Prop. 1970:188
('med förslag till riktlinjer för omorganisation av lantmäteriverksamheten',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
1
Nr 188
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till riktlinjer
för omorganisation av lantmäteriverksamheten; given Stockholms slott den 30 oktober 1970.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementsche fen hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs
och Herres frånvaro:
BERTIL
Svante Lundkvist
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en ny organisation för lantmäteriverksamheten. Organisationsöversynen föranleds bl. a. av tillkomsten av en ny fastighets bildningslag (FBL).
För förrättningsverksamheten föreslås att det liksom f. n. skall finnas dels en basorganisation byggd på en distriktsindelning av hela landet med en förrättningsenhet för varje distrikt, dels specialenheter för vissa särskilda förrättningstyper, bl. a. jord- och skogsbruksförrättningar. För att tillgodo se intresset av en god samverkan med bl. a. myndigheter verksamma inom plan- och byggnadsväsendet föreslås att specialenheter skall inrättas också för bebyggelseutveckling. För sådan enhet skall kommun som så önskar kunna vara huvudman. Varje förrättningsenhet skall ha tillräckligt förrättnings- underlag för att en förrättningslantmätare skall kunna sysselsättas prak tiskt taget uteslutande med fastighetsbildningsverksamhet.
I propositionen förutsätts att upprättande av stomnät och primärkartor samt annan sådan mätningsverksamhet liksom f. n. skall utföras av både 1 -—- Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 188
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
kommunala och statliga organ med skyldighet dock för statliga lantmäteri-
organ att mot ersättning lämna kommun service i dessa hänseenden.
Fastighetsregistreringen skall enligt förslaget på sikt i princip ske länsvis
med länsstyrelsen som register- och arkivmyndighet. Också vissa andra upp
gifter som överlantmätaren har nu föreslås överförda på länsstyrelsen. För
att tillgodose intresset av överlantmätarens medverkan i dessa frågor liksom
i andra frågor som hör samman med den nya länsstyrelsens översiktliga pla-
neringsuppgifter föreslås att överlantmätaren och länslantmäterikontoret
inordnas i länsstyrelsen. Det förutsätts emellertid att överlantmätaren där
vid skall ensam besluta i frågor som rör bl. a. ledningen av den lokala för-
rättningsorganisationen.
Lantmäteristyrelsen föreslås få en lekmannastyrelse.
Den nya organisationen förutsätts i huvudsak träda i kraft samtidigt med
PBL, dvs. den 1 januari 1972.
Kurigl. Maj.ts proposition nr 188 år 1970
3
Utdrag av protokollet över civilärenden hållet inför Hans Kungl.
Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet på Stockholms slott den 30 oktober 1970.
Närvarande:
Statsministern
P
alme, ministern för utrikes ärendena
N
ilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Myrdal, O
dhnoff
, M
oberg
, B
engtsson
, N
orling
, L
öfberg
, L
idbom
, C
arlsson
,
F
eldt
.
Chefen för civildepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler efter ge mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om riktlinjer för omorganisation av lantmäteriverksamheten och anför.
Inledning
Lantmäteriverksamheten omfattar i första hand uppgifter som avser fas tighetsindelningen. Dessa uppgifter är främst fastighetsbildning och liknan de åtgärder samt fastighetsregistrering. I lantmäteriverksamheten ingår vi dare bl. a. dels åtskilliga tekniska arbetsuppgifter, med eller utan samband med fastighetsbildningen, dels insatser av både teknisk och annan na tur på bebyggelseplaneringens område.
Flera för lantmäteriverksamheten betydelsefulla reformer bär nyligen beslutats. Sålunda har bl. a. fattats beslut om ny fastighetsbildningslag (FBL) (prop. 1969:128, 3LU 35, rskr 189) och om nytt fastighetsregister (prop. 1968: 1 bil. 4. A 12, 3LU 5, rskr 80). FBL avses träda i kraft den 1 januari 1972. Uppläggandet av det nya fastighetsregistret förbereds f. n. genom utrednings- och försöksverksamhet. Också fullföljandet av kommun- indelningsreformen (prop. 1969: 103, EU 24, rskr 230) är av betydelse för organisationen av lantmäteriverksamheten. Bl. a. de nämnda reformerna för anleder en översyn av organisationen.
Utredningen rörande fastighetsbildnings- och mätningsväsendets organi sationi, som tillkallades år 1966, har i oktober 1969 lämnat betänkandet
Nytt lantmäteri (SOU 1969: 43), i vilket föreslås eu genomgripande för ändring av organisationen. I betänkandet föreslås också nya grunder för taxesättningen inom lantmäteriverksamheten.
1 Ledamöter när betänkandet lämnades: landshövdingen Hjalmar Nilsson, ordförande, riks dagsmannen Erik Grebäck, förbundsdirektören Sven Järdler, överingenjören Lennart Linder- Aronson, kommunalrådet Gustaf Olsson, riksdagsmannen Bertil Petersson och överlantmäta ren Nils Sjölin.
4
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Svea hovrätt,
Centralnämnden för fastighetsdata (CFD), statens avtalsverk, kammarkol
legiet, statskontoret, byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket (RRV), riks
arkivet, domänverket, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens natur
vårdsverk, bostadsstyrelsen, statens planverk, lantmäteristyrelsen — efter
hörande av samtliga överlantmätare utom en — rikets allmänna kartverk
(RAK), länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs samt Norrbottens län — läns
styrelserna efter hörande av sammanlagt 92 kommuner inom länen — För
eningen för Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Hyresgästernas
Riksförbund, Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsföreningars riksför
bund (HSB), Landsorganisationen (LO), Riksförbundet Landsbygdens
Folk (RLF), Skogsindustriernas Samarbetsutskott, Svenska Bankförening
en, Svenska Byggnadsentreprenörföreningen (SBEF), Svenska Kommunal
tekniska Föreningen (SKTF), Svenska kommunförbundet, Svenska Riks
byggen, Svenska Sparbanksföreningen, Svenska Teknologföreningen (STF),
Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Sveriges Allmännyttiga
Bostadsföretag (SABO), Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges Kommu
nala Mätningsteknikers Förening, Sveriges Lantbruksförbund och Tjänste
männens Centralorganisation (TCO).
Remissinstanserna har bifogat yttranden, riksarkivet från landsarkiven
i Uppsala, Vadstena, Visby, Göteborg, Härnösand och Östersund samt
Stockholms stadsarkiv, lantbruksstyrelsen från samtliga lantbruksnämnder,
skogsstyrelsen från skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands, Värmlands,
Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västerbottens län,
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands samt Göteborgs och Bohus
län från länsarkitekterna i länen, länsstyrelsen i Kalmar län från Kalmar
läns byggmästareförening och Södra Smålands stadshypoteksförening, läns
styrelsen i Kopparbergs län från samarbetsnämnderna för två kommun
block, länsstyrelsen i Gävleborgs län från länsbostadsnämnden samt LO
från civilförvaltningens personalförbund, Lantmäteriets arkivförening och
Samverkande Träfacken. Dessutom har överlantmätarna i vissa fall bifogat
yttranden från distriktsenheter eller personal vid sådan enhet samt från
17 kommuner eller kommunblock vilkas yttranden inte ingetts i annan ord
ning.
Härutöver har yttranden avgetts av länsstyrelserna i Blekinge, Hallands
och Västmanlands län —- länsstyrelsen i Hallands län efter hörande av
3 kommuner — 64 kommuner eller kommunblock, styrelserna för Krono
bergs och Kristianstads länsavdelningar av Svenska kommunförbundet,
Lantmäteriets tjänstemannaförening, Statstjänstemannaförbundet, Skånska
drätselkammareförbundet, Svenska arkitekters riksförbund (SAR), Svenska
väg- och vattenbyggares riksförbund (SVR), Svenska konsulterande ingen
Kungi. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
jörers förening (SKIF) och Sveriges lantmätareförening (SLF).
Slutligen har ingetts fem uttalanden och ett protokoll från sex konferen ser som anordnats i Svenska kommunförbundets regi på olika orter i landet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 188 år 1970
5
Nuvarande förhållanden
Lantmäteriverksamheten
Inledning
Den fasta egendomens indelning i rättsliga enheter — fastigheter — är av väsentlig betydelse från flera synpunkter. Sålunda är samhällets kontroll av markanvändningen anknuten till den officiella fastighetsindelningen. Vidare är till fastigheterna knutna privata rättigheter av olika slag såsom äganderätt, panträtt och nyttjanderätt. Åtgärder som avser fastighetsindel ningen är föremål för reglering och offentlig kontroll. Ansvaret för åtgär derna ankommer på samhälleliga organ. Lantmäteriorganen — det statliga lantmäteriet och det kommunala mätningsväsendet — har härvidlag en vä sentlig funktion. De utför de förrättningar genom vilka ändringar i den gäl lande fastighetsindelningen genomförs (fastighetsbildning) eller frågor om fastighetsindelningens beskaffenhet avgörs (fastighetsbeståmning) och sva rar för registrering av fastigheterna (fastighetsregistrering). Till fastighets bildningen kan räknas också skilda åtgärder som rör samverkan mellan fastigheter. I nämnda förrättningsåtgärder ingår åtskilliga tekniska uppgif ter såsom uppmätning, kartframställning, utstakning o. d. Sådana uppgifter utförs också fristående från fastighetsbildning och fastighetsbestämning som service vid bl. a. bebyggelseplaneringen och betecknas då som mätningsverksamhet. Lantmäteriorganen medverkar också i övrigt i viss utsträckning i den fysiska planeringen, t. ex. med att upprätta bebyggelseplaner.
Fastighetsbildning m. m.
Fastighetsbildning kan avse dels nybildning av fastigheter, dels ombild ning av befintliga fastigheter. Dessa åtgärder är inte begränsade till frågor om fastigheternas avgränsning på marken utan kan också avse samver kan i skilda former mellan fastigheter t. ex. i fråga om tekniska anlägg ningar, vägar eller andra områden för gemensamt bruk.
Den helt övervägande delen av fastighetsbildningen regleras till dess FBL träder i kraft i följande lagar, nämligen lagen (1926: 326) om delning av jord å landet (jorddelningslagen eller JDL), lagen (1926:336) om sam manläggning av fastigheter å landet (SML) och lagen (1917:269) om fas tighetsbildning i stad (FBLS). Vid fastighetsbildningen skall beaktas såväl enskilda som allmänna intressen. De senare är i huvudsak av jord- eller planpolitisk art. På senare tid har ett starkt ökande allmänt intresse kom mit att knyta sig till fritidsbebyggelse och naturvård. Tyngdpunkten i de
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
allmänna intressena är olika beroende på markens belägenhet och av
sedda användning. Detta är bakgrunden till att de nämnda lagarna —• vilka
som framgår av namnen varit avsedda att tillämpas inom områden med
olika bebyggelseförhållanden — företer vissa principiella skiljaktigheter.
Enligt JDL finns tre huvudtyper av fastighetsbildning, nämligen laga skif
te, avstyckning och sammanläggning. Fastighetsbildningen sker genom en
förrättning som i stora drag är utformad som ett judiciellt förfarande. Inom
förrättningens ram förs förhandlingar mellan intressenterna, erforderliga
utredningar verkställs samt enskilda och allmänna intressen vägs i före
kommande fall inbördes och mot varandra. Inom planlagda områden skall
-fastighetsbildningsåtgärd, t. ex. avstyckning, föregås av en prövning av åt
gärdens förenlighet med planbestämmelsernas syfte. Om det inom visst om
råde har uppkommit tätbebyggelse eller om sådan kan väntas, skall det
prövas om åtgärden medför olämplig tätbebyggelse eller motverkar en lämp
lig planläggning. För att bli giltig skall förrättningen fastställas. Faststäl-
lelseprövningen görs som regel av överlantmätaren, överprövning av förrätt
ningen kan — efter besvär — ske vid ägodelningsrätt, hovrätt och högsta
domstolen.
Sammanläggning av fastigheter eller fastighetsdelar enligt SML sker ge
nom ett förfarande hos ägodelningsdomaren i allmänhet sedan lantmä
tare utrett frågan om sammanläggningens lämplighet från fastighetsbild-
ningssynpunkt enligt JDL:s bestämmelser. Hos ägodelningsdomaren prö
vas bl. a. att enskilda intressen — främst inteckningshavares — inte åsido
sätts.
Större delen av fastighetsbildningen enligt FBLS sker inom stadsplane-
lagda områden. Enligt 28 § byggnadslagen (1947: 385) (BL) skall byggnads-
kvarter inom stadsplan indelas till tomter. Normalt sker detta genom tomtin
delning som är ett administrativt förfarande — jfr 31—32 §§ byggnadsstad
gan (1959: 612) (BS). Tomtindelning skall, sedan förslag till indelning ut
ställts, antas av byggnadsnämnden och fastställas av länsstyrelsen. Den ge
nom fastställd tomtindelning administrativt bildade tomten blir emellertid
i regel inte att anse som i‘ättsligen bestående förrän den förts in i tomtboken.
Införandet i tomtboken skall normalt föregås av mätning av ifrågavarande
tomt och — om tomten bildas av två eller flera fastigheter eller delar av
fastigheter —- av sammanläggning. Fastighetsbildningen försiggår alltså
vanligen i flera steg, nämligen stadsplan, tomtindelning, tomtmätning, sam
manläggning och registrering.
För andra områden än sådana som tomtindelats tillämpas enligt FBLS
bl. a. följande former för fastighetsbildning, nämligen avstyckning, laga skifte
och ägoutbyte samt sammanläggning. Dessa fastighetsbildningsformer skil
jer sig i princip inte från sina motsvarigheter i JDL resp. SML. I fråga
om avstyckning enligt FBLS gäller dock som huvudregel att förrättning
skall fastställas av länsstyrelsen och att överprövning av förrättningen —■
7
efter besvär — kan ske hos regeringsrätten. Någon jordpolitisk prövning sker inte vid avstyckning enligt FBLS.
Bestämmelserna om tillämpningsområdena för JDL och SML resp. FBLS anknyter formellt till de skilda kommunbeteckningarna så alt FBLS skall tillämpas i städer och de andra lagarna i övriga kommuner. Enligt FBLS skall dess bestämmelser dock i vissa fall tillämpas också utanför stad. FBLS:s regler om tomtmätning skall dessutom alltid tillämpas för tomtin delat område oavsett i vad för slags kommun det är beläget. Men bori sett från dessa undantag följer alltså tillämpningsområdena för de två lagkomplexen kommungränserna.
Ändringar i kommunindelningen har emellertid medfört att städer i stor utsträckning tillförts omfattande landsbygdsområden, dvs. områden där FBLS inte varit avsedd att tillämpas. Genom lagen (1948:96) med sär skilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad öpp nades därför möjlighet att förordna att vad som var föreskrivet för landet om avstyckning och sammanläggning skulle gälla inom område, där FBLS annars var tillämplig. För sådant förordnande förutsattes att det var påkal lat av hänsyn till jordbruket eller skogsbruket. Mot bakgrund av 1952 och 1962 års kommunindelningsreformer, som innebär att kommunerna i allt större utsträckning kommer att bestå av både tätort och landsbygd, har 1948 års lag ersatts av lagen (1964: 783) med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning in. m. Enligt sist nämnda lag skall ändring i kommunindelningen inte längre påverka till- lämpningsområdena för skilda fastighetsbildningsregler. Beslut om ändring i sådant avseende fordras alltså numera i varje särskilt fall.
Utöver de nu behandlade fastighetsbildningslagarna finns åtskilliga la gar som reglerar andra former för fastighetsbildning eller som avser fas- tighetsbestämning och vilkas tillämpning kräver insatser av faslighets- bildningsorganen. Exempel härpå är lagen (1925:334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (ensittarlagen), lagen (1930:99) om delning av fastighet vid ändring i ri kets indelning m. m., lagen (1952: 152) om sammanföring av samfälld väg- mark och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. in. (samman- föringslagen) samt lagen (1968: 578) om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (legaliseringslagen). Exempel på betydelsefulla la gar inom områdena för fastighetsbestämning och fastighetssamverkan är la gen (1962:270) om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall (äganderättsutredningslagen eller ÄUL), lagen (1939: 608) om enskilda vägar (EVL) och lagen (1966: 700) om vissa gemensam- hetsanläggningar m. in. (LGA).
Fastighetsregistrering m. in.
Den officiella fastighetsindelningen redovisas i fastighetsregistren. I des sa tas varje särskild fastighet upp under sin speciella beteckning. Registren
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
innehåller tillsammans med förrättningsarkiven betydelsefull information
om fastigheterna. De ligger vidare till grund för bl. a. fastighetsböckerna i
vilka beslut om lagfarter, inteckningar och andra inskrivningar förs in. Här
igenom anknyts rättshandlingar och inskrivningar till den officiella fastig
hetsindelningen.
Även i fråga om fastighetsregistreringen finns f. n. två skilda system,
jordregister och fastighetsregister för stad (i det följande kallat stadsregis
ter). Om jordregister finns föreskrifter i förordningen (1908: 74) angående
jordregister. Bestämmelser om fastighetsregister för stad finns dels i FBLS,
dels i förordningen (1917:281) med närmare föreskrifter om fastighetsre
gister för stad.
Jordregistret utgörs av ett skrivet register. Som komplement till detta
förs enligt lantmäteristyrelsens anvisningar på ekonomiska kartan grundade
fastighets- och bestämmelsekartor, som utvisar fastighetsindelningen samt
områden för planer och bestämmelser av betydelse för fastighetsbildningen.
Stadsregistret omfattar förutom ett skrivet register en registerkarta som
utvisar fastighetsindelning och planlinjer.
På motsvarande sätt som gäller i fråga om fastighetsbildningslagstiftning-
en anknyter huvudreglerna om tillämpningsområde för bestämmelserna om
jordregister resp. stadsregister till kommunbeteckningarna så att i princip
stadsregister skall föras i stad och jordregister i övriga kommuner. På grund
av särskilda förordnanden förs emellertid numera stadsregister i ett stort
antal fall utanför stad och jordregister inom betydande områden av åtskil
liga städer.
Mätningsverksamhet m. m.
Som tidigare sagts ingår i lantmäteriorganens befattning med fastig
hetsbildning och därmed sammanhängande verksamhet även arbetsmoment
av teknisk natur. Lantmäteriorganen bistår också, fristående från tastig-
hetsbildningsprocessen, med tekniska insatser liknande dem som ingår i
fastighetsbildningen. De tekniska metoder som används är därvid prin
cipiellt desamma. Ibland kan därför de utförda åtgärderna i en process nyt
tiggöras även i en annan. De tekniska insatserna består huvudsakligen i att
producera data om terränginnehåll i form av numeriska uppgifter eller gra
fiska bilder eller i att överföra information från ritningar, kartor och re
gister till plan- och höj dlägen i terrängen.
All noggrann uppmätning av områden på jordytan för kartläggning eller
andra tekniska ändamål utgår från system av punkter som markerats i
terrängen och som läges- resp. höjdbestäints genom grundläggande geode-
tiska mätningar. Genom sådan mätning, s.k. stommätning, får man till
stånd ett system av noggrant läges- och höjdbestämda punkter till vilket
skilda mätningsföretag kan anslutas. Ofta består arbetet i att förtäta de
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
9
geodetiska riksnät för vilka RAK svarar. Behovet av stommätningsinsatser beror bl. a. på de krav på noggrannhet som ställs på lokala mätningar.
Bland betydelsefulla mätningstekniska uppgifter i anslutning till plane rings- och byggnadsprocesserna kan nämnas upprättande av grundkartor för stads- och byggnadsplaner och s. k. nybyggnadskartor, utstakning av nybyggnad samt kontroll av byggnaders läge i samband med besiktning ar m. m. Den nu nämnda verksamheten är reglerad i BS och i föreskrifter utfärdade av lantmäteristyrelsen.
Exempel på ytterligare tekniska uppgifter är utstakning av planlinjer och trafikanläggningar.
I många tätorter förekommer ett i en enhetlig bladindelning och med anslutning till stomnätet upprättat kartverk, en primärkarta. På kartan re dovisas fortlöpande mätningsorganisationens kartläggningsarbeten. Primär kartan har en mycket mångsidig användning. Den kan bl. a. utgöra underlag för grundkartor.
Lantmäteriorganen medverkar i den fysiska planeringen — förutom ge nom att själva upprätta planer i vissa fall — i en del avsnitt av planarbetet. Sådan medverkan kan avse tillhandahållande av uppgifter av skilda slag och tekniska inventeringar, bedömningar i markanvändningsfrågor, fastig hetsfrågor och ägostrukturfrågor samt fastighetsvärdering.
Fastighetsvärdering förekommer också i stor utsträckning som ett led i fastighetsbildningen. Också fristående härifrån lämnas service av lant mäteriorganen i fastighetsvärderingsfrågor, t. ex. i samband med expropria tion och taxering.
Organisation
Arbetsfördelning mellan statliga och kommunala organ m.m.
Fastighetsbildningsförrättning utförs antingen av det statliga lantmäteriel eller av kommunalt organ eller av person som på framställning av kommun förordnats till förrättningsman. Möjligheten att använda den ena eller den andra lösningen regleras i första hand genom kompetensföreskrifter i fastig- hetsbildningslagarna.
Enligt JDL (2 kap. 1 §, 19 kap. 5 § och 20 kap. 6 §) handläggs ärende angående förrättning av vederbörande distriktslantmätare, dvs. chefen för det statliga lantmäteridistrikt inom vilket förrättningen skall utföras. Med stöd av instruktionen (1965: 794) för lantmäteristyrelsen och lantmäterista- ten (lantmäteriinstruktionen) kan dock lantmäteristyrelsen eller överlant mätaren förordna att förrättningsärende i stället skall handläggas av chef för annat distrikt eller av chef för s. k. specialenhet, dvs. statlig organisa tionsenhet utanför distriktsorganisationen. Ärende kan också flyttas över på annan lantmätare än enhetschef. Inom enheterna kan vidare förekomma intern delegation så att distriktslantmätare eller chef för specialenhet får
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
uppdra åt underställd lantmätare att utföra förrättning enligt JDL. Utred
ning enligt SML om sammanläggnings lämplighet från fastighetsbildnings-
synpunkt skall göras av lantmätare, varmed i princip förstås person som
är anställd inom det statliga lantmäteri som lantmätare. För sådan an
ställning krävs s. k. lantmäteriexamen vid tekniska högskolan i Stockholm
(KTH) eller, sedan år 1952, civilingenjörsexamen vid KTH:s sektion för
lantmäteri.
Förrättning enligt JDL utförs alltså inom den statliga organisationen. Un
der viss förutsättning kan dock lantmäteristyrelsen förordna person med
behörighet som mätningsman i stad (kommun) att i distriktslantmätarens
ställe verkställa avstyckning enligt JDL. Bestämmelserna härom, som finns
i kungörelsen (1951:361) angående utseende av annan än i lantmäterivä-
sendet anställd lantmätare att i distriktslantmätares ställe utföra vissa
på denna ankommande förrättningar m. in., innebär att sådant förordnande
i huvudsak får avse avstyckning inom vissa planlagda områden för bostads
ändamål eller för beredande av plats för industriell eller kommunikations-
teknisk anläggning eller liknande ändamål.
Enligt FBLS skall tomtmätning och avstyckning verkställas av mätnings
man som är anställd i kommunens tjänst (2 kap. 2 § och 5 kap. 2 § FBLS).
Finns inte sådan förordnar länsstyrelsen någon som är behörig att inneha
sådan tjänst att tills vidare utföra sådana förrättningar i kommunen. I frå
ga om gränsbestämningar enligt 2 kap. FBLS gäller i vissa fall i stället JDL:s
regler. Behörig att inneha tjänst som mätningsman i stad (kommun) är,
förutom den som avlagt lantmäteriexamen eller civilingenjörsexamen vid
KTH:s lantmäterisektion, civilingenjör utbildad vid teknisk högskolas sek
tion för väg- och vattenbyggnad. Härutöver krävs för behörighet minst två
års väl vitsordad praktisk verksamhet inom fastighetsbildningsväsendet un
der sakkunnig ledning. Kungl. Maj :t kan medge den som ej uppfyller ford
ringarna behörighet som mätningsman i stad (kommun).
Övriga förrättningar enligt FBLS — laga skifte och ägoutbyte — verk
ställs av vederbörande distriktslantmätare eller —- efter bemyndigande av
Kungl. Maj:t — av mätningsman anställd i kommunens tjänst (6 kap. 2
och 12 §§ FBLS). Berör förrättningen mark som inte är avsedd för jordbruk
eller skogsbruk behövs dock i vissa fall inte sådant bemyndigande för
kommunens mätningsman.
Förslag till tomtindelning skall enligt 34 § 1 mom. BS upprättas av person
med kompetens som mätningsman i stad.
Förrättning enligt de övriga i det föregående nämnda fastighetsbildnings-
lagarna handläggs i allmänhet av person som fått särskilt förordnande där
till, varvid gäller vissa behörighetskrav för att motta förordnandet. Des
sa krav anknyter i stort sett till behörighetskraven i JDL resp. FBLS. Be
hörig att motta förordnande att verkställa förrättning är sålunda, inom om
råde där JDL är tillämplig distriktslantmätare eller annan lantmätare och
inom område där FBLS är tillämplig mätningsman i stad (kommun). Vad
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
11
som nu sagts gäller i princip ensittarlagen, sammanföringslagen, legalise- ringslagen och LGA, medan förordnande enligt lagen om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m. och enligt ÄUL på grund av uttrycklig bestämmelse eller enligt praxis meddelas tjänsteman i det statliga lantmäte- riet.
Jordregistret förs av överlantmätaren i varje län. Stadsregistret förs i stad av registerförare som förordnats av länsstyrel sen. Vanligtvis utses härtill stadens mätningsman eller, om sådan inte finns, distriktslantmätaren. För stadsregisterområde inom annan kommun än stad är överlantmätaren registerförare, om inte kommunen förklarat sig villig att bekosta registerföringen. I sådant fall gäller reglerna för stad. Be stämmelserna härom finns i 7 kap. 4, 17 och 19 §§ FBLS.
Beträffande mätningsverksamheten gäller i allmänhet inte motsvarande områdesbundna kompetenskrav. Dock skall t. ex. fastighetsförteckning till grundkarta för stads- och byggnadsplan vara bestyrkt av person med behö righet att vara mätningsman i stad eller av ortens registerförare.
Det statliga lantmäteriet
Det statliga lantmäteriet har fått sin nuvarande organisation genom be slut av 1900 års riksdag (prop. 1960: 74, JoU 19, rskr 212).
Lantmäteriet är organiserat i tre led, nämligen en central myndighet, lantmäteristyrelsen, länslantmäterikontoren som förestås av överlantmäta re (ett organ i varje län) samt förrättningsorganisationen (lantmäteridi- strikt och specialenheter). Länslantmäterikontoren och förrättningsorganisa tionen bildar tillsammans lantmäteristaten. Huvuddragen i organisationen framgår av lantmäteriinstruktionen.
Chef för lantmäteristyrelsen är en generaldirektör. Styrelsen består av eu utvecklingsenhet under ledning av en teknisk direktör samt fyra byråer, nämligen administrativa byrån, landsbygdsbyrån, stadsbyrån och utred- ningsbyrån, var och en under ledning av en överingenjör. I styrelsen ingår vidare en från byråindelningen fristående mätningsteknisk avdelning, som förestås av en avdelningsdirektör. Vidare finns en avdelningsdirektör med stabsuppgifter direkt underställd verkschefen.
Enligt 2 § lantmäteriinstruktionen är styrelsen central förvaltnings myndighet för ärenden om fastighetsbildning på landet, om lantmäterivä- sendet i övrigt, om mätningsväsendet enligt de för stad gällande föreskrif terna samt om fastighetsregister, allt i den mån sådana ärenden ej ankom mer på annan myndighet. Det åligger vidare styrelsen att leda och ha till syn över lantmäteriväsendets arbete med uppläggandet av ett nytt fastig hetsregister samt utöva beslutsfunktioner enligt registeruppläggningskungö- relsen (1968: 379).
Centralnämnden för fastighetsdata (CFD) har bl. a. till uppgift att fort sätta det utredningsarbete rörande det nya fastighetsregister som tidigare
12
Kungl. Mcij:ts proposition nr 188 år 1970
bedrivits av fastighetsregisterutredningen och att genomföra fastighetsre
gisterreformen i den mån detta ej ankommer på lantmäteriväsendet. Nämn
den består av ordförande och 6 ledamöter. Tekniske direktören i lantmäteri-
styrelsen är nämndens ordförande. Personalen vid nämnden uppgår till cir
ka 70 personer, främst lantmätare, ingenjörer, systemmän, programmerare
och kontorspersonal. Viss personalgemenskap förekommer med lantmäte-
riet.
Överlantmätaren är i administrativt avseende förman för lantmäteri er-
sonalen i länet. Han skall leda och öva tillsyn över lantmäteriväsendet i lä
net och därvid ta initiativ till och medverka i planering och andra åtgärder
som är ägnade att främja en ändamålsenlig fastighetsindelning och en ef
fektivt bedriven lantmäteriverksamhet. Han skall verka för att fastighets
bildningen samordnas med de åtgärder som på angränsande områden plan
läggs och utförs genom andra myndigheter och organ och medverka i ar
betet för en ändamålsenlig lokalisering och planläggning av bebyggelsen
samt för jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalisering. Vidare skall
överlantmätaren bestämma i vilken turordning ärenden skall handläggas,
särskilt med hänsyn till angelägna investeringsprojekt i samhällsbyggandet
eller verksamheten i fråga om jordbrukets och skogsbrukets rationalisering
(26—28 §§ lantmäteriinstruktionen).
På anmodan av offentlig myndighet åligger det överlantmätaren att verk
ställa utredningar och avge utlåtanden i ärenden som handläggs hos myn
digheten. överlantmätaren är skyldig att delta i handläggningen i länssty
relsen och lantbruksnämnden av ärenden inom hans verksamhetsområde.
Han ingår som ledamot i lantbruksnämndens strukturdelegation. Det åligger
vidare överlantmätaren att som sakkunnig biträda ägodelningsrätt eller an
nan domstol.
Som tidigare nämnts skall fastighetsbildningsförrättningar enligt JDL och
vissa andra förrättningar underställas överlantmätaren för fastställelsepröv-
ning. Överlantmätaren skall därvid övervaka att fastighetsbildningen sker
under beaktande av allmänna intressen, särskilt sådana av jord- och plan-
politisk art, samt verka för en i rättsligt hänseende lämplig utformning av
förrättningsavgörandena och för likformighet i redovisningen av förrätt-
ningsresultaten. Överlantmätaren har klagorätt beträffande ägodelningsrätts
och hovrätts beslut att fastställa jorddelningsförrättning eller eljest tillåta
jorddelning.
Det åligger överlanImätaren att tillhandahålla sådana uppgifter rörande
fastighetsindelningen som är av intresse för andra myndigheters verksam
het. Överlantmätaren — som enligt vad som tidigare sagts för jordregistret
och i vissa fall stadsregister — skall enligt lantmäteristyrelsens anvisningar
som komplement till jordregistret låta upprätta och fortlöpande aktualisera
översiktskartor, som utvisar fastighetsindelningen i länet samt områden
inom vilka planer och särskilda bestämmelser bör beaktas vid fastighets
bildningen.
De större lantmäterikontoren har organiserats i sektioner för bl. a. jord-
och skogsbruksfrågor samt plan- och värderingsfrågor resp. —- i fem län —
för tekniska frågor. De tekniska sektionerna lämnar tillsammans med
lantmäteristyrelsens mätningstekniska avdelning geodetisk och fotogram-
metrisk service till organisationsenheterna inom vissa med hänsyn till
storlek och arbetsuppgifter lämpade områden, omfattande två eller flera
län.
För uppgifter i samband med uppläggande av ett nytt fastighetsregister
är vid länslantmäterikontoren f. n. avdelade ett 75-tal personer.
Lantmäteriets förrättningsorganisation består av distriktsenheter och spe
cialenheter. Hela landet är indelat i lantmäteridistrikt. För varje distrikt
finns en distriktsenhet med en distriktslantmätare som chef. Specialenhels
verksamhetsområde är oberoende av distriktsindelningen.
Grunderna för indelningen i lantmäteridistrikt bestämdes genom 1960
års beslut om lantmäteriväsendets organisation. Föredragande departements
chefen pekade i prop. 1960:74 (s. 122) på de skilda faktorer som borde
påverka distriktsindelningen. Sådana faktorer var reseavstånd, allmänhetens
krav på god service och behovet av kontakt med kommunerna. Dessa beteck
nades som begränsande faktorer i strävandena att skapa större enheter. Rent
arbetsorganisatoriska synpunkter talade emellertid för att antalet distrikt
inte blev alltför stort. Vid en sammanvägning av dessa synpunkter fann de
partementschefen att antalet distrikt — som vid tillfället var 148 — borde
bestämmas till högst 110. Med hänsyn till den betydande rationaliserings
effekt som kan uppnås vid en koncentration av arbetskraften borde antalet
distrikt inte på sikt läggas fast vid sistnämnda tal. Förutsättningarna för att
i ytterligare någon mån göra ändamålsenliga omföringar av distrikt och
personalresurser borde fortlöpande iakttas. Denna ståndpunkt godtogs av
riksdagen. Distriktsindelningen —- som är närmare reglerad genom kun
görelsen (1960:556) angående indelningen av riket i lantmäteridistrikt —
har varit oförändrad sedan år 1960.
Specialenheter bildas i mån av behov och tillgång på personal genom be
slut av lantmäteristyrelsen. Specialenhets verksamhetsområde och arbets
uppgifter bestäms av styrelsen eller efter dess bemyndigande av överlant
mätaren. Ankommer förrättning eller grupp av förrättningar enligt lant
mäteristyrelsens bestämmanden på specialenhet, befrias distriktsenheten
från ansvar för uppgiften. Enligt 20 § lantmäteriinstruktionen bildas spe
cialenheter främst för fastighetsreglering som fordras för jordbrukets och
skogsbrukets yttre rationalisering eller för större vägbyggnadsföretag. I un
dantagsfall kan specialenhet inrättas även för koncentrerade insatser för
lösande av bebyggelseproblem. F. n. finns 31 specialenheter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
13
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
Det åligger distriktslantmätaren att enligt bestämmelser i fastighetsbild-
ningslagstiftningen eller på grund av förordnande meddelat enligt sådan be
stämmelse utföra fastighetsbildningsförrättning. Som framgått av det förut
sagda kan handläggningen flyttas över antingen på chef för specialenhet
eller på annan lantmätare utanför distriktsenheten eller — genom intern de
legation — på annan lantmätare inom distriktsenheten. Chef för distrikts
enhet resp. specialenhet är vidare enligt 28 § lantmäteriinstruktionen skyl
dig att motta förordnande enligt 2 kap. 2 § FBLS att verkställa tomtmätning
och enligt 5 kap. 2 § FBLS att verkställa avstyckning av område som inte
ingår i tomtindelning samt att upprätta förslag till tomtindelning. Avser
verksamheten stad gäller skyldigheten bara i den mån lantmäteristyrelsen
eller, efter styrelsens bemyndigande, överlantmätaren medger det.
Bland mätningstekniska uppgifter för chef för organisationsenhet — dvs
antingen distriktsenhet eller specialenhet — kan nämnas att upprätta
primärkarta och grundkarta för byggnadsplan, stadsplan eller generalplan,
att göra mätnings- och utstakningsarbeten samt att upprätta kartor och
beskrivningar som grundar sig på sådana arbeten. Handhar enhetschef fas-
tighetsbildningsverksamheten enligt FBLS för kommun, sköter enheten
också stomnät och mätningsarkiv för kommunen. Skyldighet för enhetsche
fen att utföra de nu nämnda uppgifterna föreligger dock bara i den mån
arbetsförhållandena medger det och, i fråga om uppdrag inom stad, lant
mäteristyrelsen eller, efter styrelsens bemyndigande överlantmätaren läm
nar tillstånd.
I fråga om bebyggelseplaneringen ankommer på chef för organisations
enhet dels att på uppdrag av statlig eller kommunal myndighet upprätta för
slag till byggnadsplan i vissa fall när planarbetet inte är av större omfatt
ning, dels att inom sitt verksamhetsområde i andra fall upprätta förslag
till byggnadsplan, generalplan eller ändrad stadsplan. Är planarbetet av
större omfattning medverkar enheten bara i den mån arbetsförhållandena
medger det och, i fråga om uppdrag inom stad, lantmäteristyrelsen eller,
efter styrelsens bemyndigande, överlantmätaren lämnar medgivande därtill
(28 och 29 §§ lantmäteriinstruktionen).
Härutöver anges i 28 § lantmäteriinstruktionen vissa allmänna åliggan
den inom skilda verksamhetsområden för chef för organisationsenhet, näm
ligen bl. a. att uppmärksamt följa utvecklingen av de förhållanden som har
samband med verksamheten och ta initiativ till åtgärder som kan främja
en ändamålsenlig fastighetsindelning, verka för samordning av fastighets
bildningen med andra myndigheters åtgärder på angränsande områden och
tillse att samråd med dessa myndigheter kommer till stånd, verka för råd
givning och upplysning i syfte att främja jordbrukets och skogsbrukets yttre
rationalisering och medverka i planläggning på detta område, att biträda
domstol och annan myndighet »om sakkunnig samt att tillhandagå kommu
ner och enskilda med råd och upplysningar i ämne som tillhör organisa
tionsenhetens arbetsområde.
Kungl. Maj ds proposition nr 188 år 1970
15
Liksom i fråga om förrättningsverksamheten får chef för organisationsen het överlämna sådana uppgifter som nu har nämnts åt honom underställd personal. Göromål som enligt gällande bestämmelser är förbehållna lantmä tare får dock anförtros endast åt lantmätare.
Verksamheten inom lantmäteriets förrättningsorganisation består till om kring 3/4 av förrättningsverksamhet och till 1/4 av annan verksamhet. Av de totala personalresurserna disponeras ungefär 1/4 för jord- och skogs- bruksärenden, 1/4 för ärenden inom fritidssektorn och 1/2 för övriga ären den, främst tätortsutveckling.
År 1969 avslutades 17 000 avstyckningar, 2 500 tomtmätningar, 5 600 övriga förrättningar, 900 tomtindelningar och 13 000 andra uppdrag. Ge nom förrättningarna bildades omkring 43 000 nya fastigheter, varav ca 1 700 jord- eller skogsbruksfastigheter och ca 18 000 fritidsfastigheter. Un der året avslutade fastighetsrationaliseringsföretag hade berört en areal av 54 700 hektar. Inom ramen för handläggningen av sådana förrättningar värderades 54 500 hektar skogsmark. Under samma år upprättades 335 grundkartor för stads- eller byggnadsplaner, berörande en areal av 34 200 hektar, och 143 förslag till stads- eller byggnadsplaner om sammanlagt 2 520 hektar.
Fastighetsregister för stad förs av tjänsteman tillhörande lantmäteriet in om 123 områden, varav 23 städer.
Lantmäteriets personal utgörs i huvudsak av lantmätare, mätningsingen- jörer, karttekniker och kontorspersonal. Därutöver finns personal med an nan utbildning, bl. a. jägmästare, skogsmästare, jurister och vågmästare. Hos styrelsen finns även annan expertis företrädd.
Personalen uppgår till totalt omkring 2 000 personer, varav ca 170 i lant- mäteristyrelsen, ca 430 vid länslantmäterikontoren och ca 1 400 i förrätt- ningsorganisationen. Antalet lantmätare är ungefär 420.
Det kommunala mätning sväsendet
Som framgår av det tidigare anförda förutsätts i fastighetsbildningslag- stiftningen att i stad (kommun) kan finnas anställd mätningsman. Om så dan finns, ankommer det enligt bestämmelser i fastighetsbildningslagstift- ningen eller på grund av förordnande enligt sådan bestämmelse på honom att utföra vissa fastighetsbildningsförrätlningar. Person som har samma be hörighet som krävs för att vara mätningsman i stad kan, som likaledes tidigare utvecklats, särskilt förordnas att handlägga en mer begränsad grupp av förrättningar.
Hos kommunen anställda mätningsmän betecknas i allmänhet stadsingen- jörer och är chefer för särskilda organisationsenheter inom kommunen — stadsingenjörskontor — vilka brukar vara organisatoriskt inordnade under byggnadsnämnden. Stadsingenjörskontor finns i cirka 120 kommuner. Stadsingenjörens arbetsuppgifter växlar från kommun till kommun men
16
Kiirnjl. Maj.ts proposition nr 188 år 1970
består i allmänhet i att — förutom att verkställa de fastighetsbildningsför-
rättningar han är behörig att handlägga — dels upprätta förslag till tomt
indelning, dels svara för de tekniska uppgifter — framställning av triangel
nät o. d., kartframställning, utstakning, lägesbesiktning m. m. -— som hör
till mätningsverksamheten, dels medverka i bebyggelseplaneringen genom att
själv upprätta planer eller ta initiativ eller lämna biträde i planfrågor, dels
lämna allmänheten råd och upplysningar i fastighetsbildningsfrågor, dels
företräda kommunen i ärenden om fastighetsbildning utanför stadsingenjö-
rens eget kompetensområde samt biträda staden i andra fastighetsrättsliga
frågor t. ex. vid köp eller försäljning av fastighet eller vid upprättande av
exploateringskalkyler. I flera kommuner är tjänsten som stadsingenjör
kombinerad med andra uppgifter, t. ex. att vara byggnadschef. Stadsingen
jör stjänster med renodlad inriktning på lantmäteriverksamhet — vari in
räknas förrättningsverksamhet, mätningsverksamliet och planuppgifter —
finns i cirka 85 kommuner.
Inom områden med stadsregister är stadsingenjören normalt även anför
trodd uppgiften att vara registerförare.
I kommuner där FBLS är tillämplig men kommun inte har egen mät
ningsman anställd förordnas normalt tjänstemän i det statliga lant-
mäteriet — i allmänhet distriktslantmätaren — som mätningsmän. I vissa
fall ställer därvid kommunen teknisk personal till förfogande. I ca 20 kom
muner finns för sådant ändamål tekniska kontor som leds av distriktslant
mätaren.
Särskilt förordnade mätningsmän som inte tillhör det statliga lantmäteriet
finns i omkring 30 kommuner. De utför i växlande grad arbetsuppgifter av
de slag som nämnts i det föregående.
I fråga om tillsynen över kommunala mätningsmän — både sådana som
är anställda i kommunal tjänst och sådana som anlitas i andra former —•
gäller kungörelsen (1936:367) med vissa föreskrifter om mätningsväsen-
det och fastighetsregisterväsendet i rikets städer (omtryckt 1966: 101, änd
rad senast 1968: 707). Enligt 1 § 1 och 2 mom. ankommer det statliga över
inseendet över stads (kommuns) mätningsväsen på lantmäteristyrelsen
medan den närmare tillsynen utövas av byggnadsnämnden. Tillsynen över
fastighetsregisterväsendet ankommer på lantmäteristyrelsen och länsstyrel
sen.
Lantmäteristyrelsen skall enligt 2 § nämnda kungörelse bl. a. genom in
spektion övervaka tillämpningen av ifrågavarande fastighetsbildningslagar,
utfärda allmänna anvisningar till vägledning vid förrättningar enligt dessa
lagar, meddela råd och upplysningar samt utlåtanden i frågor rörande mät-
ningsväsendet samt på framställning av byggnadsnämnd upprätta program
för triangelmätning och därmed sammanhängande grundläggande kartlägg
ning av stads område och utöva kontroll över sådana mätnings- och kart-
läggningsarbeten. Likartade uppgifter ankommer enligt 9 § på lantmä-
17
teristyrelsen också i fråga om fastighetsregisterväsendet.
Det åligger byggnadsnämnden särskilt att övervaka bl. a. att mätnings-
väsendet är organiserat på ett tillfredsställande sätt, att mätningsman full
gör sina åligganden väl och att förrättningar och mätningar sker utan
onödigt dröjsmål och i enlighet med gällande föreskrifter.
Verksamheten inom de kommunala organisationsenheterna är praktiskt
taget helt inriktad på tätortsutveckling. Statistik motsvarande den som re
dovisats för lantmäteriets förrättningsorganisation finns ej tillgänglig mer
än för viss del av verksamheten. Av icke statliga förrättningsmän verk
ställdes år 1969 4 300 avstyckningar, 14 800 tomtmätningar, 1400 övriga
förrättningar och 3 100 tomtindelningar. På grund av skillnader i planför
hållanden in. m. kan emellertid de redovisade siffrorna inte utan vidare
jämföras med motsvarande för det statliga lantinäteriet.
Som grovt överslag kan anges att personalinsatserna vid enheterna till
30 % är insatta för fastighetsbildningsverksamhet och till 5 % för fastig-
hetsregistrering. Härtill kommer uppgifter som föranleds av uppläggande
av nytt fastighetsregister.
Fastighetsregister förs av kommunal tjänsteman i 113 orter, varav 109
städer.
Den totala personalen inom det kommunala mätningsväsendet uppgår till
drygt 2 500 anställda, varav ca 160 civilingenjörer, ca 630 ingenjörer, ca 760
kartritare och ca 950 mätningsförmän eller mätningsbiträden. Ga 100 av
1'ivilingenjörerna har genomgått lantmätarutbildning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
Pågående reformarbete m. m.
Den föregående framställningen har visat att två skilda system tilläm
pas för fastighetsbildning och fastighetsregistrering och att dessa system
anknyter till de skilda kommunbeteckningarna. Denna ordning tillkom
under en tid då uppdelningen av landets kommuner i städer och landskom
muner sammanföll med faktiska strukturella skillnader mellan betydande
tätorter å ena sidan och ren landsbygd eller smärre tätorter med kringlig
gande landsbygd å andra sidan. En fortgående utjämning av dessa skillna
der har, som redan framhållits, föranlett lagstiftning som möjliggjort till-
lämpning av stadssystemet i landskommuner och landsbygdssystemet i stä
der. Uppdelningen av lantmäteriorganisationen i en statlig och en kommu
nal del, vilken till stor del bygger på uppdelningen i skilda system för fas
tighetsbildning och fastighetsregistrering, har till följd härav kommit att
alltmer förlora anknytningen till kommungränserna.
Den strukturella utjämningen mellan kommunerna fullföljs genom den
inledningsvis omnämnda kommunindelningsreformen, vilken kommer att
vara genomförd den 1 januari 1974. En grundläggande princip för refor
men är att de nya kommunerna såvitt möjligt skall utgöras av närings-
2 — Bihnng till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 188
geografiskt sammanhängande regioner. Det innebär att kommunerna i all
mänhet kommer att utgöras av en centralort — i åtskilliga fall en stad —
och från näringsgeografisk synpunkt avgränsade områden kring denna. En
följd av reformen är statsmakternas nyligen fattade beslut om införande
av en enhetlig kommunbeteckning (prop. 1969:63, KU 49, rskr 407). Ge
nom beslutet utmönstras fr. o. in. den 1 januari 1971 nuvarande skilda kom
munbeteckningar ur kommunallagstiftningen och ersätts med den enhetliga
beteckningen kommun. Föreskrift i lag eller annan författning om stad skall
enligt lagen (1969: 380) om införande av enhetlig kommunbeteckning där
efter avse kommun som består av område vilket vid utgången av år 1970
utgjorde stad och kommun i vilken sådant område ingår, om inte Kungl.
Maj :t förordnar annat i ärende om kommunindelning.
När kommunindelningsreformen är genomförd den 1 januari 1974 skulle
— under förutsättning att nuvarande geografiska arbetsfördelning mellan
statliga och kommunala lantmäteriorgan skulle bestå — fastighetsbildning
en komma att ombesörjas av, i nära hälften av kommunerna såväl kommu
nala som statliga lantmäteriorgan, i sju av kommunerna enbart kommunala
organ och i återstoden enbart statliga organ.
Utjämningen av de strukturella skillnaderna mellan skilda kommuntyper
var ett av motiven för den översyn av fastighetsbildningslagstiftningen som
lett fram till de inledningsvis omnämnda besluten om ny fastighetsbild
ningslag (FBL) och nytt fastighetsregister. Med de nämnda reformerna
sammanhänger införandet av lagen (1969:246) om fastighetsdomstol, den
beslutade propositionen med förslag till ny jordabalk (prop. 1970:20)
och beslutet om ADB inom inskrivningsväsendet (prop. 1970:1 bil. 4,
3LU 8, rskr 96).
Genom den nya jordabalken och FBL har en konsekvent samordning
mellan de allmänna civilrättsliga och inskrivningsrättsliga reglerna å ena
sidan och fastighetsbildningslagstiftningen å andra sidan skett. Bristen på
överensstämmelse mellan köpeavtals rättsverkningar och de normer för
fastighetsbildning som med hänsyn till allmänna intressen uppställts inom
fastighetsbildningslagstiftningen har därmed undanröjts. I jordabalken bär
intagits bestämmelser som innebär att förvärv av område av fastighet är gil
tigt endast under förutsättning att fastighetsbildning kan ske i överensstäm
melse med förvärvet genom förrättning som sökts inom sex månader. För
värv av område av fastighet genom bodelning, arvskifte eller associations-
rättsligt fång får enligt särskilda bestämmelser över huvud taget in Le ske.
I en sådan situation måste därför fastighetsbildning ske innan ett förvärv'
kan komma till stånd.
De nyss nämnda reglerna har ansetts så angelägna alt de tagits upp till
separat genomförande i lagen (1968: 579) med vissa bestämmelser om för
värv av område av fastighet. Denna lag har trätt i kraft den 1 januari
1969. Genom legaliseringslagen som trädde i kraft samtidigt kan tidigare
privat jorddelning i stor utsträckning erkännas som fastighetsbildning.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
Kungl. Maj.ts proposition nr 188 är 1970
19
FBL innebär genomgripande ändringar i de nuvarande bestämmelserna
om fastighetsbildning. Lagstiftningen är enhetlig för land och stad och
ersätter således bl. a. både JDL, SML och FBLS.
Antalet förrättningsformer minskas. Alla åtgärder som har till syfte att
förändra en fastighets struktur i något avseende oavsett om de avser fas
tigheternas enskilda mark eller samfälligheter eller servitut sammanförs
till ett institut, fastighetsreglering. Vid fastighetsreglering kan fastighet el
ler del av fastighet inlösas. Nybildning av fastighet kan ske i tre former,
nämligen avstyckning, klyvning och sammanläggning. Klyvning ersätter så
dana former av laga skifte som inte ersätts av fastighetsreglering. I fråga:
om klyvning och avstyckning innebär FBL inte några mer betydelsefulla
ändringar. I fråga om sammanläggning införs den nyheten att fråga om så
dan åtgärd liksom andra fastighetsbildningsfrågor skall prövas vid förrätt
ning. Som ett särskilt led i förfarandet ingår en sakrättslig prövning av in
skrivningsdomaren.
De nya formerna för fastighetsbildning skall gälla både i tätorter och
glesbygder. Den fastighetsbildande verkan som stadsplan och tomtindelning:
har f. n. kommer att försvinna. Servituts- och samfällighetsbildning skall
kunna ske i vidgad omfattning inom städer och stadsliknande samhällen.
Detta blir av betydelse bl. a. när det gäller att bereda utrymme för gemen-
samhetsanläggningar av olika slag. Möjlighet öppnas bl. a. att vid fastighets
reglering utföra tekniska anläggningar.
För alla slags fastighetsbildande åtgärder gäller enligt förslaget enhetliga,
villkor för åtgärdernas tillåtlighet från allmän synpunkt. Lagen upptar en
dast mycket allmänt hållna regler i detta avseende, vilka skall garantera,
samordning med fastlagda riktlinjer för jordpolitik och, i förekommande
fall, med planer och andra särskilda bestämmelser för bebyggelsen och
markanvändningen. Reglerna är utformade så att de skall medge stor följ
samhet till utvecklingen på olika områden.
Fråga om fastighetsbildning skall alltid prövas vid förrättning. Initiativ
till förrättning kan tas av, förutom enskild sakägare, byggnadsnämnden, om
fråga är om fastighetsreglering inom område där tätbebyggelse finns eller
är att vänta inom en nära framtid, samt av länsstyrelse, överlantmätare och.
lantbruksnämnd, om fråga är om fastighetsreglering som är av större all
män betydelse.
Fastighetsbildningsförrättning får liksom enligt JDL karaktären av ett.
judiciellt förfarande. Den handläggande myndigheten, som kallas fastighets-
bildningsinyndigliet, är liksom f. n. en förrättningslantmätare, i vissa fall
biträdd av gode män. En strävan har varit att förenkla förfarandet vid fas
tighetsbildning. Lagen öppnar möjligheter att dela upp förrättningsarbetet
i etapper så att arbetskrävande och dyrbara åtgärder inte utförs förrän man
fått garantier för att de verkligen blir till nytta. Förrättning får vidare före
tas utan sammanträde med sakägarna om stridiga intressen inte finns.
Inom ramen för fastighetsbildningsförrättning skall prövas åtskilliga
20
rättsliga frågor som enligt nu gällande lagstiftning skall liänskjutas till ägo-
delningsrätten. Det är fallet också i fråga om det institut som skall finnas
utöver de egentliga fastighetsbildningsinstituten för prövning i första hand
av gällande fastighetsindelnings beskaffenhet. Institutet kallas fastighets
bestämning.
Den nuvarande fastställelseprövningen slopas genom FBL. För att det
allmännas intressen skall kunna tillvaratas på ett tillfredsställande sätt har
s stället fullfölj dsrätt tillerkänts — utöver sakägare —- också vissa myndig
heter, nämligen överlantmätaren, länsstyrelsen och lantbruksnämnden samt
i fråga om områden där skyldighet föreligger att söka byggnadslov, bygg
nadsnämnden. Inom vissa planområden har byggnadsnämnden ensam kla-
gorätl. Överinstans över fastighetsbildningsmyndighet är fastighetsdomsto
len. Från denna kan talan föras vidare till hovrätt och högsta domstolen.
Fastighetsbildning och fastighetsbestämning är fullbordade, när uppgif
ten om åtgärden förts in i fastighetsregistret. Fastighetsregistreringen an
kommer på fastighetsregistermyndighet. Finner fastighetsregistermyndighe
ten att uppgift om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning inte kan fö
ras in i registret på grund av fel eller oklarhet i förrättningen, kan myndig
heten söka rättelse hos fastighetsdomstolen. Detsamma gäller om myndig
heten finner förrättningen vara behäftad med vissa andra grövre fel.
FBL förutsätter en territoriell indelning av landet i verksamhetsområ
den för fastighetsbildningsmvndigheterna. Detta utesluter inte att det dess
utom kan finnas enheter med funktionellt avgränsad kompetens.
Arbetet med tillämpningsförfattningar till FBL pågår f. n. inom civilde
partementet.
Beslutet om införandet av ett nytt fastighetsregister innebär bl. a. att
ett enhetligt sådant register skall föras för hela landet. Registret skall föras
på en central dataanläggning. Ett särskilt kartverk skall höra till registret.
Fastigheterna skall lägesredovisas genom koordinater i ett för landet ge
mensamt system. Kommunerna blir registerområden i det nya registret.
Ett nytt beteckningssystem införs vilket innebär att fastigheterna identi
fieras med ett traktnamn och ett registernummer bestående av två siffer-
kombinationer.
I övrigt är det nya fastighetsregistret inte slutgiltigt utformat. Det fort
satta utredningsarbetet inom området bedrivs, som nämnts tidigare, av
CFD. Viss försöksverksamhet rörande registret har igångsatts inom Uppsala
län och beräknas pågå under hela 1970. Samtidigt pågår hos landets re
gisterförare förberedelser för övergång till det nya registret. Förberedelserna
avser bl. a. införandet av det enhetliga beteckningssystemet.
Det nya registret torde komma att innehålla mer information än tidigare
register. Registret kommer att tillhandahålla data som kan behövas på olika
administrativa nivåer alltifrån sådana data som behövs för lokal verksam
Kungi. Maj:is proposition nr 188 år 1970
21
het såsom fastighetsbildning o. d. till data för planeringen på regional nivå
och riksplanering. Uppgifterna kan genom koordinatregistreringen redovisas
för lämpligt valda enheter eller områden. Detta medför betydligt ökade möj
ligheter att nyttiggöra registrets informationsinnehåll.
Ett förslag om redovisning av byggdata i registret har nyligen remiss-
behandlats (Ju stencil 1969: 32). Förslag om redovisning av plandata är un
der utarbetande.
Beslutet om införande av ADB inom inskrivningsväsendet innebär att ett
register skall föras på en central dataanläggning. I princip skall finnas
endast en inskrivningsmyndighet i varje län.
Genom beslut vid 1969 års vårriksdag har lagts fast riktlinjer för en par
tiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen (prop. 1970: 103, SU
132, KU 34, rskr 248 och 308). Reformen innebär att den nya länsstyrelsen
får som en huvuduppgift att leda och samordna den samhällsplanering som
bedrivs inom den statliga länsförvaltningen. I planeringsfrågor av regio
nalpolitisk betydelse som f. n. handläggs av vissa andra länsorgan övertar
länsstyrelsen beslutanderätten. Länsarkitektkontoret inordnas i länsstyrel
sen. I övrigt blir de olika länsorganen alltjämt fristående från varandra. I
propositionen (s. 139) uttalade departementschefen att frågan om överlanl.-
mätarens ställning borde övervägas i samband med behandlingen av lantmii-
teriets organisation. Omorganisationen av den statliga länsförvaltningen
beräknas ske den 1 juli 1971.
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
Lantmäteri- och stadsmätningstaxorna
Förrättningar och uppdrag som utförs av det statliga lantmäteriet eller
det kommunala mätningsväsendet är i princip självfinansierande genom all.
ersättning för kostnaderna tas ut av sakägare resp. uppdragsgivare. Ersätt
ningen bestäms enligt vissa taxor vilka bygger på principen om full kost
nadstäckning utom för vissa förrättningar enligt vad som skall utvecklas i
det följande.
För lantmäteriverksamheten i övrigt inom det statliga lantmäteriet ocli
det kommunala mätningsväsendet, dvs. för lantmäteriets del bl. a. fastig-
hetsregistrering, arkivering, fastställelseprövning och annan tillsynsverk
samhet samt utarbetande av föreskrifter och anvisningar samt för det kom
munala mätningsväsendets del fastighetsregistrering och arkivering in. in.
utgår inga direkta avgifter. Kostnaden för denna del av verksamheten, som
för det statliga lantmäteriets del anslagsmässigt brukar betecknas som myn
dighetsuppgifter, stannar alltså i princip på statsverket resp. på vederbö
rande kommun.
För förrättningar och uppdrag som utförs av det statliga lantmäteriet ut
22
går ersättning till statsverket enligt lantmäteritaxan (1960:332, omtryckt
1966:507, ändrad senast 1969:627). För förrättningar och uppdrag som
utförs av kommuns mätningsorganisation utgår ersättning till kommunen
enligt stadsmätningstaxorna. Därvid skall stadsmätningstaxa I (1960:333,
omtryckt 1966: 508, ändrad senast 1969: 628) tillämpas om kommunen till
handahåller hantlangning och markeringsmateriel. I annat fall skall stads
mätningstaxa II (1960:334, omtryckt 1966:509, ändrad senast 1969:629)
tillämpas. För förrättningar enligt EVL utgår ersättning enligt kungörel
sen (1960: 335) angående ersättning till vissa förrättningsmän för förrätt
ning enligt lagen den 3 december 1939 (nr 608) om enskilda vägar (kungö
relsen omtryckt 1966: 510 och ändrad senast 1968: 376).
Tre principiellt olika ersättningsformer förekommer i de nämnda taxor
na, nämligen sakersättning, ersättning efter överenskommelse och tidersätt
ning. Sakersättning tillämpas för förrättningar och uppdrag av relativt en
hetlig natur. Ersättningen utgår med visst belopp, som i taxorna anges i sär
skilda tariffer för varje typ av förrättning eller uppdrag. Tarifferna bygger
på beräkningar av kostnaderna för varje förrättnings- eller uppdragstyp.
Behöver åtgärder vidtas som inte förutsatts vid beräkningarna, utgår ersätt
ning härför enligt särskilda spärregler i tarifferna. Ersättning el ter överens
kommelse tillämpas främst i fråga om mätningsarbeten för upprättande av
karta som underlag för planläggning, dvs. bl. a. triangelmätning, grund-
kartearbeten och liknande arbeten, samt för upprättande av förslag till plan.
Tidersättning utgår när annan ersättningsform inte är tillämplig. Ersätt
ningen, som beräknas efter tidsåtgång i timmar, är differentierad med hän
syn till kompetensen hos den tjänsteman som deltar i förrättningen.
Vissa förrättningar och uppdrag är avgiftsfria enligt 2 § i resp. taxa näm
ligen bl. a. återkallad förrättning som inte föranlett åtgärd på förrättnings-
stället samt uppdrag åt överordnad myndighet. Upplysning eller rådgivning
åt statliga och kommunala organ som inte påkallar särskilt undersöknings
arbete är också avgiftsfri.
Ersättning kan nedsättas till sitt belopp efter särskilda grunder när för
rättning återkallas, inställs eller vägras eller när uppdrag inte fullföljs. Det
samma gäller t. ex. när befintligt kartmaterial kan användas vid förrättning
eller uppdrag, när ersättningen står i uppenbart missförhållande till fastig
hetens värde eller till tidsåtgången för förrättningen eller när förrättning
eller uppdrag är av större allmän betydelse. Nedsättning kan också ske i
andra fall när särskilda skäl till nedsättning föreligger.
Lantmäteritaxan innehåller härutöver regler om automatisk nedsättning.
Den automatiska nedsättningen utgör statens generella subvention av ifråga
varande åtgärd och sker utan särskild framställning. I stadsmätningstaxorna
är i stället motsvarande subvention — som i dessa fall vederbörande kom
mun lämnar — redan avdragen från självkostnaden i de upptagna ersätt
Kungi. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
23
ningsbeloppen. Detta brukar uttryckas så att lantmäteritaxan är konstruerad
som bruttotaxa och stadsmätningstaxorna som nettotaxor.
Grunderna för taxorna har vid flera tillfällen behandlats av riksdagen
(senaste riksdagsbeslutet prop. 1988: 1 bil. 11, JoU 1, rskr 9). Taxorna har
också fortlöpande justerats med hänsyn till kostnadsutvecklingen m. in. En
viss eftersläpning i förhållande till kostnadsutvecklingen föreligger emeller
tid f. n. till följd av att äldre taxor tillämpas på förrättningar som påbörjats
före taxejusteringar. Riksdagsbesluten under 1960-talet har inneburit en suc
cessiv minskning av statens andel av kostnaderna. F. n. utgör subventionen
i genomsnitt omkring 20 % för förrättningar för jord- och skogsbruksända-
mål, 20 % för legaliseringsförrättningar och sammanföringsförrättningar,
50 % för äganderättsutredningar och 15 % för sammanläggningsutredningar.
I samtliga fall avses endast åtgärder utanför detalj planelagd mark. Subven
tion förekommer alltså inte inom detaljplanelagda områden och inte heller,
utanför sådana områden, annat än för jord- och skogsbruksändamål eller
för vissa särskilda typer av förrättningar.
Sakägare kan också efter särskild ansökan i -sussa fall få statsbidrag ur
lantmäteriets anslag. Bestämmelser härom finns i kungörelsen (1950:381)
angående statsbidrag till kostnaderna för vissa lantmäteriförrättningar in. m.
(ändrad senast 1968: 708), i kungörelsen (1954: 291) om statsbidrag i vissa
fall till förrättningar enligt lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighets
bildning i stad samt i kungörelsen (1952: 793) angående statsbidrag till en
skild väghållning. Bidragen är behovsprövade. Övergångsvis gäller särskilda
statsbidragsregler för vissa förrättningar i Kopparbergs län. Statsbidrag kan
också i vissa fall utgå enligt kungörelsen (1967: 453) angående statligt stöd
till jordbrukets rationalisering m. m. ur anslag till lantbruksnämnderna för
jord- och skogsbruksförrättningar och enligt vissa andra författningar.
Kostnader
Kostnaderna för lantmäteriets förrättnings- och uppdragsverksamhet har
för budgetåret 1970/71 beräknats till 73 836 000 kr. Intäkterna i verksamhe
ten för motsvarande tid har beräknats till 62 729 000 kr. Återstående del av
kostnaderna, 11 107 000 kr. finansieras med statsmedel i form av driftbi
drag. Av bidraget belöper 4 308 000 kr. på taxans nedsättningsregler,
3 069 000 kr. på avgiftsfri skiftesverksamhet i Kopparbergs län, 3 470 000
kr. på att äldre taxa tillämpas på vissa ärenden och 220 000 kr. på statsbi
drag som utbetalas av lantmäteristyrelsen.
Kostnaderna för annan verksamhet än förrättnings- och uppdragsverk
samhet har för budgetåret upptagits till 28 588 000 kr. Denna verksamhet fi
nansieras helt med anslag. Anslag utgår med 4 253 000 kr. för lantmäteristy-
relsens myndighetsuppgifter, 18 219 000 kr. för länslantmäterikontorens
myndighetsuppgifter och 6 116 000 kr. för kostnadsfria uppdrag m.m. inom
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
förrättningsorganisationen. Av det för länslantmäterikontoren angivna kost-
nadsbeloppet beräknas 10 349 000 kr. utgöra kostnader för fastställelsepröv-
ning av förrättningar, fastighetsregistrering — inklusive uppläggande av
nytt fastighetsregister — och arkivering.
Motsvarande kostnadsuppgifter för det kommunala mätningsväsendel
finns inte tillgängliga. Med ledning av uppgift om taxeintäkterna kan emel
lertid kostnaden för förrättningsverksamheten uppskattas till omkring 20
milj. kr.
Utredningsförslaget
Inledning
Enligt utredningen kan syftet med lantmäteriverksamheten samman
fattningsvis sägas vara att dels under beaktande av samhällets krav på en
lämplig disposition av landets jord skapa ett ändamålsenligt fastighets
bestånd, dels tillrättalägga oklarheter rörande befintliga fastigheter, dels
tillhandahålla data om den fasta egendomen, dels lämna service, främst
åt kommunerna, i fråga om vissa huvudsakligen tekniska arbetsuppgifter
som ligger vid sidan av fastighetsbildningsverksamheten och ingår i bl. a.
byggprocessen. Uppgiften att skapa ett ändamålsenligt fastighetsbestånd
innefattar bl. a. att bilda nya fastigheter för bebyggelse och etablering av
förelag m. m., att förbättra fastighetsbeståndet för rationalisering av jord
bruk och skogsbruk samt för exploatering och sanering av bebyggelse
områden m. m. samt att skapa sammanslutningar eller andra former för
samverkan mellan fastigheter. Oklarheter rörande befintliga fastigheter
tillrättaläggs genom att frågor om fastighetsindelningens beskaffenhet och
frågor om servitut avgörs eller äganderättsutredningar verkställs.
Organisationen för denna verksamhet bör enligt utredningen byggas upp
så att främst följande krav tillgodoses, nämligen dels att fastighetsbild-
ningsmyndigheten får en helt opartisk ställning, dels att organisationen
kan medverka till att uppfylla de mål som samhället uppställer inom mark-
och näringspolitik, dels att kommunernas serviceintressen tillgodoses.
Huvudmannaskap och principlösning
Utredningen har som huvudfråga övervägt om lantmäteriverksamheten
i fortsättningen skall bedrivas under enhetligt statligt eller enhetligt kom
munalt huvudmannaskap, eller om huvudmannaskapet skall vara delat
mellan stat och kommun. Övervägandena bygger på vissa undersökningar
som gjorts inom några regioner rörande konsekvenserna av skilda orga-
nisationsalternativ samt på resultatet av särskilda utredningar som gjorts
av arbetsgrupper inom utredningen (se bl. a. s. 83—90 i betänkandet).
En utgångspunkt för övervägandena har varit att man genom FBL får en
för all fastighetsbildning gemensam lag. Lagens uppbyggnad blir enligt
utredningen i stor utsträckning avgörande för den nya organisationen.
Redan det förhållandet att lagen blir enhetlig för land och stad gör del
enligt utredningen naturligt att en för landet enhetlig organisation byggs
upp. En enhetlig lagtillämpning åstadkoms vidare bäst genom en enhetlig
organisation som omfattar hela landet. FBL ger nya långtgående medel
att ändra fastighetsindelningen. Fastighetsbildningsmyndighetens ställnings
taganden får konsekvenser liknande domstolsavgöranden. Höga krav måste
därför ställas i fråga om förrättningsmannens utbildning, erfarenhet och
rutin. Specialisering är numera nödvändig. Sådan kräver omfattande arbets-
underlag. Den enskilda tjänstemannens praktiska verksamhet bör, särskilt
under de första verksamhetsåren, formas med tanke på möjligheterna till
praktisk förkovran. Detta kan lättast uppnås inom en riksomfattande orga
nisation. Fastighetsbildningsmyndigheten måste ha en helt opartisk ställ
ning. Det är också utomordentligt angeläget att den också uppfattas som
helt obunden. Utredningen finner att en statlig organisation bäst tillgodoser
detta krav.
Kraven på samordning och samverkan med skilda kommunala organ är
betydande i fråga om sådana insatser som hänger samman med kommu
nernas ansvar inom mark-, planerings- och bostadsbyggnadssektorerna,
framhåller utredningen. En stor del av verksamheten inom dessa sektorer
utgörs emellertid av tekniska åtgärder som inte ingår i fastighetsbild
ningen. Det är just i fråga om sådana åtgärder som ett krav på snabba och
tidsmässigt samordnade insatser gör sig mest gällande. Enligt utred
ningens uppfattning är det inte nödvändigt att ifrågavarande tekniska
uppgifter organisatoriskt vävs samman med fastighetsbildningsuppgifterna.
Tvärtom anser utredningen att det skulle vara en fördel för en kommun om
mätningsorganen, dvs. organ som handhar dessa tekniska uppgifter, skiljs
från fastighetsbildningsorganen. Mätningsorganen skulle nämligen därige
nom kunna inordnas i den kommunala förvaltningen utan hänsyn till jäv
synpunkter. Utredningen finner att en samverkan mellan kommunala
mätningsorgan och en statlig fastighelsbildningsorganisation i fråga om
de tekniska inslagen väl kan tillgodose såväl ett krav på snabb handläggning
som andra samordningskrav. I detta sammanhang erinras om uttalanden
under förarbetena till FBL av innebörd att fastighetsbildningsmyndigheten
givetvis skall sörja för en fullständig utredning i ett fastighetsbildnings-
ärende men att utredningsarbetet i viss utsträckning kan ha vidtagits
redan innan fastighetsbildningsärendet anhängiggjorts hos myndigheten.
Särskilt i sådana fall som gäller fastighetsbildning inom exploateringsom
råden kan t. ex. genom kommunens försorg mycket av utredningsarbetet
vara förberett. Myndighetens arbete kommer då närmast att bli en formell
kontroll och granskning av arbetet, vilket gör att fastighetsbildningsproce-
duren kan ske mycket snabbt (prop.1969: 128 s. B 220). Utredningen för
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
25
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
utsätter för sin del att fastighetsbildningsärenden av betydelse för den
kommunala bebyggelseutvecklingen skall handläggas av fastighetsbildnings-
myndigheten med största skyndsamhet. Normalt skall sådant ärende avgöras
inom en månad efter det att ansökan getts in.
På andra områden, främst på jordbrukets och skogsbrukets, krävs enligt
utredningens mening fastighetsbildningsinsatser av övervägande statlig
natur. Utredningen motiverar denna uppfattning genom att bl. a. peka på
behovet av intim samverkan mellan det statliga rationaliseringsorganet
på området och f astighetsbildarna och av specialistmedverkan vid stora proj ekt
av regional omfattning och av engångsnatur. Utredningen menar att dessa
behov inte godtagbart kan tillgodoses annat än i en statlig organisation
som omfattar hela landet.
Ytterligare talar enligt utredningens mening för en statlig organisation
att den övervägande delen av fastighetsbildningsverksamheten i dag hand
has av det statliga lantmäteriet och att därför en helt statlig organisation —
med redan befintliga organ som kärna — skulle kunna enkelt genomföras.
I fråga om möjligheterna att dela huvudmannaskapet för fastighetsbild
ningen mellan stat och kommun har utredningen avvisat tanken att till-
lämpa skilda system inom en och samma kommun, att dela huvudmanna
skapet efter kommuntyp eller efter kommunstorlek eller att ge kommunerna
valfrihet att ombesörja fastighetsbildningen med skyldighet för staten att
svara för uppgiften i övriga fall. En uppdelning enligt någon av dessa
territoriella grunder skulle, särskilt i sistnämnda fall, leda till stora svårig
heter för den i dessa fall nödvändiga statliga organisationen. Dennas verk
samhetsområde skulle inte kunna bestämmas efter rationella grunder utan
skulle tvärtom kunna antas bli högst orationellt avgränsat och sammansatt
samt sannolikt successivt krympande. Olägenheterna härav skulle få bäras
främst av de svagare kommunerna utan resurser att själva svara för fastig
hetsbildningen. Utredningen avvisar även möjligheterna till en funktionell
uppdelning i en kommunal organisation för tätortsverksamhet och en
statlig för jord- och skogsbruksärenden. Betydande svårigheter skulle enligt
utredningen föreligga att avgränsa arbetsuppgifterna mellan de två organ-
nisationerna. Utredningen finner alltså varken en territoriell eller funk
tionell uppdelning lämplig.
Enligt utredningen skulle en helt kommunal organisation medföra be
tydande svårigheter och nackdelar. Endast i en sammanhållen organisation
kan sålunda specialister och avancerade tekniska hjälpmedel disponeras
ändamålsenligt och smidigt. En helt kommunal organisation skulle vidare
innebära att ett stort antal små och orationella enheter inrättades, något som
skulle innebära ett mindre golt utnyttjande av samhällets resurser för ända
målet. En av de tidigare nämnda arbetsgruppernas utredning visar att med
en helt kommunal organisation de lokala enheterna i drygt hälften av fallen
skulle få endast en högskoleutbildad arbetskraft. Samverkan mellan kom
Kungl. Maj.ts proposition nr 188 år 1970
27
muner, genom kommunalförbund eller avtal, skulle fordras av sådan omfatt
ning att den knappast torde kunna åstadkommas utan tvångslagstiftning.
Särskilt för mindre kommuner och för kommuner inom glesbygdsområden
skulle en kommunal lösning få synnerligen ogynnsamma konsekvenser, inte
minst genom den ekonomiska börda som skulle läggas på dem. En kommu
nal lösning skulle även medföra synnerligen besvärliga problem vid själva
genomförandet.
En väl fungerande fastighetsredovisning, liksom den härpå byggande in
skrivningen av äganderätter och andra rättigheter avseende den fasta
egendomen, är en nödvändig service från samhället, framhåller utredningen.
Det är enligt utredningen uppenbart att fastighetsredovisningen i princip bör
vara en statlig angelägenhet. Det nya registrets karaktär och utnyttjande av
ADB i registrerings- och informationsprocessen förutsätter ett långtgående
centralt inflytande och medger endast obetydliga lokala variationer. Vid regi
streringen och vid användningen av registret är tillgång till de grundläggan
de arkivakterna oundgängligen nödvändig. En organisatorisk och lokal
mässig samordning av fastighetsregistret och registerarkivet är, anser ut
redningen, därför ofrånkomlig. Kraven på registerarkiven talar för relativt
stora arkiv. Utredningen finner vidare sambandet mellan fastighetsbild
ning och fastighetsregistrering vara högst påtagligt och erinrar därvid bl. a.
om fastighetsregistermyndighetens befogenhet att i vissa fall söka rättel
se i fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut. Detta förhållande
bör föranleda en organisatorisk sammanknytning av fastighetsbildnings-
myndighet och registermyndighet, låt vara att myndigheterna med hänsyn
till registermyndighetens kontrollfunktion bör förläggas till skilda orga-
nisalionsdelar.
Med stöd av de synpunkter som sammanfattningsvis redovisats i det före
gående kommer utredningen fram till följande principiella ställningstagan
de i huvudmannaskapsfrågan.
Arbetsuppgifter av rättslig karaktär, i första hand fastighetsbildning,
fastighetsbestämning och fastighetsregistrering samt förrättningsverksam-
het för fastighetssamverkan, bör handhas av ett statligt lantmäteriorgan
som omfattar hela landet, medan mätningsverksamhet, knuten till mark-
exploatering och bostadsbyggande men utan direkt samband med fastig
hetsbildning, i princip bör vara en kommunal uppgift. Avvikelser från den
arbetsfördelning mellan statliga och kommunala organ som betingas av den
na principiella uppdelning bör emellertid kunna förekomma. Sålunda bör
kommunerna, om de så önskar och det i övrigt anses praktiskt, kunna svara
för sådan mätningsverksamhet som ingår i förrättningar och för annan för
beredande verksamhet. Å andra sidan bör det statliga lantmäteriorganet
vara skyldigt att åt kommuner som så önskar ge service i mättekniska
frågor utan anknytning till förrättningsverksamheten.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
Ställningstagandet innebär alltså i princip valfrihet för kommun att an
lita statliga organ för all lantmäteriverksamhet, att genom egna organ om
besörja fristående mätningsverksamhet medan statligt organ anlitas för
förrättningsverksamhet och fastighetsregistrering eller, slutligen, att gen
om egna organ ombesörja förutom fristående mätningsverksamhet även
mätningstekniska och andra förberedande avsnitt i förrättningsarbetet.
Den samverkan mellan statliga och kommunala organ som aktualiseras
i sistnämnda fall föreslås reglerad genom avtal. Både uppgiftsfördelning och
kostnadsfrågor förutsätts bli reglerade i sådana avtal.
Organisation
Utredningen finner att den riksomfattande statliga lantmäteriorganisa-
tionen liksom hittills bör vara uppdelad på tre nivåer, lantmäteristyrelsen
med centralförvaltningen, överlantmätarna med länslantmäterikontoren
samt, i stället för nuvarande lantmäteridistrikt, lantmäteriregioner med
region- och lokalkontor.
Uppgiftsfördelningen mellan nivåerna följer delvis av lagstiftningen. Inom
fastighetsbildningsprocessen skall sålunda de regionala och lokala kontoren
svara för förrättningarna och överlantmätaren för det allmännas efterbe-
vakning av fastighetsbildningsbesluten. Organisatoriska krav leder enligt
utredningens mening till att fastighetsregistermyndigheten förläggs till
länsplanet. Tillsynsuppgifter och andra styrande och myndighetsutövande
funktioner bör liksom f. n. fördelas mellan centralorganet och länsorganen.
Till myndighetsuppgifterna hänför utredningen åligganden att göra utred
ningar och avge yttranden till domstolar och administrativa myndigheter,
deltagande i handläggning av ärenden hos annan myndighet, överlantmäta
rens bevakning av allmänintressena i anslutning till fastighetsbildnings-
myndigheternas beslut, utvecklingsarbete rörande tillämpnings- och meto
dikfrågor samt utarbetande av föreskrifter, råd och anvisningar rörande
spörsmål inom lantmäteriets verksamhetsområden. Även fastighetsbildnings-
väsendets initiativ- och samordningsuppgifter och viss rådgivnings- och upp
lysningsverksamhet till statliga och kommunala organ samt till allmänheten
bör anses såsom en allmän myndighetsuppgift. Sistnämnda uppgifter faller
emellertid till viss del på lantmäteriregionerna. I fråga om tekniska insats
er anför utredningen att nya metoder och ny teknik inom de geodetiska
och fotogrammetriska områdena och inom bildteknik och kartframställning
samt möjligheterna att för olika verksamheter utnyttja ADB talar för att åt
skilliga delmoment med fördel utförs inom organisationsenheter med rela
tivt stora verksamhetsområden, i vissa fall länen, i andra fall hela landet.
Centralorganet — lantmäteristyrelsen och centralförvaltningen — bör
enligt utredningen fullgöra tre huvudfunktioner, en styrande funktion, en
servicefunktion och en myndighetsfunktion. Den i egentlig mening styrande
funktionen inrymmer frågor om målinriktningen för verkets arbete, utveck
Kungl. Maj.ts proposition nr 188 år 1970
29
ling, rådgivning, samordning och dokumentation samt direkt administra
tiva uppgifter. Vissa, främst tekniska, moment i den av organisationen i
övrigt bedrivna produktionen utförs lämpligen inom enheter som kan be
tjäna hela landet och dessa bör ingå i centralorganet som härigenom får en
servicefunktion inom produktionen. I myndighetsfunktionen ingår bl. a. att
utfärda tillämpningsföreskrifter för förrättnings- och mätningsverksam-
heten samt att meddela vissa beslut i fråga om fastighetsregistreringen.
Den bästa totaleffekten av centralorganets arbete erhålls enligt utredning
en om verksamheten samlas i avdelningar, avgränsade efter ämnesfunk-
tioner. Fyra sådana enheter föreslås, nämligen avdelningen för fastighets
bildning, avdelningen för fastighetsinformation, tekniska avdelningen och
administrativa avdelningen. Verkschefen bör till sitt förfogande få ett stabs
organ för verksplanering, samordningsuppgifter och information. För de
arbetsuppgifter, som genomförandet av en ny fastighetsbildningslag innebär
föreslås ett tillfälligt stabsorgan, en utvecklingsenhet.
Lantmäteriet kan karakteriseras som ett allmänt serviceorgan på fastig
hetsbildnings-, fastighetsregistrerings- och mätningsområdena, framhåller
utredningen. Det är därför angeläget med intima kontakter med de skilda
kundkretsarna så att föreliggande behov och aktuella utvecklingslinjer kan
beaktas. Detta talar enligt utredningens mening för att centralorganet får en
styrelse med lekmannainslag. I styrelsen bör kommunerna och landsbygds-
näringarna vara företrädda. Verkschefen bör vara ordförande. Styrelsen
bör i övrigt bestå av fyra ledamöter som utses av Kungl. Maj :t.
För att trygga expertsamverkan med olika grenar av samhället och nä
ringslivet föreslår utredningen dessutom att sakkunningorgan — råd —
knyts till lantmäteristyrelsen. Sålunda föreslås ett råd för fastighetsteknik,
ett för fastighetsvärdering och ett för fastighetsinformation.
Länsorganet bör enligt utredningen ha i princip samma uppgifter som
redan är knutna till överlantmätaren, dvs. i huvudsak lednings-, service- och
myndighetsfunktioner. Utredningen framhåller emellertid att vissa föränd
ringar följer med FBL och att lagen kommer att ställa ökade krav på led
ningen av verksamheten inom länet och på service gentemot både regional-
och lokalorgan och allmänhet.
Utredningen föreslår vidare att fastighetsregistreringen helt förläggs till
länslantmäterikontoret. överlantmätaren blir alltså enligt förslaget register
myndighet inom hela länet.
Utredningen föreslår att de nuvarande 110 lanlmäteridistrikten ersätts
med 88 lantmäteriregioner med region- och lokalkontor. I betänkandet redo
visas ett detaljerat förslag till sådan regionindelning (se bl. a. bil. 4 till be
tänkandet).
De regionala och lokala lantmäteriorganen beskrivs av utredningen som
organisationens kärna. De skall som fastighetsbildningsmyndighet handha
fastighetsbildningen och dessutom bl. a. svara för förrättningsverksamhet
30
Kungl. Maj:ts proposition nr iS8 år 1970
och en vidsträckt service av teknisk och annan art. Utredningens ställnings
tagande i fråga om huvudmannaskapet ger kommunerna möjlighet att efter
eget val i viss utsträckning svara för tekniska inslag och annat förberedan
de arbete i förrättningar. Utredningen tar med några typfall upp frågan hur
detta samarbete närmare är tänkt.
Gränserna mellan lantmäteriregionerna bör i framtiden kunna ändras
smidigare än vad som nu är fallet, anför utredningen. Intresset bör enligt
utredningen i första hand inriktas på lokalisering av kansliorter. Utredning
en föreslår ett glesare nät med regionkontor och ett tätare med lokalkontor,
vilka skall lyda under regionkontoren och främst underlätta lantmäteriets
möjligheter att lämna teknisk service åt de kommuner som så önskar. Tät
heten av detta lokala nät blir beroende av kommunernas efterfrågan på tek
niska tjänster från lantmäteriet. Utredningen föreslår att det inom ramen
för de organisationsprinciper som antas av statsmakterna bör ankomma på
lantmäteristyrelsen att besluta om kansliorter och om indelning i regioner.
Utöver de regionala och lokala enheterna bör specialenheter av i huvud
sak nuvarande karaktär inrättas.
Taxe- och kostnadsfrågor
Kostnaderna för den verksamhet som bedrivs inom ramen för de all
männa myndighetsuppgifterna —- innefattande även ärenden rörande fastig-
hetsregistrering — bör enligt utredningen uppenbart bestridas av allmänna
medel genom anslag över statsbudgeten. Dessa uppgifter utförs främst inom
centralorganet och inom länslantmäterikontoren.
I fråga om förrättningsverksamheten anför utredningen att denna i
princip utförts på ansökan av enskild part och medför fördelar — ofta
betydande sådana — för berörda markägare. Det synes självklart att dessa
skall bära en stor del av de med arbetet förenade kostnaderna. Samhället
har emellertid också ett klart intresse både av att det föreligger ordnade
förhållanden i fråga om fastighetsindelningen och av att det råder kongru
ens mellan markanvändning och fastighetsindelning. Detta sammanhänger
bl. a. med fastighetskrediternas stora betydelse i samhällsekonomin.
Fastighetsindelningens anpassning till markanvändningen är alltså av
väsentligt intresse för fastighetsägare, inteckningshavare och innehavare
av särskilda till fastigheterna knutna rättigheter men också för det allmänna
och för näringslivet. På landsbygden finns emellertid ett visst, av taxesätt-
ningen betingat motstånd mot åtgärder av den här arten. Bl. a. kommer
arrendeavtal till användning som alternativ till avstyckning av mark för
nybebyggelse. Detta gäller särskilt fritidsbebyggelsen.
Det ligger vidare i samhällets intresse att fastighetsbestämnings- eller
fastighetsbildningsåtgärder kommer till stånd på ett så tidigt stadium som
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
31
möjligt och utförs på ett sätt som förhindrar framtida oklarheter. Härige
nom kan senare processer och förnyade prövningar undvikas eller i varje
fall förenklas. Kraven på förfarandet måste därför ofta ställas högre än vad
som kan antas vara i de direkt berörda parternas näraliggande intresse.
Underlåtenhet att i tid råda bot på oklarheter och splittring i fastighets
indelningen kan föranleda behov av väsentligt större insatser i framtiden
när svårigheterna successivt ackumulerats. ÄUL och tillämpningen av
denna är ett vältaligt bevis härpå. Under senare tid har på landsbygden
märkts en tendens från markägarnas sida att undvika att begära också
lantmäteriåtgärder av sådan preventiv karaktär som åsyftas här. Anled
ningen härtill uppges ofta vara att de aktuella fördelarna med erfor
derliga åtgärder inte anses stå i rimlig proportion till de därmed förenade
kostnaderna.
För fastighetsbildningsinsatser som syftar till jord- och skogsbrukets
rationalisering finns det särskild anledning till stimulans från stats
makternas sida.
I sammanhanget bör också beaktas att PBL för in vissa nya moment i
lantmäteriverksamheten. Lagen innebär sålunda att fastighetsrättsliga
frågor av vissa typer som hittills avgjorts av domstol i stället kommer
att prövas vid förrättning enligt lagen. Vidare ges kraftigt ökade tvångsmöj-
ligheter när det gäller att genomföra en fastighetsbildningsåtgärd och det
allmänna får initiativrätt till förrättningar i vissa fall.
Kostnadsfördelningsfrågan måste också ses mot bakgrunden av taxe-
sättningen för andra myndigheters insatser av liknande art. Anknytningen
till domstolssidan har redan berörts. När det gäller fastighetsbildning
som ett led i genomförandet av samhällets plan- och jordpolitiska inten
tioner kan jämförelser göras med länsstyrelserna, byggnadsnämnderna
och lantbruksnämnderna. För de delar av den mot samma samhällssektor
inriktade verksamheten som ligger utanför lantmäteriet finner man att dessa
är föga avgiftsbelastade.
Tillsammantaget bör enligt utredningen de anförda synpunkterna föran
leda att det allmänna genom generella regler svarar för en del av kostna
derna för förrättningsverksamheten. Vid bedömning av hur stor del av
kostnaderna som skall stanna på statsverket torde åtskillnad böra göras
mellan å ena sidan förrättningsverksamhet som syftar till nybildning
av fastigheter och å andra sidan övrig förrättningverksamhet. I det förra
fallet ingår förrättningen oftast som ett led i exploatering av mark för
olika bebyggelseändamål. Med hänsyn till att värdet på byggnadsmark
regelmässigt är högre än värdet på annan mark får det anses vara moti
verat att upprätthålla krav på en större genomsnittlig kostnadstäckning
beträffande förrättningar för nybildning av fastighet än beträffande övriga
förrättningar. För att syftet med förrättningsverksamheten inte skall även
tyras synes en skälig fördelning av kostnaderna vara att det allmänna
32
i det förra fallet svarar för 20 % och i det senare fallet för 40 % av lant-
mäteriets självkostnader för förrättningsverksamheten.
Förutom den generella nedsättningen av förrättningskostnaderna före
skår utredningen aLt nuvarande regler om s. k. särskild nedsättning behålls.
Del av utredningen föreslagna samarbetet mellan statliga och kom
munala organ i fråga om i fastighetsbildningen ingående teknisk verksam
het in. m. aktualiserar frågan om principerna för den ekonomiska upp
görelse som behövs vid sådant samarbete. Utredningen anser att den del
av de totala förrättningskostnaderna som skall finansieras över statsbud
geten skall vara oberoende av om tekniska och andra insatser utförs av
statligt organ eller genom kommunernas försorg. I förhållande till sak
ägarna bör lantmäteri et svara för debiteringarna och uppbära den totala
ersättningen. Av ersättningsbeloppet skall lantmäteristyrelsen i förekom
mande fall till vederbörande kommun betala ut vad som svarar mot
kommunens insats i ärendet. Viss del, förslagsvis hälften, av kommunens
löpande kostnader för stomnät och primärkarta bör bäras av fastighets
bildningen och därför normalt ersättas.
Kostnaderna för lantmäteriets service i mättekniska, planläggnings-
lekniska och fastighetsrättsliga frågor utan anknytning till förrättnings
verksamheten bör enligt utredningen debiteras efter självkostnaderna.
Beträffande denna verksamhet kan nämligen de tidigare framförda syn
punkterna på kostnadsfördelningen mellan staten och sakägarna inte
anföras. Arbetet bedrivs dessutom ofta i konkurrens med andra företag
och organ.
Genomförandefrågor
Den nya organisation som utredningen föreslår bör enligt utredningen
i huvudsak träda i funktion samtidigt med den nya fastighetsbildnings
lagen dvs. den 1 januari 1972. Omorganisationen av centralorganet bör dock
genomföras tidigare, förslagsvis den 1 juli 1971.
Utredningens förslag innebär att lantmäteriet måste tillföras personal
som svarar mot de från andra organ överflyttade arbetsuppgifterna. Denna
personal bör rekryteras från kommunerna. Utredningen väntar sig emeller
tid att åtskilliga större kommuner kommer att behålla ett redan etablerat
kontor för mättekniska uppgifter, varför en stor del av den personal som
nu är engagerad inom kommunernas mätningsväsen inte kommer att beröras
av den föreslagna omläggningen.
Alla tjänster som skall nybesättas i anledning av omorganisationen bör
så långt möjligt tillsättas i ett sammanhang. En statskommunal tillsättnings
nämnd föreslås för handläggning av tjänstetillsättningsärendena i sam
band med övergången. För frågor som hör samman med statens övertagande
av viss kommunal utrustning föreslås en liknande utrustningsnämnd bli
utsedd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
33
Reservation
Mot utredningens förslag har ledamöterna Järdler, Olsson och Petersson
med instämmande av experten Ekström reserverat sig.
Reservanterna understryker fastighetsbildningens samband med plan-
och byggnadsväsendet och behovet av intim och smidig samverkan mellan
de organ som handlägger detaljplanering, byggnadslovsprövning och fastig
hetsbildning. Den av utredningen föreslagna lösningen skulle innebära
en klar försämring i jämförelse med nuläget i de kommuner som har
egna stadsingenjörskontor. Det är nämligen inte realistiskt, säger reser
vanterna, att räkna med att de övriga parterna i exploateringsprocessen,
samtliga kommunala, skulle kunna hålla så intim kontakt med en statlig
myndighet som man nu har med stadsingenjören. Inte heller kontakter
i motsatt riktning torde bli så vanliga. Härvidlag skulle såväl psykolo
giska som tids- och lokalmässiga faktorer spela in. Följden torde bli att
fastighetsbildningsmyndighetcn i stort sett inte skulle engageras annat än på
ett strikt formellt plan, vilket skulle få besvärande konsekvenser för plan
läggning och plangenomförande.
Reservanterna är också kritiska mot en anordning som innebär att
fastighetsbildningen skulle bli ett statligt monopol under det att i fastig
hetsbildningen ingående arbetsmoment av teknisk och förberedande art
i ett stort antal förrättningar skulle utföras av kommunala organ. Även om
man därvid i huvudsak skulle kunna behålla en rationell arbetsgång med
samtidig handläggning av tekniska och formella arbetsmoment, kommer,
säger reservanterna, arbetsprocessen i så fall väsentligen att styras och
utföras av det organ som har de tekniska resurserna, nämligen det kommu
nala. Den statliga fastighetsbildaren skulle inte få nämndvärd reell möjlig
het att påverka de tekniska och utredande arbetsmomenten. Fastighetsbild
ningen skulle härvid i åtskilliga fall säkerligen komma att reduceras till
en ren formalitet, något som inte kan vara ägnat att stärka rättssäkerheten.
Om fastighetsbildningsmyndighetcn i stället väljer att själv utföra eller i
detalj kontrollera av kommunen levererade uppgifter kan ett betydande
dubbelarbete knappast undvikas. Enligt reservanternas mening är samban
det mellan tekniska och rättsliga frågor i fastighetsbildningen så starkt, att
svåra olägenheter kan uppstå om dessa skiljs åt.
Reservanterna anser att kommunala lantmäteriorgan, som under de
senaste decenniernas intensiva samhällsbyggande bevisat sin effektivitet,
bör bevaras intakta samtidigt som det statliga lantmäteriet bevaras och in
riktas på uppgifter som det är väl ägnat att fullgöra. Genom att ge kommu
nen frihet att välja mellan statlig och kommunal fastighetsbildning skulle
man dessutom skapa något av en konkurrenssituation, som kan verka sti
mulerande på såväl statliga som kommunala fastighetsbildningsenheters
insatser. De krav som utredningen ansett böra föranleda en statlig fastig-
hetsbildningsorganisation kan enligt reservanterna tillgodoses även med en
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samtl. Nr 188
34
lösning som innebär att kommunala organ ombesörjer en väsentlig del av
fastighetsbildningen. En sådan lösning skulle också enligt reservanternas
mening ge en större garanti för erforderlig resurstilldelning.
Reservanterna föreslår — med fasthållande vid utredningsförslagets
grundprincip om ett generellt statligt ansvar för fastighetsbildningen på det
lokala planet — att kommun skall ha rätt att inrätta egen fastighetsbild-
ningsmyndighet efter anmälan till Kungl. Maj :t. Sådan myndighet skall
kunna vara gemensam för två eller flera kommuner. Vid ikraftträdandet av
reformen — som även reservanterna förutsätter skall ske den 1 januari
1972 .— skall enligt reservanternas förslag kommun få inrätta fastighets-
bildningsmyndighet för hela kommunen eller del av denna om kommunal
fastighetsbildning vid nämnda tidpunkt förekommer inom kommunen. Vid
kommunsammanläggning därefter skall enligt förslaget den nya kommunen
ha rätt att omedelbart få överta fastighetsbildningen inom hela kommun
ens område, om kommunal fastiglietsbildningsmyndighet finns inom någon
av de kommuner som ingår i sammanläggningen. Reservanterna förut
sätter att statliga enheter skall finnas i anslutning till länslantmäterikon-
toren och i vissa fall även lokalt. Dessa enheter skall fungera som fastig-
hetsbildningsmyndigheter i kommuner som saknar egen sådan myndighet.
Normalt skall de också handlägga förrättningar för jordbruks- och skogs-
bruksändamål.
Det statliga överinseendet över de kommunala fastighetsbildningsorganen
bör enligt reservanterna liksom f. n. ligga på riksnivå och hos lantmäteri-
styrelsen.
I fråga om fastighetsregistreringen ansluter sig reservanterna i huvud
sak till utredningsförslaget. De föreslår dock att kommun, efter prövning
av Kungl. Maj :t, skall få inrätta egen fastighetsregistreringsmyndighet om
särskilda skäl föreligger. Sådana skäl förutsätts föreligga för vissa större
kommuner med egen fastighetsbildningsmyndighet. Reservanterna anser
vidare att överförandet av registren från viss kommun till överlantmätaren
bör ske antingen innan uppläggandet av det nya registret börjat eller efter
det att det helt genomförts för kommunen. Tidpunkten för överförandet
föreslås därför bli fastställt av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall efter höran
de av kommunstyrelsen.
Byggnadsnämnderna föreslås generellt få samma ansvar för uppgifterna
inom mätningsväsendet som de har f. n. inom vissa, företrädesvis större,
kommuner.
Reservanterna räknar med att ett genomförande av deras förslag kommer
att medföra en viss förskjutning från statlig till kommunal förrättnings-
handläggning, men att denna förskjutning kommer att bli relativt måttlig.
Den statliga personal som kan behöva omplaceras bör ofta antingen kunna
söka kommunal tjänst i orten eller förflyttas till annan statlig tjänst. Reser
vanterna föreslår att berörda kommuner uppmanas att vid tjänstetillsätt
ning lämna företräde till sådan statlig personal.
Kungi. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
35
Kiingl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
Remissyttrandena
Sammanfattning av remissinstansernas inställning i huvudfrågorna
Remissinstanserna tillstyrker i allmänhet utredningens förslag beträffan
de centralorganet. I stort sett godtas även den principiella utform
ningen av lantmäteriorganen på länsnivå.
I fråga om verksamheten på regional och lokal nivå accepteras genom
gående utredningens synsätt, att från fastighetsbildningen fristående mät-
ningsver k samhet m. m. i princip bör vara en kommunal uppgift
men att valfrihet bör föreligga för kommun att anlita statliga lantmäteri-
organ för verksamheten. Däremot anförs vitt skilda synpunkter i frågor som
rör förrättningsverksamheten och fastighetsregistreringen.
Mycket grovt kan remissinstanserna med hänsyn till sin inställning till
frågan om huvudmannaskapet för de loka la fastighet s-
bildningsorganen indelas i fyra grupper.
Den första gruppen utgörs av instanser som i princip eller från de syn
punkter remissinstanserna företräder ansluter sig till utredningsförslaget.
I gruppen ingår Svea hovrätt, statskontoret, kammarkollegiet, RRV, lant-
bruksstyrelsen, skogsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, överlantmätarna — med
undantag för överlantmätaren i Kopparbergs län — länsstyrelserna i Stock
holms, Kalmar, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Kop
parbergs, Gävleborgs och Norrbottens län, LO, Lantmäteriets tjänstemanna
förening, statst jänstemannaförbundet samt omkring 40 kommuner.
Den andra gruppen innefattar instanser som tillstyrker reservanternas för
slag eller anser, att detta förslag med modifieringar bör läggas till grund
för en ny organisation. Till gruppen hör byggnadsstyrelsen, bostadsstyrel-
sen, länsstyrelsen i Västmanlands län, föreningen Sveriges häradshövdingar
och stadsdomare, Hyresgästernas Riksförbund, HSB, Skånska drätselkam
mareförbundet, SAR, Svenska kommunal-tekniska föreningen, Svenska
kommunförbundet, Svenska riksbyggen, Svenska sparbanksföreningen,
SVR, SABO, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges kommunala mät
ningsteknikers förening, SKIL samt ca 120 kommuner. Reservanternas för
slag stöds även i uttalanden från fem konferenser som anordnats i Svenska
kommunförbundets regi.
Denna grupp innefattar emellertid rätt skilda uppfattningar beroende på
bl. a. att man uppfattat innebörden i reservanternas förslag på olika sätt. I
flera fall framhålls t.ex. att i stort sett nuvarande ordning kan bibehållas
genom reservanternas förslag. I andra fall åsyftas med för reservationsför-
slaget ett överförande av uppgifter i stor omfattning från statliga till kom
munala organ. Vissa av de nämnda remissinstanserna åter anser att reser
vanternas förslag bör modifieras så att större kommuner åläggs skyldighet
att svara för fastighetsbildningsuppgifterna. Heit kommunalt huvudmanna
36
skap föreslås av Statens planverk — med eventuellt undantag för viss verk
samhet, främst i Kopparbergs län — samt SBEF. RAK anser att ett överfö
rande till kommunala enheter bör eftersträvas.
I en tredje grupp kan sammanföras instanser som varken biträder utred
ningens förslag eller reservanternas förslag men som uttalar sig för ett delat
huvudmanskap. Till gruppen hör länsstyrelsen i Östergötlands län, över
lantmätaren i Kopparbergs län, SACO, RLF, Skogsindustriernas samarbets-
utskott, STF, SLF och ett 10-tal kommuner. Olika riktlinjer för en sådan
uppdelning föreslås.
Till den fjärde gruppen hör de instanser som avstått från bestämda ut
talanden i fråga om huvudmannaskapet för fastighetsbildningsorganen,
nämligen CFD, avtalsverket, riksarkivet, domänverket, naturvårdsverket,
Svenska bankföreningen, TCO och ett par kommuner.
Sveriges lantbruksförbund anser att det inte finns något behov av den
genomgripande omorganisation som utredningen föreslår.
Vissa av remissinstanserna har först i andra hand biträtt förslag till en
omorganisation eller redovisat egna förslag. I första hand har dessa remiss
instanser i stället förordat att frågan bereds ytterligare före ett slutgiltigt
ställningstagande eller att provisoriska regler, grundade på nu gällande för
hållanden utfärdas för en övergångsperiod. Ett par instanser anser att det
kan ifrågasättas om genomförandet av en ny lagstiftning m. m. lämpligen
bör kombineras med en mera omfattande organisationsförändring.
Det övervägande antalet remissinstanser innefattar i sitt ställningstagan
de även frågan om fastighetsregistre ringens organisation
Även reservanternas förslag i denna del har i stor utsträckning getts olika
innebörd, framför allt i yttranden från kommuner. Några remissinstanser
som förordat avsteg från utredningsförslaget eller tillstyrker reservanter
nas förslag i fråga om fastighetsbildningen, förordar utredningsförslaget
beträffande fastighetsregistreringen. Två av de i den fjärde gruppen upptag
na instanserna uttalar sig i frågan om fastighetsregistreringens organisation.
CFD avstyrker och riksarkivet tillstyrker utredningsförslaget. Uttalanden
om att pågående försöksverksamhet bör avvaktas eller att ett överförande
av registreringen till statliga organ bör anstå tills det nya registret lagts upp
förekommer i flera fall.
Huvudmannaskap och principlösning
Fastighetsbildning
De av utredningen angivna syftena med lantmäteriverk
samheten accepteras i stort sett helt av remissinstanserna. Ett par re
missinstanser anser dock att de formulerade målen inte täcker hela det
aktuella verksamhetsområdet. STF, SACO och SLF anför sålunda att lant-
mäteriorganens servicefunktion behandlats för summariskt och därtill be
gränsats till att avse enbart tekniska arbetsuppgifter åt främst kommuner
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 är 1970
37
na. I lantmäteriets målsättning bör enligt dessa remissinstanser ingå, för
utom att fullgöra de fastighetsrättsliga uppgifterna, att inom sitt arbets
område lämna service åt stat, kommun och enskilda i fråga om fastighets-
juridiska samt värderings-, planerings- och mätningstekniska arbetsupp
gifter. Dessa remissinstanser anser vidare att utredningen har undervär
derat lantmäteriets roll i planeringssammanhanget. En mycket väsentlig
del av lantmätarens arbetsuppgifter är att som expert på fastighetsfrågor
delta i den planering som sker inom stat och kommun. Även om lantmäteri
ets klara huvuduppgift ligger inom fastighetsbildningsområdet är dess in
satser i fråga om upprättandet av både översikts- och detaljplaner inte
oväsentliga. Enligt de nämnda remissinstanserna bör en organisationslös
ning därför utformas från en bredare målsättning än den utredningen an-
gett.
De krav på organisationen som införandet av FBL
medför behandlas ingående i åtskilliga remissyttranden. Kraven på opartisk
het, kompetens, rutin och erfarenhet hos förrättningsmannen och betydelsen
av en enhetlig och fast lagtillämpning understryks genomgående. I allmän
het anger de instanser som ansluter sig till utredningsförslaget dessa krav
som ett väsentligt motiv för ställningstagandet. Remissinstanser som an
sluter sig till reservanternas förslag menar att lagens krav på förrättnings-
mannen kan tillgodoses även om denne tjänstgör vid en kommunal enhet
och att en enhetlig lagtillämpning kan säkras genom bl.a. centrala anvis
ningar och domstolspraxis.
Statens planverk anser att kraven på rättssäkerhet och enhetlig lagtill-
lämpning i första hand bör tillgodoses genom bestämmelser i lagen och
genom att den fastställelseprövning som nu fullgörs av överlantmätaren på
lämpligt sätt får ligga kvar på länsnivå.
I flera yttranden framhålls att den fastighetsbildning som utförts genom
kommunala mätningsmän i huvudsak bestått i att inom fastställda planer
realisera planintentionerna. De rättsliga momenten har alltså varit föga
framträdande i dessa fall. Det enhetliga förfarandet enligt FBL och det
större utrymme för en rättslig prövning, även i förhållande till nuvarande
JDL, som FBL medför leder enligt dessa remissinstanser till att en enhetlig
organisation bör införas.
Den ökade judiciella inriktningen hos förfarandet enligt FBL ställer en
ligt flera remissinstanser också bestämda krav på vilka verksamheter som
kan bedrivas av fastighetsbildningsorganen. CFD anför sålunda att en ome
delbar slutsats av den markerade judiciella karaktären i lagen torde bli att
de förrättningsverksamma tjänstemännen inte vid sidan av fastighetsbild
ningen bör engagera sig i markpolitik eller i planerande, fastighetsvärderan-
de eller motsvarande uppgifter på sådant sätt att förtroendet för deras objek
tivitet äventyras. Liknande synpunkter förs fram av andra remissorgan.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
Sambandet mellan fastighetsbildningen och plan-
och byggnadsväsendet kommenteras också utförligt av remissin
stanserna. De remissinstanser som förordar reservanternas förslag anser
i allmänhet att dessa samband är så intima att de utgör ett tungt vägande
skäl att förkasta utredningsmajoritetens förslag. Fastighetsbildningen fram
hålls som ett med plan- och byggnadsväsendet integrerat led som inte kan
brytas utan störningar i samhällsbyggnadsprocessen. Kommunerna fram
håller ofta kommunernas ansvar i samhällsbyggandet och behovet att i tiden
kunna styra alla led i exploateringsprocessen. Risk för förseningar och för
dyring av byggnadsföretagen understryks. Svenska kommunförbundet, vars
yttrande är representativt för denna grupp, anför.
Det moderna samhällsbyggandet med dess utvecklade nätverksplanering
kräver inom tätortskommunerna en enhetlig organisation — enhetlig såväl
för planläggning, fastighetsbildning och byggnadsväsen som för fastighets
bildningen och mätningsväsendet. Att i detta nätverk spränga in en statlig
beslutsfattande myndighet kan leda till svåra olägenheter. Även snabbheten
i förfarandet blir lidande därav. Utredningsmajoriteten har visserligen ut
gått från att ärenden av betydelse för den kommunala bebyggelseutveck
lingen skall handläggas av fastighetsbildningsmyndigheten med största
skyndsamhet, och vissa riktlinjer för denna handläggning har redovisats.
Den enskilda kommunen har emellertid enligt styrelsens mening knappast
därmed fått någon absolut garanti för att dessa betydelsefulla krav på snabb
het i förfarandet säkerställs.
Även ett stort antal andra instanser understryker vikten av ett intimt
samarbete mellan fastighetsbildningsorganen och organ som handhar
andra delar i byggnadsprocessen men menar, att detta inte förutsätter att
fastighetsbildningsmyndigheten skall vara kommunal.
Kiruna stad utvecklar närmare fastighetsbildningens samband med sam
hällsbyggandet på följande sätt.
Det övervägande flertalet led i bebyggelseprocessen, från förberedelse av
markanskaffning till utbyggnad, är knutna till kommunen. Systemet före
ter ändock starka statliga drag och är i betydelsefulla delar föremål för stat
lig styrning. Denna styrning består i stora drag av planfastställelse, statliga
bidrag till skilda objekt i processen, bostadsfinansiering, arbetsmarknads
politiska ingripanden m. m. Statliga moment ingår vidare i exploaterings
processen genom t. ex. inskrivningsväsendet och domstolarnas roll för fastig
hetsbildningen samt statlig tillsyn över fastighetsbildningsväsendet. Exploa-
teringsprocessens huvudmannaskap är alltså ingalunda enhetligt kommu
nalt i dess olika led, vare sig judiciellt eller administrativt. Processen präg
las snarare av ett växelspel mellan statliga och kommunala funktioner. DeL
torde icke heller vara möjligt eller nödvändigt med ett helt enhetligt
huvudmannaskap i alla led, utan bebyggelseförfarandet måste kunna ske i
i utpräglad samverkan mellan stat och kommun.
Flera överlantmätare liksom lantmäteristyrelsen anser att själva fastig
hetsbildningen normalt inte behöver utgöra något kritiskt moment vid ex
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
39
ploateringen. Särskilt framhålls att den nya lagen ger ökade möjligheter till
smidiga handläggningsformer. Lantmäteristyrelsen anger att i enkla fall,
t. ex. avstyckningar enligt fastställd plan, fastighetsbildningsbeslut kan
meddelas samma dag som ansökan kommer in eller inom någon eller några
dagar därefter. Finns god primärkarta, säger styrelsen, behöver man inte
avvakta tekniska åtgärder såsom utstakning och gränsmarkering. Sedan be
slutet vunnit laga kraft (vilket kan ske omgående genom att kommunen och
byggnadsnämnden godkänner beslutet) kan fastighetsbildningen registreras.
Utstakning och markering av nytillkomna gränser och andra tekniska åt
gärder kan sedan samordnas med t. ex. husutsättning. Genom denna ord
ning, anför styrelsen, vinner man bl. a. att kreditgivningen inte bromsas.
Den föreslagna möjligheten för kommuner med egna organ för mätnings-
verksamhet att ombesörja förberedande tekniska och andra moment som
ingår i fastighetsbildningen möter i allmänhet inga principiella invändningar
från remissinstanser som godtar utredningsförslaget. Lösningen lider emel
lertid enligt överlantmätaren i Uppsala län av två svagheter. För det första
fordras enligt överlantmätaren att förrättningslantmätaren och chefen för
den tekniska organisationen har stor förmåga att samarbeta och för det
andra finns det risk för att båda tjänstemännen måste delta i sammanträden
med drätselkammare, fastighetsnämnd och byggnadsnämnd, då frågor om
exploatering och andra markfrågor behandlas. Frågorna om i vilken ut
sträckning den föreslagna möjligheten kan utnyttjas och om den närmare
gränsdragningen mellan de åtgärder som skall vidtas av mätorganen och de
som skall vidtas av fastighetsbildningsorganen framhålls genomgående som
betydelsefulla. I allmänhet anser remissinstanserna att organisatoriska
fördelar kan uppnås för huvuddelen av verksamheten om den föreslagna
möjligheten begränsas till att avse bestämda uppgiftsfält. Remissinstanser
som stöder reservanternas förslag eller förordar delat huvudmannaskap
understryker i ett stort antal fall sambanden mellan de i förrättningsarbetet
ingående olika momenten av teknisk och rättslig karaktär och pekar i flera
fall på risker för kompetenstvister och dubbelarbete vid en delning av upp
gifterna. Man framhåller även att en sådan delning kan leda till att själva
förrättningshandläggningen förvandlas till en formalitet, vid vilken fastig-
hetsbildningsmyndigheten inte har någon reell möjlighet att påverka för-
rättningsresultatet.
Som stöd för den ena eller andra organisationslösningen åberopas ofta
andra arbetsorganisatoriska skäl. Remissinstanser som för
ordar utredningsförslaget framhåller ofta att man med detta förslag får en
för hela landet rationell organisation, medan reservanternas förslag kan
komma att innebära ett orationellt utnyttjande av kvalificerad personal och
utrustning. Remissinstanser som stöder reservanternas förslag pekar i stäl
let på möjligheterna att integrera verksamheten med andra verksamhets
grenar inom de kommunala förvaltningarna. I flera fall framhåller man
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
vidare att de nya kommunerna kommer att ge större verksamhetsunderlag
för kommunala enheter.
Några remissinstanser föreslår vissa avsteg från utrednings
förslaget samtidigt som de i princip ansluter sig till förslaget.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser sålunda att det kan övervägas om
man inte, åtminstone provisoriskt, bör göra undantag för Stockholm och
kanske några få andra större kommuner. I Stockholm, säger länsstyrelsen,
finns tillgång till en stor och väl utbyggd organisation med förrättnings-
ingenjörer med tillräcklig erfarenhet och mot vilkas kompetens och ojävig
het inte kan riktas någon anmärkning. För övriga kommuner som skulle
kunna komma i fråga som huvudmän för förrättningsorganisation bör enligt
länsstyrelsen krävas att kommunen är folkrik, starkt expanderande och har
mycket stort markinnehav. Kommuner med större landsbygdsområden
bör inte komma i fråga.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner med hänsyn till behovet
— särskilt inom större kommuner — att kunna företa olika slag av fastig-
hetsbildningsåtgärder i ett sammanhang att starka skäl talar för att vissa
större kommuner anförtros huvudmannaskapet.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att det kan vara förenat med olägen
heter att nu bryta sönder den stadsingenjörsorganisation som under lång
tid utfört en effektiv och förtjänstfull insats i samhällsbyggnadsprocessen.
Länsstyrelsen är inte helt övertygad om utredningens motivering för olägen
heterna av ett fortsatt delat huvudmannaskap, om detta skulle gälla en be
gränsad tid. En lämplig lösning skulle eventuellt vara, att man — efter för
nyade överväganden — i varje fall under en övergångsperiod behöll den nu
varande fastighetsbildningsorganisationen för kommuner med ett invånar
antal överstigande förslagsvis 20 000.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län är införstådd med att ett fortsatt kom
munalt huvudmannaskap kan tänkas inom sådana större kommuner i landet
som har särskild organisation för fastighetsbildning, fastighetsregistre-
ring och markpolitik.
Överlantmätaren i Malmöhus län anser att det bör vara möjligt att till
det kommunala lantmäteriet föra all förrättningsverksamhet som rör endast
kommunägd mark.
Överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län anser att det från kommunal
synpunkt kan vara otillfredsställande -— t. ex. när det gäller markexploa
tering — att kommunen, som med egna organ behärskar så gott som hela
utbyggnadsprocessen eller åtgärdskedjan från markköpet fram till det
färdiga huset, skall behöva anlita ett statligt organ för den i sammanhanget
som regel ganska obetydliga fastighetsbildningsåtgärden. Överlantmätaren
menar därför att det kan finnas fog för en modifiering av utredningsför
slaget för sådana fall där fastighetsbildningen har en mycket enkel karak
tär. I dessa fall bör vederbörande kommun tillåtas svara för fastighetsbild
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
41
ningen. En förutsättning härför bör vara att alla intressenter och byggnads
nämnder är överens om åtgärderna, att de statliga planeringsorganen god
tagit den avsedda markanvändningen t. ex. genom fastställd detaljplan, att
alla arbeten av teknisk natur som skall utföras vid en fastighetsbildnings-
förrättning är utförda samt att stadsingenjören eller motsvarande tjänste
man har vissa kvalifikationer.
Mot bakgrund av att även reservanterna föreslår statligt huvudmanna
skap för de förrättningsmän som normalt skall handlägga jord- och skogs-
bruksförrättningar finner lantbruksstijrelsen att även reservanternas för
slag är förenligt med rationaliseringsorganens intresse. Lantbruksstyrelsen
är emellertid för sin del inte beredd att nu föreslå några bestämnda reg
ler för en avgränsning mellan statligt och kommunalt huvudmannaskap.
Styrelsen förutsätter att frågan om en sådan avgränsning övervägs närmare
om reservanternas förslag skall ligga till grund för en reform.
Som tidigare nämnts förekommer hos de remissinstanser som stöder
reservanternas förslag i flera fall uttalanden av innebörd att i stort sett
nuvarande uppgiftsfördelning mellan staten och kommunerna bör behållas.
Svenska riksbijggen, SVR och ett par kommuner ifrågasätter modifie
ringar i reservanternas förslag så att större kommuner blir
skyldiga och medelstora får rätt att inrätta egen fastighetsbildningsorganisa-
tion, medan staten skall vara skyldig att ombesörja verksamheten i de
mindre kommunerna. SVR anger i sammanhanget som ungefärliga gränser
50 000 resp. 25 000 invånare.
De remissinstanser som inte godtar vare sig utredningens eller reservan
ternas förslag men uttalar sig för delat huvudmannaskap efter
andra grunder än reservanterna föreslagit anger i vissa fall allmänna
riktlinjer efter vilka huvudmannaskapet bör kunna delas men menar i
andra fall att beslut i frågan bör föregås av undersökningar om de lokala
förutsättningarna i varje särskilt fall.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att en delning av huvudmanna
skapet synes böra utformas på sådant sätt att kommuner medges att bli
huvudmän för fastighetsbildningen endast under förutsättning att fastig
hetsbildningen och mätningsväsendet är av sådan omfattning att de ger
underlag för tillräckligt kvalificerad personal. Kommunernas huvudmanna
skap bör vidare i princip inskränkas till den fastighetsbildning som kan
anses ha tätortskaraktär. Länsstyrelsen ifrågasätter om inte de kommunala
organens behörighet lämpligen kan inskränkas till detaljplanelagda om
råden med stadsplan eller byggnadsplan samt mark som kommunen äger
utanför sådana områden.
SLF framhåller att utredningen inte i tillräcklig grad beaktat följderna
av att, i ett skede då stora lagstiftningskomplex inom verksamhetsom
rådet radikalt förändras, bryta sönder en organisation, som i allt väsentligt
42
Kungi. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
fungerat bra. Utredningen synes vidare ha underskattat värdet av att
i stora expansiva tätorter behålla ett kommunalt fastighetsbildningsorgan.
Föreningen anser det sålunda rimligt att behålla kommunala fastighets-
bildningsenheter inom kommuner där centralorten har minst 50 000 invå
nare.
RLF förordar att i stort sett nuvarande fördelning av huvudmannaskapet
behålls.
SACO, Skogsindustriernas samarbetsutskott och STF förordar att gräns
dragningen mellan statliga och kommunala organs verksamhetsområden
bestäms på grundval av lokala utredningar, varvid bör beaktas t. ex. kom
munstorlek, kommuntyp samt byggnadsverksamhetens omfattning och
expansionstakt. Domänverket uttalar sig för en enhetlig organisation —
helt statlig eller helt kommunal. Skulle det anses rationellt med delat
huvudmannaskap och skulle således vissa kommuner ges rätt att inrätta
kommunalt fastighetsbildningsorgan, förordar verket en restriktiv pröv
ning så att endast de folkrikaste kommunerna får sådan rätt.
Fastighetsregistrering
De remissinstanser som tar ställning till förmån för utredningens resp.
reservanternas förslag i fråga om fastighetsbildning delar i regel utred
ningens resp. reservanternas uppfattning i frågan om fastighetsregistre-
ringen. Från denna regel förekommer dock som nämnts undantag. I flera
yttranden från kommuner framhålls vidare betydelsen av att i den kommu
nala verksamheten ha nära tillgång till register- och arkivuppgifter. Vissa
kommuner föreslår att reservanternas förslag skall modifieras till en ovill
korlig rätt att inrätta egen registermyndighet.
M ä tn ings verksamhe t
I fråga om den från fastighetsbildningen fristående mätningsverksam-
heten accepteras med mycket få undantag utredningens förslag. Överlant
mätaren i Göteborgs och Bohus län anser att det, i varje fall från ingenjörs-
och biträdespersonalens synpunkt, är minst lika viktigt att det blir stadga
i mätningsväsendets organisation som att det blir stadga i fastighets-
bildningsorganens uppbyggnad. Överlantmätaren i samma län föreslår att
en gränsdragning övervägs som innebär att kommuner med över 50 000
invånare åläggs skyldighet att inrätta eget mätningsväsen medan motsva
rande skyldighet åläggs staten för övriga kommuner. Dispensmöjligheter
att få inrätta ett eget mätningsväsen bör eventuellt finnas för kommuner
med 30 000—50 000 invånare.
Organisation
De remissinstanser som särskilt tagit upp frågan om centralorga
nets uppgifter tillstyrker i allmänhet utredningens förslag.
Förslaget om inrättande av lekmannastyrelse och råd berörs endast av
Kimgl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
43
ett fåtal remissinstanser. Förslaget tillstyrks av dessa. Lantmäteristyrelsen
uttalar att råden bör inriktas på fastighetsdatafrågor, fastighetsvärderings-
frågor och mätningstekniska frågor. Statskontoret tillstyrker ett råd för
fastighetsvärdering men ifrågasätter om behov finns f. n. av de övriga två
föreslagna råden.
CFD, statskontoret, SKTF, STF och SLF avstyrker, i allmänhet med
hänvisning till pågående utredningsarbete, utredningens förslag om att nu
inordna CFD i lantmäteristyrelsen.
Planverket finner en samordning mellan de centrala organen inom
planväsendets och fastighetsbildningens område naturlig. Beträffande fastig-
lietsregistrering finner verket att väsentliga fördelar skulle uppnås genom en
samordning av verksamheten för skilda intressenter på registerförar- och
dataanvändningssidan. Detta bör ske inom ett centralt organ med orga
nisatoriskt självständig ställning.
Utredningens förslag om länsorganens ställning och funktion till
styrks genomgående i de yttranden som behandlar frågan utifrån utgångs
punkten att den lokala organisationen skall vara statlig. Vissa remissin
stanser anför att det är viktigt att överlantmätaren får en tillsynsfunktion
också i förhållande till kommunala organisationsenheter. Andra åter anser
att en sådan tillsynsfunktion i stället bör ankomma på lantmäteristyrelsen.
Statens planverk anser att länskontoren bör inordnas i länsstyrelsens
planeringsenheter.
Beträffande den lokala organisationen framför länsstyrelserna,
en del kommuner och överlantmätarna vissa synpunkter. Framförda syn
punkter avser lokala modifieringar i av den av utredningen föreslagna
territoriella indelningen. Kommunernas yttranden innebär i regel en önskan
att få statliga lantmäteriorgan inom kommunen.
Taxe- och kostnadsfrågor
Åtskilliga remissorgan tar upp frågan om kostnadsfördelning mellan
sakägare och det allmänna och biträder därvid förslaget att det allmänna
skall ta på sig en större grundkostnad än f. n. Även den föreslagna för
delningen av subventionerna på olika verksamheter tillstyrks i stort sett
genomgående. RRV finner det dock inte klarlagt att nuvarande taxenivå
medför så stora olägenheter att en förändring är motiverad.
Frågan om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun i de fall
kommunen svarar för tekniska och andra moment som ingår i förrätt
ningarna kommenteras i flera yttranden från kommuner. Risk föreligger,
menar dessa kommuner, att kommunerna får svara för de mera kostnads
krävande delarna av arbetet medan ersättningen härför tillfaller den stat
liga organisationen.
Lantmäteristyrelsen redovisar beträffande år 1968 en undersökning av
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
totalkostnaden för vissa kommuner där lantmäteriet f. n. handhar fastig*
hetsbildnings- och mätningsverksamheten. Undersökningen visar att kost
naden i genomsnitt för kommuner med 10 000—20 000 invånare understeg
100 000 kr. och att kostnaden för kommuner med 20 000—ca 35 000 något
understeg 200 000 kr.
Genomförandefrågor
De flesta remissinstanserna föreslår liksom utredningen att den nya
organisationen träder i funktion samtidigt med den nya fastighetsbildnings
lagen, dvs. den 1 januari 1972. Flera instanser, företrädesvis de som före
slagit en fortsatt beredning av frågan, är emellertid kritiska till möjligheten
att göra organisationsförändringar redan vid denna tidpunkt. I åtskilliga
yttranden tas frågan om tidpunkten för överförandet av fastighetsregistre-
ringen till länskontoren upp. Flera anser att överförandet bör, som reser
vanterna föreslagit, behandlas från fall till fall.
Riksarkivet betonar att överförandet av de kommunala arkiven till läns
kontoren innebär en väsentlig utökning av länsarkiven och föreslår när
mare regler för genomförandet. Flera remissinstanser framhåller att den
föreslagna organisationsändringen kan komma att innebära stora påfrest
ningar för berörd personal och understryker att all möjlig hänsyn bör tas
härtill i samband med genomförandet.
Departementschefen
Inledning
Det är ett väsentligt samhällsintresse att våra naturtillgångar i form av
mark och vatten utnyttjas på ett sätt som främjar de välfärdspolitiska
strävandena. Av särskild betydelse i detta sammanhang är åtgärder för
att tillförsäkra människorna en god miljö — för boende, arbete och fri-
tidsliv •—■ och att skapa förutsättningar för ekonomiskt rationell användning
av mark för t. ex. jordbruk och skogsbruk. Åtgärder av detta slag förut
sätter en viss styrning och kontroll av markanvändningen. Medlen
för en sådan styrning från samhällets sida är ytterst knutna till de rättsliga
enheter som mark och vatten delas in i, fastigheterna. Fastighetsbildningen
är även i sig själv ett medel att säkerställa samhällets intentioner i t. ex.
planpolitiskt och jordpolitiskt hänseende.
Till fastighetsindelningen är också betydande enskilda intressen knutna.
Det är sålunda i princip de genom fastighetsbildning tillkomna enheterna
som är föremål för äganderätt och panträtt. De på fastighetspanträtter
grundade krediterna uppgår till avsevärda belopp och har därmed stor be
tydelse för landets ekonomiska liv.
Grundläggande information om fastighetsindelningen lagras i och till
handahålls från fastighetsregistren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
45
Fastighetsbildning och fastighetsregistrering ombesörjs av lantmäteri-
organen. I fastighetsbildningen ingår vissa tekniska arbetsmoment men
lantmäteriorganen utför också tekniska arbetsuppgifter som är fristående
från fastighetsbildningen såsom kartläggning och andra mätningstekniska
arbeten (mätningsverksamhet). Sådana arbetsuppgifter utförs i stor ut
sträckning som service åt planmyndigheterna. Lantmäteriorganen deltar
också i viss mån själva i den fysiska planeringen.
Jag har med det anförda velat peka på sambandet mellan lantmäteri
verksamheten och samhällsverksamheten i övrigt. Detta samband gör det
angeläget att organisationen av lantmäteriverksamheten fortlöpande an
passas till samhällsutvecklingen. Syftet med denna anpassning bör vara
att nå största möjliga effektivitet och gynnsammast möjliga betingelser för
samverkan mellan lantmäteriorganen och andra samhällsorgan med nära
liggande uppgifter. Jag syftar här främst på planmyndigheter och på ratio-
naliseringsorgan inom jordbrukets och skogsbrukets områden men också på
andra samhällsorgan som är verksamma inom samhällsplaneringen i mera
vidsträckt mening.
Lantmäteriverksamheten utövas i dag av statliga och kommunala organ.
Fastighetsbildning och mätningsverksamhet ankommer sålunda i huvud
sak på statliga och kommunala lantmäteriorgan. I viss utsträckning före
kommer det att uppgifterna utförs av särskilt förordnade förrättnings-
män eller — i fråga om mätningsverksamhet — av enskilda konsulter.
Fastighetsregistreringen är uppdelad mellan lokala registerförare, som oftast
är kommunalt anställda, och överlantmätarna. Det statliga lantmäteriet
består — utöver förrättningsorganisationen — av ett centralorgan, lant-
mäteristyrelsen, och regionala organ, överlantmätarna med länslantmäteri-
kontoren. De kommunala organen är i viss utsträckning föremål för tillsyn
av lantmäteristyrelsen och regionala statliga organ.
På senare tid har förutsättningarna för lantmäteriverksamhetens orga
nisation förändrats. Den strukturella utjämningen mellan kommunerna som
fullföljs genom den snart genomförda kommunindelningsreformen har
medfört att grundvalen för nuvarande uppdelning av fastighetsbildnings-
reglerna i ett system för land och ett för stad fallit bort. Den nya lagstift
ningen på området •—- FBL — blir därför enhetlig för hela landet. Därmed
försvinner också de nuvarande formella kriterierna för en uppdelning av
lantmäteriorganisationen i en statlig och en kommunal del. Också den nu
varande uppdelningen av fastighetsregistreringen på skilda register för
land och stad kommer att försvinna till följd av principbeslutet om ett nytt
fastighetsregister, som blir enhetligt för hela landet och uppbyggt på ADB.
Tillkomsten av FBL och det nya fastighetsregistret motiverar vidare, som
jag skall utveckla närmare i det följande, att delvis nya krav ställs på orga
nisationen. Av betydelse för den regionala organisationen är de nyligen be
slutade riktlinjerna för en partiell omorganisation av den statliga länsför
46
valtningen. Dessa innebär bl. a. att länsstyrelsen får som en huvuduppgift att
samordna den översiktliga samhällsplanering som bedrivs inom den statliga
länsförvaltningen. Bl. a. de nämnda förhållandena motiverar en anpassning
av lantmäteriverksamhetens organisation. Till grund för översynen ligger ett
betänkande av utredningen rörande fastighetsbildnings- och mätningsväsen-
dets organisation samt remissyttrandena över detta. Innan jag förordar rikt
linjer för eu ny organisation vill jag emellertid slå fast vissa grundläggande
krav som enligt min mening bör sLällas på lantmäteriverksamhetens huvud
grenar — fastighetsbildning, fastighetsregistrering och mätningsverksamhet.
Fastighetsbildning
Enligt FBL skall all fastighetsbildning ske vid förrättning som verk
ställs av en fastighetsbildningsmyndighet. Denna skall bestå av en för-
rättningslantmätare och, i vissa fall, gode män. Inom förrättningens ram
skall erforderliga utredningar göras samt enskilda och allmänna intressen
vägas inbördes och mot varandra. Om det behövs får förhandlingar föras
mellan parterna vid förrättningen. Detta judiciellt präglade förfarande stäm
mer i stort sett överens med det som tillämpas enligt JDL men avviker från
förfarandet enligt FBLS. Förfarandet enligt sistnämnda lag är nämligen i
huvudsak av administrativ karaktär och i flertalet fall — tomtbildningsfal-
len — helt underordnat planeringsbeslut (stadsplan och tomtindelning).
FBL innehåller bara mycket allmänt hållna regler om tillåtligheten av fas-
tighetsbildningsåtgärder. Lagen ger vidare fastighetsbildningsmyndigheterna
vidgade befogenheter att vidta åtgärder inom förrättningens ram. Det blir
sålunda t. ex. möjligt att vid förrättning lösa in områden samt att i större
utsträckning än f. n. bilda servitut och samfälligheter och att för framtiden
med bindande verkan avgöra frågor om fastighetsindelningens beskaffenhet.
Den nuvarande fastställelseprövningen av förrättningar slopas. Sammanfatt
ningsvis kan sägas att FBL ger fastighetsbildningsmyndigheten väsentligt
större befogenheter och avsevärt vidgar möjligheterna att följsamt anpassa
fastighetsbildningsåtgärderna till utvecklingen inom olika samhällsområden.
För att de fördelar FBL sålunda kan ge skall kunna utnyttjas fullt ut
måste vissa krav ställas på fastighetsbildningsmyndigheten och på orga
nisationen i övrigt. Dessa krav är främst — förutom det redan nämnda
att behovet av samverkan med andra myndigheter tillgodoses — att för-
rättningslantmätaren har en förhållandevis hög kompetens, att fastighets
bildningsmyndigheten har en opartisk ställning och att förutsättningar
finns för enhetlig lagtillämpning hos fastighetsbildningsmyndigheterna. Om
vikten av att dessa krav uppfylls råder i stor sett full enighet inom utred
ningen och bland remissinstanserna.
Frågan om förrättningslantmätarens kompetens hänger samman med
frågan om hur organisationen av fastighetsbildningsmyndigheten skall byg
gas upp mer i detalj och hur delegation av skilda uppgifter skall ordnas
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
47
inom myndigheten. Jag begränsar mig därför i detta sammanhang till att
anföra några allmänna synpunkter på frågan. För förrättningar enligt FBL
behövs bl. a. djupgående kunskaper i rättsliga frågor, fastighetsvärdering
och mätningstekniska ämnen. Med anledning av uttalanden under förar
betena till FBL om vikten av ökade kunskaper hos den förrättningsverk-
samma personalen har utbildningsplanen för sektionen för lantmäteri vid
tekniska högskolan i Stockholm justerats så att bl. a. utbildningen i rätts
liga ämnen utökas väsentligt. Utbildningen inom sektionen kan bedrivas
med skilda inriktningar. Några utbildningsinriktningar är särskilt tillrätta
lagda för fastighetsbildning och därmed sammanhängande frågor. I lant-
mäteriets regi genomförs en omfattande kursverksamhet för den yrkesverk
samma personalen. Det synes nödvändigt att kräva att vid varje fastighets-
bildningsmyndighet skall finnas åtminstone en förrättningslantmätare med
kunskaper motsvarande den utbildningsinriktning inom sektionen för lant
mäteri vid tekniska högskolan i Stockholm som särskilt tillrättalagts för
verksamhet av den art som ankommer på myndigheten. Härutöver måste
givetvis krävas att förrättningslantmätaren har praktisk erfarenhet av för-
rättningsverksamhet.
Det måste vara rationellt att de som fyller dessa högt ställda krav
på kunnande i fråga om förrättningsverksamhet också i huvudsak får ägna
sig åt sådan verksamhet. Att så sker är motiverat också av att fastighets-
bildningsmyndigheten måste ha en opartisk ställning. Förrättningslant
mätaren bör sålunda givetvis inte i ärenden om köp eller försäljning av
fastigheter eller i liknande situationer låta engagera sig för part, som är eller
kan bli sakägare vid förrättning, på sådant sätt att hans objektivitet vid för
rättningen kan ifrågasättas. Han bör inte heller i övrigt utöva verksam
het som kan rubba förtroendet för hans opartiskhet. Å andra sidan är det
givet att, som jag skall beröra närmare i det följande, förrättningslantmäta
ren måste utföra åtskilliga uppgifter som faller utanför själva fastighetsbild-
ningsförrättningens ram men som hänger nära samman med fastighetsbild-
ningsverksamheten i en vidare bemärkelse. Jag syftar här på t. ex. förbere
dande åtgärder, såsom samråd med rationaliseringsorgan inom jord- och
skogsbruksområdet samt organ inom plan- och byggnadsväsendet och upp
rättande av förslag till tomtindelning, samt rådgivning o. d. åt allmänhet och
myndigheter. Som har understrukits under förarbetena till FBL måste vi
dare förrättningslantmätaren vara anställd i allmän tjänst.
Vad jag nu har anfört leder enligt min uppfattning till att varje fastighets-
bildningsmyndighet bör ha ett verksamhetsunderlag som är tillräckligt stort
för att åtminstone en förrättningslantmätare sysselsätts praktiskt taget ute
slutande med förrättningsverksamhet och sådan därmed sammanhängande
verksamhet som jag berört i det föregående.
För att inte tilltron till fastighetsbildningsmyndighetens opartiskhet skall
rubbas bör vidare myndigheten så långt möjligt vara organisatoriskt fristå
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
ende och alltså inte heller inordnas i eller underordnas organ som kan vara
part i fastighetsfrågor, t. ex. fastighetsförvaltande organ. Det nu anförda
behöver enligt min mening inte leda till att erforderlig samverkan med andra
organ försvåras.
Den principiella uppbyggnaden av FBL, som medger att lagen skall kunna
tillämpas under starkt varierande förhållanden och som innefattar stor
följsamhet till ändrade riktlinjer för plan- och jordpolitik och därmed avse
värd rörelsefrihet för förrättningsmyndigheten, gör det angeläget att förut
sättningar skapas för enhetlig lagtillämpning. För den skull behövs centralt
utfärdade anvisningar, rådgivning, fortbildning och fastighetsrättslig ser
vice från centralt håll. Även bindande föreskrifter torde komma att behövas,
t. ex. i fråga om arbetsordning o. d. Det torde också vara lämpligt att tjänste
män vid myndigheterna blir skyldiga att delta i överläggningar och kurser
som anordnas centralt eller regionalt.
Fastighetsregistrering
Fastighetsregistrens huvuduppgift är att redovisa fastighetsindelningen,
dvs. att — direkt eller genom hänvisning till fastighetsbildningsakt — ange
fastigheternas belägenhet, avgränsning, innehåll och rättigheter. Registren
innehåller därför tillsammans med förrättningsarkiven uppgifter av bety
delse för bl. a. fastighetsägare, fastighetsbildningsorgan och planeringsorgan.
Fastighetsregistren utgör också underlag för inskrivningsregistret (fastig-
hetsböckerna).
Beslutet om ett nytt fastighetsregister innebär bl. a. att registret skall vara
enhetligt för hela landet, att kommunerna skall vara registerområden, att
registret skall föras på en central dataanläggning och att fastigheternas läge
skall anges med koordinater. Beträffande den närmare utformningen av
registret bedrivs f. n. inom CFD fortsatt utredningsarbete innefattande bl. a.
vissa praktiska försök inom Uppsala län. Hos registerförare förbereds över
föringen till det nya registret. Det övervägs vidare att i dataanläggningen
lagra också andra data med anknytning till fastigheterna, t. ex. plan- och
byggnadsdata.
Man torde kunna utgå från att det nya registersystemet i utbyggt skick
kommer att ge lantmäteriorganen och andra organ på både lokal och regio
nal nivå möjlighet att få tillgång till uppgifter ur själva registret. Det spelar
från denna synpunkt ingen roll om registermyndigheten förläggs till lokal
eller regional nivå. Uppgifter ur registerkarta och förrättningsarkiv måste,
oavsett vilka organ som anförtros arkivvården, kunna tillhandahållas andra
lantmäteriorgan och övriga myndigheter som för sin verksamhet har behov
av sådana uppgifter.
Att tillhandahålla uppgifter från arkiv som knyts till registren kräver
insatser av personal med viss specialistskolning. I än högre grad gäller
detta själva registerföringen. För att en tillräcklig specialisering skall vara
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
49
möjlig krävs en förhållandevis stor ärendemängd hos varje registermyndig
het vilket talar för att myndighetens verksamhetsområde i allmänhet bör
vara väsentligt större än fastighetsbildningsmyndigheternas. Eftersom
fastighetsregistermyndigheten enligt FBL kan utöva viss, huvudsakligen
formell kontroll av fastighetsbildningsförrättningen — myndigheten kan
söka rättelse hos fastighetsdomstolen bl. a. när uppgift om fastighetsbild
ningen på grund av fel eller oklarhet inte kan föras in i registret — torde
ansvaret för fastighetsregistreringen inte kunna läggas hos fastighetsbild-
ningsmyndigheten eller hos organ som är underordnat denna myndighet.
På grund av det anförda finner jag att fastighetsregistreringen i princip
bör anförtros en länsmyndighet.
Mätningsverksamhet
Den tekniska verksamhet — t. ex. upprättande av stomnät och primär
kartor — som i stor utsträckning bedrivs av lantmäteriorganen kommer i
allmänhet både fastighetsbildningen och plan- och byggnadsverksamheten
till godo. I stadsbyggnadsprocessen används t. ex. stompunkter och primär
kartor både vid planläggningen och den efterföljande fastighetsbildningen
samt slutligen också för de s. k. nybyggnadskartor som ligger till grund för
byggnadslovsprövningen. Härutöver förekommer vissa mätningstekniska
arbetsmoment i direkt anslutning till själva fastighetsbildningen. Andra
tekniska åtgärder av liknande art förekommer uteslutande inom ramen
för planläggnings- och byggnadsverksamheten. I kommuner där fastighets
bildningen enligt FBLS handhas av kommunalt organ — stadsingenjörs-
kontor — sköter detta organ i allmänhet också mätningsverksamheten.
Vissa andra kommuner har egna organ för mätningsverksamhet medan
åter andra lämnar uppdrag åt enskilda konsulter eller det statliga lantmäte-
riet att utföra sådan mätningsverksamhet som behövs för skilda kommu
nala ändamål.
Utredningen, som föreslår att fastighetsbildningen i hela landet skall
handhas av statliga fastighetsbildningsmyndigheter, anser att mätningsverk
samheten i princip bör vara en kommunal angelägenhet men att kommun
erna skall ha frihet att bestämma i vilken utsträckning och i vilka former
de själva skall handha sådan verksamhet. Kommun bör enligt utredningen
också ha möjlighet att ombesörja sådana tekniska moment som ingår i
själva fastighetsbildningen. Utredningen förutsätter att de större och medel
stora kommunerna i allmänhet kommer att inrätta särskilda organ för mät
ningsverksamhet. I den mån kommun inte själv vill svara för mätnings
verksamhet bör enligt utredningens mening det statliga fastighetsbildnings-
organet vara skyldigt att i form av uppdrag lämna kommunen mätnings-
teknisk service. Reservanterna liksom nästan genomgånde remissinstans
erna delar uppfattningen att kommunerna själva bör få ordna mätnings-
4 —Biliang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 188
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
verksamheten med hänsyn till vad som är lämpligt för varje kommun.
Enligt reservanternas uppfattning, vilken biträds av en stor grupp remiss
instanser, skall emellertid kommun som så önskar kunna svara för fastig
hetsbildningen, vilket innebär att i de flesta fall ett och samma organ kan
handha både fastighetsbildning och mätningsverksamhet. Flera remissin
stanser har understrukit att en sådan ordning är lämpligare än att, som
utredningen tänkt sig, ett särskilt mätningsorgan för fastighetsbildnings-
myndighetens räkning utför det mätningstekniska arbete som ingår i själva
fastighetsbildningen. Reservanterna, som mycket starkt betonar mätnings-
verksamhetens stora betydelse inte bara för fastighetsbildningen utan också
för kommunalteknik och samhällsbyggande i övrigt, anser att, åtminstone
på sikt, byggnadsnämnderna i alla kommuner bör lägga upp stomnät, pri
märkartor och översiktskartor.
Särskilt inom expansiva tätorter där bebyggelseplaneringen snabbt och
följsamt måste slutföras genom fastighetsbildningsåtgärder är behovet av
nära samordning mellan mätningsverksamhet och fastighetsbildning stort.
Det är angeläget att mätningsverksamheten organiseras på ett sätt som möj
liggör en effektiv sådan samverkan. Utredningen och remissbehandlingen
har Övertygat mig om att frågan om vilket organ som skall handha mät
ningsverksamheten och hur denna närmare skall organiseras lämpligen bör
lösas från fall till fall med hänsyn till lokala förhållanden och förutsätt
ningar. Sålunda kan samordningsbehovet säkert ofta tillgodoses bäst om
samma organ handhar både fastighetsbildning och mätningsverksamhet
men skäl saknas att i detta avseende binda sig vid den ena eller den andra
organisationsformen.
Lokalorganisationen
För den statliga lantmäteriverksamheten är landet indelat i 110 lant-
mäteridistrikt under ledning av distriktslantmätare. Denne bildar tillsam
mans med underställd personal en organisationsenhet, distriktsenhet, på
vilken ankommer i princip all förrättnings- och uppdragsverksamhet som
inte skall handläggas av kommunala organ inom distriktet. Vid sidan av
distriktsindelningen finns emellertid s. k. specialenheter som övertar vissa
uppgifter från distriktsenheterna. Uppgifter som överförs på specialenhet
är i huvudsak jord- och skogsbruksärenden eller fastighetsregleringar i
samband med större vägbyggnadsföretag. Specialenheternas verksamhets
områden är alltså funktionellt avgränsade. Lantmäteristyrelsen beslutar om
inrättande av specialenhet och avgör därvid uppgiftsfördelningen mellan
enheten och berörda lantmäteridistrikt. F. n. finns 31 specialenheter.
Den nuvarande ordningen med distriktsenheter och specialenheter med
ger en smidig och följsam anpassning av lantmäteriorganisationen till sam
hällsutvecklingens krav. Specialenheterna gör det möjligt att avlasta dis
51
trikten sådana arbetsuppgifter som på grund av stor frekvens eller svårig
hetsgrad skulle kunna försvåra distriktsenhetens handläggning av övriga
förrättningar. Anordningen befordrar vidare rationella handläggnings-
former och enhetliga bedömningsgrunder för särskilda ärendetyper. Den
personal som arbetar inom en specialenhet kan i allmänhet koncentrera sig
på en viss typ av ärenden och kan därigenom förvärva större rutin. Inte
minst viktigt är att överföringen av vissa uppgifter till specialenhet under
lättar kontakter och samordning med organ som har annat verksamhets
område än distriktsenheten — t. ex. kommun inom distriktet eller hela länet.
De kommunala förrättningsorganens verksamhet är knuten till vissa
geografiska områden och är alltså i första hand territoriellt avgränsad mot
lantmäteridistriktens arbetsområden. En funktionell avgränsning finns
emellertid också på det sättet att det kommunala organets behörighet i prin
cip är beroende av att FBLS skall vara tillämplig, vilket innebär att i huvud
sak bara vissa typer av förrättningar kommer i fråga. Vidare finns möjlighet
alt genom särskilda förordnanden beträffande vissa förrättningar eller för-
rättningstyper kombinera statlig och kommunal verksamhet inom området.
I princip kan därför sägas att de kommunala förrättningsorganen i dag, på
motsvarande sätt som de statliga specialenheterna, har funktionellt avgrän
sade uppgifter — huvudsakligen förrättningar för tätortsutveckling. Också
av den kommunala organisationen är erfarenheterna goda. De kommunala
förrättningsorganen har nämligen, främst genom sin specialisering på för
rättningar av detta slag, goda förutsättningar för ett nära samarbete med
kommunens planmyndigheter och den kommunala mätningsverksamheten.
Vid uppbyggnaden av en ny organisation för lantmäteriverksamheten
bör man dra nytta av de erfarenheter som har vunnits av den nuvarande or
ganisationens verksamhet. Både utredningen och reservanterna samt prak
tiskt taget alla remissinstanser är ense om att det bör finnas en — statlig
— grundorganisation som bygger på territoriellt avgränsade enheter. Jag
delar denna uppfattning och menar att organisationen liksom hittills i prin
cip bör täcka hela landet. Härutöver bör liksom f. n. finnas enheter med
funktionellt avgränsade arbetsuppgifter. Erfarenheterna av sådana enheter
är enligt min mening så positiva att systemet bör vidareutvecklas inom
ramen för den nya organisationen. Specialenheter bör inrättas såväl för verk
samhet som sammanhänger med rationaliseringsåtgärder och liknande upp
gifter inom jordbruket och skogsbruket som för insatser för bebyggelseut
veckling m. m. inom tätorterna. Jag vill nu närmare redogöra för hur en
sådan organisation bör ordnas.
Utredningen har föreslagit riktlinjer för en indelning i territoriella verk
samhetsområden. Utredningen har därvid framhållit att arbets- och kon-
torsorganisatoriska skäl talar för relativt stora enheter, medan främst be
hovet av god lokalkännedom och nära kontakt med kommunerna och all
mänheten verkar som begränsande faktorer. Som bestämda krav framhåller
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
utredningen att en kommun inte får delas på olika verksamhetsområden och
att sådant område aldrig får sträcka sig över en länsgräns. Utredningens
förslag till indelning upptar 88 regioner. För att underlätta möjligheterna
för organisationen att lämna teknisk service till kommunerna föreslår ut
redningen att särskilda lokalkontor skall kunna inrättas som komplement
till det regionkontor som skall finnas inom varje region.
Grunderna för den nuvarande indelningen i lantmäteridistrikt bestäm
des år 1960. Därvid förutsattes att en minskning av antalet distrikt kunde
bli motiverad av främst organisatoriska förhållanden. De faktorer som ut
redningen ansett böra vara avgörande för en ny indelning är i princip de
samma som legat till grund för den nuvarande indelningen. Den minsk
ning av antalet enheter som har föreslagits kan ses uteslutande som en orga
nisatorisk anpassning till sådana förändringar i samhällsutveckling och ar-
betsteknik som inträffat under 1960-talet. Enligt min mening torde det fram
lagda förslaget i stort sett vara väl ägnat att ligga till grund för en indelning.
Förslaget bör dock övervägas ytterligare med hänsyn till de synpunkter rö
rande lokala förhållanden som framförts i remissyttrandena och till sådana
förändringar som kan föranledas av att specialenheter inrättas för viss tät-
ortsverksamhet. Även frågan om inrättande av lokalkontor bör bedömas i
detta sammanhang. Det ankommer på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts
bemyndigande, lantmäteristyrelsen att besluta om ändring i indelningen och
om lokalkontor. Utredningen har föreslagit att de territoriella enheterna
skall benämnas regioner. Enligt min mening saknas anledning att frångå
den nuvarande benämningen distrikt.
Specialenheter bör kunna inrättas i den mån arbetsorganisatoriska för
hållanden motiverar detta. Exempel på sådana förhållanden kan vara att
vissa ärendetyper med hänsyn till sin art kräver stark specialisering hos
personalen, att distriktsenheten är ojämnt arbetsbelastad eller att kraven
på samordning av viss fastighetsbildningsverksamhet med annan verk
samhet bättre kan tillgodoses om specialenhet bildas. Som jag tidigare redo
gjort för är det sådana förhållanden som i dag föranleder inrättande av
specialenheter inom den statliga organisationen, huvudsakligen för jord- och
skogsbruksfrågor. Motsvarande förhållanden kan emellertid motivera in
rättande av specialenheter också för frågor som sammanhänger med be
byggelseutveckling inom tätorter och liknande uppgifter.
Frågan om när specialenhet för sistnämnda ändamål skall inrättas bör
bedömas utifrån de lokala förutsättningarna i varje särskilt fall. Avgörande
för bedömningen bör därvid vara kraven på samordning av fastighetsbild
ningen med verksamheten inom plan- och byggnadsväsendet. Enligt min
mening bör nämligen stort avseende fästas vid vad reservanterna med in
stämmande av en stor grupp remissinstanser anfört om att planläggning,
fastighetsbildning och bebyggelseprojektering inte kan avgränsas från
varandra vare sig i sak eller tidsmässigt. Fastighetsbildaren måste därför
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
53
vara engagerad i alla dessa faser av processen, varvid hans insats i plan
läggningen och bebyggelseprojekteringen huvudsakligen har samrådskarak-
tär. Av utomordentligt stor vikt är naturligtvis också att fastighetsbildnings-
beslutet kan meddelas utan dröjsmål. Jag vill understryka att FBL skapar
gynnsammare förutsättningar både för erforderligt samråd mellan fastig
hetsbildaren och dem som i övrigt deltar i bebyggelseutvecklingen och för
snabba beslut av fastighetsbildningsorganen i denna process. Även den nog
grannare tidsplanering som präglar dagens samhällsbyggande torde under
lätta lösningen av samordningsfrågorna. Många gånger torde därför den
önskvärda samordningen kunna tryggas genom att en viss arbetsfördelning
sker mellan personal inom vederbörande distriktsenhet, t. ex. så att särskild
förrättningslantmätare — om flera finns inom distriktsenheten — avdelas
för uppgifter som hänger nära samman med bebyggelseplaneringen inom
en kommun. I andra fall åter torde den erforderliga samordningen och
snabbheten i beslutsfattandet bäst komma till stånd om specialenhet in
rättas för fastighetsbildning av nu ifrågavarande slag.
Även om anordningen med specialenheter principiellt bygger på en funk
tionell uppgiftsfördelning, torde det i vissa fall vara praktiskt att den när
mare avgränsningen av uppgifterna anknyts till vissa territoriella områden.
Specialenhet som inrättas för bebyggelsefrågor kan sålunda t. ex. ges upp
gifter som rör vissa bestämda utbyggnadsprojekt eller uppgift avseende
visst planområde eller viss tätort eller en kommuns hela område. Det bör
inte heller vara uteslutet att i vissa fall ärenden av annan karaktär som kan
förekomma inom sådant område handläggs av specialenheten. Den smidighet
som utmärker nuvarande statliga organisation när det gäller överflyttning
av ärenden mellan olika enheter bör i möjlig mån behållas i det nya syste
met.
Den ordning som jag sålunda förordar innebär att allmänheten alltid
kan vända sig till distriktsenheten i fastighetsbildningsfrågor. För hand
läggning skall emellertid ärendet överlämnas till specialenhet, om det enligt
den uppgjorda arbetsfördelningen faller på sådan enhet. I den mån special-
enhet har inrättats skall det givetvis vara möjligt att också vända sig direkt
till denna enhet i ärenden som hör till dess befogenhetsområde.
De organisatoriska krav som enligt vad jag tidigare anfört följer av
övergången till FBL är självfallet tillämpliga också i fråga om specialen
heterna. Kraven innebär bl. a. att ett relativt stort förrättningsunderlag be
hövs för varje enhet. Eftersom de nuvarande fastighetsbildningsenheterna,
inräknat de kommunala, i stor utsträckning inte har ett förrättningsunder
lag som räcker till för att helt sysselsätta en förrättningslantmätare, inne
bär de organisatoriska kraven att man bör räkna med en minskning i an
talet förrättningsorgan.
Utredningen och remissinstanserna har som en huvudfråga betraktat
spörsmålet i vad mån fastighetsbildning skall kunna ske under kommunalt
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
huvudmannaskap. De som talat för kommunalt huvudmannaskap har till
stöd för sin uppfattning åberopat främst att nuvarande kommunala enheter
väl fullgjort sina uppgifter. Detta har framför allt tillskrivits det förhållan
det att de kommunala enheterna haft de bästa förutsättningarna att till
godose dels samordningen med andra kommunala organ, i första hand
dem som är verksamma inom plan- och byggnadsväsendet, dels kravet på
snabb handläggning.
Som jag ser det är frågan om huvudmannaskapet av relativt underord
nad betydelse. Avgörande vikt bör enligt min mening i stället fästas vid att
organisationen blir så effektiv som möjligt och medger smidig samverkan
med andra organ inom samhällsplaneringen. De av mig förordade special
enheterna torde, oavsett huvudmannaskapet, i och för sig vara väl ägnade
att tillgodose både effektivitetskravet och behovet av samverkan. I vissa
fall kan emellertid samverkan otvivelaktigt ytterligare främjas, om special
enhet för bebyggelsefrågor ställs under kommunalt huvudmannaskap. Jag
har tidigare framhållit att skäl kan anföras för att fastighetsbildnings-
myndighet med särskild inriktning på förrättningar för tätortsutveckling
också bör ha hand om mätningsverksamheten inom sitt verksamhetsområde.
Om en kommun under alla omständigheter behöver egen organisation för
mätningsverksamhet och om det finns förutsättningar att inom kommunen
inrätta en specialenhet för tätortsförrättningar, kan det alltså med hänsyn
till behovet av samordning mellan fastighetsbildning och mätningsverk
samhet bedömas lämpligt att kommunen får vara huvudman för special
enheten så att all mätningsverksamhet kan förläggas till denna enhet.
Också andra lokala förhållanden liksom kommunens egna önskemål i frågan
kan motivera kommunalt huvudmannaskap för specialenheter av ifråga
varande slag. Jag anser därför att kommun som önskar vara huvudman för
sådan enhet, skall ha möjlighet till detta. Enligt ett uttalande av reservan
terna bör kommunalt huvudmannaskap för fastighetsbildningsmyndighet
även kunna utövas av flera kommuner i samverkan. Huvudsyftet med att
möjliggöra kommunalt huvudmannaskap är emellertid att ytterligare för
bättra förutsättningarna för en intim samverkan med kommunens organ för
plan- och byggnadsväsendet inom ramen för en integrerad exploaterings-
process. Jag kan inte finna att detta syfte främjas genom skapandet av in-
terkommunala organ för fastighetsbildningen och kan därför inte biträda
reservanternas ifrågavarande förslag.
Specialenhet under kommunalt huvudmannaskap måste inordnas i den
kommunala förvaltningen på ett sådant sätt att dess opartiskhet inte kan
sättas i fråga. Det torde bl. a. innebära att enheten inte kan underordnas
kommunstyrelsen eller annat fastighetsförvaltande organ. Den förrattnings-
verksamma personalen bör vidare i princip inte sysselsättas i sådana kom
munala arbetsuppgifter utanför enhetens verksamhetsområde som kan
medföra bindningar till vad som vid fastighetsbildningen utgör kommunala
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
55
partsintressen. I frågor om själva förrättningsverksamheten måste enheten
och dess personal vara underkastad föreskrifter och anvisningar av de
överordnade statliga lantmäteriorganen på samma sätt som motsvarande
statliga enheter och deras personal. I fråga om den förrättningsverksamma
personalen bör vidare gälla att den skall vara skyldig att delta i överlägg
ningar med statliga myndigheter och i fortbildningskurser i den utsträck
ning som föreskrivs av överordnade statliga myndigheter.
Frågan om en närmare författningsreglering av fastighetsbildningsmyn-
digheterna, organiserade i enlighet med mitt förslag, torde få övervägas i
annat sammanhang varvid särskilt bör beaktas bl. a. anpassningen av en
sådan reglering till FBL:s forumregler.
Av vad jag tidigare anfört i fråga om mätningsverksamhetens organisa
tion följer att sådan verksamhet i många fall kommer att utföras av kom
munala mätningsorgan —- antingen fristående sådana eller mätningsorgan
integrerade med fastighetsbildningsorgan under kommunalt huvudmanna
skap. Kommunerna bör emellertid också kunna påräkna att statliga lantmä-
teriorgan mot ersättning lämnar service i dessa hänseenden.
Den organisation jag här förordar förutsätter för sitt genomförande fort
satt utredning med utgångspunkt i de lokala förhållandena. Godtar stats
makterna de riktlinjer för omorganisationen som jag uttalat mig för avser
jag att föreslå Kungl. Maj:t att ge länsstyrelserna uppdrag att efter sam
råd med kommunerna och lantmäteristyrelsen inkomma med detalj förslag
till lokal förrättningsorganisation. Sådant förslag skall avse frågor
om distriktsindelning, inrättande av specialenheter och huvudmannaskap
för dessa samt inrättande av distrikts- och lokalkontor. Det hör också un
dersökas i vilken utsträckning kommunerna kan väntas utnyttja fastig-
hetsbildningsorganisationen för mätningsteknisk service. Jag har i det före
gående angett vilka allmänna förutsättningar som bör föreligga för att spe
cialenhet skall inrättas. Det ligger emellertid i sakens natur att det i bland
kan vara vanskligt att bedöma om sådana förutsättningar föreligger i det
enskilda fallet. Jag utgår från att länsstyrelserna vid upprättande av sitt
förslag tar all möjlig hänsyn till de synpunkter som anförs från de berörda
kommunernas sida. Samtidigt måste de självfallet beakta att organisationen
får en lämplig utformning för hela länet. I samband med övergången till en
ny organisation bör denna i sin helhet fastställas av Kungl. Maj :t. Liksom
f. n. bör därefter frågor som innebär ändring av distriktsindelningen under
ställas Kungl. Maj :t, medan frågor om inrättande av specialenheter liksom
frågor om den närmare uppgiftsfördelningen mellan distrikt och special
enhet bör få avgöras av lantmäteristyrelsen. Styrelsen bör också efter
samråd med berörd kommun besluta om lokalisering av distriktskontor och
inrättande av lokalkontor. Självfallet måste beslut av lantmäteristyrelsen
i frågor som nu har nämnts kunna genom besvär av t. ex. kommun under
ställas Kungl. Maj :ts prövning.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
Länsorganen
Överlantmätarnas och länslantmäterikontorens nuvarande arbetsuppgif
ter består i huvudsak i att dels organisatoriskt leda lantmäteriväsendet i
länet, dels lämna service åt förrättningsorganisationen och myndigheter på
länsplanet eller att utöva samråd med sådana myndigheter, dels utöva vissa
myndighetsuppgifter. De sistnämnda uppgifterna består främst i fastställel-
seprövning av förrättningar och i fastighetsregistrering.
FBL och den nya organisation på lokalplanet som jag förordat i det före
gående kommer att leda till inte oväsentliga förändringar i överlantmätarens
arbetsuppgifter. En annan ändring av betydelse för lantmäteriverksamheten
i länen är som jag tidigare nämnt de nyligen beslutade riktlinjerna för en
partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen. Vid min anmälan
av denna fråga (prop. 1970: 103) förutskickade jag att relationerna mellan
den nya länsstyrelsen och överlantmätaren skulle bedömas i nu förevaran
de sammanhang.
Länsförvaltningsreformen innebär bl. a. att länsstyrelsen för att kunna
samordna den översiktliga samhällsplanering som sker inom den statliga
länsförvaltningen tilläggs vidgade befogenheter i förhållande till andra läns
organ. Länsarkitektkontoren inordnas i samband därmed i länsstyrelserna
och handläggningen av plan- och byggnadsfrågor inom länsförvaltningen blir
därigenom i huvudsak koncentrerad till länsstyrelsen. Dessa förhållanden
påkallar enligt min mening också vissa förändringar i uppgiftsfördelningen
mellan länsstyrelsen och överlantmätaren.
Överlantmätaren har bl. a. till uppgift att verka för samordning av fastig
hetsbildningen med åtgärder som planläggs på angränsande områden genom
andra myndigheter och organ. Betydelsen av denna arbetsuppgift ökar vä
sentligt genom tillkomsten av FBL. För en riktig tillämpning av de smidiga
och anpassningsbara fastighetsbildningsinstitut som FBL innefattar behöva
sålunda ömsesidig information om de olika länsorganens intentioner i pla
neringsfrågor. Denna information bör samlas hos den nya länsstyrelsen.
Som nämnts slopas genom FBL fastställelseprövningen av fastighetsbild-
ningsförrättningarna. Denna prövning utförs f. n. av överlantmätaren i fråga
om förrättningar enligt JDL och vissa förrättningar enligt FBLS och av läns
styrelsen i fråga om huvuddelen av förrättningarna enligt FBLS. En efter-
prövning av de allmänna intressena vid fastighetsbildningen skall enligt
FBL i stället ske genom att vissa myndigheter ges rätt att fullfölja talan mot
fastighetsbildningsmyndighetens beslut. Sådan fullföljdsrätt har tillagts
länsstyrelsen, överlantmätaren och lantbruksnämnden samt, beträffande
områden där det föreligger skyldighet att söka byggnadslov, även byggnads
nämnden. Inom områden med fastställd detaljplan skall bevakningen av
allmänna intressen handhas uteslutande av byggnadsnämnden, om fastig-
hetsbildningsåtgärden endast berör mark som är avsedd för annat än jord
bruksändamål.
57
Frågan om lalan skall föras mot fastighetsbildningsbeslut måste ofta av
göras med beaktande av allmänna riktlinjer för planeringen inom skilda
sektorer. För att en sådan samordning skall främjas på bästa sätt när det
gäller fastighetsbildningen i länet bör rätten på länsplanet att fullfölja talan
mot fastighetsbildningsbeslut utövas av länsstyrelsen ensam i stället för av
länsstyrelsen och överlantmätaren resp. lantbruksnämnden var för sig.
Synpunkter motsvarande de nu anförda kan läggas också på den befogen
het som överlantmätaren resp. lantbruksnämnden och länsstyrelsen har en
ligt FBL att ta initiativ till vissa fastighetsregleringar som är motiverade
från allmän synpunkt. Också i detta avseende bör alltså beslutanderätten
utövas av länsstyrelsen ensam.
Den ordning som jag har förordat nu förutsätter ändring i FBL. Frågan
härom torde få anmälas i annat sammanhang.
Enligt vad jag förut anfört bör fastighetsregistret i princip föras av ett
länsorgan. Utredningen och ett stort antal remissinstanser, som också anser
att registret skall föras länsvis, föreslår överlantmätaren som registermyn
dighet. Reservanterna förordar, med instämmande från åtskilliga remissin
stanser, samma ordning som huvudprincip men anser att avsteg härifrån bör
kunna göras för vissa större kommuner som själva bör få svara för registre
ringen. Fastighetsregistret samt till detta hörande kartverk och arkiv kom
mer, särskilt när det nya registersystemet har genomförts, att bli av mycket
stor betydelse inte bara för lantmäteriverksamheten utan också för sam
hällsplaneringen på andra områden. Det är angeläget att informationsma
terial som behövs i planeringen så långt möjligt samlas och samordnas. Med
hänsyn härtill finner jag det uppenbart att länets registermyndighet bör
vara länsstyrelsen. Under en övergångstid, innan det nya registret blivit upp
lagt, bör avgöras från fall till fall om befintligt register — i enlighet med den
förordade principlösningen — bör flyttas till länsstyrelsen genast eller först
när det nya registret blivit upplagt. Prövningen härav ankommer på Kungl.
Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.
Fastighetsregistren bygger på uppgifter ur förrättningsakterna. Tillgång
till dessa akter är därför nödvändig såväl vid registreringen som vid använd
ningen av registret. Med hänsyn härtill är — som jag redan antytt och som
också framhållits av utredningen och flera remissinstanser — en organisa
torisk och lokalmässig samordning av fastighetsregistret och förrättnings-
arkiven ofrånkomlig. Frågan i vilken utsträckning äldre förrättningsarkiv
skall förvaras hos registermyndigheten bör utredas ytterligare innan slutlig
ställning tas. Också denna fråga ankommer på Kungl. Maj :t eller myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer.
För de uppgifter med avseende på fastighetsbildning och fastighetsregistre-
ring som enligt min mening sålunda bör ligga hos länsstyrelsen är överlant
mätarens medverkan oundgängligen nödvändig. Överlantmätarens erfaren
het, sakkunskap och insikter bör även i övrigt — liksom hittills — självfallet
utnyttjas i den planeringsverksamhet som ankommer på länsstyrelsen. Des
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
sa förhållanden måste anses utgöra starka skäl för att överlantmätaren och
länslantmäterikontoret —• på samma sätt som länsarkitekten och länsarki
tektkontoret — tillhör den samhällsplaneringsenhet som skall finnas i den
nya länsstyrelsen. Vissa rationaliseringsvinster genom gemensam kontors-
organisation, bl. a. i vad avser kartarkiv och ritbiträden m. m., torde också
kunna uppnås med en sådan organisation.
Det kan emellertid konstateras att andra lantmäteriuppgifter på det regio
nala planet saknar egentlig anknytning till planeringsarbetet i länsstyrelsen
och att det inte heller av andra skäl finns anledning att lägga dem på läns
styrelsen. Till dessa uppgifter hör framför allt ledningen av den lokala för-
rättningsorganisationen och uppgiften att lämna service åt denna samt åt
andra myndigheter och enskilda.
De riktlinjer för en ny organisation på lokalplanet som jag har förordat
i det föregående torde leda till att den statliga andelen av förrättningsorga-
nisationen ökar i viss mån. Sådana ledningsuppgifter som avser personal
administration och övriga organisatoriska frågor och som bör ligga på regio
nal nivå kommer därmed att vidgas i motsvarande utsträckning. Som jag
redan utvecklat medför tillkomsten av FBL ett ökat behov av anvisningar
och rådgivning i syfte att åstadkomma en enhetlig tillämpning hos förrätt-
ningsorganen. Sådan verksamhet bör omfatta såväl statliga som kommunala
enheter och bör i viss utsträckning ankomma på regionala organ. Den för
ordade lokala organisationen förutsätter att verksamheten inom enheterna
följs och att initiativ tas till sådana organisationsändringar som kan påkal
las av ändringar i ärendefrekvenser och av andra förhållanden. Också dessa
uppgifter bör förläggas till regional nivå.
Praktiska skäl kan tala för att vissa uppgifter som normalt ankommer på
förrättningsmyndighet men som förutsätter en hög grad av specialisering,
t. ex. vissa tekniska åtgärder eller tillhandahållande av underlag för värde
ringar, bör utföras av enheter med länet som verksamhetsområde.
I fråga om mätningsverksamhet lämnar f. n. lantmäteristyrelsen kommu
nerna viss service. Denna avser rådgivning och upplysning samt program för
och kontroll av triangelmätning och därmed sammanhängande kartläggning.
Det är angeläget med en viss samordning på länsnivå av mätningsverksam-
heten, främst kartläggningen för fastighetsbildningens samt den lokala plan-
och byggnadsverksamhetens behov. Sådana serviceuppgifter som kan be
fordra en samordning på länsplanet av kartfrågorna bör därför flyttas från
lantmäteristyrelsen till den regionala nivån samtidigt som ifrågavarande
verksamhet intensifieras.
De uppgifter på regional nivå som jag nu berört har enligt min mening
inget naturligt samband med länsstyrelsens översiktliga planeringsverksam
het. Detta förhållande liksom rena effektivitetssynpunkter talar för att dessa
uppgifter bör ankomma på ett från länsstyrelsen fristående organ under
överlantmätarens ledning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 188 år 1970
59
Emellertid går det som jag ser det att finna en organisation på länsplanet
som tillgodoser behovet av samordning under rationella arbetsformer mellan
länsstyrelsens planeringsuppgifter och de av överlantmätarens uppgifter som
har ett naturligt samband med dessa och som samtidigt beaktar önskvärd
heten av självständig ställning för överlantmätaren i andra avseenden. Den
med dessa utgångspunkter lämpligaste lösningen synes vara att överlantmä
taren och länslantmäterikontoret inordnas i länsstyrelsen, där de naturligen
hör hemma i huvudenheten för samhällsplanering, men att överlantmätaren
genom instruktionsbestämmelser tilläggs uppgiften att ensam besluta i frå
gor som rör bl. a. ledningen av den lokala förrättningsorganisationen och
andra liknande frågor som enligt vad jag anfört i det föregående saknar ett
naturligt samband med länsstyrelsens översiktliga planeringsuppgifter. Jag
förordar därför denna organisation.
En sådan ordning aktualiserar behov av bestämmelser som närmare reg
lerar förhållandet också mellan centralorganet och länsstyrelsen. Denna
fråga torde lämpligen behandlas i anslutning till den motsvarande reglexång
av förhållandet mellan bl. a. statens planverk och länsstyrelsen, som föran
leds av länsförvaltningsreformen.
Centralorganet
På lantmäteristyrelsen ankommer f. n. att dels leda och utöva tillsyn över
lantmäteriverksamheten i landet, dels lämna service åt främst lantmäteri-
organen på regional och lokal nivå, dels utöva myndighetsuppgifter i fråga
om fastighetsbildning, fastighetsregistrering och mätningsverksamhet. Den
organisation för lantmäteriverksamheten på regional och lokal nivå som
jag har förordat i det föregående förutsätter att samma uppgifter även i
fortsättningen skall ankomma på lantmäteristyrelsen. När det gäller lant-
mäteristyrelsens organisation för dessa uppgifter vill jag i detta samman
hang bara ta upp några frågor av principiell betydelse.
Utredningen har föreslagit att lantmäteristyrelsen tillförs ett lekmanna-
inslag. Styrelsen skall sålunda enligt förslaget bestå av generaldirektören
som ordförande samt företrädare för bl. a. kommunerna och landsbygds-
näringarna. Förslaget har tillstyrkts av de remissinstanser som särskilt be
handlat detta. Jag delar utredningens uppfattning att lantmäteriverksamhe
tens servicekaraktär samt behovet av samverkan mellan lantmäteriorganen
och andra samhällsorgan motiverar att lantmäteristyrelsen tillförs allmän
samhällelig erfarenhet och förankring. Bl. a. är behovet av kommunal an
knytning stort. Jag förordar därför att förslaget om en lekmannastyrelse —
vilken bör utses av Kungl. Maj :t — genomförs. Det ankommer på Kungl.
Maj :t att bestämma närmare om styrelsens sammansättning.
Som utredningen och reservanterna nästan helt utan gensaga från remiss
instanserna har föreslagit bör styrelsens organisation bygga på funktionellt
avgränsade enheter.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
Taxe- och kostnadsfrågor m.m.
Som jag tidigare utvecklat närmare är den förrättnings- och uppdrags
verksamhet som utförs av lantmäteriorganen, med undantag för viss skif
tesverksamhet, i princip självfinansierande genom att ersättning för kost
naderna tas ut av sakägare resp. uppdragsgivare. En viss subventionering
förekommer dock från statens och kommunernas sida för vissa förrätt-
ningsändamål och för vissa förrättningstyper. Subvention utgår sålunda med
i genomsnitt ca 20 % för förrättningar för jord och skogsbruksändamål,
20 % för legaliserings- och sammanföringsförrättningar, 50 % för ägande
rättsutredningar och 15 % för sammanläggningsutredningar. En förutsätt
ning för subvention är dock i samtliga fall att ifrågavarande åtgärd vidtas
utanför detaljplanelagt område.
Utredningen töreslår att det allmänna skall svara för en större andel av
kostnaderna för förrättningsverksamheten, eftersom samhället har ett klart
intresse i verksamheten och av att erforderliga åtgärder kommer till stånd.
Utredningens förslag innebär att det allmänna skall svara för 20 % av
kostnaderna för den förrättningsverksamhet som leder till nybildning av
fastigheter och för 40 % av kostnaderna för övrig förrättningsverksamhet.
Förslaget har i allmänhet tillstyrkts i remissyttrandena.
Den subvention som utgår av statsmedel för förrättnings- och uppdrags
verksamheten uppgår f. n. till 7,8 milj. kr., varav 4,3 milj. kr. på grund av
nu gällande subventionsregler och återstoden på grund av äldre regler som
f. n. tillämpas övergångsvis. Eftersom de kommunala förrättningsorganen
i allmänhet är verksamma inom detalj planelagda områden, torde de kom
munala subventionerna uppgå till avsevärt lägre belopp än de statliga.
Jag har förståelse för de synpunkter utredningen och remissinstanserna
anfört till stöd för förslaget om en ökad subventionering — ett förslag som
kan beräknas medföra en kostnadsökning för det allmänna med omkring
20 milj. kr. Men enligt min mening finns inte tillräckliga skäl för en sådan
reform.
Den organisation som jag har förordat i det föregående medför att kost
nader för fastighetsregistrering som nu utförs inom kommunala enheter
flyttas över på staten. På grund av principen om full kostnadstäckning för
förrättnings- och uppdragsverksamheten medför den överflyttning av denna
verksamhet från kommunala till statliga organ som kan föranledas av mitt
förslag i fråga om lokalorganisationen i och för sig ingen annan kostnads
ökning än den som uppkommer genom att staten får svara för subventioner
som tidigare lämnats av kommuner. Storleken av dessa torde emellertid,
som framgår av vad jag redan anfört, vara mycket begränsad.
Om statsmakterna godkänner de riktlinjer för en ny organisation som
jag har förordat, har jag för avsikt att senare återkomma med mer detalje
rade förslag och med kostnadsberäkningar härför. Jag förutsätter att detta
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
61
skall ske i sådan tid att förslagen kan underställas 1971 års vårriksdag och
att den nya organisationen kan träda i kraft, för lantmäteristyrelsens och
länsorganens del den 1 juli 1971 och i övrigt den 1 januari 1972.
Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t genom
proposition föreslår riksdagen
att godkänna de av mig förordade riktlinjerna för om
organisation av lantmäteriverksamheten.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm
mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall av
låtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Gunnel Anderson
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970
Innehållsförteckning
Propositionens huvudsakliga innehåll .................................................................
Utdrag av statsrådsprotokollet den 30 oktober 1970 ........................................
Inledning ........................................................................................................................
Nuvarande förhållanden.............................................................................................
Lantmäteriverksamheten ....................................................................................
Inledning ...............................................................................................................
Fastighetsbildning m. m.......................................................................................
Fastighetsregistrering m. m...............................................................................
Mätningsverksamhet m. m..................................................................................
Organisation ...............................................................................................................
Arbetsfördelning mellan statliga och kommunala organ m. m..............
Det statliga lantmäteriet....................................................................................
Det kommunala mätningsväsendet .............................................................
Pågående reformarbete m. m...............................................................................
Lantmäteri- och stadsmätningstaxorna.............................................................
Kostnader ...................................................................................................................
Utredningsförslaget ......................................................................................................
Inledning ...................................................................................................................
Huvudmannaskap och principlösning.............................................................
Organisation ...............................................................................................................
Taxe- och kostnadsfrågor ....................................................................................
Genomförandefrågor .............................................................................................
Reservation ...............................................................................................................
Remissyttrandena..........................................................................................................
Sammanfattning av remissinstansernas inställning i huvudfrågorna ..
Huvudmannaskap och principlösning.............................................................
Fastighetsbildning .............................................................................................
Fastighetsregistrering ........................................................................................
Mätningsverksamhet ........................................................................................
Organisation ...............................................................................................................
Taxe- och kostnadsfrågor ....................................................................................
Genomförandefrågor ..........................................................................
Departementschefen......................................................................................................
Inledning ...................................................................................................................
Fastighetsbildning .................................................................................................
Fastighetsregistrering .............................................................................................
Mätningsverksamhet .............................................................................................
Lokalorganisationen .............................................................................................
Länsorganen ...............................................................................................................
Centralorganet ..........................................................................................................
Taxe- och kostnadsfrågor m. m..............................................................................
Hemställan .............................................................................................
1
3
3
5
5
5
5
7
8
9
9
11
15
17
21
23
24
24
24
28
30
32
33
35
35
36
36
42
42
42
43
44
44
44
46
48
49
50
56
59
60’
61