2

organ skall bestå av en jurist som ordförande samt lekmän. Lagstiftning

om länsrättens och länsskatterättens organisation samt om förfarandet

vid dessa organ förutsätts komma till stånd senare.

Som en följd av dessa förslag avses länsstyrelsen bli organiserad med

tre huvudenheter, nämligen en för samhällsplanering i vilken också ingår

en förstärkt organisation för beredskapsplanläggning, en för skatteförvalt­

ning och en för allmän förvaltning och förvaltningsrättskipning, till vilken

länsrätten och länsskatterätten knyts. Vidare skall finnas en enhet för ad­

ministrativ service. Beträffande länspolischefens expedition företas inte

någon ändring nu. Länens olika storlek och struktur kan motivera av­

vikelser från denna normalorganisation.

Detaljerade organisationsförslag avses bli framlagda i statsverkspropo­

sitionen för budgetåret 1971/72. Omorganisationen beräknas ske den 1

juli 1971.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

4

talet har ett omfattande utredningsarbete om länsorganisationen pågått.

Olika utredningar bär -— delvis från skilda utgångspunkter — behand­

lat frågeställningar som tillsammantagna ställt hela den regionala sam­

hällsförvaltningens nuvarande uppbyggnad under diskussion.

Lånsförvaltningsutredningen

tillkallades år 1961 för att göra en förutsätt­

ningslös och allsidig undersökning rörande grunderna för den statliga läns­

förvaltningens ordnande för framtiden. På förslag av denna utredning över­

lämnades sedermera frågan om skatteförvaltningens organisation till

lands­

kontor sutredning en,

som började sitt arbete år 1964. Med Iänsförvaltnings-

utredningens betänkande »Den statliga länsförvaltningen» (SOU 1967: 20—

21) och landskontorsutredningens betänkande »Skatteförvaltningen» (SOU

1967:22) har uppdragen redovisats. Förslagen innebär bl. a. att den över­

siktliga samhällsplanering som ankommer på olika statliga länsorgan skall

ledas och samordnas av länsstyrelsen och att länsstyrelsen skall få en sam­

mansättning och organisation som i väsentliga avseenden skiljer sig från

den nuvarande. Däremot föreslås skatteförvaltningen bli överflyttad från

länsstyrelserna till ett skatteverk i varje län såvitt avser de fiskala uppgif­

terna och till länsskatterätter när det gäller de dömande funktionerna. För­

slag till lag om skatterätt har upptagits i en inom finansdepartementet upp­

rättad promemoria (SOU 1967: 24).

Länsindelning sutredning en

tillkallades år 1963 för att — bl. a. med utnytt­

jande av det material som sammanställts av 1959 års länsindelningsutred-

ning — allsidigt utreda frågan om ny länsindelning. Utredningen lämnade

samtidigt med de båda förut nämnda utredningarna sitt betänkande »Ny

länsindelning» (SOU 1967:23). I betänkandet har utredningen framfört

allmänna synpunkter på frågan samt lagt fram ett konkret förslag till ny

länsindelning.

Länsdemokratiut

redningen

tillkallades år 1964 för att dra upp riktlinjer

för hur den regionala och lokala självstyrelsen och demokratin skall på

bästa sätt utformas samt pröva huruvida och i vad mån regionala och

lokala representationers ställning och deras samverkan med riksstyrelsen

borde påverka utformningen av en ny författning. Utredningen lämnade år

1968 i sitt andra betänkande »Förvaltning och folkstyre» (SOU 1968:47)

ett principförslag som med avseende pa den regionala förvaltningsorganisa­

tionen bl. a. innebär en överflyttning av uppgifter från statliga länsorgan

till landstingskommunerna.

Remissbehandlingen av dessa betänkanden har gått till på så sätt att läns-

förvaltningsutredningen, landskontorsutredningen och länsindelningsutred-

ningen remissbehandlades med en gemensam remisstid. När därefter läns-

demokratiutredningens betänkande förelåg blev remissinstanserna — i syfte

att nå en samordnad bedömning — uppmanade att i sina yttranden över

detta betänkande ange de synpunkter på de övriga utredningsförslagen som

då kunde vara att tillägga.

Kutigl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

riktning och takt. Planering på högre ambitionsnivåer innefattar däremot

alltid syftet att på ett mer eller mindre ingripande sätt påverka och styra

utvecklingen i en viss önskvärd riktning eller möjligen även att påskynda

eller fördröja vissa förlopp.

De åtgärder samhällsorganen vidtar i angivna syften kan komma till ut­

tryck på olika sätt. I vissa fall upprättas särskilda handlingsprogram, planer,

som kanske också formellt fastställs för att ligga till grund för kommande

verkställighetsbeslut och som därmed också kan få särskilda rättsverkningar

i övrigt. Till samhällsplanering i vidaste bemärkelse hör emellertid all den

planering som sker genom att samhällsorganen bedömer och beslutar om

hur samhällets resurser skall utnyttjas och hur samhällsmiljön skall ut­

formas. Denna innebörd ges begreppet i den följande redogörelsen avseende

de statliga länsorganen.

Nuvarande förhållanden

Samhällsplaneringsuppgifter handhas inom den statliga länsförvaltningen

av ett flertal olika i förhållande till varandra organisatoriskt fristående

länsorgan. Den sektoriella uppbyggnad som kännetecknar den centrala or­

ganisationen har nämligen i stor utsträckning sin motsvarighet på läns-

planet. Denna organisationsstruktur för de statliga planeringsuppgifterna

har uppkommit genom de utbyggnader av verksamheten som skett under

senare årtionden, framför allt under 1940-talet. Eftersom dessa utbyggnader

vid varje tillfälle som regel begränsat sig till en speciell verksamhetsgren,

inom vilken staten åtagit sig nya uppgifter eller eljest genomfört reformer,

har organisationsfrågan för länsförvaltningens del oftast prövats i sam­

band med att behovet av en central organisation för uppgiften övervägts.

Denna prövning har för vissa verksamhetsområden lett till en organisation

som innefattar ett centralt ämbetsverk med under ämbetsverket lydande

särskilda länsorgan. I andra fall bär länsstyrelsen ålagts att svara för verk­

samheten på länsplanet eller i vart fall tillagts vissa funktioner i anslutning

därtill. Någon samlad reform av organisationen för samhällsplaneringen på

länsplanet har inte ägt rum.

Till de statliga länsorgan som har mer eller mindre omfattande uppgifter

med anknytning till samhällsplaneringen kan förutom länsstyrelsen främst

räknas de s. k. länsnämnderna —- länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden,

lantbruksnämnden, länsskolnämnden — och skogsvårdsstyrelsen, vägför-

valtningen och länsvägnämnden, länsarkitekten, överlantmätaren och läns-

läkaren.

Länsstyrelsen har planeringsuppgifter som sträcker sig över flera olika

verksamhetsgrenar. De övriga nu nämnda organen är utpräglade fackorgan,

som arbetar inom en bestämt avgränsad sektor av samhällsplaneringen. De

företer väsentliga skillnader inbördes inte bara i fråga om organisatorisk

8

marna och deras fördelning nästan helt bestämmande för i vilken utsträck­

ning de kommunala planerna för bostadsproduktionen kan realiseras.

Den väntade utvecklingen inom näringslivet utgör en särskilt viktig faktor

vid nämndens fördelningsbeslut. Fördelningen sker därför i samråd med

bl. a. länsarbetsnämnden. Länsstyrelsens och planeringsrådets mening in­

hämtas också i detta sammanhang.

Sambandet mellan bostadsplaneringen och annan samhällsplanering kom­

mer också till uttryck i föreskriften att länsbostadsnämnden med ledning av

bostadsbyggnadsprogrammen skall tillställa övriga länsmyndigheter de upp­

gifter som kan behövas för myndigheternas verksamhet.

Länsbostadsnämnden sköter också långivningen för de enskilda projekten.

Denna verksamhet — länsbostadsnämndens volymmässigt största uppgift -—

är visserligen till stor del av bankmässig karaktär men har också betydelse

från samhällsplaneringssynpunkt. Det åligger nämligen länsbostadsnämn­

den att i anslutning till långivningen verka för en planmässig förbättring

av bostadsförsörjningen i länet. Detta sker dessutom genom råd och anvis­

ningar till kommunerna, särskilt i samband med nämndens medverkan vid

bostadsbyggnadsprogrammens upprättande.

Bland övriga länsorgan som i större utsträckning befattar sig med bo­

stadsplaneringen bör särskilt nämnas länsarkitekten. Mellan denne och

länsbostadsnämnden förekommer regelbundet samarbete. Nämnden håller

sig härigenom fortlöpande underrättad om bebyggelseplaneringen i länet

och kan följa enskilda planärenden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

Arbetsmarknadspolitisk planering

Som statligt regionalt organ för arbetsmarknadspolitiken finns i varje län

en länsarbetsnämnd, som lyder under arbetsmarknadsstyrelsen. Länsarbets­

nämnden består av ordförande och sju (åtta) andra ledamöter, vilka utses

av Kungl. Maj :t efter förslag av chefen för arbetsmarknadsstyrelsen. Parter­

na på arbetsmarknaden är representerade i nämnden. Chef för nämndens

kansli är länsarbetsdirektören.

På länsarbetsnämnden ankommer en rad olika åtgärder i syfte att främja

balansen på arbetsmarknaden och en rationell användning av arbetskraften.

Till dessa åtgärder hör arbetsförmedling och information om arbetsmark­

nadens tillstånd och behov, ekonomiska bidrag till flyttning av arbetskraft,

inlösen av egna hem samt arbetsmarknadsutbildning, dvs. omskolning och

fortbildning.

Bland de från samhällsplaneringssynpunkt viktigare av länsarbetsnämn­

dens verksamhetsområden märks vissa direkt sysselsättningsskapande åt­

gärder, den särskilda befattningen med byggarbetsmarknaden samt nämn­

dens allmänna funktion som den statliga länsförvaltningens rådgivande och

samordnande organ i arbetsmarknadsfrågor. Till nämndens samhällsplane-

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Den av länsstyrelsen utsedda ledamoten skall vara förvaltningsjurist i all­

män tjänst eller domare. De landstingsvalda ledamöterna slutligen skall ha

visat intresse för utbildningsfrågor; en av dem skall dessutom äga särskild

kännedom om landsbygdens skolväsen. Chefstjänsteman hos länsskolnämn-

den är länsskolinspektören.

Länsskolnämndens uppgifter kan indelas i följande huvudgrupper, näm­

ligen åtgärder beträffande skolväsendets planering, ledning av och tillsyn

över den pedagogiska verksamheten, direkt inspekterande verksamhet,

beslut eller yttranden i ärenden rörande den inre skolorganisationen samt

handläggning av vissa besvärsmål.

I fråga om planeringsverksamheten svarar nämnden i samråd med andra

samhällsplanerande myndigheter och institutioner i länet för en fortlö­

pande översiktlig planering av skolväsendet i dess helhet. Planeringen, som

grundas på uppgifter från kommunerna, statliga länsorgan och centrala

myndigheter angående befolkningsutveckling, planerad bebyggelse m. m„

är vägledande för nämndens åtgärder och beslut i enskilda lokaliserings- och

bidragsärenden. Den ligger också till grund för nämndens planläggning av

skolverksamheten i krig och det samråd som skall ske mellan nämnden

och kommunerna inom ramen för den kommunala beredskapen på detta

område.

Till länsskolnämndens planeringsuppgifter hör att fastställa elevområde

för kommunala m. fl. skolor. Elevområde skall omfatta den kommun som

förvaltar skolan, men om det erfordras för en ändamålsenlig organisation

av skolväsendet skall i området också ingå en eller flera andra kommuner

eller delar därav och länsskolnämnden kan i sådana fall förordna om kom­

munalförbund för förvaltningen. Elevområde bestäms bl. a. med ledning

av den organisationsplan för skolenheterna m. m. som varje kommun skall

upprätta och tillställa länsskolnämnden. Om frågan berör kommuner i

olika län och länsskolnämnderna inte kan enas, skall ärendet hänskjutas

till Kungl. Maj :t.

Länsskolnämnden har ett direkt inflytande över lokaliseringen av fack­

skolor, yrkesskolor och gymnasier genom att den yttrar sig över kommuns

framställning till Kungl. Maj :t eller, beträffande vissa yrkesskolor, till

skolöverstyrelsen om tillstånd att inrätta sådan skola. I nämndens bedöm­

ningar ingår frågor om behov, förläggningsort, finansieringsmöjligheter,

m. m.

En form av statlig uppsikt över skolväsendet som har stor effekt i plane-

ringshänseende är prövningen av statsbidrag till byggande av skolor och

den prioritering som där sker. I ärenden om statsbidrag till byggnadsarbe­

ten inom det allmänna skolväsendet m. m. yttrar sig alltid länsskolnämnden

till skolöverstyrelsen och verkställer också i vissa fall den prövning av skol­

lokalbehovet som utgör förutsättning för bidrag. Av särskild betydelse i sam­

manhanget är nämndens bedömning av de olika byggnadsföretagens angelä-

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

annat att biträda jordbrukarna med teknisk planering, avseende sådant

som torrläggning, täckdikning, m. m.

Till ledning för sin verksamhet utför lantbruksnämnden översiktliga ut­

redningar och planering rörande landsbygden (jord- och skogsbrukets

strukturrationalisering samt därmed sammanhängande jordbruksfrågor

i övrigt). Sådana utredningar avser att inom län och regioner dels

översiktligt kartlägga rådande förhållanden och utvecklingstendenser rö­

rande produktionsunderlaget i mark, brukningsenheter, befolkning och ar­

betskraft m. m., dels analysera behovet av åtgärder samt att ange riktlinjer

för rådgivnings- och rationaliseringsarbetet inom lantbruksnämnden. Utred­

ningarna utförs i samarbete med andra länsorgan och som en integrerad

del av den allmänna lokaliserings- och samhällsplaneringen.

För att utforma planer för förbättringsåtgärder som bör komma till

stånd inom ett relativt begränsat område verkställer lantbruksnämnden

s. k. individualplanering, som omfattar ett mindre antal fastigheter och van­

ligen aktualiserats genom behov av storleksrationalisering eller bättre ägo-

arrondering.

I rationaliseringsfrågor samverkar lantbruksnämnden fortlöpande med

skogsvårdsstyrelsen. överlantmätaren är sakkunnig rådgivare och utredare

åt nämnden i fastighetsbildningsfrågor. Vidare finns föreskrift om att lant­

bruksnämnden skall samråda med länsarbetsnämnden när arbetsmarknads­

frågor måste bedömas. Slutligen kan nämnas att länsbostadsnämnden är

skyldig att inhämta lantbruksnämndens synpunkter i ärenden om lån till

bostadsbyggnad på jordbruksfastighet.

Skogsvårdsstyrelsen har till uppgift att främja och stödja den enskilda

skogshushållningen samt verka för att skogsvårdsarbetet på de enskilda sko­

garna inom styrelsens verksamhetsområde bedrivs på ett planmässigt sätt

ävensom utöva den uppsikt och vidtaga de åtgärder, som jämlikt gällande

skogsvårds-, naturvårds- och andra författningar ankommer på styrelsen.

Skogsvårdsstyrelsen fullgör sin uppgift bl. a. genom medverkan i skogsbru­

kets driftsplanläggning, genom att svara för frö- och plantförsörjning samt

genom att vara bidragsbeviljande organ för det statliga stödet till skogs­

brukets rationalisering.

Av särskild betydelse för skogsbrukets planering är förutom åtgärder och

stöd för rationalisering planläggningen av länets skogsvägnät. Vanligen be­

står denna i att skogsvårdsstyrelsen upprättar skogsvägplaner för länet

som ligger till grund för det statliga stödet till byggande av skogsbilvägar

på enskilda skogar. Planeringen sker i samråd med bl. a. länsstyrelsen, väg-

förvaltningen och lantbruksnämnden. Skogsvårdsstyrelsen beviljar lån och

bidrag till byggande av skogsvägar.

Vägplanering

I varje län finns en vägförvaltning som är regionalt organ inom statens

vägverk. Chef för vägförvaltningen är vägdirektören.

14

Även här får alltså bidragsgivningen, särskilt som den är mycket omfat­

tande, en viss samhällsplanerande effekt. Statsbidragsansökningarna prövas

av länsstyrelsen.

I alla de ärenden som nu nämnts är vägdirektören föredragande i läns­

styrelsen.

Kurigl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Planering för naturvården

För de naturvårdsuppgifter som centralt handhas av statens naturvårds­

verk är länsstyrelsen det regionala organet. Till landskansliet i alla län utom

Gotlands län hör en naturvårdssektion.

Statens naturvårdsverk drar upp riktlinjer, utfärdar anvisningar eller

biträder på annat sätt länsstyrelserna i deras arbete. Verket äger vidare rätt

att föra talan mot länsstyrelsens beslut.

Av länsstyrelsens uppgifter som utredande, planerande och beslutande

länsorgan inom naturvården är det framför allt frågor om avsättning av

mark som naturreservat och förordnande av strandskyddsområde och av

skydd för landskapsbilden samt de inskränkningar i markdisposilionen, som

följer av dessa ingripanden, som får betydelse för den översiktliga plane­

ringen.

Om det anses att ett område bör särskilt skyddas eller vårdas på grund av

sin märkliga beskaffenhet, väsentliga betydelse för friluftslivet, m. m. kan

länsstyrelsen förklara området för naturreservat och föreskriva vissa in­

skränkningar i rätten att förfoga över fastighet som ingår i reservatet, såsom

förbud mot bebyggelse, täktverksamhet och skogsavverkning. Redan då

fråga om naturreservat väcks kan länsstyrelsen meddela tidsbegränsat för­

bud mot vissa åtgärder som strider mot syftet med reservatet.

Ibland kan valet stå mellan avsättning av mark som naturreservat och

vissa i naturvårdslagen angivna åtgärder till skydd för landskapsbilden. Till

de senare hör bl. a. reglering av grustäktsverksamheten. Grundvattenskyd­

det är en av de faktorer som man måste ta hänsyn till i detta sammanhang

och som föranleder behov av inventeringar och översiktlig planering.

Förordnanden om strandskyddsområde för att trygga allmänhetens till­

gång till bad och friluftsliv vid havet, insjö eller vattendrag förekommer i

stor omfattning. Undantag gäller för mark som ingår i fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan. Inom strandskyddsområde får vissa bygg­

nads- och anläggningsarbeten inte utföras utan länsstyrelsens tillstånd.

Fastighetsägare som får sin förfoganderätt inskränkt har under vissa

förutsättningar rätt till ersättning av staten. Innan länsstyrelsen fattar be­

slut som kan föranleda ersättningsskyldighet skall länsstyrelsen samråda

med naturvårdsverket angående dispositionen över anslagna medel m. m.

Som rådgivande och utredande organ åt länsstyrelsen finns i varje län etl

18

Överlantmätaren har klagorätt beträffande ägodelningsrätts och hovrätts

beslut att fastställa eller tillåta jorddelning.

Överlantxnätaren skall föra jordregister samt i vissa fall lägga upp och

föra fastighetsregister enligt de för stad gällande bestämmelserna. Han

kommer härvid i kontakt med inskrivningsväsendet vid de allmänna under­

rätterna i länet. Vidare skall överlantmätaren enligt lantmäteristyrelsens

anvisningar låta upprätta och hålla aktuella översiktskartor, som utvisar

fastighetsindelningen i länet samt områden inom vilka planer och särskilda

bestämmelser bör beaktas vid fastighetsbildningen.

I sin verksamhet inom fastighetsbildningens område har överlantmätaren

anledning att ta kontakt med — förutom länsstyrelsen och lantbruksnämn­

den — sådana länsorgan som länsbostadsnämnden, skogsvårdsstyrelsen

och vägförvaltningen.

Det bör slutligen anmärkas att fastighetsbildningsväsendet m. m. för när­

varande är under översyn.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

Samordning och samverkan

I den planering som bedrivs inom länet för en viss verksamhetsgren är

vid sidan av det organ som primärt svarar för verksamheten ofta flera

andra länsorgan medverkande. Detta är givetvis ett uttryck för att de olika

planeringsgrenarna har ett mer eller mindre klart uttalat inbördes sam­

band. Behovet av samordning och samverkan mellan länsorganen markeras

både i författningsbestämmelser och i handläggningsrutiner och praxis

som utbildats i länen.

Enligt länsstyrelseinstruktionen åligger det länsstyrelsen att som ett

sammanhållande organ inom länsförvaltningen följa verksamheten hos stat­

liga länsmyndigheter med sådana arbetsuppgifter som berör länsstyrelsens

ämbetsområde och verka för att verksamheten på gemensamma områden

samordnas i möjligaste mån. Som komplement till detta föreskrivs i vissa

länsnämnders instruktioner att länsstyrelsen skall underrättas om nämn­

dens sammanträden och att representant för länsstyrelsen får delta i

nämndens överläggningar med rätt att avge reservation. Föreskrifter finns

också om samråd andra länsorgan emellan.

Som en samordningsåtgärd kan vidare betraktas att ordförandeskapet i

vissa länsnämnder, skogsvårdsstyrelserna, hushållningssällskapen och före­

tagareföreningarna vanligen tillagts landshövdingarna. I det avseendet varie­

rar emellertid förhållandena från län till län och något fast system är det

inte fråga om.

I länsstyrelseinstruktionen finns vidare bestämmelser om att länsstyrelsen

kan förordna flertalet länsstyrelseexperter samt tjänstemän hos vissa läns­

nämnder m. fl. att vara föredragande i länsstyrelsen eller att där eljest delta

20

■utnyttjar ett gemensamt utredningsmaterial torde ha en icke oväsentlig

samordningseffekt. På grundval av sådant utredningsmaterial bör vidare i

länen utarbetas planer rörande olika åtgärder, som kan påverka lokalise-

ringsbetingelserna i enlighet med lokaliseringspolitikens mål. Särskilt bör

därvid beaktas den kommunala planeringen och kommunala åtgärder i

övrigt för näringslivets främjande. En avvägning bör eftersträvas av olika

regionala intressen i frågor om samhälleliga serviceanordningar och andra

offentliga verksamheter. Planeringen, som givetvis ständigt måste hållas

aktuell, bör utmynna i konkreta förslag och handlingsprogram.

För att dessa riktlinjer skulle kunna följas genomfördes den 1 juli 1965

.vissa organisatoriska förändringar i länsstyrelserna. Planeringsråd knöts

till länsstyrelsen som rådgivande organ i viktiga planeringsfrågor. Vidare

fick länsstyrelsen ökade resurser för den regionalpolitiska utrednings- och

planeringsverksamheten (länsplanerare). Dessa organisatoriska förändring­

ar betraktades som provisoriska i avvaktan på länsförvaltningsutredningens

förslag.

Planeringsråden som består av nio (i Stockholms län tolv) ledamöter, av

vilka fyra utses av Kungl. Maj :t och fem väljs av landstinget, har före­

trädare för primärkommuner, landsting och arbetsmarknadens organisatio­

ner. Råden har inte någon formell beslutanderätt men innebär ändå en be­

tydelsefull lekmannamedverkan i länsstyrelsen. I uttalanden av regering

och riksdag har det förutsatts att rådens uppfattning skall tillmätas stor

vikt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

Regional utvecklingsplanering

De intentioner som det lokaliseringspolitiska beslutet gav uttryck för

har efter hand följts upp och konkretiserats framför allt genom länsplane-

ring 1967, som länsstyrelserna och de till dem knutna planeringsråden har

genomfört på uppdrag av Kungl. Maj:t. Länsplanering 1967 utgjorde en

första försöksplanering med lokaliseringspolitisk inriktning men kan mot

bakgrund av dess genomförande och redan inledd vidareutveckling betrak­

tas som en första etapp i en långsiktig, fortlöpande regionalpolitisk utveck­

lingsplanering.

Syftet med länsplanering 1967 var att lägga en konkret grund för bedöm­

ningen av den framtida utvecklingen på så lång sikt som möjligt för varje

kommunblock och län och att på grundval därav formulera en regionalpo­

litisk målsättning, angiven i befolkningstal för varje kommunblock år 1980.

Om bedömningen av de tillgängliga prognoserna lett till slutsatsen att den

spontana utvecklingen inte bör accepteras har detta kommit till uttryck

i en av länsstyrelsen och planeringsrådet angiven målsättning. Kungl. Maj :ts

ställningstaganden till länsorganens regionalpolitiska riktlinjer har redo­

visats i 1969 års statsverksproposition. Denna redovisning behandlades in­

gående av riksdagen i skilda sammanhang (SU 1969: 57 och BaU 1969: 30)

22

nuvarande organisation otillfredsställande. De är också eniga om att en

reform bl. a. bör innefatta att ett enda organ får ansvaret för samordningen

av den översiktliga planeringen i länet. Däremot föreligger den väsentliga

skillnaden mellan utredningsförslagen att länsdemokratiutredningen, av

skäl som i detta sammanhang inte torde behöva återges, anser att detta organ

bör vara landstingskommunalt.

Länsdemokratiutredningen har med denna inställning inte haft anledning

att gå närmare in på frågor om den statliga länsförvaltningens organisation

vid oförändrat huvudmannaskap för planeringsuppgifterna i länen. I detta

avseende kan därför endast länsförvaltningsutredningen tjäna som ledning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

Länsförvaltningsutredningen

Grundtanken i länsförvaltningsutredningens förslag är att den översiktliga

samhällsplanering som ankommer på de statliga länsmyndigheterna i fram­

tiden skall ledas och samordnas av länsstyrelsen. Besluten i viktigare sam-

hällsplaneringsfrågor skall där fattas av landshövdingen och tio represen­

tanter för länets befolkning. Länsstyrelsen skall också i övrigt utrustas som

ett aktivt, initiativtagande och samordnande organ. Utredningens förslag om

hur besluts-, utrednings- och samrådsfunktionerna i länsstyrelsen bör ut­

övas innebär i stort följande.

Enhetlig ledning m. m.

Det bör enligt utredningen ankomma på länsstyrelsen att sörja för att

grundläggande material finns tillgängligt och hålls aktuellt beträffande be­

folkningsförhållanden, näringsliv, bebyggelseplanering, samhälleliga service­

anordningar m. in. och för att översiktlig inventering och planering för länet

•i olika avseenden kommer till stånd. Specialutredningar inom fackområde,

för vilket det finns ett särskilt organ inom länsförvaltningen, bör emellertid

också i fortsättningen verkställas av detta organ.

Vidare föreslår utredningen att samhällsplaneringsfrågor av översiktlig

natur eller eljest av särskild vikt, som hör till statlig länsmyndighets äm-

betsbefattning, skall avgöras av en för detta ändamål omorganiserad läns­

styrelse. I den mån beslutsbefogenheter i detta hänseende nu ligger hos

annan statlig länsmyndighet bör de överflyttas på den nya länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslut skall kunna ändras endast av Kungl. Maj :t. Utred­

ningen betonar emellertid särskilt, att detta på intet sätt innebär att läns-

nämndernas och länsstyrelseexperternas befattning med samhällsplanering­

en skulle upphöra. Dessa skall självfallet liksom hittills ta ståndpunkt till

planeringsfrågor som berör deras verksamhet och tillhandahålla sina fack­

synpunkter. Reformen innebär emellertid, framhålls det, att samtliga syn­

punkter som kan tänkas inverka på en planeringsfråga kommer till uttryck

24

I länsskolnämnden bedrivs allmän planering av skolväsendet, särskilt

såvitt avser grundskolans högstadium, gymnasier, fackskolor och yrkessko­

lor. Beslut fattas också om lokalisering av byggnader för sådana skolor till

olika orter.

Det är enligt utredningen angeläget att även landstingskommunens pla­

nering samordnas med övrig samhällsplanering i länet. Utredningen är

medveten om att länsstyrelsens beslut inte kan bli bindande för landstinget

vid dess planering för sjukvården m. m. Emellertid anser sig utredningen

kunna lägga fram förslag — närmare redovisade i det följande -— vilka

erbjuder goda förutsättningar för erforderlig samverkan på frivillighetens

väg. Utredningen föreslår sålunda att majoriteten av de medborgarrepresen-

tanter som skall finnas i länsstyrelsen väljs av landstinget. Vidare förordar

utredningen att ledande tjänstemän i landstingsförvaltningen deltar i det

organ för beredning av planeringsärenden i länsstyrelsen, planeringsbered-

ningen, som föreslås. Utredningen finner det också naturligt att landstinget

för sin egen planering begagnar sig av den service i fråga om data in. m.

som kommer att finnas i länsstyrelsen.

Utredningen har funnit det angeläget att understryka, att koncentrationen

av den regionala planeringen inte kommer att begränsa primärkommunernas

ansvar och uppgifter inom samhällsplaneringen. Tvärtom är utredningens

förslag avsedda att komma primärkommunerna till godo och öppna möj­

ligheter till ett intensifierat samråd med och stöd åt kommunerna. Bl. a.

räknar utredningen med att kommunerna skall utnyttja länsstyrelsens data­

material och att de kommer att begagna sig av sin rätt att närvara vid pla-

neringsberedningens sammanträden. Utredningen framhåller också att man

kan vänta sig att kommunernas befogenheter på samhällsplaneringens om­

råde och deras möjligheter att fullgöra sina uppgifter härvidlag kommer att

öka i takt med att en rationellare kommunindelning kommer till stånd.

För överläggningar och beredning på tjänstemannaplanet i viktigare

samhällsplaneringsfrågor bör enligt utredningen knytas ett särskilt organ

till länsstyrelsen, benämnt planering sberedning en. I denna skall ingå be­

fattningshavare vid länsstyrelsen samt representanter för sådana fristående

statliga länsorgan som medverkar i samhällsplaneringen, såsom chefstjänste­

männen hos flertalet länsnämnder, vägdirektören, överlantmätaren in. fl.

Vidare finner utredningen naturligt att ledande befattningshavare hos

landstinget deltar i beredningens arbete och bl. a. tar upp sådana frågor om

sjukhuslokalisering där samråd kan vara av värde. Utredningen anser det

också självklart att berörda primärkommuner skall ha rätt att vara före­

trädda vid beredningens överläggningar.

Huvuduppgiften för planeringsberedningen anges vara att studera länets

förhållanden, jämföra planeringsalternativ och sammanjämka de förslag

och ställningstaganden som deltagare eller representerat organ arbetar med

inom sitt speciella område när det gäller frågor om översiktlig planering

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

utredningen, i och för sig inte någon ändring av organets befogenheter. Även

organ som föreslås skola tillhöra länsstyrelsen avses i stort sett skola bibe­

hålla sina självständiga befogenheter. Å andra sidan bör de statliga läns­

organ som förblir fristående följa länsstyrelsens beslut i frågor rörande

den översiktliga samhällsplaneringen eller dess genomförande.

Utredningen konstaterar att de kollegiala länsmyndigheter som deltar i

samhällsplaneringen utvecklats betydligt sedan de tillkom. De har vuxit

personalmässigt samtidigt som de vunnit ökad rutin och erfarenhet. Genom

decentralisering har deras arbetsuppgifter ökat och deras ställning i förhål­

lande till centralorganen har blivit mera självständig. Det är utredningens

uppfattning att länsnämnderna och skogsvårdsstyrelsen i framtiden får

många och kvantitativt dominerande verkställighets- och andra specialför­

valtningsuppgifter, som huvudsakligen ligger utanför vad länsstyrelsen kan

tänkas komma att befatta sig med. Utredningen anser detta förhållande tala

för att de kvarstår som självständiga organ. Av liknande och andra skäl

ifrågasätter utredningen heller inte någon ändring i vägförvaltningens orga­

nisatoriska ställning. Utredningen understryker emellertid vikten av att väg­

förvaltningens verksamhet i fråga om vägplaneringen på ett tidigt stadium,

bl. a. inom länsstyrelsens planeringsberedning, samordnas med annan sam­

hällsplanering i länet.

De intressen som är företrädda i länsvägnämnden blir emellertid enligt

utredningens uppfattning i tillräcklig grad tillgodosedda inom den nya läns­

styrelsen. Kravet på ett i länsinstans infogat allmänt medborgerligt infly­

tande på vägplaneringen kommer sålunda att vara uppfyllt. Inflytandet blir

för övrigt starkare eftersom de medborgerliga representanterna kommer

att deltaga i länsstyrelsens beslut och inte bara såsom länsvägnämnden ha

en rådgivande funktion. Utredningen anser att det inte finns tillräckliga

skäl att bibehålla rådgivande länsorgan på vägväsendets område och före­

slår därför, att länsvägnämnderna skall upphöra. I detta sammanhang

ifrågasätter utredningen om inte också den lokala representationen på väg­

väsendets område, vägnämnderna, bör avvecklas och deras funktioner an­

förtros kommunblocken.

Medan det i förhållandet mellan länsstyrelsen och länsnämnderna eller

motsvarande organ med egen beslutanderätt främst gällt att vinna garan­

tier för att en gemensam översiktlig samhällsplanering kommer till stånd

är samordningsproblemen, understryker utredningen, principiellt av annan

art beträffande de befattningshavare utanför länsstyrelsen som brukar

kallas länsstyrelseexperter. Utredningen erinrar om att i direktiven fram­

hållits, att frågan om experternas anknytning till länsstyrelsen bl. a. torde

få bedömas från interna personal- och arbetsorganisatoriska synpunkter.

Här möter främst frågan, huruvida nuvarande ordning med sakbehand­

ling inom ett organ och den formella men avgörande prövningen förlagd

till ett annat motsvarar kraven på en rationellt arbetande förvaltning.

Även om länsstyrelsen har en mer omfattande judiciell verksamhet än

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

27

flertalet centrala verk motiverar detta knappast den skillnad som råder,

framhåller utredningen, att länsstyrelsens ärenden skall slutligt handläggas

och avgöras av jurister, medan den speciella sakgranskningen förläggs till

ett utomstående expertorgan. Den riktiga avvägningen mellan de allmänt

administrativa och juridiska synpunkterna, å ena, och de speciella fack­

synpunkterna, å andra sidan, synes i stället böra bygga på likställighet

mellan och i lika mån ansvarig ställning för de olika synpunkternas företrä­

dare. Om man vill försöka skapa en så fast organiserad och effektivt arbe­

tande länsförvaltning som möjligt, ter det sig därför naturligt att låta de

speciella facksynpunkterna på antytt sätt komma till uttryck inom läns­

styrelsen.

I den mån nu fristående experter kan ingå i länsstyrelsens organisation

får länsstyrelsen enligt utredningens uppfattning bättre möjligheter att

leda och sammanhålla deras verksamhet och inrikta den på sådana arbets­

uppgifter, som är mest aktuella och som kräver en tidsmässigt och perso­

nellt samlad insats. Man kan vidare räkna med att samordning och sam­

arbete mellan experterna och mellan dessa och övrig personal i länsstyrel­

sen automatiskt underlättas och främjas. Detta gäller såväl befattnings­

havarnas utåtriktade inspektions- och rådgivningsverksamhet genom resor

och sammanträden som det inre arbetet. Utredningen understryker också,

att om experten ingår i länsstyrelsen så kommer frågor, som i och för sig

ligger inom den formella ramen för länsstyrelsens uppgifter men med nu­

varande organisation av expertväsendet ofta stannar på expertnivå, att redan

från början vara aktuella i länsstyrelsen. På så sätt skapas bättre förutsätt­

ningar för en allsidig behandling och samordning på ett tidigt stadium.

Vidare räknar utredningen med att experterna i långt mindre omfattning än

nu skall behöva utarbeta formella skriftliga yttranden i länsstyrelseärenden

där de medverkar. Visar det sig i särskilda fall erforderligt att expertsyn­

punkterna lämnas i skriftlig form, t. ex. därför att sökanden eller klaganden

bör få del av dessa innan ärendet avgörs, anses detta kunna ske i prome-

morieform.

Såsom andra fördelar med ett inordnande i länsstyrelsen anger utred­

ningen förenklad diarieföring och gemensam kontorsorganisation som med­

ger rationellare arbetsfördelning och ger större elasticitet.

De experter på samhällsplaneringens område som i detta sammanhang

är aktuella är länsarkitekten och överlantmätaren.

Beträffande överlantmätaren finner utredningen övervägande skäl tala för

att denne även i fortsättningen verkar utanför länsstyrelsen. Ställningsta­

gandet motiveras framför allt med att överlantmätarens arbetsuppgifter till

övervägande del faller utanför länsstyrelsens ämbetsområde samt att den

samordning och samverkan som erfordras mellan länsstyrelsen och över-

lantmätaren i fastighetsbildnings- och andra frågor redan kommit in i banor

som ger ett tillfredsställande resultat.

Länsarkitektens verksamhet domineras däremot, framhåller utredningen,

28

numera helt av hans uppgifter som länsstyrelsens expert inom samhälls­

planeringen: granskning av planärenden enligt byggnadslagstiftningen samt

inspektioner och utredningar i andra plan- och byggnadsärenden, fastighets-

bildningsärenden, naturvårdsärenden, byggnads- och fomminnesärenden

m. m. Även länsarkitektens upplysnings- och rådgivningsverksamhet gent­

emot andra länsmyndigheter, kommuner och enskilda är i de flesta fall att

se som utflöde av hans uppgift att biträda länsstyrelsen inom olika grenar

av samhällsplaneringen. Utredningen finner sålunda att länsarkitekten,

främst i sin egenskap av länsstyrelsens expert, intar en central ställning

inom samhällsplaneringen i länet och föreslår därför att länsarkitekten och

hans personal skall ingå i länsstyrelsen.

Utredningen har övervägt vilka konsekvenser förslag om att inlemma en

länsstyrelseexpert i länsstyrelsen kan få för expertens egen ställning och för

förhållandet mellan honom och det centrala organ som nu är hans huvud­

man.

Utredningen konstaterar att experten även i fortsättningen måste inta

en förhållandevis självständig ställning. En betydelsefull del av expertens

verksamhet kommer som nu att avse inspektioner och rådgivning m. m. åt

kommuner och enskilda. Någon inskränkning i hans möjligheter att verka

på fältet och framföra sina fackmannasynpunkter får inte ske. Utredningen

betonar emellertid vikten av att experten, innan han lämnar råd och anvis­

ningar, konfererar med andra berörda befattningshavare i länsstyrelsen.

Expertens självständiga ställning bör enligt utredningen vidare komma

till uttryck däri, att han i mål och ärenden som blir föremål för länssty­

relsens prövning på grund av besvär eller ansökan avger sitt yttrande som

sakkunnig men inte deltar i länsstyrelsens beslut, för det fall att han tidi­

gare som representant för det allmänna får anses ha tagit ställning i målet

eller ärendet.

Vad angår förhållandet mellan de till länsstyrelsen hörande experterna

och deras centrala fackmyndigheter understryker utredningen att det givet­

vis är angeläget att bevara den ömsesidiga kontakten mellan dem även efter

det att huvudmannaskapet för experterna flyttats över till länsstyrelsen.

Detta bör ligga lika mycket i länsstyrelsens som vederbörande centrala verks

intresse, då därigenom ett nära och omedelbart samarbete mellan central

och regional instans främjas. På områden, där en länsstyrelsens expert full­

gör uppgifter för det centrala verkets räkning vilka faller utanför läns­

styrelsens kompetensområde, anser utredningen att det alltjämt bör gå

en direkt befälslinje från det centrala verket till experten. Men även inom

det för expert och länsstyrelse gemensamma kompetensområdet bör det cen­

trala verket — jämlikt bestämmelser därom som må finnas i lag eller an­

nan författning, i överensstämmelse med riktlinjer, angivna av Kungl.

Maj :t, eller efter Kungl. Maj:ts särskilda bemyndigande — äga utfärda inte

bara anvisningar utan också bindande föreskrifter av olika slag. Dylika

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

29

anvisningar och föreskrifter kan komma att formellt rikta sig till länssty­

relsen, även om de som regel närmast angår experten. I övrigt anser utred­

ningen att en länsstyrelseexperts infogande i länsstyrelsen inte skall med­

föra någon direktivrätt för vederbörande centrala verk gentemot läns­

styrelsen.

Utredningen finner det självklart att det centrala verket skall äga in­

flytande på tillsättning av experttjänsterna i länsstyrelsen. Det förutsätts

att såväl länsstyrelsen som det centrala verket skall yttra sig i tillsättnings­

ärenden som avgörs av Kungl. Maj :t. Det centrala verket bör likaledes ut­

tala sig då tjänst tillsätts av länsstyrelsen. Vidare bör det finnas möjlighet

för det centrala verket att i samråd med länsstyrelsen ta initiativ till utbyte

av expertpersonal m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Medborgerlig representation

Utredningen framhåller att länsstyrelsens ökade uppgifter inom sam­

hällsplaneringen kommer att kräva ett intensifierat samarbete med lands­

tingskommuner, primärkommuner, intressesammanslutningar och företag.

Enligt utredningens mening är det en oundgänglig förutsättning att repre­

sentanter för länets befolkning får inflytande på och ansvar för länssty­

relsens verksamhet på detta område.

Utredningen ansluter sig till de skäl för en lekmannamedverkan i läns­

styrelsen som anförts i officiella förslag och i den allmänna debatten, näm­

ligen bl. a. att länsstyrelsen tillförs värdefull orts- och personkännedom men

också särskild fackkunskap, att ett mera allmänt medborgerligt omdöme

blir representerat i länsstyrelsen och att allmänheten får insyn i länsstyrel­

sens verksamhet vilket ökar förtroendet för länsstyrelsens avgöranden. De

betänkligheter som uttalats mot lekmän i länsstyrelsen — bl. a. att ärendena

skulle fördröjas genom en tungrodd och omständlig handläggning och mer-

arbete uppkomma för tjänstemännen — torde, framhåller utredningen, ta

sikte på nuvarande förhållanden med länsstyrelsens begränsade möjligheter

att leda de statliga länsmyndigheternas arbete för samhällsbyggandet. Be­

tänkligheterna torde också, anför utredningen, bygga på missuppfattningen

att medborgarrepresentanter skulle delta i detalj ärenden eller frågor av

formell natur.

Utredningens förslag om antalet lekmän som medverkar i länsstyrelsen,

om sättet att utse dem osv. redovisas i det följande.

Under lekmannamedverkan skall enligt förslaget avgöras frågor som är

av betydelse för den översiktliga samhällsplaneringen i länet. Utredningen

finner det nödvändigt att Kungl. Maj :t genom vägledande föreskrifter och

anvisningar anger dessa ärenden. Huvudregeln bör vara att under lekman­

namedverkan skall avgöras viktigare frågor om översiktlig samhällsplane­

ring, i den mån de inte är av övervägande juridisk-teknisk eller expeditionell

natur. Med denna utgångspunkt finner utredningen att lekmännen bör delta

i avgörandet av

dels de planeringsärenden som enligt vad tidigare sagts bör flyttas över

från andra länsorgan till länsstyrelsen,

dels följande ärenden, som nu ligger i länsstyrelsen, nämligen

fråga om upprättande av regionplan eller motsvarande plan; förslag till

sådan plan; förslag till generalplan; fråga om föranstaltande av förslag till

regionplan eller generalplan,

upprättande av flerårsplaner för byggande av riks-, läns- och ödebygds-

vägar; flerårsplan för byggande av storbroar; förslag till ändring i flerårs-

plan för allmänna vägar eller eljest till vägföretag utanför flerårsplan; för-

delningsplan för statsbidrag till byggande av allmänna vägar och för den

allmänna samfärdseln nödiga gator i städer och samhällen som är väghål­

lare,

järnvägs-, hamn- och flygplatsfrågor,

planering av el-distributionen,

översiktlig planering beträffande naturreservat, strandskyddsområden

och för täkt av sten, grus o. d. särskilt ömtåliga områden; bildande av natur­

reservat,

frågor om kommunal, ecklesiastik, administrativ eller judiciell indelning,

översiktlig planering rörande näringslivets lokalisering; rådgivning beträf­

fande sådan lokalisering; stöd åt företag i samband med dess lokalisering,

yttranden i förekommande fall över kommunal eller statlig planering av

serviceanordningar, post- och telekommunikationer, militära anläggningar

och liknande,

yttranden över viktiga betänkanden eller eljest i allmänna frågor som rör

samhällsplanering.

Emellertid framhåller utredningen att även andra samhällsplanerings-

ärenden i länsstyrelsen än sådana som rör översiktlig planering kan vara av

den vikt att de bör handläggas i plenum. Flera exempel på sådana ären­

den ges. Bedömningen anses härvidlag närmast böra vila på den tjänste­

man som annars skulle besluta i ärendet. Som ett korrektiv föreslås att en

fråga obligatoriskt skall behandlas i plenum, om minst tre av ledamöterna

begär det.

Länsstyrelsens inre organisation

Utredningen räknar med att den nya länsstyrelsen på olika punkter måste

omorganiseras och rustas upp för att kunna fullgöra sina framtida upp­

gifter, framför allt på samhällsplaneringens område.

Närmast under landshövdingen och som dennes ställföreträdare bör enligt

utredningen finnas en souschef med uppgift att leda och organisera arbetet

inom verket i dess helhet. Det skall särskilt åligga honom att i fråga om

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

samhällsplaneringen svara för samordningen inom länsstyrelsen och mellan

denna och andra organ. Souschefen bör vara en kvalificerad jurist.

Samhällsplaneringsuppgifterna antas bli så omfattande, att de kan bilda

underlag för en särskild planeringsavdelning. Inom denna avdelning skall

den översiktliga samhällsplaneringen för länet utföras. Vidare skall där

avgöras och beredas övriga ärenden rörande samhällsplanering, hänförliga

framför allt till näringslivets lokalisering, plan- och byggnadsväsendet, väg-

väsendet och naturvården samt kommunal och annan indelning. Några for­

mella behörighetskrav för tjänsten som avdelningschef, planeringschef,

uppställs inte.

Utredningen tänker sig avdelningen indelad i en allmän sektion, som är

avdelningens kansli och inrymmer förutom jurister huvuddelen av avdel­

ningens kanslist- och biträdespersonal, en utredningssektion, innebärande en

vidareutveckling av nuvarande länsplanerarenheten, och en teknisk sektion,

vari ingår länsarkitekten samt länsingenjören och annan för naturvården

erforderlig personal. Indelningen avses ge uttryck för tanken att avdelningen

skall kunna arbeta som ett enhetligt arbetslag, enligt den modell som till-

lämpas inom centrala ämbetsverk, samtidigt som den tillgodoser de tekniska

experternas behov av självständigt handlande. Planeringsberedningen bör

vara knuten till avdelningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

31

Länsdemokratiutredningen

Som tidigare anmärkts har länsdemokratiutredningen inte haft anledning

att gå närmare in på frågan om den statliga länsförvaltningens organisation

vid oförändrad uppgiftsfördelning mellan statliga och kommunala organ i

länet. Utredningen har dock berört frågan genom följande synpunkter som

utredningen i sitt betänkande anlagt på länsförvaltningsutredningens förslag.

Länsförvaltningsutredningens förslag ger enligt länsdemokratiutredning-

ens mening väsentligt förbättrade administrativa förutsättningar för ett

rationellt samhällsbyggande. Om den föreslagna planeringsberedningen i

realiteten får den centrala samordnande roll som länsförvaltningsutred-

ningen vill ge den, kommer, i jämförelse med nuvarande förhållanden, ris­

kerna för illa samordnade åtgärder inom samhäll sbyggandet att minska

väsentligt, fortsätter länsdemokratiutredningen. Genom att överföra beslu­

tandefunktionerna i ett flertal för den regionala samhällsutbyggnaden vä­

sentliga frågor från de fristående länsorganen till länsstyrelsen och genom

att administrativt samordna fördelnings- och prioriteringsfrågorna inom

t. ex. bostadsförsörjningen och skolväsendet med fastställelseprövningen en­

ligt byggnadslagen kan man skapa väsentligt förbättrade förutsättningar

för ett kraftfullt grepp över den regionala samhällsutbyggnaden. Denna

32

Knngl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

kraftsamling inom länsstyrelsen kompletteras enligt förslaget med en ut­

vidgning av länsinvånarnas medbestämmanderätt genom den kollegiala, till

viss del av landstinget utsedda styrelsen.

Länsdemokratiutredningen anför vidare att de av Iänsförvaltningsutred-

ningen föreslagna reformerna till mycket stor del är i linje med de villkor

för samhällsplaneringens organisation som länsdemokratiutredningen teck­

nat i sitt betänkande. Länsförvaltningsutredningen har emellertid genom

begränsningen av sitt uppdrag till den statliga länsadministrationen tvingats

söka lösningar i huvudsak inom ramen för den existerande organisationen.

De reformförslag som länsförvaltningsutredningen sålunda lagt fram präg­

las av detta förhållande och har också därigenom fått en organisatorisk ut­

formning som domineras av formella samrådsförfaranden snarare än inte­

gration mellan olika förvaltningsområden menar länsdemokratiutredningen.

Detta är också en av anledningarna varför länsförvaltningsutredningen med

avseende på det regionala medborgarinflytandet inom länsförvaltningen

endast har kunnat överväga alternativ som ur demokratisk synpunkt och

med hänsyn till behoven av offentlig debatt kring och politiska ställnings­

taganden till den regionala samhällsförvaltningen är mindre långtgående.

Därför blir, fortsätter utredningen, den statliga länsplanering som före­

slagits av länsförvaltningsutredningen visserligen, administrativ! sett, en

förbättring jämfört med nuvarande organisation, men utan anknytning

till verkställighetsmomentet kommer den att tendera att utvecklas i rikt­

ning mot en planering endast i passiv, byråkratisk mening. Även med läns-

förvaltningsutredningens förbättrade organisation är länsstyrelsen först

och främst ett organ för administrativ styrelseform, i betydande grad obe­

roende av såväl länets som rikets ekonomiska och politiska utveckling. Mo­

tiven för konstruktiva lösningar och regional vidareutveckling kommer

därför att vara mindre liksom hänsynen till planernas konsekvenser i kost-

nadshänseende. Länsplaneringen i dess av länsförvaltningsutredningen före­

slagna utformning kan tendera att bli kvalitativt, av yrkesmässiga hänsyn,

bestämda önskelistor utan rimlig anknytning till den ekonomiska och poli­

tiska verklighet under vilken verkställigheten måste äga rum.

Länsdemokratiutredningen anför vidare att en effektiv och realistisk

planering kräver en stark motivation och beroendeställning i förhållande

till det regionala samhällets utveckling och att detta i och för sig är ett till­

räckligt motiv för att föreslå mer djupgående reformer än vad länsförvalt­

ningsutredningen haft möjlighet till. Men även förhållandet att den regio­

nala planeringen, framför allt inom sådana allt viktigare underområden

såsom markpolitik, fritidsområden, planering av nya stora tätorter och

fritidsstugeområden, i ökande utsträckning kommer att förutsätta att

verkställigheten av planeringen sker av planeringens huvudman motiverar

längre gående reformer framhåller utredningen.

34

Till den fjärde gruppen kan räknas de remissinstanser som inte har an­

sett sig kunna ta någon ställning till vare sig huvudmannaskap eller orga­

nisation, förrän dessa frågor blivit ytterligare utredda, nämligen statens

naturvårdsverk, kommunalrättskommittén, Svenska kommunförbundet,

Kalmar läns södra landstingskommun och landstingskommunerna i Mal­

möhus och Västernorrlands län, Kooperativa förbundet, Sveriges hant­

verks- och industriorganisation, Föreningen för samhällsplanering, Svens­

ka Arkitekters Riksförbund och ca 50 kommuner. Även vissa instanser

inom denna grupp tillstyrker dock partiella ändringar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

Enhetlig ledning m. m.

Mot förslaget att öka länsstyrelsernas resurser för utrednings­

verksamhet finns inte några erinringar. Några instanser, bl. a. skol­

överstyrelsen, vill dock betona vikten av att länsstyrelsernas utrednings­

arbete i möjlig mån fullgörs efter enhetliga modeller. Härigenom uppnås,

framhålls det, den bästa effekten såväl för planeringen i länen eller större

samverkande regioner som för riksplaneringen. Det anses vidare angeläget

att man utnyttjar moderna tekniska hjälpmedel för att samordna regional

och central datainsamling.

Förslaget om en planeringsberedning i länsstyrelsen tillstyrks

— förutom av alla instanser som ansluter sig till huvudlinjerna i betänkan­

det — av Sveriges hantverks- och industriorganisation och Länsingenjörers

förening.

Bostadsstyrelsen och Riksförbundet för allmän hälsovård framhåller som

en viktig förutsättning att planeringsberedningens verksamhet utformas på

ett sådant sätt, att beredningen inte framstår som ett i realiteten beslutande

organ. Bostadsstyrelsen vill för sin del se ömsesidig orientering och infor­

mation som den huvudsakliga uppgiften.

Kommerskollegium finner att beredningsorganet skulle vara av påtaglig-

ligt värde för planeringen, oavsett hur länsförvaltningen i övrigt kan komma

att utformas och lantmäteristijrelsen anser att planeringsberedningen skulle

kunna tjäna som förebild för samarbetsorgan inom större områden än länen.

Med en lämplig uppläggning av arbetet i planeringsberedningen skulle be­

hovet av samordning inom samhällsplaneringen kunna bli så väl tillgodosett,

att huvudargumenten för att inordna expertorganen på området i länsstyrel­

sen bortfaller, anser Länsingenjörers förening bland annat. Sveriges Gros­

sistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation och Sveriges Köp­

mannaförbund anser sig kunna konstatera, att lekmannainslaget i den nya

länsstyrelsen enligt länsförvaltningsutredningens förslag för näringslivets

del innebär en underrepresentation i jämförelse med de nuvarande plane-

ringsråden. Det är därför så mycket mer angeläget, menar organisationerna,

att någon form av fast samarbete på ett tidigt stadium kommer till stånd

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

35

mellan företrädare för olika grenar av näringslivet och planeringsbered-

ningen. Liknande synpunkter anförs av Svenska Arbetsgivareföreningen och

Sveriges Industriförbund.

I frågan om vem som bör leda verksamheten i planeringsberedningen före­

kommer delade meningar och det påpekas att utredningens uttalande här­

vidlag inte är helt entydiga. Länsstyrelserna i Uppsala och Östergötlands lön

och Länsplanerarnas förening anser att uppgiften i princip bör ankomma på

chefen för planeringsavdelningen, medan länsstyrelsen i Jönköpings län

förordar souschefen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslår landshöv­

dingen och anför.

Det förefaller märkligt att utredningen icke förutsatt att han skall leda

och samordna det arbete rörande den översiktliga samhällsplaneringen som

skall förekomma inom planeringsberedningen. I stället synes man utgå ifrån

att detta arbete skall ledas av en i den nya organisationen ingående souschef.

Detta är en ordning som länsstyrelsen finner föga rimlig. Det torde just

vara inom den krets av tjänstemän samt företrädare för landstinget och, i

förekommande fall, en eller flera kommuner, som tillsammans skall bilda

planeringsberedningen, där de för länets utveckling verkligt betydande frå­

gorna kommer att övervägas och diskuteras. Att då icke låta den för läns­

styrelsens verksamhet ansvarige verkschefen deltaga i planeringsbered-

ningens överläggningar måste vara fel. Länsstyrelsen vill påstå att det just

är där som landshövdingen kan göra sin mest betydande insats. Länsstyrel­

sen hävdar därför bestämt, att landshövdingen regelmässigi skall leda

arbetet inom planeringsberedningen.

Några instanser har avstyrkt förslaget om en planeringsberedning.

Skolöverstyrelsen menar att den sakkunskap och erfarenhet i skolfrågor

som är samlad hos länsskolnämnden, dess ledamöter och tjänstemän, inte

blir tillräckligt representerad vid beredningen av viktiga ärenden enbart

genom att länsskolinspektören deltar i planeringsberedningens samman­

träden. Landstinget i Malmöhus län framhåller att det föreslagna bered-

ningsförfarandet inte kan ersätta sedvanlig remiss för att inhämta lands­

tingets mening i frågor som berör dess verksamhet. Landstingen i Skara­

borgs och Örebro län finner att den föreslagna anordningen understryker

länsstyrelsens dirigerande verksamhet utan någon garanti för inflytande

eller insyn från länets folkrepresentation eller dess ledningsorgan. Länsarki­

tekternas förening konstaterar att nuvarande former för expertsamråd fun­

gerar tillfredsställande och anser att det inte framlagts tillräckliga motiv

för några förändringar på denna punkt.

Beträffande frågan om en till länsstyrelsen koncentre­

rad beslutanderätt kan sammanfattningsvis sägas, att de instan­

ser som anser att ansvaret för samordning av den statliga översiktliga

planeringen på länsplanet bör åvila länsstyrelsen också utgått. från att

denna skall fatta de beslut på området som med nuvarande kompetensför­

delning tillkommer den statliga länsförvaltningen. Flertalet övriga remiss­

instanser har däremot ansett att en sådan reform i allt för hög grad skulle

36

föregripa de slutliga ställningstaganden till uppgiftsfördelningen som de av

olika skäl anser böra komma till stånd först senare.

Lantbruksstyrelsen anför bl. a. att ett genomförande av förslaget skulle

innebära ett framsteg i strävandena under senare årtionden att samordna

planeringsfrågorna under en initiativkraftig och enhetlig ledning. Emellertid

framhåller styrelsen att den översiktliga planering som bedrivs av lant­

bruksnämnderna inte utmynnar i några fastställda planer utan endast i mera

allmänt hållna handlingsprogram för nämndernas verksamhet. Även om

därför behandlingen i länsstyrelsen inte heller kan komma att resultera i

några bindande beslut, måste den ändå enligt styrelsens mening bli av

stort värde genom den allmänna överblick och möjlighet till samordning

som den för med sig.

Lantmäteristyrelsen tillstyrker förslaget men anser det önskvärt att man

därutöver —- såsom ett alternativ till större län — tillskapar ett samarbets-

organ för överläggningar i översiktliga planeringsfrågor, vilket är gemensamt

för mer än ett län. I en sådan »regionplaneringsberedning» skulle ingå lands-

sekreterarna i berörda län, ett antal planeringsexperter samt en verkställan­

de tjänsteman. Styrelsen förutsätter härvid att vederbörande överlantmä­

tare, liksom nu i liknande sammanhang, ges möjlighet att framföra sina

synpunkter i beredningen.

Skogsstyrelsen biträder i princip förslaget men säger sig vara på det

klara med att åtskilliga kompetensfördelningsproblem måste uppstå vid en

överflyttning av beslutanderätten till länsstyrelsen. Enligt styrelsens mening

torde nämligen förslaget innebära att inte bara länsnämndernas och skogs-

vårdsstyrelsernas utan därmed också de centrala ämbetsverkens kompetens

på området i viss utsträckning tas över av länsstyrelserna. För just skogs-

vårdsorganisationens del behöver emellertid, framhåller styrelsen, detta inte

innebära så stora problem eftersom skogsvårdsstyrelserna inte i första hand

sysslar med samhällsplanering i egenlig mening. Styrelsen fortsätter.

Utredningen har för skogsvårdsstyrelsernas del exemplifierat vad man

anser bör tas över av länsstyrelsen på följande sätt: »översiktliga utred­

ningar beträffande skogsbrukets utveckling, rationalisering och bedrivande

(t. ex. översiktliga vägnätsplaner, markanvändningsplaner, avverknings-

planer) och därpå grundade handlingsprogram för länet eller länsdelar».

Inga av dessa planer är bindande och de finns inte heller föreskrivna i några

lagar eller författningar. De har utvecklats som hjälpmedel i skogsvårds-

organisationens verksamhet och utarbetas alltid i samråd med företrädare

för skogsbruket och övriga berörda länsorgan. Skogsstyrelsen räknar med

att den nya ordningen främst kommer att innebära att de berörda planerna

och handlingsprogrammen blir diskuterade och allsidigt belysta i den före­

slagna planeringsberedningen och i mån av behov i länsstyrelsens plenum,

varigenom de också kan i erforderlig mån samordnas med andra länsorgans

verksamhet. Med hänsyn till vad ovan anförts om planernas karaktär torde

det däremot mera sällan finnas anledning att i länsstyrelsen fatta några

bindande beslut. Skogsstyrelsen förutsätter att innan Kungl. Maj:t utfärdar

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

37

föreskrifter om vilka frågor som skall anses falla inom länsstyrelsens »över­

gripande» kompetens på den översiktliga samhällsplaneringens område, de

centrala ämbetsverken får tillfälle att närmare precisera sina synpunkter

i syfte att undvika onödiga kompetenskonflikter.

Skogsstyrelsen efterlyser vidare, liksom lantmäteristyrelsen, någon form

av samarbete mellan länsstyrelserna i angränsande län. Skogsvårdsstyrel-

sernas Förbund anlägger i stort sett samma synpunkter på frågan som

skogsstyrelsen.

Skogsbruksutredningen finner att de samordningsproblem som utred­

ningen behandlat i samband med sina överväganden beträffande översiktlig

planläggning av skogsvägnätet och skogsproduktionsplaner för län eller

del av län (SOU 1963: 71 och 1968: 8) kan komma att lösas på ett mer ända­

målsenligt sätt enligt de riktlinjer och förslag som länsförvaltningsutred-

ningen lagt fram.

Behovet av enhetliga bedömningsgrunder för samhällsplaneringen inom

olika sektorer är särskilt uttalat på det centrala planet, anser Svenska Ar­

betsgivareföreningen och Sveriges Industriförbund. En betydande del av

planeringsarbetet äger emellertid rum ute i länen och förslaget att där sam­

manföra beslutsfunktionerna till länsstyrelsen bör alltså enligt organisatio­

nernas mening ge ökade möjligheter att samordna den statliga planerings­

verksamheten. Organisationerna tillstyrker därför förslaget i och för sig

men fortsätter.

Relationerna mellan den planering som de centrala ämbetsverken bedriver

inom olika sektorer av den statliga verksamheten och den regionala plane­

ring som länsstyrelserna enligt utredningens förslag skall ha ansvar för be­

höver emellertid klarläggas ytterligare. För närvarande torde de fristående

länsmyndigheterna ha starkare anknytning till respektive centrala ämbets­

verk än till varandra och till länsstyrelsen. Utredningens förslag medför i

detta avseende en väsentlig förändring.

Enligt skolöverstyrelsen skulle förslaget på skolplaneringens område inne­

bära att länsskolnämnden fråntogs sitt inflytande på synnerligen väsentliga

frågor, vid vilkas handläggning behovet av nämndens sakkunskap är uppen­

bart. Som exempel anför styrelsen de komplicerade planeringsfrågor vad

gäller dimensionering och lokalisering av olika utbildningsvägar som väntas

förestå vid organisationen av den integrerade gymnasieskolan. Styrelsen

anför.

Med den begränsade roll som länsskolnämnden skulle få enligt utredning­

ens förslag instämmer SÖ i det antagande som görs av länsskolnämnden i

Göteborgs och Bohus län, nämligen att om länsskolnämnden fråntas de vik­

tigaste planeringsfrågorna detta kommer att medföra »att ledamöterna upp­

lever att deras medverkan i nämnden ej längre är av samma vikt som nu,

att tjänstemännen i nämnden får ökat inflytande, att besvärliga gränsdrag-

ningsfrågor mellan länsstyrelse och länsskolnämnd uppstår, varav följer

ovisshet om nämndens kompetensområde och därmed osäkerhet och svag­

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

38

het i handlandet, samt att decentralisering av beslut åtminstone i viktigare

skolfrågor motverkas».

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 nr 1970

Om iänsskolnämndens beslutsbefogenheter skulle begränsas i den ut­

sträckning som utredningen föreslår kunde det tänkas vara mer rationellt att

nämndens nuvarande verksamhet övertogs av länsstyrelsen och att nämnden

sålunda avvecklades som fristående organ. En sådan utveckling finner SÖ

emellertid vara synnerligen olycklig med hänsyn till de betydelsefulla upp­

gifter som skall lösas på utbildningsområdet. Genom nämndens nuvarande

organisationsform — lekmannarepresentanter med erfarenhet av och intres­

seinriktning mot utbildningsfrågor samt tjänstemän med kvalificerad peda­

gogisk och skolorganisatorisk sakkunskap — garanteras skolplaneringen

och övriga skolfrågor på regional nivå den bästa handläggningen. Nämnden

bör därför alltfort bestå som fristående organ med oförändrade uppgifter och

befogenheter. Självfallet måste den fristående länsskolnämnden samverka

intimt med länsstyrelsen då det gäller den översiktliga planeringen. Genom

att länsstyrelsens planeringsfunktion förstärks och att den blir samordnare

av hela samhällsplaneringen för regionen blir detta helt nödvändigt för

båda parter.

Skolöverstyrelsen uttalar slutligen farhågor för att förslaget skulle in­

verka hindrande på styrelsens uppgift att centralt svara för en rationell och

ekonomiskt tillfredsställande hushållning med de resurser som ställs till

skolväsendets förfogande.

Bostadsstijrelsen anser det otillfredsställande att länförvaltningsutred-

ningen — med hänsyn till de befogenheter som utredningen föreslår att den

nya länsstyrelsen skall överta från vissa länsnämnder — inte belyst frågan

om relationen mellan länsstyrelsen och de statliga verk som skall svara

för vissa sektorer inom den översiktliga samhällsplaneringen, såsom bostads-

styrelsen i vad gäller bostadsförsörjningen. Beträffande den regionala verk­

samheten på området anför styrelsen bl. a.

Gränsdragningen mellan länsstyrelsens och länsbostadsnämndens upp­

gifter på samhällsplaneringsområdet är givetvis svår. Det får dock anses

naturligt att varje länsmyndighet genom de föreslagna samordningsåtgär­

derna kommer att inom sitt fackområde verka i enlighet med en gemensam

uppfattning om länets utveckling och med beaktande av statsmakternas di­

rektiv beträffande de olika verksamhetsområdena. För länsbostadsnämndens

del bör detta innebära att länsstyrelsen verkar med utgångspunkt i de lokali-

seringspolitiska målen och länsbostadsnämnden utgående från de bostads­

politiska riktlinjerna. Länsbostadsnämnden skall sålunda enligt styrelsens

mening ha ett oförändrat ansvar för genomförandet av de av statsmakterna

givna bostadspolitiska intentionerna.

I vad angår de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen framhåller sty­

relsen att dessa — förutom att de utgör kommunala planeringsinstrument —

också ingår i underlaget för länsplaneringen. Den medverkan från läns­

myndigheternas sida som lämnas vid programmens upprättande bör enligt

styrelsen, i anslutning till utredningens förslag, kunna samordnas i länssty­

relsen i överensstämmelse med bostadsstyrelsens anvisningar för sådana

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

39

program. Det förutsätts härvid att länsbostadsdirektören i planeringsbered-

ningen skall kunna framföra länsbostadsnämndens bedömning av de bo­

stadspolitiska momenten i programmen. En förutsättning för enhetlig be­

dömning och sammanställning av programmaterialet är emellertid, fram­

hålls det, att styrelsen kan ge länsstyrelsen erforderliga direktiv.

Fördelningen på länsplanet av de statliga låneresurserna för bostads­

byggandet bör enligt bostadsstyrelsen ske på följande sätt.

Utredningens förslag att länsstyrelsen skall besluta om en fördelning »i

stort» av resurserna för bostadsbyggande på länsdelar och kommunblock får

anses innebära att länstyrelsen skall ange riktlinjer för denna fördelning

med hänsyn till de lokaliseringspolitiska mål som länsstyrelsen uttalat sig

för i samband med länsplaneringen. Det bör enligt styrelsens mening an­

komma på länsbostadsnämnden att med beaktande av angivna riktlinjer

fastställa fördelningen på kommunblock och kommuner av lägenlietsanlal

för beslut om bostadslån och att vid senare tidpunkt — även då med beak­

tande av nämnda riktlinjer — fördela de lägenhetsantal som kan tillkomma

på grund av att den preliminärt fastställda lägenhetsramen för länet utvid­

gats. En sådan utvidgning av lägenhetsramen kan vara motiverad av expan­

sionen hos befintliga industriföretag eller nylokaliseringar av verksamheter

som ej kunnat beaktas vid den preliminära fördelningen.

Enligt statskontoret hade det varit önskvärt att utredningen lagt fram

ett konkret material som underlag för sina kategoriska omdömen beträf­

fande samordningsproblemen i länen. Det hade bl. a. varit av intresse, utta­

lar kontoret, »att få belyst vilken koordinerande verkan den nuvarande per­

sonalunionen mellan länsstyrelsen och olika länsnämnder har, hur läns­

styrelserna eljest fullgör sitt åliggande att följa verksamheten hos andra

statliga myndigheter i länet samt hur planeringsråden och länsplanerarna

hittills fungerat». Även statens planverk efterlyser en utförligare undersök­

ning av förutsättningarna att uppnå bättre samordning inom ramen för

nuvarande system.

Frågan om förslagets konsekvenser för de berörda länsnämnderna och

deras framtida verksamhet har inte tillräckligt uppmärksammats av utred­

ningen anser också statskontoret, riksrevisionsverket och länsstyrelserna i

Södermanlands och Kronobergs län. Statskontoret anför bl. a.

Nämnderna beräknas visserligen intaga samma ställning som hittills i

frågor som inte angår den översiktliga länsplaneringen. De förutsätts dess­

utom skola från sina utgångspunkter ta ställning i de till fackområdet hö­

rande planeringsfrågorna innan dessa föreläggs länsstyrelsen och ha möj­

lighet att, om de får stöd av sitt centrala verk, föranleda att det slutliga av­

görandet av en viss fråga hänskjuts till Kungl. Maj :t. Icke desto mindre

synes den föreslagna reformen innebära en avsevärd reduktion av länsnämn-

dernas faktiska kompetensområde, vilken inte bör genomföras utan att kon­

sekvenserna därav noga prövats. Någon undersökning av hur de olika läns-

nämndernas verksamhet i praktiken inriktats synes emellertid, såsom ovan

påtalats, inte ha verkställts. För länsarbetsnämndernas del torde statskon­

torets pågående utredning om arbetsmarknadsverket komma att lämna upp­

40

lysningar i detta hänseende. Vid bedömningen av vilken funktion läns-

nämnderna skall fylla bör bl. a. beaktas att deras sammansättning bestämts

med hänsyn till deras speciella arbetsområden och att därvid eftersträvats

att erhålla förankring hos väsentliga intressegrupper på vederbörande

nämnds område.

Liknande uttalande görs av riksrevisionsverket.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller bl. a., att den samordning

man vill åstadkomma bör ha en klar konstitutionell bakgrund och förordar

därför att länsnämnderna i sin nuvarande organisation upphör. I stället

skulle de arbetsuppgifter som inte kräver medverkan av nämnd omhänder-

lias av de centrala verken direkt underställda kanslier och planeringsupp-

gifterna helt överföras till länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Kronobergs län

vill f. n. inte komma med något förslag i denna riktning men anser att

frågan bör närmare övervägas.

Bl. a. statskontoret och länsstyrelsen i Stockholms län anser att den regio­

nala samordningen blir ofullständig om man inte kan åstadkomma en när­

mare anknytning mellan den statliga och landstingskommunala översikts­

planeringen än den förslaget erbjuder. Sistnämnda instans anför bl. a. föl-

j ande.

All samhällsplaneringsverksamhet måste samordnas enligt enhetliga

grundvärden och en gemensam allmänsyn och målsättning fram till inte­

grerade och funktionella helhetslösningar. Konsekvensen härav blir, att

man för de fall, där statliga och kommunala organ var för sig har väsentliga

uppgifter på samhällsplaneringsområdet, måste skapa former för samverkan

i beredning och beslutsfattande som garanterar samordnade beslut. Detta

kan tänkas ske genom regler som föreskriver att länsstyrelsens och lands­

tingets utredande och beredande organ bör samverka, att överläggningar

kontinuerligt bör hållas mellan länsstyrelsen och företrädare för landstinget

och att den andra myndigheten bör få tillfälle att yttra sig innan länssty­

relsen respektive landstinget beslutar i frågor som rör den översiktliga pla­

neringen. Det kan invändas att ett sådant förfarande kommer att bli om­

ständligt, men översiktligt planeringsarbete kräver många kontaktpunkter

för att alla intressen skall kunna beaktas och utövat i praktiska former

med början redan på utrednings- och beredningsstadiet torde samarbetet

kunna ske smidigt.

Beträffande kompetensfördelningen mellan länsstyrelsen och länsnämn­

derna framhåller åtskilliga instanser, att de föreskrifter och anvisningar i

ämnet, som Kungl. Maj :t skall utfärda, på ett otvetydigt sätt måste ange

olika ärendegruppers tillhörighet. Uppstår tvekan om tolkningen av Kungl.

Maj :ts föreskrifter eller anvisningar bör enligt länsstyrelsen i Uppsala län

kompetensfrågan avgöras av länsstyrelsen, dock med möjlighet för veder­

börande länsnämnd att få frågan prövad av Kungl. Maj :t. Detta bör, anser

länsstyrelsen, uttryckligen fastslås.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser det nödvändigt att länsstyrelsen

får befogenhet att direkt föreskriva vilka ärenden eller ärendegrupper som

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

41

fristående länsorgan skall överlämna till länsstyrelsen för avgörande. Detta

skulle i sin tur förutsätta att länsstyrelsen bereds möjlighet att nära följa

verksamheten i dessa organ. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

föreslår att det skall ankomma på fristående länsorgan att anmäla översikt­

liga samhällsplaneringsfrågor som de har att handlägga till länsstyrelsen.

Det ifrågasätts vidare, om inte en viss direktivrätt för länsstyrelsen gent­

emot nämnda organ bör införas.

Som närmare skall framgå i det följande finns det flera remissinstanser

som bl. a. med hänsyn till risken för kompetenskonflikter förordar att

vissa länsnämnder inordnas i länsstyrelsen.

En del erinringar har gjorts mot förslaget att central myndighet, vars

regionala organ inte anser sig kunna godta länsstyrelsens beslut i en sam-

hällsplaneringsfråga, skall ha rätt att få frågan hänskjuten till Kungl.

Maj :ts prövning. Statens planverk och Länsarkitekternas förening finner det

ohållbart, att endast sådana centrala verk, som företräds av ett från läns­

styrelsen fristående länsorgan, ges nyss angiven rätt. De olika fackintresse­

na bör, anses det, kunna hävdas på lika villkor. Om exempelvis länsarki­

tekten inordnas i länsstyrelsen skulle, framhåller planverket, det föreslagna

systemet innebära att centrala verk företrädande huvudsakligen sektoriella

intressen skulle ha rätt att få ett beslut prövat av Kungl. Maj:t medan plan­

verket som central myndighet för bebyggelseplaneringen i dess vidare be­

märkelse skulle sakna denna rätt.

Några remissinstanser menar att förslaget motverkar den förstärkning av

länsstyrelsens ställning inom samhällsplaneringen som utredningen avsett.

Riksrevisionsverket anför härom bl. a. följande.

Man kan anta, att ärenden av stor räckvidd eller komplicerad natur i

första hand skulle bli föremål för en sådan överprövning. Betydelsefulla

delar av den samhällsplanering, som enligt utredningen bör ske på regional

nivå skulle således kunna komma att överflyttas på Kungl. Maj :t eller i vart

fall prövas av det centrala ämbetsverket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

En uppflyttning av beslutsfunktionerna på angivet sätt till central instans

torde kunna få en betydande omfattning. Riksrevisionsverket ifrågasätter

om sådana konsekvenser av reformen kan anses stå i överensstämmelse

med statsmakternas intentioner för den pågående decentraliseringsprocessen

inom förvaltningen. En annan, icke önskvärd följd torde bli en ökad arbets­

belastning för de centrala instanserna. Bindningen av de centrala ämbets­

verkens avgöranden genom regionala myndigheters åsiktsresolutioner fram­

står som en administrativ oformlighet, vilket riksrevisionsverket finner sig

böra avvisa av både principiella och praktiska skäl.

Samma synpunkter anförs av länsstyrelsen i Östergötlands lön, som anser

att man i allt fall måste begränsa den tid inom vilken underställning skall

ske, samt länsstyrelsen i Västerbottens län enligt vilkens uppfattning hit­

hörande frågor bör avgöras på regeringsnivå endast efter anförda besvär.

Även länsstyrelsen i Västernorrlands lön ställer sig allmänt avvisande till

förslaget.

Utredningens förslag att ett centralt ämbetsverk vid sitt ställningstagande

i ett ärende skall vara bundet av ett yttrande från länsstyrelsen om inte

avgörandet hänskjutits till Kungl. Maj :t medför orimliga konsekvenser,

anser riksrevisionsverket och bostadsstyrelsen.

42

Kiingl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

Förändringar i den yttre organisationen

Bortsett från de instanser som avstyrker varje förändring i den statliga

länsförvaltningen i vad angår översiktlig samhällsplanering har relativt få

erinringar gjorts mot utredningens förslag i fråga om de olika, i samhälls­

planeringen engagerade statliga länsmyndigheternas organisatoriska ställ­

ning i den framtida länsförvaltningen. Både beträffande länsnämnder och

länsstyrelseexperter föreligger emellertid en del särskilda förslag.

Det finns några instanser som anser att starka skäl talar för en koncen­

tration av all statlig verksamhet på området till ett och samma länsorgan.

Bl. a. framhålls det att man härigenom skulle undgå befarade kompetens­

konflikter mellan länsstyrelsen och länsnämnderna. En sådan fullständig in­

tegration förordas av länsstyrelsen i Kopparbergs län, som emellertid säger

sig vara medveten om att en lösning av samordningsproblemen efter denna

linje måste ställas på framtiden. I samma riktning uttalar sig länsstyrel­

serna i Södermanlands, Örebro och Västernorrlands län; den sistnämnda an­

ser att i varje fall länsbostadsnämnden och länsskolnämnden bör inlemmas

i länsstyrelsen. Även landstinget i Kronobergs län, Kalmar läns norra lands­

ting, landstinget i Västernorrlands län och Sveriges Köpmannaförbund anser

att man bör ytterligare undersöka möjligheterna att i länsstyrelsen inordna

eller till denna på annat sätt organisatoriskt närmare anknyta de fristående

länsorgan som har samhällsplanerande funktioner.

Att länsbostadsnämnden inlemmas i länsstyrelsen föreslås av

länsstyrelserna i Östergötlands och Gotlands län samt civilbefälhavaren i

Övre Norrlands civilområde. Det anses att länsbostadsnämndens framtida

uppgifter av huvudsakligen ekonomisk natur inte motiverar att nämnden

fortsätter sin verksamhet som särskilt länsorgan. Vidare framhålls att

nämndens personalstat inte har någon större omfattning.

Civilbefälhavaren i södra civilområdet anser att man bör ytterligare över­

väga om inte länsarbetsnämnden och vägförvaltningen,

vilka enligt krigsorganisationen ingår som sektioner i länsstyrelsen, redan

i fred bör överföras dit.

Länsvägnämndernas förbund avstyrker förslaget om länsvägnämn-

d e n s avskaffande och ifrågasätter starkt om den sakkunskap som finns

representerad i nämnden kommer att var företrädd inom länsstyrelsen.

Förbundet framhåller samtidigt att länsvägnämnden bör erhålla en mera

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

43

allsidig, med hänsyn till näringslivet och trafikväsendet i länet avvägd

representation samt att bestämmelserna för länsvägnämndens uppgifter

och befogenheter bör revideras och därefter införas i allmänna väglagen.

Svenska vägf öreningen och Motororganisationernas Samarbetsdelega-

tion motsätter sig också förslaget och understryker bl. a. att länsvägnämnden

också representerar trafikkonsumenterna, vilkas synpunkter och önskemål

i fråga om vägplanering nästan helt skulle försvinna om nämnden avskaf­

fades. Organisationerna ställer sig också tveksamma till förslaget att de

lokala vägnämndernas uppgifter skall övertas av kommunblocken.

Det anses att vägförvaltningarna härigenom skulle mista värdefulla infor­

mationskällor. Även länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter om inte väg-

nämnderna bör bibehållas och anser att dessa under alla förhållanden inte

bör avvecklas förrän kommunindelningsreformen blivit helt genomförd.

Tveksam är också länsstyrelsen i Östergötlands län som beträffande det

egna länet framhåller att antalet remissinstanser kommer att öka vilket kan

medföra risk för längre handläggningstider.

Beträffande länsarkitektsorganisationens inordnande

i länsstyrelsen framhåller remissinstanserna bl. a., att det med

hänsyn till den nya länsstyrelsens vidgade uppgifter inom samhällsplane­

ringen måste anses naturligt att länsarkitekten, som intar en nyckelposition

på området, ingår i länsstyrelsen. Från något håll görs det också gällande

alt länsarkitekten, även om han står utanför länsstyrelsen, måste finna sig

i en icke obetydlig styrning från länsstyrelsens sida, om syftet med utred­

ningens förslag skall kunna nås.

Statens planverk, länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus och

Älvsborgs län, Svenska naturskyddsföreningen, SACO, Länsarkitekternas

förening, Svenska Arkitekters Riksförbund och Länsingenjörers förening

avstyrker eller är tveksamma till förslaget.

Enligt statens planverk är en av länsarkitektens viktigaste uppgifter att i

det praktiska planeringsarbetet i länet föra ut verkets råd och anvisningar

och omvänt att biträda verket med insamlande av material som underlag

til! utvecklings- och anvisningsarbetet. Planverket finner det uppenbart att

länsarkitekten som tjänsteman i länsstyrelsen inte skulle kunna fullgöra

denna uppgift tillfredsställande. En inordning skulle vidare, framhåller

planverket, göra det omöjligt för länsarkitekten att på samma otvungna sätt

som nu medverka med råd och synpunkter i planeringsarbetet i kommu­

nerna. Han skulle nämligen riskera att genom sina besked och uttalanden

föregripa länsstyrelsens slutliga avgörande. Den föreslagna medborgarrepre-

sentationen, varigenom länsstyrelsen kan väntas i växande grad komma att

föra de lokala intressenas talan, gör det än mer angeläget, framhålls det,

alt länsarkitekten som planverkets representant kan företräda de centrala

intressena på den fysiska planeringens område. Slutligen åberopar planver­

ket såsom skäl för länsarkitektens fristående ställning, att dennes medver­

44

kan kommer att krävas i allt större omfattning då det gäller att biträda

byggnadsnämnderna i olika byggnadstekniska frågor, varom verket utfärdar

tillämpningsbestämmelser.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län hyser samma farhågor som planverket för

att länsstyrelsens beslut kan komma att föregripas och anför bl. a. följande.

Länsarkitektens medverkan rörande länsstyrelseuppgifterna är väsentli­

gen av beredande och utredande karaktär, vartill ansluter sig en rådgivande

och upplysande verksamhet gentemot kommuner och allmänhet. Länsarki­

tektens uppgifter på länsstyrelseområdet är i stort sett jämställda med en

föredragandes, även om de i allmänhet avser de mera tekniska sidorna. I de

ärenden, varom här är fråga, har länsarkitekten i princip inte någon själv­

ständig beslutanderätt. Behovet av samordning hänför sig sålunda i huvud­

sak till länsarkitektens nämnda uppgifter av beredande och utredande ka­

raktär. Något egentligt behov av att med hänsyn till gällande ordning skapa

förutsättningar för gemensamma beslut föreligger ej. Länsstyrelsens möj­

ligheter att åstadkomma erforderlig samordning, såvitt angår länsarkitek­

tens verksamhet, är därför beroende av länsstyrelsens befogenheter att diri­

gera denna utredande verksamhet. Enligt länsstyrelsens mening får sådana

befogenheter redan med gällande bestämmelser anses tillkomma länsstyrel­

sen, enär länsarkitekten, jämlikt instruktionen för länsarkitektorganisatio­

nen, skall biträda länsstyrelsen i fråga om planläggnings- och byggnads-

väsendet samt är skyldig att, efter länsstyrelsens bestämmande, utföra eller

närvara vid besiktning och andra förrättningar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner visserligen övervägande skäl tala för

länsförvaltningsutredningens förslag men anser att man inte bör ta någon

slutlig ställning förrän länsdemokratiutredningens förslag och frågan om

planväsendets framtida organisation slutbehandlats. Inte heller länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län är beredd att f. n. tillstyrka länsarkitektens inlem­

mande i länsstyrelsen utan anser att man bör avvakta erfarenheterna av

utredningens förslag angående beslutanderätten i översiktliga planerings­

frågor.

SACO anser att utredningens målsättning beträffande den översiktliga

samhällsplaneringen mycket väl går att genomföra utan att länsstyrelse­

experterna, däribland länsarkitekten, organisatoriskt ingår i länsstyrelsen.

Det är uppenbart, framhålls det bl. a., att vederbörande expert skulle få

svårt att förena sin ställning som länsstyrelsetjänsteman med den självstän­

dighet som han enligt utredningen måste inta i sin övriga verksamhet.

Liksom planverket understryker Länsarkitekternas förening betydelsen

av direkt kontakt mellan verket och länsarkitekterna. Föreningen motiverar

också sitt ställningstagande genom att peka på arten av länsarkitektens

arbetsuppgifter m. m. och anför.

Den fysiska planen utgör det samlade synliga resultatet av utredningar

och samordning av en mängd intresseområden. Samtidigt måste all fysisk

planering ge uttryck för en medveten vilja att skapa god miljö. Detta är inte

enbart en uppgift i detaljplaneringen. Den fortgående intensiva omdaningen

av samhället genom urbanisering, industrialisering, strukturrationalisering i

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

45

jordbruket, byggande för fritiden m. m. gör det allt angelägnare att bevaka

miljöfrågorna redan i den översiktliga planeringen. Länsarkitekten är härvid

den som närmast har att bevaka miljöintressena och den långsiktiga helhets­

synen i den fysiska planeringen. Samrådsförfarandet på ett tidigt stadium

och under fria former, vilket ovan berörts, utgör ett viktigt led i detta arbete.

Praktiskt taget all förberedande bebyggelseplanering underställes sålunda

länsarkitekten för förhandssynpunkter, alltifrån lokalisering av bebyggelse­

områden och anläggningar till detaljplaneutformning, planrättsliga förhål­

landen och bebyggelseformer.

Länsarkitektkontoret har också uppdragsverksamhet såsom upprättande

av översiktsplaner och detaljplaner för bebyggelse, viss projektering av

byggnader, kyrkogårdar etc. Dessa uppdrag har betydelse för rekryteringen

av kvalificerad arkitekt- och ingenjörspersonal.

En annan verksamhet utgör ritningsgranskning av statsbelånade bostads­

hus som avser såväl lokalisering och miljöanpassning som utformning och

standardkrav på byggnaderna. I begränsad omfattning sker även byggnads-

lovsgranskning åt kommuner i fall där stadsarkitekten är jävig eller där

stadsarkitekt saknas. Från centrala verk kommer remisser angående natur-

och kulturvård, kyrkliga plan- och byggnadsfrågor m. in. Likaså erhålles

remisser från andra organ såsom militära myndigheter, stiftsnämnd, lant­

bruksnämnd och skogsvårdsstyrelse.

Många av de självständiga arbetsuppgifter som åligger länsarkitekten torde

bli svårare att sköta inom länsstyrelsens ram. Under alla förhållanden kom­

mer nuvarande enkla och smidiga arbetsformer att försämras.

Om man trots allt skulle finna det motiverat att inordna planeringsexper-

tis i länsstyrelsen, bör enligt föreningens mening detta gälla samtliga inom

samhällsplaneringen verksamma statliga länsorgan, sålunda även de resurs-

fördelande länsnämnderna. Svenska Arkitekters Riksförbund har i stort sett

samma synpunkter.

Länsingenjörers förening anser att utredningen inte anfört några överty­

gande skäl för att länsorgan över huvud taget skall inordnas i länsstyrelsen.

Överlantmätarens inordnande i länsstyrelsen förtjänar att när­

mare övervägas anser riksrevisionsverket, länsstyrelsen i Gotlands län och

Sveriges Köpmannaförbund. Det framhålls bl. a., att de flesta viktigare pla­

neringsfrågor där länsarkitekten är inkopplad också berör överlantmätaren

och att det därför skulle innebära en fördel från samordningssynpunkt om

denne tillhörde länsstyrelsen, även om han har väsentliga arbetsuppgifter

som faller utanför denna myndighets ämbetsområde. Lantmäteristyrelsen

anser för sin del att några ändringar i överlantmätarens organisatoriska

ställning f. n. inte bör övervägas med hänsyn till pågående utredningar inom

lantmäteriväsendet.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Hallands, Västmanlands och Gävleborgs

län anser att lantbruksnämndens fiskerikonsulent med hänsyn

till sina allt mer ökade uppgifter inom naturvården bör organisatoriskt

samordnas med länsstyrelsens experter på området. Detsamma gäller enligt

länsstyrelsen i Gävleborgs län beträffande jaktvård skonsulenten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

46

Iiungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

Även landsantikvariens verksamhet har sådan anknytning till

naturvården, anser länsstyrelserna i Västmanlands och Gävleborgs län, att

starka skäl talar för hans infogande i länsstyrelsen.

Remissinstanserna har i allmänhet inte ifrågasatt centralt verks rätt att

utfärda direktiv för sådan verksamhet som tillförs länsstyrelsen genom

att en nu fristående expert inordnas i länsstyrelsen som dess tjänsteman.

På flera håll understryks det emellertid, att en fast anknytning av experter­

na till länsstyrelsen förutsätter att gränserna för de centrala verkens direk­

tivrätt liksom experternas lydnadsförhållanden anges mera exakt än vad

som skett i utredningens förslag.

Ett par länsstyrelser framhåller vidare, att den nya ordningen inte får in­

nebära att man skapar ökat utrymme för direktiv gentemot länsstyrelserna,

vilkas kompetens på resp. områden skall vara oförändrad. Länsstyrelsen i

Gotlands län anför bl. a. följande.

Även utredningens uttalande om direktivrätt inom det för expert och

länsstyrelse gemensamma kompetensområdet är i och för sig oantastligt;

det hänvisas nämligen till att direktivrätten skall kunna härledas från lag

eller författning eller beslut av Kungl. Maj :t. Uttalandet ger dock intryck av

att det underförstått avses att utrymmet för eller behovet av direktiv av

olika slag skulle med den nya ordningen väsentligt öka. Häremot vill läns­

styrelsen inlägga en gensaga. I här diskuterade avseenden ändras icke läns­

styrelsens kompetensområde och den omständigheten att experten blir läns­

styrelsetjänsteman skapar inget nytt behov av direktiv, riktade till läns­

styrelsen. Utredningens tankegång, när den talar om föreskrifter som

»formellt rikta sig till länsstyrelsen, även om de som regel närmast angår

experten» är för länsstyrelsen oförståelig; om föreskriften reellt riktar sig

till experten men ej till länsstyrelsen, kommer ju den förre i en omöjlig

dubbelställning. Om man i princip vill bevara länsstyrelsernas ställning så­

som stående direkt under Kungl. Maj :t, bör man ej omärkligt urholka denna

deras självständiga ställning genom att successivt och utan oavvisligt behov

inordna dem under den centrala förvaltningen.

Experternas möjligheter att framföra sina facksynpunkter på fältet kom­

mer enligt flertalet remissinstanser att endast obetydligt påverkas av att de

ingår i länsstyrelsen. Redan nu måste t. ex. länsarkitekten ge akt på att han

inte föregriper länsstyrelsens slutliga prövning eller inger felaktiga före­

ställningar om den beslutande myndighetens inställning, påpekar länssty­

relsen i Jämtlands län, som för övrigt starkt ifrågasätter om det beträffande

arbetssätt och ställning föreligger någon större principiell skillnad mellan

de s. k. länsstyrelseexperterna och länsstyrelsens tjänstemän med mera all­

mänt betonade arbetsuppgifter. Även de senare måste numera bedriva sin

verksamhet i nära kontakt med kommuner och enskilda, framhålls det.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att experternas inflytande tvärtom

ökar om de infogas i länsstyrelsens organisation, eftersom facksynpunk­

terna får större slagkraft. Länsstyrelsen framhåller också bl. a., att den

regionala expertisen måste knytas till länsstyrelsen för att demokratiseringen

47

av länsförvaltningen skall få full effekt. Medborgarrepresentanterna skulle

annars inte få tillräckligt inflytande över experternas verksamhet, framför

allt inte på förberedande stadier. Slutligen förordar länsstyrelsen, att man

i samband med en omorganisation ser över sådana bestämmelser, exempel­

vis 39 § naturvårdslagen och 51 § jorddelningslagen, som ger experter

självständig befogenhet att göra framställningar och anföra besvär inom

respektive verksamhetsområde.

För att komma till rätta med jävsfrågorna anser förvaltningsdomstols-

kommittén att det i en lag om länsförvaltningen direkt bör utsägas att

expert som tagit befattning med ett ärende hos annan myndighet inte får

vara föredragande eller besluta i ärendet hos länsstyrelsen; detta under

förutsättning att frågan inte dessförinnan reglerats genom en lag om för-

valtningsförfarandet. Samma synpunkter framförs av länsstyrelsen i Malmö­

hus län. Fn annan uppfattning i jävsfrågan har länsstyrelsen i Västman­

lands län som anför.

I anslutning till uttalanden rörande experternas ställning i länsstyrelsen

har utredningen gett uttryck för tanken att experten inom sitt fackområde

är representant för »det allmänna (-s intressen)». Han bör därför enligt

utredningen icke deltaga i länsstyrelsens beslut, om han tidigare som

representant för det allmänna tagit ställning i samma mål eller ärende. Vare

sig utredningen ansett att i sådant fall en form av jäv skulle föreligga eller

utredningen velat markera expertens partsliknande ställning tar denna

länsstyrelse för sin del avstånd från en dylik uppfattning av expertens roll

i länsstyrelsen. Fn väsentlig del av den verksamhet som länsstyrelsen i dag

bedriver och en ännu större del av den verksamhet som den nya länssty­

relsen avses bedriva i fortsättningen måste anses vara en rådgivnings- och

serviceverksamhet gentemot kommunerna, företag och enskilda. Det går inte

vare sig för experterna, juristerna eller landshövdingen att på direkta frågor

svara, att de inte kan uttala sig förrän det är dags att fatta ett definitivt

beslut i ett konkret ärende. Erinringar på det stadiet kommer vanligen för

sent. Möjligheterna att påverka utvecklingen, att göra nytta i den sam­

hällsplanering, som anges som huvudsyfte, sammanhänger med beredvillig­

heten att ständigt föra en öppen diskussion, att ge och att ta skäl, att moti­

vera bedömningar, att framföra synpunkter. Att experterna härvid framom

andra tjänstemän i länsstyrelsen skulle anses företräda det allmänna eller

göra det så att säga vid sidan av eller i motsats till den myndighet de tillhör

är en tanke som länsstyrelsen inte kan acceptera. Inte heller kan länssty­

relsen finna att den omständigheten, att experten uttalat sin fackmanna-

mening i ett ärende, redan i sig själv bör utesluta honom från att deltaga

i länsstyrelsens beslut. För den utpräglade förvaltningsrättskipningen då

länsstyrelsen i dess helhet eller med nämnd fattar beslut, kommer för övrigt

experten enligt reglerna inte att deltaga i beslutet, utom möjligen som

föredragande.

Länsingenjörers förening framhåller bl. a. att alla länsorgan bör ha möj­

lighet att hävda sin mening på lika villkor, vilket inte blir fallet om vissa

av dem förlorar sin självständighet. Föreningen pekar också på vissa spe­

ciella nackdelar, som enligt föreningens mening följer med ett inordnande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

48

såsom sämre ömsesidig information mellan länsorganet och det centrala

verket samt sämre möjligheter att tillgodose behovet av fortbildning av

expertorganets personal bl. a. genom växel tjänstgöring mellan centralt och

regionalt plan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Medborgerlig representation

Förslaget att medborgerliga representanter såsom ledamöter i länsstyrel­

sen skall delta i avgörandet av viktigare samhällsplaneringsfrågor har vun­

nit anslutning även bland vissa remissinstanser som i övrigt avstyrker eller

är tveksamma om mera genomgripande åtgärder. Hit hör bl. a. landstingen i

Uppsala och Östergötlands län, Kalmar läns norra landsting och landstingen

i Älvsborgs, Värmlands, Västernorrlands och Jämtlands län.

Fördelarna av medborgarmedverkan i planeringsarbetet understryks

framför allt av länsstyrelserna. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller

bl. a. att medborgarrepresentation stärker länsstyrelsens möjligheter att

samordna statlig verksamhet på det regionala planet. Länsstyrelsen i Kalmar

län anser att lekmannamedverkan är betydelsefull inte minst då den nya

länsstyrelsen skall fatta beslut som nära berör landstings- och primärkom­

muner, intressesammanslutningar samt enskilda och allmänna företag.

Länsstyrelsen i Västmanlands län betecknar systemet med en ensam beslu­

tande chef som en historisk relikt som inte svarar mot vår tids uppfattning.

Ett direkt medansvar av betrodda lekmän också inom samhällsplaneringen

anses tillföra länsstyrelsen ökad erfarenhet och gagna förtroendet för dess

verksamhet. Planeringsrådet som saknar beslutanderätt har aldrig blivit

mer än en halvmesyr, framhåller länsstyrelsen.

Starkt tveksamma eller direkt negativa till lekmannamedverkan i länssty­

relsen i samhällsplaneringsfrågor är förvaltningsdomstolskommittén, kom­

merskollegium och Sveriges advokatsamfund. Att låta lekmännen ha be­

stämmanderätt i viktiga frågor i länsstyrelsen kan enligt förvaltningsdom­

stolskommittén medföra att rikssynpunkterna kommer i skymundan. Enligt

kommittén talar övervägande skäl för att verkschefen själv fattar besluten

efter att ha inhämtat synpunkter från olika håll, bl. a. från något organ

av samma typ som planeringsrådet. Kommerskollegium anser att man inte

bör bortse från att länsförvaltningen kan komma att bli mer eller mindre

politiserad. Det är därför från principiella synpunkter tveksamt om lek-

mannarepresentationen bör äga beslutsbefogenheter. Sakkunskapen och

objektiviteten i de beslut som fattas enligt nuvarande ordning torde i all­

mänhet inte kunna ifrågasättas. Kollegium föreställer sig att sådan hänsyn

tas till planeringsrådets synpunkter och önskemål att kravet på medbor­

gerligt inflytande blir i rimlig grad tillgodosett. Sveriges advokatsamfund

delar inte uppfattningen att de nya uppgifterna i länsstyrelsen med nödvän­

49

dighet kräver att representanter för länsbefolkningen deltar i besluten. Med

den expertis som länsstyrelsen förfogar över torde sådan medverkan inte

vara påkallad. Den fördröjning av ärendenas avgörande som man måste

räkna med är enligt samfundets uppfattning snarast ägnad att försvåra en

kraftfull ledning av samhällsplaneringen. Vidare kan olika åsiktsinriktningar

inom kommuner eller länsdelar medföra en allvarlig fara för objektiviteten

och leda till beslut som inte gagnar länet som helhet, framhålls det.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

Länsstyrelsens inre organisation

Förslaget om en särskild planeringsavdelning tillstyrks på de

flesta håll. Fyra länsstyrelser förordar emellertid att landskansliet även i

fortsättningen organiseras på en avdelning. Länsstyrelsen i Kristianstads

län föreslår bl. a. att samhällsplaneringen handläggs på en planbyrå, i vil­

ken skall ingå den nuvarande planeringssektionen och länsarkitektkontoret,

en naturvårdsbyrå, motsvarande naturvårdssektionen, samt en länsplanerar-

cnhet.

Åtskilliga instanser anser att den tekniska sektionen inte fått

en lämplig sammansättning. Länsstyrelsen i Västerbottens län, som tar upp

den principiella frågan om de s. k. länsstyrelseexperternas inplacering i läns­

styrelseorganisationen, anför bl. a. följande.

Utredningens organisationsförslag till sektionsindelning av planerings-

avdelningen och rättsavdelningen företer enligt länsstyrelsens mening vissa

brister såvitt gäller länsstyrelseexperternas inplacering. En nödvändig förut­

sättning för att länsstyrelsen skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett

godtagbart sätt är att den har tillgång till fackkunskap inom olika om­

råden. Detta förutsätter att de tjänstemän som skall tillhandagå med sak­

kunskap kan erbjudas gynnsamma arbetsförhållanden och den ställning i

övrigt — inte bara lönemässigt — som deras kvalificerade biträde motiverar.

I motsatt fall försvåras rekryteringen. Utredningens organisationsförslag

kan inte anses tillgodose dessa önskemål. Det kan enligt länsstyrelsens me­

ning inte vara ändamålsenligt att föra samman flera experter till en sek­

tion. Var och en företräder särskilda fackintressen vilka ibland konkurrerar

med andra fackintressen. Det är därför önskvärt att de skilda meningarna

får brytas mot varandra på en högre nivå än inom en sektion. Eljest uppstår

risk för begränsning av möjligheterna att självständigt föra fram facksyn­

punkter. Man bör alltså undvika att sammanföra experter, vars fackintressen

kan kollidera med varandra till en sektion. Länsstyrelsen förordar därför att

länsarkitektkontoret får bilda en sektion och att den nuvarande naturvårds­

sektionen får bestå i stort sett oförändrad.

Att man i enlighet med principen att företrädare för olika fackintressen

bör vara sidoordnade varandra låter länsarkitektkontoret, om det inordnas

i länsstyrelsen, bilda en självständig sektion eller annan arbetsenhet förordas

också av statens naturvårdsverk, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 103

50

Kungl. Maj:ts proposition, nr 103 år 1970

och Malmöhus lön, Länsarkitekternas förening, Läns planerarnas förening

och Länsingenjörers förening. Som skäl för att länsarkitektkontoret inte

bör föras samman med naturvårdssektionen anför länsstyrelsen i Jönkö­

pings län bl. a., att endast en mindre del av länsarkitektens uppgifter har

med naturvården att göra, att länsarkitekten och naturvårdssektionen sorte­

rar under skilda centrala verk samt att vissa svårigheter torde uppstå redan

från löneteknisk och rekryteringsmässig synpunkt. Länsarkitekternas för­

ening anser att organisationsförslaget röjer brist på förståelse för plane­

ringens villkor och innebär en undervärdering av experternas arbetsupp­

gifter. Bl. a. synes utredningen ha uppfattat länsarkitekten som företrädare

för ett specialintresse i samhällsbyggandet jämförligt med vatten- och av-

loppsfrågor, luftvård etc. En väsentlig uppgift för länsarkitekten är emel­

lertid, framhåller föreningen, att såsom den sakkunnige i huvuduppgiften,

bebyggelsefrågorna i stort, samordna de tekniska frågor och intressen i öv­

rigt som måste inpassas i ett större plansammanhang.

Utredningens förslag strider mot de riktlinjer för naturvårdens organisa­

tion som statsmakterna antagit, menar Länsingenjörers förening och anför

vidare.

Utredningen har i sitt organisationsförslag sålunda i alltför liten utsträck­

ning tagit hänsyn till de arbetsuppgifter som kan beräknas tillkomma och

som bl. a. syftar till en intensivare övervakning och andra åtgärder för att

hejda miljöförstöringen. Den utveckling som skett sedan länsförvaltnings-

utredningens förslag framlades stärker föreningens uppfattning att någon

sammanslagning av naturvårdssektionen och länsarkitektkontoret till en

sektion inte bör komma i fråga. De olika expertorganen bör i stället ges en

likartad ställning inom planeringsavdelningen. En ur kvalitativ synpunkt

godtagbar expertfunktion förutsätter en organisation som medför en till­

räcklig grad av självständighet och klart utstakade former för en fort­

gående smidig kontakt med centralorganet för nödvändigt uppföljnings- och

utvecklingsarbete.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har inte något att erinra mot en teknisk

sektion med föreslagen sammansättning under förutsättning att experterna

inte »hierarkiskt underordnas en sektionschef». Länsstyrelsen i Norrbottens

län anser att en »planerings- och miljövårdssektion» vore en mera adekvat

benämning om man vill uttrycka enhetens verksamhetsområde.

Den allmänna sektionen på planeringsavdelningen borde, för

att lättare kunna skiljas från sektion med samma beteckning inom rätts-

avdelningen (eller enligt länsstyrelsens förslag allmänna avdelningen),

hellre benämnas »plan- och byggnadssektion», anser länsstyrelsen i Göte­

borgs och Bohus län.

Kungl. Maj ris proposition nr 103 år 1970

51

SKATTEFÖRVALTNING

Nuvarande förhållanden

Skatteförvaltningen handhas i varje län av länsstyrelsen. Uppgifterna

utförs på landskontoret, som i flertalet län är indelat i fyra sektioner, näm­

ligen kameralsektionen, taxeringssektionen, uppbördssektionen och data­

sektionen. Landskontorets chef är landskamreraren.

Kameralsektionen har till skillnad från landskontorets övriga sektioner

huvudsakligen arbetsuppgifter som inte är hänförliga till skatteförvalt­

ningen. Där handläggs dock ärenden rörande indelning av länet i taxerings-

distrikt och fastighetstaxeringsdistrikt, förordnande av ordförande och kro-

noombud i taxeringsnämnd in. fl. taxeringsfunktionärer och bestämmande

av ersättningar för taxeringsarbetet. Där prövas vidare besvär över val av

ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnd och fastighetstaxeringsnämnd.

Ärenden rörande utdömande av viten, som förelagts enligt bl. a. taxerings-

förordningen (1956:623), förordningen (1968:430) om mervärdeskatt och

uppbördsförordningen (1953: 272), handläggs också på denna sektion, likaså

ärenden om gåvoskatt, för vilka länsstyrelsen är beskattnings- och upp-

bördsmyndighet, samt arvsskatt för vilka länsstyrelsen är uppbördsmyn-

dighet.

Till kameralsektionen hör prövningsnämndens kansli. Det står under

ledning av prövningsnämndens ordförande, landskamreraren. Huvuduppgif­

ten för prövningsnämnden är att pröva besvär över taxeringsnämnds beslut.

Beslut av länsstyrelse om fastställelse eller efterbeskattning av mervärde­

skatt kan också överklagas hos prövningsnämnden. I vissa fall fungerar

prövningsnämnden som första instans.

Kansliet sköter beredningen av de ärenden som prövningsnämnden be­

handlar. Där bereds också vissa länsstyrelseärenden med anknytning till

taxeringsväsendet. Det gäller ärenden enligt 39 § 4 mom. taxeringsförord-

ningen om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift och enligt

56 § 4 mom. samma förordning om handlings undantagande från taxerings­

revision samt ärenden enligt lagen (1961: 332) om handräckning vid taxe­

ringsrevision.

Taxeringssektionen kan anses vara indelad i tre arbetsenheter, en »all­

män detalj» för processföring o. d., en »revisionsdetalj» för i första hand

taxeringsrevisioner och en »mervärdeskattedetalj» (mervärdeskattekonto-

ret). Till sektionen hör taxeringsassistentorganisationen.

Arbetsuppgifterna på taxeringssektionerna anges i taxeringsförordningen

och förordningen om mervärdeskatt samt vissa andra skatte- och taxerings-

författningar. Såvitt gäller taxeringsverksamheten är de funktioner som an­

kommer på länsstyrelsen som sådan begränsade. Länsstyrelsen har härvid­

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

lag enbart uppgifter av organisatorisk natur. Till dem hör skyldigheten en­

ligt 59 § taxeringsförordningen att vaka över att taxeringsarbetet i första

instans inom länet ordnas och bedrivs ändamålsenligt. Länsstyrelsen har

däremot inte beslutanderätt när det gäller uppgifter som enligt skatte- och

taxeringsförfattningarna ankommer på taxeringsintendent.

Sektionens chef, förste taxer ingsintendenten, skall enligt 17 § taxerings­

förordningen bevaka det allmännas rätt i taxeringsfrågor och verka för att

taxeringarna blir likformiga och rättvisa. Han skall därvid i erforderlig

omfattning granska taxeringarna och särskilt uppmärksamma ojämnheter

mellan taxeringar i olika taxeringsdistrikt. Hans uppgifter i dessa hänse­

enden kan sägas vara dels »defensiva», dvs. hänförliga till hans ställning

som motpart till skattskyldig, som själv anför besvär, dels »offensiva», då

taxeringsintendenten själv anför besvär med yrkande om ändring, höjning

eller sänkning, i skattskyldigs taxering.

Uppgiften att föra det allmännas talan i taxeringsmål delegeras regelmäs­

sigt i stor utsträckning till annan kvalificerad personal, främst på den all­

männa detaljen. Det förekommer emellertid också i varierande omfattning

att revisionspersonal sysslar med processföring.

Vid revisionsdetaljen är den huvudsakliga arbetsuppgiften att utföra

taxeringsrevisioner. Beslut härom får meddelas endast av förste taxerings­

intendenten. Också taxeringsrevisionerna kan indelas i defensiva och offen­

siva, varvid de defensiva avser bokföringsgranskning, som företas i anled­

ning av skattskyldigs besvär, medan de offensiva revisionerna sker av andra

skäl, såsom t. ex. på grund av anmälningar från taxeringsnämnderna. Till

den offensiva revisionsverksamheten hör den taxeringskontrollverksamhet,

ofta i form av landsomfattande kategorigranskningar, som kommer till stånd

på initiativ av riksskattenämnden.

Taxeringsassistenterna biträder de särskilda taxeringsnämnderna, dvs. de

taxeringsnämnder som taxerar skattskyldiga med mera invecklade inkomst­

förhållanden, t. ex. rörelseidkare. Under tiden mellan taxeringsperioderna

deltar taxeringsassistenterna i arbetet på taxeringssektionerna bl. a. med

revisionsarbete.

Beträffande mervärdeskatt är länsstyrelsen beskattningsmyndighet och

svarar som sådan för administrationen och kontrollen av denna skatt. Hit­

hörande uppgifter utförs på mervärdeskattekontoret. Länsstyrelsens be­

slutanderätt enligt förordningen om mervärdeskatt ankommer regelmässigt

på chefen för detta kontor. Länsstyrelsen skall registrera de skattskyldiga

och se till att de lämnar deklaration och betalar mervärdeskatt. Som ett led

i kontrollen kan länsstyrelsen besluta om skatterevision hos deklarations-

eller uppgiftsskyldig. Länsstyrelsens slutliga beslut om fastställelse av så­

dan skatt och beslut om efterbeskattning kan, som redan har nämnts, över­

klagas hos prövningsnämnden. För att föra det allmännas talan i sådana

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

53

mål i prövningsnämnd och högre instans förordnas allmänt ombud i varje

län. Han får också föra talan till skattskyldigs förmån.

Uppbördssektionen har arbetsuppgifter som i huvudsak kan hänföras till

områdena uppbörd och indrivning.

Bland arbetsuppgifterna i fråga om uppbörd kan nämnas uppbördsbokfö-

ring och avräkning mellan statsverket och kommunerna av kommunalskatt,

kontroll av de lokala skattemyndigheterna och inventering hos dem minst

en gång varje år samt besvär över lokal skattemyndighets beslut enligt upp-

bördsförordningen.

Fr. o. m. den 1 januari 1968 finns allmänt ombud i varje län på uppbörds-

området. Ombudet har rätt att hos lokal skattemyndighet yrka att arbets­

givare åläggs ansvarighet för arbetstagares skatt och kan hos länsstyrelsen

anföra besvär över lokal skattemyndighets beslut i fråga om sådant arbets­

givaransvar. Ombudet får också anföra besvär över länsstyrelsens beslut i

sådana ärenden samt beslut rörande restavgift, ränta på kvarstående skatt

och debitering av skatt i vissa fall liksom över kammarrättens utslag i

uppbördsmål.

Bland arbetsuppgifterna i fråga om indrivning kan nämnas följande.

Länsstyrelsen lämnar till kronofogdemyndigheterna för verkställighet

restlängder, saköreslängder och övriga indrivningshandlingar. Indrivningen

följs kontinuerligt och kontrolleras särskilt vid den inventering av krono­

fogdemyndighets medelsförvaltning som länsstyrelsen skall göra varje år.

I samband med inventeringen brukar inventeringsförrättaren ibland också

utföra den inspektion som länsstyrelsen skall låta företa i egenskap av

överexekutor.

Kronofogdemyndigheten skall varje månad till länsstyrelsen avge månads-

rälcning och redovisa de allmänna medel som har influtit under redovis­

ningsperioden. Vidare skall myndigheten månatligen göra anmälningar till

länsstyrelsen om avkortning och avskrivning av restförd skatt m. m. Efter

granskning av anmälningarna beslutar länsstyrelsen i dessa frågor. Läns­

styrelsen prövar också fråga om skattskyldig eller arbetsgivare, som är an­

svarig för arbetstagares skatt, bör försättas i konkurs för att skatten skall

kunna tas ut och om förslag till ackord som rör skatt skall antas.

På uppbördssektionen handläggs vidare mål rörande besvär över lokal

skattemyndighets beslut i mantalsskrivningsärenden och över vissa beslut i

kyrkobokföringsärenden.

Datasektionen har arbetsuppgifter av speciell karaktär. På denna sektion

fattas inga förvaltningsbeslut utan verksamheten är helt inriktad på bearbet­

ningar inom ADB-systemet, i första hand för folkbokförings-, taxerings- och

uppbördsområdena. Dataanläggningarna används också i växlande ut­

sträckning för annan serviceverksamhet. Hos varje datakontor, som är ut­

rustat med ADB-anläggning, finns magnetbandregister som innehåller upp­

gifter om befolkningen och fastigheterna i länet samt om de där skattskyl­

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

diga fysiska och juridiska personerna. I län med datakontor utan egen

maskinanläggning förs magnetbandregistren på datakontor som utsetts att

betjäna detta län. Registren aktualiseras och kompletteras fortlöpande på

grundval av uppgifter som kommer fram inom länsstyrelsen eller genom

avisering från andra myndigheter.

De lokala skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheterna lyder i ad­

ministrativt hänseende under länsstyrelsen. Som har framgått av den tidi­

gare redogörelsen skall länsstyrelsen också på olika sätt utöva tillsyn och

kontroll av dessa myndigheters verksamhet i vad gäller skatter m. m.

Lokal skattemyndighet har sina huvudsakliga arbetsuppgifter på samma

områden som landskontoret, dvs. de hänför sig till uppbörd, folkbokföring

och taxering. F. n. pågår undersökningar hos statskontoret rörande bl. a.

formerna för samverkan mellan taxeringsnämnderna och de lokala skatte­

myndigheterna. Vidare har de lokala skattemyndigheterna betydande arbets­

uppgifter för den allmänna försäkringen, t. ex. beräkning av pensionsgrun-

dande inkomst och kontroll av att arbetsgivareuppgifter lämnas och att de

är riktiga. I dessa hänseenden skall de lokala skattemyndigheterna följa

riksförsäkringsverkets föreskrifter.

Kronofogdemyndigheternas arbetsuppgifter innefattar dels indrivning av

skatter, böter etc. för det allmännas räkning, s. k. allmänna mål, dels verk­

ställighet av domstolsbeslut m. in. på begäran av statliga och kommunala

myndigheter och företag samt av enskilda rättsägare, s. k. enskilda mål. De

allmänna målen bildar den kvantitativt mest omfattande delen av deras verk­

samhet. I den exekutiva organisationen ingår också överexekutorerna. Som

överexekutor fungerar länsstyrelsen, och i den egenskapen är länsstyrelsen

också besvärsinstans i exekutiva mål. överexekutorsuppgifterna handläggs

på landskansliet. Den inspektion, som länsstyrelsen i egenskap av överexe­

kutor skall låta företa varje år hos kronofogdemyndighet, brukar dock, som

förut har nämnts ibland ske i samband med inventeringen av myndighetens

medelsförvaltning. Den utförs då regelmässigt av tjänsteman från lands­

kontoret.

I den centrala förvaltningen kommer uppgifterna på skatteväsendets

område fr. o. m. den 1 januari 1971 att koncentreras till ett nytt ämbets­

verk, riksskatteverket (prop. 1969: 127; BeU 63; rskr 342). Verket ersätter

nuvarande kontrollstyrelsen, riksskattenämnden och centrala folkbokfö­

rings- och uppbördsnämnden. Riksskatteverket övertar vidare de uppgifter

som nu ankommer på kupongskattekontoret, sjömansskattekontoret och all­

männa ombudet hos den mellankommunala prövningsnämnden. Kupong-

skattenämnden, sjömansskattenämnden och energiskattenämnden knyts

organisatoriskt till verket. Detta kommer att överta den rådgivande och

vägledande verksamhet i förhållande till de inom länen verksamma myndig­

heterna som f. n. utövas av riksskattenämnden och centrala folkbokförings-

och uppbördsnämnden.

Kungi. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

55

Landskontorsutredningen

Den huvudfråga landskontorsutredningen fick i uppdrag att utreda var

om den regionala skatteförvaltningen lämpligen

borde brytas ut från länsstyrelserna till fristående myn­

digheter. Utredningen har också behandlat frågan om den centrala organisa­

tionen på området.

I statsmakternas nyss avgivna beslut om inrättande av ett riksskatte-

verk — huvudsakligen i överensstämmelse med landskontorsutredningens

förslag — har förutsatts att någon utbrytning av den regionala skatteför­

valtningen från länsstyrelsen tills vidare inte skall ske men att en omorgani­

sation skall genomföras inom länsstyrelsens ram. I det följande återges där­

för —- utöver den allmänna bakgrund som utredningens motiveringar i ut-

brytningsfrågan utgör — endast de förslag från utredningen som bedömts

vara av värde för bedömningen av en sådan partiell reform.

Landskontorsutredningen anser sig kunna konstatera, att det från sam-

verkanssynpunkt inte möter några hinder att bryta ut taxeringsverksamhe-

ten samt uppbörds- och folkbokföringsverksamheten från länsstyrelsen.

Därav följer också enligt utredningens mening av allmänt vedertagna orga­

nisatoriska principer att en utbrytning bör ske. Utredningen menar nämli­

gen att en ny länsstyrelseorganisation för en samlad länsförvaltning, som

väsentligen avses skola bygga på samverkan och inre organisatoriskt sam­

band i arbetsuppgifterna, inte lämpligen bör innesluta verksamhetsområ­

den, som saknar eller har ringa samband med länsförvaltningen i övrigt.

De här aktuella verksamhetsområdena är dessutom så omfattande att de,

inte minst personellt, måste bilda en dominerande del av länsstyrelsen, om

de alltjämt blev kvar där. De skulle därför i viss mån överskugga länssty­

relsens samordnings- och planeringsverksamhet och, om samhörigheten

med länsstyrelsen inte skulle bli rent formell, begränsa landshövdingens

möjligheter att mer odelat ägna sig åt därmed sammanhängande frågor.

Behovet att samverka med central instans gör sig också gällande med sär­

skild styrka inom detta område, främst såvitt gäller taxeringskontrollen

och dataverksamheten. I en länsstyrelse, sådan den föreslås gestaltad i läns-

förvaltningsutredningens betänkande, måste därför taxerings- och upp-

bördsväsendet framstå som ett främmande element och utgöra en organi­

satorisk belastning. Organisatoriska skäl talar därför enligt landskontors­

utredningen för en utbrytning.

Utredningen framhåller att landshövdingens möjligheter att ta befatt­

ning med landskontorsverksamheten blivit alltmer beskurna. Vissa av

landskontorets ämnesområden är numera undandragna hans inflytande.

Han har således inte längre rätt att närvara vid prövningsnämndens sam­

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

manträden eller att på annat sätt ingripa i prövningsnämndsarbetet. Han

får inte heller besluta i ärenden, som enligt skatte- och taxeringsförfatt-

ningarna ankommer på taxeringsintendent, dvs. huvudparten av arbetsupp­

gifterna på taxeringssektionen. Landshövdingen är emellertid ytterst an­

svarig för att taxeringsarbetet i första instans, dvs. taxeringsnämnderna,

ordnas och bedrivs ändamålsenligt. Vidare skall han på förste taxeringsin-

tendentens föredragning fastställa allmänna föreskrifter om fördelningen

av taxeringsintendentsfunklionerna och ledningen av taxeringsrevisions-

verksamheten. Några reella möjligheter att öva inflytande på taxeringsverk-

samheten har han dock inte. Utredningen finner att det inte är lämpligt eller

rimligt att ansvaret för taxeringsverksamheten ligger kvar på landshöv­

dingen, som i praktiken inte kan utöva den tillsyn som detta bör kräva.

Vidare anser utredningen att det är principiellt oriktigt alt det skall vara

landshövdingens sak att bestämma om intendentsgöromålens fördelning,

eftersom dessa göromål inte har karaktär av länsstyrelseuppgifter. Man

betecknar det också som otillfredsställande och inkonsekvent att i en or­

ganisationsenhet innesluta stora och betydelsefulla ämnesområden, på vil­

ka verkschefen inte kan ha något verkligt inflytande.

Enligt utredningen är det därför angeläget att en ändring sker ifråga om

ansvaret för taxeringsverksamheten. Inom ramen för nuvarande organisa­

tion anses dock en sådan ändring inte kunna ske på annat sätt än att ansva­

ret överförs från länsstyrelsen till förste taxeringsintendenten, eftersom

det är uteslutet att landskamreraren kan kombinera härmed samman­

hängande uppgifter med ordförandeskapet i prövningsnämnden. Det ifråga­

sätts dock, om överförandet av denna uppgift till förste taxeringsintenden­

ten låter sig förena med hans ställning som sektionschef. Förste taxerings­

intendenten intar visserligen, framhåller utredningen, en utpräglad sär­

ställning bland länsstyrelsens sektionschefer, men med vidgade ansvars­

fulla uppgifter och därmed ökade befogenheter skulle denna särställning

bli så markerad att den knappast kunde inpassas i länsstyrelseorganisa­

tionen.

I betänkandet analyseras landskamrerarens och förste taxeringsinten-

dentens ställning. Därvid erinrar man om de åtgärder som vidtagits för att

ge förste taxeringsintendenten en självständig ställning i förhållande till

landskamreraren. Resultatet av denna analys är att det inte är möjligt att

inom ramen för nuvarande organisation gå nämnvärt längre än man gjort

i syfte att stärka taxeringsintendentens ställning.

Utredningen anser att det inte finns några bärande skäl mot att låta förste

taxeringsintendenten helt disponera personalen på taxeringssektionen, såle­

des utan reell möjlighet till inflytande från landskamreraren. Redan från

praktiska synpunkter anses övervägande skäl tala för en ändring härvidlag.

Ännu tyngre väger dock, betonar utredningen, de invändningar av principiell

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

57

natur, som kan resas mot den nuvarande ordningen med dömande och

fiskala uppgifter i samma organisation under chefen för det dömande

organet.

De allvarligaste betänkligheterna från principiella utgångspunkter finner

utredningen böra riktas mot landskamrerarens dubbelställning som ord­

förande i prövningsnämnden och dessutom chef för den ena parten i taxe-

ringsprocessen. Utåt kan landskamrerarens nu nämnda båda funktioner lätt

ge de skattskyldiga intrycket att han genom sin dagliga kontakt med taxe-

ringsintendenten kan påverkas i fiskalisk riktning. Det är ofrånkomligt att

dessa och liknande synpunkter, som tid efter annan återkommer i den all­

männa debatten, utövar en psykologisk effekt på de skattskyldiga och mot­

verkar strävandena att ge prövningsnämnden det förtroende, som bör till­

komma den.

Utredningen framhåller att 1956 års taxeringsreform avsåg att så långt

som då var möjligt åstadkomma en boskillnad mellan dömande och fiskala

funktioner på länsplanet. Enligt utredningen bör man fullfölja denna re­

form och helt skilja nämnda funktioner från varandra. Därmed undanröjer

man den grund för misstroende som den nuvarande organisationen kan

innebära.

Utredningen övergår så till frågan om en utbrytning bör avse, utom taxe-

ringssektionen, också uppbördssektionen och datakontoret. Det framhålls

att man därvid inte bara kan beakta det interna arbetet inom landskonto­

ret. Man måste också uppmärksamma de vertikala sambandslinjerna, nedåt

mellan länsstyrelsen och de lokala skattemyndigheterna samt uppåt mel­

lan länsstyrelsen och de centrala organen, riksskattenämnden och centrala

folkbokförings- och uppbördsnämnden.

Man erinrar om att de lokala skattemyndigheterna, från att tidigare ha

varit renodlade uppbördsorgan, på senare år fått allt flera och allt mer

omfattande uppgifter på taxeringsområdet. En utbrytning av enbart taxe-

ringssektionen till ett från länsstyrelsen fristående skatteverk, varvid upp­

bördssektionen skulle vara kvar i länsstyrelsen, måste leda till att de

lokala skattemyndigheterna fick lyda under skatteverket i taxeringsärenden

och under länsstyrelsen i uppbördsärenden. Utredningen finner att en så­

dan ordning skulle vara föga rationell och ofrånkomligen leda till kon­

fliktsituationer av olika slag.

En utbrytning torde, framhåller utredningen, leda till att de regionala

organ, som därvid bildas, inordnas under en central myndighet. Utred­

ningen finner det naturligt att en sådan central myndighet övertar upp­

gifter, som nu ligger på riksskattenämnden och centrala folkbokförings- och

uppbördsnämnden. Om enbart taxeringssektionen skulle utbrytas från läns­

styrelsen, fick detta till följd att den centrala myndigheten skulle bli över­

ordnad myndighet till de regionala skatteverken i taxeringsfrågor, medan

59

Vid en utbrytning av taxerings- och uppbördsväsendet saknas enligt ut­

redningens mening anledning att ha uppgifterna med arvs- och gåvobeskatt-

ningen knutna till länsstyrelsen. Utredningen förordar att skatteverket över­

tar detta arbete. Däremot anser utredningen att länsstyrelsen alltjämt skall

törordna taxeringsnämndsordförande och vissa andra taxeringsfunktionä-

rer. Skatteverket skall dock lämna förslag på sådana funktionärer.

Skatteverket skall enligt förslaget ledas av en skattedirektör. I de medel­

stora länen föreslås skatteverket bli organiserat på två avdelningar, en

taxeringsavdelning samt en uppbörds- och dataavdelning. Dessutom skall

det finnas ett kansli, där personal-, anslags-, lokal och organisationsfrågor

som rör skatteverket och de lokala skattemyndigheterna avses bli handlagda.

Kansliet föreslås vidare ha hand om bl. a. arvs- och gåvoskatteärenden,

bestyret med förslag till årliga länsanvisningar och fastighetstaxeringsan-

visningar samt arbetet med taxeringsnämndsorganisationen.

Taxeringsavdelningen föreslås normalt bli indelad i tre sektioner, en all­

män sektion för bl. a. processföringen, en revisionssektion och en varu-

skattesektion, dvs. i princip samma indelning som nu finns inom länssty­

relsernas taxeringssektioner. Avdelningschefen, förste taxeringsintendent,

skall också vara chef för den allmänna sektionen och dessutom fungera som

skattedirektörens ställföreträdare.

Utredningen anser att de allmänna sektionerna bör rustas upp personellt

i jämförelse med de nuvarande allmänna detaljerna på taxeringssektionerna.

Målsättningen bör enligt utredningens mening vara att de allmänna sek­

tionerna dimensioneras så att man inte blir tvungen att disponera revisions-

personal för att hinna med det löpande arbetet där.

Chefen för revisionssektionen, revisionsintendenten, bör, framhåller ut­

redningen, ha till huvuduppgift att leda revisionsarbetet och att själv utföra

särskilt kvalificerade revisioner. Uppgiften att övervaka de särskilda taxe­

ringsnämnderna och taxeringsassistenterna torde i första hand få an­

komma på honom. Det föreslås också regelmässigt bli hans sak att förordna

om taxeringsrevision.

Utredningen stryker under att ett av de viktigaste kraven på en ny orga­

nisation är att taxeringsrevisionsverksa mheten och

därmed besläktad taxeringskontroll intensifieras.

Det förutsätter att revisionsverksamheten får möjlighet att fungera som av­

setts. I första hand krävs därvid enligt utredningens mening garantier för

att revisionspersonalen i allt väsentligt används för taxeringskontroll. Vi­

dare betonas betydelsen av att kontrollverksamheten får en inriktning som

från olika synpunkter framstår som rationell. En intensifierad kontroll bör

främst ta sikte på att öka antalet offensiva taxeringsrevisioner för att därige­

nom i möjlig mån minska den omfattande underdeklaration som nu före­

kommer.

Systemet att låta den för revisionsuppgifter avsedda personalen biträda

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

60

med uppgifter på taxeringssektionens allmänna detalj har, framhåller ut­

redningen, i hög grad bidragit till att revisionsverksamheten inte fått den

avsedda intensiteten och inriktningen. I ett skatteverk, där den allmänna

sektionen får en för processföringen tillräcklig personal och där denna inte

behöver tas i anspråk för arbete på andra sektioner, kan revisionspersona-

len koncentreras på de uppgifter, för vilka den främst är avsedd och utbil­

dad, dvs. för taxeringsrevisioner. Enligt utredningens mening bör det fram­

deles inte förekomma att revisionssektionens personal anlitas för process-

föring och andra uppgifter som ankommer på den allmänna sektionen.

Däremot anser man att en saxning mellan revisionssektionen och den all­

männa sektionen bör vara en naturlig befordringsgång för de revisorer som

har intresse och fallenhet för processföring.

Utredningen räknar med en avsevärd ökning av taxeringsrevisionsverk-

samheten, om man genomför dessa åtgärder, men anser likväl uppenbart,

att den inte på långt när kommer att motsvara behovet. En allmän för­

stärkning av revisionssektionernas personalkadrar bör därför enligt för­

slaget genomföras så snart som möjligt.

Uppbörds- och dataavdelningen föreslås bli indelad i en uppbördssektion

och en datasektion. Avdelningens chef, uppbördsintendenten, skall också

vara chef för uppbördssektionen.

Chefen för uppbördssektionen är i nuvarande länsstyrelseorganisation

regelmässigt föredragande eller ensam beslutande i uppbördsmålen. Sam­

tidigt har han till uppgift att företräda det allmänna och övervaka de

fiskala uppgifterna på sin sektion, dvs. att skatter och avgifter blir debi­

terade, indrivna och redovisade. Han intar med andra ord en dubbelställ­

ning, och utredningen betecknar den som mindre tillfredsställande från

rättssäkerhetssynpunkt.

Utredningens tanke är att skatteverket inte ska besluta i uppbördsmål

liksom inte heller i mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmål utan endast

utföra de fiskala och förvaltande uppgifterna på hithörande områden. Där­

med skulle i dessa fall liksom i taxeringsprocessen dubbelställningen för den

ansvariga myndigheten försvinna, samtidigt som frågan om allmänt ombud

i sådana mål skulle få en naturlig och till den nya organisationen väl an­

passad lösning. Man fick då även här en åtskillnad mellan fiskalisk och

dömande verksamhet och ett partsförhållande av samma slag som i taxe­

ringsprocessen. Detta skulle innebära en fördel från rättssäkerhetssynpunkt

men också en vinning från fiskaliska synpunkter. Allmänt sett vore det

också ändamålsenligt att ha ett likformigt processuellt förfarande i taxe­

rings- och uppbördsmålen, framhåller utredningen. Det föreslagna systemet

med skatteverket som part i uppbörds-, mantalsskrivnings- och kyrkobok­

föringsmål innebär att sådana besvär och framställningar, som nu avgörs

av länsstyrelsen som första eller andra instans, i stället skall gå till läns-

skatterätten för avgörande. Skatteverkets uppgift blir att avge förklaring

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

61

i till verket remitterade mål och ärenden på liknande sätt som sker i laxe-

ringsprocessen. Motsvarande ordning avses också gälla vid besvär till

kammarrätten och regeringsrätten.

Datasektionen föreslås få samma organisation och arbetsuppgifter som

f. n.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Remissyttranden

De synpunkter som remissinstanserna anlagt på landskontorsutredningen

återges här endast i den omfattning som motsvarar redovisningen i det

föregående av utredningens förslag.

Behovet av att förbättra skatteförvaltningen på länsplanet vitsordas all­

mänt av de remissmyndigheter som uttalat sig i frågan. Däremot råder det

delade meningar i frågan om förbättringen skall åstadkommas genom en ny

från länsstyrelsen utbruten organisation eller om den skall ske inom läns­

styrelsens ram.

Landskontorsutredningens förslag att bryta ut skatteförvalt­

ningen från länsstyrelserna och att bilda nya myndigheter

på det regionala planet, skatteverk för administrativa och fiskaliska upp­

gifter och länsskatterätter för dömande funktioner, tillstyrks — i flera fall

dock med reservationer för vad andra utredningars förslag kan komma att

medföra — av JK, Göta hovrätt, riksförsäkringsverket, statskontoret, kam­

marrätten, riksrevisionsverket, kontrollstyrelsen, allmänna ombudet hos den

mellankommunala prövningsnämnden, CFU, kommerskollegium, exeku­

tionsväsendets organisationsnämnd, förvaltningsdomstolskommittén, depar-

tementsutredningen, 16 landsting, Föreningen auktoriserade revisorer,

Kooperativa förbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsför­

bundet, Svenska stadsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges hant­

verks- och industriorganisation, RLF, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund, Lantbrukets skattedelegation, Sveriges

redareförening, SR, SACO, TCO, Föreningen Sveriges kommunala taxerings-

revisorer och Föreningen Sveriges taxeringsintendenter.

Några remissinstanser förordar en mer begränsad utbrytning. Bildandet

av fristående länsskatterätter men inte skatteverk tillstyrks sålunda av

länsstyrelsen i Gotlands län, landstingen i Malmöhus och Västmanlands län

samt Sveriges köpmannaförbund. Utbrytning av fristående skatteverk men

inte länsskatterätter förordas av länsstyrelserna i Skaraborgs och Värmlands

län samt i särskilt yttrande hos statskontoret av generaldirektören Löfqvist,

överdirektören Bruno, avdelningschefen Ekstam och organisationsdirektö­

ren Jonsson.

Åtskilliga remissinstanser avstyrker en utbrytning och föreslår i stället

en omorganisation inom länsstyrelsens ram på så sätt att taxeringssektio-

62

nen ombildas till en från landskontoret skild enhet, taxeringsavdelning eller

skatteverk. En sådan lösning förordas av riksskattenämnden, länsstyrelser­

na i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kro­

nobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorr-

lands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Jämtlands läns lands­

ting, Sveriges grossistförbund, Sveriges Industriförbund, Föreningen Sveri­

ges landskamrerare, Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer och Föreningen

Sveriges fögderichefer.

Bibehållande av landskontorets nuvarande organisation föreslås endast av

länsstyrelsen i Hallands län och Uppsala läns landsting.

De remissinstanser, som avstyrker att skatteverk inrättas och i stället

föreslår att taxeringssektionen ombildas till en avdelning i länsstyrelsen

e. d., har i flera fall diskuterat vilka arbetsuppgifter som bör ankomma på

en sådan avdelning och hur den bör vara organiserad. I det följande redo­

visas synpunkter som hänför sig till olika organisationsalternativ.

Förslaget att skatteverken skall överta uppgiften att vaka över

taxeringen i första instans har i allmänhet lämnats utan

erinran. Lantbrukets skattedelegation finner att det är helt naturligt att

skatteverket övervakar taxeringsarbetet i första instans och därvid lämnar

taxeringsnämnderna råd, upplysningar och annat bistånd. Större delen av

denna kontaktverksamhet kommer, såsom utredningen föreslagit, att ut­

övas av de lokala skattemyndigheterna, vilket enligt delegationens mening

är ändamålsenligt, bl. a. med hänsyn till att dessa myndigheter bör besitta

god insikt i de speciella lokala problem som kan finnas. Delegationen beteck­

nar det vidare som angeläget att de möjligheter till information genom

sådana sammanträden, som nu kan anordnas enligt taxeringsförordningen

för ordförande, kronoombud och vissa andra ledamöter i taxeringsnämnd,

behålls och byggs ut, eftersom de i hög grad torde bidra till en riktig och

likformig taxering i första instans.

Föreningen Sveriges landskamrerare ställer sig däremot kritisk. För­

eningen anser det vara ganska tydligt att man genom de anordningar utred­

ningen föreslår försvagar taxeringsnämndernas ställning som ett objektivt

prövande organ. Skatteverket får, framhålls det, ett mycket fast grepp över

hur verksamheten i taxeringsnämnderna bedrivs och rättssäkerheten sätts

i fara.

Liknande farhågor hyser Södermanlands läns landsting, som med skärpa

understryker att de allmänna anvisningar för taxeringsarbetet som skatte­

verket föreslås skola få utfärda och skatteverkets handledning av taxerings­

nämnderna inte får medföra någon inskränkning i den självständiga pröv­

ningsrätt som författningsenligt tillkommer och fortsättningsvis måste till­

komma taxeringsnämnderna. Skatteverkets rätt att utfärda anvisningar

måste sålunda enligt landstingets mening tillämpas restriktivt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

63

Några länsstyrelser framhåller att det också vid en omorganisation inom

länsstyrelsens ram blir möjligt att föra över ansvaret för taxe-

ringsarbetet i första instans från landshövdingen till chefen

för taxeringsavdelningen. Den meningen har länsstyrelserna i Blekinge,

Örebro och Kopparbergs län.

Några remissinstanser anmäler betänkligheter mot utredningens förslag

i frågan om skattemyndigheternas rådgivning till all­

mänheten.

Vad som synes möjligt och lämpligt att eftersträva är enligt kammar­

rätten att bereda skattskyldig tillfälle att på ett lättillgängligt sätt få enk­

lare frågor besvarade och en mer allmän information om vad han har att

iaktta i skilda hänseenden. Däremot ifrågasätter domstolen om det är lämp­

ligt att gå längre. Man framhåller att skattelagstiftningen och dess tillämp­

ning i många hänseenden är komplicerad och att det inte skulle vara en

lyckosam utveckling om taxeringsmyndigheterna ålades eller frivilligt tog

på sig att lämna preciserade råd i mer komplicerade sammanhang. Risken

för en felaktig eller otillräcklig rådgivning kan inte elimineras. Misstanken

om en bristande vilja till objektiva upplysningar eller om otillräckliga kun­

skaper hos befattningshavarna i fråga skulle lätt komma fram och under­

gräva det förtroende, som bör eftersträvas. Den rådgivnings- och upplys­

ningsverksamhet, som det här kan bli tal om, bör alltså enligt kammarrät­

ten strikt begränsas på sätt antytts. Andra vägar måste beträdas om man

på detta område vill nå längre. Men även med en sådan begränsning i råd­

givningen förutser kammarrätten att de berörda myndigheterna kommer

att få ägna de skattskyldiga avsevärd tid. Då det skulle framstå som synner­

ligen olyckligt om myndigheterna, sedan en serviceföreskrift av föreva­

rande art meddelats, inte hann med denna uppgift, måste man se till att

personalutrustningen blir tillräcklig. Synpunkten synes kammarrätten så

vägande att frågan kan ställas, om myndigheternas uppgifter bör vidgas på

detta sätt innan man vunnit erfarenhet av hur den nya taxeringsorganisa-

tionen bemästrar sina uppgifter i övrigt.

I fråga om individuell vägledning i skattefrågor har Lantbrukets skatte-

delegation uppfattningen att myndigheterna så snart frågorna blir kontro­

versiella inte är lämpade att ge råd och anvisningar. Det anses f. ö. naturligt

att myndigheter med fiskaliska uppgifter har svårt att se på frågorna ur

den skattskyldiges synvinkel. En rådgivning i dessa fall skulle ofta te sig

som ett föregripande av det ställningstagande som ankommer på första

instans. I mera elementära frågor kan däremot självfallet rådgivning från

myndigheternas sida vara lämplig, anför delegationen.

Länsstyrelsen i Stockholms län förklarar sig vara ense med utredningen

om vikten av att de skattskyldiga har möjlighet att få råd och upplysningar

i skatteärenden och att de erhåller besked om vart de kan vända sig i

sådana frågor. Länsstyrelsen avstyrker emellertid förslaget om att en sådan

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

64

servicefunktion direkt lagfästes. Man framhåller att lokal skattemyndighet

och länsstyrelse redan nu går allmänheten till handa med upplysningar i

skattefrågor i den utsträckning som är möjlig med hänsyn till resurserna.

Medvetandet om möjligheten att erhålla upplysningar synes vara väl utbrett

hos allmänheten. Vidare erinrar länsstyrelsen om innehållet i det s. k.

service-cirkuläret, som gäller för samtliga statliga myndigheter. Beroende

på de personella resurserna kan en lämplig servicefunktion väl fullgöras av

skattemyndigheterna utan särskilda lagföreskrifter. Samma mening har

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller att utredningen inte gjort någon

utredning om det ansvar som en rådgivare kan komma att ådraga sig. Ett

råd, som står i överensstämmelse med vad som gällde då rådet gavs, kan

genom svängning i praxis senare visa sig vara oriktigt. Rådet kan föranleda

att den skattskyldige vidtar eller underlåter att vidta viss åtgärd med skatte-

förlust som följd. Länsstyrelsen anser att en utredning hör ske om ansvarig­

heten för såväl taxeringsavdelningen som de lokala skattemyndigheterna.

Frågan om hur ärenden rörande taxeringsorganisatio-

nen i första instans skall handläggas efter en utbrytning behand­

las av åtskilliga remissinstanser. I allmänhet har de begränsat sig till spörs­

målet hur taxeringsfunktionärerna skall utses. På denna punkt går mening­

arna starkt isär. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att det är prin­

cipiellt oriktigt, att ett fiskalt organ tillerkänns vittgående befogenheter, när

det gäller utseende av taxeringsfunktionärer med stort inflytande vid beslut

om de skattskyldigas taxeringar. Förslaget sägs rimma illa med de skatt­

skyldigas berättigade anspråk på rättssäkerhet på taxeringsområdet och kan

innebära risk för obehörig påverkan. Det synes därför i högsta grad ange­

läget, att länsstyrelsen liksom nu utan besvärsrätt för fiskalt organ förord­

nar dessa taxeringsfunktionärer, sedan frågorna i förekommande fall dryf­

tats med företrädaren för den fiskala sidan, som väl känner till taxerings-

funktionärernas kvalifikationer.

Till den grupp som förklarar sig tillstyrka utredningens förslag att taxe­

ringsfunktionärer skall utses av länsstyrelsen på förslag av skatteverket hör

länsstyrelsen i Värmlands län och Föreningen Sveriges taxeringsintendenter.

Sveriges Köpmannaförbund befarar att länsstyrelsernas handläggning av

denna viktiga fråga endast blir en formell angelägenhet. Förbundet betonar

vikten av att så inte blir fallet. Landstinget i Gävleborgs län anser att läns­

styrelsens förordnande bör föregås av samråd med vederbörande kommun.

Då lokal skattemyndighet förutsätts hålla en mycket nära kontakt med de

lokala taxeringsnämnderna inom fögderiet och därför anses besitta den

större personkännedomen, förefaller det Föreningen Sveriges fögderichefer

naturligt att denna myndighet upprättar förslag till taxeringsfunktionärer i

dessa nämnder. Förslaget hör enligt föreningen sedan överlämnas till skatte­

verket, som med eget yttrande överlämnar förslaget till länsstyrelsen. Taxe-

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

ringsnämndsordförandenas riksförbund finner det också motiverat att lokal

skattemyndighet står för det primära förslaget till dessa förordnanden.

I några remissyttranden föreslås att skatteverket skall förordna taxe-

ringsfunktionärerna. Den meningen har statskontoret, riksrevisionsverket,

länsstyrelserna i Skaraborgs och Norrbottens län samt Lantbrukets skatte-

delegation. Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner sålunda denna lösning

vara den mest praktiska och rationella, eftersom det skall höra till skatte­

verkets åligganden att se till att taxeringsarbetet i första instans ordnas och

bedrivs på ett ändamålsenligt sätt. Några principiella hinder häremot anses

inte föreligga, eftersom skatteverkets primära uppgift skall vara att verka

för en rättvis och likformig taxering. Att skatteverkets verksamhet sedan

i och för sig skall ha en fiskalisk inriktning är enligt länsstyrelsens mening

en annan sak, som knappast har med utseendet av taxeringsfunktionärerna

att skaffa, och denna verksamhet avser ju inte heller annat än att tillgodose

ett fullt legitimt intresse.

Även om utredningens motiv för att länsstyrelsen skall utse taxerings-

funktionärer är beaktansvärda, är det dock enligt Lantbrukets skattedelega-

lions uppfattning tveksamt om förslaget är ändamålsenligt med hänsyn

till det ansvar skatteverket i övrigt har för arbetet i taxeringsnämnderna. I

praktiken lär för övrigt länsstyrelsen få svårt att frångå skatteverkets för-

slag, eftersom detta som utredningen själv uttalat är grundat på skatte­

verkets kännedom om de föreslagna personernas lämplighet. Man kan inte

heller bortse från att indelningen i taxeringsdistrikt kan göras med utgångs­

punkt från de personer som är tillgängliga för uppdragen som ordförande.

Delegationen har därför kommit till uppfattningen att skatteverket bör för­

ordna ordförande och andra funktionärer i taxeringsnämnd. Skatteverkets

beslut föreslås dock kunna överklagas hos länsstyrelsen, som ju också har

att avgöra besvär över kommuns beslut om utseende av ledamöter i taxe­

ringsnämnd.

Några länsstyrelser lägger fram förslag om hur dessa ärenden skall hand­

läggas efter en omorganisation inom länsstyrelsens ram. Länsstyrelsen i

Örebro län menar att den av länsstyrelsen föreslagna taxeringsavdelningen

bör ha till uppgift att handlägga bl. a. ärenden angående förordnande av

ordförande och kronoombud i taxeringsnämnd, taxeringsassistent att biträda

särskild taxeringsnämnd, ordförande och ledamot i fastighetstaxerings-

närnnd, fastighetstaxeringsombud, konsulenter vid taxering av vattenfalls-

fastighet och andra sakkunniga för biträde vid taxering, vidare ärenden an­

gående indelning i taxeringsdistrikt och de särskilda taxeringsnämndernas

verksamhetsområden samt ersättningar till taxeringsfunktionärer. Det före­

slås också ankomma på taxeringsavdelningen att anordna och leda sam­

manträden med taxeringsfunktionärer. En liknande mening har länssty­

relsen i Blekinge län, som dock anser att taxeringsavdelningen skall lämna

förslag till landskontoret på taxeringsfunktionärer. Länsstyrelsen i Gotlands

5—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 103

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

65

66

län anser att det är lämpligt att dessa funktionärer utses av länsstyrelsen

på föredragning av tjänsteman på den föreslagna personal- och kameral­

byrån.

En överföring till skatteverken av länsstyrelsens uppgifter i fråga om

arvs- och gåvobeskattningen tillstyrks av kammarkollegiet,

länsstyrelserna i Skaraborgs och Jämtlands län samt Lantbrukets skatte-

delegation.

Vid en omorganisation inom länsstyrelsens ram föreslår länsstyrelsen i

Älvsborgs län att gåvobeskattningen överförs till den utbrutna taxerings-

sektionen. Gåvobeskattningen måste, anför länsstyrelsen, anses utgöra ett led

i den fiskala verksamheten. Gåvor uppmärksammas ofta i samband med

deklarationsgranskning, varför onödig omgång undviks. Om arvsbeskatt­

ningen överförs till länsstyrelsen, anses den utbrutna taxeringssektionen

böra få denna uppgift.

Länsstyrelsen i Örebro län anser att det bör ankomma på taxeringsav-

dclningen att besluta i ärenden angående gåvoskatt. Uppbörden av gåvo- och

arvsskatt, som är en typisk kameral uppgift, bör dock enligt länsstyrelsen

alltjämt ligga kvar på kameralsektionen. Denna sektion föreslås även i

fortsättningen vårda och bevaka de skuldförbindelser och säkerheter, som

kan ha lämnats i ärenden rörande anstånd med inbetalning av arvs- och

gåvoskatter, och restituera för mycket erlagd skatt.

En annan mening har länsstyrelsen i Blekinge län, som med sin stånd­

punkt i organisationsfrågan inte finner anledning föreligga att låta taxe-

ringsavdelningen överta bestyret med arvs- och gåvobeskattningen.

Frågan om revisionsverksamhetens inriktning och

samordningen av olika kontroller behandlas i flera re­

missyttranden.

Riksförsäkringsverket diskuterar frågan om samordning mellan socialför­

säkringens arbetsgivarkontroll samt kontrollen av arbetsgivare i upp­

börds- och taxeringshänseende och framhåller att en samordning mellan

taxeringsrevision och arbetsgivaravgiftskontroll är i högsta grad önskvärd.

Med en dylik samordning måste dock enligt verkets uppfattning avses

något annat än en tidsmässig anpassning av respektive granskningar av

innebörd att en och samma arbetsgivare inte underkastas kontroll först i ett

och omedelbart efteråt i ett annat bär angivet avseende. En effektiv sam­

ordning av här avsett slag skulle kunna innebära att den myndighet, som

handhar taxeringsrevisionen, utan att minska effekten av den granskning

för vilken den har speciell kompetens, kan, närmast såsom en biprodukt

av det egna arbetet, också utföra kontroll i avgiftshänseende. Av flera skäl

torde en samordning i nu angiven mening vara svår att åstadkomma. Till

att börja med synes den nämligen förutsätta relativt entydiga begrepp inom

skattelagstiftningen resp. socialförsäkringslagstiftningen. Vidare kräver den

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

67

ett åtminstone i stora drag överensstämmande urval av granskningsobjekt

och överensstämmelse även i övrigt när det gäller kontrollens inriktning

och tidsmässiga omfattning. Ingen av dessa förutsättningar sägs vara upp­

fylld f. n. En samordning av denna typ skulle bli möjlig endast om reglerna

för debitering av arbetsgivaravgift drastiskt anpassades till skattelagstift­

ningen. En samordning av kontrollen som innebär att taxeringsrevisionen

även avser avgiftsbetalningar synes därför enligt verket förutsätta dels ätt

revisionspersonalen särskilt utbildas för den senare uppgiften och dels att

personalstyrkan ökas så att tid kan avsättas för avgiftsgranskningen.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller alt räkenskapsgranskningen är av

olika karaktär när det gäller inkomsttaxeringen, å ena sidan, och i fråga

om allmän varuskatt, källskatt och socialförsäkringsavgifter, å andra sidan.

I sistnämnda tre fall aktualiseras behovet av kontroll som regel av att veder­

börande kommit på obestånd eller fått tillfällig brist på likvida medel. Det

gäller då att handla snabbt och oftast räcker det med en begränsad kontroll­

aktion. Sällan aktualiseras enligt länsstyrelsen i sådana fall något behov

att revidera räkenskaperna för att utröna företagens vinst. Endast i kom­

plicerade fall behövs revisionskontroll genom taxeringsrevision. Det sam­

arbete mellan olika befattningshavare, som kan erfordras med en sådan

uPPlaggning av kontrollverksamheten, synes länsstyrelsen inte behöva er­

bjuda några svårigheter att åstadkomma.

Kooperativa förbundet understryker betydelsen av att samordna kontroll

och granskning av såväl indirekta och direkta skatter av olika slag som av­

gifter till det allmänna i form av arbetsgivaravgifter, sjukförsäkringsavgif­

ter m. m. Från den skattskyldiges synpunkt framstår det som ett rimligt

krav att inte vid olika tillfällen bli föremål för granskning gällande olika

skatter och avgifter. Liknande uppfattning har Sveriges Industriförbund,

SACO och Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer.

I fråga om revisionsverksamhetens inriktning har länsstyrelsen i Norr­

bottens län den meningen att de offensiva revisionerna i allmänhet är över­

värderade i förhållande till de defensiva. Den underdeklaration, som det är

så viktigt att komma till rätta med, upptäcks i stor omfattning i de med

taxeringsassistenter utrustade särskilda rörelsedistrikten. De till följd härav

åsatta skönstaxeringarna överklagas i ringa omfattning. I de fall besvär

anförs, måste enligt länsstyrelsen defensiva revisioner verkställas, i många

fall med ytterligare höjning som följd. Föreningen Sveriges taxeringsrevi­

sorer framhåller också att man inte bör underskatta värdet av de defen­

siva revisionerna. Från rättssäkerhetssynpunkt torde det, anför föreningen,

många gånger vara nödvändigt att företa taxeringsrevision för att åstad­

komma ett bättre underlag för prövningsnämndens bedömande av målet

än som kan ske genom enbart skriftväxling med den skattskyldige. Om man

till rättssäkerhetskraven också lägger det siffermässiga resultatet, framstår

Kungl. Maj :ts proposition nr 103 år 1970

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

för föreningen de defensiva revisionerna som i hög grad berättigade. För­

eningen Sveriges landskanirerare har samma uppfattning om behovet av de­

fensiva revisioner.

Förslaget att revisionsintendenten skall få befogenhet att besluta om taxe­

ringsrevision har inte mött erinran. Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer

anser att revisionsintendenten dessutom bör få rätt att besluta om kassa-

inventering hos skattskyldiga samt i förekommande fall om tid och plats

för revisionens utförande. Den nuvarande ordningen, som föreskriver att

beslut om taxeringsrevision och kassainventering endast kan fattas av

förste taxeringsintendenten, har i praktiken visat sig alltför tungrodd, fram­

håller föreningen.

Utredningens förslag till organisation av skatteverk har

mött kritik. Särskilt gäller detta indelningen i avdelningar. Till de remiss­

instanser som föreslår att avdelningsledet slopas hör länsstyrelsen i Skara­

borgs län, Lantbrukets skattedelegation, SACO och Föreningen Sveriges

taxeringsrevisorer. Länsstyrelsen i Skaraborgs län föreslår att skatteverket

normalt skall indelas i fem sektioner, nämligen en taxeringssektion, en

revisionssektion, en omsättningsskattesektion, en uppbördssektion och en

datasektion, samtliga direkt underställda skattedirektören. Länsstyrelsen

finner också uppenbart att skattedirektören vid sin sida måste ha ett från

sektionerna fristående stabsorgan, vars väsentliga uppgift inte bara skall

vara att svara för de göromål, som utredningen föreslår skall ankomma

på skattedirektörens kansli, utan också och framför allt under skatte­

direktörens ledning svara för samordningen av de olika sektionernas verk­

samhet. Det ter sig naturligt för länsstyrelsen att föreståndaren för detta

kansli normalt skall vara skattedirektörens ställföreträdare.

Kooperativa förbundet anser att det i den föreslagna organisationen av

taxeringsavdelningen finns en inbyggd risk för att personal tillfälligtvis

flyttas över till den allmänna sektionen till men för arbetet på de övriga

två sektionerna. Samtliga tre sektioner synes därför böra göras lika själv­

ständiga i förhållande till varandra och till chefen för taxeringsavdelningen

som gemensam överordnad.

CFU förklarar sig inte kunna biträda förslaget att datasektionen inordnas

inom en uppbörds- och dataavdelning och erinrar om vad uppbördsorgani-

sationskommittén anförde i frågan i sitt betänkande SOU 1962: 18. CFU

framhåller att såväl de flesta remissinstanserna som departementschefen

tillstyrkte att datakontor med ADB-anläggning skulle knytas till lands­

kontoret som en särskild sektion. Under den tid datakontoren bedrivit sin

verksamhet har detta visat sig ändamålsenligt och något skäl att ändra

datakontorens ställning vid bildande av skatteverken anses inte föreligga.

CFU föreslår därför att datakontoret organiseras som en självständig enhet

direkt under verksledningen. CFU anser också att ställföreträdarskapet för

verkschefen inte bör låsas till viss person. Detta bör avgöras från fall till

69

fall så att den för ändamålet lämpligaste befattningshavaren utses.

Statskontoret har den meningen att datakontoret bl. a. med hänsyn till

dess karaktär av serviceorgan inte endast inom uppbördsväsendet ulan även

vad gäller andra funktioner inom skatteförvaltningen bör ingå i en admini­

strativ enhet, motsvarande det föreslagna kansliet, eller möjligen utgöra en

särskild enhet direkt underställd skattedirektören. Beträffande de admini­

strativa funktionerna vill statskontoret peka på betydelsen av resurser för

ledning och tillsyn av verksamheten vid underordnade organ liksom för

samordningen i stort av verksamheten inom skatteverkets ansvarsområde.

Ämbetsverket understryker också vikten av att utbildnings- och informa­

tionsfrågorna ägnas stor uppmärksamhet. Vidare ifrågasätter statskontoret

om man inte bör föra samman de på skatteverket ankommande funktio­

nerna avseende kontroll av taxering och uppbörd i fråga om såväl direkt

som indirekt skatt till en kontrollavdelning, direkt underställd skattedirek­

tören. I utredningens förslag synes denna betydelsefulla del av skatteverkets

verksamhet ha splittrats på flera olika enheter, vilket begränsar möjlighe­

terna att få en specialiserad och effektiv kontrollverksamhet.

Inte heller länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att datasektionen bör

inordnas i en avdelning i skatteverket. Datasektionen är, framhåller läns­

styrelsen, ett serviceorgan vars verksamhet inom folkbokföring, uppbörd

och skatteredovisning i stor utsträckning är styrd genom centrala direktiv.

Även övriga uppgifter som kan komma att åläggas datasektionen kan beräk­

nas bli reglerade genom centrala föreskrifter. De frågor som chefen för data-

sektionen inte ensam kan avgöra är för närvarande regelmässigt av den

art att de bör avgöras av det föreslagna skatteverkets chef. Jämfört med

nuvarande förhållande, då datasektionens arbete drivs direkt under ledning

av landskamreraren, innebär utredningens förslag att sektionen får längre

kommunikationsvägar och försämrade kontaktmöjligheter uppåt inom or­

ganisationen. Sektionen bör därför enligt länsstyrelsens mening ha ställning

av fristående enhet direkt under verkets chef.

Länsstyrelsen i Värmlands län, som anser att utbrytningen bör avse den

nuvarande taxeringssektionen men inte uppbörds- och datasektionerna, kri­

tiserar utredningens förslag att chefen för taxeringsavdelningen också skall

vara sektionschef för avdelningens allmänna sektion. Den föreslagna organi­

sationen kan komma att innebära att arbetet i ännu högre grad än tidigare

inriktas på processföring, för vilken avdelningschefen i sin egenskap av

sektionschef på allmänna sektionen har det direkta ansvaret. Detta kan, an­

för länsstyrelsen, leda till att revisionssektionens arbete i hög grad kommer

att inriktas på utredning av besvärsmål, dvs. på defensiva arbetsuppgifter,

och att även taxeringen i första instans kan komma att eftersättas. Enligt

länsstyrelsens uppfattning är de arbetsuppgifter som är avsedda att för­

bättra taxeringsarbetet i första instans så viktiga och omfattande att de inte

bör läggas på samma sektion som processföringen. Länsstyrelsen anser i

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

7Q

Kiingl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

stället att en särskild sektion bör inrättas för processföring, medan övriga

arbetsuppgifter på den allmänna sektionen och skattedirektörens kansli sam­

manförs till en sektion. Länsstyrelsen föreslår därför att skatteverket orga­

niseras på fyra enheter som var och en sorterar direkt under verkschefen

eller,; om taxeringsväsendet skulle behållas inom länsstyrelsen, avdelnings­

chefen, nämligen en allmän sektion, en sektion för processföring, en enhet

för taxeringsrevision och en för mervärdeskatt.

Utredningens uppfattning att taxeringspersonalen bör för­

stärkas delas i allmänhet av de remissinstanser som har uttalat sig i

fpågan. I flera yttranden stryker man under vikten av att söka begränsa

skatteundandragandet. Sålunda anser kammarrätten det uppenbarligen an­

geläget att tillskapa de ökade resurser för taxeringskontrollarbetet, som

åsyftas med utredningsförslaget. Det är, säger domstolen, inte bara av

fiskala utan även och kanske främst av mer allmänmoraliska skäl betydelse­

fullt att söka effektivt angripa den avsevärda underdeklaration som före­

kommer. Denna beror otvivelaktigt i hög grad på att riskerna för upptäckt

med fog bedöms som relativt små. Detta åter är, framhålls det, en följd av

bristande resurser på kontrollsidan. Den tillgängliga revisionspersonalen

synes också i alltför stor omfattning nödgas anlitas för defensiva taxerings­

revisioner, ofta föranledda av att taxeringsnämndernas taxeringar grundats

på otillräcklig utredning.

Några remissinstanser anmäler dock vissa reservationer till de ifrågasatta

personalökningarna.

, Sveriges Industriförbund säger sig kunna instämma i utredningens upp­

fattning att den nuvarande taxeringsorganisationen inte fungerar tillräck­

ligt bra, men betonar att det alltid måste ske en avvägning mellan behovet

av kontroll och önskemålet att kontrollverksamheten med hänsyn till kost­

naderna och intrånget hos de enskilda m. m. hålls inom rimliga gränser.

Lantbrukets skattcdelegation anser att en närmare utredning om arbets­

former och arbetsmetoder bör göras innan ytterligare utökning av personalen

sker.

Utredningens förslag att revisionssektionens personal endast skall anlitas

för taxeringskontroll och ej för processföring har diskuterats i flera remiss­

yttranden. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser det självklart att revisions­

sektionens personal uteslutande skall ägna sig åt mera kvalificerad taxe-

ringskontrollverksamhet och inte samtidigt sköta processföringen, inte ens i

s,:k. rörelsemål. Processföringen skall enligt länsstyrelsens mening uteslu­

tande ske på taxeringssektionen och av där anställda eller densamma tillde­

lade tjänstemän. Först härigenom anses man kunna utvinna effekten av

1961 års beslut om den förstärkta taxeringskontrollen. Genom sådana åtgär­

der torde det också bli möjligt att hålla personalförstärkningarna på denna

sida, om sådana över huvud taget behövs varom länsstyrelsen är tveksam,

inom en någorlunda måttlig ram. De avsevärda förstärkningar, som utred­

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

71

ningen föreslår i detta hänseende, finner länsstyrelsen ej tillräckligt under­

byggda. Länsstyrelsen anser i stället att den mest väsentliga personalför­

stärkningen bör sättas in på den processförande sektionen.

En upprustning av den allmänna sektionen så att inte revisionssektionens

personal behöver anlitas för processuella uppgifter förordas också av bl. a.

kammarrätten, riksskattenämnden och Föreningen Sveriges landskamrerare.

Kammarrätten ansluter sig helt till utredningens tankegång att revisions-

personalen helt skall inriktas på uppgifter inom revisionen och sålunda inte

avse processföring. F. n. förekommer inte sällan att den befattningshavare,

som verkställt en taxeringsrevision i visst mål, förordnas att föra det all­

männas talan i målet. Detta kan, säger kammarrätten, ibland onekligen vara

praktiskt och tidsbesparande men är likväl från principiell synpunkt inte

lämpligt. Den välkvalificerade revisionspersonalen bör förbehållas de svåra

och ansvarsfulla granskningsuppgifterna. Processföringen, även den en vik­

tig uppgift, bör enligt kammarrättens mening omhänderhas av därför ut­

bildad personal.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, Sveriges köpmannaförbund och Lantbru­

kets skattedelegation anser att revisionspersonalens specialkunskaper bör

utnyttjas för processföring. Skattedelegationen framhåller att det därför på

den processförande sektionen alltid bör finnas personal med kvalificerad

företagsekonomisk utbildning som kan handlägga mera svårbedömda mål.

Inom ramen för den av utredningen förutsatta saxningen mellan revisions-

sektionen och allmänna sektionen anses det inte vålla större svårighet att

beakta denna synpunkt. Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer betonar ock­

så att man, om det sätts en spärr för revisionspersonalens utnyttjande för

processföring, måste sörja för att det i alla lägen finns lämplig personal för

processföring i rörelsemål på den allmänna sektionen. Dessutom måste man

göra sektionerna relativt självständiga. I annat fall blir enligt föreningen

det föreslagna förbudet helt verkningslöst, eftersom det kan förbigås genom

att avdelningschefen eller verkschefen flyttar över personal från den ena

sektionen till den andra.

FÖRVALTA IN G S RÄTT SKIP A IN G

Nuvarande ordning

Inledning

Länsstyrelserna och de till dessa knutna prövningsnämnderna handhar

praktiskt taget all förvaltningsrättskipning på den regionala nivån. De mål

som fullföljs i kammarrätten och regeringsrätten har också med endast få

undantag handlagts av länsstyrelse eller prövningsnämnd. Hos länsstyrel­

sen utövas förvaltningsrättskipning både på landskansliet och på lands­

kontoret.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Förvaltningsrättskipningen på landskansliet

Landskansliets sektionsindelning har i allt väsentligt som utgångspunkt

de olika arbetsuppgifternas sakliga innehåll och inbördes sammanhang. In­

om en sektion handläggs i princip alla ärenden inom ett eller flera sakom­

råden, oavsett vilken åtgärd ärendet avser. Verksamheten inom en sektion

kan sålunda vara inriktad både på planering eller tillsyn och på handlägg­

ning av ärenden som avser en rättslig prövning av enskilda fall. I det föl­

jande hänförs till förvaltningsrättskipningen dels sådana grupper av den

senare typen av ärenden i vilka talan mot länsstyrelsens beslut förs vid för­

valtningsdomstol — kammarrätten eller regeringsrätten — dels några ären­

degrupper i vilka en rättslig prövning är framträdande och i vilka talan full­

följs hos centralt ämbetsverk och Kungl. Maj:t i statsrådet (utvisningsmål)

eller hos allmän domstol (överexekutorsmål).

Mycket skiftande typer av åtgärder kan vara i fråga i de ärenden som så­

lunda hänförs till den administrativa rättskipningen vid landskansliet. Som

exempel kan nämnas frihetsberövanden och andra ingrepp i den personliga

integriteten, förelägganden eller utdömande av vite eller tillstånd av skilda

slag. Ärendena kan ha anhängiggjorts vid länsstyrelsen som första instans

eller fullföljts dit genom besvär. Ofta har länsstyrelsen, utöver befogenhe­

ten att efter besvär pröva beslut inom ett visst förvaltningsområde, en all­

män tillsynsfunktion rörande verksamheten inom samma område.

All beslutanderätt i länsstyrelsen utövas av landshövdingen eller annan

tjänsteman. I praktiskt taget alla ärenden kan beslutanderätten läggas på

lägre tjänsteman än landshövdingen. På vilken nivå beslutanderätten ligger

följer av arbetsordningen. Förhållandena skiftar mellan olika länsstyrelser.

Formella behörighetskrav på den som skall besluta i nu ifrågavarande ären­

den föreligger inte.

Enhetliga bestämmelser om förfarandet i ärendena saknas. Länsstyrelse­

instruktionen (1958: 333) innehåller bestämmelser om jäv (37 §) och om

befogenhet att för utredning i visst ärende hålla muntligt förhör (38 §

1 mom. sista stycket) eller att förordna om vittnesförhör vid domstol (38 §

3 mom.). I vissa ärenden enligt barnavårdslagen (1960:97), nykterhets-

vårdslagen (1954:579) och utlänningslagen (1954: 193) tillämpas särskilda

processuella regler som ges i dessa lagar och som avser former för utred­

ning — bl. a. vittnesbevisning vid domstol, interimistiskt beslut, hämtning,

offentlighet, rätt att anlita biträde, avfattning av beslut m. m. Enligt dessa

lagar har länsstyrelsen vidare befogenhet och i vissa situationer skyldighet

att anordna förhör med den som berörs av åtgärd som ifrågasätts i ärendet,

Också andra som kan lämna upplysningar i ärendet kan höras. I fråga om

förfarandet hos länsstyrelsen som överexekutor finns särskilda bestämmel­

ser i utsökningslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

73

I stor utsträckning anlitar länsstyrelsen tjänstemän och organ med sär-

skild sakkunskap i den förvaltningsrättskipande verksamheten. En del av

dessa står utanför länsstyrelsen, såsom socialvårdskonsulenten, länsläka-

ren, länsveterinären och länsarkitekten, medan andra tillhör länsstyrelsen,

t. ex. barnavårdskonsulenten och länsingenjören. Experternas synpunkter

tillförs ärendena antingen i den formen att de yttrar sig skriftligen eller så

att de är närvarande vid föredragningar eller muntliga förhör. Endast myc­

ket sällan är någon av de angivna experterna föredragande i något ärende.

I de ärenden som nu är i fråga föreligger i allmänhet inte något tvåparts-

förhållande i likhet med vad som är fallet i t. ex. skattemål, brottmål och

tvistemål. Något utrymme för en kontradiktorisk process finns alltså i all­

mänhet inte.

Kommunala besvärsmål innefattar en prövning av sådana besvär över

kommunala organs beslut som anförs enligt 76 § kommunallagen (1953:

753). Besvär i denna ordning (kommunalbesvär) anförs över beslut som

fattas inom ramen för den oreglerade kommunala förvaltningen. Till skill­

nad mot vad som är fallet i fråga om besvär som anförs mot beslut som

fattats inom ramen för den specialreglerade kommunala förvaltningen (för­

valtningsbesvär) är de grunder som får åberopas vid kommunalbesvär be­

gränsade. Dessa grunder, som anges i 76 §, är att det överklagade beslutet

inte tillkommit i laga ordning, att det står i strid med lag eller annan för­

fattning eller eljest innefattar ett befogenhetsöverskridande eller att det

kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund. I kom­

munala underställning smål prövas frågan om fastställelse av vissa kommu­

nala beslut -— om t. ex. antagande av taxor eller stadgor — vilka blir giltiga

först efter fastställelse av länsstyrelsen. Också i underställningsmålen är

prövningen ofta inskränkt till frågan om lagligheten av det kommunala be­

slutet. I likhet med vad som är fallet i kommunala besvärsmål kan vidare

länsstyrelsen inte sätta annat beslut i det kommunala beslutets ställe.

Överexekutorsmålen avser bl. a. handräckning och klagan över utmätning

och andra åtgärder av utmätningsman. Talan mot länsstyrelsens beslut förs

vid hovrätt. Överexekutorsorganisationen prövas f. n. av lagberedningen, var­

vid bl. a. övervägs att föra över handläggningen av dessa mål till allmän

domstol.

I socialvårdsprocess förs talan mellan kommuner om ersättning för ut­

given socialvård m. m.

I hälsovårdsmål prövar länsstyrelsen besvär av fastighetsägare, närings­

idkare m. fl. över förelägganden och förbud, ofta förknippade med vite, med­

delade av hälsovårdsnämnd med stöd av bestämmelser i hälsovårdsstadgan

(1958:663), livsmedelsstadgan (1951:824) m. fl. författningar eller lokala

föreskrifter på området.

Frågor om indragning av körkort prövas av länsstyrelsen som första in­

74

stans i körkortsmålen. Länsstyrelsen är också den myndighet som utfärdar

körkort. Enligt 33 § 1 mom. vägtrafikförordningen (1951: 648) är länssty­

relsen skyldig att ta upp frågan om en körkortsinnehavares lämplighet att

inneha körkort till omprövning, om länsstyrelsen, med hänsyn till under­

rättelser som länsstyrelsen fått, finner skälig anledning till antagande att

körkortsinnehavaren inte uppfyller de krav på skicklighet, hänsyn, ansvar

och pålitlighet i nykterhetshänseende, eller de övriga förutsättningar som

gäller för att få körkort. I vissa fall skall länsstyrelsen enligt 33 § 2 mom.

vägtrafikförordningen återkalla körkort, nämligen dels om körkortsinne­

havaren gjort sig skyldig till vissa angivna trafikförseelser (grov vårdslöshet

i trafik, rattfylleri, rattonykterhet eller smitning), dels om han genom upp­

repade trafikförseelser i väsentlig mån visat bristande vilja eller förmåga

att rätta sig efter trafikbestämmelserna, dels om han annars vid färd med

motordrivet fordon i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende grovt

åsidosatt vad som åligger honom som förare, dels om han gjort sig skyldig

till fylleri eller olovlig körning och det inte kan anses uppenbart att han

ändå är en skötsam person eller om han med hänsyn till onyktert levnads­

sätt inte bör betros med att inneha körkort, dels om han genom brottslig

gärning visat påtaglig brist på hänsyn till andra eller på grund av person­

liga förhållanden i övrigt inte kan anses lämplig som förare av körkortsplik-

tigt fordon, dels om han på grund av sjukdom, skada e. d. inte vidare bör ha

körkort, dels om han inte rättar sig efter föreläggande av länsstyrelsen att

lämna lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis eller underlåter att

rätta sig efter föreskrifter som meddelats i samband med sådant föreläg­

gande. I alla de nämnda fallen utom då körkortsinnehavaren gjort sig skyl­

dig till grov vårdslöshet i trafik eller vid trafikonykterhetsbrott haft en

alkoholkoncentration i blodet som uppgått till 0,8 promille eller mer eller

gjort sig skyldig till smitning efter trafikolycka med personskada får läns­

styrelsen i stället för att återkalla körkort meddela körkortsinnehavaren

varning (34 §). Enligt 33 § 5 mom. får nytt körkort inte utfärdas förrän

viss tid förflutit från återkallelse^ Tiden är ett eller två år beroende på

vilken grund för återkallelsen som åberopats men länsstyrelsen kan inom

vissa gränser föreskriva kortare tid, om synnerliga skäl föreligger. —- Frå­

gan om grunder för körkortsåterkallelse och frågan om vilken myndighet

som skall pröva körkortsärendena prövas f. n. av trafikmålskommittén.

Bl. a. övervägs att helt eller delvis flytta handläggningen av frågor om åter­

kallelse och utfärdande av körkort från länsstyrelserna.

Till bijggnadsmålen hör både sådana i vilka talan mot länsstyrelsens be­

slut förs hos regeringsrätten och sådana i vilka talan förs hos Kungl. Maj :t

i statsrådet. Till den första gruppen hör i huvudsak mål som angår besvär

över byggnadsnämnds beslut om byggnadslov samt förbud och föreläggan­

den av skilda slag (i stort sett mål enligt 5 och 6 kap. byggnadsstadgan).

Planfrågor och frågor som sammanhänger därmed såsom frågor om tomt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

indelning, dispens från plan eller byggnadsförbud o. d. hör till den senare

gruppen av mål.

I barnavårdsmålen prövar länsstyrelsen avgöranden av barnavårdsnämnd

enligt barnavårdslagen. I allmänhet sker prövningen med anledning av be­

svär över barnavårdsnämnds beslut. Det är fallet i fråga om bl. a. utdöman­

de av vite, föreskrifter om underårigs levnadsförhållanden och övervakning,

omhändertagande för samhällsvård i vissa fall (omhändertagande enligt

31 § barnavårdslagen), samhällsvårds upphörande eller återupptagande samt

fosterbarnsvård — bl. a. förbud att ta barn från fosterhem. Beslut att om­

händerta underårig för samhällsvård eller utredning i andra fall (omhän­

dertagande enligt 29 jämförd med 25 § och enligt 30 §) skall, om inte vård­

nadshavare^ och i förekommande fall den underåriges samtycke lämnas,

underställas länsstyrelsens prövning. Till barnavårdsmålen kan också hän­

föras mål om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad m. m. enligt

21 kap. föräldrabalken. Verkställighet av vad rätten i dom eller beslut be­

stämt om vårdnad eller umgängesrätt eller om överlämnande av barn söks

alltid hos länsstyrelsen. Även om dom eller beslut som nu sagts inte före­

ligger, kan den som har vårdnaden, när barnet vistas hos annan, påkalla

länsstyrelsens åtgärd för att barnet skall överflyttas till honom. Länsstyrel­

sen kan vägra åtgärd bl. a. om det föreligger skäl för att frågan i stället

prövas av rätten.

Med alkoholistmål avses i första hand mål om tvångsintagning på allmän

vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Om sådan tvångsintagning beslutar

länsstyrelsen efter ansökan av nykterhetsnämnd eller polismyndighet. Läns­

styrelsen prövar också efter besvär beslut av nykterhetsnämnd om beslutet

rör utdömande av vite, förordnande om övervakning i visst fall, meddelande

av lydnadsföreskrift, förverkande av anstånd med verkställighet eller vissa

åtgärder för att avstänga någon från inköp av rusdrycker.

Utvisning av utlänning kan ske på vissa grunder som hänför sig till hans

personliga skötsamhet, t. ex. att han är hemfallen åt alkoholmissbruk eller

narkotikamissbruk eller om det kan antagas att han här i landet skall fort­

sätta brottslighet för vilken han dömts eller straffats utomlands. Påstår ut­

länningen att han är politisk flykting och är påståendet inte uppenbart orik­

tigt skall dock ärendet underställas invandrarverket. Besvär över länsstyrel­

sens beslut prövas av invandrarverket och i sista instans av Kungl. Maj :t i

statsrådet.

Vägmålen rör tillämpning av lagen (1943:431) om allmänna vägar och

lagen (1939: 608) om enskilda vägar. Mål enligt lagen om allmänna vägar

fullföljs i åtskilliga fall till Kungl. Maj :t i statsrådet. I vissa mål t. ex. i

sådana som gäller dispens från vissa i trafiksäkerhetens intresse meddela­

de förbud — dispenser som meddelas av länsstyrelsen — skall dock talan

fullföljas i regeringsrätten. Enligt lagen om enskilda vägar prövas olika slag

av frågor som berör enskild rätt. I dessa mål fullföljs talan hos regerings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

75

76

rätten. Mot länsstyrelsens beslut om bildande av vägförening och mot beslut

i liknande frågor förs dock talan hos Kungl. Maj :t i statsrådet.

I mål om utgivande av socialhjälp prövas kommunal socialvårdsmyndig-

hets beslut i socialhjälpsärenden. Talan mot länsstyrelsens beslut förs hos

kammarrätten som sista instans.

Utöver de målgrupper som berörts nu förekommer inom ramen för läns­

styrelsens förvaltningsrättskipning ett avsevärt antal målgrupper (jfr SOU

1966:70).

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Förvaltningsrättskipningen på landskontoret och hos prövningsnämnden

Vid sidan av beskattningsverksamheten — bl. a. processföringen för kro­

nans räkning i skattemål — är landskontorets arbetsuppgifter till övervä­

gande del att hänföra till förvaltningsrättskipningen. Två helt skilda ären­

detyper förekommer, nämligen de som hör till prövningsnämndens hand­

läggning och de som handläggs på själva landskontoret. För de senare, som

handläggs främst på kameralsektionen och uppbördssektionen, tillämpas i

allt väsentligt samma ordning i fråga om organisation, handläggning o. d.

som för förvaltningsrättskipningen på landskansliet. För prövningsnämn­

den gäller, som skall utvecklas i det följande, helt andra regler i dessa av­

seenden.

På landskontoret handläggs bl. a. följande mål.

Vitesmålen avser utdömande av vite enligt skatte-, uppbörds- och folkbok-

föringsförfattningarna. Föreskrifterna om taxeringsviten är också tillämp­

liga på viten enligt förordningen (1968:430) om mervärdeskatt. Talan mot

länsstyrelsens beslut i vitesmål förs hos kammarrätten.

i mål om familjebidrag prövas besvär över familjebidragsnämnds beslut

om familjebidrag åt värnpliktiga enligt familjebidragsförordningen (1946:

99). Talan mot länsstyrelsens beslut förs hos kammarrätten som sista in­

stans.

Som beskattningsmyndighet för gåvoskatt beslutar länsstyrelsen i ären­

den rörande sådan skatt enligt förordningen (1941:416) om arvsskatt och

gåvoskatt. Talan mot länsstyrelsens beslut förs i dessa fall hos hovrätt.

I fråga om arvsskatt ligger uppgiften som beskattningsmyndighet på allmän

underrätt. Kapitalskatteberedningen överväger frågan om överflyttning av

denna uppgift till länsstyrelserna.

Med uppbördsmål avses i första hand besvär över lokal skattemyndighets

beslut enligt uppbördsförordningen (1953:272). Ansökningar om befrielse

frän restavgift och från ränta på kvarstående skatt prövas av länsstyrelsen

som första instans. Besvär över länsstyrelsens beslut anförs hos kammar­

rätten. Talerätten är dock begränsad (86 § uppbördsförordningen).

77

I folkbokföringsprocessen prövar länsstyrelsen besvär över lokal skatte­

myndighets beslut om mantalsskrivning och vissa beslut om kyrkobokfö­

ring enligt folkbokföringsförordningen (1967:198). Talan får dock inte

föras mot beslut som underställts länsstyrelsen. En stor del av besvären av­

ser tvist mellan kommuner om en persons mantalsskrivning. Besvär över

länsstyrelsens beslut förs i regel hos kammarrätten.

På taxeringssektionen beslutar länsstyrelsen i ärenden angående mer­

värdeskatt. Slutligt beslut om fastställelse av sådan skatt och beslut om

efterbeskattning kan överklagas genom besvär hos prövningsnämnden.

Hos prövningsnämnden handläggs skattemål. Prövningsnämn­

den är besvärsinstans i mål som rör talan mot taxeringsnämnds beslut och,

som nyss nämnts, mot länsstyrelses beslut i fråga om mervärdeskatt. I åt­

skilliga fall prövar prövningsnämnden också ärenden som första instans.

Så är fallet med bl.a. framställningar om s. k. extra avdrag, dödsbobefriel­

se, eftertaxering, särskilt uppskattningsvärde på fastighet och tillämpning

av bestämmelserna om ackumulerad inkomst.

Prövningsnämnden beslutar också i mål om fastighetstaxering under lö­

pande taxeringsperiod. I mål som rör den vart femte år återkommande all­

männa fastighetstaxeringen beslutar däremot fastighetsprövnings-

nämnde n, som består av nio ledamöter utöver de personer som ingår i

den vanliga prövningsnämnden.

Utöver dessa uppgifter inom förvaltningsrättskipningen har prövnings­

nämnden till uppgift att fastställa anvisningar för den årliga taxeringen och

fastighetsprövningsnämnden att fastställa anvisningar för allmän fastighets­

taxering.

Landskontorets chef, landskamreraren, är ordförande i prövningsnämn­

den. I Stockholms län förordnar länsstyrelsen förste länsassessor vid pröv-

ningsnämndsavdelningen att vara ordförande på avdelning inom prövnings­

nämnden. Ordföranden i prövningsnämnden är också ordförande i fastig­

hetsprövningsnämnden.

Prövningsnämnden består av ytterligare minst fyra och högst åtta leda­

möter eller, om nämnden skall sammanträda på avdelningar, fyra ledamöter

på varje avdelning. De har individuell rösträtt. För ledamöterna finns supp­

leanter till samma antal som ledamöterna. Ledamöterna och suppleanterna

utses av Kungl. Maj :t på fyra år. Systemet för deras nominering anges i 6 §

taxeringskungörelsen (1957:513). Landstingets förvaltningsutskott och

stadsfullmäktige i stad, som inte tillhör landstingskommun, avger till läns­

styrelsen förslag på minst 16 och högst 32 personer, i Stockholms län minst

40 och högst SO personer. Med ledning härav lämnar länsstyrelsen till Kungl.

Maj:t förslag på personer som är lämpliga att ingå i nämnden, varvid läns­

styrelsen dock kan nominera andra än dem som har föreslagits av lands­

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

78

tinget eller staden. De nio ledamöter som tillsammans med de ordinarie bil­

dar fastighetsprövningsnämnden och sex suppleanter utses av länsstyrel­

sen enligt de grunder som anges i 134 § taxeringsförordningen.

Vid handläggning av mål eller ärende som rör mervärdeskatt består pröv-

ningsnämnden vanligtvis av ordföranden och två andra ledamöter. För an­

nan ledamot än ordföranden utses en suppleant. Sådan ledamot och supp­

leant utses av länsstyrelsen bland dem som Kungl. Maj :t har utsett till leda­

möter resp. suppleanter i nämnden.

Processen i prövningsnämnden är kontradiktorisk och vanligen skriftlig.

Över besvär från skattskyldig eller kommun skall taxeringsintendent eller

annat allmänt ombud alltid yttra sig. Har taxeringsintendent, allmänt om­

bud eller kommun anfört besvär, skall den skattskyldige regelmässigt avge

förklaring. Ofta förekommer ytterligare skriftväxling mellan parterna.

Skriftväxlingen, målens beredning och med målen sammanhängande expe-

ditionella uppgifter handhas av prövningsnämndens kansli, som ingår i

landskontoret.

Ibland hålls muntlig förhandling i prövningsnämnden, vanligtvis på be­

gäran av enskild part. Prövningsnämnden kan dock förordna om muntlig

förhandling, även om ingen av parterna begärt sådan. Det förekommer också

att nämnden anordnar syn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Framtida organisation av kammarrätt och regeringsrätt

I det föregående har till förvaltningsrättskipningen vid länsstyrelsen och

prövningsnämnden hänförts i huvudsak de ärendegrupper i vilka talan mot

länsstyrelsens beslut förs vid förvaltningsdomstol. I skattemålen och i ytter­

ligare ett fåtal ärendegrupper förs talan hos kammarrätten varefter möjlig­

het i allmänhet finns att fullfölja målet till regeringsrätten, medan i övriga

mål talan mot länsstyrelsens beslut förs direkt hos regeringsrätten.

På föredragning av chefen för justitiedepartementet har Kungl. Maj:t

förut denna dag beslutat remiss till lagrådet av förslag till en reform av för­

valtningsrättskipningen i kammarrätten och regeringsrätten som innebär

betydande förändringar i dessa avseenden. Bakgrunden till reformen är det

otillfredsställande arbetsläget i regeringsrätten som bl. a. inneburit avse­

värda väntetider för de klagande i flertalet mål.

Mot denna bakgrund har föreslagits att regeringsrätten skall omvandlas

till huvudsakligen en prejudikatbildande instans. Sålunda skall besvär över

förvaltande myndighets beslut i väsentligt mindre omfattning kunna anföras

direkt hos regeringsrätten. I det stora flertalet av de mål, som nu handläggs

av regeringsrätten, skall besvär i stället anföras hos kammarrätt. I anslut­

ning härtill föreslås att kammarrättsorganisationen skall förstärkas och

delas upp på regionala enheter, över kammarrätts utslag skall enligt för­

slaget besvär kunna anföras hos regeringsrätten. Möjligheterna att få ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

79

mål sakprövat av regeringsrätten beskärs emellertid starkt. Detta gäller

beträffande såväl skattemålen och de andra mål som kammarrätten f. n.

handlägger som de nya målgrupper vilka tillförs kammarrätt.

Den som anför besvär hos regeringsrätten skall enligt förslaget få sina

besvär prövade i sak endast om regeringsrätten beviljar prövningstillstånd.

Prövningstillstånd skall enligt förslaget i huvudsak meddelas bara i de fall

då det är motiverat från prejudikatsynpunkt att målet prövas av regerings­

rätten. Enligt den föreslagna nya ordningen kommer således kammarrätt

att i realiteten bli högsta instans i ett mycket stort antal mål av olika slag.

I samband med den föreslagna förvaltningsdomstolsreformen har en över­

syn gjorts av gränsdragningen mellan förvaltningsdomstolarnas och kon­

seljens kompetensområden i syfte att uppnå en så konsekvent och ända­

målsenlig kompetensfördelning mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och för­

valtningsdomstolarna som möjligt, översynen har föranlett en del smärre

justeringar av fördelningen av mål mellan förvaltningsdomstol och konsel­

jen. I det väsentliga kommer emellertid den nya kammarrättsorganisationens

kompetensområde att överensstämma med regeringsrättens nuvarande kom­

petensområde. Bland de nya grupper av besvärsmål som enligt det fram­

lagda förslaget tillförs kammarrätterna är sålunda flertalet mål enligt bar­

navårdslagen och lagen om nykterhetsvård, mål om verkställighet av dom

eller beslut rörande vårdnad m. m. enligt 21 kap. föräldrabalken, körkorts­

mål samt i huvudsak de hälsovårdsmål och mål om föreläggande vid vite,

mål om utdömande av vite samt handräckningsmål som f. n. fullföljs till

regeringsrätten. Bl. a. kommunalbesvärmålen skall dock fortfarande full­

följas direkt till regeringsrätten.

Utredningsförslag och remissyttranden

Under senare årtionden har flera utredningar lagt fram förslag som rör

förvaltningsrättskipningen i länsstyrelsen. Några förslag är resultat av ut­

redningsarbete som varit direkt inriktat på länsstyrelsens verksamhet. I

andra fall har det primära syftet varit att få till stånd reformer på social­

vårdens område.

Socialvårdskommittén (SOU 1942: 56)

Kommittén föreslog bl. a. att huvudparten av länsstyrelsens ärenden om

socialhjälp, barnavård och nykterhetsvård skulle föras över till ett särskilt

tillsynsorgan — länssocialnämnd — med såväl allmänt förvaltande som

dömande uppgifter. Landshövdingen skulle vara ordförande med landssek­

reteraren som ersättare. Av nämndens övriga ledamöter, normalt tre, skulle

två förordnas av Kungl. Maj :t och en utses av landstinget. I plenum borde

handläggas bl. a. ersättningstvister mellan kommuner och mål om frihets-

80

Kungl. Maj:t.s proposition nr 103 år 1970

berövanden med en jurist som föredragande. Obligatorisk medverkan av

läkare föreslogs i vissa mål om frihetsberövanden m. m. Nämnden skulle i

sin verksamhet biträdas av konsulenter och andra befattningshavare i läns­

styrelsen.

1946 års alkoholistvårdsutredning (SOU 1948: 23)

Enligt utredningen borde länsstyrelsen i mål om tvångsintagning bestå

av landshövding, landssekreterare eller länsassessor samt tre av Kungl.

Maj :t förordnade sakkunniga, varav en läkare, en med erfarenhet av nyk-

terhetsvård och en med allmän erfarenhet av socialvård. Beslut skulle fattas

med enkel majoritet.

1948 års lösdriveriutredning (SOU 1949: 4)

Denna utredning föreslog för mål om skyddsuppfostran en liknande kolle­

gial sammansättning av länsstyrelsen som alkoholistvårdsutredningen före­

slagit för alkoholistmålen.

Länsstyrelseutredningen (SOU 1950:28)

I ett utkast till Lag om särskilda bisittare i länsstyrelsen föreslog 1948

års länsstyrelseutredning att lekmän skulle delta bl. a. i mål om frihets­

berövanden på socialvårdens och nykterhetsvårdens områden. Bisittare

skulle, till det antal som Kungl. Maj :t bestämde, utses av Kungl. Maj :t och

landstinget var för sig. Landshövdingen eller landssekreteraren skulle vara

ordförande. I kollegiet borde medicinsk sakkunskap vara företrädd. En ma­

joritet av remissinstanserna tillstyrkte förslaget. Det avstyrktes emellertid

bestämt av flera länsstyrelser, medan andra ansåg att lekmännen endast

borde ha en rådgivande ställning.

1949 års utlänningskommitté (SOU 1951: 42)

Kommittén förordade i sitt betänkande med förslag till utlänningslag

m. m. att tre lekmannabisittare skulle delta i handläggningen av utvisnings-

mål.

Barnavårdskommittén (SOU 1956:61)

I betänkande med förslag till ny barnavårdslag gjorde barnavårdskom­

mittén, i avvaktan på förslag från utredningen om administrativa frihets­

berövanden, bl. a. det uttalandet att länsstyrelsens beslutanderätt i barna-

vårdsmål borde utövas av ett kollegium bestående av landshövdingen eller

landssekreteraren, socialvårdsassessorn samt tre lekmän utan speciell sak­

81

kunskap. Det beslutande organet måste enligt kommitténs mening ha en

sådan sammansättning och sådana arbetsformer, att det kunde godtas som

förvaltningsdomstol enligt Europarådets konvention om de mänskliga rättig­

heterna m. m., till vilken Sverige anslutit sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Utredningen om administrativa frihetsberövanden (SOU 1960: 19)

Utredningen föreslog i sitt betänkande — vilket jämte remissyttranden

överlämnades till förvaltningsdomstolskommittén för att beaktas vid full­

görande av kommitténs uppdrag — att en särskild socialdomstol skulle in­

rättas i varje län. Enligt det s. k. länsstyrelsealternativet, som omfattades av

utredningens majoritet, skulle domstolen vara inbyggd i länsstyrelsen och

ha landssekreteraren eller dennes ställföreträdare som ordförande. En mino­

ritet inom utredningen förordade i stället en helt fristående domstol, vars

ordförande borde vara eller ha varit ordinaxåe innehavare av domarämbete,

domaralternativet. Enligt båda alternativen skulle domstolen bestå av ord­

förande och två bisittare med erfarenhet av allmänna värv. För varje dom­

stol skulle Kungl. Maj :t förordna ett lämpligt antal personer att, i den ord­

ning som ordföranden bestämde, tjänstgöra som bisittare under en tid av

sex år.

Av de uppgifter, som f. n. ankommer på länsstyrelsen, skulle socialdom­

stol pröva mål om omhändertagande för samhällsvård enligt barnavårds­

lagen och mål om intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

enligt lagen om nykterhetsvård. Även annat frihetsberövande eller frihets-

inskränkande ingripande kunde emellertid med stöd av särskilt stadgande

komma under domstolens prövning.

Inslaget av lekmän i domstolen motiverade utredningen bl. a. med att lek-

mannamedverkan borde skapa förutsättningar för ökad tillit till rättstill-

lämpningen på området både hos den som blev föremål för ingripande och

hos allmänheten. Vid de avgöranden som det var fråga om, och där bl. a.

bedömning av sociala förhållanden spelade en viktig roll, torde dessutom

lekmän vara särskilt väl lämpade att delta. Utredningen stannade för att inte

föreslå några krav på särskild sakkunskap hos lekmännen. Behovet härav

var visserligen starkt men kunde, menade utredningen, bli tillräckligt till­

godosett på annan väg. Medicinsk sakkunskap var speciellt viktig och kun­

de förslagsvis tillförsäkras domstolen genom att organet bereddes tillgång

till läkare, vilka som fasta sakkunniga kunde anlitas vid behov.

Närmare bestämmelser om domstolens organisation och arbetsformer

finns intagna i utredningens förslag till lag om socialdomstol. Enligt lagför­

slaget skulle bl. a. varje ledamot ha avlagt domared eller däremot svarande

försäkran enligt rättegångsbalken. Vidare lämnas i förslaget ingående pro-

cessuella regler, utformade med särskild tanke på den enskildes krav på

rättssäkerhet men också med hänsyn till behovet av ett effektivt och smidigt

6 —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 103

82

förfarande vid genomförande av erforderliga ingripanden. I avsikt att ge

domstolen en opartisk ställning föreslog utredningen ett kontradiktoriskt

förfarande. Det allmännas talan skulle föras av den myndighet inom vars

arbetsområde ingripande var ifrågasatt. Offentligt biträde åt enskild part

skulle kunna förordnas under vissa förutsättningar. Domstolen skulle kunna

höra vittnen på ed. Muntlig förhandling förutsattes i princip, men mål skulle

också kunna avgöras på skriftligt material.

Förfarandet i socialdomstol skulle enligt utredningens mening helt svara

mot Europarådskonventionens krav på handläggningsordning vid admini­

strativa frihetsberövanden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

Remissyttranden över utredningen om administrativa frihetsberövanden

Det övervägande antalet remissinstanser delade utredningens uppfattning

om ett allmänt behov av ökat rättsskydd vid administrativa frihetsberövan­

den. Flertalet av dessa tillstyrkte förslagets huvudlinjer, däribland hovrät­

terna, socialstyrelsen, nio länsstyrelser och besvärssakkunniga, men det

fanns också åtskilliga instanser som ansåg att rättssäkerheten kunde be­

främjas genom mindre ingripande åtgärder än att inrätta en särskild dom­

stol. Från många håll underströks det kraftigt, att nuvarande ordning för

målens handläggning i länsstyrelsen inte var tillfredsställande, och att det

var angeläget att en anpassning snarast skedde till den av Sverige ratifice­

rade konventionen på området.

Bland remissinstanser som i stället förordade att man behöll den nuva­

rande ordningen återfanns JK, flertalet socialvårdskonsulenter och tolv läns­

styrelser.

En del remissinstanser anslöt sig till det av utredningsminoriteten för­

ordade domaralternativet, bl. a. flertalet hovrätter samt besvärssakkunniga.

Några av dem framhöll emellertid samtidigt, att utredningen bort närmare

undersöka möjligheten att förlägga prövningen till de allmänna underrät­

terna. Som skäl för en fristående domstol anfördes främst att de dömande

funktionerna helst inte borde fullgöras inom ramen för ett organ, länssty­

relsen, som hade tillsynsuppgifter på området.

Några remissinstanser förordade att i domstolen skulle ingå person med

medicinsk sakkunskap.

Beträffande utredningens förslag om ett kontradiktoriskt förfarande i

socialdomstol förelåg mycket delade meningar hos remissinstanserna. Många

instanser hävdade att själva den kontradiktoriska principen var främmande

för socialvården, att de motsättningar som ett sådant förfarande kunde ge

upphov till blev till men för vårdarbetet samt att svårigheter kunde uppstå

för olika vårdorgan att ta på sig uppgiften att föra partstalan. Ungefär lika

många instanser tillstyrkte förslaget såsom ägnat att betona domstolens

Kungi. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

83

oberoende ställning. De processuella regler i övrigt som föreslagits tillstyrk­

tes i de flesta fall.

Länsförvaltningsutredningen

Länsförvaltningsutredningens arbete har i första hand varit inriktat på

att skapa bättre förutsättningar för översiktlig samhällsplanering på läns-

planet. Den judiciella sidan av länsstyrelsens verksamhet har inte varit före­

mål för något samlat bedömande. I samband med överväganden rörande

medborgerlig representation i länsstyrelsen och länsstyrelsens inre organi­

sation har utredningen emellertid också kommit in på frågor som angår

myndighetens rättskipande uppgifter och där lagt fram en del förslag av

genomgripande natur.

Utredningen föreslår att medborgerliga representanter skall delta i av­

görandet av vissa rätts- och förvaltningsärenden i länsstyrelsen. En sådan

medverkan, framhålls det, skulle innebära ett värdefullt tillskott av allmän­

na erfarenheter och kunskaper och bidra till en från rättssäkerhetssynpunkt

riktig avvägning mellan det allmännas och den enskildes intressen. Därige­

nom skulle tilliten till länsstyrelsen som rättskipande instans stärkas. Med-

borgarrepresentanterna föreslås bilda en särskild nämnd i länsstyrelsen.

Det förutses att nämnden kommer att behöva sammanträda ofta och ut­

redningen anser därför att antalet nämndemän vid varje tillfälle bör vai*a

relativt begränsat.

Kravet på medborgerligt inflytande tillgodoses enligt utredningens me­

ning enklast och bäst genom att nämndemännen utses av länsstyrelsen in

pleno, dvs. ett kollegium där landstingsvalda ledamöter är i majoritet.

Nämndemän skall kunna utses inom eller utanför länsstyrelsen. De bör

liksom vid de allmänna domstolarna samtliga vara ordinarie. Nämndeman

skall avlägga domared eller däremot svarande försäkran.

Utmärkande för de mål och ärenden, vari enligt utredningens mening

nämnd bör delta, är att de kräver en judiciell prövning och att de avser åt­

gärder som starkt ingriper i den enskildes rättssfär i personligt eller ekono­

miskt hänseende. Hit hänför utredningen i första hand mål om administra­

tiva frihetsberövanden och liknande men också vissa andra mer eller mindre

juridiskt betonade mål och ärenden. Undantag görs emellertid för byggnads-

målen, vilka utredningen anser ha sådan anknytning till planeringsfrågorna

att de bör avgöras av länsstyrelsen in pleno.

Eftersom de målgrupper som kan komma i fråga omfattar avgöranden av

sinsemellan mycket skiftande karaktär, måste det emellertid enligt utred­

ningens mening i största utsträckning överlämnas åt länsstyrelsen att själv

bestämma om nämnd skall delta eller inte. Beträffande följande målgrupper

anser utredningen dock att nämndens deltagande utgör en så viktig garanti

för rättssäkerheten att den bör vara obligatorisk, nämligen

84

mål om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnaden om barn och

mål om handräckning rörande barn,

mål angående omhändertagande av barn för samhällsvård, mål om fort­

satt sådan vård och mål om förbud att taga barn från fosterhem,

mål om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

och om återintagning på sådan anstalt,

; ärenden om utvisning av utlänning.

Till mål och ärenden, i vilka obligatorisk medverkan av nämnden inte

föreslås men där utredningen finner att rättssäkerhetssynpunkter eller

andra skäl kan påkalla nämndens deltagande, hänförs bl. a. sådana som an­

går kommunalbesvär, återkallelse av körkort eller avslag på ansökan om

att återfå eller få nytt körkort m. m., återkallelse av pass eller avslag på an­

sökan om pass m. m., hälsovårdsärenden och mål om besvär över hälso­

vårdsnämnds beslut samt besvär över beslut i vissa vapenärenden. Beträf­

fande de kommunala besvärsmålen framhåller utredningen att dessa vis­

serligen närmast avser en legalitetsprövning, men att vanskliga skälighets-

och lämplighetsbedömanden ofta ingår i prövningen av mål som rör befo-

genhetsfrågor.

Som ordförande i nämnden föreslår utredningen chefen för den avdelning,

rättsavdelningen, till vilken nämnden skall vara knuten. Landshövdingen

eller hans ställföreträdare skall dock kunna inträda som ordförande i andra

fall än då handläggningen avser obligatoriska nämndmål. Härvid förutsätts

emellertid att även rättschefen skall ha rätt att delta som ledamot.

Nämndens deltagande medför att den administrativa rättskipningen inom

länsstyrelsen ändrar karaktär, framhåller utredningen. Rättssäkerhetsga-

rantierna blir starkare och handläggningsformerna mera domstolsmässiga.

Vid muntlig förhandling i mål om frihetsberövanden och andra obligatoriska

nämndmål anser utredningen därför att länsstyrelsen bör ha samma befo­

genheter i fråga om bevisning som tillkommer allmän domstol, bl. a. rätt att

höra vittnen på ed. Vad särskilt angår mål om frihetsberövanden och kör­

kortsmål finner utredningen att länsstyrelsen väl skulle motsvara de krav

på domstolsmässighet som framförts i olika internationella sammanhang.

I organisatoriskt hänseende anser utredningen det vara angeläget att man

bibehåller sambandet mellan den dömande verksamheten — också när den

som vid muntlig förhandling sker i domstolsmässiga former — och läns­

styrelsens övriga uppgifter av allmänt förvaltande natur. Stora ömsesidiga

fördelar står att vinna med sådan ordning, framhålls det. Det torde för övrigt

stöta på svårigheter att entydigt avgränsa den judiciella sidan av förvalt­

ningsarbetet. Den inre organisationen bör därför enligt utredningens upp­

fattning även i fortsättningen väsentligen bygga på de olika uppgifternas

sakliga innehåll. Inom samma avdelning, rättsavdelningen, skall vissa tjäns­

temän som företrädare för det allmänna ägna sig åt kontroll, rådgivning

o. d., medan andra fullgör judiciella uppgifter. I rättskipningsmål skall

experter av olika slag inom eller utom länsstyrelsen få tillfälle att yttra sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

85

på samma sätt som i vanliga förvaltningsärenden. De skall med andra ord

huvudsakligen vara verksamma i partsliknande ställning. Som kansli för

rättskipningen föreslås en särskild rättssektion, dit utpräglat judiciella mål

och ärenden förs.

Utredningen erinrar i sammanhanget vidare om att en strikt uppdelning

på tjänstemannaplanet inte alltid kan upprätthållas. Planeringsavdelningens

befattningshavare måste i viss utsträckning medverka i beredningen av

exempelvis hälsovårdsmål, liksom befattningshavare med placering på rätts-

avdelningen kan behöva anlitas när det gäller frågor om samhällsplanering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

Remissyttranden över länsförvaltningsutredningens förslag

Av de remissinstanser som uttalat sig beträffande förvaltningsrättskip-

ningen i länsstyrelsen är det endast Sveriges Advokatsamfund som direkt

avstyrker utredningens förslag att vissa rätts- och förvaltningsärenden skall

avgöras under medverkan av särskilda medborgarrepre-

sentanter. Samfundet anser att handläggningen i stället bör betros ett

juristkollegium, bestående av tre länsstyrelse jurister.

Förslaget tillstyrks av bl. a. flera sådana instanser som avvisar eller stäl­

ler sig tveksamma till utredningens förslag i vad angår samhällsplaneringen.

Hit hör t. ex. Svenska landstingsförbundet och flertalet landsting. Instan­

serna ger på olika sätt uttryck för sin uppfattning att den lekmannamedver-

kan det här är fråga om, liksom föreslagna förändringar i länsstyrelsens

organisation för handläggning av rättsärenden, bör kunna genomföras utan

samband med ett ställningstagande till frågan om de regionala planerings-

funktionerna.

Delade meningar föreligger dock hos remissinstanserna i en rad frågor,

bl. a. i frågan om sättet att utse nämndemän. Vidare framhåller åtskilliga in­

stanser att handläggning med nämnd, hur angelägen den än må vara, gör

förfarandet mer omständligt med risk för att ärendenas avgörande fördröjs.

Man förordar därför största möjliga återhållsamhet då det gäller att bestäm­

ma omfattningen av nämndens medverkan och understryker också vikten av

att länsstyrelserna verkligen får de personalförstärkningar som det ändrade

sättet för beredning och beslut kan visa sig kräva.

Enligt förvaltningsdomstolskommitténs mening väger skälen för att länets

befolkning skall delta i länsstyrelsens avgöranden snarast mindre när det

gäller ärenden av rättslig natur än vad fallet är i samhällsplaneringsfrågor.

Kommittén vill å andra sidan inte förneka att lekmäns deltagande i en del

grannlaga och ömtåliga ärenden på ett lyckligt sätt kan möjliggöra ökad

insyn och bidra till att stärka förtroendet för länsstyrelsens beslut.

I huvudsak instämmer remissinstanserna i vad utredningen anfört som

skäl för ett medborgerligt inflytande på förvaltningsdömandet. Några in­

stanser är emellertid angelägna att understryka att den föreslagna reformen

86

inte får ses som ett uttryck för att rättssäkerheten enligt nuvarande ordning

skulle vara eftersatt. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför härom

följande.

Länsstyrelsen är ense med utredningen om att den enskildes intressen på

allt sätt bör beaktas och att rättssäkerheten måste tryggas. Länsstyrelsen

håller emellertid för troligt, att lekmannamedverkan i de mål och ärenden,

varom här är fråga, i praktiken icke kommer att innebära ökad omsorgs­

fullhet och stärkt rättssäkerhet i handläggningen utan allenast för den utom­

stående ger en känsla därav. De författningar med tillhörande tillämpnings­

föreskrifter och anvisningar, som bestämmer handläggningen av särskilt

mål om administrativa frihetsberövanden, ger enligt länsstyrelsens uppfatt­

ning fulla garantier för att den enskildes intressen betryggande beaktas.

Man må också uppmärksamma, att innan mål om administrativt frihets­

berövande kommer under länsstyrelsens prövning så har ärendet i allmän­

het handlagts av en kommunal nämnd, vari ingår lekmannaledamöter, som

bör besitta de allmänna erfarenheter och kunskaper och den lokalkänne­

dom man nu avser att tillföra länsstyrelsen. Representanter för dessa nämn­

der deltager sedan vid den muntliga handläggning, som sker inför länsstyrel­

sen, och kan då lämna ytterligare upplysningar av värde för länsstyrelsens

prövning. Den enskilde är därjämte tillförsäkrad rätt att anlita biträde och

äger påkalla att av honom angivna personer må höras i målet. Slutligen bör

kanske påpekas, att dessa mål handläggs inom länsstyrelsen på så hög nivå,

att befattningshavarna får förutsättas besitta de allmänna erfarenheter och

kunskaper, som rimligtvis kan krävas för att garantera en riktig behand­

ling.

Liknande synpunkter framför kommerskollegium samt länsstyrelserna i

Södermanlands, Östergötlands och Gotlands län.

Socialstyrelsen förklarar sig kunna acceptera en nämnd med föreslagen

sammansättning enbart som ett provisorium. Enligt styrelsens mening måste

nämligen — vilket styrelsen också framhållit i sitt yttrande över förvalt-

ningsdomstolskommitténs betänkande — sådana slutliga avgöranden som

kan leda till personligt djupt ingripande åtgärder grundas mera på sociala

än juridiska bedömanden. Detta gäller i hög grad länsstyrelsens beslut i

vissa underställnings- och besvärsmål enligt barnavårdslagen och lagen om

nykterhetsvård. Det beslutande organet inom länsstyrelsen i sådana mål bör,

framhålls det, bestå förutom av en jurist med domarkompetens och even­

tuella lekmän också av ledamöter som representerar beteendevetenskaplig

erfarenhet, såsom psykiater, psykologer, sociologer och socialarbetare. Hit­

hörande frågor kan väntas bli behandlade av den nyligen tillsatta social­

utredningen. I avvaktan härpå anser sig styrelsen kunna godta länsförvalt-

ningsutredningens förslag, som i jämförelse med gällande ordning torde

innebära en avsevärd förbättring från rättssäkerhetssynpunkt. Det bör dock

i möjlig mån tillses, framhåller styrelsen, att sådan särskild sakkunskap

som nyss sagts blir representerad i nämnden. Även statskontoret förordar en

kombination av lekmän och experter på psykiatrins och socialvårdens om­

råden, om bisittarna i mål om frihetsberövanden blir fler än två.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

87

Kammarrätten framhåller, att förvaltningsdomstolskommitténs förslag

(SOU 1966: 70) om kammarrätten som allmän mellaninstans inom förval t-

ningsrättskipningen med starkt beskurna möjligheter att få domstolens be­

slut prövade i regeringsrätten gör det angeläget att redan på länsplanet orga­

nisera förvaltningsdömandet på ett sätt som inte kan föranleda erinringar.

Enligt kammarrättens uppfattning innebär utredningens förslag i detta hän­

seende en förbättring i förhållande till nuläget. Som skäl för en lekmanna-

medverkan i länsstyrelsens rättskipning kan enligt kammarrätten också

åberopas, att det sakligt sett inte går att hävda att de av allmänna under­

rätterna och prövningsnämnderna handlagda målen genomgående skulle ha

större betydelse för den enskilde eller det allmänna än de mål vari medbor-

lig medverkan nu föreslås.

Kammarrätten kommer också in på frågan om länsstyrelsens

ställning av på samma gång dömande och allmänt

förvaltande organ inom visst verksamhetsområde och finner att

denna ordning inte är invändningsfri. Kammarrätten anser det önskvärt att

den dömande verksamheten ges en mera oberoende ställning än som före­

slagits, även om regionala förvaltningsdomstolar kanske ännu inte kan in­

föras. Rättsavdelningens uppgifter och ställning borde därför enligt kam­

marrättens mening bli föremål för ytterligare överväganden.

Även landstinget i Södermanlands län har principiella erinringar mot att

man bevarar sambandet mellan den vanliga förvaltningsverksamheten och

förvaltningsrättskipningen men säger sig inse att det f. n. kan möta svårig­

heter att länsvis bygga upp en självständig och oberoende förvaltningsdom­

stol.

I fråga om sättet att utse nämndemännen föreligger olika

meningar.

Flera instanser förordar sålunda landstinget som valkorporation,

i regel med motiveringen att länsstyrelsens nämndemän bör utses efter sam­

ma grunder som nämndemännen vid de allmänna domstolarna. Hit hör JK,

Göta hovrätt, länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Älvsborgs,

Västmanlands och Gävleborgs län, förvaltningsdomstolskommittén, kom-

munalrättskommittén, Svenska landstingsförbundet och femton landsting.

Detsamma gäller kommerskollegium, som emellertid då förutsätter att det

inte finns någon lekmannastyrelse i länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Gotlands

län hyser farhågor för att den föreslagna ordningen att låta det ena kollegiet

med landshövdingen som ordförande utse det andra kollegiet i länsstyrelsen

kan ge upphov till, låt vara obefogad, kritik.

Som ett alternativ anger förvaltningsdomstolskommittén möjligheten att

låta nämndemännen utses av Kungl. Maj:t efter förslag från

länsstyrelsen, dvs. samma ordning som kommittén förordar beträf­

fande de tilltänkta länsskatterätterna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser för sin del jämförelsen med de all­

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

S8

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

männa underrätterna närmast tala för att nämndemännen utses av p r i-

märkommunerna, lämpligen sammanförda i kommunblock. Även

länsstyrelsen i Kronobergs län anger primärkommunala val som en alter­

nativ lösning.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför i denna fråga.

Länsstyrelsen ansluter sig också till förslaget att verksstyrelsen skall utse

nämndemännen. Principiella skäl kan tala för att ett länsstyrelsen utom­

stående organ, landstinget, bör utse dem, men verksstyrelsen får å andra

sidan under alla förhållanden ett starkt inslag av landstingsvalda ledamö­

ter. Med den föreslagna ordningen, som bör föredras främst av praktiska

skäl, kommer dessa, jämte övriga medborgarrepresentanter, att i realiteten

fungera som ett slags elektorer.

Det har redan sagts att många remissinstanser förordar största möjliga

återhållsamhet då det gäller att bestämma vilka mål och ärenden

som skall avgöras med nämnd. Därvid åberopas inte bara

risken för dröjsmål genom ett omständligare förfarande utan också andra,

praktiskt betingade skäl. Bl. a. pekar man på svårigheterna att med korta

intervaller och ej sällan kort varsel inkalla sådana nämndemän — och de

förmodas bli flertalet — som är yrkesverksamma och kan disponera endast

en ringa del av sin tid för tjänstgöring i länsstyrelsen. Längst går länssty­

relserna i Älvsborgs och Västernorrlands län, som anser att nämndemännens

deltagande bör begränsas till mål om administrativa frihetsberövanden och

därmed jämställda mål, m. a. o. de grupper av mål som enligt utredningens

förslag obligatoriskt bör avgöras med nämnd.

En annan uppfattning har kammarrätten, som under hänvisning till att

lekmän deltar i avgörandet av de flesta förekommande mål i prövnings-

nämnderna och de allmänna underrätterna ifrågasätter om inte nämnde­

männen bör medverka i större utsträckning än vad utredningen synes ha

tänkt sig. Kammarrätten antyder också att man härigenom skulle minska

risken för eventuella skillnader mellan länen beträffande omfattningen av

nämndens deltagande. Med ett lämpligt avpassat sätt för föredragning inför

nämnden anser kammarrätten att några praktiska svårigheter inte skall be­

höva uppstå, i synnerhet som sammanträde med nämnd under alla förhål­

landen torde behöva förekomma relativt ofta.

Några instanser anser att det med hänsyn till önskemålet om en enhetlig

praxis inte lämpligen bör överlämnas åt länsstyrelsen att själv i stor ut­

sträckning bestämma vilka mål och ärenden som skall avgöras med nämnd.

En sådan ordning kan utåt komma att framstå som ett utslag av godtyck­

lighet eller strävan att dirigera avgörandena, framhåller Göta hovrätt och

föreslår att det skall ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma i vilka »andra

mål och ärenden av rättslig natur» nämndemän skall delta i det slutliga av­

görandet. Samma förslag har länsstyrelserna i Kronobergs och Malmöhus

län. Även statskontoret, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt lands­

tingen i Södermanlands och Gävleborgs län efterlyser någon form av enhet­

liga normer på området.

Förvaltningsdomstolskommittén tillstyrker utredningens förslag så vitt

angår avgränsningen av de målgrupper, vari lekmän obligatoriskt skall med­

verka, men anser att uttrycket »ärenden av rättslig natur» är något svävan­

de som beskrivning på övriga fall där nämnds medverkan skulle vara fakul­

tativ. Kommittén anför bl. a.

Detta är en av orsakerna till att begreppet inte lagts till grund för upp­

delningen av administrativa besvärsärenden mellan Kungl. Maj:t i stats­

rådet och regeringsrätten. Även om kanske inte samma entydighet i orda­

lagen behöver krävas, när det som här* rör formerna för behandlingen av

olika ärenden inom en och samma myndighet, torde det dock vara skäl att

inte onödigtvis införa ett så pass vagt uttryck i lagtexten. När det gäller att

avgöra i vilka fall nämnd bör anlitas utöver området för de obligatoriska

fallen, bör givetvis, som utredningen menat, utrymme finnas för hänsyns­

tagande till ett flertal olika synpunkter, bl. a. ärendenas större eller mindre

betydelse för den enskilde, huruvida utgången är given eller ej, huruvida

ärendena i högre grad lämnar utrymme för lämplighets- eller skälighets-

överväganden samt huruvida kärnfrågan är av juridisk natur. I lagtexten

synes det räcka att föreskriva, att nämnd skall medverka i den mån läns­

styrelsen så beslutar och frågan inte avgörs av länsstyrelsen i dess helhet.

Det kan ej förnekas att en sådan bestämning blir något löslig, men detta får

anses oundvikligt, om man ej skall hamna i en alltför stel reglering.

En del instanser har en från förslaget avvikande mening beträffande

handläggningen av vissa målgrupper i länsstyrelsen.

Särskilt intresse tilldrar sig de kommunala besvärsmålen.

Statskontoret anser, i motsats till förvaltningsdomstolskommittén, att läns­

styrelsen inte bör förbigås som instans i dessa mål även om prövningen när­

mast avser en ren legalitetskontroll. Emellertid finns det enligt kontorets

mening inte någon anledning att låta nämnd medverka vid målens avgöran­

de. De skälighets- och lämplighetsbedömanden som enligt utredningen kan

ingå i besvärsprövningen i dessa fall är, framhålls det, av annan beskaffen­

het än de som aktualiseras i mål som gäller ingrepp i den personliga fri­

heten etc.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter om det innebär några fördelar

från rättssäkerhetssynpunkt att målen handläggs med nämnd och finner

övervägande skäl tala för att de avgörs enligt nu gällande ordning. Skulle

emellertid, framhåller länsstyrelsen, i något fall skälighets- och lämplighets-

bedömandena överväga och målets avgörande få följdverkningar för syssel-

sättningssituationen inom ett samhälle, bör målet avgöras av länsstyrelsen

in pleno, varvid souschefen och rättschefen bör äga inträda som ledamöter.

En liknande ordning föreslås av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser de kommunala besvärsmålen vara

mindre väl lämpade för handläggning med nämnd, och länsstyrelsen i Älvs­

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

89

91

Denna ordning förefaller något godtycklig och inverkar bl. a. på omröst­

ningen. Om det i länsstyrelsens arbetsordning eller eljest genom generellt

beslut bestämts att viss grupp av ärenden skall avgöras av nämnd med rätts­

chefen som ordförande, bör denne inte kunna fråntagas ordförandeskapet

vid behandlingen av ett särskilt ärende inom gruppen. Ett sådant avsteg vid

behandlingen av ett särskilt ärende inom gruppen från vad som annars gäl­

ler om rätt för landshövdingen eller landssekreteraren att förbehålla sig

handläggningen av visst ärende bör vara en konsekvens av att beslutande­

rätten tilläggs ett kollegium. Beredningen vill härmed inte motsätta sig att

landssekreteraren i instruktionen förbehålls rätt att, om han har föi’eskrivna

kvalifikationer, inträda och fungera i rättschefens ställe. I så fall bör rätts­

chefen ej deltaga i beslutet.

Kammarrätten erinrar om att landshövdingen inte längre äger närvara

vid prövningsnämndens sammanträden och att det därför kan synas något

oegentligt att han efter eget val skall kunna inträda i här avsedda fall. In­

vändningar av denna art, menar kammarrätten, för tanken till ett mera

fullständigt utbrytande av förvaltningsrättskipningen från länsstyrelsen, för

vilket tiden emellertid ännu inte torde vara inne.

Även landstinget i Södermanlands län betecknar det som omotiverat och

från rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande att rättschefen, en kvalifice­

rad jurist, vid särskilda tillfällen skall kunna ersättas med annan ordfö­

rande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Landskontorsutredningen och departementspromemorian med förslag till

länsskatterätt

Som tidigare har nämnts föreslår landskontorsutredningen att skatteför­

valtningen bryts ut från länsstyrelserna och att man inrättar fristående

skatteverk och ombildar prövningsnämnderna till länsskatterätter, som ock­

så skall vara fristående från länsstyrelsen. Enligt utredningens tanke skall

länsskatterätterna i administrativt hänseende lyda under kammarrätten,

som därmed skulle få i princip samma ställning i förhållande till länsskatte­

rätterna som hovrätterna har till de allmänna underrätterna.

Som motiv för en sådan ombildning anför utredningen bl. a. organisato­

riska skäl. Utredningen framhåller att prövningsnämndsverksamheten be­

drivs under domstolsliknande former men utan en domstols personalresur­

ser. Man pekar på landskamrerarens dubbla uppgift som ordförande i pröv-

ningsnämnden och chef för landskontoret och på att det, utom vid de tre

största länsstyrelserna, inte gått att få en tillfredsställande lösning av frågan

vem som skall tjänstgöra som ordförande vid förfall för landskamreraren.

Utredningen anser det önskvärt att länsskatterätten har minst två domare

för att domstolen skall kunna fungera elastiskt och bli mindre känslig för

personalstörningar. Det medför enligt utredningen att några av de nuvaran­

de länen är för små för att få en sådan domstol. Man har därvid räknat med

92

att arbetsbördan för en domare inte bör omfatta flera än högst 2 500 mål.

Utredningen framhåller dock att en för flera län gemensam skatterätt med­

för vissa olägenheter, eftersom det är tänkt att varje län skall ha ett skatte­

verk och att personalväxling skall ske mellan skatteverket och skatterätten.

Ett alternativ är att man i de små länen tillskapar en skatterätt med endast

en domare och en med dömande uppgifter delvis sysselsatt kanslichef.

Utredningen ifrågasätter om inte ombildningen av prövningsnämnderna

till domstolar bör medföra den konsekvensen att man i fråga om nämnde­

männen övergår till samma system som vid de allmänna underrätterna.

Detta skulle innebära att man slopade uppdelningen på ledamöter och

suppleanter. Alla skulle bli ledamöter, skatterättsnämndemän. Kungl. Maj :t

skulle visserligen bestämma nämndemännens antal, men nämndemännen

skulle utses genom val av landstinget respektive stadsfullmäktige i stad

utanför landstingskommun.

Som krav för domförhet föreslår utredningen att minst sex nämndemän

skall vara närvarande. Högsta antalet närvarande nämndemän synes kunna

fastställas till åtta. Nämndemännen skall enligt utredningens förslag ha

individuell rösträtt. Vid allmän fastighetstaxering bör enligt utredningens

mening liksom f. n. prövningsnämnden kompletteras med ytterligare nio

av länsstyrelsen utsedda ledamöter, som representerar fastighetstaxerings-

nämnderna och företräder särskild sakkunskap.

Länsskatterätten skall enligt förslaget i första hand överta handläggning­

en av de mål och ärenden som nu ankommer på prövningsnämnden. Det är

också tänkt att domstolen skall besluta i uppbörds-, folkbokförings- och

vitesmål. Vidare föreslår utredningen att länsskatterätten skall besluta i

vissa rättsfrågor inom beskattningsområdet, där länsstyrelsen nu har be­

slutanderätt.

Bestämmelser om skatterätternas organisation och om förfarandet i dessa

domstolar återfinns i ett förslag till lag om skatterätt som förberetts av sär­

skilda sakkunniga i samråd med utredningen och upptagits i den inlednings­

vis omnämnda, inom finansdepartementet upprättade departementsprome­

morian.

Kungi. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Remissyttranden över landskontorsutredningens förslag

Utredningens förslag att man skall inrätta fristående län sskat­

terätter tillstyrks av flertalet remissinstanser. Åtskilliga remissinstan­

ser, bl. a. riksskattenämnden och tjugo länsstyrelser, föreslår dock att man

i stället gör en omorganisation inom länsstyrelsens ram. Oavsett inställ­

ningen i utbrytningsfrågan är det en allmän mening bland remissinstanserna

att dömandet i skattemålen på länsplanet måste ges bättre resurser.

Kammarrätten betecknar det som en brist att landskamreraren tyngs av

så många arbetsuppgifter av skiftande slag, inte minst personal- och orga­

93

nisationsfrågor, att den tid han hinner ägna åt arbetet såsom ordförande i

prövningsnämnd måste bli begränsad. Särskilt torde detta gälla i de större

länen. Det måste med de alltmer framträdande kraven på en effektiv pro­

cessledning och en ordning i övrigt, som gör att prövningsnämndernas dö­

mande verksamhet framstår som likvärdig med de allmänna underrätternas,

vara ett starkt önskemål att ordföranden i görlig mån ostörd av andra upp­

gifter kan ägna sig åt den dömande verksamheten.

Förvaltningsdomstolskommittén finner att prövningsnämndernas om­

vandling till domstolar och den mer kvalificerade procedur vid målens be­

handling, som förutsätts, gör det möjligt att handlägga målen mer omsorgs­

fullt och ingående samt därmed lätta trycket på nästa instans, kammar­

rätten. En bättre ordning för skattedömandet på länsplanet anses ägnad att

skapa ökat förtroende hos skattebetalarna, vilket betecknas som högeligen

betydelsefullt på det ömtåliga område det här gäller. Kvalificerad behand­

ling av skatteärendena blir, betonar man, särskilt viktig i en tid när be-

skattningsnivån är hög. En förstärkning av skatteprocessen i lägre instans

sägs också ligga helt i linje med förvaltningsdomstolskommitténs förslag

om att regeringsrätten i viss utsträckning skall bli en prejudikatinstans. Till

följd därav måste, framhåller kommittén, möjligheterna att få talan prövad

i högsta instans betydligt inskränkas. Det blir då så mycket viktigare, att

prövningen är omsorgsfull och grundlig i lägre instanser.

Enligt Lantbrukets skattedelegation uppfattas prövningsnämnderna i

många fall av de skattskyldiga som ett fastställande organ av det fiskalas

intressen. Det anses i huvudsak vara två omständigheter som föranlett den

bristande tilltron. För det första har det faktiska samröre, som föreligger

genom att såväl taxeringssektionerna som prövningsnämnderna är inbyggda

i nuvarande länsstyrelseorganisation, hos många skattskyldiga skapat den

föreställningen att prövningsnämnderna inte är självständigt dömande or­

gan. För det andra har det förekommit att prövningsnämnderna många

gånger på grund av tidspress inte handlagt ärendena eller motiverat beslu­

ten med den omsorg som kunnat förväntas. Delegationen hävdar därför att

bristerna i prövningsnämndsprocessen fortfarande är så omfattande att en

genomgripande reform är nödvändig. En från de skattskyldigas synpunkt

tillfredsställande lösning kan enligt delegationens bestämda uppfattning

endast nås genom inrättande av regionala skattedomstolar. Förslaget om

länsskatterätter anses uppfylla de krav som kan ställas på en sådan dom­

stol.

Delade meningar har kommit fram i frågan om antalet domare i

länss katte rätterna, vilket spörsmål ofta bedömts i samband med

frågan om länsskatterätternas domkrets bör sammanfalla med länen.

Kammarrätten finner att skälen för en skatterätt i varje län inte är sär­

skilt övertygande. Domstolen anser sig dock sakna förutsättningar för att

mera preciserat ange den lämpligaste lösningen. Principiellt anses böra

eftersträvas domstolsenheter av det format som utredningen i första hand

velat förorda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

94

Att i de små länen skapa skatterätter med endast en domare finner Göta

hovrätt vara en direkt olämplig lösning. Skatterätten skulle bli alltför käns­

lig för personalstörningar. Hovrätten hänvisar till den allmänna diskussion

som förts med anledning av domstolskommitténs förslag till ny domkrets­

indelning för underrätterna. I stället förordar hovrätten att skatterätt —

bestående av minst två domare och en med dömande uppgifter delvis syssel­

satt kanslichef — där så erfordras får omfatta mer än ett län.

En liknande mening i fråga om domkretsindelningen har länsstyrelserna

i Kristianstads, Skaraborgs och Värmlands län samt TCO. Också länsstyrel­

sen i Jämtlands län ifrågasätter det lämpliga i att annat än i undantagsfall

inrätta länsskatterätter med mindre än två skattedomare.

SACO anser principen om minst två skattedomare vid varje domstol vara

betydelsefull. Tillåts den slå igenom helt blir emellertid domkretsarna i en

del fall betänkligt stora, framför allt med tanke på den önskvärda personal­

cirkulationen. Utredningens tanke att den befattningshavare som skall ha

till huvuduppgift att förestå kansliet också skulle medverka i den dömande

verksamheten synes dock SACO vara ett uppslag som är ägnat att minska

olägenheterna med endomarrätter och även i större domstolar åstadkomma

en betydande elasticitet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det vara tydligt att pröv-

ningsnämnderna har för få domare i förhållande till antalet mål. Detta bör

med hänsyn till rättssäkerhetskravet rättas till snarast. Likaså bör antalet

övriga ledamöter snarast ökas så att målen kan avgöras av flera parallell-

avdelningar. Länsstyrelsen framhåller att prövningsnämnden i länet med

endast två domare och två nämndavdelningar avgör cirka 12 000 mål.

Med hänsyn till förutsatt medverkan i länsskatterätt av lekmannarepre-

sentanter synes domstolens jurisdiktionsområde böra begränsas till att om­

fatta ett län, anför Södermanlands läns landsting. Om det härvid skulle an­

ses att dessa domstolar i vissa län skulle bli för små enheter för att kunna

bedriva arbetet tillräckligt rationellt och effektivt synes det landstinget kun­

na övervägas om de inte lämpligen bör kunna sammanslås med den före­

slagna rättsavdelningcn vid länsstyrelsen.

Utredningens beräkning att en domare i en länsskatterätt inte bör hand­

lägga mer än 2 500 mål om året har i allmänhet godtagits av remissinstan­

serna. Viss kritik har emellertid framförts av Sveriges Industriförbund, som

framhåller att någon bearbetning inte skett av det siffermaterial som har

lagts fram i betänkandet beträffande antalet mål hos prövningsnämnderna.

Det är som utredningen framhållit angeläget att länsskatterätterna får en

sådan organisation att de kan fullgöra sina arbetsuppgifter även då normalt

påräkneliga personalsvårigheter uppstår, understryker Lantbrukets skatte-

delegation. Med hänsyn till att skatterätterna skall driva aktiv processled­

ning med bl. a. ökat antal muntliga förhandlingar och syneförrättningar be­

farar delegationen att den av utredningen beräknade högsta arbetsbördan

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

95

för en domare, 2 500 mål per år, är tilltagen väsentligt i överkant. Läns-

skatterätterna måste från början dimensioneras så att de förväntningar som

ställs på dem kan uppfyllas. Delegationen har därför uppfattningen att en

länsskatterätt med den normala personaluppsättning som utredningen an­

givit inte bör beräknas hinna med mer än 3 500—4 000 mål per år.

Kammarrätten anser det vara ovisst om en målavverkning av 2 500 mål

per år för en domare låter sig förenas med utredningens uttalande att skatte-

målen bör prövas med samma noggrannhet som vid de allmänna domsto­

larna. Domstolen finner det dock vara uppenbart att förslaget skulle inne­

bära en stor förbättring i förhållande till den nuvarande ordningen.

Utredningens förslag i fråga om skatterätternas kansliorga­

nisation har också i allmänhet accepterats. De remissinstanser, som

förordar en omorganisation inom länsstyrelsens ram, önskar vanligen en

motsvarande upprustning av prövningsnämndens (länsskatterättens) kansli

och en ombildning av detta till en sektion i länsstyrelsen.

Förslagen att ledamöterna i länsskatterätterna skall

kallas nämndemän och utses av landstingen tillstyrks

av de landsting som särskilt uttalat sig i frågan, nämligen landstingen i

Östergötlands, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och

Gävleborgs län samt av Svenska stadsförbundet. Landstinget i Blekinge län

anför att landstinget helt ansluter sig till den principiellt viktiga förändring

som utredningens förslag i detta avseende innebär. Samtidigt som förslaget

utgör en konsekvent parallell till den ordning som gäller för utseende av

nämndemän vid de allmänna domstolarna, vilka väljs av kommunens full­

mäktige, bör ett genomförande av detsamma enligt landstingets mening in­

nebära garantier för att nämndens folkliga förankring förstärks samt att

värdefull person- och lokalkännedom på bästa sätt tillvaratas. Landstinget

i Älvsborgs län för fram som ett alternativ att val av skatterättsnämndemän

sker genom elektorer från kommunerna, sedan den pågående kommunin-

delningsreformen genomförts.

Några remissinstanser motsätter sig att ledamot av länsskatterätt skall

kallas nämndeman. Lantbrukets skattedelegation anför att nämndeman i

länsskatterätt, i motsats till vad som gäller nämndeman i allmän underrätt,

avses få en röst, varför han får ställning som bisittare i rätten. Delegationen

anser det därför riktigare att använda benämningen »ledamot av skatte­

rätt». Delegationen diskuterar också ledamöternas kvalifikationer. Den be­

tydelse de nuvarande ledamöterna i prövningsnämnden haft beror, framhålls

det, till inte ringa del på att de i enlighet med taxeringsförordningens be­

stämmelser företrätt olika yrkesgrupper och ägt kännedom om olika delar

av länet. Enligt förslaget till lag om skatterätt skall vid valet av nämnde­

män »tillses att kännedom om olika grupper av skattskyldiga och om olika

delar av domkretsen blir företrädd». Delegationen finner en sådan formule­

ring alltför vag och anser att, om länsskatterätten skall uppfylla de för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

väntningar som ställs på den, den första förutsättningen är att rekrytering­

en av ledamöter sker från en krets av personer som dels har speciellt intresse

för och äger insikter i skattefrågorna dels företräder olika yrkesgrupper och

olika delar av domkretsen. I lagen om skatterätt måste därför enligt delega­

tionens bestämda uppfattning ske en precisering av dessa krav varjämte

möjlighet måste skapas att överklaga valet om kvalifikationskraven inte

tillgodosetts.

Också förvaltningsdomstolskommittén ifrågasätter om det finns anled­

ning att kalla länsskatterätternas ledamöter nämndemän. Det framhålls att

det här gäller domstolsmedlemmar av helt annan typ än nämndemännen

vid de allmänna underrätterna. De får individuell rösträtt och inte blott kol­

lektivt röstinflytande. Kommittén understryker att man — såsom f. n. reali­

ter sker beträffande lekmännen i prövningsnämnd — av skatterättens leda­

möter bör kräva ej blott allmänna medborgerliga kvalifikationer utan dess­

utom särskilda insikter i fråga om ekonomiska ting, arbetsmarknads- och

branschförhållanden m. m. Detta gör skillnaden mellan ifrågavarande rätts-

ledamöter och vanliga nämndemän än större. I fråga om tillsättningen av

ledamöterna finner kommittén ej tillräckliga motiv föreligga att avvika från

nuvarande system. När prövningsnämnderna omvandlas till regelrätta för­

valtningsdomstolar i andra instans, är det enligt kommitténs mening sär­

skilt starka skäl att ej överge den i allmänhet gällande ordningen att det är

Kungl. Maj :t som utser domstolsledamöter. Det ligger f. ö. nära till hands

att beträffande tillsättningen av inte lagfarna ledamöter anknyta till vad

som gäller för försäkringsdomstolen och kammarrätten. Det synes kommit­

tén lämpligt att liksom hittills landstingets förvaltningsutskott respektive

stadsfullmäktige i landstingsfri stad gör upp en lista på lämpliga personer

samt att länsstyrelsen på grundval härav till Kungl. Maj :t avger förslag till

lekmannaledamöter.

Inte heller länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att man skall benämna

ledamöterna nämndemän. Länsstyrelsen framhåller vidare att det nuvaran­

de systemet för utseende av ledamöter har sina bestämda fördelar. Genom

att i prövningsnämnden ingår representanter för både länets olika delar och

där verksamma skattskyldiga vinner man den för prövningsnämndens dö­

mande verksamhet betydande fördelen att kännedom om samhällslivets

olika praktiska sidor finns inom nämnden. Länsstyrelsen förklarar sig i

princip inte ha något att erinra mot att ledamöterna i länsskatterätten utses

genom val av landstinget under förutsättning att länsskatterätten härigenom

får den allsidiga sammansättning som länsstyrelsen anser vara av särskild

vikt med hänsyn till domstolens ställning och ansvar. Någon garanti för att

så blir fallet finns emellertid knappast, framhålls det. Länsstyrelsen föreslår

därför att länsstyrelsen skall äga rätt att själv utse en tredjedel av dom­

stolens ledamöter.

Länsstyrelsen i Gotlands län föreslår att man bibehåller det nuvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

97

systemet. Det påpekas, att av nämndemännen först och främst fordras att

de på ett oantastligt sätt skött sina egna skattefrågor. Härom kan endast

länsstyrelsen äga insikt. Vidare måste de ha viss fallenhet för att kunna till­

ägna sig den ingalunda lättillgängliga materia som skatterätten utgör. Att

det, som utredningen påstår, skulle innefatta en högre grad av demokrati

om en person utses av ett i demokratisk ordning valt landsting än av en i

parlamentariskt demokratisk ordning tillkommen regering är för länssty­

relsen svåx-t att förstå. Om än det nuvarande systemet kan förefalla kompli­

cerat, har det dock, länsstyrelsen veterligt, i den praktiska tillämpningen

fungerat utan större komplikationer.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att, om utseendet av nämndemän

eller ledamöter skall delegeras från Kungl. Maj :t, uppgifter bör ankomma

på länsstyrelsen själv, särskilt efter tillkomsten av en verksstyrelse. En lik­

nande mening har Föreningen Sveriges landskamrerare.

Frågan om ledamöterna av skatterätten i likhet med vad som f. n. är fal­

let med ledamöterna i prövningsnämnden skall ha individuell röst­

rätt diskuteras av kammarrätten, som påpekar, att detta innebär att det

för annan utgång i ett mål än den, vartill rättens ordförande kommit, inte

fordras någon på särskilt sätt kvalificerad majoritet. Kammarrätten ifråga­

sätter emellertid om inte så bör vara fallet. Tillämpningen av skattelagstift­

ningen är väsentligen en rent judiciell angelägenhet. Det synes kammar­

rätten rimligt om juristen-yrkesmannens mening väger tyngre än den

enskilde lekmannens. Det saknas inte exempel på att nuvarande omröst-

ningsregler lett till säregna resultat. Enligt kammarrättens mening bör vi­

dare övervägas om inte minimiantalet nämndemän för d omförhet bör

bestämmas till fyra, dvs. vad som nu gäller för prövningsnämnderna. Det

erinras om att samma antal föreslås också för den nämnd som enligt läns-

förvaltningsutredningens förslag skall inrättas vid länsstyrelsernas rätts-

avdelningar. Målen torde, framhåller kammarrätten, inte bli bättre avgjorda

med flera nämndemän. Snarare kan antas, att den enskilde nämndeman­

nen känner ansvaret starkare och att det blir mera ingående diskussioner i

målen, om antalet nämndemän på ifrågasatt sätt begränsas. Behovet av lo­

kalkännedom — sådan kan alltjämt vara av värde — torde kunna tillgodo­

ses genom lämplig indelning av nämndemännen till tjänstgöring och genom

uppdelning av målen på olika delar av domkretsen.

JK har också uppfattningen, att ledamöterna i nämnden inte bör ha in­

dividuell rösträtt och att fyra ledamöter bör räcka för domförhet.

Förvaltningsdomstolskommittén föreslår beträffande domförheten, att

minsta antalet icke lagfarna ledamöter, som måste delta i besluten, sätts

lägre än utredningen tänkt sig. Att ledamöterna i fråga skall ha individuell

rösträtt synes redan det vara ett skäl att hålla antalet tämligen lågt. En

ytterligare anledning, anser kommittén vara, att det därigenom blir lättare

att ställa höga krav på ledamöternas erfarenhet och kunnighet. Såvitt kom-

7 —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 103

98

mittén känner till har man inga negativa erfarenheter på de håll, där pröv-

ningsnämnden arbetar på avdelningar med fyra ledamöter förutom ordfö­

randen. Kommittén föreslår, att länsskatterätt i de fall, då juristdomaren

inte dömer ensam, regelmässigt skall sammanträda med ordföranden jämte

tre andra ledamöter. Högsta antalet föreslås bli fem. Det framhålls, att

minskningen medför att man något beskär möjligheterna att tillgodose den

f. n. i 13 § 1 mom. taxeringsförordningen inskrivna principen att i görlig

mån besätta länsprövningsinstansen med personer som tillhör olika inom

distriktet förekommande grupper av skattskyldiga och som representerar

kännedom om distriktets olika delar. Eftersom de nämnda synpunkterna

kommit att spela liten praktisk roll i dagens samhälle, bör de enligt kom­

mitténs mening inte hindra en i övrigt befogad reduktion av ledamots-

antalet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län delar däremot utredningens mening att

för domförhet bör krävas att minst sex ledamöter är närvarande. Dock bör

i undantagsfall, t. ex. då ledamot hastigt fått förhinder och annan ledamot

inte hinner inkallas i hans ställe, kunna medges att endast fyra eller fem

ledamöter deltar i beslut under förutsättning att samtliga närvarande (do­

maren och ledamöterna) är ense om beslutet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län avstyrker förslaget om en annan och

större sammansättning av nämnden i mål rörande allmän fas­

tighetstaxering. Länsstyrelsen anser f. ö. olämpligt att i domstolen

skall ingå ledamöter, som s. a. s. är representanter för lägre instanser. Det

bör sålunda enligt länsstyrelsen föreskrivas att ingen av domstolens leda­

möter får vara ordförande, kronoombud eller ledamot i taxerings- eller fas-

tighetstaxeringsnämnd eller fastighetstaxeringsombud.

Lantbrukets slcattedelegation anser inte heller att nämnden behöver ha

särskild sammansättning i sådana mål. I mån av behov kan speciell sak­

kunskap tillkallas.

De remissinstanser som tillstyrkt förslaget om utbrytning har i allmänhet

inte heller framfört erinringar mot förslaget till utformning av länsskatte-

rätternas kompetensområde. Statskontoret, riksrevisionsverket

och CFU vill dock begränsa detta.

Länsstyrelserna, som med något undantag ställer sig avvisande till tan­

ken på fristående länsskatterätter, föreslår i allmänhet att taxeringssektio-

nen ombildas till en avdelning och att landskontoret i övrigt blir intakt. Med

denna utgångspunkt begränsar man sig vanligen till frågan hur kompetens­

området skall utformas för prövningsnämnden eller en till länsstyrelsen

knuten länsskatterätt. Några länsstyrelser anser att prövningsnämnden bör

ha samma arbetsuppgifter som nu. Den meningen har bl. a. länsstyrelserna

i Stockholms och Uppsala lån.

Också länsstyrelsen i Blekinge län, som förordar att prövningsnämnden

ombildas till en länsskatterätt inom länsstyrelsens ram, finner att det sak­

nas anledning att tillföra länsskatterätten ytterligare målgrupper.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

99

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har en motsatt uppfattning och anser att

länsskatterätten bör ha ett i förhållande till utredningens förslag vidgat

kompetensområde.

Några remissinstanser ifrågasätter en ytterligare breddning av kompe­

tensområdet. En lösning, som synes länsstyrelsen i Värmlands län tilltalan­

de, vore att inrätta en särskild avdelning för judiciella ärenden, alltså en

sorts länsförvaltningsdomstol inom själva länsstyrelsen. Till denna domstol

skulle man kunna lägga, utom de nuvarande prövningsnämndsmålen, de

ärenden av judiciell art som nu finns inom landskansliet, t. ex. kommunala

besvär, överexekutorsmål, barnavårdsmål, alkoholistmål, byggnadsmål och

körkortsmål. Dessa från landskansliet kommande mål är, anför länsstyrel­

sen, tillsammans så många och framför allt av sådan art att de kräver en

personalstyrka som skulle kunna balansera den personal som nu finns hos

prövningsnämnden. De skulle också komma att medföra en bättre spridning

av arbetsbelastningen över hela året. Man skulle alltså inte behöva befara,

som det har sagts, att en allmän förvaltningsdomstol skulle få slagsida på

grund av skattemålens antal. Det anses också befordrande för vidsynen och

för hindrande av för långt driven fackspecialisering att man har flera och

inte bara ett enda rättsområde att ta befattning med. En sådan förvaltnings­

domstol skulle också kunna bli en parallell på lägre nivå till kammarrätten,

som ju enligt föreliggande förslag skall få sitt kompetensområde vidgat.

Länsstyrelsen framhåller emellertid att inrättandet av en sådan länsförvalt­

ningsdomstol skulle innebära en så genomgripande förändring av den nu­

varande organisationen att den inte kan genomföras utan en ingående ut­

redning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

Yissa remissyttranden rörande omorganisationen av förvaltningrätt­

skipningen på kammarrätts- och regeringsrättsnivå

I det föregående har en översiktlig redogörelse lämnats för det förslag

till omorganisation av förvaltningsrättskipningen på kammarrätts- och

regeringsrättsnivå, som enligt beslut tidigare denna dag remitterats till lag­

rådet. Denna reform bygger på ett av förvaltningsdomstolskommittén avgi­

vet betänkande (SOU 1966: 70). I remissyttrandena över detta betänkande

understryks från flera håll vikten av en förstärkning av instanserna under

regeringsrätten. Sålunda anser exempelvis överståthållarämbetet, länssty­

relserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Skaraborgs och Väster­

bottens län samt länsförvaltningsutredningen och landskontorsutredningen

att ett genomförande av länsförvaltningsutredningens förslag rörande bl. a.

medverkan av medborgerliga representanter i länsstyrelsernas förvalt-

ningsrättskipande verksamhet har betydelse i sammanhanget. Flera remissin­

stanser hävdar bestämt att en ombildning av prövningsnämnderna till skat­

terätter i enlighet med landskontorsutredningens förslag måste genomfö­

ras samtidigt som eller i god tid innan möjligheterna att utverka regerings­

100

rättens prövning i sak av skattemål starkt beskärs genom de föreslagna

reglerna angående en allmän tillståndsprövning vid fullföljd av talan till

regeringsrätten. Flertalet regeringsråd framhåller att det får anses vara

en förutsättning för att en allmän tillståndsprövning i regeringsrätten skall

kunna omfatta också skattemålen, att förslaget om inrättande av läns-

skatterätter i någon form kommer till utförande. Samma uppfattning kom­

mer till uttryck i yttrandena från bl. a. öv er ståthållar ämbetet, länsstyrel­

serna i Stockholms, Östergötlands, Älvsborgs, Skaraborgs och Kopparbergs

län, handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, Svenska lands­

tingsförbundet samt en lång rad organisationer med anknytning till nä­

ringslivet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

FÖRSVARSBEREDSKAP

Nuvarande förhållanden

Den civila försvarsorganisationen i stort

Under Kungl. Maj :t utövas den centrala ledningen av den civi­

la försvarsverksamheten av ett stort antal centrala verk och myndigheter,

som leder verksamheten inom sina ansvarsområden både i krig och fred och

som skall se till att erforderlig samordning sker mellan olika totalförsvars­

grenar. Civilförsvarsstyrelsen, överstyrelsen för ekonomiskt försvar och be-

redskapsnämnden för psykologiskt försvar har till enda eller huvudsaklig

uppgift att förbereda delar av totalförsvaret för krig, medan de övriga —

arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen, statens jordbruksnämnd, riks­

polisstyrelsen, kommunikationsverken m. fl. — befattar sig med sådana to-

talförsvarsuppgifter som har direkt samband med deras fredsmässiga verk­

samhet.

Totalförsvarets regionala ledning bygger med få undantag på befintliga

fredsorgan och gällande administrativ indelning. Ledningsorganisationen är

uppdelad på två nivåer, den högre regionala, som på civil sida ut­

görs av civilbefälhavare, chefer för kommunikationsverkens regionala led­

ningsorgan, m. fl. och på militär sida av militärbefälhavare, samt den

lägre regionala, som består av länsstyrelser, distriktschefer för

kommunikationsverken, m. fl. samt försvarsområdesbefälhavare. Civilbefäl­

havare och länsstyrelser lyder direkt under Kungl. Maj :t, medan övriga

regionala organ är underställda central myndighet eller motsvarande, res­

pektive närmast högre regional myndighet.

Beredskapsplanläggningen för det civila försvaret har sin tyngdpunkt i

länen och är där koncentrerad till länsstyrelserna, som är de le­

dande länsorganen i krig och vilkas verksamhet i fred omfattar flera av de

från försvarssynpunkt viktigaste samhällsfunktionerna. Här föreligger en

101

skillnad i förhållande till den militära sektorn, där det regionala försvaret

huvudsakligen planläggs inom militärområdena, alltså på den högre regio­

nala nivån.

Åtskilliga frågor inom det civila regionalförsvaret kräver emellertid

överblick över större områden än länen. Som exempel kan nämnas frågor

om utrymning, dirigering av flyktingströmmar, disposition av arbetskraft,

fördelning av livsmedel samt utnyttjande av transportmedel och sjukvårds­

resurser. För den samverkan som här erfordras mellan länsstyrelserna, mel­

lan dessa och andra civila regionala myndigheter, mellan civila och militära

organ m. m. svarar civilbefälhavarna. Riket är indelat i sex civil­

områden, som sammanfaller med militärområdena och som vart och ett

omfattar två eller flera län. Civilbefälhavare är en av landshövdingarna in­

om området. Han har till sitt förfogande ett kansli som i krig organiseras i

nära överensstämmelse med länsstyrelsernas krigsorganisation. Vid sidan av

sin huvuduppgift i fred att verka för att civila försvarsåtgärder inom civil­

området planläggs i tillräcklig omfattning och att planläggningen samordnas

mellan de olika myndigheterna leder civilbefälhavaren bl. a. utbildning

och övningar inom totalförsvaret.

Planläggningen i fred av den allmänna hälso- och sjukvården åvilar

landstingskommunerna. Ledningen av verksamheten i krig ut­

övas emellertid av länsstyrelserna.

Ansvaret för beredskapsplanläggningen i lokal instans faller i

första hand på primärkommunerna enligt lagen om kommunal beredskap,

lagen om krigshjälp, m. fl. författningar. Länsstyrelserna utövar tillsyn

över planläggningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Länsstyrelsernas totalförsvarsuppgifter och beredskapsorganisation

Med några undantag vilar ansvaret för den regionala beredskapsplanlägg­

ningen inom totalförsvarets civila sektor helt på länsstyrelserna. De skall

sålunda planlägga för civilförsvaret med dess olika tjänstegrenar, för social­

vård, veterinärvård, polisiär verksamhet, trafik, försörjning med olika för­

nödenheter, psykologiskt försvar och vissa andra funktioner under bered­

skap och krig. Dessutom skall länsstyrelserna följa och lämna anvisningar

för den försvarsplanläggning som äger rum hos länsarbetsnämnder och väg-

förvaltningar.

Till länsstyrelsernas verksamhet inom totalförsvaret är vidare att hänföra

planläggningsåtgärder för den egna krigsorganisationen och för övergång

från freds- till krigsadministration. Bl. a. skall länsstyrelserna se till att

personal som är avsedd att ingå i krigsorganisationen erhåller erforderlig

utbildning för krigsuppgifterna.

Förutom av olika författningar regleras länsstyrelsernas planläggning i

stor utsträckning genom föreskrifter, råd och anvisningar från centrala

102

myndigheter, såsom civilförsvarsstyrelsen, överstyrelsen för ekonomiskt

försvar, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, socialstyrelsen, ar­

betsmarknadsstyrelsen och statens jordbruksnämnd. Rätt att utfärda direk­

tiv tillkommer f. n. endast civilförsvarsstyrelsen.

Planläggningen utförs i nära samverkan med andra statliga länsorgan,

med försvarsområdesstab, med kommunala myndigheter samt med intresse­

organisationer och enskilda företag. Denna samverkan tar sig uttryck i ge­

mensamt planläggningsarbete, förberett genom konferenser, krigsspel och

övningar.

Försvarsplanläggningen i länsstyrelsen är — bortsett från planläggning­

en för polisväsendet som utförs av länspolischefen på dennes expedition —

förlagd till civilförsvarssektionen och den därtill organisato­

riskt knutna allmänna beredskapsdetaljen. Ansvaret för be-

redskapsverksamheten åvilar under landshövdingen ytterst landssekretera­

ren. Under honom svarar civilförsvarssektionens chef, civilförsvarsdirektö-

ren, för planläggningen av civilförsvaret och de för länsstyrelsens krigs­

organisation utsedda sektionscheferna för planläggningen inom övriga gre­

nar av försvarsberedskapen. I Stockholms län är organisationen något an­

norlunda uppbyggd.

Civilförsvarssektionen — med undantag av allmänna beredskapsdetaljen

och det priskontor som också hör till sektionen — är efter en omorganisa­

tion år 1960 uppdelad i fyra detaljer, nämligen organisationsdetaljen, per­

sonal- och utbildningsdetaljen, tekniska detaljen och förrådsdetaljen. Syftet

med detaljindelningen, som inte är bindande men genomgående tillämpas,

är att åstadkomma en arbetstekniskt lämplig gränsdragning mellan civil­

försvarets olika delområden och underlätta ansvarsfördelningen mellan be­

fattningshavarna. Civilförsvarsdirektören har i fråga om inriktningen och

ledningen av arbetet på dessa civilförsvar sdetalj er samma ansvar och be­

fogenheter som på andra sektioner tillkommer sektionscheferna i länssty­

relsen. Hans ställning är en annan då det gäller verksamheten inom all­

männa beredskapsdetaljen och priskontoret.

Sektionscheferna i krigsorganisationen, som svarar för beredskapsplan­

läggningen på andra områden än civilförsvaret, utgörs till stor del av per­

soner utanför länsstyrelseorganisationen. Dessa saknar möjlighet att själva

utöva den omedelbara ledningen av planeringsverksamheten och kan än

mindre leda och övervaka personalens dagliga arbete. Uppgifterna fullgörs

i stället av en förste inspektör eller inspektör såsom chef för allmänna be­

redskapsdetaljen enligt anvisningar av landssekreteraren eller krigssektions-

chef. Den kontorsmässiga arbetsledningen inom detaljen utövas dock av

civilförsvarsdirektören. Det har vidare särskilt ålagts chefen för allmänna

beredskapsdetaljen att enligt landssekreterarens bestämmande verka för

samordning av planläggningsarbetet inom detaljens olika områden. Detalj­

chefen är slutligen föredragande i sådana ärenden på detaljen, vilkas hand­

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

103

läggning inte enligt arbetsordningen eller på grund av särskilt uppdrag till­

kommer annan befattningshavare. Föredragning sker huvudsakligen inför

krigssektionscheferna.

Ansvaret för den interna samordningen av länsstyrelsens planläggnings-

arbete åvilar landssekreteraren. Uppgiften anses bland annat svara mot

dennes ställning i krigslänsstyrelsen. Även om förutsättningarna att lösa

mera detaljerade samordningsfrågor på sektionsplanet avsevärt förbättrades

då de ^allmänna beredskapsdetaljerna inrättades den ¹ juli ^1962, har det

ändå bedömts som nödvändigt att landssekreteraren, med hänsyn till sina

omfattande fredsgöromål i övrigt, erhåller kvalificerat biträde vid samord­

ningsverksamheten. Sådant biträde skall lämnas av civilförsvarsdirektören.

Vid flertalet länsstyrelser biträder också militärassistenten med samord­

ningsuppgifter.

Militärassistentbefattningarna är i fjorton län avsedda för aktiva office­

rare och i övriga län för arvodesanställda officerare. De aktiva officerarna

placeras av överbefälhavaren i samråd med länsstyrelserna, medan de arvo­

desanställda förordnas av Kungl. Maj:t. Militärassistenten tjänstgör på

landskansliet utan att tillhöra viss sektion.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

Länsförvaltningsutredningen

Utredningen förutser att kraven på länsstyrelsernas medverkan i total­

försvaret kommer att ytterligare öka, särskilt vad gäller ledningen och sam­

ordningen av den civila försvarsplanläggningen i fred. Enligt utredningens

mening torde det även från militär synpunkt vara angeläget att länsstyrel­

sernas planläggningsarbete bedrivs rationellt och att tillräckligt utrymme

finns för samverkan med militära myndigheter. En ömsesidig anpassning

bör alltså, framhåller utredningen, eftersträvas på länsplanet, på samma sätt

som i högre regional instans där man skapat helt sammanfallande militär-

och civilområden.

Enligt utredningen företer länsstyrelsens beredskapsorganisation svaghe­

ter som främst sammanhänger med den interna ansvarsfördelningen. Utred­

ningen framhåller att detta förhållande också påtalats i andra sammanhang,

bl. a. av statskontoret. Ansvaret för försvarsplanläggningen vilar även i fråga

om detaljer på landssekreteraren. Uppgifterna är omfattande och det har

visat sig att de stundtals får stå tillbaka för samhällsplaneringsfrågor och

andra brådskande ärenden som landssekreteraren måste ägna sig åt. Vidare

är ansvarsfördelningen mellan civilförsvarsdirektören, krigssektionscheferna

och befattningshavarna på den allmänna beredskapsdetaljen oenhetlig och i

vissa stycken oklar. Även militärassistentens ställning och funktioner har på

sina håll föranlett osäkerhet och motsättningar, framhåller utredningen.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Enligt utredningens uppfattning bör den av utredningen föreslagna sous­

chefen i den nya länsstyrelsen få ett visst ansvar för beredskapsplanlägg­

ningen. Detta bör emellertid begränsas till de stora linjerna i planering och

övriga förberedelser samt till avgöranden av andra viktiga eller kontrover­

siella frågor. Souschefen bör inte betungas med detaljplanläggning och andra

enskilda frågor som rör samordning av krigsplanläggningen.

För att få till stånd en enhetlig ledning och en rationell ansvarsfördelning

även i detaljfrågorna erfordras enligt utredningens mening att beredskaps­

arbetet under souschefen leds av en kvalificerad befattningshavare med

överblick över hela fältet och med mera vidsträckta befogenheter än vad

civilförsvarsdirektören nu har. Befattningshavarna skall kunna ägna sig åt

försvarsberedskapen utan konkurrens med andra fredsuppgifter. Kravet på

enhetlig ledning innebär vidare, anser utredningen, att ansvaret för planlägg­

ningen inom de grenar av försvarsberedskapen, som inte tillhör civilförsva­

ret, måste flyttas över från krigssektionscheferna till vissa bestämda befatt­

ningshavare i länsstyrelsen.

Slutligen bör man, framhåller utredningen, se till att de i fredsorganisa-

tionen verksamma befattningshavarna på ett enkelt sätt kan inordnas i läns­

styrelsens krigsorganisation.

I enlighet med dessa riktlinjer föreslår länsförvaltningsutredningen alt

man inrättar en från övriga enheter i länsstyrelsen fristående beredskaps-

byrå, som förestås av en beredskapschef, direkt underställd souschefen.

Byrån indelas i en civilförsvarssektion med civilförsvarsdirektör som chef

och en allmän beredskapssektion, som leds av en särskild chef. I sistnämnda

sektion skall priskontoret ingå.

Beredskapschefen skall enligt förslaget under souschefen ha ett självstän­

digt ansvar för ledningen och samordningen av försvarsplanläggningen på

byrån. Sektionscheferna, som i princip bör vara likställda, leder var och en

för sin sektion det löpande planläggningsarbetet och har därvid samma an­

svar och befogenheter som övriga sektionschefer i länsstyrelsen. De är före­

dragande inför beredskapschefen i första hand. De nuvarande krigssek­

tionscheferna får — i den mån de står utanför länsstyrelsen — ställning

av länsstyrelseexperter med föredragningsskyldighet. Planläggningen för

den polisiära verksamheten bör dock även i fortsättningen ledas av läns­

polischefen och utföras på dennes expedition.

Utredningen anser det vidare önskvärt att man strävar efter en viss perso­

nalcirkulation mellan central och regional instans.

Utredningen räknar med att även samverkan i fred mellan militära myn­

digheter och länsstyrelsen skall underlättas av att i länsstyrelsen finns en

befattningshavare, beredskapschefen, som uteslutande ägnar sig åt totalför­

svaret och som väl behärskar dess olika civila grenar.

Med hänsyn till länens olika storlek, strategiska läge m. m. finner emeller­

tid utredningen nödvändigt att organisationen får en viss flexibilitet.

105

Remissyttranden

Förslaget att inrätta en från övriga enheter i länsstyrelsen fristående

beredskapsbyrå under ledning av en beredskapschef har vunnit stor

anslutning och tillstyrks av ÖB, socialstyrelsen, transportnämnden, stats­

kontoret, riksrevisionsverket, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, civilför­

svars styr elsen, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, länsstyrelserna

i alla län utom Uppsala, Gotlands, Älvsborgs, Västmanlands och Kopparbergs

län, civilbefälhavarna i Södra, Västra, Nedre Norrlands och Övre Norrlands

civilområden samt 196b års civilbefälhavarutredning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län och civilbefälhavaren i Övre Norrlands civil­

område bedömer läget i fråga om försvarsplanläggningen i länsstyrelserna

f. n. vara så pass otillfredsställande, att reformen enligt deras mening bör

komma till stånd alldeles oavsett om utredningens förslag i övrigt vinner

beaktande.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar erinrar om att styrelsen tidigare i

olika sammanhang förordat en organisatorisk lösning efter samma linjer som

utredningen och understryker särskilt vikten av att den allmänna bered-

skapssektionen blir organisatoriskt likställd med civilförsvarssektionen.

Länsstyrelsens uppgifter inom det ekonomiska försvaret har successivt ökat,

framhåller överstyrelsen och anför.

De personella resurser, som länsstyrelserna kunnat disponera för plane­

ring på förevarande område, har inte stått i rimlig proportion till de ökade

kraven på arbetsinsatser. Överstyrelsen har vid sina kontakter med läns­

styrelserna i skilda sammanhang under de senaste ca 15 åren ständigt mött

detta problem och kan för sin del vitsorda, att de krav från länsstyrelsernas

sida på ökad tillgång på personal för hithörande arbetsuppgifter, som tid

efter annan framställts, varit väl grundade. De personalförstärkningar för

ändamålet, som vid några tillfällen tillförts länsstyrelserna, har inle varit

tillräckliga, vilket resulterat i stora eftersläpningar i planeringen. Som

exempel kan nämnas, att överstyrelsen efter samråd med och på begäran av

landshövdingarna, i samverkan med närmast berörda centrala myndigheter,

i mars 1964 tillställde länsstyrelserna en vägledning som underlag för er­

forderlig prioritering av arbetsuppgifterna inom länsstyrelsernas allmänna

beredskapsdetaljer t. o. m. utgången av budgetåret 1964/65. Detta var en i

dåvarande läge ofrånkomlig nödlösning, som det från beredskapssynpunkt

självfallet var otillfredsställande att behöva tillgripa.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts och med stöd av sin mångåriga

erfarenhet av de problem, som möter länsstyrelserna i beredskapsarbetet på

det ekonomiska området, får överstyrelsen starkt understryka behovet av

en personell upprustning av länsstyrelsernas allmänna beredskapsdetaljer.

Det är efter tidigare halvhjärtade insatser nu ofrånkomligt att problemet

bringas till en lösning med riktpunkt att de personella resurserna skall stå

i proportion till de mångahanda och ofta svårbemästrade problem varmed

personalen har att ta befattning.

Civilförsvar sstyr elsen framhåller att beredskapsfrågorna under de senaste

åren alltmer ökat i omfattning och nämner som exempel härpå länsstvrel-

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

106

sernas uppgifter inom den kommunala beredskapen. För att ytterligare öka

effekten av beredskapsbyrån och för att undvika kompetenskonflikter borde

man enligt civilförsvarsstyrelsens mening ha en gemensam huvudman även

i central instans. Frågan om integration av de centrala myndigheterna för

civilförsvar, ekonomiskt försvar, psykologiskt försvar och kommunal bered­

skap bör snarast utredas, anser styrelsen.

Länsstyrelsen i Kalmar län och civilbefälhavarutredningen avvisar be­

stämt de av utredningen diskuterade alternativen att antingen handlägga

beredskapsfrågorna på en försvarssektion inom planeringsavdelningen eller

också inrätta en gemensam polis- och försvarsavdelning, vilka lösningar en­

ligt dessa instansers uppfattning bl. a. skulle innebära att försvarsbered-

skapen fördes ner på en lägre ansvarsnivå i länsstyrelseorganisationen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förutser att beredskapsenheten för länets

vidkommande kommer att få en sådan dimension och struktur, att benäm­

ningen beredskapsavdelning framstår som sakligt befogad.

Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus och Jämtlands län samt civilbe­

fälhavaren i Nedre Norrlands civilområde har en avvikande uppfattning om

byråns indelning i sektioner. De framhåller att organisationen i första hand

bör byggas upp med utgångspunkt från de faktiska arbetsfunktionerna och

inte under hänsynstagande till det civila totalförsvarets olika grenar och

deras uppdelning mellan centrala myndigheter. Bl. a. pekar de på svårighe­

ten att hänföra länsstyrelsens uppgifter i fråga om den kommunala bered­

skapen till enbart en av de föreslagna sektionerna. En organisation grundad

på aivbetsuppgifternas art bör, anför dessa remissinstanser, leda till att bered­

skapsbyrån indelas i en planeringssektion, en personalsektion och en teknisk

sektion. Länsstyrelsen i Örebro län anser att det inom den allmänna bered-

skapssektionen, på samma sätt som i fråga om civilförsvaret, bör ske en upp­

delning i personal-, organisations-, tekniska och förrådsfunktioner.

Länsstyrelserna i Uppsala, Västmanlands och Kopparbergs län samt civ il­

befälhavaren i östra civilområdet föreslår att tanken på en integrerad för-

svarsplanläggning förverkligas genom att man inrättar en för alla bered­

skapsfrågor gemensam beredskapssektion inom planeringsavdelningen i

stället för en från avdelningsindelningen fristående byrå. Förslaget grundar

sig bl. a. på de nämnda instansernas uppfattning att en souschef sbefattning

inte gärna kan tänkas bli aktuell annat än i de allra största länen. Länssty­

relsen i Älvsborgs län avstyrker en fristående byrå med motiveringen att

det torde bli svårt, för att inte säga omöjligt, att finna en person som be­

härskar beredskapsfrågorna inom hela totalförsvaret.

Länsstyrelsen i Gotlands län förordar att beredskapsorganisationen — för

länets vidkommande — reduceras på så sätt, att cheferna för vardera sektio­

nen blir direkt underställda souschefen. Det bör nämligen, menar länssty­

relsen, finnas utrymme för denne att i full utsträckning befatta sig med be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

107

redskapsfrågorna ovanför sektionsnivån och i så fall torde det vara en fördel

om landshövdingens närmaste man har överblick över hela fältet.

Civilbefälhavaren i Bergslagens civilområde finner det vara en fördel att

all försvarsplanläggning i länsstyrelsen samlas under en beredskapschef men

anser att man från totalförsvarssynpunkt i övrigt bör vidta så få ändringar

som möjligt i nuvarande länsstyrelseorganisation.

Souschefens uppgifter på området har i förslaget fått en allt­

för snäv begränsning, anser civilbefälhavarutredningen och anför bl. a. att

souschefen måste behärska beredskapsplanläggningen inom länsstyrelsens

hela verksamhetsområde, vilket förutsätter ett betydligt starkare engage­

mang i försvarsfrågorna från hans sida än vad länsförvaltningsutredningen

synes ha tänkt sig. Försvar sförberedelserna berör mer eller mindre alla av­

delningar och sektioner i den föreslagna länsstyrelsen, framhåller civilbefäl­

havarutredningen, och alla beredskapsärenden kan därför inte hänföras till

en och samma enhet. Endast souschefen kommer att få en sådan ställning i

organisationen och en sådan överblick över länsstyrelsens hela verksamhets­

fält som fordras för att kunna bedöma i vilka ärenden försvarsintresset

måste beaktas. I samma riktning uttalar sig ÖB, länsstyrelserna i Krono­

bergs, Kalmar, Kristianstads och Jämtlands län samt civilbefälhavaren i

Nedre Norrlands civilområde.

Några instanser har tagit upp frågor som angår beredskapsche-

fens uppgifter. Länsstyrelserna i Blekinge och Kristianstads län

samt civilbefälhavarutredningen anser att beredskapschefen i vissa län sam­

tidigt bör kunna vara chef för någon av byråns sektioner. Länsstyrelsen i

Västerbottens län ifrågasätter om inte med nuvarande länsindelning en så­

dan ordning skulle kunna tillämpas generellt.

ÖB, civilförsvarsstyrelsen och civilbefälhavaren i Södra civilområdet anser

att beredskapschefen regelmässigt bör ingå i planeringsberedningen med

hänsyn till det starka samband som enligt deras mening finns mellan bered­

skapsplanläggning och samhällsplanering.

Förslaget att föra över krigssektionschefernas planlägg-

ningsansvar på beredskapsbyråns befattningshavare har mötts av

åtskilliga och på sina håll starka erinringar. ÖB anför bl. a. följande.

Den inom totalförsvaret sedan länge allmänt accepterade och genomförda

principen om i möjligaste mån samma ansvarslinjer i krig som i fred har

visat sig ge god beredskapseffekt. Den som i fred svarar för en verksamhets-

sektor bör i princip ha ansvaret för densamma i krig och därför självfallet

även för krigsförberedelsearbetet under fred och för omställningen av verk­

samheten från fred till krig. Det vore psykologiskt felaktigt att i så hög grad

koncentrera totalförsvarsärendena i fred till några få specialhandläggare.

För dem som har chefsställning i krig bör beredskapsplanläggningen vara

en levande och integrerad samt ansvarskrävande del i deras normala freds­

arbete.

Krigssektionschefernas minskade ansvar för — och därmed minskade

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

förtrogenhet med — planläggningen synes mig komma att innebära en sänk­

ning av länsstyrelsens beredskap för övergång till krigsorganisation. Om

förslaget genomförs måste denna beredskapssänkning kompenseras genom

en omfattande utbildning i fred. Denna utbildning får krigssektionscheferna

f. n. kontinuerligt, främst genom att de i fred har ansvar för planläggningen.

Jag finner det av beredskapsskäl vara synnerligen angeläget att krigssek­

tionscheferna bibehåller sitt nuvarande ansvar för planläggningsarbetets

inriktning och bedrivande. Detta kan ske så, att först sedan krigssektions­

cheferna föredragit eller deltagit i principlösningar av problemen inom ve­

derbörligt område den detaljerade planläggningen sker på beredskapsbyrån.

Krigssektionscheferna bör behålla ansvaret och beredskapsbyrån biträda

dem.

Liknande uttalanden har gjorts av civilförsvar sstyr elsen, länsstyrelserna i

Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Västernorrlands och Jämt­

lands län, civilbefälhavarna i Bergslagens och Nedre Norrlands civilområden

samt civilbefälhavarutredningen. Några av instanserna erinrar i samman­

hanget om följande uttalande av departementschefen i prop. 1964: 109 an­

gående ny organisation av totalförsvarets regionala ledning m. m.

I krig kommer all personal att behövas för totalförsvaret. Det skulle mot

bakgrunden härav vara olyckligt om allt fredstida förberedelsearbete lades i

händerna på en mindre grupp specialister. Man kan vidare inte bortse från

risken att sådana specialister fjärmas från det övriga samhällsarbetet och att

därmed den nödvändiga kontakten mellan samhällets fredstida verksamhet

och försvarsförberedelserna går förlorad.

Priskontoret framstår för en del instanser som ett främmande in­

slag i beredskapsbyrån, likaväl som i den nuvarande civilförsvarssektionen.

Statens pris- och kartellnämnd samt länsstyrelsen i Värmlands län föreslår

att kontoret inordnas i planeringsavdelningen och förs samman med läns-

planerarna. Att priskontoret i stället inordnas i den avdelning, enligt utred­

ningens förslag rättsavdelningen, inom vilken handelsärenden handläggs,

förordas av riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Östergötlands, Gotlands,

Göteborgs och Bohus och Skaraborgs län samt TCO; några av instanserna

anser att kontoret därvid bör bilda en självständig enhet. Länsstyrelsen i

Uppsala län föreslår för sin del att priskontoret knyts till kameralsektionen,

vilken enligt länsstyrelsens mening bör bestå med sina nuvarande uppgifter.

Länsstyrelsen i Hallands län delar inte utredningens uppfattning att be­

redskapsplanläggningen för den polisiära verksamheten skall

ledas av länspolischefen på dennes byrå. Ett sådant undantag från den eljest

föreslagna organisationsprincipen kan länsstyrelsen inte finna vara motive­

rat. Planeringen inom det polisiära området har starkt samband med plan­

läggningen inom övriga grenar av det civila försvaret, framhåller länssty­

relsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

109

PERSONAL. OCH KAMERALFRÅGOR

Nuvarande förhållanden

På kameralsektionen i landskontoret handläggs, förutom de ärenden rö­

rande skatteväsendet och taxeringsorganisationen som tidigare redovisats,

också personal- och organisationsärenden, anordnings- och bokförings-

ärenden samt ett antal ärendegrupper av rättslig karaktär.

Vad först gäller länsstyrelsens personal- och organisationsärenden hand­

läggs de f. n. i viss utsträckning inom vardera avdelningen för sig. På

landskansliet avgörs sålunda frågor rörande tillsättning och avsked, tjänst­

ledighet och vikariat, disciplinärenden samt andra personalfrågor, som

avser denna avdelnings personal samt personal vid den lokala polisorgani­

sationen, medan motsvarande frågor avgörs på landskontoret, såvitt angår

dess personal och personal som är gemensam för de båda avdelningarna.

Landskontoret har också hand om de personalärenden som gäller de lokala

skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheterna. Dessutom handläggs

på landskontoret frågor rörande pension och löneklassuppflyttning och förs

tjänstematrikel avseende bl. a. båda avdelningarnas personal. Däremot

handlägger vardera avdelningen för sig ärenden rörande uppflyttning inom

reglerad befordringsgång.

Sådana organisationsärenden, som gäller länsstyrelsens arbetsordning,

lokaler, arkivärenden m. m., brukar handläggas inom den avdelning de be­

rör. Andra dylika frågor, såsom ärenden rörande anskaffning av inventarier,

ankommer på kameralsektionen.

Emellertid håller personalärenden och andra allmänt administrativa upp­

gifter på att successivt koncentreras till kameralsektionen. I reglerings­

brev avseende länsstyrelseanslaget för innevarande budgetår har Kungl.

Maj :t erinrat om vad föredragande departementschefen anfört i prop.

1969: 1 bil. 8 (s. 24—28) i fråga om ökad koncentration till kameralsek­

tionen av allmänt administrativa uppgifter. Man kan utgå från att kon­

centreringen i allt väsentligt har genomförts vid utgången av innevarande

budgetår.

Det till kameralsektionen förlagda anordnings- och bokföringsväsendet,

vartill i detta sammanhang även torde få hänföras länsstyrelsens kassa­

rörelse och medelsförvaltning, har en betydande omfattning. Länsstyrelsen

disponerar sålunda en mångfald riksstatsanslag, hänförliga till skilda

huvudtitlar. En närmare redogörelse för denna verksamhet torde dock inte

vara påkallad i detta sammanhang. Här må endast som exempel nämnas

utbetalning av vissa statsbidrag, bl. a. till kommunernas kostnader för

familjebidrag åt värnpliktiga, till allmänna samlingslokaler samt till be­

främjande av landsbygdens elektrifiering. Vidare må nämnas arbetet med

de till länsstyrelsens förfogande ställda anslagen inom civilförsvarsväsen-

no

det. På sektionen ankommer även att utbetala löner, reseersättningar m. m.

samt att förvalta expensmedel. Sektionens verksamhet gäller också löner

och omkostnader avseende länsskolnämnden.

Vanligen utförs sakgranskning på kameralsektionen, innan utanordning

sker. I vissa fall sker emellertid granskningen på annat håll. I andra fall

fattas utbetalningsbeslut inom andra enheter i länsstyrelsen; skatter esti-

tutioner brukar sålunda beslutas på uppbördssektionen eller, i fråga om

mervärdeskatt, på mervärdeskattekontoret; inom planerings sektionen be­

slutas om restitution av bilskatt, statsbidrag till enskilda vägar etc. Besluten

överlämnas härefter till kameralsektionen för utanordning. I här angivna

och åtskilliga andra fall fungerar kameralsektionen som ett serviceorgan

med i huvudsak expeditionella och bokföringsmässiga uppgifter.

Kassabokföringen — in- och utbetalningar — av skatter och andra upp-

bördsmedel sker på kameralsektionen, medan den löpande uppbördsbok-

föringen är förlagd till uppbördssektionen. En gång i månaden utförs emel­

lertid på kameralsektionen s. k. debiteringsbokföring med ledning av upp­

gifter från uppbördssektionen rörande debiterade uppbördsmedel, böter och

övriga medel, som redovisas i landskontorets månadsräkning.

Till kassabokföringen hör att månatligen bokföra de medel, som inlevere­

ras till länsstyrelsen av kronofogdemyndigheterna. Kontrollen av deras

redovisningar liksom av indrivningsverksamheten i övrigt ombesörjs emel­

lertid på uppbördssektionen, som även har att närmast svara för de inven­

teringar, som länsstyrelsen årligen skall förrätta hos dessa myndigheter.

Förutom ett allmänt postgirokonto för inbetalningar har länsstyrelserna

flera sådana konton för särskilda ändamål, varav ett för arvs- och gåvoskatt,

ett för mervärdeskatt och ett för skatt ingående i den allmänna uppbörden.

De medel som inflyter på dessa konton bokförs liksom andra kassamedel

på kameralsektionen, men kontroll, avstämningar och krediteringar sker

såvitt gäller mervärdeskatt och skatt ingående i den allmänna uppbörden

på mervärdeskattekontoret resp. på uppbördssektionen.

Det förekommer emellertid också — stundom i betydande utsträckning —

att medel inbetalas kontant till länsstyrelsen. Denna kassaverksamhet, som

har karaktär av servicefunktion, äger huvudsakligen rum på kameralsek­

tionen och handhas där av en eller flera kassörer.

På kameralsektionen handläggs åtskilliga ärenden av rättslig karaktär.

Såsom torde framgå av den redan lämnade redogörelsen har även vissa

av de ärenden, som tidigare behandlats, sådan karaktär. Här används be­

teckningen rättsärenden endast som ett sammanfattande begrepp för ären­

den, som inte ansetts knnna eller böra inordnas i någon av de förut berörda

ärendegrupperna.

Bland de till denna grupp hänförliga ärendena bör främst nämnas vites-

ärenden, vilka huvudsakligen avser utdömande av viten som förelagts enligt

olika skatteförfattningar. Enligt 6 § taxeringsförordningen får besvär över

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

111

kommuns val av ledamöter och supppleanter i taxeringsnämnd anföras hos

länsstyrelsen. Medan kommunalbesvär eljest vanligen handläggs på lands-

kansliet, hänförs dessa besvär till kameralsektionen. En annan grupp av

besvär särenden som handläggs på kameralsektionen avser klagan över fa­

milj ebidragsnämnds beslut om familjebidrag åt värnpliktiga. Denna rätts-

prövande verksamhet ligger inom ramen för länsstyrelsens allmänna ålig­

gande att utöva tillsyn över familj ebidragsnämndernas verksamhet och

främja en enhetlig tillämpning av gällande bestämmelser på detta område.

Verksamheten ansluter även till kameralsektionens uppgift att granska

kommunernas ansökningar om statsbidrag för utgivna familjebidrag samt

att fastställa och utbetala sådana statsbidrag och statsbidragsförskott.

Bland länsstyrelsens tillsynsfunktioner är inom kameralsektionens verk­

samhetsområde främst att nämna tillsynen över stiftelser. Denna uppgift,

som är en av sektionens mest omfattande, är reglerad i 1929 års lag om

tillsyn över stiftelser. Tillsynslagen avsåg ursprungligen främst s. k. ideella

stiftelser, men efter hand har företagens pensions- och personalstiftelser

blivit de dominerande. Länsstyrelsens uppgifter på detta område avser bl. a.

att övervaka att stiftelsens förvaltning handhas i överensstämmelse med

lag och stiftelsens stadgar. Då fråga uppkommer om ändring av stiftelses

ändamålsbestämning, ankommer det på länsstyrelsen att med eget yttrande

underställa Kungl. Maj :t framställning om den ändring av stiftelsens stad­

gar, som detta kan leda till. Dessa s. k. permutationsärenden handläggs på

kameralsektionen.

På kameralsektionen ankommer även vissa ärenden inom fastighets-

väsendet, t. ex. att vårda jordeboken och tillse att vederbörliga anteckningar

sker i den samt skatteköp av kronoegendom och frågor om åborätt. I några

fall är här fråga om äldre och sällan tillämpade rättsinstitut.

Bland uppgifter av allmänt förvaltande natur som ankommer på kameral­

sektionen kan nämnas befattningen med ärenden avseende allmänna arvs­

fonden, göromål med avseende på förvaltningen av andra statliga fonder,

bl. a. gäller detta älgskadefonden, samt ärenden som sammanhänger med

länsstyrelsens allmänna åliggande att förvalta utlämnade lån och förskott,

att vaka över lämnade skuldförbindelser och säkerheter samt att vidta

åtgärder för utkrävande av kronans rätt. Dessutom förvaltas på denna

sektion de medel, som nedsatts hos länsstyrelsen i egenskap av överexeku-

tor enligt lagen om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt

förvar m. fl. författningar.

Utredningsförslag

Landskontorsutredningen föreslår att länsstyrelsens uppgifter i fråga om

arvs- och gåvobeskattningen tas över av skatteverket. De ärenden som rör

taxeringsorganisationen i första instans skall enligt utredningens förslag

112

likaledes handläggas av skatteverket, dock med undantag av uppgiften att

förordna ordförande och kronoombud i taxeringsnämnd, ordförande och

en ledamot i fastighetstaxeringsnämnd samt fastighetstaxeringsombud och

konsulenter för taxering av vattenfallsfastigheter. Tanken är att länsstyrel­

sen skall utse dessa funktionärer på förslag av skatteverket. Utdömandet av

viten som förelagts enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokförings-

författningarna skall enligt utredningens förslag tas över av länsskatte-

rätten.

Länsförvaltningsutredningen föreslår att personal- och organisations-

ärenden i den nya länsstyrelsen sammanförs till en enhet. På denna enhet

bör även handläggas anordnings- och bokföringsärenden. Enheten föreslås

lyda direkt under souschefen. Under denne bör byråns chef fungera som

personalchef och vara föredragande eller, i vissa frågor, beslutande i per­

sonal- och organisationsärendena, dock med undantag av dem som rör

polisväsendet.

I fråga om ärenden av rättslig natur som f. n. handläggs på kameralsek­

tionen framhåller länsförvaltningsutredningen att dessa ofta har sådan

karaktär att de kan anses ligga mer inom ramen för länsstyrelsens judiciella

eller allmänt förvaltande verksamhet än inom det kamerala området. I

den nya organisationen synes det länsförvaltningsutredningen lämpligare

att hänföra sådana ärenden till länsstyrelsens rättsavdelning än till dess

personal- och kameralbyrå.

De vitesärenden som nu handläggs på kameralsektionen och som inte

enligt landskontorsutredningens förslag bör tas över av länsskatterätten,

bl. a. viten enligt lagen om tillsyn över stiftelser, bör enligt länsförvaltnings­

utredningen handläggas på den nya länsstyrelsens rättsavdelning. Lika

naturligt faller det sig enligt länsförvaltningsutredningen att andra ären­

den av judiciell natur skall avgöras på rättsavdelningen. Hit hör den be-

svärsprövning som nu äger rum på kameralsektionen, såsom besvär över

familjebidragsnämnds beslut, besvär över val av taxeringsledamöter enligt

taxeringsförordningen, besvär enligt 47 § 1 mom. lagen om häradsallmän-

ningar m. m. Även flertalet av de övriga ärenden vilka i detta sammanhang

betecknats som »rättsärenden» — stiftelsetillsynen, fastighetsärenden, arvs­

fonds- och vissa andra fondärenden m. m. -— synes böra föras över till rätts­

avdelningen. Mer tveksamt är om förvaltningen av lånehandlingar, säker­

heter och medel som nedsatts hos länsstyrelsen i egenskap av överexekutor

bör åvila personal- och kameralbyrån eller rättsavdelningen. Då här främst

är fråga om en ^ekonomisk förvaltning, torde emellertid övervägande skäl

tala för att dessa bör anförtros nämnda byrå.

De båda utredningarnas förslag innebär sålunda att den nuvarande ka^

meralsektionens arbetsuppgifter blir uppdelade på flera enheter. Arvs- och

gåvoskatteärendena och flertalet ärenden rörande taxeringsorganisationen

skulle föras över till skatteverket och vitesärendena till länsskatterätten,

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

113

medan de ärenden som länsstyrelsen avses ha kvar, skulle bli fördelade

mellan rättsavdelningen och personal- och kameralbyrån.

Remissyttranden

Förslaget att föra samman personal- och organisationsärenden, medels­

förvaltningen, bokföringsväsendet m. m. till en för länsstyrelsen

gemensam personal- och kameralbyrå tillstyrks av stats­

kontoret, riksrevisionsverket, TCO samt flertalet länsstyrelser. Länsstyrel­

serna — som med enstaka undantag utgått från att någon utbrytning av

skatteförvaltningen från länsstyrelsen i enlighet med landskontorsutred-

ningens förslag inte kommer till stånd —- har emellertid

på

en del punkter

framlagt förslag som skiljer sig från utredningens.

Statskontoret säger sig kunna på basis av sina pågående detaljundersök­

ningar av länsstyrelsernas organisation vitsorda, att en koncentration av

bl. a. sådana administrativa servicefunktioner, som det här är fråga om,

erbjuder goda möjligheter att effektivisera arbetet. Statskontoret fortsätter.

I detta sammanhang vill statskontoret nämna sin avsikt att vid sina or-

ganisationsundersökningar utreda även behovet av ett för de skilda läns­

styrelserna permanent samordnande system eller organ för bl. a. ekonomisk

och administrativ service. Rationalisering avseende administration och

kontorsteknik handläggs f. n. såväl på departementsnivå som inom vissa

nämnder och vid envar länsstyrelse. Åtskilliga ämbetsverk och andra organ

påverkar handläggningsformerna vid länsstyrelserna genom utfärdande

av anvisningar, fastställande av blanketter m. m. En samordning av här

avsett utvecklings- och förenklingsarbete torde kunna eliminera dubbel­

arbete avseende t. ex. ekonomisk och personaladministrativ planering, bud­

getering och kontroll ävensom rutiner för inköp, förråd, vaktmästeri, tran­

sporter, skrivning och reproduktion, diarieföring och annan registrering,

arkivering, blankettframställnng samt val av kontorsinventarier och tek­

niska hjälpmedel.

En från övriga enheter i länsstyrelsen fristående personal- och kameral­

byrå, personalkontor e. d. direkt under verksledningen tillstyrks av läns­

styrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Malmöhus, Hal­

lands, Göteborgs och Bohus, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorr-

lands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Bland dessa länsstyrelser finns emellertid delade meningar om vilka a r-

betsuppgifter ett sådant organ bör ha. Sålunda synes länsstyrel­

serna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs och Norrbot­

tens län vilja förorda att man till organet endast överför för länsstyrelsen

gemensamma personal- och organisationsärenden — dvs. ärenden angående

löner, tillsättning och entledigande, tjänstledighet, disciplinära åtgärder,

personalvård, personalutbildning, organisation, rationalisering, m. m. —

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 103

114

medan däremot fördelningen av arbetsuppgifter i övrigt mellan nuvarande

landskansli och landskontor blir oförändrad. Anordnings- och bokförings-

väsendet, medelsförvaltningen och kassarörelsen samt vad därmed sam­

manhänger skulle m. a. o. alltjämt ankomma på landskontoret, sådant detta

nu kan bli utformat.

Länsstyrelserna i Hallands och Jämtlands län understryker i detta sam­

manhang särskilt att de s. k. rättsärenden, som nu handläggs på kameral­

sektionen, under alla omständigheter bör föras över till landskansliet på

sätt utredningen tänkt sig.

Länsstyrelsen i Hallands län anser vidare att personalärenden rörande

den lokala polisorganisationen bör handläggas inom personal- och kameral­

byrån och inte, såsom föreslagits, på länspolisbyrån.

Länsstyrelsens samlade personal- och organisationsärenden kan med lika

stor fördel handläggas på en personalbyrå (kontor, detalj) i ka­

meralsektionen, anser länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,

Älvsborgs och Värmlands län. Även länsstyrelsen i Stockholms län kan tänka

sig en sådan lösning som ett alternativ. Från dessa länsstyrelsers sida fram­

hålls det bl. a. att chefen för personalbyrån (eller motsvarande) bör ha en

i förhållande till länsstyrelsens sektionschefer mera fristående ställning.

Han skall vara föredragande i personalärenden som kräver beslut av lands­

hövdingen eller, enligt arbetsordningen, av vederbörande avdelningschef.

Härigenom uppnås större enhetlighet i tillsättningsförfarande m. m. Byråns

chef bör, framhålls det från något håll, kunna rekryteras från såväl lands­

kontoret som landskansliet; det anses angeläget att det på båda avdel­

ningarna finns befattningshavare med erfarenhet av hithörande frågor.

Även länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads och Västmanlands län

synes förorda att man för samman alla länsstyrelsens personalärenden till

landskontoret. Det saknas dock uttalanden om ärendenas närmare orga­

nisatoriska anknytning.

De länsstyrelser, som inte förordar en helt fristående personal- och ka­

meralbyrå (personalbyrå), torde också som regel ha utgått från att kame­

ralsektionens rättsärenden skall bli kvar i sektionen.

Flera länsstyrelser framhåller, att det i förevarande sammanhang är an­

geläget att länsstyrelserna får ökade resurser för personalutbild­

ning, arbetsledning, personalvård och rationaliseringsarbete. Länsstyrelsen

i Södermanlands län anför bl. a. följande.

Personalbyrån bör därjämte förstärkas med en särskild utbildningsdetalj.

Utbildning och fortbildning av personal och funktionärer av olika slag är

mycket eftersatt på länsstyrelserna. Alla befattningshavare behöver utbildas

och fortbildas i en helt annan omfattning än vad nu sker för att de på ett

rätt sätt skall kunna fullgöra sina uppgifter. Statens personalutbildnings­

nämnd och länsstyrelsernas utbildningsnämnd handhar dessa frågor, men

deras resurser är helt otillräckliga. Till länsstyrelsen och närmast till per­

sonalbyrån bör därför knytas personer som helt ägnar sig åt att leda och

verka för en god personalutbildning. I detta sammanhang bör också upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

115

märksammas behov av personal för organisations- och rationaliserings-

frågor. Tillkomsten av en personalbyrå innebär även möjlighet att ägna

personalvårdsfrågorna större uppmärksamhet än hittills.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anlägger liknande synpunkter

och förordar att personalbyrån indelas i en arbetsdetalj för personal-, av­

lönings- och utbildningsfrågor samt en för organisations- och rationalise-

ringsfrågor.

LÄNSSTYRELSENS ORGANISATION M. M.

Nuvarande förhållanden

Länsstyrelsens nuvarande organisation kan sammanfattningsvis beskrivas

på följande sätt.

Landshövdingen är chef för länsstyrelsen. Ett planeringsråd är knutet

till varje länsstyrelse. Det består av representanter för kommuner och nä­

ringsliv och har till uppgift att delta i handläggningen av främst samhälls-

planeringsfrågor. Med undantag för länsstyrelsen i Stockholms län är läns­

styrelserna organiserade i två avdelningar, landskansliet och landskontoret.

Avdelningschefer är landssekreteraren resp. landskamreraren. Vid samt­

liga länsstyrelser utom i Gotlands län finns dessutom en länspolischefs-

expedition under länspolischefen. Länsstyrelsen i Stockholms län består

av fem avdelningar, nämligen allmänna avdelningen, planeringsavdelningen,

kameral- och uppbördsavdelningen, prövningsnämndsavdelningen och taxe-

ringsavdelningen. De två förstnämnda avdelningarna motsvarar lands­

kansliet och de tre återstående landskontoret vid övriga länsstyrelser.

Landskansliet indelas i de flesta länen i fyra sektioner, nämligen allmän­

na sektionen, planeringssektionen, civilförsvarssektionen och naturvårds-

sektionen. Till civilförsvarssektionen hör en allmän beredskapsdetalj och

ett priskontor. På landskansliet finns vidare en länsplanerarenhet samt en

militärassistent. I vissa län finns dessutom en socialsektion. Landskontoret

är vanligen indelat i en kameralsektion, en taxeringssektion, en uppbörds-

sektion och en datasektion.

Under resp. länsstyrelse lyder i olika avseenden de lokala skattemyndig­

heterna, kronofogdemyndigheterna, polisväsendet, civilförsvaret och lapp­

väsendet.

Totala antalet anställda vid länsstyrelserna uppgår i runt tal till 7 900,

varav 2 900 på landskanslierna, 4 900 på landskontoren och 70 på länspolis­

chef sexpeditionerna. Länsstyrelsen i Stockholms län är störst med nära

1 400 anställda. Minst är länsstyrelsen i Gotlands län med något över 80

anställda. Antalet anställda vid en medelstor länsstyrelse uppgår till 200

å 300.

På de olika sektionerna handläggs företrädesvis följande grupper av

ärenden, nämligen på

allmänna sektionen: allmän ordning och säkerhet, polisväsendet utom

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

ärenden som handläggs på länspolischefens expedition, passärenden, han­

dels- och föreningsregisterärenden, personalfrågor beträffande landskans-

liet och den lokala polisorganisationen, utsökningsväsendet, kommunala

frågor, allmänna val samt, såvitt det inte hör till annan sektion, socialvård

och hälso- och sjukvård,

planeringssektionen: plan- och byggnadsväsendet, fastighetsbildning, na­

turvård, i den mån dessa ärenden inte hör till annan sektion, fornminnen,

elektrifiering, väg- och trafikväsendet med bil- och körkortsregister samt

kommunal, administrativ, judiciell eller ecklesiastik indelning,

civilförsvar ssektionen: civilförsvaret och brandväsendet samt, på allmän­

na beredskapsdetaljen, övrig försvarsberedskap utom beredskapen för polis­

väsendet,

socialsektionen (där sådan finns): socialvård, hälso- och sjukvård samt

andra därmed sammanhängande frågor,

naturvårdssektionen: utredning, planläggning och tillsyn rörande natur­

vård, vattenvård och luftvård, frågor i övrigt enligt miljöskyddslagen samt

statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar (sektionen tillhandagår de

övriga sektionerna i frågor om naturvård och miljöskydd),

kameralsektionen: allmänt ekonomiska ärenden samt andra kamerala

ärenden än uppbördsärenden, ärenden angående utseende av ledamöter i

beskattningsnämnder och övriga ärenden rörande taxeringsorganisationen,

ärenden som enligt taxeringsförfattningarna skall handläggas på prövnings-

nämndens kansli, arvs- och gåvoskatt samt vissa personal- och löneären-

den beträffande såväl länsstyrelsen, de lokala skattemyndigheterna och

kronofogdemyndigheterna som den lokala polisorganisationen och läns-

skolnämnden,

taxeringssektionen: skatte- och taxeringsfrågor, i den mån de inte hör

till annan sektion,

uppbördssektionen: ärenden rörande folkbokförings-, uppbörds- och in-

drivningsväsendet samt speciella skatter, i den mån ärendena inte hör till

annan sektion, samt

datasektionen: ärenden rörande anskaffning, underhåll och drift av läns­

styrelsens datamaskinanläggning samt rörande folkbokföringen utom i

fråga om besvär eller underställning i kyrkobokförings- och mantalsskriv-

ningsfrågor.

På länspolischefens expedition handläggs ärenden som angår polisens

verksamhetsformer, samarbete med åklagarmyndigheter och polisnämnder

samt informationsverksamhet, vissa av de ärenden som enligt polisinstruk­

tionen ankommer på länsstyrelsen (i huvudsak angående ledningen av

polisstyrkorna i länets polisdistrikt, länstrafikgruppens verksamhet, re­

krytering och fortbildning av polismän samt försvarsplanläggningen) samt

ärenden som enligt lag eller annan författning ankommer på länspolis­

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

117

På länsplanerarenheten görs utredningar och avges förslag i frågor om

samhällsplanering i länet (regionalpolitisk planering) och handläggs ären­

den om statligt stöd som avser näringslivets lokalisering.

Länsstyrelsens beslut fattas enbart av tjänstemän. Landshövdingen äger

ensam besluta i alla ärenden som föredras för honom. Beslutanderätten är

i stor utsträckning delegerad till avdelningschefer och sektionschefer m. fl.

Det förut nämnda planeringsrådet har endast rådgivande funktion. Rå­

det deltar i länsstyrelsens handläggning av sådana ärenden om samhälls­

planering eller kommunal, administrativ eller judiciell indelning eller nä­

ringslivets lokalisering, som är av allmän betydelse eller av större vikt.

Rådet utgöres av nio (i Stockholms län tolv) inom länet bosatta ledamöter,

av vilka fyra utses av Kungl. Maj :t bland personer som är väl förtrogna

med arbetsmarknaden, näringslivet och förhållandena i övrigt inom länet

samt fem av landstinget bland personer med erfarenhet av kommunala

värv och företrädesvis så, att olika delar av länet blir representerade. För

län med stad utanför landsting gäller särskilda regler med avseende på

fördelningen av ledamöter mellan staden och länet i övrigt.

För behörighet till flertalet högre tjänster och tjänster i mellangraderna

hos länsstyrelsen krävs formell kompetens av ett eller annat slag, såsom

examen, särskild utbildning, viss tjänstgöring eller kombinationer av dessa.

Utredningsförslag

Länsförvaltningsutredningen föreslår — som tidigare närmare redovisats

under avsnittet om samhällsplanering — att en medborgerlig representation

införs i länsstyrelsen. Representanter för länsbefolkningen skall enligt för­

slaget tillsammans med landshövdingen som ordförande och chef för läns­

styrelsen bilda länsstyrelsens ledning. Denna lekmannastyrelse, i vilken

varje ledamot har individuell rösträtt, kommer att ytterst bära ansvaret

för länsstyrelsens verksamhet. Dess huvuduppgifter blir att avgöra frågor

som sedvanligen ankommer på en verksstyrelse och att fatta beslut i sam-

hällsplaneringsfrågor av översiktlig natur eller eljest av större vikt. Lek-

mannastyrelsen träder i stället för planeringsrådet.

Antalet ledamöter i styrelsen, utöver landshövdingen, föreslås

bli tio. De blir därmed tillräckligt många för att primärkommuner, närings­

liv och arbetstagare samt olika länsdelar skall kunna bli företrädda men å

andra sidan inte fler än att de kan bilda ett hanterligt och väl sammanhållet

ledningsorgan.

I frågan om sättet att utse de medborgerliga representanterna i

styrelsen har utredningen närmare övervägt två alternativ. Det ena innebär

att samtliga ledamöter väljs i länet, det andra att ett visst antal väljs och

övriga utses av Kungl. Maj :t.

119

Länsstyrelsen föreslås bli indelad i en planeringsavdelning, en rättsav-

delning, en personal- och kameralbgrå, en beredskapsbgrå och en läns-

polisbgrå.

Beträffande planeringsavdelningen har utredningens förslag närmare

redovisats under avsnittet om samhällsplanering. Här skall endast erinras

om att avdelningen föreslås bli indelad i en allmän sektion, som fungerar

som avdelningens kansli, en utredningssektion med samhällsvetenskapligt

utbildade befattningshavare och en teknisk sektion, vari ingår länsarkitek­

ten samt länsingenjören och annan för naturvården erforderlig personal.

Till avdelningen ansluts den förut nämnda planeringsberedningen.

Till rättsavdelningen vill utredningen föra huvuddelen av länsstyrelsens

rätts- och förvaltningsärenden. Avdelningen indelas i en rättssektion, en

allmän sektion och en social- och hälsovårdssektion. Chef för avdelningen

skall vara en kvalificerad jurist.

De huvudsakliga ärendegrupperna på rättssektionen blir utsökningsären-

den, administrativa frihetsberövanden och vissa besvärsärenden enligt bar­

navårds- och nykterhetsvårdslagarna, utlänningsärenden, kommunala ären­

den, hälsovårdsärenden samt kör- och trafikkortsärenden. Sektionen blir

sålunda i första hand kansli för förvaltningsrättskipningen, särskilt i

ärenden som skall avgöras med nämnd.

Till allmänna sektionen hänför utredningen en rad olika ärendegrupper

av allmän förvaltningsnatur, såsom ärenden rörande lotterier, jakt och

fiske, handel (firma- och föreningsregistrering), medborgarskap, allmänna

val, bilregistrering, yrkesmässig trafik och brandväsendet.

Till social- och hälsovårdssektionen skall enligt förslaget höra bl. a.

att verkställa utredning och bevakning av det allmännas intresse i mål om

administrativa frihetsberövanden. Hit bör i övrigt höra ärenden om social­

vård och hälsovård, familjebidrag till värnpliktiga, rusdrycker och Öl samt

husdjurssjukdomar, djurskydd och växtsjukdomar. I sektionen ingår bl. a.

de sociala konsulenterna, länsläkaren och länshälsovårdskonsulenten samt

länsveterinären.

Personal- och kameralbyrån bör enligt utredningen omhänderha bl. a.

personal- och löneärenden, personalvård och personalutbildningsfrågor, or­

ganisations- och rationaliseringsfrågor, vissa statsbidrags- och ersättnings-

ärenden, medelsförvaltningen, kassarörelsen samt anordnings- och bok-

föringsväsendet.

Inom den föreslagna beredskapsbgrån utförs under beredskapschefens

ledning planläggningen av civilförsvaret, det ekonomiska försvaret, det

psykologiska försvaret och andra grenar av det civila försvaret. Byrån in­

delas i en civilförsvarssektion och en allmän beredskapssektion vari pris­

kontoret ingår. Till beredskapsbyrån knyts öven militärassistenten. Han

ställs direkt under beredskapschefen.

Till länspolisbgrån samlas alla ärenden som avser länsstyrelsens befatt­

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

ning med polisväsendet. Vidare bör här handläggas vissa ärenden rörande

allmän ordning och säkerhet samt vapen och ammunition.

Utredningen har räknat med att den upprustning på olika områden som

förslagen innefattar skall medföra ökade kostnader för avlöningar m. m.

på 12—15 milj. kronor årligen.

Länsförvaltningsutredningens förslag skall ses mot bakgrunden av att

landskontorsutredningen förordat att taxering, uppbörd och folkbokföring

skall brytas ut från länsstyrelsen och bilda fristående organisationer, näm­

ligen dels regionala skatteverk för administrativa och fiskaliska uppgifter,

dels länsskatterätter för dömande uppgifter. Dessa förslag har närmare

redovisats under avsnitten om skatteförvaltning resp. förvaltningsrättskip-

ning.

Kraven på formell kompetens hos befattningshavarna vill länsförvalt­

nings- och landskontorsutredningarna behålla i stort sett oförändrade bort­

sett från en viss skärpning för prövningsnämndsverksamheten.

Remissyttranden

Remissinstansernas principiella inställning till frågan om lekmannamed-

verkan i länsstyrelsen har redovisats i det föregående under avsnittet om

samhällsplanering.

Beträffande antalet ledamöter har några remissinstanser en

annan uppfattning än länsförvaltningsutredningen.

Sålunda anför statskontoret.

Det föreslagna antalet ledamöter i länsstyrelsen, It, har dikterats av ut­

redningens önskan att möjliggöra ett differentierat urval med tanke bl. a.

på ledamöternas politiska och geografiska hemvist. Även om förebilder inte

saknas, synes det föreslagna ledamotsantalet vara högt. Flertalet verks-

styrelser har mindre omfattning, och det brukar allmänt anses vara önskvärt

att begränsa storleken på kollegier av detta slag i syfte att vinna ökad ar­

betsduglighet. Särskilt en styrelse vars samtliga ledamöter utses av Kungl.

Maj.-t bör kunna göras mindre än den utredningen föreslagit.

För att arbetet skall kunna bedrivas effektivt förordas ett mindre antal

ledamöter också av riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Södermanlands,

Kopparbergs och Västerbottens län samt förvaltningsdomstolskommittén.

Lantbruksförbundet och Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund

befarar att en fixering av antalet ledamöter kan leda till betydande olikheter

i fråga om länsstyrelsernas effektivitet och anser därför att styrelsens stor­

lek bör avgöras med hänsyn till förhållandena inom respektive län.

Ett tiotal länsstyrelser har — i överensstämmelse med deras uppfattning

att styrelsen bör ha samma sammansättning som det nuvarande planerings-

rådet — uttalat sig för nio ledamöter.

Landstinget i Stockholms län — som i likhet med flertalet landsting tills

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

121

vidare avstyrker lekmannamedverkan — ifrågasätter om den föreslagna

representationen ger en tillräckligt stark kommunal förankring.

Bland de remissinstanser som tillstyrker en lekmannastyrelse råder det

starkt delade meningar om sättet att utse ledamöterna. Som

närmare framgår av det följande förordar några instanser att samtliga leda­

möter utses av Kungl. Maj:t. Andra instanser föreslår att samtliga väljs av

landstinget. Övriga anser att såväl av Kungl. Maj :t utsedda som inom länet

valda ledamöter bör ingå i styrelsen, men skilda meningar råder i fråga om

den antalsmässiga fördelningen dem emellan.

Att Kungl. Maj :t utser alla eller flertalet ledamöter förordas av JK, stats­

kontoret, riksrevisionsverket, CFU, skogsstyrelsen, bostadsstyrelsen, länssty­

relserna i Södermanlands, Örebro och Kopparbergs län, civilbefälhavaren i

Övre Norrlands civilområde, förvaltningsdomstolskommittén, Svenska För­

säkringsbolags Riksförbund, Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveriges

Industriförbund. Flera av instanserna finner det dock lämpligt att Kungl.

Maj :t härvid inhämtar namnförslag från landstingen och/eller primärkom­

munala organ.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län och förvaltningsdomstolskommittén an­

ser att samtliga ledamöter skall utses av Kungl. Maj :t. JK påpekar att ut­

redningens förslag till styrelseorganisation för ett statligt organ -— om man

bortser från länsskolnämnderna — torde sakna egentlig motsvarighet inom

förvaltningen och finner en sammanblandning av statlig och kommunal

förvaltning särskilt på länsstyrelseplanet vara ägnad att väcka betänklig­

heter både från principiella och praktiska synpunkter.

Länsstyrelsen i Örebro län anför i denna fråga bl. a. följande.

Det finns också enligt länsstyrelsens uppfattning anledning förmoda, att

landstingens val av länsstyrelseledamöter kan få en uttalad partipolitisk

karaktär. En sådan ordning låter sig inte alltid väl förena med andra in­

tressen, t. ex. primärkommunernas, näringslivets och arbetstagarorganisa­

tionernas.

I vart fall synes det inte stå i överensstämmelse med de förutsättningar

som angivits för besvarande av den här aktuella remissen — bibehållande

av den hittillsvarande uppgiftsfördelningen mellan staten och landstingen

— om nu en ordning införes, som i praktiken kan komma att innebära att

landstingens förvaltningsutskott i majoritetsställning flyttar in i länsstyrel­

serna. Möjligheterna för de senare att som riksledningens representanter

genomföra dess intentioner och beslut i t. ex. större planeringsfrågor kan

komma att försvåras, då dessa täcker ett vidare område än länens/lands­

tingens. Svårigheter skulle också kunna uppkomma för regeringen och

centrala verk att hålla greppet över t. ex. lokaliseringsverksamheten och

andra frågor, som måste lösas över större områden än länen. Om landstings-

representanterna i länsstyrelsen i realiteten skulle känna sig i första hand

ansvariga inför landstingen vore detta enligt länsstyrelsens mening både

naturligt och förståeligt.

Länsstyrelsen vill i detta sammanhang också erinra om att länsstyrel­

serna i olika frågor har att fatta beslut som berör landstingens verksamhet,

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

t. ex. i olika ^byggnadsfrågor. Det kan knappast vara förenligt med all­

männa rättsuppfattningar att sådana frågor, ibland av betydande principiell

räckvidd, skall prövas hos en myndighet, där flertalet lekmannarepresen-

tanter invalts av en part, som är ansvarig för en stor och länet i viss mån

dominerande verksamhet.

De bästa förutsättningarna för en allsidig representation i länsstyrelsen

torde, anser länsstyrelsen, erhållas om regeringen utser åtta av ledamö­

terna, helst efter förslag från primärkommunerna eller övergångsvis ännu

hellre från kommunblocken. Företrädare för näringslivet och fackliga orga­

nisationer bör emellertid alltid finnas bland dessa ledamöter.

De landsting som förklarat sig inte ha något att erinra mot att medbor-

garrepresentanter tills vidare ingår i länsstyrelsen uppställer, med ett un­

dantag, som förutsättning att samtliga ledamöter väljs av landstinget. Att

ledamöterna bör utses på detta sätt anser också länsstyrelsen i Älvsborgs

län, Länsväg snämndernas förbund, RLF, Lantbruksförbundet, Sveriges

Skogsägareföreningars Riksförbund och ca 70 kommuner. Flera av dessa

instanser framhåller särskilt att utredningens förslag inte i tillräcklig grad

tillgodoser kraven på ett reellt medborgerligt inflytande över den regionala

förvaltningen. Om däremot landstinget utser alla ledamöterna innebär detta,

framhålls det från flera håll, att den demokratiska grundprincipen om par­

lamentariskt ansvar blir gällande även på länsplanet. — Möjligheter

för statsmakterna att öva erforderligt inflytande över länsförvaltningen

anses kunna åstadkommas på många andra vägar än genom rätt att utse

ledamöter i länsstyrelsen.

Till utredningens förslag att sex ledamöter skall väljas av landstinget

och fyra utses av Kungl. Maj :t ansluter sig länsstyrelserna i Östergötlands,

Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Gävleborgs och Västernorr-

lands län, civilbefälhavaren i Södra civilområdet, landstinget i Västernorr-

lands län, Sveriges Grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorga­

nisation, SACO, Läns planerarnas förening och ett tiotal kommuner.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Skaraborgs, Värm­

lands, Västmanlands, Jämtlands och Norrbottens län förordar planerings-

rådens sammansättning, alltså fem av landstinget valda och fyra av Kungl.

Maj :t utsedda ledamöter. De nämnda instanserna framhåller bl. a. att

föreslagen lekmannamedverkan närmast är att se som en vidareutveck­

ling av planeringsråden, av vilka erfarenheterna i de flesta fall varit goda.

Som skäl för att välja planeringsråden som förebild framhålls det också

från något håll, att den nu aktuella länsstyrelsereformen mer eller mindre

får betraktas som ett provisorium.

Kungl. Maj :t och landstinget bör vardera utse hälften av ledamöterna,

anser Göta hovrätt, länsstyrelserna i Stockholm, Uppsala, Rlekinge, Göte­

borgs och Bohus och Västerbottens län samt Sveriges Köpmannaförbund.

Även dessa instanser anlägger genomgående den motiveringen att länssty­

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

123

relsen också i fortsättningen kommer att vara ett statligt regionalt organ

och att det därför måste anses principiellt felaktigt att styrelsens majoritet

utses genom kommunala val. Den föreslagna sammansättningen anses

bäst motsvara kravet på en allsidig representation: landstinget får det in­

flytande det bör ha med hänsyn till att dess verksamhet i stor utsträckning

berörs av länsstyrelsens beslut, samtidigt som näringslivs- och arbetstagar-

intressen kan bli tillräckligt beaktade.

Att samtliga ledamöter väljs av primärkommunerna — direkt av fullmäk­

tigeförsamlingarna, av kommunblockens samarbetsnämnder, genom elek­

torer eller genom kommunförbundets länsavdelning — förordar ett tiotal

komm uner.

Att Kungl. Maj:ts förordnande av ledamöter bör

följa efter landstingets val anser länsstyrelserna i Jämt­

lands, Gotlands, Värmlands, Västmanlands och Kopparbergs län.

Förslaget att lekmannastyrelsen skall avgöra vissa tillsättnings­

ärenden, disciplinärenden m. m. har föranlett en del erinringar.

JK finner det anmärkningsvärt att en styrelse med föreslagen samman­

sättning skall avgöra frågor om tillsättande och entledigande av vissa högre

tjänstemän i länsstyrelsen, något som är en helt statlig angelägenhet.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller att det är länsstyrelsens tjänste­

mannamässiga ledning som bär ansvaret för arbetets behöriga gång och som

bäst kan bedöma kvalifikationerna hos de sökande till en tjänst. Tillsätt­

ningsärenden bör därför inte avgöras av lekmännen.

De medborgerliga representanterna bör, framhåller länsstyrelsen i Jämt­

lands län, inte tas i anspråk för andra uppgifter än sådana som är av väsent­

lig betydelse för länet och dess utveckling. Anledning saknas att betunga

dem med frågor som rör länsstyrelsens interna angelägenheter, såsom till­

sättningsärenden, disciplinmål etc.

Flertalet länsstyrelser tillstyrker förslaget om en souschef som ställ­

företrädare för landshövdingen. Man betonar starkt nödvändigheten av

att landshövdingen får ökade möjligheter att ägna sig åt mera utåtriktade

uppgifter som rör länets utveckling i ekonomiskt, socialt och annat hän­

seende. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför exempelvis bl. a. följande.

Den angelägna frågan om att söka avlasta landshövdingen huvuddelen av

hans arbetsbörda såvitt angår länsstyrelsens inre verksamhet kan lösas på

ett tillfredsställande sätt endast om en tjänst som souschef inrättas i enlig­

het med länsförvaltningsutredningens förslag. Innehavaren av denna befatt­

ning bör såsom länsstyrelsens administrativa chef närmast under lands­

hövdingen leda länsstyrelsens inre verksamhet och ha tillsyn över arbetet

och över att tjänstemännen fullgör sina åligganden. Självfallet bör sousche­

fen också i egenskap av landshövdingens ställföreträdare tillhandagå lands­

hövdingen och under honom svara för samordning och verkställighet av

de viktigaste samhällsplaneringsärendena inom länsstyrelsen och i förhål­

lande till fristående länsorgan m. fl. Med hänsyn till omfattningen av lands­

hövdingens och souschefens blivande uppgifter ifrågasätter länsstyrelsen

124

Kiingl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

huruvida det icke vid kommande organisationsundersökningar särskilt böi

undersökas om en mindre enhet med renodlade stabsfunktioner lämpligen

kan ställas till deras förfogande.

En särskild sonschefsbefattning bör övervägas endast för de största länen,

anser länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Blekinge,

Västmanlands, Kopparbergs och Västerbottens län. I fråga om andra län

hänvisar man bl. a. till möjligheten att generellt avlasta landshövdingen

genom att i arbetsordningen ge avdelningscheferna större befogenheter.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter, om det inte i sådana län kan

finnas behov av en högre befattningshavare, motsvarande den nuvarande

landssekreteraren, med uppgift att under landshövdingen svara för samord­

ningen inom eventuella enheter för planering, rättskipning och försvars­

beredskap samt i förhållande till fristående länsorgan. En liknande ordning

förordas av länsstyrelsen i Värmlands län.

Enligt länsstyrelsen i Upplands län bör två ställföreträdare förordnas, en

på »landskanslisidan» och en på »landskontorssidan», vilka båda skall vara

jurister. Länsstyrelsen erinrar om att en liknande ordning f. n. tilläm­

pas beträffande ställföreträdare för landssekreteraren. Länsstyrelsen i Kop­

parbergs län finner att det nuvarande systemet där avdelningscheferna

och länspolischefen var för sin arbetsenhet är landshövdingens ställföre­

trädare hittills fungerat väl. Om så anses erforderligt kan emellertid läns­

styrelsen också tänka sig att ställföreträdare utses i särskild ordning. Enligt

länsstyrelsen i Västerbottens län bör en av avdelningscheferna fungera som

souschef för den del av länsstyrelsens verksamhet som inte avser skatte-

och uppbördsväsendet. Länsstyrelsen i Kronobergs län föreslår i detta sam­

manhang att verksstyrelsen i mindre och medelstora län bland sina leda­

möter utser en vice ordförande som vid förfall för landshövdingen leder

styrelsens sammanträden.

En souschef som närmast under landshövdingen svarar för samordningen

i arbetet behövs även i de mindre länen, anser länsstyrelsen i Skaraborgs

län. Funktionen som sonschef, framhåller länsstyrelsen, synes emellertid

i dessa län böra förenas med uppgiften att vara planeringschef. SACO och

Läns planerarnas förening tar däremot för sin del avstånd från tanken på

att låta befattningen som souschef och planeringschef sammanfalla.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslår att de av länsstyrelsen förordade

avdelningarna »landskontor» och »taxeringsavdelning» direkt underställs

landshövdingen och styrelsen. Souschefens befogenheter bör enligt länssty­

relsens mening inte sträcka sig över dessa avdelningar i annat fall än då

denne träder i landshövdingens ställe som styrelsens ordförande. Länssty­

relsen anser vidare att planeringschefen, som bör vara jurist, före rätts­

chefen — eller jämsides med denne om så anses lämpligt med hänsyn till

förekommande ärenden ■— skall vara souschefens ställföreträdare. Läns­

styrelsen i Jämtlands län framhåller att förslaget om en särskild souschef

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

125

inte kan genomföras om skatteförvaltningen blir kvar i länsstyrelsen. I

så fall måste ledningen för länsstyrelsens verksamhet under landshövdingen

i stället ankomma på de olika avdelningscheferna.

Beträffande indelningen i avdelningar och byråer förordar

flertalet länsstyrelser att det nuvarande landskontoret delas upp i en taxe-

ringsavdelning och en avdelning för övriga ärenden, »landskontor», och att

man för de uppgifter angående samhällsplanering, förvaltningsrättskip-

ning m. m., som länsförvaltningsutredningen tänkt sig att den nya läns­

styrelsen skulle ha och som nu företrädesvis handläggs på landskansliet,

inrättar de enheter som länsförvaltningsutredningen föreslagit.

Som framgått av avsnitten om försvarsberedskapen och om personal-

och kameralfrågorna finns det några länsstyrelser som har en avvikande

mening beträffande organisationen på dessa områden. Mot organisations-

förslaget har emellertid också gjorts en del andra erinringar. Några läns­

styrelser förordar sålunda att man tills vidare inte gör någon ändring i nu­

varande ordning med landskansliet organiserat på en avdelning. Länssty­

relsen i Blekinge län anför härom följande.

Som länsstyrelsen inledningsvis framhållit har grunden för utredningens

organisationsförslag undanryckts, därest i enlighet med länsstyrelsens utlå­

tanden denna dag länsindelningsutredningens och landskontorsutredning-

ens förslag inte genomföres. Enligt länsstyrelsens mening bör det för detta

läns vidkommande vara möjligt att genomföra reformerna med lekmanna-

styrelse, nämndemän och experternas inordnande i länsstyrelsen m. m.

utan någon mera omfattande omorganisation av länsstyrelsen. Med läns­

styrelsens utgångspunkter i landskontorsfrågan kommer landskontoret att

uppdelas i två avdelningar, som jämte landskansliet och länspolischefens

expedition står direkt under landshövdingen. För ett mindre län som Ble­

kinge förefaller det möjligt att även vid ett genomförande av utredningens

förslag hålla landskansliet samlat i en arbetsenhet. Någon anledning att

på sätt utredningen tänkt sig dela landskansliet i olika avdelningar synes

inte föreligga. Frågan om ställföreträdare för landshövdingen kan lösas på

samma sätt som nu.

Om landskansliet även i fortsättningen sammanhålles i en arbetsenhet

uppstår frågan om kansliets indelning. Det förefaller naturligt att en in­

delning sker i tre enheter, en för planeringsfrågor, en för rättsfrågor och en

för beredskapsfrågor. I enlighet med utredningens egna uttalanden skall

särskilda organisationsundersökningar göras rörande de olika länsstyrel­

serna. Med hänsyn härtill går länsstyrelsen i detta sammanhang inte när­

mare in på organisationen.

I stort sett samma synpunkter anlägger länsstyrelsen i Kristianstads län,

som dock föreslår en annan indelning av landskansliet. Detta bör enligt

länsstyrelsen bestå av en planbyrå, i vilken ingår den nuvarande planerings-

sektionen och länsarkitektkontoret, en naturvårdsbyrå, motsvarande natur-

vårdssektionen, en allmän byrå med de ärenden som enligt förslaget skulle

handläggas på rättsavdelningen, en beredskapsbyrå, indelad i en civilför-

126

Iiungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

svarssektion och en beredslcapssektion, samt slutligen en länsplanerarenhet.

Ett odelat landskansli förordas också av länsstyrelserna i Älvsborgs och

Hallands län.

Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter bl. a. om inte sådan expert- och

teknikergrupp, vars uppgifter sträcker sig över flera olika enheters arbets­

områden, bör erhålla en fristående ställning i förhållande till avdelningarna.

Några länsstyrelser samt ett par andra instanser har också en avvikande

mening beträffande sektionsindelningm. m.

Flera länsstyrelser säger sig vara medvetna om att organisationen i sin

helhet kan behöva modifieras i vad avser de mindre länen. Samma uttalande

gör statskontoret och framhåller att denna fråga, liksom frågor om ären­

denas närmare fördelning mellan och inom de olika organisationsenheterna

kommer att penetreras vid statskontorets fortsatta organisationsundersök-

ningar hos länsstyrelserna.

DEPARTEMENTSCHEFEN

Inledning

De uppgifter som staten har att svara för fullgörs till betydande del genom

en administration som är knuten till länen. Det finns flera anledningar till

att en sådan ordning har vuxit fram. Decentraliseringar är ofta nödvändiga

av rent arbetsorganisatoriska skäl. Om uppgifter läggs på organ ute i landet

underlättas bl. a. den information om skiftande lokala förhållanden och den

kontakt med kommuner och enskilda medborgare som många gånger är en

förutsättning för att verksamheten skall kunna bedrivas på ett riktigt sätt.

Av betydelse är också den direkta stimulans för den regionala utvecklingen

i landet som decentralisering inom statsförvaltningen har åstadkommit.

Att statsmakterna för en rad verksamheter valt just länen som enheter för

en regional administration behöver inte betyda att länsindelningen är den

för varje verksamhetsgren mest lämpade regionala indelningen. Men man

bör därför inte dra slutsatsen att enbart traditionella hänsyn varit utslags­

givande. Gemensamma geografiska arbetsområden för ett flertal olika för­

valtningsgrenar innebär åtskilliga fördelar. För allmänheten medför det att

enkla och väl invanda kontaktvägar finns att tillgå för att nå olika samhälls­

organ även i angelägenheter som måste ombesörjas utanför den egna kom­

munen. För de regionala organen själva betyder det bl. a. goda förutsättning­

ar för det samråd och den samverkan som man under alla förhållanden

måste söka åstadkomma de olika verksamhetsgrenarna emellan. Även för

bedömningar och ställningstaganden som måste ske centralt är det ofta av

stort värde med den allsidiga belysning av förutsättningar och behov som

kan komma till stånd genom att olika förvaltningsgrenar arbetar med ge­

mensamma geografiska områden.

127

Under de senaste årtiondena har, i samband med att staten påtagit sig

nya uppgifter eller på annat sätt intensifierat sina insatser, den statliga läns­

förvaltningen byggts ut kraftigt och i flera avseenden fått en ny struk­

tur. Vid varje tillfälle har dock även mera väsentliga organisationsändringar

i regel avsett endast någon speciell verksamhetsgren inom denna förvalt­

ning. En allmän översyn av organisationen har visserligen länge varit aktuell

men har av olika skäl hittills inte kunnat komma till stånd.

Nu har som jag inledningsvis erinrat om ett omfattande utredningsar­

bete slutförts i syfte att åstadkomma en sådan samlad översyn. Av skäl som

jag också har angett förut bör emellertid detta utredningsarbete sammanfat­

tas och kompletteras av en beredning med parlamentarisk sammansätt­

ning innan statsmakterna tar mera definitiv ställning till frågan om den

regionala samhällsförvaltningens uppgifter och organisation — en fråga

som också berör uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun.

Även om beredningens arbete bedrivs skyndsamt torde det med hänsyn

till frågornas omfattning och invecklade natur inte bli möjligt att under de

närmaste åren nå fram till en samlad lösning. Samtidigt har de hittills slut­

förda utredningarna och remissyttrandena över dem gett klart belägg för att

bristerna i nuvarande organisation är till allvarligt hinder för att viktiga

samhällsuppgifter skall kunna utföras på ett sätt som leder till bästa möj­

liga levnadsförhållanden för medborgarna. Då kan enligt min bestämda upp­

fattning djupgående överväganden av principiell innebörd rörande den re­

gionala organisationen och uppgiftsfördelningen på längre sikt mellan stat

och kommun inte få hindra de organisationsförändringar som behövs för

att aktuella samhällsuppgifter skall kunna lösas på bästa möjliga sätt.

En viktig förutsättning för organisationsändringar i detta läge måste

emellertid vara att statsmakternas framtida ställningstaganden inte där­

igenom föregrips eller avsevärt försvåras. Principerna för uppgiftsfördel­

ningen mellan statliga länsorgan och landstingskommunerna bör därför

inte rubbas i detta sammanhang. Vidare bör nu förutsättas att gällande läns­

indelning, bortsett från vissa justeringar, skall vara oförändrad.

Med dessa utgångspunkter kommer jag i det följande att ange vissa

riktlinjer för ändringar i den statliga länsförvaltningens organisation. Med

stöd av framlagda utredningsförslag och remissyttranden över dem har jag

funnit anledning att särskilt uppehålla mig vid de statliga länsorganens be­

fattning med samhällsplanering, skatteförvaltning, förvaltningsrättskipning

och försvarsberedskap.

Beträffande socialvården vill jag erinra om att socialutredningen har

till uppgift att göra en allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen.

Uppdraget omfattar även frågan om utformningen av den framtida statli­

ga regionala organisationen på socialvårdens område. Med hänsyn härtill

kan ställning inte nu tas till frågor som rör socialvården och dess orga­

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

nisation, bortsett från vissa frågor om förvaltningsrättskipningen på detta

område, som jag återkommer till i det följande.

Samhällsplaneringen

Utvecklingen under 1960-talet

Den allt snabbare samhällsomdaningen medför behov av både vidgade

och aktivare insatser från det allmännas sida i syfte att främja den ekono­

miska utvecklingen och åstadkomma en så jämn välståndsfördelning som

möjligt men också för att mildra de omställningsproblem som utvecklingen

medför. Dessa insatser fordrar en nära samverkan mellan stat och kom­

mun. För att en sådan samverkan skall kunna komma till stånd och för att

insatserna skall leda till de mål för samhällsutvecklingen som vi vill nå,

är en väl utvecklad planering av åtgärderna nödvändig.

Den översikt som jag lämnar i det följande visar att ett intensivt arbete

pågår för att förbättra såväl den statliga som den kommunala planeringen.

Utvecklingstakten i samhället och behovet av längre tidsperspektiv i pla­

neringsarbetet har lett till att den statliga planeringen, både centralt och

regionalt, alltmer har inriktats på översiktliga överväganden medan det

mera detalj inriktade planeringsarbetet i takt med förstärkningen av kom­

munernas planeringskapacitet kan utföras av kommunerna med ökad grad

av självständighet.

Det senaste decenniets utveckling har följt två huvudlinjer. Den första

innefattar strävanden att åstadkomma en mera samlad avvägning mellan

olika regioner och orter när det gäller bl. a. fördelningen av resurser som

är av betydelse för den ekonomiska utvecklingen, dvs. en samlad regional

politik. Den andra tar sikte på det allt större behovet av bedömningar och

avgöranden regionalt eller på riksplanet när det gäller att förebygga eller

lösa konflikter om utnyttjande av mark, vatten och andra naturresurser,

dvs. en förbättrad fysisk planering.

Den svenska förvaltningen är i huvudsak uppbyggd för fackplanering in­

om relativt snäva sektorer. Inom varje sådan sektor finns i regel statliga

förvaltningsorgan på central och regional nivå. I kommunerna finns spe­

cialorgan för vissa sektorer, men där finns också genom den sammanhållna

förvaltningen en naturlig samordning. Inom den statliga förvaltningen har

tidigare planeringen inom de skilda sektorerna (bostäder, kommunikatio­

ner, skolor, sjukvård, socialvård, miljövård osv.) utvecklats snabbare än

samordningen mellan dem. Det är därför naturligt att arbetet inom den

statliga regionala planeringen under senare år har inriktats på att förbätt­

ra samordningen i tid och rum mellan olika sektorer. Detta arbete utgör

ett viktigt led i regionalpolitiken.

I detta sammanhang förtjänar det framhållas att en inriktning på sam­

ordnande och sektorövergripande planering ingalunda minskar betydelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

129

av att även planeringen inom olika sektorer alltfort utvecklas och görs

mera effektiv. Det får inte råda någon motsatsställning mellan dessa olika

planeringsformer. De måste ses som komplement till varandra inom ra­

men för det gemensamma samhällsarbetet. Den utveckling som under sena­

re år har ägt rum inom t. ex. vägplaneringen och bostadsplaneringen kom­

mer även den samordnande planeringen till godo.

För en effektivare samhällsplanering i olika former är den snart genom­

förda kommunindelningsreformen en väsentlig förutsättning. Kommuner­

nas funktion som samhällets basorganisation säkras genom att kommuner­

na får en storlek och geografisk utformning som skapar möjligheter att in­

om kommunerna bygga upp både en differentierad service för medbor­

garna och en effektiv organisation för planering och förvaltning. Den kom­

munala planeringen får förutsättningar att utvecklas parallellt och i sam­

arbete med den statliga samtidigt som behovet av detaljerad statlig tillsyn

och rådgivning minskar.

Sedd i ett vidare perspektiv ingår kommunindelningsreformen i den re­

gionala politiken och innebär en betydande geografisk rationalisering. Den

nya kommunindelningen ger en grund för decentralisering av såväl besluts­

funktioner som offentlig och enskild verksamhet i en omfattning som sanno­

likt inte skulle ha blivit möjlig i ett samhälle med bestående splittring i

kommunstrukturen. Reformen innebär vidare ett viktigt inslag i utjäm-

ningspolitiken genom att den för samman vanligen expansiva tätorter med

ekonomiskt svaga glesbygder.

Jag har tidigare redogjort för utformningen och inriktningen av den re­

gionalpolitik som grundar sig på beslutet vid 1964 års riksdag om en aktiv

lokaliseringspolitik och som innefattar försök att åstadkomma en mera

samordnad statlig planering. Det bör understrykas att den organisation

som utformats för denna verksamhet i sig själv innebär en betydande de­

centralisering i förhållande till möjliga alternativa lösningar. Att tyngd­

punkten i arbetet har lagts på länen innebär nämligen inte, som ibland

sagts, en uppgiftsförskjutning från kommunerna till länsorganen utan en

förläggning av statliga uppgifter till regional nivå med ökade reella möjlig­

heter för kommunerna att medverka i arbetet.

De riktlinjer för den regionala utvecklingen som länsplanering 1967 har

lett fram till och som är avsedda att aktualiseras fortlöpande skall ge väg­

ledning i lokaliseringsfrågor och vid fördelning av resurser mellan länen

och inom länen. I första hand är planeringen avsedd att vara till ledning

för de statliga organ som har att fatta beslut som innebär resursfördelning

genom statsbidrag, lån m. m. En sådan planering kan inte bedrivas separat

för de statliga myndigheterna. Uppbyggnaden av det prognossystem som in­

går i länsplanering 1967 medför emellertid att kommunernas framtidsbe-

dömning och planering beaktas. Samråd med och remisser till kommuner

och landstingskommuner bör vidare leda till att kommunala och statliga

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 103

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

mål i stor utsträckning kan samordnas och bilda en gemensam riktpunkt

för samhällets fortsatta utbyggnad. Redan tillkomsten av preliminära re­

gionalpolitiska riktlinjer för de statliga myndigheterna bör ge säkrare ut­

gångspunkter för kommunernas — liksom för näringslivets -— planering.

Denna typ av så långt möjligt klart uttalade och konkreta riktlinjer utarbe­

tade i en process som innefattar debatt och belysning från olika intressen­

ter är enligt min mening av stort värde även när det gäller att engagera

medborgarna i diskussionen om samhällsplaneringen.

Jag vill här erinra om att Kungl. Maj :t nyligen (prop. 1970:75) bar

lagt fram förslag om den regionalpolitiska stödverksamheten efter den 1

juli 1970. Chefen för inrikesdepartementet har i det sammanhanget mot

bakgrund av hittills vunna erfarenheter anfört bl. a. att en planering med

den uppläggning som kännetecknar länsplanering 1967 och länsprogram

1970 bör bli ett bestående aktivt inslag i samhällsplaneringen. Vid den fort­

satta konkretiseringen av denna verksamhet förutsätts en fast förankring i

länen och kommunerna.

Även inom den fysiska planeringen har verksamheten under senare år

präglats av en strävan till förnyelse. Intresset har förskjutits mot plane-

ringsformer och arbetssätt som innebär vidgad överblick och bättre anpass­

ning till en samhällsutveckling som snabbt ökar beroendet mellan tätorter

och landsbygd och mellan regioner i olika delar av landet och som kräver

kraftfulla miljövårdande insatser. Den fysiska planeringen kan även un­

der 1970-talet väntas komma att präglas av en livlig försöksverksamhet och

nydaning. Viktiga inslag i denna verksamhet blir bygglagutredningens ar­

bete och den fortsatta utvecklingen av en fysisk riksplanering.

I direktiven för bygglagutredningen framhöll jag att de nuvarande in­

stituten för översiktlig planering inte är utformade så att markdisposi­

tionerna genom dem kan ledas i den omfattning som samhällsutvecklingen

motiverar och att en allmän översiktlig fysisk planläggning som på ett helt

annat sätt än f. n. är ägnad att leda utvecklingen i fråga om markanvänd­

ningen framstår som alltmera angelägen. Jag underströk vidare att en

minskning av arbetet med granskning av detaljplaner borde kunna med­

föra att de centrala och regionala planmyndigheterna i högre grad än f. n.

kan ägna sig åt frågor rörande översiktlig planering, normfrågor och andra

viktiga principiella frågor samt vidare åt rådgivning och service åt kom­

munerna.

Förarbeten för en fysisk riksplanering pågår inom Kungl. Maj :ts kansli.

Bakgrunden till detta arbete har vid flera tillfällen diskuterats i riksda­

gen och det torde inte råda några delade meningar om behovet av en så­

dan planering. En skiss till fysisk riksplan beräknas föreligga under år

1971. Den kommer att remissbehandlas och därmed ge underlag för en all­

män debatt om den fysiska riksplaneringen och dess arbetsformer. Detta

material och den debatt som kan väntas bör bl. a. kunna belysa frågan om