Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalagen (1953:753) m.m.

Nr 12

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalla-

gen (1953:753) m. m.; given Stockholms slott den 14 januari 1972.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsräådsprotokollet över civilärenden. föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlätande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

SVANTE LUNDKVIST

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag som innebär att skyldigheten för kommun att underställa sina beslut Kungl. Maj:t eller annan statlig myndighet skall begränsas. Det föreslås sålunda att underställningsskyldigheten skall slopas i fråga om reglemente för besvärsnämnd och kommuns beslut om placering av penningmedel, som inte behövs för nära förestående utbetalningar, samt i fråga om vissa offentligrättsliga avgifter, nämligen torgavgifter, gatuhandelsavgifter m. m., parkeringsavgifter och sotningsavgifter.

Enligt vad som föreslås i propositionen skall vidare torgavgifterna. som f.n. inte får utgå med högre belopp än som motsvarar kommunens kostnader för upplåtelsen, liksom avgifter för gatuhandel m. m. få bestämmas till belopp som är skäligt med hänsyn till bl. a. nyttjarens fördel av att

plats upplåtits åt honom.

Reformerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1972.

1 Riksdagen 1972. I saml. Nr 12

1 Förslag till

Lag om ändring i kommunallagen (1953:753)

Härigenom förordnas, att 61, 74 och 75 §§ samt 76 § 3 mom. kommunallagen (1953:753)! skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

618 Penningar och värdehandlingar, som kommunstyrelsen eller annan kommunal nämnd för kommunens eller annans räkning har om händer, skola så förvaras och redovisas, att de icke sammanblandas med andra penningar och värdehandlingar.

Penningsmedel, som ej erford- Penningmedel, som ej erfordras

ras för nära förestående utbetal- för nära förestående utbetal-

ningar, skola för kommunens räk- ningar, skola, där kommunfullning insättas hos bank eller cen- mäktige ej bestämt annat, för tralkassa för jordbrukskredit eller kommunens räkning insättas hos å postgirokonto eller anbringas i bank eller annan penninginrätt-

sådana tillgångar, i vilka förmyn- ning.

dare äger utan överförmyndarens tillstånd anbringa omyndigs medel.

Med länsstyrelsens medgivande

må kommun anbringa penningme-

del även på annat sätt än nu sagts.

148 Kommunfullmäktiges beslut Kommunfullmäktiges beslut. om nya eller förhöjda avgifter å om nya eller förhöjda hamnavgifden allmänna rörelsen för begag- ter eller grundpenningar eller nande av de platser, som anvisats sluss-, kanal- eller andra farledsavåt densamma, eller de inrättning- gifter skola för att vinna bindande ar, som äro gjorda till dess betjä- kraft underställas Konungens nande, skola för att vinna bindan- prövning och fastställelse. de kraft underställas Konungens prövning och fastställelse.

Fastställelse av beslut om nva Fastställelse av beslut, som aveller förhöjda hamnavgifter eller ses i första stveket, må meddelas grundpenningar eller sluss-, kanal- även av myndighet som Konungen eller andra farledsavgifter må dock därtill förordnar. Konungen må meddelas av myndighet som Ko- jämväl föreskriva, att i rörelse, för nungen därtill förordnar. Konung- vilken avgifter som nu sagts blivit en må jämväl föreskriva, att i rö- fastställda. avgifterna samt Övriga

I Lagen omtryckt 1969:765.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

relse, för vilken avgifter som nu intäkter må användas allenast för sagts blivit fastställda, avgifterna rörelsens direkta behov, där ej samt övriga intäkter må användas myndighet som Konungen därtill allenast för rörelsens direkta be- förordnar medpgiver, att medlen hov, där ej myndighet som Ko- användas för annat ändamål. nungen därtill förordnar medgiver, att medlen användas för annat ändamål.

Om vissa andra beslut, som skola underställas Konungens prövning, sägs i 56 och 60 §8.

Beslut, som skall underställas Konungens prövning, skall insändas till länsstyrelsen, vilken det åligger att överlämna handlingarna, jämte eget yttrande, till Konungen.

758 Om beslut, som skola understäl- Om beslut, som skola underställas länsstyrelsens prövning, sägs i las länsstyrelsens prövning, sägs i 52 och 61 §§ samt 76 § 3 mom. 52§.

Underställt beslut skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse, skall skäl därför uppgivas.

Över vägrad fastställelse må kommunen föra klagan hos Konungen.

76 §

3 mom.! Kommun må utse särskild nämnd med uppgift att upptaga och avgöra besvär över kommunstyrelsens eller annan kommunal nämnds beslut om tillsättande av eller förordnande å kommunal tjänstebefattning eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom, Bestämmelserna i 4—-10, 13-17. 19 och 20 §§ förvaltningslagen (1971:290) äga motsvarande tillämpning i ärende hos sådan besvärsnämnd.

Reglemente för besvärsnämnd Reglemente för besvärsnämnd antages av kommunfullmäktige. antages av kommunfullmäktlige. Beslut om antagande av reglemen- Där ej annat föreskrives i reglete skall underställas länsstyrelsens mentet, skall vad i 45 § sägs, med prövning. Där ej annat föreskrives undantag av hänvisningen till 37 § i reglementet, skall vad i 45 8 sägs. andra stycket och 40 § andra stycmed undantag av hänvisningen till ket, äga tillämpning å besvärs- 37 § andra stycket och 40 § andra nämnd. stycket, äga tillämpning å besvärsnämnd. I Senaste lydelse 1971:657.

Finnes besvärsnämnd, äger den som ej nöjes ät beslut, varom i första stycket sägs, anföra besvär hos nämnden inom tid, som stadgas i I mom.

Beträffande klagan över besvärsnämnds beslut skall vad i I mom. är stadgat äga motsvarande tillämpning, och må till stöd för dylik klagan, i den mån anledning därtill finnes, åberopas jämväl, att det hos besvärsnämnden överklagade beslutet är oriktigt på någon sådan grund, som sägs i I mom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

2 Förslag till :

Lag om ändring i kommunallagen (1957 :50) för Stockholm

Ilärigenom förordnas, att 65, 78 och 79 §§ samt 80 § 3 mom. kommunallagen (1957:50) för Stockholm"! skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

65§

Penningar och värdehandlingar, som kommunstyrelsen eller annan kommunal nämnd för kommunens eller annans räkning har om händer, skola så förvaras och redovisas, att de icke sammanblandas med andra

penningar och värdehandlingar.

Penningmedel, som ej erfordras Penningmedel, som ej erfordras för nära förestående utbetalning- för nära förestående utbetalningar, skola för kommunens räkning ar, skola, där kommunfullmäktige insättas hos bank eller centralkas- ej bestämt annat, för kommunens så för jordbrukskredit eller å post- räkning insättas hos bank eller angirokonto eller anbringas i sådana nan penninginrättning. tillgångar, i vilka förmyndare äger utan Överförmyndarens tillstånd anbringa omyndigs medel.

Med länsstyrelsens medgivande må kommunen anbringa penningmedel även på annat sätt än nu Sagts.

78 §

Kommunfullmäktiges beslut Kommunfullmäktiges beslut om nya eller förhöjda avgifter å om nya eller förhöjda hamnavgifden allmänna rörelsen för begag- ter eller grundpenningar eller nande av de platser, som anvisats sluss-, kanal- eller andra farledsavåt densamma, eller de inrättning- gifter skola för att vinna bindande ar, som äro gjorda till dess betjä- kraft — underställas - Konungens nande, skola för att vinna bindan- prövning och fastställelse. de kraft underställas Konungens

prövning och fastställelse.

Fastställelse av beslut om nva Fastställelse av beslut, som aveller förhöjda hamnavgifter eller ses i första stycket, må meddelas grundpenningar eller sluss-, kanal- även av myndighet som Konungen eller andra farledsavgifter må dock därtill förordnar. Konungen må meddelas av myndighet som Ko- jämväl föreskriva, att i rörelse, för nungen därtill förordnar. Konung- vilken avgifter som nu sagts blivit I Lagen omtryckt 1969:766.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse en må jämväl föreskriva, att i rö- fastställda, avgifterna samt Övriga relse, för vilken avgifter som nu intäkter må användas allenast för sagts blivit fastställda. avgifterna rörelsens direkta behov, där ej samt Övriga intäkter må användas myndighet som Konungen därtill allenast för rörelsens direkta be- förordnar medgiver, att medlen hov. där ej myndighet som Ko- användas för annat ändamål. nungen därtill förordnar medgiver, att medlen användas för annat ändamäl.

Om vissa andra beslut, som skola underställas Konungens prövning. stadgas i 60 och 64 §§.

Beslut. som skall underställas Konungens prövning, skall insändas till länsstyrelsen, vilken det åligger att överlämna handlingarna, jämte eget yttrande, till Konungen.

Om beslut, som för att erhålla Om beslut, som för att erhålla bindande kraft skola underställas bindande kraft skola underställas länsstyrelsens prövning, stadgas i länsstyrelsens prövning, stadgas i 56 och 65 §§ samt 80§ 3 mom. 56 §.

Underställt beslut skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse, skall skäl därför uppgivas.

Över vägrad fastställelse må kommunen föra klagan hos Konungen.

80 8

3 mom.! Kommunen må utse särskild nämnd med uppgift att upptaga och avgöra besvär över kommunstyrelsens eller annan kommunal nämnds beslut om tillsättande av eller förordnande å kommunal tjänstebefattning eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom. Bestämmelserna i 4-:-10, 13 -17, 19 och 20 §§ förvaltningslagen (1971:290) äga motsvarande tillämpning i ärende hos sådan besvärsnämnd.

Reglemente för besvärsnämnd Reglemente för besvärsnämnd antages av kommunfullmäktige. antages av kommunfullmäktige. Beslut om antagande av reglemen- Där ej annat föreskrives i reglete skall underställas länsstyrelsens mentet, skall vad i 51 § I mom. prövning. Där ej annat föreskrives sägs, med undantag av hänvisningi reglementet, skall vad i 513 I en till 39 §& andra stycket och 42 § mom. sägs, med undantag av hän- andra stycket, äga tillämpning å visningen till 39 § andra stycket besvärsnämnd. och 428 andra stycket, äga tillämpning å besvärsnämnd. I Senaste lydelse 1971:658.

Finnes besvärsnämnd, äger den som ej nöjes åt beslut, varom i första stycket sägs, anföra besvär hos nämnden inom tid, som stadgas i I mom.

Beträffande klagan över besvärsnämnds beslut skall vad i I mom. är stadgat äga motsvarande tillämpning. och må till stöd för dylik klagan, i den mån anledning därtill finnes, åberopas jämväl, alt det hos besvärsnämnden överklagade beslutet är oriktigt på någon sådan grund, som sägs il mom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1961:436) om församlingsstyrelse

Härigenom förordnas, att 75 och 88-38 lagen (1961:436) om församlingsstyrelse skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lvdelse

Penningar och värdehandlingar. som kyrkorådet eller annan församlingens nämnd för församlingens eller annans räkning har om händer, skola så förvaras och redovisas, att de icke summanblandas med andra penningar och värdehandlingar.

Penningmedel, som cvj erfordras Penningmedel, som ej erfordras för nära förestående utbetalning- för nära förestående utbetalningar, skola för församlingens räkning ar, skola, där kyrkofullmäktige elinsättas hos bank eller centralkas- ler kyrkostämman ej bestämt ansa för jordbrukskredit eller å post- nat, för församlingens räkning ingirokonto eller anbringas i sådana sättas hos bank eller annan pentillgångar, i vilka förmyndare äger ninginrättning. utan överförmyndarens tillstånd anbringa omvyndigs medel.

Med länsstyrelsens medgivande må församling anbringa penningmedel även på annat sätt än nu sagts.

Om beslut. som skola understäl- Om beslut, som skola underställas länsstyrelsens prövning, sägs i las länsstyrelsens prövning, sägs i 67 och 75 §§. 67 §.

Underställt beslut skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Väpras fastställelse. skall skäl därför uppgivas.

Över vägrad fastställelse må församlingen föra klagan hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den I juli 1972.

4 Förslag till

Lag om ändring i landstingslagen (1954:319)

Härigenom förordnas. att 65 § och 783 3 mom. landstingslagen (1954:319) skall ha nedan angivna lydelse,

Nuvarande Iydelse Föreslagen Ivdelse

65:

Penningar och värdehandlingar, som förvaltningsutskottet eller annan nämnd för landstingskommunens eller annans räkning har om händer, skola så förvaras och redovisas, alt de icke sammanblandas med andra penningar och värdehandlingar.

Penningmedel, som ej erfordras Penningmedel, som ej erfordras för nära förestäende utbetalning- för nära förestående utbetalningar, skola, där landstinget ej be- ar, skola. där landstinget ej bestämt annat, för landstingskom- slämt annat, för landstingskommunens räkning insättas hos bank munens räkning insättas hos bank eller centralkassa för jordbruks- eller annan penninginrättning. kredit eller å postgirokonto eller anbringas i sådana tillgångar, i vilka förmyndare äger utan överför-

myndarens — tillstånd anbringa

omyndigs medel.

3 mom.! Landstingskommun må utse särskild nämnd med uppgift alt upptaga och avgöra besvär över beslut av förvaltningsutskottet eller annan nämnd om tillsättande av eller förordnande ä tjänstebefattning hos landstingskommunen eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär ätgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom. Bestämmelserna i 4--10, 13 17.19 och 20 88 förvaltningslagen (1971:290) äga motsvarande tillimpning i ärende hos sådan besvärsnämnd.

Reglemente för besvärsnämnd Reglemente för besvärsnämnd antages av landstinget. Beslut om antages av landslinget. Där ej anantagande av reglemente skall un- nat föreskrives i reglementet. skall derställas Konungens prövning. vad i 428 andra stycket, 43 8. Där ej annat föreskrives i regle- 44.5 andra stycket, 46 och 47 3§. mentet. skall vad i 428 andra 48 § första stycket, 49 § andra stycket, 43 3. 44 § andra stycket, stycket samt 50 och 51 §§ är stad- 46 och 47 38,48 3 första stycket, gat med avseende ä förvaltningsut-

I Scnaste Ivdelse 1971:660.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 49 3 andra stycket samt 50 och skottet äga motsvarande tillämp- 51 88 är stadgat med avseende å ning å besvärsnämnd. förvaltningsutskottet äga motsvarände tillämpning å besvärsnämnd.

Finnes besvärsnämnd, äger den som ej nöjes åt beslut, varom i första stycket sägs, anföra besvär hos nämnden inom tid. som stadgas i; I mom.

Beträffande klagan över besvärsnämnds beslut skall vad i I mom. är stadgat äga motsvarande tillämpning, och mä till stöd för dylik klagan, i den mån anledning därtill finnes, åberopas jämväl, att det hos besvärsnämnden överklagade beslutet är oriktigt på någon sådan grund, som sägs il mom.

Denna lag träder i kraft den I juli 1972.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m.

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser ä allmän plats, m. m.,

dels att 3 och 4 §§ skall upphöra att gälla.

dels att I och 2 §§ skull ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lvdelse

IS

Har tillstånd lämnats att taga i Har tillstånd lämnats att laga i anspråk plats som i I & allmänna anspråk plats som i 1 § allmänna $ ordningsstadgan sägs för ändumäl, ordningsstadgan sägs för ändamål, varom i 2 8 av stadgan förmäles, varom i 28 av stadgan förmäles, må kommun, därest platsen stär må kommun, därest platsen stär under dess förvaltning, uttaga under dess förvaltning, uttaga avskälig avgift för upplåtelsen enligt gift för upplåtelsen. Rätt att utgrunder, som beslutas av kommu- taga avgift föreligger även i fråga nens fullmäktige. om upplåtelse, som avser salutorg

eller liknande plats som i veder-

börlig ordning upplåtits till allmän

försäljningsplats.

Avgift utgår med belopp, som

kan anses skäligt med hänsyn till

ändamålet med upplåtelsen, nytt-

jarens fördel av denna, kommu-

nens kostnader med anledning av

upplåtelsen och övriga omständig-

heter.

Grunder för beräkning av avgift

beslutas av kommunfullmäktige.

$

För rätt att under begränsad tid För rätt att under begränsad tid begagna av kommun för allmän begagna av kommun för allmän parkering upplåten plats å gata, parkering uppläten plats å gata, torg eller annan allmän plats må torg eller annan allmän plats må kommunen. där så finnes påkallat kommunen, där så finnes påkallat för trafikens ordnande, uttaga av- för trafikens ordnande, uttäga avgift med det belopp, som erford- gilt med det belopp, som erfoördras för att tillgodose sagda ända- ras för att tillgodose sagda ändamål. Grunder för beräkning av så- mäl. Grunder för beräkning av sådan avgift beslutas av kommunens dan avgift beslutas uv kommunfullmäktige. fullmäktige.

Nuvarande lydelse Föreslagen lvdelse

För upplåtelse på allmän plats av särskild uppställningsplats för fordon, som brukas i yrkesmässig ' trafik för personbefordran, må kommunen uttaga avgift med belopp, som erfordras för att täcka kommunens kostnader med anledning av upplåtelsen.

Denna lag träder i kraft den I juli 1972, då punkt 44 Kungl. Maj:ts resolution på allmogens besvär den I augusti 1727 skall upphöra att gälla.

6 Förslag till Kungörelse om ändring i brandstadgan (1962:91)

Härigenom förordnas, att 20 § brandstadgan (1962:91) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

208 För kommun skall finnas sotningstaxa, upptagande de avgifter som ägare och innehavare av byggnad, annan anläggning eller lägenhet hava att erlägga för sotnings-, undersöknings- och besiktningsarbete, som utföres av skorstensfejare.

Sotningstaxa antages och fast- Sotningstuxa antages av komställes på sätt stadgas om brand- munfullmäktige. ordning.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1972.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 14 januari 1972.

Närvarande: Statsministern PALME, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om begränsning av kommunernas underställningsskyldighet, m. m. och anför,

Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades den 12 mars 1959 sakkunniga för utredning av vissa kommunalrättsliga frågor. De sakkunniga antog benämningen kommunalrättskommitten.

I direktiven för utredningen (se statsrådsprotokollet över inrikesärenden den 23 januari 1959) anförde chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Rune Johansson, bl.a. att det från kommunalt håll hade hävdats att bestämmelserna om underställning i flera fall utgjorde ett onödigt intrång i den kommunala självbestämmanderätten och att det med den förvaltningsorganisation som kommunerna hade inte skulle innebära några olägenheter om underställningsskyldighetens omfattning begränsades avsevärt. Med hänsyn till den utveckling som hade ägt rum borde enligt departementschefen undersökas om underställningsskyldigheten kunde begränsas. Sådan underställningsskyldighet som innebär intrång i den kommunala självstyrelsen borde inte behållas. om inte de intressen som tillgodoses genom underställningen måste anses väga över intresset av att kommunen själv får handha sina angelägenheter. I de fall då i princip statliga uppgifter eller uppgifter i övrigt som väsentligen berör andra intressen än kommunens har anförtrotts kommunala organ kunde statsuppsikten genom underställning enligt departementschefen i allmänhet inte anses utgöra något intrång i den kommunala självstyrelsen. Med hänsyn till bl. a. betydelsen av central överblick och samordning på det ekonomiska området borde någon begränsning av den underställningsskyldighet som föreligger i kommunala låne-, borgens- och fondärenden inte ske.

Med anledning av en framställning till Kungl. Maj:t från Föreningen kommunala torg och slakthus fick kommitten genom tilläggsdirektiv den 5 mars 1965 i uppdrag att utreda om töorgavgitfterna borde regleras genom lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m. (AvgL).

Kommitten har i februari 1970 redovisat de utredningsuppdrag som nu

är i fråga i sitt betänkande XIII Kommuns och andra kommunala menigheters skyldighet att underställa statlig myndighet vissa beslut

(Ds C 1970:2)1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten för Nedre Norrland, rikspolisstyrelsen. statens järnvägar, kammarkollegiet. veterinärstyrelsen, kommerskollegium, näringsfrihetsombudsmannen, statens planverk, statens brandinspektion, Skara och Luleå domkapitel, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Hallands och Västernorrlands län, hamnutredningen, Föreningen kommunala torg och slakthus, Motororganisationernas samarbetsdelegation, Riksförbundet gatukök & kiosknäring, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska kommunförbundet, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska lokaltrafikföreningen, AB Svenska pressbyrån, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund, Sveriges kioskägares riksförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund och Sveriges trafikbilägares riksorganisation.

Remissinstanserna har överlämnat, kommerskollegium yttranden från nio handelskammare, domkapitlen yttranden från sex församlingar och kyrkliga samfälligheter samt länsstyrelserna yttranden från tre landstingskommuner och ett flertal kommuner.

Vissa av de frågor som tas upp i kommittens betänkande behandlas

också i departementsutredningens promemoria nr 26 Om uttagande av

kommunala avgifter i vissa fall samt i statskontorets utredningsrapport Ärenden rörande fastställande av sotningstaxa, som överlämnats till Kungl. Maj:t i mars 1965 resp. februari 1969.

Nuvarande ordning

Statsuppsikten över kommunerna

I de författningar som reglerar Kommunernas verksamhet förekommer på skilda häll föreskrifter om att kommunala beslut för att få bindande kraft skall underställas Kungl. Maj:t eller statlig myndighet för prövning och fastställelse. När sådan föreskrift har meddelats, får beslutet inte verkställas innan det har blivit fastställt. Syftet med underställningsskyldigheten är i princip alt ge staten möjlighet att se till att kommunerna inte överskrider eller missbrukar sina befogenheter.

Statsuppsikt över kommunerna kan också ske på annat sätt än genom underställning. t.ex. genom kommunalbesvär, förvaltningsbesvär, s. k. effektivitetskontroll, föreskrifter om anmälnings- eller uppgiftsskyldighet

I Betänkandet har avgetts av landshövdingen Ingvar Lindell, ordförande. landstingsrådet Torsten Andreé, riksdagsmannen Nils-Eric Gustafsson, kommunalnämndsordföranden Sture Holmqvist, riksdagsmannen Ivar Högström, regeringsrådet Stig Nordlund, landstingsrådet Erik A Lindh samt riksdagsmännen Bertil Strandberg och Olle Westberg.

samt den tillsyn över kommunala nämndledamöter och tjänstemän som riksdagens ombudsmän utövar.

Besvärsprövningen och fastställelseprövningen vid underställning sker på enskilt resp. kommunalt initiativ. Effektivitetskontrollen äger rum med stöd av olika specialförfattningar som ålägger kommunerna att svara för vissa förvaltningsuppgifter och föreskriver statlig tillsyn över att uppgifterna fullgörs på ett tillfredsställande sätt. Den statliga tillsynsmyndigheten ingriper självmant. t. ex. genom att lämna råd och anvisningar, påkalla rättelse, förelägga kommunen att förfara på visst sätt eller besluta i kommunens ställe. En styrning av kommunernas handhavande av åtskilliga angelägenheter nås genom föreskrifter I statsbidragsförfattningarna att statsbidrag till en kommunal verksamhet får beviljas bara om vissa villkor är uppfyllda.

Syftet med besvärsprövningen är att få till stånd en kontroll av att kommunen använder sina maktbelogenheter i enlighet med dessas ändamål och inte I strid mot andra allmänna eller berättigade enskilda intressen. Vid kommunalbesvär kan statlig myndighet upphäva det kommunala organets beslut, om det inte har tillkommit i laga ordning eller överskrider det kommunala organets kompetens. Myndigheten kan däremot inte, som vid förvaltningsbesvär. ändra beslutets innehåll. Besvärsprövningen vid förvaltningsbesvär avser normalt inte bara det överklagade beslutets laglighet utan också dess lämplighet, ändamålsenlighet och skälighet.

Reglerna om kommunalbesvär finns i 76 -78 88 kommunallagen (1953:753) (KL). 80-82 §8 kommunallagen (1957:50) för Stockholm (KLS), 89--02- 88 lagen (1961:436) om församlingsstyrelse (FSL), 78 8 landstingslagen (1954:319) (LL). 208 lagen (1957:281) om kommunalförbund (KEEL) samt 23 och 43 §§ lagen (1919:293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning (KIL). I det följande redogörs i första hand för bestämmelserna I KL.

Kommunfullmäktiges beslut överklagas alltid genonm konmmunalbesvär (76 § I mom. KL). Inlet 76 82 mom. överklagas beslut av kommunstyrelsen eller annan kommunal nämnd genom kommunalbesvär. om inte annat är särskilt föreskrivet. I specialförfattningarna finns i allmänhet särskilda bestämmelser om besvär mot beslut av nämnd för specialreglerad förvaltning. I fråga om beslut som avses med sådana besvärsbestämmelser gäller inte reglerna om köommunalbesvär, Besvärsprövningen vid kommunalbesvär ankommer enligt 76 & 1 mom. på länsstyrelsen, och länsstyrelsens beslut kan överklagas hos regeringsrätten. När det giller beslut hos landstineskommun eher kommunalförbund i vilket landstingskommun ingår anförs besvären direkt hos regeringsrätten (78 & CL och 20 & KEL). Att ett beslut skall underställas Kungl. Maj:t eller annan stallig myndighet hindrar i regel inte att besvär anförs mot beslutet.

Rätten att anföra kommunalbesvär tillkommer enligt 76 & I mom. KL bara den som är medlem av kommunen, Det krävs inte att beslutet särskilt rör kommunmedlemmen. Medlem av kommun är den som är mantalskriven där eller äger eHer brukar fast egendom eller är taxerad till

allmän kommunalskatt i kommunen (2 §). Enligt rättspraxis kan talan mot länsstyrelsens beslut föras av den som har fått sin besvärstalan helt eller delvis ogillad hos länsstyrelsen. Om länsstyrelsen har bifallit besvären, anses talan mot länsstyrelsens beslut kunna fullföljas dels av kommunen, dels av varje kommunmedlem.

Vid kommunalbesvär kan som grund för talan åberopas endast att beslutet inte har tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller förfallning, annorledes överskrider deras befogenhet som har fattat beslutet, kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund (76 8 I mom.). Om besvärsmyndigheten finner att någon av dessa besvärsgrunder är tillämplig, upphävs det överklagade beslutet. Som förut nämnts får besvärsmyndigheten däremot inte ändra beslutets innehåll. Att ett beslut av ett kommunalt organ har överklagats hindrar i princip inte att beslutet verkställs.

I den mån specialförfattningarna innehåller särskilda bestämmelser om besvär mot beslut av nämnd för specialreglerad förvaltning gäller, som förut sagts, inte reglerna om kommunalbesvär. I stället gäller bl. a. att besvärsprövningen är allsidig och inte begränsad till frågan om det överklagade beslutet är lagligt, att besvärsmyndigheten kan ändra beslutets innehåll samt, enligt 11 8 förvaltningslagen (1971:290), att besvär kan anföras av den som beslutet angår, om det har gått honom emot.

Bestämmelser om underställning finns både i kommunallagarna och i olika specialförfattningar. Enligt kommunallagarna skall underställning ske dels av vissa finansiella beslut. nämligen beslut i låne-, borgens-. fondoch anslagsärenden, dels av reglemente för besvärsnämnd, landstings beslut om valkretsindelning och beslut om antagande av förbundsordning för kommunalförbund. Till följd av ändringar i KL och KLS som trädde i kraft den 1 januari 1971 (SFS 1969:765 och 766) krävs numera inte understiällning av beslut om antagande av reglemente för andra kommunala nämnder än besvärsnämnder eller av plan beträffande hushållning med stads donationsjord. Enligt olika specialförfattningar krävs länsstyrelsens fastställelse av beslut om antagande av kommunala stadgor, t. ex. lokala ordningsstadgor (23 § allmänna ordningsstadgan, 1956:617), hamnordningar (förordningen, 1874:26 s. 11, angående hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket). brandordningar (2 § brandstadgun, 1962:91) och hälsovårdsordningar (68 § hälsovärdsstadgan, 1958:663). Vissa beslut om kommunala avgifter, t. ex. gatuhandels-, parkerings-, hamn- och sotningsavgifter skall underställas statlig myndighets prövning. Enligt byggnadslagen (1947:385) (BL) krävs statlig myndighets fastställelse av fiertalet kommunala planläggningsbeslut.

I ett underställningsmål skall en allsidig prövning av det underställda beslutet företas. Prövningen avser inte bara beslutets laglighet utan också dess lämplighet, ändamålsenlighet och skälighet. Underställningsmyndigheten skall antingen fastställa eller ogilla det underställda beslutet och den kan i regel inte ändra beslutets innehäll. Rent formella ändringar utan saklig innebörd är dock tillåtna. Enligt några specialförfattningar har den högre myndigheten rätt att besluta i kommunens ställe. Om fullmäk-

2 Riksdagen 1972. I saml. Nr 12

tige inte antar lokal ordningsstadga med innehåll som länsstyrelsen anser nödvändigt, kan länsstyrelsen själv besluta om lokal ordningsstadga för kommunen. Länsstyrelsens beslut skall i sådant fall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Motsvarande gäller i fråga om hamnordning, brandordning och hälsovårdsordning.

Ett underställt kommunalt beslut bör i princip inte fastställas förrän det har vunnit laga kraft, eftersom fastställelsen skulle förlora sitt objekt om det kommunala beslutet upphävs efter besvär. Vid underställning enligt kommunallagarna har endast kommunen rätt att besvära sig över länsstyrelsens beslut att vägra fastställelse (75 § KL, 79 & KLS, 88 § FSL). Vid underställning enligt specialförfattning har enligt 11 § förvaltningslagen den som beslutet angår rätt att besvära sig över länsstyrelsens beslut att meddela eller vägra fastställelse, om beslutet har gått honom emot. I fråga om rätten att överklaga fastställelsebeslut enligt kommunallagarna råder viss oklarhet. Möjligen kan sådan rätt anses tillkomma kommunmedlem. Besvär över länsstyrelsens beslut i underställningsmål prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

I det följande redovisas närmare bestämmelserna om underställning på de områden där kommittén har övervägt om underställningsskyldigheten bör avskaffas. Redogörelsen avser underställningsskyldigheten enligt kommunallagarna, dock inte den underställningsskyldighet som föreligger i låne-, borgens-, fond- och anslagsärenden, samt underställningsskyldigheten i fråga om beslut om kommunala avgifter. Kommittén har i sitt betänkande Kommunala bolag och andra särskilda rättssubjekt för kommunal verksamhet (SOU 1965:40) föreslagit att underställningsförfarandet skall slopas i kommunala låne-, borgens-, fond- och anslagsärenden. Förslaget har inte lett till lagstiftning.

Reglemente för besvärsnämnd . För prövning av s.k. tjänstebesvär har kommun, landstingskommun och kommunalförbund men inte församling eller kyrklig samfällighet möjlighet att inrätta en särskild besvärsnämnd som en extra besvärsinstans mellan övriga kommunala nämnder och statlig besvärsinstans (76 § 3 mom. KL, 80 § 3 mom. KLS, 78 § 3 mom. LL och 20 3 KFL). År 1966 fanns enligt vad kommittén uppger besvärsnämnd i 18 städer, två köpingar, en landskommun och 21 landstingskommuner.

Reglemente för besvärsnämnd är obligatoriskt. Beslut om antagande av reglemente fattas av fullmäktige resp. landstinget och måste underställas länsstyrelsens resp. Kungl. Maj:is prövning för att bli gällande. Till följd av ändringar i KL och KLS år 1969 (se SFS 1969:765 och 766) är besvärsnämndsreglemente numera det enda nämndreglemente som är förenat med underställningsskyldighet.

Besvärsnämnd kan enligt 76 § 3 mom. KL. 80 § 3 mom. KLS och 78 § 3 mom. LL få till uppgift all ta upp och avgöra besvär över beslut av kommunstyrelsen, förvaltningsutskottet eller annan nämnd om tillsättande av eller förordnande på tjänstebefattning hos kommunen eller lands-

tingskommunen, om entledigande från sådan befattning eller om disciplinär ätgärd mot sädan befattningshavare, när talan mot beslutet annars skulle ha förts enligt reglerna om kommunalbesvär. I den mån annat inte föreskrivs i reglementet, gäller i fråga om organisation och verksamhetsformer för besvärsnämnd bestämmelserna i KL, KLS och LL om nämnd för oreglerad förvaltning. Flertalet av bestämmelserna i förvaltningslagen skall vidare tillämpas i ärende hos besvärsnämnd (se SFS 1971:657, 658 och 660).

Berätltigad att anföra besvär hos besvärsnämnd är den som inte är nöjd med annan nämnds beslut i fråga som tillhör besvärsnämndens kompetensområde. Det är alltså inte bara kommunens medlemmar som kan besvära sig hos besvärsnämnden. Som grund för besvären kan åberopas inle bara sådana grunder som får åberopas vid kommunalbesvär utan också andra skäl. Syftet med besvärsnämndens prövning är nämligen att få till stånd en materiell omprövning av det överklagade beslutet. Besvärsnämnden kan upphäva beslutet eller föreskriva rättelse.

Klagan över besvärsnämnds beslut förs hos länsstyrelsen eller, när fråga är om landstingskommunal besvärsnämnd, hos regeringsrätten. Härvid gäller reglerna för kommunalbesvär. Endast kommunmedlemmar har besvärsrätt. Om någon som inte är kommunmedlem har sökt en tjänst hos kommunen, kan han säledes inte föra talan mot besvärsnämndens beslut i tillsättningsärendet. Vid talan mot besvärsnämndens beslut kan inte åberopas andra grunder än alt detta beslut eller det hos besvärsnämnden överklagade beslutet är oriktigt pä sådan grund som kan åberopas vid kommunalbesvär. Besvärsmyndigheten kan upphäva men inte ”rätta” besvärsnämndens beslut.

Som framgår av vad som sagts förut föreligger det inte någon skyldighet att inrätta besvärsnämnd, Genom bestämmelser i reglementet kan kommunen begränsa besvärsnämndens kompetensområde 1. ex. genom att undanta någon eler nägra av de uppgifter som anges i lagtexten eller beslut av kommunstyrelsen eller annan särskilt angiven nämnd. Beslut av fullmäktige eller landstinget samt sådant beslut av kommunal eller landstingskommunal nämnd som kan överklagas genom förvaltningsbesvär kan inte överklagas hos besvärsnämnd.

En viktig begränsning av besvärsnämndernas kompetensomräde följer av lagen (1965:275) om tjänstemän hos kommuner m. fl. Enligt 2 § lagen kan anställningsvillkor med vissa undantag regleras i kollektivavtal. Mål rörande kollektivavtal prövas enligt lagen (1928:254) om arbetsdomstol av arbetsdomstolen. Kollektivavtalen för kommunaltjänstemän behandlar bl. a. frågor om entledigande från tjänst och disciplinära åtgärder.

Bestämmelserna i KL, KLS och LL om nämnd för oreglerad förvaltning gäller, som förut sagts, för besvärsnämnd i den mån annat inte föreskrivs i reglementet. För besvärsnämnd i annan kommun än Stockholm gäller således subsidiärt bestämmelserna i KL om valbarhet till ledamot eller suppleant och avsägelse (32 §), suppleants inträde i avgängen ledamots ställe (33 § andra stycket), tid och plats för sammanträde (35 H, inkallande av suppleant när ledamot är förhindrad och suppleants

närvarorätt (36 §), beslutförhet (37 § första stycket), förfarandet vid fattande av beslut (38 §), protokoll och protokolljustering (39 §), tillkännagivande av expeditionstid m. m. och arkivering av handlingar (40 £), utseende av kassaförvaltare (41 §), ansvar och skadeständsskyldighet för ledamot (42 §) samt delegation och arkivvård (45 §). Bestämmelserna för kommunstyrelsen om ledamotsantal och tvång all utse suppleanter (31 OO, mandatperiodens längd, början och slut (33 § första stycket) samt val av ordförande och vice ordförande (34 8) är däremot inte tillämpliga på besvärsnämnden.

Kommunallagskommittén (SOU 1952:14 s. 355) ansäg att det i reglemente för besvärsnämnd borde anges bl. a. antalet ledamöter och suppleanter samt mandatperiodens längd. Särskilda bestämmelser kunde enligt kommunallagskommiltén behövas i fråga om beslutförhet och jäv.

Kommunalrättskommitten lämnar vissa uppgifter om innehållet i reglementena för de besvärsnämnder som år 1966 var inrättade hos kommunerna. Av redogörelsen framgår bl. a. följande. Samtliga reglementen behandlade nämndens sammansättning, val av ordförande, vice ordförande och suppleanter samt mandattiden. För nästan alla besvärsnämnderna gällde att ordföranden eller sekreteraren skulle vara jurist. Samtliga reglementen inriehöll bestämmelser om förfarandet hos besvärsnämnden. Det föreskrevs genomgående alt yttrunde över besvären skulle inhämtas från den nämnd som hade meddelat det överklagade beslutet och att den som jämte klaganden berördes av beslutet skulle få tillfälle all yttra sig. I samtliga reglementen föreskrevs vidare att den som deltagit i det överklagade beslutet inte fick delta i handläggningen av besvärsärendet. Regelmässigt krävdes för beslutförhet att nämnden var fulltalig och för ändring av det överklagade beslutet kvalificerad majoritet.

Kommitten upplyser vidare att reglementena för ländstingskommunernas besvärsnämnder i huvudsak stämmer överens med ett förslag till normalreglemente som Svenska landstingsförbundet har utarbetet. Också Svenska kommunförbundet tillhandahäller förebilder för reglementen samt lämnar råd och anvisningar för utformningen.

Flertalet av bestämmelserna i förvaltningslagen skall. som redan nämnts, tillämpas i ärende hos besvärsnämnd. De bestämmelser som är tillämpliga är reglerna om jäv (4 och 5 §), rätt att anlita ombud eller biträde (6 §). när handling skall anses inkommen (7 §), vägledning av part (8.8). rätt att anlita tolk (9 H, remiss (10 §§), inhibition (13 HH), partsinsyn (14 §), kommunikation (15 §§), rätt för part att lämna muntlig uppgift (16 §). beslulsmotivering (17 §), rättelse av beslut (19 §) samt ansvarsbestämmelsen i 20 §. I ärende som rör tjänstetillsättning får avsteg göras från huvudregeln i 178 att beslut varigenom myndighet avgör ärende skall innehålla de skäl som har bestämt utgången.

Extraordinär penningplacering

Bestämmelser om placering av penningmedel finns ij 61 § KL. Penningar och andra värdehandlingar som kommunstyrelsen etter annan kommu-

nal nämnd har om hand får inte blandas samman med andra penningmedel eller värdehandlingar. Penningmedel, som inte behövs för nära förestående utbetalningar, skall för kommunens räkning sättas in hos bank eller centralkassa för jordbrukskredit eller på postgirokonto eller placeras i sådana tillgångar i vilka förmyndare får anbringa omyndigs medel utan överförmyndarens tillstånd. Länsstyrelsens medgivande behövs, om kommunen vill placera penningmedel på annat sätt.

Motsvarande bestämmelser finns i 65 § KLS och 75 § FSL. 16 § KFL innehåller en hänvisning till 61 § KL. Landsting kan däremot utan underställningsskyldighet bestämma om penningplacering (65 § EL).

Av 15 kap. 4§ föräldrabalken och förordningen (1924:474) med särskilda bestämmelser om anbringande av omyndigs medel följer att länsstyrelsens medgivande inte behövs, om kommun, församling, kyrklig sumfällighet eller kommunalförbund vill använda penningmedel för att förvärva fordran som skrivs eller skrivits in i statsskuldboken eller för att förvärva vissa obligationer. Länsstyrelsens medgivande behövs i regel inte heller för utlåning av medel mot säkerhet av panträtt på grundval av inteckning i fast egendom inom 60 procent av taxeringsvärdet.

Bestämmelserna om underställningsskyldighet innebär inte att länsstyrelsens tillstånd behövs, om en kommun vill låna ut medel för att tillgodose ett ändamål som faller inom den kommunala kompetensen. I sådant fall är det fråga om att anvisa eller nyttja, inte att placera, medel.

Valkretsindelning

Länsstyrelsen beslutar enligt 9 § KL, 98 KLS och 12 § FSL om indelning i valkretsar för val av kommunfullmäktige och kyrkofullmäktige. Det antal fullmäktige som varje valkrets skall utse bestäms också av länsstyrelsen.

Beslut om indelning i valkretsar för val av landstingsmän och om det antal landstingsmän som skall utses för varje valkrets fattas av landstinget efter förslag av länsstyrelsen (13 § LL). Regler om grunderna för valkretsindelningen finns i 10—12 §§. Landstingets beslut skall underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse. Under förutsättningar som anges i 14—16 §§ kan landstinget jämka beslut om valkretsindelning och om antalet landstingsmän. Jämkningsbeslutet skall också understätlas Kungl. Maj:t. För Stockholms län gäller lagen (1969:216) om antalet ländstingsmän och valkretsindelningen i Stockholms läns landstingskommun för valperioden 1971-1973. Länsstyrelsen beslutar om indelningen i valkretsar och om hur de 149 mandaten skall fördelas på valkretsarna (2 och 3 §§).

Kommunalvalskommittén har i betänkandet Kommunala val (SOU 1971:4) föreslagit att valsystemet vid landstingsvalen skall utformas på motsvarande sätt som valsystemet vid riksdagsvalen samt att länsstyrelsen skalt besluta om valkretsindelningen och om fördelningen av de fasta valkretsmandaten på valkretsarna. |

Förbundsordning för kommunalförbund

Kommuner kan enligt 1 §& I mom. KFL sammansluta sig till kommunalförbund. Kommunalförbund kan också bildas mellan landstingskommuner samt mellan landstingskommun och kommun som inte tillhör landstingskommun. Förbundsordning är obligatorisk. Den skalt innehålla bestämmelser om förbundets ändamål, dess organisation, ekonomiska förhållanden m. m. (4 §).

När förbundsordningen har blivit antagen, skall den prövas av länsstyrelsen. Om länsstyrelsen finner att förbundsordningens bestämmelser inte strider mot lag eller annan författning samt att det föreslagna förbundet skulle medföra allmänt gagn, fastställer länsstyrelsen förbundsordningen och bestämmer när förbundet skall träda i verksamhet (21 §). Motsvarande underställningsskyldighet föreligger enligt 22 8 när ny angelägenhet skall läggas på förbundet, ny medlem skall inträda eller annan ändring skall göras i förbundsordningen. Mot länsstyrelsens beslut kan besvär anföras hos Kungl. Maj:t i statsrådet (35 3).

Allmänt om de kommunala avgifterna

Enligt 51 8 KL, 55 8 KLS och 57 & LL skall kommuns och landstingskommuns medelsbehov täckas med allmän kommunalskatt resp. genom utdebitering av landstingsskatt, i den mån det inte fylls på annat sätt. Hänvisningen till täckning av medelsbehovet på annat sätt än med allmän kommunalskatt eller landstingsskatt avser sådana inkomster som räntor av kapital, avkastning av fastigheter, donationer, statsbidrag, specialskutter och kommunala avgifter.

I 74 8 KL och 78 8 KLS föreskrivs underställningsskyldighet för nya och förhöjda avgifter ”å den allmänna rörelsen.” I övrigt regleras de kommunala avgifterna i särskilda författningar, i den mån de inte grundas enbart på praxis.

Vid uttagande av kommunala avgifter skall självkostnads- och likställighetsprincipen följas. Avgiftsrätten får inte utövas i vinstsyfte och avgifterna får inte bestämmas så att vissa kommunmedlemmar blir särskilt gynnade eller missgynnade. När avgiftsrätten regleras i särskild författning, förekommer det att avsteg görs från dessa principer.

De kommunala avgifterna brukar indelas i privaträttsliga och offentligrättsliga avgifter. Som kännetecken på privaträttsliga avgifter brukar anges att dessa grundas på avtal mellan kommunen och den enskilde eller att denne frivilligt tar emot något som kommunen tillhandahåller. Kännetecknande för offentligrättsliga avgifter anses vara att kommunens beslut grundar avgiftsskyldighet. Rätten att ta ut sådana avgifter grundar sig enligt detta betraktelsesätt på att kommunen är ett med tvångsmakt utrustat offentligrättsligt subjekt. I det följande betecknas i stället kommunala avgifter som har ett uttryckligt författningsstöd som offentligrättsliga, medan avgifter som saknar sådant stöd betecknas som privaträttsliga.

Privaträttsliga avgifter förekommer i stor omfaltning inom ramen för den affärsmässiga verksamhet som kommunerna driver utan annat författningsstöd än de allmänna kompetensföreskrifterna i 3 § KL och 3 § KLS. Sådana avgifter är bl. a. avgifterna för gas, elektricitet och värme samt de avgifter som kommunala trafikföretag lar ut. På dessa områden tillhandahåller kommunerna tjänster på samma sält som och ofta jämsides med enskilda företag. Kommunala beslut om privaträttsliga avgifter behöver aldrig underställas statlig myndighets prövning men sådana avgifter kan någon gång vara underkastade annan form av statlig kontroll. Enligt 29 8 förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. fastställer länsstyrelsen sålunda taxa för yrkesmässig trafik. Kontrollbestämmelser av detta slag riktar sig inte just mot kommunerna utan de gäller för verksamhet av visst slag oavsett om den drivs av kommun eller av enskild.

Offentligrättsliga kommunala avgifter beslutas av kommunalt organ. I vissa fall skall kommunens beslut underställas statlig myndighet. Det är fallet med bidrag till gatubyggnadskostnader (67 § BL), avgifter hos byggnadsnämnd för ritningsgranskning, besiktning m. m. (8 § byggnadsstadgan, 1959:612), avgifter å den allmänna rörelsen (74 § KL och 78 3 KLS), gatuhandelsavgifter och parkeringsavgifter enligt lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m. (AvgL) och sotningsavgifter (20 § brandstadgan). Underställningsskyldighet föreligger däremot inte i fråga om gatumarksersättning (56— 66 §§ BL), renhållningsavgifter (3 § lagen, 1965:54, om kommunala renhållningsavgifter), vatten- och avloppsavgifter (27 § lagen, 1970:244, om allmänna vatten- och avloppsanläiggningar), sjukvårdsavgifter (27 § sjukvårdslagen, 1962:242) eller ersättning för upplåtelse av skolbyggnad (2 kap. 26 § skolstadgan. 1971:235).

Karaktäristiskt för de flesta offentligrättsliga kommunala avgifterna är att kommunen tillhandahåller den avgiftsbelagda nyttigheten i en monopolställning och under ett tväng för den enskilde att ta nyttigheten i anspråk. I fråga om nägra offentligrättsliga avgifter, huvudsakligen på det underställningsfria området, anges vissa grunder för bestämmandet av avgifterna i författning. Flera avgifter beslutas emellertid utan stöd av sådana föreskrifter. Gatubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd

Enligt 67 § BL kan stadsfullmäktige meddela bestämmelser om skyldighet för fastighetsägare att bidra till kostnaden för iordningställande av gata. Om fastighelsägare åläggs skyldighet som han inte har haft förut, skall bestämmelserna underställas Kungl. Maj:ts prövning. I bestämmelserna skull anges bl. a. grunderna för beräkning av den kostnad som skall påföras fastighetsägarna och för kostnadens fördelning mellan dem (68 §). 1 68 och 69 §§ föreskrivs vissa begränsningar i fråga om bidragsskyldigheten. Bla. föreskrivs att fastighetsägarnas skyldigheter skall motsvara skäliga anspråk på rättvisa och billighet.

Länsstyrelsen kan på framställning av kommun utfärda taxa för

avgifter som skall betalas av den som hos byggnadsnämnden påkallar ätgärd som föranleder granskning av ritningar, besiktning eller annan tidseller kostnadskrävande förrättning (8 § byggnadsstadgan).

Enligt förarbetena till byggnadsstadgan (prop. 1959:168 s. 200) bör länsstyrelsens prövning gå ut på att kontrollera att avgifterna inte överstiger kommunens självkostnader.

Avgifter å den allmänna rörelsen

I 74 &$ KL och 78 § KLS föreskrivs att kommunfullmäktiges beslut om nya eller förhöjda avgifter å den allmänna rörelsen för begagnande av de platser som har anvisats ät denna eller de inrättningar som har gjorts för att betjäna den skall, för att vinna bindande kraft, underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse. Fastställelse av beslut om nya eller förhöjda hamnavgifter eller grundpenningar eller sluss-, kanal- eller andra farledsavgifter kan dock meddelas av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

Motsvarighet till 74 § KL och 78 & KLS fanns redan i förordningen (1862:13) om kommunalstyrelse på landet, förordningen (1862:14) om kommunalstyrelse i stad och förordningen (1862:33) om kommunalstyrelse i Stockholm.

Kommunallagskommittén anförde (SOU 1952:14 s.326) att en översyn av bestämmelserna om underställning av avgifter å den allmänna

rörelsen kanske kunde anses motiverad för att få till ständ en precisering

av vilka avgifter som avsågs och, eventuellt, begränsa underställningsskyldigheten. Enligt kommunallagskommittén var det emellertid knappast nödvändigt, om ens möjligt, utt ge bestämmelserna en klarare avfattning. Underställningsskyldigheten ansågs inte särskilt betungande för kommunerna. .

Innebörden av begreppet den allmänna rörelsen torde ha varit oklart redan när 1862 års förordningar tillkom. Avsikten med underställningsskyldigheten anses ha varit att förebygga att kommunerna, av vilka frimst städerna tidigare hade till stor del finansierat sin verksamhet genom att med Kungl. Maj:ts tillständ belägga trafik, handel och näringar med avgifter, också i framtiden skulle använda en sädan finansieringsmetod.

Till avgifterna ä den allmänna rörelsen hänförs enligt praxis numera, förutom hamnavgifterna och övriga avgifter som nämns i lagtexten, avgifter för upplåtelse av bussuppställningsplatser på allmän plats och torgavgifter. Vid fastställelseprövningen har utbildats den praxis att avgifterna får täcka kommunens kostnader för ändamälet men inte ge något överskott.

Sedan gammalt har länsstyrelserna och städerna ansetts kunna meddela sådana föreskrifter om torghandel som behövts för att främja allmän ordning och renlighet. Denna förordningsmakt har utbildats genom praxis. Enligt 1 8 ordningsstadgan (1868:22) för rikets städer kunde stadsfullmäktige bestämma vilka torg, hamnar etc. i staden som skulle

upplåtas till allmänna försällningsplatser.

I allmänna ordningsstadgan (1956:617) finns inga särskilda bestämmelser om torghandel. I 2 8 sägs dock att kravet på tillstånd av polismyndigheten innan allmän plats tas i anspråk för försäljningsändamål m. m. inte gäller i fråga om salutorg och liknande plats som i vederbörlig ordning har upplåtits till allmän försäljningsplats. Byggnadslagstiftningen ger kommunerna möjlighet men inte skyldighet att upplåta salutorg. Upplåtelserna brukar ske genom lokala ordningsstadgor, som antas av kommunfFullmäktige och fastställs av länsstyrelsen enligt 23 § allmänna ordningsstadgan.

Under senare hälften av 1800-talet avslog Kungl. Maj:t vid ett flertal" villfällen ansökningar från städer om att få ta ut stånd- och platsavgifter vid månadsmarknader och torgdagar. Också under 1900-talets början tillämpades en restriktiv praxis vid prövningen av sådana ansökningar. Är 1928 fastställde Kungl. Maj:t emellertid med stöd av 74 § förordningen om kommunalstyrelse i stad ett förslag till taxa för platser på salutorgen i Borås (Regeringsrättens årsbok 1928 not. S 239). Därmed slogs fast att torgavgifterna var att anse som avgifter å den allmänna rörelsen.

Kommunens beslut om nya eller förhöjda torgavgifter skall alltså enligt 74 8 KL resp. 78 8 KLS underställas Kungl. Maj:ts prövning. Avgifterna fär täcka kommunens kostnader men de får inte ge något överskott. Som kostnadsposter har godtagits bl. a. kostnad för renhållning, snöröjning, sandning, bokföring, underhåll av torgbod, försäkringar samt ersättningar till inkasserare, tillsyningsman och torghundelsföreståndare.

Av punkt 44 Kungl. Maj:ts resolution på allmogens besvär den I augusti 1727 följer att kommunerna är skyldiga att upplåta vissa avgiftsfria platser för torghandel. Resolutionen har i denna del följande lydelse.

Att en del småstäder fordra ståndpenningar av allmogen, som med sina varor till marknaderna ditfara och dem på öppna torget eller gatan försälja, det finner Kungl. Maj:t så mycket mera olagligt, som ingen Kungl. förordning giver dem därtill anledning, och vill fördenskull härmedelst hava en sädan egenvillighet alldeles förbjuden.

Ärenden om underställning av kommunalt beslut om uvgifter för bussuppställningsplatser är numera mycket ovanliga. Kommittén upplyser att frågor om fastställelse av avgifter för jämförliga reservationer av allmänplatsmark för trafikanter inte lär ha förekommit. Från Svenska taxiförbundet har kommittén inhämtat att kommunerna inte tar upp avgifter för upplåtelse av hållplatser för taxibilar. Avgifter i trafikreglerande syfte för gatuparkering regleras i AvgL. Sädana avgifter hör inte till avgifterna å den allmänna rörelsen.

Bestämmelser om haumnavgifter, grundpenningar samt sluss-, kanal- och andra farledsavgifter finns i kungörelsen (1950:152) om fastställelse av hamn- och grundpenningtaxor samt taxor å sluss-, kanal- och andra farledsavgifter. Kungörelsen föreskriver inte skyldighet för ägare eller innehavare av hamn, sluss, kanal eller annan farled utt ha fastställd taxa. För kommunernas del följer sådan skyldighet av 74 § KL och 78 3 KLS.

På ansökan av ägare eller innehavare av allmän hamn fastställer sjöfartsverket (se kungörelsen, 1955:674, om överflyttande å sjöfartsverket av de uppgifter, som tillkomma lotsverket och sjökarteverket, ävensom av vissa uppgifter, som tillkomma kommerskollegium samt vägoch vattenbyggnadsstyrelsen) enligt 18 1950 års kungörelse taxa å ersältning för begagnande av hamnen med tillhörande kajer, bryggor och andra förtöjningsanordningar (hamnavgift). Huvudregeln är att hamnavgift inte får fastställas till högre belopp än att den årliga uppbörden tillsammans med övriga intäkter av ham nrörelsen för år beräknas motsvara summan av kostnaderna för hamnens drift och underhåll, skälig ränta på anliggningskapitalet samt skälig avskrivning på anläggningarna (2 3). Närmare föreskrifter om grunderna för hamnavgift ges i 6—20 §8.

Grundpenningtaxa fastställs av sjöfartsverket på ansökan av ägare eller innehavare av lastageplats varifrån utskeppning av varor äger rum i större omfattning och där mera betydande anstalter för sjöfartens trygghet och bekvämlighet har vidtagits (27 §). Motsvarande giller taxa för sluss-, kanal- och andra farledsavgifter (39 §). Grundpenningar eller sluss-, kanal- och andra farledsavgifter får i princip inte bestämmas så att verksamheten lämnar överskott (28 och 42 38).

Över sjöfartsverkets beslut i taxeärende kan besvär unföras hos Kungl. Maj:t (26, 37 och 42 §§). Ersättning för åtskilliga av de tjänster som hamnarna lämnar sjöfarten kan bestämmas utan prövning av statlig myndighet. Så är fallet med bl. a. ersättning för lagring på kajer och i magasin och hyra för upplåtelse av mark för oljedepåer och upplag.

Gatuhandelsavgifter, parkeringsavgifter m. m. enligt AvgL

Som förut antytts får enligt 2 § allmänna ordningsstadgan allmän plats inom stadsplanelagt område i stad, köping eller annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad gäller, inte användas för upplag eller avstjälpning eHer tas i anspråk för försäljningsständ, ställningar e. d.

utan polismyndighetens tillstånd. Polismyndighetens tillstånd krävs också

för att sådan allmän plats skall få användas på ett sätt som inte stämmer överens med det ändamål för vilket den har upplätits eller anvisats eller som inte är allmänt vedertaget. Salutorg eller liknande plats, som i vederbörlig ordning har upplåtits till allmän försäljningsplats, får dock

utan sådant tillstånd tas i anspråk för försäljningsändamål.

Om tillstånd enligt 28 allmänna ordningsstadgan har lämnats, får kommunen ta ut skälig avgift för upplåtelse av plats som står under kommunens förvaltning (1 § AvgL). Kommunen får också, när det är påkallat för trafikens ordnande, ta ut avgift, som behövs för att tillgodose detta ändamål, för rätt att under begränsad tid begagna plats som kommunen har upplåtit för allmän parkering på gata, torg eller annan allmän plats (2 8). Kommunfullmäktige bestämmer grunderna för avgifter som avses i I och 2 §§. För att vinna bindande kraft skall fullmäktiges beslut enligt 3 § underställas länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan fastställa beslutet helt eller delvis eller ogilla det.

Redan innan AvgL infördes hade kommunerna, främst städerna, ansett sig berättigade att ta ut avgifter av dem som efter tillstånd av polismyndigheten hade tagit gatumark eller andra allmänna platser i anspråk för t. ex. försäljningsstånd, reklampelare, automater, restaurantverandor eller bensinstationer. Avgifter av detta slag ansågs inte vara hänförliga till den allmänna rörelsen och först genom AvgL skapades ett stöd i författning för kommunens rätt att ta ut dem. Parkeringsavgifterna räknades däremot till avgifterna å den allmänna rörelsen och de fick alltså inte tas ut med belopp som översteg kommunernas självkostnader. Genom AvgL blev det möjligt att differentiera parkeringsavgifterna sä att de kunde främja syftet att öka omsättningen av bilar på de mest eftersökta parkeringsplatserna.

I fråga om den skälighetsbedömning som skall göras enligt I $ AvgL anförde föredragande departementschefen i prop. 1957:157 (s. 54) att avgifterna inte är bundna vid kommunens direkta kostnader till följd av upplåtelsen. Syftet med föreskriften att avgifterna skall vara skäliga är att hindra att kommunerna tar sådan hänsyn till ekonomiska vinningssynpunkter att avgifterna kommer att framstå som obilliga. Hänsyn får enligt vad som anförs i propositionen tas til ändamålet med en viss upplåtelse, hur stort markutrymme upplåtelsen avser, platsens belägenhet och trafikintensiteten på platsen samt den vinst som en rörelse av visst slag och på viss plats kan beräknas lämna. När det gäller vinsten bör man utgå från en objektiv beräkning av vad som för den avsedda platsen kan anses normalt för en rörelse av det slag det gäller. Avgiften får inte sättas i relation till omsättningen eller lönsamheten i det enskilda fallet. Avgifterna skall utgå enligt fastställda grunder eller taxor och de får alltså inte grunda sig på avtal mellan kommunen och rörelseidkaren.

Deparlementschefen framhöll vidare att det är angeläget att opåkallade intrång inte görs i den kommunala självbestämmanderätten (propositionen s. 56). Han ansåg att tiden var inne för en omprövning av hela frågan om i vilken utsträckning kommunala beslut borde underställas statlig myndighets prövning men att det i avbidan på en särskild utredning härom borde föreskrivas att kommunens beslut om avgifter för gatuhandel m. m. skall fastställas av högre myndighet.

Sotningsavgifter

Föreskrifter om sotning finns i brandstadgan och i de kommunala brandordningarna. Brandordning antas av kommunfullmäktige och fullmäktiges beslut skall underställas länsstyrelsens prövning (2 8 brandstadgan). I brandordningen skall finnas bestämmelser om kommunens indelning i sotningsdistrikt. För varje sotningsdistrikt skall finnas en skorstensfejarmästare (16 §). Denne kan vara kommunalanställd cHer enskild företagare. I båda fallen har han i princip uteslutande rätt att ombesörja eldstadsbrandsyn och föreskriven sotning (128 2 och 3 mom. samt 17 §).

För kommun skall enligt 20§ finnas sotningstaxa som upptar de

avgifter som skall erläggas för sotnings-, undersöknings- och besiktningsarbete av skorstensfejare. Liksom brandordning skall taxan antas av fullmäktige och underställas länsstyrelsens prövning. Länsstyrelsen kan fastställa taxan utan ändring eller också vägra att fastställa den.

[ prop. 1962:12 med förslag till brandlag och brandstadga m. m. anförde föredragande departementschefen följande.

Gällande bestämmelser om att sotningstaxa för att vara gällande skall fastställas av länsstyrelsen är ett led i statsuppsikten. Det av brandlagsrevisionen som skäl för slopande av denna underställning anförda förhållandet utt sotningstaxorna numera grundas på normalsotningstaxor, tillkomna efter förhandlingar mellan kommunernas och skorstensfejaremästarnas Organisationer, anses av flera remissinstanser ej avgörande. Såsom överståthållarämbetet anför är sotningstaxans innehäll av betydelse för sotningskostnadernas fördelning på skilda sotningsobjekt. På grund härav och då, såsom päpekas i några yttranden, kommunalbesvär ej medger samma fullständiga prövning som underställning, anser jag sotningstuxorna alltjämt böra bli föremål för statlig kontroll i form av underställning och fastställelse av länsstyrelsen.

Departementsutredningens och statskontorets förslag m. m.

I departemenisutredningens promemoria nr 26, Om uttagande av kommunala avgifter i vissa fall, föreslås att fullmäktiges beslut om nya eller förhöjda torgavgifter skall underställas länsstyrelsens, inte som f. n. är fallet Kungl. Maj:ts, prövning. Utredningen anför att kommunerna vanligen inte belägger uppställningsplatser vid buss- och taxistationer med avgifter och att torgavgifterna därför är de enda avgifterna å den allmänna rörelsen som enligt 74 § KL resp. 78 §& KLS skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Fastställelseärendena är emellertid inte av sådan omfattning eller vikt att prövningen, som är av formell natur, bör ankomma på Kungl. Maj:t.

Föreningen kommunala torg och slakthus föreslår i framställningen till Kungl. Majid att toörghandeln i avgiftshänseende likställs med gatuhandeln. Någon artskillnad föreligger enligt föreningen inte mellan dessa handelsformer. Föreningen uppger att torgavgifterna är väsentligt lägre än gatuhandelsavgifterna. Trots vissa tränsport- och lagerkostnader kan torghandeln räkna med betydligt lägre kostnader än den bofasta handeln. Föreningen anser att torghandlarna, i strid mot den kommunala likställighetsprincipen, gynnas framför andra grupper genom att hänsyn inte får tas till affärsmässiga faktorer, när torgavgifterna bestäms. Enligt förarbetena till AvgL skall hänsyn tas till vissa svårbestämda faktorer, bl. a. den beräknade objektiva vinsten, när gatuhandelsavgifterna bestäms. I verkligheten bestäms avgifterna vanligen på grundval av förhandlingar mellan kommunen samt rörelseidkarna eller deras organisationer. Enligt föreningen finns det från rättssäkerhetssynpunkt inte nägot att erinra mot att skälighetskravet i AvgL anses uppfyllt, om avgifterna har bestämts på detta sätt.

I utredningsrapporten Ärenden rörande fastställande av sotningstaxa

föreslår statskontoret att underställningsskyldigheten på detta område

slopas. Statskontoret erinrar om att normalsotningstaxor har utarbetats på grundval av överenskommelser mellan kommunerna och Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund samt att kommunalbesvär kan anföras över kommunfullmäktiges beslut att anta sotningstaxa. fEftersom kommunerna praktiskt taget alltid följer normalsotningstaxorna, inskränker sig länsstyrelsens prövning i regel till en kontroll av ätt sä här skett. En sotningstaxa som är konstruerad så att vissa sotningsobjekt subventioneras strider mot likställighetsprincipen. Kommunfullmäktiges

beslut att anta en sådan taxa kan därför upphävas, om kommunalbesvär

anförs mot beslutet.

Kommunalrättskommittén

Allmänna synpunkter

De bestämmelser om underställningsskyldighet som finns i andra författningar än KL, KLS, FSL, LL, KUL och AvgbE har enligt kommittén sådant samband med författningarnas materiella innehåll att frågan om underställningsskyldigheten bör behållas inte bör avgöras från de allmänna utgångspunkter som anges i direktiven. Andra intressen än kommunernas berörs vidare på ett sådant sätt att kommittén enligt direktiven inte bör ta upp frågan om underställningsskyldigheten bör behållas. Kommittén har därför i fråga om dessa författningar funnit anledning att överväga reformer endast när det gäller de kommunala avgifterna.

Kommittén konstaterar att underställningsinstitutet efter hand har fått ett minskat användningsområde och att det numera används främst för att skapa laglighets- och rättvisegarantier. Kommunerna har i olika hänscenden fått bättre resurser att handha sina uppgifter. Kommunindelningsreformen medför att möjligheterna att ge kommunerna ökad frihet blir än större. Frägan om underställningsskyldigheten bör slopas på ct visst område bör enligt kommittén övervägas främst från den synpunkten om det med hänsyn till kommunernas utvecklingsgrad och det demokratiska styrelseskickets inneboende balans kan anses lämpligt utt överlämna at kommunerna att besluta utan annan kontroll än den som kan utövas vid kommunalbesvär.

Kommittén anför alt erfarenheterna av den underställningsfria ordning som gäller i fråga om vissa ekonomiskt viktiga avgifter är goda. De gemensamma dragen för de olika avgiftsgrupperna, erfarenheterna av underställningsfriheten där den förekommer samt intresset av förenkling och rationalisering av förvaltningsförfarandet utgör enligt kommittén starka argument för en utvidgning av den underställningsfria ordningen. Den nuvarande ordningen präglas knappast av några enhetliga, genomgående principer. Ätskilliga avgifter av stor ekonomisk betydelse är underställningsfria, medan underställningsskyldighet gäller i fråga om mindre betydelsefulla avgifter på andra områden.

Reglemente för besvärsnämnd

Enligt kommittén bör underställningsskyldigheten i fråga om reglemente för besvärsnämnd inte slopas utan att en närmare lagreglering av förfarandet hos nämnden införs. De bestämmelser som gäller för nämnder för oreglerad förvaltning är i viktiga hänseenden mindre lämpliga för besvärsnämnd. Att överlämna åt varje kommun att självständigt utforma

förfaranderegler för nämnden skulle innebära en betydande avvikelse från

den ordning som gäller för övriga nämnder. För besvärsnämnderna, vilka har att utöva rättskipning inte bara inom området för den kommunala självstyrelsen utan också som cen instans i den ordinära kommunalbesvärsprocessen, föreligger enligt kommittén ctt särskilt behov av fasta och i huvudsak enhetliga normer för verksamheten. Behovet av ordnade handläggningsformer minskar inte av att den materiella prövningen i ärendena är oreglerad och i princip fri. Det framstår som angeläget att förfarandet ger garantier för materiellt riktiga resultat och rättssäkerhet i övrigt.

Det nuvarande systemet för reglering av besvärsnämndernas verksamhet har enligt kommitténs mening medfört i stort sett godtagbara och enhetliga former för besvärsnämndernas verksamhet och underställningsskyldigheten kan, med hänsyn till reglementenas betydelse för den enskildes rättssäkerhet, inte uppfattas som något onödigt intrång i den kommunala självstyrelsen. Kommittén föreslår därför att underställningsskyldigheten behålls.

Extraordinär penningplacering

Kommittén anför att det i kommunalförvaltningarna knappast förekommer några kassaöverskoll som lämpar sig för en annan placering än sådan som anges i 61 § KL, 65 & KLS resp. 75 & FSL. Utvecklingen beträffande betalningsrutiner och betalningsmedel har kraftigt begränsat användningen av kontanter. Behoven av kassaförlag tillgodoses i första hand genom checkräkningar, postgiro o. d. Kommittén anser därför att begränsningen av den fria placeringsrätten knappast hindrar en rationell och ändamålsenlig medelsförvalt ning.

Även om det praktiska behovet av möjligheter till annan än ordinär placering är ytterst begränsat. kan det enligt kommittén vara olämpligt att ha stela och undantagslösa placeringsregler. Det bör lämnas utrymme för fullmäktige att meddela föreskrifter för de förvaltande organens medelshantering och fullmäktige bör därvid ha befogenhet att göra avsteg från huvudregeln. Det kan inte antas att länsstyrelsen skulle vara bättre skickad än fullmäktige att bedöma lämpligheten av sådana modifikationer. Enligt kommitténs mening kan det anförtros åt kommunerna att utan bindande bestämmelser i författning och utan underställningsskyldighet meddela föreskrifter om placering av penningmedel. En fri placeringsrätt utan underställningsskyldighet har sedan år 1955 prövats för landstingskommunernas del och den har inte medfört nägra olägenheter. Kommittén kan inte finna något sakligt skäl att behålla den

restriktiva ordning som gäller enligt KL, KLS och FSL.

Kommittén anser också att de nuvarande placeringsreglerna ger anledning till invändningar av lagteknisk art. Om det kan undvikas, bör den centrala kommunallagstiftningen inte hänvisa till exempelvis bestämmelser i föräldrabalken. Att reglerna om förmyndeares självständiga befogenheter vid förvaltning av omyndigs medel har ansetts passa för den kommunala medelsförvaltningen är en tillfällighet.

Kommittén föreslår att de nuvarande placeringsreglerna i KL, KLS, FSL och LL ersätts med förenklade och enhetliga regler som anger normalförfarandet med överskottsmedel, nämligen insättning hos bank eller annan penninginrättning, och som i likhet med nuvarande bestämmelser i LL ger de beslutande församlingarna rätt att utan underställning meddela andra placeringsföreskrifter.

Valkretsindelning

Till förfarandet vid allmänna val anknyter enligt vad kommittén anför starka allmänna intressen av sådan art att ett statligt inflytande framstår som särskilt motiverat. Att landstingens beslut om valkretsindelning skall underställas Kungl. Maj:ts prövning kan därför inte anses innebära något onödigt intrång i den kommunala självstyrelsen. Kommittén föreslår att underställningsskyldigheten får stå kvar.

Förbundsordning för kommunalförbund

Kommittén anför att länsstyrelsens beslut att fastställa förbundsordning för kommunalförbund har konstitutiv verkan. Fastställelsen innebär att en eller flera kommunala angelägenheter övertas av en specialkommun som blir berättigad att av medlemskommunerna ta ut bidrag till förbundets verksamhet och att ta emot statsbidrag i den mån sådana utgår för nämnda angelägenheter. Kommittén anser att det är lämpligt att statlig myndighet medverkar när kommunalförbund skall bildas. Eftersom den nuvarande underställningsskyldigheten inte kan betraktas som ett onödigt intrång i den kommunala självstyrelsen, anser kommittén att den bör behållas.

Gatubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd

Frågor om underställning enligt byggnadslagstiftningen bör enligt kommittén bedömas med hänsyn till den reglering som kan bli en följd av den allmänna översyn av byggnadslagstiftningen som f. n. görs av bygglagutredningen (K 1969:55). Kommittdn anser därför att det inte finns anledning att nu ta upp frågan om underställning enligt 67 § BL eller att ändra gällande ordning i fråga om fastställelse av sådana avgifter som avses i 8 § första stycket byggnadsstadgan.

Gatuhandels- och torgavgifter m. m.

Kommittén ansluter sig till vad Föreningen kommunala torg och slakthus anför i framställningen till Kungl. Maj:t dels om att den skillnad som f.n. görs mellan gatuhandelsavgifter och torgavgifter har skapat en konstlad gräns mellan två likartade handelsformer och gett upphov till gränsdragningsproblem, dels om att uttalandena i förarbetena till AvgL om skälighetsbedömningen i fråga om gatuhandelsavgifterna m. m. har lett ull tillämpningssvårigheter.

Enligt kommitténs förslag skall gatuhandelsavgifterna och torgavgifterna samordnas så att kommunen i båda fallen får rätt alt ta ut en avgift som motsvarar fördelen för rörelseidkaren att med uteslutande av andra få begagna plats på gator och torg för försäljningsändamäl. I samband därmed bör kommunernas skyldighet att tillhandahålla friplatser på salutorgen utgå.

Den angivna avgiftsrätten bör enligt vad kommittén anför föreligga också när allmän plats upplåts för annonsering, uteservering, bensinförsäljning och liknande kommersiella ändamål, där tillgången till platsen kan sägas ha ett marknadsvärde och det av rättviseskäl är önskvärt att kommunen får ta ut avgifter efter affärsmässiga grunder. Något hinder bör inte föreligga mot att ta hänsyn till omsättning celler bruttovinst, förutsalt att resultatet av rörelsen väsentligen beror på försäljningsplatsens läge.

När det gäller andra upplåtelser enligt 2 § allmänna ordningsstadgan är nyttjarens fördel av upplåtelsen enligt kommittén inte alltid ekonomiskt mätbar eller ägnad att ge en rimlig avgiftsmaximering. Detta gäller exempelvis när allmän plats upplåts för byggnadsställningar, baracker, upplag, provisoriska valbyråer eller anordningar vid insamling för välgörande ändamäl. I sådana fall bör främst kommunens direkta kostnader i anledning av upplåtelsen eller en ekonomisk värdering av intrånget vara vägledande vid avgiftssättningen.

Med hänsyn till att ändamålen med upplätelserna varierar och till att gränserna mellan kommersieHa och andra ändamål ibland är oktara anser kommillén att ett visst utrvmme måste lämnas för en fri prövning av vad som med hänsyn till objektiva omständigheter kan anses rimligt.

Kommittén föreslår att punkt 44 Kungl. Maj:ts resolution den 1 augusti 1727 upphävs. att I 8 Avgl ändras så att den kommer alt omfatta också torgavgifterna, vilket f.n. regleras i 74 § KL och 78 § KLS, sumt att det föreskrivs att avgift för upplåtelse som avses i I $ AvgL får tas ut med belopp som kan anses skäligt med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen, nyttjarens fördel av upplåtelsen, kommunens kostnader i anledning av upplåtelsen och övriga omständigheter. Enligt förslaget skall grunderna för beräkning av avgifterna bestämmas av kommunfullmäktige. Det föreslås att underställningsskyldigheten slopas. Enligt vad kommittén anför skapas en presumtion för att den taxa som Konmmunfullmäktige har bestämt upptytler skälighetskravet, on taxan utformas i samförstånd med representativa företrädare för de avgiftsskyldiga.

Kommillén framhäller att förslaget inte är avsett alt hindra att kommunerna även i förtsättningen tillhandahåller ett antal avgiltstria platser på salutorgen samt att det alljämt bör stå kommunerna fritt alt vid upplåtelse för kioskhandel och liknande försäljning anlägga sociala synpunkter på avgiftsfrägan och säledes ta hänsyn till att en rörelse skull bedrivas av en person som är partiellt arbetsför.

Parkeringsavgifter m. m,

Kommittén anför att kommunerna själva bäst kan anpassa parkeringsavgifterna med hänsyn till det trafikreglerunde syftet. Det är ett kommunalt intresse att avgifterna inte bestäms till högre belopp in som behövs för att parkeringsplatserna skall fylla sin uppgift i den allmänna samfärdseln. Kommittén föreslär därför att underställningsskyldigheten slopas.

För upplätelse på allmän plats av särskild uppställningsplats för fordon skall kommun enligt kommitténs förslag ha rätt att av den som utövar sadan linjetrafik för befordran av passagerare som avses i 4 § förordningen (1940:910) angäende yrkesmässig automobiltrafik m.m. tå ut avgift med det belopp som behövs för att täcka kommunens kostnad för upplåtelsen. Det föreslås att föreskrift härom tas in i 2 & AvgL. Avgifterna för upplåtelse av bussuppställningsplatser på allmän plats skall säledes inte längre regleras i 74 § KL resp. 78 § KLS. Rätten att tå ut avgift skall enligt förslaget inte förenas med underställningsskyldighet.

Hamnavgifter m. m.

Kommittén konstaterar att utvecklingen inom hamnväsendet innebär bl. a. att de traditionella kajerna ersätts med kostnadskrävande terminaler och andra specialanordningar. Utvecklingen har lett till att mellanhavandena mellan hamnägarna och redarna inte längre kan lösas på det sätt som förutsätts i 1950 ärs kungörelse. Med stöd av särskilda dispenser av Kungl. Maj:t har kungörelsens avgiftsregler och därmed också underställningsskyldigheten satts ur spel i fråga om de mest kostnadskrävande tjänsterna. Den nuvarande regleringen av hamnavgifterna framstår enligt kommittén som otidsenlig. Humnutredningen (K 1966:40) avser att behandla taxefrågorna i ett kommande betänkande och der kan väntas att en genomgripande översyn av den nuvarande regleringen därigenom kommer till ständ.

Vid översynen bör enligt kommittén en förenklad reglering som ger utrymme ät en mera affärsmässig prissättning eftersträvas. Med hänsyn till att hamnarna i stor utsträckning betjänar andra än de hamnägande kommunernas medlemmar kan ett visst statligt inflytande över kommunernas hamnpolitik vara motiverat. Kommittén anser att ett sädant inflytande bör garanteras på annat sätt än genom föreskrifter om underställning.

Kommittén anser att hamnavgifterna och de övriga avgifter på sjöfar-

3 Riksdagen 1972. I saml. Nr 12

tens område som f. n. hänförs till avgifterna å den allmänna rörelsen inte längre bör regleras i KL och KLS utan i en särskild författning. I avbidan på resultatet av hamnutredningens överväganden föreslår kommittdn att föreskrifterna om dessa avgifter tas bort ur 74 §& KL och 78 § KLS samt all Kungl. Maj:t bemyndigas att bestämma när författningsändringarna i fråga om dessa avgifter skall träda i kraft.

Sotningsavgifter

Kommunernas förmåga att. med ledning av de normalsotningstaxor som upprättas efter förhandlingar mellan kommunernas och skoörstensfeiarmästarnas organisationer, göra en rättvis fördelning av sotningskostnaderna kan enligt kommittén knappast sältas i fråga. Kommittén föreslår därför att kommunfullmäktiges beslut att anta sotningstaxa inte längre skall underställas länsstyrelsens prövning. När skorstensfejarmistaren är anoställd av kommunen och denna alltså är huvudman för verksamheten I ekonomiskt avseende, bör sotningsavgifter inte få tas ut med högre belopp än som krävs för att täcka kommunens kostnader för verksamheten. Kommittén anser att nägra uttryckliga bestämmelser härom inie behövs. särskilt som fallet är mycket sällsynt.

Remissy ttrandena

Allmänna synpunkter

Kommitténs förslag i fråga om gatuhandels- och torgavgifterna har töranlett kritik från några remissinstanser. I Övrigt har så gott som samtliga remissinstanser tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat dem utan erinran. Omkring en tredjedel av remissinstanserna tillstyrker förslagen utan särskild motivering.

Några remissinstanser anför vissa allmänna synpunkter på frågan om statskontröllen över kommunerna. Stadsfullmäktige i Härnösand anser att del är angeläget att underställningsskyldigheten. som härrör från en tid när de kommunala förvaltningarna var svagt utvecklade, upphör. De nuvarande kommunerna har en förvaltningsapparat som förhindrar maktmissbruk och ger tillräckliga garantier för rättssäkerhet. Liknande synpunkter anförs av stadsfullmäktige i Sundsvall och av Svenska landstingsförbundet.

Enligt yttrandena från Stockholms handelskammare och Gotlands handelskammare är syftet med underställningsskyldieheten att ge staten möjlighet att övervaka att kommunerna inte överskrider eller missbrukar sina befogenheter. Risken för att en kommun skulle utnyttja ett markinnehav på ett oskäligt sätt vid avgiftsbeläggning synes numera inte vara så stor. Med hänsyn till utvecklingen hos kommunerna och till önskemälet om ett så praktiskt och rationellt förfarande som möjligt är det enligt handelskamrarna motiverat att kommunala beslut i ökad utsträckning blir underställningsfria. Underställningsskyldigheten utgör ibland en förutsättning för en enhetlig praxis och den är också av

betydelse från rättssäkerhetssynpunkt, särskilt som det vid kommunalbesvär endast är lagligheten och inte lämpligheten av det överklagade beslutet som prövas. Även om underställningsskyldigheten är av betydelse från dessa synpunkter, tillmäter handelskamrarna de praktiska fördelarna av ett underställningsfritt förfarande större vikt.

Reglemente för besvärsnämnd

Kammarkollegiet, planverket, länsstyrelserna i Stockholms och Västernorrlands län, Stockholms och Uppsala läns landstings förvaltningsutskott, stadskollegiet i Stockholm och Svenska landstingsförbundet ansluter sig till kommitténs förslag att beslut om antagande av reglemente för besvärsnämnd också i fortsättningen skall underställas länsstyrelsens resp. Kungl. Maj:ts prövning. Svenska landstingsförbundet hänvisar 1 sitt yttrande till önskemålet att föreskrifterna för besvärsnämndernas verksamhet och arbetsformer blir så likartade som möjligt.

De skäl som kommittån anför till stöd för sitt ställningstagande är enligt stadsfullmäktige i Solna inte övertygande, särskilt med hänsyn till att kommunerna har rätt men inte skyldighet att inrätta besvärsnämnd som en extra besvärsinstans i tjänstetillsättningsärenden. Svenska kommunförbundet anser också att underställningsskyltdigheten bör slopas i fråga om reglemente för besvärsnämnd och framhåller att underställningsskyldighet inte föreligger i fråga om nägot annat nämndreglemente. Det är bara ett tjugotal kommuner som har inrättat besvärsnämnder och de flesta nämnderna har handlagt bara ett fåtal ärenden. Deras blotta existens har utgjort en ytterligare garanti för att tjänstetillsättningsärendena handläggs grundligt och objektivt. Reglementena för de besvärsnämnder som har inrättats företer bara mindre avvikelser från varandra. Den nödvändiga samordningen bör kunna tillgodoses genom att Svenska kommunförbundet liksom hittills tillhandahåller förebilder till reglementen och lämnar råd och anvisningar. Svenska kommunförbundet anser att ett slopande av underställningsskyldigheten inte ger anledning till några farhägor för den enskildes rättssäkerhet.

Extraordinär penningplacering

Bara två remissinstanser, länsstyrelsen i Stockholms län och Skånes handelskammare, anför invändningar mot kommitténs förslag att de nuvarande placeringsbestämmelserna i KE. KLS, FSL och EL skall ersättas med en regel som anger normalförfarandet med överskottsmedel, nämligen insättning hos bank eller annan penninginrättning, och som efter mönster från LE ger den beslutande församlingen frihet att utan underställning bestämma om annan placering.

Anlitandet av checkräkningar, bankgiro och postgiro har numera kraftigt begränsat användningen av kontanter, anför kyrkorådet i Borås och Brämhults kyrkliga samfällighet. YVittersom några större kontantinnehav inice brukar förekomma, kan föreskrifterna förenklas i enlighet

med kommitténs förslag. Svenska kommunförbundet anser utt det praktiska behovet av möjligheter till annan än ordinär placering av kommunala medel, som inte behövs för nära förestående utbetalningar, är ganska begränsat. Den fria placeringsrätten har för landstingskommunernas del inte medfört några olägenheter och enligt Svenska kommunförbundet kan kommunerna anses väl skickade att själva besluta i dessa frågor. Stockholms handelskammare och Gotlands handelskammare, vilka också tillstyrker förslaget. framhåller att det av lagtexten bör klart framgå alt huvudregeln skall vara att kassaöverskott sätts in på bank eller annan penninginrättning.

Understiällningsskyldigheten har fortfarande en viss betydelse i fråga om beslut om extraordinär penningplacering, anför Skånes handelskammare. I yttrandet från länsstyrelsen i Stockholms län redogörs för eu ärende i vilket en kyrklig samfällighet anhöll om tillstånd att få placera ett belopp hos en kommun, som på grund av rådande kreditrestriktioner inte kunde få elt lån i bank. Länsstyrelsen anmärker att det uppenbarligen var fråga om ett nyttjande av sam fällighetens medel till ett ändamål som låg utanför sam fällighetens kompetensområde. Med hänsyn till att fall av denna tvp har stor principiell betydelse, även om de inte kan bli många. anser länsstyrelsen det tveksamt om underställningsskyldigheten bör upphävas.

Valkretsindelning

De remissinstanser som yttrar sig på denna punkt anser. liksom kommittén, att landstingets beslut om valkretsindelning även i fortsättningen bör underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Förbundsordning för kommunalförbund

Remissinstanserna ansluter sig till kommitténs uppfattning att underställningsskyldigheten i fråga om beslut att antaga förbundshandling bör behållas. Enligt Svenska kommunförbundet har den nuvarande ordningen vid fastställande av förbundsordning inte inneburit sådana olägenheter att fastställelseförfarandet bör upphöra.

Gatubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd

Remissinstanserna har inte något att invända mot vad kommittén anför om att det f.n. inte finns anledning att ta upp frågan om underställning enligt 67. & BL till prövning eller att ändra gällande ordning beträffande fastställelse av avgifter enligt 8 § första stycket byggnadsstadgan.

Gatuhandels- och torgavgifter m. m.

Som förut sagts har kommitténs förslag i fråga om gatuhandels- och torgavgifterna föranlett kritik från några remissinstanser. Av de remissinstanser som yttrar sig särskilt i fraga om gatuhandels- och töorgavgifterna tillstyrker kammarkollegiet, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, handelskamrarna i Göteborg, Boras och Karlstad, stadsfullmäktige i Härnösand och Sundsvall, Föreningen kommunala torg och slakthus, Svenska kommunförbundet och Sveriges köpmannaförbund förslaget på denna punkt. Den grupp remissinstanser som anför kritiska synpunkter är tämligen liten. Kritiken avser bl.a. den föreslagna samordningen mellan gatuhandels- och torgavgifterna, de föreslagna grunderna för bestämmandet av avgifterna samt förslaget att underställningsskyldigheten skall ras bort.

Nästan alla romissinstanser som går in på frågan om enhetliga regler i princip bör gälla för gatuhandelsuavgifterna och torgavgifterna tillstyrker kommitténs förslag om en samordning i detta avseende. Med hänsyn till den alltmer minskade skillnaden mellan de båda handelstormerna anser länsstyrelsen i Stockholms län att enhetliga grunder bör gälla för avgiftssättningen. Liknande synpunkter anförs av Stockholms handelskammare, Gotlands handelskammare, stadskollegiet i Stockholm, stadsfullmäktige i Sundsvall och Svenska kommunförbundet. Till de remissinstanser söm uttryckligen tillstyrker kommitténs förslag på denna punkt hör vidate kommerskollegium, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Skånes handelskammare, stadsfullmäktige i Härnösand, Föreningen kommunala torg och slakthus, Riksförbundet gatukök & kiosknäring och Sveriges kioskägares riksförbund.

En annan uppfattning kommer till uttryck i yttrandena frän näringsfrihetsombudsmannen och Sveriges handelsträdgårdsmåästareförbund. Törbundet delar inte uppfattningen att någon väsentlig skillnad i allmänhet inte föreligger mellan torghandeln och gatuhandeln. De kiosker som svarar för den övervägande delen av gatuhandeln är oftast av permanent karaktär och de har i allmänhet en betydande omsättning. Kioskägarna är i regel tvungna all investera stora summor i kioskerna och

dessa blir då fämförliga med vanliga butiker. Torgplatserna röjs däremot

av varje dag. Det är därför enligt förbundet naturligt att anlägga andra synpunkter på gatuhandeln än på den torghandel där ortens befolkning säljer 1. ex. trädgårdsprodukter. Under förutsättning att den hittillsvarande självkostnadsprincipen behälls i fråga om torgavgifterna tillstyrker förbundet emellertid en formell och administrativ samordning av torgavgifterna och gatuhandelsavgifterna.

Enligt näringsfrihetsombudsmannen är kommitténs förslag alt Avgl skall göras tillimplig också på torghandeln tillsammans med förslaget om nya grunder för avgiftssättningen ägnat att medföra en minskning av torghandelns och eventuellt också av gutuhandelns konkurrensförmåga i förbållande till övrig handel. Att en kommun genom avgiftsbeläggning belastar torghandeln så att den får omkostnader som är jämförliga med

den bofasta handelns ligger inte i konsumenternas intresse. Näringsfrihetsombudsmannen anser vidare att en skillnad i avgiftssättningen mellan torghandeln och gatuhandeln är motiverad. Hänsyn bör tas till att torgplatserna upplåts bara viss del av dagen och till att torghandeln kan vara begränsad till några dagar i veckan, medan markupplåtelsen vid gatuhandel är stadigvarande. Torghandeln äåsamkas vidare särskilda kostnader för transport och hantering av varor och torgstånd. Näringsfrihetsombudsmannen tillstyrker emellertid förslaget att AvgL skall göras

tillämplig också på torghandeln, eftersom förslaget medför administrativa

fördelar. Han anser däremot inte motiverat att, som kommittén föreslär, ändra lagens bestämmelser om grunderna för avgiftssättningen.

En positiv inställning till kommittåns förslag i fråga om reglerna för

skälighetsbedömningen vid avgiftssättningen redovisas i yttrandena frän kommerskollegium, länsstyrelsen i Stockholms län, stadskollegiet i Stockholm, stadsfullmäktige i Härnösand, Föreningen kommunala torg och slakthus samt Svenska kommunförbundet. Enligt Svenska kommu nförbundet blir det med den föreslagna utformningen möjligt alt bestämma avgifterna efter vad som med hänsyn till obiektiva omständigheter kan anses rimligt. Föreningen anför att de nuvarande grunderna för uvgiftssättningen vid gatumarksupplätelse har varit svåra att tillämpa. Hänsyn skall tas till bl. a. den beräknade vinsten av rörelsen. Därvid skall man utgå från en objektiv beräkning av vad som kan anses vara normalt för en rörelse av det slag det gäller och inte från det verkliga utfallet av rörelsen. Alt göra en objektiv vinstberäkning för rörelser av summa slag som bedrivs vid olika delar av en gata är i de flesta fall omöjligt.

Kommitténs förslag innebär enligt Stockholms handelskammare och Gotlands handelskammare att kommunerna ges stora möjligheter till en skönsmässig prövning av avgifternas storlek. I den män rörelsens resultat beror av läget kommer hänsyn att kunna tas till omsättning och bruttovinst, vilket f.n. inte får ske. Handelskamrarna motsätter sig inte att förslaget genomförs men anmärker att riktlinjer behövs för hur kravet på skälighet i praktiken skall uppfyllas.

Som framgår av det förut sagda avstyrker näringsfrihetsombudsmannen och Sveriges handelsträdgårdsmåästareförbund kommitténs förslag i fråga om grunderna för avgiftssättningen. Skånes handelskammare, Riksförbundet gatukök & kiosknäring, Svenska pressbyrån och Sveriges kioskägares riksförbund avstyrker också förslaget. Enligt handelskammaren bör avgifterna liksom f. n. inte få sättas i relation till omsättningen elter lönsamheten i det enskilda fallet.

Kommitténs förslag ger enligt Svenska pressbyrån utrvmme för godtyckliga bedömningar av nyttjarens fördel av upplätelsen och ”övriga omständigheter”. Avgifterna bör bestämmas efter objektiva grunder. Kommunens kostnader i anledning av upplåtelsen kan vara en sadan objektiv grund. Svenska pressbyrån anför vidare att kommunerna ofta har en felaktig uppfattning om kioskhandelns lönsamhet, vilket kan leda till alltför höga avgifter. Det är ett samhällsintresse att kioskhandelns existensmöjligheter inte försämras ytterligare genom en kraftig höjning av

avgifterna för upplåtelse av kommunal mark.

Tillämpningen av de nuvarande grunderna för avgiftssättningen har

enligt Riksförbundet gatukök & kiosknäring inte vållat några svårigheter.

Avgifterna bestäms redan nu efter affärsmässiga grunder. Kommitténs förslag, särskilt förslaget alt hänsyn skall tas till nyttjarnas fördel av upplåtelsen och till ”övriga omständigheter”, lämnar däremot fältet fritt för olika tolkningar. Förslaget är knappast tillfredsställande från

rättssäkerhetssynpunkt. Det kan, anför riksförbundet, leda till att

avgifterna beräknas efter generella taxor och bestäms till en viss procent av omsättningen utan hänsyn till om denna beror på försäljningsplatsens

läge eller är en frukt av rörelseidkarens prestationer. Riksförbundet anser

alt ett genomförande av kommitténs förslag innebär en risk för att kommunerna beaktar vinningssynpunkter i sädan utsträckning att avgifterna blir oskäliga. Det kan bli vanligt att marken upplåts till företag som vill skaffa sig ett visst monopol inom gatuhandeln och som därför erbjuder sig att betala avgifter som inte står i rimlig proportion till vad försäljningsplatserna kan anses värda enligt en objektiv bedömning.

En liknande uppfattning redovisas i yttrandet från Sveriges kioskägares

riksförbund. Enligt riksförbundet ligger det i sakens natur att en sådan skälighetsbedömning som måste göras när gatuhandelsavgifter skall bestämmas innebär svårigheter. Svårigheterna kommer att bli än större, om kommitténs förslag genomförs. Om kommunerna fär bestämma avgifterna med hänsyn till nyttiarens fördel av upplåtelsen, lämnas fältet fritt för subjektiva bedömningar. Kommunerna har sällan tillgång till experter som kan göra affärsmässiga bedömningar som kan läggas till arund för en avgiftstuxa.

Kommerskollegium, Stockholms handelskammare, Gotlands handelskammare och Föreningen kommunala torg och slakthus understryker vikten av att avgiltstuxorna utformas i samförstånd med representativa företrädare för näringslivet. Genom ett sådant samråd åstadkoms enligt kommerskollegium, Föreningen kommunala torg och slakthus och Svenska kommunförbundet en presumtion för att taxorna uppfyller kravet på skälighet. Riksförbundet gatukök & kiosknäring är av motsatt uppfattning.

Kammarkollegiet, stadsfullmäktige i Härnösand och Sundsvall, Svenska kommunförbundet och Föreningen kommunala torg och slakthus tillstyrker kommitténs förslag att skyldigheten för kommunerna utt tillhandahålla friplatser för viss torghandel skall upphävas. Motivet för bestämmelsen härom, angelägenheten av att den livsmedelsproducerande lantbefolkningen ges tillgång till avgiftsfria försäljningsställen, är enligt föreningen inte längre aktuollt.

Enligt hovrätten för Nedre Norrland är det fortfarande angeläget att lämpliga torgplatser mot låg avgift ställs till förfogande för jordbrukare och andra som önskar sälja egna produkter. Kommitténs förslag i fråga om grunderna för avgiftssättningen hindrar visserligen inte att avgifterna dilferentieras eller att sociala synpunkter beaktas, när avgifterna bestäms. Hovrätten anser dock att intresset av att torgplatser för försäljning av

egna produkter tillhandahålls till låg avgift bör skyddas genom uttryckliga bestämmelser. Kommerskollegium och Skånes handelskammare anser att det är tveksamt om skyldigheten att tillhandahålla

friplatser bör upphävas. Försäljningen av egna lantbruksprodukter på

salutorgen spelar enligt handelskammaren visserligen en obetydlig roll inom varuhandeln. Den utgör dock ett uppskattat inslag i stadsbilden. Avgiltsfriheten, som har gammal hävd. tillgodoser ett socialt ändamäl och saknar ekonomisk betydelse för kommunerna.

Enligt kommerskollegium, Stockholms handelskammare, Gotlands handelskammare, stadsfullmäktige i Sundsvall och Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund är det motiverat att torgavgifterna differentieras så att lägre avgifter bestäms för ortens odlare och tillfällig torghandel än för stadigvarande torghandel och handel av kringföringsnatur. En sådan differentiering blir enligt kammarkollegiet, kommerskollegium, Stockholms handelskammare och Gotlands handelskammare fortfarande möjlig, om kommitténs förslag genomförs. Kommerskollegium ifrågasätter dock om inte en uttrycklig erinran om denna möjlighet bör tas in i AvgL.

För flertalet av de kommunala avgifterna är det enligt kommerskollegium karaktäristiskt att kommunen tillhandahäller den avgiftsbelagda nyttigheten i en monopolställning. Ett monopol innebär alltid en risk för alt situationen utnyttjas för att tu ut för höga avgifter. Kommerskollegium tror dock inte att förslaget att underställningsskyldigheten skall slopas i fråga om gatuhandels- och torgavgifterna innebär några påtagliga risker för att kommunerna kommer att missbruka sin monopolställning. Intresset av förenkling och rationalisering av förvaltningsförfarandet talar vidare för att underställningsskyldigheten slopas. Kommerskollegium tillstyrker därför förslaget. Stockholms handelskammare, Gotlands handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad, näringsfrihetsombudsmannen, stadsfullmäktige i Härnösand och Sundsvall, Föreningen kommunala torg och slakthus samt Svenska kommunförbundet är också positiva till förslaget. Enligt handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad samt Svenska kommunförbundet ger rätten att anföra kommunalbesvär tillräckliga garantier för att kravet på skälighet blir tillgodosett.

Underställningsskyldigheten kan enligt länsstvrelsen i Stockholms län anses innebära en garanti mot att avgifterna i alltför hög grad bestäms efter rörelseidkarens omsättning eller på annat sätt görs oskäligt höga. Kommunalbesvärsinstitutets effektivitet ökas, om grunderna för skältighetsbedömningen, som kommittén föreslår, anges i AvgL. Det är

emellertid tydligt att rätten att anföra kommunalbesvär inte kan till alla

delar ersätta underställningsskyldigheten. Länsstyrelsen anser därför att det är tveksamt om underställningsskyldigheten bör slopas.

Riksförbundet gatukök & kiosknäring, Svenska pressbyrån och Sveriges kioskägares riksförbund motsätter sig att underställningsskyldigheten slopas. Att kommunerna har fått bättre utvecklade förvaltningsapparater betyder inte att det kommersiella tänkandet i kommunerna

dämpas, anför Riksförbundet gatukök & kiosknäring, som också erinrar om att prövningen vid kommunalbesvär bara avser det överklagade beslutets laglighet. Svenska pressbyrån anser att underställningsskyldigheten ger staten en ofta behövlig insyn i den kommunala förvaltningen och att förslaget att den skall slopas innebär en försämring från rättssäkerhetssynpunkt. Enligt Sveriges kioskägares riksförbund kun det befaras att kommunernas handläggning av avgiftsärendena blir mycket summarisk, om underställningsskyldigheten slopas.

Underställningsskyldigheten har enligt Skånes handelskammare en viss

uppgift att fylla när det gäller avgifter för bensinstationer, gatukök, reklampelare o.d. Sådana anläggningar kräver ofta stora utrymmen, varför avgifterna är av betydelse från kostnadssynpunkt. Stora meningsmotsättningar i fråga om avgifternas storlek eller sättet för deras beräknande föreligger ofta. Handelskammaren anser att en garanti mot maktmissbruk behövs och att den bästa garantin är att underställnings-

skyldigheten behålls.

Parkeringsavgifter m. m.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser aut ett besvärsförfarande inte kan till alla delar ersätta den nuvarande underställningsskyldigheten och att det är tveksamt om denna bör slopas i fråga om parkeringsavgifterna. Övriga remissinstanser som uttalar sig på denna punkt, nämligen stadskollegiet i Stockholm, Motororganisationernas samarbetsdelegation, Svenska kommunförbundet, Svenska lokaltrafikföreningen och Sveriges trafikbilägares riksorganisation, tillstyrker däremot kommitténs förslag.

Behovet av alt ta ut parkeringsavgifter är enligt Svenska lokaltrafik föreningen självfallet störst inom tätortsbebyggelse med stark trafik och inom en tälortskommun krävs med hänsyn till syftet med parkeringsavgifterna en kraftig variation av avgifternas storlek. Föreningen delar kommitténs uppfattning alt kommunerna själva bäst kan anpassa avgifterna med hänsyn till det trafikreglerande syftet och att det inte behöver befaras att avgifterna sätts högre än som behövs för alt parkeringsplatserna skall fylla sin uppgift i den allmänna samfärdseln. Föreningen finner det tillfredsställande att det i kommitténs förslag till författningstext i fräga om avgifter för allmänplatsmark som upplåtits till bussuppställningsplats sägs klart att avgiften får uppgå bara till betopp som behövs för att täcka kommunens kostnader för upplåtelsen.

Hamnavgifter m. m.

Hamnutredningen delar kommitténs uppfattning att en sådan reglering

av hamnväsendets ckonomiska förhållanden bör eftersträvas som gör det möjligt att tillämpa företagsekonomiska principer inom den kommunala hamnverksamheten. I linje med sådana principer ligger intresset av en förenkling i förhållande till nuvarande ordning med dess underställningsförfarande. Utredningen, som ämnar behandla hamntaxefrågorna i ett

4 Riksdagen 1972. I saml. Nr 12

kommande betänkande, anför att den omplacering av reglerna om hamnavgifter som kommittén föreslår lämnar utredningen frihet att välja den lösning som senare visar sig lämplig. Utredningen har därför inte något att erinra mot kommitténs förslag. Förslaget tillstyrks också av länsstyrelsen i Stockholms län och stadsfullmäktige i Härnösand, medan

Skånes handelskammare framhåller att taxehöjningar kan ha stor ekonomisk betydelse och att de kan inverka menligt på trafikens utveckling. Handelskammaren anser därför att underställningsskyldig-

heten bör behållas inte bara i avvaktan på hamnutredningens förslag.

Sotningsavgifter

Kommerskollegium, Stockholms handelskammare, Gotlands handelskammare, Skånes handelskammare, planverket, brandinspektionen, länsstyrelsen i Stockholms län, stadskollegiet i Stockholm, stadsfullmäktige i Härnösand och Sundsvall, länsbrandinspektören i Västernorrlands län

och Svenska kommunförbundet ansluter sig till kommitténs förslag att

underställningsskyldigheten skall slopas i fråga om sotningstaxorna.

Eftersom sotningstaxorna bestäms på grundval av förhandlingar mellan

kommunerna och Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund och man

knappast kan sätta kommunernas förmåga att med ledning av normal-

sotningstaxorna göra en rättvis fördelning av sotningskostnaderna på de enskilda objekten i fråga, finns det enligt Svenska kommunförbundet inte anledning att behålla underställningsskyldigheten.

Sveriges fastighetsägareförbund och Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund är kritiska mot kommitténs förslag i fråga om sotningstaxorna. Sedan år 1951 har enligt riksförbundet centrala överenskommelser om generella höjningar av sotningsavgifterna med anledning av inträffade kostnadshöjningar träffats efter förhandlingar mellan riksförbundet samt Svenska kommunförbundet eller, intill år 1968, Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet. Kommunförbunden har rekommenderat kommunerna att följa de centrala överenskommelserna och riksförbundet har hos kommunerna begärt höjningar enligt överenskommelserna. Kommunerna har i regel följt de centrala överenskommelserna. Riksförbundet anser därför att underställningsskyldigheten är onödig. Det påpekas emellertid att skorstensfejarmästarna inte har någon rätt att påkalla förhandlingar i fråga om sotningsavgifterna, vare sig med Svenska kommunförbundet eller med en enskild kommun. En kommun är inte tvungen att följa den centrala överenskommelsen och en skorstensfejarmästare kan inte vidta några stridsåtgärder för att få förbättrade ekonomiska villkor för verksamheten. Han är vid straffansvar bunden av sina skyldigheter enligt brandlagstiftningen. Kommunalbesvär ger, anför riksförbundet vidare, inte samma möjlighet till statskontroll som förvaltningsbesvär eller underställning. Besvärsprövningen vid kommunalbesvär avser bara beslutets laglighet och ger således knappast utrymme för en prövning av de beslutade avgifternas skälighet. Besvärsrätten är vidare begränsad till kommunmedlem och det förekom-

mer att en skorstensfejarmästare inte bor i den kommun där han är verksamt. Riksförbundet tillstyrker därför förslaget om att underställningsskyldigheten skall slopas endast under förutsättning att möjlighet införs att anföra förvaltningsbesvär mot en kommuns beslut om antagande av sotningstaxa.

Sveriges fastighetsägareförbund avstyrker kommitténs förslag och anför att rätten att anföra kommunalbesvär är av obetydligt värde, när kommunens beslut har tillkommit i laga ordning. Någon prövning av avgifternas skälighet kan ju inte ske vid kommunalbesvär. Normalsotningstaxorna innebär enligt förbundet inte någon garanti mot att oskäliga sotningsavgifter tas ut. Fastighetsägarna deltar ju inte i utformningen av normalsotningstaxorna och de kan därför inte påverka prisutvecklingen.

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Staten utövar i stor utsträckning kontroll över den kommunala verksamheten. Statsuppsikten tillgodoser skilda syften och sker i olika former. Genom besvärsprövning och, i vissa fall, prövning efter underställning av kommunala beslut utövas kontroll av att kommunen inte överskrider sina befogenheter eller på annat sätt handlar i strid med vad som är föreskrivet i lag eller annan författning. Inom den specialreglerade kommunala förvaltningen omfattar besvärsprövningen och prövningen vid underställning också frågan om det kommunala beslutet är i sak lämpligt. Inom vissa sektorer av den kommunala förvaltningen utövar staten härutöver en effektivitetskontroll, dvs. en tillsyn över att uppgifterna fullgörs på ett tillfredsställande sätt, genom att lämna råd och anvisningar, påkalla rättelse, förelägga kommunerna att förfara på visst sätt eller besluta i kommunens ställe. Kommunernas handhavande av åtskilliga angelägenheter kan vidare styras genom föreskrift i statsbidragsförfattning att statsbidrag till en kommunal verksamhet får beviljas bara om vissa villkor är uppfyllda. Statskontrollen har i stor utsträckning utformats under en tid då den kommunala förvaltningen var väsentligt mindre utbyggd än f.n. I takt med den starka expansionen av den kommunala verksamheten har emellertid kommunernas förvaltningsorganisation blivit allt större och allt bättre utrustad. Kommunerna har därigenom fätt väsentligt ökad tillgång till kvalificerad sakkunskap på olika områden. Den nu pågående kommunindelningsreformen, vilken i huvudsak kommer att vara genom förd den 1 januari 1974, har avgörande betydelse för denna utveckling. Den service som Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet lämnar sina medlemmar har också i avsevärd mån stärkt förutsättningarna för effektivitet och enhetlighet i den kommunala förvaltningen.

Den antydda utvecklingen motiverar överväganden från delvis nya utgångspunkter om statens tillsyns- och kontrolluppgifter genlemotl

kommunerna. Flera initiativ till sådana överväganden har också tagits.

Länsberedningen (C 1970:28), som har till uppgift att göra en allmän översyn av uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun, skall enligt sina direktiv vid övervägandena om relationerna mellan stat och kommun bl. a. beakta att kommunerna genom indelningsreformen kan väntas mera allmänt bli rustade att bedriva sin verksamhet på sådant sätt att detaljerad tillsyn och kontroll från statens sida kan minska. Bygglagutredningen (K 1969:55) skall enligt sina direktiv bl. a. överväga en begränsning av den statliga detaljgranskningen inom planväsendet. Indelningsreformens fullföljande har vidare föranlett att relutionerna mellan stat och kommun ägnas större uppmärksamhet inom Kungl. Maj:ts kansli. Tillkomsten av bättre rustade kommuner ger sålunda anledning att se över metoderna för och omfattningen av den statliga tillsynen över kommunerna på skilda verksamhetsområden. En särskild enhet inom civildepartementet har till uppgift bl. a. att ta initiativ till och samordna en översyn inom berörda departement av stalsbidragsförfattningar i syfte att utmönstra onödiga detaljföreskrifter som kan försvåra den kommunala verksamheten. Ett sådant arbete pågär nu inom flera departement. En promemoria med förslag till åtgärder i angivet syfte inom skolsektorn som upprättats inom utbildningsdepartementet (Ds U 1971:3) har remissbehandlats och bereds f.n. inom nämnda departement.

Ett annat led i arbetet på att avveckla överflödig statskontroll över kommunerna är den översyn av bestämmelserna om underställning av vissa kommunala beslut som kommunalrättskommittén redovisat i betänkandet (Ds C 1970:2) Kommuns och andra kommunala menigheters skyldighet att underställa statlig myndighet vissa beslut. Översynen har enligt utedningens direktiv varit begränsad till underställning av beslut enligt kommunallagarna — utom vissa finansiella beslut, bl. a. beslut att ta upp lån eller gå i borgen — och av beslut om kommunala avgifter. Utredningen som praktiskt taget genomgående behandlats positivt av remissinstanserna visar att väsentliga förenklingar när det gäller statskontrollen står att vinna inom detta område.

Reglemente för besvärsnämnd

Reglemente för besvärsnämnd skall underställas länsstyrelsens eller, i fråga om landstingskommunal besvärsnämnd, Kungl. Maj:ls prövning. Underställningsskyldighet föreligger numera inte i fråga om andra kommunala nämndreglementen. Kommunallagarnas bestämmelser för nämnder för oreglerad förvaltning gäller bara om annat inte föreskrivs i reglementet för besvärsnämnden.

Kommiltén anser att underställningsskyldigheten bör behållas. Från rättssäkerhetssynpunkt finns det enligt kommittén ett behov av fasta och i huvudsak enhetliga normer för besvärsnämndernas verksamhet. Bara två remissinstanser anser att underställningsskyldigheten bör slopas.

Det ligger i sakens natur att det är angeläget att förfarandet hos besvärsnämnderna ger bästa möjliga garantier för materiellt riktiga resultat och för rättssäkerhet i övrigt. I likhet med kommittén anser jag därför

att det behövs fasta och i huvudsak enhetliga normer för verksamheten.

Som förut sagts föreligger det inte någon skyldighet att inrätta besvärsnämnd. Att en besvärsnämnd inrättas medför inte att den enskildes möjligheter att få sin talan prövad av statlig myndighet blir mindre. Jag ansluter mig till vad Svenska kommunförbundet anför om att besvärsnämndernas blotta existens har utgjort en garanti för all tjänstetillsättningsärendena handläggs grundligt och objektivt.

Som förut sagts skall de flesta bestämmelserna i förvaltningslagen, vilken trädde i kraft den 1 januari 1972, tillämpas i ärende hos besvärsnämnd. Det gäller bl. a. bestämmelserna om jäv, vilka är strängare än motsvarande bestämmelser i kommunallagstiftningen, samt bestämmelserna om rätt för part att ta del av vad som har tillförts ärendet, kommunikation och beslutsmotivering. Genom att förvaltningslagen i huvudsak skall tillämpas hos besvärsnämnderna tillgodoses till stor del behovet av fasta och enhetliga normer för besvärsnämndernas verksamhet. Kompletterande bestämmelser i reglemente kommer fortfarande att behövas och en del av de ytterligare bestämmelser som kan behövas, t. ex. föreskrifter om beslutförhet och omröstning, är av betydelse från rättssäkerhetssynpunkt. Enligt min mening finns det emellertid inte anledning att befara att en kommun eller landstingskommun som inrättar en besvärsnämnd inte skulle se till att reglementet för nämnden tillgodoser vad som krävs från rättssäkerhetssynpunkt. Av betydelse i detta sammanhang är det biträde som kan lämnas av Svenska kommunförbundet resp. Svenska landstingsförbundet.

Med stöd av vad jag nu har anfört förordar jag att skyldigheten för kommunerna och landstingskommunerna att underställa beslut om antagande av reglemente för besvärsnämnd länsstyrelsens resp. Kungl. Maj:ts prövning avskaffas.

Extraordinär penningplacering

Enligt 61 § KL krävs länsstyrelsens medgivande för att kommun skall få placera penningmedel, som inte behövs för nära förestående utbetalningar, på annat sätt än som anges i paragrafen. Motsvarande bestämmelser finns i 65 § KLS och 75 8 FSL. 16 § KFL hänvisar till 61 8& KL. Enligt 65 § LL kan landsting däremot utan underställningsskyldighet bestämma om placering av penningmedel.

Kommittén föreslår alt de nuvarande placeringsreglerna i KL, KLS, FSE och EL ersätts med förenklade och enhetliga regler som anger normalförfarandet med överskottsmedel, nämligen insättning hos bank eller annan penninginrättning, och som i likhet med nuvarande bestämmelser i LL ger de beslutande församlingarna rätt att utan underställning meddela andra placeringsföreskrifter. Behovet av möjligheter till annan placering än sådan som f.n. får ske utan länsstyrelsens medgivande är enligt vad kommittén anför mycket begränsat. Kommittén anser emellertid att stela och undantagslösa regler kan vara olämpliga samt att fullmäktige bör, utan att inhämta länsstyrelsens medgivande, få meddela

föreskrifter för de förvaltande organens medelsförvaltning. Enligt kommittén kan det inte antas att länsstyrelsen skulle vara bättre skickad än fullmäktige att bedöma om en viss penningplacering är lämplig.

Två remissinstanser ger uttryck för tveksamhet inför förslaget att underställningsskyldigheten skall tas bort, medan de övriga lämnar kommitténs förslag utan erinran.

Jag ansluter mig till vad kommittén anför och förordar, såvilt gäller ändringarna i FSL, efter samråd med det statsråd som handlägger frågor enligt nämnda lag att kommitténs förslag genom förs.

Valkretsindelning

Landstingets beslut om indelning i valkretsar för val av landstingsmän och om det antal landstingsmän som skall utses för varje valkrets skall enligt 13 8 LL underställas Kungl. Maj:ts prövning.

I likhet med remissinstanserna ansluter jag mig till kommitténs uppfattning att ett statligt inflytande på detta område frumstår som särskilt motiverat. Ett ytterligare skäl att inte nu ändra gällande ordning är att frågan om att införa ett nytt valsystem för landstingsvalen aktualiserats genom kommunalvalskommitténs betänkande (SOU 1971: 4) Kommunala val. Jag anser därför liksom kommunalrättskommittén och remissinstanserna att underställningsskyldigheten inte bör upphävas nu.

Förbundsordning för kommunalförbund

När förbundsordning för kommunalförbund har antagits, skall den enligt 21 § KFL underställas tänsstyrelsens prövning. Motsvarande underställningsskyldighet föreligger vid ändring av förbundsordningen (22 8). I och med fastställelsen övertas, som kommittén anför, en eller flera kommunala angelägenheter av en specialkommun, det nybildade kommunalförbundet. Liksom kommittén anser jag att det är lämpligt att statlig myndighet medverkar när kommunalförbund skall bildas och att underställningsskyldigheten inte kan anses innebära något onödigt intrång i den kommunala självstyrelsen. Jag ansluter mig därför till kommittdns uppfattning att underställningsskyldigheten bör behållas.

Gatubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd

En allmän översyn av byggnadslagstiftningen görs f. n. av bygglagutredningen. I väntan på resultatet av utredningens arbete saknas enligt min mening anledning att slopa skyldigheten att söka fastställelse av bestämmelser om skyldighet för fastighetsägare att bidra till kostnader för iordningsställande av gata eller av sådana avgifter hos byggnadsnämnd som avses i 8 3 första stycket byggnadsstadgan. Jag ansluter mig alltså också på denna punkt till kommitténs och remissinstansernas mening.

Gatuhandels- och torgavgifter m. m.

Kommunfullmäktiges beslut om nya eller förhöjda avgifter å den

allmänna rörelsen för begagnande av de platser som har anvisats åt denna

eller de inrättningar som har gjorts för att betjäna den skall, för att vinna bindande kraft, underställas Kungl. Maj:ts prövning (74 § KL och 78 § KLS). Till avgifterna å den allmänna rörelsen hänförs numera torgavgifter, avgifter för busstationer på allmän plats samt humnavgifter och vissa andra avgifter på sjöfartens område. Gemensamt för dessa avgifter är bl. a. att de anses få täcka kommunernas kostnader men inte ge något överskott. Av punkt 44 Kungl. Maj:ts resolution den 1 augusti 1727 följer att kommunerna är skyldiga att upplåta vissa avgiftsfria platser för torghandel. Torgavgifterna behandlas i detta avsnitt och övriga avgifter å den allmänna rörelsen i det följande.

Enligt 2 § allmänna ordningsstadgan krävs polismyndighetens tillstånd

bl. a. när allmän plats inom stadsplanelagt område av stad, köping eller

annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad gäller, skall användas för upplag eller avstjälpning eller tas i anspråk för försäljningsstånd, ställningar ce. d. Salutorg eller liknande plats som i vederbörlig

ordning har upplåtits till allmän försäljningsplats får dock utan sådant

tillstånd tas i anspråk för försäljningsändamål. För upplåtelse på sådan

plats kan kommunen med stöd av 74 § KL resp. 78 § KLS ta ut torgav-

gift.

Om tillstånd som avses i 2 § allmänna ordningsstadgan föreligger, får

kommunen ta ut skälig avgift för upplåtelse av plats som står under

kommunens förvaltning (1 § AvgL). Grunderna för avgifterna bestäms av kommunfullmäktige men för att vinna bindande kraft skall fullmäktiges

beslut underställas länsstyrelsens prövning (3 §). Avgifterna är inte

bundna vid kommunens kostnader till följd av upplåtelsen. När avgifterna bestäms, får enligt förarbetena till AvgL (prop. 1957:157 s. 54) hänsyn tas till bl.a. den vinst som en rörelse av visst slag och på viss plats kan beräknas lämna. Man bör därvid utgå från en objektiv beräkning av vad som för den avsedda platsen kan anses normalt för en rörelse av det slag det gäller. Avgifterna får inte sättas i relation till omsättningen eller lönsamheten i det enskilda fallet.

Kommittén anför att den skillnad som f. n. görs mellan gatuhandelsavgifter och torgavgifter har skapat en konstlad gräns mellan två likartade handelsformer och gett upphov till gränsdragningsproblem. Enligt kommittén har vidare uttalandena i förarbetena till AvgL om skälighetsbedömningen i fråga om gatuhandelsavgifterna lett till tillämpningssvårigheter.

Kommittén föreslår att 1 § AvgL ändras så att den kommer att omfatta också torgavpgifterna samt att det föreskrivs att avgift för upplåtelse som avses i paragrafen får tas ut med belopp som kan anses skäligt med hänsyn till ändamälet med upplåtelsen, nyttjarens fördel av upplåtelsen, kommunens kostnader med anledning av upplåtelsen och övriga omständigheter. Grunderna för beräkning av avgifterna skall enligt

förslaget bestämmas av kommunfullmäktige. Förutsatt att resultatet av en rörelse väsentligen beror på försäljningsplatsens läge skall hänsyn också kunna tas till omsättningen eller bruttovinsten. Underställningsskyldigheten föreslås slopad liksom skyldigheten för kommunerna att avgiftsfritt upplåta vissa försäljningsplatser på salutorgen.

Remissinstanserna är i huvudsak positiva till förslaget att lorgavgifterna skall regleras i AvgL och att enhetliga regler i princip skall gälla för torgavgifterna och gatuhandelsavgifterna. Enligt min mening föreligger det inte längre sådana skillnader mellan torghandeln och gatuhandeln att det framstår som motiverat att helt skilda regler gäller för de två handelsformerna. Jag vill erinra om alt 18 AvgL avser inte bara gatuhandelsavgifter utan också t.ex. avgifter för upplåtelser för ickekommersiella ändamål. Inte heller kan det anses motiverat att behålla skyldigheten för kommunerna att upplåta vissa försäljningsplatser på salutorgen utan avgift. Jag förordar därför att förslaget, att torgavgifterna skall inordnas under 1 § AvgL och alltså inte längre regleras av bestämmelser i KL resp. KLS, genomförs liksom förslaget att punkt 44 Kungl. Maj:ts resolution den I augusti 1727 skall upphivas.

Liksom kommittén anser jag att det i lagtexten bör ges exempel på olika omständigheter som bör beaktas, när kommunfullmäktige bestämmer grunderna för avgiftssättningen. Flertalet remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag på denna punkt. Enligt förarbetena till AvgL får hänsyn tas till bl.a. den beräknade vinsten av rörelsen. Man skall därvid utgå från en objektiv beräkning av vad som kan anses normalt för en rörelse av det slag det gäller och inte från det verkliga utfallet av rörelsen. Avsikten är således att man skall kunna tå hänsyn till den fördel som det innebär för en rörelseidkare att få ta en viss försäljningsplats i anspråk men däremot inte till den vinstökning som beror av hans egna prestationer. I princip anser jag att denna ordning bör tillämpas även i fortsättningen. I praktiken kan det emellertid vara nästan omöjligt att göra en sådan objektiv beräkning som avses i förarbeten till AvgL.

Kommitténs förslag att hänsyn skall få tas till bl. a. nyttjarens fördel av upplåtelsen innefattar möjlighet att la viss hänsyn till omsättningen eller bruttovinsten i det enskilda fallet. På denna punkt är några remissinstanser. nämligen Skånes handelskammare, Riksförbundet gatukök & kiosknäring, Svenska pressbyrån och Sveriges kioskägares riksförbund, kritiska. Det anförs bl. a. att förslaget ger utrymme för helt godtyckliga bedömningar och alt förslaget kan leda till att avgifterna bestäms till en viss procent av omsättningen och utan hänsyn till om denna beror på försäljningsplatsens läge eller är en frukt av rörelseidkarens prestationer. I den mån det är möjligt att beräkna den fördel det kan innebära att få ta i anspråk en plats med ett från försäljningssynpunkt gynnsamt läge är det enligt min mening inte mer än rimligt att fördelen beaktas, när grunderna för avgifterna bestäms. Det är också klart att omsättningen eller bruttovinsten ofta kan ge god vägledning, när det gäller att bedöma i vilken mån upplåtelsen innebär en sådan fördel. En föreskrift om att hänsyn får tas till nyttjarens fördel av upplåtelsen får till följd att det blir tillåtet att

använda omsättningen eller bruttovinsten som ett hjälpmedel vid bedömningen av nyttjarens fördel. En sådan föreskrift kan däremot inte åberopas till stöd för att också på annat sätt lägga omsättningen eller bruttovinsten till grund för avgiftssättningen. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag att en sådan föreskrift skall tas in i I 8 AvgL. Enligt min mening är det inte nödvändigt att, för att förhindra att omsättningen eller bruttovinsten ges självständig betydelse, när grunderna för avgifterna skall bestämmas, föreskriva att omsättningen av bruttovinsten inte skall anses som sådana övriga omständigheter som enligt kommitténs förslag skall få beaktas vid sidan av de särskilt angivna omständigheterna.

Mot förslaget att hänsyn vid avgiftssättningen skall få tas till kommunens kostnader med unledning av upplåtelsen och till ändamälet med upplåtelsen finns enligt min mening inte anledning till erinringar. Om förslaget genomförs, blir det liksom hittills möjligt att differentiera avgifterna så att avgift kan tas ut efter olika grunder beroende på om upplätelsen görs för försäljningsändamål eller för t. ex. byggnadsställning-

ar eller valbyråer. Det blir också möjligt att ställa upp skilda grunder

beroende på vilket slag av försäljningsändamål upplåtelsen avser. Som näringsfrihetsombudsmannen och Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund anför bör det beaktas om upplätelsen är stadigvarande eller, som oftast är fallet vid torghandel, begränsad till viss del av dagen eller till nägra dagar I veckan.

I det föregående har jag föreslagit att kommunernas skyldighet att upplåta vissa försäljningsplatser på salutorgen utan avgift skall upphävas.

På många håll har det varit brukligt alt torgplatser upplåtits avgiftsfritt

eller mot särskill låga avgifter till sådana torghandlare som huvudsakligen säljer produkter från egna odlingar. Ett upphävande av kommunernas skyldighet att uppläta vissa avgiftsfria försäljningsplatser bör enligt min mening inte leda till att kommunerna blir förhindrade att i fräga om nyssnämnda och liknande kategorier upplåta torgplatser avgiftsfritt eller mot särskilt låga avgifter. Inte heller bör kommunerna vara förhindrade att, i enlighet med hittills tillämpad praxis. anlägga sociala synpunkter på avgiftsfrågan och alltså t. ex. ta viss hänsyn till om en rörelse skall drivas av en partiellt arbetsför person. Genom förslaget att vid avgiftssättningen hänsyn skall få tas till, utöver vissa särskilt angivna omständigheter, också övriga omständigheter blir det möjligt för kommunerna att beakta omständigheter av det slag som jag nu har nämnt.

I enlighet med kommitténs förslag föreslär jag därför att det i 138 AvgL föreskrivs att avgift för upplåtelse som avses i paragrafen får tas ut med belopp som kan anses skäligt med hänsyn till ändamälet med upplåtelsen, nyttjarens fördel av upplätelsen, kommunens kostnader i anledning av upplåtelsen och övriga omständigheter. Liksom hittills bör grunderna för beräkning av avgifterna bestämmas av kommunfullmäktige.

I frågan om underställningsskyldigheten bör tas bort föreligger detade meningar bland remissinstanserna. De flesta remissinstanser som yttrar sig på denna punkt tillstyrker kommitténs förslag och åberopar bl.a. intresset av förenkling av förvaltningsförfarandet och möjligheten att

anföra kommunalbesvär över fullmäktiges beslut. Riksförbundet gatukök & kiosknäring. Svenska pressbyrån, Sveriges kioskägares riksförbund och Skånes handelskammare anser däremot att underställningsskyldigheten

bör behållas. De anför bl.a. att det kan befaras att kommunernas

handläggning av avgiftsärendena blir summarisk om underställningsskyldigheten tas bort, att det behövs en garanti mot missbruk av uvgiftsrätten

och att prövningen vid kommunalbesvär bara avser det överklagade

beslutets laglighet.

I likhet med kommerskollegium anser jag att risken för att kommunerna skall komma att missbruka sin monopolställning och ta ut oskäliga avgifter om underställningsskyldigheten slopas inte är påtaglig. I fråga om mänga kommunala avgifter föreligger inte någon underställningsskyldighet och erfarenheterna av den underställningsfria ordningen är goda. Vidare kan det hävdas alt det inte är konsekvent att kräva underställning vid upplåtelse av mark på allmän plats men inte vid upplätelse av annan mark, som kommunen disponerar. Övervägande skäl talar enligt min mening för att underställningsskyldigheten avskaffas.

Parkeringsavgifter m. m.

Kommittén föreslår att underställningsskyldigheten slopas i fråga om både parkeringsavgifterna och avgifterna för upplätelse av bussuppställningsplatser på allmän plats. Enligt förslaget skall sistnämnda avgifter inte längre regleras i kommunallagarnas bestämmelser om avgifter å den allmänna rörelsen utan genom särskilda bestämmelser i 2 8 AvgL. Avgiftsrätten skall enligt förslaget omfatta särskilda uppställningsplatser på allmän plats för fordon som brukas i linjetrafik för befordran av passagerare. Självkostnadsprincipen skall fortfarande gälla i fråga om avgifter för upplåtelse av sådana platser.

Liksom Svenska lokaltrafikföreningen delar jag kommitténs uppfattning att kommunerna själva bäst kan anpassa parkeringsavgifterna med hänsyn till det trafikreglerande syftet. Det behöver knappast befaras att avgillerna bestäms till högre belopp än som behövs för att de skall fylla sin uppgift. Underställningsskyldigheten bör därför upphävas.

Remissinstanserna har inte haft något att invända mot kommitténs förslag i fråga om avgifter för upplåtelse på allmän plats av särskilda upp-

ställningsplatser för fordon som brukas i linjetrafik för befordran av pas-

sagerare. I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag att underställningsskyldigheten bör slopas, att rätten att ta ut avgifter bör regleras genom särskilda bestämmelser i 2 § AvgL, att självkostnadsprincipen fortfarande bör gälla i fråga om dessa avgifter samt att avgiftsrätton bör omfatta inte bara bussuppställningsplatser utan också uppställningsplatser för andra fordon, i ex. personbilar. Enligt min mening saknas dock anledning att göra skillnad mellan linjetrafik och beställningstrafik. Jag

platser på allmän plats för fordon som brukas i yrkesmässig trafik för personbefordran enligt förordningen (1940:910) angäende yrkesmässig

automobiltrafik m. m., oavsett om fråga är om linjetrafik eller beställ-

ningstrafik.

Hamnavgifter m. m.

Enligt kommittén framstår den nuvarande regleringen av hamnavgifter-

na som otidsenlig. Hamnutredningen ämnar i ett kommande betänkande

behandla frågorna om hamnavgifter och de övriga avgifter på sjöfartens område som f. n. hänförs till avgifterna å den allmänna rörelsen. Kommittén anser att en förenklad reglering, som ger utrymme åt en mera affärsmässig prissättning, bör eftersträvas. Ett visst statligt inflytande över kommunernas hamnpolitik kan enligt kommittén vara motiverat men det bör tillgodoses på annat sätt än genom föreskrifter om

underställning. I väntan på resultatet av hamnutredningens övervägan-

den föreslår kommittén att bestämmelserna om hamnavgifter och övriga avgifter på sjöfarten tas bort ur 74 §& KL och 78 § KLS samt att Kungl. Maj:t bemyndigas att bestämma när författningsändringarna i fråga om dessa avgifter skall träda i kraft.

Hamnutredningen lämnar kommitténs förslag utan erinran och anför att det ger utredningen frihet att välja den lösning som kan visa sig lämplig.

Ställning i sak till frågan om den framtida regleringen av hamnavgifterna och Övriga avgifter på sjöfarten kan inte tas i detta sammanhang. Om

de förslag som jag har lagt fram i det föregående godtas, blir dessa

avgifter de enda avgifter som fortfarande omfattas av begreppet avgifter å den allmänna rörelsen. Jag förordar att detta begrepp tas bort ur 74 § KL och 78 8 KLS men att de nuvarande bestämmelserna om sådana avgifter alltjämt skall gälla för hamnavgifterna och de övriga avgifter på sjöfartens område som nu är i fråga.

Sotningsavgifter

Kommittén föreslår att fullmäktiges beslut enligt 20 § brandstadgan att anta sotningstaxa inte längre skall behöva underställas länsstyrelsens prövning. Till stöd för förslaget anför kommittén att man knappast kan sätta i fråga kommunernas förmåga att, med ledning av de normalsotningstaxor som upprättas efter förhandlingar mellan kommunernas och skorstensfejarmästarnas organisationer, göra en rättvis fördelning av sotningskostnaderna på de skilda sotningsobjekten.

Det övervägande antalet remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag i fråga om sotningsavgifterna. Två remissinstanser är dock kritiska mot

förslaget. Sveriges fastighetsägareförbund anför att fastighetsägarna inte

deltar i utformningen av normalsotningstaxorna, att dessa därför inte utgör någon garanti mot oskäliga sotningsavgifter och att någon skälighetsprövning inte kan ske vid kommunalbesvär. Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund påpekar att skorstensfejarmästarna inte har någon rätt att påkalla förhandlingar i fråga om sotninpsavgifterna, att kommu-

nerna inte är skyldiga att följa normalsotningstaxorna och att skorstensfejarmästarna vid straffansvar är skyldiga att fullgöra sina åligganden enligt brandlagstiftningen. Kommunalbesvär ger enligt riksförbundet inte samma möjligheter till statskontroll som förvaltningsbesvär eller underställning.

Erfarenheterna av den underställningsfria ordning som gäller i fråga om bl. a. renhållningsavgifter, vatten- och avloppsavgifter samt elavgifter är som jag förut har nämnt goda. Det finns därför knappast anledning befara att kommunerna kommer att fastställa oskäligt höga sotningsavgifter, om underställningsskytdigheten tas bort. En sotningstaxa som innebär att vissa sotningsobjekt otillbörligt gynnas eller missgynnas strider mot likställighetsprincipen. Kommunfullmäktiges beslut att anta en sådan sotningstaxa kan därför upphävas, om kommunalbesvär anförs mot beslutet.

Enligt min mening finns det inte heller anledning befara att en kommun skulle komma att fastställa så låga sotningsavgifter att en skorstensfejarmästare, som är egen företagare, inte skulle kunna driva sin verksamhet med godtagbart ekonomiskt resultat. En sådan avgiftssättning ligger självfallet inte i kommunernas intresse.

Med stöd av vad jag nu har anfört förordar jag att underställningsskyldigheten slopas i fråga om sotningstaxorna.

Ikraftträdande

De författningsändringar som jag har förordat i det föregående bör träda i kraft den I juli- 1972.

Hemställan

I enlighet med det anförda har inom ceivildepartementet upprättats förslag till

1) lag om ändring i kommunallagen (1953:753), 2) lag om ändring i kommunallagen (1957:50) för Stockholm, 3) lag om ändring i lagen (1961:436) om församlingsstvrelse, 4) lag om ändring i landstingslagen (1954:319),

5) lag om ändring i lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m., |

6) kungörelse om ändring i brandstadgan (1962:91).

Jag hemställer att Kungl. Maj:t dels föreslär riksdagen att antaga förslagen under 1—5,

dels bereder riksdagen tillfälle att avge yttrande över förslaget under 6.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:

Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gvllensten

Innehåll PrOpPOSitiONeN mosse errser re ee rest rr str ena 1

Propositionens huvudsakliga innehåll = oooooosoo oss sosse eocen 1

Författningsförsläg sosse sere ers er rr ers rr rss sn 2 Utdrag av statsrädsprotokollet den 14 januari 1972 oocccc0 00 mc. 14 Inledning cosoeseeeeresersreess ess rett rr tr sr rs 14 Nuvarande Ordning oooooesess ser es es rss tr rr rr tr 15 Statsuppsikten över KOMmmuUunerfNd sosossossser rss ss ess 15 Reglemente för besvärsnämnd mossor eosesr rr ess reor 18 Extraordinär penningplacering oososeossseser reser or ee 20 Valkretsindelning ooooooesreenseesese ss str rer rna 21 Förbundsordning för kommunalförbund -..oooos.ssccos.o cr. 22 Allmänt om de kommunala avgifterna = ooooss-s ss ccs cc cs 22 Gatuhbyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd 23 Avgifter å den allmänna rörelsel ooooor ss sees rer see era 24 Gatuhandelsavgifter, parkeringsavgifter m. m. enligt Avgl. —... 26 SOLNINgSavgiffer oosoossosesrrr rr er rs rer rr rss sa 27 Departementsutredningens och statskontorets förslag m.m. —... 28

Kommunalrättskommittén sooooossese ser ss rr rr rer ra 29

Allmänna synpunkier cosooossrere reses sr e rs rer sees 29 Reglemente för besvärsnämnd ooosossss sc se reor s cost 30 Extraordinär penningplacering ooo oseseser rer sor est 30 Valkretsindelning ooocososesosers ses rests sr ns 31 Förbundsordning för kommunalförbund -.oosoocosc.-c cc. 31 Gatubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd 31 Gatuhandels- och toörgavgifter im. MM. sosse ses ss sens 32 Parkeringsavgifter ff. IM. ooo oe oscse ss ser rr seen ss 33 Hamnavgifter fö. fa ooo ss es sr rr rer ss ess 33 Sotningsavpgifler sosse oosessrserees sr rer rss sees sa 34 Remissyttraändefaå oooomosermeeres ser rss er rr er re ee sa 34

Reglemente för besvärsnämnd soooosoososss ser ses rss or 35 Extraordinär penningplacCering oooooosesrs sr rss sosse 35 Valkretsindelfing oooosososeererer ers rr rr rr ena 36 Förbundsordning för kommunalförhund -.sosossscoosso.coco-cs.- 36 Gatubyggnadskostnadsbidrap och avgifter hos byggnadsnämnd 36 Gatuhandels- och torgavgifter fm. M. oocoossss ss so svs. 37 Parkeringsavgifter Mm. Mo sosse ss rss rer rss 41 Hamnavgilter nm. ososososossosessss reses sosse sr 41 SOLNINgSUvgiffer ooo ser sees rer rr rr rer res ens 2 Departementschefeh —sososssesesesrsersser ere rer r rs sera 43 Allmänna synpunkter omososoersose rr ere r error se nos 43 Reglemente för besvärsnämnd oososososssore so. ros o. 44

Extraordinär penningplacering = s.os.soosssoscssssos rost 45

Valkretsindelning .csssossosserseseresresesss ess osa 46

Gatubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd <<«46

Hamnavgifter MM. IM. ososososeerrresrsesre.ss ss. oo rt 51 Sotningsavgifter . sosse ssessseseserssess esse s se ost 51 Ikraftträdande sososeseeesserssrers ss ses ss ess 52 Hemställäålm .sormosessersesererrerr rer rss rs rr sn ss a 52

Gozeboigs Offsertryckerni AB, Sthlm 72 629 S