Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att vissa tidsbegränsade norrländska skogs- servitut som förlängts vid flera tillfällen nu slutgiltigt skall avvecklas.

1 Riksdagen 1971. ] saml. Nr 133

• Sida 2
•  Original

Prop. 1971: 133

1. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946: 741) om förlängning av tiden för vissa servitut

Härigenom förordnas, att 3 5 lagen (1946: 741) om förlängning av tiden för vissa servitut skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

35.

Nämnd varom i 2 & sägs skall bestå av tre ledamöter och till- sättas för område, som Konungen bestämmer.. Ledamöterna, av vilka en tillika skall vara ordförande i nämnden, utses av Konungen. För envar av ledamöterna förordnas en suppleant.

Nämnd varom i 2 & sägs skall bestå av tre ledamöter och tillsät- tas för område som Konungcn be— stämmer. Ledamöterna, av vilka en tillika skall vara ordförande i nämnden, utses av Konungen eller myndighet som Konungen bestäm— mer. För envar av ledamöterna förordnas en suppleant.

Har inom nämnden var ledamot sin mening och kunna ej två me- ningar sammanjämkas, gälle ordförandens. Mot nämndens beslut må talan icke föras.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå med- delad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

2. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959: 517) om förlängning av tiden för vissa servitut

Härigenom förordnas, att 1 och 3 åå lagen (1959: 517) om förlängning av tiden för vissa servitut skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse")

'.l %.

Är servitut, som innefattar rät- tighet till skogsfång eller mulbete och som gäller till förmån för fas- tighet inom Gävleborgs. Väster- norrlands, Jämtlands, Västerbot- tens eller Norrbottens län, begrän-

Är servitut, som innefattar rät- tighet till skogsfång eller mulbete och som gäller till förmån för fas- tighet inom Gävleborgs, Väster- norrlands, Jämtlands, Västerbot- tens eller Norrbottens län, begrän-

• Sida 3
•  Original

Prop. 1971: 133

(Nuvarande lydelse)

sat till viss tid, minst femton år, eller till fastighetsägarens livstid, och utgår giltighetstiden före den 1 januari 1972, skall servitutet lik- väl bestå intill nämnda dag. För- längning av servitutstiden inträder dock ej med mindre servitutet allt- jämt utövas. Ej heller förlängcs ti- den, om servitutet tillkommit eller blivit på angivet sätt tidsbegränsat först efter den 31 december 1946.

,, _)

Nämnd varom sägs i 2 5 skall bestå av tre ledamöter och tillsät- tas för område som Konungen be- stämmer. Ledamöterna, av vilka en tillika skall vara ordförande i nämnden, utses av Konungen. För envar av ledamöterna förordnas en suppleant.

(I-"öreslagen lydelse)

sat till viss tid, minst femton år, eller till .fastighetsägarens livstid, och utgår giltighetstiden före den 1 januari ]974, skall servitutet lik— väl bestå intill nämnda dag. För- längning av servitutstiden inträder dock ej med mindre servitutet allt- jämt utövas. Ej heller förlänges tiden, om servitutet tillkommit eller blivit på angivet sätt tidsbe- gränsat först efter den 31 decem- ber 1946.

Om servitut som består vid ut- gången av år 1973 då alltjämt ut- övas Och har betydelse som stöd för jordbruk på den härskande fastigheten, kan servitutets giltig- hetstid förlängas ytterligare, dock längst till utgången av år 1983. Fråga om förlängning prövas av nämnd som avses i 2 3? på ansö- kan av den härskande fastighetens figure. Sådan ansökan skall göras före utgången av år 1973.

Uf»

Nämnd varom sägs i 2 & skall bestå av tre ledamöter och tillsät- tas för område som Konungen be- stämmer. Ledamöterna. av vilka en tillika skall vara ordförande i nämnden, utses av Konungen eller myndighet som Konungen bestäm- mer. För envar av ledamöterna förordnas en suppleant.

Har inom nämnden var ledamot sin mening och kunna ej två me- ningar sammanjämkas, skall ordförandens gälla. Mot nämndens beslut må talan icke föras-.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå med- delad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Har ansökan enligt 1 5 andra stycket gjorts före utgången av år 1973, gäller servitutet till dess frågan om förlängning slutligt prövats.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1971: 133 4

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet på Stockholms slott den 1 oktober 1971.

Närvarande: statsministern PALME, statsråden ANDERSSON, JO- HANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖF- BERG, LIDBOM, CARLSSON.

Chefen för jordbruksdepartcmcntet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om avveckling av vissa servitut, m. m. och anför.

Inledning

Genom ändring är 1969 i lagen (1959: 517) om förlängning av ti- den för vissa servitut fick vissa tidsbegränsade servitut, avseende rätt till skogsfång och mulbete i norrlandslänen, sin giltighetstid förlängd intill den 1 januari 1972. Lagen föregicks av en lag i ämnet år 1946 vilken medgav en giltighetstid för sådana servitut intill den 1. januari 1960. Förlängningarna föranleddes av sociala skäl.

I beslut den 6 februari 1970 uppdrog Kungl. Maj:t åt lantbrukssty- relsen och lantmäteristyrelsen att gemensamt utreda frågorna om fö- rekomsten och utövningen av ifrågavarande servitut och om slutlig reglering av servitutens fortbestånd. I skrivelse den 19 mars 1971 av- gav styrelserna förslag i ämnet.

Efter remiss har yttranden över förslaget avgetts av Skogsstyrelsen — som hört skogsvårdsstyrelserna i Gävleborgs, Västernorrlands, Jämt- lands. Västerbottens och Norrbottens län —, länsstyrelserna i Gävle— borgs, Västerbottens och Norrbottens län — som hört lantbruksnämn- derna och överlantmätarna i samma län —, servitutsnämnderna, Lant- brukarnas riksförbund (LRF) och Skogsindustriernas samarbetsutskott.

Gällande bestämmelser

Lagen (1946: 741) om förlängning av tiden för vissa servitut avsåg sådana skogsfångs- och mulbetesservitut inom Gävleborgs, Västernorr- lands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, som var begrän- sade till viss tid, minst 15 år, eller till servitutshavarens livstid. Ut- gick giltighetstiden under åren 1947—1959, skulle enligt lagen servitu-

• Sida 5
•  Original

Prop. 1971: 133 5

tet bestå till den 1 januari 1960 (1 5 första stycket). Detsamma gällde om servitutstiden utgått under åren 1940—1946 men servitutet allt- jämt utövades vid 1946 års utgång (l 5 andra stycket). Lagen innehöll vidare regler om ersättning och om verkan i sakrättsligt hänseende av att servitutstiden förlängts. För prövning av ersättningsfrågor tillsatte Kungl. Maj:t tre servitutsnämnder, en för Norrbottens län, en för Väs— terbottens län och en för de övriga länen. Servitutsnämnd består av tre ledamöter, varav en är ordförande. Ledamot och suppleant för envar av dem utses av Kungl. Maj:t (3 5 första stycket).

1959 års lag innebär efter 1969 års ändring (prop. 1969: 133, 3LU 1969: 58, rskr 1969: 343) att tiden för de skogsservitut. vilkas ordina- rie giltighetstid löper ut under 1960-talet, förlängts till den 1 januari 1972, under förutsättning att den ordinarie giltighetstiden var bestämd till minst 15 år eller till fastighetsägarens livstid. Förlängning inträ- der dock endast om servitutet alltjämt utövas. Tiden förlängs inte, om servitutet tillkommit eller tidsbegränsats efter år 1946. Dessutom innebär lagen att de servitut, vars giltighetstid förlängts till den 1 ja- nuari 1960 genom 1946 års lag, också fått fortsatt giltighetstid till den 1. januari 1972 (1 & och övergångsbestämmelserna). Ersättning skall betalas av servitutshavarcn, om den besvärade fastigheten tillskyndas olägenhet av någon betydelse genom förlängningen (2 5 första styc- ket). Ersättningsfrågor prövas av servitutsnämnd (2 5 andra stycket och 3 $). Servitutsrtämndcrna är identiska med de nyss nämnda servituts- nämnderna för prövning av ersättningsfrågor (kungörelsen (1959: 51.8) rörande tillämpning av lagarna den 6 december 1946 (nr 741) och den 4 december 1959 (nr 517) om förlängning av tiden för vissa'servitut). Anspråk på ersättning skall framställas hos nämnden inom ett år från det förlängningen inträtt (2 & andra stycket). Ledamot och suppleant i servitutsnämnd utses av Kungl. Maj:t (3 5 första stycket). l-lar ersätt- ning i anledning av förlängning som skett enligt 1946 års lag bestämts att utgå i form av avgäld, skall beslutet därom lända till efterrättclse också med avseende på förlängning enligt 1959 års lag, om inte servi- tutsnämnden på ansökan föreskriver annat. Sådan ansökan skall göras inom ett år från det den nya förlängningen inträtt (övergångsbestäm- melserna). När servitutstid förlängts enligt lagen. gäller servitutet som om det hade intecknats den dag, från vilken förlängningen är att räkna (7 ä')-

Lantbruksstyrelsens och lantmäteristyrelsens utredning

Styrelser-nas förslag grundar sig på en undersökning om förekomsten av tidsbegränsade skogsservitut som genom styrelsernas försorg verk- ställts under hösten 1970 genom särskilda utredningsmänl. Undersök-

1 Lantbruksdirektören Gunnar Hansson och överlantmätaren Nils Kvarby båda i Västernorrlands län.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1971: 133 6

ningen har gått till så att 20 skogsbolag och andra större skogsmarks- innehavare i de fem norrlandslänen tillfrågats om förekomsten av tids- begränsade skogsfångs— och mulbetcsservitut som besvärar uppgiftsläm- narens marker.

Utredningsmännen har även haft överläggningar med företrädare för Svenska Cellulosa AB och Mo och Domsjö AB, vilka bolag är de största skogsmarksägarna i länen. Vidare har skriftlig förfrågan om förekomsten av tidsbegränsade skogsservitut som besvärar enskild mark tillställts de fem berörda skogsvårdsstyrelserna, sju provins- eller läns- förbund av Riksförbundet Landsbygdens folk och sju skogsägareför- cningar. Dessutom har uppgift inhämtats om servitut som prövats av servitutsnämnd för fastställande av ersättning i samband med förläng- ning av giltighetstiden enligt 1946 och 1959 års lagar. Enligt un— dersökningen har genom markägare redovisats sammanlagt 936 ser- vitutshavare. medan antalet servitutshavare enligt servitutsnämndernas akter är 745. Förklaringen härtill kan enligt utredningsmänncn vara att bolagen i sina uppgifter tagit med servitut vilkas giltighet gått ut men som fortfarande med bolagets tillåtelse utövas utan att de be- handlats vid servitutsnämnd. Det största antalet servitutshavare har re- dovisats för Västernorrlands län. För Gävleborgs län har inte redovi- sats något servitut.

Med de inhämtade förteckningarna över servitutshavare som grund har utredningsmänncn undersökt hur servituten utövas. Vid undersök- ningen har medverkat lantbruksdirektören, överlantmätaren och vissa representanter för lantbruksnämnden och länslantmäterikontoret i resp. län liksom kommunala förtroendemän. l betydande utsträckning har kontakt tagits per telefon med servitutshavare. Detta gäller samtli- ga servitutshavare som vid undersökningen uppgetts utöva servitutet och som varit anträffbara med telefon. Undersökningen har visat att det endast är 285 servitut som alltjämt utövas till någon del, motsva— rande ungefär 30 0/0 av antalet servitutshavare enligt markägar- uppgifterna. Procentandelen är betydligt högre för Norrbottens län än för övriga län. Utredningsmännen uttalar att även om den verkställda undersökningen ur den enskildes synpunkt aldrig kan bli helt invänd— ningsfri, så utgör den i alla fall en genom officiella organ och med rimlig arbetsinsats gjord bedömning av hur många servitutshavare som alltjämt utövar servitut.

Servitutshavarna har i samband med undersökningen tillfrågats om de anser att servitutet har påtaglig eller ringa betydelse för dem själ- va. I 124 fall eller 44 % av hela antalet har uppgetts att servitutet har ringa betydelse. I övriga 16.1 fall eller 56% av hela antalet anser ser- vitutsutövarna att servitutet har påtaglig betydelse åtminstone till nå- gon del eller i något hänseende. Bedömningen avser "främst rätten till brännved och hänförs sannolikt inte till virkets rotvärde — som

• Sida 7
•  Original

Prop. 1971: 133 7

anses obetydligt — utan till uppfattningen att det över huvud taget kan vara svårt att få tillgång till brännved på annat sätt. I de fall servituten innefattar rätt till husbyggnadsvirke, anses detta förhållande ofta ha påtaglig betydelse. Rätten till småvirke, dvs. hässje- och stäng— selvirke, tillmäts i allmänhet ringa eller ingen betydelse. Rätten till mulbete och slåtter, vilken sistnämnda nyttighet inte omfattas av 1946 eller 1959 års förlängningslagar, anses oftast helt sakna betydelse för innehavaren.

Utredningsmännen har även redovisat uppgifter om den typ av fas- tighet till vars förmån servitutet gäller (jordbruksfastighet, annan fas- tighet eller fritidsfastighet) och om servitutsutövarens eventuella bo- sättning på fastigheten i fråga. Uppdelningen har gjorts på grundval av fastighetens användning, oavsett hur den är taxerad. Undersökning- en visar att 70 0/0 av fastigheterna är jordbruksfastigheter som bebos av ägarna. Utredningsmännen redovisar även arealfördelningen för samt- liga servitutsutövares brukningsenheter eller fastigheter. Uppgifterna har hämtats från 1969 års lantbruksregister i den mån brukningsenheter- na finns med där och i övrigt från 1970 ars fastighetstaxeringslängd. Det framgår att 42 0/0 (i Norrbottens län 73 (l,-"o) har en åkerareal av högst två hektar och 60 "..-'.) en skogsmarksareal av högst tio hektar.

Beträffande de brukningsenheter som återfinns i lantbruksregistret har undersökning gjorts om åldern hos servitutsutövarna, varav fram— går att medelåldern är relativt hög.

Utredningsmännen anser att den bedömning som gjorts på grundval av servitutsutövarnas uppgifter sannolikt innebär en viss uppvärdering av servitutens betydelse.

Enligt utredningsmänncn visar undersökningsresultatet att de tids— begränsade skogsservituten inte har någon ekonomisk betydelse i ve- dertagen bemärkelse för servitutsutövarna annat än i undantagsfall. Rätten till husbyggnadsvirke torde dock speciellt i Norrbottens län alltjämt kunna ha viss ekonomisk betydelse. Det är oftast inte lönsamt att anskaffa skogsprodukter genom utövande av servitut på grund av spridda virkesuttag, stora avstånd. små kvantiteter och en krånglig administration med uttag efter anvisning. Den tekniska utvecklingen leder samtidigt till att behovet av servitutsprodukter för fastigheternas eget bruk minskar efter hand (el— eller oljeeldning, plåttak. tråd- stängsel etc.) och virkesuttag för avsalu ingår inte i servitutsbegreppet.

Även på annat sätt minskar enligt utredningsmännen de tidsbegrän- sade servitutens betydelse som stöd för jordbruk. Av de 285 härskande fastigheterna kan ungefär 70 0/0 betecknas som jordbruksfastigheter, emedan där alltjämt bedrivs någon form av jord- eller skogsbruk. En mindre del av dem bebos dock ej av ägaren. övriga fastigheter har definitivt övergått till att utgöra bostads- eller fritidsfastigheter. San- nolikt kommer denna utveckling att fortsätta under 1970-talet. Den

• Sida 8
•  Original

Prop. 1971: 133 8

innebär att antalet utövade servitut minskar efter hand, samtidigt som de kvarstående servituten i allt mindre omfattning kommer att fylla sin ursprungliga uppgift som stöd för småjordbruket.

Utredningsmännen framhåller att från de tjänande fastigheternas synpunkt leder den tekniska utvecklingen inom skogsnäringen till dels ökade svårigheter att över huvud taget anvisa lämpliga virkesuttag för servitutsutövarna och dels, i de fall detta är möjligt, till ökade kost- nader för tillgodoseendet av servitutsbehoven. De tidsbegränsade skogs- servituten —— liksom för övrigt skogsservituten i allmänhet — hör inte hemma i ett modernt skogsbruk.

På grund av vad som kommit fram vid undersökningen anser utred- ningsmännen att tillräckliga skäl inte föreligger att genomföra en ny generell förlängning av de tidsbegränsade skogsservituten efter 1971 års utgång. För att awecklingen av de tidsbegränsade skogsservituten skall kunna ske under smidiga former och med hänsyn främst till för- hållandena i Norrbottens län, förordar Utredningsmännen emellertid vissa övergångsregler av i huvudsak följande innebörd. Servitut som alltjämt utövas och har betydelse som stöd för jordbruk på den härs- kande fastigheten skall gälla ytterligare två år eller intill den 1 januari 1.974. Om prövning av visst servitut påkallas hos servitutsnämnden un- der angiven tid, skall nämnden kunna förlänga servitutet ytterligare viss tid, högst tio år. Förutsättningen för sådan förlängning skall vara att servitutet fortfarande utövas och har betydelse som stöd för någon form av jordbruk på den härskande fastigheten. Servitutsnämnden skall också på begäran pröva frågan om ersättning för servitutet.

Utredningsmännen har övervägt om det för förlängning av servitut enligt övergångsreglerna bör krävas viss minimiareal åker på den härs— kande fastigheten, exempelvis två hektar. En sådan arealgräns skulle uppenbarligen kunna föranleda praktiska svårigheter vid tillämpning- en, bl.a. med hänsyn till flytande ägoslagsgränser i berörda bygder. Av undersökningen framgår beträffande den ungefärliga arealfördel- ningen hos de fastigheter vars innehavare alltjämt utövar tidsbegrän— sat servitut att inte mindre än 120 fastigheter eller 42 % av hela an- talet omfattar högst två hektar åker eller ingen åker alls. I Norrbot- tens län är inslaget av härskande fastigheter av denna typ relativt sett betydligt större. Med hänsyn härtill kan det enligt utredningsmännens mening knappast komma i fråga att i övergångsreglerna tillämpa mi- nimiarealen två hektar eller någon annan arealgräns för åkerinnehavet på den härskande fastigheten. Det förefaller också bäst överensstämma med de tidsbegränsade servitutens syfte att vid prövningen enligt över- gångsreglcrna ställa små krav på jordbrukens storlek. Småjordbruk som övergått att vara fritidsfastigheter bör dock ej kunna accepteras som härskande fastigheter i fortsättningen, oavsett deras ägoslagssam— mansättning. Om jordbruksdriften i stor utsträckning nedlagts bör fas-

• Sida 9
•  Original

Prop. 1971: 133 9

tigheten dock kunna accepteras, om ägaren bor kvar och är sysselsatt i eget skogsbruk. Likaså bör det förhållandet att ägaren har sin huvud— sakliga sysselsättning utanför fastigheten självfallet inte innebära hin- der för förlängning. Frågan om tidsbegränsat servituts betydelse som stöd för någon form av jordbruk bör sålunda prövas från fall till fall.

Lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen har biträtt de av utred- ningsmännen framlagda synpunkterna och förslagen.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser anser att förekomsten och utövningen av de tidsbegränsade skogsservituten i Norrland nu utretts så att en slutlig reglering av frågan om servitutens fortbestånd är möjlig. Remissinstan— serna delar utredningens uppfattning att de tidsbegränsade skogsser- vituten nu slutgiltigt bör avvecklas. Så gott som samtliga remissinstan- ser förordar eller vill ej motsätta sig övergångsregler av i huvudsak det innehåll som utredningen föreslagit.

För en omedelbar avveckling när nuvarande förlängningstid utgår den 1 januari 1972 uttalar sig länsstyrelsen i Norrbottens län, servituts- nämnden för Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län och Skogsindustriernas samarbetsutskott.

I samband därmed framhåller länsstyrelsen i Norrbottens län att samhället bör kunna kompensera eventuella negativa konsekvenser av att servituten upphör vid utgången av år 1971 genom tillämpning av annan mera generellt verkande sociallagstiftning. En sådan lösning bör enligt länsstyrelsen även eftersträvas med hänsyn till att nu gällande skyddsregler till förmån för skogsservituten faller bort den 1 januari 1972 när fastighetsbildningslagen och jordabalken träder i kraft. Scr- vitutsnämnden för Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län vill i andra hand, med hänsyn till att frågan om servitutens fortbestånd vid tidigare lagstiftning i ämnet synes ha sammankopplats med den pågående jordbruksrationaliseringen, inte avvisa tanken på en förläng- ning av servituten i huvudsak efter de .av utredningen angivna riktlinjer- na. För att utövning av jordbruk skall kunna anses föreligga torde det inte vara tillräckligt med odling av en trädgårdstäppa. Men i övrigt bör man enligt servitutsnämnden inte uppställa för stora anspråk. Be— träffande bostadsfastigheterna kan undantag i en del fall kanske vara motiverat av sociala skäl, exempelvis när fastigheten bebos av en ålder- stigen ägare. Servitutsnämnden ifrågasätter om inte en lagstiftning om ytterligare förlängning av de tidsbegränsade servituten bör kunna be- gränsas till rättigheterna till vedbrand och husbyggnadsvirke. Den av utredningen föreslagna speciella förlängningstiden om högst tio år sy- nes förutsätta en prövning i det särskilda fallet om och när den härs-

• Sida 10
•  Original

Prop. 1971: 133 10

kande fastigheten kan bli föremål för fastighetsreglering. Eftersom en sådan bedömning ofta torde bli vansklig, anser servitutsnämnden det vara lämpligare med en enhetlig förlängningstid, exempelvis till den 1 januari 1980.

Även Skogsindustriernas samarbetsutskott anser utredningens förslag till övergångsbestämmelser vara i huvudsak godtagbart, om man stan- nar för en förlängning av servituten. Enligt utskottet hör förlängningen dock omfatta endast rätten till vedbrand och byggnadsvirke, eftersom de övriga rättigheter som servituten avser helt saknar praktisk betydelse. Som ytterligare villkor bör enligt utskottet uppställas att den härskande fastigheten inte har tillgång till husbehovsskog på egen mark. Vidare bör det klart utsägas att de servitut, vars giltighetstid förlängs, inte skall ha någon särställning i förhållande till övriga servitut vid fastighetsreglering eller upphörande enligt fastighetsbildningslagen .

Servitutsm'imndmz för Västerbottens län föreslår en första övergångs- tid på fem år för alla utövade servitut. Sådan förlängning bör till- låtas under oförändrade villkor och för det pris som redan bestämts för varje servitut. Frågan om-servitut utövas eller inte bör prövas myc- ket liberalt och till de härskande fastigheternas förmån. Bl. a. bör ut- övandet inte anses ha upphört bara därför att ved och virke inte tagits ut under ett par år, eftersom skälen därtill kan vara av många slag. Efter en sådan generell förlängning kan det vara befogat med en in- dividuell förlängning på ytterligare fem år efter de principer utred- ningen föreslagit. Här kan det finnas skäl att endast jordbruk — med en även härvidlag liberal tolkning — får möjlighet till förlängning.

Departementschefen

Servitut som innefattar rätt till skogsfång eller mulbete på skogs- mark (skogsservitut) bildades tidigare i ganska stor utsträckning, sär- skilt i Norrland. 1 en del fall gäller de av ålder och i andra fall har de bildats vid laga jorddelning. De flesta har emellertid kommit till genom avtal. De tidsbegränsade skogsservituten utgör en mindre del av det totala antalet skogsservitut. De är i princip underkastade samma regler som gäller för skogsservitut i allmänhet. Den 1 januari 1972 träder fastighetsbildningslagen (1.970: 988) och den nya jordabal— ken i kraft. Servitut som avser skogsfång får inte bildas genom fastig— hetsreglering (7 kap. 2 & första stycket fastighetsbildningslagen ). Vida- re får sådana servitut liksom servitut avseende bete upphävas genom fastighetsreglering. även om de allmänna förutsättningarna för änd- ring av servitut inte föreligger (15 & lagen (1970: 989) om införande av fastighetsbildningslagen ). Det blir efter jordabalkens ikraftträdande

• Sida 11
•  Original

Prop. 1971: 133 11

inte heller möjligt att avtala om servitut som avser rätt till skogsfång eller bete (14 kap. 4 & jordabalken ).

Enligt lagen (1.959: 517) om förlängning av tiden för vissa servitut har vissa tidsbegränsade norrländska skogsservitut, som enligt en lag från år 1946 i samma ämne förlängts till den I. januari 1960, ytterliga- re förlängts, först till den 1 januari 1.970 och genom lagändring år 1969 till den 1 januari 1972. Sistnämnda förlängning skedde sedan 1969 års riksdag uttalat sig för en generell förlängning av de ifrågava- rande servituten. I den proposition som låg till grund för sistnämnda förlängning (prop. 1969:133 5. 13) framhöll jag att 1959 års lag, lik- som 1946 års lag i samma ämne, var avsedd som ett provisorium till dess det ifrågavarande fastighetsbeståndet genom sammanslagningar eller på annat sätt fått en sådan struktur att servituten i stort sett spelat ut sin roll. På grundval av en vid årsskiftet 1968—69 gjord undersökning uppskattades antalet tidsbegränsade skogsservitut till om- kring 1 000. Undersökningen gav emellertid inte något besked om hur många av dessa servitut som alltjämt utövades. I överensstämmelse med vad som uttalats av 1969 års riksdag borde därför den ordning som gällde enligt 1959 års lag bestå ytterligare två år till den 1 januari 1972. Jag förutskickade att jag senare skulle återkomma med förslag till slutlig lösning av frågan om servitutens fortbestånd.

Lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen har under år 1970 ge- mensamt utrett frågan om förekomsten och utövningen av berörda skogsservitut och frågan om en slutlig reglering av servitutens fort- bestånd. Av utredningen framgår klart att servitutens betydelse nume— ra har avtagit starkt. En undersökning från år 1946, som låg till grund för den första förlängningslagen, tydde på att minst 2000 tidsbegrän- sade skogsservitut utövades. Det totala antalet aktuella servitut är en- ligt den nu gjorda utredningen 936. Den närmare undersökning som gjorts på fältet visar att det endast är 285 av dessa servitut som allt- jämt faktiskt utövas till någon del. Även om fältundersökningen inte är helt exakt, ger utredningen dock vid handen att frågan om slutlig reglering av de tidsbegränsade skogsservituten endast gäller omkring 300 servitut. Enligt servitutshavarna själva har endast omkring hälften av dessa servitut påtaglig betydelse till någon del eller i något hän- seende. Med hänsyn till den pågående strukturrationaliseringen inom jordbruket och den förhållandevis höga medelåldern hos servitutsha- varna torde enligt min uppfattning kunna förväntas att flertalet av de berörda servitutshavarna, som oftast innehar små jordbruksfastigheter, inom en relativt kort tidsrymd kommer att upphöra med jordbruks- driften. Jag delar utredningens och remissinstansernas uppfattning att de tidsbegränsade skogsservituten inte längre har ekonomisk betydelse i vedertagen bemärkelse för servitutsutövarna annat än i undantagsfall. Servituten hör som påpekats av utredningen inte hemma i mo-

• Sida 12
•  Original

Prop. 1971: 133 12

dernt skogsbruk. Scrvitutsbelastning kan också stundom försvåra en önskvärd fastighetsrationalisering. Det föreligger därför inte i och för sig tillräckliga skäl att genomföra en ny generell förlängning av ifråga- varande servitut efter 1971 års utgång. Även med hänsyn till vad jag tidigare sagt om fastighetsbildningslagens och jordabalkens 'bestäm— melser om servitut avseende skogsfång, synes det lämpligt att de tids- bestämda norrländska skogsservituten nu avvecklas.

Avvecklingen bör emellertid ske under så smidiga former som möj- ligt och med vederbörlig hänsyn till de äldre servitutshavare med små fastigheter, för vilka möjligheten att utnyttja brännveds- och husbygg- nadsvirkesservitut alltjämt har ekonomisk betydelse. Jag förordar där- för att övergångsbestämmelser meddelas av i huvudsak det innehåll utredningen föreslagit. I den mån servituten skall kunna förlängas, bör det sålunda i princip ske efter individuell prövning i varje särskilt fall. För att en sådan ordning praktiskt skall kunna genomföras synes emel- lertid först böra ske en allmän förlängning av giltighetstiden på för- slagsvis två år.

För den generella förlängningen bör enligt utredningen — utöver de i 1959 års lag upptagna villkoren —— krävas att på den härskande fastigheten alltjämt utövas jordbruk i någon form och att servitutet har betydelse som stöd för jordbruket. Servitutsnämnden för Gävle- borgs, Västernorrlands och Jämtlands län och Skogsindustriernas sam- arbetsutskott har ansett att förlängningen kan begränsas till att omfatta endast rätten till vedbrand och byggnadsvirke. Av utredningen fram— går att i de flesta fall, där servitutet alltjämt utövas, detta har bety- delse för jordbrukct på den härskande fastigheten. Att genom en enkel och praktisk lagregel från den föreslagna generella tvåårsförlängningen undanta servitut som utövas men saknar egentlig betydelse för jord— bruket på den härskande fastigheten torde möta vissa svårigheter. all- rahelst som avgörandet i första hand kommer att överlämnas till ser- vitutshavarens bedömande. Även om rättigheternas värde numera vä- sentligen ligger i rätten till vedbrand och husbyggnadsvirke, anser jag inte att nu föreslagen förlängning av rättigheterna bör begränsas till dessa nyttigheter, eftersom eventuellt utnyttjade rättigheter til,| skogs- fång i övrigt ändå knappast kan anses innebära något större men för den besvärade fastigheten. Jag anser det därför mest ändamålsenligt att för den generella förlängningen inte ställa upp andra förutsättning- ar än de som gäller enligt 1959 års lag. Däremot anser jag i likhet med utredningen att för den individuella förlängningen efter år 1973 bör kunna krävas, förutom att servitutet alltjämt utövas, att det har betydelse för jordbruket på den härskande fastigheten. Individuell för— längning bör kunna medges längst intill den 1 januari 1.984. Vid denna tidpunkt kommer således de sista tidsbegränsade skogsservituten att upphöra. "Frågan om ytterligare förlängning bör prövas av servituts-

• Sida 13
•  Original

Prop. 1971: 133 ' 13

nämnd. För att servitutet skall bli gällande efter år 1973 bör krävas att servitutshavaren senast den 31 december 1973 gjort ansökan härom hos servitutsnämnd. Har ansökan om förlängning skett hos servituts- nämnd före utgången av år 1973, skall givetvis servitutet gälla tills vidare intill dess frågan blivit slutligt avgjord. Jag förutsätter att bl. a. lantbruksnämnderna i de berörda länen skall kunna hjälpa till med att informera de berörda servitutshavarna om de nya bestämmelserna.

Med anledning av vad en remissinstans anmärkt om förlängnings- tidens längd bör påpekas att den omständigheten att ett servitut förlängts inte torde utesluta att servitutet upphävs i samband med fastighetsreg- Iering.

Jag vill slutligen i detta sammanhang ta upp en delegeringsfråga. Departementsutredningen har i PM nr 122 i juli 1.970 föreslagit att ut- seendet av ledamot i servitutsnämnd inte skall som f.n. vara förbehål- let Kungl. Maj:t utan kunna delegeras till myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Jag ansluter mig till detta förslag. Samma ordning gäller f. ö. för utseende av ledamot i arrendenämnd (3 & första stycket lagen (1970: 998) om arrendenämnder och hyresnämnder). Delege- ringen föranleder ändring i 3 & i 1946 och 1959 års lagar.

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att antaga inom jordbruksdepartementet upprättade förslag till 1) lag om ändring i lagen (1946: 741) om förlängning av tiden för vissa servitut,

2) lag om ändring i lagen (1959: 517) om förlängning av tiden för vissa servitut.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM I97l 7I0470

• Sida 14
•  Original