Prop. 1972:100
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt till ledighet och lön vid deltyagande i svenskunderrvisning för invandrare
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1972 Prop. 1972: 100
Nr 100
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare; given Sofiero den 21 juli 1972.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden, föreslå riksdagen att bifalla det förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departements- chefen hemstälit.
Under Hans Maj:ts Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro, enligt Dess nådiga beslut:
CARL GUSTAF
ERIC HOLMQVIST
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en lag varigenom arbetsgivare åläggs att eko- nomiskt bidra till anställda invandrares undervisning i svenska språket med samhällsorientering. Den föreslagna lagen innebär skyldighet för arbetsgivaren att bereda anställda ledighet i 240 timmar för att delta i sådan undervisning och att betala dem lön för deltagande i 240 timmars undervisning, oavsett om denna bedrivs under arbetstid eller ej. Lagen föreslås gälla arbetstagare, som börjat sin första anställning här i landet efter utgången av år 1972.
] Riksdagen 1972. ] saml. Nr 100
Prop. 1972: 100
Förslag till
Lag om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare
Härigenom förordnas som följer.
1 5 Denna lag gäller här i landet bosatt utländsk arbetstagare, som har arbetstillstånd. Föreligger icke skyldighet för arbetstagaren att ha ar- betstillstånd eller är han befriad från sådan skyldighet, gäller lagen om han är kyrkobokförd här i landet.
Lagen gäller icke arbetstagare
1. som har svenska, danska eller norska språket till modersmål,
2. som genomgått undervisning som avses i denna lag eller som har sådana kunskaper i svenska, danska eller norska språket att sådan un- dervisning icke kan anses erforderlig,
3. som sysselsättes i feriearbete eller eljest i arbete av tillfällig natur, eller
4. som är anställd i arbetsgivarens hushåll.
2 & Arbetstagaren har rätt till ledighet 240 arbetstimmar under ordi- narie arbetstid för att deltaga i sådan undervisning i svenska språket med samhällsorientering, för vilken statsbidrag utgår. För deltidsanställd ar- betstagare skall rätten till ledighet utgöra den del som svarar mot arbetstagarens arbetstid i förhållande till heltid.
Genom kollektivavtal mellan arbetsgivaren eller förening av arbets- givare och fackförening eller annan liknande förening av arbetstagare får rätten till ledighet enligt första stycket begränsas. Finnes ej fackför- ening eller annan liknande förening av arbetstagare, får avtal om sådan begränsning träffas mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Avtal som avses i detta stycke får träffas utan hinder av i 3 & andra stycket stats— tjänstemannalagen (1965: 274) eller 2 & andra stycket kommunaltjänste- mannalagen (1965: 275).
Tid varunder arbetstagaren åtnjuter ledighet enligt första stycket jäm- ställes med arbetad tid.
3 g Arbetstagare som deltager i undervisning som avses i 2 & har rätt till lön från arbetsgivaren under 240 lektionstimmar. Vid beräkning av .. lönen skall en lektionstimme räknas som en arbetstimme.
Lönen för varje lektionstimme får ej understiga den lön som skulle ha utgått, om arbetstagaren under motsvarande tid utfört arbete för arbetsgivarens rälming under ordinarie arbetstid. För deltidsanställd arbetstagare får lönen ej understiga den del som svarar mot arbetstaga- rens arbetstid i förhållande till heltid.
Tid för vilken arbetstagaren erhåller lön enligt första stycket jämställes med arbetad tid även om undervisningen äger rum utanför ordinarie arbetstid. Vad som nu sagts gäller dock icke vid beräkning av arbetad tid enligt allmänna arbetstidslagen (1970: 114).
4 & Arbetsgivaren skall så snart det kan ske upplysa nyanställd ar- betstagare om hans rättigheter enligt denna lag. Arbetsgivaren skall inom 60 dagar från anställningens början bereda arbetstagaren möjlig— het till ledighet för att påbörja undervisningen.
Prop. 1972: 100 -3. i . 3
Har arbetstagaren påbörjat men icke avslutat undervisningen under anställning hos tidigare arbetsgivare, har arbetstagaren i ny anställning rätt till ledighet och lön enligt denna lag för att fortsätta undervisningen. Härvid äger första stycket motsvarande tillämpning.
Har arbetsgivaren fullgjort sina skyldigheter enligt första stycket, upp- hör hans övriga skyldigheter enligt denna lag gentemot arbetstagaren, om denne ej påbörjat undervisningen inom två år från det han till- trädde sin första anställning här i landet.
5 & Arbetstagares rätt till lön enligt 3 & får ej inskränkas genom av- tal. Sker det, är avtalet ogiltigt i den delen. Avtal får dock i den ord— ning som sägs i 2 & andra stycket träffas i fråga om hur lönen skall be- räknas och när den skall utbetalas.
6 % Arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal enligt 2 & andra stycket eller 5 %, får tillämpa avtalet även på sådan utländsk arbetstagare som ej är medlem av den avtalsslutande organisationen på arbetstagar- sidan.
7 5 Arbetsgivare, som ej iakttager vad som föreskrives i denna lag, skall ersätta arbetstagaren uppkommen skada.
Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.
Om det med hänsyn till skadans storlek eller andra omständigheter är skäligt, får skadeståndets belopp nedsättas. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet kan också äga rum.
8 % Arbetstagare, som vill fordra skadestånd enligt denna lag, skall underrätta arbetsgivaren om sitt anspråk inom fyra månader efter det att skadan inträffade samt anhängiggöra sin talan senast två år efter skadans uppkomst.
lakttager arbetstagare ej vad som föreskrives i första stycket är talan förlorad.
9 5 Mål om tillämpning av denna lag prövas, om ej annat följer av tredje stycket, av arbetsdomstolen, om anställningsavtalet regleras av kollektivavtal, och i annat fall av allmän domstol. Sådant mål får dock genom avtal hänskjutas till avgörande av skiljemän.
I fråga om talans väckande och utförande hos arbetsdomstolen gäl— ler 13 5 lagen (1928: 254) om arbetsdomstol även om målet ej är så- dant som avses i den lagen.
Fråga som avses i 1 5 andra stycket 1 och 2 prövas i den ordning Konungen bestämmer.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973 och tillämpas på arbetsta- gare som börjat sin första anställning här i landet efter utgången av år 1972. Har arbetstagare börjat sin anställning innan lagen trätt i kraft, räknas arbetsgivarens skyldigheter enligt 4 5 från ikraftträdandet.
2. Har arbetsgivare innan lagen trätt i kraft gett arbetstagare ledig— het för att deltaga i svenskundervisning eller betalat lön i enlighet med denna lag för arbetstagarens deltagande i sådan undervisning, får det antal timmar som ledigheten eller löneutbetalningen avsett avräknas från vad som åligger arbetsgivaren enligt 2 eller 3 5. 11" Riksdagen 1972. I saml. Nr 100
Prop. 1972: 100 4
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Sofiero den 21 juli 1972.
Närvarande: Statsråden STRÄNG, HOLMQVIST, NILSSON, LÖF- BERG, CARLSSON, FELDT.
Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lag om rätt till ledighet och län vid deltagande i .tvenskundervisning för in- vandrare och anför.
Inledning
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 maj 1968 tillkalla- de dåvarande chefen för inrikesdepartcmentet samma dag sju sakkun- niga med uppdrag att utreda invandrares anpassningsproblem m. m. De sakkunniga1 antog benämningen invandrarutredningen. Utredningen har bl. a. i uppdrag att kartlägga de sociala, kulturella och andra pro- blem som möter invandrare och överväga vilka åtgärder som bör vid- tas för att underlätta deras anpassning i det svenska samhället.
Utredningen har avgivit ett delbetänkande (SOU 1971: 51) Invand- rarnas utbildningssituation. I betänkandet föreslås inrättande av en grundutbildning för vuxna invandrare omfattande 240 timmars under- visning i svenska med samhällsorientering samt vissa åtgärder för en s.k. fördjupad utbildning. I samband därmed tar utredningen upp dels frågan hur nu existerande former för undervisning av vuxna invandrare skall samordnas med den föreslagna grundutbildningen, dels frågan om utbildning av analfabeter bland invandrarna. Utredningen lägger vidare fram förslag till lag om utländsk arbetstagares rätt till lön vid deltagande i grundutbildningen för vuxna invandrare.
1 Riksdagsledamoten Yngve Möller, ordförande, riksdagsledamöterna Hugo Bengtsson, Bengt Fagerlund. Lennart Mattsson och Rolf Wirtén, dåvarande riks- dagsledamötema Ingrid Diescn och Nils Kellgren (t.o.m. den 8 juli 1969) samt byråchefen Ove Jönsson (fr. o. m. den 9 juli 1969).
Prop. 1972: 100 . 5
Utredningen har dessutom redovisat nuvarande utbildning för in— vandrarbarn och invandrarungdom och gjort vissa överväganden i an- slutning härtill.
Remissyttranden över betänkandet har avgivits av socialstyrelsen, ar- betarskyddsstyrelsen, statskontoret, statistiska centralbyrån (SCB), riks- skatteverket (RSV), universitetskanslersämbetet (UKÄ), skolöverstyrel- sen (SÖ), arbetsdomstolens ordförande, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens invandrarverk (SIV), länsstyrelserna i Stockholms, Söderman- lands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Västmanlands län, offentlighets— och sekretesslagstiftningskommittén (OSK), socialutredningen, 1968 års barnstugeutredning, hemvistsakkun- niga, kommittén för försöksverksamhet med vuxenutbildning (FÖVUX), utlänningsutredningen, Sveriges Radio AB, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges akademikers centralorga— nisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Lärar- föreningen svenska för invandrare (SVI), Folkbildningsförbundet, Riks- förbundet finska föreningar i Sverige, Esternas representation i Sverige samt Riksförbundet hem och skola.
UKÄ har bifogat yttranden av vissa universitet. SÖ har överlämnat yttranden av några länsskolnämnder. Länsstyrelserna har inhämtat ytt— randen från sammanlagt ett tjugotal kommuner m.fl. LO har överläm- nat yttranden från vissa fackförbund och Folkbildningsförbundet från vissa studieförbund.
Inrättandet av en grundutbildning för vuxna invandrare enligt in- vandrarutredningens förslag och därtill anknutna frågor har sådana kostnadskonsekvcnser att förslaget bör prövas i ett vidare budgetsam- manhang. Särskilda skäl talar däremot för att frågan om arbetsgivares skyldighet att ekonomiskt bidra till de anställdas deltagande i svenskun- dervisningen tas upp redan nu, framför allt önskvärdheten att arbets- marknadens parter snarast möjligt får besked om vilka skyldigheter som i detta avseende kan komma att åläggas arbetsgivaren. Parterna får där- igenom tillfälle att i god tid träffa de överenskommelser som de kan finna erforderliga.
Allmän bakgrund
Invandringen
Sverige har haft en arbetsmarknadsbetingad invandring sedan slutet av 1940—talet, då vissa företag började rekrytera arbetskraft i andra län- der. Denna invandring fick en med hänsyn till de totala arbetskraftsre- surserna väsentlig omfattning under 1960—talet.
Prep. 1972: 100 6
Bruttoinvandringen av utländska medborgare under åren 1967—1971 framgår av följande tabell:
Totalt Nordbor Icke-nordbor 1967 27100 14100 13000 1968 32 700 21 700 11 000 1969 59 600 44 000 15 600 1970 73 600 48 000 25 600 1971 39 000 21 000 18 000
Vid utgången av år 1971 var antalet utländska medborgare bosatta i Sverige 416 600. Av dessa var nära 65 % medborgare i något nordiskt land. Finländarna utgjorde närmare hälften av alla utlänningar. De tio största utlänningsgrupperna, vilka redovisas i följande tabell, utgjorde nära 90 0/0 av samtliga.
Medborgarskaps- Män Kvinnor Summa Andel ( %) av samt- land liga utlänningar Finland 103 900 102 400 206 300 49.5 Jugoslavien 21 900 18 700 40 600 9,7 Danmark 17 500 12 900 30 400 7,3 Norge 13 500 13 900 27 400 6,6 Tyskland 11 100 9 000 20 100 4,8 Grekland 9 100 7 200 16 300 3,9 Italien 4 800 2 700 7 500 1,8 USA 3 600 2 800 6 400 1,5 Storbritannien 3 300 2 600 5 900 1,5 Polen 2 200 2 700 4 900 l 3
».
I januari 1971 noterades det största antalet arbetsanmälda utlänningar någonsin i vårt land, nämligen 229 000. Vid ingången av år 1972 hade antalet sjunkit till 219 000 och uppgick i april i år till 218 000. Flertalet invandrare är sysselsatta i tillverkningsarbeten och en tämligen stor grupp återfinns i serviceyrken. Till följd av bl.a. en från den svenska befolkningen avvikande åldersfördelning har invandrarna en högre, kvinnorna t. o. m. väsentligt högre, förvärvsintensitet än de svenska med- borgarna.
Den 1 april 1972 fördelade sig de arbetsanmälda utlänningarna efter yrkesgrupp på följande sätt:
Män Kvinnor Summa Tekn., naturv., hum. arb. m. m. 9 970 10 303 20 273 Adm. arbete 399 44 443 Kameralt och kontorstekn. arb. 1 625 4 536 6 161 Kommersiellt arb. 1 569 1 933 3 502 lantbruks-, skogs— och hskcriarb. 7 153 355 7 508 Gruv— och stenbrytningsarb. m. m. 1 146 126 - 1 272 Transport- o. kommunikationsarb. 8 039 1 502 9 541 T illverkningsarb., maskinskötsel m. m. 96 816 35 903 132 719 Servicearbete 13 267 21 089 34 356 Övrigt arbete 1 776 498 2 274 Summa 141 760 76 289 2l8 049
Prop. 1972: 100 - 7
Någon prognos beträffande den framtida invandringen till Sverige finns inte och underlag för en sådan torde i stort sett saknas. SCB:s befolkningsprojektioner med antaganden om en fortsatt nettoinvand- ring av 10 000 eller 20 000 personer per år fram till sekelskiftet är inte avsedda att vara en förutsägelse om invandringens verkliga omfattning. Konjunkturutvecklingen och politiska beslut i både Sverige och utvand- ringsländerna kommer att vara bestämmande för invandringens storlek.
Nuvarande utbildningsanordningar för invandrare
Invandrare återfinns i alla förekommande utbildningsformer för vux- na. Några exakta uppgifter om deras andel i vuxenutbildningen finns dock inte. Invandrarnas andel i arbetsmarknadsutbildningen är relativt stor (av det totala antalet påbörjade utbildningar under 1970/71 svarade invandrarna för 9,7 %) medan andelen invandrare i den kommunala vuxenutbildningen uppgår till omkring 8 0/0.
För att tillgodose invandrarnas behov av undervisning i svenska har efter hand skapats vissa utbildningsanordningar som är antingen in- tegrerade i den gängse vuxenutbildningen eller fristående från denna.
Möjligheterna för invandrare att få undervisning i svenska var fram till mitten av 1960-talet begränsade och undervisningen var i regel av- giftsbelagd. Mot bakgrund av den stora invandringen åren 1964 och 1965 ställde statsmakterna fr.o.m. budgetåret 1965/66 medel till för— fogande för avgiftsfri undervisning i svenska för invandrare. SÖ fick därigenom möjlighet att i samarbete med studieförbunden anordna så- dan undervisning som försöksverksamhet. Omfattningen av studieför- bundens invandrarundervisning har ökat snabbt och kommit att ut- göra en allt större andel av förbundens totala verksamhet.
Under de år försöksverksamheten har pågått har antalet studiecirklar i svenska för invandrare ökat kraftigt: från 4 200 budgetåret 1965/66 till 30 200 budgetåret 1970/71.
Bestämmelserna för denna verksamhet innebär i korthet följande. SÖ får i samråd med AMS och SIV genom studieförbunden anordna av- giftsfri undervisning i svenska språket samt särskild samhällsundervis- ning för utländska medborgare som har uppehållstillstånd eller, om sådant tillstånd inte erfordras för att de skall få vistas här, är kyrko- bokförda här i landet. Undervisningen får anordnas i form av antingen s.k. glesundervisning eller s.k. intensivundervisning och skall bedrivas i huvudsak enligt Sözs läroplan i svenska för vuxna invandrare. I gles- undervisning skall varje studiecirkels verksamhetsperiod omfatta minst 20 studietimmar fördelade på 1—3 studietimmar per sammankomst. Intensivundervisningen skall per studiecirkel omfatta minst 20 och högst 240 studietimmar med minst fyra studietimmar per dag. Under varje studiecirkels verksamhetsperiod får högst en sjättedel av antalet studie-
Prop. 1972: 100 3
timmar användas för samhällsorientering. För denna del av undervis- ningen får expert eller fackman samt vid behov tolk anlitas.
Undervisningen är kostnadsfri för invandraren. Statsbidrag utgår till studieförbunden med 100 %, dock högst 75 kr. per studietimme för undervisning i svenska och högst 80 kr. per studietimme för särskild samhällsundervisning. Dessutom får förbunden statsbidrag till kostnader för tolk och expert, till sociala kostnader för lärarna samt visst bidrag till central administration. Som jämförelse kan nämnas att till studieför- bundens ordinarie cirkelverksamhet utgår statsbidrag med 75 % av kostnaderna för ledararvode och studiematerial, dock högst 30, i vissa fall 45 kr. per studietimme. Statsbidragsbcstämmelserna är således avse- värt generösare när det gäller svcnskundervisning för invandrare än beträffande övrig cirkelverksamhet. Å andra sidan utgår kommunala bidrag i avsevärt mindre omfattning för invandrarcirklarna än för annan cirkelverksamhet.
Utöver den omfattande försöksverksamhet inom studieförbunden som nu har redovisats bedrivs genom studieförbund och folkhögskolor an— nan försöksvcrksamhet av mindre omfattning.
Svenskundervisningen för invandrare bedrivs således huvudsakligen inom den fria folkbildningsverksamheten. Ett i samråd med studieför- bunden inom SÖ bedrivet läroplansarbete har under år 1971 avsatt en läroplan i svenska för invandrare. Enligt denna skall undervisningen, utom att bibringa språkkunskaper, göra invandrarna bekanta med svenskt samhälle, levnadsförhållanden och vardagsliv. l-luvudprincipen för all undervisning i svenska för invandrare måste vara att ge eleven sådana språkliga färdigheter och sådan information att han kan leva och fungera i det svenska samhället. Därför är det viktigt att samhälls- orienteringen integreras i och intimt sammanvävs med språkutbild- ningen.
Annan av staten finansierad undervisning i svenska för invandrare meddelas i samband med arbetsmarknadsutbildning, numera i huvudsak förlagd till AMS:s och SÖ:s utbildningscentra. Sådana svenskkurser kan antingen bedrivas under en sammanhängande period av högst två månader eller varvas med yrkesutbildning. Under utbildningen utgår utbildningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen (1966: 368).
Invandrare som har god yrkesutbildning och rätt att vistas och arbeta i landet men som inte kan få en lämplig arbetsplaeering på grund av bristande kunskaper i svenska kan beredas utbildning i svenska med utbildningsbidrag utan att denna utbildning sker i samband med yrkesutbildning.
Under budgetåret 1970/71 påbörjade närmare 4700 personer ut- bildning i svenska inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen. Språk- undervisning meddelas också i AMS:s mottagningsförläggningar för kollektivt överförda flyktingar.
Prop. 1972: 100 ' ' 9
Arbetsmarknadens parter har i skilda sammanhang understrukit vik- ten av att invandrarna får lära sig svenska så snart som möjligt i syfte att underlätta anpassningen till arbetsmiljön. Överenskommelser om in- troduktion av utländsk arbetskraft har slutits mellan olika arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. ] samband härmed har vissa större före- tag med en stor andel invandrare anställda anordnat svenskundervis- ning i samarbete med studieförbund. Oftast är det fråga om undervis- ning på fritid med stimulansbidrag eller premier av olika slag. Endast sällan sker undervisning på betald arbetstid. Det förekommer även branschsamverkan på arbetsgivarsidan när det gäller svenskundervis- ning. Även fackliga organisationer har i samarbete med studieförbund anordnat undervisning i anslutning till arbetet.
Utredningen
Som bakgrund till utredningens förslag om rätt för arbetstagare till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning bör anföras att utredningen föreslår att en särskild grundläggande utbildning i svens- ka mcd samhällsinformation inrättas. Utbildningen bör erbjudas samtli- ga invandrare som har behov därav. Den bör benämnas grundutbild- ning för invandrare och inordnas i det allmänna skolväsendet. Med hänvisning till Europarådets resolution om språkundervisning för in— vandrande arbetare ( prop. 1969: 27 ) och med stöd av bedömningar av pedagogisk sakkunskap förordar utredningen att grundutbildningen får ett omfång om 240 timmar. Utredningen anser att det gemensamma målet bör fixeras i tid och inte i kunskapsnivå för olika målgrupper. Som allmän kvalifikationsgrund för tillträde till utbildningen föreslås gälla att invandraren är kyrkobokförd i landet. Härigenom utesluts tillfälliga besökande, turister m. fl. från utbildningen.
Bland invandrarna finns, framhåller utredningen, personer vilkas kunskaper i svenska motsvarar eller är högre än målet för grundutbildningen. Grundutbildning bör inte erbjudas dessa personer. Deras eventuella vidareutbildning i svenska bör ske inom ramen för den ordinarie vuxenutbildningen. Utbildningen bör inte omfatta finska invandrare med svenska till modersmål eller dansk- eller norsktalande invandrare. De bör dock få delta i undervisningen, om de önskar och plats finns.
Utredningen anser att SÖ bör svara för planering och samordning, lärarutbildning, läroplaner, utvecklingsarbete och information. Enligt utredningens uppfattning bör samordnings- och plai eringsfunktionerna för utbildningen av invandrare i skilda åldersgrupper förstärkas inom ramen för SÖ:s organisation så att en integrerad behandling av de ak- tuella frågorna kan underlättas. Ett reguljärt samråd bör etableras mellan
Prop. 1972: 100 10
SÖ och andra berörda myndigheter och organisationer, däribland ar- betsmarknadens parter. Likaså bör samråd ske med invandrar- och minoritetsorganisationer. SlV bör liksom f.n. endast ha begränsade uppgifter i frågor om utbildning för invandrare, såsom att aktualiscra behov av kompletterande åtgärder hos fackmyndigheter och organisa- tioner samt att medverka i informationen om grundutbildning m. m.
Lagstiftning om rätt till ledighet och lön vid deltagande i grundutbild- ning
Enligt utredningen råder det inget tvivel om att företag som för sin produktion är beroende av invandrare skulle vinna betydligt på att des- sas kunskaper i svenska förbättras. Redan nu finns det ett antal före- tag som inriktat sina ansträngningar på att förbättra introduktionen på arbetsplatsen genom bl. a. svenskundervisning. Skälet härtill torde vara önskemål om minskad omsättning av arbetskraften och stabilisering av arbetsprocessen. Även de fackliga organisationerna har pekat på den utbyggda introduktionen som ett medel att förbättra arbetsmiljön och öka både trivsel och säkerhet.
Mot denna bakgrund anser utredningen att samhällets engagemang för att ge invandrare den särskilda service som behövs under deras första tid i landet generellt bör motsvaras av ökad omsorg om invand- rarna även från företagens sida. Starka skäl talar därför för att f ö r e- tagen bör bidra ekonomiskt till den grundutbildning som utredningen föreslår. Även andra skäl talar enligt utredningen för en sådan fördelning av kostnadsansvaret mellan samhälle och företag. Ett sådant skäl är att arbetsgivarnas direkta och indirekta kostnader för att anställa arbetare från utlandet allmänt sett är mindre än för att an- ställa vissa andra grupper exempelvis äldre eller handikappade personer. Utredningen finner principen om arbetsgivarens kostnadsansvar knäsatt i den preliminära SAF-LO—övcrenskommclse om 60 timmar av arbets- givaren betald svenskundervisning för invandrare, som träffades i no- vember 1970.
Enligt utredningens uppfattning bör emellertid arbetsgivarna ha ett betydligt större kostnadsansvar för de studiesociala anordningarna. I fråga om formen för arbetsgivarnas kostnadsansvar avvisar utredningen tanken på en särskild arbetsgivaravgift som bidrag till kostnaderna för grundutbildningen. En bättre lösning synes utredningen vara att lagstift— ningsvägen garantera en anställd invandrare skydd mot påtaglig löne- minskning under den tid han deltar i grundutbildning. Utländska arbets- tagare bör därför enligt utredningen g e n o m 1 a g 5 t i ftn i n g t i l l- försäkras ett minimiskydd mot lönebortfall un- der grundutbildningen. Sådan lagstiftning bör ges tvingande karaktär. Lagen bör således inte få sättas ur spel genom avtal.
Utredningen diskuterar olika alternativ för att bestämma vilka l ö n e—
Prop. 1972: 100 ' 11
fö rm å n e r som arbetstagaren skall ha rätt till när han deltar i grund- utbildningen och nämner semesterlön, standardersättning t. ex. i form av fast timpenning, gemensam för alla deltagare. permitteringslön och genomsnittslön inom branschen eller företaget. Av olika skäl förkastar utredningen emellertid samtliga dessa alternativ och förordar i stället att arbetstagarens individuella inkomst tas till utgångspunkt. I vissa fall kan det vara svårt att räkna ut den individuella lönen för den som genast eller tämligen omgående efter anställningen påbörjat grundut- bildning. t.ex. vid ackordsarbete. I sådana fall bör arbetstagaren enligt utredningen garanteras en lön som i princip motsvarar genomsnittslö— nen för den yrkesgrupp vederbörande tillhör på företaget eller arbets- platsen. I flertalet fall torde arbetsgivarna och de fackliga organisatio- nerna genom lokala förhandlingar kunna träffa överenskommelse i den- na fråga.
1 lagtekniskt hänseende bör man enligt utredningens uppfattning lämpligen skilja mellan arbetstagarens rätt att få ledighet för att delta i grundutbildningen och hans skydd mot inkomstbortfall under utbild- ningstiden. Arbetstagaren skall sålunda ha rätt att under arbetstid delta i utbildningen. Denna rätt bör emellertid inte få tas i anspråk för läng- re tid än 240 lektionstimmar t4l)-minuterslektioner). Härigenom maxi— meras arbetsgivarens skyldighet att ge ledighet. Skyldigheten bör emel— lertid omfatta även tid för nödvändiga raster. Vidare förutsätter ut- redningen att arbetstagaren får erforderlig ledighet för att kunna för- flytta sig till och från utbildningsplatsen.
Lagen bör enligt utredningens mening garantera skydd för lönebort- fall under hela utbildningstiden. I.ö reskyddet bör anknyta till visst antal arbetstimmar. Lönen bör inte få understiga den lön som skulle ha ut- gått om arbetstagaren under motsvarande tid hade utfört arbete för ar- betgivarens räkning. En sådan garanti överensstämmer mycket nära med omfattningen av arbetsgivarens skyldighet att ge arbetstagaren ledigt. Lön bör utgå också för sadan tid som inte är lektionstid utan är t. ex. rast mellan två lektionstimmar. Maximalt bör arbetstagaren kunna få lön motsvarande 240 arbetstimmar.
Utredningen förutsätter att arbetstagaren inte av det skälet att han önskar genomgå grundutbildning placeras på ett arbete som ger lägre löneförmåner än han annars skulle ha haft. Å andra sidan bör regle- ringen av löneskyddet inte ge upphov till anspråk på övertidsersättning eller dylikt. Lagen bör endast garantera en lön motsvarande den som skulle ha utgått för arbete under ordinarie arbetstid. Även i denna fråga torde arbetsgivaren och de fackliga organisationerna genom lokala för- handlingar kunna träffa överenskommelse.
Enligt utredningen bör utbildningen för anställda äga rum på ordi- narie arbetstid. Speciella förhållanden i vissa branscher eller på vissa företag kan dock föranleda modifikationer. Arbetstagaren bör
Prop. 1972: 100 p
emellertid ha rätt till lön även om utbildningen är förlagd till annan tid än arbetstid. Detta bör lagtekniskt uttryckas så att den tid arbets- tagaren deltar i utbildning även i detta fall räknas som arbetstid. ' För mycket små företag kan enligt utredningens mening utgiften för lön under utbildningstiden komma att innebära att möjligheten till an- ställning för nyinvandradc arbetstagare kan minska eller helt försvinna. Möjligheterna att kontrollera lagens efterlevnad torde också vara be- gränsade i sådana företag. Lagen bör därför inte omfatta arbetsgivare som inte regelbundet sysselsätter rn i n st f e m a r b e t s t a g a r e. Småföretagen bör dock rekommenderas att betala lön till anställda som följer utbildningen.
Lagen bör inte heller vara tillämplig i fråga om arbetstagare som sysselsätts i säsong— eller feriearbete eller eljest i arbete av tillfällig natur. För utredningen framstår det som rimligt att en arbetsgivare inte bör åläggas att betala lön under grundutbildningen för arbetstagare, vilkas anställning uppenbarligen är av tillfällig eller kortvarig natur.
Utredningen har diskuterat möjligheten att i lagen undanta anställda med endast ett begränsat antal arbetstimmar och där grundutbildning— ens 240 timmar skulle stå i disproportion till antalet arbetstimmar. San- nolikt skulle en sådan konstruktion, enligt utredningens mening, med— föra svåra gränsdragningsproblem, varför något generellt undantag för deltidsanställda inteföreslås.
Tidpunkten för lagens ikraftträdande bör enligt utredningen sättas så att utrymme ges för nödvändiga förberedelser från såväl myndigheter— nas som arbetsgivarnas sida. Utredningen föreslår därför att lagen trä- der i kraft den 1 januari 1973. Lagen bör inte gälla arbetsta- gare vars anställning börjat före ikraftträdan- det. Utredningen skulle emellertid anse det som mycket otillfreds- ställande, om inte dessförinnan anställda invandrare avtalsvägen tillför- säkras samma förmåner som i framtiden anställda. Därför förordar utredningen en snar och frivillig påbyggnad av SAF-LO-överenskom- melsen om svenskundervisning för invandrare, så att den i fråga om redan anställda kommer att omfatta de mål för grundutbildningen och arbetsgivarens medverkan som utredningen har föreslagit. Enligt utred- ningens beräkning torde det röra sig om 30 000—40 000 personer.
Reservation och särskilt yttrande
Till utredningens betänkande har fogats en reservation av ledamoten Diesen som avvisar utredningens förslag till lag om utländsk arbets- tagares rätt till lön vid deltagande i grundutbildning för invandrare och förordar att parterna på arbetsmarknaden får träffa överenskommelse i denna fråga.
Vidare har till betänkandet fogats ett särskilt yttrande av experten
Prop. 1972: 100 13
Öberg. Denne anser att utredningens lagförslag inte tillräckligt preci- serar arbetsgivarens skyldighet att ställa arbetstid till förfogande för deltagande i grundutbildningen. Han framhåller att undervisningen i svenska bör utgöra en del av arbetet och endast undantagsvis få för- läggas till annan tid än ordinarie arbetstid. Vidare bör lagen utsträckas att gälla alla arbetsgivare oavsett antalet anställda. En sådan generell regel kunde eventuellt kompletteras med vissa möjligheter till dispens. Öberg förordar vidare att en undersökning omedelbart inleds i syfte att före den 1 januari 1973 klarlägga hur utbildningen för tidigare anställda skall kunna ordnas och om lagstiftning är möjlig och lämplig för de- ras del.
Remissyttrandena
Grundutbildning för vuxna invandrare
Samtliga remissinstanser ställer sig positiva till utredningens prin- cipförslag om inrättande av en grundutbildning i svenska f ö r i n v a n d r a r e. I de avseenden som har intresse i förevarande sammanhang anför remissinstanserna i huvudsak följande.
Förslaget att grundutbildningen skall omfatta 240 timm ar till- styrks av flertalet instanser. Några menar dock att 240 timmar repre- senterar ett minimum. AMS framhåller att invandrarna måste ges möjligheter till fortsatt utbildning i svenska språket, eftersom erfarenhe- terna visar att det i-individuella fall finns behov av längre utbildning för att eleven skall kunna tillgodogöra sig reguljär arbetsmarknadsutbildning.
SÖ anser, i likhet med utredningen, att utbildningens mål i första hand bör fixeras med hänsyn till tiden, men menar att man bör pröva frågan om ej uppnådda minimikunskaper vore lämpligare mått på un- dervisningens omfattning än ett fixerat timtal. Eftersom invandrarnas förutsättningar och utbildningsbakgrund varierar kraftigt, kommer en- dast en del av dem att på det angivna antalet timmar uppnå det i styrelsens läroplan angivna målet. Därför vill styrelsen, sedan målet 240 timmars undervisning generellt uppnåtts, för den fortsatta utveck- lingen uppsätta ett mål, som möjliggör en förlängd språkundervisning grundad på individuell kunskapsprövning. Även Folkbildningsförbundet anser det principiellt olämpligt att mäta grundutbildningen i timmar. Budgettekniska svårigheter får inte hindra att grundutbildningen defi- nieras i termer av väl specificerade utbildningsmål. Förbundet föreslår därför att utbildningen inte låses till 240 timmar utan att möjlighet ges till utökning av timantalet. Liknande synpunkter anförs av SACO och Liirarföreningen svenska för invandrare.
SI V påpekar att utredningen i sina beräkningar utgår från 240 40-mi- nuterslektioner. Verket anser det önskvärt att lektionstiden fastställs
Prop. 1972: 100 14 att vara 45 minuter, vilket skulle överensstämma med SÖ:s anvisningar till studieförbunden angående språkundervisningen för invandrare. LO anser för sin del att undervisningen bör avse 240 klocktimmar.
Remissinstanserna accepterar så gott som genomgående k y r k 0- b 0 k f ö r i n g som kvalifikationskrav för tillträde till grundutbildning- en. RSV och hemvistsakkunniga menar att kravet indirekt kan komma att bidra till en riktigare folkbokföring.
Utredningens förslag att SÖ skall svara för planering och samordning av grundutbildningen möter inga invändningar. SÖ uppger att i de bc— dömningar som gjorts vid arbetet med överstyrelsens omorganisation har hänsyn tagits till invandrarundervisningens ökande omfattning. Styrelsen föreslår att en speciell invandrarsektion med samordnande uppgifter in- rättas. SIV tillstyrker att SÖ blir ansvarig för planering, samordning och pedagogiskt utvecklingsarbete.
Lagstiftning om rätt till ledighet och lön vid deltagande i grundutbild- ning
Det stora flertalet remissinstanser delar utredningens uppfattning att arbetsgivaren bör bidra ekonomiskt till grundut- bildningen för de anställda. De flesta tillstyrker också _— ellcr lämnar utan erinran —— att detta sker i den formen att utländska arbetstagare genom lagstiftning tillförsäkras ett minimi- sk y d (1 m 0 t lö n e b 0 r t f a ll under grundutbildningen. Till de re- missinstanser som tillstyrker en lagstiftning av denna innebörd hör so— cialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, SÖ, AMS, S] V, FÖVUX, länssty- relserna [ Södermanlands, Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län, LO, TCO, Folkbildningsförbunder och Riksförbundet finska föreningar i Sverige. Även SAF tillstyrker i princip lagstiftning, dock under förut— sättning bl. a. att finansieringen sker på annat sätt än det av utredningen föreslagna.
Socialutrcdningcn ställer sig däremot tveksam till tanken på lagstift- ning och menar att behovet av en lagfäst rätt till deltagande i svensk- undervisning på betald tid kan ifrågasättas. Den föreslagna rätten till lön under utbildningstid framstår i allt väsentligt som ett lönevillkor jämställt med övriga anställningsvillkor. Det kan därför och i belys- ning av det mellan LO och SAF träffade avtalet starkt ifrågasättas om sådana förhållanden, som allmänt omfattas av arbetsmarknadsparter- nas fria förhandlingsrätt, skall regleras genom en tvingande lagstift— ning. Socialutredningen framhåller vikten av att den lagstiftning som kan finnas påkallad inte får leda till att invandraren ej längre kan kon- kurrera på lika villkor på arbetsmarknaden på grund av att hans arbets- kraft blivit för dyr. Liknande synpunkter anförs av bl. a. länsstyrelsen i Stockholms län samt reservanter i SÖ, FÖVUX och Svenska kommun- förbundet.
Prop. 1972: 100 . 15
Enligt arbetsdomstolens ordförande är utredningsförslagcts grund- tanke om skydd mot löneminskning riktig. Om frågan härom anses böra lösas genom ett ingripande från samhällets sida, kan det dock ifråga- sättas om detta lämpligen bör ske genom en lagstiftning som utgör ett direkt och relativt betydelsefullt ingrepp i det civilrättsliga förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det bör i stället ytterligare prö- vas, om det inte är möjligt att finna en lösning, innefattande exempelvis avgiftsfinansierade studiebidrag, där det individuella anställningsförhål- landet inte blir av så stor betydelse som enligt förslaget. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att förhandlingar mellan staten, kommuner och landsting samt arbetsmarknadens parter bör föregå lagstiftningen.
Länsstyrelsen i Västmanlands län accepterar principen att förvärvs- arbetande invandrare skall ges undervisning på arbetstid och erhålla kompensation för inkomstbortfall, men framför, med hänvisning till koncentrationen av invandrare till vissa orter och arbetsplatser, förslag till en alternativ lösning i fråga om arbetsgivarnas skyldigheter. En så- dan skulle kunna innebära att man lagstiftningsvägen ålägger samtliga arbetsgivare att medge ledighet från ordinarie arbete för deltagande i grundutbildningen för invandrare. Det inkomstbortfall som invandrarna därvid förorsakas bör i princip bäras av statsverket, t. ex. genom att företagen bär det primära kostnadsansvarct gentemot sina anställda. så att dessa erhåller full lönekompcnsation, men att ett schablonberäknat statsbidrag samtidigt utgår till företagen. Om särskilda åtgärder be- höver vidtas för att finansiera dessa kostnader för statsverket bör det lämpligen ske genom uttagande av en generell arbetsgivaravgift. Den av länsstyrelsen skisserade lösningen av ersättningsfrågan ger också ökade möjligheter att låta lagen om grundutbildning gälla alla anställda in- vandrare, även dem som redan vistas i landet.
Enligt SAF tyder vissa antydningar i betänkandet på att finansie- ringssystemet bl. a. haft till bisyfte att minska företagens benägenhet att rekrytera arbetskraft utomlands och därigenom underlätta anställ- ning av gifta kvinnor, äldre och andra svårplacerade. Utredningens på- stående att det skulle vara billigare att anställa utländsk arbetskraft är dock illa underbyggt. Utöver språkundervisning krävs ofta speciella åtgärder — särskild introduktion, tolkar, informationsmaterial m. m. —— som saknar motsvarighet vid anställning av svensk arbetskraft. Det fö- reslagna finansieringssystemet- skulle knappast väsentligt påverka om- fattningen av rekryteringen av utländsk arbetskraft eftersom denna hu- vudsakligen genomförs av stora exportindustrier, som är beroende av rekryteringen och därför tvingas bära kostnaderna trots att dessa påtag— ligt kan försvaga företagens internationella konkurrenskraft. Den en- skilde arbetsgivaren skulle enligt förslaget belastas med en direkt löne- kostnad om ca 4 000 kr. per invandrare utan säkerhet för att den an— ställde stannar kvar vid företaget efter utbildningen. Detta kan få svår-
Prop. 1972: 100 16
artade konsekvenser, inte minst för invandrarna själva. För många fö- retag skulle kostnaderna te sig alltför höga. Invandrarnas arbetsmark- nad och därmed deras valmöjlighet kan antas bli väsentligt beskuren. Detta gäller bl.a. invandrare som söker deltidsarbete. Utredningsför- slaget skulle kunna komma i konflikt med principen om invandrarnas med svenskar likvärda ställning på den svenska arbetsmarknaden. För- eningens eget finansieringsförslag anknyter till SAF-LO-överenskom- melsen som innebär ett åläggande för den enskilde arbetsgivaren att ge anställda invandrare ersättning motsvarande permitteringslön under de första 60 timmarna av svenskundervisningen. Föreningen vidhåller detta och uttalar att det är nödvändigt att över statsbudgeten finansiera återstående utbildningstid. Ersättning bör utgå i form av en för alla in- vandrare lika stor timersättning.
När det gäller frågan vilka ] 6 n e f ö r m å n e r som skall utgå under utbildningstiden har utredningens förslag att arbetstagarens individuella inkomst skall ligga till grund för löneberäkningen godtagits eller lämnats utan erinran av så gott som samtliga remissorgan. Enligt SAE-s nyss återgivna finansieringsförslag skall dock permitteringslön utgå för 60 timmar och därefter av allmänna medel en för alla arbetstagare lika hög timersättning.
Arbetsdomstolens ordförande anser att regeln om att arbetstagaren under utbildningstiden skall erhålla just den lön som han skulle ha uppburit, om han i stället utfört arbete åt arbetsgivaren, kan komma att ge upphov till tvister. Bedrivs utbildningen endast under del av arbets- dagen synes väl svårigheter att bestämma lönen under utbildningstiden inte behöva uppstå, eftersom man då kan begagna förtjänsten på ömse sidor om lektionstiden som norm. Sätts undervisningen däremot in i en intensivare form redan vid anställningens början. torde emellertid, såsom utredningen påpekat, tvekan kunna uppkomma om vilken norm som skall tillämpas vid lönesättningen. Sådana tvister torde kunna bli mycket svårbedömda och föranleda vidlyftig utredning. Det har vis- serligen förutsatts, att arbetsgivarna och de fackliga organisationerna i flertalet fall skall kunna nå överenskommelse om lönesättningen. Härvid framkommer emellertid en svaghet i förslaget. Å ena sidan får arbets- tagarens förmåner enligt lagen inte inskränkas genom avtal. Å andra sidan är löneskyddet emellertid angivet på sådant sätt, att man måste förutsätta att avtal om lönesättningen i vissa situationer skall träffas, eftersom lagen inte ger en för alla situationer användbar norm. Den enskilde arbetstagaren synes alltid kunna göra gällande, att ett sådant avtal strider mot lagen. En dylik ordning synes inte böra godtas. En- ligt arbetsdomstolens ordförande är det med hänsyn dels till ogiltig- hetsregeln i 3 &, dels ock till arbetsgivarens intresse av att utan före- gående förhandlingar kunna fastställa arbetstagarens lön under ut- bildningstiden önskvärt, att lagen uppställer en för alla situationer
Prop. 1972: 100 17
tillämplig, objektiv norm för lönens bestämmande. Något av de av utredningen avvisade alternativen borde härvidlag _— eventuellt efter viss modifikation -— kunna anses godtagbart. Normen bör vara så en- kel som möjligt och inte för sin tillämpning förutsätta någon ingå- ende utredning om faktiska omständigheter. Det förefaller bättre att godtaga vissa smärre ”orättvisor” i förhållandet mellan olika ar- betstagare eller viss ökning eller minskning av inkomsten under ut- bildningstiden än att uppställa regler, som är ägnade att medföra osäkerhet och risk för onödiga tvister.
Även LO, som därvidlag ansluter sig till yttrande från Svenska me- tallindustriarbetareförbundet, tar upp frågan om förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter beträffande lön under utbildningstiden. Enligt LO och metallindustriarbetareförbundet är det angeläget att det anges i lagen att överenskommelser i löncfrågan skall träffas mellan par- terna.
Landstingsförbundet påpekar att förslaget för exempelvis hälso- och sjukvården med dess skiftande arbetstidsförläggning innebär att invand- rare kan tänkas få förhöjning av sin löneinkomst under utbildnings— tiden. Förbundct förutsätter "att ersättningen under utbildningstiden inte blir högre än inkomsten under arbetad tid. Förbundet framhåller vi- dare att problem kan uppstå beträffande invandrare som har anställ- ning hos mer än en arbetsgivare. Enligt förbundet bör det också klar- läggas vad som skall gälla i fråga om resor till och från utbildningen. Även TCO har berört frågan om restiden. Enligt lagförslaget skall ar- betsgivaren endast betala lön för lektionstid och raster. Det förutsätts alltså, säger TCO, att deltagarna i grundutbildningen får vidkännas lö- neförlust under restid till och från utbildningen. Det är därför av största vikt att studierna kan bedrivas så nära arbetsplatsen som möjligt, dvs. inom den kommun där arbetsplatsen är belägen. Ett nära samarbete mellan angränsande kommuner som berörs av dessa frågor krävs där- för vid organiserandet av utbildningen för att nedbringa restiderna och resekostnaderna så mycket som möjligt för deltagarna. Lärarföreningen svenska för invandrare vill att lagen förtydligas så att lönen under grund- utbildningen inte får understiga vad som skulle utgått, om arbetstagaren i stället utfört arbete under ordinarie arbetstid och med ordinarie ar- betsuppgifter.
Utredningens uppfattning att undervisningen för anställda i princip bör bedrivas på a r b e t 5 t i d vinner kraftigt stöd hos bl. a. socialstyrel- sen, SÖ, SIV, AMS, FÖVUX, länsstyrelserna i Kronobergs och Älvsborgs län, LO, TCO, ABF och Lärarföreningen svenska för invandrare. En- ligt .SIV bör grundutbildningen betraktas som en del av arbetet. Endast därigenom kan det 100-procentiga deltagandet garanteras. Svenskunder— visningen är en grundläggande trygghetsfråga av sådant slag att alla behövande bör bli delaktiga av en reform på området. Hela arbetslivet
Prop. 1972: 100 18
präglas för övrigt av obligatorier som på ett långt mera kännbart sätt griper in i den enskilde arbetstagarens situation. Även Lärarföreningcn svenska för invandrare anser att utbildningen bör utgöra en del av ar- betet. Därav följer enligt föreningen att den inte kan förläggas till annan tid än arbetstid.
LO delar experten Öbergs uppfattning att utbildningen är att anse som en del av arbetet och därför endast undantagsvis bör förläggas till fri— tid. Enligt LO skall invandraren vid anställning informeras om att likaväl som han är skyldig att vara på arbetsplatsen och arbeta skall han känna samma skyldighet att delta i den språkundervisning som sker på ar- betstid. Enligt SAF måste exempelvis företag med skiftarbete, företag med speciella arbetstider och företag med starkt varierande arbetstider ha möjlighet att förlägga undervisningen även utanför ordinarie ar- betstid. För att undvika praktiska tillämpningsproblem och svårlösta juridiska tolkningstvister förordar föreningen att uttryckligt krav på att utbildningen skall genomföras på arbetstid inte skall ingå i lagen.
Förslaget att lagstiftningen endast skall omfatta arbetsgivare med minst fem arbetstagare kritiseras av ett stort antal remissin- stanser. Sålunda anser SIV, som säger sig främst ha att bevaka den invandrade individens intresse, det självklart att liuvudprincipen bör vara att invandrade arbetstagare som har behov av undervisning i svenska skall kunna delta i denna oavsett hur många anställda som finns. I den överenskommelse som träffats mellan SAF och lO angå- ende svenskundcrvisning för utländsk arbetskraft existerar ingen mot- svarande uppdelning med hänsyn till antalet anställda vid företagen. Den av utredningen påtalade kontrolifrågan torde inte bli mindre svår— bemästrad om arbetsplatser med färre än fem anställda undantas från lagens tillämpningsområde. Åtskilliga arbetsgivare har 5—"10 anställ- da, t. ex. företag inom hotell- och restaurangbranschen. städföretag och mindre verkstäder. Det blir inte alltid lätt att fastställa vilka arbets- tagare som är att betrakta som regelbundet anställda. Verket anför vi— dare att för bärkraftiga företag bör —- oavsett deras storlek — mer— kostnaden, när invandrad arbetskraft måste anställas, inte vara något större problem.
Inte heller LO accepterar förslaget att lagen inte skall omfatta ar- betstagare som är anställd hos arbetsgivare som inte regelbundet syssel- sätter minst fem arbetstagare. LO menar att en rekommendation till småföretagen inte kommer att ge någon större effekt. Rätt till utbild- ning på betald arbetstid måste gälla alla invandrare oavsett inom vil- ket företag de är anställda.
Utredningens förslag att lagstiftningen inte skall gälla arbetstagare som sysselsättsi säsong- eller feriearbete eller eljest i arbete av tillfällig natur godtas av så gott som samtliga remissinstanser. LO motsätter sig doek att undantag görs för s.k. sä-
Prop. 1972: 100 19
songanställda, vilket efter nuvarande förhållanden kan innebära att en arbetstagare kan vistas i Sverige nästan obegränsad tid och ändå inte bli delaktig av spräkundervisningen. Enligt arbetarsky(Irisstyrclsen bör innebörden av uttrycket arbete av tillfällig natur närmare belysas. Även SAF påpekar att uttrycket kan ge upphov till tolkningssvårigheter. Ut— redningen har enligt föreningen inte klargjort om det är arbetet som så- dant eller den enskildes anställning som avses.
I frågan huruvida lagen bör gälla även d e lt i d 5 an ställd a ae- cepteras utredningens förslag att så skall vara fallet av nästan alla re- missinstanser. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter dock om inte deltidsanställda som arbetar t. ex. ett par dagar i veckan eller endast under veckosluten borde undantas. Det måste enligt länsstyrel- sens mening vara diskutabelt om arbetsgivaren skulle bli skyldig att be- tala lön till en arbetstagares studier, som denne utför på tid då han nor— malt inte arbetar för arbetsgivaren. Landstingsförbunder framhåller i an— nat sammanhang att problem kan uppstå beträffande invandrare som har anställning hos mer än en arbetsgivare.
Förslaget att lagen inte skall gälla a r b e t 3 t a g a r e s 0 m a n- ställts före ikraftträdandet utsätts för kritik från många håll. Sålunda anser SIV det helt otillfredsställandc om inte invandrade arbetstagare som redan finns här eller kommer hit före lagens ikraftträ- dande får möjlighet att delta i undervisningen på samma villkor som dem lagförslaget omfattar. Erfarenheterna hittills tyder pa att frågan inte kan lösas på ett tillfredsställande sätt genom avtal mellan arbets- marknadens parter. De praktiska möjligheterna att ordna utbildning för dessa arbetstagare och kostnaderna härför bör snabbutredas för att möjliggöra ett ställningstagande till frågan om utbildning också för denna kategori bör lagfästas från den 1 januari 1973. Under inga omstän- digheter anser verket att denna kategori av kostnadsskäl fär ställas utan- för utbiidningen. Om det inte anses lämpligt eller möjligt att piilägga ar- betsgivarna hela det studiesociala ansvaret, bör statligt stöd övervägas. Denna kategori invandrare har redan i dagens läge möjlighet att delta i studieförbundens undervisning. En övergång till det system utredning- en föreslär skulle innebära en direkt försämring om avtalsreglering uteblir.
SÖ, Svenska kommunförbundet och TCO ansluter sig till den av ex- perten Öberg i särskilt yttrande framförda åsikten, att en snabbunder- sökning bör göras för att klarlägga möjligheterna att låta redan anlända invandrare omfattas av lagen. SociaIs'tyrelsen understryker vikten av att även personer som invandrat före den 1 januari 1973 skall komma i ät- njutande av betald undervisning. Även AMS anser det angeläget att ät- gärder vidtas för att tillgodose utbildningsbehovet även för de stora grupper invandrare som redan finns i Sverige och som saknar tillfreds- ställande kunskaper i svenska.
Prop. 1972: 100 20
Enligt FÖVUX (majoriteten) bör lagen gälla alla arbetstagare, oavsett om de anställts före eller efter den 1 januari 1973. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelserna [ Södermanlands, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län. LO anser att lagen vid ikraftträdandet bör omfatta alla anställda invandrare som är i behov av språkundcrvisning. En så- dan lagbestämmelse skulle sedan den blivit känd skapa behov av att på ett tidigare stadium klara språkundervisningcn för invandrare, anställda före lagens ikraftträdande. Beträffande studietidens förläggning för re— dan anställda kan det lämpligen överlåtas till berörd arbetsgivare och den fackliga organisation, som är avtalsslutande part vid resp. företag, att göra upp om detta.
Arbetsdomstolens ordförande har tagit upp frågan om sanktio- ner för arbetsgivaren om denne inte fullgör sina skyldigheter enligt den föreslagna lagen. Utredningen har inte, framhåller han, funnit det nödvändigt att i lagen ta upp bestämmelser om arbetstagares rätt till skadestånd för den händelse arbetsgivaren skulle åsidosätta sina förplik- telser enligt lagen. Förslaget torde härigenom komma att innebära, att arbetstagaren kan bli berättigad till ersättning endast för det fall han genom arbetsgivarens försummelse åsamkas ekonomisk skada. Det kan emellertid knappast göras gällande, att en arbetstagare som vägras le- dighet för att delta i grundutbildning härigenom lider ekonomisk för- lust. Den skada han i sådant fall äsamkas torde vara av ideell natur och dylik skada lärer inte vara ersättningsgill utan positivt lagstadgande därom. Det synes föga tillfredsställandc, att skadestånd enligt lagen inte skall kunna utdömas i den angivna situationen. Härtill kommer, att i avsaknad av skadeståndsregler i lagen en omotiverad skillnad i fråga om sanktioner uppkommer för det fall kollektivavtal sluts rörande de i lagen behandlade ämnena. Av utredningens lagförslag framgår, att sådant kollektivavtal kan slutas med bindande verkan under förutsätt- ning att det inte inskränker arbetstagarens förmåner enligt lagen. Om kollektivavtal slutits, blir emellertid vid brott mot detta kollektivav- talslagcns sanktionssystem att tillämpa och därvid kan även ersätt- ning för ideell skada komma i fråga. Arbetsdomstolens ordförande för- ordar därför att i den föreslagna lagen införs bestämmelser om. arbets- tagares rätt till skadestånd vid arbetsgivarens underlåtenhet att upp- fylla sina förpliktelser enligt lagen.
Enligt SIV måste möjlighet till sanktion mot arbetsgivaren införas även i sådana fall då arbetsgivaren inte är medlem i arbetsgivarorgani- sation och arbetstagaren inte önskar föra talan.
Departementschefen
Fr.o.m. budgetåret 1965/66 meddelas avgiftsfri undervisning i svenska med samhällsorientering för invandrare. Undervisningen be- drivs i form av försöksverksamhet. Den anordnas av studieförbunden
Prop. 1972: 100 21
och står under tillsyn av skolöverstyrelsen. I huvudsak bedrivs undervis— ningen numera efter en läroplan som skolöverstyrelscn efter samråd med studieförbunden utarbetade år 1971. Verksamheten har expande- rat mycket snabbt. Antalet studiecirklar i svenska för invandrare har sålunda ökat från 4200 budgetåret 1965/66 till 30200 budgetåret 1970/71. Kostnaderna för statsverket har samtidigt stigit från 6,3 till 59,3 milj. kr.
Undervisning i svenska för invandrare förekommer också i arbet5a marknadsstyrelsens mottagningsläger för kollektivt överförda flyk- tingar och i samband med reguljär arbetsmarknadsutbildning. Under budgetåret 1970/71 påbörjade närmare 4700 invandrare utbildning i svenska inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen. Vidare sker svenskundervisning vid universiteten för utländska studerande där och i särskild ordning för viss specialutbildad personal, t.ex. läkare. Även inom folkhögskolans ram meddelas numera viss undervisning i svenska för invandrare.
Invandrarutredningen lägger i sitt betänkande (SOU 1971:51) In- vandrarnas utbildningssituation fram förslag till en grundutbildning som skall vara öppen för alla invandrare över 16 år och inordnas i det allmänna skolväsendet. Vidare föreslår utredningen lagstiftning om skyldighet för arbetsgivare med minst fem anställda att ge utländsk ar- betstagare som anställs efter lagens ikraftträdande ledighet för att delta i grundutbildningen och betala honom lön under utbildningstiden. När det gäller icke anställda invandrare föreslår utredningen att social ser- vice anordnas i anslutning till grundutbildningen och att en premie ut- går till dem som fullföljer utbildningen.
Förslaget i fråga om grundutbildningen för vuxna invandrare och därtill anslutande frågor har — som framgår av vad jag inledningsvis har anfört — sådana kostnadseffekter för det allmänna att de bör be- handlas i ett vidare budgetsammanbang. Jag tar alltså i detta sam- manhang upp endast frågan om skyldighet för arbetsgivare att ge le- dighet för deltagande i svenskundervisning och att betala lön för sådant deltagande.
Remissinstanserna ställer sig i huvudsak positiva till förslaget om skyldighet för arbetsgivarna att ge ledighet och betala lön för de an- ställdas deltagande i utbildningen. Från vissa håll görs dock gällan- de att frågan om arbetsgivarnas skyldighet i detta avseende är en för- handlingsfråga som inte lämpligen bör lösas lagstiftningsvägen. Både LO och TCO liksom samtliga berörda centrala myndigheter tillstyrker emellertid förslaget. Inte heller SAF har någon erinran i princip mot den föreslagna lagstiftningen men anser att arbetsgivarnas skyldighet bör inskränkas betydligt i förhållande till förslaget. Till sistnämnda fråga återkommer jag i det följande.
Samhället investerar årligen avsevärda belopp för den avgiftsfria
Prop. 1972: 100 22
undervisningen i svenska med samhällsorientering för invandrare. I lik— het med utredningen och det stora flertalet av remissinstanscrna finner jag att även arbetsgivarna bör bidra ekonomiskt till att anställda invandrare får de kunskaper i svenska som är en förut— sättning för att de skall finna sig till rätta på arbetsplatsen. Flera arbets— givare har också insett värdet härav. De har i ökad omfattning börjat att ekonomiskt eller på annat sätt underlätta för invandrarna att delta i undervisningen. Jag anser att tiden nu är mogen att vidga dessa åt— gärder på ett sådant sätt att de omfattar hela arbetsmarknaden och blir enhetliga. Jag föreslår därför att arbetsgivarna genom lagstiftning åläggs att sörja för att utländska arbetstagare får möjlighet att delta i under- visning i svenska med samhällsoricntering. Lagstiftningen bör, som ut- redningen har anfört, ha den innebörden att arbetsgivaren skall vara skyldig att ge arbetstagarna ledigt för att delta i undervisningen och att betala dem lön under utbildningstiden.
I fråga om lagens tillämpningsområde föreslår utredningen att lagen skall gälla endast arbetsgivare med minst fem anställ- d a. I likhet med ett stort antal remissinstanser, däribland SIV och LO, anser jag att den enskilde arbetstagarens möjligheter till betald svensk- undervisning inte bör vara beroende av storleken av det företag i vilket han är sysselsatt. Samma synsätt bör härvid göra sig gällande som vid genomförandet förra våren av lagen (1971: 199) om anställningsskydd f ör vissa arbetstagare, vilken innebar förlängda uppsägningstider för arbets- tagare som fyllt 45 år. Jag föreslår därför att den nu föreslagna lagen skall omfatta alla arbetsgivare. oavsett antalet anställda.
Utredningsförslaget innebär att lagen inte skall gälla arbetstagare som är sysselsatta i säsong— eller feriearbete eller eljest i a r b c te a v til l fä l l i g n a t u r. Enligt utredningen framstår det som rimligt att en arbetsgivare inte bör åläggas att betala lön under ut- bildningstiden för arbetstagare vilkas arbetsanställning uppenbarligen är av tillfällig eller kortvarig natur. Det helt övervägande antalet remissin- stanser godtar utredningens ståndpunkt i denna del. LO motsätter sig dock att undantag görs för säsonganställda. Ett sådant undantag kan enligt 1.0 innebära att en arbetstagare kan vistas i Sverige i nästan obe- gränsad tid och ändå inte komma i åtnjutande av förmånerna enligt lagen. Också på denna punkt vill jag hänvisa till de ställningstaganden som gjordes i samband med antagandet av lagen (1971: 199) om anställ- ningsskydd för vissa arbetstagare (se prop. 197]: 107 s. 119). Jag före- slår således att något undantag inte görs för säsongarbcte.
Beträffande feriearbete eller annat arbete av tillfällig natur är jag ense med utredningen om att sådant arbete bör undantas från tillämp- ningsområdet. Med anledning av ett påpekande från SAF vill jag fram- hålla att det är anställningens art dvs. de med anställningen förenade arbetsuppgifterna som skall vara av tillfällig natur för ifrågavarande
Prop. 1972: 100 23
arbetsplats, exempelvis montagearbete, och inte den omständigheten att arbetstagaren är tillfälligt anställd. Avsikten är således att inte utesluta näringsgrenar, t.ex. restaurangnäringen, från tillämpningsomrädet av det skälet att arbetsstyrkan där är relativt rörlig. Däremot finner jag av praktiska skäl att från lagens tillämpningsområde bör undantas an- ställning i enskilt hushåll.
Utredningen har inte föreslagit något undantag för del tids an- ställd a från lagens tillämpningsonn'åde. Denna ståndpunkt accepte- ras genomgående under remissbehandlingen och jag ansluter mig till förslaget i denna del. Härigenom kommer arbetstagarna att ges möj- lighet att delta i undervisning av samma omfattning oberoende av om anställningen avser heltid eller deltid. l fråga om beräkningen av le— dighet oeh lön för deltidsanställda återkommer jag senare.
För rätt till ledighet och lön enligt lagen uppställer utredningen krav på ky r k 0 b 0 k f ö r i n g i Sverige. Därigenom utesluts tillfälliga be— sökare och turister. Regeln sammanhänger med utredningens förslag i fråga om tillträde till grundutbildningen. Utredningens förslag tillstyrks över lag av remissinstanserna.
För att arbetsgivaren skall åläggas att ge ledighet och betala lön för deltagande i undervisningen bör man ställa krav på att invandraren har så fast anknytning till Sverige att han kan väntas stanna här i vart fall någon tid. Ett kriterium som direkt hänför sig till arbetsmarknaden är att invandraren har 3 r b e ts ti 1] st .1 n d. Detta bör enligt min uppfatt- ning vara huvudkravct. För en stor kategori utländska arbetstagare, hu- vudsakligen medborgare i de övriga nordiska länderna, krävs emellertid inte arbetstillstånd. För de grupper som är befriade från krav på arbets- tillstånd finner jag utredningens förslag om kyrkobokföring vara en lämplig anknytning.
I anslutning till sitt förslag om grundutbildningen i dess helhet för— ordar utredningen. att möjligheten till ledighet och lön för deltagan- de i utbildningen inte skall stå till buds för arbetstagare som har til !- räekliga kunskaper i svenska språket. l—lit räknar ut- redningen den som har svenska (en del av invandrarna från Finland), danska eller norska språket till modersmål eller som eljest uppenbar- ligen behärskar något av dessa språk. Även i dessa delar kan jag i likhet med remissinstanserna i princip ansluta mig till förslaget. SAF har påpekat att man inte bör undanta endast den som uppenbarligen be- härskar svenska, norska eller danska språket utan även den som redan har genomgått den avsedda undervisningen eller som har motsvarande språkkunskaper. Enligt SAFzs mening kan denna undervisning inte antas ge sådana insikter i svenska språket att det kan anses att man efter ut- bildningen behärskar svenska språket. Jag delar SAFzs synpunkter i denna fråga. Då inte heller utredningen har gjort gällande att den grund- läggande undervisningen ger mer än en elementär introduktion i svenska
Prop. 1972: 100 24
språket, föreslår jag att det ifrågavarande undantaget bestäms så att lagen inte omfattar arbetstagare som redan har genomgått den i lagen avsedda undervisningen eller som har sådana kunskaper i svenska, danska eller norska att utbildningen inte kan anses erforderlig.
Den första begränsningen ställer vissa krav på registrering av genom- gången undervisning. Till denna fråga återkommer jag senare. Beträf- fande invandrare som utan att ha genomgått den i lagen avsedda un- dervisningen har sådana kunskaper i svenska språket att han inte bör vara berättigad att mot lön delta i undervisningen uppstår inga problem när det gäller danskar och norrmän och inte heller i fråga om finländare med svenska som modersmål. Däremot kan det givetvis vara vanskligt att bedöma språkkunskaperna hos övriga invandrare. Jag vill redan nu förutskicka att det är min avsikt att —— i enlighet med utredningen — fö- reslå att mål om lagens tillämpning skall avgöras av arbetsdomstolen, om anställningsavtalet regleras av kollektivavtal, och eljest av allmän domstol. Arbetsdomstolens ordförande framhåller med anledning av utredningens förslag i denna del att frågan om en arbetstagares språk- kunskaper inte är lämpad för avgörande av domstol och ifrågasätter om inte denna prövning bör ske i administrativ ordning.
Det torde enligt min uppfattning inte komma att bli någon vanlig företeelse att en arbetstagare som klarar sig hjälpligt på svenska väljer att trots detta delta i den föreslagna språkundervisningcn. Det är emellertid angeläget att det finns ett lämpligt forum för avgörande av arbetstagarens språkkunskaper. Jag delar den uppfattning som har fram- förts av arbetsdomstolens ordförande, att det inte bör vara en uppgift för domstolen att bedöma en arbetstagares språkkunskaper. I samråd med chefen för utbildningsdepartementet förordar jag att skolöversty- relsen får i uppdrag att komma in med förslag till hur man skall kunna avgöra denna fråga. Vägledning bör kunna hämtas från existerande verksamhet.
Utredningen föreslår att utbildningens omfattning be- stäms till 240 timmar. Avgörande för utredningens ställningstagande har varit Europarådets resolution den 26 juni 1968 (se prop. 1969: 27) om språkundervisning för invandrande arbetare, där det sägs att minst 200 timmars undervisning krävs för att man skall kunna föra ett samtal på ett nytt språk. Med ledning härav och med stöd av pedagogisk sak- kunskap har utredningen stannat för att 240 timmars undervisning bör kunna ge ett nödvändigt minimum av svenskkunskaper och sam- hällsorientering. Beroende på individuella förutsättningar och utbild- ningsbakgrund kommer olika invandrare att nå olika långt inom grundutbildningen. Utredningen anser emellertid att både principiella och praktiska skäl talar för att det gemensamma målet fixeras med avseende på tiden och inte i fråga om mål för utbildningen av olika
Prop. 1972: 100 25
grupper. Arbetsgivarnas skyldighet att ge ledighet och betala lön bör enligt utredningen likaledes avse 240 timmar.
Så gott som samtliga remissinstanser godtar att utbildningens längd bestäms till 240 timmar och även att arbetsgivarnas skyldigheter med avseende på de anställda får motsvarande omfattning. Däremot råder skilda uppfattningar bland remissinstansema om hur lång en lektions- timme bör vara. Vidare förordar SÖ att, sedan målet om 240 timmars undervisning generellt har uppnåtts, för den fortsatta utbildningen upp- sätts ett mål som möjliggör en förlängd språkundervisning grundad på individuell kunskapsprövning.
Inte heller SAF har haft någon erinran mot att grundutbildningen får en omfattning av 240 timmar. SAF bestrider emellertid att ar- betsgivarna skall vara skyldiga att ge ledigt och betala lön för hela denna tid. Enligt SAF bör arbetsgivarens skyldigheter i dessa avseen- den omfatta endast 60 timmar i enlighct med det avtal som år 1970 slöts mellan LO och SAF.
Inom den nuvarande svenskundervisningen finns inga bestämmelser om undervisningstidens längd i annan mån än att studiecirklarna vid in- tensivundervisning får omfatta högst 240 studietimmar. I förhållande till den enskilde deltagaren är omfattningen av undervisningen inte be- gränsad. För den föreslagna lagstiftningen måste emellertid ett mått fastställas i detta avseende och jag grundar mina bedömningar därvidlag på vad utredningen har anfört i fråga om den allmänna utbildningens omfattning. Jag har med beaktande av utredningens överväganden stan- nat för att föreslå att arbetsgivaren skall vara skyldig att ge ledighet och betala lön för 240 timmars undervisning. Därvid räknar jag med 45 mi- nuters lektioner. I överensstämmelse med vad utredningen har föresla- git bör en lektionstimme emellertid räknas som en hel arbetstimme i fråga om arbetsgivarens skyldighet att ge ledighet och betala lön.
Utredningen utgår i sitt lagförslag från att arbetstagaren skall få möj- lighet att delta i undervisningen på a r b e t 5 t i d. En lektionstimme räk- nas därvid som en arbetstimme, vilket medger utrymme för erforderliga raster. Därutöver har utredningen uttalat att den förutsätter att arbets- tagaren får erforderlig ledighet även för att kunna förflytta sig till och från utbildningsplatsen.
Det stora flertalet remissinstanser understryker betydelsen av att undervisningen äger rum under arbetstid. Man har bl.a. pekat på att arbetet i sig självt tillsammans med de omställningssvårigheter det inne- bär att flytta till ett främmande land är så tröttande, att det inte rim- ligen bör kunna krävas att arbetstagaren därutöver deltar i svenskunder- visning som är förlagd till fritid. Flera remissinstanser, däribland SIV och LO, anser att grundutbildningen bör betraktas som en del av ar— betet. Enligt SIV präglas hela arbetslivet av obligatorier som på ett långt
Prop. 1972: 100 26 mera kännbart sätt ingriper i den enskilde arbetstagarens situation. LO anser att invandraren bör informeras om att han, likaväl som han är skyldig att vara på arbetsplatsen och arbeta, skall känna skyldighet att delta i undervisning som sker på arbetstid. SAF däremot gör gällande att det inte bör stipuleras något absolut krav på att utbildningen skall ske på arbetstid. Man hänvisar till de svårigheter som möter företag med skiftarbete eller företag som har speciella eller starkt varierande arbets- tider. Några remissinstanser, bl. a. TCO, tar upp frågan om restiden. Enligt TCO:s mening är det — med hänsyn till att deltagarna enligt för- slaget själva får vidkännas löneförlust för restid —— av största vikt att studierna bedrivs så nära arbetsplatsen som möjligt.
I likhet med utredningen och det övervägande antalet remissinstan- ser anser jag det vara av stor betydelse för undervisningsresultatet att arbetstagaren bereds möjlighet att delta i undervisningen på arbetstid. Detta bör vara huvudregeln i lagen. Jag finner det dock rimligt att ur- betsmarknadens parter får möjlighet att i kollektivavtal komma överens om begränsning i rätten till ledighet, innebärande att undervisningen förläggs till annan tid. Avsikten är att lagen skall tillämpas på hela ar- betsmarknaden, alltså även på den offentliga sektorn. I de fall då det inte finns någon arbetstagarorganisation som kan tillvarata arbetstagar- gruppens intresse bör enskilt avtal få träffas mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Jag vill erinra om att lagen enligt vad jag tidigare har föreslagit skall gälla utan inskränkning till antalet anställda.
Utredningen har förutsatt att undervisningen skall kunna ske under annan tid än arbetstid och har därför föreslagit att även tid under vilken arbetstagaren på fritid deltar i undervisningen skall räknas som tid un- der vilken han har utfört arbete för arbetsgivarens räkning. Arbetsta— garen är således enligt utredningen berättigad till lön för denna tid enligt samma grunder som för undervisning som sker under arbetstid. Enligt vad utredningen anför har man genom denna konstruktion lagtekniskt velat skilja mellan arbetsgivarens skyldighet att bereda ledighet för del- tagande i undervisningen och hans skyldighet att betala lön för 240 ar- betstimmar.
Jag delar utredningens uppfattning att man bör skilja mellan skyldighet att bereda ledighet och skyldighet att betala lön för deltagande i svenskundervisning. Båda dessa skyl- digheter skall syfta till att göra det möjligt för arbetstagaren att detta i 240 lektionstimmar om 45 minuter, motsvarande — raster inräknade -—— 240 arbetstimmar. Arbetsgivaren skall alltså, som jag nyss har anfört, enligt huvudregeln bereda arbetstagaren ledighet under 240 arbetstim- mar. För de lektionstimmar arbetstagaren deltar i under denna tid skall han vara berättigad till lön från arbetsgivaren. I den mån arbets- tagaren inte hinner genomgå hela utbildningen under den lediga tiden, får han genomgå resterande undervisningstimmar utanför arbetstiden.
Prop. 1972: 100 27
Han har då rätt till lön för dessa återstående timmar enligt huvudregeln om arbetsgivarens skyldighet att betala lön under utbildningstid. Mot- svarande gäller i den utsträckning parterna har avtalat att undervis- ningen skall förläggas till fritid. Denna lösning överensstämmer med vad utredningen har föreslagit.
Som tidigare nämnts avses förevarande lagstiftning på sätt utredning- en föreslagit gälla även för d e 1 t i (1 s a n s t ä 1 1 (1 a. Dessa skall allt— så vara berättigade till Såväl ledighet som lön för att delta i undervis- ningen. På en punkt anser jag emellertid en i förhållande till utred- ningens förslag inskränkande bestämmelse vara påkallad. Med anled- ning av vad som har anförts av ett par av remissinstanserna, däribland Svenska landstingsförbundet, är det nämligen enligt min mening be- fogat med en regel av innebörd att lönen för en deltidsarbetande, som genomgår språkundervisning, inte får understiga den del av lönen som svarar mot arbetstagarens arbetstid i förhållande till heltid. Vad nu har sagts bör gälla även rätten till ledighet. Det anförda kan lämpligen belysas med ett exempel. Är arbetstagaren halvtidsanställd och utgår lön med 14 kr. per timme, skall ledigheten för denne omfatta 120 ar- betstimmar men lön utgå för 240 undervisningstimmar. För varje lek- tionstimme utgår emellertid lön med endast sju kr., om annat inte av- talats. Anledningen till detta ståndpunktstagande är att den deltidsarbe— tande har större möjligheter än den heltidsanställde att genomgå under- visning på icke arbetstid. Vidare har jag ansett det vara av värde att de tekniska svårigheter undanröjs som kan uppstå om arbetstagaren har del- tidsanställning hos flera arbetsgivare.
Kvar står den fråga som har berörts av några av remissinstanserna, nämligen om deltagande i undervisningen skall betraktas som utf ö— rande av arbete för arbetsgivarens räkning. En- ligt min uppfattning bör deltagande i undervisningen inte vara ett led i arbetet i den meningen att det skulle utgöra ett obligatorium för arbets- tagaren. Har emellertid arbetstagaren förklarat att han vill delta i un- dervisningen, bör ersättning utgå endast i den mån han verkligen har närvarit. Besked härom bör arbetsgivaren kunna få av den som anordnar undervisningen. I övn'gt återkommer jag i specialmotiveringen till frågan huruvida deltagande i undervisningen är att betrakta som utförande av arbete för arbetsgivarens räkning.
I likhet med utredningen finner jag det önskvärt att arbetstagaren snarast möjligt efter anställningen bereds tillfälle att delta i svenskunder- visningen. Det bör vara en skyldighet för arbetsgivaren att tillse att så sker. Jag föreslår därför att arbetsgivaren så snart det kan ske skall underrätta nyanställd arbetstagare om hans rättigheter enligt lagen och inom s e )( t i o d 3 g a r från anställningens början bereda arbetstaga- ren möjlighet till ledighet för att påbörja undervisningen.
Arbetsgivarens skyldighet att ge ledighet och lön bör inte kunna
Prop. 1972: 100 28 kvarstå under obegränsad tid. Om en arbetstagare sedan två år har för- flutit från det han tillträdde sin första anställning här i landet fortfa- rande inte har utnyttjat lagens förmåner och påbörjat undervisningen, bör arbetsgivarens skyldighet att ge ledighet och lön upphöra. En för- utsättning härför måste dock vara att arbetstagaren dessförinnan har fått föreskriven information och möjlighet till ledighet för att delta i undervisningen. En begränsning av arbetsgivarens skyldigheter enligt vad jag nu har anfört bör också kunna bidra till att förmå arbetstagar- na att utan dröjsmål utnyttja sina rättigheter enligt lagen.
Om arbetstagaren byter anställning under den tid utbild- ningen pågår, bör han ha rätt att i den nya anställningen få ledighet och lön för att fortsätta utbildningen. Även för detta ändamål får den registrering jag strax återkommer till väsentlig betydelse. Den nye ar- betsgivaren får därigenom möjlighet att ta reda på hur långt den nyan- ställdes undervisning har fortskridit.
När det gäller lö n e b e r ä k n i n g e n för studietiden föreslår ut- redningen att lönen inte får understiga den lön som skulle ha utgått om arbetstagaren under motsvarande tid hade utfört arbete för arbetsgiva- rens räkning under ordinarie arbetstid. I huvudsak lämnar remissinstan- serna förslaget i denna del utan erinran. Arbetsdomstolens ordförande har dock pekat på att arbetstagarens förmåner enligt utredningens förslag inte får inskränkas genom avtal samtidigt som enligt vad utredningen förutsätter avtal om lönesättningen i vissa situationer skall kunna träf- fas. Enligt hans mening är det önskvärt att lagen uppställcr en för alla situationer tillämplig, objektiv norm för lönens bestämmande. Normen bör vara så enkel som möjligt och inte för sin tillämpning förutsätta nf.- gon ingående utredning om faktiska omständigheter. LO har å sin sida _ under åberopande av yttrande från Svenska metallindustriarbetareför- bundet — hävdat att frågan om lönebcräkningen bör bli föremål för av- tal mellan parterna och att detta bör klargöras i lagen.
Jag delar utredningens uppfattning att rätten till lön under utbild- ningstiden inte får inskränkas genom avtal. Däremot anser jag i likhet med LO att arbetsmarknadens parter bör kunna träffa kollektivavtal om hur lönen skall beräknas. Enskilt avtal i denna fråga bör —— i likhet med vad jag har förordat i fråga om utbildningens förläggning till annan tid än arbetstid —— kunna träffas mellan arbetsgivare och arbetstagare, om det inte finns någon arbetstagarorganisation som kan tillvarata arbetsta- garens intressen. En bestämmelse av denna innebörd bör enligt min me- ning tas in i lagen. I fråga om löneberäkningen vill jag slutligen under- stryka vad utredningen har anfört om att undervisning på fritid inte bör grunda rätt till övertidsersättning, medan å andra sidan arbetstagaren inte av det skälet att han önskar åtnjuta svenskundervisning får place- ras i arbete som ger lägre löneförmåner än han eljest skulle ha haft.
Prop. 1972: 100 29
Utredningens förslag innehåller inga s a n k t i 0 n e r gentemot ar- betsgivare som underlåter att iaktta sina här föreslagna skyldigheter. Detta förhållande har påtalats av ett par remissinstanser, bl. a. arbets- domstolens ordförande. Denne framhåller att —— utan lagfästa sanktio— ner —— arbetstagare kan bli berättigad till ersättning endast för det fall han genom arbetsgivarens försummelse åsamkas ekonomisk skada. Det kan emellertid knappast göras gällande, att en arbetstagare som vägras ledighet för att delta i grundutbildning härigenom lider ekonomisk för- lust. Den skada han i sådant fall åsamkas torde vara av ideell natur och dylik skada lär inte vara ersättningsgill utan positivt lagstadgande därom. Det synes föga tillfredsställande, att skadestånd inte skall kunna utdömas i den angivna situationen. Härtill kommer att, i avsaknad av skadestånds- regler i lagen, en omotiverad skillnad i fråga om sanktioner uppkommer för det fall kollektivavtal sluts rörande de i lagen behandlade ämnena. Av utredningens lagförslag framgår, att sådant kollektivavtal kan slutas med bindande verkan under förutsättning att det inte inskränker arbets- tagarens förmåner enligt lagen. Därest kollektivavtal slutits, blir emeller- tid vid brott mot detta kollektivavtalslagens sanktionssystem att tillämpa och därvid kan även ersättning för ideell skada ifrågakomma. Arbets- domstolens ordförande förordar därför att bestämmelser införs om ar- betstagarens rätt till skadestånd vid arbetsgivarens underlåtenhet att upp- fylla sina förpliktelser enligt lagen.
Jag delar de synpunkter som har anförts av arbetsdomstolens ord- förande och föreslår därför att en bestämmelse införs om skadestånds- skyldighet. Bestämmelsen bör lämpligen ha samma innehåll som mot— svarande bestämmelsc i lagen (1971: 199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare. I enlighet med vad som förordas av arbetsdomstolens ord- förande bör OCkSå samma preskriptionsreglcr införas i fråga om rätten att föra talan om skadestånd, som gäller enligt nyssnämnda lag.
Utredningen föreslår att dagen för la g e n s ik r a f t t r ä (1 a n d e bestäms till den 1 januari 1973. Som jag inledningsvis har anfört är det önskvärt att arbetsmarknadens parter får tillfälle att i god tid förbereda sig för lagens ikraftträdande och träffa de överenskommelser som de finner nödvändiga. Vidare bör studieförbund, arbetsgivare och fackför- eningar få tid att planera så att undervisningen resp. arbetsförhållan- dena kan anpassas till den nya lagen. Jag föreslår att lagen skall träda i kraft den 1 juli 1973 men omfatta utländska arbetstagare som anställs fr.o.m. den 1 januari 1973.
Ifråga om dessförinnan anställda invandrare in- nebär utredningens förslag att de ställs vid sidan av rättigheterna enligt lagen. Denna ståndpunkt har kritiserats från många håll, bl. a. av LO och SIV. Man menar att lagen bör omfatta alla utländska arbetarsta- gare som är i behov av språkundervisning. Jag ansluter mig helt till
Prop. 1972: 100 30 uppfattningen att det är angeläget att även tidigare anställda invandrare som inte fått svenskundervisning eller lärt sig tala svenska på annat sätt får motsvarande stöd som senare anställda till sådan undervisning. Som framhålls i ett särskilt yttrande av en expert i invandrarutredning- en reser emellertid denna fråga problem som inte kan lösas utan sär- skild utredning. En sådan utredning har satts igång inom inrikesdepar- temcntet. Enligt vad jag har erfarit avser vidare de fackliga organisatio- nerna att inom kort börja en undersökning rörande omfattningen av utbildningsbehovet bland redan anställda invandrare och att utarbeta planer för tillgodoseendet av föreliggande utbildningsbehov. Jag räknar med att resultatet av dessa utredningar skall utgöra ett tillräckligt un— derlag för att lägga fram förslag till frågans lösning för nästa års riks- dag.
I anslutning till den lagstiftning som jag har förordat i det föregående vill jag erinra om att lagstiftningen grundar sig på den svenskundervis- ning som bedrivs f. n. och anordnas av studieförbunden. I viss utsträck- ning har studieförbunden planerat och genomfört den hittills bedrivna undervisningen'i samarbete med de fackliga organisationerna, framför allt i de fall då undervisningen har grundats på överenskommelser med arbetsgivare om vissa förmåner för utländsk arbetstagare som deltar i undervisningen. Efter genomförandet av den här föreslagna lagstift- ningen framstår det som än angelägnare än hittills att studieförbunden samverkar med berörda fackliga organisationer i frågor om anordnan- det av utbildningen.
Som jag tidigare har antytt aktualiserar lagstiftningen frågan om r e- g i s t r e r in g av arbetstagarnas deltagande i undervisningen. Arbetsgi— vare och fackföreningar kommer efter lagens ikraftträdande att ha ett behov av att kunna kontrollera om en arbetstagare tidigare fått del av de förmåner som tillkommer honom enligt lagen. Även arbetstagaren kommer att ha ett behov av att kunna visa i vilken utsträckning han erhållit förmånerna resp. att han har rätt till dem. F.n. sker ingen sådan registrering centralt. Endast de'lokala studieorganisationerna kan lämna uppgifter om vilka personer som deltagit i svenskundervisningen. Denna information är alltför svårtillgänglig för att kunna vara till nytta i detta sammanhang. Enligt min mening kan behovet av upplysning för arbetsgivare, fackliga organisationer och arbetstagare tillgodoses endast genom central registrering. Det bör ankomma på det studieförbund som anordnar undervisning att till ett sådant centralt register anmäla när en arbetstagare påbörjar undervisningen, när han avbryter den —— varvid bör anges det antal timmar han närvarit — samt när han av- slutat 240 timmars utbildning. Frågan om vilken myndighet som bör ha hand om en sådan central registrering kommer att anmälas i ett senare sammanhang.
Utöver nu behandlade informationsbehov kommer arbetsgivare och
Prop. 1972: 100 31
berörda fackföreningar att kontinuerligt behöva kunskap om under hur många undervisningstimmar arbetstagaren är närvarande. Detta bör kunna tillgodoses genom överenskommelse mellan arbetsgivaren, berörd fackförening och vederbörande studieförbund. Om en arbetstagare by- ter anställning innan han genomgått 240 timmars undervisning, skall han —-— i enlighet med vad jag tidigare har föreslagit — få tillfälle att fullfölja utbildningen under anställningen hos den nye arbetsgivaren. Den nye arbetsgivaren och fackföreningen har då behov av att veta inte endast hur många undervisningstimmar som arbetstagaren deltagit i utan också hur många timmars ledighet han fått för att delta i under- visningen. Detta informationsbehov bör enklast kunna tillgodoses genom ett intyg från den tidigare arbetsgivaren. Jag anser att särskilda bestäm- melser härom inte är nödvändiga.
Upprättat'lagförslag
I enlighet med vad jag har anfört i det föregående har inom inrikesde- partementet upprättats förslag till lag om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare.
Rörande de enskilda bestämmelserna i lagförslaget vill jag ytterli- gare anföra följande.
Specialmotivering
2 och 3 55 Första stycket i 2 5 innehåller bestämmelserna om rätt till ledighet under 240 arbetstimmar på ordinarie arbetstid. Med ordinarie arbetstid avses tid då arbetstagaren normalt utför arbete för arbetsgi- varens räkning. Bedrivs undervisningen på ordinarie arbetstid bör de arbetstimmar som avser deltagande i undervisning gälla som arbetad tid. Att så sker är —— som framgår av vad arbetsdomstolens ordförande har anfört —— nödvändigt bl. a. för att tiden skall vara semestergrundande enligt semesterlagen (1963: 114). Den bör likaledes betraktas som ar- betad tid i den mening som avses i allmänna arbetstidslagen (1970: 103).
Av skäl som jag har redovisat i den allmänna motiveringen (s. 26) har i andra stycket upptagits bestämmelser som gör det möjligt för parterna att träffa överenskommelse om förläggning av undervis- ningen till fritid. För att möjliggöra att sådana överenskommelser träffas i fråga om offentligt anställda har i andra stycket i 2 & uttryckligen un- dantag gjorts från bestämmelserna i 3 & andra stycket statstjänstemann'v- lagen (1965:274) och 2 5 andra stycket kommunaltjänstemannalagen (1965 : 275)-
Av 2 å:s konstruktion följer, att huvudregeln i första stycket gäller tills eventuell överenskommelse träffas enligt andra stycket. Vidare framgår av 4 5, att arbetsgivaren är skyldig att inom 60 dagar från anställningens början bereda arbetstagaren möjlighet till ledighet för att
Prop. 1972: 100 32
delta i undervisningen. Blir förhandlingar om begränsning enligt 2 & andra stycket långvariga, får arbetstagaren alltså under tiden rätt till ledighet enligt huvudregeln, dvs. på ordinarie arbetstid, för att delta i undervisningen.
Undervisning som bedrivs på fritid bör till skillnad från undervis- ning på ordinarie arbetstid enligt min mening inte betraktas som ar— betad tid enligt allmänna arbetstidslagen (1970: 103). Arbetarskydds- styrelsen har i sitt remissyttrande påpekat att paragrafen bör få en formulering som gör att den inte kan uppfattas som en tolkningshän- visning till nämnda lag.
I fråga om sociala förmåner bör emellertid undervisningstid betrak- tas som arbetad tid oberoende av om den är förlagd till fritid eller ej. Detta gäller främst förmåner enligt semesterlagen (1963: 114) och lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring. Lönen blir vidare ATP-grundan- de oavsett om den utgår för undervisning på arbetstid eller på fritid.
De överväganden som jag nu har redovisat har kommit till uttryck i bestämmelser i 2 & tredje stycket resp. 3 & tredje stycket.
4 5 I paragrafen har intagits bestämmelser som reglerar dels förhål- landet när arbetstagaren byter anställning under den tid han deltar i undervisningen, dels upphörandet av arbetsgivarens skyldigheter om arbetstagaren inte börjar undervisningen inom viss tid. Dessa frågor har behandlats i den allmänna motiveringen (s. 28).
5 5 I denna paragraf uttalas att arbetstagarens rätt till lön enligt la- gen inte får inskränkas genom avtal. Enligt utredningens förslag skulle inte heller förmånen att erhålla ledighet på ordinarie arbetstid få inskränkas men såsom framgått av den allmänna motiveringen (s. 26) har möjlighet härtill öppnats genom bestämmelserna i 2 5 andra stycket.
Även när det gäller lönen har emellertid—icnlighet med önskemål från LO — getts möjlighet till förhandlingar mellan parterna. Denna förhandlingsmöjlighet rör dock endast beräkningen av lönen och vi- dare frågan om när den skall utbetalas. Frågan om utbetalningen hänger samman med frågan om när lönen är förfallen till betalning. I detta avseende torde skillnaden mellan undervisning på arbetstid och undervisning på fritid bli avgörande. Sker undervisningen på ordinarie arbetstid bör tiden anses som arbetad tid, vilket i sin tur innebär att lönen, om inte annat avtalas, förfaller till betalning samtidigt som lönen i övrigt. Även när det gäller undervisning på fritid torde det lämpli- gaste vara, att betalningen sker i samma terminer som arbetstagarens lön i övrigt. Ett skäl härtill är att en arbetstagare, som åtnjuter under- visning dels på arbetstid och dels på fritid, kan komma att få vid- kännas visst lönebortfall för restid. Om inte annat avtalas bör således lönen utbetalas samtidigt som lönen i övrigt för motsvarande tids— period.
Prop. 1972: 100 33
6 5 1 fall då avtal har träffats i vederbörlig ordning får detta tilläm- pas även på oorganiserade arbetstagare, som deltar i svenskundervis- ning. En uttrycklig regel med denna innebörd har tagits in i denna paragraf.
7 & Skadeståndsreglerna i denna paragraf är desamma som i 8 5 lagen (1971:199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare. De är också i huvudsak likalydande med 8 % kollektivavtalslagen (1.928: 253). Därmed uppnås att samma skadeståndsregler kommer att gälla an- tingen part åsidosätter sina förpliktelser enligt den föreslagna lagen eller enligt kollektivavtal som har ingåtts med stöd av lagen.
8 & Paragrafen innehåller de preskriptionsbestämmelser som jag om- nämnt i den allmänna motiveringen (s. 29).
9 & Utredningen föreslår — som jag tidigare har nämnt — att mål om tillämpning av lagen skall prövas av arbetsdomstolen, om anställnings- avtalet regleras av kollektivavtal, och i annat fall av allmän domstol. Detta förslag, som allmänt har godtagits vid remissbehandlingcn, över- ensstämmer i huvudsak med motsvarande regler i lagen (1971: 199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare. Där ges emellertid möjlighet för parterna att komma överens om att föra tvisten till skiljemän i stället för till domstol. Jag biträder utredningens förslag men föreslår det tilläg- get att parterna även i nu förevarande fall skall kunna komma överens om att föra tvisten till skiljemän.
Övergångsbestämmelser
Det förekommer redan nu vid en del företag att arbetsgivaren enligt avtal ger förmåner till utländsk arbetstagare som deltar i svenskunder- visning. Det synes skäligt att en arbetsgivare som ger sådan förmån skall få möjlighet att räkna av ledighet eller lön som han i sådant syfte har medgett resp. betalt före ikraftträdandet om dessa förmåner upp- fyller lagens föreskrifter. En sådan avräkning blir aktuell endast för den av mig nyss berörda gruppen arbetstagare som påbörjar anställningen första halvåret 1973. Jag föreslår således en särskild övergångsbestäm- melse med angivet innehåll.
Arbetsgivarens skyldighet att inom 60 dagar upplysa arbetstagare om rätten till ledighet och lön bör i fråga om den som påbörjat anställ- ningen under första halvåret 1973 räknas från ikraftträdandet i stället för som eljest från anställningens början.
Hemställan
Jag hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att antaga inom inrikesdepartementet upprättat förslag till lag om rätt till ledighet och lön för deltagande i svenskundervisning för invand- rare.
Prop.'_1972: 100 34
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
MARCUS BOKTR. STHLH nu 120157