SOU 1971:51
Invandrarutredningen
Till Statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
Genom beslut den 28.5.1968 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för inrikesdepartemen- tet att tillkalla högst sju sakkunniga med uppdrag att utreda invandrares anpassnings- problem m. m.
Med stöd av detta bemyndigande tillkalla— des samma dag sasom sakkunniga riksdags- ledamoten Yngve Möller, tillika ordförande, riksdagsledamoten Hugo Bengtsson, dåvaran- de riksdagsledamoten Ingrid Diesen, riks- dagsledamoten Bengt Fagerlund. dåvarande riksdagsledamoten Nils Kellgren samt riks- dagsledamöterna Lennart Mattsson och Rolf Wirtén.
De sakkunniga antog namnet invandrarut- redningen.
Den 8.7.1969 erhöll Kellgren begärt entle- digande från uppdraget som ledamot samt förordnades byråchefen Ove Jönsson att vara ledamot av utredningen.
Att såsom experter biträda utredningen tillkallades den 5.5.1969 undervisningsrådet Ragnar Israelsson och numera departements- rådet Ossian Larnstedt, den 13.6.1969 byrå- direktören Sven Reinans, numera biträdande professorn Harald Swedner och professorn Arne Trankell, den 13.8.1969 generaldirek- tören Kjell Öberg samt den 3.ll.i969 hov- rättsassessorn Trygve Hellners.
Till sekreterare åt utredningen förordna- des den 23.6.1968 numera biträdande sekre- teraren hos riksdagens socialutskott Jan Svedberg och till biträdande sekreterare för- ordnades den 5.9.1968 numera byrådirektö- ren Jonas Widgren. Den 29.6.1970 förordna-
des Reinans att i stället för expert vara biträdande sekreterare åt utredningen.
Den 2.2.1971 erhöll Svedberg begärt ent— ledigande från uppdraget som sekreterare och förordnades att i stället vara expert åt utredningen. Widgren förordnades samma dag att vara sekreterare och byrådirektören Stig Lundström att vara biträdande sekrete- rare åt utredningen.
Utredningen får härmed överlämna ett delbetänkande om invandrarnas utbildnings- situation med förslag om grundutbildning i svenska för vuxna invandrare.
Reservation har avgivits av ledamoten Diesen och särskilt yttrande av experten Öberg. Stockholm den 22.6.1971.
Yngve Möller
Hugo Bengtsson & Ingrid Diesen Bengt Fagerlund Ove Jönsson Lennart Mattsson Rolf Wirtén Jonas Widgren Stig Lundström
Sven Reinans
| "" WMV. . ... |"'l | .
. r;.".'.." "'i_|'|'|..i; .. "| | ull..
] m.... .'|..' - ' "|år... J,;l. 's'l'q'l | —1"." ”där att: :i" "'|._ (fb :.n'un. | .....j. fun. '. "'t-".Liiidirlhv '
I . "'.'1 ' utt- -'.'|" . nå'n-|. nu..”. " " ' '|'. , |.'_1| t..: .t'u'hl' :'(.IJH' '*'FL
_ , . . | " . .. ' .. ' . | 4 ur '( '.' ' |- mu | | | ' . ., '. . ___. "" :. "];gz'h_ JB ] ';_ .. - Fil” alumn.—
. . ' NV äga.-Irina! . '|' ' _ »|. _ ......it."
_ '.»)..iJ'ifu ..,fI-l... ... . | " . n' -.|.-'i".i 'lL|"""_'"'r=".-' |
n'? -' :"E— "".I- ' ":i—"t' .' ' -...|. ' fit-||| _ *l' .. |
-- | "in - dimli. :'L'F'W'a '” _!
.tt— "
Förkortningar
Kapitel 1 Inledning ............ 1.1 lU:s uppdrag ............ 1.1.1 Direktiven ......... 1.1.2 Beslut i övrigt om upp- draget ............ 1.2 Utredningsarbetet ......... 1.3 Prioritering av utbildningsfrågor 1.3.1 Tidigare behandling av frågor om utbildning för invandrare och minorite-
ter ..............
1.3.2 Avgränsningar .......
Kapitel 2 Invandrarna — statistisk re- dogörelse ................... 2.1 Inledning, definitioner m. m. 2.1.1 Begreppet invandrare 2.1.2 Avgränsning mot perso- ner som tillfälligt vistas i Sverige ........... 2.1.3 lU:s terminologi ..... 2.2 Invandringen till Sverige 2.2.1 Reglerna för invandring- en .............. 2.2.2 Allmän beskrivning av in- vandringen ......... 2.2.3 Invandringens omfatt- ning ............. 2.2.4 Invandringens variation under året ......... 2.3 Utlänningarna i Sverige .....
12
13 13 13
18 18 18
18 20
22 22 22
22 23 23 23 23 24
26 26
2.3.1 Antal och förändrings-
faktorer ........... 26
2.3.2 Felaktigheter i det redo- visade materialet ..... 28 2.3.3. Beskrivning av olika na- tionalitetsgrupper . . . . 29 2.3.4 Ålder ............ 30 2.3.5 Regional fördelning . . . 30 2.3.6 Utbildning ......... 32 2.3.7 Sysselsättning ...... 33 2.4 Återutvandringen ......... 34 2.5 Den framtida invandringen . . . 37
Kapitel 3 Internationella normer för utbildning för invandrare ......... 39 3.1 Inledning .............. 39 3.2 Förenta Nationerna (FN) . . . . 39 3.3 Internationella arbetsorganisa- tionen (ILO) ............ 40 3.4 Unesco ................ 40 3.5 Europarådet ............ 41 3.5.1 Resolutioner ....... 41 3.5.2 Vissa förslag ........ 42 Kapitel 4 Målgrupper ........... 43 4.1 Barn i förskoleåldern ....... 43 4.2 Barn i skolpliktsåldern ...... 43 4.3 Ungdom i åldern 16—20 år . . . 44 4.4 Vuxna invandrare ......... 44 4.4.1 Invandrare med akade- misk utbildning ...... 44
4.4.2 Invandrare med grund- skole- eller gymnasieut- bildning ........... 44
4.4.3 Invandrare med ingen el- ler ringa utbildning
Kapitel 5 Utbildning för barn i försko-
leåldern *
5.1 Tidigare behandling av frågan
5.2 Invandrarbarn i förskolor . . . . 5.2.1 Antal invandrarbarn i
förskoleåldern
5.2.2 lU:s kommunenkät
5.3 Försöksverksamhet för invand- rarbarn i förskolan m. m.
5.4 Framförda önskemål .......
5.5 lU:s överväganden
Kapitel 6 Utbildning för barn i skol- pliktsåldern 6.1 Tidigare behandling av frågan 6.2 Antal barn 6.3 Stödundervisningen
6.3.1 6.3.2
Gällande bestämmelser . Mål för stödundervis- ningen ............ Introduktionsklasser Invandrade skolpliktiga barn med avslutad skol- gång i hemlandet ..... 6.3.5 Tvåspråkiga lärare Undervisning i modersmålet 6.4.1 Läsinlärning på moders- målet ............ Gällande bestämmelser för undervisning i mo- dersmålet .......... Omfattning av moders- målsundervisningen 6.5 Framfördaönskemål ....... 6.5.1 Önskemål från finländ- ska invandrarorganisatio- ner .............. 6.5.2 Önskemål från övriga in- vandrarorganisationer . . lU:s överväganden
6.3.3 6.3.4
6.4
6.4.2
6.4.3
6.6 ........ Kapitel 7 Utbildning för ungdom i åldern 16—20 är 7.1 Tidigare behandling av frågan 7.2 Antal ungdomar och deras sys- selsättning ..............
45 45 45
45 46
47 48 48
50 50 51 53 53
53 54
54 55 55
55
56
56
56
56
57 58
60
60
60
7.3 Stödundervisning i gymnasial skola Särskilda utbildningsanordning- är för invandrarungdom ..... 7.4.1 Gymnasial utbildning .. 7.4.2 Yrkeskurser 7.5 Framförda önskemål 7.6 lU:s överväganden 7.4
Kapitel 8 Nuvarande utbildning för vuxna invandrare 8.1 Invandrarna och vuxenutbild- ningen 8.2 Uppgifter från lU:s intervjuun— dersökning 8.3 Svenskundervisning genom stu- dieförbunden ............ 8.3.1 Gällande bestämmelser . 8.3.2 Omfattning 8.3.3 Cirkelledarna och deras utbildning Läromedel och läroplan Samhällsorientering Kontaktkurser för in- vandrarkvinnor 8.4 Svenskundervisning i samband med arbetsmarknadsutbildning 8.5 Företagsbundensvenskundervis— ning .................. Undervisning i utvandringslän- derna 8.7 Internatkurser i svenska 8.8 Studiecirklar i samhällskunskap 8.9 Undervisning av flyktingar 8.10 Analfabetundervisning ...... 8.11 Svenska för utländska studeran- de ................... 8.12 Utbildning genom radio och TV
8.3.4 8.3.5 8.3.6
8.6
Kapitel 9 Önskemål från invandraror—
ganisationer ................. 9.1 Önskemål från finländska in- vandraroganisationer .......
9.2 Önskemål från övriga invandrar- organisationer ........... 9.2.1 Tyska, österrikiska. itali-
enska och ungerska orga-
nisationer .........
61 61 61 62 62 63
65 65 65 66 66 67 69 70 71 72 72 73 75 76 76 77 77
78 79
80
80
82
9.2.2 Jugoslaviska, grekiska, turkiska, tjeckoslovakis- ka och arabiska organisa- tioner 9.2.3 Polska
............
organisationer
Kapitel 10 Överva'ganden om utbild- ning för vuxna invandrare 10.1
Inledning — motiv för svenskun- dervisning .............. Kunskaper i svenska och utbild- ningsbehov ............. Ny utbildning för invandrare: grundutbildning och fördjupad utbildning .............. Huvudmannaskap för grundut- bildningen .............. Kostnadsansvar för grundutbild- ningen ................ 10.5.1 Anställda invandrare 10.5.2 Icke anställda invandrare Viss nuvarande utbildning 10.6.1 Svenskundervisning i samband med arbets- marknadsutbildning. 10.6.2 Undervisning i utvand- ringsländerna ....... 10.6.3 Försöksverksamhet 10.6.4 Undervisning av flykting-
10.2
10.3
10.4
10.5
10.6
ar ............... 10.6.SSvenska för utländska studerande .........
Kapitel 1 1 Förslag om grundutbild- ning för vuxna invandrare ........ 11.1 Förslag om grundutbildning 11.2 Tillträde till grundutbildningen
11.2.1 Kravet på kyrkobok- föring ............ ll.2.2 Undantag för dansk- norsk- och svensktalande
invandrare .........
1123 Undantag för korttids- anstäIlda .......... 11.3 Anordnande av grundutbild- ningen ................ 1 1.3.1 Huvudmannaskap och samverkan .........
82 83
84
84
85
85 86 87 87 91 92 92
93 93
93 93 95 95 96
96
96
97
97
97 98
11.3.3 Förläggning i tiden 11.3.4 Lokaler 1 1.3.5 Social service Avisering om invandrare till kommunerna Uppsökande information 11.5.1 Motiv för uppsökande information 11.5.2 Organisation av den upp- sökande informationen . Premiesystemet Kostnadsfördelning mun .................. 11.7.1 Nuvarande statsbidrags- bestämmelser ....... 11.7.21Uzs överväganden
11.4
11.6 11.7 stat-korn-
Kapitel 12 Förslag om fördjupad ut- bildning för vuxna invandrare 12.1 Fördjupad utbildning vuxenutbildningen ........ 12.1.1 Kommunal och statlig vuxenutbildning 12.1.2 Folkhögskolor 12.1.3 Studieförbund ...... 12.1.4 Kurser i radio och TV 12.1.5 Övrig vuxenutbildning Utbildning för invandrade anal- fabeter ................ 12.2.1 Analfabeter bland in- vandrarna ......... 12.2.2 Förslag om alfabetise- ringsundervisning 12.2.3 Uppläggning ........ 12.2.4 Huvudmannaskap 12.2.5 Studiesocialt stöd
inom
12.2
Kapitel 13 Central planering och in- formation 13.1 Central planering och samord- ning .................. 13.1.l LärOplaner ......... 13.1.2 Läromedel 13.1.3 Lärare Information ............ 13.2.1 Ansvarsfördelning 13.2.2 Likvärdig och målgrupps- anpassad information . . 13.2
98 98 99
100 102
103 103
104
104 104
106
106
106 107 107 108 108
108
108
109 110 111 111
112
112 112 113 113 113 114
114
Särskilt yttrande .......... ; . . .
Bilaga 1 lU:s utredningsverksamhet 1.1 Utfrågningarna ........... 1.2 Arbetsgruppen för finska in- vandrarfrågor i Sverige ..... EFA:s och lU:s intervjuunder- sökning ............... 1.3.1 Bakgrund .......... 1.3.2 Teknisk beskrivning Undersökningar i samarbete med vissa universitetsinstitutio— ner .................. Kommunenkäten 1.5.1 Syfte 1.5.2 Urval av kommuner 1.5.3 Genomförande 1.5.4 Vissa definitions— kvalitetsfrågor Utlandsenkäten 1.3 1.4 1.5
och
1.6
Bilaga 2 Kunskaper i svenska enligt lU:s intervjuundersökning samt bera'k- ningar av undervisningsbehovet 2.1 Inledning 2.2 Kunskaperisvenska 2.2.1 Svenskspråkiga bland fin- ländska invandrare . . . . Använda mått på kun- skaper i svenska ..... Kön och ålder ....... Vistelsens längd i Sverige Utbildning .........
2.2.6 Sysselsättning m. m. 2.2.7 Sammanfattning ..... Motivation för studier isvenska Sätt att lära sig svenska ..... Beräkningar av undervisningsbe- hovet ................. 2.5.1 Den årliga invandringen 2.5.2 Ackumulerat undervis- ningsbehov ......... 2.2.2 2.2.3 2.2.4 2.2.5
2.3 2.4 2.5
Bilaga 3 Kostnadsbera'kningar ..... 3.1 Grundutbildningen ........ 3.1.1 Den årliga invandringen
118
119 119
119
121 121 121
123 124 124 124 125
125 126
127 127 127
127
127 128 135 135 136 138 138 139
140 141
142
144 144 144
visningsbehovet ...... 144
3.2 Alfabetiseringsundervisningen . 145 3.3 Barntillsynen ............ 145
3.4 Uppsökande information 146 3.5 Information kring grundutbild-
ningen ................ 146
3.6 Övriga kostnader ......... 146 3.7 Sammanställning av de beräk-
nade kostnaderna ......... 147
Bilaga 4 Lagförslag ............ 148 4.1 Förslag till Lag om utländsk arbetstagares rätt till lön vid deltagande i grundutbildning för invandrare ........... 148 4.2 Specialmotivering till lagförsla—
get .................. 148 Bilaga 5 Språkundervisning för in- vandrare i andra länder .......... 1 5 2
Summary in English ............ 155
Sammanfattning
lU:s uppdrag är att kartlägga invandrarnas och minoriteternas situation i Sverige och att lägga fram en plan för samhällsåtgärder på olika områden för dessa grupper. IU har valt att i ett första betänkande behandla invand— rarnas utbildningssituation, med utgångs- punkt från en uppdelning av invandrarna i olika målgrupper.
Invandrarbarn i förskoledldern
Under slutet av 1960—talet har en rad försök med särskild verksamhet för invandrarbarn i förskolealdern inletts. Fragan om barnstuge- verksamhetens framtida utformning övervägs för närvarande inom 1968 års barnstugeut- redning. Den kommer att i sitt arbete även behandla invandrarbarnens situation i för- skolan.
0 Det är av stor vikt att invandrarbarn, framför allt de med bristande kunskaperi svenska, får tillfälle att delta i förskole— verksamhet. Gruppsamvaron för barn med olika bakgrundsmiljöer påverkar barnens sociala utveckling samtidigt som Språk— utvecklingen påskyndas. . Språkträning i svenska för invandrarbarn bör ges redan i förskolan. Samtidigt bör försök med träning i barnens hemspråk snarast inledas. Invandrarbarnen bör redan
i förskolan ges möjligheter att bli två- språkiga.
Invandrarbarn i skolpliktsåldern
Statsmakterna fattade 1968 principbeslut om undervisning av barn som tillhör språkli- ga minoriteter. Invandrarbarn i grundskolan kan få särskild stödundervisning under en introduktionsperiod. De kan även få viss undervisning i det egna modersmålet under ordinarie skoltid. Ett utvecklingsarbete pågår för att föra ut 1968 års beslut i praktiken. 0 Det är nödvändigt att undervisningen för invandrarbarn i grundskolan redan i inled- ningsskedet inriktas på att stimulera bar- nen att bli tvåspråkiga. En satsning på träning i svenska bör därför ske parallellt med träningen i det egna modersmålet. . Regler bör utarbetas för statsbidrag till kompletteringsundervisning på det egna modersmålet utanför den schernabundna tiden.
. Läromedelssituationen bör förbättras. Ät- gärder motsvarande dem som vidtagits för finskspråkiga barn i Sverige bör komma till stånd även beträffande de andra större språkgrupperna bland invandrarbarnen.- 0 Särskild utbildning bör ordnas för grund— skolans lärare i minoritetsspråk och orr pedagogiska metoder för undervisning av invandrare.
Utbildning för invandrarungdom [ åldern 16—20 år
Bland invandrarungdomar i dessa åldrar finns många som genomgått hela eller en del av den svenska grundskolan, men de flesta har kommit hit för att förvärvsarbeta. För dem alla krävs särskilda åtgärder på utbildnings- omrädet. . För invandrarungdom som vill följa gym- nasiestudier i Sverige bör förberedande kurser anordnas. . För invandrarungdom som vill förvärvs— arbeta men som av olika skäl har syssel- sättningssvårigheter bör yrkeskurser med svenskundervisning anordnas. . Invandrarungdom bör ges reella möjlig- heter till gymnasieutbildning i samma utsträckning som infödda svenska ung- domar.
Vuxna invandrare
De vuxna invandrarna. som har en skiftande utbildningsbakgrund, bör alla ges möjligheter till grundläggande utbildning i svenska och samhällsorientering. De bör även kunna komplettera tidigare utbildning och stimule- ras till deltagande i den allmänna vuxen- utbildningen. För invandrare med ingen eller ringa skolgång krävs särskild utbildning.
Grundutbildning
. En ny utbildningsanordning öppen för alla invandrare över 16 är bör inrättas. Den bör benämnas grundutbildning för invand— rare och inordnas i det allmänna skolvä- sendet. Den bör vara frivillig. . Grundutbildningen bör omfatta 240 tim- mars undervisning och ge invandraren en första kännedom om svenskt vardagsspråk och vardagsliv. . Kommunen bor som huvudman ha att sörja för att grundutbildning anordnas och svara för dess kvalitet. Studieförbundens lokal- och personalresurser för undervis- ning av invandrare bör kunna användas även framöver.
. SÖ bör få i uppdrag att som central förvaltningsmyndighet svara för planering och samordning av grundutbildningen. I uppgiften ingar att föreslå utbildning av lärare i svenska som främmande språk och att utarbeta läromedel. . Staten förutsätts genom bidrag till kom- munerna svara för merparten av undervis- ningskostnaderna. . Arbetsgivare med minst fem anställda föreslås genom lag vara skyldiga att under grundutbildningen betala lön till de in— vandrare som anställs i Sverige efter 1.1.1973. Arbetsgivarna rekommenderas att betala lön under grundutbildning för nu anställda invandrare. Anställda invand- rare bör alltså i möjligaste mån få följa grundutbildningen på betald arbetstid. . Icke anställda invandrare (t. ex. hemarbe— tande kvinnor) föreslås få en statlig premie pa 700 kr om de fullföljer grund- utbildningen. Samma premie bör även invandrare vid företag med mindre än fem anställda kunna få. . Barnpassning och annan social service bör ordnas i anslutning till grundutbildning för icke anställda invandrare. . Kommunernas uppgift att organisera grundutbildningen förutsätter att de får en bättre översikt av invandringen. Ett system för avisering om invandrare som bosätter sig i kommunen bör upprättas. . Aviseringssystemet bör ligga till grund för en lokal uppsökande information till invandrare om grundutbildningen och an- nan utbildning. Även centrala informa- tionsåtgärder bör vidtas. . Grundutbildningen beräknas mot bak— grund av vissa antaganden om nuvarande utbildningsbehov och framtida invandring kosta ca 75 milj. kr årligen för stat och kommun.
Fördjupad utbildning
0 Inom den kommunala vuxenutbildningen bör inrymmas kompletterande undervis- ning i svenska för invandrare som bygger på grundutbildningen.
I folkhögskolornas utbildning bör ingå kurser som särskilt tar sikte på invandrar- nas utbildningsbehov. Studieförbunden bör på bred basis kunna ordna cirklar för invandrare i framför allt samhälls- och arbetslivsorientering.
Kurser för invandrare i radio och TV bör utvecklas som en reguljär del av den licensfinansierade verksamheten.
Alfabetiseringsundervisning
En särskild anordning för utbildning av invandrade analfabeter bör inrättas. An- talet analfabeter uppskattas till några tu— sen. Alfabetiseringsundervisningen bör helt åvi— la staten. SÖ och AMS bör få i uppdrag att tillsammans anordna undervisningen. Undervisningen bör vara tvåårig och stu— diesocialt stöd motsvarande utbildnings- bidrag bör utgå till deltagarna. Undervisningen bör bl. a. omfatta svenska. matematik, samhällsorientering och yrkes- träning. Om ca 300 personer påbörjar undervis- ningen varje år beräknas de totala kostna- derna för första året uppgå till ca 10 milj. kr och för det andra året och påföljande år till ca 20 milj. kr.
Förkortningar
ABU Allmänna beredningsutskottet ADB automatisk databehandling AMS Arbetsmarknadsstyrelsen EFA Expertgruppen för utredningverksamhet i arbetsmarknadsfrågor lU Invandrarutredningen LO Landsorganisationen i Sverige SAF Svenska Arbetsgivareföreningen SCB Statistiska centralbyrån SIV Statens invandrarverk SM Statistiska meddelanden SOS Sveriges officiella statistik SOU Statens offentliga utredningar SU Statsutskottet SÖ Skolöverstyrelsen TCO Tjänstemännens centralorganisation UKÄ Universitetskanslersämbetet
Av staten godkända studieförbund: ABF Arbetarnas bildningsförbund BSF Blåbandsrörelsens studieförbund FS Frikyrkliga studieförbundet FU Folkuniversitetet IOGT Godtemplarordens studieförbund KFUK/M KFUK:s och KFUM:s studieför-
bund Mbsk Studieförbundet Medborgarskolan NTO Nationaltemplarordens studieför- bund Sfr Studiefrämjandet SKS Sveriges kyrkliga Studieförbund SV Studieförbundet Vuxenskolan TBV Tjänstemännens bildningsverk- samhet
1. Inledning
1.1 lU:s uppdrag
1.1.1 Direktiven
111 :s uppdrag är att kartlägga invandrares och minoriteters problem iSverige samt att lägga fram en plan för samhällsatgärder på olika områden för invandrare och minoriteter. Direktiven för IU återfinns i statsrådsproto- kollet över inrikesärenden 28.5.1968. 1 an- förande till detta protokoll yttrade davaran- de chefen för inrikesdepartementet. statsrå- det Johansson, bl. a. följande:
Sedan början av 1930-talet har Sverige varit ett invandringsland. Under perioden 1931—1965 invandrade närmare 700 000 personer till Sverige, medan utvandringen under perioden omfattade ca 300 000 perso- ner. Det totala invandringsöverskottet fram till mitten av 1960-talet har alltså uppgått till inemot 400 000 personer. Under de förs- ta sex åren av 1960-talet invandrade ca 200 000 personer. Invandringsöverskottet under samma tid uppgick till i runt tal 120 000 personer.
Sverige kommer sannolikt att även fram- deles vara ett invandringsland. Växlingar i konjunkturen, ländernas invandringspolitik och andra förhållanden som påverkar befolk- ningsrörelserna mellan länderna kan visserli- gen återverka på invandringens omfattning, men man torde få räkna med att invand- ringen till Sverige på längre sikt kommer att förete ungefär samma bild som under efter- krigstiden.
Invandringen till vårt land har till stor del skett från de andra nordiska länderna, främst Finland. Inf1yttningen från övriga europeiska länder har emellertid ökat, särskilt under 1960-talet. Nettoinflyttningen från Grek- land, Italien, Jugoslavien och Spanien steg sålunda från sammanlagt 2 500 personer un- der andra hälften av 1950-talet till samman- lagt 15 600 personer under första hälften av 1960-talet. I fråga om de utomeuropeiska länderna har ett tidigare utvandringsöver- skott ersatts med ett invandringsöverskott. Under första hälften av 1960-talet uppgick invandringen från andra utomeuropeiska län- der än Amerikas förenta stater till ca 5 000 personer.
Antalet i Sverige bosatta utländska med- borgare är f.n. ca 300000. Antalet här bosatta personer som är födda utomlands är emellertid betydligt större. Sedan början av 1940—talet har drygt 150000 utlänningar fått svenskt medborgarskap genom naturali- sation. Totalt torde det därför finnas ca en halv miljon utomlands födda personer iSve— rige. Av dessa torde omkring hälften vara nordbor.
Sverige har på både det nationella och det internationella planet verkat aktivt för att förbättra invandrares ställning i vistelselan— det. Numera har i vårt land utlänningar och svenska medborgare i huvudsak samma ställ- ning på en rad väsentliga områden. Yttrande- frihet, religionsfrihet och församlingsfrihet tillkommer i princip utlänning i samma mån
som svensk medborgare. Också i fråga om rätt till undervisning och utbildning är utlän— ning som vistas här jämställd med svensk medborgare, och särskilda åtgärder har vidta- gits för att rätten skall kunna utnyttjas fullt ut. I fråga om sociala förmåner kan nämnas att inte bara medborgare i övriga nordiska länder utan också andra utlänningar som slår sig ner i vårt land har i huvudsak samma rätt som svenska medborgare till bl.a. social- hjälp, barnbidrag, allmän tilläggspension, sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, yr- kesskadeförsäkring och studiesociala förmå- ner. Folkpensionsförmåner är i princip för- behållna svenska medborgare men tillkom- mer enligt konventioner också utlänningar av vissa nationaliteter. Utlänning som har fått arbetstillstånd är i väsentliga avseenden jäm- ställd med svensk medborgare på arbets— marknaden.
En avgörande olikhet mellan utlännings och svensk medborgares rättsställning före- ligger emellertid däri att utlänning inte har ovillkorlig rätt att resa in, vistas och arbetai Sverige. Regleringen av utlännings rätt idessa avseenden syftar bl. a. till att anpassa invand- ringen till förhållandena på vår arbets- och bo— stadsmarknad. Härigenom skapas vissa garan- tier för att invandrare i Sverige får sin försörj— ning tryggad och sitt behov av bostad till- godosett.
Man torde alltså kunna säga att vårt land har sörjt förhållandevis väl för att utlänning som bosätter sig här blir delaktig av den ekonomiska och sociala standarden i landet, något som utgör grundvalen för att invandra- re skall ha möjlighet att finna sig till rätta här, dvs. för deras anpassning i vidare bemär- kelse.
Invandrare i Sverige möter emellertid ock- så en rad anpassningsproblem av mera spe- ciell karaktär, som främst har samband med att de talar annat språk, är vana vid andra samhälls— och levnadsförhållanden eller har annan religion. Dessa faktorers betydelse har blivit alltmer uppenbar efter hand som in- vandringen från mera avlägsna länder har ökat. De speciella anpassningsproblem som jag här åsyftar har omnämnts av utlännings-
utredningen i dess betänkande ”Invand- ringen” (SOU 1967:18). Utredningens upp- drag omfattade inte frågor om invandrarnas anpassning och problemen har därför inte behandlats närmare i betänkandet. Vid re- missbehandlingen av betänkandet har emel- lertid stor uppmärksamhet ägnats åt dessa frågor och från flera håll hävdas att de behöver belysas ytterligare.
I riksdagen har anpassningsproblemen dis- kuterats i flera sammanhang. Med anledning av motioner (11137 och 11:175) anförde 1967 års riksdag (SU 1 l, rskr 11) att de principiel- la riktlinjerna för statsmakternas handlande i fråga om invandrande minoritetsgruppers strävan att bevara sin språkliga, kulturella och religiösa egenart borde belysas så nog- grant som möjligt genom kompletterande undersökningar eller särskild utredning. Ock- så vid årets riksdag har frågorna behandlats med anledning av motioner i ämnet (ABU 196837). lnom Nordiska rådet har språk- problemen i Norden diskuterats bl.a. mot bakgrund av det stora antalet finskSpråkiga personer i Sverige, och rådet har i rekom- mendation 1966:29 hemställt till regeringar- na i de nordiska länderna att utreda förut- sättningarna för en lösning av språkproble- men vid kontakter med domstolar och andra myndigheter i annat nordiskt land.
Åtskilliga åtgärder har vidtagits för att lösa invandrares anpassningsproblem av det slag som jag åsyftar här. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande har jag är 1966 tillsatt en arbetsgrupp för invandrarfrågor med uppgift att kartlägga de sociala, kulturella och andra problem som möter invandrare och överväga vilka åtgärder som bör vidtas för att under- lätta deras anpassning i det svenska samhäl- let. För att sprida information bland invand- rarna om svenska samhällsförhållanden och om utlänningars rättigheter Och skyldigheter i Sverige har handböcker på flera utländska språk utarbetats och tillställts invandrare. På förslag av arbetsgruppen för invandrarfrågor utges sedan någon tid en tidskrift som på olika främmande språk lämnar information om svenska förhållanden och om händelser här och i utlandet. Bland andra åtgärder som
har kommit till stånd på arbetsgruppens förslag kan nämnas kurativ verksamhet och biblioteksverksamhet för invandrare. Språk— undervisning för utlänningar anordnas sedan år 1965 avgiftsfritt genom skolöverstyrelsens försorg huvudsakligen av de frivilliga bild- ningsförbunden. Inom grundskolan ges stöd- undervisning som innefattar undervisning för invandrares barn såväl i svenska och andra läroämnen som i barnens modersmål. Rikt- linjer för en verksamhet som syftar fram mot en mera långsiktig lösning av frågan om undervisning av barn, som tillhör språkliga minoriteter, föreslås i prop. 1968:67.
Atskilligt har sålunda gjorts och görs för att hjälpa invandrare till rätta med deras särskilda anpassningsproblem. Hittills vid- tagna åtgärder har emellertid huvudsakligen kommit till stånd från fall till fall för att lösa akuta situationer, då behovet att göra något har framstått som särskilt angeläget. Vår kunskap om de speciella svårigheter som invandrare möter är emellertid begränsad och vi saknar en samlad bild av problemens art och omfattning på både kort och lång sikt. I enlighet med riksdagens önskemål och yrkandena vid remissbehandlingen av utlän- ningsutredningens betänkande bör en utred- ning med parlamentarisk förankring nu till- kallas för att göra en kartläggning av dessa anpassningsproblem och för att bedöma vad som ytterligare bör göras från samhällets sida för att ge invandrade utlänningar stöd och hjälp att lösa problemen.
Utredningens kartläggningsuppgift bör omfatta alla särskilda anpassningsproblem som möter utlänningar vilka invandrar till vårt land. Från kartläggningen bör uteslutas sådana problem som möter turister, tillfällig- hetsarbetare och andra utlänningar som till- hör liknande kategorier. Det bör uppmärk- sammas att anpassningsfrågorna kan vara oli— ka för invandrare av skilda nationaliteter, t. ex. nordbor och invandrare från mera av— lägsna länder, och att anpassningsproblemen kan ändra karaktär efter hand som vistelsen här fortfar och eventuellt övergår till perma- nent bosättning. Kartläggningen bör omfatta också etablerade etniska och religiösa mino—
riteters problem. Samefrågan bör dock inte behandlas i detta sammanhang. I övrigt bör det ankomma på utredningen att pröva vilka minoritetsproblem som lämpligen bör tas upp i detta sammanhang.
Vid fullgörandet av denna del av uppdra- get bör utredningen söka kontakt med olika invandrarorganisationer samt samråda med bl. a. arbetsgruppen för invandrarfrågor och tillgodogöra sig de erfarenheter som arbets— gruppen har samlat.
Ett spörsmål som inte bör förbises är i vad mån en negativ inställning från den inhemska befolkningens sida till invandrare eller här bofasta minoriteter skapar särskilda problem för dessa.
Utredningen bör vidare ge en såvitt möj- ligt fullständig och aktuell redovisning av vilka möjligheter samhället redan nu erbju- der för att undanröja eller minska anpass- ningssvårigheterna eller för att på annat sätt tillgodose invandrares speciella behov. Jag har antytt utbildningsområdet, där åtgärder för långsiktiga lösningar redan har vidtagits eller föreslagits. Vidare kan nämnas att sär- skild rådgivning för utlänningar i sociala och närliggande frågor har anordnats av en del kommuner och bedrivs även av andra organ. I anslutning härtill vill jag erinra om att en utredning nyligen har tillsatts med uppgift att göra en allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen med speciell inriktning på att effektivera den förebyggande vården, bl. a. genom aktiv uppsökande verksamhet. 1 uppdraget ingår vidare bl.a. att undersöka förutsättningarna för att i anslutning till den kommunala nämndorganisationen skapa so- cialcentra i kommunerna, dit allmänheten kan vända sig för vård, hjälp, service, råd och upplysning. Härvid skall nämnda utredning beakta möjligheterna till samordning med den verksamhet som bedrivs av landstingen och de allmänna försäkringskassorna och i fråga om informationsverksamheten samråda med den år 1967 tillsatta utredningen om ökad samhällsinformation. Informations- utredningens uppdrag innefattar en allmän översyn av den samhälleliga informations- verksamheten, dess syften och metoder. Den
utredning som jag förordar bör hålla nära kontakt med de båda nyss nämnda och andra utredningar, som behandlar frågor av betydelse för invandrarnas möjligheter att finna sig till rätta här, bl.a. utredningen angående förbud mot rasdiskriminering, och göra sig noga underrättad om i vilken mån utredningarnas kommande förslag kan få be- tydelse för invandrarnas anpassning.
Som jag har sagt förut har särskilda an- strängningar gjorts från samhällets sida för att nå invandrande utlänningar med informa- tion om det svenska samhället och om utlän- ningars rättigheter och skyldigheter. Där- emot saknas mera ingående kännedom om vilken information invandrar- eller minori- tetsorganisationer själva lämnar till invand- rande landsmän m. 11. I fråga om informatio- nen till invandrare bör särskild uppmärksam- het ägnas åt i vilken utsträckning informatio- nen kan antas nå fram till invandrarna, dvs. inte bara vilken information som lämnas utan också i vilken mån den verkligen mottas av dem som den riktar sig till. Vidare bör undersökas om den inhemska befolkningen får erforderlig information rörande vår utlän- ningspolitik.
Utredningen bör klarlägga i vilken mån anpassningssvårigheter kvarstår eller särskilda önskemål inte tillgodoses trots åtgärder som redan har vidtagits eller som kan väntas komma till stånd inom en nära framtid. Härvid bör beaktas bl. 3. vad 1967 års riks- dag har anfört med anledning av motioner (11369 och 111460 samt 12671 och 11:837) om hälsokontroll av utländsk arbetskraft m.m. (ABU 27, rskr 219).
Jag ämnar senare i år föreslå Kungl. Maj:t att proposition med förslag till riktlinjer för utlänningspolitiken m.m. skall föreläggas riksdagen på grundval av utlänningsutred- ningens betänkande. I denna proposition, som f. n. förbereds inom inrikesdepartemen- tet, kommer flera frågor av betydelse för den nu förordade utredningens arbete att be- handlas. Utredningen bör grunda sina be- dömningar på de ställningstaganden från statsmakternas sida som görs i samband med propositionens behandling. T. v. bör utred-
ningen utgå från att invandringen även fram- deles kommer att regleras med hänsyn bl. a. till förhållandena på vår arbets- och bostads- marknad. I fråga om anpassningsåtgärdernas inriktning vill jag redan nu anlägga några synpunkter. Diskussionen härom har hittills i stor utsträckning förts omkring begreppen assimilering, dvs. införlivning av invandrarna språkligt och kulturellt med befolkningen i övrigt, och integration, varmed avses att invandrarna passas in i samhället med beva- rad språklig och kulturell särart. Frågan om inriktningen av anpassningsåtgärderna bör frigöras från dessa begrepp och i stället behandlas med hänsyn till vad som i varje särskilt fall är ändamålsenligt från skilda synpunkter.
Det måste vara en primär uppgift för samhället att medverka till att en utlänning som bosätter sig här får kunskaper i svenska språket och om det svenska samhällets bygg- nad och funktion. Ätgärder i detta syfte har redan vidtagits eller föreslagits. Det tar emel— lertid tid innan utlänningen får så goda kunskaper i svenska språket och så djup insikt i samhällsförhållandena här att han kan klara sig på egen hand i alla situationer. Särskilt gäller detta hans kontakter med myndigheter av olika slag, något som beto- nas bl.a. i Nordiska rådets förut nämnda rekommendation. Samhället bör ta på sig ett ansvar för att utlänningen får den särskilda service som sålunda behövs under den första tiden efter hans inflyttning till Sverige.
Anpassningsåtgärder av den art som jag nu har nämnt är uttryck för en naturlig strävan från ett inflyttningslands sida att skapa för- utsättningar för invandrares vistelse ilandet. Om invandraren avser att bosätta sig i Sveri- ge för gott är det angeläget för såväl honom som samhället att han så till vida smälter ini befolkningen att han i det långa loppet inte känner sig främmande i samhället. Det måste vara ett klart och medvetet mål för samhället att hindra att invandrare av olika nationellt urSprung blir isolerade befolkningsgrupper som avskärmas från befolkningen iövrigt.
En annan sida av anpassningsfrågan är vilket ansvar som bör åvila samhället för att
invandrares önskan att vidmakthålla kontak- ten med sitt ursprungslands språk och kultur tillgodoses. I detta avseende bör uppmärk- sammas att åtskilliga invandrare återvänder till sitt hemland eller flyttar till annat land efter något eller några års vistelse här. Man kan därför anta att många invandrare inte från början har tagit ställning till om de skall stanna här. Bl. a. med hänsyn härtill är det väsentligt att de får tillfälle att hålla kontakt med hemlandets språk och kultur. Härige- nom behåller de möjligheten till fritt val mellan att stanna här och att återvända.
I vilken mån det svenska samhället bör skapa eller på annat sätt främja möjligheter för invandrare, som bosätter sig här för gott, att bevara sina traditioner och sitt kulturarv i övrigt bör i första hand bedömas mot bak- grund av deras egna önskemål. Initiativ inom detta område bör utgå från dessa grupper själva. En synpunkt som emellertid måste tilläggas betydelse i detta sammanhang är att våra välfärdsanordningar har generell utform- ning och att utrymmet för speciella anord- ningar avpassade för särskilda grupper är förhållandevis begränsat, bl. a. av ekono- miska skäl. Den anpassning till välfärdssyste- met som därför är nödvändig för den in- hemska befolkningen måste gälla även de in- vandrade grupperna.
Utredningen bör grunda sina förslag på överväganden efter sådana linjer som jag här har angett för anpassningsåtgärdernas inrikt- ning. En ytterligare riktpunkt för utredning- ens arbete bör vara att samhällets åtgärder för invandrarnas anpassning byggs in i sam- hällets allmänna välfärdsanordningar för be- folkningen. Speciella åtgärder enbart för att tillgodose invandrares behov bör inte föreslås utan att andra vägar visar sig stängda.
Som framgår av det föregående bör utred- ningen klarlägga de speciella anpassnings- problem som möter invandrare i Sverige. Utredningen bör ha frihet att överväga sam- hällsåtgärder som är ägnade att undanröja förhållanden som försätter invandrare eller dem som tillhör etablerade etniska eller reli- giösa minoriteter i sämre läge än befolk- ningen i övrigt. Vid sina bedömningar av
vilka anpassningsåtgärder som kan behöva vidtas bör utredningen emellertid inte om- pröva beslut som statsmakterna redan har fattat om långsiktiga lösningar av anpass- ningsfrågor, bl.a. på undervisningens områ- de.
Frågor om eventuellt stöd åt föreningar med uppgift att tillgodose medlemmarnas intresse att upprätthålla kontakt med visst lands kultur och traditioner bör i huvudsak prövas efter mönster av vad som tillämpas i fråga om samhällets stöd till föreningslivet i allmänhet. En utgångspunkt bör vara att stöd förbehålls föreningar som står öppna för varje intresserad samhällsmedlem och som sålunda bidrar till att kulturella impul— ser utifrån tillförs det svenska kulturlivet. Beträffande anpassningsfrågornas hand- läggning framdeles bör utredningen i awak- tan på statsmakternas ställningstagande utgå från de allmänna principer som föreslås i utlänningsutredningens betänkande. De inne- bär bl. a. att ansvaret för att åtgärder vidtas på skilda områden för att främja invandrares anpassning i vårt land och i övrigt ge dem stöd och hjälp skall åligga resp. statliga eller kommunala fackmyndigheter. Uppgifterna att fortlöpande uppmärksamma de kulturella och religiösa problem som invandrare möter i Sverige, bevaka utvecklingen inom anpass- ningsområdet i dess helhet och föreslå åtgär- der för att underlätta anpassningen skall ankomma på ett centralt organ, som också skall svara för samordning av insatserna för anpassningen och vara informations- och kontaktorgan för invandrare i Sverige. Det bör åligga utredningen att med dessa utgångspunkter lägga fram en plan för sam- hällsinsatser på olika områden och för insat- sernas samordning.
Utredningen bör söka redovisa i varje fall i stort vilka kostnader som utredningens för- slag för med sig för det allmänna. Som jag har sagt tidigare bör anpassningsåtgärder hu- vudsakligen vidtas inom ramen för samhäl- lets välfärdsanordningar för invånarna i ge- men och det ekonomiska ansvaret för åtgär- derna alltså vila på de organ som i övrigt svarar för anordningarna. Frågor om kost-
nadsfördelning mellan stat och kommun bör inte prövas av utredningen.
1.1.2 Beslut i övrigt om uppdraget
Kungl. Maj:t beslöt 5.9.1968 att till IU överlämna en skrivelse av den 15.11.1966 från kyrkoherde Sven Norlén, Alvesta. att övervägas i lU:s arbete. I skrivelsen anhölls om en undersökning av behovet av andlig vård bland invandrare som tillhör olika krist- na kyrkor samt om åtgärder som en sådan undersökning kan ge anledning till.
Den 13.9.1968 beslöt Kungl. Maj:t — med påpekande om att det ankommer på IU att samråda med företrädare för berörda minori- tetsintressen — överlämna en gemensam fram- ställning av den 2.7.1968 från Centralför- bundet för Finska Föreningar i Sverige (nu- mera Riksförbundet finska föreningar i Sve- rige), Föreningen Chinuch, Svenska Samer- nas Riksförbund och Esternas Representa- tion i Sverige om att representanter för i första hand de större minoritetsgrupperna tillkallas att som experter biträda IU i dess arbete. Med samma påpekande beslöt chefen för inrikesdepartementet 16.10.1968 att till IU överlämna en framställning av den 17.9. 1968 från Mosaiska församlingen i Stock- holm om att för mosaiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö bli repre- senterad i IU.
1 .2 U tredningsarbetet
IU har i syfte att kartlägga invandrarnas och minoriteternas situation inlett följande ut- redningsverksamhet.
IU har samverkat med den år 1967 tillsat— ta expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor inom inrikesdeparte— mentet (EFA) i en riksomfattande intervju— undersökning som omfattar både invandrare av olika nationaliteter och svenskar. Vidare pågår på lU:s initiativ undersökningsverk- samhet rörande olika invandrargrupper i en storstadskommun (Malmö) och en landsorts- kommun (Lessebo). IU medverkar även bl. a. i vissa undersökningar av fördomar och disk-
riminering beträffande invandrare och mino- riteter.
Genom en enkät till ett 50-tal kommuner har IU sökt kartlägga i vilken utsträckning invandrarna får del av kommunal service, och genom en enkät till statliga myndigheter skall bl.a. frågor om språkkontakt belysas. En annan av lU:s enkäter ger material om invandrarfrågor i ca 15 länder.
IU har vidare genom studieresor, bl. a. en till Helsingfors, och genom ett tjugotal ut- frågningar av företrädare för olika invandrar- och minoritetsorganisationer och av företrä- dare för svenska myndigheter och organisa- tioner inhämtat synpunkter i de aktuella frågorna.
I bilaga 1 redovisas utförligt lU:s utred- ningsverksamhet.
IU har hittills hållit 60 sammanträden. Förteckning över lU:s remissyttranden återfinns på sid. 19.
1 .3 Prioritering av utbildningsfrågor
1.3.1 Tidigare behandling av frågor om ut- bildning för invandrare och minoriteter
I olika sammanhang har med anledning av efterkrigstidens invandring till Sverige frågan om särskild utbildning för invandrare och deras barn förts på tal. 1964 års utlands- och internatskoleutredning fick bl. a. i uppdrag att utreda frågan om särskilda utbildningsan- ordningar för minoriteter Och invandrare. 1 anförande till statsrådsprotokollet 7.2.1964 uttalade chefen för ecklesiastikdepartemen- tet, statsrådet Edenman, följande vad gäller denna del av utredningsuppdraget:
Som jag tidigare nämnt, har riksdagen uttalat sig för att frågan rörande vissa mino— riteters skolgång också bör hänskjutas till prövning av sakkunniga. De minoriteter, som därvid avsetts, är huvudsakligen efter kriget från andra länder nyinflyttade grupper. vil- kas barn av språkliga eller religiösa skäl kan behöva beredas särskild skolgång. Det gäller således personer av utländsk härkomst, vilkas barn är svenska medborgare, eller eljest för- utsättes kvarstanna här i landet under lång tid.
Efter krigsslutet har ett stort antal utlän-
ningar kommit till Sverige som flyktingar eller immigranter och i stor utsträckning assimilerats med det svenska samhället. Ut- vecklingen synes nu gå mot en minskning av de institutionella hindren för arbetskraftens internationella rörlighet. Det är därför inte orimligt att antaga, att ett betydande antal utlänningar även i framtiden kommer att tillföras den svenska arbetsmarknaden. Mot denna bakgrund kan det vara berättigat att närmare undersöka om dessa grupper kan ha vissa särintressen på undervisningens område och om åtgärder från samhällets sida inom ramen för det allmänna skolväsendet, utöver de redan vidtagna, kan vara motiverade.
1964 års utlands- och internatskoleutred- ning framhöll i sitt betänkande Skolgång
borta och hemma (SOU 1966:55) att frågan om språkliga och religiösa minoriteters skol- gång är ett delproblem i ett mycket större fragekomplex, nämligen invandrarnas anpass- ning i Sverige. Utredningen ansåg det inte som sin uppgift att överväga den svenska invandringspolitiken i dess helhet och be— gränsade därför sina överväganden till att endast omfatta frågor om skolgång för barn och ungdomar som tillhör språkliga och reli- giösa minoriteter i Sverige. Utredningens konkreta förslag redovisas i detta betän- kande i respektive kapitel. Där redovisas även de beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen som 1964 års utlands- och internatskoleutred-
Ärendets art
Datum för Remiss från
yttrande
16.2.1969 Inrikesdepartementet 25.3.1969 Justitiedepartementet 18.8.1969 Inrikesdepartementet
6.5. 1970 Utbildningsdepartementet 27.10.1970 Justitiedepartementet 27.10.1970 Inrikesdepartementet 18.12.1970 Finansdepartementet 18.12.1970 Inrikesdepartementet 15.1.1971 Utbildningsdepartementet 18.2.1971 Inrikesdepartementet 29.3.1971 Inrikesdepartementet 2.4.1971 Riksdagens inrikesutskott
PM om formerna för handläggning av ärenden om utlännings avlägsnande fran Sverige avgiven av särskilt tillkallad sakkunnig (Stencil In 19693)
Betänkande avgivet av utredningen angående förbud mot rasdiskriminering: Lagstiftning mot rasdiskrimine- ring (SOU 1968:68)
PM om organiserad överföring av vissa zigenare utar- betad av en arbetsgrupp inom inrikesdepartementet (Stencil In 1969zl)
Betänkande avgivet av kommittén för utländska stude— rande: Studiesocialt stöd till utländska studerande (Stencil U 1969:9)
Betänkande avgivet av familjerättskommittén: Interna- tionell äktenskaps— och arvsrätt (SOU 1969:60) Medlemsförslag inom Nordiska rådet om utbyggnad av TV-samarbetet mellan Finland och Sverige (A 292/k) Framställning den 25.9.1970 av kyrkomötet angående anteckning i folkbokföringen för den som ej tillhör Svenska kyrkan
Medlemsförslag inom Nordiska rådet om den finska arbetskraftens förhållanden i Sverige (A 295/s) Betänkanden avgivna av kompetensutredningen: Vägar till högre utbildning (SOU 1970:21), Vägar till högre utbildning — organisation och information (SOU 1970:55) samt Behörighet Meritvärdering Studieprog- nos (SOU 1970:20)
Överenskommelse den 20.11.1970 mellan SAF och LO angående undervisning i svenska för invandrare m. m.
Framställning den 3.12.1970 av statens invandrarverk angående ändring i lagen om svenskt medborgarskap m.m.
Motion nr 45 1971 angående bestridandet av de samhälleliga kostnaderna för utländsk arbetskraft i Sverige
ning ledde till i dessa frågor. Besluten åter- finns i prop. 1968267 och kallas i fortsätt- ningen av IU för 1968 års beslut.
Utlänningsutredningen, som tillsattes 1961, har i uppdrag att göra en översyn av utlänningslagstiftningen m. rn. I betänkandet Invandringen (SOU 1967118) föreslog utred- ningen mot bakgrund av allmänna övervägan- den om invandringspolitiken och ansvarsför- delningen för åtgärder på detta område att en permanent central utlänningsmyndighet inrättas. Utredningen, som i första hand utrett handläggningen av kontrollfrågor, föreslog även vissa riktlinjer för fördelningen av ansvaret för åtgärder för invandrarnas anpassning. Utredningen framhöll att de ordinarie myndigheterna i vanlig ordning även bör handha frågor som gäller invandrare — t.ex. SÖ bör ha ansvaret för särskilda utbildningsåtgärder för invandrare. Ansvaret för samordningen av åtgärder för invandrar- nas anpassning bör emellertid anförtros den centrala utlänningsmyndigheten, framhöll utredningen.
Utlänningsutredningens förslag behandla- des i prop. 1968:142, 1968:158 och 1969:53. Statsmakterna anslöt sig till utred- ningens förslag att ansvaret för åtgärder för invandrare skall åvila respektive fackmyndig- het och att den centrala utlänningsmyndig- heten — SIV » skall ha samordnande och initiativtagande uppgifter när det gäller an- passningsåtgärder för invandrare.
I lU:s direktiv uttalas att IU inte bör ompröva beslut om långsiktiga lösningar av frågor rörande invandrarnas anpassning som fattats av statsmakterna. Till dessa beslut kan hänföras 1968 års beslut om undervis- ning för vissa minoriteter och om riktlinjerna för utlänningspolitiken.
År 1966 tillsatte chefen för inrikesdepar- tementet en arbetsgrupp för invandrarfrågor med uppgift att kartlägga de sociala, kultu- rella och andra problem som möter invandra- re i Sverige samt att överväga åtgärder som bör vidtas för att underlätta deras anpassning i det svenska samhället. Gruppen överlämna- de inga samlade förslag men tog initiativ till försöksverksamhet på olika områden.
Arbetsgruppens uppgifter övertogs 1969 av SIV. SIV:s uppgifter när det gäller utbild- ning för invandrare kan sägas vara av två slag, dels viss försöksverksamhet i samråd med SÖ m. fl., dels viss kartläggnings- och initiativta- gande verksamhet.
År 1967 tillsattes med anledning av för- slag i Nordiska rådet finsk-svenska utbild- ningsrådet. Det är ett för Finland och Sve- rige gemensamt rådgivande organ med upp- gift att verka för att underlätta den i Sverige bosatta finskspråkiga befolkningens utbild- ningsproblem. Utbildningsrådet har sålunda t. ex. medverkat till rekrytering av tvåsprå- kiga lärare, viss försöksverksamhet samt före- tagit en språkundersökning bland finländska barn och ungdomar i Sverige.
Frågor om utbildning för invandrarbarn och invandrarungdom samt om undervisning i svenska och samhällsorientering för vuxna invandrare handläggs centralt av SÖ. Inom SÖ tillsattes i mars 1970 en särskild arbets- grupp för frågor om utbildning för invandra- re. Arbetsgruppens uppdrag omfattar främst förslag beträffande utbildning i framför allt svenska och samhällsorientering men även beträffande undervisning av svenska barn och ungdomar för att öka förståelsen för invandrarna.
År 1969 tillsattes av chefen för inrikes- departementet en expertgrupp med uppgift att kartlägga de utomnordiska zigenarnas situation i Sverige samt att ta initiativ till åtgärder för deras anpassning. Gruppen avser att under 1971 lägga fram förslag bl. a. beträffande utbildning för utomnordiska zigenare.
Enligt lU:s direktiv skall IU inte behandla samernas problem. Frågor om åtgärder till stöd för samernas språk och kultur behand- las för närvarande i en särskild statlig utred- ning tillsatt 1970.
1.3.2 Avgränsningar
Erfarenheterna av i synnerhet de senaste två årens kraftiga invandring visar enligt IU att nuvarande anordningar för utbildning i sven- ska och samhällsorientering för vuxna in-
vandrare inte räcker till för de akuta behov som föreligger. Dessa anordningar har, med något undantag, av statsmakterna betecknats som försöksverksamhet. Tonvikten i detta delbetänkande ligger därför på förslag om utbildning i svenska och samhällsorientering för vuxna invandrare.
Beträffande undervisning av invandrarbarn och invandrarungdom har statsmakterna re— dan angivit vissa principer som IU enligt sina direktiv inte bör ompröva (se föregående avsnitt). Det saknas emellertid en aktuell översikt av utbildningssituationen för dessa grupper bland invandrarna. Frågor om ut- bildning för olika alderskategorier bör ses i ett sammanhang. IU har därför valt att rela- tivt utförligt redovisa förekommande utbild- ning för invandrarbarn och invandrarung- dom. Till översikten har IU fogat vissa syn- punkter.
1 ett senare betänkande avser IU att ta upp frågor om åtgärder för att stödja kultu- rell och religiös egenverksamhet bland vissa befolkningsminoriteter och frågor om utbild- ning i och på olika minoritetsspråk. IU berör därför i detta betänkande i princip inte frågor om minoritetsorienterad utbildning.
IU kommer likaledes att senare behandla frågor om invandrarnas situation i arbetslivet. Fragor om yrkesutbildning för invandrare behandlas därför inte i detta betänkande. Vidare behandlar IU här inte postgymnasial utbildning.
2. Invandrarna — statistisk redogörelse
2.1 Inledning, definitioner m. m. 2.1.1 Begreppet invandrare
I det allmänna språkbruket använder man benämningen invandrare om i Sverige bosat- ta personer av utländsk härkomst, framför allt då sådana som har kommit till Sverige efter andra världskriget. Till invandrarna räk- nas vanligen även i Sverige födda utlänning- ar. Ibland avser man med invandrare alla i Sverige bosatta utländska medborgare. ibland räknar man även in naturaliserade svenska medborgare.
Det är svårt att på ett entydigt sätt defi- niera begreppet invandrare. Bland de ut- ländska medborgarna i vårt land finns t. ex. även sådana som år av svenskt ursprung och som är födda här. Dessa kan inte anses vara invandrare i den betydelsen man vanligen lägger i ordet. A andra sidan kan det i en del sammanhang vara befogat att bland invand- rarna räkna in i Sverige födda barn till naturaliserade svenskar. Enligt IU :s mening är det inte heller nödvändigt med en alldeles entydig definition av begreppet när man behandlar utbildningsfrågor. I flertalet fall torde begreppet inte kunna missförstås.
I den officiella statistiken avses med in- vandrare alla personer som under någon viss tidsperiod kyrkobokförts i Sverige som in— flyttade från utlandet. Bland invandrarna ingår i detta fall även svenska medborgare. En person som under perioden kyrkobok- förts som inflyttad från utlandet två gånger ingår i statistiken som två invandrare.
2.1.2 Avgränsning mot personer som till- fälligt vistas i Sverige
Med invandrare avser man personer som mera varaktigt bosätter sig i Sverige. Någon skarp gräns mot tillfälliga besökare, turister eller personer som arbetar här en kortare tid är svår att dra.
Folkbokföringsförordningen innehåller inga bestämmelser om Vistelsens längd i Sve- rige för att kyrkobokföring skall få äga rum. Enligt praxis krävs dock i regel att den avsedda vistelsen i riket är minst ett halvt år. Personer som har för avsikt att stanna i Sverige kortare tid än ett halvt år blir således inte kyrkobokförda även om de begär det.
IU anser att en avsikt om viss tids vistelse i riket måste föreligga för att en person skall kunna anses vara invandrare. Det är dock troligt att en del invandrare själva vid flytt- ningen till Sverige inte vet hur lång tid de skall stanna. Det är likaså vanskligt att pröva en lämnad uppgift om den avsedda Vistelsens längd. IU anser att den prövning av Vistelsens längd som sker vid kyrkobokföringen är en lämplig avgränsning av den grupp personer som utredningens arbete avser. Enligt folk- bokföringsförordningen skall kyrkobok- föringen ske inom två veckor efter inflytt- ningen. Många utlänningar som avser att bosätta sig mera varaktigt i Sverige blir emel- lertid kyrkobokförda först en längre tid efter den verkliga inflyttningen.
Termen invandrare används i dess allmänna icke närmare definierade betydelse, dock med den avgränsning som framgår av avsnitt 2.1.2.
Om invandrare under en viss tidsperiod anges, avses invandrare enligt den officiella statistikens definition, dvs. under tidsperio— den som inflyttade från utlandet kyrkobok- förda personer. Om även personer överförda från obefintligregister avses, anges detta sär- skilt.
Med utlänning avses personer som saknar svenskt medborgarskap, dvs. medborgare i utländska stater och statslösa. Med i Sverige bosatta utlänningar avses utlänningar som är kyrkobokförda i Sverige.
Med utvandrare avses personer som av— registrerats i folkbokföringen som utflyttade till utlandet. Om även personer överförda till obefintligregister avses, anges detta särskilt.
2.2. Invandringen till Sverige
2.2.1. Reglerna för invandringen
Medborgare i de nordiska staterna är sedan 1943 befriade från skyldighet att ha arbets- tillstånd för att ta anställning i Sverige. Sedan den fria nordiska arbetsmarknaden infördes 1954 behöver medborgare i Dan- mark, Finland, Island och Norge inga till— stånd för att bosätta sig och ta anställning i Sverige. I princip eftersträvas att arbete i annat nordiskt land söks genom den offent- liga arbetsförmedlingen. I praktiken är det dock endast en mindre del av invandringen som slussas genom de officiella kanalerna. För medborgare i andra länder gäller att de måste ha uppehållstillstånd för att vistasi Sverige längre tid än tre månader. samt att de måste — med vissa undantag, bl.a. för anställning i husligt arbete — ha arbetstill- stånd för att förvärvsarbeta i Sverige. Den stora invandringen aren 1965 och 1966 med- förde att den fria invandringen ifrågasattes alltmera. Som motiv för en begränsning av invandringen anfördes bl. a. bostadsbristen i
Sverige och den dåliga bostadsstandard in- vandrarna ofta tvingades acceptera, liksom oron för en kommande arbetslöshet.
Från mars 1967 reglerades invandringen hårdare med krav att arbetstillstånd måste sökas före ankomsten till Sverige. De nya bestämmelserna följdes av en mycket kraf- tigt minskning av invandringen av utom- nordisk arbetskraft under åren 1967 och 1968. Däremot har vissa nära anhöriga till tidigare invandrare kunnat flytta till Sve- rige, och dessa har även regelmässigt getts arbetstillstånd.
Man har försökt styra utvecklingen mot i första hand organiserad kollektiv invandring. I praktiken har endast en del av invandringen skett på detta sätt. De flesta invandrare har även efter 1967 kommit individuellt. Kon— takten mellan den invandrande arbetstagaren och arbetsgivaren i Sverige förmedlas i fler- talet fall av tidigare invandrare.
2.2.2. Allmän beskrivning av invandringen”
För en allmän beskrivning av invandringen till Sverige är det klargörande att skilja på olika typer av invandring. Arbetskraftsirnmigrationen. Den vanli- gaste orsaken för flyttning till Sverige har varit bättre möjligheter att erhålla arbete och/eller högre löner. En sådan invandring från ett visst land börjar med att ett begrän- sat antal personer får arbete i Sverige. Den första invandringen omfattar övervägande förvärvsarbetande: gruppen har ett stort in- slag av ogifta unga män eller gifta män som kommer utan sina familjer. Den första in- vandringen initierar följdinvandring av två slag. För det första sprids genom gruppen information om det nya utvandringslandet i hemlandet. vilket medför en ökad invand- ring av arbetssökande. För det andra kom- mer de först anlända att efter någon tid ta över även sina familjer till Sverige. I början av invandringen består gruppen såle- des övervägande av män, men efter några år börjar könsfördelningen jämnas ut. Flytt- ningen till Sverige sker ofta utan att invand-
raren vet om han eller hon vill stanna i vårt land för gott eller återutvandra till hernlan- det eller annat land.
Arbetskraftsimmigrationen från ett visst land försiggår ofta under en lång tidsperiod. Den styrs förutom av informationssprid- ningen i utvandringslandet av konjunktur- utvecklingen i såväl Sverige som utvandrings- landet, liksom naturligtvis av de legala möj- ligheterna för migrationen. Återutvandringen går nästan helt till hemlandet och är tämligen hög inom några år efter invandringen för att sedan minska. Det är möjligt att utvandringen efter ett antal år åter kommer att stiga.
Flyktingirnmigrationen. Den primära orsa- ken till invandringen är i detta fall inte arbetsmarknadsmässiga eller ekonomiska utan politiska skäl. Sådan immigration sker vanligen under en begränsad tidsperiod i samband med politiska omvälvningar i ut- vandringslandet. Efter den första stora vågen avstannar invandringen nästan helt. Ater- utflyttningen är låg och den utflyttning som sker går ofta till andra länder än ursprungs- landet. Exempel på invandring som kan be- skrivas med denna modell är flykten från Estland och Lettland 1944, överföringen av ungrare 1956—1957 och den tjeckiska in- vandringen 1968—1969.
Den organiserade överföring som sker av vissa flyktingar från läger i Syd- och Mellan- europa avser ofta mindre grupper. Modellen passar inte för att beskriva denna invandring.
Specialistimmigrationen. Invandrarna från vissa länder består av tekniker med specialist- utbildning. affärsmän och representanter för företag, studerande m.m. Dessa grupper är små, invandringen sker kontinuerligt utan dramatisk stegring. Återutvandringen är hög och går till ganska stor del till andra länder än hemlandet.
En del av invandringen låter sig inte be— skrivas enligt någon av ovanstående modeller. Det gäller t.ex. personer som flyttar till Sverige i samband med giftermål med svens- kar. En mycket speciell grupp av invandrare är hemvändande utlandssvenskar, särskilt svenskamerikaner, som i utlandet har förvär- vat utländskt medborgarskap och behåller det
även i Sverige av främst ekonomiska skäl.
För vissa nationaliteter kan invandringen till Sverige inte beskrivas genom endast en av ovanstående modeller. Den tyska invand- ringen till Sverige torde t. ex. under 1950- och början av 1960-talet ha varit övervä- gande arbetskraftsimmigration, medan nu- mera en stor del av denna invandring är specialistimmigration.
2.2.3. Invandringens omfattning
Antalet invandrare till Sverige har varierat kraftigt. År 1969 registrerades totalt 64 503 invandrare, samtidigt som 20 360 personer utvandrade. Nettoinvandringen detta år var således 44143, dittills den största som re- gistrerats under ett år. Två år tidigare, 1967, var nettoinvandringen 10004 personer. År 1959 var den endast 3482 personer. Både in- och utvandringen översteg 1970 alla tidigare siffror. Enligt preliminära uppgifter invandrade detta år till Sverige 77 355 perso- ner medan 28 645 personer registrerades som utvandrare.
Ovanstående siffror gäller personer som har registrerats i kyrkobokföringen som in- respektive utvandrare. I realiteten registreras dock en del in- respektive utvandrare såsom överförda från respektive till obefintlig- registret (före år 1968 bok över obefintliga). Till 1967 överfördes alla personer som sak- nat känd hemvist vid två påföljande mantals- skrivningar till bok över obefintliga. Från och med 1968 gäller, att utländsk medborga- re som enligt vad man kan anta ej längre är bosatt i Sverige, och svensk medborgare som enligt säkra upplysningar vid två mantals- skrivningar i följd är stadigvarande bosatt i utlandet, skall avregistreras såsom utvandrad.
Man kan anta att så gott som alla personer som blir överförda till obefintligregistret i verkligheten har lämnat landet. Om en sådan person återvänder till Sverige blir han inte registrerad som invandrad utan som överförd från obefintligregister.
In- och utvandringen av utländska med- borgare inklusive överförda till och från obe- fintligregister för åren 1964—1969 visas i
Tabell 2.1 ln- och utvandringen av utländska medborgare inklusive överförda till och från obefintligregister aren 1964—1969.
Registrerad Överförda Justerad Netto— Till obe- Netto- lnvand- Utvand- invand- Från obefint- fintlig- Invand- Utvand- invand- Är ring ring ring ligregister register ring ring ring 1965 46 528 11349 35 179 423 1 357 46 951 12 706 34 245 1966 43 874 14 445 29 429 349 1718 44 223 16163 28 060 1967 27 075 14 529 12546 294 2006 27 369 16535 10834 1968 32 852 17 244 15 608 280 1475 33132 18719 14413 1969 60 775 14 434 46 341 372 440 61 147 14 874 46 273 1965— 1969 211104 72 001 139103 1718 6996 212822 78 997 133 825
Källa: SOS, Folkmängdens förändringar respektive ler hos SCB.
tabell 2.1. Den årliga redovisade invand- ringen ändras som synes obetydligt genom en sådan justering (ökningen är under 1
Befolkningsförändringar för angivna år samt råtabel-
Antalet överförda till obefintligregister är emellertid — t.o.m. 1968 — stort i förhål- lande till antalet registrerade utvandrare. För
procent). femårsperioden 1965—1969 blir utvandring- Antal 3 000 _ Invandrare Illllllllll'llllll Utvandrare 2 500 2 000 1 500 1970 A 1969 1 000 1970 1968 ...ullllllllllllllllllllllllllll1970 50 '—
1968.ll"":|::nul '
! 197oululv'iålsugull'"
|l"'
Vecka' 1—5 '6—9 '10—13' 14—18 '19—22'23-26127—31 '32—35136—39'40—44'45-48'49-52'
Månad Jan Feb Mars April Maj Juni Juli Aug Sept Okt Nov Dec
Figur 2.1 ln- och utvandringen per månad åren 1968—1970. Med in— resp. utvandringstidpunkten avses vecka då flyttningen registrerades i länstyrelscrnas dataregister. Registreringen i kyrkobokföringen ligger erfarenhetsmiissigt 1—2 veckor tidigare och den verkliga in- resp. utvandringen kan ha skett avsevärd tid före registreringen. Flyttningen är känd endast med hänsyn till registreringsvecka men uppgifterna sain— manförs i statistiken till månader, varvid den första månaden i varje kvartal anses omfatta 5 registrerings- veckor och de övriga månaderna fyra veckor.
Källa: Rätabeller hos SCB.
en 3,0 procent större om man tar hän- syn även till överföringarna. Den justera- de nettoinvandringen blir därför lägre * för den redovisade perioden är minskningen 3,8 procent, men för vissa år är minskningen över 10 procent.
Utöver de till obefintligregister överförda har troligen ett avsevärt antal här kyrkobok- förda utlänningar flyttat från Sverige under senare är utan att detta har registrerats i den svenska kyrkobokföringen. (Se avsnitt 2.3.2.)
2.2.4 invandringens variation under året
Invandringen till Sverige har under 1960- talet visat en säsongvariation på så sätt att en mycket stor del av invandringen har registre- rats under höstmänaderna medan den regist- rerade invandringen under sommaren har varit lägre. Utvandringen har varit mycket mera jämn under hela året.
1 fig. 2.1 visas in— och utvandringen åren 1968—1970. Under den perioden översteg utvandringen invandringen endast under må— naderna mars—juni 1968. Invandringens kon— centration till höstmånaderna var särskilt markerad 1969 medan under 1970 kon- junkturdämpningen medförde att ökningen under hösten inte blev så markerad i förhål-
lande till den redan tidigare under året myc— ket stora invandringen.
2.3 Utlänningarna [ Sverige
2.3.1. Antal och förändringsfaktorer
Vid årsskiftet 1969/1970 fanns medborgare från 120 länder registrerade som bosatta i Sverige. För de flesta nationaliteterna är dock antalet personer mycket lågt 34 länder har mindre än 10 personer och endast 21 nationalitetsgrupper omfattar minst 1 000 personer. De femton största grupperna framgår av tabell 2.2.
Av alla i Sverige kyrkobokförda utlänning- ar var i början av 1970 66,1 procent medborgare i de nordiska länderna. Finlän— darna ensamma utgjorde hälften av alla ut— länningar. De tio största grupperna utgjorde nästan 90 procent av samtliga.
Antalet utlänningar i Sverige förändras förutom genom in- och utvandring. genom födslar och dödsfall, liksom genom naturali- sering. Förändringarna under 1968 och 1969 framgår av tabell 2.3.
Antalet barn som föds i Sverige med utländskt medborgarskap framgår inte exakt av tillgänglig statistik. Ovan har som utlän- ningar räknats alla inomäktenskapliga barn. vars fader var utländsk medborgare, liksom
Tabell 2.2 De största utlänningsgrupperna i Sverige 31.12.1969.
Andel (%) av samtliga ut—
Medborgarskapsland Män Kvinnor Summa länningar Finland 91 569 89 415 180 984 49.6 Danmark 18314 13517 31831 8,7 Jugoslavien 15 764 12 543 28 307 7.8 Norge 13 575 13 778 27 353 7.5 Tyskland 11 830 9 849 21 679 5,9 Grekland 6 315 4 716 11031 3.0 Italien 5 131 2 942 8 073 2,2 USA 2818 2299 5117 1,4 Österrike 3 199 1 787 4 986 1.4 Storbritannien 2 709 2 202 4 911 1,3 Ungern 2 599 1 588 4 187 1,1 Spanien 2 381 1 524 3 905 1,1 Polen 1 676 1 713 3 389 0.9 Turkiet 2 272 1 046 3 318 0,9 Tjeckoslovakien 1 811 1 465 3 276 0.9
Källa: SM Be 1970:4.
Tabell 2.3 Förändringarna i antalet utlän- ningar i Sverige ären 1968 och 1969.
från svenskt till utländskt medborgarskap. De statistiska uppgifter om sådana nationa- litetsförändringar som finns är mycket osäk-
lförändringsfaktor 1968 1969 ra. Invandring + 32 852 + 60 775 Uppgifter om antalet utlänningar i Sverige giggälg " 17 244 _ 14 434 kan även erhållas från sjukförsäkringsstatisti- från obegfintligregister + 280 + 372 ken och statistiken över arbetsanmälda ut- till obefintligregister — 1475 — 440 länningar.l Dessa uppgifter är inte direkt 393183] + 8 ägg + 9 ååå jämförbara med uppgifterna från folkbok- 0 S 21 _ .. . Naturalisering — 10 317 — 12 736 formge” . Hela förändringen + 12 119 +41 762 Uppgifter om i försäkringskassan inskrivna
Kalla: Råtabeller hos SCB.
alla utomäktenskapliga barn vars moder var utländsk medborgare vid barnets födelse. (Barn vars moder är svensk medborgare och fader statslös, och barn som enligt lagarna i faderns medborgarskapsland vid födelsen inte får det landets medborgarskap, erhaller enligt svensk lag svenskt medborgarskap vid födelsen.) l tabell 2.3 har vidare hänsyn inte tagits till eventuella medborgarskapsbyten
utlänningar finns för slutet av 1967. Då var 243 500 utlänningar som fyllt 16 år inskriv- na. Villkoren för inskrivning i försäkringskas- san är inte desamma som gäller för kyrkobok- föring. l jämförelse med kyrkobokföringen från samma tid visar sjukförsäkringsstatisti- ken ett högre antal utlänningar.
1 För en diskussion om dessa uppgifter ijämförel- se med befolkningsstatistiken enligt folkbokfö— ringen sc liskil Wadensjö, immigrationens ekono- miska konsekvenscr (preliminär version, januari 1971).
Tabell 2.4 Jämförelse mellan arbetsanmälda utlänningar 1.10.1967 och antalet kyrkobok— förda utlänningar 1.11.1967 efter nationalitet.
Beräknat Arbetsan- Hela antalet Arbetsanmälda ,
Medborgar- mälda kyrkobokförda antal Beräknat antal x 100 skapsland 1.10.67 1.11 1967 vuxna vuxna Danmark 18 816 31 384 18 435 [02,1 Norge 12 882 26 833 17 925 71.9 Finland 71510 138 823 92 075 77,7 Grekland 5 913 8 576 6 616 89,4 Tyskland 16 295 22 731 16 220 100,5 Italien 5 418 8 724 6 125 88,5 Ungern 2 475 3 607 2 440 101,4 Storbritannien 2 116 4 002 2 827 74,8 Nederländerna 1 486 2 840 1 717 86.5 Spanien 3185 3 737 2 732 [16,6 Österrike 3 907 5 271 3 778 103,4 Jugoslavien 13 417 22 491 16 607 80.8 Övriga 14 548 26 557 19 853 73,3 Samtliga 171 968 305 576 207 350 82,9 därav mån 117423 164 695 115582 101,6 kvinnor 54 545 140 881 91 768 59,4
Källa: SOS Befolkningsförändringar 1967, del 3 samt kvartalsstatistik från Statens utlänningskommis— sion.
Uppgift om åldersfördclningen av utlänningarna efter nationalitet eller kön saknas för 1.11 1967. Beräkningen utgår ifrån den hushällsstatistik som finns och där familjer med resp. utan barn redovisas. Från hela antalet personer i en viss nationalitet har dragits samtliga redovisade bam (personer under 18 är som ej är registrerade som huvudpersoner). Hela antalet utlänningar över 16 år var 210 235, dvs. ca 3 000 mer än vad beräkningen visar.
Statistiken över arbetsanmälda utlänning— ar sammanställs av SIV fyra gånger årligen på grundval av de arbetsanmälningar som arbets- givarna är skyldiga att insända för varje an— ställd utlänning över 16 år. I denna statistik ingår således även personer som är anställda men inte kyrkobokförda i Sverige. Däremot ingår inte utlänningar som är egna företagare (2 450 personer år 1960). Bland de arbetsan- mälda finns personer som arbetar i Sverige men är bosatta i något grannland liksom per— soner som vistas i Sverige en kortare tid än vad som krävs för kyrkobokföring. Även sta— tistiken över arbetsanmälda visar ett högre antal utlänningar i Sverige än befolkningssta- tistiken. 1 tabell 2.4 visas en jämförelse mel- lan antalet arbetsanmälda respektive kyrko- bokförda utlänningar hösten 1967. Den 1.4.1971 var 224 128 utlänningar arbetsan- mälda.
2.3.2. Felaktigheter i det redovisade materia- let
Vid intervjuundersökningar under de senaste åren har man kunnat konstatera att relativt mänga utlänningar som är kyrkobokförda i landet i verkligheten har återutvandrat eller vistas utomlands.
[ den intervjuundersökning lU har utfört erhölls ett stort bortfall på grund av att
personerna har emigrerat eller vistades utom- lands (se tabell 2.5). Som emigranter har endast antecknats personer om vilka sakta upplysningar 0111 stadigvarande bosättning i utlandet erhölls.
lntervjuundersökningen avsåg endast vissa nationaliteter och vidare endast personer i vissa åldrar invandrade 1961—1968. Det går således inte att utan vidare uttala sig om hur stor andel av samtliga utlänningar i chrigc som har lämnat landet. Det förefaller dock vara fullt möjligt att uppåt 10 procent ut i Sverige skrivna utlänningar i verkligheten har återutvandrat.
Detta tyder på att antalet i Sverige bosatta utlänningar är lägre än vad den officiella statistiken visar. Som tidigare har påpekats visar dock annan tillgänglig statistik — sta- tistiken över försäkrade i försäkringskassan och arbetsanmälda ) ett större antal utlän- ningar i Sverige än folkbokföringen.
Vid intervjuundersökningar där SIV:s re- gister över arbetsanmälda har använts som urvalsram har man — liksom fallet vari fråga om urval från folkbokföringen — erhållit mycket stora bortfall på grund av att de ut- valda personerna har lämnat landet. I brist på närmare undersökningar idenna fråga går det dock inte för närvarande att bestämt ut- tala sig om storleken i de felaktigheter som finns i de statistiska uppgifterna om utlän- ningarna i Sverige.
Tabell 2.5 Bruttourval och bortfall på grund av emigration eller vistelse i utlandet i lU:s in- tervjuundersökning.
Nationalitetsgrupp Jugo- ltalie- Finlän— Bruttourval m m slaver nare Tyskar dare SVk'lllex'tl—I' Bruttourval 600 1 160 1 106 1 157 1 027 därav: emigranter 57 218 139 59 4 % emigranter 9,5 18,8 12,6 5,1 0,4 vistas utomlands 15 41 36 23 3 % vistas utomlands 2.5 3,5 3,3 2,0 0,3 Andel ky rkobokförda i ur- valet som troligen ej var bosatta i Svcrige(%) 10—12 19422 13—16 5—7 0— l Källa: lntervjuundersökningen. Se bilaga 1. 28 SOU 1971:51
Tabell 2.6 Gifta utländska män 1.11.1967 efter samboende med hustrun och hustruns med-
borgarskap.
Därav registre- Andelen (%) bland
Antalet rade såsom sam- de samboende som var
Nationalitcts— gifta män boende med gifta med svensk med- land 1.11 1967 hustrun % borgare Finland 25 703 90,2 12,2 Grekland 2 499 79.7 8,9 Italien 2371 86,0 37,2 Jugoslavien 6 024 76,6 10,1 Tyskland 4 984 91 ,8 53,0 Turkiet 975 34,1 22,9
Samtliga utländska medborgare 66 288 86,9 29,6
Svenska medborgare 1 838 355 97,6 —
Källa: SOS, Befolkningsförändringar 1967, del 3, tabell 1.11.
'! *I
___?» Beskrivning av olika nationalitets- grupper
()tn man tillämpar de i avsnitt 2.2.2 beskriv- na modellerna på de större invandrargrupper- na kan man som typiska "arbetskrafts- immigranter” peka ut invandrarna från Fin- land, Jugoslavien, Grekland, Italien och Tur- kiet. Invandringen från Finland och Italien har skett kontinuerligt sedan början av 1950-talet medan invandringen från Grek- land började 1964 och från Jugoslavien och Turkiet 1965.
Som typiska för ”flyktingimmigrationen” kan betraktas polacker, tjecker och ungrare. De stora grupperna flyktingar från Estland och Lettland har nästan genomgående blivit svenska medborgare. Som typisk ””specialist- immigration” kan betraktas invandringen från USA, Storbritannien och Frankrike.
Man måste dock hålla i minnet att stora variationer förekommer mellan olika natio- naliteter även om de kan föras till samma typ av invandring.
l tabell 2.6 visas antalet gifta män inom de större grupperna av ”arbetskraftsimmigran- terna” 1.11.1967, samt hur stor delav dessa män som då var registrerade som boende tillsammans med sin hustru. Vidare anges i hur många fall hustrun var svensk medborga- rc. Förjämförelsens skull anges andelen sam- boende av alla gifta män som var svenska medborgare.
7
Bland de gifta svenska medborgare som inte sammanbodde med sin hustru finns de som ligger i hemskillnad. Denna grupp finns naturligtvis även bland utlänningarna. Fler- talet inte sammanboende bland utlänningar- na är dock säkerligen sådana som har sin familj i hemlandet. Av de grupper som börja- de invandra till Sverige i större utsträckning från mitten av 1960-talet hade jugoslaverna och grekerna 1967 redan i stor utsträckning återförenats med sin hustru (eller kommit till Sverige tillsammans med hustrun) medan endast en minoritet bland de turkiska män- nen hade sina hustrur i Sverige.
När invandringsbestämmelserna skärptes för utomnordisk arbetskraft avstannade in- vandringen av ny arbetskraft från Sydeuropa nästan helt under 1967 och 1968. Däremot kunde familjeinvandringen i princip fortsätta utan hinder från dessa länder, och invand- ringen från Finland steg kraftigt till följd av arbetskraftsbristen i Sverige i kombination med akut arbetslöshet speciellt i norra Fin- land.
Detta återspeglas i könssammansättningen av invandrarna från dessa länder (tabell 2.7).
Dä samtidigt männen har varit imajoritet bland Utvandrarna har följden blivit en ökad könsutjämning bland invandrarna från Syd- europa (tabell 2.8).
Antalet kvinnor per tusen män har ökat för alla de länder där arbetskraftsinvand-
Tabell 2. 7 Andelen kvinnor bland invandrar- na från Grekland, Jugoslavien och Finland åren 19624969. Procent.
Utvandringsland Grek- Jugo- Fin- Är land slavien land 1962 32,9 60,1 51,2 1963 30,4 57,3 50,1 1964 31,2 47,3 45,3 1965 34,3 35,1 45,3 1966 43,0 42,8 47,5 1967 51,6 57,7 49,8 1968 53,2 62,1 47,6 1969 48,1 52,5 44,8
Källa: Se tabell 2.1.
ringen började i mitten av 1960—talet. medan den har sjunkit något för finländarna till följd av den ökade finska arbetskraftsinvand- ringen under samma period. Variationerna för övriga länder är tämligen små.
2.3.4 Ålder
] figur 2.2 visas ålderssammansättningen bland in- och utvandrarna 1968. De flesta migranterna återfinns i åldrarna kring 20 är och andelen åldringar är låg för nästan alla nationaliteter utom för amerikanska med- borgare där hemvändande svenskamerikaner
Tabell 2.8 Antalet kvinnor per tusen män i vissa nationalitetsgrupper 1.11 1967, 31.12. 1968 och 31.12.1969.
Medborgar- År skapsland 1967 1968 1969 Danmark 733 736 738 Finland 1 025 1 021 976 Norge 1 008 1 024 1 015 Grekland 665 721 747 Italien 549 564 573 Jugoslavien 689 759 796 Spanien 583 623 640 Storbritannien 846 838 813 Tyskland 866 856 833 Ungern 634 615 611 Österrike 561 566 559 Turkiet 345 408 460 USA 845 845 816
Kalla: SOS, Befolkningsförändringar 1967, del 3, SM Be 196918 och 1970:4.
utgör en betydande grupp. Ett stort antal barn i förskoleåldern återfinns bland såväl in- som Utvandrarna, medan antalet barn i ton- åren är lågt för de flesta grupperna. Ålders- sammansättningen bland utvandrarna är näs— tan densamma som för invandrarna för flera grupper. För vissa nationaliteter kan skönjas en viss förskjutning på så sätt att utvandrar— na är något äldre än invandrarna.
Genom att invandrarna således i övervä- gande grad är unga och genom att grupperna ökas med födda i Sverige har utlänningarna i Sverige en från de svenska medborgarna helt avvikande alderssammansättning. Skillnaden blir dock — eftersom utlänningarna trots allt utgör en begränsad grupp — inte så stor mellan hela befolkningens och de svenska medborgarnas ålderssammansättning. Se ta- bell 2.9.
2.3.5. Regional fördelning
Invandrarna i Sverige är koncentrerade till tätorterna. Således bodde 41,5 procent av de utrikes födda enligt folkräkningen 1960 i städer med över 50 000 invånare mot 29,2 procent för hela befolkningen. Samtidigt bodde 62 procent av utlänningarna i städer och hela 86 procent i tätorter.
i början av 1970 var 105 239 utlänningar (28,8 procent av samtliga) bosatta i Stock- holms län. Ett stort antal utlänningar bodde även i de andra storstadslänen, liksom i Västmanlands län, som hade den högsta an- delen utlänningar — 9,2 procent — av samtli- ga län. Få utlänningar återfanns emellertid i skogslänen i Norrland, liksom på Gotland där endast 403 (0,8 procent) utlänningar då var bosatta.
Vissa skillnader finns i den regionala för— delningen för olika nationaliteter. De enda nationaliteter som i större utsträckning före- kommer i Norrlandslänen är finländare och norrmän; danskar är i stor utsträckning bo- satta i södra Sverige medan tyskarna och invandrarna från Sydeuropa med undantag av grekerna återfinns i storstäderna. Ett stort antal greker är bosatta i bruksorter i Små- land.
[:] Invandrare
0—4 5-9 10— 15— 20— 25— 130—— 35— 40— 45— 50— 55— 60— 65— 70— 75— —14 —19 —24 ——29 ——34 —39 —44 —.49 —54 —59 —64 —69 —74
Figur 2.2 Åldersfördelningen för in- och utvandrade utländska medborgare år 1968. Källa: råtabeller hos SCB.
Antalet i början av 1970 kyrkobokförda kommer i kommunblock med 10000— utlänningar per kommunblock framgår av 30 000 invånare. 1 tabell 2.11 anges andelen tabell 2.10. utlänningar i kommunblocket efter hela an-
Endast 77 av landets 275 kommunblock talet invånare i blocket. Högsta andelen ut— har således minst 1000 utlänningar kyrko- [änningar i sin befolkning hade Suraham- bokförda. Relativt sett flest utlänningar före- mars kommunblock med 19,5 procent,
Tabell 2.9 Hela befolkningens, de svenska medborgarnas och de i Sverige bosatta utlän- ningarnas relativa ålderssammansättning 31.12 1969. Procent.
Andel (%) utlänningar
Hela befolk- Svenska med- Utländska i ålders-
Ålder ningen borgare medborgare klassen 0— 6 år 10,3 9,9 17,7 7,8 7—17år 14,7 14,6 15,8 4,9 18-24 år 11,2 10,9 16,4 6,7 25—44 år 24,9 24,2 39,5 7,2 45-66 år 27,5 28,3 9,4 1,6 67- år 11,5 12,0 1,1 0,4 Summa 100 100 100 4,6
Källa: SM Be 1970:4.
Tabell 2.10 Kommunblocken 1.1.1970 efter antal bosatta utlänningar.
Antal konlmun-
Antal kommun- block med minst block med vid- vidstående Antal ut- stående antal antal länningar utlänningar utlänningar
— 99 35 275
100— 199 44 240 200- 499 66 196 500— 999 53 130 1 000-1 999 36 77 2 000-4 999 32 41 5 OOO-9 999 5 9 10 000- 4 4 Samtliga 275 —
Källa; SM Be 1970z6.
2.3.6. Utbildning
Av den officiella statistiken eller de under- sökningar som har gjorts om invandrarna framgår inte invandrarnas utbildningsnivå. Stora skillnader finns mellan invandrare av olika nationaliteter. Speciellt en del flykting- grupper har stora inslag av högt utbildade personer.
En undersökning1 som utfördes med hjälp av material från 1960 års folk- och bostads- räkning visade att 1 1,5 procent av alla perso- ner med akademisk utbildning i Sverige 1960 var födda i utlandet medan endast 4,0 pro- cent av hela befolkningen var utrikes födda. Andelen personer med akademisk utbildning var i flertalet invandrargrupper större än i
[ den intervjuundersökning som expert- gruppen för utredningsverksamhet i arbets— marknadsfrågor och lU genomförde hösten 1969 (se bilaga 1) frågades såväl om vilken utbildning intervjupersonerna hade vid in- vandringen som om den utbildning de fått i Sverige efter invandringen. ] tabell 2.12 re- dovisas antal utbildningsår vid invandringen till Sverige för de fyra undersökta invandrar- grupperna. Ur tabellen har uteslutits perso- ner som fått utbildningi Sverige. De flesta av de uteslutna personerna har kommit till Sve- rige i skolpliktig ålder. Förjämförelsens skull anges även utbildningsnivån för den kontroll- grupp av svenska medborgare som undersök- ningen omfattade.
De tyska invandrarnas genomsnittliga ut- bildningsnivå ligger avsevärt högre än för de svenska medborgarna. Bland italienare och jugoslaver finns stora grupper personer med låg utbildning, speciellt bland kvinnorna där över hälften av de italienska invandrarkvin- norna har högst 5 års skolutbildning vid in- vandringen. Men i dessa invandrargrupper återfinns även många personer med tämligen lång utbildning.
Utförligare uppgifter om invandrarnas ut—
lG. Friborg, Antalet med högre utbildning i Sverige invandrade från utlandet, Kommittén för forskningsorganisation och forskningsekonomi, Meddelande Nr 34.
Tabell 2.1] Kommunblocken 1.1 1970 efter befolkningens storlek och andel utlänningar i
befolkningen.
Andel utlänningar i procent
Hela befolk- 1,0— 2,0— 3,0- 5,0- 10,0— ningen —0,9 1,9 2,9 4,9 9,9 14,9 15,0- Summa — 9 999 22 24 8 5 9 4 — 72 10000—14999 10 13 11 13 16 l 1 65 15 000—19 999 3 7 6 7 6 3 2 34 20 OOO—29 999 3 9 5 11 6 3 1 38 30 000--49 999 3 6 6 8 12 2 — 37 50 OOO—99 999 3 5 2 5 2 2 - 19 100 000— — l 1 3 4 1 » 10 Samtliga 44 65 39 52 55 16 4 275 Källa: Sc tabell 2.10. 32 sou 1971:51
Tabell 2.12 Antal utbildningsår vid ankomsten till Sverige för immigranter som inte fått utbildning inom folkskola, grundskola, realskola och/eller gymnasium i Sverige och för svenskar i november 1969.
Utbildningsår Grupp —5 6—7 8—9 10—12 13— Finländare Totalt 4,3 22,7 59,3 11,6 2,2 Män 4,5 26,8 58,9 9,0 0,8 Kvinnor 4,2 19,2 59,6 13,7 3,3 Italienare Totalt 39,5 19,2 21,3 9,9 10,0 Män 31,1 20,6 25,2 12,2 11,0 Kvinnor 58,6 16,2 12,7 4,8 7,7 Jugoslaver Totalt 24,1 11,3 35,3 22,9 6,4 Män 18,4 10,9 35,8 25,8 9,1 Kvinnor 32,5 11,9 34,6 18,6 2,5 Tyskar Totalt 0,6 3,0 54,2 31,8 10,4 Män 0,4 2,3 60,0 26,1 11,3 Kvinnor 0,9 4,0 45,5 40,5 9,0 Svenskar Totalt 1,2 54,6 22,6 15,5 6,5 Män 1,5 55,1 21,7 15,0 6,6 Kvinnor 0,9 54,1 23,6 15,9 6,5
Kalla: E. Wadensjö, a.a. kap. 5.
bildningsnivå kommer att finnas i 1970 års ta i högre grad än den svenska totalbefolk- folk- och bostadsräkning. ningen. De skillnader som fanns dessa år kan dock förklaras av den olika ålders-, köns- och civilståndssammansättning utlänningar hade i förhållande till den totala befolkningen. (Se Utlänningarna i Sverige visade sig såväl vid t. ex. SOU 1967:18, kapitel 2.) 1950 som 1960 års folkräkning förvärvsarbe- I tabell 2.13 visas huvudsaklig sysselsätt- 2.3.7 Sysselsättning
Tabell 2.13 Huvudsaklig sysselsättning för vissa invandrargrupper och svenskar oktober 1969.
Huvudsaklig sysselsättning
Kön och Förvärvs- Arbets- Omskol- Hemma- Pen- ursprungsland arbete löshet ning Studier fru/man sionär Annat
Män: Finland 92,5 1,4 1,6 3,5 — 0,2 0,9 Italien 92,7 1,6 1,0 4,0 — 0,2 0,5 Jugoslavien 92,8 1,1 1,4 3,5 — — 1,2 Tyskland 90,9 1,0 1,1 6,5 — — 0,5 Sverige 79,0 0,9 0,7 9,4 0,2 5,5 4,4 Kvinnor: Finland 64,5 2,2 0,9 4,5 27,0 0,1 0,8 Italien 64,6 1,3 — 3,5 28,7 0,1 1,8 Jugoslavien 79,1 2,9 — 0,7 15,1 0,7 1,4 Tyskland 41,8 0,3 0,5 5,0 50,8 1,4 0,2 Sverige 46,1 0,9 — 8,1 36,9 3,6 4,5 Båda könen: Finland 77,3 1,9 1,2 4,0 14,6 0,1 0,8 Italien 84,0 1,5 0,7 3,9 8,8 0,2 0,9 Jugoslavien 87,2 1,8 0,9 2,4 6,2 0,3 1,3 Tyskland 71,3 0,7 0,8 5,9 20,3 0,5 0,4 Sverige 62,8 0,9 0,3 8,7 18,7 4,5 4,4 Kalla: E. Wadensjö, a.a. kap. 7. sou 1971 :5 1 33
Tabell 2.14 Förvärvsintensitet bland kvinnor heter.)
efter civilstånd och ålder. (Talen i procenten-
Civilstånd Ålder Ursprungsland ogifta gifta 16—25 26—35 36—45 46f67 Finland 81,7 57,6 71,2 60,3 73,7 71,4 Italien 67,4 64,1 64,3 62,2 81,0 53,6 Jugoslavien 92,2 81,8 89,1 82,4 80,2 40,5 Tyskland 85,4 30,0 53,5 42,8 29,5 37,3 Sverige 55,9 43,0 50,0 44,9 51,2 44,2
Källa: Se tabell 2. I 3.
ning hösten 1969 för fyra invandrargrupper och för svenska medborgare i Sverige enligt den tidigare refererade intervjuundersök— ningen.
Bland männen hade samtliga invandrar- grupper högre förvärvsintensitet än den svenska kontrollgruppen. Bland kvinnorna hade invandrarna från Finland, Italien och Jugoslavien en väsentligt högre förvärvsinten- sitet medan de tyska kvinnorna förvärvsarbe— tade i mindre utsträckning än svenskorna. Dessa skillnader kvarstår om man delar upp materialet efter civilstånd eller ålder. Se ta— bell 2.14.
Flertalet invandrare är sysselsatta i till- verkningsarbete och en tämligen stor grupp återfinns i serviceyrken. I tab. 2.15 visas de arbetsanmälda utlänningarna 1.1 1971 efter yrkesområde och kön. Som framgår av tabell 2.16 finns det dock stora variationer mellan
de olika nationaliteterna i fördelningen på olika yrkesområden. De grupper som har haft en särskilt stor invandring under 1960- talet, jugoslaver, greker och finländare, åter- finns i större utsträckning än andra i tillverk- ningsyrken. Invandrare från Sydeuropa — spanjorer och greker — förekommer ofta i serviceyrken.
2.4. Återutvandringen
Den enda publicerade undersökningen av återutvandringen från Sverige avser 1950- talet1 och bygger på ett tämligen litet mate- rial. Undersökningen visade att ca 40 procent av invandrarna hade återutvandrat efter 9 år
1 Ture Widstam, Invandringen till Sverige och återutvandringen under 1950-talet. Statistisk tid- skrift, 1962.
Tabell 2.15 Arbetsanmälda utlänningar 1.1 1971 efter yrkesområde och kön.
Män Kvinnor Båda könen
Yrkesområde Antal % Antal % Antal % Tekn., naturv., humanistiskt arbete m m 10 563 7,0 10 274 13,2 20 837 9,1 Administrativt arbete 414 0,3 43 0,1 457 0,2 Kameralt- o. kontorstekniskt arbete 1 734 1,1 4 511 5,8 6 245 2,7 Kommersiellt arbete 1 596 1,1 1 892 2,4 3 488 1,5 Lantbruks—, skogs— o. fiskeriarbete 8 114 5,4 504 0,6 8 618 3,8 Gruv- o. stenbrytningsarbete m m 1 189 0,8 116 0,1 1 305 0,6 Transport- 0. kommunikationsarbete 8 275 5,5 1 476 1,9 9 751 4,3 Tillverkningsarbete, maskinskötsel m m 102 757 67,9 37 248 47,9 140 005 61,1 Servicearbete 14 706 9,7 21 168 27,2 35 874 15,7 Arbetskraft ej hänförbar till annat yrkesområde 2 056 1,4 481 0,6 2 537 1,1
Summa 151 404 100 77 713 100 229 117 100 Källa: Kvartalsstatistik från SIV. 34 SOU 1971:51
Tabell 2.16 Arbetsanmälda utlänningar 1.1 1971 efter yrkesområde och medborgarskap. Procent.
Medborgarskapsland
Storbri— Tjecko— Yrkesområde Danmark Finland Norge Grekland Italien Jugoslavien Polen Spanien tannien slovakien Turkiet Tyskland Ungern Österrike Övriga Samtliga
Tekn., naturv.,
humanistiskt arbete
m m 10,6 6,1 18,9 1,4 8,5 2,7 23,6 6,0 34,0 30,6 3,8 15,6 14,3 12,3 19,4 9,1 Administrativt arbete 0,3 0,0 0,4 0,0 0,2 0,1 0,2 0,1 1,9 0,2 0,0 0,5 0,2 0,4 0,8 0,2 Kameralt— o. kontors- tekniskt arbete 1,8 2,4 4,7 0,3 2,7 0,5 2,7 0,7 8,1 4,2 0,6 7,3 3,1 3,7 4,3 2,7 Kommersiellt arbete 2,2 1,1 3,3 0,6 1,6 0,4 1,5 0,9 3,8 1,0 0,9 3,5 1,2 2 5 2,2 1,5 Lantbruks-, skogs- . o. fiskeriarbete 6,0 5,1 6,2 0,1 0,3 0,3 1,6 0,0 1,1 0,7 0,3 2 4 0,7 3,1 1,4 3,8 Gruv- o. stenbryt- ningsarbete m m 0,8 0,8 0,6 0,0 0,0 0,3 0,0 — 0,1 0,5 0,1 0,3 0,2 1,4 0,1 0,6 Transport— o. kom— munikationsarbete 7,7 2,9 9,1 2,0 3,8 1,5 5,0 17,2 6,0 2,6 3,4 5,8 3,2 3,7 7,8 4 3 Tillverkningsarbete,
maskinskötsel m m 56,7 68,9 43,9 71,0 60,8 74,9 45,8 30,6 22,5 46,2 53,9 39,7 62,9 41,5 37,9 61,1 Servicearbete 13,3 11,8 12,0 23,8 20,5 18,7 18,0 43,3 18,1 11,5 36,0 23,9 13,2 25,5 23,3 15,7 Arbetskraft ej hän- förbar till annat
yrkesområde 0,6 0,8 0,9 0,8 1,5 0,5 1,7 1,1 4 4 2,6 0,9 1,2 1,0 6,7 2,8 1,1
1
Summa 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 Antal 18 899 113 788 14 017 8 498 4 621 22 573 2 827 2 749 2 358 2173 2 394 14 050 2 958 3 659 13 553229117
Källa: Se tabell 2.15.
samt att återutvandringen var störst under de tre första åren efter invandringen.
För den tidigare omnämnda intervju— undersökningen bland fyra invandrargrupper användes som urvalsram hålkort avseende samtliga invandrare åren 1961—1968. Där- ifrån drogs slumpmässigt ett antal individer som vid invandringstillfället var finska, tys- ka, italienska respektive jugoslaviska (endast åren 1964-1968) medborgare. Dessa indivi- der söktes sedan i det totala befolkningsre- gistret som finns hos SCB.
I tabell 2.17 visas dels antalet individer som ingick i det ursprungliga urvalet, dels antalet och andelen personer som hösten 1969 återfanns registrerade som boende i Sverige. Personer som ej återfanns kunde antas ha återutvandrat eller avlidit.
Urvalet drogs så att samtliga personer vid urvalsdragningen var i åldern 16—66 år. De olika invandringsåren omfattar således något olika åldersklasser. Denna skillnad torde dock inte inverka på resultatet då majorite- ten av invandrarna är i 20-årsåldern och denna grupp finns med i samtliga årgångar. Ett större fel följer av att registreringen av återutvandringen är behäftad med fel. Vissa av de individer som i tablån ovan har angetts
som kvarboende har nämligen i själva verket återutvandrat, men kvarstår som boende i Sverige i registreringen. Detta fel kan för vissa nationaliteter och år uppgå ända till 20 procent av de kvarboende. Det förefaller således troligt, att ungefär hälften av invand- rarna från 1960-talets första år kan ha läm— nat Sverige.
I intervjuformuläret ingick ett flertal frä- gor som avser att belysa om personen avser att stanna i Sverige eller återutvandra. I tabell 2.18 visas andelen (procent) i de olika grupperna som uppgav att de tänkte utvand- ra respektive stanna (för finländare, italiena- re och tyskar gäller uppgiften för invandrade åren 1961—1968, för jugoslaver invandrade åren 1964—1968).
Endast för tyskarna uppger majoriteten att de avser att stanna i Sverige (då bör man dock observera att en stor del av de ur- sprungliga tyska invandrarna från de aktuella åren redan har lämnat Sverige) medan italie- nare är mest inställda på att återvända och en stor grupp av samtliga nationaliteter inte har några bestämda planer.
Av dem som uppger avsikt att återutvand- ra anger endast några procent att de tänker utvandra under det närmaste året, medan
Tabell 2.17 Antalet invandrare i urvalet och kvarboende 1969 efter invandringsår och nationalitet i lU:s intervjuundersökning.
Invandringsår
Ursprungsland 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 Finland Iurvalet 262 258 252 252 254 246 251 252 Kvarboende 1969 142 185 183 176 166 172 214 231 Andelen kvarboende (%) 54 72 73 70 65 70 85 92 Tyskland [ urvalet 257 266 258 248 249 249 247 254 Kvarboende 1969 132 136 126 138 145 180 207 216 Andelen kvarboende (%) 51 51 49 56 58 72 82 85 Italien 1 urvalet 287 254 246 250 255 240 250 208 Kvarboende 1969 152 165 180 153 168 190 210 192 Andelen kvarboende (%) 53 65 73 61 66 79 84 92 Jugoslavien [urvalet 178 175 175 173 176 Kvarboende 1969 144 152 154 160 172 Andelen kvarboende (%) 81 87 88 92 98 Källa: Se bilaga 1. 36 SOU 19715 1
Tabell 2.18 Invandrarna från vissa länder efter avsikt att återutvandra resp. stanna i Sverige hösten 1969.
Avser att återutvandra till Avser att Vet ej, stanna i har ej be- Nationalitet hemlandet annat land Sverige stämt sig Finländare 14,7 1,5 39,7 44,1 Tyskar 4,6 3,3 59,0 33,1 Italienare 24,5 2,2 33,5 39,9 Jugoslaver 16,5 1,5 40,5 41,5 Kalla: F.. Wadensjö, a.a. kap. 4. flertalet har mycket obestämd mening om sådan. när återutvandringen skall ske. De befolkningsprojektioner som SCB har Den faktiska utvandringen under ett är utfört — och som även har använts av tycks dock snarast vara högre än vad inter- vjusvaren kan ge vid handen (se tabell 2.19).
Som medelfolkmångder har använts ge- nomsnitten för antalet personer av viss nationalitet l.ll.l967, 31.12.1968 och 31.12.1969.
Det föreligger mycket klara skillnader mellan olika typer av invandrare. Flykting- grupperna — dvs. polacker och ungrare i tablån ovan — har de lägsta utvandringssiff— rorna medan "specialistimmigranterna” — dvs. medborgare i USA, Storbritannien och Frankrike — visar en hög årlig återutvand- ring. Italien har en i förhållande till andra sydeuropeiska länder mycket hög andel ut- vandrare.
Det är möjligt att andra sydeuropeiska invandrargrupper — framför allt då greker och turkar — kommer att uppvisa en lika hög återutvandring om några år när en något längre tidsperiod har gått sedan den första stora invandringen.
När nyinvandringen av arbetskraft från Italien avstannade genom regleringen 1967 påverkades inte återutvandringen medan in- vandringen sjönk. Följden har blivit att ut- vandringen av italienska medborgare från Sverige de senaste åren har överstigit invand— ringen (tabell 2.20).
2.5 Den framtida in vandringen
Någon prognos i egentlig mening om den framtida invandringens omfattning till Sveri- ge finns inte och det saknas underlag för en
långtidsutredningarna — med antaganden om en fortsatt nettoinvandring av 10 000 eller 20 000 personer per år är att betrakta som räkneexempel på vad en sådan invandring skulle innebära. De är inte avsedda att vara en förutsägelse om invandringens verkliga omfattning.
Att en prognos om den framtida invand- ringen är vansklig att göra framgår också av tidigare försök att förutsäga utvecklingen. Så ansåg t. ex. 1959 års långtidsutredning i sitt betänkande Svensk ekonomi 1960—1965 (SOU 1962:10) att antagandet om en fort- satt nettoinvandring av 10 000 personer per år snarast var i överkant. Även 1960 års arbetsmarknadsutredning baserade sina för—
Tabell 2.19 Utvandrare per 1 000 personeri medelfolkmängd åren 1968 och 1969 för vissa nationaliteter.
Med borgarskapsland 1968 1969 Danmark 51,6 50,5 Finland 42,5 35,4 Frankrike 82,5 76,1 Grekland 71,1 43,7 Italien 88,5 62,2 Jugoslavien 31,6 24,5 Norge 76,4 61,0 Polen 20,6 15 ,7 Storbritannien 98,2 73,4 Turkiet 53,4 37,1 Tyskland 59,9 42,3 Ungern 12,5 10,0 USA 137,6 96,2 Samtliga utlänningar 53,1 41,0 Källa: Råtabeller hos SCB. 37
År
1960 1961 1962 1963
Invandrare 564 967 643 Utvandrare 225 291 372 Nettoinvandringen +339 +676 +271 + 74 +392
1965 1966 1967 1968 1969
1 246 1 169 465 268 331 271 361 555 795 509 +975 +808 —90 —527 — 178
Källa: Se ta bell 2.1.
slag i betänkandet Arbetsmarknadspolitik (SOU 196519) på antagandet att nettoinvand— ringen till Sverige skulle sjunka. Den verkliga nettoinvandringen under 1960-talet har bli- vit väsentligt större, dock med stora variatio— ner mellan olika är.
Utvandringen från Sverige, som under 1950—talet och början av 1960-talet var täm- ligen konstant med ca 15 000 personer per år, har ökat under de senaste åren, och det förefaller troligt att den — med hänsyn till den mycket stora arbetskraftsinvandringen under senare år — kan komma att stiga kraftigt. Detta kan innebära att vi även med oförändrad bruttoinvandring kan få en sjunkande nettoinvandring.
Den framtida invandringen kommer att bli beroende av konjunkturutvecklingen och po- litiska beslut i både Sverige och utvandrings- länderna. IU saknar underlag för att uttala sig om den framtida invandringens omfatt- ning men baserar sina förslag på antagandet om fortsatt invandring till Sverige.
3. Internationella normer för utbildning
för invandrare
3. 1 Inledning
Under årens lopp har genom olika internatio- nella organ tillkommit konventioner och re- kommendationer med stadganden om rätt till utbildning för migrerande arbetare, ut- ländska medborgare, flyktingar och statslösa. Dessa normer kan sägas ange minimikrav når det gäller utbildning för invandrare. I det följande ges en översiktlig redogörelse för sådana internationella normer.
Som framgår av avsnitt 1.3.2 kommer IU att först i ett kommande betänkande ta upp frågor om s.k. minoritetsorienterad utbild- ning. I detta kapitel ingår därför inte en redogörelse för internationella normer för utbildning med minoritetsskyddande syften.
Allmänna uttalanden om rätt för envar till utbildning återfinns i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna av den 10.12.1948 och iFst konvention av den 26.12.1966 om ekonomiska, sociala och kulturella rättig- heter. Denna konvention har undertecknats men ännu inte ratificerats av Sverige (dvs. godkänts av statsmakterna så att den blir bindande). En föreskrift om rätt till utbild- ning för envar ges även i Europarädets kon- vention av den 4.ll.1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläg- gande friheterna (prop. 1953132). Sverige har ratificerat ett tilläggsprotokoll till kon- ventionen. Denna har sedermera komplette- rats med den europeiska sociala stadgan av den 18.10.1961, vilken ratificerats av Sverige
(prop. 1962zl75). Stadgan innehåller bl.a. föreskrifter om rätt för envar till yrkes- utbildning. 1 Europarådets s. k. bosättnings- konvention av den 13.12.1955 behandlas rätten för konventionsstaternas medborgare att erhålla undervisning i offentliga läro- anstalter på samma villkor som landets med- borgare. Konventionen har ratificerats av Sverige (prop. 197126).
3.2 Förenta Nationerna ( FN )
I början av 1950-talet tillkom inom FN två konventioner som reglerar rättigheter och förmåner för flyktingar och statslösa. Den ena är konventionen av den 28.7.1951 ang. flyktingars rättsliga ställning och den andra konventionen av den 28.9.1954 ang. stats- lösa personers rättsliga ställning. Både flyk— tingkonventionen (prop. 19542134) och statslöshetskonventionen (prop. 19641170) har ratificerats av Sverige. Enligt art. 22 i både flyktingkonventionen och statslöshets- konventionen skall de fördragsslutande sta- terna tillerkänna flyktingar och statslösa samma behandling som statens egna medbor- gare i fråga om undervisning i grundskolan. När det gäller annan undervisning skall de fördragsslutande staterna tillerkänna flyk- tingar och statslösa en så förmånlig behand- ling som möjligt och i alla händelser inte mindre förmånlig än den som tillkommer utlänningar i allmänhet under samma förhål- landen.
Den 21.12.1965 antog FN:s generalförsam- ling en internationell konvention om avskaf- fande av alla former av rasdiskriminering. Konventionen trädde i kraft 4.1.1969. Den har godkänts av riksdagen men ännu inte ratificerats av Sverige (prop. 1970:87). En- ligt art. 5 förbinder sig konventionsstater- na att tillförsäkra envar, utan åtskillnad grundad på ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt ursprung, likhet inför lagen, särskilt i vad avser åtnjutande av bl.a. rätten till undervisning och utbildning.
3.3 ln ternationella arbetsorganisationen (ILO)
I prop. 19501188 anmäldes för riksdagen vissa vid [LO:s allmänna konferens år 1949 antagna konventioner och rekommendatio— ner. Bland dessa var en konvention (nr 97) ang. migrerande arbetare samt en därtill an- sluten rekommendation (nr 86) i samma ämne. Enligt konventionen förbinder sig medlemsstaterna att låta lagstiftningen om social trygghet få en sådan utformning att invandrarna inte blir sämre ställda än landets egna medborgare. För vissa fall lämnas dock möjligheten öppen "till särbestämmelser be- träffande den utländska arbetskraften.
I konventionen definieras migrerande ar- betare som envar, som utvandrar från ett land till ett annat i syfte att erhålla arbete för annans räkning, och som i vederbörlig ordning mottagits såsom migrerande arbetare (i fortsättningen kallar IU migrerande arbeta- re för invandrare, om inget annat anges). I art. 6 förbinder sig medlemsstaterna att utan åtskillnad med hänsyn till nationalitet, ras, trosbekännelse eller kön behandla invandra- re, som lagligen vistas inom dess territorium, inte mindre förmånligt än egna medborgare beträffande bl. a. lärlingskap och annan yr- kesutbildning.
I rekommendationen föreskrivs (avsnitt 111 10) att migration bör underlättas genom lämpliga åtgärder bl.a. i form av yrkesutbild— ning, och genom att göra utbildning tillgäng- lig för invandraren och hans familj. Till
rekommendationen har fogats ett normal- avtal. Detta avtal rekommenderas till be- aktande då medlemsstaterna vill komplettera konventionen och rekommendationen ge- nom bilaterala avtal. Enligt art. 9 i normal- avtalet skall kurser för invandrare omfatta allmänna upplysningar om invandringslan- det, undervisning i landets språk samt yrkes- utbildning. 1 art. 17 finns en föreskrift om likabehandling för invandraren och hans fa- milj i förhållande till landets egna medborga- re beträffande bl. a. tillgång till undervisning, lärlingskap och skolor eller kurser för yrkes- utbildning och teknisk utbildning.
Vid lLO:s allmänna konferens år 1962 antogs en rekommendation angående yrkes- utbildning (nr 117', prop. 196329) som in- nehåller [LO:s principer för yrkesutbildning. I punkt 2.4 sägs att utbildning bör vara fri från varje form av diskriminering på grund av ras, hudfärg, kön, religion, politisk uppfatt- ning, nationell härstamning eller socialt ur- sprung.
3.4 Unesco
Generalkonferensen för Unesco (FN:s organi- sation för utbildning, vetenskap och kultur) antog 14.12.1960 en konvention mot diskri- minering inom undervisningen. Enligt art. 3 i konventionen förbinder sig de för- dragsslutande staterna att avskaffa och for— hindra sådan diskriminering som avsesi kon- ventionen. Bl.a. uttalas att utländska med- borgare, bosatta inom de fördragsslutande staternas territorium, skall ges tillgång till undervisning på samma villkor som de egna medborgarna.
Enligt art. 5 tillerkänns nationella minori- teter rätt att på vissa villkor bedriva egen undervisningsverksamhet samt användning av deras eget språk. Konventionen, som trädde i kraft 22.5.1962, har ratificerats av Sveri- ge (prop. 1967236).
3.5.1 Resolutioner
Sedan 1953 finns hos Europarådet en sär. skild representant för frågor ang. nationel— la flyktingar och överbefolkning. På initiativ av denne har Europarådets ministerkom— mittes ställföreträdare under senare år anta- git en rad resolutioner som syftar till att för- bättra invandrares materiella, sociala, rättsli- ga och psykologiska situation.
I resolution (68) 2 av den 26.1.1968 ang. socialt bistånd till invandrare uppmanas medlemsstaternas regeringar bl.a. att under— lätta invandrares och deras familjers anpass- ning i invandringslandet genom att ge dem möjlighet att lära sig eller förbättra kunska- perna i landets språk och tillförsäkra invand- rarnas barn samma utbildning som de in- hemska barnen får. Vid behov bör denna utbildning kompletteras med specialunder- visning för att göra det möjligt för invandrar- barnen att följa de ordinarie kurserna.
Ett i förevarande sammanhang centralt dokument är resolution (68) 18 av den 26.6.1968 ang. språkundervisning för in- vandrare (prop. 1969127). Medlemsrege— ringarna uppmanas i denna resolution att
a) göra större insatser för att göra det möjligt för alla invandrare som så önskar att lära sig invandringslandets språk, b) erbjuda hustrur och barn till invandra- re möjligheter att lära sig invandringslan- dets språk genom för dem lämpliga anord- ningar, c) vidta nödvändiga åtgärder som främjar samarbete mellan myndigheterna i utvand- rings- och invandringsländerna och de all- männa eller enskilda institutioner där språkkurser för invandrare ordnas för att insatserna på bästa sätt skall samordnas och få största effekt, samt
d) om möjligt kombinera språkundervis— ningen i invandringslandet med yrkes- utbildning som gör det möjligt för invand- rare att skaffa sig yrkesfärdigheter eller att öka deras kvalifikationer.
] inledningen av resolutionen framhålls att
det primära syftet med undervisningen i invandringslandets språk är att invandrare skall kunna uttrycka sig på detta språk och att de därför bör kunna utnyttja sådana studiemetoder som leder till snabba resultat. Vidare framhålls att utvandringsländerna, in- vandringsländerna samt de offentliga eller privata organ eller företag som har invandra- re anställda skall ge allt bistånd till dem som vill lära sig invandringslandets språk och se till att den mest effektiva språkundervis- ningen kommer till användning. I inled- ningen påpekas att minst 200 timmars un— dervisning krävs för att kunna föra ett samtal på ett nytt språk. Detta uttalande får ses mot bakgrund av att viss försöksverksamhet föregått resolutionen. På initiativ av Europa- rådet har nämligen under några år pågått försöksverksamhet med språkundervisning i såväl utvandrings- som invandringsländer.
I anvisningar 10.10.1968 i anslutning till resolutionen framhålls att de insatser som rekommenderas i resolutionen kan nås t. ex. genom anordnande av intensivkurser i hem- landet eller i invandringslandet eller i båda länderna. Kurserna kan t. ex. börja i hemlan- det och avslutas i invandringslandet. Sådana kurser bör särskilt avse grundkunskaper som behövs i vardagslivet, på arbetsplatsen och i samhället så att invandrarna och deras famil- jer så snart som möjligt kan uttrycka sig på invandringslandets språk. I anvisningarna på- pekas ocksä att lärare med kännedom om vuxenutbildningens metodik och om audio- visuella hjälpmedel bör anlitas i undervis- ningen och att adekvata hjälpmedel bör an- vändas.
Utbildningsfrågan tas även upp i en resolu- tion (69) 7 ang. invandrares återvändande till sitt hemland (Kungl. Maj:ts skr. 197039). I denna resolution rekommenderas utvand- ringsländerna och invandringsländerna att sluta avtal som syftar till att i möjligaste mån ge invandrare tillgång till yrkesutbildning så- väl före utvandringen som under vistelsen i invandringslandet.
3.5.2 Vissa förslag
Under behandling inom Europarådet är för närvarande bl. a. ett förslag till en resolution ang. skolutbildning för invandrarbarn samt ett förslag till en resolution ang. skyddsfrå- gor för invandrare i industriellt arbete.
Enligt förslaget till resolution ang. skol- utbildning för invandrarbarn skall medlems- staterna a) genom lag eller annan författning garantera invandrarbarn rätten till skolut- bildning samt b) vidta erforderliga åtgärder för att nå sexton särskilt angivna mål. alla med syfte att underlätta barnens skolgång utan att de därför förlorar sitt kulturella och språkliga arv. Bland dessa mål kan följande nämnas:
I områden, där det bor ett tillräckligt antal invandrarfamiljer, bör särskilda kurser ordnas som kan göra det lättare för barnen att successivt inlemmas i de ordinarie klasser- na, särskilt genom att ge dem hjälp att lära sig invandringslandets språk. Barnen bör emellertid delta i dessa särskilda kurser un- der kortast nödvändiga tid.
Full integration i de ordinarie klasserna i syfte att utveckla ömsesidig förståelse — efter en i varje enskilt fall lämplig anpass- ningsperiod — skall främjas. Omedelbar inte- gration i skolan i vissa ämnen, som t. ex. teckning, gymnastik, slöjd, bör uppmuntras.
Lästillfällen under handledning bör ordnas efter skolarbetet för att barnen skall få den hjälp i skolarbetet som de inte får hemma.
Invandrarföräldrarna skall uppmuntras att följa med i skollivet i barnens skola.
Kulturella föreningar som bildas av in- vandrare bör uppmuntras att ge barnen un- dervisning om ursprungslandets kultur och språk. Barn som får sådan undervisning bör få ett betyg eller intyg på modersmålet om den nivå som uppnåtts.
I förslaget till resolution ang. arbetar— skyddsfrågor för invandrare framhålls språk- undervisning som en åtgärd ägnad att främja arbetarskyddet.
År 1966 beslöt Europarådets minister- kommitté att i sitt arbetsprogram ta upp behandlingen av en föreslagen stadga om invandrares rättsliga ställning. En särskild kommitté som består av experter från samt- liua medlemsstater fick i uppdrag att arbeta
på en sådan stadga. Avsikten är att stadgan skall få formen av en konvention. Experterna har våren 1971 avslutat sitt uppdrag, som skall underställas ministerkommittén.
I ett utkast till stadgan (preliminary draft european convention on the legal status of migrant workers) definieras migrerande arbe- tare som en medborgare i ett medlemsland vilken av annat medlemsland medgivits uppe— hålla sig inom detta lands territorium för att där ta avlönad anställning. ! utkastet sägs att migrerande arbetare och deras familjemed- lemmar, som i vederbörlig ordning mottagits i en medlemsstat, skall vara berättigade på samma grunder och under samma villkor som inhemska arbetare — till allmän utbild- ning, lärlingskap och yrkesutbildning samt omskolning. De skall även vara tillförsäkrade tillgång till högre utbildning och för tillträde skall enbart de individuella meriterna vara avgörande. För att underlätta tillträdet till allmänna skolor, yrkesskolor och omskol— ningscentra förbinder sig avtalsparterna att förbättra undervisningen i invandringslandets språk för migrerande arbetare och deras fa- miljemedlemmar.
4. Målgrupper
Samhällets generella utbildningsanordningar är i princip öppna för invandrare och invand- rare bör stimuleras att utnyttja dem. Speciel- la åtgärder inom utbildningens område för invandrare är motiverade i den mån de allmänna anordningarna inte lämpar sig för de behov som invandrare har. Så är fallet främst med grundläggande undervisning i svenska och elementär information om det svenska samhället. Ett inte oväsentligt syfte med undervisning i svenska och samhällsin- formation bör vara att göra det möjligt för invandrare att utnyttja samhällets generella utbildningsvägar.
Invandrarnas utbildningssituation varierar kraftigt, både med hänsyn till tidigare utbild- ning och till utbildningsmöjligheter i Sverige. Invandrarbarn i skolpliktig alder slussas ge- nom skolan automatiskt in i det svenska utbildningssamhället medan det för vuxna invandrare kan vara förenat med stora svårig- heter att få adekvat utbildning.
För en meningsfull diskussion om utbild- ning för invandrare måste enligt lU:s upp- fattning en uppdelning av invandrarna i mål— grupper ske. IU har för sin del valt att arbeta med följande målgrupper.
4.1 Barn [ förskoleåldern
En första målgrupp är invandrarbarn i för-
ling. För invandrarbarn skärps emellertid kravet på att förskoleverksamheten blir ett medel att bryta tendenser till isolering.
Målet att förbereda för skolgång bör få konkreta uttryck när det gäller invandrar- barn. De bör redan i förskolan ges systema- tisk träning i svenska språket. Vidare bör i förskoleverksamheten betonas åtgärder som vidmakthåller invandrarbarnens emotionella anknytning till bakgrundsmiljön. Den mest betydelsefulla åtgärden av detta slag är trä- ning i föräldrarnas modersmål.
4.2. Barn [ skolpliktsåldern
En andra målgrupp utgör invandrarbarn i skolpliktsåldern (7—16 år). Samtliga invand- rarbarn i dessa åldrar som varaktigt vistas i Sverige är enligt skollagen skolpliktiga. I skollagen anges målet för undervisningen i grundskolan bl. a. vara att i samarbete med hemmet främja elevernas utveckling till har- moniska människor och till dugliga och an- svarskännande samhällsrnedlemmar. Introduktionen i skolan är särskilt viktig för invandrarbarnen. En intensiv och effektiv undervisning i svenska är här nödvändig då klassens gemensamma aktiviteter sker på svenska. ] grundskolan gäller vidare ett sär- skilt mål för invandrarbarnen: de kan få möjlighet till regelbunden undervisning i och
skoleåldern. Förskoleverksamhet kan medfö- s på föräldrarnas modersmål och om det gamla ra en önskvärd förbättring beträffande alla barns möjligheter att få en allsidig utveck-
hemlandets historia, geografi och kultur.
En tredje målgrupp är invandrarungdom i åldern 16—20 år. Om de invandrat i lägre ålder har de gått i skola här och i regel hunnit få åtminstone viss undervisning i svenska och samhällsorientering.
Bland ungdomar som kommit hit efter fyllda 16 år finns en del som påbörjat en gymnasial utbildning i hemlandet och vill fortsätta den här. De behöver då särskild hjälp och förberedelse för att kunna följa undervisningen i den svenska gymnasiesko— lan.
Andra som kommit hit efter fyllda 16 år har invandrat i avsikt att omedelbart få arbete och inkomst. Många av dem har svå- righeter att få varaktig anställning på grund av bristande kunskaper i svenska. De bör få både undervisning i svenska och förbere- dande yrkesorientering, yrkesträning och yrkesprövning.
4.4. Vuxna invandrare
En fjärde målgrupp utgör de vuxna invand- rarna. De har en mycket skiftande utbild- ningsbakgrund. För dem alla gäller emeller- tid att de bör erbjudas en grundläggande utbildning i svenska och samhällsorientering. Denna grundläggande utbildning kan följas av en fördjupad utbildning dels i form av påbyggnadskurser i svenska, dels inom ramen för den allmänna vuxenutbildningen. De vuxna invandrarna kan med hänsyn till ut- bildningsbakgrund indelas i följande under- grupper.
4.4.l Invandrare med akademisk utbildning
Invandrare med akademisk och motsvarande utbildning har i allmänhet goda språkkunska- per och gynnsamma studieförutsättningar. Målet för deras utbildning i svenska kan sättas relativt högt. De är ofta väl motiverade för fortsatt utbildning inom de allmänna.
utbildningsanordningarna.
gymnasieutbildning
Bland vuxna invandrare med i hemlandet genomgången skol- eller gymnasieutbildning finns många utbildningsnivåer företrädda: från 4—5 års till 10—12 års sammanlagd utbildning. Motivation och förutsättningar för studier varierar. Alla bör emellertid ge- nom olika åtgärder tillförsäkras vissa minimi- kunskaper. Möjligheterna för dem att följa den allmänna vuxenutbildningen bör bred— das.
4.4.3 Invandrare med ingen eller ringa ut- bildning
Invandrare med ingen eller ringa utbildning utgör en för de svenska skolmyndigheterna särskilt krävande grupp. De har i allmänhet endast några års skolutbildning bakom sig. Deras kunskaper i läsning och skrivning är ofta bristande och ibland obefintliga. De döljer ofta sin analfabetism och löper risk att bli allvarligt isolerade i samhället.
För dem bör särskild koncentrerad utbild- ning i läsning, skrivning, samhällsorientering och matematik ordnas under en längre tid. Deras försörjning måste tryggas under utbild— ningen. Om det är praktiskt möjligt bör läsinlärningen ske på det egna modersmålet. Annars kan läsinlärningen ske på svenska. Målet för deras utbildning bör vara att ge kunskaper sa att de hjälpligt kan klara sigi samhället.
5. Utbildning för barn i förskoleåldern
5.1 Tidigare behandling av frågan
1964 års utlands- och internatskoleutredning ansag det vara bäst om i Sverige bosatta barn med annat modersmål än svenska lär sig svenska redan innan de kommer upp i skol- åldern. Samtidigt framhöll utredningen isitt betänkande Skolgång borta och hemma (SOU 1965:55) att pedagogiska skäl talar för att den första läsundervisningen om möjligt sker på det språk som barnet använder lät- tast för att bilda nya begrepp på, dvs. i vanliga fall föräldrarnas hemspråk.
För att tillgodose dessa bägge önskemål föreslog utredningen att möjligheter skapas att samla icke svenskspråkiga barn redan i förskoleåldern till delvis skolmässig undervis— ning. Genom att i denna tidiga ålder inlem- mas i en svensk kamratkrets skulle barnen lära sig tala svenska utan större besvär. Re- dan i förskolan skulle också läsundervisning anordnas för icke svenskspråkiga barn, dock först från femårsåldern. Denna läsundervis- ning skulle ske på modersmålet för att bar- nen inte skulle få den första kontakten med det skrivna språket via ett främmande språk. Enligt utredningens förslag skulle kommu- nens skolstyrelse vara huvudman för under- visningen.
I prop. 1968:67 framhölls att det genom försöksverksamhet borde prövas hur läsun- dervisning på minoritetsspråk bäst anordnas för barn i förskoleåldern. Därvid skulle dock beaktas de svårigheter som ofta kan föreligga att finna lärare för sådan undervisning.
I Kungl. brev 25.7.1968 med anledning av riksdagens ställningstagande i frågan upp- drogs åt SÖ bl.a. att anordna försöksverk- samhet med läsundervisning på minoritets- språk för barn i förskoleåldern.
5.2 Invandrarbarn i förskolor
5.2.1 Antal invandrarbarn i förskoleåldern
Vid årsskiftet 1969/70 var 64 589 utländska medborgare i åldern 0—6 år kyrkobokförda i Sverige. Antalet utländska barn i åldern 5—6 år — den ålder för vilka åtgärder inom förskolans ram är särskilt aktuella — torde ha varit ca 17 000 (7,2 procent av samtliga barn i den åldern). Om man frånräknar barn som är norska eller danska medborgare samt ett uppskattat antal finländska barn som har svenska till modersmål, torde den återståen— de gruppen ha uppgått till ca 12 000 barn. Man bör dock observera att de flesta av dessa barn är födda i Sverige och att barnens mödrar i en del fall är infödda svenska medborgare. Å andra sidan finns, förutom de barn som är utländska medborgare, ett stort antal barn som är svenska medborgare men vars mödrar är utländska medborgare eller föräldrarna naturaliserade svenskar.
Antalet utländska barn i åldrarna 5—6 år som invandrade under 1968 uppgick till 1 015 och de som invandrade 1969 till 2 160. Om man räknar bort danska och norska medborgare samt ett uppskattat antal
finländare med svenskt modersmål återstår för 1968 ca 800 och 1969 ca 1 750 barn i åldern 5—6 år som invandrade dessa år och som förmodligen inte kunde klara sig på svenska.
Enligt finsk-svenska utbildningsrådets språkundersökning från 1968] kunde 56 procent av de finländska 346 åringarna i Sverige tala svenska obehindrat (40 procent) eller tämligen bra (16 procent). Ungefär lika många — 60 procent — kunde tala finska obehindrat eller tämligen bra. Undersök- ningen visar också att 12 procent av de finländska 3—6 åringarna gick i lekskola eller daghem.
Flertalet invandrarbarn i 5—6 års åldern torde kunna svenska. En stor grupp är två- språkig. Icke svenskspråkiga barn återfinns främst bland de nyligen invandrade samt bland barnen i bostadsområden där det ut- ländska inslaget är mycket stort. Detta gäller framför allt vissa områden i storstadsregio- nerna.
5.2.2 lU:s kommunenkät
I lU:s kommunenkät, som omfattade ett 50- tal kommuner (se bilaga 1), ingick ett antal frågor till barnavårdsnämnden om barnstuge- verksamheten i kommunen. Frågor ställdes om antal sökande till respektive utnyttjande av lekskola, daghem, fritidshem och familje- daghem med uppdelning på svenska med- borgare och utlänningar. Vidare frågades om genomförda eller planerade åtgärder för att informera invandrare om barnstugeverk- samheten samt om hur invandrarbarnens be- hov av barnstugeplatser tillgodoses. Om spe- ciella grupper av invandrarbarn hade före- kommit i barnstugeverksamheten begärdes en särskild beskrivning.
Ungefär en tredjedel av kommunerna läm- nade inte uppgifter om utnyttjande av barn- stugeplatser efter medborgarskap. I de fall man motiverar att man underlåtit lämna uppgifter anger man att någon registrering av barnens medborgarskap inte förekommer. Även de kommuner som har lämnat uppgif- ter om barnens medborgarskap torde i vissa fall ha haft svårigheter med att få fram 46
tillförlitliga uppgifter. Man kan inte utesluta möjligheten att t. ex. barn som är utländska medborgare men behärskar svenska väl. har ett svenskt namn e. dyl, inte har räknats med bland utlänningarna.
Barnstugeverksamheten är mycket olika utvecklad i de kommuner som har besvarat enkäten. På grund av det stora partiella bortfallet av svaren på frågorna samt svårig- heterna att särskilja utlänningarna bland bar- nen är en exakt redovisning av materialet av mindre värde. Det allmänna intrycket är. om man jämför andelen utländska barn i barn- stugorna med andelen utlänningar i hela befolkningen, att de utländska barnen före- kommer i mindre utsträckning i barnstugor- na än svenska barn. Detta synes gälla samtli- ga former av verksamheten. Det finns dock stora variationer mellan olika kommuner och olika former av barnstugor inom samma kommun. Om man däremot jämför antalet sökande respektive barn i barnstugorna söm är svenska medborgare med motsvarande an- tal uppgivna utländska medborgare kan man inte urskilja någon prioritering av någondera gruppen.
Ungefär en tredjedel av kommunerna upp- ger att särskild information till invandrare förekommer om barnstugeverksamheten. Så- dan information förekommer i alla de fyra undersökta grupperna av kommuner. Infor- mationen är vanligast på finska.
Flera kommuner uppger att man priorite- rar invandrarbarn vid intagning till främst lekskola. Detta uppges bl.a. av Stockholm, Göteborg. Malmö, Västerås, Sundbyberg. Ös- teråker och Luleå. I flera fall anmärks att prioriteringen gäller icke svensktalande barn som en förberedelse för grundskolan.
Särskilda förskolor för invandrarbarn eller särskild träning för invandrarbarn i förskolan förekommer endast i undantagsfall i de till- frågade kommunerna, t.ex. Olofström (se avsnitt 5.3). Dessutom har i några kommu- ner förekommit bampassning för barn vars mödrar har följt svenskundervisning.
] Språkundcrsökning bland finländska barn och ungdomar i Sverige, Rapport av finsk-svenska ut- bildningsrådct 1969 (SOU 1970:44).
5.3 Försöksverksamhet för invandrarbarn i förskolan m. m.
Sådan försöksverksamhet med läsundervis- ning på minoritetsspråk för barn i förskole- åldern som SÖ 1968 fick i uppdrag att anordna har inte igångsatts. En viktig orsak härtill har varit svårigheten att anskaffa lämpliga lärare. Däremot har under de senas- te aren på ett tiotal orter inletts försöksverk- samhet med särskild språkträning för invand— rarbarn i förskolan. Syftet med denna för- söksverksamhet är att pröva om man kan påskynda invandrarbarnens språkanpassning till svenska genom att bygga ut de vanliga aktiviteterna i förskolan med en speciell språkträning. Denna är emellertid endast in- riktad på att förstå svenskt tal och att kunna uttrycka sig på vardaglig svenska. Någon läs- och skrivinlärning är det således inte fråga om.
Försöksverksamhet inleddes i Olofström under våren 1970 med ett 20-tal invandrar- barn i sexärsåldern som samtliga skulle börja sin grundskoleutbildning i årskurs 1 höstter- minen 1970. En småskollärare anställdes genom anslag från SÖ för att handha språk- träningen. Ett väsentligt syfte med försöket var också att arbeta fram en lämplig metod för verksamheten och ett material för syste— matisk språkträning för invandrarbarn i för- skolan. Utöver språkträningen skulle de akti- viteter som normalt ingår i förskoleverksam- heten förekomma. Invandrarbarnen skulle bilda en egen förskolegrupp.
] den grupp av barn som deltog ingick flera olika nationaliteter. Barnen kom medi språkträningen genom en uppsökande verk- samhet (delvis bekostad av SIV) och genom direkta kontakter med de enskilda föräldrar- na. Samtliga vidtalade föräldrar ställde sig positiva till erbjudandet och att döma av den höga närvaroprocenten stödde föräldrarna aktivt verksamheten. Avsikten var från bör- jan att språkträningen för barnen skulle sam— ordnas i första hand med språkundervisning för deras mödrar, anordnad av studieför- bund. Detta kunde emellertid inte genom— föras på grund av att föräldrarna ofta var
förvärvsarbetande och sysselsatta i skiftarbe- te på tider som inte sammanföll med försko- lans tider. Vidare hade man svårighet att ordna barntillsyn för övriga minderåriga barn i familjen.
Erfarenheten av försöken i Olofström har vid en första utvärdering visat att elevernas kunskaper i svenska var så goda att de vid starten av undervisningen i årskurs ] igrund- skolan kunde följa denna utan större svårig- heter och utan att man omedelbart behövde anordna stödundervisning. Det allmänna in- trycket var emellertid att resultaten skulle blivit ännu bättre och barnens allmänna an- passning till skolmiljön ytterligare förstärkts om barnen hade inplacerats i förskolan med svenska barn. En integrering i den allmänna förskolan med språkträning inom den regul- jära verksamheten var på grund av platsbrist inte möjlig under våren 1970.
I fortsättningen av försöksverksamheten har man därför spridit invandrarbarnen på de olika förskolorna i kommunen och på så sätt skapat möjligheter till gruppsamvaro. Språk- träningen sker som särskild undervisning in- om den reguljära barnstugeverksamheten.
En motsvarande försöksverksamhet har hösten 1970 inletts i Trollhättan. Även den- na stöds genom anslag från SÖ och bedrivsi stort sett efter samma riktlinjer som i Olof- ström. Liknande försök med språkträning för invandrarbarn i förskolan förekommer därutöver på ett tiotal orter.
Särskild barnpassning för invandrarbarn förekommer på flera håll i samband med svenskundervisning för deras mödrar i studie- förbundens regi. Sagostunder för invandrar- barn med inriktning på olika invandrarspråk ordnas på en del bibliotek.
Ett flertal nationella eller konfessionella organisationer och institutioner anordnar särskild barnstugeverksamhet med inriktning på språkinlärning på minoritetsspråk, t.ex. en del estniska organisationer, katolska för- samlingar och Föreningen Chinuch i Stock- holm och Malmö. Även t.ex. Tyska och Franska skolorna i Stockholm har barnstuge— verksamhet. Socialstyrelsen har för lU:s räk- ning gått igenom samtliga anmälningar till
styrelsen av barnstugor i syfte att uppskatta antalet barnstugor med nationella eller kon- fessionella organisationer eller institutioner som huvudman. Antalet barnstugor speciellt avsedda för invandrarbarn är uppskattnings- vis högst 30, varav de flesta med annan hu- vudman än kommun.
Socialstyrelsen har tagit initiativ till bil- dandet av en för hela barntillsynsområdet representativ informations- och referens- grupp som skall ge förslag till åtgärder som förbättrar invandrarbarnens situation. Grup- pen skall särskilt uppmärksamma förskole- barnens behov av språkträning och bl.a. utveckla lämpliga pedagogiska program.
Allmänna arvsfonden har deltagit i förbe- redelsearbetet för referensgruppen, och fon- den kommer att ställa ekonomiska resurser till förfogande för enskilda projekt som t. ex. språklekskolor. Såväl kommunala som enskilda huvudmän av typen invandrarorga- nisationer (både nationella och konfessionel- la), frivilliga hjälporganisationer och andra avses kunna få stöd. Därigenom kan möjlig— heter skapas till en systematisk utvärdering av åtgärder för invandrarbarn i förskoleål- dem.
5 .4 Franz förda önskemål
De önskemål beträffande utbildning för in- vandrarbarn i förskoleåldern som under se- nare tid förts fram i debatten uppvisar rätt stor enhetlighet. Man har understrukit vikten av att invandrarbarnen så snart som möjligt kommer med i förskoleverksamheten och att särskilda utbildningsåtgärder vidtas för dem inom ramen för denna verksamhet. Önskemål som betonats vid lU:s utfråg- ningar med invandrar- och minoritetsorgani- sationer är förtur åt invandrarbarn vid kom— munernas fördelning av platser för barntill- syn. Önskemålen gäller även särskild utbild- ning för invandrarbarn i förskolan, såväl systematisk träning i svenska språket som en förberedelse för grundskolan som åtgärder som syftar till att kontakten med föräldrar- nas spräk och kulturbakgrund bevaras. Det har framhållits att träningen i svenska och i
föräldrarnas modersmål bör drivas parallellt och att åtgärderna får ses som komplement till varandra och som viktiga medel för att ge barnen en harmonisk utveckling.
Företrädare för etablerade språkliga mino- riteter i Sverige har särskilt starkt betonat vikten av att undervisning i minoritetsgrup- pens språk ges redan i förskolan, även om barnen ofta tidigt av föräldrarna tränas att bli tvåspråkiga. En passus i en skrivelse 4.6.1969 från Estniska kommitten till IU kan citeras:
”Som framhållits tidigare är de estniska föräldrarna i Sverige starkt intresserade av att deras barn förblir tvåspråkiga, dvs. att de förutom svenska även kan estniska på ett fullvärdigt sätt. Det har visat sig mycket krävande av föräldrarna att lära barnen ett språk på ett fullödigt sätt utan ordnad un— dervisning utanför hemmet. Den kunskap i sitt modersmål som barnen tillägnar sig i hemmet tenderar att bli — speciellt om föräldrarna saknar högre utbildning — ett tämligen torftigt ”hemmaspråk”. Det starka engagemang esterna i Sverige har visat i skol- och undervisningsfrågor förklaras just av en vilja att barnens språkkunskaper skall ut- vecklas i så hög grad, att de blir i stånd att ta del av de kulturvärden som har skapats på estniska.
En möjlighet till sådan utbildning _ som även rekommenderades av 1964 års utlands- och internatskoleutredning — vore undervis— ning inom förskolans ram. Lättast kunde detta anordnas i speciella förskolor, men man kunde även tänka sig grupper av barn i vanliga förskolor.”
5.5 lU:s överväganden
Under slutet av 1960-talet har en rad försök med särskild verksamhet för invandrarbarn i förskoleåldern inletts. Det är troligt att dessa försök får större omfattning under de när- maste åren.
Frågan om barnstugeverksamhetens fram- tida utformning, bl. a. även frågan om vilken myndighet som skall vara huvudman för verksamheten, övervägs för närvarande inom
1968 års barnstugeutredning. Utredningen kommer att i sitt arbete även behandla in- vandrarbarnens situation i förskolan. Bl.a. planeras viss försöksverksamhet för invand- rarbarn även från barnstugeutredningens si- da. Utredningen har i en diskussions-PM om innehåll Och metoder i förskoleverksamheten (mars 1971) påpekat vikten av att invandrar- barnen kommer med i förskoleverksamhe- ten.
Mot denna bakgrund finner IU det lämp- ligt att i avvaktan på en systematisk utvär- dering av pågående försöksverksamhet en- dast ange vissa principiella synpunkter på frågor om invandrarbarn i förskolan. IU kan emellertid finna anledning att återkomma till här aktuella frågor i ett kommande betän- kande.
lU anser att förskolan kan medföra en önskvärd förbättring beträffande barnens möjligheter att få en allsidig utveckling. Den kan medverka till att eliminera skillnader hos barn som kommer från en mera stimulerande
hemmiljö och hos dem som kommer från miljöer som är såväl språkligt som socialt understimulerande. Detta gäller såväl invand- rarbarn som andra barn. Gruppsamvaron för barn med olika bakgrundsmiljöer påverkar barnens sociala utveckling samtidigt som språkutvecklingen påskyndas. IU vill därför kraftigt understryka vikten av att invandrar- barn, framför allt sådana med bristande kun- skaper i svenska, får tillfälle att delta i förskoleverksamhet.
IU anser det väsentligt att speciell språk- träning för invandrarbarn med bristande kunskaper i svenska ges redan i förskolan i likhet med vad som sker i den beskrivna försöksverksamheten. Det är därför viktigt att resurser ställs till förfogande för särskild förskoleverksamhet för invandrarbarn.
Inom ramen för försöksverksamheten bör olika former av lokal uppsökande informa- tion till invandrare om förskoleverksamhet prövas. Förskolans personal bör ha mycket nära kontakt med barnens föräldrar. Berörda centrala myndigheter som socialstyrelsen, SÖ och SIV bör ge kommunerna service när det gäller information till invandrare på de-
ras egna språk om verksamheten.
Särskild orientering i invandrarfrågor bör förekomma i förskollärarutbildningen.
Det är väsentligt att ett reguljärt samråd om invandrarbarn etableras mellan huvud- mannen för förskolan och kommunens skol- styrelse.
Utöver en betydande utvidgning av de inledda försöken med språkträning för in- vandrarbarn i förskolan bör även de försök med träning i minoritetsspråk som SÖ har i uppdrag att genomföra snarast igångsättas. IU vill understryka vikten av att den stimu- lans för de icke enbart svensk-språkiga bar- nens intellektuella och emotionella utveck- ling som ligger i att barnen blir helt tvåsprå- kiga beaktas i förskolan. IU utgår från att i de försök som planeras bl. a. av socialstyrel- sen och barnstugeutredningen ingår även trä- ningi minoritetsspråk.
6.1 Tidigare behandling av frågan
1964 års utlands— och internatskoleutredning behandlade invandrarbarnens skolgång i be- tänkandet Skolgång borta och hemma. Ut- redningens förslag avsåg dels nyb'örjarunder- visning i skolan, dels introduktion av inflyt- tade barn i det svenska skolväsendet (där- ibland stödundervisning i svenska) samt kompletterande undervisning av språkliga minoriteters barn.
Utredningen ansåg det lämpligt att icke svenskspråkiga barn som börjar skolan i Sve- rige erhåller den första läsundervisningen på sitt modersmål (jfr avsnitt 5.1). Utredningen föreslog att SÖ skulle få i uppdrag att genom försöksverksamhet utröna i vilken utsträck- ning sådan undervisning kan ordnas inom den sammahållna klassens ram. Sedan 1966 utgår statsbidrag till det kommunala skolvä- sendet för stödundervisning för invandrar— barn under högst sex veckotimmar per un- dervisningsgrupp. Stödundervisningen avser vanligen svenska. 1964 års utlands- och inter- natskoleutredning fann denna bestämmelse tillfyllest och föreslog ingen ändring däri. Utredningen konstaterade att försök med särskilda introduktionsklasser för invandrade icke svenskspråkiga barn hade gjorts i flera kommuner men att erfarenheterna av denna form av inskolning i det svenska skolväsen- det skiftar. Utredningen ansåg det värdefullt om sådan försöksverksamhet kunde fortsät- ta.
För elever i högstadieåldern föreslog ut-
Utbildning för barn i skolpliktsåldern
redningen särskilda introduktionskurser. Re- dan tidigare fanns möjlighet att i delvis finskspråkiga kommuner på högstadiet välja finska språket i tillvalsgrupp. Utredningen föreslog att samma möjlighet skulle gälla andra språk där erforderliga förutsättningar finns samt att statsbidrag skall utgå till sådan undervisning när tre barn har anmält sig.
För att tillfredsställa önskemålen om un- dervisning i modersmålet och ursprungs- landets historia. geografi etc. föreslog utred- ningen att den ordinarie undervisningen upp till två veckotimmar per årskurs får bytas ut mot sådan undervisning. Dessutom föreslog utredningen att utöver den tid av upp till två veckotimmar per årskurs som skall motsvaras av den schemabundna tiden bör få anordnas ytterligare upp till två veckotimmars frivillig undervisning utanför den schemabundna ti- den.
1964 års utlands- och internatskoleutred- nings förslag togs upp i prop. 1968:67. I den framhölls att sedan utredningen lagt fram sina förslag hade åtgärder vidtagits be- träffande stödundervisningen i bl. a. svenska varför denna fråga fått en tillfredsställande lösning. Beträffande förslagen om läsunder- visning på modersmålet föreslogs att SÖ skulle få i uppdrag att genomföra försöks- verksamhet av detta slag. I Kungl. brev 25.7.1968 fick SÖ i uppdrag att
1. anordna försöksverksamhet med läs— undervisning på minoritetsspråk för barn i förskol- och grundskoleåldern
2. till Kungl. Maj:t inkomma med plan för försöksverksamhet med speciella intro- duktionsåtgärder för till Sverige nyinflyttade elever samt med förslag till bestämmelser om statsbidrag för verksamheten
3. till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till bestämmelser om statsbidrag till försöks- verksamhet med kompletterande undervis- ning för språkliga minoriteter samt, efter samråd med företrädare för de olika minori- teterna, anordna försöksverksamhet med så- dan undervisning
4. undersöka behovet och utformningen av en pedagogisk utbildning för personer som skall tjänstgöra som lärare vid språk- undervisning för språkliga minoriteter
Såsom närmare framgår av avsnitt 6.3 och 6.4 har utlands. och internatskoleutred— ningens förslag om kompletterande undervis- ning delvis lösts i den nya läroplanen för grundskolan. Viss försöksverksamhet med läsundervisning på barnens modersmål har även inletts.
6.2 Antal barn
Den 31.12.1969 fanns 57 774 utländska barn i åldern 7—17 år kyrkobokförda i Sveri— ge. Det saknas exakta uppgifter om antalet skolpliktiga utländska barn. Antalet torde läs- året 1970/71 ha varit ca 50 OOO—60 000 barn. Detta antal avser barn som är utländ— ska medborgare. Flertalet av dessa barn är födda i Sverige. Antalet invandrarbarn i be- tydelsen barn med minst en förälder inflyt- tad, liksom antalet barn i Sverige med annat modersmål än svenska, kan med tillgängliga statistiska uppgifter inte beräknas.
Under 1968 och 1969 invandrade 2 454 respektive 5 221 utländska barn i åldern 7—14 år till Sverige. Om man räknar ifrån norska och danska medborgare samt ett an- taget antal svenskspråkiga finländare kvarstår ungefär 1 950 respektive 4 350 under dessa år invandrade barn som förmodligen inte kunde klara sig på svenska. Under 1968 intogs i den svenska grundskolan således drygt 2 000 barn som inte behärskade svens- ka medan motsvarande antal 1969 är i storle— ken 4 500—5 000 barn. De flesta invandrade skolpliktiga barn är i låg- och mellanstadie-
åldrarna.
1 finsk-svenska utbildningsrådets under- sökning belyses kunskaperna i såväl finska som svenska för barn och ungdom som 1968 var finska medborgare. Se tabell 6.1. För andra grupper av invandrarbarn saknas så- dana uppgifter.
Språksvårigheterna vad gäller svenska är för de finländska barnen vanligast i lågstadie- åldern där ungefär 10 procent av barnen kan svenska endast hjälpligt eller inte alls. Kun- skaperna i finska är dock sämre: ungefär 40 procent uppges kunna tala finska hjälpligt eller inte alls. En tämligen stor del av de finländska barnen i Sverige kan betecknas som tvåspråkiga. Kunskaperna i finska är dock kvalitativt sämre än kunskaperna i svenska. För dem som förstår och talar svenska obehindrat anges en väsentligt större andel kunna skriva och läsa svenska obehind- rat än andelen som kan skriva och läsa finska av dem som förstår eller talar finska obe- hindrat. I tabell 6.2 visas detta beträffande skrivförmåga. Förmågan att läsa och skriva finska är högre i äldre åldersklasser där en större andel barn tidigare har gått i skolai Finland.
Andelen barn i den redovisade undersök- ningen som inte alls kan tala finska är av ungefär samma storlek som andelen finlän- dare med svenskt modersmål i lU:s intervju- undersökning. dvs. 23 procent (jfr bilaga 2).
1964 års utlands- och internatskoleutred- ning gjorde en enkät till samtliga kommuner om bl.a. barn med bristande kunskap i svenska. Enligt denna enkät fanns det 2 467 barn i den svenska grundskolan år 1964 med så bristande kunskaper i svenska att rektorn ansåg att speciell undervisning behövdes. Av dessa erhöll 1 902 (77 procent) stödunder- visning. l endast fyra kommuner uppgavs fler än 50 barn ha bristande kunskaper i svenska. I den enkät till 52 kommuner som IU gjort har uppgivits sammanlagt 4558 barn som läsåret 1969/70 erhöll stödundervisning i svenska enbart i dessa undersökta kommuner. I över 20 kommuner uppgavs att minst 50 barn erhöll stödundervisning i svenska. I Stockholm redovisades år 1964 100 elever
Tabell 6.1 Finländska barn i Sverige efter förmåga att tala svenska resp. finska enligt finsk-svenska utbildningsrådets undersökning 1968. Procent.
Tämligen Hjälp- Inte Uppgift Antal popula- Ålder Obehindrat bra ligt alls saknas Summa tionsindividcr 7—9 år Talar svenska 65 19 9 2 5 100 8 484 Talar finska 45 15 11 26 4 100 8 484 10 —12 år Talar svenska 80 13 4 0 3 100 6 916 Talar finska 37 23 10 27 3 100 6 916 13—1 6 år Talar svenska 80 14 3 0 3 100 6 680 Talar finska 39 23 11 25 2 100 6 680
Källa: SOU 1970:44, tab. 4.16 och 4.18.
med bristande kunskaper i svenska, läsåret 1969/70 var motsvarande antal 609. I Malmö var motsvarande siffror 110 och 445.
Den mycket stora ökningen av antalet barn som erhåller stödundervisning i svenska sammanhänger med den ökande invandring- en av familjemedlemmar under 1960-talets senare del. Delvis förklaras ökningen även av en ökad uppmärksamhet på problemet från myndigheternas sida.
En grov uppskattning leder till att antalet barn i grundskolan som har så uppenbart bristande kunskaper i svenska att stödunder- visning anordnas motsvarar ungefär en tion- del av hela antalet skolpliktiga barn som är utländska medborgare. Andelen är större i lägre årsklasser och mindre i mellan- och högstadiet.
Flera kommuner i utredningens enkät på-
pekar dock att det finns ett ”dolt” språk- problem, dvs. att det finns en grupp invand- rarbarn som behärskar det svenska språket så pass väl att deras svårigheter inte omedelbart märks. Hemmets språkmiljö ger dem emeller- tid ett för litet svenskt ordförråd. Det för- rädiska är att detta förhållande inte lätt upptäcks, eftersom de kan samtala om prak— tiska ting på felfri svenska.
En undersökning i Södertälje har bl.a. belyst detta förhållande. Man kom fram till att en stor grupp ”invandrarbarn som till synes besitter en god språkfärdighet i svens- ka icke med behållning kan läsa text i sko- lans läroböcker”. Behovet av stödundervis- ning bedömdes som mycket stort. Barnets kunskaper i modersmålet utvecklas ofta inte heller — t.ex. det abstrakta tänkandet, an- vändningen och utökningen av ordförrådet.
Tabell 6.2 Finländska barn som förstår svenska resp. finska obehindrat efter sin förmåga att skriva dessa språk enligt finsk-svenska utbildningsrådets undersökning 1968. Procent.
Skriver svenska resp. finska
Ålder Obehind- Tämligen Hjälp- Inte Antal popula- 5pråk rat bra ligt alls Summa tionsindivider 7—12 år Förstår svenska obehindrat 69 17 4 10 100 1 I 017 Förstår finska obehindrat 8 12 33 47 100 6 605
13—1 6 år Förstår svenska obehindrat 88 10 2 0 100 5 419 Förstår finska obehindrat 45 22 23 10 100 2 833
Källa: SOU 1970:44, tab. 4.17 och 4.19.
Från flera kommuner påpekas att man i många fall måste räkna med ”halvspråkig— het” av varierande grad och varaktighet bland invandrarbarnen. Något underlag för en kvantitativ bedömning av detta problem finns dock för närvarande inte.
6.3 Stödundervisningen
6.3.1 Gällande bestämmelser
Frågan om statsbidrag till stödundervisning för invandrade elever inom den obligatoriska skolan är reglerad i Kungl. brev 16.6.1966, vari medges att statsbidrag enligt bestämmel- serna i kungörelsen 19582665 om statsbidrag till det allmänna skolväsendet kan utgå un- der högst sex veckotimmar per undervis- ningsgrupp. Kungl. Maj:t uppdrog samtidigt åt SÖ att meddela närmare föreskrifter om sådan undervisning.
Med anledning härav har SÖ utfärdat föl- jande anvisningar.
l. Anordnandet av stödundervisning för elever som avses ankommer på skolstyrelsen.
2. Stödundervisningen har till mål att be- reda eleverna bästa möjliga förutsättning för skolgång i svensk skola. Undervisningen bör därför syfta till att genom en god introduktion, vilken omfattar elementär undervisning i att förstå och tala svenska samtprientering i den nya miljön, underlätta elevens ankomst till sko- lan, att där så är möjligt genom studiehandled- ning och med hjälp av studiemateriel på elevens modersmål förhindra att elevens stu- dietid förspills på grund av hans bristande kunskaper i svenska.
Det förutsätts vidare
att särskild handledning ges för erforderlig samordning av ]ärogången i visst ämne, t. ex. engelska, i den avlämnande och mottagande skolan,
att skolans elevvårdande åtgärder verkar för elevens goda sociala anpassning i skola och kamratkrets. Information till och regel- bunden kontakt med hemmet är därför av stor betydelse.
3. Elever med olika modersmål kan utan olägenhet undervisas gemensamt i svenska. Undervisningen bör ges av svensk lärare.
Undervisningsgrupperna bör vara små (3—5 elever) och i möjligaste mån homogena med avseende på ålder och färdighet isvenska.
[ kommuner med tillräckligt antal elever av här avsett slag kan det vara lämpligt att för undervisningen i svenska inrätta en per- manent språkklinik med en halv eller en hel lärartjänst. Den differentiering av undervis- ningen med korta, ofta återkommande öv- ningspass, som är önskvärd i detta samman- hang och som kliniken kan erbjuda, kan eljest vara svår att uppnå i de fall då stöd- undervisningen i svenska ges av annan lärare än klassläraren.
4. Stödundervisning kan även innebära studier på modersmålet under ett par vecko- timmar med handledning av lärare som be- härskar elevens modersmål och med använ— dande av studiemateriel på elevens moders- mål, vilken godkänts av skolstyrelsen. Undervisningsgrupperna kan vid denna undervisning vara större och åldersmässigt mer heterogena än vid undervisning, som avses i punkt 3. Studiematerial på modersmålet kan ut- nyttjas av eleven även vid hans självständiga arbete i den vanliga klassen. Även i yrkesskola, fackskola och gymnasi— um kan stödundervisning i svenska ges åt från utlandet komna elever, enligt nu gällan- de bestämmelser i skolstadgan 1962:439 11 kap. 27 å och 20 kap. 25 &. Skulle särskilda skäl föreligga att utöka stödundervisningen över den i stadgan angivna tiden, äger läns- skolnämnden medge stödundervisning istör- re utsträckning än som sagts. Som särskilt skäl räknas bl. a. stödundervisning i svenska för utländska elever. I lU:s kommunenkät har en del kom- muner framfört önskemål om utvidgade möj- ligheter att anordna stödundervisning, t. ex. genom att antalet bidragsberättigade vecko- timmar per undervisningsgrupp höjs. I många fall tycks dock råda en viss oklarhet om vad bestämmelserna egentligen innebär, och i många kommuner utnyttjas inte det antal timmar som står till förfogande med de nu- varande bestämmelserna.
6.3.2 Mål för stödundervisningen
Målet för stödundervisningen i svenska enligt Sözs anvisningar i ett supplement till grund-
skolans läroplanl är att få invandrareleverna att förstå tal och själva kunna tala samt att efter hand lära sig läsa och skriva svenska. Läs- och skrivinlärningen skall därvid grun- das på det ordförråd eleven muntligt behärs— kar. För att detta mål skall nås så snart som möjligt och elevens allmänna anpassning un- derlättas bör eleven vid flera tillfällen varje dag erhålla systematisk språkträning. Det har bedömts lämpligt att ge en koncentrerad stödundervisning den första skoltiden för att senare successivt minska denna undervisning som ges vid sidan av den vanliga undervis- ningen i den klass eleven tillhör. I allmänhet ordnas undervisningen i klinikform på så sätt, att eleven under tiden för stödundervis- ning hänvisas till en särskild lärare som hand- har denna undervisning. Undervisningen be- drivs då i mindre grupper om 3—5 elever. I övningsämnen samt i de flesta fall även i ämnena matematik och engelska följer ele- ven undervisningen i sin klass. Tid för stöd- undervisningen tas alltså i första hand från svenska och orienteringsämnena.
6.3.3 Introduktionsklasser
1 kommuner med många invandrarbarn har inrättats s. k. förberedelseklasser där all slags undervisning förekommer men med tonvikten lagd på den särskilda språkträningen i svens- ka. Sä snart dessa elever bedöms kunna följa undervisningen i den vanliga klassen överförs de dit men erhåller vid behov fortsatt stöd- undervisning i första hand i svenska men också i andra ämnen där de kan behöva stöd och hjälp. Det kan nämligen inte undvikas att det i en rad ämnen uppkommer luckor i undervisningen under introduktionstiden, vilken form man än tillämpar för stödunder- visningen.
Introduktionen i skolan blir särskilt be- svärlig för invandrade elever på grundskolans högstadium. SÖ har i det nämnda supple- mentet till grundskolans läroplan gett re- kommendationer om lämpliga anordningar för sådana åtgärder. Dessa innebär bl. a. att de utländska barnen vid ankomsten till den svenska skolan placeras i en förberedelseklass
under några veckor, varefter överflyttning sker till den klass där de skrivits in. [ förbere- delseklassen skall eleverna få intensivunder- visning i svenska med syfte att i första hand träna hörförståelse och tal samt en på prak- tisk väg förmedlad information om den nya miljön. Bekantskapen med den svenska sko- lan, dess sätt att fungera och dess personal skall göras under ledning av läraren som också under upprepade studiebesök oriente— rar eleverna i samhället. Rutinundersökning- ar hos dispensär och Skolläkare utförs under denna period. Läraren söker i möjligaste mån kartlägga elevernas skolbakgrund bl.a. ge— nom kontakt med föräldrarna. Samarbete med lärare i de vanligaste klasserna bör eftersträvas och det är fördelaktigt att efter hand låta eleverna delta i undervisningen i vissa ämnen där spräksvårigheterna spelar mindre roll. För viss handledning och tolk- ning kan medverkan av lärare som talar elevens modersmål vara värdefull, dock bör en svensk lärare svara för huvudparten av undervisningen under denna period. En av fördelarna med detta är att elever med skilda modersmål kan ingå i gruppen. Med en sådan kurs bakom sig kan eleverna då de anländer till den klass de skall tillhöra från första dagen förstå och göra sig förstädda av lärare och kamrater och lättare inordna sig i klas- sens rutin. En fortsatt stödundervisning dels i svenska, dels i form av studiehandledning på modersmålet bör dock för de flesta följa på en sådan förberedande undervisning.
6.3.4 lnvandrade skolpliktiga barn med av- slutad skolgång i hemlandet
En grupp elever för vilka särskilda åtgärder behöver vidtas utöver dem som beskrivits är de som kommer till Sverige med i hem- landet fullgjord skolplikt. De är ofta helt omedvetna om att skolplikten här är nioårig. Enligt skollagen är alla barn som varaktigt vistas i Sverige skolpliktiga upp till fyllda 16 är. Svenska skolmyndigheter har betraktat
[ Lär0plan för grundskolan Lgr 69, supplement om undervisning av invandrarbarn m.fl., SO 1970.
det som angeläget att dessa ungdomar tas in i den svenska skolan för i första hand under- visning i svenska. Bland dessa ungdomar finns elever som är svagt motiverade för fortsatt skolgång och som har svårt att tillgo- dogöra sig den vanliga undervisningen. Följ- den kan bli beteendestörningar, skolfrånvaro och låg motivation för fortsatt utbildning.
För att underlätta inskolningen av denna grupp har SÖ startat försöksverksamhet med en för dem tillrättalagd studiegång. [ denna ingår förutom intensiv undervisning i svenska kompletterad med samhällsorientering även undervisning i skolans övriga ämnen. En omfattande del av undervisningstiden skall ägnas åt såväl teoretisk som praktisk yrkes- orientering. Avsikten med dessa åtgärder är således bl. a. att öppna möjligheter till någon form av yrkesutbildning.
6.3.5 Tvåspråkiga lärare
Ett sätt att underlätta introduktionen till den svenska skolan är att ge handledning på elevens eget modersmål. Detta förutsätter emellertid tillgång till tvåspråkiga lärare. När det gäller de finskspråkiga eleverna, som utgör den största delen av de invandrade eleverna, har tvåspråkiga finländska lärare kunnat rekryteras efter överenskommelse med de finländska skolmyndigheterna. Finsk-svenska utbildningsrådet tog för ett par år sedan initiativ till rekrytering av två- språkiga lärare. Hittills har ca 150 sådana lärare anställts i kommuner som har haft stor invandring från Finland. Lärarna avlönas av medel som utgår till stödundervisning enligt de grunder som tidigare angivits.
De tvåspråkiga lärarna medverkar framför allt i inskolningen där de på olika sätt kom- pletterar de svenska lärarna med viss under- visning på elevernas modersmål. De handhar dessutom den särskilda undervisning på fins- ka för vilken tid anslagits på schemat. En mycket viktig uppgift är elevvårdande insat- ser och de rent kurativa uppgifter som åvilar dessa lärare och för vilka de har en nedsätt- ning i den fastställda undervisningsskyldig- heten. I den kurativa uppgiften ingår att
medverka vid skolans kontakter med hem- men och därvid hjälpa såväl föräldrar som elever att få information om skolförhållan- dena. Lärarna tjänstgör även som tolkar åt skolan.
Samma förutsättningar att rekrytera två— språkiga lärare föreligger inte när det gäller övriga invandrargrupper, främst på grund av att särskild undervisning i svenska krävs. Man har därför varit hänvisad att vända sig till personer bland invandrarna i Sverige som hunnit lära sig svenska och som har intresse av att undervisa. Antalet lärarutbildade icke nordiska invandrare är relativt sett litet, men varierar från grupp till grupp. Bland vissa större icke nordiska invandrargrupper som t. ex. jugoslaver kan finnas åtskilliga med utbildning över gymnasienivå som är lämpli- ga för uppgiften.
I samband med att SÖ 1968 fick i upp— drag att bl.a. anordna försöksverksamhet med läsundervisning på minoritetsspråk fick även länsarbetsnämnderna i uppdrag att i samarbete med länsskolnämnderna upprätta register över personer som är lämpade som lärare för undervisning av barn och ungdom från de olika språk- och kulturgrupperna. En sådan inventering har emellertid hittills en- dast skett i mycket begränsad omfattning.
Totalt har hittills ca 250 lärare registrerats av länsarbetsnämnderna.
6.4 Undervisningi modersmålet
6.4.1 Läsinlärning på modersmålet
[ Kungl. brev 25.7.1968 uppdrogs åt SÖ bl.a. att bedriva försök med läslärning på minori- tetsspråk i grundskoleåldern. Sådan läsunder- visning har hittills anordnats endast i begrän- sad omfattning. Parallellt med undervisning- en på modersmålet får barnen öva svensk hörförståelse och svenskt tal. Läs- och skriv- inlärningen på svenska uppskjuts tills grun- derna i läsinlärning på modersmålet lagts. Avsikten med försöket är att undersöka om läsinlärningen sker snabbare om den första läsundervisningen sker på det egna språket.
6.4.2 Gällande bestämmelser för undervis- ningi modersmålet
Följande bestämmelser återfinns i supple- ment till Lgr ll om undervisning av invandrar- barn m. fl.
[ kommun med även finskspråkig befolk- ning får skolstyrelsen besluta att ämnet fins- ka i följande ordning kan ingå i undervisning- en för elever med finska som modersmål (hemspråk).
Undervisningen i finska får omfatta högst två veckotimmar under varje årskurs. Sam- undervisning skall i möjligaste mån anordnas mellan elever i olika klasser och årskurser.
På låg- och mellanstadiet är finska ett kompletterande obligatoriskt ämne som er- sätter undervisningen i andra ämnen som rektor bestämmer efter samråd med elevens föräldrar.
På högstadiet är finska ett kompletterande tillvalsämne som ersätter annat tillvalsämne eller obligatoriskt ämne som rektor bestäm— mer efter samråd med eleven.
I andra minoriteters språk än finska får anordnas undervisning enligt de grunder som anges ovan, om behov och förutsättningar fö- religger enligt skolstyrelsens bedömning.
6.4.3 Omfattning av modersmålsundervis- ningen
Möjligheten att anordna modersmålsunder- visning under två veckotimmar öppnades först läsåret 1970/71. Tidigare fanns en lik- nande möjlighet enbart för finska språket, men sådan undervisning förekom endast i ringa omfattning.
I lU:s kommunenkät ingick frågor om önskemål om undervisning i modersmålet och vilka möjligheter kommunen ansåg att det fanns att anordna sådan undervisning. Av de tillfrågade kommunerna uppgav ca två tredjedelar att önskemål om modersmålsun- dervisning hade framförts och ungefär hälf- ten bedömde möjligheterna som stora för att undervisning i finska skulle komma till stånd. (Som framgår av bilaga 1 avsåg enkäten dels alla kommuner med över 50000 invånare, dels ett urval av mindre kommuner med hög andel utlänningar i befolkningen.) Övriga språk för vilka önskemål om undervisning
har framförts är serbokroatiska, grekiska, ungerska samt i enstaka fall italienska, spans- ka, turkiska, makedonska och tjeckiska. Möj- ligheterna att ordna undervisning i dessa språk har av kommunerna vanligen bedömts som relativt små.
Förmodligen är många säväl elever som föräldrar okunniga om de möjligheter som nu finns att få undervisning i modersmålet i grundskolan. Bl.a. av denna anledning är det för närvarande svårt att bedöma vilken om— fattning denna undervisning kan få i framti- den. Behovet av information om undervis- ningen är således påtagligt.
6.5 Framförda önskemål
6.5.1 Önskemål från finländska invandrar- oganisationer Arbetsgruppen för finska invandrarfrågor i Sverige (se bilaga 1) har överlämnat ett särskilt utlåtande till lU om ”De finska in- vandrarbarnens ställning i den svenska skol- organisationen”. Nedan redogörs kortfattat för arbetsgruppens synpunkter och förslag beträffande utbildning för barn i skolplikts- åldern.
Allmänt
De förslag till åtgärder för att underlätta invandrarbarnens skolgång som riksdagen an- tog 1968 har inte systematiskt genomförts i praktiken.
De finska invandrarbarnen bör betraktas som en särskild grupp i den svenska skolan. Finska språket har gamla anor som minori- tetsspråk i Sverige, vilket även kommit till uttryck i läroplanerna för det nya gymnasiet och fackskolan. Undervisning enligt läropla- nerna har emellertid endast kommit igångi blygsam omfattning.
Ett av skälen till att undervisningen har en så förhållandevis liten omfattning är att både många lärare och föräldrar har en attityd som går ut på att barnens möjligheter att lära sig svenska försvåras av att samtalsspråke: i familjen är finska och av att undervisning i
finska ges i skolan. I flera skolor har man t. o. m. ifrågasatt värdet av stödundervisning på finska. Undersökningar som utförts i Unescos regi visar emellertid att tvåspråkig- het är till nytta för individens utveckling.
Många gånger tror klassföreständare m. fl. att de finska barnen kan tala svenska om de kan uttrycka sig i helt alldagliga situationer. Man märker inte att barnen inte på samma sätt som sina svenska kamrater förmår ut- trycka sig om abstrakta problem.
Det händer ofta att ett invandrarbarn som har kontakt- och spräksvårigheter placeras i hjälpklass utan att de närmare orsakerna till svårigheterna blivit undersökta.
De finska invandrarna känner ofta inte till vilken betydelse Hem och Skola-föreningar— na har i Sverige. Det är bristande kontakter mellan skolan och föräldraföreningarna å den ena sidan och invandrarföräldrarna å den andra.
De lärare som arbetar med stödundervis- ning i finska fär alltför lite information om hur de skall lägga upp undervisningen och om vad undervisningens syfte är.
Arbetsgruppens förslag
Introduktionskliniker. Barn från finsktalan— de hem bör när de börjat grundskolan place- ras i en särskild introduktionsklinik som bör finnas inom varje rektorsområde. l kliniken bör barnen testas av skolpsykologer som behärskar finska språket. Tiden vid kliniken bör variera alltefter de individuella förutsätt- ningarna att gå över till den ordinarie klas- sen. En elev kan behöva följa undervisning i inlroduktionskliniken i två terminer medan en annan kan gå över till den ordinarie klassen redan efter några veckor. Vid intro- duktionskliniken bör både svensk- och finsk- språkiga lärare tjänstgöra.
Stödundervisning. Enligt nuvarande be- stämmelser kan invandrarbarn få stödunder- visningi högst sex timmar per vecka. Oftast är detta inte tillräckligt. Stödundervisningens omfattning och uppläggning bör kunna varie- ras efter barnens behov. En övre gräns kunde vara 10 timmar, under förutsättning att har- net fått grundundervisning vid introduk- tionsklinik.
Lärarfrågor. Bland de lärare som medver— kar i stödundervisningen på finska finns flera
vilkas kunskaper i finska är helt otillräckliga. Mera systematiska åtgärder för utbildning och rekrytering av lärare för stödundervis- ningen på finska bör komma till stånd.
Det krävs även en allmän utbildning i invandrarfrågor för lärare i de svenska grund— skolorna. Vid lärarhögskolorna bör i kursen i pedagogik ingå en föreläsningsserie om un- dervisning av utländska barn och om invand- rarfrågor i allmänhet. Även vid studiedagar för grundskolans lärare bör invandrarfrågor- na tas upp.
Läromedel. [ ett stort antal skolor där stödundervisningen på finska förekommer rå- der en skriande brist på finskspråkigt under- visningsmaterial. En starkare central styrning av läromedelsproduktion- och distribution för undervisningen på finska bör åstadkom—
mas. I de allmänna läroniedlen på svenska bör
invandrarfrågor tas upp i särskilda avsnitt i syfte att främja förståelsen för invandrarnas situation.
Informationsfrågor. Det informations- material som sänds från skolorna till hem— men bör regelmässigt översättas till finska, liksom för alla skolor gemensamma blanket- ter m. m.
Tvåspråkiga föräldramöten i områden med finsktalande föräldrar bör ordnas minst en gång varje termin.
[ alla sammanhang bör man stimulera föräldrar till invandrarbarn att samverka i föräldraarbetet och komma med synpunkter på uppläggningen av undervisningen och på andra åtgärder inom skolans område.
6.5.2 Önskemål från invandrar-
organisationer
övriga
Vid lU:s utfrågningar av övriga invandraror- ganisationer har följande synpunkter förts fram beträffande utbildning för barn i skol- pliktsåldern.
Tyska, Österrikiska, ungerska och italienska organisationer
Barn som tillhör invandrargrupper där mer- parten bott en längre tid i Sverige som t. ex. tyskar, österrikare, ungrare och italienare, anses i regel klara sig utan större problem i grundskolan. Problemen uppges inte aWika särskilt mycket från de problem som gäller för grundskolebarn i allmänhet. Vissa fall av
trakasserier (”mobbing”) omnämns emeller- tid. Önskemål om att skolorna i högre grad än hittills startar undervisning i föräldrarnas modersmål framhålls genomgående.
Jugoslaviska, grekiska, turkiska, tjeckoslo- vakiska, arabiska och polska organisationer
Jugoslaviska invandrarorganisationer fram- höll att invandrarbarnen har det lättast i tredje till sjätte klasserna igrundskolan, dvs. de klasser då kraven på läxhjälp i hemmet inte är stora. Vid uppläggning av särskilda stödåtgärder för invandrarbarn bör man såle- des beakta att särskilt de sista åren i grund- skolan ur flera synpunkter kan bli kritiska för invandrarbarn.
I mångajugoslaviska invandrarhem arbetar föräldrarna ofta mer än åtta timmar om dygnet, vilket innebär att barnen lätt förlo- rar kontakten med föräldrarnas Språk och att därigenom klyftor mellan föräldrar och barn lätt kan uppstå. Skolorna bör därför på ett mera aktivt sätt än hittills driva stödunder- visning i minoritetsspråken. När det gäller barn från Jugoslavien är det viktigt att sko- lorna och utbildningsmyndigheterna får full- ständig information om språksituationen i Jugoslavien: tre större språk varav ett har två varianter (serbokroatiska/kroatoserbiska, slovenska och makedonska) och därutöver ett stort antal minoritetsspråk som t. ex. ungerska och albanska. Målet bör vara att möjliggöra undervisning på det språk (språk- variant) som talas i barnens hem.
Grekiska organisationer betonade vikten av att de grekiska invandrarbarnen ges möj- ligheter att bli genuint tvåspråkiga. Stöd- undervisningen i invandrarbarnens moders- mål bör stå öppen även för intresserade svenska barn. På så sätt kan den ömsesidiga förståelsen mellan barnen främjas. Undervis- ningen i minoritetsspråken kan därigenom bli ett naturligt inslag i skolarbetet.
Turkiska, tjeckoslovakiska, arabiska och polska invandrarorganisationer betonade önskemålen om utökad stödundervisning i minoritetsspråken men framställde därutöver inga särskilda önskemål.
Danska och norska organisationer framhöll att anordningen för stödundervisning i mino- ritetsspråk kan erbjuda intressanta möjlig- heter för barn från dansk- och norskspråkiga hem i Sverige.
Estniska organisationer
I skrivelser till lU har estniska organisationer både beträffande undervisning på grund- skolnivå och övrig undervisning för språkliga minoriteter här visat till Unescos konvention om diskriminering inom undervisningen som Sverige har anslutit sig till (se avsnitt 3.4).
6.6 lU:s Övervägande/i
De beslut om åtgärder för invandrarbarn på utbildningens område som fattades av 1968 års riksdag skall enligt lU:s direktiv ingå bland de allmänna utgångspunkterna för lU:s arbete. Som framgår av avsnitt 1.3.2 tolkar [U denna begränsning av utrednings- uppdraget så, att lU utan att ompröva grun- derna i 1968 års beslut ändå kan ange vissa principiella synpunkter på hithörande frågor.
Inom ramen för de bestämmelser om un— dervisning av invandrarbarn som meddelats av Kungl. Maj :t och de anvisningar och kom- mentarer som SÖ utfärdat i det särskilda supplementet till grundskolans läroplan finns enligt lU möjligheter att tillgodose önskemål som förts fram av invandrar- och minoritets- organisationer. Informationen om de olika möjligheterna till särskild undervisning för invandrarbarn synes dock ännu inte helt ha trängt igenom. Det är därför av vikt att SÖ och länsskolnämnderna genom olika åtgärder stimulerar kommunerna att utnyttja de re- surser som står till förfogande.
Ett självklart mål för skolans anpassnings- åtgärder bör vara att alla invandrarbarn till- försäkras goda kunskaper i svenska. Flertalet invandrarbarn som nu går i den svenska skolan kommer med stor sannolikhet att stanna i vårt land och goda kunskaper i
svenska är en förutsättning för att de skall få lika villkor med infödda svenska barn på arbetsmarknaden och i den fortsatta utbild- ningen. En sådan satsning på undervisning i svenska varken behöver eller får innebära att man omöjliggör för dessa barn att bibehålla och utveckla sitt hemspråk. Det är enligt lU:s uppfattning även ett samhällsintresse att invandrarbarnen ges goda möjligheter att bli tvåspråkiga.
[ 1969 års läroplan för grundskolan för- utsätts att kompletteringsundervisning i mo- dersmålet skall ske på schematid inom sko- lans ram. Som framgått av den tidigare redo- visningen har sådan undervisning kommit till stand i ringa omfattning. En av svårigheterna därvid är att föräldrarna är ovilliga att låta modersmålsundervisningen ske på bekostnad av annan undervisning. Kompletteringsun- dervisning i modersmålet har anordnats även utanför den schemabundna tiden. Som spe- ciellt värdefullt har därvid upplevts att många barn av samma nationalitet samlas för denna undervisning och på så sätt får uppleva en naturlig Och positiv grupptillhö- righet. lU anser det värdefullt att sådan kompletteringsundervisning utanför den schemabundna tiden kan fortsätta tills ytter- ligare erfarenheter har vunnits av moders- målsundervisningen och att regler om statsbi- drag utarbetas för denna verksamhet.
Stora krav ställs idag på läromedel och lärare för invandrarbarn iden svenska grund- skolan. Ett betydande samarbete i lärome— dels- och lärarfrägor har etablerats mellan Finland och Sverige, främst genom finsk- svenska utbildningsrådets försorg. Samarbe- tet har gett konkreta resultat på en rad punkter. IU vill understryka vikten av att motsvarande åtgärder kommer till stånd åt- minstone även beträffande de andra större språkgrupperna bland invandrarna. Malet bör vara att så långt det är praktiskt möjligt erbjuda alla invandrarbarn lika villkor beträf- fande lärare och läromedel med inriktning på minoritetSSpråk.
lU vill i detta sammanhang understryka vikten av att det uppdrag som 1968 gavs ät länsarbetsnämnderna och länsskolnämnderna att upprätta register över personer som är SOU 1971:51
lämpade som lärare för minoritetsspråkun— dervisning utförs löpande. Uppgifter om ut- bildningsnivån bland vissa invandrargrupper och allmänna erfarenheter tyder på att det finns ett stort antal invandrare som skulle kunna ifrågakomma för sådan verksamhet. Särskild utbildning bör anordnas för lärare i minoritetsspråk.
l lärarhögskolornas kurser bör som regul- jära inslag förekomma dels allmän oriente- ring om invandringen och invandrarna, dels pedagogiska metoder för undervisning av in- vandrare. Även i utbildningen av annan skol- personal som t. ex. skolkuratorer, skolpsyko- loger och Skolsköterskor bör invandrarfrågor beröras.
Det är särskilt viktigt att god kontakt etableras mellan lärare och invandrarbarnens föräldrar. Skolan har här tillsammans med Hem och Skola-föreningarna och elevorgani- sationerna en viktig uppgift.
Särskild information på invandrarnas egna språk bör ges till invandrarbarnens föräldrar om utbildningsmöjligheter och skolans orga- nisation och funktion. [ informationen till föräldrarna bör bl.a. uppmärksammas möj— ligheten till undervisning på modersmålet. En annan viktig målgrupp för sådan informa- tion är invandrar- och minoritetsorganisa- tionerna.
Även om invandrare numera bor i alla delar av Sverige är de långt ifrån jämnt spridda över landet. En stark koncentration av dem till de ekonomiskt och befolknings- mässigt mest expansiva delarna av landet har skett. Detta har medfört att kraven på sko- lans flexibilitet där har ökat. Lärarnas peda- gogiska skicklighet har ställts på nya prov och de har inte sällan fatt överta även kura- torns roll. invandrarbarnen delar visserligen många av sina svårigheter med andra barn, t.ex. barn som byter skola. Invandrarbar- nens svårigheter kompliceras emellertid inte bara av deras i början bristfälliga förmåga att språkligt kommunicera utan även av att de möter nya regler, obekanta umgängesformer, andra matvanor och traditioner. Deras situa- tion såväl i som utanför skolan kommer därför att under överskådlig framtid kräva särskild uppmärksamhet.
7. Utbildning för ungdom i åldern 16—20 är
7.1 Tidigare behandling av frågan
Frågan om utbildning för invandrarungdom i åldern 16—20 år har hittills uppmärksam- mats endast i liten utsträckning. 1964 års utlands— och internatskoleutredning föreslog dock i sitt betänkande att nyinflyttade ung- domar som är inriktade på intellektuellt krävande gymnasial skolgång bör få tillfälle att under en acklimatiseringsperiod följa un- dervisningen på en lämplig gymnasieförbere- dande linje av årskurs 9. Deras gymnasie- intagning bör sedan enligt utredningen ske på grundval av de betyg de erhållit i årskurs 9, varvid behörighetskraven dock inte bör tillämpas rigoröst. Om deras allmänna förut- sättningar av intagningsnämnden bedöms som goda bör de kunna intas som extra elever trots undermeritering i enstaka äm- nen.
Under 1970 startade SÖ försöksverksam- het med yrkeskurser för invandrade ungdo- mar (se avsnitt 7.4.2) och anhöll i skrivelse 23.11.1970 till Kungl. Maj:t att liknande kurser generellt skulle få anordnas i kommu- ner där behov av sådan undervisning förelig- ger. Kungl. Maj:t har funnit att det inom ramen för gällande bestämmelser är möjligt att anordna sådan undervisning.
7.2 Antal ungdomar och deras sysselsättning
Invandringen av utlänningar i åldern 15—19 år under 1968 och 1969 framgår av tabell 7.1. Ungefär tre fjärdedelar av dessa invand—
rare var finländare. Det saknas aktuella upp- gifter om hela antalet i Sverige bosatta ut- ländska medborgare i åldern 16-20 år.
Enligt finsk-svenska utbildningsrådets un- dersökning 1968 bland finländska barn och ungdomar i Sverige hade en stor del av ungdomarna i åldern 17—19 år, i motsats till de finländska barnen, invandrat åren närmast före undersökningen. Medan 24 procent av barnen i åldern l3-—16 är var födda i Sverige och endast 9 procent hade kommit under 1966 eller 1967 var av 17—19 åringarna en- dast 11 procent födda i Sverige och 24 pro- cent hade kommit 1966 eller 1967. En stor del av de aktuella ungdomarna har kommit till Sverige som ensamstående för att söka arbete här. Motsvarande torde gälla även för ungdomar från andra länder.
[ finsk-svenska utbildningsrådets under— sökning finns även vissa uppgifter om de finländska ungdomarnas sysselsättningsför— hällanden. se tabell 7.2. För andra nationali- teter saknas motsvarande uppgifter. Som framgår av tabellen befann sig en fjärdedel av dessa ungdomar i någon utbildning vid un- dersökningstillfället, medan majoriteten var yrkesverksamma. Hela 11 procent uppgav dock att de saknade sysselsättning. Detta är ungefär dubbelt så många som motsvarande andel av Sveriges totalbefolkning enligt ar— betskraftsundersökningen hösten 1968.
Sammanlagt 15 procent av de finska ung- domarna i äldern l7-—19 år gick i gymnasial skola vid intervjutillfället. Motsvarande andel
Tabell7.1 lnvandrade utlänningar i åldern 15419 är under 1968 och 1969.
Ålder 1968 1969 15—17 1 589 3 100 18—19 2 818 4 965
Summa 4 407 8 065
Tabell 7.2 Sysselsättningsförhållanden för finländska medborgare i åldern 17—19 är i Sverige hösten 1968. Procent.
Sysselsättning % Går i grundskola ] Går i gymnasium 5 Går i fackskola 2 Går i yrkesskola 8 Går på universitet eller högskola ] Annan utbildning 9 Är yrkesverksam 56 Är utan sysselsättning 11 Uppgift saknas 7 Summa 100 Antal populationsindivider 5 039
Källa: SOU 1970:44, tab. 4.1.
för den svenska totalbefolkningen i den ål- dern var enligt uppgifter från SCB ca 40 pro- cent. Dessa andelar är dock inte jämförbara då 18 och l9-åringarna torde vara propor- tionellt flera i den finländska gruppen medan 17-åringarna normalt oftare går i någon gym- nasial skolform. Av undersökningen framgår inte hur stor andel av de finländska ungdo- marna som har genomgått utbildning efter grundskolenivå. För övriga nationaliteter sak- nas uppgifter om utbildningsbakgrund för dessa åldersklasser.
Av tillgängliga uppgifter kan inga slutsat- ser dras om hur stor andel av invandrarbar- nen som fortsätter sin utbildning i gymna- sium, fackskola eller yrkesskola. Stora varia- tioner föreligger mellan olika nationaliteter. Ett allmänt intryck är dock att andelen invandrarbarn som fortsätter sin utbildning efter grundskolan är väsentligt lägre än mot- svarande andel av samtliga barn i Sverige.
7.3 Stödundenrisning i gymnasial skola
De särskilda bestämmelser som gäller för stödundervisning i svenska för invandrarbarn i grundskolan är inte tillämpliga för det gymnasiala skolväsendet. Där gäller endast skolstadgans allmänna bestämmelser om stödundervisning i fackskola, yrkesskola och gymnasium, vilka innebär att det kan an- ordnas stödundervisning vid sidan av den vanliga undervisningen för elever som har svårigheter att tillgodogöra sig undervis- ningen. I av SÖ utfärdade anvisningar anges när sådan stödundervisning kan förekomma. De invandrade eleverna nämns inte särskilt utan får anses ingå i andra angivna grupper.
För stödundervisning disponerar kommu- nens skolstyrelse 0,5 veckotimmar per 30-ta1 elever i fackskola och gymnasium och i de teoretiskt inriktade kurserna i yrkesskolan, dock minst 2,5 veckotimmar per kommun.] de yrkesinriktade linjerna i yrkesskolan är tilldelningen 0,5 veckotimmar per sextontal elever. ] jämförelse med vad som gäller för grundskolan är denna tilldelning för de gym- nasiala skolformerna liten. Det sägs dock i SÖ:s anvisningar att om särskilda skäl förelig— ger att utöka stödundervisningen kan läns- skolnämnden medge stödundervisning istör- re utsträckning än vad som normalt gäller. Som särskilt skäl räknas bl.a. behov av stödundervisning i svenska för invandrade elever.
7.4 Särskilda utbildningsanordningar för in- vandrarungdom
7.4.1 Gymnasial utbildning
För att hjälpa finska ungdomar som kommit till Sverige efter påbörjad gymnasieutbild- ning i hemlandet eller som i hemlandet skaffat sig behörighet för att vinna inträde i gymnasium och som i Sverige önskar full- följa en sådan utbildning, startade SÖ hösten 1970 efter förslag från finsk-svenska utbild- ningsrådet en försöksverksamhet för finska gymnasieelever vid Malungs folkhögskola i Kopparbergs län. Avsikten med denna för-
söksverksamhet är att förbereda eleverna så att de efter hand kan placeras i svenskt gymnasium och där få en fullständig gymna- sieutbildning. Utbildningen omfattar två läs- år. Meningen är att deltagarna därefter skall kunna gå över direkt till tredje årskursen i gymnasiet. Studiesocialt stöd utgår till del— tagarna enligt gällande bestämmelser.
Till en början bedrivs undervisningen på finska. Undervisningen koncentreras i det inledande skedet till endast en del av skolans ämnen. Man tillämpar således samma system som gäller för den kommunala vuxenutbild- ningen på gymnasienivå. Redan från början insätts en ganska omfattande svenskundervis- ning som efter hand skall kunna leda till en övergång till undervisning på svenska. En viss samordning med den finska uppläggningen av gymnasieutbildning har skett, bl. a. för att kunna utnyttja finska läroböcker i den inle- dande undervisningen.
Kursen har förlagts till en folkhögskola på grund av internatmöjligheterna, då eleverna har stor geografisk spridning. Att kursen förlagts till Malungs folkhögskola beror på att man där har tillgång till kvalificerade finskspråkiga lärare. Möjligheter finns att utnyttja även andra folkhögskolor för sådana kurser. finansierade som folkhögskolornas ämneskurser.
Hösten 1970 antogs 15 elever till kursen. En ny kurs, även den för 15 elever, startar hösten 1971.
7.4.2 Yrkeskurser
Majoriteten av invandrarungdomarna över skolpliktig ålder torde vara inriktade på att så snabbt som möjligt få ett inkomstbringan- de arbete. Som tidigare framhållits var dock hösten 1968 en väsentligt större andel av de finländska invandrarungdomarna i Sverige ar- betslösa än motsvarande andel av totalbe- folkningen i den åldern.
SÖ har bedömt det som viktigt att även dessa ungdomar får viss utbildning som i första hand är inriktad på undervisning i svenska och samhällsorientering men också på någon form av yrkesinriktad utbildning.
Många av dessa ungdomar behöver också det sociala stöd som en skolmässig utbildning kan ge.
För att hjälpa sådana invandrarungdomar tillrätta i arbetsliv och samhälle har SÖ startat en försöksverksamhet vid Västberga yrkesskola i Stockholm. I samarbete med Stockholms skoldirektion har en kurs utarbe- tats som omfattar 20 veckor. Tonvikten i kursen läggs på en effektiv svenskundervis- ning och samhällsorientering. Därutöver in- går kompletterande undervisning i andra äm- nen som har betydelse för kommande yrkes- utövning och en förlängd yrkesutbildning. I kursen ingår också yrkesorientering med viss yrkesprövning och yrkesträning. I den kurs som påbörjades under hösten 1970 deltar ett 40-tal elever. Nya kurser planeras för 1971. Till deltagarna i dessa kurser utgår studie- hjälp enligt gängse bestämmelser.
1 den tidigare nämnda skrivelsen 23.11.1970 från SÖ till utbildningsdeparte- mentet har SÖ anhållit att sådana kurser för invandrare i åldern 16—20 år skall få ordnas generellt så snart behov av dem föreligger. Som framgår av avsnitt 7.1 har Kungl. Maj:t funnit att SÖ inom ramen för gällande be— stämmelser äger möjlighet att anordna sådan undervisning.
7.5 Framförda önskemål
Vid lU:s utfrågningar med invandrar- och minoritetsorganisationer har önskemål om särskilda åtgärder för invandrarungdom i ål- dern 16—20 år förts fram endast ibegränsad omfattning. Man har bl. a. betonat vikten av att de förvärvsarbetande ungdomarna inte blir socialt isolerade. Man har även uttalat önskemål om att undervisning ordnas på gymnasienivå även i andra minoritetsspråk än finska.
Arbetsgruppen för finska invandrarfrågor har i två av sina utlåtanden berört bl. a. dessa frågor. I ett utlåtande om sociala problem bland finländare i Sverige understryker man invandrarfrågornas karaktär av ungdomspro- blem eftersom en mycket stor del av de fin-
ländska invandrarna i Sverige är ungdomar. Arbetsgruppen delar upp invandrarungdo- marna i tre problemgrupper: ”Man kan då först nämna de ungdomar, som på eget initiativ inflyttat till storstäderna. Proble- men hos denna grupp anknyter i huvud- sak till storstadsungdomarnas allmänna pro- blem, där man som exempel kan nämna bostadsfrågan, kontaktsvårigheterna samt al- kohol- och narkotikaproblemen. Från denna grupp skiljer sig mycket tydligt den ungdom som hamnat i barackbostäder på mindre industriorter och som icke har möjligheter till fritidssysselsättning. Den tredje gruppen omfattar invandrarfamiljernas ungdomar. Denna grupp är utsatt för tryck från flera olika håll. Föräldrarnas ofta rätt auktoritära uppfattning om uppfostran kolliderar med frisinnade svenska ideal osv. I utredningar som genomförts på olika håll (USA, Israel) har man konstaterat att denna grupp, dvs. den andra invandrargenerationen, har särskilt lätt för att reagera utpräglat asocialt. Risken för en sådan utveckling bör även i Sverige vara föremål för allvarlig uppmärksamhet.”
7.6 lU:s överväganden
Bland invandrarungdomar i åldern 16—20 år finns dels många som antingen är födda här eller har kommit till Sverige tillsammans med föräldrarna i så tidig ålder att de har genomgått hela eller en stor del av den svenska grundskolan, dels många ensamstå- ende ungdomar som har kommit hit i avsikt att söka förvärvsarbete. Antalet ungdomar i den aktuella åldern som kommer hit i avsikt att genomgå gymnasial utbildning torde vara litet.
Invandrarungdomar som har genomgått hela eller en stor del av grundskolan i Sverige torde inte ha direkta språkliga hinder för fortsatt utbildning i gymnasial skola. För övriga invandrarungdomar som vistasi Sveri- ge tillsammans med sin familj och som är inriktade på utbildning vid gymnasium bör möjligheter till en förberedande undervisning skapas. Denna bör kunna läggas upp med ledning av erfarenheter från den försöksverk-
samhet som bedrivs vid Malungs folkhögsko- la för invandrade finska gymnasieelever. Sä- dana förberedande kurser kan även läggas i anslutning till ett gymnasium under förut- sättning att man kan ordna inackordering för vissa elever från andra orter än gymnasie— orten. Innan eleverna behärskar svenska i sådan omfattning att de kan delta i undervis- ning på svenska är det nödvändigt att man vid dessa förberedande kurser har tillgång till lärare som talar elevernas eget språk. Under- visningen bör från början ha sådan inriktning att eleverna så snart detta är möjligt kan över- föras till gymnasieskolan för att där kunna fullfölja en fullständig svensk gyrnnasie- eller fackskoleutbildning.
Även om elever som deltagit i sådan förbe- redande undervisning fått relativt omfattan- de träning i svenska visar erfarenheterna att vissa kunskaper i svenska ytterligare behöver förstärkas. Efter det att de överförts till ett gymnasium behöver de med all säkerhet fortsatt stödundervisning i svenska. Den tim- tilldelning för stödundervisning som gymna- siet förfogar över kan inte anses tillräcklig för att svara mot de speciella behov som förekomsten av ett antal invandrarelever medför. Länsskolnämnderna har emellertid möjligheter att ge extra tilldelning av tid just för utländska elever. IU förutsätter att läns- skolnämnderna vid sin bedömning tar alla hänsyn till de särskilda skäl som kan åbero- pas beträffande dessa elever. Åtgärder som vidtas för att underlätta invandrarungdo- mens skolgång bör även inriktas på att motverka eventuella tendenser till att dessa ungdomar i mindre utsträckning än infödda svenska ungdomar får möjligheter till gymna— sial utbildning.
Den för närvarande största gruppen in- vandrarungdomar i åldern 16—20 år som finns i Sverige är de som har kommit hit i avsikt att förvärvsarbeta. För dessa är de möjligheter till grundutbildning som föreslås gälla för vuxna invandrare öppna (se kapitel 10). IU räknar med att dessa möjligheter kommer att utnyttjas av de invandrarungdo- mar som får anställning i Sverige. Sysselsätt- ningssvärigheter med arbetslöshet och åtföl-
jande sociala problem bland invandrarungdo- marna gör emellertid ytterligare utbildnings- anordningar nödvändiga. Som redovisas i av- snitt 7.4.2 har SÖ startat en försöksverksam— het vid yrkesskola (Västberga iStockholm) för sådana invandrarungdomar.l kursen läggs huvudvikten på undervisning i svenska och samhällsorientering. Därtill kommer dels en kompletterande undervisning i skolans övriga ämnen, dels en relativt omfattande yrkes- orientering, yrkesprövning och yrkesträning. Målet för denna utbildning är att underlätta för ungdomarna att klara en anställning och att lägga grunden för någon form av yrkesut- bildning.
IU anser att sådan försöksverksamhet med särskilda yrkesinriktade kurser för invandrar- ungdom bör bedrivas generellt. Genom Kungl. Maj:ts beslut 26.2.1971 har klar- gjorts att SÖ inom ramen för gällande be- stämmelser har rätt att generellt anordna sådana kurser.
8. Nuvarande utbildning för vuxna invandrare
8.1 Invandrarna och vuxenutbildningen Statens kostnader för vuxenutbildning upp- går budgetåret 1970/71 till ca 800 miljoner kronor. Till vuxenutbildningen går ca 10 procent av statens totala utbildningskostna- der. De nuvarande utbildningsvägarna för vuxna är följande: kommunal och statlig vuxenutbildning, folkhögskolorna, studieför- bunden, kurser i radio och television, arbets- marknadsutbildning, eftergymnasial vuxen— utbildning, korrespondensundervisning, lön- tagarorganisationernas utbildning och diverse personalutbildning. Invandrarna återfinns i alla dessa utbild- ningsformer. Några exakta uppgifter beträf- fande deras andel ivuxenutbildningen finns inte. Invandrarnas andel iarbetsmarknadsut- bildningen är relativt stor (se avsnitt 8.4) medan andelen invandrare i den kommunala vuxenutbildningen sannolikt är liten. Bris-
tande kunskaper i svenska utgör ett stort hinder för många invandrare att följa de tillgängliga utbildningsvägarna för vuxna.
Detta kapitel är en översikt av särskilda utbildningsanordningar för vuxna invandra= re, dvs. såväl anordningar som är integrerade i den gängse vuxenutbildningen som friståen- de anordningar.
8.2 Uppgifter ur lU:s intervjuundersökning lU:s undersökningar ger inga utförliga be- skrivningar av invandrarnas deltagande ivux- enutbildningen och i de särskilda utbild- ningsanordningarna för invandrare. I lU:s intervjuundersökning (se bilaga 1.3) ingår emellertid frågor om kunskaper i svenska och sätten att lära sig svenska. En redogörel- se för dessa avsnitt i undersökningen finns i bilaga 2.
Tabell 8.1 Förmåga att tala svenska efter intervjuarens bedömning för vissa invandrargrup- per hösten 1969. Procent.
Nationalitet
Kan tala svenska Tyskar Italienare Jugoslaver Finnar Mycket bra 65 25 16 17 Ganska bra 26 32 33 24 Ganska dåligt 5 18 26 18 Mycket dåligt 3 19 19 28 Inte alls 1 6 6 13
Samtliga 100 100 100 100
Källa: bilaga 2
Tabell 8.2 Uppgivna sätt att lära sig svenska bland finska och jugoslaviska invandrare. Procent.
Finnar J ugoslaver
Studiesätt Män Kvinnor Båda könen Män Kvinnor Båda könen Språkkurser (studiecirkel) 28 32 30 27 15 22 Språkkurser i radio och TV 4 2 3 10 5 8 Självstudier 28 23 25 24 7 17 Privatlektioner 0 l 0 2 1 1 Talat med och umgåtts med svenskar 39 38 39 46 60 51 Har inte lärt svenska alls 9 12 11 3 12 7
Summa] 109 107 108 112 101 106
' Genom att flera svarsalternativ kunde markeras överstiger summan 100 procent. Se bilaga 2.
I tabell 8.1 återges i sammandrag de i undersökningen ingående invandrargrupper- nas förmåga att tala svenska enligt intervjua- rens bedömning. Stora variationer finns mel- lan de olika nationaliteterna. Till de inter- vjuade finländarna och jugoslaverna ställdes frågan ”på vilka av följande sätt har Ni lärt Er svenska?” med fasta svarsalternativ. Av finnarna uppger 10 procent och av jugosla- verna 7 procent att de inte har lärt sig svenska alls. Hälften av jugoslaverna och närmare 40 procent av finnarna uppger vida- re att de har lärt sig svenska enbart genom att tala med och umgås med svenskar. Hälf- ten av finnarna men endast 42 procent av jugoslaverna har studerat svenska på ett orga- niserat sätt. Trots detta uppges bättre kun- skaper i svenska för jugoslaverna än för finnarna. Några uppgifter om studiernas om- fattning (antal timmar eller dylikt) föreligger inte.
I tabell 8.2 återges en sammanfattning av svaren på frågan om sätt att studera svenska. Svarsalternativet ”tala med och umgås med folk” har räknats enbart om endast detta alternativ angivits. Personer med längre skol- utbildning, liksom personer med förvärvs- arbete som huvudsaklig sysselsättning, upp- ger i högre grad aktiva studier i svenska än andra personer.
8.3. Svenskundervisning genom studieför- bunden
Möjligheterna för invandrare att få undervis- ning i svenska var fram till mitten av
1960-talet begränsade och undervisningen var i regel avgiftsbelagd. Mot bakgrund av den stora invandringen åren 1964 och 1965 anhöll AMS och SÖ 1965 i en gemensam framställning till Kungl. Maj:t att medel ur anslaget omskolning m.m. ställdes till för- fogande för kostnadsfri undervisning i svenska. Framställningen beviljades, och från 1965 har SÖ som försöksverksamhet genom studieförbunden fått anordna avgiftsfri svenskundervisning för invandrare. Från 1970/71 anvisas medel för verksamheten un- der ett särskilt anslag i statsbudgeten.
8.3.1. Gällande bestämmelser
Bestämmelserna för anslaget undervisning för invandrare i svenska språket m.m. åter- finns i regleringsbrev 24.4.1970. Följande föreskrifter gäller för undervisningen:
1. Skolöverstyrelsen får i samråd med ar- betsmarknadsstyrelsen och statens invandrar- verk som fortsatt försöksverksamhet genom studieförbunden anordna avgiftsfri undervis- ning i svenska språket för invandrare.
2. Undervisningen får anordnas antingen i form av s.k. glesundervisning eller s.k. intensivundervisning. I det förra fallet skall varje studiecirkels verksamhetsperiod omfat— ta minst 20 och högst 24 studietimmar fördelade på 2—3 studietimmar per samman- komst. Intensivundervisningen skall per stu- diecirkel omfatta högst 240 studietimmar fördelade på 8 studiecirklar om vardera 30 studietimmar och med minst fem studietim- mar per dag.
3. Fyra studietimmar skall under varje studiecirkels verksamhetsperiod utgöras av samhällsorientering. Härvid får bidrag utgå
till studieförbundens kostnader för expert och fackman samt tolk, vilka får anlitas för denna del av undervisningen.
4. För lärarutbildning och pedagogiskt ut— vecklingsarbete får användas högst 750 000 kr.
5. Ersättning till lärare skall utgå med högst 40 kr. per studietimme. För samhälls- orientering skall ersättning utgå med högst 50 kr. till fackman samt med högst 40 kr. till tolk per studietimme.
6. Skolöverstyrelsen skall snarast efter ut— gången av budgetåret lämna en redogörelse för verksamheten till chefen för inrikesde- partementet.
Till studieförbunden utgår administra- tionsbidrag med 20 kronor per studietimme. En studiecirkel skall ha lägst fem och högst tjugo deltagare för att vara statsbidragsberät- tigad.
Till studieförbundens ordinarie cirkelverk- samhet (dvs. studiecirklar utom cirklar i svenska för invandrare) utgår statsbidrag med 75 procent av kostnaderna för ledarar- vode och studiematerial, dock högst 30, i vissa fall 40 kronor per studietimme. Dess- utom utgår visst statsbidrag för administra- tion och pedagogisk verksamhet. Avgift tas ut av deltagarna. Statsbidragsbestämmelserna för svenskundervisning för invandrare är såle- des generösare än beträffande övrig cirkel— verksamhet.
8.3.2. Omfattning
Svenskundervisningens omfattning har ökat snabbt. Undervisningen har kommit att utgö- ra en allt större andel av studieförbundens totala verksamhet. Som framgår av såväl detta avsnitt som bilaga 2 är det emellertid svårt att på grundval av de uppgifter som föreligger mera exakt utvärdera undervis— ningens effekt.
Figur 8.1 visar kostnadsutvecklingen för studieförbundens svenskundervisning och för pedagogiskt utvecklingsarbete i samband med undervisningen. Statens kost- nader för undervisningen har vuxit från ca 6 milj. kr 1965/66 till ca 40 milj. kr 1969/70. I detta sammanhang kan nämnas att statens
404 30—
20—
10?
1 ......................"-......nu-.......................
l l 1965/56 1966/67 1967! 68 1968/69 1 1969! 70
_ undervisningskostnader
""""""""" kostnader för lärarutbildning, pedago- giskt utvecklingsarbete och Sözs admini- strationskostnader för undervisningen
Figur 8.1 Kostnadsutveckling för studieför- bundens svenskundervisning m. m.
Mili kr rr
B 1959/70 _
1968/69
% 1967! 68
ABF FU TBV Sh Mbsk SV IOGT NYO SKS F$ BSF
Fz'gur 8.2 Fördelning av statsanslag för svenskundervisning på olika studieförbund 1967/68 — 1969/70. Förkortningar åter- finns på sid. 12.
bidrag till studieförbundens övriga cirkel- verksamhet 1969/70 utgjorde 78 milj. kr. Utöver de statliga anslagen till studieförbun- dens svenskundervisning för invandrare före- kommer även vissa kommunala bidrag. Det saknas emellertid uppgifter om de totala
Tabell 8.3 Svenskundervisning för invandrare i relation till studieförbundens övriga verksam- het 1969/70.
Studietimmar Statsbidrag svensk- övrig % svenskunder- svensk- övrig % av svenskunder- Studie- under- cirkel- visning av total under- cirkel- visning av total förbund visning verksamhet cirkelverks. visning verksamhet cirkelverks. ABF 188 103 1332 758 12,4 10 678 077 23 003 610 31,7 BSF 300 -- -- 16119 -- - FS 715 227 695 0,3 75 686 3 203 510 2,3 FU 170 504 137 114 55,4 10 299 774 3 231440 76,1 KFUK/M 0 42 748 0 O 663 341 0 Mbsk 39 864 439 340 8,3 2 563 190 7 688 415 25,0 NTO 3 859 160195 2,3 218 976 2 456 074 8,2 Sfr 110052 —- —- 7162913 -- SKS 1430 253 858 0,6 96 690 3 335 627 2,9 SV 117 592 673 616 2,6 1067 788 10 392 710 9,3 TBV 123 898 380 241 24.6 7 912 300 9 431 316 45,6
Källa: uppgifter från SIV.
Tabell 8.4 Statsbidrag (kr.) till studieförbundens svenskundervisning.
Totalkostnader Per cirkel Per deltagare Per studietimme 1965/66 6 306 080 1506 139:71 57:22 1966/67 6 692 453 1440 134112 53:92 1967/68 8 256 866 1650 160:45 57:39 1968/69 17 872 365 2 074 197z85 57:40 1969/70 40 241 487 2 852 271205 62:57
Källa: SÖ:s rapport 20.10.1970.
kommunala bidragen till studieförbundens svenskundervisning.
Tabell 8.3 visar studieförbundens under- visning i svenska för invandrare 1969/70 i relation till övrig cirkelverksamhet. Uppgif- terna härrör frän en enkät till studieförbun- den som SIV genomförde i januari 1971. Uppgifterna beträffande två studieförbund är inte fullständiga. Av tabellen framgår t.ex. att drygt 55 procent av FU:s totala antal studietimmar och nära 25 procent av TBV:s verksamhet utgörs av svenskundervis- ning. Vidare framgår av tabellen t. ex. att
mera än 76 procent av FU:s totala statsbi- drag hänför sig till undervisning i svenska för invandrare medan motsvarande siffra för TBV är 45 procent, för ABF 31 procent och för Medborgarskolan 25 procent.
De totala statsbidragen till studieförbun- dens svenskundervisning under femårsperio- den 1965/66—1969/70 framgår av tabell 8.4, som bygger på Sözs sammanställningar. Där redovisas även kostnaderna per cirkel, delta- gare och studietimme under denna period.
Under de fem år försöksverksamheten på- gått har antalet studiecirklar i svenska för
Tabell 8.5 Omfattning av studiecirklarnai svenska.
1965/66 1966/67 1967/68 1968/69 1969/70 Studiecirklar 4 187 4 649 5 005 8 618 14 109 Deltagare 45 138 49 900 51 460 90 335 148 462 Studietimmar 110 202 124 108 143 866 311 379 641 574 Studietimmar per cirkel 26,3 26,7 28,9 36,1 45,5 Deltagare per cirkel 10,8 10,7 10,3 10,5 10,5
Källa: Sözs rapport 20.10.1970.
invandrare ökat kraftigt: från 4 187 1965/66 till 14109 1969/70. Antalet studietimmar har ökat från 110 202 till 641 574 (se tabell 8.5).
Det är vanskligt att använda deltagaranta- let som mätare på studiecirkelverksamhetens expansion. Bruttoantalet deltagare anger nämligen inte hur många personer som full- följt cirklarna eller i vilken utsträckning del- tagarna tillgodogjort sig undervisningen. Som deltagare räknas numera varje person som deltagit i minst en av de första två samman- komsterna. En person kan alltså ha deltagit i endast en sammankomst men ändå ingå i statistiken som deltagare. Erfarenhetsmässigt vet man att bortfallet av deltagare i cirklarna i svenska för invandrare är mycket stort. Studieförbunden för dock inte statistik över bortfallet. Med nuvarande bestämmelser för s.k. intensivundervisning (se avsnitt 8.3.1) sker omregistrering efter varje undervisnings- period om 30 timmar. En intensivkurs i svenska och samhällsorientering om 240 tim- mar består nämligen av åtta studiecirklar. En person som genomgått en fullständig inten- sivkurs räknas således som åtta deltagare.
Det mått som för närvarande bäst speglar expansionen är antalet studietimmar. En för-
klaring till den stora ökningen av antalet studietimmar är att en allt större del av undervisningen under 1969/70 bedrevs som s.k. intensivundervisning inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen (minst fem tim- mars undervisning per dag under fem vecko- dagar). Genom de bestämmelser som gäller från 1.7.1970 har intensivundervisningens längd maximerats till högst 240 timmar. En annan form av undervisning är s.k. glesun- dervisning där studietakten inte är så hårt uppdriven. Undervisningen kan således då bedrivas med t. ex. två sammankomster per vecka.
8.3.3. Cirkelledarna och deras utbildning
Den snabba expansionen av undervisningeni svenska för invandrare har skapat ett behov av många kvalificerade lärare. Budgetäret 1969/70 anlitades 3 238 cirkelledare i stu- dieförbundens svenskundervisning.
I tabell 8.6 redovisas dels andelen cirklar (procent) med ledare av olika kompetens, dels ledarna efter kompetens i både relativa och absoluta tal.
Budgetåret 1965/66 — det första läsåret' då studieförbunden i större skala engagera-
Tabell 8.6 Cirkelledarnas fördelning på kompentensgrupper.
Andel cirklar Antal/andel ledare
Kompetens— 1965/66 1966/67 1967/68 1968/69 1969/70
grupp % % % antal % antal %
1 35,8 2,9 2,4 68 4,0 248 7,7 2 — 23,7 16,7 258 15,0 456 14,1 3 37,5 7,0 11,5 352 20,5 709 21,9 4 — 53,0 51,5 717 41,7 1262 39,0 5 22,1 12,8 16,7 295 17,2 544 16,8 6 4,6 0,6 1,2 28 1,6 19 0,5 Kampe rensgrupper
l. Ledare utan högre utbildning och utan tidigare erfarenhet av svenskundervisning för invandrare (t.ex. ledare med lägre formell kompetens än studentexamen).
2. Som grupp 1 men med erfarenhet av undervis- ning i svenska för invandrare (ca 200—500 tim- mar).
3. Ledare med högre utbildning men utan tidigare
Källa: Sö:s rapport 20.10.1970 och uppgifter från SIV.
erfarenhet av svenskundervisning för invandrare (t. ex. ledare med minst studentexamen, dock ej yrkesverksamma lärare).
4. Som grupp 3 men med erfarenhet av svenskun- dervisning för invandrare.
5. Yrkesverksamma lärare (vanligen lärare i ung- domsskolor).
6. Ledare vilkas kompetens ej kunnat fastställas.
des i svenskundervisningen — hade mera än var tredje cirkel ledare med lägre kompetens än studentexamen. Budgetåret 1967/68 hade andelen cirklar med ledare utan student- examen sjunkit till 19,1 procent. Detta läsår ökade andelen cirklar med ledare med för- mellt sett hög kvalifikation till ca 80 procent (kompetensgrupperna 3—5) från att föregå- ende budgetår ha utgjort ca 73 procent. Ledarna i kompetensgrupp 5 (yrkesverksam- ma lärare; nära 17 procent) har skiftande utbildningsbakgrund.
Av den andra hälften av tabell 8.6 framgår att av det totala antalet cirkelledare har andelen ledare med lägre kompetens än stu- dentexamen ökat med cirka 3 procent från 1968/69 till 1969/70 (i absoluta tal från 326 till 704). Andelen ledare från kompetens- grupperna 3—5 har däremot sjunkit från 79,4 procent till 77,7 procent trots att dessa grupper i absoluta tal ökat från 1 354 till 2 515 (en ökning med I 161 ledare). Det bör emellertid noteras att samtliga i kompetens- grupp 3 under 1969/70 saknade tidigare erfarenhet av undervisning i svenska för in- vandrare. Studieförbunden har med andra ord inte kunnat anlita för undervisningen utbildade och erfarna ledare i samma takt som cirkelverksamheten ökat.
Både SÖ och studieförbunden anordnar kurser för utbildning av cirkelledare i svens- ka för invandrare. Studieförbundens verk- samhet på detta område framgår av tabell 8.7. Hälften av kurserna har omfattat tre till åtta dagar, oftast i följd och med deltagarna inackorderade på kurserna.
SÖ anordnade under 1969/70 åtta vecko- kurser för kvalificerade cirkelledare. Totalt deltog i SÖ:s lärarkurser under 1969/70 183 cirkelledare från hela landet.
Tabell 8.8 visar dels fördelningen på olika studieförbund av det totala antalet cirkelledare i svenskundervisningen för in- vandrare, dels andelen cirkelledare med lärar- högskola, akademisk examen och genom- gången SÖ—kurs fördelad på olika studieför- bund. Akademisk examen avser adekvata ämnen, t.ex. moderna språk, fonetik, sam- hällsorienterande ämnen och pedagogik.
FU:s anknytning till universitet och högsko- lor har gjort det lättare för detta studieför- bund att rekrytera akademiker som cirkel— ledare. ABF och TBV har en påfallande lag andel akademiker men vardera organisatio- nen har å andra sidan ett hundratal ledare som genomgått SÖ:s kurser.
Av tabell 8.9 framgår att studieförbun- dens cirkelledare under den aktuella femårs- perioden till övervägande del kommit att bestå av ledare med svenska som modersmål.
Tabell 8.10 visar att. endast ett litet antal av de cirkelledare som anlitades i studieför- bundens svenskundervisning 1969/70 var heltidsengagerade för denna uppgift.
8.3.4. Läromedel och läroplan
Det material som utnyttjas i studieförbun- dens svenskundervisning är ofta utarbetat för andra målgrupper än vuxna invandrare. Kompletterande material saknas i stor ut- sträckning. Allmänt sett var tillgången på och användningen av lämpliga läromedel un- der de första åren av försöksverksamheten begränsad. Från studieförbundens sida har dock vissa insatser gjorts. Bl.a. har inom Folkbildningsförbundet, tidigare genom Sam- verkande bildningsförbundens pedagogiska nämnd, en särskild läromedelsgransknings- grupp tillsatts och en förteckning över grans- kade och godkända läromedel i svenska för invandrare har utgivits på SÖ:s uppdrag. Från 1968 får endast godkänt studiematerial användas i cirklar för vilka utgår statsbidrag.
Materialet från radiokursen "Svenska för Er” (se avsnitt 8.12) utnyttjas i allt fler cirklar. Under 1969/70 användes den (del 1 och 2 sammanräknade) i 10 367 cirklar, vilket utgör 73 procent av totalantalet. Mot- svarande siffra var 1968/69 56 procent (4 805 cirklar) och 1967/68 33 procent (1 646 cirklar).
I och med att undervisningen bedrivs i studiecirkelns form inom den fria folkbild- ningsverksamheten har möjligheterna att i läroplaner och studieplaner föreskriva mål och anvisningar för undervisningen varit be- roende av studieförbundens frivilliga åtagan—
1966/67 1967/68 1968/69 1969/70 Kurser 34 33 38 37 Deltagare 711 585 834 1 007 (ca) Kursdagar 83 82 103 119 Kostnad/delt. dag 85 87 74 76 (ca)
Källa: SÖ:s rapport 20.10.1970.
Tabell 8.8 Cirkelledare i svenska för invandrare vid olika studieförbund och Cirkelledarnas
utbildning 1969/70.
Därav
med lärarhögskola med akademisk examen har genomgått Studie- Antal cirkel- Söikurs förbund ledare totalt Antal % Antal % Antal % ABF [ 251 minst 12 ca 1,0 minst 57 ca 5,0 102 8,2 BSF 3 . . . . . . . . 0 0 FS 15 8 53,3 4 26,6 1 6,7 FU 580 57 9,8 187 32,2 95 16,4 KFUK/M 0 0 O 0 0 O 0 Mbsk 247 15 6,0 29 11,7 44 17,8 NTO 77 2 2,6 18 23,4 10 13,0 Sfr 402 .. .. .. .. 67 16,7 SKS 24 6 25,0 8 33,3 5 20,8 SV 173 42 24,3 45 26,0 26 15,0 TBV 464 15 3,2 40 8,6 108 23,3
Summa 3 236 458 14,2
Källa: uppgifter från SÖ och SIV.
den. Inom SÖ har emellertid under 1970 inletts ett arbete med att i samråd med studieförbunden framställa en läroplan och en studieplan för svenskundervisningen. Syf- tet är att dessa skall börja användas hösten 1971.
Tabell 8. 9 Cirkelledarnas modersmål. Andel cirklar _
8 3.5 Samhällsorientering
Läromedlen i studieförbundens svenskunder- visning har under årens lopp fått alltmera samhällsorienterande inslag. Sedan 1966/67 har studieförbunden även kunnat använda en viss del av studietiden för svenskundervis- ningen till samhällsorientering under medver- kan av annan person än cirkelledaren. Bud-
» Antal/andel ledare
1965/66 l966/67 1967/68 1968/69 1969/70
Modersmål % % % antal % antal %
svenska 45,0 53,3 60,8 1 224 71,2 2 394 74,0 finska 30,2 23,5 19,6 283 16,5 590 18,2 grekiska 4,0 6,9 6,0 64 3,7 75 2,3 tyska 2,8 2,2 1,4 27 1,6 39 1,2 ungerska —X —X _x 21 1,2 15 0,5 italienska 1,8 1,5 0,3 3 —X serbokroatiska 9,8 7,3 6,6 44 2,6 56 1,7 övriga språk 6,4 5,3 5,3 55 3,2 69 2,1
' = ingår iövriga språk. Källa: SÖ:s rapport 20.10.1970.
Tabell 8.10 Cirkelledare med undervisningi svenska för invandrare som heltidssysselsätt- ning 1969/70.
Antal Heltidssyssel-
lärare satta Studieförbund totalt Antal % ABF 1 251 70 5,6 BSF 3 FS 15 — — FU 580 161 27,6 IOGT se NTO — — — KFUK/M — — — Mbsk 247 12 4,9 NTO 77 4 5,2 Sfr 402 SKS 24 — — SV 173 15 8,7 TBV 464 90 19,4
Summa 3 236 352 10,9
Källa: uppgifter från SIV.
getåret 1969/70 redovisades 4134 studie- timmar till sådan samhällsorientering, vilket utgör 0,6 procent av den totala studietiden. Under föregående tre budgetår utgjorde an- delen ca 1 procent.
Studietiden för samhällsorientering med expertmedverkan har minskat under detta budgetår på grund av att antalet studietim- mar ökat. Antalet studietimmar för samhälls- orientering med expertmedverkan var nämli— gen tidigare maximerat till fyra studietimmar per cirkel oavsett cirkelns längd (se avsnitt 8.3.1).
8.3.6. Kontaktkurser för invandrarkvinnor
SIV har inlett en särskild försöksverksamhet med kontaktcirklar för invandrarkvinnor i anslutning till studieförbundens cirklar i svenska för invandrare. Ett särskilt studie- material med tonvikt på köpkunskap har utarbetats och används i försöksverksam- heten. Under våren 1971 har ca 100 sådana cirklar för invandrarkvinnor ägt rum. För sådana deltagare som annars har svårt att komma med har uppsökande verksamhet och särskild barnpassning ordnats.
Bidrag till cirklarna utgår från SÖ enligt samma bestämmelser som för studieförbun-
dens cirklar i svenska för invandrare. Därtill kommer ett särskilt bidrag från SIV på 500 kr/cirkel för uppsökande verksamhet och ett på 300 kr/cirkel för barnpassning. Om bidragen till uppsökande verksamhet och till barnpassning inte utnyttjas helt till de ända- mål de är avsedda för kan det resterande beloppet få användas till trivselskapande åt- gärder i cirklarna och till material för vilket statsbidrag inte utgår på annat sätt.
8.4 Svenskundervisning i samband med ar- bersmarknadsutbildning
Enligt regleringsbrev 27.5.1970 får avgiftsfri undervisning i svenska för invandrare i sam- band med arbetsmarknadsutbildning anord- nas under högst två månader.
Berättigade att delta i arbetsmarknadsut- bildning är personer som är eller löper risk att bli arbetslösa eller är svärplacerade på arbetsmarknaden och för vilka utbildningen bedöms vara ägnad att medföra stadigvaran- de arbete som inte kan erhållas utan utbild- ningen. För att få delta i utbildningen skall man vidare ha fyllt 20 år och söka arbete ge- nom den offentliga arbetsförmedlingen. Un- dantag från åldersregeln gäller för bl. a. flyktingar.
Under utbildningen utgår utbildningsbi- drag enligt arbetsmarknadskungörelsen (19661368 ändrad senast 1970:82).
Den genomsnittliga utbildningstiden för all utbildning inom arbetsmarknadsutbild- ningen är för närvarande ca sex månader. Kurserna i svenska för invandrare i samband med arbetsmarknadsutbildningen kan anting- en bedrivas under en sammanhängande pe— riod av högst två månader eller varvas med yrkesutbildning. Från 1.1.1971 har svensk- undervisningen i samband med arbetsmark- nadsutbildningen i_ huvudsak förlagts till AMS och SÖ:s utbildningscentra, vilket inne- bär att både yrkesutbildningen och språkun- dervisningen i regel bedrivs vid dessa.
I vissa fall förekommer att länsarbets- nämnderna får kontakt med invandrare med god yrkesutbildning och rätt att vistas och arbeta i landet men som inte blivit i tillfälle
att inhämta tillräckliga kunskaper i svenska för att kunna erhålla en lämplig arbetsplace— ring. Det är som regel fråga om invandrare som har yrken i vilka det är nödvändigt att redan vid anställningens början kunna tala och förstå svenska. Om länsarbetsnämnderna bedömer de bristande kunskaperna i svenska vara det avgörande hindret för arbetsplace- ring kan de besluta om utbildning i svenska med utbildningsbidrag utan att denna utbild- ning sker i samband med yrkesutbildning. Före 1971 kunde nämnderna låta utbild- ningsbidrag utgå i samband med svenskun- dervisning för invandrare utan direkt anslut- ning till annan form av omskolning enligt de allmänna bestämmelserna för arbetsmark- nadsutbildning.
Under 1969/70 påbörjade ca 9700 in- vandrare arbetsmarknadsutbildning, av vilka ca 4900 var kvinnor. Av det totala antalet påbörjade utbildningar svarade invandrarna för 14 procent. Till 1.1.1971 kunde en invandrare ha påbörjat mera än en utbildning under året, t. ex. först en kurs i svenska för invandrare och därefter en yrkesinriktad kurs.
I samband med kurser i svenska beviljades under 1969/70 ca 6 400 invandrare utbild- ningsbidrag. Härigenom möjliggjordes inten— sivundervisning i svenska som förbättrade vederbörandes förutsättningar för arbete el- ler fortsatta studier. Av deltagarna i kurserna i svenska var ca 2600 finländare och ca 2 000 flyktingar. Ca 30 procent av språkut- bildningen inom ramen för arbetsmarknads- utbildningen anordnades detta budgetår för flyktingar.
För att öka de hemarbetande invandrar- kvinnornas möjligheter till förvärvsarbete har arbetsförmedlingen i samråd med studieför— bunden erbjudit undervisning i svenska som förberedelse till en arbetsmarknadsutbild- ning. På vissa orter har uppsökande verk- samhet bedrivits.Kurserna har delvis anord- nats som deltidskurser varvid samma bidrags— regler (tre kronor/utbildningstirnme) tillåtn- pats som vid utbildning av t. ex. hemsamari- ter. Sådana bidrag utgår inte för närvarande.
8.5. Företagsbzmden svenskundervisning
Arbetsmarknadens parter har under senare tid betonat företagsintroduktionens betydel- se för invandrarna. Parterna har även under- strukit vikten av att invandrarna får lära sig svenska så snart som möjligt i syfte att underlätta anpassningen till arbetsmiljön.
I en överenskommelse 16.7.1969 mellan Sveriges Verkstadsförening och Svenska Me- tallindustriarbetareförbundet om riktlinjer för introduktion av utländsk arbetskraft har parterna formulerat sin inställning till svenskundervisning för invandrare på följan- de sätt.
”Kunskap i svenska språket är en grund- läggande faktor för god anpassning i företag och samhälle. Det är därför angeläget att åtgärder vidtas centralt och lokalt för att ge den utländska arbetskraften tillfälle att lära sig svenska. De frivilliga bildningsorganisa- tionernas av staten understödda verksamhet bör härvid uppmärksammas och utnyttjas.” Vidare sägs i avtalet att ”även om det är naturligt att ett företags introduktionsätgär- der i första hand inriktas på att åstadkomma god anpassning mellan den anställde och hans arbete, bör även åtgärder för anpassning av eventuella familjemedlemmar till den 10- kala ortens förhållanden uppmärksammas i introduktionssammanhang”.
Överenskommelser om introduktion av ut- ländsk arbetskraft har även slutits mellan andra arbetsgivar- och arbetstagarorganisatio- ner.
Mot bakgrund av den stora invandringen under de sista åren av 1960-talet tillsatte LO och SAF våren 1970 en gemensam arbets- grupp för invandringsfrågor. Arbetsgruppen hade bl. a. till uppgift att utarbeta en över- enskommelse om riktlinjer för introduktio— nen i företagen Och undervisningen i svenska
Den preliminära överenskommelse 20.11. 1970 som blev resultatet av gruppens arbete innebär sammanfattningsvis följande vad gäl- ler åtgärder för svenskundervisning för in- vandrare.
SAF och LO betonar vikten av att invand- rarna vid sidan av sitt modersmål lär sig
förstå och tala svenska. Goda kommunika- tioner på arbetsplatserna är en viktig förut- sättning för att missförstånd som kan leda till onödiga motsättningar skall undvikas. Parter- na framhåller vidare att kunskaper i svenska bidrar till att invandrarna finner sig väl till- rätta i Sverige och att goda förhållanden utvecklas mellan dem och den svenska be- folkningen. Varje invandrare i egentlig me- ning — dvs. utlänning som kan förutsättas stanna en längre tid i Sverige — bör därför efter förmåga lära sig att förstå och tala svenska. Däremot är det inte lika angeläget att de utlänningar som kommer hit för att arbeta endast någon kortare tid lär sig svens- ka, anför parterna inledningsvis.
Enligt l ä i överenskommelsen skall par- terna hos vederbörande departement anhålla dels att kommunerna åläggs ansvar för grundläggande kurser i svenska. dels att sta- ten anslår medel för premier för de deltagare som fullföljer en grundkurs i svenska på 200 timmar.
I 3 % rekommenderas förbunden på ömse sidor att utan dröjsmål träffa överenskom- melse om följande riktlinjer för svenskunder- visning för anställda invandrare:
l Medverkan från företagens sida avser inte norska och danska invandrare, invandrare som redan deltagit i motsvarande kurs i svenska eller invandrare, vars anställning up- penbarligen är av tillfällig natur.
Speciella förhållanden i vissa branscher kan föranleda modifikationer eller komplet- teringar. Svårigheten för mindre företag att tillämpa riktlinjerna särskilt beträffande re— dan anställda invandrare bör beaktas.
2 Företagen skall verka för att de anställ- da invandrare som inte alls eller endast obe- tydligt bchärskar svenska får tillfälle att del- ta i kurser i svenska under förutsättning att lämpliga kurser anordnas på orten. Arbetsgi- varen skall lämna uppgift om sådan invand- rare till vederbörande instans i kommunen samt rekommendera invandraren att deltai kurserna. 3 En kurs bör totalt omfatta ca 200 lektionstimmar. Kursen bör vara uppdelad i olika avsnitt. Första kursavsnittet bör omfat- ta minst 60 lektionstlmmar och kan förläg- gas till arbetstid eller fritid; dock bör för nyanställda minst 20 inledande timmar för- läggas till arbetstid, om detta går att genom-
föra med hänsyn till möjligheten att upprätt- hålla driften utan störningar. Vidare bör de 20 första timmarna koncentreras till en pe— riod av högst tre veckor. Kurserna bör vara väl anpassade till de former för introduktion och instruktion av nyanställd personal, som tillämpas av företaget.
4 Arbetsgivaren utger till eleven för de första 60 lektionstimmarna ekonomisk er— sättning motsvarande permitteringslön under så lång tid som motsvarar antalet bevistade lektionstimmar. För tid därefter utgår som regel ej ekonomisk ersättning från arbetsgi— varen. Denna del av utbildningen förläggs till arbetstagarnas fritid. Hänsyn måste därvid tas till att fritiden kan infalla vid olika tider på dygnet. Premier finansierade av staten bör utgå till deltagarna i anslutning till dessa senare kursavsnitt. Om en arbetsgivare i en eller annan form utger ersättning för mer än 60 lektionstim- mar äger arbetsgivaren rätt att uppbära mot- svarande del av premier till vilka eleven annars vore berättigad. 5 Denna rekommendation får inte åbe- ropas av företag som grund för en sänkning av nu tillämpade normer vid språkundervis- ning.
Det saknas uppgifter om den totala om- fattningen av företagens undervisning i svens- ka för invandrare (företagsbunden svensk- undervisning). I huvudsak förekommer före- tagsbunden svenskundervisning vid större fö— retag med en stor andel invandrare anställda. Undervisningen anordnas med något undan- tag i samarbete med något studieförbund. Det förekommer även branschsamverkan på arbetsgivarsidan när det gäller svenskunder- visning för invandrare. Även fackliga organi- sationer har i samarbete med studieförbund anordnat undervisning i anslutning till arbe- tet.
SIV har vid årsskiftet 1970/71 sökt kart- lägga omfattningen av och inställning till företagsbunden svenskundervisning för in— vandrare genom dels en postenkät. dels en intervjuundersökning.
Enkäten omfattade 47 företag av olika storlek representerande skilda branscher och olika delar av landet. Företagen, som alla hade minst 100 anställda, valdes ut i samråd med SAF och berörda branschorganisatio- ner. Sammanlagt hade företagen 122 000
anställda varav 26 000 var invandrare. Urva- let är inte statistiskt representativt. Resulta- ten kan således inte generaliseras till att gälla alla företag i Sverige.
Av de utfrågade företagen redovisar 38 någon form av undervisning i svenska för de anställda. Den redovisade undervisningens längd varierar från vanligen 2060 timmar till i några enstaka fall 200 timmar. Under- visningen betecknas som ”obligatorisk” i 14 företag men omfattar vanligen endast en del av de anställda. [ flertalet fall uppges undervisningen försiggå på fritid men olika kombinationer av undervisning på arbetstid och fritid förekommer. Vissa företag uppger att ingen ersättning eller ekonomisk stimu- lans för deltagare utgår, medan andra före- tag ger full lönekompensation eller premier vid fritidsundervisning. I flera fall är premie förenad med krav på visst deltagande i under— visningen eller godkänt slutprov.
Av de 38 företag som uppger att undervis- ningi svenska förekommer anordnar 23 före- tag sådan undervisning även för anställdas familjemedlemmar varvid i vissa fall även premie utgår efter genomgången kurs (av- snitt).
lntervjuundersökningen omfattade 20 me— delstora och små företag i Stockholmsregio— nen representerande olika branscher. Syftet med intervjuundersökningen var att kartläg- ga de medelstora och mindre företagens in- ställning till frågan om svenskundervisning på arbetstid för invandrare. Vid i synnerhet de mindre företagen betonades att produk- tionsstörningar och produktionsbortfall skul- le bli följden om svenskundervisning på ar- betstid generellt anordnades för invandrare som nu är i landet. Beträffande framtida invandrare skulle enligt de utfrågade företa- gen svårigheterna inte bli av samma omfatt- ning. Man betonade emellertid allmänt vik- ten av att de anställda invandrarna får möj- ligheter att så snart som möjligt lära sig svenska. Man uttryckte även genomgående önskemål om att svenskundervisning för in- vandrare ordnas under kommunalt huvud- mannaskap.
Sverige har slutit arbetskraftsavtal med ltali- en (19.4.1947), Jugoslavien (16.9.1966) och Turkiet (10.3.1967).
Enligt avtalet med Jugoslavien kan berör- da svenska och jugoslaviska myndigheter träffa överenskommelse om att anordna sär- skild yrkesutbildning i Jugoslavien för de arbetstagare som skall arbeta i Sverige. Den- na utbildning skall meddelas i de yrken och på de nivåer om vilka överenskommelse träf- fats med hänsyn till den svenska arbetsmark- nadens behov. Utbildningen skall även om- fatta nybörjarkurser med audiovisuella hjälp- medel i svenska. Vid utbildningen kan svens- ka experter medverka.
Kostnaderna för såväl lärare Och undervis- ningsmaterial som för kost och logi för eleverna under utbildningstiden skall bestri— das av de svenska myndigheterna.
Motsvarande bestämmelser saknas i arbets- kraftsavtalen med Italien och Turkiet.
Utbildning i Jugoslavien enligt arbets- kraftsavtalet har hittills förekommit endast i mycket begränsad omfattning. För kostna- derna för den svenskundervisning som före- kommit i Jugoslavien har som avtalet stadgar AMS svarat. Om yrkesutbildning förekom- mit samtidigt har det rekryterande företaget svarat för kostnaderna för denna.
Utbildning i svenska har förekommit i Jugo- slavien enligt följande:
AMS Yrkes— Antal kust- Är grupp Företag pers. nader [966— sjuk- Sjukvårdsstyr. [967 sköter- iSthlm skor Gbg och Mö 43 14 000 1968 restau— SARA 74 l08 ”000 rangarb. 1969 restau- SARA 21 96000 rangarb. 1969 varvs— Eriksbergs arb. varv 84 30 000 222 248000 75
Språkutbildningen har bedrivits parallellt med fackutbildningen och uteslutande svens- ka lärare har anlitats. Undervisning har skett enligt principen svenska på svenska och med viss tolkhjälp i initialstadiet. Audiovisuella metoder har tillämpats.
Fackutbildningen för t. ex. varvsarbetarna har skett på följande sätt. AMS” omskolnings— program för elsvetsare har genom företagets försorg översatts till serbokroatiska och som kursprogram tillställts kursledningen vid den jugoslaviska utbildningsanstalten. En repre- sentant för företaget har detaljinstruerat de jugoslaviska lärarna och sedan under utbild— ningens gång inspekterat verksamheten. Vid kursens slut har samtliga elever fått genomgå ett kunskapsprov. Under de två första vec— korna efter ankomsten till Sverige har varvs- arbetarna fått genomgä en 25 timmars kom- pletterande undervisning i svenska på betald arbetstid. Viss samhällsinformation har läm— nats samtidigt.
Utöver av AMS, finansierad språkutbild- ning i Jugoslavien har även förekommit ut- bildning finansierad av vissa företag och av socialstyrelsen. Kursverksamheten vid Upp- sala universitet genomförde t. ex. under 1968 och 1969 på uppdrag av socialstyrelsen sprak- och fackutbildning i Jugoslavien för viss medicinalpersonal.
8.7 Internatkurser [ svenska
På initiativ av finsk-svenska Utbildningsrådet inleddes 1967/68 en försöksverksamhet med internatundervisning i svenska för invandra- re. Syftet är att utprova kompletterande anordningar för svenskundervisning för sär- skilt sådana invandrare som av olika skäl har svårt att följa studieförbundens cirklar i svenska. Folkhögskolemiljön kan utgöra ett attraktivt alternativ för invandrare som vill studera på semestertid. Familjemedlemmar har kunnat tas emot på flertalet kurser och barnpassning har ordnats. Försöksverksamheten administrerades till 1.7.1969 av arbetsgruppen för invandrarfrå- gor och därefter av SlV i samråd med SÖ. Från 1.7.1971 är SÖ huvudman för verksam-
heten. Budgetåret 1969/70 förfogade SIV över 150 000 kr för denna försöksverksam- het och till försök med studiecirklar i ele- mentär svensk samhällskunskap (jfr avsnitt 8.8).
För att få delta i en internatkurs krävs i regel att man har fyllt 18 år. Kursavgiften är 50 kr/vecka för vuxen deltagare. Avgiften för deltagarnas barn under 14 år är 25 kr/vecka. [ dessa avgifter ingår kost och logi. Undervisningen ordnas som ämneskurs vid folkhögskola med statsbidrag.
Sommaren 1968 ordnades inom ramen för försöksverksamheten tre folkhögskolekurser för finsktalande invandrare. Kurserna var av två typer. dels en kurs på en månad av s. k. familjetyp, där deltagarnas barn togs om hand under kurstid, dels en tvämånaderskurs huvudsakligen avsedd för ungdomar som för yrkesutövning eller vidareutbildning var i behov av intensivkurs i svenska.
Sommaren 1969 utvidgades verksamheten till att omfatta även en tredje kurstyp, en tvåveckorskurs för invandrare av skilda na- tionaliteter. Sammanlagt anordnades somma- ren 1969 fyra kurser med totalt 16 kursvec- kor.
Sommaren 1970 genomfördes atta kurser av varierande längd vid åtta olika folkhög- skolor. Tre av dessa kurser var för invandrare av olika nationaliteter och fem för finländs- ka invandrare. För sommaren 1971 planeras 11 folkhögskolekurser för finländska invand- rare och nio för invandrare av olika nationa- liteter. Två av kurserna har inslag av konsu— mentkunskap för invandrarkvinnor och två kurser är avsedda företrädesvis för ungdomar över 16 år. Två kurser erbjuds för folkskol— lärare frän Finland som anställts vid den svenska grundskolan.
Konferenser ordnas för lärare och rektorer som är engagerade i internatundervisningen i svenska för invandrare.
8.8 Studiecirklar i samhällskunskap
Med de medel genom vilka internatundervis- ningen i svenska finansieras (se föregaende avsnitt) anordnade även SlV i samråd med
SÖ 1969/70 försöksverksamhet med studie- cirklar i elementär svensk samhällskunskap för invandrare. Samma ekonomiska villkor gällde som för studieförbundens svenskun- dervisning. Studietiden begränsades dock till tio timmar per cirkel. Bidrag till fackman och tolk i de cirklar där undervisningen delvis bedrevs på annat språk än svenska utgick under högst två av cirkelns tio studie- timmar.
Tre olika modeller för undervisningen i samhällsorientering prövades:
] Studiecirklar omfattande fem samman- komster under fem studieveckor med totalt tio studietimmar.
2 Kurser om tio timmar under ett eller två veckoslut; bidrag utgick ej till inackorde- ringskostnader. 3 lntroduktionssammankomst (t. ex. på bibliotek) samt fyra studiebesök på institu— tioner och scrviceinrättningar; kurserna fick omfatta tio timmar med minst fem samman- komster.
Totalt genomfördes 40 cirklar. De fördela- de sig på de olika försöksmodellerna enligt följande:
Försöks— Försöks— Försöks- modcll 1 modell II modell III ABF 5 4 3 FU 2 2 2 Sfr 4 2 2 Mbsk 1 SV 4 2 TBV 2 3 2 17 13 10
En enkät bland de studieförbund som medverkade i försöksverksamheten visade att studieförbunden bedömde behovet av sär- skild samhällsundervisning för invandrare va- ra stort. Studieförbunden bedömde även möjligheterna att fortsättningsvis anordna samhällscirklar för invandrare som mycket goda.
SÖ övertar 1.7.1971 huvudmannaskapet för samhällscirklarna från SIV.
För den kollektiva överföringen av flyktingar till Sverige och för mottagandet under den första tiden svarar AMS i samråd med social- styrelsen och SIV. Den kollektiva överföring- en av flyktingar omfattade 955 personer under 1969/70. Utöver dessa omhändertog eller lämnade AMS hjälp till drygt 3000 utlänningar som enligt SIV är att jämställa med de kollektivt överförda flyktingarna. AMS har för närvarande tre permanenta mottagningsförläggningar för flyktingar.
] AMS” mottagningsförläggningar far flyk— tingarna genomgå en grundkurs i svenska på i regel en månad. Under vistelsen på förlägg- ningarna informeras de även om svenska samhällsförhållanden. Ibland ordnas särskil- da kurser i hemkunskap. barnavård m. m.
Vid den permanenta mottagningsförlägg- ningen i Alvesta bedriver SÖ i samråd med AMS ett försök med Språkundervisning med anlitande av TV—studio, inlärningsstudio m. fl. audiovisuella hjälpmedel.
Om en flykting skulle behöva mera än en månads intensivundervisning i svenska för att kunna arbetsplaceras kan undervisningstiden förlängas till sammanlagt tva månader. Un- dervisningen kan då ske antingen i förlägg— ningen eller vid en koncentrerad språkkurs utanför förläggningen. Utbildningsbidrag kan utgå om vederbörande inte bor i förlägg- ningen (jfr avsnitt 8.4).
Under förutsättning att bristande kunska- per i svenska är det huvudsakliga hindret för arbetsplacering kan länsarbetsnämnderna be- vilja utbildningsbidrag för utbildning i svens— ka vid en koncentrerad språkkurs under högst två månader för nyanlända flyktingar som inte varit på mottagningsförläggningar (jfr avsnitt 8.4).
8. 1 0 Anal fabetundervisning
Statsbidrag utgår enligt Kungl. brev 25.5. 1967 till det allmänna skolväsendet för un— dervisning på grundskolenivå av från utlan- det inflyttade vuxna som före sin ankomst till Sverige fått ringa eller ingen undervis- ning. Som ingen eller ringa skolgång räknas
dels att vederbörande inte alls kan läsa eller skriva, dels att han eller hon har en skolgång på mindre än 2—4 läsår bakom sig.
Anordnande av undervisningen ankommer på skolstyrelsen i respektive kommun. Un- dervisningen skall vara frivillig, men skolsty- relsen skall meddela information till berörda invandrare om möjligheten till undervisning.
Undervisningen skall avse läroämnen som svenska, matematik och samhällsorientering. Undervisningen skall motsvara grundskolans mellanstadium. Den har till syfte att ge invandrarna grundkunskaper för att möjlig— göra en god anpassning till svenska samhälls- förhållanden.
Såväl nordiska som icke nordiska invand- rare kan följa undervisningen. Om en del- tagare helt saknar eller har otillräcklig yr- kesträning skall han eller hon kunna få en grundutbildning som enskild elev med fem timmars undervisning per vecka under ett år. Med grundutbildning avses en utbildning som ger möjligheter att förstå och tala svens- ka hjälpligt samt ger elementära kunskaperi läsning. skrivning, matematik och samhälls- orientering. Undervisningen kan byggas ut till gruppundervisning, omfattande högst åt- ta timmar för två elever och därutöver tre veckotimmar för varje ytterligare elev i grup- pen, dock högst 26 veckotimmar för en grupp-
Studiesocialt stöd utgår inte under utbild— ningen. vilket varit en bidragande orsak till att den hittills varit av relativt ringa omfatt- ning. Utbildningsbidrag enligt arbetsmark- nadskungörelsen kan enligt gällande bestäm- melser inte utgä under utbildningen, ej heller studiehjälp eller studiemedel. I en del fall kan den ekonomiska försörjningen tryggas genom socialhjälp. Det gäller personer med flyktingstatus, vilka under en viss tid (vanli- gen ett halvår till högst ett år) kunnat erhålla socialhjälp om undervisningen ansetts vara en förutsättning för anpassningen. I varje enskilt fall tar respektive socialnämnd först kontakt med socialstyrelsen.
] svaren på lU:s kommunenkät (se bilaga 1.5) har sammanlagt 187 personer uppgetts delta i undervisning för invandrare med ing- en eller ringa skolgång. varav merparten var 78
lU har i sin kommunenkät bl. a. frågat om problem beträffande undervisningen för in- vandrare med ingen eller ringa skolgång. De kommuner som har besvarat denna fråga har pekat på följande problem:
— Svårigheter att nå invandrare med infor- mation om undervisningen — De invandrargrupper som bäst behöver undervisningen har låg studiemotivation — Barnpassningsproblemen A Männen som arbetar under dagarna or- kar inte med kvällsstudier — P. g. a skiftarbete kan många inte delta annat än sporadiskt — Elevernas varierande bakgrund försvårar planeringen av undervisningen # Läromedlen är bristfälliga — Svårigheter att rekrytera lärare.
8.1 1 Svenska för utländska studerande
Undervisning i svenska för utländska stude- rande får enligt Kungl. brev 27.5.1970 med- delas vid universiteten i Uppsala, Lund, Göte- borg, Stockholm och Umeå. Undervisningen stär under UKÄzs överinseende och skall vid respektive universitet anordnas av ett kurs- kollegium underställt konsistoriet.
Vid universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg och Umeå får konsistorierna upp- dra åt studieförbund att under kurskollegiet handha undervisningen. På dessa orter hand- has undervisningen för närvarande av Kurs- verksamheten vid respektive universitet. Konsistoriet i Stockholm får på motsvarande sätt uppdra åt the Stockholm University Institute for English-Speaking Students (IES) att handha undervisningen.
Undervisningen meddelas enligt följande timplan:
Undervisningsgrup- Antal tim—
pens storlek — ge- mar/stu-
nomsnittligt mins— derande Kurs ta antal studerande högst Svenska 1 20 90 Svenska 2 20 90 Svenska 3 20 90 Svenska 4 20 90
Kunskaper enligt svenska 3 krävs vid några universitet för studier bl. a. vid vissa spärrade linjer. Kompetensutredningen har i sitt be- tänkande Vägar till högre utbildning (SOU 197021) föreslagit att kunskaper i svenska blir ett allmänt behörighetskrav för inträde vid högre läroanstalt.
Studieplaner för undervisningen fastställs av UKÄ. Ett nytt förslag till studieplan prövas för närvarande av UKÄ. Förslaget innebär sammanfattningsvis att undervisning- en delas upp i en grundkurs (en termin) ochi en påbyggnadskurs (ytterligare en termin).
Behörig att antas som elev vid kurserna är dels icke svensktalande studerande vid uni- versitetet och högskolor, dels icke svenskta- lande personer som avser att söka inträde vid sådan utbildningsanstalt och som uppfyller villkoren för inskrivning vid utbildningsan- stalten ("med undantag för kunskaper i svens- ka). Behörig att antas är vidare person med utländsk eftergymnasial utbildning som för varaktig yrkesverksamhet i Sverige ound- gängligen har behov av kvalificerade kunska- per i svenska.
Undervisningen är studiemedelsberättigad. För budgetåret 1970/71 har 1 510 000 kr anvisats ur statsbudgeten till vissa kurser för utländska studerande. Av dessa medel avser 243 000 kr internationell engelskspråkig kursverksamhet för utländska studerande vid lES.
I en rapport från arbetsgruppen för in- vandrar- och minoritetsforskning vid Stock- holms universitets pedagogiska institution] har kurserna i svenska för utländska stude- rande vid IES analyserats med hänsyn till de studerandes kunskapsbehov och reella kun- skaper i svenska.
8.12 Utbildning genom radio och TV
Under senare år har utbildningi svenska och samhällsorientering för invandrare förekom- mit i ökad utsträckning i radio och TV.
År 1961 sände Sveriges Radio i ljudradion en nybörjarkurs i svenska, ”Ruotsin Ruot- sia” för finskspråkiga invandrare. Kursen har sänts i repris åtskilliga gånger. Den omfattar
24 kursprogram a 15 minuter. Kursen är inriktad på vardagssvenska.
Hösten 1967 startade kursen ”Svenska för Er” som omfattar två TV- och 86 radiopro- gram. Till kursen har av Sveriges Radios förlag utarbetats läro- och övningsböcker, lärarhandledning, lektionsutkast, ordlistor på 12 språk, flanellografmaterial, planscher, bild- och textkort, ljudband m. m. Undervis- ningspaketet har i allt större utsträckning använts i studieförbundens cirklar i svenska för invandrare (se avsnitt 8.3.4). Läroböcker- na till t. ex. del I hade till 1.7.1970 såltsi sammanlagt ca 89 000 ex.
Sveriges Radios avdelning för publikun- dersökningar genomförde under det första sändningsåret av kursen ”Svenska för Er” (1967/68) en undersökning som dels avsåg studieförbunden, dels enskilda invandrare. I genomsnitt utnyttjades kursen under första terminen i ca 20 procent av alla studiecirklar i svenska för invandrare. Ca en fjärdedel av de intervjuade hade inte nåtts av någon information om kursen före den första ter- minen. Störst effekt hade informationen ge- nom television och radio samt tidningar, i synnerhet Invandrartidningens fem språkedi- tioner, haft.
Hösten 1970 finde TRU (Kommittén för television och radio i utbildningen) en kurs på finska i TV om svenska arbetsmarknads- frågor. Kursen bestod av två radioprogram Och två TV-program.
Hösten 1971 sänds en kurs i radio och TV som kan betraktas som en påbyggnad på språkkursen "Svenska för Er”. Den heter ”Leva i Sverige — samhällsorientering för invandrare och svenskar”. Kursen omfattar 12 TV— och 24 radioprogram samt ett rik- haltigt studiematerial.
1 Arne Trankell, Utländska studenters behov av undervisning i svenska språket, Pedagogiska institu- tionen vid Stockholms universitet, stencil 1970.
9. Önskemål från invandrarorganisationer
Till lU har i samband med lU:s utfrågningar av invandrar- och minoritetsorganisationer framförts olika önskemål beträffande utbild- ning i första hand i svenska och samhälls- orientering för invandrare. Detta kapitel innehåller en sammanfattande redogörelse för dessa önskemål.
9.1. Önskemål från finländska invandrarorga- nisationer
Arbetsgruppen för finska invandrarfrågor har till IU överlämnat ett särskilt utlåtande 15. 1.1970 om svenskundervisning för finska invandrare. Nedan redovisas kortfattat inne- hållet i utlåtandet.
Huvudmannaskap och organisation
Svenskundervisningen genom studieförbun- den vilar på en frivillig basis och undervis- ningen är helt decentraliserad. Det innebär att de olika studieförbunden konkurrerar om deltagarna i svenskcirklarna. Invandrarna kommer på detta sätt att fungera som vikter i vågskålen för studieförbunden i deras strä- vanden att få del av de statliga anslagen, framhåller arbetsgruppen inledningsvis. Man bör därför antingen sträva efter ett omfat- tande samarbete mellan studieförbundens lo- kalavdelningar eller lägga undervisningen i svenska för invandrare under kommunalt huvudmannaskap. Samtidigt bör undervis- ningen programmeras och planeras på ett
effektivt sätt av de centrala instanserna. Sär- skilt läromedelsproduktion Och lärarutbild- ning bör förbättras, fastslår arbetsgruppen.
En bedömning av studieförbundens svensk- undervisning försvåras enligt arbetsgrupper. av de bristande uppgifterna om antalet stu- derande, avgångsprocent, använt studiemate- riel och verksamma lärare.
Motivationsfrämjande åtgärder
Arbetsgruppen betonar att undervisningen i svenska för invandrare kan leda till resultat endast under förutsättning att man klarläg- ger den motivation för undervisningen som finskspråkiga invandrare har eller kan få. För närvarande utgår man från ett slags krav på kunskaper i svenska utan att beakta de pri- mära informations- och undervisningsbehov som den enskilde invandraren har: kunskap om lönen, sociala frågor, arbetSplatsen, bo- staden och barnens skolgång m. m.
Om invandraren i början av undervisningen får information i dessa alldagliga och konkre- ta frågor kan han börja känna sig hemmastadd och därigenom motiveras till studier i sven- ska, menar arbetsgruppen. Undervisningen bör därför i inledningsskedet meddelas av finskkunniga lärare. Som komplettering till svenskundervisningen föreslår arbetsgruppen rent finskspråkig vuxenutbildning.
Studiemotivationen försvåras för de finska invandrarna genom att merparten är helt ovana vid studier. Många finnar känner också
ett visst främlingskap inför svenska språket och betraktar svenskan som den bildade klassens språk, en uppfattning som i Finland är rätt vanlig, anför arbetsgruppen vidare.
Bland de finländska invandrarna i Sverige finns det ett stort antal som har viss förmåga att uttrycka sig muntligen på svenska. För- mågan att uttrycka sig skriftligen är emeller- tid ofta helt obefintlig. För att denna grupp skall motiveras att följa svenskundervisning krävs enligt arbetsgruppen en särskild kurs- uppläggning. Även bland de finskspråkiga liusmödrarna skulle troligen studiemotivatio- nen ökas om man i undervisningen tog större hänsyn till de särskilda informationsbehov som denna grupp har.
Arbetsgruppen framhåller att det genom- gående gäller att större uppmärksamhet bör fästas vid de olikartade utbildningsbehoven bland de finländska invandrarna. Å ena sidan behövs t.ex. kurser för dem som nyligen invandrat. å den andra behövs särskilda kur— ser för dem som redan flera år bott i Sverige. De grundkunskaper i svenska som de finländ- ska invandrarna har före flyttningen till Sve- rige varierar också i hög grad.
Undervisning för anställda
Introduktionen på arbetsplatsen varar i regel en eller ett par dagar. Invandrarna har emel- lertid enligt arbetsgruppen behov av en lång- re introduktionsperiod under vilken fackliga och sociala frågor. arbetarskydd m.m., be- handlas mera utförligt. Sådana introduk- tionskurser på finska bör kombineras med grundläggande svenskundervisning på arbets- tid.
Invandrarna placeras ofta i de tyngsta arbetena och samtidigt i för dem obekanta uppgifter. Detta tar hela deras energi i an- sprak och ingen kraft finns kvar till studier på fritid. Detta gäller i synnerhet de skiftarbe- tande.
Information om undervisning
I regel känner de finskspråkiga invandrarna till att det finns avgiftsfria språkkurser men
informationen om tid och plats för undervis- ningen tycks inte tränga fram. Den effekti- vaste informationskanalen är arbetsplatsen. Här måste man åter framhålla arbetsgivarnas ansvar när det gäller invandrarnas anpass- ning. betonar arbetsgruppen.
En annan väsentlig informationskanal är information genom skolorna till de finska elevernas föräldrar, t. ex. vid föräldramöten för finskspråkiga föräldrar. Även de finska föreningarna bör utnyttjas vid informations- spridningen. Hittills har man enligt arbets- gruppen i alltför liten utsträckning samar- betat med de bland de finländska invand- rarna verksamma organisationerna.
Lärare och läromedel
Arbetsgruppen framhåller att en grundläg- gande förutsättning för en lyckad undervis- ning är att den handhas av lämpliga och utbildade lärare. I svenskundervisningen an- vänds för närvarande många personer utan någon utbildning för Språkundervisning. Ett av skälen till detta är att det inte finns någon kvalificerad utbildning av lärare för undervisning av invandrare. Om det fanns en effektiv lärarutbildning skulle man ha en betydligt bättre överblick av undervisningens standard, anför arbetsgruppen. I denna ut- bildning bör man fästa vikt vid att lärarna behärskar både svenska och finska språken och att de har god samhällsorientering.
Läromedlen för invandrarundervisningen bör förbättras, framhåller arbetsgruppen. Den studietakt som de nu använda läromed- len förutsätter är alldeles för hög för den som är ovan vid studier och den förutsätter också ett intensivt arbete hemma. För den som nyligen flyttat till Sverige finns enligt arbetsgruppen mycket sällan möjligheter till studier på detta sätt.
9.2. Önskemål från ovriga invandrarorganisa- tioner
9.2.1 Tyska, österrikiska, italienska och
ungerska organisationer
Organisationer för invandrare av vilka mer— parten bott i Sverige en längre tid uppger att man i allmänhet är tillfredsställd med de nuvarande möjligheterna till svenskundervis- ning. Problem på grund av bristande kunska- per i svenska förekommer i relativt liten om— fattning. Kvinnorna i dessa invandrargrupper är i hög grad förvärvsarbetande och även kvinnorna uppges i allmänhet klara sig bra på svenska.
9.2.2. Jugoslaviska, grekiska, turkiska, tjeckoslovakiska och arabiska organisationer
Organisationer för invandrare av vilka mer- parten kommit till Sverige under senare tid betonar genomgående vikten av att möjlig- heterna till en effektiv svenskundervisning förbättras. För anställda behövs svenskun- dervisning på arbetstid. För hemarbetande kvinnor behövs särskilda stimulansåtgärder för att de i högre grad än hittills skall kunna följa svenskundervisning.
Jugoslaviska invandrarorganisationer fram- höll vid en av lU:s utfrågningar att en stor del av de jugoslaviska invandrarna inte anser sig ha tid att följa svenskundervisning. Många har flera anställningar samtidigt. De skiftar- betande har svårt att finna kurstider som passar dem.
Man underströk även behovet av differen- tierad undervisning för personer med olika utbildningsbakgrund. Det krävs särskilda på— byggnadskurser för jugoslaviska invandrare med kvalificerad utbildning. T. ex. en person med en jugoslavisk byggnadsingenjörs- examen kan ha stora svårigheter att få an- ställning t.o.m. som ritare, trots goda kun- skaper i svenska.
De hemarbetande jugoslaviska invandrar- kvinnorna bör få möjligheter till dagunder- visning i svenska med barnpassning, framhöll de jugoslaviska invandrarorganisationerna.
Grekiska invandrarorganisationer framhöll
att många greker i Sverige har en bristfällig grundskoleutbildning och dessa upplever of- ta cirkelundervisningen i svenska som en stor intellektuell påfrestning. Bland de äldre gre- kerna i Sverige finns även en del analfabeter.
Svenskundervisningen bör därför enligt grekiska invandrarorganisationer ske på ar- betstid, helst på arbetsplatsen. Undervis- ningen kunde t. ex. pågå två timmar per dag under tre månader. Företagen bör betala lön under utbildningen. Under den första tiden bör undervisningen ledas av grekisktalande lärare Och senare av svensktalande lärare.
Läromedlen i svenska bör inriktas på ar- betslivet och samhällsorientering. Som hjälp— medel i undervisningen bör särskilda ord- böcker med fackterminologi användas.
Man föreslog att uppsökande svenskunder- visning ordnas för hemmafruar. Med hänsyn till att de grekiska invandrarna i Sverige i större utsträckning än många andra sydeuro- peiska invandrargrupper även är bosatta på den svenska landsbygden är en sådan upp- sökande verksamhet nödvändig. Undervis- ningen kunde t. ex. ordnas i hemmen.
Företrädare för turkiska invandrargrupper framhöll att de turkiska invandrarnas anpass- ning helt och hållet beror på deras svensk- kunskaper. Troligtvis är nära hälften av de turkiska invandrarna analfabeter eller semi- analfabeter och de kan vanligen inget annat språk än turkiska. Analfabetismen är mera utbredd bland kvinnor än bland män. Tur- karnas situation de första tva—tre åren i Sverige är därför svår. Svårigheterna för— stärks av bristen på studievana. De flesta turkar som kan läsa har lärt sig det i militär- tjänsten.
Det grundläggande problemet är att finna en metod att väcka intresse för svenskkurser- na, framhöll företrädarna för den turkiska invandrargruppen. Många turkiska invandra- re arbetar upp till ibland 16 timmar per dygn och menar att de förlorar pengar pa att följa svenskundervisningen. Delvis genom den långa arbetsdagen trivs inte de turkiska invandrarna i Sverige. De är uttröttade. Den enda metoden är troligen uppsökande verk- samhet på arbetsplatsen. dit även under/is—
För analfabeterna krävs extra insatser. De nuvarande svenskcirklarna som studieförbun— den ordnar är inte anpassade för dem. De maste först lära sig skriva turkiska.
De turkiska invandrarkvinnorna är särskilt svära att nå i detta sammanhang. Genom den patriarkaliska inställningen på landsbygden i Turkiet är kvinnorna i regel aldrig utanför hemmet annat än för att arbeta.
Företrädare för tjeckiska och slovakiska invandrargrupper framhöll bl. a. behovet av en effektivare information om möjligheterna till kostnadsfri svenskundervisning.
För hemmafruarna bland de tjeckiska och slovakiska invandrarna i Sverige kan det ta många år innan de lär sig svenska. Det är helt nödvändigt att de lär sig svenska omedelbart. De blir annars dåligt orienterade om samhäl— let och de får det svårare att knyta nya kontakter.
Talesmän för arabiska invandrargrupper betonade att det bland araberna i Sverige finns relativt få analfabeter. Merparten av araberna i Sverige kan emellertid bara ara- biska. De arabiska invandrarna har svårt att lära sig ”svenska på svenska”. En läro- bok i svenska speciellt utarbetad för araber behövs, framhöll de.
Studieförbundens nuvarande svenskcirklar passar inte alla arabiska invandrare. Dels är inte alla bekanta med det latinska alfabetet, dels är utbildningsnivån bland araberna för- hållandevis läg. Araberna i Sverige arbetar ofta mera än åtta timmar om—dygnet och har ingen motivation att lära sig svenska.
9.2.3. Polska organisationer
Polska invandrarorganisationer betonade vik- ten av särskild undervisning i svenska för intellektuella invandrare och invandrare med kvalificerad utbildning. Detta gäller framför allt undervisningen i AMS” mottagningsför- läggningar för flyktingar. Liknande synpunk— ter framhölls även vid en utfrågning av mo- saiska församlingar i Sverige.
10
10.1 Inledning — motiv för svenskundervis— ning
Genom efterkrigstidens invandring ställs det svenska utbildningsväsendet inför nya upp- gifter. Invandrarna har med sina språk och den egna kulturbakgrunden berikat det svens- ka samhället.
En primär uppgift på utbildningsområdet är särskild undervisning i svenska och sam- hällsorientering för att invandrarnas anpass- ning till livet i Sverige skall förlöpa så smidigt som möjligt. En annan uppgift är att ge dem bättre möjligheter att komplettera tidigare utbildning och att stimulera till deltagande i den allmänna vuxenutbild— ningen. En tredje uppgift är åtgärder för att invandrarna skall kunna bevara kontakten med ursprungslandet och dess språk.
Som IU framhåller i avsnitt 1.3.2 ligger tonvikten i detta betänkande på förslag om utbildning i svenska och samhällsorientering. I ett senare sammanhang avser IU att ta upp frågor om yrkesutbildning för invandrare och om åtgärder för att kontakten med det egna språket och kulturbakgrunden skall kunna bevaras. IU vill här närmare utveckla motiven för en allmän undervisning i svenska för invandrare.
Bristande kunskaper i svenska och om hur det svenska samhället fungerar är ett avgö- rande hinder för invandrare att i enlighet med statsmakternas ställningstagande (prop. 1968:142) beredas en med befolkningen i övrigt jämbördig ställning. Risken att bli
Överväganden om utbildning för vuxna invandrare
isolerad i samhället är stor och möjligheterna till medinflytande och gemenskap små om invandrare har bristfälliga kunskaper i svens- ka.
lU anser att varje invandrare som motta- gits i landet skall ha en reell valfrihet att stanna här eller åter resa hem eller till något annat land. Därmed tar samhället på sig ett ansvar för att invandraren ges resurser att klara sig i samhället på samma villkor som den övriga befolkningen. En invandrare får inte på grund av bristande språkkunskaper utestängas från viktig samhällsinformation eller diskrimineras på bostads- eller arbets- marknaden. Ökade möjligheter till språklig kommunikation mellan svenskar och invand- rare, liksom mellan invandrare av olika nationaliteter, kan öka förståelsen grupperna emellan och underlätta ömsesidig anpass— ning.
I de önskemål om åtgärder på utbildnings- området som framförts till IU av invandrar- och minoritetsorganisationer betonas genom— gående vikten av att undervisningen i svenska och samhällsorientering prioriteras.
IU anser mot denna bakgrund att särskilda åtgärder för att bereda invandrare möjlighet att lära sig svenska bör vidtas. Utgångspunk- ten bör vara att på olika sätt skapa motiva- tion för en grundläggande utbildning i svenska och samhällsorientering hos invand— rare. IU anser att utbildning för vuxna invandrare bör vara en rättighet och en möjlighet, men inte en skyldighet. IU kan
därför inte ansluta sig till tanken på en obligatorisk utbildning i svenska för vuxna invandrare.
Åtgärder för att ge invandrare grundläg- gande kunskaper i svenska utesluter inte att en omfattande service måste ges på invand- rarnas egna språk, särskilt i initialskedet. [ ett kommande betänkande avser lU att ta upp bl. a. frågor om information till invand- rare och om tolk- och översättarservice. I sammanhanget kan även erinras om lU:s uppdrag att göra en sådan undersökning av praktiska och ekonomiska problem beträf- fande en nordisk språkkonvention som för- utsätts i Nordiska rådets rekommendation nr 29/1966.
10.2 Kunskaper i svenska och utbildnings- behov
Det finns inte något underlag för mera exakta beräkningar av antalet invandrare som behöver utbildning i svenska. lU:s undersökningar ger dock viss information om kunskaper i språket och sätt att lära sig det bland invandrare som kommit till Sverige under 1960-talet. Detaljerade uppgifter från undersökningarna återfinns i bilaga 2. [U vill här kortfattat redovisa vissa beräkningar för att möjliggöra en bedömning av ornfatt- ningen av de åtgärder lU föreslär.
Bruttoinvandringen av vuxna utlänningar (16 år och äldre) var 1968 ca 25 500 och år 1970 ca 46000. Om man räknar ifrån danska och norska medborgare samt ett beräknat antal svenskspråkiga finländare återstår ca 20000 respektive 37 000 perso— ner som invandrade dessa år och som kan antas behöva genomgå grundläggande utbild- ning i svenska.
Det årliga undervisningsbehovet för ny- invandrade utlänningar kan således skifta mycket från är till år på grund av variationer- na i invandringens omfattning. Om man utgår från invandringens storlek under 1960-talet kan det årliga undervisningsbeho- vet uppskattas variera mellan 10000 och 40 000 personer per år.
Om invandringsmönstret från 1960—talet
fortsätter att gälla skulle vidare undervis- ningsbehovet komma att växla kraftigt under olika tider av ett år med ett större antal personer som börjar utbildning under måna- derna oktober—december medan belast- ningen under sommarmånaderna kommer att bli avsevärt mindre (jfr fig. 2.1 i kap. 2).
I bilaga 2.5.2 uppskattas antalet utländska medborgare i Sverige vid årsskiftet 1969/70 som saknar grundkunskaper i svenska till minst 60 000—70 000 personer. Det är vanskligt att söka uppskatta antalet personer i behov av undervisning i svenska vid den tidpunkt när lU:s förslag kan komma att genomföras. Detta antal kommer att vara beroende inte enbart av in- och utvandringen fram till dess utan även av effekten av den undervisning i svenska för invandrare som nu pågår.
Det är rimligt att förutsätta att kunskaper- na i svenska genomsnittligt är bättre bland invandrare som är ute i arbetslivet än bland övriga invandrare. Med den ålders- och könsmässiga sammansättning av invandrarna som har varit vanlig under 1960—talet kan man anta att ca 1/5 av de vuxna utlänningar som invandrar under ett år inte kommer att förvärvsarbeta. Undervisningsbehovet genom den årliga invandringen har ovan uppskattats till mellan l0 000 och 40 000 personer. Av de vuxna utlänningar som invandrar under ett år torde således mellan ca 2 000 och ca 8 000 inte komma ut i arbetslivet.
Av de 60 000—70 000 invandrare som vid årsskiftet 1969/70 bedömts sakna grund- kunskaper i svenska var uppskattningsvis från en tredjedel upp till hälften inte anställda. Man kan anta att det vid denna tidpunkt fanns totalt ca 60 000 icke anställ- da vuxna utländska medborgare i landet.
10.3. Ny utbildning för invandrare: grund- utbildning och fördjupad utbildning
IU har funnit att särskild grundläggande utbildning i svenska med samhällsinforma- tion bör erbjudas samtliga invandrare i landet som har behov därav. Den bör benämnas grundutbildning för invandrare
och ingå i det allmänna skolväsendet.
Målet för grundutbildningen bör vara att inom en ram av 240 timmars koncentrerad undervisning ge en första kännedom om svenskt vardagsspråk och vardagsliv. Språk— undervisningen bör vara praktiskt inriktad och även innehålla inslag av samhällsoriente- ring och arbetsmarknadsorientering.
En av utgångspunkterna vid lU:s övervä- ganden beträffande grundutbildningens om- fattning har varit Europarådets resolution av den 26.6.1968 ang. språkundervisning för migrerande arbetare, i vilken det framhålls att minst 200 timmars undervisning krävs för att kunna föra ett samtal på ett nytt språk (jfr avsnitt 3.5.1). Pedagogisk sakkunskap har mot denna bakgrund angett att ett lämpligt mått är ca 240 timmars undervis- ning. lU förordar också detta omfång på den föreslagna grundutbildningen. En grund- utbildning av denna omfattning torde i varje fall ge ett nödvändigt minimum av svensk- kunskaper och samhällsorientering. Beroen- de pä individuella förutsättningar och utbild- ningsbakgrund kommer olika invandrare att nå olika långt inom grundutbildningen. IU anser emellertid att både principiella och praktiska skäl talar för att det gemensamma målet fixeras med avseende på tiden och inte i fråga om mål för utbildningen av olika målgrupper.
Den hittills bedrivna verksamheten med svenskundervisning för invandrare visar att ju mera undervisningen förläggs till normal arbetstid desto effektivare blir den. Erfaren- heterna visar även att studiemotivationen kan främjas om undervisningen bedrivs på dagtid. Erfarenheterna grundas i första hand på jämförelser mellan s.k. glesundervisning (fritidsundervisning) som bedrivs inom ra- men för studieförbundens försöksverksam- het och s.k. intensivundervisning inom ra- men för arbetsmarknadsutbildningen (jfr kap. 8). För dem som inte förvärvsarbetar behövs erfarenhetsmässigt ofta stimulans- åtgärder.
Grundutbildningen för invandrare i arbets- livet bör därför i princip äga rum på arbetstid. Härvid förutsätts att de garanteras
skydd mot en påtaglig löneminskning under den tid de deltar i utbildningen. IU är medveten om att produktionsprocessen vid vissa företag inte alltid gör det möjligt att lägga hela utbildningen på arbetstid. I all möjlig mån bör dock så ske. När det gäller nyanlända invandrare bör detta i regel inte möta större svårigheter.
Utöver grundutbildningen bör finnas möj- lighet till fördjupad utbildning för vuxna invandrare. Denna bör integreras i nu före- kommande utbildningsvägar för vuxna. i första hand den kommunala vuxenutbild- ningen, men även i t.ex. folkhögskolornas och studieförbundens verksamhet. lnvandra- re med ingen eller ringa tidigare skolgång bör ges särskild fördjupad utbildning. 5. k. alfa- betiseringsundervisning.
I de följande avsnitten av detta kapitel redovisar lU principiella överväganden be- träffande grundutbildningen och de konse- kvenser som förslaget om grundutbildningen enligt IU för med sig för vissa nuvarande utbildningsanordningar för invandrare. lU:s samlade förslag beträffande grundutbild- ningen återfinns i kap. ll och förslag beträffande den fördjupade utbildningen i kap. 12.
10.4. Huvudmannaskap för grundutbild- ningen
Utbildning för invandrare bör betraktas som en del av övrig allmän rnedborgarutbildning. Detta innebär att samhället bör ta på sig samma ansvar för grundutbildningen, både när det gäller utbildningens administration och kvalitet, som för övrig allmän utbild— ning.
Grundutbildningen för invandrare bör där- för inordnas i det allmänna skolväsendet. SÖ bör bli central förvaltningsmyndighet och svara för planering, samordning och pedago- giskt utvecklingsarbete. Kommunernas skol- styrelser bör som en av sina arbetsuppgifter ha att sörja för att i kommunen bosatta vuxna invandrare erbjuds grundutbildningen.
Enligt skollagen (omtryckt 197011026) kan samverkan under vissa förutsättningar
ske mellan kommunerna i fråga om barn— och ungdomsutbildningen på så sätt att en elev som kyrkobokförts i en kommun kan mottas i en skola i en annan kommun. Det är av vikt att motsvarande samverkan kan ske även beträffande grundutbildningen för in- vandrare, om elevunderlaget i en enskild kommun är för litet eller det i annat fall är påkallat av praktiska skäl. Den kommun där invandraren är kyrkobokförd bör dock ha det primära ansvaret för att grundutbildning anordnas.
Den kostnadsfria svenskundervisning som studieförbunden för närvarande bedriver är en försöksverksamhet. Verksamheten har genom generösa statsbidragsbestämmelser ut- vecklats snabbt och ett stort antal invandrare har deltagit i studieförbundens cirklar. Stu— dieförbunden har visat engagemang att hjäl- pa invandrare att komma över Språkbarriä- ren. Genom studieförbundens traditionella uppgifter inom folkbildningen har invandrar- na fått tillfällen att komma i kontakt med olika sidor av det svenska samhället.
En fastare organisation för utbildningen i svenska och samhällsorientering för invand- rare än den som finns för närvarande är emellertid enligt lU nödvändig för att under- visningen skall bli effektiv. En uppdelning av huvudmannaskapet mellan flera olika studie- förbund försvårar möjligheterna till en sam- ordnad undervisning.
Det är dock angeläget att kommunerna drar nytta av studieförbundens erfarenheter av undervisning för invandrare och att kommunerna i tillämplig utsträckning anlitar lokal- och personalresurser som studieför- bunden förfogar över i den nuvarande försöksverksamheten. Kommunens skolsty- relse bör emellertid ha ansvaret för att undervisningen motsvarar uppställda stan- dardkrav.
Utöver tjänster som studieförbunden kan erbjuda kommunerna beträffande grund- utbildningen för invandrare finns väsentliga uppgifter för studieförbunden när det gäller t. ex. samhällsinformation till invandrare och Studieverksamhet med inriktning på invand- rarnas modersmål och kulturbakgrund. [
avsnitt 12.1.3 anger IU exempel på uppgifter för studieförbunden inom den fördjupade utbildningen för invandrare.
10.5. Kostnadsansvar för grundutbildningen
[ enlighet med vad som har föreslagits i föregående avsnitt bör ansvaret för grund- utbildningens kvalitet, för lärare och läro- medel, för information om och organisatio- nen av utbildningen åvila det allmänna skolväsendet. En viktig fråga i samman- hanget är hur det ekonomiska ansvaret för de olika studiesociala anordningarna skall fördelas. Härvid är det enligt IU nödvändigt att skilja mellan sådana invandrare som innehar anställning och andra invandrare.
10.5.1 Anställda invandrare Lagreglering av arbetsgivarens kostnads- ansvar
Sverige har haft en arbetsmarknadsbetingad invandring sedan slutet av 1940-talet, då vissa företag började rekrytera arbetskraft i andra länder. Denna invandring fick en med hänsyn till de totala arbetskraftsresurserna väsentlig omfattning under 1960-talet. Un- der andra hälften av 1960-talet har invand- ringens betydelse för produktionstillväxten betonats i allt högre grad. Detta förhållande har framhållits från näringslivets sida särskilt under de senaste åren.
Det råder inget tvivel om att företag som för sin produktion är beroende av invandrare skulle vinna betydligt på att dessas kunska— per i svenska förbättras. Företagsbunden svenskundervisning för invandrare anordnas för övrigt numera av ett antal företag i Sverige. Detta gäller inte minst de företag där huvuddelen av invandrarna är anställda. nämligen större och medelstora företag. Ett skäl till att ett stort antal företag under senare tid inriktat sina ansträngningar på att förbättra introduktionen på arbetsplatsen genom bl.a. svenskundervisning torde vara önskemål om minskad omsättning av arbets- kraften och stabilisering av arbetsprocessen.
Även de fackliga organisationerna har allt- mera betonat vikten av en utbyggd introduk- tion på arbetsplatsen som ett medel att förbättra arbetsmiljön. Man visar på att en systematisk och omsorgsfull introduktion är viktig för trivseln på arbetsplatsen och för arbetarskyddet. Introduktionen kan även påverka produktionens effektivitet. Det bör således ligga i arbetsmarknadsparternas ge- mensamma intresse att bygga ut introduk- tionsförfarandet ytterligare när det gäller invandrare utan grundkunskaper i svenska.
Mot denna bakgrund anser [U att starka skäl talar för att företag där invandrare är anställda bör stå för en rimlig andel av kostnaderna för den grundutbildning som lU förordar. Utöver redan nämnda skäl tillkom- mer enligt IU även andra skäl av allmän natur för en sådan fördelning av kostnads- ansvaret mellan samhälle och företag. Sam- hällets engagemang för att ge invandrare den särskilda service som behövs under deras första tid i landet bör generellt motsvaras av ökad omsorg om invandrarna även från företagens sida. Ett ytterligare skäl är att arbetsgivarnas direkta och indirekta kostna- der för att anställa arbetare från utlandet allmänt sett torde vara mindre än för att anställa vissa andra grupper som t. ex. äldre eller handikappade personer och hemarbe- tande kvinnor.
Den överenskommelse om svenskundervis- ning för invandrare som träffats mellan SAF och LO visar att principen att arbetsgivarna bör svara för vissa kostnader i samband med undervisningen har knäsatts. Överenskom- melsen innebär bl.a. att SAF-anslutna före- tag rekommenderas att erbjuda såväl nu som i framtiden anställda invandrare 60 timmars betald svenskundervisning (permitterings- lön), varav 20 på arbetstid. Därutöver före- slås att staten svarar för premier i form av engångsbelopp till deltagare som följer sam- manlagt ca 200 timmars undervisning. Över- enskommelsen förutsätter således beslut av statsmakterna (jfr avsnitt 8.5). Den 1.6.1971 hade överenskommelse om svenskundervis- ning för invandrare i anslutning till rekom- mendationen slutits endast mellan SAP:s
Allmänna Grupp och Svenska Fabriksarbeta- reförbundet.
Med hänsyn till den vikt som IU tillmäter en effektiv lösning av frågan om svensk- undervisning för invandrare måste överens- kommelser som begränsar sig till innehållet i LO—SAF:s rekommendation anses vara helt otillräckliga. Arbetsgivarna bör ha ett betyd- ligt större kostnadsansvar för de studie- sociala anordningarna i samband med den grundutbildning som lU föreslår än vad som skulle bli fallet genom ett system med överenskommelser på rekommendationcns grund.
När det gäller att ta ställning till frågan i vilken form arbetsgivarnas kostnadsansrar bör realiseras har IU övervägt ett system med en särskild arbetsgivaravgift som bidrag till kostnaderna i samband med grundutbild- ningen. En generell arbetsgivaravgift skulle emellertid medföra att inte endast de företag som för sin produktion är direkt beroende av invandrare skulle bära de reella kostnaderna för anställningen av dem. Företag utin invandrare skulle å andra sidan kunna upp— leva en arbetsgivaravgift som en orättvis ekonomisk pålaga.
En bättre lösning synes vara att lagstift- ningsvägen garantera en anställd invandrare skydd mot påtaglig löneminskning under den tid han deltar i grundutbildning. En sädrn lösning anknyter till tankarna bakom den berörda rekommendationen. Den medför inte heller några egentliga administrativa svårigheter för företagen. Den torde vidare utgöra det effektivaste medlet att hos in- vandrarna skapa den nödvändiga studiemoti— vationen för utbildningen.
[U har på grund härav kommit till den slutsatsen att samhället genom lagstiftning bör tillförsäkra utländska arbetstagare ett minimiskydd mot lönebortfall vid deltagan— de i grundutbildningen. En sådan lag bir liksom annan jämförbar lagstiftning på det arbetsrättsliga området ges tvingande karak- tär. Lagen bör alltså inte kunna sättas ur spel genom avtal.
Lagstiftningen bör, som IU utveckltr längre fram i detta avsnitt, gälla endast Lt-
ländska arbetstagare vars anställning här i landet börjar efter 1.1.1973.
Huvuddragen i förslag till Lag om utländsk arbetstagares rätt till [än vid deltagande [ grundutbildning för invandrare
En lagstiftning av det slag som IU förordar erbjuder åtskilliga problem. Om man i lag vill garantera arbetstagaren ett skydd mot patag- ligt lönebortfall vid deltagande i grundutbild- ning pä arbetstid, inställer sig först frågan hur man skall ange den lön som arbetstaga- ren skall ha rätt till när han deltar i grundutbildningen. Olika alternativ är här tänkbara.
Ett alternativ är att — efter mönster av 5 & i lagen om anställningsskydd för vissa ar- betstagare (prop. 1971:107) — förklara in- vandraren berättigad till en lön under ut- bildningstiden som inte får understiga det belopp som skulle ha utgått om han i stället hade haft semester och varit berättigad till semesterlön enligt lagen (19631114) om semester. Detta alternativ är dock i detta sammanhang mindre lämpligt, eftersom det bygger på förutsättningen att arbetstagaren tjänat in rätten till semesterlön under en viss kvalifikationstid, dvs. i regel under det närmast föregående kalenderåret av arbets- tagarens anställningstid hos arbetsgivaren. Ett annat alternativ vore att bestämma en viss standardersättning, t. ex. i form av fast timpenning. gemensam för alla arbetstagare som följer grundutbildningen. Detta alterna- tiv skulle emellertid kunna leda till att en del arbetstagare får en väsentligt lägre — respek- tive högre — lön än de annars skulle ha uppburit. Detsamma skulle bli följden om man i stället valde en lösning som går ut på att ge arbetstagaren rätt till permitteringslön vid deltagande i grundutbildning.
Ett fjärde alternativ vore att utgå från den inom branschen eller det enskilda företaget tillämpade genomsnittslönen. Fran rättvise- synpunkt kan visserligen en sådan lösning synas vara godtagbar, men spridningen av löner inom en och samma bransch eller inom
ett och samma företag kan vara stora. Obefogade löneskillnader skulle kunna upp— komma både uppåt och nedåt för de arbetstagare som följer grundutbildningen. lU vill därför inte heller välja detta alternativ som huvudregel.
Avvisar man de nu antydda alternativen, synes i praktiken återstå att välja arbetstaga- rens individuella inkomst till utgångspunkt för en lagregel om garanterad lön under utbildningstiden. En sådan lösning har flera fördelar. Den medför att grundutbildningen för den enskilde invandraren kan upplevas som en normal del av arbetet. Fran rättvise- synpunkt är den acceptabel. För företagen innebär den inga större administrativa svårig- heter.
Liknande bestämmelser om skydd mot inkomstbortfall när arbetstagare under ar— betstid utför en syssla som inte i egentlig mening är att betrakta som arbete för arbetsgivarens räkning återfinns för övrigt i bl. a. 1967 års avtal mellan SAF och LO om den lokala säkerhetstjänsten (beträffande skyddsombud) och 33 & 1966 års avtal mel- lan SAF, LO och TCO om företagsnämnder (beträffande ledamot i företagsnämnd).
Mot denna bakgrund vill IU därför för- orda en lösning som innebär att arbetstaga- rens individuella inkomst tas till utgångs- punkt för en lagregel om garanterad lön un- der utbildningstiden.
I vissa fall kan det vara svårt att räkna ut den individuella lönen för den som genast eller tämligen omgående efter anställningen påbörjar grundutbildning, t. ex. vid ackords- arbete. I sådana fall bör arbetstagaren enligt lU garanteras en lön som i princip motsvarar genomsnittslönen för den yrkesgrupp veder- börande tillhör på företaget eller arbetsplat- sen. I flertalet fall torde arbetsgivarna och de fackliga organisationerna genom lokala för— handlingar kunna träffa överenskommelse i denna fråga.
När det gäller det närmare innehållet i den lagstiftning som lU föreslar bör man i lagtekniskt hänseende lämpligen skilja mel- lan arbetstagarens rätt att erhålla ledighet för att delta i grundutbildningen och hans skydd
mot inkomstbortfall under utbildningstiden. I lagen bör sålunda först slås fast att arbets— tagaren har rätt att under arbetstid delta i grundutbildningen. Denna rätt bör emeller- tid inte få tas i anspråk för längre tid än 240 lektionstimmar.l Härigenom maxi- meras arbetsgivarens skyldighet att ge arbets- tagaren ledighet för att kunna delta i grundutbildningen. Skyldigheten bör omfat- ta inte bara själva lektionstiden utan också tid för nödvändiga raster. IU förutsätter vi— dare att arbetstagaren får erforderlig ledig— het för att kunna förflytta sig till och från utbildningsplatsen.
I lagen bör härefter klargöras i vilken utsträckning arbetstagaren skall åtnjuta skydd mot lönebortfall under utbildnings- tiden. Enligt lU:s mening bör lagen garantera sådant skydd under hela denna tid. Huvud— regeln bör därför vara att lönen för utbild- ningstiden inte får understiga den lön som skulle ha utgått om arbetstagaren under motsvarande tid utfört arbete för arbetsgiva- rens räkning. Eftersom utbildningstiden ut- tryckts i lektionstimmar måste emellertid en sådan regel kompletteras med en föreskrift som på ett tydligt sätt anger storleken av arbetsgivarens skyldighet att utge lön under utbildningstiden. Enligt lU är det naturligt att anknyta arbetstagarens löneanspråk till ett visst antal arbetstimmar. Löneskyddet bör lämpligen omfatta 240 arbetstimmar. En sådan garanti överensstämmer mycket nära med omfattningen av arbetsgivarens skyldig- het att ge arbetstagaren ledigt för att kunna delta i grundutbildningen. I lagen bör därför anges att en Iektionstimme i detta samman- hang skall räknas som en arbetstimme. Med denna ornräkningsregel synes inga svårigheter behöva uppkomma att fastställa den rninimi- lön som arbetstagaren har rätt till under utbildningstiden. Regeln innefattar alltså rätt till lön också för sådan tid som inte utgör lektionstid utan består av t. ex. rast mellan två lektionstimmar. Maximalt bör arbetstaga- ren kunna få ut lön motsvarande 240 arbetstimmar.
Den reglering av löneskyddet som lU nu förordar bör inte få ge upphov till an-
språk på övertidsersättning eller dylikt. La- gen bör endast garantera en lön motsva— rande den som skulle ha utgått för arbete under ordinarie arbetstid.
Särskilda problem uppkommer om utbild- ningen är förlagd till annan tid än arbetstid. De skäl som talar för att arbetstagaren skall ha rätt till lön när utbildningen är förlagd till arbetstid gör sig gällande även när det gäller utbildning på tid som annars skulle varit fritid (jfr avsnitt 11.3.3). Lagen bör därför ge arbetstagaren rätt till ersättning av arbetsgivaren även i sådana fall. Lagtekniskt synes detta kunna uttryckas så, att den tid under vilken arbetstagaren deltar i utbild— ningen även i detta fall räknas som arbetstid. Arbetstagaren bör under denna tid vara berättigad till lön enligt samma grunder som angivits tidigare.
Lagens tillarnpningsornråde
lU har övervägt huruvida lagen bör tillämpas på arbetstagare hos alla företag eller om en begränsning bör göras beträffande företag med endast ett fåtal anställda. För mycket små företag kan utgiften för lön under grundutbildningen komma att innebära att möjligheten till anställning för nyinvandrade arbetstagare kan minska eller helt försvinna. Möjligheterna att kontrollera att lagen efter- levs torde vidare vara begränsade när det gäller mycket små företag. Därför föreslår IU att lagen inte skall omfatta arbetstagare som är anställda hos arbetsgivare som inte regel- bundet sysselsätter minst fem arbetstagare. En motsvarande gränsdragning har gjorts t. ex. i l & lagen om vissa åtgärder för att främja sysselsättning av äldre arbetstagare på den öppna arbetsmarknaden (prop. 1971: 107).
Det vore emellertid olyckligt om den visserligen ringa andel invandrare som inom kort tid efter ankomsten anställs i småföre- tag kom i en klart oförmånligare ställningi
1 Med lcktionstimmc menas här en tidsenhet om 40 minuter under vilken undervisning meddelas (jfr skolstadgan l97lz235).
utbildningshänseende än anställda vid större företag. Småföretagen bör därför rekommen- deras att på samma sätt som övriga företag betala lön till anställda som följer grund- utbildningen. Oavsett hur stor del av grund- utbildningen som invandrare vid företag med mindre än fem anställda deltar i på arbetstid bör en stimulanspremie från staten utgå för fullföljd grundutbildning. Premien bör vara av samma storlek (700 kr.) och utbetalas på samma villkor som för icke anställda invand- rare (se avsnitt 10.5.2).
Vidare bör lagen enligt lU:s mening endast äga tillämpning på utländska arbetstagare som är kyrkobokförda i Sverige. lU:s motiv för att på detta sätt begränsa lagens tillämp- ningsområde är att utesluta arbetstagare som endast tillfälligt vistas i Sverige.
Ett ytterligare undantag från lagens till— lämpningsområde bör göras beträffande ar- betstagare som sysselsätts i säsong- eller feriearbete eller eljest i arbete av tillfällig natur. För IU framstår det som rimligt att en arbetsgivare inte bör åläggas att utbetala lön under grundutbildningen för arbetstagare vilkas anställning uppenbarligen är av tillfäl— lig eller kortvarig natur.
IU har utifrån denna ståndpunkt även dis- kuterat möjligheten av att i lagen göra undan- tag för anställda med endast ett begränsat antal arbetstimmar, och där grundutbild- ningens 240 timmar skulle stå i dispropor- tion till antalet arbetstimmar. IU åsyftar här exempelvis sådana anställda som är sysselsatta mindre än hälften av normal arbetstid inom branschen eller företaget, deltidsanställda med endast några timmars arbete per vecka eller anställda med arbetstiden förlagd till veckosluten m. fl. Något hinder för deltagan- de i grundutbildningen på annan tid än arbets- tid torde i dessa fall inte föreligga. För sådana anställda hade man kunnat tillämpa det av lU föreslagna premiesystemet, varvid arbets- givarens skyldighet att betala lön till dessa invandrare skulle fallit bort. En sådan kon- struktion skulle sannolikt medfört svåra gränsdragningsproblem. IU har därför stannat för att inte föreslå något generellt undantag för deltidsanställda.
Från lagens tillämpningsområde bör slut- ligen undantas invandrare som har svenska, danska eller norska språket till modersmål eller som eljest uppenbarligen behärskar något av dessa språk.
Lagens ikraftträdande
Tidpunkten för lagens ikraftträdande bör sättas så, att utrymme ges för nödvändiga förberedelser både från myndigheternas, ar- betsgivarnas och de fackliga organisationer- nas sida. IU föreslår därför att lagen träderi kraft 1.1.1973. Den bör inte gälla arbetstaga- re vars anställning här i riket börjar före denna dag.
IU skulle emellertid betrakta det som mycket otillfredsställande om inte nu an- ställda invandrare avtalsvägen tillförsäkrades samma förmåner som i framtiden anställda invandrare. IU förordar därför en snar och frivillig påbyggnad av den mellan LO och SAF träffade överenskommelsen om svensk- undervisning för invandrare så att den beträffande nu anställda invandrare i princip kommer att omfatta de mål för grundutbild- ningen och arbetsgivarnas medverkan som IU har föreslagit. Uppgifter från lU:s intervju- undersökning i bilaga 2 tyder på att det ackumulerade behovet av undervisning i svenska bland nu anställda invandrare inte är större än att det borde finnas goda förutsätt- ningar att inom en snar framtid träffa en överenskommelse med ett sådant innehåll. Det rör sig troligen om 30 OOO—40 000 personer. Utbildningen för dem kan t.ex. läggas upp efter en rullande plan.
I överensstämmelse med vad IU nu före- slagit har IU upprättat ett förslag till lag om utländsk arbetstagares rätt att deltaga i grundutbildning för invandrare. Lagförslaget är jämte specialmotivering intaget i bilaga 4.
10.5.2. Icke anställda invandrare
Till de icke anställda vuxna invandrarna hör i första hand hemarbetande kvinnor. Dessa kan genom studieförbundens svenskundervis— ning få möjligheter till kontakt med svenskt
vardagsspråk och vardagsliv. Det rika utbu- det av cirklar, förlagda till olika tider på dagen, bör göra det möjligt för t. ex. denna grupp att följa svenskundervisning. [ flera kommuner har barnpassning ordnats i anslut- ning till undervisningen. Även andra model- ler har inom ramen för försöksverksamhet prövats för undervisning av vuxna familje- medlemmar till anställda invandrare (jfr avsnitten 8.3.6, 8.7 och 8.8).
Erfarenheterna från undervisning i svenska och samhällsorientering för hemarbetande invandrarkvinnor visar emellertid att det krävs särskild stimulans för att denna grupp skall följa sådan undervisning och även bli delaktig av övrig samhällsservice som kan underlätta anpassningsprocessen. Detta gäller också andra mindre grupper icke anställda invandrare som t. ex. invandrare i pensions- åldern. Många av de hemarbetande invand— rarkvinnorna är ofta isolerade i hemmet på grund av svårigheter med barnpassning och kontaktsvårigheter beroende på bristande kunskaper i svenska. Bland vissa invandrar- grupper kan även en patriarkalisk familjesyn verka hämmande på möjligheterna att följa svenskundervisning.
Av de studiesociala stödformer som för närvarande förekommer vid utbildning — studiehjälp, studiemedel och utbildnings- bidrag — är utbildningsbidrag enligt arbets- rnarknadskungörelsen den förmånligaste för mottagaren, Hemarbetande invandrarkvinnor skulle i och för sig få bättre möjligheter att bryta en isolering i hemmet och även kunna gå ut på arbetsmarknaden och fritt välja sysselsättning om ersättning enligt normerna för utbildningsbidrag generellt utgick under grundutbildningen. Med hänsyn till att ett förslag om en sådan ordning måste vägas mot andra gruppers utbildningsbehov vill lU emellertid inte förorda en sådan lösning.
Frågan om den långsiktiga utformningen av studiefinansieringen inom vuxenutbild- ningen övervägs för närvarande inom kom- mitten för studiestöd åt vuxna (SVUX). I direktiven för SVUX påpekas bl.a. att nuvarande stödformer för vuxna — med undantag av utbildningsbidragen inom ar—
betsrnarknadsutbildningen — anpassats till ungdomsutbildningens stödformer (studie- hjälp och studiemedel) samt att inkomst- bortfallet vid heltidsstudier kan bli så stort att det för vuxna inte uppvägs av det stöd som utgår inom ungdomsutbildningen. Bl. a. mot denna bakgrund skall SVUX förutsätt- ningslöst pröva nuvarande och nya former för finansieringen av vuxnas studier och utbildning.
I avvaktan på mera långsiktiga förslag beträffande den studiesociala finansieringen av vuxenutbildningen vill IU föreslå ett statligt premiesystem för invandrare utanför arbetslivet. Varje icke anställd invandrare som följer grundutbildningen bör tilldelas en premie som dels kan täcka kostnader i samband med grundutbildningen (t. ex. rese- och måltidskostnader), dels innebär en viss ekonomisk stimulans. l undantagsfall bör extra ersättning för onormalt stora resekost- nader kunna utgå. Premien bör betalas utav kommunens skolstyrelse. I avsnitt 11.6 läg- ger IU fram mera preciserade förslag beträf- fande prerniesysternet.
10.6 Viss nuvarande utbildning
[0.6.1 Svenskundervisning i samband med arbetsmarknadsutbildning
[ avsnitt 8.4 redogörs för möjligheterna får invandrare att inom arbetsrnarknadsutbild- ningen erhålla svenskundervisning. Svensk- undervisning kan ges dels under högst ua månader i samband med omskolning till ett nytt yrke. dels iundantagsfall utan samband med yrkesutbildning om bristande kunska- per i svenska bedöms vara ett avgörande hinder för arbetsplacering.
lU förutsätter att de nuvarande möjlig— heterna att inom arbetsmarknadsutbili- ningen erhålla svenskundervisning bibehåls. Den maximala längd som undervisningeni svenska inom arbetsmarknadsutbildningrn kan ha svarat väl mot de mål för grunl- utbildningen som lU föreslär. lnnehålleti den svenskundervisning som ges inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen bör i möii-
gaste mån anpassas till innehållet i den föreslagna grundutbildningen, så att svensk- undervisningen inom ramen för arbetsmark- nadsutbildningen kommer att utgöra en integrerad del av grundutbildningen för invandrare.
10.6.2. Undervisning i utvandringsländerna
I avsnitt 8.6 redovisas hittills förekommande svenskundervisning i utvandringsländer.
Det skulle naturligtvis vara en fördel om framtida invandrare redan före ankomsten genom utbildning förberetts för sin vistelse i Sverige. Detta förutsätter emellertid att utvandringen till Sverige har viss kontinuitet och att den sker i kontingenter. Så är emellertid idag fallet endast med en mycket liten del av invandringen. Merparten av invandrarna kommer oorganiserat. Ett annat skäl som talar emot reguljär utbildning i utvandrarländerna är att kommunerna med hänsyn till sin kompetens är förhindrade att bedriva utbildning utomlands. Dessa förhål— landen bör emellertid inte avhålla företag som rekryterar grupper av invandrare att i samråd med myndigheter i Sverige och utvandringsländerna inleda utbildning redan före invandrarnas ankomst till Sverige. Det är självfallet en fördel om sådan utbildningi möjligaste mån anpassas till de mål för grundutbildningen i svenska som IU föreslär.
Beträffande organiserad invandring till Sverige av vissa specialistgrupper som t. ex. medicinalpersonal bör enligt IU gälla att det organ i Sverige som svarar för rekryteringen av gruppen i fråga även fullt ut bör svara för kostnaderna för utbildningen i svenska för gruppen, dvs. såväl undervisningskostnader som studiesociala kostnader. Denna typ av invandring kan inte förutsättas bli av någon större omfattning. Med hänsyn bl. a. till att dessa specialrekryterade invandrare efter en central utbildning. som utöver svenskunder- visning även kan förutsättas omfatta viss kompletterande yrkesutbildning, ofta kom- mer att bosätta sig i olika kommuner i hela landet är det rimligt att det rekryterande organet svarar för undervisningskostnaderna.
I kap. 8 redovisas vissa försök med anord- ningar för undervisning i svenska och sam- hällsorientering som kan betraktas som komplement till studieförbundens cirklar i svenska för invandrare. Dessa försök gäller kontaktkurser för invandrarkvinnor (8.3.6-), internatkurser i svenska (8.7) och studiecirk- lar i samhällskunskap (8.8).
[U förutsätter att det vid sidan av grund- utbildningen i svenska med samhällsoriente- ring även framöver kan finnas behov av anordningar för undervisning i svenska med samhällsorientering för invandrare genom vilka nya pedagogiska former för invandrar- undervisning prövas och utvärderas. IU före- slår således att SÖ i samråd med SIV ges möjligheter att inom ramen för en försöks- verksamhet utveckla olika modeller för un- dervisning av invandrare som kan verka som komplement till den föreslagna grundutbild- ningen.
10.6.4. Undervisning av flyktingar
Flyktingar och med dem jämställda utlän- ningar kan omhändertas på de speciella mottagningsförläggningar som drivs av ar- betsmarknadsstyrelsen där de normalt erhål- ler en månads intensivundervisning i svenska språket. Ibland förlängs undervisningstiden till två månader. Undervisningen kan då ske antingen i eller utanför förläggningen (jfr avsnitt 8.9).
IU föreslår att den utbildning som framde- les ges på arbetsmarknadsstyrelsens mottag- ningsförläggningar för flyktingar inordnas i grundutbildningen för invandrare. Den vid mottagningsförläggningarna nuvarande un- dervisningstidens längd bör således utsträc— kas att generellt omfatta 240 timmar, och innehållet i undervisningen bör anpassas till innehållet i grundutbildningen i övrigt.
10.6.5. Svenska för utländska studerande
Undervisning i svenska för utländska stude- rande meddelas vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg, Stockholm och Umeå.
Konsistorierna får uppdra åt studieförbund att handha undervisningen. I Stockholm handhas undervisningen av the Stockholm University Institute for English-Speaking Students. Undervisningen omfattar maximalt fyra kurser, vardera om 90 timmar. I avsnitt 8.11 beskrivs närmare undervisningen i svenska för utländska studerande.
Utländska studerande vid högre svenska läroanstalter kan indelas i två grupper: dels studerande som invandrat under sådana omständigheter att det klart kan förutsättas att de kommer att stanna i Sverige, dels s. k. gäststuderande.
Enligt ett av statsmakterna nyligen fattat beslut (prop. 1971181) skall studiesocialt stöd inte utgå till utlänningar som bosatt sig här i landet huvudsakligen i syfte att skaffa sig utbildning. Utlänningar som mottagits under sådana omständigheter att det klart kan förutsättas att vederbörande kommer att stanna i Sverige bör emellertid få svenskt studiestöd på samma villkor som svenska medborgare. Till denna kategori kan hänfö- ras flyktingar och därmed jämställda och barn under 20 år till invandrare som motta- gits här för att bo och arbeta. [ övriga fall bör enligt prop. 1971 :81 som villkor för rätt till studiestöd gälla att personer med veder— börliga tillstånd vistats och förvärvsarbetat under en sammanhängande period av minst två år.
lU föreslår mot denna bakgrund att även utländska studerande som kommit till Sveri- ge sedan de fyllt 16 år får den grundläggande undervisningen i svenska genom grundutbild- ningen på samma villkor som övriga invand- rare. Viss undervisning vid universiteten i svenska för utländska studerande kommer emellertid enligt lU:s bedömning att behövas även framdeles. Gäststuderande bör få möj- lighet att vid universiteten få grundundervis— ning i svenska. Påbyggnadskurser i svenska med inriktning på olika ämnesområden är nödvändiga för de studerande som genom- gått grundutbildningen. Det är enligt IU därför önskvärt att undervisningen i svenska för utländska studerande på ett fastare sätt än hittills knyts till universitetens verksamhet.
11. Förslag om grundutbildning för vuxna invandrare
11.1 Förslag om grundutbildning
I detta avsnitt sammanfattas lU:s förslag om grundutbildning för vuxna invandrare. Hän- visning ges till de avsnitt i betänkandet där de olika förslagen utvecklas närmare.
lU föreslår att en ny utbildningsanordning inrättas med benämningen grundutbildning för invandrare. Grundutbildningen bör erbju- das samtliga invandrare i landet som har behov av utbildningen i fråga. Grundutbild- ningen bör inordnas i det allmänna skolvä- sendet. (10.3)
Mål
Målet för grundutbildningen bör vara att inom en ram av 240 timmars koncentrerad undervisning ge invandraren _ oavsett tidiga- re utbildning A en första kännedom om svenskt vardagsspråk och vardagsliv. Språk- undervisningen bör vara praktiskt inriktad och även innehålla inslag av samhälls- och arbetsmarknadsorientering. (10.3)
Huvudmannaskap
Kommunen bör som huvudman ha att sörja för att vuxna invandrare erbjuds grundut- bildningen och svara för dess kvalitet och administration. 'Det är angeläget att studie- förbundens personal- och lokalresurser för svenskundervisning används även i fortsätt-
ningen. (10.4).
Regional och interkommunal samverkan bör vid behov ske mellan kommunerna i fråga om grundutbildningen. (10.4)
Grundutbildningen förutsätts anordnad i samråd med samtliga berörda parter i kom- munen: myndigheter, företag, fackliga orga- nisationer. studieförbund. invandrarnas egna organisationer m. fl. Sådant samråd kan ske i de kommunala vuxenutbildningsråden. (1 1.3.1)
SÖ bör som central förvaltningsmyndighet få i uppdrag att svara för uppgifter som planering och samordning, lärarutbildning, läroplaner, utvecklingsarbete och informa- tion beträffande grundutbildningen. (10.4, 13)
K ostnadsfördelning
Staten förutsätts genom bidrag till kommu— nerna svara för vissa undervisningskostnader i samband med grundutbildningen. Staten bör vidare svara för premier till icke anställ- da invandrare som fullföljer grundutbild- ningen oeh till invandrare vid företag med mindre än fem anställda. (11.6, 11.7) Arbetsgivarna rekommenderas att betala lön under grundutbildning för nu anställda invandrare. Arbetsgivare med minst fem an- ställda föreslås genom lag vara skyldiga att betala lön till invandrare som anställs här i landet efter 1.1. 1973 och som följer grund-
Tillträde
Alla invandrare över 16 är bör ha tillträde till utbildningen. Undantag bör dock göras för arbetstagare som sysselsätts i säsong- eller feriearbete eller eljest i arbete av tillfällig natur. Dansk-, norsk- och svensktalande in- vandrare bör kunna delta i grundutbild- ningen endast i mån av plats. Som kvalifika- tionsgrund för tillträde till grundutbild- ningen bör kyrkobokföring gälla. (11.2)
Anordnande
Undervisningen bör ordnas så snart som möj- ligt efter invandrarens ankomst till landet och läggas upp som intensivundervisning. För anställda bör den i princip äga rum på arbetstid. Med hänsyn till lokala förutsätt- ningar och variationer i invandringen, liksom i produktionsprocessen, måste flexibilitet förutsättas när det gäller undervisningens förläggning i tiden. (1 1.3.3)
Beträffande utbildningen av de anställda invandrarna bör intimt samråd ske mellan kommunens skolstyrelse. arbetsgivare och fackliga organisationer. Där förutsättningar finns bör utbildningen förläggas till arbets- platsen. För utbildningen av hemarbetande invandrarkvinnor med småbarn bör om möj- ligt särskild barnpassning ordnas i anslutning till undervisningslokalerna och även andra stimulansåtgärder bör vidtas för i synnerhet denna grupp. (11.3.4, 11.3.5)
A visering och information
Kommunernas uppgift att organisera och planera utbildningen förutsätter att de får bättre översikt över invandringen till kom— munen än vad de normalt har för närvaran- de. Ett system för avisering om invandrare till kommunerna bör därför upprättas. Syste- met bör läggas till grund för såväl central information som lokal uppsökande informa- tion om grundutbildningen. (11.4, 11.5, 13.2) '
1 1.2 Tillträde till gmndutbildningen
l föregående avsnitt presenterades samman- fattningsvis lU:s förslag om tillträde till grundutbildningen för invandrare. De av- gränsningar och undantag som kortfattat an- gavs i sammanfattningen motiveras utförliga- re i detta avsnitt.
ll.2.l Kravet på kyrkobokföring
Som kvalifikationsgrund för grundutbild— ningen föreslär IU att kyrkobokföring skall gälla. Motivet för att kräva kyrkobokföring för tillträde till grundutbildningen är att utesluta tillfälliga besökare. turister osv.
Som påpekas i avsnitt 2.1.2 kyrkobokför sig invandrare ofta först efter en längre vistelse i Sverige. Detta kan bero pa osäker- het om avsikten att stanna i Sverige mera varaktigt men den vanligaste orsaken torde vara dålig kännedom om bestämmelserna. lU:s förslag avser alla invandrare som mera varaktigt tänker bosätta sig i landet. IU har därför övervägt att låta grundutbildningen omfatta även personer som visserligen inte har kyrkobokfört sig men uppfyller villkoren för kyrkobokföring. Att kyrkobokföring inte har skett torde dock i de aktuella fallen bero på bristande information och kontakt med myndigheterna. Om fråga om grundut— bildning för en viss invandrare uppkommer, räknar lU med att, då sådan kontakt med invandraren etableras. eventuellt underläten kyrkobokföring sker.
11.2.2 Undantag för dansk-, norsk- och svensktalande invandrare
Bland invandrarna finns personer vilkas kun- skaper i svenska motsvarar eller är högre än målet för grundutbildningen. Någon grund- utbildning bör i princip inte erbjudas dessa personer och deras eventuella vidareutbild- ning i svenska bör ske inom ramen för den ordinarie vuxenutbildningen enligt förslag i kap. 12.
Invandrare som kan svenska är framför allt finländare med svenska till modersmål.
De utgör en betydande grupp bland de fin- ländska invandrarna i Sverige. Språkproblem för dansk- eller norsktalande invandrare som skulle motivera en samhällsinsats för deras del av den storlek som grundutbildningen utgör synes inte föreligga. IU föreslår därför att grundutbildningen i princip inte bör avse dansk- eller norsktalande invandrare eller finländska invandrare som har svenska till modersmål. Dessa invandrare bör dock få delta i undervisningen om de själva så önskar och plats finns för dem. Någon skyldighet för arbetsgivaren att betala lön till dem för studietiden bör dock inte gälla (se 10.5.1), ej heller bör någon premie utgå till sådana deltagare. Detta gäller även personer som redan följt grundutbildningen.
En del av de här aktuella invandrarna kan avgränsas på administrativ väg. Beträffande dansk- och norsktalande invandrare kan man således utgå från det formella medborgarska- pet. För en avgränsning av de finländska invandrare som har svenska till modersmål måste man utgå från personens egen uppgift om sin språktillhörighet. En sådan uppgift kan lämnas t. ex. via arbetsgivaren eller per- sonligen vid uppsökande information eller på annat sätt.
Förslaget innebär således att grundutbild- ningen kan komma att erbjudas invandrare som kan svenska, t.ex. genom en tidigare vistelse i Sverige. lU utgår från att personer som redan kan svenska avböjer deltagande i grundutbildningen om de erbjuds detta. Att lU trots detta föreslår att dansk- och norsk- talande invandrare samt svenskspråkiga fin- ländare skall undantas beror på att dessa grupper är så stora och enkelt kan skiljas från övriga invandrare.
1 1.2.3 Undantag för korttidsanställda
I princip eftersträvar lU att samtliga invand- rare i Sverige utan kunskaper i svenska mot- svarande dem som grundutbildningen ger erbjuds delta i denna. Från denna regel har IU dock ansett det nödvändigt att undanta vissa grupper av arbetstagare, nämligen såda- na som sysselsätts i säsong- eller feriearbete
eller eljest i arbete av tillfällig natur (jfr utlänningskungörelsen (1969zl36) 43% be- träffande undantag från skyldighet att inne- ha arbetstillstånd). Anställda i arbete av kortvarig natur som är kyrkobokförda i lan- det bör däremot äga rätt att delta i grundut- bildningen men arbetsgivaren kan inte anses ha skyldighet att betala lön till dem under studietiden (se avsnitt 10.5.1).
11.3 Anordnande av grundutbildningen
11.3.1 Huvudmannaskap och samverkan
lU:s förslag innebär att kommunens skolsty- relse skall ha att sörja för att grundutbild— ning anordnas för i kommunen bosatta vux- na invandrare. Skolstyrelserna skall ha ansva- ret för utbildningens administration och kva- litet.
Det är av vikt att ett intimt samråd etable- ras mellan de parter som berörs av grundut- bildningen: kommun, arbetsgivare, fackliga organisationer, studieförbund och invandra- re. Ett reguljärt samråd torde krävas för att på bästa sätt kunna utnyttja de resurser på orten som är tillgängliga för grundutbild- ningen.
I en del kommuner finns sedan något år särskilda vuxenutbildningsråd. Dessa bereder frågor av samordnande, planerande och in- formativ karaktär. En viktig uppgift för rå— den är samordningen av de personella resur- serna och lokalresurserna. De senaste årens satsning på reformer inom vuxenutbild- ningen leder troligen till att sådana råd blir mera allmänt förekommande. IU föreslår att det lokala vuxenutbildningsrådet, i den mån sådant finns, får samordnande uppgifter även när det gäller grundutbildningen för invand- rare.
Ett annat väsentligt samrådsorgan när det gäller grundutbildningen är de referensgrup- per för invandrarfrågor som finns i några kommuner. I ett cirkulär från Svenska Kom- munförbundet 4.6.1971 föreslås att sådana referensgrupper knyts direkt till kommun— styrelsen. I referensgruppen bör enligt Kom- munförbundet representanter för olika kom- munala förvaltningar, arbetsgivare, fackliga
organisationer, ideella föreningar och invand- rare vara företrädda.
11.3.2 Gruppstorlek
Som villkor för statsbidrag till studieför- bundens cirklar i svenska för invandrare gäl- ler att grupperna måste omfatta minst fem och högst 20 deltagare (se 8.3.1).
För den kommunala vuxenutbildningen gäller att kurs får inrättas om studerande- antalet varaktigt utgör minst 12. Beträffande orter utanför gymnasieorter i det allmänna stödområdet gäller att elevantalet i kurs i kommunal vuxenutbildning skall vara lägst åtta (prop. 1971137). Dessa bestämmelser kan i och för sig även vara lämpliga beträf- fande svenskundervisning för invandrare. För att emellertid kommuner med endast ett litet antal invandrare skall kunna anordna grundutbildning föreslår IU att den bör få anordnas om minst 8 elever stadigvarande kan beräknas delta i kursen. Vidare anser lU att pedagogiska skäl talar för att en undervis- ningsgrupp i grundutbildningen inte bör överstiga 20 deltagare. Utbildningen måste med hänsyn till deltagarnas olika bakgrund och förutsättningar delvis kunna läggas upp individuellt. lU föreslår därför att en ny kurs upprättas om studerandeantalet överstiger 20.
11.3.3 Förläggning i tiden
lU har som ett mål för grundutbildningen angett att den bör omfatta 240 timmars koncentrerad undervisning. För anställda bör den äga rum på arbetstid. Med hänsyn till lokala förutsättningar torde grundutbild- ningen dock inte genomgående kunna äga rum som intensivundervisning. Speciella för- hållanden i vissa branscher eller på vissa företag kan föranleda modifikationer. Vid t. ex. visst skiftarbete eller deltidsarbete mås- te troligen en del av grundutbildningen för- läggas till fritid. Bland annat av detta skäl har i den av IU föreslagna lagen om utländsk arbetstagares rätt till lön vid deltagande i grundutbildning för invandrare intagits en
bestämmelse om lön under studietid som annars skulle vara den anställdes fritid (se avsnitt 10.5.1 och bilaga 4).
Den inledande delen av grundutbildningen för anställda kan integreras med introduk- tionen pä arbetsplatsen. De utomnordiska invandrare som kommer till Sverige genom organiserad överföring kan eventuellt följa en första del av utbildningen redan i hemlan- det (jfr avsnitt 10.6.2). Vid större företag kan denna introduktion bedrivas i form av internatundervisning. En sådan längre inle- dande del av grundutbildningen kan följas av olika etapper som allt efter de lokala förut- sättningarna och arbetsprocessens art uppde- las pä arbets- respektive fritid. Hela utbild— ningen bör dock helst i princip förläggas till ordinarie arbetstid.
Företag som inte omfattas av den av lU föreslagna lagen (dvs. företag med mindre än fem anställda) rekommenderas att på samma sätt som övriga företag ställa arbetstid till förfogande för grundutbildningen. För en del anställda vid sådana företag kan emeller- tid fritidsundervisning realistiskt sett bli det enda alternativet.
För icke anställda invandrare (hemarbe- tande kvinnor. äldre invandrare m.fl.) bör möjligheterna att lägga upp grundutbild- ningen som intensivundervisning allmänt sett vara goda. En faktor som emellertid försvå- rar möjligheterna för skolstyrelsen att plane- ra grundutbildningen är variationerna i in- vandringen under året. Som framgår av fig. 2.1 i kap. 2 är dessa variationer avsevärda. ] synnerhet för kommuner med liten invand- ring kan svårigheterna att på ett regelmässigt sätt anordna grundutbildningen bli stora.
11.3.4 Lokaler
lU här ovan påpekat att lokalresurser som nu utnyttjas för svenskundervisning för invand- rare bör kunna anlitas även i framtiden. På senare tid har studieförbunden inrättat för svenskundervisning ändamålsenliga undervis- ningslokaler, i allt större utsträckning med tillgång till språklaboratorier och annan tek- nisk utrustning. Företagen har utvecklat de
egna resurserna för internutbildning. och en del större företag har lokaler med språklabo— ratorier för undervisning av invandrare på företagets område. Vikten av att löpande samråd etableras mellan de kommunala orga- nen och företagen för att i möjligaste mån förlägga grundutbildningen för anställda in- vandrare i anslutning till arbetet och arbets- platsen har redan framhållits.
Behov kan emellertid finnas av lokalresur- ser utöver dem som studieförbund och före- tag kan upplåta för grundutbildningen. På vissa orter saknar studieförbundens lokaler önskvärda tekniska hjälpmedel. Sådana hjälpmedel finns emellertid allmänt i de kommunala skollokalerna. Dessa lokaler kan i vissa fall visa sig vara särskilt lämpliga med hänsyn till närhet till hemmet. möjligheterna att ordna sådan särskild barnpassning som föreslås nedan och att erbjuda av kommunen subventionerade måltider i samband med grundutbildningen. Andra lokaler som ibland kan tillfredsställa sådana och liknande önske- mål är t. ex. ålderdomshem, ungdomsgärdar, bibliotek, arbetsvårdsinstitutioner. samlings- lokaler m. m.
11.3.5 Social service
För många vuxna invandrare utanför arbets- livet finns hinder av olika slag för deltagande i grundutbildningen. l avsnitten 11.5 och 13.2 föreslår lU vissa informationsätgärder i syfte att upplysa om och stimulera till del- tagande i grundutbildningen och annan ut- bildning. En premie föreslås vidare utgå till bl. a. icke anställda invandrare som fullföljer grundutbildningen (1 1.6). Det krävs emeller- tid även särskilda sociala anordningar i direkt anslutning till grundutbildningen för att stu- diemotivationen skall höjas hos framför allt hemarbetande invandrarkvinnor. De anställ— da invandrarna kommer på olika sätt att vara i en förmånligare situation. Stimulansåtgär- derna för denna grupp föreslås vara direkt knutna till arbetslivet.
IU vill därför understryka vikten av att huvudmannen och samrådsorganen för grundutbildningen i kommunerna verkar för
ökad service för icke anställda invandrare främst vad det gäller barntillsyn, resor och måltider. Målet bör enligt lU vara att utjämna regionala och lokala skillnader när det gäller grundutbildningens tillgänglighet så att ingen vuxen invandrare utanför arbets- livet utestängs från utbildningen på grund av bristfälligt utbyggd social service. SÖ och Kommunförbundet bör genom rekommen- dationer och information stimulera kom- munens skolstyrelse att i samråd med andra kommunala organ erbjuda invandrarna sär- skild social service i direkt anslutning till grundutbildningen, där behov av sådan ser— vice finns.
Barntillsyn
Ett svårbemästrat problem för invandrar- kvinnorna är att ordna barntillsyn under utbdningen. Detta gäller i synnerhet i kom- muner med långt avstånd mellan bostad och undervisningslokal. Förutsättningarna att ordna barntillsyn i närheten av hemmet är där ofta små eftersom tillgången på platseri familjedaghem är liten eller obefintlig. Dag- hemsplacering är inte heller något realistiskt alternativ då daghemmen är avsedda för hel- dagsvård och kommunerna inte kan skriva in barn i daghemmen för så korta perioder som det här är fråga om. Lekskolorna tar visserli- gen emot barn ett lägre antal timmar men inte heller dessa torde kunna räknas som ett realistiskt alternativ.
Lösningen synes vara att ordna barntillsyn i direkt anslutning till undervisningslokalen. Barntillsynen bör enligt lU snarast vara att jämställa med den barnpassning som för närvarande förekommer på olika orter vid viss yrkesutbildning för hemmakvinnor. I verksamheten bör även invandrarkvinnorna själva växelvis kunna engageras. Redan nu finns liknande anordningar för barntillsyn i samband med vuxenutbildning. Stockholms barnavårdsnämnd ordnar t. ex. barntillsyn för barn till vuxenstuderande vid två av kommunens vuxenskolor. Den pågår måndag till torsdag. De flesta barnen vistas där två å tre timmar per dag. Avgift tas ut efter
lekskoletaxa.
IU har i avsnitt 5.5 understrukit angelä- genheten av att invandrarbarn, framför allt sådana med bristande kunskaper i svenska, bereds tillfälle att delta i förskoleverksam- het. IU vill i detta sammanhang hänvisa till den försöksverksamhet med kombinerad ut— bildning i svenska för invandrarkvinnor och deras förskolebarn som pågår på några håll och som beskrivs i avsnitt 5.3.
Resor
Grundutbildningen för icke anställda invand— rare bör i möjlig mån ordnas i lokaler som ligger nära hemmet. I t. ex. landsbygdskom- muner med ett mindre antal invandrare kan emellertid detta vara svårt. 1 den mån kollek- tiva trafikmedel inte räcker till bör t. ex. skolskjutsorganisationen utnyttjas eller an- nan kommunal färdtjänst ordnas. IU föreslår i avsnitt 11.6 att i undantagsfall onormalt höga resekostnader i samband med grundut- bildning för icke anställda invandrare skall kunna ersättas efter särskild prövning. Den föreslagna premiens storlek har även be- stämts med hänsyn till beräknade normal- kostnader i samband med grundutbild— ningen. Mot denna bakgrund skulle kommu- nerna eventuellt kunna avgiftsbelägga en så- dan särskild färdtjänst. Det är emellertid önskvärt att särskilda transporter till grund- utbildningen är kostnadsfria.
Måltider
I storstadsregionerna kommer avstånden mellan undervisningslokal och bostad i regel inte att vara särskilt stora. För de invandrare som har lång resväg till undervisningslokalen kan det emellertid ställa sig besvärligt med matfrägan. Därför är det en fördel om grund- utbildningen ordnas i lokaler som har mat- servering eller inära anslutning därtill. Bland de exempel på lokaler för grundutbildningen som räknats upp i avsnitt'1.3.4 finns flera som har kapacitet att ta emot extra matgäs- ter.
11.4 Avisering om invandrare till kommu- nerna
lU:s förslag om grundutbildning förutsätter att såväl anställda som icke anställda invand- rare aktivt erbjuds delta i grundutbildningen. Samtidigt läggs på kommunernas skolstyrel- ser uppgiften att organisera grundutbild- ningen. Bägge dessa uppgifter förutsätter att de kommunala myndigheterna erhåller bätt- re översikt över invandringen till kommuner- na än vad de nu normalt har.
Från kommunalt håll har betonats att kommunerna för närvarande inte kan plane- ra t. ex. för bostadsförsörjningen och skolans arbete på ett tillfredsställande sätt då korri- munens myndigheter inte i förväg får reda på väntad invandring. För att ge kommunerna möjlighet att styra utvecklingen har Kom- munförbundet aktualiserat förslag om att kommunerna skall få påverka prövningen av arbetstillståndsansökningar.
För att möjliggöra ett effektivt erbjuden- de om grundutbildning till alla nyinvandrade som är i behov av sådan utbildning och underlätta kommunernas planering av utbid- ningen anser IU det nödvändigt att komrru- nerna erhåller dels uppgifter om planerad invandring till kommunen, dels individuella uppgifter om alla invandrare som har bosrtt sig i kommunen eller erhållit anställning fos en arbetsgivare i kommunen. IU föresår därför ett aviseringssystem som närmare be- skrivs i det följande.
Detta system förutsätter att mera omitt- tande uppgifter än om hela befolkningen samlas in och lagras om i landet bosatta eller anställda utlänningar. Förslaget förutsåt'er således att utländska medborgare i detta hänseende behandlas på ett annat sätt än svenska medborgare. Även om IU i princip anser att säranordningar för utlänninga' i Sverige så långt möjligt bör undvikas är den föreslagna aviseringen enligt lU:s åsikt av sådant värde att den bör komma till stånd. IU förutsätter emellertid att systemet utfir- mas på ett sådant sätt att de registrerade uppgifterna om invandrare inte kan utnyttas för andra ändamål än de avsedda.
IU har övervägt olika aviseringsmöjlighe- ter, nämligen avisering direkt från arbetsgi- varna till kommunen, avisering via folkbok- föringen och avisering via det ADB-system för utlänningsärenden (det s.k. SU-syste- met) som förbereds inom SIV. Systemet skall förse tillstånds- och medborgarskaps- byråerna vid SIV med beslutsunderlag lik— som även med underlag för planeringen av SIV:s verksamhet. Man skall också med hjälp av systemet kunna göra vissa statistiska sam- manställningar av den invandrade befolk- ningen. l systemet skall bl. a. registreras alla ansökningar och beslut om uppehålls- och arbetstillstånd, arbetsanmälningar m. m.
lU föreslår att en avisering som bygger på SU-systemet inleds. Som mål bör sättas att aviseringen börjar samtidigt med att SU- systemet börjar fungera, dvs. kring årsskiftet 1972/73, då även de av IU föreslagna utbild- ningsanordningarna förutsätts träda i funk— tion.
Aviseringen föreslås omfatta alla invandra— re rned undantag för norska och danska medborgare. En del av aviseringen måste dock av tekniska skäl begränsas till enbart utomnordiska invandrare.
lU föreslår tre slag av avisering. Förslaget innebär att vissa utomnordiska invandrare aviseras till kommunen både när arbetstill- stånd erhålls och när arbetsanmälningen sker.
Avisering av beviljade arbetstillstånd
[ SU-systemet skall information lagras om bl. a. alla ansökningar om arbetstillstånd. lU föreslår att avisering sker till kommunen av alla beviljade arbetstillstånd som avser an- ställning 1105 en arbetsgivare inom kommu- nen. Kommunen skulle därmed få kännedom om väntad invandring från icke-nordiska län- der redan innan invandraren har kommit till Sverige. Genom att sådana uppgifter krävs i ansökan om arbetstillstånd kan aviseringen omfatta även t. ex. farniljestorlek, om farnil- jen väntas följa med vid invandringen etc. Denna avisering kan endast omfatta icke— nordiska invandrare. Någon avisering i förväg
av den omfattade nordiska invandringen skulle således inte kunna ske. Detsamma gäller emellertid migrationen inom landet, såväl av svenska medborgare som här redan bosatta utlänningar. Den nordiska arbetsför- medlingen skall i princip ske på samma sätt som arbetsförmedlingen inom landet. Ett eventuellt aviseringssystem från arbetsgivar- na till kommunen bör således omfatta både inflyttningen från andra delar av Sverige och från de nordiska länderna. Att föreslå ett sådant system ligger utanför lU:s arbetsupp- gifter.
A rbetsannza'lda utlänningar
[ SU-systemet skall ingå behandlingen och lagringen av arbetsanmälningar. IU föreslår att avisering sker till bostadskommunen av alla nytillkomna arbetsanmälda utlänningar liksom av sådana utlänningar som byter bo- stadskommun inom ett år efter den första arbetsanmälan. Aviseringen bör inte omfatta danska och norska medborgare. Om motsva- rande uppgift begärs i samband med arbets- anmälan kan aviseringen omfatta även upp- gift om modersmål, om vederbörande redan har genomgått grundutbildning i svenska samt en uppgift om arbetsgivaren har mindre än fem anställda.
Alla kyrkobokförda ej arbetsanmälda utlän- ningar sonz har kyrkobokförts som invandra- re eller flyttar inom landet mindre än ett år efter invandringen
lU:s förslag enligt ovan förutsätter att i SU-systemet registreras samtliga i landet kyr- kobokförda utländska medborgare och stats- lösa och att ej arbetsanmälda utländska med— borgare i systemet kan skiljas från arbetsan- mälda utländska medborgare. Aviseringen av- ser således t. ex. hemarbetande invandrar- kvinnor.
lU:s förslag till avisering enligt de tre ovan redovisade modellerna innebär att kommu- nen får uppgifter om beviljade arbetstillstånd samtidigt med arbetsgivaren. Aviseringen om arbetsanmälda kan antas komma fram till
kommunen ca en vecka efter det att arbetsgi- varen har gjort anmälningen. En avisering direkt från arbetsgivaren skulle saledes inne- bära en viss tidsvinst, men samtidigt medföra större arbetsbörda för arbetsgivaren och svä- righeter att kontrollera att anmälningsskyl- digheten fullgörs. lU föreslår inte ett gene- rellt system som innebär direktaviseringar från enskilda arbetsgivare till kommunen, men anser att frågan bör övervägas närmare av SIV. På många orter, speciellt då sådana mindre och medelstora kommuner vars nä- ringsliv domineras av ett eller ett par företag, kan det vara av stort värde att mycket nära kontakter utvecklas mellan dessa företag och skolstyrelsen, varvid parterna naturligtvis är oförhindrade att lokalt överenskomma om avisering.
Avisering från kyrkobokföringen kan an— tas komma till kommunen ca två veckor efter det att kyrkobokföring har skett för en nyinvandrad. En avisering från länsdata- registret i stället för via SIV skulle innebära att aviseringen kom ca en vecka tidigare, men ett sådant system skulle medföra ett stort antal dubbelaviseringar då folkbokfö- ringsuppgifterna inte innehåller någon upp- gift om anställningsförhällande. Även i detta fall gäller att Skolstyrelserna naturligtvis är oförhindrade att använda lokala kanaler för att söka upp icke anställda invandrare för att ge ett erbjudande om grundutbildning redan innan avisering från SIV kommit.
Ett införande av ADB i SIV:s rutiner enligt det förslag till system för utlännings- ärenden som beskrivits ovan skapar även möjligheter till central informationsspridning som enligt [U bör prövas närmare. Det torde således vara möjligt att till rimlig kostnad t. ex. centralt sända en broschyr om invand- rares rättigheter och skyldigheter i Sverige och gällande regler för grundutbildningen för invandrare till alla arbetsgivare som för förs- ta gången anmäler att de anställt en utländsk arbetstagare. Det är också möjligt att cen- tralt sända informationsskrifter på olika språk direkt till de arbetsanmälda eller kyrkobokförda invandrarna. IU föreslar där- för att SIV överväger en sådan centralt för-
medlad information via det framtida data- systemet.
11.5. Uppsökande information 11.5.1 Motiv för uppsökande information
[ avsnitt 2.3.6 lämnas vissa uppgifter om de vuxna invandrarnas utbildningsbakgrund. Bland invandrare från vissa Medelhavsländer finns ett markant inslag av personer med kort skolutbildning. Mer än hälften av t. ex. de italienska kvinnorna och var tredje jugo- slaviska har färre än fem utbildningsår ba- kom sig. Å andra sidan finns bland isynner- het de jugoslaviska invandrarna många med avsevärt längre utbildning.
De studier som genomförts i Sverige an- gående de vuxenstuderandes utbildningsbak- grund visar att elevrekryteringen till vuxen- utbildningen sker bland dem som redan har relativt god skolunderbyggnad. En nyligen genomförd undersökning bland vuxenstude- rande i Stockholm belyser de korttidsutbil- dades andel av samtliga vuxenstuderande. Under hösten 1969 hade endast ca 17 pro- cent av de vuxenstuderande i Stockholm den gamla folkskolan bakom sig. Oron för att utbildningsklyftan vidgas mellan den äldre och yngre generationen finns omvittnad på flera håll, senast i den av fackföreningsrörel- sen framlagda rapporten Vuxenutbildning — 70 (LOVUX 2). Inom den s.k. FÖVUX- kommitten utreds bl.a. frågan om en sär- skild uppsökande verksamhet för att nå kort— tidsutbildade.
De vuxna invandrarna kan — sa länge de inte har lärt sig svenska — sägas befinna sigi en svårare situation därför att de i stort sett är utestängda från saväl kommunal som an- nan vuxenutbildning. Troligen är de bättre utbildade invandrarna betydligt starkare motiverade för svenskstudier än de med lag utbildning. Vuxna icke anställda invandrare _ i första hand hemmakvinnor _ saknar dessutom den stimulans till utbildning i svenska som en anställning ofta innebär.
Mot denna bakgrund anser IU att det med
det föreslagna aviseringssystemet som grund bör inledas en systematisk uppsökande infor- mationsverksamhet bland vuxna invandrare i syfte att stimulera till utbildning av olika slag, främst grundutbildningen för invandra- re. Målet bör vara att genom en personlig kontakt ge invandraren erbjudande om grundutbildning så att informationen verkli- gen förstås av mottagaren. Innehållet i den uppsökande informationen bör inriktas på information om tid och plats för grundut- bildningen och om studiesociala villkor, men även information om andra utbildningsmöj— ligheter. Många invandrare mäste hjälpas över motståndet att sätta sig på skolbänken igen och ges ett ökat självförtroende så att de kan följa undervisningen. För invandrare med ingen eller ringa skolgång är den upp- sökande informationen av särskild vikt.
11.5.2 Organisation av den uppsökande in- formationen
Den uppsökande informationen i samband med grundutbildningen kan organiseras på olika sätt i olika kommuner. Det bör stå kommunerna fritt att välja de organisatoris— ka och administrativa lösningar som passar bäst i varje särskilt fall.
Lokala informationscentraler för invand- rare finns på ett trettiotal orter. Om en sådan invandrarbyrä finns etablerad i en kommun kan det t. ex. vara lämpligt att ge denna ansvaret för den uppsökande informa- tionen. Sociala centralnämnder finns nu ica 60 procent av landets kommuner. Om den sociala centralnämnden har byggt upp en effektiv organisation och administration för socialt uppsökande verksamhet kan även den utnyttjas för information om grundutbild- ningen i samräd med skolstyrelsen. Skolsty- relsen bör även kunna vara huvudman för den uppsökande informationen. Den uppsö- kande informationen om grundutbildningen bör emellertid inte innehållsmässigt kopplas till socialvardens uppsökande verksamhet. som bl.a. syftar till att utröna en persons behov av social service.
Kommunförbundets nämnda cirkulär
innehåller även förslag om en till kommun- styrelsen knuten referensgrupp i invandrar- frågor. Inom denna referensgrupp skulle t. ex. frågor om huvudmannaskap för upp- sökande information i samband med grund- utbildningen kunna diskuteras.
Det är av vikt att personer som känner invandrarnas bakgrund och talar deras språk förmedlar erbjudandet om grundutbild- ningen. I den uppsökande informationen bör därför i första hand användas tolkar och andra två- eller flerspråkiga personer med kunskaper i invandrarspråk. För den perso- nal som rekryteras till kommunernas upp- sökande information om grundutbildning torde särskild introduktion bli erforderlig. Kurser för denna personal kunde anordnas t. ex. av SIV och Kommunförbundet.
1 1.6 Premiesystemet
lU har i avsnitt [0.5.2 framhållit att det krävs särskild stimulans för att hemarbetan- de invandrarkvinnor och andra vuxna in- vandrare utanför arbetslivet skall följa under- visning i svenska och bli delaktiga av övrig samhällsservice som kan underlätta anpass- ningsprocessen. Därför föreslår IU ett sär- skilt statligt premiesystem för icke anställda invandrare som följer grundutbildningen. En- ligt förslag i avsnitt 10.5.1 bör även invand- rare som från l.l.l973 anställs vid företag med mindre än fem anställda omfattas av detta premiesystem.
Premien bör betalas ut av skolstyrelsen. Som villkor för premien bör gälla att grund— utbildningen fullföljts och att man närvarit minst 200 lektionstimmar. Grundutbild- ningen bör inte få utsträckas över en längre tid än ett ar. Skolstyrelserna bör kunna rekvirera förskotterade premier fran SÖ. i likhet med t.ex. socialnämndernas rekvisi- tion hos socialstyrelsen av kostnader för ersättning för socialhjälp till flyktingar m. fl.
De icke anställda invandrare som deltar i grundutbildningen maste förutsättas ha sin försörjning tryggad. varför premien inte får betraktas som ett bidrag för levnadsomkost— naderna i allmänhet. Premien bör därför vara
generell och skattefri. Den bör vara lika stor för alla oberoende av vederbörandes inkoms- ter. Om de geografiska förhållandena i en viss kommun, exempelvis i glesbygd, leder till att en deltagare får väsentligt högre rese- kostnader än övriga deltagare skall skolsty- relsen i undantagsfall, utöver den generella premien, efter särskild prövning kunna ersät- ta dessa extra utgifter.
Den generella premien skall således tjäna flera syften. Dels skall den vara ersättning för en del av de faktiska kostnader som deltagande i grundutbildningen för med sig (t.ex. resor), dels vara en stimulans för vederbörande att fullfölja utbildningen. Barntillsynen förutsätts i första hand ordnas av kommunen i omedelbar anslutning till utbildningen, varför kostnader för barntill- syn under utbildningen endast torde före- komma i vissa fall.
IU anser mot denna bakgrund att pre- miens totala storlek bör vara 700 kronor. Enligt lU:s beräkningar kan den totala årliga kostnaden för premierna uppskattas till ca 3,5 milj. kr.
11.7.1. Nuvarande statsbidragsbestämmelser
Under budgetåret 1970/71 uppgår de samla- de kostnaderna för utbildningsväsendet inom SÖ:s verksamhetsområde till ca 8,6 miljarder kr., varav 5,2 miljarder kr. belastar staten och 3,4 miljarder kr. kommunerna. Det statliga stödet till det kommunala utbildningsväsen- det omfattar i första hand statsbidrag till lärarlöner med 95—100 procent. Kommuner— na får vidare 35 procent av kostnaderna för byggnadsinvesteringar i statsbidrag. Grund- tanken bakom statsbidragen är att man skall kunna garantera varje medborgare rätt till likvärdig utbildning oberoende av bostadsort eller kommunens ekonomiska bärkraft.
11.7.2 lU:s överväganden
lU:s förslag innebär att kommunen bör bli huvudman för grundutbildningen och att kommunen skall ha att sörja för att vuxna invandrare erbjuds utbildningen.
I nedanstående tablå anges schematiskt utgående statsbidrag till det kommunala skolväsen- det för olika ändamål.
Grund- Gymnasiala Gymnasial skolor skolor vuxenutbildn ng [. Lärare och skolledare: Avlöningsförmäner 95 % 100 % 100 % Socialförsäkringsavgifter 100 % 100 % 100 % 2. Pedagogisk stödpersonal Schablonbc- (bibliotekspersonal, skriv- lopp (t. ex. personal och institutions- 3 000 kr.) tekniker) per klass 3. Elevvårdspcrsonal _ — — (psykologer, kuratorer, läkare och sjuksköterskor) Vaktmästar— och ekonomipersonal — — — 5. Vissa elevförmåner , _ , (skolböcker, Skolmåltider, Skolskjutsar och rabatter på buss/spårväg/tåg) Investeringar ibyggnader Ca 35 % Ca 35 % Ca 35 % Investeringar i utrustning Obetydligt Visst mindre Visst mindre och undervisningsmaterial bidrag bidrag bidrag 8. Löpande fastighetskostnader — — — (drift, underhåll m. m.) 9, Förbrukningsmaterial — — — 104 SOU 1971:51
Enligt sina direktiv skall IU inte pröva frågor om kostnadsfördelning mellan stat och kommun. För att kommunerna inte skall uppleva grundutbildningen i svenska och samhällsorientering som en ekonomisk börda bör statsbidraget enligt lU vara så utformat att det stimulerar kommunerna att anordna utbildningen. Den nuvarande kost- nadsfördelningen mellan stat och kommun när det gäller gymnasial vuxenutbildning förefaller IU vara en lämplig modell för kostnadsfördelning även när det gäller kost- naderna för grundutbildningen för vuxna invandrare.
I bilaga 3.1 återfinns lU:s kostnadsberäk- ningar beträffande grundutbildningen.
1 2 vuxna invandrare
12.1 Fördjupad utbildning inom vuxenut- bildningen
Ett första mäl för insatser på utbildningsom— rådet för vuxna invandrare bör vara att eliminera de utbildningshandikapp som för- svarar invandrarnas möjligheter att tillgodo— göra sig utbudet av vuxenundervisning och som kan avskärma invandraren från viktig samhällsinformation och medinflytande. Mot denna bakgrund har lU ovan föreslagit en grundutbildning på 240 timmar i svenska och samhällsorientering för alla invandrare som är i behov av sådan utbildning. Ett andra mål är att dels genom systematisk information om olika tillgängliga utbild- ningsvägar för vuxna, dels genom nya inslag i den allmänna vuxenutbildningen söka under- lätta möjligheterna för invandrare att få en bättre utbildningsstandard.
I avsnitt 11.5 har lU föreslagit en särskild uppsökande information om olika utbild— ningsmöjligheter för vuxna invandrare. De motiv för en uppsökande information som IU där redovisar utgår inte endast från önsk— värdheten av att invandrarna nås med en direkt information om grundutbildningen utan även om andra utbildningsvägar för vuxna invandrare som t. ex. undervisning för invandrare med ingen eller ringa skolgång eller den kommunala vuxenutbildningen.
Det finns behov av kompletterande inslag i de nuvarande utbildningsvägarna för vuxna som bättre än för närvarande svarar mot
Förslag om fördjupad utbildning för
invandrarnas särskilda behov. Detta gäller i synnerhet undervisning i svenska och sam- hällsorientering. IU vill i de följande avsnit- ten översiktligt ange vissa befintliga utbild- ningsanordningar som kan utnyttjas för en fördjupad utbildning för invandrare.
12.l.l Kommunal och statlig vuxenutbild- ning
lnom den kommunala vuxenutbildningen an- ordnas undervisning enligt läroplanerna för grundskolans högstadium, fackskolan och gymnasiet (ämneskurser) och yrkesskolan (yrkesskolkurser). Den kommunala vuxenut- bildningen fär dessutom omfatta särskilda yrkesskolkurser och yrkesskolkurser i förrn av studiecirklar. Utbildningen anordnas hu- vudsakligen som deltidsundervisning. Eleven kan vad gäller ämneskurser välja att antingen läsa enstaka ämnen eller för fullständig kom- petens i den aktuella skolformen. Undervis— ningen är organiserad som koncentrationsläs- ning. vilket innebär att eleven vanligtvis liiser ett eller tva—-tre ämnen samtidigt.
Den statliga vuxenutbildningen har mera begränsad omfattning än den kommunala. Vid de statliga skolorna för vuxna i Norrkö— ping och Härnösand meddelas utbildning en- ligt läroplanerna för grundskolans högsta- dium, fackskola och gymnasium. Undervis- ningen är en kombination av brevskolcstu- dier och undervisning vid respektive skola
med s. k. varvad undervisning.
Inom den kommunala vuxenutbildningen bör inrymmas sådan kompletterande utbild- ning - i första hand i svenska -— som invand- rare behöver för att kunna följa den statliga och kommunala vuxenutbildningen i övrigt. Utbildningen inom den kommunala och stat- liga gymnasiala vuxenutbildningen, som mot- svarar utbildning enligt läroplanen för grund- skolans högstadium, bygger i stort sett på den kunskapsnivå som den tidigare sex- re— spektive sjuåriga obligatoriska skolan gav. Invandrare som fått en mera omfattande utbildning i hemlandet kan börja på en högre nivå inom vuxenutbildningen medan andra måste börja från grunden.
Med hänsyn till invandrarnas olika utbild- ningsbakgrund måste utbildningen till en början utformas individuellt för att förekom- mande kunskapsluckor skall fyllas ut. Mot- svarande torde gälla även i fråga om vuxenut- bildning för den inhemska befolkningen och därför inte innebära problem av en ny typ.
I fråga om den fördjupade utbildningen i svenska för invandrare inom den statliga och kommunala vuxenutbildningen bör den kuna skapsnivå som nås i grundutbildningen för invandrare kunna vara en utgångspunkt för läroplanen. Läroplanerna i svenska bör enligt lU först leda till en kompetens motsvarande vad grundskolans mellanstadium ger Och se- dan via en nivå motsvarande grundskolans högstadium till en niva motsvarande den som gymnasiala skolformer ger.
En särskilt upplagd undervisning i svenska för invandrare inom den statliga och korn— munala vuxenutbildningen är således enligt IU angelägen. Därigenom skulle invandrare få bättre möjligheter än hittills att följa individuellt anpassad fortsatt svenskundervis- ning.
12.1.2. Folkhögskolor
Statsbidrag utgår till 105 folkhögskolor och till ett tiotal filialer till dessa. Dessa folkhög- skolor kan med hänsyn till huvudmannaska- pet indelas i tre grupper, landstingsskolor. stödföreningsskolor och rörelseskolor. Stöd-
föreningsskolorna får vanligen betydande landstingsbidrag och landstingen är represen- terade i skolornas styrelser. Rörelseskolorna utgör ingen homogen grupp. Den folkrörelse som är huvudman är starkt representerad i dessa skolors styrelser. Det är dock vanligt att plats i styrelsen ges at representant för landstinget och för den kommun där folk- högskolan är belägen.
Målet för folkhögskolans verksamhet är att meddela allmän medborgerlig utbildning, ofta med inriktning mot ett visst intresseom- råde. Under senare är har en ökande andel av folkhögskolans elever sökt sig dit för att fa vidareutbildning av allmänt slag som en grund för fortsatt utbildning. Några folkhög- skolor har speciallinjer som i vissa fall ger direkt yrkesutbildning.
För folkhögskolorna finns ingen centralt fastställd läroplan. Varje skola får inom de gränser som folkhögskolestadgan anger själv utforma sitt program. Vissa obligatoriska ämnen är föreskrivna i endast den första årskursen. Det bör därför finnas stora rnöjlig— heter att i folkhögskolornas utbildning lägga in kurser som direkt tar sikte på invandrar- nas utbildningsbehov. Möjligheterna att lägga upp Specialkurser för invandrare borde vara stora.
Internatformen ger goda möjligheter till kontakter mellan eleverna och med lärare. De försök med internatkurser för invandrare på folkhögskolor som under senare år pågått pa finsk-svenska utbildningsrådets och SIV:s initiativ (se avsnitt 8.7) har visat sig vara särskilt lyckade just med hänsyn till dessa kontakter och till internatmiljön. Folkhög- skolekurser kan därför vara mycket lämpliga för invandrare som under en längre tid vill fördjupa sin utbildning och knyta nya kon- takter. Vid många folkhögskolor är man Också intresserad av att bereda fler invandra- re möjlighet att delta i undervisningen.
12.1.3. Studieförbund
IU framhåller i avsnitt 10.4 att det är angelä- get att kommunerna drar nytta av studieför- bundens erfarenheter av undervisning av in-
vandrare och att kommunerna anlitar perso— nal- och lokalresurser som studieförbunden förfogar över i den nuvarande försöksverk- samheten med svenskundervisning.
För studieförbunden finns därutöver vä- sentliga uppgifter när det gäller den fortsatta introduktionen av invandrarna i samhället. Studieförbunden kan t. ex. lägga upp kurser i fackbetonad svenska inom ramen för den fördjupade invandrarutbildningen. De kan vidare på bred basis ordna cirklar för invand- rare; särskilt samhälls- och arbetslivsoriente- ring i samarbete med företag, fackliga organi- sationer m. fl.
En annan uppgift för studieförbunden är insatser för att vidmakthålla och utveckla invandrarnas kulturella bakgrund och kun- skaperna i modersmålet. Studieförbunden kan även göra en insats t. ex. när det gäller att informera allmänheten om invandrarna. deras bakgrund och ursprungsländer.
12.1.4 Kurser i radio och TV
I avsnitt 8.12 redovisas hittills förekomman— de utbildning för invandrare i radio och TV. Verksamheten ornfattar säväl undervisning i svenska som samhälls- och arbetslivsoriente- ring.
Programverksamheten för invandrare i radio och TV har utvecklats positivt under de senaste åren. Den bör enligt IU betraktas som en reguljär del av Sveriges Radios verk- samhet. Invandrarna är en av Sveriges Radios konsurnentgrupper och särskilda program för dem bör enligt lU på vanligt sätt finansieras över Sveriges Radios budget. inte via särskil- da statsmedel.
När det gäller den fördjupade utbild- ningen för invandrare finns stora uppgifter för etermedia inte minst på samhällsoriente- ringens område. Kurser i svenska som radio och TV sänder bör även byggas ut ytterliga- re. Det är önskvärt att radion löpande sänder grundkurser i svenska för invandrare.
I'Z.l.5 Övrig vuxenutbildning
IU har i avsnitt 10.6.l föreslagit att de nuvarande möjligheterna att få grundutbild-
ning i svenska i samband med omskolning till ett nytt yrke bibehålls. Inom arbetsmark- nadsutbildningen torde emellertid möjlighe— terna att lägga in fördjupad utbildning för invandrare av allmänbildande karaktär eller i form av påbyggnadskurser i svenska vara begränsade.
lU förutsätter att korresporidensinstituten vid uppläggningen av sina utbildningspro- gram skall beakta behov av kompletterande utbildning för invandrare. De som fatt sadan kompletterande utbildning får större möjlig— heter att bli konsumenter av det övriga utbildningsutbudet hos instituten. Institu— tens kursinformation bör inriktas även på invandrare.
Det är önskvärt att det inom persona/ur- bildningen ges möjligheter för invandrare att få specialkunskaper i svenska. Det bör ligga i arbetsgivarens intresse att de anställda in- vandrarna fördjupar sina kunskaper i den specialterminologi som används på arbets- platsen. Kurser i specialterrninologi kan ord- nas i samarbete rned studieförbund.
På motsvarande sätt bör det inom lönta- garorgariisationemas utbildning även före— komma kurser i facklig terminologi för in— vandrare. Vissa Iöntagarorganisationer har under senare år ordnat särskilda kurser för invandrare med inriktning på facklig infor— mation och arbetsmarknadsorientering. Det är önskvärt att denna verksamhet ytterligare byggs ut.
I2.2 Utbildning för invandrade analfabeter
12.2.l Analfabeter bland invandrarna
I några av de länder varifrån invandring skett till Sverige är analfabetismen enligt tillgängli— ga statistiska uppgifter vanlig. För Turkiet anges således att 61.9 procent av den vuxna befolkningen (IS år och över) var analfabe- ter är 1960. i Grekland anges l9.6 procent och i Jugoslavien 23.5 proeent för 1961 och samma åldersgrupp. Från dessa uppgifter kan dock inga slutsatser dras om förekomsten av analfabetism bland invandrarna i Sverige. Utbildningssituationen i utvandringsländerna
har förändrats. Analfabeterna i dessa länder återfinns bland äldre personer medan invand- rarna i Sverige är övervägande unga. I t. ex. Jugoslavien är analfabetismen också regio- nalt begränsad och de jugoslaviska invandrar- na i Sverige har till större delen kommit från delar av landet med utvecklat skolväsende.
Som framgår av lU:s intervjuundersökning (se avsnitt 2.3.6 och bilaga 2) finns bland de italienska och jugoslaviska invandrarna per— soner med begränsad skolgång, medan grup- perna i gemen inte kan betecknas som dåligt utbildade ijämförelse med den svenska total- befolkningen. Samma förhållande synes råda för andra invandrargrupper, t. ex. grekerna. Som framgår av bilaga 2 är det också de mindre utbildade äldre invandrarna med ett stort inslag av kvinnor som har de sämsta kunskaperna i svenska. I denna grupp åter- finns förmodligen också till stor del analfa- beterna bland invandrarna. lntervjuunder— sökningen kan dock inte läggas till grund för någon uppskattning av gruppens storlek.
Det finns analfabeter bland de zigenare som har kommit till Sverige. De finska zige— narna kan i allmänhet läsa och skriva medan zigenarna från Centraleuropa ofta är analfa— beter. Expertgruppen för vissa zigenarfrågor har kartlagt denna grupp (jfr 1.3.1). Antalet utomnordiska zigenare som bedömdes vara analfabeter uppskattades 1971 till ca 130.
I avsnitt 8.10 beskrivs den nuvarande sär- skilda undervisningen för invandrare med ingen eller ringa skolgång. Denna undervis- ning är avsedd för analfabeter. Som analfabe- ter räknar SÖ personer som har en föregåen- de skolgång om högst fyra år. Att en person har fått högst fyra års skolgång innebär naturligtvis inte att han nödvändigtvis måste vara analfabet i den bemärkelsen att han inte kan läsa och skriva. Det förefaller däremot troligt att analfabeterna framför allt är att finna bland personer med en sådan bristande skolgång. Bedömningen av om en viss person är analfabet eller ej kan således inte göras beroende av personens formella skolgång utan maste utgå från vederbörandes läs- och skrivkunnighet såsom den framstår t. ex. un- der grundutbildningen för invandrare, i ar-
betslivet etc. IU anser dock i likhet med SÖ att gruppen personer med högst fyra års skolgång i planeringen kan betraktas som en målgrupp för särskilda utbildningsåtgärder.
IU anser sig inte med nagorlunda säkerhet kunna uppskatta antalet analfabeter, eller personer med så ringa skolutbildning att särskild alfabetiseringsundervisning är moti- verad. IU beräknar antalet analfabeter bland invandrarna till några tusen Och räknar med att högst ca 300 personer per år kan komma att påbörja den av IU föreslagna alfabetise- n'ngsundervisningen.
12.2.2. Förslag om alfabetiseringsundervis— ning
Analfabetism är ett avgörande hinder för invandrare att få varaktig anställning på den öppna arbetsmarknaden. Merparten kan var- ken förstå eller tala svenska. Kunskaperna i det egna modersmålet är små. För att dessa invandrare någonsin skall kunna göra sig gällande på en alltmer specialiserad arbets- marknad krävs att de får särskild utbildning. Erfarenheten visar att analfabeterna ofta fri— ställs och att det är mycket svårt att omskola dem utan en längre elementär utbildning.
Den alfabetiseringsundervisning som be- skrivs i avsnitt 8.lO har hittills varit av ringa omfång. Undervisning har förekommit bl. a. i Stockholm, Göteborg. Malmö och Norr- köping. Bristen pä specialutbildade lärare samt lämpligt studiematerial är kännbar. Me- del för en uppsökande information saknas. Alfabetiseringsundervisningen upplevs av fle— ra kommuner som ett svårt problem. De största svårigheterna är att nå analfabeterna, att skapa studiemotivation och att lösa stu- diefinansieringen.
Den utbildning det här gäller är mycket krävande och det torde därför inte vara realistiskt att förlägga den till fritid. Varken utbildningsbidrag eller studiehjälp kan för närvarande utgå. Sooialhjälp, som ersätts av statsmedel. kan utgå för personer med flyk- tingstatus. För övriga går studiefinansie- ringen i dag inte att ordna annat än med
socialhjälp. som inte torde ersättas av stats— medel.
IU föreslår mot denna bakgrund en sär- skild anordning för utbildning av invandrade analfabeter. I de följande avsnitten utvecklar lU sina förslag beträffande utbildningen för analfabeter. Denna utbildning benämns i fortsättningen alfabetiserirrgsundervism'ngen. Med hänsyn till att kunskaperna är begränsa- de orn analfabetismens utbredning bland in- vandrare i Sverige och till den relativt ringa erfarenhet man här har av alfabetiseringsun- dervisning bör den av IU föreslagna undervis- ningen läggas upp som försöksverksamhet med möjligheter till en systematisk utvärde- ring och metodutveckling. Forskning om analfabeternas sociala och psykologiska si- tuation bör även ingå i försöksverksamheten.
lU förutsätter att den möjlighet kommu- nerna för närvarande har att ge undervisning för invandrare med ingen eller ringa skolgång bibehålls vid sidan om den av IU här före- slagna alfabetiseringsundervisningen.
12.2.3. Uppläggning
Som kvalifikationsgrund för tillträde till alfa- betiseringsundervisningen bör läggas kyrko- bokföring och därutöver för icke-nordiska invandrare uppehållstillständ.
Den av IU i kap. 11 föreslagna grundut- bildningen för invandrare är avsedd för alla invandrare som har behov av utbildningen i fråga. Detta gäller även invandrare med ingen eller ringa skolgång. Den uppsökande infor- mation som föreslås i avsnitt 11.5 kan bli av väsentlig betydelse inte minst när det gäller att få kontakt med invandrade analfabeter.
l alfabetiseringsundervisningen bör som en inledande del ingå utbildning motsvarande grundutbildningen för invandrare. Därige- nom kan deltagarna ges ett undervisnings- språk som kan användas i den fortsatta alfabetiseringsundervisningen. Den metodik som hittills använts vid sådan undervisning överensstämmer huvudsakligen med metodi- ken för grundskolans lågstadium. För läs- och skrivinlärningen har befintligt lågstadie- material utnyttjats. Studiematerialet i alfabe-
tiseringsundervisningen bör emellertid utfor- mas med utgångspunkt från vuxna invandra- res erfarenhet och vardagssituation.
Det vore i och för sig önskvärt om läs- och skrivinlärningen kunde ske på modersmålet. Unesco förordar i sitt program för ”Funda- mental Education” att alfabetiseringsunder- visning sker i ett tvåfassystem. där alfabetise- ringen sker på modersmålet och vidare ut- bildning pa landets officiella språk. Ett så- dant systern skulle medföra stora praktiska svårigheter om det generellt tillämpades i Sverige. Analfabeterna i Sverige represente- rar troligen minst ett trettiotal språkgrupper. Svarigheten att finna lärare som behärskar dessa språk är uppenbar och bristen på läro- medel år mycket stor. Till detta kommer att några av de aktuella språken saknar skrift- språk. IU vill emellertid inte utesluta möjlig- heten av att i en särskild utbildning för invandrade analfabeter anordna inledande läs- och skrivundervisning på modersmålet åtminstone för de större språkgrupperna, om så är praktiskt möjligt. I flertalet fall blir emellertid antagligen läs— och skrivinlärning på svenska en praktisk nödvändighet.
Liksom den nuvarande särskilda utbild- ningen för analfabeter bör alfabetiseringsun- dervisningen enligt IU även i fortsättningen omfatta svenska, matematik och samhälls- orientering. ! sistnämnda ämne bör ingå in- slag av historia, samhällskunskap och geogra- fi. Därutöver bör alfabetiseringsundervis- ningen omfatta arbetslivsorientering och viss yrkesorientering med yrkesträning. Vidare bör utbildningen omfatta inslag av naturkun- skap.
När det gäller den totala omfattningen av alfabetiseringsundervisningen måste denna utgöra en kompromiss mellan angelägenhe- ten att utbildningen inte blir alltför tidskrä- vande och att den blir ingående. En lämplig sådan kompromiss synes enligt IU en tvåårig undervisning vara med 30 undervisningstim- mar per vecka under 48 veckor per är (totalt 2 880 undervisningstimmar).
Med hänsyn till att den föreslagna utbild- ningen för invandrade analfabeter är av spe- ciell karaktär och till önskemålet om enhet- lighet i utbildningen bör ansvaret för hela alfabetiseringsundervisningen enligt IU avila staten. SÖ och AMS bör få i uppdrag att anordna undervisningen.
Undervisningen bör kunna anordnas på SÖ:s och AMS” utbildningscentra för arbets- marknadsutbildning. I den mån utbildnings- center inte finns på deltagarens bostadsort bör filialer till dessa utbildningscentra kunna upprättas på orter där ett tillräckligt antal deltagare bor. I möjligaste mån bör saledes deltagarna i undervisningen kunna bo kvar i sina bostäder. För dem som så önskar kan emellertid inackordering ordnas på utbild- ningsccntra. Sådana finns nu på ett femtiotal orter. Utbildningsorterna i Svealand och Götaland kan sägas ligga väl till i förhållande till spridningen inom landet av invandrare bland vilka analfabeter främst är att finna.
12.2.5. Studiesocialt stöd
Stöd från arbetsgivarna kan inte påräknas till invandrare som deltar i alfabetiseringsunder- visningen och samhället bör därför svara för de studiesociala kostnaderna. Det måste här- vid bli fråga om ett verksamt stöd till lev- nadsomkostnaderna. då något inkomstgivan- de arbete inte kan utövas under undervis- ningen. Inte heller under ferietiden om fyra veckor per år torde deltagarna kunna påräk— na nagon inkomst. Studiestöd bör därför utga även under ferierna.
Av de stödformer som för närvarande förekommer vid utbildning — studiehjälp, studiemedel och utbildningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen — är utbildnings- bidraget den förmånligaste för mottagaren. Detta bidrag, som är inkomstprövat, utgörs av grundbidrag. hyresbidrag, familjetillägg och särskilt bidrag. I bilaga 3.2 anges utbild- ningsbidragets storlek.
Som lU påpekat i avsnitt 10.5.2 utreds frågan om den långsiktiga utformningen av
studiefinansieringen inom vuxenutbildningen genom den s.k. SVUX-kommittén. Studie- finansieringen av den av IU föreslagna alfabe- tiseringsundervisningen måste emellertid få en omedelbar och provisorisk lösning.
Utbildningsbidrag är förbehållet dem som deltar i arbetsmarknadsutbildning. Detta bör emellertid inte hindra att ett stöd med ut- bildningsbidraget som förebild införs för del- tagare i alfabetiseringsundervisningen till dess denna fråga fått sin långsiktiga lösning. IU förordar därför att bidrag motsvarande utbildningsbidrag utgår till deltagare i alfabe- tiseringsundervisningen.
I bilaga 3.2 redovisar IU kostnadsberäk- ningar för alfabetiseringsundervisningen.
13
13.1 Central planering och samordning
IU har föreslagit att SÖ blir central förvalt- ningsmyndighet för grundutbildningen (10.4), den fördjupade utbildningen i svens- ka för invandrare inom den kommunala och statliga vuxenutbildningen (12.1.1) och alfa- betiseringsundervisningen (12.2.4). SÖ bör således svara för samordning, planering och pedagogiskt utvecklingsarbete beträffande utbildning av vuxna invandrare.
Samordnings- och planeringsfunktionerna för utbildning av såväl vuxna invandrare som skolpliktiga invandrarbarn och invandrarung- dom bör enligt IU förstärkas inom ramen för SÖ:s organisation så att en integrerad be- handling av de aktuella frågorna kan under— lättas. Därigenom kan resurser skapas för en löpande bevakning av behövliga insatser och för en bedömning av olika ätgärders angelä- genhetsgrad.
Det är av vikt att ett reguljärt samråd etableras mellan SÖ och andra centrala myn- digheter och organisationer som handlägger frågor om utbildning för vuxna invandrare, i första hand SIV, AMS, UKÄ. Svenska Kom- munförbundet, SAF och LO. Vissa befintliga samrådsorgan mellan AMS och SÖ, och SIV:s expertgrupp, kan utnyttjas i detta samman- hang men även andra former för institutiona- liserat samråd kan utvecklas.
Samråd i frågor om utbildning för invand- rare bör även förekomma med invandrar- och minoritetsorganisationerna.
Central planering och information
SIV bör som för närvarande endast ha begränsade uppgifter när det gäller frågor om utbildning för invandrare. Uppgiften att hos fackmyndigheterna och organisationerna aktualisera behov av kompletterande åtgär- der är här väsentlig. SIV bör även i samråd med SÖ..på projektbasis kunna medverka i framför allt informationen om utbildning för invandrare och i frågor om grundutbildning för anställda invandrare.
AMS bör som nu tillsammans med SÖ anordna svenskundervisning i samband med arbetsmarknadsutbildning (10.6.1) och med- verka i den av IU föreslagna alfabetiserings- undervisningen (12.2.4).
13.].1 Läroplaner
Läro- och studieplaner i svenska för vuxna invandrare och för utbildning av invandrare med ingen eller ringa skolgång utarbetas för närvarande inom SÖ för att kunna sättas ini undervisningen hösten 1971. Läro- och stu- dieplanerna i svenska för vuxna invandrare utarbetas i samråd med studieförbund.
Det är av vikt att arbetet med att utforma Iäro- och studieplaner för grundutbildningen. den fördjupade utbildningen i svenska för invandrare inom den kommunala och statliga vuxenutbildningen och alfabetiseringsunder- visningen inleds på ett tidigt stadium. SÖ bör få i uppdrag att framställa läro- och studie- planer för de av IU föreslagna utbildningsan—
ordningarna för vuxna invandrare med ut- gångspunkt från de riktlinjer för utbild- ningen som IU föreslår.
13.1.2. Läromedel
I avsnitt 8.3.4 redovisar IU det arbete med granskning och framställning av läromedel i svenska för invandrare som inletts på senare år. Tillgången på lämpliga läromedel för ut- bildning av vuxna invandrare är dock allmänt sett begränsad. Detta gäller i synnerhet ut- bildning för invandrare med ingen eller ringa skolgång.
Möjligheterna att driva systematisk pro- duktutveckling av pedagogiska hjälpmedel för utbildning av vuxna invandrare bör för- bättras. De ekonomiska resurserna för peda- gogiskt utvecklingsarbete i samband med svenskundervisning för invandrare har under de senaste åren inte stått irimlig proportion till resurserna för undervisningen i övrigt. 1 metodutvecklingen kan erfarenheter från andra länder ge uppslag till nya modeller.
SÖ bör få i uppdrag att svara för metodut- veckling när det gäller utbildning för vuxna invandrare och för granskning och framställ- ning av läromedel.
13.1.3. Lärare och lärarutbildning
I avsnitt 8.3.3 redovisas uppgifter beträffan- de lärare i studieförbundens undervisning i svenska för invandrare. Budgetåret 1969/70 anlitades 3 238 cirkelledare i denna undervis- ning. Studieförbunden har allmänt sett haft begränsad tillgång till lärare med lärarutbild- ning och erfarenhet av undervisning i svenska som främmande språk. Cirkelledarnas kom- petens är varierande men har förbättrats under senare år.
Stora krav ställs på de i grundutbildningen för invandrare engagerade lärarna. De bör inte endast ha allmän lärarutbildning utan även utbildning i undervisning i svenska som främmande språk. De bör ha en god sam- hällsorientering. Det är en fördel om de har kunskaper i invandrarnas modersmål och om deras ursprungsländer.
SÖ bör få i uppdrag att fastställa kompe- tenskrav för lärare i grundutbildningen och alfabetiseringsundervisningen. Det är emel- lertid av vikt att kompetenskraven utformas på så sätt att i svenskundervisningen nu aktiva lärare efter i förekommande fall nöd- vändig utbildning även i framtiden kan anli- tas i grundutbildningen. De besitter ofta en stor erfarenhet av undervisning av invandrare som bör tillvaratas i den fortsatta invandrar- utbildningen.
En utbildning för lärare i svenska som främmande språk bör komma till stånd. Så- dana kurser kan arrangeras både av universi— teten, Iärarhögskolorna, SÖ och studieför- bunden. SÖ bör i princip vara ansvarig för denna lärarutbildning och få i uppdrag att fö- reslå utbildning och fortbildning av lärare för vuxna invandrare.
Det är angeläget att det i de samhällsorien- terande delarna av grundutbildningen anlitas sakkunniga med erfarenheter från arbetslivet och fackligt arbete och helst även med kun- skaper i invandrarnas egna språk. De tolkar som medverkar i de samhällsorienterande inslagen i grundutbildningen bör få särskild utbildning. Inom ramen för SIV:s nuvarande tolkutbildning kan i samråd med SÖ arrange- ras specialkurser för sådana tolkar liksom för tolkar som medverkar i den lokala uppsökan- de informationen.
% 13.2 Information y/x/
De reformer beträffande utbildning för vux- na invandrare som IU föreslår bör genomfö- ras och följas upp med en systematisk infor— mation till såväl invandrare som i utbild- ningen engagerade lärare, kommuner, före- tag, invandrarorganisationer, fackliga organi- sationer m. fl. I avsnitt 11.4 berör IU möjlig- heterna att via det föreslagna aviseringssyste- met centralt förmedla direkt information om bl. a. grundutbildningen till såväl invandrare som arbetsgivare som har invandrare anställ- da. I avsnitt ll.5 föreslår IU vidare en lokal uppsökande information om i första hand grundutbildningen och alfabetiseringsunder- visningen men även om andra utbildningsvä-
gar. Till grund för den uppsökande informa- tionen skall aviseringssystemet ligga. IU vill här ytterligare beröra frågan om information i samband med utbildning för vuxna invand- rare. I ett senare betänkande avser IU att ta upp bl. a. frågor om samhällsinformation i stort till invandrare.
13.2.1. Ansvarsfördelning
Ansvaret för viss samhällsinformation brukar vanligen åvila den fackmyndighet som av regering och riksdag fått i uppdrag att föra ut en reform i praktisk tillämpning eller som genom allmänna instruktioner ålagts infor- mationsuppgifter som ligger inom dess verk- samhetsområde. I avsnitt 10.4 föreslår IU att det centrala ansvaret för grundutbildningen läggs hos SÖ. Informationsansvaret för såväl grundutbildningen som alfabetiseringsunder- visningen bör därför åvila denna myndighet.
Om de av IU föreslagna utbildningsrefor- merna skall kunna bekantgöras på ett effek- tivt sätt bör det på SÖ:s initiativ komma till stånd ett nära samråd i informationsfrågor mellan berörda centrala organ, i första hand SÖ, SIV, AMS, SAF, LO, Svenska kommun- förbundet och invandrarorganisationerna. ln- formationen om utbildning för invandrare bör emellertid inte ses isolerad från utbild- ningsväsendets övriga information utan ingå som en del i planeringen av den totala informationsverksamheten.
Informationsutredningen föreslog i betän- kandet Vidgad samhällsinformation (SOU 1969:48) att ett centralt rådgivande organ i informationsfrågor bildas. Mot bakgrund av utredningens förslag inrättas 1.7.1971 en nämnd för samhällsinformation (prop. 1971:56). Nämndens arbete skall vara inrik- tat på informationsprojekt som syftar till upplysning om medborgarnas rättigheter och skyldigheter. Särskild vikt skall läggas vid projekt som kräver samordning av olika myndigheters informationsverksamhet. In- formationen kring den av IU föreslagna grundutbildningen synes vara ett exempel på ett projekt som faller inom ramen för nämn- dens verksamhet.
Det är angeläget att såväl SÖ som andra berörda myndigheter i sina anslagsframställ- ningar aktualiserar behov av medel för infor- mation om grundutbildningen för invandra- re. Det synes vidare vara lämpligt att SÖ när det gäller den närmare planeringen av infor- ' mationen kring grundutbildningen anlitar
nämnden för samhällsinformation. SIV, som enligt sin instruktion har att svara bl. a. för allmän information till invandrare, bör med- verka i planeringen.
De organ som samverkar om grundutbild- ningen bör kunna få service med informa- tionsmaterial avsett för invandrare från SÖ och SIV. Detta gäller i synnerhet kommuner- na och arbetsgivarna. Det är av vikt att informationen på invandrarnas språk är en- hetlig och lättförståelig. SIV bör ge service med central översättning av informations- material om grundutbildningen.
13.2.2. Likvärdig och målgruppsanpassad in- formation
IU finner inte anledning att här närmare beröra informationsplan, målgruppsanalys, medieval och liknande men vill framhålla vissa principiella synpunkter på informatio- nen kring grundutbildningen.
Invandrarna är spridda över hela landet och de representerar en mångfald språkgrup- per och olika utbildningsnivåer. Detta får dock inte medföra att informationen till de olika invandrargrupperna inte blir likvärdig. Personer som av kostnadsmässiga eller me- dietekniska skäl är svårtillgängliga för infor- mation får inte bli åsidosatta. Detta innebär att informationen måste differentieras med avseende på utformning, kanaler och fre- kvens. Informationen måste med andra ord vara målgruppsanpassad. De språkliga och bildmässiga uttrycken kan behöva varieras för att alla berörda skall kunna förstå infor- mationen på samma sätt. Från dessa princi- piella krav måste man dock i praktisk tillämpning ibland göra avsteg av tekniska eller ekonomiska skäl.
Informationen om grundutbildningen måste ske även i andra former än genom
annonsering, inte minst genom den uppsö- kande information som föreslås i avsnitt 11.5. De lokala invandrarbyråerna förutsätts kunna göra väsentliga insatser när det gäller den lokala uppsökande informationen. En annan lokal institution som under senare tid fått ökad betydelse när det gäller samhällsin- formation är biblioteken. I informationen till invandrare om grundutbildningen bör även den statliga Invandrartidningen och in- vandrarorganisationerna kunna fylla en stor uppgift.
För att tillgodose kraven på likvärdig och målgruppsanpassad information kring grund- utbildningen bör planeringen av informa- tionsprogrammet innefatta mätningar av in- formationsbehovet hos olika invandrargrup- per.
Informationen kring grundutbildningen är särskilt betydelsefull iförsta skedet. En bred information i initialskedet medför sannolikt framtida tidsvinster och besparingar.
För att få till stånd en breddad och likvärdig information bör enligt IU denna uppgift åvila staten. IU beräknar att omkring 1,8 milj. kr. bör avsättas under första året. I bilaga 3.5. återfinns en kostnadsberäkning av informationsprogrammet. IU vill även under- stryka det angelägna i att den uppföljande informationen, som måste ske via de hand- läggande statliga och kommunala myndighe- terna, ges resurser även när den begränsas till strängt målgruppsbetonad verksamhet, t. ex. genom aviseringssystemet.
Reservation av ledamoten Diesen
] kap. 10 framläggs utredningens övervägan- den om utbildning för vuxna invandrare.
Mot förslaget att kommunen skall vara huvudman för utbildningen har jag ingen erinran.
Jag delar uppfattningen att invandraren snarast möjligt efter ankomsten bör få tillfälle till svenskundervisning, samt att denna utbildning i inledningsskedet bör förläggas till arbetstid för anställda invandra- re. Jag kan däremot inte ansluta mig till majoritetens förslag att arbetsgivaren åläggs att svara för lön under hela utbildningstiden, dvs. 240 timmar.
Självfallet har arbetsgivaren — såväl stat, kommun och landsting som enskild företaga- re — ansvar för att de anställda får en grundlig introduktion i arbetet, och detta gäller inte minst invandrarna. Men för arbetsgivaren kommer utredningens förslag att medföra, att enbart ersättningen kan beräknas överstiga 3000 kronor, vartill kommer produktionsförlusten. För många företag måste detta innebära stora svårig— heter, i synnerhet som det inte finns någon garanti för att invandraren kvarstannar hos arbetsgivaren viss tid efter genomgången undervisning. Risk föreligger därför att många företag kommer att undvika att nyanställa invandrare efter 1.1.1973, om utredningens förslag genomförs. Om så blir fallet, har utredningen oavsiktligt orsakat att invandrarna blir en mindre väl sedd kategori på arbetsmarknaden.
Enligt min mening finns det inte belägg för utredningens uttalande om att arbets- givarnas kostnader för att anställa arbetare från utlandet skulle vara mindre än för att anställa vissa andra grupper som t. ex. äldre, handikappade och hemarbetande kvinnor. Det är möjligen riktigt i vissa speciella fall, men kan inte sägas gälla generellt. Det synes mig också mindre lyckligt att frammana ett motsatsförhållande mellan olika grupper, som alla behövs i 1970-talets samhälle.
Jag vill i detta sammanhang hänvisa till långtidsutredningens beräkningar, av vilka framgår följande:
Åren 1970—1975 blir den naturliga ök- ningen av arbetskraften 14 000 personer för hela perioden.
Under samma tid väntas ytterligare 28 000 kvinnor komma ut på arbetsmarkna- den.
Den fortsatta avfolkningen av jord- och skogsbruk väntas ge ett tillskott av 90 000 personer.
Detta innebär tillsammans ett tillskott av ca 130 000 individer.
Denna siffra skall jämföras med det för- väntade behovet av arbetskraft under samma period:
Ökning av samhällsservice beräknas kräva 45 000 personer. Ytterligare 185 000 offent— liga tjänster skall tillsättas. Antalet sysselsat- ta i industrin beräknas minska med ca 50 000 personer.
Under åren 1970—1975 beräknas således
ökningen av arbetskraftsbehovet bli ca 180 000 personer, vilket innebär en brist på 50 000.
Beträffande de grundläggande orsakerna till invandringen sägs bl. a. följande i den överenskommelse, som träffades mellan SAF och LO hösten 1970:
”Invandringen till vårt land har varit tämligen omfattande under en följd av år och en invandring kommer såvitt nu kan bedömas att äga rum även under kommande år. Till följd av den allmänna ekonomiska utvecklingen, befolkningsutvecklingen och andra omständigheter som beror på samhälls- utvecklingen i stort, uppkommer en brist på arbetskraft, som ej kan täckas genom anställ- ning av arbetssökande i Sverige. Det kan konstateras att en invandring av lämplig omfattning främjar en gynnsam utveckling av levnadsstandard och sysselsättning och således är ett samhällsintresse. För närings- livet har invandringen bl. a. den betydelsen att verksamheten i många företag ej skulle fungera tillfredsställande utan det värdefulla tillskott av arbetskraft som de utländska arbetstagarna innebär.
Det är under alla omständigheter angelä- get att invandrarna finner sig väl till rätta i vårt land och att de har samma rättigheter och skyldigheter som svenska arbetstagare. Eftersom invandringen som nämnts är ett samhällsintresse, åvilar ansvaret härför i främsta rummet stat och kommun. Även företagen har emellertid ett ansvar för anpassningen av invandrare i flera avseenden. Detta gäller även de fackliga organisationer-
”
na.
SAF-LO överenskommelsen innebär en rekommendation till arbetsgivarna att erbju- da anställda invandrare 60 timmars betald svenskundervisning, varav (minst) 20 på arbetstid. Därutöver föreslås staten svara för premier till dem som följer sammanlagt ca 200 timmars undervisning.
Denna överenskommelse synes mig utgöra en god utgångspunkt för vidare förhand- lingar. För egen del skulle jag vilja rekom- mendera en lösning, enligt vilken arbetsgiva- ren bekostar 120 timmars undervisning, av vilka de första 60, där så är möjligt, bör ligga på arbetstid. För resterande 120 timmar enligt förslaget till grundutbildning bör utbe- talas en statlig premie på 700 kronor, samma
belopp och enligt samma regler som föreslås gälla för icke anställda invandrare.
Att en viss del av utbildningen förläggs till fritid synes mig rimligt också av det skälet, att den enskilde invandraren själv får visa aktivt intresse att delta i utbildningen.
Ovan skisserade modell bör så småningom kunna tillämpas såväl på nyanställda som på redan anställda invandrare. Genom att man överlåter åt arbetsmarknadens parter att sluta avtal om svenskundervisning för in- vandrare kan hänsyn också tas till speciella arbetsförhållanden inom olika branscher, liksom till deltidsanställda m.fl. kategorier.
Med hänvisning till vad ovan anförts avvisar jag utredningens förslag till lag om utländsk arbetstagares rätt till lön vid delta- gande i grundutbildning för invandrare och förordar att parterna på arbetsmarknaden får träffa överenskommelse i denna fråga.
Särskilt yttrande
av experten Öberg
lU:s förslag till grundutbildning av vuxna invandrare överensstämmer till mycket stor del med de synpunkter som vid upprepade tillfällen framlagts av statens invandrarverk. Ett förverkligande av förslagen skulle med stor sannolikhet medföra radikalt förbättra- de förhällanden för invandrarna i Sverige.
På några punkter skulle lU:s förslag enligt min mening ha vunnit på ytterligare överens- stämmelse med SIV's tidigare framförda tankegångar.
lU:s lagförslag och dess underliggande resonemang preciserar den invandrade ar- betstagarens rätt att delta i grundutbild- ningen men inte i motsvarande grad arbets- givarens skyldighet att ställa arbetstid till förfogande.
Den anställde invandraren, vars studievana i allmänhet är begränsad, förmår inte förena studier med hårt, ovant arbete och han har inte råd att avstå från någon del av sin arbetsinkomst. Slutsatsen härav borde vara att undervisningen i svenska blir en del av arbetet. Det kan visserligen tänkas fall där studiefna inte helt kan förläggas till ordinarie arbetstid — även bortsett från att nattskift under inga omständigheter bör få kombine- ras med studier på dagtid. Sådana fall borde kunna täckas genom att 2 & tredje stycket i den föreslagna lagtexten gåves lydelsen: ”Är utbildning som avses i första stycket undan- tagsvis förlagd till annan tid än arbetstid. . .”
På motsvarande sätt skulle man kunna undgå att generellt befria arbetsgivare med
färre än fem anställda från skyldigheten att ställa betald arbetstid till förfogande. Princi- pen borde vara den omvända, dvs. skyldighet för alla arbetsgivare med vissa preciserade möjligheter till dispens.
Icke anställda vuxna invandrare, vilket i praktiken huvudsakligen betyder hemarbe- tande hustrur, föreslås av IU stimuleras till att delta i undervisningen genom ett premie- system. Förmåner motsvarande dem som utgår vid arbetsrnarknadsutbildning vore en- ligt min mening att föredra, men i den mån formella invändningar häremot kan anses befogade, borde premiebeloppet utgå med 1 000 kr i stället för av IU föreslagna 700 kr.
lU:s betänkande understryker med rätta att det skulle vara djupt otillfredsställande om de invandrare som blivit anställda före 1.1.1973 inte finge lära sig svenska på samma villkor som de därefter anställda. Möjligen skulle den föreslagna lagstiftningen utsträckas till att gälla även den förra kategorin. Ett förslag härom förutsätter emellertid en mera ingående undersökning av de praktiska svårigheterna att anordna un- dervisning för anställda som redan medver- kar i produktionen. En sådan undersökning bör inledas omedelbart i syfte att före 1.1.1973 klarlägga dels hur undervisningen skall kunna ordnas, dels huruvida lagstift- ningen är möjlig respektive nödvändig.
1. 1 Utfrågningarna
Under 1969 och 1970 sammanträdde IU med företrädare för olika myndigheter, insti- tutioner, organisationer och invandrargrup- per i Sverige.
lnvandrar- och minoritetsorganisationer ombads i samband med inbjudan till sam- manträdet att lämna information om bl. a. följande:
1 Data gruppen. 2 Uppgifter om organisationens eller gruppens egna aktiviteter beträffande infor- mation om det svenska samhället, kurativ verksamhet, kulturell verksamhet och under- visning, egna publikationer m. m. 3 Problem i Sverige för medlemmar av invandrar- och minoritetsgrupper. 4 Synpunkter på samhällsåtgärder för in- vandrar- och minoritetsgrupper.
om organisationen respektive
Utfrågningarna med företrädare för myn- digheter och svenska organisationer gällde i första hand frågor om undervisning för in- vandrare, invandrarnas förhållanden iarbets- livet samt social service för invandrare.
I samband med utfrågningarna av invand- rar- och minoritetsorganisationer överlämna- des till IU ett antal skrivelser med bl. a. synpunkter på samhällsåtgärder för invandra- re och minoriteter.
Synpunkter som förts fram vid utfrågning- arna har nedtecknats. lU:s utfrågningar redo- visas på sid. 120.
IU :s utredningsverksamhet
1.2 Arbetsgruppen för finska invandrarfrå- goriSverige
I samband med lU:s utfrågning i januari 1969 av företrädare för finska invandrarorga- nisationer bildades en för de finska organisa- tionerna gemensam arbetsgrupp. Arbetsgrup- pens uppgift är att allsidigt bedöma de fin- ländska invandrarnas situation i Sverige och att löpande stå i kontakt med IU och till IU framföra synpunkter på åtgärder för de fins- ka invandrarna i Sverige.
Ordförande i arbetsgruppen för finska in- vandrarfrågor i Sverige är numera ordföran- den i Riksförbundet finska föreningar i Sve- rige, professorn i finska språket och kulturen vid Stockholms universitet Osmo Hormia, och sekreterare i arbetsgruppen är general- sekreteraren i Riksförbundet för finsksprå- kigt församlingsarbete iSverige Jaakko Launi- kari. Ledamöter i gruppen är numera social- attachén vid Finska ambassaden i Stockholm Paavo Lounela, generalsekreteraren i Riks- förbundet finska föreningar i Sverige Martti Pöysälä och numera förste byråsekreteraren hos SIV Erkki Tammenoksa som represen- tant för Organiserade finsktalande social- demokrater i Sverige. Riksförbundet för frnska föreningar i Sverige representerades tidigare av ungdomssekreterare Juhani Suo- lahti.
IU har av chefen för inrikesdepartementet beviljats särskilda medel för att stödja arbets- gruppens utredande verksamhet. Arbetsgrupf
15.1.1969
6.2.1969
27.2.1969 6.3.1969
15.4.1969 24.4.1969 20.5.1969 5.6.1969
2.7.1969
11.9.1969
24.9.1969
12.1.1970 23.1.1970
25.2.1970
7.4.1970
22.5.1970
19.8.1970
3.9.1970
16.11.1970 23.11.1970
Centralförbundet för finska föreningar i Sverige, Riksförbundet för finskspråkigt församlingsarbete i Sverige, Organiserade finsktalande socialdemokrater i Sverige Tyska föreningen 1945, Tyska församlingen i Stockholm, Svensk-Österrikiska föreningen
Jugoslaviska föreningen i Stockholm, Jugoslaviska föreningen i Eskilstuna Svensk-Grekiska klubben i Stockholm, Lambrakis ungdomsförening, Internatio- nella föreningen för invandrarkvinnor, Stiftelsen ortodox församlingstjänst Italienska hjälpföreningen, Italienska klubben i Gustavsberg Svensk-Turkiska sällskapet
Stockholms stads utlänningsutredning, Immigrant Service i Stockholm
Estniska kommitten, Esternas representation i Sverige, Lettiska socialdemokratis— ka föreningen, Lettiska centralrådet, Lettiska hjälpkommitten
Mosaiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö Fria ungrarnas sammanslutning, Ungerska Katolska Föreningen i Stockholm, Ungerska protestantiska kyrkorådet, Ungerska socialdemokratiska föreningen
Kommunala myndigheter i Västerås, ASEA, Västmanlands läns ABF-distrikt, Metalls kommitté för invandrare i avd. 20 (i samband med studieresa till Västerås) Lokala föreningar i Hallstahammar: Finska föreningen, Finlandssvenska före— ningen, Italienska föreningen, Kroatiska föreningen, Jugoslaviska föreningen (i samband med studieresa till Hallstahammar) Tjeckiska och slovakiska invandrargrupper, Svensk-Tjeckoslovakiska föreningen Arabiska klubben i Stockholm
Lärare i svenska för invandrare
ABF. AMS, Institute for English-speaking students, Folkuniversitetet, LO, SAF, TCO, Socialstyrelsen, Sveriges Radio, TBV. UKA Utfrågningens ämne: utbildning för invandrare
AMS, Beklädnadsarbetareförbundet, Byggnadsämnesförbundet, Fabriksarbetafe— förbundet, Facklärarförbundet, Handelstjänstemannaförbundet, Hälso- och stk- vårdens tjänstemannaförbund, Industritjänstemannaförbundet, Institutet för H- betsmarknadsfrågor, Jurist- och samhällsvetarförbundet, Konfektionsindustri- och Textilindustriförbundet, LO, Metallindustriarbetareförbundet, SACO, SAF, SAF:s Allmänna Grupp, SALF, SIV, Textilarbetarförbundet, Verkstadsföreningen
Utfrågningens ämne: invandrarna i arbetslivet
Polska flyktingrådet, Föreningen polska socialdemokrater i Sverige, Östeuropeisca socialkommittén
Katolska biskopsämbetet, S:t Nikolai Estnisk—Ortodoxa Församling i Stockholn, Finska Ortodoxa Församlingen i Sverige
Arbetarskyddsstyrelsen, bostadsstyrelsen, riksförsäkringsverket, socialstyrelsm, Svenska Kommunförbundet
Utfrågningens ämne: invandrarnas sociala situation Sveriges Radio, Televerket
Utfrågningens ämne: program för och om invandrare i radio och TV samt finsca och svenska programs hör— och sebarhet i resp. land
Dansk Forening, Dansk Kirke i Stockholm, Hjaelpeforeningen Dana Det Norske Samfund
Utlåtande om de finska invandrarna på den svenska arbetsmarknaden
De finska invandrarbarnens ställning i den svenska skolorganisationen
15.1.1970 Utlåtande om svenskundervisning för finska invandrare 23.1.1970
26.5.1970 Utlåtande om sociala problem bland finländare i Sverige 25.9.1970
25.9.1970 De finska invandrarna: frågor kring religion och kyrka 20.11.1970 De finska invandrarna och samhällsinformationen
pen har utarbetat och till lU hittills överläm- nat sex utlåtanden, se ovan.
1 .3 E FA :s och 1 U :s in tervjuundersökning
1.3.1 Bakgrund
Innan lU tillsattes hade expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfra- gor inom inrikesdepartementet (EFA) påbör— jat undersökningar av immigrationens ekono- miska konsekvenser. I detta undersöknings- projekt ingick även en intervjuundersökning med nagra invandrargrupper och en svensk kontrollgrupp som tekniskt skulle genomfö- ras av utredningsinstitutet vid SCB.
lntervjutiden för EFA:s intervjuformulär beräknades till ca 45 minuter beträffande invandrargrupperna samt till ca 30 minuter för svenskarna. Då intervjutider upp till en timme ansågs möjliga erbjöds lU att kom- plettera EFA:s undersökning med egna frä- gor.
EFA:s undersökning kom att omfatta fyra invandrargrupper. nämligen personer som vid invandringen var finländska, italienska, tyska och jugoslaviska medborgare. Av ekonomis- ka skäl begränsades lU:s medverkan till att gälla förutom den svenska kontrollgruppen finländare och jugoslaver. Vissa uppgifter om kunskap i svenska inhämtades vid intervjuer- na dock även beträffande tyskar och italiena- re.
EFA:s avsikt med undersökningen var att belysa invandringens ekonomiska konsekven- ser. De frågor EFA ställer i sin del av undersökningen berör inkomstförhallanden, utbildning, levnadsnivå, sparande, arbetsför-
hallanden och bostäder. Urvalets storlek, vil— ka nationalitetsgrupper som skulle ingå i undersökningen och undersökningens be- gränsning till invandrare aren 1961—1968 bestämdes med hänsyn till EFA:s önskemål. För närmare uppgifter om planeringen av EFA:s undersökning, se Eskil Wadensjö, lm- migrationens ekonomiska konsekvenser, tek- nisk rapport (preliminär version februari 1971).
Inom den ram av ca 25 fragor som stod till lU:s förfogande i formulären till invand- rarna ställdes frågor om kunskaper i svenska, informationsförmedling, invandringssituatio- nen och upplevd diskriminering. Till den svenska kontrollgruppen kunde lU ställa un- gefär 60 frågor som kom att gälla attityder till olika folkgrupper och invandringen till Sverige. kunskaper om den svenska invand- ringspolitiken samt kontakter med utlän- ningar och invandrare.
1.3.2 Teknisk beskrivning
En detaljerad teknisk beskrivning av under- sökningen finns i Eskil Wadensjös ovan nämnda rapport samt i en PM från SCB:s utredningsinstitut.
Undersökningspopulationen
Undersökningen omfattar personer som in- vandrat till Sverige åren 1961—1968 och som vid invandringen var finländska, tyska eller italienska medborgare. personer invand- rade åren 1964—1968 som vid invandringen var jugoslaviska medborgare samt svenska medborgare. För samtliga grupper gäller att de vid undersökningstillfället hösten 1969
Invandringsår Nationalitet 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 Summa Finländare 142 145 145 145 145 145 145 145 I 157 Tyskar 132 136 126 138 145 145 145 145 1 112 Italienare 145 145 145 145 145 145 145 145 1 160 Jugoslaver — — — 120 120 120 120 120 600 Svenskar . . . . . 1 027
var bosatta i Sverige samt var födda åren 1902—1953. Personer i invandrargrupperna som kommit till Sverige någon gång åren 1961—1968 (respektive 1964—1968) men som vistats i Sverige även tidigare uteslöts om deras sammanlagda vistelsetid i Sverige motsvarar en ankomst före 1960 respektive 1963.
Urvals förfarande
Som urvalsram användes för åren 1961— 1967 hålkort och för 1968 magnetband från SCB:s byrå för befolkningsstatistik avseende immigranter. För de aktuella invandringsåren och nationaliteterna utselekterades personer-
na i åldrarna 16—67 år varefter ett systema- tiskt urval drogs från varje stratum. Då födel- senummer saknades på en del årgångar kom- pletterades uppgifterna med hjälp av centrala folkbokförings- och uppbördsnämndens (nu- mera riksskatteverket) kortregister över in- vandrare.
För att få reda på kvarboende personer samt för att erhålla aktuella namn- och adressuppgifter matchades stickprovet mot registret över totalbefolkningen (RTB) på SCB.
För "att få önskat antal personer i stickpro- vet reducerades antalet inom varje stratum medelst systematiskt urvalsförfarande. Det slutliga urvalet med fördelning på invand-
Tabell 1.3.2 Bortfallsredovisning i EFA:s och lU:s intervjuundersölming.
Nationalitet
Bruttourval m. m. Jugoslaver Italienare Tyskar Finländare Svenskar Bruttourval 600 1 160 1 106 1 157 1 027 Övertäckningl 63 258 206 117 10
avlidna — -— 1 1 6
emigranter 57 218 139 59 4 sammanlagd vistelsetid i Sverige som motsvarar ankomst före 1960 (före 1963 för jugoslaver) 5 35 66 55 —
fel i urvalsramen 1 3 — 2 — Nettourval 537 904 900 1 040 1 017 Individborrfall 40 7,4 % 99 10,9 % 79 8,8 % 106 10,2 % 110 10,8 %
Vägrare 8 1,5 % 18 2,0 % 15 1,7 % 13 1,2 % 84 8,3 % ej anträffade 15 2,8 % 31 3,4 % 21 2,3 % 61 5,9 % 11 1,1 % sjuka och intagna för sjukhus eller anstalts- vård 2 0,4 % 4 0,4 % 3 0,3 % 6 0,6 % 12 1,2 % vistas utomlands 15 2,8 % 41 4,5 % 36 4,0 % 23 2,2 % 3 0,3 %
övrigt — — 5 0,6 % 4 0,4 % 3 0,3 % — — Svarsindivider 497 805 821 934 907
1 Personer som definitionsmässigt ej tillhör urvalet. 122 SOU 19715 1
ringsår och nationalitet redovisas i tabell 1.3.1.
Det svenska urvalet drogs som ett självvägt tvåstegsurval där urvalsram för första steget utgjordes av SCB:s utredningsinstituts basur- val (systern A) och andra stegets urvalsram av RTB vecka 03 1969.
Genomförande
Undersökningen genomfördes som en kom- binerad intervju- och enkätundersökning. Den svenska kontrollgruppen intervjuades på sedvanligt sätt. För invandrargrupperna framställdes frågeformulär på respektive språk (för finländarna på både finska och svenska och för jugoslaverna på serbokroatis- ka) varefter de utvalda personerna själva fick fylla i formulären vid hembesök av utred- ningsinstitutets lokalombud. Detta förfaran- de användes då det av både ekonomiska och personalmässiga skäl var omöjligt att genom- föra intervjuer på andra språk än svenska. Intervjuerna respektive insamlingen av enkä- terna genomfördes under september— okto- ber 1969.
Bortfallet
I tabell 1.3.2 redovisas antalet intervjuade personer och bortfallets fördelning på olika anledningar. Antalet vägrare var lågt bland invandrarna. Bland de svenska intervjuperso- nerna vägrade 8,3 procent att medverka i undersökningen.
Bearbetning
Uppgifterna i formulären granskades och ko- dades av utredningsinstitutet varefter de först överfördes till hålkort och sedan kon- verterades till magnetband. Tabeller har framställts med hjälp av utredningsinstitutets standardprogram.
Maskintabeller har kontinuerligt levererats från utredningsinstitutet med början hösten 1970.
I föreliggande betänkande publiceras begrän- sade delar av resultaten från intervjuunder— sökningen, främst gällande kunskaper i svenska och uppgivna sätt att lära sig svens- ka.
Under hösten 1971 kommer Eskil Waden- sjös avhandling Immigrationens ekonomiska konsekvenser att publiceras genom EFA:s försorg. Vissa tabeller som publiceras i detta betänkande har med författarens tillstånd hämtats ur en preliminär version (januari 1971) av detta arbete.
IU kommer att framdeles publicera ytter- ligare material från intervjuundersökningen.
1.4 Undersökningar i samarbete med vissa universitetsinstitutioner
Vid planläggningen av lU:s utredningsverk- samhet, bl.a. vid diskussionerna om den tillsammans med EF A genomförda intervju- undersökningen, konsulterades professor Arne Trankell vid pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet och dåvarande preceptorn, nuvarande biträdande professorn Harald Swedner vid sociologiska institutio- nen vid Lunds universitet.
Vid sociologiska institutionen i Lund hade redan tidigare genomförts invandraroriente- rade undersökningar, bl.a. en studie om jugoslaver i Malmö i samarbete med social- förvaltningen och drätselkontorets statistik- avdelning i Malmö. Pedagogiska institutionen i Stockholm hade sedan mitten av 1960-talet varit engagerad i en undersökning om möjlig- heterna att underlätta de skolpliktiga zige- narbarnens skolgång i Stockholm, vilket upp- drag givits av en av stadskollegiet tillsatt samarbetsdelegation i zigenarfrågor. Som en följd av detta uppdrag korn studier även av andra etniska minoriteters förhållanden att inledas.
Genom dessa kontakter utvecklades ett nära samarbete mellan IU och de nämnda institutionerna. Vid bägge institutionerna bildades särskilda arbetsgrupper under led- ning av Trankell respektive Swedner. Vissa
Tabell 1.5.1 Kommunerna enligt indelningen 1.1.1969 efter antal invånare 31.12.1968 samt andelen utlänningar i den vuxna befolkningen l.11.1967. inom parentes anges antal kommuner som medtogs i lU:s kommunenkät.
Andelen (%) utlänningar i den vuxna
Antal invånare befolkningen 1.1 [.1967 31.12.1968 Linder 5 % minst 5 % Summa * 9999 662(—) 42 (10+l) 704 (10+1) 10 OOO—[9 999 58 ( _) 18 (10) 76 (10) 20 OOO—49 999 32 ( —-) 14 (10) 46 (10) 50 000— 14 (14) 8 ( 8) 22 (22) Samtliga 766 (14) 82 (38 + 1) 848 [63 + i)
anslag förmedlades av IU till de berörda institutionerna.
Arbetet vid sociologiska institutionen i Lund inriktades på sociologiska undersök- ningar i Malmö och i Lessebo kommun i Kronobergs län. Därigenom skulle förhållan— dena dels i en storstad, dels i en mindre bruksort med stort inslag av invandrare (gre- ker och finländare) belysas.
Undersökningarna i Malmö avser bl.a. portugisiska och finska invandrare. Den ti- digare jugoslaviska undersökningen har ut- vecklats till en mera omfattande studie av den jugoslaviska invandringen. Förutom dei samarbete med lU startade undersökning- arna har vid institutionen genomförts en rad studier av invandrar— eller minoritetsgrupper.
Samarbetet med pedagogiska institutionen i Stockholm innebär att lU:s behov av infor- mation skall beaktas i pågående och kom- mande studier. Därutöver har ett undersök- ningsprojekt om fördomar och diskrimine— ring inletts under ledning av Trankell. Bear- betningen av vissa avsnitt ur lU:s intervju- undersökning (se bilaga 1.3) har ingått i detta arbete.1
Redovisning av resultat från de undersök- ningar som omnämns i detta avsnitt kommer att ske löpande genom IU.
1 .5 Kommunenkdten
1.5.1 Syfte
Genom enkäten önskade lU få
a information om olika kommuners erfar- enheter om invandrarnas problem,
b information om åtgärder som vidtagits på olika områden för att göra invandra- re delaktiga av kommunal och annan service och för att överhuvudtaget hjäl- pa invandrare till rätta i samhället, c underlag för en jämförelse mellan svens- ka medborgare och olika invandrargrup- per i fråga om delaktighet av kommunal service samt (1 information om spräkkontakt mellan kommunala organ och invandrare.
1.5.2 Urval av kommuner
För att begränsa kostnaderna och arbetet med enkäten beslöts att den skulle omfatta ett urval av kommuner. Efter diskussioner inom IU kom man fram till att enkäten borde omfatta dels kommuner med ett stort absolut antal invandrare, dels kommuner där andelen invandrare är hög. Som tnått pa an- delen invandrare i kommunen används ande- len utlänningar i den vuxna befolkningen l.l 1.1967. Uppgift därom erhölls fran val- statistikens grundmaterial på SCB och avsåg således andelen på grund av utländskt med- borgarskap ej röstberättigade vid 1968 års riksdagsval. Urvalet stratifierades efter kom- munens invånarantal 31.12.l968 i fyra grup- per. Därvid togs för enkäten ut samtliga kommuner med minst 50 000 invånare samt — genom slumpmässigt urval — 10 kommu ner med hög andel utlänningar inom tre stor-
1 lin närmare redovisning av invandrar- och mi- noritetsforskningcn vid pedagogiska institutionen finns i Arne Trankell, litt forskningsprogram om invandrarnas Och de etniska och religiösa minorite- ternas prohlcm i Sverige, Pedagogiska institutio- nen vid Stockholms universitet, mars 1970 (stencil).
leksklasser. Urvalets konstruktion framgår av tabell 1.5.1. Dessutom sändes enkäten till Lessebo kommun där sociologiska institutio- nen vid Lunds universitet på lU:s uppdrag genomför en sociologisk undersökning.
Urvalet är saledes inte representativt för samtliga kommuner inom riket. Detta inne- här att materialet under bearbetningen mäste redovisas separat dels för kommuner med över 50 000 invånare, dels inom tre olika storleksklasser för mindre kommuner med minst 5 procent utlänningar i den vuxna befolkningen 1.1 1.1967.
1.5.3 Genomförande
Enkättormuläret utarbetades inom lU:s sek- retariat. Under planeringen skedde samråd med bl. a. representanter för Svenska kom— munlorhundet. Ett provformulär sändes till nagra kommuner för utlåtande.
Det slutgiltiga formuläret sändes ut till kommunerna 21.4.1970. Svar begärdes till 15.6.1970 med undantag för delar av formu- läret beträffande socialnämnden, nykterhets- nämnden och den sociala hemhjälpen för vilka svar begärdes till 15.11.1970.
Svar har inkommit från samtliga tillfråga- de kommuner varvid dock vissa kommuner har underlatit att besvara delar av formulä- ret. I sin slutgiltiga utformning omfattade enkäten frågor om följande kommunala or- gan/verksamhetsområden, nämligen
kommunens styrelse avseende utredningar om invandrares problem Och centraliserad informat ionsservice för invandrare rn. m.
bostadsförsörjningen socialnämnden (två formulär)
barnavårdsnämnden
nykterhetsnämnden (två formulär) social hemhjälp (tvä formulär) skolstyrelsen
kulturaktiviteter samt fritidsaktiviteter.
Bearbetningen av enkäten har skett manu- ellt inom lU:s sekretariat. Vissa resultat från enkäten redovisas i kap. 5, 6 och 7 i detta
betänkande. Huvuddelen av resultaten redo- visasi ett kommande betänkande från IU.
1.5.4 Vissa definitions- och kvalitetsfrågor
Ett av syftena med enkäten var att jämföra i vilken utsträckning invandrare och svenskar anlitar kommunal service. Svårigheterna att definiera ”invandrare” på ett entydigt sätt gjorde att man valde att genomgående arbeta med begreppet ”utländsk medborgare”. Frå- gorna i enkäten är således formulerade att gälla ”utländska medborgare” respektive ”svenska medborgare”, varvid bland de svenska medborgarna ingår även naturalise- rade invandrare, liksom det bland de utländs— ka medborgarna kan finnas enstaka infödda svenskar som har förvärvat utländskt med- borgarskap liksom svenskspråkiga invandra- re.
Under bearbetningen har det visat sig att kommunerna i många fall har haft stora svårigheter att dela in materialet efter med- borgarskap då uppgift om detta inte har ingått i de normala rutinerna. Detta har medfört dels ett partiellt svarsbortfall för frågor som gäller medborgarskap, dels att svaren har fyllts i efter andra grunder än det formella medborgarskapet. Man har t.ex. gjort indelningen efter utländskt namn eller t.o.m. att vederbörande person bryter på svenska. Detta har förmodligen medfört att t. ex. svenskspråkiga finska medborgare lik- som medborgare i Norge och Danmark ibland inte har räknats in bland utlänning- arna medan (naturaliserade) svenska medbor- gare med ett utländskt namn eller märkbar brytning på svenska har räknats som utlän- ning.
Detta medför i sin tur att jämförelser mellan av kommunerna lämnade uppgifter om utlänningar inom kommunen och deras utnyttjande av kommunal service är svåra att relatera till officiella statistiska uppgifter om befolkningen efter medborgarskap (som ut- går ifrån det formella medborgarskapet). Uppgifter av detta slag i enkäten måste således bedömas med stor försiktighet.
I maj 1970 anhöll IU hos utrikesdepartemen- tet att få inhämta upplysningar via de svenska ambassaderna i Belgrad, Bern, Bonn, Bryssel, Canberra, Haag, Helsingfors, Köpen- hamn, London, Ottawa, Paris, Tel Aviv och Wien.
Ett särskilt frågeformulär tillställdes am- bassaderna.
Beträffande invandrarländerna Australien, Belgien, Danmark, Frankrike, Förbundsre- publiken Tyskland, Israel, Kanada, Nederlän- derna, Schweiz, Storbritannien och Österrike önskade IU få information om bl. a. invand- ringspolitik, invandrarnas antal och fördel- ning på språk och nationsgrupper, invand- rarnas spridning över landet och på arbets- marknaden, invandrarnas tillgång till sociala förmåner och allmän utbildning, villkor för medborgarskap, särskilda serviceåtgärder för invandrare som t. ex. informationsverksam- het och språkundervisning samt om forsk- ning och utredningsverksamhet i invandrar- frågor.
Från för Sverige aktuella utvandrarländer som t. ex. Finland och Jugoslavien önskade IU få information om bl.a. utvandringens totala omfattning under efterkrigstiden, eventuella åtgärder till förmån för utvandra- re och utredningsverksamhet och forskning rörande utvandringen.
Slutligen önskade IU få uppgifter om lag- stiftning för etablerade språkliga och etniska minoriteter i vissa länder och information om konkreta åtgärder som t. ex. tolk- och översättarservice samt om aktuell forskning och utredningsverksamhet i de aktuella frå- gorna.
Med anledning av enkäten har ca 130 skrivelser, rapporter, broschyrer m.m. till- ställts IU. Därutöver söker IU även insamla annat material om invandrarfrågor i andra länder. Utlandsmaterialet ingår som underlag i lU:s överväganden om åtgärder för invand- rare i Sverige och bearbetas löpande inom lU:s sekretariat i form av länderöversikter.
2.1 Inledning
I denna bilaga redovisas först delar av lU:s intervjuundersökning (för en beskrivning av undersökningen se bilaga 1.3). Vidare görs, med ledning av officiell statistik och redovi- sade undersökningsresultat, vissa försök att beräkna storleken av de målgrupper som kan omfattas av den av IU föreslagna grundut— bildningen.
2.2 Kunskaper i svenska
2.2.1 Svenskspråkiga bland finländska in- vandrare
Av de under åren 1961—1968 invandrade finländarna som var kvar i Sverige hösten 1969 uppgav 76 procent att deras moders- mål är finska medan 23 procent uppgav svenska som modersmål. Andelen svensk- språkiga är mycket hög bland de finländare
Tabell ] Andelen (%) svenskspråkiga bland finländska invandrare efter invandringsår.
lnvand- ringsår Män Kvinnor Samtliga 196 8 21 15 18 1967 11 14 12 1966 14 27 21 1965 28 14 20 1964 30 29 25 1963 20 29 25 1962 32 27 29 1961 32 42 38 Samtliga 24 23 23
som invandrat sedan början av 1960-talet (se tabell 1). En möjlig förklaring till detta är att de finskspråkiga invandrarna har återvänt till Finland i högre grad medan finlandssvenskar- na har stannat i Sverige. Andelen svensksprå- kiga bland de finländska invandrarna i Sverige överstiger kraftigt andelen svensk- språkiga i Finland (7,4 procent år 1960).
Av de som uppger svenska som sitt mo- dersmål anser 84 procent själva att de kan tala svenska ”mycket bra” medan 16 pro- cent anger ”ganska bra”. En person (0,4 procent) har uppgett ”ganska dåligt”.
I den följande redogörelsen för språkkun- skaper och sätt att lära sig svenska kommer endast de finländare att behandlas som har uppgett sitt modersmål vara finska. De anges därvid som ”finnar” respektive ”finska män” och ”finska kvinnor”. Om även den svensk- språkiga gruppen avses används beteckning- en ”finländare”.
2.2.2 Använda mått på kunskaper i svenska
De uppgifter om kunskap i svenska som finns i lU:s intervjuundersökning bygger på subjektiva uppskattningar dels av intervju- personerna själva, dels av intervjuarna. Av både tekniska och kostnadsmässiga skäl be- dömdes det som omöjligt att genomföra en objektiv testning av de intervjuades kunska- per i svenska.
Intervjupersonernas egna omdömen om hur de kan förstå, tala och skriva svenska finns för finländska och jugoslaviska invand-
rare. lntervjuarens bedömning av de inter- vjuades förmåga att förstå och tala svenska finns förutom för finländare och jugoslaver även för tyskar och italienare. l bägge fallen har bedömningarna skett med fasta svarsal- ternativ med fem svarsmöjligheter från ”mycket bra” till ”kan inte alls”.
Intervjuarna instruerades att notera sin subjektiva bedömning av den intervjuades kunskap i svenska. Det är därför troligt att objektivt sett samma förståelse av eller för- måga att tala svenska har bedömts olika av olika intervjuare. Dä arbetet utfördes av ett stort antal intervjuare och intervjuerna för- delades mellan dem endast med hänsyn till bostadsort bör jämförelser mellan olika na- tionalitetsgrupper, invandrare med olika lång vistelsetid i Sverige etc. emellertid kunna ske utan hinder av mätmetodens bristande exakthet.
Intervjupersonernas och intervjuarnas be- dömningar av förmågan att förstå respektive tala svenska visar god överensstämmelse men intervjuarna har genomgående oftare marke- rat extremvärdena ”mycket bra” eller ”myc- ket dåligt” och ”kan inte alls” medan inter- vjupersonernas egna omdömen tenderar att samlas kring ”ganska bra” och ”ganska då- ligt”. ! tabell 2 och 3 visas intervjupersoner- nas egna och intervjuarens bedömningar av förmågan att förstå respektive tala svenska för de intervjuade finnarna och jugoslaverna.
Bedömningarna av samma persons förmå-
ga att förstå respektive tala svenska avviker endast föga från varandra. 1 de flesta fall har samma svarsalternativ för att ”förstå” res- pektive ”tala” svenska valts, även om för- ståelsen av språket tenderar att sättas högre än talförmågan. I tabell 4 visas detta beträf- fande intervjupersonernas egna bedömning— ar.
En mycket större skillnad finns enligt intervjupersonernas egna bedömningar mel- lan förmågan att skriva svenska och tala svenska, där skrivförmågan genomgående sätts väsentligt lägre. Se tabell 5.
I fortsättningen används vanligen inter- vjuarens bedömning av förmåga att tala svenska som mått på kunskaper i svenska. Därvid bedömer IU att de personer för vilka anges att de kan tala svenska ”mycket bra” eller ”ganska bra” torde ha språkkunskaper som motsvarar målet för den av IU föreslag- na grundutbildningen.
2.2.3 Kön och ålder
] tabellerna 6—8 visas finnarnas och jugosla- vernas förmåga att förstå, tala respektive skriva svenska enligt egen bedömning efter kön. ] tabell 9 visas förmåga att förstå svenska enligt intervjuarens bedömning för alla fyra invandrargrupper och i tabell 10 A—D samma bedömning beträffande talför- mågan uppdelad efter såväl kön som ålder.
Tabell. ZA. Finnar efter förmåga att förstå svenska enligt egen och intervjuarnas bedömning:
Procent.1
Förstår svenska
Förstår svenska enligt egen bedömning
enligt intervjuarens Mycket Ganska Ganska Mycket Kan inte bedömning bra bra dåligt dåligt alls Samtliga
Mycket bra 11 10 0 — — 22 Ganska bra 3 19 6 0 — 28 Ganska dåligt — 4 11 3 0 18
Mycket dåligt 0 1 8 13 2 24 Kan inte alls — 0 2 4 3 9 Samtliga 14 35 27 19 5 100
' I tabellerna 2—5 anger värdet i varje cell andelen i cellen av samtliga. Summan av alla cellerna motsvarar således hela gruppen. 1 t. ex. tabell 2A visar summakolumnen förmågan att förstå svenska enligt intervjuarens bedömning för alla finnarna, medan summaraden anger motsvarande fördelning för de intervjuades egen bedömning. Att en viss rad eller kolumn ibland inte stämmer vid summering beror på att samtliga värden är avrundade.
Tabell. 2B. J ugoslaver efter förmåga att förstå svenska enligt egen och intervjuarens bedömning:
Procent.
Förstår svenska Forstar svenska enligt egen bedömning enligt intervjuarens Mycket Ganska Ganska Mycket Kan inte bedömning bra bra dåligt dåligt alls Samtliga
Mycket bra 10 12 1 — — 24 Ganska bra 4 26 7 0 — 37 Ganska dåligt 2 11 8 1 — 21 Mycket dåligt — 3 8 4 — 14 Kan inte alls — O 1 1 1 4 Samtliga 16 52 24 7 1 100
Tabell. 3 A. Finnar efter förmåga att tala svenska enligt egen och intervjuarens bedömning: Procent.
Talar sven ska Talar svenska enligt egen bedömning enligt intervjuarens Mycket Ganska Ganska Mycket Kan inte bedömning bra bra dåligt dåligt alls Samtliga
Mycket bra 6 10 1 — — 17 Ganska bra 2 16 6 0 — 24
Ganska dåligt — 3 12 3 0 18 Mycket dåligt — 1 10 15 2 28
Kan inte alls — — 1 6 6 13 Samtliga 8 30 30 24 8 100
Tabell. 3 B. J ugoslaver efter förmåga att tala svenska enligt egen och intervjuarens bedömning:
Procent.
Talar svenska Talar svenska enligt egen bedömning enligt intervjuarens Mycket Ganska Ganska Mycket Kan inte bedömning bra bra dåligt dåligt alls Samtliga Mycket bra 6 9 1 — — 16 Ganska bra 4 24 5 O — 33 Ganska dåligt 1 13 9 2 — 26 Mycket dåligt —— 4 11 4 — 19 Kan inte alls — 1 1 2 3 6 Samtliga 11 51 27 8 3 100 Tabell. 4 A. Finnar efter förmåga att tala och förstå svenska enligt egen bedömning. Procent. Förstår svenska Mycket Ganska Ganska Mycket Kan inte Talar svenska bra bra dåligt dåligt alls Samtliga Mycket bra 8 — -— — — 8 Ganska bra 6 24 — — — 30 Ganska dåligt — 11 19 0 — 31 Mycket dåligt 0 1 7 15 0 24 Kan inte alls — — — 4 5 8 Samtliga 14 35 27 19 5 100
Tabell. 4 B. Jugoslaver efter förmåga att tala och förstå svenska enligt egen bedömning. Procent.
Förstår svenska
Mycket Ganska Ganska Mycket Kan inte
Talar svenska bra bra dåligt dåligt alls Samtliga
Mycket bra 10 — — — — 1 0 Ganska bra 5 46 1 — — 51
Ganska dåligt — 6 21 1 — 27 Mycket dåligt — 0 3 5 — 9 Kan inte alls — — 1 1 3 Samtliga 15 5 2 24 7 1 100
Tabell. 5 A. Finnar efter förmåga att skriva och tala svenska enligt egen bedönming.
Talar svenska
Mycket Ganska Ganska Mycket Kan inte
Skriver svenska bra bra dåligt dåligt alls Samtliga
Mycket bra 4 1 f — — 5 Ganska bra 3 1 3 1 — — 1 8
Gan ska dåligt 1 10 8 2 — 20 Mycket dåligt O 4 13 8 0 26 Kan inte alls 0 1 8 15 8 32 Samtliga 8 30 31 24 8 100
Tabell. 5 B. J ugoslaver efter förmåga att skriva och tala svenska enligt egen bedömning.
Talar svenska Mycket Ganska Ganska Mycket Kan inte
Skriver svenska bra bra dåligt dåligt alls Samtliga Mycket bra 3 1 _ — — 4 Gan ska bra 5 1 8 O — — 24 Ganska dåligt 1 18 10 — — 29 Mycket dåligt 0 10 8 2 0 21 Kan inte alls — 5 8 6 2 2 2 Samtliga 10 51 27 9 3 100 Tabell 6. Förmåga att förstå svenska egen bedömning e fter kön och nationalitet. Pro cent. Förstår svenska Nationalitet Mycket Ganska Ganska Mycket Kan inte Kön bra bra dåligt dåligt alls Samtliga Finnar Män 1 2 34 29 20 5 100 Kvinnor 15 36 25 18 6 100 Samtliga 14 35 27 19 5 100 J ugoslaver Män 20 5 8 1 8 4 1 100 Kvinnor 8 45 33 12 2 100 Samtliga 15 52 25 7 1 100
Tabell 7. Förmåga att tala svenska enligt egen bedömning efter kön och nationalitet. Procent. Talar svenska Nationalitet Mycket Ganska Ganska Mycket Kan inte Kön bra bra dåligt dåligt alls Samtliga Finnar Mån 6 27 34 24 8 100 Kvinnor 9 32 28 23 8 100 Samtliga 8 30 31 24 8 100 J ugoslaver Män 13 59 23 6 1 100 Kvinnor 6 41 34 13 6 100 Samtliga 10 51 27 9 3 100
Tabell 8. Förmåga att skriva svenska enligt egen bedömning efter kön och nationalitet.
Procent. Skriver svenska Nationalitet Mycket Ganska Ganska Mycket Kan inte Kön bra bra dåligt dåligt alls Samtliga Finnar Mån 3 14 22 27 34 100 Kvinnor 6 21 19 25 30 100 Samtliga 5 18 20 26 32 100 Jugoslaver Män 6 3 0 3 0 21 14 100 Kvinnor 2 15 28 21 30 100 Samtliga 4 24 29 21 22 100 Tabell 9. Förmåga att förstå svenska enligt intervjuarens bedömning efter kön och nationalitet. Förstår svenska Nationalitet Mycket Ganska Ganska Mycket Kan inte Kön bra bra dåligt dåligt alls Samtliga Finnar Mån 19 29 18 26 7 100 Kvinnor 24 27 17 22 10 100 Samtliga 22 28 18 24 9 100 Jugoslaver Mån 28 41 20 9 3 100 Kvinnor 16 33 23 23 5 100 Samtliga 23 37 21 14 4 100 Italienare Mån 39 34 15 11 2 100 Kvinnor 21 31 15 23 10 100 Samtliga 33 33 15 15 5 100 Tyskar Mån 81 15 2 1 1 100 Kvinnor 74 17 5 3 1 100 Samtliga 78 16 3 2 1 100 SOU1971:51 131
Tabell 10 A. Finnar efter förmåga att tala svenska enligt intervjuarens bedömning efter kön och ålder.
Talar svenska
Kön Mycket Ganska Ganska Mycket Kan inte Ålder bra bra dåligt dåligt alls Samtliga Män 16—25 17 28 18 20 17 100 26—35 16 22 22 33 7 100 36—45 8 28 10 40 14 100 46— 8 22 15 33 21 100 Summa 15 25 19 29 12 100 Kvinnor 16—25 24 24 18 19 14 100 26— 35 18 23 22 28 9 100 36—45 13 25 9 41 12 100 46— 2 23 6 21 48 100 Summa 19 24 18 26 14 100 Båda könen 16—25 21 26 18 19 16 100 26—35 17 22 22 30 8 100 36—45 11 26 9 41 13 100 46— 5 23 11 27 35 100 Samtliga 17 24 18 28 13 100
Tabell 10 B. Jugoslaver efter förmåga att tala svenska enligt intervjuarens bedömning, kön och ålder.
Talar svenska
Kön Mycket Ganska Ganska Mycket Kan inte Ålder bra bra dåligt dåligt alls Samtiga Män 16—25 29 47 15 5 4 100 26—35 20 40 27 12 2 100 36—45 4 40 29 18 9 100 46— 9 34 19 32 7 100 Summa 18 41 25 13 4 100 Kvinnor 16—25 27 34 26 10 4 100 26—35 7 20 37 30 8 100 36—45 7 6 19 63 5 100 46- — — 3 32 66 100 Summa 14 21 27 28 10 100 Båda könen 16-25 28 40 21 8 4 100 26— 35 15 33 30 18 4 100 36—45 5 28 25 34 7 100 46— 5 18 12 32 34 100 Samtliga 16 33 26 19 6 100
Tabell 10 C. Italienare efter förmåga att tala svenska enligt intervjuarens bedömning, kön och ålder. Procent. Talar svenska
Kön Mycket Ganska Ganska Mycket Kan inte Ålder bra bra dåligt dåligt alls Samtliga
Män 16—25 44 32 19 5 0 100 26— 35 31 42 16 10 2 100 36—45 15 24 26 29 5 100 46— — 20 7 57 16 100 Summa 28 35 18 16 3 100
Kvinnor 16—25 27 32 12 19 10 100 26—35 16 24 26 21 12 100 36—45 17 22 20 35 6 100 46— 1 14 4 46 35 100 Summa 17 24 19 27 13 100
Båda könen 16—25 37 32 16 10 4 100 26— 35 27 37 18 13 4 100 36—45 16 23 24 31 5 100 46— 1 17 6 52 25 100 Samtliga 25 32 18 19 6 100
Tabell 10 D. Tyskar efter förmåga att tala svenska enligt intervjuarens bedömning, kön och ålder. Procent. Talar svenska
Kön Mycket Ganska Ganska Mycket Kan inte Ålder bra bra dåligt dåligt alls Samtliga
Mån 16— 25 61 30 4 3 2 100 26— 35 70 26 2 2 0 100 36—45 60 18 21 — 1 100 46— 37 47 16 — — 100 Summa 67 27 4 2 1 100
Kvinnor 16— 25 78 19 2 — 1 100 26—35 67 26 5 3 — 100 36—45 47 33 17 3 — 100 46— 16 28 22 21 12 100 Summa 61 25 7 4 1 100
Båda könen 16—25 68 26 3 2 2 100 26—35 69 26 3 2 0 100 36—45 53 27 18 2 1 100 46— 22 33 20 16 9 100 Samtliga 65 26 5 3 1 100
Tabell ]] Andelen (%) invandrare som enligt intervjuarens bedömning talar mycket bra eller ganska bra svenska efter ålder vid invandringen.
Ålder vid invandringen
Nationalitet —15 16—25 26—35 36—45 46— Samtliga Finnar 92 45 33 35 27 41 Jugoslaver 94 62 40 29 11 49 Tyskar (83) 96 91 72 (87) 94 ltalienare 95 69 51 27 ( 5) 57
Det finns stora skillnader mellan nationali- teterna beträffande kunskap i svenska. Tys- karna har genomgående de bästa kunskaper- na medan finnarna har de lägsta värdena av de fyra undersökta grupperna.
Bland italienare och jugoslaver har kvin— norna genomsnittligt sämre kunskaper i svenska än männen. För tyskarna återfinns samma tendens i lägre grad. För finnarna tycks dock kvinnorna ha bättre kunskaper i svenska än männen, med undantag för den
äldsta åldersgruppen. Dessa skillnader kvar- står om man tar hänsyn till Vistelsens längdi Sverige.
Kunskaperna i svenska är starkt korrelera- de med åldern, så att yngre personer behärs- kar svenska bättre. Denna tendens märks ännu tydligare om man väljer att redovisa åldern vid inflyttningen (tabell 11). De sämsta språkkunskaperna har kvinnor i ål- dern över 45 år.
Tabell 12 Andelen (%) invandrare som enligt egen bedömning förstår svenska mycket bra eller ganska bra efter nationalitet, kön och vistelsetid i Sverige.
Har vistats i Sverige sedan
Nationalitet Kön 1968 1967 1966 1965 1964 1963 1962 1961 Samtliga Finnar Mån 24 19 48 40 51 67 51 75 46 Kvinnor 31 35 57 45 50 73 68 70 52 Samtliga 27 27 53 47 51 71 61 72 49 Jugoslaver Män 63 63 77 77 91 77 Kvinnor 30 55 58 50 59 53 Samtliga 41 59 67 72 83 67
Tabell 13 Andelen (%) invandrare som enligt egen bedömning talar svenska mycket bra eller ganska bra efter nationalitet, kön och vistelsetid i Sverige.
Har vistats i Sverige sedan
Nationalitet Kön 1968 1967 1966 1965 1964 1963 1962 1961 Samtliga Finnar Män 10 11 30 40 36 65 39 59 33 Kvinnor 24 21 44 33 39 62 55 63 41 Samtliga 16 16 37 36 38 63 48 61 37 Jugoslaver Mån 47 61 71 72 82 71 Kvinnor 21 48 52 47 61 47 Samtliga 29 52 62 67 77 61 134 sou 1971:51
Tabell 14 Andelen (%) invandrare som enligt egen bedömning skriver svenska mycket bra eller ganska bra efter nationalitet, kön och vistelsetid i Sverige.
Nationalitet Har vistats i Sverige sedan Kön 1968 1967 1966 1965 1964 1963 1962 1961 Samtliga Finnar Män 5 8 9 18 18 32 20 39 17 Kvinnor 20 22 26 19 28 38 30 39 27 Samtliga 12 15 18 19 24 36 26 39 22 Jugoslaver Mån 31 30 32 37 41 35 Kvinnor 2 18 15 28 21 17 Samtliga 11 22 24 35 36 28
2.2.4 Vistelsens längd i Sverige
Undersökningen omfattar personer som in- vandrat till Sverige åren 1961—1968 (för jugoslaver 196441968). En del intervjuper- soner har dock vistatsi Sverige någon period även före den senaste invandringen. För des- sa personer räknades ut Vistelsens samman- lagda längd och de redovisas i undersökning- en som om de hade invandrat det år som motsvarar deras sammanlagda vistelse i lan- det. Personer vars sammanlagda vistelsetid i Sverige motsvarar ankomst före 1961 (be- träffande jugoslaver 1963) har uteslutits.
Kunskaperna i svenska är naturligt nog bättre för dem som har vistats i Sverige längre. 1 tabell 12—16 visas andelen finnar respektive jugoslaver som kan förstå, tala respektive skriva svenska ”bra” efter kön och invandringsår.
2.2. 5 Utbildning
Personer med längre utbildning i hemlandet har väsentligt bättre kunskaper i svenska än personer med kortare skolgång. Detta gäller såväl invandrarna från Finland, där svenska
Tabell 15 Andelen (%) invandrare som enligt intervjuarens bedömning förstår svenska mycket bra eller ganska bra efter nationalitet, kön och vistelsetid i Sverige.
Nationalitet Har vrstats 1 Sverige sedan Kön 1968 1967 1966 1965 1964 1963 1962 1961 Samtliga Finnar Mån 22 24 47 47 62 69 58 78 48 Kvinnor 25 43 51 44 54 74 59 72 51 Samtliga 23 34 49 45 57 72 59 75 50 Jugoslaver Mån 34 64 64 70 91 69 Kvinnor 21 47 53 53 63 48 Samtliga 25 53 58 67 85 61 Italienare Män 30 57 55 72 77 81 75 81 72 Kvinnor 21 33 48 44 52 43 77 63 52 Samtliga 25 48 53 65 69 71 76 76 66 Tyskar Mån 70 100 96 96 98 96 100 100 96 Kvinnor 77 83 96 89 92 92 98 91 91 Samtliga 73 92 97 94 96 95 99 95 94 SOU 1971:51 135
Tabell 16 Andelen (%) invandrare som enligt intervjuarens bedömning talar svenska mycket bra eller ganska bra efter nationalitet, kön och vistelsetid i Sverige.
Har vistats i Sverige sedan
Nationalitet Kön 1968 1967 1966 1965 1964 1963 1962 1961 Samtliga Finnar Män 17 15 36 38 55 60 51 66 40 Kvinnor 22 29 37 40 42 72 45 74 43 Samtliga 19 22 37 39 47 67 48 70 42 J ugoslaver Mån 28 48 46 63 85 58 Kvinnor 14 31 36 47 52 45 Samtliga 18 37 41 60 77 49 Italienare Mån 35 51 48 61 69 72 65 73 63 Kvinnor 12 33 39 34 34 33 55 56 41 Samtliga 20 44 45 54 57 63 62 68 57 Tyskar Män 67 94 96 92 95 96 98 97 94 Kvinnor 70 81 87 83 89 91 89 88 87 Samtliga 68 87 93 91 92 94 94 92 91
förekommer som Skolämne (tabell 17 A), som andra nationaliteter (tabell 17 B—D). Invandrare som inte alls kan tala svenska återfinns nästan enbart bland dem med den kortaste utbildningen.
2.2.6 Sysselsättning m.m.
En så stor andel av invandrarna i lU:s under- sökningsmaterial förvärvsarbetar att en redo-
visning
efter
sysselsättningsförhållandena
Tabell 17 A. Finnar efter förmåga att tala svenska enligt intervjuarens bedömning, skolutbildningi utlandet före ankomsten till Sverige samt kön. Procent. Talar svenska Nationalitet Mycket Ganska Ganska Mycket Kan inte Kön bra bra dåligt dåligt alls Samtliga Män Folkskola 13 20 20 32 14 100 Realskola 37 52 4 7 — 100 Gymnasium 15 69 16 — — 100 Summa 15 25 19 29 12 100 Kvinnor Folkskola 11 21 19 32 17 100 Realskola 37 40 16 7 — 100 Gymnasium 91 9 — — —— 100 Summa 19 24 18 26 13 100 Båda könen Folkskola 12 21 20 32 15 100 Realskola 37 44 12 7 — 100 Gymnasium 63 31 6 — — 100 Summa 17 24 18 27 13 100 136 SOU 1971:51
Tabell 17 B. Jugoslaver efter förmåga att tala svenska enligt intervjuarens bedömning, skolutbildning i utlandet före ankomsten till Sverige samt kön.
Procent. Talar svenska Nationalitet Mycket Ganska Ganska Mycket Kan inte Kön bra bra dåligt dåligt alls Samtliga Män Folkskola 13 38 21 21 6 100 Realskola 14 43 34 7 2 100 Gymnasium 35 45 20 — — 100 Summa 17 41 25 13 4 100 Kvinnor Folkskola 14 19 17 37 12 100 Realskola 11 27 48 12 3 100 Gymnasium 18 24 40 18 — 100 Summa 14 22 28 28 8 100 Båda könen Folkskola 14 30 19 28 9 100 Realskola 13 37 39 9 2 100 Gymnasium 29 37 27 7 — 100 Summa 16 33 26 19 5 100
inte blir meningsfull. I tabell 18 visas dock förmågan att tala svenska för de personer som har angivit ”hemmafru” som sin huvud- sakliga sysselsättning. För jugoslaver och ita- lienare visar ”hemmafruarna” sämre kunska- per i svenska än samtliga kvinnor (jfr tabell
10) medan skillnaden beträffande finnarna är små och de tyska hemmafruarna snarast har bättre språkkunskaper än samtliga tyska kvinnor. Tendenserna kvarstår även om man delar upp materialet efter invandringsår.
En möjlig förklaring till att hemmafruar-
Tabell 17 C. Italienare efter förmåga att tala svenska enligt intervjuarens bedömning, skolutbildning i utlandet före ankomsten till Sverige samt kön.
Procent. Talar svenska Nationalitet Mycket Ganska Ganska Mycket Kan inte Kön bra bra dåligt dåligt alls Samtliga Män Folkskola 21 32 21 20 6 100 Realskola 32 40 14 13 1 100 Gymnasium 41 36 14 8 0 100 Summa 28 35 18 15 3 100 Kvinnor Folkskola 11 21 21 34 13 100 Realskola 30 36 8 13 13 100 Gymnasium 39 28 28 4 1 100 Summa 17 25 19 27 12 100 Båda könen Folkskola 17 28 21 25 8 100 Realskola 32 40 13 13 3 100 vanasium 41 33 17 7 1 100 Summa 25 32 18 19 6 100 SOU 1971:51 137
Tabell 17 D. Tyskar efter förmåga att tala svenska enligt intervjuarens bedömning, skolutbildningi utlandet före ankomsten till Sverige samt kön.
Procent. Talar svenska Nationalitet Mycket Ganska Ganska Mycket Kan inte Kön bra bra dåligt dåligt alls Samtliga Män Folkskola 62 32 4 1 1 100 Realskola 71 22 4 3 — 100 Gymnasium 76 19 4 1 0 100 Summa 67 27 4 2 1 100 Kvinnor Folkskola 51 32 11 6 1 100 Realskola 66 21 5 4 3 100 Gymnasium 77 19 3 1 — 100 Summa 61 26 7 4 1 100 Båda könen Folkskola 58 32 7 3 1 100 Realskola 69 22 5 3 1 100 Gymnasium 76 19 4 1 0 100 Summa 64 27 5 3 1 100
nas och de övrigas kunskap i svenska avviker så litet från varandra ä_r__ att en del av ”hem— mafruarna” är gifta med svenskar. I tabell 19 visas dels andelen gifta med personer som är födda i Sverige bland de gifta invandrarna, dels andelen som kan tala svenska ”bra” efter om maken/makan är född i Sverige eller utomlands.
2.2.7 Sammanfattning
Olika invandrargrupper visar sig ha uppnått olika kunskaper i svenska även om man håller sådana variabler som kön, ålder och Vistelsens längd i Sverige konstanta. De yngre och de välutbildade har genomgående, enligt IU:s sätt att mäta kunskap i svenska, relativt
goda sådana kunskaper. Däremot finns in- vandrare med mycket dåliga kunskaper i svenska bland framför allt äldre kvinnor med kortare skolutbildning.
Inom invandrargrupper från samma land finns stora skillnader beträffande utbild- ningsnivån (jfr tabell 2.12 i kap. 2). Det är framför allt de unga och välutbildade som har kunnat lära sig svenska och därmed även skaffat sig tillgång till det svenska samhällets utbud av information och utbildning.
2.3 Motivation för studier i svenska
Till de intervjuade ställdes frågan ”Tror Ni att Ni skulle kunna få ett bättre arbete eller
Tabell 18. Personer som angett att de är ”hemmafruar” på frågan om sin huvudsakliga sysselsättning efter förmåga att tala svenska enligt intervjuarens bedömning.
Procent.
Talar svenska
Mycket Ganska Ganska Mycket Kan inte Nationalitet bra bra dåligt dåligt alls Samtliga Finnar 18 21 15 26 20 100 Jugoslaver 3 14 47 20 16 100 Tyskar 57 27 1 1 5 1 1 00 Italienare 15 32 13 21 18 100 138 SOU 1971:51
Tabell 19 Andel (%) gifta invandrare som enligt intervjuarens bedömning talar svenska mycket bra eller ganska bra efter makens/makans födelseland.
årgång? Andel (%) som talar svenska bra person född Maka/make född Maka/make ej Nationalitet i Sverige i Sverige född iSverige Finnar 10 81 35 J ugoslaver 9 90 39 Ty skar 66 96 89 Italienare 32 85 37
mera i lön om Ni kunde svenska bättre?”, med svarsmöjligheterna ”ja”, ”vet ej”, ”nej” samt ”har ej förvärvsarbete”. Svaren fördelar sig enligt tabell 20.
Mindre än hälften av de intervjuade tror således att de kunde få ett bättre arbete om de kunde svenska bättre. Det finns en klar skillnad mellan nyligen invandrade och äldre invandrare i denna fråga så att de nyligen inkomna i väsentligt större utsträckning tror att bättre kunskaper i svenska kan hjälpa dem att komma framåt i arbetet. Detta kan möjligen tolkas så att invandrarna efter några år har fått så stora språkkunskaper att de kan sköta arbetsuppgifter som de tror sig kunna få.
De personer som tror att bättre kunskaper i svenska skulle medföra bättre arbete eller mera i lön har dock inte i större utsträckning aktivt lärt sig svenska än övriga. Bland de förvärvsarbetande finländarna som besvarade frågan med ”ja” uppger 13 procent att de inte har lärt sig svenska alls och 36 procent
att de endast lärt sig genom att tala med och umgås med svenskar medan motsvarande procenttal för dem som svarat ”nej” är 2 och 26. För jugoslaverna är motsvarande siffror 6 och 50 för ”ja” mot 4 och 54 för ”nej”.
2.4 Sätt att lära sig svenska
I intervjun ställdes frågan ”På vilka av följan- de sätt har Ni lärt Er svenska?” Frågan hade följande svarsalternativ och intervjupersonen kunde markera flera svar:
Genom språkkurser (studiecirkel o.d.) Genom språkkurser i TV och radio Genom självstudier
Privatlektioner Genom att tala med och umgås med folk 6 Har inte lärt mig svenska alls 7 Har svenska till modersmål.
Lii-bwh)»—
Många av dem som markerade något av svarsalternativen 1—4 markerade även svar 5
Tabell 20 Finnar och jugoslaver efter åsikt om bättre kunskaper i svenska skulle medföra bättre arbete eller mera i lön samt kön. Procent.
Åsikt om bättre kunskaper i svenska skulle medföra bättre arbete eller Jugoslaver Finnar mera i lön Män Kvinnor Samtliga Män Kvinnor Samtliga
] a 46 49 47 = 49 42 45 Vet ej 17 17 17 18 17 17 Nej 36 23 31 32 21 26 Har ej arbete 1 11 5 1 20 12 Summa 100 100 100 100 100 100
Har uppgivit att Finnar Jugoslaver Har inte lärt sig svenska alls 8 7 Har lärt svenska endast genom att tala med och umgås med svenskar 39 51 på I annat sätt 44 36 på 2 andra sätt 6 6 på 3 andra sätt 1 på 4 andra sätt 0 — Samtliga 100 100
”genom att tala med och umgås med folk”. Detta svarsalternativ bedömdes till skillnad mot svaren 1—4 inte innebära aktiva studier i svenska. I bearbetningen har hänsyn till svarsalternativet 5 tagits endast om inget av alternativen 1—4 är markerat.
Om man anser att endast de som har markerat något av svarsalternativen 1—4 har studerat svenska aktivt innebär det att unge- fär hälften av finnarna och 42 procent av jugoslaverna aktivt har lärt sig svenska. Drygt hälften av jugoslaverna har lärt sig svenska endast genom att umgås och tala med svens- kar. Av de som har studerat svenska aktivt har de flesta angivit endast ett studiesätt. Se tabell 21.
Språkkurser (studiecirkel) är det vanligas— te sättet att lära sig svenska följt av självstu- dier. Språkkurser i radio-TV har utnyttjats
endast av ett fåtal bland de intervjuade invandrarna. Se tabell 22 A—B.
Det föreligger en klar tendens till att invandrare med längre allmän skolutbildning oftare uppger aktiva studier i svenska än invandrare med kort skolutbildning.
I undersökningen gjordes inga försök att kvantitativt mäta de svenskstudier intervju- personerna uppgav. IU vet således inte hur omfattande kursen är som de har följt eller om de har fullföljt undervisningen. Detta gör att det även blir omöjligt att ur materialet dra några slutsatser om de olika studiesättens effektivitet.
2.5 Beräkningar av undervisningsbehovet
I det följande görs ett försök att beräkna omfattningen av den grundutbildning för
Tabell 22 A Av finnar uppgivna sätt att lära sig svenska efter vistelsetid i Sverige och kön. Procent. Har vistats i Sverige sedan Därav
Studiesätt 1968 1967 1966 1965 1964 1963 1962 1961 Samtliga Män Kvinnor Språkkurser (studiecirkel) 32 30 33 31 32 28 25 25 30 28 32 Språkkurser i Radio-TV 2 1 2 3 6 6 1 5 3 4 2 Självstudier 28 23 26 19 28 27 22 30 25 28 23 Privatlektioner — — — — 1 — 1 1 0 O 1 Genom att tala med och umgås med svenskar 26 33 34 38 41 45 51 47 39 39 38 Har inte lärt svenska alls 18 18 12 10 6 9 6 4 11 9 12
Summa 106 105 108 101 115 114 107 111 108 109 107 140 SOU 1971:51
Tabell 22 B Av jugoslaver uppgivna sätt att lära sig svenska efter vistelsetid i Sverige och kön. Procent.
Har vistats i Sverige sedan Därav
Studiesätt 1968 1967 1966 1965 1964 Samtliga Män Kvinnor Språkkurser (studiecirkel) 24 26 24 20 16 22 27 15 Språkkurser i Radio-TV 3 7 8 9 11 8 10 5 Självstudier 10 10 15 20 28 17 24 7 Privatlektioner 2 l 2 1 l 1 2 Genom att tala med och umgås med svenskar 51 50 51 53 51 51 46 60 Har inte lärt sig svenska alls 13 8 9 4 2 7 3 12
Summa 103 101 109 107 109 106 111 101
invandrare som IU föreslår. Beräkningarna görs dels för den årliga invandringen, dels för de invandrare som finns i Sverige när refor— men beräknas kunna träda i kraft.
Bägge beräkningarna utgår från att danska och norska medborgare inte har behov av grundutbildningen. Vidare antas att 15 pro- cent av nyinvandrade och 25 procent av här bosatta finländska medborgare har svenska som modersmål och således inte behöver
någon grundutbildning. Antagandet om an- delen svenskspråkiga bland finländarna byg- ger på lU:s intervjuundersökning (se tabell 1 i denna bilaga).
2.5.1 Den årliga invandringen
I tabell 23 visas bruttoinvandringen för vissa åldersklasser utlänningar samt beräknat antal utländska invandrare dessa år som utgör
Tabell 23 Beräkningar av målgrupper för undervisning i svenska för invandrare åren 1968 och 1969. Andel (%) Bruttoin- Därav beräknat Andel (%) finskspråkiga År vandring antal med behov i behov av av dem ibehov av utlän- av undervisning undervisning av undervisning Ålder ningar i svenska i svenska i svenska
1968
5 — 6 1 015 773 67 55 7 — 14 2 454 1 940 70 48 15 — 17 1 589 1292 77 71 18— 19 2818 2257 78 79 20 — 21492 16 864 71 54
5 — 29 368 23126 72 57 18— 24310 19121 72 57
1969
5 —— 6 2 160 1 730 74 68 7 — 14 5 221 4 348 77 65 15 — 17 3100 2 603 81 71 18 — 19 4 965 4 008 79 82 20— 38679 31612 77 63
5 — 54 125 44 301 77 65 18 — 43 644 35 620 77 65 SOU 1971:51 141
målgrupper för lU:s förslag om undervisning i svenska. Beräkningarna utgår från att alla invandrare förutom danska och norska med- borgare och finlandssvenskar i princip är i behov av sådan undervisning. Beräkningarna innebär troligen en viss överskattning då det bland invandrarna torde finnas en del som tidigare vistats i Sverige och då lärt sig språket.
Av tillgänglig statistik framgår inte det exakta antalet invandrare i åldern 16 och däröver, dvs. de åldrar lU:s förslag om grund- utbildning avser. Antalet kan dock för 1968 beräknas till ca 20000 personer och 1969 till 37 000 personer.
Om man antar att 75 procent av de invandrare som är i behov av grundutbild- ning genomgår denna innebär invandringen 1968 och 1969 att ca 15 000 respektive ca 28000 personer var aktuella för grundut— bildningen dessa år.
Det finns inget underlag för att bedöma den framtida invandringens omfattning eller från vilka länder denna invandring kommer att ske. Om man emellertid utgår ifrån in- vandringens variation under 1960-talet och antar att inslaget av danskar, norrmän och finlandssvenskar inte förändras radikalt, kan man anta att det årliga undervisningsbehovet kommer att variera mellan 10 000 och 40 000 personer per år.
Uppgifter saknas om hur många av invand- rarna som inte blir anställda efter ankomsten till Sverige och för vilka grundutbildning med statlig premie således kan bli aktuell (se 11.6). I tabell 2.13 i kap. 2 ges uppgifter om sysselsättningsförhållanden för några invand- rargrupper i Sverige. Ålders- och civilstånds- sammansättning i den årliga invandringen under 1960-talet gör det troligt att förvärvs- intensiteten för en sådan grupp snarast ligger högre än för invandrarna under en flerårs- period. IU antar därför att ca 80 procent av de vuxna invandrarna under ett visst är blir anställda i nära anslutning till invandringen. Detta skulle innebära att av den årliga in— vandringen i behov av grundutbildning, dvs. 10 000 — 40 000 personer, 2 000 till 8 000 personer blir aktuella för grundutbildning
med statlig premie. En sådan beräkning tar dock inte hänsyn till den eventuella effekt genomförandet av lU:s förslag om grundut— bildning kan få: familjemedlemmar till redan anställda invandrare kan få svårt att erhålla anställning innan de har genomgått grundut- bildningen.
2.5.2 Ackumulerat undervisningsbehov
Vid årsskiftet 1969/70 var 242 445 ut- ländska medborgare i åldern 18 år och äldre kyrkobokförda i Sverige. Av dessa var 19 321 danskar och 18 073 norrmän medan ungefär 30 000 torde ha varit svenskspråkiga finländare. Som IU påpekar i avsnitt 2.3.2 är kyrkobokföringens uppgifter om antalet i Sverige bosatta utlänningar troligen för höga på grund av icke anmälda återutflyttningar. Å andra sidan tyder antalet arbetsanmälda utlänningar på att antalet i Sverige bosatta utlänningar kan vara väsentligt högre än an- talet kyrkobokförda. Likaså är antaganden om kunskapsnivån i svenska och förvärvsin- tensitet osäkra. De beräkningar som genom— förs här måste således betecknas som i hög grad osäkra. IU vill emellertid återge dem för att visa vilka överslagsberäkningar gjorda kostnadsberäkningar bygger på.
Uppgifter om kunskaper i svenska för hela utlänningspopulationen i Sverige saknas. Om man utgår från de uppgifter om kunskaperi svenska som redovisas i denna bilaga och från att de personer som enligt intervjuarens bedömning kan tala mycket bra eller ganska bra svenska har kunskaper motsvarande må- let för grundutbildningen hade 91 procent av tyskarna, 57 procent av italienarna och 42 procent av finnarna som har invandrat åren 1961—1968 samt 49 procent av jugoslaverna invandrade åren 1964—1968 kunskaper mot- svarande minst grundutbildningen. En vä- sentligt större del av tidigare invandrare än av de senaste årens invandrare hade nöjaktiga kunskaper i svenska. Av den tillgängliga stati- stiken framgår inte invandringsåret för i Sverige bosatta utlänningar. En avsevärd del har dock kommit tidigare än 1961.
För vissa nationalitetsgrupper, t.ex. tys-
karna, torde således undervisningsbehovet vara litet (uppskattningsvis ca 5 procent av gruppen) medan för andra grupper behovet är mycket större. Av finnarna kan man anta att ca hälften inte har kunskaper i svenska som motsvarar målet för grundutbildningen.
Även om det således inte går att beräkna den totala målgruppen för grundutbildning- en kan man anta att det — om man utgår från antalet utlänningar vid årsskiftet 1969/70 — rör sig om 60 000 — 70 000 personer. Detta innebär ett antagande om att ca 40 procent av de vuxna invandrarna som inte är norska eller danska medborgare eller finlandssvenskar vid den tidpunkten inte ha- de kunskaper i svenska motsvarande målet för grundutbildningen. Detta antal kommer att ändras fram till dess lU:s förslag träder i kraft genom såväl in- som utvandringen som genom att invandrarna lär sig svenska. Siff- ran 60 000 bör dock vara en rimlig utgångs- punkt för kostnadsberäkningar när det gäller det ackumulerade utbildningsbehovet.
I inledningsskedet kan således det acku- mulerade behovet av svenskundervisning vara större än det behov som skapas genom nyin- vandringen.
Det saknas uppgifter om könsfördelningen för vuxna utlänningar i Sverige vid årsskiftet 1969/70. Om man emellertid antar att köns- fördelningen är jämn för personer under 18 år och över 67 år skulle vi då i Sverige ha haft ca 132 500 utländska män och 105 500 utländska kvinnor i åldern 18—66 år kyrko- bokförda.
Med ledning av uppgifterna från tabell 2.13 i kapitel 2 kan man anta att förvärvsin- tensiteten för de utländska männen bör ha legat omkring 90 procent och för de ut- ländska kvinnorna omkring 60 procent. Det- ta skulle innebära att ungefär 42 000 kvin- nor och 12 000 män i åldern 18—66 år inte var förvärvsarbetande. Därtill kom cirka 4 000 personer i åldern över 67 år. Bland de icke förvärvsarbetande kvinnorna finns många danska och norska medborgare lik- som många som är gifta med svenskar. (Jfr tabell 19). Detta leder till slutsatsen att andelen i behov av grundutbildning bland de
icke förvärvsarbetande kan antas ligga mellan 20 000 och 30 000 personer.
Kostnadsberäkningar
3.1 Grundutbildningen
Grundutbildningen skall enligt lU:s förslag i avsnitt 11.3.2 få anordnas med en minsta gruppstorlek av åtta elever och gruppen bör inte överstiga 20 elever. IU räknar med en genomsnittlig gruppstorlek av 13 elever.
Lärarersättningen beräknas efter högsta ersättning enligt nu gällande bestämmelser till 40 kr. per timme för 200 timmars undervisning i svenska och 50 kr. per timme för undervisning i 40 timmars samhällsinfor- mation. Till denna kostnad beräknas komma sociala kostnader med 24 procent. Under dessa förutsättningar kommer lärarkostna- den för en kurs om 240 timmar att uppgå till 12 400 kr. Lärarkostnaden per elev blir be- roende på antalet deltagare och är
vid 8 elever 1 550 kronor per elev vid 13 elever 954 kronor per elev vid 20 elever 620 kronor per elev.
Utöver lärarkostnaden uppstår kostnad för skolledare, inlärningsstudios och andra lokaler, eventuella tolkar och studiematerial. IU beräknar att dessa kostnader vid en genomsnittlig gruppstorlek av 13 elever högst kan uppgå till ett lika stort belopp som lärarkostnaden. Kostnaden per elev vid en genomsnittlig gruppstorlek av 13 elever beräknas således till 1 908 kr.
3.1.1 Den årliga invandringen
IU har i bilaga 2 beräknat att av de personer som invandrar under ett år kan mellan
10000 och 40000 komma att genomgå grundutbildningen. Den stora variationen beror på växlingarna i invandringens omfatt- ning.
Om undervisningsbehovet genom den år- liga invandringen antas bli 20 000 personer skulle kostnaderna för anordnandet av grundutbildningen bli 38,2 milj. kr. per år. Därtill kommer utgifter för statliga premier för icke anställda och anställda i småföretag som beräknas utgå till 4 000 personer med 700 kr., dvs. tillsammans 2,8 milj. kr.
3.1.2 Det behovet
ackumulerade undervisnings-
Beräkningen utgår från att 60 000 invandra- re i behov av grundutbildning finns i Sverige 1.1.1973 och att 50 000 av dessa kommer att genomgå utbildningen.
Kostnaden för grundutbildning för denna grupp skulle med samma antaganden som har gjorts för den årliga invandringen bli 95,4 milj. kr. vartill kommer uppskattnings- vis premier för 20000 elever med tillsam- mans 14,0 milj. kr.
IU räknar med att grundutbildningen för den nu aktuella gruppen kan genomföras under en tidsperiod av fyra år. Detta skulle innebära en årlig kostnad av 23,9 + 3,5 & 27,4 milj. kr. under fyra år.
IU har räknat med att 300 invandrare i behov av denna utbildning per år kan intasi undervisningen. Detta innebär således att andra året skulle sammanlagt 600 elever finnas i utbildningen. Efter några år borde antalet elever i undervisningen sjunka genom att det nu ackumulerade undervisningsbeho- vet tillgodoses.
IU anser att undervisningsgrupperna bor omfatta minst fem och högst 10 elever. Den genomsnittliga gruppstorleken antas bli sju elever. Lärarkostnaden för en sådan grupp beräknas inklusive sociala avgifter till 50 000 kr. per år, dvs. 7 143 kr. per elev och år. Kostnader för skolledning, lokaler, under- visningsmaterial och andra kringkostnader beräknas högst kunna uppgå till två gånger
lärarkostnaden. Den sammanlagda undervis- ningskostnaden per elev blir då 21 430 kr.
Undervisningen antas således totalt kosta 6,4 milj. kr. första året och 12,9 milj. kr andra året.
Kostnaderna för det studiesociala stödet beräknas till 8,6 milj. kr. per år om utbildningen omfattar 600 personer. Denna beräkning bygger på antagandet att all utbildning kan ordnas på bosättningsorten och kostnader för inackordering inte finns.
3.3 Barntillsynen
I kostnadsberäkningen för grundutbildning har antagits att premie utgår till 4000 + 5 000 = 9 000 icke anställda eller anställda i
Beräkningar av det studiesociala stödet i 1 OOO-tal kronor till 600 personer i alfabetiseringsundervisningen
Bidragets namn Gällande belopp m.m. Förutsättningar Kostnad per år Utbildningsbidrag Utgår med 575 kr. per må-
nad för gift person, 525 kr.
100 gifta par där bägge ma- karna genomgår utbildning
per månad för ogift. För (2 x 100 x 525 x 12) 1 260 makar som bägge två ge- 0 .f 0 575 12 2 070 nomgår utbildning 525 kr. 30 gl ”' (30 x X ) per månad vudera_ 100 ensamstående (100 X 525 x12) 630 3 960 Familjetillägg Om utbildningen äger rum Utbildningen förutsättes utom hemorten högst 150 vara förlagd till hemorten. kr. per manad for make. Alla gifta antas ha i genom- Med 60 kr. per njånad för snitt 2 barn under 16 är. barn under 16 år. Om sär- skilda skäl föreligger kan (400 x 2 x 100 x 12) 960 960 150 kr. per månad utgå. Om bägge makarna får ut- bildningsbidrag utgår tilläg- get endast för en av dem. Hyresbidrag Faktiska hyreskostnader, Alla antas ha fast bostad. om.. bostad 5351me [101333]- Hyran räknas till 300 kr. ersattning me aststa a per månad för ensamståen- belopp. de (100 x 300 x12) 360 600 för gifta (400 x 600 x 12) 2 880 3 240 Särskilda Resekostnader med 60 Alla antas ha resekostnader. tillägg kr. per månad. (600 x 60 x 12) 432 432 Summa kostnad 8 592 1) Från 1.7.1971 utgår 100 kr. per månad för barn under 16 år. SOU 1971:51 145
småföretag per år. Av dessa kommer en stor del att vara hemmavarande kvinnor, vilkas deltagande i grundutbildningen blir beroende av att barntillsyn under studietiden anord- nas. Antalet barn som berörs är svårt att uppskatta men antas här vara 8 000 per år.
För en stor del av de icke anställda kvinnorna torde det vara realistiskt att räkna med att grundutbildningen kommer att ske som glesundervisning. Följande kostnadsbe- räkningar utgår därför från att grundutbild- ningen kommer att ske under 80 dagar med 3 timmar varje dag.
Enligt nu gällande taxa är kostnaden för dagbarnvårdare 9:75 kr. per timme plus sociala kostnader. Kostnaderna för barnpass- ning under ett pass om tre timmar torde inte överstiga 50 kr., varvid vissa kostnader för lokaler och material har inräknats. Kostna- den för barnpassning under grundutbild- ningen blir under sådana förutsättningar 4 000 kr. per kurs. Om man räknar med en gruppstorlek på 10 barn och med 8 000 barn per år blir den sammanlagda kostnaden 3,2 milj. kr. per år.
Om kommunen i samband med sådan barnpassning vill anordna s.k. språklekskola blir kostnaderna högre. Småskollärare kostar drygt 30 kr. och biträdande lärare något över 10 kr. per timme. Totalkostnaden för språk, lekskola, inklusive material, lokalkostnader m.m. torde uppgå till högst 150 kr. per dag under vilken verksamheten pågår tre timmar. Att anordna barnpassningen under en grund- utbildningskurs som språldekskola skulle med dessa förutsättningar kosta 12 000 kr. Om all barnpassning i samband med grundut- bildningen ordnades i form av språklekskola skulle kostnaden vid samma omfattning och gruppstorlek som ovan bli 9,6 milj. kr.
3.4 Uppsökande information
Den uppsökande informationen skall riktas framför allt till nyanlända invandrare med speciell inriktning på sådana som inte är anställda eller är anställda i småföretag. IU har beträffande premier för grundutbild- ningen räknat med att 4000 icke anställda
eller anställda i företag med mindre än fem anställda kan komma att genomgå grundut— bildningen per år. IU uppskattar antalet nyinvandrade som måste kontaktas i sam- band med den uppsökande informationen till det dubbla.
Det ackumulerade undervisningsbehovet har uppskattats till 60000 personer med antagandet att 50 000 skall genomgå grund- utbildningen under en fyra-års period. IU räknar med att ca 15 000 tidigare invandra- re per år måste kontaktas med uppsökande information under de närmast liggande åren. Totalt antas den uppsökande informationen i begynnelseskedet omfatta 23 000 personer.
IU räknar med att relativt höga kvalitets- krav måste ställas på personer som anlitas i den uppsökande informationen. Till kostna- der för arvoden kommer begränsade kostna- der för resor m.m. IU räknar med att kommunernas totala kostnader för den upp- sökande informationen uppgår till ca 920 000 kr. per är.
3.5 Information kring grundutbildningen
IU beräknar att informationen kring grund- utbildningen under första året kostar sam- manlagt 1,8 milj. kr. och under andra året 470 000 kr. Däri har kostnader för annonser i dagspress, konsumentfackpress, bransch- fackpress samt för affischering, broschyrer och tryckalster inräknats, liksom även för vissa mätningar av informationsbehov. Kost- nadsberäkningen har gjorts i samråd med infonnationsutredningens sekreterare.
3. 6 Övriga kostnader
Kostnader kommer, om lU:s förslag förverk- ligas, att uppstå beträffande central admi- nistration, aviseringsrutiner, utveckling av läromedel, lärarutbildning m.m., viss social service i samband med grundutbildningen, central översättarservice samt vissa föreslag- na kurser m.m. för invandrare inom den statliga och kommunala vuxenutbildningen. Kostnader av dessa slag har IU inte beräknat.
Kostnader för vissa nu existerande utbild-
ningsanordningar som föreslås vara kvar har IU inte ansett sig ha anledning att beräkna.
3.7 Sammanställning över de beräknade kost- naderna i miljoner kronor
Första året Andra, året
Grundutbildning Årlig invandring Undervisnings- kostnader 38,2 Premier 2,8
Ackumulerat behov Undervisnings- kostnader 23,9 Premier 3,5
Barntillsyn Uppsökande information Information kring grund- utbildningen
Summa A lfabe tiserings- undervisning
Undervisningskostnader Studiesocialt stöd
Summa
73,0
12,9 8.6 21,5
Bilaga 4 Lagförslag
4.1 Förslag till Lag om utländsk arbetstaga- res rätt till lön vid deltagande i grundutbild- ning för invandrare
l & Denna lag äger tillämpning på utländsk arbetstagare, som är kyrkobokförd här i riket. Lagen gäller dock ej
1. den som är anställd hos arbetsgivare som ej regelbundet sysselsätter minst fem arbetstagare här i riket,
2. arbetstagare som sysselsättes i säsong- eller feriearbete eller eljest i arbete av tillfällig natur,
3. arbetstagare som har svenska, danska eller norska språket till modersmål eller som eljest uppenbarligen behärskar något av dessa språk.
2 & Arbetstagaren har rätt att på arbetstid under högst 240 lektionstimmar deltaga i sådan grundutbildning i svenska språket med samhällsinformation (grundutbildning för in- vandrare) för vilken kommun svarar.
Arbetstagaren är berättigad till lön under den tid då han deltager i utbildning som avses i första stycket. Lönen för utbildnings- tiden får ej understiga den lön som skulle ha utgått om han under motsvarande tid utfört arbete för arbetsgivarens räkning under ordi- narie arbetstid. Varje lektionstimme skall härvid räknas som en arbetstirnme.
Är utbildning som avses i första stycket förlagd till annan tid än arbetstid, skall den tid under vilken arbetstagaren deltager i utbildningen räknas som tid varunder han
utfört arbete för arbetsgivarens räkning. Arbetstagaren är berättigad till lön för sådan utbildningstid enligt samma grunder som anges i andra stycket.
3å Arbetstagares förmåner enligt denna lag får ej inskränkas genom avtal. Sker det, är avtalet ogiltigt i den delen.
4 5 Mål om tillämpning av denna lag prövas av arbetsdomstolen, om anställnings- avtalet regleras av kollektivavtal, och i annat fall av allmän domstol.
I fråga om talans väckande och utförande hos arbetsdomstolen gäller 13 % lagen (1928:254) om arbetsdomstol även om må- let ej är sådant som avses i den lagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973 men gäller ej arbetstagare vars anställ- ning här i riket börjar före denna dag.
4.2 Specialmotivering till lagförslaget
Den lag om utländsk arbetstagares rätt till lön vid deltagande i grundutbildning för invandrare som IU föreslår reglerar endast vissa civilrättsliga spörsmål avseende arbets- tagarens förhållande till arbetsgivaren. Den rör sålunda inte frågor om hur grundutbild- ningen skall anordnas, vilka villkor som gäller för tillträde till utbildningen etc. Sådana frågor förutsättes i erforderlig ut- sträckning bli reglerade i administrativ ord- ning. IU vill härvidlag hänvisa till vad som anförts i kap. 11.
Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Huvudregeln är att lagen skall gälla varje utländsk arbetstagare, som är kyrkobokförd här i riket. Med ”arbetstagare” åsyftas här det arbetstagarbegrepp som används i annan arbetsrättslig skyddslagstiftning. I enlighet med gängse principer inom svensk rätt bör med arbetstagare av utländsk nationalitet jämställas arbetstagare som är statslös. Även arbetstagare som inte har hel arbetstid (del- tidsanställd) omfattas av lagförslaget (jfr. av- snitt lO.5.1). Vad gäller kravet på att arbets- tagaren skall vara kyrkobokförd här i riket får lU hänvisa till vad som anförts i avsnitten 10.5.1 och 11.2.1.
I fråga om övriga i paragrafen uppställda begränsningar i lagens tillämpningsområde finns anledning framhålla följande. Undan- taget i punkt 1 avser som tidigare påpekats att utesluta arbetstagare hos företag med endast ett fåtal anställda. För att markera att arbetsgivare, som bara tillfälligtvis har en arbetsstyrka som uppgår till fem eller flera arbetstagare, inte berörs av lagens skyddsreg- ler, har uppställts krav på att arbetsgivaren ”regelbundet” sysselsätter minst fem arbets- tagare (jfr 40 8 första stycket arbetarskydds- lagen 194911).
Undantaget i punkt 2 rör arbetstagare vars arbete endast är av tillfällig natur. Enligt IU's mening kan nämligen inte rimligen krävas av arbetsgivare, som anställer en utlänning för en eller ett par månader, att han under denna tid skall ställa betald arbetstid till förfogande för att arbetstagaren skall kunna genomgå grundutbildning. Denna bedömning anser IU böra komma till uttryck i lagtexten på det viset, att undantag görs för arbetstaga- re som sysselsätts i säsong- eller feriearbete eller eljest i arbete av tillfällig natur. Det kan givetvis ifrågasättas om sådant säsongarbete där 5. k. säsongpermittering förekommer kan räknas till anställning som bara är av ”tillfällig natur”. Det synes emellertid knap- past finnas tillräckliga skäl att i förevarande sammanhang göra skillnad mellan olika typer av säsongarbeten (jfr prop. 197l:107 s. 63).
IU har därför stannat för att generellt undanta arbetstagare som sysselsätts i så songbetonat arbete. Uttrycket ”feriearbete” syftar främst på anställning som praktikant. Som exempel på annat arbete av tillfällig natur kan nämnas det fallet att någon som resemontör har i uppdrag att göra visst tidsbegränsat monteringsarbete.
Vad gäller undantaget i punkt 3 vill IU påpeka att det självfallet inte skall behöva göras någon mer vidlyftig undersök- ning av huruvida en arbetstagare har danska, svenska eller norska språket till sitt moders- mål. I det stora flertalet fall torde det vara tydligt hur det förhåller sig härvidlag. Skulle i något fall råda tvekan om en utländsk arbetstagare har t. ex. svenska till sitt mo- dersmål, bör man i andra hand kunna falla tillbaka på det andra ledet i punkt 3 och således undersöka om arbetstagaren eljest uppenbarligen behärskar något av de nämnda språken. Genom tillägget av ordet ”uppen- barligen” understryks att det bara är i sådana fall då det är alldeles klart att arbetstagaren har tillfredsställande kunskaper i danska, svenska eller norska som han inte skall åtnjuta de rättigheter som lagen ger.
2å
l paragrafen anges i vilken utsträckning utländsk arbetstagare skall ha rätt till lön vid deltagande i grundutbildning för invandrare. En skillnad görs härvid mellan det fallet att utbildningen är förlagd till arbetstid och det fallet att utbildningen helt eller delvis är förlagd till annan tid än arbetstid. Paragra- fens två första stycken behandlar det första fallet och det tredje stycket den senare situationen. Det bör dock understrykas att skillnaden huvudsakligen är av formell natur. Som framhålls i avsnitt 10.5.1 bör arbets- tagaren enligt lU:s uppfattning i båda fallen åtnjuta samma lönemässiga förmåner under utbildningstiden.
I första stycket anges i vad mån arbets- givaren skall vara skyldig att ge arbetstagaren ledighet för att kunna delta i grundutbild- ning för invandrare. Angående sistnämnda
term får här hänvisas till vad som anförtsi avsnitt 10.3. Bestämmelsen har utformats som en rättighet för arbetstagaren att på arbetstid under högst 240 lektionstimmar delta i grundutbildningen. Det torde utan särskilt påpekandet lagtexten kunna förut- sättas att arbetstagaren erhåller inte bara den ledighet som direkt motsvarar antalet lek- tionstimmar i strikt mening, dvs. 240 tids- enheter om 40 minuter vardera, utan också sådan ledighet som motsvarar nödvändiga raster mellan lektionerna och den tid som går åt för att arbetstagaren skall kunna förflytta sig till eller från den plats där utbildningen bedrivs.
Andra stycket slår fast som huvudregel att arbetstagaren skall vara berättigad till lön under den tid då han deltar i grundutbild- ningen. Som har uttalats i de allmänna övervägandena syftar regeln till att bereda arbetstagaren skydd mot påtaglig löneminsk— ning under sådan tid. Lönen för den tid då han deltar i utbildningen skall inte få understiga den lön som skulle ha utgått om han under motsvarande tid utfört arbete för arbetsgivarens räkning under ordinarie ar- betstid. Principen bör således vara den att deltagandet i grundutbildningen skall räknas som ett normalt led i arbetet. Lagen bör dock inte grunda någon rätt till övertids- ersättning eller dylikt. Det är endast den lön arbetstagaren skulle ha erhållit om han i stället för att delta i utbildningen utfört arbete i motsvarande mån på ordinarie arbetstid som lagen bör garantera. IU förut- sätter att arbetstagaren inte av det skälet att han vill genomgå grundutbildning av arbets- givaren placeras på ett arbete som ger lägre löneförrnåner än han annars skulle kunnat påräkna.
Den nu fastslagna principen för arbets- tagarens rätt till lön vid deltagande i grund- utbildning innebär strängt efter ordalagen inte mer än en rätt till lön under 240 lektionstimmar, dvs. 240 tidsenheter om 40 minuter vardera. Löneskyddet bör emellertid enligt lU:s mening inte vara begränsat härtill. Som har framhållits iavsnitt 10.5.1 bör man i förhållandet mellan arbetsgivaren och ar-
betstagaren lämpligen utgå från det antal arbetstimmar som motsvarar utbildnings- tiden i strikt mening jämte t.ex. tid för nödvändiga raster. IU har därför kommit till den uppfattningen att lagen bör garantera ett löneskydd under 240 arbetstimmar. 1 lag- tekniskt hänseende liar detta enklast ansetts kunna uttryckas genom en särskild omräk- ningsregel som klargör att vid lagens tillämp- ning varje lektionstimme skall räknas som en arbetstimme.
Det nu anförda tar närmast sikte på det fallet att arbetstagaren är anställd hos samma arbetsgivare under hela utbildningstiden. Skul— le arbetstagaren byta anställning medan han deltar i utbildningen bör detta enligt IU inte föranleda att den första arbetsgivaren be- frias från skyldighet att utge lön för den del av utbildningstiden som föregår anställning- ens upphörande. Den nya arbetsgivaren bör således bara svara för lön under den del av utbildningen som ligger i tiden efter den nya anställningens början. IU anser det inte vara erforderligt att i lagen ta med uttryckliga reg- ler av denna innebörd.
I tredje stycket behandlas det fallet att grundutbildningen helt eller delvis är förlagd till annan tid än arbetstid. Det ligger i sakens natur att det skydd mot lönebortfall som garanteras i andra stycket inte utan vidare äger tillämpning i den nu berörda situatio- nen. Arbetstagaren kan nämligen inte på grund av anställningen i och för sig göra anspråk på lön för tid som ligger utanför arbetstiden. Som IU har utvecklat i de allmänna övervägandena bör emellertid ar- betsgivaren även i detta fall vara skyldig att betala sådan ekonomisk ersättning till arbets- tagaren som motsvarar den lön som skulle ha utgått om denne under motsvarande tid utfört arbete för arbetsgivarens räkning. I lagen har detta uttryckts så, att den tid under vilken arbetstagaren utom arbetstid deltar i grundutbildning skall räknas som tid varunder han utfört arbete för arbetsgivarens räkning. I anslutning härtill har föreslagits en föreskrift om att arbetstagaren skall vara be- rättigad till lön för sådan utbildningstid enligt samma grunder som anges i andra stycket.
Paragrafen anger lagens tvingande karaktär. Den har utformats efter mönster av 7 & i lagen om anställningsskydd för vissa ar- betstagare (prop. 19712107). Isammanhang- et kan anmärkas att IU inte ansett det vara nödvändigt att i lagen ta med be- stämmelser om skydd mot uppsägning av arbetstagaren, om han önskar delta i grund- utbildning, och om arbetstagarens rätt till skadestånd för den händelse arbetsgivaren inte iakttar lagens föreskrifter.
4å
Paragrafen har utformats efter mönster av motsvarande regler i 10 å i lagen om an- ställningsskydd för vissa arbetstagare.
Lagens ikraftträdande
IU anser att den föreslagna lagen skall träda i kraft den 1 januari 1973 men inte gälla arbetstagare vars anställning här i riket bör- jar före denna dag. Vissa synpunkter på frå- gan om lagens ikraftträdande framförs i av- snitt 10.5.1.
Språkundervisning för invandrare i andra länder
Uppgifterna i denna bilaga härrör främst från material från lU:s utlandsenkät (se bilaga 1.6).
Danmark
I Danmark fanns 1.1.1970 ca 25 000 arbets- anmälda utlänningar från länder utanför Norden. Därtill korn ca 35000 nordbor, sysselsatta på den danska arbetsmarknaden. Av de utomnordiska arbetsanmälda utlän- ningarna var ca 6 000 från Medelhavsländer- na, främst Jugoslavien och Turkiet.
Undervisning i danska för invandrare regleras enligt bestämmelser i lagen om fri- tidsundervisning. Undervisningen är kost- nadsfri (med undantag för en mindre inskriv- ningsavgift) och står öppen för alla invandra- re över 18 år. Minst 6 deltagaranmälningar krävs för att undervisning skall anordnas. Kommunen tillhandahåller lokal för under- visningen och staten bidrar med 50 procent av kommunens lärarkostnader. Kommunen uppdrar via den lokala vuxenutbildnings- nämnden åt studieförbund att handha under- visningen.
Enligt en enkät som den av det danska arbetsministeriet 1969 tillsatta invandrarut- redningen riktat till studieförbund som an- ordnar danskundervisning deltog våren 1970 ca 1 000 invandrare från Medelhavsländerna i kurser i danska.
Belgien
År 1968 bodde i Belgien ca 665 000 utländs- ka medborgare. Av dem var ca 250000 italienare. Ca 8 procent av den totala arbets- kraften i Belgien är utländska medborgare.
Det belgiska arbetsministeriet har under senare år gett ett årligt bidrag om 500000 belgiska franc till CIRE (le Centre d*Initia- tion pour Réfugiés et Etrangers) för kost- nadsfri Språkundervisning. År 1969 anordna- des med dessa medel sammanlagt 34 kurser på olika ställen i landet. I Liege och Namur, där språkkurserna läggs upp i samarbete med de särskilda servicekontoren för invandrare, använder man sig av undervisningsmaterial från CREDIF (se Frankrike). Utöver denna statsfinansierade undervisning förekommer även annan Språkundervisning för invandra- re, arrangerad av t.ex. arbetsgivare inom gruvindustrin, fackliga organisationer m.m. Språkundervisningen har emellertid totalt sett en relativt blygsam omfattning.
Nederländerna
I Nederländerna fanns 1969 ca 100 000 ut- ländska arbetare, dvs. ca 3 procent av den totala arbetsstyrkan. Ca 60 000 av invandrar- na kommer från Medelhavsländerna, främst Turkiet, Marocko, Spanien och Italien.
Ett tjugotal lokala organisationer med företrädare för näringsliv, kommun, arbets-
förmedling m. fl. verkar för att förbättra invandrarnas situation. Organisationerna är statsunderstödda, ibland upp till 90 procent. De anordnar bl. a. undervisning i holländska för invandrare. Uppgifter om den totala om- fattningen av undervisningen föreligger inte.
Västtyskland
] Västtyskland fanns i mitten av 1970 1,8 milj. utländska arbetstagare, dvs. 9 procent av den totala arbetsstyrkan. Av dem kom de flesta från Jugoslavien, Italien, Turkiet och Grekland.
Inom det tyska arbetsministeriet har en samordningsgrupp för invandrarfrågor till- satts. I gruppen ingår företrädare för ministe- riet, delstaternas arbetsministrar, den tyska arbetsmarknadsstyrelsen, arbetsmarknadens parter, kyrkorna, ideella organisationer och kommunernas huvudorganisationer. Grup- pen har utsett en expertgrupp för språkun- dervisning för invandrare, och på expertgrup- pens uppdrag har Goetheinstitutet utarbetat audiovisuella läromedel för undervisning i tyska för invandrare, bl. a. en språkme i 26 avsnitt som sänds i TV.
Undervisningen i tyska för invandrare handhas främst av ideella organisationer och har ett begränsat omfång i relation till det stora antalet invandrare. Den tyska arbets- marknadsstyrelsen har under åren 1959— 1969 gett ekonomiska bidrag om samman- lagt 8,3 milj. DM till ideella organisationer som bl. a. ordnar undervisning i tyska för invandrare.
Frankrike
I Frankrike bor närmare 3,5 milj. utländska medborgare, dvs. ungefär 6 procent av total- befolkningen. Av dem utgörs ca en halv miljon vardera av spanjorer, italienare, alge- rier och portugiser.
Genom en särskild fond som leds av en styrelse med representation bl.a. av rege- ringsmedlemmar — Le Fond d”Action So- ciale pour les Travailleurs Migrants —— finan- sieras vissa åtgärder för invandrare, i första
hand bostadsbyggande (ca 80 procent av budgeten) men även utbildningsåtgärder. 1970 förfogade fonden över 110 milj. francs. Genom medel från fonden hade till 1970 ca 50000 invandrare fått utbildning i bl.a. franska.
Undervisning i franska bekostad med me- del från fonden handhas främst av l”Amicale pour PEnseignement des Etrangers — en institution som lyder under det franska ut- bildningsdepartementet. I undervisning i franska anordnad av llAmicale deltar årligen ca 15 000 invandrare. Olika typer av under- visning förekommer. Den vanligaste är kvälls- undervisning för vuxna invandrare med sex timmar i veckan. L”Amicale ordnar även frivilliga kunskapsprov i franska.
Även frivilliga organisationer ordnar un- dervisning i franska för invandrare. Årligen följs deras kurser av ca 40 000 deltagare.
Ett särskilt statsunderstött institut med ett sextiotal anställda arbetar med pedago- giskt utvecklingsarbete beträffande undervis- ning i franska som främmande språk (forsk- ning, lärarutbildning m.m.): Centre de Recherche et dlEtude pour la Diffusion du Francais (CREDIF).
Israel
Under 1960-talet har invandringen till Israel varierat mellan 14 000 och 64 000 personer per år. År 1949 inrättades en särskild skolform — ulpan, pl. ulpanirn — för undervisning i hebreiska för vuxna invandrare. Ulpanim sor- terar under det israeliska ministeriet för utbildning och kultur. För undervisningen utgår varje budgetår ca 5 milj. sv. kr.
Varje ulpan har 8—12 klasser och högst 25 elever i varje klass. Undervisning ges enligt direktmetoden. Varje år följer i runt tal 20 000 elever studier i hebreiska i ulpanirn.
Sammanlagt finns i landet ca 300 ulpa- nim-institutioner. Dessa är av olika slag. I internatulpan (det finns ca 10 sådana) går nyanlända invandrare i fem månader och har dagligen fem lektioner och två-tre timmars
enskilda studier. Språkundervisningen omfat- tar sammanlagt 510 timmar. Viss avgift tas ut. Det finns även ulpanim för intensiv exter- natundervisning med 16—30 undervisnings— timmar per vecka. En tredje form är kibbutz- ulpan, där man studerar halva dagen och arbetar i kibbutzen andra halvan av dagen. Vidare finns det särskilda ulpanim för ung- domar. För yrkesarbetande finns slutligen möjligheter till glesundervisning på kvällarna. Israels radio sänder dels särskilda kurser i hebreiska för invandrare enligt direktmeto- den, dels enkel hebreiska för invandrare 30 minuter dagligen (nyheter, musik m. m.).
Kanada
Sedan andra världskriget har drygt tre miljo- ner personer invandrat till Kanada. Av dem kommer 28 procent från Storbritannien, 14 procent från Italien och 12 procent från Tyskland och Österrike.
Undervisning i engelska och franska för invandrare anordnas av ett flertal myndighe- ter och organisationer i varje provins. Till språkkurser för invandrare bidrar den federa- la regeringen med 100 procents ersättning för läromedel och 50 procent för lärarlöner. I t. ex. provinsen Ontario deltar månatligen ca 17 000 invandrare i kvällskurser i engelska vid över 150 skolor.
Språkundervisning för invandrare ingår även i ”Canada Manpower Training pro- gram”, en motsvarighet till den svenska ar- betsmarknadsutbildningen. Inom ramen för denna utbildning kan invandrare få intensiv- undervisning (heltid) i engelska eller franska. Kurserna kan ibland sträcka sig över en period längre än fem månader. Bidrag till levnadsomkostnaderna utgår under språk- undervisningen. Som villkor gäller att in- vandraren är svårplacerad på arbetsmarkna- den på grund av otillräckliga språkkunska- per. Vidare gäller som villkor bl.a. att in- vandraren skall ha förvärvsarbetat i minst tre år i landet eller har underhållsplikt. Budget- året 1968/69 fick 7 500 invandrare sådan Språkundervisning inom ramen för ”Canada Manpower Training Program”.
Summary in English
The Royal Commission on the Social Adjust- ment of Immigrants (Invandrarutredningen) was appointed by the Swedish Government in 1968. Its task is to investigate the situa- tion of immigrants and ethnic minorities in Sweden and to present 3 plan för various social measures for these groups. The Commission is parliamentary. It employs the services of experts in different fields.
Of the total population of Sweden — rather more than 8 million at the beginning of 1970 — about 365,000 (4.6 per cent) were aliens. Two thirds of the immigrants come from the Nordic countries, mainly from Finland. There were 181,000 Finnish citizens in Sweden at the beginning of 1970. The largest non-Nordic group was the Yugo- slavs, about 28.000. In 1970 about 77,000 immigrants came to Sweden.
The Nordic countries (Denmark, Finland, Iceland, Norway and Sweden) have a joint labour market, and citizens of these countries can without formalities take up residence and obtain employment in another Nordic country. Immigrants from other than the Nordic countries must obtain a work permit before entering Sweden.
This Report, the first issued by the Commission, deals with the educational si- tuation of immigrants. The main emphasis in the Report is on proposals for education in the Swedish language and in elementary civies for adult immigrants.
In 1968 the Swedish Parliament passed 3
resolution on the principles for teaching of children belonging to ethnic minorities (apart from Lapps). Immigrant children in the 9-year comprehensive school can receive special instruction in Swedish during an in- troductory period. The goal for this teaching is to make it as easy as possible for immi- grant children to follow the regular teaching in Swedish schools. At comprehensive school, furthermore, immigrant children can be taught their native language during two hours a week in ordinary school-hours.
In view of these circumstances the Commission”s report is confined to certain supplementary views on the education of immigrant children. As regards children of preschool age the Commission points out the importance of training both in Swedish and in their native language. For children also of compulsory school age (7—16 years) the Commission emphasizes the importance of bilingualism. It suggests furthermore that immigrant youth aged 16—20 should receive supplementary vocational training and that special introductory courses should be arranged for those who, for example, come to Sweden with their parents and wish to pursue upper secondary school studies.
At present adult immigrants can receive Swedish-language teaching free of charge through the voluntary educational associa- tions. This is on a trial basis. In the fiscal year 1969/70 an amount of 40 million SKr ($ 8 million) was allocated from government
funds for teaching of immigrants by the educational associations. The majority of immigrants who attend this teaching do so in their spare time. The number of persons registered on these courses is high, but many do not complete their studies.
Some immigrants can receive two months, paid intensive teaching of Swedish in the labour market retraining for a new vocation. In the fiscal year 1969/70 such Swedish- language courses were attended by 6,400 immigrants.
The need for Swedish-language training of immigrants has recently met with attention from the labour market organizations. The Swedish Employers” Confederation (SAF) and the Swedish Confederation of Trade Unions (LO) concluded an agreement in 1970 under which companies with immi- grant employees are recommended to pay wages during 60 hours of Swedish-language teaching, 20 of which in working hours. It is proposed in this agreement that the State should pay a bonus to immigrants who complete 200 hours of teaching.
The Royal Commission on the Social Adjustment of Immigrants proposes that all immigrants registered in Sweden should receive a basic course in Swedish and ele- mentary civics. The course should cover 240 hours. The goal should be to give all immi- grants a minimum knowledge of Swedish so that they do not become isolated in society and exploited on the housing and labour markets. The Commission has paid due attention to the Resolution of the Council of Europe of June 26, 1968, on language teaching to immigrant workers.
The Commission proposes that this ba- sic course for immigrants should be arranged within the general educational system and should be under the administra- tion of the local authorities. Through grants to local authorities, however, the State should undertake most of the costs of the teaching. The central administrative authority for such teaching should be the National Board of Education (Skolöverstyrel- sen).
In order that local authorities may better plan education and other social measures for immigrants, the Commission proposes the establishment of a special system of notifica— tion of the arrival of immigrants in a given area. The notifications should be issued from the population registry and the central aliens register at the National Immigration and Naturalization Board (Statens invandrarverk) via a computer system.
As regards immigrants now employed in Sweden the Commission recommends to employers that wages should be paid to persons who take the basic course, which in principle should be given during working hours. For immigrants entering Sweden after January 1, 1973, the Commission proposes that there should be a legal right to a 240-hour basic course in Swedish without loss of wage. Employers with less than five employees, however, should be exempted from the obligation of payment of wage to immigrants taking the basic course, but they are still recommended by the Comission to pay.
In order to stimulate non-employed immi- grants, e.g. women working in the home, to take the basic course, the Commission pro- poses active recruitment on the local plane; also that all non-employed immigrants who take the course shall receive a bonus of 700 SKr from the State.
The total annual cost to the State and the local authorities for the basic courses is estimated at 75 million SKr (3 15 million).
No data are available of the number of illiterates or semi-illiterates among immi- grants in Sweden, but they probably number a few thousand. The Commission proposes a special two-year course for illiterate immi- grants. A full allowance for cost-of-living expenses should be paid throughout the course. The State should cover the total cost for the courses, for which the annual cost for the first year is estimated at about 10 million Skr (# 2 million).
The Commission proposes, finally, that special measures should be taken to enable immigrants to a greater extent to follow the
education available to adults in Sweden, including a deeper study of Swedish, within adult education run by the local govern- ments and educational associations.
An appendix to the Report contains data of the knowledge of Swedish among immi- grants in Sweden from an investigation made by the Commission. The investigation covered a statistically representative sample of 1,000 Finns, 1,000 Germans, 1,000 Ita- lians, 500 Yugoslavs, and a control group of 1,000 Swedes.
