Prop. 1970:20

('med förslag till jorda\xad balk',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

l

Nr 20

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till jorda­

balk; given Stockholms slott den 20 mars 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riks­ dagen att antaga härvid fogade förslag till jordabalk.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Lennart Geijer

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att jordabalken i 1734 års lag ersätts med en ny jordabalk.

Den föreslagna balken är uppdelad i två avdelningar, varav den första innehåller bestämmelser om rättsförhållanden rörande fast egendom och den andra regler för inskrivningsväsendet. Förslaget bygger i väsentliga delar på redan gällande rätt, sådan denna kommit till uttryck i ett flertal skilda lagar och i rättspraxis. Betydande nyskapelser föreslås dock på vissa områden och på andra har väsentliga omdaningar skett av redan befintliga rättsinstitut. De viktigare nyheterna anges i det följande.

I 4 kap. är samlade de betydelsefulla bestämmelserna om köp, byte och gåva av fast egendom. Ändrade regler föreslås beträffande formkravet vid fastighetsköp. Köp skall ske skriftligen och både säljare och köpare skall underteckna köpehandlingen. Det uppställs inte något krav på bevittning för att köpet skali bli giltigt. Däremot får bevittningen stor betydelse, när köparen skall söka lagfart. Har säljarens underskrift inte bevittnats, kan lagfart inte meddelas genast. Vissa särskilt betydelsefulla köpevillkor, som uppräknas i lagtexten, måste tas in i köpehandlingen. Köp får inte hållas svävande på grund av köpevillkor under längre tid än två år.

Panträtten i fast egendom, som behandlas i 6 kap., föreslås få en ny rätts­ lig konstruktion. Avvikelserna från vad som gäller nu hänför sig framför

1

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 20 Del A

2

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

allt till inteckningshandlingens form och innehåll samt till sättet för upp­

låtelse av panträtt. Inteckningshandlingen föreslås sålunda ersatt av ett av

inskrivningsmyndigheten utfärdat pantbrev, som inte utgör någon skuld­

förbindelse. Skuldförhållandet skall regleras enbart i omslagsrevers. Pant­

rätten uppkommer genom att fastighetsägaren lämnar över pantbrevet till

fordringshavaren som säkerhet för dennes fordran. Förslaget syftar till för­

enkling och ökad rättssäkerhet.

I 8—11 kap. tas upp regler om arrende. Endast bestämmelserna om jord­

bruksarrende, som återfinns dels i det för arrende gemensamma 8 kap.,

dels i 9 kap., innebär sakliga nyheter. Lagstadgat direkt besittningsskydd

införs vid jordbruksarrende i likhet med vad som tidigare har skett för

bostadshyresgäster och bostadsarrendatorer. Besittningsskyddet föreslås i

princip gälla hela arrendeområdet, alltså även de s. k. sidoarrendena. När

det gäller andra jordbruksarrenden än gårdsax-renden skall dock besitt­

ningsskyddet gälla endast om arrendeavtalet slutits för längre tid än ett år.

Om besittningsskyddet bx-yts på grund av att marken skall användas för an­

nat ändamål än jordbruk, kan arrendatorn under vissa förutsättningar få er­

sättning för att han måste lämna arrendestället. Betydelsefulla nyheter före­

slås i fråga om arrendeställets skick, underhåll, byggnadsskyldighet, fri­

stående förbättringar och avräkning. Tvist om rätt till förlängning av avtalet

för jordbruksarrendator, villkoren för fortsatt arrende eller om ersättning

för vägrad förlängning föreslås skola prövas av en aiTendenämnd, som består

av lagfaren ordförande och två andra ledamöter. Förfarandet föreslås bli det­

samma som gäller för de nya statliga hyresnämnderna. Även kanslimässigt

föreslås att arrendenämndeiuia samordnas med hyresnämnderna. Arrende­

nämndens beslut skall i regel kunna klandras hos fastighetsdomstol. Vissa

begränsningar föreslås i rätten att fullfölja talan mot domstolarnas avgöran­

den i sådana mål.

Den nya hyreslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1969, föreslås med

vissa smärre ändringar infogad som 12 kap. i jordabalken. Klander av hy­

resnämndernas beslut skall dock i fortsättningen ske vid fastighetsdomstol.

I 18 kap. tas bestämmelser upp om godtrosförvärv beträffande fastighet

eller rättighet i fastighet. Under vissa förutsättningar skall den som för­

värvat en fastighet eller fått panträtt eller annan rättighet upplåten åt sig

och därvid i god tro förlitat sig på överlåtarens resp. upplåtarens lagfart

kunna göra ett godtrosförvärv, dvs. förvärvarens rätt får bestå trots att den

som förfogat över fastigheten inte varit dess rätte ägare. Den vars rätt får

vika i nu angivna situationer skall kunna få ersättning av allmänna medel

för sin förlust. Bestämmelserna, som utgör en principiell nyhet för svensk

rätt, syftar till att stärka tilltron till fastighetsbokens innehåll.

Reglerna om inskrivningsväsendet i 19—23 kap. har moderniserats och

systematiserats.

Jordabalken är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

3

Förslag

till

Jordabalk

Härigenom förordnas, att jordabalken i Sveriges rikes lag skall ha följan­

de lydelse.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Rättsförhållanden rörande fast egendom

1 KAP.

Fastighet och dess gränser

1 §

Fast egendom är jord. Denna är indelad i fastigheter. Om fastighetsbild­

ning finns särskilda bestämmelser.

Sämjedelning är utan verkan.

2

§

Om allmänt vattenområde och fastighets gräns mot sådant område finns

särskilda bestämmelser.

3 §

Gräns som blivit lagligen bestämd har den sträckning som utmärkts på

marken i laga ordning. Kan utmärkningen ej längre fastställas med säker­

het, har gränsen den sträckning som med ledning av förrättningskarta jäm­

te handlingar, innehav och andra omständigheter kan antagas ha varit åsyf­

tad. Om gränsens sträckning ej utmärkts på marken i laga ordning, har

gränsen den sträckning som framgår av karta och handlingar.

4 §

Har gräns ej blivit lagligen bestämd, gäller de rå och rör eller andra mär­

ken som av ålder ansetts utmärka gränsen.

Om gränsen tillkommit genom expropriation eller liknande tvångsför-

värv, har gränsen den sträckning som med ledning av fångeshandling, inne­

hav och andra omständigheter kan antagas ha varit åsyftad.

5 §

Om gräns i vattenområde ej kan bestämmas med ledning av 3 eller 4 §,

har gränsen sådan sträckning att till varje fastighet föres den del av vatten­

4

Del A

området som är närmast fastighetens strand. För mindre holme eller skär

föres dock ej någon del av vattenområdet till fastigheten. Har stranden för­

skjutits, är dess tidigare läge, om det kan fastställas, avgörande för grän­

sens sträckning.

Sträckning av gräns i vattenområde bestämmes efter normalt medelvat­

tenstånd. I Vänern, Vättern och Hjälmaren samt i Storsjön i Jämtland fast­

ställes dock sträckningen efter ett vattenstånd av

i Vänern 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp,

i Vättern 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala,

i Hjälmaren 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen och

i Storsjön 292,45 meter över nollplanet i det höjdsystem som ligger till

grund för sjöns reglering.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

6

§

Har fastighet blivit skild från angränsande vattenområde genom att

stranden förskjutits, har fastighetens ägare rätt att nyttja området mellan

fastigheten och vattnet under förutsättning att området är av ringa omfatt­

ning och att dess ägare icke lider skada eller olägenhet av betydelse. Fastig­

hetens ägare har därvid samma rätt som enligt 1 kap. 3 § vattenlagen (1918:

523) tillkommer strandägare.

2 KAP.

Tillbehör till fastighet

1 §

Till fastighet hör

byggnad, ledning, stängsel och annan anläggning som anbragts i eller ovan

jord för stadigvarande bruk,

på rot stående träd och andra växter,

naturlig gödsel.

Till fastighet hör även sådan byggnad eller annan anläggning som är upp­

förd utanför fastigheten, om den är avsedd för stadigvarande bruk vid ut­

övning av servitut till förmån för fastigheten och icke hör till den fastighet

där den finns.

2

§

Till byggnad hör fast inredning och annat varmed byggnaden blivit för­

sedd, om det är ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden eller del av den­

na, såsom fast avbalkning, hiss, ledstång, ledning för vatten, värme, ljus

eller annat med kranar, kontakter och annan sådan utrustning, värme­

Del A

5

panna, element till värmeledning, kamin, kakelugn, innanfönster, markis,

brandredskap, civilförsvarsmateriel och nyckel.

I enlighet med vad som sägs i första stycket hör därjämte i regel till

byggnad, såvitt angår

1. bostad: badkar och annan sanitetsanläggning, spis, värmeskåp och kyl­

skåp samt maskin för tvätt eller mangling,

2. butikslokal: hylla, disk och skyltfönsteranordning,

3. samlingslokal: estrad och sittplatsanordning,

4. ekonomibyggnad till jordbruk: anordning för utfodring av djur och

anläggning för maskinmjölkning,

5. fabrikslokal: kylsystem och fläktmaskineri.

Reservdel och dubblett till föremål som avses i första eller andra stycket

hör ej till byggnaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

3 §

Till fastighet som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet

hör, utöver vad som följer av 1 och 2 §§, maskin och annan utrustning som

tillförts fastigheten för att användas i verksamheten huvudsakligen på den­

na. Fordon, kontorsutrustning och handverktyg hör dock icke till fastig­

heten.

4 §

Föremål som nyttjanderättshavare eller eljest annan än fastighetsägaren

tillfört fastigheten hör ej till denna, om icke föremålet och fastigheten kom­

mit i samme ägares hand. Detsamma gäller i fråga om föremål som enligt

3 § kan höra till fastigheten och tillförts denna av fastighetsägaren utan att

han ägde föremålet. Har fastighetsägaren tillfört fastigheten föremål som

enligt 3 § kan höra till fastigheten och som han förvärvat under villkor att

överlåtaren har rätt att återtaga föremålet om förvärvaren åsidosätter vad

som åligger honom enligt överlåtelseavtalet, hör föremålet icke till fastig­

heten så länge villkoret gäller.

Ingår föremål, som tillförts fastighet av annan än fastighetsägaren, i före-

tagsintecknad verksamhet och har föremålet och fastigheten kommit i sam­

me ägares hand genom att fastighetsägaren förvärvat verksamheten eller

näringsidkaren förvärvat fastigheten, hör föremålet likväl icke till fastig­

heten, om det icke upphört att svara för inteckningen eller, i det fall närings­

idkaren förvärvat fastigheten, om icke sex månader förflutit från det han

sökt lagfart på sitt fång. Har inteckningshavaren före utgången av angivna

tid väckt talan om betalning och anmält detta till inskrivningsmyndigheten

för det område där fastigheten ligger, hör föremålet ej till fastigheten, om

icke två månader förflutit från det talan avgjorts genom dom eller beslut

som vunnit laga kraft.

G

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

5 §

Förvärvar fastighetsägaren föremål under villkor att överlåtar en har rätt

att återtaga föremålet, om förvärvaren åsidosätter vad som åligger honom

enligt överlåtelseavtalet, eller att äganderätten till föremålet skall förbli hos

överlåtaren till dess betalning erlagts eller annan förutsättning uppfyllts, får

villkoret ej göras gällande sedan fastighetsägaren tillfört fastigheten föremå­

let så att det enligt 1 eller 2 § hör till fastigheten.

I fråga om möjligheten att göra avtalet gällande äger första stycket mot­

svarande tillämpning för det fall att avtalet betecknats som hyresavtal eller

betalningen erlagts som vederlag för föremålets bruk och nyttjande, om det

är åsyftat att den som fått föremålet utgivet till sig skall bli ägare av detta.

6 §

Byggnad, stängsel och annan anläggning på område, som besväras av in­

skriven tomträtt, samt anläggning för gruvdrift hör ej till fastigheten även

om de tillhör fastighetens ägare.

7 §

Överlåtelse av föremål som hör till fastighet gäller ej mot tredje man, förr­

än föremålet skiljes från fastigheten på sådant sätt att det ej längre kan an­

ses höra till denna.

3 KAP.

Rättsförhållanden mellan grannar

1 §

Var och en skall vid nyttjande av sin eller annans fasta egendom taga skä­

lig hänsyn till omgivningen.

2

§

Tränger rot eller gren in på fastighet från område intill denna och medför

detta olägenhet för fastighetens ägare, får denne taga bort roten eller grenen.

Områdets ägare skall dock beredas tillfälle att själv utföra åtgärden, om

denna kan befaras medföra skada av betydelse för honom.

3 §

Den som ämnar utföra grävning eller liknande arbete på sin mark skall

vidtaga varje skyddsåtgärd som kan anses nödvändig för att förebygga skada

på angränsande mark. Han skall ersätta skada som uppkommer till följd av

Del A

7

att han eller någon som han anlitat underlåtit att vidtaga sådan åtgärd eller

i annat hänseende brustit i omsorg vid arbetets utförande.

Medför skyddsåtgärd uppenbarligen högre kostnad än den skada som åt­

gärden avser att förebygga, får åtgärden underlåtas. Skadan skall dock er­

sättas. Om det begäres, skall pant eller borgen enligt utsökningslagen (1877:

31 s. 1) ställas hos länsstyrelsen till säkerhet för ersättningen innan arbetet

börjar.

Är byggnad eller annan anläggning som hör till angränsande mark, till

följd av vårdslöshet vid uppförandet eller brist i underhållet, av sådan be­

skaffenhet att särskild skyddsåtgärd är nödvändig för att förebygga skada

med anledning av arbete som icke sträckes nedanför vanligt källardjup,

skall åtgärden bekostas av den angränsande markens ägare.

4 §

Är grävning eller liknande arbete särskilt ingripande eller medför det av

annan anledning särskild risk för omgivningen, skall den skada som upp­

kommer till följd av arbetet ersättas även om försumlighet icke föreligger.

5 §

Åtgärd för att förebygga skada till följd av grävning eller liknande arbete

får vidtagas på annans mark, om det är nödvändigt för att undvika oskälig

kostnad eller annan synnerlig olägenhet. Skada och intrång skall ersättas,

om markens ägare ej är skyldig att bekosta arbetet. Om det begäres, skall

pant eller borgen enligt utsökningslagen (1877: 31 s. 1) ställas hos länssty­

relsen till säkerhet för ersättningen innan arbetet börjar.

6 §

Ersättning enligt 3 § första eller andra stycket eller enligt 4 eller 5 § skall

nedsättas hos länsstyrelsen. Om fördelning och utbetalning av nedsatt be­

lopp samt verkan därav gäller bestämmelserna om expropriation i tillämpliga

delar. Beloppet får dock utbetalas till ägaren av den angränsande marken

utan att nedsättning sker, om det är väsentligen utan betydelse för innehava­

re av fordran för vilken marken svarar. Har beloppet nedsatts men för­

delning ännu ej skett, får länsstyrelsen utbetala beloppet till den angrän­

sande markens ägare, om medgivanden från fordringshavarna företes hos

länsstyrelsen.

Har beloppet utbetalats utan nedsättning, svarar den ersättningsskyldige

för förlust som till följd därav uppkommer för fordringshavare som anges i

första stycket.

7 §

Har byggnad eller annan anläggning uppförts så att den skjuter in på an­

gränsande mark, och skulle anläggningens borttagande eller förändring med­

föra betydande kostnad eller olägenhet för anläggningens ägare, är denne ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

skyldig att avträda den mark som sålunda tagits i anspråk, förrän anlägg­

ningen avlägsnas eller blir obrukbar. Vad som sagts nu gäller dock ej, om

den som uppförde anläggningen inkräktade på den angränsande marken med

avsikt eller av grov vårdslöshet och, när anläggningen överlåtits till annan,

denne ägde kännedom därom vid sitt förvärv.

Den angränsande markens ägare är berättigad till ersättning för det in­

trång som anläggningen medför.

Om trappa som skjuter över gatulinje finns särskilda bestämmelser.

8

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

4 KAP.

Köp, byte och gåva

Köpets form

1 §

Köp av fast egendom slutes genom upprättande av köpehandling som

underskrives av säljaren och köparen. Handlingen skall upptaga köpeskil­

lingen och innehålla förklaring av säljaren att egendomen överlåtes på

köparen. Köpes utom fast egendom även annat mot en gemensam köpe­

skilling, är det tillräckligt att denna anges.

Köp som icke uppfyller föreskrifterna i första stycket är ogiltigt.

2

§

Har köp slutits och upprättas därefter köpebrev eller annan ytterligare

köpehandling angående samma förvärv, äger 1 § första stycket tillämpning

även i fråga om den senare handlingen. Handling som icke uppfyller dessa

föreskrifter är utan verkan som köpehandling.

3 §

Bestämmelse vid köp som ej intages i köpehandlingen är ogiltig, om

den innebär att

1. förvärvets fullbordan eller bestånd är beroende av villkor,

2. säljaren ej skall bära sådant ansvar som avses i 21 §,

3. köparens rätt att överlåta fastigheten eller att söka inteckning eller

upplåta rättighet i fastigheten inskränkes.

Villkorligt köp

4 §

Köps fullbordan eller bestånd får ej göras beroende av villkor under mer

än två år från den dag då köpehandlingen upprättades. Har längre tid av­

talats, är köpet ogiltigt. Om tiden ej bestämts, skall den anses vara två år.

Första stycket äger icke tillämpning på villkor, varigenom förvärvets

fullbordan eller bestånd göres beroende av att köpeskillingen erlägges el­

ler att i 7—9 §§ avsedd fastighetsbildning sker, och utgör ej heller binder

att uppställa villkor som grundas på bestämmelse i lag.

5 §

Har i köpehandlingen föreskrivits att köpebrev skall upprättas, skall det

anses som om förvärvets fullbordan eller bestånd gjorts beroende av köpe­

skillingens erläggande.

6

§

Har enligt köpehandlingen förvärvets fullbordan eller bestånd gjorts be­

roende av villkor och upprättas därefter köpebrev eller annan ytterligare

köpehandling angående förvärvet, beror förvärvets fullbordan eller bestånd

ej längre av villkoret, om icke detta intages även i den senare handlingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

9

Köp av del av fastighet

7 §

Köp, som innebär att visst område av fastighet kommer i särskild ägares

hand, är giltigt endast om fastighetsbildning sker i överensstämmelse med

köpet genom förrättning, som är sökt senast sex månader efter den dag då

köpehandlingen upprättades och, om förrättningen ej är avslutad vid ut­

gången av nämnda tid, skall verkställas på grundval av köpet.

8

§

Den som köpt andel i fastighet utan villkor att andelen skall utbrytas

genom fastighetsbildning innehar fastigheten under samäganderätt med

den eller de andra delägarna.

Har i köpehandlingen föreskrivits att andelen skall utbrytas äger 7 §

motsvarande tillämpning.

9 §

I fråga om köp av mark som är samfälld för flera fastigheter eller av

fastighets andel i sådan mark äger 7 § motsvarande tillämpning.

Säljarens och köparens rättigheter och förpliktelser

10

§

Avkastning, som fastigheten frambringar före den dag då tillträde skall

ske, tillkommer säljaren. Denne får dock icke avverka skog annat än

till husbehov och ej heller avhända fastigheten annat än dess vanliga

avkastning.

lf

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 20 Del A

Arrendeavgift, hyra och annan inkomst av fastigheten, som belöper på

tiden före tillträdesdagen, tillkommer säljaren.

Avgift som utgår för fastigheten och belöper på tiden från och med till­

trädesdagen bäres av köparen. I förhållande till säljaren svarar köparen

för stämpelskatt för förvärvet.

11

§

Säljaren står faran för att fastigheten av våda skadas eller försämras

medan den fortfarande är i säljarens besittning. Faran ligger dock på

köparen, om fastigheten ej tillträtts till följd av dröjsmål på köparens

sida.

Har fastigheten skadats eller försämrats på grund av händelse för vilken

säljaren står faran, får köparen göra avdrag på köpeskillingen eller, om ej

skadan är av ringa betydelse, häva köpet. Väckes ej talan om hävning inom

ett år från det tillträdet skedde, är rätten till sådan talan förlorad.

12

§

Har fastigheten efter köpet skadats eller försämrats genom säljarens van­

vård eller vållande, får köparen göra avdrag på köpeskillingen eller häva

köpet. Han har dessutom rätt till ersättning för skada. Om skadan är av

ringa betydelse, får köpet hävas endast om säljaren förfarit svikligt.

Väckes ej talan om hävning inom ett år från det tillträdet skedde, är

rätten till sådan talan förlorad, om ej säljaren förfarit svikligt.

13 §

Underlåter säljaren utan skäl att avträda fastigheten i rätt tid, skall

han ersätta köparen dennes skada. Köparen får även häva köpet, om ej

dröj smålet är av ringa betydelse.

14 §

Undandrager sig säljaren utan skäl att enligt föreskrift i köpehandling

medverka till upprättande av köpebrev eller annan ytterligare köpehand­

ling angående förvärvet eller att fullgöra annat som ankommer på honom

för att bereda köparen möjlighet till lagfart, äger 13 § motsvarande till-

lämpning.

15 §

Kan köparen i annat fall än som avses i 14 § icke erhålla lagfart, har

han rätt att häva köpet och få ersättning för skada, om ej hindret mot lag­

fart beror av köparen eller var känt för honom när köpet slöts. Om skadan

är av ringa betydelse, får köpet hävas endast om säljaren förfarit svikligt.

Väckes ej talan om hävning inom ett år från den dag då tiden för sökande

av lagfart utgick eller, om lagfart då var sökt, den dag då slutligt beslut

i lagfartsärendet vann laga kraft, är rätten till sådan talan förlorad, om ej

säljaren förfarit svikligt.

10

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

11

16 §

Svarar fastigheten på grund av inteckning eller upplåtelse av panträtt

för högre belopp än som förutsattes vid köpet, får köparen av köpeskillingen

innehålla vad som på grund härav kan komma att utgå ur fastigheten.

Om ej så mycket av köpeskillingen återstår att betala och säljaren icke er­

lägger skillnaden inom en månad efter tillsägelse, har köparen rätt att häva

köpet och få ersättning för skada.

Avser inteckning i den överlåtna fastigheten även annan fastighet och

förutsattes ej detta vid köpet, har köparen rätt att häva köpet och erhålla

ersättning för skada, om ej säljaren inom en månad efter tillsägelse om­

besörjt, att det gemensamma ansvaret upplösts.

17 §

Besväras fastigheten av annan rättighet än som avses i 16 § utan att

köparen vid köpet ägde eller hort äga kännedom därom, äger 12 § motsva­

rande tillämpning.

Första stycket gäller även när annan än säljaren ägde byggnad eller

annat som, om det är i samme ägares hand som fastigheten, enligt lag hör

till denna samt köparen var i god tro vid köpet.

18 §

Medför offentlig myndighets beslut att köparen icke förvärvat den rådig­

het över fastigheten som han vid köpet hade skäl att förutsätta, äger 12 §

motsvarande tillämpning.

19 §.

Avviker fastigheten från vad som kan anses utfäst eller från vad som kö­

paren eljest, utan att fall som avses i 16—18 § föreligger, med hänsyn till om­

ständigheterna haft anledning räkna med vid köpet, äger 12 § motsvarande

tillämpning. Ersättning för skada skall dock utgå endast om avvikelsen av­

ser egenskap som kan anses utfäst eller säljaren förfarit svikligt.

20

§

Säljaren skall till köparen överlämna honom tillhöriga kartor och andra

handlingar angående fastigheten vilka är av betydelse för köparen som

ägare av denna. Om handlingarna angår även annan egendom, skall de efter

tillsägelse tillhandahållas köparen.

21

§

Om fastigheten kan frånvinnas köparen efter klander, skall säljaren åter-

bära köpeskillingen och, om köparen var i god tro vid köpet, ersätta köparen

dennes skada.

12

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Är första stycket tillämpligt beträffande endast en del av fastigheten, får

köparen, om han var i god tro vid köpet, häva detta såvitt angår fastigheten

i övrigt. Bestämmelserna i 12 § äger därvid motsvarande tillämpning. Den

tid inom vilken talan om hävning skall väckas räknas dock från det fastig­

hetsdelen frångick köparen.

22

§

Kan säljaren ej erlägga vad som åligger honom enligt 21 §, får köparen

kräva säljarens fångesmän i tnr och ordning i den mån de ej är fria från

ansvar enligt 21 §.

23 §

Har köparen icke erlagt hela köpeskillingen när klandertalan väckes, får

han innehålla återstoden till dess betryggande säkerhet ställes för vad som

säljaren kan åläggas att utge, om talan bifalles.

24 §

Blir köp av fastighet ej bestående på den grund att fastigheten överlåtits

även till annan och denna överlåtelse skall åtnjuta företräde, äger 21 § mot­

svarande tillämpning. Talan om hävning skall dock väckas inom den tid

som anges i 15 §.

Sedan talan om företräde mellan överlåtelserna väckts, äger även 23 §

motsvarande tillämpning.

25 §

I fråga om säljarens rätt till ränta på köpeskillingen äger de i 9 kap. 10 §

handelsbalken angivna grunderna tillämpning.

Om köpet enligt förbehåll i köpehandlingen häves på grund av utebliven

betalning av köpeskillingen, skall köparen ersätta säljaren dennes skada.

26 §

Är förvärvets fullbordan eller bestånd enligt köpehandlingen beroende av

att köpeskillingen betalas och har köparen sedan köpet slöts

blivit försatt i konkurs,

fått till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs,

vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sina skulder,

om han är köpman, inställt sina betalningar eller

i annat fall funnits vara på sådant obestånd att han måste antagas icke

kunna fullgöra sin betalningsskyldighet mot säljaren,

har säljaren rätt att häva köpet, om ej utan oskäligt uppehåll efter till­

sägelse betryggande säkerhet ställes för köpeskillingen. Häves köpet, skall

köparen ersätta säljaren dennes skada.

Del A

13

27 §

Har köparen erhållit inteckning eller upplåtit panträtt i fastigheten, far

han häva köpet endast när han erlagt så mycket av köpeskillingen att sälja­

ren kan innehålla belopp som svarar mot vad som kan komma att utga ui

fastigheten på grund av inteckningen eller pantsättningen. Om vad som kö­

paren erlagt av köpeskillingen ej förslår, får han häva köpet endast om han

betalar skillnaden. Avser inteckningen även fastighet som icke ingick i kö­

pet, får köparen häva köpet endast om han dessutom ombesörjt, att det ge­

mensamma ansvaret upplösts.

Om köparen upplåtit annan rättighet och denna väsentligt minskar fastig­

hetens värde eller dess användbarhet i säljarens hand eller om eljest fastig­

heten väsentligt försämrats eller på annat sätt nedgått i värde på grund av

åtgärd eller annan omständighet, som är att hänföra till köparen eller beror

av denne, får köparen häva köpet endast om säljaren förfarit svikligt.

Byte

28 §

Bestämmelserna i 1—27 §§ gäller i tillämpliga delar i fråga om byte. Om

fastighet som gått i byte mot annan fastighet kan frånvinnas förvärvaren

efter klander eller frångår honom till följd av omständighet som anges i 24 §,

får han dock icke återtaga den fastighet han lämnade i byte. I stället har

han rätt till ersättning i pengar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Gåva

29 §

Bestämmelserna i 1—3 och 7—9 §§ äger motsvarande tillämpning i fråga

om gåva.

30 §

Är gåvas fullbordan eller bestånd beroende av villkor under viss tid ut­

över två år från den dag då gåvohandlingen upprättades eller under obe­

stämd tid, gäller villkoret icke mot den till vilken gåvotagaren överlåtit fastig­

heten, såvida icke talan om återgång av gåvan blivit väckt före överlåtelsen.

Kan till följd av att villkoret sålunda icke blir gällande givaren ej återfå

gåvan, har gåvotagaren att till givaren utge gåvans värde.

Om gåva till förmån för ofödda finns särskilda bestämmelser.

31 §

Återgår gåva på grund av villkor som avses i 30 § och skall panträtt eller

annan rättighet som tillkommit efter upplåtelse av gåvotagaren alltjämt be­

stå, skall gåvotagaren ersätta givaren dennes förlust.

14

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

5 KAP.

Verkan av att fast egendom frånvinnes någon efter klander in. m.

1 §

Avträder någon fast egendom efter klander, skall han dessutom utge er­

sättning för avkastning, som egendomen frambringat under tid efter det att

han fick kännedom om att annan ägde bättre rätt till egendomen eller stäm­

ning delgavs honom. Ersättning skall också utges för arrendeavgift, hyra

och annan inkomst av egendomen, som belöper på nämnda tid. Han får dock

tillgodoräkna sig skälig ersättning för de kostnader han haft för att erhålla

avkastningen och inkomsten samt för att under angivna tid underhålla egen­

domen.

Om avkastningen eller inkomsten på grund av den avträdandes försumlig­

het understigit vad som skäligen kunnat erhållas, skall han ersätta skillna­

den.

2 §

Har egendomen skadats eller på annat sätt minskats i värde till följd av

åtgärd eller annan omständighet som är att hänföra till den som avträder

egendomen, skall denne ersätta värdeminskningen, om och i den mån det

med hänsyn till beskaffenheten av hans förfarande och omständigheterna

i övrigt ej kan anses obilligt.

3 §

Den som vinner egendomen är skyldig att ersätta den som avträder egen­

domen nödvändig kostnad som denne haft utöver vad som fordrats för egen­

domens underhåll under den tid han innehaft denna. Även nyttig kostnad

skall ersättas, om den ej gjorts under tid som anges i 1 §. Ersättning för

nyttig kostnad utgår dock med högst det belopp varmed egendomens värde

höjts genom den åtgärd som kostnaden avser.

4 §

Den som vill framställa anspråk på ersättning enligt 1—3 § skall väcka

talan inom två år från det egendomen avträddes. Iakttages ej tiden, är rätten

till talan förlorad. Om den ena parten väckt talan i rätt tid, har den andra

parten rätt till kvittning, fastän hans rätt till talan är förlorad.

5 §

Har den som avträder egendomen haft annan än nödvändig kostnad för

denna och kan vad som sålunda påkostats skiljas från egendomen, får han

föra bort det, om icke den vinnande vill lösa det enligt vad som sägs nedan.

Del A

15

Vill den som avträder egendomen begagna sin rätt enligt första stycket,

skall han inom en månad från den dag då egendomen avträddes eller, om

han före utgången av denna tid väckt talan om ersättning enligt 3 §, från den

dag då dom, varigenom hans talan helt eller delvis lämnats utan bifall, vann

laga kraft, erbjuda den som vunnit egendomen att lösa vad han önskar föra

bort. Vill den vinnande begagna sig av erbjudandet, skall han inom en må­

nad från erbjudandet underrätta den som avträder egendomen därom samt

dessutom, om samtidigt med erbjudandet krävts säkerhet för lösesumman,

ställa betryggande säkerhet för den. Försummar den vinnande något av vad

som sålunda föreskrives, är hans rätt att lösa förlorad.

6

§

Det som ej förts bort inom tre månader efter det att erbjudandet om in­

lösen avvisades eller tiden för dess antagande utgick, tillfaller den vinnande

utan ersättning.

Den som avträder egendomen får ej utan den vinnandes samtycke föra

bort något från egendomen, innan han ställt betryggande säkerhet för vad

han enligt 1 eller 2 § kan vara skyldig att utge eller, om ersättningen blivit

bestämd till beloppet, han betalat detta.

Om den som avträder egendomen fört bort något från denna, skall han

återställa egendomen i dess tidigare skick.

7 §

Bestämmelserna i 1—6 §§ äger motsvarande tillämpning när fast egendom

överlåtits till flera och tvist om företrädet uppstår mellan dem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

6 KAP.

Panträtt

Upplåtelse av panträtt

1 §

Ägare av fastighet, som vill upplåta panträtt i denna till säkerhet för ford­

ran, har rätt att i den ordning som anges i 22 kap. hos inskrivningsmyndig­

heten erhålla inskrivning i fastigheten av visst penningbelopp (inteckning).

Myndighetens bevis om inskrivningen kallas pantbrev.

Inteckning kan enligt 22 kap. beviljas i flera fastigheter (gemensam in­

teckning) . Gemensam inteckning kan också uppkomma genom att intecknad

fastighet delas.

16

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

2

§

Panträtten upplåtes genom att fastighetens ägare överlämnar pantbrevet

som pant för fordringen.

Bestämmelser om fastighetsägarens rätt när pantbrev icke alls eller del­

vis utnyttjats för pantsättning (ägarhypotek) finns i 9 §.

Panträttens innebörd

3 §

När myndighet vid utsökning eller i annat fall fördelar medel mellan rätts­

ägare i fastighet, har borgenär rätt att för fordran, som är förenad med pant­

rätt i fastigheten, med den företrädesrätt inteckningen medför enligt lag få

betalning ur medlen intill pantbrevets belopp. I den mån detta ej förslår,

erhåller borgenären genom tillägg betalning ur medlen för ränta på kapital­

belopp inom pantbrevets belopp, för skadestånd på grund av förtida betal­

ning samt för ersättning för indrivningskostnad och annan kostnad som

löranledes av fordringsförhållandet. Tillägget får icke överstiga femton pro­

cent av fordringens inom pantbrevets belopp liggande kapitalbelopp jämte

sex procent årlig ränta på detta belopp från den dag då fastigheten utmättes,

konkursansökan gjordes eller de medel nedsattes som eljest skall fördelas.

Har flera pantbrev överlämnats som pant för fordran och har inteck­

ningarna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter varandra,

skall bestämmelserna i första stycket om pantbrevets belopp avse pantbre­

vens sammanlagda belopp.

4 §

Borgenär har rätt att få betalning enligt 3 § även om fordringen preskribe­

rats eller icke blivit anmäld efter kallelse på okända borgenärer.

5 §

Om skyldighet för borgenär att, fastän fordringen ej är förfallen till be­

talning, mottaga betalning ur medel som myndighet skall fördela mellan

rättsägare i fastigheten finns särskilda bestämmelser.

6

§

Försämras fastigheten till följd av vanvård eller naturhändelse eller av-

annan därmed jämförlig orsak så att panträttens värde väsentligt minskas,

får borgenären söka betalning ur fastigheten fastän fordringen ej är för­

fallen till betalning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

17

Upplåtelse av panträtt i vissa fall

7 §

Har fastighet överlåtits och har förre ägaren innan nye ägaren sökt

lagfart upplåtit panträtt i fastigheten, gäller upplåtelsen, om borgenären vid

upplåtelsen eller, när fordringen därefter överlåtits till annan, denne vid

sitt förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om äganderättsöverlå-

telsen. Om fastigheten överlåtits även till annan, äger vad som sagts nu

tillämpning i fråga om upplåtelse som den senare förvärvaren gjort innan

den förre förvärvaren sökt lagfart.

Första stycket äger tillämpning även när fastigheten övergått genom så­

dant förvärv som avses i 17 kap. 11 §.

8

§

Frångår fastighet innehavaren efter klander, är upplåtelse av panträtt

som skett efter det att fastigheten kom ur rätte ägarens hand utan verkan,

om annat ej följer av 18 kap. eller av annan bestämmelse.

Första stycket äger motsvarande tillämpning när förvärv av fastighet

återgår som ogiltigt eller avtal om sådant förvärv häves av överlåtaren.

Om gåva på talan av givaren återgår till denne på grund av villkor, varav

gåvans fullbordan eller bestånd gjorts beroende under viss tid utöver två

år från den dag då gåvohandlingen upprättades eller under obestämd tid,

gäller dock upplåtelsen, såvida den icke skett efter det att talan väcktes.

Ägarhypotekets innebörd

9 §

Om pantbrev icke överlämnats som pant för fordran, är fastighetens

ägare berättigad att vid sådan fördelning som avses i 3 § med den företrä­

desrätt inteckningen medför enligt lag erhålla tilldelning ur medlen med

pantbrevets belopp. Har pantbrev överlämnats som pant för fordran men

understiger fordringen pantbrevets belopp, är fastighetsägaren berättigad

att ur medlen erhålla skillnaden.

Gemensamt intecknade fastigheters inbördes ansvar

10

§

Ansvaret för inteckning som beviljats i flera fastigheter vilar på var

och en av fastigheterna till det belopp som faller på fastigheten efter för­

hållandet mellan dennas särskilda värde och sammanlagda värdet av alla

fastigheterna. Som fastighets värde gäller därvid taxeringsvärdet för året

innan inteckningen söktes eller, om särskilt taxeringsvärde då ej fanns för

fastigheten, det taxeringsvärde som därefter först fastställes. Om någon av

fastigheterna skall säljas utmätningsvis och taxeringsvärde som angivits

nu icke finns för var och en av fastigheterna, gäller de värden som överexe-

kutor låter åsätta fastigheterna enligt lagen (

) om exekutiv för­

säljning av fast egendom.

Kan borgenär ej erhålla betalning ur köpeskillingen för intecknad fas­

tighet med det belopp för vilket fastigheten svarar enligt första stycket,

svarar de övriga fastigheterna för återstoden av beloppet med fördelning

efter där angivna grunder. Kan ur någon av dessa fastigheter betalning ej

erhållas för dess andel i återstoden, fördelas bristen på samma sätt mellan

de återstående fastigheterna.

18

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

11

§

Har intecknad fastighet delats, fördelas ansvaret mellan de särskilda

delarna enligt 10 §, om annat ej anges i andra stycket.

Delades fastigheten genom avstyckning och är stamfastigheten och den

avstyckade fastigheten icke längre i samme ägares hand, svarar stamfastig­

heten för hela inteckningen och den avstyckade fastigheten endast för

vad som icke kan utgå ur stamfastigheten. Om flera fastigheter avstyckats

från stamfastigheten, svarar fastighet, på vilken lagfart icke sökts, före fas­

tighet, på vilken lagfart sökts, och fastighet, på vilken lagfart sökts senare,

före fastighet, på vilken lagfart sökts tidigare. Har lagfart sökts på samma

inskrivningsdag eller har lagfart icke sökts på någon av fastigheterna, sva­

rar fastighet som senare övergått till ny ägare före fastighet som* tidigare

övergått till ny ägare. Mellan fastigheter som övergått samma dag fördelas

ansvaret efter de grunder som anges i 10 §.

Andra stycket hindrar icke att borgenären söker betalning samtidigt ur

stamfastighet och avstyckad fastighet.

Bestämmelse om att avstyckad fastighet i vissa fall icke svarar för inteck­

ning i stamfastighet finns i 16 § andra stycket.

Vissa bestämmelser om intecknings och pantbrevs giltighet

12

§

Avser inteckning endast en fastighet och säljes denna på exekutiv auktion,

är inteckningen, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen be­

talats, utan verkan till belopp som enligt sakägarförteckningen icke täckes

av köpeskillingen, behållen avkastning eller andra influtna medel, om ej

överexekutor förordnat om fortsatt inteckningsansvar. Har medel influtit

Del A

19

genom särskild försäljning av tillbehör, är inteckning utan verkan till be­

lopp som ur medlen utfallit på pantbrevets belopp.

Avser inteckning flera fastigheter gemensamt och säljes dessa på exekutiv

auktion enligt gemensam sakägarförteckning, äger första stycket motsvaran­

de tillämpning. Sker försäljningen enligt särskilda sakägarförteckningar,

förlorar inteckningen sin verkan, om ej överexekutor förordnat om fortsatt

inteckningsansvar. Säljes endast någon eller några av fastigheterna, blir in­

teckningen såvitt angår försåld fastighet helt utan verkan, om ej överexeku­

tor förordnat om fortsatt inteckningsansvar, och såvitt angår annan fastig­

het utan verkan till den del medel utfallit på pantbrevets belopp.

13 §

Fördelas medel som är att tillgå vid utsökning utan att fastigheten sålts,

är inteckning utan verkan till den del medlen utfallit på pantbrevets belopp.

Första stycket gäller ej, om innehavaren av pantbrevet avstått från sin

rätt till betalning och, när fråga är om gemensam inteckning, samtycke till

avståendet lämnats av såväl ägare till övriga av inteckningen besvärade fas­

tigheter som innehavare av panträtt, vilken gäller i en eller flera av fastig­

heterna med lika rätt som eller sämre rätt än inteckningen.

14 §

Avstås intecknad fastighet eller område av sådan fastighet på grund av

expropriation eller liknande tvångsförvärv, är inteckningen utan verkan i

den inlösta egendomen, sedan inlösen fullbordats. Såvitt angår annan av in­

teckningen besvärad egendom är inteckningen utan verkan till belopp som

vid fördelning av medel med anledning av tvångsförvärvet utfallit på pant­

brevets belopp. Härvid äger 13 § andra stycket motsvarande tillämpning.

15 §

Har myndighet i annat fall än som avses i 12—14 § fördelat medel mel­

lan rättsägare i intecknad fastighet, är inteckningen utan verkan till den del

medlen utfallit på pantbrevets belopp. Härvid äger 13 § andra stycket mot­

svarande tillämpning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

16 §

Sammanlägges fastighet eller del av fastighet med annan fastighet eller

fastighetsdel, omfattar inteckning som besvärar någon av de i sammanlägg­

ningen ingående fastigheterna eller fastighetsdelarna hela den nybildade fas­

tigheten.

Avstyckas samfällighet eller viss ägovidd av samfällighet, svarar den av­

styckade fastigheten icke för inteckning i stamfastighet.

17 §

Om inteckning blir utan verkan, är även pantbrevet utan verkan. Ändras

i annat fall inteckning till belopp eller omfattning, erhåller pantbrevet ver­

kan i enlighet med inteckningens ändrade innehåll.

Dödning av förkommet pantbrev medför ej att inteckningen blir utan

verkan.

20

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

7 KAP.

Allmänna bestämmelser om nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft

Bestämmelsernas tillämpningsområde

1 §

Detta kapitel avser arrende, hyra, tomträtt och annan nyttjanderätt samt

servitut och rätt till elektrisk kraft, om rättigheten upplåtits genom avtal.

Om vissa rättigheter som anges i första stycket finns bestämmelser även

i 8—15 kap.

Förekommer eljest i lag eller annan författning särskilda bestämmelser

om rättighet som avses i detta kapitel, äger de tillämpning.

2

§

Detta kapitel gäller i tillämpliga delar även hyresrätt i hus, som ej hör till

fastighet.

3 §

Av fastighetsägaren åt annan upplåten rätt att avverka skog på fastig­

heten eller att tillgodogöra sig andra alster av fastigheten eller dennas natur­

tillgångar eller att jaga eller fiska på fastigheten är att anse som nyttjande­

rätt, även om med rättigheten icke är förenad rätt att i övrigt nyttja fastig­

heten.

4 §

Bestämmelserna i denna balk om nyttjanderätt avser icke gravrätt, väg-

rätt eller bostadsrätt.

Upplåtelsetiden

5 §

Avtal om upplåtelse av annan nyttjanderätt än tomträtt är ej bindande

längre än femtio år från det avtalet slöts. Upplåtelse av fast egendom inom

stadsplan är dock ej bindande längre än tjugofem år. Upplåtelse av nytt­

janderätt för någons livstid gäller utan begränsning till viss tid.

Avser upplåtelsen endast eller huvudsakligen rätt att avverka skog för

annat ändamål än husbehov, är avtalet ej bindande längre än fem år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

21

Första och andra styckena gäller ej nyttjanderätt som upplåtes av staten.

Första stycket inverkar ej på nyttjanderättshavares rätt till förlängning av

avtal på grund av lag.

Har arrende eller hyra upplåtits på längre tid än den i första stycket före­

skrivna längsta tiden för nyttjanderätts bestånd och vill fastighetsägaren

eller nyttjanderättshavaren frånträda avtalet sedan denna tid gått ut, skall

uppsägning ske.

6

§

Upplåtelse av servitut eller rätt till elektrisk kraft får ske utan begräns­

ning till tiden.

Förlängning av tiden för upplåtelsen samt ändringar i och tillägg till

upplåtelseavtalet

7 §

Överenskommelse om förlängning av upplåtelsetiden gäller som ny upp­

låtelse.

Förlängning på grund av lag eller med tillämpning av bestämmelse i upp­

låtelseavtalet innebär ej att ny upplåtelse kommer till stånd.

8

§

Överenskommelse om ändring i eller tillägg till upplåtelseavtalet gäller

som ny upplåtelse i förhållande till ny ägare av fastigheten eller innehavare

av rättighet i denna, om ej annat följer av andra stycket.

Ändring i eller tillägg till nyttjanderättsavtal med tillämpning av bestäm­

melse i lag om rätt till förlängning av sådant avtal innebär ej att ny upplå­

telse kommer till stånd.

Sker ändring i eller tillägg till upplåtelseavtal som upprättats skriftligen,

skall detta anmärkas på handlingen, om fastighetsägaren eller rättighetsha-

varen begär det.

Hinder mot andelsupplåtelse

9 §

Avtal som innebär att i detta kapitel avsedd rättighet skall gälla i andel i

fastighet eller i fastighets andel i mark, som är samfälld för flera fastigheter,

har ej verkan som upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk

kraft.

Rätt till inskrivning

10

§

Nyttjanderätt som upplåtits genom skriftlig handling samt servitut får

inskrivas. Förbehåll som strider häremot är utan verkan utom i fråga om

arrende eller hyra.

Rätt till elektrisk kraft får inskrivas, om ägaren av den fastighet i vilken

rättigheten upplåtits medgivit skriftligen att inskrivning får ske.

22

Del A Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

Rättighetens ställning vid fastighetens övergång till ny ägare

11

§

Överlåtes fastighet, som besväras av nyttjanderätt eller servitut, åligger

det överlåtaren i förhållande till rättighetshavaren att vid överlåtelsen göra

förbehåll om upplåtelsen, om ej inskrivning av rättigheten är beviljad. Så­

dant förbehåll medför att upplåtelsen gäller mot den till vilken fastigheten

överlåtes.

Överlåtes fastighet, som besväras av rätt till elektrisk kraft, gäller upp­

låtelsen mot den nye ägaren oberoende av förbehåll.

12

§

Har beträffande skriftlig upplåtelse, som skall äga bestånd mot ny ägare

av fastigheten, träffats överenskommelse som avses i 7 § första stycket eller

8 § första stycket och är överenskommelsen anmärkt på fastighetsägarens

exemplar av upplåtelsehandlingen, gäller överenskommelsen mot den nye

ägaren som om förbehåll skett.

13 §

Även om förbehåll ej skett, gäller upplåtelse som avser arrende eller hyra

mot ny ägare av fastigheten, om upplåtelsen skett genom skriftligt avtal och

tillträde ägt rum före överlåtelsen.

Första stycket gäller ej i fråga om överenskommelse som avses i 8 §. I

fråga om överenskommelse som avses i 7 § gäller första stycket endast om

den förut gällande upplåtelsetiden utgått före överlåtelsen, varvid tillträde ej

skall anses ha ägt rum innan överenskommelsen trätt i tillämpning.

14 §

I annat fall än som avses i 11—13 § gäller upplåtelsen mot den till vilken

fastigheten överlåtits endast om upplåtelsen enligt 17 kap. äger företräde

framför överlåtelsen på grund av inskrivning eller den nye ägaren vid över­

låtelsen ägde eller bort äga kännedom om upplåtelsen.

Överlåtes vid arrende eller hyra fastigheten efter rättighetshavarens till­

träde och gäller enligt 11—13 §§ upplåtelsen ej mot den nye ägaren, skall

upplåtelsen likväl bestå mot honom, om han ej uppsäger avtalet inom tre

månader från överlåtelsen.

15 §

Förbehåll som strider mot bestämmelserna i 11—14 §§ om rättighetens

bestånd mot ny ägare av fastigheten är utan verkan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

16 §

Säljes fastighet på exekutiv auktion, gäller upplåtelse av nyttjanderätt,

servitut eller rätt till elektrisk kraft mot den nye ägaren endast om försälj­

ningen skett under förbehåll om rättighetens bestånd enligt lagen (

)

om exekutiv försäljning av fast egendom eller rättigheten enligt samma lag

är skyddad utan förbehåll.

Bestämmelser om verkan av underlåtenhet att uppsäga arrende- eller

hyresavtal som enligt första stycket ej gäller mot ny ägare finns i lagen

(

) om exekutiv försäljning av fast egendom.

17 §

Överlåtes fastigheten och skall upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller

rätt till elektrisk kraft gälla mot den nye ägaren, är denne berättigad att

uppbära arrendeavgift, hyra eller annat vederlag för rättigheten i den mån

vederlaget förfaller till betalning efter det att han tillträtt fastigheten. Efter

nämnda tidpunkt får han även i övrigt utöva de befogenheter som på grund

av upplåtelseavtalet tillkommer fastighetens ägare. På belopp, som förfal­

ler till betalning mer än sex månader eller, i fråga om arrende, mer än ett

år efter det att rättighetshavaren erhöll kännedom om överlåtelsen eller

fick skälig anledning till förmodan därom, får rättighetshavaren icke av­

räkna fordran hos den förre ägaren. I fråga om sådant belopp gäller ej hel­

ler betalning som rättighetshavaren erlagt till den förre ägaren eller annan

uppgörelse med denne, om icke den nye ägaren ägde eller bort äga känne­

dom därom vid överlåtelsen.

Den nye ägaren har att uppfylla tidigare ägares åligganden i den mån de

skall fullgöras efter det att han tillträtt fastigheten.

Har fastigheten förvärvats på exekutiv auktion, gäller lagen (

) om

exekutiv försäljning av fast egendom i fråga som avses i första och andra

styckena.

18 §

Har den som överlåtit fastigheten försummat att göra förbehåll enligt

11 § första stycket och kommer upplåtelse av nyttjanderätt eller servitut

till följd därav ej att gälla mot den nye ägaren, skall överlåtaren ersätta

rättighetshavaren dennes skada.

19 §

Säljes fastigheten på exekutiv auktion och kommer upplåtelse av nytt­

janderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft ej att gälla mot den nye äga­

ren, skall den från vilken försäljningen ägt rum ersätta rättighetshavaren

dennes skada. Har rättigheten bevarats genom att rättighetshavaren tillskju-

24

Del A

Kurigl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

tit medel enligt lagen (

) om exekutiv försäljning av fast egendom,

har rättighetshavaren såsom skadestånd rätt till ersättning för tillskottet i

den mån detta ej överstiger värdet av rättigheten. Om upplåtelsen skett utan

vederlag, äger vad som sagts förut tillämpning endast om fastigheten sålts

för annat ändamål än till betalning av fordran för vilken den på grund av

utmätning eller eljest svarar.

Rätt till ersättning enligt första stycket tillkommer ej rättighetshavare

som genom överenskommelse vid auktionen låtit rättighetens företrädesläge

försämras, om det ej är uppenbart att rättigheten ändå skulle ha gått för­

lorad.

20

§

Underlåter den nye ägaren att fullgöra vad som anges i 17 § andra stycket,

är överlåtaren skyldig att ersätta rättighetshavaren dennes skada. För er­

sättningen svarar även sådan tidigare ägare av fastigheten mot vilken upp­

låtelsen varit gällande.

För ersättning som den från vilken fastigheten övergått har att utgiva till

rättighetshavare enligt 18 eller 19 §, svarar även sådan tidigare ägare av

fastigheten mot vilken upplåtelsen varit gällande. Rätt till ersättning till­

kommer dock ej rättighetshavare mot sådan tidigare ägare utan vars sam­

tycke han låtit inskrivning av rättigheten dödas eller nedsättas, om det ej,

när fråga är om exekutiv försäljning, är uppenbart att rättigheten ändå skul­

le ha gått förlorad.

Den som är ersättningsskyldig enligt första eller andra stycket blir fri från

ansvar, om ej rättighetshavaren inom sex månader från det han fick känne­

dom om att fastigheten övergått från denne skriftligen anmält att han vill

kunna hålla sig till honom.

21

§

Förbehåll som upphäver eller inskränker rättighetshavarens rätt till er­

sättning enligt 18—20 §§ är utan verkan.

Rättigheters inbördes ställning

22

§

Finns i samma fastighet flera rättigheter som ej är inskrivna och kan de

ej utan förfång för någondera utövas vid sidan av varandra, äger de sins­

emellan företräde efter den tidsföljd i vilken de upplåtits.

Är upplåtelserna samtidiga eller kan det ej utrönas i vilken tidsföljd de

skett, skall rätten på talan förordna om företrädet mellan dem efter vad

som med hänsyn till omständigheterna är skäligt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

Del A

25

23 §

Vid exekutiv auktion äger rättigheter som ej är inskrivna sinsemellan

företräde efter den tidsföljd i vilken de upplåtits. Är upplåtelserna samtidiga

eller kan det ej utrönas i vilken tidsföljd de skett, äger de lika rätt, om ej

annat blivit bestämt enligt 22 § andra stycket.

Första stycket gäller i tillämpliga delar när myndighet i annat fall än

med anledning av exekutiv auktion fördelar medel mellan rättsägare i den

ordning som gäller vid fördelning av köpeskilling för exekutivt försåld fast

egendom.

24 §

När rättighet, som ej utan förfång för annan rättighet kan utövas vid sidan

av denna, skall vika, har rättighetshavaren rätt till ersättning av upplåtaren

för skada, om han vid upplåtelsen varken ägde eller bort äga kännedom om

den andra upplåtelsen.

Rättighetens upphörande i vissa fall

25 §

Bestämmelserna i 6 kap. 8 § äger motsvarande tillämpning i fråga om

nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft.

Är rättighet som upplåtits mot vederlag utan verkan enligt första stycket,

har rättighetshavaren rätt till ersättning av upplåtaren för skada, om han

var i god tro när upplåtelsen ägde rum. Bestämmelser om att rättighets­

havaren i vissa fall kan få ersättning av staten finns i 18 kap.

26 §

Om rättighetens upphörande eller inskränkning på grund av expropriation

eller liknande tvångsförvärv samt om rättighetshavarens rätt till ersättning

med anledning därav finns särskilda bestämmelser.

Verkan av ändring i fastighetsindelningen

27 §

Delas fastighet som besväras av nyttjanderätt eller servitut, gäller rättig­

heten i var och en av de nya fastigheterna. Är rättighetens utövning genom

upplåtelseavtalet begränsad till visst område, upphör rättigheten dock att

besvära fastighet som icke omfattar någon del av området.

Delas fastighet, i vilken upplåtits rätt till elektrisk kraft, gäller rättigheten

i den fastighet till vilken den elektriska kraftstationen hör efter delningen.

28 §

Gäller nyttjanderätt eller servitut efter fastighetsdelning i flera fastighe­

ter, skall vederlag som utgår för rättigheten tillkomma ägarna av dessa i

förhållande till belastningen på varje fastighet.

29 §

Om fastighet som besväras av nyttjanderätt eller servitut undergår fas­

tighetsreglering, får rättigheten därefter utövas på område, som genom

regleringen överföres till fastigheten. Detta gäller dock icke, om rättighetens

utövning genom upplåtelseavtalet är begränsad till viss del av fastigheten

eller utövning av rättigheten på det överförda området eljest måste anses

strida mot upplåtelsen. Föreskrift om rätt för fastighetsbildningsmyndig-

heten att bestämma nytt område för utövning av nyttjanderätt finns i fas­

tighetsbildningslagen (

).

Nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft gäller ej vidare i mark

eller byggnad som genom fastighetsreglering frångår fastighet vari rättig­

heten upplåtits. Det åligger den som tillträder sådan byggnad att inom en

månad från tillträdet uppsäga hyresavtal som gällde mot avträdaren. I an­

nat fall gäller avtalet mot honom.

26

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

30

§

Har fastighet som besväras av tomträtt eller servitut genom fastighets­

reglering undergått förändring av betydelse för rättighetens utövning, skall

vederlag som utgår för rättigheten jämkas.

Om fastighet genom fastighetsreglering undergått förändring som medfört

att värdet av annan nyttjanderätt än tomträtt minskats, skall vederlaget

nedsättas med skäligt belopp. Vill nyttjanderättshavaren hellre uppsäga av­

talet, får han göra det, om förändringen ej är av ringa betydelse. Innebär

förändringen att nyttjanderättens värde ökas, får fastighetsägaren upp­

säga avtalet, om nyttjanderättshavaren icke medger skälig höjning av

vederlaget.

Talan om jämkning av vederlaget enligt första stycket eller om nedsätt­

ning därav enligt andra stycket skall väckas inom två månader från det

fastighetsbildningsbeslutet vann laga kraft. För uppsägning enligt andra

stycket gäller samma tid. Iakttages ej tiden, är rätten till talan eller upp­

sägning förlorad.

Om rättighetshavares rätt till ersättning i vissa fall vid fastighetsregle­

ring finns särskilda bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

27

8 KAP.

Arrende i allmänhet

Inledande bestämmelser

1 §

Upplåtelse av jord till nyttjande mot vederlag kan enligt bestämmelserna

i detta kapitel och 9—11 kap. ske som jordbruksarrende, bostadsarrende, an-

läggningsarrende eller lägenhetsarrende.

Lägenhetsarrende föreligger när jord upplåtes på arrende för annat ända­

mål än jordbruk och upplåtelsen icke är att anse som bostadsarrende eller

anläggningsarrende.

2

§

Förbehåll som strider mot bestämmelse i detta kapitel eller i 9—11 kap.

är utan verkan mot arrendatorn eller den som har rätt att träda i hans

ställe, om ej annat anges.

I de fall då enligt vad därom är föreskrivet arrendenämndens godkän­

nande fordras för giltighet av förbehåll som avses i första stycket eller annat

avtalsvillkor, får godkännande sökas endast om detta angivits i avtalet.

Avslår nämnden framställning om godkännande, förfaller avtalet, om ej

annat överenskommits.

Arrendeavtals ingående

Avtal om jordbruksarrende, bostadsarrende och anläggningsarrende skall

upprättas skriftligen. I handlingen skall samtliga avtalsvillkor anges. Änd­

ring eller tillägg som ej avfattas skriftligen är utan verkan. Har arrendatorn

tillträtt arrendestället utan att skriftligt avtal blivit upprättat och har det ej

berott på honom att giltigt arrendeavtal sedermera icke kommit till stånd,

har han rätt till ersättning för skada. Väckes ej talan om ersättning inom

ett år från det jorden avträddes, är rätten till sådan talan förlorad.

Avtal om lägenhetsarrende skall upprättas skriftligen, om ej annat över-

enskommes.

28

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Arrendeavtals upphörande vid uppsägning m. m.

Uppsäges arrendeavtal med anledning av att arrenderätten är förverkad,

upphör avtalet att gälla på den fardag som inträffar närmast efter upp­

sägningen, om ej rätten eller överexekutor finner skäligt ålägga arrendatorn

att avflytta tidigare eller annat följer av 25 §.

Om arrendeavtal uppsäges av annan orsak som ger jordägare eller arren-

dator rätt att frånträda avtalet, upphör avtalet att gälla på den fardag som

inträffar närmast efter sex månader från uppsägningen. Sker uppsägningen

innan arrendatorn tillträtt arrendestället, upphör avtalet dock genast att

gälla.

Fardag är den 14 mars.

År vid lägenhetsarrende arrendetiden ej bestämd, upphör avtalet att gälla

på den fardag som inträffar närmast efter sex månader från det uppsägning

skedde. Sker uppsägningen innan arrendatorn tillträtt arrendestället, upp­

hör avtalet dock genast att gälla. Vad som sagts nu gäller ej, om uppsäg­

ningstid avtalats.

6

§

Är jordbruksarrende, bostadsarrende eller lägenhetsarrende upplåtet för

arrendatorns livstid, har vid dennes död hans make rätt att inträda som

arrendator under sin livstid, om äktenskapet ingåtts innan avtalet träffades.

Ingår den efterlevande maken nytt äktenskap, får jordägaren dock uppsäga

avtalet. När avtalet upphör att gälla på grund av arrendatorns eller den ef­

terlevande makens död, skall arrendestället avträdas på den fardag som in­

träffar närmast efter sex månader från dödsfallet.

Infaller dag då arrendeställe enligt lag eller avtal skall tillträdas eller av­

trädas på söndag eller annan allmän helgdag, skall tillträde eller avträde i

stället ske nästa vardag, om ej annat avtalats.

Sättet för uppsägning

8

§

Uppsägning skall vara skriftlig, om ej skriftligt erkännande av uppsäg­

ningen lämnas. Uppsägning får ske hos den som är behörig att mottaga ar­

rendeavgift på jordägarens vägnar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

Del A

29

Skriftlig uppsägning skall delges den som sökes för uppsägning, dock

utan tillämpning av 12—15 §§ delgivningslagen (1970:000).

Träffas ej den som sökes i sitt hemvist, får uppsägningen sändas i re­

kommenderat brev under hans vanliga adress. Ett exemplar av uppsäg­

ningen skall dessutom lämnas antingen i den söktes bostad till vuxen med­

lem i det hushåll som han tillhör eller, om han driver rörelse med fast kon­

tor, på kontoret till någon som är anställd där. Påträffas icke någon som an­

givits nu, skall uppsägningen i stället läggas i den söktes postlåda, om sådan

finns. Uppsägning har skett när vad som sagts nu blivit fullgjort.

Har jordägare eller arrendator, hos vilken uppsägning skall ske, ej känt

hemvist bär i riket och finns ej heller känt ombud som har rätt att mottaga

uppsägning för honom, får uppsägning ske genom kungörelse i Post- och

Inrikes Tidningar.

Stämningsansökan med yrkande att arrendeförhållande skall upphöra och

ansökan om vräkning av arrendator gäller som uppsägning när delgivning

skett i behörig ordning.

Hinder i arrenderätten

Har jordägaren i arrendeavtalet uppgivit att arrendeställets ägovidd är

större än den är eller har han i avtalet lämnat liknande oriktig uppgift, har

arrendatorn rätt till skälig nedsättning av arrendeavgiften och ersättning

för skada. Han får även uppsäga avtalet. Är bristen av ringa betydelse eller

har mer än ett år gått från tillträdet, får uppsägning ske endast om jord­

ägaren förfarit svikligt.

10

§

Minskas eller försämras arrendeställets ägor genom vattenflöde, jordras

eller annan sådan händelse och är ej arrendatorn vållande till skadan, har

arrendatorn rätt till skälig nedsättning av arrendeavgiften. Han får även

uppsäga avtalet, om ej förändringen är av ringa betydelse. Uppsägning får

ej ske sedan mer än ett år gått från förändringen eller, om denna inträffade

innan arrendatorn tillträdde arrendestället, från tillträdet.

11

§

Om någon del av arrendestället frångår arrendatorn på grund av att an­

nat förvärv äger företräde eller till följd av omständighet som avses i 7 kap.

25 §, har arrendatorn rätt till skälig nedsättning av arrendeavgiften. Arren­

datorn har även rätt att uppsäga avtalet enligt reglerna i 10 §, om han var i

god tro när avtalet träffades. Bestämmelser om ersättning för skada finns i

7 kap.

30

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Betalning av arrendeavgift

12

§

Arrendeavgift skall betalas senast tre månader före varje arrendeårs ut­

gång, om ej annat avtalats.

Besiktning m. m.

13 §

Jordägaren har rätt att erhålla tillträde till arrendestället för besiktning.

Skall arrendestället avträdas, är arrendatorn skyldig att låta det visas på

lämplig tid. Jordägaren skall i god tid underrätta arrendatorn om dagen för

besiktningen eller visningen.

Pant eller borgen

14 §

År pant eller borgen ställd för arrendeavtalets fullgörande och försämras

säkerheten, är arrendatorn skyldig att på anfordran ställa ny säkerhet med

vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Gör han det ej inom tre månader, får

jordägaren uppsäga avtalet. Uppsäges avtalet, har jordägaren rätt till ersätt­

ning för skada.

Utmätning och konkurs

15 §

Om fastigheten utmätes före tillträdesdagen eller om före nämnda dag

fordran för vilken panträtt upplåtits i fastigheten fastställes till betalning

ur denna, får arrendatorn uppsäga avtalet. Han har även rätt till ersättning

för skada. Uppsägning skall dock ske inom en månad från det arrendatorn

fick kännedom om utmätningen eller fastställandet till betalning. Upphäves

utmätningen eller förfaller eljest frågan om fastighetens försäljning, får ej

uppsägning ske därefter.

16 §

Bestämmelserna i 15 § äger motsvarande tillämpning, om jordägaren för­

sättes i konkurs före tillträdesdagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

Del A

31

17 §

Försättes arrendatorn i konkurs, får konkursboet uppsäga avtalet. Jord­

ägaren har därvid rätt till ersättning för skada. Uppsäger ej konkursboet

avtalet inom en månad från utgången av den tid som är utsatt för bevak­

ning av fordringar i konkursen, svarar konkursboet för avtalets fullgörande

till arrendetidens utgång eller, om uppsägning sker efter utgången av först

angivna tid, till dess avtalet upphör att gälla.

18 §

Om vid bostadsarrende, anläggningsarrende eller lägenhetsarrende arren­

datorn försättes i konkurs innan han tillträtt arrendestället, är arrendatorn

skyldig att på anfordran ställa sådan säkerhet för avtalets fullgörande med

vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Ställes ej säkerhet senast dagen efter

det att säkerheten fordrades, får jordägaren uppsäga avtalet.

Uppsäger jordägaren avtalet och är detta träffat för viss tid som ej un­

derstiger tio år, skall jordägaren utge skälig ersättning för arrenderättens

värde, om ej annat avtalats. I annat fall än då avtalet träffats för viss tid

som ej understiger tio år har jordägaren, om han uppsäger avtalet, rätt till

ersättning för skada.

Om jordbruksarrende finns särskilda bestämmelser i 9 kap.

Arrendatorns rätt att upplåta nyttjanderätt

19 §

Arrendatorn får ej utan jordägarens samtycke upplåta nyttjanderätt till

arrendestället eller del av detta. Han får dock, om ej annat avtalats, hyra ut

ledigt utrymme i byggnad eller upplåta område av ouppodlad mark till upp­

lagsplats eller för liknande ändamål, om det kan ske utan olägenhet för

jordägaren.

20

§

Arrendatorn får hyra ut egen byggnad på arrendestället, om det kan ske

utan avsevärd olägenhet för jordägaren och ej annat avtalats.

Bortförande av arrendatorn tillhörig egendom

21

§

Har arrendatorn uppfört egen byggnad på arrendestället eller har han i

övrigt nedlagt kostnad på detta utöver vad som ålegat honom, skall bygg­

naden eller vad som eljest utförts erbjudas jordägaren till inlösen, när ar-

rendatorn frånträder arrendet. Har jordägaren ej inom en månad från det

erbjudandet gjordes förklarat sig villig antaga detta, får arrendatorn föra

bort egendomen. Han skall dock återställa arrendestället i tjänligt skick.

Är ej vad som arrendatorn enligt första stycket får skilja från arrende­

stället bortfört inom tre månader från det arrendestället avträddes eller an­

språk på lösen slutligt ogillades, tillfaller det jordägaren utan lösen.

Har ämnen hämtats från jordägarens fastighet till byggnad eller annan

anläggning, får anläggningen ej tagas bort, innan arrendatorn ersatt jord­

ägaren värdet av vad som tagits från fastigheten.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller ej, om annat avtalats.

22

§

Har avträdande arrendator på arrendestället lämnat kvar annan honom

tillhörig egendom än som avses i 21 § och försummar han att inom tre må­

nader efter anmaning föra bort egendomen, tillfaller den jordägaren utan

lösen.

32

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Arrenderättens förverkande

23 §

Arrenderätten är förverkad och jordägaren således berättigad att uppsäga

avtalet,

1. om arrendatorn dröjer med betalning av arrendeavgiften utöver en må­

nad efter förfallodagen,

2. om arrendatorn vid jordbruksarrende undandrager sig att utföra ar­

bete som åligger honom enligt avtalet,

3. om arrendatorn vanvårdar arrendestället eller om han eftersätter vad

som åligger honom enligt 9 kap. 35 § och icke efter tillsägelse vidtager rät­

telse,

4. om arrendatorn nyttjar arrendestället för annat ändamål än som för­

utsatts vid upplåtelsen eller, om viss odlingsplan är fastställd i avtalet eller

detta innehåller annan bestämmelse om hävden, avviker från vad som så­

lunda bestämts och icke efter tillsägelse vidtager rättelse,

5. om arrendatorn i strid med bestämmelserna i denna balk överlåter

arrenderätten eller eljest sätter annan i sitt ställe eller upplåter nyttjande­

rätt,

6. om arrendatorn åsidosätter avtalsenlig skyldighet, som går utöver hans

åligganden enligt denna balk, och det måste anses vara av synnerlig vikt

för jordägaren att skyldigheten fullgöres.

Arrenderätten är icke förverkad, om det som ligger arrendatorn till last

är av ringa betydelse.

Uppsäges avtalet, har jordägaren rätt till ersättning för skada.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

33

24 §

Är arrenderätten förverkad på grund av förhållande som avses i 23 § första

stycket 1—4 men sker rättelse innan jordägaren gjort bruk av sin rätt att

uppsäga avtalet, kan arrendatorn icke därefter skiljas från arrendestället på

den grunden. Detsamma gäller, om jordägaren icke uppsagt avtalet inom

sex månader från det han fick kännedom om förhållande som avses i 23 §

första stycket 5 eller 6.

25 §

Är arrenderätten enligt 23 § första stycket 1 förverkad på grund av dröjs­

mål med betalning av arrendeavgift och har jordägaren med anledning därav

uppsagt avtalet, får arrendatorn ej på grund av dröjsmålet skiljas från ar­

rendestället, om arrendeavgiften betalas senast tolfte vardagen från upp­

sägningen. I avvaktan på att arrendatorn visar sig ha fullgjort vad som så­

lunda fordras för att återvinna arrenderätten, får beslut om vräkning icke

meddelas förrän fjorton vardagar förflutit från uppsägningen.

Särskilda bestämmelser

26 §

Jordägare eller arrendator, som vill framställa fordringsanspråk på grund

av arrendeförhållande, skall väcka talan därom inom två år från det arren­

datorn avträdde arrendestället. Om vid jordbruksarrende syn som skall ligga

till grund för avräkning klandras före utgången av tid som angivits nu, får

talan väckas inom två år från det klandret slutligt avgjordes. Iakttages ej

tiden, är rätten till talan förlorad, om ej annat avtalats. Om den ena parten

väckt talan i rätt tid, har den andra parten rätt till kvittning, fastän hans rätt

till talan är förlorad.

Har skriftligt arrendeavtal upprättats och står arrendatorn i skuld för

arrendeavgift eller ersättning för brist när han skall avträda arrendestället,

får jordägaren kvarhålla så mycket av arrendatorns lösören och byggnader

på arrendestället som svarar mot hans fordran, till dess arrendatorn gör

rätt för sig eller ställer säkerhet. Egendom som enligt 65 § utsökningslagen

(1877: 31 s. 1) skall undantagas från utmätning får dock ej kvarhållas.

27 §

Skulle tillämpning av arrendevillkor uppenbarligen strida mot god sed i

arrendeförhållanden eller eljest vara otillbörlig, får villkoret jämkas eller

lämnas utan avseende.

2

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 20 Del A

34

Del A

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

28 §

Vid jordbruksarrende och bostadsarrende får avtal mellan jordägare och

arrendator, att framtida tvist med anledning av arrendeförhållandet skall

hänskjutas till avgörande av skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna

att klandra skiljedomen, ej göras gällande i fråga om arrendatorns rätt eller

skyldighet att tillträda eller kvarsitta på arrendestället, fastställande av ar­

rendevillkor i fall som avses i 9 kap. 12 eller 13 § eller 10 kap. 6 § eller be­

stämmande av ersättning enligt 9 kap. 14 §. I övrigt gäller skiljeavtalet ej

såvitt därigenom skiljemän utsetts eller bestämmelse meddelats om skilje­

männens antal, sättet för deras utseende eller förfarandet vid skiljenämn­

den. I berörda hänseenden skall lagen (1929: 145) om skiljemän tillämpas.

Vad som sagts nu utgör dock ej hinder för att i skiljeavtalet utse arrende­

nämnden till skiljenämnd eller bestämma kortare tid för skiljemannaåt-

gärdens avslutande än den tid om sex månader som anges i nämnda lag.

Förfarandet i arrendetvister

29 §

I varje län skall finnas en arrendenämnd. Konungen kan dock bestämma,

att annat område än län skall utgöra verksamhetsområde för arrendenämnd.

30 §

Arrendenämnd har till uppgift att medla i arrendetvister och att pröva

frågor om förlängning av arrendeavtal vid jordbruksarrende eller bostads­

arrende, fastställande av villkoren för sådan förlängning och bestämmande

av ersättning enligt 9 kap. 14 § samt övriga frågor som enligt denna balk

ankommer på nämnden. Nämnden kan även vara skiljenämnd i arrende­

tvister. Närmare bestämmelser om arrendenämnd meddelas i särskild lag.

31 §

Om part ej godtager arrendenämnds beslut i fråga om förlängning av ar­

rendeavtal, fastställande av villkoren för sådan förlängning eller bestäm­

mande av ersättning enligt 9 kap. 14 § eller i fråga som avses i 9 kap. 18 el­

ler 21 §, får parten klandra beslutet genom att väcka talan mot den andra

parten inom två månader från det parten erhöll del av beslutet. Klandras

icke beslutet inom denna tid, är parts rätt till talan förlorad.

Arrendenämnds beslut i ärende enligt 9 kap. 2, 3, 7 eller 17 §, 10 kap.

2—4 eller 7 § eller 11 kap. 2 § får ej klandras.

32 §

Arrendetvist som ej enligt 30 § ankommer på arrendenämnds prövning

skall, om icke Konungen bestämmer annat, upptagas av den fastighetsdom-

Del A

35

stol inom vars område fastigheten är belägen. Även klandertalan som avses

i 31 § och ärende enligt 9 kap. 24 § upptages av denna domstol.

Tvist som efter klander mot arrendenämnds beslut är anhängig vid dom­

stol får återförvisas till nämnden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1970

33 §

Talan får ej föras mot fastighetsdomstols dom i fråga om fastställande av

arrendevillkor i fall som avses i 9 kap. 12 eller 13 § eller 10 kap. 6 § eller i

fråga som avses i 9 kap. 18 eller 21 § och ej heller mot hovrätts dom i fråga

om förlängning av arrendeavtal, fastställande av arrendevillkor i fall som

nyss angivits eller bestämmande av ersättning enligt 9 kap. 14 §.

9 KAP.

Jordbruksarrende

Inledande bestämmelse

1

§

Detta kapitel avser arrendeavtal, varigenom jord upplåtes till brukande.

Arrendetid

2

§

Avtal om jordbruksarrende skall träffas för viss tid eller för ar renda­

torns livstid. Avser upplåtelsen jord, varöver upplåtaren icke kan förfoga

utöver sin egen besittningstid, får avtal träffas även för sådan tid. Är

arrendetiden icke bestämd enligt vad som sagts nu, gäller avtalet för fem

år.

Omfattar arrende för viss tid bostad för arrendatorn, skall arrendetiden

utgöra minst fem år eller, om jordägaren är kommun, minst ett år. Har av­

tal träffats för kortare tid, gäller det för den nu angivna minsta tiden.

Om arrendenämnden godkänt avtalet i denna del, gäller det dock för den

överenskomna tiden.

Förbehåll om rätt för jordägaren att i annat fall än som anges i 7 kap.

5 och 29 §§, 8 kap. 6, 14 och 23 §§ samt 30, 32 och 33 §§ detta kapitel

återtaga arrendestället eller del därav före arrendetidens utgång gäller

endast om det godkänts av arrendenämnden.

3 §

Vid arrende för viss tid som ej understiger ett år skall uppsägning alltid

ske för att avtalet skall upphöra att gälla vid arrendetidens utgång. Upp­

sägningen skall ske senast ett år före arrendetidens utgång, om avtalet

träffats för minst fem år, och i annat fall senast åtta månader dessför­

innan.

Om avtalet ej uppsäges inom rätt tid, anses det förlängt på tid som

motsvarar arrendetiden, dock längst fem år.

Förbehåll som strider mot första eller andra stycket gäller mot arren-

datorn, om det godkänts av arrendenämnden. Förbehåll om längre tid för

förlängning av avtalet än som anges i andra stycket gäller utan sådant

godkännande.

4 §

Gäller arrendeavtal för viss tid som understiger ett år och har ej för­

behåll gjorts om uppsägning, anses avtalet förlängt på tid som motsvarar

arrendetiden, om arrendatorn fortsatt med brukandet två månader efter

arrendetidens utgång utan att jordägaren anmodat honom att lämna

arrendestället. Vad som sagts nu gäller ej, om annat avtalats.

5 §

Avlider arrendatorn före arrendetidens utgång, får dödsboet uppsäga av­

talet inom sex månader från dödsfallet, om ej annat avtalats.

6

§

Den som skall tillträda arrendeställe har rätt att fjorton dagar före till­

trädesdagen få åt sig upplåten hälften i arrendeställets hus, om ej annat

avtalats.

36

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Rätt till förlängning av arrendeavtalet m. m.

7

§

Bestämmelserna i 8—13 §§ gäller vid arrende för viss tid, utom när

1. arrendetiden uppgår till högst ett år och arrendet icke omfattar bostad

för arrendatorn, eller

2. arrendeförhållandet upphör på den grund att arrenderätten är förver­

kad eller förhållande som avses i 8 kap. 14 § föreligger.

Förbehåll att arrenderätten icke skall vara förenad med rätt till för­

längning gäller, om det godkänts av arrendenämnden.

8

§

Om jordägaren uppsagt arrendeavtalet eller om arrendatorn uppsagt av­

talet enligt 3 § och i uppsägningen begärt förlängning av avtalet på änd­

rade villkor, har arrendatorn rätt till förlängning av avtalet, utom när

1. arrenderätten är förverkad eller avtalet kan uppsägas enligt 8 kap.

14 § utan att likväl jordägaren uppsagt avtalet att upphöra på någon av

dessa grunder,

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

37

2. arrendatorn i annat fall åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att

avtalet skäligen icke bör förlängas,

3. jordägaren gör sannolikt, att han själv, hans make eller avkomling

eller hans adoptivbarn eller dess avkomling skall bruka arrendestället,

4. jordägaren gör sannolikt, att arrendestället behövs för en mera ända­

målsenlig indelning i brukningsenheter, och det ej av särskilda skäl är obil­

ligt mot arrendatorn att arrendeförhållandet upphör,

5. jordägaren gör sannolikt, att arrendestället skall användas i enlig­

het med fastställd stadsplan eller byggnadsplan,

6. jordägaren i annat fall gör sannolikt, att arrendestället skall använ­

das för annat ändamål än jordbruk, och det ej är obilligt mot arrendatorn

att arrendeförhållandet upphör.

Om jordägarens intresse blir tillgodosett genom att arrendatorn avträ­

der endast en del av arrendestället och avtalet lämpligen kan förlängas så­

vitt avser arrendestället i övrigt, har arrendatorn utan hinder av första

stycket rätt till sådan förlängning.

9 §

Vid förlängning av arrendeavtal är arrendatorn skyldig att godtaga den

arrendeavgift som jordägaren fordrar. Om hans krav är oskäligt, skall dock

avgiften utgå med skäligt belopp. Annat av jordägaren uppställt villkor

skall gälla, om det ej strider mot god sed i arrendeförhållanden eller eljest

är obilligt. Förlängning skall dock ske för tid som motsvarar arrendetiden,

om denna ej överstiger fem år, och i annat fall för fem år. Förlängning kan

även ske för annan tid än som sagts nu, om detta av särskild anledning

är lämpligare. I den mån ändring av arrendevillkoren ej påkallas, skall

samma villkor som förut gälla.

Träffas vid förlängning av arrendeavtal överenskommelse om villkoren

för det fortsatta arrendet, skall överenskommelsen, oavsett bestämmelserna

i första stycket, lända till efterrättelse i den mån ej annat följer av bestäm­

melserna i övrigt i denna balk.

10

§

Föreligger tvist om förlängning av arrendeavtalet eller om villkor för så­

dan förlängning, åligger det jordägaren att skriftligen meddela arrendatorn

att denne, om han icke går med på att flytta, har att senast två månader

efter det att han fått del av meddelandet hänskjuta tvisten till arrendenämn­

den. Meddelandet skall lämnas i den ordning som enligt 8 kap. 8 § gäller för

uppsägning. Bestämmelsen i 8 kap. 8 § tredje stycket tredje punkten gäl­

ler dock ej.

Om jordägaren fullgjort vad som åligger honom enligt första stycket, har

arrendatorn att hänskjuta tvisten till arrendenämnden inom den i första

stycket angivna tiden. lakttages ej denna, förfaller rätten till förlängning

av avtalet.

38

Del A

11

§

Är fråga om förlängning av arrendeavtalet ännu ej avgjord när arrende­

tiden går ut, har arrendatorn rätt att kvarsitta på arrendestället till dess

frågan är slutligt avgjord. För tid som arrendatorn sålunda kvarsitter skall

de förut gällande arrendevillkoren tillämpas till dess villkor för samma tid

blir slutligt bestämda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

12

§

Bifalles arrendatorns talan om förlängning av arrendeavtalet, skall vill­

koren för det fortsatta arrendet fastställas enligt 9 §.

Dom eller beslut varigenom arrendatorns talan bifalles anses som avtal

om fortsatt arrende.

13 §

Bifalles ej arrendatorns talan om förlängning av arrendeavtalet, får i do­

men eller beslutet skäligt uppskov med avträdet medges, om jordägaren

eller arrendatorn begär det.

Avgöres tvisten efter arrendetidens utgång eller medges uppskov med av­

trädet, skall arrendevillkoren för tiden från avtalets upphörande till avträdet

fastställas enligt 9 §.

14 §

Kommer förlängning av arrendeavtal som omfattar bostad för arrenda­

torn ej till stånd på grund av att förhållande som avses i 8 § första stycket

5 eller 6 föreligger och skall marken efter avtalets upphörande användas för

ändamål som kan antagas lämna väsentligt högre avkastning eller som kan

tillgodoses genom expropriation eller liknande tvångsförvärv, skall jordäga­

ren till arrendatorn utge ett belopp som motsvarar den genomsnittliga ar­

rendeavgiften för ett år under den senaste arrendeperioden. Uppgår arren­

datorns förlust på grund av att arrendeförhållandet upphör till högre belopp,

skall jordägaren i stället i skälig omfattning ersätta förlusten, dock högst

med belopp som motsvarar tre års arrendeavgifter, beräknade så som nyss

angivits.

Första stycket gäller ej, om det av särskilda skäl är obilligt mot jordäga­

ren att han ålägges ersättningsskyldighet.

Underhåll och nybyggnad m. m.

15 §

Arrendatorn skall vårda och underhålla arrendestället. Försämras det ge­

nom att arrendatorn eftersätter vad som sålunda åligger honom, bär jord­

ägaren rätt till ersättning vid avräkning enligt 23 §.

Del A

39

16 §

Avhjälper arrendatorn brist som förelegat vid tillträdet och har han ej

enligt 17 § rätt till ersättning för arbetet så snart det fullbordats, är han

berättigad till ersättning vid avräkning enligt 23 §. Detta gäller dock ej så­

dan del av arrendestället beträffande vilken arrendatorn enligt avtalet är

fritagen från underhållsskyldighet.

17 §

Omfattar arrende bostad för arrendatorn eller hans anställda, skall jord­

ägaren vid tillträdet avlämna bostaden i det skick som föreskrives i hälso­

vårdsstadgan (1958: 663).

Fråga huruvida bostad vid tillträdet är i sådant skick som anges i första

stycket skall prövas vid syn enligt 24—28 §§. Finnes brist föreligga i detta

hänseende, skall synemännen föreskriva vilka åtgärder som skall vidtagas

för bristens avhjälpande samt fastställa beräknad kostnad för dessa. De

skall även utsätta viss tid inom vilken åtgärderna skall vara vidtagna.

Underlåter jordägaren att inom utsatt tid vidtaga föreskriven åtgärd, får

arrendatorn utföra åtgärden i jordägarens ställe. Sedan arbetet fullbordats,

har arrendatorn rätt till ersättning av jordägaren med det vid synen fast­

ställda beloppet. Vill arrendatorn hellre uppsäga avtalet, får han göra det,

om icke bristen är av ringa betydelse. För den tid arrendestället är i bristfäl­

ligt skick har arrendatorn rätt till skälig nedsättning av arrendeavgiften och

ersättning för skada.

Förbehåll som strider mot första—tredje stycket gäller mot arrendatorn,

om det godkänts av arrendenämnden.

18 §

Har byggnad, täckdikning eller annan anläggning utan arrendatorns vål­

lande så skadats eller för slitits att anläggningen för att tjäna sitt ändamål

måste byggas om eller ersättas med en ny, skall jordägaren utföra arbetet.

Sådan skyldighet åvilar dock jordägaren endast om anläggningen behövs

med hänsyn till en ändamålsenlig planläggning av jordbruket på arrende­

stället.

Om jordägaren ej inom skälig tid efter anmaning avhjälper brist som av­

ses i första stycket, får arrendatorn utföra arbetet i hans ställe. Har kostna­

den för arbetet fastställts av arrendenämnden på sätt som anges i tredje

stycket, är arrendatorn, sedan arbetet fullbordats, berättigad till ersättning

av jordägaren med det fastställda beloppet. Vill arrendatorn hellre uppsäga

avtalet, får han göra det, om ej bristen är av ringa betydelse. För den tid

arrendestället är i bristfälligt skick har arrendatorn rätt till skälig nedsätt­

ning av arrendeavgiften och ersättning för skada.

Fråga om jordägarens byggnadsskyldighet enligt första stycket prövas

av arrendenämnden. Prövning kan påkallas av såväl jordägaren som arren-

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

datorn. På begäran av arrendatorn skall nämnden även fastställa beräknad

kostnad för arbete som arrendatorn kan komma att utföra i jordägarens

ställe.

Första—tredje styckena äger ej tillämpning beträffande hägnad eller an­

nan anläggning av sådan art, att ett fullständigt iståndsättande ingår i ar-

rendatorns underhållsskyldighet enligt 15 §, och ej heller beträffande anlägg­

ning som enligt avtalet är undantagen från hans underhållsskyldighet.

Är jordägaren på grund av första stycket andra punkten ej skyldig att

avhjälpa brist som avses i nämnda stycke, har arrendatorn rätt till skälig

nedsättning av arrendeavgiften. Han får även uppsäga avtalet, om ej bristen

är av ringa betydelse. Har ej annat avtalats, äger vad som sagts nu mot­

svarande tillämpning, om anläggning som enligt avtalet är undantagen

från arrendatorns underhållsskyldighet genom brand eller på liknande sätt

utan arrendatorns vållande drabbas av sådan skada som anges i första

stycket.

19 §

Skadas anläggning som avses i 18 § av brand och är skadan mindre om­

fattande än där anges, skall arrendatorn avhjälpa skadan. Om han ej själv

är vållande, har han rätt att av jordägaren erhålla ersättning för den nöd­

vändiga kostnaden sedan arbetet fullbordats.

20

§

Har arrendatorn uppfört ny byggnad i stället för byggnad som han mot­

tagit och är han icke enligt 17 eller 18 § berättigad till ersättning därför,

har han vid avräkning enligt 23 § rätt till ersättning för brist som vid till­

trädet fanns på den mottagna byggnaden, om den nya byggnaden är lämplig

för sitt ändamål eller uppförts enligt plan som godkänts av jordägaren. Av­

drag skall dock göras med kostnaden för avhjälpande av brist på den nya

byggnaden.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om annan anlägg­

ning som ingår i arrendet.

21

§

Utför arrendatorn ny täckdikning, som arrendenämnden funnit behövlig

med hänsyn till en ändamålsenlig planläggning av jordbruket på arrende­

stället, är han, om ej annat avtalats, efter arbetets fullbordande berättigad

till ersättning av jordägaren med belopp vartill arrendenämnden fastställt

beräknad kostnad för arbetet.

Har arrendatorn anlagt markväg, förbättrat ägoanordningen eller vid­

tagit annan åtgärd som medfört varaktig nytta för jordbruket och ej är

att hänföra till uppförande av byggnad eller till täckdikning, är han vid

avräkning enligt 23 § berättigad till ersättning motsvarande vad arrende­

stället ökat i värde, om ej annat avtalats. Ersättning får dock ej utgå med

högre belopp än som motsvarar den nödvändiga kostnaden.

40

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

41

22

§

Har jordägaren utfört arbete som avses i 18 § eller utgivit ersättning en­

ligt andra stycket i nämnda paragraf eller enligt 21 § första stycket för

arbete som arrendatom utfört och har arrenderättens värde ökat genom

arbetet, är arrendatom skyldig att godtaga skälig höjning av arrendeav­

giften.

Avräkning och syn

23 §

Avräkning mellan jordägaren och arrendatom skall ske, när arrende­

stället avträdes. Avräkning skall även ske vid tidigare tidpunkt i den mån

avtal därom träffats. I samband med förlängning av arrendeavtalet skall

avräkning alltid ske, om mer än nio år förflutit från tillträdet eller från när­

mast föregående avräkning.

Om ej annat avtalats, skall avräkning grundas på syn vid avräknings­

periodens början och slut.

24 §

Syn skall förrättas av minst två med ortens jordbruksförhållanden för­

trogna synemän, vilka utses bland personer som av länsstyrelse förklarats

behöriga att hålla syn. Synemännen skall utses av jordägaren och arrenda-

torn gemensamt. Enas parterna ej om valet, utser rätten synemän. Mot sy-

neman gäller samma jäv som mot domare.

Har synemännen olika meningar, skall flertalets mening gälla. Kan be­

slut ej åstadkommas på sådant sätt, skall, om synemännen är flera än två

samt parterna eller rätten utsett en av synemännen att vara ordförande,

dennes mening gälla som synemännens beslut. Kan ej heller på detta

sätt beslut åstadkommas, skall synemännen välja ytterligare en synemän,

som då blir ordförande. Enas ej synemännen om valet, skall rätten utse

synemännen.

Syn får ej påbörjas tidigare än sex månader före den dag till vilken den

hänför sig och skall vara avslutad inom fyra månader från nämnda dag,

om ej rätten på begäran av synemännen medger att synen får avslutas se­

nare.

25 §

Synemännen skall utsätta synen till tid då marken är tjänlig samt under­

rätta parterna om dagen. Uteblir part, får synen hållas endast om parten

bevisligen underrättats i god tid före synens påbörjande.

Menar part att synemän är jävig eller icke förtrogen med ortens jord­

bruksförhållanden, skall parten framställa invändning därom innan syne-

gången börjar. Synemännen skall så snart det kan ske besluta över in-

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 20 Del A

42

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

vändningen. Senare får invändning framställas endast i samband med

klander av synen och då endast under förutsättning att parten icke varit

närvarande vid synen innan synegången börjat eller först efter synegångens

början fått vetskap om det förhållande på vilket invändningen grundas.

I fråga om parts rätt att i målet om klander åberopa sådant förhållande

äger dessutom bestämmelserna i rättegångsbalken om jäv mot domare mot­

svarande tillämpning.

26 §

Vid synen skall i den mån det är påkallat med hänsyn till ändamålet

med synen undersökas allt som hör till arrendestället, såsom byggnader,

trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar, brun­

nar och ledningar. Från synen får dock undantagas viss de! av arrende­

stället, om jordägaren och arrendatorn kommer överens om i vad mån

brist skall tagas i beräkning och anteckning om överenskommelsen göres

av synemännen.

Kan överenskommelse ej träffas om ersättning enligt 21 § andra styc­

ket, 30 § andra stycket eller 31 §, skall synemännen bestämma ersättningen.

Synemännen får anlita sakkunnig eller biträde.

Över allt som förekommer vid synen skall upprättas skriftlig handling,

som undertecknas av synemännen. Om brist föreligger, skall anteckning

göras om bristens beskaffenhet, de åtgärder som behövs för dess avhjälpan­

de samt kostnaden för detta. Tydlig hänvisning skall lämnas om vad den

har att iakttaga som vill klandra synen. Synehandlingen skall inom tre

månader från synens avslutande genom synemännens försorg delges par­

terna i den ordning som enligt 8 kap. 8 § gäller för uppsägning. Bestäm­

melsen i 8 kap. 8 § tredje stycket tredje punkten gäller dock ej.

27 §

Parterna svarar solidariskt för synekostnaden. Sinsemellan svarar de för

hälften var.

28 §

Om part ej godtager syn, som hållits på sätt och inom tid som anges

i 24 §, får parten klandra synen genom att väcka talan mot den andra par­

ten inom två månader från det synehandlingen delgavs honom. Klandras

icke synen, gäller den som fullt bevis för arrendeställets skick den dag till

vilken synen hänför sig. Motbevisning mot synen är i sådant fall ej till­

låten.

Synemännen är skyldiga att i mål om klander avge skriftligt yttrande,

om rätten begär det.

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

Del A

43

Arrendeavgiften

29 §

Arrendeavgiften skall bestämmas i pengar. Har avtal träffats i strid med

vad som sagts nu, skall arrendeavgiften utgå med belopp, som är skäligt

med hänsyn främst till parternas avsikter och övriga förhållanden när av­

talet träffades. Om förbehåll att arrendatorn skall utföra arbete finns be­

stämmelser i 36—39 §§.

Arrendatorns konkurs

30 §

Försättes arrendatorn i konkurs, får jordägaren uppsäga avtalet. Inträf­

far konkursen efter det att arrendatorn tillträtt arrendestället, får jordäga­

ren dock ej uppsäga avtalet, om detta innehåller förbehåll om rätt för arren­

datorn att överlåta arrenderätten och konkursboet inom tre månader från

bevakningstidens utgång visar att överlåtelse skett i enlighet med avtalet.

Sker överlåtelse senare men innan jordägaren gjort bruk av sin uppsäg-

ningsrätt, förlorar han denna rätt.

Har arrendeavtalet träffats för viss tid som ej understiger tio år, har

arrendatorn, i fall då jordägaren uppsäger avtalet, vid avräkning enligt

23 § rätt till skälig ersättning för arrenderättens värde, om ej annat av­

talats.

I annat fall än då arrendeavtalet träffats för viss tid som ej understiger

tio år har jordägaren, om han uppsäger avtalet, rätt till ersättning för

skada.

Överlåtelse av arrenderätten

31 §

Arrendatorn får icke överlåta arrenderätten utan jordägarens samtycke,

om ej annat följer av andra och tredje styckena.

Är arrendeavtalet slutet för viss tid som ej understiger tio år, får arren­

datorn, om ej annat avtalats, överlåta arrenderätten till annan med vilken

jordägaren skäligen kan nöjas. Han skall dock först erbjuda jordägaren

att återtaga arrendestället mot skyldighet att vid avräkning enligt 23 §

utge skälig ersättning för arrenderättens värde. Vill jordägaren antaga er­

bjudandet, skall han lämna besked därom inom en månad.

Avlider arrendatorn under arrendetiden, har dödsboet, oavsett för vilken

44

Del A

tid avtalet är ingånget, samma rätt som enligt andra stycket tillkommer

arrendator för där avsett fall, om ej annat avtalats. Erbjudandet till jord­

ägaren skall göras inom sex månader efter dödsfallet.

Första och andra styckena äger motsvarande tillämpning på arrende­

rättens övergång genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller lik­

nande förvärv.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Övriga rättigheter och skyldigheter vid nyttjandet av arrendestället

32 §

Överger arrendatorn arrendestället och lämnar det obrukat eller utan

vård, får jordägaren genast återtaga det. Jordägaren har även rätt till er­

sättning för skada.

33 §

Har jordägaren utgivit ersättning för torrläggning av mark enligt vat­

tenlagen (1918: 523) eller för byggande av enskild väg enligt lagen (1939:

608) om enskilda vägar, får jordägaren uppsäga avtalet, om arrendatorn

icke medger skälig höjning av arrendeavgiften. Uppsägning skall ske inom

ett år från det företaget fullbordades.

34 §

Arrendatorn får ej avverka skog eller eljest nyttja skogsmark eller taga

torv från torvmosse som finns på arrendestället. Han får ej heller avhän­

da arrendestället annat, som ej är att hänföra till den årliga avkastningen.

Om arrendatorns rätt till jakt och fiske finns särskilda bestämmelser.

35 §

Har jordägaren lämnat arrendatorn kreatur eller redskap för att använ­

das på arrendestället och är visst värde bestämt för det som lämnats, skall

arrendatorn hålla sådan egendom på arrendestället under arrendetiden.

Egendomen skall för vartdera slaget i värde motsvara det som han mottagit.

Vad som sättes i stället för det som lämnats tillhör jordägaren utan sär­

skilt förbehåll.

Har jordägaren enligt skriftlig handling lämnat arrendatorn egendom som

avses i första stycket och är avtalad avgift för användandet av egendomen

förfallen till betalning eller underlåter arrendatorn att avlämna vad som

tillkommer jordägaren, äger 8 kap. 26 § andra stycket motsvarande till-

lämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

45

Arbetsavtal i samband med arrende

36 §

Bestämmelse i arrendeavtal att arrendatorn skall utföra arbete får ej

innefatta skyldighet att utföra arbete utöver fastställt antal dagsverken

eller annat bestämt arbete.

Skall arrendatorn enligt arrendeavtalet utföra dagsverken men är ej be­

stämt, hur de skall fördelas på särskilda tider av året, skall hela antalet

dagsverken jämnt fördelas på årets veckor, i den mån det kan ske. För

varje arrendeår eller, då avtalet föreskriver visst antal dagsverken under

viss tid av året, för varje sådan tid skall jordägaren i god tid lämna arren­

datorn uppgift om de dagar när arbetet skall utföras. Arrendatorn är ej

skyldig att inställa sig till arbete tidigare än på andra dagen efter det att

uppgiften lämnats honom. Arbetet får ej utkrävas på sådant sätt att arren­

datorn hindras att behörigen sköta sitt jordbruk. Jordbruksdagsverken får

dock utan hinder av vad som sagts nu utkrävas enligt den fördelning som

föreskrives i avtalet.

I arrendeavtalet får ej intagas förbud för arrendatorn att utföra arbete

åt annan än jordägaren.

37 §

Är arrendatorn enligt arrendeavtalet eller annat avtal mellan honom

och jordägaren skyldig att utföra arbete, skall ersättning till arrendatorn

utgå efter ortens pris vid tiden för arbetet.

38 §

Tillhandahåller jordägaren ej arbete som arrendatorn enligt arrendeav­

talet eller annat avtal mellan jordägaren och arrendatorn är skyldig att

utföra eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete, får arrendatorn

uppsäga arrendeavtalet. Uppsägning får dock ej ske, om arrendatorns för­

lust av arbetsinkomst är av ringa betydelse, och ej heller sedan arbetet

tillhandahållits arrendatorn. Har jordägaren ej inom en månad från

uppsägningen meddelat arrendatorn att den ej godtages, skall jordägaren

anses ha godkänt uppsägningen.

I fall som avses i första stycket har arrendatorn, vare sig uppsägning sker

eller ej, rätt till ersättning för skada, om icke underlåtenheten att tillhanda­

hålla arbete nödvändiggjorts av ändrade ekonomiska eller tekniska förhål­

landen.

39 §

Bestämmelserna i 36—38 §§ gäller ej, om arrendatorns åliggande är av

ringa betydelse.

46

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

10 KAP.

Bostadsarrende

1

§

Bostadsarrende föreligger när jord upplåtes på arrende för annat ändamål

än jordbruk samt arrendatorn enligt arrendeupplåtelsen har rätt att på ar­

rendestället uppföra eller bibehålla bostadshus och det ej är uppenbart att

upplåtelsens huvudsakliga syfte är att tillgodose annat ändamål än att be­

reda bostad åt arrendatorn och honom närstående.

2

§

Avtal om bostadsarrende skall träffas för viss tid, minst fem år, eller för

arrendatorns livstid. Är arrendetiden icke bestämd enligt vad som sagts nu,

gäller avtalet för fem år. Har avtal träffats för kortare tid, gäller det dock

för den överenskomna tiden, om arrendenämnden godkänt avtalet i denna

del.

Förbehåll om rätt för jordägaren att i annat fall än som anges i 7 kap. 5

och 29 §§ samt 8 kap. 6, 14, 18 och 23 §§ återtaga arrendestället eller del

därav före arrendetidens utgång gäller endast om det godkänts av arrende­

nämnden.

3 §

Vid arrende för viss tid skall uppsägning alltid ske för att avtalet skall

upphöra att gälla vid arrendetidens utgång. Uppsägningen skall ske senast

ett år före arrendetidens utgång.

Om avtalet ej uppsäges inom rätt tid, anses det förlängt på fem år.

Förbehåll som strider mot första eller andra stycket gäller mot arrenda­

torn, om det godkänts av arrendenämnden. Förbehåll om längre tid för för­

längning av avtalet än som anges i andra stycket gäller dock utan sådant

godkännande.

4 §

Bestämmelserna i 5 och 6 §§ om förlängning av arrendeavtal gäller vid

arrende för viss tid, utom när

1. hus som avses i 1 § ej finns på arrendestället då avtalet senast kan

uppsägas från jordägarens sida eller, om sådant hus finns, det då ej åsatts

taxeringsvärde, eller

2. arrendeförhållandet upphör på den grund att arrenderätten är förver­

kad eller förhållande som avses i 8 kap. 14 § föreligger.

Förbehåll att arrenderätten icke skall vara förenad med rätt till förläng­

ning gäller, om det godkänts av arrendenämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

47

5 §

Om jordägaren uppsagt arrendeavtalet, har arrendatorn rätt till förläng­

ning av avtalet, utom när

1. arrenderätten är förverkad eller avtalet kan uppsägas enligt 8 kap.

14 § utan att likväl jordägaren uppsagt avtalet att upphöra på någon av

dessa grunder,

2. arrendatorn i annat fall åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att

avtalet skäligen icke bör förlängas,

3. byggnad på arrendestället uppförts utan byggnadslov i fall då sådant

erfordrats eller i strid med plan eller därmed jämförligt beslut av myndig­

het angående markens bebyggande eller användning,

4. i annat fall byggnad på arrendestället icke står i överensstämmelse med

gällande plan och jordägaren gör sannolikt, att han skall använda marken

i enlighet med planen,

5. jordägaren gör sannolikt, att marken skall användas för bebyggelse av

annat slag än det som avses med upplåtelsen eller för jordbruk, industri eller

annan ekonomisk verksamhet, samt intresset för honom att kunna förfoga

över marken för sådant ändamål påtagligt överväger arrendatorns intresse

av fortsatt arrende,

6. jordägaren i annat fall har befogad anledning att upplösa arrendeför­

hållandet.

Om jordägarens intresse blir tillgodosett genom att arrendatorn avträder

endast en del av arrendestället och avtalet lämpligen kan förlängas såvitt

avser arrendestället i övrigt, har arrendatorn utan hinder av första stycket

rätt till sådan förlängning.

6 §

I fråga om förlängning av arrendeavtal äger 9 kap. 9—13 §§ motsvarande

tillämpning.

7 §

Utan jordägarens samtycke får arrendatorn ej sätta annan i sitt ställe, om

ej annat följer av andra och tredje styckena.

Är arrendeavtalet slutet för viss tid, får arrendatorn överlåta arrenderät­

ten till annan med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Han skall dock

först erbjuda jordägaren att återtaga arrendestället mot erläggande av skä­

lig ersättning för arrenderättens värde. Har arrendatorn uppfört byggnad på

arrendestället eller har han i övrigt nedlagt kostnad på detta och önskar han

att jordägaren skall övertaga vad han utfört, skall även det erbjudas jord­

ägaren till inlösen. Yill jordägaren antaga erbjudande som sagts nu skall

han lämna besked därom inom en månad.

Genom bodelning, arv eller testamente eller genom exekutiv försäljning

eller i arrendatorns konkurs kan arrenderätten övergå till annan med vilken

jordägaren skäligen kan nöjas, utan att erbjudande enligt andra stycket läm­

nats.

Förbehåll som strider mot andra eller tredje stycket gäller mot arrenda-

torn, om det godkänts av arrendenämnden.

48

Del A Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

11 KAP.

Anläggningsarrende

1 §

Anläggningsarrende föreligger när jord upplåtes på arrende för annat

ändamål än jordbruk samt arrendatorn enligt arrendeupplåtelsen har rätt

att för förvärvsverksamhet på arrendestället uppföra eller bibehålla bygg­

nad, som ej är av endast ringa betydelse för verksamhetens bedrivande.

Har upplåtelsen skett för arrendatorns livstid eller för viss tid som under­

stiger ett år, föreligger dock icke anläggningsarrende.

2

§

Avtal om anläggningsarrende skall träffas för viss tid. År arrendetiden

icke bestämd enligt vad som sagts nu, gäller avtalet för fem år.

Förbehåll om rätt för jordägaren att i annat fall än som anges i 7 kap.

5 och 29 §§ samt 8 kap. 14, 18 och 23 §§ återtaga arrendestället eller del

därav före arrendetidens utgång gäller endast om det godkänts av arrende­

nämnden.

3 §

Har ej annat avtalats, anses arrendeavtal innefatta villkor att, om upp­

sägning ej sker inom rätt tid, avtalet skall anses förlängt på tid som mot­

svarar arrendetiden, dock längst fem år.

Uppsägning skall ske senast sex månader före arrendetidens utgång, om

ej annan tid avtalats.

4 §

Bestämmelserna i 5 och 6 §§ om rätt till ersättning för arrendatorn med

anledning av arrendets upphörande gäller, om ej annat avtalats och ej hel­

ler arrendeförhållandet upphör på den grund att arrenderätten är förver­

kad eller förhållande som avses i 8 kap. 14 § föreligger.

5 §

Har jordägaren uppsagt arrendeavtalet och vägrar han att förlänga ar­

rendeförhållandet eller kommer förlängning i annat fall ej till stånd på

den grund att jordägaren för förlängning kräver arrendeavgift som ej är

skälig eller uppställer annat villkor som strider mot god sed i arrendeför­

hållanden eller eljest är obilligt, skall han i skälig omfattning ersätta arren-

datorn dennes förlust på grund av arrendeförhållandets upphörande, om ej

1. arrendatorn åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att det icke skä­

ligen kan fordras att jordägaren förlänger arrendeförhållandet,

2. jordägaren gör sannolikt, att marken skall användas för annat ända­

mål än det med upplåtelsen avsedda, och intresset för honom att kunna

förfoga över marken för sådant ändamål påtagligt överväger arrendatorns

intresse av fortsatt arrende, eller

3. jordägaren i annat fall har befogad anledning att upplösa arrendeför­

hållandet.

Förlust för arrendatorn som har samband med att denne bekostat upp­

förande av byggnad eller utförande av annat arbete på arrendestället skall

beaktas vid ersättningens bestämmande endast om åtgärden vidtagits i en­

lighet med arrendeavtalet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

49

6

§

Om arrendatorn icke inom tre veckor från uppsägningen meddelar jord­

ägaren att han önskar behålla arrendestället, är hans rätt till ersättning

enligt 5 § förfallen. Lämnas sådant meddelande inom den angivna tiden,

har jordägaren att inom tre veckor från det meddelandet lämnades un­

derrätta arrendatorn om de villkor han uppställer för att förlänga arrende­

förhållandet eller om orsaken till att han vägrar medge förlängning. Un­

derlåter han detta, har arrendatorn rätt till ersättning för förlust som av­

ses i 5 §.

Arrendatorns meddelande enligt första stycket skall lämnas i den ord­

ning som enligt 8 kap. 8 § gäller för uppsägning. Är jordägarens underrät­

telse enligt första stycket avsänd i rekommenderat brev under mottagarens

vanliga adress, skall jordägaren anses ha fullgjort vad som ankommer på

honom.

7 §

Har ej annat avtalats, får arrendatorn överlåta arrenderätten till annan

med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Förbehåll varigenom denna rätt

begränsas får ej göras gällande, när överlåtelse sker genom exekutiv för­

säljning eller i arrendatorns konkurs.

Första stycket första punkten äger motsvarande tillämpning på arrende­

rättens övergång genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller lik­

nande förvärv.

50

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

12 KAP.

Hyra

Inledande bestämmelser

1 §

Detta kapitel avser avtal, varigenom hus eller del av hus upplåtes till

nyttjande mot vederlag. Detta gäller även om lägenheten upplåtits genom

tjänsteavtal eller avtal i anslutning till sådant avtal.

Innefattar avtalet även upplåtelse av jord att nyttjas i förening med lä­

genheten, äger detta kapitel tillämpning på avtalet, om jorden skall använ­

das för trädgårdsodling i mindre omfattning eller för annat ändamål än

jordbruk. Förenas tjänsteavtal, som ej är av ringa betydelse, med upplå­

telse av såväl lägenhet för bostadsändamål som jord, äger kapitlet tillämp­

ning, om upplåtelsen av lägenheten är mera betydelsefull än upplåtelsen

av jorden.

Med bostadslägenhet avses lägenhet som upplåtits för att helt eller till icke

oväsentlig del användas som bostad.

Förbehåll som strider mot bestämmelse i detta kapitel är utan verkan mot

hyresgästen eller den som har rätt att träda i hans ställe, om ej annat anges.

Hyresavtals ingående

2

§

Hyresavtal skall upprättas skriftligen, om hyresvärden eller hyresgästen

begär det.

Har hyresavtal upprättats skriftligen och träder någon i laga ordning i

hyresgästens ställe, skall anteckning därom på begäran göras på handling­

en.

Hyrestid och uppsägning

3 §

Är hyresavtal träffat för bestämd tid, skall, om hyresförhållandet vid

hyrestidens utgång varat längre än nio månader i följd, uppsägning alltid

ske för att avtalet skall upphöra att gälla vid hyrestidens utgång.

Innehåller avtal, som skall uppsägas för att upphöra vid hyrestidens ut-

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

Del A

51

gång, ej bestämmelse om uppsägningstid, skall uppsägningen ske, om hy­

restiden är

1. längst en vecka, senast en dag i förväg,

2. längre än en men längst två veckor, senast två dagar i förväg,

3. längre än två veckor men längst tre månader, senast en vecka i för­

väg,

4. längre än tre men längst sex månader, senast en månad i förväg,

5. längre än sex månader men längst ett år, senast tre månader i för­

väg,

6. längre än ett men längst fem år, senast sex månader i förväg,

7. längre än fem år, senast ett år i förväg.

Saknar avtalet bestämmelse om verkan av utebliven uppsägning och upp-

säges det ej inom rätt tid, anses det, om hyrestiden överstiger nio måna­

der, förlängt på ett år och i annat fall på tid som motsvarar hyrestiden.

4 §

Är hyresavtal träffat för bestämd tid utan förbehåll om uppsägning och

har hyresförhållandet vid hyrestidens utgång icke varat längre än nio må­

nader i följd, anses avtalet förlängt på obestämd tid, om hyresgästen suttit

kvar i lägenheten en månad efter hyrestidens utgång utan att hyresvärden

anmodat honom att flytta.

Är hyrestiden ej bestämd, skall den, om uppsägningstid icke avtalats,

utgå en månad efter uppsägning eller, såvida hyresförhållandet varat läng­

re än ett år, på den fardag som inträffar närmast efter tre månader från

uppsägningen. Beror hyresförhållandet av annan anställning än som av­

ses i 46 § första stycket 7, har hyresgästen alltid rätt till en uppsägningstid

av minst en månad.

Fardagar är den 1 april och den 1 oktober.

5 §

Avlider hyresgäst som hyrt bostadslägenhet före hyrestidens utgång, får

dödsboet uppsäga avtalet inom en månad från dödsfallet. Avtalet upphör att

gälla en månad efter uppsägningen. Har bostadslägenhet hyrts av makar

gemensamt och avlider den ena av makarna, tillkommer den rätt som an­

givits nu dödsboet och den efterlevande maken i förening.

Är lägenhet upplåten för hyresgästens livstid, får vid dennes död hans

make inträda som hyresgäst under sin livstid, om äktenskapet ingåtts in­

nan avtalet träffades och annat ej avtalats. Ingår den efterlevande maken

nytt äktenskap, får hyresvärden dock uppsäga avtalet att upphöra tidigast

på den fardag som inträffar närmast efter tre månader från uppsägningen.

När avtalet upphör att gälla på grund av hyresgästens eller den efterlevande

makens död, skall lägenheten avträdas på den fardag som inträffar närmast

efter en månad från dödsfallet.

52

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

6

§

Uppsäges hyresavtal av orsak som anges i 11—14 eller 16—19 §, upphör

det genast att gälla. Detsamma gäller i fall som anges i 42 §, om ej annat

följer av 44 §.

Om hyresavtal uppsäges av annan orsak som ger hyresvärd eller hyres­

gäst rätt att frånträda avtalet, äger bestämmelserna i 3 § andra stycket och

4 § andra stycket om uppsägningstid och tid för avtals upphörande motsva­

rande tillämpning, om ej annat föreskrivits. Sker uppsägning innan hyres­

gästen tillträtt lägenheten, upphör avtalet dock genast att gälla.

7 §

Infaller dag då lägenhet enligt lag eller avtal skall tillträdas eller avträdas

på söndag eller annan allmän helgdag, skall tillträde eller avträde i stället

ske nästa vardag.

Den som har att avträda lägenhet skall senast klockan 12 avträdesdagen

hålla lägenheten tillgänglig för den som skall tillträda den. Omfattar lä­

genhet som helt eller delvis är uthyrd till bostad minst två rum som är

avsedda för bostadsändamål, skall hälften av bostadsrummen hållas till­

gänglig klockan 12 föregående dag eller, om denna är söndag eller annan

allmän helgdag, klockan 8 avträdesdagen.

Första och andra styckena gäller ej, om annat avtalats.

8

§

Uppsägning skall vara skriftlig, om hyresförhållandet varat längre än

nio månader i följd vid den tidpunkt till vilken uppsägningen sker. Upp­

sägningen behöver dock ej vara skriftlig, om skriftligt erkännande av upp­

sägningen lämnas. Uppsägning får ske hos den som är behörig att mot­

taga hyra på hyresvärdens vägnar.

Skriftlig uppsägning skall delges den som sökes för uppsägning, dock

utan tillämpning av 12—15 §§ delgivningslagen (1970:000).

Träffas ej den som sökes i sitt hemvist, får uppsägningen sändas i re­

kommenderat brev under hans vanliga adress. Ett exemplar av uppsägning­

en skall dessutom lämnas antingen i den söktes bostad till vuxen med­

lem i det hushåll som han tillhör eller, om han driver rörelse med fast kon­

tor, på kontoret till någon som är anställd där. Påträffas icke någon som

angivits nu, skall uppsägningen i stället läggas i den söktes postlåda, om

sådan finns. Uppsägning har skett när vad som sagts nu blivit fullgjort.

Har hyresvärd eller hyresgäst, hos vilken uppsägning skall ske, ej känt

hemvist här i riket och finns ej heller känt ombud som har rätt att mottaga

uppsägning för honom, får uppsägning ske genom kungörelse i Post- och

Inrikes Tidningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

53

Stämningsansökan med yrkande att hyresförhållande skall upphöra och

ansökan om vräkning av hyresgäst gäller som uppsägning när delgivning

skett i behörig ordning.

Lägenhetens skick och hinder i hyresrätten

9 §

På tillträdesdagen skall hyresvärden, om ej annat avtalats, tillhandahålla

lägenheten i sådant skick att den enligt den allmänna uppfattningen i orten

är fullt brukbar för det avsedda ändamålet.

10

§

Blir lägenheten före den avtalade tidpunkten för tillträdet så förstörd

att den ej kan användas för det avsedda ändamålet, förfaller avtalet. Är

hyresvärden vållande till händelsen eller lämnar han ej utan dröjsmål hyres­

gästen meddelande om denna, har hyresgästen rätt till ersättning för skada.

Meddelar myndighet före tillträdesdagen på grund av lägenhetens be­

skaffenhet förbud mot att använda lägenheten för det avsedda ändamålet,

förfaller avtalet, även om beslutet ej vunnit laga kraft. Beror det förhål­

lande som föranlett beslutet på försummelse av hyresvärden eller lämnar

denne ej utan dröjsmål hyresgästen meddelande om beslutet, har hyresgäs­

ten rätt till ersättning för skada.

11

§

Uppkommer före hyrestidens början ringare skada på lägenheten än

som anges i 10 § första stycket och är skadan ej avhjälpt när lägenheten

skall tillträdas eller är lägenheten eljest, i annat fall än som avses i 13 §,

på tillträdesdagen icke i det skick som hyresgästen har rätt att fordra, får

han avhjälpa bristen på hyresvärdens bekostnad, om hyresvärden underlå­

ter att efter tillsägelse ombesörja åtgärden så snart det kan ske. Kan bristen

ej avhjälpas utan dröjsmål eller underlåter hyresvärden att efter tillsägelse

ombesörja åtgärden så snart det kan ske, får hyresgästen uppsäga avtalet.

Uppsägning får dock ske endast om bristen är av väsentlig betydelse. Sedan

bristen blivit avhjälpt av hyresvärden får avtalet ej uppsägas. För den tid

lägenheten är i bristfälligt skick har hyresgästen rätt till skälig nedsättning

i hyran.

I fall som avses i första stycket har hyresgästen även rätt till ersättning

för skada, om hyresvärden ej visar att bristen icke beror på hans försum­

melse.

Första och andra styckena äger tillämpning även när lägenheten uthyrts

i befintligt skick, om lägenheten icke är i sådant skick som anges i 9 § och

liyresgästen ej vid avtalets ingående kände till bristen eller kunnat upp­

täcka den med vanlig uppmärksamhet.

12

§

Meddelar myndighet före tillträdesdagen på grund av lägenhetens be­

skaffenhet beslut varigenom del av lägenheten kommer att frångå hyres­

gästen eller denne på annat sätt lider intrång i sin nyttjanderätt, har han

rätt till skälig nedsättning i hyran. Innebär beslutet väsentlig inskränk­

ning i nyttjanderätten, får hyresgästen uppsäga avtalet, även om beslutet

ej vunnit laga kraft. I fråga om ersättning för skada äger 10 § andra styc­

ket motsvarande tillämpning.

13 §

Avser hyresavtalet lägenhet som icke färdigställts vid avtalets ingående

och är lägenheten ännu ej i färdigt skick när tillträde skall ske, har hy­

resgästen rätt till skälig nedsättning i hyran och sådan rätt att uppsäga

avtalet som anges i 11 §. Uppsägning får ske även före den avtalade tid­

punkten för tillträde, om det är uppenbart att lägenheten på tillträdesdagen

ej kan användas för det avsedda ändamålet.

Hyresgästen har även rätt till ersättning för skada, om hyresvärden ej

visar att dröjsmålet icke beror på hans försummelse.

14 §

År lägenheten ej utrymd i rätt tid av den som skall avflytta, har hyres­

gästen rätt till skälig nedsättning i hyran för den tid han ej kan nyttja

lägenheten eller del därav. Undanröjes hindret icke genast efter det att hy­

resvärden underrättats om förhållandet, äger bestämmelserna i 11 § om rätt

för hyresgästen att uppsäga avtalet på grund av brist i lägenheten mot­

svarande tillämpning.

Hyresgästen har även rätt till ersättning för skada, om hyresvärden ej

visar att hindret icke beror på hans försummelse.

15 §

Under hyrestiden skall hyresvärden hålla lägenheten i sådant skick som

anges i 9 §, om ej annat avtalats eller följer av andra stycket.

Om lägenhet helt eller delvis är uthyrd till bostad, skall hyresvärden

i bostadsdelen med skäliga tidsmellanrum ombesörja tapetsering, målning

och andra sedvanliga reparationer med anledning av lägenhetens försäm­

ring genom ålder och bruk. Avser hyresavtalet enfamiljshus, gäller dock

vad som sagts nu endast om ej annat avtalats.

16 §

Skadas lägenheten under hyrestiden och är hyresgästen ej ansvarig för

skadan eller brister hyresvärden i sin underhållsskyldighet enligt 15 §

andra stycket eller uppstår på annat sätt utan hyresgästens vållande hin­

54

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

55

der eller men i nyttjanderätten, äger 10—12 §§ motsvarande tillämpning.

Detsamma gäller, om myndighet under hyrestiden meddelar beslut som

avses i 10 § andra stycket eller 12 § utan att hyresgästen givit anledning

till det, dock ej förrän beslutet länder till efterrättelse.

Hyresvärden och hyresgästen kan med bindande verkan träffa avtal om

inskränkning i rätten att enligt första stycket erhålla nedsättning i hyran

för hinder eller men i nyttj anderätten till följd av att hyresvärden låter

utföra arbete för att sätta lägenheten i avtalat skick eller för att utföra

sedvanligt underhåll av lägenheten eller fastigheten i övrigt eller annat

arbete som särskilt anges i avtalet.

17 §

Bestämmelserna om skada eller brist på lägenheten äger motsvarande

tillämpning, om ohyra förekommer i lägenheten till men för hyresgästen.

I fråga om bostadslägenhet som utgör del av hus är hyresvärden skyl­

dig att vidtaga tjänliga åtgärder för att utrota ohyra, även om hyresgästen

är ansvarig för att sådan förekommer i lägenheten. Är hyresgästen utan

ansvar för ohyran, har han rätt till ersättning för nödvändig kostnad som

åsamkas honom genom åtgärd för att utrota ohyran.

18 §

Om någon del av lägenheten frångår hyresgästen på grund av att annat

förvärv äger företräde eller till följd av omständighet som avses i 7 kap.

25 §, har hyresgästen rätt till skälig nedsättning i hyran. Hyresgästen har

även sådan rätt att uppsäga avtalet som anges i 11 §, om han var i god tro

när avtalet träffades. Bestämmelser om ersättning för skada finns i 7 kap.

19 §

Är bostadslägenhet så beskaffad att det är förenat med uppenbar våda

för inneboendes hälsa att använda lägenheten och avhjälper hyresvärden

ej bristen genast efter tillsägelse, får hyresgästen uppsäga avtalet, även om

han icke har rätt till det enligt annan bestämmelse.

Betalning av hyra m. m.

20

§

Har avtal ej träffats om tiden för betalning av hyra som skall utgå i

pengar, skall hyran betalas senast sista vardagen före varje kalendermånads

början eller, om hyran beräknas för kortare tid än en månad, senast sista

vardagen före början av den tid för vilken hyran beräknas. För bostadslä­

genhet som omfattar högst fyra rum, varvid kök räknas som rum, får dock

den hyra som belöper på annan kalendermånad än den första betalas senast

sista vardagen före månadens början, även om avtal träffats om tidigare för-

fallodag.

Hyran skall betalas i hyresvärdens hemvist eller på annan plats som

anvisas av honom. Betalning får alltid ske genom postanvisning, postgiro

eller bankgiro. Skall hyran betalas på ort utom riket, är hyresvärden skyl­

dig att svara för de särskilda kostnader detta medför.

Har hyran sänts till hyresvärden från postanstalt inom riket genom

postanvisning eller inbetalningskort till hyresvärdens postgirokonto eller

har innehavare av sådant konto betalat hyran till hyresvärden genom giro-

eller utbetalningskort, anses hyran ha kommit hyresvärden till handa den

dag då postanvisningen eller inbetalningskortet lämnades på postanstalten

eller giro- eller utbetalningskortet inkom till postgirokontoret. Vid betal­

ning av hyra genom bankgiro på bankkontor inom riket anses hyran ha

kommit hyresvärden till handa den dag då betalningsuppdraget mottogs

av bankkontoret.

56

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

21

§

Anser hyresgästen, att han enligt 11—14, 16—18 eller 26 § har rätt till

nedsättning i hyran eller till ersättning för skada eller för avhjälpande av

brist eller att han har annan motfordran hos hyresvärden, och vill hyresgäs­

ten avdraga motsvarande belopp på hyra som utgår i pengar, får han nedsät­

ta beloppet hos överexekutor. Vad som sagts nu äger motsvarande tillämp­

ning, när det råder tvist om storleken av hyra som skall utgå i pengar men

ej är till beloppet bestämd i avtalet.

När hyresgästen enligt första stycket nedsätter belopp hos överexekutor,

skall han lämna skriftlig uppgift i två exemplar om hyresförhållandet,

förfallodagen och grunden för avdraget eller tvistens beskaffenhet samt

ställa pant eller borgen, som överexekutor finner skälig, för den kostnad

för beloppets utfående som kan åsamkas hyresvärden och för ränta på be­

loppet.

Har hyresgästen sålunda nedsatt hyra hos överexekutor, får hyresvärden

icke göra gällande, att hyresrätten blivit förverkad på grund av att det ned­

satta beloppet ej betalats till honom.

22

§

Överexekutor skall ofördröjligen underrätta hyresvärden i rekommen­

derat brev om nedsättning enligt 21 §.

Visar hyresvärden ej inom tre månader från det beloppet förfallit till

betalning och underrättelse om nedsättningen sänts till honom att han

träffat överenskommelse med hyresgästen om att få lyfta beloppet eller

att han väckt talan därom mot hyresgästen, har denne rätt att återfå be­

loppet. Har hyresvärden väckt talan inom angiven tid, får beloppet ej lyftas,

förrän hyresvärdens talan blivit slutligt avgjord.

Nedsatt belopp skall ofördröjligen insättas i bank mot ränta. Räntan

skall betalas till den som får lyfta beloppet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

57

Hyresgästens skyldigheter vid nyttjandet av lägenheten

23 §

Hyresgästen får icke använda lägenheten för annat ändamål än det av­

sedda. Hyresvärden får dock icke åberopa avvikelse som är utan bety­

delse för honom.

24 §

Hyresgästen skall under hyrestiden väl vårda lägenheten med vad där­

till hör. Han är skyldig att ersätta all skada som uppkommer genom hans

vållande eller genom vårdslöshet eller försummelse av någon som hör till

hans hushåll eller gästar honom eller av annan som han inrymt i lägenheten

eller som där utför arbete för hans räkning. För brandskada som han själv

icke vållat är han dock ansvarig endast om han brustit i den omsorg och

tillsyn som han bort iakttaga.

Uppkommer skada eller visar sig brist som ofördröj ligen måste avhjälpas

för att allvarlig olägenhet icke skall uppstå, är hyresgästen skyldig att

genast lämna hyresvärden meddelande om skadan eller bristen. Är hyres­

gästen och medlemmarna i hans hushåll borta när skadan uppkommer eller

bristen visar sig och har hyresgästen berett hyresvärden tillfälle att vid be­

hov komma in i lägenheten under bortovaron, är det dock, om lägenheten

utgör del av hus, tillräckligt att hyresgästen omedelbart efter återkomsten

lämnar hyresvärden meddelande om skadan eller bristen. Meddelande om

annan skada eller brist än sådan som angivits förut i detta stycke skall läm­

nas hyresvärden utan oskäligt dröjsmål. Försummar hyresgästen att under­

rätta hyresvärden enligt vad som föreskrivits i detta stycke, är han ansvarig

för skada som föranledes av hans försummelse.

Bestämmelserna i första och andra styckena om skada eller brist äger

motsvarande tillämpning, om ohyra förekommer i lägenheten.

Har hyresgästen utan behövligt samtycke eller tillstånd överlåtit hyres­

rätten eller åt annan upplåtit rätt att begagna lägenheten, är hyresgästen

ansvarig för skada som den nye innehavaren skolat ersätta enligt första,

andra eller tredje stycket, om lägenheten hade varit förhyrd av honom.

Har i fråga om lägenhet, som upplåtits för att helt eller delvis användas

för annat ändamål än bostad, träffats avtal, varigenom hyresgästens an­

svar utsträckts utöver vad som föreskrives i första—fjärde styckena, gäller

avtalet.

25 §

Hyresgästen är skyldig att vid lägenhetens begagnande iakttaga allt som

fordras för att bevara sundhet, ordning och skick inom fastigheten. Hyres­

gästen skall hålla noggrann tillsyn över att vad som sålunda åligger honom

själv iakttages även av dem för vilka han svarar enligt 24 § första stycket.

Gods som veterligt är eller med skäl kan misstänkas vara behäftat med

ohyra får icke införas i lägenheten.

26

§

Hyresvärden har rätt att utan uppskov erhålla tillträde till lägenheten för

att utöva nödig tillsyn eller utföra förbättringsarbete som ej kan uppskju­

tas idan skada. När lägenheten är ledig till uthyrning, är hyresgästen skyl­

dig att låta den visas på lämplig tid.

Efter tillsägelse minst en månad i förväg får hyresvärden i lägenheten

låta utföra mindre brådskande förbättringsarbete som icke vållar väsentligt

hinder eller men i nyttjanderätten. Sådant arbete får dock ej utan hyres­

gästens medgivande utföras under sista månaden av hyresförhållandets

bestånd. Vill hyresvärden utföra annat arbete i lägenheten, får hyresgäs­

ten inom en vecka från det att han erhöll meddelande därom uppsäga av­

talet till upphörande på den fardag som inträffar närmast efter sex må­

nader från uppsägningen. Sådant arbete får icke utan hyresgästens medgi­

vande påbörjas förrän avtalet sålunda kunnat bringas att upphöra. Bestäm­

melserna i detta stycke gäller ej arbete som hyresvärden utfäst sig att ut­

föra åt hyresgästen.

I fall som anges i första eller andra stycket skall hyresvärden tillse att

hyresgästen ej tillskyndas större olägenhet än nödvändigt. Skada som åsam­

kas hyresgästen genom arbete som avses i andra stycket skall ersättas av

hyresvärden, även om skadan icke beror på hans försummelse.

Hyresgästen är skyldig att tåla inskränkningar i nyttj anderätten, som

föranledes av nödvändiga åtgärder för att utrota ohyra i fastigheten, även

om den av honom hyrda lägenheten icke besväras av ohyra. Därvid äger 17 §

motsvarande tillämpning.

27 §

Underlåter hyresgästen att bereda hyresvärden tillträde till lägenheten

när denne enligt 26 § har rätt till det, kan överexekutor förordna om hand­

räckning. I fråga om sådan handräckning gäller bestämmelserna om hand­

räckning enligt 191 § utsökningslagen (1877:31 s. 1).

58

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Pant eller borgen

28 §

Är pant eller borgen ställd för hyresavtalets fullgörande och försämras

säkerheten, är hyresgästen skyldig att på anfordran ställa ny säkerhet

med vilken hyresvärden skäligen kan nöjas. Gör han det ej inom en månad,

får hyresvärden uppsäga avtalet. I fråga om bostadslägenhet får dock hy­

resvärden uppsäga avtalet endast om det är av väsentlig betydelse för hyres­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

59

värden att sådan säkerhet ställes och det icke är obilligt mot hyresgästen

att hyresförhållandet upplöses.

Utmätning och konkurs

29 §

Om fastigheten utmätes före tillträdesdagen eller om före nämnda dag

fordran för vilken panträtt upplåtits i fastigheten fastställes till betalning

ur denna, får hyresgästen uppsäga avtalet. Han har även rätt till ersättning

för skada. Uppsägning skall dock ske inom en månad från det hyresgästen

fick kännedom om utmätningen eller fastställandet till betalning. Upphäves

utmätningen eller förfaller eljest frågan om fastighetens försäljning, får ej

uppsägning ske därefter.

30 §

Bestämmelserna i 29 § äger motsvarande tillämpning, om hyresvärden för­

sättes i konkurs före tillträdesdagen.

31 §

För sättes hyresgästen i konkurs, får konkursboet uppsäga avtalet. Sker ej

uppsägning inom en månad från utgången av den tid som är utsatt för be­

vakning av fordringar i konkursen, svarar konkursboet för avtalets fullgö­

rande till hyrestidens utgång eller, om uppsägning sker efter utgången av

först angivna tid, till dess avtalet upphör att gälla.

Har lägenheten ej tillträtts när konkursen inträffar, är hyresgästen skyl­

dig att på anfordran ställa sådan säkerhet för avtalets fullgörande med vil­

ken hyresvärden skäligen kan nöjas. Ställes ej säkerhet senast dagen efter

det att säkerheten fordrades, får hyresvärden uppsäga avtalet.

Uppsäges avtalet enligt första eller andra stycket, har hyresvärden rätt till

ersättning för skada.

Överlåtelse av hyresrätten

32 §

Hyresgästen får icke överlåta hyresrätten utan hyresvärdens samtycke,

om ej annat följer av 34—36 §§.

Vägras samtycke utan skälig anledning eller lämnar hyresvärden ej be­

sked inom tre veckor efter det att samtycke begärdes, får hyresgästen upp­

säga hyresavtalet.

33 §

Bestämmelserna i 32 § äger motsvarande tillämpning på hyresrättens över­

gång genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller liknande förvärv.

Har hyresrätten till lägenhet, som varit avsedd att uteslutande eller hu­

vudsakligen användas som gemensam bostad för hyresgästen och hans

make, tillagts maken genom bodelning eller skifte med anledning av boskill­

nad, hemskillnad, äktenskapsskillnad, äktenskapets återgång eller hyresgäs­

tens död, får dock maken träda i hyresgästens eller dödsboets ställe. Sådan

rätt tillkommer även efterlevande make som är ensam arvinge efter hyres­

gästen.

För tid efter det att hyresvärden underrättats om att hyresrätten tillagts

hyresgästens make enligt andra stycket svarar hyresgästen eller hans dödsbo

ej för sina förpliktelser enligt hyresavtalet. Hyresgästens make svarar jämte

hyresgästen eller hans dödsbo för sådana förpliktelser enligt avtalet som

hänför sig till tiden före underrättelsen.

Andra och tredje styckena äger motsvarande tillämpning, när lägen­

heten hyrts av makar gemensamt.

60

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

34 §

Hyresgäst, som ej är i tillfälle att använda bostadslägenhet för återstå­

ende hyrestid, får överlåta hyresrätten till närstående som varaktigt sam­

manbor med honom, om hyresnämnden lämnar tillstånd till överlåtelsen.

Sådant tillstånd skall lämnas, om hyresvärden skäligen kan nöjas med för­

ändringen.

Första stycket äger motsvarande tillämpning om hyresgästen avlider un­

der hyrestiden och dödsboet vill överlåta hyresrätten till sådan dödsbodel­

ägare eller annan hyresgästen närstående som varaktigt sammanbodde med

honom.

35 §

Hyresgästen får överlåta hyresrätten till bostadslägenhet i syfte att ge­

nom byte erhålla bostad i annan under hyres- eller bostadsrätt upplåten

lägenhet, om hyresnämnden lämnar tillstånd till överlåtelsen. Sådant till­

stånd skall lämnas, om hyresgästen har beaktansvärda skäl för bytet och

detta kan äga rum utan påtaglig olägenhet för hyresvärden. Har hyresgästen

erhållit lägenheten genom byte och innehaft lägenheten mindre än tre år,

får tillstånd dock lämnas endast om synnerliga skäl föreligger.

Första stycket gäller ej, om

1. lägenheten är förhyrd i andra hand,

2. lägenheten utgör del av upplåtarens bostad,

3. lägenheten är belägen i enfamiljshus som icke är avsett att uthyras

varaktigt eller i tvåfamilj shus,

4. upplåtaren innehar lägenheten med bostadsrätt,

5. hyresförhållandet ej varat längre än nio månader i följd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

61

36 §

Hyresgäst, som hyr lägenhet för att helt eller till väsentlig del använda

den för handel, hantverk, industri eller annan förvärvsverksamhet, får

överlåta hyresrätten till den som skall övertaga verksamheten, om hyres­

nämnden lämnar tillstånd till överlåtelsen. Sådant tillstånd skall lämnas,

om hyresvärden ej har befogad anledning motsätta sig att hyresrätten

överlåtes. Har hyresgästen innehaft lägenheten mindre än tre år, får till­

stånd dock lämnas endast om synnerliga skäl föreligger.

37 §

Tillstånd som avses i 34, 35 eller 36 § kan förenas med villkor.

38 §

Överlåter hyresgästen hyresrätten med samtycke av hyresvärden eller med

tillstånd av hyresnämnden, är han fri från de förpliktelser som hyresavtalet

ålägger honom för tiden efter överlåtelsen, om ej annat villkor fogas till

samtycket eller tillståndet. Den tillträdande hyresgästen svarar jämte den

avträdande för förpliktelserna enligt avtalet för tiden före överlåtelsen, om

ej annat avtalas med hyresvärden.

Upplåtelse av lägenheten i andra hand

39 §

Hyresgästen får ej utan hyresvärdens samtycke i andra hand upplåta

lägenheten i dess helhet utom i fall som avses i 40 §.

40 §

Hyresgäst, som under viss tid ej är i tillfälle att använda sin bostads­

lägenhet, får upplåta lägenheten i dess helhet i andra hand, om hyresnämn­

den lämnar tillstånd till upplåtelsen. Sådant tillstånd skall lämnas, om hy­

resgästen bär beaktansvärda skäl för upplåtelsen och hyresvärden ej har

befogad anledning att vägra samtycke.

Tillstånd enligt första stycket kan begränsas till viss tid och förenas med

villkor.

41 §

Hyresgästen får ej inrymma utomstående personer i lägenheten, om det

kan medföra men för hyresvärden.

62

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Hyresrättens förverkande

42 §

Hyresrätten är förverkad och hyresvärden således berättigad att upp­

säga avtalet,

1. om hyresgästen dröjer med betalning av hyra som utgår i pengar ut­

över två vardagar efter förfallodagen och annat ej följer av 53 §, dock, i fall

då hyran skall betalas i förskott för längre tid än en månad, endast om hy­

resgästen dröjer med betalning av den på en kalendermånad belöpande hy­

ran utöver två vardagar efter månadens början eller, såvitt angår hyran för

första kalendermånaden under hyresförhållandet, efter förfallodagen,

2. om hyresgästen utan behövligt samtycke eller tillstånd överlåter hyres­

rätten eller eljest sätter annan i sitt ställe eller upplåter lägenheten i andra

hand och ej efter tillsägelse vidtager rättelse utan dröjsmål,

3. om lägenheten användes i strid med 23 eller 41 § och hyresgästen icke

efter tillsägelse vidtager rättelse utan dröjsmål,

4. om hyresgästen eller annan, till vilken hyresrätten överlåtits eller

lägenheten upplåtits, genom vårdslöshet är vållande till att ohyra förekom­

mer i lägenheten eller genom underlåtenhet att underrätta hyresvärden där­

om bidrager till att ohyran sprides i fastigheten,

5. om lägenheten på annat sätt vanvårdas eller om hyresgästen eller an­

nan, till vilken hyresrätten överlåtits eller lägenheten upplåtits, åsidosätter

något av vad som enligt 25 § skall iakttagas vid lägenhetens begagnande

eller brister i den tillsyn som enligt nämnda paragraf åligger hyresgäst och

rättelse icke utan dröjsmål sker efter tillsägelse,

6. om i strid med 26 § tillträde till lägenheten vägras och hyresgästen ej

kan visa giltig ursäkt,

7. om hyresgästen åsidosätter avtalsenlig skyldighet, som går utöver

hans åligganden enligt detta kapitel, och det måste anses vara av synnerlig

vikt för hyresvärden att skyldigheten fullgöres.

Hyresrätten är icke förverkad, om det som ligger hyresgästen till last är

av ringa betydelse.

Uppsäges avtalet, har hyresvärden rätt till ersättning för skada.

43 §

Är hyresrätten förverkad på grund av förhållande som avses i 42 § första

stycket 1—3, 5 eller 6 men sker rättelse innan hyresvärden gjort bruk av

sin rätt att uppsäga avtalet, kan hyresgästen icke därefter skiljas från lä­

genheten på den grunden. Detsamma gäller om hyresvärden icke uppsagt

avtalet inom två månader från det han fick kännedom om förhållande som

avses i 42 § första stycket 4 eller 7 eller hyresvärden icke inom två måna­

der från det han erhöll vetskap om förhållande som avses i nämnda stycke

under 2 tillsagt hyresgästen att vidtaga rättelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

63

44 §

Är hyresrätten enligt 42 § första stycket 1 förverkad på grund av dröjs­

mål med betalning av hyra och har hyresvärden med anledning därav upp­

sagt avtalet, får hyresgästen ej på grund av dröjsmålet skiljas från lägen­

heten, om hyran senast tolfte vardagen från uppsägningen betalas på

sätt som anges i 20 § andra eller tredje stycket eller nedsättes hos överexe-

kutor enligt 21 §. I avvaktan på att hyresgästen visar sig ha fullgjort vad

som sålunda fordras för att återvinna hyresrätten får beslut om vräkning

icke meddelas förrän fjorton vardagar förflutit från uppsägningen.

Första stycket gäller ej, om skjddighet att flytta inträder inom kortare

tid än en månad efter det att hyresrätten förverkades.

Rätt till förlängning av hyresavtalet

45 §

Bestämmelserna i 46—53 §§ gäller vid upplåtelse av bostadslägenhet, om

ej

1. hyresförhållandet upphör innan det varat längre än nio månader i

följd,

2. lägenheten utgör del av upplåtarens egen bostad, eller

3. hyresförhållandet upphör på den grund att hyresrätten är förverkad

eller förhållande som avses i 28 § föreligger samt annat ej följer av 47 §.

Har hyresvärden och hyresgästen i särskilt upprättad handling överens­

kommit, att hyresrätten icke skall vara förenad med rätt till förlängning,

är överenskommelsen gällande. Har överenskommelsen träffats innan hy­

resförhållandet varat längre än nio månader i följd, gäller den dock en­

dast om den godkänts av hyresnämnden. Hade make som ej har del i hyres­

rätten sin bostad i lägenheten när överenskommelsen träffades, gäller över­

enskommelsen mot honom endast om han godtagit den.

46 §

Om hyresvärden uppsagt hyresavtalet, har hyresgästen rätt till förläng­

ning av avtalet, utom när

1. hyresrätten är förverkad eller avtalet kan uppsägas enligt 28 § utan

att likväl hyresvärden uppsagt avtalet att upphöra på någon av dessa grun­

der,

2. hyresgästen i annat fall åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att

avtalet skäligen icke bör förlängas,

3. huset skall rivas och det ej är obilligt mot hyresgästen att hyresför­

hållandet upphör,

4. huset skall undergå större ombyggnad och det icke är uppenbart att

hyresgästen kan sitta kvar i lägenheten utan nämnvärd olägenhet för om­

byggnadens genomförande samt det ej är obilligt mot hyresgästen att hy­

resförhållandet upphör,

5. lägenheten ej vidare skall användas för bostadsändamål och det ej är

obilligt mot hyresgästen att hyresförhållandet upphör,

6. avtalet avser lägenhet i en- eller tvåfamiljehus eller lägenhet som

upplåtaren innehar med bostadsrätt och upplåtaren har sådant intresse att

förfoga över lägenheten att hyresgästen skäligen bör flytta,

7. hyresförhållandet beror av sådan anställning i statlig eller kommunal

verksamhet som är förenad med bostadstvång eller av anställning inom

lantbruket eller för skötsel och tillsyn av fastighet eller av annan anställ­

ning, om den är av sådan art att det är nödvändigt för arbetsgivaren att för­

foga över lägenheten för upplåtelse åt anställningens innehavare, samt an­

ställningen har upphört,

8. hyresförhållandet beror av annan anställning som upphört och det ej

är obilligt mot hyresgästen att även hyresförhållandet upphör samt, om

hyresförhållandet varat längre än tre år, hyresvärden har synnerliga skäl

för att upplösa hyresförhållandet,

9. det i annat fall icke strider mot god sed i hyresförhållanden eller eljest

är obilligt mot hyresgästen att hyresförhållandet upphör.

Om hyresvärdens intresse blir tillgodosett genom att hyresgästen avträ­

der endast en del av lägenheten och avtalet lämpligen kan förlängas såvitt

avser lägenheten i övrigt, har hyresgästen utan hinder av första stycket

rätt till sådan förlängning.

64

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

47 §

Har lägenheten hyrts av flera gemensamt och har de på grund av upp­

sägning, som gjorts av en av dem, eller till följd av annan omständighet,

som hänför sig till endast en av dem, ej gemensamt rätt till förlängning av

hyresavtalet, är medhyresgäst berättigad till förlängning, om hyresvärden

skäligen kan nöjas med honom som hyresgäst. Vad som sagts nu gäller

ej när hyresrätten är förverkad eller hyresavtalet kan uppsägas enligt 28 §

utan att likväl hyresvärden uppsagt avtalet på någon av dessa grunder. Är

medhyresgästen make till den som uppsagt avtalet eller eljest föranlett att

hyresgästerna ej gemensamt har rätt till förlängning av avtalet, har han

den rätt som angivits även när hyresrätten är förverkad på annan grund

än dröjsmål med betalning av hyra. Detta gäller också när hyresvärden

bringar hyresavtalet att upphöra på grund av förverkandet.

Om hyresgäst, som är gift och vars make ej har del i hyresrätten, upp­

säger hyresavtalet eller vidtager annan åtgärd för att bringa det att upp­

höra eller om han i annat fall ej har rätt till förlängning av avtalet, är ma­

ken, om han har sin bostad i lägenheten, berättigad till förlängning, så­

vida hyresvärden skäligen kan nöjas med honom som hyresgäst. Vad som

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

65

sagts nu gäller också när hyresvärden uppsagt hyresavtalet att upphöra

på grund av förverkande eller förhållande som avses i 28 §. Bestämmel­

serna i 48—53 §§ om hyresgäst äger tillämpning även i fråga om hyres­

gästs make.

Förlänges hyresavtal i fall som avses i andra stycket, svarar båda makar­

na för förpliktelserna enligt avtalet för tiden före förlängningen, om ej an­

nat avtalas med hyresvärden.

48 §

Vid förlängning av hyresavtal är hyresgästen skyldig att godtaga den

hyra som hyresvärden fordrar. Om hans krav är oskäligt, skall dock hyran

utgå med skäligt belopp. Fordrad hyra är att anse som oskälig, om den

väsentligt överstiger hyran för lägenheter som med hänsyn till bruksvärdet

är likvärdiga. Annat av hyresvärden uppställt villkor skall gälla, om det ej

strider mot god sed i hyresförhållanden eller eljest är obilligt. Hyrestiden

skall dock utgöra ett år med tre månaders uppsägningstid, om ej annan

hyres- eller uppsägningstid av särskild anledning är lämpligare. I den mån

ändring i hyresvillkoren ej påkallas, skall samma villkor som förut gälla.

I ort för vilken förordnande enligt 54 § gäller skall vid tillämpning av

första stycket tredje punkten bortses från lägenhet vars hyra icke är rim­

lig med hänsyn till det allmänna hyresläget i orten för närmast jämförliga

lägenheter i nj^byggda bostadshus.

Träffas vid förlängning av hyresavtal överenskommelse om villkoren för

det fortsatta hyresförhållandet, skall överenskommelsen, oavsett bestämmel­

serna i första och andra styckena, lända till efterrättelse i den mån ej annat

följer av bestämmelserna i övrigt i denna balk.

49 §

Föreligger tvist om förlängning av hyresavtalet enligt 46 eller 47 § eller om

villkor för sådan förlängning, åligger det hyresvärden att skriftligen med­

dela hyresgästen att denne, om han icke går med på att flytta, har att se­

nast tre veckor efter det att han fått del av meddelandet hänskjuta tvisten

till hyresnämnden. Meddelandet skall lämnas i den ordning som enligt 8 §

gäller för uppsägning. Bestämmelsen i 8 § tredje stycket tredje punkten

gäller dock ej.

Om hyresvärden fullgjort vad som åligger honom enligt första stycket, har

den som fordrar förlängning att hänskjuta tvisten till hyresnämnden inom

den i första stycket angivna tiden. Iakttages ej denna, förfaller rätten till

förlängning av avtalet.

50 §

Är fråga om förlängning av hyresavtalet ännu ej avgjord när hyrestiden

går ut, har hyresgästen rätt att kvarbo i lägenheten till dess frågan är slut­

ligt avgjord. För tid som hyresgästen sålunda kvarbor i lägenheten skall de

3

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr

20

Del A

förut gällande hyresvillkoren tillämpas till dess hyresvillkoren för samma tid

blir slutligt bestämda.

66

Del A Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

51

§

Bifalles hyresgästens talan om förlängning av hyresavtalet, skall villkoren

för den fortsatta förhyrningen fastställas enligt 48 §.

Dom eller beslut varigenom hyresgästens talan bifalles anses som avtal

om fortsatt förhyrning.

52 §

Bifalles ej hyresgästens talan om förlängning av hyresavtalet, får i domen

eller beslutet skäligt uppskov med avflyttningen medges, om hyresvärden

eller hyresgästen begär det. Är hyresrätten förverkad eller kan hyresavtalet

uppsägas enligt 28 § utan att likväl hyresvärden uppsagt avtalet att upphöra

på någon av dessa grunder eller är rätten till förlängning förfallen, får på

begäran av hyresgästen uppskov dock medges endast om hyresvärden sam­

tycker till det.

Avgöres tvisten efter hyrestidens utgång eller medges uppskov med av­

flyttningen, skall hyresvillkoren för tiden från avtalets upphörande till av-

flyttningen fastställas enligt 48 §.

53 §

Skall hyresgäst utge högre hyra för förfluten tid än som skolat utgå förut,

är hyresrätten icke förverkad på grund av dröjsmål med betalning av det

överskjutande beloppet, om betalningen sker inom en månad från den dag då

den högre hyran fastställdes. Vad som sagts nu gäller ej, om skyldighet att

flytta inträder för hyresgästen inom kortare tid än två månader efter nämn­

da dag. På det överskjutande beloppet skall hyresgästen betala sex procent

ränta som om beloppet förfallit till betalning samtidigt med den förut ut­

gående hyran.

Prövning av förstagångshyra i vissa orter

54 §

Konungen kan förordna, att 55 § skall tillämpas i ort där särskild upp­

märksamhet är påkallad till förekommande av sådan hyresstegring för bo­

stadslägenhet som icke är godtagbar från samhällssynpunkt.

55 §

I ort för vilken förordnande enligt 54 § gäller får hyresvärd eller hyres­

gäst begära att hyresnämnden prövar hyra som avtalats vid lägenhetens

upplåtande till hyresgästen eller därefter innan hyresförhållandet varat

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

67

längre än nio månader i följd (förstagångshyra). Detta gäller dock icke lä­

genhet som utgör del av upplåtarens egen bostad.

Vid prövning enligt första stycket äger 48 § motsvarande tillämpning.

Nedsättes förstagångshyra, skall den lägre hyran gälla från och med må­

naden närmast efter den då prövning av hyran påkallades.

Begäres ej prövning av förstagångshyra inom ett år från det hyresförhål­

landet började, är rätten till sådan prövning förlorad.

Rätt till ersättning med anledning av hyresförhållandets upphörande m. m.

56 §

Bestämmelserna i 57—60 §§ gäller för upplåtelse av annan lägenhet än

bostadslägenhet, om ej

1. hyresförhållandet upphör innan det varat längre än nio månader i

följd, eller

2. hyresförhållandet upphör på den grund att hyresrätten är förverkad

eller förhållande som avses i 28 § föreligger.

Har hyresvärden och hyresgästen i särskilt upprättad handling överens­

kommit om villkor som strider mot 57—60 §§, är överenskommelsen gällan­

de. Har överenskommelsen träffats innan hyresförhållandet varat längre

än nio månader i följd, gäller den dock endast om den godkänts av hyres­

nämnden.

57 §

Har hyresvärden uppsagt hyresavtalet och vägrar han att förlänga hyres­

förhållandet eller kommer förlängning i annat fall ej till stånd på den grund

att hyresvärden för förlängning kräver hyra som ej är skälig eller uppställer

annat villkor som strider mot god sed i hyresförhållanden eller eljest är

obilligt, skall han i skälig omfattning ersätta hyresgästen dennes förlust på

grund av hyresförhållandets upphörande, om ej

1. hyresgästen åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att det icke skä­

ligen kan fordras att hyresvärden förlänger hyresförhållandet,

2. huset skall rivas eller undergå sådan större ombyggnad att hyresgäs­

ten uppenbarligen icke kan sitta kvar i lägenheten utan nämnvärd olägen­

het för ombyggnadens genomförande samt därjämte antingen hyresvärden

anvisar annan lägenhet med vilken hyresgästen skäligen kan nöjas eller

hyresavtalet innehåller villkor om att hyresförhållandet skall upphöra på

grund av rivning eller ombyggnad av huset och rivningen eller ombyggna­

den skall påbörjas inom fem år från villkorets tillkomst, eller

3. hyresvärden i annat fall har befogad anledning att upplösa hyresför­

hållandet.

Förlust för hyresgästen som har samband med att denne bekostat änd­

ring av lägenheten skall beaktas vid ersättningens bestämmande endast om

hyresvärden samtyckt till ändringen eller hyresgästen träffat hyresavtalet

under förutsättning att han skulle få utföra ändringen. Förlusten beräknas

i sådant fall till högst det belopp varmed lägenheten genom ändringen ökat

i värde som hyreslägenhet.

68

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

58 §

Om hyresgästen icke inom tre veckor från uppsägningen meddelar hy­

resvärden att han önskar behålla lägenheten, är hans rätt till ersättning

enligt 57 § förfallen. Lämnas sådant meddelande inom den angivna tiden,

har hyresvärden att inom tre veckor från det att meddelandet lämnades

underrätta hyresgästen om de villkor han uppställer för att förlänga hyres­

förhållandet eller om orsaken till att han vägrar medge förlängning. Under­

låter han detta, har hyresgästen rätt till ersättning för förlust som avses

i 57 §.

Hyresgästens meddelande enligt första stycket skall lämnas i den ord­

ning som enligt 8 § gäller för uppsägning.

59 §

Skall hyresförhållandet upphöra efter uppsägning som gjorts av hyres­

värden och har hyresgästen behov av uppskov med avflyttningen, får hy­

resnämnden före hyrestidens utgång på begäran av hyresgästen medge den­

ne sådant uppskov under skälig tid, dock högst ett år.

Uppskov enligt första stycket får ej medges, om hyresvärden eller an­

nan därigenom skulle tillskyndas betydande skada eller olägenhet eller om

hyresgästen med hänsyn till tidpunkten för uppsägningen erhållit tillräck­

ligt rådrum med avflyttningen.

Medges uppskov enligt första stycket, skall hyresnämnden fastställa skä­

liga hyresvillkor för tiden från avtalets upphörande till avflyttningen.

60 §

I mål om ersättning enligt 57 eller 58 § skall rätten på yrkande av hyres­

gästen, om hyresvärden medger skyldighet att utge ersättning eller sådan

skyldighet fastställts genom dom som vunnit laga kraft, förplikta hyres­

värden att utge förskott i avräkning på den ersättning som kan komma att

bestämmas.

Första stycket äger ej tillämpning, om det är uppenbart att förskottet

blir obetydligt. Har beslut i fråga om förskott meddelats, får nytt yrkande

om förskott ej upptagas till prövning förrän tre månader förflutit sedan

det föregående beslutet vann laga kraft.

Beslut i fråga om förskott får meddelas utan huvudförhandling. Innan

beslut meddelas, skall parterna beredas tillfälle att yttra sig. Mot beslut som

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

69

meddelats under rättegången skall talan föras särskilt. Mot hovrättens be­

slut får talan ej föras.

Har hyresgästen uppburit förskott som överstiger den slutligt bestämda

ersättningen, är han skyldig att till hyresvärden betala tillbaka det över­

skjutande beloppet jämte sex procent ränta från dagen för beloppets mot­

tagande.

Särskilda bestämmelser

61 §

Hyresvärd eller hyresgäst, som vill framställa fordringsanspråk på grund

av hyresförhållande, skall väcka talan därom inom två år från det hyres­

gästen avträdde lägenheten. lakttages ej denna tid, är rätten till talan för­

lorad, om ej annat avtalats. Har den ena parten väckt talan i rätt tid, har

den andra parten rätt till kvittning, fastän hans rätt till talan är förlorad.

För hyra, som är förfallen till betalning eller skall betalas inom de när­

maste sex månaderna, får hyresvärden kvarhålla så mycket av hyresgästens

lösören inom fastigheten som svarar mot hans fordran, till dess hyresgästen

gör rätt för sig eller ställer säkerhet. Egendom som enligt 65 § utsöknings-

lagen (1877:31 s. 1) skall undantagas från utmätning får dock ej kvar-

hållas.

62 §

Beror fråga om förlängning av hyresavtal på prövning av rätten, får

denna, utan hinder av att tiden för lägenhetens avträdande ännu icke in­

trätt, i samband med nämnda frågas avgörande till prövning upptaga talan

av hyresvärden om åläggande för hyresgästen att flytta.

63 §

Är sådant meddelande från hyresvärden som avses i 10 eller 58 § avsänt

i rekommenderat brev under mottagarens vanliga adress, skall hyresvärden

anses ha fullgjort vad som ankommer på honom. Detsamma gäller beträf­

fande sådant meddelande från hyresgästen som avses i 11, 14, 19, 24 eller

33 §. I fall som avses i 24 § är det dock till fyllest att meddelandet är avsänt

på annat ändamålsenligt sätt.

64 §

Skulle tillämpning av hyresvillkor uppenbarligen strida mot god sed i

hyresförhållanden eller eljest vara otillbörlig, får villkoret jämkas eller

lämnas utan avseende.

70

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

65 §

Har någon utnyttjat annans trångmål i följd av det allmänna läget på

bostadsmarknaden till att uppställa villkor om särskilt vederlag för upp­

låtelse av bostadslägenhet i ort, där förordnande enligt 54 § gäller, eller

för överlåtelse av hyresrätt till sådan lägenhet, gäller ej villkoret, och är

han skyldig att återbära vad han mottagit. Talan om återbäring skall väc­

kas inom ett år från det vederlaget mottogs. Iakttages ej denna tid, är rätten

till talan förlorad.

66

§

Avtal mellan hyresvärd och hyresgäst, att framtida tvist med anledning

av hyresförhållandet skall hänskjutas till avgörande av skiljemän utan för­

behåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen, får ej göras gällande

i fråga om hyresgästens rätt eller skyldighet att tillträda eller behålla lä­

genheten, nedsättning av förstagångshyra, fastställande av hyresvillkor i

fall som avses i 51 eller 52 § eller bestämmande av ersättning enligt 57 eller

58 §. I övrigt gäller skiljeavtalet ej såvitt därigenom skiljemän utsetts eller

bestämmelse meddelats om skiljemännens antal, sättet för deras utseende

eller förfarandet vid skiljenämnden. I berörda hänseenden skall lagen

(1929: 145) om skiljemän tillämpas. Vad som sagts nu utgör dock ej hinder

för att i skiljeavtalet utse hyresnämnden till skiljenämnd eller bestämma

kortare tid för skiljemannaåtgärdens avslutande än den tid om sex månader

som anges i nämnda lag.

67 §

Överenskommelse om villkor i fråga om hyresförhållande som beror av

anställning gäller mot hyresgästen eller den som har rätt att träda i hyres­

gästens ställe även om överenskommelsen strider mot bestämmelse i 33

—35, 40, 46, 47, 49—55 eller 66 §, såvida den har formen av kollektivavtal

och på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation som enligt

lagen (1936: 506) om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom

huvudorganisation.

Förfarandet i hyrestvister

68

§

I varje län skall finnas en hyresnämnd. Konungen kan dock bestämma,

att annat område än län skall utgöra verksamhetsområde för hyresnämnd.

69 §

Hyresnämnd har till uppgift att medla i hyrestvister samt att pröva frå­

gor enligt 49 och 55 §§ samt övriga frågor som enligt detta kapitel ankom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

71

mer på nämnden. Nämnden kan även vara skiljenämnd i hyrestvister. När­

mare bestämmelser om hyresnämnd meddelas i särskild lag.

70 §

Om part ej godtager hyresnämnds beslut i fråga som avses i 34—36, 40,

49 eller 55 §, får parten klandra beslutet genom att väcka talan mot den

andra parten inom tre veckor från det parten erhöll del av beslutet. Kland­

ras icke beslutet inom denna tid, är parts rätt till talan förlorad.

Hyresnämnds beslut i ärende enligt 45, 56 eller 59 § får ej klandras.

71 §

Hyrestvist som ej enligt 69 § ankommer på hyresnämnds prövning och

ej heller rör kollektivavtal skall, om icke Konungen bestämmer annat,

upptagas av den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.

Klandertalan som avses i 70 § upptages, om den rör kollektivavtal, av ar­

betsdomstolen och i annat fall av domstol som nyss nämnts.

Fastighetsdomstol skall i hyresmål bestå av ordföranden och den andre

lagfarne ledamoten samt tre nämndemän.

Tvist som efter klander mot hyresnämnds beslut är anhängig vid dom­

stol får återförvisas till nämnden.

72 §

Talan får ej föras mot fastighetsdomstols dom i fråga om tillstånd som

avses i 34—36 eller 40 § eller i fråga om fastställande av hyresvillkor i fall

som avses i 51 eller 52 § och ej heller mot hovrätts dom i fråga om förläng­

ning av hyresavtal eller fastställande av hyresvillkor i fall som nyss an­

givits.

73 §

I hyrestvist som avses i 49 eller 55 § skall vardera parten svara för sin

rättegångskostnad i fastighetsdomstolen, i den mån annat ej följer av 18 kap.

6 § rättegångsbalken.

13 KAP.

Tomträtt

1 §

Nyttjanderätt till fastighet under obestämd tid kan för visst ändamål

mot årlig avgäld i pengar upplåtas som tomträtt enligt detta kapitel.

I tomträtt får upplåtas panträtt och annan nyttjanderätt än tomträtt

72

Del A

samt servitut och rätt till elektrisk kraft. Till förmån för tomträtt får upp­

låtas servitut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

2 §

Tomträtt får upplåtas i fastighet som tillhör staten eller kommun eller

som eljest är i allmän ägo. Om Konungen för särskilt fall medger det, får

tomträtt upplåtas även i fastighet som tillhör stiftelse.

Tomträtt får ej upplåtas i del av fastighet eller i flera fastigheter ge­

mensamt.

3 §

Avtal varigenom tomträtt upplåtes skall upprättas skriftligen. I hand­

lingen skall uttryckligen anges att upplåtelsen avser tomträtt. Ändring eller

tillägg som ej avfattas skriftligen är utan verkan.

4 §

I upplåtelsehandlingen skall anges ändamålet med upplåtelsen och det

belopp varmed avgälden skall utgå till dess annat bestämmes. Handlingen

skall dessutom innehålla de närmare föreskrifter rörande fastighetens an­

vändning och bebyggelse samt de bestämmelser i övrigt som skall gälla i

fråga om tomträtten.

Finns vid tiden för upplåtelsen särskilda byggnadsbestämmelser rörande

fastigheten i stadsplan eller eljest, anses de ingå i upplåtelsen, om ej annat

avtalats.

5 §

Tomträttsupplåtelse innefattar överlåtelse på tomträttshavaren av bygg­

nad och annan egendom som vid upplåtelsen hör till fastigheten enligt lag.

Vill fastighetsägaren betinga sig ersättning för den överlåtna egendomen,

skall den bestämmas särskilt.

6

§

Tomträttens inträde eller bestånd får ej göras beroende av villkor. Ej

heller får inskränkning ske i tomträttshavarens rätt att överlåta tomträtten

eller att upplåta panträtt eller nyttjanderätt i denna.

7 §

Om överlåtelse av tomträtt och om rättighet i eller till förmån för

tomträtt samt om rättsförhållanden i övrigt angående tomträtt äger be­

stämmelserna rörande fast egendom i första avdelningen av denna balk

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

Del A

73

motsvarande tillämpning, om ej annat följer av särskilda bestämmelser om

tomträtt.

8

§

Har fastighetsägaren eller tomträttshavaren överskridit sin rätt eller

åsidosatt sin skyldighet på grund av upplåtelsen, åligger det honom att

återställa vad som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts och att er­

sätta skada. Avtalet får ej hävas med anledning av vad som någondera sidan

låtit komma sig till last.

9 §

Tomträtt får ej uppdelas på särskilda områden av den fastighet i vilken

den upplåtits.

Bestämmelserna om tillbehör till fastighet äger motsvarande tillämpning

i fråga om tomträtt som inskrivits.

10

§

Avgälden skall utgå med oförändrat belopp under vissa tidsperioder. Om

ej längre tid överenskommes, utgör varje period tio år, den första räknad

från upplåtelsen eller den senare dag som angivits i upplåtelsehandlingen.

11

§

Överenskommelse om ändring av avgälden för den kommande tidspe­

rioden får ej träffas senare än ett år före utgången av den löpande perio­

den.

Väcker fastighetsägaren eller tomträttshavaren under näst sista året av

den löpande perioden talan om omprövning av avgälden, skall rätten på

grundval av det värde marken äger vid tiden för omprövningen bestämma

avgälden för den kommande perioden. Vid bedömande av markvärdet

skall hänsyn tagas till ändamålet med upplåtelsen och de närmare före­

skrifter som skall tillämpas i fråga om fastighetens användning och be­

byggelse.

Har avgälden för den kommande perioden ej bestämts enligt första el­

ler andra stycket, skall den utgå med samma belopp som förut.

12

§

Utan hinder av 10 § får fastighetsägaren och tomträttshavaren överens­

komma om sådan jämkning i avgäldens belopp som påkallas av ändrade

förhållanden rörande tomträttens utövning.

Kommer tomträttens värde att avsevärt minskas till följd av nya eller

ändrade byggnadsbestämmelser eller av annan särskild omständighet som

3f

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 20

Del A

icke är att hänföra till tomträttshavaren eller beror av denne, får tomt-

rättshavaren påkalla därav föranledd jämkning i avgäldens belopp.

13 §

Tomträttsavtal får ej uppsägas av tomträttshavaren.

14 §

Genom uppsägning från fastighetsägarens sida kan tomträtt bringas att

upphöra endast vid utgången av vissa tidsperioder. Om ej längre tid över-

enskommits, utgör den första perioden sextio år, räknat från upplåtelsen

eller den senare dag som angivits i upplåtelsehandlingen, samt varje föl­

jande period fyrtio år från utgången av närmast föregående period.

Upplåtes tomträtt väsentligen för annat ändamål än bostadsbebyggelse,

får överenskommelse träffas om kortare tidsperioder. Period får dock ej

vara kortare än tjugo år.

Uppsägning får ske endast om det är av vikt för ägaren att fastigheten

användes för bebyggelse av annan art eller eljest på annat sätt än tidi­

gare.

74

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

15 §

Uppsägning av tomträttsavtal skall ske minst två år före periodens ut­

gång, om ej längre uppsägningstid överenskommits. Uppsägning som sker

tidigare än fem år före periodens utgång är utan verkan. Det åligger fas­

tighetsägaren att inom samma tid som gäller för uppsägningen anmäla

denna till inskrivningsmyndigheten för anteckning i tomträttsboken. Om

sådan anteckning ej skett, är uppsägningen ogiltig.

Uppsägning skall ske skriftligen. Därvid bör skälen för uppsägningen an­

ges. Angående sättet för uppsägning gäller i övrigt 8 kap. 8 § i tillämpliga

delar.

16 §

Anser tomträttshavaren att skäl för uppsägning ej föreligger, får han

klandra uppsägningen. Yäckes ej talan inom tre månader efter det att upp­

sägningen antecknades i tomträttsboken, är rätten till talan förlorad.

17 §

Upphör tomträtten på grund av uppsägning, åligger det fastighetsägaren

att lösa byggnad och annan egendom som utgör tillbehör till tomträtten.

Lösesumman skall motsvara egendomens värde vid tomträttens upphöran­

de under antagande av att tomträtten alltjämt skulle bestå med samma än­

damål och i övrigt oförändrade föreskrifter angående fastighetens använd­

ning och bebyggelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

75

Har kostnad som icke varit nödvändig nedlagts på tomträtten efter upp­

sägningen, får värdeökning som uppkommit därigenom icke tagas i be­

räkning vid bestämmande av lösesumman.

Upplåtes tomträtt väsentligen för annat ändamål än bostadsbebyggel­

se, får parterna överenskomma att det icke alls eller endast i begränsad om­

fattning skall åligga fastighetsägaren att lösa egendomen.

18 §

När det åligger fastighetsägaren att lösa egendom, skall talan om löse-

summans bestämmande väckas inom ett år efter det att uppsägningen an­

tecknades i tomträttsboken eller, om talan väckts enligt 16 §, inom ett år

efter det att domen i målet vann laga kraft. Om tiden ej iakttages, förfaller

uppsägningen. Talan får väckas av såväl fastighetsägaren som tomträttsha-

varen.

Sedan dom varigenom lösesumman blivit bestämd vunnit laga kraft, skall

lösesumman inom en månad nedsättas hos länsstyrelsen. Nedsättning be­

höver dock icke ske tidigare än en månad före den dag till vilken uppsäg­

ningen ägt rum. Sker nedsättning ej inom föreskriven tid, skall länssty­

relsen på ansökan låta uttaga beloppet som om betalningsskyldighet ålagts

genom domen. När nedsättning ägt rum, skall länsstyrelsen genast göra

anmälan därom till inskrivningsmyndigheten för anteckning i tomträtts­

boken.

Medel som nedsatts skall ofördröjligen insättas i bank mot ränta.

19 §

När den genom uppsägningen bestämda tillträdesdagen är inne och löse­

summan nedsatts enligt 18 §, upphör tomträtten med däri upplåtna rät­

tigheter och blir inskrivningar i denna utan verkan. Innan nedsättning

skett, får tillträde ej äga rum utan tomträttshavarens medgivande.

Har tomträtten frånträtts på den genom uppsägningen bestämda tillträ­

desdagen men är lösesumman då ännu icke nedsatt, är fastighetsägaren

skyldig att betala ränta till tomträttshavaren efter sex procent om året

från nämnda dag.

20

§

Det nedsatta beloppet jämte upplupen ränta skall av länsstyrelsen ut­

betalas till den som är berättigad därtill. Utan fastighetsägarens medgivan­

de får utbetalning dock ej ske före tillträdesdagen. Ränta som upplupit

före tillträdesdagen tillfaller fastighetsägaren.

Svarar tomträtten för beviljad eller sökt inteckning, äger bestämmelser­

na om fördelning av köpeskilling för exekutivt försåld fast egendom mot­

svarande tillämpning. Har rätten bestämt lösesumman till högre belopp än

tomträttshavaren yrkat och uppstår, efter betalning av de fordringar som

skall utgå ur denna, överskott som ej faller inom det yrkade beloppet, åter-

ställes överskottet till fastighetsägaren.

Sammanträde för fördelningen hålles så snart det kan ske. Kallelse till

sammanträdet sändes genom länsstyrelsens försorg minst två veckor i för­

väg till tomträttshavaren och kända borgenärer som har panträtt i tomträt­

ten. Om borgenär är okänd, införes kallelsen i Post- och Inrikes Tidningar

och tidning inom orten.

De med fördelningen förenade kostnaderna betalas av fastighetsägaren.

21

§

Har fastighetsägaren och tomträttshavaren sedan tomträtten upplåtits

slutit avtal om utvidgning eller inskränkning av det område tomträtten

avser eller om ändring av ändamålet med tomträtten eller av de före­

skrifter som i övrigt gäller angående tomträttens utövning eller i fråga

varom överenskommelse är tillåten enligt 11, 12, 14, 15 eller 17 §, gäller

ändringsavtalet mot den som har rättighet i tomträtten endast om inskriv­

ning av avtalet är beviljad eller ansökan därom förklarad vilande i av­

vaktan på att annat hinder än som avses i 21 kap. 5 § andra stycket

undanröjes. Angår avtalet utvidgning eller inskränkning av det område

tomträtten avser, är avtalet för sin giltighet beroende av att fastighets­

bildning kommer till stånd i enlighet med avtalet.

Angående avtal som avses i första stycket gäller i övrigt bestämmelserna

i detta kapitel om upplåtelse av tomträtt i tillämpliga delar.

22

§

Överenskommer fastighetsägaren och tomträttshavaren om tomträttens

upphörande eller kommer tomträtten i fastighetsägarens hand eller över­

går äganderätten till fastigheten på tomträttshavaren och är tomträtten

inskriven, gäller dock tomträtten till dess inskrivningen dödas. Även om

inskrivningen av tomträtten dödas, svarar fastighetsägaren för rättighet

som gäller i tomträtten oberoende av inskrivning.

23 §

Mål angående omprövning eller jämkning av avgäld, klander av upp­

sägning eller bestämmande av lösesumma upptages av expropriationsdom-

stol.

76

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

24 §

Angående rättegången i mål som avses i 23 § gäller i tillämpliga delar

bestämmelserna om expropriation i allmänhet. Rör tvisten fråga som kan

inverka på den rätt som tillkommer innehavare av panträtt eller rättighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

77

som är inskriven, är rätten ej bunden av parts yrkande eller medgivande.

I mål angående bestämmande av lösesumma skall fastighetsägaren vid­

kännas på ömse sidor uppkomna rättegångskostnader vid expropriations-

domstolen, i den mån ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångs­

balken. Beträffande skyldigheten att svara för kostnad i högre rätt gäller

med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att fastighetsägaren,

om ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ samma balk, alltid själv

skall vidkännas såväl sina egna kostnader som kostnad som åsamkas mot­

part genom att fastighetsägaren fullföljt talan.

25 §

När talan väckes angående omprövning eller jämkning av avgäld eller

om klander av uppsägning, skall rätten genast göra anmälan därom till

inskrivningsmyndigheten för anteckning i tomträttsboken. Detsamma gäl­

ler när dom eller slutligt beslut i sådant mål vunnit laga kraft.

26 §

Bestämmelserna i utsökningslagen (1877:31 s. 1), lagen (

)

om exekutiv försäljning av fast egendom, lagsökningslagen (1946: 808)

och konkurslagen (1921:225) angående fast egendom och rättighet däri

äger motsvarande tillämpning i fråga om tomträtt.

Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv som avser tomträtt är

denna likställd med fast egendom.

14 KAP.

Servitut

1 §

Om det är ägnat att främja en ändamålsenlig markanvändning, får i

fastighet (den tjänande fastigheten) upplåtas rätt för ägaren av annan

fastighet (den härskande fastigheten) att i visst hänseende nyttja eller

på annat sätt taga i anspråk den tjänande fastigheten eller byggnad eller

annan anläggning som hör till denna eller att råda över den tjänande

fastigheten i fråga om dess användning i visst hänseende (servitut).

Servitut får avse endast ändamål som är av stadigvarande betydelse för

den härskande fastigheten och får icke förenas med skyldighet för ägaren

av den tjänande fastigheten att fullgöra annat än underhåll av väg, bygg­

nad eller annan anläggning som avses med servitutet.

Bestämmelserna i detta kapitel avser icke servitut som tillkommit ge­

nom förrättning enligt fastighetsbildningslagen (

) eller genom

expropriation eller liknande tvångsförvärv.

78

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

2

§

Servitut får upplåtas till förmån även för gruvegendom. I fråga om sådan

upplåtelse äger bestämmelserna i detta kapitel om servitut till förmån för

fastighet motsvarande tillämpning.

3 §

Servitut är förenat med äganderätten till den härskande fastigheten och

får ej överlåtas särskilt.

4 §

Servitut får ej avse rätt till skogsfång eller bete.

5 §

Servitut upplåtes skriftligen av den tjänande fastighetens ägare. I upp­

låtelsehandlingen skall anges den härskande och den tjänande fastigheten

samt ändamålet med upplåtelsen. Upplåtelse som icke uppfyller dessa

föreskrifter har ej verkan som upplåtelse av servitut.

6 §

Ägaren av den härskande fastigheten skall vid servitutets utövning för­

fara så, att den tjänande fastigheten icke betungas mer än nödvändigt.

Har den härskande fastighetens ägare på den tjänande fastigheten väg,

byggnad eller annan anläggning, åligger det honom att hålla den i sådant

skick att skada eller olägenhet icke vållas onödigtvis.

7 §

Har den härskande fastighetens ägare överskridit sin rätt eller ägaren

av någondera fastigheten åsidosatt sin skyldighet, åligger det honom att

återställa vad som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts och att ersätta

skada.

8

§

Är i fall som avses i 7 § vad den ene fastighetsägaren låtit komma sig

till last av väsentlig betydelse för den andre och sker ej rättelse inom

skälig tid efter anmaning, har denne rätt att häva servitutet och att er­

hålla ersättning för skada.

9 §

Skall vederlag utgå för servitut och betalas ej vederlaget inom en må­

nad efter förfallodagen, har den tjänande fastighetens ägare rätt att häva

servitutet och att erhålla ersättning för skada, om försummelsen icke är

av ringa betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

79

10

§

Fastighetsägare som vill häva servitutet enligt 8 eller 9 § skall under­

rätta den andre fastighetsägaren därom utan oskäligt dröjsmål. Sker det

ej, är rätten att häva förlorad.

Servitut får ej hävas, sedan vederlag betalats eller annan rättelse skett.

11

§

Den fasta egendom som servitutet avser får ej belastas utöver vad som

följer av upplåtelsen till följd av ändring i fastighetsindelningen eller an­

nan ändring i förhållandena.

12

§

Sammanlägges den härskande fastigheten med den tjänande, upphör

servitutet att gälla.

13 §

Bortför den härskande fastighetens ägare byggnad eller annan anlägg­

ning som är avsedd för servitutet och som tillhör honom men finns på den

tjänande fastigheten, åligger det honom att återställa marken i tjänligt

skick. Upphör servitutet, är han skyldig att föra bort sådan anläggning

inom ett år därefter. Sker det ej, tillfaller anläggningen den tjänande fas­

tighetens ägare utan lösen.

14 §

Om ändring och upphävande av servitut i fastighet genom fastighets­

reglering finns bestämmelser i fastighetsbildningslagen (

). De äger

motsvarande tillämpning i fråga om ändring och upphävande av servitut

i tomträtt.

15 KAP.

Rätt till elektrisk kraft

1 §

Rätt till elektrisk kraft för belysning, drivkraft eller annat sådant ända­

mål får upplåtas i fastighet till vilken elektrisk kraftstation hör. Med elek­

trisk kraftstation avses generator-, transformator-, omformare-, ackumu­

lator- eller kopplingsstation.

80

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

2

§

Avtal om rätt till elektrisk kraft skall upprättas skriftligen. I upplåtelse­

handlingen skall anges den kraftstation från vilken kraften skall tillhanda­

hållas samt den fastighet till vilken stationen hör. Upplåtelse som icke upp­

fyller dessa föreskrifter har ej verkan som upplåtelse av rätt till elektrisk

kraft.

3 §

Rätt till elektrisk kraft får överlåtas. Överlåtaren svarar dock för de

skyldigheter som enligt upplåtelseavtalet åligger honom, om ej upplåtaren

godtager den till vilken rättigheten överlåtits.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på rättighetens övergång

genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller liknande förvärv.

16 KAP.

Hävd till fast egendom

1 §

Om någon erhållit lagfart på fast egendom, som kommit ur rätte ägarens

hand, och därefter under tjugo år i följd med äganderättsanspråk innehaft

egendomen utan att talan om bättre rätt till egendomen väckts mot honom,

har han på grund av hävden rätt till egendomen framför den andre.

Om innehavet grundas på överlåtelse och innehavaren varken ägde eller

bort äga kännedom om att överlåtaren icke var rätt ägare, gäller första

stycket fastän tiden för innehavet uppgår till endast tio år.

Om egendomen under hävdetiden innehafts av flera efter varandra, äger

första och andra styckena motsvarande tillämpning, varvid kravet på lag­

fart gäller endast den förste innehavarens förvärv. Vid tillämpning av

andra stycket gäller villkoren om att innehavet grundas på överlåtelse och

att innehavaren var i god tro endast den förste innehavaren.

2

§

Vad som följer av lag eller annan författning om verkan av underlåten­

het att inom viss tid väcka talan om bättre rätt till fast egendom äger till-

lämpning endast om det innebär att frihet från rätte ägarens anspråk på

egendomen vinnes tidigare än enligt 1 §.

Om skyldighet att återbära egendom som tillträtts till följd av dödför­

klaring finns särskilda bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

81

17 KAP.

Företräde på grund av inskrivning

Företräde mellan förvärv som grundas på överlåtelse eller på upplåtelse

av nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft

1 §

Har fast egendom överlåtits eller nyttjanderätt, servitut eller rätt till

elektrisk kraft upplåtits i egendomen till flera var för sig, har det förvärv

för vilket inskrivning först sökes företräde, om ej annat följer av 2 och 3 §§.

2

§

Inskrivning av överlåtelse av fast egendom ger ej företräde framför ti­

digare överlåtelse av egendomen, om förvärvaren vid förvärvet ägde eller

bort äga kännedom om den tidigare överlåtelsen.

Första stycket gäller ej, om förvärvaren i sin tur överlåtit egendomen

till annan och denne vid sitt förvärv varken ägde eller bort äga kännedom

om den första överlåtelsen. Har förvärvaren upplåtit nyttjanderätt, servi­

tut eller rätt till elektrisk kraft i egendomen och var den till vilken upp­

låtelsen skedde därvid i god tro beträffande den tidigare överlåtelsen, med­

för förvärvet, utan hinder av första stycket, den verkan att upplåtelsen

har företräde framför överlåtelsen.

Överlåtelse har ej på grund av inskrivning företräde framför sådan

upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft som en­

ligt 7 kap. gäller mot förvärvaren.

3 §

Upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft i fast

egendom har ej på grund av inskrivning företräde framför tidigare över­

låtelse eller upplåtelse, om rättighetshavaren vid upplåtelsen ägde eller bort

äga kännedom om denna. Vad som sagts nu med avseende på företräde mel­

lan upplåtelser av rättigheter gäller endast om dessa ej utan förfång för nå­

gondera kan utövas vid sidan av varandra.

4 §

Sökes på samma inskrivningsdag inskrivning av flera förvärv, har de

sinsemellan företräde efter den tidsföljd i vilken de ägt rum. Överlåtelse av

fast egendom har dock företräde framför upplåtelse av nyttjanderätt, servi­

tut eller rätt till elektrisk kraft, om ej annat följer av 7 kap.

Är förvärv avseende överlåtelse av fast egendom samtidiga eller kan det

ej utrönas i vilken tidsföljd de skett, skall rätten på talan av endera för-

förvärvaren förordna om företrädet mellan dem efter vad som med hän­

syn till omständigheterna är skäligt. Motsvarande gäller i fråga om före­

trädet mellan förvärv som avser upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller

rätt till elektrisk kraft, om rättigheterna ej utan förfång för någondera kan

utövas vid sidan av varandra.

82

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

5 §

Har överlåtelse av fast egendom företräde framför annat förvärv, med­

för det andra förvärvet icke någon rätt till egendomen. Om företräde

tillkommer nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft, får rät­

ten enligt det andra förvärvet utövas endast i den mån det kan ske utan

förfång för det förvärv som har företräde.

Företräde på grund av inteckning

6

§

Inteckning ger företräde i förhållande till annan inteckning efter den tids­

följd i vilken inteckningarna sökes. Inteckningar som sökes på samma in­

skrivningsdag ger lika rätt.

I förhållande till nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft ger

inteckning företräde, om den sökes innan inskrivning av rättigheten sökes.

Inskrivning av nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft ger

företräde framför inteckning som sökes på samma inskrivningsdag.

7 §

Om rätt att göra gällande det företräde som inteckning ger finns be­

stämmelser i 6 kap.

Övriga bestämmelser

8 §

Om möjlighet att bestämma företrädet mellan flera inskrivningar som

sökes på samma inskrivningsdag på annat sätt än som angivits förut samt

om ändring i företrädesordningen genom nedsättning finns bestämmelser i

22 och 23 kap.

9 §

Det företräde som ansökan om inskrivning ger enligt detta kapitel för­

faller, om ansökningen avslås. Visar sig inskrivet förvärv vara ogiltigt eller

Del A

83

kan det av annan anledning än som avses i detta kapitel ej göras gällande

av förvärvaren, förfaller rätten till företräde.

10

§

Detta kapitel äger icke tillämpning beträffande företräde mellan å ena

sidan förvärv av fast egendom, som skett vid exekutiv försäljning, och å

andra sidan upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk

kraft samt ej heller beträffande företräde mellan förvärv som skett vid

exekutiv försäljning och annan överlåtelse utom när egendomen sålts för

annat ändamål än till betalning av fordran, för vilken egendomen svarar

till följd av utmätning eller på annan grund.

I fråga om företräde mellan upplåtelser av nyttjanderätt, servitut eller

rätt till elektrisk kraft vid exekutiv försäljning gäller ej 3 §. I fall då in­

skrivning av rättigheterna sökts samma inskrivningsdag har förvärvaren

lika rätt, om ej annan företrädesordning fastställts.

Andra stycket gäller i tillämpliga delar, när myndighet i annat fall än

med anledxring av exekutiv auktion fördelar medel mellan rättsägare i den

ordning som gäller vid fördelning av köpeskilling för exekutivt försåld

fast egendom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

11

§

Bestämmelserna i 1—10 §§ om överlåtelse och upplåtelse äger motsva­

rande tillämpning på förvärv genom bodelning, arv, testamente eller bo­

lagsskifte och på liknande förvärv, när fråga uppkommer om företräde

mellan sådant förvärv och senare förvärv som avses i 1 § eller om företräde

på grund av inteckning.

18 KAP.

Godtrosförvärv på grund av inskrivning och betydelsen av inskrivning

i vissa andra fall

1 §

Har fast egendom förvärvats genom överlåtelse och var överlåtaren ej

rätt ägare till egendomen på den grund att hans eller någon hans företrä­

dares åtkomst var ogiltig eller av annat skäl ej gällde mot rätte ägaren,

är förvärvet likväl giltigt, om lagfart på egendomen vid överlåtelsen var

beviljad för överlåtaren och om förvärvaren vid överlåtelsen eller, när

egendomen därefter överlåtits till annan, denne vid sitt förvärv varken

ägde eller bort äga kännedom om att överlåtaren ej var rätt ägare.

I fråga om upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk

kraft, vilken gjorts av den som ej var rätt ägare till egendomen på den

grund att hans eller någon hans företrädares åtkomst var ogiltig eller av

annat skäl ej gällde mot rätte ägaren, äger första stycket motsvarande

tillämpning, dock endast om den till vilken rättigheten uppläts vid upp­

låtelsen varken ägde eller bort äga kännedom om att upplåtaren ej var

rätt ägare.

Om företräde på grund av inskrivning finns bestämmelser i 17 kap.

2 §

Har panträtt i fast egendom upplåtits och var upplåtaren ej rätt ägare

till egendomen på den grund att hans eller någon hans företrädares åt­

komst var ogiltig eller av annat skäl ej gällde mot rätte ägaren, är upp­

låtelsen likväl giltig, om lagfart på egendomen var beviljad för upplåtaren

vid upplåtelsen eller därefter beviljas för honom och om borgenären vid

upplåtelsen eller, när fordringen därefter överlåtits till annan, denne vid

sitt förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om att upplåtaren ej

var rätt ägare.

84

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

3 §

Bestämmelserna i 1 och 2 §§ äger ej tillämpning, om

1. handling på vilken äganderätten grundats är förfalskad eller på rätte

ägarens vägnar utfärdad av någon som saknade behörighet därtill eller är

ogiltig såsom tillkommen under sådant tvång som avses i 28 § lagen

(1915: 218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens om­

råde,

2. rätte ägaren, när han utfärdade den handling på vilken äganderätten

grundats, var i konkurs eller omyndig eller handlade under inflytande av

rubbad själsverksamhet,

3. förvärvet enligt lag är ogiltigt, enär det icke skett i föreskriven form

eller med iakttagande av andra föreskrivna villkor eller med samtycke av

någon vars rätt beröres eller med stöd av tillstånd eller annan åtgärd av

domstol eller annan myndighet.

4 §

Kommer till följd av 1 eller 2 § förvärv som avses där att gälla mot

rätte ägaren, har denne rätt till ersättning av staten för sin förlust. Har

den skadelidande medverkat till förlusten genom att utan skälig anled­

ning underlåta att vidtaga åtgärd för bevarande av sin rätt eller har han

på annat sätt medverkat till förlusten genom eget vållande, skall ersätt­

ningen efter vad som finnes skäligt nedsättas eller helt bortfalla.

Även den vars förvärv till följd av 3 § icke skall gälla har rätt till er­

sättning enligt första stycket, om han vid förvärvet varken ägde eller

bort äga kännedom om att överlåtaren eller upplåtaren icke var rätt

ägare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

85

5 §

Staten företrädes i ärende om ersättning enligt 4 § av den myndighet

som Konungen bestämmer.

Om laga domstol i mål om ersättning enligt 4 § äger bestämmelserna i

rättegångsbalken angående tvist om äganderätt till fast egendom motsva­

rande tillämpning.

6

§

Vill den som är part i mål om äganderätten till fast egendom eller om

beståndet av rättighet i sådan egendom framställa anspråk att, om han

förlorar målet, erhålla ersättning enligt 4 §, skall han antingen till gemen­

sam handläggning med målet väcka talan mot staten om sitt ersättnings­

anspråk eller på sätt Konungen bestämmer lämna underrättelse om rätte­

gången för att staten skall kunna inträda i denna. Har förberedelsen i öv­

rigt slutförts utan att talan om ersättningsanspråket väckts eller underrät­

telse om rättegången lämnats, skall rätten förelägga parten att vidtaga en­

dera åtgärden inom viss tid. Iakttages ej tiden, är ersättningsanspråket för­

fallet. Erinran därom skall intagas i föreläggandet.

7 §

Har den som är berättigad till ersättning enligt 4 § haft rätt att utkräva

beloppet av annan såsom skadestånd, inträder staten i rätten mot denne.

Ersättning enligt 4 § på grund av domstols dom utbetalas sedan domen

vunnit laga kraft.

8

§

Har ärende angående anteckning enligt 19 kap. 20 § att talan blivit väckt

om äganderätt till fast egendom eller enligt 20 kap. 14 § att ägares rätt att

förfoga över egendomen är inskränkt eller enligt 7 § förköpslagen (1967:

868) att kommun beslutat utöva förköpsrätt i fråga om egendomen upp­

tagits på inskrivningsdag, får den som därefter förvärvat egendomen eller

panträtt eller annan rättighet i denna icke till stöd för beståndet av för­

värvet eller rätten till ersättning enligt 4 § andra stycket åberopa att han

vid förvärvet varken ägde eller bort äga kännedom om omständighet som

avses med anteckningen. Motsvarande gäller i fråga om anteckning enligt

21 kap. 4 § att tomträttshavares rätt att upplåta servitut eller elektrisk

kraft i tomträtten är inskränkt.

9 §

Talan om bättre rätt till fast egendom kan med laga verkan riktas mot

den för vilken lagfart senast är beviljad eller sökt även om denne före ta­

lans väckande överlåtit egendomen. Den till vilken egendomen sålunda

86

Del A

överlåtits har i rättegången samma ställning som om överlåtelsen skett

under rättegången.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

10

§

Bestämmelserna i 9 § äger motsvarande tillämpning när någon vill söka

betalning ur fast egendom för fordran för vilken panträtt upplåtits eller

fordran som enligt lag utgår med förmånsrätt framför panträtt. Om tvist

angående äganderätten är antecknad

i fastighetshoken, kan talan om be­

talning i stället riktas mot den som innehar egendomen med äganderätts­

anspråk.

I fråga om tomträtt gäller första stycket även när fastighetsägaren vill

uppsäga tomträttsavtalet eller väcka talan som avses i 13 kap. 11 eller 18 §.

ANDRA AVDELNINGEN

Inskrivningsväsendet

19 KAP.

Allmänna bestämmelser om inskrivning

1 §

Inskrivning enligt denna balk sker i fastighetsbok eller tomträttsbok.

Om uppläggande och förande av sådan bok gäller särskilda bestämmelser.

Inskrivningsärenden är ärenden om lagfart, inteckning eller annan in­

skrivning i fastighetsbok eller tomträttsbok samt ärenden om anteckning i

sådan bok på grund av föreskrift i lag eller annan författning.

2 §

Inskrivningsärende handlägges av inskrivningsmyndighet. Sådan myn­

dighets område är domsaga. Konungen kan dock bestämma annan indel­

ning, om särskilda skäl föreligger.

Inskrivningsmyndighet förestås av en inskrivningsdomare. Denne skall

vara lagfaren.

3 §

Inskrivningsärende upptages av den inskrivningsmyndighet inom vars

område den fastighet som ärendet rör är belägen.

Om behandlingen av inskrivningsärende gäller bestämmelserna om tvis­

temål i tillämpliga delar i den mån ej annat följer av denna balk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

87

4 §

Vite som inskrivningsmyndigheten förelägger med stöd av denna balk

får bestämmas till högre belopp än eljest gäller.

Vite utdömes av inskrivningsmyndigheten.

5 §

Inskrivningsärende upptages på inskrivningsdag. Inskrivningsdag hålles

en gång i veckan.

Ansökan som inkommit mellan två inskrivningsdagar anses gjord på

den senare.

Utan hinder av första och andra styckena får ärende som avses i 20 kap.

10 § upptagas på annan dag än inskrivningsdag.

6

§

Hos inskrivningsmyndigheten föres dagbok över inskrivningsärenden.

7 §

Handlingar i inskrivningsärenden sammanföres i akter.

Har sökanden eller annan lämnat uppgift eller avgivit förklaring av be­

tydelse för ärendets prövning eller har särskild utredning verkställts i ären­

det, skall anteckning därom göras i akten. I denna skall även upptagas kal­

lelser, förelägganden och andra beslut som ej skall införas i fastighetsboken

eller tomträttsboken.

Att skälen för vissa beslut skall antecknas i akten framgår av 12 och

17 §§.

8

§

Har ansökan ej gjorts hos rätt inskrivningsmyndighet eller är det förvärv

som sökanden åberopar uppenbarligen av beskaffenhet att ej kunna inskri­

vas, skall ansökningen omedelbart avvisas.

9 §

Skall ansökan ej avvisas enligt 8 § eller omedelbart avslås enligt före­

skrift i 20—23 kap., får ärendet uppskjutas till viss senare inskrivningsdag,

om det är nödvändigt för utredningen. Uppskjutes ärendet, får sökanden

föreläggas att förebringa den utredning som fordras eller, i fall som avses

i 10 §, infinna sig personligen eller genom ombud hos inskrivningsmyndig­

heten. I föreläggandet får vite utsättas. Efterkommes ej föreläggandet, kan

ansökningen förklaras förfallen. Erinran om detta skall intagas i föreläg­

gandet.

10 §

Förekommer på grund av särskild omständighet anledning antaga att det

förvärv som sökanden åberopar är ogiltigt eller ej kan göras gällande eller

88

Del a Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

att den sökta åtgärden på annat sätt skulle kränka annans rätt, skall den

vars rätt beröres beredas tillfälle att yttra sig. I samband därmed får även

sökanden eller annan höras. Finnes sökandens rätt tvistig, kan föreläggande

meddelas honom att inom viss tid väcka talan vid domstol. Efterkommes ej

föreläggandet, kan ansökningen förklaras förfallen. Erinran om detta skall

intagas i föreläggandet.

11

§■

Ansökan som förklarats vilande enligt föreskrift i 20—23 kap. skall upp­

tagas till ny prövning så snart anledning därtill förekommer. Ansökningen

får dock ej avslås utan att sökanden beretts tillfälle att yttra sig.

I samband med vilandeförklaring eller i ärende som avses i första stycket

får sökanden föreläggas att visa huruvida hinder som föranlett vilandeför-

klaringen blivit undanröjt. I föreläggandet får vite utsättas. Efterkommes

ej föreläggandet, kan ansökningen förklaras förfallen. Erinran om detta

skall intagas i föreläggandet.

12

§

Beslut i inskrivningsärende som enligt därom gällande bestämmelser skall

införas i fastighetsbok eller tomträttsbok meddelas genom införing i boken.

Beslutet skall anses ha det innehåll som framgår av boken. Om beslutet in­

nebär att ansökan ej bifalles, skall skälen för beslutet antecknas i akten.

Bestämmelser om rättelse av införing finns i 17 och 18 §§.

13 §

Har beslut i inskrivningsärende gått emot sökanden eller annan som hörts

i ärendet, skall denne genast underrättas om beslutet i rekommenderat

brev.

I underrättelse som avses i första stycket skall anges de skäl för beslutet

som antecknats i akten och vad den som vill fullfölja talan mot beslutet har

att iakttaga.

14 §

Talan mot beslut i inskrivningsärende föres i hovrätten. Besvär sinlagan

skall inges till inskrivningsmyndigheten.

Besvärstiden är i fråga om slutligt beslut fyra veckor från den inskriv­

ningsdag till vilken beslutet är att hänföra. Detsamma gäller beslut varige­

nom ansökan förklarats vilande.

Besvär över beslut som införts i fastighetsboken eller tomträttsboken skall

antecknas i denna. När slutligt beslut med anledning av besvären vunnit

laga kraft, skall anteckning ske om innehållet i beslutet.

15 §

Om inskrivningsärende enligt beslut av högre rätt skall upptagas till ny

handläggning av inskrivningsmyndigheten, skall ärendet upptagas på första

inskrivningsdagen efter det att beslutet kommit myndigheten till handa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

89

16 §

Fråga huruvida förvärv som ligger till grund för inskrivning är ogiltigt

eller ej kan göras gällande eller huruvida inskrivningen av annat skäl krän­

ker någons rätt får prövas utan hinder av inskrivningen. Är särskild före­

skrift meddelad rörande rättsverkan av inskrivning eller om tid inom vilken

talan skall väckas, gäller dock denna.

17 §

Om införing i fastighetsboken eller tomträttsboken finnes innehålla uppen­

bar oriktighet till följd av skrivfel eller annat dylikt förbiseende, skall infö­

ringen rättas. Kan rättelse bli till förfång för ägare eller innehavare av

panträtt eller innehavare av rättighet, för vilken inskrivning är beviljad eller

sökt, skall det inbördes företrädet mellan berörda förvärv bestämmas efter

vad som finnes skäligt. Tillfälle att yttra sig skall lämnas part som beröres,

om han är känd, samt myndighet som avses i 18 kap. 5 § första stycket.

Beslut i ärende som avses i första stycket meddelas genom införing i fas­

tighetsboken eller tomträttsboken. Skälen för beslutet skall antecknas i

akten.

18 §

Beslut i ärende som avses i 17 § skall snarast möjligt anmärkas på bevis

eller handling som utfärdats i enlighet med den tidigare införingen. Det

åligger den som innehar sådan handling att på anmodan tillhandahålla den­

na. I föreläggande att fullgöra angivna skyldighet får vite utsättas.

Mot beslut i ärende som avses i 17 § får talan föras även av myndighet

som avses i 18 kap. 5 § första stycket.

När ärende som avses i 17 § upptagits, skall anteckning därom ske i fas­

tighetsboken eller tomträttsboken, om beslut i ärendet ej meddelas samma

dag.

19 §

Lider någon förlust till följd av fel eller försummelse i fråga om hand­

läggning av eller beslut i inskrivningsärende eller vid utfärdande av pant­

brev eller annat bevis på grundval av innehållet i fastighetsbok eller tomt-

rättsbok eller vid uppläggande eller förande av sådan bok utan samband

med handläggning av inskrivningsärende, har han rätt till ersättning av

staten. Har den skadelidande medverkat till förlusten genom att utan skälig

anledning underlåta att vidtaga åtgärd för bevarande av sin rätt eller har

han på annat sätt medverkat till förlusten genom eget vållande, skall ersätt­

ningen efter vad som finnes skäligt nedsättas eller helt bortfalla.

Kommer till följd av beslut i ärende som avses i 17 § förlust att tillskyn­

das ägare eller rättighetshavare, har han rätt till ersättning av staten. Er­

sättning utgår dock icke, om han med hänsyn till felets beskaffenhet eller

andra omständigheter hort inse att fel förekommit.

Bestämmelserna i 18 kap. 5 och 7 §§ gäller även i fråga om ersättning

som avses i denna paragraf.

90

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

20

§

Väckes talan om hävning eller återgång av förvärv av fast egendom eller

tomträtt eller om bättre rätt till sådan egendom, skall rätten genast göra

anmälan därom till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighets-

boken eller tomträttsboken. Detsamma gäller tvist som angår upplåtelse av

tomträtt.

När dom eller slutligt beslut i målet vunnit laga kraft, skall rätten genast

göra anmälan därom till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastig-

hetsboken eller tomträttsboken.

Andra stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om annan tvist som

angår inskrivning.

21

§

Har fast egendom eller tomträtt utmätts eller fordran, för vilken panträtt

upplåtits, fastställts till betalning ur sådan egendom eller har beträffande

fast egendom eller tomträtt som ingår i konkursbo begärts försäljning i den

ordning som gäller för utmätt sådan egendom eller har utmätningen upp­

hävts eller frågan om egendomens försäljning av annat skäl förfallit, skall

anteckning därom göras i fastighetsboken eller tomträttsboken. Anteckning

att egendomen försålts utmätningsvis skall ske när handling som visar

köpeskillingens fördelning inkommit.

Om inverkan på inteckning eller inskriven rättighet av exekutiv försälj­

ning eller av expropriation eller liknande tvångsförvärv eller av myndighets

fördelning av medel skall anteckning göras i fastighetsboken eller tomträtts­

boken när anmälan, bevis eller fördelningslängd som utvisar förhållandet

inkommit.

Förekommer i övrigt i lag eller annan författning bestämmelse om att

visst förhållande skall antecknas i fastighetsbok eller tomträttsbok, gäller

bestämmelsen.

22

§

Kan anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken uppenbarligen ej

längre vara av betydelse, skall anteckningen avföras.

23 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av detta kapitel meddelas av

Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

91

20 KAP.

Lagfart

1 §

Den som med äganderätt förvärvat fast egendom skall söka inskrivning

av förvärvet (lagfart) inom tid som anges i 2 §.

Dödsbo är icke skyldigt att söka lagfart på förvärv av egendom från den

döde i annat fall än när dödsboet överlåter egendomen. Make som tillskif­

tats egendom vid bodelning är ej skyldig att söka lagfart på förvärvet utom

när egendomen förut tillhört andra maken.

2

§

Lagfart skall sökas inom tre månader efter det att den handling på vilken

förvärvet grundas (fångeshandlingen) upprättades.

Tiden för sökande av lagfart räknas dock

1. för förvärv som beror av villkor, myndighets tillstånd eller annan så­

dan omständighet, från det förvärvet fullbordades,

2. för dödsbo, i fall som avses i 1 § andra stycket, från det egendomen

överläts eller, om bouppteckning då ej registrerats, från det registrering­

en skedde,

3. för den som är ensam delägare i dödsbo, från det bouppteckningen re­

gistrerades eller, om han först därefter blivit ensam delägare, från det re­

gistreringen skedde, dock, om boets förvaltning omhänderhas av boutred­

ningsman eller testamentsexekutör eller om boet är avträtt till konkurs, ej

i något fall tidigare än från det egendomen utgavs till delägaren,

4. för testamentstagare som tillagts egendom i legat, från det testamen­

tet vann laga kraft och legatet utgavs eller, om bouppteckning då ej re­

gistrerats, från det registreringen skedde,

5. när talan väckts om återgång eller hävande av förvärv innan tiden för

sökande av lagfart utgick, från det dom varigenom talan ogillades vann laga

kraft.

3 §

Sökes ej lagfart inom föreskriven tid, får inskrivningsmyndigheten före­

lägga vite för lagfartsskyldighetens fullgörande.

4 §

Är bifall till förvärvarens lagfartsansökan beroende av att föregående äga­

res förvärv lagfares och har tiden för sökande av lagfart på dennes förvärv

börjat löpa, får förvärvaren söka lagfart även på detta förvärv. Företräda­

ren i äganderätten är skyldig att för sådant ändamål tillhandahålla erfor­

derliga handlingar som han innehar.

Har fast egendom på grund av förordnande i testamente eller annan rätts­

handling tills vidare ställts utan ägare, kan god man eller annan som har

att företräda den blivande ägaren söka lagfart på egendomen för dennes

räkning. Sedan ägaren blivit bestämd, får anteckning om denne göras i fas-

tighetsboken.

92

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

5 §

Den som söker lagfart skall inge fångeshandlingen samt de övriga hand­

lingar som fordras till styrkande av förvärvet. Söker dödsbo eller arvinge

som är ensam delägare i dödsbo lagfart på förvärv av egendom från den

döde, anses inregistrerad bouppteckning efter denne såsom fångeshandling.

6 §

Lagfartsansökan skall avslås, om

1. fångeshandlingen ej ingivits,

2. fångeshandlingen ej är upprättad såsom föreskrives i lag,

3. föi’värvet avser köp eller byte och fångeshandlingen innehåller villkor,

som enligt 4 kap. 4 eller 28 § medför att förvärvet är ogiltigt,

4. förvärvet avser del av fastighet och i 4 kap. 7—9, 28 eller 29 § eller

eljest i lag föreskriven tid för ansökan om fastighetsbildning försuttits eller

ansökan därom avslagits eller sådant förvärv eljest enligt lag är ogiltigt,

5. överlåtelsen står i strid med en mot överlåtaren gällande inskränkning

i hans rätt att förfoga över egendomen och, när överlåtelsen skedde, lagfart

ej var beviljad för överlåtaren eller, om så var fallet, ärende om anteck­

ning i fastighetsboken av inskränkningen var upptaget på inskrivningsdag,

6. fastigheten tidigare överlåtits till någon vars förvärv enligt 17 kap. 1

eller 4 § äger företräde framför sökandens förvärv,

7. fastigheten på exekutiv auktion sålts till annan än sökanden och för­

säljningen enligt lag äger företräde framför dennes förvärv,

8. för sökandens rätt att förvärva fastigheten fordras myndighets till­

stånd och i lag föreskriven tid för sökande av sådant tillstånd försuttits

eller ansökan därom avslagits,

9. det är uppenbart att förvärvet av annan grund är ogiltigt eller ej kan

göras gällande.

7 §

Förekommer icke omständighet som avses i 6 §, skall lagfartsansökan

förklaras vilande, om

1. vid köp, byte eller gåva överlåtarens underskrift på fångeshandlingen

icke är styrkt av två vittnen och överlåtelsen ej skett genom statlig myndig­

het,

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

93

2. fångesmannen ej har lagfart och fall som avses i 9 § icke före­

ligger,

3. rättegång pågår om hävning eller återgång av förvärv av fastigheten

eller om bättre rätt till denna,

4. lagfart sökes på grund av testamente, dom eller förrättning som ännu

icke vunnit laga kraft,

5. vid förvärv genom legat detta ej utgivits,

6. vid förvärv på exekutiv försäljning köpebrev ej utfärdats eller vid ex­

propriation eller liknande tvångsförvärv inlösen ej fullbordats,

7. vid överlåtelse överlåtaren är gift och förvärvet enligt giftermålsbalkens

bestämmelser är beroende av andra makens samtycke,

8. vid överlåtelse genom boutredningsman förvärvet enligt ärvdabalkens

bestämmelser är beroende av dödsbodelägares samtycke,

9. förvärvet avser del av fastighet och är beroende av fastighetsbild­

ning,

10. vid köp eller byte förvärvet är beroende av att förköp ej sker eller

vid förköp detta ej är fullbordat,

11. förvärvet i annat fall enligt lag är beroende av domstols eller annan

myndighets tillstånd,

12. förvärvet är beroende av villkor och, i fråga om gåva, villkoret avser

viss tid som ej överstiger två år från den dag då gåvohandlingen upprät­

tades.

8

§

Har lagfartsansökan förklarats vilande på den grund att överlåtarens

underskrift på fångeshandlingen icke är styrkt av två vittnen, skall över­

låtaren föreläggas att inom viss tid väcka talan vid domstol, om han an­

ser att förvärvet är ogiltigt. Efterkommes ej föreläggandet, utgör bristen

i fråga om bevittning icke hinder mot lagfart. Erinran om detta skall in­

tagas i föreläggandet.

9 §

Har fastighet förvärvats genom expropriation eller liknande tvångsför­

värv eller på exekutiv auktion, vid vilken fastigheten sålts till betalning av

fordran för vilken den till följd av upplåtelse av panträtt eller på annan

grund svarar oavsett vem den tillhör, har förvärvaren rätt att erhålla lag­

fart utan hinder av att den föregående ägaren ej har lagfart.

10

§

Kan förvärvare av fast egendom göra sannolikt att hans fångeshand­

ling förkommit eller förstörts, skall inskrivningsmyndigheten på hans

begäran utsätta sammanträde för utredning angående äganderätten till

fastigheten (lagfartssammanträde). Detsamma gäller när bifall till för­

värvarens lagfartsansökan är beroende av att föregående ägares förvärv

lagfares och förvärvaren kan göra sannolikt att dennes fångeshandling

förkommit eller förstörts.

Ansökan om lagfartssammanträde skall göras skriftligen och innehålla

redogörelse på heder och samvete för vad som sökanden vet om hur fånges­

handlingen förlorats, vem som var fångesman, när och hur förvärvet

skedde, handlingens huvudsakliga innehåll samt de övriga omständigheter

som kan vara av intresse för äganderättsfrågans bedömande. Sökanden skall

inge intyg om vad som fastighetslängden utvisar angående äganderätten un­

der de tio åren närmast före ansökningen och den skriftliga utredning i

övrigt som kan finnas tillgänglig.

94

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

11

§

Till lagfartssammanträde skall inskrivningsmyndigheten kalla sökanden

och annan som ärendet kan antagas angå. Inskrivningsmyndigheten kan

vid vite förelägga sökanden eller annan att infinna sig personligen eller

genom ombud. Sammanträde får hållas även om sökanden eller annan som

kallats uteblir.

Kungörelse om sammanträdet anslås i inskrivningsmyndighetens kansli

samt införes i tidning inom orten och i första numret för ett kvartal av

Post- och Inrikes Tidningar. Kungörelsen skall innehålla uppgift om sökan­

dens namn och adress samt fastighetens beteckning ävensom erinran om

att sammanträdet syftar till att vinna utredning angående äganderätten till

fastigheten och att lagfart på denna kan komma att meddelas med stöd

av vad som framkommer vid sammanträdet.

Sammanträdet skall utsättas till sådan tid att minst tre månader kom­

mer att förflyta mellan sista kungörandet och dagen för sammanträdet.

12

§

Vid lagfartssammanträde skall upplysningar inhämtas angående förvär­

vet. Såvitt möjligt skall även utredas vem eller vilka som under de tio åren

närmast före ansökan innehaft fastigheten med äganderättsanspråk. Pro­

tokoll skall föras rörande vad som förekommit vid sammanträdet och i

övrigt framkommit i ärendet.

Sedan protokollet uppsatts, skall ansökan om lagfart på egendomen, un­

der åberopande av protokollet såsom fångeshandling, anses gjord på den

inskrivningsdag som infaller närmast därefter.

13 §

Om det på grund av innehållet i protokollet och vad som i övrigt fram­

kommit måste antagas, att det påstådda förvärvet ägt rum samt att det är

giltigt och kan göras gällande, skall den omständigheten att endast proto­

kollet kan åberopas som fångeshandling ej utgöra hinder mot lagfart.

Del A

95

Har i fall som avses i första stycket förvärvaren eller någon som här­

leder sin rätt från honom innehaft fastigheten med äganderättsanspråk un­

der de tio åren närmast före det år då lagfartsansökan företages till pröv­

ning, utgör omständighet som avses i 7 § 2 hinder mot lagfart endast

om inskrivning eller anteckning, som grundar sig på annans äganderätt

till fastigheten eller anspråk därpå, skett i fastighetsboken under nämnda

tid.

I ärende som avses i denna paragraf skall, om så finnes erforderligt, in­

hämtas yttrande från kammarkollegiet. Kollegiet får föra talan mot beslut,

varigenom lagfart beviljats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

14 §

År sökandens förvärv förenat med förbehåll, som inskränker hans rätt

att överlåta egendomen eller söka inteckning eller upplåta rättighet i den­

na, eller är hans behörighet i sådant avseende inskränkt genom annans

rätt att nyttja egendomen på grund av testamente, skall anteckning om

inskränkningen göras i fastighetsboken när lagfart sökes eller när upp­

lysning om inskränkningen därefter vinnes.

21 KAP.

Inskrivning av tomträtt

Inskrivning av upplåtelse m. m.

1 §

Den som fått tomträtt upplåten till sig skall söka inskrivning av tomt­

rätten inom tre månader efter det att tomträtten uppläts eller, om lagfart

då icke är sökt för upplåtaren, efter det att lagfart söktes. Inskrivning får

sökas även av fastighetsägaren.

Sökes ej inskrivning inom föreskriven tid, får inskrivningsmyndigheten

förelägga vite för inskrivningsskyldighetens fullgörande.

2 §

Ansökan om inskrivning skall avslås, om

1. upplåtelsehandlingen ej ingivits,

2. föreskrifterna i 13 kap. 1—4 och 6 §§ ej iakttagits,

3. lagfart ej är sökt för upplåtaren,

4. inskrivning i fastigheten är beviljad eller sökt,

5. fastigheten är utmätt,

6. det är uppenbart att upplåtelsen på annan grund är ogiltig eller ej

kan göras gällande.

Har ärende angående lagfart för upplåtaren uppskjutits till senare in­

skrivningsdag, skall behandlingen av ansökan om inskrivning av tomträt­

ten uppskjutas till samma dag.

96

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

3 §

Förekommer icke omständighet som avses i 2 §, skall ansökan om in­

skrivning förklaras vilande, om

1. ansökan om lagfart för upplåtaren är vilandeförklarad, eller

2. rättegång pågår om upplåtelsens giltighet eller om hävning eller åter­

gång av förvärv av fastigheten eller om bättre rätt till denna.

4 §

Framgår av upplåtelsehandlingen att tomträttshavarens rätt att upplåta

servitut eller rätt till elektrisk kraft i tomträtten är inskränkt, skall an­

teckning om detta göras i tomträttsboken när inskrivning sökes.

5 §

Ansökan om inskrivning av avtal om sådan ändring i tomträttens inne­

håll som avses i 13 kap. 21 § får göras av fastighetsägaren eller tomträtts-

havaren sedan tomträtten inskrivits. Om sådan inskrivning gäller i till­

lämpliga delar 2—4 §§ med följande avvikelser.

Är inteckning förut beviljad eller sökt i tomträtten eller är inskrivning

av nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft förut beviljad eller

sökt i denna eller sökes sådan inskrivning samma dag, får ansökan om

inskrivning av avtal som avses i första stycket bifallas endast om rättig-

hetshavaren medgivit inskrivning av ändringsavtalet eller detta är väsent­

ligen utan betydelse för rättighetshavarens säkerhet. Om fastigheten eller

tomträtten utmätts före den dag då inskrivning sökes, gäller vad som sagts

nu om rättighetshavaren även utmätningssökanden.

Är avtal som avses i första stycket beroende av att fastighetsbildning

äger rum, får ansökan bifallas endast om nämnda åtgärd kommit till stånd.

I avvaktan på att hinder som anges i andra eller tredje stycket undan-

röjes skall ansökan förklaras vilande.

6

§

Framgår av anteckning i tomträttsboken eller upplyses eljest att tomt­

rätten upphört enligt 13 kap. 19 §, skall anteckning om tomträttens upp­

hörande göras i boken.

Ansökan om dödning av tomträttsinskrivning i fall som anges i 13 kap.

22 § får ej bifallas, om inskrivning i tomträtten är beviljad eller sökt eller

om tomträtten är utmätt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

Del A

97

Inskrivning av tomträttens övergång till ny innehavare

7 §

Övergår tomträtt till ny innehavare, skall denne söka inskrivning av sitt

förvärv. Om inskrivningen gäller i tillämpliga delar 20 kap. med följande

avvikelser.

Ansökningen skall avslås, om inskrivning av upplåtelsen ej är beviljad

eller sökt eller om förvärvet strider mot 13 kap. 9 § första stycket. Den tid

inom vilken inskrivning skall sökas börjar icke löpa förrän inskrivning av

upplåtelsen blivit sökt. Bestämmelserna i 20 kap. 13 § tredje stycket gäl­

ler ej.

22 KAP.

Inteckning

Inteckning i fast egendom

1 §

Som fastighetsägare anses i detta kapitel den för vilken lagfart senast

är sökt.

2

§

Ansökan om inteckning skall göras skriftligen av fastighetsägaren. An­

sökningshandlingen skall innehålla uppgift om dels det penningbelopp på

vilket inteckningen skall lyda, dels den eller de fastigheter som avses. Be­

loppet skall vara bestämt i svenskt mynt.

Ansökan får ej avse del av fastighet. Den får avse flera fastigheter ge­

mensamt endast om dessa är i samme ägares hand och belägna inom sam­

ma inskrivningsmyndighets område. Angår ansökan fastighet som svarar

för beviljad eller sökt inteckning, måste ansökningen avse samma fasta

egendom som inteckningen och får icke därjämte avse fastighet som ej

svarar för inteckningen.

3 §

Ansökan om inteckning skall avslås, om

1. föreskrifterna i 2 § icke iakttagits,

2. på grund av särskild föreskrift eller enligt anteckning i fastighetsbo-

ken inteckning ej får beviljas i fastigheten,

3. inskrivning av tomträtt i fastigheten är beviljad eller sökt,

4

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 20 Del A

4. fastigheten frångått sökanden på grund av exekutiv auktion eller ge­

nom expropriation eller liknande tvångsförvärv,

5. sökanden är i konkurs eller försättes i konkurs den dag då inteck­

ningen sökes samt fastigheten hör till konkursboet,

6. del av fastigheten är utmätt eller utmätes den dag då inteckningen

sökes,

7. ärende angående anteckning enligt 7 § förköpslagen (1967:868) att

kommun beslutat utöva förköpsrätt i fråga om egendomen upptagits på in­

skrivningsdag och ansökningen göres av den som överlåtit egendomen.

Har ärende angående lagfart för sökanden uppskjutits till senare inskriv­

ningsdag, skall behandlingen av ansökan om inteckning uppskjutas till sam­

ma dag.

98

Del A

Kiingl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

4 §

Förekommer icke omständighet som avses i 3 §, skall ansökan om inteck­

ning förklaras vilande, om

1. ansökan om lagfart för sökanden är vilandeförklarad samt inteck-

ningsansökningen ej medgivits av den som har lagfart,

2. rättegång pågår om hävande eller återgång av förvärv av fastigheten

eller om bättre rätt till denna,

3. sökanden är gift samt andra makens samtycke fordras enligt gifter-

målshalkens bestämmelser och samtycke eller annan tillåtelse enligt nämn­

da balk icke givits,

4. ansökningen enligt lag är beroende av domstols eller annan myndig­

hets tillstånd.

Förklaras ansökan vilande, skall inskrivningsmyndigheten utfärda bevis

om detta (vilandebevis).

5 §•

Föreligger ej hinder enligt 3 eller 4 §, skall inskrivningsmyndigheten be­

vilja inteckning. På grund av ansökan som förklarats vilande får detta dock

ske först sedan vilandebeviset ingivits. När inteckning beviljats, skall pant­

brev utfärdas på grundval av inteckningen.

Om skyldighet för inskrivningsmyndigheten att utfärda nytt pantbrev

eller vilandebevis i stället för dödad sådan handling samt att i visst fall be­

vilja inteckning och utfärda pantbrev när ersättning på grund av brand­

försäkringsavtal tillfallit borgenär som har panträtt för sin fordran gäller

särskilda bestämmelser.

Har efter exekutiv försäljning medel nedsatts som motsvarar pantbrevs

belopp, skall inskrivningsmyndigheten på ansökan av fastighetens nye

ägare utfärda nytt pantbrev på grundval av inteckningen. Det förra pant­

brevet gäller därefter endast rätten till de nedsatta medlen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

99

6

§.

Inteckning som skulle medföra lika företrädesrätt som annan inteck­ ning skall vid inskrivningen förklaras gälla efter den andra inteckningen, om sökanden begär det. Inteckning som sättes efter annan gäller efter in­ teckning med lika rätt som eller bättre rätt än denna, även om detta ej anges i beslutet.

7 §

Inteckning får på ansökan av fastighetsägaren och efter medgivande av pantbrevets innehavare utsträckas till att avse ytterligare en eller flera fastigheter (utsträckning). Om sådan ansökan gäller i tillämpliga delar be­ stämmelserna i detta kapitel angående ansökan om inteckning i flera fas­ tigheter.

8

§

Pantbrev får på ansökan av fastighetsägaren och efter medgivande av pantbrevets innehavare utbytas mot två eller flera nya pantbrev (utbyte). På begäran skall därvid bestämmas i vilken ordning pantbreven sinsemel­ lan skall medföra företrädesrätt. Härom gäller i övrigt 6 § andra punkten.

9 §

Inteckning som besvärar endast en fastighet får på ansökan av fastighets­ ägaren och efter medgivande av pantbrevets innehavare nedsättas efter annan inteckning eller inskrivning av rättighet (nedsättning). Inteckning som nedsättes efter annan inskrivning gäller efter inskrivning med lika rätt som eller bättre rätt än denna, även om detta ej anges i beslutet.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om gemensam in­ teckning med följande avvikelser.

Nedsättning efter annan inteckning får ske endast om inteckningarna be­ svärar samma fastigheter och nedsättningen skall genomföras på samma sätt i samtliga dessa. Svarar fastighet endast enligt 6 kap. 11 § andra stycket fordras ej att den fastighetens ägare biträtt ansökningen.

För nedsättning efter inskrivning av rättighet som besvärar endast en av fastigheterna fordras medgivande även av innehavare av sådan inskriven rättighet i annan av inteckningen besvärad fastighet som efter nedsättning­ en kommer att gälla med lika rätt som eller sämre rätt än inteckningen. Svarar fastigheten endast enligt 6 kap. 11 § andra stycket, får nedsättning ske utan att den biträtts eller medgivits av den fastighetens ägare eller av ägaren av eller rättighetshavare i stamfastigheten eller fastighet som före den ifrågavarande svarar för brist i stamfastigheten. Fordras ej fastighets­ ägares medverkan till nedsättningen, får nedsättning ske på ansökan av pantbrevets innehavare.

Är fråga om nedsättning efter inskrivning av rättighet som besvärar flera

av fastigheterna, äger fjärde stycket tillämpning beträffande var och en av

dem.

100

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

10

§

Inteckning får på ansökan av fastighetsägaren och efter medgivande av

pantbrevets innehavare dödas (dödning). För dödning av gemensam inteck­

ning kräves dock icke att ägare av fastighet som svarar endast enligt 6 kap.

11 § andra stycket biträtt ansökningen.

Om dödning av inteckning när pantbrevet eller vilandebeviset förkommit

finns särskilda bestämmelser.

11

§

Gemensam inteckning får på ansökan av fastigheternas ägare och efter

medgivande av pantbrevets innehavare avlyftas från någon eller några av

fastigheterna (relaxation). Besväras fastighet, i vilken inteckningen skall

kvarstå, av panträtt eller annan rättighet som är inskriven och äger rättig­

heten lika rätt som eller sämre rätt än inteckningen, fordras att innehava­

ren av sådan rättighet medger relaxationen. Svarar fastighet, från vilken

inteckningen skall avlyftas, endast enligt 6 kap. 11 § andra stycket, får

relaxation ske utan att den biträtts eller medgivits av den fastighetens ägare

eller av ägaren av eller rättighetshavare i stamfastigheten eller fastighet

som före den ifrågavarande svarar för brist i stamfastigheten. Fordras ej

fastighetsägares medverkan till relaxationen, får relaxation ske på ansökan

av pantbrevets innehavare.

Svarar fastigheterna för flera gemensamma inteckningar, får en av inteck­

ningarna icke avlyftas från en fastighet utan att sådana åtgärder vidtages

med de övriga inteckningarna att fastigheten icke vidare svarar för dem

gemensamt med någon av de andra fastigheterna.

I fastighet, som bildats genom avstyckning av område vilket förvärvats

av kommun för att ingå i gata eller annan allmän plats inom stadsplan

eller byggnadsplan, får på begäran av kommunen relaxation ske utan hinder

av bestämmelserna i första stycket om att för relaxation fordras medgivan­

de av fastighetsägare och rättighetshavare, om sannolika skäl föreligger för

att områdets värde uppgår till högst två procent av den odelade fastig­

hetens värde och relaxationen är väsentligen utan betydelse för fastighets­

ägarnas och rättighetshavarnas rätt.

12

§

På ansökan av innehavare av pantbrev eller vilandebevis skall anteckning

göras i fastighetsboken om innehavet. Är annan förut antecknad som in­

nehavare, skall inskrivningsmyndigheten sedan anteckning om det nya

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

101

innehavet skett avföra den tidigare anteckningen och underrätta den som var antecknad som innehavare om åtgärden genom rekommenderat brev. Föreligger anledning till antagande att sökanden icke innehar pantbrevet eller beviset, skall föreläggande meddelas honom att uppvisa detta.

Anmäler den som antecknats som innehavare att innehavet upphört, skall anteckningen avföras.

13 §

När innehavare av pantbrev lämnar medgivande till åtgärd som anges i 7—11 §, skall pantbrevet inges.

14 §

Om åtgärd som anges i 7—11 § berör vilandeförklarad ansökan om in­ teckning, gäller vad som för sådan åtgärd är föreskrivet om pantbrevet och dess innehavare i stället vilandebeviset och innehavaren av detta.

Inteckning i tomträtt

15 §

Bestämmelserna i 1—14 §§, utom i vad de avser gemensam inteckning, äger motsvarande tillämpning i fråga om inteckning i tomträtt, varvid med lagfart likställes inskrivning av tomträtt.

23 KAP.

Inskrivning av annan nyttjanderätt än tomträtt samt av servitut och rätt

till elektrisk kraft

Inskrivning i fast egendom

1 §

Vill innehavaren av annan genom avtal upplåten nyttjanderätt än tomt­ rätt eller av servitut eller rätt till elektrisk kraft, som upplåtits genom avtal, söka inskrivning, skall han inge den handling på vilken rättigheten grundas. Inskrivning får sökas även av fastighetsägaren.

2

§

Ansökan om inskrivning skall avslås, om

1. den handling på vilken rättigheten grundas ej ingivits,

2. föreskrift i lag beträffande sådan upplåtelse som ansökan angår icke iakttagits och föreskriften ej avser giltigheten av endast visst förbehåll,

3. upplåtelsen står i strid med en mot upplåtaren gällande inskränkning

i hans rätt att förfoga över egendomen och, när upplåtelsen skedde, lagfart

ej var beviljad för upplåtaren eller, om så var fallet, ärende om anteckning i

fastighetsboken av inskränkningen var upptaget på inskrivningsdag,

4. inskrivning av tomträtt i fastigheten är beviljad eller sökt,

5. fastigheten före upplåtelsen överlåtits till någon vars förvärv enligt

17 kap. 1 eller 4 § äger företräde framför upplåtelsen,

6. fastigheten före upplåtelsen frångått upplåtaren på grund av exekutiv

auktion eller genom expropriation eller liknande tvångsförvärv,

7. upplåtelsen avser arrende eller hyra som enligt förbehåll i upplåtelse­

handlingen icke får inskrivas,

8. upplåtelsen avser rätt till elektrisk kraft och skriftligt medgivande till

inskrivning icke föreligger,

9. det är uppenbart att upplåtelsen av annan grund är ogiltig eller att

rättigheten upphört eller av annat skäl ej kan göras gällande.

Har ärende angående lagfart för upplåtaren uppskjutits till senare in­

skrivningsdag, skall behandlingen av ansökan om inskrivning uppskjutas

till samma dag.

3 §

Förekommer icke omständighet som avses i 2 §, skall ansökan om in­

skrivning förklaras vilande, om

1. upplåtaren ej har lagfart,

2. rättegång pågår om upplåtelsens giltighet eller om hävande eller åter­

gång av förvärv av fastigheten eller om bättre rätt till denna,

3. rättigheten är upplåten i del av fastighet, vilken återstår efter förvärv

av område eller av andel som enligt fångeshandlingen skall utbrytas, och

frågan om fastighetsbildning icke blivit slutligen avgjord,

4. upplåtelsen enligt lag är beroende av domstols eller annan myndighets

tillstånd.

Kommer i fall som anges i första stycket 3 fastighetsbildning ej till

stånd, anses ansökningen avse den odelade fastigheten.

4 §

Rättighet, som skulle ha företräde framför annan rättighet som avses i

detta kapitel eller utgöres av inteckning, skall vid inskrivningen förklaras

gälla efter den andra rättigheten, om sökanden begär det.

Rättighet som sättes efter annan rättighet gäller efter rättighet med lika

rätt som eller bättre rätt än denna även om detta ej anges i beslutet.

5 §

Inskriven rättighet får på ansökan av rättighetshavaren med fastighets­

ägarens samtycke nedsättas efter annan inskriven rättighet (nedsättning).

Bestämmelsen i 4 § andra stycket äger därvid motsvarande tillämpning.

102

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

103

6

§

Inskrivning får på ansökan av rättighetshavaren med fastighetsägarens samtycke dödas helt eller till viss del (dödning). Har rättigheten upphört helt eller till viss del, får inskrivningen på ansökan av fastighetsägaren dödas till motsvarande del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

7 §

Bestämmelserna i 1—6 §§ äger med följande avvikelser motsvarande tillämpning i fråga om rättighet som grundar sig på förvärv som anges i 17 kap. 11 § och i övrigt är av den beskaffenhet som avses i detta kapitel.

Nyttjanderätt som anges i 12 kap. 2 § ärvdabalken får ej inskrivas. Ansö­ kan om inskrivning på grund av testamente eller förrättning får ej bifallas innan testamentet eller förrättningen vunnit laga kraft. I avvaktan på att hindret undanröjes skall ansökningen förklaras vilande.

Inskrivning i tomträtt

8

§

Bestämmelserna i 1—7 §§ äger motsvarande tillämpning i fråga om in­ skrivning i tomträtt, varvid med lagfart likställes inskrivning av tomträtt. Ansökan om inskrivning i tomträtt skall dock avslås, om inskrivning av tomträttsupplåtelsen ej är beviljad eller sökt.

104

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Det till lagrådet remitterade förslaget1

till

Jordabalk

Härigenom förordnas, att jordabalken i Sveriges rikes lag skall ha föl­

jande lydelse.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Rättsförhållanden rörande fast egendom

1 KAP.

Fastighet och dess gränser

1 §

Fast egendom är jord. Denna är indelad i fastigheter. Om fastighetsbild­

ning gälla särskilda bestämmelser.

Sämjedelning av fast egendom är utan verkan.

2

§

Om allmänt vattenområde och fastighets gräns mot sådant område gälla

särskilda bestämmelser.

3 §

Gräns som blivit bestämd enligt lag har den sträckning som utmärkts på

marken i laga ordning. Kan utmärkningen ej längre fastställas med säker­

het, har gränsen den sträckning som med ledning av förrättningskarta jäm­

te handlingar, innehav och andra omständigheter kan antagas ha varit åsyf­

tad. Har gränsens sträckning ej utmärkts på marken i laga ordning, har

gränsen den sträckning som framgår av karta och handlingar.

4 §

Har gräns ej blivit bestämd enligt lag, gälla de rå och rör eller andra

märken som av ålder ansetts utvisa gränsen.

Om gränsen tillkommit genom överlåtelse av jord eller genom expropria-

1 Förslaget utgör eu sammanställning av de lagförslag, vilka fogats som bilagor till statsråds­

protokollen den 11 februari 1966 (bilaga 1 omfattande 1—7, 13 och 16—23 kap.), den 20 januari

1967 (bilaga 1 omfattande 14 och 15 kap. och bilaga 2 avseende ändring av 13 kap. 10 §) och den

19 september 1969 (bilaga 2 omfattande 8—12 kap. jämte ändring av ett flertal paragrafer i övriga

kapitel).

I den mån till lagrådet remitterad lagtext ändrats genom senare remiss, redovisas lagtexten

i två spalter. I den vänstra spalten tas upp den ursprungliga lydelsen och i den högra den änd­

rade lydelsen.

En översikt över propositionslagtextens motsvarigheter i remitterade förslag och gällande

rätten finns i denna del närmast före innehållsförteckningen.

Utdrag av de nyss nämnda statsrådsprotokollen återfinns i Del B 1 och B 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

105

tion eller liknande tvångsförvärv, har gränsen den sträckning som var av­

sedd vid överlåtelsen eller förvärvet. Föreligger ej tillräcklig upplysning

härom, har gränsen den sträckning som med ledning av innehav och andra

omständigheter kan antagas ha varit åsyftad.

5 §

Gräns i vattenområde som ej kan bestämmas med ledning av 3 eller 4 §

har sådan sträckning att till varje fastighet föres den del av vattenområdet

som är närmast fastighetens strand. För mindre holme eller skär föres dock

ej någon del av vattenområdet till fastigheten. Har stranden förskjutits

men kan dess tidigare läge fastställas, bestämmes gränsen efter detta.

Sträckning av gräns i vattenområde bestämmes efter normalt medelvat­

tenstånd. I Vänern, Vättern och Hjälmaren samt i Storsjön i Jämtland

fastställes dock sträckningen efter ett vattenstånd av

i Vänern 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp,

i Vättern 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala,

i Hjälmaren 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen och

i Storsjön 292,45 meter över nollplanet i det höjdsystem som ligger till

grund för sjöns reglering.

6

§

Om verkan av överenskommelse och om jämkning av gräns i samband

med gränsbestämning gälla särskilda bestämmelser.

7 §

Blir fastighet som är belägen intill vattenområde skild från vattnet till

följd av att stranden förskjutes, äger fastighetens ägare nyttja området

mellan fastigheten och vattnet under förutsättning att området är av ringa

omfattning och att dess ägare icke lider men av betydelse. Fastighetens

ägare har därvid samma rätt som enligt 1 kap. 3 § vattenlagen tillkommer

strandägare.

2 KAP.

Tillbehör till fastighet

Till fastighet höra

Till fastighet hör

byggnad, ledning, stängsel och an­

nan anläggning som anbragts i eller

ovan jord för stadigvarande bruk,

hus, vattenverk och annan

bygg­

nad,

ledning, stängsel och annan an­

läggning, som anbragts i eller ovan

jord för stadigvarande bruk,

på rot stående träd och andra väx­

ter,

naturlig gödsel.

Till fastighet hör även byggnad eller annan anläggning som är uppförd

utanför fastigheten, om den är avsedd för stadigvarande bruk vid utnytt­

jande av servitut till förmån för fastigheten och icke hör till den fastighet

där den finnes. Vad nu sagts gäller dock ej elektrisk starkströmsledning.

4f

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 20 Del A

på rot stående träd och andra väx­

ter,

naturlig gödsel.

Om vad som hör till fastighet, där

elektrisk station eller järnväg finnes,

gälla särskilda bestämmelser.

2

§

Till byggnad hör fast inredning och annat varmed byggnaden blivit för­

sedd, om det är ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden eller del av

denna, såsom fast avbalkning, hiss, ledstång, ledning för vatten, värme,

ljus eller annat med kranar, kontakter och annan sådan utrustning som

höra till ledningen, värmepanna, element till värmeledning, kamin, kakel­

ugn, innanfönster, markis, brandredskap, civilförsvarsmateriel och nyckel.

I enlighet med vad som sägs i första stycket höra därjämte i regel till

byggnad, såvitt angår

1. bostad: badkar och annan sanitetsanläggning, spis, värmeskåp och

kylskåp samt maskin för tvätt eller mangling,

2. butikslokal: hylla, disk och skyltfönsteranordning,

3. samlingslokal: estrad och sittplatsanordning,

4. ekonomibyggnad till jordbruk: anordning för utfodring av djur och

anläggning för maskinmjölkning,

5. fabrikslokal: kylsystem och fläktmaskineri.

Reservdel och dubblett till föremål som avses i första eller andra stycket

höra ej till byggnaden.

106

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

3 §

Till fastighet som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet

hör, utöver vad som följer av 1 och 2 §§, maskin och annan utrustning som

tillförts fastigheten för att användas i verksamheten huvudsakligen på den­

na. Fordon, kontorsutrustning och handverktyg höra dock icke till fastig­

heten.

4

§

Föremål som nyttjanderättshavare

eller eljest annan än fastighetsäga­

ren tillfört fastighet hör ej till denna,

om icke föremålet och fastigheten

kommit i samme ägares hand. Det­

samma gäller i fråga om föremål som

enligt 3 § kan höra till fastigheten

och tillförts denna av fastighetsäga­

ren utan att han ägde föremålet.

Föremål som nyttjanderättshavare

eller eljest annan än fastighetsäga­

ren tillfört fastighet hör ej till denna,

om icke föremålet och fastigheten

kommit i samme ägares hand. Det­

samma gäller i fråga om föremål

som enligt 3 § kan höra till fastighe­

ten och tillförts denna av fastighets­

ägaren utan att han ägde föremålet.

Har fastighetsägaren tillfört fastig­

heten föremål som enligt 3 § kan

höra till fastigheten och som han för­

värvat under villkor att överlåtaren

har rätt att återtaga föremålet om

förvärvaren åsidosätter vad som ålig­

ger honom enligt överlåtelseavtalet,

hör föremålet icke till fastigheten så

länge villkoret gäller.

Ingår föremål, som tillförts fastighet av annan än fastighetsägaren, i före-

tagsintecknad verksamhet och har föremålet och fastigheten kommit i sam­

me ägares hand genom att fastighetsägaren förvärvat verksamheten eller

Del A

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

näringsidkaren förvärvat fastigheten, hör föremålet likväl icke till fastig­

heten, om det icke upphört att svara för inteckningen eller, i det fall närings­

idkaren förvärvat fastigheten, sex månader förflutit från det han sökt lagfart

på sitt fång. Har inteckningshavaren före utgången av angivna tidrymd

väckt talan om betalning och anmält detta till inskrivningsmyndigheten för

det °™råde där fastigheten ligger, hör föremålet ej till fastigheten, om icke

två månader förflutit från det att talan avgjorts genom dom eller beslut

som vunnit laga kraft.

5 §

Förvärvar fastighetsägaren före­

mål under villkor att överlåtaren

äger

återtaga föremålet, om förvär­

varen åsidosätter vad som åligger

honom enligt överlåtelseavtalet, eller

att äganderätten till föremålet skall

förbliva hos överlåtaren till dess be­

talning erlagts eller annan förutsätt­

ning uppfyllts, får villkoret ej göras

gällande, sedan fastighetsägaren till­

fört fastigheten föremålet så att det

enligt 1 eller 2 § hör till fastigheten.

Förvärvar fastighetsägaren före­

mål under villkor att överlåtaren

har rätt att

återtaga föremålet, om

förvärvaren åsidosätter vad som ålig­

ger honom enligt överlåtelseavtalet,

eller att äganderätten till föremålet

skall förbliva hos överlåtaren till

dess betalning erlagts eller annan

förutsättning uppfyllts, får villkoret

ej göras gällande

mot vare sig för­

värvaren eller annan,

sedan fastig­

hetsägaren tillfört fastigheten före­

målet så att det enligt 1 eller 2 § hör

till fastigheten.

I fråga om möjligheten att göra avtalet gällande äger första stycket mot­

svarande tillämpning för det fall att avtalet betecknats som hyresavtal eller

betalningen betecknats som vederlag för föremålets bruk och nyttjande, om

det finnes vara åsyftat att den som fått föremålet utgivet till sig skall bliva

ägare av detta.

6

Byggnad, stängsel och annan an­

läggning på område, som besväras

av inskriven tomträtt

eller som inne­

has enligt lagen den

4

juni 1926 (nr

189) om upplåtelse under åborätt av

viss jord,

samt anläggning för gruv­

drift höra ej till fastigheten även om

de tillhöra fastighetens ägare.

§

Byggnad, stängsel och annan an­

läggning på område, som besväras av

inskriven tomträtt, samt anläggning

för gruvdrift hör ej till fastigheten

även om de tillhör fastighetens ägare.

7 §

Överlåtelse av föremål som hör till fastighet gäller ej mot tredje man,

förrän föremålet skiljes från fastigheten på sådant sätt att det ej längre

kan anses tillhöra denna.

3 KAP.

Rättsförhållanden mellan grannar

1 §

Var och en skall vid nyttjande av sin eller annans fasta egendom taga

skälig hänsyn till omgivningen.

108

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

2

§

Tränger rot eller gren in på fastighet från område intill denna och med­

för detta olägenhet för innehavaren av fastigheten, får denne taga bort

roten eller grenen. Områdets ägare skall dock beredas tillfälle att själv ut­

föra åtgärden, om denna kan befaras medföra skada av betydelse för honom.

3 §

Den som ämnar utföra grävning eller liknande arbete på sin mark skall

vidtaga varje skyddsåtgärd som kan anses nödvändig för att förebygga

skada på angränsande mark. Han skall ersätta skada som uppkommer till

följd av underlåtenhet att vidtaga sådan åtgärd eller av bristande omsorg

i annat hänseende vid arbetets utförande.

Medför skyddsåtgärd uppenbarligen högre kostnad än den skada som

åtgärden avser att förebygga, får åtgärden underlåtas. Skadan skall dock

ersättas. Om det begäres, skall pant eller borgen i enlighet med bestämmel­

serna i ut sökningslagen ställas till säkerhet för ersättningen innan arbetet

börjar.

Är byggnad eller annan anläggning på angränsande mark, till följd av

vårdslöshet vid uppförandet eller brist i underhållet, av sådan beskaffenhet

att särskild skyddsåtgärd är nödvändig för att förebygga skada i anledning

av arbete som icke sträckes nedanför vanligt källardjup, skall åtgärden be­

kostas av den angränsande markens ägare.

4 §

Är grävning eller liknande arbete särskilt ingripande eller medför det av

annan anledning särskild risk för omgivningen, skall den skada som upp­

kommer till följd av arbetet ersättas även om försumlighet icke föreligger.

5 §

Åtgärd för att förebygga skada till följd av grävning eller liknande arbete

får vidtagas på annans mark, om det är nödvändigt för att undvika oskälig

kostnad eller annan synnerlig olägenhet. Skada och intrång skall ersättas,

om markens ägare ej är skyldig att bekosta arbetet. Om det begäres, skall

pant eller borgen i enlighet med bestämmelserna i ut sökningslagen ställas

till säkerhet för ersättningen innan arbetet börjar.

6

§

Ersättning enligt 3 § första eller andra stycket eller 4 eller 5 § skall ned­

sättas hos länsstyrelsen. Om fördelning och utbetalning av nedsatt belopp

samt verkan därav gälla bestämmelserna om expropriation i tillämpliga de­

lar. Beloppet får dock utbetalas till ägaren av den angränsande marken utan

att nedsättning sker, om det är väsentligen utan betydelse för innehavare av

fordran för vilken fastigheten svarar.

Har beloppet utbetalats utan nedsättning, svarar den ersättningsskyldige

för förlust som till följd därav uppkommer för fordringshavare som anges

i första stycket.

7 §

Har byggnad eller annan anläggning uppförts så, att den skjuter in på

angränsande mark, och skulle anläggningens borttagande eller förändring

medföra betydande kostnad eller olägenhet för anläggningens ägare, är

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

109

denne ej skyldig att avträda den mark som sålunda tagits i anspråk, förrän anläggningen avlägsnas eller blir obrukbar. Om den som uppförde anlägg­ ningen inkräktade på den angränsande marken med avsikt eller av grov vårdslöshet och, när anläggningen överlåtits till annan, denne ägde kän­ nedom därom vid sitt förvärv, är anläggningens ägare dock skyldig att av­ träda marken.

Den angränsande markens ägare är berättigad till ersättning för det in­ trång som anläggningen medför.

Om trappa som skjuter över gatulinje gälla särskilda bestämmelser.

4 KAP.

Köp, byte och gåva

Köpets form och villkor vid köp

1 §

Köp av fast egendom slutes skriftligen genom upprättande av köpehand­ ling som underskrives av säljaren och köparen. Handlingen skall innehålla dels uppgift om den egendom köpet avser, säljarens och köparens namn samt köpeskillingen, dels förklaring av säljaren att egendomen överlåtes på köparen.

Köp som icke uppfyller föreskrifterna i första stycket är ogiltigt. Har köp slutits och upprättas Har köp slutits och upprättas där- därefter köpebrev eller annan ytter- efter köpebrev eller annan ytterligare ligare köpehandling angående sam­ ma förvärv, äger första stycket till- lämpning även i fråga om den senare handlingen. Handling som icke upp­ fyller dessa föreskrifter är utan ver­ kan som köpehandling.

köpehandling angående samma för­ värv, äger första stycket tillämpning även i fråga om den senare handling­ en. Handling som icke uppfyller des­ sa föreskrifter är utan verkan som köpehandling.

Om utfärdande av

köpebrev efter exekutiv försäljning finns särskilda bestämmelser.

2

§

Säljarens underskrift på köpehandling bör vara styrkt av två vittnen. Om behandlingen av lagfartsansökan, när bevittning enligt första stycket icke skett, finnas bestämmelser i 20 kap. 7 och 8 §§.

3 §

Köpevillkor som ej intagits i köpehandling är ogiltigt, om det innebär att

1. frågan om förvärvets fullbordan eller bestånd uppskjutes;

2. säljaren gör utfästelse som avses i 20 §;

3. säljaren ej skall bära sådant ansvar som avses i 22 §;

4. köparens rätt att överlåta fastigheten eller att söka inteckning eller upplåta rättighet i fastigheten inskränkes.

4 §

Köp vars fullbordan eller bestånd är beroende av villkor under mer än två år från den dag då köpehandlingen upprättas, är ogiltigt. Har viss tid ej avtalats, beror förvärvets fullbordan eller bestånd av villkoret under två år.

Första stycket äger icke tillämpning på villkor, varigenom förvärvet göres

beroende av att köpeskillingen erlägges eller att fastighetsbildning sker, och

utgör ej heller hinder att uppställa villkor som grundas på bestämmelse i

lag.

5 §

Har i köpehandling föreskrivits att köpebrev skall upprättas, beror för­

värvet, om annat icke avtalats, av att köpeskillingen erlägges.

6 §

Är förvärv enligt köpehandling beroende av villkor och upprätta säljare

och köpare därefter köpebrev eller annan ytterligare köpehandling angående

förvärvet, beror förvärvet alltjämt av villkoret endast om detta intages även

i den senare handlingen.

110

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Köp av del av fastighet

7 §

Köp som avser visst område av fastighet eller fastighet med undantag av

visst område är giltigt endast om fastighetsbildning sker i överensstämmelse

med köpet genom förrättning som avslutas senast sex månader efter den

dag då köpehandlingen upprättades eller som vid utgången av nämnda tid

är sökt under åberopande av köpet eller pågår på grundval av detta.

B §

Den som köpt andel i fastighet utan villkor att andelen skall utbrytas

genom fastighetsbildning innehar fastigheten under samäganderätt med den

eller de andra delägarna.

Har i köpehandlingen bestämts att andelen skall utbrytas, äger 7 § mot­

svarande tillämpning.

9 §

I fråga om köp av fastighets andel i mark som är samfälld för flera fastig­

heter äger 7 § motsvarande tillämpning.

Säljarens och köparens rättigheter och förpliktelser

10

§

Avkastning, som fastigheten frambringar före den dag då tillträde skall

ske, tillkommer säljaren. Denne äger dock icke avverka skog annat än till

husbehov och ej heller avhända fastigheten annat än dess vanliga avkastning.

Arrende, hyra och annan inkomst av fastigheten, som belöper på tiden

före tillträdesdagen, tillkommer säljaren.

I förhållande till säljaren svarar köparen för stämpelskatt för förvärvet.

Detsamma gäller i fråga om avgift som utgår för fastigheten och belöper

på tiden från och med tillträdesdagen.

11

§

Säljaren står faran för att fastigheten av våda skadas eller på annat sätt

försämras medan den fortfarande är i säljarens besittning. Faran övergår

dock på köparen, om fastigheten ej tillträdes i rätt tid till följd av dröjsmål

på köparens sida.

Del A

111

Har fastigheten försämrats på grund av händelse för vilken säljaren står

faran, äger köparen göra avdrag på köpeskillingen. Om skadan ej är av

ringa betydelse, äger han i stället häva köpet. Väckes ej talan om hävning

inom ett år från det tillträdet skedde, är rätten till talan förlorad.

12

§

Har fastigheten efter köpet försämrats genom säljarens van vård eller

vållande, äger köparen häva köpet eller göra avdrag på köpeskillingen. Han

äger dessutom erhålla ersättning för skada. Om skadan är av ringa bety­

delse, får köpet hävas endast om säljaren förfarit svikligt.

Väckes ej talan om hävning inom ett år från det tillträdet skedde, är

rätten till talan förlorad, om säljaren icke förfarit svikligt.

13 §

Vägrar säljaren utan skäl att avträda fastigheten i rätt tid, skall han

ersätta köparen för dennes skada. Om dröjsmålet ej är av ringa betydelse,

äger köparen häva köpet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

14 §

Undandrager sig säljaren utan giltigt skäl att enligt föreskrift i köpe­

handling medverka till upprättande av köpebrev eller annan handling som

avses i 1 § tredje stycket eller att fullgöra annat som ankommer på honom

för att bereda köparen möjlighet till lagfart, äger 13 § motsvarande till-

lämpning.

15 §

Kan köparen i annat fall än som avses i 14 § icke erhålla lagfart, äger

han häva köpet och erhålla ersättning för skada, om hindret för lagfart icke

beror av köparen eller var känt för honom när köpet slöts. Om skadan är av

ringa betydelse, får köpet hävas endast om säljaren förfarit svikligt.

Väckes ej talan om hävning inom ett år från den dag då tiden för sökan­

de av lagfart utgick eller, om lagfart då var sökt, den dag då slutligt beslut

i lagfartsärendet vann laga kraft, är rätten till talan förlorad, om säljaren

icke förfarit svikligt.

16 §

Svarar fastigheten på grund av inteckning eller upplåtelse av panträtt för

högre belopp än som förutsattes vid köpet, äger köparen av köpeskillingen

innehålla vad som på grund härav kan komma att utgå ur fastigheten. Om

så mycket ej återstår och säljaren icke betalar skillnaden inom en månad

efter tillsägelse, äger köparen häva köpet och erhålla ersättning för skada.

Avser inteckning i den överlåtna fastigheten även annan fastighet och

förutsattes detta ej vid köpet, äger köparen häva köpet och erhålla ersätt­

ning för skada, om säljaren icke inom en månad efter tillsägelse befriat den

överlåtna fastigheten från ansvar för inteckningen.

17 §

Besväras fastigheten av annan rättighet än som avses i 16 § och var köpa­

ren i god tro vid köpet, äger 12 § motsvarande tillämpning.

Första stycket gäller även när annan än säljaren ägde byggnad eller an­

nat som enligt lag hör till fastigheten om det är i samme ägares hand som

denna.

112

Del A

Medför offentlig myndighets beslut att köparen icke förvärvade den rådig-

het över fastigheten, som han vid köpet hade skäl att förutsätta, och var

han i god tro, äger 12 § motsvarande tillämpning.

19 §

Var fastigheten vid köpet behäftad med fel eller brist av väsentlig bety­

delse som köparen icke kände till eller med hänsyn till den normala beskaf­

fenheten hos jämförliga fastigheter och omständigheterna i övrigt rimligen

bort räkna med, äger 12 § motsvarande tillämpning. Ersättning för skada

skall dock utgå endast om säljaren ägde eller bort äga kännedom om felet

eller bristen.

20

§

Innehåller köpehandlingen utfästelse av säljaren i fråga om fastigheten

och motsvarar fastigheten icke utfästelsen, äger 12 § motsvarande tillämp­

ning.

21

§

Säljaren skall till köparen överlämna honom tillhöriga kartor och andra

handlingar angående fastigheten vilka äro av betydelse för köparen såsom

ägare av denna. Om handlingarna angå även annan egendom, skola de efter

tillsägelse tillhandahållas köparen.

22

§

Om fastigheten kan från vinnas köparen efter klander, skall säljaren åter-

bära köpeskillingen och, om köparen var i god tro vid köpet, ersätta hans

skada.

Kan endast en del av fastigheten frånvinnas köparen, äger han häva köpet

i dess helhet enligt bestämmelserna i 12 §, om han var i god tro vid köpet.

Den tid inom vilken talan om hävning skall väckas räknas dock från det

egendomen frångår honom.

23 §

Kan säljaren ej erlägga vad som åligger honom enligt 22 §, äger köpa­

ren kräva säljarens fångesmän i tur och ordning i den mån de ej äro fria

från ansvar enligt 22 §.

24 §

Har köparen icke erlagt hela köpeskillingen när klandertalan väckes,

äger han innehålla återstoden till dess betryggande säkerhet ställes för vad

säljaren kan åläggas att utge, om talan bifalles.

25 §

Har fastigheten överlåtits även till annan och vinner den andra överlå­

telsen företräde, äger 22 § motsvarande tillämpning. Talan om hävning

skall dock väckas inom den tid som anges i 15 §.

26 §

Betalar köparen icke köpeskillingen i rätt tid, äger säljaren rätt till ränta

enligt de grunder som anges i 9 kap. 10 § handelsbalken.

Om köpet enligt förbehåll i köpehandlingen häves på grund av utebliven

betalning av köpeskillingen, skall köparen ersätta säljaren för hans skada.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

18 §

27 §

Är förvärvet enligt köpehandlingen beroende av att köpeskillingen erläg­ ges och har köparen sedan köpet slöts

blivit försatt i konkurs, fått till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs, funnits vid utmätning sakna tillgång att betala sina skulder, inställt sina betalningar, om han är köpman, eller i annat fall funnits vara på sådant obestånd att han måste antagas icke kunna fullgöra sin betalningsskyldighet mot säljaren,

äger säljaren häva köpet, om betryggande säkerhet ej ställes för köpeskil­ lingen utan oskäligt uppehåll efter tillsägelse. Häves köpet, skall köparen ersätta säljaren för hans skada.

28 §

Häves köp på talan av köparen och har denne erhållit inteckning eller upplåtit panträtt, äger säljaren till sin säkerhet innehålla så mycket av köpeskillingen som motsvarar vad som på grund härav kan komma att ut­ gå ur fastigheten. Om säljaren ej skall återbära så mycket, äger köparen häva köpet endast om han betalar skillnaden till säljaren. Avser inteckning­ en även fastighet som icke ingick i köpet, äger köparen häva köpet endast om den fastighet som ingick i köpet befrias från ansvar för inteckningen.

Om köparen upplåtit annan rättighet, som väsentligt minskar fastighe­ tens värde eller dess användbarhet i säljarens hand, eller om fastigheten väsentligt försämrats eller på annat sätt nedgått i värde på grund av åtgärd eller annan omständighet, som är att hänföra till köparen eller beror av denne, äger köparen häva köpet mot säljarens bestridande endast om denne förfarit svikligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

113

Byte

29 §

1—28 §§ gälla i tillämpliga delar om byte. Om fastighet som gått i byte mot annan fastighet kan frånvinnas förvärvaren efter klander eller frångår honom till följd av omständighet som anges i 25 §, får han dock icke åter­ taga den egendom han lämnade i byte. I stället äger han erhålla ersättning i pengar.

Gåva

30 §

1—3 och 7—9 §§ äga motsvarande tillämpning i fråga om gåva.

31 §

Är gåvas fullbordan eller bestånd beroende av villkor och har gåvotaga- ren överlåtit fastigheten, gäller villkoret mot den nye ägaren endast om det avser viss tid som ej överstiger två år från den dag då gåvohandlingen upp­ rättades eller om talan om gåvans återgång blivit väckt innan överlåtelsen ägde rum. Om villkoret enligt vad nu sagts ej gäller mot den nye ägaren, äger givaren i stället för att kräva gåvans återgång fordra att gåvotagaren utger gåvans värde.

Om gåva till förmån för ofödda gälla särskilda bestämmelser.

114

Del A

Återgår gåva på grund av villkor som avses i 31 § och skall panträtt eller

annan rättighet som tillkommit efter upplåtelse av gåvotagaren alltjämt

bestå, skall gåvotagaren ersätta givaren dennes förlust.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

32 §

5 KAP.

Verkan av att fast egendom frånvinnes någon efter klander

1 §

Ålägges någon att avträda fast egendom efter klander, skall han till den

som tillträder egendomen utge ersättning för avkastning som belöper

på tiden efter delgivning av stämning i målet eller den tidigare tidpunkt

då han fick kännedom om att annan ägde bättre rätt till egendomen. Det­

samma gäller om avkastning som egendomen frambringat under samma

tid. Den som avträder egendomen äger dock tillgodoräkna sig skälig ersätt­

ning för de kostnader han haft för att erhålla avkastningen och underhålla

egendomen under samma tid.

Om avkastningen på grund av försumlighet av den som avträder egendo­

men understigit vad som skäligen kunnat erhållas, skall han ersätta skill­

naden.

2

§

Har egendomen skadats eller på annat sätt minskat i värde till följd av

åtgärd eller annan omständighet som är att hänföra till den som avträder

egendomen, skall denne ersätta värdeminskningen.

3 §

Den som vinner egendomen är skyldig att ersätta den som avträder egen­

domen nödvändig kostnad som denne haft utöver vad som fordrats för

att underhålla egendomen under den tid han innehaft denna. Även nyttig

kostnad skall ersättas, om den ej belöper på tid som anges i 1 §. Ersättning

för nyttig kostnad utgår dock med högst det belopp varmed egendomens

värde höjts genom den åtgärd som kostnaden avser.

4 §

Den som vill framställa anspråk på ersättning enligt 1, 2 eller 3 § skall

väcka talan inom två år från det egendomen avträddes. Om detta ej sker,

är rätten till talan förlorad. Har ena parten väckt talan inom föreskriven tid,

är andra parten dock berättigad till kvittning.

5 §

Har den som avträder egendomen haft annan än nödvändig kostnad för

denna och kan vad som sålunda påkostats skiljas från egendomen, äger

han föra bort det. Vill han föra bort något, skall han dock inom en månad

från den dag då egendomen avträdes eller, om han före utgången av den­

na tid väcker talan om ersättning enligt 3 § och denna talan ogillas, från

den dag då domen vinner laga kraft erbjuda den vinnande att lösa detta.

Det som icke inom föreskriven tid erbjudes till inlösen äger han icke föra

bort.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

115

Vill den vinnande begagna sig av erbjudande att lösa, skall han under­ rätta den som avträder egendomen om detta inom en månad från erbju­ dandet. Bestrider han att den som avträder egendomen äger föra bort det som erbjudes till inlösen, skall han inom samma tid underrätta denne där­ om samt, om rätten förklarar att något får föras bort och han vill lösa detta, inom en månad efter det att domen vann laga kraft underrätta den som avträder egendomen om sin önskan. Försummas något av vad som så­ lunda föreskrives, äger den som avträder egendomen omedelbart föra bort vad han erbjudit till inlösen.

Begäres samtidigt med erbjudande om inlösen säkerhet för lösesumman, får inlösen ej ske utan att betryggande säkerhet ställes inom den tid som gäller för underrättelse om önskan att lösa.

6 §

Det som ej förts bort inom tre månader efter det att erbjudandet om in­ lösen avvisades eller tiden för dess antagande utgick tillfaller den vinnan­ de utan ersättning.

Den som avträder egendomen äger ej utan den vinnandes samtycke

fÖTa

bort något från egendomen, innan han ställt betryggande säkerhet för vad han enligt 1 eller 2 § är skyldig att utge eller erlagt sådan ersättning enligt nämnda lagrum som blivit bestämd till beloppet.

Om den som avträder egendomen för bort något från denna, skall han återställa egendomen i dess tidigare skick.

7 §

1—6 §§ äga motsvarande tillämpning när fast egendom överlåtes till flera och tvist om företrädet uppstår mellan dem.

6 KAP.

Panträtt

Inledande bestämmelser

1 §

Panträtt i fastighet till säkerhet för fordran upplåtes genom att fastig­ hetens ägare överlämnar pantbrev såsom pant för fordringen.

Om fastighetsägarens rätt på grund av pantbrev (ägarhypotek) finnas be­ stämmelser i 9 §.

2

§

Pantbrev utfärdas av inskrivningsmyndigheten på grundval av inskriv­ ning i fastighetsboken (inteckning).

Inteckning som avser flera fastigheter gemensamt benämnes gemensam inteckning.

Om inteckning, utfärdande av pantbrev och inskrivningsmyndighetens handläggning i övrigt av inteckningsärenden finnas bestämmelser i 22 kap.

116

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Panträttens innebörd

3 §

Vid utsökning eller när myndighet i annat fall fördelar medel mellan

rättsägare i fastigheten, äger borgenär som har panträtt för sin fordran, i

mån av tillgång och efter det företräde mellan rättsägare som inteckning­

en medför enligt lag, erhålla betalning för fordringen med högst det be­

lopp som anges i pantbrevet jämte tillägg som följer av andra stycket.

Tillägget uppgår till ett belopp motsvarande dels femton procent av

fordringens kapitalbelopp i den mån detta icke överstiger pantbrevets be­

lopp, dels sex procent årlig ränta på samma belopp från den dag då fas­

tigheten utmättes, konkursansökan gjordes eller de medel nedsattes som

eljest skola fördelas. Tillägget får tagas i anspråk endast i den mån ford­

ringen överstiger pantbrevets belopp och endast för betalning av ränta på

fordringens kapitalbelopp i den mån detta icke överstiger pantbrevets be­

lopp, av skadestånd på grund av förtida betalning eller av ersättning för

indrivningskostnad eller annan kostnad som föranledes av fordringsför-

hållandet.

4 §

Borgenär äger erhålla betalning enligt 3 § även om fordringen preskri­

berats eller icke blivit anmäld efter kallelse på okända borgenärer.

5 §

Om skyldighet för borgenär att, fastän fordringen ej är förfallen till be­

talning, mottaga betalning ur medel som myndighet skall fördela mellan

rättsägare i fastigheten gälla särskilda bestämmelser.

6

§

Försämras fastigheten till följd av vanvård eller naturhändelse eller av

annan därmed jämförlig orsak så att panträttens värde väsentligt minskas,

äger borgenären söka betalning ur fastigheten fastän fordringen ej är för­

fallen till betalning.

Vissa fall när upplåtelse av panträtt är utan verkan

7 §

Har efter det att fastighet överlåtits förre ägaren upplåtit panträtt i den­

na, gäller upplåtelsen endast om den nye ägaren ej sökt lagfart när upp­

låtelsen skedde samt borgenären vid upplåtelsen eller, när fordringen där­

efter överlåtits till annan, denne vid sitt förvärv varken ägt eller bort äga

kännedom om äganderättsöverlåtelsen.

Om fastigheten överlåtits till två och den tidigare överlåtelsen äger före­

träde trots att lagfart först sökes på den senare överlåtelsen, gäller upp­

låtelse av panträtt från den vars äganderättsförvärv skall vika, endast om

borgenären vid upplåtelsen eller, när fordringen därefter överlåtits till an­

nan, denne vid sitt förvärv varken ägt eller bort äga kännedom om den

tidigare äganderättsöverlåtelsen.

Del A

117

8

§

Frångår fastighet innehavaren efter klander och har panträtt upplåtits

efter det att fastigheten kom ur rätte ägarens hand, är upplåtelsen utan ver­

kan, om annat ej följer av vad som är föreskrivet i 18 kap. eller av annan

bestämmelse.

Första stycket äger motsvarande tillämpning när förvärv av fastighet

återgår såsom ogiltigt eller avtal om sådant förvärv häves av överlåtaren.

Om gåva på talan av givaren återgår till denne på grund av villkor som

avser viss tid utöver två år från gåvobrevets dag eller obestämd tid, är dock

upplåtelsen utan verkan endast om den skett efter det att talan väcktes.

Ägarhypotekets innebörd

9 §

Har pantbrev icke utnyttjats för upplåtelse av panträtt eller är sådan

upplåtelse utan verkan mot fastighetsägaren, erhåller denne betalning med

pantbrevets belopp vid sådan fördelning av medel som avses i 3 § i mån av

tillgång och efter det företräde mellan rättsägare som inteckningen medför

enligt lag.

Om borgenär har panträtt för fordran men pantbrevets hela belopp icke

åtgår för betalning av fordringen, erhåller fastighetsägaren betalning för

återstoden av beloppet enligt första stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Vissa bestämmelser om intecknings och pantbrevs giltighet

10

§

Omständighet som hänför sig till tillkomsten av inteckning medför ej

ogiltighet av inteckningen.

11

Om fastighet som ensam svarar

för inteckning säljes

på exekutiv

auktion, är inteckningen, sedan auk­

tionen vunnit laga kraft och köpe­

skillingen

erlagts,

utan verkan till

belopp som enligt

borgenärsförteck-

ningen

icke täckes av köpeskillingen.

Första stycket äger motsvarande

tillämpning i fråga om fastighet som

svarar för inteckning gemensamt

med annan fastighet, om fastighe­

terna säljas vid gemensamt utrop

utan föregående särskilda utrop. Av­

ser auktionen sådan fastighet ensam

eller ske särskilda utrop, svarar fas­

tigheten ej vidare för inteckningen.

Svara flera fastigheter gemensamt

för inteckning och säljes någon eller

några av dem på exekutiv auktion,

svara de övriga ej vidare för belopp

§

Avser inteckning endast en fastig­

het och säljes denna

på exekutiv

auktion, är inteckningen, sedan auk­

tionen vunnit laga kraft och köpe­

skillingen

betalats,

utan verkan till

belopp som enligt

sakägarförteck-

ningen

icke täckes av köpeskillingen,

behållen avkastning eller andra in­

flutna medel, om ej överexekutor

förordnat om fortsatt inteckning san­

svar. Har medel influtit genom sär­

skild försäljning av tillbehör, är in­

teckning utan verkan till belopp som

ur medlen utfallit på pantbrevets

belopp.

Avser inteckning flera fastigheter

gemensamt och säljes dessa på exe­

kutiv auktion enligt gemensam sak-

äg ar för teckning, äger första stycket

motsvarande tillämpning. Sker för-

som utgått ur köpeskillingen för de

fastigheter som sålts.

118

Del A

Kungl. Maj. ts

12

Fördelas enligt utsökningslagen

medel som äro att tillgå vid utsök­

ning,

fastän försäljning ej ägt rum,

är inteckning utan verkan

i den mån

betalning

utfallit på pantbrevets be­

lopp

och utmätningen sökts av bor­

genären.

13

Avstås intecknad fastighet på

grund av expropriation eller liknande

tvångsförvärv,

svarar fastigheten ic­

ke för inteckningen sedan inlösen

fullbordats.

Första stgcket äger motsvarande

tillämpning beträffande område av

fastighet.

14

Har myndighet i annat fall än som

avses i

11, 12 eller 13 §

fördelat me­

del mellan rättsägare i intecknad

fastighet,

svarar denna icke för in-

säljningen enligt särskilda sakägar-

förteckningar, förlorar inteckningen

sin verkan, om ej överexekutor för­

ordnat om fortsatt inteckningsan-

svar. Säljes endast någon eller några

av fastigheterna, blir inteckningen

såvitt angår försåld fastighet helt

utan verkan, om ej överexekutor för­

ordnat om fortsatt inteckningsan-

svar, och såvitt angår annan fastig­

het utan verkan till den del medel

utfallit på pantbrevets belopp.

§

Fördelas medel som är att tillgå

vid utsökning

utan att fastigheten

sålts,

är inteckning utan verkan

till

belopp

som utfallit på pantbrevets

belopp.

Första stgcket gäller ej, om inne­

havaren av pantbrevet avstått från

sin rätt till betalning och, när fråga

är om gemensam inteckning, sam­

tycke till avståendet lämnats av så­

väl ägare till övriga av inteckningen

besvärade fastigheter som innehava­

re av panträtt, om rättigheten gäller

i en eller flera av fastigheterna med

lika rätt som eller sämre rätt än in­

teckningen.

§

Avstås intecknad fastighet

eller

område av sådan fastighet

på grund

av expropriation eller liknande

tvångsförvärv,

är inteckningen, så­

vitt angår den inlösta egendomen,

helt utan verkan sedan inlösen full­

bordats och, såvitt angår annan av

inteckningen besvärad egendom,

utan verkan till belopp som vid för­

delning av medel med anledning av

tvångsförvärvet utfallit på pantbre­

vets belopp. Härvid äger 12 § andru

stycket motsvarande tillämpning.

§

Har myndighet i annat fall än som

avses i

11—13 §§

fördelat medel mel­

lan rättsägare i intecknad fastighet,

är inteckningen utan verkan till be-

proposition nr 20 år 1970

Del A

119

teckningen i den mån betalning ut- lopp som utfallit på pantbrevets be­

fallit på pantbrevets belopp. Detsam- lopp. Härvid äger 12 § andra stycket

ma gäller i fall som avses i 13 § and- motsvarande tillämpning,

ra stycket i fråga om återstoden av

fastigheten. Om betalning utfallit på

grund av gemensam inteckning, är

den eller de återstående fastigheter­

na i samma mån fria från ansvar.

Det sist sagda gäller även när betal­

ning utfallit på grund av gemensam

inteckning i fall som avses i 13 §

första stycket.

Om rättsägare före fördelningen

avstått från sin rätt till betalning, in­

verkar fördelningen icke på inteck­

ningen. I fråga om gemensam inteck­

ning gäller detta dock endast om

samtycke till avståendet lämnats av

såväl ägare till övriga av inteckning­

en besvärade fastigheter som inne­

havare av panträtt eller annan rät­

tighet, som är inskriven, om rättig­

heten gäller i en eller flera av fastig­

heterna med lika rätt som eller säm­

re rätt än inteckningen.

15 §

Inteckning i fastighet som sammanlägges med annan fastighet omfattar

efter sammanläggningen hela den nybildade fastigheten. Detsamma gäller

när del av intecknad fastighet ingår i sammanläggning.

Avstyckas samfällighet eller viss

ägovidd av samfällighet, svarar den

avstyckade fastigheten icke för in­

teckning i stamfastighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

16 §

Om inteckning helt eller delvis blir utan verkan, är pantbrevet utan ver­

kan till motsvarande del. Ändras omfattningen av den fasta egendom som

inteckning avser, får pantbrevet ett i motsvarande mån ändrat föremål.

Dödning av förkommet pantbrev medför ej att inteckningen blir utan ver­

kan.

Särskilda bestämmelser om gemensam inteckning

17

Ansvaret för gemensam inteckning

motsvarar för var och en av de in­

tecknade fastigheterna det belopp

som faller på fastigheten efter för-

§

Ansvaret för gemensam inteck­

ning motsvarar för var och en av de

intecknade fastigheterna det belopp

som faller på fastigheten efter förhål-

120

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

hållandet mellan dennas särskilda

värde och sammanlagda värdet av

alla fastigheterna. Som fastighets

värde gäller därvid taxeringsvärdet

för året innan inteckningen söktes

eller, om särskilt taxeringsvärde då

ej fanns för fastigheten, det

första

taxeringsvärde som

fastställes där­

efter.

Om någon av fastigheterna

skall säljas utmätningsvis och taxe­

ringsvärde icke finnes för

alla

fastig­

heterna, gälla de värden som

utmät­

ningsmannen åsätter

enligt

utsökningslagen.

landet mellan dennas särskilda vär­

de och sammanlagda värdet av alla

fastigheterna. Som fastighets värde

gäller därvid taxeringsvärdet för året

innan inteckningen söktes eller, om

särskilt taxeringsvärde då ej fanns

för fastigheten, det taxeringsvärde

som

därefter först fastställes.

Om

någon av fastigheterna skall säljas

utmätningsvis och taxeringsvärde

som angivits nu

icke finnes för

var

och en av

fastigheterna, gäller de

värden som

överexekutor låter åsätta

fastigheterna enligt

lagen (

)

om exekutiv försäljning av fast egen­

dom.

Kan borgenär ej erhålla betalning ur köpeskillingen för intecknad fastig­

het med det belopp för vilket fastigheten svarar enligt första stycket, svara

de övriga fastigheterna för återstoden av beloppet med fördelning efter där

angivna grunder. Kan ur någon av fastigheterna betalning ej erhållas för

dess andel i återstoden, fördelas felande belopp på samma sätt mellan de

återstående fastigheterna.

fastigheterna

18 §

Har intecknad fastighet delats, fördelas ansvaret mellan de särskilda de­

larna enligt 17 §, om annat ej anges i andra stycket.

Delades fastigheten genom avstyckning och äro stamfastigheten och den

avstyckade fastigheten icke längre i samme ägares hand, svarar stamfas­

tigheten för hela inteckningen och den avstyckade fastigheten endast för

vad som icke kan utgå ur stamfastigheten. Om flera fastigheter avstyckats

från stamfastigheten, svarar fastighet, på vilken lagfart icke sökts, före fas­

tighet, på vilken lagfart sökts, och fastighet, på vilken lagfart sökts senare,

före fastighet, på vilken lagfart sökts tidigare. Av fastigheter på vilka lag­

fart sökts på samma inskrivningsdag och av fastigheter på vilka lagfart icke

sökts, svarar senare överlåten fastighet före tidigare överlåten. Mellan fas­

tigheter som överlåtits samma dag fördelas ansvaret efter de grunder som

anges i 17 §.

Andra stycket hindrar icke att borgenären söker betalning samtidigt ur

stamfastighet och avstyckad fastighet.

19 §

Svarar fastigheter för fordran på

grund av gemensam inteckning och

skall någon av fastigheterna säljas

på exekutiv auktion på begäran av

annan rättsägare än borgenären,

äger denne indraga även en eller fle­

ra av de övriga fastigheterna i för­

säljningen, fastän fordringen ej är

förfallen till betalning. Detta gäller

dock endast fastighet som svarar för

Del A

121

det intecknade beloppet eller del av detta före den fastighet som skall säljas. Sker försäljningen på begäran av någon som äger lika rätt som eller bättre rätt än borgenären, äger bor­ genären i försäljningen indraga även avstyckad fastighet som svarar för inteckningen efter den fastighet som skall säljas.

Yrkande att fastighet skall indra­ gas i exekutiv försäljning framstäl­ les i den ordning som anges i 1 och 2 §§ lagsökningslagen den 20 decem­ ber 1946 (nr 808). Bevis att sådant yrkande har framställts skall lämnas till auktionsför rättar en inom den i utsökningslagen angivna tiden för anmälan av fordran som skall iakt­ tagas vid försäljningen.

Framställes ej sådant yrkande el­ ler förfaller det, äger borgenären ej ur köpeskillingen för fastighet som säljes vid auktionen erhålla betal­ ning med mer än det belopp för vil­ ket fastigheten svarar i förhållande till övriga intecknade fastigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

7 KAP.

Allmänna bestämmelser om nyttjan- Allmänna bestämmelser om nyttjan­ derätt, servitut och samfällighetsrätt derätt, servitut, samfällighetsrätt och

rätt till elektrisk kraft

Bestämmelsernas tillämpningsområde

1 §

Detta kapitel avser arrende, hyra, Detta kapitel avser arrende, hyra, tomträtt och annan nyttjanderätt tomträtt och annan nyttjanderätt samt servitut

och

samfällighetsrätt. samt servitut, samfällighetsrätt

och

rätt till elektrisk kraft, om rättighe­ ten upplåtits genom avtal.

Om vissa rättigheter som anges i första stycket finnas bestämmelser även i 8—15 kap.

Förekomma i övrigt i lag eller annan författning särskilda bestämmelser om rättighet som avses i detta kapitel, äga de tillämpning.

2

§

Bestämmelserna i detta kapitel om rättighet i fast egendom gälla i till­ lämpliga delar även hyresrätt i hus, som ej hör till fastighet, och sam-

fällighetsrätt som upplåtes i byggnad eller annan anläggning, vilken ej hör

till fastighet, eller i gruvegendom.

122

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

3 §

Av fastighetsägaren upplåten rätt att avverka skog på fastigheten eller

att tillgodogöra sig andra alster av fastigheten eller naturtillgångar som

finnas där eller att jaga eller fiska på fastigheten är nyttjanderätt även om

rättigheten icke är förenad med annan rätt att nyttja fastigheten.

4 §

Bestämmelserna i denna balk om

nyttjanderätt avse icke

åborätt,

grav­

rätt, vägrätt eller bostadsrätt.

Bestämmelserna i denna balk om

nyttjanderätt avser icke gravrätt,

vägrätt eller bostadsrätt.

5 §

Avtal om upplåtelse av nyttjande­

rätt är ej bindande längre än femtio

år från det avtalet slöts. Gäller upp­

låtelsen

tomt eller annat område

inom stadsplan, är avtalet ej bindan­

de längre än tjugofem år. Upplåtelse

av nyttjanderätt för någons livstid

gäller dock utan begränsning till viss

tid.

Avtal om upplåtelse av nyttjande­

rätt är ej bindande längre än femtio

år från det avtalet slöts. Gäller upp­

låtelsen

mark

inom stadsplan, är av­

talet ej bindande längre än tjugofem

år. Upplåtelse av nyttjanderätt för

någons livstid gäller dock utan be­

gränsning till viss tid.

Avser upplåtelsen endast eller huvudsakligen rätt att avverka skog för

annat ändamål än husbehov, är avtalet ej bindande längre än fem år.

Första och andra styckena gälla ej

nyttjanderätt som upplåtes av sta­

ten. Första stycket

gäller ej heller

förlängning av arrendeavtal på grund

av arrendators optionsrätt enligt lag.

Är ngttjanderätt upplåten för läng­

re tid än som anges i första eller

andra stycket och vill fastighetsäga­

ren eller nyttjanderättshavaren från-

träda avtalet när den i nämnda lag­

rum angivna tiden är ute, skall han

underrätta den andre därom.

Första och andra styckena gäller ej

nyttjanderätt som upplåtes av sta­

ten. Första stycket

inverkar ej på ar­

rendators och hyresgästs rätt till

förlängning av avtal på grund av lag.

Har arrende eller hyra upplåtits på

längre tid än den i första stycket

föreskrivna längsta tiden för nytt-

janderätts bestånd och vill fastig­

hetsägaren eller nyttjanderättshava­

ren frånträda avtalet sedan denna tid

gått ut, skall uppsägning ske.

6 §

Upplåtelse av servitut eller sam- Upplåtelse av servitut, samfällig-

fällighetsrätt

är icke begränsad till

hetsrätt

eller rätt till elektrisk kraft

viss längsta tid.

för ske utan begränsning till tiden.

Förlängning av tiden för upplåtelsen samt andra ändringar och tillägg

Överenskommelse om förlängning

av upplåtelsetiden gäller som ny upp­

låtelse.

7 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

123

Förlängning

av upplåtelsetiden

grund av lag eller med tillämpning av bestämmelse i upplåtelseavtalet innebär ej att ny upplåtelse kommer till stånd.

Förlängning på grund av lag eller med tillämpning av bestämmelse i upplåtelseavtalet innebär ej att ny upplåtelse kommer till stånd.

Överenskommelse om ändring i eller tillägg till upplåtelseavtalet gäl­ ler som ny upplåtelse i förhållande till ny ägare av fastigheten eller in­ nehavare av rättighet i denna.

Inne­

bär överenskommelsen att tiden för upplåtelsen förlänges, anses en helt ny upplåtelse därmed komma till stånd. Vad sist sagts gäller även par­ terna emellan.

Överenskommelse om ändring i eller tillägg till upplåtelseavtalet gäl­ ler som ny upplåtelse i förhållande till ny ägare av fastigheten eller in­ nehavare av rättighet i denna,

om ej

annat följer av andra stycket.

Ändring i eller tillägg till arrendeeller hyresavtal med tillämpning av bestämmelse i lag om rätt till för­ längning av sådant avtal innebär ej att ny upplåtelse kommer till stånd.

I fråga om sättet för ingående av överenskommelse som avses i första stycket gäller vad som är föreskrivet beträffande ny upplåtelse.

Sker ändring i eller tillägg till upplåtelse som ägt rum genom skriftlig handling, skall detta anmärkas på handlingen, om fastighetsägaren eller rättighetshavaren begär det.

Förbud mot andelsupplåtelser

9

Upplåtelse av nyttjanderätt, servi­ tut eller samfällighetsrätt

i andel av

fastighet eller i fastighets andel i mark som är samfälld för flera fas­ tigheter

är ogiltig.

Hinder mot andelsupplåtelse

Avtal som innebär att i detta kapi­ tel avsedd rättighet skall åtnjutas

i

andel i fastighet eller i fastighets an­ del i mark, som är samfälld för fle­ ra fastigheter,

har ej verkan som

upplåtelse av nyttjanderätt, servitut, samfällighetsrätt eller rätt till elek­ trisk kraft.

Rätt till inskrivning

10

§

Nyttjanderätt som upplåtits ge­ nom skriftlig handling samt servitut och samfällighetsrätt får inskrivas. Förbehåll som strider häremot är utan verkan

i fråga om andra rättig­

heter än

arrende och hyra.

Nyttjanderätt som upplåtits ge­ nom skriftlig handling samt servitut och samfällighetsrätt får inskrivas. Förbehåll som strider häremot är utan verkan

utom i fråga om

arren­

de eller hyra.

Rätt till elektrisk kraft får inskri­ vas, om ägaren av den fastighet från vilken rättigheten upplåtits skriftli­ gen medgivit att inskrivning får ske.

124

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Rättighetens bestånd vid överlåtelse av fastigheten

11

§

Överlåtes fastighet, vari nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt är

upplåten, åligger det ägaren i förhållande till rättighetshavaren att vid över­

låtelsen göra förbehåll om upplåtelsen, om inskrivning för rättigheten ej

är beviljad. Sådant förbehåll gäller mot den till vilken fastigheten överlåtes.

överlåtes fastighet, vari rätt till

elektrisk kraft är upplåten, gäller

upplåtelsen oberoende av förbehåll

mot nye ägaren.

12

§

Har beträffande skriftlig upplåtel­

se, som skall äga bestånd mot ny

ägare av fastigheten, träffats över­

enskommelse som avses i 8 § första

stycket och är överenskommelsen an­

märkt på fastighetsägarens exemplar

av

upplåtelseavtalet,

gäller överens­

kommelsen mot den nye ägaren som

om förbehåll skett.

Har beträffande skriftlig upplåtel­

se, som skall äga bestånd mot ny

ägare av fastigheten, träffats över­

enskommelse som avses i

7 § första

stycket eller

8 § första stycket och

är överenskommelsen anmärkt på

fastighetsägarens exemplar av

upp­

låt el sehandling en,

gäller överens­

kommelsen mot den nye ägaren som

om förbehåll skett.

13 §

Även om förbehåll ej skett, gäller upplåtelse som avser arrende eller hyra

mot ny ägare av fastigheten, om upplåtelsen skett genom skriftligt avtal

och tillträde ägt rum före överlåtelsen.

Första stycket gäller i fråga om

i

överenskommelse som avses i

8 §

första stycket

endast om

tiden för

upplåtelsen förlängts genom överens­

kommelsen och

den förut gällande

upplåtelsetiden utgått före överlåtel­

sen samt rättighetshavaren icke av­

trätt fastigheten vid överlåtelsen.

Första stycket gäller i fråga om

överenskommelse som avses

i 7 §

första stycket

endast om den förut

gällande upplåtelsetiden utgått före

överlåtelsen samt rättighetshavaren

icke avträtt fastigheten vid överlåtel­

sen.

14 §

I annat fall än som avses i 11—13 §§ gäller upplåtelsen mot den till vil­

ken fastigheten överlåtits endast om upplåtelsen enligt 17 kap. äger före­

träde framför överlåtelsen på grund av inskrivning eller den nye ägaren

vid överlåtelsen ägt eller bort äga kännedom om upplåtelsen.

Bestämmelser om verkan av un- Bestämmelser om verkan av un­

derlåtenhet att uppsäga arrende- el- derlåtenhet att uppsäga arrende- el­

ler hyresavtal som ej gäller mot ny ler hyresavtal som ej gäller mot ny

ägare finnas i 8

,11

och 12 kap.

ägare finns i 8 och 12 kap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

125

15 §

Förbehåll som strider mot bestämmelserna i 11—14 §§ om rättighetens bestånd mot ny ägare av fastigheten är utan verkan.

16

Säljes fastighet på exekutiv auk­ tion, gäller upplåtelse av nyttjande­ rätt, servitut

eller

samfällighetsrätt

mot den nye ägaren endast om för­ säljningen skett under förbehåll om rättighetens bestånd enligt

utsök-

ningslagens bestämmelser

eller rät­

tigheten enligt samma lag skall bestå oberoende av försäljningen.

Bestämmelser om verkan av un­ derlåtenhet att uppsäga arrende- el­ ler hyresavtal som enligt första styc­ ket ej gäller mot ny ägare finnas i

8,

11 och 12 kap.

§

Säljes fastighet på exekutiv auk­ tion, gäller upplåtelse av nyttjande­ rätt, servitut, samfällighetsrätt

eller

rätt till elektrisk kraft

mot den nye

ägaren endast om försäljningen skett under förbehåll om rättighetens be­ stånd enligt

lagen ( ) om exe­

kutiv försäljning av fast egendom

eller rättigheten enligt samma lag skall bestå oberoende av försäljning­ en.

Bestämmelser om verkan av un­ derlåtenhet att uppsäga arrende- el­ ler hyresavtal som enligt första styc­ ket ej gäller mot ny ägare finns i

lagen ( ) om exekutiv försälj­ ning av fast egendom.

Rätt till skadestånd och annan ersättning samt rättighetens upphörande

i vissa fall

17 §

Har den som överlåtit fastigheten försummat att göra förbehåll enligt 11 § och kommer upplåtelsen till följd därav ej att gälla mot den nye ägaren, skall han ersätta rättighets- havaren för dennes skada.

I fråga om upplåtelse som skett skriftligen är även tidigare överlåta- re skadeståndsskyldig, om han un­ derlåtit att iakttaga vad som ålegat honom enligt 11 § eller om rättig- hetshavaren, inom sex månader efter det att han fick kännedom om över­ låtelsen, hos överlåtaren skriftligen anmäler att han vill behålla sin rätt till skadestånd. Tidigare överlåtare är dock ej skadeståndsskyldig, om rättighetshavaren utan överlåtarens samtycke låter inskrivning dödas se­ dan denne överlåtit fastigheten.

Andra stycket äger ej tillämpning i

Har den som överlåtit fastigheten försummat att göra förbehåll enligt

11 §

första stycket

och kommer upp­

låtelsen till följd därav ej att gälla mot den nye ägaren, skall han er­ sätta rättighetshavaren för dennes skada.

I fråga om upplåtelse som skett skriftligen är även tidigare överlåta­ re skadeståndsskyldig, om han un­ derlåtit att iakttaga vad som ålegat honom enligt 11 §

första stycket

eller

om rättighetshavaren, inom sex må­ nader efter det att han fick känne­ dom om överlåtelsen, hos överlåtaren skriftligen anmäler att han vill be­ hålla sin rätt till skadestånd. Tidiga­ re överlåtare är dock ej skadestånds­ skyldig, om rättighetshavaren utan överlåtarens samtycke låter inskriv­ ning dödas sedan denne överlåtit fas­ tigheten, fråga om rättighet som anges i 2 §.

126

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

18 §

Säljes fastigheten på exekutiv auktion och kommer upplåtelsen ej att

gälla mot den nye ägaren, skall den från vilken försäljningen ägt rum er­

sätta rättighetshavaren för hans skada, om upplåtelsen skett mot vederlag

eller egendomen sålts för annat ändamål än till betalning av fordran för

vilken egendomen svarar.

I fråga om upplåtelse som skett skriftligen är även tidigare överlåtare

skadeståndsskyldig, om rättighetshavaren inom sex månader efter det att

han fick kännedom om försäljningen anmäler att han vill behålla sin rätt

till skadestånd. Har anmälan skett enligt 17 § andra stycket, fordras dock

ej ny anmälan.

Har rättighetshavaren för att be­

vara rättigheten tillskjutit medel en­

ligt

bestämmelserna i utsöknings-

lagen,

äger han erhålla ersättning för

tillskottet i den mån detta ej översti­

ger värdet av rättigheten.

Har rättighetshavaren för att be­

vara rättigheten tillskjutit medel en­

ligt

lagen (

) om exekutiv för­

säljning av fast egendom,

äger han

erhålla ersättning för tillskottet i den

mån detta ej överstiger värdet av

rättigheten.

Rätt till ersättning enligt första—tredje styckena tillkommer ej rättig­

hetshavaren i förhållande till den utan vars samtycke han låtit inskrivning

dödas eller nedsättas eller, på grund av överenskommelse vid auktionen,

låtit rättighetens företrädesläge försämras på annat sätt. Om det är uppen­

bart att rättigheten ändå skulle gått förlorad, äger vad nu sagts icke till-

lämpning.

I fråga om rättighet som anges i 2 § är endast den från vilken försälj­

ningen ägt rum skyldig att utge skadestånd eller annan ersättning.

19 §

Överlåtes fastigheten, är den nye ägaren berättigad att uppbära arrende,

hyra eller annat sådant vederlag som skall utgå under rättighetens hela be­

stånd i särskilda poster, i den mån vederlaget förfaller till betalning efter

överlåtelsen eller, om fastigheten skall tillträdas senare, efter tillträdes­

dagen. Efter nämnda tidpunkt äger han även i övrigt utöva de rättigheter

som på grund av avtalet tillkomma fastighetens ägare. På belopp, som för­

faller till betalning mer än sex månader eller, i fråga om arrende, ett år

efter det att rättighetshavaren erhöll kännedom om överlåtelsen eller fick

skälig anledning till förmodan därom, får rättighetshavaren icke avräkna

fordran hos den förre ägaren. I fråga om sådant belopp gäller ej heller be­

talning som rättighetshavaren erlagt till den förre ägaren eller annan upp­

görelse med denne, om den nye ägaren icke ägt eller bort äga kännedom

därom vid överlåtelsen.

Skall rättigheten bestå mot den som efter överlåtelse blivit ägare av fas­

tigheten, svarar den nye ägaren för tidigare ägares åligganden i den mån de

skola fullgöras sedan han tillträtt fastigheten. Underlåter den nye ägaren

att fullgöra sådant åliggande, äger rättighetshavaren erhålla ersättning av

tidigare ägare för sin skada, om han inom sex månader efter det att han

fick kännedom om överlåtelsen skriftligen anmält att han vill behålla sin

rätt till skadestånd. Har anmälan skett enligt 17 § andra stycket eller 18 §

andra stycket, fordras dock ej ny anmälan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

127

Har fastigheten förvärvats på exe­

kutiv auktion, gäller

bestämmelserna

i utsökningslagen

i fråga som avses

i första och andra styckena.

Har fastigheten förvärvats på exe­

kutiv auktion, gäller

lagen (

)

om exekutiv försäljning av fast egen­

dom

i fråga soin avses i första och

andra styckena.

20

§

Förbehåll som upphäver eller inskränker rättighetshavarens rätt till ska­

destånd eller annan ersättning enligt 17—19 §§ är utan verkan.

21

§

Finnas i samma fastighet flera rättigheter som ej äro inskrivna och

kunna de ej utan förfång för någondera utövas vid sidan av varandra, äga

de sinsemellan företräde efter den tidsföljd i vilken de upplåtits.

Äro upplåtelserna samtidiga eller kan det ej utrönas i vilken tidsföljd de

skett, skall rätten på talan förordna om företrädet mellan dem med hänsyn

till vad som kan ha förutsatts vid upplåtelserna och till omständigheterna

i övrigt.

22

§

Vid exekutiv auktion äga rättigheter som ej äro inskrivna sinsemellan

företräde efter den tidsföljd i vilken de upplåtits. Äro upplåtelserna sam­

tidiga eller kan det ej utrönas i vilken tidsföljd de skett, äga de lika rätt,

om annat ej blivit bestämt enligt 21 § andra stycket.

Första stycket gäller i tillämpliga delar när myndighet i annat fall för­

delar medel mellan rättsägare i den ordning som gäller vid fördelning av

köpeskilling för exekutivt försåld fast egendom.

23 §

När rättighet skall vika enligt 21 §, äger rättighetshavaren erhålla ersätt­

ning av upplåtaren för skada, om han vid upplåtelsen varken ägt eller bort

äga kännedom om den andra upplåtelsen.

24 §

Bestämmelserna i 6 kap. 8 § äger

motsvarande tillämpning i fråga om

nyttjanderätt, servitut, samfällig-

hetsrätt

och rätt till elektrisk kraft.

Bestämmelserna i 6 kap. 8 §

om

panträtt som upplåtits av annan än

rätte ägaren

äga motsvarande till-

lämpning i fråga om nyttjanderätt,

servitut

och

samfällighetsrätt.

Kommer rättighet som upplåtits mot vederlag att förfalla av anledning

som avses i första stycket, äger rättighetshavaren erhålla ersättning av upp­

låtaren för skada, om han var i god tro när upplåtelsen ägde rum. Bestäm­

melser om rätt till ersättning av staten i vissa fall samt om statens rätt att

inträda i den skadelidandes ställe finnas i 18 kap.

25 §

Om rättighetens upphörande eller inskränkning på grund av expropria­

tion eller liknande tvångsförvärv samt om rättighetshavarens rätt till er­

sättning i anledning härav finnas särskilda bestämmelser.

128

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Verkan av fastighetens delning

Verkan av ändring i fastighetsindel

ningen

26 §

Delas fastighet som besväras av nyttjanderätt, servitut eller samfällig-

hetsrätt, gäller rättigheten i var och en av de nya fastigheterna. Är rättig­

hetens utövning på grund av rättsförhållandets natur eller bestämmelse i

upplåtelsehandlingen begränsad till visst område, upphör rättigheten dock

att besvära fastighet som icke omfattar någon del av området.

Delas fastighet i vilken upplåtits

rätt till elektrisk kraft, gäller rät­

tigheten i den fastighet där den

elektriska stationen eller huvudde­

len därav är belägen.

Skyldighet att tillhandahålla skrift­

ligt avtal

27 §

När tvist om beståndet av ngtt-

janderätt, servitut eller samfällig-

hetsrätt eller vad som i fråga om

sådan rättighet skall gälla mellan

fastighetsägaren och rättighetsha-

varen första gången handlägges av

underrätt eller skiljemän, åligger

det vardera parten att tillhandahål­

la sitt exemplar av avtalet, om det­

ta är skriftligen upprättat. Avtalet

skall förses med anmärkning som

utvisar vad tvisten gäller och vil­

ken dag avtalet företeddes.

Om föreläggande i anledning av

underlåtenhet att tillhandahålla av­

tal enligt första stycket gäller vad

som i allmänhet är föreskrivet om

företeende av skriftligt bevis i rät­

tegång eller inför skiljemän.

27 §

Gäller nyttjanderätt eller servitut

efter fastighetsdelning i flera fastig­

heter, skall vederlaget för rättighe­

ten tillkomma ägarna av dessa i för­

hållande till belastningen på varje

fastighet.

28 §

Om fastighet, som besväras av

nyttjanderätt, servitut eller samfäl-

lighetsrätt, undergår fastighetsreg­

lering och om rättighetens utövning

icke är begränsad till visst område

av fastigheten, gäller rättigheten

därefter i fastigheten sådan den är

efter fastighetsregleringen.

Nyttjanderätt, servitut, samfällig-

hetsrätt och rätt till elektrisk kraft

upphör att gälla i mark eller bygg-

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

129

nåd som genom fastighetsreglering överföres till annan fastighet eller intages i samfällighet.

29 §

Har fastighet som besväras av tomträtt, servitut eller samfällighetsrätt genom fastighetsreglering un­ dergått förändring av betydelse för rättighetens utövning, skall vederlag som utgår för rättigheten jämkas.

Undergår annan nyttjanderätt än tomträtt sådan förändring som an­ ges i första stycket, och innebär för­ ändringen att nyttjanderätt ens vär­ de minskar, skall vederlaget nedsät­ tas med skäligt belopp. Vill nyttjanderättshavaren hellre säga upp avtalet, får han göra det, om föränd­ ringen ej är av endast ringa betydel­ se. Innebär förändringen att nyttjanderättens värde ökar, får fastighets­ ägaren säga upp avtalet, om nyttj and er ätt shav ar en icke medger skä­ lig höjning av vederlaget.

Väckes ej talan om jämkning en­ ligt första eller andra stycket av ve­ derlaget inom två månader från fastighetsbildningsbeslutet, är rätten till talan förlorad. Sker ej uppsäg­ ning inom nyss angivna tid, är rät­ ten till uppsägning förlorad.

Om rättighetshavares rätt till er­ sättning i vissa fall vid fastighets­ reglering gäller särskilda bestäm­ melser.

8 KAP.

Allmänna bestämmelser om arrende

Inledande bestämmelser

1 §

Detta kapitel avser avtal, varigenom jord upplåtes till nyttjande mot ve­ derlag. Upplåtelsen kan ske som jordbruksarrende, bostadsarrende, anlägg- ningsarrende eller lägenhetsarrende.

Om jordbruksarrende, bostadsarrende och anläggningsarrende finns be­ stämmelser även i 9—11 kap.

Lägenhetsarrende föreligger när jord upplåtes på arrende för annat ända-

5

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 20 Del A

mål än jordbruk och upplåtelsen icke är att anse som bostadsarrende eller

anläggningsarrende.

2

§

Strider förbehåll i arrendeavtal mot bestämmelse i 8—11 kap., är förbe­

hållet utan verkan mot arrendatorn eller den som har rätt att träda i hans

ställe, om ej annat anges i bestämmelsen. Gäller enligt sådan bestämmelse

förbehåll om det godkänts av arrendenämnden, får godkännande sökas en­

dast om detta särskilt angivits i avtalet. Föreligger sådan avtalsbestäm­

melse men vägras godkännande, förfaller avtalet, om ej annat överenskom-

mits.

130

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Arrendeavtals ingående

3 §

Avtal om jordbruksarrende, bostadsarrende och anläggningsarrende skall

upprättas skriftligen. I handlingen skall samtliga avtalsvillkor anges. Änd­

ring eller tillägg som ej avfattas skriftligen är utan verkan. Har arrende­

stället tillträtts utan att skriftligt avtal blivit upprättat och har det ej berott

på brukaren att giltigt arrendeavtal sedermera icke kommit till stånd, har

han rätt till ersättning för skada. Väckes ej talan om ersättning inom ett år

från det jorden avträddes, är rätten till talan förlorad.

Avtal om lägenhetsarrende skall upprättas skriftligen, om ej annat över-

enskommes.

Arrendetid och uppsägning

4 §

Är vid lägenhetsarrende arrendetiden ej bestämd, upphör avtalet att gälla

på den fardag som inträffar närmast efter sex månader från det uppsägning

skedde. Sker uppsägning innan arrendatorn tillträtt arrendestället, upphör

avtalet dock genast att gälla. Vad som sagts nu gäller ej, om uppsägningstid

avtalats. Bestämmelser om arrendetid vid jordbruksarrende, bostadsarrende

och anläggningsarrende finns i 9—11 kap.

Fardag vid arrende är den 14 mars.

Infaller dag då arrendeställe enligt lag eller avtal skall tillträdas eller av­

trädas på söndag eller annan allmän helgdag, skall tillträde eller avträde i

stället ske nästa vardag, om ej annat avtalats.

5 §

Har vid jordbruksarrende, bostadsarrende eller anläggningsarrende jord­

ägaren i annat fall än som anges i 7, 14, 18 och 23 §§, 7 kap. 5 och 29 §§ samt

9 kap. 30—32 §§ förbehållit sig eller annan ägare av fastigheten rätt att åter­

taga arrendestället helt eller delvis före arrendetidens utgång, gäller för­

behållet endast om det godkänts av arrendenämnden.

6

§

Uppsäges arrendeavtal med anledning av att arrenderätten är förverkad,

upphör avtalet att gälla på den fardag som inträffar närmast efter uppsäg­

ningen, om ej rätten eller överexekutor finner skäligt att avtalet upphör

tidigare.

Om arrendeavtal uppsäges av annan orsak som ger jordägare eller arren­

dator rätt att frånträda avtalet, upphör avtalet att gälla på den fardag som

inträffar närmast efter sex månader från uppsägningen. Sker uppsägning

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

I3i

innan arrenöatorn tillträtt arrendestället, upphör avtalet dock genast att

gälla.

7 §

Är jordbruksarrende, bostadsarrende eller lägenhetsarrende upplåtet för

arrendatorns livstid, har vid dennes död hans make rätt att inträda som

arrendator under sin livstid, om äktenskapet ingåtts innan avtalet träffades.

Ingår den efterlevande maken nytt äktenskap, får jordägaren dock uppsäga

avtalet. När avtalet upphör att gälla på grund av arrendatorns eller den

efterlevande makens död, skall arrendestället avträdas på den fardag som

inträffar närmast efter sex månader från dödsfallet.

8 §

Uppsägning skall vara skriftlig, om ej skriftligt erkännande om uppsäg­

ningen lämnas.

Bestämmelserna i 33 kap. 16—19 §§ rättegångsbalken om delgivning äger

motsvarande tillämpning i fråga om uppsägning. Uppsägning får ske hos

den som är behörig att mottaga arrendeavgift på jordägarens vägnar.

Träffas ej den som sökes för uppsägning i sitt hemvist, får uppsägningen

sändas i rekommenderat brev under hans vanliga adress. Ett exemplar av

uppsägningen skall dessutom lämnas antingen i den söktes bostad till vuxen

medlem i det hushåll som han tillhör eller, om han driver rörelse med fast

kontor, på kontoret till någon som är anställd där. Påträffas icke någon

som nu angivits, skall uppsägningen i stället läggas i den söktes postlåda,

om sådan finns. Uppsägning har skett när vad nu angivits blivit fullgjort.

Har jordägare eller arrendator, hos vilken uppsägning skall ske, ej känt

hemvist här i riket och finns ej heller känt ombud som har rätt att mottaga

uppsägning för honom, får uppsägning ske genom kungörelse i Post- och

Inrikes Tidningar.

Stämningsansökan med yrkande att arrendeförhållande skall upphöra

och ansökan om vräkning av arrendator gäller som uppsägning när delgiv­

ning skett i behörig ordning.

Hinder i arrenderätten

9 §

Har jordägaren i arrendeavtalet uppgivit att arrendeställets ägovidd är

större än den är eller har han lämnat annan liknande oriktig uppgift i avta­

let, har arrendatorn rätt till skälig nedsättning av arrendeavgiften och er­

sättning för skada. Han får även uppsäga avtalet. Är bristen av ringa bety­

delse eller har mer än ett år gått från tillträdet, får uppsägning ske endast

om jordägaren förfarit svikligt.

10

§

Minskas eller försämras arrendeställets ägor genom vattenflöde, jordras

eller annan sådan händelse och är ej arrendatorn vållande till skadan, har

arrendatorn rätt till skälig nedsättning av arrendeavgiften. Han får även

uppsäga avtalet, om förändringen ej är av endast ringa betydelse. Uppsäg­

ning får ej ske sedan mer än ett år gått från förändringen eller, om denna

inträffade innan arrendatorn tillträtt arrendestället, från tillträdet.

11

§

Om någon del av arrendestället frångår arrendatorn på grund av att annat

förvärv äger företräde eller till följd av omständighet som avses i 7 kap.

24 §, har arrendatorn rätt till skälig nedsättning av arrendeavgiften. Arren-

datorn har även rätt att uppsäga avtalet enligt reglerna i 10 §, om han var

i god tro när avtalet träffades. Bestämmelser om ersättning för skada finns

i 7 kap.

132

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Betalning av arrendeavgift

12

§

Arrendeavgiften skall betalas senast tre månader före varje arrendeårs ut­

gång, om ej annat avtalats.

Ytterligare bestämmelser om betalning av arrendeavgift vid jordbruks­

arrende finns i 9 kap.

Besiktning m. m.

13 §

Jordägaren har rätt att erhålla tillträde till arrendestället för besiktning.

Skall arrendestället avträdas, är arrendatorn skyldig att låta det visas på

lämplig tid. Jordägaren skall i god tid underrätta arrendatorn om tiden för

besiktningen eller visningen.

Pant eller borgen

14 §

Är pant eller borgen ställd för arrendeavtalets fullgörande och försämras

säkerheten, är arrendatorn skyldig att på anfordran ställa ny säkerhet med

vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Gör han det ej inom tre månader, får

jordägaren uppsäga avtalet. Uppsäges avtalet, har jordägaren rätt till ersätt­

ning för skada.

Överlåtelse av fastigheten samt utmätning och konkurs

15 §

Överlåtes vid lägenhetsarrende fastigheten och gäller enligt 7 kap. arren­

deavtalet ej mot den nye ägaren, skall dock denne, om han icke vill låta av­

talet gälla, uppsäga avtalet inom tre månader från överlåtelsen. I annat

fall gäller avtalet mot honom.

16 §

Utmätes fastigheten före tillträdesdagen eller fastställes före nämnda dag

fordran, för vilken panträtt upplåtits, till betalning ur fastigheten, får ar­

rendatorn uppsäga avtalet. Han har även rätt till ersättning för skada. Upp­

sägning skall dock ske inom en månad från det arrendatorn fick kännedom

om utmätningen eller fastställandet till betalning. Upphäves utmätningen

eller förfaller eljest frågan om fastighetens försäljning, får ej uppsägning

ske därefter.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, om jordägaren försättes i

konkurs före tillträdesdagen.

17 §

Försättes arrendatorn i konkurs, får konkursboet uppsäga avtalet. Sker ej

uppsägning inom en månad från utgången av den tid som är utsatt för be­

vakning av fordringar, svarar konkursboet för avtalets fullgörande under

återstoden av arrendetiden.

Uppsäger konkursboet avtalet, har jordägaren rätt till ersättning för

skada.

18 §

Om vid bostadsarrende, anläggningsarrende eller lägenhetsarrende arren-

datorn försättes i konkurs innan han tillträtt arrendestället, är arrendatorn

skyldig att på anfordran ställa sådan säkerhet för avtalets fullgörande med

vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Ställes ej säkerhet senast dagen efter

det säkerheten fordrades, får jordägaren uppsäga avtalet.

Uppsäger jordägaren avtalet och är avtalet träffat för viss tid som under­

stiger tio år, har jordägaren rätt till ersättning för skada, om ej annat av­

talats. Är avtalet träffat för längre tid, skall jordägaren utge skälig ersätt­

ning för arrenderättens värde.

Om jordbruksarrende finns särskilda bestämmelser i 9 kap.

Överlåtelse av arrenderätten

19 §

Vid jordbruksarrende och lägenhetsarrende får arrendatorn icke överlåta

arrenderätten utan jordägarens samtycke, om ej annat följer av andra och

tredje styckena.

Är arrendeavtalet slutet för viss tid som ej understiger tio år och vill

arrendatorn överlåta arrenderätten, skall han erbjuda jordägaren att åter­

taga arrendestället mot skyldighet att betala arrendatorn skälig ersättning

för arrenderättens värde, om ej annat avtalats. Kan vid jordbruksarrende

överenskommelse ej träffas om ersättningens belopp, skall det bestämmas

vid avräkning enligt 9 kap. 23 §. Har jordägaren ej inom en månad från

erbjudandet förklarat sig villig att återtaga arrendestället, får arrendatorn

överlåta arrenderätten till annan med vilken jordägaren skäligen kan nöjas.

Avlider arrendatorn under arrendetiden, har dödsboet, oavsett för vilken

tid avtalet är ingånget, samma rätt som enligt andra stycket tillkommer

arrendator för där avsett fall, om ej annat avtalats. Erbjudandet till jord­

ägaren skall göras inom sex månader efter dödsfallet.

Första och andra styckena äger motsvarande tillämpning på arrenderät­

tens övergång genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller annat

liknande förvärv.

Om bostadsarrende och anläggningsarrende finns särskilda bestämmelser

i 10 och 11 kap.

Kungi. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

133

Arrendatorns rätt att upplåta nyttjanderätt

20

§

Arrendatorn får ej utan jordägarens samtycke upplåta nyttjanderätt till

arrendestället eller del av detta. Han får dock hyra ut ledigt utrymme i

byggnad eller upplåta område av ouppodlad mark till upplagsplats eller för

liknande ändamål, om det kan ske utan olägenhet för jordägaren och har

ej annat avtalats.

Arrendatorn får hyra ut egen byggnad, om det kan ske utan påtaglig olä­

genhet för jordägaren och ej annat avtalats.

Arrendatorns rätt att bortföra honom tillhörig egendom

21

§

Har arrendatorn uppfört egen byggnad på arrendestället eller har han

i övrigt nedlagt kostnad på detta utöver vad som ålegat honom, skall vad

134

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

han utfört erbjudas jordägaren till inlösen vid avträdet. Har denne ej inom

en månad från erbjudandet förklarat sig villig att lösa vad han utfört, får

arrendatorn föra bort det. Han skall dock återställa arrendestället i tjänligt

skick.

Är ej vad arrendatorn enligt första stycket får skilja från fastigheten

bortfört inom tre månader från det arrendestället avträddes eller anspråk på

lösen slutligt ogillades, tillfaller det jordägaren utan lösen.

Har ämnen hämtats från jordägarens fastighet till byggnad eller annan

anläggning, får anläggningen ej tagas bort, innan arrendatorn ersatt jord­

ägaren för värdet av vad som tagits från fastigheten.

Första—tredje styckena gäller ej, om annat avtalats.

22

§

Försummar arrendatorn att inom tre månader från det arrendestället av­

träddes föra bort annan honom tillhörig egendom än som avses i 21 §, till­

faller egendomen jordägaren utan lösen, om ej annat avtalats.

Arrenderättens förverkande

23 §

Arrenderätten är förverkad och jordägaren således berättigad att uppsäga

avtalet,

1. om arrendatorn dröjer med betalning av arrendeavgiften utöver en må­

nad efter förfallodagen,

2. om arrendatorn vid jordbruksarrende undandrager sig att utföra arbete

som åligger honom enligt avtalet,

3. om arrendatorn vanvårdar arrendestället eller om han eftersätter vad

som åligger honom enligt 9 kap. 35 § och icke på tillsägelse vidtager rättelse,

4. om arrendatorn nyttjar arrendestället för annat ändamål än som förut­

satts vid upplåtelsen eller, om viss odlingsplan är fastställd i avtalet eller

detta innehåller annan bestämmelse om hävden, avviker från vad som så­

lunda bestämts och icke på tillsägelse vidtager rättelse,

5. om arrendatorn utan behövligt samtycke överlåter arrenderätten eller

eljest sätter annan i sitt ställe eller upplåter nyttjanderätt,

6. om arrendatorn åsidosätter avtalsenlig skyldighet, som går utöver hans

åligganden enligt denna balk, och det måste anses vara av synnerlig vikt för

jordägaren att skyldigheten fullgöres.

Arrenderätten är icke förverkad, om det som ligger arrendatorn till last

är av endast ringa betydelse.

Uppsäges avtalet, har jordägaren rätt till ersättning för skada.

24 §

Är arrenderätten förverkad på grund av förhållande som avses i 23 § första

stycket 1—4 men sker rättelse innnan jordägaren gjort bruk av sin rätt att

uppsäga avtalet, kan arrendatorn icke därefter skiljas från arrendestället på

den grunden. Detsamma gäller om jordägaren icke uppsagt avtalet inom sex

månader från det han fick kännedom om förhållande som avses i 23 § första

stycket 5 eller 6.

25 §

Är arrenderätten enligt 23 § första stycket 1 förverkad på grund av dröjs­

mål med betalning av arrendeavgift och har jordägaren med anledning där­

av uppsagt avtalet, får arrendatorn ej på grund av dröjsmålet skiljas från arrendestället, om arrendeavgiften betalas senast tolfte vardagen från uppsägningen. I avvaktan på att arrendatorn visar sig ha fullgjort vad som sålunda fordras för att återvinna arrenderätten, får beslut om vräkning icke meddelas förrän fjorton vardagar förflutit från uppsägningen.

Kungl. Ma j:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

135

Särskilda bestämmelser

26 §

Jordägare eller arrendator, som vill framställa fordringsanspråk på grund av arrendeförhållande, skall väcka talan därom inom två år från det arren­ datorn avträdde arrendestället. Om vid jordbruksarrende avräkningssyn klandras inom tid som angivits nu, får talan väckas inom två år från det klandret slutligt avgjorts. Iakttages ej tiden, är rätten till talan förlorad, om ej annat avtalats. Har den ena parten väckt talan i rätt tid, har den andra parten rätt till kvittning, fastän hans rätt till talan är förlorad.

27 §

Skulle tillämpning av arrendevillkor uppenbarligen strida mot god sed i arrendeförhållanden eller eljest vara otillbörlig, får villkoret jämkas eller lämnas utan avseende.

28 §

Bär skriftligt arrendeavtal upprättats och står arrendatorn i skuld för arrendeavgift eller ersättning för brist när han skall avträda arrendestället, får jordägaren kvarhålla så mycket av arrendatorns lösören och byggnader på arrendestället som svarar mot hans fordran, till dess arrendatorn gör rätt för sig eller ställer säkerhet. Egendom som enligt 65 § utsökningslagen

(1877: 31 s. 1) skall undantagas från utmätning får dock ej kvarhållas.

29 §

Vid jordbruksarrende och bostadsarrende får avtal mellan jordägare och arrendator, att framtida tvist med anledning av arrendeförhållandet skall hänskjutas till avgörande av skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen, ej göras gällande i fråga om arrendatorns rätt eller skyldighet att tillträda eller kvarsitta på arrendestället, fastställande av ar­ rendevillkor eller ersättning enligt 9 kap. 14 §. I övrigt gäller skiljeavtalet ej såvitt därigenom skiljemän utsetts i avtalet eller bestämmelse meddelats om skiljemännens antal eller om sättet för deras utseende eller om förfa­ randet vid skiljenämnden. I berörda hänseenden skall lagen (1929: 145) om skiljemän tillämpas. Vad som sagts nu utgör dock ej hinder för att i skilje­ avtalet utse arrendenämnden till skiljenämnd eller bestämma kortare tid för skiljemannaåtgärdens avslutande än den tid om sex månader som anges i nämnda lag.

Förfarandet i arrendetvister

30 §

I varje län skall finnas en arrendenämnd. Konungen kan dock bestämma, att annat område än län skall utgöra verksamhetsområde för arrende­ nämnd.

31 §

Arrendenämnd har till uppgift att medla i arrendetvister och att pröva

frågor enligt 9 kap. 10 och 14 §§ och 10 kap. 6 § samt övriga frågor som

enligt 8—10 kap. ankommer på nämnden. Nämnden kan även vara skilje­

nämnd i arrendetvister. Närmare bestämmelser om arrendenämnd meddelas

i särskild lag.

136

Del A Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

32 §

Om part ej godtager arrendenämnds beslut i fråga som avses i 9 kap. 10

eller 14 § eller 10 kap. 6 §, får parten klandra beslutet genom att väcka ta­

lan mot andra parten inom två månader från det parten erhöll del av beslu­

tet. Klandras icke beslutet inom denna tid, är parts rätt till talan förlorad.

Arrendenämnds beslut i ärende enligt 5 §, 9 kap. 2, 3, 7, 15, 18 eller 21 §

eller 10 kap. 2—4 eller 7 § får ej klandras.

33 §

Arrendetvist som ej enligt 31 § ankommer på arrendenämnds prövning

skall, om icke Konungen bestämmer annat, upptagas av fastighetsdomstolen

i den ort där fastigheten är belägen. Klandertalan som avses i 32 § och ären­

de enligt 9 kap. 24 § upptages av samma domstol.

Tvist som efter klander mot arrendenämnds beslut är anhängig vid dom­

stol får återförvisas till nämnden.

34 §

Talan får ej föras mot fastighetsdomstols dom i fråga om fastställelse av

arrendevillkor och ej heller mot hovrätts dom i fråga om förlängning av ar­

rendeavtal, fastställelse av arrendevillkor eller ersättning enligt 9 kap. 14 §.

9 KAP.

Jordbruksarrende

Inledande bestämmelse

1 §

Detta kapitel avser arrendeavtal, varigenom jord upplåtes till brukande.

Arrendetid och uppsägning

2

§

Avtal om jordbruksarrende skall träffas för viss tid eller för arrenda­

torns livstid. Avser avtalet jord, varöver upplåtaren icke kan förfoga ut­

över sin egen besittningstid, får avtalet träffas även för sådan tid. Är arren­

detiden icke bestämd enligt vad som sagts nu, gäller avtalet för fem år.

Omfattar arrende för viss tid bostad för arrendatorn, skall arrendetiden

utgöra minst fem år eller, om jordägaren är kommun, minst ett år. Än

arrendetiden icke bestämd enligt vad som sagts nu, gäller avtalet för fem år

eller, om jordägaren är kommun, ett år.

Förbehåll som strider mot andra stycket gäller, om förbehållet godkänts

av arrendenämnden.

3

§

Gäller arrendeavtal för viss tid som ej understiger ett år, skall uppsäg­ ning alltid ske för att avtalet skall upphöra att gälla vid arrendetidens ut­ gång.

Uppsägning skall ske, om arrendetiden är minst fem år, senast ett år före arrendetidens utgång eller, om arrendetiden är kortare än fem år men minst ett år, senast åtta månader före arrendetidens utgång.

Om avtal som avses i första stycket ej uppsäges inom rätt tid, anses det förlängt på tid som motsvarar arrendetiden eller, om denna är längre än fem år, på sistnämnda tid.

Förbehåll som strider mot första—tredje stycket gäller mot arrenda- torn, om förbehållet godkänts av arrendenämnden. Utan hinder härav gäl­ ler dock förbehåll om längre tid för förlängning av avtalet än som anges i tredje stycket.

4 §

Gäller arrendeavtal för viss tid som understiger ett år och har ej för­ behåll gjorts om uppsägning, anses avtalet förlängt på tid som motsvarar arrendetiden, om arrendatorn fortsatt med brukandet två månader efter ar­ rendetidens utgång utan att jordägaren anmodat honom att lämna arrende­ stället. Vad som sagts nu gäller ej, om annat avtalats.

5 §

Avlider arrendatorn före arrendetidens utgång, får dödsboet uppsäga av­ talet inom sex månader från dödsfallet, om ej annat avtalats.

6

§

Den som skall tillträda arrendeställe har rätt att fjorton dagar före till­ trädesdagen få åt sig upplåten hälften i arrendeställets hus, om ej annat avtalats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

137

Rätt till förlängning av arrendeavtalet

7 §

Bestämmelserna i 8—13 §§ gäller vid arrende för viss tid, utom när

1. arrendetiden uppgår till högst ett år och arrendet icke omfattar bostad för arrendatorn, eller

2. arrendeförhållandet upphör på den grund att arrenderätten är förver­ kad eller förhållande som avses i 8 kap. 14 § föreligger.

Förbehåll att arrenderätten icke skall vara förenad med rätt till för­ längning gäller mot arrendatorn, om förbehållet godkänts av arrendenämn­ den.

8

§

Om jordägaren uppsagt arrendeavtalet eller om arrendatorn uppsagt av­ talet enligt 3 § och i uppsägningen begärt förlängning av avtalet på änd­ rade villkor, har arrendatorn rätt till förlängning av avtalet, utom när

1. arrenderätten är förverkad eller arrendeavtalet kan uppsägas enligt 8 kap. 14 § även om jordägaren icke uppsagt avtalet att upphöra på någon av dessa grunder,

2. arrendatorn i annat fall åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att arrendeavtalet skäligen icke bör förlängas,

3. jordägaren gör sannolikt, att han själv, hans make eller avkomling eller hans adoptivbarn eller dess avkomling skall bruka arrendestället,

5f

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 20

4. jordägaren gör sannolikt, att arrendestället behövs för en mera ända­

målsenlig indelning i brukningsenheter och det ej av särskilda skäl är

obilligt mot arrendatorn att arrendeförhållandet upphör,

5. jordägaren gör sannolikt, att arrendestället skall användas i enlighet

med fastställd stadsplan eller byggnadsplan,

6. jordägaren i annat fall gör sannolikt, att arrendestället skall använ­

das för annat ändamål än jordbruk och det ej är obilligt mot arrendatorn

att arrendeförhållandet upphör.

Om jordägarens intresse blir tillgodosett genom att arrendatorn avträ­

der endast en del av arrendestället och arrendeavtalet lämpligen kan för­

längas såvitt avser arrendestället i övrigt, har arrendatorn utan hinder av

första stycket rätt till sådan förlängning.

9 §

Vid förlängning av arrendeavtal är arrendatorn skyldig att godtaga den

arrendeavgift som jordägaren fordrar. Om hans krav är oskäligt, skall dock

avgiften utgå med skäligt belopp. Annat av jordägaren uppställt villkor

skall gälla, om det ej strider mot god sed i arrendeförhållanden eller eljest

är obilligt. Förlängning skall dock ske för tid som motsvarar arrendetiden,

dock längst fem år, om ej annan tid av särskild anledning är lämpligare.

I den mån ändring av arrendevillkoren ej påkallas, skall samma villkor

som förut gälla.

Träffas vid förlängning av arrendeavtal överenskommelse om arrendeav­

giften eller annat villkor, gäller överenskommelsen utan hinder av första

stycket.

138

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

10

§

Föreligger tvist om förlängning av arrendeavtalet eller villkor för sådan

förlängning, åligger det jordägaren att skriftligen meddela arrendatorn att

denne, om han icke går med på att flytta, har att senast två månader efter

det han fått del av meddelandet hänskjuta tvisten till arrendenämnden.

Meddelandet skall lämnas i den ordning som enligt 8 kap. 8 § gäller för

uppsägning. Bestämmelsen i 8 kap. 8 § tredje stycket tredje punkten gäller

dock ej.

Om jordägaren fullgjort vad som åligger honom enligt första stycket,

har arrendatorn att hänskjuta tvisten till arrendenämnden inom den i

första stycket avsedda tiden. lakttages ej denna, förfaller rätten till för­

längning av arrendeavtalet.

11

§

Är fråga om förlängning av arrendeavtalet ännu ej avgjord när arren­

detiden går ut, har arrendatorn rätt att kvarsitta på arrendestället till

dess frågan är slutligt avgjord. För tid som arrendatorn sålunda kvarsitter

skall de förut gällande arrendevillkoren tillämpas till dess arrendevillkoren

för samma tid blir slutligt bestämda.

12

§

Bifalles arrendatorns talan om förlängning av arrendeavtalet, skall vill­

koren för det fortsatta arrendet fastställas enligt 9 §.

Dom eller beslut varigenom arrendatorns talan bifalles anses som avtal

om fortsatt arrende.

13 §

Bifalles ej arrendatorns talan om förlängning av arrendeavtalet, får i do­

men eller beslutet skäligt uppskov med avträdet medges, om jordägaren eller

arrendatorn begär det.

Avgöres tvisten efter arrendetidens utgång eller medges uppskov med av­

trädet, skall arrendevillkoren för tiden från avtalets upphörande till avträdet

fastställas enligt 9 §.

14 §

Kommer förlängning av arrendeavtal som omfattar bostad för arrendatorn

ej till stånd på grund av att förhållande som avses i 8 § första stycket 5 eller

6 föreligger och skall marken efter avtalets upphörande användas för ända­

mål som kan antagas lämna väsentligt högre avkastning eller kan tillgodoses

genom expropriation, skall jordägaren till arrendatorn utge ett belopp som

motsvarar den genomsnittliga arrendeavgiften för ett år under den senaste

arrendeperioden. Uppgår arrendatorns förlust på grund av att arrendeför­

hållandet upphör till högre belopp, skall jordägaren i stället i skälig omfatt­

ning ersätta förlusten, dock högst med belopp som motsvarar tre års arren­

deavgifter, beräknade så som nyss angivits.

Första stycket gäller ej, om det av särskilda skäl är obilligt mot jordäga­

ren att han ålägges ersättningsskyldighet.

Arrendeställets skick

15 §

Omfattar arrende bostad för arrendatorn eller hans anställda, skall jord­

ägaren vid tillträdet avlämna bostaden i det skick som föreskrives i hälso­

vårdsstadgan (1958: 663).

Är bostad vid tillträdet icke i sådant skick som anges i första stycket, skall

vid tillträdessyn föreskrivas vilka åtgärder som skall vidtagas för att bristen

skall undanröjas och vilken kostnad som åtgärderna betingar samt utsättas

viss tid inom vilken de skall vara vidtagna.

Underlåter jordägaren att inom utsatt tid vidtaga föreskriven åtgärd, får

arrendatorn utföra åtgärden i jordägarens ställe. Sedan arbetet har fullbor­

dats, har arrendatorn rätt till ersättning av jordägaren med det vid synen

fastställda beloppet. Vill arrendatorn hellre uppsäga avtalet, får han göra

det, om icke bristen är av ringa betydelse. För den tid arrendestället är i

bristfälligt skick har arrendatorn rätt till skälig nedsättning av arrendeav­

giften och ersättning för skada.

Förbehåll som strider mot första—tredje stycket gäller mot arrendatorn,

om förbehållet godkänts av arrendenämnden.

16 §

Avhjälper arrendatorn annan brist som föreligger vid tillträdet av arren­

destället än sådan som avses i 15 §, har han rätt till ersättning härför vid

avräkning enligt 23 §. Är arrendatorn befriad från skyldighet att återställa

arrendestället i visst skick, gäller vad som sagts nu endast om ej annat av­

talats.

17 §

Arrendatorn skall vårda och underhålla arrendestället. Försämras det

genom att arrendatorn eftersätter vad som sålunda åligger honom, har jord­

ägaren rätt till ersättning vid avräkning enligt 23 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

139

140

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

18 §

Har byggnad, täckdikning eller annan anläggning vars fullständiga istånd-

sättande vanligen icke omfattas av fastighetsunderhållet utan arrendatorns

vållande förstörts eller så skadats att anläggningen för att tjäna sitt ända­

mål måste byggas om eller ersättas med en ny, skall jordägaren utföra ar­

betet. Sådan skyldighet föreligger dock endast om anläggningen behövs med

hänsyn till en ändamålsenlig planläggning av jordbruket på arrendestället.

Om jordägaren ej inom skälig tid efter anmaning avhjälper brist som avses

i första stycket, får arrendatorn utföra arbetet i dennes ställe. Sedan arbetet

har fullbordats, har arrendatorn rätt till ersättning av jordägaren, om ej

annat följer av tredje stycket. Vill arrendatorn hellre uppsäga avtalet, får

han göra det, om icke bristen är av ringa betydelse. För den tid arrende­

stället är i bristfälligt skick har arrendatorn rätt till skälig nedsättning av

arrendeavgiften och ersättning för skada.

Jordägaren eller arrendatorn får påkalla arrendenämndens prövning huru­

vida i visst fall byggnadsskyldighet enligt första stycket åvilar jordäga­

ren. Vill arrendatorn utföra arbetet, har han rätt till ersättning enligt andra

stycket endast om arrendenämnden medgivit att arbetet får utföras. Ersätt­

ningen skall utgå med belopp som arrendenämnden fastställt.

Är arrendatorn befriad från skyldighet att återställa arrendestället i visst

skick, äger första—tredje styckena ej tillämpning.

19 §

Drabbas arrendestället av brandskada och föreligger ej byggnadsskyldig­

het för jordägaren enligt 18 §, skall arrendatorn avhjälpa skadan. Sedan ar­

betet fullbordats, har arrendatorn rätt till ersättning av jordägaren med skä­

ligt belopp, om ej arrendatorn vållat skadan.

20

§

Vill arrendatorn i annat fall än som anges i 15, 18 eller 19 § uppföra ny

byggnad i stället för byggnad som han mottagit, skall han själv svara för

kostnaden.

Uppföres byggnaden enligt plan som godkänts av jordägaren eller är den

i annat fall lämplig för sitt ändamål, har arrendatorn vid avräkning enligt

23 § rätt till ersättning för brist som vid tillträdet fanns på den mottagna

byggnaden. Avdrag skall dock göras med kostnaden för avhjälpande av brist

på den nya byggnaden.

Första och andra styckena äger motsvarande tillämpning i fråga om led­

ning eller annan anläggning som ingår i arrendet.

21

§

Föreligger behov av ny täckdikning med hänsyn till en ändamålsenlig

planläggning av jordbruket på arrendestället och utför arrendatorn täckdik-

ningen efter medgivande av arrendenämnden, har han, om ej annat avta­

lats, rätt till ersättning av jordägaren sedan arbetet fullbordats. Ersättningen

skall utgå med belopp som arrendenämnden fastställt.

Om arrendatorn har anlagt markväg, förbättrat ägoanordningen eller

vidtagit annan varaktig och för jordbruket nyttig åtgärd som ej är att hän­

föra till byggnad eller täckdikning, har han vid avräkning enligt 23 § rätt till

ersättning motsvarande vad arrendestället ökat i värde, om ej annat avtalats.

Del A

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

141

Ersättning får dock ej utgå med högre belopp än som motsvarar den nöd­ vändiga kostnaden.

22

§

Har jordägaren utfört arbete som avses i 18 § första stycket eller har han utgivit ersättning till arrendatorn enligt 18 § andra stycket eller 21 § första stycket för arbete som denne utfört, har jordägaren rätt till höj­ ning av arrendeavgiften, i den mån arrenderättens värde ökat genom ar­ betet.

Avräkning och syn

23 §

Avräkning mellan jordägaren och arrendatorn skall ske, när arrende­ stället avträdes. Avräkning skall dessutom ske, när arrendeavtalet för- länges, om mer än nio år förflutit från tillträdet eller, ifall avräkning skett förut, från föregående avräkning och ej tidigare dag för avräkning avtalats.

Avräkningen skall grundas på syn, om ej avtal träffats att bevisning om arrendeställets skick skall ske på annat sätt. Syn skall hållas, när arrende­ stället tillträdes och när avräkning sker.

24 §

Syn skall förrättas av minst två ojäviga och med ortens jordbruksför­ hållanden förtrogna synemän. De skall utses av jordägaren och arrendatorn gemensamt bland dem som av länsstyrelse förklarats behöriga att vara synemän. Enas parterna ej om valet, utser rätten synemän.

Har synemännen olika meningar, skall flertalets mening gälla. Kan be­ slut ej åstadkommas på sådant sätt men har parterna eller rätten utsett en av synemännen att vara ordförande, skall hans mening gälla som syne- männens beslut, om synemännen är flera än två. Kan ej heller på detta sätt beslut åstadkommas, skall synemännen välja ytterligare en synemän, som då blir ordförande. Enas ej synemännen om valet, skall rätten utse synemännen.

Syn får ej påbörjas tidigare än sex månader före eller avslutas senare än fyra månader efter den dag till vilken synen hänför sig, om ej rätten på begäran av synemännen medger att synen får avslutas senare.

25 §

Synemännen skall utsätta synen till tid då marken är tjänlig samt un­ derrätta parterna om dagen. Uteblir part, får synen hållas endast om parten bevisligen underrättats i god tid före synens påbörjande.

Menar part att synemän är jävig eller icke förtrogen med ortens jord­ bruksförhållanden, skall parten framställa invändning om det innan syne- gången börjar. Synemännen skall så snart det kan ske besluta över in­ vändningen. Senare får invändning framställas endast i samband med klander av synen och då endast under förutsättning att parten icke varit närvarande vid synen eller först efter det synegången börjat fått vetskap om det förhållande på vilket invändningen grundas. I fråga om parts rätt att i målet om klander åberopa sådant förhållande äger dessutom bestäm­ melserna i rättegångbalken om jäv mot domare motsvarande tillämpning.

142

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

26 §

Vid synen skall undersökas allt som hör till arrendestället, såsom bygg­

nader, trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar,

brunnar och ledningar. Från synen får dock undantagas viss del av arren­

destället, om jordägaren och arrendatorn kommer överens om i vad mån

brist skall tagas i beräkning och anteckning om överenskommelsen göres av

synemännen. Vid syn skall även göras sådan uppskattning som behövs för

bestämmande av ersättning enligt 21 § andra stycket. Synemännen får an­

lita sakkunnig eller biträde.

Över allt vad vid synen förekommer skall upprättas skriftlig handling,

som undertecknas av synemännen. Om brist föreligger, skall anteckning

göras om bristens beskaffenhet, de åtgärder som behövs för dess avhjäl­

pande samt kostnaden för detta. Tydlig hänvisning skall lämnas om vad

den har att iakttaga som vill klandra synen. Synehandlingen skall inom

tre månader från synens avslutande genom synemännens försorg delgi­

vas parterna i den ordning som enligt 8 kap. 8 § gäller för uppsägning. Be­

stämmelsen i 8 kap. 8 § tredje stycket tredje punkten gäller dock ej.

27 §

Parterna svarar solidariskt för synekostnaden. Sinsemellan svarar de

för hälften var.

28 §

Om part ej godtager syn, som hållits på sätt och inom tid som anges i 24 §,

får parten klandra synen genom att väcka talan mot andra parten inom

två månader från det synehandlingen delgavs honom. Klandras icke sy­

nen, gäller den som fullt bevis för arrendeställets skick den dag till vilken

synen hänför sig. Motbevisning mot synen är därefter ej tillåten.

Synemännen är skyldiga att i mål om klander avge skriftligt yttrande,

om rätten begär det.

Betalning av arrendeavgift

29 §

Arrendeavgiften skall bestämmas och betalas i pengar. Har avtal träffats

i strid med vad som sagts nu, skall arrendeavgiften utgå med belopp, som

är skäligt med hänsyn främst till parternas avsikter och övriga förhållanden

när avtalet träffades. Om förbehåll att arrendatorn skall utföra arbete finns

bestämmelser i 36—39 §§.

Arrendatorns konkurs

30 §

Försättes arrendatorn i konkurs, får jordägaren uppsäga avtalet. Innehål­

ler avtalet förbehåll om rätt för arrendatorn att överlåta arrenderätten och

inträffar konkursen efter det arrendatorn tillträtt arrendestället, får jord­

ägaren dock ej uppsäga avtalet, om konkursboet inom tre månader från ut­

gången av den tid som är utsatt för bevakning av fordringar visar att överlå­

telse skett i enlighet med avtalet. Sker överlåtelse senare men innan jordäga­

ren uppsagt avtalet, har han ej uppsägningsrätt.

Uppsäger jordägaren avtalet och är detta träffat för viss tid som under­

stiger tio år, har jordägaren rätt till ersättning för skada.

Del A

143

Gäller arrendeavtalet för viss tid som ej understiger tio år, har arrenda-

torn rätt till skälig ersättning för arrenderättens värde, om ej annat avtalats.

Kan överenskommelse om ersättningens belopp ej träffas, skall detta fast­

ställas vid avräkning enligt 23 §.

Övriga rättigheter och skyldigheter vid nyttjandet av arrendestället

31 §

Överger arrendatorn arrendestället och lämnar det obrukat eller utan

vård, får jordägaren genast återtaga det. Jordägaren har även rätt till er­

sättning för skada.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

32 §

Har jordägaren utgivit ersättning för torrläggning av mark enligt vatten­

lagen (1918: 523) eller för byggande av enskild väg, får jordägaren uppsäga

avtalet, om arrendatorn icke medger skälig höjning av arrendeavgiften. Upp­

sägning skall ske inom ett år från det företaget fullbordades.

33 §

Arrendatorn får ej nyttja skog eller skogsmark eller taga torv från torv­

mosse som finns på arrendestället. Han får ej heller avhända detta annat,

som ej är att hänföra till den årliga avkastningen.

34 §

Om arrendatorns rätt till jakt och fiske finns särskilda bestämmelser.

35 §

Har jordägaren lämnat arrendatorn kreatur eller redskap för att användas

på arrendestället och är visst värde bestämt för det som lämnats, skall

ax-rendatorn hålla sådan egendom på arrendestället under arrendetiden.

Egendomen skall för vartdera slaget i värde motsvara det som han mottagit.

Vad som sättes i stället för det som lämnats tillhör jordägaren utan särskilt

förbehåll.

Har jordägaren enligt skriftlig handling lämnat egendom som avses i

första stycket och är avtalad avgift för användandet av egendomen förfallen

till betalning eller underlåter arrendatorn att avlämna vad som tillkommer

jordägaren, äger 8 kap. 28 § motsvarande tillämpning.

Arbetsavtal i samband med arrende

36 §

Bestämmelse i arrendeavtal att arrendatorn skall utföra arbete får ej in­

nefatta skyldighet att utföra arbete utöver fastställt antal dagsverken eller

annat bestämt arbele.

Skall arrendatorn enligt arrendeavtalet utföra dagsverken men är ej be­

stämt, hur de skall fördelas på särskilda tider av året, skall hela antalet

dagsverken jämnt fördelas på årets veckor, i den mån det kan ske. För

vai-je arrendeår eller, då avtalet föreskriver visst antal dagsverken under viss

tid av året, för varje sådan tid skall jordägaren i god tid lämna arren­

datorn uppgift på de dagar när arbetet skall utföras. Arrendatorn är ej

skyldig att inställa sig till arbete tidigare än på andra dagen efter det upp­

giften lämnats honom. Arbetet får ej utkrävas på sådant sätt att arrendatorn

hindras att behörigen sköta sitt jordbruk. Jordbruksdagsverken får dock

utan hinder av vad som sagts nu utkrävas enligt den fördelning som före-

skrives i avtalet.

I arrendeavtalet får ej intagas förbud för arrendatorn att utföra arbete åt

annan än jordägaren.

37 §

År arrendatorn enligt arrendeavtalet eller annat avtal mellan honom och

jordägaren skyldig att utföra arbete, skall ersättning till arrendatorn utgå

efter ortens pris vid tiden för arbetet.

38 §

Tillhandahåller jordägaren ej arbete som arrendatorn enligt arrendeav­

talet eller annat avtal mellan jordägaren och arrendatorn är skyldig att

utföra eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete, får arrendatorn

uppsäga arrendeavtalet. Uppsägning får dock ej ske, om arrendatorns för­

lust av arbetsinkomst är av ringa betydelse, och ej heller sedan arbetet till­

handahållits arrendatorn. Har jordägaren ej inom en månad från uppsäg­

ningen meddelat arrendatorn att den ej godtages, skall jordägaren anses ha

godkänt uppsägningen.

I fall som avses i första stycket har arrendatorn, vare sig uppsägning

sker eller ej, rätt till ersättning för skada, om icke underlåtenheten att

tillhandahålla arbete nödvändiggjorts av ändrade ekonomiska eller tek­

niska förhållanden.

144

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

39 §

Bestämmelserna i 36—38 §§ gäller ej, om arrendatorns åliggande är av

ringa betydelse.

10 KAP.

Bostadsarrende

1 §

Bostadsarrende föreligger när jord upplåtes på arrende för annat ändamål

än jordbruk samt arrendatorn enligt arrendeupplåtelsen har rätt att på ar­

rendestället uppföra eller bibehålla bostadshus och det ej är uppenbart att

upplåtelsens huvudsakliga syfte är att tillgodose annat ändamål än att bereda

bostad åt arrendatorn och honom närstående.

2

§

Avtal om bostadsarrende skall träffas för viss tid, minst fem år, eller för

arrendatorns livstid. År arrendetiden icke bestämd enligt vad som sagts nu,

gäller avtalet för fem år.

Förbehåll om kortare arrendetid än fem år gäller, om förbehållet godkänts

av arrendenämnden.

3 §

Gäller arrendeavtal för viss tid, skall uppsägning alltid ske för att avtalet

skall upphöra att gälla vid arrendetidens utgång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

145

Uppsägning skall ske senast ett år före arrendetidens utgång. Om avtal som avses i första stycket ej uppsäges inom rätt tid, anses det förlängt på fem år.

Förbehåll som strider mot första—tredje stycket gäller mot arrendatorn, om förbehållet godkänts av arrendenämnden. Utan hinder härav gäller dock förbehåll om längre tid för förlängning av avtalet än som anges i tredje stycket.

4 §

Bestämmelserna i 5 och 6 §§ om förlängning av arrendeavtal gäller vid arrende för viss tid, utom när

1. hus som avses i 1 § ej finns på arrendestället då avtalet senast kan upp­ sägas från jordägarens sida eller, om sådant hus finns, det då ej åsatts taxe­ ringsvärde, eller

2. arrendeförhållandet upphör på den grund att arrenderätten är förver­ kad eller förhållande som avses i 8 kap. 14 § föreligger.

Förbehåll att arrenderätten icke skall vara förenad med rätt till förläng­ ning gäller mot arrendatorn, om förbehållet godkänts av arrendenämnden.

5 §

Om jordägaren uppsagt arrendeavtalet, har arrendatorn rätt till förläng­ ning av avtalet, utom när

1. arrenderätten är förverkad eller arrendeavtalet kan uppsägas enligt 8 kap. 14 § även om jordägaren icke uppsagt avtalet att upphöra på någon av dessa grunder,

2. arrendatorn i annat fall åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att arrendeavtalet skäligen icke bör förlängas,

3. byggnad på arrendestället uppförts utan byggnadslov i fall då sådant erfordrats eller i strid med plan eller därmed jämförligt beslut av myndighet angående markens bebyggande eller användning,

4. i annat fall byggnad på arrendestället icke står i överensstämmelse med gällande plan och jordägaren gör sannolikt att han skall använda marken i enlighet med planen,

5. jordägaren gör sannolikt, att marken skall användas för bebyggelse av annat slag än det som avses med upplåtelsen eller för jordbruk, industri eller annan ekonomisk verksamhet, samt intresset för honom att kunna för­ foga över marken för sådant ändamål påtagligt överväger arrendatorns in­ tresse av fortsatt arrende,

6. jordägaren i annat fall har befogad anledning att upplösa arrendeför­ hållandet.

Om jordägarens intresse blir tillgodosett genom att arrendatorn avträder endast en del av arrendestället och arrendeavtalet lämpligen kan förlängas såvitt avser arrendestället i övrigt, har arrendatorn utan hinder av första stycket rätt till sådan förlängning.

6

§

I fråga om förlängning av arrendeavtal äger 9 kap. 9—13 §§ motsvarande tillämpning.

7 §

Är arrendeavtalet slutet för viss tid och vill arrendatorn överlåta arrende­ rätten, skall han erbjuda jordägaren att återtaga arrendestället mot skyldig­ het att betala arrendatorn skälig ersättning för arrenderättens värde. Har

arrendatorn uppfört byggnad på arrendestället eller har han i övrigt ned­

lagt kostnad på detta och önskar han att jordägaren skall övertaga vad

han utfört, skall även det erbjudas jordägaren till inlösen. Har jordägaren

ej inom en månad från erbjudandet förklarat sig villig att lösa vad som

erbjudits, får arrendatorn överlåta arrenderätten till annan med vilken

jordägaren skäligen kan nöjas.

Genom bodelning, arv eller testamente eller genom exekutiv försäljning

eller i arrendatorns konkurs kan arrenderätten övergå till annan med

vilken jordägaren skäligen kan nöjas, utan att erbjudande enligt första

stycket lämnats.

Förbehåll som strider mot första eller andra stycket gäller mot arrenda­

torn, om förbehållet godkänts av arrendenämnden.

146

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

It KAP.

Anläggningsarrende

1 §

Anläggningsarrende föreligger när jord upplåtes på arrende för annat

ändamål än jordbruk samt arrendatorn enligt arrendeupplåtelsen har rätt

att för förvärvsverksamhet på arrendestället uppföra eller bibehålla bygg­

nad, som ej är av endast ringa betydelse för verksamhetens bedrivande. Har

upplåtelsen skett för arrendatorns livstid eller för viss tid som understiger

ett år, föreligger dock icke anläggningsarrende.

2

§

Avtal om anläggningsarrende skall träffas för viss tid. Är arrendetiden

icke bestämd enligt vad som sagts nu, gäller avtalet för fem år.

,

3 §

Har ej annat avtalats, anses arrendeavtal innefatta villkor att, om uppsäg­

ning ej sker inom rätt tid, avtalet skall anses förlängt på tid som motsvarar

arrendetiden, dock längst fem år.

Uppsägning skall ske senast sex månader före arrendetidens utgång, om

ej annan tid avtalats.

4 §

Bestämmelserna i 5 och 6 §§ om rätt till ersättning för arrendatorn med

anledning av arrendets upphörande gäller, om ej annat avtalats och ej hel­

ler arrendeförhållandet upphör på den grund att arrenderätten är förverkad

eller förhållande som avses i 8 kap. 14 § föreligger.

5 §

Har jordägaren uppsagt arrendeavtalet och vägrar han att förlänga ar­

rendeförhållandet eller kommer förlängning i annat fall ej till stånd på den

grund att jordägaren för förlängning kräver arrendeavgift som ej är skälig

eller uppställer annat villkor som strider mot god sed i arrendeförhållanden

eller eljest är obilligt, skall han i skälig omfattning ersätta arrendatorn

dennes förlust på grund av arrendeförhållandets upphörande, om ej

1. arrendatorn åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att det icke skä­

li gen kan fordras att jordägaren förlänger arrendeförhållandet,

Del A

147

2.

jordägaren gör sannolikt, att marken skall användas för annat ända­

mål än det med upplåtelsen avsedda och intresset för honom att kunna för­ foga över marken för sådant ändamål påtagligt överväger arrendatorns in­ tresse av fortsatt arrende, eller

3. jordägaren i annat fall har befogad anledning att upplösa arrendeför­ hållandet.

Förlust för arrendatorn som har samband med att denne bekostat upp­ förande av byggnad eller utförande av annat arbete på arrendestället skall beaktas vid ersättningens bestämmande endast om åtgärden vidtagits i en­ lighet med arrendeavtalet.

6

§

Om arrendatorn icke inom tre veckor från uppsägningen meddelar jord­ ägaren att han önskar behålla arrendestället, är hans rätt till ersättning en­ ligt 5 § förfallen. Lämnas sådant meddelande inom den angivna tiden, har jordägaren att inom tre veckor från det att meddelandet lämnades under­ rätta arrendatorn om de villkor han uppställer för att förlänga arrendeför­ hållandet eller om orsaken till att han vägrar medge förlängning. Underlå­ ter han detta, har arrendatorn rätt till ersättning för förlust som avses i 5 §.

Arrendatorns meddelande enligt första stycket skall lämnas i den ordning som enligt 8 kap. 8 § gäller för uppsägning. År jordägarens meddelande en­ ligt första stycket avsänt i rekommenderat brev under mottagarens vanliga adress, skall jordägaren anses ha fullgjort vad som ankommer på honom.

7 §

Har ej annat avtalats, får arrendatorn överlåta arrenderätten till annan med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Förbehåll varigenom arrenda­ torns rätt begränsas får dock ej göras gällande, när överlåtelse sker genom exekutiv försäljning eller i arrendatorns konkurs.

Första stycket första punkten äger motsvarande tillämpning på arrende­ rättens övergång genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller annat liknande förvärv.

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

12 KAP.

Hyra

Inledande bestämmelser

1 §

Detta kapitel avser avtal, varigenom hus eller del av hus upplåtes till nyttjande mot vederlag. Detta gäller även om lägenheten upplåtits genom tjänsteavtal eller avtal i anslutning till sådant avtal.

Innefattar avtalet även upplåtelse av jord att nyttjas i förening med lä­ genheten, äger detta kapitel tillämpning på avtalet, om jorden skall använ­ das för trädgårdsodling i mindre omfattning eller för annat ändamål än jordbruk. Förenas tjänsteavtal, som ej är av endast ringa betydelse, med upplåtelse av såväl lägenhet för bostadsändamål som jord, äger kapitlet till- lämpning, om upplåtelsen av lägenheten är mera betydelsefull än upplå­ telsen av jorden.

Med bostadslägenhet avses lägenhet som upplåtits för att helt eller till icke oväsentlig del användas som bostad.

Förbehåll som strider mot bestämmelse i detta kapitel är utan verkan mot

hyresgästen eller den som har rätt att träda i hans ställe, om ej annat anges.

Hyresavtals ingående

2

§

Hyresavtal skall upprättas skriftligen, om hyresvärden eller hyresgästen

begär det.

Ändring i eller tillägg till avtal som upprättats skriftligen skall antecknas

på handlingen, om hyresvärden eller hyresgästen begär det. Om någon i la­

ga ordning träder i hyresgästens ställe, skall likaledes på begäran göras an­

teckning därom.

148

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Hyrestid och uppsägning

3 §

Är hyresavtal träffat för bestämd tid, skall, om hyresförhållandet vid

hyrestidens utgång varat längre än nio månader i följd, uppsägning alltid

ske för att avtalet skall upphöra att gälla vid hyrestidens utgång.

Innehåller avtal, som skall uppsägas för att upphöra vid hyrestidens ut­

gång, ej bestämmelse om uppsägningstid, skall uppsägningen ske, om hy­

restiden är

1. längst en vecka, senast en dag i förväg,

2. längre än en men längst två veckor, senast två dagar i förväg,

3. längre än två veckor men längst tre månader, senast en vecka i för­

väg,

4. längre än tre men längst sex månader, senast en månad i förväg,

5. längre än sex månader men längst ett år, senast tre månader i för­

väg,

6. längre än ett men längst fem år, senast sex månader i förväg,

7. längre än fem år, senast ett år i förväg.

Saknar avtalet bestämmelse om verkan av utebliven uppsägning och upp-

säges det ej inom rätt tid, anses det, om hyrestiden överstiger nio måna­

der, förlängt på ett år och i annat fall på tid som motsvarar hyrestiden.

4 §

Är hyresavtal träffat för bestämd tid utan förbehåll om uppsägning och

har hyresförhållandet vid hyrestidens utgång icke varat längre än nio må­

nader i följd, anses avtalet förlängt på obestämd tid, om hyresgästen suttit

kvar i lägenheten en månad efter hyrestidens utgång utan att hyresvärden

anmodat honom att flytta.

Är hyrestiden ej bestämd, skall den, om uppsägningstid icke avtalats,

utgå en månad efter uppsägning eller, såvida hyresförhållandet varat läng­

re än ett år, på den fardag som inträffar närmast efter tre månader från

uppsägningen. Beror hyresförhållandet av annan anställning än som av­

ses i 46 § första stycket 7, har hyresgästen alltid rätt till en uppsägningstid

av minst en månad.

Fardagar är den 1 april och den 1 oktober.

5 §

Avlider hyresgäst som hyrt bostadslägenhet före hyrestidens utgång, får

dödsboet uppsäga avtalet inom en månad från dödsfallet. Avtalet upphör att

gälla en månad efter uppsägningen. Har bostadslägenhet hyrts av makar

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

149

gemensamt och avlider den ena av makarna, tillkommer den rätt som nu angivits dödsboet och den efterlevande maken i förening.

Är lägenhet upplåten för hyresgästens livstid, får vid dennes död hans make inträda som hyresgäst under sin livstid, om äktenskapet ingåtts in­ nan avtalet träffades och annat ej avtalats. Ingår den efterlevande maken nytt äktenskap, får hyresvärden dock uppsäga avtalet att upphöra tidigast på den fardag som inträffar närmast efter tre månader från uppsägningen. När avtalet upphör att gälla på grund av hyresgästens eller den efterle­ vande makens död, skall lägenheten avträdas på den fardag som inträffar närmast efter en månad från dödsfallet.

6

§

Uppsäges hyresavtal av orsak som anges i 11—14 eller 16—19 §, upphör det genast att gälla. Detsamma gäller i fall som anges i 42 §, om ej annat följer av 44 §.

Om hyresavtal uppsäges av annan orsak som ger hyresvärd eller hyres­ gäst rätt att frånträda avtalet, äger bestämmelserna i 3 § andra stycket och 4 § andra stycket om uppsägningstid och tid för avtals upphörande motsva­ rande tillämpning, om ej annat föreskrivits. Sker uppsägning innan hyres­ gästen tillträtt lägenheten, upphör avtalet dock genast att gälla.

7 §

Infaller dag då lägenhet enligt lag eller avtal skall tillträdas eller avträdas på söndag eller annan allmän helgdag, skall tillträde eller avträde i stället ske nästa vardag.

Den som har att avträda lägenhet skall senast klockan 12 avträdesdagen hålla lägenheten tillgänglig för den som skall tillträda den. Omfattar lä­ genhet som helt eller delvis är uthyrd till bostad minst två rum som är avsedda för bostadsändamål, skall hälften av bostadsrummen hållas till­ gänglig klockan 12 föregående dag eller, om denna är söndag eller annan allmän helgdag, klockan 8 avträdesdagen.

Första och andra styckena gäller ej, om annat avtalats.

8

§

Uppsägning skall vara skriftlig, om hyresförhållandet varat längre än nio månader i följd vid den tidpunkt till vilken uppsägningen sker. Upp­ sägningen behöver dock ej vara skriftlig, om skriftligt erkännande om upp­ sägningen lämnas.

Bestämmelserna i 33 kap.1619 §§rättegångsbalken om delgivning äger motsvarande tillämpning i fråga om uppsägning. Uppsägning får ske hos den som är behörig att mottaga hyra på hyresvärdens vägnar.

Träffas ej den som sökes för uppsägning i sitt hemvist, får uppsägningen sändas i rekommenderat brev under hans vanliga adress. Ett exemplar av uppsägningen skall dessutom lämnas antingen i den söktes bostad till vuxen medlem i det hushåll som han tillhör eller, om han driver rörelse med fast kontor, på kontoret till någon som är anställd där. Påträffas icke någon som nu angivits, skall uppsägningen i stället läggas i den söktes postlåda, om sådan finns. Uppsägning har skett när vad nu angivits blivit fullgjort.

Har hyresvärd eller hyresgäst, hos vilken uppsägning skall ske, ej känt hemvist här i riket och finns ej heller känt ombud som har rätt att mottaga uppsägning för honom, får uppsägning ske genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar.

Stämningsansökan med yrkande att hyresförhållande skall upphöra och

ansökan om vräkning av hyresgäst gäller som uppsägning när delgivning

skett i behörig ordning.

Lägenhetens skick och hinder i hyresrätten

9 §

På tillträdesdagen skall hyresvärden, om ej annat avtalats, tillhandahålla

lägenheten i sådant skick att den enligt den allmänna uppfattningen i orten

är fullt brukbar för det avsedda ändamålet.

10

§

Blir lägenheten före den avtalade tidpunkten för tillträdet så förstörd

att den ej kan användas för det avsedda ändamålet, förfaller avtalet. Är

hyresvärden vållande till händelsen eller lämnar han ej utan dröjsmål hyres­

gästen meddelande om denna, har hyresgästen rätt till ersättning för skada.

Meddelar myndighet före tillträdesdagen på grund av lägenhetens be­

skaffenhet förbud mot att använda lägenheten för det avsedda ändamålet,

förfaller avtalet, även om beslutet ej vunnit laga kraft. Beror det förhål­

lande som föranlett myndighetens beslut på försummelse av hyresvärden

eller lämnar denne ej utan dröjsmål hyresgästen meddelande om beslutet,

har hyresgästen rätt till ersättning för skada.

11

§

Uppkommer före hyrestidens början ringare skada på lägenheten än

som anges i 10 § första stycket och är skadan ej avhjälpt när lägenheten

skall tillträdas eller är lägenheten eljest, i annat fall än som avses i 13 §,

på tillträdesdagen icke i det skick som hyresgästen har rätt att fordra, får

han avhjälpa bristen på hyresvärdens bekostnad, om hyresvärden underlå­

ter att på tillsägelse göra detta så snart det kan ske. Kan bristen ej avhjäl­

pas utan dröjsmål eller underlåter hyresvärden att efter tillsägelse göra

detta så snart det kan ske, får hyresgästen uppsäga avtalet. Uppsägning

får dock ske endast om bristen är av väsentlig betydelse. Sedan bristen

blivit avhjälpt av hyresvärden får avtalet ej uppsägas. För den tid lägen­

heten är i bristfälligt skick har hyresgästen rätt till skälig nedsättning i

hyran.

I fall som avses i första stycket har hyresgästen även rätt till ersättning

för skada, om hyresvärden ej visar att bristen icke beror på hans försum­

melse.

Första och andra styckena äger tillämpning även när lägenheten uthyrts

i befintligt skick, om lägenheten icke är i sådant skick som anges i 9 § och

hyresgästen ej vid avtalets ingående kände till bristen eller kunnat upp­

täcka den med vanlig uppmärksamhet.

12

§

Meddelar myndighet före tillträdesdagen på grund av lägenhetens be­

skaffenhet beslut varigenom del av lägenheten kommer att frångå hyres­

gästen eller denne på annat sätt lider intrång i sin nyttjanderätt, har han

rätt till skälig nedsättning i hyran. Innebär beslutet väsentlig inskränk­

ning i nyttjanderätten, får hyresgästen uppsäga avtalet, även om beslutet

ej vunnit laga kraft. I fråga om ersättning för skada äger 10 § andra styc­

ket motsvarande tillämpning.

150

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

151

13 §

Avser hyresavtalet lägenhet som icke färdigställts vid avtalets ingående

och är lägenheten ännu ej i färdigt skick när tillträde skall ske, har hy­

resgästen rätt till skälig nedsättning i hyran och sådan rätt att uppsäga

avtalet som anges i 11 §. Uppsägning får ske även före den avtalade tid­

punkten för tillträde, om det är uppenbart att lägenheten på tillträdesdagen

ej kan användas för det avsedda ändamålet.

Hyresgästen har även rätt till ersättning för skada, om hyresvärden ej

visar att dröjsmålet icke beror på hans försummelse.

14 §

Är lägenheten ej utrymd i rätt tid av den som skall avflytta, har hyres­

gästen rätt till skälig nedsättning i hyran för den tid han ej kan nyttja

lägenheten eller del därav. Undanröjes hindret icke genast efter det hyres­

värden underrättats om förhållandet, äger bestämmelserna i 11 § om rätt

för hyresgästen att uppsäga avtalet på grund av brist i lägenheten mot­

svarande tillämpning.

Hyresgästen har även rätt till ersättning för skada, om hyresvärden ej

visar att hindret icke beror på hans försummelse.

15 §

Under hyrestiden skall hyresvärden hålla lägenheten i sådant skick som

anges i 9 §, om ej annat avtalats eller följer av andra stycket.

Om lägenhet helt eller delvis är uthyrd till bostad, skall hyresvärden

i bostadsdelen med skäliga tidsmellanrum ombesörja tapetsering, målning

och andra sedvanliga reparationer med anledning av lägenhetens försäm­

ring genom ålder och bruk. Avser hyresavtalet enfamiljshus, gäller dock

vad som sagts nu endast om ej annat avtalats.

16 §

Skadas lägenheten under hyrestiden och är hyresgästen ej ansvarig för

skadan eller brister hyresvärden i sin underhållsskyldighet enligt 15 §

andra stycket eller uppstår på annat sätt utan hyresgästens vållande hin­

der eller men i nyttj anderätten, äger 10—12 §§ motsvarande tillämpning.

Detsamma gäller, om myndighet under hyrestiden meddelar beslut som

avses i 10 § andra stycket eller 12 § utan att hyresgästen givit anledning

till det, dock ej förrän beslutet länder till efterrättelse.

Hyresvärden och hyresgästen kan med bindande verkan träffa avtal om

inskränkning i rätten att enligt första stycket erhålla nedsättning i hyran

för hinder eller men i nyttj anderätten till följd av att hyresvärden låter

utföra arbete för att sätta lägenheten i avtalat skick eller för att utföra

sedvanligt underhåll av lägenheten eller fastigheten i övrigt eller annat

arbete som särskilt anges i avtalet.

17 §

Bestämmelserna om skada eller brist på lägenheten äger motsvarande

tillämpning, om ohyra förekommer i lägenheten till men för hyresgästen.

I fråga om bostadslägenhet som utgör del av hus är hyresvärden skyl­

dig att vidtaga tjänliga åtgärder för att utrota ohyra, även om hyresgästen

är ansvarig för att sådan förekommer i lägenheten. Är hyresgästen utan

ansvar för ohyran, har han rätt till ersättning för nödvändig kostnad som

åsamkas honom genom åtgärd för att utrota ohyran.

152

Del A

Om någon del av lägenheten frångår hyresgästen på grund av att annat

förvärv äger företräde eller till följd av anledning som avses i 7 kap. 24 §,

har hyresgästen rätt till skälig nedsättning i hyran. Hyresgästen har även

sådan rätt att uppsäga avtalet som anges i 11 §, om han var i god tro när

avtalet träffades. Bestämmelser om ersättning för skada finns i 7 kap.

19 §

Är bostadslägenhet så beskaffad att det är förenat med uppenbar våda

för inneboendes hälsa att använda lägenheten och avhjälper hyresvärden

ej bristen genast efter tillsägelse, får hyresgästen uppsäga avtalet, även om

han icke har rätt till det enligt annan bestämmelse.

Betalning av hyra m. m.

20

§

Har avtal ej träffats om tiden för betalning av hyra som skall utgå i

pengar, skall hyran betalas senast sista vardagen före varje kalendermånads

början eller, om hyran beräknas för kortare tid än en månad, senast sista

vardagen före början av den tid för vilken hyran beräknas. För bostadslä­

genhet som omfattar högst fyra rum, varvid kök räknas som rum, får dock

den hyra som belöper på annan kalendermånad än den första betalas senast

sista vardagen före månadens början, även om avtal träffats om tidigare för-

fallodag.

Hyran skall betalas i hyresvärdens hemvist eller på annan plats som

anvisas av honom. Betalning får alltid ske genom postanvisning, postgiro

eller bankgiro. Skall hyran betalas på ort utom riket, är hyresvärden skyl­

dig att svara för de särskilda kostnader detta medför.

Har hyran sänts till hyresvärden från postanstalt inom riket genom

postanvisning eller inbetalningskort till hyresvärdens postgirokonto eller

har innehavare av sådant konto betalat hyran till hyresvärden genom giro-

eller utbetalningskort, anses hyran ha kommit hyresvärden till handa den

dag då postanvisningen eller inbetalningskortet lämnades på postanstalten

eller giro- eller utbetalningskortet inkom till postgirokontoret. Vid betal­

ning av hyra genom bankgiro på bankkontor inom riket anses hyran ha

kommit hyresvärden till handa den dag då betalningsuppdraget mottogs

av bankkontoret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

18 §

21

§

Anser hyresgästen, att han enligt 11—14, 16—18 eller 26 § har rätt till

nedsättning i hyran eller ersättning för skada eller för avhjälpande av brist

eller att han har annan motfordran hos hyresvärden, och vill hyresgästen

avdraga motsvarande belopp på hyra som utgår i pengar, får han nedsätta

beloppet hos överexekutor. Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning,

när det råder tvist om storleken av hyra som skall utgå i pengar men ej är

till beloppet bestämd i avtalet.

När hyresgästen enligt första stycket nedsätter belopp hos överexekutor,

skall han lämna skriftlig uppgift i två exemplar om hyresförhållandet,

förfallodagen och grunden för avdraget eller tvistens beskaffenhet samt

ställa pant eller borgen, som överexekutor finner skälig, för den kostnad

för beloppets utfående som kan åsamkas hyresvärden och för ränta på be­

loppet.

Del A

153

Har hyresgästen sålunda nedsatt hyra hos överexekutor, får hyresvärden icke göra gällande, att hyresrätten blivit förverkad på grund av att det ned­ satta beloppet ej betalats till honom.

22

§

Överexekutor skall ofördröj ligen underrätta hyresvärden i rekommen­ derat brev om nedsättning enligt 21 §.

Visar hyresvärden ej inom tre månader från det beloppet förfallit till betalning och underrättelse om nedsättningen sänts till honom att han träffat överenskommelse med hyresgästen om att få lyfta beloppet eller att han väckt talan därom mot hyresgästen, har denne rätt att återfå be­ loppet. Har hyresvärden väckt talan inom angiven tid, får nedsatt belopp ej lyftas, förrän hyresvärdens talan blivit slutligt avgjord.

Nedsatt belopp skall ofördröjligen insättas i bank mot ränta. Räntan skall betalas till den som får lyfta det nedsatta beloppet.

Hyresgästens skyldigheter vid nyttjandet av lägenheten

23 §

Hyresgästen får icke använda lägenheten för annat ändamål än det av­ sedda. Hyresvärden får dock icke åberopa avvikelse som är utan bety­ delse för honom.

24 §

Hyresgästen skall under hyrestiden väl vårda lägenheten med vad där­ till hör. Han är skyldig att ersätta all skada som uppkommer genom hans vållande eller genom vårdslöshet eller försummelse av någon som hör till hans hushåll eller gästar honom eller av annan som han inrymt i lägenheten eller som där utför arbete för hans räkning. För brandskada som han själv icke vållat är han dock ansvarig endast om han brustit i den omsorg och tillsyn som han bort iakttaga.

Uppkommer skada eller visar sig brist som ofördröjligen måste avhjälpas för att allvarlig olägenhet icke skall uppstå, är hyresgästen skyldig att genast lämna hyresvärden meddelande om skadan eller bristen. Är hyres­ gästen och medlemmarna i hans hushåll borta när skadan uppkommer eller bristen visar sig och har hyresgästen berett hyresvärden tillfälle att vid be­ hov komma in i lägenheten under bortovaron, är det dock, om lägenheten utgör del av hus, tillräckligt att hyresgästen omedelbart efter återkomsten lämnar hyresvärden meddelande om skadan eller bristen. Meddelande om annan skada eller brist än sådan som angivits förut i detta stycke skall läm­ nas hyresvärden utan oskäligt dröjsmål. Försummar hyresgästen att under­ rätta hyresvärden enligt vad som föreskrivits i detta stycke, är han ansvarig för skada som föranledes av hans försummelse.

Bestämmelserna i första och andra styckena om skada eller brist äger motsvarande tillämpning, om ohyra förekommer i lägenheten.

Har hyresgästen utan behövligt samtycke eller tillstånd överlåtit hyres­ rätten eller åt annan upplåtit rätt att begagna lägenheten, är hyresgästen ansvarig för skada som den nye innehavaren skolat ersätta enligt första, andra eller tredje stycket, om lägenheten hade varit förhyrd av honom.

Har i fråga om lägenhet som upplåtits för att helt eller delvis användas för annat ändamål än bostad, träffats avtal, varigenom hyresgästens an­ svar utsträckes utöver vad som föreskrives i första—fjärde styckena, gäller avtalet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1970

154

Del A

Hyresgästen är skyldig att vid lägenhetens begagnande iakttaga allt

som fordras för att bevara sundhet, ordning och skick inom fastigheten.

Hyresgästen skall halla noggrann tillsyn över att vad som sålunda åligger

honom själv iakttages även av dem för vilka han svarar enligt 24 § första

stycket.

Gods som veterligt är eller med skäl kan misstänkas vara behäftat med

ohyra får icke införas i lägenheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

25 §

26 §

Hyresvärden har rätt att utan uppskov erhålla tillträde till lägenheten för

att utöva nödig tillsyn eller utföra förbättringsarbete som ej kan uppskju­

tas utan skada. När lägenheten är ledig till uthyrning, är hyresgästen skyl­

dig att låta den visas på lämplig tid.

o Efter tillsägelse minst en månad i förväg får hyresvärden i lägenheten

låta utföra mindre brådskande förbättringsarbete som icke vållar väsentligt

hinder eller men i nyttj anderätten. Sådant arbete får dock ej utan hyres­

gästens medgivande utföras under sista månaden av hyresförhållandets

bestand. Vill hyresvärden utföra annat arbete i lägenheten, får hyresgäs­

ten inom en vecka från det att han erhöll meddelande därom uppsäga av­

talet till upphörande på den fardag som inträffar närmast efter sex må­

nader från uppsägningen. Sådant arbete får icke utan hyresgästens medgi­

vande påbörjas förrän avtalet sålunda kunnat bringas att upphöra. Bestäm­

melserna i detta stycke gäller ej arbete som hyresvärden utfäst sig att ut­

föra åt hyresgästen.

I fall som anges i första eller andra stycket skall hyresvärden tillse att

hyresgästen ej tillskyndas större olägenhet än nödvändigt. Skada som

åsamkas hyresgästen genom arbete som avses i andra stycket skall er­

sättas av hyresvärden, även om skadan icke beror på hans försummelse.

Hyresgästen är skyldig att tåla inskränkningar i nyttj anderätten, som

föranledes av nödvändiga åtgärder för att utrota ohyra i fastigheten, även

om den av honom hyrda lägenheten icke besväras av ohyra. Därvid äger 17 §

motsvarande tillämpning.

27 §

Underlåter hyresgästen att bereda hyresvärden tillträde till lägenheten

när denne enligt 26 § har rätt därtill, kan överexekutor förordna om hand­

räckning. I fråga om sådan handräckning gäller bestämmelserna om hand­

räckning enligt 191 § utsökningslagen (1877:31 s. 1).

Pant eller borgen

28 §

Är pant eller borgen ställd för hyresavtalets fullgörande och försämras

säkerheten, är hyresgästen skyldig att på anfordran ställa ny säkerhet

med vilken hyresvärden skäligen kan nöjas. Gör han det ej inom en månad,

får hyresvärden uppsäga avtalet. I fråga om bostadslägenhet får dock hy­

resvärden uppsäga avtalet endast om det är av väsentlig betydelse för hyres­

värden att sådan säkerhet ställes och det icke är obilligt mot hyresgästen

att hyresförhållandet upplöses.

155

Överlåtelse av fastigheten samt utmätning och konkurs

29 §

Överlåtes fastigheten och gäller enligt 7 kap. hyresavtalet ej mot den nye

ägaren, skall dock denne, om han icke vill låta avtalet gälla, uppsäga av­

talet inom tre månader från överlåtelsen. I annat fall gäller avtalet mot ho­

nom.

Om byggnad genom fastighetsreglering överföres till annan fastighet

eller intages i samfällighet, åligger det tillträdaren att inom en månad

från det han tillträdde byggnaden uppsäga hyresavtal som gällde mot av­

trädaren. I annat fall gäller avtalet mot honom.

30 §

Utmätes fastigheten före tillträdesdagen eller fastställes före nämnda

dag fordran, för vilken panträtt upplåtits, till betalning ur fastigheten, får

hyresgästen uppsäga avtalet. Han har även rätt till ersättning för skada.

Uppsägning skall dock ske inom en månad från det hyresgästen fick känne­

dom om utmätningen eller fastställandet till betalning. Upphäves utmät­

ningen eller förfaller eljest frågan om fastighetens försäljning, får ej upp­

sägning ske därefter.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, om hyresvärden försättes

i konkurs före tillträdesdagen.

31 §

Försättes hyresgästen i konkurs, får konkursboet uppsäga avtalet. Sker

ej uppsägning inom en månad från utgången av den tid som är utsatt för

bevakning av fordringar, svarar konkursboet för avtalets fullgörande under

återstoden av hyrestiden.

Har lägenheten ej tillträtts när konkursen inträffar, är hyresgästen

skyldig att på anfordran ställa sådan säkerhet för avtalets fullgörande

med vilken hyresvärden skäligen kan nöjas. Ställes ej säkerhet senast dagen

efter det säkerheten fordrades, får hyresvärden uppsäga avtalet.

Uppsäges avtalet enligt första eller andra stycket, har hyresvärden rätt

till ersättning för skada.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

Överlåtelse av hyresrätten

32 §

Hyresgästen får icke överlåta hyresrätten utan hyresvärdens samtycke,

om ej annat följer av 34—36 §§.

Vägras samtycke utan skälig anledning eller lämnar hyresvärden ej be­

sked inom tre veckor efter det att samtycke begärdes, får hyresgästen upp­

säga hyresavtalet.

33 §

Bestämmelserna i 32 § äger motsvarande tillämpning på hyresrättens över­

gång genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller annat liknande för­

värv.

Har hyresrätten till lägenhet, som varit avsedd att uteslutande eller hu­

vudsakligen användas som gemensam bostad för hyresgästen och hans

make, tillagts maken genom bodelning eller skifte med anledning av boskill­

nad, hemskillnad, äktenskapsskillnad, äktenskapets återgång eller hyresgäs­

tens död, får dock maken träda i hyresgästens eller dödsboets ställe. Sådan

rätt tillkommer även efterlevande make som är ensam arvinge efter hyres­

gästen.

156

Del A Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

För tid efter det att hyresvärden underrättats om att hyresrätten tillagts

hyresgästens make enligt andra stycket svarar hyresgästen eller hans dödsbo

ej för sina förpliktelser enligt hyresavtalet. Hyresgästens make svarar jämte

hyresgästen eller hans dödsbo för sådana förpliktelser enligt avtalet som

hänför sig till tiden före underrättelsen.

Andra och tredje styckena äger motsvarande tillämpning, när lägen­

heten hyrts av makar gemensamt.

34 §

Hyresgäst, som ej är i tillfälle att använda bostadslägenhet för återstå­

ende hyrestid, får överlåta hyresrätten till närstående som varaktigt sam­

manbor med honom, om hyresnämnden lämnar tillstånd till överlåtelsen.

Sådant tillstånd skall lämnas, om hyresvärden skäligen kan nöjas med för­

ändringen.

Första stycket äger motsvarande tillämpning om hyresgästen avlider un­

der hyrestiden och dödsboet vill överlåta hyresrätten till sådan dödsbodel­

ägare eller annan hyresgästen närstående som varaktigt sammanbodde med

honom.

35 §

Hyresgästen får överlåta hyresrätten till bostadslägenhet i syfte att ge­

nom byte erhålla bostad i annan nnder hyres- eller bostadsrätt upplåten

lägenhet, om hyresnämnden lämnar tillstånd till överlåtelsen. Sådant till­

stånd skall lämnas, om hyresgästen har beaktansvärda skäl för bytet och

detta kan äga rum utan påtaglig olägenhet för hyresvärden. Har hyresgästen

erhållit lägenheten genom byte och innehaft lägenheten mindre än tre år,

får tillstånd dock lämnas endast om synnerliga skäl föreligger.

Första stycket gäller ej, om

1. lägenheten är förhyrd i andra hand,

2. lägenheten utgör del av upplåtarens bostad,

3. lägenheten är belägen i enfamiljshus som icke är avsett att uthyras

varaktigt eller i tvåfamiljshus,

4. upplåtaren innehar lägenheten med bostadsrätt,

5. hyresförhållandet ej varat längre än nio månader i följd.

36 §

Hyresgäst, som hyr lägenhet för att helt eller till väsentlig del använda

den för handel, hantverk, industri eller annan förvärvsverksamhet, får

överlåta hyresrätten till den som skall övertaga verksamheten, om hyres­

nämnden lämnar tillstånd till överlåtelsen. Sådant tillstånd skall lämnas,

om hyresvärden ej har befogad anledning motsätta sig att hyresrätten

överlåtes. Om hyresgästen innehaft lägenheten mindre än tre år, får till­

stånd dock lämnas endast om synnerliga skäl föreligger.

37 §

Tillstånd som avses i 34, 35 eller 36 § kan förenas med villkor.

38 §

Överlåter hyregästen hyresrätten med samtycke av hyresvärden eller med

tillstånd av hyresnämnden, är han fri från de skyldigheter som hyresavtalet

ålägger honom för tiden efter överlåtelsen, om ej annat villkor fogas till

samtycket eller tillståndet. Den tillträdande hyresgästen svarar jämte den

avträdande för förpliktelserna enligt avtalet för tiden före överlåtelsen, om

ej annat avtalas med hyresvärden.

Upplåtelse av lägenheten i andra hand

39 §

Hyresgästen får ej utan hyresvärdens samtycke i andra hand upplåta lägenheten i dess helhet utom i fall som avses i 40 §.

40 §

Hyresgäst, som under viss tid ej är i tillfälle att använda sin bostads­ lägenhet, får upplåta lägenheten i dess helhet i andra hand, om hyresnämn­ den lämnar tillstånd till upplåtelsen. Sådant tillstånd skall lämnas, om hy­ resgästen har beaktansvärda skäl för upplåtelsen och hyresvärden ej har befogad anledning att vägra samtycke.

Tillstånd enligt första stycket kan begränsas till viss tid och förenas med villkor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

157

41 §

Hyresgästen får ej inrymma utomstående personer i lägenheten, om det kan medföra men för hyresvärden.

Hyresrättens förverkande

42 §

Hyresrätten är förverkad och hyresvärden således berättigad att upp­ säga avtalet,

1. om hyresgästen dröjer med betalning av hyra som utgår i pengar ut­ över två vardagar efter förfallodagen och annat ej följer av 53 §, dock, i fall då hyran skall betalas i förskott för längre tid än en månad, endast om hy­ resgästen dröjer med betalning av den på en kalendermånad belöpande hy­ ran utöver två vardagar efter månadens början eller, såvitt angår hyran för första kalendermånaden under hyresförhållandet, efter förfallodagen,

2. om hyresgästen utan behövligt samtycke eller tillstånd överlåter hyres­ rätten eller eljest sätter annan i sitt ställe eller upplåter lägenheten i andra hand och ej på tillsägelse vidtager rättelse utan dröjsmål,

3. om lägenheten användes i strid med 23 eller 41 § och hyresgästen icke på tillsägelse vidtager rättelse utan dröjsmål,

4. om hyresgästen eller annan, till vilken hyresrätten överlåtits eller lägenheten upplåtits, genom vårdslöshet är vållande till att ohyra förekom­ mer i lägenheten eller genom underlåtenhet att underrätta hyresvärden där­ om bidrager till att ohyran sprides i fastigheten,

5. om lägenheten på annat sätt vanvårdas eller om hyresgästen eller an­ nan, till vilken hyresrätten överlåtits eller lägenheten upplåtits, åsidosätter något av vad som enligt 25 § skall iakttagas vid lägenhetens begagnande eller brister i den tillsyn som enligt nämnda paragraf åligger hyresgäst och rättelse icke utan dröjsmål sker på tillsägelse,

6. om i strid med 26 § tillträde till lägenheten vägras och hyresgästen ej kan visa giltig ursäkt,

7. om hyresgästen åsidosätter avtalsenlig skyldighet, som går utöver hans åligganden enligt detta kapitel, och det måste anses vara av synnerlig vikt för hyresvärden att skyldigheten fullgöres.

Hyresrätten är icke förverkad, om det som ligger hyresgästen till last är av endast ringa betydelse.

Uppsäges avtalet, har hyresvärden rätt till ersättning för skada.

158

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

43 §

Är hyresrätten förverkad på grund av förhållande som avses i 42 § första

stycket 1—3, 5 eller 6 men sker rättelse innan hyresvärden gjort bruk av

sin rätt att uppsäga avtalet, kan hyresgästen icke därefter skiljas från lä­

genheten på den grunden. Detsamma gäller om hyresvärden icke uppsagt

avtalet inom två månader från det han fick kännedom om förhållande som

avses i 42 § första stycket 4 eller 7 eller hyresvärden icke inom två måna­

der från det han erhöll vetskap om förhållande som avses i nämnda stycke

under 2 tillsagt hj^resgästen att vidtaga rättelse.

44 §

Är hyresrätten enligt 42 § första stycket 1 förverkad på grund av dröjs­

mål med betalning av hyra och har hyresvärden med anledning därav upp­

sagt avtalet, får hyresgästen ej på grund av dröjsmålet skiljas från lägen­

heten, om hyran senast tolfte vardagen från uppsägningen betalas på

sätt som anges i 20 § andra eller tredje stycket eller nedsättes hos överexe-

kutor enligt 21 §. I avvaktan på att hyresgästen visar sig ha fullgjort vad

som sålunda fordras för att återvinna hyresrätten får beslut om vräkning

icke meddelas förrän fjorton vardagar förflutit från uppsägningen.

Första stycket gäller ej, om skyldighet att flytta inträder inom kortare

tid än en månad efter det att hyresrätten förverkades.

Rätt till förlängning av hyresavtalet

45 §

Bestämmelserna i 46—53 §§ gäller för upplåtelse av bostadslägenhet, om

ej

1. hyresförhållandet upphör innan det varat längre än nio månader i

följd,

2. lägenheten utgör del av upplåtarens egen bostad, eller

3. hyresförhållandet upphör på den grund att hyresrätten är förverkad

eller förhållande som avses i 28 § föreligger samt annat ej följer av 47 §.

Har hyresvärden och hyresgästen i särskilt upprättad handling överens­

kommit, att hyresrätten icke skall vara förenad med rätt till förlängning,

är överenskommelsen gällande. Har överenskommelsen träffats innan hy­

resförhållandet varat längre än nio månader i följd, gäller den dock en­

dast om den godkänts av hyresnämnden. Om make som ej har del i hyres­

rätten hade sin bostad i lägenheten när överenskommelsen träffades, gäller

överenskommelsen mot honom endast om han godtagit den.

46 §

Om hyresvärden uppsagt hyresavtalet, har hyresgästen rätt till förläng­

ning av avtalet, utom när

1. hyresrätten är förverkad eller hyresavtalet kan uppsägas enligt 28 §

även om hyresvärden icke uppsagt avtalet att upphöra på någon av dessa

grunder,

2. hyresgästen i annat fall åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att

hyresavtalet skäligen icke bör förlängas,

3. huset skall rivas och det ej är obilligt mot hyresgästen att hyresför­

hållandet upphör,

4. huset skall undergå större ombyggnad och det icke är uppenbart att

hyresgästen kan sitta kvar i lägenheten utan nämnvärd olägenhet för om­

Del A

159

byggnadens genomförande samt det ej är obilligt mot hyresgästen att hy­ resförhållandet upphör,

5. lägenheten ej vidare skall användas för bostadsändamål och det ej är obilligt mot hyresgästen att hyresförhållandet upphör,

6. hyresavtalet avser lägenhet i en- eller tvåfamilj shus eller lägenhet som upplåtaren innehar med bostadsrätt och upplåtaren har sådant intresse att förfoga över lägenheten att hyresgästen skäligen bör flytta,

7. hyresförhållandet beror av sådan anställning i statlig eller kommunal verksamhet som är förenad med bostadstvång eller av anställning inom lantbruket eller för skötsel och tillsyn av fastighet eller av annan anställ­ ning, om den är av sådan art att det är nödvändigt för arbetsgivaren att för­ foga över lägenheten för upplåtelse åt anställningens innehavare, samt an­ ställningen har upphört,

8. hyresförhållandet beror av annan anställning som upphört och det ej är obilligt mot hyresgästen att även hyresförhållandet upphör samt, om hyresförhållandet varat längre än tre år, hyresvärden har synnerliga skäl för att upplösa hyresförhållandet,

9. det i annat fall icke strider mot god sed i hyresförhållanden eller eljest är obilligt mot hyresgästen att hyresförhållandet upphör.

Om hyresvärdens intresse blir tillgodosett genom att hyresgästen avträ­ der endast en del av lägenheten och hyresavtalet lämpligen kan förlängas såvitt avser lägenheten i övrigt, har hyresgästen utan hinder av första stycket rätt till sådan förlängning.

47 §

Har lägenheten hyrts av flera gemensamt och har de på grund av upp­ sägning, som gjorts av en av dem, eller till följd av annan omständighet, som hänför sig till endast en av dem, ej gemensamt rätt till förlängning av hyresavtalet, är medhyresgäst berättigad till förlängning, om hyresvärden skäligen kan åtnöjas med honom som hyresgäst. Vad som sagts nu gäller ej när hyresrätten är förverkad eller hyresavtalet kan uppsägas enligt 28 § även om hyresvärden icke uppsagt avtalet på någon av dessa grunder. Är medhyresgästen make till den som uppsagt avtalet eller eljest föranlett att hyresgästerna ej gemensamt har rätt till förlängning av avtalet, har han den rätt som angivits även när hyresrätten är förverkad på annan grund än dröjsmål med betalning av hyra. Detta gäller också när hyresvärden bringar hyresavtalet att upphöra på grund av förverkandet.

Om hyresgäst, som är gift och vars make ej har del i hyresrätten, upp­ säger hyresavtalet eller vidtager annan åtgärd för att bringa det att upp­ höra eller om han i annat fall ej har rätt till förlängning av hyresavtalet, är maken, om han har sin bostad i lägenheten, berättigad till förlängning, såvida hyresvärden skäligen kan åtnöjas med honom som hyresgäst. Vad som sagts nu gäller också när hyresvärden uppsagt hyresavtalet att upp­ höra på grund av förverkande eller förhållande som avses i 28 §. Bestäm­ melserna i 48—53 §§ om hyresgäst äger tillämpning även i fråga om hyres­ gästs make.

Förlänges hyresavtal i fall som avses i andra stycket, svarar båda makar­ na för förpliktelserna enligt avtalet för tiden före förlängningen, om ej an­ nat avtalas med hyresvärden.

48 §

Vid förlängning av hyresavtal är hyresgästen skyldig att godtaga den hyra som hyresvärden fordrar. Om hans krav är oskäligt, skall dock hyran

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

160

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

utgå med skäligt belopp. Fordrad hyra är att anse som oskälig, om den

väsentligt överstiger hyran för lägenheter som med hänsyn till bruksvärdet

är likvärdiga. Annat av hyresvärden uppställt villkor skall gälla, om det ej

strider mot god sed i hyresförhållanden eller eljest är obilligt. Hyrestiden

skall dock utgöra ett år med tre månaders uppsägningstid, om ej annan hy­

res- eller uppsägningstid av särskild anledning är lämpligare. I den mån

ändring i hyresvillkoren ej påkallas, skall samma villkor som förut gälla.

I ort för vilken förordnande enligt 54 § gäller skall vid tillämpning av

första stycket tredje punkten bortses från lägenhet vars hyra icke är rim­

lig med hänsyn till det allmänna hyresläget i orten för närmast jämförliga

lägenheter i nybyggda bostadshus.

Träffas vid förlängning av hyresavtal överenskommelse om hyran eller

annat villkor, gäller överenskommelsen utan hinder av första och andra

styckena.

49 §

Föreligger tvist om förlängning av hyresavtalet enligt 46 eller 47 § eller

villkor för sådan förlängning, åligger det hyresvärden att skriftligen med­

dela hyresgästen att denne, om han icke går med på att flytta, har att se­

nast tre veckor efter det att han fått del av meddelandet hänskjuta tvisten

till hyresnämnden. Meddelandet skall lämnas i den ordning som enligt 8 §

gäller för uppsägning. Bestämmelsen i 8 § tredje stycket tredje punkten

gäller dock ej.

Om hyresvärden fullgjort vad som åligger honom enligt första stycket, har

den som fordrar förlängning att hänskjuta tvisten till hyresnämnden inom

den i första stycket avsedda tiden. Iakttages ej denna, förfaller rätten till

förlängning av hyresavtalet.

50 §

Är fråga om förlängning av hyresavtalet ännu ej avgjord när hyrestiden

går ut, har hyresgästen rätt att kvarbo i lägenheten till dess frågan är slut­

ligt avgjord. För tid som hyresgästen sålunda kvarbor i lägenheten skall de

förut gällande hyresvillkoren tillämpas till dess hyresvillkoren för samma tid

blir slutligt bestämda.

51

§

Bifalles hyresgästens talan om förlängning av hyresavtalet, skall villkoren

för den fortsatta förhyrningen fastställas enligt 48 §.

Dom eller beslut varigenom hyresgästens talan bifalles anses som avtal

om fortsatt förhyrning.

52 §

Bifalles ej hyresgästens talan om förlängning av hyresavtalet, får i domen

eller beslutet skäligt uppskov med avflyttningen medges, om hyresvärden

eller hyresgästen begär det. Är hyresrätten förverkad eller kan hyresavtalet

uppsägas enligt 28 § även om hyresvärden icke uppsagt avtalet att upphöra

på någon av dessa grunder eller är rätten till förlängning förfallen, får på

begäran av hyresgästen uppskov dock medges endast om hyresvärden sam­

tycker till det.

Avgöres tvisten efter hyrestidens utgång eller medges uppskov med av-

flyttningen, skall hyresvillkoren för tiden från avtalets upphörande till av­

flyttningen fastställas enligt 48 §.

53 §

Skall hyresgäst utge högre hyra för förfluten tid än som skolat utgå förut,

är hyresrätten icke förverkad på grund av dröjsmål med betalning av det

överskjutande beloppet, om betalningen sker inom en månad från den dag då den högre hyran fastställdes. Vad som sagts nu gäller ej, om skyldighet att flytta inträder för hyresgästen inom kortare tid än två månader efter nämn­ da dag. På det överskjutande beloppet skall hyresgästen betala sex procent ränta som om beloppet förfallit till betalning samtidigt med den förut ut­ gående hyran.

Kungi. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

161

Prövning av förstagångshyra i vissa orter

54 §

Konungen kan förordna, att 55 § skall tillämpas i ort där särskild upp­ märksamhet är påkallad till förekommande av sådan hyresstegring för bo­ stadslägenhet som icke är godtagbar från samhällssynpunkt.

55 §

I ort för vilken förordnande enligt 54 § gäller får hyresvärd eller hyres­ gäst begära att hyresnämnden prövar hyra som avtalats vid lägenhetens upplåtande till hyresgästen eller därefter innan hyresförhållandet varat längre än nio månader i följd (förstagångshyra). Detta gäller dock icke lä­ genhet som utgör del av upplåtarens egen bostad.

Vid prövning enligt första stycket äger 48 § motsvarande tillämpning. Nedsättes förstagångshyra, skall den lägre hyran gälla från och med må­ naden närmast efter den då prövning av hyran påkallades.

Begäres ej prövning av förstagångshyra inom ett år från det hyresför­ hållandet börj ade, är rätten till sådan prövning förlorad.

Rätt till ersättning med anledning av hyresförhållandets upphörande m. m.

56 §

Bestämmelserna i 57—60 §§ gäller för upplåtelse av annan lägenhet än bostadslägenhet, om ej

1. hyresförhållandet upphör innan det varat längre än nio månader i följd, eller

2. hyresförhållandet upphör på den grund att hyresrätten är förverkad eller förhållande som avses i 28 § föreligger.

Har hyresvärden och hyresgästen i särskilt upprättad handling överens­ kommit om villkor som strider mot 57—60 §, är överenskommelsen gäl­ lande. Har överenskommelsen träffats innan hyresförhållandet varat längre än nio månader i följd, gäller den dock endast om den godkänts av hyres­ nämnden.

57 §

Har hyresvärden uppsagt hyresavtalet och vägrar han att förlänga hyres­ förhållandet eller kommer förlängning i annat fall ej till stånd på den grund att hyresvärden för förlängning kräver hyra som ej är skälig eller uppställer annat villkor som strider mot god sed i hyresförhållanden eller eljest är obilligt, skall han i skälig omfattning ersätta hyresgästen dennes förlust på grund av hyresförhållandets upphörande, om ej

1. hyresgästen åsidosatt sina förpliktelser i sådan män att det icke skä­ ligen kan fordras att hyresvärden förlänger hyresförhållandet,

2. huset skall rivas eller undergå sådan större ombyggnad att hyresgäs­ ten uppenbarligen icke kan sitta kvar i lägenheten utan nämnvärd olägen­ het för ombyggnadens genomförande samt därjämte antingen hyresvärden

anvisar annan lägenhet med vilken hyresgästen skäligen kan åtnöjas eller

hyresavtalet innehåller villkor om att hyresförhållandet skall upphöra på

grund av rivning eller ombyggnad av huset och rivningen eller ombyggna­

den skall påbörjas inom fem år från villkorets tillkomst, eller

3. hyresvärden i annat fall har befogad anledning att upplösa hyresför­

hållandet.

Förlust för hyresgästen som har samband med att denne bekostat änd­

ring av lägenheten skall beaktas vid ersättningens bestämmande endast om

hyresvärden samtyckt till ändringen eller hyresgästen träffat hyresavtalet

under förutsättning att han skulle få utföra ändringen. Förlusten beräknas

i sådant fall högst till det belopp varmed lägenheten genom ändringen ökat

i värde som hyreslägenhet.

58 §

Om hyresgästen icke inom tre veckor från uppsägningen meddelar hy­

resvärden att han önskar behålla lägenheten, är hans rätt till ersättning

enligt 57 § förfallen. Lämnas sådant meddelande inom den angivna tiden,

har hyresvärden att inom tre veckor från det att meddelandet lämnades

underrätta hyresgästen om de villkor han uppställer för att förlänga hyres­

förhållandet eller om orsaken till att han vägrar medge förlängning. Under­

låter han detta, har hyresgästen rätt till ersättning för förlust som avses

i 57 §.

Hyresgästens meddelande enligt första stycket skall lämnas i den ord­

ning som enligt 8 § gäller för uppsägning.

59 §

Skall hyresförhållandet upphöra efter uppsägning som gjorts av hyres­

värden och har hyresgästen behov av uppskov med avflyttningen, får hy­

resnämnden före hyrestidens utgång på begäran av hyresgästen medge denne

sådant uppskov under skälig tid, dock högst ett år.

Uppskov enligt första stycket får ej medges, om hyresvärden eller an­

nan därigenom skulle tillskyndas betydande skada eller olägenhet eller om

hyresgästen med hänsyn till tidpunkten för uppsägningen erhållit tillräck­

ligt rådrum med avflyttningen.

Medges uppskov enligt första stycket, skall hyresnämnden fastställa skä­

liga hyresvillkor för tiden från avtalets upphörande till avflyttningen.

60 §

I mål om ersättning enligt 57 eller 58 § skall rätten på yrkande av hyres­

gästen, om hyresvärden medger skyldighet att utge ersättning eller sådan

skyldighet fastställts genom dom som vunnit laga kraft, förplikta hyres­

värden att utge förskott i avräkning på den ersättning som kan komma att

bestämmas.

Första stycket äger ej tillämpning, om det är uppenbart att förskottet

blir obetydligt. Har beslut i fråga om förskott meddelats, får nytt yrkande

om förskott ej upptagas till prövning förrän tre månader förflutit sedan

det föregående beslutet vann laga kraft.

Beslut i fråga om förskott får meddelas utan huvudförhandling. Innan

beslut meddelas, skall parterna beredas tillfälle att yttra sig. Mot beslut som

meddelats under rättegången skall talan föras särskilt. Mot hovrättens be­

slut får talan ej föras.

Har hyresgästen uppburit förskott som överstiger den slutligt bestämda

162

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

163

ersättningen, är han skyldig att till hyresvärden betala tillbaka det över' skjutande beloppet jämte sex procent ränta från dagen för beloppets mot­ tagande.

Särskilda bestämmelser

61 §

Hyresvärd eller hyresgäst, som vill framställa fordringsanspråk på grund av hyresförhållande, skall väcka talan därom inom två år från det hyres­ gästen avträdde lägenheten. Iakttages ej denna tid, är rätten till talan för­ lorad, om ej annat avtalats. Har den ena parten väckt talan i rätt tid, har den andra parten rätt till kvittning, fastän hans rätt till talan är förlorad.

62 §

Beror fråga om förlängning av hyresavtal på prövning av rätten, får denna, utan hinder av att tiden för lägenhetens avträdande ännu icke in­ trätt, i samband med nämnda frågas avgörande till prövning upptaga talan av hyresvärden om åläggande för hyresgästen att flytta.

63 §

Är sådant meddelande från hyresvärden som avses i 10 eller 58 § avsänt i rekommenderat brev under mottagarens vanliga adress, skall hyresvärden anses ha fullgjort vad som ankommer på honom. Detsamma gäller beträf­ fande sådant meddelande från hyresgästen som avses i 11, 14, 19, 24 eller 33 §. I fall som avses i 24 § är det dock till fyllest att meddelandet är avsänt på annat ändamålsenligt sätt.

64 §

Skulle tillämpning av hyresvillkor uppenbarligen strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara otillbörlig, får villkoret jämkas eller lämnas utan avseende.

65 §

Har någon utnyttjat annans trångmål i följd av det allmänna läget på bostadsmarknaden till att uppställa villkor om särskilt vederlag för upp­ låtelse av bostadslägenhet i ort, där förordnande enligt 54 § gäller, eller för överlåtelse av hyresrätt till sådan lägenhet, gäller ej villkoret, och är han skyldig att återbära vad han mottagit. Talan om återbäring skall väc­ kas inom ett år från det vederlaget mottogs. Iakttages ej denna tid, är rätten till talan förlorad.

66

§

För hyra, som är förfallen till betalning eller skall betalas inom de när­ maste sex månaderna, får hyresvärden kvarhålla så mycket av hyresgästens lösören inom fastigheten som svarar mot hans fordran, till dess hyresgästen gör rätt för sig eller ställer säkerhet. Egendom som enligt 65 § utsöknings- lagen (1877:31 s. 1) skall undantagas från utmätning får dock ej kvar- hållas.

67 §

Avtal mellan hyresvärd och hyresgäst, att framtida tvist med anledning av hyresförhållandet skall hänskjutas till avgörande av skiljemän utan för­ behåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen, får ej göras gällande i fråga om hyresgästens rätt eller skyldighet att tillträda eller behålla lä­

genheten, nedsättning av förstagångshyra, fastställande av hyresvillkor el­

ler ersättning enligt 57 eller 58 §. I övrigt gäller skiljeavtalet ej såvitt där­

igenom skiljemän utsetts i avtalet eller bestämmelse meddelats om skilje­

männens antal eller om sättet för deras utseende eller förfarandet vid skilje­

nämnden. I berörda hänseenden skall lagen (1929: 145) om skiljemän till-

lämpas. Vad som sagts nu utgör dock ej hinder för att i skiljeavtalet utse

hyresnämnden till skiljenämnd eller bestämma kortare tid för skilj emanna-

åtgärdens avslutande än den tid om sex månader som anges i nämnda lag.

68

§

Överenskommelse om villkor i fråga om hyresförhållande som beror av

anställning gäller mot hyresgästen eller den som har rätt att träda i hyres­

gästens ställe även om överenskommelsen strider mot bestämmelse i 33

—35, 40, 46, 47, 49—55 eller 67 §, såvida den har formen av kollektivavtal

och på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation som enligt

lagen (1936: 506) om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom

huvudorganisation.

164

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Förfarandet i hyrestvister

69 §

I varje län skall finnas en hyresnämnd. Konungen kan dock bestämma,

att annat område än län skall utgöra verksamhetsområde för hyresnämnd.

70 §

Hyresnämnd har till uppgift att medla i hyrestvister samt att pröva frå­

gor enligt 49 och 55 §§ samt övriga frågor som enligt detta kapitel ankom­

mer på nämnden. Nämnden kan även vara skiljenämnd i hyrestvister. När­

mare bestämmelser om hyresnämnd meddelas i särskild lag.

71 §

Om part ej godtager hyresnämnds beslut i fråga som avses i 34—36, 40,

49 eller 55 §, får parten klandra beslutet genom att väcka talan mot andra

parten inom tre veckor från det parten erhöll del av beslutet. Klandras icke

beslutet inom denna tid, är parts rätt till talan förlorad.

Hyresnämnds beslut i ärende enligt 45, 56 eller 59 § får ej klandras.

72 §

Hyrestvist som ej enligt 70 § ankommer på hyresnämnds prövning och

ej heller rör kollektivavtal skall, om icke Konungen bestämmer annat,

upptagas av fastighetsdomstolen i den ort där fastigheten är belägen. Klan­

dertalan som avses i 71 § upptages, om den rör kollektivavtal, av arbets­

domstolen och i annat fall av domstol som nyss nämnts.

Fastighetsdomstol skall i hyresmål bestå av ordföranden och den lag-

farne domaren samt tre nämndemän.

Tvist som efter klander mot hyresnämnds beslut är anhängig vid dom­

stol får återförvisas till nämnden.

73 §

Talan får ej föras mot fastighetsdomstols dom i fråga om tillstånd som av­

ses i 34—36 eller 40 § eller i fråga om fastställelse av hyresvillkor och ej hel­

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

165

ler mot hovrätts dom i fråga om förlängning av hyresavtal eller fastställelse av hyresvillkor.

74 §

I hyrestvist som avses i 49 eller 55 § skall vardera parten svara för sin rättegångskostnad i fastighetsdomstolen, i den mån annat ej följer av 18 kap. 6 § rättegångsbalken.

13 KAP.

Tomträtt

Nyttjanderätt till fastighet under obestämd tid kan för visst ändamål mot årlig avgäld i pengar upplåtas såsom tomträtt enligt bestämmelserna i detta kapitel.

I tomträtt får upplåtas panträtt och annan nyttjanderätt än tomträtt samt servitut

och

samfällighetsrätt.

Till förmån för tomträtt får upplåtas servitut och samfällighetsrätt.

i tomträtt får upplåtas panträtt och annan nyttjanderätt än tomträtt samt servitut, samfällighetsrätt

och

rätt till elektrisk kraft.

Till förmån

för tomträtt får upplåtas servitut och samfällighetsrätt.

2

§

Tomträtt får upplåtas i fastighet som tillhör staten eller kommun eller annars är i allmän ägo. Om Konungen för särskilt fall medger det, får tomt­ rätt upplåtas även i fastighet som tillhör stiftelse.

Tomträtt får ej upplåtas i del av fastighet eller i flera fastigheter ge­ mensamt.

Avtal varigenom tomträtt upplåtes skall upprättas skriftligen. I hand- ligen skall uttryckligen anges att upplåtelsen avser tomträtt.

§

Avtal varigenom tomträtt upplå­ tes skall upprättas skriftligen. I handlingen skall uttryckligen anges att upplåtelsen avser tomträtt.

Änd­

ring eller tillägg som ej avfattas skriftligen är utan verkan.

4 §

I upplåtelsehandlingen skall anges ändamålet med upplåtelsen och det belopp varmed avgälden skall utgå till dess annat bestämmes. Handlingen skall dessutom innehålla de närmare föreskrifter rörande fastighetens an­ vändning och bebyggelse samt de bestämmelser i övrigt som skola gälla i fråga om tomträtten.

Finnas vid tiden för upplåtelsen särskilda byggnadsbestämmelser rörande fastigheten i stadsplan eller eljest, anses de ingå i upplåtelsen, om annat ej avtalats.

5 §

Tomträttsupplåtelse innefattar överlåtelse på tomträttshavaren av bygg­

nad och annan egendom som vid upplåtelsen hör till fastigheten enligt 2

kap. Vill fastighetsägaren betinga sig ersättning för den överlåtna egendo­

men, skall den bestämmas särskilt.

166

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

6 §

Tomträttens inträde eller bestånd får ej göras beroende av villkor. Ej

heller får inskränkning ske i tomträttshavarens rätt att överlåta tomträt­

ten eller att upplåta panträtt eller nyttjanderätt i denna.

7 §

Om överlåtelse av tomträtt och om rättighet i eller till förmån för tomt­

rätt samt rättsförhållanden i övrigt angående tomträtt äga bestämmelserna

rörande fast egendom i första avdelningen av denna balk motsvarande till-

lämpning, om annat ej följer av särskilda bestämmelser om tomträtt.

8

§

Har fastighetsägaren eller tomträttshavaren överskridit sin rätt eller åsi­

dosatt sin skyldighet på grund av upplåtelsen, är han skyldig att återställa

vad som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts samt ersätta skadan. Av­

talet får ej hävas i anledning av vad någondera sidan sålunda låtit komma

sig till last.

9 §

Tomträtt får ej uppdelas på särskilda områden av den fastighet i vilken

den upplåtits.

2 kap. äger motsvarande tillämpning i fråga om tomträtt som inskrivits.

10

§

Avgälden skall utgå med oföränd­

rat belopp under vissa tidsperioder.

Om längre tid ej överenskommes, ut­

gör varje period

tio

år, den första

räknad från upplåtelsen eller den se­

nare dag som angivits i denna.

Avgälden skall utgå med oföränd­

rat belopp under vissa tidsperioder.

Om längre tid ej överenskommes, ut­

gör varje period

tjugo

år, den förs­

ta räknad från upplåtelsen eller den

senare dag som angivits i denna.

Upplåtes tomträtt väsentligen för an­

nat ändamål än bostadsbebyggelse,

få kortare tidsperioder än tjugo år

bestämmas. Period får dock icke un­

derstiga tio år.

Om annat ej avtalats enligt tredje stycket eller bestämmes av rätten enligt

11 §, utgår avgälden under varje period efter den första med samma belopp

som under närmast föregående period.

Överenskommelse om ändring av avgälden får träffas senast ett år före

början av den tidsperiod, under vilken den ändrade avgälden skall gälla.

11

§

Väcker fastighetsägaren eller tomträttshavaren under näst sista året av

sådan tidsperiod som avses i 10 § talan om omprövning av avgälden, skall

rätten på grundval av det värde marken äger vid tiden för omprövningen

bestämma avgälden för den kommande tidsperioden. Vid bedömande av

markvärdet skall hänsyn tagas till ändamålet med upplåtelsen och de när­

mare föreskrifter som skola tillämpas i fråga om fastighetens användning

och bebyggelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

167

12

§

Utan hinder av 10 § äga fastighetsägaren och tomträttshavaren överens­

komma om sådan jämkning i avgäldens belopp som påkallas av ändrade för­

hållanden rörande tomträttens utövning.

Kommer tomträttens värde att avsevärt minskas till följd av nya eller

ändrade byggnadsbestämmelser eller av annan särskild omständighet som

icke är att hänföra till tomträttshavaren eller beror av denne, äger tomt­

rättshavaren påkalla därav föranledd jämkning i avgäldens belopp.

13 §

Tomträttsavtal får ej uppsägas av tomträttshavaren.

14 §

Genom uppsägning från fastighetsägarens sida kan tomträtt bringas att

upphöra endast vid utgången av vissa tidsperioder. Om ej längre tid över-

enskommits, utgör den första perioden sextio år, räknat från dagen för

upplåtelsen eller den senare dag som angivits i denna, samt varje följande

period fyrtio år från utgången av närmast föregående period.

Upplåtes tomträtt väsentligen för annat ändamål än bostadsbebyggelse,

får överenskommelse träffas om kortare tidsperioder. Period får dock ej

vara kortare än tjugo år.

Uppsägning får ske endast om det är av vikt för ägaren att fastigheten

användes för bebyggelse av annan art eller eljest på annat sätt än tidigare.

15 §

Uppsägning av tomträttsavtal skall ske minst två år före periodens ut­

gång, om längre uppsägningstid ej överenskommits. Uppsägning som sker

tidigare än fem år före periodens utgång är utan verkan. Det åligger fas­

tighetsägaren att inom samma tid som gäller för uppsägningen anmäla

denna till inskrivningsmyndigheten för anteckning i tomträttsboken. Om

sådan anteckning ej skett, är uppsägningen ogiltig.

Uppsägning skall ske skriftligen med angivande av skälen för åtgärden.

Angående sättet för uppsägning gäller i övrigt 8 kap. 38 § i tillämpliga de­

lar.

16 §

Föreligga ej skäl för uppsägning skall rätten på talan av tomträttshava-

ren förklara den ogiltig. Väckes ej talan inom tre månader efter det att

uppsägningen antecknades i tomträttsboken, är rätten till talan förlorad.

17 §

Upphör tomträtten på grund av uppsägning, åligger det fastighetsägaren

att lösa byggnad och annan egendom som utgör tillbehör till tomträtten.

Lösesumman skall motsvara egendomens värde vid tomträttens upphörande

under antagande att tomträtten alltjämt skulle bestå med samma ändamål

och i övrigt oförändrade föreskrifter angående fastighetens användning och

bebyggelse.

Har kostnad som icke varit nödvändig nedlagts på tomträtten efter upp­

sägningen, får värdeökning som uppkommit därigenom icke tagas i beräk­

ning vid bestämmande av lösesumman.

CJpplåtes tomträtt väsentligen för annat ändamål än bostadsbebyggelse,

äga parterna överenskomma att det icke eller endast i begränsad omfattning

skall åligga fastighetsägaren att lösa egendomen enligt första stycket.

18 §

När det åligger fastighetsägaren att lösa egendomen, skall talan om löse-

summans bestämmande väckas inom ett år efter det att uppsägningen an­

tecknades i tomträttsboken eller, om talan väckts enligt 16 §, inom ett år

efter det att domen i målet vann laga kraft. Om denna tid ej iakttages, för­

faller uppsägningen. Talan får väckas av såväl fastighetsägaren som tomt-

rättshavaren.

Sedan dom varigenom lösesumman blivit bestämd vunnit laga kraft,

skall lösesumman inom en månad nedsättas hos länsstyrelsen. Nedsätt­

ning behöver dock icke ske tidigare än en månad före den dag till vilken

uppsägningen ägt rum. Sker nedsättning ej inom föreskriven tid, äger läns­

styrelsen på ansökan låta uttaga beloppet som om betalningsskyldighet

ålagts genom domen. När nedsättning ägt rum, skall länsstyrelsen genast

göra anmälan till inskrivningsmyndigheten för anteckning i tomträtts-

boken.

Medel som nedsatts skola ofördröj ligen insättas i bank mot ränta.

19 §

När den genom uppsägningen bestämda tillträdesdagen är inne och löse­

summan nedsatts enligt 18 §, upphör tomträtten med däri upplåtna rättig­

heter och bliva inskrivningar i denna utan verkan. Innan nedsättning

skett, får tillträde ej äga rum utan tomträttshavarens medgivande.

Har tomträtten frånträtts på den genom uppsägningen bestämda tillträ­

desdagen men är lösesumman då ännu icke nedsatt, är fastighetsägaren

skyldig att betala ränta till tomträttshavaren efter sex procent om året

från nämnda dag.

168

Del A

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

20

§

Det nedsatta beloppet jämte upplupen ränta skall av länsstyrelsen ut­

betalas till den som är berättigad till det. Utan fastighetsägarens medgivan­

de får utbetalning dock ej ske före tillträdesdagen. Ränta som upplupit

före tillträdesdagen tillfaller fastighetsägaren.

Svarar tomträtten för beviljad eller sökt inteckning, äga bestämmelserna

om fördelning av köpeskilling för exekutivt försåld fast egendom motsva­

rande tillämpning. Har rätten bestämt lösesumman till högre belopp än

tomträttshavaren yrkat och uppstår, efter betalning av de fordringar som

skola utgå ur denna, överskott som ej faller inom det yrkade beloppet, åter-

ställes överskottet till fastighetsägaren.

Sammanträde för fördelningen hålles så snart det kan ske. Kallelse till

sammanträdet sändes genom länsstyrelsens försorg minst två veckor i för­

väg till tomträttshavaren och kända borgenärer som ha panträtt i tomt­ rätten. Om borgenär är okänd, införes kallelsen i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

De med fördelningen förenade kostnaderna betalas av fastighetsägaren.

21

§

Ha fastighetsägaren och tomträttshavaren sedan tomträtten upplåtits slu­ tit avtal om utvidgning eller inskränkning av det område tomträtten avser eller om ändring av ändamålet med tomträtten eller i de föreskrifter som i övrigt gälla angående tomträttens utövning eller i fråga varom överens­ kommelse är tillåten enligt 10, 12, 14, 15 eller 17 §, gäller ändringsavtalet mot den som har rättighet i tomträtten endast om inskrivning av avtalet är beviljad eller ansökan därom förklarad vilande i avvaktan på att annat hinder än som avses i 21 kap. 5 § andra stycket undanröjes. Angår avtalet utvidgning eller inskränkning av det område tomträtten avser, är avtalet för sin giltighet beroende av att fastighetsbildning kommer till stånd i en­ lighet med avtalet.

Angående avtal som avses i första stycket gälla i övrigt bestämmelserna i detta kapitel om upplåtelse av tomträtt i tillämpliga delar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

169

22

§

Överenskomma fastighetsägaren och tomträttshavaren om tomträttens upphörande eller kommer tomträtten i fastighetsägarens hand eller över­ går äganderätten till fastigheten på tomträttshavaren och är tomträtten inskriven, gäller dock tomträtten till dess inskrivningen dödas. Även om inskrivningen av tomträtten dödas, svarar fastighetsägaren för rättighet som gäller i tomträtten oberoende av inskrivning.

23 §

Mål angående omprövning eller jämkning av avgäld, giltighet av uppsäg­ ning eller bestämmande av lösesumma upptages av expropriationsdomsto- len.

24 §

Angående rättegången i mål som avses i 23 § gälla i tillämpliga delar be­ stämmelserna om expropriation i allmänhet. Rör tvisten fråga som kan in­ verka på den rätt som tillkommer innehavare av panträtt eller annan rät­ tighet som är inskriven, är rätten ej bunden av parts yrkande eller med­ givande.

I mål angående bestämmande av lösesumma är fastighetsägaren skyldig att ersätta tomträttshavarens rättegångskostnad i den mån annat ej för- anledes av 18 kap.6 och 8 §§rättegångsbalken.

25 §

När talan väckes angående omprövning eller jämkning av avgäld eller om giltigheten av uppsägning, skall rätten genast göra anmälan därom till inskrivningsmyndigheten för anteckning i tomträttsboken. Detsamma gäller när dom eller slutligt beslut i sådant mål vinner laga kraft.

170

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

26 §

Bestämmelse om förmånsrätt i fast

egendom för fordran i handelsbalken

eller annan författning gäller även i

fråga om fordran i tomträtt.

Bestämmelserna i utsökningsla-

gen, lagsökningslagen och konkurs­

lagen angående fast egendom och

rättighet däri äga motsvarande till-

lämpning i fråga om tomträtt.

Vid expropriation eller liknande

denna likställd med fast egendom.

Bestämmelserna i utsökningsla-

gen (1877: 31 s. 1

), lagen (

)

om exekutiv försäljning av fast egen­

dom,

lagsökningslagen (1946:808)

och konkurslagen (1921:225) angå­

ende fast egendom och rättighet däri

äger motsvarande tillämpning i fråga

om tomträtt.

tvångsförvärv som avser tomträtt är

14 KAP.

Servitut

1 §

För att främja ett ändamålsenligt utnyttjande av den fasta egendomen

får i fastighet (den tjänande fastigheten) upplåtas rätt för ägaren av an­

nan fastighet (den härskande fastigheten) att i visst hänseende nyttja eller

på annat sätt taga i anspråk den tjänande fastigheten eller byggnad eller

annan anläggning som hör till denna eller att råda över den tjänande fas­

tigheten i fråga om dess användning i visst hänseende (servitut).

Servitut får avse endast ändamål som är av stadigvarande betydelse för

den härskande fastigheten och får icke förenas med skyldighet för ägaren

av den tjänande fastigheten att fullgöra annat än underhåll av väg, bygg­

nad eller annan anläggning som avses med servitutet.

Bestämmelserna i detta kapitel avser icke servitut som tillkommit genom

förrättning enligt lagstiftningen om fastighetsbildning eller genom ex­

propriation eller liknande tvångsförvärv.

2

§

Servitut får upplåtas till förmån även för gruvegendom. I fråga om så­

dan upplåtelse äger bestämmelserna i detta kapitel om servitut till förmån

för fastighet motsvarande tillämpning.

3 §

Servitut får ej avse rätt till skogsfång eller bete.

4

§

Servitut upplåtes skriftligen av

den tjänande fastighetens ägare. I

upplåtelsehandlingen skall anges den

härskande och den tjänande fastig­

heten samt ändamålet med upplå-

Servitut upplåtes skriftligen av den

tjänande fastighetens ägare. I upp­

låtelsehandlingen skall anges den

härskande och den tjänande fastig­

heten samt ändamålet med upplåtel-

Del A

171

nr 20 år 1970

telsen. Upplåtelse som icke uppfyl­ ler dessa föreskrifter är ogiltig.

Upplåtelsehandlingen skall i före­ kommande fall innehålla de före­ skrifter för servitutets utövning som avses gälla och uppgift om vederlag för upplåtelsen. Om servitutet är tidsbegränsat eller beror av villkor, skall handlingen innehålla uppgift jämväl därom. Detsamma gäller, om ägaren av den tjänande fastigheten åtagit sig att underhålla väg, bygg­ nad eller annan anläggning som av­ ses med servitutet.

Kungl. Maj.-ts proposition

sen. Upplåtelse som icke uppfyller dessa föreskrifter är ogiltig.

Ändring

eller tillägg som ej avfattas skrift­ ligen är utan verkan.

5 §

Servitut innebär skyldighet för ägaren av den tjänande fastigheten att tåla att fastigheten tages i anspråk för det med upplåtelsen avsedda ända­ målet eller att underlåta sådan utövning av honom såsom ägare tillkom­ mande befogenhet som strider mot detta ändamål. Det åligger honom dess­ utom att på fastigheten underhålla väg, byggnad eller annan anläggning som avses med servitutet, om upplåtelsen innehåller åtagande därom.

6

§

Servitut är förenat med äganderätten till den härskande fastigheten och får ej överlåtas särskilt.

7 §

Ägaren av den härskande fastigheten skall vid servitutets utövning för­ fara så, att den tjänande fastigheten icke betungas mer än nödvändigt.

Har den härskande fastighetens ägare på den tjänande fastigheten väg, byggnad eller annan anläggning, åligger det honom att hålla den i sådant skick att skada eller olägenhet icke vållas onödigtvis.

8

§

Om den härskande fastighetens ägare överskrider sin rätt eller ägare av någondera fastigheten åsidosätter sin skyldighet, åligger det honom att återställa vad som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts och att ersätta skada.

9 §

Är i fall som avses i 8 § vad den ene fastighetsägaren låtit komma sig till last av väsentlig betydelse för den andre och sker ej rättelse inom skälig tid efter anmaning, äger denne häva servitutet och erhålla ersättning för skada.

10

§

Skall vederlag utgå för servitut och erlägges ej vederlaget inom en månad efter förfallodagen, äger den tjänande fastighetens ägare häva servitutet och erhålla ersättning för skada, om försummelsen icke är av ringa bety­ delse.

172

Del A

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1970

11

§

Om ägaren av den härskande eller den tjänande fastigheten vill häva

servitutet enligt 9 eller 10 §, åligger det honom att underrätta den andre

därom utan oskäligt dröjsmål. Sker det ej, är rätten att häva förlorad.

Servitut får ej hävas, sedan betalning erlagts eller annan rättelse skett.

12

§

Delas den tjänande fastigheten

och är servitutet förenat med rätt till

vederlag, tillkommer vederlaget

ägarna av de fastigheter, i vilka ser­

vitutet skall gälla efter delningen i

förhållande till varje fastighets be­

svär av servitutet.

13 §

Den fasta egendom som servi­

tutet avser får ej belastas utöver

vad som följer av upplåtelsen till

följd av

att den härskande eller tjä­

nande fastigheten delas eller sam­

manlägges med annan fastighet

eller

på grund av

annan ändring i förhål­

landena.

Sammanlägges den härskande

och

den tjänande fastigheten,

upphör

servitutet.

15 §

Bortför den härskande fastighetens ägare byggnad eller annan anlägg­

ning som är avsedd för servitutet och som tillhör honom men finns på den

tjänande fastigheten, åligger det honom att återställa marken i tjänligt

skick. Om servitutet häves eller av annan orsak upphör, är han skyldig att

föra bort sådan anläggning inom ett år därefter. Sker det ej, tillfaller an­

läggningen den tjänande fastighetens ägare utan lösen.

16 §

15 §

Om ändring och upphävande av servitut genom fastighetsreglering gäller

särskilda bestämmelser.

12

§

Den fasta egendom som servi­

tutet avser får ej belastas utöver vad

som följer av upplåtelsen till följd

av

ändring i fastighetsindelningen

eller annan ändring i förhållandena.

13 §

Sammanlägges den härskande

fas­

tigheten med den tjänande,

upphör

servitutet att gälla.

15 KAP.

Samfällighetsrätt

1 §

Genom avtal mellan ägarna av två eller flera fastigheter (samfällighets-

avtal) kan upplåtas samfällighetsrätt i fastigheterna för att tillgodose en för

fastigheterna gemensam anläggning av stadigvarande betydelse för dem,

såsom parkeringsanläggning, lekplats, ledning eller värmeanläggning.

Om fastigheterna tillhör samme ägare, får samfällighetsrätt upplåtas ge­ nom förklaring av ägaren. I fråga om sådan förklaring äger bestämmelserna i detta kapitel om samfällighetsavtal motsvarande tillämpning.

2

§

Samfällighetsrätt får upplåtas även i byggnad eller annan anläggning, som ej hör till fastighet, och i gruvegendom. I fråga om sådan upplåtelse gäller bestämmelserna i detta kapitel om upplåtelse i fastighet i tillämpliga delar.

14 kap. 3 § äger motsvarande tillämpning i fråga om samfällighetsrätt.

3 §

De fastigheter i vilka samfällighetsrätt upplåtits utgör i allt som rör den gemensamma anläggningen en samfällighet. Delaktigheten i samfälligheten är förenad med äganderätten till varje särskild fastighet och får ej över­ låtas särskilt.

I fråga om förvaltning och upplösning av samfällighet gäller 22—34 §§ samt 43 § andra och tredje styckena lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar i tillämpliga delar. Lagens bestäm­ melser om anläggningsbeslut skall därvid tillämpas på samfällighetsavtalet.

4 §

Samfällighetsrätt innebär dels rätt för ägare av fastighet som ingår i sam­ fälligheten att på de villkor samfällighetsavtalet innehåller tillgodogöra sig den gemensamma anläggningen, dels skyldighet för honom att i den om­ fattning som följer av avtalet bidraga till kostnaderna för samfällighetens verksamhet, tåla att fastigheten nyttjas för denna verksamhet och i övrigt fullgöra åtagande gentemot samfälligheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

173

5 §

Samfällighetsavtal slutes skriftli­ gen. I avtalet skall anges de fastighe­ ter som ingår i samfälligheten och ändamålet med avtalet. Detta skall vidare innehålla uppgift om grunder­ na för bidragsskyldighetens fördel­ ning mellan fastigheternas ägare. Samfällighetsavtal som icke uppfyl­ ler dessa föreskrifter är ogiltigt.

Samfällighetsavtal skall i förekom­ mande fall även innehålla bestäm­ melser om beskaffenheten och om­ fattningen av byggnad eller annan anläggning som skall uppföras för samfällighetens räkning och om an­ nan åtgärd som skall vidtagas samt uppgift om vilka i samfälligheten in­ gående fastigheter som beröres av åt­ gärden. Om avtalet är tidsbegränsat eller beror av villkor, skall det in­ nehålla uppgift jämväl därom. Det-

Samfällighetsavtal slutes skriftli­ gen. I avtalet skall anges de fastighe­ ter som ingår i samfälligheten och ändamålet med avtalet. Detta skall vidare innehålla uppgift om grun­ derna för bidragsskyldighetens för­ delning mellan fastigheternas ägare

samt den belastning som eljest kan ha lagts på någon av fastigheterna.

Samfällighetsavtal som icke uppfyl­ ler dessa föreskrifter är ogiltigt.

Änd­

ring eller tillägg som ej avfattas skriftligen är utan verkan.

samma gäller, om ägaren av någon

i samfällighet en ingående fastighet

åtagit sig att sörja för underhåll el­

ler drift av anläggning för samfäl-

lighetens verksamhet eller att på an­

nat sätt gå samfällighet en tillhanda

med eget arbete.

174

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

6

§

övergår i samfällighet ingående fastighet, varmed är förenad skyldighet

att utge periodiskt bidrag i pengar, till ny ägare på annat sätt än genom

försäljning på exekutiv auktion och skall samfällighetsrätten enligt denna

balk bestå mot den nye ägaren eller vill denne att fastigheten likväl står

kvar i samfälligheten, är han skyldig svara för oguldet belopp som den

förre ägaren haft att utge och som förfallit till betalning inom ett år före

den bestämda tillträdesdagen. Mot den nye ägaren anses beloppet förfallet

den dagen.

7 §

Om ägare av fastighet som ingår i samfällighet överskrider sin rätt eller

åsidosätter sin skyldighet, åligger det honom att återställa vad som rubbats

eller fullgöra vad som eftersatts och att ersätta skada.

8

§

Är i fall som avses i 7 § vad fastighetsägare låtit komma sig till last

av väsentlig betydelse för ägarna av övriga fastigheter som ingår i samfällig­

heten och sker ej rättelse inom skälig tid efter anmaning eller har fastig­

hetsägare dröjt med att erlägga penningbidrag utöver en månad efter för-

fallodagen och är försummelsen icke av endast ringa betydelse, får avtalet

hävas i vad angår den försumlige fastighetsägaren. Denne är även skyldig

att ersätta förlust som åsamkas övriga fastighetsägare till följd av hans

utträde ur samfälligheten.

9 §

Rätt till talan i fall som avses i 7 eller 8 § eller till hävning i fall som avses

i 8 § tillkommer i fråga om samfällighet som kan förvärva rättigheter och

ikläda sig skyldigheter samfällighetens styrelse och annars varje fastighets­

ägare vars rätt är i fråga.

Den som vill begagna sig av hävningsrätt skall utan oskäligt dröjsmål

underrätta motparten därom. Sker det ej, är rätten att häva förlorad.

Samfällighetsavtal får ej hävas, sedan betalning erlagts eller annan rät­

telse skett.

10

§

14 kap.

13—15 §§

äger motsvaran­

de tillämpning i fråga om samfällig-

hetsrätt.

Bestämmelserna i

14 kap.

12

15 §§

äger motsvarande tillämpning

i fråga om samfällighetsrätt.

11

§

Delas fastighet vari samfällighetsrätt är upplåten, svarar ägarna av de nya

fastigheterna solidariskt för penningbidrag som skulle ha belöpt på den ode­

lade fastigheten. Mellan ägarna inbördes fördelas ansvaret i förhållande till

varje fastighets nytta av samfällighetsrätten efter delningen.

12

§

Om ändamål som avses med samfällighetsavtal till följd av ändrade för­

hållanden förfallit eller väsentligen förlorat sin betydelse eller kan med av­

sevärt mindre kostnad eller olägenhet tillgodoses på annat sätt, får rätten,

även om annat avtalats, på talan av samfälligheten eller fastighetsägare för­

ordna att samfälligheten skall upplösas. Samfälligheten skall också upplö­

sas, om alla fastighetsägarna är ense därom.

Föreligger förhållande som avses i första stycket endast beträffande viss

fastighet, får på talan av dess ägare förordnas att samfällighetsrätten i hans

fastighet skall avlösas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

175

13 §

Bestämmelserna i lagen om fastighetsbildning om ändring och upphävan­

de av servitut när servitutet hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande av den

tjänande fastigheten eller dess användning enligt stadsplan, tomtindelning

eller byggnadsplan äger motsvarande tillämpning i fråga om belastning som

på grund av samfällighetsavtal åvilar viss fastighet som ingår i samfällig­

heten. Samfälligheten anses därvid som härskande fastighet.

16 KAP.

Hävd till fast egendom

1 §

Om någon beviljats lagfart på fast egendom, som kommit ur rätte äga­

rens hand, och därefter under tjugo år i följd med äganderättsanspråk

innehaft egendomen, utan att talan om bättre rätt till egendomen väckts

mot innehavaren, har ägaren förlorat sin rätt till egendomen.

Om innehavet grundas på överlåtelse och innehavaren varken ägde eller

bort äga kännedom om att överlåtaren icke var rätt ägare, gäller första

stycket när tiden för innehavet uppgår till tio år.

Första och andra styckena äga motsvarande tillämpning om egendomen

innehafts av flera efter varandra sedan lagfart beviljats på den förstes

förvärv. Vid tillämpning av andra stycket gäller villkoret om att inneha­

vet grundas på överlåtelse och att innehavaren var i god tro endast den

förste innehavaren.

2

§

Vad av lag eller annan författning följer om verkan av underlåtenhet att

inom viss tid väcka talan om bättre rätt till fast egendom äger tillämpning,

om det innebär att frihet från rätte ägarens anspråk på egendomen vinnes

tidigare än enligt 1 §.

Om skyldighet att återbära egendom som tillträtts till följd av dödför­

klaring gälla särskilda bestämmelser.

176

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

17 KAP.

Företräde på grund av inskrivning

Företräde för förvärv på grund av

överlåtelse av fast egendom eller

upplåtelse av nyttjanderätt, servitut

eller samfällighetsrätt framför annat

sådant förvärv

Företräde för förvärv på grund av

överlåtelse av fast egendom eller

upplåtelse av nyttjanderätt, servitut,

samfällighetsrätt eller rätt till elek­

trisk kraft framför annat sådant

förvärv

1 §

Har någon överlåtit sin fasta egendom till två eller ha i annat fall två för­

värv skett som avse en och samma egendom, äger det förvärv för vilket

inskrivning först sökes företräde, om annat ej anges i 3—5 §§.

Äger överlåtelse av fast egendom

företräde framför annat förvärv,

medför det andra förvärvet icke nå­

gon rätt till egendomen. Om företrä­

de tillkommer nyttjanderätt, servi­

tut

eller

samfällighetsrätt, får rätten

enligt det andra förvärvet utövas en­

dast i den mån det kan ske utan för­

fång för det förvärv som äger före­

träde.

§

Äger överlåtelse av fast egendom

företräde framför annat förvärv,

medför det andra förvärvet icke nå­

gon rätt till egendomen. Om företrä­

de tillkommer nyttjanderätt, servi­

tut, samfällighetsrätt

eller rätt till

elektrisk kraft,

får rätten enligt det

andra förvärvet utövas endast i den

mån de! kan ske utan förfång för det

förvärv som äger företräde.

3 §

överlåtelse av fast egendom äger ej företräde framför tidigare sådan

överlåtelse eller framför tidigare upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller

samfällighetsrätt, om förvärvaren vid förvärvet och, när egendomen där­

efter överlåtits till annan, även denne vid sitt förvärv ägt eller bort äga

kännedom om det tidigare förvärvet.

Upplåtelse av nyttjanderätt, servi-

tit

eller

samfällighetsrätt äger ej

företräde framför tidigare överlåtel­

se av egendomen, om den till vilken

rättigheten uppläts vid upplåtelsen

ägde eller bort äga kännedom om

överlåtelsen. Motsvarande gäller i

fråga om företrädet mellan rättighe­

ter, vilka ej kunna utövas vid sidan

av varandra utan förfång för nå­

gondera.

Bestämmelserna i 7 kap. 11—13 §§

om att upplåtelse av nyttjanderätt,

servitut

eller

samfällighetsrätt gäl-

ter mot ny ägare till vilken fastighet

Upplåtelse av nyttjanderätt, servi­

tut, samfällighetsrätt

eller rätt till

elektrisk kraft

äger ej företräde

framför tidigare överlåtelse av egen­

domen, om den till vilken rättighe­

ten uppläts vid upplåtelsen ägde el­

ler bort äga kännedom om överlåtel­

sen. Motsvarande gäller i fråga om

företrädet mellan rättigheter, vilka

ej kunna utövas vid sidan av varand­

ra utan förfång för någondera.

Bestämmelserna i 7 kap. 11—13 §§

om att upplåtelse av nyttjanderätt,

servitut, samfällighetsrätt

eller rätt

till elektrisk kraft

gäller mot ny äga-

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

177

överlåtits äga tillämpning utan hin- re till vilken fastighet överlåtits äger der av att den nye ägaren sökt lag- tillämpning utan hinder av att den fart. nye ägaren sökt lagfart.

4 §

Kan till följd av 3 § första styc­ ket förvärvare ej göra överlåtelsen gällande mot tidigare överlåtelse av egendomen, äger dock förvärv från honom genom upplåtelse av nyttjan­ derätt, servitut

eller

samfällighets-

rätt företräde framför den tidigare överlåtelsen, om den till vilken rät­ tigheten uppläts vid upplåtelsen var­ ken ägde eller bort äga kännedom om överlåtelsen.

Kan till följd av 3 § första styc­ ket förvärvare ej göra överlåtelsen gällande mot tidigare överlåtelse av egendomen, äger dock förvärv från honom genom upplåtelse av nyttjan­ derätt, servitut, samfällighetsrätt

el­

ler rätt till elektrisk kraft

företräde

framför den tidigare överlåtelsen, om den till vilken rättigheten upp­ läts vid upplåtelsen varken ägde el­ ler bort äga kännedom om överlå­ telsen.

Om till följd av 3 § första stycket förvärvare ej kan göra överlåtelsen gällande mot tidigare upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller samfällig­ hetsrätt, äger dock förvärv från honom av sådan upplåtelse företräde fram­ för den tidigare upplåtelsen, om rättigheterna ej kunna utövas vid sidan av varandra utan förfång för någondera.

5

Sökes på samma inskrivningsdag inskrivning av flera förvärv, äga de sinsemellan företräde efter den tids­ följd i vilken de ägt rum. Överlåtel­ se av fast egendom äger dock före­ träde framför upplåtelse av nyttjan­ derätt, servitut

eller

samfällighets­

rätt, om annat ej följer av 7 kap.

Äro förvärv avseende överlåtelse av fast egendom samtidiga eller kan det ej utrönas i vilken tidsföljd de skett, skall rätten på talan av en­ dera förvärvaren förordna om före­ trädet mellan dem med hänsyn till vad som kan ha förutsatts vid för­ värven till omständigheterna i öv­ rigt. Motsvarande gäller i fråga om företrädet mellan förvärv som avser upplåtelse av nyttjanderätt, servitut

eller

samfällighetsrätt.

Sökes på samma inskrivningsdag inskrivning av flera förvärv, äger de sinsemellan företräde efter den tids­ följd i vilken de ägt rum. Överlåtelse av fast egendom äger dock företräde framför upplåtelse av nyttjanderätt, servitut, samfällighetsrätt

eller rätt

till elektrisk kraft,

om ej annat föl­

jer av 7 kap.

Är förvärv avseende överlåtelse av fast egendom samtidiga eller kan det ej utrönas i vilken tidsföljd de skett, skall rätten på talan av ende­ ra förvärvaren förordna om företrä­ det mellan dem med hänsyn till vad som kan ha förutsatts vid förvärven och till omständigheterna i övrigt. Motsvarande gäller i fråga om före­ trädet mellan förvärv som avser upp­ låtelse av nyttjanderätt, servitut, samfällighetsrätt

eller rätt till elek­

trisk kraft.

Företräde på grund inteckning

6

§

Inteckning medför företräde i förhållande till annan inteckning efter den tidsföljd i vilken inteckningarna sökas. Inteckningar som sökas på samma inskrivningsdag medföra lika rätt.

178

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

I förhållande till nyttjanderätt,

servitut

eller

samfällighetsrätt med­

för inteckning företräde, om den sö-

kes innan inskrivning för rättigheten

sökes. Inskrivning för nyttjanderätt,

servitut eller samfällighetsrätt med­

för företräde framför inteckning som

sökes på samma inskrivningsdag.

I förhållande till nyttjanderätt,

servitut, samfällighetsrätt

och rätt

till elektrisk kraft

medför inteckning

företräde, om den sökes innan in­

skrivning för rättigheten sökes. In­

skrivning för nyttjanderätt, servitut,

samfällighetsrätt

eller rätt till elek­

trisk kraft

medför företräde framför

inteckning som sökes på samma in­

skrivningsdag.

7 §

Om rätt för borgenär till vilken upplåtits panträtt i fast egendom att

göra gällande det företräde som inteckning medför samt om vissa fall då

sådan upplåtelse får vika för överlåtelse av egendomen finnas bestämmel­

ser i 6 kap.

Övriga bestämmelser

8 §

Om bestämmande av företrädet mellan flera inskrivningar som sökas på

samma inskrivningsdag samt om ändring i företrädesordningen genom ned­

sättning finnas bestämmelser i 22 och 23 kap.

9 §

Det företräde som ansökan om inskrivning medför enligt detta kapitel

är beroende av att inskrivning beviljas. Visar sig inskrivet förvärv vara

ogiltigt eller kan det av annan anledning än som avses i detta kapitel ej gö­

ras gällande av förvärvaren, förfaller

10

Bestämmelserna i detta kapitel om

företräde för överlåtelse äga i fråga

om

förvärv genom köp på exekutiv

auktion

tillämpning endast med av­

seende på företräde i förhållande till

annan överlåtelse och endast om

egendomen sålts för annat ändamål

än till betalning av fordran för vil­

ken egendomen svarar på grund av

utmätning eller på annan grund.

Det företräde som inskrivning för

rättighet eller inteckning medför i

förhållande till annan sådan in­

skrivning eller inteckning enligt det­

ta kapitel gäller vid exekutiv

auk­

tion

med följande avvikelser. Be­

stämmelsen i 3 § om företräde i vis­

sa fall för upplåtelse av nyttjande­

rätt, servitut

eller

samfällighetsrätt

äger icke tillämpning. I fall som

avses i 5 § andra stycket anses för­

rätten till företräde.

§

Bestämmelserna i detta kapitel

om företräde för överlåtelse äga i

fråga om

exekutiv försäljning

till-

lämpning endast med avseende på

företräde i förhållande till annan

överlåtelse och endast om egendo­

men sålts för annat ändamål än till

betalning av fordran för vilken egen­

domen svarar på grund av utmätning

eller på annan grund.

Det företräde som inskrivning för

rättighet eller inteckning medför i

förhållande till annan sådan in­

skrivning eller inteckning enligt det­

ta kapitel gäller vid exekutiv

försälj­

ning

med följande avvikelser. Be­

stämmelsen i 3 § om företräde i vis­

sa fall för upplåtelse av nyttjande­

rätt, servitut, samfällighetsrätt

eller

rätt till elektrisk kraft

äger icke till-

lämpning. I fall som avses i 5 § and-

Del A

179

värven äga lika rätt, om annan fö- ra stycket anses förvärven äga lika

reträdesordning ej fastställts.

rätt, om annan företrädesordning ej

fastställts.

Andra stycket gäller i tillämpliga delar, när myndighet i annat fall för­

delar medel mellan rättsägarna i den ordning som gäller vid fördelning av

köpeskilling för exekutivt försåld fast egendom.

11

§

Bestämmelserna i 1—10 §§ om överlåtelse och upplåtelse äga motsva­

rande tillämpning på förvärv genom bodelning, arv, testamente eller bolags­

skifte och på annat liknande förvärv, när fråga uppkommer om företräde

mellan sådant förvärv och senare förvärv som avses i 1 § eller om företräde

på grund av inteckning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

18 KAP.

Godtrosförvärv på grand av inskrivning och betydelsen av inskrivning

i vissa andra fall

1

Har fast egendom förvärvats genom överlåtelse och var överlåtarens eller

någon hans företrädares åtkomst till egendomen ogiltig eller gäller åtkoms­

ten av annat skäl ej mot rätte ägaren, är förvärvet likväl giltigt, om lagfart

på egendomen vid tiden för överlåtelsen var beviljad för överlåtaren och

om förvärvaren vid överlåtelsen eller, när egendomen därefter överlåtits

till annan, denne vid sitt förvärv varken ägt eller bort äga kännedom om att

överlåtaren icke var rätt ägare.

I fråga om upplåtelse av nyttjan­

derätt, servitut

eller

samfällighets-

rätt som gjorts av annan än rätte

ägaren äger första stycket motsva­

rande tillämpning om den till vilken

rättigheten uppläts vid upplåtelsen

varken ägde eller bort äga känne­

dom om att upplåtaren ej var rätt

ägare.

Om företräde på grund av inskrivning

I fråga om upplåtelse av nyttjan­

derätt, servitut, samfällighetsrätt

el­

ler rätt till elektrisk kraft

som gjorts

av annan än rätte ägaren äger förs­

ta stycket motsvarande tillämpning

om den till vilken rättigheten upp­

läts vid upplåtelsen varken ägde eller

bort äga kännedom om att upplå­

taren ej var rätt ägare.

finnas bestämmelser i 17 kap.

2

§

Har panträtt i fast egendom upplåtits och är upplåtarens eller någon hans

företrädares åtkomst till egendomen ogiltig eller gäller åtkomsten av an­

nat skäl ej mot rätte ägaren, är upplåtelsen likväl giltig, om lagfart på egen­

domen var beviljad för upplåtaren vid upplåtelsen eller därefter beviljas

för honom samt borgenären vid upplåtelsen eller, när fordringen därefter

överlåtits till annan, denne vid sitt förvärv varken ägt eller bort äga känne­

dom om att upplåtaren ej var rätt ägare.

3 §

1 och 2 §§ äga ej tillämpning, om

1. handling på vilken äganderätten grundats är förfalskad eller på rätte

ägarens vägnar utfärdad av någon som saknade behörighet därtill eller är

ogiltig såsom tillkommen under sådant tvång som avses i 28 § lagen den

11 juni 1915 (nr 218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögen­

hetsrättens område;

2. rätte ägaren, när han utfärdade den handling på vilken äganderätten

grundats, var i konkurs eller omyndig eller handlade under inflytande av

rubbad själsverksamhet;

3. förvärvet enligt lag är ogiltigt, emedan det icke skett i föreskriven

form eller med iakttagande av andra föreskrivna villkor eller med samtycke

av någon vars rätt beröres eller med stöd av tillstånd eller annan åtgärd

av domstol eller annan myndighet.

4 §

Kommer till följd av 1 eller 2 § förvärv som avses där att gälla mot

rätte ägaren, äger demie erhålla ersättning av staten för sin förlust. Har

den skadelidande medverkat till förlusten genom att utan skälig anledning

underlåta att söka ändring i inskrivningsmyndighetens beslut eller vidtaga

annan åtgärd för bevarande av sin rätt eller har han på annat sätt med­

verkat till förlusten genom eget vållande, skall ersättningen nedsättas efter

vad som finnes skäligt eller helt bortfalla.

Även den vars förvärv enligt 3 § icke skall gälla äger erhålla ersättning

enligt första stycket, om han vid förvärvet icke ägt eller bort äga känne­

dom om att överlåtaren eller upplåtaren icke var rätt ägare.

5 §

Staten företrädes i ärende om ersättning enligt 4 § av den myndighet som

Konungen bestämmer.

Om laga domstol i mål om ersättning enligt 4 § äga bestämmelserna i

rättegångsbalken angående tvist om äganderätt till fast egendom motsva­

rande tillämpning.

6 §

Vill den som är part i mål om äganderätten till fast egendom eller om

beståndet av rättighet i sådan egendom framställa anspråk enligt 4 § om

han förlorar målet, skall han antingen till gemensam handläggning med

målet väcka talan mot staten om sitt ersättningsanspråk eller på sätt

Konungen bestämmer lämna underrättelse om rättegången för att staten

skall kunna inträda i denna. Har förberedelsen i övrigt slutförts utan att

underrättelse om rättegången lämnats eller talan om ersättningsanspråket

väckts, skall rätten förelägga parten att vidtaga endera åtgärden inom viss

tid. Försittes den tiden, är ersättningsanspråket förfallet. Erinran därom

skall intagas i föreläggandet.

180

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

7 §

Har den som enligt 4 § är berättigad till ersättning ägt utkräva belop­

pet av annan såsom skadestånd, inträder staten i rätten mot denne.

Ersättning enligt 4 § på grund av domstols dom utbetalas sedan domen

vunnit laga kraft.

Har ärende angående anteckning

enligt 19 kap. 20 § att talan blivit

väckt om äganderätt till fast egen-

Har ärende angående anteckning

enligt 19 kap. 20 § att talan blivit

väckt om äganderätt till fast egen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

181

dom eller enligt 20 kap. 14 § att äga­ rens rätt att förfoga över egendomen är inskränkt upptagits på inskriv­ ningsdag, anses den som därefter förvärvat egendomen eller panträtt eller annan rättighet i denna ha ägt kännedom om omständighet som av­ ses med anteckningen.

dom eller enligt 20 kap. 14 § att äga­ res rätt att förfoga över egendomen är inskränkt

eller enligt

7

§ förköps­

lagen ( 1967:868 ) att kommun be­ slutat utöva förköpsrätt i fråga om egendomen

upptagits på inskriv­

ningsdag,

får

den som därefter för­

värvat egendomen eller panträtt el­ ler annan rättighet i denna

icke till

stöd för beståndet av förvärvet eller rätten till ersättning enligt

4

§ andra

stycket åberopa att han vid förvär­ vet varken ägde eller bort äga

kän­

nedom om omständighet som avses med anteckningen.

Motsvarande gäl­

ler i fråga om anteckning enligt 21 kap. 4 § att tomträttshavares rätt att upplåta servitut eller samfällighetsrätt i tomträtten är inskränkt.

9 §

Talan om bättre rätt till fast egendom kan med laga verkan riktas mot den för vilken lagfart senast är beviljad eller sökt även om denne före talans väckande överlåtit egendomen. Den till vilken egendomen sålunda överlåtits äger i rättegången samma ställning som om överlåtelsen skett under rättegången.

10

9 § äger motsvarande tillämpning när någon vill söka betalning ur fast egendom för fordran för vilken pant­ rätt upplåtits eller fordran som en­ ligt

annan bestämmelse i

lag utgår med

förmånsrätt framför panträtt. Om talan angående äganderätten är an­ tecknad i fastighetsboken, kan den sökas som innehar egendomen med äganderättsanspråk.

I fråga om tomträtt gäller första uppsäga tomträttsavtalet eller väcka

§

Bestämmelserna i

9 § äger mot­

svarande tillämpning när någon vill söka betalning ur fast egendom för fordran för vilken panträtt upplå­ tits eller fordran som enligt lag ut­ går med förmånsrätt framför pant­ rätt. Om talan angående äganderät­ ten är antecknad i fastighetsboken, kan den sökas som innehar egendo­ men med äganderättsanspråk.

stycket även när fastighetsägaren vill talan som avses i 13 kap. 10 eller 18 §.

182

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

ANDRA AVDELNINGEN

Inskrivningsväsendet

19 KAP.

Allmänna bestämmelser om inskrivning

1 §

Inskrivningsärenden enligt denna balk äro ärenden om lagfart, inteck­

ning eller annan inskrivning i fastighetsbok eller tomträttsbok samt ären­

den om anteckning i sådan bok på grund av föreskrift i lag eller annan för­

fattning.

Om uppläggande och förande av fastighetsbok och tomträttsbok gälla

särskilda bestämmelser.

2

Inskrivningsärende handlägges av

inskrivningsmyndighet. Sådan myn­

dighets område är domsaga

eller stad

med rådhusrätt.

Konungen

äger

dock

bestämma annan indelning, om sär­

skilda skäl föreligga.

Inskrivningsmyndighet förestås av

vara lagfaren.

§

Inskrivningsärende handlägges av

inskrivningsmyndighet. Sådan myn­

dighets område är domsaga. Konung­

en

kan

dock bestämma annan indel­

ning, om särskilda skäl föreligger.

en inskrivningsdomare. Denne skall

3 §

Inskrivningsärende upptages av inskrivningsmyndigheten för det områ­

de inom vilket den fastighet är belägen som ärendet rör.

Om behandlingen av inskrivningsärende gälla bestämmelserna om tviste­

mål i tillämpliga delar i den mån annat ej följer av denna balk.

4 §

Vite som inskrivningsmyndigheten förelägger med stöd av denna balk är

ej begränsat till visst högsta belopp.

Vite utdömes av inskrivningsmyndigheten.

5 §

Inskrivningsärende upptages på inskrivningsdag. Inskrivningsdag hålles

en gång i veckan.

Ansökan som inkommit mellan två inskrivningsdagar anses gjord på

den senare.

6

§

Hos inskrivningsmyndigheten föres dagbok över inskrivningsärenden.

Del A

183

7 §

Handlingar i inskrivningsärenden sammanföras i akter. Har sökanden eller annan lämnat uppgift eller avgivit förklaring av be­ tydelse för ärendets prövning eller har särskild utredning verkställts i ären­ det, skall detta antecknas i akten. I akten skola även upptagas kallelser, förelägganden och andra beslut som ej skola införas i fastighetsboken eller tomträttsboken.

Att skälen för vissa beslut skola antecknas i akten framgår av 12 och 17 §§.

8

§

Om ansökan ej gjorts hos rätt inskrivningsmyndighet eller det är uppen­ bart att sådant förvärv som ansökan avser ej får inskrivas, skall ansökan avvisas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

9 §

Skall ansökan ej avvisas enligt 8 § eller omedelbart avslås enligt före­ skrift i 20—23 kap., får ärendet uppskjutas till viss senare inskrivningsdag, om det är nödvändigt för utredningen. Uppskjutes ärendet, får sökanden föreläggas att förebringa den utredning som fordras eller, i fall som av­ ses i 10 §, infinna sig hos inskrivningsmyndigheten personligen eller ge­ nom ombud. I föreläggandet får vite utsättas. Efterkommes ej föreläggan­ det, kan ansökningen förklaras förfallen. Erinran om detta skall intagas i föreläggandet.

10

§

Förekommer på grund av särskild omständighet anledning antaga att det förvärv som sökanden åberopar är ogiltigt eller ej kan göras gällande eller att den sökta åtgärden på annat sätt skulle kränka annans rätt, skall den vars rätt beröres beredas tillfälle att yttra sig. I samband därmed får även sökanden eller annan höras. Finnes sökandens rätt tvistig, kan föreläg­ gande meddelas honom att inom viss tid väcka talan vid domstol. Efter­ kommes ej föreläggandet, kan ansökningen förklaras förfallen. Erinran om detta skall intagas i föreläggandet.

11

§

Ansökan som förklarats vilande enligt föreskrift i 20—23 kap. skall upptagas till ny prövning så snart anledning därtill förekommer. Ansökan får dock ej avslås utan att sökanden beretts tillfälle att yttra sig.

I samband med vilandeförklaring eller i ärende som avses i första stycket får sökanden föreläggas att visa huruvida hinder som föranlett vilandeför- klaringen blivit undanröjt. I föreläggandet får vite utsättas. Efterkommes ej föreläggandet, kan ansökningen förklaras förfallen. Erinran om detta skall intagas i föreläggandet.

12

§

Beslut i inskrivningsärende som enligt därom gällande bestämmelser skall införas i fastighetsbok eller tomträttsbok meddelas genom införing i boken. Om beslutet ej innebär att ansökan bifalles, skola skälen för beslutet anges och antecknas i akten.

Bestämmelser om rättelse av införing finnas i 17 och 18 §§.

13 §

Rörande beslut i inskrivningsärende, varigenom ansökan avvisats, avsla­

gits eller förklarats vilande eller förfallen eller varigenom ärendet uppskju-

tits, skall sökanden genast underrättas i rekommenderat brev, om beslutet

ej innefattar bifall till dennes yrkande. Har sådant beslut eller beslut var­

igenom ansökan bifallits gått emot annan som hörts i ärendet, skall under­

rättelse avsändas även till denne.

I underrättelse som avses i första stycket skola i förekommande fall an­

ges de skäl på vilka beslutet grundas och vad den som vill fullfölja talan

mot beslutet har att iakttaga.

184

Del A Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

14 §

Talan mot beslut i inskrivningsärende föres i hovrätten. Besvärsinlagan

skall inges till inskrivningsmyndigheten.

Besvärstiden är i fråga om slutligt beslut fyra veckor från den inskriv­

ningsdag till vilken beslutet är att hänföra. Detsamma gäller beslut varige­

nom ansökan förklarats vilande.

Besvär över beslut som avses i andra stycket skola antecknas i fastighets-

boken eller tomträttsboken. När slutligt beslut i anledning av besvären

vunnit laga kraft, skall anteckning ske om innehållet i beslutet.

15 §

Om inskrivningsärende enligt beslut av högre rätt skall upptagas till ny

handläggning av inskrivningsmyndigheten, skall ärendet upptagas på förs­

ta inskrivningsdagen efter det att beslutet kommit myndigheten till handa.

16 §

Fråga huruvida förvärv som ligger till grund för inskrivning är ogiltigt

eller ej kan göras gällande eller huruvida inskrivningen av annat skäl krän­

ker någons rätt får prövas utan hinder av inskrivningen. Är särskild före­

skrift meddelad rörande rättsverkan av inskrivning eller om tid inom vilken

talan skall väckas, gäller dock denna.

17 §

Om inf öring i fastighetsboken eller tomträttsboken finnes innehålla

uppenbar oriktighet till följd av skrivfel eller annat dylikt förbiseende och

felet kan rättas utan förfång för ägare eller rättighetshavare för vilken in­

skrivning är beviljad eller sökt, skall införingen omedelbart rättas. Kan

rättelse bli till förfång för ägare eller rättighetshavare som nyss angivits,

skall tillfälle att yttra sig lämnas honom, om han är känd, samt den som

sökt inskrivningen och myndighet som avses i 18 kap. 5 § första stycket.

Därefter skall det inbördes företrädet mellan berörda rättigheter bestäm­

mas med hänsyn till kostnaderna och andra omständigheter.

Beslut i ärende som avses i första stycket meddelas genom införing i fas­

tighetsboken eller tomträttsboken. Skälen för beslutet skola antecknas i

akten.

18 §

Beslut i ärende som avses i 17 § skall snarast möjligt anmärkas på bevis

eller handling som utfärdats i enlighet med den tidigare införingen. Det

åligger den som innehar sådan handling att på anmodan tillhandahålla

denna. I föreläggande att fullgöra denna skyldighet får vite utsättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

185

Mot beslut i ärende som avses i 17 § får talan föras även av myndighet

som avses i 18 kap. 5 § första stycket.

När ärende som avses i 17 § upptagits, skall anteckning därom ske i fastig-

hetsboken eller tomträttsboken, om beslut i ärendet ej meddelas samma dag.

19 §

Lider någon förlust till följd av fel eller försummelse i fråga om hand­

läggning av eller beslut i inskrivningsärende eller vid utfärdande av pant­

brev eller annat bevis på grundval av innehållet i fastighetsbok eller tomt-

rättsbok, äger han erhålla ersättning av staten. Har den skadelidande med­

verkat till förlusten genom att utan skälig anledning underlåta att söka änd­

ring i inskrivningsmyndighetens beslut eller vidtaga annan åtgärd för beva­

rande av sin rätt eller har han på annat sätt medverkat till förlusten genom

eget vållande, skall ersättningen nedsättas efter vad som finnes skäligt eller

helt bortfalla.

Kommer till följd av beslut i ärende som avses i 17 § förlust att tillskyn­

das ägare eller rättighetshavare, äger han erhålla ersättning av staten. Er­

sättning utgår dock icke, om han med hänsyn till felets beskaffenhet eller

andra omständigheter bort inse att fel förekommit.

18 kap. 5 och 7 §§ gälla även i fråga om ersättning som avses i denna

paragraf.

20

§

Väckes talan om hävande eller återgång av överlåtelse av fast egendom

eller tomträtt eller om bättre rätt till sådan egendom, skall anteckning där­

om göras i fastighetsboken eller tomträttsboken. Detsamma gäller tvist som

angår upplåtelse av tomträtt.

När målet avgjorts genom dom eller slutligt beslut, som vunnit laga kraft,

skall anteckning göras om domen eller beslutet i fastighetsboken eller tomt­

rättsboken.

Andra stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om annan tvist som

angår inskrivning.

21

Har fast egendom eller tomträtt

utmätts eller fordran, för vilken

panträtt upplåtits, fastställts till be­

talning ur sådan egendom eller har

försäljning

enligt utsökning slag en

av

fast egendom eller tomträtt som in­

går i konkursbo begärts eller har ut­

mätningen upphävts eller frågan om

egendomens försäljning av annat

skäl förfallit, skall anteckning där­

om göras i fastighetsboken eller

tomträttsboken. Anteckning att egen­

domen försålts utmätningsvis skall

ske när handling som visar köpe­

skillingens fördelning inkommit.

§

Har fast egendom eller tomträtt ut­

mätts eller fordran, för vilken pant­

rätt upplåtits, fastställts till betal­

ning ur sådan egendom eller har för­

säljning av fast egendom eller tomt­

rätt som ingår i konkursbo begärts

i den ordning som gäller för utmätt

sådan egendom

eller har utmätning­

en upphävts eller frågan om egen­

domens försäljning av annat skäl

förfallit, skall anteckning därom gö­

ras i fastighetsboken eller tomträtts­

boken. Anteckning att egendomen

försålts utmätningsvis skall ske när

handling som visar köpeskillingens

fördelning inkommit.

186

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Om inverkan på inteckning av

exekutiv

auktion

eller av expropria­

tion eller annat liknande tvångsför-

värv eller av myndighets fördelning

av medel skall anteckning göras i

fastighetsboken eller tomträttsboken

när anmälan, bevis eller fördelnings-

längd som utvisar förhållandet in­

kommit.

Om inverkan på inteckning

eller

inskrivning för rättighet

av exekutiv

försäljning

eller av expropriation el­

ler annat liknande tvångsförvärv el­

ler av myndighets fördelning av me­

del skall anteckning göras i fastig­

hetsboken eller tomträttsboken när

anmälan, bevis eller fördelnings-

längd som utvisar förhållandet in­

kommit.

22

§

Kan anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken uppenbarligen ej

längre vara av betydelse, skall anteckningen avföras.

23 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av detta kapitel meddelas av

Konungen.

20 KAP.

Lagfart

1 §

Den som med äganderätt förvärvat fast egendom skall söka inskrivning

av förvärvet (lagfart) inom tid som anges i 2 §.

Dödsbo är icke skyldigt att söka lagfart på förvärv av egendom från den

döde i annat fall än när dödsboet överlåter egendomen. Make som till­

skiftas egendom vid bodelning är skyldig att söka lagfart på förvärvet en­

dast om egendomen förut tillhört andra maken.

2

§

Lagfart skall sökas inom tre månader efter det att den handling på vil­

ken förvärvet grundas (fångeshandlingen) upprättades.

Tiden för sökande av lagfart räknas dock

1. för förvärv som beror av villkor, myndighets tillstånd eller annan

sådan omständighet, från det förvärvet fullbordades;

2. för dödsbo, i fall som avses i 1 § andra stycket, från det egendomen

överläts, dock ej tidigare än från registrering av bouppteckningen;

3. för den som förvärvat egendom genom arv eller testamente och är en­

sam delägare i dödsboet, från det boet kom att bestå av endast en delägare,

dock ej tidigare än från registrering av bouppteckningen, eller, om boets

förvaltning omhänderhas av boutredningsman eller testamentsexekutör el­

ler om det är avträtt till konkurs, från det egendomen utgavs till deläga­

ren;

4. för testamentstagare som erhållit egendom i legat, från det testamen­

tet vann laga kraft och legatet utgavs, dock ej tidigare än från registre­

ring av bouppteckningen;

5. för förvärv genom överlåtelse, när talan väckts om återgång eller hä­

vande av överlåtelsen innan tiden för sökande av lagfart utgick, från det

dom varigenom talan ogillades vann laga kraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1970

Del A

187

3 §

Sökes ej lagfart inom föreskriven tid, äger inskrivningsmyndigheten

förelägga vite för dess fullgörande.

4 §

Är bifall till förvärvarens lagfartsansökan beroende av att föregående

ägares förvärv lagfares och har tiden för sökande av lagfart på dennes för­

värv börjat löpa, äger förvärvaren söka lagfart även på detta förvärv. Före­

trädaren i äganderätten är skyldig att för sådant ändamål tillhandahålla

erforderliga handlingar som han innehar.

Har fast egendom på grund av förordnande i testamente eller annan

rättshandling tills vidare ställts utan ägare, kan god man eller annan som

äger företräda den blivande ägaren söka lagfart på egendomen för dennes

räkning. Sedan ägaren blivit bestämd, får anteckning om denne göras i

fastighetsboken.

5 §

Den som söker lagfart skall inge fångeshandlingen i huvudskrift samt

de övriga handlingar som fordras till styrkande av förvärvet. Söker dödsbo

eller arvinge som är ensam delägare i dödsbo lagfart på förvärv av egen­

dom från den döde, anses inregistrerad bouppteckning efter denne såsom

fångeshandling.

Skall förvärv lagfaras vid flera inskrivningsmyndigheter, gäller avskrift

som bestyrkts vid någon av dem såsom huvudskrift vid den eller de övriga.

6

§

Lagfartsansökan skall avslås, om

1. fångeshandlingen ej ingivits;

2. fångeshandlingen ej är upprättad såsom föreskrives i lag;

3. förvärvet avser köp eller byte och fångeshandlingen innehåller villkor,

som enligt 4 kap. 4 eller 29 § medför att förvärvet är ogiltigt;

4. förvärvet avser del av fastighet och i 4 kap. 7—9, 29 eller 30 § eller

eljest i lag föreskriven tid för ansökan om fastighetsbildning försuttits eller

ansökan avslagits eller sådant förvärv eljest enligt lag är ogiltigt;

5. överlåtelsen står i strid med en mot överlåtaren gällande inskränk­

ning i hans rätt att förfoga över egendomen och ärende om anteckning i

fastighetsboken av inskränkningen var upptaget på inskrivningsdag, när

överlåtelsen ägde rum, eller lagfart då ej var beviljad för överlåtaren;

6. fastigheten överlåtits till någon vars förvärv enligt 17 kap. 1 eller 5 §

äger företräde framför sökandens förvärv;

7. fastigheten sålts på exekutiv auktion och försäljningen enligt lag

äger företräde framför sökandens förvärv;

8. för sökandens rätt att förvärva fastigheten fordras myndighets till­

stånd och i lag föreskriven tid för sökande av sådant tillstånd försuttits

eller ansökan därom avslagits genom beslut som vunnit laga kraft;

9. det är uppenbart att förvärvet av annan grund är ogiltigt eller ej kan

göras gällande.

Har ärende angående lagfart för fångesmannen uppskjutits till senare

inskrivningsdag, skall behandlingen av sökandens lagfartsansökan upp­

skjutas till samma dag.

188

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

7 §

Förekommer icke omständighet som avses i 6 §, skall lagfartsansökan

förklaras vilande, om

1. vid köp, byte eller gåva överlåtarens underskrift på fångeshandlingen

icke är styrkt av två vittnen och överlåtelsen ej skett genom statlig myn­

dighet ;

2. fångesmannen ej har lagfart och fall som avses i 9 § icke föreligger;

3. rättegång pågår om hävande eller återgång av överlåtelse av fastighe­

ten eller om bättre rätt till denna;

4. lagfart sökes på grund av testamente, dom eller förrättning som ännu

icke vunnit laga kraft;

5. förvärvet avser legat och detta ej utgivits;

6. vid förvärv på exekutiv auktion ltöpebrev ej utfärdats eller vid exprop­

riation eller annat liknande tvångsförvärv inlösen ej fullbordats;

7. vid överlåtelse överlåtaren är gift samt andra makens samtycke ford­

ras enligt giftermålsbalkens bestämmelser och samtycke eller annan tillåtel­

se enligt nämnda balk icke givits;

8. förvärvet avser del av fastighet och är beroende av fastighetsbildning;

9. vid köp eller byte förvärvet är

beroende av att förköp ej sker eller

vid förköp detta ej är fullbordat;

10.

förvärvet i annat fall enligt lag

är beroende av domstols eller annan

myndighets tillstånd och sådant ej

föreligger;

11.

förvärvet är beroende av vill­

kor och, i fråga om gåva, villkoret

avser viss tid som ej överstiger två

år från den dag då

gåvohandlingen

upprättades.

9.

förvärvet i annat fall enligt lag

är beroende av domstols eller annan

myndighets tillstånd och sådant ej

föreligger;

10.

vid överlåtelse förvärvet är be­

roende av villkor och, i fråga om

gåva, villkoret avser viss tid som ej

överstiger två år från den dag då

gåvoavtalet

upprättades.

8

§

Har lagfartsansökan förklarats vilande på den grund att överlåtarens

underskrift på fångeshandlingen icke är styrkt av två vittnen, skall över­

låtaren föreläggas att inom viss tid väcka talan vid domstol, om han anser

förvärvet vara ogiltigt. Efterkommes ej föreläggandet, utgör bristen i fråga

om bevittning icke hinder för lagfart. Erinran om detta skall intagas i före­

läggandet.

9 §

Har fastighet frångått föregående ägare genom expropriation eller lik­

nande tvångsförvärv eller har fastigheten sålts på exekutiv auktion till be­

talning av fordran för vilken fastigheten på grund av upplåtelse av pant­

rätt eller på annan grund svarar oavsett vem som äger den, äger förvärva­

ren erhålla lagfart utan hinder av att den föregående ägaren ej har lag­

fart.

10

§

Kan förvärvare av fast egendom icke förete sin fångeshandling, skall in­

skrivningsmyndigheten på hans begäran utsätta sammanträde för utredning

angående äganderätten till fastigheten (lagfartssammanträde). Detsamma

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

Del A

189

gäller när bifall till förvärvarens lagfartsansökan är beroende av att föregå­

ende ägares förvärv lagfares och förvärvaren icke kan förete dennes fånges­

handling.

Ansökan om lagfartssammanträde skall göras skriftligen och innehålla

redogörelse på heder och samvete för vad sökanden vet om hur fånges-

handlingen förlorats, vem som var fångesman, när och hur förvärvet sked­

de, handlingens huvudsakliga innehåll samt de övriga omständigheter som

kunna vara av intresse för äganderättsfrågans bedömande. Sökanden skall

inge intyg om vad mantalslängden utvisar angående äganderätten till fas­

tigheten under de tio åren närmast före ansökan och den skriftliga utred­

ning i övrigt som kan finnas tillgänglig.

Ansökan får upptagas endast om sökanden gör sannolikt att fånges­

handlingen förkommit eller förstörts samt att ny handling ej kan anskaf­

fas. Detta gäller dock icke, om förvärvet skett tidigare än tjugo år innan

ansökningen ingavs.

11

§

Till lagfartssammanträde skall inskrivningsmyndigheten kalla sökanden

och annan som ärendet kan antagas angå. Inskrivningsmyndigheten äger

vid vite förelägga sökanden eller annan att infinna sig personligen eller

genom ombud. Sammanträde får hållas även om sökanden eller annan som

kallats uteblir.

Kungörelse om sammanträdet anslås i inskrivningsmyndighetens kansli

samt införes i tidning inom orten och i första numret för ett kvartal av

Post- och Inrikes Tidningar. Kungörelsen skall innehålla uppgift om sö­

kandens namn och adress samt fastighetens beteckning ävensom erinran

om att sammanträdet syftar till att vinna utredning om äganderättsför­

hållandena angående fastigheten och att lagfart på denna kan komma att

meddelas med stöd av vad som framkommer vid sammanträdet.

Sammanträdet skall utsättas till sådan tid att minst tre månader hinna

förflyta från sista kungörandet.

12

§

Vid lagfartssammanträde skola upplysningar inhämtas angående för­

värvet. Såvitt möjligt skall även utredas vem som eller vilka som under

de tio åren närmast före ansökan innehaft fastigheten med äganderätts­

anspråk.

Den för sökanden avsedda utskriften av protokoll från sammanträdet ut­

gör ansökan om lagfart på egendomen för sökanden. Ansökan anses gjord

på den inskrivningsdag som infaller närmast efter det att protokollet bli­

vit uppsatt.

13 §

Är på grund av vad som upplysts vid lagfartssammanträde eller på an­

nat sätt framkommit antagligt, att det påstådda förvärvet ägt rum samt

att det är giltigt och kan göras gällande, skall protokollet från sammanträ­

det i lagfartsärendet godtagas såsom fångeshandling. Om utredningen vi­

sar vem som var fångesman, handlägges lagfartsärendet som om förvärvet

skett från denne.

Har i fall som avses i första stycket förvärvaren eller någon som härle­

der sin rätt från honom innehaft fastigheten med äganderättsanspråk un­

der de tio åren närmast före det år då lagfartsansökan företages till prov­

ning, utgör omständighet som avses i 7 § 2 hinder för lagfart endast om

inskrivning eller anteckning, som grundar sig på annans äganderätt till

fastigheten eller anspråk därpå, skett i fastighetsboken under nämnda tid.

Innan lagfart beviljas på grund av protokoll från lagfartssammanträde,

skall yttrande inhämtas från kammarkollegiet. Kollegiet äger föra talan

mot beslutet.

190

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

14 §

Är sökandens förvärv förenat med förbehåll, som inskränker hans rätt

att överlåta egendomen eller söka inteckning eller upplåta rättighet i denna,

eller är hans behörighet i sådant avseende inskränkt genom annans rätt att

nyttja egendomen på grund av testamente, skall anteckning om inskränk­

ningen göras i fastighetsboken när lagfart sökes eller när upplysning om

inskränkningen därefter vinnes.

21 KAP.

Inskrivning av tomträtt

Inskrivning av upplåtelse m. m.

1 §

Den som fått tomträtt upplåten till sig skall söka inskrivning av tomt­

rätten inom tre månader efter det att tomträtten uppläts eller, om lagfart

då icke beviljats eller sökts för upplåtaren, lagfart sökes. Inskrivning får

sökas även av fastighetsägaren.

Sökes ej inskrivning inom föreskriven tid, äger inskrivningsmyndighe­

ten förelägga vite för dess fullgörande.

2

§

Ansökan om inskrivning skall avslås, om

1. upplåtelsehandlingen ej ingivits;

2. föreskrifterna i 13 kap. 1—4 och 6 §§ ej iakttagits;

3. upplåtaren ej har lagfart och lagfart för honom ej heller är sökt;

4. inskrivning i fastigheten är beviljad eller sökt;

5. fastigheten är utmätt;

6. det är uppenbart att upplåtelsen av annan grund är ogiltig eller ej

kan göras gällande.

Har ärende angående lagfart för upplåtaren uppskjutits till senare in­

skrivningsdag, skall behandlingen av ansökan om inskrivning av tomträt­

ten uppskjutas till samma dag.

3 §

Förekommer icke omständighet som avses i 2 §, skall ansökan om in­

skrivning förklaras vilande, om

1. ansökan om lagfart för upplåtaren är vilandeförklarad;

2. rättegång pågår om upplåtelsens giltighet eller om hävande eller åter­

gång av överlåtelse av fastigheten eller om bättre rätt till denna.

4 §

Framgår av upplåtelsehandlingen att tomträttshavarens rätt att upplåta

servitut eller samfällighetsrätt i tomträtten är inskränkt, skall anteckning

om detta göras i tomträttsboken när inskrivning sökes.

5 §

Ansökan om inskrivning av avtal om sådan ändring i tomträttens innehåll

som avses i 13 kap. 21 § får göras av fastighetsägaren eller tomträttshava-

ren sedan tomträtten inskrivits. Om sådan inskrivning gälla i tillämpliga

delar 2—4 §§ med följande avvikelser.

Är inteckning förut beviljad eller sökt i tomträtten eller är inskrivning av

nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt förut beviljad eller sökt i denna

eller sökes sådan inskrivning samma dag, får ansökan om inskrivning av

avtal som avses i första stycket bifallas endast om rättighetshavaren med­

givit inskrivning av ändringsavtalet eller detta är utan väsentlig betydelse

för hans säkerhet. Motsvarande gäller om fastigheten eller tomträtten ut­

mätts före den dag då inskrivningen sökes.

Är avtal som avses i första stycket beroende av att fastighetsbildning äger

rum, får ansökan bifallas endast om nämnda åtgärd kommit till stånd.

I avvaktan på att hinder som anges i andra eller tredje stycket undan-

röjes skall ansökan förklaras vilande.

6

§

Framgår av anteckning som införts i tomträttsboken eller upplyses eljest

att tomträtten upphört enligt 13 kap. 19 §, skall detta antecknas i boken.

Ansökan om dödning av tomträttsinskrivning i fall som anges i 13 kap.

22 § får ej bifallas, om inskrivning i tomträtten är beviljad eller sökt eller

om tomträtten är utmätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

191

Inskrivning av tomträttens övergång till ny innehavare

7 §

Övergår tomträtt till ny innehavare, skall denne söka inskrivning av sitt

förvärv. Om inskrivningen gäller 20 kap. i tillämpliga delar med följande

avvikelser.

Ansökningen skall omedelbart avslås, om inskrivning av upplåtelsen ej är

beviljad eller sökt eller om förvärvet strider mot 13 kap. 9 § första stycket.

Den tid inom vilken inskrivning skall sökas börjar icke löpa förrän inskriv­

ning av upplåtelsen blivit sökt. 20 kap. 13 § tredje stycket gäller ej.

22 KAP.

Inteckning

Inteckning i fast egendom

1 §

Inteckning beviljas efter skriftlig ansökan av fastighetsägaren. Dennes

underskrift skall vara styrkt av två vittnen.

192

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

2

§

Ansökan om inteckning skall innehålla uppgift om dels det penningbelopp

på vilket inteckningen skall lyda, dels den eller de fastigheter som avses.

Beloppet skall vara bestämt i svenskt mynt.

Ansökan skall avse viss fastighet eller vissa fastigheter. Den får avse

flera fastigheter gemensamt endast om de äro i en ägares hand och belägna

inom samma inskrivningsmyndighets område. Angår ansökan fastighet

som svarar för beviljad eller sökt inteckning måste ansökningen avse sam­

ma fasta egendom som inteckningen och får icke avse fastighet som ej

svarar för inteckningen.

3 §

Ansökan om inteckning skall avslås, om

1. föreskrifterna i 1 och 2 §§ icke iakttagits;

2. på grund av särskild föreskrift eller enligt anteckning i fastighetsboken

inteckning ej får beviljas i fastigheten;

3. fastigheten besväras av tomträtt för vilken inskrivning är beviljad eller

sökt;

4. sökanden ej har lagfart och lagfart för honom ej heller är sökt;

5. lagfart är sökt för någon till vilken sökanden överlåtit fastigheten och

förvärvaren icke medgivit att inteckningen beviljas;

6. fastigheten frångått sökanden på grund av exekutiv auktion eller ge­

nom expropriation eller annat liknande tvångsförvärv;

7. fastigheten den dag då inteckningen sökes är avträdd eller avträdes

till konkurs och sökanden är konkursgäldenär;

8. del av fastigheten

blivit utmätt

8. del av fastigheten den dag då in­

före den dag då inteckningen sökes; teckningen sökes

är utmätt eller ut-

mätes;

9. ärende angående anteckning

enligt 7 § förköpslagen (1967: 868)

att kommun beslutat utöva förköps­

rätt i fråga om egendomen upptagits

på inskrivningsdag och ansökningen

göres av den som överlåtit egendo­

men;

9.

det är uppenbart att ansökning­

en av annan grund icke får leda till

att inteckning beviljas i fastigheten.

10.

det är uppenbart att ansök­

ningen av annan grund icke får leda

till att inteckning beviljas i fastig­

heten.

Har ärende angående lagfart för sökanden uppskjutits till senare inskriv­

ningsdag, skall behandlingen av ansökan om inteckning uppskjutas till sam­

ma dag.

4 §

Förekommer icke omständighet som avses i 3 §, skall ansökan om in­

teckning förklaras vilande, om

1. ansökan om lagfart för sökanden är vilandeförklarad;

2. rättegång pågår om hävande eller återgång av överlåtelse av fastig­

heten eller om bättre rätt till denna;

3. sökanden är gift samt andra makens samtycke fordras enligt giftermåls-

Del A

193

balkens bestämmelser och samtycke eller annan tillåtelse enligt nämnda

balk icke givits;

4. ansökningen enligt lag är beroende av domstols eller annan myndighets

tillstånd och sådant ej föreligger.

Förklaras ansökan vilande skall inskrivningsmyndigheten utfärda bevis

om detta (vilandebevis).

5 §

Föreligger ej hinder enligt 3 eller 4 §, skall inskrivningsmyndigheten be­

vilja inteckning. På grund av ansökan som förklarats vilande får detta dock

ske först sedan vilandebeviset ingivits. När inteckning beviljats skall pant­

brev utfärdas på grundval av inteckningen.

Om skyldighet för inskrivningsmyndigheten att utfärda nytt pantbrev el­

ler vilandebevis i stället för dödad sådan handling samt att i visst fall bevilja

inteckning och utfärda pantbrev när ersättning på grund av brandförsäk­

ringsavtal tillfallit borgenär som har panträtt för sin fordran gälla särskilda

bestämmelser.

Har efter exekutiv försäljning me­

del avsatts som motsvarar pantbrevs

belopp, skall inskrivningsmyndighe­

ten på ansökan av fastighetens nye

ägare utfärda nytt pantbrev på

grundval av inteckningen. Det förra

pantbrevet gäller därefter endast rät­

ten till de avsatta medlen.

6

§

Inteckning som skulle medföra samma företrädesrätt till betalning som

annan inteckning skall vid inskrivningen förklaras gälla efter den andra

inteckningen, om sökanden begär det. Inteckning som sättes efter annan

gäller efter inteckning med samma företrädesrätt som den andra inteck­

ningen även om detta ej anges i beslutet.

7

§

Inteckning får på ansökan av fastighetsägaren utsträckas till att avse en

eller flera ytterligare fastigheter (utsträckning). Om sådan ansökan gälla

i tillämpliga delar bestämmelserna i detta kapitel angående ansökan om

inteckning och om utbyte.

8

§

Ett eller flera pantbrev får på ansökan av innehavaren bytas mot ett

eller flera nya pantbrev (utbyte). Sker bytet mot flera nya pantbrev, skall

på sökandens begäran bestämmas i vilken ordning pantbreven sinsemellan

skola medföra företrädesrätt. Härom gäller i övrigt 6 §.

Ansökan om utbyte av flera pantbrev får bifallas endast om inteckning­

arna äga lika rätt eller ha företrädesrätt omedelbart efter varandra.

Sökes utbytet av annan än fastighetsägaren, får ansökningen bifallas en­

dast om denne medgivit åtgärden.

9

§

Inteckning som avser endast en fastighet får på ansökan av pantbrevets

innehavare nedsättas efter annan inteckning eller inskrivning för rättighet

7

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 20 Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

(nedsättning). Inteckning som nedsättes efter annan inskrivning gäller ef­

ter inskrivning med lika rätt som eller bättre rätt än denna även om detta

ej anges i beslntet. Sökes nedsättningen av annan än fastighetsägaren, får

ansökningen bifallas endast om denne medgivit åtgärden.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om nedsättning av

gemensam inteckning med följande avvikelser.

Nedsättning efter annan inteckning får ske endast om inteckningarna av­

se samma fastigheter och åtgärden genomföres på samma sätt i samtliga

dessa. Svarar fastighet endast enligt 6 kap. 18 § andra stycket, fordras ej

medgivande av fastighetens ägare.

Vid nedsättning efter inskrivning för nyttjanderätt, servitut eller sam-

fällighetsrätt som besvärar endast en fastighet fordras medgivande av,

förutom fastighetens ägare, dels ägare av övriga fastigheter som besväras

av inteckningen, dels innehavare av sådan inskriven rättighet i dessa som

efter nedsättningen kommer att gälla med lika rätt som eller sämre rätt än

inteckningen. Svarar den fastighet vari nedsättningen sker endast enligt

6 kap. 18 § andra stycket, fordras dock icke medgivande från ägaren av

denna fastighet eller ägaren av eller rättighetshavare i stamfastigheten

eller fastighet som före den ifrågavarande svarar för brist i stamfastig­

heten.

Vid nedsättning efter inskrivning för nyttjanderätt, servitut eller sam-

fällighetsrätt som gäller i flera av de gemensamt intecknade fastigheterna

äger fjärde stycket motsvarande tillämpning. För nedsättningen i varje

fastighet krävas samma medgivanden som om nedsättningen skett enbart

i denna fastighet och efter inskrivning för rättighet i endast denna.

10

§

Inteckning får på ansökan av pantbrevets innehavare dödas (dödning).

Sökes dödningen av annan än fastighetsägaren, fordras dennes medgivande

till åtgärden. Vid dödning av gemensam inteckning kräves dock icke med­

givande från ägare av fastighet som svarar endast enligt 6 kap. 18 § andra

stycket.

Om dödning av inteckning när pantbrevet eller vilandebeviset förkom­

mit gälla särskilda bestämmelser.

194

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

11

§

Gemensam inteckning får på ansökan av pantbrevets innehavare avlyftas

från någon eller några av de fastigheter som svara för inteckningen (re-

laxation). Avse flera gemensamma inteckningar samma fasta egendom, får

dock fastighet icke befrias från sitt ansvar för någon av dem utan att mot­

svarande åtgärd samtidigt vidtages beträffande de övriga inteckningarna.

För relaxation i viss fastighet fordras medgivande av ägaren av denna

fastighet samt ägare av övriga av inteckningen besvärade fastigheter och

innehavare av panträtt eller annan rättighet, som är inskriven, om rättig­

heten gäller i en eller flera av fastigheterna med lika rätt som eller sämre

rätt än inteckningen. Svarar den fastighet vari relaxationen sker endast

enligt 6 kap. 18 § andra stycket, fordras dock icke medgivande från äga­

ren av denna fastighet eller ägaren av eller rättighetshavare i stamfastig­

heten eller fastighet som före den ifrågavarande svarar för brist i stam-

fastigheten.

I område, som förvärvats av kommun för att ingå i gata eller annan all­

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

Del A

195

män plats inom stadsplan eller byggnadsplan, får på begäran av förvärvaren relaxation genomföras utan att medgivande föreligger från innehavaren av pantbrevet och övriga i första stycket angivna sakägare, om sannolika skäl föreligga för att områdets värde uppgår till högst två procent av stamfas­ tighetens värde före avskiljandet av området. Relaxationen får dock ske utan att medgivande föreligger från sakägare endast om åtgärden är väsentligen utan betydelse för dennes rätt.

Om hur avstyckat område i annan ordning kan befrias från ansvar för inteckning i stamfastighet finnas sär­ skilda bestämmelser.

12

§

Gemensam inteckning får på ansökan av pantbrevets innehavare eller ägare av fastighet som svarar för inteckningen uppdelas i särskilda inteck­ ningar så att var och en av fastigheterna eller varje grupp av dessa svarar för särskild inteckning (uppdelning). Gälla flera gemensamma inteckningar i samma fasta egendom, får dock ej någon av dem uppdelas utan att mot­ svarande åtgärd samtidigt vidtages beträffande de övriga inteckningarna. Uppdelas inteckning, skall inskrivningsmyndigheten utfärda nya pantbrev som svara mot de särskilda inteckningarna.

För uppdelning av inteckning fordras medgivande från dels ägarna av de fastigheter som svara för inteckningen, dels innehavare av panträtt eller annan rättighet, som är inskriven, om rättigheten gäller i en eller flera av fastigheterna med lika rätt som eller sämre rätt än inteckningen, dels inne­ havaren av pantbrevet. Medför uppdelningen ej att fastighet svarar för inteckning vars belopp överstiger det belopp för vilket fastigheten tidigare svarade enligt 6 kap. 18 § första stycket, kräves ej medgivande från rättig- hetshavare i fastigheten.

Ansökan om uppdelning skall innefatta förslag om hur uppdelningen skall företagas. Inges icke de medgivanden som fordras, skall inskrivnings­ myndigheten kalla sakägarna till förhandling om uppdelningen. Leder för­ handlingen icke till överenskommelse mellan sakägarna, skall inskrivnings­ myndigheten snarast upprätta förslag till uppdelning och delge sakägarna detta. Godkännes icke förslaget, skall ansökningen avslås.

13 §

På ansökan av innehavare av pantbrev eller vilandebevis skall anteck­ ning göras i fastighetsboken om innehavet. År annan redan antecknad så­ som innehavare, skall inskrivningsmyndigheten sedan anteckning om det nya innehavet skett avföra den tidigare anteckningen och underrätta den som var antecknad såsom innehavare om åtgärden genom rekommenderat brev. Föreligger anledning till antagande att sökanden icke innehar pant­ brevet eller beviset, skall föreläggande meddelas honom att uppvisa detta.

Anmäler den som antecknats såsom innehavare att innehavet upphört, skall anteckningen avföras.

14 §

Ansökan om utsträckning, utbyte, nedsättning, dödning eller relaxation eller ansökan av annan än fastighetsägaren om uppdelning får upptagas en­ dast om pantbrevet inges.

Fordras medgivande av innehavare av pantbrev, skall pantbrevet inges.

196

Del A

15 §

Konungen äger föreskriva att ansökan eller anmälan i ärende som avses

i detta kapitel får upptagas endast om den sker enligt formulär.

16 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av 1—15 §§ meddelas av

Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Inteckning i tomträtt

17 §

Bestämmelserna i 1—6, 8—10 och 13—16 §§ om inteckning i fast egen­

dom äga motsvarande tillämpning i fråga om inteckning i tomträtt.

Ansökan om inteckning i tomträtt skall avslås, om inskrivning av tomt-

rättsupplåtelsen ej är beviljad eller sökt eller om ansökningen avser ge­

mensam inteckning.

23 KAP.

Inskrivning av annan nyttjanderätt

än tomträtt samt av servitut och

samfällighetsrätt

Inskrivning i

1

Vill någon söka inskrivning i fast

egendom av annan nyttjanderätt än

tomträtt eller av servitut

eller

sam­

fällighetsrätt, skall han inge den

handling på vilken rättigheten grun­

das. Inskrivning får sökas även av

f a sfi ghet sägar en.

Inskrivning av annan nyttjanderätt

än tomträtt samt av servitut, sam­

fällighetsrätt och rätt till elektrisk

kraft

fast egendom

Vill någon söka inskrivning i fast

egendom av annan nyttjanderätt än

tomträtt eller av servitut, samfällig­

hetsrätt

eller rätt till elektrisk kraft

skall han inge den handling på vilken

rättigheten grundas. Inskrivning får

sökas även av fastighetsägaren.

2

§

Ansökan om inskrivning skall avslås, om

1. den handling på vilken rättigheten grundas ej ingivits;

2. föreskrift i

lag

beträffande så­

dan upplåtelse som ansökan angår

icke iakttagits och föreskriften ej av­

ser giltigheten av endast visst förbe­

håll;

2. föreskrift i

denna balk

beträf­

fande sådan upplåtelse som ansökan

angår icke iakttagits och föreskrif­

ten ej avser giltigheten av endast

visst förbehåll;

3. upplåtelsen står i strid med en mot upplåtaren gällande inskränkning i

hans rätt att förfoga över egendomen och ärende om anteckning i fastig-

hetsboken av inskränkningen var upptaget på inskrivningsdag, när upplå­

telsen ägde rum, eller lagfart då ej var beviljad för upplåtaren;

4. fastigheten besväras av tomträtt för vilken inskrivning är beviljad

eller sökt;

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

197

5. upplåtaren ej har lagfart och lagfart för honom ej heller är sökt;

6. fastigheten före upplåtelsen överlåtits till någon vars förvärv enligt 17 kap. 1 eller 5 § äger företräde framför sökandens förvärv;

7. fastigheten före upplåtelsen frångått upplåtaren på grund av exekutiv auktion eller genom expropriation eller annat liknande tvångsförvärv;

8. upplåtelsen avser arrende- eller hyresrätt som enligt förbehåll i upp­ låtelsehandlingen icke får inskrivas;

9. upplåtelsen avser rätt till elekt­ risk kraft och skriftligt medgivande till inskrivning icke föreligger;

9.

det är uppenbart att upplåtelsen

10.

det är uppenbart att upplåtel-

av annan grund är ogiltig eller att sen av annan grund är ogiltig eller rättigheten upphört eller av annat att rättigheten upphört eller av annat skäl ej kan göras gällande. skäl ej kan göras gällande.

Har ärende angående lagfart för upplåtaren uppskjutits till senare in­ skrivningsdag, skall behandlingen av ansökan om inskrivning uppskjutas till samma dag.

3 §

Förekommer icke omständighet som avses i 2 §, skall ansökan om in­ skrivning förklaras vilande, om

1. ansökan om lagfart för upplåtaren är vilandeförklarad;

2. på grund av föreläggande som avses i 19 kap. 10 § rättegång pågår om upplåtelsens giltighet eller om eljest upplyses att sådan talan är före­ mål för prövning;

3. rättegång pågår om hävande eller återgång av överlåtelse av fastig­ heten eller om bättre rätt till denna;

4. rättigheten är upplåten i del av fastighet, vilken återstår efter överlå­ telse av område eller av andel som enligt överlåtelsehandlingen skall ut­ brytas och frågan om fastighetsbildning icke blivit slutligen avgjord;

5. upplåtelsen enligt lag är beroende av domstols eller annan myndighets tillstånd och sådant ej föreligger.

Kommer i fall som anges i första stycket 4 fastighetsbildning ej till stånd, anses ansökningen avse den odelade fastigheten.

4 §

Rättighet som skulle äga företräde framför annan i detta kapitel avsedd rättighet eller framför inteckning skall vid inskrivningen förklaras gälla efter den andra rättigheten, om rättighetshavaren begär det och fastighets­ ägaren lämnat sitt medgivande.

Rättighet som sättes efter annan rättighet gäller efter rättighet med lika rätt som eller bättre rätt än denna även om detta ej anges i beslutet.

5 §

Inskriven rättighet får på ansökan av rättighetshavaren med fastighets­ ägarens samtycke nedsättas efter annan inskriven rättighet (nedsättning). 4 § andra stycket äger därvid motsvarande tillämpning.

6

§

Inskrivning får på ansökan av rättighetshavaren med fastighetsägarens samtycke dödas helt eller till viss del (dödning). Visar fastighetsägaren att rättigheten upphört helt eller till viss del, får inskrivningen på ansökan av honom dödas i motsvarande del.

198

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

7 §

1—6 §§ äga med följande avvikelser motsvarande tillämpning i fråga

om rättighet som grundar sig på förvärv som anges i 17 kap. 11 § och i

övrigt är av den beskaffenhet som avses i detta kapitel.

Nyttjanderätt som anges i 12 kap. 2 § ärvdabalken får ej inskrivas. An­

sökan om inskrivning på grund av testamente eller förrättning får ej bi­

fallas innan testamentet eller förrättningen vunnit laga kraft. I avvaktan

på att hindret undanröjes skall ansökningen förklaras vilande.

Inskrivning i tomträtt

8 §

Bestämmelserna i 1—7 §§ om inskrivning i fast egendom äga motsvarande

tillämpning i fråga om inskrivning i tomträtt.

Ansökan om inskrivning i tomträtt skall avslås, om inskrivning av tomt'

rättsupplåtelsen ej är beviljad eller sökt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

199

Lagrådets yttranden

I.

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 17 februari 1969.

Närvarande:

justitierådet Edling,

regeringsrådet Hegrelius,

justitierådet P

etrén

,

justitierådet Joachimsson.

Enligt lagrådet den 14 september 1966 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

11 februari 1966, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till jordabalk, innehållande 1—7 kap., 13 kap. och 16—23 kap.

Därefter hade Kungl. Maj :t enligt lagrådet den 22 maj 1967 tillhandakom­

met utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet den 20 januari 1967, förordnat att lagrådets utlåtande

skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över för­

slag till 13 kap. 10 § samt 14 och 15 kap. i balken.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits, 1 och 2 kap. av hovrättsassessorn Sven Larsson, 3 kap. av hovrättsasses­

sorn Lars Tottie, 4 kap. av numera expeditionschefen Ingvar Gullnäs och

Tottie, 5 kap. av Tottie, 6 kap. av hovrättsassessorn Hans-Olov Stark, 7 kap.

av hovrättsassessorn Eskil Persson, 13 och 14 kap. av Larsson, 15—18 kap.

av Tottie, 19 och 20 kap. av Persson samt 21—23 kap. av Larsson.

Lagrådet

yttrade:

Allmänna synpunkter

Arbetet på en revision av de allmänna privaträttsliga reglerna om rätts­

förhållanden i fast egendom har med längre eller kortare avbrott pågått

ända sedan början av 1800-talet. I sitt senare skede har reformarbetet bedri­

vits av lagberedningen, som i betänkanden 1947 och 1960 lagt fram förslag

till en ny jordabalk jämte promulgationslag och följ dförfattningar, samt av

jordabalksutredningen, som därefter verkställt viss översyn av de sålunda

framlagda förslagen. Det förslag till jordabalk, som remitterats till lagrådet,

bygger på dessa utredningar.

En ledande tanke vid reformarbetet har varit att samla de centrala jord­

rättsliga lagbestämmelserna till en större enhet, som kunde träda i stället

200

Del A Kungt. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

för den föråldrade och i stort sett söndervittrade jordabalken i 1734 års lag.

Denna plan ingår i sin tur som ett led i det sedan länge uppställda program­

met att enligt traditionen från 1734 års lag sammanföra de viktigare rätts­

reglerna inom civilrättens samt straff- och processrättens områden till syste­

matiskt avgränsade avsnitt eller balkar. Lagrådet ansluter sig till tanken att

detta program nu fullföljes genom att till de redan antagna balkarna —

giftermålsbalken, rättegångsbalken, föräldrabalken, ärvdabalken och brotts­

balken — fogas en ny jordabalk.

Det uppställda programmet innefattar en mycket maktpåliggande uppgift,

med vars genomförande betydande svårigheter är förenade. Dessa svårighe­

ter sammanhänger helt naturligt med att lagmaterialet inom ramen för en

balk är så omfattande och att därför med nödvändighet avsevärd tid måste

åtgå för en balks utarbetande. Detta gäller icke minst jordabalken, som om­

spänner ett flertal skilda och praktiskt sett synnerligen viktiga rättsinstitut

och vars regler dessutom griper in i och i sin tur själva påverkas av annan

lagstiftning; ett sådant beroendeförhållande förefinns främst till lagstift­

ningen om exekution i fast egendom och om fastighetsbildning. Under tiden

för en balks genomförande kan lagstiftningsmaktens syn på de materiella

rättsreglernas innehåll undergå förskjutningar och såsom angelägna be­

dömda reformer anses böra utbrytas till fristående lösning vid sidan av den

större lagstiftningsuppgiften med påföljd att denna ytterligare kompliceras.

Svårigheter av sistnämnda art bär också i betydande grad framträtt vid ar­

betet på den nu aktuella etappen på vägen till det uppställda målet.

I de direktiv som lagberedningen hade att följa vid utarbetandet av för­

slag till jordabalk förutsattes sålunda, att de betydelsefulla rättsreglerna om

arrende och hyra, som innefattas i nyttjanderättslagen, skulle utan sakliga

ändringar överflyttas till jordabalken, och i enlighet härmed begränsade be­

redningen sitt förslag i dessa delar till i huvudsak formella jämkningar. Se­

dermera har emellertid arrende- och hyreslagstiftningen utbrutits till sär­

skild behandling. I fråga om arrende har en delreform redan kommit till

stånd genom den nya lagstiftningen 1968 om bostads- och anläggningsarren-

de, medan lagstiftningsfrågan i övrigt, sedan arrendelagsutredningen i de­

cember 1968 framlagt förslag till regler om jordbruksarrende, är beroende

på Kungl. Maj :ts prövning. Och vad angår hyra har lagstiftningen därom i

sin helhet nyligen reviderats genom lagen den 28 maj 1968 om ändring i

nytt j anderättslagen.

Till följd av angivna omständigheter är det nu till lagrådet remitterade

förslaget till jordabalk icke fullständigt. Lagreglerna om arrende och hyra

har tills vidare lämnats åt sidan. Förslaget omfattar ej heller promulgations-

lag och de ändringar i olika författningar som föranledes av den nya balken.

Detsamma gäller reglerna om exekution i fast egendom, vilka har väsentlig

betydelse för utformningen av de panlrättsliga bestämmelserna i jordabal­

ken. I nu angivna delar avses förslag senare skola föreläggas lagrådet för

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

201

granskning. Vad angår fastighetsbildningslagstiftningen — vilken såsom nyss antytts ingriper i jordabalkens regelsystem — är denna f. n., sedan för­ slag i ämnet i september 1968 överlämnats till lagrådet, föremål för gransk­ ning av lagrådet i annan sammansättning.

Den uppdelning av lagmaterialet som sålunda, till följd främst av dess stora omfattning, skett har medfört svårigheter vid granskningen av det nu föreliggande förslaget. Denna har i avsaknad av fullständiga regler på åt­ skilliga punkter icke kunnat föras till ett slut utan frågor har måst lämnas öppna för att slutligen lösas under det fortsatta lagstiftningsarbetet; lagrådet kommer senare att i ett flertal fall peka på dessa. Vad nu sagts kan göra det nödvändigt att vid en senare lagrådsgranskning av återstående delar av lag­ komplexet ånyo genomgå det nu aktuella förslaget i vissa delar.

Förslaget till ny jordabalk bygger i väsentliga delar på redan gällande rätt, sådan denna kommit till uttryck i ett flertal skilda lagar samt i rättspraxis. Betydande nyskapelser föreslås dock på vissa områden och på andra har väsentliga omdaningar skett av redan förefintliga rättsinstitut. I det senare hänseendet märkes främst det praktiskt synnerligen viktiga institutet pant­ rätt i fast egendom. Detta intar i förslaget en särställning i så måtto, att den juridiska konstruktionen i departementsförslaget på avgörande sätt skiljer sig från den i lagberedningens och jordabalksutredningens förslag. Denna omläggning har ansetts kunna ske utan någon ny remissbehandling. Det kan enligt lagrådets mening emellertid icke bortses från att vissa vanskligheter är förbundna med ett sådant tillvägagångssätt, i all synnerhet som den änd­ rade juridiska konstruktionen i betydande mån återverkar på det praktiska handlandet för såväl lånesökande som kreditinstitut. Bland de skiljaktig­ heter i övrigt som föreligger mellan departementsförslaget och utrednings- förslagen märkes främst, att i det förra utmönstrats vissa rättsinstitut som upptagits i de senare. Mot detta har lagrådet icke någon erinran; härigenom har också en icke obetydlig förenkling kunnat vinnas.

I stort sett har lagrådet icke några mer ingripande anmärkningar mot de grundläggande principer, på vilka de olika rättsinstituten bygger. De sakliga erinringar lagrådet i det följande framställer avser i betydande utsträckning detaljfrågor eller spörsmål av mindre principiell räckvidd. På vissa punkter föreslår dock lagrådet icke oväsentliga sakliga ändringar; detta gäller främst reglerna om villkor vid fastighetsköp. Vidare ifrågasätter lagrådet värdet av institutet samfällighetsrätt och förordar, att det i vart fall överses i väsent­ liga hänseenden. I tekniskt avseende föreslår lagrådet en omarbetning av åt­ skilliga lagrum. Mot lagverkets allmänna disposition och systematik har lag­ rådet i stort sett ingen anmärkning; lagrådet vill dock påpeka, att efter om­ konstruktionen av panträtten i departementsförslaget reglerna härom icke utan svårighet låter sig infogas i den systematik varpå förslaget i övrigt vilar.

Åt departementsförslagets lagtext har givits en språklig dräkt, som ej ovä­ sentligt skiljer sig från lagberedningens. Det ligger i sakens natur att i sam-

band med genomförandet av ett lagverk av den omfattning varom här är

fråga en modernisering av lagspråket sker, något som sedan får återverk­

ningar på lagstiftningen framdeles inom angränsande områden. Vid utform­

ningen av förslaget har vissa hittills i lagspråk begagnade ord och vändningar

utmönstrats och ersatts av ett begränsat antal nya, varjämte satsbildningen

förenklats men också schematiserats. En sådan modernisering kan medföra,

att möjligheten till nyansering minskar och att lagbuden mister något av den

pregnans som är önskvärd. Enligt lagrådets mening har sådana biverkningar

ej kunnat helt undgås vid utarbetandet av förslaget.

Som helhetsomdöme om det föreliggande förslaget till ny jordabalk vill

lagrådet uttala, att förslaget är väl ägnat att upphöjas till lag och att det om­

fattande lagstiftningsarbete som i olika skeden nedlagts för förverkligandet

av tanken på en ny jordabalk är värt det högsta erkännande.

202

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

1 KAP.

Reglerna i förevarande kapitel överensstämmer i väsentliga avseenden med

gällande rätt. På åtskilliga punkter innebär de emellertid nyheter. Avsikten

är, att reglerna skall vinna tillämpning ej blott på förhållanden, som upp­

kommer efter den nya jordabalkens ikraftträdande, utan även på äldre för­

hållanden. Vissa av reglerna är t. o. m. sådana att de endast kan gälla äldre

förhållanden, så exempelvis regeln i 4 § om gräns som tillkommit genom

överlåtelse av jord. När regler, som sålunda skall vinna tillämpning på äldre

förhållanden, innefattar avvikelser från vad som hittills anses gälla, är det

påkallat, att särskild uppmärksamhet ägnas övergångsbestämmelserna. Lag­

rådet vill framhålla, att mellan de regler i kapitlet, som innefattar nyheter,

och övergångsbestämmelserna råder ett så nära samband, att det vid pröv­

ningen av övergångsproblemen kan framstå som motiverat att jämka de nu

i kapitlet upptagna reglerna.

Lagberedningen har föreslagit regler om s. k. gränshävd — 5 § andra styc­

ket i 1960 års förslag — och departementschefen anser bestämmelser därom

böra tagas upp i lagstiftningen. Då stadgandet blott tager sikte på förhål­

landen, som inträffat före balkens ikraftträdande, bör enligt vad departe­

mentschefen förordar stadgandet ej ingå i själva balken utan placeras i pro-

mulgationslagen. Emellertid har beträffande vissa andra bestämmelser, vil­

ka också uteslutande har tillämpning på äldre förhållanden, valts metoden

att införa dem i balken. Om denna metod vid granskning av promulgations-

bestämmelserna bibehålies, talar enligt lagrådets mening övervägande skäl

för att även reglerna om gränshävd upptages i balken. Mot lagberedningens

förslag till utformning av regeln — om man bortser från vad den innehåller

om jämkning — synes intet vara att erinra. Då regeln innefattar undantag

från bestämmelserna i 3 och 4 §§, torde den lämpligen kunna placeras mellan

4 och 5 §§ såsom en särskild paragraf.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1970

Del A

203

4 §.

I andra stycket första punkten stadgas, att gräns, som tillkommit genom

överlåtelse av jord eller genom vissa tvångsförvärv, har den sträckning som

var avsedd vid överlåtelsen eller förvärvet. I andra punkten följer en bestäm­

melse av innehåll, att om tillräcklig upplysning om avsikten ej föreligger,

gränsen har den sträckning som med ledning av innehav och andra omstän­

digheter kan antagas ha varit åsyftad. Stadgandet i första punkten torde utgå

från att upplysning om avsikten i första hand skall hämtas ur fångeshand­

lingen. Tydligt är emellertid, såsom ock förutsättes i andra punkten, att även

innehavet och andra omständigheter är av betydelse för bedömande av av­

sikten. Att uppdela bestämmelserna i två olika punkter efter graden av den

vikt som skall tillmätas de skilda upplysningskällorna synes icke motiverat.

Det förordas, att andra punkten får utgå och första punkten innehålla, att

gränsen har den sträckning som med ledning av fångeshandling, innehav och

andra omständigheter kan antagas ha varit åsyftad.

5 och 6 §§.

Regeln om gränsdragning efter närheten till strand bör enligt lagbered­

ningen kompletteras med en bestämmelse av innehåll, att det vid gränsbe­

stämning skall företagas sådan jämkning av gräns som prövas rättvis och

ändamålsenlig med hänsyn till hävden, naturförhållandena och andra om­

ständigheter. I den mån denna bestämmelse avser att medge jämkning i tek­

niskt hänseende, dvs. att låta gränsdragningen avvika från nyssnämnda hu­

vudregel endast i syfte att undvika obekväma brytningar i gränslinjen, torde

den i huvudsak stå i överensstämmelse med nu rådande praxis. Emellertid

avses den därutöver skola öppna möjlighet för förrättningsmännen att, utan

att förening mellan sakägarna träffats, avvika från huvudregeln, när en

strikt tillämpning av denna skulle leda till materiellt otillfredsställande re­

sultat. Departementschefen har vid remissen av förevarande förslag funnit

bestämmelsen vara välbetänkt men förordat, att den skall upptagas i en kom­

mande lag om fastighetsbildning, eftersom den bör utformas som en hand-

lingsnorm för förrättningsmännen. En erinran om bestämmelsen har dock

intagits i 6 § förevarande kapitel.

I det förslag till fastighetsbildningslag, som den 26 september 1968 inkom­

mit till lagrådet, har emellertid någon jämkningsregel av antytt slag icke

influtit. Departementschefen har i motiven till förslaget anmärkt, att frågan

om sådan möjlighet till jämkning fick anses löst genom andra åtgärder. En­

ligt lagrådets mening är den av departementschefen sålunda intagna stånd­

punkten välgrundad. Regeln om delning efter närheten till strand skall näm-

hgen äga tillämpning i de fall, då sträckningen av gräns ej kan bestämmas

med ledning av 3 eller 4 §. Man torde kunna utgå från att så är förhållandet

— förutom beträffande vissa rågångar mellan primära skifteslag — endast

i fråga om skifteslinjer som tillkommit i gången tid, då de ofta ej blev vare

sig utmärkta på marken eller angivna på karta eller i handlingar. Jämkning­

en på materiella grunder skulle därför i själva verket innebära, att ett om-

skifte ägde rum, varvid de förut på grund av 12 kap. 4 § jordabalken gäl­

lande gränserna skulle jämkas med hänsyn till vad som vid tiden för om­

skiftet kunde anses rättvist och ändamålsenligt utan rätt till gottgörelse för

den, som fick sitt område minskat. Då vidare någon hänvisning till reglerna

om teknisk jämkning och om verkan av överenskommelse ej synes erforder­

lig, hör 6 § utgå ur förslaget.

204

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

2 KAP.

6 §.

Då lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord upphört att gälla vid

utgången av juni 1968, bör — liksom skett i motsvarande lagrum i lagen om

vad som är fast egendom — den ändringen vidtagas i förevarande paragraf

att hänvisningen till åborättslagen utgår.

3 KAP.

På sätt departementschefen framhåller regleras rättsförhållandet mellan

grannar endast till en mindre del av bestämmelserna i jordabalken, medan

flertalet av rättsreglerna på området återfinnes i andra lagar och författ­

ningar, såsom vattenlagen, lagen om ägofred och lagen om enskilda vägar.

Till sådan speciallagstiftning av grannelagsrättslig natur är att räkna även

den lag om skydd mot miljöfarlig verksamhet, varom förslag 1968 har remit­

terats till lagrådet. Att märka är emellertid, att vissa regler i förevarande

kapitel i jordabalken har den allmänna utformningen att de efter ordalagen

omfattar även vissa åtgärder på vilka miljöskyddslagen äger tillämpning.

Utan att någon bestämmelse därom finnes i balken torde dock vara klart, att

denna ej alls skall gälla i fråga om sådana förfaranden med fast egendom

som avses i miljöskyddslagen. Dessa blir att bedöma enligt sistnämnda lag

och annan därutöver tillämplig särlagstiftning. Denna ordning medför, att

om ett skadebringande förfarande i visst hänseende faller under miljöskydds­

lagen men i annat avseende under förevarande kapitel, förfarandet blir att

bedöma till viss del enligt nämnda lag och till en annan enligt detta kapitel.

Kan uppgörelse ej träffas, får talan föras såväl vid fastighetsdomstol beträf­

fande skada som avses i miljöskyddslagen som vid allmän domstol angående

skada som åsyftas i balken. Då förfaranden, som faller under såväl miljö­ skyddslagen som balken, torde bli relativt ovanliga, lär endast undantagsvis komplikationer av antytt slag uppkomma.

2 §•

Enligt lagrådets mening bör lagrummet lämpligen uttryckligen reglera endast förhållandet mellan ägarna till de angränsande fastigheterna, medan åt rättspraxis får överlåtas att avgöra i vad mån lagrummet kan analogivis tillämpas på nyttjanderättshavare eller annan, som brukar fastigheten. Där­ av betingad jämkning torde böra vidtagas.

3 §.

I första stycket första punkten stadgas i nära överensstämmelse med lag­ beredningens förslag, att den som ämnar utföra grävning eller liknande ar­ bete på sin mark skall vidtaga varje skyddsåtgärd som kan anses nödvändig för att förebygga skada på angränsande mark. Härutöver upptager departe- mentsförslaget — men icke lagberedningens förslag — en regel av innehåll, att han skall ersätta skada som uppkommer till följd av underlåtenhet att vidtaga sådan åtgärd eller av bristande omsorg i annat hänseende vid arbetets utförande. Såsom regeln är utformad ger den intryck av att slcadestånds- skyldighet ålägges endast fastighetsägare, som själv utför arbetet på sin mark, men lämnar öppet huruvida fastighetsägaren har att svara även i det fall att arbetet utföres av annan, t. ex. en självständig företagare. Att be­ stämmelsen avser att taga sikte icke enbart på förstnämnda fall framgår emellertid av departementschefens uttalande, att i den mån skada uppkom­ mer till följd av bristande omsorg, den på vars fastighet arbetet utföres en­ ligt departementsförslaget har att bära ansvaret, oavsett vem försumligheten närmast kan tillräknas. Räckvidden av detta uttalande är dock obestämd. Att därmed avses det fall att arbetet utföres av entreprenör som själv­ ständig företagare torde vara tydligt; det lärer vara detta fall som departe­ mentschefen åsyftar med uttalandet att departementsförslaget på ifrågava­ rande punkt överensstämmer med gällande rätt. Att med uttalandet även av­ ses fall då arbete utföres av arrendator, tomträttshavare eller annan nyttjan­ derättshavare för egen räkning kan däremot knappast antagas. Ett antagan­ de att sådana fall icke åsyftas stödes av att departementschefen inlednings­ vis under 1 § uttalar, att frågan i vilken utsträckning fastighetsägaren bär ansvaret för den som på en eller annan rättsgrund förfogar över fastigheten i förslaget lämnats öppen och överlämnats att lösas i rättspraxis.

Det må vara riktigt, att den i departementsförslaget intagna ståndpunkten att fastighetsägaren svarar för entreprenörs försummelse överensstämmer med gällande rätt sådan denna kommit till uttryck i vissa rättsfall från se­ nare tid. Det synes emellertid enligt lagrådets mening något vanskligt att utan närmare utredning med stöd endast av dessa rättsfall, vilkas räckvidd

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

205

206

Del A

är svår att bedöma, lagfästa en allmängiltig regel om fastighetsägares an­

svar för entreprenörs försummelse vid grävning och andra liknande arbeten

på hans mark. Denna fråga torde böra lösas i ett större skadeståndsrättsligt

sammanhang. Anledning att nu upptaga frågan till fristående bedömning

föreligger så mycket mindre som ett särskilt förslag om arbetsgivares och

arbetstagares skadeståndsansvar, vilket reglerar bl.a. den nu föreliggande

frågan, efter remissbehandling är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

Såsom nyss framhållits torde förevarande paragraf efter sin ordalydelse

knappast taga sikte på annat fall än det då fastighetsägaren själv utför ar­

betet. Vidhålles avsikten att lagrummet skall stadga skadeståndsskyldighet

för fastighetsägaren även i andra fall, torde det böra omarbetas så att denna

avsikt tydligt framgår.

I andra stycket av paragrafen torde böra vidtagas den ändringen, att pant

eller borgen skall ställas hos länsstyrelsen.

Enligt tredje stycket gäller, att om byggnad eller anläggning på angrän­

sande mark till följd av vårdslöshet vid uppförandet eller brist i underhållet

är av sådan beskaffenhet att särskild skyddsåtgärd är nödvändig för att före­

bygga skada i anledning av arbete intill vanligt källardjup, åtgärden skall

bekostas av den angränsande markens ägare. Efter ordalagen skall alltså

markägaren bekosta åtgärden, även om byggnaden icke tillhör fastigheten

utan äges av t. ex. en tomträttshavare eller annan nyttjanderättshavare. Om

avsikten är att lagrummet skall ha denna vidsträckta innebörd synes dock

tveksamt; i motiven beröres icke sådana fall som de nu anförda. Enligt lag­

rådet bör lagrummet icke avse annat fall än det då byggnaden utgör tillbehör

till fastighet. Lagrådet föreslår, att lagrummet omarbetas i enlighet härmed.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

5 §•

I paragrafen torde böra utsägas, att pant eller borgen skall ställas hos

länsstyrelsen.

6

§•

När en fastighet nedgår i värde till följd av sådana förhållanden som att

fastigheten minskar i omfattning, att fastigheten eller dess tillbehör åsam­

kas skada eller att på fastigheten lägges last eller tunga, kan det vara an­

ledning att genom särskilda åtgärder trygga inteckningshavarnas rätt. Så

har också skett i ett stort antal fall i gällande lagstiftning. Åtgärderna går

regelmässigt ut på att hindra, att fastighetsägaren till skada för intecknings-

havarna efterger sitt ersättningsanspråk, samt att säkerställa, att ersätt­

ningen, stundom med vissa begränsningar, tillgodoförs inteckningshavarna.

De situationer, för vilka sådana åtgärder är föreskrivna, karakteriseras av

att den värdeminskning som åsamkas fastigheten är för framtiden bestående.

Dylika föreskrifter gäller däremot som regel ej, när fråga är om skada av

sådan art att den skall repareras och när följaktligen fastighetsägaren kan

ha behov av ersättningen för att få medel till reparationen. Beträffande er­

Del A

207

sättning på grund av brandförsäkringsavtal upptager lagen i ämnet en när­ mare reglering av ifrågavarande spörsmål.

Skada på grund av grävning och liknande arbete kan otvivelaktigt vara betydande och åstadkomma en bestående värdeminskning. Som regel är emellertid — något som också departementschefen framhåller — skadan av den art att den avhjälpes. Lagberedningen, som för andra fall då fastig­ hets värde nedgår föreslagit regler till inteckningshavares skydd, har ej upp­ tagit sådana vid skada på grund av grävning. Lämpligheten av reglerna i förslaget om nedsättning kan enligt lagrådets mening sättas i fråga. Det skydd reglerna skänker inteckningshavarna är begränsat genom att dessa icke kan inverka på ersättningens bestämmande. Med hänsyn till den risk för dubbelbetalning som ersättningens erläggande direkt till fastighetsägaren medför för den ersättningsskyldige, torde man få räkna med att denne ofta nedsätter ersättningen, vilket som regel leder till att denna ej står till fas­ tighetsägarens förfogande för att bestrida reparationskostnader. Anmärkas kan, att när fråga är om bestående och betydande skador inteckningshavaren beredes visst skydd genom rätten att kräva betalning utan att fordringen är förfallen. Lagrådet har vid sina överväganden dock ej funnit tillräckliga skäl föreligga att bestämt avstyrka regeln om nedsättning. I fråga om bestämmel­ sens utformning får lagrådet framhålla, att de föreslagna reglerna icke torde, såsom departementschefen avsett, giva länsstyrelsen möjlighet att utbetala nedsatt belopp direkt till fastighetsägaren i stället för att fördela det mellan inteckningshavarna. Härför erfordras en sådan särskild regel som återfinnes i 36 § lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

4 KAP.

Av ålder har fastighetsköpet i svensk rätt varit kringgärdat av särskilda formföreskrifter. Enligt det ännu gällande stadgandet i 1 kap. 2 § jorda­ balken i 1734 års lag skall köp av fast egendom ske skriftligen med två vittnen och i köpehandlingen utsättas de villkor på vilka köpet grundas. Av remissprotokollet framgår, hurusom detta formkrav, sedan det under lång tid efter sin tillkomst upprätthållits med stränghet, under senare tid så småningom uppluckrats i praxis.

I de olika förslag rörande reformering av fastighetsköpet som tid efter annan framlagts har formkravet givits större eller mindre räckvidd. Längst i liberal riktning går 1909 års jordabalksförslag. Enligt detta skulle köpet slutas genom att säljaren utfärdade skriftlig handling, varigenom egen­ domen överläts till köparen. Underskrift av köparen erfordrades inte, ej heller vittnespåskrifter eller uppgift om köpeskillingen, medan av köpe- villkoren det endast var sådana varav köpets fullbordan eller bestånd gjorts beroende som skulle intagas i köpehandlingen; övriga kunde av­

talas muntligen. Lagberedningens nu föreliggande förslag innebär å andra

sidan en betydande skärpning av formkravet i förhållande till gällande

rätt; kravet på skriftlig form med vittnen, varav ett s. k. laga köpevittne,

avser avtalet i dess helhet och villkor, som ej influtit i köpehandlingen, är

utan verkan.

Det nu till lagrådet remitterade förslaget kan sägas intaga en mellan­

ställning. Vittneskravet har uppgivits och kravet på skriftlig form in­

skränkts. För att ett giltigt köp skall föreligga fordras, att köpehandling­

en innehåller uppgift om den sålda egendomen och köpeskillingen samt

överlåtelseförklaring av säljaren ävensom underskrift av såväl säljare

som köpare. Därjämte skall köpevillkor av vissa slag intagas i köpehand­

lingen för att äga giltighet; bland villkor som kräver skriftlig form mär­

kes utfästelse av säljaren rörande fastighetens beskaffenhet.

Enligt lagrådets mening innebär förslaget med sin modifiering av form­

kravet en i stort sett godtagbar lösning. Att stadga ett totalt formkrav om­

fattande alla ett köps detaljbestämmelser synes alltför långtgående. Er­

farenheten visar, att upprätthållandet av legala formföreskrifter ofta kan

få andra rättsverkningar än kontrahenterna åsyftat och hurusom dom­

stolarna därför i strävan att förverkliga avtalets syfte nödgas söka utvägar

att kringgå föreskrifterna. Fastmer kan enligt lagrådets mening finnas skäl

att ifrågasätta att gå något vidare på den väg som förslaget beträtt genom

att ytterligare inskränka formkravet.

I 1 § anges, i vilken omfattning krav på skriftlig form skall upprätt­

hållas för att avtal om köp av fast egendom över huvud skall vara giltigt.

Formkravet avser som nämnts de beståndsdelar som anses nödvändiga för

avtalstypen, nämligen angivandet av kontrahenterna, fastigheten och köpe­

skillingen ävensom säljarens förklaring att fastigheten överlåtes på köpa­

ren. Huru långt formkravet sträcker sig i gällande rätt sådan denna utfor­

mats i praxis kan vara föremål för tvekan. Så mycket är emellertid klart, att

i rättspraxis formkravet icke upprätthålles i fråga om köpeskillingen, i det

att en sidoöverenskommelse om annan köpeskilling än den som angivits i

köpehandlingen godtages. Förslaget innebär således en skärpning i denna

del. Det kan sättas i fråga, huruvida en sådan är påkallad. Tydligt är, att

det fiskaliska intresset av att köpeskillingen anges icke bör tillerkännas av­

görande vikt vid utformningen av en civilrättslig regel. Med hänsyn till att

köpeskillingens storlek kan ha betydelse därutöver finner lagrådet sig dock

icke böra avstyrka, att angivandet av köpeskillingen omfattas av formkravet.

Av särskilt intresse när det gäller formkravets omfattning är frågan

huruvida utfästelser rörande fastighetens beskaffenhet måste upptagas i

köpehandlingen för att vinna beaktande. Hur denna fråga löses är av be­

tydelse för felbegreppet vid köp av fast egendom, dvs. för köparens möj­

ligheter över huvud taget att framställa krav på grund av fastighetens

skick. Det är också i fråga om utfästelser rörande fastighetens beskaffen­

208

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

het som i praxis de största svårigheterna yppat sig att förena formkravet

med vad som i det särskilda fallet synes rimligt och rättvist.

För att låta skriftlighetskravet omfatta ej endast själva överlåtelseför­

klaringen och de utfästelser som är av betydelse för äganderättens över­

gång utan även andra med köpet sammanhängande åtaganden talar främst,

att det är av vikt att kontrahenternas rättigheter och skyldigheter blir

så klart fixerade som möjligt. Emot ett så omfattande formkrav talar

självfallet i första hand, att det är stötande att underkänna giltigheten

av en muntlig utfästelse som kan styrkas i rättegång eller, såsom det heter

i 1909 års förslag, att det i fråga om utfästelser, vilka icke är av betydelse

för frågan om äganderättens överflyttande från den ene till den andre, icke

finnes anledning att avvika från den fulla avtalsfrihetens eljest gällande

grundsats. Till detta allmänna skäl kan fogas skäl av mera speciell art.

Det torde vara tydligt, att även om formkravet omfattar köpevillkor

över huvud och ett muntligt villkor således i princip är utan verkan, detta

icke kan innebära att allt vad som muntligen avhandlas städse skulle

vara betydelselöst. Av allmänna avtalsrättsliga grundsatser torde följa,

att vad som uttalats muntligen vid ett fastighetsköp kan utgöra anledning

till köpeavtalets ogiltighet enligt reglerna i avtalslagen eller ligga till grund

för tillämpning av förutsättningsläran. Muntliga uttalanden av säljaren

kan vidare ha relevans, i den mån de fritager säljaren från ansvar för

fastighetens beskaffenhet i ett sådant hänseende som köparen äger på­

tala utan stöd av skriftlig utfästelse. Ej sällan torde emellertid en viss

förklaring från säljarens sida innefatta både fritagande från ansvar och

utfästelse; anges eu fastighet ha viss egenskap, kan detta sägas innebära,

att säljaren utfäster att den är av den angivna beskaffenheten men också

att han fritager sig från anspråk på bättre skick än som angivits. Det torde

ofta vara svårt att säga, om en uppgift har den ena eller den andra innebör­

den. De här antydda svårigheterna att skilja en utfästelse, vilken såsom

muntlig saknar verkan, från uttalanden, vilka otvivelaktigt kan äga relevans,

skulle bortfalla, om skriftlighetskravet för utfästelser borttogs.

För formkravets bibehållande har departementschefen åberopat bl. a.

det särskilda skälet, att ett villkor, som kan medföra att köpet häves, bör

komma till uttryck i köpehandlingen. I anledning härav må anmärkas, att

hävning kan komma till stånd ej blott i fall av utfästelse utan även i

alla de fall då enligt särskilda bestämmelser i kapitlet hävande kan ske,

ehuru utfästelse i köpehandlingen ej gjorts. I sistnämnda fall ger köpe­

handlingen ingen vägledning för att bedöma om hävande kan äga rum.

Skillnad av någon egentlig betydelse synes knappast föreligga mellan des­

sa fall och utfästelsefallen. Kan man, då fråga ej är om utfästelse, tillåta ett

hävande utan att något därom kan utläsas ur köpehandlingen, bör samma

princip kunna tillämpas även i utfästelsefallen.

Det kan förmodas, att även om utfästelser rörande fastighetens beskaf­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

209

fenhet ej omfattas av formkravet, viktigare utfästelser dock kommer att

inflyta i köpehandlingen. Detta är nämligen det bästa sättet att trygga

bevisningen. Skillnaden mot en ordning med skriftlighetskrav beträffande

utfästelser ligger däri, att en muntligt given utfästelse, som av förbiseende,

misstag eller såsom avseende något förhållande av jämförelsevis mindre

vikt ej upptagits i köpehandlingen, icke saknar rättslig relevans.

Sammanfattningsvis får lagrådet uttala, att enligt lagrådets mening över­

vägande skäl i och för sig talar för att kravet på skriftlig form ej skall

omfatta utfästelser från säljarens sida rörande fastighetens beskaffenhet.

En förutsättning för att formkravet skall slopas måste dock vara, att icke

härigenom lösningen försvåras av frågan om vilka regler som skall gälla

för att fel i fastigheten skall anses föreligga. Denna förutsättning torde

emellertid, såsom framgår av vad lagrådet under 19 och 20 §§ uttalar

och föreslår, icke kunna anses brista.

Beträffande dispositionen av kapitlet kan framhållas, att bättre över­

skådlighet skulle vinnas, om 1—3 §§ sammanförs till en särskild avdel­

ning under rubriken »Köpets form» och de närmast följande tre paragra­

ferna erhåller överskriften »Villkorligt köp».

210

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

1 §•

Varken av lagtexten eller av motiven framgår närmare vad som skall

krävas för att köpeskillingen skall anses angiven. Departementschefen har i

motiven endast behandlat det fall, att köpeskillingen avsiktligt upptagits till

felaktigt belopp i köpehandlingen, och har framhållit, att en sådan felaktig­

het — vare sig beloppet satts för högt eller för lågt — hör föranleda, att köpet

som helhet blir ogiltigt. Syftet torde nämligen enligt departementschefen ha

varit att genom felaktigheten vilseleda myndighet eller tredje man och ett

dylikt avtal borde icke bestå.

Ordalagen i paragrafen synes närmast ge vid handen, att det skall krävas

att köpeskillingen angives med ett visst bestämt belopp. Ett så strängt krav

kan emellertid icke gärna upprätthållas och så torde heller icke ha varit

avsikten. Enligt lagrådets mening bör det vara till fyllest, om i köpehand­

lingen upptages grunderna för beräknandet av köpeskillingen, t. ex. genom

angivande av visst pris per kvadratmeter för ett till läge och gränser bestämt

område. Det sagda bör gälla, även då området skall uppmätas först senare

(jfr NJA 1941 s. 376). Likaså bör formkravet anses fyllt, om köpehandlingen

visserligen är dunkelt formulerad men köpeskillingen kan fastställas genom

en tolkning av avtalet.

Mera tveksamt är vad som enligt förslaget gäller, när köpeskillingen avser

ej blott fast egendom utan även annat, t. ex. lös egendom som överlåtes sam­

tidigt med fastigheten eller byggnadsarbete som säljaren åtager sig att ut­

föra. Den föreslagna lagtexten kan läsas så att köpeskillingen för den fasta

egendomen måste anges särskilt för sig för att icke avtalet om överlåtelsen

Del A

211

av denna egendom skall bli ogiltigt. Detta synes emellertid icke vara nöd­

vändigt och torde ej heller vara avsett. Tydligt är också, att starka skäl måste

kunna anföras för att genomföra en ordning enligt den först angivna läsar­

ten. Avtal som innebär, att samman med den fasta egendomen överlåtes även

lösören eller annan lös egendom, exempelvis en rörelse, eller att till köpeav­

talet knytes ett entreprenadavtal, torde ej vara ovanliga. I och för sig innefat­

tar sammankopplingen intet illojalt. Bärande skäl torde svårligen kunna

anföras för att tvinga kontrahenterna att, vid äventyr av köpets ogiltighet,

göra en uppdelning av det från deras synpunkt enhetliga vederlaget. Det kan

för övrigt antagas, att en dylik uppdelning ibland skulle komma att göras i

hög grad godtyckligt och att bestämmande kanske skulle bli, icke de olika

prestationernas värden enligt kontrahenternas bedömande utan vad som från

exempelvis skattemässiga synpunkter framstode som fördelaktigast. Krav

på att köpeskillingen för den fasta egendomen skall särskilt angivas bör där­

för ej uppställas. För tydlighetens skull bör dock i lagtexten upptagas en

betämmelse av innebörd, att om utom fast egendom även annat förvärvas

mot ett gemensamt vederlag, det är till fyllest att detta angives.

Om överlåtelsen avser både fast och lös egendom gäller formkravet en­

dast för överlåtelsen av den fasta egendomen. Ett sidoavtal beträffande en

köpeskilling som angivits särskilt för den lösa egendomen är i och för sig

gällande. Om nu köpeskillingen är gemensam för den fasta och den lösa

egendomen, kan det synas tveksamt vad som kommer att gälla. Mycket talar

för att i dylikt fall ett sidoavtal rörande köpeskillingen, åtminstone om det

ej uppenbarligen avser endast vederlaget för den lösa egendomen, föranleder

att i första hand överlåtelsen av den fasta egendomen blir ogiltig och att till

följd av det föreliggande sambandet ogiltighet drabbar även avtalet i övrigt,

Reglerna i förslagets första stycke synes utan saklig ändring kunna för­

enklas och få lydelsen, att köp av fast egendom slutes genom upprättande

av köpehandling, som underskrives av säljaren och köparen, samt att hand­

lingen skall upptaga köpeskillingen och innehålla förklaring av säljaren att

egendomen överlåtes på köparen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

2

§•

Paragrafen innehåller icke någon rättsregel utan endast en erinran om att

lagfart icke utan vidare kan erhållas, när säljarens underskrift på köpe­

handlingen icke styrkts av två vittnen, ävensom en rekommendation att till­

se att sådant bevittnande sker. Enligt lagrådets mening saknas tillräckliga

skäl att här, i samband med att grundläggande föreskrifter meddelas röran­

de formkravet vid köp, intaga en dylik erinran och rekommendation. Lag­

rådet föreslår, att paragrafen utgår.

För att undvika ändring av paragrafnumreringen i förslaget kan lämp­

ligen bestämmelserna i tredje stycket av 1 § brytas ut ur denna och — efter

de redaktionella jämkningar som betingas därav — betecknas 2 §.

212

Del A

Ilungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

3—6 §§.

I förevarande paragrafer meddelas regler i skilda hänseenden rörande

vissa moment i köpeavtalet. Så gäller 3 § 1 avtalsmoment som innebär, att

frågan om förvärvets fullbordan eller bestånd uppskjutes. I 4 § är enligt lag­

texten fråga om köp, vars fullbordan eller bestånd är beroende av villkor.

Reglerna i 5 och 6 §§ avser efter ordalagen situationer, då förvärvet beror av

visst förhållande eller villkor. De i lagförslaget sålunda använda skilda ut­

tryckssätten ger ej full visshet om vilka typer av avtalsmoment som åsyftas.

Ej heller är vad departementschefen uttalar i anslutning till stadgandena helt

klarläggande. Vissa uttalanden, närmast anknytande till 3 och 6 §§, antyder

att bestämmelserna åsyftar varje avtalsmoment som kan leda till att köpet

icke kommer att bestå och alltså inbegriper varje avtalsmoment som

kan åberopas till stöd för ett hävande. Andra uttalanden, som gäller

4, 5 och 6 §§, pekar närmast på att fråga är endast om sådana avtals­

moment som kontrahenterna upptagit för att hålla förvärvet svävande. Ett

klarläggande av vad som skall gälla är erforderligt.

Stadgandena i 3 § 1, 4 § och 5 § tager i första hand sikte på situationer,

då kontrahenterna genom en bestämmelse i avtalet håller öppet huruvida

överlåtelsen skall bli bestående eller ej. Det kan ha skett exempelvis genom

att köpets vara eller icke vara direkt satts i beroende av att framdeles viss

händelse inträffar eller uteblir eller genom att kontrahent förbehållits rätt

att, kanske under viss betingelse, frånträda avtalet. Anledning synes ej före-

ligga att låta dessa stadganden äga tillämplighet i andra fall än de angivna

eller alltså de, då kontrahenterna själva avsett att köpet skulle, åtminstone

under viss tid, hållas svävande.

Förfarandet med dubbla köpehandlingar torde bottna bl. a. i önskemålet

att för lagfartssökandet erhålla en kortfattad handling. Betraktar man kö-

pebrevet såsom en ny köpehandling, vilken helt träder i stället för köpe­

kontraktet, skulle detta syfte ej kunna uppnås; i köpebrevet skulle då be­

höva upprepas alla villkor i fråga om vilka gäller krav på skriftlig form.

Synsättet torde i stället böra vara — och det är nog också det som är för­

härskande i det praktiska rättslivet — att även om köpebrev utfärdas, köpe­

kontraktet fortfarande är normerande för köpet. Anledning saknas att ej

i och för sig godtaga denna ordning. Undantag härifrån bör dock gälla, om

skiljaktighet föreligger mellan köpekontraktet och köpebrevet beträffande

avtalsmoment, som reglerar frågan om köpet är definitivt. Huruvida enligt

kontrahenternas mening köpet är slutgiltigt eller ej är av den betydelse för

tredje man och även i lagfartshänseende att besked i spörsmålet skall kun­

na hämtas från en handling, så utformad att den framstår som den handling

vilken ensam reglerar köpet. Hålles enligt köpekontraktet köpet svävande ej

blott i avvaktan på köpeskillingens erläggande utan även i avbidan på annan

omständighet och skall denna, även sedan köpeskillingen betalats, göra att

det är ovisst om köpet blir definitivt, bör alltså omständigheten anges i det

köpebrev som utfärdas med anledning av köpeskillingslikviden. Tillräckliga skäl synes ej kunna åberopas till stöd för att utsträcka tillämpligheten av 6 § även till andra avtalsmoment än sådana varom nu talats. Vad sålunda an­ förts leder till att 6 § bör ha samma räckvidd som de förut behandlade stad- gandena och alltså innebära, att om ett villkor, varigenom köpet hålles svä­ vande, ej upprepas i köpebrevet, det förlorar denna sin verkan.

Om sålunda samtliga förevarande bestämmelsers tillämpningsområde skall vara ett och detsamma, är önskvärt, att uttryckssättet är enhetligt. Vad som åsyftas torde klarast komma till uttryck, om lagtexten utsäger att köpets eller förvärvets fullbordan eller bestånd är beroende av villkor. Denna inne­ börd torde än tydligare framgå om, såsom lagrådet tidigare föreslagit, 4—

6 §§ samlas under rubriken »Villkorligt köp».

Beträffande envar av förevarande paragrafer särskilt anföres ytterligare följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

213

3 §.

Såsom anförts vid 3—6 §§ bör punkt 1 i förevarande paragraf avse den situationen att förvärvets fullbordan eller bestånd är beroende av villkor. Ordet »Köpevillkor» begagnas i paragrafen i betydelsen avtalsklausul och torde böra utbytas mot exempelvis uttrycket »Bestämmelse vid köp».

I överensstämmelse med vad vid rubriken anförts bör punkt 2 utgå.

4 §•

Enligt förslaget må köps fullbordan eller bestånd ej göras beroende av villkor under mer än två år från köpehandlingens dag. Om längre tid avta­ lats, skall köpet vara ogiltigt. Då det ibland kan vara ovisst om längre eller kortare tid än två år är åsyftad, gäller vidare enligt förslaget, att i sådant fall tiden skall anses vara två år. Förslagets innebörd i nu angivna hänseen­ de skulle komma till tydligare uttryck, om första stycket, i nära anslutning till den av lagberedningen föreslagna lagtexten, erhåller följande lydelse:

Köps fullbordan eller bestånd får ej göras beroende av villkor under mer än två år från den dag då köpehandlingen upprättades. Har längre tid av­ talats, är köpet ogiltigt. Om tiden ej bestämts, skall den anses vara två år.

Med hänsyn till vad som uttalats vid 3—6 §§ bör även i andra stycket av förevarande paragraf anges, att stadgandet gäller villkor, varigenom för­ värvets fullbordan eller bestånd göres beroende av de i paragrafen berörda förhållandena.

Av departementschefens uttalanden framgår, att uttrycket fastighetsbild­ ning åsyftar åtgärder som avses i 7—9 §§. Uppenbarligen måste under ut­ trycket inbegripas även andra fastighetsbildande åtgärder, när de har sam­ band med åtgärd enligt 7 §, exempelvis sådan sammanläggning som är be­ tingelsen för en utbrytningsåtgärd enligt 7 §. Enligt ordalagen ingår emeller­ tid under uttrycket även andra fastighetsbildande åtgärder än sådana som

har samband med förrättning enligt 7—9 §§. Stadgandet bör förtydligas ge­

nom en hänvisning till dessa paragrafer.

5 §■

Lagrummet innefattar endast en tolkningsregel och bör, såsom även lag­

beredningen föreslagit, erhålla en därav betingad utformning. Med hänsyn

härtill och med beaktande av vad lagrådet förut anfört vid 3—6 §§ torde

stadgandet kunna ges avfattningen, att om i köpehandlingen föreskrivits

att köpebrev skall upprättas, det skall så anses som om förvärvets fullbordan,

eller bestånd gjorts beroende av köpeskillingens erläggande.

6

§•

På grund av vad som åberopats vid 3—6 §§ och med vidtagande av vissa

redaktionella jämkningar torde paragrafen kunna givas den lydelsen, att

om enligt köpehandlingen förvärvets fullbordan eller bestånd gjorts beroen­

de av villkor och om säljare och köpare därefter upprättar köpebrev eller

annan ytterligare köpehandling, förvärvets fullbordan eller bestånd ej längre

beror av villkoret, om icke detta intages även i den senare handlingen.

214

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

7 §•

Särskild lagstiftning, varigenom giltigheten av s. k. arealköp gjorts beroen­

de av att fastighetsbildning i överensstämmelse med köpet sker genom för­

rättning, har numera kommit till stånd genom 1 § första stycket lagen den

29 november 1968 (nr 579) med vissa bestämmelser om förvärv av område

av fastighet, vilken lag trätt i kraft den 1 januari 1969. Lagrummet avser

en situation, som helt motsvarar det i förevarande paragraf angivna fallet.

På grund härav föreslås, att 7 § får samma lydelse som 1 § första stycket i

1968 års lag.

10

§.

Regeln i tredje stycket om avgift, vilken vilar på samma grundsats som

stadgandet i andra stycket, är begränsad till att avse endast avgift som ut­

går för fastigheten. Tydligt torde också vara, att det knappast är praktiskt

möjligt att utsträcka principens tillämpning att gälla alla utgifter för fas­

tigheten. Angeläget är emellertid, att det står klart vilka slag av utgifter som

åsyftas med uttrycket avgift. Enligt lagberedningens förslag år 1947 skulle

stadgandet avse skatter och andra avgifter, som utgår för fastigheten. I an­

slutning härtill uttalade beredningen, att under stadgandet innefattades

icke blott avgifter av offentligrättslig natur utan att det kunde bli tillämpligt

även på andra periodiska avgifter, exempelvis annuitet på avdikningslån. I

departementsförslaget, som tillkommit efter det att den särskilda fastighets­

skatten slopats, nämnes ej skatter och den begränsning som må ha legat i

sammankopplingen mellan skatter och avgifter har alltså fallit bort. Någon

belysning av vad som skall inbegripas under uttrycket avgift lämnas ej av

departementschefen.

Som exempel på sådana avgifter som här skulle kunna komma i fråga må

nämnas — utom de förut berörda annuiteterna för avdikningslån — ersätt­

ning enligt ägofredslagen, bidrag till vägsamfällighets eller vägförenings ut­

gifter, bidrag till gemensamhetsanläggning, avgifter till allmän vatten- och

avloppsanläggning, sotningsavgifter, renhållningsavgifter, ersättning till vär­

meverk för värme, elektricitetsverk för elektrisk ström eller vattenverk för

vatten samt premier för brandförsäkring eller annan fastigheten avseende

försäkring. Vissa av dessa avgifter har tillerkänts sådan ställning att de åt­

njuter särskild förmånsrätt i fastighet. För andra gäller, att fastighetens

ägare har att i denna sin egenskap svara för dem. Vad slutligen gäller en

tredje grupp torde betalningsansvaret helt grundas på ett uttryckligt åtagan­

de från fastighetsägarens sida.

Självfallet kan olika meningar hvsas om vilka av dessa typer av avgifter

den föreslagna regeln skall omfatta. Då köparen skall ha de inkomster som

belöper på tid efter tillträdesdagen, skulle det vara naturligt att ge stadgan­

det en vid tillämpning och med avgift förstå allt som skulle kunna tänkas

inbegripet under denna beteckning. En sådan ordning skulle emellertid med­

föra stor osäkerhet i fråga om tillämpningsområdet. Försiktigheten torde

därför bjuda att begränsa stadgandets räckvidd till sådana periodiska av­

gifter som åtnjuter förmånsrätt i fastigheten och sådana för vilka fastig­

hetsägaren i denna sin egenskap svarar utan särskilt åtagande. Den sålunda

ifrågasatta begränsningen synes kunna inläggas i det begagnade uttrycket

att avgiften »utgår för fastigheten».

I anslutning till vad som anförts bör anmärkas, att samtliga regler i före­

varande paragraf har avseende endast på säljarens och köparens inbördes

förhållande. Frågorna om vem som är betalningsskyldig mot tredje man och

huruvida en av denne erlagd betalning till säljaren eller köparen befriar ho­

nom från vidare betalningsskyldighet är att bedöma enligt de särskilda stad-

ganden som må gälla därutinnan och eljest enligt allmänna rättsgrundsat­

ser.

Vad angår utformningen av tredje stycket torde bestämmelsen om avgif­

ter såsom den betydelsefullare böra komma före stadgandet om stämpel­

skatten för förvärvet. Vidare torde ej behöva särskilt utsägas, att regeln om

avgifter gäller endast i förhållandet mellan säljare och köpare. Däremot tor­

de med hänsyn till utformningen av 32 § stämpelskatteförordningen knap­

past kunna underlåtas att ange att regeln om stämpelskatten gäller i förhål­

landet dem emellan. Lagrådet föreslår därför, att tredje stycket erhåller den­

na lydelse:

Avgift, som utgår för fastigheten och belöper på tiden från och med till­

trädesdagen, bäres av köparen. I förhållande till säljaren svarar köparen för

stämpelskatt för förvärvet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

215

216

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år i970

11

§•

Avsikten torde endast vara att utsäga, att säljaren skall stå faran för att

fastigheten skadas eller försämras, om det sker av våda. För att detta skall

komma till tydligt uttryck bör orden »på annat sätt» i första styckets första

punkt utgå.

Innebörden av reglerna i andra stycket torde vara att ge köparen rätt att

antingen göra avdrag på köpeskillingen eller, såframt ej skadan är av ringa

betydelse, häva köpet. Denna köparens valfrihet har emellertid ej kommit

till klart uttryck.

Lagrummet torde med hänsyn till det anförda och med iakttagande av yt­

terligare ett par smärre redaktionella jämkningar kunna givas följande ly­

delse:

11 §.

Säljaren står faran för att fastigheten av våda skadas eller försäm­

ras medan den fortfarande är i säljarens besittning. Faran ligger dock på

köparen, om fastigheten ej tillträtts till följd av dröjsmål på köparens sida.

Har fastigheten skadats eller försämrats på grund av händelse för vilken

säljaren står faran, äger köparen göra avdrag på köpeskillingen eller, om ej

skadan är av ringa betydelse, häva köpet. Väckes ej talan om hävning inom

ett år från det tillträdet skedde, är rätten till sådan talan förlorad.

12

§.

I 11 § andra stycket nämnes köparens rätt att göra avdrag på köpeskil­

lingen före hans möjlighet att häva köpet. Samma ordningsföljd i fråga om

avdragsrätt och hävande torde lämpligen böra begagnas i första punkten i

förevarande paragrafs första stycke.

13 §.

Ordalagen ger närmast vid handen, att köparens rätt till skadestånd för­

utsätter en verklig vägran av säljaren att i rätt tid avträda fastigheten, med

andra ord att ett subjektivt rekvisit uppställts i fråga om säljarens dröjs­

mål. Att så skulle vara fallet framgår emellertid icke av motiven. Avsikten

torde i stället vara, att det för rätt till skadestånd icke skall fordras mer än

att köparen ej kommer i besittning av fastigheten i rätt tid och att detta

beror på säljaren. Denna avsikt synes komma till bättre uttryck, om ordet

»vägrar» utbytes mot »underlåter».

För att det tydligt skall framgå, att också hävningsrätt i princip förelig­

ger, bör andra punkten lämpligen erhålla den lydelsen, att köparen även

äger häva köpet, om ej dröjsmålet är av ringa betydelse.

14 §.

Medan i 13 § bl. a. förutsättes, att säljarens förfarande sker utan skäl,

anges i denna paragraf, att hans handlande skall äga rum utan giltigt skäl.

Någon skillnad i sak kan icke ha avsetts. Lagrådet föreslår därför, att sam­

Del A

217

ma formulering kommer till användning i båda lagrummen, lämpligen ge­ nom att ordet »giltigt» utgår ur förevar ande paragraf.

Uttrycket »handling som avses i 1 § tredje stycket» torde lämpligen böra ersättas med orden »ytterligare köpehandling angående förvärvet». Hänvis­ ningen till nämnda lagrum kan i vart fall icke bibehållas, om vad lagrådet under 2 § föreslagit rörande uppdelning av 1 § iakttages.

16—18 §§.

I dessa paragrafer samt 19 och 20 §§ behandlas säljarens ansvar för fel i fastigheten. I 16—18 §§ ges grundlägggande regler för de fall då felet har avseende på att fastigheten är belastad med rättigheter eller att ägarens rå­ dighet över fastigheten är inskränkt genom beslut av offentlig myndighet. Utan att det direkt utsäges är utgångspunkten, att köparen äger räkna med att fastigheten vid försäljningen är fri från varje belastning och rådighets- inskränkning, varför säljaren är skyldig att upplysa köparen om avvikelse härifrån, såframt denne ej fått kännedom därom på annat sätt. Det förutses emellertid, att säljaren också kan göra utfästelse beträffande fastighetens beskaffenhet i angivna hänseenden. En bestämmelse för detta fall ges i 20 §. Till frågan om betydelsen av denna bestämmelse återkommer lagrådet nedan vid 19 och 20 §§.

Vad angår envar av förevarande paragrafer särskilt anföres ytterligare följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

16 §.

Den avsedda innebörden av inledningen till andra punkten i första stycket skulle enligt lagrådets mening komma till tydligare uttryck med en avfatt- ning, som närmare ansluter sig till de ordalag lagberedningen i sitt förslag 1960 — liksom i förslagen 1947 och 1909 — använt i motsvarande bestäm­ melse. Lagrådet förordar därför, att andra punkten får inledas med orden »Om ej så mycket av köpeskillingen är oguldet och säljaren----------- ».

I andra stycket av paragrafen behandlas det fall, att en inteckning i efter­ hand befinnes gälla också i annan fastighet än den sålda. Med hänsyn till att de nya reglerna om inteckning hindrar köparen från att inteckna sin fastighet, innan det gemensamma inteckningsansvaret upphört, har köparen här tillerkänts rätt att i en sådan situation häva köpet, med mindre säljaren inom en månad efter tillsägelse befriat den överlåtna fastigheten från an­ svar för inteckningen. Säljarens möjlighet till rättelse torde emellertid icke böra vara så inskränkt som ordalagen ger vid handen. Det bör stå honom fritt att, i stället för att låta den sålda fastigheten befrias från ansvar för inteckningen, föranstalta att inteckningen uppdelas eller att den andra fas­ tigheten frigöres från sitt ansvar. Åstadkommer han blott, att den sålda fas­ tighetens gemensamma ansvar upphör — oavsett på vilket sätt detta sker -— bör köparen icke kunna häva köpet. Lagrådet föreslår därför, att bestäm-

rnelsen utformas salunda, att köparen äger häva köpet och erhålla ersättning

för skada, om icke säljaren inom en månad efter tillsägelse ombesörjt, att

det gemensamma ansvaret upplösts.

17 §.

Regeln i första stycket torde lämpligen kunna utformas så, att om fas­

tigheten besväras av annan rättighet än som avses i 16 § utan att köparen

vid köpet ägde eller bort äga kännedom därom, 12 § äger motsvarande till-

lämpning.

En förutsättning för tillämpning av regeln i andra stycket är, att köparen

var i god tro vid köpet. Detta torde för tydlighetens skull böra uttryckligen

anges.

18 §.

Departementschefen uttalar, att myndighetens beslut inte nödvändigtvis

behöver utpeka just den aktuella fastigheten utan att också ett förbud med

mera generell räckvidd avses. Enligt lagrådets mening bör man dock härvid

ej sträcka sig för långt; huvudregeln måste vara att beslutet skall taga sikte

på den fastighet varom fråga är eller en viss grupp av fastigheter vari den­

na ingår. Regelmässigt bör vidare gälla, att beslutet skall ha tillkommit före

köpet. Till ett därefter meddelat förbud bör hänsyn ej få tagas, om ej om­

ständigheterna undantagsvis är sådana att det får anses givet att beslut om

rådighetsinskränkning skall komma att fattas inom den närmaste tiden efter

köpet.

Då såsom förutsättning för stadgandets tillämpning angivits, att köparen

icke förvärvat den rådighet över fastigheten som han vid köpet hade skäl

att förutsätta, synes det ytterligare villkoret att han var i god tro vid köpet

som överflödigt kunna utgå.

218

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

19 och 20 §§.

Enligt gällande rätt anses säljarens ansvar för den sålda fastighetens

skick och beskaffenhet i princip vara begränsat till sådana fall då säljaren

gjort särskild utfästelse härom i köpehandlingen. Ståndpunkten har sin

grund i att försäljning av fast egendom — som ju städse gäller en bestämd

sak med starkt individuell prägel — anses gälla egendomen sådan den be­

finner sig och att köparen för att skydda sig måste undersöka fastigheten.

Detta felbegrepp skiljer sig, frånsett att utfästelsen för att vinna beaktande

skall vara given i skriftlig form, från vad som gäller beträffande lös egendom

såtillvida att ett fel i såld lös egendom anses vara för handen, så snart god­

set i ett eller annat avseende icke är sådant som köparen på grund av avta­

let haft fog att förutsätta.

Såväl lagberedningens som departementets förslag i fråga om säljarens

ansvar för fastighetens faktiska skick bygger på samma princip som gällan­

de rätt eller att detta ansvar är beroende av särskild utfästelse av säljaren.

Båda förslagen utvidgar emellertid säljarens ansvar genom en regel att säl­ jaren, oavsett utfästelse, i viss utsträckning svarar för att fastigheten icke avviker från vad som kan anses utgöra normal standard. Regeln, som i de- partementsförslaget upptagits i 19 §, hänvisar emellertid också till vad kö­ paren med hänsyn till omständigheterna rimligen bort räkna med och ger därmed stadgandet intryck av att även knyta an till vad som förekommit beträffande det ifrågavarande köpeavtalet. Innebörden i stadgandet är där­ för ej fullt klar. Avsikten torde emellertid vara att tillägga köparen rätt att kräva normal standard, dock med den inskränkningen att, i den mån om­ ständigheterna föranleder att köparen bort räkna med lägre standard, han får åtnöjas med denna. Sådana omständigheter är exempelvis uttalanden av säljaren att han fritager sig från ansvar för fastighetens skick i visst hän­ seende, vad som kunnat uppdagas av köparen vid sådan undersökning som han bort göra samt storleken av köpeskillingen. Sin största betydelse skulle stadgandet antagligen få dels i fråga om egenskaper som över huvud taget ej varit föremål för uppmärksamhet vid köpslutet dels i fråga om utfästelser som säljaren gjort vid sidan om köpehandlingen, dock endast i den mån de avser vad som rymmes inom normal standard.

Kommer såsom lagrådet tidigare förordat formkravet beträffande utfäs­ telser att utgå, kan det sättas i fråga huruvida behov föreligger att tillägga köparen en direkt på lagen grundad rätt att påtala avvikelser från normal standard. Genom formkravets slopande blir även muntliga utfästelser för säljaren bindande. Redan härigenom blir regelns räckvidd mindre än enligt det remitterade förslaget. Men en naturlig följd av formkravets slopande i fråga om utfästelser är att även omständigheter, som ej kan anses innefatta utfästelse av säljaren, tages i betraktande. Har dylika omständigheter övat inflytande på kontrahenternas handlande, saknas anledning bortse från dem vid bestämmande av vad köparen äger kräva i fråga om fastigheten. Tillräck­ liga skäl synes ej kunna andragas mot att säljaren får svara för avtalet med dess i sådan ordning bestämda innehåll.

Med ett sådant betraktelsesätt framstår det såsom främmande, att köpa­ ren skulle vid sidan om avtalet ha en direkt på lagen grundad rätt att kräva rättelse under hänvisning till normal standard. Naturligare synes vara att låta hänsynstagandet till normal standard blott vara en bland de omständig­ heter som är att beakta vid fixerandet av avtalets innehåll. Bestämmes av­ talets innehåll i den ordning nu sagts och skall kontrahenterna svara för det innehåll avtalet anses äga, synes utrymme över huvud taget ej föreligga för någon direkt på lagen grundad talerätt för köparen med anknytning till nor­ mal standard.

Till det sagda må fogas, att en regel, som direkt knyter an till normal standard, i tillämpningen torde möta avsevärda svårigheter. Redan bestäm­ mandet av vad som är normal standard torde ofta -— för att ej säga oftast -— vara vanskligt. Härtill kommer svårigheten att bestämma i vilken mån

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

219

intagor med hänsyn till omständigheterna skall göras i den normala stan­

darden. Det torde knappast kunna undvikas, att en regel, som direkt på

grund av lag ger köparen en talerätt därför att fastigheten ej överensstäm­

mer med normal standard, är förenad med betydande rättsosäkerhet. Med

hänsyn till det anförda är en regel av innehåll som nyss sagts ej önskvärd

och man synes också kunna undvara den. Till normal standard kommer lik­

väl att kunna tagas hänsyn, nämligen vid bestämmande av avtalets innehåll.

Att även därvid kommer att föreligga åtskilliga av de nyss berörda, med be­

greppet normal standard förknippade svårigheterna är tydligt. De torde

emellertid bli mindre, när normal standard ej tillägges en självständig be­

tydelse utan blott ingår såsom en bland flera andra omständigheter för be­

stämmande av vad avtalet får anses innehålla.

Med den ordning som nu förordats måste uppenbarligen frågan huruvida

fastigheten överensstämmer med vad köparen äger kräva behandlas i ett

sammanhang. Grund för uppdelningen i de två förevarande paragraferna

saknas sålunda. I och för sig skulle regeln om vad köparen äger kräva kun­

na inskränkas till en hänvisning till vad som får anses avtalat. Bl. a. med

hänsyn till den ändring det förordade innebär i förhållande till gällande rätt

synes det emellertid vara av värde att det direkt av lagtexten framgår, att

till grund för köparens anspråk på rättelse kan läggas ej blott vad som är

att betrakta som utfästelser utan även vad omständigheterna i övrigt berät­

tigat köparen att räkna med. Det kan ifrågasättas huruvida i lagtexten bör

exemplifieras vilka omständigheter som åsyftas. En sådan är att fastighets­

köpet fortfarande bygger på grundtanken att fastigheten säljes sådan den

är och att följaktligen undersökningsplikt åvilar köparen. En annan är hän­

synen till normal standard, vilken främst får sin betydelse i fråga om så­

dana bristfälligheter beträffande vid köpet ej berörda förhållanden, som

ej rimligen skulle upptäckts vid den undersökning köparen bort göra. Vi­

dare hör till ifrågavarande omständigheter självfallet vad som förekommit

vid köpet. Då omständigheterna är så mångskiftande och växlar från fall

till fall, synes lämpligast att avstå från exemplifiering. Att under inflytande

av det remitterade förslaget såsom exempel upptaga en hänvisning till nor­

mal standard måste i vart fall anses olämpligt, eftersom denna omständighet

därigenom lätt skulle komma att tillmätas större betydelse i jämförelse med

andra förhållanden än vad som är förenligt med den här förordade ord­

ningen.

Innebörden av vad i det föregående förordats kan sammanfattas så: Ut­

gångspunkten är att fastigheten säljes sådan den är och att följaktligen kö­

paren för att trygga sig får verkställa undersökning. Men för vad säljaren

kan anses ha utfäst svarar denne. Vidare är säljaren ansvarig för att fastig­

heten är sådan som köparen äger räkna med på grund av vad som avhand­

lats vid köpet. Men härutöver har säljaren ett ansvar, när en bristfällighet

föreligger beträffande något som ej berörts vid köpet, såvitt bristfälligheten

220

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

är sådan att köparen enligt sakens natur ej haft anledning räkna med den

och ej heller bort upptäcka den vid undersökning. I praktiken blir här fråga

om dolda fel beträffande något som regelmässigt hör till fastighet av den

typ som köpet gäller. Något krav på att avvikelsen skall vara väsentlig upp­

ställes ej. Eftersom det ligger i sakens natur att försiktighet måste iakttagas,

när avtalet utsträckes att gälla något varom intet direkt förekommit, behö­

ver det ej befaras att avsaknaden av väsentlighetskrav leder till att regeln

blir alltför sträng mot säljaren.

Verkan av att fastigheten ej överensstämmer med vad köparen äger

kräva bör vara att han, på sätt i 12 § stadgas, kan få avdrag på köpeskil­

lingen eller häva köpet, det sistnämnda dock endast under den ytterligare

betingelsen att antingen felet är av mer än ringa betydelse eller säljaren

förfarit svikligt. Härutöver kommer frågan om skadeståndsskyldighet. En­

ligt förslaget skall säljaren i vissa fall bära ansvar för fel som har sin

grund i annan omständighet än utfästelse. Som särskilt villkor för skade­

ståndsskyldighet vid sådana fel skall gälla att säljaren ägde eller bort äga

kännedom om felet. I denna del saknar förslaget åtminstone i princip mot­

svarighet i gällande rätt men överensstämmer nära med vad som enligt 42 §

köplagen gäller vid köp av lös egendom, dock med det undantaget att enligt

köplagen skadestånd utgår blott om säljaren förfarit svikligt. Enligt lagrådets

mening är det mera rimligt att säljare av fast egendom likställes med säljare

av lös egendom även i vad angår villkor för skadeståndsskyldighet. När säl­

jaren ej förfarit svikligt, bör köparen anses i skälig omfattning gottgjord

genom sin rätt till avdrag på köpeskillingen. Det må framhållas, att lagrå­

dets förslag att ej blott sådant som upptagits i köpehandling anses som ut­

fästelse innebär att skadeståndsskyldighet kan ifrågakomma i flera situatio­

ner än enligt remissen.

Om på sätt i det föregående förordats reglerna i båda de förevarande pa­

ragraferna sammanarbetas, är att beakta, att 20 § i det remitterade försla­

get omfattar även fall, då säljaren gjort en utfästelse i något sådant hän­

seende som regleras i 16—18 §§; sistnämnda paragrafer torde avse endast

fall då fastigheten, ehuru utfästelse därom ej gjorts i köpehandlingen, ej

svarar mot vad som förutsatts vid köpet. Vid ett slopande av formkravet be­

träffande utfästelser kan ej utan skäl hävdas, att också beträffande för­

hållanden som avses i 16—18 §§ bör tillämpas det förut anlagda betraktelse­

sättet, att bestämmande för vad köparen äger kräva är vad köpeavtalet med

hänsyn till vad som utfästs och eljest förekommit vid köpet får anses inne­

hålla. Lagrådet anser emellertid icke en sådan ordning nödvändig utan fin­

ner den uppdelning som skett i det remitterade förslaget kunna bibehållas.

Ett skäl härför är, att när det gäller fel av den art 16—18 §§ behandlar,

utgångspunkten ej såsom beträffande faktiska fel är att fastigheten säljes

i befintligt skick utan i stället måste anses vara, att fastigheten är i dessa

hänseenden obelastad. Om följaktligen 16—18 §§ fortfarande begränsas att

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

221

gälla fel i fastigheten i där avsedda hänseenden utan att någon utfästelse

därom gjorts, erfordras en mot förslagets 20 § svarande regel som gäller när

utfästelse lämnats. Den förut berörda bestämmelsen avseende i första hand

faktiska fel torde kunna ges sådan utformning att den omfattar sist angiv­

na situationer. Härutöver må anmärkas, att utfästelse om fastigheten kan

avse förhållanden som ej faller in under 16—18 §§ och som ej heller är att

anse såsom sådana faktiska fel varom förslagets 19 § handlar. Dessa utfäs­

telser inbegripes under 20 § i förslaget och den tidigare förordade bestäm­

melsen avseende närmast faktiska fel bör tydligen gälla även dem.

Med hänsyn till det anförda förordas, att i stället för de i förevarande pa­

ragrafer meddelade bestämmelserna upptages ett stadgande, betecknat 19 §,

av följande lydelse:

19 §.

Avviker fastigheten från vad som kan anses utfäst eller från vad

köparen eljest, utan att fall varom i 16—18 §§ sägs är för handen, med hän­

syn till omständigheterna ägt räkna med vid köpet, äger 12 § motsvarande

tillämpning. Ersättning för skada skall dock utgå endast om avvikelsen avser

egenskap som kan anses utfäst eller säljaren förfarit svildigt.

Godtages vad nu förordats, faller 20 § ut ur paragrafföljden och omnum­

rering av följande paragrafer i kapitlet bör göras. Jämkning erfordras även

av hänvisningarna i 3, 23, 25, 29 och 32 §§.

Om, mot vad lagrådet förut anfört, formkravet bibehålies i fråga om ut­

fästelser, synes den vid förevarande paragrafer här förordade metoden att

genom tolkning och eventuell utfyllnad bestämma avtalets innehåll icke

praktikabel. Innebörden i formkravet är nämligen, att ehuru man t. o. m.

vet att visst förhållande varit bestämmande för kontrahenternas handlande,

detta förhållande likväl — frånsett undantagsfall enligt 3 kap. avtalslagen

— skall betraktas såsom icke existerande. Möjlighet att ändock taga hänsyn

till förhållandet måste då grundas direkt på en i lagen given regel.

Förut har angivits att innebörden i regeln i 19 § måste antagas vara vä­

sentligt mera begränsad än vad ordalagen ger vid handen. Begränsningarna

bör komma till uttryck i lagtexten. Sålunda hör klart framgå, att de om­

ständigheter vid sidan om normal standard som får åberopas ej kan föran­

leda till att köparen äger kräva högre standard än normal. Omständigheter­

na — t. ex. säljarens muntliga förklaring, att han fritager sig från ansvar i

visst hänseende, eller vad köparen iakttagit eller bort iakttaga vid undersök­

ning — kan däremot föranleda att köparen bort räkna med lägre standard

än normal.

Ett stadgande med denna innebörd synes böra bibehålla placeringen i 19 §

enligt departementsförslaget. Jämkning i fråga om 20 § synes ej påkallad.

Åt 19 § skulle kunna givas följande lydelse:

19 §.

År fastigheten vid köpet behäftad med fel eller brist i det att den i

något avseende av väsentlig betydelse avviker från den normala beskaffen­

222

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

heten hos jämförliga fastigheter och har köparen icke rimligen bort räkna därmed, äger 12 § motsvarande tillämpning. Ersättning för skada skall dock utgå endast om säljaren ägde eller bort äga kännedom om felet eller bristen.

22

§.

Ordalagen i paragrafens andra stycke ger närmast vid handen, att då en­ dast en del av fastigheten kan frånvinnas köparen efter klander och köparen därför vill frånträda hela köpet, han skall vara hänvisad till att häva köpet även såvitt angår fastighetsdelen. Detta torde emellertid icke vara avsikten utan meningen är, att första stycket skall tillämpas på fastighetsdelen och hävandet gälla endast köpet i övrigt; i den mån köparens anspråk mot sälja­ ren grundar sig på bristande hemul, bör han nämligen icke vara underkastad de inskränkningar i sin talerätt, som enligt 28 § gäller vid hävande. För att detta skall framgå klarare föreslår lagrådet, att andra stycket erhåller föl­ jande lydelse:

Är första stycket tillämpligt beträffande endast en del av fastigheten, äger köparen, om han var i god tro vid köpet, häva detta såvitt angår fastigheten i övrigt såsom föreskrives i 12 §. Den tid inom vilken talan om hävning skall väckas räknas dock från det fastighetsdelen frångick honom.

25 §.

Lagrådet förordar, att till vinnande av ökad tydlighet i paragrafens första punkt måtte stadgas att, om köp av fastighet ej blir bestående på den grund att fastigheten överlåtits även till annan och denna överlåtelse skall åtnjuta företräde, 22 § skall äga motsvarande tillämpning.

I fall av tvesalu skall enligt förevarande paragraf vad i 22 § stadgas om klander äga motsvarande tillämpning i fråga om den överlåtelse, som får vika. Någon hänvisning till 24 § finns däremot icke. De skäl, som anförts till stöd för köparens rätt att vid klander innehålla ogulden del av köpe­ skillingen, gäller emellertid i samma utsträckning beträffande köpare, vil­ kens fång angripes på grund av tvesalu. Lagrådet föreslår därför, att i före­ varande paragraf intages en hänvisning även till 24 §. Denna kan lämpligen få sin plats i ett andra stycke av paragrafen och innehålla, att sedan talan om företräde mellan överlåtelserna väckts, också 24 § äger motsvarande till- lämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

223

26 §.

Med den avfattning bestämmelsen i första stycket fått torde ränta enligt grunderna i 9 kap. 10 § handelsbalken komma att utgå endast om viss för- fallotid är föreskriven. Avsikten torde emellertid vara, att ränta enligt sagda grunder skall erläggas även när ingen förfallotid är nämnd. För att detta skall komma till uttryck förordar lagrådet, att bestämmelsen i likhet med vad lagberedningen föreslagit får innehålla, att i fråga om säljarens

224

Del A

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

rätt till ränta på köpeskillingen de i 9 kap. 10 § handelsbalken stadgade

grunderna skall äga tillämpning.

27 §.

Biträdes lagrådets förslag vid 3—6 §§ om att uttrycket att förvärvets full­

bordan eller bestånd är beroende av villkor skall begagnas i nämnda para­

grafer, bör ett motsvarande uttryckssätt användas i förevarande stadgande.

De omständigheter som åsyftas i paragrafen är desamma som upptages i 39 §

lagen om köp och byte av lös egendom. Önskvärt är att uttryckssätten i

nämnda stadgande och denna paragraf i möjligaste mån överensstämmer.

Tillräckliga skäl saknas för den omkastning av ordföljden, som skett vid

angivandet av omständigheten att köparen saknar utmätningsbara tillgångar

och som kan innefatta en betydelseförskjutning. Gjord jämkning av be­

skrivningen av förhållandet att köpare, som är köpman, inställt sina betal­

ningar är mindre tillfredsställande. Lagrådet — som anser att stadgandet

i visst annat hänseende med fördel kan jämkas så att ordalagen närmare

överensstämmer med lagberedningens förslag — förordar, att paragrafen

erhåller följande lydelse:

27 §.

Är förvärvets fullbordan eller bestånd enligt köpehandlingen beroen­

de av att köpeskillingen erlägges och har köparen sedan köpet slöts

blivit försatt i konkurs,

fått till stånd offentlig aclcordsförhandling utan konkurs,

vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sina skulder,

om han är köpman, inställt sina betalningar eller

i annat fall funnits vara på sådant obestånd att han måste anlagas icke

kunna fullgöra sin betalningsskyldighet mot säljaren,

äger säljaren häva köpet, om ej utan oskäligt uppehåll efter tillsägelse

betryggande säkerhet ställes för köpeskillingen. Häves köpet, skall köparen

ersätta säljaren dennes skada.

28 §.

Det ligger i sakens natur, att vid hävande kontrahenternas prestationer

å ömse sidor skall återbäras. Någon uttrycklig regel härom finns icke i

förslaget och torde icke heller vara erforderlig. Det är också självklart,

att vid det avräkningsförfarande, som efter hävande skall äga rum mellan

köparen och säljaren, hänsyn skall tagas till förändringar, som inträtt å nå­

gondera sidan. Lagberedningen har för sin del funnit erforderligt att säker­

ställa köparens krav på återbäring av köpeskillingen genom vissa bestäm­

melser om tvångspanträtt för köparen. Såsom departementschefen anfört

står emellertid andra utvägar köparen till buds, genom vilka dennes rätt

kan tryggas i ungefär samma utsträckning som genom tvångspanträtt. Lag­

rådet delar därför departementschefens uppfattning att förhållandena vid

hävande här behöver regleras endast för de fall, då fastigheten genom att

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

225

köparen erhållit inteckning eller upplåtit panträtt eller särskild rättighet i denna minskat i värde eller användbarhet för säljaren i sådan mån, att kö­ parens rätt att häva köpet bör begränsas. Vad förevarande paragraf härut- innan innehåller kan lagrådet i huvudsak biträda. Lagrådet föreslår emeller­ tid vissa smärre ändringar i dess utformning.

Förutsättningen för att första stycket skall vara tillämpligt anges vara, att köpet häves på talan av köparen. Denna formulering leder närmast tan­ ken till att bestämmelserna gäller endast i rättegång. Så är emellertid uppen­ barligen icke fallet. Orden »på talan» bör därför utgå. Vidare stadgas i sista punkten av samma stycke, att för det fall att inteckningen i den köpta fastigheten avser även annan fastighet hävande får ske endast om den fastig­ het, som ingick i köpet, befrias från ansvar för inteckningen. I överensstäm­ melse med vad lagrådet föreslagit vid 16 § bör det emellertid vara till fyllest, att köparen ombesörjer att det gemensamma ansvaret upplöses. Stycket torde även böra omredigeras så, att därav klarare framgår att bestämmelser­ nas syfte är att begränsa hävningsrätten.

Under åberopande av det anförda förordar lagrådet, att förevarande pa­ ragraf, efter ytterligare några redaktionella ändringar, erhåller följande lydelse:

28 §.

Har köparen erhållit inteckning eller upplåtit panträtt i fastigheten,

äger han häva köpet endast när han erlagt så mycket av köpeskillingen att säljaren kan innehålla belopp som svarar mot vad som kan komma att utgå ur fastigheten på grund av inteckningen eller pantsättningen och, om vad som erlagts ej förslår, köparen betalar skillnaden. Avser inteckningen även fastighet som icke ingick i köpet, äger köparen häva köpet endast om han därjämte ombesörjt, att det gemensamma ansvaret upplösts.

Om köparen upplåtit annan rättighet och denna väsentligt minskar fas­ tighetens värde eller dess användbarhet i säljarens hand eller om eljest fastigheten väsentligt försämrats eller på annat sätt nedgått i värde på grund av åtgärd eller annan omständighet, som är att hänföra till köparen eller beror av denne, äger köparen häva köpet endast om säljaren förfarit svik- ligt.

29 §.

Skälen för den i andra punkten givna regeln, vilken avviker från vad som skall gälla i motsvarande situation vid köp, torde icke bära längre än till att förvärvaren icke bör få återtaga den fastighet han lämnat i utbyte; någon an­ ledning att han ej skulle få återtaga till äventyrs lämnad annan bytesvaluta torde ej föreligga. Lagrådet hemställer därför, att ordet »egendom» utbytes mot »fastighet».

31 och 32 §§.

Innebörden i 31 § första punkten är, att om gåvas fullbordan eller bestånd gjorts beroende av villkor under högst två år, villkoret är bindande såväl kontrahenterna emellan som i förhållande till ny ägare, men om gåvan gjorts

226

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

beroende av villkor under viss tid, längre än två år, eller obestämd tid, vill­

koret väl gäller mellan kontrahenterna men ej i förhållande till den till vil­

ken gåvotagaren överlåtit fastigheten. Den ordning, som sålunda avses i fråga

om korttidsvillkor, kommer att gälla utan särskilt stadgande. Betydelsen av

regeln i förevarande punkt är i själva verket inskränkt till långtidsvillkoren.

Denna begränsning av regelns räckvidd torde böra framgå av de uttryck,

varmed paragrafen inleds. Även i övrigt synes ordalagen i första stycket av

31 § böra i viss mån jämkas. Stycket torde kunna givas följande lydelse:

Är gåvas fullbordan eller bestånd beroende av villkor under viss tid utöver

två år från den dag då gåvohandlingen upprättades eller under obestämd tid,

gäller villkoret icke mot den till vilken gåvotagaren överlåtit fastigheten, så­

vida icke talan om återgång av gåvan blivit väckt före överlåtelsen. Kan till

följd av att villkoret sålunda icke blir gällande givaren ej återfå gåvan, har

gåvotagaren att till givaren utge gåvans värde.

Det är tveksamt huruvida uttrycket »villkor som avses i 31 §» i 32 § i det

remitterade förslaget avser såväl långtidsvillkor som korttidsvillkor. Med

den utformning lagrådet förordar i fråga om 31 § kommer hänvisningen i

32 § otvivelaktigt att gälla endast långtidsvillkoren. Detta torde också vara

till fyllest. Såsom förslaget i övrigt är uppbyggt synes nämligen panträtt eller

annan rättighet som gåvotagaren upplåtit icke kunna komma att bestå, när

gåva gått åter på grund av korttidsvillkor.

5 KAP.

Rubriken

I rubriken anges kapitlet handla om verkan av att fast egendom frånvin-

nes någon efter klander. I 7 § har emellertid upptagits bestämmelser rörande

det fall, att fast egendom överlåtits till flera och tvist uppstått om företrädet

mellan dem. Rubriken torde böra ändras så, att den bättre täcker kapitlets

innehåll. Kortast kan detta ske genom tillägg av »m. m.».

1 §•

Såsom framhållits i motiven utgör bestämmelserna i detta kapitel en kom­

plettering främst av reglerna om hemulstalan i 4 kap. Av skäl som depar­

tementschefen anfört bör i fråga om avkastningens fördelning, då egen­

dom frångår någon på grund av klander, gälla regler, som motsvarar vad i

4 kap. 10 § stadgas rörande köp. Särskilt som fall kan förekomma, då båda

regelkomplexen skall tillämpas samtidigt, är det därför önskvärt att de i 10 §

använda benämningarna på de skilda slagen av avkastning begagnas också

i förevarande paragraf. Med bibehållande av dispositionen i 10 § bör således

i första punkten intagas bestämmelsen rörande avkastning, som egendomen

Del A

227

frambringat, samt i andra punkten vad som gäller inkomst av egendomen,

såsom arrende och hyra.

För att bestämmelserna i 5 kap. skall vinna tillämpning kräves icke att

egendomen frånvunnits annan efter rättegång. Liksom i fråga om tillämp­

ningen av 4 kap. 22 § är det till fyllest, att situationen är sådan, att egen­

domen kan frånvinnas denne, om klandertalan anhängiggöres, och denne

därför frivilligt avträder densamma. Något åläggande behövs icke. Detta

kommer till bättre uttryck, om förutsättningen för reglernas tillämpning i

1 § anges vara, att någon avträder fast egendom efter klander.

Normalt torde situationen vid frånvinnande efter klander vara den, att den

tappande har egendomen i sin besittning. Vad motiven innehåller kan möjli­

gen leda till den uppfattningen, att reglerna i förevarande paragraf skulle

för sin tillämpning fordra, att så är fallet. Det kan emellertid förekomma,

att avkastning eller inkomst av egendomen under tid före det faktiska till­

trädet skall tillfalla den, som förvärvat egendomen. Uppenbarligen bör de

givna reglerna gälla även för dylik avkastning och inkomst. Ordalagen i för­

slaget ger utrymme för en sådan tillämpning.

Beaktas vad lagrådet sålunda förordat, bör förevarande paragraf, sedan

därjämte några formella ändringar vidtagits, erhålla följande lydelse:

1 §.

Avträder någon fast egendom efter klander, skall han tillika utge er­

sättning för avkastning, som egendomen frambringat under tid efter det han

fick kännedom om att annan ägde bättre rätt till egendomen eller stämning

delgavs honom. Ersättning skall ock utges för arrende, hyra och annan in­

komst av egendomen, som belöper på nämnda tid. Han äger dock tillgodo­

räkna sig skälig ersättning för de kostnader han haft för att erhålla avkast­

ningen och inkomsten samt för att under angivna tid underhålla egendomen.

Om avkastningen eller inkomsten på grund av hans försumlighet under­

stigit vad som skäligen kunnat erhållas, skall han ersätta skillnaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

2

§•

Den föreslagna regeln om skyldighet att ersätta värdeminskning å egen­

domen skall gälla även för den som i god tro om sin äganderätt haft fastig­

heten i sin besittning. Att ålägga en godtroende besittare en generell skade-

ståndsplikt för värdeminskning förefaller dock väl hårt. Fall kan otvivel­

aktigt förekomma, då det ligger närmare till hands att låta den vinnande

bära en värdeminskning; departementschefen har i remissen själv antytt

ett sådant. Enligt lagrådets mening bör därför avträdarens skadeståndsskyl-

dighet icke vara undantagslös utan visst utrymme bör finnas att kunna taga

hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. På grund härav föreslår

lagrådet, att lagrummet utformas så att ersättningsskyldighet skall åvila av­

trädaren endast om och i den mån det med hänsyn till beskaffenheten av

hans förfarande och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

228

Del A

3 §•

Med bestämmelsen i andra punkten torde åsyftas, att nyttig kostnad skall

ersättas, om den icke avser åtgärder som vidtagits under den i bestämmel­

sen angivna tiden. Denna stadgandets innebörd synes komma till bättre ut­

tryck, om orden »belöper på» utbyts mot »gjorts under».

4 §•

Den rätt till kvittning som sista punkten av förevarande paragraf tilläg­

ger den instämde avser endast fordran som till följd av de tidigare reglerna

i paragrafen prekluderats. Denna stadgandets innebörd bör komma till ut­

tryck i lagtexten. Därjämte framstår viss jämkning av redaktionell natur av

paragrafens två sista punkter som önskvärd. Lagrådet förordar, att dessa

punkter ges lydelsen, att om det — nämligen vad som föreskrives i första

punkten — försummas, rätten till talan är förlorad samt att, om talan väckts

inom föreskriven tid, motparten dock är berättigad till kvittning för fordran,

som ej blivit sålunda bevakad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

5 §•

De olika möjligheter som står till buds för en avträdare att få gottgörelse

för en av honom nedlagd kostnad, som överstiger nödvändig sådan, är att

erhålla ersättning enligt 3 §, att bortföra egendomen enligt 5 § eller att utfå

lösen enligt sistnämnda paragraf. Förutsättningarna för tillämplighet av de

skilda möjligheterna är olika och de skilda vägarna leder till olika resultat.

Så gäller 3 § nyttig kostnad, även om vad som påkostats ej kan skiljas från

fastigheten, medan 5 § är inskränkt till att avse sådant som kan skiljas från

fastigheten. Om så är fallet, är å andra sidan 5 § tillämplig på ej blott nyttig

kostnad utan även vad som här må kallas lyxkostnad. Grunderna för be­

stämmandet av ersättning enligt 3 § och lösen enligt 5 § företer skiljaktig­

heter. Den övre gränsen för ersättningen enligt 3 § är den värdestegring fas­

tigheten fått genom vad som påkostats. Bestämmande för den övre gränsen

för löseskillingen lärer vara det värde avträdaren skulle få i sin hand genom

att från fastigheten bortföra vad som skall inlösas. Genom att industritillbe­

hör numera utgör fast egendom kan skillnaden mellan ersättning enligt 3 §

och löseskillingen få ökad betydelse.

Avgörande för vilken väg som leder till det för avträdaren gynnsammaste

resultatet kan ofta nog vara avhängigt av svåröverblickbara bedömanden

och vanskliga värdeuppskattningar. Det måste därför erbjuda stora svårig­

heter för avträdaren att förutse vilken väg som är den bästa för honom.

Lämpligheten av att, såsom förutsättes i det remitterade förslaget, avträda­

ren måste göra ett val mellan ersättning enligt 3 § och förfarande enligt 5 §

redan innan han kan överblicka resultatet synes kunna diskuteras. Denna

förslagets ståndpunkt medför också, att flera rättegångar kan följa efter

varandra för att ordna upp avträdarens och tillträdarens mellanhavanden.

Del A

229

Så kan den första tvisten röra tillämpligheten av 3 §; vid nekande svar föl­ jer så tvist, huruvida det påkostade är bortförbart eller med andra ord om

5 § är tillämplig, och slutligen kan komma en tredje tvist om löseskillingens storlek. Rationellare synes vara med en ordning, enligt vilken alla tviste­ punkterna kan lösas inom ramen för en och samma rättegång. Råder exem­ pelvis enighet mellan avträdare och tillträdare om att det påkostade skall bli kvar på fastigheten, bör hinder ej möta för avträdaren att som grund för den av honom krävda gottgörelsen åberopa antingen ersättningsreglerna i 3 § eller bestämmelserna om lösen i 5 §. Önskar avträdaren bortföra vad han tillfört fastigheten, medan tillträdaren hävdar, att det tillförda ej kan bortföras men, om så likväl skulle finnas vara fallet, han ej är villig lösa, bör avträdaren kunna jämte yrkande om rätt att föra bort det påkostade föra en andrahandstalan med yrkande om ersättning enligt 3 §.

Även med den anvisade ordningen kan det, om avträdaren fört talan en­ dast om ersättning enligt 3 §, vara påkallat att han, om hans talan ej bi­ fallits, erhåller en särskild tidsfrist för att inleda förfarande enligt 5 § ge­ nom hembud. Enligt det remitterade förslaget är förutsättningen härför att talan enligt 3 § ogillats. Oklart är hur detta uttryck är att förstå, om av­ trädarens talan delvis bifallits så att han exempelvis fått ett lägre belopp än han yrkat. Uppenbarligen bör den särskilda tidsfristen stå honom till buds, så snart ej hans talan helt bifallits. Detta torde böra komma till ut­ tryck i lagtexten.

För att tillträdaren skall ha förklarat sig villig lösa torde böra fordras, att förklaringen icke förknippats med villkor. Säger tillträdaren sig vara villig lösa men endast såvitt lösesumman uppgår till högst visst belopp, föreligger intet erbjudande att lösa i stadgandets mening. Även om tillträdaren hyser den meningen att vad som påkostats ej kan bortföras och att inlösen därför ej kan komma i fråga, kan det ej anses vara att begära för mycket av ho­ nom att han redan vid hembudet bestämmer sig för huruvida han, om han missbedömt frågan om möjligheten att bortföra, är beredd till inlösen. Med en sådan ordning kan man undvika en särskild rättegång om själva bort- föringsrätten. Den regel i paragrafen som anknyter till denna rättegång bör i så fall utgå. Lagrådet förordar jämkningar i enlighet med vad nu anförts.

Paragrafen skulle enligt lagrådets mening vinna i tydlighet och överskåd­ lighet, om i ett första stycke upptages bestämmelsen om avträdarens rätt att bortföra medan i ett andra stycke införes reglerna om inlösen och vad därmed har samband, vilka regler innebär inskränkning i avträdarens bort- föringsrätt. Vissa ytterligare jämkningar av formell natur torde böra göras. Det förordas därför, att 5 § gives följande lydelse:

5 §.

Har den som avträder egendomen haft annan än nödvändig kostnad

för denna och kan vad sålunda påkostats skiljas från egendomen, äger han föra bort det, såframt icke den vinnande vill lösa det enligt vad nedan sägs.

Vill den som avträder egendomen begagna sin rätt enligt första stycket,

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

skall han inom en månad från den dag då egendomen avträddes eller, om

han före utgången av denna tid väckt talan om ersättning enligt 3 §, från

den dag då dom, varigenom hans talan helt eller delvis lämnats utan bifall,

vann laga kraft, erbjuda den som vunnit egendomen att lösa vad han önskar

bortföra. Vill den vinnande begagna sig av erbjudandet, skall han inom en

månad från erbjudandet underrätta den som avträder egendomen därom

samt tillika, om samtidigt med erbjudandet krävts säkerhet för lösesum-

man, ställa betryggande säkerhet för den. Försummar den vinnande något

av vad som sålunda föreskrives, är hans rätt att lösa förlorad.

6

§•

Utan särskilt stadgande torde vara klart, att regeln i första stycket icke

innebär att, om det beror på den vinnande att bortförande icke kunnat äga

rum inom föreskriven tid, den avträdande förlorar sin bortföranderätt.

Bestämmelsen i paragrafens andra stycke om ställande av säkerhet skall

avse det fall, att frågan om ersättning enligt 1 eller 2 § icke blivit avgjord.

Har däremot ersättningen redan blivit bestämd till beloppet, skärps kravet

så, alt den som avträder egendomen måste erlägga detta belopp, innan nå­

got utan den vinnandes samtycke får föras bort från egendomen. Vad så­

lunda åsyftas kommer till klarare uttryck, om ifrågavarande stycke får den

utformningen, att bortförandet anges icke få äga rum, innan den avträdan­

de ställt betryggande säkerhet för vad han enligt 1 eller 2 § kan vara skyl­

dig att utge eller, om ersättningen blivit bestämd till beloppet, han erlagt

detta.

230

Del A Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

6 KAP.

Det remitterade förslaget innefattar en principiellt betydelsefull nykon­

struktion i fråga om panträtten. I gällande rätt är fordringen det primära

och panträtten uppkommer, om man bortser från vissa undantagsfall, genom

inskrivningsåtgärd som avser fordringen, inteckning. Förslaget däremot

innebär, att genom en inskrivningsåtgärd först ett visst belopp av fastighets­

värdet utbrytes och knytes till en särskild handling, pantbrevet, samt att

därefter panträtt i fastigheten kommer till stånd genom att pantbrevet läm­

nas som säkerhet för en fordran.

Återverkningarna i lagtekniskt hänseende av nykonstruktionen är avse­

värda. Vissa av dessa framträder i det förslag som remitterats. I andra hän­

seenden nödvändiggör nykonstruktionen ändringar i lagstiftningen utanför

jordabalken; som exempel härpå kan nämnas reglerna om äkta makes med­

givande till inteckning, godkännande från domstols sida av inteckning i

omyndigs fastighet och dödning av förkommen handling. Betydelsefullast i

Del A

231

detta hänseende är dock de exekutionsrättsliga reglerna. Först genom reali­ serandet av panten framgår nämligen panträttens verkliga innebörd.

Vad som remitterats till lagrådet omfattar endast bestämmelserna i själva jordabalken. Övriga erforderliga regler har däremot icke överlämnats. Detta sammanhänger delvis med att nykonstruktionen av panträtten utformats först under departementsbehandlingen, varför de förslag i hithörande delar som utarbetats tidigare under lagstiftningsarbetet ej anknyter till det remit­ terade förslagets pantbestämmelser. Det ligger i sakens natur, att svårigheter föreligger att nu, då ännu i betydande omfattning bestämmelser rörande panträtten — och delvis bestämmelser av vital natur — saknas, taga slutlig ståndpunkt till nykonstruktionens lämplighet. Svårigheterna ökas genom att i ärendet ej föreligger den belysning av frågorna, som en remissbehand­ ling skänker. Visserligen framgår av remissprotokollet, att under beredning­ en i departementet kontakt under hand tagits med företrädare för kreditin­ stitut. Sådana kontakter utgör dock ej någon fullgod ersättning för en ordi­ när remissbehandling.

Så långt nykonstruktionen av panträtten kan prövas på grundval av det remitterade förslaget, synes invändningar icke kunna riktas mot den princi­ piella uppläggning konstruktionen innebär. Denna innefattar otvivelaktigt åtskilliga fördelar. Såsom en särskild sådan måste anses, att det nuvarande systemet, enligt vilket regelmässigt en fastighetsägare utfärdar två skulde­ brev beträffande samma lånebelopp — en inteckningsrevers och en omslags- revers — sättes ur tillämpning. Å andra sidan är att beakta, att förslaget ställer ökade krav på långivaren att tillse att vidtagna åtgärder verkligen leder till att panträtt uppkommer. Nu sker åtskillig kontroll hos inskriv­ ningsdomaren vid meddelandet av inteckning ■— då panträtten i fastigheten uppkommer — medan pantsättningen av inteckningen åtnjuter skydd genom godtrosbestämmelser. Samma skyddsregler gäller enligt förslaget ej i fråga om pantsättningen av pantbrevet, dvs. den av kontrahenterna själva helt utan medverkan av myndighet vidtagna åtgärd, varigenom panträtten upp­ kommer. Till belysning av vad nu sagts kan anföras, att enligt gällande rätt inskrivningsdomaren vid meddelande av inteckning kontrollerar ägande­ rättsförhållandena samt att, sedan inteckning beviljats, det intecknade skul­ debrevet kan förvärvas med exempelvis panträtt från någon som ej är ägare till fastigheten, blott förvärvaren är i god tro beträffande dennes rätt att förfoga över skuldebrevet. Enligt förslaget åter sker visserligen kontroll i fråga om äganderätten av inskrivningsmyndigheten, då inteckningen med­ delas och pantbrevet utfärdas, men den till vilken pantbrevet överlämnas som pant måste själv tillse att upplåtaren vid överlämnandet verkligen är fastighetens ägare för att han skall få en panträtt. Att han därvid äger för­ lita sig på uppgift i fastighetsboken om vem som är lagfaren ägare under­ lättar visserligen situationen för honom, men för den fullständiga tryggheten kräves, att han hos inskrivningsmyndigheten på pantsättningsdagen kan få

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

uppgift om vem som just denna dag är lagfaren ägare. Förutsättning härför

är, att förseningar vid inskrivningsmyndigheternas handläggning ej uppstår.

Även om sålunda den föreslagna ordningen ställer större krav än den nu­

varande på långivarnas omsorg, kan emellertid kraven ej anses gå längre

än vad som är godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt.

Ett spörsmål, som ej kunnat lösas i det nu remitterade förslaget, är hur

det fastighetsvärde som är knutet till ett icke alls eller blott delvis pantsatt

pantbrev skall kunna åtkommas av fastighetsägarens borgenärer. Enligt för­

slaget kan ett pantbrev endast användas som medel för en panträttsupplå-

telse. Utmätning av själva pantbrevet synes därför mindre väl förenlig med

förslagets grundtankar. Här må endast anmärkas, att spörsmålet behandlas

i lagberedningens förslag till regler om fastighetsexekution.

Det är tydligt, att långivaren behöver en pant som överstiger hans kapital­

fordran och alltså bereder säkerhet för räntor och kostnader jämte andra

biförpliktelser. Detta kan till synes enklast ernås genom att långivaren vid

lånets lämnande erhåller ett pantbrev, som till beloppet överstiger lånets

kapitalbelopp; överskottet skulle utgöra säkerhet för de så småningom upp­

kommande biförpliktelserna. I det remitterade förslaget har emellertid i

stället valts vägen att låta borgenären i den mån hans fordran överstiger

pantbrevets belopp åtnjuta panträtt i ett fastighetsvärde utöver detta be­

lopp. Till en början kan anmärkas, att detta tillägg till sin konstruktion av­

viker från den grundtanke, på vilken panträtten i förslaget är uppbyggd,

eller att man utbryter ett fastighetsvärde och sedan upplåter panträtt i detta.

När det gäller tillägget har fordringen blivit det primära och utbrytning av

fastighetsvärde är beroende på fordringens storlek. Att förslaget på denna

punkt är mindre följdriktigt har dock främst teoretiskt intresse.

Departementschefen synes anse ett vägande skäl för den föreslagna ord­

ningen vara, att ett system utan tillägg skulle medföra att man hade att räk­

na med ett rörligt överhypotek på varje inteckning och att detta skulle vara

opraktiskt. Den föreslagna ordningen med tillägg hindrar emellertid ej, att

rörliga överhypotek kan uppkomma. Så snart fråga är om amorteringslån —

och sådana torde vara vanliga på fastighetskreditmarknaden -— och någon

amortering gjorts, uppkommer ett ägarhypotek. Detta synes kunna undvikas

endast om till säkerhet för lånet lägges flera pantbrev, vilka återställes till

fastighetsägaren allteftersom amortering sker.

Om tillägget verkligen skall vara något annat än blott en obligatorisk för­

höjning av pantbrevsbeloppet måste — såsom ock skett i det remitterade

förslaget — rätten att taga det i anspråk begränsas. Dessa begränsningar

synes kunna ge upphov till vissa vanskligheter. Så skiljes enligt förslaget

strängt mellan kapitalbeloppet å ena sidan och biförpliktelserna å den andra.

Ibland torde emellertid kunna vara tveksamt vad som är att hänföra till ka­

pital respektive ränta och andra biförpliktelser. Så kan exempelvis vara fal­

let, om låneavtal upptager bestämmelser av innehåll att under viss del av

232

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

233

lånets löptid upplupen ränta lägges till kapitalet. Utgöres fordringen av till­ godohavande i ett kontokurantförhållande, till följd av en redovisningsskyl­ dighet eller på grund av checkräkningskredit, därvid gäldenären påförts även räntebelopp, kan det vara tveksamt vad som är kapital och vad som är ränta. Uteslutet är väl ej heller att borgenärens möjlighet att utnyttja till­ lägget kan vara beroende av hur han — eventuellt i samråd med fastighets­ ägaren — betecknar sin fordran. I anslutning härtill må framhållas, att om även ett överhypotek är pantsatt, förslaget torde lämna panthavarna vissa möjligheter att genom inbördes överenskommelser åstadkomma att större del av tillägget utgår än vad deras fordringar enligt förslagets grundtankar omedelbart bort föranleda. Det torde dock härvid kunna röra sig endast om mindre belopp.

Med tillägget synes sålunda vara förknippade åtskilliga problem som får sin närmare belysning först genom de exekutionsrättsliga reglerna. Såvitt på det föreliggande materialet kan bedömas torde dock något avgörande hinder mot konstruktionen med tillägg icke föreligga. En annan sak är, om de fördelar som är förbundna med konstruktionen väger så tungt att man bör välja densamma i stället för en ordning utan tillägg.

Betydelsen av nykonstruktionen av panträtten gör sig gällande även vid bedömandet av hur reglerna om verkningarna av exekutivt förfarande samt av expropriation och andra liknande åtgärder bör utformas. I förslaget reg­ leras i 11—14 §§ hur det går med inteckningen, medan intet sägs om pant­ rätten. Utformningen av paragraferna väcker föreställningen, att eftersom inteckningen upphör att gälla, också panträtten faller bort, medan det åt­ minstone i betydande utsträckning är så att panträtten först upphör och för­ klaringen att inteckningen ej vidare skall gälla är en av lämplighetsskäl vid­ tagen andrahandsåtgärd. Innebörden i förslaget hade måhända framstått klarare, om i förevarande kapitel upptagits regler om exekutions- och expro- priationsåtgärdernas inverkan på panträtten, medan i annat sammanhang, förslagsvis i 22 kap., upptagits bestämmelser om hur åtgärderna påverkar inteckningen. Lagrådet anser sig emellertid icke i lagstiftningsfrågans nu­ varande läge böra påyrka någon omläggning av förslaget i sådan riktning.

1 och 2 §§.

I och för sig är tilltalande att inleda kapitlet om panträtt med den centrala bestämmelsen om hur panträtt kommer till stånd. Med den uppbyggnad det remitterade förslaget har kan emellertid panträttsupplåtelse ej ske förrän viss del av fastighetens värde genom inteckning utbrutits och knutits till den handling som i förslaget betecknas pantbrev. Det framstår därför som följd­ riktigt att upptaga grundläggande regler om inteckning och pantbrev först i kapitlet och därefter stadgandet om själva pantsättningen. En sådan ord­ ning synes göra reglerna lättillgängligare. Med den nu förordade upplägg­ ningen blir det därjämte — i motsats till vad som är fallet med ordningen i

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

det remitterade förslaget -—• naturligt att beröra det läge som uppkommer,

när inteckning skett men en mot inteckningen svarande pantsättning ej alls

eller blott delvis kommit till stånd.

Såvitt av förevarande kapitel kan utläsas, är det först sedan inteckning

beviljats möjligt att säkerställa betalning ur fastigheten till förmån för en

borgenär. Av bestämmelserna i 22 kap. 4 och 5 §§ framgår dock, att när

ansökan om inteckning vilandeförklarats, vilandebevis skall utfärdas samt

att ingivande av vilandebeviset är en förutsättning för att inteckningsan-

sökningen sedermera skall kunna beviljas. Lagtexten ger i övrigt ingen upp­

lysning om de rättsverkningar som skall vara knutna till vilandebeviset.

Av departementschefens uttalanden framgår emellertid, att vilandebeviset

skall kunna fungera i pantbrevets ställe vid pantförskrivning och att, om

sådan pantförskrivning sker, borgenären erhåller en panträtt som är vill-

korad av att inteckningsansökningen bifalles. För att denna villkorliga pant­

rätt skall ha något egentligt värde fordras, att om exekution inträffar innan

inteckningsansökningen ännu bifallits, ur inflytande medel avsättes belopp

som svarar mot vilandebeviset. Skulle så ej bli fallet, synes man saklöst,

kunna undvara anordningen med vilandebevis. Om emellertid, i enlighet

med vad den nuvarande lagberedningen föreslagit, medel som belöper på

vilandeförklarad inteckning skall reserveras och sålunda en rätt med ett

reellt innehåll blir förbunden med vilandebeviset, kan på goda grunder

hävdas, att grundläggande regler om hur denna rätt kommer till stånd och

vad den innebär bör upptagas i detta kapitel. Då en sådan reglering skulle

bli tämligen vidlyftig samt fallen med vilandebevis torde bli sällsynta, anser

sig lagrådet dock kunna underlåta att påyrka regler av detta slag. Även utan

sådana måste stå klart att åtskilliga av bestämmelserna i kapitlet — exem­

pelvis 7 § och 11 § första stycket — skall äga motsvarande tillämpning på

vilandebeviset. I 22 kap. torde böra göras sådan komplettering att innehava­

ren av vilandebeviset blir jämställd med panthavare när fråga är att vidtaga

exempelvis relaxation eller postposition.

Enligt 1 § sker upplåtelse av panträtt genom att fastighetens ägare över­

lämnar pantbrevet såsom pant för fordringen. Detta innebär, att om fastig­

heten äges av flera, dessa samtliga skall göra upplåtelsen. Därest upplåtelse

saknas från någon av ägarna eller upplåtelsen från en av dem — men inte

från de andra -— är ogiltig eller eljest utan verkan, lär er panträtt över huvud

taget ej ha kommit till stånd. Ett motsatt betraktelsesätt skulle leda till att

panträtt kunde uppkomma i del av en fastighet, men att så ej skall få ske

framgår bl. a. av regeln att inteckningen — och därmed pantbrevet — enligt

22 kap. 2 § alltid skall avse viss fastighet. Panträtten skall alltså gälla hela

den fastighet som pantbrevet avser.

Regeln om panträttsupplåtelse i 1 § har tillämpning även när fråga är

om gemensam inteckning och pantbrevet alltså avser två eller flera fastig­

heter. För att en giltig pantsättning av fastigheterna skall komma till stånd

234

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

fordras, att alla fastighetsägarna medverkat till upplåtelsen. Om emellertid ägaren till någon av fastigheterna icke biträtt upplåtelsen, uppställer sig frågan, huruvida ingen panträtt alls skall anses ha uppkommit eller om panträtt skall anses gälla i den eller de fastigheter, vars ägare medverkat vid pantsättningen. Den senare ståndpunkten låter sig endast med svårighet förenas med ordalagen i 1 §, som närmast synes utgå från det betraktelse­ sättet att pantbrevet är odelbart. Departementschefen har emellertid uttalat, att om pantförskrivning med användande av pantbrev avseende flera fastig­ heter i skilda ägares hand ej gjorts av alla ägarna, upplåtelsen icke vore helt utan verkan utan att panträtt måste anses ha kommit till stånd i de fastigheter, vilkas ägare medverkat vid upplåtelsen.

För ståndpunkten att någon panträtt över huvud ej kommer till stånd med mindre samtliga fastighetsägare deltager i pantutfästelsen talar i första hand, att det är mest förenligt med ordning och reda att pantbrev och pant­ sättning har samma omfattning eller med andra ord att pantbrevet är odel­ bart såvitt gäller den intecknade egendomen. I annat fall kan komplikatio­ ner tänkas uppstå och viss osäkerhet råda hur ansvaret skall fördelas mel­ lan de fastigheter, vilkas ägare biträtt upplåtelsen. Departementschefen har uttalat, att om den fastighet, vars ägare icke biträtt upplåtelsen, svarade endast subsidiärt, några komplikationer icke uppstode utan att den eller de primäransvariga fastigheterna då svarade för fordringen utan inskränk­ ning. När fråga är om två eller flera primärt ansvariga fastigheter uppstår emellertid även i detta läge den komplikationen att brist i den fastighet, från vilken den subsidiärt ansvariga fastigheten avskilts, icke kan över­ vältras på den eller de andra fastigheterna medan brist i någon av dessa senare kan uttagas ur den förra.

För den motsatta ståndpunkten eller att pantsättningen blir gällande i fråga om de fastigheter, vilkas ägare biträtt pantsättningen, talar själv­ fallet att det åtminstone i vissa lägen skulle vara hårt mot borgenären att frånkänna pantsättningen all verkan. Av någon orsak kan ha förbisetts, att pantsättningen var ofullständig i det att ägaren till en fastighet icke biträtt pantsättningen, eller pantsättningen kan vara ogiltig i vad den avser en av fastigheterna. Svarar den fastighet, vars ägare icke deltagit i pantsättning­ en, endast subsidiärt, kan särskilda skäl åberopas för att pantsättningen i fråga om den eller de primärt ansvariga fastigheterna skall bli gällande. Godtages emellertid principen att pantsättning skall kunna få verkan i vissa av fastigheterna, torde dess tillämpning icke lämpligen kunna begränsas till vissa fall.

Vilken ståndpunkt som bör intagas till det föreliggande spörsmålet på­ verkas i viss mån av hur de exekutionsrättsliga reglerna är utformade. Om dessa regler medger, att en borgenär kan fordra betalning ur en av fastig­ heterna så långt dennas primäransvar för inteckningen sträcker sig, ligger däri ett starkt skäl för att panträtt skall kunna upplåtas i endast en av

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

235

gemensamt intecknade fastigheter. Enligt det förslag till lagstiftning om

exekution i fast egendom, som nyligen framlagts av lagberedningen, skall

något hinder icke föreligga för borgenär att på angivet sätt vända sig mot

endast en av fastigheterna. Lagrådet anser, att om denna lösning också blir

lagstiftarens slutgiltiga, övervägande skäl talar för ståndpunkten att, även

om samtliga fastigheters ägare icke medverkat vid pantsättningen, denna

får verkan beträffande de fastigheter vilkas ägare deltagit däri.

I samband med det slutliga ställningstagandet till de exekutionsrättsliga

reglerna — och enligt lagrådets mening därmed även till den föreliggande

frågan om partiell pantsättning av pantbrev — torde få övervägas om en

sådan partiell pantsättning kan förenas med ordalagen i 1 § eller om ett

förtydligande av lagrummet bör ske.

I fråga om den närmare utformningen av förevarande stadganden må

framhållas, att det fastighetsvärde som genom inteckningen utbrytes skall

anges genom att inteckningen enligt förslaget skall avse visst penningbelopp

samt att detta förhållande synes vara av den grundläggande betydelse att

det bör komma till uttryck redan i de inledande bestämmelserna. Omformu­

leras bestämmelserna i förevarande paragrafer så att grundläggande regler

om inteckning och pantbrev upptages, bör stadgandet som innefattar defi­

nition på gemensam inteckning jämkas och anpassas till nyss nämnda reg­

ler. Definitionen på begreppet ägarhypotek torde böra något förtydligas.

Under åberopande av det anförda förordar lagrådet, att såsom ett första

stycke i 1 § upptages bestämmelser, att ägare av fastigheten, som vill upplåta

panträtt i denna till säkerhet för fordran, äger i den ordning 22 kap. anger

hos inskrivningsmyndighet erhålla inskrivning i fastigheten av visst pen­

ningbelopp (inteckning) samt att myndighetens bevis om inskrivningen

kallas pantbrev. Andra stycket av 1 § torde böra upptaga bestämmelser av

innehåll, att inteckning kan enligt vad som sägs i 22 kap. beviljas i flera

fastigheter (gemensam inteckning) samt att gemensam inteckning också

kan uppkomma genom att intecknad fastighet delas. I ett första stycke av

2 § bör anges, att panträtt upplåtes genom att fastighetens ägare överläm­

nar pantbrevet såsom pant för fordringen. Hänvisningen till de närmare

reglerna om ägarhypoteket kan upptagas i ett andra stycke av 2 § och er­

hålla lydelsen, att bestämmelser om fastighetsägarens rätt när pantbrev ej

eller endast delvis utnyttjats för pantsättning (ägarhypotek) finns i 9 §.

Med hänsyn till att förevarande två paragrafer — särskilt om de utformas

enligt lagrådets förslag — ger de grundläggande reglerna om panträttsupp-

låtelse, kan rubriken framför paragraferna lämpligen erhålla lydelsen

»Upplåtelse av panträtt».

3

§.

Enligt förslaget omfattar borgenärens rätt till betalning ur den intecknade

fastigheten det i pantbrevet angivna beloppet jämte visst tillägg därtill. Till­

lägget avses emellertid skola få tagas i anspråk endast i den mån det i pant­

236

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

237

brevet angivna beloppet icke förslår till betalning av fordringen och därjämte blott för betalning av vissa biförpliktelser, nämligen ränta, skadestånd på grund av förtida betalning och kostnader i anledning av fordringsförhållan- det.

Förutsättningen för att tillägget över huvud skall få utnyttjas är givetvis, att fastigheten verkligen svarar för de nämnda biförpliktelserna. Huruvida så är förhållandet får avgöras med ledning av innehållet i pantförskrivning­ en. Att i fall då gäldenären själv är pantsättare pantförskrivningen presume- ras avse jämväl ränta torde såsom departementschefen anmärkt vara en all­ mänt omfattad mening. Någon erinran synes icke böra göras mot att — un­ der samma förutsättning — låta presumtionen gälla även övriga här avsedda biförpliktelser. Situationen ter sig möjligen annorlunda, då fastighetsägaren ställt pantbrevet som säkerhet för annans skuld. Även i sådana fall måste pantsättningens omfattning avgöras genom tolkning av pantförskrivnings- avtalet. Huruvida biförpliktelserna uttryckligen angetts i pantförskrivningen eller ej är därför icke i och för sig — såsom motiven närmast synes ge vid handen — avgörande för dennas omfattning.

I förevarande paragraf beröres blott det enkla fall, då ett pantbrev svarar mot en fordran. I motiven behandlas därjämte det fall, då en andrahands- pantsättning föreligger. Andrahandspanthavaren skall enligt dessa få taga i anspråk vad som återstår av pantbrevet, sedan den förste panthavarens fordran till både kapital och ränta m. m. täckts, varvid i enlighet med den i paragrafen angivna regeln pantbrevets belopp i första hand skall tagas i an­ språk. Andrahandspanthavaren kan således komma i åtnjutande av panten endast i den mån pantbrevets belopp överskjuter den förste panthavarens hela fordran. Till hans förfogande står det överskjutande beloppet jämte till- lägg, beräknat på den del av hans kapitalfordran, som ryms inom nämnda belopp.

Däremot har icke närmare berörts hur man skall förfara, då en borgenär fått flera pantbrev såsom pant för en fordran eller då ett pantbrev lämnats som pant för flera fordringar hos samme borgenär. I dessa fall synes det ligga närmast till hands att, om annat icke framgår av avtalet mellan kon­ trahenterna, låta borgenären få bestämma hur panten skall tagas i anspråk och således ge honom möjlighet att utnyttja pantbrevsbelopp och tillägg i den för honom förmånligaste ordningen. Efterföljande borgenär har uppen­ barligen att räkna med att tilläggen till pantbrev med bättre förmånsrätt än hans kan komma att tagas i anspråk fullt ut. Påkallar exekutionsrättsliga synpunkter en annan ordning, torde prövningen av härför erforderliga be­ stämmelser böra ske i samband med att ställning tages till exekutionslag- stiftningen.

Vad angår utformningen av lagtexten torde denna i anslutning till för­ slaget böra inledas med huvudregeln att borgenären äger att ur influtna medel få betalning för sin fordran intill pantbrevets belopp. I fortsättningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

torde böra, likaledes direkt, utsägas att i den mån vad sålunda utgår ej för­

slår till hela fordringens täckande, ur medlen får genom tillägg utgå betal­

ning för ränta och andra biförpliktelser. Till sist torde regeln om maximering

av tillägget böra upptagas. Förevarande paragraf torde alltså, efter vidtagan­

de därjämte av vissa andra smärre jämkningar av redaktionell natur, kunna

givas förslagsvis följande lydelse:

3 §.

När myndighet vid utsökning eller eljest fördelar medel mellan rätts­

ägare i fastighet, äger borgenär att för fordran, som är förenad med pant­

rätt i fastigheten, med den företrädesrätt inteckningen enligt lag medför er­

hålla betalning ur medlen intill pantbrevets belopp. I den mån detta ej för­

slår, erhåller borgenären genom tillägg betalning ur medlen för ränta på

kapitalbelopp inom pantbrevets belopp, för skadestånd på grund av förtida

betalning samt för ersättning för indrivningskostnad och annan kostnad

som föranledes av fordringsförhållandet. Tillägget får icke överstiga femton

procent av fordringens inom pantbrevets belopp liggande kapitalbelopp jäm­

te sex procent årlig ränta på detta belopp från den dag då fastigheten ut­

mättes, konkursansökan gjordes eller de medel nedsattes som eljest skola

fördelas.

7 §•

Enligt 1 § upplåtes panträtt i fastighet till säkerhet för fordran genom att

fastighetens ägare till borgenären överlämnar pantbrev såsom pant för ford­

ringen. Medan det för att uttaga pantbrev kräves, att sökanden har lagfart

på fastigheten, kan panträtt oavsett lagfart upplåtas av den som är rätt äga­

re till fastigheten. Såsom departementschefen framhållit kan man emellertid

icke nöja sig med regeln i 1 §. Hänsyn till omsättningens säkerhet medför,

att panträttsupplåtelse av annan än rätte ägaren stundom måste tillerkännas

laga verkan. I förevarande paragraf behandlas vissa fall av sådan konkur­

rens mellan panträttsupplåtelse och överlåtelse av äganderätt.

Första stycket av paragrafen reglerar det fall då panträttsupplåtaren över­

låtit fastigheten före upplåtelsen. Innan nye ägaren sökt lagfart på sitt fång,

framstår förre ägaren i förhållande till tredje man såsom legitimerad att ingå

avtal rörande fastigheten. Först genom nye ägarens lagfart försvinner denna

legitimation. Upplåter förre ägaren dessförinnan panträtt, skall enligt för­

slaget upplåtelsen bli gällande under förutsättning att borgenären är i god

tro. Denna regel står i överensstämmelse med vad som för närvarande gäller

rörande förre ägarens möjlighet att förfoga över fastigheten. Motiven synes

ge vid handen, att regeln tar sikte på den situationen att förre ägaren har

lagfart på sitt fång. Den torde emellertid gälla, även om så ej är fallet men

förre ägaren likväl framstår som ägare av fastigheten. Att också nye ägaren

kan med laga verkan upplåta panträtt följer av 1 §.

I paragrafens andra stycke behandlas en viss situation, då tvesalu före­

ligger. Någon uttömmande reglering av tvesalufallen har icke skett, och det

kan därför vara föremål för tvekan, vem som kan upplåta panträtt, innan

238

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

någon av förvärvarna sökt lagfart. Att förre ägarens ställning är densamma

som i det i första stycket avsedda fallet och att denne således med laga ver­

kan kan upplåta sådan rätt är uppenbart. Såsom närmare kommer att utveck­

las under 17 kap. — vari vissa konkurrenssituationer behandlas — torde det

också få anses klart, att den i tiden förste förvärvaren är behörig jämlikt

stadgandet i 1 §. Däremot kan den senare förvärvarens ställning möjligen

synas oviss. Eftersom det i den angivna situationen ännu icke är avgjort,

vilket av förvärven som skall få företräde framför det andra, torde emeller­

tid i anslutning till den grundtanke på vilken reglerna om företrädesrätt

bygger även den senare förvärvaren skola ha behörighet att upplåta pant­

rätt. Den skillnaden föreligger dock enligt förslaget, att panträttsupplåtelse

av den senare förvärvaren blir gällande endast om borgenären är i god tro

rörande det tidigare förvärvet. Den senare förvärvarens behörighet bör direkt

framgå av lagtexten. En bestämmelse härom synes lämpligen böra fogas till

första stycket som en andra punkt.

I och med att någon av förvärvarna söker lagfart, förändras situationen.

Förre ägarens formella legitimation upphör. Genom lagfarten blir vidare

avgjort, vilket förvärv som skall få företräde. Den förvärvare, som icke sökt

lagfart, kan därefter icke göra sitt förvärv gällande, och hans behörighet att

upplåta panträtt har därmed upphört. Ett undantag finns dock härifrån.

Är det den senare förvärvaren, som först sökt lagfart, men var han icke i

god tro beträffande det tidigare förvärvet, kommer jämlikt företrädesbestäm-

melserna i 17 kap. hans förvärv likväl att få vika. En sådan lagfart kan där­

för icke ha någon inverkan på den tidigare förvärvarens ställning. I ondtros-

fallet kan denne trots lagfarten göra sitt förvärv gällande. Han kan därför

fortfarande upplåta panträtt, och denna blir giltig även om borgenären kän­

ner till lagfarten. Ej heller stärker lagfarten ställningen för de upplåtelser,

som den senare förvärvaren därefter gör. Liksom före lagfarten måste den,

till vilken han upplåter panträtt, vara i god tro för att upplåtelsen skall gälla;

lagfarten ensam föranleder ju icke att förvärvet skall vinna företräde. Söker

även den tidigare förvärvaren lagfart, förändras därmed rättsläget såtillvida

att den senare förvärvaren förlorar den legitimation som grundas på hans

förvärv. En följ d härav skulle vara att en i detta läge av den senare förvärva­

ren gjord panträttsupplåtelse saknade verkan, även om borgenären var i god

tro rörande den tidigare äganderättsöverlåtelsen. Enligt andra stycket i för­

slaget tillerkännes emellertid en dylik upplåtelse giltighet. Förutsättningar

för att god tro skall kunna anses föreligga torde dock sällan vara för handen,

bl. a. därför att det såsom departementschefen framhållit sannolikt skulle

ställa sig svårt att bortse från att borgenären ur fastighetsboken kunnat in­

hämta upplysning om pantsättarens bristande befogenhet att förfoga över

pantbrevet. Behovet av bestämmelsen torde därför var så ringa, att den i

enkelhetens intresse kan utgå.

I förevarande paragraf har till behandling upptagits endast fall av kon­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

239

kurrens mellan panträttsupplåtelse och förvärv genom överlåtelse, dvs. ge­

nom köp, byte eller gåva. Av 17 kap. 11 § framgår emellertid, att också de

familj er ättsliga och andra förvärv, som där omnämnes, i vissa situationer

kan komma i betraktande, då det gäller att bestämma företrädesrätt, och av­

sikten torde vara att de i paragrafen givna reglerna skall i sådana situatio­

ner bli tillämpliga på dessa förvärv. Ett uttryckligt stadgande därom bör

intagas i ett nytt andra stycke i paragrafen.

Beaktas vad lagrådet förordat i det föregående, kan förevarande paragraf

— med viss redaktionell jämkning av första punkten — lämpligen erhålla

följande lydelse:

7

§.

Har fastighet överlåtits och har förre ägaren innan nye ägaren sökt

lagfart upplåtit panträtt i denna, gäller upplåtelsen, om borgenären vid

upplåtelsen eller, när fordringen därefter överlåtits till annan, denne vid

sitt förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om äganderättsöverlåtel-

sen. Om fastigheten överlåtits även till annan, skall vad nu sagts äga till-

lämpning i fråga om upplåtelse som den senare förvärvaren gjort innan den

tidigare förvärvaren sökt lagfart.

Första stycket skall äga tillämpning även i det fall att fastigheten över­

gått genom sådant förvärv som avses i 17 kap. 11 §.

8

§.

Enligt lagrådets mening föreligger ej anledning till saklig erinran mot att

panträttsupplåtelse i de fall som anges i förevarande paragraf blir utan

verkan. Däremot kan utformningen av reglerna ej anses helt invändnings-

fri. Enligt 1 § skall panträttsupplåtelse göras av fastighetens ägare. Då den

som frånvinnes en fastighet efter klander ej torde vara att anse som ägare

i den mening 1 § har, följer redan av 1 § att av honom gjord panträttsupp­

låtelse saknar verkan. Regeln i förevarande paragrafs första stycke är där­

för strängt taget obehövlig. Vad nu sagts gäller också den i andra stycket

upptagna situationen då ett fastighetsförvärv återgår såsom ogiltigt. I det

fall åter att fastighetsförvärvet häves av överlåtaren kan göras gällande, att

förvärvaren intill dess att hävandet skett är att betrakta som ägare. Med

detta betraktelsesätt är förslagets för detta fall upptagna regel erforderlig

och synsättet medför, att panträttsupplåtelse av förvärvare, som själv hävt

sitt förvärv, blir gällande utan att någon särskild regel därom upptages.

Trots de invändningar som enligt vad i det föregående sagts kan riktas mot

paragrafen anser sig lagrådet kunna underlåta att föreslå omarbetning av

den, eftersom det kan vara av visst värde att i lagtexten kommer till direkt

uttryck den verkan på panträttsupplåtelser som följer av frånvinnande efter

klander och återgång på grund av ogiltighet.

Andra stycket andra punkten av förevarande paragraf har samband med

4 kap. 31 § och uttryckssätten i paragraferna torde böra överensstämma.

Med hänsyn till vad lagrådet föreslagit beträffande angivna lagrum och för

240

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

att därjämte framhäva att punkten innefattar undantag från bestämmelsen i styckets första punkt förordas, att nu förevarande punkt erhåller den lydelsen, att om gåva på talan av givaren återgår till denne på grund av vill­ kor, varav gåvans fullbordan eller bestånd gjorts beroende under viss tid utöver två år från den dag då gåvohandlingen upprättades eller under obe­ stämd tid, upplåtelsen dock gäller, såvida den icke skett efter det att talan väcktes.

Slutligen vill lagrådet beträffande rubriken till 7 och 8 §§ ifrågasätta, om icke denna bör få en lydelse, som bättre svarar mot paragrafernas innehåll, förslagsvis »Upplåtelse av panträtt i vissa fall».

9 §•

Första stycket inledes med en regel, enligt vilken ägarhypotek föreligger när pantbrev icke utnyttjats för upplåtelse av panträtt. Denna regel inbe­ griper i själva verket det i fortsättningen särskilt angivna fallet att pant- rättsupplåtelse är utan verkan mot fastighetsägaren. Utöver den jämkning som föranledes härav förordas några redaktionella ändringar, innefattande bl. a. att andra stycket sammanföres med första stycket, så att paragrafen får lyda förslagsvis:

9 §.

Om pantbrev icke överlämnats såsom pant för fordran, är fastig­

hetens ägare berättigad att vid sådan fördelning som avses i 3 § med den företrädesrätt inteckningen enligt lag medför erhålla tilldelning ur medlen med pantbrevets belopp. Har pantbrev överlämnats såsom pant för fordran men understiger fordringen pantbrevets belopp, är fastighetsägaren berätti­ gad att ur medlen erhålla skillnaden.

10

§.

Såsom allmän grundsats gäller f. n„ att beviljande av inskrivning icke har betydelse för det bakomliggande rättsförhållandet. Tvist om detta kan följaktligen prövas utan hinder av inskrivningsbeslutet. Beslutet kan icke blott angripas besvärsvägen utan även bli utan verkan till följd av det mate- riellträttsliga avgörandet. Angivna grundsats har kommit till uttryck i för­ slagets 19 kap. 16 §.

Genom att i förslaget panträttens uppkomst är helt skild från inteck- ningsförfarandet föreligger icke längre något omedelbart samband mellan det materiella rättsförhållandet och inteckningen och utrymme saknas allt­ så för den angivna grundsatsen såvitt angår inteckning. En inteckning torde således enligt förslaget kunna angripas endast i den form att talan föres mot inskrivningsmyndighetens beslut. Vid sådant förhållande är be­ stämmelsen i förevarande paragraf onödig och kan möjligen föranleda det missförståndet att besvärsrätt vore utesluten. Lagrådet föreslår därför, att paragrafen utgår, varav följer att paragrafnumreringen måste ändras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

241

242

Del A

Kungl. Maj. ts proposition, nr 20 år 1970

11 och 12 §§.

I dessa paragrafer meddelas bestämmelser om när inteckning blir helt

eller delvis utan verkan till följd av exekutivt förfarande beträffande in­

tecknad egendom. Regleringen av dessa frågor måste ske under hänsyns­

tagande till hur det exekutiva förfarandet är ordnat. De föreslagna bestäm­

melserna torde i stort sett vara inriktade på att passa för exekutionsregler-

na i deras vid tiden för remissen gällande utformning. Vid granskning av

förslaget med utgångspunkt härifrån synes i sak ej finnas anledning till

erinran.

Emellertid pågår arbete för reformering av utsökningsrätten. Departe­

mentschefen har redan vid remissen förutsett, att förevarande regler med

hänsyn härtill kan behöva omprövas. Efter förslag av lagberedningen har

utsökningslagen ändrats bl. a. genom lag den 12 maj 1967, varigenom ut-

sökningslagen anpassats till bl. a. den nya lagstiftningen om vad som är

fast egendom. Vidare har lagberedningen nyligen framlagt förslag till ytter­

ligare ändringar i utsökningslagen och till lag om exekutiv försäljning av

fast egendom. Dessa förslag har nära samband med reglerna om panträtt

i det remitterade förslaget. Vad sålunda förekommit kan medföra, att regle­

ringen av frågan om intecknings verkan efter exekution kan behöva tagas

upp på nytt. Härtill kan ej tagas närmare ställning redan nu. Den vidare

sakliga granskning från lagrådets sida som må vara erforderlig torde därför

böra ske senare i annat sammanhang.

Emellertid må anmärkas, att det för lagrådet framstår som sannolikt att

det vid utformningen av de exekutionsrättsliga reglerna visar sig erforder­

ligt att vidtaga vissa jämkningar i förevarande bestämmelser. Det gäller

exempelvis föreskriften att om en av två gemensamt intecknade fastigheter

säljes, fastigheten ej vidare svarar för inteckningarna. Regeln medför, att

om från en fastighet skett en avstyckning, som är subsidiärt ansvarig för

inteckningarna i stamfastigheten, och den exekutiva försäljningen avser

endast stamfastigheten, samtliga fordringar med panträtt, också då denna

grundar sig på botteninteckningarna, måste betalas kontant; eftersom in­

teckningen upphör, är ju avräkning utesluten.

I redaktionellt hänseende torde 11 § kunna förenklas. I detta syfte för­

ordas följande lydelse:

II §.

Avser inteckning endast en fastighet och säljes fastigheten på exe­

kutiv auktion, är inteckningen, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpe­

skillingen erlagts, utan verkan till den del pantbrevets belopp enligt borge-

närsförteckningen icke täckes av köpeskillingen.

Svara flera fastigheter gemensamt för inteckning och säljas fastigheterna

på exekutiv auktion vid gemensamt utrop utan föregående särskilda utrop,

äger första stycket motsvarande tillämpning. Sker försäljningen sedan sär­

skilda utrop förekommit, förlorar inteckningen sin verkan. Säljes endast

någon eller några av fastigheterna, blir inteckningen såvitt angår försåld

Kungi. Maj. ts proposition nr 20 år 1970 Del A

243

fastighet helt utan verkan och såvitt angår annan fastighet utan verkan

till den del pantbrevets belopp utgått ur köpeskillingen.

13 och 14 §§.

Enligt lagrådets mening skulle bestämmelserna i förevarande paragrafer

vinna i tydlighet med förslagsvis följande utformning:

13 §.

Avstås intecknad fastighet eller område av sådan fastighet på grund

av expropriation eller liknande tvångsförvärv, är inteckningen, i vad avser

den inlösta egendomen, helt utan verkan sedan inlösen fullbordats och, så­

vitt angår annan av inteckningen besvärad egendom, utan verkan till belopp

som vid fördelning av medel i anledning av tvångsförvärvet utfallit på pant­

brevets belopp.

Vad i första stycket sagts om verkan av fördelning av medel på grund av

tvångsförvärv skall ej gälla, om innehavaren av pantbrevet avstått från sin

rätt till betalning och, när fråga är om gemensam inteckning, samtycke till

avståendet lämnats av såväl ägare till övriga av inteckningen besvärade fas­

tigheter som innehavare av panträtt eller annan rättighet, som är inskriven,

om rättigheten gäller i en eller flera av fastigheterna med lika rätt som eller

sämre rätt än inteckningen.

U §.

Har myndighet i annat fall än som avses i 11—13 § fördelat medel

mellan rättsägare i intecknad fastighet, är inteckningen utan verkan i den

mån betalning utfallit på pantbrevets belopp. Härvid skall bestämmelsen i

13 § andra stycket äga motsvarande tillämpning.

15 §.

Med den utformning stadgandet erhållit i det remitterade förslaget skulle

— uppenbarligen mot vad som är avsett — regeln om utsträckning av in­

teckningens omfattning ej bli tillämplig i det fall att fastighet, som är in­

tecknad, sammanlägges med del av ointecknad fastighet. Lagrådet förordar,

att stadgandet erhåller den avfattningen, att om fastighet eller del av fastig­

het sammanlägges med annan fastighet eller fastighetsdel, inteckning som

besvärar någon av de i sammanläggningen ingående fastigheterna eller fas-

tighetsdelarna skall omfatta hela den nybildade fastigheten.

16 §.

Det kan synas tveksamt huruvida paragrafen, i vad den innebär att en för­

ändring av en inteckning genom inskrivningsbeslut medför att dess pantbrev

skall anses undergå en motsvarande ändring, har sin rätta plats i förevaran­

de kapitel. När den grundläggande regeln om pantbrev upptagits i 22 kap.,

kunde synas naturligt att i det sammanhanget också ge reglerna om åter­

verkningarna av en inteckningsändring med avseende på pantbrevet. Som ett

skäl till att likväl reglera frågan i förevarande kapitel kan dock åberopas,

att förslaget uppenbarligen utgår från att inteckningen jämte pantbrev samt

panträtten följes åt, så att en ändring till belopp eller omfattning beträffan­

de inteckningen med pantbrev motsvaras av en ändring i panträtten. För en

sådan överensstämmelse är också sörjt genom de inskrivningsrättsliga reg­

lerna, som innebär att en förändring i fråga om en inteckning i princip ej

kan ske utan att åtgärden godkänts av varje intressent, vars ställning kan

tänkas bli försämrad genom åtgärden. Om det emellertid skulle inträffa, att

ett inteckningsbeslut kommer till stånd utan vederbörligt godkännande,

måste dock trots detta beslutet medföra en däremot svarande ändring i frå­

ga om panträtten. Skyddet för den vars ställning obehörigen försämrats ge­

nom inskrivningsbeslutet får sökas i den talerätt han har mot beslutet och

den ersättningsrätt som kan föreligga enligt 19 kap. 19 §.

Ur formell synpunkt torde paragrafens första stycke böra omarbetas och

förslagsvis få lydelsen, att om inteckning blir utan verkan, även pantbrevet

är utan verkan samt att om eljest inteckning till belopp eller omfattning änd­

ras, pantbrevet erhåller verkan i enlighet med inteckningens ändrade inne­

håll.

244

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

17 §.

Avsikten torde vara att den här stadgade ansvarsfördelningen skall gälla

endast för inteckning, som beviljats i flera fastigheter; motsvarande bestäm­

melser för annan gemensam inteckning ges i 18 §. Det förordas, att inled­

ningsorden i 17 § jämkas i överensstämmelse härmed.

Paragrafen motsvarar 32 § inteckningsförordningen och överensstämmer

i sak med denna utom såtillvida, att regeln att ansvarigheten i första hand

skall bestämmas efter de i inteckningshandlingen utsatta värdena uteslutits

och i stället den supplementära regeln om taxeringsvärden såsom avgörande

för ansvarsfördelningen gjorts till huvudregel. Endast om taxeringsvärde

icke finnes för alla de gemensamt intecknade fastigheterna skall andra vär­

den gälla och då de värden som utmätningsmannen åsätter fastigheterna en­

ligt utsökningslagen.

Den 20 oktober 1966 remitterades till lagrådet förslag till lag om ändring i

utsökningslagen m. m., avseende bl. a. följ dlagstiftning i anledning av att

kretsen av egendom, som är att anse som fast, genom den nya lagen om vad

som är fast egendom utvidgats till att omfatta s. k. industritillbehör. I denna

remiss ingick förslag till vissa ändringar i 32 § inteckningsförordningen. Vid

den paragrafen anförde lagrådet i sitt yttrande bl. a., att regeln om fördel­

ning av ansvaret efter de taxeringsvärden, som gällde året näst före den tid

då inteckningen söktes, ej tog hänsyn till förändringar, som inträffat i fråga

om fastigheterna under tiden från det att taxeringsvärdena åsattes och till

dess att inteckning söktes. Regeln var därför ej tillfredsställande. Genom

ändring av 4 § kommunalskattelagen hade givits en regel, att avgöran­

de för vad som är fast egendom fortfarande skulle vara 1895 års lag an­

gående vad till fast egendom är att hänföra. Sådan maskinutrustning på en

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

245

fastighet, som civilrättsligt kom att utgöra tillbehör till fastigheten och alltså omfattades av fastighetspant, skulle följaktligen ej beaktas vid bestämman­ de av fastighetens taxeringsvärde. I dessa fall kom taxeringsvärdet att vara missvisande. Regeln måste därför enligt lagrådets mening anses bristfällig. Av närmare angivna skäl, däribland att regeln blott var supplementär, fann lagrådet emellertid att regeln kunde godtagas. Till stöd härför kunde enligt lagrådet därutöver anföras, att om — såsom förutskickats vid antagandet av den nyss angivna regeln i kommunalskattelagen — det skatterättsliga fas- tighetsbegreppet tämligen snart bringades att överensstämma med det civil­ rättsliga, den genom tillbehörsreformen åstadkomna ökningen av regelns brister blev av relativt kort varaktighet. De med den nyss omnämnda re­ missen åsyftade lagförslagen förelädes riksdagen genom propositionen 1967: 16. Därvid anförde departementschefen, att avsikten var att förslag till nya regler om det skatterättsliga fastighetsbegreppet skulle läggas fram i god tid före nästa allmänna fastighetstaxering.

Såsom framgår av det föregående föreslås nu, i olikhet mot vad som var fallet då lagrådets ovan angivna yttrande avgavs, som huvudregel att taxe­ ringsvärdet skall ligga till grund för bestämmandet av ansvarsfördelningen mellan flera gemensamt intecknade fastigheter. För att denna ordning skall kunna tillämpas torde på grund av vad lagrådet anfört i sagda yttrande vara nödvändigt, att sådant taxeringsvärde finns som avser vad som inbegripes under det civilrättsliga fastighetsbegreppet. Kan ej påräknas att vid balkens införande finns bestämmelser om så beskaffat taxeringsvärde, bör enligt lag­ rådets mening ansvarsfördelningen regleras på annat sätt än som föreslås i förevarande paragraf.

18 §.

Reglerna i andra stycket om den ordning i vilken flera avstyckade fastig­ heter skall svara är tydligen avsedd att vinna tillämpning, oavsett om ägan- derättsövergången skett genom överlåtelse eller annat fång. De båda sista punkterna i stycket bör omformuleras så att detta framgår, t. ex. sålunda:

Har lagfart sökts på samma inskrivningsdag eller har lagfart icke sökts på någon av fastigheterna, svarar fastighet som senare övergått till ny ägare före fastighet som tidigare övergått till ny ägare. Mellan fastigheter, som övergått samma dag, fördelas ansvaret efter de grunder som anges i 17 §.

19 §.

Bestämmelserna i framför allt andra stycket av denna paragraf har så nära samband med utformningen av de blivande exekutionsreglerna, att det enligt lagrådets mening bör anstå med granskningen av paragrafen tills dessa föreligger.

246

Del A

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

7 KAP.

1

§•

Inom balkens ram avses att reglera sådana rättsförhållanden som grun­

dar sig på avtal inom förmögenhetsrättens område. Denna avgränsning,

som i fråga om exempelvis köp, byte och gåva samt panträtt kan anses

framgå av de för dessa institut föreslagna bestämmelserna, bör komma till

uttryck även beträffande alla i 7 kap. behandlade rättigheter. Lagrådet för­

ordar därför, att första stycket i förevarande paragraf ges den lydelsen, att

kapitlet avser arrende, hyra, tomträtt och annan genom avtal upplåten

nyttjanderätt, servitut som upplåtits genom avtal och samfällighetsrätt.

3 §.

De rättigheter som omtalas i denna paragraf är, möjligen med något un­

dantag, till sin natur sådana att de kan vara upplåtna antingen till viss

person, i vilket fall de är att hänföra till nyttj anderätter, eller till förmån

för viss fastighet, varvid de utgör servitut. Bestämmelserna i paragrafen

torde emellertid, i likhet med motsvarande stadganden i 1 kap. 7 § nyttj an-

derättslagen och i lagberedningens förslag, avse endast nyttj anderätter.

Denna begränsning framgår av nyttj anderättslagen och lagberedningens

förslag, i vilka rättigheten karakteriseras såsom upplåten åt annan. Ut­

trycket »åt annan» har fått utgå i det remitterade förslaget. För undvikan­

de av missförstånd bör uttrycket behållas. Lagrådet förordar härutöver

vissa närmast redaktionella jämkningar, som delvis ansluter till lagbered­

ningens förslag, samt föreslår, att paragrafen får följande lydelse:

3 §.

Av fastighetsägaren åt annan upplåten rätt att avverka skog på fas­

tigheten eller att tillgodogöra sig andra alster av fastigheten eller dennas

naturtillgångar eller att jaga eller fiska på fastigheten är att anse som nytt­

janderätt, även om med rättigheten icke är förenad rätt att i övrigt nyttja

fastigheten.

4 §.

Sedan lagen den 4 juni 1926 om upplåtelse under åborätt av viss jord

upphört att gälla med utgången av juni 1968, torde undantaget för åborätt

i förevarande paragraf böra utgå.

5

§•

Bestämmelserna i paragrafen angår ej tomträtt. Detta bör enligt lagrådets

mening framgå av lagtexten, exempelvis genom att paragrafen inledes med

orden »Avtal om upplåtelse av annan nyttjanderätt än tomträtt».

Departementsförslaget torde, i likhet med lagberedningens förslag, avse

att, om en och samma upplåtelse gäller både mark utom och mark inom

stadsplan, den för sistnämnda mark stadgade upplåtelsetiden skall äga till- lämpning på upplåtelsen i dess helhet. Enligt lagrådets mening saknas dock tillräckliga skäl för en sådan utvidgning av tillämpningsområdet för den kortare maximitiden. Särskilt i fall då marken utom stadsplan är den vä­ sentliga delen framstår en dylik utvidgning som omotiverad. Lagrådet vill i stället förorda, att den för vartdera markslaget stadgade upplåtelsetiden får gälla även när upplåtelsen avser båda slagen av mark. Det torde få över­ låtas åt rättspraxis att lösa de svårigheter som kan följa av att en enhetlig maximitid icke blir gällande. Lagrådet föreslår därför, att regeln i första stycket andra punkten får lydelsen, att upplåtelse av tomt eller annat om­ råde inom stadsplan dock ej är bindande längre än tjugofem år. Detta för­ slag föranleder en mindre redaktionell jämkning i följande punkt.

Tredje stycket andra punkten bör lämpligen formuleras så, att första stycket förklaras ej heller inverka på arrendators optionsrätt enligt lag. Regeln bör med hänsyn till de under år 1968 genomförda ändringarna i nyttjanderättslagen utsträckas att avse även arrendators och hyresgästs rätt till förlängning av avtal på grund av lag.

I fjärde stycket stadgas, att om fastighetsägaren eller nyttjanderättshava- ren i där angivet fall vill frånträda avtalet, han skall underrätta den andre därom. Verkan av utebliven underrättelse är emellertid ej reglerad i för­ slaget. Vid sådant förhållande och då frågan om upphörande av arrende och hyra vid maximitidens utgång torde komma att — i likhet med vad som redan gäller enligt 1968 års ändringar i nyttjanderättslagen — regleras i de blivande kapitlen om dessa rättsinstitut, anser lagrådet att det föreslagna stycket bör utgå ur paragrafen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

247

6

§•

I förevarande paragraf avses att ange, att någon viss maximitid för upp­ låtelse av servitut eller samfällighetsrätt ej finns. Då lagstiftningen har som utgångspunkt att avtalsfrihet råder, om ej annat stadgas, torde regeln i själva verket vara obehövlig. I tydlighetens intresse kan dock bestämmelsen ha visst värde. För att förhindra felläsningen att upplåtelse av ifrågavaran­ de art alltid skall vara till tiden obegränsad torde dock regeln böra ges den utformningen att upplåtelsen får ske utan begränsning till tiden.

7 och 8 §§.

Utformningen av bestämmelserna rörande verkan av förlängning av upp­ låtelsetiden och av andra ändringar i upplåtelseavtalet medför betydelse­ fulla konsekvenser. Med hänsyn härtill och till att tvekan torde föreligga rörande innebörden i vissa hänseenden av gällande rätt härvidlag är det såsom departementschefen framhållit angeläget att söka åstadkomma en så klar och enkel lösning som möjligt av hithörande frågor. I detta sam­ manhang må emellertid erinras om att i den nya hyreslagstiftningen frågan

om verkan av ändringar i upplåtelseavtal lösts efter delvis andra linjer än

de som föreslås här; en inom ramen för hyreslagstiftningens tvingande

regler vidtagen ändring skall, även om den tillkommit genom överenskom­

melse, icke anses såsom en ny upplåtelse. Departementschefen har i sist­

nämnda lagstiftningsärende anmärkt detta och framhållit, att det torde fin­

nas anledning att återkomma till frågan i samband med att förslag läggs

fram om att infoga de hyre sr ätt sliga bestämmelserna i jordabalken.

Ett ändringsavtal karakteriseras enligt lagberedningen av att det i ett

eller annat hänseende innebär en modifikation av ett tidigare grundlagt

rättsförhållande, som förutsättes alltjämt skola bestå, ehuru med delvis

ändrat eller nytt innehåll. Från avtalsrättslig synpunkt är konsekvensen

härav, att ändringsavtalet är oskiljaktigt förenat med huvudavtalet och

tillsammans med detta utgör grundval för ett enhetligt rättsförhållande.

Lagberedningen har framhållit, att det uppenbarligen skulle vara till fördel,

om huvudavtal och ändringsavtal även från sakrättslig synpunkt kunde

hållas samman som en enhet. Hänsyn till tredje mans berättigade intressen

gör emellertid en sådan anordning i många fall omöjlig att genomföra. Hu­

vudavtalet och ändringsavtalet måste därför i sakrättsligt hänseende ofta

skiljas åt.

Den reglering av hithörande spörsmål, som förevarande paragrafer inne­

fattar, tar främst sikte på ändringsavtalens sakrättsliga konsekvenser. Där­

vid skiljes mellan, å ena sidan, överenskommelser som avser förlängning av

upplåtelsetiden med stöd av en klausul därom i det ursprungliga upplåtelse­

avtalet samt, å andra sidan, förlängningsavtal utan sådant stöd ävensom

överenskommelser om ändring av upplåtelsevillkoren i annat hänseende.

Förlänges en upplåtelse med tillämpning av en klausul, som ingår i upp­

låtelseavtalet, anses den ursprungliga upplåtelsen alltjämt bestå; i sådant

fall kan nämligen förlängningstiden på grund av klausulen sägas ha redan

från början omfattats av avtalet. Med dylik förlängning jämställes enligt

lagförslaget förlängning, som grundar sig på bestämmelse i lag. I övriga fall

anses förlängning av eller ändring i upplåtelseavtalet medföra, att ny upp­

låtelse kommer till stånd. Vissa specialregler föreslås dock i 12 och 13 §§

i fråga om verkan av dylika nya upplåtelser mot ny ägare av fastigheten.

Den avvägning mellan rättighetshavarens och tredje mans intressen, som

den föreslagna gränsdragningen innefattar, synes i princip riktig. Såsom

lagrådet nyss framhållit kommer emellertid framdeles ytterligare övervägan­

den att bli nödvändiga med anledning av den nya hyreslagstiftningen. Så kan

antagas även bli fallet, när förslag framlägges till närmare bestämmelser rö­

rande arrende. Medan det beträffande förlängning på grund av prolonga-

tionsklausul redan nu står klart, att den i 7 § föreslagna regleringen därom

bör lagfästas, är det vanskligt att under angivna omständigheter för närva­

rande taga slutlig ställning till frågan huru gränsen i övrigt bör dragas mel­

lan å ena sidan fall då den gamla upplåtelsen skall anses bestå och å andra

248

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

sidan fall då ny upplåtelse är för handen. Vanskligheten gäller särskilt de fall när förlängning sker genom överenskommelse men denna ansluter sig till lagens regler om rätt till förlängning. Enligt lagrådets mening bör där­ för granskningen av reglerna i 7 och 8 §§ anstå till dess förslag till de sär­ skilda kapitlen om hyra och arrende föreligger. En nackdel med att upp­ skjuta granskningen av dessa regler skulle vara att de bildar bakgrunden till specialstadgandena i 12 och 13 §§. Lagrådet föreslår emellertid i det föl­ jande, att dessa stadganden utmönstras.

9 §•

Syftet med bestämmelsen i förevarande paragraf är endast att utsäga, att där avsedd överenskommelse icke grundar någon sakrätt i egendomen. Att överenskommelsen likväl kan ha rättsverkningar parterna emellan är up­ penbart och framhålles även i motiven. Den föreslagna avfattningen av paragrafen ger emellertid ingen antydan om begränsningen i bestämmelsens räckvidd. Vad som åsyftas synes komma till bättre uttryck, om paragrafen erhåller den lydelsen, att avtal som innebär att i detta kapitel avsedd rättig­ het skall åtnjutas i andel i fastighet eller i fastighets andel i mark, som är samfälld för flera fastigheter, ej har verkan såsom upplåtelse av nyttjande­ rätt, servitut eller samfällighetsrätt.

Det må även anmärkas, att en regel av detta innehåll bättre än förslagets bestämmelse går att förena med stadgandena i 23 kap. 2 och 3 §§. Av dessa framgår nämligen, att om en andel i fastigheten överlåtits under villkor att andelen skall utbrytas genom fastighetsbildning, en ansökan om inskriv­ ning av upplåtelse i den överlåtna andelen eller i den andel säljaren har kvar ej skall avslås utan vilandeförklaras. Om, såsom närmast följer av förevarande bestämmelses lydelse i det remitterade förslaget, en dylik upp­ låtelse redan från början är ogiltig, synes emellertid svårt att vid tillämp­ ning av 23 kap. 2 och 3 §§ nå annat resultat än att ansökningen skall avslås enligt 23 kap. 2 § punkt 9. Annorlunda ställer sig saken med lagrådets för­ slag till formulering, enligt vilket avtalet i och för sig är giltigt, låt vara att frågan om sakrättslig verkan skall inträda är beroende av om utbrytning kommer till stånd.

I anslutning till det sagda synes vidare rubriken böra ändras till »Hinder mot andelsupplåtelse».

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

249

10—16 §§.

Enligt gällande rätt är huvudregeln, att om en fastighet överlåtes, nytt­ janderätt eller servitut som upplåtits i den ej är gällande mot nye ägaren. Motsatsen gäller dock, såframt vid överlåtelsen skett förbehåll om rättig­ hetens bestånd eller rättigheten på grund av inteckning eller inskrivning fortfarande skall gälla eller, när fråga är om arrende eller hyra, avtalet är skriftligt och tillträde skett före överlåtelsen. Undantagen är så omfattande

250

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år i970

att i själva verket undantagsfallen är vida vanligare än de fall vilka kom­

mer under vad som förut betecknats som huvudregeln.

I det remitterade förslaget har i enlighet med vad lagberedningen förordat

upptagits ytterligare ett fall då rättigheten skall gälla mot ny ägare, näm­

ligen då denne vid överlåtelsen ägt eller bort äga kännedom om upplåtelsen.

Goda skäl har anförts för att införa en sådan regel. Det må emellertid fram­

hållas, att tillämpningen av en regel med dylikt innehåll måste bli obestämd

och svävande. Skall en rättighet gälla mot ny ägare på grund av inskriv­

ning, kan tvekan knappast råda om vilken rättighet det är fråga om och om

dennas innehåll. När förbehåll om en rättighets bestånd göres, är naturligt

att anse förbehållet gälla rättigheten sådan den verkligen är, även om förbe­

hållet så utformats att den nye ägaren icke därigenom fått vetskap om upp­

låtelsens omfattning i alla dess detaljer. Vanskligare synes vara att ange

i vad mån den nye ägaren är bunden, när bundenheten grundas på hans

onda tro och han fått kännedom om upplåtelsen i visst avseende men ej

i andra. Leder bedömningen till att nye ägarens onda tro endast gäller vissa

moment i upplåtelsen, uppkommer spörsmålet om och i vad mån upplåtel­

sen skall bestå. Anses rättigheten skola bestå endast i viss del, är frågan

huruvida rättighetshavaren skall vara bunden vid det sålunda stympade

avtalet. Ledning för besvarandet av nu antydda spörsmål lämnas ej i re­

missprotokollet utan frågorna får anses överlämnade till rättspraxis att

lösa. Med hänsyn till vad nu anförts måste utvidgningen av undantagsfallen

till att gälla även ondtrossituationerna inge vissa betänkligheter. Dessa kan

dock ej anses vara av den styrka att de väger tyngre än skälen för införan­

det av ondtrosregeln.

Mellan en regel att en rättighet skall bestå vid ond tro hos nye ägaren och

1 öreskriften om verkan av förbehåll om rättighetens bestånd föreligger ett

inre samband. Förbehållet medför ju, att den nye ägaren ej är i god tro,

och det kan med andra ord sägas vara blott ett av de sätt på vilka den nye

ägarens goda tro rubbas. Detta leder i sin tur till att det måste anses oegent­

ligt att, såsom skett i förslaget, taga upp förbehållsfallen såsom en särskild

grupp vid sidan av ondtrosfallen. Häremot kan invändas, att förbehållssi-

tuationen innefattar även något annat än att den nye ägaren blir försatt i

ond tro, nämligen ett åtagande från den nye ägarens sida att fullgöra fastig­

hetsägarens förpliktelser enligt upplåtelseavtalet. Då emellertid på sätt skett

i förslaget den nye ägaren i ondtrosfallen genom en lagregel ålägges en

motsvarande förpliktelse, föreligger i själva verket ej någon skillnad. Med

hänsyn till vad som anförts förordar lagrådet, att regler som tar sikte på för­

behåll uteslutes ur lagen och att denna i det hänseende varom nu är fråga

endast tager upp bestämmelser för det fall att den nye ägaren är i ond tro.

Utöver de allmänna regler som berörts i det föregående innehåller det

remitterade förslaget specialregler dels beträffande arrende och hyra dels

i fråga om ändringar och tillägg till ett upplåtelseavtal. Vad först angår de

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970 Del A

251

sistnämnda betecknas i förslaget såsom ändring och tillägg även sådan

överenskommelse genom vilken upplåtelsen utan stöd av lag eller förläng-

ningsklausul utsträckes att gälla under en ny tidsperiod. Här är emellertid

fråga om en ny upplåtelse och för denna blir de för en dylik gällande reg­

lerna om upplåtelses verkan mot ny ägare tillämpliga. Från denna typ av

ändringar och tillägg bortses därför tills vidare.

Vad angår överenskommelser om ändringar och tillägg som avser annat

än tiden bygger förslaget på tanken att genom en sådan överenskommelse

föreligger en ny upplåtelse i förhållande till tredje man. För överenskom­

melsens giltighet mot tredje man skall därför i princip de vanliga kraven

gälla. Förslaget medger dock i 12 § den lättnaden, att överenskommelsen, om

den är anmärkt på fastighetsägarens exemplar av det ursprungliga upplåtel­

seavtalet, under vissa betingelser gäller mot ny ägare.

De angivna reglerna är utformade mot bakgrunden av att ett förbehåll

från jordägarens sida är det normala sättet att få en upplåtelse att gälla mot

ny ägare. Enligt vad som tidigare framhållits innefattar emellertid förslaget,

att huvudregeln i själva verket är att beståndet av rättigheten är beroende

av bristande god tro hos den nye ägaren. Med detta betraktelsesätt framstår

det stränga skiljandet mellan den ursprungliga upplåtelsen och ändrings-

överenskommelsen som mindre naturligt. Mellan upplåtaren och rättighets-

havaren får nämligen anses råda ett enhetligt rättsförhållande, låt vara att

det kan ha tillkommit genom skilda avtal, den ursprungliga upplåtelsen och

tilläggsöverenskommelsen. Då nu rättighetens bestånd är beroende av nye

ägarens onda tro, saknar det nämnvärt intresse om rättigheten kommit till

stånd genom ett eller flera avtal; den nye ägarens bristande kännedom om

tilläggsöverenskommelsen bör ej bli att bedöma på annat sätt än om —- på

sätt tidigare berörts ■— hans onda tro gäller endast en del av en upplåtelse

som kommit till stånd genom ett enda avtal.

Vad nu anförts har enligt lagrådets mening den tyngd att det motiverar

ett slopande av särreglerna i 12 § om nu avsedda tilläggs- och ändringsöver-

enkommelser. Till stöd härför kan dessutom åberopas, att det synes tvek­

samt huruvida verkan av reglerna i 12 § i alla fall är den lämpligaste. Så kan

ifrågasättas huruvida det är lämpligt att en köpare för att vara trygg alltid

måste se till att han får granska fastighetsägarens exemplar av avtalet. Och

å andra sidan torde kunna förekomma fall då ändringen är sådan att det

framstår som naturligt att låta den bli för den nye ägaren bindande även om

den ej anmärkts på fastighetsägarens kontraktsexemplar; så kan vara fallet

om ändringen är utan nämnvärd betydelse för fastighetsägaren.

Om i enlighet med vad nu förordats förslagets regler i 12 § slopas såvitt

angår ifrågavarande ändrings- och tilläggsöverenskommelser, synes ej heller

skäl föreligga att låta reglerna bli tillämpliga i vad de avser de självständiga

förlängningarna. Då nämligen den självständiga förlängningen i förhållande

till ny ägare är att anse som en ny upplåtelse, synes svårt att förklara varför

olika regler skall gälla beträffande denna upplåtelse beroende på om den

skett genom påteckning på ett äldre avtal eller om den gjorts genom en sär­

skild handling.

I 13 § första stycket upptages den särskilda regeln att skriftliga och till­

trädda upplåtelser av arrende och hyra utan vidare gäller mot ny ägare. Mot

regeln är i sak intet att erinra. Den äger i och för sig utan vidare tillämpning

också på självständiga förlängningsavtal. Då viss tvekan kan råda om när

genom sådant avtal skedd upplåtelse skall anses tillträdd, synes lämpligt att

— i viss anslutning till vad som upptagits i andra stycket — en regel med­

delas av innebörd att tillträde ej skall anses ske förrän förlängningstiden

börjar löpa.

Om på sätt förut föreslagits reglerna i 12 § om de självständiga förläng-

ningsavtalen slopas, bjuder konsekvensen att den undantagsreglering som

upptagits i fråga om dem i 13 § andra stycket likaledes utgår.

Enligt lagrådets mening är lämpligt, att den i det föregående som huvud­

regel betecknade grundsatsen — vilken för visst fall kommer till synes i 17

kap. 5 § första stycket — antydes redan i början av förevarande avsnitt.

Samtliga ifrågavarande bestämmelser är nämligen att läsa mot bakgrunden

av att om annat ej stadgas upplåtelsen faller bort genom överlåtelsen. Med

hänsyn till att intagorna i grundsatsen är så omfattande synes dock vara till

fyllest, att den endast kommer till indirekt uttryck, ungefärligen på sätt som

skett i det remitterade förslagets 14 §.

Lagtexten torde vidare bli mera lättillgänglig, om samtliga regler av sak-

rättsligt innehåll upptages i ett sammanhang och utan att sammanblandas

med föreskrifter av obligationsrättsligt innehåll. Regler av sistnämnda slag

är främst bestämmelsen om skyldighet för jordägaren att förbehålla rättig­

heten vid överlåtelse. Av likartad natur som den sistnämnda är reglerna i

10 § av det remitterade förslaget om möjlighet att erhålla inskrivning. Dessa

bestämmelser synes kunna sammanföras och upptagas efter reglerna av sak­

rättslig natur.

Vad nu anförts leder till följande disposition. I avsnittets första paragraf,

10 §, upptages de sakrättsliga bestämmelserna vid frivillig överlåtelse. I

nästföljande paragraf bör upptagas reglerna i förslagets 16 § första stycket

om verkan av exekutiv auktion. Den därpå följande 12 § kan innehålla er­

inringen om verkan av underlåtenhet att uppsäga arrende- eller hyresavtal.

Slutlig granskning av bestämmelserna i förslagets 14 § andra stycke och 16 §

måste dock anstå till dess de däri åsyftade kapitlen i jordabalken och exe-

kutionsrättsliga reglerna remitterats till lagrådet. I anslutning härtill må

framhållas, att erinringen om vissa bestämmelser i 8, 11 och 12 kap. torde

böra utsträckas att avse även de stadganden som medför att arrende- och

hyresförhållande trots den nye ägarens uppsägning kan komma att för­

längas. I 13 § slutligen skulle så upptagas de regler som i det föregående

betecknats såsom obligationsrättsliga.

252

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Vad angår utformningen av 13 § leder förslaget i det föregående att låta bestämmelsen om nye ägarens onda tro vara den centrala till att fastighets­ ägarens förpliktelse bör gå ut på att upplysa den nye ägaren om upplåtelsen. Regeln härom kan lämpligen givas sådan utformning att det klart framgår att förpliktelsen uppkommer i och med upplåtelsen. Till denna regel bör så fogas bestämmelserna om rätten till inskrivning, upptagna i förslagets 10 §. I paragrafen bör också infogas ett stadgande som innebär, att en gällande inskrivning befriar fastighetsägaren från upplysningsskyldigheten.

Rubrikerna framför 10 § och 11 § i departementsförslaget bör vid bifall till vad lagrådet föreslagit omarbetas; lagrådet återkommer härtill vid 24 och 25 §§.

I enlighet med vad nu anförts förordar lagrådet — utan att ställning tages till det sakliga innehållet i 11 och 12 §§ enligt lagrådets disposition — att ifrågavarande paragrafer erhåller följande lydelse:

10 §.

överlåtes fastighet, vari nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt

upplåtits, gäller upplåtelsen mot den nye ägaren, utom när så följer av 17 kap., endast om denne vid överlåtelsen ägde eller bort äga kännedom om upplåtelsen.

Upplåtelse av arrende eller hyra som skett genom skriftligt avtal är, även om fall som avses i första stycket ej föreligger, gällande mot den nye ägaren, om tillträde skett före överlåtelsen. Har upplåtelsen kommit till stånd genom annan förlängning än sådan som avses i 7 §, skall tillträde ej anses ha skett förrän vid förlängningstidens inträde.

Bestämmelserna här ovan skola gälla även om annat avtalats.

II §.

Säljes fastighet på exekutiv auktion, gäller upplåtelse av nyttjande­

rätt, servitut eller samfällighetsrätt mot den nye ägaren endast om försälj­ ningen skett under förbehåll om rättighetens bestånd enligt utsöknings- lagens bestämmelser eller rättigheten eljest enligt samma lag skall bestå oberoende av försäljningen.

12 §.

Bestämmelser om verkan av underlåtenhet att uppsäga arrende-

eller hyresavtal, som enligt vad ovan sagts ej gäller mot ny ägare, finnas i 8, 11 och 12 kap.

13 §.

Upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt inne­

fattar skyldighet för ägaren av fastigheten att vid överlåtelse av denna upp­ lysa den nye ägaren om upplåtelsen.

Nyttjanderätt, som upplåtits genom skriftlig handling, samt servitut och samfällighetsrätt får inskrivas. Beviljad inskrivning befriar fastighetsäga­ ren från skyldighet som avses i första stycket.

Villkor som strider mot vad ovan sagts är utan verkan utom när villkoret inskränker rätten till inskrivning av arrende eller hyra.

Lagrådets förslag medför, att 14—16 §§ i departementsförslaget bort­ faller och att paragrafnumreringen i fortsättningen får ändras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

253

254

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

17—19 §§.

Förutsättning för ersättningsskyldighet i fall som avses i 17 § första styc­

ket är, att överlåtaren försummat att göra förbehåll enligt 11 §. Om vad

lagrådet hemställt vid 10—16 §§ vinner bifall, bör ersättningsskyldigheten

i stället knytas till att överlåtaren försummat sin upplysningsplikt enligt

13 § i lagrådets förslag.

Vad angår skadeståndsskyldigheten för tidigare överlåtare innebär för­

slagets bestämmelser i 17 § andra stycket och 18 § andra stycket vissa änd­

ringar i jämförelse med vad som nu gäller, i det att å ena sidan ansvaret

för mellanliggande överlåtare utvidgats medan å andra sidan ansvaret för

upplåtaren begränsats. I dessa båda hänseenden märkes bl. a., att skade-

ståndsskyldighet avses skola föreligga blott om upplåtelsen skett skriftligen.

Som grund härför har anförts, att fastighetsägaren bör kunna skydda sig

mot skadeståndsansvar genom att själv söka inskrivning av den upplåtna

rättigheten, en möjlighet som står honom till buds endast vid skriftlig upp­

låtelse. Det torde emellertid merendels bero av fastighetsägaren om upp­

låtelsen får skriftlig form. Förslagets regel torde göra det möjligt för fastig­

hetsägaren att, när skriftlig form icke är påbjuden, vägra alt medverka till

att upplåtelsen avfattas skriftligen och därmed icke blott befria sig själv

från skadeståndsskyldighet utan även hindra rättighetshavaren att erhålla

inskrivning. Lagrådet hemställer därför, att kravet på skriftlig form som

villkor för skadeståndsskyldighet får utgå. Härigenom skulle även vinnas

bättre överensstämmelse med de liknande reglerna om skadeståndsskyldig­

het i 19 § andra stycket andra punkten.

En föreslagen begränsning i skadeståndsskyldigheten för tidigare över­

låtare — en begränsning som gäller även enligt 19 § andra stycket andra

punkten — är att skyldigheten bortfaller, om ej rättighetshavaren inom

viss tid hos överlåtaren skriftligen anmäler att han vill behålla sin rätt till

skadestånd. Begränsningen lider undantag i ett fall. Enligt 17 § andra styc­

ket är tidigare överlåtares ansvar icke beroende av anmälan, om han under­

låtit att göra förbehåll om rättigheten. Frånsett att detta i vissa fall kan

vara hårt mot den skadeståndsskyldige, t. ex. om bortfallet av rättigheten

ej föranletts av underlåtenheten utan beror av senare ägares försummelse,

synes den föreslagna regeln icke vara fullt ändamålsenlig. En rättighets-

havare, som efter överlåtelse av fastigheten får behålla sin rättighet men

ändå vill bevara möjligheten att hålla sig till överlåtar en, torde icke alltid

kunna skaffa sig visshet huruvida överlåtaren gjort förbehåll eller ej. Om

han felaktigt tror att förbehåll ej gjorts och därför underlåter att göra an­

mälan, förlorar han sin rätt. Det synes lämpligare att rättighetshavaren

ålägges att alltid göra anmälan, om han vill bevara sin rätt till skadestånd.

Lagrådet förordar ändring i enlighet härmed.

Rättighetshavarens anmälan att han vill behålla rätten till skadestånd

skall i fall som avses i 18 § andra stycket göras inom viss tid efter försälj­

Del A

255

ningen. Efter ordalagen syftar detta på den exekutiva försäljningen. Stad­ gandet får därmed den innebörden att rättighetshavaren under obestämd tid kan hålla en förutvarande ägare, som långt före auktionen skilt sig från fastigheten, i ovisshet om skadeståndsskyldigheten. Detta är mindre lämp­ ligt. Vidare är att märka, att en bestämmelse av angivna innebörd ej väl korresponderar med motsvarande bestämmelser i 17 och 19 §§ och ej heller med stadgandet i 19 § att ny anmälan ej erfordras, om anmälan skett enligt 18 § andra stycket. Lagrådet förordar, att tiden inom vilken anmälan skall ske räknas från överlåtelsen på samma sätt som i 17 och 19 §§.

Enligt 18 § andra stycket gäller, att om anmälan skett enligt 17 § andra stycket, ny anmälan icke fordras, och på motsvarande sätt stadgas i 19 § andra stycket, att ny anmälan ej fordras, om anmälan skett enligt 17 § andra stycket eller 18 § andra stycket. Däremot saknas bestämmelser om att anmälan enligt 19 § har verkan enligt 17 och 18 §§ och om att anmälan enligt 18 § har verkan enligt 17 §. Lagtexten bör taga sikte på att rättighets­ havaren skall behöva göra endast en anmälan för att vara bevarad vid sin rätt till skadestånd i alla de hänseenden varom nu är fråga.

På grund av stadgandet i 2 § gäller kapitlets bestämmelser i tillämpliga delar även vissa rättigheter i särskilt angivna slag av lös egendom. Dessa rättigheter — hyresrätt och samfällighetsrätt — har därmed i princip lik­ ställts med de i kapitlet behandlade särskilda rättigheterna i fast egendom och alltså fått en i jämförelse med begränsade rättigheter i annan lös egen­ dom privilegierad ställning. Från denna likställighet göres undantag genom föreskrifterna i 17 § sista stycket och 18 § sista stycket, vilka befriar tidi­ gare överlåtare av den lösa egendomen från skyldighet att ersätta rättig­ hetshavaren skada till följd av att rättigheten upphört i samband med att egendomen överlåtits frivilligt eller sålts på exekutiv auktion. Skälet till denna befrielse har angivits vara, att rättigheten ej kan skyddas genom in­ skrivning. Motsvarande befrielse stadgas ej beträffande tidigare ägares an­ svar enligt 19 § andra stycket. Motiveringen synes ej vara bärande. Försla­ gets principiella utgångspunkt torde vara, att upplåtelse av nu åsyftade rättigheter i lös egendom skall medföra enahanda ansvar för upplåtarsidan som upplåtelse av motsvarande rättigheter i fast egendom. Att lagstiftaren ansett sig ej kunna skydda rättighet i lös egendom genom inskrivning bör rimligtvis icke medföra att rättighetshavaren lider inskränkning i sin rätt till skadestånd. Det är i princip såväl upplåtarens som efterföljande ägares sak att ansvara för att skyldigheterna på upplåtarsidan blir fullgjorda. Den som avhänder sig egendomen kan befria sig från ansvaret genom att tillse att rättighetshavaren godtar den nye ägaren som ensam ansvarig för upp­ låtelsen. Lagrådet hemställer på grund av det sagda, att undantagsbestäm­ melserna i 17 § sista stycket och 18 § sista stycket får utgå. Härmed vinnes för övrigt överensstämmelse med tidigare ägares ansvar i den i 19 § beskriv­ na situationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

256

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Det i 19 § första stycket första punkten förekommande uttrycket »annat

sådant vederlag som skall utgå under rättighetens hela bestånd i särskilda

poster» är oklart. Någon särskild motivering till förslaget i denna del har

icke lämnats. Uttrycket återfinnes ej i motsvarande, nu gällande bestämmel­

ser. Det kan ej vara avsett att lämna utan reglering exempelvis fall, då veder­

laget utgår i en enda post, som förfaller till betalning efter tillträdet, ehuru

det delvis belöper på tiden därförut; rättighetshavaren skulle då lämnas i

ovisshet om till vem han med befriande verkan kunde erlägga betalning. Be­

gränsning till vissa vederlagstyper synes därför ej böra ske.

Enligt förslaget skall nye ägaren vara berättigad att uppbära vederlaget i

den mån det förfaller till betalning efter överlåtelsen eller, om fastigheten

skall tillträdas senare, efter tillträdesdagen. Alternativet till att fastigheten

skall tillträdas efter överlåtelsen är att tillträdet sker just vid överlåtelsen.

Uttrycket kan därför förenklas. Det bör därvid avfattas så att det tydligt

framgår att den dag åsyftas, då tillträde faktiskt sker.

I syfte att vinna lämpligare systematik föreslår lagrådet, att bestämmel­

serna i förevarande paragrafer omgrupperas på det sättet att stadgandena

om rättsförhållandet mellan rättighetshavaren och den fastighetsägare, som

är närmast att bära ansvaret för upplåtelsen, upptages i en första grupp om

tre paragrafer, medan reglerna om förhållandet mellan rättighetshavaren

och övriga ansvariga på upplåtarens sida får sin plats i en särskild paragraf

därefter. I den inledande paragrafen, 17 §, bör behandlas det normala fallet

att rättigheten består mot nye ägaren och givas reglerna om förhållandet

mellan denne och rättighetshavaren. Därefter bör upptagas bestämmelserna

om skyldighet för den, från vilken fastigheten övergår till ny ägare, att ut­

giva ersättning i anledning av att upplåtelsen upphör, varvid förhållandena

vid frivillig överlåtelse regleras i 18 § och förhållandena vid exekutiv för­

säljning i 19 §. I en därefter följande paragraf, här betecknad 19 a §, bör

sammanföras samtliga stadganden om ersättningsskyldighet för tidigare

ägare. Härutöver torde vissa huvudsakligen redaktionella jämkningar böra

vidtagas. Till rubriken framför 17 § i departementsförslaget återkommer

lagrådet vid 24 och 25 §§.

Vid bifall till vad lagrådet sålunda hemställt kan ifrågavarande bestäm­

melser avfattas på följande sätt.

17 §.

överlåtes fastigheten och skall däri upplåten nyttjanderätt, servitut

eller samfällighetsrätt gälla mot den nye ägaren, är denne berättigad att upp­

bära arrende, hyra eller annat vederlag för rättigheten i den mån vederlaget

förfaller till betalning efter det att han tillträtt fastigheten. Efter nämnda

tidpunkt äger han även i övrigt utöva de rättigheter som på grund av upp­

låtelseavtalet tillkomma fastighetens ägare. På belopp, som förfaller till be­

talning mer än sex månader eller, i fråga om arrende, mer än ett år efter det

att rättighetshavaren erhöll kännedom om överlåtelsen eller fick skälig an­

ledning till förmodan därom, får rättighetshavaren icke avräkna fordran hos

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970 Del A

257

den förre ägaren. I fråga om sådant belopp gäller ej heller betalning som rättighetshavaren erlagt till den förre ägaren eller annan uppgörelse med denne, om icke den nye ägaren ägde eller bort äga kännedom därom vid överlåtelsen.

Den nye ägaren har att uppfylla tidigare ägares åligganden i den mån de skola fullgöras efter det att han tillträtt fastigheten.

Har fastigheten förvärvats på exekutiv auktion, gälla bestämmelserna i utsökningslagen i fråga som avses i första och andra styckena.

18 §.

Överlåtes fastigheten och kommer upplåtelsen ej att gälla mot den

nye ägaren på den grund att överlåtaren försummat sin upplysningsplikt enligt 13 §, skall överlåtaren ersätta rättighetshavaren dennes skada.

19 §.

Säljes fastigheten på exekutiv auktion och kommer upplåtelsen ej

att gälla mot den nye ägaren, skall den från vilken försäljningen ägt rum ersätta rättighetshavaren dennes skada. Har rättigheten bevarats genom att rättighetshavaren tillskjutit medel enligt bestämmelserna i utsökningslagen, äger rättighetshavaren såsom skadestånd erhålla ersättning för tillskottet i den mån detta ej överstiger värdet av rättigheten. Om upplåtelsen skett utan vederlag, skall vad förut sagts äga tillämpning endast om fastigheten sålts för annat ändamål än till betalning av fordran för vilken den på grund av utmätning eller eljest svarar.

Rätt till ersättning enligt första stycket tillkommer ej rättighetshavare, som genom överenskommelse vid auktionen låtit rättighetens företrädesläge försämras, såvida det ej är uppenbart att rättigheten ändå skulle gått för­ lorad.

19 a §.

Underlåter den nye ägaren att fullgöra vad i 17 § andra stycket

stadgas, är överlåtaren skyldig att ersätta rättighetshavaren dennes skada. För ersättningen svarar jämväl sådan tidigare ägare av fastigheten mot vil­ ken upplåtelsen varit gällande.

För ersättning, som den från vilken fastigheten övergått har att utgiva till rättighetshavaren enligt 18 eller 19 §, svarar även sådan tidigare ägare av fastigheten mot vilken upplåtelsen varit gällande. Rätt till ersättning till­ kommer dock ej rättighetshavaren mot sådan tidigare ägare utan vars sam­ tycke han låtit inskrivning för rättigheten dödas eller nedsättas, såvida det ej, när fråga är om exekutiv försäljning, är uppenbart att rättigheten ändå skulle gått förlorad.

Ersättningsskyldig enligt vad ovan sägs blir fri från ansvar, om ej rättig­ hetshavaren inom sex månader från det han fick kännedom om att fastig­ heten övergått från denne skriftligen anmält att han vill kunna hålla sig till honom.

20

§.

Genom den här föreslagna bestämmelsen göres en i upplåtelseavtalet upp­ tagen klausul, varigenom rättighetshavaren avstår från rätt till skadestånd i angivet hänseende, verkningslös. Det kan vara något tveksamt huruvida

denna påföljd alltid skall drabba en mellan fastighetsägaren och rättighets-

havaren efter upplåtelsens tillkomst träffad överenskommelse om ansvars­

frihet för den förre. Däremot kan — bl. a. med hänsyn till de vid 17—19 §§

berörda reglerna om anmälningsskyldighet — stadgandet icke antagas ut­

göra hinder för att i samband med en överlåtelse av fastigheten rättighets-

havaren avstår från att kunna rikta krav mot säljaren och förklarar sig

skola hålla sig endast till den nye ägaren. Självfallet kan, när en skada redan

inträtt, rättighetshavaren oavsett stadgandet träffa uppgörelse med den som

är skadeståndsskyldig och därvid eventuellt avstå från sin rätt till ersätt­

ning.

Bifalles lagrådets förslag i fråga om 17—19 §§, torde förbudet mot förbe­

håll i förevarande paragraf böra avse rättighetshavarens rätt enligt 18—

19 a §§ i lagrådets förslag.

258

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

21

§•

Reglerna i förevarande paragraf rörande vilken av två konkurrerande rät­

tigheter som skall äga företräde är av dispositiv natur; vad som överens-

kommits eller förutsatts vid upplåtelserna skall gälla även om det står i strid

med lagens reglering. Något uttryckligt stadgande om lagreglernas disposi­

tiva natur erfordras självfallet ej.

Stadgandet i andra stycket innebär, att av två likställda rättigheter den

ena skall kunna givas företräde framför den andra. Såsom departements­

chefen framhåller kan lämpligheten av detta stadgande ifrågasättas, men

lagrådet vill med hänsyn till de praktiska skäl som talar för stadgandet icke

göra någon erinran mot att detsamma upptages. Angivandet av att vad som

förutsatts vid avtalet skall vara bestämmande för ordningsföljden innebär

endast ett uttalande om att avtalsfrihet råder. Denna hänvisning är därför

opåkallad och måhända ägnad att föranleda missförståndet att andra regler

ej skulle vara dispositiva med mindre detta uttryckligen angives. Den bör

därför utgå. Lagtexten torde endast böra upptaga, att avgörandet får ske

efter vad som med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt.

Reglerna i paragrafen är givna med tanke på tvist mellan två rättighets-

havare rörande vilkenderas rättighet som skall ha företräde. Denna fråga

kan emellertid få betydelse även för fastighetsägaren, t. ex. i fråga om den­

nes skyldighet att utge skadestånd till den rättighetshavare som måste vika.

I vad mån en överenskommelse mellan r ä it ig 11 e t s h a v a r n a eller en dom dem

emellan angående rättigheternas inbördes företräde får verkan mot fastig­

hetsägaren, är ett spörsmål som får avgöras enligt allmänna rättsgrund­

satser.

22

§.

För att undvika att i lagrummet upprepas vad som redan är sagt i 21 §

torde, i nära anslutning till lagberedningens förslag, första stycket första

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1970

Del A

259

punkten kunna givas lydelsen, att vid exekutiv auktion skall, även om rät­ tigheterna kan utan förfång för någondera utövas vid sidan av varandra, gälla vad i 21 § första stycket är stadgat.

23 §.

Med den formulering förevarande paragraf erhållit är regeln inskränkt till fall som avses i 21 §. Frågan om företrädesrätten kan emellertid också bli avgjord på grundval av reglerna om företrädesrätt i följd av inskrivning. Även den som får vika på sådan grund bör genom uttrycklig lagregel vara berättigad till ersättning av upplåtaren. Detta kan uppnås, om förevarande stadgande omformuleras så att det tar sikte på de fall då rättighet, som ej kan utan förfång för annan rättighet utövas vid sidan av denna, skall vika.

24 och 25 §§.

Genom stadgandet i 24 § första stycket fastslås, att en upplåtelse är utan verkan, när fastigheten frångår upplåtaren efter klander, när hans förvärv av fastigheten återgår såsom ogiltigt och när det avtal, varigenom han för­ värvat fastigheten, häves av överlåtaren. Ehuru regeln är enkel och klar samt bygger på ett enhetligt betraktelsesätt, synes viss tvekan kunna hysas huruvida den icke, åtminstone i hävningsfallet, kan beträffande vissa typer av upplåtelser leda till resultat som står i mindre god överensstämmelse med den inställning som präglar vår lagstiftning i övrigt. En sådan situa­ tion föreligger exempelvis, då en fastighetsköpare, som efter sitt tillträde upplåtit hyresrätt för bostad i fastigheten, ej förmår erlägga köpeskillingen med påföljd att säljaren med stöd av köpevillkoren häver köpet och åter­ får fastigheten. Det synes icke utan fog kunna göras gällande, att hyres­ gästens anspråk på att få behålla bostaden är lika behjärtansvärt som önske­ målet från säljaren att återfå fastigheten ograverad av hyresrätten. Behov av undantag från bestämmelserna i paragrafen synes dock ej föreligga i fråga om de rättigheter som uttömmande regleras i detta kapitel. Beträf­ fande andra rättigheter får spörsmålet övervägas vid behandlingen av de sär­ skilda bestämmelserna om dessa.

Hänvisningen i 24 § första stycket till 6 kap. 8 § avses skola gälla detta lagrum i dess helhet. Med hänsyn härtill torde uttrycket »som upplåtits av annan än rätte ägaren» — vilket kan läsas såsom innefattande en inskränk­ ning i hänvisningens räckvidd — böra utgå. För att uppnå överensstämmel­ se med uttryckssättet i 6 kap. 8 § synes andra stycket lämpligen kunna in­ ledas med orden: »Är rättighet som upplåtits mot vederlag utan verkan en­ ligt första stycket,----------- ». Att sista punkten i andra stycket endast inne­ fattar en erinran kommer till tydligare uttryck med formuleringen, att be­ stämmelser om att rättighetshavaren i vissa fall äger hålla sig till staten finns i 18 kap. Någon erinran om statens regressrätt kan ej anses behövlig.

Vid bifall till vad lagrådet anfört vid 10—25 §§ erfordras jämkning i fråga

om rubrikerna framför 10 §, 11 § och 17 § i det remitterade förslaget. De

i lagrådets förslag under 10—13 §§ och 17—20 §§ upptagna bestämmelser­

na avser samtliga förhållandena när äganderätten till fastigheten övergår

från en till annan. De synes lämpligen kunna upptagas under den gemen­

samma rubriken »Rättighetens ställning vid fastighetens övergång till ny

ägare». Bestämmelserna i 21—23 §§ kan sammanföras under rubriken

»Rättigheters inbördes ställning». Framför 24 § torde kunna införas rubri­

ken »Rättighetens upphörande i vissa fall», avseende de olikartade fallen

i 24 och 25 §§.

26 §.

Lydelsen torde böra jämkas så, att den ansluter till avfattningen av de

genom lag den 28 maj 1968 införda stadgandena i 1 kap. 6 a § nyttjande-

rättslagen.

I paragrafen regleras endast frågan om vilken eller vilka fastigheter som

efter delning av en rättighetsbelastad fastighet skall vara objekt för rättig­

heten, medan det allmänna samspelet mellan fastighetsbildning och rättig­

heter enligt vad departementschefen uttalat i förevarande remiss får ägnas

fortsatt uppmärksamhet i samband med fastighetsbildningslagstiftningen.

I det förslag till sådan lagstiftning som nu remitterats till lagrådet har

vissa av de angivna problemen behandlats. Någon lösning ges dock ej på

frågorna hur den genomförda fastighetsregleringen och den därav föran­

ledda jämkningen med avseende på rättighetshavarens rätt att utnyttja den

fasta egendomen skall påverka kontrahenternas inbördes rättigheter och

skyldigheter i andra avseenden, exempelvis storleken av det vederlag för

rättigheten som rättighetshavaren framdeles skall utgiva. Vad angår sam-

fällighetsrätt upptager förslaget visserligen i förevarande paragraf och 15

kap. 11 § vissa regler beträffande fördelningen av bidragsskyldigheten, vil­

ken ingår i samfällighetsrätten och alltså åtnjuter sakrättsligt skydd. Där­

emot synes oklart hur dessa regler går samman med de bestämmelser i fas­

tighetsbildningslagen som angår hur rättigheten — i vart fall den däri in­

gående rätten att utnyttja anläggningen — skall fördelas. Lagrådet förut­

sätter, att nu berörda spörsmål under det fortsatta arbetet med ny jorda­

balk och fastighetsbildningslag blir föremål för uppmärksamhet.

27 §.

Reglerna i paragrafen har natur av ordningsbestämmelser. De är avsedda

att få saklig betydelse, om den av rättigheten besvärade fastigheten säljes

efter tvistens handläggning men innan avgörandet av tvisten förlorat sin

aktualitet. Reglerna synes när en sådan undantagssituation föreligger vara

till viss nytta för köparen, om han fått kännedom om det skriftliga avtalet;

det kan då bli något lättare för honom att göra sig underrättad om det vid

försäljningen rådande avtalsläget. Bestämmelserna torde dock icke vara av

sådant värde att de försvarar sin plats i jordabalken. Lagrådet föreslår, att

paragrafen och dess rubrik utgår.

260

Del

A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

261

13 KAP.

10 och 11 §§.

De i förevarande paragrafer upptagna bestämmelserna skulle enligt lag­ rådets mening bli lättillgängligare, därest 10 § inskränkes att gälla avgäl- dens oföränderlighet under varje tidsperiod samt sådan periods längd, me­ dan till 11 § sammanföres samtliga regler om avgäldens storlek under en kommande period. Detta kan ernås, om första stycket i 10 § enligt det den 20 januari 1967 remitterade förslaget får utgöra 10 § och 11 § gives förslags­ vis följ ande lydelse:

11 §.

Överenskommelse om ändring av avgälden för den kommande tids­

perioden får ej träffas senare än ett år före utgången av den löpande perio­ den.

Väcker fastighetsägaren eller tomträttshavaren under näst sista året av den löpande perioden talan om omprövning av avgälden, skall rätten på grundval av det värde marken äger vid tiden för omprövningen bestämma avgälden för den kommande perioden. Vid bedömande av markvärdet skall hänsyn tagas till ändamålet med upplåtelsen och de närmare föreskrifter som skola tillämpas i fråga om fastighetens användning och bebyggelse.

Har avgälden för den kommande perioden ej bestämts enligt första eller andra stycket, skall den utgå med samma belopp som förut.

Biträdes detta förslag, erfordras en redaktionell jämkning i 21 §. Vidare må erinras om att i 1968 års hyreslag och lagstiftningen samma år om bostadsarrende m. m. upptagits regler om med vilka belopp veder­ laget tills vidare skall utgå, när vid en ny avtalsperiods början rättegång pågår om dess storlek under perioden. Bestämmelser av motsvarande art saknas i förevarande kapitel. Det synes önskvärt, att i den blivande balken ifrågavarande spörsmål blir behandlade likformigt för skilda typer av be­ gränsade sakrätter. Ställning härtill kan lämpligen tagas vid utarbetande av förslag till de återstående kapitlen i balken.

15 §.

Slutlig granskning av andra stycket kan ske först sedan 8 kap. föreligger.

21

§.

Om vad lagrådet förordat vid 10 och 11 §§ vinner beaktande, bör i före­ varande paragraf hänvisningen till 10 § utbytas mot en sådan till 11 §.

24 §.

Regeln om rättegångskostnad i andra stycket — som innehåller att i mål om bestämmande av lösesumma fastighetsägaren i princip är skyldig att oavsett målets utgång ersätta tomträttshavaren hans kostnader — överens­

stämmer i sak med den regel om rättegångskostnad i expropriationsmål som

gällde intill en år 1966 vidtagen lagändring. Genom denna ändring erhöll

emellertid stadgandet om rättegångskostnad i expropriationslagen sådan

lydelse, att den exproprierandes skyldighet att ersätta expropriatens kost­

nader i vissa hänseenden inskränktes. Lagrådet ifrågasätter, huruvida icke

regeln i förevarande paragraf om rättegångskostnad i mål angående bestäm­

mande av lösesumma bör jämkas i anslutning till vad som sålunda nu gäller

i mål om fastställande av expropriationsersättning.

26 §.

Paragrafen sådan den utformats förutsätter att ändringar vidtages i för-

månsrättsordningen. Slutlig ställning till paragrafen kan ej tagas innan för­

slag härom framlagts.

262

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

14 KAP.

En brist beträffande en fastighet kan botas genom att ägaren av fastig­

heten tillägges servitutsrätt att på visst sätt varaktigt utnyttja en annan

fastighet; den härskande fastigheten erhåller en fördel, medan motsvarande

last lägges på den tjänande fastigheten. Servitutsbildningen påverkar alltså

fastigheternas värdeinnehåll på ett för framtiden bestående sätt. Departe­

mentschefen framhåller också, att det råder ett mycket nära samband mel­

lan servitutsbildning och andra åtgärder i fråga om servitut, å ena, samt

fastighetsbildning i egentlig mening, å andra sidan. Detta samband är enligt

fastighetsbildningskommitténs mening t. o. m. så utpräglat att servituts­

bildning kan jämställas med fastighetsbildning. Ett teoretiskt sett följdrik­

tigt fullföljande av denna tankegång skulle egentligen leda till att, då fastig­

hetsbildning kan ske endast genom beslut av fastighetsbildningsmyndighet,

möjligheten att stifta och upphäva servitut genom avtal mellan fastighets­

ägarna borde förhindras. På den principiella ståndpunkten att fastighets­

bildningen icke skall kunna påverkas av avtal enskilda emellan står också

förslaget, när det gäller överlåtelse av område av fastighet; överlåtelsens

giltighet är beroende av att området blir i laga ordning utbrutet.

Att taga motsvarande steg beträffande servitut har dock ansetts vara en

alltför långtgående åtgärd. Departementschefen framhåller sålunda, att ett

fullständigt slopande av möjligheten att avtalsvis tillskapa servitut skulle

medföra praktiska olägenheter och i onödigt stor utsträckning fråntaga fas­

tighetsägarna en fast rotad dispositionsrätt över fastigheterna. Däremot har

i förslagen till jordabalk och till fastighetsbildningslag upptagits åtskilliga

bestämmelser med syfte att hålla avtalsservituten inom ramen för rådande

jord- och planpolitiska målsättningar. Avsikten anges i första hand vara att

hindra, att från fastighetsbildningssynpunkt allmänt sett olämpliga servitut

över huvud taget tillskapas. I detta syfte uppställes som mål, att som servi­

tut skall godtagas endast sådana upplåtelser som främjar ett ändamålsenligt

utnyttjande av den fasta egendomen eller, med andra ord, upplåtelser där

fördelen för den härskande fastigheten är större än nackdelen för den tjä­

nande. Regeln med detta syfte är emellertid, främst av praktiska skäl, av­

siktligt icke så utformad att den hindrar godtagande som servitut av varje

upplåtelse som innebär ett avsteg från de jord- och planpolitiska kraven.

Härutöver föreslås, att avtalsservitut skall, oaktat de fyller kraven enligt

regeln med den nyss angivna utformningen, kunna upphävas eller ändras

i enlighet med de i fastighetsbildningslagen för jorddelningsservitut givna

bestämmelserna.

Även enligt lagrådets mening bör icke genom avtalsservitut på fastighe­

terna kunna läggas eller bibehållas sådana band som står i direkt strid mot

eller hindrar genomförandet av den markpolitiska målsättningen, särskilt

icke när denna tagit sig uttryck i redan gällande plan. Den principiella in­

ställningen att avtalsservituten skall hållas inom ramen för denna målsätt­

ning möter därför icke någon erinran. Det sätt på vilket reglerna med detta

syfte utformats är emellertid icke invändningsfritt.

De föreslagna reglerna i fastighetsbildningslagen, vilka ju skall gälla även

avtalsservituten, gör det i princip möjligt att upphäva eller ändra ett servi­

tut, som icke står i överensstämmelse med den rådande jord- och planpoli­

tiska uppfattningen. När en sådan åtgärd med avseende på ett avtalsservitut

är föremål för prövning i samband med ändring i själva fastighetsindelning­

en — och frågan alltså är under bedömande i ett större sammanhang — är

denna princip naturlig; den gamla fastighetsindelningen har ju nu rubbats

och därmed grunden för servitutsavtalet bortryckts. Annorlunda ställer sig

saken, när fråga är om ändring eller upphävande av ett avtalsservitut utan

att fastighetsindelningen samtidigt ändras. Härvid träder omregleringens

karaktär av ingrepp i ett bestående avtalsförhållande i förgrunden. För ett

sådant ingrepp i ett i och för sig giltigt avtal torde böra krävas, att efter av­

talets tillkomst de då rådande förhållandena ändrats så att en jämkning

framstår som påkallad från allmän synpunkt. Något sådant villkor innehål­

ler emellertid i princip icke reglerna i förslaget till fastighetsbildningslag,

vilka är utformade närmast med tanke på förrättningsservituten. Detta in­

nebär, att ett avtalsservitut, oaktat det uppfyller de i jordabalksförslaget

uppställda kraven på ett giltigt servitut, kan ändras eller upphävas utan

att efter dess tillkomst någon ändring i förhållandena inträtt. Det är enligt

lagrådets mening icke tillfredsställande, att lagen, samtidigt som den tiller­

känner giltighet åt ett avtal med visst innehåll, öppnar möjlighet för den

ene kontrahenten att få avtalet ändrat eller upphävt mot den andres önskan.

Denna anmärkning anser lagrådet äga giltighet, även om med hänsyn till

det uppställda allmänna lämplighetskravet för servitut och vissa skydds-

regler i fastighetsbildningslagen det kan väntas förekomma blott mera säl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

263

lan att i och för sig giltiga servitut ändras eller upphäves utan att någon ny

omständighet tillkommit.

För att åstadkomma den följdriktighet som från lagstiftningssynpunkt är

önskvärd kan olika möjligheter tänkas. En utväg är att över huvud icke till­

låta bildande av avtalsservitut med sådant innehåll att det icke fullt ut

uppfyller de jord- och planpolitiska kraven; om de erinringar som lagrådet

från delvis andra utgångspunkter riktar mot utformningen av 1 § i före­

varande kapitel beaktas, tages ett steg i denna riktning. En annan utväg

är att giva reglerna om ändring och upphävande av avtalsservitut sådant

innehåll, att ett i enlighet med lag ingånget avtal icke kan jämkas eller

upphävas utan att någon ny omständighet tillkommit. En sådan lösning,

som ansluter till gällande rätt, innebär emellertid, att man får åtnöjas med

att servitut kan bestå trots att de ej helt överensstämmer med den mark­

politiska målsättningen. Slutgiltig ståndpunkt till hithörande frågor torde

dock icke böra tagas i lagstiftningsfrågans nuvarande läge utan därmed bör

lämpligen anstå till dess den granskning av servitutsreglerna i fastighets­

bildningslagen, som nu pågår inom lagrådet i annan sammansättning, bli­

vit slutförd.

En fråga som icke berörts gäller verkan i förhållande till tredje man av

ett vid fastighetsbildningsförrättning fattat beslut om ändring av avtals­

servitut. En sådan ändring påverkas av offentligrättsliga synpunkter och

sker genom ett förfarande, skapat för att dylika synpunkter skall kunna

främjas. Man kan med hänsyn härtill vara tveksam huruvida det avtals-

rättsliga momentet efter ändringen är så betydande att servitutet även i

fortsättningen skall betraktas som ett avtalsservitut och huruvida ändringen

i så fall är att bedöma på samma sätt som om den skett genom överens­

kommelse mellan fastighetsägarna. Frågeställningen är av betydelse, efter­

som enligt principerna i 7 kap. en överenskommelse om ändring i förhål­

lande till tredje man anses som ett nytt avtal med den verkan i prioritets-

hänseende som detta innebär. Ett klarläggande av frågan huru förslaget

i detta avseende är att tolka synes önskvärd. Lagrådet vill erinra om att,

på sätt lagrådet närmare utvecklat vid 7 och 8 §§ i 7 kap., vid det fortsatta

lagstiftningsarbetet ställning bör tagas till frågan över huvud, när en änd­

ring i ett avtal sakrättsligt innebär att den ursprungliga upplåtelsen skall

anses bestå och när en ny upplåtelse skall anses vara för handen.

En följd av att i jordabalken icke upptagits några självständiga regier

om ändring och upphävande av avtalsservitut utan i stället fastighetsbild­

ningslagens bestämmelser härom gjorts direkt tillämpliga på dem är, att

regler i detta ämne kommer att saknas för servitut i tomträtt och för servi­

tut till förmån för sådan rätt eller för gruva. Tomträtt och gruva är näm­

ligen lös egendom och fastighetsbildningslagen äger tillämpning endast på

fastigheter. Denna lucka kan fyllas antingen genom ett stadgande i balken

av innehåll att fastighetsbildningslagens regler skall gälla för dylika servi-

264

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

265

Lut eller genom direkta bestämmelser i ämnet i balken. Frågan huruvida fastighetsbildningslagens materiella regler och dess föreskrifter om för­ farandet lämpligen kan vinna tillämpning på servitut varom nu är fråga synes bäst kunna bedömas i samband med eller efter utformningen av dem. Även om det visar sig att fastighetsbildningslagens regler ej kan gälla för servitut berörande tomträtt och gruva, föreligger ändock sådant samband mellan dessa regler och då erforderliga direkta bestämmelser i balken, att utformningen av de sistnämnda icke bör ske utan att hänsyn tages till fas­ tighetsbildningslagens regler i ämnet. Förutsättningar saknas därför för lagrådet att vid behandlingen av förevarande remiss närmare än som skett ingå på det föreliggande spörsmålet.

1

§•

Vad i ärendet förekommit visar, att det är förenat med betydande vansk- ligheter att skapa en definition på servitut. Det synes lagrådet tveksamt om mte svårigheterna är av den storlek att det är lämpligt att avstå därifrån.

Oavsett hur därmed må förhålla sig, är vid bedömandet av det framlagda förslaget, sådant detta kommit till uttryck i lagtexten, att märka, att grund­ läggande betydelse för bestämmande av servitutsbegreppet skulle tillmätas kontrahenternas avsikt att främja ett ändamålsenligt utnyttjande av den fasta egendomen och att därvid, måhända, vad som är ett ändamålsenligt utnyttjande skulle bestämmas av kontrahenternas uppfattning därom. Av departementschefens uttalanden framgår emellertid, att av utslagsgivande vikt skall vara alt upplåtelsen är av beskaffenhet att främja ett ändamåls­ enligt utnyttjande, därvid han med sistnämnda begrepp torde avse vad som från allmän synpunkt är att inlägga däri. Vidare är klart, att departements­ chefens avsikt är att krav ej skall uppställas på att i det särskilda fallet det ingångna avtalet medför att det blir ett ändamålsenligt utnyttjande. Meningen synes vara, att mera ej skall krävas än att avtalet innefattar en upplåtelse, som regelmässigt eller typiskt sett leder till det angivna utnytt­ jandet. Det riktiga måste emellertid anses vara att som servitut godtaga endast upplåtelser som uppfyller de krav lagstiftaren från saklig synpunkt vill uppställa. Upplåtelser, som ej faller in under ett sålunda bestämt ser- vitutsbegi epp, torde då oftast bli att hänföra till gruppen ej närmare spe­ cificerade nyttjanderätter med svagare rättsställning än servitutets. Ett lealiseranue av det anförda kan komma till stånd genom sådana jämk­ ningar i lagtexten, att vad i första stycket sägs om syftemålet utgår samt att i andra stycket inarbetas föreskrift om att servitut skall innebära att fastigheternas ändamålsenliga utnyttjande främjas.

Av skäl som lagrådet inledningsvis vid kapitlet anfört synes det tvek­ samt, huruvida det i tredje stycket upptagna uttrycket »servitut som till­ kommit genom förrättning enligt lagstiftningen om fastighetsbildning» om­ fattar endast vid sådan förrättning nyskapade servitut eller därutöver även

9t

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 20

Kungl. Maj:Is proposition nr 20 år 1970

Del A

avtalsservitut, som ändrats vid förrättning; frågan förutsättes bli behand­

lad senare under lagstiftningsärendet.

266

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

4 §•

Av första stycket framgår, att om där angivna avtalsmoment ej upptagits

skriftligen, upplåtelsen är ogiltig som servitut. I andra stycket anges, att

även vissa andra moment i avtalet skall intagas i upplåtelsehandlingen, dock

utan att det i stadgandet säges vad en underlåtenhet att iakttaga detta har

för verkan. Med den utformning paragrafen har får den närmast tolkas så,

alt i andra stycket avsedda villkor ej blir giltiga, om de ej upptagits i hand­

lingen. Av vad departementschefen anfört synes emellertid framgå, att en

sådan ordning ej är åsyftad. Meningen torde i stället vara, att villkoret skall

gälla, även om det ej upptages i handlingen. I fråga om skriftlighetskravets

omfattning skiljer sig alltså den avsedda ordningen från lagberedningens

förslag, enligt vilket även sådana avtalsmoment som avses i andra stycket

av det remitterade förslaget skulle upptagas i upplåtelsehandlingen för att

vinna beaktande.

Lämpligheten av att såsom åsyftas i remissen uppställa ett skriftlighets-

krav beträffande vissa moment i avtalet men ej i fråga om andra är disku­

tabel. Servitut är som regel avsedda att bli för framtiden beslående och atl

gälla ej endast mellan de avtalsslutande kontrahenterna utan även mellan

blivande ägare av fastigheterna. Vid inskrivning av servitut kommer in­

skrivningen att avse endast den del av avtalet som avfattats i skrift, medan

muntliga villkor icke kommer att erhålla den med inskrivningen avsedda

publiciteten. Vid fastighetsköp, där enligt förslaget skriftlighetskravet ej

heller gäller avtalet i dess helhet, är förhållandena annorlunda. Skäl kan

alltså anföras för att skriftlighetskravet bör ha den räckvidd som lagbered­

ningen förordat.

Skiljelinjen i förslaget mellan första och andra stycket är icke klar. En­

ligt första stycket skall upplåtelsehandlingen ange fastigheterna och ända­

målet med upplåtelsen, varvid med ändamålet torde avses en grundläg­

gande bestämning av den rätt som upplåtes. Innehållet av denna rätt beror

emellertid ofta nog till väsentlig del av vad som skall gälla för servituts ut­

övning eller av andra villkor, som hänföres under andra stycket. Såvitt lag­

rådet kan bedöma måste därför ett villkor, som innebär en utvidgning av

innehållet i den skriftligen gjorda upplåtelsen, vara ogiltigt såsom stridande

mot skriftlighetskravet i första stycket. Under andra stycket bör alltså icke

inrymmas villkor av nu antytt slag. Vad angår sådana villkor som icke på­

verkar upplåtelsens innehåll torde såsom nyss nämnts förslaget trots orda­

lagen i lagtexten ha den innebörden att muntlig form är till fyllest. Vid

sådant förhållande innebär andra styckets regel i denna del icke annat än

ett råd till kontrahenterna att upptaga villkoret i upplåtelsehandlingen.

En regel med endast sådant syfte bör dock ej upptagas i lagtexten. Med

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del ,4

267

hänsyn till det anförda finner lagrådet, att vid en lösning i anslutning till tankegången i remissen andra stycket kan utgå.

Vid bifall till lagrådets förslag nedan vid 6 § erhåller förevarande para­ graf beteckningen 5 §.

ö

§•

I paragrafen, som i sak överensstämmer med vad lagberedningen föresla­ git, anges de skyldigheter som servitut innebär för ägaren av den tjänande fastigheten. Enligt det remitterade förslaget följer emellertid dessa skyldig­ heter redan av bestämmelserna i 1 § i detta kapitel, vilka saknar motsva­ righet i lagberedningens förslag. På grund härav föreslås, att förevarande paragraf utgår såsom överflödig. Bifall härtill föranleder omnumrering av de följande paragraferna i kapitlet.

Behålles paragrafen kommer, om lagrådets förslag nedan vid 6 § vinner bifall, förevarande paragraf att erhålla beteckningen 6 §.

6

§•

Motsvarighet till de här givna bestämmelserna finns i 15 kap. och har där fått sin plats i omedelbar anslutning till de inledande stadgandena om sam- fällighetsrätt. Det synes lämpligt att härmed överensstämmande ordning iakttages i 14 kap. Bestämmelserna bör därför flyttas och infogas efter 3 §.

12 och 13 §§.

De spörsmål, som behandlas i förevarande paragrafer, sammanhänger nära med de frågor som, enligt vad lagrådet uttalat vid 7 kap. 26 §, får förut­ sättas bli reglerade vid det fortsatta arbetet på jordabalken och fastighets­ bildningslagen. Uppmärksammas bör därvid huruvida jämkning av stad­ gandena eller deras placering kan vara påkallad.

15 KAP.

Samfällighetsrätt, som är en ny typ av sakrätt, har liksom servitut till syfte att möjliggöra samverkan mellan fastigheter. Vid servitut sker denna samverkan företrädesvis genom att den ena fastighetens område i visst hän­ seende ställes till den andras förfogande. För samfällighetsrätt är utmär­ kande, att de samverkande fastigheternas ägare förpliktas till prestationer för att åstadkomma och vidmakthålla en för fastigheterna gemensam anlägg­ ning samt att utrymme för denna tages i anspråk antingen, med samfällig- hetsrätten som grund, på någon eller några av fastigheterna eller, efter sär­ skild upplåtelse, på utomstående fastighet. Servitut och samfällighetsrätt står alltså varandra nära. I båda fallen råder enligt balken i princip avtals­ frihet. Denna har emellertid beskurits. Vad angår servitut har sålunda som

lagrådet utvecklat vid 14 kap. — med utgångspunkt från att servitutsbild-

ning ingriper i fastighetsbildningen och med syfte att hålla avtalsservitnt

inom ramen för rådande jord- och planpolitiska målsättningar — fastighets­

bildningslagens bestämmelser om upphävande och ändring av servitut gjorts

tillämpliga även på avtalsservitut. På motsvarande sätt skall vid samfällig-

hetsrätt vissa av sagda bestämmelser tillämpas på belastning som på grund

av samfällighetsavtal åvilar viss fastighet som ingår i samfälligheten. Vad

lagrådet vid 14 kap. anfört om upphävande och ändring av servitut äger i

sina huvuddrag motsvarande giltighet i fråga om samfällighetsrätt.

En motsvarighet till de i fastighetsbildningslagen meddelade bestämmel­

serna om bildande av servitut vid förrättning, vilka bestämmelser avser en­

dast mera kvalificerade servitut, föreligger såvitt angår samfällighetsrätt i

1966 års lagstiftning om vissa gemensamhetsanläggningar. Enligt denna kan

genom offentlig förrättning inrättas gemensamhetsanläggning i väsentligen

samma utsträckning och samma syfte som samfällighetsrätt. I några fall är

dock endast bestämmelserna om samfällighetsrätt tillämpliga. Detta gäller

bl. a., när fråga är om samverkan till förmån för viss lös egendom, t. ex. bygg­

nad på ofri grund, eller samverkan för tillgodoseende av behov av vatten- och

avloppsanläggningar. Liksom vid servitut finns alltså vid samfällighetsrätt

ett område, inom vilket samverkan icke kan åstadkommas genom förrätt­

ning utan endast medelst avtal. Värdet av att i sådana fall kunna åstadkom­

ma samverkan genom avtal är dock begränsat. Redan de grundläggande be­

stämmelserna om samfällighetsrätt synes nämligen icke vara så utformade

att samfälligheten får fullt tillfredsställande stadga och trygghet. Härom

anmärkes följande.

Samfällighetsrätt skall åtnjuta sakrättsligt skydd enligt därom i balken

meddelade bestämmelser. Av särskild betydelse är att rätten skall kunna

inskrivas. I den mån samfällighetsrätt upplåtes i byggnad på ofri grund, kan

dock inskrivning icke ske. Det sakrättsliga skyddet blir i detta fall ofullstän­

digt. Även i annat hänseende uppstår olägenheter, om sådan byggnad ingår i

samfällighet. Om erforderligt utrymme för anläggningen ej kan erhållas på

någon av de fastigheter vilkas ägare deltar, är delägarna i samfälligheten

hänvisade till att bereda sig sådant utrymme på en utomstående fastighet.

Det är avsett att detta skall ske genom att denna fastighets ägare upplåter

servitutsrätt till förmån för de i samfälligheten deltagande fastigheterna. Till

förmån för byggnad på ofri grund kan emellertid enligt förslaget icke stiftas

servitut. Upplåtelse som nu sagts blir därför till sin rättsliga natur oklar,

om i samfälligheten deltar ägare av byggnad på ofri grund vid sidan av

ägare till fastighet. Det är ovisst i vad mån upplåtelsen i sådant fall kan in­

skrivas. Enligt förslaget skall samfällighetsavtal slutas skriftligen. Avtalet

skall vara ogiltigt, om däri ej angives de för avtalet grundläggande elemen­

ten, bl. a. de fastigheter som ingår i samfälligheten och grunderna för bi-

dragsskyldighetens fördelning mellan fastigheternas ägare. Dessa bestäm­

268

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

269

melser — till vilka lagrådet återkommer nedan vid 5 § — torde medföra, att om ändring sker i kretsen av de fastigheter som deltar i samfälligheten, det tidigare samfällighetsavtalet får anses förfallet och nytt avtal får träffas mellan de fastighetsägare som önskar fortsätta att samverka. Detsamma torde gälla även vid ändring av grunderna för bidragsskyldighetens fördel­ ning, något som kan behövas av annan orsak än ändring i fastighetskretsen, t. ex. om någon av fastigheterna får ändrad användning. Skulle för den ge­ mensamma anläggningen ha upplåtits servitut på utomstående fastighet, kan det bli nödvändigt att även nytt servitutsavtal träffas vid ändring i kret­ sen av fastigheter. Så blir fallet t. ex. om ändringen medför att servitutsbe- lastningen ökas. När nytt samfällighets- eller servitutsavtal träffats kan, vare sig det nya avtalet inskrives eller ej, inträda försämring av samfällighetsrät- tens eller servitutets företrädesrätt vid konkurrens med andra rättigheter i fastigheterna. Vidare må påpekas, att ombesörjande av nytt avtal kan vara förenat med betydande omgång, särskilt om antalet deltagare i samfällig­ heten är stort. Det kan bl. a. med hänsyn härtill befaras, att kravet på skrift­ lig form icke alltid iakttages.

Förslagets svagheter, vilka icke torde kunna helt undanröjas utan att ingrepp sker i förslagets grunder, förringar samfällighetsrättens värde i rättslivet. Institutet ger knappast i alla hänseenden den säkerhet som den enskilde borde kunna påräkna. Som skäl för att upptaga institutet i lagstift­ ningen vid sidan om gemensamhetsanläggning har särskilt anförts behovet av att möjliggöra samverkan vari deltar byggnad på ofri grund. Förslagets bestämmelser om sådan samverkan ger emellertid som ovan framhållits icke fullgott sakrättsligt skydd. Vidare har det ansetts vara av värde att genom samfällighetstavtal kunna tillgodose behov av mindre anläggningar för vatten och avlopp, för vilket ändamål lagen om gemensamhetsanläggningar i sin nuvarande lydelse som nämnts icke är tillämplig. Frågan huru detta spörsmål skall lösas har emellertid efter remissen till lagrådet väckts av riksdagen genom skrivelse den 14 december 1966, nr 377. Ytterligare har — tydligen med sikte på att lösningen av samverkansfrågor genom inrät­ tande av gemensamhetsanläggning måste ske genom förrättning och där­ för medför omgång och kostnader — anförts att samfällighetsrätt kan till­ skapas enkelt, snabbt och billigt. Häremot kan erinras, att samfällighets- avtal, om det skall vara så betryggande som möjligt, knappast kan slutas utan att undersökning och utredning föregått och juridiskt biträde anlitats. Det kan därför ifrågasättas huruvida icke övervägande skäl talar för att i de fall, då gemensamhetsanläggning ej kan inrättas, den enskilde hänvisas till att såsom hittills lösa samverkansfrågor genom avtal utan stöd av sär­ skild rättslig reglering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

270

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

1

§■

Ordalagen i förevarande paragraf ger närmast vid handen, att det för

uppkomsten av en giltig samfällighetsrätt är ovidkommande huruvida in­

tressenterna har någon rätt till den mark eller det utrymme där den till-

ämnade anläggningen skall finnas. Anskaffande av lokal skulle med andra

ord kunna ske efter det att samfällighetsrätten tillskapats. Av bl. a. 4 § fram­

går emellertid, att om i samfälligheten deltagande fastighet skall nyttjas

för samfälligheten, denna fysiska belastning ingår i själva samfällighetsrät­

ten. Däremot anger förslaget ej vilken dess ståndpunkt är, när anläggningen

skall ligga på fastighet, som ej ingår i samfälligheten. Med hänsyn till det

nyssnämnda stadgandet i 4 § vore naturligt kräva, att upplåtelsen av rätten

till utrymmet sker i samband med samfällighetsavtalets ingående. Har för­

slaget denna innebörd, är ett stadgande därom påkallat. Intager däremot för­

slaget motsatt ståndpunkt —- enligt vilken alltså samfällighetsrätt kan upp­

låtas utan att rätt finnes till erforderligt utrymme för anläggningen -— frå­

gar man sig huruvida det är nödvändigt att, såsom innebörden synes vara

i det remitterade förslaget, sådan upplåtelse av rätt till utrymme på en av

de deltagande fastigheterna, som göres efter det att samfällighetsrätten upp­

kommit, måste ske i form av en ändring i eller tillägg till samfällighetsav-

talet med de verkningar i fråga om företrädesrätten som detta kan med­

föra.

5

§•

De förhållanden som regleras genom förevarande paragraf och de som

behandlas i 14 kap. 4 § är likartade. Lagrådets vid detta lagrum anförda syn­

punkter äger giltighet också här. Det må endast tilläggas, att betänklighe­

terna mot att uppställa skriftlighetskrav endast beträffande vissa grundläg­

gande moment i avtalet måste anses ändå större beträffande samfällighets­

rätt än när det gäller servitut. Svårigheterna att bland villkoren urskilja

dem som kan anses konstitutiva torde nämligen här vara större än vid ser­

vitut. Vidare är att beakta, att samfällighetsavtalet kan omfatta ett flertal

fastighetsägare. Det ligger i sakens natur, att om de ej är endast några få,

behovet av att kunna visa vilka villkor som gäller mot alla i praktiken nöd­

vändiggör att samtliga villkor upptages skriftligen.

Genomföres den i remissen avsedda ordningen, måste uppmärksammas,

att om enligt avtalet fysisk belastning lagts på någon av de samfällighets-

berättigade fastigheterna, denna belastning såsom förut sagts ingår i själva

samfällighetsrätten. Den fysiska belastningen är av samma vikt som skyl­

digheten att framdeles lämna bidrag till företaget. Bland de moment som

ovillkorligen skall anges i upplåtelsehandlingen bör därför också ingå den­

na fysiska belastning. Uppenbarligen är det även ett starkt tredjemans-

intresse, att inskrivning av ett samfällighetsavtal beträffande en fysiskt be­

lastad fastighet utvisar belastningen. Lagrådet förordar därför, att till tredje

Del A

271

punkten i första stycket fogas ett tillägg att handlingen skall innehålla upp­ gift om den belastning som eljest ■— dvs. utöver bidragsskyldigheten — kan ha lagts på någon av fastigheterna.

Av skäl som anförts vid 14 kap. 4 § bör andra stycket utgå.

6

§•

I balken anges de skilda situationer i vilka en upplåten rättighet skall bestå mot en förvärvare av fastigheten. Även om sådant fall ej är för han­ den, lärer förvärvaren kunna låta upplåtelsen bli gällande mot sig helt enkelt genom att underlåta att åberopa att han är obunden av den. Detta är att anse som en situation som går in bland de fall då rätten skall bestå mot den nye ägaren. Utrymme synes därför ej finnas att tillämpa det i förslaget upptagna fallet att den nye ägaren likväl vill att fastigheten står kvar i samfälligheten. Detta uttryck, liksom orden »enligt denna balk» i det före­ gående uttrycket i paragrafen, bör därför utgå.

Då paragrafen —- som innebär en utvidgning av den i 7 kap. 19 § i för­ slaget stadgade skyldigheten för ny ägare att svara för tidigare ägares ålig­ ganden — på sätt också angivits i motiven endast skall gälla vid frivillig överlåtelse, torde det inledande ordet »övergår», som tager sikte även på universalfång, böra utbytas mot »överlåtes».

8

§•

På sätt lagrådet uttalat vid rubriken till förevarande kapitel torde nytt avtal skola slutas, så snart ändring sker i kretsen av fastigheter som deltar i samfälligheten. Ett hävande av avtalet såvitt angår en av fastigheterna är då ej möjligt. En hävning riktad mot en delägare måste medföra, att avtalet i sin helhet upphör. En annan sak är, att de hävande genom ett nytt avtal kan övertaga verksamheten och driva den med den ändrade bidragsskyldig- het för envar av dem som följer av att antalet delägare minskat. Av de all­ männa bestämmelserna följer, att det nya avtalets företrädesrätt är en an­ nan än det ursprungliga avtalets. Med hänsyn till vad nu anförts om inne­ börden av en hävning som riktar sig mot en av fastighetsägarna förordas, att slutorden i första punkten »i vad angår den försumlige fastighetsäga­ ren» måtte utgå samt följande punkt jämkas i anslutning härtill. Vill man däremot uppnå en lösning, innebärande att vid hävande samfälligheten i öv­ rigt består utan åtgärd från de kvarvarande fastighetsägarnas sida, ford­ ras särskilda lagregler. Vid utarbetande av sådana regler måste övervägas i vad mån fastighetsägare bör kunna åläggas att under ändrade förutsätt­ ningar utan eget medgivande fortsätta att deltaga i samfälligheten och hur efterföljande panträttshavare och andra rättsägare skall skyddas mot för­ ändringar, som innebär att deras ställning kan försämras.

Kungl. Maj:Is proposition nr 20 år 1970

272

Del A

9

§•

Såsom tidigare uttalats kommer enligt lagrådets uppfattning det ur-

spi ungliga samfällighetsavtalet att upphöra och måste nytt avtal träffas,

när ändring sker i kretsen av deltagande fastigheter. Härmed synes icke

förenligt att rätten att häva avtalet på grund av en fastighetsägares försum­

melse tillägges samfällighetsstyrelsen; en dylik åtgärd, som medför att hela

samfällighetsavtalet förfaller, torde böra tillkomma delägarna samfällt.

Räckvidden av första stycket bör underkastas en däremot svarande begräns­

ning.

Ställes utrymme till förfogande på fastighet som ingår i samfälligheten,

utgör upplåtelsen därav en del av själva samfällighetsavtalet. Denna kon­

struktion bör emellertid ej — såsom är fallet enligt det remitterade lagför­

slaget — utgöra hinder för fastighetens ägare att, då samfälligheten utgör

en juridisk person, föra den talan som på grund av själva upplåtelsen av

utrymme tillkommer honom enligt allmänna regler. Lagrådet erinrar om

att lagberedningens förslag innehåller en särskild bestämmelse om talerätt

för fastighetsägare, vars rätt trätts för nära genom att annan fastighetsäga­

re överskridit sin rätt eller åsidosatt sin skyldighet enligt samfällighetsav­

talet. Det kan ifrågasättas huruvida icke en liknande bestämmelse lämpli­

gen bör intagas i förevarande paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

11 §•

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad lagrådet anfört under 7 kap

26 §.

12

§.

Paragrafen handlar i första stycket om upplösning av samfällighet efter

rättens förordnande och i andra stycket om avlösning av samfällighet i viss

fastighet efter sådant förordnande. Enligt ett tillägg till första stycket skall

samfälligheten upplösas också i fall då fastighetsägarna är ense därom.

Detta tillägg som i och för sig är överflödigt — saknar motsvarighet i

andra stycket. Då härav kan föranledas det missförståndet, att avlösning

ej skulle kunna ske med allas samtycke, hemställes att tillägget i första

stycket får utgå.

Med hänsyn till den innebörd som ett utträde av en delägare, enligt vad

lagrådet utvecklat vid rubriken och 8 §, maste anses ha är det missvisande

att beteckna den möjlighet en delägare har enligt andra stycket att utträda

som en avlösningsrätt. Vad lagstiftaren kan tillägga honom är en rätt att

uppsäga avtalet, vilket har den verkan att avtalet kommer att helt upphöra.

Det är självfallet, att de övriga kan besluta fortsätta verksamheten, men

da föi eligger ett nytt samfällighetsavtal. Andra stycket torde böra omarbe­

tas och utformas med utgångspunkt från vad i det föregående angivits om

innebörden av att en delägare utträder. Vill man uppnå att efter utträde av

en delägare samfälligheten i övrigt består mellan de kvarvarande fastighets­

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

273

ägarna, fordras ■— i likhet med vad lagrådet anfört vid 8 § — särskilda lag­ regler.

13 §.

Den fysiska belastning, vilken på grund av samfällighetsavtal åvilar viss fastighet som själv ingår i samfälligheten, står till sin natur servitutet nära. För att ge frågan om samfällighetsrättens ställning inom detaljplaneområ- dena en tillfredsställande lösning har beträffande ändring och hävande av sådan belastning genom en hänvisning i förevarande paragraf bestämmel­ serna i lagen om fastighetsbildning rörande ändring och upphävande av ser­ vitut gjorts tillämpliga. Hänvisningen har emellertid begränsats till att avse endast vissa av servitutsreglerna. Även om såsom departementschefen fram­ hållit bestämmelserna i 12 § ger ytterligare möjlighet att åstadkomma för­ ändring av samfällighetsförhållandena, synes dock skäl knappast föreligga för en sådan begränsning. Enligt lagrådets mening bör den i paragrafen in­ tagna begränsningen utgå. Ställning till innehållet i paragrafen kan tagas först sedan fastighetsbildningslagens servitutsregler slutligen utformats.

Huru en åtgärd i fråga om den på samfällighetsavtalet grundade fysiska belastningen påverkar rättsförhållandet mellan delägarna i samfälligheten är en fråga som lämnats olöst i förslaget.

Samfällighetsrätt kan beröra tomträtt, gruva och byggnad, som ej hör till fastighet. Med den utformning förevarande paragraf erhållit blir fastighets­ bildningslagen tillämplig även på dessa samfällighetsrätter. I överensstäm­ melse med vad lagrådet anfört vid 14 kap. i fråga om servitut berörande tomträtt och gruva bör vid lagstiftningsfrågans vidare behandling prövas huruvida nämnda lagregler lämpligen kan gälla ifrågavarande samfällighets­ rätter.

16 KAP.

1

§•

Enligt sin rubrik handlar 16 kap. om hävd till fast egendom. De särskilda bestämmelserna i kapitlet anknyter emellertid icke till denna term i rubri­ ken. En komplettering i detta hänseende bör göras i första stycket av denna paragraf. I slutet av nämnda stycke anges verkan av hävd vara, att ägaren förlorat sin rätt till egendomen. Det synes lämpligare att använda ett ut­ tryckssätt, som tar sikte på att innehavaren genom hävden erhåller före­ trädesrätt till egendomen. På grund av det sagda föreslås, att ifrågavaran­ de bestämmelse får lyda att han, dvs. innehavaren, på grund av hävden framför den andre har rätt till egendomen.

Första punkten i tredje stycket torde innebära hl. a., att i där avsett fall kravet på lagfart gäller endast den förste innehavarens förvärv. För att detta

274

Del A

skall framgå tydligare förordas att punkten får innehålla, att om egendomen

under hävdetiden innehafts av flera efter varandra, första och andra styc­

kena skall äga motsvarande tillämpning, varvid kravet på lagfart gäller en­

dast den förstes förvärv.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

17 KAP.

Tankegången bakom reglerna om företrädesrätt i förevarande kapitel och

i vissa stadganden upptagna i andra kapitel är ej alldeles lättillgänglig. Det­

samma gäller avgränsningen av de situationer som omfattas av företräaes-

reglerna från de fall, då en sådan godtrossituation som åsyftas med reglerna

i 18 kap. föreligger.

Den faktiska ställning ägaren till en fastighet intager efter det han över­

låtit denna är ofta sådan att han fortfarande kan ingå avtal som innefattar

överlåtelse av fastigheten. Betraktelsesättet är, att ehuru ägaren överlåtit

fastigheten, hans möjlighet att ånyo förfoga över den ej är utsläckt. Han

kan sägas vara, trots överlåtelsen, legitimerad att ingå i och för sig giltiga

avtal om överlåtelse av fastigheten. Vad nu anförts har ej direkt utsagts i

den föreslagna lagtexten. Den grundläggande tankegången kommer emeller­

tid indirekt till synes genom regeln i 1 § förevarande kapitel, som kan sägas

godtaga icke blott den tidigare utan även den senare överlåtelsen såsom en i

och för sig giltig överlåtelse. Genom att inskrivning sökes på grundval av en

av överlåtelserna löses den uppkomna konkurrenssituationen. Någon regel,

som löser spörsmålet hur rättsläget mellan de två förvärvarna är innan

någon ännu sökt inskrivning, innehåller ej lagförslaget. Antagas får väl dock

att det tidigare förvärvet har företrädesrätt intill dess att lagfart sökes. Stöd

härför kan hämtas i stadgandet i 5 § detta kapitel om företrädesrätten, när

lagfart sökes samtidigt på grund av skilda överlåtelser, samt i den bety­

delse god tro har för vinnande av företräde på grund av inskrivning.

Det nu angivna betraktelsesättet är att anlägga även beträffande upplåtelse

av nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt. Även efter det ägaren över­

låtit fastigheten kan han göra en i och för sig giltig upplåtelse av en sådan

rättighet, och upplåtelse av en viss rättighet till en person utgör i och för sig

intet hinder mot att samma rättighet senare av fastighetsägaren upplåtes till

en annan. Även när fråga är om upplåtelse av en begränsad rättighet, kan

spörsmålet om hur konkurrensen med en överlåtelse eller en annan begrän­

sad rättighet skall lösas vara att bedöma enligt reglerna i förevarande kapi­

tel om företräde på grund av inskrivning. Att märka är emellertid, att i 7

kap. finns regler för att lösa konkurrenssituationen oavsett inskrivning. Så

upptager 7 kap. 21 § bestämmelser, som reglerar företrädet mellan två kon­

kurrerande rättigheter för tiden fram till dess att inskrivning sökes för

Del A

275

någon av dem. Regler ges även i 7 kap. 11—14 §§ rörande konkurrens mellan

en upplåtelse och sådan överlåtelse som skett efter upplåtelsen. Den före­

trädesrätt som genom sistnämnda regler ges åt upplåtelsen är f. ö. av den

styrka att den skall gälla även om efter inskrivning enligt reglerna i före­

varande kapitel företrädesrätten skulle blivit en annan. Om sålunda nämnda

regler i 7 kap. stundom medför en särskilt gynnad ställning för rättighets-

havaren, finns å andra sidan stadganden, enligt vilka hans ställning är sva­

gare än den som tillkommer förvärvaren av äganderätt. Med hänsyn till

kravet i 21 kap. 2 § 3 och 23 kap. 2 § 5 att upplåtaren skall ha sökt lagfart

på sitt förvärv för att rättighetshavaren skall undgå avslag på sin inskriv­

ningsansökan saknar den som fått en rättighet till sig upplåten av någon

som ej sökt lagfart möjlighet att säkra sig en självständig företrädesrätt en­

ligt reglerna i förevarande kapitel. Detta spörsmål beröres vid nämnda para­

grafer.

Genom den omläggning som i departementsförslaget skett beträffande

panträtten kan någon konkurrens mellan inteckning och annan rätt ej upp­

komma förrän inteckning sökes, men därmed är också en eventuell konkur­

renssituation löst. Annorlunda förhåller det sig däremot när genom dispo­

sition av pantbrevet panträtt upplåtes. Här kan läget vara det att pantsätt­

ningen verkställes av någon som är att anse som legitimerad som ägare till

fastigheten, medan denna i själva verket överlåtits till annan. Att märka är

alt genom omläggningen av panträtten beståndet av en upplåten panträtt

aldrig kan bli beroende av att en inskrivningsåtgärd till dess tryggande se­

nare vidtages. I motsats till vad som gäller beträffande överlåtelse och —

om man bortser från vissa regler i 7 kap. — andra rättigheter erhåller pant­

rätten redan från början den tryggade ställning som för förvärv av ägande­

rätt och övriga rättigheter uppkommer först genom inskrivning. Har den

som är att betrakta som rätt ägare upplåtit panträtt, har sålunda panthava-

ren vunnit en rätt, som ej rubbas därigenom att ägaren till följd av att an­

nan senare får företräde till fastigheten går miste om äganderätten till den­

na. Det förut berörda betraktelsesättet att någon som ej längre är rätt äga­

re likväl kan vara legitimerad att vidtaga dispositioner i fråga om fastig­

heten gäller även beträffande panträtten. Denna tanke har kommit till in­

direkt uttryck genom reglerna i 6 kap. 7 §, enligt vilka pantsättning vidta­

gen av annan än rätt ägare ibland blir gällande.

Konkurrenssituationer anses i princip kunna uppkomma endast genom

avtal som innefattar överlåtelse eller upplåtelse. Övergår fastigheten genom

ett universellt fång — och hit är då att hänföra ej blott det förvärv dödsbo

kan sägas göra utan även, och främst, förvärv som någon gör genom bo­

delning, arvskifte, testamente om legat eller skifte av ett bolags eller en

annan sammanslutnings tillgångar — föreligger i princip intet förvärv som

kan grunda företrädesrätt. Har exempelvis en testamentstagare, som trott

sig ha fått en fastighet som legat, sålt fastigheten till en person medan döds­

Kiingl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

boet överlåtit den till en annan, uppkommer konkurrenssituationen först

mellan de två köparna; testamentstagaren, dödsboet och den döde är från

den företrädessynpunkt varom här är fråga att anse som samme person.

Den grundsats som här angivits upprätthålles emellertid ej undantagslöst.

Att universella fång i vissa situationer är att anse som förvärv, vilka kan

komma i betraktande vid bestämmande av företrädesrätt, framgår av 11 §

i förevarande kapitel. Beträffande frågan i vad mån dylika förvärv skall

beaktas vid de konkurrenssituationer som behandlas i det förut berörda

stadgandet i 6 kap. hänvisas till lagrådets uttalanden vid detta.

Från de nu behandlade situationerna där det föreligger en konkurrens­

situation i den mening som angivits i det föregående är att skilja de — till

det yttre stundom likartade — fall där anspråk mot fastigheten riktas från

två håll men endast ett av anspråken vilar på giltig grund, medan det andra

är behäftat med ett rättsligt fel, som hänför sig till anspråket som sådant

eller till något tidigare fång på vilket anspråket stöder sig. Att ett anspråk,

ehuru sådant fel föreligger, under vissa betingelser kan vinna beaktande

framgår av reglerna i 18 kap. Till fel av art som avses i 18 kap. är ej att hän­

föra situationer då överlåtaren eller upplåtaren ej längre är rätt ägare til!

fastigheten men likväl legitimerad att disponera över den så att en sådan

konkurrenssituation skapas som skall lösas genom de förut berörda reglerna

om företrädesrätt. För att reglerna i 18 kap. skall bli tillämpliga måste fråga

vara om fel av annan art. Det skall bestå i t. ex. att en handling tillkommit

genom förfalskning eller genom misskrivning fått annat innehåll än kon­

trahenterna avsett, att en handlings innehåll tolkats på oriktigt sätt eller att

den som företagit rättshandlingen saknat rättslig handlingsförmåga.

276

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

1-5 §§.

Från huvudregeln i 1 § göres vid konkurrens mellan två äganderättsöver-

låtelser, mellan två upplåtelser av rättighet samt mellan en äganderättsöver-

låtelse och en i tiden senare upplåtelse av rättighet det undantaget, att

det först inskrivna förvärvet ej skall ha företräde, om förvärvaren vid sitt

förvärv var i ond tro beträffande det tidigare förvärvet (3 § första och and­

ra styckena). När det först inskrivna förvärvet avser äganderätt, göres dock

begränsning i undantaget för det fall att förvärvaren i sin tur till annan över­

låtit egendomen eller upplåtit rättighet däri och denne är i god tro beträf­

fande det konkurrerande förvärvet. Genom successorns goda tro blir med

andra ord brist därutinnan hos förvärvaren botad. Dennes förvärv kan sä­

gas gälla framför det konkurrerande förvärvet så långt som motsvaras av

den rätt han själv överlåtit eller upplåtit (3 § första stycket och 4 § första

stycket).

När konkurrens föreligger mellan en upplåtelse av rättighet och en senare

skedd överlåtelse, skall enligt förslaget regeln i 1 § om att det först inskrivna

förvärvet vinner företräde icke gälla för de fall då rättigheten enligt 7 kap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

277

redan från det konkurrenssituationen uppkom har företrädesrätt. Denna be­ står alltså även om inskrivning först söks på förvärvet av äganderätt (3 § första och tredje styckena). Ett undantag härifrån upptager emellertid för­ slaget. Har nämligen förvärvaren av äganderätten varit i ond tro beträffande rättigheten men i sin tur överlåtit fastigheten eller upplåtit rättighet däri till någon som är i god tro, skall inskrivningen av den förres förvärv ge prioritet åt den av honom gjorda överlåtelsen eller upplåtelsen (3 § första stycket och 4 § andra stycket). Innebörden av att förvärvaren varit i ond tro är dock ej helt klar. Meningen torde emellertid vara, att den konkurrerande rättigheten skall stå sig mot äganderättsförvärvet endast på grund av bris­ tande god tro hos förvärvaren och ej på annan grund, t. ex. att vid överlåtel­ sen till förvärvaren gjorts förbehåll om den konkurrerande rättighetens be­ stånd. I anledning av den sålunda i förslaget gjorda skillnaden mellan att rättigheten förbehållits och att förvärvarens goda tro brister får lagrådet hänvisa till vad lagrådet vid 7 kap. 10—16 §§ anfört om att förbehåll endast är ett sätt, genom vilket förvärvaren blir försatt i ond tro, ävensom erinra om att lagrådet med hänsyn därtill förordat, att de särskilda reglerna om rättighets bestånd på grund av förbehåll uteslutes ur lagen. Det betraktelse­ sätt lagrådet tidigare anlagt har enligt lagrådets mening sin giltighet även i den nu föreliggande situationen. Detta leder till att ondtrosfallen — ordet bär använt med den särskilda innebörd det för ifrågavarande fall har i det remitterade förslaget — bör behandlas på samma sätt som förbehållsfallen. I de senare fallen föreligger i själva verket ej någon verklig konkurrenssi­ tuation; förvärvaren är redan vid sitt förvärv förbunden att respektera den »konkurrerande» rättigheten. Verklig konkurrens uppkommer först genom att förvärvaren i sin tur gör en överlåtelse eller upplåtelse som är oförenlig med den »konkurrerande» rättigheten. I förbehållsfallen kan därför ej kom­ ma i fråga att låta god tro hos successor medföra att förvärvarens förvärv får prioritet framför den »konkurrerande» rättigheten. Så har ej heller skett i det remitterade förslaget. Den sålunda föreslagna ordningen beträffande för­ behållsfallen bör alltså gälla också godtrosfallen i remissens mening. Den förut berörda, i förslaget upptagna undantagsställningen för dessa fall bör därför utgå. Detta kan uppnås, om bestämmelsen i 3 § första stycket in- skränkes att avse överlåtelses företräde framför annan överlåtelse samtidigt som

3

§ tredje stycket utsträckes att omfatta även överlåtelses företräde

framför rättighet i remissens ondtrossituation och om därjämte 4 § andra stycket utgår. För övrigt må framhållas, att om lagrådets nu framförda för­ slag ej biträdes, sådan jämkning torde böra vidtagas i förslaget att den åsyf­ tade innebörden av god tro i 3 § första stycket vid konkurrens mellan över­ låtelse och tidigare upplåtelse — vilken innebörd avviker från den gängse — kommer till tydligt uttryck.

Reglerna i 1, 3 och 4 §§ torde kunna göras lättillgängligare genom viss

omdisposition. Då 3 och 4 §§ innefattar undantag från 1 §,

torde de böra

278

Del A

följa omedelbart efter denna. Innehållet i 2 §, som anger vad företräde i visst

hänseende innebär, synes lämpligen kunna placeras efter bestämmelserna

om vem som skall ha företräde, dvs. efter förslagets 5 §. Vid samordningen

av 3 och 4 §§ torde först böra upptagas de undantag från 1 § som avser kon­

kurrens mellan överlåtelser (3 § första stycket med det av lagrådet nyss

förordade innehållet och 4 § första stycket). Därefter kan lämpligen komma

undantagen från 1 §, avseende inskriven överlåtelses konkurrens med en

tidigare rättighet (3 § tredje stycket med det innehåll lagrådet förordat).

Nu angivna undantag synes lämpligen kunna upptagas i en paragraf, beteck­

nad 2 §. I en därpå följande paragraf bör komma de undantagssituationer då

inskrivning av rättighet ej medför företräde (3 § andra stycket).

I förslagets 5 § — vilken enligt lagrådets mening bör upptagas som 4 §

— återfinnes i andra stycket regler som ansluter till dem i 7 kap. 21 §. Så

snart inskrivning skett av en av rättigheterna, är den lösning av företrä­

desrätten nämnda lagrum ger satt åt sidan och ersatt med reglerna i före­

varande kapitel. Har ansökan om inskrivning samtidigt gjorts för båda rät­

tigheterna, ger emellertid 1 § ingen ledning utan en särskild regel erfordras

för detta fall. Denna återfinnes i förslagets 5 §. Att märka är emellertid,

alt 7 kap. 21 § endast avser rättigheter som ej kan utövas vid sidan av var­

andra. Motsvarande begränsning bör gälla även förevarande stadgande och

1 följd därav 10 § andra stycket jämkas.

Vad angår utformningen av reglerna i andra stycket i förslagets 5 § äger

de synpunkter lagrådet anfört vid 7 kap. 21 § motsvarande tillämpning.

Med hänsyn till vad nu anförts kan 1—3 §§ enligt lagrådets förslag till

disposition och rubriken framför 1 § — sedan jämväl vissa jämkningar av

redaktionell natur vidtagits — givas den lydelse nedan anges.

Företräde mellan förvärv som grundas på överlåtelse eller på upplåtelse

av nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt.

1 §.

Har fast egendom överlåtits eller nyttjanderätt, servitut eller sam­

fällighetsrätt upplåtits i egendomen till flera var för sig, tillkommer före­

träde det förvärv för vilket inskrivning först sökes, om ej annat följer av

2 och 3 §§.

2 §.

Inskrivning av överlåtelse av fast egendom ger ej företräde framför

tidigare överlåtelse av egendomen, om förvärvaren vid förvärvet ägde eller

bort äga kännedom om den tidigare överlåtelsen.

Vad i första stycket sägs gäller ej, i den mån förvärvaren i sin tur överlå­

tit egendomen till annan och den senare vid sitt förvärv varken ägde eller

bort äga kännedom om den första överlåtelsen. Har förvärvaren upplåtit

nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt i egendomen och var den till

vilken upplåtelsen skedde därvid i god tro beträffande den tidigare överlå­

telsen, skall förvärvet, utan hinder av bestämmelsen i första stycket, med­

föra den verkan att upplåtelsen äger företräde framför överlåtelsen.

Överlåtelse äger ej på grund av inskrivning företräde framför sådan upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del .4

279

låtelse av nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt, som enligt 7 kap. gäller mot förvärvaren.

3 §.

Upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt i fast egen­

dom äger ej på grund av inskrivning företräde framför tidigare överlåtelse eller upplåtelse, om rättighetshavaren vid upplåtelsen ägde eller bort äga kännedom om denna. Vad nu sagts med avseende på företräde mellan upp­ låtelser av rättigheter gäller endast om dessa ej utan förfång för någondera kunna utövas vid sidan av varandra.

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970

7

§•

Paragrafen innehåller blott en erinran om redan i 6 kap. meddelade be­ stämmelser angående borgenärs möjlighet i skilda fall att göra gällande det företräde som inteckning medför. En sådan erinran torde knappast vara be­ hövlig. Om paragrafen likväl skall behållas, bör den avfattas med hänsyn till att rätt att göra gällande företräde kan tillkomma även fastighetsäga­ ren, varjämte texten lämpligen kan förkortas. Paragrafen skulle då kunna få innehålla, att om rätt att göra gällande det företräde som inteckning med­ för bestämmelser finns i 6 kap.

9 §.

Ifrågavarande stadgande kan efter ordalagen ge intryck av att företräde på grund av ansökan om inskrivning icke uppkommer förrän ansökningen beviljas. Meningen är emellertid, att företrädesrätten uppkommer vid an­ sökningen men förfaller om ansökningen sedermera avslås. Detta skulle komma till tydligare uttryck genom att i första punkten utsäges, att före­ trädet förfaller om ansökningen avslås.

10

§.

I förevarande paragraf lämnas regler om i vad mån kapitlets bestämmel­ ser är tillämpliga, när fast egendom säljes i exekutiv ordning eller medel av annan anledning av myndighet fördelas mellan rättsägare i sådan egen­ dom. Enligt lagrådets mening skulle lagrummet vinna i klarhet, om första stycket inleddes med grundregeln att beträffande förvärv å exekutiv auktion bestämmelserna icke är tillämpliga vare sig i förhållande till upplåtelse av nyttjanderätt, servitut och samfällighetsrätt eller till annan överlåtelse samt att därefter anges det undantag, som skall gälla i sistnämnda hänseende.

Med vissa redaktionella ändringar och med beaktande jämväl av vad lag­ rådet föreslagit vid 1—5 §§ skulle förevarande paragraf lämpligen kunna få följande lydelse:

10 §.

Detta kapitel äger icke tillämpning beträffande företräde mellan å

ena sidan förvärv av fast egendom, som skett genom köp på exekutiv auk­ tion, och å andra sidan upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller samfällig­ hetsrätt samt ej heller beträffande företräde mellan förvärv genom köp på

exekutiv auktion och annan överlåtelse utom när egendomen sålts på auk­

tionen för annat ändamål än till betalning av fordran, för vilken egendomen

svarar till följd av utmätning eller på annan grund.

I fråga om företräde mellan upplåtelser av nyttjanderätt, servitut eller

samfällighetsrätt vid exekutiv auktion gäller ej 3 §. I fall då inskrivning för

rättigheterna sökts samma inskrivningsdag äga förvärven lika rätt, om ej

annan företrädesordning fastställts.

Andra stycket gäller i tillämpliga delar, när myndighet i annat fall än

med anledning av exekutiv auktion fördelar medel mellan rättsägare i den

ordning som gäller vid fördelning av köpeskilling för exekutivt försåld fast

egendom.

280

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

18 KAP.

1 och 2 §§.

I samtliga de fall som avses i förevarande paragrafer är fråga om situatio­

ner när överlåtelse eller upplåtelse gjorts av den som åtkommit fastigheten

genom ett ogiltigt förvärv eller av någon som i sin tur förvärvat fastigheten

av denne. Det är önskvärt, att när nu situationen i samtliga fall är densam­

ma, denna också anges med likartade uttryck. Formuleringen i 1 § första

stycket kan måhända ge anledning till missförståndet att regeln gäller så

snart det i fångeskedjan finns ett ogiltigt fång även om sedermera, exempel­

vis genom godtrosförvärv i senare led, bristen botats. Mot uttryckssättet i 1 §

andra stycket kan anmärkas, att det ej fullt klart framgår att bestämmelsen

icke omfattar en tvesalusituation. Lagrådet förordar, att i samtliga stad-

ganden anges att fall avses då överlåtelse, upplåtelse av nyttjanderätt etc.

respektive upplåtelse av panträtt gjorts av den som ej var rätt ägare till

egendomen på den grund att hans eller någon hans företrädares åtkomst var

ogiltig eller av annat skäl ej gällde mot rätte ägaren.

Härutöver må tilläggas, att om en ägare, vars rätt är underkastad i 20 kap.

14 § avsedd inskränkning men som erhållit lagfart utan att inskränk­

ningen antecknats, gjort en överlåtelse eller en upplåtelse av panträtt eller

rättighet i strid mot inskränkningen, förevarande paragrafer skall äga till-

lämpning. Detta får anses följa av att en sådan ägare ej med avseende på

ett dylikt förfogande kan anses vara rätt ägare i paragrafernas mening.

Därest i 1 § andra stycket mellan orden »tillämpning» och »om» inskjutes

orden »dock endast», blir fullt klart, att kravet på lagfart gäller även i andra

styckets fall.

4 §•

I den rätt till ersättning av staten för förlust, som rätte ägaren kan kom­

ma att lida till följd av bestämmelserna i 1 och 2 §§, göres i första stycket

av förevarande paragraf inskränkning för det fall, att den skadelidande

Del A

281

själv medverkat till förlusten. Som exempel på sådan medverkan närnnes bl. a., att han utan skälig anledning underlåtit att söka ändring i inskriv­ ningsmyndighetens beslut. Departementschefen har anfört, att det synes lämpligt att särskilt framhålla detta fall av underlåtenhet.

Att underlåtenhet i ifrågavarande hänseende utgör en av de omständig­ heter, som kan inverka på rätten till ersättning, är i och för sig riktigt. Enligt lagrådets mening kan emellertid ifrågasättas, huruvida det är lämp­ ligt att särskilt nämna detta fall. Ett sådant omnämnande ger nämligen in­ tryck av att möjlighet att söka ändring i inskrivningsbeslut normalt skulle stå rätte ägaren till buds. Så är emellertid icke fallet. Rätte ägaren tar regel­ mässigt icke del i inskrivningsärendet och det måste därför ofta bero på en tillfällighet, om han får kännedom om beslutet på sådan tid, att han kan söka ändring däri. Med hänsyn härtill föreslår lagrådet, att exemplet får utgå ur lagtexten, så att denna i förevarande del innefattar endast en all­ män regel om verkan av underlåtenhet av den skadelidande att vidtaga åt­ gärd för bevarande av sin rätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

8

§■

Verkan av att anteckning som här avses blivit upptagen på inskrivnings­ dag har i det remitterade förslaget angivits i ordalag, som ger stadgandet en mera allmän innebörd än som torde vara åsyftad. Dess räckvidd synes kunna begränsas på lämpligt sätt om — i nära anslutning till lagbered­ ningens förslag — verkan anges vara, att den som därefter, dvs. efter upp­ tagandet på inskrivningsdag, förvärvat egendomen eller panträtt eller annan rättighet i denna icke till stöd för beståndet av förvärvet eller rätt till er­ sättning enligt 4 § andra stycket äger åberopa att han vid förvärvet varken ägde eller bort äga kännedom om omständighet som avses med anteck­ ningen.

Liknande verkan, som enligt denna paragraf följer av en anteckning en­ ligt 20 kap. 14 §, bör inträda, när anteckning skett enligt 21 kap. 4 §. Para­ grafen torde böra undergå sådan jämkning att detta tydligt framgår.

10

§.

Innebörden av bestämmelsen i första stycket andra punkten torde vara, att i där avsett fall talan om betalning kan riktas mot — i stället för den som senast sökt eller erhållit lagfart — den som innehar egendomen med äganderättsanspråk. Denna innebörd torde komma till tydligare uttryck, om bestämmelsen gives det innehållet, att om tvist angående äganderätten är antecknad i fastighetsboken, i stället — dvs. i stället för vad som sägs i första punkten — skall gälla att talan om betalning kan riktas mot den som innehar egendomen med äganderättsanspråk.

Bifalles lagrådets förslag vid 13 kap. 10 och 11 §§, torde den i andra stycket upptagna hänvisningen till 13 kap. 10 § böra ändras att avse 13 kap. 11

§•

282

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

19 KAP.

1 §•

Beslut i inskrivningsärende av beskaffenhet att skola införas i fastig­

hets- eller tomträttsbok skall enligt 12 § i förevarande kapitel meddelas

genom införing i boken och således anses ha det innehåll, som framgår av

denna. Fastighetsbokens och tomträttsbokens centrala betydelse bör enligt

lagrådets mening komma till bättre uttryck i lagtexten. Lagrådet förordar

därför, att förevarande paragraf inledes med ett stadgande, att inskrivning

enligt denna balk sker i fastighetsbok eller tomträttsbok, och att därefter

följer regeln i det föreslagna andra stycket, att om uppläggande och fö­

rande av sådan bok gäller särskilda bestämmelser. Sist i paragrafen bör

följa vad första stycket i förslaget innehåller.

2

§.

Efter att ha framhållit värdet av att inskrivningsväsendet är anknutet

till domstolarna uttalar departementschefen, att departementsförslaget

bör utformas utifrån förutsättningen att inskrivningsväsendet också i fort­

sättningen bör vara knutet till domstolarna på i princip samma sätt som

för närvarande. Därjämte tillägger han, att reglerna bör utformas så att

en anpassning av organisationen till ett eventuellt framtida behov av

större inskrivningsavdelningar underlättas.

Genom den utformning förevarande paragraf erhållit har emellertid

det åsyftade organisatoriska sambandet med allmän underrätt ej kom­

mit till uttryck; stadgandet innebär endast att som regel området för

myndigheten skall vara detsamma som för domstolen. Ej heller framgår

med tydlighet vilken ställning inskrivningsdomaren skall intaga. Med hän­

syn till att chefen för inskrivningsmyndigheten givits en benämning, vari

ordet »domare» ingår, får avsikten antagas vara, att han skall vara do­

mare och ha den ställning som enligt 36 § regeringsformen tillkommer så­

dan. Indirekt kan detta komma till uttryck genom en bestämmelse, vilken

i nära anslutning till vad som sägs i gällande rätt — såsom huvudregel

innehåller, att en domare vid underrätt, vars domkrets ingår i myndighetens

område, skall vara inskrivningsdomare. Genom en sådan regel skulle där­

jämte inskrivningsväsendets anknytning till domstolarna fastslås. Anses

en bestämmelse av i huvudsak angiven innebörd ej böra upptagas i lagen,

torde denna i allt fall böra utsäga, att inskrivningsdomare skall utnäm­

nas, varigenom blir klart att tjänsten skall vara av ordinarie natur och

dess innehavare oavsättlig. Vid utarbetande av följdändringar till balken

torde uppmärksamhet böra ägnas frågan huruvida jämkning kan bli er­

forderlig i lagen om avstängning av domare.

Därest det till lagrådet den 19 april 1968 remitterade förslaget till änd­

ringar i rättegångsbalken genomföres, erfordras jämkning i förevarande

paragraf.

Enligt förslaget handlägges ärendena av myndigheten, men lagtexten utsäger intet om beslutanderätten inom denna. Avsikten är emellertid uppenbarligen att rätt att fatta beslut i första hand skall tillkomma in­ skrivningsdomaren, den ordinarie eller den som på grund av förordnande uppehåller tjänsten. Av uttalanden av departementschefen synes emel­ lertid framgå, att beslutanderätt avses skola kunna tilläggas också icke rättsbildat biträde, som alltså icke fyller lagens lagfarenhetskrav och som därför ej heller torde vara behörig att förordnas såsom inskrivningsdo­ mare. Då frågan om beslutanderätten bör komma till uttryck i lagtexten, får lagrådet, som i sak ej har något att erinra mot vad departementsche­ fen anfört, föreslå att i förevarande paragraf upptages en bestämmelse av innehåll, att beslut av myndigheten fattas av inskrivningsdomaren el­ ler enligt vad Kungl. Maj:t därom bestämmer av tjänsteman vid myndig­ heten.

5 §•

Departementschefen har understrukit, att arbetet hos inskrivningsmyn­ digheten bör fortgå kontinuerligt trots systemet med särskilda inskriv­ ningsdagar. Av 20 kap. 10 § framgår, att inskrivningsmyndigheten i vissa fall har att hålla sammanträde för att utreda äganderätten till fastighet, s. k. lagfartssammanträde. Ordalagen i nu förevarande paragraf leder till att sammanträde i sådant ärende — vilket enligt förslaget torde vara att anse som ett inskrivningsärende — skall få hållas endast på inskrivnings­ dag och att det, med tillämpning av 9 § i detta kapitel, kan uppskjutas blott till senare inskrivningsdag. En dylik ordning skulle uppenbarligen vara mycket opraktisk och det kan antagas, att avsikten icke varit att på detta sätt begränsa inskrivningsmyndighetens möjligheter till snabb och lämplig handläggning av dylika ärenden. Lagrådet föreslår därför, att till förevarande paragraf fogas ett tredje stycke av innehåll, att utan hinder av vad förut i paragrafen sagts sådant inskrivningsärende som avses i 20 kap. 10 § får upptagas på annan dag än inskrivningsdag.

12

§.

Paragrafens inledande stadgande, att beslut i inskrivningsärende som skall införas i fastighetsbok eller tomträttsbok meddelas genom införing i boken, avser att fastslå, att införingen äger självständigt vitsord beträf­ fande beslutets innehåll. Införingen skall alltså utgöra den enda form vari det av inskrivningsmyndigheten fattade beslutet framträder utåt. Emellertid användes i rättegångsbalken i liknande sammanhang ordet »meddela» i en särskild betydelse, nämligen för att uttrycka ett förfa­ rande, varigenom ges offentlighet åt en dom eller ett beslut som förutsättes redan föreligga i en eller annan form. Ett förtydligande synes därför er­ forderligt. Det kan ernås genom ett tillägg efter nämnda stadgande, vari ut- säges, att beslutet skall anses ha det innehåll som framgår av boken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

283

Det remitterade förslaget saknar bestämmelser om vilka beslut som skall

införas i fastighetsbok och tomträttsbok. Avsikten är att denna fråga skall

närmare regleras genom bestämmelser, som utfärdas av Kungl. Maj:t. Hur

regleringen sker är emellertid av avgörande betydelse för om böckerna

kommer att ge avsett underlag för riktig bedömning av rådande rättstill­

stånd. Grundläggande bestämmelser i frågan borde därför rätteligen upp­

tagas i författning av lags natur. Denna brist är emellertid icke av den art

att förslaget i befintligt skick — som har den fördelen att lagtexten icke

belastas med detaljbestämmelser — ej bör godtagas.

13 §.

För att en önskvärd förenkling av lagtexten skall ernås torde första

stycket kunna givas innehållet, att om beslut i inskrivningsärende gått

emot sökanden eller annan som hörts i ärendet, denne genast skall under­

rättas om beslutet i rekommenderat brev.

Av 12 § framgår, att skäl icke behöver antecknas för beslut, som inne­

bär att ansökan bifalles. Den i andra stycket av förevarande paragraf

föreskrivna skyldigheten att i underrättelsen upptaga skälen för beslutet

har därför begränsats genom att så förklarats skola ske »i förekommande

fall». Detta uttryck, som kan syfta även på skyldigheten att lämna full­

följ dshänvisning, är emellertid ej fullt tydligt. Lagrådet föreslår, att

regeln får lydelsen, att i underrättelse som avses i första stycket skall

anges de skäl för beslutet som antecknats i akten och vad den som äger

fullfölja talan mot beslutet har att iakttaga.

14 §.

Enligt tredje stycket första punkten skall besvär över beslut som avses i

andra stycket antecknas i fastighetsboken eller tomträttsboken. Bestäm­

melsen utgår tydligen från att själva beslutet redan förut är infört i boken.

Emellertid innehåller balken ej föreskrifter om vilka beslut som skall in­

föras utan överlämnar, såsom anmärkts vid 12 §, till Kungl. Maj :t att när­

mare reglera denna fråga. Med hänsyn härtill är lämpligt att första punk­

ten i tredje stycket ges något ändrad avfattning och får lyda förslagsvis,

att besvär över beslut som införts i fastighetsboken eller tomträttsboken

skall antecknas i denna.

284

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

17 §.

Enligt förslaget skall det inbördes företrädet mellan konkurrerande rät­

tigheter bestämmas med hänsyn till kostnaderna och andra omständigheter.

De kostnader som här avses är tydligen de som kan uppstå för statsverket

till följd av dess skyldighet att till den rättighetshavare som nödgas vika

utge ersättning för hans förlust. Storleken av statens ersättningsskyldighet

är emellertid en efterföljande fråga, som icke bör påverka bedömningen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

285

företrädesordningen mellan rättigheterna; denna bör avgöras efter vad som kan anses skäligt i förhållandet dem emellan, därvid tydligen även möjlig­ heten att begränsa uppkommande skada kommer i betraktande. Lagrådet föreslår, att lagregeln jämkas så att det inbördes företrädet förklaras skola bestämmas efter vad som finnes skäligt.

Från formell synpunkt kan mot paragrafens första stycke anmärkas, att de materiella reglerna om rättelse av införing sammanblandats med pro- cessuella bestämmelser huru därvid skall förfaras samt att ej tydligt ut- säges att rättelse skall ske även i det fall att denna kan medföra förfång. Enligt lagrådet mening bör paragrafen inledas med en bestämmelse, att om införing i fastighetsboken eller tomträttsboken finnes innehålla uppenbar oriktighet till följd av skrivfel eller annat dylikt förbiseende, införingen skall rättas. Därefter kan följa regeln om bestämmande av företräde mellan ägare och rättighetshavare i det fall att rättelsen kan bli till förfång för någon av dem; därvid bör regeln så utformas att den otvetydigt tar sikte även på innehavare av panträtt i fastigheten. Sist kan den processuella föreskriften om hörande av berörda parter upptagas. Att bland dem som skall höras medtaga den som sökt inskrivningen synes ej erforderligt.

19 §.

Bland inskrivningsmyndighetens åligganden ingår de åtgärder med av­ seende på fastighetsboken som föranledes av ändringar i fastighetsindel­ ningen. Så måste exempelvis nytt upplägg göras för en nybildad fastighet, innebärande bl. a. att de inskrivningar avseende tidigare fastigheter som skall gälla den nybildade överföres till det nya upplägget. Det är uppenbart, att på grund av fel eller försummelse oriktigheter därvid kan uppkomma. Den som lider förlust till följd av sådan oriktighet har lika goda skäl att få ersättning av allmänna medel som de skadelidande vilka åsyftas i föreva­ rande paragraf. Enligt lagberedningens förslag synes han också vara berät­ tigad till ersättning; detta förslag får nämligen —- i motsats till det remitte­ rade förslaget — anses betrakta nu ifrågavarande åtgärder såsom inskriv- ningsärenden. Lagrådet förordar, att de i förevarande paragrafs första styc­ ke angivna situationer som berättigar till ersättning utökas med det fallet att någon lider förlust till följd av fel eller försummelse vid uppläggande eller förande av fastighetsbok eller tomträttsbok utan samband med hand­ läggning av inskrivningsärende.

Den i första stycket upptagna jämkningsregeln överensstämmer med en motsvarande regel i 18 kap. 4 §. Vid detta lagrum har lagrådet förordat, att det i regeln upptagna exemplet att den skadelidande utan skälig anledning underlåtit att söka ändring i inskrivningsmyndighetens beslut skall utgå ur lagtexten. En skillnad mellan situationerna i 18 kap. 4 § och förevarande paragraf föreligger såtillvida som i vissa av de fall som här åsyftas ett över­ klagande framstår som det medel den skadelidande i första hand bör ut­

nyttja. Då emellertid detta ej gäller generellt och olika utformning av be­

stämmelserna i 18 kap. 4 § och förevarande paragraf torde kunna ge anled­

ning till missförstånd, synes enligt lagrådets mening övervägande skäl tala

för att exemplet får utgå även ur förevarande paragraf.

20

§.

Anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken skall göras bl. a. an­

gående talan, som väckts om hävande eller återgång av överlåtelse av fast

egendom eller tomträtt. Enligt balkens språkbruk inbegripes under uttryc­

ket överlåtelse icke äganderättsövergång genom familj erättsliga fång eller

andra fång som åsyftas i 17 kap. 11 §. Emellertid kan även avtal som inne­

bär sådant fång bringas att återgå; så kan ett arvskifte, vilket godkänts av

alla dödsbodelägarna, återgå såsom ogiltigt på någon enligt allmänna avtals-

rättsliga regler gällande ogiltighetsgrund, exempelvis tvång eller förledande.

Skyldigheten att göra anteckning torde böra utvidgas att omfatta även det

fall att den väckta talan har avseende på avtal som nu åsyftas. Detta kan

ernås om uttrycket »överlåtelse» i första stycket utbytes mot »förvärv».

Bestämmelserna att anteckning i vissa fall skall göras i fastighetsboken

eller tomträttsboken förutsätter enligt remissprotokollet att rätten har skyl­

dighet att underrätta inskrivningsmyndigheten om förhållande som skall

antecknas. Reglering av denna underrättelseskyldighet sägs böra ske i till-

lämpningsförfattningarna. Motsvarande reglering i andra fall, då balken

föreskriver att anteckning skall göras, har emellertid skett på avvikande sätt.

Så har t. ex. i 13 kap. 25 §, vari nämnes om anteckning angående förhållan­

den vilka i mycket liknar dem varom nu är fråga, rätten — varmed i detta

fall åsyftas expropriationsdomstolen — ålagts att göra anmälan om förhål­

lande som skall antecknas. För att likformighet skall vinnas så långt det är

möjligt bör, i överensstämmelse med vad för övrigt lagberedningen föresla­

git, i balken infogas ett stadgande om underrättelseskyldighet för rätten

även i nu förvarande fall.

286

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

21

§.

Bestämmelserna i första stycket om skyldighet för inskrivningsmyndig­

heten att i fastighetsboken eller tomträttsboken göra anteckning om vissa

exekutiva åtgärder har motsvarighet i nu gällande rätt. För att inskriv­

ningsmyndigheten skall få kännedom om förhållande som skall antecknas

är för närvarande sörjt genom föreskrifter i utsökningslagen om skyldighet

för myndighet att lämna meddelande om sådant förhållande. Emellertid är

utsökningslagen under omarbetning och det är ännu ovisst hur det exeku­

tiva förfarandet slutligen kommer att gestaltas. Med hänsyn härtill kan

någon detalj granskning av bestämmelserna i paragrafens första stycke icke

ske redan nu.

Skyldighet för inskrivningsmyndigheten att verkställa anteckning i fastig-

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1970 Del A

287

hetsboken eller tomträttsboken är påbjuden, utom i första stycket av denna

paragraf, på åtskilliga andra ställen i balken. Härutöver skall det emellertid

åligga inskrivningsmyndigheten att göra anteckning om en mångfald förhål­

landen, varom annan myndighet enligt särskilda författningar har att under­

rätta inskrivningsmyndigheten. Om inskrivningsmyndighetens åligganden

härutinnan saknas föreskrift i balken. Avsikten torde vara att erforderliga

bestämmelser skall intagas i tillämpningsföreskrifter som Kungl. Maj :t

kommer att meddela enligt 23 §. Det synes emellertid lämpligt, att balken

innehåller en erinran om att anteckningsskyldighet förekommer även i andra

fall än som sägs i balken. Lagberedningen föreslog i sådant hänseende en be­

stämmelse av innehåll, att vad eljest i lag eller författning är stadgat om att

visst förhållande skall antecknas är gällande. Det förordas att en motsva­

rande bestämmelse intages i förevarande paragraf.

22

§.

Det må anmärkas, att — då innebörden av uttrycket »anteckning» med

hänsyn till balkens terminologi knappast kan vara föremål för tvekan —

ordalagen i lagrummet synes icke behöva jämkas i anslutning till det genom

lag den 28 maj 1968 införda motsvarande stadgandet i lagen med särskilda

bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden.

20 KAP.

2

§•

1 förslaget anges den tidpunkt, från vilken tiden för att söka lagfart skall

räknas, till dagen för fångeshandlingens upprättande i stället för, såsom i

gällande rätt, den dag då fånget skedde. Genom en sådan regel får man en i

och för sig klar utgångspunkt för tidsberäkningen men såsom departements­

chefen framhållit är regeln icke lämplig vid villkorade och därmed jämför­

liga förvärv. För dessa bör tiden börja löpa först från den dag, då förvärvet

fullbordats. I andra stycket av förevarande paragraf uppräknas de undantag

från huvudregeln, vilka i enlighet härmed ansetts påkallade.

Även om uppräkningen ger sken av att vara fullständig, är det uppenbart

att så icke kan vara fallet och avsikten torde ej heller vara att den skall till-

lämpas så strikt som ordalagen ger vid handen. Variationerna i det praktiska

livet är alltför talrika och svåra att förutse för att kunna uttömmande inne­

fattas i en uppräkning. Enligt ordalagen skulle en ensam dödsbodelägare,

som avträtt boets egendom till förvaltning av boutredningsman först sedan

tre månader förflutit från bouppteckningens inregistrering, vara skyldig

att söka lagfart. Likaså skulle lagfartsplikt föreligga för den förvärvare, som

väcker talan om återgång eller hävande av förvärvet efter utgången av tre-

månadersfristen. Meningen torde emellertid icke vara, att lagfartsplikten skall

utkrävas i sådana eller därmed jämförliga fall, såvida icke särskilda omstän­

digheter föranleder därtill. Vad angår punkt 5 vill lagrådet därjämte under

hänvisning till vad som anförts vid 19 kap. 20 § framhålla, att undantaget

bör utvidgas att omfatta alla förvärv genom avtal.

Vissa redaktionella ändringar i paragrafen synes även påkallade. Bestäm­

melsen i punkt 3 skulle enligt lagrådets mening bli lättillgängligare, om den

erhölle följande lydelse: »3. för den som är ensam delägare i dödsbo, från

det bouppteckningen registrerades eller, om han först därefter blivit ensam

delägare, från det så skedde, dock, om boets------- — till konkurs, ej i något

fall tidigare än från det egendomen utgavs till delägaren». Vidare torde i

punkt 4 — för att utmärka att testamentstagaren ännu icke mottagit egen­

domen — ordet »erhållit» böra utbytas mot »tillagts».

5 §•

Lagtexten innehåller, att vid ansökan om lagfart fångeshandlingen skall

ingivas till inskrivningsmyndigheten i huvudskrift. Som enda undantag där­

ifrån anges i paragrafens andra stycke det fall, att förvärv skall lagfaras

vid flera inskrivningsmyndigheter. Avskrift, som bestyrkts vid någon av des­

sa myndigheter, skall då gälla såsom huvudskrift vid den eller de övriga. I

de fall, då inskrivning av rättighet sökes, anger 21 kap. 1 § och 23 kap. 1 §

däremot endast, att upplåtelsehandlingen resp. den handling, på vilken rät­

tigheten grundas, skall ingivas. Därvid torde huvudskriften avses.

Av remissen framgår emellertid, att avsikten varit att lämna visst utrym­

me för användningen av avskrift vid sidan av det i lagen särskilt reglerade

fallet. I sitt remissyttrande har Svea hovrätt ifrågasatt, om det icke kunde

vara lämpligt att i enlighet med nuvarande praxis vid lagfart godtaga av­

skrift även i andra fall än det som särskilt angivits i förevarande paragraf.

Hovrätten avsåg därvid i första hand domstols avskrift av inregistrerad bo­

uppteckning och avskrift av länsstyrelses köpebrev. Departementschefen

har förklarat sig dela hovrättens uppfattning men har ansett det icke vara

nödvändigt att reglera denna detaljfråga genom uttrycklig bestämmelse i

lagen. Vidare har lagberedningen för sin del uttalat, att man vid inskrivning

av rättighet enligt 23 kap. 1 § icke bör utesluta möjligheten att åberopa

styrkt avskrift i stället för huvudskriften, eftersom handlingen ju icke är

bärare av rättigheten. Mot uttalandet har departementschefen icke gjort

någon erinran.

Från praktisk synpunkt kan det vara av värde att i vissa situationer kun­

na godtaga avskrift såsom fångeshandling eller upplåtelsehandling. Vad an­

går lagfartsansökan kan emellertid enligt lagrådets mening undantag från

paragrafens huvudregel, att det är huvudskriften av fångeshandlingen som

skall ingivas, knappast medgivas med mindre undantaget kommit till ut­

tryck i lagtexten. Om den av departementschefen antydda utvidgningen av

möjligheten att godtaga avskrift anses böra komma till stånd, torde därför

i förevarande paragraf böra uttryckligen angivas i vilka fall så får ske. Hur

288

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

289

en sådan bestämmelse bör utformas är emellertid vanskligt att angiva. Det är uppenbart, att undantagsfallen måste bli mycket begränsade. Med hänsyn till att erfarenhetsmässigt många osäkerhetsmoment vidlåder av enskilda per­ soner gjorda avskrifter, torde sådana avskrifter icke utan vidare böra få god­ tagas som fångeshandling. Bestämmelsen synes därför böra begränsas till att gälla endast avskrifter, som bestyrkts av myndighet. Enbart en sådan begräns­ ning är emellertid icke till fyllest. Den omständigheten, att exempelvis en kö­ pehandling företetts för inskrivningsmyndighet eller domstol och intagits i protokoll eller i avskrift bifogats en akt, utgör icke någon garanti för att handlingen gäller därefter. Köpet kan efter det att handlingen företetts ha hävts eller återgått. Utöver begränsningen till avskrift, som bestyrkts av myndighet, bör därför gälla, att anledning skall förekomma till antagande att huvudskriften ej ändrats efter det den företeddes för myndigheten. En bestämmelse med nu angivet innehåll skulle kunna ersätta stadgandet i för­ slagets andra stycke. I detta sammanhang vill lagrådet erinra om att genom

10 § i förevarande kapitel har tillskapats ett särskilt institut —- lagfartssam- manträde — som öppnar möjlighet till lagfart i fall, då fångeshandlingen förkommit eller förstörts.

Utformas förevarande paragraf på sätt nu antytts, bör även i 21 kap. 1 § och 23 kap. 1 § uttryckligen angivas, att avskrift av upplåtelsehandlingen kan godtagas. Också i dessa fall bör uppenbarligen möjligheten bli begrän­ sad. Att i lagtexten närmare angiva, när avskrift kan anses till fyllest, synes här knappast vara möjligt. Lagrådet vill emellertid framhålla, att spörsmålet torde sakna praktisk betydelse vid tomträtt och att det i de fall, som avses i 23 kap. 1 §, i regel är av mindre vikt än vid lagfart.

De i det föregående antydda svårigheterna att angiva undantagsfallen är så betydande att det enligt lagrådets mening är lämpligast att överlämna åt rättstillämpningen att utan särskilda lagregler avgöra, i vilka fall avskrift bör godtagas i stället för huvudskrift. En viss praxis har redan utbildats, och denna torde kunna ge inskrivningsmyndigheterna en god ledning. En sådan lösning skulle kunna vinnas genom att orden »i huvudskrift» i första stycket av förevarande paragraf ävensom paragrafens sista stycke utgår.

6

§•

Hänvisningarna i punkterna 3 och 4 till bestämmelser i 4 kap. får jäm­ kas, om lagrådets förslag vid 4 kap. 19 och 20 §§ bifalles.

Slutdelen av stadgandet i punkt 4 — att förvärvet eljest enligt lag är ogiltigt — inbegripes under föreskriften i punkt 9. Angivna del av punkt 4 torde därför böra utgå. Skall i punkt 8 särskilt framhållas att beslut om av­ slag skall ha vunnit laga kraft, torde motsvarande förtydligande böra infö­ ras i förevarande punkt.

Regeln i punkt 5 skulle enligt lagrådets mening bli lättillgängligare, om punkten erhåller lydelsen att lagfartsansökan skall avslås, om överlåtelsen

10

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 20 Del

A

står i strid med en mot överlåtaren gällande inskränkning i lians rätt att

förfoga över egendomen och, när överlåtelsen skedde, lagfart ej var beviljad

eller, om så var fallet, anteckning i fastighetsboken rörande inskränkningen

skett.

Stadgandet i punkt 6 torde böra gälla endast det fall att förvärv som en­

ligt 17 kap. 1 eller 5 § äger företräde framför sökandens också ägt rum ti­

digare än detta. Har företräde till synes vunnits, ehuru överlåtelsen skett

senare än sökandens förvärv, kan på grund av bristande god tro företrädes­

rätt likväl saknas. Vid sökande av lagfart på det tidigare, till synes undan­

trängda förvärvet, bör därför avslag ej meddelas förrän det — ev. genom

uppskov och inhämtande av yttrande samt föreläggande att väcka talan en­

ligt 19 kap. 10 § — blivit klarlagt att förvärvet ej kan göras gällande. Avslag

kan då meddelas med stöd av punkt 9. Sådan jämkning bör göras i punkt 6,

att det framgår att det förvärv som vunnit företräde skall ha ägt rum tidi­

gare än sökandens. Därjämte bör, vid bifall till lagrådets förslag beträffande

17 kap. 1—5 §§, hänvisningen till

5

§ ändras.

I det fall, att ansökan om lagfart för fångesmannen har upp skjutits

till senare inskrivningsdag, skall enligt andra stycket i paragrafen be­

handlingen av sökandens lagfartsansökan uppskjutas till samma dag.

Bestämmelsen har självfallet icke den innebörden att behandlingen skall

uppskjutas, om någon av de i första stycket angivna grunderna för av­

slag på ansökningen föreligger. Är så förhållandet, skall avslagsbeslut

givetvis omedelbart meddelas. Ej heller bör uppskov komma i fråga, om

det finns ett intresse av att ansökningen, med tillämpning av 7 § 2, ge­

nast förklaras vilande. Bestämmelsen avses således icke skola tillämpas

obligatoriskt och innehåller därför i själva verket icke mer än en anvis­

ning om att ärende i visst fall får uppskjutas för att kunna handläggas

samtidigt med annat ärende. Att uppskov kan meddelas framgår emeller­

tid redan av 19 kap. Förevarande stycke torde därför böra utgå.

7 och 8 §§.

När enligt förslaget kravet på bevittning av överlåtarens underskrift an­

setts kunna avskaffas, framstår det som naturligt att låta avsaknad av

bevittning vara betydelselös för frågan om lagfart kan beviljas. Några

nämnvärda betänkligheter skulle enligt lagrådets mening ett slopande av

föreskriften i 7 § punkt 1 och de därmed sammanhängande reglerna i 8 § ej

ingiva.

Finnes emellertid viss kontroll önskvärd, när lagfart sökes på obevitt­

nad överlåtelsehandling, synes ej fullt tillfredsställande att till buds skall

stå endast förfarandet enligt 8 §. Mot detta kan för övrigt anmärkas, att det

kommer att draga ut på tiden innan lagfart kan beviljas samt att åtgär­

den att utan vidare förelägga någon att öppna rättegång lätt kan fram­

stå som osmidig. Lämpligare synes vara om inskrivningsmyndigheten i förs­

290

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

ta hand, eventuellt med tillämpning av uppskovsförfarande, söker få klarlagt huruvida underskriften är äkta, exempelvis genom en förfrågan hos över­ låtaren. Hinder bör ej möta att om äktheten bekräftas meddela lagfart, ehuru handlingen är obevittnad. För att genomföra vad nu förordats sy­ nes endast behöva vidtagas en mindre jämkning i förslaget, t. ex. att i 7 § punkt 1 efter orden »två vittnen» infoga uttrycket »eller bestyrkes på annat sätt» samt att göra däremot svarande ändring i 8 §.

Med förslagets reglering av frågan om vittnen på överlåtelsehandling torde lagen den 20 december 1946 med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar ej komma att bli tillämplig beträffande dessa vittnen. Frågan om jämkning i nämnda lag torde böra övervägas vid utarbetande av följdändringar till balken.

Under hänvisning till lagrådets förslag vid 19 kap. 20 § att uttrycket »överlåtelse» utbytes mot »förvärv» förordas, att motsvarande jämkning sker i punkt 3 av 7 §.

Enligt 19 kap. 12 § ärvdabalken gäller, att om egendom i dödsbo av­ trätts till förvaltning av boutredningsman, den därtill utsedde företräder dödsboet mot tredje man. Boutredningsmannens behörighet är emellertid enligt 13 § inskränkt såtillvida, att han ej får överlåta fast egendom utan samtycke av delägarna eller, om sådant ej kan erhållas, av rätten. En överlåtelse utan samtycke är emellertid ej utan vidare ogiltig utan ogiltig­ het inträder först om delägare inom viss tid väcker klandertalan. Inskränk­ ningen i behörigheten bygger, enligt vad som uttalas i motiven till bestäm­ melserna, på samma betraktelsesätt som ligger till grund för regeln i 15 kap. 16 § föräldrabalken att förmyndare ej får överlåta omyndigs fasta egendom utan rättens tillstånd samt föreskriften i 6 kap. 4 § giftermålsbalken att make ej får avhända sig fast egendom vari andra maken har giftorätt utan att denne samtycker därtill. I det sistnämnda fallet och vid försäljning ge­ nom boutredningsman är också lagreglerna utformade enligt samma möns­ ter; makens samtycke kan ersättas av rättens och ogiltighet av överlåtelse utan samtycke inträder först om klandertalan väckes inom viss tid.

Enligt punkt 7 i 7 § skall, om makes samtycke fordras till överlåtelsen och sådant ej föreligger, lagfartsansökan förklaras vilande, och vad an­ går överlåtelse av omyndigs fasta egendom utan rättens samtycke kommer enligt vad som uttalas i motiven detsamma att gälla på grund av stad­ gandet i punkt 9 att ansökan skall förklaras vilande, om förvärvet är be­ roende av domstols eller annan myndighets tillstånd och sådant ej före­ ligger. Enligt lagrådets mening bör motsvarande gälla för det fall att gil­ tigheten av en av boutredningsman utan samtycke av dödsbodelägarna verk­ ställd överlåtelse är svävande. Lagrådet hemställer, att förslaget komplette­ ras med en bestämmelse härom, vilken lämpligen kan upptagas som en sär­ skild punkt.

Enligt lagrådets mening skulle punkt 7 bli tydligare, om det senare

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

291

ledet finge lydelsen, att förvärvet enligt giftermålsbalkens bestämmelser är

beroende av andra makens samtycke.

Av 12 § förköpslagen — vilken tillkommit efter det att förslaget till

jordabalk remitterats till lagrådet — framgår, att ansökan om lagfart skall

förklaras vilande i fall då frågan om förköp ännu ej är avgjord. Regeln här­

om torde böra överflyttas till balken och upptagas såsom en särskild punkt

i 7 §.

292

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

9 §•

I de tidigare paragraferna i kapitlet anknyter bestämmelserna som

regel till förvärvet av fastighet. Enligt lagrådets mening skulle stadgandet

i förevarande paragraf bli mera lättillgängligt, om det erbölle en motsva­

rande formulering. Lagrådet föreslår därför, att paragrafen — med vissa

andra redaktionella jämkningar — får den lydelsen, att om fastighet för­

värvats genom expropriation eller liknande tvångsförvärv eller på exekutiv

auktion, därvid fastigheten sålts till betalning av fordran för vilken den till

följd av upplåtelse av panträtt eller på annan grund svarar oavsett vem den

tillhör, förvärvaren äger erhålla lagfart utan hinder av att den föregående

ägaren ej har lagfart.

Anmärkas må att förvärv genom förköp enligt förköpslagen icke är att

anse som sådant tvångsförvärv som i balken likställes med expropriation.

10 §.

Förutsättning för paragrafens tillämplighet är icke endast — såsom

första stycket synes ge vid handen — att den som påstår sig ha förvärvat

fast egendom ej kan förete sin fångeshandling. Av tredje stycket framgår,

att han, med visst undantag, dessutom skall göra sannolikt att handlingen

förkommit eller förstörts samt att ny handling icke kan anskaffas. Undan­

taget avser det fall att förvärvet har skett mer än tjugo år innan ansök­

ningen ingavs. Är så förhållandet, skall enligt förslaget sökandens uppgift

att fångeshandlingen ej finns tillgänglig tagas för god och det skall ej heller

fordras utredning om att ny handling icke kan anskaffas.

Lagfartssammanträde skall således icke kunna användas för att komplet­

tera brister i en fångeshandling, som finns i behåll. Ordalagen ger även vid

handen, att lagrummet ej heller äger tillämpning i det fall då någon fånges­

handling aldrig blivit upprättad. Vad departementschefen anfört om att be­

stämmelsen i sista punkten av tredje stycket i första hand är tänkt att be­

fria sökanden från att anskaffa exempelvis tilläggsbouppteckningar och

tilläggsarvskiften, när en sådan åtgärd icke är motiverad, synes därför icke

stå i överensstämmelse med ordalagen eller grunderna för lagrummet. En

annan sak är att, med tillämpning av 13 § andra stycket, lagfart i vissa fall

skall kunna meddelas, även om fångesmannen icke har lagfart, vilket inne­

bär att ett eller flera fång kan komma att överhoppas.

Rekvisitet att ny handling ej skall kunna anskaffas är enligt lagrådets mening diskutabelt och dess innebörd oklar. Med hänsyn framför allt till den rättsliga betydelse tidpunkten för en överlåtelse har, kan meningen med stadgandet knappast vara att föranleda parterna att upprätta en ny hand­ ling, som fingeras ha kommit till stånd vid samma tidpunkt som den för­ komna eller förstörda. Stadgandet torde icke innebära annat än att om möj­ ligt en handling skall upprättas, som antingen innebär att ett nytt fång äger rum eller utgör allenast en bekräftelse av det tidigare fånget med den rätts­ verkan detta kan innebära. Det synes troligt att — i syfte att undvika tids- utdräkt för att erhålla lagfart — en sådan handling åstadkommes i flertalet fall då så låter sig göra, men något krav på att denna utväg i första hand alltid skall försökas torde ej böra uppställas. Rekvisitet att det göres san­ nolikt att en ny handling icke kan anskaffas torde därför kunna slopas även i de fall då tjugo år ännu icke förflutit från förvärvet. Å andra sidan bör en­ ligt lagrådets mening det uppställda sannolikhetskravet utsträckas till att gälla även de äldre förvärven. Något vägande skäl för att i fråga om dessa förvärv sökandens blotta påstående alltid skall tagas för gott torde icke kunna åberopas. Att däremot fordringarna på utredningen kan ställas lägre ju längre tid som förflutit från förvärvet ligger i sakens natur.

Godtages vad som föreslagits i det föregående, bör det i tredje stycket av paragrafen intagna kravet på utredning rörande fångeshandlingen flyttas till första punkten i första stycket samt stycket i övrigt utgå. Nämnda punkt kan därvid lämpligen få den lydelsen, att om förvärvare av fast egendom gör sannolikt att hans fångeshandling förkommit eller förstörts, inskriv­ ningsmyndigheten på hans begäran skall utsätta sammanträde för utredning angående äganderätten till fastigheten (lagfartssammanträde). Andra punk­ ten torde böra jämkas i anslutning härtill.

12 och 13 §§.

Förslaget får anses innebära, att förfarandet vid sökande av lagfart när fångeshandling ej kan företes är uppdelat på två skilda ärenden. Det ena avser att framskaffa uppgifter om det påstådda förvärvet och kallas lagfarts­ sammanträde. Det andra avser själva ansökningen om lagfart på grundval av den utredning som framkommit i det tidigare ärendet. Genom att bestäm­ melserna om slutskedet i det tidigare ärendet och reglerna om anhängiggö- randet av själva lagfartsärendet sammanförts i ett lagrum, 12 §, har förfa­ randets uppdelning på två ärenden undanskymts. Vidare har skiljelinjen mellan ärendena ej konsekvent upprätthållits. Inhämtande av yttrande från kammarkollegiet är i och för sig en åtgärd av den natur att den borde höra till utredningsärendet och ej, såsom enligt förslaget, till lagfartsärendet. Ef­ tersom skäl kan anföras för att ej belasta kollegiet med yttranden i andra ärenden än dem, i vilka lagfart med hänsyn till utredningen i övrigt skulle kunna beviljas, får dock förslagets ordning anses godtagbar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970 Del A

293

294

Del A

Kungl. Maj ds proposition nr 20 år 1970

Avsikten synes vara, att i lagfartsärendet — i vilket prövningen skall ske

huruvida lagfart skall kunna beviljas trots att fångeshandlingen ej kan före­

tes -— protokollet över lagfartssammanträdet skall anses som fångeshandling.

Det är genom protokollet som lagfartsärendet blir anhängigt och det är främst

innehållet i protokollet som skall ligga till grund för prövningen. Med hän­

syn till den funktion som protokollet sålunda har — och vilken i viktiga hän­

seenden skiljer sig från rättegångsprotokollens uppgifter — synes påkallat,

att i anslutning till bestämmelserna om lagfartssammanträde, lämpligen

som en tredje punkt i 12 § första stycket, upptaga en regel, att protokoll

skall föras rörande vad som vid sammanträdet och i övrigt i ärendet före­

kommit.

Mot förslaget att själva lagfartsärendet skall bli anhängigt utan särskild

ansökan synes intet vara att erinra. Ansökningen om lagfart bör uppenbar­

ligen gälla det förvärv som skett genom den handling som skall ersättas av

protokollet. Då förvärvet kan ha gjorts av annan än den som ansökt om lag­

fartssammanträdet, torde den i förslaget upptagna inskränkningen att lag­

fart anses sökt för denne böra utgå. Av värde synes vara att tanken att för­

värvaren söker lagfart under åberopande av protokollet som fångeshandling

kommer till tydligt uttryck. Vad nu förordats skulle klart framgå, om regler­

na i 12 § andra stycket ersättes med ett stadgande av innehåll, att sedan pro­

tokollet uppsatts, ansökan om lagfart på egendomen skall, under åberopande

av protokollet som fångeshandling, anses gjord på den inskrivningsdag som

infaller närmast därefter.

Innebörden i den prövning inskrivningsmyndigheten gör och det medgi­

vande den lämnar enligt första punkten i 13 § första stycket synes vara, att

myndigheten, under förutsättning att förvärvet ägt rum samt är giltigt och

kan göras gällande, medger, att lagfart kan meddelas, ehuru fångeshand­

lingen i huvudskrift ej kan företes utan endast ersättningen därför eller pro­

tokollet. Medgivandet innefattar alltså ett avsteg från regeln i 6 § punkt 1.

Sådant medgivande skall emellertid ej lämnas med mindre prövningen ger

vid handen, att det ej finns annat hinder som kan medföra avslag på lag-

fartsansökningen, alltså hinder enligt någon av punkterna 2—9 i 6 §. Skulle

något sådant hinder föreligga, skulle lagfartsansökningen, även om protokol­

let godtoges som fångeshandling, komma att avslås. Ett medgivande i denna

situation skulle alltså ej fylla någon verklig funktion. Den sålunda förelig­

gande innebörden i stadgandet skulle enligt lagrådets mening bättre framgå,

om första punkten i 13 § första stycket ges lydelsen, att om det på grund av

innehållet i protokollet och vad i övrigt framkommit måste antagas, att för­

värvet ägt rum samt att det är giltigt och kan göras gällande, den omstän­

digheten att endast protokollet kan åberopas som fångeshandling ej skall

utgöra hinder mot lagfart.

Stadgandet i andra punkten av 13 § första stycket — att om utredningen

visar vem som var fångesman, lagfartsärendet handlägges som om förvärvet

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

295

skett från denne — synes ej utsäga annat än vad som ändock gäller. Det torde därför böra utgå såsom överflödigt.

21 KAP.

1 §•

Lagrådet får hänvisa till vad lagrådet anfört vid 20 kap. 5 §.

2

§•

Enligt pnnkt 3 skall ansökan om inskrivning avslås, om upplåtaren av tomträtten ej har lagfart och lagfart för honom ej heller är sökt. Motsva­ rande bestämmelse finns i 23 kap. 2 § punkt 5 i fråga om ansökan om in­ skrivning av annan nyttjanderätt än tomträtt samt av servitut och samfäl- lighetsrätt. Ordalagen ger närmast vid handen, att avslag skall meddelas, om då ansökan om inskrivning göres fastigheten har övergått till ny ägare och denne redan sökt lagfart på sitt fång. Detta torde emellertid icke vara avsett. Innebörden torde i stället skola vara, att sedan lagfart en gång sökts för upplåtaren, det icke längre skall finnas utrymme för tillämpning av punkterna 3 och 5, oavsett om lagfart senare sökts för ny ägare. En annan sak är, att denne genom att söka lagfart innan ansökningen om inskrivning göres under vissa förhållanden kan jämlikt bestämmelserna i 17 kap. vinna företräde framför rättighetshavaren och att rättigheten därför icke kan gö­ ras gällande mot honom. Är så fallet, skall ansökningen om inskrivning givetvis avslås men med tillämpning av punkt 6 resp. punkt 9. Om den nye ägaren däremot icke får företräde enligt 17 kap. utan alltså är hunden av upplåtelsen, skall inskrivningsansökningen icke avslås.

Enligt lagrådets mening har den avsedda innebörden i ifrågavarande be­ stämmelser kommit till bättre uttryck i den utformning, som lagberedning­ en givit motsvarande stadganden i sitt förslag. Lagrådet hemställer därför att, i anslutning till vad lagberedningen föreslagit, punkterna 3 och 5 får lydelsen, att lagfart ej är sökt för upplåtaren.

En konsekvens av de angivna bestämmelserna blir, att om upplåtaren har underlåtit att söka lagfart, en ansökan om inskrivning skall avslås även i det fall att lagfart har sökts för ny ägare av fastigheten och denne är bun­ den av upplåtelsen. Det kan på goda grunder ifrågasättas, huruvida det är riktigt att behandla ett sådant fall annorlunda än det fall då den nye ägaren medgivit inskrivning under sådana förhållanden att han i förevarande hän­ seende kan anses likställd med en upplåtare. Ett uppgivande av det obliga­ toriska kravet på lagfart för upplåtaren anses emellertid medföra stora olägenheter från inskrivningsrättslig synpunkt; någon närmare utredning härom föreligger dock icke. Enligt lagrådets mening bör det övervägas, om icke den nye ägaren på grund av sin bundenhet borde i förevarande hänse­ ende göras alltid jämställd med en upplåtare. Genom en lösning i enlighet med vad nu anförts avhjälpes dock ej att, såsom lagrådet framhållit vid 17

kap., den som fått nyttjanderätt till sig upplåten av någon som ej sökt lag­

fart icke äger möjlighet att säkra sig en självständig företrädesrätt enligt

17 kap. För att detta skall ernås måste reglerna om verkan av brist beträf­

fande upplåtarens lagfart ha samma innehåll som motsvarande regler i 20

kap.

Föreligger ej någon avslagsgrund men är situationen den, att lagfart väl

har sökts för upplåtaren men ärendet har uppskjutits, bör uppenbarligen

ansökningen om inskrivning av tomträtten icke prövas, förrän lagfartsären-

det avgjorts. I överensstämmelse härmed har i andra stycket av förevar ande

paragraf upptagits ett stadgande av innehåll, att om lagfartsärendet upp­

skjutits till senare inskrivningsdag, ansökningen om inskrivning av tomt­

rätten skall uppskjutas till samma dag. Ett stadgande av motsvarande inne­

håll har upptagits i andra stycket av 2 § i 23 kap. Stadgandena utgör när­

mast en komplettering av bestämmelsen i punkt 3 resp. punkt 5 i paragra­

fernas första stycken och har icke avseende på de fall, som avses i de övriga

punkterna. Föreligger skäl till avslag enligt dessa punkter, skall avslagsbe-

slut meddelas och något uppskov enligt andra stycket skall icke förekomma.

Att de berörda stadgandena har så begränsade tillämpningsområden fram­

går visserligen icke klart av ordalagen men deras innebörd torde vara så

uppenbar, att något förtydligande icke är påkallat.

Det må framhållas att mot nu behandlad fråga svarande spörsmål före­

kommer även i 22 kap. 3 § andra stycket.

3 §•

Under hänvisning till lagrådets förslag vid 19 kap. 20 § att uttrycket

»överlåtelse» utbytes mot »förvärv» förordas — i likhet med vad som skett

vid 20 kap. 7 § — att motsvarande jämkning sker i punkt 2 av förevarande

paragraf.

5 §.

För att uppnå överensstämmelse med motsvarande villkor i 3 kap. 6 § och

22 kap. 11 § samt i åtskilliga gällande lagstadganden förordas, att orden

»utan väsentlig betydelse» utbytes mot uttrycket »väsentligen utan bety­

delse».

Vad som avses med andra punkten i andra stycket skulle komma till tyd­

ligare uttryck, om punkten erhölle lydelsen, att om fastigheten eller tomt­

rätten utmätts före den dag då inskrivning sökes, vad nu — dvs. i första

punkten — sagts om rättighetshavaren gäller även utmätningssökanden.

Det må anmärkas, att de ytterligare fall av vilandeförklaring som uppta­

gits i förevarande paragraf ej angivits genom uppräkning i skilda punkter,

varigenom paragrafen i formellt hänseende skiljer sig från andra stadgan-

den med likartat innehåll.

296

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1970

Del A

297

22 KAP.

1 och 2 §§.

I 6 och 22 kap. anges i flera paragrafer, att det ankommer på fastighets­ ägaren att föranstalta om viss åtgärd eller att i vart fall dennes medgivande fordras för att åtgärden skall komma till stånd. Vem som skall betraktas såsom fastighetsägare utsäges emellertid icke direkt utan detta framkommer i regel först vid en jämförelse med andra bestämmelser i samma kapitel. En sådan jämförelse ger vid handen, att i 6 kap. med fastighetsägare avses den från civilrättslig synpunkt rätte ägaren, oavsett om lagfart sökts på hans fång eller ej, medan fastighetsägarebegreppet i förevarande kapitel är ett annat. Vad angår ansökan om inteckning framgår av bestämmelserna i 3 och 4 §§, att den som innehar den senast beviljade lagfarten på fastigheten i första hand är att anse såsom ägare samt att hans behörighet -— med viss modifikation — brytes, då lagfart sökes på senare fång. Intill dess denna ansökan bifallits, har den nye ägaren en begränsad behörighet. Vad nu sagts gäller även om lagfarterna icke återspeglar det faktiska äganderättsförhål­ landet.

Samma regler gäller vid ansökan om utsträckning enligt 7 §. Däremot råder viss oklarhet i fråga om de övriga inteckningsåtgärder som regleras i kapitlet. Oklarheten gäller närmast betydelsen av en vilandeförklarad lag- fartsansökan. Man torde kunna utgå från att en sådan skall bryta behörig­ heten för den som innehar beviljad lagfart, men avsikten kan knappast ha varit att i stället ge den som fått vilande lagfart rätt att disponera över fas­ tigheten i här ifrågavarande hänseenden. Frågan huruvida behörighet skall tillkomma dem båda i förening har lämnats öppen.

Enligt lagrådets mening bör av lagtexten klart framgå, vilken innebörd fastighetsägarebegreppet bär i förevarande kapitel. Ett stadgande därom bör intagas redan i den inledande paragrafen. Med beaktande av vad ovan anförts synes därvid en uppdelning lämpligen böra ske, så att i en första punkt behandlas ansökan om inteckning och om utsträckning, varvid som en allmän regel anges, att behörighet tillkommer den för vilken lagfart se­ nast är sökt, således vare sig ansökningen beviljats eller förklarats vilande. Inskränkningarna i behörigheten bör liksom i förslaget intagas i 3 och 4 §§. I en andra punkt bör behandlas ansökan om annan inteckningsåtgärd och som fastighetsägare bör därvid betraktas den som innehar den senast bevil­ jade lagfarten på fastigheten. En reglering synes även vara påkallad av den förut antydda situationen då fastigheten har frångått den lagfarne ägaren men ansökningen om lagfart för den nye ägaren förklarats vilande. Enligt lagrådets mening är därvid den lösningen lämpligast, att båda i förening får uppträda som fastighetsägare. Bestämmelse härom kan intagas i samma punkt, varvid bör beaktas, att den får en sådan utformning att den kom­ mer att gälla även vid övergång av äganderätten på grund av universalfång.

101

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 20 Del A

Med det nu antydda innehållet i 1 § bör 2 § inledas med den i för­

slagets 1 § intagna föreskriften att ansökan om inteckning skall göras

skriftligen av fastighetsägaren. Däremot bör enligt lagrådets mening vitt-

neskravet slopas. Vad som i remissprotokollet anförts till stöd för detta

krav kan icke anses övertygande. Ett slopande av kravet kan icke väntas

medföra någon olägenhet. För övrigt må anmärkas, att ifrågavarande, till

inskrivningsmyndigheten ställda ansökan icke torde vara att betrakta så­

som sådan rättshandling som avses i lagen den 20 december 1946 med

särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar samt att

följaktligen regler rörande kvalifikationerna för vittnena icke utan sär­

skild lagstiftningsåtgärd kommer att gälla.

Innebörden i andra stycket första punkten av 2 § lärer vara att ansökan

— och därmed inteckningen — ej får avse del av fastighet. För att det­

ta skall komma till klart uttryck bör punkten givas lydelsen, att ansökan

ej får avse del av fastighet. Därigenom nås också överensstämmelse med

uttryckssättet i 13 kap. 2 § andra stycket.

Förutsättningen för gemensam inteckning att fastigheterna är i en

ägares hand är självfallet att förstå endast som ett krav på att de skall

ha samme ägare. Hinder föreligger alltså ej mot gemensam inteckning i

skilda fastigheter, som äges under samäganderätt av flera personer med

samma andelsrätt i envar av fastigheterna. Förslaget skulle vinna i tydlig­

het, om ordet »en» utbytes mot »samme».

Omarbetning av 1 § medför vidare vissa jämkningar i 3 och 4 §§.

Godtages vad lagrådet sålunda föreslagit, kan 1 § lämpligen få följande

lydelse:

1 §.

Såsom fastighetsägare anses vid sökande av inteckning och vid ut­

sträckning av inteckning den för vilken lagfart senast är sökt samt vid

annan åtgärd enligt detta kapitel den som har lagfart eller, om fastigheten

övergått till annan och lagfart är sökt för denne, båda gemensamt.

3 §.

Den av lagrådet föreslagna utformningen av 1 § medför, att hänvis­

ningen i punkt 1 i förevarande paragraf till 1 § bör utgå liksom även

punkterna 4 och 5.

Vad beträffar punkt 3 tar denna sikte på en situation, som är likartad

med den i 21 kap. 2 § punkt 4 beskrivna. Möjligast lika uttryckssätt bör

därför användas i båda fallen. Lämpligen kan formuleringen av sistnämn­

da lagställe tjäna som förebild och förevarande punkt få lyda »inskriv­

ning av tomträtt i fastigheten är beviljad eller sökt».

Granskningen av punkt 8 måste anstå till dess de tilltänkta regler till

vilka punkten ansluter slutligen utformats.

Bestämmelsen i punkt 9, som torde vara hämtad från lagberedningens

förslag, är utformad i enlighet med motsvarande bestämmelse i fråga om

298

Del A

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

ansökan om lagfart samt om inskrivning av tomträtt och annan nyttjande­

rätt, servitut och samfällighetsrätt. Efter omläggningen av panträttskon-

struktionen hänför sig emellertid en ansökan om inteckning icke till något

bakomliggande materiellträttsligt förhållande såsom fallet är i lagbered­

ningens förslag samt i övriga nyss angivna ansökningar. Utrymme finns

knappast för en dylik bestämmelse såvitt angår ansökan om inteckning.

I vart fall synes bestämmelsen lätt kunna leda till en oriktig uppfattning

om vidden av inskrivningsmyndighetens prövningsskyldighet. Det synes

därför lagrådet lämpligast, att punkt 9 får utgå.

Vad lagrådet ovan föreslagit medför omnumrering av punkterna 6—8.

Beträffande sista stycket vill lagrådet framhålla, att de av lagrådet

angående 21 kap. 2 § sista stycket anförda synpunkterna äger motsva­

rande giltighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

Del A

299

4

§•

Vad lagrådet föreslagit under 1 § föranleder, att punkt 1 i förevarande

paragraf bör erhålla lydelsen »ansökan om lagfart för sökanden är vilande-

förklarad samt inteckningsansökningen ej medgivits av den som har lag­

fart».

Beträffande punkt 2 förordas —• under hänvisning till vad som anförts

vid 19 kap. 20 § och i likhet med vad som föreslagits vid 20 kap. 7 § och

21 kap. 3 § — att ordet »överlåtelse» utbytes mot »förvärv».

De mot punkt 3 svarande bestämmelserna i giftermålsbalken finns i

6 kap. 4 och 6 §§ nämnda balk och avser, att make icke får med inteck­

ning för gäld belasta fast egendom, vari andra maken har giftorätt, utan

att därtill erhållits andra makens samtycke eller tillstånd av domstol.

Bestämmelserna ansluter sig till fastighetspantens nuvarande konstruk­

tion, vilken innebär, att belastningen på fastigheten uppkommer redan

genom beviljandet av inteckning. I olikhet härmed medför det remitte­

rade förslaget, att panträtt uppkommer först genom att, sedan inteckning

beviljats och pantbrev på grundval därav utfärdats, fastighetens ägare

överlämnar pantbrevet såsom pant för fordran. Redan såsom följd här­

av måste i samband med förslagets genomförande giftermålsbalkens be­

stämmelser ändras. Härvid uppkommer den ytterligare frågan, om andra

makens samtycke skall avse beviljande av inteckning, dvs. erhållande av

pantbrev, eller själva pantsättningen eller båda dessa förhållanden.

Ett av familj erättskommittén framlagt förslag till ändringar i äkten-

skapslagstiftningen är f. n. beroende på prövning inom justitiedeparte­

mentet. Enligt detta förslag, som torde vara utformat med hänsyn till nu

gällande panträttssystem, skall kravet på andra makens samtycke till in­

teckning behållas. Men härutöver föreslås — med anknytning till det nu­

mera inom kreditlivet vanliga bruket att vid belåning av fast egendom pant­

förskriva inteckning i omslagsrevers — att samtycke i allmänhet skall ford­

ras även till sådan pantförskrivning. Departementschefen har vid remissen,

utan att ta ståndpunkt till nu nämnda förslag, som sin mening uttalat att

samtycke av äkta make alltjämt bör fordras i ärende angående inteckning.

Innan det blivit avgjort hur giftermålsballcens regler om samtycke av

äkta make skall utformas, kan närmare granskning av den föreslagna

punkt 3 icke ske. Lagrådet vill emellertid framhålla, att om samtycke av

äkta make kommer att fordras för pantsättning, det kan ifrågasättas huru­

vida tillräckliga skäl föreligger att behålla kravet på äkta makes samtycke

till inteckning.

Spörsmål som är likartade med de nu angivna uppkommer vid punkt

4 i förevarande paragraf. Viktigast av de där åsyftade fallen är det som

behandlas i 15 kap. 16 § föräldrabalken och avser skyldighet för för­

myndare, som vill med inteckning för gäld belasta den omyndiges fasta

egendom, att därtill taga rättens tillstånd. Av skäl, som nyss anförts be­

träffande giftermålsbalken, kan ej heller detta stadgande lämnas oför­

ändrat, när de nya bestämmelserna om panträtt genomföres, och även

här finns skäl att överväga huru kravet på tillstånd bör gestaltas.

6

§•

Om flera än två inteckningar sökes samma dag, kan beträffande envar

av de inteckningar som fastställes efter den först beviljade anges, att den

skall gälla med företrädesrätt efter den närmast dessförinnan meddelade.

Självfallet kommer sådan inteckning att gälla med företrädesrätt efter

även de inteckningar som givits bättre rätt än den i beslutet angivna in­

teckningen. I tydlighetens intresse torde emellertid i andra punkten — i likhet

med vad som skett i motsvarande stadgande i lagen om företagsinteckning —

böra föreskrivas, att inteckning, som sättes efter annan, gäller efter in­

teckning med lika rätt som eller bättre rätt än den andra inteckningen,

även om detta ej anges i beslutet.

300

Del A Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1970

7

§•

Enligt vad departementschefen anfört vid remissen skall ansökan om

utsträckning kunna förklaras vilande. I anledning härav må framhållas, att

ansökan om utsträckning kan sägas vara ett särskilt slag av ansökan om

gemensam inteckning. En ansökan om gemensam inteckning måste på grund

av förbudet mot inkongruenta inteckningar anses odelbar i den meningen, att

om hinder möter mot bifall såvitt angår någon av fastigheterna, ansökningen

måste allt efter hindrets art avslås beträffande alla fastigheterna eller vi-

landeförklaras beträffande samtliga. Ett beslut, som innebär beviljande av

inteckning i någon av fastigheterna och vilandeförklaring eller avslag be­

träffande annan fastighet, skulle nämligen kunna medföra inkongruent in-

teckningsbelastning. Ansökan om utsträckning måste behandlas på motsva­

rande sätt. Om det är en redan beviljad inteckning som skall utsträckas och