Prop. 1971:14

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om skatterätten och länsrätt, m.m.

Nr 14

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om skatterätt och länsrätt, m. m; given Stockholms slott den 22 januari 1971.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredra- gande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

SVANTE LUNDKVIST

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en lag om skatterätt och länsrätt. Beteckning— en skatterätt används i lagen som en gemensam beteckning på dels läns— skatterätterna vilka avses ersätta prövningsnämnderna, dels den mellan- kommunala skatterätten vilken avses ersätta den mellankommunala pröv- ningsnämnden .Länsskatterätt och länsrätt knyts organisatoriskt till läns- styrelsen medan den mellankommunala skatterätten knyts till riksskat— teverket. Den föreslagna lagen innehåller bestämmelser om skatterätts och länsrätts kompetensområden, om domförhet, om omröstning samt om ledamöter i skatterätt och länsrätt.

Vid skatterätt skall enligt förslaget handläggas i huvudsak de mål som f.n. handläggs vid prövningsnämnd. Länsrätts kompetensområde föreslås omfatta vissa av_ de målgrupper som f.n. handläggs på lands- kansliet, i huvudsak mål enligt barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen samt körkortsmål. Skatterätt och länsrätt skall enligt vad som före- slås i propositioncn bestå av lagfaren ordförande och nämndemän. Den förvaltningsprocesslag som har föreslagits i remiss till lagrådet den 14 januari 1971 avses bli tillämplig på bl. a. skatterätt och länsrätt. För— slaget till lag om skatterätt och länsrätt innehåller därför inte några bestämmelser om förfarandet.

Lagen om skatterätt och länsrätt avses träda i kraft den 1 juli 1971.

Prop. 1971: 14 2

1) Förslag till Lag om skatterätt och länsrätt

Härigenom förordnas som följer.

lå

I varje län finns en länsskatterätt och en länsrätt. För hela landet finns en mellankommunal skatterätt. '

2?)

Länsskatterätt och länsrätt har sitt kansli i länsstyrelsen. Den mellan- kommunala skatterätten har sitt kansli i riksskatteverket.

Skatterätt och länsrätt sammanträder på den ort där den har sitt kansli. När det föreligger särskilda skäl, får rätten sammanträda på annan ort.

35

Vid skatterätt handläggcs mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna i den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar.

45

Vid länsrätt handläggcs mål enligt barnavårdslagen (1960: 97) och la- gen (1954: 579) om nykterhetsvård i den utsträckning som är föreskri- vet i dessa lagar samt mål enligt 21 kap. föräldrabalken .

Vid länsrätt handlägges vidare, såvitt gäller svenskt körkort, turist— körkort eller trafikkort, mål om varning eller återkallelse av sådant kort och, såvitt gäller utländskt körkort, mål om varning eller vägran att godkänna körkortet, allt enligt vad därom är särskilt föreskrivet.

55

Skatterätt och länsrätt består av ordförande och nämndemän, om ej annat följer av 6 &. Rätten är domför med ordförande och tre nämn- demän. Fler än fyra nämndemän får ej tjänstgöra i rätten.

Konungen bestämmer hur många nämndemän som skall finnas i varje län för tjänstgöring i länsskatterätt och länsrätt samt vid den mel- lankommunala skatterätten.

Prop. 1971: 14 3

65

Skatterätt och länsrätt är domför utan nämndemän

]. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,

2. vid sådant förhör "med vittne eller sakkunnig som begärts av an- nan skatterätt eller länsrätt,

3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende,

4. vid beslut att tills vidare återkalla körkort eller turistkörkort eller att tills vidare vägra godkännande av utländskt körkort, när det är uppenbart att sådant beslut bör meddelas,

5. vid annat beslut som ej innefattar slutligt avgörande av mål,

6. vid avgörande av mål i vilket saken är uppenbar. Om det ej är påkallat av särskild anledning att målet prövas av full- sutten rätt, är skatterätt och länsrätt domför utan nämndemän vid be- slut som ej innefattar prövning av målet i sak.

Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av

1. mål om utdömande av vite,

2. mål om handräckning vid .taxeringsrevision, handlings undanta- gande från taxeringsrevision och befrielse från-skyldighet att lämna kontrolluppgift enligt taxeringsförordningen (1956: 623),

3. mål om omhändertagande för utredning enligt 30 & barnavårdsla— gen (1960: 97),

4. mål enligt uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna med un- dantag av mål om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt.

75

l länsskatterätt och länsrätt finns en eller flera ordförande vilka inne- har tjänst vid länsstyrelsen. Sådan tjänst tillsättes av Konungen. I den mellankommunala skatterättcn finns en eller flera ordförande vilka för- ' ordnas av Konungen för viss tid.

Om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för ordföran- de i skatterätt och länsrätt meddelas bestämmelser av Konungen.

Ordförande i skatterätt och länsrätt skall vara lagfaren. Ordföran- de och föredragande i skatterätt och länsrätt skall vara svensk med- borgare. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd får ej tjänstgöra som ordförande eller föredragande.

8 5 Nämndeman i länsskatterätt och länsrätt utses genom val. Valet för- rättas av landstinget eller, om i länet. finns kommun som ej ingår i landstingskommun. av landstinget och kommunfullmäktige med den

' Prop. 1971: 14 4

fördelning dem emellan som länsstyrelsen bestämmer efter befolk- ningstalen. I Gotlands län förrättas valet av kommunfullmäktige i Got- lands kommun. .

Nämndeman i den mellankommunala skatterätten förordnas av Konungen.

95

Valbar till nämndeman i länsskatterätt och länsrätt är myndig svensk medborgare, som är mantalsskriven och bosatt inom länet och ej har fyllt sjuttio år. Till nämndeman i den mellankommunala skatterätten får utses endast myndig svensk medborgare, som ej har fyllt sjuttio år.

Tjänsteman vid länsstyrelse, länsnykterhetsnämnd eller under läns— styrelse lydande myndighet, länsläkare, biträdande länsläkare, social- vårdskonsulent, lagfaren domare, åklagare eller advokat eller annan som har till yrke att föra andras talan inför rätta får ej vara nämndeman.

Den som har fyllt sextio år eller uppger annat giltigt hinder är ej skyldig att mottaga uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är ej skyldig att mottaga nytt uppdrag förrän efter sex år.

Rätten prövar självmant den valdes behörighet.

105

Nämndeman utses för sex år men får avgå efter två år. Om nämnde— man visar giltigt hinder, får skatterätt eller länsrätt entlediga honom ti- digare. Den som har fyllt sextio år har rätt att frånträda uppdraget. Upp- hör nämndeman att vara valbar eller behörig, förfaller uppdraget.

När ledighet uppkommer, utses ny nämndeman för återstående tid.

11%

Ledamot och föredragande i skatterätt och länsrätt skall ha avlagt do- mared eller försäkran enligt 4 kap. 11 5 rättegångsbalken .

12 5 De som står i sådant förhållande till varandra som sägs i 4 kap. 12 & rättegångsbalken får ej samtidigt tjänstgöra som ledamöter i skatterätt eller länsrätt.

135

I fråga om omröstning i skatterätt och länsrätt gäller bestämmelserna i 16 och 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i domstol med en— dast lagfarna ledamöter. Ordföranden säger först sin mening.

Prop. 1.971: 14 5

145

Konungen meddelar ytterligare föreskrifter om skatterätts och läns- rätts organisation och verksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971. Val av nämndemän i länsskatterätt och länsrätt skall med tillämp- ning av denna lag första gången äga rum före den 1 juli 1971. Valet skall avse tiden från och med nämnda dag.

Prop. 1971: 14

2) Förslag till Lag om ändring i lagen (1955: 261) om avstängning av domare

Härigenom förordnas, att 1 5 lagen (1955: 261) om avstängning av domare skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelsr

Med domare avses i denna lag ledamot samt lagfaren befattnings- havare, som ej är ledamot. vid all- män underrätt, hovrätt, nedre jus- titierevisionen eller högsta dom- stolen eller vid vattendomstol, ägo- delningsrätt eller expropriations- domstol eller vid regeringsrätten. arbetsdomstolen, försäkringsrådet, statens hyresråd eller kammarrät- ten eller, då Konungen förordnat därom, vid annan särskild domstol.

F örcslagwn lydelse

l &

Är domare —————— av tjänsten.

Med domare avses i denna lag ledamot samt lagfaren befattningsp havare, som ej är ledamot. vid all- män underrätt, hovrätt, nedre jus- titierevisionen eller högsta domsto— len eller vid vattendomstol, ägo— delningsrätt eller expropriations— domstol eller vid regeringsrätten. arbetsdomstolen, försäkringsrådet, statens hyresråd. kammarrätt, skat- terätt eller. då Konungen förordnat därom. vid annan särskild domstol.

eller länsrätt

Denna lag träderi kraft den I juli 1971.

Prop. 1971: 14 7

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 20 november 1970.

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASP- LING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, WICKMAN, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lag- stiftning om skatterätt och länsrätt och anför.

Inledning

1970 års riksdag har beslutat riktlinjer för en partiell omorganisa- tion av den statliga länsförvaltningen ( prop. 1970: 103 , SU 132, KU 34, rskr 248 och 308). Beslutet avser bl. a. en reform av förvaltningsrätt- skipningen vid länsstyrelse och prövningsnämnd. Till en huvudenhet vid länsstyrelsen förs, jämte annat, i princip all förvaltningsrättskipning, dvs. i huvudsak handläggningen av mål och ärenden i vilka talan full- följs från länsstyrelsen eller prövningsnämnden till. förvaltningsdomstol — kammarrätten eller regeringsrätten. Till denna enhet knyts två organ, länsrätt och länsskatterätt, vilka avses komma att handlägga, länsrätten vissa av de målgrupper som f. n. handläggs på landskansliet och läns- skatterätten i huvudsak de mål som f.n. handläggs hos prövningsnämn- den.

Vid riksdagsbeslutet förutsattes det att frågan om länsrättens och läns- skatterättens närmare organisation skulle behandlas i annat samman- hang. I en promemoria som har utarbetats inom civildepartementet har ett förslag till lag med bestämmelser om en sådan organisation lagts fram (Stencil C 1970: 3). Lagförslaget innehåller bestämmelser också om organisationen av ett organ som avses ersätta den mellankommu4 nala prövningsnämnden. Det torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga I . Promemorian bygger främst på länsförvalt- ningsutredningens betänkande »Den statliga länSförvaltningen» (SOU" 1967: 20—21), landskontorsutredningens betänkande »Skatteförvaltning- en» (SOU 1967: 22) och ett inom finansdepartementet utarbetat lagför-

Prop. 1971: 14 8

slag, »Lag om skatterätt» (SOU 1967: 24), samt remissyttranden över dessa betänkanden. Inom justitiedepartcmentet utarbetas f.n. förslag till förvaltningsprocesslag. Lagen avses bli tillämplig på bl.a. skatterätt och länsrätt. _

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekans- lern (JK), Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, socialsty- relsen, trafiksäkerhetsverket, statskontoret, kammarrätten, riksskatte- nämnden, centrala folkbokförings- och uppbördsnämndcn (CFU), in- vandrarverket, trafikmålskommittén, samtliga länsstyrelser, Föreningen auktoriserade revisorer, Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, Riksför- bundet landsbygdens folk (RLF), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svens- ka kommunförbundet, Svenska landstingsförbundct, Sveriges advokat- samfund, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund och Tjänstemännens central- organisation (TCO). Länsstyrelsen i Stockholms län har till sitt yttrande fogat dels ett särskilt yttrande av landssekreterama Widmark, Falk och Hökeberg, dels yttranden från kronofogdemyndigheten i Stockholm samt från de lokala skattemyndighcterna i Stockholms och Solna fög- derier.

Riksdagsbcslutet om länsförvaltningen

Syftet med den beslutade omorganisationen av länsförvaltningen är bl.a. att förstärka förvaltningsrättskipningen vid länsstyrelserna och prövningsnämnderna. Statsmaktemas beslut innebär, såvitt nu är av intresse, i huvudsak följande. Länsstyrelsen skall bestå av tre huvuden- heter, nämligen en för samhällsplanering, en för skatteförvaltning och en för allmän förvaltning och förvaltningsrättskipning. Till sistnämnda huvudenhet skall knytas en länsskatterätt, som avses ersätta prövnings- nämnden, och en länsrätt. Vid länsrätten skall handläggas vissa av de mål och ärenden som f.n. handläggs på landskansliet. Länsrättens kom- petensområde skall till en början vara förhållandevis begränsat men efter hand som erfarenhet vinns av den nya ordningen bör kompetensområdet vidgas.

Både länsskatterätt och länsrätt skall enligt statsmakternas beslut bestå av en jurist som ordförande samt lekmän. Ordföranden skall utses av Kungl. Maj:t och ha ställning som domare. Han skall kunna vara chef för huvudenheten för allmän förvaltning och förvaltningsrättskipning eller för någon av de enheter inom denna huvudenhet som kommer att motsvara nuvarande allmänna sektionen eller prövningsnämndens kansli. Det förutsätts att det i vissa län därutöver kan behövas ytter- ligare domare, som uteslutande är sysselsatta som ordförande i rätterna. Lekmännen skall utses av landstinget.

Prop. 1971: 14 9

Föredragande departementschefen anför i prop. 1970: 103 , som låg till grund för riksdagsbeslutet, att de avgöranden som träffas inom ra- men för förvaltningsrättskipningcn får allt större vikt för det allmänna Och för den enskilde Och berör allt fler områden av samhällslivet och allt fler grupper av medborgare. Utvecklingen innebär enligt departements- chefen vidare att tyngdpunkten inom den dömande verksamheten i sam- hället förskjuts från den allmänna rättskipningen till förvaltningsrätt- skipningen. Ett ytterligare skäl för en förstärkning av förvaltningsrätt- skipningen vid länsstyrelserna och prövningsnämnderna utgör enligt vad som anförs i propositionen den omorganisation av förvaltningsrättskip- ningen i kammarrätten och regeringsrätten, som har föreslagits i en den 20 mars 1970 beslutad remiss till lagrådet. Denna reform innebär att regeringsrätten ombildas till en i huvudsak prejudikatbildande instans. Nästan alla de mål som f.n. fullföljs från länsstyrelserna direkt till re- geringsrätten skall i stället fullföljas till kammarrätt. Kammarrättsorga- nisationen skall enligt vad som föreslås i lagrådsremissen delas upp på två kammarrätter. Utöver de åtgärder för att förstärka förvaltningsrätt- skipningen vid länsstyrelserna och prövningsnämnderna som omfattas av beslutet om en omorganisation av länsförvaltningen bör enligt vad departementschefen anför i prop. 1970: 103 en förbättring av handlägg- ningsformema övervägas. Kraven på bättre handläggningsformer kan enligt departementschefen väntas bli tillgodosedda genom den förvalt— ningsprocesslag som förbereds inom justitiedepartementet. Riksdagen lämnade de uttalanden i propositionen som redovisats nu utan erinran.

Statmaktemas beslut innebär vidare att frågan om den närmare orga- nisationen av länsrätten och länsskatterätten skall behandlas särskilt och att ställning därvid skall tas till bl. a. frågan om kompetensområdena för länsrätten och länsskatterätten samt frågorna om antalet lekmän och om omröstning. I fråga om kompetensområdcna förutskickas i propositionen att för länsskatterättens del förslaget till lag om skatterätt kommer att ligga till grund för övervägandena medan för länsrättens del utgångs- punkten kommer att vara att dit skall hänföras mål om omhändertagande av barn för samhällsvård, om verkställighet av dom i vårdnadsmål, om ut- visning av utlänning och om intagning på vårdanstalt för alkoholmiss- brukare samt körkortsmål.

Skatterätts kompetensområde

Den nuvarande förvaltningsrättskipningen på landskontoret och hos prövningsnämnden

Vid sidan av den fiskaliska verksamheten på beskattningsområdet — bl. a. processföringen för det allmännas räkning i skattemål — och kamp- ralförvaltningen är landskontorets arbetsuppgifter till övervägande del att

Prop. 1971: 14 10

hänföra till förvaltningsrättskipning. Två helt skilda ärendetyper före- kommer, nämligen de som hör till prövningsnämndens handläggning och de som handläggs på själva landskontoret, främst på kameralsektio- nen och uppbördssektionen. I fråga om organisation, handläggning o.d. gäller skilda bestämmelser för de mål som handläggs på landskontoret och de som hör till prövningsnämnden. För den förstnämnda gruppen gäller i allt väsentligt detsamma som för de mål som handläggs på lands- kansliet.

På 1 a n d s k 0 n t o r e t handläggs bl. a. vitesmål, mål om familje- bidrag, gåvoskattemål, uppbördsmål, folkbokföringsmål och mervärde- skattemål.

Vitesmålen avser utdömande av vite enligt skatte-, taxerings-, upp- börds- och folkbokföringsförfattningarna. Talan mot länsstyrelsens be- slut i vitesmål förs hos kammarrätten.

I mål om familjebidrag prövas besvär över familjebidragsnämnds be— slut om familjebidrag åt värnpliktiga enligt familjebidragsförordningen (1946: 99). Talan mot länsstyrelsens beslut förs hos kammarrätten som sista instans.

Som beskattningsmyndighet för gåvoskatt beslutar länsstyrelsen i ären- den rörande sådan skatt enligt förordningen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt. Talan mot länsstyrelsens beslut förs i dessa fall hos hov- rätt. I fråga om arvsskatt ligger uppgiften som beskattningsmyndighet på allmän underrätt. Kapitalskatteberedningen överväger frågan om överflyttning av denna uppgift till länsstyrelserna.

Med uppbördsmål avses i första hand besvär över lokal skattemyndig— hets beslut enligt 85 _S, 1 mom. uppbördsförordningen (1953: 272). Bl.a. ansökningar om befrielse från s.k. respitavgift (54 5), från restavgift (58 5 2 mom.) och från ränta på kvarstående skatt (85 ä 2 mom.) samt, i vissa fall, ansökningar om anstånd med inbetalning av skatt (49 ä 2 mom.) prövas av länsstyrelsen som första instans. Besvär över länsstyrel- sens beslut förs hos kammarrätten. Talan får dock inte föras mot läns- styrelsens bcslut rörande bl. a. preliminär taxering eller anstånd med in- betalning av skatt (86 5 första stycket).

I folkbokföringsprocessen prövar länsstyrelsen efter besvär eller un- derställning lokal skattemyndighets beslut om mantalsskrivning och pas- torsämbetes beslut om kyrkobokföring enligt folkbokföringsförordningen (1967: 198). En stor del av besvären avser tvist mellan kommuner om en persons mantalsskrivning. Besvär över länsstyrelsens beslut förs i re- gel hos kammarrätten.

På taxeringssektionen beslutar länsstyrelsen i ärenden enligt förord— ningen (1968: 430) om mervärdeskatt. Slutligt beslut om fastställelse av sådan skatt och beslut om efterbeskattning kan överklagas genom bc- ' svär hos prövningsnämnden. '

Hos p r 6 v n i n g s n ä m n d e n handläggs skatte/nål, dvs. prak-

Prop. 1971: 14 l 1

tiskt taget alla mål enligt skatte— och taxeringsförfattningarna.-"Pröv- ningsnämnden är besvärsinstans i mål som rör talan mot taxerings- nämnds beslut (11 ä 3 mom. taxeringsförordningen, 1956: 623) och, som nyss nämnts, mot länsstyrelsens beslut i fråga om mervärdeskatt. I åtskilliga fall prövar prövningsnämnden också ärenden som första in— stans. Så är fallet med bl. a. framställningar om avdrag för nedsatt skatte— förmåga (50 5 2 mom. kommunalskattelagen, 1928: 370, resp. 9 & 2 mom. förordningen, 1947: 576, om statlig inkomstskatt), befrielse för dödsbo att erlägga kvarstående eller tillkommande skatt (75 % 1 mom. kommunalskattelagen resp. 15 % 1 mom. förordningen om statlig in- komstskatt), eftertaxering (116 & taxeringsförordningen), särskilt upp- skattningsvärde på fastighet (1 5 förordningen, 1933: 357, om åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet) och tillämpning av bestämmelserna om ackumulerad inkomst (4 5 förordningen, 1951: 763, angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad in— komst).

Prövningsnämnden beslutar också i mål om fastighetslaxering under löpande taxeringsperiod, särskild fastighetstaxering (179 % 1 mom. taxe- ringsförordningen). I mål som rör den normalt vart femte år återkom- mande allmänna fastighetstaxeringen beslutar däremot f astigh ets- p r 6 v nin g 5 n ä m n d e 11. I första instans ankommer den allmänna fastighetstaxeringen på fastighetstaxeringsnämnderna (131 €).

Utöver dessa uppgifter inom förvaltningsrättskipningen har pröv- ningsnämnden till uppgift att fastställa anvisningar för den årliga taxe- ringen och fastighetsprövningsnämden att fastställa anvisningar för all- män _fastig/zetstaxering (93 och 174 55 resp. 144 5 3 mom.). I prop. 1970: 191 med förslag till lag med anledning av riksskatteverkets in- rättande, m.m. föreslås att verket som skall inrättas den 1 januari 1971 skall överta uppgiften att fastställa anvisningar såvitt avser taxering för inkomst och förmögenhet. Motsvarande ändring i fråga om anvis- ningarna för den särskilda fastighetstaxeringen föreslås i prop. 1970: 160 med förslag till ändrade bestämmelser om särskild fastighetstaxering.

Processen i prövningsnämnden är kontradiktorisk och, i det stora flertalet fall, skriftlig. Skriftväxlingen, målens beredning och med målen sammanhängande expeditionella uppgifter ombesörjs av prövningsnämn- dens kansli (77 å). Kansliet ingår i landskontoret (12 ä 2 mom.). Ibland hålls muntlig förhandling i prövningsnämnden, vanligtvis på begäran av enskild part. Prövningsnämnden kan dock förordna om muntlig för- handling, även om ingen av parterna begärt sådan. Det förekommer också att nämnden anordnar syn. Bestämmelser härom finns i 80—84 åå.

Besvär över taxeringsnämnds beslut skall vara avgjorda av prövnings- nämnden senast den 30 juni året efter taxeringsåret (89 å). Fastighets- prövningsnämnds arbete skall vara avslutat den 15 december under taxe- ringsåret (163 5). I särskild ordning får besvär över taxeringsnämnds el-

Prop. 1971: 14 12

ler fastighetstaxeringsnämnds beslut anföras före utgången av femte året efter taxeringsåret (100 och 101 55, 167 5 2 mom. samt 181 5 4 mom.). När fastighetsprövningsnämndens arbete avslutats, prövar prövnings- nämnden besvär som i särskild ordning anförts över fastighetstaxerings— nämnds beslut (167 5 1 mom.)

För hela landet finns en gemensam prövningsnämnd — d e 11 m e l- lankommunala prövningsnämnden — för prövning av bl. &. besvär över taxering av skattskyldig som haft förvärvskälla som hänför sig till flera län (11 5 2 mom. och 73 5).

De partementspromemorian

I promemorian erinras om att det i prop. 1970: 103 förutskickas att skatterättemas kompetensområde i allt väsentligt skall stämma överens med vad som förordats i förslaget till lag om skatterätt vilket i sin tur helt bygger på landskontorsutredningens förslag. Innebörden av sist- nämnda förslag är att till skatterätt hänförs i stort sett alla mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds— och folkbokföringsförfattningama. Några remissinstanser som yttrat sig över landskontorsutredningens förslag, nämligen statskontoret, riksrevisionsverket och CFU, vill enligt prome- morian ge skatterätten ett mer begränsat kompetensområde och har där- för i sina yttranden avstyrkt att vissa mål eller grupper av mål enligt nyssnämnda författningar, främst mål enligt uppbörds- och folk— bokföringsförfattningarna, tillförs skatterätternas kompetensområde. Ett genomgående skäl för en sådan ståndpunkt har varit att man genom handläggning vid skatterätt skulle förlora i snabbhet och smidighet jämfört med handläggning i administrativ ordning.

Avgörande för bedömningen av frågan om en viss målgrupp bör höra till skatterättens kompetensområde bör enligt vad som anförs i prome- morian vara i vad mån arten av den prövning som skall ske i målen motiverar en domstolsmässig handläggning. Denna handläggning bör givetvis utformas så att skäliga anspråk på snabbhet och smidighet till- godoses. Därvid är enligt promemorian av betydelse att liksom vid de allmänna underrättema mindre komplicerade mål kan handläggas som enmansmål. Genom en sådan handläggningsform kan intresset av snabb handläggning tillgodoses.

Det konstateras i promemorian att skattemål, dvs. praktiskt taget alla mål enligt skatte- och taxeringsförfattningama, f.n. handläggs av pröv- ningsnämnd. Alla dessa mål bör enligt promemorian hänföras till skatte- rätts kompetensområde.

Landskontorsutredningen föreslår, anförs det i promemorian, att till skatterätts kompetensområde skall föras också mål enligt 39 'g' 4 mom. taxeringsförordningen om befrielse i visst fall från skyldighet att lämna kontrolluppgift, mål enligt lagen (1961: 332) om handräckning vid taxe-

Prop. 1971: 14 13

ringsrevision samt mål enligt 56 ä 4 mom. taxeringsförordningen om handlings undantagande från taxeringsrevision, vilka samtliga målgrup- per f. n. handläggs hos länsstyrelsen. Dessa målgrupper innefattar enligt promemorian så väsentliga rättssäkerhetsfrågor att en domstolshandlägg- ning är motiverad. Övervägande skäl talar därför för förslaget. Det före- slås vidare att mål tillhörande någon av dessa målgrupper skall kunna avgöras som enmansmål i den mån kravet på snabbhet påkallar det och målet inte är svårbedömt.

Nästa allmänna fastighetstaxering skall enligt gällande regler äga rum är 1975. Frågan vilket organ som bör handha mål om allmän fastighetstaxe— ring i instansen över fastighetstaxeringsnämnden bör enligt promemorian lämpligen inte prövas i detta sammanhang.

I promemorian erinras om att vitesmål enligt skatte-, taxerings-, upp- börds- och folkbokföringsförfattningarna f.n. handläggs hos länsstyrel- sen. Landskontorsutredningen föreslår att befogenheten att döma ut vite enligt dessa författningar i stället skall ankomma på skatterätt. Bara ett par remissinstanser har riktat invändningar mot detta förslag. Det är en- ligt vad som anförs i promemorian här fråga om en typisk rättskipnings— uppgift som både av rent principiella skäl och av påtagliga rättsäker- hetsskäl bör handhas i domstolsmässiga former. I dessa mål är visserli- gen skyndsam handläggning påkallad. Intet talar emellertid för att hand- läggningen skall behöva ta längre tid hos länsskattcrätt än hos länsstyrel- sen. Det föreslås i promemorian att vitesmålen skall kunna handläggas som enmansmål i den mån behovet av särskilt snabb handläggning på- kallar det och målet inte är svårbedömt.

I fråga om uppbörds- och folkbokföringsmålen — vilka enligt lands- kontorsutredningens förslag skall höra till skatterätts kompetensområde — konstateras det i promemorian att några remissinstanser har anfört att de allra flesta av dessa mål är så enkla eller eljest av sådan beskaffen- het att de bör handläggas i administrativ ordning. Som ett särskilt mo- tiv härför har också anförts att målen, om de hänförs till skatterätten, ändå skulle komma att handläggas som enmansmål.

I promemorian anförs att inslaget av judiciell prövning också i dessa mål är så framträdande att de i princip bör få en domstolsmässig hand- läggning. Även om målen i stor utsträckning bör kunna handläggas som enmansmål, bör de enligt promemorian hänföras till skatterätts kompe- tensområde. Målgrupper som typiskt sett är mycket enkla eller har begränsad betydelse för part bör dock undantas. Det föreslås att till läns- skatterätts kompetensområde skall föras dels mål som anhängiggjorts genom besvär enligt 85 5 1 mom. uppbördsförordningen över lokal skattemyndighcts beslut med undantag dock för sådana mål rörande preliminär taxering m.m. i Vilka enligt 86 5 första stycket talan inte får föras mot länsstyrelsens beslut, dels sådana mål i vilka pastors- ämbeten eller lokala skattemyndigheter stannat i olika mening (37 och

Prop. 1971: 14 14

44 55 folkbokföringsförordningen), dels mål som anhängiggjorts genom besvär över beslut i kyrkobokförings- eller mantalsskrivningsärende (45 å andra stycket och 46 å andra stycket folkbokföringsförordningen). Förslaget innebär enligt vad som anges i promemorian att samtliga un— derställnings- och besvärsmål enligt folkbokföringsförordningen hän- förs till länsskatterätten. I fråga om uppbördsmålen innebär förslaget att alla mål och ärenden som f.n. avgörs av länsstyrelsen i första in- stans eller i vilka enligt 86 5 första stycket uppbördsförordningen talan inte får föras mot länsstyrelsens beslut fortfarande skall handläggas hos länsstyrelsen, medan övriga mål och ärenden hänförs till länsskatte- rätten.

Remissyttrandena

Remissinstanserna godtar i huvudsak förslaget i departementsprome- morian om hur skatterätternas kompetensområde skall utformas. JK, SR och Svenska bankföreningen förklarar att de inte har några invänd- ningar mot förslaget. Mot vad som anförs i promemorian om att avgö- rande för bedömningcn av frågan om en viss målgrupp bör höra till skatterätts kompetensområde bör vara i vad mån arten av den prövning som skall ske i målen motiverar en domstolsmässig handläggning fram- förs inga invändningar. Flera remissinstanser ansluter sig uttryckligen till den angivna principen.

Många remissinstanser är emellertid kritiska mot enskilda detaljer av promemorieförslaget. I fråga om målen enligt uppbördsförordningen anser sålunda flera remissinstanser att länsskatterätternas kompetensom— råde bör vara mera omfattande än vad som föreslås i promemorian.

Två remissinstanser, länsstyrelserna i Jönköpings och Värmlands län, tar upp frågan om gåvoskattemålen bör hänföras till länsskatterätts kom- petensområde. Mycket talar enligt länsstyrelsen i Jönköpings län för att så sker men med hänsyn till målens samband med arvsskattemålen anser länsstyrelsen att frågan bör prövas först när arvsskattemålen förts över från de allmänna domstolarna. Länsstyrelsen i Värmlands län anser att båda dessa typer av mål bör handläggas vid länsskatterätt men yttrar sig inte över frågan om målen redan nu bör hänföras dit.

Det är, anför Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer i sitt yttrande, angeläget att målen inte i onödan underkastas en alltför omständlig och tidskrävande handläggning. Vid skatterätt bör handläggas bara mål som är av mera kvalificerad natur. Den övervägande delen av de mål som f.n. handläggs av prövningsnämnderna är förhållandevis enkla. Det borde därför ha övervägts om inte vissa av de mål som i promemorie- förslaget hänförs till skatterätts kompetensområde kan avgöras i annan ordning. Föreningen tvivlar på att möjligheten att avgöra vissa mål utan medverkan av lekmän kommer att förenkla eller nämnvärt påskynda

Prop. 1971: 14 15

handläggningen. Statskontoret redovisar en liknande uppfattning. Läns- styrelsen i Västmanlands län anser att det inte finns anledning att för- moda att en skatterätt som har tillräckliga personalresurser skulle behöva längre tid för beslut än länsstyrelsen.

Enligt promemorieförslaget skall, anför kammarrätten, mål som ty- piskt sett är mycket enkla eller av begränsad betydelse för part hand- läggas hos länsstyrelsen. Vissa av de mål som i förslaget hänförs till skatterätts kompetensområde är emellertid också av enkel beskaffenhet. Vid avgörandet av frågan om målfördelningen bör hänsyn tas till vad som är mest rationellt från arbetssynpunkt. Kammarrätten anser Sig inte ha tillräcklig kännedom om arbetsförutsättningarna hos länsstyrelserna för att kunna bedöma om den föreslagna uppdelningen är den mest ändamålsenliga.

Kronofogdemyndiglzeten i Stockholm anför att det inte är rationellt att efter en ganska godtycklig gränsdragning mellan olika grupper av mål klassificera vissa som domstolsmål och hänföra dem till skatterätts kompetensområde men, på grund av behovet av en snabb handläggning, låta dem avgöras av ensamdomare. ' ' '

Bortsett från de allmänna synpunkter som har redovisats i det före- gående har remissinstanserna inte något att invända mot förslaget att de mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna som f.n. handläggs vid prövningsnämnd skall hänföras till skatterätts kompetensområde.

Förslaget i promemorian att mål om befrielse i visst fall från skyl- dighet att lämna kontrolluppgift, mål enligt lagen om handräckning vid taxeringsrevision och mål om handlings undantagande från taxeringsi revision skall handläggas vid skatterätt tillstyrks av RLF och Sveriges lantbruksförbund. Statskontoret som inte heller motsätter sig förslaget betonar, särskilt i fråga om handräckningsmålen, kravet på snabbhet i handläggningen. Avgörande för statskontorets ställningstagande såvitt gäller de övriga två målgrupperna är att talan inte får föras mot be- slutimålet.

Länsstyrelsen i Värmlands län, kronofogdemyndigheten i Stockholm och Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer ger i fråga om handräck- ningsmålen uttryck för en annan uppfattning. Föreningen anför" att handräckningsmålen nästan alltid fordrar snabb handläggning för att inte syftet med handräckningen skall förfelas. Lagen om handräckning vid taxeringsrevision innehåller flera bestämmelser som avser att för- hindra en olämplig tillämpning av handräckningsinstitutet. I regel måste sålunda den skattskyldige ha vid vite anmanats att ställa sina riiken- skaper till skattemyndighetemas förfogande, innan frågan om handräck- ning kan tas upp. Enligt förslaget skall vidare frågan om vitet skall dö- mas ut handläggas av skatterätten. Liksom kronofogdemyndigheten an- ser föreningen att handräckningsmålen inte bör handläggas vid skatterätt. Kronofogdemyndigheten anför att målen om handräckning är ytterst

Prop. 1971: 14 18

antas komma att anlägga andra Och välvilligare synpunkter beträffan- de begärt anstånd än vad befattningshavare inom den mera fiskaliskt inriktade huvudenheten för skatteförvaltning kanske är benägna att göra.

Länsstyrelserna i Uppsala, Örebro och Kopparbergs län anser också att mål och ärenden rörande anstånd med inbetalning av skatt bör hand— läggas vid länsskatterätt. Samma ordning bör enligt länsstyrelsen i Kop- parbergs län gälla i fråga om ärenden om respitavgift enligt 54 % uppbördsförordningen.

Länsrätts kompetensområde Den nuvarande förvaltningsrättskipningen på landskansliet

Landskansliets sektionsindelning har f. n. i allt väsentligt som utgångs- punkt de olika arbetsuppgifternas sakliga innehåll och inbördes sam- manhang. På samma sektion handläggs i princip alla ärenden inom ett visst sakområde, oavsett vilken åtgärd ärendet avser. Sektionens verk- samhet kan sålunda vara inriktad både på planering eller tillsyn och på handläggning av ärenden som avser en rättslig prövning av enskilda fall. I det följande hänförs liksom i prop. 1970: 103 till förvaltningsrätt- skipningen dels sådana grupper av mål i vilka talan mot länsstyrelsens beslut förs vid förvaltningsdomstol — kammarrätten eller regeringsrät- ten — dels några målgrupper i vilka en rättslig prövning också är fram- trädande men i vilka talan fullföljs hos central förvaltningsmyndighet och Kungl. Maj:t i statsrådet (utvisningsärenden) eller hos allmän dom- stol (överexekutorsmål).

I de mål som sålunda hänförs till förvaltningsrättskipningen på lands- kansliet kan det vara fråga om åtgärder av mycket skiftande slag, såsom frihetsberövande eller annat ingrepp i den personliga integriteten, före- läggande och utdömande av vite, handräckning, meddelande av förbud och återkallelse av tillstånd. Rättskipande uppgifter fullgör länsstyrelsen framför allt genom att som andra instans pröva beslut av kommunala organ (kommunfullmäktige, kommunstyrelse, kommunal nämnd c. d.), lokala statliga organ (polismyndighet, utmätningsman) samt samman- slutningar av enskilda (vägförening, jaktvårdsområde m.fl.). Åtskilliga rättsfrågor prövas emellertid också av länsstyrelsen som första instans. Exempel härpå utgör körkortsmål, mål om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare och utvisningsärenden. Ofta har läns— styrelsen, utöver befogenheten att efter besvär pröva lokal myndighets beslut inom ett visst förvaltningsområde, en allmän tillsynsfunktion på samma område.

All beslutanderätt i länsstyrelsen utövas av landshövdingen eller an— nan tjänsteman. I praktiskt taget alla ärenden kan beslutanderätten läg- gas på en lägre tjänsteman än landshövdingen. På vilken nivå beslutande-

Prop. 1971: 14 19

rätten ligger följer av arbetsordningen (29 5 1—4 mom. länsstyrelsein— struktionen, 1958: 333). Förhållandena skiftar mellan olika länsstyrelser beroende bl. a. på variationer i fråga om personaluppsättning, målfre- kvens m. m. Några formella behörighetskrav på den som skall besluta i sådana mål och ärenden som det här är fråga om föreligger visserligen inte men i allmänhet är vederbörande tjänsteman juris kandidat, ofta med tin gsutbildning.

Enhetliga bestämmelser om förfarandet saknas. Länsstyrelseinslruk- tionen innehåller bestämmelser om jäv (37 å) och om befogenhet att för utredning i visst ärende hålla muntligt förhör (38 & 1 mom.) eller att förordna om vittnesförhör vid domstol (38 ä 3 mom). [ vissa ärenden enligt barnavårdslagen (1960: 97), nykterhetsvårdslagen (1954: 579) och utlänningslagen(1954: 193) tillämpas särskilda processuella regler som ges i dessa lagar beträffande utredning -— bl. a. vittnesbevisning vid dom— stol — liksom beträffande interimistiskt beslut, hämtning, offentlighet, rätt att anlita biträde och avfattning av beslut. Enligt dessa lagar har länssty- relsen vidare befogenhet och i vissa situationer skyldighet att anordna förhör med den som berörs av åtgärd som kan komma i fråga i ären- det. Också andra som kan lämna upplysningar i ärendet kan höras.

Det tvåpartsförhållande, som är konstitutivt för civil- och straffproces- sen vid allmän domstol, föreligger sällan i förvaltningsmål. Inom läns- styrelsens arbetsområde tillämpas ett rent kontradiktoriskt förfarande endast i skatteprocessen, där det allmänna företräds av taxeringsinten- dent, i socialhjälpsmål, där vanligen två kommuner står mot varandra, samt i överexekutorsmål, exempelvis vid besvär över utmätning. Det skall emellertid nämnas att länsstyrelsen enligt 41 & utlänningslagen kan uppdra åt polismyndighet eller särskilt utsedd person att vara allmänt ombud vid förhör i utvisningsärende.

Inom länsstyrelsens starkt differentierade rättskipningsområde åter- finner man strängt taget alla typer av förvaltningsmål, från sådana där prövningen avser en ren legalitetskontroll och till sådana där lämplig— hetsfrågor ges stort utrymme.

Frågor om återkallelse av körkort prövas av länsstyrelsen som första instans i körkortsmål. Länsstyrelsen är också den myndighet som utfär- dar körkort. Över utfärdade körkort för länsstyrelsen körkortsregister. Enligt 33 ä 1 mom. vägtrafikförordningen (1951: 648) är länsstyrelsen skyldig att ta upp till omprövning frågan om en körkortsinnehavares lämplighet att inneha körkort, om länsstyrelsen finner skälig anledning till antagande att körkortsinnehavaren inte uppfyller de krav på skicklig— het, hänsyn, ansvar och pålitlighet i nykterhetshänseendc eller de övriga förutsättningar som gäller för att få körkort. Underrättelser av bety- delse för bedömningen får länsstyrelsen från domstolar och andra myn— digheter enligt 80 och 81 åå vägtrafikkungörelsen (1951: 743). Många underrättelser föranleder ingen annan åtgärd än en rutinmässig anteck-

Prop. 1971: 14 ' ' ' 20

ning i körkortsregistret. .I andra fall sker en reell prövning av frågan om körkortet bör återkallas. I vissa fall skall länsstyrelsen enligt' 33 5 2 mom. vägtrafikförordningen återkalla körkort, nämligen dels om kör— kortsinnehavaren gjort sig skyldig till vissa angivna trafikbrott (grov vårdslöshet i trafik, rattfylleri, rattonykterhet eller smitning i vissa fall), dels om han genom upprepade trafikförseelser i väsentlig mån visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter trafikbestämmclserna, dels om han annars vid färd med motordrivet fordon i något för trafik- säkerheten väsentligt hänseende grovt åsidOsatt vad som åligger honom som förare, dels om han gjort sig skyldig till fylleri eller olovlig körning och det inte kan anses uppenbart att han ändå är en skötsam person eller om han med hänsyn till onyktert levnadssätt inte bör betros med att inneha körkort, dels om han genom brottslig gärning visat påtaglig brist på hänsyn till andra eller på grund av personliga förhållanden i övrigt inte kan anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon, dels om han på grund av sjukdom, skada e. (1. inte vidare bör ha kör- kort, dels om han inte rättar sig efter föreläggande av länsstyrelsen att lämna lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis eller. underlåter att rätta sig efter föreskrifter som meddelats i samband med sådant före- läggande. I alla de nämnda fallen utom då körkortsinnehavaren gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik eller till smitning efter trafik- olycka med personskada eller då han vid trafikonykterhetsbrott haft en alkoholkoncentration i blodet som uppgått till 0,8 promille eller mer får länsstyrelsen i stället för att återkalla körkortet meddela körkorts— innehavaren varning (34 5).

Enligt 33 5 5 mom.. får nytt körkort inte utfärdas förrän viss tid för- flutit från återkallelsen. Tiden är ett eller två år beroende på anled- ningen till återkallelsen men länsstyrelsen kan inom vissa gränser före- skriva kortare tid, om synnerliga skäl föreligger. Om körkortet återkal— lats på grund av sjukdom e. (1. eller på grund av att innehavaren inte rät- tat sig efter föreläggande att lämna lämplighctsintyg etc., kan han få till— baka körkortet så snart det förhållande som föranlett återkallelsen upp- hört.

Besvär över länsstyrelsens beslut om återkallelse av körkort prövas av regeringsrätten. Beslut om varning får inte överklagas.

I princip får återkallelse av körkort på grund av straffbelagd förseelse inte äga rum, innan ansvarsfrågan blivit avgjord genom lagakraftvunnen dom (33 ä 2 mom.). När" fråga om återkallelse av körkort uppkommer, skall länsstyrelsen enligt 33 5 3 mom. återkalla körkortet tills vidare, om det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att slutligt återkallas.

Bestämmelserna om återkallelse av körkort Och om varning gäller i tillämpliga delar också i fråga om turistkörkort (37 få 2 mom.). Kör- kort eller annat tillståndsbevis som är utfärdat i Danmark, Finland eller

Prop. 1971: 14 21

Norge och som gäller där samt utländskt nationellt eller internationellt körkort medför - under förutsättningar som anges i kungörelsen (1956: 522) med vissa bestämmelser i anledning av överenskommelser mellan Sverige samt Danmark, Finland och Norge angående ömsesidigt god- kännande av körkort 'samt av registrering av motorfordon, m.m. resp. kungörelsen (1962: 277) om godkännande av vissa utländska körkort — rätt att föra motorfordon i Sverige.

Enligt 4 5 1956 års kungörelse får länsstyrelsen bl. a. om tillstånds- havaren gjort sig skyldig till trafikförscelse som enligt 33 & vägtrafik- ordningen medför återkallelse av körkort för viss tid vägra godkännande av tillståndsbevis. Bl. a. om sådant förhållande som enligt 33 'g' medför körkortsåterkallelse föreligger får länsstyrelsen enligt 6 % 1962 års kun- görelse besluta att det utländska körkortet under viss tid inte skall gälla i Sverige. Vid prövningen skall enligt båda kungörelserna bestämmel- serna i 33 och 34 åå vägtrafikförordningen tjäna till ledning.

Den som skall tjänstgöra som förare av bil i yrkesmässig trafik måste enligt 27 5 1 mom. förordningen (l940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik m.m. ha särskilt tillstånd (trafikkort). Trafikkort ut— färdas av länsstyrelsen (3 mom.). Länsstyrelsen kan återkalla trafikkort när anledning förekommer till det. Kan det antas att föraren skall låta rätta sig utan sådan åtgärd kan länsstyrelsen i stället meddela varning (5 mom.).

Frågan om grunder för återkallelse av körkort och trafikkort samt frågan om vilken myndighet som skall pröva ärenden härom prövas f.n. av trafikmålskommittén. Bl. a. övervägs att helt eller delvis flytta handläggningen av frågor om återkallelse och utfärdande av körkort och trafikkort från länsstyrelserna. '

I barnavårdsmålen prövar länsstyrelsen avgöranden av barnavårds- nämnd enligt barnavårdslagen. Prövningen sker enligt 80 å'med anlcd- ' ning av besvär över bamavårdsnämnds beslut i fråga om bl.a. ut- dömande av vite, föreskrifter om underårigs levnadsförhållanden (26 å), övervakning (26 å), omhändertagande för samhällsvård enligt 31 5, rätt till umgänge med någon som är omhändertagen för samhällsvård (415), samhällsvårds upphörande eller återupptagande efter villkorligt upp- hörande (42 och 43 åå) samt fosterbarnsvård — bl.a. tillstånd till mot- tagande av fosterbarn (47 å), förbud att ta barn från fosterhem (50 å) och förbud för någon att'annat än tillfälligt motta annans barn i sitt hem (51 5). Enligt 81 % prövar länsstyrelsen vidare besvär över beslut som styrelse för ungdomsvårdsskola meddelat i ärende om utskrivning från skolan. Bamavårdsnämnds beslut att med stöd av 25 och 29 %% omhän— derta underårig för samhällsvård eller att med stöd av 30 å omhänderta underårig för utredning skall underställas länsstyrelsens prövning, om inte både föräldrarna och, om den underårige fyllt 15 år, denne själv samtyckt till att beslutet verkställs (24 5). Om länsstyrelsen inte vill -

Prop. 1.971: 14 22

fastställa det underställda beslutet, kan länsstyrelsen i stället förordna om en eller flera förebyggande åtgärder eller uppdra åt barnavårdsnämnden att föranstalta om sådana åtgärder (79 å). Talan mot länsstyrelsens beslut i mål enligt barnavårdslagcn förs hos regeringsrätten.

Verkställighet av vad rätten i dom eller beslut bestämt om vårdnad eller umgängesrätt eller om överlämnande av barn söks enligt Zl kap. 1 & föräldrabalken hos länsstyrelsen. Om det är uppenbart att förhål— landena har ändrats väsentligt sedan domen eller beslutet meddelades, kan länsstyrelsen enligt 5 % vägra verkställighet, om det med hänsyn till barnets bästa är påkallat att fråga om ändring beträffande vårdnad eller umgängesrätt prövas av domstol. Verkställighet kan också vägras om risk föreligger för skada på barnets kroppsliga eller själsliga hälsa. Även om dom eller beslut som nu sagts inte föreligger, kan den som har vård- naden, när barnet vistas hos annan, påkalla länsstyrelsens åtgärd för att barnet skall överflyttas till honom (6 å). Motsvarande gäller enligt 7 5 när föräldrar eller adoptivföräldrar gemensamt har vårdnaden och en av dem egenmäktigt bortfört eller kvarhållcr barnet. Länsstyrelsen kan vägra åtgärd om det föreligger särskilda skäl för att fråga om ändring beträffande vårdnaden prövas av rätten. I ärende enligt 21 kap. föräldra— balken kan länsstyrelsen bl.a. besluta att barnet skall hämtas genom polismyndighets försorg eller att barnet skall omhändertas tillfälligt. Be- svär över länsstyrelsens beslut enligt 21 kap. föräldrabalken prövas av re- geringsrätten.

Länsstyrelsen beslutar enligt 18 & nykterhetsvårdslagen om tvångs— intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Ansökan om tvångsintagning görs av nykterhetsnämnden eller, i vissa fall, av polis- myndigheten (19 5). Under förutsättningar som anges i 25 & får läns- styrelsen föranstalta om att den som avses med ansökan i avbidan på slutligt beslut tills vidare intas på vårdanstalt eller omhändertas och vårdas på annat sätt. Vid den slutliga prövningen kan länsstyrelsen i stäl- let för att besluta om tvångsintagning förordna om hjälpätgärd eller övervakning eller uppdra åt nykterhetsnämnd att föranstalta därom (315). Att föranstalta om verkställighet av slutligt beslut om tvångsin- tagning ankommer enligt 34 5 i vissa fall på länsstyrelsen och i övriga fall på nykterhetsnämnden. Den myndighet som har att föranstalta om verkställighet får bevilja villkorligt anstånd med verkställigheten (35 & 1 mom.). Beslut av länsstyrelse om villkorligt anstånd skall enligt 16 5 kungörelsen (1955: 528) med vissa tillämpningsföreskrifter till lagen om nykterhetsvård meddelas i samband med beslutet om tvångsintagning. Enligt 35 5 2 mom. nykterhetsvårdslagen får den myndighet som har förordnat om villkorligt anstånd förklara anståndet förverkat. Om läns- styrelsen vid sådant beslut om tvångsintagning vars verkställande an- kommer på länsstyrelsen finner att alkoholmissbrukaren genast bör tas in på vårdanstalt, får länsstyrelsen dra försorg om att han omhändertas

Prop. 1971: 14 23

och vårdas på annat sätt till dess att plats på vårdanstalt kan beredas honom (37 å). Under förutsättningar som anges i 55 å får länsstyrelsen förordna att den som har skrivits ut från allmän vårdanstalt skall åter- intas. Länsstyrelsen prövar vidare besvär över nykterhetsnämnds beslut om utdömande av vite, förordnande enligt 15 å om övervakning, med— delande av lydnadsföreskrift, förverkande av anstånd med verkställig- het samt åtgärd enligt 14 å 2 mom. för att avstänga någon från inköp" av alkoholhaltiga drycker (59 å). Besvär över länsstyrelsens beslut enligt nykterhetsvårdslagen prövas av regeringsrätten.

Utvisning av utlänning kan enligt 29 å utlänningslagen ske på vissa grunder som hänför sig till hans vandel, t. ex. att han är hemfallen åt alkoholmissbmk eller narkotikamissbruk eller att han under de senaste fem åren utomlands dömts eller undergått frihetsstraff för brott som enligt svensk lag kan föranleda utlämning och det kan befaras att han kommer att fortsätta brottslig verksamhet. Beslut om utvisning med- delas av länsstyrelsen. Om utlänningen påstår att han är politisk flyk- ting och påståendet inte är uppenbart oriktigt, skall frågan underställas invandrarverket och detta besluta i ärendet (30 å). Besvär över läns— styrelsens beslut prövas av invandrarverket och i sista instans av Kungl. Maj:t i statsrådet (44 och 46 åå). Myndighet som handlägger ärende om utvisning eller verkställighet av utvisningsbeslut kan förordna att utlänning skall tas i förvar eller ställas under uppsikt. Sådan åtgärd får vidtas av länsstyrelsen, om ärendet handläggs hos Kungl. Maj:t eller invandrarverket. Då utvisningsärendet avgörs, skall den beslutande myn— digheten pröva om utlämningen fortfarande skall hållas i förvar eller under uppsikt (35 och 36 åå). Förhör i utvisningsärende skall enligt 40 å hållas av den myndighet som handlägger ärendet. Invandrarverket får dock överlämna åt länsstyrelse att hålla förhör. Enligt 48 å kan utlänningen, bl.a. inför länsstyrelse, avge förklaring att han avstår från talan mot utvisningsbeslutet och medger att det verkställs (nöjd- förklaring). Verkställighet av beslut om utvisning ankommer enligt 58 å på länsstyrelsen. Bl. a. om utlänningen påstår att han löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse i det land till vilket han skall befordras och påståendet inte är uppenbart oriktigt, skall ärendet underställas invandrarverket.

Besvär över socialnämnds beslut i ärende rörande meddelande av so- cialhjälp prövas enligt 54 å lagen (1956: 2) om socialhjälp av länsstyrel— sen. Länsstyrelsen prövar också tvister mellan kommuner om ersättning för utgiven socialhjälp (22—32 åå) och kommuns krav mot enskild på er- sättning för socialhjälp (33—40 åå). Talan mot länsstyrelsens beslut förs hos kammarrätten som sista instans.

På landskansliet utövas förvaltningsrättskipning i ett stort antal mål- grupper utöver de nu nämnda. En utförligare redovisning lämnas i förvaltningsdomstolskommitténs betänkande (SOU 1966: 70).

Prop. 1971: 14 24

Departementspromemorian

I promemorian ges en tämligen ingående redogörelse för de utred- ningsförslag rörande förvaltningsrättskipningen på landskansliet som har lagts fram under de senaste årtiondena. Det konstateras att i prop. 1970: 103 som utgångspunkt förutskickas att länsrätten skall handlägga mål om omhändertagande av barn för samhällsvård, om verkställighet av dom i vårdnadsmål, om intagning på vårdanstalt för alkoholmiss- brukare och om utvisning av utlänning samt körkortsmål, målgrupper vilka samtliga f.n. handläggs av länsstyrelsen på landskansliet. Enligt vad som anförs i promemorian bör till en början i huvudsak bara detta relativt begränsade antal målgrupper handläggas vid länsrätt. Efter hand som erfarenheter vinns av den nya ordningen bör kompetensområdet vidgas.

Utöver mål om omhändertagande av barn för samhällsvård (25, 29 och 31 Så barnavårdslagen) bör enligt promemorian till länsrättens kom- petensområde hänföras de mycket likartade målen om omhändertagande för utredning (30 5), samhällsvårds upphörande eller återupptagande efter villkorligt upphörande (42—43 åå) samt förbud att ta barn från fosterhem (50 å).

I promemorian föreslås att förutom mål om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad om barn, dvs. sådan verkställighet som söks enligt 21 kap. 1 & föräldrabalken, till länsrätts kompetensområde skall föras mål om överflyttning av barn i andra fall enligt 21 kap. 6—7 åå.

I fråga om målen enligt nykterhetsvårdslagen föreslås i promemo- rian att bara mål om tvångsintagning oeh återintagning men inte verk- ställighetsfrågor skall ankomma på länsrätt.

Förslaget i promemorian innebär såvitt gäller utvisningsärendena att beslut i sak men inte verkställighetsfrågor hänförs till länsrätts kompe- tensområde. Fråga om att ta utlänning i förvar eller ställa honom under uppsikt skall enligt förslaget prövas av länsrätten bara i de fall frågan uppkommer i utvisningsärende som är anhängigt hos länsrätten. I andra fall bör frågan liksom f. n. prövas av länsstyrelsen.

Frågor om återkallelse av körkort och trafikkort är enligt vad som anförs i promemorian av sådan beskaffenhet att de utan tvekan bör prö- vas av länsrätt. Däremot anses det inte föreligga tillräckliga skäl att till länsrätt hänföra mål i vilka det inte finns anledning räkna med att annat än varning skall bli påföljden och än mindre frågor om anteckning i kör- kortsregister med anledning av inkommen underrättelse. Vanligen be- höver någon tvekan inte råda huruvida åtgärden skall bli återkallelse eller varning, sägs det i promemorian. En tämligen fast praxis har ut- bildat sig i fråga om vilka typer av förseelser som normalt inte inne— fattar tillräckliga skäl till återkallelse av körkort eller trafikkort. I de

Prop. 1971: 14 . 25

flesta fall bör det enligt promemorian utan tvekan kunna avgöras om återkallelse kommer i fråga eller ej. .Kommer återkallelse i fråga bör målet höra till länsrättens handläggning. Länsrätten bör då avgöra målet varvid rätten antingen beslutar om återkallelse eller, om tillräckliga skäl härför inte föreligger, beslutar om varning eller finner att inte ens var- ning skall meddelas. Den ordning sam förordas i promemorian innebär alltså att, om länsstyrelsen (vederbörande tjänsteman) med ledning av in- komna underrättelser och i förekommande fall efter att ha inhämtat yttrande från körkortsinnehavaren eller föranstaltat om annan utredning finner att återkallelse av körkort eller trafikkort kan komma i fråga, målet härom handläggs vid länsrätten. När omständigheterna är sådana att körkortet obetingat skall återkallas, bör målet enligt vad som anförs i promemorian i allmänhet handläggas som enmansmål. Förekommer i målet en tveksam fråga om nedsättning av den kortaste tid under vilken körkortet skall vara återkallat, bör målet dock handläggas med nämnd.

Remissyttranden

Det kompetensområde som föreslås för länsrätterna är enligt hav- rätten över Skåne och Blekinge i huvudsak lämpligt. Det är angeläget att mål om administrativa frihetsberövanden får en mera domstolsmäs- sig handläggning än f. n. I sådana mål måste deltagande av lekmän anses vara av värde. Genom att en förvaltningsdomstol tillskapas för denna typ av mål sker en bättre anpassning till Europarådets konvention an- gående de mänskliga rättigheterna, till vilken Sverige har anslutit sig.

Flertalet remissinstanser är i princip positivt inställda till förslaget om länsrätternas kompetensområde. Länsstyrelserna i Uppsala, Öster- götlands, Blekinge och Norrbottens län samt SR tillstyrker förslaget. I huvudsak samma inställning har hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads och Skaraborgs län, RLF, Svenska Iandstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund och Sveriges lant- bruksförbund. Dessa remissinstanser förutsätter att länsrätternas kom- petensområde, i enlighet med vad som förordas i promemorian, kommer att vidgas efter hand som erfarenheter vinns av den nya ordningen. Målet bör enligt hovrätten vara att alla mål av större betydelse enligt en viss författning skall behandlas av samma myndighet. Samtliga mål enligt bamavårdslagen och nykterhetsvårdslagen, som f.n. handläggs hos länsstyrelsen, bör framdeles kunna hänföras till länsrätten. Som ex- empel på mål eller ärenden som i framtiden kan böra tillhöra länsrätts kompetensområde nämner länsstyrelsen i Stockholms län bl. a. ärenden som återkallelse av pass och tillstånd att inneha vapen samt länsstyrelsen i Skaraborgs län besvärsmål enligt utsökningslagen och kommunala be- svärsmål.

Prop. 1971: 14 26

I flera remissyttranden föreslås vissa inskränkningar eller omedelbara utvidgningar i det föreslagna kompetensområdct. Förslag som innebär att kompetensområdet skall inskränkas eller att det skall utsträckas till att omfatta målgrupper som har nära samband med de målgrupper som enligt promemorieförslaget skall ingå i kompetensområdet behandlas i det följande. Här skall däremot redovisas förslag som innebär att vissa andra målgrupper skall handläggas vid länsrätt. Sådana förslag läggs fram i yttrandena från socialstyrelsen samt länsstyrelserna i Kronobergs, Kopparbergs och Jämtlands län. Svea hovrätt, som föreslår att körkorts- målen tills vidare undantas från länsrättemas kompetensområde, anser att det redan nu bör övervägas vilka andra målgrupper som i stället kan böra tillföras länsrättema.

De remissinstanser som anser att länsrätternas kompetensområde inte bör begränsas så snävt som enligt förslaget anför bl. a. att det i flera andra typer av mål kan bli fråga om betydande ingrepp i den enskildes rättssfär i personligt eller ekonomiskt avseende eller om svåra lämplig- hets- och skälighetsavgöranden. I sådana mål måste enligt dessa remiss— instanser medverkan av lekmän anses värdefull.

Med hänsyn till synpunkter av detta slag bör enligt socialstyrelsen ärenden som avses i 14 & smittskyddslagen(1968: 231) och i 12 å andra stycket lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt, enligt läns— styrelsen i Kronobergs län ärenden som avses i 14 ä 4 mom. djurskydds— lagen (1944: 219), enligt länsstyrelsen i Örebro län ärenden om åter- krävande av bidragsförskott och hälsovårdsmål samt enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län ärenden som avses i 18 5 lagen (1964: 143) om bi— dragsförskott redan från början hänföras till länsrätts kompetensområde.

Om länsrätternas kompetensområde begränsas på det sätt som föreslås i promemorian, kan det enligt länsstyrelsen i Jämtlands län antas att antalet mål vid länsrätterna i de små och medelstora länen kommer att bli litet och att körkortsmålen kommer att dominera helt. En sådan ord- ning kan inte godtas. Det måste antas att nämndemänncns intresse för arbetet i länsrätten ökar om antalet mål ökar och om målens beskaffen- het varierar. Länsstyrelsen ifrågasätter därför om inte länsrättex'nas kom- petensområde bör vidgas, förslagsvis genom att besvär över beslut av byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd och socialnämnd hänförs dit.

Förslaget i promemorian innebär, anför socialstyrelsen, att alla under- ställningsärenden men bara ett fåtal av besvärsärendena enligt barna- vårdslagen skall handläggas vid länsrätt. Övriga besvärsärenden skiljer sig knappast på något avgörande sätt från dem som enligt förslaget skall hänföras till lånsrätterna. Utmärkande för samtliga är att besluten i ären- dena på ett eller annat sätt ingriper i den personliga friheten. Styrelsen anser att samtliga besvärsärenden enligt bamavårdslagen som f. n. hand- läggs hos länsstyrelsen bör hänföras till länsrätts kompetensområde. Om en sådan utvidgning av kompetensområdet skulle anses medföra prak-

Prop. 1971: 14 27

tiska svårigheter, bör i vart fall besvär över beslut som avses i 41 å andra stycket och 51 & barnavårdslagen samt besvär över beslut som styrelse för ungdomsvårdsskola meddelat i ärende rörande utskrivning från skolan (81 &) handläggas vid länsrätt.

Med utgångspunkt från tanken att mål där skälighets— och lämplig- hetsavvägningar spelar stor roll bör avgöras under medverkan av lek- män anser länsstyrelsen i Kopparbergs län att mål enligt 47 & barna- vårdslagen om enskilt hems lämplighet som fosterhem och mål om so- cialhjälp enligt 12 5 lagen om socialhjälp bör hänföras till länsrätternas kompetensområde. Enligt yttrandet från socialstyrelsen råder ett nära samband mellan sådana socialhjälpsmål och de mål om omhänder- tagande för samhällsvård som avses i 31 & barnavårdslagen. Frågan om dessa socialhjälpsmål bör handläggas vid länsrätt bör därför övervägas.

Mål om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad om barn och mål om överflyttning av barn i andra fall är enligt hovrätten över Skåne Och. Blekinge väl lämpade för prövning i länsrätt. Dessa mål skiljer sig nämligen från andra mål om verkställighet genom att de ger utrymme för en tämligen vittgående materiell prövning. Hovrätten an- sluter sig därför till förslaget i promemorian i fråga om dessa mål. So- cialstyrelsen anför att alla målgrupper som avses i 21 kap. föräldra- balken, således också mål om verkställighet av dom eller beslut rörande umgängesrätt och överlämnande av barn, bör föras till länsrätts kom- petensområde.

Förslaget i promemorian om länsrätts kompetensområde såvitt gäller mål enligt nykterhetsvårdslagen har föranlett kritik från remissinstan- sema. Socialstyrelsen anför i sitt yttrande.

I promemorian uttalas att »verkställighetsfrågan» inte bör föras till länsrättens kompetensområde. Det får förmodas, att med detta ut- tryck avses beslut enligt 34 å nykterhetsvårdslagen. Med verkställigheten men också med frågan om frihetsberövandet som sådant samman- hänger emellertid beslut om anstånd med verkställighet och om förver- kande av medgivet anstånd (förverkandebeslut kan överklagas). Dessa ärendegrupper omnämnes ej i promemorian, vilket möjligen skall tol- kas så, att besluten, liksom hittills, skall fattas av länsstyrelse eller nyk- terhetsnämnd.

Ett sådant förfarande skulle medföra en olycklig splittring. Det vill även synas mindre tillfredsställandc, att i vissa fall en myndighet, som tidigare ej haft med ärendet att göra, nämligen länsstyrelsen, skall besluta om anstånd med verkställighet respektive förverkande av anstånd efter det att länsrätten fattat intagningsbeslutet. Bedömningen av verkställig- hetsfrågan äger intimt samband med själva beslutet om intagning och bör oavsett vilken åtgärd som kommer i fråga i vcrkställighetsdelen. behandlas av samma organ.

Styrelsen föreslår alltså att länsrätt får befogenhet att besluta om verk- ställighet enligt 34 5 samt om villkorligt anstånd och förverkande därav enligt 35 å nykterhetsvårdslagen. En sådan ordning förordas också av

Prop. 1971: 14 _ 28

hovrätten över Skåne och Blekinge samt länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs och Västernorrlands län. Såvitt gäller befogenheten att medge villkorligt anstånd är länsstyrelsen i Kris- tianstads län av samma mening. Prövning av fråga om förverkande av villkorligt anstånd innebär enligt länsstyrelsen inte något förnyat ställ- ningstagande i själva vårdfrågan och bör därför inte ankomma på läns- rätt. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser däremot att det vid en sådan prövning krävs en helt ny bedömning av alkoholmissbrukarcns situation och vårdbehov.

Några av de länsstyrelser som anser att frågor om medgivande och förverkande av villkorligt anstånd bör ankomma på länsrätt framhåller att fråga är om svåra och för den enskilde betydelsefulla avgöranden. Samtliga betonar att frågan om medgivande av villkorligt anstånd hänger intimt samman med det principiella ställningstagandet till frågan om om- händertagande och att det därför inte är lämpligt att anförtro avgöran- dena åt skilda myndigheter.

Beslut av länsstyrelsen om verkställighet avser enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län f. n. vanligen s. k. farliga eller kringflackande alkoholister. Dessa är ofta omhändertagna av polismyndighet samt i dålig fysisk och psykisk kondition, varför ett snabbt beslut i verkställighetsfrågan be- hövs. Alla aktuella frågor behandlas f.n. samtidigt vid förhör med den omhändertagne. Beslut i huvudsaken och i verkställighetsfrågan meddelas gemensamt. Om verkställighetsfrågan inte skall ankomma på länsrätt, försvåras avgörandet. Två skilda beslut måste i så fall fattas. De båda frågorna kan inte hållas isär vid förhöret. Om länsrättens ordförande inte kan representera länsstyrelsen i verkställighetsfrågan, medför för- slaget i promemorian tidsutdräkt. Att anordna två förhör — ett inför länsrätten och ett inför länsstyrelsen — är inte ändamålsenligt. Starka skäl talar därför för att samma instans, lämpligen länsrätten, får avgöra båda frågorna. Länsstyrelsen i Hallands län anför liknande synpunkter.

Om länsrätt får befogenhet att besluta om förverkande av villkorligt anstånd, bör det enligt socialstyrelsen också ankomma på länsrätten att pröva besvär över förverkandcbeslut som meddelats av nykterhetsnämnd. Hovrätten över Skåne och Blekinge utgår från att med mål om tvångs- intagning i promemorian avses också beslut om omhändertagande enligt 25 och 37 55 nykterhetsvårdslagen. Också länsstyrelsen i Kalmar län anser att beslut enligt 37 & bör ankomma på länsrätt. Enligt hovrätten bör länsrätt vidare ha befogenhet att i enlighet med vad som föreskrivs i 31 å i mål om tvångsintagning i stället förordna om hjälpåtgärd eller övervakning eller uppdra åt nykterhetsnämnd att föranstalta därom.

Förslaget i promemorian i fråga om utvisningsärendena tillstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten anmärker emellertid att länsrätt bör ges rätt att ta emot nöjdförklaring enligt 48 & utlännings-

Prop. 1971: 14 29

lagen. Svea hovrätt erinrar om att invandrarverket beslutar i ärenden om förpassning samt, om utlänningen påstår att han är politisk flykting och påståendet inte är uppenbart oriktigt, i ärenden om utvisning och av- visning. Invandrarverket prövar vidare besvär över länsstyrelscs och po- lismyndighets beslut i ärenden om utvisning resp. avvisning. Enligt hov- rätten är det lämpligt att de besläktade frågorna om förpassning, ut- visning och avvisning avgörs av samma myndighet. Att som föreslås i promemorian låta länsrätt avgöra ärenden om utvisning med invand- rarverket som besvärsinstans innebär ett avsteg från vad som skall gälla på andra områden, nämligen att talan mot förvaltningsdomstols av- göranden skall föras hos högre förvaltningsdomstol och inte hos central förvaltningsmyndighet. Ett sådant avsteg är enligt hovrätten principiellt olämpligt.

Förslaget att ärenden om utvisning normalt skall handläggas vid läns- rätt bestående av lagfaren ordförande och nämndemän är enligt vad som anförs i invandrarverkets yttrande mycket tillfredsställande från rätts- säkerhetssynpunkt. Verket anser liksom Svea hovrätt att det är olämp- ligt att talan mot förvaltningsdomstols beslut förs hos en administrativ myndighet. Den vanligaste utvisningsgrunden är att utlänningen är hem— fallen åt alkoholmissbruk och att han till följd därav är farlig för an- nans personliga säkerhet eller för ett grovt störande levnadssätt. Verket som anser sig inte ha särskild kompetens att bedöma sådana frågor före- slår att talan mot länsrätts beslut om utvisning skall föras hos kammar- rätt och att regeringsrätten skall vara högsta instans. Det bör vidare över- vägas om inte länsrätt bör få avgöra också utvisningsärenden i vilka utlänningen påstår att han är politisk flykting. Frågan om eventuellt hinder mot verkställighet av utvisningsbeslut på grund av risk för att utlämningen skulle utsättas för politisk förföljelse får i så fall prövas av invandrarverket enligt 58 & utlänningslagen. I likhet med vad som gäller vid förvisning skulle således prövning av påstått politiskt flykting- skap bara ske på verkställighetsstadiet.

JK har i huvudsak samma uppfattning som invandrarverket. Han anser det omotiverat och med hänsyn till syftet med inrättandet av läns- rätterna betänkligt att, som föreslås i promemorian, avstå från en dom— stolsmässig prövning i de ärenden där politiskt flyktingskap påstås. En lämpligare ordning är att hänföra också sådana ärenden till länsrätts kompetensområde men att med hänsyn till invandrarverkets särskilda sakkkunskap föreskriva att yttrande skall inhämtas från verket.

Ärenden rörande verkställighet av förpassning, förvisning och utvis- ning samt därmed sammanhängande frågor om tagande i förvar och ställande under uppsikt kan enligt invandrarverket ha stor betydelse för den enskilde. Verket anser dock att sådana frågor i enlighet med vad som föreslås i promemorian också i fortsättningen bör ankomma på länsstyrelsen och inte på länsrätten.

Prop. 1971: 14 30

Flertalet av de remissinstanser som yttrar sig i fråga om körkorts- målen tillstyrker förslaget att mål i vilka återkallelse av körkort eller trafikkort kommer i fråga skall handläggas vid länsrätt. Med något undantag anser emellertid de remissinstanser som är positiva till förslaget att 'det är otillfredsställande att det skall ankomma på en tjänsteman hos länsstyrelsen att bedöma om anledning finns att räkna med åter- kallelse eller ej. Många av dem anser också att frågor om utfärdande av nytt körkort efter återkallelse bör ankomma på länsrätt.

Med hänsyn till att trafikmålskommittén f. n. utreder frågan om grun- derna för återkallelse av körkort och trafikkort samt frågan vilken myndighet som skall handlägga körkortsmål bör enligt Svea hovrätt och lrafiksäkerhetsverket handläggningen av dessa mål f.n. inte över- föras till länsrätterna. T rafikmålskommittén som anser att förslaget i promemorian från rättssäkerhetssynpunkt innebär en väsentlig för- bättring anför att kommitténs arbete med dessa frågor kan beräknas vara avslutat under första delen av år 1971 och att det inte är lämp- ligt att dessförinnan ändra nuvarande bestämmelser om handläggningen av körkortsmålen. Kommitténs förslag kan väntas innebära omfattande materiella och processuella ändringar både i förhållandet till gällande rätt och i förhållande till förslagen i promemorian. I kommitténs be- tänkande kommer att behandlas bl. a. frågan om allmänt ombud i kör- kortsmål och frågan om den tid inom vilken nytt körkort inte får ut- färdas. Kommittén betonar att den processuella reformverksamheten inte bör bedrivas så att en lämplig lösning av sakfrågorna försvåras. Möj- ligheten att det kan visa sig att beslut om återkallelse av körkort i vissa fall lämpligen bör ankomma på allmän domstol måste beaktas.

I ett särskilt yttrande anför Iandssekreterarna Widmark, Falk och Hökeberg hos länsstyrelsen i Stockholms län att starka skäl talar mot att körkortsmålen delas upp mellan länsrätt och länsstyrelse på det sätt som föreslås i promemorian. Förslaget innebär i praktiken att beslut om återkallelse normalt kommer att meddelas av länsrätten medan beslut om varning skall ankomma på länsstyrelsen. Enligt vägtrafikförord- ningen är varning ett alternativ till återkallelse. Om länsrätten får hand- lägga alla mål i vilka någon av åtgärderna rimligen kan komma i fråga, får länsrätten bättre överblick och större möjligheter att utforma en praxis i fråga om gränsdragningen mellan återkallelse och varning. Den ordning som föreslås i promemorian innebär enligt landssekreterarna risk för att praxis inte blir enhetlig. I detta sammanhang bör beaktas att inte heller överinstanserna kan utbilda en praxis i fråga om om- rådet för varningsinstitutet. Någon företrädare för det allmänna som kan föra talan mot beslut om varning finns ju inte. Landssekreterarna anser att till länsrätts kompetensområde bör hänföras inte bara mål om återkallelse av körkort och trafikkort utan också mål om medde-

Prop. 1971: 14 31

lande av varning. Med en sådan ordning kan målen anmälas för åtgärd hos länsrätten direkt från körkortsregistret.

Liknande synpunkter anförs av socialstyrelsen, länsstyrelserna i Öster- götlands, Malmöhus, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Västernorr- lands Iän samt Svenska försäkringsbolags riksförbund. Dessa remiss- instanser anför vidare bl. a. att det ofta kan vara svårt att bedöma om varning är en tillräckligt ingripande åtgärd, att länsrättens möjlighet att utbilda en praxis på området enligt förslaget blir beroende av i vilken omfattning vederbörande tjänsteman hos länsstyrelsen hänskjuter kör- kortsmålen till länsrättens prövning och att en sådan ordning innebär risk för att praxis i körkortsmålen blir än mera ojämn än f. n. Synpunk- ter av liknande slag redovisas i yttrandena från Svea hovrätt och trafik- målskommittén. ,

Frågor om återfående av körkort eller om utfärdande av nytt körkort efter återkallelse är enligt Svea hovrätt, trafikmålskommittén samt läns- styrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Göte- borgs och Bohus, Värmlands, Örebro och Kopparbergs län ofta av lika stor betydelse för den enskilde och minst lika svårbedömda som åter- kallelsefrågoma. Det är vid prövningen av sådana frågor som åter- kallelsetidens längd i praktiken bestäms. Länsstyrelserna i Söderman— lands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro och Kop- parbergs län anser därför att dessa frågor bör avgöras av länsrätt. Efter- som länsrätten blir en domstol, kan den enligt länsstyrelsen i Malmöhus län inte utfärda körkort. Däremot bör länsstyrelsen i tveksamma fall kunna inhämta yttrande från länsrätten. För det fall att återkallelsefrå- gorna men inte frågorna om utfärdande av nytt körkort hänförs till länsrättema anser trafikmålskommittén att den ordning som anvisas av länsstyrelsen i Malmöhus län är lämplig.

Domförhet

Domförhetsregler för länsstyrelse och allmän underrätt

I det föregående har nämnts att all beslutanderätt i länsstyrelsen ut- övas av tjänstemän och att beslutanderätten i praktiskt taget alla ären- den kan läggas på en lägre tjänsteman än landshövdingen. Enligt 29 ä 2 mom. länsstyrelseinstruktionen får länsstyrelsen i arbetsordningen el- ler på annat sätt uppdra beslutanderätt i vissa grupper av ärenden åt avdelningschef. Länsstyrelsen får vidare uppdra åt sektionschef eller annan tjänsteman att på föredragning av eller i närvaro av annan tjänste- man utöva beslutanderätten beträffande vissa grupper av ärenden. Yp- pas olika meningar eller kan beslut i ärendet väntas medföra verkningar utöver det enskilda fallet, skall ärendet hänskjutas till avgörande av ve- derbörande avdelningschef eller, i vissa fall, underställas landshövding-

Prop. 1971: 14 32

ens bedömande (29 ä 3 mom.). Sektionschef eller annan tjänsteman får ensam meddela beslut dels i ärenden av expeditionell natur, dels i sådana i arbetsordningen angivna ärenden som är av sådan art att det inte bör krävas att mer än en person deltar i handläggningen (29 ä 4 mom.). Enligt 35 & är föredragandcn skyldig att-uttala sin mening och att, om den skiljer sig från den beslutande tjänstemannens, låta anteckna den till protokollet.

Landskontorets chef, landskamreraren, är ordförande i prövnings- nämnden. I Stockholms län förordnar länsstyrelsen förste länsassessor vid prövningsnämndsavdelningen att vara ordförande på avdelning inom prövningsnämnden. Prövningsnämnden består av ytterligare minst fyra och högst åtta ledamöter eller, om nämnden skall sammanträda på av— delningar, fyra ledamöter på varje avdelning (12 ä 1 mom.). För att prövningsnämnd skall vara beslutför skall, utöver ordföranden, minst tre andra ledamöter eller suppleanter vara närvarande (87 å). Ordföran— den i prövningsnämnden är också ordförande i fastighetsprövningsnämn- den. Denna består av prövningsnämndens ledamöter samt nio ytter- ligare ledamöter som utses av länsstyrelsen (134 5). Prövningsnämnd som arbetar på avdelningar får sammanträda i plenum, bl. a. när fråga är om beslut av principiell innebörd (11 5 1 mom.).

Enligt kungörelsen (1968: 584) om prövningsnämnds sammansättning i mål eller ärenden rörande mervärdcskatt består prövningsnämnden vid handläggning av sådana mål och ärenden av ordföranden och två andra ledamöter, om inte handläggningen har sådant sammanhang med annan skattefråga att den bör ankomma på nämnden i dess helhet eller på avdelning av nämnden.

Prövningsnämndens ordförande har befogenhet att ensam fatta beslut som inte innefattar avgörande av målet samt beslut över besvär som endast avser rättelse av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller som biträtts av motparten, s. k. enmansmål (87 å).

Beträffande allmän underrätt ges i lagen (1969: 244) om ändring i rättegångsbalken nya bestämmelser om bl. a. domförhet. De nya be- stämmelserna har i viss utsträckning trätt i kraft den 1 januari 1970 och träder i övrigt i kraft den 1 januari 1971. I det följande redovisas den ordning som kommer att gälla fr.o.m. den 1 januari 1971. Allmän underrätt (tingsrätt) är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra lagfarna domare får inte sitta i rätten. I brottmål skall tingsrätt bestå av en lagfaren domare och nämnd. Tingsrätt är domför med en lagfaren domare vid måls avgörande utan huvudförhandling, vid annan handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller syn, vid sådan huvudförhandling i tvistemål som hålls i förenklad form samt vid hu- vudförhandling och syn i mål om brott för vilket inte är stadgat svårare straff än böter (1 kap. 3 & rättegångsbalken). I nämnd skall enligt 1 kap. 4 & sitta fem nämndemän. Inträffar förfall för nämndeman sedan huvud—

Prop. 1971: 14 33

förhandling påbörjats, är rätten domför med fyra i nämnden. Huvud- förhandling får enligt 42 kap. 20 & hållas i förenklad form dels om par- terna samtycker, dels om saken finnes uppenbar.

Enligt 15 kap. 29 & giftermålsbalken och 20 kap. 36 & föräldrabalken i deras lydelse enligt lagen (1969: 256) om ändring i giftermålsbalken resp. lagen (1969: 257) om ändring i föräldrabalken skall underrätt i bl. a. äktenskapsmål samt mål om underhåll enligt giftermålsbalken, äktenskaplig börd, faderskap till barn utom äktenskap, vårdnad, um- gängesrätt och underhåll enligt föräldrabalken bestå av en lagfaren do- mare och nämnd.

Tidigare utredningsförslag och remissyttranden Länsförvaltningsutredningen

Länsförvaltningsutredningen förutser att den nämnd för handläggning av rättsärendcn i länsstyrelsen som utredningen föreslår kommer att-be- höva sammanträda ofta och anser därför att antalet vid varje tillfälle deltagande nämndemän bör vara relativt begränsat. Utredningen fram.- håller att det främst gäller att tillföra länsstyrelsen ett element av all- mänt medborgerligt omdöme. Önskemålet att olika delar av länet blir företrädda inom nämnden kan tillgodoses när man bestämmer det to- tala antalet nämndemän. Utredningen föreslår att normalt minst fyra nämndemän skall delta. I körkortsmål finner utredningen dock, med hänsyn till dessa måls merendels enkla beskaffenhet och stora antal," att det är tillräckligt och lämpligt om två nämndemän tjänstgör.

Rt.-missyttrandena över länsjörvalmingsutredningens förslag

Enligt Göta hovrätts mening kan det inte vara en praktisk ordning att, som utredningen föreslår, kräva olika antal nämndemän i olika typer av mål. Det framhålls också att en nämnd bestående av endast två nämn- demän får anses vara väl liten. Vidare anser hovrätten'att antalet nämn- demän i ett och samma mål bör maximeras och inte bero av länsstyrel- sens bcslut om tjänstgöringens fördelning. Hovrätten finner därför över- vägande skäl tala för att tre nämndemän — varken mer eller mindre -— tjänstgör vid alla tillfällen då nämnd medverkar.

Lagberedningen förordar också en maximering av antalet" deltagande nämndemän. Detsamma gäller länsstyrelsen i Malmöhus län, som för- utsätter att Kungl. Maj:t bestämmer antalet nämndemän och som för egen del anser att antalet bör vara tre i alla slag av ärenden och att länsstyrelsen skall vara beslutför om minst två nämndemän deltar.

Statskontoret finner att de synpunkter som talar för en medborger- lig representation i vissa rättsärenden bör bli tillräckligt tillgodosedda om det i samtliga mål deltar två nämndemän. En sådan ordning skulle också innebära praktiska fördelar, framhålls det. Samma synpunkter

Prop. 1971: 14 34

anlägger riksrevisionsverket. Två nämndemän förordas också av läns- styrelserna i Kalmar, Kristianstads, Göteborgs och Bohus och Väster- norrlands län. .

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har inte något att erinra mot utred- ningens förslag men anser att det i brådskande fall, exempelvis då det gäller en av polismyndighet omhändertagen alkoholmissbrukare, bör vara tillräckligt att två nämndemän deltar.

Hur starkt lekmannainflytandet bör vara kan vara föremål för delade meningar, framhåller förvaltningsdomstolskommittén, men eftersom de rättsliga synpunkterna bör väga tungt anser kommittén övervägande skäl tala för att ordförandens mening bör bli gällande, om han inte får en kompakt lekmannamajoritet emot sig. Enligt kommitténs uppfattning finns det därför anledning att överväga om inte lekmannaelementet i all- mänhet bör bestå av tre personer (två i körkortsmål). Normalt skulle härigenom ordföranden vid förekomst av två meningar bli överröstad endast om samtliga lekmän är ense.

Landskontorsutredningen

Som krav för domförhet i länsskatterätten föreslår landskontorsut- redningen att minst sex nämndemän skall vara närvarande. Högsta an- talet närvarande nämndemän anser utredningen kunna fastställas till åtta.

Utredningen föreslår att området för enmansavgöranden blir större än motsvarande utrymme för prövningsnämnden. Enligt 87 å taxerings- förordningen får ordföranden i prövningsnämnden ensam fatta beslut som inte innefattar avgörande i sak samt beslut över besvär som avser endast rättelse av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbi- seende eller som biträtts av motparten. Enligt utredningens mening bör området för enmansavgörandena omfatta inte bara besvärsmål i vilket parterna är ense utan också ärende i vilket länsskatterätten är första in- stans och framställningen biträtts av motparten. I vissa grupper av ären- den, vilkas handläggning föreslås överförd från länsstyrelsen till läns- skatterätten, bör enmansavgöranden kunna förekomma även om parterna inte är ense. Vikten av att skyndsamt avgöra vitesmål och handräcknings- ärenden motiverar enligt utredningen att man inte bör behöva avvakta ett sammanträde med nämnd.

Åtskilliga uppbördsmål kräver också enligt utredningens mening ett skyndsamt avgörande. Andra sådana mål är av så utpräglat teknisk natur, att handläggning i nämnden inte anses behövlig. Av dessa skäl finner utredningen att det vanligen är lämpligt att som enmansmål hand- lägga de uppbördsmål som rör preliminär taxering, sättet för uttagande av preliminär skatt, debitering eller jämkning av sådan skatt, verkstäl- lande av skatteavdrag, anstånd med inbetalning av skatt samt befrielse från ränta på kvarstående skatt. Däremot föreslås nämnd alltid delta

Prop. 1971: 14 35

vid avgörande av mål som gäller arbetsgivares ansvarighet för arbets-- tagares skatt.

Även mantalsskrivnings— och kyrkobokföringsmålen är regelmässigt av juridisk-teknisk natur. Utredningen föreslår därför att dessa i prin- cip skall kunna avgöras utan nämnd.

Remissyttrandena över landskontorsutredningens förslag

Enligt kammarrättens mening bör övervägas om inte antalet nämnde- män i länsskatterätten bör bestämmas till fyra. Det erinras om att detta antal föreslås för den nämnd som enligt länsförvaltningsutredningens förslag skall inrättas vid länsstyrelsernas rättsavdelningar. Målen torde, framhåller kammarrätten, inte bli bättre avgjorda med flera nämndemän. Snarare kan antas, att den enskilde nämndemannen känner ansvaret star- kare och att det blir mera ingående diskussioner i målen, om antalet nämndemän begränsas på detta sätt. Behovet av lokalkännedom torde kunna tillgodoses genom lämplig indelning av nämndemännen till tjänst- göring och genom uppdelning av målen på olika delar av domkretsen. Även JK anser att fyra nämndemän bör vara tillräckligt för domförhet. -

F örvaltningsdomstolskommittén föreslår beträffande domförheten, att minsta antalet icke lagfarna ledamöter, som måste delta i besluten, sätts lägre än utredningen tänkt sig. Därigenom blir det lättare att ställa höga krav på ledamöternas erfarenhet och kunnighet. Såvitt kommittén kän- ner till har man inga negativa erfarenheter på de håll, där prövnings- nämnden arbetar på avdelningar med fyra ledamöter förutom ordföran- den. Kommittén föreslår, att länsskatterätt i de fall, då juristdomaren inte dömer ensam, regelmässigt skall sammanträda med ordföranden jämte tre andra ledamöter. Högsta antalet föreslås bli fem. Det fram- hålls, att minskningen medför att man något beskär möjligheterna att tillgodose den f.n. i 13 & 1 mom. taxeringsförordningen inskrivna prin- cipen att i görlig mån besätta länsprövningsinstansen med personer som tillhör olika inom distriktet förekommande grupper av skattskyldiga och som representerar kännedom om distriktets olika delar. Eftersom de nämnda synpunkterna kommit att spela liten praktisk roll i dagens sam- hälle, bör de enligt kommitténs mening inte hindra en i övrigt befogad reduktion av ledamotsantalet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län delar däremot utredningens mening att för domförhet bör krävas att minst sex nämndemän är närvarande. Dock bör i undantagsfall, t.ex. då en nämndeman hastigt fått förhin- der och man inte hinner kalla in annan i hans ställe, kunna medges att endast fyra eller fem nämndemän deltar i beslut under förutsättning att skatterättens samtliga ledamöter är ense om beslutet.

Utredningens förslag, att enmansavgörande skall kunna förekomma i större omfattning än nu, tillstyrks av de remissinstanser som yttrat sig i frågan, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands, Örebro och

Prop. 1971: 1.4 36

Jämtlands län, förvaltningsdomstolskommittén och lantbrukets skatte- delegation.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser dock att nämnd bör delta, om en uppskattnings- eller bedömningsfråga föreligger, t. ex.-i frågor om preliminärt taxeringsvärde eller dödsbobefrielse. Rättssäkerhetskravet an- ses här väga tyngre än önskemålet om snabbhet och enkelhet. Detsam- ma sägs gälla mål om utdömande av vite.

Förvaltningsdomstolskommitte'n väcker frågan om man inte skulle kunna gå ett steg längre än utredningen föreslår och låta ordföranden ensam avgöra mål av påtagligt enkel beskaffenhet även om parterna inte är ense. Kommittén avser mål där saken »finnes uppenbar».

Lantbrukets skattedelegation finner den av utredningen föreslagna gränsdragningen mellan enmansmål och nämndmål lämplig. Delegatio- nen understryker dock att det förhållandet att parterna är överens inte alltid bör föranleda att målet behandlas som enmansmål, eftersom den fiskala parten trots de förbättringar som föreslås genomförda regel- mässigt befinner sig i starkare position och man därför har anledning förmoda att ett medgivande från den skattskyldiges sida beträffande viss beskattningsåtgärd kan föreligga utan att denne förmått riktigt be- döma innebördcn av taxeringsintendentens yrkande.

Förslaget till lag om skatterätt

Enligt förslaget till lag om skatterätt skall i skatterätts nämnd sitta minst sex och högst åtta nämndemän. Vidare skall skatterätt vara dom- för utan nämnd vid beslut, som ej omfattar slutligt avgörande av mål, och vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller vars innehåll stämmer överens med parternas samstämmiga mening. Utan nämnd skall skatterätt dess— utom få avgöra mål om utdömande av vite och om handräckning vid taxeringsrevision, folkbokföringsmål samt uppbördsmål, som inte gäl- ler arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt, även om beslutet inte stämmer överens med parternas samstämmiga mening. Beträffande mål om utdömande av vite och om handräckning vid taxeringsrevision framhålls emellertid att det endast är behovet av snabba avgöranden som kan motivera deras hänförande till enmansmålen. Valet av hand— läggningsform bör beträffande dessa liksom vissa andra mål, bl. a. man— talsskrivningsmål, träffas med urskillning.

Remissyttrandena över förslaget till lag om skatterätt

I fråga om antalet närvarande nämndemän åberopar kammarrätten och förvaltningsdomstolskommittén sina yttranden över landskontorsut- redningens förslag. CF U och länsstyrelsen. i Västerbottens län anser

Prop. 1971: 14 37

liksom kammarrätten att ett minimiantal av fyra nämndemän bör över- vägas.

Den föreslagna gränsdragningen mellan enmansmål och nämndmål biträds i princip av sex länsstyrelser och lantbrukets skattedelegation.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att utvidgningen av områ- det för enmansmålen innebär, att parternas dispositionsrätt, om de har en samstämmande mening, inte endast som nu kan gälla besvärsmål utan även t. ex. en ansökan om avdrag för nedsatt skatteförmåga i annan form än genom besvär. Skatterättens lekmän kan på detta sätt förlora insynen i ett för dem särskilt lämpat område. Erfarenheten har f.ö. visat att parternas samstämmighet just vad angår frågan .om extra avdrag ofta är skenbar, eftersom stor möjlighet föreligger för skatt- skyldig att missförstå innebörden av taxeringsintendents yrkande. Fram- ställningar om extra avdrag bör därför enligt länsstyrelsen avgöras med nämnd, om inte full skattebefrielse eller av skattskyldig med visst belopp yrkat extra avdrag i sin helhet tillstyrkts av motparten.

Länsstyrelsen i Södermanlands län är tveksam om ärenden om åsät- tande av s.k. preliminärt taxeringsvärde skall behandlas som enmans- mål. Enligt länsstyrelsens mening bör möjligheterna till enmansavgöran- de av fastighetstaxcringsmål över huvud taget begränsas till rättelser av uppenbara fel och förbiseenden. '

Sveriges industriförbund anser att vitesmål och handräckningsmål, som i regel rör betydelsefulla ingrepp i den enskildes ekonomi och in-. tegritet, i princip skall handläggas med nämnd och inte som enmans- mål. .

Lokala skattemyndigheten i Södertälje fögderi ställer frågan om inte besvär rörande anstånd enligt uppbördsförordningen med inbetalning av skatt regelmässigt borde behandlas som nämndmål, eftersom det här ofta är fråga om mycket grannlaga bedömningar av klagandens betal- ningsförmåga o.d. Dessa mål kan på många sätt jämföras med sådana taxeringsbesvär som avser avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Departementspromemorian

De lekmän som enligt förslaget i promemorian skall delta i hand- läggningen i skatterätt och länsrätt skall enligt förSIaget kallas nämnde- män. En särskild bestämmelse om att skatterätt och länsrätt består av ordförande och nämnd föreslås.

Skilda synpunkter kan enligt promemorian anföras på frågan hur stort antal närvarande lekmän som bör krävas för domförhet. Det är inte möjligt att låta ett så stort antal lekmän delta i avgörandena att en allsidig orts- eller personkännedom alltid är företrädd i varje mål. Det antal som skall krävas för domförhet bör, anförs det i promemo- rian, bestämmas med hänsyn till vad som är mest ändamålsenligt från

Prop. 1971: 14 38

arbetssynpunkt för domstolen och så att det blir möjligt att rekrytera väl lämpade personer för uppgifterna. Efter en hänvisning till att det i promemorian föreslås att lekmännen skall ha individuell "och i förhål- lande till ordföranden lika rösträtt anförs att en sådan ordning talar för att antalet lekmän i domstolen bör vara relativt lågt. Synpunkter av detta slag utgör enligt promemorian inte anledning att föreskriva annat beträffande antalet lekmän som skall vara närvarande i skatterätt för att denna skall vara domför än som f. n. gäller för prövningsnämnd. I skatterätt bör dock, liksom f.n. i prövningsnämnd, normalt kunna sitta fyra och i vissa fall fler lekmän. Ett starkt skäl för att fyra lek- män normalt deltar är att därigenom undviks att, när skilda meningar uppstår, lika röstetal kommer att föreligga för två meningar. I prome- morian föreslås att det föreskrivs att i skatterätt skall sitta minst tre och högst sex lekmän. När det gäller länsrätten bör särskilt beaktas att målens natur ofta påkallar sammanträden med kort varsel och på skilda platser. Organisationen är ny och svårigheter kan möta att, i vart fall till en början, rekrytera ett tillräckligt antal väl kvalificerade lekmän. Trots att starka skäl i och för sig talar för att samma bestämmelser i detta hänseende bör gälla för skatterätt och länsrätt, bör enligt promemorian med hänsyn till nyss anförda synpunkter för länsrättens del föreskrivas att i denna skall sitta minst två och högst fyra lekmän.

Med hänsyn till behovet av snabba avgöranden eller till den enkla beskaffenheten av avgörandena i vissa fall bör vissa typer av mål kunna avgöras utan medverkan av lekmän. I enlighet härmed föreslås i promemorian att som enmansmål skall kunna avgöras, av länsskatte- rätt mål om utdömande av vite, om handräckning vid taxeringsrevision, om handlings undantagande från taxeringsrevision och om befrielse från- skyldighet att lämna kontrolluppgift, uppbördsmål, som inte gäller ar- betsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt, och folkbokföringsmål samt vid länsrätt mål om återkallelse av körkort, när enligt 34 5 vägtrafikförordningen varning inte får meddelas i stället för beslut om återkallelse. Möjligheten att handlägga mål utan lekmannamedverkan bör självfallet utnyttjas med urskillning. Skulle prövning av ett mål. i fullsutten rätt inte nämnvärt försena målets avgörande bör målet enligt vad som anförs i promemorian inte handläggas utan lekmannamed- verkan, om inte utgången framstår som klar. Omvänt bör, även om ett snabbt avgörande i och för sig är önskvärt, lekmannamedverkan av- vaktas om målet är svårbedömt. Enligt vad som anförs i promemorian är det knappast möjligt att i lagtexten precisera vissa kriterier för an- vändning av den ena eller den andra handläggningsformen. I lagen bör emellertid sägas att särskilda skäl skall föreligga för att mål som tillhör nyss nämnda målgrupper skall få avgöras utan nämnd.

I förslaget till lag om skatterätt förordas att skatterätten skall vara domför utan lekmännen vid beslut som inte omfattar slutligt avgörande

Prop. 1971: 14 39

och vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller vars innehåll stämmer överens med parternas samstämmiga mening. I promemorian föreslås att förslaget, vilket innebär en viss utvidgning i förhållande till vad som enligt 87 % taxeringsförordningen gäller för prövningsnämnd och vilket i stort sett stämmer överens med landskontorsutredningens förslag, genomförs. Någ— ra remissinstanser har framhållit att det i särskilda fall kan vara svårt att avgöra om samstämmighet mellan parterna verkligen föreligger. Det är givet att en sådan svårighet ibland kan föreligga. I promemorian rekommenderas därför en viss försiktighet när det gäller att utnytt- ja möjligheten att i dessa fall avstå från lekmannamedverkan. Mål där endast en part finns och i vilka förhållandena är sådana att den sökande eller klagande skall ha fullt bifall till sin talan bör i likhet med partsmål där parterna är ense kunna avgöras utan lekmannamedver- kan. '

Remissyttranden

Förslaget att skatterätt utöver ordföranden skall bestå av lägst tre och högst sex lekmän tillstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelserna i Jönköpings, Örebro och Norrbottens län, RLF, SR, Sveriges industriförbund och Sveriges lantbruksförbund.

Att det är angeläget att undvika att samma röstetal kommer att före- ligga för två meningar betonas i yttrandena från svea hovrätt samt länsstyrelserna i Malmöhus, Skaraborgs och Västmanlands län. Hovrät- ten anser att det bör övervägas att fastställa lekmännens antal till ett bestämt jämnt tal, förslagsvis fyra, i stället för inom vissa ramar. För domförhet bör enligt länsstyrelserna krävas att minst fyra lekmän del- tar i handläggningen. Länsstyrelsen i Skaraborgs län åberopar till stöd för denna ståndpunkt också att det för att tillräcklig lokalkännedom . skall bli representerad bör krävas att ett relativt stort antal lekmän deltar. Erfarenheterna från prövningsnämndernas verksamhet visar, an- för länsstyrelsen i Västmanlands län, att lekmännens orts- och person- kännedom är värdefull.

I vart fall för landsbygdens del har enligt länsstyrelsen i Västernorr- lands län lekmännens person- och ortskännedom fortfarande betydelse för taxeringsprocessen. Skatterätt bör därför normalt bestå av ordföran— de och sex eller, om den sammanträder på avdelningar, fyra lekmän. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att skatterätt normalt bör bestå av sex lekmän och anför att prövningsnämnden i länet med hänsyn till behovet av ortskännedom funnit det ändamålsenligt att sammanträda med åtta lekmän.

Motsatt uppfattning har statskontoret, som anför att'det lägre antalet ledamöter i de prövningsnämnder som sammanträder på avdelningar

Prop. 1971: 14 40

inte lär ha föranlett några olägenheter. Antalet lekmän i skatterätt bör därför bestämmas till fyra men rätten bör vara domför med tre.

Av de remissinstanser som yttrar sig över förslaget att länsrätt ut- över ordföranden skall bestå av två till fyra lekmän tillstyrker ungefär hälften, nämligen Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, statskontoret samt nio länsstyrelser, förslaget i vart fall i fråga om lägs- ta antalet lekmän. Andra hälften anser att det för domförhet bör krävas att minst tre lekmän deltar i handläggningen eller att samma regler om antalet nämndemän bör gälla för länsrätt som för skatterätt.

De remissinstanser som tillstyrker förslaget åberopar i första hand vad som anförs i promemorian, nämligen att målens natur ofta påkal- lar sammanträden med kort varsel samt att det till en början kan vara svårt att rekrytera ett tillräckligt antal väl kvalificerade lekmän. Syn- punkter av detta slag talar enligt länsstyrelsen i Kristianstads län för att antalet lekmän i länsrätt bestäms till lägst två och högst tre. Statskonto- ret anser att praktiska skäl, bl.a. angelägenheten av att det totala anta- let lekmannaledamöter i ett län inte blir för stort, talar för att länsrätt jämte ordföranden skall bestå av två lekmän.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför att det kan förefalla be- tänkligt att inte kräva att mer än två lekmän deltar i handläggningen i länsrätt. Övervakningsnämnderna är emellertid beslutföra med ordfö- rande och två andra ledamöter och det lär inte ha föranlett några olä- genheter. Också i fråga om länsrättema bör det enligt Svea hovrätt övervägas om inte antalet lekmän bör fastställas till ett bestämt jämnt tal, förslagsvis två.

Den grupp remissinstanser som avstyrker förslaget i promemorian består av kammarrätten, JK, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Blekinge, Göteborgs och Bohus, Örebro och Jämtlands län, Föreningen auktori- serade revisorer, RLF, SR, Svenska landstingsförbundet och Sveriges lantbruksförbund. Av dessa remissinstanser anser kammarrätten, läns- relsen i Jämtlands län, Föreningen auktoriserade revisorer, SR och lands- tingsförbundet närmast att samma antal lekmän bör föreskrivas för länsrätt som för skatterätt. JK föreslår att antalet lekmän bestäms till lägst fyra och högst sex men att länsrätten i brådskande fall skall vara domför med tre lekmän. De återstående sex remissinstanserna hävdar att för domförhet bör krävas tre lekmän.

Kammarrätten anför att det i och för sig inte finns anledning att bestämma antalet lekmän i skatterätt och länsrätt olika samt att många av de mål som skall handläggas vid länsrätt synes vara av sådan be- skaffenhet att medverkan av lekmän kan vara av vida större betydelse än i skattemål. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Örebro län och Föreningen auktoriserade revisorer.

Det i promemorian föreslagna lägsta antalet lekmän förefaller enligt socialstyrelsen för begränsat, särskilt när det gäller mål om administra-

Prop. 1971: 14 41

tiva frihetsberövanden. Även om skattemålen kan vara tekniskt besvär- liga, ter det sig anmärkningsvärt att de mål som skall handläggas vid länsrätt och som ofta är både svårbedömda och av ingripande betydelse för enskilda personer skall kunna avgöras av ett lägre antal ledamö- ter. De problem som uppkommer till följd av svårigheten att rekryte- ra tillräckligt många väl kvalificerade lekmän och till följd av att må- len ofta måste avgöras med kort varsel kan man komma till rätta med genom att ordföranden ges befogenhet att i brådskande fall besluta på länsrättens vägnar. Styrelsen erinrar om att ordförande i övervakningsnämnd enligt 37 kap. 1 & brottsbalken har rätt att bl.a. i brådskande fall ensam besluta på nämndens vägnar. Sådant beslut skall anmälas vid nästa sammanträde med nämnden. Ett sådant för- farande är enligt styrelsen uppenbarligen att föredra framför ett slut- ligt avgörande av en länsrätt som på grund av brådskan består av ett reducerat antal ledamöter.

En uppdelning av målen i olika grupper som skall handläggas med olika antal lekmän bör enligt JK och länsstyrelsen i Blekinge län und- vikas. Trafikmålskommitte'n framhåller att antalet lekmän bör vara det samma i körkortsmålen som i länsrättens övriga mål. Motsatt upp- fattning redovisas av länsstyrelsen i Jönköpings län som förutsätter att två lekmän skall delta i körkortsmålen och fyra i de övriga mål som handläggs vid länsrätt. Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands och Jämtlands län förutsätter att närmare föreskrifter om det antal lek- män som bör delta i handläggningen av olika målgrupper meddelas av Kungl. Maj:t.

När det är fråga om avgöranden av principiell innebörd, bör enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län skatterätt, och kanske också länsrätt, som arbetar på avdelningar få hänskjuta målet till avgörande i plenum. En sådan möjlighet främjar en enhetlig rättstillämpning.

Förslaget att skatterätt och länsrätt oavsett målets karaktär skall vara domför utan lekmän bl. a. vid beslut som inte innefattar slutligt avgörande och vid beslut vars innehåll stämmer överens med parternas samstämmiga mening tillstyrks uttryckligen av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, JK och länsstyrelsen i Göteborgs och Bo- hus län. Länsstyrelsen i Stockholms län anför att det är av stor be— tydelse att utrymmet för avgörande utan lekmän blir så stort att hand- läggningen inte fördröjs onödigtvis. Förslaget tillgodoser detta krav främst genom att interimistiska beslut skall kunna fattas av ordföranden ensam.

Trafikmålskommittén och länsstyrelsen i Malmöhus län anför att interimistiska beslut om återkallelse av körkort ofta är av stor betydelse eftersom lång tid vanligen förflyter innan definitivt beslut kan medde- las. Ordföranden bör därför avgöra bara de uppenbara fallen ensam. En- ligt Iänsstyrelsen i Södermanlands län bör interimistiskt beslut om åter-

Prop. 1971: 14 42

kallelse av körkort få fattas av ordföranden ensam bara om omständig— heterna är sådana att körkortet obligatoriskt skall återkallas.

Såvitt gäller mål om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga anför länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings och Norr- bottens län invändningar mot förslaget att skatterätt skall vara domför utan lekmän vid beslut som stämmer överens med parternas samstäm— miga mening. Den skattskyldige har ofta den uppfattningen att högre extra avdrag än vad taxeringsintendenten medgett inte kan beviljas och godtar därför dennes förslag. Det kan därför vara svårt att avgöra om verklig samstämmighet föreligger. Lekmännen har ofta en per- sonkännedom som kan vara av betydelse för bedömningen och erfa— renheten visar att dessa mål ofta får en för den skattskyldige fördelakti- gare Utgång än vad taxeringsintendenten tillstyrkt. Länsstyrelsen i Sö- dermanlands län anser därför att sådana mål inte bör få avgöras av ensamdomare. Enligt länsstyrelserna i Östergötlands och Jönköpings län bör det få ske bara om taxeringsintendenten tillstyrkt full skattebe- frielse eller extra avdrag med det belopp som den skattskyldige yrkat.

I mål om s. k. preliminärt taxeringsvärde uppkommer enligt Svenska försäkringsbolags riksförbund knappast något verkligt motsatsförhållan- de. Det preliminära taxeringsvärdet skall nämligen ofta ligga till grund för bedömningen vid belåning av fastigheten. Sådana mål bör därför inte få avgöras utan att lekmän deltar. '

Beträffande förslaget att till enmansmålen skall hänföras mål där det bara finns en part och dennes yrkande skall bifallas helt anför kam- marrätten att det är betänkligt att resultatet av en bedömning i sak skall vara avgörande för handläggningssättet. Det bör också beaktas att ett »felaktigt» bifall inte kan komma under prövning i högre instans, om det inte finns någon motpart. Sådana mål bör därför få avgöras av ' ensamdomare bara om ett snabbt avgörande behövs eller målet är av enkel beskaffenhet. Länsstyrelsen i Värmlands län anser att den omstän— digheten att det bara finns en part och att en prövning i sak ger vid handen att partens talan skall bifallas inte i och för sig bör medföra att målet får avgöras av ensamdomare.

I mål där den skattskyldige inte låter sig avhöra med anledning av taxeringsintendentens besvär eller yttrande kan man enligt länsstyrelsen i Blekinge län ofta ha berättigad anledning anta att han är införstådd med att taxeringsintendentens ståndpunkt är riktig. Utgången i sådana mål är ofta given med hänsyn till lagstiftningen, rättspraxis eller någon ny faktisk omständighet. Saken kan alltså betraktas som uppenbar. Mål av detta slag är vanliga. Länsstyrelsen anser att det bör övervägas om inte sådana mål bör få avgöras av ensamdomare. Liknande synpunk- ter anförs av länsstyrelsen i Värmlands län.

Länsstyrelsen i Örebro län anser att det bör övervägas att, när saken kan anses uppenbar, låta ensamdomare avgöra målet även om parterna inte är ense.

Prop. 1971: 14 43

Beträffande de målgrupper som enligt förslaget skall få avgöras av ensamdomare om särskilda skäl föreligger anför JK att det här är frå— ga om mål som ofta gäller rättsfrågor av betydelse för den enskilde. Det kan med visst fog göras gällande att de föreslagna vidsträckta möj— ligheterna till enmansavgöranden strider mot syftet med inrättande av länsrätter och skatterätter, nämligen att bereda ökad rättssäkerhet för den enskilde. Av de skäl som åberopas för enmansavgöranden bör vis- sa måls enkla beskaffenhet väga tyngst. Kravet på snabbhet i avgöran- det bör däremot regelmässigt underordnas rättssäkerhetsintresset. JK anser att den av förvaltningsdomstolskommittén föreslagna begräns- ningen >>där saken finnes uppenbar» är att föredra framför det mera vidsträckta uttryckssättet »om särskilda skäl föreligger». Som »särskilda skäl» bör enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anses bara att - målet är så brådskande att inkallandet av lekmännen skulle fördröja av— görandet på ett olämpligt sätt.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att uttrycket »om särskilda skäl föreligger» är för vagt och att förslaget därför ger för stort utrymme åt skiftande bedömningar. Uttrycket anger enligt kammarrätten inte tillräckligt klart att det är kravet på ett snabbt avgörande eller målets enkla beskaffenhet som medför att det får avgöras av ensamdomare. Svea hovrätt anför att det beträffande de mål som enligt förslaget skall få avgöras av ensamdomare, »om särskilda skäl föreligger», snarare är regel än undantag att brådska föreligger eller att målet är av enkel be- skaffenhet. Uttrycket är därför missvisande. Liknande synpunkter an- förs av socialstyrelsen, CF U, trafikmålskommittén samt länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Kristianstads och Norrbottens län.

I mål om utdömande av vite och om handräckning vid taxerings- revision är enligt statskontoret kravet på snabb handläggning särskilt framträdande. Sådana mål bör därför i enlighet med förslaget i pro- memorian få avgöras av ensamdomare, om de hänförs till skatterätts kompetensområde. Samma uppfattning redovisar CF U ifråga om vites- målen och länsstyrelsen i Värmlands län i fråga om målen om hand- räckning vid taxeringsrevision.

Länsstyrelserna i Västmanlands och Västernorrlands län samt Sveriges industri/örhund anser däremot att vitesmålen i princip inte bör behand- las som endomarmål. Med hänsyn till vikten av ett snabbt förfarande bör dock viten som inte överstiger exempelvis 1000 kr. enligt in- dustriförbtmdet få dömas ut av ensamdomare. Länsstyrelsen i Väster- norrlands Iän föreslår att vitesmålen, liksom målen om handräckning vid taxeringsrevision, skall få handläggas i denna ordning bara när kra- vet på snabbt avgörande gör det nödvändigt.

Med hänsyn till att omhändertagande för utredning enligt 30 & barna- vårdslagen får bestå högst fyra veckor och att interimistiskt beslut skall få meddelas av ensamdomare bör enligt länsstyrelsen i Stackholms län

Prop. .l_971: 14 44

slutligt beslut i sådana mål få meddelas i samma ordning. Länsstyrelsen i Västernorrlands län redovisar samma uppfattning och anser liksom länsstyrelserna i Jönköpings och Älvsborgs län att detsamma bör gäl- la beslut om förverkande av villkorligt anstånd med tvångsintagning på vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Lekmän bör enligt yttrandet från länsstyrelsen i Blekinge län alltid delta i handläggningen av mål om återkallelse av körkort och trafik- kort. Också när återkallelse är obligatorisk kan frågan om bestämman- de av den tid som måste ha förflutit innan nytt körkort får utfärdas va- ra svårbedömd. JK anför att han närmast är benägen att förorda att lekmän alltid skall delta i handläggningen av mål om återkallelse av körkort och trafikkort. .

Om mål i vilka endast varning anses kunna komma i fråga hänförs till länsrätts kompetensområde, bör de enligt länsstyrelsen i Malmöhus län samt landssekreterama Widmark, Falk och Hökeberg normalt kunna avgöras av ensamdomare. Trafikmälskommittén anser att lek- män inte alltid behöver medverka i handläggningen av sådana mål.

Omröstning

Bestämmelser om omröstning i prövningsnämnd och i allmän domstol

I 88 å taxeringsförordningen föreskrivs att den mening som fler- talet biträder skall gälla, när skiljaktiga meningar föreligger i pröv- ningsnämnd. Om rösterna utfaller lika, skall den mening som länder till den skattskyldiges förmån eller, om denna grund inte kan tilläm- pas, den mening som ordföranden biträder gälla.

Bestämmelser om omröstning i allmän domstol ges i 16 kap. rätte- gångsbalken såvitt avser tvistemål och i 29 kap. såvitt avser brottmål. Lagen (1969: 244) om ändring i rättegångsbalken, som träder i kraft den 1 januari 1971 i den mån den inte redan har trätt i kraft, innebär vissa ändringar i bestämmelserna om omröstning i allmän underrätt. Dessa ändringar är avhängiga av de nya domförhetsbestämmelser som förut redovisats. I det följande redogörs kortfattat för omröstningsbc— stämmelsema i deras lydelse fr. o. m. den 1 januari 1971.

Om skiljaktiga meningar yppas vid överläggning till dom eller beslut, skall enligt 16 kap. 1 5 och 29 kap. 1 & rättegångsbalken omröstning äga rum. När nämnd har säte i rätten, vilket är fallet bl.a. vid huvud— förhandling i brottmål i underrätt men aldrig i. överrätt, skall ord— föranden först säga sin mening (16 kap. 1 5). I 16 kap. 2 & resp. 29 kap. 2 & ges detaljerade föreskrifter om i vilken utsträckning skilda omröstningar skall äga rum när flera frågor skall prövas i målet.

Vid omröstning i tvistemål gäller enligt 16 kap. 3 å den mening som omfattas av mer än hälften av rättens ledamöter. Ordförandens me-

Prop. 1971: 14 45

ning gäller, om den omfattas av hälften av rösterna. I 16 kap. 4 & ges bestämmelser för det fall att flera än två meningar föreligger och ingen av dem skall gälla enligt 3 &. Om det är fråga om penningar eller annat som utgör viss myckenhet, skall rösterna för den större mycken- heten läggas samman med rösterna för den närmast mindre och sam- manläggningen fortsättas på samma sätt till dess någon mening skall gälla. I annat fall gäller den mening för vilken rösterna är flera än för någon annan eller, om flera meningar har fått lika många röster, den mening som har biträtts av den främste av dem som har röstat för någon av dessa meningar.

Bestämmelserna i 29 kap. gäller beträffande omröstning i tvistemål i fråga om ansvar, utdömande av vite, reseförbud eller någons hållan- de i häkte (16 kap. 6 5).

Vid omröstning i brottmål i underrätt gäller nämndens mening, om minst fyra eller, när nämnden inte består av flera än fyra nämndemän, minst tre nämndemän är ense. Annars gäller ordförandens mening (29 kap. 3 5). Vid omröstning i brottmål i överrätt gäller den me- ning som omfattas av mer än hälften av ledamöterna. Om någon me- ning har fått hälften av rösterna, gäller den om den är den lindrigaste. Vid särskild omröstning, huruvida villkorlig dom skall meddelas eller skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering ådömas eller förordnan- de meddelas om överlämnande till särskild vård, liksom i annat fall när ingen mening kan anses som lindrigare, gäller ordförandens me- ning om den omfattas av hälften av rösterna. I 29 kap. 4 & ges bestäm- melser för det fall att flera än två meningar föreligger och ingen av dem skall gälla enligt de nu redovisade reglerna. I sådant fall skall de röster som är ogynnsammast för den tilltalade läggas samman med de röster som är därnäst minst förmånliga och sammanläggningen fortsätta på samma sätt till dess någon mening skall gälla. Om ingen mening kan anses som ogynnsammarc, gäller den mening för vilken rös- terna är flera än för någon annan eller, om flera meningar har fått lika många röster, den mening som biträtts av den främste av dem som har röstat för någon av dessa meningar.

Bestämmelserna i 16 kap. gäller beträffande omröstning i brottmål i fråga om bl.a. skadeståndsanspråk och rättegångskostnad (29 kap. 6 5).

Tidigare utredningsförslag och remissyttranden

Besvärssakkunniga (SOU 1964: 27)

I besvärssakkunnigas förslag till lag om förvaltningsförfarandet före- slogs att den mening som ordföranden biträder skall gälla, om det vid omröstning endast finns två meningar och de har fått samma antal rös-

Prop. 1971: 14 46

ter. När fråga är om ansvar eller påföljd, om utdömande av vite, om frihetsberövande eller tvångsingripande i kroppsligt hänseende eller om beskattning, skall dock den lindrigaste meningen gälla.

Remissyttrandena över besvärssakkunnigas förslag

Socialstyrelsen erinrade om att det vid val av vårdformer i regel är synnerligen vanskligt att avgöra vilken vårdform som är lindrigast. Kammarrätten fann det principiellt riktigast att ordföranderegeln till- lämpas vid lika röstetal i mål om ingrepp i den enskildes personliga rörelsefrihet och tvångsingripanden i kroppsligt hänseende, eftersom det är fråga om socialbetingade skyddsåtgärder. Regeringsrättens Ie- damöter fäste uppmärksamheten på att det stundom kan vara tveksamt i skattemål vilken mening som är den lindrigaste. Med tanke härpå kunde formuleringen i 88 & taxeringsförordningen vara att föredra, nämligen att vid lika röstetal den mening skall gälla, som länder till den skattskyldiges förmån, eller, om denna regel inte kan tillämpas, den me- ning som biträds av ordföranden.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden (SOU 1960: 19)

Utredningen upptog i sitt förslag till lag om socialdomstol omröst- ningsregler för sådan domstol, vilken skulle bestå av tre ledamöter. Reg- lerna innehöll bl. a. att, om det av röstfördelningen ej följde vilken me— ning som blev gällande, så skulle den meningen gälla som omfattades av ordföranden. Utredningen anförde att, då meningar kan göras till föremål för en inbördes gradering, det kan inträffa att tre olika meningar yppas. Det kan t. ex. vara fråga om ingripanden av olika svårhetsgrad eller om belopp av olika storlek. Under förutsättning av likvärdiga rös- ter får majoritet i verkligheten anses föreligga för den mening som är mellan de båda övriga. Hävdas tre meningar, av vilka ingen kommer att ta över de övriga, skall enligt förslaget den mening gälla som om- fattas av ordföranden. Utredningen föreslog också den regeln, att vid avgörande av saken skall den grund som åberopas för talan prövas först. Åberopas flera grunder skall prövning ske av varje grund för sig. Vid bestämmande av åtgärd skall, om flera åtgärder kan komma i fråga och däribland är åtgärd som innefattar frihetsberövande, röstning först ske om denna.

F örvallni ngsdomstolskommi ttén (SO U 1 966: 70)

Kommittén tog i sitt förslag till lag om regeringsrätten upp en re- gel om omröstning av innehåll att därom skulle i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet i 16 och 29 kap. rättegångsbalken angående

Prop. 1971: 14 47

omröstning i överrätt. En motsvarande regel tog kommittén också in i förslaget till lag om rikets kammarrätter.

Länsjörvaltningsutredningen

Utredningen föreslår att de lekmän som enligt utredningsförslaget skall delta i förvaltningsrättskipningen vid länsstyrelsen skall ha indi— viduell rösträtt. Som huvudregel skall gälla att beslut fattas enligt ma- joritetsprincipen med utslagsröst för ordföranden. I bl. a. mål om administrativa frihetsberövanden, utvisningsärenden och körkortsmål, där olika meningar kan göra sig gällande på ett sådant sätt att beslut inte kan fattas endast med tillämpning av majoritetsprincipen, föreslås dock att bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken rörande omröstning i överrätt i brottmål skall gällai tillämpliga delar.

Remissyttrandena över länsjörvaltningsutredm'ngens förslag

Göta hovrätt anför bl. a.

Enligt utredningen skall nämndemännen tillföra länsstyrelsen erfaren— heter från det praktiska livet, bidraga till en riktig avvägning mellan det allmännas och den enskildes intressen samt stärka tilliten till rik- tigheten av träffade avgöranden. Med andra ord dessa nämndemän skall fylla samma funktion som nämndemännen vid de allmänna domstolarna. Hovrätten kan därför inte finna, att det skulle förelig- ga tillräckliga skäl för att ge nämndemännen i länsstyrelsen annan ställ- . ning än den nämndemännen vid de allmänna domstolarna har. Om- röstningsregler, motsvarande dem som i nämndmål gäller vid de all- männa underrättema, bör därför införas i lagförslaget.

Liknande uttalanden görs av IK och kammarrätten. I mål om administrativa frihetsberövanden bör, anser länsstyrelsen i Malmöhus län, ordföranden vid lika röstetal alltid ha utslagsröst. Man lär i dessa mål knappast entydigt kunna besvara frågan vilken mening som är den lindrigaste, framhålls det.

Länsstyrelsen i Hallands län finner det såväl beträffande administrati— va frihetsberövanden som mål om körkort och trafikkort mindre väl— betänkt att anknyta till rättegångsbalkens regler för straffprocessen. Samma uppfattning har länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Landskontorsu tredningen

Utredningen föreslår, efter mönster av vad som f.n. gäller för pröv- ningsnämnd, att länsskatterättens ledamöter skall ha individuell röst- rätt och att, vid lika röstetal för två meningar, den mening skall vinna som leder till den skattskyldiges förmån eller, om en sådan grund in- te går att tillämpa, den som biträds av ordföranden.

Prop. 1971: 14 48

Remissyttrandena över Iandskontorsutredningens förslag

Kammarrätten framhåller att förslaget innebär att det för annan ut- gång i ett mål än den, vartill rättens ordförande kommit, inte fordras någon på särskilt sätt kvalificerad majoritet. Kammarrätten ifrågasät- ter emellertid om så inte bör vara fallet. Tillämpningen av skattelag- stiftningen är väsentligen en rent judiciell angelägenhet. Det synes kam- marrätten rimligt om juristen-yrkesmannens mening väger tyngre än den enskilde lekmännens. Det saknas inte exempel på att nuvarande omröstningsregler lett till säregna resultat. JK anser inte heller att leda- möterna bör ha individuell rösträtt.

Förslaget till lag om skatterätt

Enligt förslaget till lag om skatterätt skall rättegångsbalkens bestäm- melser i 16 kap. och 29 kap. angående omröstning i överrätt gälla i till- lämpliga delar vid omröstning i skatterätt. Vid lika röstetal i taxerings- mål skall den meningen gälla som är lindrigast för den skattskyldige. Enligt motiven till förslaget är detta utformat med förvaltningsdomstols- kommitténs förslag till lag omrikets kammarrätter som förebild. I skat- terätt dömer visserligen skatterättsdomaren med nämnd, men ledamöter- na i denna nämnd bör i likhet med lekmannaledamöterna i prövnings- nämnd ha individuell rösträtt och inte sådan kollektivt organiserad röst- rätt som ledamöterna i underrätts nämnd. Det är därför inte reglerna om rösträtt i underrätt utan bestämmelserna om omröstning i överrätt som bör gälla för skatterätts del.

Departementspromemorian

I promemorian erinras om att landskontorsutredningen och läns- förvaltningsutredningen föreslår att lekmännen skall ha individuell röst- rätt. Förslaget till lag om skatterätt bygger även i detta avseende på landskontorsutredningens förslag. Några remissinstanser har visserligen uttalat sig mot förslaget. Den allmänna meningen hos remissinstanserna är dock att lekmannaledamöterna bör rösta individuellt vilket f.n. sker i prövningsnämnd. Tillräckliga skäl att nu införa en annan ordning för skatterätts del föreligger inte, anförs det i promemorian. Om sålunda en ordning med individuell rösträtt för länsskatterättens del genomförs är det enligt promemorian svårt att motivera att lekmännen i länsrätten inte skulle ha sådan rösträtt. Också för länsrätten bör alltså gälla indi- viduell rösträtt.

Med den ordning som föreslås i promemorian måste ställning tas till bl. a. frågan vilken mening som skall gälla om två meningar samlar lika

Prop. 1971: 14 49

många röster. [ prövningsnämnd gäller i ett sådant läge den mening som leder till det förmånligaste resultatet för den skattskyldige eller, om en sådan grund inte går att tillämpa, den mening som biträds av ordfö- randen. Varken i landskontorsutredningens förslag eller i förslaget till lag om skatterätt görs enligt promemorian någon ändring i förhållan- de till vad som gäller för prövningsnämnden. Länsförvaltningsutred- ningen föreslår motsvarande ordning för de mål som enligt utred- ningens förslag skall handläggas med lekmän. Utredningen förordar sålunda att rättegångsbalkens bestämmelser om omröstning i brottmål i överrätt skall äga motsvarande tillämpning. Enligt vad som anförs i promemorian avser utredningen att i t. ex. mål om administrativa fri- hetsberövanden och körkortsmål den för parten lindrigaste meningen skall vinna medan i sådana fall då ingen mening kan anses vara mer förmånlig än den andra ordförandens mening skall gälla.

För uppfattningen att ordförandens mening alltid bör vinna vid- lika röstetal för flera meningar kan enligt promemorian åberopas goda skäl, bl. a. att en sådan regel är enkel att tillämpa. Övervägande skäl talar dock för att i enlighet med utredningsförslagen och i överensstämmelse med nuvarande ordning i prövningsnämnd företräde ges den mening som är förmånligast för den enskilda parten. Det föreslås att en sådan ordning genomförs genom att bestämmelserna i 16 och 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt görs tillämpliga på skatterätt och länsrätt.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden diskuterade spe- cialregler om att — när flera grunder åberopas för en talan — prövning av och eventuellt omröstning om varje grund skulle ske för sig och att, om flera åtgärder kunde komma i fråga och frihetsberövande förekom bland dem, den åtgärden skulle behandlas först. Uttryckliga sådana spe- cialregler torde emellertid inte behövas för länsrätt eller länsskatterätt, anförs det i promemorian. Bestämmelserna i 16 kap. 2 & och 29 kap. 2 & rättegångsbalken anses ge tillräcklig ledning.

Vad utredningen om administrativa frihetsberövanden anförde om sammanläggning av röster när det är fråga om ingripanden av olika. svår- hetsgrad eller om belopp av olika storlek kan enligt promemorian utlä- sas ur 16 och 29 kap. rättegångsbalken .

Svårigheter kan däremot, anförs det i promemorian, uppstå när det gäller att välja mellan att tillämpa omröstningsreglerna för tvistemål eller omröstningsreglerna för brottmål. Ställningstagandet blir särskilt vanskligt i socialmål med hänsyn till vårdåtgärdemas blandade karak- tär av kurativ hjälp och samhällsskyddsåtgärder. I promemorian anförs att det inte synes möjligt att anvisa någon generell lösning och att det lämpligen bör få ankomma på praxis att under beaktande av olika på frågan inverkande omständigheter träffa valet mellan de två tänkbara alternativen.

Prop. 1971: 14 50

Remissyttrandena

Förslaget att de lekmän som deltar i handläggningen vid skatterätt och länsrätt skall ha individuell rösträtt-tillstyrks uttryckligen av 14 re- missinstanser, nämligen Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen, sju länsstyrelser, RLF, Svenska landstingsförbundet, S ve- riges industriförbund och Sveriges lantbruksförbund. JK och Svenska bankföreningen avstyrker förslaget. Den avsedda förstärkningen av för- valtningsrättskipningen skulle enligt bankföreningen främjas av en regel som innebär att ordföranden kan överröstas bara av en kvalificerad ma- joritet. Det kan knappast anföras några bärande skäl för att lekmännen skall tillförsäkras större inflytande i skatterätterna och länsrättema än i de allmänna underrätterna.

I och med att riksdagen antagit prop. 19701'103 får det, anför JK, anses fastslaget att skatterätterna och länsrättema skall vara domstolar och att det i fråga om lekmännen inte skall krävas några särskilda kva- lifikationer. JK anför vidare.

I 4 & av lagförslaget stadgas också att skatterätt oeh länsrätt består av ordförande och nämnd. I domstol med denna sammansättning före- kommer inte individuell rösträtt för nämndemännen. Av ålder utgör domstolsnämnd såsom korporation en del av domstolen. I promemorian förutsättes däremot att nämndemännen skall ha individuell rösträtt. Genom en sådan ordning tillskapas ett organ som bör betecknas snara- re som ett slags nämnd än som en domstol. Som förebild har tydligen prövningsnämnderna tjänat. Dock föreligger den stora skillnaden att dessa inte är domstolar och att lekmännen i nämnderna inte är nämnde- män utan av Kungl. Maj:t särskilt utsedda ledamöter. Skall lekmänncn ha individuell rösträtt, kan de uppenbarligen inte sammanföras under beteckningen nämnd. I en del specialdomstolar (expropriationsdomstol, fastighetsdomstol, arbetsdomstolen) förekommer visserligen lekmän med individuell rösträtt men då med särskilda kvalifikationer och vid sidan av andra, särskilt kvalificerade personer under den gemensamma benäm- ningen »lcdamöter».

Man har därför enligt JK att välja mellan att utforma skatterätterna och länsrättema som domstolar med nämndemän utan individuell röst— rätt eller att tillskapa ett slags nämnder där lekmännen har sådan röst— rätt. I fråga om länsskatterätterna och länsrättema anser JK det klart att de bör organiseras med de allmänna underrätterna som förebild. En sådan ordning stämmer bäst överens med statsmakternas beslut att de skall vara domstolar, att lekmännen skall utses av landstingen och att inga krav på särSkild sakkunskap skall ställas. I fråga om den mcl— lankommunala skatterätten är valet svårare eftersom lekmännen där skall utses av Kungl. Maj:t.

Liksom JK anser hovrätten över Skåne och Blekinge att lekmännen, om de skall ha individuell rösträtt, inte bör sammanföras under beteck- ningen nämnd.

Prop. 1971: 14 51

Fyra remissinstanser, invandrarverket, länsstyrelsen i Värmlands län, RLF och Sveriges lantbruksförbund, ansluter sig helt till förslaget i pro- memorian om omröstning i länsrätt och skatterätt.

Övriga remissinstanser som yttrar sig i denna del är kritiska mot för— slaget. Med något enstaka undantag anser de att det varken av den föreslagna lagtexten eller av vad som i övrigt anförs i promemorian framgår i vilka fall rättegångsbalkens bestämmelser om omröstning i tvistemål resp. motsvarande bestämmelser för brottmål skall tilläm- pas. Frågan om vilka bestämmelser som skall tillämpas i det enskilda fallet bör inte överlämnas åt praxis att avgöra. Det behövs därför klar- görande lagbestämmelser eller i vart fall motivuttalanden som ger till— räcklig ledning. Synpunkter av detta slag anförs av Svea hovrätt, hov- rätten över Skärte och Blekinge, kammarrätten, JK, socialstyrelsen, riks— skattcnämnden samt tolv länsstyrelser. Av dessa remissinstanser un- derstryker kammarrätten, JK, riksskattenämnden samt länsstyrelse/'ful i Uppsala, Kronobergs, Kalmar och Blekinge län att reglerna för om- röstning bör framgå direkt av lagtexten.

De mål som skall handläggas i länsrätt och skatterätt kan, anför JK, bara i undantagsfall jämställas med tvistemål eller brottmål. Enligt JK”s mening är det dock inte nödvändigt eller praktiskt möjligt att i lag föreskriva speciella regler för de olika målgrupperna. Det gäller där- för att finna en generell lösning. Länsstyrelsen i Kronobergs län anför att det inte utan uttryckliga bestämmelser går att avgöra vilka mål som är att betrakta som tvistemål resp. brottmål.

Mål enligt skatteförfattningama är, anmärker riksskattenämnden, inte av brottmåls natur. Den bestämmelse som föreslås i promemorian inne- bär därför att bestämmelserna i 16 kap. rättegångsbalken skall tilläm- pas vid omröstning i sådana mål och att ordföranden alltså skall ha utslagsröst. En sådan ordning lär inte ha varit avsedd.

Hovrätten över Skåne och Blekinge erinrar om att av vissa i 29 kap. 3 & rättegångsbalken uppräknade påföljder, bl. a. villkorlig dom, skydds- tillsyn, ungdomsfängelse och överlämnande till särskild vård, ingen be- traktas som lindrigare än de övriga. Valet mellan de nämnda påföljderna och valet mellan övervakning och tvångsintagning av alkoholmissbruka- re eller mellan förebyggande åtgärd och omhändertagande för samhälls- vård har stora likheter. Lika litet som när det gäller brottspåföljderna finns det anledning att anse att en viss typ av ingripande enligt barna- vårdslagen eller nykterhetsvårdslagen är lindrigare än en annan åtgärd. Att den enskilde uppfattar varning som lindrigare än återkallelse av körkort bör inte vara avgörande för utgången vid lika röstetal för två meningar, anför hovrätten vidare. Den mening som kan beräknas vara den materiellt riktigaste bör gälla. Ordföranden bör därför ha utslags- röst. Ett ytterligare skäl för denna ståndpunkt är enligt hovrätten att någon mera djupgående skillnad inte bör göras mellan lekmannainfly-

Prop. 1971: 14 52

tandet vid allmän underrätt och i förvaltningsdomstol. Vid allmän un- derrätt har nämnden visserligen kollektiv rösträtt men denna är utfor- mad så att nämndemännens röster har samma värde som om de haft individuell rösträtt och ordföranden utslagsröst.

Också åtskilliga andra remissinstanser anser att det i flera av de mål som avses ankomma på länsrätt, exempelvis mål om administrativa fri- hetsberövanden, är svårt att avgöra vad som skall anses vara lindri- gast.

Att avgöra vilken mening som är lindrigast när frågan gäller om ett administrativt frihetsberövande skall ske vållar enligt socialstyrelsen inga svårigheter. Ett frihetsberövande måste alltid, även när det sker för den omhändertagnas eget bästa, anses som mest ingripande. När valet står mellan olika hjälpåtgärder som varning, föreskrifter eller övervakning är det däremot tveksamt vad som skall anses som lindrigast.

När det gäller socialt betingade skyddsåtgärder kan man inte utgå från att den tekniskt sett minst ingripande åtgärden alltid är förmånli- gast eller lindrigast för den enskilde, säger länsstyrelsen i Gotlands län. Det är därför inte lämpligt att låta utgången bli beroende av en be- dömning av vad som kan anses lindrigast. Liknande synpunkter anförs av kammarrätten och IK.

Med hänsyn till synpunkter av nu redovisat slag anser Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten, JK samt länsstyrel- serna i Södermanlands, Kronobergs, Gotlands, Blekinge och Norrbot- tens län att ordföranden bör ha utslagsröst vid omröstning i länsrätt. Socialstyrelsen anför att en sådan ordning är enkel att tillämpa och acceptabel från rättssäkerhetssynpunkt. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt JK förordar uttryckligen att bestämmelserna i 16 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt i tvistemål görs tillämpliga. Till följd av hänvisningen i 6 5 i fråga om omröstning om tvångsmedel m. m. innebär en sådan lösning, anför hovrätten vidare, att 29 kap. rätte- gångsbalken blir delvis tillämpligt.

Regeln om ordförandens utslagsröst bör, anför Svea hovrätt och IK, gälla också i skatterätt. I skattemålen bör dock enligt JK den ord- ning som föreskrivs i 88 5 taxeringsförordningen tillämpas.

Riksskattenämnden anför att den mening som är lindrigast för den skattskyldige bör gälla vid lika röstetal för flera meningar i skatterätt och att bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken därför bör tillämpas vid omröstning i skatterätt. I 88 å taxeringsförordningen regleras inte hur man skall förfara när flera än två meningar föreligger. Vad som för sådant fall föreskrivs i 29 kap. 4 & rättegångsbalken om sammanlägg- ning av röster är tillfredställande för skattemålens vidkommande. Riks- skattenämnden anför vidare att bestämmelserna i 29 kap. torde vara ändamålsenliga också när det gäller omröstning i länsrätt.

Också länsstyrelsen i Jönköpings län anser att bestämmelserna för

Prop. 1971: 14 53

omröstning i brottmål i överrätt bör kunna tillämpas både i länsrätt och i skatterätt. Till ledning för bedömningen av när en mening skall anses lindrigare än en annan bör jämförelser mellan vissa typfall re- dovisas i motiven.

Till dem som anser att samma regler i princip bör gälla för länsrätt och skatterätt hör slutligen länsstyrelsen i Uppsala län, som menar att den ordning som föreskrivs i 88 5 taxeringsförordningen bör tillämpas.

De skäl som anförts för att ordföranden skall ha utslagsröst vid om- röstning i länsrätt är enligt hovrätten över Skåne och Blekinge inte till- lämpliga i fråga om omröstning i skatterätt. Hovrätten anser liksom länsstyrelsen i Södermanlands län och Sveriges industriförbund att be— stämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken bör tillämpas vid omröst- ning i skatterätt. I princip samma uppfattning har länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län. De förordar emellertid närmast att en bestämmelse motsvarande 88 & taxeringsförordningen ges för skatterätterna.

Länsstyrelsen i Örebro län erinrar om att det i 11 kap. 12 & vatten- lagen (1918: 523) och 18 5 lagen (1917: 189) om expropriation före- skrivs att vattenrättsdomaren resp. ordföranden i expropriationsdomsto- len skall säga sin mening först vid omröstning i vattendomstol resp. expropriationsdomstol och föreslår att en motsvarande bestämmelse tas in i lagen om skatterätt och länsrätt. Enligt yttrandet från hovrätten över Skåne och Blekinge behövs det emellertid inte några särskilda bestämmelser av sådant slag.

Departementschefen

Inledning

Statsmaktemas beslut våren 1970 om en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen omfattar, som förut nämnts, bl. a. en för- stärkning av förvaltningsrättskipningen på länsplanet. Med förvaltnings- rättskipning avses i detta sammanhang främst handläggningen av de mål och ärenden i vilka talan f. n. fullföljs från länsstyrelsen eller pröv- ningsnämnden till kammarrätten eller regeringsrätten. De åtgärder som enligt prop. 1970: 103 med förslag till riktlinjer för en partiell omor- ganisation av den statliga länsförvaltningen främst bör övervägas i det- ta sammanhang är att öka lekmannainflytandet, att förbättra handlägg- ningsformerna samt att skapa en i organisatoriskt avseende mera mar- kerad åtskillnad mellan förvaltningsrättskipning och annan verksamhet.

Den beslutade omorganisationen avses ske den 1 juli 1971. Den inne— bär bl. a. att till en huvudenhet vid länsstyrelsen förs i princip all för— valtningsrättskipning. Till denna huvudenhet knyts cn länsrätt som skall handlägga vissa av de målgrupper som f.n. handläggs på lands—

Prop. 1971: 14 54

kansliet och en länsskatterätt som i princip skall handlägga de mål som f.n. ankommer på prövningsnämnden. Lekmän skall medverka i rätt- skipningen vid båda de nya domstolarna. På grundval av en departe- mentspromemoria med förslag till lag om förfarandet i förvaltningsdom- stol förbereds f. n. inom justitiedepartementet en lagrådsremiss med för- slag till bl. a. förvaltningsprocesslag. Genom denna lagstiftning, vilken avses bli tillämplig på regeringsrätten, kammarrätt, skatterätt och läns- rätt, kan önskemålet om förbättrade handläggningsformer väntas bli till- godosett.

I en inom civildepartementet utarbetad promemoria har lagts fram ett förslag till lag om skatterätt och länsrätt. I enlighet med vad som förut- skickas i prop. 1970: 103 bygger promemorieförslaget i fråga om läns- skatterätts kompetensområde på förslaget till lag om skatterätt (SOU 1967: 24). Såvitt avser länsrätts kompetensområde är förslagets utgångs- punkt i överensstämmelse med vad som förutskickas i propositionen att till länsrätt skall hänföras mål om omhändertagande av barn för samhällsvård, om verkställighet av dom i vårdnadsmål, om utvisning av utlänning och om intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbru- kare samt körkortsmål. Lagförslaget innehåller också bestämmelser om domförhet, omröstningsförfarandet, ordförande, nämndemän m.m.

Promemorian har remissbehandlats. Flera av remissinstanserna, vilka ju haft att utgå från statmakternas beslut om omorganisationen av läns— förvaltningen, ger från rättssäkerhetssynpunkt uttryck för tillfredsstäl- lelse över att lekmän skall medverka i rättskipningen i länsskatterätt och länsrätt. I fråga om den närmare bestämningen av de två domstolar- nas kompetensområden anförs kritiska synpunkter i åtskilliga remiss- yttranden. Vad remissinstanserna anför bör föranleda vissa justeringar av de kompetensområden som föreslås i promemorian. Den utformning av kompetensområdena som jag föreslår i det följande ansluter sig dock i huvudsak till vad som förutskickas i propositionen.

Förslaget i promemorian omfattar utom länsskatterätterna och läns— rättema också en mellankommunal skatterätt vilken avses ersätta den nuvarande mellankommunala prövningsnämnden och således pröva bl. a. besvär över taxering av skattskyldig som haft förväerkälla som hänför sig till flera län. Enligt min mening framstår det som ända- målsenligt att i organisatoriskt avseende i huvudsak samma bestäm- melser blir tillämpliga på denna förvaltningsdomstol som på länsskatte- rätt och länsrätt.

Skatterätts kompetensområde Allmänna synpunkter

Förslaget i promemorian beträffande skatterätts kompetensområde

Prop. ].971: 14 55

bygger som förut sagts på förslaget till lag om skatterätt. Det innebär att vid länsskatterätt och den mellankommunala skatterätten skall hand- läggas alla mål som f. n. handläggs vid prövningsnämnd samt mål om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift (39 ä 4 mom. taxe- ringsförordningen), mål enligt lagen om handräckning vid taxerings- revision, mål om handlings undantagande från taxeringsrevision (56 ä 4 mom. taxeringsförordningen) och mål om utdömande av vite en- ligt skatte- och taxeringsförfattningarna. Till länsskatterätts kompetens- område skall enligt förslaget vidare hänföras mål om utdömande av vi- te enligt uppbörds- och folkbokföringsförordningarna, samtliga under- ställnings— och besvärsmål enligt folkbokföringsförordningen samt alla mål och ärenden enligt uppbördsförordningen som f. n. handläggs vid länsstyrelse utom sådana mål och ärenden som prövas av länsstyrelsen i första instans och sådana mål och ärenden i vilka enligt 86 5 första stycket uppbördsförordningen talan inte får föras mot länsstyrelsens be- slut.

Som anförs i promemorian bör avgörande för bedömningen av frå- gan om en viss målgrupp skall hänföras till skatterätts kompetensområde vara om arten av den prövning som skall ske i målen motiverar en dom- stolsmässig handläggning. Den angivna principen har också godtagits av remissinstanserna. Några remissinstanser anmärker emellertid att vis- sa av de mål som enligt förslaget skall handläggas vid skatterätt, bl. a. åtskilliga mål som f.n. ankommer på prövningsnämnd, är förhållan- devis enkla och därför bör handläggas i administrativ ordning. Det in-' vänds också att det inte är rationellt att -— som skett i promemorian — klassificera vissa mål som domstolsmål och hänföra dem till skatterätts kompetensområde men på grund av behovet av snabb handläggning låta dem avgöras av ensamdomare.

Att vissa typer av mål regelmässigt innehåller svårbedömda rättsliga frågor kan vara anledning att anse en domstolsmässig handläggning moti- verad. Om avgörandet i ett mål kan vara av ingripande betydelse i ekonomiskt eller personligt avseende för enskild part, är det sär- skilt angeläget att målet handläggs vid domstol och inte vid en instans som har att i andra sammanhang företräda exempelvis det allmännas fiskaliska intresse. Detta bör gälla även om målet är av tämligen enkel beskaffenhet. När en målgrupp som bör handläggas vid domstol har nära samband med en annan målgrupp, kan det av praktiska skäl vara lämp- ligt att båda handläggs vid domstol.

Av vad jag nu har sagt torde framgå att det ibland kan vara moti- verat att hänföra en målgrupp till skatterätts kompetensområde, även om målen regelmässigt är brådskande eller okomplicerade och därför bör kunna avgöras av ensamdomare.

I några remissyttranden väcks frågan om en utvidgning av det kom— petensområde som för skatterätts del föreslås i promemorian. Det är där-

Prop. 1971: 14 56

vid i allmänhet fråga om målgrupper som har samband med mål- grupper som omfattas av förslaget i promemorian. Länsstyrelserna i Jönköpings och Värmlands län tar emellertid upp frågan om gåvoskat- temålen bör hänföras till länsskatterätt. I likhet med länsstyrelsen i Jön- köpings län anser jag att denna fråga bör prövas först när ställning kan tas till frågan om arvsskattemålen bör föras från de allmänna dom- stolarna till länsstyrelserna. Denna fråga övervägs f.n. av kapitalskat- teberedningen.

S kattemålen

Några remissinstanser anser att en del av de mål som f. n. ankommer på prövningsnämnd bör handläggas i administrativ ordning. Av skäl som jag har anfört nyss förordar jag att förslaget i promemorian följs och att således samtliga mål enligt skatte och taxeringsförfattningarna som f.n. ankommer på prövningsnämnd hänförs till skatterätts kom- petensområde.

Allmän fastighetstaxering har ägt rum är 1970 och skall enligt gäl— lande regler inte äga rum igen förrän år 1975. Fastighetsprövningsnämn- dernas arbete skall enligt 163 5 taxeringsförordningen vara avslutat se- nast den 15 december under taxeringsåret. Besvär som i särskild ord- ning anförs över fastighetstaxeringsnämnds beslut prövas enligt 167 5 1 mom. av prövningsnämnden, om fastighetsprövningsnämndensI arbete är avslutat. I promemorian anförs att frågan om vilket organ som bör handha mål om allmän fastighetstaxering i instansen över fastighetstaxe- ringsnämnden inte bör prövas nu. De fem remissinstanser som går in på frågan anser däremot att mål av detta slag bör hänföras till skatterätts kompetensområde och att något avgörande hinder mot att redan nu reg-. lera frågan knappast föreligger. Som framgår av vad jag nyss har anfört är det inte nödvändigt att i detta sammanhang ta ställning till frågan om vilket organ som skall ersätta fastighetsprövningsnämnden. Både den- na fråga och frågan vilken sammansättning som bör föreskrivas i mål om allmän fastighetstaxering bör övervägas i annat sammanhang.

I promemorian anförs vidare att mål om befrielse i visst fall från skyldighet att lämna kontrolluppgift, mål enligt lagen om handräckning vid taxeringsrevision och mål om handlings undantagande från taxerings- revision innefattar så väsentliga rättssäkerhetsfrågor att en domstols- handläggning är motiverad. Det föreslås därför att dessa mål, vilka nu handläggs på landskontoret, hänförs till skatterätts kompetensom- råde. Kronofogdemyndigheten i Stockholm och Föreningen Sveriges taxe- ringsrevisorer avstyrker förslaget såvitt gäller handräckningsmålen. En- ligt kronofogdemyndigheten förekommer några komplicerade rättssä- kerhetsfrågor som motiverar en domstolsmässig handläggning inte i dessa mål. Föreningen betonar kravet på snabb handläggning och erin-.

Prop. 1971: 14 57

rar om att den skattskyldige i regel måste ha vid vite förelagts att ställa sina räkenskaper till skattemyndighetemas förfogande, innan frågan om handräckning kan tas upp.

De tre målgrupper som nu är i fråga inrymmer enligt min mening sådana avvägnings- och rättssäkerhetsfrågor att det får anses lämpligt att de handläggs vid skatterätt. Särskilt i handräckningsmålen är ett snabbt avgörande ofta nödvändigt. Idet följande kommer jag att förorda att vitesmålen enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokförings- författningarna skall ankomma på skatterätterna. Kravet på snabbt av- görande i mål om handräckning vid taxeringsrevision synes bli tillgodo- sett, om skatterätten bereds tillfälle att ta ställning till handräcknings- frågan i samband med att vitesmålet avgörs. I regel bör vidare hand— räckningsmål kunna avgöras av ensamdomare. Jag förordar därför att mål om befrielse i visst fall från skyldighet att lämna kontrolluppgift, mål enligt lagen om handräckning vid taxeringsrevision och mål om handlings undantagande från taxeringsrevision hänförs till skatterätts kompetensområde.

Vi resmålen

I promemorian föreslås att mål om utdömande av vite enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna, vilka mål f.n. handläggs på landskontoret, skall ankomma på skatterätt. Kronofogde- myndigheten i Stockholm stryker under att ett försuttet vite måste dömas ut snabbt och anför att ett genomförande av förslaget i promemorian skulle leda till att vitesinstitutets effektivitet minskas.

Som anförs i promemorian är det i dessa mål fråga om en typisk rättskipningsuppgift. Ibland kan det förelagda vitet avse ett betydande belopp och någon gång kan fråga uppkomma om jämkning av beloppet eller om vitesföreläggandets berättigande. Från rättssäkerhetssynpunkt får det anses väsentligt att mål av detta slag handläggs vid domstol. Jag förordar därför att förslaget i promemorian genomförs. I det följande kommer jag att föreslå att vitesmålen i viss utsträckning skall kunna av- göras av ensamdomare. I den mån så kan ske lär förutsättningama för ett snabbt avgörande bli lika goda som vid handläggning i administativ ordning.

U ppbörds- och folkbokföringsmålen

I fråga om folkbokföringsmålen innebär promemorieförslaget att samtliga underställnings- och besvärsmål hänförs till länsskatterätts kompetensområde. Inslaget av judiciell prövning är enligt promemorian så framträdande i dessa mål att målen bör prövas av domstol. Några

Prop. 1971: 14 58

remissinstanser är av motsatt uppfattning och anför bl.a. att målen i regel är av enkel beskaffenhet och utan större betydelse för den enskil- des rättssäkerhet. Jag är inte benägen att instämma i att folkbokförings- målen regelmässigt skulle vara av enkel beskaffenhet. Enligt min me- ning kan det snarare sägas att svårbedömda frågor ganska ofta före- kommer i dessa mål. Jag ansluter mig därför till förslaget i promemo- rian. Självfallet bör dock bara de mål som f.n. ankommer på läns- styrelse och inte de mål som prövas av domkapitel hänföras till läns- skatterätts kompetensområde.

Inslaget av judiciell prövning är enligt vad som anförs i promemorian så framträdande i uppbördsmålen att dessa mål i princip bör få en dom- stolsmässig handläggning. Mål som typiskt sett är mycket enkla eller av begränsad betydelse för part bör dock undantas. I promemorian föreslås därför att till länsskatterätts kompetensområde hänförs mål som anhängiggjorts genom besvär enligt 85 ä 1 mom. uppbördsförord- ningen över lokal skattemyndighets beslut med undantag för sådana mål och ärenden i vilka enligt 86 & första stycket talan inte får föras mot länsstyrelsens beslut. Förslaget innebär att från länsskatterätts kompe— tensområde undantas dels mål och ärenden i vilka länsstyrelsen f. n. är första instans, dels bl. a. mål och ärenden rörande preliminär taxering, anstånd med inbetalning av skatt och avskrivning av skatt. Till den första av nyss nämnda grupper hör vissa ärenden rörande anstånd med inbe— talning av skatt (495 2 mom.) samt mål och ärenden rörande återbe- talning av s. k. respitavgift (54 å), befrielse från restavgift (58 ä 2 mom.), avkortning och avskrivning av skatt (67 5) samt räntebefrielse (85 5 2 mom.).

Riksskattenämnden och ytterligare några remissinstanser invänder att vissa uppbördsmål som enligt förslaget inte skall handläggas vid läns- skatterätt inte generellt kan sägas vara särskilt enkla eller av begrän- sad betydelse för part. Mål och ärenden rörande preliminär taxering, befrielse från restavgift och räntebefrielse bör enligt riksskattenämnden hänföras till länsskatterätts kompetensområde. De andra remissinstan- serna ansluter sig beträffande en eller flera av dessa målgrupper till nämndens mening. Några anser att också ärenden rörande anstånd med inbetalning av skatt bör handläggas vid länsskatterätt. Samma uppfatt- ning har en länsstyrelse i fråga om ärendena om återbetalning av respit- avgift.

De ytterligare uppbördsmål som enligt remissinstanserna bör hänföras till länsskatterätts kompetensområde är enligt min mening bara undan- tagsvis av sådan karaktär att en domstolsmässig handläggning kan anses motiverad. I regel torde de vara av enkel beskaffenhet och av begränsad betydelse för part. Jag förordar därför att länsskatterätts kompetens- område i fråga om uppbördsmålen bestäms i enlighet med förslaget i promemorian.

Prop. 1.971: 14 59

Länsrätts kompetensområde

Allmänna synpunkter

Till länsrätts kompetensområde skall enligt förslaget i promemorian hänföras dels mål om omhändertagande av barn för samhällsvård eller utredning, samhällsvårds upphörande eller fortsättande efter villkorligt upphörande och förbud att ta barn från fosterhem, dels mål om verk- ställighet av dom eller beslut rörande vårdnad om barn eller om över- flyttning av barn i andra fall, dels mål om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare och återintagning på sådan anstalt, dels ärenden om utvisning av utlänning, dels mål om återkallelse av kör- kort och trafikkort. Förslaget stämmer i huvudsak överens med det kom- petensområde som i prop. 1970:103 preliminärt anges som lämpligt. Efter hand som erfarenhet vinns av den nya ordningen bör enligt vad som anförs i promemorian kompetensområdet vidgas.

I huvudsak är remissinstanserna positivt inställda till förslaget. Åt- skilliga remissinstanser föreslår emellertid vissa inskränkningar eller ut- vidgningar i det föreslagna kompetensområdet. I en del remissyttranden anförs att det också i mål som inte har något egentligt samband med de mål som enligt förslaget skall handläggas vid länsrätt kan bli fråga om betydande ingrepp i den enskildes rättssfär i personligt eller ekono- miskt avseende eller om svåra lämplighets- och skälighetsavgöranden. I sådana mål måste medverkan av lekmän anses värdefull. Det föreslås därför att länsrätts kompetensområde utvidgas till att omfatta också vis- sa mål enligt bl.a. smittskyddslagen, lagen om behandling i fångvårds- anstalt, djurskyddslagen, lagen om bidragsförskott och hälsovårdsstadgan.

I de mål som nyssnämnda remissinstanser avser kan naturligtvis en domstolsmässig handläggning i och för sig vara önskvärd. Enligt stats- makternas beslut om omorganisationen av länsförvaltningen bör emel- lertid länsrätternas kompetensområde till en början begränsas ganska snävt. F.n. bör därför bara mål som typiskt sett är av sådan karaktär att en domstolsmässig handläggning är särskilt angelägen hänföras till länsrätt. Till vad jag nu har sagt bör dock göras det förbehållet att också mål som har nära samband med mål av nyss nämnt slag kan höra hand- läggas vid länsrätt. Från dessa synpunkter framstår förslagct i promemo- rian som i huvudsak väl avvägt. Det nyss gjorda förbehållet föranleder dock vissa utvidgningar av kompetensområdet.

Jag övergår härefter till att behandla de målgrupper som omfattas av förslaget i promemorian.

U tvisningsärendena

Under remissbehandlingen har viss kritik riktats mot promemorieför- slaget i fråga om handläggningen av utvisningsärendena. Det har bl. a.

Prop. 1971: 14 60

ansetts vara en olycklig konsekvens av förslaget att talan mot läns- rättens, dvs. en förvaltningsdomstols, beslut i utvisningsärende kommer att fullföljas hos invandrarverket, dvs. hos en central förvaltningsmyn- dighet, och inte hos högre förvaltningsdomstol. Man har inte heller velat godta den konsekvensen av förslaget att utvisningsärenden i allmänhet avgörs av länsrätt, medan sådana ärenden i vilka utlämningen gör gällan- de att han är politisk flykting avgörs av invandrarverket. I detta avseende har å ena sidan förordats att också sistnämnda ärenden och därmed även prövningen av politiskt flyktingskap skall ankomma på länsrätten, medan från annat håll hävdats att fråga om politiskt flyktingskap över huvud taget inte bör prövas i samband med beslut om utvisning utan först vid verkställigheten av sådant beslut. De frågor som remissinstanserna så- lunda har väckt fordrar ytterligare överväganden, som f. n. görs inom inrikesdepartementet med sikte på att förslag till lösning skall läggas fram vid 1971 års riksdag. Med hänsyn härtill bör utvisningsärendena i detta sammanhang inte hänföras till länsrätts kompetensområde.

Barnavårdsmålen

Socialstyrelsen anför att förslaget i promemorian innebär att alla underställningsärenden men bara ett fåtal av besvärsärendena enligt bamavårdslagen skall handläggas vid länsrätt. Utmärkande för alla besvärsärendena är att besluten på ett eller annat sätt ingriper i den personliga friheten. Styrelsen föreslår därför att samtliga besvärsären- den enligt bamavårdslagen hänförs till länsrätts kompetensområde.

Prövningen av barnavårdsnämnds beslut att med stöd av 29 eller 30 & bamavårdslagen omhänderta någon för samhällsvård eller utredning bör som föreslagits i promemorian ankomma på länsrätt. Det innebär att samtliga underställningsärenden enligt bamavårdslagen hänförs till länsrätts kompetensområde. Om förslaget genomförs, får länsrätten en- ligt 79 & befogenhet att i stället för att fastställa beslut om omhänder- tagande för samhällsvård förordna om förebyggande åtgärder eller upp- dra åt bamavårdsnämnden att föranstalta om sådana åtgärder.

I fråga om besvärsärendena enligt bamavårdslagen skulle det kunna göras gällande att något eller några har sådant samband med den tillsynsverksamhet som enligt 4 & åligger länsstyrelsen eller av annan an- ledning är av sådan karaktär att besvärsprövningen fortfarande bör an- komma på länsstyrelsen. Med hänsyn till vad socialstyrelsen anfört finner jag emellertid övervägande skäl tala för att samtliga besvärsärenden bör hänföras till länsrätts kompetensområde.

Socialstyrelsen anför vidare att det råder nära samband mellan mål om omhändertagande för samhällsvård enligt 31 & bamavårdslagen Och mål om socialhjälp enligt 12 5 lagen om socialhjälp. Styrelsen föreslår därför. liksom en länsstyrelse, att frågan om dessa socialhjälps—

Prop. 1971: 14 61

mål bör handläggas vid länsrätt övervägs närmare. Även om skäl kan an- föras som talar för att målen bör handläggas vid länsrätt, är jag emeller- tid inte beredd att förorda att en sådan ordning genomförs nu.

Mål om verkställighet av dom i vårdnadsmål

Enligt 21 kap. 1 & föräldrabalken ankommer det på länsstyrelsen att pröva frågor om verkställighet av vad rätten i dom eller beslut bestämt om vårdnad eller umgängesrätt eller om överlämnande av barn. Länssty- relsen prövar också frågor om överflyttande av barn i fall som avses i 6 och 7 55. Förslaget i promemorian får anses innebära att alla frågor av detta slag, dvs. samtliga mål enligt 21 kap., skall hänföras till läns— rätts kompetensområde. Jag förordar att förslaget, som inte har föran— lett erinringar under remissbehandlingen, genomförs. Om förslaget ge- nomförs ankommer det naturligtvis på länsrätten att avgöra sådana frå- gor om föreläggande och utdömande av vite, hämtning och omhänder- tagande m. m. som kan uppkomma i målen.

N ykterhetsvårdsmålen

I promemorian föreslås att mål om tvångsintagning på allmän vård- anstalt för alkoholmissbrukare och återintagning på sådan anstalt skall ankomma på länsrätt. Sådana mål prövas enligt 18 resp. 55 55 nyk- terhetsvårdslagen f. n. av länsstyrelsen. Som jag förut nämnt ankommer det i vissa fall på länsstyrelsen också att föranstalta om verkställighet av slutligt beslut om tvångsintagning samt att pröva frågor om anstånd med verkställigheten och om förverkande av villkorligt anstånd. Prome— morieförslaget innebär att verkställighetsfrågorna inte skall prövas av länsrätten.

Förslaget att mål om tvångsintagning och återintagning skall hänföras till länsrätts kompetensområde har inte föranlett kritik från remissin- stanserna. Jag förordar att det genomförs.

Åtskilliga remissinstanser anser emellertid att på länsrätten bör an- komma också att besluta om verkställighet samt om villkorligt anstånd och förverkande av sådant anstånd. Socialstyrelsen anför att dessa frå- gor hänger intimt samman med själva intagningsbeslutet och att de där— för bör behandlas av det organ som har fattat intagningsbeslutet. Liknan- de synpunkter anförs av åtskilliga andra remissinstanser. Enligt min mening talar starka skäl för riktigheten av vad remissinstanserna anfört. Jag vill i detta sammanhang erinra om att det i 16 & kungörelsen med vissa tillämpningsföreskrifter till lagen om nykterhetsvård föreskrivs att förordnande av länsstyrelse om villkorligt anstånd med verkställighet av beslut om tvångsintagning skall meddelas i samband med beslutet om tvångsintagning. Med hänsyn till vad jag nu har anfört förordar jag att

Prop. 1971: 14 62

det — i den mån det enligt nuvarande bestämmelser ankommer på läns- styrelse — skall ankomma på länsrätt att föranstalta om verkställighet av beslut om tvångsintagning samt att pröva fråga om beviljande av villkorligt anstånd och om förverkande av sådant anstånd.

Om mål om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbru- kare och återintagning på sådan anstalt hänförs till länsrätts kompetens- område, får länsrätten enligt 31 & befogenhet att i stället för att besluta om intagning förordna om hjälpåtgärd eller övervakning eller att uppdra åt nykterhetsnämnd att föranstalta därom. Länsrätten får vidare befo- genhet att föranstalta om sådant provisoriskt omhändertagande m. m. sorn avses i 25 och 37 55.

De mål i vilka talan får föras mot nykterhetsnämnds beslut enligt nykterhetsvårdslagen prövas f. n. av länsstyrelsen. Jag förordar att samtliga mål angående besvär över nykterhetsnämnds beslut enligt nyk— terhetsvårdslagen hänförs till länsrätts kompetensområde.

Körkortsmålen

I promemorian föreslås slutligen att mål om återkallelse av körkort och trafikkort skall prövas av länsrätt. Dessa mål är enligt vad som anförs i promemorian av sådan beskaffenhet att de utan tvekan bör prövas av länsrätt. Däremot anses det inte föreligga tillräckliga skäl att till länsrätts kompetensområde hänföra mål i vilka det inte finns ana ledning att räkna med att strängare åtgärd än varning skall komma i frå- ga. Det anförs vidare att det vanligen inte behöver råda någon tvekan huruvida åtgärden skall bli återkallelse eller varning. Den ordning som föreslås i promemorian innebär att målet skall handläggas vid läns— rätten, om länsstyrelsen finner att återkallelse av körkort eller trafik- kort kan komma i fråga, och annars hos länsstyrelsen.

De remissinstanser som yttrar sig i fråga om körkortsmålen till- styrker i allmänhet förslaget att mål om återkallelse av körkort och tra- fikkort skall handläggas vid länsrätt. De flesta av dem anser emellertid att det är otillfredsställande att det skall ankomma på länsstyrelsen och inte på länsrätten att bedöma om anledning finns att räkna med åter- kallelse.

Trafikmålskommittén utreder f. n. frågan om grunderna för återkal- lelse av körkort och trafikkort samt frågan om vilken myndighet som skall handlägga körkortsmål. Kommittén, som väntas lägga fram sitt förslag i dessa frågor under första halvåret 1971, anför i sitt remiss- yttrande att det inte är lämpligt att dessförinnan ändra nuvarande be- stämmelser om handläggningen av körkortsmålen. Samma uppfattning redovisar Svea hovrätt och trafiksäkerhetsverket. Kommittén anför vi- dare att den processuella reformverksamheten inte bör bedrivas så att en lämplig lösning av sakfrågorna försvåras. Möjligheten att det kan vi-

Prop. 1971: 14 63

sa sig att beslut om återkallelse av körkort i vissa fall bör ankomma på allmän domstol måste enligt kommittén beaktas.

Självfallet kan det inte komma i fråga att nu ta ställning till frågan om vissa körkortsmål lämpligen bör ankomma på allmän domstol. Frå- gor om återkallelse av körkort är emellertid utan tvekan av sådan be- skaffenhet att de bör prövas av domstol. Att sådana frågor hänförs till länsrätts kompetensområde är enligt min mening inte något annat än en naturlig följd av den beslutade omorganisationen av länsförvaltningen. I prop. 1970:103 (5. 154) anförde jag, i samband med att jag an— gav vilka målgrupper som lämpligen borde ankomma på länsrätt, att det i fråga om flera av dessa målgrupper pågår utredningar om former- na för samhällsingripanden och om organisationen härför. Jag anförde vidare att det självfallet inte innebär något föregripande av reformer på grundval av sådana utredningar om dessa målgrupper nu tillförs läns— rätten. Riksdagen lämnade uttalandet utan erinran. Att körkortsmålen nu hänförs till länsrätten kommer således inte att hindra eller försena reformer som trafikmålskommitténs förslag kan föranleda. Jag förordar därför att mål om återkallelse av körkort, turistkörkort och trafikkort hänförs till länsrätts kompetensområde. Motsvarande frågor beträffande danskt, finskt och norskt körkort samt beträffande annat utländskt na- tionellt eller internationellt körkort bör också prövas av länsrätt.

Som jag nyss har antytt anser åtskilliga remissinstanser att den av— gränsning av länsrätts kompetensområde i fråga om körkortsmål som föreslås i promemorian är otillfredsställande. Dessa remissinstanser an- för bl. a. att det ofta kan vara svårt att bedöma om varning är en till— räckligt ingripande åtgärd och att länsrättens möjlighet att utbilda en praxis i fråga om när körkort skall återkallas resp. varning meddelas med den ordning som föreslås i promemorian blir beroende av i vilken omfattning vederbörande tjänsteman hos länsstyrelsen hänskjuter kör- kortsmålen till länsrättens prövning. Det föreslås därför att länsrätt skall handlägga alla mål i vilka någon av åtgärderna rimligen kan komma i fråga. Med hänsyn till vad remissinstanserna anfört finner jag övervä- gande skäl tala för att till länsrätts kompetensområde bör hänföras inte bara mål om återkallelse av körkort m.m. utan också mål om var- ning.

Däremot finncr jag det inte lämpligt att till närmare övervägande ta upp den av några remissinstanser väckta frågan om ärenden om återfående av körkort eller om utfärdande av nytt körkort efter åter- kallelse bör hänföras till länsrätts kompetensområde.

Domförhet

Skatterätt och länsrätt skall enligt förslaget i promemorian bestå av ordförande och nämnd. Antalet nämndemän föreslås bli minst tre

Prop. "l97l: 14 64

och högst sex i skatterätt samt minst två och högst fyra i länsrätt. Det antal nämndemän som skall krävas för domförhet bör enligt vad som anförs i promemorian bestämmas med hänsyn till vad som är mest ändamålsenligt från arbetssynpunkt och så att det blir möjligt att rekry- tera väl lämpade personer. Beträffande länsrätten påpekas att målens natur ofta påkallar sammanträden med kort varsel och på skilda plat- ser samt att det åtminstone till en början kan bli svårt att rekrytera ett tillräckligt antal väl kvalificerade lekmän. '

Beträffande skatterätterna understryker några remissinstanser vikten av att tillräcklig lokalkännedom blir representerad. Det betonas också att det är angeläget att undvika att samma röstetal kommer att föreligga för två meningar. Från sådana synpunkter föreslås att det för domförhet skall krävas att ( yra eller sex nämndemän deltar i handläggningen.

I fråga om länsrättema tillstyrker en tämligen stor grupp remissin- stanser förslaget i promemorian. En lika stor grupp anser emellertid att samma regler bör gälla för länsrätt som för skatterätt eller att det för domförhet bör krävas tre nämndemän. Till stöd härför anförs bl. a. att det i Och för sig inte finns anledning att i förevarande avseende ha olika regler för skatterätt Och länsrätt samt att många av de mål som skall handläggas vid länsrätt synes vara av sådan beskaffenhet att med- verkan av lekmän kan vara av vida större betydelse i dem än i skatte- mål.

Med hänsyn till att det inte är möjligt att låta ett så stort antal lek- män delta i avgörandena att en allsidig ortskännedom alltid blir före- trädd bör, som anförs i promemorian, antalet lekmän bestämmas efter vad som är mest ändamålsenligt från arbetssynpunkt och så att det blir möjligt att rekrytera väl lämpade personer för uppgifterna som ledamö- ter i skatterätt och länsrätt. I det följande kommer jag att föreslå att lekmännen skall ha individuell rösträtt. Om förslaget genomförs bör an- talet lekmän vara tämligen lågt. '

Skatterätt bör med hänsyn till det anförda liksom f.n. är fallet med prövningsnämnd vara domför med tre ledamöter utöver ordföranden. Förslaget att det högsta antalet lekmän i skatterätt skall bestämmas till sex har godtagits av så gott som samtliga remissinstanser. De syn- punkter som jag nyss har anfört talar emellertid för att det högsta an- talet bestäms till ett lägre tal än sex. Prövningsnämnd som arbetar på avdelningar består, som jag förut nämnt, av fyra ledamöter utöver ord- föranden. För egen del finner jag övervägande skäl tala för att det högsta antalet lekmän i skatterätt bestäms till fyra.

Vad så beträffar länsrätten anser jag med hänsyn till vad en stor grupp remissinstanser har anfört att starka skäl talar för att antalet ledamöter bör bestämmas på samma sätt som för skatterätten. De skäl som anförts i promemorian för en begränsning av lägsta antalet lekmän till två kan enligt min mening inte anses överväga. I lagen om skatte-

Prop. 1971: 14 65

rätt och länsrätt bör därför föreskrivas att länsrätt, liksom skatterätt, är domför med ordförande och tre nämndemän och att flera än fyra nämndemän inte får tjänstgöra i rätten.

Som jag förut anfört bör skatterätt och länsrätt i vissa fall vara dom- föra utan nämndemän. I promemorian föreslås att det skall vara fallet vid beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål och vid beslut som avser bara rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller vars innehåll stämmer överens med parternas sam- stämmiga mening eller, om det bara finns en part i målet, med dennes mening. Det föreslås vidare att ordföranden, om särskilda skäl förelig- ger, skall få ensam avgöra vissa uppräknade typer av mål.

I fråga om beslut som inte innefattar slutligt avgörande oeh beslut om rättelse av felräkning o.d. bör förslaget genomföras. lnterimistiska be- slut om återkallelse av körkort bör dock i princip inte få meddelas av ordföranden ensam. Sådana beslut är ofta av stor betydelse, eftersom- slutligt beslut om återkallelse av körkort på grund av straffbelagd för- seelse i princip inte får meddelas innan frågan om straff för förseel- sen blivit avgjord genom lagakraftvunnen dom. I det följande kommer jag att föreslå att ordföranden ensam skall få avgöra mål i vilka saken är uppenbar. Om det-framstår som uppenbart att körkortet bör åter- kallas tills vidare, bör ordföranden naturligtvis också få "besluta om en sådan åtgärd.

Såvitt gäller vissa måltyper anförs i remissyttrandena betänkligheter mot förslaget att skatterätt skall vara domför med ensamdomare vid be- slut vars innehåll stämmer överens med parternas samstämmiga mening. I fråga om förslaget att, i mål där det bara finns en part, beslut som stämmer överens med partens mening skall få fattas av ensamdomare anför några remissinstanser att det är betänkligt att resultatet av en bedömning i sak skall bli avgörande för handläggningssättet. Några länsstyrelser anser att det bör övervägas om inte en regel i ämnet i stället bör utformas så att mål i vilka saken kan anses uppenbar får avgöras av ensamdomare. Samma mening gav förvaltningsdom- stolskommittén uttryck åt i sitt yttrande över landskontorsutredning— ens förslag.

När parterna är ense finns det i allmänhet anledning anta att ett bc- slut som stämmer överens med parternas mening också är »riktigt» från saklig eller rättslig synpunkt. Någon särskild anledning att göra motsva- rande antagande beträffande ett beslut som i ett mål med bara en part stämmer överens med dennes mening finns knappast. Däremot torde det ganska ofta inträffa att utgången i ett mål kan betecknas som given. Enligt 42 kap. 20 & rättegångsbalken får huvudförhandling i tvistemål i allmän underrätt hållas i omedelbart samband med förberedelsen och alltså utan nämnd bl.a. om saken finnes uppenbar. Enligt min mening avgränsas området för ensamdomarens behörighet på ett lämpligare

Prop. 1971: 14 66

sätt genom en sådan bestämning än genom anknytningen till beslut SOm stämmer överens med parternas eller partens mening. Bchörigheten blir oberoende av parternas mening men samtidigt klargörs det att den avser bara fall i vilka det är uppenbart vilken utgång i sak målet bör få. Jag vill understryka att fråga alltså är om en restriktiv bestämning. I enlighet med det anförda föreslår jag att ensamdomare skall få avgöra mål i vilka saken är uppenbar.

Ordföranden bör vidare vara behörig att ensam vidta åtgärder som avser bara måls beredande samt att hålla sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan länsrätt eller skatterätt. GenOm en föreskrift om rätt för ordföranden att vidta åtgärd som avser bara måls beredande får ordföranden behörighet att bl. a. hålla muntlig för- handling för att få parternas ståndpunkter klarlagda. Ensamdomares behörighet bör i princip också omfatta måls avgörande utan prövning i sak. Han bör alltså t. ex. få skriva av ett mål med anledning av att an- förda besvär återkallats eller avvisa en besvärstalan som anhängiggjorts efter besvärstidens utgång. I vissa fall, t.ex. när fråga är om besvär i särskild ordning enligt taxeringsförordningen, kan emellertid frågan huruvida besvärstalan skall avvisas vara av sådan karaktär att den bör ankomma på fullsutten rätt. Vid måls avgörande utan prövning i sak bör skatterätt och länsrätt därför vara domföra med ordföranden en- sam bara om det inte är påkallat av särskilda skäl att målet prövas av fullsutten rätt.

I det föregående har jag nämnt att det i promemorian föreslås att vis- sa typer av mål skall få avgöras utan medverkan av lekmän, om särskil- da skäl föreligger. Dessa målgrupper är, såvitt gäller skatterätt, mål om utdömande av vite, om handräckning vid taxeringsrevision, om handlings undantagande från taxeringsrevision och om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift, folkbokföringsmål samt uppbördsmål som in- te gäller arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt. I fråga om länsrätts kompetensområde omfattar förslaget bara sådana mål om åter- kallelse av körkort i vilka enligt 34 & vägtrafikförordningen varning inte får meddelas i stället för beslut om återkallelse. De särskilda skäl som åsyftas i promemorian är behovet av ett snabbt avgörande och avgö- randets enkla beskaffenhet. Det betonas i promemorian att möjligheten att handlägga ett mål utan lekmannamedverkan bör utnyttjas med ur- skillning. Även om ett snabbt avgörande är önskvärt bör möjligheten till enmansavgörande inte utnyttjas, om målet är svårbedömt. Om en prövning i fullsutten rätt inte skulle försena avgörandet nämnvärt, bör enligt vad som anförs i promemorian ordföranden avgöra målet ensam bara om utgången framstår som klar.

Flera remissinstanser anför att det beträffande de mål som enligt förslaget skall få avgöras av ensamdomare, om särskilda skäl föreligger, snarare är regel än undantag att ett snabbt avgörande är påkallat eller

Prop. 1971: 14 67

att målet är av enkel beskaffenhet. Vissa av de mål som enligt vad jag föreslår skall hänföras till skatterätts eller länsrätts kompetensområde är oftast av enkel beskaffenhet. 1 andra mål som omfattas av mitt för- slag krävs i regel ett snabbt avgörande. Mål som tillhör någon av des- ' sa två typer bör normalt få avgöras utan medverkan av lekmän. De mål som enligt förslaget i promemorian skall få avgöras av ordföranden, om särskilda skäl föreligger, är enligt min mening normalt av den beskaf- fenhet att de bör få avgöras i sådan ordning. Mitt förslag i fråga om länsrätts kompetensområde omfattar bl. a. vitesmålen enligt barnavårds- lagen och nykterhetsvårdslagen. Sådana mål bör normalt få avgöras av länsrättens ordförande. De övriga mål enligt dessa lagar som enligt mitt förslag skall hänföras till länsrätts kompetensområde bör däremot inte få avgöras av ensamdomare. Med hänsyn till att omhändertagande för utredning enligt 30 & bamavårdslagen får bestå högst fyra veckor bör dock, som några remissinstanser föreslår, ordföranden få fatta slutligt beslut om sådant omhändertagande. Till frågan om utrymmet för ord- förandens behörighet att ensam avgöra körkortsmål återkommer jag i det följande.

Någon gång kan ett mål som enligt vad jag sålunda föreslår nor- malt skall få avgöras av ensamdomare vara av sådan beskaffenhet att lekmän bör delta i avgörandet. Det bör därför föreskrivas att målet får avgöras av ordföranden bara om det inte är påkallat av särskilda skäl att målet prövas av fullsutten rätt. Som exempel på sådana särskilda skäl kan nämnas att målet är svårbedömt eller att avgörandet är av särskild betydelse för enskild part. Sådana omständigheter kan föreligga exempelvis när fråga är om att döma ut betydande vitesbelopp. Om målet är svårbedömt eller avgörandet är av särskild betydelse för en- skild part, bör ordföranden avgöra målet ensam bara om det är nöd- vändigt med hänsyn till vikten av ett snabbt avgörande. Omständighe- ter som att ett snabbt avgörande inte behövs i det enskilda fallet eller . att handläggning i fullsutten rätt inte skulle försena avgörandet nämn- värt kan knappast anses utgöra särskilda skäl i den mening som här avses.

I det föregående har jag föreslagit att mål i vilka saken är uppen- bar alltid skall få avgöras utan att nämndemän deltar. Om förslaget genomförs, bör det inte, som föreslås i promemorian, särskilt föreskrivas att mål angående återkallelse av körkort får avgöras av ordföranden en- sam om varning inte får meddelas i stället för beslut om återkallelse. Enligt mitt förslag kommer körkortsmål att få avgöras av ordföranden dels om det är uppenbart att bara-varning bör meddelas, dels om det är uppenbart både att körkortet eller trafikkortet bör återkallas och att synnerliga skäl inte föreligger att meddela föreskrift om nedsättning av den tid inom vilken nytt körkort inte får utfärdas.

Prop. 1971: 14 68 Omröstning

I promemorian föreslås att lekmännen i skatterätt och länsrätt skall ha individuell rösträtt. Till stöd för förslaget anförs bl. a. att en så- dan ordning f.n. gäller för prövningsnämnderna, att det inte finns tillräckliga skäl att nu införa en annan ordning för skatterätternas del samt att samma regel bör gälla för länsrätt som för skatterätt. Länsför- valtningsutredningen och landskontorsutredningen föreslog också att lekmännen skulle ha individuell rösträtt.

JK avstyrker förslaget i promemorian samt anför att det i och med att riksdagen antagit prop. 1970: 103 får anses fastslaget att skatterätterna och länsrättema skall vara domstolar och att det i fråga om lekmän- nen inte skall krävas några särskilda kvalifikationer. Ett organ som be- står av ordförande samt lekmän med indiViduell rösträtt kan enligt JK inte betecknas som en domstol.

Frågan om lekmännen i skatterätt och länsrätt bör ges individuell rösträtt eller ej bör enligt min mening bedömas med ledning av främst vad som från saklig synpunkt framstår som lämpligt. I prop. 1970: 103 (s. 153) anförde jag att några krav på speciell fackkunskap inte bör stäl- las på lekmännen. Uttalandet som inte föranledde någon erinran från riksdagen utesluter inte att det bör eftersträvas att till rätterna knyta lekmän som besitter inte bara allmänna kunskaper och erfarenheter utan också insikter i t. ex. beskattningsfrågor och sociala frågor. I åtskilliga av de mål som enligt mitt förslag skall ankomma på skat- terätt och länsrätt är det i första hand fråga om lämplighets- och skälighetsavvägningar. Även om lekmännen i princip ges individuell rösträtt kan ordföranden, i den mån hans särskilda sakkunskap skulle anses göra det motiverat, tillerkännas utslagsröst. Med hänsyn till vad jag nu har anfört finner jag övervägande skäl tala för att lekmännen, i enlighet med förslaget i promemorian vilket tillstyrkts av nästan alla remissinstanser som yttrat sig på denna punkt, utrustas med individuell rösträtt.

Att lekmännen får individuell rösträtt hindrar enligt min mening inte att skatterätt och länsrätt betraktas som domstolar. Jag vill erinra om att exempelvis fastighetsdomstol utom ordföranden består av fyra le- damöter varav två nämndemän (3 5 lagen, 1969: 246, om fastighets- domstol). För nämndemännen föreskrivs inga andra särskilda kvalifi- kationer än att de bör vara allmänt betrodda och väl förtrogna med sin orts förhållanden. Av 12 & framgår att de har individuell rösträtt. En liknande ordning gäller enligt 15, 17 och 18 55 lagen om expro- priation för expropriationsdomstol. Om lekmännen i skatterätt och läns- rätt får individuell rösträtt, bör de inte sammanföras under beteckningen nämnd. Något hinder mot att de betecknas som nämndemän torde inte

föreligga.

Prop. 1971: 14 69

I promemorian anförs att övervägande skäl talar för att i överensstäm- melse med bl.a. länsförvaltningsutredningens och landskontorsutred- ningens förslag och nuvarande ordning i prövningsnämnd företräde ges åt den mening som är förmånligast för enskild part vid lika röstetal för flera meningar. Det föreslås att en sådan ordning genomförs genom att rättegångsbalkens bestämmelser om omröstning i överrätt görs till- lämpliga på skatterätt och länsrätt. Vid lika röstetal för flera meningar skall enligt dessa bestämmelser den mening som ordföranden biträder gälla i tvistemål och den mening som år lindrigast för den tilltalade gälla i brottmål. Enligt vad som anförs i promemorian kan visserligen svårigheter uppstå när det gäller att välja mellan att tillämpa omröst- ningsreglerna för tvistemål och omröstningsreglerna för brottmål. Men eftersom det inte framstår som möjligt att anvisa en generell lösning, bör det få ankomma på praxis att träffa valet mellan de två alternati— ven.

Under remissbehandlingen har hård kritik riktats mot förslaget i pro- memorian. Enligt remissinstanserna framgår det varken av den före- slagna lagtexten eller av vad som i övrigt anförs i promemorian i vilka fall bestämmelserna för tvistemål resp. bestämmelserna för brottmål skall tillämpas. De mål som skall handläggas i skatterätt och länsrätt kan enligt yttrandet från JK bara undantagsvis jämställas med tviste- mål eller brottmål.

Åtskilliga remissinstanser anför att det i flera av de mål som avses ankomma på länsrätt är svårt att avgöra vad som bör anses som för- månligast för den enskilde. Enligt vad som anförs i några remissyttran- den är det inte ändamålsenligt att låta utgången bli beroende av vad som kan anses förmånligast. Flertalet av de remissinstanser som yttrar sig i frågan anser att ordföranden bör ha utslagsröst vid omröstning i länsrätt. Med något undantag anser remissinstanserna däremot att en sådan ordning inte bör gälla vid omröstning i skatterätt. Enligt remiss- instanserna bör rättegångsbalkens bestämmelser om omröstning i brott- mål i överrätt göras tillämpliga på omröstning i skatterätt eller en regel motsvarande 88 & taxeringsförordningen gälla för sådan omröstning. 'Remissinstanserna anser således att den mening som är förmånligast för enskild part i princip bör gälla vid lika röstetal för flera meningar iskatterätt.

När det gäller att reglera frågan om omröstning i skatterätt och läns- rätt har man enligt min mening i huvudsak att välja mellan den ordning som föreslås i promemorian och att göra antingen rättegångsbalkens bestämmelser om omröstning i tvistemål eller balkens bestämmelser om omröstning i brottmål tillämpliga på omröstning i båda domstolarna. En annan möjlighet är att föreskriva att reglerna för tvistemål skall till- lämpas vid omröstning i länsrätt och att reglerna för brottmål skall tillämpas vid omröstning i skatterätt. Det kan också övervägas att utan

Prop. 1971: 14 70

hänvisning till andra bestämmelser uttömmande .reglera omröstnings— förfarandet i lagen om skatterätt och länsrätt.

Om man väljer metoden att utan hänvisning till andra bestämmelser reglera omröstningsförfarandet .i den nya lagen, kan man enligt min mening inte stanna vid att ge bestämmelser bara om vilken mening som skall gälla vid lika röstetal för två meningar. Bestämmelser behövs ock- så om i vilken utsträckning skilda omröstningar skall äga rum när flera frågor skall prövas i målet samt om vad som skall gälla när flera än- två meningar yppas vid omröstningen. Vidare kan bestämmelser behö- vas som för särskilda fall föreskriver undantag från vad som normalt skall gälla. I synnerhet som bestämmelser av det slag som nämnts nu finns både i 16 och i 29 kap. rättegångsbalken, som reglerar omröst- ningsförfarandet i tvistemål resp. brottmål, anser jag det inte lämp- ligt att införa ett omfattande regelsystem särskilt för omröstning i skat- terätt och länsrätt.

I de mål som avses ankomma på länsrätt kan det som remissinstan- serna anför ofta vara svårt att avgöra vilken mening som är förmånli- gast för den enskilde. Från den enskildes synpunkt kan det framstå som klart att varning är förmånligare än återkallelse av körkort och att en viss typ av ingripande enligt bamavårdslagen eller nykterhetsvårdslagen är förmånligare än en annan åtgärd. Varken i fråga om körkortsmål, i fråga om mål som gäller socialt betingade skyddsåtgärder eller i frå- ga om flertalet övriga mål som avses ankomma på länsrätt finns det enligt min mening berättigad anledning att låta utgången bli beroende av en bedömning av vad som kan anses förmånligast för den enskilde. Som hovrätten över Skåne och Blekinge anför i sitt remissyttrande bör i stället den mening som kan beräknas vara den materiellt riktigaste gälla. I likhet med flertalet av de remissinstanser som yttrar sig därom anser jag att ordföranden i princip bör ha utslagsröst när lika röstetal för flera meningar uppkommer vid omröstning i länsrätt.

När samma röstetal föreligger för flera meningar i prövningsnämnd, skall enligt 88 & taxeringsförordningen den mening som länder till den skattskyldiges förmån gälla. Ordföranden har utslagsröst bara om nyss- nämnda grund inte kan tillämpas. Vid omröstning i skatterätt torde det i allmänhet bli möjligt att avgöra vilken mening som är förmånligast för den enskilde. Tillämpningen av skattelagstiftningen är emellertid som kammarrätten anförde i sitt yttrande över landskontorsutredningens för- slag väsentligen en rent judiciell angelägenhet. Varken skattemålen el- ler flertalet övriga mål som avses ankomma på skatterätt är enligt min mening av sådan karaktär att andra intressen kan anses vara av större vikt än intresset av ett i sak riktigt avgörande. Det finns därför inte tillräckliga skäl att hålla fast vid den princip som kommer till uttryck i 88 & taxeringsförordningen. Jag anser alltså att ordföranden i princip bör ha utslagsröst också när lika röstetal för flera meningar föreligger

Prop. 1971: 14 71

vid omröstning i skatterätt.

I en den 20 mars 1970 beslutad lagrådsremiss föreslås som jag förut nämnt en omorganisation av förvaltningsrättskipningen i kammarrätt och regeringsrätt. Förslaget omfattar bl. a. en lag om allmänna förvalt- ningsdomstolar. Lagen innehåller samma omröstningsbcstämmelse som den som föreslås i promemorian. Föredragande departementchefcn an- för i lagrådsremissen (s. 110) att bestämmelserna om omröstning i tviste- mål enligt sakens natur skall tillämpas i det stora flertalet mål men att omröstning enligt brottmålsreglerna synes böra ske i vissa mål som t. ex. disciplinmål och mål om utdömande av vite.

Den ordning som jag har förordat i det föregående, nämligen att ord- föranden i princip skall ha utslagsröst vid omröstning i skatterätt och länsrätt, stämmer väl överens med vad som förordas i lagrådsremissen. Om en sådan ordning skall gälla, kunde det synas lämpligast att göra ba— ra rättegångsbalkens bestämmelser om omröstning -i tvistemål i överrätt tillämpliga på omröstning i skatterätt och länsrätt. I mål som hand- läggs vid skatterätt eller länsrätt kan uppkomma bl.a. fråga om att döma vittne som uteblivit eller någon som stört förhandlingarna till bö- ter och fråga om utdömande av vite som förelagts i målet. Vid omröst— ning i sådana särskilda frågor bör naturligtvis bestämmelserna för brott- mål tillämpas. Det skulle i och för sig kunna ske med stöd av 16 kap. 6 % rättegångsbalken. I vissa mål, t. ex. i mål om utdömande av vite, bör emellertid bestämmelserna för brottmål tillämpas också vid omröst- ning i huvudsaken. I enlighet med förslaget i promemorian förordar jag därför att bestämmelserna i 16 och 29 kap. rättegångsbalken om omröst- ning i överrätt görs tillämpliga på skatterätt och länsrätt.

Lagförslag

Inledning, lagens rubrik m. m.

Skatterätts och länsrätts organisation bör som föreslås i promemorian regleras i en särskild lag. Beteckningen skatterätt bör i lagen användas som en gemensam beteckning på dels de till länsstyrelserna knutna läns— skatterätterna, dels den mellankommunala skatterätten. Den senare av- ses ersätta den mellankommunala prövningsnämnden, vilken organi— saloriskt kommer att vara knuten till riksskatteverket fr. o. m. den 1 januari 1971 då verket inrättas.

Utöver frågorna om kompetensområden, domförhet och omröstning bör i lagen regleras bl. a. frågor om domstolarnas domkretsar och or- ganisatoriska anknytning till länsstyrelsen resp. riksskatteverket, leda- mötemas kvalifikationer och sättet att utse dem.

Lagens rubrik bör vara lag om skatterätt och länsrätt.

Prop. 1971: 14 72

Domkretsar, anknytning till länsstyrelse resp riksskatteverk m. m. (I, 2 och 7 åå)

Departementspromemorian

Av länsskatterättens och länsrättens anknytning till länsstyrelsen föl- jer enligt promemorian att domkretsen utgörs av länet. Mellankommu- nala skatterättens domkrets blir hela landet. Detta bör sägas i en inle- dande paragraf.

I beslutet om en partiell reform av länsförvaltningen förutsattes en— ligt vad som anförs i promemorian att beredning och föredragning av målen vid länsskatterätt och länsrätt samt expeditionella göromål skall ankomma på tjänstemän hos länsstyrelsen. Motsvarande göromål för den mellankommunala skatterättens del bör ankomma på tjänstemän i riksskatteverket. Det föreslås en föreskrift om att länsskatterätt och länsrätt har sitt kansli i länsstyrelsen och att mellankommunala skatte- rätten har sitt kansli i riksskatteverket.

I beslutet om en partiell reform av länsförvaltningen förutsattes vida- re att ordförande i skatterätt och länsrätt skall utses av Kungl. Maj:t och ha ställning som domare men samtidigt vara tjänsteman vid länsstyrel- sen och som sådan kunna ha administrativa uppgifter. Bl. a. för att det alltid skall finnas tillgång till en ordförande, som inte före handläggning— en i länsskatterätten eller länsrätten tagit befattning med det aktuella målet eller frågor som kan ha samband med detta, skall enligt vad som anförs i promemorian i allmänhet tre ordförande utses. De kan vara cheferna för huvudenheten för allmän förvaltning och förvaltnings- rättskipning samt för de enheter som motsvarar nuvarande prövnings- nämndens kansli och allmänna sektionen. Härutöver kan i vissa län be- hövas ytterligare domare som är uteslutande sysselsatta som ordföran- de. I beslutet om en partiell reform av länsförvaltningen förutsattes att länsstyrelsen skall bestämma om arbetsfördelningen mellan ordföran— dena, dvs. fördelningen av uppgifterna att vara ordförande i länsskatte- rätten resp. länsrätten. Det kan enligt promemorian ske genom be- stämmelser i arbetsordning.

Enligt vad som föreslås i promemorian skall det sägas i lagen att Kungl. Maj:t utnämner en eller flera ordförande i länsskatterätten och länsrätten och att de skall vara tjänstemän hos länsstyrelsen. Också en eller flera ordförande i mellankommunala skatterätten skall enligt försla- get utnämnas av Kungl. Maj:t.

Rcmissyttrandena

Kammarrätten anför att den beslutade omorganisationen av den statliga länsförvaltningen otvivelaktigt kommer att medföra en förbätt- ring av förvaltningsrättskipningen på länsplanet. Även om en strikt

Prop. 1971: 14 73

funktions- och ansvarsfördelning skall göras mellan förvaltning och rättskipning, skall enligt vad föredragande departementschefen anför i propositionen personal kunna omdisponeras inom och mellan de oli- ka huvudenheterna i länsstyrelsen. Kammarrätten anser att önskemålet om en åtskillnad mellan förvaltning och dömande verksamhet under så- dana förhållanden inte blir tillgodosett fullt ut men att detta får godtas till dess att tiden är mogen för helt fristående regionala förvaltningsdom— stolar.

Svea hovrätt framhåller att det är av grundläggande betydelse att länsrättema och länsskatterättema får en självständig ställning, trots att de skall ingå i länsstyrelserna. Det är därför nödvändigt att ord- förandena i sin egenskap av domare inte står i något lydnadsförhållan- de till länsstyrelsen. Denna självständiga ställning bör komma till klart uttryck i författningstexten.

Det är enligt yttrandet från kammarrätten oklart vad anknytningen mellan å ena sidan länsrättema och länsskatterättema samt å andra si- dan huvudenheten för allmän förvaltning och förvaltningsrättskipningi kommer att innebära. Som exempel nämns i yttrandet frågan om vem som skall ansvara för de organisatoriska åtgärder som hänger samman med den dömande verksamheten och frågan om förhållandet mellan" domarna och chefen för huvudenheten.

Socialstyrelsen anför att man f. n. knappast kan räkna med att en ord— förande skall kunna vara tillräckligt sakkunnig inom både länsrätts och skatterätts kompetensområde. Samma tjänsteman bör därför inte tjänst- göra som ordförande i båda domstolarna. Länsstyrelsen i Västmanlands län anför liknande synpunkter.

Departementschefen

I en inledande paragraf bör som föreslås i promemorian ges en före- skrift som klargör att länsskatterätts och länsrätts domkrets utgörs av länet samt att den mellankommunala skatterättens domkrets är hela landet.

I lagen bör vidare föreskrivas att länsskatterätt och länsrätt'har sitt kansli i länsstyrelsen och att mellankommunala skatterätten har sitt kansli i riksskatteverket. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att med- dela föreskrifter om vilka tjänstemän hos länsstyrelsen som skall svara för beredning och föredragning m. m.

Beträffande sammanträdesort bör i lagen föreskrivas att skatterätt och länsrätt sammanträder på den ort där den har sitt kansli men att domstolen får sammanträda på annan ort när särskilda skäl förelig- ger. Sådana skäl torde tämligen. ofta komma att föreligga i fråga om länsrätt.

Som anförs i promemorian förutsattes det i beslutet om en partiell

l'rop. 1971: 14 74

reform av länsförvaltningen att ordförande skall utses av Kungl. Maj:t samt ha ställning som domare men 'samtidigt'vara tjänsteman hos läns-- styrelsen och som sådan kunna ha uppgifter exempelvis som chef för huvudenheten för allmän förvaltning och förvaltningsrättskipning eller för en av enheterna inom denna huvudenhet. Härav följer att ordföran- ' dena i administrativt avseende skall vara underställda länsstyrelsen. Som anförs i promemorian bör länsstyrelsen kunna genom föreskrifter i ar- betsordning bestämma om arbetsfördelningen mellan ordförandena. Av ordförandenas ställning som domare följer att de vid handläggningen av" de mål som ankommer på dem är helt självständiga i förhållande till länsstyrelsen. Någon särskild föreskrift som markerar ordförandenas självständiga ställning gentemot länsstyrelsen eller deras ställning som domare behövs enligt min mening inte. Däremot bör 'det föreskrivas att ordförande i länsskatterätt och länsrätt är tjänsteman hos länssty- relsen. '

Ordförandena torde till en början komma att rekryteras bland per- soner av vilka några har erfarenhet'och särskild sakkunskap främst in- om länsskatterätts och andra främst inom länsrätts kompetensområde. Under en övergångstid lär det därför bli ofrånkomligt att vissa ordföran- de tjänstgör huvudsakligen i länsskatterätt och vissa huvudsakligen i länsrätt. Det synes emellertid önskvärt att en sådan specialinriktning inte blir bestående utan att ordförandena i stället förvärvar erfarenhet av tjänstgöring i båda domstolarna. En tjänst som ordförande bör därför avse båda domstolarna.

I promemorian föreslås en föreskrift om att ordförande i skatterätt och länsrätt utnämns av Kungl. Maj:t. En sådan föreskrift innebär att endast ordinarie ordförandetjänster får inrättas. Enligt min mening bör det emellertid finnas möjlighet att inrätta även icke ordinarie ordfö- randetjänster. Frågan om anställningsform och tillsättningsförfarandc- bör regleras i annat sammanhang.

Närmare om kompetensen (3 och 4 55) '

Deparren zentspromemorian

Bestämmelserna om vilka typer av mål som skall höra till skatterätts resp. länsrätts kompetensområde bör enligt promemorian utformas så att det sägs att mål av ifrågavarande slag handläggs vid skatterätt resp. länsrätt. Härav följer att alla åtgärder med målet från det att målet bli— vit anhängigt till dess att det avgjorts ankommer på domstolen. Det gäl— ler t.ex. beslut under rättegången. såsom interimistiska beslut, beslut om handläggningen o. d. Enligt vad som förutsätts i promemorian skall, som förut nämnts, åtgärder som hör till målets beredning och expedi-

Prop. 1971: 14 . 75

tionella åtgärder ankomma på tjänstemän hos länsstyrelsen resp-. riks- skatteverket vilka bildar domstolarnas kansli.

Länsrätts kompetensområde bör enligt promemorian anges genom att i lagen räknas upp de mål som skall höra till domstolen. Dessa .mål an- kommer enligt vederbörandeförfattningar på länsstyrelsen. Det anförs vidare i promemorian att de olika-författningarna inte behöver ändras med anledning av länsrätternas tillkomst, om det sägs i lagen om skatte- rätt och länsrätt att länsrätten i länsstyrelsens ställe handlägger ifråga- varande mål. Vad som sägs i dessa författningar om länsstyrelses kom- . petens kommer i stället att gälla länsrätten. Förslaget i promemorian in- nebär att bestämmelsen om länsrätts kompetens utformas på nyss angi- vet sätt.

För angivandet av skatterätts kompetensområde är det enligt prome- morian av praktiska skäl inte möjligt att använda samma teknik. I still— let bör i lagen sägas att vid skatterätt handläggs mål enligt skatte-, taxe— rings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna i den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar. Exakt vilka mål enligt dessa författningar som handläggs av skatterätt skall enligt vad som före— slås i promemorian anges i vederbörande författning. Härför krävs om- fattande författningsändringar. Det förutskickas i promemorian att för- slag till sådana författningsändringar kommer att utarbetas inom finans— departementet.

Remissyttrandena

Mot förslaget att det i lagen om skatterätt och länsrätt skall anges att länsrätt i länsstyrelsens ställe handlägger vissa målgrupper men att de olika materiella författningarna inte skall ändras med anledning av länsrättemas tillkomst anförs invändningar av JK, länsstyrelserna i U pp- sala, Östergötlands, Blekinge och Örebro län samt Sveriges advokatsam- fund och TCO. Dessa remissinstanser anser att länsrättens kompetens bör framgå av de materiella författningarna, särskilt som en sådan ord- ning kommer att gälla beträffande skatterätterna. .

Den lösning som föreslås i promemorian innebär, framhåller JK, att man genom en bestämmelse i en lag sätter bestämmelser i andra för- fattningar ur kraft utan att någon antydan härom görs i dessa för- fattningar. Detta kan leda till missuppfattningar och ovisshet. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Örebro län och T CO. Om länsrät- tens kompetens anges inte bara i den föreslagna nya lagen utan också i de andra författningar som är aktuella, framhävs enligt länsstyrelsen i Blekinge län den avsedda organisatoriska särskillnaden mellan förvalt- ningsrättskipningen och länsstyrelsens övriga verksamhet starkare.

På samma sätt som föreslås i fråga om länsrättema bör, anför läns-

Prop. 1971: 14 76

styrelserna i Uppsala och Jämtlands län, skatterätternas kompetensom- råde anges i lagen om skatterätt och länsrätt.

Departementschefen

Det hade i och för sig varit önskvärt om länsrätts kompetensområde kunnat anges genom en uppräkning av de olika målgrupperna i lagen om skatterätt och länsrätt. En sådan uppräkning kan emellertid lätt bli svår- överskådlig. Det vållar också stora svårigheter att utforma den så att nå- gon tvekan inte kommer att råda i fråga om vilka målgrupper som om- fattas av kompetensområdet. Justeringar i uppräkningen skulle vida- re bli nödvändiga inte bara vid sakliga ändringar i kompetensområdet utan ibland också med anledning av ändringar av annan karaktär i de materiella författningarna. Jag förordar därför att länsrätts kompetens- område i lagen om skatterätt och länsrätt anges på motsvarande sätt som i promemorian föreslås i fråga om skatterätt. Exakt vilka mål som skall handläggas vid länsrätt får i stället anges i de olika materiella för- fattningarna. Inom justitiedepartementet förbereds f. n. en lagrådsre- miss med förslag till allmän förvaltningslag och förvaltningsprocesslag. I samband med detta lagstiftningsarbete måste omfattande ändringar gö- ras bl. a. i de författningar som bör ändras med hänsyn till vad jag nyss har anfört. Också förslag till sådana författningsändringar som föran- leds av att länsrätts kompetensområde skall framgå av de materiella författningarna utarbetas f. n. inom justitiedepartementet.

Av praktiska skäl är det, som anförs i promemorian, inte möjligt att i lagen om skatterätt och länsrätt exakt ange skatterätts kompetensom- råde. Jag förordar att det i stället föreskrivs att vid skatterätt handläggs mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningar- na i den utsträckning som anges i dessa författningar. I dessa författ- ningar bör som föreslås i promemorian anges vilka mål som skall hand- läggas vid skatterätt. Förslag till de författningsändringar som behövs kommer, enligt vad jag har" inhämtat, att utarbetas inom finansdepar- tementet och justitiedepartementet.

Ordförande i skatterätt och länsrätt (7 och 11 åå)

Vissa bestämmeLser om domare m. m.

Lagfaren domare i allmän domstol skall enligt 4 kap. 1 & rättegångs- balken vara svensk medborgare, ha fyllt 25 år och ha avlagt för bc- hörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov. Den som inte har uppnått nämnda ålder får utöva domarämbete endast i den begränsade omfattning Kungl. Maj:t bestämmer. Den som är omyndig eller i kon- kurstillstånd får inte utöva domarämbete. I kungörelsen (1964: 29) an- gående kunskapsprov för behörighet som domare, m. m. föreskrivs att för behörighet att utöva domartjänst krävs juris kandidatexamen samt att

Prop. 1971: 14 77

vad som i lag eller författning sägs om lagfaren eller lagkunnig avser den som avlagt sådan examen.

Domare skall enligt 4 kap. 11 & rättegångsbalken ha avlagt domared eller försäkran. Denna bestämmelse avser både lagfarna domare och nämndemän.

Innehavare av ordinarie domartjänst är enligt 11 & statstjänstemanna- lagen (1965: 274) inte skyldig att utöva annan statlig tjänst än jämställd eller högre domartjänst vid den domstol han tillhör. Från den angivna regeln finns vissa undantag. Den som har utnämnts till domare får en— ligt 36 & regeringsformen skiljas från tjänsten endast av domstol efter åtal eller genom beslut om entledigande i samband med pensionering. Om det är nödvändigt av organisatoriska skäl, får han förflyttas till annan jämställd domartjänst. Enligt förarbetena (prop. 1964: 140) gäl- ler bestämmelsen utnämnda domare inte bara i de allmänna domstolarna utan också i domstolar inom förvaltningsrättskipningen. Skulle tvekan uppstå om bestämmelsen avser viss befattning bör enligt propositionen viss ledning kunna hämtas i det förhållandet om det för utövandet av befattningen är föreskrivet att domared skall ha avlagts.

I 1 5 lagen (1955: 261) om avstängning av domare föreskrivs att do- mare som är på sannolika skäl misstänkt för brott som kan antas med- föra avsättning får avstängas från utövning av tjänsten. Med domare avses i lagen ledamot samt lagfaren befattningshavare, som inte är le- damot, vid bl. a. allmän domstol, regeringsrätten, arbetsdomstolen, för- säkringsrådet, statens hyresråd eller kammarrätten eller, då Kungl. Maj:t förordnat därom, vid annan särskild domstol. Beslut om avstäng- ning meddelas av rätten, dvs. av den domstol där åtalet mot domaren är eller kommer att bli anhängigt (2 5). Enligt förarbetena (prop. 1955: 148) är lagen främst avsedd att gälla organ av typisk domstolskaraktär och får avstängningsbeslut anses innebära skyldighet för domaren att i alla avseenden, alltså inte bara i fråga om egentliga domarsysslor utan också i fråga om administrativa göromål, avhålla sig från att utöva tjänsten. '

För behörighet till tjänst som landssekreterare eller landskamrerare samt för behörighet till flertalet kvalificerade tjänster på landskansliet eller prövningsnämndens kansli krävs juris kandidatexamen. För behö— righet till flertalet övriga kvalificerade tjänster hos länsstyrelsen fordras juris kandidatexamen, jurid-isk-samhällsvetenskap]ig examen eller civil- ekonomexamen (49 $ 1 mom. länsstyrelseinstruktionen).

Departementspromemorian

Det konstateras i promemorian att uppgiften att vara" ordförande blir en domaruppgift. På ordförande i skatterätt och länsrätt bör ställas samma kompetenskrav som enligt rättegångsbalken ställs på domare. I

Prop. 1971: 14 , 78

promemorian föreslås en föreskrift om att ordförande skall vara lag- faren, dvs. att han skall ha avlagt juris kandidatexamen. I den mån kom- petenskrav härutöver anses böra ställas på den som skall utnämnas till ordförande ankommer det enligt promemorian på Kungl. Maj:t att med- dela föreskrifter härom. Efter mönster av 4 kap. 11 % rättegångsbalken bör föreskrivas att ordförande skall ha avlagt domared.

Bestämmelsen i 36 & regeringsformen om oavsättlighet blir enligt vad som anförs i promemorian tillämplig på den som utnämnts till ordföran- de i skatterätt och länsrätt.

Utöver de utnämnda ordförandena kan behövas tjänstemän som tjänst- gör som ordförande vid ledighet för utnämnd ordförande eller vid till— fälliga arbetsbelastningar. Det betonas i promemorian att det från ut— bildningssynpunkt är lämpligt att möjlighet finns att få tillfälliga ord- förandeförordnanden före utnämningen till ordinarie ordförande. Sär— skilda föreskrifter måste ges om villkor för vikariatsförordnande. Det ankommer på Kungl. Maj:t att meddela sådana föreskrifter, sägs det i promemorian.

Remissyttrandena

Förslaget att ordförande i länsrätt och skatterätt skall ha avlagt juris kandidatexamen tillstyrks av Svenska bankföreningen och SACO. Bank- föreningen anser att det också bör krävas att ordförandena, utöver sed- vanlig tingsmeritering, har förvärvat erfarenhet som domare.

En annan uppfattning redovisas i yttrandena från länsstyrelsen i Värmlands län och Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer. Enligt läns— styrelsen är det otillfredsställande att tjänstemän med juridisk-samhälls- vetenskaplig examen, vilken utformats med tanke på förvaltningstjänst- göring, skall avstängas från möjligheten att bli ordförande i skatterätt. Den som har sådan examen bör därför likställas med juris kandidat eller i vart fall kunna få dispens från behörighetskravet.

Föreningen anför att man inom statsförvaltningen under senare år allt mer gått från formella kompetenskrav samt att föredragande departe- mentschefen i prop. 1970:103 (5. 161) uttalade att han ämnade låta undersöka om och i vad mån krav på formell kompetens för tjänste- män hos länsstyrelsen fortfarande är motiverade. Utgångspunkten för undersökningen skall vara att sådana krav skall slopas i den mån det inte finns särskilda skäl att behålla dem.

Förslaget i promemorian innebär, säger föreningen, inte någon upp- mjukning av de nuvarande kompetenskraven. Såvitt avser landskontoret krävs enligt länsstyrelseinstruktionen juris kandidatexamen bara för landskamrerare och tjänster på prövningsnämndens kansli. För övriga tjänster, t. ex. tjänst som taxeringsintendent, ger också juridisk-samhälls-_ vetenskaplig examen eller civilekonomexamenbehörighet. Bestämmelser-

Prop. 1971: 14 79

na i länsstyrelseinstruktionen utesluter, i motsats till bestämmelser i lag, inte att dispens meddelas av Kungl. Maj:t. Någon examen som är spe- ciellt väl avpassad för arbetsuppgifterna i länsrätt eller skatterätt finns f.n. inte. Juris kandidatexamen ger enligt föreningen inte bättre för- utsättningar för sådant arbete än samhällsvetenskaplig examen, civil- ekonomexamen eller socionomexamen. .

Föreningen föreslår att något formellt kompetenskrav inte ställs upp eller att det föreskrivs att också den som har annan utbildning än juris kandidatexamen är behörig till tjänst som ordförande i skatte- rätt och länsrätt, om han har erfarenhet av arbete inom länsförvaltning- en.

Kammarrätten anmärker att det i 4 kap. 1 & rättegångsbalken före- skrivs att den som är omyndig eller i konkurstillstånd inte får utöva do- marämbete men att motsvarande föreskrift inte tagits in i lagen om skat- terätt och länsrätt. Enligt Sveriges advokatsamfund bör det vidare före- skrivas att ordförande i skatterätt och länsrätt skall vara svensk medbor- gare och ha fyllt 25 år. Samma behörighetskrav som i 4 kap. 1 & rätte- gångsbalken föreskrivs för lagfaren domare i allmän domstol bör, anför T CO, gälla för ordförande i skatterätt och länsrätt.

Förslaget i promemorian innebär enligt yttrandet från JK att de bestämmelser om oavsättlighet som kommer att gälla för ordförandena i deras egenskap av domare inte kommer att gälla för dem som tjänste- män hos länsstyrelsen. En sådan ordning bör inte tillskapas. Om ord- förandepostema inte skall vara självständiga heltidssysslor, bör de där- för inte tillsättas med fullmakt utan med förordnande.

Länsstyrelsen i Örebro län väcker frågan om inte den föreslagna la- gen bör kompletteras med en bestämmelse om avstängning av domare, som är på sannolika skäl misstänkt för brott som kan antas medföra av- sättning.

Departementschefen

Som föreslagits under remissbehandlingen bör det i lagen om skatte- rätt och länsrätt föreskrivas att ordförande i skatterätt och länsrätt skall vara svensk medborgare och att den som är omyndig eller i kon- kurstillstånd inte får tjänstgöra som ordförande. Föreskriften bör gälla också i fråga om föredragandena. Någon föreskrift om att ordförande skall ha fyllt 25 år anser jag inte behövas.

Två remissinstanser anför invändningar mot förslaget att ordföran- de skall vara lagfaren, dvs. ha avlagt juris kandidatexamen.

För en ordförande i skatterätt och länsrätt är naturligtvis detaljkun— skaper inom de områden av den materiella lagstiftning som skall till- lämpas vid domstolarna väsentliga. Det är emellertid också av stor vikt att ordföranden är väl förtrogen med allmänna rättsgrundsatser samt

Prop. 1971: 14 80

att han har förutsättningar att överblicka lagstiftningen i stort och att tillämpa processuella regler. Härvid är att märka att ordförandena, i vart fall på sikt, bör kunna tjänstgöra både i skatterätt och i länsrätt. Inom civildepartementet övervägs f.n. i vad mån krav på formell kompetens för tjänstemän hos länsstyrelsen fortfarande är motiverade. Enligt min mening bör sådana krav slopas i den mån det inte finns särskilda skäl att behålla dem. Med hänsyn till vad jag nyss har anfört finner jag emellertid särskilda skäl föreligga för den kompetensföreskrift som föreslås i promemorian och som f.ö. förutsattes redan i statsmakternas beslut om omorganisationen av länsförvaltningen. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de ytterligare kompetensföreskrifter som kan behövas samt att meddela föreskrifter om villkor för förordnande som vikarie för ordförande.

I lagen bör föreskrivas att ordförande i skatterätt och länsrätt skall ha avlagt domared eller försäkran enligt 4 kap. 11 % rättegångsbalken. Föreskriften bör gälla också för föredragandena. Domared skall enligt 4 kap. 11 & rättegångsbalken avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande. Någon uttrycklig föreskrift om att domared får avläggas inte bara vid allmän domstol utan också inför skatterätt eller länsrätt eller inför ordförande i sådan domstol torde inte behövas.

Av vad jag har anfört förut torde framgå att tjänst som ordförande i skatterätt oeh länsrätt skall vara en domartjänst. Bestämmelserna i 36 & regeringsformen om oavsättlighet m. ni. blir tillämpliga på den som .in- nehar ordinarie tjänst som ordförande. I det föregående har jag föresla- git att det i lagen skall sägas att ordförandena i länsskatterätt och läns- rätt är tjänstemän hos länsstyrelsen. Därmed anges att 'det är fråga om en enda tjänst även i de fall ordföranden har andra arbetsuppgifter vid länsstyrelsen utöver uppgiften som ordförande. Av 11 & statstjänsteman- nalagen följer att den som innehar ordinarie tjänst som ordförande inte är skyldig att utöva annan statlig tjänst än jämställd eller högre domar- tjänst vid länsstyrelsen.

I samråd med chefen för justitiedepartementet förordar jag att lagen om avstängning av domare görs tillämplig också på ordförande och nämndemän i skatterätt och länsrätt. Det bör ske genom ett tillägg till 1 5 i lagen. Enligt förarbetena till lagen (prop. 1955: 148) får avstäng- ningsbeslut anses innebära skyldighet för domaren att i alla avseenden, alltså inte bara i fråga om egentliga domarsysslor utan också i fråga om administrativa göromål, avhålla sig från att utöva tjänsten. Såvitt gäller ordförande i länsskatterätt och länsrätt får ett avstängningsbeslut alltså anses innebära skyldighet att avhålla sig också från t. ex. göromål som har samband med en uppgift att vara chef för en enhet inom huvud— enheten.

Med anledning av förslaget om en uppdelning av kammarrättsorga- — nisationen på två kammar-rätter bör en redaktionell ändring göras i 1 5 lagen om avstängning av domare.

Prop. 1971: 14 81

Val av nämndemän, antal m. m. (5 och 8 åå)

Departcmentspromemorian

Genom beslutet om en partiell omorganisation av länsförvaltningen har, anförs det i promemorian, ställning tagits i frågan hur nämndemän- nen i länsskatterätt och länsrätt skall utses. Ställningstagandet innebär . att nämndemännen skall väljas av landstinget. Finns inom länet kom— mun som inte tillhör landstingskommun skall valet enligt vad som föreslås i promemorian förrättas av landstinget och kommunfullmäkti— ge med den fördelning dem emellan som länsstyrelsen bestämmer efter befolkningstalen. I Gotlands län, där fr.o.m. år 1971 bara kommer att finnas en kommun. vilken kommer att stå utanför den landstings- kommunala indelningen, skall valet förrättas av .kommunfullmäktige. Nämndemännen i den mellankommunala skatterätten skall enligt för- slaget, i likhet med vad som nu gäller för lekmännen i den mellan- kommunala prövningsnämnden, utses av Kungl. Maj:t.

Vid förordnande av ledamöter i prövningsnämnd skall tillses att om möjligt personer tillhörande olika inom länet förekommande grupper av skattskyldiga kommer att tillhöra nämnden och att såvitt möjligt kän- nedom om länets olika delar kommer att bli representerad (13 5 1 mom. taxeringsförordningen). I promemorian hänvisas till att det i prop. 1970: 103 (s. 153) sägs att denna princip självfallet bör tillämpas också beträffande länsskatterätten. Enligt promemorian torde det kunna för- utsättas att så kommer att ske utan att någon särskild föreskrift ges därom.

Förhållandena i länenär så varierande att antalet nämndemän i läns— skatterätt och länsrätt inte lämpligen bör fixeras i lag, anförs det i pro— memorian. Det föreslås att Kungl. Maj:t för varje län bestämmer antalet nämndemän i resp. domstol. Eftersom vägledande för besluten,torde bli bl.a. sådana faktorer som beräknad arbetsmängd, målens geografiska fördelning och behovet av att sammanträda utanför kansliorten, bör förslag inhämtas från länsstyrelserna som har den bästa överblicken i dessa hänseenden.

Rcmissyttrandena

Remissyttrandena innehåller inte några. invändningar mot vad som anförs i promemorian om vilka organ som skall utse nämndemän i skat- terätt och länsrätt.

Av promemorian framgår enligt yttrandet från socialstyrelsen inte om skilda nämndemän skall utses för länsskatterätt resp. länsrätt. Styrelsen finner det lämpligt att så sker.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och Svenska landstingsförbundet instämmer i vad som anförs i promemorian om att man kan förutsätta

Prop. 1971: 14 82

att landstingen vid utseende av ledamöter i länsskatterätten även utan uttrycklig föreskrift därom kommer att se till att om möjligt personer tillhörande olika inom länet förekommande grupper av skattskyldiga utses och att såvitt möjligt kännedom om länets olika delar blir represen— terad i rätten.

Riksskattenämnden, länsstyrelserna i Skaraborgs, Örebro och Norr- bottens län samt RLF och Sveriges lantbruksförbuna' anser däremot att den angivna principen är så väsentlig att en sådan föreskrift bör tas in i lagen om skatterätt och länsrätt.

Om nämndemännen får individuell rösträtt, bör enligt JK bestämmel- ser motsvarande de kompetensföreskrifter för ledamöter i taxerings- nämnder och prövningsnämnder som ges i 13 5 1 mom. taxeringsför- ordningen tas in i den föreslagna lagen. JK syftar därvid i första hand på bestämmelsen i 13 $ 1 mom. första stycket där det sägs att till leda— möter i nämnderna bör utses personer som kan antas besitta nödig in- sikt och erfarenhet.

För skatterätternas vidkommande är det, anför länsstyrelsen i Värm- lands län, ytterst väsentligt att nämndemännen har särskild insikt och erfarenhet i taxeringsfrågor. Det är därför angeläget att en föreskrift motsvarande bestämmelsen om ledamöter och suppleanter i särskild taxe- ringsnämnd i 13 å ] mom. taxeringsförordningen ges beträffande val av nämndemän i länsskatterätt.

Departementschefen

Jag förordar att förslagen i promemorian om vilka organ som skall ut— se nämndemän i skatterätt och länsrätt genomförs.

Det är självfallet angeläget att olika inom länet förekommande grup- per av skattskyldiga samt länets olika delar blir representerade bland nämndemännen. Som anförs i promemorian bör det kunna förutsättas att valmyndigheterna beaktar vikten härav, även om någon uttrycklig föreskrift inte tas in i lagen om skatterätt och länsrätt. Enligt min mening är det inte heller nödvändigt att i lagen ta in sådana kompetensföreskrif- ter som JK och länsstyrelsen i Värmlands län nämner i sina remissytt- randen. Det är emellertid väsentligt att valmyndigheterna beaktar vikten av att till nämndemän utses personer som har insikter i och erfarenhet av sådana frågor som skall behandlas vid domstolarna. En ordning som innebar att skilda nämndemän-skall utses för länsskatterätt resp. länsrätt skulle från denna synpunkt vara fördelaktig. En sådan ordning leder å andra sidan till praktiska svårigheter. Det blir t.ex. inte möjligt att låta den som valts till nämndeman i länsskatterätt tjänstgöra i länsrätt eller omvänt. Jag förordar därför att nämndemännen skall utses att vara nämndemän i båda domstolarna. En sådan ordning hindrar naturligtvis inte att nämndemän med erfarenhet av skattefrågor huvudsakligen tjänst-

Prop. 1971: 14 83

gör i länsskatterätt och att nämndemänmed erfarenhet av t. ex. sociala frågor huvudsakligen tjänstgör i länsrätt.

Som föreslås i promemorian bör det ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma hur många nämndemän som skall utses i varje län och hur många nämndemän som skall utses för den mellankommunala skatte- rätten.

Valbarhets- och behörighetsvillkor, tjänstgöringstid m. m. (9—11 åå)

Bestämmelser för ledamöter i prövningsnämnd och nämndemän :" all- män underrätt

Ledamöter och suppleanter i prövningsnämnd utses för en tid av fyra år. Av ledamöterna eller suppleantema i en prövningsnämnd får inte flera än två samtidigt vara ledamöter eller suppleanter i taxerings- nämnd (12 % 1 mom. taxeringsförordningen). Bara svensk medborgare kan utses till ledamot eller suppleant. Den som är omyndig eller i kon— kurstillstånd får inte utöva sådant uppdrag (13 ä 3 mom.). Om leda- mot eller suppleant kommer i sådan ställning att han inte längre är be— hörig att utöva uppdraget, skall han frånträda det (13 ä 4 mom.). Enligt 13 ä 2 mom. får den som har uppnått 60 års ålder avsäga sig uppdrag att vara ledamot eller suppleant. Annars fordras Kungl. Maj:ts godkän- nande. Om ledamot eller suppleant avgår innan tjänstgön'ngstiden är ute, skall efterträdare utses för den återstående tiden (14 5 1 mom.).

Enligt 4 kap. 6 & rättegångsbalken i paragrafens lydelse fr.o.m. den 1 januari 1971 (se lagen, 1969: 244, om ändring i rättegångsbalken) är myndig svensk medborgare, som är mantalsskriven och boende inom kommunen och som inte har fyllt 70 år, valbar till nämndeman. Lag— faren domare, tjänsteman vid domstol, åklagare, polisman eller advokat eller annan som har till yrke att föra andras talan inför rätta får inte vara nämndeman. Enligt paragrafens intill den 1 januari 1971 gällande lydelse fordras för valbarhet också att man har fyllt 25 år och inte är i konkurstillstånd. Bara den som har fyllt 60 år eller uppger annat giltigt hinder får vägra att motta nämndemansuppdrag. Klagan över nämndemansval förs enligt 4 kap. 7 5 hos rätten. Rätten skall pröva behörigheten, även om valet ej blir överklagat. Nämndeman väljs för sex år men får avgå efter två år eller när han har fyllt 60 år. Rätten får också entlediga nämndeman som visar giltigt hinder. Om nämndemannen upphör att vara valbar, förfaller uppdraget.

Om en nämndeman är jävig eller uteblir från sammanträde och an- nan nämndeman inte kan infinna sig utan tidsutdräkt, får ordföranden till tjänstgöring kalla någon som är valbar till nämndeman (4 kap. 10 å).

Prop. 1971: 14 84

I 14 ä 2 mom. taxeringsförordningen finns en motsvarande bestämmelse för taxeringsnämnd.

Innan nämndeman får tjänstgöra, skall han inför domstol eller rät- tens ordförande avlägga domared eller försäkran (4 kap. 11 & rätte— gångsbalken).

De partementrpromemorian

Bestämmelser om valbarhets- och behörighetsvillkor, tjänstgöringstid m.m. bör enligt promemorian utformas med motsvarande bestämmel— ser för nämndemän i allmän underrätt som mönster. Föreskrifter om skyldighet att motta uppdrag att vara nämndeman och om rätt att avgå som nämndeman anses dock inte nödvändiga.

I promemorian föreslås att bara myndig svensk medborgare som är mantalsskriven och bosatt inom länet och som inte har fyllt 70 år skall vara valbar till nämndeman i länsrätt och länsskatterätt. Till nämnde— man i den mellankommunala skatterätten skall enligt förslaget bara myndig svensk medborgare som inte har fyllt 70 är få utses. Lagfaren domare, tjänsteman vid länsstyrelse eller under länsstyrelse lydande myndighet, åklagare, polisman eller advokat eller annan som har till yr- ke att föra andras talan inför rätta skall inte få vara nämndeman vid skatterätt och länsrätt. Nämndeman skall enligt förslaget utses för sex år. Om en nämndeman upphör att vara valbar förfaller uppdraget. När ledighet uppkommer, skall enligt förslaget en ny nämndeman ut— ses för den återstående tiden.

Det föreslås vidare en föreskrift om att nämndeman skall ha av— lagt domared eller försäkran enligt 4 kap. 115 rättegångsbalken.

I promemorian anförs att det självfallet bör undvikas att nämndemän i länsskatterätt annat än i undantagsfall samtidigt är ordförande i taxe— ringsnämnd. Det kan iakttas dels av landstinget vid valet, dels av läns- styrelsen vid förordnande av ordförande. i taxeringsnämnd. Någon sär- skild föreskrift härom anses inte nödvändig. Enligt promemorian bör det inte ges någon motsvarighet till bestämmelsen i 4 kap. 7. & rätte— ' gångsbalken. Förslaget innebär att klagan över val av nämndeman i länsrätt och länsskatterätt i stället skall föras genom kommunalbesvär.

Inte heller bestämmelsen i 4 kap. 10 & bör enligt promemorian få någon motsvarighet för länsskatterätts eller länsrätts del.

Remissyttrandena

Remissinstanserna har inte något att invända mot att bestämmelserna om valbarhets- och behörighetsvillkor för nämndemän i skatterätt och länsrätt utformas efter mönster av motsvarande bestämmelser i rätte- gångsbalken. JK anser att samtliga bestämmelser härom i rättegångs— balken bör få sin motsvarighet i lagen om skatterätt och länsrätt.

Prop. 1971: 1.4 85

Från valbarhet bör enligt Sveriges industriförbund uteslutas den som är nämndeman vid allmän domstol. Däremot synes det vara att gå väl långt att som föreslås i promemorian kategoriskt utesluta alla advokater från valbarhet. I skattemål är det vanligt att de skattskyldiga företräds eller biträds av revisor eller annan person som hjälper skattskyldiga med deklarations- och bokföringsarbete, anför länsstyrelsen i Gotlands län. Länsstyrelsen anser att det bör övervägas att utesluta sådana per- soner från valbarhet.

Med hänsyn till arten av de frågor som skall behandlas i skatterät- terna anser Sveriges industriförbund att det är anmärkningsvärt att konkurstillstånd inte ansetts böra utesluta valbarhet.

Flera remissinstanser går in på frågan om det för skatterätternas det behövs någon motsvarighet till bestämmelsen i 12 ä -1 mom. taxerings- förordningen att av ledamöter och suppleanter i prövningsnämnd inte flera än två samtidigt får vara ledamöter eller suppleanter i taxerings- nämnd. Av vad som anförs i promemorian kan man enligt JK utläsa att ordförande eller ledamot i taxeringsnämnd endast undantagsvis samtidigt bör få vara nämndeman i skatterätt. En uttrycklig föreskrift motsvarande bestämmelsen i 12 ä 1 mom. taxeringsförordningen bör en— ligt JK tas in i den nya lagen. Om så inte sker, kan det leda till upp-. fattningen att en ändring av nu gällande ordning är avsedd.

Länsstyrelserna :” Örebro och Kopparbergs län föreslår att det före- skrivs att ordförande i taxeringsnämnd inte får vara nämndeman i skat- terätt. Något skäl att införa en motsvarighet till den nuvarande regeln att två ledamöter eller suppleanter i prövningsnämnd samtidigt får vara ledamöter eller suppleanter i taxeringsnämnd finns inte, anser först- nämnda länsstyrelse. Det lär nämligen vara ovanligt att den möjlighet som bestämmelsen ger utnyttjas. Enligt yttrandet från länsstyrelsen i Kronobergs län bör det ges en uttrycklig föreskrift om att nämndeman i skatterätt bara i undantagsfall får vara ledamot eller suppleant i taxe- ringsnämnd.

Ordförande i taxeringsnämnd bör enligt yttrandet från länsstyrelsen i Jämtlands län inte få vara nämndeman i skatterätt. För annan leda- mot i taxeringsnämnd bör valbarhet däremot inte vara utesluten. Det är snarast en fördel om nämndemännen har erfarenhet av taxerings- arbete. Ett klarläggande uttalande i motiven är enligt länsstyrelsens mening tillräckligt.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser att det skulle vara till fördel för arbetet i skatterätterna om taxeringsnämndsordförandena i något stör- re utsträckning än f.n. kunde få delta i arbetet i andra instans. Vid denna bedömning fäster länsstyrelsen avseende vid dels taxeringsnämnds- ordförandenas särskilda kvalifikationer, dels den omständigheten att man med en annan ordning riskerar att få svårt att rekrytera lämpliga taxeringsnämndsordförande. Rättssäkerhetskravet kan tillgodoses genom

Prop. 1971: 14 86

jävsreglerna.

Riksskattenämnden delar inte uppfattningen att föreskrifter om skyl- dighet att motta uppdrag som nämndeman och om rätt att avgå kan undvaras. Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län bör det övervägas om inte bestämmelser om rätt att avgå som nämndeman bör tas in i den nya lagen.

Tjänstgöringstiden för nämndemän i skatterätt och länsrätt bör, anför Svenska landstingsförbundet, vara tre år och inte sex år som föreslås i promemorian. Det är nämligen önskvärt att mandatperioderna för för- troendeuppdragen inom landstingsförvaltningen och mandatperioderna för ledamöterna i de statliga länsnämnderna sammanfaller.

Skatterättema och länsrättema bör enligt yttrandet från länsstyrel— sen i Kopparbergs län ges rätt att ex officio pröva vald nämndemans behörighet. Man kan nämligen inte utgå från att landstingets beslut blir överklagat, om en obehörig nämndeman valts.

I motsats till vad som föreslås i promemorian bör enligt länsstyrel- serna i Gotlands, Blekinge och Norrbottens län samt Sveriges industri- förbund ordförande i skatterätt och länsrätt liksom ordförande i all— män underrätt ha befogenhet att kalla någon som är valbar till nänmde— man att tjänstgöra i stället för nämndeman som är av jäv hindrad att tjänstgöra eller som uteblir från sammanträde.

Det kan, anför'länsstyrelsen i Gotlands län, inte vara ändamålsenligt eller förenligt med kravet på rättssäkerhet och snabbhet att rätten skall kunna sättas ur funktion genom att en kallad nämndeman uteblir.

Departementschefen

Bestämmelserna om valbarhet och behörighetsvillkor för nämndemän bör i allt väsentligt utformas i enlighet med förslaget i promemorian. Med hänsyn till att konkurstillstånd fr. o. m. den 1 januari 1971 inte kommer att utgöra valbarhetshinder vid val till nämndeman i allmän underrätt bör konkurstillstånd inte utesluta valbarhet vid val till nämn- deman i skatterätt och-länsrätt..1ntc heller finns-det enligt min mening anledning att från valbarhet utesluta den som är nämndeman i allmän underrätt.

Som föreslås i promemorian bör den som har till yrke att föra andras talan inför rätta inte vara valbar till nämndeman. Genom en föreskrift härom utesluts naturligtvis också den som har till yrke att föra talan inför skatterätt och länsrätt från valbarhet. Utöver vad som föreslås - i promemorian bör tjänsteman vid länsnyktcrhetsnämnd samt länsläkare, biträdande länsläkare och socialvårdskonsulent uteslutas från valbarhet.

Som anförs 1' promemorian bör det undvikas att ordförande i taxe- ringsnämnd annat än i undantagsfall tjänstgör som nämndeman i skatte- rätt. Detsamma gäller enligt min mening annan ledamot eller suppleant

Prop. 1971: 14 37

i taxeringsnämnd. Det kan emellertid, även om någon uttrycklig före- ' skrift därom inte ges, förväntas att valmyndigheterna endast undantags— vis kommer att utse ledamot i taxeringsnämnd till nämndeman i skatte- rätt och länsrätt samt att sådan nämndeman bara undantagsvis kommer att utses till ledamot i taxeringsnämnd. Enligt min mening behöver där- för någon föreskrift motsvarande bestämmelsen i 12 ä 1 mom. taxe- ringsförordningen inte tas in i lagen om skatterätt och länsrätt. 1 pro— memorian föreslås att samma bestämmelser om jäv som enligt 4 kap. rättegångsbalken gäller för domare i allmän domstol skall gälla för ord- förande och nämndemän i skatterätt och länsrätt. Avsikten är emeller- tid att en jävsbestämmelse med denna innebörd skall tas in i den förvalt- ningsprocesslag som f. n. förbereds inom justitiedepartementet. En så— dan bestämmelse får till följd att den som har deltagit i taxerings- nämnds beslut kommer att vara jävig vid prövningen av besvär över beslutet.

Jag ansluter mig till förslaget i promemorian att tjänstgöringstiden för nämndemän i skatterätt och länsrätt i likhet med tjänstgöringstidcn för bl.a. nämndemän i allmän underrätt skall vara sex år. Som några remissinstanser anfört bör föreskrifter om' skyldighet att motta uppdrag som nämndeman och om rätt att avgå tas in i lagen om skatterätt och länsrätt. Föreskrifterna bör utformas efter mönster av motsvarande bestämmelser för nämndemän i allmän underrätt. Besvär över val av nämndeman bör som föreslås i promemorian föras genom kommunal- besvär, dvs. i den ordning som föreskrivs i 78 & landstingslagcn (1954: 319) resp. 76 & kommunallagen (1953: 753), och inte hos skatte- rätten eller länsrätten. Däremot bör det föreskrivas att domstolen själv- mant prövar den valdes behörighet.

Något behov torde inte föreligga av en bestämmelse som ger ordföran- de i skatterätt och länsrätt befogenhet att kalla någon som är valbar till nämndeman att tjänstgöra i stället för nämndeman som är jävig eller som uteblir från sammanträde.

Jäv m. m. (12 %)

Som jag förut nämnt avses förvaltningsprocesslagcn innehålla jävsbe- stämmelser för bl.a. ordförande och nämndemän i skatterätt och läns- rätt.- Några särskilda jävsbestämmelscr behövs därför inte i lagen om skatterätt och länsrätt.

I 4 kap. 12 & rättegångsbalken föreskrivs att personer som står i ett visst släktskaps- eller svågerlagsförhållande till varandra, t.ex. makar. föräldrar/bam, syskon, inte får sitta i rätten samtidigt. En sådan regel bör gälla också förskatterätt och länsrätt.

Prop. 1971: 14 88

Tillämpningsföreskrifter, ikraftträdande (14 %)

Utöver de bestämmelser om skatterätts och länsrätts organisation m. rn. som jag har förordat i det föregående kan det behövas vissa när- mare föreskrifter, t. ex. om kompetensvillkor för ordförande och vikarie för ordförande, om hur fördelningen av uppgifterna att vara ordförande i länsskatterätt och länsrätt mellan ordförandena skall ske samt om vilka tjänstemän hos länsstyrelsen som skall svara för beredning och föredragning.

Den föreslagna lagen om skatterätt och länsrätt, liksom de ändringar som föreslås i lagen om avstängning av domare, bör träda i kraft den -1 juli 1971. För att rätterna skall kunna träda i verksamhet vid denna tidpunkt fordras bl. a. att nämndemännen utsetts dessförinnan. Någon uttrycklig föreskrift om att nämndemännen får utses innan lagen om skatterätt och länsrätt har trätt i kraft torde inte behövas.

Hemställan

I enlighet med det anförda-har inom civildepartementet upprättats förslag till

1) lag om skatterätt och länsrätt 2) lag om ändring i lagen (1955: 261) om avstängning av domare. Förslagen torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.1 .

Jag hemställer, att lagrådets yttrande över lagförslagen inhämtas enligt 87 5 regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet: "Gunnel Anderson

1 Bilagan har uteslutits här, såvitt gäller det under 2 angivna författningsför- slaget. I denna del är bilagan likalydande med den bilaga som är fogad vid pro- positionen.

Prop. 1971: 14 - 89

Bilaga 1

Departementspromemorians förslag till lag om skatträtt . och länsrätt

Härigenom förordnas som följer.

15

I varje län finns en länsskatterätt och en länsrätt. För hela landet finns en mellankommunal skatterätt.

2 5 Vid skatterätt handlägges mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna i den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar. ' 3 & Länsrätt handlägger i länsstyrelsens ställe mål som avser 1. omhändertagande av barn för samhällsvård eller utredning, sam- hällsvårds upphörande eller fortsättande efter villkorligt upphörande och - förbud att taga barn från fosterhem, 2. verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad om barn eller överflyttning av barn i andra fall, 3. tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare och återintagning på sådan anstalt, 4. utvisning av utlänning, 5 . återkallelse av körkort och trafikkort.

45

Skatterätt och länsrätt består av ordförande och nämnd.

55

Länsskatterätt och länsrätt har sitt kansli i länsstyrelsen. Den mellan- kommunala skatterätten har sitt kansli i riksskatteverket.

6 5 Konungen utnämner en eller flera tjänstemän, ordförande i länsskatte- rätten och länsrätten. De skall vara tjänstemän vid länsstyrelsen. Konungen utnämner också en eller flera ordförande i den mellankom- munala skatterätten.

Ordförande i skatterätt och länsrätt skall vara lagfaren.

7€

Skatterätt och länsrätt är domför utan nämnd vid beslut, som ej inne—

Prop. 1971: 14 90

fattar slutligt avgörande av mål, och vid beslut, som avser endast rät— telse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller vars innehåll överensstämmer med parternas samstämmiga mening el- ler, om endast en part finns, med dennes mening.

Utan nämnd får dessutom, om särskilda skäl föreligger, avgöras, av skatterätt mål om utdömande av vite, om handräckning vid taxe— ringsrevision, om handlings undantagande från taxeringsrevision och om. befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift, folkbokföringsmål samt uppbördsmål, som icke gäller arbetsgivares ansvarighet för arbets— tagares skatt,

av länsrätt mål angående återkallelse av kör-kort eller trafikkort, om enligt 34 & vägtrafikförordningen (1951: 648) varning icke får meddelas i stället för beslut om återkallelse.

8 5 I fråga om omröstning i skatterätt och länsrätt gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 16 och 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt.

95

Konungen bestämmer hur många nämndemän som skall finnas vid skatterätt och länsrätt.

I nämnd skall sitta, hos skatterätt minst tre och högst sex samt hos länsrätt minst två och högst fyra.

105

Nämndeman i länsskatterätt och länsrätt utses genom val.

Valet förrättas av landstinget eller, om i länet finns kommun som ej ingår i landstingskommun, av landstinget och kommunfullmäktige med den fördelning dem emellan som länsstyrelsen bestämmer efter be- folkningstalen. I Gotlands län förrättas valet av kommunfullmäktige.

Nämndeman i den mellankommunala skatterätten förordnas av Konungen.

115

Valbar till nämndeman i länsskatterätt eller länsrätt är myndig svensk medborgare, som är mantalsskriven och bosatt inom länet samt ej fyllt sjuttio år. Till nämndeman i den mellankommunala skatterätten får ut- ses endast den som är myndig svensk medborgare och som ej fyllt sjuttio år.

Lagfaren domare, tjänsteman vid länsstyrelse eller under länsstyrelse lydande myndighet, åklagare, polisman eller advokat eller annan som har till yrke att föra andras talan inför rätta får ej vara nämndeman vid skatterätt eller länsrätt.

Prop. 1971: 14 91

12 % Nämndeman utses för sex år. Upphör nämndeman att vara valbar eller behörig, förfaller uppdraget. När ledighet uppkommer, utses ny nämndeman för den återstående tiden.

135

Ledamot av skatterätt och länsrätt skall ha avlagt domared eller för- säkran enligt 4 kap. 11 & rättegångsbalken.

145

Om jäv mot ledamot i skatterätt och länsrätt gäller vad som föreskrives i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.

15å

Konungen meddelar ytterligare föreskrifter om skatterätts och läns- rätts organisation och verksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Prop. 1971: 1.4 92

Bilaga 2

1) Förslag till Lag om skatterätt och länsrätt

Härigenom förordnas som följer.

15

I varje län finns en länsskatterätt och en länsrätt. För hela landet finns en mellankommunal skatterätt.

2 5 Länsskatterätt och länsrätt har sitt kansli i länsstyrelsen. Den mel- lankommunala skatterätten har sitt kansli i riksskatteverket. Skatterätt och länsrätt sammanträder på den ort där den har sitt kansli. När det föreligger särskilda skäl, får rätten sammanträda på annan ort.

3 5 Vid skatterätt handlägges mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna i den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar.

4 %

Vid länsrätt handlägges mål enligt 21 kap. föräldrabalken samt mål enligt bamavårdslagen (1960:97) och lagen (1954: 579) om nykterhets- vård i den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar.

Vid länsrätt handlägges vidare, såvitt gäller svenskt körkort, turist— körkort eller trafikkort, mål om varning eller återkallelse av körkortet och, såvitt gäller utländskt körkort, mål om varning eller vägran att godkänna körkortet, allt enligt vad därom är särskilt föreskrivet.

5 %

Skatterätt och länsrätt består av ordförande och nämndemän, om ej annat följer av 6 %. Rätten är domför med ordförande och tre nämnde- män. Fler än fyra nämndemän får ej tjänstgöra i rätten.

Konungen bestämmer hur många nämndemän som skall finnas vid den mellankommunala skatterätten och, såvitt avser länsskatterätt och länsrätt, i varje län.

Prop. 1971: 14 93

6 å Skatterätt och länsrätt får bestå av endast ordförande 1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages, 2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan skatterätt eller länsrätt, 3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning el- ler annat uppenbart förbiseende,

.fr vid beslut som ej innefattar slutligt avgörande av mål, vid avgörande av mål utan prövning i sak, vid avgörande av mål i vilket saken är uppenbar,

7. vid avgörande av mål om utdömande av vite, handräckning vid taxeringsrevision, handlings undantagande från taxeringsrevision, be- frielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift och omhändertagande för utredning enligt 30 & bamavårdslagen (1960: 97) samt mål enligt uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna.

I fråga om beslut att tills vidare återkalla körkort eller turistkörkort eller att tills vidare vägra godkännande av utländskt körkort gäller vad som sägs i första stycket under 4 endast när det är uppenbart att så- dant beslut bör meddelas. .

Vad som sägs i första stycket under 5 och 7 gäller endast när det ej är påkallat av särskilda skäl att målet prövas av fullsuttenrätt. Vad som sägs under 7 gäller ej mål om arbetsgivares ansvarighet för arbets- tagares skatt.

sas"

75

I länsskatterätt och länsrätt samt i den mellankommunala skatterätten finns en eller flera ordförande. Ordförande i länsskatterätt och läns- rätt är tjänsteman hos länsstyrelsen.

Ordförande i skatterätt och länsrätt skall vara lagfaren. Ordförande och föredragande i skatterätt och länsrätt skall vara svensk medbor- gare. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd får ej tjänstgöra som ordförande eller föredragande. '

8 &

Nämndeman i länsskatterätt och länsrätt utses genom 'val. Valet för- rättas av landstinget eller, om i länet finns kommun som ej ingår i lands- tingskommun, av landstinget och kommunfullmäktige med den fördel- ning dem emellan som länsstyrelsen bestämmer efter befolkningstalen. I Gotlands län förrättas valet av kommunfullmäktige i Gotlands kom- mun.

Nämndeman i den mellankommunala skatterätten förordnas av Ko- nungen. '

Prop. 1971: 1.4 94

9 5

Valbar till nämndeman i länsskatterätt och länsrätt är myndig svensk medborgare, som är mantalsskriven och bosatt inom länet och ej" har fyllt sjuttio år. Till nämndeman i den mellankommunala skatterätten får utses endast myndig svensk medborgare, som ej har fyllt sjuttio år.

Tjänsteman vid länsstyrelse, länsnykterhetsnämnd eller under läns- styrelse lydande myndighet, länsläkare, biträdande länsläkare, social- vårdskonsulent, lagfaren domare, åklagare eller advokat eller annan som har till yrke att föra andras talan inför rätta får ej vara nämnde- man.

Den som har fyllt sextio år eller uppger annat giltigt hinder är ej skyldig att mottaga uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är ej skyldig att mottaga nytt uppdrag förrän efter sex år.

Rätten prövar självmant den valdes behörighet.

105

Nämndeman utses för sex år men får avgå efter två år. Om nämnde- man visar giltigt hinder, får skatterätt eller länsrätt entlediga honom ti- digare. Den som har fyllt sextio år har rätt att frånträda uppdraget. Upphör nämndeman att vara valbar eller behörig, förfaller uppdraget.

När ledighet uppkommer, utses ny nämndeman för återstående tid.

115

Ledamot och föredragande i skatterätt och länsrätt skall ha av- lagt domared eller försäkran enligt 4 kap. 11 & rättegångsbalken.

125

De som står i sådant förhållande till varandra som sägs i 4 kap. 1.2 % rättegångsbalken får ej samtidigt tjänstgöra som ledamöter i skatte- rätt eller länsrätt.

135

I fråga om omröstning i skatterätt och länsrätt gäller bestämmelserna i 16 och 29 kap. rättegånngalken om omröstning i överrätt i tillämpli- ga delar.

145

Konungen meddelar ytterligare föreskrifter om skatterätts och läns- rätts organisation och verksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Prop. 1971: 14 95

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 13 januari 1971.

Närvarande: f.d. justitierådet REGNER, regeringsrådet MARTE- NIUS, justitierådet BERNHARD, justitierådet HESSER.

Enligt lagrådet den 7 januari 1971 tillhandakommet utdrag av pro- tokoll över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 20 november 1970, hade Kungl. Maj:t förordnat, att enligt 87 % regeringsformen lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade för- slag till 1) lag om skatterätt och länsrätt, 2) lag om ändring i lagen (] 955: 261 ) om avstängning av domare.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före- dragits av hovrättsassessorn Erik Neergaard.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om skatterätt och länsrätt

Den för vårt land tämligen säregna utformningen av förvaltnings- rättskipningen innebär att denna i första instans i allt väsentligt om- händerhaves av länsstyrelserna och de till dessa anknutna prövnings- nämnderna. lnom länsstyrelserna har hittills i allmänhet alla ärenden tillhörande ett och samma ämnesområde hållits ihop organisatoriskt. Detta medför att inom en- och samma sektion handhaves såväl inspek- tion, tillsyn och andra administrativa uppgifter som rättskipningen. Även om det, såsom föredragande departementschefen anförde i propo— sitionen 1970: 103, inte finns fog för någon allvarligare erinran mot det sätt på vilket förvaltningsrättskipningen har utövats vid länsstyrelserna, har dock, såsom också underströks, riktats kritik mot organisationsfor— men; bland annat har hävdats att förvaltningsrättskipningens integritet äventyrades genom den organisatoriska anknytningen till länsstyrelsernas administrativa verksamhet. Det är enligt lagrådets mening att hälsa med tillfredsställelse, att den vid 1970 års riksdag på grundval av den be— rörda propositionen beslutade omorganisationen av den statliga läns- förvaltningen även åsyftar en förstärkning av förvaltningsrättskipningen på länsplanet.

Till motivering av de åtgärder som avser förvaltningsrättskipningens stärkande åberopades i propositionen 1970: 103 främst, att de avgöran- den som träffades inom ramen för förvaltningsrättskipningen i våra dagar får allt större vikt för det allmänna och för den enskilde samt be-

Prop. 1971: 14 98

verket som skilda domstolar endast till "namnet. Samma personer som i egenskap av ledamöter i länsskatterätt handlägger ett skattemål är så- lunda behöriga att vid behov pröva t. ex. ett körkortsmål, men dom- stolen benämnes då länsrätt. Samme ordförande i- länsskatterätt och länsrätt är behörig att i egenskap av ensamdomare vidtaga alla de åt- gärder och fatta alla de beslut som anges i förslagets 6 _5, men han måste likväl av formella skäl ge akt på och i beslutet ange när han hand- lar på länsskatterättens vägnar och när han handlar på länsrättens vägnar.

När uppdelningen på" två domstolar inte genomföres i organisatoriskt hänseende, synes det lagrådet som om det skulle varit lämpligt att för- valtningsrättskipningen på länsplanet också formellt utövades av en enda domstol med behörighet att upptaga mål inom båda de kompetens- områden som angivits i förslaget. Särskilt i inledningsskedet, när de domaruppgifter som föreslagits för skatterättema torde kvantitativt be- tydligt överväga dem som hänförts till länsrättema, kan emellertid skäl förefinnas att bibehålla den på nuvarande länsstyrelseorganisation grun- dade uppdelningen på två domstolar med olika namn, och lagrådet föreslår därför ej ändring av förslaget härutinnan. Frågan synes dock kunna komma i ett annat läge sedan domstolarna varit i verksamhet någon tid och länsrätternas område — såsom torde vara avsikten - betyd- ligt vidgats. Sedan så skett torde det komma att framstå som naturligt att en gemensam förvaltningsdomstol finns i-varje län. Denna bör i så fall benämnas länsrätt. Med tanke på den antagna utvecklingen synes det vara anledning att företaga sådan jämkning i förslaget att i lag- rubrikcn och de särskilda paragraferna länsrätt nämnes före skatterätt.

Om de två domstolarna framdeles förenas till en länsrätt, lärer dess kompetensområde kunna anses vara så omfattande att det bör ifråga- komma att giva regler om domstolen i lagen om allmänna förvaltnings- domstolari stället för i en speciallag.

5 &

I fråga om lekmännens deltagande i förvaltningsrättskipningen av- viker det förevarande lagförslaget i vissa hänseenden från vad som en— ligt 1969 års reformer gäller beträffande de allmänna underrätterna.

Tingsrätt skall vid handläggning av brottmål bestå av en lagfaren domare och nämnd. Enahanda sammansättning har tingsrätt vid hand- läggning av vissa mål och ärenden som avses i giftermålsbalken och föräldrabalken (se 15 kap. 29 % GB, 20 kap. 36 & FB samt 6 5 lagen om handläggning av domstolsärenden). Dessa målgrupper torde utgöra den övervägande delen av de mål som förekommer vid tingsrätterna. I andra tvistemål består tingsrätt av tre lagfarna domare.

I fråga om antalet nämndemän i tingsrätt redovisades i propositionen 1969: 44 ingående och utförligt de synpunkter som framkommit och

Prop. 1971: 14 - ? 99

de överväganden som skett. I propositionen föreslogs att rätten skulle vara domför med fyra-nämndemän, dock med tre i nämnden om förfall för nämndeman inträffade sedan huvudförhandling påbörjats. Första lagutskottet anförde i utlåtandet 1969: 38 att utskottet ville kraftigare än som skett i propositionen betona dels den betydelse nämnddelta- gandet i rättskipningen måste antagas ha för allmänhetens förtroende för domstolarna, dels värdet av-att' lekmannasynpunkter kommer till uttryck vid målens prövning. Utskottet erinrade i detta sammanhang om att utvecklingen inom samhället går mot att lekmannainflytandet ges utrymme på allt flera områden, något som bedöms som värdefullt för demokratin och för frågomas allsidiga belysning. — Med hänvisning till vad utskottet sålunda anfört om betydelsen av att nämnd deltager i rättskipningen förklarade utskottet, som i allt väsentligt instämde i de ' skäl departementschefen anfört till stöd för förslaget rörande nämndens storlek, att förslaget borde jämkas något så att nämnden i regel hade fem ledamöter.

Beträffande omröstning i tingsrätt då nämnd har säte i rätten gäller enligt 29 kap. 3 & RB samt 15 kap. 30 5 GB, 20 kap. 36 & FB och 6 & lagen om handläggning av domstolsärenden att, om vid överlägg- ning yppas annan mening än ordförandens samt minst fyra nämnde- män eller, då i nämnden är endast fyra, minst tre nämndemän förenar sig om skälen och slutet, gäller nämndens mening men i annat fall ord- förandens mening. Vidare föreskrives att ordföranden skall vid över— läggning framställa saken och vad lag stadgar därom, att vid omröst- ningen ordföranden först skall säga sin mening oCh därefter inhämta nämndens samt att, om nämnden bestämt rättens avgörande, svarar för detta envar nämndeman som med sin röst bidragit därtill. Enligt 6 kap. 3 få RB skall nämndemans skiljaktiga mening antecknas i protokollet även när nämnden icke bestämt utgången.

Såsom första lagutskottet anförde innebär de nämnda bestämmelserna att omröstningsreglerna är utformade på den kollektiva omröstnings- formens grund men med sådant reellt innehåll att man i det praktiskt mest betydelsefulla fallet, att två meningar står mot varandra, när sam- ma resultat som om individuell rösträtt hade gällt. Med avseende å en ordning som formellt byggde på individuell rösträtt anförde departe- mentschefen — i vilkens yttrande härutinnan utskottet förklarade sig i allt väsentligt instämma — bland annat: Om tre eller flera meningar förelåge vore lämpligheten av individuell rösträtt minst sagt tveksam. Man hade vidare att räkna med att det kunde föreligga lika röstetal för två olika meningar varför fråga uppkomme om utslagsrösten. Ytterligare hade man. att ta hänsyn till frågan om det juridiska ansvaret för domen och medverkan vid domens avfattning. Utginge man från att individuell rösträtt med lika röstvärde formellt skulle gälla kunde det svårligen motiveras att nämndemännen inte skulle ha samma ansvar för domen

Prop. 1971: 14 100

som ordföranden. Detta i sin tur skulle leda till att detaljutformningen av domen inte gärna kunde försiggå utan att nämndemännen på ena eller andra sättet finge medverka eller åtminstone ta del av avfattningen innan domen meddelades. En sådan ordning skulle emellertid belasta arbetet vid underrätterna utan att man därigenom i sak skulle vinna något. De anförda förhållandena talade med styrka för att man inte borde införa en ordning som formellt byggde på individuell rösträtt för nämndemän.

Med hänsyn till vad som inledningsvis anförts om förvaltningsrätt- skipningens ökande betydelse och den åsikt om vikten av lekmannadel- tagande som kom till uttryck vid underrättsreformen, icke minst i ut- skottets av riksdagen gillade utlåtande, synes det vara svårt "att förstå varför antalet nämndemän i de nya förvaltningsdomstolarna skall sättas lägre än i tingsrätterna. Såvitt gäller länsskatterätten medför förslaget till och med en minskning av det antal lekmän som i allmänhet brukar deltaga i prövningsnämnderna. Såsom skäl för förslagets ståndpunkt anför departementschefen, utöver en redogörelse för de olika utredning- arnas förslag, avlämnade före underrättsreformen, samt däröver avgivna yttranden, väsentligen endast att lekmännen skall ha individuell rösträtt och att om förslaget genomförs antalet lekmän bör vara tämligen lågt.

Såsom förut anmärkts innebär omröstningsreglerna för tingsrätt med nämndsammansättning att nämndemännen har individuell rösträtt i de praktiskt viktigaste fallen av meningsskiljaktighet. De erinringar som framställdes mot en ordning med även formellt individuell rösträtt — vilka erinringar i nu ifrågavarande lagstiftningsärende icke berörts av departementschefen — synes vara lika vägande i fråga om förvaltnings- rättskipningen. Att hittills lekmännen i prövningsnämnd haft fullständig ' individuell rösträtt synes knappast böra anses som ett avgörande skäl att bibehålla denna ordning när nämnden omvandlas till domstol. Där- vid är att märka att enligt vad som anfördes i propositionen 1970: 103 nägra krav på speciell fackkunskap inte bör ställas på lekmännen samt att samma nämndemän avses skola kunna deltaga både i länsskatterätt och länsrätt. Hänvisningen i detta sammanhang till fastighets- och expropriationsdomstolarna synes föga bärande med hänsyn till dessa domstolars mycket speciella kompetensområde och det ringa antalet nämndemän.

Vad som nu anförts samt önskemålet i och för sig om likhet mellan underrätterna i första instans talar starkt för att såväl omröstningsregler- na som bestämmelserna om antalet nämndemän beträffande förvalt- ningsdomstolarna får samma utformning som för tingsrätterna. Vad departementschefen i övrigt anfört i dessa hänseenden synes icke inne— fatta övertygande skäl för att i förvaltningsdomstolarna ha en ordning som avviker från den som så nyligen införts för tingsrätterna.

I enlighet med vad ovan anförts förordas att 5 % får följande lydelse:

Prop. 1971:14 10]

Länsrätt och skatterätt består av förvaltningsdomare såsom ordförande och nämnd, om ej annat föreskrives i 6 5.

I nämnden skall sitta fem nämndemän. Får inkallad nämndeman förfall, är dock rätten. domför med fyra nämndemän.

Konungen bestämmer hur många nämndemän som .skall finnas i varje län, för tjänstgöring i länsrätt och länsskatterätt, samt vid den mellan— kommunala skatterätten.

6 ?;

För att innehållet i paragrafen skall bli "mera överskådligt föreslår lagrådet att den får följande lydelse:

Länsrätt och skatterätt är domför utan nämnd

1. när åtgärd —- — — uppenbart förbiseende,

4. vid beslut om återkallelse tills vidare av körkort eller turistkörkort eller vägran att tills vidare godkänna utländskt körkort när det är up- penbart att sådant beslut bör meddelas,

5. vid annat beslut som ej innefattar slutligt avgörande av mål,

6. vid avgörande av mål i vilket saken är uppenbar. Om det ej är påkallat av särskild anledning att målet prövas av full— sutten rätt är länsrätt och skatterätt också domför utan nämnd vid be- slut som ej innefattar prövning av målet i sak.

Vad i andra stycket sägs gäller även vid avgörande av

1. mål om utdömande av vite,

2. mål om handräckning vid taxeringsrevision, handlings undan— tagande från taxeringsrevision och befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift enligt taxeringsförordningen (19561623),

3. mål angående omhändertagande för utredning enligt 30 & barna— vårdslagcn (1960: 97),

4. mål enligt uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna med un- dantag av mål om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt.

75

En fråga av stor principiell betydelse är i vilken utsträckning ordfö- rande i länsskatterätt och länsrätt skall, med hänsyn till kravet att han som domare skall intaga en självständig ställning, kunna åläggas jämväl administrativa uppgifter inom länsstyrelsen och vilket slag av sådana uppgifter han skall kunna tilldelas.

I beslutet om partiell reform av länsförvaltningen anfördes att ord- förande i länsskatterätt och länsrätt, som borde ha ställning av domare, kunde vara antingen chefen för huvudenheten för allmän förvaltning och förvaltningsrättskipning eller chefen för någon av de enheter som motsvarar nuvarande allmänna sektionen och prövningsnämndens kans- li. Härutöver kunde i vissa län behövas ytterligare domare som uteslu- tande var sysselsatta som ordförande. I den till grund för lagrådsremis—

Prop. 1971: 14 102

sen liggande promemorian uttalades i anslutning härtill att det, för att det alltid skulle finnas tillgång till en ordförande som inte före hand— läggningen i länsskatterätten eller länsrätten tagit befattning med det aktuella målet eller frågor som kunde ha samband med detta, i allmän- het borde utses tre ordförande; dessa kunde vara de nämnda befatt- ningshavarna. De återgivna uttalandena synes ge vid handen att ord- förandeskap visserligen normalt borde uppdragas åt dessa befattnings— havare men att så inte alltid behövde vara fallet utan att även andra tjänstemän inom länsstyrelsen kunde komma i fråga.

I remissutlåtandena över promemorian riktades viss kritik mot den föreslagna ordningen. Kammarrätten åberopade ett av departements- chefen i annat sammanhang anfört yttrande, att personal skall kunna omdisponeras inom och mellan de olika huvudenheterna i länsstyrelsen, och framhöll i anslutning härtill bl. a. att önskemålet om en åtskillnad mellan förvaltning och dömande verksamhet under sådana förhållanden inte blir tillgodosett fullt ut men att detta får godtagas till dess att tiden är mogen för helt fristående regionala förvaltningsdomstolar. Kammarrätten fann också förhållandet mellan domarna och chefen för huvudenheten vara oklart. Svea hovrätt ansåg det nödvändigt att ord- förandena i sin egenskap av domare inte står i något lydnadsförhållande till länsstyrelsen och att denna självständiga ställning borde komma till klart uttryck i författningstexten.

Departementschefen har behandlat frågan tämligen knapphändigt. Han refererar principuttalandet i beslutet om partiell reform såsom in- nebärande att ordförande skall ha ställning som domare men samtidigt vara tjänsteman hos länsstyrelsen och som sådan kunna ha uppgifter exempelvis som chef för den huvudenhet som förut angivits eller för en av enheterna inom denna. Härav följer enligt departementschefen att ordförandena i administrativt avseende skall vara underställda länssty- relsen. Han tillägger att av ordförandenas ställning som domare följer att de vid handläggningen av de mål som ankommer på dem är helt självständiga i förhållande till länsstyrelsen. NågOn särskild föreskrift som markerar ordförandenas självständiga ställning gentemot läns- styrelsen eller deras ställning som domare behövs enligt departements- chefen inte. Däremot föreslås att i lagtexten föreskrivs att ordförande är tjänsteman hos länsstyrelsen.

Såsom framgår av det anförda är det avsett att ordförande i vissa fall skall enbart sysselsättas med domaruppgifter. För dylika fall synes vid länsstyrelserna kunna inrättas fullt självständiga domartjänster och den här diskuterade frågan blir då inte aktuell. Den föreslagna före- skriften, att ordförande är tjänsteman hos länsstyrelsen, torde för dessa fall närmast innebära att innehavaren av domartjänsten i kameralt avseende underställes länsstyrelsen. Föreskriften innebär också att do- maren har att följa bestämmelser om arbetsfördelning som av läns-

Prop. 1971: 14 103

styrelsen ges genom arbetsordning. [ sakens natur ligger vidare att do- maren när det gäller praktiska spörsmål, t. ex. lokalfrågor, har att iaktta— ga av länsstyrelsen utfärdade föreskrifter.

[ flertalet fall är det emellertid avsett, att tjänst som ordförande skall kombineras med administrativ tjänst. Föreskriften att ordförande är tjänsteman hos länsstyrelsen får härvid, utöver vad nyss sagts, även innebörden att en sådan kombination är möjlig, så att innehavare av domartjänst kan åläggas att utföra även administrativa uppgifter inom länsstyrelsen. Såsom följer av vad departementschefen anfört och yt- terligare understrukits i de återgivna remissutlåtandena är det själv- fallet därvid av stor vikt att dessa uppgifter inte är av sådan art att vederbörandes självständighet som domare och hans opartiskhet kan ifrågasättas. Om, såsom är avsett, till ordförande utses befattningsha- vare inom huvudenheten för allmän förvaltning och förvaltningsrätt- skipning torde också detta krav i regel bli uppfyllt. Den begränsning i fråga om möjligheten att utse tjänsteman i länsstyrelsen till ordförande som här åsyftas är emellertid enligt lagrådets mening av sådan princi- piell vikt att den bör komma till uttryck i lagtexten. En föreskrift här- om synes kunna få lydelse i viss anslutning till bestämmelsen i 13 & statstjänstemannalagcn, som reglerar tjänstemans rätt att inneha bi- sysslor. Av en sådan bestämmelse torde exempelvis följa att tjänsteman inom huvudenheten för skatteförvaltning aldrig kan utses till ordförande för länsskatterätt. Bestämmelsen torde även innebära att om ordförande för länsskatterätt, som är tjänstman inom huvudenheten för allmän för- valtning och förvaltningsrättskipning, överföres till huvudenheten för skatteförvaltning, han därigenom blir obehörig att i fortsättningen vara ordförande.

Lagrådet förordar av nu och förut angivna skäl att 7 & erhåller följande lydelse:

I länsrätt och skatterätt skall finnas en eller flera förvaltningsdomare. De utnämnes av Konungen.

Förvaltningsdomare skall vara lagfaren. Förvaltningsdomare och före- dragande i länsrätt och skatterä'i't skall vara svensk medborgare. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd får ej tjänstgöra som förvalt- ningsdomare eller föredragande.

Om förvaltningsdomare i länsrätt och länsskatterätt har att fullgöra jämväl annan tjänstgöring inom länsstyrelsen, får han ej i denna till- delas uppgifter som kan rubba förtroendet till hans opartiskhet i den dömande verksamheten.

Om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för förvalt- ningsdomare meddelas bestämmelser av Konungen.

135

Beaktas vad som föreslagits i fråga om lekmäns deltagande föranleder

Prop. 1971: 14 104

detta att förevarande paragraf bör omarbetas. Vad departementschefen anfört beträffande tillämpningsområdet för de skilda omröstningsregler- na ger i och för sig ej anledning till erinran, dock bör i lagen uttryck- ligen anges i vad mån dc.skilda reglerna skall tillämpas. '

Eftersom 16 kap. RB icke innehåller några bestämmelser rörande om- röstning då nämnd har säte i rätten, bör i paragrafen upptagas särskilda omröstningsregler efter mönster av 15 kap. 30 5 GB. Dessa regler bör stå som i princip gällande. Tillämpningen av bestämmelserna i 29 kap. RB kan i så fall begränsas att avse 2 s) i kapitlet. Sistnämnda paragraf synes härvid i tillämpliga delar böra få gälla beslut som rör böter eller utdömande av vite.

I enlighet härmed föreslås att 13 & får följande lydelse: I fråga om överläggning och omröstning i länsrätt och skatterätt gäl- lcr bestämmelserna i 16 kap. rättegångsbalken med följande avvikelser.

Ordföranden skall vid överläggningen framställa saken och vad lag stadgar därom.

Vid omröstning skall ordföranden först säga sin mening och därefter inhämta nämndens.

Yppas annan mening än ordförandens och förenar sig fyra nämnde- män eller, då i nämnden är endast fyra, minst tre nämndemän om skälen och slutet, gäller nämndens mening. I annat fall gäller ordförandens.

Har nämnden bestämt rättens avgörande svarar för detta envar nämn— deman som med sin röst bidragit därtill.

I fråga om beslut som rör böter eller utdömande av vite skall därjämte iakttagas 29 kap. 2 & rättegångsbalken i tillämpliga delar.

Därest vad som föreslagits i fråga om lekmannadeltagande icke beak- tas, synes undcr alla förhållanden påkallat att 13 & jämkas. Varken 16 eller 29 kap. RB innehåller några regler som angives gälla i överrätt. Innebörden av hänvisningen till 29 kap. RB är att de regler skall till- lämpas som gäller domstol utan nämnd; detta kan ej anses vara ett tyd- ligt sätt att ange omröstningsordningen i en domstol med nämndemän som ledamöter. Därjämte bör hänvisningen till 29 kap. RB begränsas till böter och vite på sätt ovan föreslagits samt meddelas föreskrifter motsvarande andra och tredje styckena i lagtextförslaget här- ovan (jfr 12 5 lagen om fastighetsdomstol).

Ikraftträdandebestämmelsen

Eftersom val av nämndemän, som bör äga rum före lagens ikraft- trädande, icke kan anses vara en åtgärd av allenast administrativ natur, hemställer lagrådet att-till lagen fogas ett stadgande av följande lydelse:

Prop. 1.971: 14 105

Val av nämndemän i länsrätt och länsskatterätt skall med tillämpning av denna lag första gången äga rum före den 1 juli 1971. Valet skall avse tiden från och med nämnda dag.

Förslaget till lag om ändring i lagen om avstängning av domare

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet: Ingrid Hellström

Prop. 1971: 14 106

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 22 januari 1971.

Närvarande: Statsråden STRÄNG. ANDERSSON, HOLMQVIST. ASPLING, SVEN—ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYR— DAI., ODHNOFF, BENGTSSON. LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttran- de över förslag till

lag om skatterätt och länsrätt, lag om ändring i lagen (1.955: 261) om avstängning av domare. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför. Liksom lagrådet anser jag att det är av största vil-Lt att de nya dom- stolama, som ju i administrativt hänseende skall knytas till länsstyrel- serna resp. riksskatteverket, får en helt självständig ställning i fråga om handläggningen och avgörandet av de mål som ankommer på dem. Lag- rådet anför att ordförandenas självständiga ställning ;i detta avseende bör slås fast i de föreskrifter om domstolarnas organisation och verksamhet som skall meddelas av Kungl. Maj:t. Redan av det förhållandet att rätt- skipningen på ett område anförtros ett visst organ måste enligt min mening anses följa bl. a. att detta organ har att självständigt handlägga och avgöra de mål som omfattas av kompetensområdet. Självfallet bör emellertid de närmare föreskrifterna om domstolarnas organisation och verksamhet utformas så att de inte kommer att innebära några inskränk- ningar ui domstolarnas självständighet i fråga om den dömande verksam- heten.

I motsats till lagrådet kan jag inte finna att ordförandenas självständi- ga ställning som domare skulle markeras, om det i lagen om skatterätt och länsrätt infördes särskilda beteckningar på domartjänsterna. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att i ett sammanhang bestämma om beteck- ningarna på alla de nya tjänster vid länsstyrelserna som skall inrättas med anledning av den beslutade omorganisationen av den statliga läns— förvaltningen. Med hänsyn till vad lagrådet vidare anför -i fråga om ord- förandena vill jag erinra om att beslutet om omorganisation innebär att

Prop. 1971: 14 107

ordförandena skall utses av Kungl. Maj:t samt ha ställning som do- mare men samtidigt vara tjänstemän hos länsstyrelsen och kunna ha uppgifter som chef för huvudenheten för allmän förvaltning och för— valtningsrättskipning eller för någon av de enheter inom denna huvud- enhet som motsvarar nuvarande allmänna sektionen eller prövnings— nämndens kansli. Det förutsätts vidare att det -i vissa län kan behövas ytterligare domare som uteslutande skall ägna sig åt dömande uppgif- ter. Vid länsstyrelserna skall således inrättas tjänster som avser dels uppgiften att vara ordförande i länsskatterätten eeh länsrätten, dels upp- giften att vara chef för nyssnämnda huvudenhet eller för någon av en- heterna inom huvudenheten. Vidare kan. som framgår av det anförda, vid vissa länsstyrelser behövas tjänster för domare som uteslutande skall ägna sig åt dömande uppgifter.

Lagrådet synes ha antagit att det varit avsett att varje länsstyrelse- tjänsteman som uppfyller de föreslagna behörighetskraven skulle kunna anförtros uppgiften att, vid sidan av den tjänst han normalt utövar. tjänstgöra som ordförande i länsskatterätt och länsrätt. En sådan ordning har inte varit avsedd. Det synes emellertid önskvärt att det av lagtexten framgår att ordförandeuppgiften ingår i den tjänst vid länsstyrelsen som ordföranden innehar. I 7 & lagen om skatterätt och länsrätt bör därför anges att ordförande i länsskatterätt och länsrätt innehar tjänst vid läns- styrelsen. Det bör vidare föreskrivas att tjänsterna tillsätts av Kungl. Maj:t. Det är inte avsett att särskilda tjänster skall inrättas för ordföran— de i den mellankommunala skatterätten. Sådan ordförande skall i stället förordnas av Kungl. Maj:t för viss tid. Föreskrift härom bör tas in i 7 5. Som lagrådet föreslår, bör det vidare föreskrivas att bestämmelser om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för ordförande med— delas av Kungl. Maj:t.

Som lagrådet anför är det av stor vikt att de ordförande som inte skall ägna sig enbart åt uppgiften att vara ordförande inte tilldelas and- ra upgifter av sådan art att deras självständighet som domare eller opartiskhet kan sättas i fråga. Lagrådet föreslår att det i 7 & föreskrivs att sådan ordförande inte. får tilldelas uppgifter som kan rubba förtroen- det till hans opartiskhet i den dömande verksamheten. Lagrådet synes anse att uppgifter inom huvudenheten för allmän förvaltning och för- valtningsrättskipning vid länsstyrelse i regel inte behöver utgöra anled- ning att sätta ordförandens självständighet eller opartiskhet i fråga. Jag delar denna uppfattning. Av vad jag förut har anfört framgår att det är avsett att bara tjänster på denna huvudenhet skall omfatta uppgift att vara ordförande. En bestämmelse av det slag som enligt lagrådets för- slag skall tas in i 7 5 lagen om skatterätt och länsrätt kan enligt min mening ge upphov till vissa svårigheter vid tillämpningen. Det väsent- liga synes vidare vara att en ordförande inte får tjänstgöra, om om-

Prop. 1971: 14 103

ständigheter som kan rubba förtroendet till hans opartiskhet i den dö- mande verksamheten föreligger. Detta intresse tillgodoses genom jävs- bestämmelserna i 4 kap. 13 & rättegångsbalken vilka, som jag anförde i remissen till lagrådet, avses bli tillämpliga på ordförande i skatterätt och länsrätt.

I fråga om skatterätts och länsrätts sammansättning är det enligt lag- rådet med hänsyn till förvaltningsrättskipningens ökande betydelse och den åsikt om vikten av lekmannadeltagande som kom till uttryck vid underrättsreformen år -1969 svårt att förstå varför antalet nämndemän i skatterätt och länsrätt skall vara lägre än i tingsrätterna. Det är uppen- bart att de synpunkter på lekmannadeltagandet som tillmättes avgörande betydelse vid underrättsreformen måste anses väsentliga också i fråga om lekmannadeltagandet i skatterätt och länsrätt.

Visserligen skall, som jag anförde i prop. 1970: 103, några krav på speciell fackkunskap inte ställas på lekmännen i skatterätt och länsrätt. Det bör emellertid framhållas att rätterna i stor utsträckning kommer att fungera som andra instans, att antalet mål och ärenden blir avsevärt, att avgörandena i stor utsträckning måste grunda sig på skriftligt mate— rial och att de ofta innebär tillämpning av ett omfattande och delvis kom- plicerat författningsmaterial. Vad särskilt beträffar länsrättema är det an- geläget att bland nämndemännen är representerade insikter i och erfa- renheter av bl. a. sociala frågor. Vad jag nu har sagt innebär inte att jag numera vill hävda att "nämndemännen bör ha speciella fackkunskaper. Däremot anser jag mig kunna konstatera att stora krav i andra aVseen— den måste ställas på nämndemännen, om dessa skall kunna fullgöra sin viktiga uppgift inom förvaltningsrättskipningen och få det inflytande på avgörandena som är avsett.

Inrättandet av länsrättema innebär att ett tämligen stort antal nämn- demän måste rekryteras. Det kan befaras att det kommer att bli svårt att rekrytera ett tillräckligt antal lekmän som är både villiga att åtaga sig ett så krävande uppdrag som det här är fråga om och lämpade för uppdraget, om antalet nämndemän sätts högre än som föreslagits i lag- rådsremissen. Härtill kommer, som framhålls i lagrådsremissen, att läns- rättema med hänsyn till målens natur ofta måste sammanträda med kort varsel. Erfarenheterna från de prövningsnämnder som sammanträ- der på avdelning, dvs. med höst fyra ledamöter utöver ordföranden, är goda. Till dessa prövningsnämnder hör bl.a. nämnderna i de tre största länen.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört finner jag inte skäl att i fråga om antalet nämndemän frångå förslaget i lagrådsremissen. '

I fråga om omröstningsreglerna vill jag erinra om att en ordning med individuell rösträtt i allmänhet tillämpas inom förvaltningen, att såväl länsförvaltningsutredningens och landskontorsutredningens' förslag som

Prop. 1971: 14 109

förslaget till lag om skatterätt innebär att lekmännen skall ha indivi- duell rösträtt samt att 14 av de 16 remissinstanser som i sina yttranden Över departementspromemorian gick in på frågan tillstyrker förslaget om individuell rösträtt. I prövningsnämnderna har lekmännen individuell rösträtt och de har t.o.m. en starkare ställning än den som förslaget i lagrådsremissen ger nämndemännen. Vid omröstning i prövningsnämnd är ju regeln om ordförandens utslagsröst en undantagsregel. Som exem— pel på domstolar i vilka lekmän har individuell rösträtt nämns i lagråds- remissen fastighetsdomstolarna och expropriationsdomstolarna. Ytter- ligare exempel är vattendomstolarna (11 kap. 12 % vattenlagen) samt ägodelningsrätterna som utöver ägodelningsdomaren består av tre ägo— delningsnämndemän (21 kap. 2 och 37 55 lagen, 1926: 326, om delning av jordålandet). - '

Om nämndemännen skall ges individuell rösträtt, kan det, som före- dragande departementschefen anförde vid underrättsreformen år 1969, knappast motiveras att de inte skulle ha samma ansvar för avgörandena som ordföranden. Detta leder visserligen till att de måste ges tillfälle att åtminstone ta del av avfattningen, innan ett beslut meddelas, men er- farenheterna från prövningsnämndernas verksamhet talar för att det inte behöver medföra några svårigheter.

Genom underrättsreformen fick nämndemännen i allmän underrätt en väsentligt starkare ställning än de tidigare hade haft. Den omständig- heten att man inte ansåg det lämpligt att ge dem en också i formellt av- seende individuell rösträtt kan med hänsyn till vad jag har anfört nu och i lagrådsremissen inte anses utgöra anledning att ge nämndemännen i skatterätt och länsrätt en svagare ställning än lekmännen har i pröv- ningsnämnd.

Lagrådet, som inte haft något att erinra mot vad jag anförde i lagråds— remissen om tillämpningsområdet för omröstningsreglerna för tviste- mål resp. brottmål, anser att det bör anges i lagtexten i vilken utsträck- ning de skilda reglerna skall tillämpas. Som exempel på mål i vilka reg- lerna för brottmål bör tillämpas vid omröstning i huvudsaken nämns i lagrådsremissen endast mål om utdömande av vite. Det utesluts emeller- tid inte att reglerna för brottmål kan böra tillämpas också i vissa andra måltyper. Särskilt med hänsyn till att rätternas kompetensområde fram- deles kan få annat innehåll bör det överlämnas åt praxis att med ledning av vad som anförts vid lagens tillkomst avgöra i vilken utsträckning reg— lerna för tvistemål resp. reglerna för brottmål bör tillämpas. Jag vill emellertid inte utesluta att erfarenheterna från tillämpningen kan komma att motivera en översyn i syfte att åstadkomma en mera preciserad reg- lering.

Med hänsyn till vad lagrådet anfört bör hänvisningen i 13 5 lagen om skatterätt och länsrätt till 16 och 29 kap. rättegångsbalken anges

Prop. 1971: 14 110

gälla bestämmelserna för domstol med endast lagfarna ledamöter. Som lagrådet föreslår bör det föreskrivas att ordföranden skall säga sin me- ning först. Någon föreskrift om att ordföranden skall framställa saken och vad lag stadgar därom anser jag inte nödvändig.

Vad lagrådet anfört i fråga om 6 5 lagen om skatterätt och länsrätt bör föranleda en redaktionell ändring. Sådana ändringar bör också göras i 4 och 5 55. Med anledning av lagrådets påpekande bör det i en över- gångsbestärnmelse föreskrivas att val av nämndemän första gången skall äga rum redan före lagens ikraftträdande.

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att antaga förslagen till

1) lag om skatterätt och länsrätt, med vidtagna ändringar, 2) lag om ändring i lagen ( 1 955: 261 ) om avstängning av domare.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den ly- delse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Britta G yllensten

Prop. 1971: 14