Prop. 1974:64

Kungl. Maj:ts proposition angående finansiering av ett nytt stålverk i Luleå

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1974

Nr 64

Kungl. Maj:ts proposition angående finansiering av ett nytt stålverk i Luleå; given den 15 mars 1974.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över industriärenden föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departements— chefen hemställt.

CARL GUSTAF

RUNE B. JOHANSSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås statens medverkan till finansieringen av ett nytt stålverk i Luleå. För nästa budgetår begärs ett investeringsanslag av 175 milj. kr. för ändamålet.

Prop. 1974: 64 2

Utdrag av protokollet över industriärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 15 mars 1974.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, GEIJER, NORLING, LIDBOM, CARLSSON, GUSTAFS- SON, ZACHRlSSON, LEIJON, HJELM-WALLEN.

Chefen för industridepartementet, statsrådet Johansson, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om finan- siering av ett nytt stålverk i Luleå och anför.

Bakgrund

Investeringsverksamheten vid Norrbottens Järnverk AB (NJA) låg under 1960-talet på en låg nivå och företaget uppvisade under denna period en dålig lönsamhet. Efter en finansiell rekonstruktion och en genomgripande förändring av företagets marknadsinriktning och admi- nistration omkring år 1970 har NJA gått in i ett expansivt skede.

År ”1970 beslutades en genomgripande utbyggnad av verksamheten. För en totalkostnad av ca 550 milj. kr. skulle produktionen av råjärn tredubblas, råstålsproduktionen fördubblas samt varmvalsnings- och manufaktureringskapaciteten väsentligt utökas. lnvesteringsprogrammet, IP 70, har genomförts inom de uppgjorda tids- och kostnadsramarna. 11971 och 1972 års riksdagar beviljade finanseringsstöd till IP 70 (prop. 1971: 64, NU 1971: 22, rskr 1971: 193, prop. 1971: 139, NU 1971: 45, rskr 1971: 326 och prop. 1972: 1 bil. 15, NU 1972: 15, rskr 1972: 90).

I IP 70 ingår en masugn med en kapacitet av ca ] milj. ton råjärn per år. Vidare har för konvertering av råjärnet en s. k. LD-ugn med 100 tons chargevikt installerats i stålverket. För att förse denna ugn med syrgas har ett nytt syrgasverk uppförts. LD-ugn och syrgasverk togs i drift under hösten 1972 och masugnen i maj 1973. Andra viktigare in- slag i IP 70, som slutförs under år 1974, är en stränggjutningsanläggning, utbyggnad av valsverk, uppförande av en ytbehandlingsanläggning m. m. Efter genomförande av IP 70 har NJA följande produktionskapacitct:

Masugnar 1,6 milj. ton råjärn Stålverk 1,2 milj. ton råstål Färdigvalsverk 800 000 ton färdigvalsade produkter

Fartygsmanufaktur 150 000 ton svetsade profiler

Prop. 1974: 64 3

T. 0. m. år 1971 tillämpade NJA cn inköpspolitik som innebar att de fria kvantiteter koks som fanns på marknaden inköptes till lägsta pris för snabb leverans. Inköpsförfarandct medförde gynnsamma priser i lågkonjunkturer, men innebar samtidigt att kokspriserna sköt i höjden vid högkonjunkturer. När koksbehovct genom IP 70 ökade från 250 000 ton per år till ca 850 000 ton per år ökade riskerna med en sådan in- köpspolitik och man befarade svårigheter med att kunna försörja verket med koks i tillräcklig mängd. För att möjliggöra en investering i ett koksverk vid NJA beviljade 1972 och 1973 års riksdagar kapitaltill- skott och lån till Statsföretag och NJA (prop. 1972: 11.7, NU 1972: 55, rskr 1972: 304 och prop. "1973: 85 bil. 9, NU 1973: 36, rskr 1973: 148). Investeringen i koksverket fortlöper planenligt och verket kommer att färdigställas under första halvåret 1975. IP 70 kombinerat med koksver- ket ger NJA förutsättningar för en tillfredsställande lönsamhet och möj- ligheter till fortsatt expansion.

Under våren 1973 fastställde NJA:s styrelse riktlinjerna för företagets utveckling under perioden 1973—1976. Det nya investeringsprogrammet innebär att större delen av det tackjärnsöverskott som erhålls genom IP 70 kan vidareförädlas till stål. Ytterligare en LD-ugn skall sålunda installeras i slutet av år 1975. Samtidigt skall två stränggjutningsmaski- ner uppföras för gjutning av stålet från LD-ugnarna. Vidare kommer en ny värmebehandlingsanläggning att uppföras i anslutning till valsverken och svetsningskapaeiteten att utökas för att ge en större kapacitet åt företagets avdelning för fartygsmanufaktur.

Det nya investeringsprogrammet är kostnadsberäknat till ca 350 milj. kr. Finansieringen sker med eget kapital och obligationslån, leve- rantörskrcditer och lokaliseringsstöd. l NJA:s långtidsplanering förutses den fortsatta investeringsverksamheten efter år 1976 bli koncentrerad till ett nytt valsverk för profiltillverkning.

Vid NJA har man sedan våren 1973 undersökt möjligheterna att i Luleå i stor skala vidareförädla malm från Norrbotten till stålämnen. Projektet, Stålverk 80, har utretts i nära samarbete med företrädare för industridepartementet. Anledningen härtill är att det redan från början stått klart att ett projekt av denna omfattning endast kan genomföras med betydande finansiellt stöd från staten. Även konsekvenserna för sysselsättningen, för regionens industriella struktur och för stålbran- schen i dess helhet bedömdes bli av sådan omfattning att man inom industridepartementet redan från början borde ta aktiv del i utred- ningsarbetet.

Tankegångarna bakom Stålverk 80 är inte nya. Under en längre tid har möjligheterna att förädla en större andel av den svenska malmen inom landet diskuterats. Hittills har emellertid de dominerande mark- naderna i Europa kunnat försörjas från välbelägna stålverk med nära tillgång på råvaror. Som en följd härav har den svenska malmen i stora

Prop. 1974: 64 4

kvantiteter exporterats i oförädlat skick. Under den senaste tiden har diskussionen om en vidareförädling av den svenska malmen tagit fart på. nytt. Bedömningarna av det framtida stålbehovet och möjligheterna att tillgodose detta har härvid haft en avgörande betydelse.

Under utredningsarbetet har förutom sedvanliga företagsekonomiskt motiverade undersökningar om marknadsförutsättningar, anläggnings- kostnader, kapitalavkastning m.m. gjorts bedömningar även av kon- sekvenser för stålbranschen och annan industri, förväntade konsekven- _ ser i form av befolkningsförändringar och sysselsättningsläge i Luleå- området och i Norrbotten i övrigt samt andra samhälleligt motiverade studier. Förutom utredningar inom NJA och Statsföretag har bl.a. länsmyndigheter, naturvårdande myndigheter och fristående experter anlitats för olika delutredningar. En referensgrupp tillkallad av chefen för industridepartementet har beretts tillfälle att ta del av resultatet av olika utredningar och lämna synpunkter på stålverkets konsekvenser i olika avseenden. Referensgruppen har bestått av personer med erfaren- heter från stålindustrin och från andra för projektet väsentliga erfaren- hetsområden.

Den internationella stålnzarknaden

Världskonsumtionen av stål, som under de senaste decennierna ökat med i genomsnitt närmare 6 % per år, uppgick år 1972 till ca 630 milj. ton. (Om inte annat anges, avser tonnagcuppgifterna råstålsvo- lymcr.) Enligt preliminära uppgifter steg förbrukningen år 1973 med drygt 10 % och beräknas för detta år ha uppgått till ca 695 milj. ton. Den totala världskonsumtionen samt dess regionala fördelning åren 1950, 1960 och 1970 framgår av tabell 1. Uppgifterna är hämtade från ECE.

Världens totala stålkonsumtion är starkt koncentrerad till ett rela- tivt litet antal industriländer. De fyra största konsumtionsländerna _— Japan, Sovjetunionen, USA och Förbundsrepubliken Tyskland — sva- rade år 1970 tillsammans för inte mindre än 59 % av världskonsum- tionen. Motsvarande andelar var för hela Latinamerika 3 %, Afrika ' % och Asien, exkl. Japan och Kina, 3 %.

Förbrukningens ojämna fördelning blir dock än mer markant om man ser till konsumtion per person. Medan ett stort antal utvecklings- länder år 1970 hade en percapitaförbrukning som understeg 50 kg, hade sjutton industriländer en konsumtion som låg över 400 kg per person. Dessa sjutton länder svarade samma år för drygt tre fjärdedelar av den samlade världskonsumtionen. Fem länder, däribland Sverige, hade en percapitakonsumtion överstigande 600 kg.

Det regionala konsumtionsmönstrct har under de senaste två år- tiondena kraftigt förändrats i flera avseenden. Förbrukningen inom USA har ökat förhållandevis långsamt, varigenom detta lands andel av

Prop. 1974: 64

lh

Tabell 1. Stålkonsumtioncn åren 1950, 1960 och 1970 '

_ År 1950. 1960 . 1970

Kon- Andel Kon- Andel Kon- Andel

sum- . av sum- av .sum- av

tion, världs- .tion, världs- tion, världs— milj. konsum- milj. konsum-'milj. konsum-

ton- ' tionen, ton tionen, ton - tionen, o/ ul o/

;o - Iro- . /o

Nordamerika 90,0 48,2 95,6 ' 28,9 138,5 23,8

varav USA 85,8 45,9 -90,0 27,3 127,3 21,9 Västeuropa 44,8 23,9 , 95,0 28,8 155,3 26,8

varav CECA1 23,5 12,6 57,2 17,3 95,4 16,4 _ Storbritannien . 13,9 . 7,4 22,3 6,8 25,5 4,4 östeuropa 8,7 4,6 24,2 7,3 , 41,4 - 7,1 Sevjetunionen 26,7 14,3 63,5 19,2 " 110,2 19,0 Japan 4,1 2,2 - 19,5 5,9 ' ' 69,9' 12,0 Övriga länder 12,8 . 6,8 32, 9,9 65,5 11,3. Världen totalt - 187,1 100,0 330,3 100,0 580,8 100,0

1 Belgien, Luxemburg, Frankrike, Förbundsrepubliken Ty,skland Nederlän- derna och Italien. .

världskonsumtionen mer än halverats under perioden. 'Den motsatta utvecklingen uppvisas av Japan, där förbrukningen ökat med i'ge- nomsnitt drygt 15 % per år. Även flera utvecklingsländer Uppvisar en hög tillväxttakt i konsumtionen'.'Trots detta är dessa länders andelar ' av den totala världskonsumtionen fortfarande mycket begränsade.

I de prognoser för den framtida stålkonsumtionen som 'gjorts under senare år, bl. a. inom Internationella stålinstitutet (IISI), ECE och OECD, bedöms tillväxttakten komma att uppgå till 1 genomsnitt mellan 4 % och 5 % per år under perioden fram till mitten eller senare hälften av 1980-talet. Även i en prognos för perioden fram till år 2000 förut- ses cn tillväxttakt av denna storlek. Enligt prognoserna skulle därvid den totala världskonsumtionen uppgå till närmare 950 milj. ton år 1980 och närmare 1 150 milj. ton år 1985. Detta skulle betyda en ökning med' resp. ca 250 milj. ton Och ca 450-'mi1j. ton jämfört med 1973 års kon- sumtion. För år 2000 har förbrukningen beräknats komma att uppgå till 2 500 milj. ton. '

Konsumtionen förväntas således öka något långsammare i fram- tiden än hittills under efterkrigstiden trots att man i prognoserna utgår från att den genomsnittliga tillväxttakten i världsekonomin under pro— gnostiden kommer att något överstiga motsvarande tillväxttakt under de I senaste decennierna. Den lägre ökningstakten i konsumtionen beror i stället på att den s. k.- stålintcnsiteten, dvs. stålåtgången i produktionen, förväntas sjunka för världen som helhet. '

Genom att stålintensiteten bedöms komma att stagnera eller sjunka

"j'l Riksdagen 1974. 1 saml. Nr64

Prop. 1974: 64 6

i de redan idag högt industrialiserade länderna, medan en kraftig höj- ning förväntas i många utvecklingsländer, förutses vissa förändringar vad gäller konsumtionens fördelning mellan olika regioner och länder jäm- fört med situationen är 1970. Såväl USA:s som Västeuropas andelar av världskonsumtionen förVäntas minska med 4—5 procentenheter fram till år 1985, medan länderna i Östeuropa, Sovjetunionen och Ja— pan beräknas ligga kvar på samma andelar som år 1970. Den idag mycket starka koncentrationen av konsumtionen antas således komma att minska något och sammantaget beräknas de nämnda länderna och ländcrgrupperna —— USA, Japan, Sovjetunionen samt länderna i Väst- och Östeuropa —- år 1980 och 1985 svara för resp. 79 % och 78 % av världskonsumtionen mot 87 % år 1970. För övriga länder förutses en särskilt kraftig konsumtionsökning för Kina och Nordkorea, vilkas sammantagna andel beräknas öka från 3 % år 1970 till 7 % år 1985.

Även stålproduktionen är i mycket hög grad koncentrerad till ett relativt litet antal industriländer. De fyra största producentländerna, som också var de största stålförbrukarna, svarade år 1970 för 63 % av världsproduktionen av stål. Produktionsutvecklingen framgår av tabell 2 vars uppgifter är hämtade från ECE.

Mellan de stora producentländema har skett betydande förskjutning- ' ar under de senaste årtiondena. Utvecklingen överensstämmer här i stort sett med den som tidigare redovisats för konsumtionen. Sålunda har USA:s andel av den samlade produktionen minskat medan den ja— panska produktionen ökat mycket snabbt, framför allt under 1960- talet. Denna utveckling har fortsatt under 1970-talet och Japans andel av världsproduktionen uppgick år 1973 till drygt 17 % medan USA:s andel sjunkit till under 20 %. Också många utvecklingsländer har under efterkrigstiden ökat sin stålproduktion i snabb takt. Sammantaget har produktionsandelcn för länderna i Afrika, Asien, exkl. Japan och Kina, och Latinamerika ökat från 2 % 1950 till 5 % år 1970.

Även i fråga om fördelningen mellan olika produktslag har bety- dande förändringar skett under de senaste årtiondena. Särskilt fram- trådande är ökningen av andelen platta produkter —— plåt och band — som ägt rum i så gott som samtliga större producentländer. Som exem- pel kan nämnas att de platta produkternas andel av den totala volymen varmvalsat handelsfärdigt stål ökat från 34 % år 1950 till 48 % år 1970 i Västeuropa och från 38 % till 62 % iJapan.

Jämsides med tillväxten i konsumtionen och produktionen har världs— handeln med stålprodukter expanderat kraftigt under efterkrigstiden, från 21 milj. ton år 1950 till 117 milj. ton år 1970. Av den totala världsproduktionen motsvarar detta 1]. % resp. 20 %.

Traditionellt har stålexporten huvudsakligen skett från de större pro- ducentländerna till regioner med en i förhållande till sin konsumtion otillräcklig produktionskapacitct. Denna typ av handel, som enligt av

Prop. 1974: 64 7

Tabell 2. Stålproduktionen åren 1950, 1960 och 1970

År 1950 1960 1970

Pro- Andel Pro- Andel Pro- Andel duk- a'v duk- av duk- av tion, världs- tion, världs- . tion, världs- milj. produk- milj. produk- milj. produk- ton tionen ton tionen ton tionen

% % %

Nordamerika 90,9 47,9 95,3 28,4 130,3 21,9

varav USA 87,8 46,3 - 90,1 26,9 119,1 20,1 Västeuropa 52,5 27,7 109,0 32,5 162,0 27,3

varav CECA 31,8 16,8 72,8 21,7 109,2 18,4 __ Storbritannien 16,6 8,7 24,7 7,4 28,3 4,8 Osteuropa 8,6 4,5 21,2 6,3 39,7 6,7 Sovjetunionen 27,3 14,4 65,3 19,5 115,9 19,5 Japan 4,8 2,5 22,6 6,6 93,3 15,7 Ovriga länder 5,7 3,0 22,1 6,7 52,6 8,9 Världen totalt 189,9 100,0 335,5 100,0 593,8 100,0

ECE utförda beräkningar utgjorde omkring fyra femtedelar av den totala världshandeln med stål år 1950, har under de senaste årtiondena minskat i betydelse. En allt större del av världshandeln har i stället kommit att ske mellan länder med totalt sett tillräcklig produktions- kapacitet för den egna konsumtionen. Av världshandeln år 1970 be- räknas något över hälften ha utgjorts av denna typ av handel. Mot- svarande andel var år 1950 endast ca en femtedel. En anledning till denna förändring av handelsströmmarna har varit att allt flera länder, bl. a. i Asien och Latinamerika, genom kapacitetsutbyggnadcr kunnat minska sitt importberoende vad gäller stålprodukter. Av mycket stor betydelse har emellertid också varit den i olika länder fortgående spe- cialiseringen av stålproduktionen vad gäller produktslag och kvaliteter. Denna specialisering har i så gott som alla industriländer lett till ett allt större beroende av den internationella marknaden för export och kompletterande import. Detta visas bl.a. av att importcns andel av stål- förbrukningen i de västeuropeiska länderna ökat från 15 % år 1950 till 36 % år 1970. Importen till länderna i Västeuropa har härigenom" stigit från 35 % av den totala världshandeln år 1950 till 49 ”% år 1970. Exportens andel av den västeuropeiska produktionen har samtidigt ökat från 28 % till 37 %. Motsvarande utveckling har ägt rum i Östeuropa.

Det traditionella handelsmönstret har också förändrats genom den kraftiga japanska exportökningen. Japans andel av den samlade världs- exporten steg från 3 % 1950 till 20 % år 1970. Särskilt kraftig var ökningen under 1960-talet då den japanska exporten ökade med i ge— nomsnitt 20 % per år. Denna exportexpansion har i hög grad riktats mot utvecklingsländerna i Asien, Afrika och Latinamerika där Japan

Prop. 1974: 64 . s

som huvudexportör ersatt USA och länderna i Västeuropa. Ävenden -' japanska exporten till USA ökade i mycket'snabb takt fram till' slutet av 1960-talet, då avtal träffades om att reglera dennahandel, . _

Trots att den japanska exporten ökat har världshandeln med stålpro- dukter i allt högre grad kommit att utgöras av handel mellan länder inom en och samma region. Som" redan antytts är detta en följd bl. a. av att handeln mellan industriländerna 'i Euröpa vuxit mycket snabbt. Särskilt markant har detta varit inom de olika ekonomiska samarbetsor- ganisationerna. Handeln mellan länderna inom. CECA utgjorde år 1970 22 % av den totala världshandeln jämfört med 11 % år 1950. För län- derna inom den östeuropeiska samarbetsorganisationen (SEV) var mot- svarande andelar resp. 10% och 3 %. Totalt utgjordes något över hälf- ten av världshandeln år 1970 av leveranser mellan länderna i Europa inkl. Sovjetunionen och av importen till dessa länder — drygt en tredje- del av tillförseln till dessa marknader — kom endast 14 % från länder utanför Europa, varav knappt hälften från Japan. .

Denna tendens till en ökad självförsörjning inom regioner, som såle- des skett jämsides med en mycket kraftig ökning av världshandeln, åter- finns även utanför Europa. I Latinamerika som helhet har "den egna produktionens andel av förbrukningen ökat från 31% år- 1950 till 69 % ' ar 1970, i Östasien (exkl. Japan) från 47 % till 719 .Denna utveckling beror inte endast på en ökad självförsörjningsgrada i resp. länderutan också i hög grad på att handeln mellan" de enskilda länderna inom resp. region expanderat. Det kan vidare noteras att närmare en tredjedel av den totala japanska stålexporten år 1970 utgjordes av leveranser till

andra länder 1 Östasien. . . En betydande förändring 1 handelsmönstret har också skett genom att .

USA från att så sent som i slutet av.1950- talet varit en av världens största nettoexportörer av stålprodukter genom en mycket snabb import- ökning blivit världens i särsklass största nettoimportör.

Som tidigare nämnts har konsumtionen åren 1980 och 1985 beräknats uppgå till resp. ca 950 milj..ton och ca 1 150 milj. ton. För att möta en konsumtion av denna storlek krävs mycket stora ökningar av världens produktionskapacitet för stål, som år 1973 beräknas ha uppgått till ca 725 milj. ton. Det nödvändiga nettotillskottet skulle därigenom uppgå till drygt 200 milj. ton under perioden fram till år 1980 och ytterligare 200 milj. ton under perioden 1980—1985. Bruttobehovet av ny kapacitet blir emellertid betydligt större då, 'ett stort antal föråldrade anläggningar måste ersättas under den aktuella perioden. Denna ersättningskapacitet har beräknats till drygt 200 milj. ton för perioden 1973—1980 och "till 150 milj. ton 1980—1985. Enligt dessa beräkningar skulle således be- hövas ett kapacitetstillskott på totalt'omkr. 400 milj. ton under. den återstående delen av 1970-talet och ytterligare "ca 350 milj. ton under perioden 1980—1985.

Prop. 1974: 64 9

Osäkerheten i beräkningar av detta slag är stor såväl på konsumtions- som på produktionssidan..I efterfrågeprognos'erna' är bl: a'. antagandet om tillväxttakt i bruttonationalprodukten avgörande-och även begränsa- de variationer härvidlag får betydande effektervad gäller den förvän- tade konsumtionsnivån. ' '

Beräkningar av nödvändiga. framtida kapaéite'tstillskott blir osäkra' även genom att såväl den f.n. befintliga kapaciteten som behovet av ersättningskapacitet är 'svåra att bedöma. Det .har sålunda så gott som genomgående kunnat konstateras att uppgivna kapaciteter betydligt över— stigit den produktion som verkligen kunnat realiseras. Som exempel kan nämnas att man inom CECA inte ens under högkonjunkturåret 1969 hade en produktion som översteg 90 % av den uppgivna kapaciteten. Beräkningen av ersättningsbehovet erbjuder problem inte minst genom att den takt i vilken anläggningar tas ur drift till stor del är beroende på den rådande och förväntade marknadssituationen. Denna är'i sin tur avhängig av bl. a. nyetableringarna. ' ' "

Även med dessa reservationer kan det dock konstateras att mycket stora kapacitetstillskott måste ske inom världens stålindustri under det närmaste decenniet för 'att möta den växande stålefterfrågan. I vilken utsträckning en sådan kapacitetsökning kommer till stånd eller vilka konsekvenser en lägre eller högre ökningstakt får är idag svårt att be- döma. De f.n. kända utbyggnadsplanerna — projekterings-och bygg- nadstiden för ett stort stålverk beräknas till ca 5 år — pekar dock mot att ökningen kan komma att betydligt understiga behoven enligt de tidigare redovisade beräkningarna. ' '

En förutsättning för den stora volymökningen inom stålproduktionen har varit den under efterkrigstiden —— framförallt under 1960- och 1970-talen —— snabba och i vissa avseenden genomgripande produk'tions- '- tekniska utvecklingen. ' ' '

De malm- och koksbaserade järnverken med'masugnar- och- syrgas-' stålverk dominerar dagens stålproduktion. Inom råjärnsproduktionen har . utvecklingen gått mot allt större enheter och de största masugnarna .i -.' världen har idag en volym på över 4 000 m3 och en produktionskapacitet på 10 000 ton per dygn. Utvecklingen mot större'ugnar pågår fortfaran- ' de. Jämsides härmed sker betydande kapacitetshöjningar vid befintliga ' anläggningar genom dels ombyggnader av ugnarna, dels modernisering- ar av kringutrustningen.

För färskning av råjärn har syrgasprocesserna, främst L'D-processen, sedan de introducerades i större skala i början av 1960-talet expanderat mycket kraftigt. Den tidigare helt dominerande martinprocessen har så- lunda alltmer förlorat i betydelse och över hälften av färskningen sker idag i syrgaskonvertrar. jämfört med en knapp femtedel år 1965. År' 1980 beräknas närmare 80 % av färskningen ske i syrgaskonvertrar. I Japan med dess relativt sett mycket "moderna p'r'oduktioris'apparat är

Prop. 1974: 64 10

andelen redan idag i det närmaste 100 %. Även vad gäller LD-konvert- rarna har skett en kraftig ökning av ugnsstorlekarna. Som exempel .kan nämnas att medan endast en femtedel av konvertrarna år 1962 hade en kapacitet överstigande 100 ton var motsvarande andel år 1971 när- mare hälften. Anledningen härtill är att såväl investerings- som drifts- kostnaderna per ton råstål sjunker kraftigt vid ökad ugnsstorlek.

Den alternativa metoden för framställning av stål ur järnmalm — s. k. direktreduktion kombinerad med smältning och raffinering i elektro- stålugn —— har ännu synnerligen begränsad omfattning. Den nominella kapaciteten vid det tjugotal anläggningar som idag är i drift har upp- skattats till ca 6 milj. ton per år. Den verkliga produktionen av direkt- reduccrat järn, s.k. järnsvamp, beräknas dock endast uppgå till stor- leksordningen 0,5 % av världens samlade råstålsproduktion medan mot- svarande andel för råjärnet är ca 70 %. Expansionen av järnsvamps- produktionen är dock snabb och nyanläggningstakten hög. Kapaciteten vid dessa anläggningar är dock en helt annan än vid de masugnsbase- rade verken och överstiger sällan 500 000 ton per år.

Till skillnad från masugnsprocessen, där energibehovet huvudsakligen tillgodoses med koks, används vid direktreduktionen gas. Detta medför att direktreduktionsprocessen kan förväntas få sin största betydelse i områden med riklig tillgång på naturgas. Det kan vidare nämnas att processen, genom att reduktionen sker i fast tillstånd och det 5. k. grå— berget därigenom kvarstannar i den utgående produkten, ställer höga krav på malmens kvalitet. _

Vad gäller de olika reduktionsmetodernas inbördes konkurrens synes enighet råda om att masugns-/syrgaskonverterprocessen under överskåd- lig tid kommer att vara den mest ekonomiska processen för den domine- rande delen av världens råstålsproduktion. Direktreduktionsmetoden i kombination med elektrisk smältning kan dock förväntas komma att ex- pandera snabbt särskilt i de områden där förutsättningarna på energi- sidan är gynnsamma.

Av världens råstålsproduktion framställdes år 1970 14 % genom om- smältning av skrot i elektrostålugnar. I flera mindre producentländer är ståltillverkningen helt baserad på omsmältning men även vissa länder med betydande produktion har en relativt hög andel elektroståltillverk- ning. Detta gäller bl. a. Italien, Spanien och Sverige där andelen uppgår till omkr. 40 %.

Inom ämnestillverkningen har stränggjutningen expanderat kraftigt från knappt 1 % av råstålstonnaget år 1965 till över 10 % år 1970. An— delen har därefter fortsatt att öka och beräknas år 1980 svara för över 40 % av ämnesproduktionen. Jämfört med kokillgjutning och ämnes- valsning har stränggjutningen ekonomiska fördelar till följd av lägre investerings- och driftskostnader.

Stordriftsfördelarna inom råstålsproduktionen och även inom vidare-

Prop. 1974: 64 11

valsningen har inneburit att den optimala storleken för integrerade stål— verk, dvs. verk med hela processkedjan från råjärn t. o. m. valsning, har ökat mycket kraftigt. Till detta har bidragit även andra faktorer, inte minst utvecklingen inom transportområdet som medfört att leveranserna av såväl råvaror som halvfabrikat och-färdigprodukter förbilligats. Me- dan för endast ett fåtal år sedan integrerade verk med en produktions- kapacitet på 3—4 milj. ton per år ansågs produktionstekniskt optimala, planeras och byggs idag verk för en årsproduktion på 10—12 milj. ton.

Den snabba tekniska utvecklingen har även inneburit att stålverks- utrustningens ekonomiska livslängd successivt minskat. I flera av de stora producentländerna, bl. a. Frankrike, Japan och Sovjetunionen, har ökningen i produktionskapaciteten till stor del också skett genom ny- byggnad av stora verk medan äldre anläggningar av mera begränsad stor- lek lagts ned. Samtidigt med denna nyetablering sker dock som tidigare antytts en omfattande expansion och modernisering av äldre anläggning- ar. Detta har varit särskilt framträdande i USA där endast ett nytt inte- grerat verk byggts under de senaste två decennierna. Trots detta har den amerikanska årsproduktionen av råjärn under samma period ökat med ca 30 milj. ton. Dessutom har här elektrostålkapaciteten byggts ut kraftigt.

De ökade anläggningsstorlekarna och den allt högre kapitalintensiteten i produktionen har inneburit att investeringskostnaderna stigit mycket kraftigt, vilket i vissa fall lett till stora finansieringssvårigheter för enskil- da projekt. Denna utveckling torde ha varit en starkt bidragande orsak till den ökade frekvensen samverkansprojekt och ibland också fullstän- diga fusioner som kännetecknat stålindustrin under senare år inte minst i Västeuropa. Även det i många länder ökade statliga engagemanget i stålindustrin skall ses mot denna bakgrund.

Det ökade utbudet av rika järnmalmer på världsmarknaden har med- fört att malmåtgången per ton råjärn har kunnat minskas. Vid många verk har man dock numera uppnått en så låg slaggmängd i masugnen, att de ytterligare vinster som kan göras är små. Genomsnittligt torde man kunna räkna med att för produktion av ett ton råjärn åtgår ca 1,5 ton malm. Variationerna är dock betydande beroende på malmens järninnehåll.

Koksförbrukningen per ton råjärn har under de senaste decennierna sjunkit kraftigt. Under 1960-talet var minskningen 25 % och år 1975 beräknas åtgången till endast två tredjedelar av 1960 års nivå. Till en del har emellertid denna nedgång åstadkommits genom en ökad insats av olja och/eller gas. Med vilken hastighet denna minskning kommer att fortsätta är i hög grad beroende på hur prisrelationerna mellan de olika energislagen utvecklas. Även koksåtgången varierar avsevärt mel- lan olika anläggningar. För modernare masugnar brukar man dock räkna med en bränsleförbrukning på 500 kg per ton råjärn, varav 400— 425 kg koks och 75—100 kg olja.

Prop. 1974: 64 ' . 12

På grund av de stora ,råvarubehovenhar'stålindustrin traditionellt lokaliserats i nära anslutning till,järnmalms- och kolförekomster. Iså- . . dana regioner har också i många fall skett en betydandekoncentration av annan industri, varför stålverken fått en även vad gäller sina mark- nader för färdigprodukter gynnsam lokalisering. Ett framträdande ex- empel härpå är koncentrationen av ståltillverkning till Nordrhein/West— falen samt norra ochnordöstra Frankrike. "Under efterkrigstiden har emellertid de stora producentländerna i allt mindre utsträckning kunnat basera sin ståltillvcrkning på inhemska råvarutillgångar. Särskilt stort har importbehovet blivit vad gäller järnmalm. Detta har medfört att världshandeln med järnmalm vuxit från ca 150 milj. ton år 1960 till över 300 milj. ton år 1972. Världsproduktionen av järnmalm Uppgick år 1972 till 722 milj. ton. '

Den totala koksförbrukningen inom världens stålindustri uppgick år 1970 till ca 300 milj. ton'. Flertalet av de större stålprodueenterna har dock egna koltillgångar varför handeln på detta område är betydligt mindre omfattande äni fråga om järnmalm. Av den totala världs- produktionen av kokskol exporterades sålunda endast ca 15 % år 1970 jämfört med närmare 40 % för järnmalmen. Andelen är dock även här stigande. Världshandeln med koks är än mer begränsad. Mindre än 10 % av koksproduktionen exporterades i början av 1970-talet.

Den alldeles övervägande delen av ökningen av världshandeln med järnmalm har utgjorts av import till Japan, som i stort sett saknar egna tillgångar. Den japanska jämmalmsimporten uppgick år 1972 till drygt 100 milj. ton, vilket skalljämföras med 1960 års import på ca 13 milj. ton. Importen till Japan domineras numera av Australien, Indien och Brasilien. .

Även i fråga om kol är den japanska självförsörjningsgraden låg. Importen, som år 1971 svarade för drygt tre fjärdedelar av den totala koltillförseln till den japanska_stå1in'dustrin, kom huvudsakligen från USA och Australien.

Även flera andra länder har blivit starkt importberoende vad gäller råvaror för stålframställningen. Detta gäller inte minst länderna inom CECA som under det senaste decenniet minskat sin järnmalmsproduk- tion samtidigt som råjärnstillverkningen ökat med omkring 50 %. Im- porten från länder utanför-CECA — år 1972 ca 81 milj. ton — har som en följd härav ökat sin andel av CECA-ländernas totala järnmalms- ' förbrukning från ca 50 % i början av 1960-talet till närmare 70 % vid ' ingången av 1970-talet. Denna utveckling förväntas fortsätta och im- portandelen beräknas år 1980 komma att uppgå till omkringi80 %. Denna importandel har redan idag nåtts i Förbundsrepubliken Tysk- land där järnmalmsproduktionen sjunkit med över 50 % under den senaste tioårsperioden.'.Importen till CECA kommer huvudsakligen från Sverige, Liberia, Brasilien, Mauretanien och Canada. Särskilt de'trans- .' ' '

Prop. 1974: 64 13

oceana länderna har under senare år ökat sin export till CECA i myc- ket snabb takt.

Även vad gäller kokskol kan konstateras en ökning av importens an- del av den totala förbrukningen inom CECA. Denna andel är dock fortfarande relativt begränsad och uppgick i början av 1970-talet till drygt 10 %. Enligt beräkningar inom CECA kan importandelen dock komma att öka mycket kraftigt under 1970-talet. Avgörande härvidlag är framför allt de stora kustlokaliserade stålverkens val mellan in- hemskt och importerat kol.

Storbritannien, vars import av järnmalm år 1972 uppgick till 17 milj. ton, har kraftigt ökat sitt beroende av utländsk malm och importens an- del av förbrukningen uppgick samma år till 65 % jämfört med omkring 45 % i början av 1960-talet. Också USA importerar betydande kvan- titeter järnmalm. Importandelen har dock varit konstant det senaste decenniet. .

Huvuddelen av den övriga världshandeln med järnmalm utgörs av export från Sovjetunionen, som är det största producentlandet med ca en fjärdedel av Världsproduktionen. Denna export går främst till län- derna i Östeuropa.

Utvecklingen mot en lägre grad av inhemsk råvaruförsörjning, främst vad gäller järnmalm, har medfört att kustlokalisering av stålverken bli- vit allt fördelaktigare. Även andra faktorer, bl.a. miljösituationen i de .äldre industriregionerna, begränsar expansionsmöjligheterna i dessa områden. Denna tendens har gjort sig starkt gällande inom CECA. Av den totala stålproduktionen vid de integrerade verken inom CECA sva- rade sålunda de kustlokaliserade verken för 21 % år 1973 jämfört med 11 % år 1963. Av de investeringsplaner som redovisats framgår att denna andel kommer att öka ytterligare. Även i Storbritannien kon- centreras stålproduktionen till kustlokaliserade verk med stor hamn- kapacitet. Denna utveckling kommer enligt British Steel Corporations tioårsplan att fortsätta i snabb takt.

Ståltillverkningen sker som redan antytts i flera processteg. En av flera skäl naturlig skiljelinje går därvid mellan å ena sidan råstålspro- duktionen t.o.m. göt och ämnen och å andra sidan den vidare be- arbetningen genom främst valsning. Processtekniskt är denna uppdelning naturlig genom att stålet i göt— och ärnnesstadiet får svalna för att där- efter inför valsningen åter värmas. Detta medför bl. a. att göt och ämnen kan lagras och transporteras mellan olika tillverkningsenhetcr.

De båda produktionsstegen skiljer sig även i övrigt i flera avseenden, bl.a. genom att stordriftsfördelarna i regel är betydligt större i det första, metallurgiska steget än inom valsningen och manufaktureringen.

Leveranser av göt och ämnen mellan olika verk förekommer i be- tydande omfattning. Köparna på denna marknad har hittills varit av främst två slag. Till den ena kategorin hör företag med valsverk men

'j'2 Riksdagen 1974. ] .rmnl. Nr 64

Prop. 1974: 64 - 14

utan egen råstålsproduktion, s.k. rerollers. Dessa företag, som arbetar i jämförelsevis liten skala, valsar i regel relativt enkla produkter för näraliggande marknader. Verk av denna typ finns i betydande antal i t. ex Storbritannien och Italien liksom i många utvecklingsländer, bl. a. i Sydamerika. Den andra kategorin av ämnesköpare består av verk som visserligen har egen råstålstillverkning men som tillfälligt har brist på metallurgisk kapacitet.

Den internationella handeln med göt och ämnen har ökat i omfatt— ning och de västeuropeiska ländernas import av denna typ av halv- fabrikat uppgick år 1970 till över 6 milj. ton. Den alldeles övervägande delen av handeln sker inom CECA där samtliga länder utom Frank- rike under senare år ökat sin import. Även inom Östeuropa har han- deln ökat där framför allt Ungern och Tyska Demokratiska Republiken importerar betydande kvantiteter främst från Sovjetunionen.

Världsbandeln utgör dock endast en liten del av de totala göt- och ämnesleveranserna mellan olika verk. År 1972 uppgick mellanverks- leveranserna av göt och ämnen i resp. land inom CECA till totalt närmare 21 milj. ton vilket motsvarade 18 % av den totala råståls- produktionen i dessa länder. Av dessa leveranser skedde hälften mellan verk som inte tillhörde samma företag. Mellanverksleveranserna har under det senaste årtiondet ökat snabbare än den totala råstålsproduk- tionen. Detta gäller särskilt leveranserna mellan verk som inte ingår i samma företag.

Betydelsen av handeln med göt och ämnen skiftar från land till land inom CECA. Omfattande leveranser förekommer sålunda i För- bundsrepubliken Tyskland och Frankrike medan däremot handeln i Ita- lien, Belgien och Nederländerna är av mindre omfattning. Mellanverks- leveranserna i Förbundsrepubliken Tyskland uppgick år 1972 till drygt 10 milj. ton vilket motsvarade 24 % av den totala råstålsproduktionen i landet. Härav var i det närmaste hälften leveranser mellan verk som inte ingick i samma företag. Leveranserna. mellan verken har ökat kraftigt under det senaste decenniet. År 1963 var motsvarande volym drygt 5 milj. ton motsvarande 18 % av råstålsproduktionen.

I Frankrike uppgick mellanverksleveranserna år 1972 till totalt nå- got över 5 milj. ton jämfört med knappt 3 milj. ton år 1963. Uttryckt som andel av rästälsproduktionen var detta resp. 21 % och 16 %. Här uppvisar leveranserna mellan verk som inte tillhör samma företag en be- tydligt högre tillväxttakt än de totala leveranserna.

I såväl Frankrike som Förbundsrepubliken Tyskland uppvisar göt- och ämneshandeln vissa konjunkturella variationer. Sett över kon- junkturcyklarna kan dock konstateras en väsentlig ökning av volymen mellanverksleveranser.

Det allt större beroendet av importerade råvaror, de relativt sett mye- ket betydande stordriftsfördelarna inom råstålsproduktionen samt de

Prop. 1974: 64 15

begränsade möjligheterna att i de äldre, tättbefolkade ståldistrikten bygga ut produktionskapaciteten har under senare år medfört att möj- ligheterna att i större utsträckning än vad som hittills varit fallet geo— grafiskt skilja de båda processtegcn ägnats allt större uppmärksamhet. Valsningen och manufaktureringen, där en nära kontakt med kunderna är önskvärd._anses därvid även i framtiden böra ligga i nära anslut— ning till stora förbrukningseentra. För ämnesproduktionen, där behovet av direktkontakt med stålkonsumenterna är mera begränsat, är istället möjligheterna att kunna välja produktionsckonomiskt optimala anlägg— ningsstorlekar samt att minimera transportkostnaderna för råvaror avgörande för valet av lokaliseringsort.

I den tidigare nämnda tioårsplanen för British Steel Corporation förutses utvecklingen inom Storbritannien gå i denna riktning. Medan råstålsproduktionen koncentreras till ett litet antal kustlokaliserade verk skall valsningen och manufaktureringen även fortsättningsvis i bety- dande utsträckning ske vid verk i anslutning till stora förbruknings- centra i inlandet. Möjligheterna att inom CECA möta ett ökat behov av halvfabrikat med egen produktion vid stora kustlokaliserade ämnes- verk anses mera begränsade. En anledning härtill är att det, som bl. a. EG-kommissionen framhållit, inom CECA finns få hamnar som dels kan ta emot de mycket stora malmtransportfartygen, dels lämpar sig som lokaliseringsorter för stora stålverk.

Under de senaste åren har också förutsättningarna studerats för en lokalisering av råstålsproduktionen i mera omedelbar anslutning till rå- varukällorna. Inte minst de japanska stålprodueenterna har varit aktiva i detta avseende framför allt i Brasilien där det finns långt framskridna planer på flera änmesverk. Dessa verk planeras för en initial produk- tion på 3—4 milj. ton per anläggning och år. En mycket stor del av produktionen skall enligt planerna vidarebearbetas i Japan. I vissa av dessa projekt deltar förutom japanska och brasilianska företag även stål— verk från Italien och USA.

Även i flera andra länder studeras förutsättningarna för särskilda ämnesverk av varierande storlek. Längst synes planeringen ha nått i Sydafrikanska unionen där ett verk med en kapacitet på 3 milj. ton per år diskuterats med bl. a. österrikiska intressenter. Även i Australien pågår undersökningar.

Den svenska stålmarknaden

Enligt preliminära beräkningar uppgick tillförseln av handelsfärdigt stål till den svenska marknaden är 1.973 till 4,3 milj. ton. I råstålsvikt motsvarar detta ca 5,9 milj. ton. Av den totala världsförbrukningen svarade således Sverige för något mindre än 1 %. Räknat per person och år är dock den svenska konsumtionen den högsta i världen, över 700 kg.

Prop. 1974: 64 16

Under perioden 1950 till 1970 ökade den svenska stålförbrukningen med i genomsnitt något över 5 % per år, dvs. i en något lägre takt än den totala världskonsumtionen. Även jämfört med flertalet industrilän- der har den svenska tillväxttakten i konsumtionen varit låg. Det kan också noteras att stålintensiteten i den svenska produktionen nådde sin topp redan i början av 1960-talet. Den svenska produktionen, utrikes- handeln och tillförseln av handelsfärdigt stål åren 1950. 1960 och 1970 framgår av tabell 3.

I de prognoser som gjorts för den framtida svenska konsumtionen förutses en lägre tillväxttakt än efterkrigstidens. I Jernkontorets pro- gnos, som utarbetats inom ramen för förarbetena för den fysiska riks- planeringen, har konsumtionsökningen under perioden fram till år 2 000 beräknats till drygt 3 % per år. Tillväxttakten bedöms bli något högre under periodens första del än under den senare delen. Även i de övriga prognoserna, bl. a. den som utförts inom ECE, förutses en ök- ningstakt av denna storlek. Med en dylik tillväxttakt skulle den svenska stålkonsumtionen — mätt i råstålsvikt — uppgå till omkring 7,5 milj. ton år 1980 och närmare 9 milj. ton 1985.

Den svenska råstålsproduktionen ökade under perioden 1950 till 1965 med ca 8 % per år, dvs. betydligt snabbare än världsproduktionen i dess helhet. Under andra hälften av 1960-talet sjönk dock tillväxttakten till endast ca 3 %. De första två åren av 1970-talet skedde t.o.m. en viss tillbakagång och 1973 års produktion på 5,7 milj. ton var endast obe- tydligt större än 1970 års.

Den stigande produktionen har avsatts såväl på den svenska som på den utländska marknaden. Framför allt exporten har ökat mycket starkt, med i genomsnitt resp. 1.6 % och 1.0 % per år under 1950- och 1960- talcn. Av den totala svenska produktionen exporterades år 1973 44 C"?- jämfört med 25 % år 1960 och 12 % år 1950. Räknat i andel av pro— duktionens saluvärde utgjorde exporten redan år 1970 45 %. enna differens förklaras av att exporten i högre grad än den totala produk- tionen utgörs av specialstål. Av den totala svenska varuexporten år 1972 svarade stålprodukterna för närmare 8 %.

De dominerande marknaderna för svensk stålexport är Förbunds-

Tabell 3. Försörjningsbalanser för handelsfärdigt stål åren 1950, 1960 och 1970. Tusen ton.

År

1950 1960 1970 Produktion 957 2 163 3 931 Export 117 530 1 354 lmport 583 1 153 1 696 Tillförsel 1 423 2 786 4 273

Prop. 1974: 64 17

republiken Tyskland, Storbritannien och de nordiska länderna. Av ex- porten går omkring hälften till dessa länder.

De svenska verkens leveranser till den inhemska marknaden — 60— 65 % av tillförseln — växte i genomsnitt under 1950— och 1960-talen i samma takt som den totala tillförseln. I detta avseende uppvisar Sverige således en utveckling som avviker från den som tidigare konstaterats för många andra industriländer.

Stålefterfrågan kännetecknas av en betydande konjunkturkänslighet. Variationer i den svenska efterfrågan har emellertid endast i begränsad omfattning slagit igenom i den inhemska produktionen. Anledningen härtill är att de svenska verken i sämre konjunkturlägen dels kunnat hålla exporten väl uppe, dels kunnat öka sin andel av tillförseln till den svenska- marknaden. Detta mönster bröts emellertid under år 1971, då såväl importens andel av tillförseln som exportens andel av pro- duktionen var i det närmaste oförändrade jämfört med år 1970. För första gången sedan år 1958 sjönk den svenska stålproduktionen mel- lan två på varandra följande år. Under år 1972 ökade importen kraf- tigt trots att tillförseln till den svenska marknaden var i stort sett oför- ändrad jämfört med år 1971. Produktionen kunde dock hållas oför- ändrad genom en betydande exportökning.

Den svenska stålindustrin sysselsätter f. n. ca 50 000 personer. Bort- sett från vissa konjunkturella variationer ökade sysselsättningen i bran- schen fram t.o.m. år 1966, då antalet sysselsatta uppgick till drygt 61000. Över 80 % av de anställda var år 1970 verksamma vid 1.6 ar- betsställen med fler än 1 000 anställda. Som jämförelse kan nämnas att av de anställda inom den svenska industrin i dess helhet sysselsattes samma år endast ca 25 % vid arbetsställen med fler än 1 000 anställda.

Stålindustrin utmärks av en stark geografisk koncentration. Sålunda svarar fem län — Gävleborgs, Kopparbergs, Värmlands, Västmanlands och Örebro län _ för tillsammans drygt tre fjärdedelar av sysselsätt- ningen i branschen. I flcrtalet fall är också resp. stålverk den största arbetsgivaren på den ort där det är beläget. Sålunda svarade år 1970 stålindustrin i 16 kommunblock för mer än 50 % av den totala industri— sysselsättningen.

Produktionskapaciteten vid de enskilda svenska stålverken är mycket liten i en internationell jämförelse —— det största svenska handelsstålver- ket har en råstålskapacitet på endast drygt 1,2 milj. ton per år. Vid en jämförelse av detta slag måste dock vissa för den svenska stålindustrin speciella förhållanden observeras. Detta gäller framför allt den i Sve— rige internationellt sett mycket höga andelen specialstål i produktionen. Av landets råstålsproduktion år 1972 utgjordes inte mindre än 28 % av specialstål medan motsvarande andel inte i något annat land torde överstiga 15 % De tidigare redovisade stordriftsfördclarna inom stål- produktionen avser handelsstålstillverkningen och saknar i många fall

Prop. 1974: 64 18

motsvarighet inom produktionen av specialstål, där inoni flera pro- duktområden de svenska verken är stora även mätt med internationella mått. På specialstålsområdet, inte minst för tillverkning av rostfritt stål, etableras dock på flera håll i världen stora anläggningar med åt— följande jämförelsevis låga tillverkningskostnader. De svenska special- stålstillverkarna har också en i många fall långt driven manufakturering vilket ytterligare minskar nackdelarna av en begränsad produktions- kapacitet i råståls- och valsningsledet.

ÄVen på handelsstålsområdet finns flera faktorer som motverkar konkurrensnackdelen av små produktionsenheter. Flera av de svenska handelsstålverken är elektrostålverk med ett mycket begränsat produkt- sortiment som i vissa fall huvudsakligen avsätts på en geografiskt när- liggande marknad. Också för de integrerade handelsstålverken torde den internationella konkurrensförmågan i stor utsträckning ha kunnat upprätthållas genom en relativt hög manufaktureringsgrad och stark inriktning på speciella produktslag.

Investeringarna inom den svenska stålindustrin har under det se- naste decenniet också i hög grad avsett rationaliseringar och ökningar av vidareförädlingsgraden. Detta var särskilt markant under senare delen av 1960-talet och de första åren av 1970-talet. Den totala svenska produktionskapaciteten för stål ökade sålunda endast med i genom- snitt något över 2 % per år mellan 1965 och 1.972. År 1973 ökade dock den uppgivna kapaciteten med drygt 10 %. De största enskilda kapacitetstillskotten under senare år har skett vid NJA. Såväl den svaga investeringsutvecklingen som investeringarnas inriktning på främst - rationaliseringar och ökad manufakturering får ses mot bakgrund av den under det senaste decenniet försämrade lönsamheten vid många företag i branschen.

Det tidigare stora svenska importöverskottet för stålprodukter har under senare år minskat kraftigt. Jernkontoret utgår i sin prognos för den svenska stålproduktionen ifrån att den framtida svenska importen och exporten av stål kommer att volymmässigt balansera varandra. Med detta antagande skall den svenska produktionen öka i takt med konsumtionen och enligt de nämnda prognoserna sålunda år 1980 och 1985 uppgå till resp. 7,5 och 9 milj. ton. Detta skulle betyda en pro- duktionsökning jämfört med år 1973, som var ett mycket markerat hög- konjunkturår, med resp. 1,8 och 3,3 milj. ton. En fortsatt exportexpan- Sion eller en ökning av andelen av den inhemska marknaden kommer att kräva en snabbare produktionsökning.

Vilka investeringsvolymer en produktionsutveckling av här antytt slag kommer att kräva och vilka möjligheter de svenska verken har att finansiera dessa investeringar är svårt att bedöma. Avgörande härvid- lag är bl.a. vilka möjligheter som kvarstår att med relativt begrän— sade investeringar höja kapaciteten vid de befintliga anläggningarna

Prop. 1974: 64 19

inom i första hand råstålsproduktionen. I sitt underlag för förarbetena för den fysiska riksplaneringen konstaterar Jernkontoret att den svenska specialstålsindustrins expansion kan komma att kräva ett nytt mas- ugnsbaserat verk för produktion av i första hand ämnen för vidare- bearbetning vid redan i dag befintliga specialstålverk. Etablering av ett sådant verk, som enligt Jernkontoret bör ha en initial kapacitet på ca 1 milj. ton, bedöms kunna vara aktuell för perioden 1980—1985. Även på handelsstålssidan torde vid flera verk mera omfattande kapacitets- utbyggnader komma att kräva mycket stora investeringar. De diskussio- ner som förts mellan olika svenska handelsstålsvcrk angående etable- ringen av ett för flera företag gemensamt masugnsbaserat ämnesverk har dock inte lett till några konkreta resultat.

Som tidigare redovisats är råvarubehovet betydande inom ståltill- verkningen. Mot bakgrund av Sveriges stora malmproduktion kan det därför synas förvånande att en internationellt sett stor del av landets råstålsproduktion sker genom omsmältning av skrot, vilket till en del im- porteras. Förklaringarna härtill är flera, bl. a. den höga andelen special- stål och de därmed sammanhängande kraven på ett stort antal olika stålkvaliteter, samt det relativt låga priset på elenergi.

Även på handelsstålssidan sker en icke oväsentlig del av produktio- nen genom omsmältning av skrot. Under senare år har emellertid skett en betydande expansion av råjärnsproduktionen framför allt genom upp— förandet vid NJA av en andra masugn med en kapacitet på drygt 1. milj. ton per år. Trots den utbyggnad av råjärnsproduktionen som skett exporteras som framgår av följande tabell den alldeles övervägande de— len av den svenska järnmalmen i oförädlat skick. Den svenska järn- malmsexporten går främst till länderna inom CECA.

Av den svenska malmproduktionen sker drygt fyra femtedelar vid malmfälten i Norrbotten. I fråga om exporten är lapplandsmalmen än mer dominerande och av 1972 års järnmalmsexport svarade gruvorna i Norrbotten för drygt nio tiondelar. Malmen från de mellansvenska gru— vorna, som med ett par undantag ägs eller arrenderas av företag med egen stålproduktion, vidareförädlas sålunda inom landet i betydligt högre grad än lapplandsmalmerna.

Tabell 4. Svensk produktion och export av järnmalm.

År

1960 1970 1973 Produktion, tusen ton 21 690 31 509 34 737 varav i Norrbotten 16 180 25 271 28 883 Export, tusen ton - 19 888 28 420 32 800 Exporti % av produktion 91,7 90,2 94,4

Prop. 1974: 64 20

Sui/verk 80. NIarknadsinriktning

Av NJA:s utredning om uppförande av ett nytt stålverk i Luleå, Stål- verk 80, framgår i huvudsak följande om marknadsinriktning och konkurrenssituation.

Som grund för NJA:s marknadsbedömningar ligger dels utvecklingen av stålförbrukning och stålproduktion, dels en förväntad omstrukture- ring av stålindustrin. Redan under 1970-talet kan sålunda ett ökat be- hov av ämnesköp väntas uppkomma hos många västeuropeiska stål— verk. Särskilt gäller detta den västtyska stålindustrins produktion av handelsfärdigt stål. De främsta anledningarna till denna utveckling är den stora koncentrationen av stålverk till områden som dels är mindre lämpliga för ytterligare stålverksutbyggnader, dels har ett ogynnsamt läge med hänsyn till råvarutransporter. Eftersläpningar i stålindustrins investeringar under 1960—talet har medfört ett stort behov av ersätt- ningsinvesteringar inom framför allt råstålstillverkningen. Det kan från stålverkens synpunkt bedömas vara fördelaktigt att koncentrera sina investeringar på manufakturering inom de existerande stålverken och i ökad utsträckning köpa eller på annat håll tillverka ämnen.

NJA har haft täta kontakter med stålverk som man bedömt kunna vara framtida köpare av ämnen från Stålverk 80. NJA har tidigare le— vererat ämnen till några av dessa verk. För varje verk har den framtida produktionen av handelsfärdigt stål satts i relation till råstålsförsörjning- en. Behovet av externa ämnesköp har framräknats och tillsammans med de ansvariga inom resp. stålverk har NJA bedömt den andel av de kon- tinuerliga ämnesköpen som kan förväntas bli placerade hos NJA. Det sammanlagda ämnesbehov som stålverken uttalat intresse av att köpa från NJA är betydligt större än den kvantitet som skall marknadsföras från Stålverk 80. Även från stålverk utanför Europa har kommit för— frågningar om ämnesleveranser från NJA.

Vid Stålverk 80 kommer 4 milj. ton ämnen för såväl profil-, stång- som plåttillverkning årligen att produceras. Kontakter med potentiella kunder har visat att sortimentet kan begränsas till ett förhållandevis litet antal dimensioner och kvaliteter. Detta är fördelaktigt ur bl. a. pro- duktionsteknisk och transportekonomisk synvinkel.

Även om Stålverk 80 genom sin stora kapacitet blir starkt export— inriktat bedöms betydande kvantiteter kunna avsättas på den svenska marknaden. Av den totala produktionen på 4 milj. ton beräknas sålun— da 10—15 % komma att vidarebearbetas vid andra svenska stålverk.

NJA kommer med Stålverk 80 att relativt snabbt stå rustat för att förse en växande marknad med ämnen. På längre sikt får man dock vara beredd att möta en ökad konkurrens. Vid NJA har man därför gjort en jämförelse mellan Stålverk 80 och tänkbara konkurrenter på den västeuropeiska marknaden. NJA har därvid jämfört förutsättningarna

Prop. 1974: 64 21

för en etablering av ämnesverk i Luleå med orter i Brasilien, Sydafrika, Mellanöstern och Europa. Jämförelserna avser kostnaden per ton äm- nen vid leverans till europeiska avsättningsområden, främst Ruhr- och Saat-områdena. Varje ort har jämförts med Luleå i fråga om inköpskost- nader för malm och kol, transportkostnadcr för råvaror och färdiga produkter, lönekostnader och kapitalkostnader. NJA har därvid också försökt uppskatta de kostnader som sammanhänger med vintersjöfart vid Luleå.

Rotterdam har vid kostnadsjämförelser ansetts vara den ur ekono- misk synpunkt lämpligaste lokalseringsorten för ett nytt järnverk inom CECA. Rotterdams lokaliseringsfördelar ligger i dess närhet till de euro- peiska avsättningsområdena samt i något lägre kolpriser. I Luleå kan malmen erhållas till ett betydligt lägre pris än i Rotterdam. NJA be- räknar att kostnaden per ton ämnen från Luleå vid aktuell marknads- bild ligger lägre än för motsvarande ämnen från Rotterdam.

Av de planerade ämnesverken anses ett vid Tubarao i Brasilien ha avancerat längst i planeringen. Priset för malm i Tubarao ligger under det i Luleå medan kolpriset beräknas bli något högre. Efter hänsyn till leveranskostnader till kundkrets i Europa skulle brasilianska ämnen enligt NJA:s beräkningar bli dyrare än ämnen från Luleå.

NJA har också jämfört kostnaderna för ämnesverk baserade på direkt- reduktion i Luleå och i Iran. I denna jämförelse belastas Luleå med oljekostnader för framställning av reduktionsgas. Reduktionen i Iran skulle enligt denna jämförelse kunna ske kostnadsfritt med naturgas utan alternativanvändning. Merkostnaderna för malm och utleveranser skulle emellertid belasta ett verk i Iran så att priset per ton ämnen där- ifrån skulle bli betydligt högre än från Luleå.

Av de övriga konkurrensjämförelser som NJA har utfört skall här bara nämnas en mellan ämnesverk i Uddevalla och Luleå. I Uddevalla skulle kostnaderna för kol och utleveranscr bli något lägre men denna skillnad skulle mer än uppvägas av högre malmkostnader.

Vid flertalet lokaliseringsjämförelser mellan kustbaserade stålverk är skillnaderna störst i fråga om kostnader för malm och utleveranser. Kolkostnaderna däremot, skiljer sig som regel inte nämnvärt och skill- nader i lönekostnader kompenseras i huvudsak av skillnader i produk- tivitet. Löneandelen vid ämnesframställningcn är dessutom en förhål- landevis liten kostnadspost. Bland orter som aktualiserats för stålverks- etablering kan Luleå uppvisa den gynnsamma kombinationen av nära- liggande malmfyndigheter och relativ närhet till marknaderna. Det kunnande i fråga om järnhantering som finns i Luleå bör också vara en konkurrensfördel jämfört med orter utan motsvarande industriell tradition.

Prop. 1974: 64 22

A/Iaterialflöde och proces'sbeskrivning

Av NJA:s beskrivning av tillverkningsprocessen framgår bl.a. föl— jande.

Stålverk 80 bygger på masugns- och syrgasstålsproeesserna. Dessa lämpar sig för framställning av stål i stora kvantiteter. Den planerade produktionsapparaten har dimensionerats för lägsta möjliga produk- tionskostnader samtidigt som man sökt minimera riskerna för allvarliga driftstörningar. Produktionen kan i korthet beskrivas på följande sätt.

Malmen från de norrbottniska gruvorna mottas i ett lager som dimen- sioneras för ett par dygns förbrukning. Närheten till Luossavaara Kii- runavaara AB:s (LKAB:s) gruvor gör att de egna lagringsbehoven kan begränsas.

Hela kolbehovet för Stålverk 80 och nuvarande järnverk, totalt 4 milj. ton, tas in per båt i anslutning till den för koksverket uppförda hamn— anläggningen. Lossning av kol sker med kranar till bandtransportörer, som fraktar kolet till mellanlager. Lagringskapaciteten dimensioneras för att klara vinterlagring.

Vid Stålverk 80 beräknas åtgå över 1 milj. ton kalksten. Kalkstenen lossas i anslutning till kolhamnen varvid lossnings- och lastningsutrust- ningar väntas bli av samma typ som för kolhantcring. Lagerytan för kalksten dimensioneras för två månader.

Övriga råvaror och legeringar levereras huvudsakligen sjövägen och lossas i anslutning till kolhamnen och lagras intill kalkstenslagret.

Till sinterverket tas råvaror via bandtransportör från resp. lager. Sintringsverket är uppbyggt med två sintcrband med en sammanlagd kapacitet av 5,5 milj. ton sinter per år. Vid sintringen sammanbinds malmerna till porösa bitar.

Kol från kollagret transporteras för koksning per transportband via krosstation och blandningsstation till en förvärmningsanläggning. Det förvärmda kolet går därefter till ett koksugnsbatteri via en pipeline. Den färdiga koksen trycks ut ur batteriet och placeras efter släckning på ramp för svalning.

Råvaror för råjärnstillverkningen, i första hand sinter, pellets — en form av sinter —, koks och kalk matas via bandtransportörer till en s. k. beskickningsbunker. Från bunkern transporteras beskickningen till två masugnar, vardera med en medelkapacitet på 2 milj. ton råjärn per år.

I masugnarna reduceras den sintrade malmen. Under processen får järnet en kolhalt av ca 4 %. Slaggen från masugnarna används för ut- fyllnadsändamåi. I ett senare skede beräknas slaggen kunna säljas för vidareförädling.

Råjärnct transporteras med s. k. torpedovagnar till stålverket. Kalksten som bränts till kalk i speciella kalkugnar transporteras vi-

Prop. 1974: 64 23

dare på band till stålverket. Från ett särskilt syrgasverk försörjs stål- ugnarna med syrgas.

Stålverket består av tre 5. k. LD-konvertrar. I konvertrarna inblåses syrgas mot råjärnsbadets yta. Kol och andra ämnen i järnet oxideras därvid under stark värmcutveekling. Kolet avgår i form av koloxid- gas medan andra oxider binds i slaggen. Slaggen avskiljs från stålet före gjutning. .

Gjutning till ämnen beräknas ske i åtta stränggjutningsmaskiner. Efter gjutning och svalning genomgår ämnena viss behandling och av- syning, varefter de transporteras från Stålverket till tcrminallager för senare utskeppning.

Terminallagret består av ett primär- och ett sidolager. Primärlagrct är avsett för två veckors produktion, ca 160000 ton. Från primärlag- ret kan fyra portalkranar lasta vardera 400 ton/tim. Sidolagret är av- sett att vid avbrott i sjöfarten eller andra extraordinära omständigheter ha en kapacitet för två månaders produktion.

Stålverket utrustas med ett datorbaserat styrsystem. I en central data— anläggning finns en gemensamt databank för försäljning, produktions- planering, produktionsstyrning m.m. samt för administrativa system. Ute i produktionsenheterna' svarar datorer för produktionsstyrning, processtyrning, processövervakning m.m. Dessa lokala datorer är som regel kopplade till den centrala datorn.

Råvaru- och energifärsörjning

I de av NJA angivna grundförutsättningarna för Stålverk 80 ingår att stålframställningen skall baseras på de järnmalmsförekomster som finns i Norrbotten. Tillgången på malm för de behov som kan beräk- nas för stålverket får betraktas som tillfredsställande. I de gravfält som nu är föremål för brytning uppskattas den totala geologiska malmtill- gången till i storleksordningen 3 000 milj. ton. Därtill kommer vilande rika fyndigheter. Dessa tillgångar torde dock underskrida tillgångarna vid de nuvarande gruvfälten. Dessutom finns stora tillgångar av fatti- gare malmer.

Vid LKAB:s gruvor och verk producerades år 1973 sammanlagt 27.8 milj. ton malm, slig och pellets, varav i Kiruna och Svappavaara 22.2 milj. ton och i Malmberget 5,6 milj. ton. Vissa malmkvaliteter från Malmberget är speciellt lämpade för framställning av pellets för direkt- . reduktion. Vilka kvaliteter som blir aktuella för Stålverk 80" är f.n. föremål för utredning inom de båda berörda företagen. Valet av kva- liteter är beroende av LKAB:s nuvarande och förväntade kontrakt med andra kunder, transportkapacitet och transportkostnadcr, lokalisering av agglomereringskapacitet med flera förhållanden.

Vid full drift kommer det totala malmbehovet vid NJA att uppgå till 8,8 milj. ton per år, varav 6,4 milj. ton för Stålverk 80.

Prop. 1974: 64 24

Den viktigaste importråvaran för Stålverk 80 är kol för framställ- ning av koks. Totalt beräknas kolbehovet för nuvarande järnverk till 1,6 milj. ton per år. Vid en investering i Stålverk 80 kommer den to- tala kolförbrukningen att öka till 4 milj. ton per år. Kol kommer att inköpas främst från Polen och Sovjetunionen men även från USA för att få en ur produktionsteknisk synpunkt lämplig kolblandning. Even- tuellt kan även andra länder bli aktuella. NJA har redan genom garan- tier och avtal fått en del av sin kolimport tryggad. Koltillgången i de aktuella länderna är god.

Det behövs något över 1 milj. ton kalksten per år. Detta behov bör kunna tillgodoses från NJA:s egna fyndigheter på Gotland och an- gränsande tillgångar.

Olika legeringar för Stålverk 80 kommer att köpas från svenska producenter medan däremot bl.a. manganmalm behöver importeras.

I masugnsprocessen åtgår ca 500 kg koks för produktion av 1 ton råjärn. Denna mängd kan minskas med 75—10() kg genom att man i masugnen tillsätter olja, tjära eller koksgas. I övrigt används gas från koksverk och masugnar för drift av varmblästerapparater, sinterverk och kalkugnar, allmänna uppvärmningsändamål m. m. Gasen som fram- ställs i samband med koksningen används för bl.a. uppvärmning och ångproduktion. Detsamma gäller den gas som uppstår i masugnspro- cessen och gas från stålugnarna. I speciella gasblandningsstationcr blan— das dessa gaser för ett optimalt utnyttjande. Överskottscnergi i form av blandgas sänds till ett mottryckskraftverk, där elektrisk kraft alstras. Vid detta kraftverk erhålls också hetvatten i stora kvantiteter som kan levereras till det fjärrvärmenät som planeras av Luleås energiverk. Om stålverket kommer att bli självförsörjande med elkraft är beroende av mängden koksgas som tillsätts i masugnsprocessen. Koltillförseln som under alla förhållanden är nödvändig för framställning av koks med- för att encrgibalansen i Stålverk 80 blir positiv. Den energimängd som kan levereras till externa användare kommer sålunda att bli större än de köp av elenergi som kan bli aktuella.

Anläggning av Stålverk 80

Två huvudalternativ inom Luleå kommun för lokalisering av Stål— verk 80 har närmare undersökts i samarbete mellan NJA och Luleå kommun och hamn. Det ena området, Börstskäret tillsammans med med Gräsören, ligger strax öster om nuvarande verksområde. Detta område har efter geotekniska undersökningar befunnits vara mera läm— pat för de aktuella anläggningarna än det andra området, Sandön. Även med tanke på transportkostnadcr och eventuella framtida utbygg- nader anses det utvalda området vara att föredra.

Projektet kommer att genomföras i två delvis parallella etapper var-

Prop. 1974: 64 25

av den andra avslutas ett år efter den första. Hela projektet beräknas vara klart sex år efter projektstart.

Projektarbetet har delats upp på följande huvudgrupper som omfattar båda etapperna:

—— Projektorganisation och förprojektering mån — Upphandling av större enheter — Anläggningsplanering och detaljkonstruktion före

"__! CNK»)

,,

byggstart lZ ,,

— Byggande före montagestart 6 ,, — Maskinmontage och färdigställande av byggnader 18 ,, _ lgångkörning och intrimning 6 ,, _ Färdigställande av byggnadsetapp 2 12 ,, Totalt 72 mån (6 år)

Den första masugnen kan tas i bruk under hösten 1978, förutsatt att tillstånd från berörda myndigheter kan erhållas för aktuella markarbe— ten före augusti 1974. Vidare förutsätts att markområdena för stålver- ket kan tillträdas före samma tidpunkt och att fyllnadsmassor kan an- skaffas i enlighct med uppgjorda planer.

Anläggningsarbetena når sin största omfattning under år 1.977 och 1978 då det huvudsakliga montaget utförs samtidigt som byggnadsar- betena kulminerar.

Kalkyl

Den totala investeringskostnaden för Stålverk 80 beräknas av NJA i 1973 års penningvärde uppgå till 2 700 milj. kr., inkl. administration. utbildning och igångkörning. De största konstnadsposterna utgörs av masugnar, koksverkstillbyggnad, stålverk och stränggjutningsanlägg— ningar. Totala kostnader exkl. räntor under byggnadstidcn uppskattas till 3 700 milj. kr. i löpande penningvärde.

l kalkylförutsättningarna ingår att malmen erhålls på järnväg och att 85 % av malmen sintras i stålverket.

Rörelsekapital i form av lager och kundfordringar beräknas till 400 milj. kr. i 1973 års penningvärde och igångkörningskostnader till 100—— 200 milj. kr.

Försäljningspriserna bestäms av förhållandet mellan kapacitet och ef- terfrågan och på sikt av potentiella konkurrenters kostnader och inves— teringsbenägcnhet. Produktkostnaderna är främst beroende av kol- och malmpriserna samt av kapitalkostnaderna. NJA har beräknat att inve- steringen vid normal konjunkturutveckling och vid en ekonomisk livs- längd av 1.5 år kommer att vara återbetald år 1986 dvs. ca 8 år efter det att den första masugnen vid Stålverk 80 tas i bruk.

Vid NJA har man gjort en beräkning med hjälp av historiska data för att studera den genomsnittliga avkastningen på investerat kapital under en konjunkturcykel. Man utgick därvid ifrån att verket skulle ha

Prop. 1974: 64 26

varit färdigställt vid utgången av år 1969. Även vid denna beräkning vi- sar projektet en mycket gynnsam räntabilitet.

NJA har gjort ett antal känslighetsanalyser av lönsamheten i Stål— verk 80. Förskjutningar i lönekostnader får relativt begränsade konse- kvenser för räntabiliteten på grund av lönekostnadernas ringa andel av de totala kostnaderna. Således medför en löneökning på 8 % per år som inte kan kompenseras med prishöjningar en genomsnittlig försämring av räntabiliteten i storleksordningen 2 % per år. På samma sätt har man gjort känslighetsanalyser vad beträffar prisändringar på ämnen samt på kol och malm. Sålunda beräknas en prisändring på ämnen på 10 kr. per ton påverka räntabiliteten med knappt 1 %. En ökning av kolpri- set med 10 kr. per ton skulle ungefär motsvara en prishöjning på de får- diga ämnena med 7 kr. per ton och en ökning av malmpriset på 10 kr. per ton, motsvara en ökning med 15 kr. per ton för ämnen. Konjunk- turkänslighcten har också beräknats genom bl. a. olika kombinationer av pris- och volymutfall.

Den beläggningsnivå vid vilken verket upphör att vara lönsamt, lig— ger vid ca 60 %. Under senare delen av verkets livstid förskjuts denna nivå nedåt eftersom räntekostnaderna minskar allt eftersom lånen amor- teras.

Externu transporter

Av NJA:s transportutredning framgår i huvudsak följande. Malm transporteras med järnväg till Luleå från malmfälten i Kiruna och Gällivare—Malmberget. Järnvägens totala transportkapacitet är med nuvarande utnyttjande 16 malmtåg i vardera riktningen per dygn, motsvarande en kapacitet av 12 milj. ton per år. vilket även täcker be- hovet vid Stålverk 80. En upprustning av bandelen Gällivare—Luleå pågår.

De utgående järnvägstransporterna från Stålverk 80 beräknas komma att uppgå till maximalt 200 000 ton per år. Dessa transporter med äm- nen för svenska stålverk m. m. kommer att gå på separata spårenheter' och inte störa transporterna av malm vid malmbangården.

Leveranserna av kol, kalksten m.m. till Stålverk 80 och befintliga verksenheter beräknas komma att ske med fartyg med en sammanlagd fraktkapacitet på drygt 6 milj. ton per år varav 4,5 milj. ton i s. k. sy-- stemtrafik som förväntas kunna användas för returfrakter. Med den ut-- veckling som f. n. pågår inom vintersjöfarten kommer behovet av vinter- lagring successivt att minskas. Härigenom kommer också inkommande- och avgående transporter bättre att överensstämma och möjligheterna- till returfrakter att öka. Från det befintliga verket vid NJA kommer transportbehovet för utleveranser att uppgå till ca 1,4 milj. ton per år" och ifrån Stålverk 80 till ca 4 milj. ton per år. Av dessa 5,4 milj. ton kommer som redan nämnts, 4,5 milj. ton att levereras med hjälp av re-

Prop. 1974: 64 27

turfrakter inom ramen för systemtrafiken. NJA bedömer att resterande transportbehov från ekonomisk synpunkt bör ske med annat tonnage.

De senaste fyra åren har vintersjöfarten kunnat upprätthållas till och från Luleå. Statistiskt sett uppträder isläggning i stora delar av Botten- viken i genomsnitt vart femte år. Tidigare disponibla isbrytarresurser har inte varit tillräckliga för att hålla åretrunt-sjöfart för samtliga ham- nar runt den svenska kusten. Med ytterligare tillskott till redan beställ- da isbrytare skullc enligt NJA en betydligt störningsfriare vintersjöfart vid Luleå kunna garanteras.

Det utvecklingsarbete som bedrivs på olika håll för att få fram fartyg lämpliga för gång i is kan väntas resultera i isförstärkta fartyg på upp- emot 50 000 ton. För fartyg av denna storlek är kraven på plåttjocklek och stabilitet redan så stora att investeringsmerkostnaden beräknas bli relativt obetydlig för isförstärkning.

Även hamnanläggningarna måste anpassas till kraven på vintersjöfart. För Stålverk 80:s hamnanläggningar avser man att dels leda ut varmt vatten i själva hamnbassängen, dels förse kajanläggningarna och område- na kring farlcden med strömbildare som drar upp det varma bottenvatt- net till ytan. .

NJA:s kostnader för vintersjöfart är beroende på isförhållandena. Företaget beräknar 2—3 kr. per ton som ett årsmedelvärde för merkost- nader som uppstår i samband med vintersjöfart.

Den utökade sjötrafik som Stålverk 80 för med sig ställer krav på en breddning av Sandöledcn till Luleå. Muddcrmassor som erhålls vid breddningsarbetet beräknas kunna användas för utfyllnad för Stålverk 80. Arbetena bedrivs successivt allt eftersom kravet på ökad storlek på fartyg uppstår. Ökade krav på farledsutmärkning kommer att stäl- las med den ökade fartygstätheten.

Planeringen av hamnanläggningarna sker i" samarbete mellan NJA och Luleå kommun och hamn. Hamnanläggningarna anpassas för att" klara vintersjöfart och fartyg med ett djupgående på 12,9 m. I anslut- ning till kajerna kommer upplagsplatser att färdigställas.

Regionala konsekvenser av Stålverk 80

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i en utredning behandlat Stål- verk 80:s konsekvenser för sysselsättning, folkmängd och samhällsbyg- gande. Av utredningen framgår i huvudsak följande.

En minskning av sysselsättningstillfällena inom jord- och skogsbruk och stagnationen inom näringslivet i övrigt har fört med sig en bety- dande avflyttning från Norrbottens län. Antalet förvärvsarbetande inom jord- och skogsbruk minskade sålunda under 1960-talet från 15000 till 9000. Under åren 1967—1972 uppgick avflyttningsförlusterna i länet till inemot 13 000 personer. Utflyttningen har till stor del berört människor i yrkesaktiv ålder.

Prop. 1974: 64 28

Näringslivstillväxten inom Luleå kommun minskade under. perioden 1965—1970. Folkmängden ökade från 53 000 till 59 000 medan antalet förvärvsarbetande växte med endast 600. Flyttningsrörelserna tyder på att Luleå kommun i betydande utsträckning har fungerat som en mellanstation för utflyttande människor från Norrbotten.

Andelen förvärvsarbetande män och kvinnor i åldrarna 15—64 år var år 1965 i Norrbotten resp. 9 % och 11 % lägre än genomsnittet för riket. Undersysselsättningen i länet uppgick detta år till ca 1.3 000 per- soner. Antalet personer i arbetsmarknadsutbildning, beredskapsarbetcn och därmed jämförbar verksamhet beräknades samtidigt till över 5 000 personer. Denna bild var i stort sett oförändrad år 1970.

Inom ramen för länsplanering 1974 utarbetades näringslivs- och be- folkningsprognoser. Med stöd av det material som nu föreligger kan ar— betskraftsefterfrågan i Luleå kommun beräknas. Sålunda förväntas an- talet förvärvsarbetande inom jord— och skogsindustri minska från ca 1 300 år 1970 till. ca 750 år 1980. Antalet förvärvsarbetande inom in- dustrin väntas under samma period öka från omkring 6500 till ca 11 500. Vidare beräknas varuhandeln öka från ca 3 1.00 till 4 400, sam- färdsel, post och tele från 2 500 till 3 000 och offentlig förvaltning och tjänster från ca 9000 förvärvsarbetande till något över 12000. Inom ramen för denna utveckling har antalet anställda vid NJA ökat från ca 3 250 år 1970 till ca 4 300 år 1973. För perioden 1974—1980 för- väntas en ökning ske med ytterligare ca 1 000 på grund av uppföran- det av koksverket och det planerade investeringsprogrammet för åren 1973—1976. I denna beräkning ingår inte de 2 300 som erbjuds arbete genom tillkomsten av Stålverk 80. Antalet anställda vid NJA år 1980 kan således uppskattas till omkring 7600. Inom tjänstesektorn kan ungefär lika många sysselsättningstillfällen väntas tillkomma som di- rekt skapas genom utvidgning av verksamheten vid NJA. Under 1970- talet skulle således investeringarna vid NJA inkl. Stålverk 80 direkt och indirekt öka antalet arbetstillfällen med ca 8 000. I denna beräk- ning ingår inte sysselsättningseffekterna av uppförandet av Stålverk 80 och övriga anläggningar.

Byggnads- och montagearbeten kommer att nå sin största omfattning åren 1977 och 1978 med resp. 1200 och 1 000 engagerade i uppbygg- naden av stålverket. Enligt länsarbetsnämnden kommer det inte att medföra några svårigheter att tillgodose behovet av byggarbetskraft för uppförandet av stålverket, motsvarande 3 000 manår under bygg— nadsperioden. Genom att andra byggnadsobjekt successivt avslutas kommer rekryteringen av byggnadsarbetare för Stålverk 80 att under- lättas. Hittillsvarande anläggningsarbeten vid NJA har kunnat klaras med arbetskraft som till övervägande del kommer från länet. Även fortsättningsvis bör rekrytering i huvudsak kunna ske från länet såväl till Stålverk 80 som till övriga angelägna byggnadsprojekt i anslut-

Prop. 1974: 64 39

ning till NJA:s expansion'i Luleå -Sås'om bostadsbyggande och Utbygg- naden av samhällelig och kommersiell service m. m. .

I sin utredning har länsarbetsnämnden vidare framhållit att arbets- kraftsbehovet för driften av Stålverk 80 och övriga planerade industri-' utbyggnader skall kunna tillgodoses med rekrytering i huvudsak inom länet. Nämnden baserar sin bedömning bl. a. på aktuell statistiköver arbetsmarknadsläget inom Norrbotten." I november år. 1973 var sålunda antalet anmälda arbetslösa vid arbetsförmedlingen i länet ca" 4800", antal personer i arbetsmarknadsutbildning ca 3800 och personer i beredskapsarbeten 3500. Härtill kommer en uppskattad dold arbets-' kraftstillgång med ca 7000 personer. De fortsatta strukturförändring- arna inom jord- och skogsbruk förväntas fortgå vilket kan medföra en ökad tillströmning av arbetskraft till industrin. Sammanfattningsvis an- ser länsarbetsnämnden att tillgången på arbetskraft för överblickbar tid betydligt kommer att överstiga efterfrågan. '

Som en följd av bl.a. utbyggnaden av NJA, tillkomsten av högsko- lan i Luleå och flera nya industriföretag i regionen har samhällsutbygg- naden i Luleå under senare'år måst ske i snabb takt. Denna tillväxt ' har ställt stora krav på planeringsinsatser från kommunens och läns- styrelsens sida. Tillkomsten. av ett nytt stålverk i Luleå kommer att ställa krav på fortsatt hög nivå i samhällsutbyggnaden. Länsstyrelsen" har tillsammans med fyrkanten — Luleå, Boden, Piteå och Älvsbyn —— bildat en kommitté för att lösa de planeringsproblem som kan upp- komma. Bl.a. avser man att undersöka möjligheterna att åstadkom-- ' ma en geografisk fördelning mellan 'de fyra kommunerna i fråga" om ökat bostadsbyggande. Någon brist på resurser föratt förverkliga bostadsbyggandet i den behövliga omfattningen föreligger inte "enligt" länsstyrelsen. '

Vattentillgången i de berörda tätorterna är betryggande och vatten- reningen är under kontroll.'Självfallet kan kapaciteten'i anläggning- arna för vattenrening behöva höjas och eventuellt'komplettcras med nya reningsstcg. Några principiella hinder för en sådan fortsatt ut- byggnad föreligger enligt länsstyrelsen inte. ' '

Bland de övriga planeringsuppgifter som berörda kommuner och länsmyndigheter ställs-' inför med anledning av stålverksutbyggnaden kan här endast i korthet ett par exempel beröras. Sålunda "undersöks förutsättningarna för ett utvecklat kollektivtrafiksystem samtidigt som behovet av en utbyggnad av väg- och gatunätet i regionen kartläggs. Den kommunala servicen kan också i vissa avseenden behöva byggas ut.

Miljövård En etablering av ett stålverk till Luleåregionen anser NJA ligger i linje med de riktlinjer för lokaliseringen av tung industri, som riks-

dagen uttalat i samband med den fysiska riksplaneringen (prop.. 1972: 111, CU 1972: 35, rskr 1972: 348).

Prop. 1974: 64 30

Frågan om tillåtlighet att lokalisera Stålverk 80 till Luleå skall i en- lighet med byggnadslagen prövas av Kungl. Maj:t. I samband med den- na prövning skall såväl miljöskydds-, arbetsmarknadspolitiska som re- gionalpolitiska hänsyn tas. Flera statliga och lokala myndigheter kom- mer därvid att vara remissinstanser bl. a. koncessionsnämnden för miljöskydd. Det ankommer även på nämnden att meddela de närmare villkoren för uppförandet av stålverket. Naturvårdsverket kommer, så snart underlag beträffande emissionsmängder m.fl. förhållanden finns, att föreslå villkoren för stålverket. NJA:s myndighetskontakter i sam- band med prövningsärenden och tillåtlighetsfrågor sker i nära samarbete med länsstyrelsen och Luleå kommun.

För den planerade produktionsvolymen av 4 milj. ton ämnen per år beräknas kylvattenbehovet till ca 20 000 rn3 per tim.

Efter användning släpps vattnet ut i Sandöfjärden på ett sådant sätt att värmen i vattnet vintertid kan nyttiggöras i hamnbassängen för att minska isläggningen. Vattentillströmningen i Lule älv är sådan att temperaturen i ringa utsträckning väntas bli påverkad av detta vatten- utsläpp. Undersökningar angående strömningsförhållandena pågår i samarbete med statens meteorologiska och hydrologiska institut.

För allt förorenat vatten, s.k. processvatten. kommer slutna system att användas. Separata reningsanläggningar kommer därvid att behand- la vattnet vid resp. processenhet. Där så behövs kommer vattnet att kylas ned till lämplig temperatur i öppna kyltorn med luftgenomström- ning eller enligt andra system.

Stoftutsläppet från järnverket kommer att huvudsakligen bestå av järnoxider och kalk. Uppvärmning beräknas i stor utsträckning att ske med hjälp av koksugnsgas vars svavelhalt är låg. Utsläppen av svavel- dioxid blir därför av förhållandevis ringa omfattning. Vid järnverket kommer gasreningsanläggningar av olika slag att användas för att ge optimal rening. Med hjälp av speciell utrustning för övervakning av- ser man att kunna kontrollera att de av naturvårdsverket fastställda rikt- linjerna följs.

Kvaliteten hos den slagg som erhålls vid planerade tillverkningspro- cesser har undersökts. Slaggen har därvid visat sig vara en stabil pro- dukt som ej ger fällningar av metaller i vatten. Slaggen från Stålverk 80 kommer därför att kunna användas som byggnads- och utfyllnads- material i vatten.

Övriga konsekvenser

Beträffande övriga konsekvenser av Stålverk 80 har NJA bl. a. pekat på sysselsättningseffekter och på tillskottet till handelsbalansen.

Stålverk 80 kommer att medföra en ökad efterfrågan på varor och tjänster inom regionen. För uppförandet av verket har behovet av bygg- arbetskraft som tidigare nämnts beräknats motsvara ca 3000 manår.

Prop. 1974: 64 31

Vad gäller byggmaterial av olika slag torde den alldeles övervägande delen komma att levereras från svenska företag medan verksutrustning- en till stor del kommer att importeras. Den slutgiltiga fördelningen kommer att bli beroende av resultatet av upphandlingen till stålverket.

Under driftskedet kommer liksom är fallet vid de nuvarande anlägg- ningarna tjänster i form av underhållsarbeten och transporter att köpas från företag som är fristående från verket. Underhållsarbeten och transportuppgifter av olika slag kommer att behöva utföras av från verket fristående företag. Genom att stålverket behöver ungefär 1 milj. ton kalksten per år bedömer NJA att en utbyggnad av kalkbrytningen på Gotland blir nödvändig. Härigenom skapas arbetstillfällen för ett 50-tal personer.

Genom att ämnen i stället för motsvarande kvantitet malm exporte- ras kan exportintäktcrna beräknas öka med ca 1 800 milj. kr. per år. Från detta belopp skall dras import av kol, legeringsämnen, reservdelar m.m. samt under några år den del av' investeringsbeloppet som faller på utländska beställningar. Sammanlagt beräknas stålverket medföra ett årligt exporttillskott av 1 000— 1 100 milj. kr.

Finansiering

Kapitalbehovet för Stålverk 80 inkl. prisstegringar och räntor under byggnadstiden samt rörelsekapital beräknas av NJA i löpande pen- ningvärde till 4600 milj. kr. Härav bedömer NJA att ca 4000 milj. kr. behöver finansieras externt genom kapitaltillskott och lån. Under åren 1974—1976 kan sålunda ett sammanlagt kapital av 800 milj. kr. och under åren 1977—1979 sammanlagt 3 150 milj. kr. komma att be- höva tillföras. Stålverk 80 väntas från produktionsstart år 1979 t.o.m. år 1986 generera vinstmcdel motsvarande den totala investeringskost- naden.

I skrivelse från Statsföretag AB av den 1 mars 1974 framgår i huvud- sak följande.

Statsföretags styrelse rekommenderar genomförandet av Stålverk 80 under förutsättning av statligt kapitaltillskott till Statsföretag av lägst 1 000 milj. kr., lån enligt samma villkor som gäller för lokaliserings- lån med 1 300 milj. kr. och statliga garantier för lån med lägst 1 500 milj. kr. Av Statsföretags skrivelse framgår vidare att formerna för ka- pitaltillskottet bör bli föremål för överläggningar. Statsföretag förvän- tar sig att staten är beredd att bära en del av eventuell förlust som kan uppstå under stålverkets första verksamhetsår.

Det som återstår att finansiera beräknas kunna tillföras bolaget ge- nom extern upplåning. På den svenska kapitalmarknaden räknar NJA med att kunna placera bl. a. obligationslån. Beroende på var inköp av anläggningar sker kan exportkrediter utnyttjas. Den internationella låne- marknaden anser NJA bör kunna absorbera lån av den storleksordning det här kan bli fråga om.

Prop. 1974: 64 ' 32

Departementschefen

Under senare år har förutsättningarna för lönsamhet och konkur- rensförmåga hos NJA förbättrats. Stora satsningar för att öka'kapa— citeten såväl i fråga om råstålsframställning som manufakturering in- leddes år 1970. Detta investeringsprogram har planenligt genomförts och avslutas under innevarande år. För att trygga företagets försörj-' . ning med koks fattades år 1972 beslut om att bygga ett- koksverk. Koksverket, som är under uppförande, kommer enligt planerna att vara i drift under år 1975. Dessa investeringar är så kapitalkrävande ' att statlig finansiell medverkan varit nödvändig för deras förverkligan- de. Genom de senaste årens målmedvetna satsningar har företaget kom— mit in i en positiv utveckling. Detta avspeglas bl. a. i de riktlinjer för NJA:s utveckling under perioden 1973—.1976 som antagits av företa- gets styrelse. Enligt dessa riktlinjer skall NJA få resurser för en för- ädling av hela sin tackjärnsproduktion och för en ökad -vidaremanufak- turering. Dessa investeringar kommer att finansieras med eget kapital, obligationslån, leverantörskrediter och lokaliseringsstöd.

Den malm som bryts vid fyndigheterna i Norrbotten har hittills i huvudsak exporterats. Sålunda köpte svenska stålverk endast 0,6 milj. ton av LKAB:s totala malmleveranser på ca 32.milj. ton år 1973. Om en större andel av malmen'förädlas skapas nya arbetstillfällen sam- tidigt som landets exportintäkter från malmen ökar. Dessa motiv för en ökad stålproduktion har ofta framhållits i diskussionerna om Norr- bottens industrialisering. NJA har nu efter ett omfattande utrednings— arbete lagt fram förslag om uppförande av ett nytt stålverk i Luleå, Stålverk 80. Produktionen vid verket avses uppgå till 4 milj. ton ämnen per år. Den stora produktionsvolymen och den för NJA nya produk- tionsinriktningen har medfört att marknadsbedömningarna givits en framträdande roll i utredningsarbetet. Detta arbete har bedrivits med en öppenhet som torde vara oöverträffad vad gäller industriprojekt.

Under perioden fram till senare delen av 1980-talet beräknas värl- dens stålkonsumtion öka med mellan 4 och 5” ;27 per 'år, vilket innebär en något mindre ökning än under 1950- och 1960-talen; Även med en tillväxt av denna storleksordning kommer dock förbrukningen att öka med mycket betydande kvantiteter. Från en nivå av ca 690 milj. ton' år 1973 beräknas stålkonSumtionen år 1980 uppgå till närmare 950 milj. ' ton för att år 1985 vara uppe i närmare 1 150 milj. ton.

För att möta en konsumtionsökning av denna storlek krävs en mycket betydande utbyggnad av världens kapacitet för stålproduktion. Härtill ' kommer behovet av ersättning av föråldrade anläggningar. Produktions- kapaciteten i världen skulle således enligt gjorda beräkningar behöva ökas med ca 400 milj. ton fram till år 1980 och med ytterligare 350 milj ton under aren 1980—1985. '

Prop. 1974: 64 . .'_ 33

Världshandeln med stål har under åren'1950—1970 nära seXdubb- lats och uppgick år 1970 till ca 120' milj. ton. Handeln med stålpro—

dukter har under senare. år ändrat karaktär. Specialiseringen har med- ' '

fört ett allt större handelsutbyte mellan de stora producentländerna. Detta har lett till en ökad integrering av stålmarknaderna, främst i Västeuropa. Den hittillsvarande internationella handeln med 'göt och ämnen mellan länderna har varit av begränsad omfattning. Inom resp.- stålproducerande land har denna handel varit mera utbredd. Inom exem- pelvis Förbundsrepubliken Tyskland beräknas leveranserna av göt och ämnen mellan stålverken år 1972 ha uppgått till drygt 10 milj. ton,'eller närmare en fjärdedel av den totala råstålsproduktionen.

Stålindustrin har, framför allt i Europa, som regel vuxit upp-inom områden med malm— och koltillgångar. I dessa områden har etablerats även annan industri som i varierande 'grad baserar sin tillverkning på stålprodukter. När råvarutillgångarna blivit mera svårtillgängliga eller börjat sina har fördelarna av denna lokalisering försvunnit för råjärns- framställningen. Inom dessa traditionella stålområden har även problem. som sammanhänger med befolkningskoncentrationcn kommit att öka kostnaderna vid råjärnsframställningen. Ökade krav på miljöskydd, t. ex. i form av investeringar i rökgasrening och vattenrening, vattenbrist, svårigheter att rekrytera arbetskraft m.m. kan nämnas som exempel på sådana problem. Trots problemen i det första, metallurgiska process- stegct har dessa stålverk en'betydande fördel av närheten till kunderna för sina valsade och manufaktureradc produkter. Stålföretag i dessa om- ' råden kan därför finna det motiverat att satsa på en utbyggnad 'av sin valsnings- och manufaktu'reringskapacite't samtidigt som de söker sig andra former för ämnesförsörjning. Sålunda är flera europeiska företag. engagerade i nya, kustlokaliserade stålverk vilkas produktion av råstål baseras på importerade råvaror. Dessa nya stålverk får en betydligt för— delaktigare transportekonomi än inlandslokaliserade verk som, efter omlastning av sjötransporterade råvaror, måste utnyttja landtransporter. Ett annat alternativ för lokalisering av råstålsframställning är att förläg- ga verk i anslutning till 'råvarutillgångarna. Sålunda finns avancerade planer på verk nära malmfyndigheter i Brasilien, Sydafrika och Austra- lien. '

NJA har med utgångspunkt i de allmänna marknadsutsikterna för äm- nen undersökt möjligheterna att avsätta 4 milj. ton ämnen fr. o. m. slutet av 1970-talet. Vid kontakter med tilltänkta kunder har NJA kunnat kon— statera ett stort intresse för ämnesköp. Det material som NJA har redo- visat från sina kundkontakter styrker bedömningen att det inom Europa kommer att finnas en betydande marknad för den planerade produktio- nen vid Stålverk 80. Framväxten av en stor ämnesmarknad med flera ämnesverk för avsaluproduktion medför att inlandsbaserade stålverk kan satsa på valsning och vidareförädling och till stor del förlita sig på äm-

Prop. 1974: 64 34

ncsförsörjning genom köp. Detta torde avsevärt öka stabiliteten på äm-' ncsmarknaden som hittills varit marginell till sin karaktär och uppvisat stora variationer i gjorda köp både med avseende på priser och kvan- titeter.

Vid genomförande av Stålverk 80 kan NJA under några år förväntas få en mycket gynnsam ställning på marknaden. Företaget måste dock räkna med att relativt snart möta konkurrens från andra nya stålverk med samma produktionsinriktning. Den jämförelse som NJA har gjort mellan Luleå och alternativa lokaliseringar av ämnesverk visar emel- lertid att Stålverk 80 bör ha goda möjligheter att hävda sig i en fram- tida konkurrenssituation. Närheten till marknaderna och till malmfyn- digheterna är härvid av avgörande betydelse.

NJA:s marknadsanalyser bekräftar alltså den bild av den framtida ämnesmarknaden som prognosmaterial och analyser av utvecklingen inom stålmarknaden visar. Marknadsfrågan är en av de väsentligaste faktorerna vid en bedömning av Stålverk 80. Med hänsyn till de under- sökningar som gjorts såväl inom NJA som av andra bedömare anser jag att de krav som kan ställas på en marknadsbedömning för det aktuella projektet är uppfyllda. Mot bakgrund av lämnade uppgifter anser jag att det finns goda förutsättningar för att genomföra Stålverk 80.

NJA:s bedömningar av processval och dimensionering av anläggning- arna är grundade på egna erfarenheter och internationella jämförelser. Vid valet av en anläggning med två masugnar om en årskapacitet av 2 milj. ton vardera har investerings- och driftkostnader samt driftsäker- hctsaspekter varit vägledande.

LKAB:s malmleveranser har under senare år varierat mellan 25 och 30 milj. ton och beräknas till närmare 35 milj. ton per år under 1980- talet. Den geologiska malmtillgången i de gruvor som nu är föremål för brytning uppskattas till i storleksordningen 3 000 milj. ton. Dessutom finns vilande rika fyndigheter som i framtiden kan tas i anspråk. Mot denna bakgrund kan NJA:s behov av malm anses vara tryggat under överskådlig tid. NJA:s sammanlagda malmbehov kommer med genom- förande av Stålverk 80 att vara 8,8 milj. ton per år. Av större betydelse för stålverkets ekonomi är frågan vilka malmkvaliteter som kan erhållas för Stålverk 80 och från vilka gruvor malmen skall hämtas. En från konecrnsynpunkt lämplig lösning av NJA:s framtida malmförsörjning kommer att utarbetas inom Statsföretaggruppen.

Koksförsörjningen för Stålverk 80 kan säkras genom en tillbyggnad av det koksverk som är under uppförande vid NJA. Koltillgången i värl- den är mycket god och NJA:s kolförsörjning torde inte behöva möta några större problem. Av övriga råvaror kan behovet av kalksten tillgo- doses inom landet medan vissa lcgcringsämnen, tillsatsmaterial m. m. sannolikt måste importeras. '

Genom att NJA själv svarar för koksframställningen kommer koksgas

Prop. 1974: 64 35

i stora kvantiteter att kunna utnyttjas för olika energikrävande uppgifter. Enligt företagets bedömningar kommer Stålverk 80 på grund av till- gången på koksgas att bli i huvudsak självförsörjande med energi. Even- tuellt kan också visst energiöverskott ställas till förfogande för Luleå kommun eller annan användare.

Investeringskostnaderna för Stålverk 80 beräknas till 2 700 milj. kr. i 1973 års penningvärde. I löpande penningvärde kommer verket inkl. räntor under byggnadstiden och rörelsekapital att kosta närmare 4 600 milj. kr. Med de förutsättningar som NJA har angivit i sin kalkyl kan investeringen förväntas ge en förhållandevis god avkastning. NJA be— räknar att Stålverk 80 vid normal konjunkturutveckling åtta år efter det att den första masugnen tagits i bruk skall ha genererat vinstmcdel mot— svarande den totala investeringskostnaden.

Ämnespriserna och graden av kapacitetsutnyttjande kommer att vara avgörande för det ekonomiska utfallet av Stålverk 80. Även prisföränd- ringar på råvarorna får konsekvenser för lönsamheten. Höjningar av rå- varupriserna kommer dock att påverka konkurrenterna på samma sätt som NJA och kan i stort sett kompenseras med höjda ämnespriser. Löne- kostnadernas betydelse är mindre avgörande. Känslighetsanalyser visar att projektet även vid sådana förskjutningar i priser, beläggningsnivå m. m., som kan väntas uppkomma under lågkonjunkturer, bör kunna lämna en acceptabel avkastning. Den av NJA angivna avkastningen måste betraktas som förhållandevis hög och ger projektet en viss ekono- misk säkerhetsmarginal.

Sysselsättningssituationen i Norrbotten försämrades under 1960- talet. Tillväxten inom industrin och tjänstesektorn kunde inte uppväga minskningen av antalet förvärvsarbetande inom jord- och skogsbruk vilket fick till följd att länets folkmängd minskade under slutet av år- tiondet. Antalet förvärvsarbetande i Luleå ökade under åren 1965— 1970 endast med 600 medan folkmängden ökade med närmare 6 000. Sysselsättningsnivån i länet har under många år legat betydligt under genomsnittet för riket.

För att komma till rätta med sysselsättningsproblemen har statsmak- terna vidtagit olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Stora resurser har satsats på utbildning, beredsk'apsarbeten och ekonomisk stimulans i form av lokaliseringsstöd, utbildningsbidrag, transportstöd m.m. som lämnats till företag som etablerar sig eller bygger ut befintlig verksam- het inom stödområdena. En stor del av de nämnda insatserna har kom- mit Norrbotten till del. Särskild betydelse för Norrbotten har den stat- liga företagsverksamheten kommit att få. Sålunda svarade Statsföretag- gruppen för mellan 75 och 80% av industriinvesteringarna i. länet under åren 1972 och 1973. Företagsgruppen har under åren 1970— 1973 investerat omkring 2 100 milj. kr. i Norrbotten. Till detta skall läggas övriga statliga investeringar som framför allt statens vattenfalls-

Prop. 1974: 64 _ '_ 36

verk svarar för. Genom sin ,dominans har Statsföretaggruppen enligt min mening ett särskilt ansvar för industrisysselsättningen inom Norr- botten. Genom Stålverk 80. och andra satsningarpå basindustri får' länet bättre strukturella förutsättningar för den näringslivsutveckling som är nödvändig för en gynnsammare folkmängdsutveckling och 'syssel- sättningsnivå. ' .

Uppförandet av anläggningarna för Stålverk. 80 ger sysselsättning motsvarande sammanlagt 3 000 manår under åren 1974 till 1979. Sin största omfattning får dessa arbeten år 1977 då sammanlagda antalet byggnads- och montagearbetare väntas uppgå till närmare 1 200. Ge- nom att andra större byggnadsarbeten avslutas samtidigt som stålverket börjar byggas upp kommer rekryteringen av arbetskraft .att 'underlät- tas. Stålverk 80 kommer att i full drift sysselsätta ca 2 300 personer. De indirekta effekterna på befolkningsutvecklingen i kommunerna inom ' den s. k. fyrkanten —. Luleå, Boden, Piteå och Älvsbyn — blir emeller- . tid betydligt större. Bl, a. tillkommer en cxpansioninom tjänstesektorn av ungefär samma storlek som ökningen av antalet anställda vid NJA.-

Rekryteringen till Stålverk 80 och till den expanderande tjänstesek- torn bedöms i huvudsak' kunna ske inom länet. Stålverkets förväntade lönsamhet jämte Luleå kommuns regionala betydelse motiverar desam- hällsinvesteringar som. blir följden av utbyggnaden av NJA.

Undersysselsättningen bland kvinnor är särskilt framträdande i Norr- botten. Jag vill därför understryka .angelägcnheten av att'NJA i största möjliga utsträckning anställer kvinnlig arbetskraft. Detta bör under- lättas av de möjligheter till anpassning av arbetsplatserna till' de an- ställda som föreligger när en ny industri planeras. Jag har med tillfreds- ställelse noterat att initiativ i denna riktning redan har tagits inom NJA. .

Jag anser det väsentligt att NJA även fortsättningsvis i samarbete med länsarbetsnämnd och arbetsförmedling beaktar möjligheterna till anställning av svårsyssclsatt arbetskraft.

Den pågående utbyggnaden av NJA och tillkomsten av Stålverk 80 ställer stora krav på planering inom de berörda kommunerna och läns- styrelsen. Med de förberedelser som vidtas och det goda samarbete som de ansvariga inom regionen-uppvisar tror jag att förutsättningar finns för att samhällsutbyggnaden skall kunna ske på ett smidigt sätt.

En industri som Stålverk 80 ställer stora krav på åtgärder för att skydda miljön. NJA har noggrannt utrett vilka reningsanläggningar m.m. som erfordras och hur kraven från naturvårdande myndigheter bäst kan tillgodoses. En förutsättning för projektets genomförande är givetvis att NJA får nödvändiga tillstånd. Jag förutsätter att vid pla- neringen av arbetsmiljön i det nya verket liksom vid det pågående koksverket all möjlig hänsyn tas till de anställda.

Prop. 1974: 64 37

Den svenska stålindustrin är genom sin starka exportinriktning i hög grad beroende av utvecklingen på den internationella stålmarknaden. Exporten, som år 1973 uppgick till 40 % av produktionen, domineras av specialstålct. De svenska verken har inom flera produktgrupper en stark ställning på världsmarknaden. Även handelsstålsexporten har ökat mycket snabbt och av det totala värdet av vår stålexport svarade han- delsstålet år 1973 för omkring en tredjedel.

De svenska stålverken möter emellertid en stark utländsk konkurrens även på hemmamarknaden. Detta gäller särskilt inom handelsståls- området, där omkring hälften av tillförseln till den svenska markna- den år 1973 utgjordes av importerat material. De stora kontinentala handelsstålsverken har varit prisledare även på den svenska marknaden.

Det är med tanke på den centrala roll som stålindustrin har i vår ekonomi angeläget att branschens internationella konkurrenskraft stärks. Tillkomsten av Stålverk 80 bör enligt min mening i hög grad kunna medverka härtill. Detta gäller såväl för de integrerade verken som för elektrostålverken. Inte minst verk av den senare kategorin kan vid en ogynnsam utveckling av priset på skrot och elenergi finna det fördel- aktigt att tillköpa ämnen. Flera svenska verk har också visat stort in— tresse för ämnesköp från Stålverk 80. Det bör understrykas att Stål- verk 80 genom sin produktionsinriktning inte kommer att konkurrera med andra svenska verk.

Svenska handelsstålverk bör sålunda genom ämnesköp från Stålverk 80 kunna sänka sina produktionskostnader. En ökad andel tillköpta ämnen minskar också företagens investeringsbehov i den kapitalinten- siva råstålsproduktionen, vilket ökar möjligheterna att bygga ut såväl valsningskapacitet som manufakturering. En sådan utveckling är ange- lägen inte minst från sysselsättningssynpunkt, då arbetskraftsbehovet är betydligt större inom vidarebearbetningen än inom råstålsproduktio- nen. Detta senare förhållande visas av att endast omkring en femtedel av arbetarna inom den svenska stålindustrin sysselsätts inom de me- tallurgiska avdelningarna.

Inom stålindustrin sysselsätts över 50000 personer. Produktionsen- heternas storlek och den geografiska koncentrationen till Bergslagen understryker branschens sysselsättningsmässiga och rcgionalekonomiska betydelse. Dessa förhållanden ställer stora krav på planmässighet i stålindustrins utveckling. För statsmakterna framträder härvid ett allt starkare behov av att kontinuerligt kunna följa utvecklingen inom bran— schen samt att löpande kunna samråda med företagen och de anställda angående denna utveckling. Enligt vad jag erfarit kommer utredningen (I 1972: 07) av vissa frågor inom järn- och stålområdet att under våren framlägga förslag om hur ett system för information om utvecklingen inom stålindustrin bör utformas. Formerna för samrådet får ytterligare övervägas.

Prop. 1974: 64 38

Sammanfattningsvis vill jag anföra följande. Stålverk 80 synes ha förutsättningar att ge en god avkastning på investerat kapital. Sats- ningen på en statlig basindustri i Norrbotten ger underlag för en posi- tiv näringslivs- och bcfolkningsutveckling inom såväl Norrbotten som andra län där stålindustrin är lokaliserad. En vidareförädling av malmen i Sverige är motiverad från företagsekonomiska och sysselsättningspoli- tiska synpunkter och ger dessutom ökade exportintäkter från den norr- bottniska malmen. Det är av vikt att kunna konstatera att en lokali- sering till Luleå av det föreslagna stålverket av såväl företagsekono- miska som samhälleliga skäl är att föredra framför andra lokaliserings- alternativ. Stålverket bör mot denna bakgrund uppföras av NJA och staten bör medverka till dess finansiering.

Stålverk 80 är en investering av sådan storlek att Statsföretag endast i begränsad omfattning kan bidra till dess finansiering. NJA har be- räknat kapitalbehovet för stålverket till 4600 milj. kr. i löpande pen- ningvärde under uppbyggnadsperioden. Enligt Statsföretags uppfattning bör staten bidraga med ett kapitaltillskott på lägst 1 000 milj kr och med lån av 1 300 milj. kr på samma villkor som gäller för lokaliserings- lån. Därutöver förväntar sig Statsföretag statliga garantier för den öv- riga upplåning som kan bli aktuell.

I likhet med Statsföretag anser jag att staten i betydande omfattning måste medverka till finansieringen av Stålverk 80. Denna medverkan bör ske i ungefär den takt stålverket byggs upp. Det egna kapitalet i stålverket bör uppgå till omkring 25 % av det totala finansierings— behovct som av NJA beräknats till 4 600 milj. kr. Denna del av kapi- talet bör tillföras i form av en ökning av det egna kapitalet i NJA. Det torde ankomma på Statsföretag att teckna de nya aktierna i NJA. vilket bör ske till överkurs så att en lämplig del av det tillkommande egna kapitalet tillförs NJA:s reservfond. Staten bör bidra till Statsföre- tags finansiering av aktieteckningen till ca två tredjedelar genom att teckna nya aktier i Statsföretag. Även dessa aktier bör tecknas till viss överkurs. Den sammanlagda ökningen av det egna kapitalet i Stats— företag skulle härigenom "komma att uppgå till 700 milj. kr. Jag anser att aktieteckningen bör fördelas över de kommande fyra budgetåren och ske med 175 milj. kr. under budgetåret 1974/75.

Statens övriga medverkan till finansieringen bör ske i form av lån till NJA. Dessa lån kan sammantaget komma att uppgå till 1 300 milj. kr. och bör lämnas på samma villkor som lokaliseringslån. Det första av dessa lån synes komma att behövas tidigast under budgetåret 1976/77. Jag avser att återkomma i denna fråga.

Stålverk 80 kan väntas lämna avkastning på investerat kapital om- kring år 1980. Detta kommer givetvis att beaktas när staten ställer krav på utdelning från Statsföretag.

Jag" är beredd att ställa det detaljerade utredningsmaterialet i ärendet till vederbörande riksdagsutskotts förfogande.

Prop. 1974: 64 39

Hemställan

Jag hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att

1.

'7 4.

godkänna de av mig förordade riktlinjerna för finansieringen av ett nytt stålverk i Luleå, . till Teckning av aktier i Statsföretag AB för budgetåret 1974/75

under fonden för statens aktier anvisa ett investeringsanslag av 175 000 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Prop. 1974: 64 40