om ändrade regler för beskattning av rennäringen m.m.
Prop. 1975/76: 107 Regeringens proposition
1975/76: 107
om ändrade regler för beskattning av rennäringen m. m.
beslutad den 29. januari 1976.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På reperingens vägnar
OLOF PALME
G.F. STRÄNG
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar för beskattningen av rennäringen, dvs. den verksamhet som bedrivs av samebyarna och de enskilda renägarna.
Ändringarna är betingade främst av den nya rennäringslagen (1971:437).
Renägare, som övergår från kontantmässig till bokföringsmässig redovisning, föreslås få möjlighet att fördela värdena på vissa utgående balansposter under en femårsperiod. Vidare föreslås att värderingen av djur i renskötselrörelse skall anknytas till de principer som gäller inom jordbruket. Samebyarna föreslås bli oinskränkt skattskyldiga och beskattade till statlig inkomstskatt efter en skattesats på 15 "5. Propositionen innehåller också förslag om att vissa specialregler i taxeringslagen — däribland undantaget från deklarationsskyldighet — skall avskaffas.
Dessutom föreslås att s. k. skötesavgift och sköteslega undantas från skatteplikt för mervärdeskatt.
De nya reglerna avses att tillämpas i princip fr. o. m. 1978 års taxering.
I Riksdagen 19751/76. I saml. Nr 107
1¶Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
Härigenom föreskrives att 533 I mom. och punkt I av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
533 I mom ." Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger så framt ej
annat föreskrives i denna lag eller i särskilda bestämmelser, meddelade på
grund av överenskommelse eller beslut, varom i 72 och 73 §8 sägs:
a) fysisk person:
för tid, under vilken han varit här i riket bosatt:
för all inkomst, som av honom här i riket eller å utländsk ort förvärvats;
samt
för tid, under vilken han ej varit här i riket bo-
satt:
för inkomst av här belägen fastighet; för inkomst av rörelse, som här bedrivits: för avlöning eller annan därmed jämförlig förmån, som utgått av an-
ställning eller uppdrag hos svenska staten eller svensk kommun;
för avlöning eller annan därmed jämförlig förmån, som utgått av annan anställning eller annat uppdrag, i den mån inkomsten uppburits härifrån och förvärvats genom verksamhet här i riket;
för pension och annan ersättning enligt tagen (1962:381) om allmän försäkring eller pension på grund av anställning eller uppdrag hos svenska stäten eller svensk kommun;
för belopp, som utgår på grund av pensionsförsäkring, som meddelats i här i riket bedriven försäkringsrörelse:
för ersättning enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring och lagen "(1956:293) om ersättning åt smittbärare samt enligt annan lag eller författning, som utgått till någon vid sjukdom eller olvcksfalt i arbete eller på grund av militärtjänstgöring;
för dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa enligt lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen
(1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd: för timstudiestöd och inkomstbidrag enligt studiestödslagen (1973:349),
för annan härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst av tjänst;
för vinst å icke yrkesmässig avyturing av fastighet eller rörelse här i riket eller tillbehör till sådan fästighet eller rörelse; samt
för belopp vilket motsvarar restituerad, avkortad eller avskriven social-
I Senaste lydelse 1975:1347.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse försäkringsavgift till folkpensioneringen enligt 19 kap. 3 3 lagen (1962:381)
om allmän försäkring, tilläggspensionsavgift, sjukförsäkringsavgift eller all-
män arbetsgivaravgift och med vilket avdrag enligt 46 3 2 mom. åtnjutits
vid tidigare års taxeringar;
b) staten: = ”
för inkomst av jordbruksdomäner, skogar samt uthyrda eller med tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtna fastigheter, samt
för inkomst av rörelse, som ej härflutit av bank- eller försäkringsrörelse
eller av kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar eller av industriell verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose statens egna behov;
c) landsting, kommuner och andra menigheter ävensom hushållningssällskap med stadgar som fastställts av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer:
för inkomst av fastighet och av rörelse;
d) akademier, Nobelstiftelsen samt stiftelsen Dag Hammarskjölds Min-
nesfond, så ock allmänna undervisningsverk, sådana sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor i vilka de studerande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar samt samarbetsorgan för
sådana sammanslutningar med ändamål att fullgöra uppgifter som enligt
nämnda stadgar ankomma på sammanslutningarna, sjömanshus, svenska skeppshypotekskassan, skeppsfartens sekundärlånekassa, företagareförening som erhåller statsbidrag, norrlandsfonden, statens utvecklingsfond, Apo-
tekarsocietetens stiftelse för främjande av farmacins utveckling m. m., Stif-
telsen Industricentra, Sveriges exportråd, iärnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare, aktiebolaget tipstjänst, svenska penninglotteriet aktiebolag, allmänna sjukförsäkringsfonden, pensionsstiftelser som avses i lagen om tryggande av pensionsutfästelse m. m., allmänna försäkringskassor, understödsföreningar, som icke bedriva till livförsäkring hänförlig verksamhet, personalstiftelser som avses i lagen om tryggande av pensionsutfästelse m. m. med ändamål uteslutande att lämna understöd vid arbetslöshet, sjukdom eller olycksfall, stiftelser som bildats enligt avtal mellan organisationer av arbetsgivare och arbetstagare med ändamål att utgiva avgångsersättning till friställd arbetstagare eller främja åtgärder till förmån
för arbetstagare som blivit uppsagd eller löper risk att bliva uppsagd till
följd av driftsinskränkning, företagsnedläggelse eller rationalisering av fö-
retags verksamhet ävensom sådana ömsesidiga försäkringsbolag, som avses
i lagen om yrkesskadeförsäkring:
för inkomst av fastighet:
e) kyrkor, andra trossamfund än svenska kyrkan därest de utöva kyrklig verksamhet, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar, stiftelser som hava till huvudsakligt ändamål
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Ivdelse
att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar eller att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, främja vård och uppfostran av barn eller lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande eller främja vetenskaplig forskning, ävensom sådana föreningar vilka, utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska In-
tressen, huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga om stiftelser här
angivna art:
för inkomst av fastighet och av rörelse;
f) svenska aktiebolag och sådana f) svenska aktiebolag och sådana
bolag, som enligt särskild författning bolag. som enligt särskild författning äro skyldiga att avstå sin vinst, cko- äro skyldiga att avstå sin vinst. ekonomiska föreningar, samfund, stif- nomiska föreningar, samehvar, sam-
telser, understödsföreningar, som fund. stiftelser, understödsförening-
bedriva till livförsäkring hänförlig ar, som bedriva till livförsäkring verksamhet, verk, inrättningar och hänförlig verksamhet. verk, inrättandra inländska juridiska personer, ningar och andra inländska juridiska dock såvitt gäller sådana juridiska personer, dock såvitt gäller sådana personer som enligt författning eller juridiska personer som enligt författpå därmed jämförligt sätt bildats för ning eller på därmed jämförligt sätt
att förvalta samfällighet endast om bildats för att förvalta samfällighet
samfälligheten har taxerats såsom endast om samfälligheten har taxsärskild taxeringsenhet och avser erats såsom särskild taxeringsenhet marksamfiällighet eller reglerings- och avser marksamfällighet eller resamfällighet, samtliga här under ND gleringssamfällighet, samtliga här avsedda bolag, verk och andra ju- under f) avsedda bolag, verk och ridiska personer i den mån de ej in- andra juridiska personer i den mån begripas under punkterna d) och e): de ej inbegripas under punkterna d)
och e): för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats; 2) utländska bolag:
för inkomst av här belägen fastighet; för inkomst av rörelse, som här bedrivits; samt
för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket
eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse;
h) allmänna pensionsfonden:
för all inkomst som härflyter av medel, som förvaltas av fjärde fond-
styrelsen, samt i övrigt för inkomst av fastighet.
Riksskatteverket må, om särskilda skil därtill äro, efter ansökan förklara, att stiftelse eller förening, som har till huvudsakligt ändamål att främja
nordiskt samarbete, i fråga om skattskyldighet eller eljest vid: tillämpning
av denna lag skall anses jämställd med stiftelse eller förening, som ovan
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
i första stycket vid e) angives. Sådant beslut må, när omständigheterna det föranleda, av riksskatteverket återkallas. Över beslut, som riksskatteverket meddelat enligt detta stycke, må klagan icke föras.
Anvisningar
till 413
1.2 Inkomst av jordbruksfastighet elter rörelse skall beräknas enligt bokföringsmiässiga grunder. Hänsyn skall därför tagas till in- och utgående lager av varor, däri inbegripet djur, råmaterial, hel- och halvfabrikat m. m.. samt till fordringar och skulder. Som värde av ingående lager, fordringar och skulder skall därvid upptagas värdet av närmast föregående beskattningsårs utgående lager, fordringar och skulder. Bestämmelserna 1 41 3 om lager få i varvsrörelse tillämpas även i fråga om skepp eller skeppsbygge, på vilket den skattskyldige utfört eller avser att utföra arbete I icke oväsentlig omfattning, utan hinder av att den skattskyldige avyttrat skeppet eller bygget. Vad nu föreskrivits gäller dock endast intill dess skeppet eller skeppsbygget levererats till förvärvaren. Vad som avses med skepp framgår av sjölagen
(1891:35 s. DD).
För skattskyldig, som haft ordnad bokföring, skall beräkningen av inkomst
ske på grundval av hans bokföring med iakttagande av följande.
Därest vinstresultatet påverkats därav, att bland intäkter upptagits sådana intäkter, vilka icke skola beskattas såsom inkomst, eller uteslutits intäkt, som skolat medräknas, eller bland utgifterna avförts sådana poster, för vilka vid inkomstberäkningen avdrag icke får ske, skall företagas erforderlig justering av det bokföringsmässiga vinstresultatet till överensstämmelse med en inkomstberäkning enligt de i denna lag stadgade grunder.
Den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å tillgångar avsedda för om-
sättning eller förbrukning (lager) skall vid inkomstberäkningen godtagas, därest denna värdesättning icke står i strid med vad nedan sägs.
Lagret vid beskattningsårets ut- Lagret vid beskattningsårets ut-
gång får icke upptagas till lägre be- gång får icke upptagas till lägre be-
lopp än fyrtio procent av lagrets an- lopp än fyrtio procent av lagrets an-
skaffningsvärde eller, om återan- skaffningsvärde eller, om återan-
skaffningsvärdet på balansdagen är skaffningsvärdet på balansdagen är
lägre, sistnämnda värde, i förekom- lägre, sistnämnda värde, i förekommande fall efter avdrag för inkurans. mande fall efter avdrag för inkurans. Dock får lager av djur på jordbruks- Dock får lager av djur på jordbruksfastighet icke upptagas till lägre be- fastighet eller i renskötselrörelse icke
2Senaste lydelse 1973:1208. Förslag till ändrad lydelse framläggs även i prop. 1975/76:79.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse lopp än fyrtio procent av de värden upptagas till lägre belopp än fyrtio som riksskatteverket fastställer för procent av de värden som riksskatolika slag av djur i skilda åldersgrup- teverket fastställer för olika slag av per på grundval av genomsnittspri- djur i skilda åldersgrupper på grundserna på dessa djurslag under en pe- val av genomsnittspriserna på dessa riod av tolv månader närmast före djurslag under en period av tolv måden 1 oktober beskattningsåret. Om nader närmast före den I oktober be-
sådant värde icke fastställts, t. ex. i skattningsåret. Om sådant värde fråga om särskilt dyrbara avelsdjur, icke fastställts, t. ex. i fråga om sär-
får djuret upptagas lägst till fyrtio skilt dyrbara avelsdjur, får djuret procent av allmänna saluvärdet. upptagas lägst till fyrtio procent av
allmänna saluvärdet.
Därest värdet å lagret, beräknat till Därest värdet å lagret, beräknat till anskaffnings- eller återanskaffnings- anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet och i förekommande fall efter värdet och i förekommande fall efter
avdrag för inkurans, uppgår till lägre avdrag för inkurans, uppgår till lägre belopp än som motsvarar medeltalet belopp än som motsvarar medeltalet
av värdena å lagren vid utgången av av värdena å lagren vid utgången av de två närmast föregående beskatt- de två närmast föregående beskatt-
ningsåren (jämförelseåren), må lagret ningsåren (jämförelseåren). må lagret vid beskattningsårets utgång i stället vid beskattningsårets utgång i stället upptagas till lägst ett belopp motsva- upptagas till lägst ett belopp motsvarande förstnämnda värde å detta la- rande förstnämnda värde å detta lager efter avdrag med sextio procent ger efter avdrag med sextio procent av sagda medeltalsvärde. Därvid av sagda medeltalsvirde. Därvid
skola såsom värden å lagren vid jäm- skola såsom värden å lagren vid jämförelseårens utgång hava upptagits förelseårens utgång hava upptagits
anskaffningsvärdena eller, därest anskaffningsvärdena eller, därest
återanskaffningsvärdena å balansda- återanskaffningsvärdena å balansda-
garna i fråga varit lägre, sistnämnda garna i fråga varit lägre, sistnämnda
värden, i förekommande fall efter värden, I förekommande fall efter
avdrag för inkurans. I fråga om djur avdrag för inkurans. I fråga om djur på jordbruksfastighet gäller dock att på jordbruksfastighet eler i renskötvärdet av djuren skall hava upptagits selrörelse gäller dock att värdet av till fulla det värde som riksskatte- djuren skall hava upptagits till fulla
verket fastställt enligt föregående det värde som riksskatteverket fast-
stycke eller till fulla allmänna salu- ställt enligt föregående stycke eller
värdet. Föreligger sådant fall att S2x- till fulla allmänna saluvärdet. Före-
tio procent av nyssnämnda medel- ligger sådant fall att sextio procent talsvärde överstiger värdet av lagret av nyssnämnda - medeltalsvärde vid beskattningsårets utgång, må av- överstiger värdet av lagret vid bedrag åtnjutas jämväl för det över- skattningsårets utgång. må avdrag
Nuvarande tydelse Föreslagen Ivdelse skjutande beloppet, diärest en hiäre- åtnjutas jämväl för det överskjutanmot svarande avsättning i räkenska- de beloppet, därest en häremot svaperna gjorts till lagerregleringskonto. rande avsättning I räkenskaperna Då avdrag för sådan avsättning med- gjorts till lagerregleringskonto. Då givits, skall avsättningen återföras avdrag för sådan avsättning medgitill beskattning nästföljande beskatt- vits, skall avsättningen återföras till
ningsår, därvid frågan om avdrag för beskattning nästföljande beskatt-
förnyad avsättning till dylikt konto ningsår, därvid frågan om avdrag för får prövas enligt bestämmelserna förnyad avsättning till dylikt konto ovan. Ingå i lagret råvaror eller sta- får prövas enligt bestämmelserna pelvaror, må lagret av sådana varor ovan. Ingå i lagret råvaror eller staeller del därav upptagas till lägst siut- pelvaror, må lagret av sådana varor tio procent av värdet å tillgångarna eller del därav upptagas till lägst sjuti fråga beräknat efter lägsta mark- tio procent av värdet å tillgångarna nadspris under beskattningsåret eller i fråga beräknat efter lägsta mark-
under något av de närmast föregå- nadspris under beskattningsåret eller ende nio beskattningsåren. Därest under något av de närmast föregå-
sist angivna grund för värdering av ende nio beskattningsåren. Därest varulagret eller del därav tillämpats, - sist angivna grund för värdering av skall vad ovan sägs om värdering varulagret eller del därav tillämpats,
med hänsyn tagen till medeltalet av skall vad ovan sägs om värdering värdena å lagren vid utgången av de med hänsyn tagen till medeltalet av
två närmast föregående beskatt- värdena å lagren vid utgången av de ningsåren icke gälla. två närmast föregående beskatt-
ningsåren icke gälla.
Utan avseende å vad förut stadgats angående den lägsta värdesättning
å lagret, som vid inkomstberäkningen kan godtagas, må det tägre värde å lagret godtagas som skattskyldig med hänsyn till föreliggande risk för prisfall visar vara påkallat.
Vad i femte och sjätte styckena här ovan sägs angående det lägsta värde å skattskyldigs varulager, som må vid inkomstberäkningen godtagas, har icke avseende å penningförvaltande företags och försäkringsföretags pla-
ceringar av förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar m. m. eller å skattskyldigs lager av fastigheter och liknande tillgångar beträffande vilka
en sådan värdesättning finnes icke vara godtagbar. Värdet å lager av nu
avsedda tillgångar skall upptagas till vad som med hänsyn till risk för förlust, prisfall m. m. framstår såsom skäligt.
Förvärvas aktie I svenskt aktiebolag av skattskyldig, som driver bankeller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse, eller av annan skattskyl-
dig. för vilken aktien utgör varulagertillgång, och är det icke uppenbart alt den skattskyldige därigenom erhåller tillgång av verkligt och särskilt
värde för honom med hänsyn till hans rörelse, må sådan nedgång i aktiens
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse
värde som beror på utdelning till den skattskyldige av medel, vilka vid förvärvet funnos hos det utdelande bolaget och icke motsvara tillskjutet belopp, ej föranleda att aktien vid inkomstberäkningen för den skattskyldige upptages till lägre belopp än som motsvarar hans anskaffningskostnad för aktien. Har denna, innan sådan utdelning skett, upptagits till lägre belopp än den skattskyldiges anskaffningskostnad, må aktien vid utgången av det beskattningsår, varunder utdelningen äger rum, icke upptagas till lägre be-
lopp än aktiens värde i beskattningshänseende vid ingången av samma år
med tillägg av ett belopp, som motsvarar skillnaden mellan den skattiskyldiges anskaffningskostnad för aktien och nämnda värde, dock högst av det utdelade beloppet. Sker utdelning utan att det värde för aktien, som ligger till grund för beräkningen av den skattskyldiges inkomst, påverkas och medför detta att den skattskyldige efter överlåtelse av aktien eller upp-
lösning av bolaget redovisar förlust, skall därifrån avräknas det belopp som
motsvarar utdelningen. Utdelning som avses i detta stycke anses i första hand gälla andra medel än sådana som motsvara tillskjutet belopp. Vad som sägs om aktie i detta stycke äger motsvarande tillämpning på andel i ekonomisk förening. Med tillskjutet belopp avses därvid inbetald insats.
Avdrag för inkurans må icke medgivas med större belopp än vad den skattskyldige enligt vid självdeklarationen fogad utredning visar svara mot den konstaterade värdenedgången å lagret å balansdagen. Oaktat vad nu
sagts må dock avdrag för inkurarns medgivas med fem procent av det lägsta
utav lagrets anskaffnings- och återanskaffningsvärden, därest detta ej framstår såsom uppenbart opåkallat, eller med det högre procenttal därav som riksskatteverket kan hava för lagren inom vissa branscher eler hos vissa grupper av skattskyldiga angivit. :
Vid bestämmandet av lagrets anskaffningsvärde skall så anses som om de lagertillgångar, vilka kvarligga i lagret vid beskattningsårets utgång, äro de senaste av den skattskyldige anskaffade eller av honom tillverkade. För tillgångar. som den skattskyldige framställt eller bearbetat, skola såsom anskaffningsvärde anses direkta tillverkningskostnader (materialkostnader och
arbetslöner) ökade med ett tillägg som motsvarar vad som av de indirekta
tillverkningskostnaderna skäligen belöper å nu ifrågavarande tillgångar, därvid hänsyn dock icke behöver tagas till ränta å eget kapital.
Nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av lagertillgångar enligt ej fullgjorda köpekontrakt må godkännas endast i den mån det visas, att
inköpspriset för tillgångar av samma slag å balansdagen understiger det
kontraherade priset, eller det göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer att inträffa innan tillgångarna levereras eller av den skattskyldige i oförändrat eller förädlat skick försäljas. Beträffande värdet å rättigheter till leverans av maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier enligt ej fullgjorda köpekontrakt må nedskrivning av värdet därå godkännas endast
i den mån den skattskyldige visar. att inköpspriset för tillgångar av samma slag å balansdagen understiger det kontraherade priset, eller det göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer att inträffa innan tillgångarna levereras.
Vad här är stadgat giller särskilt då fråga är om bestämmandet av det år, varunder en inkomst skall anses hava åtnjutits eller en utgift skall anses hava ägt rum. I sistnämnda avseende gäller alltså. att inkomst skall anses hava åtnjutits under det år. då densamma enligt allmänt vedertagen köpmannased eller enligt vad som beträffande jordbruk är allmänt brukligt bör i räkenskaperna uppföras såsom inkomstpost. även om den ännu icke av den skattskyldige uppburits i kontanta penningar eller eljest kommit honom tillhanda t. ex. i form av levererade varor, fullgjorda prostationer eller på annat härmed jämförligt sätt. Vad sålunda gäller i fråga om inkomstposterna har motsvarande tillämpning i fråga om utgiftsposterna. I fråga om tiden för inkomst- och utgiftsposters upptagande enligt bokför-
ingsmässiga grunder tillämpas i allmänhet det förfaringssättet, att fordringar
uppföras såsom inkomst under det år, då de uppkomma, och att ränteintäkter hänföras till inkomsten för det år, på vilket de betöpa, I bägge fallen oberoende av huruvida de verkligen influtit under nämnda år eller icke. Å andra sidan lärer det vara vedertaget, att förskottsvis influtna räntor, som till större eller mindre del belöpa å ett kommande år, till denna del bokföringsmissigt hänföras till det sistnämnda årets inkomst.
Har avverkningsrätt till skog upplåtits mot betalning, som skall erläggas
under loppet av flera år, må såsom intäkt för varje år upptagas den del av
köpeskillingen, som under samma år influtit. Avdrag för minskning i ingående virkesförråd m. m., vartill upplåtaren kan vara berättigad, fördelas
därvid på de särskilda åren i förhållande till den under varje år influtna
likviden.
Om beskattningsmyndighet, med frångående av den skatskyldiges på hans räkenskaper grundade inkomstberäkning. såsom inkomst för ett år beskattat vinst, som enligt de vid bokföringen tillämpade grunderna först ett senare år framkommer såsom bokföringsmässig vinst, skall vid inkomstberäkningen för det följande år. då vinsten i bokföringen kommer ull synes, det sistnämnda årets i bokföringen redovisade vinstresultat med hänsyn härtill justeras på sådant sätt, att den redan beskuttade vinsten icke
för det året ånyo tages till beskattning.
Motsvarande gäller för det fall, att beskattningsmyndighet ansett förlust, av beskaffenhet att avdrag därför får ske, icko böra beaktas vid inkomstberäkningen för det år, under vilket den kommit ull synes i räkenskaperna, eller beskattningsmyndighet eljest något år frångått den skattskyldiges bokföring i avseende, som kan hava inflytande på följande års inkomstberäk ning.
Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift
på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling och tillämpas första gången vid 1978 års taxering.
2 Förslag till Lag om ändring i lagen (1973:323) om ikraftträdande av lagen (1973:322) om ändring i kommunalskattelagen (1928:370), m. m.
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1973:323) om ikraftträdande av lagen (1973:322) om ändring i kommunalskattelagen (1928:370). m. m.
dels avt 23 skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf. 3 a §.av nedan angivna lydelse.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Ivdelse
23 Har vid den taxering till kommunal inkomstskatt eller till statlig inkomstskatt som skett år 1973 eller tidigare år skattskyldigs inkomst av rörelse beräknats på annat sätt än enligt bokföringsmässiga grunder, gäller 3 3 denna lag.
Inkomst av rörelse skall anses ha beräknats på annat sätt än enligt bok-
föringsmässiga grunder, i den mån hänsyn icke tagits till in- och utgående lager, fordringar eller skulder, och underlåtenheten i detta avseende kan
antagas vara hänförlig till sedvänja inom näringsgren, särskild ovana vid bokföringsmässig redovisning eller annan liknande omständighet.
Har inkomsten av rörelse vid tax-
ering som skett efter år 1973 men se-
nast år 1977 beräknats på annat sätt
än enligt bokföringsmässiga grunder
och avser inkomsten renskötselrörelse,
äter den som övergår till bokförings-
mässig redovisning tillämpa hestäm-
melserna i 3av andra stycket.
Beräkning av inkomst av rensköt-
selrörelse — enligt bokföringsmässiga
erunder för skattskyldig, som avses i
24 tredje stvcket, skall ske senast från
och med det beskattningsår., för vilket
taxering skall ske i första instans år
1978 eller, om den skattskyldige på
grund av omläggning av räkenskapsår
icke har taxerats för inkomst nämnda
år. år 1979. Den skattskyldige äger
därvid ullämpa bestämmelserna i and-
ra stycket.
Om det sammanlagda beloppet av
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse utudende lager och fordringar med avdrag för utgående skulder under övergångsåret uppgår till minst 6 000 kronor, får för detta beskattningsår och de därpå följande som värde av utgdende lager, fordringar eller skulder upptagas för det första beskuttningsåret lägst en femtedel, för det andra lägst två femtedelar, för det tredje lägst tre femtedelar och för det tiärde lägst Iyra femtedelar av det värde som i sådant hänseende eljest lägst kunnat upptagas vid beräkning av inkomsten enligt bokföringsmässiga — grunder. Sker värdering av utgående lager eller fordringar enligt bestämmelserna i detta stycke skall värderingen av utcdende skulder ske enligt samma grund.
Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
3¶Förslag till bag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt
Härigenom föroskrives att 63 I mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Ivdelse
65 I mom.” Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger, såframt ej
annat föreskrives i denna lag eller i särskilda bestiimmelser, meddelade på grund av överenskommelse eller beslut, varom i 20 och 21 §§ sägs:
a fysisk person:
för inkomst som avses I denna lag enligt de grunder som ungives i 539 I mom. första stycket a) kommunalskattelagen samt, såvitt avser tid under vilken han ej varit bosatt här i riket, för inkomst genom utdelning på andelar i svenska ekonomiska föreningar;
b) svenska aktiebolag och sådana b) svenska aktiebolag och sådana bolag. som enligt särskild författning bolag, som enligt särskild författning äro skyldiga att avstå sin vinst. cko- äro skyldiga att avstå sin vinst, ckonomiska föreningar, samfund, stf- nomiska föreningar. semebyar. samtelser, verk, inrättningar och andra fund. suftelser, verk, inrättningar inländska juridiska personer, dock och andra inländska juridiska persosåvilt gäller sådana juridiska perso- ner, dock såvitt gäller sådana juri-
ner som enligt författning eller på diska personer som enligt författning därmed jämförligt sätt bildats för att eller på därmed jämförligt sätt bil-
förvalta samfällighet endast em dats för att förvalta samfällighet ensamfälligheten taxerats såsom sär- dast om samfälligheten taxerats såskild taxeringsenhet och avser mark- som särskild taxeringsenhet och avsamfällighet eller regleringssamfFil- ser marksamfällighet eHer reglelighet: ringssamfällighet:
för all inkomst, som av dem här i riket eller å utländsk ort förvärvats:
c) utlindska bolag: för inkomst av här belägen fastighet; för inkomst av rörelse, som här bedrivits:
för vinst å icke yrkesmässig avviuring av fastighet eller rörelse här i riket eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse;
för slutlig skatt eller tillkommande skatt, som restituerats. avkortats eller avskrivits, i den mån avdrag därför av bolaget åtnjutits vid tidigare års taxeringar; san
för inkomst genom utdelning å andelar i svenska ekonomiska föreningar.
Denna lag träder i kraft en vecka efter don dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling och tillämpas första gången vid 1978 års taxering. I Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:770. "Senaste lydelse 1975:261.
4¶Förslag till Lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)
Härigenom föreskrives i fråga om taxeringslagen (1956:623)
dels att 32 § och 61 § 3 mom. skall upphöra att gälla, dels att 22 § 3 mom., 50 § I mom. och 63 § skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
3 mom.” Same är ei skyklig avgiva deklaration för inkomst av renskötsel eller i sådan rörelse nedlagd Jörmögenhet, och skall för vid tilllämpning av bestämmelserna il mom. första stycket vid 3) och 4) så anses. som om dylik inkomst eller förmögenhet ej vore underkastad beskanuning. Önskar same avgiva uppgift om inkomst eller förmögenhet, som nu sagts. må uppgift härom lämnas i självdeklaration, vilken avlämnas i vanlig ordning, eller ock särskild uppgift an-
sedende renskötsel avgivas på sätt i 324
stadgas.
Skattskyldig som uppburit folkpension och därutöver bruttointäkt på högst 1.500 kronor och som icke har skattepliktiga förmögenhetstillgångar överstigande 50.000 kronor är, om han varit bosatt I riket under hela beskattningsåret, skyldig att utan anmaning avlämna självdeklaration för inkomst endast om garantibelopp för fastighet skall upptagas såsom skattepliktig inkomst för honom. I fråga om makar ullämpas I mom. tredje stycket.
503 I mom? Granskning av självdeklarationer må verkställas endast av
tjänsteman, som utför dylik granskning enligt denna lag eller som cljest utövar taxerings- eller skattekontroll.
ordförande och kronoombud i taxeringsnämnd.
de ledamöter I taxeringsnämnd, som därtill utses av nämnden, samt
domstol, som har att bedöma innehållet 1 självdeklaration.
Sakkunnig må granska självdeklaration. för vars behandling hans biträde påkallas. ILagen omtryckt 1971:399. Senaste lydelse av 32 3 1972:764 [ lagens rubrik 1974:773. 2§Senaste lydelse 1972:764. 3Scnaste lydelse 1974:773.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
Ordningsman i lappby och förste konsulent inom lappväsendet äga verkställa granskning av självdeklaration, som lapp inom vederbörande
lappby eller förste konsulents verksamhetsområde avgivit.
Vid taxeringsarbete anlitat biträde. så ock tjänsteman som avses i 163 2 mom. må taga del av deklaration i den omfattning, som är erforderlig
för arbetets utförande.
För innehållet i självdeklaration må icke inom taxeringsnämnd lämnas vidare redogörelse än som erfordras för taxeringen. Självdeklaration må icke intagas I taxeringsnämnds protokoll i vidare mån än som oundgängligen
erfordras.
Självdeklaration skall tillhandahållas de myndigheter, vilka i och för sin verksamhet böra erhålla del därav.
Självdeklaration må, på sätt regeringen förordnar, för statistisk bearbetning utlämnas till den ämbetsmyndighet eller tjänsteman, åt vilken regeringen
uppdrager utförandet av sådan bearbetning.
Den som har att utföra talan för besvärsberättigad kommun i fråga om
viss skattskyldigs taxering äger taga del av självdeklaration, som skolat ligga till grund för taxeringen.
Då besvär anförts, skall självdeklaration, som har avseende å taxeringen i fråga, biläggas besvärshandlingarna. där ej vid delgivning med mcenighet sådant anses vara för målets utredning obehövligt. Handlingarna skola vid förekommande detgivningar inneslutas i förseglat konvolut, vilket skall förses med påskrift om innehåltet och i obrutet skick tillställas den förklaringsskyldige eller annan vederbörande.
I övrigt må självdeklaration, där ej annat följer av stadgande i allmän lag, icke vara för någon tillgänglig. utan att den, som avgivit deklarationen. lämnat skriftligt medgivande därtill.
635"
Beslut om taxering, så ock annat beslut, som innefattar avgörande i sak, må icke fattas av taxeringsnämnd, såvida icke ordföranden och minst två
eller, I taxeringsnämnd vars distrikt omfattar mer än en kommun. minst tre andra ledamöter äro tillstädes. Vid fattande av beslut på sammanträde i taxeringsnämnd med flera kronoombud får endast ett kronoombud deltaga i omröstningen. Dock skall den omständigheten att ledamot har att avträda vid behandling av viss taxering icke utgöra hinder mot att beslut fattas rörande denna taxering.
"Senaste lydelse 1974:997,
Prop. 1975/76:107 ' 1 in
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
Annat nämndens beslut än i första stycket sägs må fartas av ordföranden
ensam.
Anser taxeringsnämndens ordförande ellertaxeringsinspektör att taxering bort åsättaus annorlunda än taxeringsnämnden beslutat, skall han på deklaration eller därvid fogad handling angiva den taxering, han ansett böra åsällas, ävensom i protokollet anteckna de fall, i vilka detta skott.
Annan ledamot än ordföranden äger, om han deltagit i taxeringsnämndens beslut, anföra reservation mot beslutet. Reservation skall anmälas innan sammanträdet avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas skriftligen och avgivas sist vid justeringen av protokollet.
Av nämnden anlitad sakkunnig Av nämnden anlitad sakkunnig
och lappfogde äga att beträffande tax- — äger att beträffande taxering, vid ering, vid vars handläggning de bi- — vars handläggning fan biträtt. I enaträtt, i enahanda ordning anteckna — handa ordning anteckna särskild särskild mening till protokollet. mening till protokollet.
Denna lag träder I kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling och tillämpas
första gången vid 1978 års taxering.
5¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt
Härigenom föreskrives att 2 och 11-33 lagen (1968:430) om mervärdeskaut!
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
2y
Skattskyldig är den som inom landet i yrkesmässig verksamhet omsätter
I) skattepliktig vara, byggnad elter tjänst.
2) vara som anges 18 1-5, tjänst 2) vara som anges 18 3 1-5, tjänst
som anges i 103 första stycket och som anges I 103 första stycket och avser vara Som nu nämnts eller avser vara som nu nämnts eller tjänst som anges i 11 § 1. 3,4 eller tjänst som anges i 11 § 1, 3, 4 eller
51 vad sistnämnda punkt avser an- 5 i vad sistnämnda punkt avser annonsering eller annan reklam för ut- nonsering eller annan reklam för ut-
ländsk uppdragsgivares räkning. ländsk uppdragsgivares räkning eller
tjänst som anges i II $ 10.
Skattskyldig är vidare den som i yrkesmässig verksamhet omsätter sådan vara eller tjänst som anges i första stycket genom utförsel (export).
Regeringen kan efter ansökan förordna om skattskyldighet tills vidare
för omsättning av annan tjänst än sådan som anges i 103 första stycket eller 113.
När särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen besluta att den som påbörjat verksamhet tills vidare skall vara skattskyldig redan innan skattskyldighet enligt första eller andra stycket föreligger.
Om skault vid införsel föreskrives i 58 och 5933.
(Se vidare anvisningarna.)
113 Från skatteplikt undantages
1) tjänst enligt 10 § 1 som avser vara, vilken införes till landet endast
för tjänsteprestationen i fråga för att därefter utföras ur landet av den som ombesörjt prestationen, 2) postbefordran av annat än postpaket och gruppkorsband samt resgods-
befordran,
3) transport av vara till eller från utlandet, transport i samband med renhållning samt transport eller annan skattepliktig tjänst inom landet som avser importvara eller exportvara och som speditör eller fraktförare tillhandahåller utländsk uppdragsgivare i samband med införseln eller utförseln;
Hagen omtryckt 1969:237. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:885, 2Senaste Ivdolse 1974:885. 3Senaste Iydelse 1973:928.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iydelse omhändertagande och förstöring av vara; kontroll, analys eller lagring av
vara för utländsk uppdragsgivares räkning,
4) bärgning av fartyg eller luftfartyg som är undantaget från skatteplikt enligt 8 § 1 och transport i anslutning till sådan bärgning,
5) införing eller ackvisition av annons i tryckalster av sådant slag som anges i 8 § 6 samt annonsering eller annan reklam för utländsk uppdrags-
givares räkning med avseende på vara eller tjänst som anges i 2 § första stycket,
6) visning av kinematografisk film,
7) obligatorisk kontrollbesiktning av fordon och obligatorisk besiktning
av kilometerräknarapparatur hos Aktiebolaget Svensk bilprovning,
8) tjänst som tillhandahålles av veterinär,
9) kontroll eller analys av prov 9) kontroll eller analys av prov som tagits som ett led i läkarunder- = som tagits som ett led i läkarunder-
sökning eller sjukvård. sökning eller sjukvård,
10) wtänst enliet ION I som avser
skötsel genom samebys försorg av re-
nar.
(Se vidare anvisningarna.)
Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift
på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling. De nya be-
stämmelserna tillämpas på tuillhandahållande som sker efter utgången av år 1976.
2 Riksdagen 19751/76. I saml. Nr 107
Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1976-01-29
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer. Bengtsson, Norling. Lidbom, Carlsson, Feldt. Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson
Föredragande: statsrådet Sträng
Proposition om ändrade regler för beskattning av rennäringen
m. m.
FE Inledning
Den svenska rennäringslagstiftningen reformerades år 1971, då bl. a. lagen
(1928:309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige trenbeteslagen) ersattes med en helt ny rennäringslag (prop. 1971:51, JoU 1971:37, rskr 1971:216, SFS 1971:437). Reformen syftade till att skapa en effektivare och mera lönsam renskötsel. Genom reformen omorganiserades de tidigare lappbyarna till samebyar med huvudsaklig uppgift att bedriva renskötseln inom byns betesområde. Den nya organisationsformen bygger på principen om samverkan mellan bymedlemmarna på samma sätt som inom de ekonomiska föreningarna.
De skattemässiga aspekterna på denna nyordning behandlades inte i sam-
manhanget. Ett par frågor angående den direkta beskattningen hade dock berörts i rennäringssakkunnigas betänkande (SOU 1968:16) Rennäringen i
Sverige som låg till grund för 1971 års lagstiftning. För att ge renägare ökade möjligheter till resultatutjämning mellan olika beskattningsår föreslog de sakkunniga att man med förebild i bestämmelserna om taxering av medel som insatts på skogskonto borde införa särskilda bestämmelser om s.k. rennäringskonton. De sakkunniga tog vidare upp frågan om samebyarnas skattskyldighet för inkomst och förmögenhet. De ändringar som kunde aktualiseras i övrigt borde enligt de sakkunniga övervägas i annan ordning.
Svenska samernas riksförbund har efter det att rennäringslagen trätt i
kraft i skrivelser till regeringen påpekat att reformen har medfört vissa skat-
tekonsekvenser som inte har blivit beaktade. Förbundet har i anslutning
härtill hemställt att regeringen skall utarbeta förslag om vissa skattelättnader för rennäringen. |
lör att lösa skattefrågorna efter 1971 års retorm har det inom finans-
departementet utarbetats en promemoria (Ds Fi 1975:5) Beskattning av rennäringen, m. m.
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av kammarrätten i Sundsvall. kammarkollegiet, riksskatteverket, lantbruksstyrelsen, domän-
verket, länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Lant-
brukarnas riksförbund och Svenska samernas riksförbund (SSR).
Lantbruksstyrelsen har till sitt yttrande fogat yttranden av lantbruksnimnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbouens län och länsstyrelsen i Norrbottens län har bifogat yttranden från lokala skattemyndigheternia i
Kiruna fögderi och Gällivare fögderi. Lantbrukarnas riksförbund hänvisar
som sitt yttrande till ett utlåtande som har upprättats inom Lantbrukarnas skattedelegation.
2¶Nuvarande ordning
2.1 Allmän orientering
Den renskötande befolkningen i Sverige har uppskattats till 2 500-3 000 personer. Omkring 800 hushåll torde för sin försörjning helt eller delvis vara beroende av renskötseln. Antalet renar i landet uppgår genomsnittligt till drygt 200000 djur. Det i renhjordarna bundna kapitalet uppgår till ca 60 milj. kr. och investeringarna i fasta driftsanläggningar till ca 50 milj. kr. Det årliga slaktuttaget är ca 1200 ton kött och intäkterna av denna praduktion är ca 15 milj. kr.
Som har framgått av det föregående regleras rennäringens omfattning och organisation i Sverige i första hand genom rennäringslagen. Genom
denna lag har de tidigare lappbyarna omorganiserats till samebyar. Renskötselområdet är uppdelat på 49 samebyar belägna i Kopparbergs. Jämtlands. Västerbottens och Norrbottens län.
2.2 Rennäringslagen
Rätt att enligt rennäringslagen begagna mark och vatten till underhåll
för sig och sina renar (renskötselrätt) är under vissa förutsättningar förbehållet
endast personer som är av samisk härkomst. I lagen har särskilt angivits
på vilka områden och under vilka tider på året renskötseln får bedrivas.
För renskötseln skall det finnas samebyar, vilka bedriver sin verksamhet inom särskilt indelade byområden. Sameby har till ändamål att för medlemmarnas gemensamma bästa ombesörja renskötseln inom byns betesområde. Det åligger sameby särskilt att svara för att renskötseln drivs på ekonomiskt bästa sätt och att utföra, underhålla och driva de anläggningar
som behövs för renskötseln. Sameby kan förvärva rättigheter och åtaga sig skyldigheter men får inte bedriva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel. Byn företräder medlemmarna i frågor som rör renskötselrätten eller medlemmarnas gemensamma intressen inom rennäringen i övrigt. Såsom medlem i sameby räknas i första hand renskötselberättigad som deltar i renskötseln inom byns betesornråde.
Sameby äger i vissa fall rätt att bestämma hur många renar medlem högst får inneha eller meddela andra föreskrifter om innehavet. Vidare kan sameby medge att inom byns betesområde får hållas skötesrenar, dvs. renar som tillhör annan än renskötande medlem i byn. Skötseln av sådana renar handhas av samebyn. Sameby får endast om medlem medger det låta slakta dennes renar elter försälja vid slakt utvunna produkter. Renmärkning ombesörjs av samebyn, om inte byn beslutar annat. Renägare får dock efter
anmälan till byns styrelse själv märka sina renar. Sameby skall ha stadgar.
Dessa registreras hos länsstyrelsen, som också prövar att stadgarna har tillkommit i föreskriven ordning och att de inte innehåller något som strider mot lag eller annan författning.
Rennäringslagen innehåller vidare en del bestämmelser om samebys eko-
nomiska förhållanden. Kostnaderna för renskötseln skall entigt huvudregeln
fördelas mellan de renskötande medlemmarna efter reninnehavet. De renskötande medlemmarna har skyldighet att förskottera de medel som behövs för renskötseln. Dessa medel utdebiteras av styrelsen. Utdebiteringen skall göras med hänsyn inte bara till reninnehavet utan också till omfattningen av det arbete som medlemmen och hans husfolk kan antas komma att utföra för byn under räkenskapsåret. Samebyns kostnader fördelas slutligt mellan medlemmarna för varje räkenskapsår. Vid fördelningen gottskrivs medlemmen vad han erlagt i förskott och värdet av det arbete som han och hans husfolk har utfört för byn. Samebyn skall i förväg ha bestämt värdet för dag celler timme av sådant arbete.
Räkning av samebyns renar skall enligt rennäringslagen ske årligen vid ungefär samma tidpunkt. Om sameby begär det, kan dock fantbruksnämnden medge att räkningen får ske med större tidsmellanrum. Under vissa
förutsättningar kan lantbruksnämnden förordna om extra renrikning. På
grundval av den årliga renräkningen skall det upprättas en renlingd. Denna skall bl.a. uppta ägarna till de renar som hålls på byns betesområde och det räknade eller uppskattade antalet renar för varje ägare. Renlängden fastställs av bystämman. Renlängden har vitsord, när renägares rättigheter
eller skyldigheter enligt rennäringslagen beror på antalet renar, såvida det inte visas att ägarens innehav har förändrats väsentligt sedan renlängden
upprättades.
2.3 Beskattningen av rennäringen
Beskattningen av rennäringen är inte reglerad genom någon särskild lagstiftning utan sker med utgångspunkt i de på beskattningsområdet all-
mint gällande författningarna. Införandet av den nya rennäringslagen, som medförde genomgripande förändringar i fråga om renskötselns organisation, har inte följts av några ändringar i sak av de bestämmelser som gäller på beskattningsområdet.
För taxeringen av inkomst av renskötsel finns det dock ett antal spectialbestämmelser.
Enligt 22.83 mom. första stycket taxeringslagen (1956:623), TI, är same inte skyldig att avge deklaration för inkomst av renskötsel eller i sådan rörelse nedlagd förmögenhet. På grund hirav skall vid utlämpningen av bestämmelserna i 2285 I mom. 3) och 4) TL om lägsta belopp för bruttointäkter och förmögenhetstillgångar såsom avgörande för skyldigheten alt avlämna självdeklaration, inkomst av renskötsel och den däri nedlagda förmögenheten inte anses vara underkastad beskattning. Same, som likväl önskar avge uppgilt om sådan inkomst eHer förmögenhet, kan göra det antingen i självdeklaration, som då skall avlämnas i vanlig ordning, eller i särskild uppgift angående renskötsel enligt 328 TL.
Sådan särskild uppgift skall enligt 32§ TE avfattas på blankett enligt
fastställt formulär. Uppgiften bör avlämnas senast den 31 januari till
länsstyrelsen, den lokala skattemyndigheten eller till taxeringsnämndens ordförande, men den kan också avlämnas till ordningsmannen i den sameby
som uppgiftslämnaren tillhör. Enligt 32 3 gäller vidare att det åligger ord-
ningsman i sameby att granska till honom avlämnade uppgifter och att på dessa göra vissa anteckningar, bl. a. ur den senast upprättade renlängden.
Ordningsmannen skall därefter enligt huvudregeln senast den 15 februari
översända uppgifterna till den lokala skattemyndigheten.
Blankett enligt 32 § TL har fastställts av riksskatteverket (deklarationsblankett 4, RSV nr 3005). Blanketten lämnar utrymme bl. a. för uppgifter om reninnehavet vid årets början, om förändringar i reninnehavet under året och om reninnehavet vid årets slut. Vidare finns utrymme för uppgifter om intäkter och avdrag i renskötseln, om allmänna avdrag, om den i renskötseln nedlagda förmögenheten, m. m. Utrymme har inte lämnats för
sådana uppgifter om balansposter m. m. som är en förutsättning för att
inkomsten skall kunna beräknas efter bokföringsmässiga grunder.
Ordningsman i lappby och förste konsulent inom lappväsendet äger enligt 5085 I mom. tredje stycket TL verkställa granskning av självdeklaration, som lapp inom vederbörande lappby eller förste konsulents verksamhetsområde har avgivit.
161 § 3 mom. TL har vidare föreskrivits att sammanträde med taxcringsnämnd för taxering av inkomst av renskötsel bör hållas i god tid före den 15 april och att det åligger taxeringsnämndens ordförande att samråda med förste konsulent inom lappvisendet om tid och plats för sammanträdena. Förste konsulenten och ordningsman i lappby inom taxeringsdistriktet skall kallas till sådant sammanträde. Ordningsmannen skall närvara vid sammantriide för taxering av lappar som ullhör dennes lappby. Ordningsmannen, som skall medföra den senast upprättade renlängden, har rätt att deltaga
i nämndens överläggningar men inte i besluten. Enligt ifrågavarande lagrum skall även förste konsulenten om möjligt närvara vid sammanträdet med
rätt att delta i överläggningarna men inte i besluten.
Här bör slutligen nämnas en i 63 § sista stycket TL intagen bestämmelse enligt vilken av taxeringsnämnden anlitad sakkunnig och lappfogde äger anteckna särskild mening till protokollet avseende den taxering vid vars handläggning de har biträtt.
De nu nämnda för beskattningen av rennärmgen särskilt utformade reglerna i TE kan härledas från och har i huvudsak haft sin motsvarighet i tidigare bestämmelser i 1928 års taxeringsförordning.
Som tidigare har antytts innehåller kommunalskattelagen (1978:370), KL.
inte några för rennäringen speciellt utformade regler. Bestämmelserna om beskattningen av statligt avgångsvederlag till renskötselutövare i punkt 1
första stycket anvisningarna till 28 § KL och den tidigare återgivna regeln
12258 3 mom. TL får anses ge vid handen att inkomst av renskötsel enligt gällande rätt är att hänföra till inkomst av rörelse. Inkomst av rörelse skall
enligt 41 § KL beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. I tillämpningen synes dock taxeringsmyndigheterna i allmänhet ha godtagit en kontantmässig redovisning. |
Till ledning för taxering av inkomst av renskötsel utfärdar skattechefen i de tre renskötsellänen årligen anvisningar till taxeringsnämnderna. Dessa
anvisningar, som har utarbetats efter samråd med företrädare för lantbruks-
nämndernas rennäringsavdelningar, kommer främst till användning i de ofta förekommande fall då renägaren varken har avlämnat självdeklaration eller särskild uppgift angående renskötsel enligt 323 TL. Bruttointäkterna kan enligt anvisningarna uppskattas med utgångspunkt bl. a. i vissa i anvisningarna angivna genomsnittsvärden för medelslaktvärdet per ren, slaktuttagsprocenten och rennäringsutövarens egna uttag av renprodukter. För allmänna driftkostnader och avdrag för ökade levnadskostnader m. m. anges 1 allmänhet endast vissa schablonvärden.
Den ersättning som renägaren uppbär från samebyn för det arbete som han för byns räkning har utfört med egna och andras renar beskattas som inkomst av tjänst. .
Det ligger i sakens natur att i stort sett samtliga renägare bedriver sin renskötselverksamhet inom områden som omfattar två eller flera kommuner. Taxering till kommunal inkomstskatt för inkomst av renskötsel torde undantagslöst ske endast i den kommun dir renägaron är mantalsskriven.
Frågan om hur sumebyarna skall beskattas är inte reglerad genom särskilda
bestämmelser. De tidigare lappbyarna har blott i undantagsfall åsatts taxering för inkomst eller förmögenhet. Förhållandet torde vara detsamma beträffande samebyarna.
Inte heller beträffande socialförsäkringsavitterna eller mervärdeskatten
finns det några särregler för rennäringen.
3 Promemorian
De i promemorian föreslagna ändringarna i skattelagstiftningen är i första hand föranledda av den nya organisationen rennäringen har fått genom rennäringslagen.
3.1 Regler om förfarandet vid taxeringen m. m.
I promemorian framhålls till en början att bestämmelserna i 22 § 3 mom.
TL om frihet från deklarationsskyldighet ursprungligen har tillkommit bl. a. därför att samerna till följd av sitt kringströvande liv har ansetts ha större svårighet än andra skattskyldiga att avge deklaration. Enligt udigare gällande regler var försummelse att iakttaga deklarationsplikten förenad med förlust av rätten all överklaga taxeringen. Den risk för rättsförluster detta kunde medföra ansågs enklast kunna undvikas genom en föreskrift om frihet från deklarationsskyldighet.
I promemorian föreslås att undantagsregeln i 223 3 mom. TL upphävs och att renägare således niär det gäller skyldigheten att avlämna självde-
klaration jämställs med andra skattskyldiga. Det framhålls till en början
att de motiv som har föranlett bestämmelsen numera inte är aktuella. Modern renskötsel är visserligen alltjämt beroende av renarnas årstidsbundna vandringar, men det förekommer inte alls i samma utsträckning som förr att renskötarfamiljerna under långa tider är under förflyttning med djuren. I TL finns vidare ingen motsvarighet till de tidigare bestämmelserna om
förlust av besvärsrätten.
Som ytterligare skäl för att regeln bör upphävas nämns i promemorian att de reniägure som är deklarationsskyldiga för mervärdeskatt i skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt skall sörja för aut underlag finns för fullgörande av deklarationsskyldigheten, för kontroll av deklarationen och för fastställande av skatt. Dewta medtör att det redan enligt nu gällande regler är sörjt för att huvuddelen av det underlag som krävs för att upprätta självdeklaration för inkomst av renskötsel skall finnas hos dessa renägare. Enligt promemorian måste vidare den ersättning som medlem i sameby uppbär från byn för sitt arbete med renarna anses utgöra inkomst av tjänst. Flertalet renägare kommer därför i framtiden att bli skyldiga att avlämna självdeklaration i egenskap av anställda hos samebyn. I promemorian uppmärksammas också TL:s regler om eftertaxering, som i detta sammanhang bl. a. leder till att renägare som inte har lämnat självdeklaration eller särskild uppgift angående renskötsel enligt 32x TEL och som antingen inte alls åsatts taxering för inkomst av renskötsel eller
åsatts väsentligt för låg taxering för sådan inkomst likväl inte kan eftertaxeras, eftersom någon skyldighet att avge självdeklaration eller uppgift
till ledning för taxeringen inte har förelegat. Om renägare å andra sidan lämnat allmän självdeklaration med redovisning för inkomst av renskötsel etler lämnat särskild uppgift angående renskötsel, kan eftertaxering ske.
Detta innebär att den renägare som lämnat självdeklaration eller särskild uppgift kommer i ett väsentligt sämre läge än den som inte har lämnat deklaration eller särskild uppgift.
Frågan om det finns skäl att bibehålla de för taxeringen av renskötsel
särskilt utformade reglerna 1 32 § andra stycket, 50 5 I mom. tredje stycket, 61 §3 mom. andra stycket och 63 § sista stycket TL diskuteras i promemorian mot bakgrund av förslaget att regeln i 228 -3 mom. TL skall upphävas,
och som skulle medföra att rennäringsutövare blir skyldiga att avlämna
självdeklaration enligt de allmänna reglerna. Genom denna ändring kan det enligt promemorian ilrågasättas, om det verkligen föreligger behov av obligatorisk medverkan inom taxeringsnämnderna av representanter för samebyns ledning och för lantbruksnämndernas rennäringsavdelningar.
Det påpekas att taxering av rennäringsutövare åtminstone i viss utsträckning sker i de särskilda s. k. rörelsetaxeringsnämnderna och att det genom medverkan av taxeringsassistenter i sådana nämnder är sörjt för att den rent tekniska granskningen av invecklade deklarationer blir tillfredsställande.
I den mån det skulle visa sig föreligga behov av särskild sakkunskap vid
granskningen av rennäringsutövares självdeklarationer, kan sakkunniga tillkallas enligt bestämmelserna i 15 och 1733 TL. Som sakkunnig kan då givetvis anlitas samebys ordförande eller tjänsteman vid lantbruksnämndens rennäringsavdelning. Enligt promemorian kan det emellertid inte göras gäl-
lande att behov av sådan sakkunskap är så allmänt att det finns fog för
att ha bestämmelser om obligatorisk medverkan av samebys ordförande
eller tjänsteman vid rennäringsavdelning. Det föreslås därför att ifrågava-
rande specialbestämmelser upphävs.
I dotta sammanhang betonas värdet av att det vid taxeringen finns tillgång till uppgifter om reninnehavet. Det finns enligt promemorian övervägande skäl som talar för att taxeringsnämnderna bör få tillgång till renlängdernas uppgifter. Syftet kan enklast vinnas genom att införa en regel om skyldighet för sameby att årligen utan anmaning i kontrolluppgift lämna upplysning om reninnehav enligt senast verkställda renräkning och om tidpunkten för utförandet av den räkning som uppgiften avser.
I promemorian föreslås slutligen att även den i 61 3 3 mom. första stycket TL intagna föreskriften om att sammanträde med taxeringsnämnd för taxering av inkomst av renskötsel bör hållas i god tid före den 15 april skall upphävas. Som stöd för denna ståndpunkt åberopas bl. a. att svårigheterna att få kontakt med renägarna numera i allmänhet inte torde vara så stora
att en regel om särskild tidsfrist bör behållas.
3.2 Inkomstbeskattningen av renägare
3.2.1¶Inkomstslaget
Inkomst av renskötsel är enligt gällande rätt att betrakta som inkomst av rörelse. Renskötsel bedrivs på mark som - i den mån den alls är åsatt
taxeringsvärde — 1 det närmaste undantagslöst torde vara taxerad som jordbruksfastighet. Denna omständighet skulle, enligt promemorian, måhända tala för att det vore logiskt att betrakta inkomst av renskötsel som inkomst
av jordbruksfastighet trots att det ju inte är fråga om ”jordbruk”
i vedertagen bemärkelse. De nya jorbruksbeskattningsreglerna, enligt vilka inkomst av jordbruksfastighet — liksom inkomst av rörelse — skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder, gör emellertid att det saknas anledning att ändra den nuvarande ordningen. Inkomst av renskötsel bör därför enligt promemorian även i fortsättningen beskattas som inkomst av rörelse.
3.2.2 Övergång till bokföringsmässig redovisning
Inkomst av rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. I praktiken har man dock hittills allmänt godtagit att inkomst av renskötsel beräknats enligt kontantprincipen, dvs. utan beaktande av in- och utgående lager av varor, därt inbegripet bl. a. djur, fordringar och skulder. Samma
förhållande har tidigare gällt för åtskilliga andra former av rörelse. Genom
vissa förtydliganden av begreppet bokföringsmässiga grunder har emellertid. med verkan i princip fr. 0. m. 1974 års taxering, föreskrivits att som värde av ingående lager, fordringar och skulder skall upptas värdet av närmast föregående beskattningsårs utgående lager, fordringar och skulder. För att mildra effekten av dessa föreskrifter i fall liknande dem som här är aktuella, dvs. när egentligen bokföringsmässiga grunder skulle ha tillämpats men där i praxis en kontantmetod har tillåtits, infördes samtidigt vissa övergångsregler (prop. 1973:119, SkU 1973:31, rskr 1973:191, SFS 1973:323) varigenom de skattemässiga effekterna fördelas på en treårsperiod. Om det sammanlagda beloppet av utgående lager och fordringar med avdrag för utgående skulder uppgår till minst 6 000 kr., får enligt nyssnämnda övergångsregler vid 1974 och 1975 års taxeringar som värde av utgående lager, fordringar eller skulder upptas vid det förstnämnda årets taxering lägst en tredjedel och för det andra lägst två tredjedelar av det värde som annars lägst kunnat upptas vid beskattningen av inkomsten enligt bokföringsmässiga grunder.
I promemorian konstateras att dessa övergångsregler givetvis blir tillämpliga på renägare som fr. o. m. 1974 års taxering blir beskattade enligt bokföringsmässiga grunder, men att flertalet eller i vart fall många renägare
intill den tidpunkt då de nu föreslagna ändringarna av skattereglerna för. ren-
näringen kan komma att träda i kraft. torde - såsom hittills — bli beskattade enligt kontantprincipen. Om inte särskilda övergångsregler införs, skulle i dessa fall vid ett och samma års taxering hela värdet av utgående lager och fordringar med avdrag för utgående skulder tas upp till beskattning. Enligt promemorian bör renägarna skäligen beredas samma möjligheter som övriga rörelseidkare att i denna situation fördela beloppet på tre år.
3.2.3 Varulagervärderingen
I femte stycket av punkt I anvisningarna till 41 § KL finns en föreskrift
om att lager av djur på jordbruksfastighet inte får upptas till lägre belopp än 40 "5 av de värden, som riksskatteverket fastställer för olika slag av djur i skilda årdersgrupper på grundval av genomsnittspriserna på dessa djurslag under en period av tolv månader närmast före den 1 oktober beskattningsåret. Denna regel tillkom vid 1972 års jordbruksbeksattningsreform och innebär att vid värdering av djur i jordbruk skall tillämpas något mindre generösa regler än vad som i allmänhet gällor för värdering av va-
rulager i rörelse. Härigenom gjordes i förenklande syfte en kompromiss
mellan principen om strängare värderingsrogler förs. k. stamdjur och vanliga
varulagervärderingsprinciper för omsättningsdjur.
Enligt promemorian saknas det anledning att inom rennäringen arbeta med skilda regler för skattemässig värdering av stamdjur och omsättningsdjur och inte heller torde skäl föreligga att ha generösare regler än för djur på jordbruksfastighet. Med uttrycket ”djur på jordbruksfastighet” avses djur som är varulager i jordbruk. Det förhåliandet att renarna uppehåller sig på mark. som normalt är taxerad som jordbruksfastighet, och att renar därför
möjligen rent språkligt skulle kunna anses vara ”djur på jordbruksfastighet”
föranleder enligt promemorian att det i klarhetens intresse i lagtexten bör anges att värderingsreglerna även gäller djur i renskötselrörelse. Härigenom skulle riksskatteverket årligen få fastställa värden även på olika slag av
renar.
3.3 Beskattningen av samebyarna
3.3.1¶Skattskyldigheten
Det konstateras i promemorian att de tidigare lappbyarna endast i undantagsfall torde ha åsatts taxering för inkomst eller förmögenhet och att det i vart fall saknas vägledande avgöranden i kammarrätt eller regeringsrätten.
Frågan om samebyarnas skattskyldighet berördes som har framgått av
det föregående i rennäringssakkunnigas betänkande. De sakkunniga föreslog
att samebyarna skulle tas upp bland de juridiska personer som enligt 53 3
I mom. första stycket d) KE har att erlägga kommunalskatt endast för inkomst av fastighet och som enligt 7 3 första stycket e) lagen (1974:576)
om statlig inkomstskatt, SI, är frikallade från skyldighet att erlägga statlig
inkomstskatt.
Rennäringssakkunnigas uttalanden om utjämning av överskott och underskott inom ett visst verksamhetsår samt om fondering för framtida utgifter är enligt promemorian från skattesynpunkt i viss mån oförenliga, såvida man inte inför regler om fondering med obeskattade vinstmedel. Bortsett främst från den fondering som faktiskt kan ske inom ramen för gällande regler om varulagervärdering och avsättning till investeringsfonder m. m.
är fondering med obeskattade vinstmedel främmande för skattelagstiftning-
en. Enligt promemorian framstår det som uppenbart att samebyarna inte
så väsentligt skiljer sig från andra skattesubjekt att skäl föreligger att i deras fall avvika från skattelagstiftningens principståndpunkt i detta avseende.
I promemorian förklaras vidare att det inte kan förordas att samebyarna görs helt skattefria eller jämställs med t. ex. ”menigheter” utan att det tvärtom framstår som självklart, att om vinst uppkommer i en verksamhet dir intäkterna delvis består av likvid för såtda djur och för upplåtelser av rätt till jakt och fiske, denna vinst skall tas till beskattning liksom all annan vinst av rörelsemässig verksamhet. I klarhetens intresse föreslås att ordet
”sameby” intas i uppräkningarna i 53 § I mom. första stycket f) KL och
65 I mom. första stycket b) SI av sådana juridiska personer, som är oinskränkt skattskyldiga.
3.3.2 Skattesatsen
Vid ställningstagande till frågan efter vilken procentsats den statliga in-
komstskatten för samebyarna bör utgå är det enligt promemorian till en början uppenbart att man inte för den lilla grupp av skattskyldiga varom
här är fråga bör införa en särskild procentsats. Man är därför hänvisad till någon av de procentsatser som enligt 103 2 mom. SI gäller för juridiska personer. Rennäringslagens regler är uppbyggda med reglerna i lagen (1951:308)
om ekonomiska föreningar som förebild, även om det på åtskilliga punkter föreligger skillnader mellan reglerna i de bägge lagarna. Enligt promemorian
får övervägande skäl anses tala för att tillämpa samma procentsats för same-
bvar som för flertalet ekonomiska föreningar, dvs. 32 "o.
Det påpekas slutligen i promemorian att medlem i sameby inte äger del i byns förmögenhet, och att detta enligt 63 I mom. första stycket b) lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt, SF, får till följd att byn blir skattskyldig till statlig förmögenhetsskatt. Enligt 11 3 2 mom. SF utgår skatten efter 1.5 promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten som överstiger 15 000 kr.
3.3.3 Avdragsrätt för lönetillägg m.m.
Enligt promemorian föreligger det åtskilliga paralleller mellan rennärings-
lagen och lagen om de s. k. sumbruksföreningarna inom jordbruket. Vinst i sambruksförening kan disponeras bl. a. såsom lönetillägg till föreningens medlemmar. För att undvika att sådana lönetillägg drabbas av inkomstbe-
skattning både hos föreningen och hos medlemmarna infördes i samband
med lagstiftningen om sambruksföreningar den numera i 22 3 andra stycket KL intagna regeln att, om sambruksförening med hänsyn till rörelsens resultat lämnat medlem eller annan lönetillägg eller annan sådan gottgörelse. föreningen äger åtnjuta avdrag för gottgörelsen.
Då sameby kan tänkas komma i sådant läge att vinst helt eller delvis bör elimineras genom lönetillägg till medlemmarna, föreslås i promemorian att det införs en regel av i princip samma innehåll som den för sambruksföreningar i nyssnämnda lagrum.
I promemorian avvisas tanken på att införa regler som öppnar möjligheter för samebyarna att utnyttja lagstiftningen om investeringsfonder för konjunkturutjiämning.
3.4¶Socialförsäkringsavgifterna
Promemorian innehåller inte några förstag till ändringar i fråga om socialförsäkringsavgifterna. Det frarnhålls bl. a. att med den ställning rennäringslagen ger samebyarna såsom arbetsgivare i förhållande till renägande medlemmar, bör det inte komma i fråga att undanta samebyarna från den avgiftsskyldighet som åvilar andra arbetsgivare.
3.5 Mervärdeskatten |
Beträffande mervärdeskatten konstateras till en början att samebyarnas skötsel av renar — såväl bymedlemmarnas egna som s. k. skötesrenar — är att betrakta som skattepliktig tjänst enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt. MYVL, och vidare att samebyns verksamhet har till ändamål att göra rennäringen så lönsam som möjligt för renägarna och därför måste anses yrkesmissig. Samebyn är på grund härav skattskyldig och rodovisninpsskyldig enligt MVL och skall påföras mervärdeskatt vid debiteringen av skötesavgift resp. sköteslega.
Det nu sagda medför att den avgift som renägaren har att erlägga till byn blir högre än vad som annars skulle behöva vara fallet. Vid renägarens egen redovisning av mervärdeskatt äger han från utgående mervärdeskatt på sålda produkter avräkna inte blott den mervärdeskatt som belöper på i rörelsen inköpta varor utan även den skatt som belöper på skötesavgift och sköteslega. Som en följd av bestämmelserna att redovisningsskyldighet
inte föreligger för kalenderår under vilket den skattepliktiga omsättningen
inte överstiger 10000 kr.. kan denna möjlighet till avräkning dock inte alltid utnyttjas. Vid i övrigt oförändrade priser på rennäringens produkter kan detta förhållande enligt promemorian medföra att skattebelastningen
blir högre och lönsamheten därför lägre än vad som var fallet före tillkomsten
av rennäringslagen.
Arbetet i samebyarna innebär i huvudsak att medlemmarna - mot crsättning — arbetar kollektivt med egna och andra bymedlemmars djur. Skattesituationen såvitt gäller mervärdeskatten har enligt promemorian onekligen biivit en annan än vad den skulle ha varit med renbeteslagens regler. Med hänsyn härtill och då det torde vara svårt att hitta paralleller inom
andra näringar, bör enligt promemorian i och för sig befogade betänkligheter mot att införa en undantagsregel i MVL för ett litet antal skattskyldiga
få vika för angelägenheten att tillgodose materiella intressen. Det föreslås
därför att i 11 3 MVL såsom en ny punkt. 10), införs en regel, som medför
att från skatteplikt undantas sådan avgift. som renskötande medlem i sameby
med stöd av rennäringslagen har att erlägga till byn i förhållande till ren-
innehavet. För att skattefriheten skall bli fullständig bör enligt promce-:
morian i 23 första stycket punkt 2) MVL införas en föreskrift enligt vilken även tjänst som avses i punkt 10) medför skattskyldighet. Härigenom säkras rätt för sameby till avdrag för ingående skatt.
I promemorieförstaget förklaras slutligen att det inte finns fog för att
införa motsvarande undantag beträffande sköteslega, dvs. sådan avgift som
betalas för skötsel av ren som tillhör annan än renskötande medlem i sameby. Sköteslega utgick nämligen redan enligt de regler som gällde före tillkomsten av rennäringslagen.
4¶Remissyttrandena
4.1¶Allmänna synpunkter
Flertalet remissinstanser tillstyrker i huvudsak de i promemorian före-
slagna ändringarna. Kammarrätten i Sundsvall anser det angeläget att skatteoch taxeringslagstiftningen får en utformning som väl ansluter sig till grund-
tankarna i den nva rennäringslagstiftningen och finner de i promemorian framlagda förslagen innebära en i stort sett lämplig sådan anpassning. Riksskatteverket delar i stort de uppfattningar som framförs i frågor rörande
taxeringen och inkomstbeskattningen och finner förslagen i dessa delar väl ägnade för lagstiftning.
Delvis mycket kritiska svnpunkter framförs å andra sidan av SSR, som
anser att förslagen har utarbetats i första hand för att passa in i det nu
befintliga regelsystemet och att man inte har beaktat de för rennäringen säregna förhållandena. Enligt förbundet måste frågorna bli föremål för en genomgripande överarbetning innan ny lagstiftning införs.
Även Lantbrukarnas skattedelegation. vars yuwrande åberopas av Lantbrukarnas riksförbund, finner det naturligt att man beaktar rennäringens speciella situation vid utformningen av skattereglerna —- även om det skulle leda till att man måste införa specialregler för en förhållandevis mycket liten grupp skattskyldiga.
4.2¶Regler om förfarandet vid taxeringen m. m.
I stort sett samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget att undantagsregeln i 223 3 mom. första stycket TL upphävs, så att den allmänna skyldigheten att avlämna självdeklaration kommer att omfatta även inkomst
av och förmögenhet nedlagd i renskötselrörelse. Utöver de i promemorian anförda skälen för att regeln bör upphävas nämner kammarrätten i Sundsvall den olikformiga behandling som nu kan uppstå genom TL:s regler om skattetillägg. För renägare, som har utnyttjat sin rätt att avge självdeklaration eller särskild uppgift enligt 32 5 TL kan oriktiga uppgifter komma att medföra att skattetillägg påförs honom. Sådant tillägg kan emellertid inte komma i fråga för renägare som har underlåtit att avlämna självdeklaration celler särskild uppgift eftersom skyldighet därtill inte har förelegat. — Inte heller SSR motsätter sig att ifrågavarande bestämmelse upphävs och att allmän deklarationsplikt införs även för inkomster från renskötsel.
Flertalet remissinstanser delar den uppfattningen att det numera inte finns tillräckliga skäl att behålla de i 323, 50 § I mom., 61 § 3 mom. och 63 8 TL för rennäringen särskilt utformade reglerna. Kammarrätten i Sundsvall
påpekar i detta sammanhang att en strikt tillämpning av TL:s regler skulle komma att medföra stora problem för många rennäringsutövare på grund
av deras rörliga tillvaro men också på grund av att många saknar erfarenhet
av att upprätta en rörelsedeklaration. Kammarrätten förutsätter därför att reglerna om uppskov med att avlämna självdeklaration och om skattetillägg
och förseningsavgift tillämpas generöst, åtminstone under ett övergångs-
skede.
Förslaget att genom ett tillägg till 373 I mom. TL införa bestämmelser
om skyldighet för sameby att årligen lämna kontrolluppgift om reninnehav enligt senast verkställda renräkning utsätts för kritik från flera håll. Länsstyrelsen i Jämtlands län uppger au uppgifterna i rentlängderna i viss utsträckning har visat sig vara osäkra och att de endast kan användas för grova kontroller. Liknande erfarenheter har länsstyrelsen i Västerbottens län, som anser att en sådan kontrolluppgift skulle ha ringa betydelse i taxeringsarbetet och att tillgången till de kontroHluppgifter, som skall lämnas av uppköpare av slakt- och livdjur, är av väsentligt större betydelse i detta sammanhang.
4.3 Inkomstbeskattningen av renägare 4.3.1 Inkomstslaget
Uppfattningen att renskötselverksamheten även fortsättningsvis bör hänföras till inkomstslaget rörelse har i allmänhet inte föranlett några erinringar vid remissbehandlingen. Lantbrukarnas skattedelegation påpekar dock att renskötsel företer större likhet med jordbruk än med traditionell rörelse bl. a. beroende på att produktionen helt baseras på djurhållning. Delegationen framhåller samtidigt att, eftersom båda inkomstslagen enligt nu gällande regler skall redovisas enligt bokföringsmässiga grunder, valet av inkomstslag i och för sig inte påverkar inkomstredovisningen, sedan övergången till denna redovisningsmetod väl har skett. Valet av övergångsregler får däremot stor betydelse.
SSR anser att den ersättning som medlem uppbär från sameby för renskötselarbetet bör betraktas som inkomst av rörelse och inte — såsom har föreslagits i promemorian — inkomst av tjänst. Bl. a. mot bakgrund av att renskötselinkomsterna i övrigt föreslås bli hänförliga till inkomst av rörelse framstår det enligt förbundet som inkonsekvent att ifrågavarande ersättningar skall undåäntas från den i övrigt gällande principen och betraktas som inkomst av tjänst. Denna uppfattning delas av Lantbrukarnas skattedelegation, som framhåller att all ersättning som renägare uppbär för arbete
utfört för samebyns räkning får anses ha sådant samband med hans egen
renskötsel att ersättningen skall ingå i denna verksamhet och inte hänföras till inkomst av tjänst. Delegationen påpekar vidare att ett sådant synsätt också skulle lösa de oformligheter som föreligger på socialförsäkringssidan.
Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Norrbottens län. Även lant-
bruksstyrelsen ifrågasätter om inte ersättningen från samebyn, bl. a. med
hänsyn till samebyarnas säregna organisation, närmast borde betraktas som inkomst av rörelse.
4.3.2 Övergång till bokföringsmässig redovisning
Förslaget att rennäringsutövare — på samma sätt som enligt 1973 års lagstiftning gäller för rörelseidkare i allmänhet — skall få särskilda möjligheter
att fördela skillnadsbeloppet mellan balansposterna under en treårsperiod
har inte föranlett några erinringar vid remissbehandlingen.
Däremot aktualiseras från flera håll metoden att åsätta ingångsvärden
vid övergången från kontantmässig till bokföringsmässig redovisning. Lant-
bruksstyrelsen påpekar i denna fråga bl. a. aut tillämpningen av kontantprincipen vid beskattningen av rennäringsutövarna I praktiken har skett på ett annat sätt än vad som gällt för t.ex. jordbruket. Även om en renägare under ett antal år har gjort små eller ringa uttag ur renhjorden — och således har haft begränsade eller inga kontanta inkomster från renskötseln — har han vid taxeringen blivit påförd en bruttointäkt motsvarande den s. k. kalvningsprocenten multiplicerad med medelvärdet per slaktren. I dessa fall har renägaren blivit beskattad för renhjordens tillväxt trots att några kontanta medel inte har uppburits. Lanhrukarnas skattedelegation anser, såsom redan har antytts i det föregående, att djurhållningen i renskötsel i princip ligger nära djurhållningen i jordbruk. Lager av renar vid övergång till bokför-
ingsmässig redovisning bör därför behandlas på samma sätt som gäller för djur i jordbruk i motsvarande situation. Det innebär således att renägarna
bör få rätt att åsätta ingångsvärden för stamdjur. Enligt delegationen bör därvid i normalfall samtliga renar per den 31 december kunna räknas som stamdjur. Med hänsvn till det ringa antalet skattskyldiga och de för ren-
näringen speciella förhållandena bör det enligt deltegationens uppfattning
kunna godtas att antalet stamdjur vid övergångstillfället läggs till grund
för ingångsvärdet. En renräkning efter höstslakten året före övergångsåret
skulle kunna ge underlag för hur antalet stamdjur skall bestämmas. SSR, som delar delegationens uppfattning att stamdjuren skall få åsättas ingångsvärden, anser att som stamdjur bör betraktas nettorenhjorden efter
höstslakt och att det inte bör bli några svårigheter att tillämpa en sådan
regel, eftersom det i samband med övergången till det nya systemet bör
kunna utföras en renräkning efter slakt. För att tillförlitligheten av en sådan
renräkning skall kunna kontrolleras, kan värdena jämföras med uppgifterna 1 tidigare gjorda renräkningar.
4.3.3 Varulagervärderingen
Flertaler remissinstanser finner det lämpligt att efter övergången på sätt som har föreslagits i promemorian anknyta värderingsreglerna för lagret av renar till de regler som gäller? för djur i jordbruk. Lambhrukarnas skattedelegation framhåller att man då kan utnyttja de erfarenheter som har vunnits vid den nu pågående övergången till bokföringsmässig redovisning i tordbruk. Kammarrätten i Sundsvall påpekar att det i promemorian inte
har framlagts något förslag om ändring i första punkten sjätte stycket av
anvisningarna till 41 I KL, dvs. det stycke som innehåller en supplementärregel för lagervärderingen, tillämplig även vid värderingen av lager av djur på jordbruksfastighet. Enligt kammarrättens mening bör denna regel kunna tillämpas även vid beskattningen av inkomst av renskötsel, varför lagtexten bör kompletteras med ett tillägg härom.
Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att renlängderna endast redovisar
antalet renar utan uppdelning efter ålder och kön och riksskatteverket därför årligen bör fastställa ett genomsniusvärde per ren i stället för den uppdelning av värdet på olika grupper som nu är föreskriven beträffande lager av djur på jordbruksfastighet.
4.4 Beskattningen av samebyarna 4.4.1 Skattskyldizheten
Den i promemorian framförda uppfattningen att sameby skall anses vara oinskränkt skattskyldig har i allmänhet inte föranlett några erinringar från remissinstansernas sida. SSR har dock en avvikande uppfattning. Enligt förbundet kan samebyn knappast vara att betrakta som en ckonomisk förening. Förbundet anför att rennäringslagens konstruktion av samebyn bygger på den historiska organisationen för arbetsgemenskap mellan samer och familjer som fristående enheter och på att vissa administrativa uppgifter skulle flyttas över från lappväsendet till byarna. Det som i allmänhet föranleder bildande av ekonomiski föreningar är enligt SSR medlemmarnas önskemål att bli befriade från personligt betalningsansvar för föreningens
skulder. Detta nödvändiggör regler om en obligatorisk fondbildning. i första
hand för att säkerställa borgenärsintresset. Genom att medlemmarna är be-
friade från personlig ansvarighet för skulderna skapas den riskvillighet och
handlingsfrihet som är förutsättning för verksamheten i en ekonomisk förening. Enligt SSR bygger samebyns konstruktion emellertid främst på nämnda faktorer av icke ekonomisk natur. Samebyn kan därför inte jämställas
med en ekonomisk förening. Förbundet biträder i stället rennäringssakkun-
nigas uppfattning och föreslår att sameby bör upptas bland de juridiska personer som skall erlägga kommunalskatt endast för inkomst av fastighet och som är frikallade från skyldighet att erlägga statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt.
4.4.2 Skattesatsen
I promemorian har föreslagits att sameby bör hänföras till den grupp av juridiska personer som har att erlägga statlig inkomstskatt med 32 "6. Lantbruksstyrelsen liksom Lantbrukarnas skattedelegation framhåller att man när det gäller skatteuttaget bör beakta de för rennäringen säregna förhållandena genom att begränsa skatteuttager till 15 "5. Denna uppfattning delas av SSR för det fall att samebyarna skulle anses oinskränkt skattskyldiga.
4.4.3 Avdragsrätt för lönetillägg
Förslaget att införa en regel om avdragsrätt för lönetillägg som sameby lämnar till medlemmarna biträds från flera håll. Lantbruksstyrelsen är dock kritiskt inställd till detta förslag. Styrelsen framhåller att de principer efter vilka samebyarna har att arbeta inte kan ge upphov till någon utdelningsbar vinst. Utjämning skor genom de kostnadsbidrug som varje renskötande medlem påförs vid årets slut. Det saknas därför såväl i rennäringslagen som i samebyarnas stadgar regler för hur uppkommen vinst skall fördelas. Enligt styrelsen föreligger det inte något behov av att införa en regel om avdragsrätt i denna situation.
4.5 Socialförsäkringsavgifterna
Vid remissbehandlingen har man från flera håll berört frågor om arbetsgivaravgifter och egenavgifter inom rennäringen. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, i likhet med vad som har anförts i promemorian, att samebyarna inte bör ha någon särställning när det gäller skyldigheten att utge socialförsäkringsavgifter och att renägarna i samma omfattning som
gäller för andra rörelseidkare bör erlägga egenavgifter avscende rensköt-
selrörelse.
Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar att enligt nuvarande regler skall två stora räkenskapsposter, som har samband med varandra, i det ena fallet upptas under inkomst av tjänst (lön med kostnadsersättning) och i det andra faltet utgöra en avdragsgill omkostnad i rörelsen (uttaxerade medeb. I de 3 Riksdagen 1975/?6. I samt Nr 107
fall då inkomster och utpifter går jämnt upp eller.då det. uppstår överskott
blir enligt länsstyrelsen resultatet avgifts- och förmånsmässigt sett måhända ungefär rätt. Men efter svåra år — t.ex. i samband med renkautastrofer — kan den situationen uppstå att tjänsteinkomsten inte blir tillräckligt stor för att täcka ett rörelseunderskott. I sådana fall leder uppdelningen till ett otillfredsställande resultat. .
SSR delar inte uppfattningen att sameby i detta sammanhang — liksom inte heller beträffande inkomstuaxeringen — skall betraktas som arbetsgivare
i förhållande till medlemmarna. Eftersom utbetalning från sameby till en-
skild medlem enligt förbundet bör betraktas som inkomst av rörelse, bör socialförsäkringsavgiftorna följaktligen utgå i form av cgenavgifter.
4.6 Mervärdeskatten
Det i promemorian framlagda förslaget att från skatteplikt för mervär-
deskatt skall undantas sådan avgift som renskötande medlem i sameby har att erlägga i förhållande till reninnehavet har fått ett blandat mottagande.
Kammarrätten i Sundsvall och lantbruksstvrelsen liksom även lanbruksnämnden i Jämtlands län ullstyrker en ändring I överensstimmelse med promemorieförslaget. SSR förklarar att förbundet hälsar förslaget med stor till-
fredsställelse. Samtidigt påpekar förbundet att ändringen skulle få till följd att mervärdeskatt kommer att utgå för skötesavgift, som skall betalas av
same som är skötesrenägare i sameby, samtidigt som icke-samisk skötes-
renägare I koncessionssamceby inte skall betala någon skatt. För att undvika
gränsdragningsfrågor och administrativa svårigheter föreslår förbundet att
befrielsen från skyldighet att erlägga mervärdeskatt utvidgas till att gälla
även för samer som är skötesrenägare i sameby. Enligt kammarkollegiet bör det övervägas om inte undantaget från skatteplikt kan utsträckas till alt omfatta all samebys skötsel av renar.
Riksskatteverket avstyrker den föreslagna ändringen och framhåller bl. a. all lagstiftaren redan genom aut tillskapa gränsen 10 000 kronors omsättning för redovisningsskyldighet har givit uttryck för uppfattningen att ”skatteförluster” vid högst denna omsättning inte är av sådan storleksordning att de behöver beaktas I mervärdeskattesammanhang. Riksskatteverket anser vidare att det är otillfredsställande från rättvisesynpunkt att den föreslagna undantagsregeln medför olika beskattning av person som är mediem i sameby och person som inte är det. Även länsstyrelsen i Jämtlands län avstyrker förslaget. Enligt länsstyrelsens uppfattning har det helt övervägande
antalet renskötande medlemmar i samebyarna en skattepliktig omsättning
som överstiger 10000 kr. Reniägare, som inte uppnår denna omsättning, har rätt att göra avdrag för mervärdeskatten i inkomsideklarationen. Enligt länsstyrelsen torde därför de av rennäringslagen förorsakade negativa ckonomiska konsekvenserna såvill avser mervärdeskatten vara obetydliga. Liknande synpunkter framförs av länsstvrelsen i Norrbottens län.
4.7¶Övriga frågor
Flera remissinstanser anser — i likhet med den uppfattning som framförts i promemorian — att det inte finns skäl att med lagreglerna om skogskonto som förebild införa särskilda regler om rennäringskonton. SSR framhåller å andra sidan att sådana regler med hänsyn till de avsevärda inkomstfluktuationerna inom rennäringen skulle få en utomordentligt stor betydelse
för att underlätta en fungerande livdjurshandel. |
Ett par remissinstanser, däribland SSR, har särskilt berört frågan om alt ge samebyarna möjligheter att utnyttja systemet med investeringsfonder för konjunkturutjämning. SSR anser att det föreligger behov av att införa ett sådant system bl. a. på grund av att samebyarna i framtiden kan komma att erhålla stora extraordinära intäkter i samband med exploateringar.
4.8 Ikraftträdande
Promemorians förslag att de nya reglerna om deklarationsskyldighet, bokföringsmässig redovisning m. m. bör kunna tillämpas första gången vid 1977
års taxering har mötts av kritik från flera håll. SSR förutser att betydande
svårigheter kommer att uppstå i det fall att regler om redovisning efter
bokföringsmässiga grunder skulle tillimpas redan från den I januari 1976,
eftersom en sådan övergång måste föregås av kurser och upplysningsverksamhet m. m. Även Lantbrukarnas skattedelegation är av den uppfattningen
att övergången bör framskjutas. Delegationen uppger att erfarenheterna från
jordbrukssidan visar att det är svårt att nå alla med information på kort tid. Problemet för rennäringen är dessutom, påpekar delegationen, att för
åtskilliga renägare skall steget tas från ett läge där deklarationsskyldighet
för inkomst av renskötsel inte har förelegat till ett läge med fullständig bokföringsmässig redovisning. Även lantbruksstyrelsen och länsstyrelsen i Jämntlands län anser att övergångstidpunkten bör senareläggas.
5 Föredraganden 5.1 Allmänna utgångspunkter
Reformen år 1971 av rennäringsltagstiftningen innebar att statsmakterna
genom olika åtgärder sökte förbättra förutsättningarna för att rennäringen
i framtiden skall kunna bedrivas rationellt och med tillfredsstältande krav
på lönsamhet. Framtidsutsikterna för rennäringen ansågs goda, om man kunde skapa former för ett effektivt samarbete mellan renägarna och genom
olika statliga åtgärder främjade rationaliseringssträvandena.
En av dessa åtgärder — vid sidan av statliga stödåtgärder på det ekonomiska området — var omorganisationen av de tidigare lappbyarna till samebyar. Därigenom gjorde man det möjligt att samla renarna i större och mer ra-
tionella driftsenheter. Organisatoriskt blev samebyarna en typ av juridisk
person och i sina huvuddrag uppbyggd enligt de principer som gäller för
ekonomiska föreningar.
1971 års reform har aktualiserat vissa förändringar på skatteområdet. Dessa har behandlats i promemorian (Ds Fi 1975:5) Beskattning av rennäringen, m. m. I sammanhanget bör tas upp vissa nu gällande bestämmelser av huvudsakligen taxeringsteknisk art och som är utformade direkt med tanke på förhållandena inom rennäringen.
Reglerna för beskattning av rennäringen har hittills principiellt sett inte skilt sig från de beskattningsregler som gäller i allmänhet. Den renskötande
befolkningen i Sverige har uppskattats till drygt 2500 personer. Rensköt-
selområdet är uppdelat på 49 sarnebyar. Härjämte kan påpekas att rennäringen erbjuder vissa problem som är typiska för denna verksamhet och
som knappast återfinns i andra näringsgrenar. Dessa omständigheter kan
emellertid inte anföras som skäl för en skattemässig särbehandling. Principerna för beskattningen bör således vara desamma för rennäringen som för andra näringsgrenar även i fortsättningen. Endast på detta sätt kan man nämligen åstadkomma likformighet och rättvisa vid beskattningen. En utgångspunkt bör således vara att man i princip bör försöka undvika särskilda beskattningsregler för rennäringen och i stället inrikta sig på att skapa ändamålsenliga lösningar inom det befintliga regelsystemoet.
Den rättsliga uppbyggnaden av rennäringens lokala organisation har inte någon direkt motsvarighet inom andra näringsgrenar. Det kan vara på sin plats att här nämna några ord om de särdrag som har betydelse från skattesynpunkt.
Det kanske mest påfallande särdraget inom rennäringen är den form av ckonomisk samverkan som sker inom samebyns ram. Samebyns verksamhet har rättsligt sett anknutits till de principer som lagen om ckonomiska föreningar bygger på. En sameby är således en juridisk person och kan som sådan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. Byn har till ändamål att för sina medlemmars — de enskilda renägarnas — gemensamma bästa ombesörja renskötseln inom byns betesområde. Detta sker genom att byn sköter medlemmarnas renar samt planerar, bygger och underhåller de för renskötseln nödvändiga gemensamma anläggningarna. Byns ekonomiska verksamhet är begränsad till vad som direkt har samband med renskötseln. Kostnaderna fördelas mellan medlemmarna efter reninnehavet.
Ekonomisk förenings stadgar skall ange grunderna för hur föreningen äger förfoga över uppkommen vinst och hur det skall förfaras med till-
gångarna i samband med föreningens upplösning. För samebyarna saknas motsvarighet till dessa regler. I samband med rennäringslagens (1971:437) tillkomst uttalades (prop. 1975:51 s. 173) att en samebys inkomster och utgifter i princip skall utjämnas för varje år och att det därför inte uppkommer någon utdelningsbar vinst. Det uttalades vidare att man inte heller bör räkna med att en sameby upplöses — i varje fall inte på det sätt som kan ske
med en förening celler ett bolag. Även om en samebys verksamhet i huvudsak skulle upphöra till följd av att medlemmarna slutar bedriva renskötsel
bör nämligen byn finnas kvar för att göra det möjligt för andra rensköt-
selberättigade att driva rennäring inom byns betesområde, eventuellt efter sammanslagning med annan sameby. Andra betydelsefulla särdrag i för-
hållande till de ekonomiska föreningarna är att det för samebyarnas del
saknas regler om insatskapital, att medlemmarna har personlig ansvarighet för samebyns förpliktelser och att rennäringslagen saknar bestämmelser om
obligatorisk fondbildning.
Bestämmelserna i rennäringslagen gör det naturligt att jämföra same-
byarna med de ekonomiska föreningarna. Detta utesluter inte att jämförelser med vissa andra associationsformer kan vara av intresse. Vad jag närmast
tänker på är handelsbolag och vissa samfälligheter men också de s. k. sambruksföreningarna inom jordbruket. Samtliga dessa associationsformer tjänar syftet att för delägarnas/medlemmarnas gemensamma räkning ombesörja viss ekonomisk verksamhet.
När det gäller utformningen av beskattningsreglerna är det självklart att man bör ta de associationsrättstiga reglerna som utgångspunkt. Man bör å andra sidan inte överdriva kravet på överensstämmelse mellan den associationsrättsliga och den skatterättstiga regleringen. Praktiska synpunkter
— t.ex. på frågan huruvida associationsformen skall utgöra särskilt skat-
tesubjekt eller inte — måste få överväga. Även om handelsbolaget, som
är juridisk person, men som i likhet med samebyn utmärks av personligt
ansvar för bolagsmännen och avsaknad av bolagskapital, skattemässigt inte betraktas som särskilt subjekt är det dock lämpligt att låta samebyn vara särskilt skattesubjekt. Den närmare innebörden av detta ståndpunkistagande skall jag redovisa närmare i avsnitt 5.3.
5.2 Inkomstbeskattningen av renägare 5.2.1 Övergång till bokföringsmässig redovisning m.m.
Enligt gällande regler är inkomst av renskötsel att hänföra till inkomstsla-
get rörelse. Inkomsten skall således egentligen beskattas enligt bokföringsmässiga grunder. Detta innebär att taxeringen skall ske med beaktande av in- och utgående lager av varor — däri inbegripet bl. a. djur - liksom av
in- och utgående fordringar och skulder. I verkligheten torde emellertid
sedan länge inkomst av renskötsel ha beräknats enligt den s. k. kontant-
principen. En av anledningarna till att man i praktiken har godtagit kon-
tantprincipen vid beräkningen av renskötselinkomst torde vara att taxeringen
sällan sker på grundval av självdeklaration och med utnyttiande av bestämmelserna om undantag från deklarationsskyldigheten i 228 TL.
Fn situation liknande den som föreligger i fråga om rennäringen har fö-
relegat också i andra slag av rörelse. Frågan behandlades av statsmakterna
4 Riksdagen 1975176. I saml. Nr 107
år 1973 (prop. 1973:119, SkU 1973:31, rskr 1973:191, SFS 1973:322, 323).
Därvid beslutades, i syfte att mildra skattekonsekvenserna vid en övergång från dittills tillämpad praxis, att utgående värden på lager, fordringar och skulder vid övergång skulle få tas upp till reducerade belopp under en treårsperiod. Genom ett tillägg till punkt I anvisningarna tull 413 KL har uttryckligen föreskrivils att som värde av ingående lager, fordringar och skulder skall upptas värdet av närmast föregående beskattningsårs utgående lager, fordringar och skulder. Om inte nämnda övergångsregler hade införts, skulle det sammanlagda beloppet av utgående lager och fordringar minskat med beloppet för skulder på en gång tagits upp till beskattning. Reglerna inne-
bär nämligen samtidigt att den som vid föregående års taxering inte deklarerat utgående fordringar och lager, trots att sådana tillgångar har funnits, inte heller kan få avdrag för motsvarande ingående balansposter. Genom övergångsreglerna får för övergångsåret värdena tas upp till lägst en tredjedel
av annars tillåtna värde och för nästa beskattningsår till lägst två tredjedelar
samt till fulla värden vid utgången av andra året efter övergångsåret. En förutsättning för att dessa regler skall få tillämpas är att det sammanlagda beloppet av utgående lager och fordringar med avdrag för utgående skulder
uppgår till minst 6 000 kr. Bestämmelserna tillämpas med början i princip fr.o.m. 1974 års taxering.
I promemorian framhålls att de nu redovisade övergångsreglerna givetvis
skall tillämpas för sådana renägare som fr. o. m. 1974 års taxering blir beskattade enligt bokföringsmässiga grunder. Dessutom föreslås att liknande regler skall kunna tillämpas, även om övergång skett senare än fr. o. m.
1974 års taxering. Förslaget har inte föranlett några erinringar från remissinstansernas sida.
Jag delar den i promemorian framförda uppfattningen att renägarna bör beredas samma möjligheter som andra rörelseidkare att mildra verkningarna av en övergång till bokföringsmässig redovisning. Det kan visserligen göras gällande att renägarna på samma sätt som alla andra rörelseidkare haft möjligheter att utnyttja 1973 års övergångsregler och att det därför saknas anledning att just i deras fall skjuta ytterligare på tidpunkten för övergången. Den i vissa avseenden oklara skattesituation som har uppstått efter rennäringslagens ikraftträdande har medfört att kontantprincipen kommit att
tillämpas i stor utsträckning även efter införandet av 1973 års regler om
övergång till bokföringsmässig redovisning. Som jag tidigare har framhållit torde detta förhållande ha samband med den begränsade skyldigheten för samer att avge självdeklaration. I de fall taxering har skett utan tillgång till deklaration på grund av att deklarationsskyldighet inte har förelegat, kan man uppenbarligen inte tala om att inkomstberäkningen skett efter bokföringsmässiga grunder —- även om det möjligen fingeras att in- och utgående balansposter är oförändrade. Enligt min mening kan det under dessa förhållanden inte rimligen krävas att renägarna bort tillämpa 1973 års övergångsregler.
Jag biträder därför förslaget att renägare, som ännu inte har övergått till bokföringsmässig redovisning, genom särskilda övergångsregler bör få möjlighet att i praktiken — på samma sätt som gäller för andra rörelseidkare —- fördela skatteeffekterna under en period omfattande flera beskattningsår. Med hänsyn till inkomstförhållandena och kapitalstrukturen inom rennä-
ringen föreslår jag att skatteeffekterna skall kunna fördelas under en femårsperiod. — Övergången till bokföringsmässig redovisning bör anpassas till ikraftträdandebestämmelserna för de föreslagna ändringarna i taxeringsla-
gen. Övergången bör således i princip ske senast vid 1978 års taxering.
Vid remissbehandlingen har föreslagits att renägare vid övergången till bokföringsmässig redovisning skall få rätt att åsätta ingångsvärden på stamdjur. Därvid har man bl. a. hänvisat till att det ligger nära till hands att jämföra djurhållningen inom rennäringen med vad som gäller inom jordbruket.
Reglerna om ingångsvärden för djur vid övergång till bokföringsmässig redovisning inom jordbruket har samband med att kostnaden för nyupp-
sättning av stamdjur vid taxering enligt kontantmetoden enligt praxis inte
har ansetts avdragsgill. Genom rätten till ingångsvärde för stamdjur har
man sökt kompensera jordbrukaren för att han inte har fått avdrag för nyuppsättningskostnaden, trots att han efter övergången till bokföringsmässig redovisning blir beskattad för intäkt vid försäljning även av stamdjur.
För rennäringen är förhållandena annorlunda. Inkomst av renskötsel be-
skattas som inkomst av rörelse. Vid inkomstberäkningen skall således de regler som gäller för detta inkomstslag tillämpas. I rörelsebeskattningen finns det inte någon motsvarighet till den nyss nämnda skattemässiga behandlingen av stamdjur i kontantmässigt redovisat jordbruk. Rörelseidkare har följaktligen inte heller medgivits rätt till ingångsvärden i samband med övergång till bokföringsmässig redovisning.
En renägare har således enligt rörelsereglerna rätt att fullt ut få avdrag för sina kostnader för inköp av renar till renskötselrörelsen. I praktiken har det ofta förekommit att renägare har taxerats utan tillgång till självdeklaration eller särskild uppgift enligt 32 § TL. I den mån andra uppgifter om kontanta inkomster m. m. inte har stått till förfogande i dessa fall, har taxeringarna fått ske schablonmässigt. Bruttointäkterna har enligt skatte-
chefernas anvisningar kunnat beräknas som produkten av det antal renar
som har sålts till slakt och medelslaktvärdet per ren. De allmänna driftskostnaderna kän vidare enligt samma anvisningar uppskattas med ledning
av vissa procentangivelser i förhållande till de beräknade nettointäkterna.
Syftet med dessa anvisningar från skattecheferna har uppenbarligen varit att ge taxeringsmyndigheterna vägledning för uppskattning av renägarens kontanta inkomst av renskötselrörelsen. Inkomstberikningen kan således
även i dessa fall sägas ha skett enligt kontantmetoden på samma sätt som tidigare har praktiserats för åtskilliga andra former av rörelse. De avdrag
som har medgivits för allmänna driftskostnader och som enligt vissa an-
visningar har kunnat uppskattas så högt som till 50 ". av bruttointäkterna har uppenbarligen varit avsedda att täcka samtliga omkostnader i rörelsen
och således även kostnader för djurinköp. Med hänsyn till det nu anförda
finns det enligt min mening inte skäl att införa regler om ingångsvärden för stamdjur i renskötselrörelse.
5.2.2 Varulagervärderingen
KL innehåller inte någon specialregel för värdering av djur i renskötselrörelse. I allmänhet har värderingsfrågorna saknat aktualitet, eftersom inkomsten i praktiken inte synes ha beräknats enligt bokföringsmässiga grunder och således utan hänsyn till in- och utgående varulager.
Lager av djur på jordbruksfastighet får inte tas upp till lägre belopp än 40 24 av de värden som riksskatteverket fastställer för olika slag av djur i skilda åldersgrupper på grundval av genomsnittspriserna på dessa djurslag underen period av tolv månader närmast före den I oktober beskattningsåret.
Enligt promemorian föreligger det inte skäl att inom rennäringen arbeta med skilda regler för skattemässig värdering av stamdjur och omsättnings-
djur. Vidare saknas enligt promemorian skäl att för rennäringen ha generösare regler än vad som gäller för värdering av djur inom jordbruket. Därför föreslås att för djur i renskötselrörelse skall gälla samrna värderingsregler som gäller för lager av djur på jordbruksfastighet.
Förslaget har Ii stort sett fått ett positivt mottagande vid remissbehandlingen. Från något håll har påpekats att behov synes föreligga av en supp-
lementärregel av det slag som nu finns i punkt I sjätte stycket av anvisningarna till 41 § KL i det fall värdet på lagret uppgår till lägre belopp än vad som motsvarar medeltalet av lagervärdena vid utgången av de två närmast föregående beskattningsåren.
Även enligt min mening ligger det närmast till hands att anknyta lagervärderingsreglerna för djuren till vad som gäller inom jordbruket. Det innebär att lagret av djur i renskötselrörelse (renhjorden) inte bör få tas upp till lägre belopp än 40 76 av de värden som riksskatteverket fastställer och som grundas på genomsnittspriserna under en tolvmånadersperiod närmast före den 1 oktober under beskattningsåret. Dessa liberala nedskrivningsregler ger stora möjligheter att åstadkomma en resultatutjämning mel-
lan olika beskattningsår. De torde komma att få särskilt stor betydelse för
rennäringsutövarna, eftersom dessa i förhållande till flertalet jordbrukare och rörelseidkare har en mycket stor del av det totala driftskapitalet nedlagt i sitt lager. — Som påpekats från remisshåll bör supplementärregeln när det gäller lager av renar tillämpas på samma sätt som gäller för lager av djur på jordbruksfastighet.
Enligt ordalydelsen i punkt 1 femte stycket anvisningarna till 41 § KL
skall riksskatteverket årligen fastställa värden för olika slag av djur i skilda åldersgrupper. Bestämmelsen syftar på lager av djur på jordbruksfastighet
och tillämpas således på en mängd olika djurslag. Ett par remissinstanser har påpekat att det i renlängderna i allmänhet inte redovisas någon ålderselier könsindelning av de räknade djuren. Det skulle därför vara enklast och minska risken för tvister om riksskatteverket i stället åläggs att fastställa ett genomsnittsvärde per ren.
Jag delar inte denna uppfattning. Ett genomsnittsvärde avseende samtliga renar kan lätt leda till att beskattningen inte kommer att ske likformigt.
Detta blir fallet så snart sammansitltningen av den enskilde reniigarens ren-
hjord avviker från t.ex. den ålderskategori till vilken genomsnittsvärdet kan hänföras. För flertalet djurslag inom jordbruket föreligger det avsevärda värdedifterenser mellan olika åldersgrupper och olika kön. Samma förhållande torde gälla inom rennäringen.
5.3 Inkomstbeskattningen av samebyarna
5.3.1 Allmänna synpunkter
De tidigare lappbyarna torde endast i undantagsfall ha åsatts taxeringar. Frågan berördes emellertid i rennäringssakkunnigas betänkande, där det föreslogs att renbyarna — dvs. motsvarigheten till samebyarna — skulle tas upp bland de juridiska personer som enligt 53 § I mom. första stycket d) KL hade att erlägga kommunalskatt endast för inkomst av fastighet och som enligt 78 första stycket e) SI är frikallade från skyldighet att erlägga statlig inkomstskatt. Som skäl för denna ståndpunkt anfördes bl. a. att en renbys verksamhet inte var avsedd att resultera i vinster för byn och att verksamheten i stället borde ses som en metod att ordna samarbetet mellan de enskilda niäringsutövarna.
Efter rennäringslagens ikraftträdande har det inte vidtagits några lagstiftningsåtgärder på detta område. Inte heller ger praxis någon klar vägledning för den skattemässiga behandlingen av samebyarnas verksamhet. Det är därför enligt min mening angeläget att få klarhet i dessa frågor.
3.2.2 Skattskyldigheten
Beträffande först skattskyldigheten för kommunal och statlig inkomstskatt
föreslås i promemorian att samebyarna skall hänföras till den grupp av ju-
ridiska personer som är oinskränkt skattskyldig enligt 53 § I mom. första stycket f) KL och 63 I mom. första stycket b) SI.
Vid remissbehandlingen har förslaget kritiserats endast av SSR. Det har enligt förbundet varit främst synpunkter av icke ekonomiskt slag som har legat bakom konstruktionen av samebyarna. Förbundet anser vidare at samebyn i ekonomiskt hänseende har givits begränsade funktioner — här nämns 1. ex. avsaknaden av regler om obligatorisk fondbildning och om delägarnas personliga betalningsansvar för byns skulder — och att byn när-
mast är att se som en tämligen passiv clearingkassa för medlemmarnas
mellanhavanden. Förbundet biträder rennäringssakkunnigas förslag att skattskyldigheten för samebyarna begränsas till kommunalskatt endast för
inkomst av fastighet.
För egen del vill jag framhålla följande. En ordning enligt vilken skattskyldigheten för samebyarna begränsas till kommunalskatt för inkomst av
fastighet skulle enligt min mening kunna medföra opåkallade skattelätt-
nader. Som länsstyrelsen i Västerbottens län har påpekat består samebyarnas intäkter till inte oväsentlig del av ersättningar för upplåtelser av fiskerätter och av likvider för sålda och rovdjursdödade djur. Även ränteinkomster och skattepliktiga intrångsersättningar kan nämnas som ex-
empel på sådana intäkter som ligger vid sidan av ersättningarna för ren-
skötseln. Om det uppkommer vinst i en verksamhet med intäkter av nu
nämnda slag bör - som framhålls i promemorian — denna vinst tas
till beskattning på samma sätt som gäller för annan rörelsemässig verksamhet. Regeln om personligt betalningsansvar för bydelägarna och avsak-
naden av tvingande regler om fondbildning inom samebyn är från skattskyldighetssynpunkt frågor av mindre betydelse. Här får praktiska skäl spela
den avgörande rollen för var skattskyldigheten skall läggas. Jag föreslår därför i överensstämmelse med vad som har anförts i promemorian, att samebyarna skall betraktas som oinskränkt skattskyldiga och att de inordnas i uppräkningen i 53 § I mom. första stycket f) KE och 6 § I mom. första stycket b) SI
3.3.3 Skattesatsen
I promemorian har föreslagits att samebyarna bör jämställas med vad som gäller för flertalet ekonomiska föreningar när det giller storleken av den statliga inkomstskatten. Skatten bör således utgå med 32 "+ av den beskattningsbara inkomsten.
Ett par remissinstanser, däribiand lantbruksstyrelsen och Cantbrukarnas
skattedelegation. anser att rennäringens speciella situation bör beaktas och
att skattcuttaget skall bogränsas till 15 "..
Även om samebyarna, som jag har framhållit i det föregående, företer lik-
heter med de ekonomiska föreningarna och på det rättsliga och administrativa planet är uppbyggda med dessa som förebild och det på grund härav kan finnas skäl att beskatta dem på samma sätt som ekonomiska föreningar,
finns det enligt min mening även skäl som talar för att för samebyarna
tillämpa den lägre procentsatsen för den grupp skattskyldiga som avses i
108 2 mom. d) SI. Trots att rennäringslagen inte innehåller några regler om obligatorisk fondbildning inom byarna är det önskvärt att fondbildning
kommer till stånd för att t. ex. underlätta finansieringen av större investeringar och för att stärka samebyarnas ekonomiska ställning. Bestämmelser
om sådan fondbildning förutsattes också vid rennäringslagens tillkomst kom-
ma att bli införda i de olika samebyarnas stadgar. Benägenheten att göra
frivilliga fondavsättningar skulle med all sannolikhet motverkas om same-
byarna hänfördes till samma skatteklass som flertalet ekonomiska föreningar.
Det bör vidare nämnas att verksamheten inom rennäringen helt bygger på ett obligatoriskt medlemskap i samebyarna och att därför valet av skattesats inte leder till att det inom rennäringen skapas olikformigheter eller
snedvridna konkurrensförhållanden. Samebyarna företer slutligen stora lik-
heter med en annan associationsform, som mer renodlat är uppbyggd med de ekonomiska föreningarna som förebild, nämligen sambruksföreningarna inom jordbruket. Deras verksamhet regleras genom den nyligen av riksdagen
antagna lagen (1975:417) om sambruksföreningar, vilken har ersatt 1948
års lag i samma ämne. För sambruksföreningar som hade bildats enligt de äldre reglerna gällde ursprungligen att den statliga inkomstskatten utgick med 32 "a. Bland annat med hänsyn till sambruksföreningarnas särdrag gentemot andra ekonomiska föreningar och alt cn skattesats på 32 "+ innebar att sambruksföreningens vinst kom att beskattas hårdare än vad som gällde för enskilda jordbrukare genomfördes år 1932 (prop. 19352:227, BevU 1952:55, rskr 1952:326, SFS 1952:378) den ändringen att sambruksföreningarna hänfördes till den kategori för vilka skattesatsen är 15 "a.
De omständigheter som jag nu har anfört leder mig till slutsatsen att samebyarna bör beskattas efter sistnämnda procentsats.
Enligt 10 § 2 mom. b) SI utgår den statliga inkomstskatten med 32 "5
för andra svenska ekonomiska föreningar än sådana, som ingår i jordbrukskasserörelsen,. och sambruksföreningar ävensom för vissa hypoteksinrättningar. En sameby kan — oaktat att den till sin rättsliga uppbyggnad har vissa likheter med de ekonomiska föreningarna — inte betecknas som en ekonomisk förening av det slag som avses i nyssnämnda lagrum. Härav
följer att sameby automatiskt blir att hänföra till den enligt 10 § 2 mom.
d) SI för gruppen ”andra skattskyldiga” gällande skattesatsen på 15 "5. Det föreligger därför inte något behov av en uttrycklig lagföreskrift i detta hänseende.
Eftersom medlemskapet i en sameby inte är förenat med några kapitalinsatser, saknas det normer för hur byns vinster eller förmögenhet skall fördelas mellan medlemmarna. Medlemmarna kan därför inte heller sägas äga del i byns förmögenhet och en renägare som upphör med sin renskötsel och lämnar byn torde inte kunna göra anspråk på att få ut någon del av förmögenheten. Det saknas vidare regler som möjliggör upplösning eller skiftning av sameby. Av det nu anförda följer att sameby, som får
anses utgöra en förening av det slag som åsyftas i 6 5 I mom. första stycket b) SF, är skattskyldig för statlig förmögenhetsskatt. Enligt 11 § 2 mom.
SF skall skatten utgöra 1,5 '/+. av den del av den beskattningsbara förmö-
genheten som överstiger 15 000 kr.
334 Avdragsrätt för lönetillägg m.m.
I promemorian har föreslagits att sameby vid inkomsttaxeringen skall kunna få avdrag för lönetillägg eller annan sådan gottgörelse som med hänsyn
till rörelsens resultat kan komma att lämnas till medlemmarna. Förslaget
bygger på vad som gäller för sambruksföreningarna i motsvarande fall. Enligt
promemorian kan även sameby tänkas komma i ett sådant läge att vinst helt elier delvis bör elimineras genom lönetillägg till medlemmarna.
Den nu föreslagna regeln har kritiserats av i första hand lantbruksstyrelsen.
Lantbruksstyrelsen framhåller bl. a. att enligt rennäringslagen skall samebyns rörelseresultat utjämnas genom de kostnadsbidrag som varje renskötande medlem har att erlägga till byn och som påförs vid årets slut samt att samebyn redan i förväg skall bestämma virdet av det arbete som de renskötande medlemmarna utför för byns räkning. Styrelsen påpekar vidare att det också helt naturligt saknas regler för hur ett överskott skall fördelas mellan medlemmarna såväl i rennäringslagen som i samebyarnas stadgar.
Jag delar lantbruksstyrelsens uppfattning att det inte föreligger något behov av cen regel om avdrag för lönetillägg. Enligt de för ekonomiska föreningar och sambruksföreningar gällande associationsrättsliga reglerna skall stadgarna ange de grunder enligt vilka föreningen skall kunna förfoga över
uppkommen vinst. Föreningen kan förfoga över vinsten genom t. ex. fond-
avsällningar och utdelning på insatserna men också — när det gäller sambruksföreningarna — genom att medlemmarna erhåller lönetillägg. Någon motsvarighet till sådana fördelningsgrunder finns inte beträffande samebyarna. Som lantbruksstyrelsen har påpekat skall samebyn enligt 44 § andra stycket rennäringslagen redan på förhand bestämma värdet per dag elter
timme av det arbete som renskötande medlem och hans husfolk utför för
byn. Enligt rennäringslagen skall vidare samebyns kostnader för renskötseln fördelas slutligt mellan medlemmarna för varje räkenskapsår, varvid byn gottskriver medlem vad denne har betalat i förskott och värdet av det arbete som har utförts för byns räkning. Genom detta system har samebyn möjlighet att balansera sina kostnader. Byns underskott eller eventuella överskott kan således helt överföras på de ceaskilda medlemmarna. Det ligger i sakens natur att överskott i en verksamhet som arbetar efter dessa principer inte kan komma att elimineras genom utbetalning av löncetillägg. I det undantagsfall att cn sameby skulle ha så stora inkomster av 1. ex. räntor och arrenden att dessa överstiger kostnaderna för renskötselarbetet, kommer de renskötande medlemmarna inte att påföras några skötselavgifter. Det överskott som här uppkommer bör givetvis inte kunna skattemässigt elimincras genom att disponeras som ett lönetillägg utan skall på vanligt sätt beskattas hos byn. Jag anser därför att det inte föreligger något behov av att införa en avdragsregel.
5.4 Socialförsäkringsavgifterna
Utan att det framläggs några förslag till ändringar behandlas i promemorian även vissa frågor om socialförsäkringsavgifterna inon rennäringen. Även vid remissbehandlingen har hithörande frågor uppmärksammats. Jag vill därför i korthet, efter samråd med chefen för socialdepartementet, redogöra
för min inställning i denna det.
Som tidigare har framgått har sameby till ändamål att för medlemmarnas
gemensamma bästa ombesörja renskötseln inom byns betesområde. Det åligger sameby särskilt att bl. a. svara för att renskötseln drivs på ckonomiskt bästa sätt. För denna verksamhet anlitas av byn inte bara renskötande bymedlemmar utan även renskötande medlemmars husfolk och utomstående arbetskraft. Det är uppenbart att det arbete som de renskötande medlemmarna utför för byns räkning inte behöver stå i proportion till der egna reninnehavet.
Bortsett från att renskötande medlems arbete per tidsenhet skall värderas
i förväg, kan den ställning som denne intar i förhållande till samebyn när
det gäller arbetsinsatsen i princip inte anses skilja sig från vad som gäller för utomstående arbetskraft. Samebyn måste således anses som arbetsgivare = med skyldighet att erlägga socialförsäkringsavgifter — för samtliga de i renskötselarbetet engagerade personerna.
Jag delar inte länsstyrelsens i Norrbottens lin och SSR:s uppfattning att samebyarna skall få inta en särställning när det gäller skyldigheten att utge socialförsäkringsavgifter. Samebyarna bör givetvis erlägga socialförsäkrings-
avgifter enligt de regler som gäller för andra arbetsgivare.
Rennäringsutövarna omfattas i samma utsträckning som gäller för andra cgenföretagare av reglerna om skyldighet at erlägga s.k. egenavgifter. Det kan enligt min mening inte heller här komma i fråga att från avgiftsskyldigheten göra undantag för dem som bedriver renskötsel.
I fråga om den allmänna arbetsgivaravgiften bör slutligen erinras om att den avgiftsfria delen av egenföretagarnas inkomst nyligen har höjts från
10 000 kr. till 18.000 kr. Denna ändring är att se som ett stöd åt småföretagarna och torde innebära en icke oväsentlig lättnad även för många
rennäringsutövare.
5.5 Mervärdeskatten
I promemorian har föreslagits att från skatteplikt skall undantagas sådan avgift som renskötande medlem i sameby med stöd av rennäringslagen skall erlägga till byn i förhållande till reninnehavet.
De renägare som är redovisningsskyldiga för mervärdeskatt har rätt att vid sin egen redovisning från den utgående skatten på egen försäljning avräkna den ingående skatt som belöper på olika förvärv för verksamheten. Avdragsrätten omfattar givetvis inte bara skatten på inköpta varor utan även den skatt som belöper på den till samebyn erlagda skötesavgiften eller sköteslegan. Genom avdragsrätten får således den för mervärdeskatt re-
dovisningsskyldige renägaren full kompensation för den mervärdeskatt som
belöper på de till samebyn erlagda avgifterna. Förslaget att undantaga skötesavgiften från skatteplikt får därför inte någon reell ekonomisk betydelse
för dessa rennäringsutövare.
Situationen blir emellertid en annan för den kategori renägare som har en skattepliktig omsättning under kalenderåret som inte överstiger 10 000 kr. och som därför enligt 6 § MVL inte är redovisningsskyldiga. Dessa ren-
ägare kan inte tillgodoräkna sig något avdrag för den ingående skatt som hänför sig till skötesavgiften. Före tillkomsten av rennäringslagen fanns det inte någon motsvarighet till systemet med skötesavgifter för bymed-
lemmarnas egna renar och frågan om mervärdeskatt var därför inte aktuell. Som påpekas i promemorian har skattesituationen såvitt gäller mervärde-skatten onekligen blivit en annan än vad den skulle ha varit med renbeteslagens regler, trots att renskötselarbetet som sådant bedrivs i samma former som tidigare.
Fu par remissinstanser har riktat kritik mot den föreslagna ändringen alt skötesavgifterna skall undantagas från skatteplikt och framhåller att rennäringen inte kan anses inta en sådan särställning att undantagsregler är befogade och vidare att situationen i princip är densamma för alla rörelseidkare med en omsättning som inte överstiger 10000 kr. Andra remissinstanser hälsar förslaget med stor tillfredsställelse. Lantbruksstyrelsen uppger sig ha erfarit att mervärdeskatten på skötesavgifterna har förorsakat stör irritation bland renägarna och är en faktor som motverkar att renskötseln organiseras i enlighet med rennäringslagens syften.
Som jag tidigare har framhållit bör man hysa betänkligheter mot att införa undantagsbestämmelser för en begränsad grupp skattskyldiga. Samtidigt finns det skäl att i detta sammanhang särskilt beakta de säregna former under vilka renskötseln bedrivs och bakgrunden till att skötesavgifterna kommit att belastas med mervärdeskatt. Genom 1971 års reform omorganiserades de tidigare lappbyarna till samebyar. Syftet var i första hand
att skapa förutsättningar för en effektivare och mera lönsam renskötsel.
Den nya organisationsformen har 2mellertid genom mervärdeskatten på skötesavgifter lett till en ökad skattebelastning för de renägare som har den lägsta skattepliktiga omsättningen, trots att det kollektiva arbetet med renarna i princip inte kan sägas ha förändrats genom reformen. Den ökade
skattebelastningen har således sin grund i den nya säregna organisations-
formen, vilken dessutom bygger på en obligatorisk anslutning. Någon direkt motsvarighet till denna organisationsform torde inte stå att finna inom andra näringsgrenar. Dessa omständigheter gör att jag trots principiella betänkligheter kan biträda förslaget att skötesavgift bör undantagas från skatteplikt.
I promemorian framläggs inte förslag om någon undantagsregel beträffande mervärdeskatten på sköteslega, dvs. den avgift som betalas för skötsel
av ren som tillhör person som inte är renskötande medlem i sameby. Som skäl anges att sköteslega utgick även enligt de före tillkomsten av rennäringslagen gällande reglerna.
Ett par remissinstanser har reagerat mot att den föreslagna undantagsregeln har givits denna begränsning. SSR har påpekat att det leder till att
mervärdeskatt kommer att utgå för sköteslega som skall erläggas av same som är skötesrenägare I sameby samtidigt som en icke-samisk skötesrenägare i koncessions-sameby blir befriad från denna skyldighet. Enligt 86 § rennäringslagen är nämligen ägare av skötesrenar inom koncessionsområdet alt betrakta som medlem i den sameby som skull finnas för koncessions-
området. Denna skillnad i förhållande tull övriga samebyar sammanhinger
med att koncessionsrenskötseln i regel är beroende av att skötesreniigarna, dvs. ägare och brukare av jordbruksfastigheter inom koncessionsområdet, är villiga att upplåta sina marker till renbetning. De har därför genom medlemskapet givits möjlighet att påverka ledningen och planeringen av byns renskötsel.
För egen del kan jag instämma i den kritik som SSR riktat mot förslaget i denna del. Det förhållandet att den föreslagna undantagsregeln får olika beskattningskonsekvenser beroende på om skötesreniägaren är medlem i sameby eller inte får anses vara otillfredsställande ur rättvisesynpunkt. Det skattebortfall som skulle bli följden av en utvidgning av undantagsregeln torde vidare vara försumbart samtidigt som man skulle slippa gränsdrag-
ningsfrågor och kunna förenkla de administrativa rutinerna. Jag föreslår
därför att även sköteslegan undantages från skatteplikt.
De föreslagna ändringarna bör tas in under en ny punkt i uppräkningen av de från skatteplikt undantagna tjänsterna i 1138 MVL. För att skatte-
friheten skall bli fullständig bör vidare i 23 första stycket 2) MVL införas ett tillägg som medför att omsättning av nu ifrågavarande tjänster föranleder
skattskyldighet. Härigenom säkras rätten för sameby att göra avdrag för ingående skatt.
5.6 Regler om förfarandet vid taxeringen m. m.
Enligt 228 3 mom. första stycket TL är same inte skyldig att avge deklaration för inkomst av renskötsel eller i sådan rörelse nedlagd förmögenhet. När deklarationsskyldigheten är beroende av reglerna om att bruttointäkterna eller förmögenhetstillgångarna skall ha uppgått till vissa minimibelopp, skall därför anses som om sådan inkomst elter förmögenhet inte är underkastad beskattning. - Same är givetvis deklarationsskyldig enligt de allmänna reglerna för inkomst eller förmögenhet av annat slag än som åsyftas i nyssnämnda lagrum.
Om same trots denna regel önskar lämna uppgifter om sina inkomster eller sin förmögenhet I renskötselrörelsen, kan det ske antingen i en vanlig självdeklaration eller i en särskild uppgift angående renskötsel enligt 323 TL. Sådan uppgift, som skall lämnas på särskild blankett. bör avlämnas senast den 31 januari. Enligt lagrummet åligger det vidare ordningsman i sameby att granska till honom avlimnade uppgifter och att på dessa göra vissa anteckningar, bl. a. om antalet renar enligt den senast upprättade renlängden. Ordningsmannen skall därefter — 1 princip senast den 13 februari - översända uppgifterna till den lokala skattemyndigheten.
Enligt 503 1 mom. tredje stycket TL äger ordningsman i lappby och förste konsulent inom lappväsendet granska självdeklaration, ”som lapp inom vederbörande lappby celler förste konsulents verksamhetsområde av-
givit”. I 61 § 3 mom. finns föreskrifter som berör taxcringsförfarandet. Taxering av inkomst av renskötsel skall ske i god tid före den 15 april under taxeringsåret. Taxeringsnämndens ordförande skall samråda med förste kon-
sulenten om tiden och platsen för taxeringsnämndens sammanträden. Denne, liksom även ordningsmannen i vederbörande lappby, skall kallas särskilt till dessa sammanträden. Ordningsmannen, som har närvaroplikt och rätt alt deltaga i taxeringsnämndens överläggningar men inte i besluten, skall till sammanträdet medföra ett exemplar av den senast upprättade rentängden. Även förste konsulenten har rätt att deltaga i överläggningarna men inte i besluten.
I 633 sista stycket TE finns slutligen en bestimmelse om rätt för av taxeringsnämnden anlitad sakkunnig och lappfogde att anteckna särskild mening till protokollet för den taxering vid vars handläggning de biträtt.
I promemorian föreslås att samtliga för same här nämnda specialregler
i TL skall avskaffas.
Bland remissinstanserna råder det stor enighet om att undantagsregeln
beträffande deklarationsskyldigheten bör avskaltfas. Även jag delar denna
uppfattning. För de renägare som inte har begagnat sig av möjligheten att avlämna självdeklaration eller särskild uppgift för sin renskötselverksamhet har taxeringsmyndigheterna vid inkomstberäk ningen i stor utsträckning varit tvungna att använda sig av uppskattningsnormer och schablonregler. En sådan ordning är otillfredsställande. Det är en grundläggande förutsättning att taxeringsmyndigheterna har tillgång till självdekltarationer för att kunna fullgöra sin uppgift att åsätta likformiga och rättvisa taxeringar.
Som jag tidigare har nämnt är inkomsten av renskötselverksamhet att betrakta som inkomst av rörelse, och den skall således bestämmas med utgångspunkt i de för rörelse gällande reglerna. Då många renägare vidare har inkomster av annat slag som skall redovisas I självdeklarationen finns det enligt min mening inte heller längre något behov av att behålla föreskrifterna om särskild uppgift angående renskötsel i 328 TE.
Sammarrätten i Sundsvall har påpekat att en strikt tillämpning av TL:s regler skulle komma att medföra stora problem för många rennäringsutövure. Kammarrätten förutsätter därför utt reglerna om uppskov med att avlämna självdeklaration och om skattetillägg och förseningsavgift tillämpas generöst under övergängsskodet. Jag delar denna uppfattning.
TL:s särregler om obligatorisk medverkan av förste konsulent och ord-
ningsman får ses bl. a. mot bakgrunden av att renägarna inte har varit skyldiga att avge självdeklaration för sin verksamhet och behovet för taxeringsnämnderna att få närmare kännedom om renägarnas inkomstförhållanden. Om deklarationsskyldigheten utvidgas i enlighet med vad jag har förordat i det föregående föreligger det enligt nun mening inte längre något behov
av att behålla nu ifrågavarande särregler. För taxeringsfrågor som kräver särskild sakkunskap har taxeringsnämnden enligt TL möjlighet att på eget
initiativ anlita biträde av sakkunnig. Även skattechefen har rätt att anlita
sakkunnig för att utreda taxeringsfrågor. Sådan sakkunnig har vidare rätt att granska självdeklarationen. I den mån det skulle anses föreligga behov av särskild sakkunskap i samband med behandling av renägares taxeringar finns det således redan nu möjligheter att tillgodose kravet på sakkunskap. Som sakkunnig kan givetvis anlitas t. ex. ordförande i samebys styrelse
eller tjänsteman vid lantbruksnämndens rennäringsavdelning. Jag föreslår
därför att de nå behandlade för rennäringen särskilt utformade bestämmelserna i 505 1 mom. tredje stycket, 61 § 3 mom. andra stycket och 63 § sista stycket TL upphävs.
Som har framgått av det föregående finns det i 61 § 3 mom. första stycket TL en bestämmelse om att sammanträde med taxeringsnämnd för taxering av inkomst av renskötsel bör hållas i god tid före den 15 april. Denna regel tillkom på grund av svårigheterna för taxeringsnämnderna att nå kontakt med renägarna i samband med förflyttningarna under våren. Dessa svårigheter torde numera inte vara så stora att det finns skäl att behålla en särskild tidsfrist. Även denna bestämmelse bör därför upphiivas.
I promemorian föreslås skyldighet för sameby att årligen lämna kontroll-
uppgift om reninncehav enligt senaste renräkning. Tillgång till sådan uppgift
är enligt promemorian värdefull vid deklarationsgranskningen och inte minst
1 de fall då taxeringen måste bestämmas eficr skönsmässiga grunder utan
tillgång till deklaration.
Flera remissinstanser uttrycker tveksamhet om behovet av en sådan bestämmelse. Länsstyrelsen i Jämtlands län påpekar att uppgifterna i ren-
längden inte alltid har visat sig vara heh otillförlitliga och att de därför
endast kan användas för grova kontroller. Denna uppfattning delas av länsstyrelsen i Västerbottens län, som i stället betonar betydelsen av de kontrolluppgifter som enligt särskilda bestämmelser skall lämnas av uppköpare av slakt- och livdjur.
För egen del vill jag anföra följande. Enligt 683 rennäringslagen skall renlängden bl. a. upptaga ägarna till de renar som hålles på byns betesområde och det räknade eller uppskattade antalet renar för varje ägare. Den i rennäringslagen föreskrivna skyldigheten att årligen räkna renar omfattar emellertid endast det sammanlagda renantalet i byn, inte varje ägares reninnehav. Ett beslut om att renräkningen skall innefatta en uppdelning av reninnehavet får fattas av samebyn i varje enskilt fall. En annan sak är att en uppdelning av renarna på de olika delägarna bör vara av intresse för dem själva genom
att den underlättar kostnadsfördelningen och minskar risken för tvister inom
byn. Men om en sådan renräkning skulle möta t. ex. praktiska svårigheter, står det samebyn fritt att nöja sig med den obligatoriska räkningen av byns sammanlagda antal djur. I denna situation får uppdelningen av renantalet mellan ägarna i stället ske genom uppskattning. Från kontrollsynpunkt kan
således uppgifterna i renlängden i vissa fall vara helt utan värde. Jag är därför inte beredd att föreslå en regel om skyldighet för sameby att lämna kontrolluppgift i enlighet med vad som har förordats i promemorian. I detta sammanhang vill jag i stället — liksom länsstyrelsen i Västerbottens län —- betona betydelsen av de kontrolluppgifter som uppköpare av slakt- och
livdjur har att lämna enligt kungörelsen (1955:671) om skyldighet i vissa fall att avlämna kontrolluppgifter för inkomsttaxeringen.
5.7 Övriga frågor
I promemorian diskuteras möjligheterna att ge samebyarna möjlighet att använda investeringsfonder för konjunkturutjämning. Tanken på en sådan utvidgning avvisas dock, bl.a. under hänvisning tll att de investeringar som kan komma i fråga skulle vara alltför obetydliga för att få någon nämnvärd konjunkturutjämnande effekt. — Jag delar denna uppfattning. Dessutom
vill jag tillägga att mitt förslag att samebyarna skall hänföras till den grupp
skattskyldiga för vilka statsskatten utgör endast 15 ”a — bortsett från att det kräver en mängd särregler i investeringsfondslagstiftningen — gör att de skattemässiga fördelarna inte skulle bli av samma betydelse.
Enligt promemorian föreligger det inte heller skäl att med reglerna om skogskonto som förebild införa särskilda bestämmelser om s. k. rennäringskonton. SSR har å andra sidan framhållit att sådana regler med hänsyn till inkomstftuktuationerna inom rennäringen skulle få en utomordentligt stor betydelse.
Jag anser att frågan om rörelscidkares möjligheter till öppen rosultatutjämning bör bedömas i ett sammanhang. Företagsskatteberedningen (Fi 1970:77) har enligt sina direktiv bl. a. att utreda frågan om resultatutjämning och reservbildning genom skattefria avsättningar till olika slag av fonder. Jag är därför inte beredd att ta upp resultatutjämningsproblematiken inom rennäringen till särbehandling.
5.8 Ikraftträdande
De föreslagna ändringarna i taxeringslagen bör träda i kraft under år 1976
och tillämpas första gången vid 1978 års taxering. Samma förhållande bör gälla beträffande de i övrigt föreslagna ändringarna i inkomstbeskattningen.
Denna tidsfrist skapar bl. a. förutsättningar för samernas organisationer att
genom informationsverksamhet sprida kännedom om den nya ordningen. Situationen för åtskilliga rennäringsutövare är den att steget skall tas från ett läge där deklarationsskyldighet inte har förelegat till ev läge med fullständig bokföringsmiässig redovisning. Jag vill här dessutom erinra om att en tillämpning först fr.o.m. 1978 års taxering harmoniserar väl med vad som föreslagits i fråga om ikraftträdandet av den nya bokföringslagen.
Den föreslagna ändringen i mervärdeskattelagen bör tillämpas på tillhandahållande som sker efter utgången av år 1976.
6 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
alt antaga förslagen till
I. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
2. lag om ändring i lagen (1973:323) om ikraftträdande av lagen (1973:322) om ändring i kommunalskattelagen (1928:370), m. m.,
3. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, 4. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623), 5. lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt.
7 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.
GOTAB 51010 Stockholm 1976