med förslag till lag om motortävlingsförsäkring, m.m.

Regeringens proposition

1975/76:196

med förslag till lag om motortävlingsförsäkring, m. m.;

beslutad den 4 mars 1976. . s

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagils i bifogade utdrag av regeringsprotokoll. |

På regeringens vägnar

OLOF PALME CARL LIDBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den som anordnar en motortävling inom in-

hägnat tävlingsområde måste ha en särskild försäkring, s. k. motortävlings-

försäkring, från vilken full ersättning utgår till åskådare och funktionärer

som skadas vid tävlingen. Ersättningen skall utgå oberoende av om någon har skuld till olyckan eller inte, och det skall i princip vara utan betydelse. om den skadade själv har medverkat till skadan. Reglerna tas in i en lag om motortävlingsförsäkring som föreslås träda i kraft den 1 juli 1976, alltså samtidigt med den nyligen beslutade trafikskadelagen.

I propositionen behandlas också frågan om ett motsvarande lagreglerat skydd bör införas för dem som själva deltar i en motortävling inom inhägnat tävlingsområde. Detta anses inte böra ske f.n. Frågan kan dock behöva tas upp på nytt, om det försäkringsskydd som de tävlande har i dag på grund av frivilliga olycksfallsförsäkringar inte successivt förbättras.

I Riksdagen 1976. I saml. Nr 196

man skulle försämras genom detta undantag överlämnade riksdagen åt regeringen att under våren 1976 förelägga riksdagen förslag till en särskild lag om ersättning för skador vid motortävlingar inom inhägnat tävlings-

område. Enligt utskottet, vars betänkande godkändes av riksdagen, borde

en sådan lag tillerkänna tredje man ersättning för skada på rent objektiv grund, och rätten till denna ersättning borde garanteras genom en obli-

gatorisk ansvarsförsäkring.

I utskottets betänkande uttalades vidare att det kunde bli nödvändigt att lagstiftningsvägen trygga rätten till ersättning även åt förare som skadades

vid motortävling inom inhägnat tävlingsområde, om någon förbättring av deras nuvarande försäkringsskydd inte kunde åstadkommas genom frivilliga avtal. Med hänsyn till frågans vikt förutsatte utskottet att regeringen följde utvecklingen på området och vidtog erforderliga åtgärder. Riksdagen har gett regeringen till känna vad utskottet sålunda anfört.

De lagstiftningsfrågor som har aktualiserats genom riksdagens beslut har

tagits upp till behandling inom justitiedepartementet. Under ärendets be-

redning i departementet har överläggningar hållits med företrädare för Svenska bilsportförbundet, Svenska motorcykelförbundet, Försäkringsbranschens service AB, rikspolisstyrelsen och statens trafiksäkerhetsverk.

2¶Motorsporten i Sverige

2.1 Organisation

Motorsporten har stor internationell spridning. Den högsta internationella ledningen utövas för bilsportens del av Fédération Internationale de I' Automobile (FIA) med medlemmar från 83 länder och för motorcykelsportens del av Fédération Internationale Motocycliste (FIM) med medlemmar från 46 länder. Dessa motorsportorganisationer utfärdar internationella tävlingsreglementen, som medlemmarna i varje land är skyldiga att följa.

I Sverige är motorsporten en del av den nationella idrottsrörelsen, vars högsta organ är Sveriges riksidrottsförbund (RF). Ledningen av bilsporten

utövas av Svenska bilsportförbundet (SBF), som är anslutet till riksidrottsförbundet sedan år 1962. Motorcykelsporten leds av Svenska motorcykel-

förbundet (SVEMO) som är anslutet till riksidrottsförbundet sedan år 1961. Både bilsportförbundet och motorcykelförbundet är medlemmar av veder-

börande internationella motorsportorganisation, som har godkänt dem som nationella organisationer för bilsporten resp. motorcykelsporten. Förbunden består av lokala föreningar, som genom sitt medlemskap i förbunden också

är medlemmar i riksidrottsförbundet. Tävlingsverksamheten regleras av na-

tionella tävlingsreglementen och specialreglementen, som har utfärdats av förbunden och som bygger på de internationella tävlingsreglementena.

Bilsportförbundet har enligt sina stadgar till ändamål att befrämja och

administrera bilsporten i Sverige, utbilda funktionärer och aktiva, verka för

höjande av trafikkulturen samt stimulera den fordonstekniska utvecklingen. Förbundet består av omkring 340 föreningar med sammanlagt över 63 000 medlemmar. Av medlemmarna, varav hälften är yngre än 25 år, är 30 000 aktiva medan 5 000 är specialutbildade funktionärer. Under år 1975 arrangerade föreningarna omkring 630 tävlingar som besöktes av drygt 460 000 åskådare.

Motorcykelförbundet har enligt sina stadgar till ändamål att befrämja, kontrollera och administrera aktiviteter inom förbundets verksamhetsområde samt handha organisationens gemensamma angelägenheter. Förbundet består av drygt 270 föreningar med sammanlagt över 43 000 medlemmar. Av medlemmarna är 3 500 aktiva medan 2 000 är specialutbildade funktionärer. Under år 1975 arrangerade föreningarna mer än 400 tävlingar som

besöktes av inte fullt 380 000 åskådare.

Vid sidan av den tävlingsverksamhet som bedrivs av bilsportförbundets och motorcykelförbundets föreningar anordnas motortävlingar i Sverige även

av andra motorförbund och motorklubbar. Den mest omfattande verksam-

heten utövas av Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF). I viss utsträck-

ning genomförs motortävlingar också av organisationer, företag etc. som

inte annars eller endast undantagsvis har motorsport på sitt program. Som exempel kan nämnas tidningar och politiska organisationer. De tävlingar som nu har berörts har emellertid så gott som uteslutande turist-, trafiksäkerhets- eller trafikutbildningskaraktär och saknar sådana tävlingsmoment

som utmärker motortävlingar i egentlig bemärkelse. De lämnas därför åt

sidan i detta sammanhang.

Motortävlingar med bil eller motorcykel anordnas även i försvarets regi under ledning av Sveriges militära idrottsförbund. Vid dessa tävlingar — ca 25-30 om året — används endast försvarsmaktens egna fordon, och täv-

lingarna genomförs som övning enligt militära vägtrafikkungörelsen (1954:636). De har karaktär av orienterings- och tillförlitlighetstävlingar, och

inga tävlingsmoment förekommer där hastigheten har avgörande betydelse. Inte heller dessa tävlingar behandlas i det följande.

Motorsporten i Sverige omfattar också tävlingar med motorbåt och luft-

fartyg. Dessa tävlingsformer saknar intresse i detta sammanhang och berörs

inte i fortsättningen.

2.2¶Tävlingsformer

Bilsporten består enligt bilsportförbundets regler av sex olika tävlingsgrenar. En av dem är miniracing, som körs med skalamodellbilar. Denna tävlingsform behandlas inte i det följande. Av övriga bilsportgrenar körs rally på omväxlande allmän väg och avspärrade sträckor, medan racing, rallycross, dragracing och karting körs på inhägnade tävlingsbanor som ägs eller arrenderas av föreningar anslutna till bilsportförbundet.

Rally är den i särklass mest utövade bilsportgrenen. Det är en långfärds-

tävling för standardbilar som avgörs av körtiden på avlysta vägar, vägavsnitt elier liknande. Dessa s.k. specialsträckor, där de tävlande kör en i taget och där specialprov och särskilda manöverprov i vissa fall ingår, är i regel flera till antalet och binds samman med icke utslagsgivande transportsträckor av varierande längd, ofta på flera hundratals mil. Rallytävlingarna indelas i rally, minirally, rallyspecial, rallyvarvlopp och bilorientering.

Racing är en ren hastighetstävling för serietillverkade standard- och turistbilar, för specialbilar (sportbilar) och för ensitsiga tävlingsbilar av for-

meltyp. De mest kända tävlingarna är de som anordnas för s. k. Formel

I -vagnar. Racing körs antingen på permanenta racingbanor eller på särskilda isbanor, gräsbanor eller jordbanor. Också tävlingar i backe förekommer. I Sverige finns sju permanenta racingbanor.

Rallycross är en relativt ny tävlingsform, som i Sverige har tilldragit sig ett allt större publikintresse. Det är en hastighetstävling för specialbilar, där körreglerna inte är lika stränga som inom andra bilsportgrenar. Rena påkörningar är förbjudna, men däremot är trängning (s. k. tät körning) i vissa fall tillåten. Tidigare genorafördes rallycrosstävlingar i Sverige nästan uteslutande på terrängbanor av motocrosstyp. Numera finns emellertid 27 banor av internationellt godkänd typ, dvs. banor där ungefär en tredjedel är av betong, asfalt eiler tjära medan återstoden består av gräs, lös jord eller sand.

Dragracing är en accelerationstävling för bilar av de mest skiftande slag, från vanliga standardbilar till bilar som är byggda enbart för dragracing (s. k.

dragsters). De snabbaste bilarna är utrustade med en eller flera bromsskärmar som extra bromsutrustning. Bilarna körs två i taget på en 402,33 m (1/4 engelsk mil) lång asfalterad rakbana. Det finns fyra sådana banor i Sverige.

Karting eller Formel K (tidigare kallad go cart) är en speciell form av

racingtävling med karosserilösa minibilar som drivs med tvåtaktsmotorer,

t. ex. motorcykelmotorer. Tävlingsformen betraktas framför allt som en ungdomssport, och den lägsta åldern för deltagande ligger avsevärt under den som tillåts inom andra bilsportgrenar. Tävlingarna körs på särskilda kartingbanor, f. n. 38 i Sverige. I urdantagsfall anordnas kartingtävlingar även

på provisoriska banor, exempelvis asfalterade banor inom ett industriområde.

Också ren nöjeskörning förekommer, varvid allmänheten mot avgift får

hyra kartingbilar under viss tic.

Motorcykelsporten indelas enligt motorcykelförbundets regler i

elva olika tävlingsgrenar. Av dem körs orienterings- och tiliförlitlighets-

tävlingar samt trialtävlingar ömsom på allmän väg, ömsom på småvägar eller i ren terräng. Också snöskotertävlingar anordnas ibland på banor som inte är inhägnade. Övriga tävlingsgrenar —- motocross, enklare isbanetävlingar, roadracing, speedway, isracing, sand- och gräsbanetävlingar, backtävlingar och dragstertävlingar - körs däremot enbart på inhägnade tävlingsbanor. I den mån banorna inte ägs av föreningar som är anslutna till motorcykelförbundet, hyr eller arrenderar föreningarna dem för enstaka till-

fällen eller för mera stadigvarande bruk.

Orienterings- och tillförlitlighetstävlingar är motorcykelsportens motsvarighet till bilsportens railytävlingar. Tävlingarna körs med motorcykel (med eller utan sidvagn), skoter eller moped på särskilda orienterings- resp. tillförlitlighetssträckor som företrädesvis löper utmed smärre vägar och stigar

i skogsterräng. Sträckorna binds samman med transportsträckor som i regel

är förlagda till allmän väg. Htillförlitlighetstävlingarna kan även förekomma specialsträckor, där hastigheten är utslagsgivande, och vissa speciaiprov.

Trial är en tekniktävling i svårframkomlig terräng, där förarna skall en i taget passera vissa avgränsade observationssträckor utan att stanna eller sätta ned foten i marken. Förflyttningen mellan tävlingssträckorna sker på transportsträckor. Tävlingarna körs med motorcykel (med eller utan sidvagn), skoter eller moped. En särskild tävlingsform finns för mopeder som är specialbyggda för trial. Dessa fordon får köras endast inom inhägnat område.

Snöskotertävlingar anordnas dels på inhägnad bana av motocrosstyp, rundbana eller isbana, dels i form av långlopp på markerad tävlingssträcka i

terräng (typ tillförlitlighetstävling).

Motocross är en hastighetstävling för motorcykel (med elier utan sidvagn), skoter eller moped på en 1-5 km lång terrängbana, ofta kraftigt kuperad och försedd med stora gupp. Banan, som är inhägnad, skall vara så beskaffad att en medelhastighet av 50 km/tim. inte överskrids.

Enklare isbanetävlingar anordnas på sjöar eller spolade landbanor. Banan

skall ha en längd av 300-1 500 m och vara så beskaffad att snabbaste mo-

torcykelekipagets medelhastighet inte överstiger 90 km/tim.

Roadracing (ibland något oegentligt benämnt TT) är motorcykelsportens motsvarighet till bilsportens formeltävlingar. Det är en hastighetstävling på landsväg eller annan ytbehandlad vägbana av samma karaktär som vanlig landsväg. Banan — en inhägnad rund- eller rakbana som vid internationella tävlingar skall vara minst 3 km lång — kan vara gemensam för motorcykeloch biltävlingar (racingbana). Tävlingarna körs med motorcykel (med eller

utan sidvagn), skoter elier moped. Motorcyklarna är ofta försedda med strömlinjeformade kåpor för att minska luftmotståndet.

Speedway är en hastighetstävling för särskilda motorcyklar som saknar

startanordning, bromsar och växellåda. Tävlingarna körs ett visst antal varv och lopp på en 250-400 m lång oval bana av jord, kolstybb e. d. En speciell

variant av speedway är isracing som körs på isbana med motorcyklar med nabbade däck.

Sand- och gräsbanetävlingar är en tävlingsform av speedwaytyp som körs med sportmaskiner och special maskiner (med eller utan sidvagn) på en minst

450 resp. 600 m lång rundbana. Gräsbanetävlingar är mindre vanliga i Sve-

rige. Däremot anordnas ofta sandbanetävlingar på travbanor på 1000 m.

Också backtävlingar körs med specialmaskiner och sportmaskiner samt sidvagnsmotorcyklar. Tävlingarna går ut på att en förare i taget skall på

kortaste tid ta sig upp för en minst 300 m lång avspärrad tävlingsbacke.

Dragstertävlingar är liksom bilsportens dragracingtävlingar en accelerationstävling där de tävlande kör parvis på en 402,33 m (1/4 engelsk mil) lång rakbana. Dragstertävlingarna körs med standardmotorcyklar eller med motorcyklar byggda enbart för tävling, s. k. dragsters. Även sidvagnsmotorcyklar används.

2.3 Särskilda regler för motortävlingar

Motortävlingar på väg får enligt 105 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) anordnas endast efter tillstånd av länsstyrelse. Vid tävlingarna gäller de trafikregler som finns i vägtrafikkungörelsen. Dessutom kan länsstyrelsen meddela ytterligare föreskrifter. I övrigt gäller samma regler som för all annan

trafik med motorfordon, bl. a. i fråga om registrering, fordons beskaffenhet och utrustning m. m., vägtrafikskatt, trafikförsäkring och körkort.

Utanför väg, dvs. i terräng, gäller enligt 1§ terrängkörningslagen

(1975:1313) ett allmänt förbud mot körning med terrängfordon eller mo-

torfordon på barmark eller på snötäckt skogsmark med plant- eller ungskog.

Enligt 62 § terrängtrafikkungörelsen (1972:594) får sådant fordon dock köras

på barmark bl. a. på sådan enskild led i terrängen som är avsedd för motorfordonstrafik och inom särskilt anordnat tävlings- eller övningsområde. För motortävlingar som i enlighet härmed anordnas i terräng gäller inte något krav på tillstånd av länsstyrelse. Är tävlingen att anse som offentlig tillställning, krävs dock tillstånd av polismyndighet enligt 12 § allmänna ordningsstadgan (1956:617). För motortävlingar som inte anordnas inom inhägnat tävlingsområde gäller i övrigt de trafikregler som finns i terrängtrafikkungörelsen och de andra regler om registrering etc. som måste iakttas

vid motortrafik i allmänhet.

När det däremot gäller motortävlingar som anordnas inom inhägnat tävlingsområde gäller åtskilliga undantag från de allmänna författningsbestämmelserna. Flertalet av de regler som terrängtrafikkungörelsen innehåller om

trafik i terräng är inte tillämpliga i detta fall. Något krav på körkort eller viss minsta ålder gäller inte heller för den som för motordrivet fordon inom sådant område. Fordon som används uteslutande inom inhägnat tävlings-

område är vidare undantagna från reglerna om registrering, fordons beskaffenhet och utrustning m. m., vägtrafikskatt och trafikförsäkring.

För att ett fordon skall få användas inom inhägnat tävlingsområde gäller

emellertid vissa särskilda villkor enligt bilsportförbundets och motorcykel-

förbundets tävlingsreglementen. För det första måste varje tävlingsbana vara besiktigad och godkänd av vederbörande förbund innan den får tas i bruk.

Reglementena innehåller vissa föreskrifter om banans tekniska utformning

vilka i första hand tar sikte på tävlingsdeltagarnas säkerhet men också avser skyddsanordningar för åskådarna. Besiktningen utförs av särskilda besikt-

ningsmän som utsetts av förbunden. Bevis om godkännande lämnas i form av banlicens.

Vidare måste den som anordnar en motortävling ha särskilt tävlingstillstånd av förbunden. Ansökan om sådant tillstånd skall göras senast en månad före tävlingen. Därvid skall arrangören för granskning och godkän-

nande bifoga de tilläggsregler till de allmänna tävlingsreglerna som är av-

sedda att tillämpas vid tävlingen. Inom bilsporten krävs tillstånd av bilsportförbundet även för den som vill anordna träningskörning eller förarkurs på racing- eller rallycrossbana.

Den som önskar delta i en motortävling måste ha en av vederbörande förbund utfärdad förarlicens resp. passagerarlicens. Sådan licens krävs också

vid träning inom inhägnat tävlingsområde. Licensen gäller i regel under

ett kalenderår. Inom bilsporten förekommer dessutom s. k. debutantlicens,

som utfärdas av förening tillhörande bilsportförbundet. Denna licens be-

rättigar till deltagande i vissa debutanttävlingar och vid tränings- eller öv-

ningskörning i vissa fall. Debutantlicens gäller bara vid de särskilda tillfällen

för vilka den har utfärdats. Vid karting får sådan licens utfärdas endast för övningskörning vid ett övningstillfälle.

Inom bilsporten är innehav av körkort ett krav för att erhålla förarlicens vid racing, rallycross och dragracing. Vid karting gäller däremot inget annat krav än att föraren skall ha fyllt 10 år. Inom motorcykelsporten är lägsta åldern för deltagande vid tävling eller träning inom inhägnat tävlingsområde 12 år. För omyndig som deltar i en motortävling krävs enligt bilsportförbundets regler medgivande av hans målsman, medan motorcykelförbundets regler kräver att denne är närvarande vid tävlingen.

Vid vissa motortävlingar skall de deltagande funktionärerna inneha funktionärslicens. För att erhålla sådan licens gäller vissa kompetenskrav. Li-

censen utfärdas av vederbörande förbund för ett kalenderår i taget.

Enligt tävlingsreglementena gäller slutligen att de fordon som används vid en motortävling skall besiktigas före första start. Besiktningen utförs av besiktningsfunktionärer som har godkänts av förbunden. Ändamålet med denna s. k. förbesiktning är bl. a. att kontrollera att fordonen uppfyller de tekniska bestämmelser och säkerhetskrav som enligt tävlingsreglementena gäller för tävling inom inhägnat tävlingsområde.

2.4¶Försäkringsskyddet vid motortävlingar

Enligt bilsportförbundets och motorcykelförbundets tävlingsreglementen

får en motortävling inte anordnas utan att det finns dels en ansvarsförsäkring

som täcker skada som under tävlingen tillfogas tredje man, dels en olycks-

fallsförsäkring för varje tävlande och för funktionär som hör till tävlingsledningen. Sådana försäkringar skall i allmänhet finnas även vid tränings-

eller övningskörning som anordnas av förbundens föreningar.

Försäkringarna tecknas f. n. genom förbundens förmedling i försäkrings-

bolaget Trygg-Hansa. Försäkringspremierna för ansvarsförsäkringen betalas av arrangören eller, i vissa fall, av den som innehar banlicens för tävlingsbanan, och de ingår i avgiften för tävlingstillstånd resp. banlicens. För-

säkringspremierna för olycksfallsförsäkringarna betalas av förarna resp. funktionärerna i samband med att deras licenser utfärdas.

2.4.1 Försäkringsskvddet för åskådare

Den genom bilsportförbundets förmedling tecknade ansvarsförsäkringen

omfattar förarens, funktionärens, klubbens och förbundets lagliga ansvar för person- eller egendomsskada som tillfogas tredje man under tävling

eller träning med bil på bana eller på avlyst specialsträcka. Försäkringen,

som gäller endast under förutsättning att verksamheten är godkänd av förbundet och utförs enligt gällande bestämmelser, täcker enligt en uttrycklig undantagsbestämmelse inte ansvar för skada som tillfogas person eller mo-

torfordon som deltar i tävling eller träning och ej heller ansvar för skada som tillfogas annan funktionär än därvid tjänstgörande poliser, militärer,

brandmän eller personal vid Röda Korset. Ett undantag gäller också för

skada på annan person eller egendom, om skadan inträffar inom område till vilket allmänheten inte äger tillträde. Premien för försäkringen uppgår till 1000 kr. för varje banracing- och rallycrosstävling inför publik och till 500 kr. för övriga tävlingar inför publik med undantag för kartingtävlingar där premien uppgår till 50 kr. för varje tävling. För tränings- eller övningskörning utgår en årspremie på 500 kr. vid racing och rallycross och på 250 kr. vid karting. Utöver dessa premier utgår en tilläggspremie på 2 kr. för

varje deltagande förare med undantag för sådana som har enbart debutantlicens.

Den genom motorcykelförbundets förmedling tecknade ansvarsförsäkringen täcker det lagliga ansvar som åvilar föraren, arrangören, klubben eller förbundet för person- eller sakskada som tillfogas tredje man under tävling eller träning med motorcykel. Vid tävling inför publik eller vid träning i anslutning till tävlingen erläggs försäkringspremie med ett fast belopp .

för varje tävling, oavsett antalet tävlande. Premien varierar från 1075 kr. vid roadracingtävlingar till 235 kr. vid speedwaytävlingar. Om motorcykel med sidvagn deltar, höjs premien med 20 24 för alla tävlingsformer. Vid

tävling utan publik eller vid träning som inte sker i anslutning till tävling inför publik utgör försäkringspremien 225 kr. för ett kalenderår.

Både den genom bilsportförbundets och den genom motorcykelförbundets

förmedling tecknade ansvarsförsäkringen täcker skadestånd upp till 2 milj. kr. vid personskada och 500 000 kr. vid sakskada. Vid sidan av dessa försäkringar kan den som anordnar en motortävling teckna ansvarsförsäkring

för ytterligare skadestånd. Denna möjlighet har utnyttjats av bl. a. Anders-

torp Racing Club, som har en ansvarsförsäkring som täcker skadestånd upp till 7 milj. kr.

2.4.2 Försäkringsskyddet för förare och passagerare

Förare som har en av bilsportförbundet eller motorcykelförbundet utfärdad

förarlicens omfattas automatiskt av den olycksfallsförsäkring som tecknas genom förbundens förmedling. Vid sidvagnslopp inom motorcykelsporten

omfattas också sidvagnspassageraren av förarens försäkring, om han inte har egen förarolycksfallsförsäkring. Försäkringen gäller för den tid förarlicensen har utfärdats och omfattar i allmänhet skador vid tävling, träning

eller övningskörning som anordnas enligt förbundens bestämmelser. Försäkringen kan utsträckas att gälla även utländska förare under tävling i Sverige.

Den inom bilsporten gällande olycksfallsförsäkringen omfattar dödsfalls-

ersättning med 25 000 kr. och invaliditetsersättning intill 100 000 kr. jämte

eu invaliditetstillägg på ywuerligare högst 100 000 kr. I försäkringen ingår

också dagsersättning med 10 kr. om dagen till dess att invaliditetsersättning

betalas. Vidare kan ersättning utgå för hjälpmedel med 10 000 kr., för läke-

och resekostnader utan någon begränsning och för hemtransport med 1 000 kr. inom Norden och 10 000 kr. utanför Norden. Premien för försäkringen utgör 8 kr. om året eller 5 kr. per tävlings-, tränings- eller övningskörning vid racing eller dragracing resp. 0:75 kr. per övningskörning vid karting.

Den inom motorcykelsporten gällande olycksfallsförsäkringen omfattar dödsfallsersättning med 25 000 kr. och invaliditetsersättning intill 150 000

kr. Vidare utgår läkekostnadsersättning intill 5 000 kr. per år och tandska-

deersättning intill 1000 kr. per tand. Enligt ett försäkringsalternativ ingår

också dagsersättning med 10 kr. om dagen. Premien för försäkringen utgör för förare med nationell licens 100 kr. eller, enligt det alternativ som in-

kluderar dagsersättning, 200 kr. om året. Vid snöskoter- och dragstertävlingar är premien dock bara 35 resp. 50 kr. om äret. För förare som har licens

enbart för enstaka hastighetstävling uppgår premien till 35 resp. 50 kr. vid roadracing, 10 resp. 13 kr. vid snöskoter- och dragstertävlingar och 15 resp. 25 kr. vid övriga tävlingsformer. För förare i åldern 12-16 år är premien

dock aldrig högre än 10 kr. om året.

2.4.3 Försäkringsskyddet för funktionärer

Vid en motortävling tjänstgör i allmänhet funktionärer som i sin tjänst har utkommenderats för att upprätthålla ordning och säkerhet vid tävlingen (t. ex. poliser, militärer och brandmän). Dessa funktionärer omfattas i regel

av den trygghetsförsäkring som sedan hösten 1974 bereder flertalet arbets-

tagare i vårt land ett skydd vid yrkesskador. Enligt denna försäkring utgår full ersättning till den skadelidande enligt skadeståndsrättsliga normer utan att det behöver visas att arbetsgivaren eller annan har vållat skadan upp-

såtligen eller genom vårdslöshet. Vid en motortävling deltar i övrigt olika funktionärer som fullgör sitt

2" Riksdagen 1976, I saml. Nr 196

uppdrag på fritiden för den arrangerande föreningens räkning. De ingår i

tävlingsledningen och skall, som tidigare nämnts, i vissa fall ha en av bilsportförbundet eller motorcykelförbundet utfärdad funktionärslicens. Dessa funktionärer omfattas av en olycksfalls- och sjukförsäkring som riksidrotts-

förbundet har tecknat för samtliga till förbundet anslutna specialförbund.

Från försäkringen utgår dödsfallsersättning med 25 000 kr. och invaliditetsersättning intill 100 000 kr., vilket belopp vid svårare invalidiretsfatl kan

höjas till 200 000 kr. Dessutom täcker försäkringen läke- och resekostnader intill 25 000 kr.

Funktionärer som har en av bilsportförbundet eller motorcykelförbundet

utfärdad funktionärslicens omfattas vidare automatiskt av den olycksfalls-

försäkring som tecknas genom förbundens förmedling. Försäkringen gäller

för den tid funktionärslicensen har utfärdats och omfattar skador vid tävling,

träning eller övningskörning som anordnas enligt förbundens bestämmelser. Inom bilsporten täcker försäkringen ersättning för hjälpmedel intill 10 000 kr. och för hemtransport intill 1 000 kr. inom Norden och 10 000 kr. utanför Norden. Vidare utgår dagsersättning med 10 kr. om dagen. Premien för denna försäkring utgör 1:50 kr. om året. Inom motorcykelsporten omfattar

försäkringen dödsfallsersättning med 45 000 kr. och invaliditetsersättning

intill 150 000 kr. Vidare utgår läkekostnadsersättning med 25 000 kr. och

dagsersättning med 7 kr. om dagen. Premien för denna försäkring uppgår till 3 kr. om året. Också funktionärer utan funktionärslicens kan genom arrangörens försorg

anslutas till den nu beskrivna funktionärsolycksfallsförsäkringen. Premien utgör inom bilsporten 7:50 kr. per tävling och inom motorcykelsporten I kr. per tävling eller träning.

2.5 Skadestatistik

Från försäkringsbolaget Trygg-Hansa har överlämnats vissa statistiska

uppgifter beträffande personskador som under åren 1969-1975 har uppkom-

mit vid motortävlingar som anordnats av föreningar tillhörande bilsportförbundet och motorcykelförbundet. Av dessa uppgifter framgår att det totala

antalet personskador under denna period uppgår till 1871. varav 290 vid biltävlingar och 1 581 vid motorcykeltävlingar. Av de skador som har upp-

kommit vid biltävlingar hänför sig mer än en tredjedel, eller 103 skador,

till tävlingar utanför inhägnat tävlingsområde (rallytävlingar). Dessa skador

berörs inte i det följande. När det gäller skador som har uppkommit vid

motorcykeltävlingar saknas uppgift om hur de fördelar sig på tävlingar inom

och utom inhägnat tävlingsområde. Det torde dock kunna antas att det alldeles övervägande antalet hänför sig till tävlingar inom inhägnat tävlingsområde.

2.5.1 Skador på åskådare

Under åren 1969-1975 har sammanlagt 48 åskådare skadats vid motor-

tävlingar inom inhägnat tävlingsområde. Större delen av dessa skador hänför sig till den svåra olyckan på Gelleråsbanan vid Karlskoga år 1970, då två bilarunder en racingtävling hakadei varandra och slungades över banans avspärrningar in bland publiken. Vid olyckan dödades 6 åskådare medan 35 åskådare skadades. I övrigt har 5 åskådare skadats vid biltävlingar, varav 4 vid racingtävlingar, medan två lindriga åskådarskador förekommit vid motorcykeltävlingar. Sammanlagt har 466 153 kr. utbetalts i ersättning från de genom bilsportförbundets och motorcykelförbundets förmedling tecknade ansvarsförsäkringarna. Den närmare fördelningen av skadorna och

utbetalda ersättningar framgår av tabellerna 1 och 2.

Tabell I Skador på åskådare vid biltävlingar inom inhägnat tävlingsområde

Tabell 2 Skador på åskådare vid motorcykeltävlingar inom inhägnat tävlingsområde

2.5.2¶Skador på tävlande och funktionärer

Vid biltävlingar inom inhägnat tävlingsområde har under åren 1969-1975 skadats 129 förare och 12 funktionärer. Av dessa skador hänför sig en femtedel till racingtävlingar och fyra femtedelar till kartingtävlingar. Sammanlagt

har 149 740 kr. utbetalts i ersättning från den genom bilsportförbundets försorg tecknade olycksfallsförsäkringen för förare och funktionärer. Den närmare fördelningen av skadorna och utbetalda ersättningar framgår av tabell 3.

Tabell 3 Skador på förare och funktionärer vid biltävlingar inom inhägnat tävlingsområde

Vid motorcykeltävlingar har under åren 1969-1975 skadats 1 579 förare,

passagerare och funktionärer, de flesta dock relativt lindrigt. Som förut

nämnts torde den avgjort största delen av dessa skador hänföra sig till tävlingar inom inhägnat tävlingsområde. Sammanlagt har 1 579 000 kr. utbetaltsiersätt-

ning från den genom motorcykelförbundets försorg tecknade olycksfallsförsäkringen för förare, passagerare och funktionärer. Den närmare fördelningen

av skadorna och utbetalda ersättningar framgår av tabell 4.

Tabell 4 Skador på förare, passagerare och funktionärer vid motorcykeltävlingar

Antal skador Utbetalda ersättningar

3 Trafikskadelagstiftningen

För skadeståndsansvar i allmänhet gäller i svensk rätt dens. k. culparegeln. Denna regel, som numera återfinns i 2 kap. I & skadeståndslagen (1972:207), innebär att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar en skada är skyldig att ersätta skadan. Culparegeln gäller i och för sig också i fråga om skador som uppkommer vid trafik med motorfordon. På detta område har de skadelidande emellertid sedan länge ett förstärkt skydd genom särskild lagstiftning.

Bestämmelser om skadeståndsansvar för trafikskador återfinns f. n. i lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik (bilansvarighetslagen). Skadeståndsansvaret enligt denna lag innebär — något förenklat — att ett fordons ägare, förare och, i vissa fall, brukare svarar för skador som uppkommer i följd av trafik med fordonet, om de inte kan bevisa att skadan ej har orsakats genom fordonet. Med hänsyn till svårigheterna att klarlägga omständigheterna kring en trafikolvcka medför detta s. k. presumtionsansvar i praktiken att skadeståndsansvar enligt bilansvarighetslagen nästan alltid föreligger. Detta skärpta skadeståndsansvar avser dock inte alla skador som orsakas genom fordonet. Bl. u. omfattar ansvaret inte personskador som tillfogas föraren själv. Beträffande dennes rätt till ersättning av ägaren eller brukaren gäller enbart allmänna skadeståndsrättsliga regler.

Lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon (trafikförsäkringslagen) innebär att den som enligt bilansvarighetslagen eller allmänna skadeståndsregler har rätt till skadestånd av ett fordons ägare, förare eller brukare kan få ut detta skadestånd direkt från en särskild försäkring, s. k. trafikförsäkring. Sådan försäkring skall i princip finnas för varje motorfordon. Ett undantag gäller dock bl. a. för s, k. områdesfordon, dvs. fordon som används uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde eller annat sådant inhägnat område. Den som skadas i följd av trafik med sådant fordon kan alltså endast vända sig mot ägaren, föraren eller brukaren personligen med sitt krav på ersättning enligt bilansvarighetslagen eller allmänna skadeståndsregler.

De nuvarande bestämmelserna i bilansvarighetslagen och trafikförsäkringslagen ersätts den I juli 1976 av en ny trafikskadelag (1975:1410). Också enligt denna lag är den som äger ett motorfordon i princip skyldig att ha trafikförsäkring för sitt fordon. Denna skyldighet är sanktionerad genom särskilda straff och vitesbestämmelser. Trafikförsäkring meddelas av försäkringsanstalt som har fått tillstånd därtill av regeringen. F. n. meddelar 16 försäkringsanstalter trafikförsäkring.

Trafikskadelagen innebär att ersättningssystemet vid trafikskador frikopplas från skadeståndsreglerna och omvandlas till ett fristående försäkringssystem, från vilket ersättning (s. k. trafikskadeersättning) utgår utan att det behöver fastställas att någon är personligen skadeståndsansvarig för skadan. Ersättningsbeloppen skall dock alltjämt bestämmas enligt skadeståndsriättsliga principer. En utgångspunkt är alltså att den skadelidande skall ha full ersätt-

ning för sin skada. Den begränsningen gäller dock att ersättning från ett fordons trafikförsäkring utgår med högst 50 milj. kr. med anledning av en och samma händelse.

När det gäller personskador utgår trafikskadeersättning på rent objektiv grund, dvs. oberoende av om någon kan anses vållande till skadan eller ej. Ersättningsberättigade är alla som skadas i trafiken, alltså även föraren själv. För ersättningsrätten är det i princip utan betydelse om den skadelidande har medverkat till skadan. Bara i undantagsfall kan ersättningen jämkas på grund av den skadelidandes medverkan. Ett sådant fall är att den skadelidande har medverkat till skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Ett annat fall gäller ersättning till förare som har gjort sig skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet och därvid har medverkat till skadan genom enkel vårdslöshet. "Beträffande sakskador gäller olika regler beroende på vilket föremål som

har skadats. Om ett motorfordon eller egendom som befordras med sådant fordon skadas, utgår ingen ersättning från fordonets egen trafikförsäkring. |

Har skadan däremot vållats genom eu annat fordon i samband med kollision, ersätts skadorna från det andra fordonets trafikförsäkring. Uppstår skador på

egendom som inte befordras med motorfordon, utgår ersättning på objektiv

grund från försäkringen för det fordon varigenom skadorna har orsakats. Försäkringstagaren och fordonets brukare eller förare är dock i princip undantagna från rätten till ersättning för sakskador som tillfogas dem genom det egna

fordonet. Beträffande motorfordon som saknar föreskriven trafikförsäkring svarar

samtliga trafikförsäkringsanstalter solidariskt för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått, om försäkring hade funnits. Försäkringsanstalterna svarar även solidariskt för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått från

trafikförsäkringen för ett fordon vars identitet inte kan fastställas. Försäk-

ringsanstalterna företräds i dessa fall av en trafikförsäkringsförening, vars cersättningsansvar fördelas mellan anstalterna efter förhållandet mellan beloppen av de premier för direkt tecknade trafikförsäkringar som för var och en av dem belöper på näst föregående kalenderår.

Rätten till trafikskadeersättning får i princip inte inskränkas genom försäkringsavtalet eller genom annan lagstiftning. Försäkringsanstalten har enligt

huvudregeln inte heller möjlighet att kräva utgiven trafikskadeersättning åter från annan än den som har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller, i fråga om förare som har gjort sig skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet, genom enkel vårdslöshet.

Försäkringsanstalten kan emellertid i försäkringsavtalet förbehålla sig rätt att kräva utgiven trafikskadeersättning åter från försäkringstagaren intill belopp för vilket denne har åtagit sig att stå självrisk. När det gäller fysisk person får sådan självrisk uppgå till högst en tiondedel av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller för januari månad det år skade-

händelsen inträffar. En motsvarighet till möjligheten att ta ut viss självrisk av

försäkringstagaren gäller i fall då irafikförsäkringsföreningen har gett ut tra-

fikskadeersättning för skada som har orsakats genom ewt oförsäkrat fordon. I sådant fall får trafikskadeersättningen krävas åter från den försäkringspliktige intill en tiondedel av det förut nämnda basbeloppet.

Trafikskadelagen tillämpas ej på vissa fordon. BL. a. är fordon som används uteslutande inom inhägnat tävlingsområde undantagna från lagen. Vid skada

som orsakas genom ett sådant fordon gäller därför. om inte annan lagstiftning kommer till stånd för dessa fordon, endast allmänna skadeståndsregler.

4¶Frågans tidigare behandling

Lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon (trafikförsäkringslagen)

innehöll vid sin tillkomst ett undantag från trafikförsäkringsplikten för motorfordon som användes uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller annat sådant inhägnat område. Sedan viss tvekan uppstått i fråga om undantagsregelns tillämplighet på motorfordon som användes vid hastighetstävlingar inom inhägnat område, kompletterades undantagsbestämmelsen år 1951 på sådant sätt att inhägnat tävlingsområde likställdes med annat inhägnat område (se SOU 1938:27 s. 91-93, SOU 1949:26 s. 115 och prop. 1951:30 s.

262-263).

I olika lagsuftningssammanhang har övervägts om man borde införa tratikförsäkringsplikt för fordon som används uteslutande inom inhägnat tävlingsområde. I ett av 1937 års twafikförsäkringssakkunniga avgivet betän-

kande (SOU 1938:27) med förslag till trafikförsäkringslag uttalades beträffan-

de denna fråga att de risker som förelåg vid motortuävlingar på tävlingsbana inte borde belasta trafikförsäkringen i allmänhet. I stället föreslogs att en särskild obligatorisk tävlingsförsäkring skulle inrättas vid sidan av den vanliga

trafikförsäkringen. Enligt detta förslag skulle tävlingsförsäkringen omfatta

skador som vid tävling eller träning med motorfordon på tävlingsbana tillfogades åskådare och funktionärer. Förslaget föranledde dock ej lagstiftning.

Frågan om försäkringsskyddet vid motortävlingar inom inhägnat tävlingsområde togs upp på nytt av 1945 års försäkringsutredning i ett betänkande (SOU 1949:26) med förslag till lag om trafikförsäkring m. m. I motsats till 1937 års sakkunniga ansåg utredningen att den allmänna trafikförsäkringen borde täcka även skador som tillfogades tredje man vid tävling med motorfordon på tävlingsbana eller vid träning för sådan tävling. Inte heller detta förslag lades emellertid till grund för lagstiftning.

I betänkandet (SOU 1957:36) Trafikförsäkring anförde bilskadeutredning-

en att motortävlingar inom avspärrat område erbjöd sådana speciella riskmo-

ment att ersättning inte borde utgå från den allmänna trafikförsäkringen för

skador som uppkom vid sådana tävlingar. Utredningen avstod emellertid från att föreslå några bestämmelser om särskild försäkring vid sådana tävling-

ar.

Frågan om trafikförsäkringsplikt för tävlingsfordon berördes också av motorredskapsutredningen i betänkandet (SOU 1974:26) Motorredskap. Enligt

utredningen borde i princip alla rootordrivna fordon, alltså även motorredskap och områdesfordon, vara underkastade såväl registreringsplikt som tra-

fikförsäkringsplikt. Utredningen föreslog dock att det nuvarande-undantaget

för fordon som används uteslutande inom inhägnat tävlingsområde skulle behållas. Utredningens förslag är föremål för överväganden inom kommunikationsdepartementet.

Enligt trafikskadeutredningen borde det nya trafikskadesystem som före-

slogs i utredningens betänkande (SOU 1974:87) Trafikskadeersättning omfat-

ta alla motordrivna fordon med undantag endast för fordon som var avsedda att föras av gående. Den av utredningen föreslagna trafikskadelagen borde

alltså tillämpas även på fordon som användes uteslutande inom inhägnat tävlingsområde. Som skäl för att slopa undantaget i trafikförsäkringslagen för dessa fordon anförde utredningen följande.

De skäl som ursprungligen föranlett undantaget för tävlingsfordon är enligt trafikskadeutredningens mening inte längre bärande. Argumentet att tra-

fikförsäkringen inte bör belastas med de särskilda risker som tävlingsfor-

donen skapar är inte hållbart. Sådana särskilda risker uppkommer också vid s. k. rallytävlingar på allmänna vägar där vanliga registrerade motorfordon deltar, och i dessa fall gäller trafikförsäkringsplikten. Liksom problemet med de ökade riskerna i sådana sammanhang löses genom att försäkringsbolagen tar ut speciellt höga premier för den tid ewt fordon används vid tävling kan det förutsättas att särskilt höga premietarifter kommer att

tillämpas för sådana normalt inte registrerade fordon som används vid täv-

lingar inom inhägnade områden. På den vägen undviker man att de höga skadekostnader som kan uppkomma i händelse av olvckor under tävlingarna belastar trafikförsäkringstagarkollektivet som helhet. I stället kommer de att bäras av dem som har skapat de särskilda riskerna, dvs. ägarna av tävlingsfordonen.

En annan faktor som torde ha spelat en väsentlig roll när undantaget infördes sammanhänger med trafikförsäkringssummornas storlek. Det är uppenbart att de låga belopp som från början föreskrevs i trafikförsäkringslagen — 60 000 kr. för personskada med begränsning till 20 000 kr. för varje skadad eller dödad person och 10 000 kr. för sakskada — var helt otillräckliga i tävlingssammanhang. Genom de höjningar av beloppen som därefter suc-

cessivt har genomförts och som resulterat i att beloppen nu utgör 25 milj.

kr. för personskada (utan individuell begränsning) och 5 milj. kr. för sakskada

har situationen radikalt förändrats. Med ett sådant enhetligt begränsningsbelopp om 30 milj. kr. per fordon och händelse som trafikskadeutredningen

föreslår — i förening med de väsentliga förbättringar av förmånerna från socialförsäkringen som har genornförts sedan år 1929 — torde riskerna för

att tillgängliga belopp för trafikskadeersättning skall visa sig otillräckliga

ens vid en mycket allvarlig tävlingsolycka vara utomordentligt ringa. Dess-

utom bör framhållas att det liksora hittills i och för sig inte lär möta hinder

mot att behörig myndighet vid meddelande av tillstånd till sådana tävlingar som det här gäller föreskriver som villkor att tävlingsarrangören eller de tävlande skall teckna tilläggstförsäkringar som garanterar de presumtivt skadelidande ett ännu bättre skydd än trafikförsäkringen ger.

Också i prop. 1975/76:15 med förslag till trafikskadelag m. m. föreslogs

att fordon som användes uteslutande inom inhägnat tävlingsområde skulle

'

omfattas av de nya trafikskadereglerna och alltså bl. a. vara trafikförsäkringspliktiga. Denna ståndpunkt kritiserades i et par motioner till riksdagen. Enligt motionärerna skulle detta förslag kunna få svåra konsekvenser för motorsporten och dess utövare. Med anledning härav yrkades att fordon som användes uteslutande inom inhägnat tävlingsområde skulle tas undan

från trafikskadelagen. |

Efter att ha redogjort för försäkringsskyddet vid motortävlingar uttalade

lagutskottet i sitt betänkande med anledning av propositionsförslaget (LU 1975/76:3) följande.

Som motionärerna påstått måste de för motortävlingar sålunda gällande ansvarighetsförsäkringarna anses ge tredje man, dvs. åskådarna, ett som regel tillfredsställande försäkringsskydd. Det bör dock observeras att de maximala skadeståndsbeloppen är väsentligt lägre än den högsta ersättning som enligt trafikskadelagen kan utgå med anledning av en och samma händelse,

nämligen 50 milj. kr. När det gäller förare och funktionärer däremot är den

nuvarande ordningen enligt utskottets mening inte tillfredsställande. De försäkringsbelopp som kan utbetalas på grund av olycksfallsförsäkringarna

är även efter aviserade höjningar från den 1 januari 1976 alltför låga för att nämnda kategorier skall anses ha ett fullgott försäkringsskydd.

Vad utskottet nu anfört om bristerna i gällande försäkringsskydd utgör enligt utskottets mening ett starkt skäl för att låta den obligatoriska tra-

fikförsäkringen omfatta även tävlingsfordonen. Härtill kommer att bilansvarighetslagen upphävs genom den nya trafikskadelagen. Om tävlingsfordonen undantas från trafikskadelagens tillämpningsområde blir en skadeli-

dande vid en motortävling därför exklusivt hänvisad till de möjligheter att få skadestånd som reglerna i skadeståndslagen erbjuder. Det innebär såsom utskottet inledningsvis framhållit. att den skadelidande i princip måste

styrka vållande hos fordonets förare, ägare eller brukare eller annan person.

Eftersom de av motorsportorganisationerna tecknade ansvarighetsförsäkringarna är utformade för att täcka det ansvar som gillande ansvarighetslagstiftning ålägger förare, ägare och brukare av motorfordon. skulle ansvarighetsförsäkringarna i fortsättningen komma att täcka endast vållan-

deansvaret i skadeståndslagen. Behålls det nuvarande undantaget för täv-

lingsfordon i den nya lagstiftningen utan att annan reglering för dessa fordon kommer till stånd leder reformen följaktligen till en försämring av i första hand tredje mans möjligheter att få ersättning för skador i samband med motortävlingar. En sådan konsekvens anser utskottet inte godtagbar.

Försäkringsbranschens service AB har emellertid upplyst att branschen under hösten 1975 har gjort vissa undersökningar om möjligheterna att

utomlands återförsäkra den nu föreslagna trafikförsäkringen. Det har därvid

visat sig att det inte går att till rimliga kostnader återförsäkra en trafikförsäkring för tävlingsfordon om den skall täcka även skada på törare och

fordon. Däremot torde möjlighet finnas att återförsäkra en ansvaurighets-

försäkring som täcker skada som vid motortävling kan drabba tredje man.

Nu angivna förhållanden medför att man från försäkringshåll ime f. n. kan

ange vilka premier man kommer att bli tvungen att ta ut för att meddela en fullständig trafikförsäkring för tävlingstordon. Med all sannolikhet kommer premierna dock att bli betydligt högre än vad man tidigare räknat med. Från försäkringshåll har vidare uppgetts att det visserligen torde gå att i praktiken ordna en trafikförsäkring individualiserad för varje tävlingsfordon

men att detta med hänsyn till fordonens karaktär kommer att medföra betydande administrativa besvär och kostnader, vartill kommer svårighe-

terna att kontrollera att trafikförsäkringsplikten efterlevs. En kollektiv ansvarighetsförsäkring är därför, såsem försäkringsbrunschen ser det, den enda

realistiska lösningen på försäkringsproblemet.

De upplysningar som sålunda limnats från försäkringshåll visar att mo-

tionärernas farhågor för att ett införande av tävlingsfordonen under trafikskadelagen skulle kunna medföra kraftigt ökade försäkringskostnader va-

rit berättigade. En sådan följd av lagstiftningen skulle i sin tur kunna få betydande negativa konsekvenser för motorsporten som sådan och för det arbete som motorsportorganisationerna lägger ned på att ge stora grupper av ungdomar med motorintresse en givande fritidssvsselsättning och att

samtidigt fostra dem till ansvarskännande och omdömesegilla fordonsförare.

Härtill kommer svårigheterna att administrera och kontrollera en trafikförsäkring för tävlingsfordon som ju utgör en mycket heterogen grupp av fordon och maskiner och som under en tävling kan få i stort sett vilka delar som helst utbytta.

Vad utskottet nu anfört visar att en generell lagstiftning för skador i följd av trafik med motorfordon på väg inte utan olägenheter eller ingrepp i lagstiftningens systematik kan göras tillämplig på den speciella verksamhet som motortävlingar inom inhägnat område utgör. Enligt utskottets mening bör därför ansvarighets- och försäkringsfrågorna, när det gäller tävlingsfordon, regleras särskilt. Utskouet tillstyrker med bifall till motionerna. såvitt

nu är i fråga, att tävlingsfordonen undantas från trafikskadelagens uillämp-

ning. Detta kan lagtekniskt ske genom att till I $ första stycket fogas ett tuillägg av innebörd att lagen ej tillämpas på motordrivet fordon som används uteslutande inom inhägnat tävlingsområde.

Såsom utskottet tidigare anfört innebär undantagandet av tävlingsfordonen från lagens tillämpning en inte godtagbar försämring av tredje mans skadeståndsskydd. Detta kan emellertid avhjälpas genom en särskild ansvarighetslagstiftning för motortävlingar inom inhägnat tävlingsområde. En sådan ansvarighetslag bör tillerkänna tredje man rätt till ersättning för skada på rent objektiv grund. Rätten til: ersättning bör garanteras genom en obligatorisk ansvarighetsförsäkring. Utskottet vill understryka att lagen även måste omfatta skador på tredje ran under träningskörning. Hur den föreslagna lagen närmare bör utforraas får ankomma på regeringen att överväga. Med hänsyn till att bilansvarighetslagen upphör att gälla, när trafikskadelagen träder i kraft den 1 juli 1976, måste förslag till en ny ansvarighetslag för tävlingstordon föreläggas riksdagen under våren 1976.

Avslutningsvis vill utskottet ånyo stryka under vad utskottet tidigare

anfört om att de nuvarande förarolycksfallsförsäkringarna inte ger förarna av tävlingsfordon ett tillfredsställande försäkringsskydd. Utskottet utgår

emellertid från att motorsporiorganisationerna nu, när skada på tävlingsförare inte kommer att omfattas av trafikskadelagen. vidtager åtgärder för att få till stånd en väsentlig höjning av de maximibelopp. som kan utgå

från olycksfallsförsäkringarna. Detta torde kunna ske utan alltför betydande

kostnader. Om någon förbättring av förarnas försäkringsskydd inie kan å-

stadkommas genom frivilliga avtal, torde det enligt utskottets mening bli

nödvändigt att lagsuftningsvägen trygga deras rätt ull ett fullgott skadeständ. Med hänsyn till frågans vikt förutsätter utskottet att regeringen följer utvecklingen på området och vidtar erforderliga åtgärder.

Riksdagen beslöt att trafikskadelagen ej skulle tillämpas på motordrivet fordon som används uteslutande inom inhägnat tävlingsområde. Vidare anstöt sig riksdagen till vad utskottet anfört om behovet av skadestånds- och försäkringsskydd för tredje man vid träning och tävling med motorfordon inom inhägnat tävlingsområde samt om förbättrad olycksfallsförsäkring för tävlings-

förare. Detta tillkännagavs för regeringen genom rskr 1975/76:113.

5¶Föredraganden

Tävlingar med bil och motorcykel är stora publikevenemang i vårt land. Under år 1973 anordnades mer än 1 000 sådana tävlingar vilka besöktes av I det närmaste 850 000 åskådare. Motorsporten har också ett stort antal utövare. Svenska bilsportförbundet (SBF) och Svenska motorcykelförbundet (SVEMO), som handhar ledningen av bilsporten resp. motorcykelsporten

i Sverige, består av drygt 600 föreningar med sammanlagt över 100 000 medlemmar. De flesta medlemmarna är yngre än 25 år. Förbundet ser som

en viktig uppgift att ge ungdomar med motorintresse en givande fritidssysselsättning och att samtidigt fostra dem till ansvarskännande och omdömesgilla motorförare.

Motortävlingar anordnas dels på allmän eller enskild väg, dels inom inhägnat tävlingsområde. För tävling på väg gäller vanliga trafikregler, och de tävlande är underkastade samma krav i fråga om registrering, körkort

och trafikförsäkring m. m. som gäller för all annan trafik med motorfordon.

Tävlingarna avgörs på vissa avgränsade sträckor, där hastigheten eller körskickligheten är utslagsgivande. Exempel på sådana tävlingar är bilrallyn samt tillförlitlighets- och trialtävlingar med motorcykel.

För tävling inom inhägnat tävlingsområde gäller däremot åtskilliga undantag från de författningsbestämmelser som annars måste iakttas vid trafik med motorfordon. De flesta trafikreglerna är inte tillämpliga i detta fall, och något krav på körkort eller viss minsta ålder gäller inte för den som för motorfordon inom sådant område. Fordon som används uteslutande inom inhägnat tävlingsområde är vidare undantagna från de allmänna reglerna om registrering och trafikförsäkring m. m.

Motortävlingar inom inhägnat tävlingsområde utövas i olika former på tävlingsbanor av speciell typ. Som exempel på sådana bantävlingar kan nämnas racing, rallycross och karting inom bilsporten samt roadracing, motocross och speedway inom motorcykelsporten. Gemensamt för bantävlingarna är att hastigheten har utslagsgivande betydelse. Mycket höga hastigheter uppnås vid tävlingar på specialbyggda tävlingsbanor av typ Anderstorp. I

allmänhet används specialutrustade och oregistrerade fordon.

Med hänsyn främst till de höga hastigheter som kan förekomma innebär bantävlingarna stora risker för olveksfall. Särskilt utsatta är naturligtvis de tävlande själva. men även funktionärer och åskådare löper risk att skadas om ctt tävlingsfordon skulle komma ur kurs och köra av banan. Olyckor har också ibland inträffat. Den hittills svåraste olyckan utspelade sig år

1970, då två bilar under tävling på Gelleråsbanan vid Karlskoga hakade i varandra och slungades över banans avspärrningar in bland publiken. Vid olyckan dödades 6 åskådare medan 35 åskådare skadades. I övrigt har inte något dödsfall inträffat bland åskådare. Under de senaste åren har över huvud taget inga åskådare skadats inom bilsporten och bara ett par lindriga åskå-

darskador förekommit inom motorcykelsporten. Även skador på funktio-

närer är sällsynta. Däremot skadas årligen flera förare eller passagerare under

tävling eller träning på inhägnade banor. Under den senaste femårsperioden

rör det sig i genomsnitt om 200-250 sådana personskador per år. I regel har skadorna dock varit relativt lindriga. och dödsfall är sällsynta även bland

förare och passagerare.

Motorsportens nationella och internationella organisationer arbetar kontinuerligt på att öka säkerheten vid motortävlingarna. I vårt land har bilsportförbundet och motorcykelförbundet i sina tävlingsreglementen lämnat noggranna anvisningar om tävlingsbanornas beskaffenhet och avspärrning mot publiken m. m. och om fordonens och de tävlandes utrustning e. d. Före varje tävling kontrollerar förbunden att dessa anvisningar följs. Vidare har regeringen år 1972 uppdragit åt statens trafiksäkerhetsverk att tillsammans med rikspolisstyrelsen och statens vägverk inrätta ett samarbetsorgan med uppgift att utarbeta föreskrifter och anvisningar för prövning av ansökningar om tillstånd till motortävlingar på väg och på slutna banor. Detta samarbetsorgan. den s. k. SAMT-gruppen. följer fortlöpande utvecklingen av säkerhetsfrågorna och ställer upp normer för säkerhetsanordningar till skydd för såväl de tävlande som åskådarna.

Också försäkringsskyddet vid skador som uppkommer i samband med motortävlingar har sedan länge tilldragit sig uppmärksamhet. F. n. skyddas åskådare och andra utomstående Is. k. tredje man) av en särskild ansvarsförsäkring som tecknas av arrangörerna genom bilsportförbundets resp. motorcykelförbundets förmedling. Försäkringen täcker skadestånd upp till 2 milj. kr. vid personskada och 500 000 kr. vid egendomsskada. I vissa fall förekommer även att arrangören t2cknar en kompletterande ansvarsförsäkring som täcker ytterligare skadestånd. Sålunda har Anderstorp Racing Club en ansvarsförsäkring som täcker skadestånd upp till 7 milj. kr. Också de tävlande har ett visst försäkringsskydd. De är nämligen automatiskt anslutna till en olycksfallsförsäkring som tecknas genom förbundens förmedling. För-

säkringen omfattar dödsfallsersättning med 25 000 kr. och invaliditetsersättning med maximalt 200 000 kr. inom bilsporten och 150 000 kr. inom

motorcykelsporten. Vidare utgår dagsersättning och ersättning för like- och resekostnader m. fl. utgifter. Ett motsvarande försäkringsskydd finns för funktionärer, som inom motorcykelsporten kan få vtterligare ersättning.

Frågan om försäkringsskyddet vid motortävlingar har behandlats i olika

lagstiftningssammanhang. Diskussionen har därvid framför allt gällt om trafikförsäkringsplikt borde föreligga vid tävlingar med motorfordon som används uteslutande inom inhägnat tävlingsområde. Denna tanke har dock

tidigare i allmänhet avvisats. Det främsta skälet till denna ståndpunkt torde ha varit att den allmänna trafikförsäkringen inte borde belastas med de särskilda skaderisker som dessa tävlingar innebär. Vid något tillfälle har i stället föreslagits att en obligatorisk tävlingsförsäkring skulle införas vid sidan av den vanliga trafikförsäkringen för att täcka skador vid motortävlingar. Detta förslag har dock inte lett till lagstiftning.

Också vid tillkomsten av trafikskadelagen (1975:1410) diskuterades hur

tävlingsfordonen borde behandlas i försäkringsavseende. Denna lag. som den 1 juli 1976 ersätter de nuvarande bestämmelserna om ersättning vid trafikskador i bilansvarighetslagen och twrafikförsäkringslagen, skiljer sig från

dessa bestämmelser i framför allt följande hänseenden. Ersättningssystemet

vid trafikskador omvandlas till ett från skadeståndsreglerna fristående för-

säkringssystem, där det högsta ansvarsbeloppet för varje trafikförsäkring

höjs till 50 milj. kr. med anledning av en och samma händelse. Från ett fordons trafikförsäkring utgår ersättning även till fordonets förare. Vid personskador har den skadelidande i princip rätt till full ersättning även om han själv har medverkat till skadan. Vid alla personskador, liksom vid sakskador som tillfogas utomstående tredje man, utgår ersättningen på rent objektiv grund, dvs. oberoende av om någon kan anses vållande till skadan eller ej.

Trafikskadelagen grundar sig på ett förslag av trafikskadeutredningen i betänkandet (SOU 1974:87) Trafikskadeersättning. I utredningens förslag gjordes inte något undantag för tävlingsfordon. Enligt utredningen fanns

det nämligen inte något bärande skäl för att. som tidigare skett, ta undan dessa fordon från trafikförsäkringsplikten. Någon ändring i utredningens förslag i denna del gjordes inte i propositionsförslaget (prop. 1975/76:15). Riksdagen beslöt emellertid att tävlingsfordon som används uteslutande inom inhägnat tävlingsområde skulle undantas från trafikskadelagen (LU 1975/76:3. rskr 1975/76:113). Avgörande för detta beslut var att en tilllämpning av lagen på dessa tävlingsfordon skulle kunna medföra kraftigt ökade försäkringskostnader för fordonen, något som i sin tur skulle kunna få betydande negativa konsekvenser för motorsporten som sådan.

I samband med detta beslut överlämnade riksdagen åt regeringen att utarbeta förslag till en särskild lag om försäkring vid motortävlingar inom inhägnat tävlingsområde. Enligt riksdagen borde ersättning från sådan försäkring utgå på rent objektiv grund till åskådare och andra utomstående som skadades vid sådana motortävlingar. Riksdagen uttalade vidare att de nuvarande förarolycksfallsförsäkringarna inte gav ett tillfredsställande försäkringsskydd. Om detta skydd inte förbättrades genom frivilliga avtal, kunde det enligt riksdagen bli nödvändigt att lagstiftningsvägen trygga även förarnas rätt till en fullgod ersättning. Riksdagen förutsatte att regeringen följde utvecklingen på området och vidtog erforderliga åtgärder.

För egen del vill jag till en början understryka att åskådare som skadas vid motortävlingar självfallet måste ha samma rätt till ersättning som trafik-

offer i allmänhet. Med hänsyn härtill kunde det synas ligga nära till hands att göra reglerna i trafikskadelag2n om ersättning från trafikförsäkringen tillämpliga också på sådana skador. En sådan lösning skulle emellertid med-

föra vissa tekniska problem. Trafikskadelagen utgår nämligen från att det

finns en individuell trafikförsäkring för varje försäkringspliktigt fordon, och försäkringsplikten skall fullgöras av fordonsägaren. Enligt vad som framkommit under riksdagsbehandlingen av lagen går denna ordning svårligen att tillämpa på tävlingsfordonen, som inte alltid utgör några specificerade maskiner utan under en tävling kan få praktiskt taget alla delar utbytta. I vart fall är en kollektiv försäkring för dessa fordon lättare att administrera

och kontrollera än individuellt tecknade trafikförsäkringar.

Åskådarnas rätt till ersättning bör alltså garanteras genom en särskild lag om obligatorisk försäkring vid motortävling inom inhägnat tävlingsområde. En sådan försäkring, som lämpligen kan kallas motortävlingsförsäkring, bör även finnas vid träning, övningskörning, uppvisning eller liknande användning inom sådant område. Försäkringen bör vara gemensam för alla tävlingsfordon som används vid dessa tillfällen och bör täcka både

person- och sakskador som därvid kan komma att tillfogas åskådarna.

Av vad jag nyss har sagt framgår att ansvaret för att motortävlingsför-

säkring finns vid tävling, träning e. d. inom inhägnat tävlingsområde inte

bör läggas på varje fordonsägare för sig. I fråga om försäkringspliktens fullgörande är det enligt min mening naturligt att i stället knyta an till den ordning som tillämpas beträffande de nuvarande frivilliga ansvarsförsäkringarna vid motortävlingar. Skyldigheten att ta motortävlingsförsäkring bör alltså åvila den som anordnar tävlingen, träningen e. d. Om en sådan anordnare inte finns, vilket kan tänkas inträffa vid vissa tränings- eller övningskörningar, bör försäkringsplixten i stället fullgöras av tävlingsområdets ägare. Har ägaren upplåtit hela området åt annan för sådant ändamål — något som inte är ovanligt — bör försäkringsplikten dock fullgöras av denne.

F.n. brukar bilsportförbundet resp. motorcykelförbundet kontrollera att ansvarsförsäkring finns, innan förbunden enligt sina tävlingsreglementen lämnar tillstånd till en motortävling inom inhägnat tävlingsområde. Från

försäkringshåll har upplysts att denna kontroll har varit effektiv. Såvitt känt

har nämligen inte något fall förekommit där ansvarsförsäkring har saknats

vid en sådan tävling. Det torde kunna förutsättas att förbunden även efter det att försäkringsfrågan har reglerats i lag kommer att fortsätta med sin kontroll av att föreskriven försäkring finns vid motortävlingar inom inhägnat

tävlingsområde. Med hänsyn härtill finns det enligt min mening inte an-

ledning att nu överväga andra kontrollåtgärder. Skulle det emellertid komma

att visa sig att förbundens kontroll inte är tillräcklig för att förhindra överträdelser av reglerna om motortävlingsförsäkring, får kontrollfrågan tas upp på nytt.

Givetvis måste det också finnas någon påföljd för den som inte fullgör

sin försäkringsplikt. Sådana fall kan ju. trots förbundens kontroll, uppkomma

exempelvis när tävling, träning e.d. anordnas utan förbundens vetskap. Påföljden bör enligt min mening vara av samma slag som vid försummelse att ta trafikförsäkring. Sådan underlåtenhet bestraffas f.n. med böter. Jag avser emellertid att inom kort förelägga regeringen förslag till en proposition som innebär att bötespåföljden ersätts av en offentligrättslig avgift, benämnd

trafikförsäkringsavgift. Genomförs detta förslag, kan det finnas anledning

att införa en motsvarande avgift även för don som inte fullgör sin skyldighet alt ta motortävlingsförsäkring. Som jag senare kommer att gå in på bör

dock reglerna om motortävlingsförsäkring träda i kraft redan den I juli

1976, medan förslaget om trafikförsäkringsavgift är avsett att träda i kraft först vid en senare tidpunkt. Att införa en offentligrättslig avgift av detta slag enbart för den som underlåter att ta motortävlingsförsäkring bör inte

komma i fråga. Till en början bör därför inte föreskrivas någon annan påföljd än böter för sådan underlåtenhet.

I likhet med vad som gäller i fråga om trafikförsäkring bör motortävlingsförsäkring kunna meddelas endast av försäkringsanstalt som har fått tillstånd därtill av regeringen. Sådan försäkringsanstalt bör å andra sidan också vara skyldig att på begäran meddela motortävlingsförsäkring. Skulle

undantagsvis sådan försäkring saknas när åskådare tillfogas skada genom

ett tävlingsfordon, bör samtliga försäkringsanstalter som vid skadetillfället hade tillstånd att meddela motortävlingsförsäkring vara skyldiga att soli-

dariskt utge den ersättning som skulle ha utgått om försäkring hade funnits.

I överensstämmelse med vad som gäller på trafikförsäkringsområdet bör en särskild regel uppställas om att detta solidariska ansvar skall fördelas mellan försäkringsanstalterna efter förhållandet mellan beloppen av de premier för direkt tecknade motortävlingsförsäkringar som för var och en av dem belöper på näst föregående kalenderår. Försäkringsanstalterna bör dock, liksom när det gäller trafikförsäkring, ha möjlighet att sinsemellan komma överens om annan fördelningsgrund.

Beträffande åskådarnas rätt till ersättning från motortävlingsförsäkringen bör så långt möjligt tillämpas samma regler som gäller för trafikskadeersättning enligt trafikskadelagen. Ersättningssystemet bör alltså konstrueras

som ett från skadeståndsreglerna fristående försäkringssystem, från vilket

ersättning för såväl person- som sakskada utgår på rent objektiv grund utan att det behöver fastställas att någon är personligen skadeståndsansvarig. I likhet med trafikskadeersättningen bör ersättningsbeloppen dock bestämmas enligt skadeståndsrättsliga principer. En utgångspunkt bör alltså vara att den skadelidande skall ha full orsättning för sin skada. Liksom på trafikförsäkringsområdet bör dock den begränsningen gälla att ersättning med

. anledning av en och samma händelse utgår med högst 30 milj. kr. Också

när det gäller jämkning av ersättningen på grund av medverkan på den skadelidandes sida och återkrav av utgiven ersättning bör samma regler tillämpas som beträffande trafikskadeersättning. Vid personskador bör alltså jämkning eller återkrav i princip kunna förekomma bara när någon upp-

såtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan.

Från försäkringshåll har upplysts att ett försäkringssystem som är utformat

på detta sätt inte behöver föranleda några större premiehöjningar i förhållande till premierna enligt de ansvarsförsäkringar som gäller f. n. vid motortäv-

lingar. Problemet med återförsäkring kan enligt försäkringsbolagen lösas

genom aut större delen av de försiikringsanstalter som har tillstånd att med-

dela trafikförsäkring bildar en s. K. reassuranspool som täcker den i lagen

föreskrivna försäkringsrisken. Avsikten är att över- eller underskott som

uppkommer på grund av verksamheten med motortävlingsförsäkringen skall

fördelas mellan de försäkringsbolag som ingår i denna pool efter förhållandet

mellan bolagens premier för dirckt tecknade wafikförsäkringar.

Dessa upplysningar ger vid handen att införandet av en motorävlingsförsäkring till skydd för åskådare vid motortävlingar inte behöver få några negativa konsekvenser i ekonomiskt avseende för motorsporten. Försäk-

ringsbolagens lösning för att komma till rätta med återförsäkringsproblemen

har jag inte någon erinran mot. Enligt min mening behöver denna fråga

dock inte regleras i lag.

En särskild fråga är vad som skall gälla när skador tillfogas någon som tjänstgör som funktionär vid en motortävling. F.n. gäller att funktionärer som utför detta uppdrag i sin anställning — som fallet är med poliser, militärer och brandmän som tjänstgör för att upprätthålla ordning och säkerhet vid tävlingen — som regel har ett tillfredsställande skydd genom den trygg-

hetsförsäkring som fr. o. m. år 1974 gäller för större delen av arbetsmarknaden. Övriga funktionärer har emellertid endast ett bristfälligt skydd. De

olycksfallsförsäkringar som f. n. gäller för deras del ger nämligen inte på långt när samma möjligheter till ersättning.

Enligt min mening finns det inte någon anledning att i ersättningshän-

seende behandla funktionärer på annat sätt än åskådare som råkar ut för

skada vid en motortävling. Den förut förordade motortävlingsförsäkringen bör därför omfatta också person- och sakskador som vid tävling, träning e. d. med ett tävlingsfordon tillfogas därvid tjänstgörande funktionärer. Med hänsyn till det fåtal sådana skador som hitills har förekommit torde en sådan utvidgning av försäkringen inte behöva medföra någon nämnvärd

ökning av försäkringskostnaden. Denna slutsats har bekräftats från försäk-

ringshåll.

Det kan ifrågasättas om det inte behövs ett lagreglerat försäkringsskydd också för förare och passagerare som deltar i en motortävling. De frivilliga

olycksfallsförsäkringar som f. n. änns för denna kategori berättigar inte alls

till samma belopp som kan utgå ur den nyss förordade motortävlingsförsäkringen. En höjning av beloppen till den nivå som skall gälla enligt denna

försäkring skulle emellertid utan tvekan leda till kraftigt ökade försäkrings-

kostnader. Er sådan kostnadsstegring skulle kunna få negativa konsekvenser

för motorsporten och bl. a. försvåra den viktiga ungdomsverksamhet som

motororganisationerna bedriver. Med hänsyn härtill får man enligt min me-

ning acceptera att försäkringsskyddet för förare och passagerare läggs på en något lägre nivå.

Detta hindrar inte att man i och för sig skulle kunna genomföra en lagreglering som innebär att förare och passagerare får ett bättre försäkringsskydd än de har enligt de nuvarande olycksfallsförsäkringarna. Sedan denna fråga aktualiserats vid tillkomsten av trafikskadelagen har emellertid de belopp som kan utgå ur olycksfallsförsäkringarna höjts inte oväsentligt, och det finns anledning anta att denna utveckling kommer att fortsätta. Jag

anser därför att man f. n. bör avstå från att föra in nägra lagregler om försäkring till förmån för förare och passagerare som skadas vid motortävlingar.

Jag avser emellertid att följa utvecklingen på området med uppmärksamhet. Skulle den hittillsvarande frivilliglinjen inte leda till ett allt bättre försäk-

ringsskydd för förare och passagerare, får frågan om en lagreglering av deras

försäkringsskydd tas upp på nytt.

Skador på den som framför eller medföljer ett tävlingsfordon under pågående tävling, träning e. d. bör alltså inte ersättas från den obligatoriska

motortävlingsförsäkringen. Ersättning från denna försäkring bör inte heller

utgå för sakskador som vid ett sådant tillfälle tillfogas någon av tävlingsdeltagarna. Däremot bör försäkringen enligt min mening täcka både personoch sakskador som uppkommer för en tävlingsdeltagare när han inte själv del-

tariden aktuella tävlingen etc. I detta fall finns det inte anledning att behandla

honom annorlunda än andra utomstående som tillfogas skada vid en motortävling.

När det gäller skador på tävlingsfordon finns inte något allmänt intresse

av ett lagreglerat försäkringsskydd. Liksom hittills bör man låta fordons-

ägarna själva avgöra i vad mån deras fordon bör skyddas genom försäkring.

Detsamma gäller beträffande egendom som finns i fordonen. Från den ob-

ligatoriska motortävlingsförsäkringen bör alltså undantas skador på tävlingsfordon och egendom i sådant fordon. Enligt min mening bör detta undantag gälla vare sig fordonet användes vid skadetillfället eller ej. Ett motsvarande undantag bör också uppställas för skador på andra motordrivna fordon som

kan finnas inom det inhägnade tävlingsområdet, liksom för sakskador som

tillfogas den som har tagit motortävlingsförsäkringen eller tävlingsområdets ägare eller nyttjanderättshavare.

Som förut nämnts innehåller trafikskadelagen f. n. ett undantag för mo-

tordrivet fordon som används uteslutande inom inhägnat tävlingsområde. Fordon som används såväl inom som utom sådant område omfattas emellertid av lagen. Det innebär att sådant fordon måste vara trafikförsäkrat och att fordonets trafikförsäkring täcker även skador som uppkommer när fordonet deltar i tävling, träning e. d. inom inhägnat tävlingsområde. Härvid kan inte bara skador på åskådare och funktionärer utan också skador på tävlande och på andra tävlingsfordon komma att ersättas från trafikförsäkringen. Detta är emellertid enligt min mening inte någon lämplig ordning. För det första kan ett så vidsträckt försäkringsansvar vid motortävlingar e. d. leda till mycket höga försäkringspremier för de berörda fordonsägarna. De

skäl som har föranlett att skador på förare och passagerare i tävlingsfordon och skador på sådana fordon inte ersätts från motortävlingsförsäkringen talar

alltså för att dessa skador undantas också från trafikskadelagen. Vidare ter

det sig helt allmänt naturligt att tillämpa samma ersättningsregler för alla fordon som deltar i motortävlingar e. d. inom inhägnat tävlingsområde, oav-

sett vilket slags fordon det är fråga om. Härtill kommer att både beräkningen

av försäkringspremierna och administrationen av försäkringsersättningarna blir enklare, om motortävlingsförsäkringen ensam svarar för alla skador som vid dessa tillfällen tillfogas åskådare och funktionärer genom ett tävlingsfordon, oavsett till vilken kategori det hör.

Vad jag nu har sagt talar för att de nya reglerna om motortävlingsförsäkring görs tillämpliga inte bara på fordon som används uteslutande inom inhägnat tävlingsområde utan också på andra fordon i fall då de används för tävling e. d. inom sådant område. Undantagsregeln i trafikskadelagen bör utformas på motsvarande sätt.

Undantaget i trafikskadelagen för fordon som används uteslutande inom

inhägnat tävlingsområde avser, förutom de egentliga tävlingsfordonen, också fordon som inte används för tävling, träning e. d. utan för andra ändamål. Exempel på sådana fordon är vissa jeepar och brandfordon. Dessa fordon bör emellertid enligt min mening följa samma regler som områdesfordon i allmänhet och alltså omfattas av trafikskadelagens bestämmelser om tra-

fikförsäkringsplikt m. m.

Av de skäl som jag nu har redovisat bör det nämnda undantaget i tra-

fikskadelagen ändras så att det avser motordrivet fordon när det används

för tävling, träning e.d. inom inhägnat tävlingsområde.

Som framhölls vid riksdagsbetandlingen av trafikskadelagen bör de nya reglerna om motortävlingsförsäkring träda i kraft samtidigt med trafikskadelagen, alltså den 1 juli 1976. På så sätt undviks att reformen av de nuvarande trafikskadereglerna under en övergångstid leder till en försämring av i första hand åskådarnas möjligheter att få ersättning för skador i samband med motortävlingar.

6¶Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om motortävlingsförsäk ring,

2. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410).

Prop. 1975/76:196' 31

7¶Specialmotivering

7.1 Förslaget till lag om motortävlingsförsäkring

15 Denna paragraf innebär att motortävlingsförsäkring skall finnas vid tävling, träning, övningskörning, uppvisning eller liknande användning av mo-

tordrivet fordon inom inhägnat tävlingsområde. Med uttrycket ”liknande

användning” avses t. ex. halkkörning eller provkörning (testkörning) inom inhägnat tävlingsområde. Försäkringen gäller kollektivt för alla fordon som

deltar i tävlingen, träningen ete. Till skillnad från trafikförsäkringen behöver den alltså inte tecknas individuellt för varje fordon.

Lagen tar i första hand sikte på fordon som används uteslutande för tävling, träning e. d. inom inhägnat tävlingsområde och av den anledningen inte är trafikförsäkrade. Reglerna om motortävlingsförsäkring är emellertid tillämpliga också på andra motordrivna fordon när de används för ändamål som nyss har angetts inom inhägnat tävlingsområde. Att bestämmelserna i trafikskadelagen om trafikförsäkringsplikt m. m. inte gäller vid sådana

tillfällen framgår av den föreslagna ändringen av I $ trafikskadelagen. Däremot tillämpas trafikskadelagen på fordon som visserligen används inom inhägnat tävlingsområde men för annat ändamål än tävling, träning etc. (t. ex. vissa jeepar och brandfordon). Dessa fordon omfattas inte av reglerna

om motortävlingsförsäkring.

Med tävlingsområde avses ett område som är inrättat för körningar där

något slag av tävlingsmoment ingår. Det är dock inte något krav att tävlingarna utövas i mera organiserade former. Även t. ex. kartingbanor som används för ren nöjeskörning är att anse som tävlingsområden, om deltagarna sinsemellan tävlar mot varandra om att komma först. Att ett område som är inrättat för tävling används även för annat ändamål medför inte att det förlorar sin karaktär av tävlingsområde. Om något inslag av tävling aldrig förekommer inom området kan det dock ej betecknas som tävlingsområde. Sådana halkbanor som inte används för något annat ändamål än övningskörning på is omfattas alltså inte av reglerna om motortävlingsförsäkring. Fordon som används på sådan bana måste därför vara trafik-

försäkrade. Som förut nämnts gäller vidare att tävlingsområdet skall vara inhägnat

för att reglerna om motortävlingsförsäkring skall bli tillämpliga. Härmed bör i princip förstås att området skall vara avspärrat på sådant sätt att obe-

höriga förhindras tillträde. Vilka krav som bör ställas på inhägnaden för

att den skall anses tillräckligt effektiv i detta hänseende får avgöras från fall till fall; Helt allmänt kan sägas att inhägnaden bör antingen utgöra ett svårforcerat hinder eller i annat fall kompletteras med vakthållning. Enligt min mening kan det överlämnas åt statens trafiksäkerhetsverk att meddela erforderliga anvisningar på denna punkt.

Det kan tilläggas att sådana avspärrade sträckor som förekommer vid rally-, tillförlitlighets- och trialävlingar inte är inhägnade tävlingsområden i den bemärkelse som nyss har angetts. Avspärrningarna är nämligen i detta

fall enbart till för att förhindra ati obehöriga trafikanter kommer in på täv-

lingssträckan. Däremot finns inte någon inhägnad som hindrar åskådare och andra utomstående att ge sig in på denna sträcka. Det sagda innebär att fordon som deltar i denna typ av tävlingar måste vara trafikförsäkrade

även vid körning på avspärrade sträckor.

Skyldigheten att ta motortävlingsförsäkring åvilar den som vid varje tillfälle anordnar tävlingen, träningen e. d. I regel är denne anordnare en för-

ening som tillhör bilsportförbunäet eller motorcykelförbundet. I vissa fall

kan det dock förekomma att tävlingen, träningen e. d. anordnas av andra sammanslutningar eller av enskilda personer som hyr tävlingsbanan för detta ändamål. Även sådan anordnare är skyldig att se till att motortävlingsförsäkring finns vid detta tillfälle. Det kan också hända att den som disponerar tävlingsområdet ger enskilda personer lov att tillfälligtvis träna eller

övningsköra på området. I ett sådant fall finns det inte någon anordnare för denna träning eller övningskörning. Av paragrafen följer att försäkrings-

plikten då i stället fullgörs av tävlingsområdets ägare. Om denne inte själv använder området till tävling, träning o. d. utan har upplåtit hela området — alltså inte bara själva tävlingsbanan — för sådant ändamål (t. ex. till en förening som är ansluten till bilsportförbundet eller motorcykelförbundet), överflyttas dock detta ansvar på den till vilken upplåtelsen har skett.

Att motortävlingsförsäkring finns vid motortävlingar inom inhägnat tävlingsområde torde komma att kontrolleras av bilsportförbundet resp. motorcykelförbundet innan de enligt sina tävlingsreglementen lämnar tillstånd till tävlingen. Som jag har sagt i den allmänna motiveringen finns det med hänsyn härtill inte anledning att nu föra in några särskilda lagregler om kontrollåtgärder. Enligt min mening föreligger det dock inte något hinder mot att också polismyndighet kontrollerar att motortivlingsförsäkring finns, innan myndigheten meddelar tillstånd till en motortävling enligt 125 allmiinna ordningsstadgan (1956:617). Tvärtom synes detta kunna vara lämpligt.

25 Enligt denna paragraf, som har motsvarighet i 5 § första stycket trafikskadelagen, meddelas motortävlingsförsäkring av försäkringsanstalt som har

fåv tillstånd därull av regeringen. Försäkringsanstalt som har fått sådant tillstånd är skyldig att på begäran meddela motortävlingsförsäkring och att utfärda bevis därom enligt formulär som försäkringsinspektionen fastställer.

35 Paragrafen innebär enligt huvudregeln att ersättning från motortävlingsförsäkring utgår för person- eller sakskada som orsakas genom motordrivet fordon när det används för tävling, träning, övningskörning, uppvisning

elter liknande ändamål inom inhägnat tävlingsområde. I uttrycket tävling,

träning etc. inbegrips givetvis även sedvanlig förflyttning i samband därmed till och från depå ce. d.

Från den angivna huvudregeln gäller dock vissa undantag. Ett första

undantag avser person- eller sakskada som tillfogas den som framför eller medföljer motordrivet fordon när det deltar i tävlingen, träningen e. d. Där-

emot gäller försäkringen även gentemot en sådan person när fordonet vid skadetillfället inte är aktivt inbegripet i tävlingen etc. Också i detta fall

bör dock sedvanlig förflyttning till och från depå e. d. anses höra till tävlingen. I övrigt får eventuella gränsdragningsproblem lösas i rättstillämpningen.

Ett andra undantag gäller skada på motordrivet fordon inom inhägnat tävlingsområde eller egendom i sådant fordon. Sådana skador ersätts inte

från motortävlingsförsäkringen, vare sig fordonet vid skadetillfället deltog

i tävling, träning e. d. eller blev påkört när det stod uppställt utanför tävlingsbanan. Undantaget avser såväl tävlingsfordon som andra motordrivna

fordon vilka vid skadetillfället befann sig inom det inhägnade tävlingsom-

rådet (1. ex. sådana jeepar eller brandfordon som brukar finnas på vissa tävlingsområden).

Ett tredje undantag har slutligen föreskrivits beträffande sakskada som tillfogas försäkringstagaren eller tävlingsområdets ägare eller nyttjanderättshavare.

45 Av paragrafen framgår att vissa skadeståndsrättsliga regler skall tillämpas på ersättning från motortävlingsförsäkring. Sålunda skall ersättningen be-

ståmmas enligt de principer som gäller för bestämmande av skadestånd enligt 5 kap. skadeståndslagen (1972:207). Vidare kan ersättningen jämkas

på grund av medverkan på den skadelidandes sida enligt vad som föreskrivs i 6 kap. I $ skadeståndslagen. Vid personskador får jämkning alltså i princip ske bara när den skadelidande har medverkat till skadan uppsåtligen eller

genom grov vårdslöshet. Slutligen skall reglerna i lagen (1973:213) om änd-

ring av skadeståndslivräntor äga motsvarande tillämpning på ersättning från

motortävlingsförsäkring.

Att de nu angivna skadeståndsreglerna skall tillämpas på ersättning från

motortävlingsförsäkring överensstämmer med vad som för motsvarande fall gäller i fråga om trafikskadecrsättning enligt 9 och 12 §§ trafikskadelagen.

På samma sätt som beträffande trafikskadeersättning bör dessutom allmänna

skadeståndsrättsliga grundsatser kunna tillämpas på ersättning från motortävlingsförsäkring (se prop. 1975/76:15 s. 113, 249 f och 268).

5§

Paragrafen innebär att ersättning från motortävlingsförsäkring utgår med högst 50 milj. kr. med anledning av en och samma händelse. I beloppet

inräknas inte ränta eller ersättning för rättegångskostnader. Skulle detta belopp i ett visst fall inte räcka tili för att bereda alia skadelidande full gottgörelse, utgår i första hand ersättning för personskada. I ett sådant fall skall er-

sättningarna till dem som inte kan beredas full gottgörelse nedsättas med

samma kvotdel för var och en. Kan efter inträffat skadefall befaras att sådan

nedsättning blir nödvändig, kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förordna att ersättning tills vidare skall utgå endast med viss kvotdel.

De nu återgivna bestämmelserna motsvarar dem som gäller beträffande

trafikskadeersättning enligt 14 § trafikskadelagen.

65 Enligt paragrafen har samtliga försäkringsanstalter som har tillstånd att meddela motortävlingsförsäkring ett solidariskt ersättningsansvar för skada

som orsakas genom tävlingsfordon i fall då motortävlingsförsäkring saknas. Anstalterna svarar därvid för den ersättning som skulle ha utgått, om för-

säkring hade funnits. Att anstalterna har viss återkravsrätt mot den försäkringspliktige för den utgivna ersättningen framgår av 7 § andra stycket.

Paragrafen motsvarar vad som gäller på trafikförsäkringsområdet enligt

168 första stycket trafikskadelagen när skada orsakas genom ett fordon

som saknar föreskriven trafikförsäkring. Däremot saknas motsvarighet till bestämmelsen i 16 § andra stycket trafikskadelagen, som innebär att tra-

fikförsäkringsansialterna har ett solidariskt ansvar även för trafikskadeersättning som skulle ha utgått från trafikförsäkringen för fordon vars identitet

inte kan fastställas. Någon anledning att ställa upp en sådan bestämmelse

i detta sammanhang finns inte. Motortävlingsförsäkringen täcker ju alla

skador som vid tävling, träning etc. tillfogas åskådare och funktionärer

genom något av de därvid deltagande tävlingsfordonen, även om det inte kan utredas genom vilket fordon skadan har orsakats.

I fall när försäkringsanstalterna har solidariskt utgett ersättning enligt förevarande paragraf skall deras inbördes ersättningsansvar fördelas efter

förhållandet mellan beloppen av de premier för direkt tecknade motortäv-

lingsförsäkringar som för var och en av dem belöper på näst föregående kalenderår. En motsvarande reglering gäller för trafikförsäkringsanstalterna

enligt 248 första stycket trafikskadelagen. Liksom på trafikförsäkringsområdet kan dock de försäkringsanstalter som har tillstånd att meddela mo-

tortävlingsförsäkring sinsemellan komma överens om annan fördelnings-

grund. Detta framgår av 88.

78 Paragrafen innehåller regler om regressrätt för den som har utgett er-

sättning enligt lagen.

I första stycket regleras rätten för försäkringsanstalt som har utgett crsättning från motortävlingsförsäkring att kräva ersättningen åter från annan. I detta fall äger 20 § första stycket och 218 trafikskadelagen motsvarande

tillämpning. Det innebär att ersättningen i princip kan krävas åter endast

från den som har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.

Försäkringsanstalten kan emellertid i försäkringsavtalet förbehålla sig rätt att kräva ersättningen åter även från försäkringstagaren intill belopp för

vilket denne har åtagit sig att stå självrisk. När det gäller fysisk person

får sådan självrisk dock uppgå till högst en tiondedel av det basbelopp enligt

lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller för januari månad det år skadehändelsen inträffar. Beträffande den närmare innebörden av 205

första stycket och 218 trafikskadelagen kan hänvisas till prop. 1975/76:15

s. 129 ff och LU 1975/76:3 s. 33 f.

Hänvisningen i andra stycket till 24 § andra stycket första punkten tra-

fikskadelagen innebär att försäkringsanstalter som enligt 6 § har gett ut ersättning i fall då motortävlingsförsäkring saknas får intill en tiondedel av det förut nämnda basbeloppet kräva ersättningen åter från den som var

skyldig att ta motortävlingsförsäkring.

I tredje stycket föreskrivs rätt för den som har utsatts för återkrav enligt första eller andra stycket att i sin tur kräva ersättningen åter från annan som är ansvarig för skadan på sätt som anges I 2083 första stycket trafikskadelagen, dvs. i huvudsak från annan som har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Enligt bestämmelsen får ersättningen krävas

åter från denne efter vad som är skäligt. När det gäller återkrav mellan flera som har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet medför

denna skälighetsregel att ersättningen får fördelas mellan dem med hänsyn främst till graden av skuld på ömse sidor. Däremot bör försäkringstagare som har krävts på självriskbelopp enligt första stycket eller försäkringspliktig som enligt andra stycket har krävts på belopp motsvarande självrisk i regel

inträda intill det utgivna beloppet i försäkringsanstaltens resp. försäkrings-

anstalternas rätt till skadestånd av den som har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.

8N

Enligt denna paragraf, som motsvarar 26 § trafikskadelagen, får regress i princip inte utövas i vidare utsträckning än som anges i 7 §. Utöver vad

som följer av dessa regressregler får dock ersättning som har utgetts enligt lagen krävas åter från annan än försäkringstagaren som har åtagit sig att slutligt svara för ersättningen. Detta torde kunna få praktisk betydelse främst

i fall när försäkringsanstalter som har tillstånd att meddela motortävlingsförsäkring svarar solidariskt enligt 6 § för den ersättning som skulle ha utgått

från motortävlingsförsäkring om sådan hade funnits. Enligt lagen fördelas

detta ersättningsansvar efter förhållandet mellan influtna premier för direkt

tecknade motortävlingsförsäkringar. Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen avser emellertid försäkringsanstalterna att sinsemellan fördela övereller underskott, som uppkommer på grund av verksamheten med dessa försäkringar, efter förhållandet mellan influtna premier för direkt tecknade trafikförsäkringar. Ingås en sådan överenskommelse, ligger det nära till hands att denna fördelningsgrund tillämpas också i fall som avses i 6 §. Detta är tillåtet enligt förevarande paragraf.

95 I paragrafen, som motsvarar 27 X trafikskadelagen, föreskrivs att den som har tagit motortävlingsförsäkring skall underrätta försäkringsanstalten så

snart han har fått kännedom om hiindelse som kan medföra försäkringsfall enligt lagen om motortävlingsförsäkring. Han är vidare skyldig att på begäran lämna försäkringsanstalten behövliga upplysningar och handlingar.

10.8¶Genom paragrafen görs 17-19, 28 och 29 33 trafikskadelagen tillämpliga på motortävlingsförsäkring, varvid vad som sägs om avtal om trafikförsäkring och trafikskadeersättning i stället skall avse avtal om motortäv-

lingsförsäkring resp. ersättning från sådan försäkring.

Hänvisningen till 17 § trafikskadelagen innebär att skadelidandes rätt till ersättning från motortävlingsförsäkring får, utöver vad som framgår av lagen om motortävlingsförsäkring, inskränkas endast på grund av omständighet

som har inträffat efter skadehändelsen och som enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal kan medföra begränsning av försäkringsgivarens skyldighet

alt utge försäkringsbelopp. Beträffande den närmare innebörden av bestämmelsen kan hänvisas till prop. 1975/76:15 s. 118 f och 261 f.

Genom hänvisningen till 18 8 trafikskadelagen regleras förhållandet mel-

lan ersättning från motortävlingsförsäkring och skadestånd enligt allmänna regler. I enlighet med vad jag har förordat i den allmänna motiveringen

har ersältningssystemet enligt don nu föreslagna lagen utformats som ett

från skadeståndsrättsliga regler fristående försäkringssvstem, från vilket er-

sättning utgår på objektiv grund utan att det behöver fastställas att någon är personligen skadeståndsansvurig. Eftersom ersättningen dock bestäms enligt skadeståndsrättsliga principer. har en skadelidande som är berättigad

till sådan ersättning i regel inget behov av att i stället yrka skadestånd av någon enskild person. Något hinder mot att kräva skadestånd i ett sådant fall föreligger dock inte. När ersättning från motortävlingsförsäkring kan utgå, har den skadelidande alltså en valrätt mellan ersättning från denna försäkring och skadestånd av den som enligt allmänna regler svarar för skadan. Detta framgår av hänvisningen till 18 § första stycket första punkten trafikskadetagen.

I fall när ersättning inte kan utgå enligt lagen om motortävlingsförsäkring, föreligger enbart möjligheten att kräva skadestånd. Av hänvisningen till 185 första stycket andra punkten trafikskadelagen framgår dock att denna möjlighet är inskränkt, om den skadelidandes rätt till ersättning från motortävlingsförsäkring helt eller delvis har fallit bort på grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelsen (t. ex. när rätten till ersättning har preskriberats). Även i ett sådant fall får den skadelidande dock kräva skadestånd, om särskilda skäl föreligger. Beträffande den närmare innebörden härav kan hänvisas till prop. 1975/76:15 s. 124.

Av 3 82 framgår att motortävlingsförsäkringen inte täcker skador på bl. a. tävlingsfordon eller egendom i sådant fordon. Om skadan har vållats av en åskådare eller annan utomstående person, kan den skadelidande vända sig mot denne och yrka skadestånd. På grund av hänvisningen till 18 § andra stycket trafikskadelagen jämkas sådant skadestånd efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. I varje fall om fordonet vid skadetillfället deltog i tävling, träning e. d. bör det objektiva ansvar som åvilar motortiivlingsförsäkringen gentemot en skadelidande tredje man leda till att skadestånd av denne för skada på fordonet eller egendom i fordonet regelmissigt jämkas oberoende av om medvållande till skadan föreligger eller ej. Om skadan i stället har vållats av en tävlingsdeltagare kan det vara något osäkert, om den skadelidande över huvud taget har rätt till skadestånd. Den omständigheten att den skadelidande frivilligt har utsatt sig för den risk för sådan skada som tävlingen, träningen ce. d. typiskt sett innebär torde nämligen ofta utesluta skadeståndsansvar. Skulle rätt till skadestånd emellertid i något fall föreligga, blir den särskilda jämkningsregeln i 18 § andra stycket trafikskadelagen tillämplig. Hur den skälighetsbedömning som denna regel föreskriver bör utföras i ett sådant fall får avgöras i rättstillämpningen.

Den särskilda jämkningsregeln i 18 X andra stycket trafikskadelagen gäller inte vid skador på egendom utanför ett tävlingsfordon. I fråga om skadestånd med anledning av sådana skador tillämpas i stället den allmänna medvållanderegeln i 6 kap. 1 § skadeståndslagen. Detsamma gäller beträffande skadestånd med anledning av personskada.

Genom hänvisningen till 19 § trafikskadelagen fastslås att den som har utgett skadestånd med anledning av skada som har orsakats genom ett tävlingsfordon har regressrätt mot motortiävlingsförsäkringen eller, i fall som avses i 6 §, mot försäkringsanstalter som svarar solidariskt för ersättning

som skulle ha utgått från försäkringen om sådan hade funnits. Sådant återkrav får dock inte göras gällande i den mån ersättningen skulle ha kunnat krävas åter från den skadeståndsskyldige enligt 203 trafikskadelagen, dvs. i huvudsak när skadan vållats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.

Av hänvisningen till 19 § trafikskadelagen framgår vidare att försäkringsgivare, som enligt avtal om annan skadeförsäkring än motortävlingsförsäkring har utgett ersättning för skada som orsakats genom ett tävlingsfordon, inträder intill beloppet av den utgivna ersättningen i försäkringshavarens rätt till ersättning från motortävlingsförsäkring. Detsamma gäller när enligt förbindelse i avtal om olycksfalls- eller sjukförsäkring ersättning har utgetts med verkliga beloppet av sjukvårdskostnader eller andra utgifter och förluster som olycksfallet eller sjukdomen har medför.

Beträffande den närmare innebörden av 1938 trafikskadelagen kan hänvisas till prop. 1975/76:15 s. 126 ff.

I fråga om preskription av rätten till ersättning från motortävlingsförsäkring hänvisar förevarande paragraf till 28 § trafikskadelagen. Denna hänvisning innebär att den som vill bevaka rätt till ersättning enligt den nya lagen eller fordringsrätt i övrigt på grund av avtal om motortävlingsförsäkring skall väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Försummar han det, är talan förlorad. Förbehåll om kortare tid för väckande av talan än som nu har angetts är utan verkan mot den som har anspråk på ersättning från motortävlingsförsäkring. Beträffande den närmare innebörden av 285 trafikskadelagen kan hänvisas till prop. 1975/76:15 s. 138 f och 265.

Hänvisningen till 29 § trafikskadelagen innebär för det första att fordran på ersättning från motortävlingsförsäkring med anledning av personskada inte får utmätas för den skadelidandes skuld. Utmätning av livräntebelopp kan dock ske enligt vad som föreskrivs i utsökningslagen (1877:31 s. 1). Vidare fastslås genom hänvisningen till 29 § trafikskadelagen att försäkringsanstalt får kvitta fordran på självriskbelopp mot försäkringstagarens fordran hos anstalten samt att fordran på ersättning motsvarande självriskbelopp i fall då motortävlingsförsäkring saknas får kvittas mot fordran som innehas av den försäkringspliktige. Slutligen gäller på grund av hänvisningen till 29 § trafikskadelagen att fordran på ersättning från motortävlingsförsäkring med anledning av personskada inte får i vidare mån än som följer av hänvisningen till 19 § trafikskadelagen överlåtas innan ersättningen är tillgänglig för lyftning. Beträffande innebörden av de nu berörda bestämmelserna kan hänvisas till prop. 1975/76:15 s. 139 f.

Denna paragraf innehåller en bestämmelse om straff för den som underlåter att fullgöra sin skyldighet att ta motortävlingsförsäkring. Bestäm-

melsen motsvarar vad som enligt 31 § andra stycket trafikskadelagen gäller

när någon inte fullgör sin trafikförsäkringsplikt beträffande ett fordon som blir trafikförsäkringspliktigt i och med att det brukas i trafik med den för-

säkringspliktiges vilja och vetskap.

Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen kan det senare bli aktuelht att byta ut den föreslagna straffsanktionen mot en offentligrättslig avgift

av samma slag som den trafikförsäkringsavgift som jag avser att föreslå

inom kort.

7.2¶Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen

I 1 § första stycket 2 trafikskadelagen föreskrivs f. n. att lagen inte tillämpas på motordrivet fordon som används uteslutande inom inhägnat tävlings-

område. Av de skäl som jag har angett i den allmänna motiveringen har

undantagsbestämmelsen nu ändrats så att den avser motordrivet fordon när det används för tävling, träning, övningskörning, uppvisning eller lik-

nande ändamål inom inhägnat tävlingsområde. Detta innebär att inte bara

fordon som brukas enbart vid tävling etc. inom inhägnat tävlingsområde

utan också andra fordon omfattas av undantagsbestämmelsen när de an-

vänds för sådant ändamål. Reglerna i trafikskadelagen gäller alltså inte vid de angivna tillfällena utan i stället tillämpas bestämmelserna i lagen om

motortävlingsförsäkring. Genom den nya formuleringen av undantagsbe-

stämmelsen blir å andra sidan trafikskadelagen tillämplig på fordon som

i och för sig används inom inhägnat tävlingsområde men som inte deltar i tävling, träning etc. (t. ex. vissa jeepar och brandfordon).

8¶Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att antaga förslagen till

1. lag om motortävlingsförsäkring,

2. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410).

9¶Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom propositionen föreslå riksdagen att antaga de förslag som fö-

redraganden har lagt fram.

Innehållsförteckning Sid.

LagfÖrSläg s.sssesesrrerererereerre reser rer reser rr rer er ters res 2 Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 1976 5 I INIedNiNng...seoeoreeeereereeeerrrerrrrr sees ss rr ers oe rse era 5