett bötes­

straff, fastställt enligt 4 §.

Rättegångsbalken

48 KAP.

Om strafföreläggande och föreläggande

av ordningsbot

Allmänna bestämmelser

1 §■

Fråga om ansvar för brott, som

hör under allmänt åtal, får under de

villkor som föreskrivas i detta kapi­

tel upptagas av åklagare genom

strafföreläggande och av polisman

genom föreläggande av ordningsbot.

Föreläggande som nu nämnts träder

i stället för åtal i den utsträckning

som framgår av 3 §.

Närmare föreskrifter för tillämp­

ningen av detta kapitel meddelas av

Konungen eller myndighet som

Konungen bestämmer.

² §.

Föreläggande enligt detta kapitel

innebär att den misstänkte till god­

kännande omedelbart eller inom viss

tid förelägges ett bötesstraff, fast­

ställt vid strafföreläggande efter vad

åklagaren anser brottet förskylla

och vid föreläggande av ordningsbot

efter vad som bestämts enligt 14 §.

År brott förenat med egendoms

förverkande eller annan sådan sär­

skild rättsverkan, skall också denna

föreläggas den misstänkte till god­

kännande.

105

Kungl. Maj ds proposition nr 82 år 1968

S § första stycket.

Har viss tid för godkännande an­

givits i föreläggande, får fråga om

ansvar för brottet ej upptagas på

nytt förrän denna tid utgått.

9 §.

Har föreläggande godkänts, gäller

det som dom vilken har vunnit laga

kraft.

5 §.

.________ . Det skall innehålla upp­

gift om

Har föreläggande enligt detta ka­

pitel utfärdats till godkännande in­

om viss tid, får fråga om ansvar för

brottet ej upptagas på nytt förrän

denna tid utgått.

Har föreläggande godkänts, gäl­

ler det som dom vilken har vunnit

laga kraft.

O in strafföreläggande

-4 §.

Strafföreläggande får utfärdas be­

träffande brott, för vilket ej stadgas

svårare straff än böter och ej heller

normerade böter och vilket, om dags­

böter stadgas, finnes förskylla högst

femtio dagsböter eller, jämte annat

brott, högst sextio dagsböter som

gemensamt straff.

Konungen äger förordna, att

strafföreläggande får utfärdas även

beträffande' brott, för vilket stadgas

böter eller fängelse i högst sex må­

nader men vilket i övrigt är sådant

som anges i första stycket.

5 §.

Strafföreläggande får icke utfärdas

das

om förutsättningar för allmänt

åtal ej föreligga,

om i föreläggandet ej upptagas

alla brott av den misstänkte, vilka

enligt åklagarens vetskap föreligga

till bedömning,

om målsägande förklarat, att han

ämnar föra talan om enskilt anspråk

i anledning av brottet, eller begärt,

att åtal skall väckas, eller

om brottet bär föranleda ämbets-

s träff.

I fråga om villkor för användning

av strafföreläggande i militärt brott­

mål gälla särskilda bestämmelser. 6

6

§.

Strafföreläggande avfattas skrift­

ligen och undertecknas av åklagaren.

Det skall innehålla uppgift om

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

1. den misstänkte,

2. brottet med angivande av tid

och plats för dess begående samt öv­

riga omständigheter som fordras för

att känneteckna det,

3. den ordningsbot som förelägges

den misstänkte.

6 § andra stycket.

------------ . Detta skall i sådant fall

innehålla anteckning om viss tid, in­

om vilken föreläggandet skall åter­

ställas, försett med godkännande,

och upplysning att åtal kan äga rum,

om föreläggandet ej godkännes inom

förelagd tid.

7 § första stycket.

Föreläggande godkännes genom

att den misstänkte på föreläggandet

undertecknar förklaring att han er­

känner gärningen och underkastar

sig den förelagda ordningsboten.

1. den misstänkte,

2. brottet med angivande av tid

och plats för dess begående samt öv­

riga omständigheter som fordras för

att känneteckna det,

3. det eller de lagrum som äro till­

lämpliga,

A. det straff och den särskilda

rättsverkan, som föreläggas den

misstänkte.

7 §■

Utfärdas strafföreläggande till

godkännande inom viss tid, skall den

misstänkte genom anteckning i före­

läggandet eller på annat sätt givas

upplysning om sättet för godkän­

nande och senaste tidpunkt härför,

upplysning att åtal kan äga rum,

om godkännande ej sker inom före­

skriven tid.

8

§■

Strafföreläggande lämnas eller

sändes till den misstänkte.

Konungen äger förordna att i stäl­

let för föreläggandet får lämnas el­

ler sändas skriftligt besked, som

återger föreläggandets innehåll och

innehåller sådana upplysningar som

anges i 7 §.

9 §.

Strafföreläggande godkännes ge­

nom att den misstänkte underteck­

nar och tillställer vederbörlig mot­

tagare förklaring, att han erkänner

gärningen och underkastar sig det

straff och den särskilda rättsverkan

som upptagits i föreläggandet. När­

mare bestämmelser om vem som

skall mottaga sådan förklaring med­

delas av Konungen.

Tecknas godkännande på annan

handling än föreläggandet, är det

gällande endast om det klart fram­

går vilket föreläggande som avses

med godkännandet.

10

§.

Skriftligt godkännande av straff-

föreläggande får i den misstänktes

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

7 § andra stycket.

Om ordningsboten betalas ntan att

den misstänkte återställt godkänt

föreläggande, anses betalningen som

godkännande, om det icke framgår

att den misstänkte ej bär avsett att

godkänna föreläggandet. 1

¹ §■

Konungen äger förordna, att 2—

10 §§ denna lag skola ägci tillämp­

ning beträffande brott, för vilket ej

stadgas svårare straff än böter ome­

delbart i penningar och ej heller nor­

merade böter. Förordnande kan be­

gränsas att avse visst eller vissa po­

lisdistrikt.

Om brott ej hör nnder allmänt

åtal eller om särskilt villkor är stad­

gat för allmänt åtal, får denna lag

icke tillämpas.

ställe göras av ombud för honom, om

till åklagaren inges fullmakt i hu­

vudskrift vilken, utöver vad som föl­

jer av 12 kap., innehåller

förklaring att ombudet äger god­

känna strafföreläggande på den

misstänktes vägnar,

uppgift om det brott som godkän­

nandet får avse, varvid skall anges

brottets art samt tid och plats för

dess begående,

uppgift om den högsta bötespå-

följd som den misstänkte är villig

att underkasta sig,

uppgift om särskild rättsverkan

som är i fråga och som den miss­

tänkte är villig att underkasta sig.

Har sådan fullmakt ingivits till

åklagaren, får ombudet mottaga

handlingar i saken på den misstänk­

tes vägnar.

11

§■

Avser strafföreläggande ej annat

än böter och betalas böterna till

myndighet, som Konungen bestäm­

mer, ulan att skriftligt godkännande

skett, anses betalningen som god­

kännande, om det icke framgår att

den misstänkte ej har avsett att god­

känna föreläggandet.

12

§.

Godkännande, som sker efter del­

givning av stämning, är utan verkan.

O in föreläggande av

o r d ning sb o t

13 §.

Föreläggande av ordningsbot får

utfärdas beträffande brott, för vilket

ej stadgas annat straff än böter ome­

delbart i penningar och ej heller nor­

merade böter och för vilket ord­

ningsbot bestämts på sätt föreskri-

ves i l'r §.

Bestämmelserna om föreläggande

av ordningsbot äro icke tillämpliga,

om särskilt villkor är stadgat för all­

mänt åtal.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

* §■

Riksåklagaren bestämmer för oli­

ka brott de belopp som skola upp­

tagas såsom ordningsbot i föreläg­

gande. Därvid bestämmas även grun­

der för beräkning av gemensam ord­

ningsbot för flera brott.

Om särskilda skäl föreligga, äger

riksåklagaren uppdraga åt statsåkla­

gare att i fråga om vissa brott be­

stämma beloppet för ordningsbot.

3 § första stycket.

Föreläggande får icke utfärdas,

om den misstänkte förnekar gär­

ningen. Detsamma gäller om det fö­

religger anledning att antaga att

brottet bör föranleda ämbetsstraff

eller disciplinstraff för krigsman el­

ler att talan om enskilt anspråk

kommer att föras.

2 § andra stycket.

Är vid ett och samma tillfälle frå­

ga om flera brott, får föreläggande

utfärdas endast om det omfattar alla

brotten och upptager gemensam ord­

ningsbot för dem.

3 § andra stycket.

Föreläggande bör ej utfärdas, om

det i annat fall kan antagas vara på­

kallat att åklagare prövar fråga om

åtal för brottet. 5

5 §■

Föreläggande avfattas skriftligen

och undertecknas av den polisman

som utfärdar det.-----------

U §■

Konungen äger meddela föreskrif­

ter om det högsta belopp, till vilket

ordningsbot får bestämmas, och om

andra begränsningar för använd­

ningen av föreläggande av ordnings­

bot.

I övrigt bestämmer riksåklagaren

för olika brott de belopp som skola

upptagas såsom ordningsbot. Därvid

bestämmas även grunder för beräk­

ning av gemensam ordningsbot

för flera brott. Om särskilda skäl fö­

religga, äger riksåklagaren uppdraga

åt statsåklagare att i fråga om vissa

brott bestämma beloppet för ord­

ningsbot.

Riksåklagarens urval av de brott,

för vilka ordningsbot skall bestäm­

mas, skall ske i samråd med riks­

polisstyrelsen.

15 §.

Föreläggande av ordningsbot får

icke utfärdas,

om den misstänkte förnekar gär­

ningen,

om i föreläggandet ej upptagas

alla brott av den misstänkte, vilka

enligt polismannens vetskap förelig­

ga till bedömning,

om det föreligger anledning alt

antaga att talan om enskilt anspråk

kommer att föras eller

om det föreligger anledning att

antaga att brottet bör föranleda äm-

betsstraff eller disciplinstraff för

krigsman.

Föreläggande bör ej utfärdas, om

det i annat fall kan antagas vara på­

kallat att åklagare prövar fråga om

strafföreläggande eller åtal för brot­

tet.

16 §.

Föreläggande av ordningsbot av­

fattas skriftligen och undertecknas

av polismannen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

109

Föreläggande bör utfärdas i den

misstänktes närvaro, varvid denne

skall beredas tillfälle att omedel­

bart godkänna föreläggandet.

Om föreläggande utfärdas i den

misstänktes frånvaro eller om miss­

tänkt, som är närvarande när före­

läggande utfärdas, behöver rådrum,

får polismannen tillställa honom fö­

reläggandet. —

6 §.

8 § andra stycket.

Godkännande, som sker efter del­

givning av stämning eller strafföre­

läggande, är utan verkan.

Föreläggande bör utfärdas i den

misstänktes närvaro, varvid den

misstänkte skall erhålla tillfälle att

omedelbart godkänna föreläggandet.

Om föreläggande utfärdas i den

misstänktes frånvaro eller om miss­

tänkt, som är närvarande när före­

läggande utfärdas, behöver rådrum,

får polismannen tillställa honom fö­

reläggandet för senare ställningsta­

gande till frågan om godkännande.

17 §.

Bestämmelserna i 6 § andra styc­

ket 1, 2 och 4 samt i 7, 9 och 11 §§

äga motsvarande tillämpning i fråga

om föreläggande av ordningsbot.

18 §.

Finner polisman i omedelbart sam­

band med att föreläggande av ord­

ningsbot utfärdats och godkänts, att

föreläggandet innehåller uppenbar

oriktighet, och avser denna annat än

att ordningsbotsbeloppet är för lågt,

får polismannen ulan hinder av 3 §

andra stycket bereda den misstänkte

tillfälle att stryka över godkännan­

det. Sker detta, skall föreläggandet

återkallas. Nytt föreläggande får där­

efter utfärdas.

19 §.

Godkännes föreläggande av ord­

ningsbot efter delgivning av stäm­

ning, är godkännandet utan verkan.

Sker godkännandet sedan strafföre­

läggande lämnats eller sänts till den.

misstänkte, är godkännandet också

utan verkan, om icke den åklagare

som utfärdat strafföreläggandet för­

klarar, att godkännandet skall gälla,

och återkallar strafföreläggandei.

20

§.

Konungen äger förordna, att före­

läggande av ordningsbot får utfär­

das även av åklagare och tulltjäns­

teman. De bestämmelser i detta ka­

pitel som gälla polisman äga motsva­

rande tillämpning beträffande den

som avses med sådant förordnande.

no

Kungl. Maj :ts proposition nr 82 år 1968

10

§.

Bestämmelserna i 5.9 kap. 5—8 §§

rättegångsbalken äga motsvarande

tillämpning i fråga om besvär över

godkänt föreläggande av ordnings­

bot. I mål om besvär över sådant

föreläggande är allmän åklagare

motpart till den misstänkte.

59 KAP.

9

§.

Bestämmelserna i 5—8 §§ äga

motsvarande tillämpning i fråga om

besvär över godkänt föreläggande av

ordningsbot. I mål om besvär över

sådant föreläggande är allmän åkla­

gare motpart till den misstänkte.

Kungi. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

111

Bilaga 3

25.10.1967

Till Kungl. Justitiedepartementet

På anmodan av Kungl. Justitiedepartementet får rikspolisstyrelsen här­

med överlämna en redogörelse över den nu pågående försöksverksamheten

med ordningsbot och parkeringsbot.

Av infordrade yttranden, som bifogas redogörelsen, framgår att ordnings-

botsinstitutet mottagits välvilligt av allmänheten och, liksom systemet med

parkeringsbot, befunnits medföra betydande arbetslättnader för polisväsen­

det. Med hänsyn härtill och då några nackdelar med systemen inte fram­

kommit förordar styrelsen att lagarna om föreläggande av ordningsbot och

om parkeringsbot sätts i kraft i hela landet fr. o. in. den 1 juli 1968.

RIKSPOLISSTYRELSEN

Carl G. Persson

J Ulf Waldau

Redogörelse över försöksverksamheten med ordningsbot

och parkeringsbot1

I. Allmänt

Lagen den 3 juni 1966 (nr 247) om föreläggande av ordningsbot trädde

den 1 januari 1967 i kraft i Stockholms polisdistrikt och i polisdistrikten i

Västmanlands län samt den 1 maj 1967 i polisdistrikten i Stockholms län

och i Göteborgs och Bohus län.

Lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot är vidare enligt

parkeringsbotskungörelsen den 16 september 1966 (nr 537/66 och 107/67)

tillämplig bl. a. i de polisdistrikt där ordningsbotssystemet prövas.

I ordningsbots- och parkeringsbotskungörelserna har Kungl. Maj :t upp­

dragit åt rikspolisstyrelsen att handha uppföljningen av ordningsbots- och

parkeringsbotsärendena inom ovannämnda försöksområden. Under tiden 1

januari t. o. in. 30 april 1967 handlades dock parkeringsbotsärendena för

Stockholm alltjämt vid stadens parkcringskontor, där viss försöksverksam­

het med maskinella handläggningsrutiner igångsatts redan hösten 1966. Den

1 maj 1967 överflyttades verksamheten till rikspolisstyrelsen.

För de nya uppgifterna inrättades vid polisbyrå II en särskild sektion,

1 Vissa bilagor till redogörelsen har här uteslutits, liksom i texten gjorda hänvisningar till

dessa bilagor. Övriga bilagor avtrycks under rubriken Tabeller m. in. i slutet av redogörelsen.

De i avsnitt IV i redogörelsen upptagna förslagen är f. n. under remissbehandling med undan­

tag av de förslag som har upptagits i andra och tredje styckena från slutet och som har ansetts

kunna prövas utan föregående remissbehandling.

sektionen för ordningsbot in. m. Förberedelserna för verksamheten igång­

sattes sommaren 1966. Under hösten samma år utbildades den polisperso­

nal i Stockholms polisdistrikt och i polisdistrikten i Västmanlands lan som

fr. o. in. den 1 januari 1967 skulle handlägga ordningsbots- och parkenngs-

botsärenden.

Under våren 1967 utbildades polismännen i Stockholms lan och i Göte­

borgs och Bohus län. Utbildningsverksamheten bedrevs i form av regionala

kurser för polismän som uttagits till handledare och vissa andra polisman,

främst befäl. Handledarna undervisade därefter övrig personal i sina respek­

tive polisdistrikt. Såväl de regionala som de lokala kurserna omfattade 12

timmar. Vid kurserna behandlades bl. a. lagarna om föreläggande av or -

ningsbot och om parkeringsbot jämte tillämpningskungörelser, de straft-

och processrättsliga frågor som berör ordningsbotssystemet samt nytillkom­

na bestämmelser i vägtrafikförordningen. Vidare ägnades avsevärd tid åt

praktiska övningsuppgifter.

.

.

Den 1 januari 1967 startade sektionen sin verksamhet. Personalstyrkan

bestod ursprungligen av fem tjänstemän, varav tre stansoperatriser. Denna

personalstyrka visade sig snart vara otillräcklig varför sektionen successivt

tillförts ytterligare tio tjänstemän. Den främsta anledningen till sektionens

ökade personalbehov är en betydande ökning av antalet ärenden. Handlägg­

ningen har även visat sig medföra särskilda arbetsuppgifter i oförutsedd

omfattning. Dessa arbetsuppgifter hänför sig till största delen till handlägg­

ningen av parkeringsbotsärenden. Som exempel kan nämnas att till sektio­

nen inkommer ca 100 telefonsamtal och ett femtiotal brev per dag från all­

mänheten i samband med utsändande av påminnelser i ärenden där frivil­

lig betalning av boten ej inkommit. Vidare fordrar dubbelbetalningar av

parkeringsbot (ca 100 per månad) ett tidsödande undersökningsarbete för

identifiering av betalningsavsändare m. in. Av sektionens femton tjänste­

män är ca åtta sysselsatta huvudsakligen med handläggningen av parke­

ringsbotsärenden. —

För närvarande sker handläggningen huvudsakligen med hjalp av hal-

kortsmaskiner. Datamaskin utnyttjas endast för upprättande av saköres-

längd och utskrift av indrivningshandlingar (ordningsbot) ävensom för

identifiering av ägare till felaktigt uppställda fordon, utskrift av betalnings-

anmaningar till dessa samt utskrift av förfrågningslistor till länsstyrelser­

nas bilregister (parkeringsbot). Ett system för fullständigare databehand-

lincf av ordningsbotsärenden är under utarbetande och beräknas komma i

produktion den 1 januari 1968. Även för parkeringsbotsärendena pågår ar­

betet med ett datasystem. Detta torde emellertid inte kunna tas i bruk

förrän den 1 juli 1968. II.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

II. Erfarenheter av uppföljningsarbetet vid styrelsen

Ikraftträdandet av lagen om föreläggande av ordningsbot sammanföll

med vissa ändringar i vägtrafikförordningen, innebärande bl. a. att gående

mot rött ljus straffbelädes. Eu stor del av polisens övervakningspersonal

togs då i anspråk för tillsyn av efterlevnaden av de nya bestämmelserna.

Antalet utfärdade ordningsförelägganden var därför under den första tiden

mycket lågt. En bidragande orsak härtill torde även vara polismännens

bristande rutin vid ifyllande av de nya blanketterna. Det ringa antalet ären­

den utgjorde en stor fördel då tiden härigenom medgav kontinuerlig anpass-