Prop. 1951:30

('med förslag till vägtra\xad fikförordning m. in.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

1

Nr 30.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till vägtra­

fikförordning m. in.; given Stockholms slott den 26 januari 1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll samt med hänvisning till nedannämnda härvid fogade författningsförslag vill Kungl. Maj :t härmed

dels anhålla om riksdagens yttrande över förslaget till 1) vägtrafikförordning;

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga försla­ gen till

2) lag om straff för vissa trafikbrott; 3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angå­ ende ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik; och

4) lag angående ändrad lydelse av 2 och 18 §§ lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon;

dels anhålla om riksdagens yttrande över förslagen till 5) förordning om ändring i vissa delar av ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22); samt

6) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.;

dels ock föreslå riksdagen att antaga förslaget till 7) förordning angående ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§ förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.

GUSTAF ADOLF.

Torsten Nilsson.

1

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 30.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Förslaget till vägtrafikförordning innefattar en samman- och omarbetning

av bl. a. gällande motorfordonsförordning och vägtrafikstadga samt uppta­

ger sådana stadganden, som ansetts vara av intresse för allmänheten. De be­

stämmelser, vilka väsentligen beröra endast myndigheterna, avses skola sam­

manföras i en tillämpningsförfattning, vägtrafikkungörelsen.

Av nyheterna i den föreslagna vägtrafikförordningen må följande här

nämnas.

Vid indelningen av de motordrivna fordonen har fordons konstruktiva

hastighet beaktats. Även fordon, som är inrättat för annat ändamål än till

person- eller godsbefordran, har sålunda -— under förutsättning att fordo­

nets konstruktiva hastighet överstiger 30 kilometer i timmen — hänförts

till motorfordon och därmed underkastats de strängare bestämmelserna för

bil och motorcykel.

Begreppet lättviktsmotorcykel försvinner.

I fråga om belysnings- eller reflexanordningar på fordon ha nuvarande

bestämmelser skärpts. Bl. a. skall hästanspänt fordon på allmän väg m. m.

vara försett med lykta eller reflexanordning för vitt eller gult sken framåt och

rött sken bakåt samt släpvagn till bil ha stopplykta. Stänkskvdd för motorfor­

don och släpvagn till bil samt körriktningsvisare för bil ha gjorts princi­

piellt obligatoriska. Dubbla bromsar fordras på tung motorcykel (tjänste-

vikt över 75 kilogram) samt vissa cyklar. Namnskylt skall finnas på cykel.

Motordrivna fordon och släpfordon ha generellt underkastats föreskrif­

ter om löpande kontroll. Därjämte har registrerings- och besiktningsskyl-

dighet stadgats icke blott — såsom nu — för motorfordon och släpvagn till

bil utan även för traktor, som är försedd med gummihjul eller med

band. Villkoren för bilhandlare att bruka motorcykel eller släpvagn utan

registrering ha skärpts. Sålunda kräves härför länsstyrelsens tillstånd.

Körkort skall endast krävas för behörighet att föra motorfordon. Sålunda

slopas föreskriften, att traktortåg icke får föras på väg utan körkort för

bil. Körkort utfärdas för bil eller för motorcykel. Bilkörkort gäller även

för motorcykel. Intill dess föraren fyllt 18 år gäller motorcykelkörkort en­

dast för lätt motorcykel (tjänstevikt högst 75 kilogram). Reglerna om kör­

korts utfärdande ha något jämkats för åstadkommande av viss decentrali­

sering i fråga om körkort för sökande med medicinska brister.

Minimitiden för återkallelse av körkort har höjts från två till tre måna­

der. Körkort, som återkallats på grund av sjukdom, skall kunna återfås,

om ansökan därom göres inom två år från återkallelsen. I regel skall då

endast fordras läkarintyg om att sjukdomstillstånd ej längre föreligger.

Utförligare bestämmelser rörande körskola ha meddelats.

Skyldigheten att vidtaga skäliga åtgärder efter trafikolycka har utsträckts

till att gälla även gående, som haft del i uppkomsten av sådan olycka.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

3

Absolut förköpsrätt på huvudled stadgas. Motordrivet fordons eller därtill kopplat fordons högsta tillåtna axeltryck på allmän väg har bestämts till 6,oo ton. I syfte att undvika ofördelaktig viktkoncentration har dock tillika föreskrivits viss begränsning av samman­ lagda trycket på »boggie»-axlar, varjämte, bland annat, fordons eller for- donstågs tillåtna vikt satts i viss relation till avståndet mellan fordonets eller tågets första och sista hjulaxel.

Högsta tillåtna hastigheten för buss eller lastbil utom tättbebyggt område bär höjts från 50 till 60 kilometer i timmen.

Vägnummermärken och särskilda märken för huvudled och huvudleds upphörande föreslås införda.

För överskridande av maximilast eller tillåtet axeltryck m. m. stadgas ansvar icke blott -— såsom nu — för föraren utan även för ägaren.

I vägtrafikförordningen upptagna trafikregler av mera allmän natur, av­ sedda att tillgodose trafiksäkerheten, ha ej belagts med straff i förordningen. Ej heller upptages där någon motsvarighet till motorfordonsförordningens stadganden om straff för den som för motorfordon utan att vara därtill be­ rättigad eller gör sig skyldig till jämförlig förseelse. Ansvarsbestämmelserna ha i stället placerats i den särskilda trafikbrottslagen.

Till förordningen höra ganska omfattande övergångsbestämmelser. Förordningen åtföljes av ett utförligt register.

I lagen om straff för vissa trafikbrott — vilken ersätter bl. a. 1934 års lag om straff för vissa brott vid förande av motorfordon — stadgas, att om vägtrafikant brister i nödig varsamhet och oaktsamheten ej är ringa, han skall dömas för vårdslöshet i trafik till dagsböter eller fängelse. Vidare upp­ tagas bestämmelser om ansvar för grov vårdslöshet vid förande av motor­ drivet fordon.

Den föreslagna lagen stadgar dagsbotsansvar för vägtrafikant, som onö­ digtvis i väsentlig mån hindrar eller stör trafiken.

De i lagen upptagna föreskrifterna om ansvar för körning utan körkort m. m. innebära den skärpningen, att möjlighet att ådöma fängelse införts för upprepad förseelse.

Resultatet av pågående trafiknykterhetsutredning har ansetts icke böra föregripas genom mera omfattande lagstiftningsåtgärder nu. I lagen har på grund härav nuvarande bestämmelser om ansvar för onykterhet i trafik endast så ändrats, att dels ansvar kan drabba icke blott förare av motor­ fordon eller traktortåg utan även förare av annat motordrivet fordon — dock att »promillereglerna» endast skola gälla förare av bil eller motor­ cykel eller av traktor med släpfordon — dels ock ansvar stadgats även för den förare, som är påverkad av annat berusningsmedel än starka drycker.

Härjämte har i lagen upptagits en mot föreskrifter i 1934 års lag och vägtrafikstadgan svarande bestämmelse om ansvar för det fall, att väg- trafikant, som haft del i uppkomsten av trafikolycka, genom att avlägsna sig från olycksplatsen undandrager sig att medverka till skäliga åtgärder.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

1 förhållande till vad nu gäller innebär bestämmelsen bl. a. den utvidgning­

en, att även gående kan ådraga sig straffansvar.

Förslagen om ändringar i automobilansvarighetstagen och trafikförsäk­

ringslagen innebära i stort sett blott, att gummihjulstraktorer förts in un­

der dessa lagars bestämmelser.

Förordningarna om ändringar i ordningsstadgan och automobilskatteför­

ordningen äro betingade av vägtrafikförordningens bestämmelser.

Förordningen om ändringar i förordningen om yrkesmässig automobil-

trafik m. m. innebär en närmare och strängare reglering av villkoren för

erhållande av trafikkort m. in.

De föreslagna författningarna avses skola träda i kraft, ändringarna i

automobilansvarighetslagen och trafikförsäkringslagen den 1 juli 1952 samt

de övriga författningarna den 1 januari samma år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

5

Förslag

till

V ägtr afikför ordnin g.

Härigenom förordnas som följer.

AVDELNING I.

Inledande bestämmelser.

1 §•

1 mom. I denna förordning förstås med väg: allmän väg, gata eller annan allmän plats, som är upplåten för all­ män samfärdsel, samt enskild väg, som nyttjas till farväg, däri inbegripet ~ för samfärdsel endast vintertid avsedd körled;

vägtrafikant: envar som färdas eller eljest vistas på väg eller i fordon på väg;

fordon: varje anordning på hjul, band eller medar, som är inrättad för färd på marken och icke löper på skenor.

Vad i denna förordning stadgas om vägkorsning skall äga motsvarande tillämpning på förgrening av väg och anslutning mellan vägar.

2 mom. I denna förordning förstås med motordrivet fordon: fordon, som för framdrivande är försett med motor, dock ej luftfartyg.

Motordrivna fordon indelas i A. motorfordon: motordrivet fordon, som är inrättat huvudsakligen för att självständigt nyttjas till person- eller godsbefordran, så ock för annat ändamål inrättat motordrivet fordon, som är konstruerat för eller utan svå­ righet kan ändras till en hastighet överstigande 30 kilometer i timmen;

B. traktor: motordrivet fordon, som är inrättat huvudsakligen såsom drag- fordon för annat fordon eller för arbetsredskap, och som är konstruerat för en hastighet av högst 30 kilometer i timmen samt endast med svårighet kan ändras till högre hastighet;

C. motorredskap: motordrivet fordon, som är inrättat huvudsakligen så­ som arbetsredskap, och som är konstruerat för en hastighet av högst 30 kilo­ meter i timmen samt endast med svårighet kan ändras till högre hastighet.

3 mom. För motorfordon gäller i denna förordning följande indelning:

1. bil: motorfordon, som är försett med tre eller flera hjul (medar) eller med band, där icke fordonet enligt vad nedan sägs är att anse som motor­ cykel ;

2. motorcykel: motorfordon på två hjul (medar), med eller utan sid­ vagn, eller sådant motorfordon på tre hjul (medar), som har en tjänstevikt, beräknad såsom för motorcykel, av högst 400 kilogram.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Bilar hänföras till följande slag:

a. personbil: bil, som är byggd huvudsakligen för befordran av personer,

dock, utöver föraren, högst åtta personer (passagerare);

b. buss: bil, som är byggd för befordran av flera än åtta personer (passa­

gerare) utöver föraren, även om bilen därjämte är inrättad för annat ända­

mål;

c. lastbil: bil, som är byggd huvudsakligen för befordran av gods och ej

är att hänföra till buss; såsom lastbil anses jämväl bil, som icke enligt vad

förut angivits är att hänföra till visst slag av bil.

Motorcyklar indelas i

a. lätt motorcykel: motorcykel med tjänstevikt av högst 75 kilogram;

b. tung motorcykel: motorcykel med tjänstevikt över 75 kilogram.

4 mom. I denna förordning förstås med

släpfordon: fordon, som är byggt för koppling till bil eller traktor och

avsett för person- eller godsbefordran eller för att uppbära anordningar

för bilens eller traktorns drivande;

efterfordon: fordon, som, utan att vara hänförligt till släpfordon, är kopp­

lat till bil eller traktor;

släpvagn: släpfordon, som är försett med hjul eller band;

släpsläde: släpfordon, som är försett med medar;

påhäng svagn: släpvagn, som är avsedd att genom kopplingsanordning,

bestående av tapp med vändskiva eller därmed jämförlig konstruktion,

förenas med bil eller traktor, och som är så utförd, att dess underrede (chas­

si) eller karosseri direkt vilar på det dragande fordonet;

sidvagn: fordon, som är byggt för att kopplas vid sidan av tvåhjulig

motorcykel; tillkopplad sidvagn är dock icke att anse såsom särskilt fordon;

cykel: fordon, som är avsett att av åkande framdrivas med tramp- eller

vevanordning, dock ej fordon, avsett uteslutande för lek (lekfordon);

tandemcykel: tvåhjulig cykel, som är byggd för att framdrivas av två el­

ler flera personer;

utryckningsfordon: ambulansbil samt motorfordon, som är avsett att an­

vändas av brandväsendet vid eldfara, av brandkår för beredande av hjälp

vid eller till förhindrande av olycksfall eller av polis- eller tullpersonal i

brådskande tjänsteutövning.

5 mom. Vad i denna förordning föreskrives för visst slag av fordon skall

i tillämpliga delar gälla även chassi till sådant fordon.

Föreligger särskild anledning att hänföra viss fordonstyp till annat slag

av fordon än som med tillämpning av beskrivningarna i 2—4 mom. skulle

bliva fallet, eller kan beträffande viss fordonstyp icke med ledning av dessa

beskrivningar avgöras, till vilket slag av fordon densamma är att hänföra,

bestämmer därom Konungen eller den myndighet Konungen därtill för­

ordnar.

6 mom. I denna förordning förstås med

bils eller traktors tjänstevikt: sammanlagda vikten av dels fordonet i

normalt, fullt driftfärdigt skick vid användning av tyngsta till fordonet hö­

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

7

rande karosseri, dels till fordonet hörande verktyg och reservhjul även­

som bränsle, smörjolja och vatten, dels ock föraren av fordonet;

motorcykels tjänstevikt: sammanlagda vikten av dels motorcykeln i nor­

malt, fullt driftfärdigt skick, dock oberäknat sidvagn, dels ock till motor­

cykeln hörande verktyg samt bränsle, smörjolja och vatten;

släpfordons eller sidvagns tjänstevikt: vikten av fordonet i normalt, fullt

driftfärdigt skick vid användning av tyngsta till fordonet hörande karosseri;

motorfordons, släpfordons eller sidvagns maximilast: den beräknade vik­

ten av det största antal personer och den största mängd gods, varför for­

donet är inrättat, dock att i fråga om bil förarens vikt ej medräknas;

bils eller släpfordons tolalvikt: summan av fordonets tjänstevikt och

maximilast;

fordons bruttovikt: den vikt, som vid visst tillfälle uppbäres av fordonets

samtliga hjul, band eller medar.

Vid fastställande av tjänstevikt eller maximilast skall vikten av varje

person beräknas till 70 kilogram.

Närmare bestämmelser angående fastställandet av fordons vikt och maxi­

milast meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen därtill för­

ordnar.

7 mom. I denna förordning avses med

parkering: uppställning av fordon; dock räknas ej såsom parkering upp­

ställning tillfälligt under kortare tid för åkandes på- eller avstigning, för

av- och pålastning av gods eller för annat liknande ändamål;

parkeringsplats: område, som särskilt anvisats för parkering av fordon

eller visst slag av fordon.

8 mom. Vad i denna förordning stadgas om ägare av fordon skall be­

träffande fordon, som innehaves på grund av avbetalningsköp, i stället gälla

innehavaren, trots att äganderätten ännu icke övergått på honom.

9 mom. Besiktning och annan förrättning, som i denna förordning avses,

verkställes, där ej annorlunda är angivet, av särskilda besiktningsmän.

Närmare föreskrifter angående besiktningsmännen och deras verksamhet

meddelas av Konungen eller av Konungen förordnad chefsmyndighet.

Fordon får tagas i bruk på väg, endast om fordonet är tillförlitligt ur

säkerhetssynpunkt och i övrigt lämpligt för trafik. I d-essa hänseenden gäl­

ler för vissa slag av fordon vad nedan i 3—8 §§ stadgas.

AVDELNING II.

Bestämmelser om fordon.

1 kap. Fordons beskaffenhet och utrustning.

Allmänna bestämmelser.

2

§.

8

Närmare bestämmelser om anordningar, som i 3—8 §§ avses, meddelas,

där så finnes erforderligt, av Konungen eller den myndighet som Konungen

därtill förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Bil.

3 §•

1 mom. Bil skall vara försedd med

a) effektiv styrinrättning;

b) effektiv bromsutrustning, bestående av antingen två av varandra obe­

roende system för bromsning eller ett system, som kan påverkas av två

av varandra oberoende anordningar; åtminstone ett system skall kunna på

sluttande mark kvarhålla bilen, även om föraren lämnat denna;

c) om bilens tjänstevikt överstiger 450 kilogram, anordning för backning;

d) antingen luftringar eller ock andra ringar, medar eller band av be­

skaffenhet, som godkänts av den myndighet Konungen därtill förordnar;

e) framtill minst två på samma höjd, en på vardera sidan av bilen, an-

bragta lyktor, som kunna visa vitt eller gult sken av sådan sammanlagd

ljusstyrka, att bilen under mörker kan föras på betryggande sätt; och skola

lyktor med bländande sken kunna snabbt avbländas på tillfredsställande

sätt;

f) baktill dels lykta, varigenom på bilen anbragt bakre registrerings-, in­

terims- eller saluvagnsskylt kan så belysas med vitt sken, att den under

mörker lätt avläses (skyltlykta), dels lykta, som kan visa rött sken bakåt

(baklykta), dels ock lykta, som vid användning av fotbroms eller motsva­

rande anordning kan visa rött eller gult sken bakåt (stopplykta); och få

dessa lyktor kombineras;

g) apparat, med vilken kan givas ljudsignal med jämn, dov ton;

h) med lyse försedd anordning, som kan tydligt visa ändrad körriktning

och vid användning är väl synlig såväl framifrån som bakifrån (körrikt-

ningsvisare); dock erfordras icke sådan anordning på chassi utan förar­

hytt;

i) backspegel, så placerad, att föraren med densamma kan iakttaga den

bakomvarande trafiken; dock behöver chassi utan förarhytt icke vara för­

sett med backspegel;

j) om förbränningsmotor användes, effektiv anordning för att hindra

störande ljud från avloppsgaserna (ljuddämpare);

k) stänkskydd, bestående av stänkskärmar eller däremot svarande an­

ordningar; stänkskydd erfordras dock icke på chassi och ej heller på sådan

lastbil, varest skyddet finnes medföra avsevärd olägenhet med hänsyn till

bilens konstruktion och ändamål; samt

l) tillfredsställande kopplingsanordning, om bilen är avsedd för att draga

släpfordon.

2 mom. Förarplatsen på bil skall vara rymlig och så anordnad, att den

medgiver bekväm körställning samt god utsikt över vägen och åt sidorna.

Iiungl. Maj ds proposition nr 30.

9

Samtliga anordningar för bilens manövrering skola vara anbragta så, att föraren utan förväxling lätt kan åtkomma dem utan att flytta sig från sin plats eller vända sin uppmärksamhet från vägen.

3 mom. Motorn samt de behållare och rör, vilka innesluta flytande eller gasformigt bränsle, liksom ock den elektriska utrustningen skola vara på bästa möjliga sätt skyddade för åverkan och så beskaffade, att vådeld såvitt möjligt förekommes.

Behållare och rör för gasformigt bränsle få icke vara placerade inom utrymme, som är avsett för personbefordran.

4 mom. Anordningar, som till skydd mot slirning anbringas på bil, skola vara så beskaffade, att de ej skada vägen.

5 mom. På buss samt gengasdriven person- eller lastbil skall finnas eld- släckningsapparat. På gengasdriven buss samt gengasdriven lastbil skall därjämte under tiden från och med den 1 april till och med den 15 oktober vid färd utom tättbebyggt område finnas särskilt kärl med minst tio liter vatten för eldsläckning.

Eldsläckningsapparat skall vara av typ, som godkänts av statens prov- ningsanstalt. Eldsläckningsapparat och kärl med vatten skola vara lätt till­ gängliga.

Motorcykel.

4

§•

1 mom. Motorcykel skall vara försedd med

a) effektiv styrinrättning;

b) minst en effektiv broms; dock att i fråga om tung motorcykel kräves effektiv bromsutrustning, bestående av antingen två av varandra oberoende system för bromsning eller ett system, som kan påverkas av två av varandra oberoende anordningar, varjämte på trehjulig tung motorcykel eller motor­ cykel med sidvagn åtminstone ett system skall kunna på sluttande mark kvarhålla fordonet, även om föraren lämnat detta;

c) antingen luftringar eller ock andra ringar eller medar av beskaffenhet, som godkänts av den myndighet Konungen därtill förordnar;

d) framtill minst en lykta, som kan visa vitt eller gult sken av sådan ljusstyrka, att fordonet under mörker kan föras på betryggande sätt, och som, därest den har bländande sken, kan snabbt avbländas på tillfreds­ ställande sätt; dock att i fråga om trehjulig motorcykel krävas belysnings- anordningar, som för bil angivas i 3 § 1 mom. e);

e) baktill dels lykta, varigenom på motorcykeln anbragt bakre registre­ rings-, interims- eller saluvagnsskylt kan så belysas med vitt sken, att den under mörker lätt avläses (skyltlykta), dels ock lykta, som kan visa rött sken bakåt (baklykta); och få dessa lyktor kombineras;

f) apparat, med vilken kan givas ljudsignal med jämn, dov ton;

g) om förbränningsmotor användes, effektiv anordning till förhindrande av störande ljud från avloppsgaserna (ljuddämpare); samt

h) stänkskydd, bestående av stänkskärmar eller däremot svarande an­

ordningar.

Vad i 3 § 2—4 mom. är stadgat om bil skall i tillämpliga delar gälla även

för motorcykel.

2 mom. Till tvåhjulig lätt motorcykel eller till trehjulig motorcykel får

icke kopplas annat fordon. Till tvåhjulig tung motorcykel får icke kopplas

annat fordon än sidvagn; och får fordonens sammanlagda tjänstevikt icke

överstiga 400 kilogram.

3 mom. På tillkopplad sidvagn skall framtill på den från motorcykeln

vända sidan finnas lykta, som kan visa vitt eller gult sken framåt. Om

sidvagnen är kopplad till höger om motorcykeln, skall sidvagnen dess­

utom baktill på högra sidan vara försedd med lykta, som kan visa rött sken

bakåt, eller ock med reflexanordning, som vid belysning återkastar rött

sken.

Tillkopplad sidvagn skall vidare hava stänkskydd, bestående av stänk­

skärmar eller däremot svarande anordningar.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Traktor och motorredskap.

5 §•

1 mom. Traktor skall vara försedd med

a) effektiv styrinrättning;

b) minst en effektiv broms; och skall åtminstone en broms äga förmåga

att på sluttande mark kvarhålla fordonet, även om föraren lämnat detta;

samt

c) tillfredsställande kopplingsanordning.

2 mom. Vid färd under mörker på allmän väg, gata eller annan allmän

plats, där tillfredsställande belysning ej finnes, skall på traktor föras minst

två på samma höjd, en på vardera sidan av fordonet, anbragta lyktor, vilka

kunna framåt kasta vitt eller gult sken av sådan sammanlagd ljusstyrka, att

traktorn kan föras på betryggande sätt. Dessa lyktor skola, om de hava

bländande sken, kunna snabbt avbländas på tillfredsställande sätt. Vid färd

som nyss sagts skall dessutom baktill på traktorn föras lykta, som kan visa

rött sken bakåt (baklykta), eller reflexanordning, som vid belysning åter­

kastar rött sken. Baklykta eller reflexanordning erfordras dock ej, då sådan

anordning finnes på tillkopplat fordon.

Då skäl därtill prövas föreligga, äger, såvitt angår stads område, stads­

myndighet, som nedan angives, och eljest länsstyrelsen förordna, att bestäm­

melserna i föregående stycke skola vinna tillämpning även beträffande viss

enskild väg. Sådant förordnande skall bekantgöras i den ordning vederbö­

rande myndighet bestämmer.

Med stadsmyndighet avses i detta moment poliskammare eller, där sådan

saknas, magistrat eller kommunalborgmästare.

3 mom. Då traktor i annat fall än i 2 inom. sagts föres på väg under mör­

ker, skall den vara försedd antingen med en eller flera lyktor så anbragta,

Kungl. Maj.ts proposition nr 30,

11

att ljus kan synas såväl framifrån som bakifrån, eller ock med reflexanord­ ningar, som återkasta sken såväl framåt som bakåt. Lyktor och reflexan­ ordningar skola visa vitt eller gult sken framåt och rött sken bakåt. Eu lykta eller reflexanordning för sken framåt skall vara anbragt vid högra sidan av traktorn. Lyktor, vilka hava bländande sken framåt, skola kunna snabbt avbländas på tillfredsställande sätt. Anordning för rött sken bakåt erfordras icke, då sådan anordning finnes på tillkopplat fordon.

4 mom. Motorredskap skall vara försett med

a) effektiv styrinrättning; samt

b) minst en effektiv broms; och skall åtminstone en broms äga förmåga att på sluttande mark kvarhålla fordonet, även om föraren lämnat detta.

Vid färd under mörker skola på motorredskap föras belysnings- eller re­ flexanordningar, som beskrivas i 3 mom.

5 mom. Vad i 3 § 2—4 mom. är stadgat om bil skall i tillämpliga delar gälla även för traktor och motorredskap.

Släpfordon och efterfordon.

6

§■

7 mom. Släpvagn, som dragés av bil, skall vara försedd med

a) tillfredsställande kopplingsanordning;

b) om släpvagnen är avsedd för personbefordran, effektiv broms, som kan manövreras från fotbroms eller motsvarande anordning på dragande bil och, såvitt angår annan släpvagn än påhängsvagn, är så beskaffad, att släp­ vagnen inbromsas vid brott på kopplingsanordningen;

c) om släpvagnen är avsedd för personbefordran eller dess tjänstevikt överstiger 400 kilogram, broms, som kan på sluttande mark kvarhålla släp­ vagnen, även om denna frånkopplats bilen;

d) antingen luftringar eller ook andra ringar eller band av beskaffenhet, som godkänts av den myndighet Konungen därtill förordnar;

e) baktill dels lykta, varigenom på släpvagnen anbragt registrerings-, in­ terims- eller saluvagnsskylt, som avser bilen, kan så belysas med vitt sken, att den under mörker lätt avläses (skyltlykta), dels lykta, som kan visa rött sken bakåt (baklykta), dels ock lykta, som vid användning av fotbroms eller motsvarande anordning på dragande bil kan visa rött eller gult sken bakåt (stopplykta); och få dessa lyktor kombineras; samt

f) stänkskydd, bestående av stänkskärmar eller däremot svarande anord­ ningar; stänkskydd erfordras dock icke på chassi och ej joller på sådan släpvagn för godsbefordran, varest skyddet finnes medföra avsevärd olägen­ het med hänsyn till släpfordonets konstruktion och ändamål.

Vad i detta moment stadgas om broms, skyltlykta och stopplykta skall icke gälla släpvagn, som vid eldfara användes av brandväsendet. På sådan släpvagn må i stället för baklykta föras reflexanordning, som vid belysning återkastar rött sken.

2 mom. Släpsläde, som dragés av bil, skall hava tillfredsställande kopp-

lingsanordning.

Vid färd under mörker skall baktill på släpsläde, som här avses, eller på

slädens last föras lykta, som kan visa rött sken bakåt (baklykta), eller

reflexanordning, som vid belysning återkastar rött sken. Vad sålunda före-

skrives skall vid färd med flera släpslädar äga avseende endast å den sista

av dessa.

3 mom. Släpsläde, som dragés av bil, skall vara försedd med anordning

till skydd mot slirning i sidled. Sådan anordning ävensom anordning, som

eljest till skydd mot slirning anbringas på släpfordon, skola vara så be­

skaffade, att de ej skada vägen.

4 mom. Släpfordon, som dragés av traktor, skall hava tillfredsställande

kopplingsanordning.

Vid färd med släpfordon, som här avses, eller efterfordon under mörker

på allmän väg, gata eller annan allmän plats, där tillfredsställande belys­

ning ej finnes, skall baktill på fordonet eller dess last finnas belysnings-

anordning, som kan visa rött sken bakåt (baklykta), eller ock reflexanord­

ning, som vid belysning återkastar rött sken. Vad nu sagts skall vid färd

med flera släpfordon eller efterfordon gälla blott det sista av dem.

Vad i 5 § 2 mom. andra och tredje styckena är stadgat för där avsett fall

skall äga motsvarande tillämpning på bestämmelserna i föregående stycke.

12

Kungi. Maj:ts proposition nr 30.

Cykel.

V §•

1 mom. Cykel skall vid cykling vara försedd med

a) minst en effektiv broms; dock krävas minst två av varandra oberoen­

de, effektivt verkande bromsar i fråga om tandemcykel, cykel huvudsak­

ligen avsedd för godsbefordran, cykel med tre eller flera hjul samt cykel

med tillkopplat fordon; och skall, såvitt angår cykel med tre eller flera hjul

eller med tillkopplat sidofordon, åtminstone en broms kunna på sluttande

mark kvarhålla cykeln, även om föraren lämnat denna;

b) under mörker dels framtill lykta, som kan visa vitt eller gult sken av

tillräcklig ljusstyrka för att cykeln skall kunna föras på betryggande sätt,

och som, därest den har bländande sken, kan snabbt avbländas på tillfreds­

ställande sätt, dels ock baktill antingen lykta, som visar rött sken bakåt,

eller reflexanordning, som vid belysning återkastar rött sken;

c) ringklocka; samt

d) på lämplig, lätt synlig plats anbragt skylt av metall, upptagande i tyd­

lig skrift ägarens namn samt hans adress eller identitetsbeteckning i folk­

bokföringen.

2 mom. Fordon, som kopplats vid sidan av cykel, skall vid cykling under

mörker framtill på den från cykeln vända sidan vara försett med lykta,

som visar vitt eller gult sken framåt, eller ock reflexanordning, som vid be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

13

lysning återkastar sådant sken. Om sidofordonet är kopplat till höger om cykeln, skall det dessutom baktill på högra sidan vara försett med lykta, som visar rött sken bakåt, eller ock med reflexanordning, som vid belys­ ning återkastar rött sken.

Är fordon kopplat efter cykel, skall vid cykling under mörker det tillkopp- lade fordonet baktill vara försett med lykta, som visar rött sken bakåt, eller ock med reflexanordning, som vid belysning återkastar rött sken.

Fordon, förspänt med dragare.

8

§.

1 mom. Föres med dragare förspänt fordon under mörker på allmän väg, gata eller annan allmän plats, där tillfredsställande belysning ej fin­ nes, skall på fordonet, dragaren eller fordonets last finnas antingen en el­ ler flera lyktor så anbragta, att ljus kan synas såväl framifrån som bak­ ifrån, eller ock reflexanordningar, som återkasta sken såväl framåt som bakåt. Lyktor och reflexanordningar skola vara inrättade för vitt eller gult sken framåt och rött sken bakåt. En lykta eller reflexanordning för sken framåt skall, om sådan anordning ej finnes på dragaren, vara anbragt vid högra sidan av fordonet eller lasten.

Vad i 5 § 2 mom. andra och tredje styckena är stadgat för där avsett fall skall äga motsvarande tillämpning på bestämmelserna i föregående stycke.

2 mom. Vid färd med släde skola dragarens seltyg vara försedda med bjällra eller klocka.

2 kap. Allmänna bestämmelser om kontroll över fordon.

9 §•

Finner polisman anledning antaga, att fordon, som av honom anträffas på väg, icke är i föreskrivet skick, äger han undersöka fordonets beskaffen­ het och utrustning.

Befinnes fordonet vara så bristfälligt, att det ej utan uppenbar fara för trafiksäkerheten kan vidare nyttjas, äger polismannen förbjuda användan­ de av fordonet, så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra användandet.

Om flygande inspektion av motordrivet fordon eller släpfordon gäller vad därom i 23 § särskilt stadgas.

14

Kungl. Alaj.ts proposition nr 30.

3 kap. Kontroll över motordrivna fordon och sliipfordon.

A. Kontroll genom registrering.

Allmänna bestämmelser om fordonsregister samt om registrerings- och

besiktningsskyldighet.

10

§.

1 mom. Hos länsstyrelse skola föras bilregister och bilreservregister samt

hos myndighet, som Konungen bestämmer, centralt bilregister.

2 mom. Motorfordon, traktorer, som äro försedda med gummihjul eller

med band, samt släpfordon skola upptagas och redovisas i bilregister eller

bilreservregister enligt vad i 3 mom. samt 16—20 §§ närmare stadgas.

Fordon, som är upptaget i bilregister, benämnes registrerat. Fordon, upp­

taget i bilreservregister, benämnes reservregistrerat.

3 mom. Bilregister föres i löpande följd i särskilda serier för bilar,

motorcyklar, traktorer och släpfordon.

Fordon skall vid upptagande i bilregister tilldelas ett ordningsnummer,

vilket, jämte en bokstavsbeteckning för länet, utgör fordonets registrerings­

nummer.

Länen betecknas sålunda:

A utmärker Stockholms stad,

B

»

Stockholms län,

C

»

Uppsala län,

D

»

Södermanlands län,

E

»

Östergötlands län,

F

»

Jönköpings län,

G

»

Kronobergs län,

H

»

Kalmar län,

I

»

Gotlands län,

K

»

Blekinge län,

L

»

Kristianstads län,

M

»

Malmöhus län,

N

»

Hallands län,

0

»

Göteborgs och Bohus län,

P

»

Älvsborgs län,

R

»

Skaraborgs län,

S

»

Värmlands län,

T

»

Örebro län,

U

»

Västmanlands län,

W

)>

Kopparbergs län,

X

»

Gävleborgs län,

Y

»

Västernorrlands län,

Z

»

Jämtlands län,

AC

»

Västerbottens län,

BD

»

Norrbottens län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

15

Fordon, som jämlikt 20 § överföres från bilregistret till bilreservregistret, skall bibehålla sitt registreringsnummer. Då fordon jämlikt samma § av­ förts ur såväl bilregistret som bilreservregistret, må fordonets ordnings- nummer tilldelas annat fordon.

4 mom. Såsom villkor för fordons upptagande i bilregister skall gälla, att fordonet inom ett år före ingivandet av registreringsansökan antingen godkänts vid registreringsbesiktning enligt 14 § eller ock upptagits i tvp- intyg enligt 15 § samt att fordonet icke därefter underkastats sådan änd­ ring, att det ej längre överensstämmer med uppgifterna i utfärdat besikt- ningsinstniment eller typintyg.

Skall fordon, som är registrerat i ett län, överföras till bilregister i annat län, erfordras icke, att registreringsbesiktningen skett eller typintyget ut­ färdats inom nyss angiven tid.

Med ändring, varom ovan förmälts, avses ej sådan, som endast innefattar

a) avvikelse, som är att hänföra till fordonets utstyrsel och icke påverkar dess beskattningsförhållande;

b) utbyte av motor mot annan med denna helt överensstämmande mo­ tor; eller

c) användning av ringar av andra dimensioner än förut. 5 mom. Har registrerat fordon efter utfärdandet av gällande besikt- ningsinstrument eller typintyg underkastats sådan ändring, som avses i 4 inom., skall, där icke jämlikt 19 § 2 mom. anmälan för avregistrering av fordonet skall ske, ägaren inom tre veckor från det ändringen skedde in­ ställa fordonet hos besiktningsman för registreringsbesiktning.

Angående skyldighet för fordonets ägare att till länsstyrelse anmäla så­ lunda verkställd registreringsbesiktning stadgas i 18 §.

Registrering m. m. såsom förutsättning för fordons brukande.

11

§.

1 mom. Motorfordon eller med gummihjul eller med band försedd trak­ tor må tagas i bruk endast om fordonet är registrerat och vederbörligen för­ sett med skylt, som utvisar fordonets registreringsnummer (registrerings­ skylt). Om sådan skylt förmäles i 21 § 1 mom.

Släpfordon må dragas av bil endast om släpfordonet är registrerat och, på sätt i 21 § 2 mom. e) stadgas, försett med registreringsnummer.

2 mom. Utan hinder av bestämmelserna i 1 mom. må reservregistrerat fordon, som är försett med skylt eller registreringsnummer på sätt stadgas i fråga om registrerat fordon, utan ny registrering brukas, då fordonet enligt bestämmelserna i allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293), rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583), bcrcdskapsförfogandelagen den 30 juni 1942 (nr 584) eller civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536) är taget i anspråk med nyttjanderätt, så ock då brukandet avser fordonets av­

lämnande enligt berörda lagar eller dess hemförande efter förfogande eller

rekvisition.

3 mom. Om undantag i övrigt från bestämmelserna i 1 mom. stadgas

i 12, 13 och 27 §§.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Fordons brukande enligt interimslicens.

12

§.

1 mom. Utan hinder av vad i 11 § stadgas må fordon brukas under för­

utsättning

1. att härtill meddelats tillstånd (interimslicens) enligt föreskrifterna i

2 inom.;

2. att, såvitt angår motorfordon eller traktor, fordonet är försett med

interimsskylt enligt bestämmelserna i 3 mom. och 21 § 1 mom.; samt

3. att fordonet inom ett år före brukandet antingen godkänts vid regist-

reringsbesiktning eller ock upptagits i typintyg, samt att fordonet icke där­

efter underkastats sådan ändring, som avses i 10 § 4 mom.

Under 3 punkten här ovan angivet villkor skall dock icke gälla, där for­

donet endast brukas

a) av den, som yrkesmässigt eller i företag med egen verkstad tillverkar

eller reparerar fordon, för provkörning av fordon i samband med tillverk­

ningen eller reparationen;

b) för färd kortaste lämpliga väg från hamn, järnvägsstation, fabrik,

reparationsverkstad, förvaringslokal eller liknande till sådan plats eller lokal

eller till garage;

c) för färd kortaste lämpliga väg till och från besiktningsman för besikt­

ning; eller

d) för provkörning vid besiktning.

På reservregistrerat fordon, som är vederbörligen försett med registre­

ringsskylt, erfordras ej interimsskylt. Detta gäller dock icke fordon, som

hålles till salu av den, som yrkesmässigt driver tillverkning av eller handel

med motorfordon, traktorer eller släpfordon.

2 mom. Interimslicens utfärdas av polismyndighet.

Ansökan om interimslicens skall göras skriftligen av fordonets ägare och

innehålla upplysning om ägarens fullständiga namn, yrke, hemvist och

postadress, anteckning om den dag, då fordonet förvärvats, samt erforder­

liga uppgifter för fordonets identifiering.

Interimslicens för motorfordon eller med gummihjul försedd traktor må

utfärdas endast om sökanden i två exemplar ingiver bevis, att fordonet är

trafikförsäkrat.

Interimslicens utfärdas för en tid av en månad. Licensen är avgiftsfri.

Interimslicens skall under färd medföras och på tillsägelse uppvisas för

besiktningsman eller polisman.

Närmare bestämmelser om interimslicens meddelas av Konungen eller den

myndighet Konungen därtill förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

17

3 mom. Polismyndighet, som utfärdat interimslicens för oregistrerat for­ don, skall tillhandahålla licensinnehavaren två interimsskyltar för motor­ fordon och en för traktor.

För varje skylt skall till polismyndigheten erläggas en krona i avgift samt hos samma myndighet deponeras fyra kronor.

Skylt skall återställas så snart den icke vidare behöves och sist inom en månad efter utgången av den tid, för vilken interimslicens beviljats.

För skylt deponerat belopp skall betalas tillbaka, om skylten återställes inom föreskriven tid, men eljest tillfalla statsverket.

4 mom. Vid färd med fordon enligt interimslicens i andra fall än som i 1 mom. a—d) avses skall kunna styrkas, att fordonet inom ett år före bru­ kandet godkänts vid registreringsbesiktning eller upptagits i typintyg. Så­ som bevis tjänar intyg, tecknat å licensen av den, som utfärdat besiktnings- instrumentet eller typintyget, eller av polismyndighet, för vilken instrumentet eller typintyget företetts. Saknas sådant bevis, skall till styrkande av förhål­ landet medföras antingen instrumentet eller typintyget eller ock särskilt be­ vis, meddelat av den, som utfärdat instrumentet eller typintyget, eller av po­ lismyndigheten. Här avsett instrument, typintyg eller bevis skall på tillsägel­ se uppvisas för besiktningsman eller polisman.

Fordons brukande enligt saluvagnslicens.

13 §.

7 mom. Utan hinder av vad i 11 § stadgas må den, som yrkesmässigt dri­ ver tillverkning av eller handel med motorfordon, traktorer eller släpfordon, bruka av honom saluhållet fordon i fall, som avses i 12 § 1 mom. a—d), eller för demonstration eller försäljning av fordonet under förutsättning

1. att han därtill erhållit tillstånd (saluvagnslicens) enligt vad i 2 mom. stadgas;

2. att, såvitt angår motorfordon, traktor eller släpvagn, fordonet är för­ sett med saluvagnsskglt enligt bestämmelserna i 3 mom. och 21 § 1 inom.; samt

3. i andra fall än som i 12 § 1 mom. a—d) avses, att fordonet inom ett år före brukandet antingen godkänts vid registreringsbesiktning eller ock upptagits i typintyg, samt att fordonet icke därefter underkastats sådan änd­ ring, som avses i 10 § 4 mom.

2 mom. Saluvagnslicens sökes hos länsstyrelsen i det län, där sökandens rörelse bedrives.

Ansökan skall göras skriftligen och innehålla upplysning om den firma, varunder rörelsen bedrives. Vid ansökan skall fogas sådan utredning angå­ ende rörelsen, som sökanden önskar åberopa.

Bcfinnes sökande vara sådan tillverkare eller handlande, som i 1 mom. av­ ses, må länsstyrelsen utfärda saluvagnslicens att gälla tills vidare. Formulär till saluvagnslicens fastställes av Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar. Licensen är avgiftsfri.

18

Kungi. Mcij:ts proposition nr 30.

Därest saluvagnslicens icke utnyttjats under senaste tolv månader eller

skälig anledning därtill eljest föreligger, kan licensen återkallas av den

länsstyrelse, som utfärdat densamma.

3 mom. Länsstyrelse, som utfärdat saluvagnslicens, gällande för motor­

fordon, traktor eller släpvagn, skall under nedan angivna villkor tillhanda­

hålla licensinnehavaren erforderligt antal saluvagns skyltar. För varje mo­

torfordon utlämnas två skyltar och för varje traktor eller släpvagn en

skylt.

Saluvagnsskylt må utlämnas endast under villkor

att, såvitt angår motorfordon eller släpvagn, saluvagnsskatt blivit erlagd,

att, såvitt angår motorfordon eller med gummihjul försedd traktor, i två

exemplar ingives bevis om trafikförsäkring för varje fordon, varå skylten

skall användas,

samt att för varje skylt erlägges fem kronor i avgift.

Saluvagnsskylt, utlämnad under visst kalenderår, får efter årets utgång

fortfarande nyttjas, så länge saluvagnslicensen gäller, under villkor att in­

nehavaren årligen under december månad för det följande året fullgör vad

ovan i fråga om skatt, försäkring och avgift är stadgat för skyltens utläm­

nande.

Har saluvagnslicens återkallats eller rätt att nyttja utlämnad saluvagns­

skylt eljest upphört, skall dylik skylt omedelbart återställas till vederböran­

de länsstyrelse.

Angående rätt att återfå skatt i fall, då saluvagnsskylt återställes under

löpande kalenderår, gäller vad därom särskilt stadgas.

4 mom. Vid färd med fordon enligt saluvagnslicens i andra fall än som

i 12 § 1 mom. a—d) avses skall, till styrkande av att fordonet inom ett år

före brukandet godkänts vid registreringsbesiktning eller upptagits i typin­

tyg, medföras antingen besiktningsinstrumentet eller typintyget eller ock

särskilt bevis, meddelat av den, som utfärdat instrumentet eller typintyget

eller av polismyndighet, för vilken instrumentet eller typintyget företetts.

Här avsett instrument, typintyg eller bevis skall på tillsägelse uppvisas för

besiktningsman eller polisman.

För registerföringen erforderlig besiktning.

Registreringsbesiktning.

14 §.

1 mom. Befinnes vid sådan besiktning av fordon, som är avsedd att ligga

till grund för registerföring beträffande fordonet (registreringsbesiktning),

att fordonet är i föreskrivet skick, skall besiktningsmannen utfärda besikt-

ningsinstrument.

2 mom. Innan besiktningsinstrument utfärdas beträffande släpfordon, som

icke på godtagbart sätt åsatts tillverkningsnummer, skail besiktningsman­

nen å släpfordonet anbringa ett märke till identifiering av fordonet (identi­ fiering smärke) .

3 mom. Närmare föreskrifter om registreringsbesiktning meddelas av Ko­ nungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar.

Typbesiktning.

15 §.

1 mom. Tillverkare här i riket av motorfordon, traktorer eller släpfordon eller här i riket bosatt generalagent för sådan tillverkare i utlandet må er­ hålla tillstånd att få olika typer av tillverkningen besiktigade (typbesiktning).

Tillstånd till typbesiktning meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar. Tillståndet må återkallas, när skäl därtill an­ ses föreligga.

2 mom. Därest motorfordon, traktor eller släpfordon enligt intyg, utfär­ dat av tillverkare eller generalagent med tillstånd till typbesiktning, är i överensstämmelse med typfordon, som blivit för denne besiktigat och god­ känt, eller företer endast sådana avvikelser från typfordonet, vilka äro att hänföra till fordonets utstyrsel och icke förändra dess beskattningsförhål- lande, skall så anses som om fordonet godkänts vid registreringsbesiktning den dag intyget utfärdats. Dylikt intyg, typintyg, får icke utfärdas beträf­ fande fordon, som är eller varit registrerat.

3 mom. Närmare föreskrifter om typbesiktning och typintyg meddelas av

Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

19

Registreringsförfarandet.

Hemort.

16 §.

Fordon skall registreras hos länsstyrelsen i det län, där fordonet har sin hemort.

Fordon skall anses hava sin hemort, där ägaren är mantalsskriven. Skall fordonet företrädesvis användas å annan ort än den, där ägaren är mantals­ skriven, eller äro ägarna flera och mantalsskrivna inom olika län eller har ägaren sitt hemvist utom riket eller tillhör fordonet ägare, som icke är man­ talsskriven, skall fordonet anses hava sin hemort, där det företrädesvis brukas.

Ansökan om registrering.

17 §.

i mom. Ansökan om registrering av motorfordon eller med gummi­

hjul eller band försedd traktor skall, om fordonet förut icke registrerats, göras av ägaren inom tre veckor från det fordonet förvärvats och, i fråga

20

Kungi. Maj:ts proposition nr 30.

om chassi, försetts med karosseri. Denna skyldighet gäller dock icke den,

som innehar saluvagnslicens, såvitt angår fordon, som av hononx förvaras

i lager eller hålles till salu.

Har släpfordon, som förut icke registrerats, tagits i bruk enligt inte-

rimslicens, skall ansökan om registrering av fordonet göras av ägaren inom

tre veckor från det fordonet togs i bruk.

2 mom. Har fordon, som efter tidigare registrering avförts ur bilre­

gistret, åter tagits i bruk enligt interimslicens, skall ansökan om ny regist­

rering göras av ägaren inom tre veckor från det fordonet togs i bruk.

3 mom. Inträffar i fråga om registrerat fordon sådan förändring be­

träffande dess hemort, att detsamma enligt 16 § skall registreras i annat

län, skall ägaren inom tre veckor från det förändringen inträdde göra an­

sökan om ny registrering hos länsstyrelsen i det län, där registreringen

skall ske. Då hemorten ändras på den grund, att äganderätten till fordo­

net övergår genom arv eller testamente, skall dock nyssnämnda tid räk­

nas, där arvskifte erfordras, från det detta hölls, men i annat fall, vid

arv, från det bouppteckning efter arvlåtaren avslutades, och, vid testa­

mente, från det testamentet blev beståndande.

Ansökan om ny registrering i fall, som i första stycket avses, behöver

icke göras av den, som innehar saluvagnslicens, där av denne förvärvat

fordon försäljes inom tre veckor efter förvärvet; dock skall han inom sam­

ma tid göra anmälan om förvärvet och försäljningen av fordonet och om

tiderna härför till den länsstyrelse, hos vilken fordonet är registrerat.

Har fordon övergått till ny ägare, är förre ägaren alltid berättigad att

härom göra anmälan hos den länsstyrelse, där fordonet är registrerat. Ge­

nom sådan anmälan upphör icke den nye ägarens skyldighet att söka re­

gistrering eller göra anmälan enligt vad ovan sagts.

4 mom. Ansökan om registrering av fordon skall göras skriftligen och

innehålla:

dels uppgift om ägarens fullständiga namn, yrke, hemvist och post­

adress;

dels, i fråga om fordon, som förut registrerats, uppgift om det fordonet

därvid tilldelade registreringsnumret;

dels ock, i fråga om fordon, som tagits i bruk enligt interimslicens, upp­

gifter om den myndighet, som utfärdat licensen, datum för utfärdandet och

licensens nummer.

Ansökan skall vara åtföljd av:

dels vederbörligt besiktningsinstrument eller typintyg i tre exemplar el­

ler, om instrumentet eller typintyget tidigare lagts till grund för registre­

ring, i ett exemplar;

dels intyg av sökanden, att fordonet icke efter instrumentets eller typ­

intygets utfärdande undergått sådan ändring, som i 10 § 4 mom. avses;

dels, såvitt angår motorfordon eller med gummihjul försedd traktor, be­

vis i två exemplar om trafikförsäkring, dock att sådant bevis icke behöver

företes beträffande fordon tillhörande den, som yrkesmässigt driver han­

21

del med fordon, som nyss sagts, därest denne till länsstyrelsen ingivit be­ vis om trafikförsäkring gällande för samtliga de registrerade motorfordon och traktorer, som av honom förvärvats eller komma att förvärvas (flytande trafikförsäkring);

dels ock stadgad avgift.

Om skyldighet att därjämte erlägga bilskatt är särskilt stadgat.

Kungi. Maj:ts proposition nr 30.

Anmälan om ändring i vissa registrerade förhållanden m. m.

18 §.

1 mom. Övergår registrerat fordon till ny ägare, skall, där icke jämlikt

17 § 3 mom. ny registrering av fordonet skall ske inom annat län, den nye ägaren inom tre veckor från förvärvet göra anmälan därom hos länssty­ relsen i det län, där fordonet är registrerat, dock att, då äganderätten till fordonet övergår genom arv eller testamente, denna tid skall räknas på sätt i nyssnämnda mom. är föreskrivet.

Har den nye ägaren icke sitt hemvist här i riket, och har fordonet för­ värvats genom köp, byte eller gåva, åligger anmälningsskyldigheten förre ägaren.

Förre ägaren är alltid berättigad att göra anmälan om övergång av ägan­ derätten till fordon. Genom sådan anmälan upphör icke den nye ägarens anmälningsskyldighet.

Anmälan om övergång av äganderätt till fordon skall göras skriftligen och innehålla uppgift om nye ägarens fullständiga namn, yrke, hemvist och postadress samt om fordonets registreringsnummer. Då ny ägare gör dy­ lik anmälan, skall vid densamma fogas dels stadgad avgift, dels ock, så­ vitt angår motorfordon eller med gummihjul försedd traktor, nytt försäk- ringsbevis i två exemplar, dock att dylikt bevis icke behöver företes av den, som yrkesmässigt driver handel med fordon av ifrågavarande slag, därest denne till länsstyrelsen ingivit bevis enligt 17 § 4 mom. om flytande tra­ fikförsäkring.

2 mom. Ägare av registrerat fordon skall inom tre veckor till länssty­ relsen i det län, där fordonet är registrerat, skriftligen göra anmälan an­ gående

a) jämlikt 10 § 5 mom. verkställd registreringsbesiktning av fordonet;

b) ny trafikförsäkring, som tagits å motorfordon eller med gummihjul försedd traktor;

c) sådan ändring i fråga om lordonels hemort eller ägarens namn, hem­ vist eller postadress, som icke föranleder ansökan eller anmälan enligt 1 mom. eller 17 § 3 inom.

Anmälan enligt detta mom. om verkställd registreringsbesiktning skall vara åtföljd av besiktningsinstrument i tre exemplar ävensom stadgad av­ gift. Angående skyldighet att vid sådan anmälan foga bilskatt, vartill an­ mält förhållande må giva anledning, är särskilt stadgat.

22

Har vid registreringsbesiktningen utrönts, att fordonet ombyggts till for­

don av annat slag än det, till vilket det vid registrering tidigare hänförts,

skall vid anmälan om besiktningen, utöver vad ovan sagts, i tillämpliga

delar iakttagas vad som stadgas beträffande ansökan om registrering.

Vid anmälan om ny trafikförsäkring skall fogas nytt försäkringsbevis

i två exemplar.

3 mom. övergår reservregistrerat fordon till ny ägare, skall anmälan

härom göras hos den länsstyrelse, där fordonet är reservregistrerat. Be­

träffande dylik anmälan skall i tillämpliga delar gälla vad i 1 mom. stad­

gats i fråga om registrerat fordon.

Anmälan enligt 2 mom. c) skall göras även för reservregistrerat fordon.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Anmälan för avregistrering m. m.

19 §.

1 mom. Har ägare av registrerat motorfordon eller registrerad traktor

för avsikt att under viss tid eller tills vidare icke bruka fordonet eller äm­

nar ägare av registrerat släpfordon icke vidare låta fordonet dragas av bil,

må anmälan om förhållandet göras hos länsstyrelsen för fordonets över­

förande från bilregistret till bilreservregistret. Anmälan skall göras skrift­

ligen och åtföljas av stadgad avgift.

2 mom. Har registrerat fordon förstörts eller har med sådant fordon

eljest vidtagits åtgärd, på grund varav kan antagas, att fordonet icke vidare

kommer att brukas här i riket såsom registreringspliktigt fordon, skall äga­

ren inom tre veckor från det han fått vetskap om dylikt förhållande göra

anmälan därom hos länsstyrelsen för fordonets avförande ur bilregistret.

Anmälan skall göras skriftligen samt åtföljas av bevis om de meddelade

uppgifternas riktighet.

Bestämmelserna i detta mom. skola i tillämpliga delar gälla även för

reservregistrerat fordon.

Länsstgrelsens verksamhet m. m.

20

§.

1 mom. Om vid registreringsansökan eller annan anmälan till bilregistret

de föreskrifter, som finnas för varje fall meddelade, icke iakttagits, skall

registrering eller anteckning till registret vägras. Registrering skall vidare

vägras, om det befinnes, att fordonet icke är i föreskrivet skick.

2 mom. Fordon skall efter anmälan enligt 19 § avföras ur bilregistret.

Även oan sådan anmälan icke inkommit, må fordon avföras ur bilregistret,

om länsstyrelsen erhållit kännedom om att förhållande, som avses i 19 §

2 mom., inträffat i fråga om fordonet.

Har den, som i bilregistret är eller bör vara antecknad såsom ägare av

fordon, icke kunnat under två på varandra följande kalenderår anträffas

för uttagande av skatt, som för nämnda år debiterats för fordonet, må detta

avföras ur registret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

23

3 mom. Fordon, som avförts ur bilregistret efter anmälan enligt 19 § 1 inom., skall reservregistreras.

Reservregistrerat fordon skall, då fordonet åter registreras eller anmälan enligt 19 § 2 mom. sker, avföras ur bilreservregistret.

Även om sådan anmälan icke inkommit, må fordon avföras ur bilreserv­ registret, därest länsstyrelsen erhållit kännedom om att förhållande, som avses i 19 § 2 mom., inträffat i fråga om fordonet.

Fordon, som under tre år i följd varit reservregistrerad, skall, om icke sär­ skilda omständigheter till annat föranleda, avföras ur bilreservregistret.

i mom. Har enligt 17 eller 18 § anmälan om övergång av äganderätt till fordon gjorts av förre ägaren och har anmälan åtföljts av bevis, som styr­ ker äganderättens övergång, skall länsstyrelsen ur bilregistret eller bilreserv­ registret avföra den förre ägaren.

5 mom. Närmare bestämmelser angående förandet av bilregister, bilreserv- register och centralt bilregister meddelas av Konungen eller den myndighet

Konungen därtill förordnar.

Skyltar m. m. på motordrivna fordon och släpfordon.

21

§.

1 mom. Registrerings-, interims- eller saluvagnsskylt skall i förekomman­ de fall vara anbragt på motorfordon såväl framtill som baktill, på traktor framtill och på släpfordon baktill. Framtill anbragt skylt skall vara väl syn­ lig framifrån och baktill anbragt skylt väl synlig bakifrån.

Har till bil kopplats släpfordon och kan till följd härav bilens skylt icke med lätthet avläsas, skall baktill på släpfordonet eller, om flera släpfordon tillkopplats, på det sista av dessa vara anbragt, förutom i förekommande fall släpfordonets saluvagnsskylt, enahanda skylt, som skall föras på den dra­ gande bilen. Därest släpfordonet enligt vad nu sagts är försett med enahan­ da interims- eller saluvagnsskylt, som skall föras på den dragande bilen, be­ höver bilen icke baktill vara försedd med sådan skylt.

Vad i föregående stycke föreskrivits skall icke gälla släpfordon, som vid eldfara användes för brandväsendets räkning.

Skylt får ej under färd vara dold och skall alltid hållas i sådant skick, att den lätt kan avläsas.

Närmare bestämmelser om registrerings-, interims- och saluvagnsskyltar meddelas av Konungen.

2 mom. På registrerat fordon skola på lämpliga, lätt tillgängliga platser föras skyltar av metall, upptagande i tydlig skrift:

a) ägarens namn och hemvist samt, om ägarens hemvist är ett annat än fordonets hemort, jämväl denna; samt

b) beträffande buss och lastbil; fordonets tjänstevikt, bredd och maximi- last ävensom det största antal passagerare fordonet är avsett att föra;

c) beträffande motorcykel utan tillkopplad sidvagn, fordonets tjänstevikt

och, såvitt angår trehjulig motorcykel, som är byggd för godsbefordran,

maximilast;

d) beträffande motorcykel med tillkopplad sidvagn, dels motorcykelns

tjänstevikt, dels ock sidvagnens tjänstevikt och, om sidvagnen är byggd för

godsbefordran, maximilast;

e) beträffande släpfordon, dels fordonets registreringsnummer, dels ock

fordonets tjänstevikt, bredd och maximilast ävensom det största antal pas­

sagerare fordonet är avsett att föra.

3 mom. På registrerad lastbil skall på utifrån väl synlig plats tydligt fin­

nas angiven bilens maximilast.

24

Kanal. Maj.ts proposition nr 30.

B. Löpande kontroll.

Övervakning genom länsstyrelse.

22

§.

Länsstyrelse äger, när så finnes påkallat, förelägga ägare av motordrivet

fordon eller släpfordon att inom viss tid inställa fordonet hos besiktnings­

man till kontrollbesiktning enligt 24 §.

Då besiktning eller annan undersökning av motordrivet fordon eller släp­

fordon därtill föranleder eller då sådant fordon undanhålles besiktning, som

förelagts av länsstyrelse eller vid flygande inspektion, som i 23 § sägs, må

länsstyrelsen meddela förbud att använda fordonet (körförbud). Förbudet,

som skall delgivas fordonets ägare, länder till omedelbar efterrättelse och

gäller för hela riket intill dess besiktningsman efter kontrollbesiktning in­

tygat, att fordonet är i föreskrivet skick.

Flygande inspektion.

23 §.

Polisman, som länsstyrelse förordnat härtill, så ock besiktningsman äger

att undersöka och provköra motordrivet fordon eller släpfordon, som av

honom anträffas på väg, för kontroll av fordonets beskaffenhet och ut­

rustning (flygande inspektion).

Befinnes fordonet vara så bristfälligt, att det ej utan uppenbar fara för

trafiksäkerheten kan vidare nyttjas, äger förrättningsmannen meddela kör­

förbud beträffande fordonet. Förbudet länder till omedelbar efterrättelse

och gäller för hela riket intill dess bristen blivit avhjälpt och besiktningsman

efter kontrollbesiktning intygat, att fordonet är i föreskrivet skick. Förbu­

det må dock dessförinnan hävas av länsstyrelse, om skäl därtill anses före­

ligga-

Befinnes fordonet vara bristfälligt, dock i mindre omfattning än nyss

nämnts, äger förrättningsmannen, om påpekande eller erinran anses icke

vara tillfyllest, förelägga fordonets ägare att avhjälpa anmärkta bristfällig­

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

25

heter på fordonet och att inom viss tid inställa detsamma hos besiktnings­ man för kontrollbesiktning eller, om de anmärkta bristfälligheterna finnas vara av blott ringa betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt, att inom angiven tid genom intyg av polisman eller reparatör eller eljest på tillförlitligt sätt för förrättningsmannen styrka, att bristfälligheterna blivit avhjälpta. Intyg av polisman är avgiftsfritt.

Kontrollbesiktning.

24 §.

1 mom. Registrerat motorfordon, som användes för övningskörning i kör­ skola eller är inrättat för och drives med acetylen- eller gengas, framställd i ett på fordonet eller på tillkopplat släpfordon befintligt gasverk, så ock registrerat släpfordon, som uppbär sådant gasverk, skall inom ett år efter närmast föregående besiktning av ägaren inställas hos besiktningsman för besiktning, avseende kontroll av fordonets beskaffenhet och utrustning (kontrollbesiktning).

Om skyldighet att för kontrollbesiktning inställa motordrivet fordon el­ ler släpfordon i anledning av körförbud eller föreläggande stadgas i 22 och 23 §§.

Angående skyldighet att för kontrollbesiktning inställa fordon, som an­ vändes i yrkesmässig trafik eller uthyrningsrörelse, gäller vad därom sär­ skilt stadgas.

2 mom. Vid anmälan av fordon till kontrollbesiktning skall företes:

a) i fråga om fordon, för vilket utfärdats besiktningsinstrument eller typintyg, det senast utfärdade instrumentet eller intyget; och

b) i fråga om fordon, för vilket meddelats körförbud eller föreläggande om kontrollbesiktning enligt vad i 22 och 23 §§ stadgas, handling, som utfärdats över förbudet eller föreläggandet.

3 mom. Befinnes vid kontrollbesiktning, att fordonet är i föreskrivet skick, skall besiktningsmannen utfärda intyg härom.

4 kap. Trafikförsäkring å vissa motordrivna fordon.

25 §.

Om skyldighet att taga trafikförsäkring å vissa motordrivna fordon gäller vad därom finnes särskilt stadgat.

5 kap. Skatt för motorfordon in. in.

26 §.

Om skyldighet att erlägga skatt för motorfordon m. in. och om skyldig­ het för förare att under färd medföra och på tillsägelse av polisman för denne uppvisa senaste skattekvitto gäller vad därom finnes särskilt stadgat.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

6 kap. Särskilda bestämmelser om motorfordon och släpfordon, som

från utlandet införts i riket för att tillfälligtvis här brukas.

27 §.

7 mom. Angående rätt att, utan hinder av vad i 11 § stadgas, på grund

av internationella överenskommelser eller eljest i särskilda fall här i riket

tillfälligt bruka i utlandet registrerat motorfordon eller släpfordon gäller

vad Konungen därom förordnar.

2 mom. Har, i annat fall än som avses i 1 inom., motorfordon eller släp­

fordon för tillfälligt brukande införts till riket av person, som endast till­

fälligtvis skall vistas här, må, utan hinder av vad i 11 § stadgas, motorfor­

donet brukas och släpfordonet dragas av bil under förutsättning *

1. att härtill meddelats tillstånd (turistvagnslicens) enligt föreskrifterna

i 4 mom.;

2. att, såvitt angår motorfordon, fordonet är försett med turistvagnsskglt,

varom förmäles i 5 mom.; samt

3. att fordonet antingen enligt intyg, som nedan sägs, uppfyller de i det

land, varest fordonet är registrerat, gällande föreskrifterna för att få an­

vändas i trafik eller ock undergått kontrollbesiktning och därvid befunnits

vara i sådant skick, som i 6 mom. sägs.

Intyg skall vara utfärdat av svensk konsul eller av polismyndighet i det

främmande landet eller av konsul, som företräder detta land här i riket,

samt företes vid ansökan om turistvagnslicens.

3 mom. Utan hinder av villkoren under 2 mom. 1—3 punkterna må for­

don, som från utlandet införts enligt vad i sagda mom. sägs, framföras till

närmaste plats, där polismyndighet finnes.

I 2 mom. under 3 punkten angivet villkor äger icke tillämpning, där for­

don endast brukas för sådan färd, som avses i 12 § 1 mom. a—d).

4 mom. Turistvagnslicens utfärdas av polismyndighet.

Ansökan om turistvagnslicens skall göras skriftligen och innehålla upp­

lysning om namnet såväl å fordonets ägare som, därest ägaren icke till

riket medföljer, å den person, som förfogar över fordonet, ävensom dessas

yrke, hemvist och postadress samt erforderliga uppgifter för fordonets iden­

tifiering.

Turistvagnslicens får icke utfärdas, såvida ej sökanden styrker, att han

fullgjort vad honom, enligt vad därom särskilt stadgas, åligger i fråga om

erläggande av skatt för fordonet.

Turistvagnslicens skall utfärdas enligt formulär, som fastställes av Ko­

nungen, och gäller för ett år från utfärdandet. Har sökanden företett in­

tyg, som i 2 mom. sägs, skall licensen förses med anteckning härom.

Över fordon, för vilka utfärdats turistvagnslicens, skall polismyndighet

föra särskilt register. Närmare bestämmelser om dylikt register meddelas

av Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar.

Turistvagnslicens skall under färd medföras och på tillsägelse uppvisas

för besiktningsman eller polisman.

27

När skälig anledning därtill föreligger, kan turistvagnslicens återkallas av länsstyrelsen i län, där fordonet brukats.

5 mom. Polismyndighet, som utfärdat turistvagnslicens för motorfordon, skall tillhandahålla licensinnehavaren två turistvagnsskyltar. Sådan skylt skall vara av beskaffenhet, som Konungen föreskriver.

För varje skylt skall hos polismyndigheten erläggas fem kronor i av­ gift.

Har turistvagnslicens återkallats, skola turistvagnsskyltarna överlämnas till den länsstyrelse, som återkallat licensen.

Vad enligt denna förordning gäller angående anbringande av interims- skylt skall äga motsvarande tillämpning å turistvagnsskylt.

Skylt får ej under färd vara dold och skall alltid hållas i sådant skick, att den med lätthet kan avläsas.

6 mom. Kontrollbesiktning av fordon, för vilket turistvagnslicens utfär­ dats, avser att utröna, huruvida fordonet är i sådant skick, som stadgas i 2—4 samt 6 §§, dock att körriktningsvisare, varom i 3 § förmäles, icke er­ fordras. Därest fordonet befinnes vara i föreskrivet skick, skall besiktnings­ mannen på licensen teckna bevis därom.

7 mom. Om skyldighet för den, som från utlandet inför motorfordon för tillfälligt brukande här i riket, att i samband med fordonets tullbe­ handling förete bevis om trafikförsäkring gäller vad Konungen därom för­ ordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30-

AVDELNING III.

Bestämmelser om förare av fordon.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

28 §.

1 mom. Fordon får icke på väg föras av någon, som på grund av sjukdom, uttröttning eller påverkan av starka drycker eller andra stimulerande eller bedövande ämnen eller eljest saknar nödiga förutsättningar att på betryg­ gande sätt kunna föra fordonet.

2 mom. Finner polisman skäl antaga, att förare av fordon är så påverkad av starka drycker, att han icke kan på betryggande sätt föra sitt fordon, eller finner polisman uppenbart, att föraren eljest saknar nödiga förutsätt­ ningar därför, äger polismannen förbjuda honom att föra fordonet, så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra honom därifrån. Polismannen skall snarast möjligt underrätta vederbörande förman om åtgärden.

28

K ungt. Maj:ts proposition nr 30.

2 kap. Särskilda bestämmelser om förare av motorfordon.

Krav på körkort.

29 §.

1 mom. Motorfordon får föras endast av den, som genom körkort, ut­

färdat av länsstyrelse, är berättigad att föra fordonet.

Körkort utfärdas för bil eller motorcykel och gäller för färd i hela riket.

Körkort för bil berättigar även till förande av motorcykel.

Körkort må meddelas för bil endast den, som fyllt 18 år, och för motor­

cykel endast den, som fyllt 16 år. Körkort för motorcykel gäller, om inne­

havaren icke fyllt 18 år, endast för lätt motorcykel.

2 mom. Körkort skall under färd medföras och på tillsägelse uppvisas för

besiktningsman eller polisman. Körkortet skall vara i sådant skick, att det

utan svårighet kan avläsas.

3 mom. Om undantag från bestämmelserna i denna paragraf stadgas i 30

och 37 §§.

övningskörning.

30 §.

1 mom. Den, som för att erhålla körkort vill förvärva färdighet i körning

med motorfordon, må, utan hinder av att han icke innehar körkort, föra

sådant fordon vid övningskörning under förutsättning

1. att han fyllt 18 år eller, om körningen sker med lätt motorcykel, 16 år;

2. att körningen sker under uppsikt av person, som fyllt 21 år och inne­

har körkort för fordon av det slag, bil eller motorcykel, körningen avser,

samt har längre tids vana och skicklighet i fråga om körning med sådant

fordon; samt

3. att, såvitt angår körning med bil, den, som utövar uppsikt över kör­

ningen, medföljer i bilen vid den körandes sida.

Den, som har uppsikt över övningskörning, anses som förare vid sådan

körning.

2 mom. Om den, som redan innehar körkort men önskar uppöva sin fär­

dighet i körning, för vilken körkortet gäller, träffat avtal om övningskör­

ning med någon, som bedriver körskola enligt 36 §, anses den, vilken enligt

avtalet utövar uppsikt över sådan körning, som förare vid körningen.

Förarprov.

31 §.

1 mom. Den, som önskar erhålla körkort, skall undergå förarprov inför

besiktningsman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

29

Vid anmälan till förarprov skall sökanden förete

a) åldersbevis, upptagande jämväl sökandens identitetsbeteckning i folk­ bokföringen;

b) av läkare enligt formulär, som Konungen fastställer, och inom tre månader före anmälningen utfärdat intyg, utvisande i vad mån sökanden lider av sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan syn- eller hörselnedsättning, som väsentligen minskar hans förmåga att föra motorfordon;

c) välliknande fotografi av sökanden, så beskaffat, att det lämpligen kan anbringas på körkortet; och skall fotografiet på baksidan vara av den läkare, som utfärdat det under b) omförmälda intyget, försett med påskrift, upptagande sökandens namn, datum för intyget och läkarens namnteckning; samt

d) bevis om förarutbildning, utfärdat av den, som meddelat denna. Erforderlig synskärpa skall anses föreligga, därest med eller utan glasögon antingen synskärpan uppgår till minst 0,7 på det ena ögat och minst 0,3 på det andra eller ock, om synskärpan på ett öga är mindre än 0,3 eller synen på ögat helt saknas, synskärpan på det andra ögat uppgår till minst 0,8 samt nedsättningen eller förlusten av synen på det sämre ögat bestått mer än ett år.

Hörselförmågan skall anses tillräcklig, därest åtminstone på det ena örat vanlig samtalsstämma väl uppfattas på 4 meters avstånd.

2 mom. För provet skall sökanden tillhandahålla besiktningsmannen lämpligt fordon. Under provet anses sökanden som förare av fordonet.

3 mom. Förarprov må godkännas endast om sökanden efter prövning under olika trafikförhållanden samt förhör befinnes

a) besitta ur trafiksäkerhetssynpunkt erforderlig körskicklighet, sinnes­ närvaro och omdömesförmåga;

b) äga för brukandet erforderlig kännedom om det slag av motorfordon, varom fråga är; samt

c) hava nödiga insikter om gällande trafikföreskrifter samt om den ver­ kan ur trafiksäkerhetssynpunkt, som trötthetstillstånd och alkoholhaltiga drycker medföra å den mänskliga organismen.

4 mom. Har sökande avlagt godkä^it förarprov, skall den, som anställt provet, meddela sökanden bevis härom (kompetensbevis).

Utfärdande av körkort m. m.

32 §.

1 mom. Ansökan om körkort göres hos länsstyrelsen i det län, inom vilket sökanden är mantalsskriven, eller, om han icke är mantalsskriven i riket, hos länsstyrelsen i det län, där han vistas.

Ansökan skall göras skriftligen och innehålla upplysning om sökandens fullständiga namn, yrke, hemvist och postadress ävensom uppgift, huru­ vida sökanden tidigare sökt eller erhållit körkort.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Vid ansökan skola fogas

a) de i 31 § 1 mom. a—c) nämnda handlingarna;

b) i 31 § 4 mom. angivet kompetensbevis, utfärdat inom tre månader före

ansökningen;

c) intyg, utfärdat inom tre månader före ansökningen, av polismyndig­

heten i sökandens mantalsskrivningsort, att sökanden under de senaste

två åren gjort sig känd för nyktert levnadssätt och med hänsyn till sina

personliga förhållanden i övrigt icke kan anses olämplig såsom förare av

motorfordon; dock må detta kunna styrkas i annan ordning, om sökanden

under angivna tid icke varit mantalsskriven här i riket.

Innan intyg, som angives under c), utfärdas, skall polismyndigheten in­

hämta yttrande från polismyndighet i annan ort, där sökanden må hava va­

rit mantalsskriven under ifrågavarande tid.

Polismyndighet skall före utfärdande av intyg eller avgivande av yttrande

höra vederbörande nykterhetsnämnd samt, om så finnes erforderligt, jämväl

annan, som äger kännedom i saken.

Intyg, som nyss sagts, är avgiftsfritt.

Sedan frågan om utfärdande av intyg blivit slutligt prövad, skall polis­

myndigheten i sökandens mantalsskrivningsort ofördröjligen till vederbö­

rande länsstyrelse insända införskaffade yttranden över sökandens nykter-

lietsförhållanden.

Sökande är skyldig att, där länsstyrelse eller polismyndighet så påford­

rar, förete intyg om sin mantalsskrivningsort under tid, som avses under c).

2 mom. Har sökande fullgjort vad i 1 mom. föreskrivits, må länsstyrel­

sen, sedan av polismyndighet införskaffade yttranden kommit länsstyrelsen

tillhanda, och efter den ytterligare utredning, som kan finnas erforderlig,

för honom utfärda körkort. För sökande, som lider av sådant lyte, sådan

sjukdom eller sådan syn- eller hörselnedsättning, som väsentligen minskar

hans förmåga att föra motorfordon, må körkort dock utfärdas allenast i de

fall och på de villkor, som Konungen bestämmer.

Formulär till körkort fastställes av Konungen.

På körkort skall innehavarens födelsetid finnas angiven.

Då körkort för motorcykel utfärdas för person, som icke fyllt 18 år, skall

på körkortet antecknas, att kortet intill den dag, då innehavaren uppnår

nämnda ålder, endast gäller för lätt motorcykel.

Om sökanden icke utan glasögon har erforderlig synskärpa, skall på kör­

kortet anmärkas, att han är skyldig att vid förande av motorfordon bära

nödiga glasögon.

3 mom. Har körkort för bil tilldelats någon, som förut innehar körkort

för motorcykel, åligger det honom att efter anmaning överlämna sistnämnda

körkort till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet för bil. Länsstyrelsen

skall, om körkortet för motorcykel utfärdats av annan länsstyrelse, under­

rätta denna om kortets återställande.

4 mom. Har körkort förstörts eller förkommit eller undergått sådan för­

ändring, att det icke lämpligen kan användas, må efter ansökan hos läns­

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

31

styrelse, som utfärdat kortet, duplettkörkort med påteckning av ordet »dup- lett» utställas.

Vid dylik ansökan skall fogas fotografi av beskaffenhet, som i 31 § 1 mom.

c) sägs; och skall fotografiet, där sökandens identitet icke på annat sätt tillförlitligen styrkes, baktill vara försett med intyg av trovärdig person, att fotografiet föreställer sökanden. Ansökan skall, om körkortet förstörts eller förkommit, innehålla försäkran om förlusten av kortet. Finnes körkortet i behåll, skall detsamma bifogas ansökningen.

Skulle förlorat körkort komma tillrätta, skall ettdera kortet ofördröj ligen återställas till länsstyrelsen.

5 mom. Ändrar innehavare av körkort namn, skall han inom tre veckor från det ändringen skedde göra anmälan därom hos den länsstyrelse, som utfärdat körkortet.

Länsstyrelsen skall, där så lämpligen kan ske, på körkortet införa det nya namnet eller ock utfärda duplettkörkort upptagande detsamma. I sistnämn­ da fall skall det tidigare utfärdade körkortet överlämnas till länsstyrelsen.

6 mom. över utfärdade körkort skall länstyrelsen föra körkortsregister.

Närmare bestämmelser angående körkortsregister meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar.

Återkallelse av körkort m. m.

33 §.

1 mom. I följande fall skall, där annat ej följer av vad i 34 § stadgas, kör­ kort återkallas av den länsstyrelse, som utfärdat körkortet, nämligen:

1. om föraren gjort sig skyldig till brott mot 1 § andra stycket eller 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott;

2. om föraren eljest vid färd med motordrivet fordon i något för trafik­ säkerheten väsentligt hänseende grovt åsidosatt honom såsom förare ålig­ gande förpliktelser;

3. om föraren genom upprepade förseelser mot de bestämmelser, som i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse meddelats för förare av motor­ drivna fordon, i väsentlig mån visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter dessa bestämmelser; eller

4. om föraren med hänsyn till onyktert levnadssätt eller personliga för­ hållanden i övrigt icke bör betros med att innehava körkort.

Återkallelse av körkort på grund av straffbelagd förseelse må icke äga rum, förrän frågan om straff för förseelsen blivit avgjord genom lagakraft- vunnen dom, såvida ej länsstyrelsen finner uppenbart, att föraren är olämp­ lig att föra motorfordon.

Vid prövning av fråga om återkallelse av körkort må, såvitt annat ej följer av vad i nästa stycke stadgas, avseende icke fästas vid förseelse, för vilken föraren dömts mer än två år före begåendet av förseelse, som giver anled­ ning till att frågan om körkortets återkallelse upptages till prövning.

Vid återkallelse av körkort på skäl, som angivas i detta moment, skall

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

bestämmas viss tid, efter vars utgång föraren efter ansökan ånyo må kunna

erhålla körkort. Denna tid skall utgöra

a) minst ett och högst fem år, då föraren dömts för brott, som under

1 punkten sägs, och som begåtts inom fem år efter det föraren dömts för

brott, som nyss sagts;

b) minst sex månader och högst två år, då föraren eljest dömts för brott,

som under 1 punkten sägs;

c) minst tre månader och högst två år, då körkort eljest återkallas.

1 tiden skall inräknas den tid, varunder beslut om återkallelse tills vidare

enligt 3 mom. och om omhändertagande enligt 35 § varit gällande.

2 mom. Om förares förutsättningar för rätt att föra motorfordon blivit så

väsentligen minskade genom sjukdom, skada eller dylikt, att han ur trafik-

säkerhetssynpunkt icke vidare hör innehava körkort, skall den länsstyrelse,

som utfärdat körkortet, återkalla detsamma.

Länsstyrelse äger, när så finnes påkallat, ålägga förare att inom viss tid

förete nytt läkarintyg vid äventyr att körkortet eljest återkallas.

3 mom. Uppstår fråga om återkallelse av körkort och föreligga därvid

sådana omständigheter, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att

föra motorfordon, skall länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut om åter-

kallelsen fattas, återkalla körkortet tills vidare i avvaktan på det slutliga

beslutet.

Har till länsstyrelsen inkommit beslut om körkorts omhändertagande en­

ligt 35 § första stycket, skall länsstyrelsen skyndsamt förordna, huruvida

körkortet skall återkallas tills vidare eller återställas till föraren. Då beslut

om körkorts omhändertagande meddelats enligt 35 § andra stycket, skall

länsstyrelsen efter därom mottagen underrättelse återkalla körkortet tills

vidare.

4 mom. Beslut om återkallelse av körkort skall genom länsstyrelsens för­

sorg delgivas den, som avses med beslutet.

Har återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna

körkortet till länsstyrelsen.

Skulle beslut om återkallelse efter anförda besvär bliva upphävt, skall

körkortet återställas till föraren.

5 mom. önskar förare, vars körkort återkallats enligt 1 mom., efter ut­

gången av den enligt samma moment bestämda tid ånyo erhålla rätt att föra

motorfordon, eller önskar förare, vars körkort återkallats enligt 2 mom.,

åter erhålla sådan rätt, skall ansökan härom ställas till länsstyrelsen i det

län, som i 32 § 1 mom. sägs.

Ansökan må avse körkortets återfående:

a) om vid återkallelse enligt 1 mom. tiden för återkallelsen bestämts till

ett år eller därunder och ansökan göres inom sex månader efter utgången

av åter kallelsetiden; samt

b) om återkallelse skett enligt 2 mom. och ansökan göres inom två år

efter återkallelsen.

I andra fall än nu nämnts skall ansökan avse utfärdande av nytt körkort.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

33

6 mom. Ansökan om återfående av körkort, som återkallats enligt 1 mom., skall, därest tiden för återlcallelsen uppgår till minst sex månader, vara åtföljd av läkarintyg och nykterhetsintyg, som angivas i 31 § 1 mom. b) och 32 § 1 mom. c). Vid ansökan om återfående av körkort, som återkallats enligt 2 mom., skall fogas läkarintyg, som i 31 § 1 mom. b) sägs. Länssty­ relse äger dock vid prövning av ansökan om återfående av körkort alltid rätt att, där så finnes nödigt, infordra samtliga i 32 § 1 mom. nämnda hand­ lingar.

Ansökan om utfärdande av nytt körkort skall vara åtföljd av samtliga handlingar, som angivas i 32 § 1 mom.

Har återkallelse skett enligt 1 mom., skola ovan avsedda intyg och andra handlingar vara utfärdade efter återkallelsetidens utgång, och skall nylc- terhetsintyget avse tid efter begående av förseelse, som givit anledning till körkortets återkallelse. Där återkallelse skett enligt 2 mom., skola handling­ arna vara utfärdade efter återkallelsen.

7 mom. Då prövning av fråga om återfående av körkort eller utfärdande av nytt körkort ankommer på annan länsstyrelse än den, som återkallat körkortet, skall yttrande i ärendet jämte utdrag rörande sökanden ur kör- kortsregistret inhämtas från sistnämnda länsstyrelse. Angående beslut i anledning av ansökan om återfående av körkort skall underrättelse lämnas den länsstyrelse, som återkallat detsamma. Körkort, som må återfås, skall tillhandahållas sökanden hos den länsstyrelse, som meddelat beslut i frågan.

8 mom. På sätt Konungen förordnar skola för rikets polismyndigheter kungöras beslut om återkallelse av körkort ävensom beslut, varigenom åter­ kallelse av körkort, efter anförda besvär, upphävts eller ändrats, eller var­ igenom, efter återkallelse, föraren återfått sitt körkort eller nytt körkort utfärdats för honom.

Varning.

34 §.

Har emot innehavare av körkort förebragts sådan omständighet, som jämlikt 33 § 1 mom. 2—4 punkterna kan föranleda återkallelse av körkortet,

men kan det antagas, att han skall låta rätta sig utan sådan åtgärd, må varning i stället meddelas.

Beslut om varning skall genom länsstyrelsens försorg delgivas den, som avses med beslutet.

Varning må ej överklagas.

Omhändertagande av körkort.

35 §.

Har förare vid färd med motordrivet fordon ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller varit synbarligen berusad av starka drycker eller annat ämne, eller har förare till följd av sjukdom, skada eller dylikt uppenbarligen förlorat

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

förmågan att föra motorfordon utan risk för liv eller egendom, skall i Stock­

holm vederbörande poliskommissarie och i övriga delar av riket polismyn­

dighet skyndsamt besluta om körkortets omhändertagande.

Misstankes förare för att vid färd med motorfordon eller med traktor, till

vilken släpfordon kopplats, hava brutit mot 4 § lagen om straff för vissa

trafikbrott, och visar blodundersökning, att föraren under färden haft en

alkoholkoncentration i blodet av 0,8 promille eller däröver, skall den myn­

dighet, som har att förbereda talan mot föraren, skyndsamt efter erhållan­

det av analysbeviset besluta om körkortets omhändertagande.

Beslut, som här avses, skall delgivas körkortsinnehavaren, vilken har att

efter anmaning överlämna körkortet till den, som meddelat beslutet,

Beslut om körkorts omhändertagande skall snarast möjligt och i fall, som

avses i första stycket, inom 48 timmar översändas till den länsstyrelse, som

utfärdat körkortet. Vid beslutet skall fogas körkort, som överlämnats i an­

ledning av beslutet, ävensom, där beslutet meddelats enligt första stycket,

redogörelse för de skäl, som föranlett åtgärden, samt, där beslutet medde­

lats enligt andra stycket, avskrift av analysbeviset.

Beslut om körkorts omhändertagande gäller till dess länsstyrelse för­

ordnat, huru med körkortet skall förfaras. I avbidan på sådant förordnande

är föraren icke berättigad att föra motorfordon.

Körskola.

36 §.

1 mom. Yrkesmässig utbildning av bil- eller motorcykelförare (körskola)

får ej bedrivas utan tillstånd av länsstyrelsen i det län, där verksamheten

skall äga rum.

över ansökan om dylikt tillstånd skall länsstyrelsen inhämta yttrande av

besiktningsman, som i 1 § 9 mom. omnämnd chefsmyndighet förklarat be­

hörig avgiva sådana yttranden.

Tillstånd må meddelas viss fysisk eller juridisk person, som med hänsyn

till vederhäftighet samt andra på frågan inverkande omständigheter befinnes

äga förutsättningar att bedriva körskola på sådant sätt, att det allmännas

krav på god förarutbildning blir tillgodosett.

Tillstånd skall upptaga de villkor och bestämmelser, som prövas nödiga.

Där icke särskilda förhållanden annat föranleda, skall tillståndet utfärdas

att gälla tills vidare.

2 mom. Vid körskola skall finnas en för skolans utbildningsarbete i

dess helhet ansvarig föreståndare, vilken godkänts för uppdraget av länssty­

relsen i det län, där skolan bedrives eller skall bedrivas.

Om så erfordras med hänsyn till omfattningen av skolans verksamhet,

skall vid skolan, utöver föreståndaren, finnas en eller flera av länsstyrelsen

för skolan godkända lärare med kompetens för såväl teoretisk som praktisk

undervisning.

Uppsikt över övningskörning, varom förmäles i 30 §, får vid körskola

Kungi. Maj:ts proposition nr 30.

35

icke utövas av annan än för skolan godkänd föreståndare eller lärare eller av särskild av länsstyrelsen för skolan godkänd instruktör.

3 mom. Godkännande såsom föreståndare, lärare eller instruktör vid viss körskola må av länsstyrelse meddelas endast om sökandens kompetens be­ styrkts genom prov, avlagt inför besiktningsman, som i 1 § 9 mom. om­ nämnda chefsmyndighet förklarat behörig anställa prov för körskoleperso- nal.

Vid anmälan till dylikt prov skall sökanden förete

a) körkort, gällande för bil och utvisande, att sökanden fyllt 21 år; och

b) intyg, utfärdat inom tre månader före anmälningen, av polismyndighet eller två trovärdiga personer, att sökanden under de senaste tolv måna­ derna i betydande omfattning fört bil under olika trafikförhållanden; och skall i intyget finnas närmare angivet, i vilken omfattning och under vilka omständigheter sökanden fört bil.

Intyg, som nu sagts, erfordras dock ej, om sökanden med hänsyn till sär­ skild utbildning kan antagas besitta nödig erfarenhet och körvana.

För provet skall sökanden tillhandahålla besiktningsmannen lämpligt fordon.

4 mom. Sökande må av besiktningsman förklaras kompetent såsom före­ ståndare och lärare endast om han efter prov under olika trafikförhållanden samt förhör befinnes

a) besitta ur trafiksäkerhetssynpunkt god körskicklighet, sinnesnärvaro och omdömesförmåga;

b) vara väl förtrogen med konstruktionen och verkningssättet hos motor­ fordon;

c) äga ingående kännedom om gällande trafikföreskrifter samt om den verkan ur trafiksäkerhetssynpunkt, som trötthetstillstånd och alkoholhaltiga drycker medföra å den mänskliga organismen; samt

d) hava erforderlig förmåga att i körskola meddela såväl teoretisk som praktisk undervisning.

Sökande må förklaras kompetent såsom instruktör endast om han efter prov under olika trafikförhållanden samt förhör befinnes

a) besitta ur trafiksäkerhetssynpunkt god körskicklighet, sinnesnärvaro och omdömesförmåga;

b) vara väl förtrogen med verkningssättet hos motorfordon;

c) äga för praktisk undervisning i körskola nödig kännedom om gällande trafikföreskrifter; samt

d) hava erforderlig förmåga att i körskola meddela praktisk undervis­ ning.

Har sökande vid avlagt prov befunnits kompetent såsom föreståndare, lärare eller instruktör, skall besiktningsmannen meddela sökanden bevis härom (kompetensbevis).

5 mom. Ansökan hos länsstyrelse om godkännande såsom föreståndare, lärare eller instruktör skall göras skriftligen och innehålla upplysning om sökandens fullständiga namn, yrke, hemvist och postadress samt om num­ mer å sökandens körkort.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Vid ansökan skola, där annat ej följer av nästkommande stycke, fogas

a) kompetensbevis, som angives i 4 inom.;

b) intyg, utfärdat inom tre månader före ansökningen, av polismyndig­

heten i sökandens mantalsskrivningsort, att sökanden under de senaste två

åren gjort sig känd för nyktert levnadssätt samt med hänsyn till sina person­

liga förhållanden i övrigt icke kan anses olämplig att handhava undervis­

ning i körskola; samt

c) om sökandens körkort utfärdats av annan länsstyrelse, utdrag av kör-

kortsregistret beträffande sökanden.

Där den, som är av länsstyrelse godkänd såsom föreståndare, lärare eller

instruktör vid viss körskola, hos samma länsstyrelse söker enahanda god­

kännande för annan körskola, skola under a) och b) angivna handlingar

ingivas allenast då länsstyrelsen så anser nödigt.

I fråga om intyg, som angives under b), skola de i 32 § 1 mom. upptagna

bestämmelserna om intyg, varom förmäles i sistnämnda moment c), äga mot­

svarande tillämpning.

Sökande är skyldig att, där länsstyrelse eller polismyndighet så påford­

rar, förete intyg om sin mantalsskrivningsort under tid, som avses under b).

Efter prövning av de av sökanden ingivna handlingarna och efter den

ytterligare utredning, som må anses erforderlig, äger länsstyrelsen att för

sökande, som innehar gällande körkort för bil samt i övrigt befunnits lämp­

lig, meddela godkännande såsom föreståndare, lärare eller instruktör vid

viss körskola.

6 mom. Motorfordon må ej användas för övningskörning i körskola utan

att vara härför godkänt av besiktningsman.

Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar bestämmer,

huruvida motorfordon, som i körskola användes för övningskörning, skall

vara försett med särskilda säkerhetsanordningar och särskild beteckning.

Angående skyldighet att inställa dylikt motorfordon till kontrollbesiktning

gäller vad därom stadgas i 24 §.

7 mom. För den teoretiska undervisningen i körskola skall finnas lämplig

lokal och erforderlig materiel.

8 mom. Innehavare av körskola skall föra särskilda anteckningar angå­

ende undervisningen vid skolan samt årligen före februari månads utgång

till länsstyrelsen i det län, där skolan bedrives, insända redogörelse för un­

dervisningen under nästföregående år. Närmare föreskrifter angående an­

teckningar och redogörelse, som nyss sagts, meddelas av Konungen eller den

myndighet Konungen därtill förordnar.

Verksamheten vid körskola skall vara underkastad inspektion av besikt­

ningsman samt den tillsyn i övrigt, varom länsstyrelsen förordnar.

9 mom. Befinnes innehavare av körskola vara olämplig härtill eller be­

drives utbildning i körskola i strid mot gällande föreskrifter eller eljest på

ett otillfredsställande sätt, eller har undervisning vid skolan ej bedrivits

under de senaste tolv månaderna, må länsstyrelse, som meddelat tillstånd

för körskolan, återkalla detsamma.

Kung!. Maj:ts proposition nr 30.

37

Befinnes den, som av länsstyrelsen godkänts såsom föreståndare, lärare eller instruktör vid körskola, olämplig härtill, skall länsstyrelsen återkalla godkännandet.

Har innehavare av körskola eller föreståndare, lärare eller instruktör vid sådan skola gjort sig skyldig till förfarande eller försummelse, som kan föranleda återkallelse av tillstånd eller godkännande, men kan det antagas, att han skall låta rätta sig utan sådan åtgärd, må varning i stället med­ delas.

Beslut om återkallelse eller varning skall genom länsstyrelsens försorg delgivas den, som avses med beslutet. Varning må ej överklagas.

Särskilda föreskrifter för personer, som från utlandet inkommit i riket för

att tillfälligtvis här vistas.

37 §.

1 mom. Angående rätt för person, som i främmande stat äger föra motor­ fordon, att på grund av internationella överenskommelser eller eljest under tillfällig vistelse här i riket föra sådant fordon gäller vad Konungen därom förordnar.

2 mom. Den, som från utlandet inkommit i riket för att tillfälligtvis här vistas, må, utan hinder av att han icke jämlikt 1 mom. är berättigad att här i riket föra motorfordon eller innehar körkort, som i 29 § sägs, här föra bil eller motorcykel under förutsättning att han därtill erhållit tillstånd (turist­ körkort) enligt vad nedan stadgas.

Turistkörkort utfärdas av polismyndighet. Därest ej särskilda omständigheter annat föranleda, skall turistkörkort för bil eller för motorcykel meddelas den, som med behörigt intyg av svensk konsul eller av polismyndighet i land, där han tidigare vistats, eller av kon­ sul, som företräder detta land här i riket, eller eljest på tillförlitligt sätt styrker, att han i det främmande landet äger rätt att föra motorfordon av det slag, varom fråga är.

Turistkörkort skall utfärdas enligt formulär, som fastställes av Konung­ en, och gäller för ett år från utfärdandet.

Angående utfärdande av turistkörkort skall göras anteckning i pass eller motsvarande legitimationshandling för sökanden.

över utfärdade turistkörkort skall polismyndighet föra särskilt register. Närmare bestämmelser om dylikt register meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar.

Turistkörkort skall under färd medföras och på tillsägelse uppvisas för besiktningsman eller polisman.

Vad i 33—35 §§ stadgas om återkallelse och omhändertagande av kör­ kort samt om varning skall i tillämpliga delar gälla i fråga om turistkör­ kort. Beslut om återkallelse eller varning må meddelas av envar länssty­ relse.

38

Kungi. Maj:ts proposition nr 30.

AVDELNING IV.

Trafikregler.

1 kap. Inledande bestämmelser.

38 §.

Bestämmelserna i denna avdelning skola gälla endast för trafik på väg.

Då på väg finnas skilda banor för olika slag av vägtrafikanter, skola be­

stämmelserna om väg i tillämpliga delar gälla för varje särskild sådan bana.

I 40 § 1 mom. avsedda anvisningar för trafik med fordon ävensom i 42

och 44—50 §§ meddelade särskilda bestämmelser om sådan trafik skola i

tillämpliga delar gälla även för ridande och personer, som leda eller driva

kreatur.

Vid tillämpning av bestämmelserna i denna avdelning skall såsom gående

anses även den, som för barnvagn, rullstol eller lekfordon, så ock den, som

åker skidor, skridskor eller rullskridskor.

2 kap. Bestämmelser för samtliga vägtrafikanter.

Grundregler.

39 §.

Vägtrafikant skall iakttaga den omsorg och varsamhet, som till före­

kommande av trafikolycka betingas av omständigheterna, samt uppträda så,

att han icke onödigtvis hindrar eller stör trafiken. Även i övrigt skall väg­

trafikant visa hänsyn mot andra vägtrafikanter och mot dem, som bo eller

uppehålla sig vid vägen.

Beaktande av anvisningar i trafiken.

40 §.

1 mom. Vägtrafikant skall ställa sig till efterrättelse de anvisningar rö­

rande trafiken, vilka meddelas genom uppsatta anslag, vägmärken och

signaler.

Förare av utryckningsfordon må dock i trängande fall underlåta att följa

i föregående stycke avsedda bestämmelser.

2 mom. Vägtrafikant skall efterkomma polismans anvisningar till trafi­

kens ordnande och stanna, när polisman därtill giver tecken.

Förare av motordrivet fordon skall åtlyda besiktningsmans tecken att

stanna.

Beredande av fri väg för vissa vägtrafikanter m. fl.

41 §.

i mom. Vägtrafikant skall, där så kan ske, lämna fri väg för spårvagn,

militärtrupp och begravningståg samt annan procession. Vad sålunda stad­

Kungi. Maj:ts proposition nr 30.

39

gas skall dock icke gälla förare av utryckningsfordon, för vilket påkallas fri väg enligt bestämmelserna i 2 mom.

2 mom. Förare av utryckningsfordon äger i trängande fall påkalla fri väg för fordonet. För sådant ändamål skall signal givas med särskild larm­ anordning och framtill på fordonet föras minst en lykta med kraftigt rött sken framåt. Larmanordningen skall vara av typ, som godkänts av Ko­ nungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar.

Det åligger annan vägtrafikant ävensom förare av spårvagn, som icke framgår på särskild banvall, att i god tid om möjligt lämna utrycknings­ fordon fri väg, då så påkallas.

Korsning i plan mellan väg och järnväg m. m.

42 §.

1 mom. Vägtrafikant, som ämnar passera korsning i samma plan mellan väg och järnväg, skall, oavsett förekommande säkerhetsanordningar, ge­ nom uppmärksamhet på järnvägen förvissa sig om huruvida tåg nalkas. Vid färd med fordon skall därvid hållas en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg hastighet.

Med tåg likställes i denna paragraf varje anordning på hjul, vilken löper på järnvägsskenor.

2 mom. Då av signal eller annat förhållande framgår, att tåg nalkas, skall vägtrafikant stanna på betryggande avstånd från korsningen och före ljussignal, om sådan finnes. Föreligger ej förhållande, som nu sagts, skall korsningen skyndsamt passeras.

På fordon, som är försett med särskilda parkeringslyktor, böra framtill endast dessa hållas tända, då fordonet under mörker stannats för annal­ kande tåg.

3 mom. Omkörning av annat fordon får ej ske strax före eller i korsning i samma plan mellan väg och järnväg.

4 mom. I andra fall än i 2 mom. sägs får icke, utan att trafikförhållan­ dena det föranleda, fordon på väg stannas eller uppställas inom ett avstånd av 30 meter från korsande järnvägs närmaste skena.

5 mom. Bestämmelserna i 1—4 mom. skola äga motsvarande tillämpning på korsning i samma plan mellan väg och spårväg med särskild banvall.

Åligganden vid trafikolycka.

43 §.

Vägtrafikant, som med eller utan egen skuld haft del i uppkomsten av trafikolycka, får icke genom att avlägsna sig från olycksplatsen eller eljest undandraga sig att i mån av förmåga medverka till de åtgärder, vartill olyc­ kan skäligen föranleder, såsom omhändertagande av skadad person. Han får ej heller undandraga sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna upplys­ ningar om händelsen.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

3 kap. Särskilda bestämmelser om trafik med fordon.

Användande av skilda vägbanor.

44 §.

Finnas på väg skilda banor för olika slag av vägtrafikanter, skall fordon

föras på bana, som är avsedd för fordonet. Fordon må dock föras på annan

bana, om så i särskilt fall erfordras för korsande av banan eller föranledes

av annan tvingande orsak och trafiksäkerheten ej äventyras därigenom.

Cykelbana på sidan av väg skall anses upplåten endast för cykeltrafik i

den riktning, vari övrig fordonstrafik på samma sida av vägen framgår. Vad

nu sagts skall dock icke gälla, där annat särskilt angivits genom vägmärke.

Fordons plats på väg och i vägkorsning.

45 §.

1 mom. Fordon bör, där så lämpligen kan ske, föras på vänstra delen av

vägen.

Vid oklar sikt eller där sikten i kurva, vägkorsning, backe eller annorstä­

des är skymd, skall fordon alltid hållas till vänster på vägen. Detta gäller

dock icke väg med enkelriktad fordonstrafik.

Fordon, som föres med ringa hastighet, bör hållas så långt som möjligt

till vänster på vägen, såvida annat ej följer av 2, 4 eller 5 mom.

Då fordon föres efter annat fordon, skall avståndet till det framförva­

rande fordonet avpassas så, att fara för påkörning ej föreligger, om detta

fordon stannas eller dess hastighet minskas.

2 mom. I god tid före vägkorsning bör fordon, som skall svängas till väns­

ter, föras till vägens vänstra sida och fordon, som skall svängas till höger,

föras in mot vägens mittlinje eller, om vägen har enkelriktad fordonstrafik,

till vägens högra sida.

3 mom. Vänstersväng i vägkorsning bör göras så nära vänstra vägkanten

som lämpligen kan ske.

4 mom. Vid högersväng i vägkorsning bör följande iakttagas:

a) Om båda vägarna hava dubbelriktad fordonstrafik, skall fordonet föras

så, att det inkommer i vägkorsningen till vänster om vägens mittlinje och

lämnar korsningen till vänster om den korsande vägens mittlinje.

b) Om fordonstrafiken är dubbelriktad på den väg, varifrån fordonet

kommer, och enkelriktad på den korsande vägen, skall fordonet införas i

vägkorsningen till vänster om förstnämnda vägs mittlinje.

c) Om fordonstrafiken är enkelriktad på den väg, varifrån fordonet kom­

mer, och dubbelriktad på den korsande vägen, skall fordonet föras så, att

det lämnar vägkorsningen till vänster om sistnämnda vägs mittlinje.

d) Om båda vägarna hava enkelriktad fordonstrafik, skall svängen göras

så nära högra vägkanten som lämpligen kan ske.

Vägkorsning skall anses omfatta det område, som begränsas av de tänkta

förlängningarna av de korsande vägarnas sidor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

41

5 mom. Där före vägkorsning fordonstrafik i samma färdriktning framgår i två eller flera jämsides löpande körfiler, skall förare av fordon i god tid intaga den körfil, som med hänsyn till avsedd körriktning är lämplig.

6 mom. Utan hinder av bestämmelserna i 1—5 mom. må fordon, som an­ vändes i väghållningsarbete, med iakttagande av erforderliga försiktighets­ mått föras på sätt som med hänsyn till arbetet finnes nödigt.

7 mom. Backning eller vändning må ej företagas, med mindre föraren för­ vissat sig om att det kan ske utan fara eller onödigt hinder för övrig trafik.

Hastighet.

46 §.

1 mom. Fordons hastighet skall anpassas till vad trafiksäkerheten och be­ hörig hänsyn till omständigheterna i övrigt kräver.

Särskilt åligger det förare av fordon att hålla en med hänsyn till förhål­ landena tillräckligt låg hastighet:

a) vid oklar sikt;

b) vid vägkorsning;

c) i skarp kurva;

d) vid backkrön;

e) när sikten eljest är skymd;

f) vid risk för bländning;

g) vid halt väglag;

h) vid möte med fordon på smal väg eller bro;

i) då fordonet nalkas spårvagn eller buss, som stannat för passagerares av- eller påstigning;

j) då fordonet nalkas småbarn, som uppehåller sig på eller invid vägen;

k) då fordonet nalkas gående, som bär särskilt tecken för blindhet eller dövhet;

l) då fordonet nalkas kreatur. Förare av fordon skall, då fordonet närmar sig obevakat, tydligt marke­ rat övergångsställe för gående, nedbringa hastigheten så, att fordonet kan stannas framför övergångsstället för att lämna gående tillfälle att passera.

Vid smutsigt väglag skall förare av fordon, såvitt möjligt, anpassa hastig­ heten så, att annan vägtrafikant ej utsättes för smutsstänk.

2 mom. I fråga om högsta tillåtna hastighet för vissa motordrivna fordon m. m. gäller vad därom stadgas i 56 §.

Möte och omkörning.

47 §.

1 mom. Förare av fordon skall vid möte med eller omkörning av gående lämna denne tid att vika åt sidan samt låta honom förfoga över tillräckligt utrymme på vägen.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Möte med annan vägtrafikant än gående skall ske till vänster. Omkörning

av annan vägtrafikant än gående skall ske till höger.

Möte med eller omkörning av spårvagn skall, om spårens läge medgiver

det, äga rum till vänster.

2 mom. Omkörning av annat fordon må ej ske, där sikten är skymd, och

under inga förhållanden strax före eller i vägkorsning eller skarp kurva

eller strax före eller på backkrön.

3 mom. Fordonsförare, som vill köra om annat fordon, skall före omkör­

ningen övertyga sig om att den framförvarande är beredd på omkörning.

För sådant ändamål hör den omkörande giva sig tillkänna genom ljud- eller

ljussignal eller på annat lämpligt sätt. Inom tättbebyggt område eller vid

tät trafik må dock, om så kan ske utan fara, omkörning äga rum utan hin­

der av att signal ej avgivits.

Föraren på det framförvarande fordonet skall, då han uppmärksammat

tillämnad omkörning, hålla till vänster och sakta farten samt bör, om

signal avgivits, på lämpligt sätt besvara denna.

Den omkörande får icke hålla till vänster, förrän han förvissat sig om

att detta kan ske utan fara för den omkörde.

4 mom. Utan hinder av bestämmelserna i 1 och 2 mom. må förare av

fordon, vilket föres i körfil enligt 45 § 5 inom., före eller i vägkorsning pas­

sera fordon i annan körfil. Likaså äger fordonsförare att, med iakttagande

av nödig försiktighet, till vänster omköra fordon, som svänger till höger,

eller vars förare tydligt förbereder sådan sväng.

5 mom. Vid möte eller omkörning mellan fordon, som användes i väghåll-

ningsarbete, och annat fordon må, med iakttagande av nödig försiktighet,

förfaras på sätt som med hänsyn till fordonens plats på vägen finnes lämp­

ligt.

Korsande möte.

48 §.

t mom. Vid korsning mellan väg, som enligt Öl § förklarats såsom hu­

vudled, och annan väg åligger det fordonsförare, vilken från sistnämnda

väg vill korsa huvudleden eller svänga in på denna, att lämna företräde

åt fordon på huvudleden.

2 mom. Då i annat fall än i 1 mom. sägs ett fordons kurs skär ett annat

fordons kurs, skall föraren av det fordon, som har det andra fordonet på

sin vänstra sida, lämna företräde åt det sistnämnda fordonet. Härmed fri-

tages dock icke någon förare från skyldighet att iakttaga försiktighet vid

passerande av eller färd in på korsande eller anslutande väg. Detta skall

särskilt gälla den, som från väg med ringa trafik kommer in på väg med

livlig trafik.

3 mom. Har spårvagn stannats vid hållplats, där refuge för passagerare ej

finnes, skall fordonsförare, som ämnar passera till vänster om spårvagnen i

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

43

dennas färdriktning räknat, stanna sitt fordon före hållplatsen för att lämna företräde åt gående, som färdas till eller från spårvagnen.

4 mom. Vad i denna paragraf stadgas skall icke gälla, då annat följer av bestämmelserna i 41 §.

Stannande och uppställning.

49 §.

1 mom. Fordon får icke på väg stannas eller uppställas på sådan plats eller sådant sätt, att fara uppstår för person eller egendom eller trafiken onödigtvis hindras eller störes.

Stannande och uppställning skall såvitt möjligt ske på vänstra sidan av vägen i körriktningen räknat.

2 mom. Stannande eller uppställning på väg får icke utan att trafikför­ hållandena det föranleda äga rum:

a) i skarp kurva eller nära sådan eller på backkrön eller i närheten där­ av eller på annan plats, där sikten är skymd;

b) vid vägkorsning inom ett avstånd av 10 meter från korsande kör­ banas närmaste ytterkant;

c) framför vägmärke, så att detta skymmes;

d) på tydligt markerat övergångsställe för gående eller inom ett område av 10 meter före övergångsstället;

e) inom särskild filmarkering eller så nära sådan, att inkörning i rätt fil därigenom försvåras.

3 mom. Parkering på väg får ej ske:

a) där parkering hindrar andra fordon att fritt komma förbi;

b) vid spårvägshållplats eller på utrymme, avsett för trafik med spår­ vagn;

c) vid busshållplats inom ett område av 10 meter på vardera sidan om hållplatsskylt:

d) på tydligt markerad plats för droskstation med annat fordon än sådant, för vilket stationen är avsedd;

e) på bro eller viadukt eller i vägport eller trafiktunnel;

f) framför ingång eller infart till fastighet, om passage till eller från fastigheten därigenom obehörigen hindras eller störes.

4 mom. Förare skall, då fordon stannats på väg, vidtaga sådana åtgärder, att fordonet hindras att komma i gång av sig självt.

Förspänd dragare får ej utan erforderlig tillsyn lämnas obunden på väg. Beträffande belysning på fordon, som under mörker är uppställt på väg, gäller vad därom stadgas i 51 g.

Tecken och signaler.

50 §.

1 mom. Då så i särskilt fall erfordras till förebyggande av fara för person eller egendom, skall förare av fordon genom ljud- eller ljussignal eller på annat lämpligt sätt väcka andra trafikanters uppmärksamhet.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Fordonsförare, som ämnar sätta i gång från kanten av väg, svänga i väg­

korsning, vända på väg eller eljest så ändra fordonets plats i sidled på väg,

att fara eller hinder kan uppstå i trafiken, skall till ledning för andra väg-

trafikanter genom körriktningsvisare eller utsträckande av arm eller på

annat lämpligt sätt i god tid tydligt angiva den nya riktning, han ämnar

taga. Efter användning av körriktningsvisare skall föraren tillse, att den­

samma upphör att visa ändring i körriktningen.

Då förare av fordon ämnar stanna eller hastigt nedbringa farten, skall

han, till ledning för bakom kommande vägtrafikanter, genom stopplykta

eller höjande av hand eller på annat lämpligt sätt i god tid tydligt tillkän­

nagiva sin avsikt.

Beträffande tecken och signaler vid omkörning gäller vad därom stad­

gas i 47 §.

2 mom. Inom tättbebyggt område får ljudsignal givas endast då detta en­

ligt 47 § eller 1 mom. härovan erfordras vid omkörning eller till förebyg­

gande av fara för person eller egendom.

Vad i detta moment stadgas gäller icke utryckningsfordon, då det använ­

des vid utryckning, och ej heller annat fordon, då det användes vid eldfara

för brandväsendets räkning eller av polis- eller tullpersonal, läkare, barn­

morska eller veterinär i brådskande yrkesutövning.

3 mom. Från fordon, som enligt 3—5 samt 7 §§ skall vara utrustat med

ljudapparat av visst slag, får ljudsignal icke givas med apparat av annat

slag.

Vad sålunda är stadgat gäller icke utryckningsfordon under utryckning.

4 mom. Avgivande av tecken eller signal fritager icke någon förare från

skyldighet att förvissa sig om att av honom tillämnat färdsätt icke innebär

fara för andra vägtrafikanter.

Belysning.

51 §.

Då fordon under mörker föres på väg, skall i 3—8 §§ föreskriven lykta

vara tänd. På bil och motorcykel skall sådan lykta hållas tänd även vid

färd på väg i tät dimma. Har släpvagn kopplats till bil, behöver baklykta

hållas tänd endast på släpvagnen eller, om flera släpvagnar tillkopplats,

på den sista av dessa. Skyltlykta behöver i fall, som här avses, hållas tänd

endast på bilen eller, om tillkopplad släpvagn enligt 21 § skall vara försedd

med sådan registrerings-, interims- eller saluvagnsskylt, som skall föras

på bilen, endast på dylik släpvagn.

I stället för stadgad lykta för sken framåt må motsvarande parkerings-

Ivkta användas på väg, där tillfredsställande belysning är anordnad.

Angående rätt att i vissa fall på fordon föra reflexanordning i stället för

belysningsanordning gäller vad därom finnes stadgat i 4—8 §§.

Fordon, som under mörker är uppställt på väg, där tillfredsställande be­

lysning icke är anordnad, skall vara försett med belysnings- eller reflexan­

45

ordning, som utmed vägen utsänder eller reflekterar vitt eller gult ljus framåt och rätt ljus bakåt.

På fordon får icke begagnas bländande ljus på väg, där tillfredsställande belysning är anordnad, eller vid möte med annat fordon, eller när fordo­ net är uppställt på väg. Vid möte med fordon skall avbländning ske i god tid.

På fordon får under färd icke framåt visas annat än vitt eller gult sken, såvida ej annat blivit i särskild ordning föreskrivet eller medgivet. Vad här stadgas avser icke körriktningsvisare.

Fordons last.

52 §.

1 mom. På fordon får icke gods lastas eller personer placeras så, att föra­ ren kommer att sakna nödig sikt eller erforderliga möjligheter till manöv­ rering, eller så, att fara eljest uppstår för person eller egendom, eller så, att trafiken onödigtvis hindras eller störes.

2 mom. Om på fordon föres gods, som skjuter mer än 150 centimeter utanför fordonet framtill eller baktill, skall godsets yttersta del vara tyd­ ligt utmärkt med flagga, lykta eller annan lämplig anordning.

3 mom. Finner polisman fordon vara så lastat, att fortsatt färd med for­ donet icke kan äga rum utan uppenbar fara eller olägenhet, äger han för­ bjuda sådan färd, så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra färden.

Polismannen skall snarast möjligt underrätta vederbörande förman om åt­ gärden.

Tävling med fordon.

53 §.

Tävling med fordon får icke anordnas på väg utan länsstyrelsens till­ stånd. Gives tillstånd, skall länsstyrelsen meddela nödiga föreskrifter till förebyggande av fara och olägenhet för trafiken och för dem, som bo eller uppehålla sig vid vägen, ävensom i övrigt vid tillståndet fästa de villkor, som kunna finnas påkallade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

4 kap. Särskilda bestämmelser om trafik med motordrivna

fordon m. m.

54 §.

1 mom. Motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon får icke föras på allmän väg, gata eller annan allmän plats:

a) då den vikt, som uppbäres av någon hjulaxel, överstiger 6,oo ton;

b) då den sammanlagda vikt, som uppbäres av två på mindre inbördes avstånd än 2 meter belägna hjulaxlar på fordonet eller fordonståget, över­ stiger 8,oo ton;

46

Kungi. Maj.ts proposition nr 30.

c) då fordonets eller fordonstågets bruttovikt överstiger, vid ett avstånd

mellan fordonets eller fordonstågets första och sista hjulaxel uppgående till

mindre än 2 meter,

8,00 ton

11 men ej 12 meter, 19,75 ton

2 men ej 3

»

8,50

»

12

»

» 13

»

21,00

»

3

»

»

4

»

9,75

»

13

»

» 14

»

22,25

»

4

»

»

5

»

11,00

»

14

»

» 15

»

23,50

»

5

»

»

6

»

12,25

»

15

»

» 16

»

24,75

»

6

»

»

7

»

13,50

»

16

»

» 17

»

26,00

»

7

»

»

8

»

14,75

»

17

»

» 18

»

27,25

»

8

»

»

9

»

16,00

»

18

»

» 19

»

28,50

»

9

»

» 10

»

17,25

»

19

»

» 20

»

29,75

»

10

»

» 11

»

18,50

»

20

»

» 21

»

31,00

»

21

»

» 22

»

32,25

» ;

d) då luftövertrycket i hjulringarna överstiger 6 kilogram per kvadrat­

centimeter.

Är motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon försett med band eller

medar, får fordonet icke föras på allmän väg, gata eller annan allmän plats,

då fordonets bruttovikt överstiger 12,oo ton. Vad nu sagts skall dock för

medfordon gälla allenast vid färd över bro.

2 mom. Motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon får icke föras på

allmän väg, gata eller annan allmän plats, då fordonet lastats så, att lasten

på någondera sidan skjuter mer än 20 centimeter utanför fordonet, eller då

fordonets bredd, lasten inräknad, överstiger 235 centimeter. Utan hinder

härav må dock föras lätt motorcykel, vars bredd med last icke överstiger

120 centimeter.

Fordonsbredd mätes över de längst utskjutande delarna av fordonet, var­

vid dock bortses från backspegel, körriktningsvisare och snökedjor.

3 mom. Utan hinder av vad i 2 mom. stadgas må på väg, som där sägs,

med iakttagande av nödig försiktighet, föras:

a) redskap, som användes i jordbruks- eller vägarbete, ändå att redska­

pets bredd överstiger 235 centimeter;

b) fordon, som är lastat med opackat hö eller liknande, ändå att lasten på

någondera sidan skjuter mer än 20 centimeter utanför fordonet.

4 mom. Traktor eller motorredskap eller fordon, som kopplats till trak­

tor eller motorredskap, får .icke föras på allmän väg, gata eller annan all­

män plats, om fordonet med hänsyn till beskaffenheten av dess hjul, band

eller medar kan medföra nämnvärd skada på körbanan.

5 mom. Om myndighets befogenhet att göra undantag från bestämmel­

serna i denna paragraf stadgas i 61 och 63 §§.

55 §.

1 mom. Av bil eller traktor få icke dragas mer än två för koppling till

bil eller traktor byggda fordon eller ett fordon av annat slag. Draget eller

dragna fordons bruttovikt eller sammanlagda bruttovikt får icke uppgå

till mer än två gånger det dragande fordonets bruttovikt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

47

Utan hinder av vad i föregående stycke stadgas må fordon, som byggts för koppling till bil eller traktor, med iakttagande av nödig försiktighet dragas av bil eller traktor, om varje draget fordon är försett med effektiva bromsar, som kunna manövreras från fotbroms eller motsvarande anord­ ning på det dragande fordonet eller av medföljande bromsare, eller om, såvitt angår fordon på medar, effektiv bromsning är anordnad på annat lämpligt sätt.

2 mom. Fordon, som dragés av motordrivet fordon, skall vara kopplat på ett ur trafiksäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt.

Därest avståndet mellan fordonen överstiger två meter, skall kopplings- anordningen vara tydligt utmärkt på lämpligt sätt.

3 mom. Om myndighets befogenhet att göra undantag från bestämmel­ serna i denna paragraf stadgas i 61 och 63 §§.

56 §.

1 mom. Buss eller lastbil får icke föras med högre hastighet än 60 kilo­ meter i timmen. Inom tättbebyggt område får dock hastigheten icke över­ stiga 40 kilometer i timmen.

2 mom. Har till bil kopplats fordon, få fordonen icke föras med högre hastighet, än nedan för varje fall sägs, nämligen då fråga är om

Hastighet lön i timmen

a) en påhängsvagn samt bilens och påhängsvagnens samtliga hjul äro försedda med effektiva från fotbroms eller motsvarande anord­ ning på bilen manövrerbara bromsar ......................................................... 60

b) en släpvagn i annat fall, än som under a) sägs, samt släpvag­ nen är försedd med effektiva från fotbroms eller motsvarande an­ ordning på bilen manövrerbara bromsar .............................................. 50

c) en släpvagn i annat fall, än som under a) och b) sägs, samt släpvagnen har en bruttovikt icke överstigande bilens bruttovikt. . 40

d) två släpvagnar samt släpvagnarna äro försedda med effektiva från fotbroms eller motsvarande anordning på bilen manövrer­ bara bromsar ........................................................................................................ 40

e) en släpsläde samt släpsläden har en bruttovikt icke översti­ gande bilens bruttovikt .................................................................................... 30

f) ett eller flera fordon i andra fall, än som under a)—e) sägs 20

I de under a) och b) angivna fallen får inom tättbebyggt område has­ tigheten icke överstiga 40 kilometer i timmen .

Har till bil kopplats endast en släpvagn, vars totalvikt icke överstiger en tredjedel av bilens tjänstevikt, må fordonen utan hinder av vad ovan stadgats föras med samma hastighet, som är medgiven för bilen utan släp­ vagn.

3 mom. Har motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon band, må fordonet eller fordonen icke föras med högre hastighet än 20 kilometer i timmen.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Om traktor eller motorredskap eller fordon, som är kopplat till motor­

drivet fordon, har hjulringar av järn eller annat hårt material, vare högsta

tillåtna hastigheten 10 kilometer i timmen.

4 mom. Bestämmelserna i denna paragraf skola icke gälla utrycknings­

fordon, då det användes vid utryckning, och ej heller annat fordon, då det

användes vid eldfara för brandväsendets räkning eller av polis- eller tull­

personal, läkare, barnmorska eller veterinär i brådskande yrkesutövning.

5 mom. Om myndighets befogenhet att göra undantag från bestämmel­

serna i denna paragraf stadgas i 61 och 63 §§.

57 §.

1 mom. Har för motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon fast­

ställts maximilast, får med fordonet icke befordras last, vars vikt över­

stiger vad sålunda fastställts.

2 mom. Bil får icke lastas så, att körriktningsvisare skymmes eller fö­

raren hindras att genom backspegeln iakttaga den bakomvarande trafiken.

Lastbil får icke användas för befordran av personer, såvida ej anord­

ningarna på bilen bereda tillfredsställande säkerhet.

Avses att vid lustresa, utflykt eller dylikt bruka lastbil för befordran av

personer, och erfordras härför särskilda anordningar på bilen, skola dessa

vara godkända av besiktningsman. I fall, som här avses, få ej med bilen

befordras flera personer än besiktningsmannen vid godkännandet be­

stämt.

Förare skall under färd medhava bevis om sådant godkännande, som i

föregående stycke sägs. Beviset skall på tillsägelse uppvisas för besikt­

ningsman eller polisman.

3 mom. På lätt motorcykel få ej samtidigt färdas två eller flera personer.

På tung motorcykel får icke medtagas mer än en passagerare. I sidvagn

få ej befordras flera passagerare än sidvagnen är avsedd för, dock att i

dylik vagn därjämte må medföras ett barn under tio år.

4- mom. Fordon, som kopplats till motordrivet fordon, får icke användas

för personbefordran utan att vara av besiktningsman godkänt för sådant

ändamål. Vad här stadgas skall dock icke avse fordon, som vid eldfara

tillfälligt användes för brandväsendets räkning.

58 §.

Förare av motordrivet fordon skall i görligaste mån behandla motorn så,

att den icke åstadkommer störande buller eller utsläpper rök eller gas i så­

dan mängd, att olägenhet därav uppstår. Gaser från förbränningsmotor få

icke givas fritt avlopp.

Vid handhavande av gengasaggregat och motorvärmare skall föraren till­

se, att fara för elds spridning icke uppkommer. Vid slaggning skall glö­

dande avfall behandlas på ett ur brandsäkerhetssynpunkt tillfredsställande

sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

49

Bränsleavfall ävensom förpackning, vari bränsle förvarats, får icke kvar- lämnas på vägen, ej heller invid vägen, om ordning och trevnad därigenom störes.

5 kap. Särskilda bestämmelser om trafik med cykel.

59 §.

1 mom. Då motordrivet fordon eller fordon för dragare nalkas eller sik­ ten är skymd, få cyklande på körbana icke färdas i bredd, såvida ej trafik­ förhållandena därtill föranleda.

Cykling i bredd får ej heller eljest äga rum, om fara därigenom uppstår för andra vägtrafikanter, eller om övrig trafik därigenom onödigtvis hindras eller störes.

2 mom. Cyklande skall hålla båda fotterna på pedalerna samt åtminstone ena handen på styret.

Cyklande får icke låta cykeln dragas av annat fordon. 3 mom. Cykelåkning över gångbana får ej ske direkt från port eller passage, där sikten över gångbanan är skymd.

4 mom. På cykel få icke samtidigt färdas flera personer än cykeln är byggd för. Då cykeln försetts med härför lämpliga säten och erforderligt skydd mot hjulekrarna, må dock på cykeln ytterligare färdas, om den som styr cykeln fyllt 15 år, ett barn under 10 år eller, om han fyllt 18 år, två barn under 6 år. I det sistnämnda fallet skall cykeln vara försedd med två av varandra oberoende, effektivt verkande bromsar.

Vid cykelåkning får icke med cykel befordras gods, vars vikt översti­ ger, i fråga om cykel med två hjul, 50 kilogram samt, i fråga om cykel med tre eller flera hjul, 100 kilogram. Med cykel, som är huvudsakligen avsedd för godsbefordran, må dock, om den som styr cykeln fyllt 18 år, befordras gods intill en vikt av 75 kilogram för tvåhjulig cykel och 150 ki­ logram för cykel med tre eller flera hjul.

Med fordon, som kopplats till cykel, får vid cykelåkning på allmän väg, gata eller annan allmän plats icke befordras gods med sådan vikt, att sam­ manlagda vikten av gods på cykeln och på det eller de fordon, som till­ kopplats, överstiger 100 kilogram.

Med cykel eller fordon, som kopplats till cykel, får vid cykelåkning icke befordras gods så lastat, att bredden av fordonet eller fordonen med last överstiger, i fråga om tvåhjulig cykel utan tillkopplat fordon 120 centime­ ter och eljest 150 centimeter.

C> knp. Särskilda bestämmelser för gående.

60 §.

1 mom. Gående skall, där så påkallas för undvikande av fara eller olä­ genhet för annan trafik, iakttaga följande:

a) Om gångbana finnes, skall denna användas. Är gångbana anordnad på vägs båda sidor, skall företrädesvis den högra gångbanan användas.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

b) Finnes cykelbana men ej gångbana, skall cykelbanan användas. Före­

trädesvis skall därvid begagnas den del av cykelbanan, som ligger längst

från körbanan.

c) Finnes ej gångbana eller cykelbana, skall yttersta delen av vägen be­

gagnas, företrädesvis den på högra sidan.

d) Körbana skall passeras på särskilt markerat övergångsställe för gå­

ende, där sådant finnes. I övrigt skall passerande över körbana ske tvärs

över denna och företrädesvis i anslutning till vägkorsning.

2 mom. Det åligger gående, att iakttaga särskild försiktighet vid beträ­

dande av körbana.

Gående får ej genom att onödigtvis uppehålla sig på körbana hindra eller

störa trafiken.

3 mom. Gående med börda, som på grund av sin storlek eller osnygghet är

till olägenhet för annan, som färdas på gångbana eller cykelbana, skall i

stället för sådan bana använda yttersta delen av körbanan, företrädesvis den

på högra sidan.

4 mom. Marscherande trupp eller procession skall, där så lämpligen kan

ske, använda körbana och därvid såvitt möjligt färdas på dennas vänstra

del. Procession av barn med högst två i bredd bör dock använda gångbana,

där sådan finnes.

5 mom. Skidåkare skall, där så lämpligen kan ske, i stället för gångbana

begagna yttersta delen av körbanan.

6 mom. Gående böra sinsemellan väja till vänster.

1

AVDELNING V.

Utfärdande av lokala trafikföreskrifter m. m.

61 §.

1 mom. Det tillkommer, såvitt angår stads område, stadsmyndighet, som

angives i 6 mom., och eljest länsstyrelsen att beträffande viss allmän väg,

gata eller annan allmän plats eller beträffande samtliga dylika vägar inom

visst område meddela erforderliga föreskrifter, avseende

a) förbud mot trafik eller inskränkning i trafiken beträffande fordon av

visst slag, fordons axeltryck, bruttovikt, luftövertryck i hjulringarna, bredd

eller längd, last av viss beskaffenhet, färdhastighet eller körriktning samt

provkörning eller övningskörning med fordon;

b) parkering eller annan uppställning av fordon;

c) medgivande till större axeltryck eller bruttovikt å fordon eller större

luftövertryck i hjulringarna eller större bredd å fordon och last än som till-

Iåtes i 54 §;

d) att viss väg skall anses såsom huvudled; eller

e) andra särskilda åtgärder för reglering av trafiken.

2 mom. Beträffande enskild väg ankommer det på ägaren av vägen att

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

51

avgöra, huruvida trafik därstädes med motordrivna fordon eller visst eller vissa slag av sådana må äga rum. Är sådan väg allmänneligen befaren, skall i fråga om reglering av den icke förbjudna trafiken på vägen i tillämpliga delar gälla vad i 1 mom. stadgas beträffande reglering av trafiken på allmän väg.

3 mom. Det åligger länsstyrelse eller stadsmyndighet, vilken meddelat föreskrift, som i denna paragraf avses (lokal trafikföreskrift), att införa föreskriften i en för ändamålet avsedd liggare. Om föreskriften icke skall tillkännagivas genom vägmärke, skall densamma skyndsamt införas i läns- kungörelserna eller, om den utfärdats av stadsmyndighet, i den eller de tid­ ningar, vari kommunala meddelanden för staden införas.

A mom. Vad ovan sagts skall i tillämpliga delar gälla upphävande eller ändring av lokal trafikföreskrift.

5 mom. Utan hinder av att enligt denna paragraf meddelats förbud eller inskränkande föreskrifter med avseende å rätten att trafikera viss väg må vägen befaras av polis- eller tullpersonal i tjänsteutövning ävensom av lä­ kare, barnmorska eller veterinär i och för yrkesutövning, för sjuk persons forslande till läkare eller sjukvårdsanstalt samt i andra därmed jämförliga trängande fall.

Enligt denna paragraf utfärdad föreskrift om inskränkning i färdhastig­ het skall icke gälla uttryckningsfordon, då det användes vid utryckning, och ej heller annat fordon, då det användes vid eldfara för brandväsendets räk­ ning eller av polis- eller tullpersonal, läkare, barnmorska eller veterinär i brådskande yrkesutövning.

6 mom. Stadsmyndighet, som avses i denna paragraf, är för stad med polis­ kammare denna och för övriga städer magistrat eller kommunalborgmästare.

62 §.

1 mom. Det åligger länsstyrelse ävensom stadsmyndighet, som angives i 61 § 6 moin., att före mars månads utgång varje år utfärda kungörelse om vägar och gällande lokala trafikföreskrifter enligt de närmare grunder väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bestämmer. Vad nu sagts om länsstyrelse skall dock icke gälla överståthållarämbetet.

Kungörelsen, vilken skall mot ersättning tillhandahållas allmänheten, skall översändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt chefen för försvars­ staben. Av stadsmyndighet utfärdad kungörelse skall därjämte insändas till länsstyrelsen.

2 mom. För allmänheten skall i Stockholm hos poliskammaren och eljest hos länsstyrelsen hållas tillgänglig en i lämplig skala upprättad karta, varå, enligt de närmare grunder väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bestämmer, upptagits de allmänna vägar inom länet, vilka äro tillåtna för trafik med motordrivna fordon.

Kopia av kartan skall före juni månads utgång varje år insändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelscn. Om ändringar icke skett i senast insända kar­ ta eller ändringarna äro av ringa omfattning, må dock anmälan därom,

i

52

63 §.

1 mom. Om särskilda skäl därtill äro, äger, såvitt angår stads område, stads­

myndighet, som angives i 61 § 6 mom., och eljest länsstyrelsen att för visst

ändamål medgiva undantag från bestämmelserna i 54 § 1 och 2 mom., 55 §

1 mom. och 56 § 1—3 mom. ävensom från lokal trafikföreskrift, som medde­

lats av myndigheten.

Undantag, som ovan sägs, må ock meddelas, om trafiken berör såväl stad

som landsbygd inom visst län, av länsstyrelsen samt, om trafiken berör mer

än ett län, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

2 mom. Vid medgivande av undantag enligt denna paragraf skola fästas

sådana villkor, som kunna anses nödiga till förebyggande av fara för trafik­

säkerheten eller skada å vägen.

Meddelas undantag från 55 § 1 inom., skall fastställas den högsta hastig­

het, som må ifrågakomma.

Beträffande fordon med hjulringar av järn eller annat hårt material får

icke medgivas högre hastighet än 10 kilometer i timmen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

AVDELNING VI.

Vägmärken in. m.

64 §.

1 mom. Vid allmän väg, gata eller annan allmän plats skall, där trafikant

bör göras uppmärksam på framförvarande fara, anbringas varningsmärke.

Vad nu sagts skall, såvitt angår märke för korsning i samma plan med järn­

väg eller spårväg, gälla även för enskild väg, därest enligt stadganden, som

avses i 7 mom., säkerhetsanordningar prövats erforderliga vid korsningen.

2 mom. Har beträffande allmän väg, gata eller annan allmän plats utfär­

dats lokal trafikföreskrift, avseende förbud eller påbud för trafiken på vä­

gen, eller har beträffande enskild väg sådan föreskrift meddelats av myn­

dighet, skall föreskriften, om så lämpligen kan ske, tillkännagivas genom

förbudsmärke respektive påbudsmärke.

Föreskrift om övningskörning och provkörning må tillkännagivas i an­

nan ordning.

3 mom. Vid allmän väg, gata eller annan allmän plats skall, enligt vad

i detta mom. stadgas, uppsättas märke för meddelande av upplysning för

trafikanter (upplysningsmårke).

Vid allmän väg eller gata, som utgör infartsväg till stad eller annat tätt­

bebyggt samhälle, skall på härför lämpad plats uppsättas ortnamnsmär-

ke, varå angives samhällets namn. Ortnamnsmärke må även uppsättas

vid annan ort än nyss sagts, där så finnes lämpligt till upplysning för

trafikanter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

53

Där allmänna vägar stöta samman utom stads eller annat samhälles tätt­ bebyggda område, skola vägvisare anbringas. Inom sådant tättbebyggt om­ råde skola på lämpliga platser uppsättas vägvisare till ledning för genom- gångstrafiken. Vid allmän väg må, där sådan väg stöter samman med enskild väg, anbringas vägvisare med utmärkande av den senare vägens egenskap av enskild väg.

I anslutning till vägvisare, som anbringas på och avser huvudväg (riks- eller länshuvudväg), skall uppsättas märke med uppgift om vägens num­ mer (vägnummermärke). Dylika märken skola anbringas även på andra lämpliga platser utmed huvudväg. I anslutning till vägvisare, som i stad eller annat tättbebyggt samhälle uppsättes till ledning för genomgångstra- fiken mellan olika delar av huvudväg eller mellan skilda huvudvägar, må, om så finnes lämpligt, anbringas vägnummermärken för utvisande av vederbörande huvudvägs nummer.

Före livligt trafikerad vägkorsning skall, där så finnes lämpligt med hänsyn till trafiken, uppsättas orienteringstavla;

Vid väg, som enligt 61 § förklarats såsom huvudled, skola, där så finnes lämpligt, uppsättas särskilda märken för utvisande av vägens egenskap av huvudled. Plats, där huvudled upphör, skall utvisas genom märke.

Vid allmän väg, gata eller annan allmän plats må även i övrigt, där så finnes påkallat, uppsättas upplysningsmärke.

4 mom. Anbringande och underhåll av märken, som avses i 1—3 mom. (vägmärken) ävensom av ljussignaler och andra anordningar för tillgodo­ seende av trafiksäkerheten och för reglering av trafiken på väg, skall an­ komma,

beträffande allmän väg, gata eller annan allmän plats, på väghållaren samt,

beträffande enskild väg, inom stad eller stadsliknande samhälle på den, som enligt lagen om allmänna vägar är väghållare, och eljest på vägför- valtningen i länet.

I den mån så erfordras må föreskrifter om uppsättandet av vägmärken meddelas, såvitt angår stads område, av stadsmyndighet, som angives i 61 § 6 mom., och eljest av länsstyrelsen.

Det ankommer på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att i mån av behov genom anvisningar eller på annat lämpligt sätt verka för enhetlighet i fråga om vägmärkens uppsättande.

5 mom. Då på grund av vägarbete eller dylikt allmän väg, gata eller annan allmän plats helt eller till någon del är avstängd för trafik, skall detta av väghållaren utmärkas, förutom genom föreskrivet vägmärke, ge­ nom särskilda avstängningsanordningar.

6 mom. Närmare föreskrifter beträffande vägmärken och andra anord­ ningar, som ovan avses, meddelas av Konungen eller den myndighet, som

Konungen därtill förordnar.

7 mom. Angående vissa säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar i samma plan mellan väg och järnväg eller spårväg är särskilt stadgat.

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

AVDELNING VII.

Ansvarsbestäm melser.

Bestämmelser till II avd.

65 §.

1 mom. Brukas fordon på väg, oaktat fordonet icke överensstämmer med

de i 2—8 §§ eller med stöd av dessa paragrafer meddelade bestämmelser

om fordonets beskaffenhet och utrustning, skall ägaren straffas med dags­

böter, om förseelsen avsett motordrivet fordon eller släpfordon, och eljest

med böter, högst trehundra kronor. Dock må ej till straff dömas, där brist­

fälligheten var av ringa betydelse eller brukandet avsåg allenast att med an­

ledning av skada, som under färd uppkommit på fordonet, föra detta till

närmast belägna plats för skadans avhjälpande och uppenbar fara ej var

förenad därmed.

2 mom. Brukas motordrivet fordon eller släpfordon i strid mot 11 §, 12 §

1 mom., 13 § 1 mom. eller mot bestämmelse, som meddelats med stöd av

27 § 1 inom., eller mot 27 § 2 eller 3 mom., eller brukas fordonet i strid

mot förbud, som meddelats enligt 22 eller 23 §, vare ägaren förfallen till

dagsböter.

3 mom. Visar ägare i fall, som avses i 1 eller 2 mom., att han iakttagit

vad på honom ankommit till förhindrande av fordonets brukande, vare

han fri från ansvar.

Har förseelse, som i 1 eller 2 mom. sägs, skett och ägde föraren vetskap

om hindret för fordonets brukande, vare även han förfallen till ansvar,

som stadgas i nämnda moment.

Brukades fordonet av någon, som enligt 6 eller 7 § lagen angående an­

svarighet för skada i följd av automobiltrafik är förpliktad att ersätta ska­

da, eller brukades eljest fordon utan lov, skall i ägarens ställe sådan bru­

kare vara förfallen till ansvar, som i 1 och 2 mom. sägs.

4 mom. Sökes ej inom föreskriven tid registrering av motorfordon, av

traktor med gummihjul eller band eller av släpfordon på sätt i 17 § stadgas,

straffes den felande med dagsböter.

Underlåter någon, som enligt denna förordning är pliktig göra anmälan

till bilregistret eller bilreservregistret, att göra sådan anmälan inom den

härför i varje fall stadgade tid, straffes med böter, högst trehundra kronor.

Om någon, som genom lagakraftvunnen dom dömts till ansvar för för­

seelse, som avses i detta moment, underlåter att därefter fullgöra honom

åliggande registrerings- eller anmälningsskyldighet, äger länsstyrelse att

vid viten, som tillika må av länsstyrelsen utdömas, ålägga den försumlige

att fullgöra sin skyldighet.

5 mom. Envar, som vid sökande av registrering eller i anmälan, varom

i 4 mom. förmäles, lämnar veterligen oriktig uppgift, straffes med dags­

böter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

55

Till samma straff vare den förfallen, som lämnar veterligen oriktig upp­ gift i typintyg, varom förmäles i 15 § 2 mom., eller i ansökningshandling, som avses i 12 § 2 mom. andra stycket eller 27 § 4 mom. andra stycket.

6 mom. Den, som bryter mot 10 § 5 mom. första stycket eller 24 § 1 mom. första stycket eller icke efterkommer föreläggande, som meddelats enligt 22 § första stycket eller 23 § tredje stycket, straffes med dagsböter.

Till samma straff dömes den, som åsidosätter 21 § 1 mom. andra eller fjärde stycket eller 27 § 5 mom. femte stycket.

Förseelse mot 12 § 2 mom. femte stycket, 3 mom. tredje stycket eller 4 mom., 13 § 3 mom. fjärde stycket eller 4 mom., 21 § 2 mom. a)—d), samma moment e), såvitt angår tjänstevikt, bredd, maximilast och största antal pas­ sagerare, 21 § 3 mom. eller 27 § 4 mom. sjätte stycket eller 5 mom. tredje stycket, straffes med böter, högst trehundra kronor.

Bestämmelser till III avd.

66

§.

1 mom. Den, som bedriver körskola utan tillstånd eller eljest utan att iakttaga de i denna förordning eller med stöd därav meddelade föreskrif­ ter, straffes med dagsböter.

Till samma straff dömes den, som i anteckningar eller redogörelse, var­ om förmäles i 36 § 8 mom., inför veterligen oriktig uppgift.

2 mom. Lämnar någon i fall, som avses i 32 § 1 mom. andra stycket eller 4 mom. andra stycket, veterligen oriktig uppgift i fråga om körkort, straffes med dagsböter.

Den, som bryter mot 29 § 2 mom., 32 § 5 mom. första stycket eller 37 § 2 mom. sjunde stycket eller åsidosätter i 32 § 3 mom. eller 4 mom. tredje stycket, 33 § 4 mom. andra stycket eller 35 § tredje stycket stadgad skyl­ dighet att till myndighet överlämna körkort, straffes med böter, högst tre­ hundra kronor.

Bestämmelser till IV avd.

67 §.

Med dagsböter straffes den, som åsidosätter föreskrifterna i 40 §, 41 § 1 mom. eller 2 mom. andra stycket, 42 § 4 mom., 46 § 1 mom. tredje styc­ ket, 48 § 3 mom., 49 § 2, 3 eller 4 mom., 53 §, 54 § 2 eller 4 mom., 55 § 1 mom. eller 2 mom. första stycket, 56 § eller 57 § 2 mom. tredje stycket eller 3 eller 4 mom.

Med böter, högst trehundra kronor, straffes den, som bryter mot 44 §, 46 § 1 mom. fjärde stycket, 50 § 3 mom., 52 § 2 mom., 55 § 2 mom. andra stycket,

57 § 2 mom. fjärde stycket, 58 §, 59 § 1 mom. första stycket eller 2, 3 eller 4 mom. eller 60 § 3 mom.

Förseelse mot 51 § straffes, om förseelsen avsett motordrivet fordon eller släpfordon, med dagsböter och eljest med böter, högst trehundra kronor.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Befordras med fordon last i strid mot 54 § 1 mom. eller 57 § 1 inom.,

skall föraren straffas med dagsböter, och vare även ägaren förfallen till

sådant straff, då omständigheterna göra sannolikt, att förseelsen skett med

hans vetskap och vilja.

Bestämmelser till V avd.

68

§.

Bryter någon mot sådan av myndighet meddelad bestämmelse, som av­

ses i 61 § eller 63 § 2 mom., straffes med dagsböter, dock att överträdelse

av bestämmelse, som avses i 61 § 1 mom. b), straffes med böter, högst tre­

hundra kronor.

För någon eljest motordrivet fordon på väg, varest fordonet icke får fö­

ras, straffes med dagsböter.

Gemensamma bestämmelser.

*

69 §.

Om den, som ertappats med att under färd icke hava medhaft körkort

eller, i förekommande fall, handling, som avses i 12 § 2 eller 4 mom., 13 §

4 mom., 27 § 4 mom. eller 57 § 2 mom. fjärde stycket, senast å tredje söc-

kendagen därefter hos vederbörande polismyndighet eller åklagare styrker,

att han vid tiden för förseelsen innehaft gällande körkort eller sådan hand­

ling, som nyss sagts, och giva omständigheterna vid handen, att förseelsen

haft sin grund i ett tillfälligt förbiseende, vare han fri från ansvar.

70 §.

1 mom. De för ägare av fordon stadgade ansvarsbestämmelserna skola i

fråga om fordon, som tillhör staten eller kommun, äga tillämpning på föra­

rens närmaste förman. Har denne till förekommande av förseelse mot för­

ordningen gjort vad på honom ankommit och äger i följd av överordnads

åtgärd eller vållande förseelse likväl rum, varde den överordnade drabbad

av ansvar, som här avses.

2 mom. I 1 mom. avsedda ansvarsbestämmelser skola, i händelse fordo­

net tillhör någon, som står under förmyndare eller annan laga målsman,

äga tillämpning å denne. Äges fordonet av oskiftat dödsbo eller av konkurs­

bo, skola bestämmelserna gälla den eller dem, som äga företräda boet.

3 mom. I fråga om fordon, som tillhör bolag, förening eller annat sam­

fund eller stiftelse eller annan sådan inrättning, skola i 1 mom. avsedda

ansvarsbestämmelser äga tillämpning på den eller dem, som äga företräda

samfundet eller inrättningen. Har länsstyrelsen i det län, där fordonet är

registrerat, eller, i fråga om icke registrerat fordon, företrädesvis användes,

efter framställning av samfundet eller inrättningen godtagit viss person

såsom bärare av ägares ansvar, skola dock bestämmelserna i stället gälla

denne.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

57

71 §.

Åtal för förseelse, som angives i 65 § 4 mom. första eller andra stycket eller 6 mom. första stycket, må upptagas av rätten i den ort, där fordonet skall anses hava sin hemort, om denna rätt med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

72 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

73 §.

Ej må till straff enligt denna förordning dömas, där förseelsen bör beläg­ gas med straff enligt lagen om straff för vissa trafikbrott.

AVDELNING VIII.

Särskilda föreskrifter.

74 §.

Då i denna förordning för olika fall föreskrives, att fordon skall vara försett med reflexanordning, skall sådan vara av typ, som godkänts av den myndighet Konungen därtill förordnar.

75 §.

Polisman, så ock besiktningsman äger kontrollera, huruvida förare av motordrivet fordon innehar körkort eller annan handling, som enligt denna förordning skall medföras under färd.

76 §.

Föreskrifter om avgifter för vissa förrättningar, som i denna förordning avses, meddelas av Konungen.

77 §.

Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av länssty­ relse eller polismyndighet, må besvär anföras inom tid, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. Sådant beslut skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse, intill dess annor­ lunda kan bliva förordnat. Beslut om återkallelse eller omhändertagande av körkort eller om återkallelse av tillstånd, varom i denna förordning för- mäles, är dock icke gällande, förrän den, som avses med beslutet, erhållit del av detta.

58

78 §.

Bestämmelserna i 2—27 §§ skola icke äga tillämpning å

a) motordrivna fordon eller släpfordon, som tillhöra staten och äro till­

verkade för särskilda militära ändamål;

b) motordrivna fordon, avsedda att föras av gående, eller släpfordon,

som tillkopplas sådana fordon; eller

c) motordrivna fordon eller släpfordon, som användas uteslutande inom

järnvägs- eller fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde eller annat dy­

likt inhägnat område.

Bestämmelserna i 28—37 §§ skola icke gälla fordon, som under b) eller

c) avses.

Om beträffande visst fordon eller visst slag av fordon undantag i särskilt

hänseende från denna förordning finnes vara påkallat, meddelas bestäm­

melser härom av Konungen eller den myndighet Konungen därtill förord­

nar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Övergångsbestämmelser.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952. Genom denna för­

ordning upphävas

motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 (nr 561);

vägtrafikstadgan samma dag (nr 562); och

kungörelsen den 19 februari 1947 (nr 46) angående trehjuliga transport-

cyklar med hjälpmotor.

2. Vad i 1 § 6 mom. stadgas medför icke för ägare av där avsett fordon,

som före dagen för denna förordnings ikraftträdande undergått besiktning

eller för vilket före samma dag typintyg utfärdats, skyldighet att låta for­

donet undergå i 10 § 5 mom. angiven besiktning för fastställande av tjäns-

tevikt, maximilast och totalvikt.

3. Bestämmelserna under 3 § 1 mom. h), 4 § 1 mom. b) om särskild

bromsutrustning i fråga om tung motorcykel, samma paragraf 3 mom.

första stycket om belysnings- eller reflexanordning baktill på sidvagn, 6 §

1 mom. e) om stopplykta, samma paragraf 4 mom., 7 § 1 mom. a) om

särskild bromsutrustning i fråga om tandemcykel, cykel huvudsakligen av­

sedd för godsbefordran, cykel med tre eller flera hjul samt cykel med till-

kopplat fordon, samma paragraf 1 mom. d) och 2 mom. samt 8 § 1 mom.

skola icke gälla förrän från och med den 1 januari 1953. Till dess skola före­

skrifterna i 18 § 1 mom. första och tredje styckena vägtrafikstadgan med

tillhörande ansvarsbestämmelser fortfarande äga tillämpning.

4) Stadgandena under 3 § 1 mom. k), 4 § 1 mom. h) och 3 mom. andra

stycket samt 6 § 1 mom. c) och f) skola icke äga tillämpning å fordon, som

före dagen för denna förordnings ikraftträdande undergått besiktning eller

för vilket före samma dag typintyg utfärdats, under förutsättning att for­

donet vid besiktningen eller vid typintygets utfärdande icke var försett

med anordning, som i nämnda författningsrum sägs.

59

5. Bestämmelserna i 10—13 samt 16—21 §§ skola icke lända till efter­

rättelse förrän från och med den 1 juli 1952, såvitt angår fordon, som

vid tillämpning av de i 5 kap. motorfordonsförordningen meddelade före­

skrifter om registrering icke skulle vara underkastat sistnämnda före­

skrifter.

Bestämmelserna i 12 och 13 §§ skola ej heller eljest tillämpas före den 1

juli 1952. Intill dess skola de vid denna förordnings ikraftträdande i mot­

svarande hänseende gällande föreskrifter samt för överträdelse av dessa

stadgade ansvarsbestämmelser alltjämt vara tillämpliga. Intill nämnda dag

skall vad förordningen i övrigt innehåller beträffande interimsskylt och

saluvagnsskylt äga motsvarande tillämpning på besiktningsskylt, vad som

stadgas om interimslicens äga giltighet å intyg enligt 13 § 1 mom. andra

stycket 6 punkten motorfordonsförordningen samt vad om innehavare av

interimslicens föreskrives hava avseende å den som tillverkar eller driver

handel med motor- eller släpfordon.

6. Fordon, som vid förordningens ikraftträdande är registrerat såsom

lättviktsmotorcykel, skall alltjämt intill den tidpunkt, som Konungen fram­

deles kan finna gott bestämma, vid registrering redovisas i särskild serie

för dylika fordon.

7. Ägare av med gummihjul eller band försett fordon, vilket vid

förordningens ikraftträdande är i bruk och enligt därefter gällande bestäm­

melser är att anse såsom traktor, må, där fordonet icke tillkommit genom

ombyggnad av bil, kunna på därom före den 1 maj 1952 gjord ansökan er­

hålla registrering av fordonet gällande från och med den 1 juli 1952 utan

företeende av besiktningsinstrument eller typintyg.

Ansökan skall göras skriftligen och innehålla uppgift om ägarens full­

ständiga namn, yrke, hemvist och postadress ävensom försäkran, att fordo­

net före den 1 januari 1952 tagits i bruk av sökanden.

Vid ansökan skola fogas dels i tre exemplar av sökanden undertecknad

uppgift angående fordonet, dels, såvitt angår fordon med gummihjul, veder­

börligt försäkringsbevis i två exemplar angående meddelad försäkring gäl­

lande från och med den 1 juli 1952, dels ock stadgad avgift. Uppgiften skall

avfattas på blankett, som Konungen fastställer.

Den, som vid sökande av registrering enligt vad nu sagts lämnar veter­

ligen oriktig uppgift, straffes med dagsböter.

I samband med registrering av här avsett fordon skall länsstyrelse med

ingivna uppgiftsexemplar förfara på sätt stadgas i fråga om besiktnings­

instrument.

8. Där enligt 24 § 1 mom. motorfordon, som användes för övningslcör-

ning i körskola, skall inställas för kontrollbesiktning under januari 1952, må

med besiktningen anstå till den 1 april samma år.

9. Tillstånd, som utfärdats enligt 22 § motorfordonsförordningen och är

gällande den 31 december 1951, skall äga giltighet utan hinder av vägtrafik­

förordningens ikraftträdande. På sådant tillstånd skola nuvarande föreskrif­

ter och för överträdelse av dessa stadgade ansvarsbestämmelser alltjämt hava

tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

10. Enligt nuvarande bestämmelser utfärdat körkort för tyngre motor­

cykel eller för lättviktsmotorcykel skall efter förordningens ikraftträdande

avse motorcykel. Körkort för lättviktsmotorcykel, vilket innehaves av någon,

som icke fyllt 18 år, skall dock intill den dag, då innehavaren uppnår denna

ålder, icke gälla för tung motorcykel.

Vad ovan sagts skall icke avse körkort för lättviktsmotorcykel, vilket ut­

färdats efter särskilt av Konungen på ansökan lämnat medgivande. I dylikt

fall skall körkortet efter förordningens ikraftträdande äga giltighet endast

för fordon av det slag, för vilket det utfärdats.

11. Vid förordningens ikraftträdande gällande tillstånd att bedriva ut­

bildning av bil- eller motorcykelförare skall även därefter äga giltighet och

avse rätt att bedriva körskola. Vid samma tidpunkt gällande godkännande

såsom sakkunnig lärare vid körskola skall därefter gälla såsom godkännande

att vara föreståndare vid dylik skola. På tillstånd och godkännande, som här

sägs, skall denna förordning efter ikraftträdandet äga tillämpning.

Den, som vid förordningens ikraftträdande innehar befattning såsom lära­

re eller instruktör vid körskola, må utan godkännande, varom förmäles i

36 §, utöva dylik befattning intill den 1 juli 1952; och må godkännande

kunna meddelas honom, oaktat han icke avlagt prov, som i nämnda para­

graf sägs.

12. Såvitt angår skyldighet att genom vägmärke tillkännagiva förbud mot

parkering eller annan uppställning av fordon inom sådant i stad eller annat

samhälle beläget område, beträffande vilket allmänna lokala föreskrifter i

berörda hänseenden meddelats, skola bestämmelserna i 64 § 2 mom. icke

lända till efterrättelse förrän från och med den 1 januari 1955.

13. Stadgandena i 64 § 3 mom. fjärde stycket skola icke äga tillämpning

förrän från och med den 1 januari 1953. Intill sagda dag skola föreskrifterna

i samma moment sjätte stycket tillämpas allenast såvitt angår vägmärke

för utvisande av plats, där huvudled upphör.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

61

Bilaga.

Register till vägtrafikförordningen.

Avdelning I. Inledande bestämmelser.

1 §•

Avdelning II. Bestämmelser om fordon.

1 kap. Fordons beskaffenhet och utrustning.

2 §. Allmänna bestämmelser. 3 §. Bil. 4 §. Motorcykel och sidvagn. 5 §. Traktor och motorredskap. 6 §. Släpfordon och efterfordon. 7 §. Cykel. 8 §. Fordon, förspänt med dragare.

2 kap. Allmänna bestämmelser om kontroll över fordon.

9 §•

3 kap. Kontroll över motordrivna fordon och släpfordon.

A. Kontroll genom registrering.

10 §. Allmänna bestämmelser om fordonsregister samt om registrerings-

och besiktningsskyldighet.

11 §. Registrering m. m. såsom förutsättning för fordons brukande. 12 §. Fordons brukande enligt interimslicens. 13 §. Fordons brukande enligt saluvagnslicens.

För registerföringen erforderlig besiktning.

14 §. Registreringsbesiktning. 15 §. Typbesiktning.

Registreringsförfarandet.

16 §. Hemort. 17 §. Ansökan om registrering. 18 §. Anmälan om ändring i vissa registrerade förhållanden m. m. 19 §. Anmälan för avregistrering m. m. 20 §. Länsstyrelsens verksamhet m. m.

21 §. Skyltar m. m. på motordrivna fordon och släpfordon.

B. Löpande kontroll.

22 §. övervakning genom länsstyrelse. 23 §. Flygande inspektion. 24 §. Kontrollbesiktning.

4 kap. Trafikförsäkring å vissa motordrivna fordon.

25 §.

5 kap. Skatt för motorfordon m. in.

26 §.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

6 kap. Särskilda bestämmelser om motorfordon och släpfordon, som från

utlandet införts i riket för att tillfälligtvis här brukas.

27 §.

Avdelning III. Bestämmelser om förare av fordon.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

28 §.

2 kap. Särskilda bestämmelser om förare av motordrivna fordon.

29 §. Krav på körkort.

30 §. övningskörning.

31 §. För arprov.

32 §. Utfärdande av körkort m. m.

33 §. Återkallelse av körkort m. m.

34 §. Varning.

35 §. Omhändertagande av körkort.

36 §. Körskola.

37 §. Särskilda föreskrifter för personer, som från utlandet inkommit

i riket för att tillfälligtvis här vistas.

Avdelning IV. Trafikregler.

1 kap. Inledande bestämmelser.

38 §.

2 kap. Bestämmelser för samtliga trafikanter.

39 §. Grundregler.

40 §. Beaktande av anvisningar i trafiken.

41 §. Beredande av fri väg för vissa trafikanter in. fl.

42 §. Korsning i plan mellan väg och järnväg m. m.

43 §. Åligganden vid trafikolycka.

3 kap. Särskilda bestämmelser om trafik med fordon.

44 §. Användande av skilda vägbanor.

45 §. Fordons plats på väg och i vägkorsning.

46 §. Hastighet.

47 §. Möte och omkörning.

48 §. Korsande möte.

49 §. Stannande och uppställning.

50 §. Tecken och signaler.

51 §. Belysning.

52 §. Last.

53 §. Tävling med fordon.

4 kap. Särskilda bestämmelser om trafik med motordrivna fordon m. m.

54—58 §§.

5 kap. Särskilda bestämmelser om trafik med cykel.

59 §.

6 kap. Särskilda bestämmelser för gående.

60 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

63

Avdelning V. Utfärdande av lokala trafikföreskrifter m. m.

61—63 §§.

Avdelning VI. Vägmärken m. m.

64 §.

Avdelning VII. Ansvarsbestämmelser.

65 §. Bestämmelser till II avd. 66 §. Bestämmelser till III avd. 67 §. Bestämmelser till IV avd. 68 §. Bestämmelser till V avd. 69—73 §§. Gemensamma bestämmelser.

Avdelning VIII. Särskilda föreskrifter.

74—78 §§.

övergångsbestämmelser.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Förslag

till

Lag

om straff för vissa trafikbrott.

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Brister vägtrafikant i den omsorg och varsamhet, som till förekommande

av trafikolycka betingas av omständigheterna, och är ej oaktsamheten ringa,

dömes för vårdslöshet i trafik till dagsböter eller fängelse i högst sex må­

nader.

Där någon vid förande av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap

ådagalägger grov oaktsamhet eller visar uppenbar likgiltighet för andra

människors liv eller egendom, dömes för grov vårdslöshet i trafik till

fängelse eller straffarbete i högst ett år.

2

§.

Hindrar eller stör vägtrafikant onödigtvis i väsentlig mån trafiken på väg,

straffes, där ej gärningen är belagd med straff enligt 1 §, med dagsböter.

3 §.

För någon bil eller motorcykel utan att vara berättigad att föra sådant

fordon eller med åsidosättande av föreskrift, som meddelats vid utfärdande

av körkort, dömes för olovlig körning till dagsböter.

Anställer och brukar någon såsom förare av bil eller motorcykel den,

som icke äger rätt att föra fordonet, eller tillåter någon eljest annan att

föra sådant fordon utan att denne är berättigad därtill, straffes likaledes

med dagsböter.

Begår någon, efter det han genom laga kraftvunnen dom blivit dömd för

brott som i denna paragraf sägs, ånyo sådant brott, må straffet höjas till

fängelse i högst sex månader.

4 §•

1 mom. Den som vid förande av bil, motorcykel, traktor eller motorred­

skap varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas, att han icke

på betryggande sätt kunnat föra fordonet, dömes för rattfylleri till fängelse

Kungi. Maj:ts proposition nr 30.

65

i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, till dagsböter, dock ej under tjugofem.

Till samma straff dömes föraren, om han av annat berusningsmedel var så påverkad som nyss sagts.

Hade förare av bil eller motorcykel eller av traktor med släpfordon en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller däröver, skall han anses hava varit så påverkad av starka drycker, som i första stycket sägs.

2 mom. Är det ej styrkt, att förare av bil eller motorcykel eller av traktor med släpfordon var så påverkad, som i 1 mom. första stycket sägs, men uppgick alkoholkoncentrationen i hans blod till 0,8 men ej till 1,5 promille, skall han straffas med dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst sex må­ nader.

5 §■

Om vägtrafikant, som med eller utan skuld haft del i uppkomsten av trafikolycka, genom att avlägsna sig från olycksplatsen undandrager sig att i mån av förmåga medverka till de åtgärder, vartill olyckan skäligen bör föranleda, eller om han undandrager sig att uppgiva namn och hem­ vist eller lämna upplysningar om händelsen, straffes med fängelse i högst ett år eller dagsböter.

6

§•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952, vilken dag lagen den 7 juni 1934 (nr 247) om straff för vissa brott vid förande av motorfordon skall upp­ höra att gälla. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

5

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 30 juni 1916 angående ansva­

righet för skada i följd av automobiltrafik skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

1 §•

Med automobil förstås varje för

färd på marken avsett fordon, som

för framdrivande är försett med

kraftmaskin (motor) och icke löper

på skenor.

(Föreslagen lydelse.)

1 §•

Med automobil avses i denna lag

a) motordrivet fordon, som är in­

rättat huvudsakligen för att själv­

ständigt nyttjas till person- eller

godsbefordran;

b) motordrivet fordon, som är in­

rättat huvudsakligen såsom dragfor­

don för annat fordon eller för arbets­

redskap och är försett med gummi­

hjul; samt

c) annat motordrivet fordon, som

är konstruerat för eller utan svårig­

het kan ändras till en hastighet över­

stigande 30 kilometer i timmen.

Härvid förstås med fordon varje

anordning på hjul, band eller medar,

som är inrättad för färd på marken

och icke löper på skenor.

Till automobil är icke att hänföra

luftfartyg eller motordrivet fordon,

som är avsett att föras av gående.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1952.

Lagen äger ej tillämpning å skada,

som inträffat före ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

67

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ay 2 och 18 §§ lagen den 10 maj 1929 (nr 77)

om trafikförsäkring å motorfordon.

Härigenom förordnas, att 2 och 18 §§ lagen den 10 maj 1929 om trafik­ försäkring å motorfordon1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an- gives.

(Gällande lydelse.)

2

§.

Med motorfordon förstås i denna lag varje för färd på marken avsett, för person- eller godsbefordran inrät­ tat fordon, som för framdrivande är försett med kraftmaskin (motor) och icke löper på skenor. Som motorfor­ don skall icke anses traktortåg.

Lagen äger ej tillämpning å motor­ fordon, som användes uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller annat dylikt inhägnat område.

(Föreslagen lydelse.)

2

§.

Med motorfordon avses i denna lag

a) motordrivet fordon, som är in­ rättat huvudsakligen för att själv­ ständigt nyttjas till person- eller godsbefordran;

b) motordrivet fordon, som är in­ rättat huvudsakligen såsom dragfor­ don för annat fordon eller för arbets­ redskap och är försett med gummi­ hjul; samt

c) annat motordrivet fordon, som är konstruerat för eller utan svårig­ het kan ändras till eu hastighet över­ stigande 30 kilometer i timmen.

Härvid förstås med fordon varje anordning på hjul, band eller medar, som är inrättad för färd på marken och icke löper på skenor.

Till motorfordon är icke att hän­ föra luftfartyg eller motordrivet for­ don, som är avsett att föras av gå­ ende.

Lagen äger ej tillämpning å motor­ fordon, som användes uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde eller annat dylikt inhägnat område. *

Senaste lydelse se beträffande 2 § SFS 1939: 285 samt beträffande 18 § SFS 1933: 179.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Har avtal

18

§.

— —--------är registrerat.

Avser försäkringen varje motorfor­

don, som är försett med viss av myn­

dighet utlämnad besiktningsskylt,

skall vad sålunda stadgats äga mot­

svarande tillämpning, därvid omför-

mälda tid av trettio dagar skall räk­

nas från det anmälan inkommit till

den myndighet, som utlämnat skyl­

ten.

Avser försäkringen motorfordon,

för vilket utfärdats interimslicens,

eller varje motorfordon, som är för­

sett med viss saluvagnsskylt, skall

vad sålunda stadgats äga motsvaran­

de tillämpning, därvid omförmälda

tid av trettio dagar skall räknas från

det anmälan inkommit till myndig­

het, som meddelat licensen eller ut­

lämnat skylten.

År den---------------------- ej tillämpning.

Anmälan, varom----------------------i två exemplar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1952.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

69

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar av ordningsstadgan för rikets städer

den 24 mars 1868 (nr 22).

Härigenom förordnas, att § 2 ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, samt att §§ 3 och 4 samma stadga skola upphöra att gälla.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

§

2

. §

2

.

Å gator--------—--------- eller uppehälles.

Dragare må icke ställas så, att rö­ relsen därav hindras eller uppehäl­

les, ej heller fodras eller lämnas frånspänd vid åkdonet annorstädes å gata eller annan allmän plats, ån där sådant är av magistraten tillåtet.

Utan magistratens särskilda till­ stånd må icke byggnadsmaterialier, ved, handels- eller hantverksvaror, åkdon eller annat gods uppläggas el­ ler utställas å gata eller annan all­ män plats, än den som för sådant än­ damål är av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan eller annan be­ hörig myndighet anvisad; ägande ma­ gistraten att för dessa upplag och ut­ ställningar meddela erforderliga ord­ ningsföreskrifter.

Tillstånd till----------------------detsamma förrätta.

Särskilt gäller i avseende å trottoar, att ingen må å densamma åka eller rida, utom vid färd däröver mellan gård och gata, ej heller dit uppföra fordon eller dragare eller på annat obehörigt sätt upptaga eller avstänga

Utan magistratens särskilda till­ stånd må icke byggnadsmaterialier, ved, handels- eller hantverksvaror el­ ler annat gods uppläggas å gata eller annan allmän plats, än den som för sådant ändamål är av stadsfullmäk­ tige eller allmänna rådstugan eller annan behörig myndighet anvisad; ägande magistraten att för dessa upp­ lag meddela erforderliga ordningsfö­ reskrifter.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

trottoaren för de gående. Ej må trot­

toar begagnas av den som bär börda,

vilken till följd av sin storlek, osnygg­

het eller annan sin beskaffenhet är

de gående till hinder eller annat men.

Bryter någon mot vad nu är stad­

gat eller emot magistratens här ovan

i denna § omförmälda ordningsföre­

skrifter; eller skulle åkande, ridande

eller fotgängare genom uppenbar

vårdslöshet eller trots orsaka hinder

eller uppehåll i rörelsen å gata eller

annan allmän plats, eller ock icke

hörsamma de tillsägelser, som för rö­

relsens ordnande och obehindrade

gång därstädes eller till olyckors fö­

rekommande honom meddelas av po-

lisbetjåningen på stället, böte från

och med 2 till och med 50 riksdaler.

§ 3.

Far man överdådigt fram, så att

annan därav skadas kan, å allmän

våg, gata eller torgplats, därom skils

i 11 kap. 15 § strafflagen. Till böter

från och med 2 till och med 20 riks­

daler är den förfallen, som, utan att

göra sig skyldig till ansvar enligt

nämnde lagrum, likväl å gata, torg

eller annan allmän plats kör eller

rider ovarsamt, eller vid vändningar

i gathörn eller vid färd mellan gård

och gala kör eller rider annorlunda

än med stor varsamhet.

Vid enahanda bot skall, då vinter-

före år och slåddon begagnas, en var,

som i stad därmed far fortare ån i

gående, hava seltygen försedda med

ljudande klocka eller bjällra.

§ 4.

Lämnas förspänd dragare å gata

eller annan allmän plats obunden

Bryter någon mot vad nu är stadgat

eller mot magistratens här ovan i

denna § omförmälda ordningsföre­

skrifter, böte från och med 2 till och

med 50 riksdaler.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

71

utan erforderlig tillsyn; eller finnes häst lös därstädes; eller finnas horn­ boskap, get, får eller svin lösa å gata eller annan allmän plats vid andra tillfällen ån då de, under oavbruten tillsyn av vårdare, föras till eller från bete, eller för vattning eller annat an­ geläget ändamål framdrivas, eller på saluplats till försäljning utställas; el­ ler hava omförmälda kreatur genom underlåten vård kommit in på an­ nans gård i staden; eller stannar man, då kreatur i stad framdrives, obehörigen därmed d gata eller annan allmän plats, böte ägaren eller den som eljest skulle om kreaturet hava vård eller vållat, att sådant kommit löst, från och med 2 till och med 20 riksdaler.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Denna förordning tråder i kraft den 1 januari 1952.

Föreskrift angående parkering el­ ler annan uppställning av fordon, vil­ ken meddelats med stöd av ordningsstadgan och den 31 december 1951 alltjämt år gällande, skall utan hinder av förordningens ikraftträdande äga giltighet, intill dess föreskriften upphäves i den ordning, som i 61 § väg­ trafikförordningen stadgas för med­ delande av dylik föreskrift, dock längst till den 1 juli 1952.

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar av förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910)

angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Härigenom förordnas, att 25 § 2 och 3 mom., 27 § 1, 2 och 3 mom., 32 §

4 och 5 inom., 34 § 2 mom. samt 35, 37 och 41 §§ förordningen den 25 okto­

ber 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, samt att 38 § samma förordning skall upp­

höra att gälla.

(Gällande lydelse.)

25 §.

2 mom. Automobil eller släpfor­

don, som i yrkesmässig trafik använ­

des för personbefordran, skall sist

inom ett år efter närmast föregående

besiktning av fordonets ägare uppvi­

sas för besiktningsman för att under­

gå efterbesiktning. Därvid skall före­

tes för fordonet senast utfärdat be­

siktning sinstrument eller, i förekom­

mande fall, typintyg.

Besiktningsmannen skall senast in­

om två dagar från besiktningens av­

slutande utfärda och tillhandahålla

fordonets ägare bevis om att besikt­

ningen verkställts.

Befinnes vid besiktningen fordonet

icke vara i föreskrivet och lämpligt

skick och varder den påtalade brist­

fälligheten ej inom av besiktnings­

mannen föreskriven tid avhjälpt,

skall besiktningsmannen göra skrift­

lig anmälan därom hos länsstyrelsen

i det län, där fordonet har sin hem­

ort.

(Föreslagen lydelse.)

25 §.

2 mom. Automobil eller släpfordon,

som i yrkesmässig trafik användes

för personbefordran, skall inom ett

år efter närmast föregående besikt­

ning av ägaren inställas hos besikt­

ningsman för kontrollbesiktning, var­

om i vägtrafikförordningen förmäles.

1 Senaste lydelse se beträffande 25 § 2 mom. SFS 1947:372 samt beträffande 41 § SFS

1947:722.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Så snart ske kan och sist inom fjorton dagar efter avslutandet av efterbesiktning har ägaren av fordo­ net att till länsstyrelsen i det län, där fordonet har sin hemort, om besikt­ ningen göra anmälan och därvid foga vederbörligt besiktningsinstrument i två exemplar eller, därest sådant icke upprättats, av besiktningsman utfär­ dat bevis om att efterbesiktningen verkställts. Har trafiktillståndet med­ delats av annan myndighet än läns­ styrelsen i det län, där fordonet har sin hemort, skall fordonets ägare inom samma tid till dylik myndighet insända bevis om att besiktningen verkställts.

De befogenheter att förordna om besiktning av automobil eller släpfor­ don och att meddela förbud mot så­ dant fordons användande, vilka jäm­ likt motorfordonsförordningen till­ komma länsstyrelse, skola med avse­ ende å fordon, som användes i yrkes­ mässig trafik, jämväl tillkomma an­ nan myndighet, som meddelat trafik­ tillstånd.

3 mom. Om beslut, varigenom läns­ styrelse godkänt automobil eller släp­ fordon för användning i sådan yrkes­ mässig trafik, vartill tillstånd medde­ lats av biltrafiknämnden, så ock om härutinnan beslutade ändringar, skall länsstyrelsen underrätta nämnden. Till besiktningsman skola vidare länsstyrelse och polismyndighet läm­ na underrättelse om beslut, varige­ nom automobil eller släpfordon god­ känts för användning i yrkesmässig trafik för personbefordran, samt om härutinnan beslutade ändringar.

De befogenheter att förordna om kontrollbesiktning av automobil eller släpfordon och att meddela förbud mot sådant fordons användande, vil­ ka jämlikt vägtrafikförordningen till­ komma länsstyrelse, skola med avse­ ende å fordon, som användes i yrkes­ mässig trafik, jämväl tillkomma an­ nan myndighet, som meddelat trafik­ tillstånd.

3 mom. Om beslut, varigenom läns­ styrelse godkänt automobil eller släp­ fordon för användning i sådan yr­ kesmässig trafik, vartill tillstånd meddelats av biltrafiknämnden, så ock om härutinnan beslutade änd­ ringar skall länsstyrelsen underrätta nämnden. Motsvarande underrättelse skall av polismyndighet, som god­ känt fordon för användning i yrkes­ mässig trafik, lämnas länsstyrelsen i det län, där fordonet skall anses ha­ va sin hemort.

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

27 §.

27 §.

1 mom. Ej må------------ tillstånd (trafikkort).

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Trafikkort berättigar icke till fö­

rande av omnibus i yrkesmässig tra­

fik, där ej å trafikkortet uttryckligt

medgivande härtill lämnats.

2 mom. Trafikkort må ej utfärdas

för annan än den, som innehar gäl­

lande körkort för automobil och upp­

nått tjuguett års ålder samt efter

prövning av besiktningsman befinnes

lämplig såsom förare i yrkesmässig

trafik.

Trafikkort berättigar icke till fö­

rande av omnibus i yrkesmässig tra­

fik, med mindre detta särskilt angi­

vits på trafikkortet. Med omnibus av­

ses här jämväl annan automobil med

ett eller flera tillkopplade släpfordon,

därest fordonen äro byggda för be­

fordran av tillhopa flera än åtta per­

soner utöver föraren.

Trafikkort gäller för trafik inom

hela riket.

2 mom. Den som önskar erhålla

trafikkort skall undergå prov inför

besiktningsman.

Vid anmälan till prov skall sökan­

den förete

1. körkort, gällande för automobil

och utvisande, att sökanden fyllt

21 år;

2. av läkare enligt formulär, som

Konungen fastställer, och inom tre

månader före anmälningen utfärdat

intyg, att sökanden icke lider av så­

dant lyte, sådan sjukdom eller sådan

nedsättning av syn- eller hörselför­

mågan, som väsentligen minskar

hans lämplighet att i yrkesmässig

trafik tjänstgöra såsom förare av

automobil av det slag, varom fråga

är;

3. intyg, utfärdat inom tre måna­

der före anmälningen, av polismyn­

dighet eller två trovärdiga personer,

att sökanden, om provet avser trafik­

kort, som berättigar till förande av

omnibus, under de senaste tolv må­

naderna och, om provet avser annat

trafikkort, under de senaste sex må­

naderna i betydande omfattning fört

automobil under olika trafikförhål­

landen; och skall i intyget finnas

närmare angivet, i vilken omfattning

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

3 mom. För erhållande av trafik­ kort har förare att till den länssty­ relse, som för honom utfärdat kör­ kort, insända ansökan därom samt därvid foga de handlingar, som han till styrkande av sin kompetens och lämplighet vill i ärendet åberopa.

och under vilka omständigheter sö­ kanden fört automobil.

Intyg, som under 3 punkten sägs, erfordras dock ej, om sökanden med hänsyn till särskild utbildning kan antagas besitta nödig erfarenhet och körvana för att i yrkesmässig trafik föra automobil av det slag, varom fråga är.

För provet skall sökanden tillhan­ dahålla besiktningsmannen lämpligt fordon. Prov för trafikkort, som be­ rättigar till förande av omnibus, skall avläggas å sådant fordon.

Prov må godkännas endast om sö­ kanden efter prövning under olika trafikförhållanden samt förhör befinnes:

a) besitta ur trafiksäkerhetssyn­ punkt god körskicklighet, sinnesnär­ varo och omdömesförmåga;

b) vara väl förtrogen med verk­ ningssättet hos det slag av fordon, varom fråga är;

c) hava för förare i yrkesmässig automobiltrafik erforderliga insikter om gällande trafikföreskrifter samt om den verkan ur trafiksäkerhets­ synpunkt, som trötthetstillstånd och alkoholhaltiga drycker medföra å den mänskliga organismen.

Om godkänt prov skall besikt­ ningsmannen meddela sökanden be­ vis (kompetensbevis). Har provet avsett omnibus, skall detta särskilt angivas i beviset.

3 mom. Ansökan om trafikkort göres hos den länsstyrelse, som för sökanden utfärdat körkort.

Ansökan skall göras skriftligen och innehålla upplysning om sökandens fullständiga namn, yrke, hemvist och postadress samt om nummer å sö­ kandens körkort.

Vid ansökan om trafikkort skall sökanden foga:

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

a) läkarintyg, som omförmäles i 2

mom. 2 punkten;

b) i 2 mom. sjätte stycket angivet

kompetensbevis, utfärdat inom tre

månader före ansökningen; samt

c) intyg, utfärdat inom tre måna­

der före ansökningen av polismyn­

digheten i sökandens mantalsskriv­

ningsort, att sökanden under de se­

naste två åren gjort sig känd för nyk­

tert levnadssätt och med hänsyn till

sina personliga förhållanden i övrigt

icke kan anses olämplig såsom föra­

re av automobil i yrkesmässig trafik.

Innan intyg, som angives under c),

utfärdas, skall polismyndigheten in­

hämta yttrande från polismyndighet

i annan ort, där sökanden må hava

varit mantalsskriven under ifrågava­

rande tid.

Polismyndighet skall före utfär­

dande av intyg eller avgivande av ytt­

rande höra vederbörande nykterhets-

nåmnd samt, om så finnes erforder­

ligt, jämväl annan, som äger känne­

dom i saken.

Intyg, som nyss sagts, är avgifts­

fritt.

Sökande är skyldig att, där läns­

styrelse eller polismyndighet så på­

fordrar, förete intyg om sin mantals­

skrivningsort under tid, som avses

under c).

Efter prövning av de av sökanden

enligt detta moment ingivna hand­

lingarna och efter den ytterligare ut­

redning, som må anses erforderlig,

äger lä] isstyrelsen att för sökande,

som im ehar gällande körkort för bil

samt i övrigt befunnits lämplig, ut­

färda trafikkort, å vilket i förekom­

mande fall uttryckligen skall angi­

vas, att det gäller för förande av om-

nibus.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

77

Formulär till trafikkort fastställes av Konungen.

Vad i vägtrafikförordningen stad­ gas om utfärdande av duplettkörkort skall äga motsvarande tillämpning beträffande utfärdande av duplett- trafikkort, dock att vid ansökan om duplettrafikkort ej behöver fogas fo­ tografi.

Om skyldighet för innehavare av trafikkort att till länsstyrelse göra anmälan om ändring av namn även­ som angående påföljd för uraktlåten­ het härav skall vad för innehavare av körkort år i sådant avseende stad­ gat äga motsvarande tillämpning.

32 §.

4 mom. Automobil må — — — med automobilen. Godkännande kan--------------länsstyrelsen återkallas.

Om den eller de automobiler, som äro godkända för användning i uthyrningsrörelse, så ock om härutinnan beslutade ändringar skall läns­ styrelse lämna vederbörande besikt­ ningsman underrättelse.

5 mom. Automobil, som användes i uthyrningsrörelse, skall sist inom sex månader efter närmast föregåen­ de besiktning undergå efterbesiktning.

1 fråga om sådan efterbesiktning skall vad i 25 § 2 mom. är stadgat äga motsvarande tillämpning.

34 §.

2 mom. Bryter någon mot före­ skrifterna i 25 § 2 mom. första punk­ ten eller 5 mom. eller i 32 § 5 mom. första stycket,

eller för någon i yrkesmässig tra­ fik eller uthyrningsrörelse automobil

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

5 mom. Automobil, som användes i uthyrningsrörelse, skall inom sex månader efter närmast föregående besiktning av ägaren inställas hos besiktningsman för kontrollbesikt­ ning, varom i vägtrafikförordningen förmäles.

34 §.

2 mom. Bryter någon mot före­ skrifterna i 25 § 2 mom. första styc­ ket eller 5 mom. eller i 32 § 5 mom.,

eller för någon i yrkesmässig tra­ fik eller uthyrningsrörelse automobil

Trafikkort, vartill formulär fast­ ställes av Konungen, gäller för trafik inom hela riket.

Vad i motorfordonsförordningen stadgas om utfärdande av duplettkör­ kort skall äga motsvarande tillämp­ ning beträffande utfärdande av dup­ lettrafikkort.

78

Kungi. Maj:ts proposition nr 30.

eller släpfordon med vetskap om att

vederbörlig efterbesiktning icke verk­

ställts,

eller uraktlåter------------ med dags­

böter.

(Gällande lydelse.)

eller släpfordon med vetskap om att

vederbörlig kontrollbesiktning icke

verkställts,

eller uraktlåter — — — med dags­

böter.

(Föreslagen lydelse.)

35 §.

35 §.

Med böter-------------—--------- 29 § 8 mom.

Till enahanda straff vare den för­

fallen, som åsidosätter föreskrifterna

i 25 § 2 mom. fjärde stycket eller i

32 § 5 mom. andra stycket.

37 §.

De för ägare av automobil och släp­

fordon stadgade ansvarsbestämmel­

serna skola äga tillämpning, i hän­

delse fordonet tillhör någon, som står

under förmyndare eller annan laga

målsman, å förmyndaren eller måls­

mannen, samt, där fordonet äges av

oskift dödsbo eller konkursbo eller av

bolag, förening eller annat samfund

eller av stiftelse eller annan sådan in­

rättning, ä den eller dem, som äga

företräda boet, samfundet eller in­

rättningen. 1 fråga om automobil el­

ler släpfordon, som tillhör staten el­

ler kommun, skola nämnda ansvars­

bestämmelser gälla förarens närmas­

te förman. Har denne till förekom­

mande av förseelse mot förordningen

gjort vad på honom ankommit och

äger i följd av överordnads åtgärd el­

ler vållande förseelse likväl rum, var­

de den överordnade drabbad av an­

svar, som här avses.

37 §.

1 mom. De för ägare av automo­

bil och släpfordon stadgade ansvars­

bestämmelserna skola i fråga om for­

don, som tillhör staten eller kom­

mun, äga tillämpning på förarens

närmaste förman. Har denne till fö­

rekommande av förseelse mot förord­

ningen gjort vad på honom ankom­

mit, och äger i följd av överordnads

åtgärd eller vållande förseelse likväl

rum, varde den överordnade drab­

bad av ansvar, som här avses.

2 mom. Il mom. avsedda an­

svarsbestämmelser skola, i händelse

fordonet tillhör någon, som står un­

der förmyndare eller annan laga

målsman, äga tillämpning å denne.

Äges fordonet av oskiftat dödsbo eller

av konkursbo, skola bestämmelserna

gälla den eller dem, som äga före­

träda boet.

3 mom. I fråga om fordon, som

tillhör bolag, förening eller annat

samfund eller stiftelse eller annan så­

dan inrättning, skola i 1 mom. avsed­

da ansvarsbestämmelser äga tillämp-

ning på den eller dem, som äga fö­

reträda samfundet eller inrättning­

en. Har biltrafiknämnden på fram-

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

79

(Gällande lydelse.)

Enahanda grunder skola tillämpas jämväl i fråga om ansvar, som enligt denna förordning skall ådömas inne­ havare av tillstånd att utöva yrkes­ mässig trafik eller uthyrningsrörelse eller transportförmedling.

38 §.

Förseelse mot denna förordning skall, där ej allenast enskild målsägandes rätt blivit därav förnärmad, åtalas av allmän åklagare, ändå att angivelse därom ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskamma­ re, eller, där sådan icke finnes, vid allmän domstol; dock att mål, däri talan om skadestånd föres, må prö­ vas allenast av allmän domstol.

41 §.

Uttrycken automobil, person- automobil, omnibus, last- automobil, motorcykel, släpfordon, traktortåg, ma­ xi m i 1 a s t och hemort använ­ das i denna förordning i samma be­ märkelse som motsvarande beteck­ ningar i motorfordonsförordningen.

Med polismyndighet----------------- - • Den befattning------------- — — —-

ställning av samfundet eller inrätt­ ningen godtagit viss person såsom bä­ rare av ägares ansvar, skola dock be­ stämmelserna i stället gälla denne.

4 m o m. De i 1—3 mom. angiv­ na grunderna skola tillämpas jämväl i fråga om ansvar, som enligt denna förordning skall ådömas innehavare av tillstånd att utöva yrkesmässig trafik eller uthyrningsrörelse eller transportförmedling.

(Föreslagen lydelse.)

41 §.

Uttrycken automobil, person- automobil, omnibus, last- automobil, motorcykel, traktor, släpfordon, maxi­ mi 1 a s t och hemort användas i denna förordning i samma bemärkel­ se som motsvarande beteckningar i vägtrafikförordningen.

Med traktortåg avses i denna förordning traktor med tillkopplat släpfordon. — — i orten, tillkomma poliskammaren.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.

80

Kunyl. Maj.ts proposition nr 30.

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§ förordningen den 2 juni 1922

(nr 260) om automobilskatt.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 5 §§ förordningen den 2 juni 1922 om

automobilskatt1 skola erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

1 §• 1 §•

För — — — —--------bestämmelser.

Angående--------------------------stadgas.

Å automobil--------— —----------icke tillämpning.

Med automobil förstås varje för

färd på marken avsett fordon, som

för framdrivande är försett med

kraftmaskin (motor) och icke löper

på skenor.

Uttrycket släpvagn användes i den­

na förordning i samma betydelse som

i

motorfordonsförordningen den 23

oktober 1936.

2

§•

Från skatteplikt frikallas:

a) automobil, som------------- svensk

■undersåte;

b) automobil eller---------------tjäna

brandväsendet;

c) motorcykel, som är inrättad så­

som invalidfordon och vars maximi­

hastighet icke överstiger trettio kilo­

meter för timme, ävensom motorcy­

kel, som enligt vad särskilt år stad­

gat skall anses såsom lättviktsmotor­

cykel; samt

1 Senaste lydelse se beträffande 1 § SFS 1940: 1019, beträffande 2 § SFS 1939: 774 samt

ibeträffande 5 § SFS 1945: 735.

Med automobil förstås motorfor­

don, varom förmäles i vägtrafikför­

ordningen.

Uttrycket släpvagn användes i den­

na förordning i samma betydelse som

i vägtrafikförordningen.

2

§.

Från skatteplikt frikallas:

a) automobil, som------------ svensk

undersåte;

b) automobil eller------------tjäna

brandväsendet;

c) motorcykel, som är inrättad så­

som invalidfordon och vars maximi­

hastighet icke överstiger 30 kilome­

ter i timmen; samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

81

d) automobil eller släpvagn, då fordonet är taget i anspråk med nytt­ janderätt jämlikt bestämmelserna i allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293), beredskapsförfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 297), lagen den 31 mars 1938 (nr 90) om förfoganderätt för luftskyddets behov eller rekvisitionslagen den 31 mars 1938 (nr 87).

5 §.

Skatt utgår —-------- följande be­ lopp :

a) för motorcykel utan bivagn med tjuguen kronor, då motorcykelns tjänstevikt icke överstiger sjuttiofem kilogram, men eljest med tjuguåtta kronor;

b) för motorcykel med bivagn med fyrtiotvå kronor;

c) för annan —-------- niohundra kilogram;

d) för annan —--------- automobilens tjänstevikt;

e) för släpvagn------------ tvåhundra­ tjugofyra kronor.

(Gällande lydelse.)

d) automobil eller släpvagn, då for­ donet är taget i anspråk med nytt­ janderätt jämlikt bestämmelserna i allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293), rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583), beredskapsförfogandelagen den 30 juni 1942 (nr 584) eller civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536).

5 §.

Skatt utgår —-----------följande be­ lopp:

a) för tvåhjulig lätt motorcykel med tjuguen kronor och för tvåhju­ lig tung motorcykel utan sidvagn med tjuguåtta kronor;

b) för tvåhjulig motorcykel med sidvagn och för trehjulig motorcykel med fyrtiotvå kronor;

c) för annan —■ —- — niohundra kilogram;

d) för annan--------- —- automobi­ lens tjänstevikt;

e) för släpvagn----- ------ - tvåhundratjugofyra kronor.

(Föreslagen lydelse.)

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952. Fordon, som en­ ligt vad därom särskilt stadgas vid registrering redovisas såsom lätt­ viktsmotorcykel, skall dock tills vi­ dare vara frikallat från skatt.

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Utdrag av protokollet över kommnnikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 15 december 1950.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Undén,

statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga om väg­

trafikförordning m. m.

Föredraganden anför följande.

Jämlikt bemyndigande uppdrog den 30 september 1944 och den 9 februari

1945 dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet åt särskilda sak­

kunniga att inom departementet biträda med utredning och förslag i fråga

om revision av vissa författningar på trafikväsendets område.1 De sakkun­

niga — vilka antagit benämningen 19U års trafikförfattningssakkunniga

— ha den 15 maj 1948 avgivit betänkande med förslag till vägtrafikför­

ordning ävensom till vissa i samband därmed stående författningar (SOU

1948: 34). Yttranden ha inhämtats över betänkandet jämte därvid fo­

gade författningsförslag.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga förevarande fråga.

Gällande rätt.

De nuvarande huvudbestämmelserna på vägtrafikens område återfinnas i

motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan, båda utfärdade den 23 ok­

tober 1936, med de ändringar som i dessa båda författningar vidtagits vid

skilda tillfällen. Motorfordonsförordningen innehåller stadganden om mo­

torfordon, motorredskap samt släpfordon till automobil eller motorredskap,

såsom föreskrifter om motorfordons och släpfordons beskaffenhet och

utrustning, om besiktning och registrering av motorfordon och släpfordon

samt om tillstånd att föra motorfordon m. m. Vägtrafikstadgan upptager

de för fordonsförare och andra vägfarande gällande reglerna för trafik å väg.

Till motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan anknyta ett fler­

tal författningar med tillämpningsföreskrifter. Bland dessa författningar

1 De sakkunniga voro landshövdingen T. E. Löfgren, numera överstelöjtnanten C. W. Elliot,

trafikpolisintendenten E. J. E. Forsselius, numera direktören för kungl. automobilklubben S. Ha-

gardt, droskägaren F. Rapp, folkskolläraren Hj. Rimby samt ombudsmannen i svenska transport­

arbetareförbundet J. Christensson med numera hovrättsrådet R. G. Beskow som sekreterare.

83

må nämnas kungörelserna den 22 januari 1937, nr 44, angående vägmärken och den 19 februari 1937, nr 46, angående trehjuliga transportcyklar med hjälpmotor.

För vissa brott vid förande av motorfordon äro särskilda straffbestäm­ melser meddelade i lag den 7 juni 1934, nr 247. Denna lag upptager be­ stämmelser om ansvar för förande av motorfordon eller traktortåg i alkohol- påverkat tillstånd, för grov vårdslöshet in. m. vid förande av motorfordon samt för s. k. »smitning» vid sammanstötning, påkörning eller annan där­ med jämförlig händelse.

Stadganden angående varningsmärken och säkerhetsanordningar m. in. vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg äro meddelade i kungörelse den 26 juni 1933, nr 469.

I fråga om yrkesmässig biltrafik m. m. gäller vad därom stadgas i för­ ordning den 25 oktober 1940.

Föreskrifter angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik givas i låg den 30 juni 1916.

Bestämmelser om trafikförsäkring å motorfordon återfinnas i lag den 10 maj 1929.

Förordning den 2 juni 1922 innehåller stadganden om automobilskatt. Slutligen äro vissa trafikföreskrifter meddelade i ordningsstadgan för ri­ kets städer den 24 mars 1868.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Sammanfattning av de sakkunnigas förslag. Utlåtanden över förslaget.

Det av 1944 års trafikförfattningssakkunniga avgivna förslaget till väg­ trafikförordning innehåller en samman- och omarbetning av bestämmel­ serna i motorfordonsförordningen, vägtrafikstadgan och kungörelsen angå­ ende trehjuliga transportcyklar med hjälpmotor. De sakkunnigas betänkan­ de innehåller vidare förslag till lag om straff för vissa trafikbrott, avsedd att ersätta 1934 års lag om straff för vissa brott vid förande av motorfor­ don. Slutligen innefattar betänkandet förslag till lag om ändrad lydelse av 1 g lagen om ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik, till lag angående ändrad lydelse av 2 och 18 §§ lagen om trafikförsäkring å motor­ fordon, till förordning om ändring i vissa delar av ordningsstadgan för ri­ kets städer, till förordning om ändring i vissa delar av förordningen angå­ ende yrkesmässig automobiltrafik, till förordning angående ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§ förordningen om automobilskatt samt till kungörelse om saluvagnsskatt. De i den sista punkten angivna författningsförslagen kunna i stort sett betecknas såsom direkt föranledda av förslaget till vägtrafik­ förordning.

över de sakkunnigas betänkande jämte därvid fogade författningsförslag ha efter remiss utlåtanden avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statspolisintendenten, samtliga länsstyrelser, rikets hovrätter, statskontoret, medicinalstyrelsen, järnvägsstyrelsen, statens provningsanstalt, chefen för

S4

försvarsstaben, arméförvaltningen, statistiska centralbyrån, riksräkensltaps-

verket, statens biltrafiknämnd, statens trafikkommission, justitiekanslers-

ämbetet, riksåklagarämbetet, statens maskin- och redskapsprovningsanstal-

ter (statens maskinprovningar), riksbrandinspektören, försäkringsinspektio-

nen, riksförsäkringsanstalten, nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande, automobilbesiktningsmännens förening, svenska järnvägsför-

eningen, kungl. automobilklubben, motormännens riksförbund, Sveriges bil­

skolors riksförbund, motorförarnas helnykterhetsförbund, cyklisternas riks­

förening cykelfrämjandet, trafikförsäkringsföreningen, bilverkstädernas

riksförbund, Sveriges automobilhandlarcförbund, de båda sistnämnda ge­

mensamt yttrande, Sveriges automobilindustriförening, föreningen Sveriges

häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges

landsfiskaler, Sveriges advokatsamfund, svenska lokaltrafikföreningen, Sve­

riges trafikbilägares riksorganisation — vilken åberopat med utlåtandet

överlämnade särskilda yttranden från de i organisationen ingående spe­

cialförbunden svenska omnibusägareförbundet, svenska droskbilägareför-

bundet och svenska lasttrafikbilägareförbundet — svenska teknologför-

eningen, Sveriges Iantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk,

Sveriges betodlares centralförening u. p. a., svenska stadsförbundet, svenska

nykterhetsvårdsförbundet, försäkringsjuridiska föreningen, svenska vän­

föreningen, Göteborgs stads polisnämnd, svenska läkarsällskapet, svenska

järnvägsmannaförbundet, svenska postmannaförbundet, svenska transport-,

livsmedels-, lant-, handels-, väg- och vattenbyggnads- samt kommunalarbeta­

reförbunden, sistnämnda åtta förbund gemensamt yttrande, kommunaltek­

niska föreningen, Sveriges läkarförbund, centralförbundet för nvkterhets-

undervisning, Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, de båda sistnämn­

da gemensamt yttrande, svenska jägareförbundet, Stockholms trafikklubb,

svenska cykelfabrikant- och grossistföreningen ävensom aktiebolaget cy­

kelfabriken Monark, de två sistnämnda gemensamt yttrande, landsbygdens

försäkringsaktiebolag samt Kalmar läns södra hushållningssällskap.

En sammanställning av yttrandena har uppgjorts inom departementet och

kommer att tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott.

För närmare kännedom om de sakkunnigas förslag och yttrandena däröver

får jag i stort sett hänvisa till betänkandet och nyssnämnda sammanställ­

ning. I den mån så erfordras skall dock här — i vederbörande sammanhang

— i korthet redogöras för förslaget och yttranden däröver.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Vissa andra aktuella utredningar och förslag in. in.

Den 29 juni 1945 tillkallade dåvarande departementschefen jämlikt bemyn­

digande särskilda sakkunniga för att inom departementet biträda med utred­

ning rörande möjligheterna att genom lämplig upplysningsverksamhet m. m.

höja den allmänna trafiksäkerheten och åstadkomma en bättre trafikkultur.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

85

Dessa sakkunniga (1945 års trafiksäkerhetskommitté) och 1944 års trafik- författningssakkunniga höllo gemensamma sammanträden för behandling av bl. a. frågorna om körskoleväsendet och kvalifikationskraven å förare av motordrivna fordon. För utredning av vissa spörsmål — anordnande av väg­ trafiksignaler med hänsyn till färgsinnesdefekta samt åtgärder för bekäm­ pande av rattfylleriet — utsågo de båda utredningsorganen särskilda dele­ gationer med representanter från vartdera organet. Den 7 juni 1947 har till mig överlämnats ett betänkande från delegationen för utredning om ratt­ fylleri. Trafiksäkerhetskommittén har den 26 januari 1948 avgivit betänkan­ de med förslag till åtgärder för höjande av trafiksäkerheten (SOU 1948: 20).

Den 12 februari 1949 ha 1944 års trafikförfattningssakkunniga avgivit be­ tänkande med förslag till kungörelse angående vägmärken m. in.

Den 23 april 1948 uppdrog Kungl. Maj :t åt särskild sakkunnig att inom kommunikationsdepartementet verkställa utredning rörande säkerhetsanord­ ningar vid plankorsningar mellan järnväg och väg. Den sakkunnige har den 25 februari 1949 avgivit betänkande med förslag till skyddsanordningar vid sådana korsningar in. in.

Yttranden ha inhämtats över ovannämnda betänkanden med därvid foga­ de förslag.

Jämlikt bemyndigande den 27 maj 1949 har jag samma dag tillkallat sär­ skilda sakkunniga att utarbeta förslag till en reviderad rattfyllerilagstiftning in. in. De sakkunniga ha antagit benämningen 1949 års trafiknykterhetsut- redning.

I detta sammanhang må även nämnas, att vid konferens i Geneve den 23 augusti — den 19 september 1949 antagits dels en internationell vägtrafik­ konvention, dels ock ett protokoll rörande vägmärken och vägsignaler, samt att såväl konventionen — här nedan benämnd 1949 års konvention — som protokollet signerats av Sveriges ombud vid konferensen.

Slutligen är att anmärka, att — i syfte att i görlig mån närma de nor­ diska vägtrafikförfattningarna till varandra — samarbete detta år inletts mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige. Mellan delegerade för dessa länder ha sålunda under året förhandlingar ägt rum vid möten i Köpen­ hamn den 14—17 mars, i Stockholm den 7—12 juni och i Oslo den 15—19 november. Härvid ha huvudsakligen frågorna om trafikregler och vägmär­ ken behandlats. Ett fjärde möte för diskuterande av samma spörsmål av­ ses skola hållas i Helsingfors i juni 1951.

Departementets förslag. De författningsförslag, som avlämnats av 1944 års trafikförfattningssak­ kunniga, ligga till grund för följande inom kommunikationsdepartementet utarbetade förslag:

1 :o) vägtrafikförordning; 2:o) lag om straff för vissa trafikbrott; 3:o) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1910 (nr 312) angå­ ende ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik;

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

4:o) lag angående ändrad lydelse av 2 och 18 §§ lagen den 10 maj 1929

(nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon;

5:o) förordning om ändring i vissa delar av ordningsstadgan för rikets

städer den 24 mars 1868 (nr 22);

6:o) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 25 oktober

1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.; samt

7:o) förordning angående ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§ förordningen

den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.

Rörande den närmare innebörden av departementets förslag må anföras

följande i anslutning till de olika författningsförslagen och de särskilda pa­

ragraferna i dessa.

Förslaget till vägtrafikförordning.

Allmänna synpunkter.

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 30 juni 1943 en sär­

skild utredningsman för att inom departementet biträda med utredning och

förslag i fråga om revision av vägtrafikstadgan m. in. Utredningsmannen av­

gav den 20 april 1944 betänkande med förslag till ny vägtrafikstadga och

vissa ändringar i vägmärkeskungörelsen (SOU 1944: 18). över betänkandet

yttrade sig ett stort antal myndigheter och sammanslutningar. I det över­

vägande flertalet av yttrandena förordades ny utredning i och för omarbet­

ning i ett sammanhang av alla författningar på trafikväsendets område.

Då departementschefen den 30 september 1944 för Kungl. Maj :t anmälde

frågan om igångsättande av en ny utredning på trafikväsendets område, hän­

visade departementschefen till de uppfattningar, som kommit till uttryck i

remissyttrandena över det av 1943 års utredningsman avgivna betänkandet.

Departementschefen uttalade vidare som sin mening, att en översyn borde

ske icke blott av vägtrafikstadgan utan även av andra författningar på tra­

fikväsendets område för att pröva, i vad mån en omarbetning vore påkallad

med beaktande av den utveckling, som trafiken undergått under författ­

ningarnas giltighetstid eller väntades komma att undergå inom den närmaste

framtiden.

Departementschefen anförde vidare, att de författningar, vilka sålunda i

ett sammanhang borde granskas, i främsta rummet vore motorfordonsför­

ordningen, vägtrafikstadgan och vägmärkeskungörelsen. Vissa stadganden i

ordningsstadgan för rikets städer borde emellertid även uppmärksammas.

En grundlig prövning borde ske av frågan om de olika stadgandenas syste­

matiska uppställning. Åt föreskrifternas stilistiska utformning borde ock

ägnas stor uppmärksamhet. Med hänsyn till stadgandenas betydelse för all­

mänheten borde sålunda ökad överskådlighet, klarhet och tillgänglighet ef­

tersträva^. Jämsides med allmänhetens intresse av enkelhet och lättfattlig­

het måste dock vid utformningen av föreskrifterna beaktas behovet av juri­

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

87

diskt hållbara definitioner och en avfattning i övrigt, som ej försvårade dom­ stolarnas och myndigheternas verksamhet.

1944 års trafikförfattningssakkunniga ha förklarat, att de ingående över­ vägt olika möjligheter för tillgodoseende av allmänhetens intresse av över­ skådliga och lättillgängliga bestämmelser på vägtrafikens område, och att de sakkunniga därvid kommit till den uppfattningen, att de största möjlighe­ terna för en rationell systematik skulle beredas, om alla huvudbestämmel­ ser rörande vägtrafiken sammanfördes i en enda författning, vägtrafikför­ ordningen.

Härom ha de sakkunniga närmare anfört följande. En dylik författning------------ måste ofrånkomligen bliva ganska vidlyftig. Emellertid torde denna olägenhet, enligt de sakkunnigas mening, mer än väl uppvägas av de ökade möjligheterna för en klar och överskådlig uppställ­ ning av de olika bestämmelserna. Huvudbestämmelserna rörande vägtrafi­ ken komma beträffande samtliga trafikantgrupper att återfinnas i en enda författning. Beträffande den stora trafikantgrupp, som utgöres av motorfö­ rarna, skulle man sålunda icke längre behöva laborera med två skilda hu­ vudförfattningar. Sådana dubbleringar, som uppkomma vid en fördelning på två författningar, undvikas, om reglering sker genom en författning.

De sakkunniga ha disponerat sitt förslag till vägtrafikförordning sålunda, att de olika stadgandena inordnats i följande åtta avdelningar med nedan- nämnda huvudsakliga innehåll:

I. Inledande bestämmelser: definitioner på vissa i förslaget använda ut­ tryck ;

II. Bestämmelser om fordon: stadganden om fordons beskaffenhet och utrustning samt om registrering, besiktning och annan fordonskontroll;

III. Bestämmelser om förare av fordon: villkoren för rätt att framföra fordon och stadganden rörande yrkesmässig utbildning av bil- och motor­ cykelförare;

IV. Trafikregler: allmänna föreskrifter, som i fråga om uppträdandet i vägtrafiken skola gälla för olika slag av fordonsförare och andra trafikanter;

V. Utfärdande av lokala trafikföreskrifter m. m.: bestämmelser om med­ delande av särskilda föreskrifter för trafiken på viss väg eller på vägarna inom visst område;

VI. Vägmärken m. m.: stadganden om vägmärken, trafiksignaler och vissa andra trafikanordningar;

VII. Ansvarsbestämmelser; VIII. Särskilda föreskrifter.

De sakkunniga anmärka i anslutning härtill: Av dispositionen för den enhetliga författningen framgår, att bestämmel­ serna för en viss trafikantgrupp komma att återfinnas på skilda ställen i för­ fattningen. Enligt de sakkunniga synes emellertid någon olägenhet icke vara förknippad härmed, då det torde kunna förutsättas att lämpliga transumtcr av författningen komma att tillhandahållas skilda trafikantgrupper. Vid uppställandet av de olika stadgandena ha de sakkunniga beaktat möjlighe­ terna för utfärdandet av dylika transumter.

88

De sakkunniga ha i vidsträckt omfattning försett sitt förslag till vägtra­

fikförordning med rubriker. Sådana ha använts icke blott för avdelningar

och kapitel utan även för utmärkande av innehållet i skilda paragrafer. De

sakkunniga ha motiverat detta med att orienteringen i författningstexten

borde i görligaste män underlättas och att särskilt i fråga om trafikreglerna

utnyttjandet av rubriker syntes vara av värde även ur pedagogisk synpunkt.

Såvitt angår den språkliga utformningen ha de sakkunniga anmärkt, att

de eftersträvat att avfatta författningstexten i korta satser och på ett så

enkelt och okonstlat språk som möjligt. De sakkunniga ha emellertid i detta

sammanhang framhållit, att det här, liksom eljest i fråga om författnings­

bestämmelser, finge anses såsom ett ofrånkomligt krav, att bestämmelser­

na vore så exakt utformade, att de kunde tillämpas av domstolar och andra

myndigheter. Med hänsyn härtill hade det givetvis icke varit möjligt att be­

gagna en sådan avfattning, som skulle tett sig såsom mest ändamålsenlig,

om det endast gällt att åstadkomma en populär framställning för allmän­

heten.

De sakkunniga erinra om att till motorfordonsförordningen och vägtra­

fikstadgan anknöte ett tämligen betydande antal författningar, innehållande

tillämpningsföreskrifter. Härom anföra de sakkunniga, att de icke funnit

skäl att inarbeta dessa föreskrifter i förslaget till vägtrafikförordning. Den­

na skulle genom en dylik anordning bli alltför vidlyftig. Härtill komme, att

tillämpningsförfattningarna — vilka till skillnad från motorfordonsförord­

ningen och vägtrafikstadgan regelmässigt utfärdades av Ivungl. Maj :t utan

riksdagens hörande — i största utsträckning innefattade regler, som endast

berörde myndigheterna eller i vart fall vore av intresse för allmänheten i en

mera begränsad omfattning. Emellertid hade de sakkunniga kommit till den

uppfattningen, att en betydligt större överskådlighet skulle kunna vinnas,

om de antydda följ dförfattningarna i viss utsträckning samarbetades till en

enda författning, förslagsvis benämnd vägtrafikkungörelsen. Till denna kun­

görelse borde lämpligen överflyttas vässa i motorfordonsförordningen och

vägtrafikstadgan upptagna bestämmelser, som väsentligen berörde endast

myndigheterna.

Gränsdragningen mot andra trafikförfattningar har enligt de sakkunnigas

förslag till vägtrafikförordning verkställts så, att förslaget i huvudsak täc­

ker samma rättsområde som motorfordonsförordningen och vägtrafikstad­

gan, frånsett att som nyss nämnts de sakkunniga förordat, att vissa regler,

som väsentligen berörde endast myndigheterna, borde överföras till en till-

lämpningsförfattning, vägtrafikkungörelsen.

I fråga om ansvarsbestämmelserna visar emellertid de sakkunnigas för­

slag — i förhållande till vad nu gäller — den olikheten, att motsvarigheten

till nuvarande i vägtrafikstadgan upptagna allmänna stadgande om ansvar

för bristande omsorg och varsamhet icke återfinnes i den föreslagna väg­

trafikförordningen utan i stället upptagits i förslaget till lag om straff för

vissa trafikbrott. Till samma lagförslag har också förts stadgande om an­

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Kungl. ])Iaj:ts proposition nr 30.

89

svar för hindrande eller störande av trafik på väg. Denna gränsdragning bär av de sakkunniga motiverats med att i vägtrafikförordningen endast borde upptagas de ansvarsbestämmelser, som avsåge förseelser mot förordningens stadganden av polisiär natur, varemot ansvar för åsidosättande av föreskrif­ ter av mera allmän natur, avsedda att tillgodose traliksäkerheten, syntes böra utkrävas enligt trafikbrottslagen.

I likhet med motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan upptager de sakkunnigas förslag till vägtrafikförordning inga föreskrifter för spår­ bunden trafik. I sitt betänkande ha de sakkunniga förklarat, att de övervägt men icke funnit lämpligt att i vägtrafikförordningen medtaga bestämmelser för sådan trafik. Till närmare utveckling av sin mening i denna fråga ha de sakkunniga anfört följande.

I den mån spårbunden trafik framgår å särskild banvall torde------- - — särskilda bestämmelser böra gälla. Även i den mån den spårbundna trafiken berör väg är det emellertid med hänsyn till trafikens speciella natur uppen­ bart, att en reglering av densamma endast i ringa mån kan ske genom de för vägtrafiken meddelade bestämmelserna och att sålunda reglering vä­ sentligen måste ske genom särskilda föreskrifter.

Därest för vägtrafiken gällande bestämmelser göras tillämpliga å spår­ bunden trafik, som framgår å väg, kunna olika regler komma att gälla för skilda sträckor av samma linje. I en icke ringa omfattning skulle säkerligen uppstå tolkningssvårigheter vid avgörande huruvida en viss linjesträcka vore att hänföra till väg eller ej liksom eljest vid bedömande huruvida en viss förseelse blivit begången rid färd å väg eller annorstädes. Vid sådant förhållande synes i görligaste mån böra undvikas, att för spårbunden tra­ fik meddelas regler, som äro begränsade att gälla endast rid färd å väg.

I sammanhanget må vidare framhållas, att om-------------bestämmelserna begränsas att gälla spårvagn, ytterligare svårigheter kunna uppstå vid be­ dömande av bestämmelsernas tillämplighetsområde. Sålunda kan erinras, att vissa spårvägslinjer äro koncessionerade som järnväg.

De sakkunniga ha emellertid funnit det påkallat, att vissa för vägtrafiken meddelade bestämmelser gjordes tillämpliga även för den spårbundna tra­ fiken. Bland annat borde sålunda spårvagnsförarc i fråga om straff för i trafiken begångna förseelser underkastas regler, motsvarande dem, som gällde för förare av motorfordon. Enhetliga föreskrifter härom — såvitt möjligt gällande vid trafik såväl på väg som annorstädes — syntes lämp­ ligen böra meddelas genom en särskild författning för den spårbundna tra­ fiken.

De avgivna remissutlåtandena få i stort sell anses ådagalägga eu välvillig inställning till de sakkunnigas förslag i dess huvudlinjer. De flesta yttran­ dena giva sålunda uttryck åt den meningen, att förslaget i princip finge an­ ses utgöra eu riktig och tidsenlig reglering av vägtrafiken och därmed sam­ manhängande förhållanden. Vidare uttalas, att förslaget såsom helhet be­ traktat kunde sägas på ett lyckligt sält tillgodose å ena sidan allmänhetens intresse av enkelhet och lättfattlighet och å andra sidan domstolars och

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

andra myndigheters behov av att hithörande bestämmelser bleve juridiskt

hållbara.

Även förslagets systematiska uppställning och de sakkunnigas gränsdrag­

ning mellan vägtrafikförordning och andra författningar har i stort sett god­

tagits av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna. Bland annat i

följande hänseenden ha dock erinringar framställts.

Advokatsamfundet har ifrågasatt, huruvida den av de sakkunniga före­

tagna uppdelningen av ansvarsbestämmelserna mellan vägtrafikförordning­

en och trafikbrottslagen kunde anses lycklig. I och för sig måste det be­

tecknas som oformligt, att trafikbrottslagen innehölle kriminalisering av

bestämmelser, som återfunnes i förordningen. Vissa förseelser kunde dess­

utom anses falla under både vägtrafikförordningens och trafikbrottslagens

ansvarsbestämmelser. Enligt samfundets mening vore det mest rationella

otvivelaktigt, om man kunde inarbeta trafikbrottslagen i vägtrafikförord­

ningen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit det riktigast, att även den

spårbundna trafiken, i den mån den korsade eller eljest framginge på väg,

bleve reglerad i vägtrafikförordningen. Visserligen kunde då olika regler

komma att gälla för skilda delar av samma spårlinje. Detta syntes emeller­

tid ej mera anmärkningsvärt, än att för vägtrafiken i övrigt olika regler

gällde, allt eftersom denna trafik berörde eller icke berörde spårlinje.

Hovrätten anför vidare:

Det är enligt hovrättens mening mera rationellt, att det förhållandevis

ringa antalet järnvägs- eller spårvägs tjänstemän, alla i denna egenskap yr­

kesmän, inhämtade — förutom de självfallet nödiga tjänstereglementena —

även vissa allmänna vägtrafikbestämmelser, än att det långt övervägande fler­

talet vägtrafikanter av andra kategorier nödgas, för kännedom om sina plik­

ter och rättigheter gentemot den spårbundna trafiken, vara hänvisade till

de för denna trafik gällande speciella föreskrifterna, vilka i regel äro svår­

tillgängliga. Om vissa regler rörande den spårbundna trafiken inarbetas i

vägtrafikförordningen, föreligga också större garantier för att dessa regler

byggas på en riktig avvägning av den spårbundna trafikens intressen än om

det i stort sett överlåtes åt denna trafiks statliga eller kommunala chefsmyn­

digheter att utforma bestämmelser för trafiken i fråga. Det förefaller hov­

rätten jämväl mindre tilltalande, att exempelvis en spårvagnsförare icke är

underkastad rattfyllerilagstiftningen.

Häradshövdingföreningen framför liknande synpunkter och hemställer

om sådan omarbetning av de sakkunnigas förslag, att vägtrafikförordningen

bleve tillämplig även på spårbunden trafik, vare sig denna framginge på

väg eller på särskild banvall.

Hovrätten för nedre Norrland ävensom bussägareförbundet anse det an­

geläget, att vissa av de sakkunniga föreslagna ansvarsbestämmelser, särskilt

såvitt angår rattfylleri, göras tillämpliga även på spårvagnsförare.

Frågan, huruvida vägtrafikförordningen även borde upptaga föreskrifter

för den spårbundna trafiken, har i vissa andra utlåtanden blivit föremål för

särskild behandling. Flertalet av de remissinstanser, vilka sålunda yttrat

91

sig om detta spörsmål, ha — i likhet med de sakkunniga och i huvudsak på de av dem anförda grunderna — ställt sig avvisande till tanken att i väg­ trafikförordningen medtaga reglering av även den spårbundna vägtrafiken. Samtidigt har dock understrukits behovet av att snarast infördes en särskild författning med enhetliga för hela riket gällande bestämmelser för sådan trafik.

Det synes mig lämpligt att först med några ord beröra det nu inledda nordiska samarbetet på vägtrafikrättens område.

Lagstiftningen rörande vägtrafiken i de nordiska länderna har hittills väsentligen tillkommit utan något omedelbart samarbete mellan de olika ländernas myndigheter. Delvis som en följd härav ha bestämmelserna på området kommit att förete ganska betydande skiljaktigheter. I vissa hän­ seenden torde dessa skiljaktigheter medföra olägenheter för samfärdseln de nordiska länderna emellan. Särskilt må härvid nämnas, att vårt land har vänstertrafik, under det att i övriga delar av Norden råder högertrafik.

Det är givetvis önskvärt, att en i görligaste mån enhetlig trafiklagstift­ ning genomföres i de nordiska länderna. Främst synes det härvid påkallat, att trafikreglerna och bestämmelserna om vägmärken göras likartade.

Å andra sidan torde en i detalj gemensam nordisk vägtrafiklagstiftning knap­ past kunna åstadkommas. Olikheter i fråga om naturförhållanden och vägnätets utveckling skapa olika faktiska förutsättningar för vägtrafiken och påverka därigenom även innehållet av trafikreglerna. För svenskt vidkommande har vidare i fråga om en väsentlig detalj, nämligen övergången till högertrafik, ganska nyligen tagits ställning på sådant sätt, att tanken på övergång åt­ minstone för den närmaste framtiden torde få anses skrinlagd.

Behovet här i landet av en ny och tidsenlig vägtrafikförfattning lärer böra betecknas som trängande. Med hänsyn härtill och då vi nu ha ett förslag till sådan författning utarbetat, förefaller det ej lämpligt att låta dennas genom­ förande anstå i avbidan på det slutliga resultatet av det pågående internor- diska samarbetet.

Emellertid synas erfarenheterna av de hittillsvarande nordiska förhand­ lingarna giva grundad anledning till förhoppning om att samarbetet skall __beträffande såväl den systematiska uppställningen som det sakliga inne­ hållet — kunna leda till ett väsentligt närmande av de nordiska vägtrafik­ författningarna till varandra. På åtskilliga punkter har sålunda vid förhand­ lingarna principiell enighet ansetts kunna uppnås utan eftersättande av de olika ländernas egna intressen. De positiva rön, vilka här antytts, torde böra tillgodogöras redan nu, eftersom därigenom den nordiska enhetligheten på­ tagligt främjas. Härtill få framdeles fogas de ytterligare jämkningar, vilka må finnas påkallade i det nordiska samgåendets intresse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Jag övergår härefter till frågan, huruvida de sakkunnigas förslag kan an­ ses ägnat att läggas till grund för blivande författning på vägtrafikens om­ råde.

92

Knngl. Maj.ts proposition nr SO.

För egen del anser jag, att de sakkunnigas förslag i dess huvudlinjer

utgör en tillfredsställande lösning av den uppgift, som varit de sakkunniga

förelagd. Att de grundläggande bestämmelserna på vägtrafikens område

upptagas i en enhetlig författning, vägtrafikförordningen, i stället för som

nu i två, motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan, synes sålunda

innebära en klar förbättring. Bland remissinstanserna råder ock i stort sett

enighet härom. En sådan enhetlig författning torde följaktligen höra komma

till stånd.

Vidkommande den av de sakkunniga gjorda gränsdragningen mellan väg­

trafikförordning och andra författningar kunna visserligen skäl anföras för

att — såsom advokatsamfundet ifrågasatt — i vägtrafikförordningen in­

arbeta de stadganden, vilka av de sakkunniga hänförts under förslaget till

trafikbrottslag. Emellertid torde de av de sakkunniga i sagda lagförslag

upptagna brottskategorierna och däremot svarande ansvarsbestämmelserna

vara av den beskaffenhet, att den rättsliga regleringen bör ske i en författ­

ning av lags karaktär och icke i en administrativ stadga sådan som väg­

trafikförordningen.

Att reglerna för spårbunden trafik göras enhetliga för hela riket, är en­

ligt min mening önskvärt. Likaså kunna skäl finnas för att i vissa hänseen­

den — exempelvis i fråga om ansvaret för rattfylleri — införa likartade be­

stämmelser för spårbunden trafik på väg och för annan vägtrafik. Härav

torde emellertid i och för sig ej följa, att i en och samma författning böra

intagas regler såväl för den spårbundna trafiken som för övrig vägtrafik.

Först och främst synes det saknas skäl för att belasta en allmän vägtrafik­

författning med regler för spårbunden trafik i vidare mån än såvitt denna

berör annan vägtrafik. Man kan emellertid vidare fråga sig, huruvida det

verkligen är lämpligt att i en sådan författning medtaga stadganden ens

för den spårbundna trafik, som berör övrig vägtrafik. En dylik åtgärd

skulle — särskilt om för konsekvensens skull även järnvägstrafikens hit­

hörande, ganska detaljerade regler medtoges — göra vägtrafikförordningen

avsevärt vidlyftigare och därigenom mera svåröverskådlig. Ävenså skulle

för vederbörande personal den spårbundna trafikens säkerhetsföreskrifter

med därtill hörande ansvarsbestämmelser bli mindre lättillgängliga, om en

del av dem utbrötes ur nuvarande sammanhang och infördes i vägtrafik-

lörordningen. Med hänsyn till att vissa olägenheter sålunda torde vara för­

knippade med den antydda åtgärden, förefaller densamma böra vidtagas

endast om och i den mån hänsynen till trafiksäkerheten påkallar det. Säker-

hetsintresset torde emellertid kunna tillgodoses på tillfredsställande sätt

även utan sammankopplande i en och samma författning av bestämmelser

för den spårbundna och för den icke spårbundna trafiken på väg. i detta

sammanhang bör beaktas, att enligt såväl gällande rätt som det föreliggande

förslaget järnvägs- och spårvägstrafiken principiellt skall äga företräde

framför den övriga vägtrafiken. Om denna grundregel — jämte erforderliga

detaljbestämmelser om hur den icke spårbundna vägtrafiken i särskilda

hänseenden skall förhålla sig vid möte med spårbunden trafik — upptages

93

i vägtrafikförordningen, synes den icke spårbundna trafiken erhålla tillräck­ lig ledning för sitt uppträdande. Då torde ur trafiksäkerhetssynpunkt knap­ past föreligga något egentligt skäl att i förordningen också intaga stadgan- den om den spårbundna trafikens förhållande, då denna berör icke spår­ bunden vägtrafik. Dessa stadganden synas i stället utan olägenhet kunna liksom hittills vara placerade i författningarna för den spårbundna trafiken. Härvid underförstås, att i mån av behov författningarna för spårbunden och icke spårbunden trafik sammanjämkas, så att bestämmelserna komma i samklang med varandra. Hinder möter givetvis ej att i samband härmed införa för riket enhetliga regler beträffande spårvägstrafiken eller — i de hänseenden där så finnes befogat — samma ansvarsbestämmelser för spår­ bunden som för icke spårbunden trafik.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och i övrigt på de skäl, vilka åbe­ ropats av de sakkunniga, finner jag frågan om den spårbundna trafiken böra — i enlighet med de sakkunnigas förslag — avgöras så, att i vägtrafik­ förordningen upptagas allenast de regler, vilka skola gälla för icke spår­ bunden vägtrafik, och att — med ett undantag, vartill jag senare återkom- mer — den spårbundna trafiken, även då den berör väg, regleras i annan ordning.

Även i övrigt anser jag den av de sakkunniga föreslagna gränsdragningen mellan vägtrafikförordning och andra författningar kunna i stort sett god­ tagas. Viss jämkning i fråga om ansvarsbestämmelserna synes dock böra företagas. Frågan härom skall jag senare beröra i dess sammanhang.

Ej heller i fråga om den systematiska uppställningen av förslaget till väg­ trafikförordning har jag i princip någon erinran.

Vidkommande den språkliga utformningen ha enligt min mening de sak­ kunniga på ett förtjänstfullt sätt skilt sig från sin uppgift. Genom sin upp­ ställning och avfattning i övrigt får de sakkunnigas förslag sålunda anses i stort sett tillgodose allmänhetens intresse av överskådlighet och lättfatt­ lighet, samtidigt som de olika stadgandena erhållit sådan fasthet och skärpa, att deras tillämpning icke bör medföra svårighet för domstolar och andra myndigheter. En del bestämmelser ha emellertid inom departementet redak­ tionellt överarbetats i syfte att ytterligare förenkla och klargöra desamma.

Såsom helhet betraktat förefaller de sakkunnigas förslag vara väl ägnat att läggas till grund för den blivande författningen. I fråga om eu del av förslagets detaljer har dock — med hänsyn bland annat till vad i remiss­ yttranden anförts och Ull vad under internationella förhandlingar framkom­ mit __avvägningen mellan olika intressen befunnits böra ske i viss mån annorlunda, än de sakkunniga förordat. De jämkningar, vilka ansetts nö­ diga, komma att närmare redovisas i det följande. Där annat icke angives under vederbörande författningsrum, har de sakkunnigas förslag lämnats utan ändring. I den mån följande redogörelse icke nämner framställningar, som gjorts i remissyttranden, ha framställningarna funnits icke böra för­ anleda ändring i eller tillägg till sakkunnigförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

94

Kungi. Maj.ts proposition nr 30.

AVDELNING I.

Inledande bestämmelser.

1

§•

I denna paragraf ha upptagits definitioner på vissa beteckningar, som an­

vändas i den föreslagna förordningen. Paragrafen motsvaras av 1, 2 och

8 §§ motorfordonsförordningen, 1 § vägtrafikstadgan samt 15 och 23 §§ väg-

märkeskungörelsen.

i mom.

Väg.

Definitionen, som överensstämmer med de sakkunnigas förslag, skiljer sig

från gällande bestämmelse allenast däri, att den nu föreslagna definitionen

i begreppet enskild väg, som nyttjas till farväg, även inbegriper för samfärd­

sel endast vintertid avsedd körled.

För att enskild väg skall kunna betecknas såsom nyttjad till farväg lärer

först och främst erfordras, att ägaren av vägen icke förbjudit allmän sam­

färdsel på denna. Detta torde framgå av förarbetena till den nuvarande de­

finitionen på väg. Emellertid finnas många enskilda vägar, vilka praktiskt

taget endast tjäna viss eller vissa fastigheters behov — för utfart, hemkörs-

lor eller eljest — och på vilka främmande trafik förekommer blott i säll­

synta undantagsfall. I fråga om sådan enskild väg finner ofta ägaren ej ens

anledning att förbjuda allmän samfärdsel. Det förefaller knappast motive­

rat att i sådana fall hänföra den enskilda vägen till väg i vägtrafikförord­

ningens bemärkelse blott för det ägaren underlåtit att förbjuda allmän sam­

färdsel. För att viss enskild väg skall anses nyttjad såsom farväg torde där­

för böra krävas, icke blott att vägen är tillåten för allmän samfärdsel, utan

även att vägen utnyttjas av allmänheten i viss, icke alltför ringa omfatt­

ning. Det lärer vara ogörligt att närmare specificera det sistnämnda villko­

ret. Såsom grovregel synes emellertid böra gälla, att den enskilda vägen

skall anses nyttjad som farväg, om den trafikeras av allmänheten i den om­

fattning, att man praktiskt måste räkna med att främmande trafik kan fö­

rekomma där. Med denna utgångspunkt förefaller exempelvis sådan för

skogsdrivningen avsedd enskild väg, som användes praktiskt taget uteslu­

tande för transport av timmer från stubben till flottleden, i regel knappast

vara att hänföra till väg i vägtrafikförordningens bemärkelse.

Av det sagda torde framgå, att uttrycken »till farväg nyttjad väg» och

»allmänneligen befaren väg» icke äro liktydiga. Det sistnämnda uttrycket

lär er förutsätta en högre grad av utnyttjande för allmän trafik.

Stundom kan givetvis uppkomma tvekan, huruvida viss enskild väg skall

anses nyttjad till farväg. I den praktiska rättstillämpningen torde emellertid

de tveksamma fallen bli jämförelsevis sällsynta. Det förefaller ej innebära

95

någon olägenhet att åt praxis överlämna att bedöma frågor av hithörande

slag efter omständigheterna i varje särskilt fall. Närmare författningsmäs-

sig reglering än som skett är därför enligt min mening ej behövlig.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts, huruvida ej begreppet väg bor­

de utsträckas till att även omfatta inhägnade kasernområden m. in. Enligt

min mening föreligga ej tillräckliga skäl för en sådan utvidgning.

Vägtrafikant.

Definitionen ersätter det i vägtrafikstadgan använda uttrycket »vägfaran-

de», varmed i stadgan avses envar, som på väg framför fordon, rider, leder

kreatur, åker skidor eller går. Departementsförslaget överensstämmer med

de sakkunnigas förslag med den jämkningen, att beteckningen vägtraf ikant

såsom varande mera tydlig funnits böra föredragas framför det av de sak­

kunniga föreslagna uttrycket »trafikant».

De sakkunniga ha framhållit, att med den föreslagna definitionen jämväl

passagerare i fordon komme att innefattas under begreppet trafikant. Hov­

rätten över Skåne och Blekinge har i anslutning härtill ifrågasatt, huruvida

icke förare av och passagerare i järnvägståg eller spårvagn borde hänföras

till trafikant i den mån tåget eller spårvagnen korsade eller eljest framginge

å väg. Skäl kunna anföras för att den skada eller fara, som kan åstadkom­

mas vid öppnande av dörrar, utkastande av föremål, på- eller avstigning

o. s. v., skall bedömas på likartat sätt, när den som vållar skadan eller

faran färdas i tåg eller spårvagn, och när han färdas exempelvis i en buss.

Såsom i det tidigare framhållits synes emellertid den spårbundna trafiken

böra regleras genom en självständig författning. Med hänsyn härtill och då

det knappast torde ha yppat sig något praktiskt behov av att föregripa

denna reglering genom att i förevarande hänseende intaga föreskrifter för

spårbunden trafik i vägtrafikförordningen, anser jag den av hovrätten an­

tydda utvidgningen av begreppet trafikant icke böra företagas.

Fordon.

Definitionen överensstämmer med de sakkunnigas förslag. Enligt motsva­

rande definition i vägtrafikstadgan är till fordon att hänföra: alla slag av

vagnar för dragare, motorfordon, motorredskap och andra arbetsredskap å

hjul eller medar, slädar, cyklar, kälkar, sparkstöttingar, dragkärror o. s. v.,

dock ej fordon, som löper på skenor.

1 förtydligande syfte har i momentets sista stycke upptagits föreskrift, att

vad i förordningen stadgas om vägkorsning skall äga motsvarande tillämp­

ning på förgrening av väg och anslutning mellan vägar. Denna föreskrift

saknar motsvarighet i nuvarande författningar och i sakkunnigförslaget. 2

2 mom.

Motordrivet fordon.

För erhållande av en gemensam beteckning har, på sätt de sakkunniga fö­

reslagit, införts termen motordrivet fordon, vilken saknas i motorfordons-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

förordningen och vägtrafikstadgan. Så som termen definierats lärer den­

samma omfatta jämväl fordon, som är förbundet med elektrisk strömledning

(trolley- eller trådbuss). Ett luftfartyg, som för landning är försett med hjul

eller medar, kan tänkas bli taget under bogsering på väg och bör skäligen

vid sådan förflyttning vara underkastat de för dragna fordon i allmänhet

gällande bestämmelserna. Det gjorda undantaget för luftfartyg torde därför

ej vara onödigt.

Motorfordon. Traktor. Motorredskap.

I motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan förstås med motorfor­

don: för färd på marken avsett, för person- eller godsbefordran eller för dra­

gande av påhängsvagn inrättat fordon, som för framdrivande är försett med

motor och icke löper på skenor, ävensom underrede till sådant fordon (chas­

si). Med motorredskap avses åter: traktor, lokomobil, lantbruks- eller väg-

maskin samt annat dylikt allenast till arbetsredskap hänförligt fordon, vil­

ket för framdrivande är försett med motor och icke löper på skenor, och vil­

ket icke är hänförligt till motorfordon. Enligt en särskild kungörelse (SFS

1940: 440) äro s. 1c. epatraktorer att hänföra till motorredskap.

För motorfordonen — bilar och motorcyklar — gälla genomgående

strängare bestämmelser än för motorredskapen. Anledningen härtill är, att

motorfordonen anses besitta en större typisk trafikfarlighet än motorred­

skapen.

De sakkunniga ha i sitt förslag bibehållit uppdelningen av de motordrivna

fordonen i motorfordon och motorredskap. Som skäl ha de sakkunniga

framhållit, att denna indelning syntes ändamålsenlig med hänsyn till att

för vissa motordrivna fordon på grund av deras större trafikfarlighet kräv­

des en strängare reglering än för övriga.

Frågan om vilka fordon som borde hänföras till den ena eller den andra

av de båda nu nämnda kategorierna bär av de sakkunniga närmare över­

vägts. De sakkunniga ha därvid framhållit, att de motordrivna fordonen

med hänsyn till sin funktion kunde indelas i tre kategorier, nämligen dels

transportfordon eller fordon, som vore inrättade huvudsakligen för att själv­

ständigt nyttjas för person- eller godsbefordran, dels dragfordon eller fordon,

som vore inrättade huvudsakligen för att användas till att draga annat for­

don eller arbetsredskap, och dels redskapsfordon eller fordon, som vore in­

rättade huvudsakligen för andra uppgifter än transport- och dragfordonen.

Beträffande transportfordonen ha de sakkunniga erinrat om att dessa en­

ligt nu gällande bestämmelser äro att hänföra till kategorien motorfordon.

I anslutning härtill ha de sakkunniga uttalat, att det i fråga om det över­

vägande antalet hithörande fordon, såsom vanliga lastbilar, personbilar och

bussar, med hänsyn till deras trafikfarlighet finge anses motiverat, att for­

donen alltjämt hänfördes till denna kategori. Tvekan syntes kunna ifråga-

lcomma endast beträffande vissa fordon med låg konstruktiv hastighet, så­

som truckar och dylikt. Sistnämnda fordons användning vore emellertid re­

gelmässigt begränsad till järnvägs- eller fabriksområden eller andra sådana

Kungl. Mnj:ts proposition nr 30.

97

inhägnade områden. Att för dessa långsamgående fordon utfärda generella bestämmelser avvikande från dem, som eljest meddelades för motorfordon, syntes ej behövligt. De sakkunniga ansåge därför, att samtliga transportfor­ don borde hänföras till kategorien motorfordon.

Vidkommande åter drag- och redskapsfordonen ha de sakkunniga anfört, att klassificeringen borde ske med vederbörligt beaktande av fordonens skil­ da grad av trafikfarlighet. Med denna utgångspunkt förefölle det ej möjligt att erhålla någon annan grund för en rationell indelning än fordonens kon­ struktiva hastighet. Lämpligt gränsvärde syntes därvid vara 25 kilometer i timmen.

I de sakkunnigas författningsförslag ha motorfordon och motorredskap definierats i anslutning till nu angivna synpunkter. Med motorredskap avses sålunda i förslaget motordrivet fordon, som är inrättat huvudsakligen för annat ändamål än att självständigt nyttjas för person- eller godsbefordran (draglordon, lantbruks- eller vägmaskin osv.), såvida fordonet är konstrue­ rat för en hastighet av högst 25 kilometer i timmen och endast med svårig­ het kan ändras för högre hastighet. Såsom motorfordon betecknas i försla­ get motordrivet fordon, som ej enligt vad nu sagts är hänförligt till motor­ redskap. I förslaget indelas motorredskapen i två grupper, traktor och mo­ tormaskin. Såsom traktor betecknas motorredskap, som är inrättat huvud­ sakligen såsom dragfordon för annat fordon eller för arbetsredskap. Med motormaskin avses i förslaget annat motorredskap än traktor.

Ur systematisk synpunkt torde det vara lämpligt, att indelningen av de motordrivna fordonen sker efter de ändamål, för vilka de olika fordonen äro inrättade, och att avsteg härifrån göres allenast i den mån hänsynen till tra­ fiksäkerheten kräver det.

Med denna utgångspunkt finner jag liksom de sakkunniga samtliga trans­ portfordon böra hänföras till en och samma grupp. Vidare måste vissa drag- och redskapsfordon anses besitta en så hög grad av trafikfarlighet, att de böra falla under de strängare regler, vilka gälla för transportfordonen. För sistnämnda och med dem sålunda likställda fordon torde den av de sakkun­ niga föreslagna gemensamma benämningen motorfordon kunna godtagas.

Vidkommande härefter de återstående motordrivna fordonen torde det cj föreligga tillräckliga skäl att sammanföra dessa under en gemensam huvud­ beteckning, såsom av de sakkunniga förordats. Fastmera synes ett utbrytande av dragfordonen till en självständig grupp vara påkallad icke blott ur syste­ matisk synpunkt utan även av praktiska skäl. I vissa hänseenden torde nämligen dragfordonen med hänsyn till sin funktion tarva en rättslig regle- ling, som något avviker från redskapsfordonens. För gruppen dragfordon förefaller benämningen traktor vara lämplig.

Om dragfordonen utbrytas, kommer den nuvarande gemensamma benäm­ ningen motorredskap alt i fortsättningen avse allenast redskapsfordonen. Detta innebär ett förtydligande och synes därför medföra en fördel. Språk­ ligt sett torde ock denna beteckning vara att föredraga framför den av de sakkunniga föreslagna nybildningen motormaskin.

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

1 likhet med de sakkunniga anser jag, att vid avgörandet, huruvida drag-

fordon och redskapsfordon oavsett sitt ändamål skola hänföras till motor­

fordon, vederbörande fordons konstruktiva hastighet bör vara bestämman­

de. De sakkunniga ha som sagt vid sin klassificering uppställt 25 kilo­

meter i timmen som gränsvärde. Vid bedömandet, huruvida denna gräns

skall anses lämplig, synas följande omständigheter vara att beakta.

Som tidigare nämnts hänföras i gällande rätt de s. k. epatraktorerna till

motorredskap. Denna klassificering har givetvis skett under behörigt hän­

syntagande till epatraktorernas typiska trafikfarlighet. Dessa fordons kon­

struktiva hastighet lärer emellertid uppgå till omkring 30 kilometer i tim­

men. Under remissbehandlingen har vidare framhållits, att vissa jordbruks-

traktorer äro konstruerade för hastigheter mellan 25 och 30 kilometer i tim­

men. Slutligen har det upplysts, att i fråga om jordbrukstraktorerna i all­

mänhet utvecklingen synes gå mot en långsam ökning av den konstruktiva

hastigheten.

Att hänföra de typiska jordbrukstraktorerna till motorfordon, så snart

deras konstruktiva hastighet överstiger 25 kilometer i timmen, och därige­

nom underkasta dem en strängare reglering, än nu är fallet, skulle medföra

praktiska olägenheter. En sådan skärpning synes vidare — i fråga om trak­

torer, vilkas konstruktiva hastighet icke överstiger vad som redan nu god-

tages för epatraktorerna — knappast vara påkallad ur trafiksäkerhetssyn­

punkt. Detsamma torde böra gälla allmänt för drag- och redskapsfordon med

konstruktiv hastighet upp till 30 kilometer i timmen. Det av de sakkunniga

föreslagna gränsvärdet 25 kilometer i timmen förefaller därför vara något

för lågt. Å andra sidan torde det innebära en onödig omväg att åt särskild

författning eller annat undantagsavgörande överlämna möjligheten att i

annan fordonsklass än motorfordon inordna drag- och redskapsfordon med

konstruktiva hastigheter mellan 25 och 30 kilometer i timmen.

Med hänsyn till vad nu sagts bör vägtrafikförordningen enligt min mening

upptaga ett gränsvärde av 30 kilometer i timmen för drag- och redskaps-

fordonen.

Såsom de sakkunniga föreslagit, lärer föreskriften om konstruktiv gräns­

hastighet böra innefatta icke blott, att fordonet skall vara inrättat för an­

given hastighet, utan även, att fordonet icke utan svårighet skall kunna änd­

ras för högre hastighet.

I vissa remissyttranden har anmärkts, att definitionerna på de olika grup­

perna av motordrivna fordon skulle bli klarare, om de i större omfattning

än av de sakkunniga föreslagits utformades såsom positiva bestämningar i

stället för enligt uteslutningsmetoden. Vad sålunda anförts synes äga fog.

Med iakttagande av vad nu sagts har i det inom departementet upprättade

förslaget betecknats

såsom motorfordon motordrivet fordon, som är inrättat huvudsakligen för

att självständigt nyttjas till person- eller godsbefordran, så ock för annat än­

liungl. Maj:ts proposition nr 30.

99

damål inrättat motordrivet fordon, som är konstruerat för eller utan svårig­ het kan ändras till en hastighet överstigande 30 kilometer i timmen.

såsom traktor motordrivet fordon, som är inrättat huvudsakligen såsom dragfordon för annat fordon eller för arbetsredskap, och som är konstrue­ rat för en hastighet av högst 30 kilometer i timmen samt endast med svå­ righet kan ändras till högre hastighet,

och såsom motorredskap motordrivet fordon, som är inrättat huvudsakli­ gen såsom arbetsredskap, och som är konstruerat för en hastighet av högst 30 kilometer i timmen samt endast med svårighet kan ändras till högre has­ tighet.

De sålunda föreslagna definitionerna torde i regel giva tillräcklig ledning för klassificeringen av motordrivna fordon. För de undantagsfall, då be­ träffande visst fordon så icke är förhållandet, giva de i 5 mom. upptagna bestämmelserna möjlighet att i särskild ordning avgöra, till vilken klass fordonet skall hänföras.

3 mom. Bil och motorcykel.

I motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan hänföres till motorcykel motorfordon, som, bortsett från bivagn, är försett med endast två hjul, samt till automobil motorfordon, som är försett med tre eller flera hjul och icke enligt vad nu sagts är att anse såsom motorcykel. Genom en särskild kun­ görelse (SFS 1937: 46) har härutöver föreskrivits, att för framdrivande ute­ slutande medelst trampning inrättad trehjulig transportcykel, som försetts med hjälpmotor, skall hänföras till fordonstypen motorcykel. Slutligen har Kungl. Maj :t genom olika resolutioner bestämt, att vissa andra typer av tre­ hjuliga motorfordon skola anses som motorcykel.

I de sakkunnigas förslag betecknas såsom motorcykel motorfordon, som, bortsett från bivagn, är försett med högst tre hjul (medar) samt, om fordo­ net är försett med tre hjul (medar), har en tjänstevikt, beräknad såsom för motorcykel, av högst 350 kilogram. I samma förslag hänföres till bil motor­ fordon, som är försett med tre eller flera hjul (medar) eller med band, där icke fordonet enligt den föregående punkten är att anse såsom motorcykel.

De sakkunniga ha såsom motiv för sitt förslag anfört, att det med hän­ syn till de bestämmelser som meddelats i ovannämnda kungörelse och sär­ skilda resolutioner syntes praktiskt och lämpligt att utvidga begreppet mo­ torcykel till att omfatta också trehjuligt motorfordon. Därvid förefölle dock böra förutsättas, att fordonets tjänstevikt icke överstege den högsta tjänste­ vikt, 350 kilogram, vilken godkänts för bensindrivna trehjuliga motorfordon, som genom särskilda resolutioner klassificerats som motorcykel. Enligt en sålunda utvidgad definition bleve bland annat praktiskt taget samtliga här­ ovan berörda trehjuliga motorfordon hänförliga till fordonstypen motor­ cykel.

De sakkunnigas förslag synes i princip kunna godtagas. Tjänsteviktsgrän- sen för trehjulig motorcykel torde dock böra jämkas. Sedan de sakkunniga

100

Kungl. Maj:ls proposition nr 30.

avgåvo sitt betänkande, bär nämligen i särskild resolution godkänts en

tjänstevikt av 375 kilogram för bensindrivet trehjuligt motorfordon, som

hänförts till motorcykel. Vidare upptager 1949 års konvention tjänstevikts-

gränsen 400 kilogram för trehjuliga motorfordon, som jämställas med mo­

torcykel. Det får anses vara i och för sig önskvärt, att de inhemska bestäm­

melserna bringas till överensstämmelse med motsvarande internationella,

där så kan ske utan olägenhet. Enligt min mening skulle det knappast med­

föra någon nackdel att nu bestämma tjänsteviktsgränsen till 400 kilogram.

Härvid kan framhållas, att i särskilda resolutioner redan godkänts tjänste-

vikter upp till 450 kilogram för de visserligen numera mindre aktuella

elektriskt drivna trehjuliga motorfordon, vilka hänförts till motorcykel.

Det inom departementet uppgjorda förslaget upptager i enlighet med vad

nu sagts en tjänsteviktsgräns av 400 kilogram för trehjuliga motorcyklar

men överensstämmer i övrigt — frånsett ett par redaktionella jämkningar

— med de sakkunnigas förslag.

Personbil, buss och lastbil.

Enligt motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan hänföres till per­

sonbil sådan bil, som är byggd för befordran av personer till ett antal av

högst nio, till buss sådan bil, som är byggd för befordran av ett större antal

personer än nio, vare sig densamma därjämte är avsedd för befordran av

gods eller icke, samt till lastbil sådan bil, som är byggd för befordran av

gods men icke är att hänföra till buss, eller som är inrättad för dragande

av påhängsvagn.

Departementsförslaget överensstämmer i sak med vad av de sakkunniga

föreslagits.

Lätt och tung motorcykel.

För närvarande indelas motorcyklar i lättviktsmotorcyklar och tyngre mo­

torcyklar. Till lättviktsmotorcykel hänföres motorcykel, som är så inrättad,

att den icke kan på horisontell väg framföras med högre hastighet än 40

kilometer i timmen och endast med svårighet kan ändras för högre hastig­

het, och vars tjänstevikt icke överstiger 00 kilogram. Med tyngre motor­

cykel avses motorcykel, som icke är att hänföra till lättviktsmotorcykel.

De sakkunniga ha föreslagit, att motorcyklarna skulle indelas i lätta och

tunga motorcyklar, och att man därvid skulle upptaga motorcykel med

tjänstevikt av högst 75 kilogram såsom lätt motorcykel samt motorcykel

med tjänstevikt över 75 kilogram såsom tung motorcykel.

Såsom de sakkunniga framhållit torde i skilda hänseenden olikartade reg­

ler böra gälla för de i förslaget angivna båda kategorierna av motorcyklar.

En indelning av motorcyklarna efter tjänsteviktsgränsen 75 kilogram före­

faller därför lämplig.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt, huruvida icke den nu för

lättviktsmotorcyklar gällande konstruktiva fartbegränsningen borde stad­

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

101

gas jämväl för lätta motorcyklar. Härtill är till en början att anmärka, att — såsom de sakkunniga antytt — ett sådant stadgande måhända icke skulle bli respekterat i full utsträckning, enär det i praktiken som regel icke lärer vara förenat med mera betydande svårigheter att ändra de lättare motor­ cyklarna, så att sagda hastighetsbegränsning upphäves. Vidare må här fram­ hållas en annan omständighet. Man kan för närvarande spåra en viss ten­ dens hos motorcykelindustrien att — såvitt angår personmotorcyklar —- minska tillverkningen av tyngre typer och i stället upptaga lättare motor­ cyklar såsom huvudtillverkning. Tjänstevikten hos de motor cykeltyper, till vilka man sålunda synes övergå mer och mer, lärer regelmässigt uppgå till inemot 75 kilogram. Dessa typer — vilka alltså enligt de sakkunnigas förslag skulle bli att hänföra till lätt motorcykel — äro genomgående kon­ struerade för betydligt högre hastighet än lättviktsmotorcyklar och därige­ nom bättre än de sistnämnda lämpade jämväl som trafikmedel för större avstånd. Att för de motorcykeltyper, mot vilka utvecklingen enligt det sagda synes peka, införa den ifrågasatta föreskriften om konstruktiv hastighets­ begränsning skulle innebära, antingen att dessa typer bleve att hänföra till tung motorcykel, eller att de måste ändras för lägre konstruktiv hastighet och härigenom få sin användbarhet för olika tx-afikuppgifter betydligt mins­ kad. Båda konsekvenserna måste anses otillfredsställande. Å andra sidan kan det ej anses föreligga tillräckliga skäl att inom gruppen lätt motor­ cykel göra en ytterligare uppdelning, så att den nuvarande fartbegränsning­ en bibehölles för motorcyklar med tjänstevikt av högst 60 kilogram.

På nu anförda skäl bär de sakkunnigas förslag i förevarande del oför­ ändrat upptagits i departementsförslaget.

Tillägg beträffande 2 och 3 mom.

I departementsförslaget har — utöver vad förut nämnts — de sakkunni­ gas förslag även jämkats såtillvida, att ordningsföljden mellan de i 2 och 3 mom. ingående definitionerna delvis ändrats. Syftet härmed har varit att åstadkomma en mera överskådlig uppställning av de olika definitionerna.

i mom.

Släpfordon. Eftcrfordon.

Med släpfordon förstås enligt nuvarande terminologi fordon, vilket är ut­ rustat med särskilda anordningar för fordonets koppling till autoanobil el­ ler motorredskap, därest fordonet är avsett för person- eller godsbefordran eller är inrättat för och huvudsakligen användes till uppbärande av anord­ ningar för automobilens eller motorredskapets drivande.

De sakkunniga ha såsom släpfordon betecknat fordon, som är byggt för koppling till bil eller motorredskap och avsett för person- eller godsbeford­ ran eller för uppbärande av anordningar för bilens eller motorredskapets drivande.

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Såsom skäl för den föreslagna definitionen på släpfordon lia de sakkun­

niga anfört, att ett fordon, som endast tillfälligt vore utrustat med särskilda

kopplingsanordningar, icke därmed borde anses som släpfordon.

De sakkunniga ha ansett det önskligt med en särskild beteckning på for­

don, som — utan att vara hänförligt till släpfordon — är kopplat till bil

eller motorredskap. Såsom dylik beteckning upptager sakkunnigförslaget ter­

men efterfordon, vilken saknas i gällande trafikförfattningar.

Motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan upptaga i vissa hänseen­

den olikartade bestämmelser för släpfordon och för andra fordon, som dra­

gas av bil eller motorredskap. För släpfordon gälla sålunda strängare före­

skrifter beträffande fordons beskaffenhet och utrustning, besiktning och re­

gistrering av fordon, de villkor, under vilka draget fordon må framföras på

väg etc.

De sakkunnigas förslag upptager liknande särstadganden för släpfordon.

I vissa hänseenden innebär förslaget 1. o. in. en ytterligare skärpning av

den rättsliga regleringen i fråga om denna grupp av fordon. Sålunda har

bl. a. förordats besiktnings- och registreringsplikt icke blott, såsom nu, för

släpfordon till bil utan även för släpfordon till traktor.

Med hänvisning till vad sålunda gäller och föreslagits skola gälla ha på

åtskilliga håll anmälts allvarliga betänkligheter mot de sakkunnigas förslag

i förevarande del.

I remissyttranden från institutioner och sammanslutningar represente­

rande jordbruket har anförts, att det för denna näring skulle uppkomma

betydande olägenheter, om definitionen på släpfordon utformades på sätt

de sakkunniga förordat. Huvuddelen av de i landet förekommande trak-

tordragna fordonen utgjordes av jordbrukets s. k. gummihjulsvagnar. De

flesta av dessa vore byggda så, att de kunde användas både efter häst

och efter traktor, och skulle följaktligen med den föreslagna definitionen

bli hänförliga till släpfordon. I fråga om sin beskaffenhet och utrustning

uppfyllde emellertid gummihjulsvagnarna i regel icke de krav som i för­

slaget uppställdes för släpfordon. Liknande gällde för åtskilliga andra av

jordbrukets traktordragna fordon. Jordbrukets nu ifrågavarande fordon

användes främst på andra platser än på vägarna. Transporterna med dessa

fordon berörde därför vägtrafiken blott i jämförelsevis ringa omfattning.

Dessutom vore transporterna i huvudsak koncentrerade till vissa begrän­

sade perioder av året, nämligen sådd- och skördetiderna. Ur trafiksäker­

hetssynpunkt utgjorde därför jordbrukstransporterna ej något allvarligare

problem. Med hänsyn härtill förefölle den av de sakkunniga föreslagna reg­

leringen för släpfordonen vara i och för sig onödigt sträng för jordbruksfor-

donens vidkommande. Det vore icke godtagbart, att sistnämnda fordons-

grupp underkastades sådan reglering blott därför att denna vore nödvändig

för kontroll av det förhållandevis ringa antal traktordragna fordon, som

användes för egentliga vägtransporter, huvudsakligen yrkesmässiga.

Med åberopande härav har hemställts, att om definitionen på släpfordon

i princip utformades i enlighet med sakkunnigförslaget, undantag måtte

103

stadgas för traktordragna fordon, som användes i jordbruket. I sådant hän­ seende har statens maskinprovningar förordat, att jordbrukets fordon — vid all körning av egna produkter och av förnödenheter erforderliga för egen drift — skulle hänföras till efterfordon. Lantbruksförbundet och bet­ odlarnas centralförening ha uttalat sig i liknande riktning. Riksförbundet landsbygdens folk har gjort gällande, att alla guinmihjulsvagnar för jord­ brukets behov borde falla under beteckningen efterfordon.

Även från skogsbrukshåll ha erinringar framställts. Sålunda har skogs­ brukets motortransportkommitté (samarbetsorgan för domänstyrelsen, svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges skogsägareföreningars riksför­ bund, Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening samt föreningen Skogsarbeten) i en till departementet i oktober 1949 inkommen framställning — med förmälan, att de verk, företag och enskilda, som kom­ mittén representerade, innehade tillsammans mer än 75 procent av landets skogar — anfört, att det vore nödvändigt, att vägtrafikförordningens be­ stämmelser utformades med tillbörligt beaktande av skogsbrukets intressen. För skogsbruket vore nämligen transportproblemet av en storleksordning, som saknade motstycke i det övriga näringslivet. Såsom exempel kunde nämnas, att enligt en nyligen inom Gävleborgs län företagen utredning icke mindre än 85 000 000 tonkilometer av länets totala transportomslutning 120 000 000 tonkilometer belöpte på skogsbrukets transporter. Vad särskilt anginge släpfordonsproblemet vore att märka, att vissa inom skogsbruket nyttjade bil- eller traktordragna vagnar och slädar vore speciellt inrättade för transport av skogsprodukter. Dessa fordon framfördes huvudsakligen på enskilda vägar, som anlagts och utnyttjades för dylika transporter, t. ex. vinterbilbasvägar. Då bil användes som dragfordon, vore denna ofta av s. k. jeeptyp eller av annan lågväxlad, fyrhjulsdriven typ och arbetade i fråga om hastighet in. in. under i stort sett samma förhållanden som traktor. De nu nämnda transporterna kunde med hänsyn till det sagda knappast anses hava någon nämnvärd betydelse för vägtrafiken. Däremot skulle skogsbru­ ket betungas med oproportionerligt stora kostnader och besvär, om man läte besiktnings- och registreringsskyldigheten omfatta jämväl här ifråga- komna bil- eller traktordragna fordon. Med hänsyn härtill hemställdes, att dessa fordon icke måtte hänföras till släpfordon utan till efterfordon.

Koppling av fordon till motorredskap torde förekomma blott undantags­ vis. Praktiskt har man alltså knappast att räkna med annat än fordon, som kopplas till bil eller traktor. Särskild rättslig reglering förefaller därför er­ forderlig allenast såvitt angår bil- eller traktordragna fordon.

Hänsynen till trafiksäkerheten lärer kräva, att — i likhet med vad nu gäller — i fråga om kraven på fordons beskaffenhet och utrustning in. m. vissa av de nu ifrågavarande fordonen bli underkastade eu strängare rätts­ lig reglering än övriga. Frågan om vilka fordon som höra föras in under strängare bestämmelser är emellertid att bedöma icke blott ur trafiksäker­ hetssynpunkt. Hänsyn måste också tagas till de olägenheter, som en skärpt

Kungi. Maj.ts proposition nr 30.

104

kontroll medför för fordonshavarna. En åtgärd i skärpande riktning bör

vidtagas allenast i den män åtgärden kan sägas innebära en rimlig avväg­

ning mellan de berättigade intressen, vilka stå emot varandra.

Man synes vara enig om att från de strängare bestämmelsernas tillämp­

lighet skola undantagas fordon, som blott medelst tillfällig anordning äro

kopplade till bil eller traktor, eller som utgöra arbetsredskap. Spörsmålet

om sagda bestämmelser kan följaktligen begränsas till de fordon, som äro

byggda för koppling till bil eller traktor och avsedda för person- eller gods­

befordran eller för att uppbära anordningar för bilens eller traktorns dri­

vande.

\ ad då först angår de bildragna fordonen må erinras om bilens typiska

trafikfarlighet — betingad av den höga konstruktiva hastigheten — samt

regelmässiga utnyttjande i egentlig vägtrafik. Dessa förhållanden ha med­

fört, att i gällande rätt upptagits strängare bestämmelser för de nu ifråga­

varande fordonen, när de dragas av bil. Någon principiell erinran mot dessa

bestämmelser har ej försports. Att liknande bestämmelser i huvudsak böra

gälla även framgent synes mig vara klart.

För närvarande lära visserligen de bildragna fordon, som avses i förut­

nämnda framställning från skogsbrukets motortransportkommitté, ofta for­

mellt vara att beteckna som släpfordon till bil. I praktiken torde dock gäl­

lande stadganden icke tillämpas strängt efter sin ordalydelse, när det gäller

dessa fordon, vilka regelmässigt äro av enkel konstruktion och bildragna

utnyttja de vanliga vägarna i mycket ringa omfattning. Sagda fordon få

anses vara av föga framträdande betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt. Å

andra sidan skulle det otvivelaktigt för fordonsägarna medföra avsevärda

olägenheter, om man behandlade dessa fordon såsom släpfordon till bil med

ty åtföljande krav på fordonens beskaffenhet och utrustning samt på be­

siktning och registrering. Med hänsyn härtill böra enligt min mening dessa

fordon icke falla under stadgandena om släpfordon. Det förefaller emel­

lertid mindre lämpligt att betunga vägtrafikförordningen med särskilda

undantagsbestämmelser för de ifrågakomna fordonen. De föreskrifter, som

i sådant hänseende finnas nödiga, torde i stället böra meddelas i särskild

ordning.

Vad härefter angår de traktordragna fordonen, komma tydligen främst

jordbrukets lastfordon i betraktande. Den långt övervägande delen — upp­

skattningsvis minst "A» — av landets bestånd utav traktorer och traktor­

dragna fordon torde nämligen användas inom jordbruket.

Lantbrukets motorisering har under senare år starkt utvecklats. Sålunda

nyttjas för närvarande inom jordbruket cirka 58 000 originalbyggda trak­

torer, 5 500 epatraktorer och 450 jeepar. I jordbrukets tjänst torde här­

jämte stå omkring 2 500 vanliga lastbilar. Jordbrukets bestånd av vagnar

kan approximativt skattas till s/4 miljon, därav 200 000 å 300 000 försedda

med gummihjul. De flesta av gummihjulsvagnarna torde vara konstruk­

tivt inrättade såväl för bil- eller traktordragning som för anspänning med

ICiingl. Maj.ts proposition nr 30.

Kungl. Mnj: Is proposition nr 30.

105

häst. De äro följaktligen att betecknas såsom byggda för koppling till bil eller traktor.

Med hänsyn till skillnaden i konstruktiv hastighet måste traktorns ty­ piska trafikfarlighet betecknas som avsevärt lägre än bilens. Då gummi- hjulsvagn dragés av traktor, sker detta ofta annorstädes än på väg. Körslor- na på väg inskränka sig huvudsakligen till färd mellan en gårds olika ägor. Blott i ringare mån förekomma färder på längre håll. Ivörslorna av sist­ nämnda slag gälla för övrigt i regel blott transport av gårdens förnödenheter och produkter till eller från närmaste järnvägsstation, kvarn, sockerbruk eller dylikt. Transporterna äro merendels begränsade till vissa perioder, nämligen sådd- och skördetiderna. Ofta torde transporterna till övervägande del försiggå på smärre vägar med ringa eller ingen allmän trafik. Dock bör beaktas, att t. ex. under sockerbetskampanjen förekommande körslor för transport av betorna från fältet till järnvägsstationen eller sockerbruket stundom i ganska betydande omfattning beröra allmänna och livligt trafi­ kerade vägar. Vidare kan iakttagas en tendens till ökat användande av jord- bruksfordonen i egentlig vägtrafik.

Om gummihjulsvagnarna bleve underkastade en skärpt kontroll i den av de sakkunniga föreslagna riktningen, skulle det uppkomma svårigheter för fordonshavarna. Vad särskilt angår den ifrågasatta föreskriften om besikt­ nings- och registreringsplikt, må framhållas, att jordbrukets gummihjuls- vagnar sällan äro av sådan art, att typbesiktning kan ifrågakomma. Indi­ viduell besiktning skulle därför bli regeln. Att detta koinme att medföra betydande tidsutdräkt och kostnader, synes uppenbart. Beaktas bör, alt trak­ tordrift är införd företrädesvis på de större och viktigare gårdarna, och att praktiskt taget alla dessa skulle drabbas av de antydda olägenheterna. De menliga återverkningarna på jordbruket skulle följaktligen bli omfattande.

Visserligen föreligger ett visst behov av den garanti ur trafiksäkerhets­ synpunkt, som den föreslagna skärpta kontrollen över jordbruksfordonen skulle innebära. Emellertid bör beaktas, att — som framgår av vad nyss sagts — dels nämnda fordon fortfarande få anses vara av jämförelsevis be­ gränsad betydelse för den egentliga vägtrafiken, dels ock den strängare kontrollen för jordbruket skulle medföra menliga konsekvenser av svår­ överskådlig natur. Med hänsyn härtill och då syftet med de ifrågasatta be­ stämmelserna åtminstone delvis torde kunna vinnas genom löpande kon­ troll, har jag kommit till den uppfattningen, att man för närvarande icke bör för jordbruksfordonens vidkommande införa sagda bestämmelser.

Om jordbrukets traktordragna lastfordon icke skola falla under de ifråga­ satta föreskrifterna, återstår ett mycket begränsat antal för traktorkopp­ ling byggda lastfordon. Huvudsakligen äro dessa i skogsbrukets, industriens eller den yrkesmässiga trafikens tjänst. Av skogsbrukets fordon användas åtskilliga företrädesvis annorstädes än på väg i vägtrafikförordningens mening. De som nyttjas i egentlig vägtrafik bruka förekomma både efter bil och efter traktor och skola då inregistreras som släpfordon till bil. Lik­ nande torde kunna sägas om åtskilliga av industriens traktordragna for-

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

don. Vad slutligen angår fordonen i yrkesmässig trafik, lärer förordningen

om sådan trafik giva tillräcklig möjlighet till kontroll även utan komplet­

terande bestämmelser i vägtrafikförordningen. Med hänsyn till dessa om­

ständigheter torde ur trafiksäkerhetssynpunkt knappast vara att förvänta

någon mera väsentlig nytta av att för de i detta stycke avsedda traktordrag-

na fordonen införa en strängare reglering än den nuvarande.

De omständigheter, för vilka nu redogjorts, synas mig innebära övervä­

gande skäl för att de traktordragna fordonen generellt lämnas utanför den

ifrågasatta strängare regleringen. Det skulle då ligga nära till hands att låta

detta avspeglas redan i definitionerna på fordon, som dragas av motordrivet

fordon. Under den nuvarande beteckningen släpfordon, vilken synes lämp­

lig, skulle då — under förutsättning av undantag i särskild ordning för de

i det föregående omförmälda skogsbruksfordonen — hänföras de fordon,

som äro byggda för koppling till bil och avsedda för person- eller godsbe­

fordran eller för att uppbära anordningar för det dragande fordonets dri­

vande. Övriga bildragna fordon och alla traktordragna fordon skulle sam­

manföras under den av de sakkunniga föreslagna beteckningen efterfordon,

som visserligen ej torde vara fullt adekvat men förefaller praktiskt lämplig

och därför godtagbar.

Emellertid möta vissa betänkligheter. Så torde det kunna sägas, att i och

med att ett fordon är byggt för koppling till bil detsamma också lärer vara

byggt för koppling till traktor. Vidare innefattar förordningen om yrkesmäs­

sig biltrafik under begreppet släpfordon även fordon, som dragés av traktor.

Det synes vara mindre lämpligt att giva begreppet släpfordon olika inne­

börd i två varandra så nära berörande författningar som sistnämnda för­

ordning och vägtrafikförordningen.

På grund härav bör man enligt min mening i stället välja den lösningen,

att man låter definitionen på släpfordon även omfatta sådant för angivna

ändamål avsett fordon, som är byggt för koppling till traktor, och sedan

i bestämmelserna om fordon i stort sett utmönstrar de särskilda föreskrif­

terna för släpfordon, som dragés av traktor. Någon egentlig skillnad i sak

innebär naturligen ej detta.

Departementets förslag har utformats med tillämpning av vad nu sagts.

Släpvagn. Släpsläde.

Definitionerna överensstämma i sak med de sakkunnigas förslag. Detta

innebär i stort sett ingen ändring i vad nu gäller.

Påhängsvagn.

Med påhängsvagn avses i gällande rätt släpvagn, som är avsedd att genom

kopplingsanordning, bestående endast av tapp med vändskiva eller därmed

jämförlig konstruktion, förenas med lastbil, och som är så utförd, att dess

chassi eller karosseri direkt vilar på det dragande fordonet. De sakkunniga

ha bibehållit denna definition med allenast den jämkningen, att påhängs­

vagn skall kunna förekomma i kombination med såväl bil som motorredskap,

varjämte ordet »endast» borttagits.

107

I det praktiska bruket torde en bil eller traktor med tillkopplad påhängs- vagn närmast vara att betrakta som en teknisk enhet med bilen eller trak­ torn som dragande och påhängsvagnen som lastbärande del. Med hänsyn härtill kan det ifrågasättas, huruvida icke denna fordonskombination även författningsmässigt borde betecknas såsom ett enda fordon. Emellertid är det att märka, att sambandet mellan det dragande fordonet och påhängs­ vagnen icke är nödvändigt. Dragfordonet kan sålunda, sedan påhängsvagnen frånkopplats, användas till att draga vanlig släpvagn eller annat fordon eller arbetsredskap och måste då betecknas som en självständig enhet. Även på­ hängsvagnen kan tänkas kopplad till annat fordon. Att författningsmässigt beteckna ett dragfordon med tillkopplad påhängsvagn såsom ett fordon kan vidare medföra vissa svårigheter i fråga om besiktning, registrering in. in. Påhängsvagn synes därför böra bibehållas som en särskild fordonstyp.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts, huruvida icke släpvagn borde hänföras till påhängsvagn även i det fall, att släpvagnen visserligen icke med sitt chassi eller karosseri direkt vilar på det dragande fordonet men i lastat tillstånd har sin last — exempelvis timmer — direkt vilande på sistnämnda fordon. Detta synes emellertid vara ägnat att medföra osäkerhet beträffan­ de innebörden av begreppet påhängsvagn. Ett stadgande av antytt innehåll bör därför enligt min mening ej införas.

Med tillämpning av vad nu anförts och då ej heller i övrigt något synes vara att erinra mot den av de sakkunniga föreslagna definitionen, har den­ samma i huvudsakligen oförändrat skick upptagits i departementets för­ slag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Sidvagn.

Definitionen, som saknar motsvarighet i gällande rätt, överensstämmer — frånsett följande jämkning — med de sakkunnigas förslag.

För fordon, som är byggt för att kopplas vid sidan av motorcykel, har i de sakkunnigas förslag bibehållits den hittills i trafikförfattningarna nytt­ jade beteckningen bi vagn. Då denna beteckning upptogs i författningarna, tänkte man sig ej blott sidvagn utan även för- och släpvagn kunna kopplas till motorcykel. Termen bivagn var då berättigad som gemensam beteck­ ning. Enligt departementets förslag skall emellertid icke annat fordon än sidofordon få kopplas till motorcykel. Med hänsyn härtill synes den hittills­ varande beteckningen bivagn böra utbytas mot uttrycket sidvagn, som är tydligare och bättre stämmer överens med vanligt språkbruk.

Cykel.

Definitionen, som föreslagits av de sakkunniga, saknar motsvarighet i väg­ trafikstadgan.

Förslaget innebär, att ett fordon, som är avsett alt av den åkande fram­ drivas med direkt handpåverkan å hjulen, icke blir att hänföra till cykel. En rullstol, som framdrives på detta sätt, är alltså icke cykel. Till sådan blir däremot hänförlig en rullstol med spakdrivning, enär spaken påverkar eu vevanordning.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat, att kategorien lekfordon

borde i görligaste mån avgränsas mot cykeln. Därvid har framhållits, att

vissa — ofta amatörbyggda — »leksaksbilar» vore av sådan storlek och

tyngd, att de skäligen icke kunde betecknas som lekfordon.

Det torde vara riktigt, att en del närmast till lek avsedda fordon kunna

ha sådan storlek, tyngd och snabbhet, att de innebära en viss trafikfara och

därför icke böra falla under de för lekfordon föreslagna särskilda bestäm­

melserna. Emellertid bör det framhållas, att dessa bestämmelser endast

gälla fordon, som uteslutande äro avsedda för lek. Nu ifrågakomna »lek­

saksbilar» och jämförliga fordon äro just på grund av sin storlek och snabb­

het användbara icke blott till lek utan även som vanligt fortiskaffningsme-

del och böra följaktligen icke betecknas som uteslutande lekfordon, varför

undantagsbestämmelserna för sistnämnda fordonsslag icke lära vara på

dem tillämpliga. Att i eu författning generellt avgränsa lekfordon från cy­

kel torde möta svårigheter med hänsyn till de rika variationer, som före­

komma inom hithörande fordonsgrupper. Sakens praktiska betydelse torde

dessutom icke vara så stor, att en dylik avgränsning kan anses av behovet

påkallad. Uppkommande spörsmål, huruvida visst fordon skall anses som

uteslutande lektordon eller ej, synas i stället böra lösas av praxis från fall

till fall.

Tandemcykel.

Definitionen, som saknas såväl i gällande rätt som i sakkunnigförslaget,

har upptagits för erhållande av en kort benämning på cyklar av förevaran­

de slag. V

V trycknings fordon.

Definitionen saknar motsvarighet i motorfordonsförordningen och väg-

tratikstadgan samt överensstämmer med de sakkunnigas förslag med den

skillnaden, att sistnämnda förslag såsom utryckningsfordon även upptager

motorfordon avsedda att av spårvägsföretag användas för de i definitionen

angivna ändamålen. De sakkunniga ha därjämte föreslagit, att om i andra

fall än som i definitionen angivits särskild anledning förelåge att hänföra

motorfordon till utryckningsfordon, medgivande härtill finge lämnas av

länsstyrelsen i det län, där fordonet vore registrerat.

Bilverkstädernas riksförbund och automobilhandlareförbundet ha före­

slagit, att såsom utryckningsfordon även måtte medtagas bilverkstäders

specialbyggda bärgningsbilar. Lokaltrafikföreningen har beträffande före­

skriften, att vissa av spårvägsföretag använda fordon skola hänföras till

utryckningsfordon, uttalat, att denna föreskrift borde gälla generellt för

trafikföretag, sålunda jämväl järnvägs- och bussföretag. I detta uttalande

har omnibusägareförbundet instämt. Lokaltrafikföreningen har vidare an­

fört, att enligt dess mening till utryckningsfordon borde räknas ej blott

fordon, som användes vid olycksfall, utan även fordon, som nyttjades för

beredande av hjälp vid eller till förhindrande av materialskada eller svårare

trafikhinder.

109

De företräden, vilka enligt förslaget till vägtrafikförordning skola till­ komma utryckningsfordonen, innebära ett betydande ingrepp i trafikens normala gång. Med hänsyn härtill torde ett fordon icke böra hänföras till utryckningsfordon utan synnerligen vägande skäl. Enligt min mening före­ ligger ej tillräcklig anledning att generellt såsom utryckningsfordon uppta­ ga de i nyssberörda remissyttranden omnämnda fordonen. Jag anser tvärt­ om, att begreppet utryckningsfordon i viss mån bör begränsas ännu mer än som skett i de sakkunnigas förslag. Sålunda torde de i förslaget avsedda spårvägsfordonen icke böra generellt hänföras till kategoiden utrycknings­ fordon. Vidare synes det icke böra överlämnas till länsstyrelse utan förbe­ hållas Kungl. Maj :t att avgöra, huruvida på grund av särskild anledning motorfordon skall hänföras till utryckningsfordon i andra fall än de i den generella regeln upptagna. Departementets förslag har avfattats i över­ ensstämmelse härmed.

5 mom.

Momentet överensstämmer i sak med de sakkunnigas förslag. Första stycket motsvarar den i 1 § 1 mom. motorfordonsförordningen och 1 § 2 mom. vägtrafikstadgan givna bestämmelsen, att såsom motorfordon skall räknas jämväl chassi till dylikt fordon. Andra stycket har samma innehåll som motsvarande bestämmelse i gällande rätt.

G mom.

Momentet motsvarar 2 § motorfordonsförordningen.

Första stycket.

Definitionen å bils eller traktors tjänstevikt har i sak samma innehåll som de sakkunnigas förslag och överensstämmer med nuvarande defintion å bils tjänstevikt med den jämkningen, att i vikten skall medräknas till for­ donet hörande reservhjul och ej blott reservgummi.

I anledning av vad i vissa remissyttranden anmärkts må framhållas, att med uttrycket »till fordonet hörande verktyg och reservhjul» avses blott verktyg och reservhjul, som tillhöra fordonets normala utrustning. Sålunda synes reservhjul böra medräknas, blott såvitt särskild hållare för detsam­ ma finnes å fordonet. Detta lärer överensstämma med nuvarande praxis.

Defintionerna å motorcykels tjänstevikt samt å släpfordons eller sidvagns tjänstevikt överensstämmer i sak med motsvarande definitioner i motor- fordonsförordningen och med de sakkunnigas förslag.

Motorfordons, släpfordons eller sidvagns maximilast. Den av de sakkun­ niga föreslagna definitionen, vilken ansluter till nuvarande definition å bils eller släpfordons maximilast, omfattar icke motorcykels maximilast. I mark­ naden finnas trehjuliga lastmotorcyklar med lastutrymmet förlagt mellan de två bakre hjulen. Definitionen lärer därför böra utsträckas till att om­ fatta jämväl motorcykel. Häremot svarande jämkning i de sakkunnigas för­ slag har företagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Definitionen å bils eller släpfordons totalvikt överensstämmer med de

sakkunnigas förslag, vilket ansluter till nuvarande definition.

Definitionen å fordons bruttovikt saknar motsvarighet i nuvarande för­

fattningar.

I förhållande till de sakkunnigas förslag innebär definitionen den jämk­

ningen, att orden »vid visst tillfälle» tillagts för att tydligare uttrycka, att

bruttovikten är den vikt, som vid det aktuella tillfället uppbäres av for­

donets samtliga hjul, band eller medar.

Andra stycket.

Jämlikt 2 § 4 mom. motorfordonsförordningen skall vid beräkning av bils

tjänstevikt och totalvikt vikten av varje person, som medtages i beräkning­

en, uppskattas till 75 kilogram.

Departementsförslaget överensstämmer med vad de sakkunniga tillstyrkt.

Under remissbehandlingen ha anmälts avvikande meningar beträffande

normen för personviktens beräkning. Järnvägsstyrelsen, järnvägsförening­

en, lokaltrafikföreningen och bussägareförbundet ha sålunda — under hän­

visning till motsvarande bestämmelser i vissa främmande länder — ifråga­

satt 65 kilogram i stället för 70 kilogram som norm. På annat håll har

siffran 80 kilogram föreslagits. Enligt min mening får emellertid 70 kilo­

gram anses vara en skälig norm.

Tredje stycket.

Stycket motsvarar 2 § 5 mom. motorfordonsförordningen och har oför­

ändrat upptagits från de sakkunnigas förslag. Enligt nu gällande stadgande

skall det tillkomma Kungl. Maj :t att meddela närmare bestämmelser i före-

■varande hänseende.

7 mom.

Parkering.

Definitionen överensstämmer med de sakkunnigas förslag och har i sak

samma innehåll som nuvarande bestämmelse, vilken återfinnes i 15 § väg-

märkeskungörelsen.

Parkeringsplats.

Gällande definition lämnas i 23 § vägmärkeskungörelsen, där det heter,

att med parkeringsplats avses område, som med eller utan vissa inskränk­

ningar särskilt upplåtits för uppställning av motorfordon. Departementets

förslag är likatydande med de sakkunnigas.

<S mom.

I detta moment har, såsom de sakkunniga förordat, oförändrat upptagits

nuvarande stadgande (1 § 2 mom. motorfordonsförordningen och 1 § 4

mom. vägtrafikstadgan).

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

in

Särskild anmärkning.

De sakkunniga ha i sitt förslag upptagit definition på termen polismyn­ dighet. I departementsförslaget har denna term icke använts i annan be­ märkelse än i lagen den 15 juni 1944, nr 415, om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses. Vid detta förhållande har särskild definition ansetts obehövlig.

AVDELNING II.

Bestämmelser om fordon.

1 kap. Fordons beskaffenhet och utrustning.

Allmänna bestämmelser.

2

§.

Paragrafen ansluter till 3 § motorfordonsförordningen, där det stadgas, att motor- och släpfordon skola vara så konstruerade och utförda, att de ur trafiksäkerhetssynpunkt äro fullt tillförlitliga och i övrigt lämpliga för sitt ändamål. De sakkunniga ha i sitt förslag gjort detta stadgande tillämpligt på alla slag av fordon.

Riksförsäkringsanstalten har hemställt, att i paragrafen måtte intagas er­ inran om att med stöd av lagen om arbetarskydd krav på fordons beskaf­ fenhet och utrustning kunde uppställas av arbetarskyddsstyrelsen och yr­ kesinspektionen i syfte att förebygga olycksfall och ohälsa i arbete.

Det må här erinras om att även i anslutning till andra stadganden i de sakkunnigas förslag till vägtrafikförordning förekommit uttalanden, som förestavats av arbetarskyddsintresset. Sålunda har en reservant bland de sakkunniga förordat, att i lastbils förarhytt skall finnas värmeanordning, samt att traktor och motorredskap skola vara försedda med förarhytt, som kan uppvärmas vid kall väderlek. Samma önskemål har från arbetar- håll framställts under remissbehandlingen.

Det är naturligen högst angeläget, att fordon bli försedda med de anord­ ningar, som skäligen böra krävas från arbetarskyddssynpunkt. Detta intresse tillgodoses emellertid genom arbetarskyddslagen och därmed sammanhäng­ ande författningar. Vägtrafikförordningen däremot har till uppgift att reg­ lera vägtrafiken såsom sådan. I fråga om fordons beskaffenhet och utrust­ ning böra därför enligt min mening i förordningen icke föreskrivas andra anordningar än sådana, som betingas av intresset, att fordonen äro fullt tillförlitliga ur säkerhetssynpunkt och i övrigt lämpliga för trafik. Visserligen kan det måhända sägas vara även ett trafiksäkerhetsintresse, att exempelvis en traktorförare ej skall behöva sitta och frysa en kall vinterdag på en trak­ tor utan uppvärmd förarhytt. Först och främst måste det dock anses vara ett arbetarskyddsintresse, och det bör därför icke tillgodoses genom före­ skrift i vägtrafikförordningen. Med hänsyn till att kännedomen om tillvaron

112

av särskild arbetarskyddslagstiftning torde vara ganska allmänt spridd bland

därav berörda, förefaller det ej heller föreligga något praktiskt behov av att

i förordningen intaga en erinran om sagda lagstiftning.

De sakkunniga ha under vederbörande paragrafer upptagit stadgande, att

närmare bestämmelser om belysningsanordningar på bil, motorcykel samt

traktor och motorredskap skulle meddelas av Kungl. Maj :t eller den myn­

dighet Kungl. Maj :t därtill förordnade. Detta stadgande torde böra avse

även andra anordningar samt göras tillämpligt på alla de slag av fordon,

beträffande vilkas beskaffenhet och utrustning särskilda föreskrifter med­

delas i förordningen.

Departementsförslaget har utformats i enlighet med vad nu sagts.

I förevarande kapitel upptager departementsförslaget på olika ställen (4 §

3 mom., 5 § 2, 3 och 5 inom., 6 § 1, 2 och 4 inom., 7 § 1 och 2 mom. samt

8 § 1 mom.) föreskrifter om reflexanordning på fordon. Jag vill erinra om

att sådan anordning enligt 74 § i förslaget skall vara av typ, som godkänts av

den myndighet Kungl. Maj :t därtill förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Bil.

3 §.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna om bils beskaffenhet och

utrustning överensstämma i stort sett med motsvarande bestämmelser i 4 §

motorfordonsförordningen och 19 § vägtrafikstadgan. Beträffande de änd­

ringar, som föreslagits, må hänvisas till följande redogörelse. 1

1 mom.

d) Hjulringar m. m.

Av 4 § 1 inom. h) motorfordonsförordningen framgår, att bil skall vara

försedd med antingen luftringar eller ock halvmassiva gummiringar av

beskaffenhet, som godkänts av Kungl. Maj:t eller den myndighet, som

Kungl. Maj :t därtill förordnar. Enligt de sakkunnigas förslag skola även

medar och band, som komma till användning på bil, vara sålunda godkända.

Emellertid torde godkännandet utan olägenhet kunna generellt överlämnas

åt myndighet, som Kungl. Maj :t därtill förordnar.

e) och f) Främre belysningsanordningar. Skyltlykta, baklykta och stopp­

lykta.

Nuvarande bestämmelser om främre belysningsanordningar samt om skylt­

lykta och baklykta återfinnas i 19 § vägtrafikstadgan och 4 § 4 mom. motor­

fordonsförordningen. Bestämmelserna innebära bland annat, att de nämnda

anordningarna erfordras blott under färd i mörker. De sakkunniga ha för­

ordat, att bil obligatoriskt skall vara försedd med ifrågavarande anordning­

ar, och att dessa skola kunna vid behov bringas att fungera. Frånsett dessa

jämkningar överensstämmer de sakkunnigas förslag i huvudsak med vad

nu gäller. Såväl gällande bestämmelser som sakkunnigförslaget upptager

alternativen vitt, blåvitt eller gult sken för de främre belysningsanordning-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

113

arna. Anledningen till att alternativet blåvitt sken upptagits lärer vara, att på vissa bilar lampor med blå glob användas i de främre belysningsanord- ningarna. Det sken dessa lampor kasta torde emellertid böra betecknas när­ mast som vitt, ehuru med en svag blå skiftning. Det behöver därför ej med­ föra någon olägenhet att i författningen stryka alternativet blåvitt sken. Så har ock skett i departementsförslaget för att erhålla överensstämmelse med den internationella konventionen. I övrigt överensstämmer departements­ förslaget i sak med vad de sakkunniga tillstyrkt, såvitt angår främre be- iysningsanordningar samt skyltlykta och baklykta.

Enligt nuvarande stadgande [4 § 1 mom. i) motorfordonsförordningen] skall bil vara försedd med en baktill placerad lykta, som vid användning av fotbroms eller däremot svarande bromsanordning visar rött eller gult ljus bakåt. Departementsförslaget, vilket överensstämmer med de sakkunni­ gas förslag, innebär en viss jämkning i vad sålunda gäller. Syftet härmed har varit att möjliggöra avkopplande av stopplykta, då sådan ej behöves, d. v. s. när stopplykta föres på tillkopplat fordon.

h) Körriktningsvisare. Enligt gällande svensk rätt är körriktningsvisare ej obligatorisk för an­ nan bil än buss i yrkesmässig trafik. De sakkunnigas förslag upptager ej heller några föreskrifter om körriktningsvisare. En reservant bland de sak­ kunniga bär emellertid förordat, att körriktningsvisare göres obligatorisk för alla slag av bilar. Samma önskemål har framförts i ett stort antal av de avgivna remissyttrandena.

1949 års internationella konvention föreskriver ej körriktningsvisare. Så­ dan föreskrift finnes däremot i dansk samt finsk rätt och är ifrågasatt också i Norge. Enligt min mening bör det allvarligt övervägas, huruvida ej kör­ riktningsvisare bör göras obligatorisk även för Sveriges vidkommande. Mina skäl härför äro följande.

Utomlands användas i regel bilar, som äro byggda för den trafikregel, som gäller i bilens hemland. Sålunda är vanligen ratten placerad till vänster på bilar från länder med högertrafik, t. ex. Amerikas förenta stater, och till höger på bilar, vilkas hemland har vänstertrafik, exempelvis England. Vid sådan rattplacering är det lättare för bilföraren att, när han skall företaga den med egentlig risk förenade kursändringen — vänstersväng vid höger­ trafik och högersväng vid vänstertrafik — tydligt tillkännagiva den avsedda kursen genom att sträcka ut handen. Ämnar bilföraren vända åt andra hål­ let, är däremot risken för kollision med andra fordon i regel obetydlig, ef­ tersom annan trafik ej korsas. Behovet av teokengivning är därför i detta fall ej så stort.

I Sverige är däremot förhållandet ett annat. Det långt övervägande anta­ let bilar i vårt land äro vänsterstyrda, trots att vi ha vänstertrafik. För den som kör eu vänsterstyrd bil ställer det sig ofta svårt, särskilt i mörker, att utan särskild körriktningsvisare tydligt tillkännagiva den kursändring, som hos oss är mest riskfylld, nämligen högersväng. Olägenheten härav ur tra­ fiksäkerhetssynpunkt är uppenbar.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Trots avsaknaden av tvingande föreskrifter har utvecklingen i vårt land

numera gått därhän, att automatisk körriktningsvisare finnes på de flesta

bilar och på dem regelmässigt användes, då kursändring skall tillkännagi­

vas. Den trafikerande allmänheten torde vara inställd härpå och sålunda

förvänta, att tillämnad kursändring angives medelst körriktningsvisare.

Detta medför risk för att en mötande eller bakifrån kommande trafikant

ofrivilligt har lätt att förbise ett på annat sätt givet kursändringstecken, sär­

skilt när detta göres i mörker och därför måhända är mindre tydligt. Detta

kan i sin tur ofta föranleda sammanstötning eller påkörning, som skulle

ha undvikits, om tecknet givits medelst körriktningsvisare.

Starka skäl tala sålunda för att tvingande föreskrift om körriktningsvi­

sare införes. Sådan föreskrift torde dock ej vara behövlig för chassi utan

förarhytt.

På nya bilar ingår körriktningsvisare normalt i standardutrustningen.

Även de flesta äldre bilarna i vårt land äro, som nyss antytts, försedda med

sådan visare. Kostnaden för körriktningsvisare på de få bilar, som sakna

dylik, kan enligt uppgift beräknas till cirka 100 kronor per bil inklusive

montering och får betecknas som överkomlig. Industriell tillverkning av kör­

riktningsvisare anses vidare bedrivas i tillräcklig omfattning inom landet.

Ur bilägarnas synpunkt torde det därför ej innebära någon större olägenhet

att göra denna utrustningsdetalj obligatorisk efter skälig övergångstid.

De sakkunnigas majoritet har mot införandet av tvingande föreskrifter

om körriktningsvisare invänt, bland annat, att nuvarande typer av sådana

visare icke vore så tekniskt fulländade, att visarna kunde betecknas som

fullt tillförlitliga. Med åberopande av samma skäl har under departements-

förslagets beredande på olika håll anmärkts, att man i fråga om körrikt­

ningsvisare hade att räkna med driftavbrott som en praktisk möjlighet, och

att det för en bilägare kunde innebära avsevärd olägenhet att — om körrikt-

ningsvisaren råkat i olag — behöva taga sin bil ur trafik under den tid, som

åtginge, innan visaren hunnit sättas i stånd.

Körriktningsvisarna torde numera ha nått en ganska hög grad av drift­

säkerhet. Enligt uppgift inträffar det ganska sällan, att en körriktnings­

visare råkar i olag. Även vintertid och under norrlandsförhållanden synas

nuvarande körriktningsvisare i allmänhet fungera tämligen säkert. Givetvis

kan möjligheten av driftavbrott icke uteslutas, men detta gäller även stopp­

lyktan, vilken sedan ganska lång tid tillbaka är föreskriven som obligato­

risk. Här må ock erinras om att det särskilt i fråga om bussar i yrkesmäs­

sig trafik är av vikt, att körriktningsvisarna äro tillförlitliga, och att, som

redan nämnts, man ansett sig kunna införa tvingande bestämmelse om kör­

riktningsvisare på sådana bussar.

Då en bils körriktningsvisare råkat i olag, kan det måhända ibland —

såsom i följd av arbetsanhopning eller materialbrist — vara förenat med

dröjsmål att få felet avhjälpt. Likaså är det tänkbart, att vid sådant dröjs­

mål avsevärd olägenhet skulle kunna uppstå för bilens ägare, om han bleve

tvungen att taga bilen ur trafik för tiden till dess körriktningsvisaren hun­

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

115

nit sättas i tjänstdugligt skick. En sådan konsekvens behöver emellertid enligt min mening bilägaren ej nödvändigtvis räkna med. Att körriktnings- visaren på en bil undantagsvis är ur funktion under sådan jämförelsevis kort tid, som här är i fråga, synes nämligen i regel vara att beteckna som en bristfällighet av blott ringa betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt. Vid detta förhållande torde det normalt ej böra ifrågakomma, att bilägaren be­ tages möjligheten att utan ansvarspåföljd bruka bilen under skälig tid för körriktningsvisarens iståndsättande. Det förefaller emellertid obehövligt att i förordningen införa uttrycklig bestämmelse om vad sålunda bör gälla. Detta kan nämligen intolkas under de föreslagna stadgandena i 23 § tredje styc­ ket och 65 § 1 mom. Vidare torde de anförda synpunkterna komma att be­ aktas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i de anvisningar, som styrelsen utfärdar i fråga om den löpande fordonskontrollen.

Det må erinras om att underlåtenhet att efterkomma föreläggande enligt förslagets 23 § tredje stycket att avhjälpa fel på körriktningsvisare medför straffansvar jämlikt 65 § 6 mom. i förslaget.

Departementsförslaget har avfattats i enlighet med vad nu anförts.

i) Backspegel. Medan enligt nuvarande bestämmelse chassi undantages från eljest gäl­ lande skyldighet att på bil föra backspegel, skall enligt departementets för­ slag, vilket överensstämmer med de sakkunnigas, undantag föreligga endast i fråga om chassi utan förarhytt.

j) Ljuddämpare. Den i departementsförslaget valda formuleringen avser att uttrycka en skärpning i förhållande till de sakkunnigas förslag, vilket — i enlighet med vad nu gäller — innehåller, att ljuddämparen skall utgöra en effektiv an­ ordning för dämpande av ljudet från avloppsgaserna. Denna skärpning har ansetts nödvändig med hänsyn till att nuvarande bestämmelse icke visat sig räcka till att hindra störande ljud genom bristande ljuddämpare, sär­ skilt såvitt angår motorcyklar men även i fråga om bilar.

k) Stänkskgdd. Gällande rätt saknar bestämmelse om stänkskydd. De sakkunniga ha före­ slagit, att bil skall vara försedd med stänkskärmar eller däremot svarande anordningar. Vad de sakkunniga förordat torde i princip böra godtagas. I fråga om vissa lastbilar — exempelvis sådana som användas vid skogs- körningar kan emellertid stänkskydd vara till avsevärd olägenhet. Så­ lunda kan skyddet vara till hinder vid lastning och lossning, och vidare är det på bilar av hithörande slag ofta i hög grad utsatt för att skadas. Un­ dantag från den allmänna regeln lärer därför erfordras i fråga om sådana bilar. Vidare synas chassier böra undantagas, eftersom dessa ofta levereras utan bakre stänkskydd. Slutligen torde i övergångsbestämmelserna undan­ tag böra stadgas för nuvarande bestånd av lastbilar, som sakna stänkskydd. Departementets förslag har utformats i enlighet med vad som nu sagts.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

3 mom.

Momentets andra stycke, vilket upptagits på förslag av de sakkunniga,

saknar motsvarighet i gällande författningar.

I sakkunnigförslaget återfinnes nuvarande i 4 § 3 mom. motorfordons­

förordningen upptagna föreskrift, att motorn skall vara så inrättad, att den

ej utsläpper rök, ånga eller illaluktande gas i sådan grad och på sådant

sätt, att olägenhet därav uppkommer. Den tekniska utvecklingen torde emel­

lertid numera ha hunnit så långt, att denna föreskrift får anses föråldrad.

Föreskriftens syfte lärer för övrigt täckas av den allmänna bestämmelsen

i 2 §. Ifrågavarande föreskrift har därför strukits i departementets förslag.

6 mom.

Enligt nuvarande föreskrifter (4 § 1 mom. motorfordonsförordningen

samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens cirkulär den 24 september 1945)

skall på gengasdriven buss och på buss i yrkesmässig trafik finnas eld-

släckningsapparat. Vidare skall gengasdriven personbil under tiden från

och med den 1 april till och med den 15 oktober vara försedd med antingen

eldsläckningsapparat eller särskilt kärl med minst tio liter vatten för eld­

släckning. De sakkunnigas förslag upptager ett allmänt stadgande, att varje

buss och varje gengasdriven personbil skall vara försedd med eldsläcknings­

apparat. I övrigt ha de i motorfordonsförordningen meddelade bestämmel­

serna om eldsläckningsapparat m. m. på bil bibehållits i de sakkunnigas

förslag, frånsett vissa mindre jämkningar av väsentligen redaktionell natur.

Särskilt kärl med vatten för eldsläckning torde vara onödigt vid färd

inom tättbebyggt område. I övrigt anser jag de sakkunnigas förslag kunna

godtagas.

Särskilda anmärkningar:

Frikopplingsanordning.

Jämlikt 4 § 1 mom. c) motorfordonsförordningen skall bil vara försedd

med anordning för frikoppling av motorn. På skäl, som de sakkunniga an­

fört, torde motsvarighet till denna bestämmelse icke behöva upptagas i den

blivande författningen.

Bakre reflektorer.

Nyare personbilar bruka standardmässigt vara baktill försedda med två

reflektorer, vilka äro placerade vid vardera sidan av bilen och vid belys­

ning återkasta rött sken. 1949 års konvention innehåller för övrigt uttryck­

lig föreskrift, att alla bilar i internationell trafik skola vara utrustade med

sådana reflektorer av närmare angiven beskaffenhet.

Genom dubbla reflektorer baktill vinnes tydligen den fördelen ur trafik-

säkerhetssynpunkt, att bredden av en på väg framförd eller uppställd bil

direkt angives för den, som bakifrån nalkas bilen med fordon, som är för­

sett med främre strålkastare. Detta förhållande utgör givetvis i och för sig

ett skäl för att även i svensk rätt införa en föreskrift motsvarande den i

1949 års konvention upptagna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

117

Emellertid skulle införandet av en dylik föreskrift innebära en mycket genomgripande åtgärd. Flertalet i bruk varande bilar i vårt land tillhöra nämligen äldre årsklasser. Sålunda kan nämnas, att av de intill den 1 ja­ nuari 1950 inregistrerade bilarna cirka 60 procent voro av 1939 eller tidigare års modeller. Huvudparten av dessa äldre bilar sakna dubbla bakreflek­ torer. I fråga om lastbilar torde dessutom även senare årsmodeller i många fall sakna sådana reflektorer. Härtill kommer, att hållandet av dubbla bakreflektorer på lastbil stundom kan innebära olägenhet med hänsyn till bilens konstruktion eller användningssätt.

För att det med den angivna föreskriften avsedda syftet skulle tillfullo vinnas, fordras vidare, att densamma icke inskränltes till bil allenast. Lik­ nande skäl som beträffande bil kan nämligen anföras i fråga om nästan alla andra slag av fordon utom tvåhjuliga motorcyklar utan sidvagn och cyklar. Dubbla bakreflektorer torde för närvarande regelmässigt saknas på fordon av hithörande slag — såsom traktorer, motorredskap, släpfordon och hästdragna fordon ■— och det är ofta svårt att på dessa fordon anbringa sådana reflektorer på ett effektivt sätt.

Framlyktorna på en bil ha ju under färd i mörker till uppgift icke blott att varsko mötande trafikanter utan även att belysa vägbanan tillräckligt för att bilen skall kunna föras på betryggande sätt. Den ljusstyrka, som dessa lyktor däi'för måste ha, medför att det — även vid avbländning -— blir svårt för en mötande trafikant att, förrän bilen är helt nära, urskilja andra detaljer på denna än strålkastarljuset. Av denna anledning måste det genom dubbla strålkastare på bilen klargöras för den mötande, att denne har en bil framför sig. Samma starka skäl kan ej anföras för dubbla bakreflektorer. Om baklykta synes eller röd reflex fångas i strålkastarljuset från ett fordon, är detta nämligen ett uppmärksamhetstecken, som bjuder fordonsföraren att sakta in och se efter, vad han har för fordon framför sig. Han hinner då med hjälp av sitt eget lyse urskilja det framförvarande for­ donets detaljer i tid för att undvika påkörning.

På de nu anförda grunderna finner jag dubbla bakreflektorer i regel icke böra föreskrivas vare sig för bil eller för något annat av de fordonsslag, som i detta sammanhang kunna komma i fråga. Beträffande ett par fordonskom- binationer kan det emellertid även vid iakttagande av normal försiktighet ställa sig svårt för en bakifrån kommande fordonsförare att i tid urskilja, vad han har framför sig. Till frågan härom återkommer jag i det följande.

Det är givetvis önskvärt, att ett fordons baklykta eller bakre reflexanord­ ning placeras vid fordonets högra sida, så att fordonets gräns inåt vägbanan markeras. Uttrycklig föreskrift härom torde emellertid icke böra meddelas.

Hnstighclsmätare.

Nuvarande bestämmelser i vårt land upptaga ej föreskrifter om liastig- hetsmätare på bil. Ej heller är sådan mätare föreskriven vare sig i de främ­ mande trafikförfattningar, som varit tillgängliga, eller i 1949 års konvention. De sakkunniga ha övervägt införande av tvingande stadgande om hastig-

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

hetsmätare men funnit sig icke böra föreslå dylikt stadgande. De sakkun­

niga ha därvid åberopat i huvudsak enahanda skäl som beträffande körrikt-

ningsvisare. En reservant bland de sakkunniga har emellertid förordat, att

hastighetsmätare gjordes obligatorisk för bilar med begränsad hastighet.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha anslutit

sig till reservantens uppfattning.

Otvivelaktigt har hastighetsmätaren en viss uppgift att fylla ur trafik­

säkerhetssynpunkt. Hastighetsmätaren kan dock enligt min mening icke

anses ur nämnda synpunkt ha samma vitala betydelse som körriktnings-

visaren. Med hänsyn härtill och till de kostnader och svårigheter, som kunna

uppkomma för ägare av bilar, som icke ha brukbar hastighetsmätare, anser

jag, att sådan mätare åtminstone icke för närvarande bör göras obligatorisk.

I msky dd.

En av de sakkunniga har förordat obligatorisk föreskrift om att bil skall

vara försedd med anordning, varigenom rutorna hindras från att beläggas

med imma. Dylik anordning kan nog vara i och för sig önskvärd. Emellertid

förefaller det — bl. a. med hänsyn till att det icke torde vara helt utan svå­

righet att få anordningen fullt effektiv ävensom till att en avsevärd del axi

vårt bilbestånd fortfarande saknar särskilt imskydd och sådant skydd i

regel ej ingår ens i nya bilars standardutrustning — knappast vara tillråd­

ligt att införa tvingande bestämmelse i ämnet. Dylik bestämmelse har där­

för ej upptagits i departementsförslaget.

Motorcykel.

4 §.

Paragrafen äger motsvarighet i 5 § motorfordonsförordningen samt 19

och 26 §§ vägtrafikstadgan. Beträffande de ändringar, som föreslås i gäl­

lande bestämmelser, hänvisas till den följande framställningen.

1 mom.

b) Bromsanordningar.

Enligt 5 § motorfordonsförordningen skall motorcykel vara försedd med

minst en snabb och säkert verkande broms. Departementets förslag över­

ensstämmer i sak med de sakkunnigas.

c) Hjulringar m. m.

I denna del äger vad förut anförts om bil motsvarande tillämpning.

d) och e) Främre belysningsanordningar samt skyltlykta och baklykta.

Enligt 19 och 26 §§ vägtrafikstadgan skola på motorcykel under färd i

mörker föras främre belysningsanordningar samt skyltlykta och baklykta

i likhet med vad som gäller för bil. Dock erfordras på motorcykel endast

en lykta framtill.

De sakkunniga ha förordat sådan ändring i nuvarande bestämmelser, att

motorcykel obligatoriskt skall vara försedd med belysningsanordningar som

nyss sagts. Härjämte ha de sakkunniga ansett sig böra för alla trehjuliga

119

motorcyklar uppställa krav på enahanda främre belysningsanordningar som för bil. De sakkunniga ha härvid hänvisat till att sistnämnda krav även återfinnes i de särskilda resolutioner, vari vissa slag av trehjuliga motorfordon hänförts till motorcykel.

Departementets förslag överensstämmer med de sakkunnigas, frånsett att motsvarande jämkning som för bil vidtagits i fråga om färgen på skenet från de främre belysningsanordningarna.

g) Ljuddämpare. 1 denna del hänvisas till vad som anförts beträffande bil.

h) Stänkskydd. På förslag av de sakkunniga har uppställts krav på stänkskydd, beståen­ de av stänkskärmar eller däremot svarande anordningar. Motsvarande be­ stämmelse finnes ej i gällande rätt.

2 mom.

Jämlikt 5 § motorfordonsförordningen får till motorcykel, vars tjänste- vikt icke överstiger 75 kilogram, icke kopplas bivagn. De sakkunniga ha förordat en ur trafiksäkerhetssynpunkt motiverad skärpning av reglerna angående rätt att till motorcykel koppla annat fordon. Departementets förslag överensstämmer med de sakkunnigas med den skillnaden, att grän­ sen för fordonens sammanlagda tjänstevikt bestämts till 400 kilogram i de- partementsförslaget mot 350 kilogram i de sakkunnigas förslag. Denna jämkning sammanhänger med att i departementets förslag 400 kilogram upptagits som tjänsteviktsgräns för de trehjuliga motorfordon, som skola hänföras till motorcykel. 3

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

3 mom. Tillkopplad sidvagn.

Jämlikt 26 § vägtrafikstadgan skall under mörker framtill på den från motorcykeln vända sidan av tillkopplad bivagn föras lykta, som kan visa vitt, blåvitt eller gult sken. I övrigt innehåller gällande rätt inga bestämmel­ ser om sidvagn.

De sakkunniga ha i fråga om sidvagn icke föreslagit annat stadgande be­ träffande sidvagns utrustning, än att sidvagnen framtill på den från motor­ cykeln vända sidan skall vara försedd med lykta, som kan visa vitt, blåvitt eller gult sken framåt. Detta stadgande upptages även i departementets förslag. På förut angivna grunder har dock alternativet blåvitt sken uteslu­ tits.

I det föregående har jag närmare utvecklat de skäl, på grund av vilka man enligt min mening icke bör generellt införa en tvingande föreskrift om dubbla bakreflektorer. Motorcykel med tillkopplad sidvagn synes emellertid utgöra ett särfall. En tillkopplad sidvagn erbjuder nämligen ofta i mör­ ker så ringa fästpunkt för blicken, att det även med iakttagande av normal försiktighet kan vara svårt att i lid upptäcka den. Fordonskombinationen motorcykel med sidvagn kan därför betecknas som mera förrädisk än andra

120

fordon. Det förefaller vid sådant förhållande motiverat, att tillkopplad sid­

vagn förses med någon anordning, som röjer den för bakifrån kommande

trafik. Vad nu sagts gäller dock endast sidvagn, som kopplats till höger

om motorcykeln. I övriga fall torde det nämligen vara tillräckligt, att for-

donskombinationens gräns inåt vägbanan angives genom motorcykelns bak­

re belysnings- eller reflexanordningar.

På nu anförda skäl har i departementsförslaget upptagits föreskrift, att

om sidvagnen är kopplad till höger om motorcykeln, baktill på högra si­

dan av sidvagnen skall finnas lykta, som kan visa rött sken bakåt, eller

ock reflexanordning, som vid belysning återkastar rött sken.

Det må tilläggas, att såväl den främre lyktan som bakre lykta eller re­

flexanordning med den föreslagna formuleringen skola ingå i tillkopplad

sidvagns ständiga utrustning och följaktligen erfordras icke blott under

mörker.

Tillkopplad sidvagn synes böra vara försedd med stänkskydd. Föreskrift

härom har därför införts i departementsförslaget.

Särskilda anmärkningar:

På skäl, som de sakkunniga anfört, torde i vägtrafikförordningen icke

böra upptagas motsvarighet till nuvarande bestämmelser om eldsläcknings-

apparat m. m. på gengasdriven tyngre motorcykel, anordning för frikopp­

ling av motor eller backspegel. Ej heller synes det föreligga skäl att upp­

ställa krav på att motorcykel eller visst slag av sådant fordon skall vara

försett med stopplykta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Traktor och motorredskap.

5 §.

I 28 och 37 §§ vägtrafikstadgan äro meddelade vissa bestämmelser om

här ifrågavarande fordons beskaffenhet och utrustning. Dessa bestämmel­

ser innehålla bl. a. detaljerade föreskrifter beträffande belysnings- och re-

fiexanordningar. De sakkunniga ha i sitt förslag upptagit mera ingående

stadganden i ämnet. I departementets förslag har sakkunnigförslaget jäm­

kats på sätt i det följande närmare angives.

I de sakkunnigas förslag rubriceras paragrafen »Motorredskap». Att i de­

partementets förslag rubriken jämkats till »Traktor och motorredskap»

har naturligen sin anledning i att traktor där upptages såsom särskilt slag

av motordrivet fordon. Av samma anledning har i departementsförslaget

paragrafens innehåll grupperats så, att bestämmelserna för traktor och för

motorredskap bli åtskilda.

1 mom.

Momentet, som saknar direkt motsvarighet i gällande rätt, har utformats

i saklig överensstämmelse med sakkunnigförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

121

2 och 3 mom.

Jämlikt 28 § vägtrafikstadgan skall på motorredskap (= traktor eller motorredskap i förslaget till vägtrafikförordning) vid färd under mörker föras en eller flera tända lyktor så anbragta, att ljus är synligt på avstånd såväl framifrån som bakifrån, eller ock reflexanordningar, som återkasta sken såväl framåt som bakåt. Lyktor och reflexanordningar skola visa vitt, blåvitt eller gult sken framåt och rött sken bakåt.

Vid färd under mörker med traktortåg (= motorredskap, vartill släpfor­ don kopplats) skola jämlikt 37 § vägtrafikstadgan framtill på motorred­ skapet föras minst två lyktor med vitt, blåvitt eller gult sken och av tillräck­ lig sammanlagd ljusstyrka för att traktortåget skall kunna framföras på betryggande sätt. Två av lyktorna skola vara anbragta på samma höjd, en på vardera sidan av motorredskapet. Härjämte skall baktill på det sista släpfordonet finnas en tänd lykta med rött sken bakåt. Dock erfordras vid tillfällig färd allenast sådana belysnings- eller reflexanordningar, som en­ ligt 28 § skola föras på motorredskap utan tillkopplat släpfordon.

De nu redovisade bestämmelserna ha i huvudsak bibehållits i de sakkun­ nigas förslag. Detta upptager dock icke någon motsvarighet till särbestäm­ melsen för tillfällig färd med traktortåg.

De sakkunnigas förslag i förevarande del har på åtskilliga håll väckt gen­ sagor. Man har anfört, att ur trafiksäkerhetssynpunkt behovet av full­ god belysning på traktorer eller motorredskap syntes vara praktiskt ta­ get lika stort, vare sig fordonet hade fordon tillkopplat eller framfördes ensamt. Med åberopande härav har i många remissyttranden hemställts, att det av de sakkunniga för traktorer och motorredskap med tillkopplat släpfordon föreslagna strängare kravet på främre belysningsanordningar måtte utsträckas till att gälla även traktor eller motorredskap, som under mörker framfördes utan tillkopplat fordon.

Det kan vara riktigt, att — under lika förhållanden i övrigt — det ur trafiksäkerhetssynpunkt icke i nu ifrågakomna hänseende föreligger någon väsentlig skillnad mellan en ensam traktor och en traktor med tillkopplat fordon. De sakkunnigas förslag torde följaktligen böra jämkas. Det förefal­ ler emellertid icke vara av hänsynen till trafiksäkerheten påkallat att -— så­ som i de omnämnda remissyttrandena förordats — vidtaga en så genomgri­ pande åtgärd som att göra nuvarande för traktortåg gällande strängare be­ stämmelse tillämplig på traktorer under alla förhållanden. Lämpligare tor­ de vara att bibehålla en strängare och en lindrigare bestämmelse och låta den strängare föreskriften gälla i de fall, då trafiksäkerlietsintresset är sär­ skilt framträdande. Detta synes vara förhållandet i fråga om de vägar, där den livliga trafiken företrädesvis förekommer. Främst komma då de all­ männa vägarna i åtanke. Emellertid torde möjlighet böra beredas att under den strängare regeln föra jämväl enskilda vägar med livligare trafik. (Jäm­ för i detta sammanhang framställningen under 8 §.) Med denna jämkning läxor de sakkunnigas förslag kunna i princip godtagas.

Med tillämpning av vad nu sagts ha i departementsförslaget upptagits un­

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

der 2 mom. bestämmelser rörande belysnings- och reflexanordningar på

traktor, som under mörker föres på allmänna vägar och därmed jämförliga

enskilda vägar, samt under 3 mom. föreskrifter om sådana anordningar på

traktor, vilken i andra fall föres under mörker på väg. Beträffande strykan­

det av alternativet blåvitt sken framåt hänvisas till vad tidigare anförts om

bil och motorcykel. Bestämmelserna om lyktor med bländande sken mot­

svara liknande stadganden i gällande rätt och i sakkunnigförslaget. Före­

skrifterna om anordningar för rött sken bakåt ansluta till de under 6 § för

släpfordon och efterfordon upptagna reglerna därom. I fråga om 3 mom. har

till de sakkunnigas förslag fogats en föreskrift, att en lykta eller reflexan­

ordning för sken framåt skall vara anbragt vid högra sidan av traktorn.

Syftet härmed har varit att tillgodose intresset av att traktorns gräns inåt

vägbanan tillkännagives för mötande trafik.

i mom.

Såvitt angår kraven på styr- och bromsutrustning saknar momentet mot­

svarighet i gällande rätt. Såsom de sakkunniga förordat, lärer i fråga om

nämnda utrustning detsamma böra gälla för motorredskap som för traktor.

Ett motorredskap torde normalt icke tagas i bruk på väg i så stor om­

fattning som en traktor. Trafiksäkerhetsintresset förefaller därför icke vara

så framträdande för motorredskap som för traktor. En eftergift i fråga om

kraven på belysnings- och reflexanordningar på motorredskap, som framfö-

res på allmän väg, kan följaktligen enligt min mening vara befogad. I en­

lighet härmed har i departementsförslaget generellt stadgats, att på motor­

redskap vid färd under mörker skola föras belysnings- eller reflexanord­

ningar, som beskrivas i 3 mom.

Särskild anmärkning.

På grunder, som angivits i samband med definitionerna på släpfordon

och efterfordon, har i departementets förslag ej upptagits en av de sakkun­

niga föreslagen bestämmelse om ljudsignalapparat och ljuddämpare på trak­

tor, som föres med tillkopplat släpfordon.

Släpfordon och efterfordon.

6

§•

Här upptagna bestämmelser om släpfordons och efterfordons beskaf­

fenhet och utrustning motsvara vissa föreskrifter i ämnet, vilka återfinnas

i 6 § motorfordonsförordningen samt 29, 30, 35 och 37 §§ vägtrafikstadgan.

I följande hänseenden innebära de nu föreslagna stadgandena ändring i gäl­

lande rätt.

1 mom.

Första stycket.

b) och c) Bromsanordningar.

Enligt 29 § tredje stycket vägtrafikstadgan gäller, att om mer än ett fordon

kopplas till bil, för de tillkopplade fordonen, skall finnas effektiv bromsnings-

123

anordning. Departementsförslaget innehåller krav på bromsanordningar en­ dast såvitt angår vissa slag av släpvagnar. Att bibehålla motsvarighet till nu­ varande bestämmelse torde nämligen icke vara påkallat, eftersom i departe­ mentsförslaget även upptagas bestämmelser (55 och 56 §§), vari, under beaktande av anordningarna för bromsning, föreskrivits dels begränsning av antalet och bruttovikten av fordon, som må dragas av motordrivet for­ don, dels ock maximihastighet för bil med tillkopplat fordon. I förhållande till vad de sakkunniga förordat innehåller departementsförslaget allenast den jämkningen, att viktgränsen för släpvagn, som skall vara försedd med kvarhållande broms, funnits kunna höjas från 350 till 400 kilogram utan olägenhet ur trafiksäkerhetssynpunkt.

d) Hjulringar m. m. Jag hänvisar här till vad under 3 § anförts i motsvarande avseende.

e) Skyltlykta. Baklykta. Stopplykta. I 30 § vägtrafikstadgan föreskrives, att om släpfordon tillkopplats bil, skall vid mörker baktill på släpfordonet eller, om flera fordon tillkopplats, på det sista av dessa anbringas belysningsanordning, som visar rött ljus bakåt. Kan i följd av att släpfordon kopplats till bil registreringsskylten på bilen icke med lätthet avläsas, skall baktill på släpfordonet eller, om flera fordon tillkopplats, på det sista av dessa anbringas enahanda registrerings­ skylt, som skall föras på bilen. Vid mörker skall i sådant fall på släpfordonet föras belysningsanordning, vilken med vitt sken så belyser registrerings­ skylten, att denna med lätthet kan avläsas. Från skyldighet, som angives i sagda författningsrum, äro genom en särskild kungörelse (SFS 1943:651) undantagna släpfordon, som brukas av krigsmakten. Sådant fordon skall dock vara försett med reflexanordning, som vid belysning återkastar rött sken bakåt.

Någon bestämmelse om stopplykta på släpvagn till bil finnes ej i gällande rätt. Sådan lykta torde emellertid vara påkallad ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Departementsförslaget, vilket är liktydigt med de sakkunnigas förslag, innebär, att släpvagn till bil alltid skall vara försedd med skyltlykta, bak­ lykta och stopplykta.

f) Stänkskydd. I denna del gäller motsvarande som anförts om stänkskydd på bil.

Andra stycket.

Enligt 35 § vägtrafikstadgan behöver till bil kopplat fordon, som vid eld- fara användes för brandväsendets räkning, baktill blott vara försett med lykta, som visar rött ljus bakåt, eller med reflexanordning, som vid belys­ ning återkastar rött sken. Härtill har i de sakkunnigas förslag fogats, att ej heller stopplykta erfordras på släpfordon, varom här är fråga.

Riksbrandins

pektören har anfört, att det syntes nödvändigt att i fråga om

kravet på kvarhållande broms stadga undantag för brandväsendets bildragna motorsprutor och andra släpkärror. Vad sålunda anförts torde böra till­ mötesgås.

Kungi. Maj:ts proposition nr 30.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

2 och 3 mom.

Bestämmelsen i 2 mom. om kopplingsanordning är hämtad från de sak­

kunnigas förslag samt motsvaras av liktydigt stadgande i 29 § vägtrafik­

stadgan.

De under 1 mom. återgivna bestämmelserna i 30 § vägtrafikstadgan om

bakre belysningsanordningar på släpfordon till bil äro enligt sin ordaly­

delse tillämpliga även på släpsläde till bil. Enligt en särskild förordning

(SFS 1942: 737), vilken senast (genom SFS 1950: 228) förlängts att gälla

till och med den 30 juni 1951, må emellertid till lastbil kopplad släpsläde vid

färd under mörker i stället för belysningsanordning, varom stadgas i 30 §

vägtrafikstadgan, baktill å vardera sidan vara försedd med reflexanordning,

som vid belysning återkastar rött sken.

I fråga om släpsläde, som dräges av bil, torde det — såsom de sakkunniga

förordat — vara tillräckligt, att släden vid färd under mörker baktill är för­

sedd med röd lykta eller reflexanordning.

Föreskriften i 3 mom., vilken föreslagits av de sakkunniga, motsvarar

nuvarande under 29 § vägtrafikstadgan upptagna bestämmelse. Enligt denna

böra, där så erfordras, på bil tillkopplat fordons hjul till skydd mot slirning

vara anbragta lämpliga anordningar, så beskaffade, att de ej kunna skada

vägen.

De sakkunniga ha under 2 och 3 mom. även upptagit stadganden om släp­

fordon, som dragés av motorredskap (traktor). Sålunda skulle dylikt släp­

fordon hava tillfredsställande kopplingsanordning samt — likhet med släp­

släde, som dragés av bil — vara försett med bakre lykta eller reflexanord-

ning. Vidare skulle vad i 1 mom. b) och c) stadgas äga motsvarande till-

lämpning på släpvagn, som dragés av traktor. Slutligen skulle bestämmel­

serna i 3 mom. även gälla för släpfordon, som dragés av traktor.

På de grunder, som angivits under 1 §, torde för släpfordon, som dragés

av traktor, principiellt icke böra gälla strängare bestämmelser än för efter-

fordon. I enlighet härmed har i departementets förslag skett en utmönst-

ring av vad de sakkunniga förordat. Dock har därvid bibehållits och i 4

mom. placerats föreskriften om att släpfordon, som här avses, skall hava

tillfredsställande kopplingsanordning. Anledningen har varit, att denna fö­

reskrift icke kan sägas utgöra annat än ett framhävande av vad som måste

följa redan av det allmänna stadgandet i 2 §. Av samma skäl har bestäm­

melsen, att anbragt slirskydd ej får skada vägen, gjorts tillämplig även på

släpfordon, som dragés av traktor. 4

4 mom.

Beträffande nu gällande och av de sakkunniga föreslagna krav på bakre

lykta eller reflexanordning på släpfordon, som dragés av traktor, hänvisar

jag till framställningen under 5 § 2 och 3 mom. samt denna paragraf 2

och 3 mom. Någon bestämmelse om bakre belysnings- eller reflexanordning

på efterfordon finnes ej i gällande rätt eller de sakkunnigas förslag.

125

Departementsförslaget upptager under 8 § bestämmelser om att fordon, förspänt med dragare, under närmare angivna förutsättningar skall vara försett med belysnings- eller reflexanordning för rött sken bakåt. Följd­ riktigheten lärer kräva, att motsvarande bestämmelser införas för släpfor­ don, som dragés av traktor, samt för efterfordon.

Särskild anmärkning:

Vissa utländska vägtrafikförfattningar innehålla stadganden om att mo­ torfordon, som föres med tillkopplat fordon, skall vara försett med särskilt varningsmärke för att uppmärksamgöra övriga trafikanter på att fordon är tillkopplat. Enligt dansk rätt skall sålunda med förarhytt eller fast tak försett motorfordon vid färd med tillkopplad släpvagn föra ett på förarhyt­ ten eller taket i motorfordonets mittlinje anbragt framåtvänt märke i form av gul trekant på mörk bakgrund. Märket skall under mörker hållas belyst.

Även i Sverige har frågan om föreskrivande av sådant märke varit före­ mål för uppmärksamhet. Bl. a. framlades för 1936 års riksdag motionsvis förslag om stadgande i ämnet. I remissyttranden över motionen gjorde sig delade meningar gällande. Motionen avstyrktes av andra lagutskottet och föranledde ej någon åtgärd från riksdagens sida.

1944 års vägtrafikförfattningssakkunniga ha gjort förevarande spörsmål till föremål för ingående överläggningar. De sakkunniga ha emellertid på anförda skäl ansett sig icke böra förorda några bestämmelser i ämnet.

Arméförvaltningen har såväl i en år 1947 gjord framställning som i sitt yttrande över de sakkunnigas förslag framfört önskemål om att frågan måtte upptagas till omprövning. I övrigt har spörsmålet icke närmare berörts i ut­ låtandena över sakkunnigförslaget.

Visserligen ha fall förekommit, då olyckstillbud vid möte med lastbil jäm­ te tillkopplad släpvagn uppstått till följd av att släpvagn icke i tid uppmärk­ sammats av det mötande fordonets förare. Detta skulle i och för sig tyda på att en anordning av ifrågasatt slag skulle ha en viss uppgift att fylla ur trafiksäkerhetssynpunkt. Emellertid vill det synas, att dylika tillbud inträffa jämförelsevis sällan. Det är också att antaga, att risken för sådana kommer att minskas, allteftersom vägarna breddas och fordonen mötas med större mellanrum. Vidare bör beaktas, att varningsmärket för att bli effektivt måste vara synligt från alla håll och kunna varsko cj blott mötande utan bl. a. även omkörda och trafikanter, som komma från sidovägar. Det torde vara förenat med stora praktiska svårigheter att finna en anordning, som fyller dessa krav. Slutligen må erinras om angelägenheten av att undvika nya sig­ naler, om cj tvingande skäl finnas. Enligt min mening kunna varningsmär- ken, varom nu är fråga, knappast förväntas medföra sådana fördelar ur trafiksäkerhetssynpunkt, som kunna motivera de omkostnader och olägen­ heter, vartill de skulle giva anledning. I likhet med de sakkunniga anser jag därför, att bestämmelser om dylika märken icke böra införas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

126

Kungl. Maj. ts proposition nr 30.

Cykel.

7

§•

Nuvarande bestämmelser om cyklars utrustning vid trafik på väg åter­

finnas i 15 § vägtrafikstadgan. Enligt detta författningsrum skall på cykel

föras ringklocka eller annan lämplig signalaijordning. Vidare skall vid cy­

kelåkning under mörker cykel vara försedd framtill med tänd lykta med

vitt, blåvitt eller gult sken samt baktill med reflexanordning, som vid belys­

ning återkastar rött sken.

De sakkunniga ha funnit erforderligt att föreslå mera ingående föreskrif­

ter om cykels beskaffenhet och utrustning. Departementets förslag överens­

stämmer i huvudsak med de sakkunnigas. I några hänseenden har dock

viss jämkning företagits. Redogörelse för de sakliga jämkningarna lämnas

i det följande.

1 mom.

a) Bromsutrustning.

Kvarhållande broms torde ur trafiksäkerhetssynpunkt böra krävas icke

blott, såsom de sakkunniga föreslagit, för cykel med tre eller flera hjul utan

även för cykel med tillkopplat sidofordon.

b) Lgkta.

Beträffande strykningen av alternativet blåvitt sken hänvisas till det fö­

regående.

d) Namnskylt.

De sakkunniga ha föreslagit, att namnskylten skulle upptaga — förutom

ägarens namn — jämväl hans identitetsbeteckning i folkbokföringen eller,

i fråga om ägare, som icke tilldelats sådan beteckning, hans adress. De sak­

kunniga ha härvid hänvisat till att enligt 3 § folkbokföringsförordningen

(SFS 1946:469) för envar i riket kyrkobokförd person skall finnas ett i

närmare angiven ordning fastställt födelsenummer, udda för man och jämnt

för kvinna, avsett att i förening med uppgift om födelsetiden användas som

identitetsbeteckning.

I en del remissyttranden har sakkunnigförslaget avstyrkts i vad det avser

identitetsbeteckningen. Därvid har åberopats, att en tvingande föreskrift

härom skulle åsamka de i miljoner räknade cykelägarna besvär och kostna­

der utan att medföra motsvarande fördelar.

Vad sålunda i remissyttrandena anförts torde vara berättigat. Enligt min

mening måste det sålunda anses vara tillfyllest, att —- såsom redan nu är

förhållandet i ett stort antal fall — cykeln är försedd med skylt, upptagan­

de allenast ägarens namn och adress. De sakkunnigas förslag har därför

jämkats i förevarande del.

De sakkunniga ha under 1 momentet även upptagit krav på effektiv styr­

inrättning. Uttrycklig föreskrift härom synes emellertid vara onödig med

hänsyn till det allmänna stadgandet i 2 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

127

2 mom.

Andra punkten i momentets första stycke saknar motsvarighet i de sak­ kunnigas förslag. Beträffande sidofordon till cykel kunna, såvitt angår sikt- barheten för bakifrån kommande fordon, göras gällande liknande synpunk­ ter som i fråga om sidvagn till motorcykel. En bestämmelse, som motsvarar den i 4 § 3 mom. första stycket upptagna, torde därför böra införas för här avsett sidofordon till cykel.

Allmän anmärkning.

De sakkunniga ha, såsom framgår av deras motiv, menat, att bestäm­ melserna i 7 § skola vara tillämpliga endast då cykel tages i bruk på det sätt, för vilket den är avsedd, d. v. s. vid cykling, och sålunda icke för det fall, att cykeln ledes. Detta lärer ock vara riktigt. Emellertid visar måhända den av de sakkunniga valda formuleringen av författningstexten ej fullt tyd­ ligt denna avsikt. I syfte att erhålla en fullt entydig avfattning har därför viss redaktionell jämkning företagits i departementets förslag.

Under begreppet cykling bör enligt min mening även inbegripas sådant framförande, som sker exempelvis genom att den åkande står på en trampa och sparkar fram cykeln, eller genom att han i en utförssluttning låter cy­ keln rulla. Att uttryckligen angiva detta i författningen torde emellertid ej erfordras.

Fordon, förspänt med dragare.

8

§•

i mom.

Enligt 18 § 1 mom. vägtrafikstadgan må i Stockholm poliskammaren och eljest länsstyrelse, därest sådant finnes av behovet uppenbarligen påkallat, beträffande viss väg med livlig trafik förordna, att då fordon, förspänt med dragare, under mörker framföres på vägen, på fordonet eller dragaren skall föras antingen en eller flera tända lyktor så anbragta, att ljus är synligt på avstånd såväl framifrån som bakifrån, eller ock reflexanordningar, som vid belysning återkasta sken såväl framåt som bakåt. Lyktor och reflexanord­ ningar skola visa vitt, blåvitt eller gult ljus framåt och rött ljus bakåt. Så­ dant förordnande, som ej må avse ofj ådrat arbetsåkdon, må innehålla de undantag den förordnande myndigheten finner erforderliga och skall kun­ göras samt, i den ordning myndigheten bestämmer, tillkännagivas medelst anslag på eller invid vägen.

Den genom förenämnda stadgande lämnade möjligheten torde hittills ha begagnats endast i jämförelsevis ringa omfattning.

De sakkunniga ha förklarat sig vara av den bestämda uppfattningen, att nu gällande bestämmelser i ämnet icke kunde anses på ett tillfredsställande sätt tillgodose trafiksäkerheten. De sakkunniga ha härom vidare anfört, alt det — med hänsyn till den livliga trafik, som numera rådde på våra vägar — syntes oundgängligen böra krävas, alt med dragare förspänt fordon vid färd under mörker på allmän väg, gata eller annan allmän plats, där till­

128

Kungl. Maj. ts proposition nr 30.

fredsställande belysning ej funnes, städse skulle vara utmärkt genom belys­

nings- eller reflexanordning. Med hänsyn till de svårigheter, som syntes

föreligga för anbringande av belysnings- eller reflexanordningar på synligt

sätt på själva fordonet, då skrymmande last fördes på detta, borde dylika

anordningar få anbringas jämväl på fordonets last. Då skäl därtill prövades

föreligga, borde vidare vederbörande myndighet äga förordna om bestäm­

melsernas tillämpning jämväl i fråga om enskild väg. Bestämmelser i enlig­

het med vad nu angivits komme uppenbarligen att i någon mån medföra

omkostnader och besvär för fordonsägarna. Dessa olägenheter syntes dock

ej bli så betydande, att de borde hindra genomförandet av bestämmelser,

som i hög grad påkallades för beredande av ökad trafiksäkerhet, icke minst

för förare av hästfordon.

I enlighet härmed ha de sakkunniga i sitt förslag upptagit generella be­

stämmelser om skyldighet att vid färd med fordon, förspänt med dragare,

föra belysnings- eller reflexanordningar. Såvitt angår enskild väg inom stads

område ha de sakkunniga därvid föreslagit, att förordnande, varom här vore

fråga, skulle meddelas av poliskammare, där sådan funnes, och eljest av

magistrat eller kommunalborgmästare.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån har —- under hänvisning till de olägen­

heter som skulle uppstå för jordbruksbefolkningen — funnit sig icke kunna

tillstyrka de sakkunnigas förslag. Vidare ha statens maskinprovningar i

fråga om jordbruksmaskiner framfört vissa betänkligheter och därvid pekat

på de praktiska svårigheterna att ha funktionsdugliga reflexanordningar till

hands på dessa fordon.

Övriga hörda myndigheter och sammanslutningar ha däremot i stort sett

anslutit sig till de sakkunnigas förslag. I åtskilliga yttranden har därvid

ytterligare understrukits angelägenheten ur trafiksäkerhetssynpunkt att nu

införa generella bestämmelser enligt de riktlinjer, som uppdragits av de sak­

kunniga. De jordbrukssammanslutningar, vilka haft sakkunnigförslaget på

remiss, ha ej heller framfört några egentliga betänkligheter mot förslaget.

För egen del är jag principiellt av samma mening som de sakkunniga.

Behovet av bestämmelser i den av de sakkunniga angivna riktningen torde

numera vara så trängande ur trafiksäkerhetssynpunkt, att de olägenheter,

som kunna vara förenade med sådana bestämmelser, måste anses vara av

mera underordnad betydelse. Jag vill därvid särskilt framhålla, att de ifråga­

satta bestämmelserna främst synas vara ägnade att främja hästfordons-

förarnas egen säkerhet.

Behörigheten att meddela förordnande beträffande enskild väg i stad

lärer — av skäl, som jag kommer att närmare utveckla under 61 § — tills

vidare böra tillkomma myndighet, som av de sakkunniga föreslagits.

På de nu anförda grunderna ha i departementets förslag upptagits be­

stämmelser i ämnet. I sak överensstämma dessa bestämmelser med vad de

sakkunniga förordat, frånsett följande avvikelser.

De sakkunnigas förslag upptager alternativet blåvitt sken framåt. På

skäl, som i det föregående anförts, har detta alternativ ej upptagits i de-

partementsförslaget.

129

Till första styckets sista mening finnes ej någon motsvarighet i sakkun­ nigförslaget. Emellertid böra enligt min mening hästdragna fordon i likhet med jämförliga fordon vara försedda med anordning, som för mötande tra­ fik angiver fordonets bredd. Emellertid synes anordning, som visar fordonets gräns inåt vägbanan, ej erfordras i det fall, att belysnings- eller reflex­ anordning för sken framåt föres på dragaren, eftersom i detta fall dragarens rörelser torde innebära tillräcklig upplysning.

2 mom.

Enligt 3 § i ordningsstadgan för rikets städer skall, då vinterföre. råder och släddon begagnas, envar som i stad eller i samhälle, varom förmäles i stadgans § 30, far fortare än i gående, ha släddonets seltyg försedda med ljudande klocka eller bjällra. Hänvisning till denna bestämmelse finnes i 18 § vägtrafikstadgan.

Departementsförslaget överensstämmer i sak med vad de sakkunniga förordat.

2 kap. Allmänna bestämmelser om kontroll över fordon.

9 §•

Enligt 21 § vägtrafikstadgan gäller, att om polisman finner skäl antaga, att förare av bil är så påverkad av starka drycker, att han icke kan på be­ tryggande sätt föra sitt fordon, polismannen äger förbjuda honom att föra bilen, så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra honom därifrån. Det åligger polismannen att så snart ske kan underrätta närmaste överordnade om åtgärden.

I övrigt återfinnas ej i gällande vägtrafikförfattningar några särskilda bestämmelser om polismans befogenhet att kontrollera förare eller fordon eller att förbjuda eller hindra färd med fordon. Däremot innehåller 1948 års allmänna polisinstruktion (SFS 1948: 331) föreskrifter om polisens upp­ gifter och maktbefogenheter. Jämlikt 1 § sagda instruktion har polisen att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att fullgöra den verksamhet i övrigt, som på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk an­ kommer på polisen. Därvid åligger det polisen bl. a. att söka förebygga brott samt hindra, att ordningen och säkerheten eljest störes. Jämlikt 11 § samma instruktion har polisman vid verkställande av tjänsteåtgärd att i första hand söka vinna rättelse genom upplysningar och anmaningar. Då tjänsteupp- giften ej kan lösas på annat sätt, får våld tillgripas.

De sakkunniga ha i sitt förslag upptagit uttryckliga regler angående polis­ mans befogenhet att kontrollera fordons beskaffenhet och förares körkorts- innehav samt att förbjuda eller hindra färd med fordon. Sålunda återfinnas i förslaget bestämmelser i 9 § om polismans rätt att undersöka fordon och att förbjuda eller hindra färd med bristfälligt fordon, i 28 § om rätten att förbjuda eller hindra färd, då förare av fordon genom påverkan av starka drycker eller eljest antages sakna nödiga förutsättningar för att föra sitt fordon på betryggande sätt, i 52 § om befogenheten att förbjuda eller hindra

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

färd, då fordon finnes vara så lastat, att fortsatt färd med fordonet antages

medföra uppenbar fara eller olägenhet, samt i 74 § (— 75 § i departements-

förslaget) om befogenhet att kontrollera innehav av körkort m. m.

Mot de föreslagna bestämmelserna ha erinringar framförts av statspolis-

intendenten. Denne har anfört, att intagandet i vägtrafikförordningen av

bestämmelser, vari för vissa särskilda fall stadgades befogenhet för polisman

att vidtaga närmare angivna åtgärder, lätt kunde giva anledning till den

uppfattningen, att polismannen icke vore berättigad att vidtaga sådana åt­

gärder i andra fall än de sålunda särskilt upptagna. I flera fall hade för­

märkts tendens till en dylik tolkning såväl av bestämmelsen i 21 § väg­

trafikstadgan som av ifrågavarande stadganden i de sakkunnigas förslag.

Då beträffande polismans befogenheter vid konstaterade överträdelser av

vägtrafikförordningen syntes böra tillämpas de eljest gällande allmänna

reglerna, borde de nu ifrågakomna bestämmelserna i de sakkunnigas för­

slag utgå.

Jag vill erinra om att i propositionen nr 208 till 1934 års riksdag till före­

skrifter, motsvarande nyssnämnda bestämmelse i 21 § vägtrafikstadgan,

departementschefen anförde, att det syntes kunna ifrågasättas, huruvida

föreskrifterna vore erforderliga, eftersom polismans befogenhet i föreva­

rande hänseende måste anses följa av polisens allmänna skyldighet att före­

bygga brottsliga handlingar. Till undanröjande av viss tvekan, som yppats

rörande sagda befogenhet, funne emellertid departementschefen sig böra

förorda införandet av uttryckliga föreskrifter i ämnet.

Då stadgandet i 21 § vägtrafikstadgan infördes, synes med hänsyn till

vad departementschefen anfört därmed ej ha åsyftats att på något sätt in­

skränka de befogenheter, som enligt allmänna regler tillkomme polisman.

Ej heller 1944 års vägtrafikförfattningssakkunniga torde ha avsett en sådan

inskränkning. Syftet med ifrågakomna av de sakkunniga förordade bestäm­

melser lärer i stället ha varit att — i sådana sammanhang som de sakkun­

niga ansett vara särskilt viktiga ur trafiksäkerhetssynpunkt — för den tra­

fikerande allmänheten direkt och på otvetydigt sätt klargöra, vilka befogen­

heter polisman äger i dessa sammanhang.

För min del ansluter jag mig till de sakkunnigas mening. Visserligen

torde de befogenheter, varom nu är fråga, innefattas under de allmänna

reglerna i polisinstruktionen. De av de sakkunniga föreslagna bestämmel­

serna kunna sägas i själva verket utgöra, icke en reglering vid sidan av polis-

instruktionen utan blott en erinran om föreskrifterna i denna. Med hänsyn

till att vägtrafikförordningen bör upptaga de bestämmelser, vilka skola

tjäna till ledning främst för allmänheten, synes det emellertid vara be­

rättigat, att en sådan erinran i förordningen lämnas i de sammanhang, där

trafiksäkerhetsintresset kan sägas vara särskilt framträdande. Så lärer vara

förhållandet i de fall, där de sakkunniga förordat uttrycklig bestäm­

melse.

På grund av vad nu anförts anser jag, att de i sakkunnigförslaget upp­

tagna bestämmelserna böra i huvudsak bibehållas. Såsom förut antytts inne­

131

bär detta blott en erinran om och en garanti för polismans befogenhet i an­ givna fall men däremot icke något hinder mot att sådan befogenhet kan tillkomma polisman även i andra fall på grund av de allmänna reglerna i polisinstruktionen.

De sakkunnigas förslag överensstämmer med departementsförslaget med det undantaget, att sistnämnda förslag icke upptager en av de sakkunniga förordad bestämmelse om att polisman vid undersökning av fordons be­ skaffenhet och utrustning icke skulle äga rätt att provköra fordonet. Mot införande av en sådan bestämmelse ha i åtskilliga remissyttranden invänd­ ningar framställts. Därvid har anmärkts, att en undersökning av ett for­ don i många fall måste anses tämligen värdelös, om fordonet icke finge prov­ köras för utrönande av dess funktionsduglighet. Vidare förelåge risk för att bestämmelsen skulle kunna åberopas som skäl för vägran att låta polis­ man — för utredning om inträffad trafikolycka — provköra motorfor­ don i syfte att exempelvis konstatera, huruvida fordonets styrinrättning el­ ler bromsar vore i fullgott skick.

Vad sålunda anförts torde ha fog för sig. Den av de sakkunniga före­ slagna bestämmelsen synes följaktligen böra utgå.

Trafikkommissionen har yttrat, att de i sakkunnigförslaget upptagna bestämmelserna om kontroll av fordon givetvis i främsta rummet åsyftade en tillsyn över förhållanden, vilka hade betydelse ur trafiksäkerhetssyn­ punkt. Emellertid vore det synnerligen önskvärt, att vid trafikkontrollerna också ägnades uppmärksamhet åt efterlevnaden av de föreskrifter, som gällde motorfordonstrafiken och icke vore knutna till vägtrafikförordning­ en, såsom krisregleringsbestämmelser och stadganden om yrkesmässig tra­ fik. På grund härav förordades, att vägtrafikförordningens i detta samman­ hang aktuella bestämmelser utformades så, att polisman erhölle befogen­ het att vid kontroll av motorfordon undersöka, huruvida fordonet fram­ fördes i enlighet med samtliga gällande bestämmelser för trafik med sådana fordon.

Enligt min mening bör i fråga om kontrollen av fordon vägtrafikför- • ordningen icke upptaga andra föreskrifter än sådana, som betingas av tra- fiksäkerhetsintresset. Även om de av kommissionen framförda synpunk­ terna få anses vara i och för sig berättigade, torde de därför böra tillgodo­ ses på annat sätt än genom stadgande i vägtrafikförordningen.

I ett par remissyttranden har ifrågasatts, huruvida man icke borde sär­ skilt straffbelägga underlåtenhet att efterkomma förbud, som jämlikt den­ na paragraf meddelats av polisman. I likhet med de sakkunniga anser jag till­ räckliga skäl icke föreligga för en dylik kriminalisering. Såsom i sakkun- nigförslagct framhållits torde dylik underlåtenhet kunna komma i fråga såsom försvårande omständighet vid utmätande av straff för brott, var­ till vederbörande må ha gjort sig skyldig genom att färdas med bristfäl­ ligt fordon.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

3 kap. Kontroll över motordrivna fordon och släpfordon.

A. Kontroll genom registrering.

Allmänt.

Nuvarande bestämmelser om registrerings- och besiktningsskyldighet för

fordon återfinnas i 4 och 5 kap. motorfordonsförordningen. Enligt dessa

bestämmelser föreligger sådan skyldighet för motorfordon samt släpfor­

don, som dragés av bil. Däremot är registrerings- eller besiktningsskyldig­

het icke föreskriven i fråga om motorredskap — vilken beteckning ju i

gällande rätt också inbegriper traktor — eller släpfordon, som dragés av

motorredskap.

Emellertid finnas i 28 och 37 §§ vägtrafikstadgan upptagna vissa särskilda

kontrollföreskrifter rörande trafik med motorredskap och med traktortåg

(motorredskap med tillkopplat släpfordon).

Enligt 28 § får sålunda motorredskap endast vid färd till och från arbets­

plats samt eljest tillfälligt framföras på allmän väg, gata eller annan allmän

plats. Vidare får framförandet endast ske under förutsättning, att motor­

redskapet icke med hänsyn till sin tyngd eller hjulens beskaffenhet kan

medföra nämnvärd skada å körbanan.

I 37 § föreskrives, att -— där det ej är fråga om allenast tillfällig färd

— trafik med traktortåg på allmän väg, gata eller annan allmän plats ej

får äga rum utan särskilt tillstånd av på landet länsstyrelsen och i stad

polismyndigheten. Innan tillstånd meddelas, må, om anledning därtill fö­

rekommer, anställas undersökning genom besiktningsman, huruvida för tra­

fiken avsedda motorredskap och släpfordon äro i betryggande skick och

lämpliga för trafiken. Tillståndet skall upptaga de villkor och bestämmel­

ser för trafiken, som prövas nödiga. Traktortåg får ej användas i trafik,

vartill tillstånd erfordras, såvida ej för trafiken avsedda motorredskap och

släpfordon med tillhörande kopplingsanordningar och bromsningssystem

godkänts av myndighet, som har att meddela trafiktillstånd. I sammanhang

med godkännandet skall bestämmas det högsta antal passagerare eller den

största last, som får föras å traktortåget. Tillstånd eller godkännande kan

återkallas av den myndighet, som meddelat tillståndet eller godkännandet.

Dessa bestämmelser i 37 § äro emellertid för närvarande i väsentliga de­

lar försatta ur kraft. Enligt en förordning av år 1941 (SFS 1941: 901), vilken

senast (SFS 1950: 566) förlängts att gälla till och med den 31 december 1951,

får nämligen trafik med traktortåg, där ej motorredskapet har hjulringar

av järn eller annat hårt material samt traktortågets största bredd icke över­

stiger 220 centimeter, bedrivas utan iakttagande av nämnda bestämmelser,

även då fråga är om icke tillfällig färd.

Ytterligare må framhållas, att enligt särskild kungörelse (SFS 1942: 885)

ägare av till motorredskap hänförlig traktor, dragbil, snöplog, vägvält, väg-

hyvel, vägskrapa, stenkross eller kapverk eller av sådan släpvagn, snöplog,

vägvält, väghyvel, vägskrapa, stenkross eller kapverk, som är avsedd att

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

133

kopplas till eller drivas av traktor eller dragbil som nyss angivits, är skyldig att i den ort, där redskapet företrädesvis brukas, årligen före september månads utgång avlämna uppgift om redskapet enligt i kungörelsen medde­ lade närmare bestämmelser. De avlämnade uppgifterna insamlas hos armé­ förvaltningens tygavdelning. Uppgiftsskyldighet enligt kungörelsen har dock enligt särskilda förordnanden (senast genom SFS 1949: 480) icke förelegat för åren 1943—1949.

Slutligen må erinras om att enligt av statens arbetsmarknadskommission och riksblockmyndigheten meddelade föreskrifter länsarbetsnämnderna och länsblockmyndigheterna år 1944 verkställt en registrering av samtliga trak­ torer för jordbruksändamål. Traktorägare hade därvid att för varje av honom ägd traktor till blookledaren avlämna uppgift i två exemplar på särskild blankett (traktorregisterkort). Av dessa registerkort har sedan det ena ex­ emplaret förvarats hos överblockledaren som ett register över överblockets traktorer och det andra exemplaret hos vederbörande länsarbetsnämnd som ett register över länets traktorbestånd. Dessa traktorregister ha upprättats i avsikt att kunna tillgodose vissa myndigheters behov av sådana uppgifter om traktorbeståndets storlek, sammansättning och fördelning, som äro be­ hövliga för vidtagandet av erforderliga beredskapsåtgärder, t. ex. för plan­ läggningen av den i ett krisläge nödvändiga fördelningen av drivmedel, smörjoljor, gummiringar m. m. I cirkulär den 25 februari 1948 har arbets­ marknadsstyrelsen och riksblockmyndigheten under hänvisning till de bety­ dande förändringar, som skett beträffande traktorbeståndet, meddelat före­ skrifter angående en revidering av ifrågavarande register.

De sakkunniga ha förklarat, att de vid sina överväganden i hithörande frågor kommit till den uppfattningen, att de i 37 § vägtrafikstadgan upp­ tagna bestämmelserna icke vore ändamålsenliga för en reglering av trafiken med traktortåg. Till närmare utveckling av sin mening ha de sakkunniga anfört följande.

Vid tillkomsten av ifrågavarande bestämmelser torde ha förutsatts, att trafik med traktortåg komme att äga rum endast i ringa omfattning.

Emellertid har sedermera ett väsentligen förändrat läge inträtt genom den utveckling, som ägt rum med avseende å användningen av traktorer särskilt inom jordbruket. Medan de traktorer, som tidigare användes inom jord­ bruket, i regel voro försedda med järnhjul eller någon gång med band och på grund därav väsentligen voro hänvisade till arbete på åkern, ha jordbru­ kets traktorer alltsedan senare delen av 1930-talet i allt större utsträck­ ning försetts med gummihjul och därmed blivit användbara ej blott för direkta jordbruksarbeten (plöjning o. d.) utan jämväl för utförande av transporter. Inom jordbruket har också framträtt en påtaglig tendens till ökat utnyttjande av traktorerna såsom dragfordon vid trafik med traktor­ tåg bland annat på väg.------------

De under kristiden rådande svårigheterna på transportväsendets område ha givetvis föranlett ett särskilt starkt behov att —- i den mån tillgången på drivmedel och smörjoljor in. m. så medgivit — utnyttja traktorerna för transportändamål. Emellertid lärer användningen av traktortåg inom jord­ bruket icke få betraktas enbart såsom eu kristidsföreteclse. De betydande möjligheter till ökad rationalisering och förbättrad driftekonomi som er­

134

bjudas, om traktorn utnyttjas ej endast för direkt jordbruksarbete utan jäm­

väl för jordbrukets transporter, torde tala för att traktortåg alltjämt och

i ökad omfattning komma att användas för transportändamål.

Jämväl utom jordbruket har traktortåg i allt större utsträckning kommit

till användning för transporter bland annat av ved samt av timmer, grus

och annat byggnadsmaterial ävensom för rena åkerikörslor.

I detta sammanhang kan erinras, att 1946 års kommitté för jordbrukets

maskinhållning föreslagit, att s. k. maskinstationer skulle äga att utan så­

dant tillstånd, som eljest erfordras för yrkesmässig trafik, med traktorer

å väg utföra transporter för stationens kunder in. m.

Med hänsyn till den ovan antydda utvecklingen av trafiken med traktor­

tåg lära bestämmelserna i 37 § vägtrafikstadgan icke längre kunna anses

bereda tillräckliga möjligheter för erforderlig kontroll över denna trafik.

Härtill kommer att tillämpningen av bestämmelserna är förenad med vissa

olägenheter. Sålunda må framhållas, att ett system med särskilt tillstånd,

som anknyter till viss eller vissa på förhand bestämda vägar, icke synes

vara ägnat att på ett smidigt sätt tillgodose växlande behov att med traktor-

tåg trafikera skilda vägar. Vidare må erinras, att den för tillståndsskyldig-

heten avgörande frågan, huruvida tillfällig färd föreligger eller icke, lärer

medföra betydande tolkningssvårigheter, särskilt såvitt angår sådana kör­

ningar, som förekomma inom jordbruket.

Att framgent lämna trafiken med traktortåg sådan frihet, som med hän­

syn till krisförhållandena genomförts genom förordningen 1941:901, torde

enligt de sakkunnigas mening icke böra komma i fråga.

Bestämmelserna i 28 § vägtrafikstadgan rörande trafik med motorredskap

utan tillkopplat släpfordon synas alltför restriktiva för att motsvara den ut­

veckling, som efter dessa bestämmelsers tillkomst skett i fråga om trafik

med traktor.

De sakkunniga ha i fortsättningen uttalat, att enligt deras mening en till­

fredsställande reglering av trafiken med traktor och traktortåg icke kunde

åvägabringas, såvida ej traktor samt släpfordon, som på väg droges av trak­

tor, underkastades registrerings- och besiktningsskyldighet. Efter införandet

av dylik skyldighet skulle tillstånd i varje särskilt fall för trafik med trak­

tortåg (traktor) ej längre erfordras, bortsett från tillstånd för yrkesmässig

trafik. Genom införande av nämnda registrerings- och besiktningsskyldighet

skulle vinnas möjligheter att över ifrågakomna fordon öva sådan kontroll,

som måste anses påkallad ur trafiksäkerhetssynpunkt. Därjämte skulle ska­

pas vissa garantier för att till traktor icke hänfördes fordon, som med hän­

syn till sin konstruktiva hastighet in. m. vore att anse såsom motorfordon.

De övervakningsmöjligheter, vilka sålunda yppades, syntes vara av särskild

betydelse, såvitt anginge bilar, som ombyggts för traktordrift (epatraktorer).

I samband med besiktning kunde för släpfordon fastställas det största an­

tal passagerare eller den största last, som finge föras på fordonet.

I de sakkunnigas förslag heter det vidare.

De sakkunniga ha i annat sammanhang förordat trafikförsäkringsplikt

i fråga om traktor. Fullgörandet av en dylik försäkringsplikt lärer icke kun­

na effektivt övervakas med mindre traktorerna göras till föremål för re­

gistrering. ------------Efter införande av registrering av traktor och av traktor

på väg draget släpfordon kan i motsvarande mån befrielse medgivas från

sådan årlig uppgiftsskyldighet som förutsättes i ovannämnda kungörelse

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

135

1942: 885. För den militära och civila uttagningen torde en fortlöpande re- gisterföring vara mera ändamålsenlig än en dylik årlig uppgiftsskyldighet. Vidare må erinras, att, om de sakkunnigas förslag genomföres, även den re­ gistrering som sker hos blockmyndigheterna och länsarbetsnämnderna kan bortfalla och dessa myndigheter ur bilregistret erhålla för sina uppgifter nö­ diga, ständigt aktuella upplysningar.

Kostnaderna för den föreslagna registreringen torde icke komma att upp­ gå till sådana belopp, att de kunna tillmätas någon avgörande betydelse. I fråga om besiktningsskyldigheten må framhållas, att det stora flertalet av de traktorer och släpfordon, som framdeles anskaffas, torde kunna typbesik- tigas. Vidare må erinras, att besiktningsförrättning numera är avgiftsfri.

Beträffande det förefintliga beståndet av originalbyggda traktorer synas vissa lättnader kunna medgivas i fråga om besiktningsskyldighet.

Under hänvisning till den utsträckning, vari landets traktorer numera ut­ nyttjades för vägtrafik, ävensom till de fördelar, vilka enligt det sagda stode att vinna genom en generell registrerings- och besiktningsskyldighet för trak­ tor och släpfordon, ha de sakkunniga i sitt förslag upptagit bestämmelser, enligt vilka motorfordon, traktorer och släpfordon enligt närmare angivna grunder skulle vara underkastade registrerings- och besiktningsskyldighet. Bland annat innehåller förslaget krav på registrering för att motorfordon eller traktor skall få tagas i bruk samt för att släpfordon skall få dragas av bil eller på väg av traktor. Vidare upptager förslaget bestämmelser om lö­ pande kontroll av motordrivna fordon och släpfordon.

Såvitt angår motorredskap ha de sakkunniga — med hänsyn till dessa for­ dons speciella arbetsuppgifter och relativa ofarlighet för trafiken —- icke an­ sett det påkallat att förorda registrerings- eller besiktningsskyldighet.

I fråga om de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende ha vissa re­ missinstanser ställt sig tveksamma eller anmält betänkligheter.

Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen har förklarat, att enligt styrelsens åsikt en ökad tillsyn över traktorbeståndet vore synnerligen värdefull ur trafik­ säkerhetssynpunkt. Emellertid kunde det ifrågasättas, om icke viss kontroll kunde vinnas genom flygande inspektion, vartill möjlighet icke funnes för närvarande. Styrelsen ställde sig nämligen tveksam till nödvändigheten att införa besiktnings- och registreringstvång för hela traktorbeståndet, särskilt med hänsyn till den omfattande organisation som erfordrades för ändamålet, och till det besvär och de kostnader som skulle drabba traktorägarna. In­ fördes emellertid försäkringsplikt för traktorer, syntes registrering utgöra det enda medlet till effektiv kontroll över att försäkringsplikten fullgjorts.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har anfört:

Det hade varit önskligt, om de sakkunniga presterat någon utredning om i vad mån trafikolyckor orsakats av traktorer eller traktortåg. I avsaknad av en dylik utredning är det svårt att bedöma nödvändigheten av de föreslagna bestämmelserna. Inom länsstyrelsens erfarenhetsområde har det icke visat sig, att traktortrafiken varit så riskabel, att den behöver inrangeras under samma bestämmelser som biltrafiken.

Särskilt olämpligt ter sig stadgandet om alt registrerings- och besiktnings- tvång skulle gälla även släpvagn, som dragés av traktor. I jordbruket — där det övervägande antalet traktorer användas — förekommer det, alt släp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

vagnar av skilda typer användas för olika slag av transporter och att änd­

ringar företagas på släpvagnarna för att göra dem lämpliga för det ena eller

andra slaget av transporter. Sådana ändringar skulle förmodligen icke kunna

ske utan ombesiktning för varje gång ändring vidtoges. Länsstyrelsen är

medveten om att nu gällande bestämmelser rörande trafik å allmän väg med

traktor och traktortåg icke äro tillfredsställande men förordar, att frågan om

ändrade villkor för sådan trafik göres till föremål för fortsatt utredning.

Därest viss kontroll beträffande traktorer och traktortåg skulle anses er­

forderlig, vill länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida icke syftet skulle kunna

ernås med enbart föreskrift om skyldighet att besiktiga fordonen. Registre-

ringsskyldigheten kommer att medföra — förutom stor olägenhet för ägaren

— betydligt ökade arbetsuppgifter för registreringsmyndigheten. Om re-

gistreringsskyldighet införes, måste personalförstärkning ske å bilavdelning­

arna, som — utan denna ökning av arbetsbördan — ha överfullt med arbete.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att den registrering, som erfordrades

ur beredskapssynpunkt, även i fortsättningen skulle kunna omhänderhavas

av länsarbetsnämnder och länsblockmyndigheter. Av hänsyn till trafiksäker­

heten syntes registrering och besiktning icke vara oundgänglig, åtminstone

beträffande jordbrukstraktorer. Ej heller vore länsstyrelsen övertygad om

behovet av obligatorisk trafikförsäkring för jordbrukstraktorer. Under så­

dana omständigheter funne länsstyrelsen registrering av traktorer åtmin­

stone tills vidare kunna undvaras.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar:

Ur trafiksäkerhetssynpunkt samt ur allmän ordningssynpunkt anser läns­

styrelsen de sakkunnigas uppfattning befogad. Ur jordbruksrationaliserings-

synpunkt torde emellertid traktorerna redan spela —- och framdeles komma

att spela en än mer betydande roll. Denna såsom önskvärd ansedda utveck­

ling anser länsstyrelsen icke böra hämmas genom restriktiva bestämmelser.

Fördenskull synes traktor (traktortåg), som av ägaren huvudsakligen brukas

för körslor i eget jord- eller skogsbruk och som endast i mindre utsträckning

torde användas för transporter på väg icke böra vara underkastad registre­

rings- och besiktningstvång.

Teknologföreningen är av den meningen, att sådana traktorer, som vore

typiska vägbyggnadsredskap och ytterst sällan färdades på väg, borde vara

fria från registrerings- och försäkringsplikt.

Statens maskinprovningar framhålla, att registrering av traktorer komme

att medföra åtskilliga svårigheter för jordbrukarna. Maskinprovningarna

ställde sig ytterst tveksamma till frågan, huruvida fördelarna med sådan

registrering uppvägde olägenheterna. Kontroll av traktorernas utrustning,

tillstånd o. s. v. syntes utan större svårigheter kunna ske t. ex. genom fly­

gande inspektion eller snarlika metoder. Man finge vid bedömande av dessa

frågor icke bortse från att jordbrukstraktorerna hade låg körhastighet och

arbetade inom ett begränsat område. Det syntes vara en väsentligt enk­

lare uppgift för lokala myndigheter att erhålla kännedom om traktorerna

än om bilarna. Helt omotiverat måste det vara att begära registrering icke

blott av traktorer med gummihjul utan även av sådana med järnhjul eller

band. Antalet av de båda senare kategorierna uppginge i slutet av år 1948

till cirka 18 000. De vore alla helt oanvändbara för bogseringsarbete på

137

väg och kunde där endast långsamt förflytta sig själva. Maskinprovningarna ville också helt avstyrka, att några fordon, som droges av jordbrukstrakto- rer, belädes med registreringstvång.

Lantbruks förbundet framhåller, att enligt de sakkunnigas förslag regist- reringsskyldighet för traktor skulle föreligga, vare sig traktorn användes på väg eller på fält. Förbundet kunde för sin del ej finna, att tillräckliga skäl förelåge för kravet på registrering även av traktor, som icke användes på väg. Registrering av järnhjuls- och bandtraktorer syntes med hänsyn till deras ringa antal, begränsade användning på väg och låga hastighet över­ huvudtaget icke erforderlig. Den föreslagna bestämmelsen om registrering av släpfordon, som på väg droges av traktor, vore en av dem, mot vilka jordbruket hade störst anledning att reagera. Förbundet kunde icke finna, att något behov i och för sig förelåge för ett registreringstvång beträffande jordbrukets traktorvagnar. I varje fall syntes det uppenbart, att de olägen­ heter som för jordbrukarna vore förbundna med sådan registreringsskyl- dighet, icke uppvägdes av några däremot svarande fördelar. Det borde i detta sammanhang observeras, att den besiktning som krävdes för registrering av detta slags släpfordon, icke finge formen av typbesiktning utan måste ut­ föras som individuell besiktning. Typbesiktning av dessa fordon kunde nämligen på grund av sättet för deras tillverkning icke på länge komma i fråga. En individuell besiktning av fordonen skulle givetvis förorsaka jord­ brukarna betydande kostnader och olägenheter.

Riksförbundet landsbygdens folk anmärker bland annat:

Enligt förbundets mening böra de traktorer vara fria från inregistrering,, vilka användas uteslutande för fältarbete. För fältarbete nödvändiga för­ flyttningar över och på väg från ett åkerskifte till ett annat eller transport från eller till fält från eller till gården må därvid även vara medgivet utan registrering. Det för dessa fordon onödiga trafikförsäkringstvånget bortföll även därmed.

I och med en sådan bestämmelse skulle jordbruket bli jämställt med järn­ väg och fabrik, inom vars inhägnade område motordrivna fordon och släp­ fordon enligt 77 § (i de sakkunnigas förslag) äro undantagna från registre­ ring o. d. Då det inte torde vara lika lätt att inhägna all landets jordbruks- jord som att inhägna industriområde bör man för jordbrukets del släppa kravet på inhägnad. Sådan är praktiskt omöjlig att åstadkomma. Jord­ brukets fältarbete bedrives dock på enskilt område med fastställda gränser. I

I fråga om järnhjuls- och bandtraktorer samt jordbrukets släpfordon till traktor är förbundet av samma mening som lantbruksförbundet. Betodlarnas centralförening har framfört liknande synpunkter.

Vägföreningen anför om den föreslagna skärpningen av besiktnings- och registreringsbestämmelserna för traktor, att enligt föreningens mening de sakkunniga icke förebragt så bärande skäl för denna registreringsplikt, att de uppvägde de nackdelar i form av kostnader och besvär, vilka detta inne- burc för produktionslivet och enskilda näringsutövare. Föreningen funne det innebära onödigt krångel, om exempelvis planeringstraktorer för väg- byggnadsverksamhet skulle åläggas registreringsplikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

I övriga remissyttranden har de sakkunnigas förslag tillstyrkts eller läm­

nats utan erinran.

Bestämmelserna rörande registrering och löpande kontroll av motordrivna

fordon och släpfordon böra naturligen utformas på sådant sätt, att man å

ena sidan tillgodoser trafiksäkerhetsintresset och å andra sidan undviker

oskäligt intrång i övriga berättigade intressen. Vid den avvägning, vilken

måste ske, lärer man utan vidare kunna till registreringspliktiga fordon

hänföra motorfordon och släpfordon till bil. Vidare torde det ej råda tvekan

om att alla motordrivna fordon och släpfordon böra vara underkastade lö­

pande kontroll. Registreringsplikt för släpfordon, som dragés av traktor, sy­

nes i enlighet med vad under 1 § anförts åtminstone icke för närvarande

böra införas. Däremot synes frågan, om och i vad mån traktorer skola göras

registreringspliktiga, tarva en närmare undersökning.

Frågan om införande av registreringsplikt för traktorer har icke tidigare

varit föremål för särskild utredning. Däremot har traktorernas typiska tra­

fikfarlighet diskuterats i andra, jämförliga sammanhang. I ett av 1920 års

automobilsakkunniga den 28 oktober 1922 avgivet betänkande (SOU 1922:

39) med förslag till motorfordonsförordning m. m. behandlades sålunda

frågan, huruvida traktorer och motorredskap vore av den risk och fara för

annan vägtrafik, att bilansvarighetslagen borde äga tillämpning jämväl å

framförande på väg och gata av sådana fordon. De sakkunniga avvisade

tanken på sådan utvidgning av sagda lags tillämplighetsområde. Som skäl

åberopade de, bland annat, att användandet av traktor och motorredskap i

allmänhet vore begränsat till viss arbetsplats, och att sådant fordons upp­

trädande på vägar och gator utgjorde ett undantagsfall, som väsentligen

inskränkte sig till färd till och från arbetsplats samt uppehåll på sådan.

Den hastighet, varmed traktorer och motorredskap kunde framföras, vore

vidare mycket begränsad och uppginge i regel till 5—7 kilometer i timmen,

högst 10 å 12. Den högsta hastighet, vilken överhuvudtaget kunde uppnås

med traktor eller motorredskap, överstege icke 15 kilometer i timmen, såvitt

de sakkunniga hade sig bekant.

Vad 1920 års sakkunniga anfört, torde länge ha ägt giltighet. Numera

måste situationen anses vara en annan åtminstone för traktorernas vidkom­

mande. Såsom 1944 års trafikförfattningssakkunniga betonat, har man näm­

ligen under de senaste åren kunnat följa en klar tendens till ökat utnytt­

jande av traktorer såsom dragfordon vid transporter på väg. Detta har

även gällt jordbrukstraktorer. Antalet traktorer växer hastigt. Enligt upp­

gift ha cirka 10 000 traktorer tillkommit enbart under det senaste året.

Samtidigt ha traktorerna i ökad omfattning försetts med gummihjul och

därigenom gjorts mera användbara för egentlig vägtrafik. Av det nuvarande

antalet originalbyggda traktorer, omkring 60 000, torde runt räknat 45 000

ha gummihjul. Ävenså kan man iakttaga en fortgående ökning av trak­

torernas konstruktiva hastighet. Härvid må erinras om att, såsom tidigare

nämnts, originalbyggda jordbrukstraktorer redan nu finnas med konstruk­

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

139

tiv hastighet av 25 å 27 kilometer i timmen och de s. k. epatraktorernas has­ tighetsgräns brukar ligga vid cirka 30 kilometer i timmen.

Enligt det hos statistiska centralbyrån befintliga primärmaterialet för statistiken över polisundersökta vägtrafikolyckor under den tid, som här — med hänsyn till den nya utvecklingen — närmast är av intresse, inträffade i vägtrafik med traktor under år 1946 56 olyckor, därav 1 med död och 18 med annan personskada till följd, under år 1947 68 olyckor, därav 1 med död och 23 med annan personskada som följd samt under år 1948 94 olyckor, därav 8 med död och 28 med annan personskada till följd. För år 1949 saknas ännu statistiska uppgifter.

Såvitt av de tillgängliga statistiska uppgifterna framgår, synas de senaste åren utvisa en väsentlig och fortskridande ökning av trafikfarligheten tios traktorerna. Det är all anledning att förmoda, att — såvitt angår traktorer­ nas antal, konstruktiva hastighet och utnyttjande för egentlig vägtrafik den nu inledda utvecklingen kommer att fortsätta i snabb takt. Detta med­ för, att man har att räkna med att traktorernas trafikfarlighet även i fram­ tiden kommer att ökas.

Vad nu sagts äger i full omfattning tillämpning på gummihjulstrak- torerna. Dessa äro nämligen genom sin konstruktion särskilt ägnade att an­ vändas som dragfordon vid egentliga vägtransporter, och de ha till följd här­ av kommit att i allt större utsträckning utnyttjas för sådant ändamål.

Så som utvecklingen gestaltat sig kunna enligt min mening nuvarande be­ stämmelser om kontroll av motorredskap och traktortåg icke längre beteck­ nas som lämpliga i vad gäller gummihjulstraktorerna. Trafiksäkerheten tor­ de numera kräva, att detta slag av traktorer underkastas en sträng­ are kontroll än hittills. Det effektivaste sättet att åvägabringa en sådan kon­ troll lärer vara att införa registreringsskyldighet.

Det kan givetvis ifrågasättas, huruvida icke reglerna om registreringsplikt lämpligen borde anknytas direkt till det ändamål, för vilket viss traktor bru­ kas, så att exempelvis traktorer, vilka nyttjas enbart för jordbruksarbeten, bleve undantagna från registreringsskyldighet. Emellertid kan en och sam­ ma traktor brukas för en mångfald olika ändamål. Att kontrollera, på vil­ ket sätt varje särskild traktor nyttjas, skulle medföra betydande svårigheter. En regel, som utgår från sättet för traktorns brukande, måste därför beteck­ nas som löslig och skulle otvivelaktigt medföra osäkerhet vid tillämpningen. Bestämmelser, vilka i stället taga sikte på traktors konstruktiva lämplighet för vägtrafik, torde sålunda i och för sig vara att föredraga. Med detta be­ traktelsesätt synes, om registreringsplikt stadgas, denna böra omfatta alla gummihj ulstraktorer.

Genom att införa registreringsplikt och därmed sammanhängande besikt- ningsskyldighet för alla gummihjulstraktorer vinner man icke blott en bättre kontroll över dessa i och för sig utan även större möjligheter till över­ vakning av motordrivna fordon i allmänhet. Göras gummihjulstraktorerna besiktningspliktiga, undvikes risken för att till traktor hänföres fordon, som med hänsyn till sin konstruktiva hastighet rätteligen skall betcck-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

140

nas som bil. Vidare undgår man de tolkningssvårigheter och andra olägen­

heter, som äro förenade med tillämpningen av nu gällande bestämmelser.

Järnhjuls- och bandtraktorerna äro genom sin låga hastighet och sin kon­

struktion i övrigt normalt föga lämpade för att brukas som dragfordon på

väg. Deras användningsområde är därför i stort sett begränsat till fältarbeten

och nödvändiga förflyttningar i samband med sådana arbeten. I fråga om

dessa slag av traktorer kan därför trafiksäkerhetsintresset knappast anses

vara så framträdande, att det motiverar införande av registreringsplikt.

Nämnda intresse lärer kunna på nöjaktigt sätt tillgodoses genom flygan­

de inspektion och annan löpande kontroll.

Järnhjulstraktorerna torde ej heller av annan anledning behöva under­

kastas registreringsplikt. Vad angår bandtraktorerna är däremot en särskild

omständighet att beakta. Denna berör för övrigt även gummihjulstraktorer-

na. En närmare redogörelse torde här vara på sin plats.

Vid uttagningen av traktorer för militära och andra beredskapssyften kom­

ma främst gummihjuls- och bandtraktorer i fråga. Järnhjulstraktorerna äro

däremot av underordnad betydelse i detta sammanhang. För biluttagnings-

myndigheten är det vid uppgörandet av dess uttagningsplaner en oavvislig

nödvändighet att erhålla tillförlitliga uppgifter om beståndet av gummi­

hjuls- och bandtraktorer. Med hänsyn till att framför allt jordbruket icke bör

berövas dylika traktorer på sådant sätt och till sådant antal, att folkförsörj­

ningen äventyras, måste nämligen biluttagningsmyndigheten dels kunna

överblicka hela traktorbeståndet, så att planerna icke upptaga flera fordon,

än som är rimligt, dels ock tillse, att urvalet sker på ett för jordbruket ända­

målsenligt sätt. Emellertid har det mött stora svårigheter att få fram säkra

och fullständiga uppgifter om de ifrågavarande traktorerna. På grund här­

av har med skärpa från biluttagningsmyndighetens sida framhållits behovet

av en författningsmässig reglering, som säkrar erhållandet av de ifrågakom-

na uppgifterna. Vad sålunda anförts torde vara berättigat.

För att vinna det angivna syftet lärer man ha att välja mellan två alter­

nativ. Det ena innefattas i den förut omnämnda kungörelsen SFS 1942: 885.

Det andra skulle vara att införa registreringsskyldighet för alla gummi­

hjuls- och bandtraktorer. Vid en jämförelse förefaller det senare alterna­

tivet innebära vissa fördelar såväl för traktorägarna själva som för myn­

digheterna. Enligt det första alternativet skall ägaren årligen insända full­

ständiga uppgifter om varje traktor, och biluttagningsmyndigheten måste

varje år upprätta ett nytt traktorregister med ledning av det årets uppgifter.

Enligt det andra alternativet behöver däremot ägaren, sedan han fått for­

donet registrerat, icke vidtaga någon ytterligare åtgärd annat än om for­

donet säljes, ägaren flyttar eller fordonet undergår sådan förändring, att

det måste ombesiktigas eller skrotas. De åtgärder, ägaren enligt detta alter­

nativ har att vidtaga, torde bli ganska fåtaliga i jämförelse med de årliga

anmälningarna enligt det första alternativet. Till frågan, huru förhållan­

dena vid införande av registreringsskyldighet komma att ställa sig i vad

rör kostnaderna och besvären i samband med registrering och besiktning,

Kungl. Maj. ts proposition nr 30.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

141

vill jag senare återkomma. Vad åter angår biluttagningsmyndigheten vin­ ner denna genom registreringen ett ständigt aktuellt register över for­ donen. Man lärer vid det andra alternativet även kunna räkna med en minsk­ ning av myndigheternas kostnader. Slutligen torde vid detta alternativ ska­ pas möjlighet att under krig eller motsvarande förhållanden utnyttja trak­ torparken på ett mera rationellt sätt, så att behoven för jord- och skogsbruk, industrier etc., å ena, samt för de ändamål, som uttagningen avser, å andra sidan, kunna på lämpligaste sätt avvägas och tillgodoses.

Vad i det föregående anförts synes giva vid handen, att införandet av re- gistreringsplikt skulle vara i och för sig önskvärt, såvitt angår gummihjuls- traktorerna, med hänsyn till trafiksäkerhetsintresset och behovet av en ra­ tionell beredskapsregistrering samt, i vad rör bandtraktorerna, med hänsyn till sistnämnda behov. Det återstår då att undersöka, huruvida en sådan åt­ gärd kan anses berättigad med tanke på de kostnader och olägenheter, som kunna tänkas uppkomma för traktorägarna. I denna del synes följande vara att anföra.

Besiktning är numera kostnadsfri. Dessutom torde nya originalbyggda traktorer regelmässigt vara av modeller, som kunna typbesiktigas. Vad åter angår de redan i bruk varande traktorerna synes man böra genom särskilda övergångsbestämmelser bereda möjlighet för registrering utan föregående be­ siktning. Individuell besiktning skulle då erfordras endast beträffande epa- traktorer. I fråga om dessa torde emellertid ur trafiksäkerhetssynpunkt sär­ skilt starka skäl tala för den strängare kontroll, som besiktning innebär.

Med hänsyn till vad nu framhållits om gummihjulstraktorernas trafik­ farlighet förefalla vägtrafikanterna böra erhålla garanti för att hållas skades­ lösa vid inträffande olyckor i trafik med sådana traktorer. Å andra sidan torde traktorägaren behöva skydd mot att ekonomiska konsekvenser av stun­ dom förödande art drabba honom på grund av skyldighet att ersätta skador på grund av dylik trafik. Av dessa skäl böra enligt min mening gummihjuls- traktorerna vara obligatoriskt trafikförsäkrade.

Trafikförsäkring för bandtraktorer torde däremot ej behöva ifrågakom- ma med tanke på dessa traktorers begränsade användning på väg.

Skattskyldighet för traktorer synes för närvarande ej böra införas. Införandet av registreringsskyldighet skulle sålunda för traktorägarna knappast behöva medföra andra kostnader än avgifterna i samband med registrering och anmälningar till bilregistret samt utgifterna för skyltar ävensom — i vad gäller gummihjulstraktorer — försäkringspremierna. Des­ sa kostnader kunna förväntas bli jämförelsevis obetydliga. Till ledning må erinras om att enligt gällande bestämmelser (SFS 1942:.616) avgifterna för registrering i automobilregistret skola utgå med följande belopp, näm­ ligen i fråga om registrcringsansökan 15 kronor för bil, 5 kronor för släp­ fordon eller tyngre motorcykel och 2 kronor för lättviktsmotorcykel samt i fråga om anmälan till registret resp. 5, 3 och 2 kronor utom i vissa fall, då avgift ej skall utgå. För traktor torde så låg avgift som möjligt böra be­ stämmas. För bandtraktor synes befrielse från avgift böra övervägas. Kost­

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

naden för nödig skylt behöver icke uppgå till mer än några kronor. I fråga

om storleken av årspremien för trafikförsäkring är det svårt att på för­

hand göra något uttalande. Jag vill emelllertid erinra om att de sakkun­

niga i sitt betänkande återgiva ett uttalande av trafikförsäkringsanstalternas

tariffkommitté, enligt vilket vid obligatorisk trafikföräkring av traktorer

årspremien kunde beräknas uppgå ungefärligen till 20 kronor beträffande

traktor, huvudsakligen använd för lantbruksarbete men även för tillfälliga

transporter på allmän väg av lantbruksprodukter eller material för lantbru­

kets räkning, och 80 kronor beträffande traktor, huvudsakligen använd för

varutransporter.

Till de nu antydda kostnaderna komma traktorägarens bestyr med in­

givande av ansökningar och anmälningar till bilregistret ävensom — i före­

kommande fall -—■ med traktors inställande till besiktning. I regel torde

dock besvären av nu antydda art ej vara alltför betungande. Det bör också

beaktas, att som nämnt viss uppgiftsskyldighet redan nu åvilar traktor­

ägarna, och att denna skyldighet skulle bortfalla för traktorer, som fölle

under den nu ifrågakomna registreringsplikten.

Jämförelsen mellan de fördelar, vilka stå att vinna genom införande av

registreringsplikt för traktorer, och de nackdelar, som en sådan skyldighet

kan förväntas medföra, giver enligt min mening vid handen, att gummi­

hjuls- och bandtraktorer skäligen böra vara underkastade registrerings-

skyldighet, men att sådan skyldighet icke kan anses befogad i fråga om järn-

hjulstraktorer. Detta innebär, att omkring en fjärdedel av vårt nuvarande

traktorbestånd skulle undgå registreringsplikt. Med gummihjulstraktor torde

i detta sammanhang vara att förstå en traktor, till vars utrustning höra ring­

ar av gummi eller därmed jämförligt material för såväl fram- som bakhjul

Någon ändring i egenskapen av gummihjulstraktor lärer icke böra föranledas

av exempelvis den omständigheten att — såsom stundom är fallet — en

traktors främre gummihjul kunna utbytas mot sådana av järn i och för vissa

fältarbeten.

Med några ord torde ock böra beröras de betänkligheter, som framförts

mot införande av registreringsplikt för de stora planeringstraktorer, vilka

användas vid vägbyggnads- och flygfältsarbeten. Dessa traktorer, som oftast

äro försedda med gummihjul eller med band, användas så gott som uteslu­

tande för* fältarbeten och trafikera endast undantagsvis väg. Med hänsyn

till sina huvudsakliga uppgifter torde de böra betecknas snarare såsom ar­

betsredskap än såsom dragfordon. I de fall, då deras konstruktiva hastighet

icke överstiger 30 kilometer i timmen, lära de följaktligen — enligt de i 1 §

föreslagna definitionerna — bli att hänföra till motorredskap och ej till

traktor. Där åter den konstruktiva hastigheten är högre och fordonet så­

lunda enligt samma definitioner skulle bli att hänföra till motorfordon, sy­

nes fordonet dispensvis kunna hänföras till motorredskap med de inskrän­

kande föreskrifter i fråga om användningssättet, vilka kunna finnas befo­

gade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

143

I enlighet med vad nu anförts ha i departementsförslaget upptagits be­ stämmelser om registreringsskyldighet för motorfordon, för traktor, som är försedd med gummihjul eller med band, och för släpfordon, som dra­ gés av bil.

I fråga om dispositionen av de olika bestämmelserna i förevarande ka­ pitel ha ett par omplaceringar och andra smärre redaktionella jämkningar företagits i syfte att erhålla större överskådlighet. Sålunda ha i 10—21 §§ sammanförts bestämmelserna om kontroll genom registrering, däri även inbegripet bestämmelser om skyltar m. m. på motordrivna fordon och släp­ fordon, under det att stadganden om löpande kontroll upptagits i 22—

24 §§.

Av praktiska skäl och för att tillmötesgå särskilt från bilhandlarhåll uttalade önskemål har, på sätt de sakkunniga förordat, i departementsför­ slaget företagits viss förlängning av de respittider, som i olika hänseenden gälla vid registrerings- och besiktningsförfarandet.

I övrigt får jag i fråga om de särskilda paragrafernas innehåll hänvisa till den följande framställningen.

Allmänna bestämmelser om fordonsregister samt om registrerings- och

besiktningsskyldighet.

10

§.

1 mom.

Detta moment motsvarar 14 § 1 mom. första stycket motorfordonsförord­ ningen. På förslag av de sakkunniga ha de nuvarande termerna automobil- register, beredskapsförteckning och centralt automobilregister utbytts mot bilregister, bilreservregister och centralt bilregister.

2 och 3 mom.

Liknande bestämmelser återfinnas

i

13 § 1 mom. första stycket första

och sista punkterna samt 17 § 1 mom. ävensom 4 mom. första stycket mo­ torfordonsförordningen. Den nuvarande termen registreringsmärke har ut­ bytts mot registreringsnummer. 4

4 mom.

Första och andra styckena.

Motorfordonsförordningen har motsvarande föreskrifter i 14 § 2 mom. (första registering), 15 § 7 mom. (registrering i nytt län) samt 15 § 2 och 3 mom. (ny registrering av fordon, som efter tidigare registrering avförts ur automobilregistret). Enligt dessa föreskrifter skall vid ansökan om re­ gistrering företes i de båda första fallen besiktningsinstrument eller typ­ intyg och i det sista fallet besiktningsinstrument, utfärdat inom fjorton dagar före ingivandet av registreringsansökningen.

Departementsförslaget överensstämmer i huvudsak med vad de sakkun­ niga förordat.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Tredje stycket.

Bestämmelserna, vilka föreslagits av de sakkunniga, innebära i förhål­

lande till gällande stadgande i 10 § 1 mom. motorfordonsförordningen alle­

nast den olikheten, att sistnämnda stadgande icke upptager det i förslaget

under a) angivna undantaget.

5 mom.

Här upptagna föreskrifter äga motsvarighet i bestämmelserna angående

ombesiktning i 10 § 1 mom. motorfordonsförordningen, vari dock stadgas

en respittid av fjorton dagar. I sistnämnda författningsrum stadgas, att —

där ändringen innefattar allenast sådant fall, som i förslagets 10 § 4 mom.

angives under b) eller c) — det åligger fordonets ägare att, därest icke inom

en månad den utbytta motorn åter blivit i fordonet insatt eller ringar av förut

nyttjade dimensioner åter börjat användas, omedelbart anmäla utbytet och

den insatta motorns nummer eller de nya ringarnas dimensioner till den läns­

styrelse, hos vilken fordonet är registrerat.

Departementsförslaget överensstämmer i sak med de sakkunnigas för­

slag, vari ovanberörda anmälningsskyldighet borttagits. Jag vill härtill en­

dast foga den anmärkningen, att de fördelar, vilka enligt vissa remissytt­

randen kunna vinnas genom en sådan anmälningsskyldighet, enligt min

mening knappast torde uppväga de olägenheter, som ett bibehållande av

denna skyldighet skulle medföra för fordonsägarna.

Registrering m. m. såsom förutsättning för fordons brukande.

11

§•

1 mom.

Reglerna i detta moment ha sin motsvarighet i 13 § 1 mom. samt 15 §

2 och 3 mom. motorfordonsförordningen. Enligt dessa författningsrum krä-

ves registrering för att bil eller motorcykel skall få tagas i bruk och för att

släpfordon skall få dragas av bil. Vidare får bil eller motorcykel, som avförts

ur automobilregistret, icke tagas i bruk utan ny registrering. Ej heller får

ur registret avfört släpfordon dragas av bil utan sådan registrering.

Departementets förslag överensstämmer i tillämpliga delar med sakkun­

nigförslaget.

Beträffande ett under remissbehandlingen framställt förslag, att jämväl

släpvagnar skulle förses med registreringsskylt m. m., vill jag hänvisa till

framställningen under 21 §, 2

2 mom.

Momentet motsvaras av liknande bestämmelser i 15 § 2 mom. och 17 § 4

mom. andra stycket motorfordonsförordningen.

Departementsförslaget överensstämmer i sak med de sakkunnigas för­

slag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

145

Fordons brukande enligt interimslicens.

12

§.

Enligt 13 § 1 mom. andra stycket motorfordonsförordningen får i vissa där angivna fall motorfordon tagas i bruk och släpfordon dragas av bil redan innan registrering skett och fordonet försetts med registrerings- märke. Enligt 15 § 2 och 3 mom. samma förordning får i motsvarande fall fordon, som enligt sistnämnda båda moment avförts ur bilregistret, brukas utan ny registrering. I fråga om fordon, som införts i beredskaps- förteckningen, har visst undantag från de i 13 § sagda förordning upp­ tagna villkoren för fordons brukande medgivits genom förordningen den 23 november 1945, nr 709, vilken senast (SFS 1950:565) förlängts till och med den 31 december 1951.

Bestämmelser, motsvarande härovan berörda, ha upptagits i 12 och 13 §§ av departementsförslaget. Medan 12 § innefattar den allmänna regleringen i ämnet, ha i 13 § föreslagits vissa särskilda stadganden i fråga om rätt för den, som yrkesmässigt driver tillverkning av eller handel med motor­ fordon, traktorer eller släpfordon, att bruka oregistrerat fordon, som av honom hålles till salu. Departementsförslaget överensstämmer, såvitt an­ går oregistrerade fordon, i stort sett med vad de sakkunniga förordat.

1 mom.

I fråga om rätt att bruka oregistrerat fordon kräves enligt 13 § motorfor­ donsförordningen — bortsett från fall, som särskilt regleras i departements- förslagets 13 § — att medgivande till brukandet skall ha lämnats genom särskilt av polismyndighet utfärdat intyg, att fordonet skall vara försett med besiktningsskylt, samt att, såvitt angår motorfordon, fordonet skall tillhöra besiktigad typ eller ha undergått besiktning. Från det sistnämnda kravet undantagas vissa fall, som närmare angivas i 13 § 1 mom. andra stycket 1—4 punkterna motorfordonsförordningen.

I departementsförslaget motsvaras tydligen polismyndighetens intyg av interimslicens samt besiktningsskylt — som enligt gällande rätt fordras även för släpfordon till bil — av interimsskylt för motorfordon eller trak­ tor. Undantagsbestämmelserna i 13 § 1 mom. andra stycket 1—4 punkterna motorfordonsförordningen motsvaras i samma ordningsföljd av de i de­ partementsförslaget under a)—d) upptagna stadgandena.

I förutnämnda mot a) svarande 1 punkten avses fall, då fordon brukas för provkörning i och för dess tillverkning eller sammansättning, dock att i fråga om motorfordon tillstånd erfordras av polismyndighet, som be­ stämmer plats och villkor för provkörningen. En jämkning i förhållande till gällande rätt har sålunda här vidtagits. I denna del vill jag erinra om att i departementsförslaget genom föreskrift under 61 § 1 inom. a) öppnas möjlighet för polismyndighet att helt eller delvis förbjuda provkörning på väg, där körningen kan medföra fara eller olägenhet för trafiken.

Lokaltrafikföreningen och bussägarförbundet ha 'hemställt, att trafik-

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

företag med egen verkstad måtte likställas med den som yrkesmässigt till­

verkar eller reparerar fordon. Detta önskemål torde böra tillmötesgås.

Stadgandena under b) innebära en komplettering av nuvarande bestäm­

melser till att uttryckligen omfatta jämväl färd kortaste lämpliga väg till

och från reparationsverkstad.

I övrigt överensstämma de föreslagna bestämmelserna för oregistrerade

fordon med vad nu gäller.

Förordningen den 23 november 1945 innehåller, såvitt nu är i fråga, att

i beredskapsförteckning införd bil eller tyngre motorcykel, som är försedd

med registreringsskyltar utvisande fordonets registreringsmärke, må, i

fall som angivas i 13 § 1 mom. andra stycket motorfordonsförordningen,

brukas utan att vara försedd med besiktningsskylt. Detta skall dock icke

äga tillämpning beträffande motorfordon, som hålles till salu av den, som

tillverkar eller bedriver handel med dylika fordon.

1945 års förordning tillkom efter framställning i november 1945 av de

sakkunniga. I framställningen betonade dessa, att för det dåvarande anta­

let i beredskapsförteckning upptagna fordon kunde beräknas till cirka

150 000 bilar och cirka 45 000 tyngre motorcyklar, samt att ett stort antal

av dessa fordon kunde förväntas komma att återregistreras inom en nära

framtid. De sakkunniga framhöllo vidare, att i samband med återregistrc-

ringen dels vederbörande myndigheter uppenbarligen komme att åsamkas

betydande arbete och svårigheter med tillhandahållande och redovisning av

besiktningsskyltar, dels ock fordonsägarna skulle få vidkännas såväl besvär

som kostnader med anskaffande av sådana skyltar. Med hänsyn härtill

och då en bil eller tyngre motorcykel, som vore införd i beredskapsförteck­

ning och försedd med registreringsskylt utvisande dess registreringsmärke,

därigenom kunde identifieras, syntes fog finnas för att ett dylikt fordon

bleve befriat från skyldigheten att föra besiktningsskylt.

Som av det sagda framgår, lärer med 1945 års förordning närmast ha åsyf­

tats att reglera förhållanden av kristidsnatur. Emellertid är antalet i be­

redskapsförteckning upptagna motorfordon alltjämt betydande. Någon vä­

sentlig ändring härvidlag synes knappast vara att vänta inom överskådlig

framtid. Även under normala förhållanden torde man ha att räkna med att

i ganska stor omfattning reservregistrering av registrerade fordon och åter-

registrering av reservregistrerade fordon kommer att äga rum. Med hänsyn

härtill och då å ena sidan besiktningsskylt resp. interimsskylt knappast tor­

de ha någon praktisk uppgift att fylla, när fordonet är försett med registre­

ringsskylt, men å andra sidan kravet på förstnämnda skyltar lärer medföra

olägenheter både för myndigheter och för fordonsägare, har jag kommit

till den uppfattningen, att bestämmelserna i 1945 års förordning böra göras

permanenta. De sakkunnigas förslag, vilket saknar bestämmelser i denna

riktning, har därför kompletterats på sätt departementsförslaget utvisar.

Beträffande förslag, att jämväl släpvagnar skulle förses med interims­

skylt m. m., vill jag hänvisa till framställningen under 21 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

147

2 mom.

Här upptagna bestämmelser äga sin motsvarighet i liknande föreskrifter om polisintyg, vilka återfinnas i 13 § och 20 § 1 mom. sista stycket motor­ fordonsförordningen och i kungörelsen den 11 december 1942, nr 917, an­ gående intyg jämlikt 13 § 1 mom. andra stycket 6 punkten sagda förord­ ning. Polisintyg gäller dock blott för en tid av högst tre veckor.

Besiktningsskylt för bil eller motorcykel får enligt 13 § 3 mom. motor­ fordonsförordningen icke till någon utlämnas, med mindre denne i två exemplar ingiver försäkringsbevis enligt 6 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon beträffande varje fordon, varå skylten skall användas.

De sakkunniga ha föreslagit obligatorisk trafikförsäkring för alla slag av traktorer. Såsom jag tidigare anmärkt, bör enligt min mening trafikförsäk­ ringsplikt icke föreligga för andra traktorer än sådana som äro försedda med gummihjul. De sakkunnigas förslag har jämkats i enlighet härmed.

Anteckningen i licensansökningen om dag, då fordonet förvärvats, bör naturligen gälla fordonet, sådant detta avses skola brukas enligt interims- licensen. Om ett chassi förvärvas och sedan förses med karosseri, lärer så­ lunda i en därefter gjord ansökan om interimslicens ifrågavarande anteck­ ning skola avse den dag, då fordonet färdigbyggts. Att uttryckligen angiva detta i författningstexten synes ej erforderligt.

3 mom.

Momentet motsvaras av likartade bestämmelser om besiktningsskylt i 13 § 3 och 4 mom. motorfordonsförordningen samt 4 § kungörelsen den 19 feb­ ruari 1937, nr 49, angående beskaffenheten av registreringsskyltar för mo­ torfordon och släpfordon m. m. Enligt dessa författningsrum skall skylt återställas så snart behov av densamma icke föreligger och, beträffande besiktningsskylt för bil eller motorcykel, sist då trafikförsäkringen upphör.

Sakkunnigförslaget upptager föreskrift om att för traktor skall utlämnas två interimsskyltar. På grunder, som angivas under 21 §, torde emellertid blott en skylt böra föreskrivas för traktor. 4

4 mom. I fråga om brukande av oregistrerat motorfordon gäller enligt 13 § 2 mom. andra stycket motorfordonsförordningen, att fordonet, om det icke tillhör besiktigad typ, skall — med undantag för fall, som särskilt angivas i sam­ ma paragraf 1 mom. andra stycket 1—

4

punkterna -— vara försett med ett

på besiktningsskylten av besiktningsman medelst plombering anbragt be- siktningsmärke.

Enligt min mening bör det förhållandet, att fordon godkänts vid besikt­ ning eller upptagits i typintyg, i första hand kunna styrkas medelst bevis tecknat å interimslicensen. Alt meddela sådant bevis torde böra tillkomma den, som utfärdat besiktningsinstrumentet eller typintyget, eller ock polis­ myndighet, för vilken instrumentet eller typintyget företetts, Förhållandet bör naturligen även kunna styrkas genom instrumentet eller typintyget eller

genom särskilt bevis, vilket meddelats av den, som utfärdat instrumentet eller

typintyget, eller av polismyndigheten.

Departementsförslaget, som avfattats i enlighet med vad nu sagts, innebär

allenast en mindre jämkning i de sakkunnigas förslag.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Fordons brukande enligt saluvagnslicens.

13 §.

I denna paragraf ha — i anslutning till 13 § samt 15 § 2 och 3 mom.

motorfordonsförordningen — upptagits vissa särskilda föreskrifter om rätt

för den, som yrkesmässigt driver tillverkning av eller handel med motor­

fordon, traktorer eller släpfordon, att bruka oregistrerat fordon, som av

honom hålles till salu. Departementsförslaget överensstämmer med vad de

sakkunniga förordat.

1 och 2 mom.

De föreslagna bestämmelserna motsvara föreskrifter i 13 § motorfor­

donsförordningen. Enligt sistnämnda författningsrum må den, som tillver­

kar eller bedriver handel med motor- eller släpfordon, bruka fordon, som

av honom hålles till salu, i trafik lika med registrerat fordon under iaktta­

gande, att fordonet skall vara försett med besiktningsskylt, att, såvitt angår

motorfordon eller släpvagn, som dragés av bil, fordonet skall vara försett

med skatteskylt, samt att, såvitt angår motorfordon, fordonet — med un­

dantag för de i 13 § 1 mom. andra stycket 1—4 punkterna motorfordons­

förordningen angivna fallen —• skall tillhöra besiktigad typ eller ha under­

gått besiktning.

Som synes saknas i gällande rätt motsvarighet till det nu föreslagna kra­

vet på saluvagnslicens. Den i förslaget upptagna saluvagnsskylten är avsedd

att ersätta besiktningsskylt och skatteskylt.

För att tillverkningen eller handeln skall kunna anses såsom yrkesmässig,

synes böra krävas, att vederbörande har registrerad firma samt regelmäs­

sigt och i en omfattning, som giver vid handen, att ej blott tillfällig förvärvs­

verksamhet föreligger, köper och säljer fordon av ifrågavarande slag. Vi­

dare torde tillverkaren böra äga fast affärsadress med lokaler, affärstelefon

och firmaskylt. I övrigt torde åt praxis kunna överlämnas att avgöra, vilka

krav som böra uppställas.

Om man bortser från de fall, som angivas i förslagets 12 § 1 mom. a—d),

skall en tillverkare eller handlande enligt de sakkunnigas förslag endast ha

rätt att nyttja fordon för demonstration eller försäljning av detsamma. En­

ligt gällande rätt äger han däremot bruka fordonet i trafik lika med regist­

rerat fordon. Bilhandlare- och bilverkstadsförbunden ha anmärkt, att den

föreslagna begränsningen av nyttj anderätten skulle medföra kännbart av­

bräck för tillverkare och handlande samt leda till förvecklingar och irrita­

tioner mellan dem och de trafikövervakande myndigheterna. På grund här­

av ansåge förbunden, att någon begränsning av den nu gällande nyttjande-

rätten icke borde ifrågakomma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

149

Jag kan icke ansluta mig till den av förbunden uttalade meningen. Det förefaller rimligt, att en tillverkare eller handlande vid bruk av saluhållet fordon i och för försäljning eller demonstration kommer i åtnjutande av de särskilda förmåner, som innefattas i här förevarande regler. Däremot torde han, i den mån han utnyttjar sådant fordon för transporter i rörelsen eller för privata körningar o. d., skäligen icke böra sättas i förmånligare ställning än andra. Det torde knappast vara att befara, att den föreslagna begränsningen skulle medföra avbräck för tillverkare eller handlande i de­ ras näring. Däremot lärer en sådan begränsning vara ägnad att hindra vissa tendenser till missbruk, vilka ha försports vid tillämpningen av de nu­ varande bestämmelserna. Jag anser därför, att den av de sakkunniga för­ ordade begränsningen bör införas.

3 mom.

Bestämmelserna i detta moment ersätta liknande föreskrifter i kungörel­ sen den 18 november 1932, nr 529, om särskild skatt i vissa fall för använ­ dande i trafik av icke registrerade motorfordon m. m.

I fråga om antalet saluvagnsskyltar för traktor hänvisas till framställ­ ningen under 21 §.

4 mom. Momentet motsvarar bestämmelserna i förslagets 12 § 4 mom. Jag vill här blott hänvisa till framställningen under sistnämnda moment med till- lägg, att bestämmelsernas olika avfattning naturligen betingats av att salu- vagnslicens i motsats till interimslicens icke gäller för visst fordon utan för de fordon, som av licenshavaren saluhållas.

För registrering erforderlig besiktning.

Registreringsbesiktning.

14 §.

Under paragrafen har reglerats sådan besiktning av fordon, som är av­ sedd att ligga till grund för registerföring beträffande fordonet. Registre­ ringsbesiktning motsvaras i gällande rätt av första besiktning enligt 9 § och ombesiktning enligt 10 § motorfordonsförordningen.

I 9 § 3 mom. motorfordonsförordningen stadgas, att innan besiktnings- instrument utfärdas beträffande släpfordon, som icke undergått typbesikt­ ning, besiktningsmannen skall å släpfordonet anbringa ett märke till iden­ tifiering av detsamma (identifieringsmärke). Uppgift om identifieringsmär- ket skall för släpfordon, som här avses, införas i besiktningsinstrumentet för fordonet.

De sakkunniga ha i sitt förslag icke upptagit någon motsvarighet till de nuvarande bestämmelserna om identifieringsmärke. De ha därvid åberopat, att sådana bestämmelser ej förefölle påkallade, eftersom släpfordon numera regelmässigt vore försedda med chassinummer.

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

I ett flertal remissyttranden har gjorts gällande, att fortfarande många av

de släpfordon, som nytillverkades, saknade varje slag av identitetsbeteck-

ning, och att därför bestämmelser om identifieringsmärke alltjämt vore be­

hövliga. Vad sålunda anförts torde äga fog. Med hänsyn härtill ha i para­

grafen intagits föreskrifter om identifieringsmärken.

Typbesiktning.

15 §.

Paragrafen motsvarar 9 § 2 mom. motorfordonsförordningen och över­

ensstämmer i stort sett med bestämmelserna där.

Enligt min mening är den nuvarande beteckningen typintyg att föredraga

framför den av de sakkunniga föreslagna termen typinstrument.

Registreringsförfarandet.

Hemort.

16 §.

Paragrafen motsvarar med vissa formella jämkningar 14 § 1 mom. andra

och tredje styckena motorfordonsförordningen.

Ansökan om registrering.

17 §.

De i denna paragraf föreslagna bestämmelserna rörande ansökan om

registrering överensstämma i tillämpliga delar i stort sett med motsvarande

stadganden i 14 § 2 mom., 15 § 2, 3 och 7 mom. samt 16 § 1 mom. motor-

fordonsförordningen.

1—3 mom.

Enligt nuvarande bestämmelser skall ansökan om registrering av förut

icke registrerat fordon göras så snart ske kan och sist inom fjorton dagar

från det fordonet förvärvats.

Vad sålunda gäller återfinnes även i det av 1934 års vägtrafiksakkun­

niga år 1935 avgivna betänkandet med förslag till motor fordonsförordning

m. m. I remissyttranden över detta förslag anmärktes, att i fråga om chassi

ansökan om registrering syntes böra ske först inom fjorton dagar från det

fordonet färdigbyggts. Det förekomme nämligen ofta, att chassiet till ett

fordon inköptes hos en firma och att karosseriet eller lastflaket därefter

byggdes av en annan. I propositionen nr 213 till 1936 års riksdag med för­

slag till motorfordonsförordning m. m. uttalade departementschefen, att

även enligt hans mening registrering i det uti yttrandena angivna fallet bor­

de ske först sedan fordonet färdigställts. Uttryckligt stadgande härom syn­

tes emellertid icke erforderligt. Det finge nämligen anses ligga i sakens na­

tur, att chassiet i nämnda fall borde betraktas såsom ett motorfordon under

tillverkning.

1944 års trafikförfattningssakkunniga ha i sitt förslag upptagit, att an­ sökan om registrering av förut icke registrerat fordon skulle göras inom fjorton dagar från det fordonet förvärvats. Mot denna avfattning ha i en del remissyttranden framställts samma invändningar som de nyss redo­ visade. Då sålunda fortfarande viss tvekan synes föreligga beträffande inne­ börden av förevarande stadgande, har, för vinnande av full tydlighet, i de­ partementets förslag uttryckligen föreskrivits, att i fråga om chassi tiden skall räknas från det fordonet förvärvats och försetts med karosseri.

I övrigt har i departementsförslaget, såsom de sakkunniga förordat, nu­ varande respittid, fjorton dagar, förlängts till tre veckor.

4 mom. De sakkunniga ha förordat, att registreringsansökningen även skall inne­ hålla uppgift om ägarens identitetsbeteckning i folkbokföringen. Det före­ faller emellertid vara tillräckligt, att ansökningen innehåller uppgift om ägarens namn, yrke, hemvist och postadress. Kravet på uppgift om identi­ tetsbeteckning skulle vidare, såsom i ett flertal remissyttranden framhål­ lits, särskilt under de första åren verka betungande för allmänheten och kunna medföra dröjsmål med registreringsärendenas handläggning.

Bestämmelserna angående bevis om flytande trafikförsäkring ansluta till föreskrifter meddelade i Kungl. Maj :ts cirkulär till länsstyrelserna den 21 november 1930, nr 401, angående beskaffenheten i visst fall av försäkrings- bevis för registrering av motorfordon.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Anmälan om ändring i vissa registrerade förhållanden m. m.

18 §.

Paragrafen äger motsvarighet i 15 § 1, 4—6 och 9 mom. samt 16 § 1 mom. motorfordonsförordningen. Förslaget innebär ändring häri såtillvida, att skyldighet för ägaren att göra anmälan om efterbesiktning — enligt förslaget kontrollbesiktning — eller om ändring av ägarens yrke ej skall föreligga, samt att nuvarande respittid, fjorton dagar, förlängts till tre veckor.

I de sakkunnigas förslag har gjorts den jämkningen, att kravet på upp­ gift om identitetsbeteckning utgått.

Anmälan för avregistrering m. m.

19 §.

Här upptagna bestämmelser äga motsvarighet i 15 § 2, 3 och 9 mom. samt

16 § 1 mom. motorfordonsförordningen. 1

1 mom.

Enligt 15 § 2 mom. sagda förordning, vilket moment behandlar de i för­ slaget under 1 mom. upptagna fallen, skall anmälan för fordons avförande ur registret vara åtföljd, förutom av sådan avgift, som omförmäles i 16 § 1 mom. i förordningen, av en särskild avgift, svarande mot skatt för for-

152

donet under tre månader. Emellertid har — genom förordningen den 31

oktober 1939, nr 768, med vissa särskilda föreskrifter rörande

tillämpningen

av motorfordonsförordningen — med hänsyn till kristidsförhållanden för­

ordnats, att nyssnämnda bestämmelse om skyldighet att erlägga särskild av­

gift, svarande mot skatt under tre månader, tills vidare icke skall tillämpas.

1 enlighet med vad de sakkunniga förordat har någon föreskrift, att dylik

särskild avgift skall erläggas, icke upptagits i departementsförslaget.

2 mom.

Nuvarande respittid fjorton dagar har på förslag av de sakkunniga för-

längst till tre veckor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Länsstyrelsens verksamhet m. m.

20

§.

I denna paragraf ha upptagits vissa grundläggande bestämmelser om läns­

styrelses beslut i registreringsärenden samt om registerföringen.

1 mom. äger motsvarighet i 16 § 2 mom. motorfordonsförordningen.

2 mom. upptager bestämmelser om fordons avförande ur bilregister. Andra

stycket innefattar en utvidgning av länsstyrelses befogenhet att avföra for­

don ur bilregister. Tredje stycket motsvarar 15 § 3 mom. andra stycket

motorfordonsförordningen.

3 mom. innefattar bestämmelser om förande av bilreservregister. Första

stycket har på de sakkunnigas förslag avfattats så, att såväl motorfordon

även lätta motorcyklar — som släpfordon och registreringspliktiga trak­

torer redovisas i bilreservregister, till skillnad från nuvarande beredskaps-

förteckning, vari endast bilar och tyngre motorcyklar samt släpfordon till

bil upptagas. I tredje och fjärde styckena ha upptagits bestämmelser, av­

sedda att bereda möjlighet för länsstyrelse att hålla bilreservregister i aktu­

ellt skick.

4 mom. motsvarar 15 § 1 mom. sista stycket och 9 mom. motorfordonsför­

ordningen, enligt vilka författningsrum länsstyrelse äger att under angivna

förutsättningar ur bilregistret resp. beredskapsförteckningen avföra tidigare

fordonsägare.

5 mom. motsvarar 14 § 1 mom. första stycket motorfordonsförordningen.

Skyltar m. m. på motordrivna fordon och släpfordon.

21

§.

1 mom.

De sakkunniga ha under detta moment upptagit föreskrifter svarande

mot nuvarande bestämmelser om registreringsskylt å motorfordon (13 § 1

mom. första stycket och 17 § 2 mom. motorfordonsförordningen samt 19 §

1 mom. a) och 26 § vägtrafikstadgan), om besiktningsskylt på sådant för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

153

don (13 § 2 mom. motorfordonsförordningen samt 19 § 1 mom. a) och 26 § vägtrafikstadgan), om besiktningsskylt på släpfordon till bil (13 § 2 inom. motorfordonsförordningen och 31 § 1 mom. a) vägtrafikstadgan), om an­ bringande i vissa fall på släpfordon till bil — dock icke släpfordon, som vid eldfara användes för brandväsendets räkning — av enahanda registrerings­ skylt, som skall föras på bilen (30 § andra stycket och 35 § första stycket vägtrafikstadgan) samt om skyldighet att hålla skylt synlig och i lätt av- läsbart skick (19 § 5 mom. andra stycket och 31 § 2 mom. vägtrafikstad­ gan). De av de sakkunniga därvid föreslagna bestämmelserna innefatta även föreskrifter om skyltar på registreringspliktiga traktorer. De sakkunnigas förslag överensstämmer i tillämpliga delar i stort sett med departements- förslaget.

De sakkunniga ha beträffande traktor förordat, att i förekommande fall skylt skulle finnas anbragt såväl framtill som baktill. Invändningar mot de sakkunnigas förslag i denna del ha framställts av statens maskinprovningar och lantbruksförbundet. Dessa ha avstyrkt förslaget i vad detta gäller skyl­ dighet att anbringa skylt baktill. Som skäl har anförts, att det — med hän­ syn till lättheten på grund av låg körhastighet in. in. att identifiera traktor — måste anses tillräckligt med en enda, framtill placerad skylt på traktor. Dessutom vore traktors bakre del starkt utsatt för mekanisk åverkan, och en där placerad skylt vore svår att hålla i läsbart skick. Den bakre delen av en traktor borde vidare — med hänsyn till traktorernas speciella använd­ ningssätt — icke ha flera för manövreringen hindrande detaljer än som vore nödvändigt.

Vad sålunda anförts synes mig vara befogat. För traktor torde följakt­ ligen blott skylt framtill böra fordras. De sakkunnigas förslag har därför jämkats i denna del.

Järnvägsstyrelsen och järnvägsföreningen ha —• under framhållande av att numera ofta förekomme täta ombyten av släpvagnar med därav följande omplaceringar av registrerings- och interimsskyltar på släpvagnarna — hem­ ställt, att i 11 och 12 §§ måtte meddelas föreskrifter om registrerings- och interimsskylt på släpfordon i likhet med vad som föreslagits för motorfor­ don och traktor, samt att i samband härmed uti förevarande paragraf måtte strykas den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om skyldighet att i vissa fall på släpfordon, kopplat till bil, föra enahanda skylt som på det dragande fordonet.

Jag kan icke biträda den sålunda uttalade meningen. I detta hänseende vill jag framhålla, att med hänsyn till bils typiska trafikfarlighet och till det ansvar, som jämlikt bestämmelserna i lagen angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik skall åvila ägare av bil, det synes angeläget, att bil direkt kan identifieras, även om släpfordon kopplats till densamma. 2

2 och 3 mom.

Här upptagna bestämmelser om vissa skyltar m. m. äga motsvarighet i 19 § 1 och 3 mom., 26 § och 31 § 1 mom. vägtrafikstadgan.

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

De sakkunniga ha föreslagit, att beträffande motorcykel skall på metall­

skylt angivas fordonets tjänstevikt ävensom, såvitt angår trehjulig motor­

cykel, maximilast (utan förare). Det har ansetts lämpligt att jämka denna

föreskrift på sätt departementsförslagets 2 mom. c) och d) utvisar.

I övrigt överensstämmer departementsförslaget i sak med vad de sakkun­

niga förordat.

B. Löpande kontroll.

Övervakning genom länsstyrelse.

22

§.

Enligt 11 § 1 inom. motorfordonsförordningen äger länsstyrelse, när skäl

därtill prövas föreligga, förordna om besiktning av motor- eller släpfordon

samt, om besiktningen därtill föranleder eller fordonet undanhålles besikt­

ning, meddela förbud mot fordonets användande. Av 3 mom. andra stycket

nämnda paragraf framgår, att förbud, som nyss sagts, gäller för hela riket

intill dess någon länsstyrelse, efter det besiktningsman intygat, att fordonet

är i vederbörligt skick, förklarat hinder mot dess användande icke längre

föreligga.

Bestämmelser, motsvarande de ovan angivna, ha upptagits i förevarande

paragraf i enlighet med vad de sakkunniga förordat.

Statens maskinprovningar och lantbruksförbundet ha anmält betänklig­

heter mot förslaget att alla motordrivna fordon och släpfordon skulle kunna

beordras till inställelse hos besiktningsman. Därvid ha framhållits de olägen­

heter, vilka särskilt i fråga om järnhjuls- eller bandtraktor skulle vara för­

enade med sådan inställelse.

Den övervakning, varom här är fråga, kommer främst att gälla de tra­

fikfarligare fordonen, dvs. motorfordonen och släpfordon till bil. Emel­

lertid synes möjlighet böra beredas till sådan övervakning även av traktorer,

motorredskap och släpfordon till traktor. Några menliga följder för fordons-

ägaren torde icke bli förenade härmed. Enligt vad som gäller nu och förut-

sättes skola gälla även framgent bör nämligen undersökning och eftersyn av

fordon anordnas så, att därav såvitt möjligt icke förorsakas rubbning i for­

donets brukande eller i övrigt större olägenhet, än som med hänsyn till tra­

fiksäkerhetens krav kan anses nödvändigt.

Flygande inspektion.

23 §.

Enligt 11 § 2 mom. motorfordonsförordningen är besiktningsman, envar

inom sitt tjänstgöringsdistrikt, eller polisman, åt vilken länsstyrelse medde­

lat förordnande att utöva tillsyn å motorfordonsbeståndet, berättigad att, där

han finner anledning antaga, att av honom anträffat motor- eller släpfordon

ur trafiksäkerhetssynpunkt är mindre tillförlitligt, undersöka och om så er­

155

fordras, provköra fordonet (flygande besiktning). Befinnes därvid, att for­ donet icke är i betryggande skick, äger besiktningsmannen eller polisman­ nen förelägga fordonets ägare eller förare att inom viss tid avhjälpa anmärk­ ta bristfälligheter å fordonet och inställa detsamma till eftersyn hos besikt­ ningsman, som med hänsyn till fordonets hemort eller trafikförhållanden kan befinnas härför lämplig. Är fordonet så bristfälligt, att det ej utan up­ penbar fara för trafiksäkerheten kan vidare nyttjas, äger besiktningsmannen eller polismannen förbjuda fordonets användande till dess bristen blivit av­ hjälpt. Enligt 3 mom. i samma paragraf gäller sådant förbud för hela riket intill dess någon länsstyrelse, efter det besiktningsman intygat, att fordonet är i vederbörligt skick, förklarat hinder för dess användande icke längre föreligga.

Stadganden, motsvarande angivna föreskrifter, ha i huvudsaklig överens­ stämmelse med de sakkunnigas förslag upptagits i departementsförslaget.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen torde — i likhet med vad nu sker — komma att i särskilda föreskrifter klassificera olika bristfälligheter å fordon ur trafiksäkerhetssynpunkt och därvid angiva, huruvida bristfälligheterna böra föranleda körförbud, påpekande, erinran eller föreläggande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Kontrollbesiktning.

24 §.

Paragrafen, vilken i sak överensstämmer med de sakkunnigas förslag, äger motsvarighet i föreskrifterna i 10 § 3 mom. motorfordonsförordningen om periodisk efterbesiktning samt i 11 § samma förordning om besiktningsmans kontroll av motor- och släpfordon efter föreläggande av länsstyrelse eller vid flygande besiktning.

Reglerna i förslagets 1 mom. första stycket innefatta — i förhållande till vad nu gäller — å ena sidan en inskränkning, i det att desamma endast skola avse registrerade fordon, och å andra sidan en utvidgning till att gälla även motorfordon, som användes för övningskörning i körskola, och motorfor­ don, som är inrättat för och drives med acetylen- eller gengas, framställt i ett på tillkopplat släpfordon befintligt gasverk.

I likhet med de sakkunniga har jag icke funnit påkallat att i förslaget upptaga någon motsvarighet till nuvarande i 10 § 4 mom. motorfordonsför­ ordningen intagna bestämmelser angående utsträckning i vissa fall av den tid, inom vilken periodisk efterbesiktning skall äga rum.

Det i förslaget under 2 mom. b upptagna stadgandet saknar motsvarighet i gällande rätt.

Såsom de sakkunniga förordat, bör besiktningsmannen ha att hos läns­ styrelse göra anmälan om verkställd kontrollbesiktning m. m. Bestämmel­ ser om sådan underrättelseplikt torde emellertid böra upptagas i vägtrafik­ kungörelsen och icke i vägtrafikförordningen.

Droskbilägareförbundet har i särskild framställning ifrågasatt införande av föreskrift om obligatorisk besiktning av bil i icke yrkesmässig trafik

156

vart tredje år och vid övergång till ny ägare. Tillräckliga skäl för en så ge­

nomgripande åtgärd föreligga emellertid enligt min mening icke, utan torde

de i departementsförslaget upptagna bestämmelserna om löpande kontroll

vara tillfyllest.

4 kap. Trafikförsäkring å vissa motordrivna fordon.

25 §.

Paragrafen motsvaras av 7 § motorfordonsförordningen.

5 kap. Skatt för motorfordon m. m.

26 §.

Paragrafen har viss motsvarighet i 20 § 6 mom. sista stycket vägtrafik­

stadgan.

6 kap. Särskilda bestämmelser om motorfordon och släpfordon, som

från utlandet införts i riket för att tillfälligt här brukas.

27 §.

Paragrafen äger motsvarighet i 22—25 §§ motorfordonsförordningen. De-

partementsförslaget överensstämmer — frånsett under 6 mom. nämnd jämk­

ning —- i sak med de sakkunnigas förslag.

1 mom.

innebär viss utvidgning av nuvarande stadganden i 24 § motor-

fordonsförordningen angående behörighet för Kungl. Maj :t att meddela sär­

skilda bestämmelser i fråga om rätt att här i riket tillfälligt bruka fordon,

registrerat i främmande stat.

2 och 3 mom.

motsvara föreskrifter i 22 och 23 §§ motorfordonsförord­

ningen. Enligt sistnämnda båda författningsrum gäller, att om motor­

fordon eller släpfordon för tillfälligt brukande här i riket från utlandet in­

förts av resande, som endast tillfälligtvis skall här i riket vistas, fordonet

må i viss utsträckning här brukas utan hinder av att fordonet icke enligt

eljest gällande bestämmelser blivit registrerat eller försett med registrerings-

märke. I fråga om rätten att sålunda bruka fordon stadgas,

att

särskilt

tillstånd till brukandet skall ha lämnats (22 § 1 och 2 mom.,

att,

såvitt angår

motorfordon, fordonet skall vara försett med registreringsskylt av särskild

beskaffenhet (22 § 4 mom.),

samt att

fordonet här undergått besiktning

(22 § 2 mom.). Dock fordras ej registreringsskylt för färd till närmaste ort

i riket, där polismyndighet finnes. Vidare är besiktning ej av nöden, där

den resande innehar sådant intyg, som i förslaget angives under mom. 3.

4

mom.

motsvarar föreskrifter i 22 och 23 §§ motorfordonsförordningen

angående tillstånd till fordons brukande här i riket. Sådant tillstånd med­

delas av polismyndighet eller av denna förordnad tjänsteman. Till den 1

juli 1948 gällde tillstånd för en tid av två månader med möjlighet till för­

längning med ytterligare en månad. Från och med sagda dag (enligt SFS

1948: 413) är giltighetstiden ett år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

157

5 mom. ersätter föreskrifter i 22 § motorfordonsförordningen om re- gistreringsmärke och registreringsskylt. Enligt dessa föreskrifter skall po­ lismyndighet, som lämnar tillståndet, tilldela fordonet registreringsmärke.

Registreringsmärke för släpfordon skall antecknas i tillståndsbeviset. För motorfordon skall registreringsskylt av särskild beskaffenhet tillhandahål­ las mot skälig ersättning. Om skyltens anbringande gälla samma föreskrif­ ter som beträffande i riket registrerat motorfordon.

6 mom. motsvarar 22 § 2 mom. motorfordonsförordningen. Enligt sist­ nämnda författningsrum må i fall, då besiktning är erforderlig, tillstånds- bevis icke utfärdas och registreringsmärke icke tilldelas fordonet, såvida ej fordonet enligt intyg av besiktningsman är i föreskrivet skick. Några bestämmelser finnas för närvarande icke meddelade angående fordonets förseende med igenkänningsmärke under tiden före besiktningen.

I departementsförslaget har under 3 § upptagits krav på körriktnings- visare för bil. Såsom under sagda paragraf närmare angivits, föreligga i fråga om denna utrustningsdetalj speciella omständigheter för vårt lands vidkommande. Med hänsyn härtill torde i denna del icke böra ställas samma krav på utländska, för blott tillfälligt bruk i landet avsedda bilar som på våra egna bilar.

7 mom. överensstämmer med 25 § motorfordonsförordningen.

AVDELNING III.

Bestämmelser om förare av fordon.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

28 §.

1 mom., vilket överensstämmer med de sakkunnigas förslag, saknar mot­ svarighet i gällande författningar.

De sakkunniga ha icke gjort överträdelse av bestämmelserna i förevaran- de moment till föremål för straffansvar enligt vägtrafikförordningen. Där­ emot ha de i sitt förslag till lag om straff för vissa trafikbrott upptagit bestämmelser om ansvar å spritpåverkad förare av motordrivet fordon eller av cykel eller av fordon, förspänt med dragare. De sakkunniga ha vidare framhållit, att en icke straffbelagd överträdelse av bestämmelserna i före­ varande moment kunde bli beaktad i fall, som avsåges i 1 § av förslaget till trafikbrottslag. I denna paragraf stadgades ansvar å vägtrafikant, som av oaktsamhet åsamkat annan person skada av viss omfattning eller fram­ kallat fara för sådan skada, eller som vid förande av motordrivet fordon ådagalagt grov oaktsamhet eller visat uppenbar likgiltighet för andra män­ niskors liv eller egendom.

I ett par remissyttranden har ifrågasatts, huruvida icke till momentets bestämmelser borde anknytas ett generellt ansvarsstadgande i vägtrafik­ förordningen.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Frågan om reviderad rattfyllerilagstiftning m. m. är — såsom jag tidigare

anmärkt — överlämnad till 1949 års trafiknykterhetsutredning. I direk­

tiven för denna utredning har även angivits, att frågan om införande av

särskilt straff för förare av cykel m. m. borde upptagas till övervägande i

samband med revisionen av rattfyllerilagstiftningen.

Enligt min mening bör för närvarande icke — i vidare mån än som kan

anses nödvändigt — i fråga om trafiknykterheten vidtagas några lagstift­

ningsåtgärder, som kunna tolkas som ett föregripande av trafiknykterhets-

utredningens blivande förslag. Emellertid synes det vara oundgängligt, att

de nuvarande rattfylleribestämmelserna, vilka endast gälla förare av motor­

fordon eller traktortåg, kompletteras med motsvarande ansvarsstadganden

för förare av andra motordrivna fordon. Vidare lärer man redan nu böra

genomföra den ändringen, att ansvar såsom för spritpåverkan drabbar föra­

re, som är påverkad av annat berusningsmedel än starka drycker, t. ex. nar­

kotika. Någon annan ändring torde icke nu böra ifrågakomma. I departe­

mentets förslag till trafikbrottslag ha stadgandena om ansvar för trafik-

onykterhet avfattats i enlighet med vad nu anförts.

Till 1 § av de sakkunnigas förslag till särskild trafikbrottslag finnes mot­

svarighet i departementets förslag till sådan lag.

I fråga om den, som i tillstånd, påverkat av starka drycker eller annat

berusningsmedel, framför motordrivet fordon, givas sålunda i departemen­

tets förslag till trafikbrottslag omedelbara straffbestämmelser. Härtill kom­

ma de ytterligare ansvarsregler, vartill resultatet av trafiknykterhetsutred-

ningens arbete kan giva anledning. Vad angår övriga fall av överträdelse

av bestämmelserna i förevarande moment, torde ur trafiksäkerhetssynpunkt

tillräcklig möjlighet till beivrande erbjudas genom bestämmelserna i 1 §

av förslaget till trafikbrottslag. Med hänsyn härtill och då tillämpningen

av en generell regel om omedelbart ansvar för överträdelse av momentets

stadganden sannolikt skulle medföra betydande svårigheter i åtskilliga fall,

anser jag en sådan regel icke böra införas.

I fråga om de föreslagna bestämmelserna i 2 mom. vill jag hänvisa till

vad under 9 § anförts. 2

2 kap. Särskilda bestämmelser om förare av motordrivna fordon.

Krav på körkort.

29 §.

1 mom.

Första och andra styckena.

Enligt 18 § motorfordonsförordningen gäller, att motorfordon må föras

allenast av den, som genom körkort, utfärdat av länsstyrelsen, berättigats

att föra fordonet. Körkort utfärdas för bil, för tyngre motorcykel eller för

lättviktsmotorcykel. Körkort för bil gäller även för motorcykel och körkort

159

för tyngre motorcykel även för lättviktsmotorcykel. Härutöver gäller en­ ligt 18 § motorfordonsförordningen, att traktortåg må föras på väg allenast av den, som innehar körkort för bil.

Här må även erinras om följande bestämmelser i förordningen angående yr­ kesmässig automobiltrafik m. m. Enligt 1 § i sagda förordning är såsom yrkesmässig trafik att förstå trafik, i vilken bil jämte förare tillhandahål- les allmänheten för person- eller godsbefordran. Jämlikt 27 § må ej någon tjänstgöra som förare av bil i sådan trafik utan att därtill ha erhållit sär­ skilt tillstånd (trafikkort). Tillståndet gäller ej för buss, såvida ej uttryck­ ligt medgivande härtill lämnats på trafikkortet. Förordningens bestämmel­ ser om bil gälla enligt 1 § i tillämpliga delar även i avseende å motorcykel och traktor.

1945 års trafiksäkerhetskommitté har i sitt betänkande bl. a. anfört föl­ jande.

Klassindelningen av kör- och trafikkort har tillkommit genom partiella reformer, som företagits vid olika tidpunkter. Något genomtänkt system har härvid knappast skapats, och förhållandena på området ha blivit i viss mån förvirrade. Det synes därför nödvändigt att företaga en översyn över klassindelningen och söka mera noggrant precisera de krav, som skola upp­ ställas för tillträde till de olika klasserna. Klassernas antal bör härvid in­ skränkas till minsta möjliga. Härigenom vinnes enkelhet och överskådlig­ het och uppstår en markant skillnad mellan de villkor, som skola fordras för de olika klasserna. Först när denna skillnad blivit framträdande, kom­ mer uppdelningen att förefalla naturlig.

En rationell klassindelning av förarekåren kan uppställas efter olika normer.

För det första kan man utgå från den svårighet som förandet av olika fordonstyper innebär och sätta kraven för varje kategori i relation härtill, t. ex. ställa högre fordringar på förare av tunga lastbilar än på dem, som föra små personbilar.

För det andra kan man lämpa kraven efter graden av nödvändighet, att fordonet omhänderhaves på ett ur skilda synpunkter betryggande sätt. Man kan sålunda ställa strängare krav på den, som skall föra personbil i yr­ kesmässig trafik än på den, som för egen räkning önskar föra personbil.

För det tredje kan man anlägga yrkessynpunkter på frågan och sålunda kräva mera av den, som vill ägna sig åt att föra motorfordon som yrke än av den, som endast för egen räkning för sådant fordon.

Med tillämpning av de angivna synpunkterna har kommittén i fortsätt­ ningen (se SOU 1948:20 s. 140147) närmare utvecklat sin uppfattning beträffande olika kategorier av motorfordon. Sammanfattningsvis har kom­ mittén uttalat, att förarna borde indelas i olika körkortsgrupper enligt föl­ jande schema:

Grupp i: förare av buss samt, efter särskilda stadganden i vederbörande reglemente, förare av brandbil, ambulans och utryckningsfordon för poli­ sen, tullverket m. fl. i vissa städer;

Grupp 3:

a) förare av personbil i yrkesmässig trafik,

b) förare av lastbil med totalvikt av 4 ton eller däröver ävensom förare

Kungl. Maj. ts proposition nr 30.

av lastbil med tillkopplad släpvagn, därest fordonens sammanlagda vikt

överstege 4 ton,

c) förare av utryckningsfordon i andra fall än de till grupp 4 hänförda;

Grupp 2: förare av privat personbil, förare av tyngre motorcykel, förare

av lastbil med en totalvikt understigande 4 ton och förare av traktortåg;

samt

Grupp 1: förare av ett till 40 kilometer i timmen fartbegränsat motordri­

vet fordon, avsett för befordran av föraren ensam.

Kommittén har tillagt, att nuvarande körkort för tyngre motorcykel borde

borttagas. De, som önskade föra sådant fordon, skulle i stället få avlägga

körprov för bil, vilket kompletterades med särskilt intyg om sökandens

förmåga att handha motorcykel. Utan sådant kompletterande intyg borde

körkort för bil icke längre berättiga till förande av tyngre motorcykel. Det

vore av vikt, att särskilda kompetenskrav stadgades åtminstone för de ordi­

narie förarna av utryckningsfordon i de större och medelstora städerna.

De skärpta kompetenskraven på förare av utryckningsfordon borde intagas

i särskilda reglementen för polis- och brandväsende in. m. och icke i den

allmänna vägtrafikförfattningen. Fordonen under grupp 1 motsvarade när­

mast lättviktsmotorcyklar. Att denna körkortsgrupp föresloges, hade be­

tingats främst av önskemålet att bereda de partiellt arbetsföra tillgång till

ett fordon, som icke tvingade dem till någon egentlig kraftförbrukning. Be­

träffande utfärdandet av körkort för personer, som lede av vissa iyten men

likväl kunde betros med rätt att föra särskilt konstruerade fordon, kunde

enligt sakens natur icke givas några generella regler, utan måste frågor

härom prövas från fall till fall.

1944 års trafikförfattningssakkunniga ha anfört, att — såvitt de kunnat

finna — det ej förelåge något praktiskt behov av en så genomgripande

omläggning av nuvarande körkorts- och trafikkortssystem, som innefatta­

des i trafiksäkerhetskommitténs förslag. Vad först anginge frågan om sär­

skilt körkort för buss vore att märka, att det övervägande flertalet bus­

sar ginge i yrkesmässig trafik, och att förarna därvid måste inneha trafik-

kort för buss. Erforderlig skärpning i fråga om kvalifikationerna å buss­

förarna i yrkesmässig trafik syntes lämpligen kunna ske genom ändring i

bestämmelserna om trafikkort. Det ringa fåtal bussar, som användes i an­

nan trafik än yrkesmässig, tillhörde vissa större företag, vilka kunde an­

tagas anlita blott väl kvalificerade förare. Frågan om kvalifikationer å

förare av utryckningsfordon borde, såsom ock trafiksäkerhetskommittén

funnit, icke göras till föremål för allmän författningsmässig reglering. Vad

anginge indelningen av lastbilsförare i olika grupper alltefter fordonens

totalvikt, kunde visserligen åberopas, att vissa skillnader förelåge i fråga

om fordonens manövrering. Dessa skillnader kunde emellertid icke anses

vara av sådan betydenhet, att de borde medföra krav på skilda körkort.

Det syntes ej finnas anledning att — för behörighet att föra tyngre motor­

cykel -— kräva körkort för bil jämte särskilt intyg om sökandens förmåga

att handha motorcykel. Ej heller förefölle det behövligt att bibehålla skilda

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

161

körkort för tyngre motorcyklar och för lättviktsmotorcyklar. Att låta så­ dana förare, som voro behäftade med vissa brister i medicinskt hänseende, bilda en särskild körkortsgrupp syntes ej påkallat. För dylika förare borde liksom hittills utfärdas körkort med förarrätten i förekommande fall be­ gränsad till att avse visst slag av fordon, exempelvis hastighetsbegränsat sådant.

De sakkunniga ha tillagt, att de i sitt förslag till ändringar i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. in. upptagit vissa särskilda krav i fråga om förares personliga förutsättningar för tjänstgöring i dylik tra­ fik. De sakkunniga ville framhålla, att en reglering på grundval av kom­ mitténs gruppindelning med påbyggnad av krav i nyssberörda hänseenden ofrånkomligen syntes bliva mycket invecklad.

De sakkunniga ha vidare anfört, att med kravet på körkort avsåges att skapa garantier bland annat för att föraren dels ägde nödig kännedom om gällande trafikföreskrifter, dels vore fri från sådant lyte, sådan sjukdom och sådan nedsättning av syn- eller hörselförmågan, som väsentligen mins­ kade hans förmåga att föra motorfordon, dels ägde nödig kännedom om al­ koholhaltiga dryckers inverkan ur trafiksäkerhetssynpunkt å den mänsk­ liga organismen, dels ock gjort sig känd för nyktert levnadssätt och med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt icke kunde anses olämp­ lig såsom förare av motorfordon. Det syntes angeläget, att vissa garantier i de nu angivna hänseendena skapades i fråga om förare på väg av trak­ tor eller motorredskap, även då släpfordon icke tillkopplats.

Under åberopande av det sagda ha de sakkunniga föreslagit, att motor­ drivet fordon endast skulle få föras av den, som genom körkort, utfärdat av länsstyrelse, vore berättigad att föra fordonet. Beträffande traktor och motorredskap skulle detta dock endast gälla vid färd på väg. Vidare skulle körkort utfärdas för bil, för motorcykel eller för traktor och motorredskap. Bilkörkort skulle gälla för alla slag av motordrivna fordon. Motorcykel­ körkort skulle även berättiga till förande av traktor och motorredskap. Traktor med tillkopplat släpfordon skulle dock på väg få föras endast av den, som innehade körkort för bil.

Fordringarna för vinnande av behörighet att föra traktor och motorred­ skap ha av de sakkunniga ställts jämförelsevis låga. Sålunda omfattar enligt sakkunnigförslaget förarprov för traktor och motorredskap icke körprov och ej heller förhör i andra hänseenden än beträffande sökandens insikter om gällande trafikföreskrifter samt om den verkan ur trafiksäkerhetssyn­ punkt, som trötthets tillstånd och alkoholhaltiga drycker medföra å den mänskliga organismen. De sakkunniga lära ock ha förutsatt, att i fråga om de medicinska kvalifikationerna icke böra ställas så höga krav på förare av traktor eller motorredskap som på förare av motorfordon. Nykterhetsintyg fordras enligt de sakkunnigas förslag även för traktor- och motorredskaps- körkort. Sakkunnigförslaget bereder åt den, som skall undergå förarprov för traktor och motorredskap, en särskild lättnad, i det all han för sådant prov ej behöver uppsöka besiktningsman utan kan avlägga provet även inför an­ nan, som av länsstyrelsen förordnats att anställa dylika prov.

162

Vad först angår förare av motorfordon må här anmärkas följande.

De föreskrifter, som 1949 års konvention innehåller i fråga om interna­

tionella körkort, upptaga följande fem körkortsklasser:

A. motorcykel, med eller utan sidvagn, invalidfordon samt trehjuligt mo­

torfordon, vilket har en tjänstevikt av högst 400 kilogram;

B. personbil samt sådan lastbil, som har en totalvikt av högst 3 500 kilo­

gram;

C. lastbil med en totalvikt överstigande 3 500 kilogram;

D. buss; samt

E. fordon, som tillhör någon av klasserna B, C eller D, jämte tillkopplad

släpvagn, vars totalvikt överstiger 750 kilogram.

Till fordon, tillhörande någon av klasserna B, C och D, får enligt konven­

tionen kopplas släpvagn med totalvikt ej överstigande 750 kilogram, utan

att detta medför ändring av det dragande fordonets klass.

I fråga om klassindelningen av körkort för motorfordon har väg- och vat­

tenbyggnadsstyrelsen anfört, att den nuvarande indelningen måste anses

föga rationell, och att ett mot de praktiska förhållandena bättre svarande

system förefölle kunna erhållas genom en gruppindelning enligt trafiksäker-

hetskommitténs förslag. Styrelsen funne det därför svårt att avvisa sistnämnda

förslag. Dock kunde styrelsen icke biträda förslaget i vad detta avsåge in­

förande av grupp 1. Erfarenheten hade nämligen visat, att efterfrågan på

de nuvarande lättviktsmotorcykelkörkorten vore ringa, och det syntes icke

föreligga något egentligt behov därav. Styrelsen vore ej heller övertygad

om att den genomgripande åtgärden att fordra utbildning på bil för att få

köra motorcykel skulle medföra däremot svarande ökad trafiksäkerhet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, medicinalstyrelsen och läkarsällskapet ha

i princip anslutit sig till trafiksäkerhetskommitténs förslag.

Övriga hörda myndigheter och sammanslutningar ha i huvudsak tillstyrkt

de sakkunnigas förslag eller lämnat detta utan erinran. Beträffande försla­

gets detaljer ha dock på ett par håll anmärkningar framställts.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter sålunda, huruvida icke för rätt

att föra buss i icke yrkesmässig trafik borde fordras särskilt tillstånd efter

prov motsvarande vad som gällde för bussförare i yrkesmässig trafik. Lokal­

trafikföreningen har liknande uttalande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört, att bilkörkort, därest

det skulle berättiga till förande av tung motorcykel, borde kompletteras med

särskilt intyg om förarens förmåga att handha sådan motorcykel. Bilskolor­

nas riksförbund anser, att även i fråga om lätt motorcykel intyg om förmåga

att föra motorcykel bör krävas av den, som innehar körkort för bil.

Riksbrandinspektören har yttrat, att det ur trafiksynpunkt vore ange­

läget, att i samhällen med större trafik utfärdades enhetliga bestämmelser

rörande kompetenskraven på ordinarie förare av utryckningsfordon. Dessa

bestämmelser borde utfärdas av Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl.

Maj :t bestämde. Föreskrift härom syntes böra införas i vägtrafikförord­

ningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

163

De sakkunnigas förslag till ändringar i förordningen om yrkesmässig automobiltrafik in. m. innefattar högre krav på bussförare än på andra fö­ rare. Principiellt böra ur trafiksäkerhetssynpunkt nog liknande strängare krav ställas även på förare av buss i annan än yrkesmässig trafik. Emeller­ tid torde antalet bussar i icke yrkesmässig trafik vara mycket ringa — en­ ligt de sakkunniga ett tiotal i hela landet — och dessa bussar lära, såsom i sakkunnigförslaget framhålles, tillhöra vissa större företag, vilka kunna antagas anlita blott väl kvalificerade förare. De fall, då en för yrkesmässig trafik avsedd buss tillfälligt tages i anspråk för annan trafik, torde — relativt taget — vara så fåtaliga, att man i detta sammanhang kan bortse från de­ samma. Med hänsyn till det sagda kan enligt min mening avsaknaden av sär­ skilt busskörkort knappast sägas ha medfört några mera framträdande praktiska olägenheter åtminstone hittills.

Det är enligt min mening ej lämpligt att i vägtrafikförordningen upptaga bestämmelser om kvalifikationskraven på förare av utryckningsfordon. Så­ dana bestämmelser lära i stället böra införas i vederbörande reglementen.

Med hänsyn till att i yrkesmässig trafik fordonet ställes till allmänhetens tjänst torde man böra ställa särskilda krav på förare av person- eller last­ bil i sådana trafik. Detta önskemål synes emellertid tillgodoses genom de av de sakkunniga föreslagna stadgandena i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. in. Några egentliga fördelar torde ej stå att vinna genom att helt eller delvis överföra dessa stadganden till vägtrafikförordningen.

Mellan bilar av olika storlek kunna givetvis föreligga vissa skillnader i fråga om fordonens manövrering. Skillnader i detta hänseende kunna emel­ lertid även finnas mellan bilar av samma storlek men olika konstruktion. I båda fallen behöver föraren vänja sig vid det nya fordonets verkningssätt. Emellertid förefalla skillnaderna — vare sig de hänföra sig till storleken eller till konstruktionen i övrigt — knappast vara av den betydenhet, att de höra medföra krav på skilda körkort.

En så genomgripande åtgärd som att för behörighet att föra tung motor­ cykel fordra körkort för bil är enligt min mening ej av behovet påkallad.

Såsom de sakkunniga anfört, torde det ej föreligga tillräckliga skäl att stadga särskilt körkort för lätt motorcykel i likhet med vad nu gäller för lättviktsmotorcykel.

Enligt gällande rätt och de sakkunnigas förslag gäller ju körkort för bil utan vidare även för motorcykel. Tvekan kan råda, huruvida — såsom un­ der remissbehandlingen ifrågasatts — man icke av den, som innehar körkort för bil men ej avlagt körprov för motorcykel, borde kräva sådant körprov för alt han skall vinna behörighet för motorcykel. Detta slag av fordon har nämligen andra köregenskaper än bilen, och viss vana torde därför erfordras för liandhavandet av motorcykel.

Balanserandet av eu tvåhjulig motorcykel är givetvis förenat med svårig­ heter för den helt ovane föraren. Å andra sidan ha de flesta vuxna människor lärt sig cykla, och denna färdighet är till god hjälp även vid förandet av motorcykel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

164

Även andra svårigheter kunna förekomma vid förandet av motorcykel.

Sålunda kan det i fall, då motorcykel föres med tillkopplad sidvagn, ibland

vara besvärligt att behärska den verkan, som utövas av sidvagnen. Dessa

svårigheter torde dock i regel kunna bemästras genom iakttagande av nö­

dig försiktighet. I detta sammanhang bör beaktas, att en motorcykelförare

själv är i hög grad utsatt för att komma till skada vid inträffande olycks­

fall. Man torde därför kunna räkna med att en nybörjare på motorcykel

i allmänhet i eget intresse iakttager stor varsamhet. Man har ej heller —

vare sig genom tillgänglig statistik eller eljest — kunnat finna något, som

tyder på att de, som föra motorcykel utan att ha avlagt körkortsprov för

sådant fordon, skulle vara mera utsatta för olycksfall vid förandet än de,

som innehava motorcykelkörkort. Framhållas må även, att motorcykeln

tekniskt sett är ett enklare fordon än bilen, och att nödig vana vid motor­

cykeln torde förvärvas ganska snabbt.

Med hänsyn till det sagda torde det ur trafiksäkerhetssynpunkt knappast

föreligga något behov av att för bilkörkortsinnehavares behörighet att föra

motorcykel kräva särskilt körprov på sistnämnda slag av fordon.

Lika med de sakkunniga anser jag det icke vara påkallat att låta förare,

som äro behäftade med brister i medicinskt hänseende, bilda en särskild

körkortsgrupp. Frågor om körkort för sådana förare torde liksom hittills

böra prövas från fall till fall.

Med hänsyn till motorfordonens typiska farlighet torde kravet på kör­

kort för bil eller för motorcykel böra gälla även för färd annorstädes än

på väg.

De sakkunnigas förslag om utsträckande av kravet på körkort även till

förare av traktor eller motorredskap har i allmänhet principiellt tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. I några remissyttranden ha dock invändningar

framställts.

Lantbruksförbundet har sålunda anmärkt, att enligt förbundets mening

körkort icke borde krävas för förande av självgående skördetröskor och

andra självgående lantbruksmaskiner. Dessa fordons hastighet överstege

sällan 5 kilometer i timmen.

Statens maskinprovningar har anmält liknande mening samt tillagt, att

det ej heller syntes vara av behovet påkallat, att den, som tillfälligt och

med låg hastighet förflyttade järnhjuls- eller bandtraktorcr, skulle ha kör­

kort.

Lantbruksförbundet har även uttalat, att traktor, som användes i fält­

arbete, borde tillåtas att vid färd från ett fält till ett annat passera väg utan

hinder av att föraren ej innehade körkort. Länsstyrelsen i Kopparbergs lön

och riksförbundet landsbygdens folk ha framfört liknande synpunkter.

Väg- och vattcnbyggnadsstyrelsen har anmärkt, att det knappast kunde

anses rimligt, att — såsom följde av de sakkunnigas förslag — en person,

vilken innehade körkort för motorcykel och vore van traktorförare, skulle

behöva avlägga prov för körkort för bil, därest han önskade framföra trak­

torn med tillkopplat släpfordon.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

165

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ävensom teknologföreningen ha ifrågasatt, huruvida det över huvud taget kunde anses erforderligt att — på sätt de sakkunniga föreslagit — skärpa behörighetskraven för det fall, att släpfordon kopplats till traktor.

Ä andra sidan har statspolisintendenten uttalat, att det syntes böra över­ vägas, huruvida icke jämväl framförande av traktor, vartill kopplats trösk­ verk, halmpress eller annat tyngre efterfordon, borde göras beroende av att föraren innehade körkort för bil.

Som redan anmärkts, fordras både i gällande rätt och enligt de sakkun­ nigas förslag bilkörkort av den, som på väg för traktor med tillkopplat släp­ fordon. Denna regel upptogs — såvitt angår traktor med tillkopplad släp­ vagn —- första gången i 1923 års motorfordonsförordning på förslag av 1920 års automobilsakkunniga. När dessa i sitt förslag införde särskilda bestäm­ melser om traktortåg (= traktor med tillkopplad släpvagn), skedde detta med den motiveringen, att i utlandet traktortåg allmänt användes särskilt för godsbefordran, och att detta befordringssätt kunde tänkas inom kort få en icke ringa betydelse även i vårt land. Omständigheterna hade därför an­ setts påkalla, att trafiken med traktortåg — vare sig det vore fråga om yr­ kesmässig trafik eller ej — reglerades i ungefärlig anslutning till stadgan- dena om yrkesmässig linjetrafik med bil.

I 1936 års motorfordonsförordning har begreppet traktortåg utsträckts till att omfatta jämväl traktor med tillkopplad släpsläde. Därav har följt motsvarande utvidgning av kravet på bilkörkort.

De nu nämnda bestämmelserna torde närmast ha avsetts skola gälla yr­ kesmässig och annan regelbunden vägtrafik. Så som definitionen på släp­ fordon blivit utformad i 1923 års och följande förordningar om motorfor­ don, har emellertid kravet på bilkörkort åtminstone formellt kommit att få en mycket vidsträckt tillämplighet. Sålunda lärer efter bestämmelsernas ordalydelse bilkörkort fordras även för rätt att på väg föra exempelvis jord- brukstraktor med tillkopplad gummihjulsvagn. Den praktiska tillämpningen av körkortskravet präglas dock av en viss osäkerhet. Sålunda torde det ofta hända, att kravet icke upprätthålles beträffande förare, som handhar till regelbunden vägtrafik icke hänförliga jordbruks- eller skogskörslor etc.

Den officiella statistiken innehåller ej några uppgifter, som kunna giva direkt ledning för bedömandet, i vad mån olyckor i trafik med traktor eller motorredskap äro att tillskriva förares otillräckliga kunskaper eller bris­ tande medicinska förutsättningar. Ej heller eljest finnes det någon närmare utredning härom. Myndigheter och sammanslutningar, vilka ha att syssla med trafikolycksfallen, synas icke ha gjort sådana erfarenheter, som direkt tyda på att angivna brister förekommit såsom olycksbildande faktor i trak­ tor- och motorredskapstrafik.

Ur trafiksäkerhetssynpunkt är det emellertid av vikt, att förare av trak­ torer och motorredskap besitta erforderliga kunskaper i de hänseenden, som angivits av de sakkunniga. Likaså lärer av dylik förare böra krävas,

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

166

Kungl. Mcij.ts proposition nr ,10.

att han ej har sådana medicinska brister, som hindra honom att på be­

tryggande sätt kunna föra fordon av här ifrågavarande slag. Man ställes

då inför spörsmålet, huruvida — för vinnande av vad sålunda synes önsk­

värt — körkort skäligen bör fordras för rätt att föra traktor och inotorred-

skap. Vid bedömandet av denna fråga torde följande vara att beakta.

För bestämmandet av vilka krav som skola ställas på en förare av traktor

eller motorredskap torde den grundläggande förutsättningen vara dessa

fordons tekniska egenskaper. Först är då att fastslå, att — såsom i annat

sammanhang framhållits — traktorer och motorredskap på grund av sin

låga konstruktiva hastighet äro typiskt sett betydligt mindre trafikfarliga

än bilar och motorcyklar. Härav följer naturligen, att kraven på föraren ge­

nerellt böra kunna ställas lägre, när det gäller traktorer och motorredskap,

än beträffande motorfordon.

I sammanhanget bör emellertid betydelse tillmätas även en annan faktor,

nämligen den intensitet, varmed vederbörande fordonsslag utnyttjas i

vägtrafiken. I sådant hänseende är att märka, att bilar och motorcyklar nor­

malt äro byggda och nyttjade enbart för vägtrafik och i stor omfattning an­

vändas även för längre färder på allmänna och andra livligt trafikerade vä­

gar. De allra flesta traktorerna och motorredskapen äro däremot avsedda

och nyttjade för färd icke blott på väg utan även — och stundom huvudsak­

ligen — på fältet. De föras på väg som regel i väsentligt mindre omfattning

än motorfordon och användas då företrädesvis för mera lokala körslor,

oftast på vägar med obetydlig trafik. Särskilt i vad angår frekvensen på de

viktigare trafiklederna föreligger sålunda en typisk skillnad mellan dessa

traktorer och motorredskap, å ena, samt motorfordon, å andra sidan. För

de förra lärer denna skillnad medföra en motsvarande minskning av be­

tydelsen ur vägtrafiksynpunkt. I samma mån torde man — utan att säker-

hetsintresset behöver trädas för när — kunna lätta kraven på traktor- och

motorredskupsförare med nu angivna begränsade uppgifter i vägtrafik.

I den följande framställningen vill jag till behandling upptaga i första

hand de nyss omförmälda traktor- och motorredskapsförarna och därefter

förare med mera krävande trafikuppgifter.

Inom den förra kategorien komma främst i åtanke de traktorer och mo­

torredskap, som användas för jordbrukets ekonomikörslor. Såsom förut

framhållits står nämligen det långt övervägande flertalet -— minst — av

landets traktorer och motorredskap i jordbrukets tjänst.

Vad då först kunskapskravet angår är man enligt min mening berättigad

att hos de allra flesta till mogen ålder hunna förare av traktorer och motor­

redskap förutsätta åtminstone elementär kännedom om trafikreglerna och

de alkoholhaltiga dryckernas verkningar. I fråga om de yngre må fram­

hållas, att trafikundervisning meddelats i skolorna sedan 13—14 år tillbaka.

Avenså kan erinras om den alltmer intensifierade trafiksäkerhetspropagan-

dan. Mot denna bakgrund torde man kunna räkna med att kännedomen om

de grundläggande reglerna för vägtrafiken är allmänt spridd bland ifråga­

varande fordonsförare.

167

Vidkommande härefter de medicinska förutsättningarna hos förare inom denna kategori är jag av den uppfattningen, att hittills ej visat sig nå­ got mera framträdande behov av att räkna med andra medicinska brister än sådana, som uppenbarligen innebära, att vederbörande saknar nödiga för­ utsättningar att kunna föra sitt fordon på betryggande sätt. Som exempel på sådana brister kunna nämnas höggradig syn- eller hörselnedsättning.

Som nyss sagts nyttjas nu ifrågavarande fordon företrädesvis för mera lokala körslor. Denna begränsning av användningsområdet lärer medföra, att för ortsmyndigheterna uppsikten över förarna i regel ställer sig avse­ värt lättare, än när det gäller förare av bil eller motorcykel. Sålunda torde det för sagda myndigheter i allmänhet ej erbjuda någon större svårighet att skaffa sig kännedom, huruvida tilläventyrs någon i trakten stadigt verksam traktor- eller motorredskapsskötare uppenbarligen har medicinska brister, som göra honom olämplig som förare.

Det kan ifrågasättas, om icke det kunskapsmått, vilket enligt det före­ gående synes allmänt kunna förväntas hos förarna inom nu oinförmälda kategori, må anses ur trafiksäkerhetssynpunkt nöjaktigt med hänsyn till dessa förares begränsade trafikuppgifter. I varje fall synes det tveksamt, huruvida vinsten av att — såsom de sakkunniga förordat — införa krav på förhör i trafikkunskap kan betecknas soni väsentlig för nämnda förares vidkommande.

Med tanke på de övervakningsmöjligheter, som finnas för vederbörande myndigheter, ställer jag mig också tveksam till nyttan av att, sasom också föreslagits, kräva särskild läkarundersökning av dessa förare. I detta sam­ manhang må erinras om föreskriften i departementsförslagets 28 §, att for­ don icke får föras på väg av den, som ej har nödiga förutsättningar att på betryggande sätt kunna föra fordonet, samt om den föreliggande möjlighe­ ten för polisman att förbjuda den, som uppenbarligen saknar sådana för­ utsättningar, att föra fordonet, så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra honom därifrån. Ett sådant förbud torde erhålla nödigt eftertryck genom att — såsom under 28 § antytts — överträdelse av förbudet lärer kunna åtkommas genom straffbestämmelsen i 1 § särskilda trafikbrottslagen.

Om man anser förhör i trafikkunskap samt läkarintyg skäligen icke böra krävas av här ifrågavarande förare, lärer det ej föreligga tillräcklig anled­ ning att enbart för nykterhetsintygets skull införa körkortssvång för dem.

Antalet traktor- och motorredskapsskötare inom jordbruket kan skattas till storleksordningen 60 000. Hur många av dessa som sakna körkort låtei sig ej angiva utan tidskrävande undersökning, men otvivelaktigt är antalet betydande.

De krav, som de sakkunniga uppställa som villkor för traktor- och motor- redskapskörkort, få visserligen betecknas som i och för sig måttliga. Med hänsyn till det stora antal förare, som enligt vad nyss sagts skulle beröras av det föreslagna körkortstvånget, torde emellertid detta särskilt för jord­ brukets vidkommande medföra praktiska olägenheter, vilka böra beaktas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

168

Att för den förarkategori, som det här gäller, stadga krav på innehav av

körkort för bil eller för motorcykel torde icke kunna komma i fråga.

Vidare lår vad i det föregående anförts enligt min uppfattning anses tyda

på att i varje fall hittills knappast kan sägas ha framträtt något mera ut­

präglat behov av att över huvud taget införa körkortstvång för denna förar­

kategori. Dessutom skulle -— såsom antytts — införandet av ett särskilt trak­

tor- och motorredskapskörkort sannolikt åtföljas av beaktansvärda praktiska

olägenheter.

Med hänsyn härtill har jag funnit övervägande skäl tala för att — såvitt

angår traktor- och motorredskapsförare, som handhava jordbrukets eko-

noinikörslor eller tjänstgöra i jämförliga sammanhang, varvid här såsom

exempel må nämnas vissa skogskörslor — låta införandet av körkortstvång

anstå till dess den praktiska erfarenheten tydligare än nu visar, att körkort

påkallas. Det är dock enligt min mening behövligt, att hithörande förhål­

landen göras till föremål för skärpt uppmärksamhet. Bland annat torde de

sålunda böra beaktas vid den statistiska behandlingen av olycksfall i trafik

med traktor och motorredskap.

På de förare, som i större omfattning än nu sagts handhava traktor eller

motorredskap i egentlig vägtrafik, böra naturligen kraven ställas högre. I

fråga om dessa förare synas följande omständigheter vara att beakta.

De förare, som användas för de ur trafiksäkerhetssynpunkt mera krävan­

de uppgifterna, stå vanligen i den yrkesmässiga trafikens, i skogsbrukets

eller i industriens tjänst. För att få tjänstgöra som förare i yrkesmässig

trafik fordras bl. a. körkort för bil, även då det gäller traktor med tillkopp-

lat släpfordon. Även de förare, vilka inom skogsbruket eller industrien

handhava traktor eller motorredskap i egentlig vägtrafik, äro oftast inneha­

vare av körkort för bil. Anledningen härtill torde främst vara det gällande

kravet på bilkörkort för rätt att föra traktortåg på väg. Ett slopande av

detta krav skulle måhända medföra, att nytillkommande förare i något

mindre omfattning än hittills skaffa sig bilkörkort. En sådan utveckling

torde dock blott i begränsad mån vara att befara. Sålunda kan bortses från

dem, vilka användas som förare av både bil och traktor. Vidare må erinras

om den allmänt iakttagna tendensen, att allt flera av de yngre förvärva be­

hörighet att föra motorfordon.

Antalet förare inom ifrågakomna kategori är förhållandevis mycket ringa.

De få därför anses inom vägtrafiken spela en föga framträdande roll.

Med hänsyn till vad nu sagts har jag kommit till den uppfattningen, att

ur trafiksäkerhetssynpunkt icke heller i fråga om nu förevarande kategori

av förare finnas tillräckliga skäl att i vägtrafikförordningen bibehålla nu­

varande krav på innehav av bilkörkort för den, som på väg framför traktor

med tillkopplat släpfordon, eller att eljest stadga krav på körkort.

Bestämmelserna i 1 inom. första och andra styckena av departementets

förslag ha avfattats i överensstämmelse med vad nu anförts.

Kungl. Maj. ts proposition nr 30.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

169

Tredje stycket.

Enligt gällande bestämmelser (19 § 1 mom. motorfordonsförordningen) är minimiåldern för körkort 18 år, såvitt angår bil, och 16 år, såvitt angår motorcykel. För trafikkort är minimiåldern 21 år. Tills vidare må dock tra­ fikkort för lastbil utställas för den, som fyllt 18 men ej 21 år (SFS 1940:

201

).

Trafiksäkerhetskommittén har i anslutning till den av kommittén föror­ dade gruppindelningen föreslagit, att körkortsåldern skulle utgöra 21 år för grupperna 4 och 3, 18 år för grupp 2 och 16 år för grupp 1.

1 1949 års konvention är minimiåldern bestämd till 18 år för alla slag av motorfordon. Såvitt angår motorcykel eller invalidfordon finnes dock möj­ lighet att godkänna körkort för den, som ännu icke uppnått 18 år.

De trafikförfattningssakkunniga ha i sitt förslag upptagit minimiåldern till 18 år för bil samt 16 år för motorcykel. Körkort för motorcykel skulle dock, om föraren icke fyllt 18 år, gälla endast för lätt motorcykel.

De sakkunnigas förslag har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erin­ ran. I ett par yttranden har dock ifrågasatts en körkortsålder av 18 år för motorcykel.

Enligt min uppfattning kan de sakkunnigas förslag godtagas.

2 mom. motsvarar stadganden i 20 § 6 mom. och 26 § vägtrafikstadgan.

3 mom. hänvisar till bestämmelser om övningskörning och om fordons- förare från utlandet.

Särskilda anmärkningar:

Maximiålder för erhållande av körkort.

Trafiksäkerhetskommittén har framhållit, att möjligheten att förvärva in­ sikter i fråga om förande av motorfordon uppenbarligen minskades med till­ tagande ålder, samt att vid högre åldrar, exempelvis 60- å 70-årsåldern, det för de allra flesta människor syntes vara i det närmaste omöjligt att uppnå tillräcklig färdighet för uppgiften. Med hänsyn härtill har kommittén för­ ordat, att nytt körkort icke utan Kungl. Maj :ts tillstånd skulle få utfärdas till person, som fyllt 60 år och icke tidigare varit innehavare av körkort.

I anslutning till kommitténs synpunkter ha de trafikförfattningssak­ kunniga föreslagit stadgande, att körkort icke må utfärdas för den som fyllt 70 år. Någon motsvarande bestämmelse finnes ej i gällande rätt.

I de flesta remissyttrandena har tillstyrkts, att maximiålder för erhållande av körkort måtte stadgas och därvid bestämmas till 70 år. Förslag om fast­ ställande av maximiåldern till 65 eller 60 år ha även framkommit. En remiss­ instans, länsstyrelsen i Västerbottens län, har emellertid ansett tillräckliga skäl saknas att helt förbjuda utfärdande av nytt körkort för äldre personer.

Det föreligger icke någon statistisk utredning, som visar, i vad mån ålders­ förändringar varit orsak till trafikolyckor, vilka vållats av motorfordonsfö- rarc. Klart torde vara, att åldersfaktorn har en väsentlig betydelse. I fråga

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

om den tidpunkt, då åldersförändringarna sätta in, kunna emellertid de in­

dividuella variationerna vara högst betydande. Det är därför mycket svårt

att fixera en bestämd ålder, då åldersförändringarna skola presumeras vara

sådana, att vederbörande icke bör betros med körkort. Man torde kunna

förutsätta, att om en äldre person önskar erhålla körkort, såväl läkarunder­

sökningen som förarprovet med beaktande av sökandens ålder göras så in­

gående, att läkaren resp. den, som anställer förarprovet, kan bilda sig en

bestämd uppfattning, huruvida sökanden med hänsyn jämväl till sin ålder

fyller kraven på en motorförare. Häri ligger enligt min mening en garanti för

att personer, som på grund av sin ålder icke äro lämpade som motorförare,

ej släppas fram till körkort. Med hänsyn härtill anser jag mig icke böra

föreslå någon maximiålder för erhållande av körkort.

Körkorts giltighetstid.

De sakkunniga ha även behandlat spörsmålet om begränsning av körkorts

giltighetstid. Deras förslag utmynnar i att körkort skulle gälla t. o. m. det

kalenderår, varunder innehavaren fyllde 70 år, med möjlighet till förläng­

ning på högst tre år åt gången. Följande redogörelse torde här vara på sin

plats.

Motsvarighet till de i sakkunnigförslaget upptagna bestämmelserna sak­

nas i gällande svensk rätt. I Danmark och Norge är däremot körkorts giltig­

hetstid begränsad till 5 år åt gången.

Spörsmålet rörande omprövning av körkort beaktades redan av 1927 års

motorfordonssakkunniga. Dessa hänvisade till att förslag framförts om viss

kortare giltighetstid, eller tre år, för körkort, efter vilken tids utgång kör­

kortets förnyande skulle vara beroende på ny läkarundersökning. De sak­

kunniga ansågo emellertid en dylik föreskrift ej böra ifrågasättas. De med-

gåvo, att periodiskt återkommande läkarundersökningar skulle innebära

ett visst trygghetsmoment. Den trygghet, som härigenom skulle vinnas,

syntes dock icke stå i rimlig proportion till de utgifter och olägenheter,

som genom undersökningarna skulle förorsakas körkortsinnehavarna. Även

för det allmänna skulle en sådan anordning komma att medföra avsevärda

kostnader.

Tanken på begränsning av körkorts giltighetstid har sedermera varit fö­

remål för statsmakternas övervägande. I prop. nr 208 till 1934 års riks­

dag föreslogs sålunda den ändring i dåvarande motorfordonsförordning,

att körkort skulle gälla till dess innehavaren fyllt 60 år, med möjlighet till

förnyelse på högst tre år åt gången. Förnyelse skulle enligt förslaget få

ske under tiden fyra månader före och fyra månader efter det körkortet

upphört att gälla. Som skäl för förslaget anförde departementschefen, att

därest för erhållande av tillstånd att föra motorfordon krävdes, att den

blivande föraren uppfyllde vissa betingelser med avseende å, bland annat,

hälsa och körskicklighet, konsekvensen syntes bjuda att det sedermera, ef­

ter körkortets utfärdande, med vissa mellantider kontrollerades, att veder­

börande fortfarande fyllde dessa betingelser. Emellertid syntes för det då­

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

171

varande en sådan omprövning icke lämpligen böra ifrågakomma för samt­ liga körkort. Med hänsyn till de organisatoriska och ekonomiska konse­ kvenserna av ett stadgande om allmän omprövning exempelvis vart femte år borde sålunda en tämligen hög begynnelseålder övervägas. Departe­ mentschefen ville därför förorda en första omprövning, då körkortsinneha- varen uppnådde 60 år.

Andra lagutskottet avstyrkte i utlåtande nr 35 bifall till förslaget. Ut­ skottet framhöll därvid, bland annat, att den nedsättning i kropps- och själsförmögenheter, vilken möjligen kunde påvisas hos en äldre förare, åt­ minstone delvis uppvägdes av en med åren ökad försiktighet. Lagstiftnings­ åtgärder borde ej vidtagas, förrän det utretts, vilken betydelse som rubb­ ningar i hälsotillståndet, kroppsfel eller lyten haft i fråga om inträffade trafikolyckor. Tillräckliga skäl syntes ej ha förebragts för att just 60-års- åldern skulle utgöra en kritisk gräns.

Riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning och den genom proposi­ tionen väckta frågan föll.

1934 års vägtrafiksakkunniga uttalade i sitt till grund för 1936 års motor- fordonsförordning liggande betänkande (SOU 1935: 23), att erfarenheten iclte givit vid handen, att behov förelåge av periodisk omprövning. I varje fall syntes bestämmelse härom icke böra införas, utan att material före­ låge till belysande av orsakerna till trafikolyckorna.

Trafiksäkerhetskommitténs medicinska expertgrupp upptog till närmare övervägande frågan, huruvida körkorts giltighet borde göras beroende av att innehavaren vid periodiskt återkommande läkarundersökningar (kondi- tionsundersökningar) visats ha erforderliga kvalifikationer i fysiskt och psykiskt hänseende. Expertgruppen förordade, att för de i kommitténs för­ slag upptagna förargrupperna 2 och 3 infördes konditionsundersökningar vid åldrarna 45, 55 och 60 år. Efter 60-årsåldern borde konditionsunder­ sökningar ske åtminstone vart tredje år. Den, som vid någon av dessa ålders­ gränser icke innehaft körkort mer än två år, borde få vänta med ompröv­ ning till följande period.

Trafiksäkerhetskommittén anförde — i anslutning til sin redogörelse för expertgruppens utredning — bland annat följande.

Vid sitt övervägande av de skäl som sålunda anförts för och emot konditionsundersökningar vid vissa åldrar har kommittén för egen del nått den övertygelsen att sådana undersökningar principiellt sett äro ett värdefullt led i rationellt trafiksäkerhetsarbete. Som de medicinska experterna nämnt föreligger emellertid icke någon statistisk utredning som visar i vilken mån sjukdomar och åldersförändringar varit orsaker till trafikolyckor. Med hän­ syn till den utredning som förebragts angående ålderns inverkan på hälso­ tillståndet i allmänhet synes det dock sannolikt att denna faktor har en väsentlig betydelse.

Kommittén har trots detta icke i nuvarande läge velat föreslå att ett system med konditionsundersökningar omedelbart skall införas.

Det synes emellertid vara en primär och betydelsefull uppgift för ett bli­ vande forskningsorgan på trafiksäkerhetens område att genomföra den ut­ redning om sambandet mellan olyckor å ena sidan och sjukdom och defek­ ter å den andra som vi ännu sakna.

172

Knngl. Maj.ts proposition nr 30.

1944 års trafikförfattningssakkunniga ha — under hänvisning till bris­

ten på utredning, i vilken mån olyckor vid förande av motorfordon föror­

sakats av fysisk eller psykisk undermålighet hos föraren — förklarat sig i

nuvarande läge icke finna anledning att förorda regelbundet återkom­

mande konditionsundersökningar. I fortsättningen ha de sakkunniga anfört:

De sakkunniga ha dock ansett sig böra föreslå regler av innebörd, att,

då innehavare av körkort uppnått en ålder av 70 år, den fortsatta giltig­

heten av körkortet skall vara beroende av en allmän omprövning med vissa

tidsmellanrum. I fråga om personer, som uppnått eu så pass hög ålder, torde

särskilda skäl få anses tala för en dylik omprövning. Med hänsyn till det

begränsade antalet körkortsinnehavare i denna ålder lärer ifrågavarande

anordning icke komma att medföra några större olägenheter. Genom be­

gränsningen av körkortens giltighetstid erhålles jämväl en lämplig grund­

val för gallring av körkortsregistren.

Med åberopande härav ha de sakkunniga i sitt förslag under förevarande

paragraf upptagit följande bestämmelser.

Körkort, som icke återkallats, gäller intill utgången av det kalenderår,

varunder innehavaren fyller 70 år. Länsstyrelse, som utfärdar körkortet,

må dock på ansökan och efter prövning av föreliggande omständigheter

medgiva förlängning av giltighetstiden med högst tre år åt gången. Dylik

ansökan skall göras under det kalenderår, då körkortet upphör att gälla. Om

medgiven förlängning skall av länsstyrelsen göras anteckning på körkortet.

De sakkunnigas förslag har i flertalet avgivna yttranden tillstyrkts eller

lämnats utan erinran.

I vissa yttranden göres gällande, att de sakkunnigas förslag icke går nog

långt. Länsstyrelserna i Malmöhus och Värmlands län anse sålunda, att ål­

dersgränsen borde sättas redan vid 65 år. Advokatsamfundet uttalar som sin

åsikt, att starka skäl syntes tala för att konditionsundersökningar i någon

form komme till stånd.

Restriktioner i förevarande hänseende ha däremot avstyrkts av länsstyrel­

sen i Kopparbergs län, bilhandlareförbundet och bilverkstädernas riksför­

bund. Som skäl för sitt avstyrkande anföra dessa främst bristen på utred­

ning om åldersfaktorns betydelse för olycksfrekvensen. Härjämte erinras om

den i förslagets 34 § (== 33 § i departementsförslaget) givna möjligheten

för länsstyrelse att medelst föreläggande om nytt läkarintyg kontrollera

förares kvalifikationer. Ävenså uttalas, att erfarenheten syntes giva vid

handen, att med stigande ålder brukade följa ett större mått av försiktig­

het, vilket motvägde de fysiska eller psykiska defekter som en äldre person

kunde vara behäftad med.

Naturligen är det ur säkerhetssynpunkt ett stort intresse, att körkorts-

havare, vilka genom ålder, sjukdom etc. blivit olämpliga för den krävande

uppgiften att föra motorfordon, icke tillåtas uppträda såsom förare av dy­

lika fordon. Innan man bestämmer sig för att -— i syfte att tillgodose detta

intresse —- införa en begränsning av körkorts giltighetstid, bör man emel­

lertid ha klart för sig, att genom den gräns, som sättes, vinnes ett effektivt

avskiljande av de på angivna grund olämpliga förarna. Vid bedömandet a\

detta spörsmål torde följande vara att uppmärksamma.

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 30.

173

Som redan nämnts föreligger ej någon utredning, som direkt visar, i vil­ ken mån inträffade trafikolyckor äro att tillskriva sjukdomar och defekter hos motorfordonsförare. En sådan utredning torde heller icke kunna utföras utan ingående läkarundersökning av alla förare, som förorsakat olyckor.

Däremot kan med statistiska data visas, huru åldersförändringarna på­ verka hälsotillståndet. I den delen har trafiksäkerhetskommitténs medicinska expertgrupp lämnat följande redogörelse.

------------ Behovet av konditionsundersökningar framgår kanske tydligast, såvitt gäller kraven på tillräcklig synskärpa.

Redan två föränderliga fysiologiska faktorer, som till sin natur äro bero­ ende av åldern, utöva nämligen ett avgörande inflytande på synskärpan på långt håll. Dessa två faktorer utgöras av ögats refraktion (optiska inställ­ ning) och ackommodationsförmåga.

Vad först refraktionen beträffar, så utvecklar sig vanligen enkel låggra- dig närsynthet icke sällan ända inemot 25 års ålder. Den som med eller utan glasögon hade tillräcklig synskärpa vid t. ex. 18 års ålder, har där­ för icke med säkerhet detta utan glasögon eller utan ökning av glasögo­ nens styrka vid 25 års ålder. Än mera gör sig närsyntheten gällande, när denna är av höggradig natur. Här tilltar den nämligen under hela livet, och upprepad förstärkning av glasögonen är därför nödvändig, för att synskär­ pan på långt håll skall vara tillräcklig. I många fall medför för övrigt en höggradig närsynthet med tiden sådan synnedsättning, att redan utlämnat körkort bör indragas.

Vid översynthet av måttlig grad är synskärpan i yngre åldrar vanligen tillräcklig, utan att glasögon användas. Detta har sin grund i att ackom­ modationsförmågan här ännu förmår kompensera brytningsfelet. Ackom­ modationsförmågan avtar emellertid snabbt med tilltagande ålder, vilket medför, att redan måttlig grad av översynthet kan komma att väsentligt nedsätta synskärpan, om glasögon ej användas. Detta börjar framförallt inträffa i 40- och 50-årsåldrarna.

Utom nu nämnda, icke sjukliga förhållanden finnas många ingalunda ovanliga omständigheter, som kunna komma att väsentligt nedsätta syn­ skärpan på ena ögat eller båda. För yngre åldrar har man först och främst att taga hänsyn till ögonskador av olika slag. För högre åldrar spela för­ ändringar i de ljusbrytande medierna, synnerven och ögats bakre hinnor en större roll. Dessa börja framträda framför allt i 50- och 60-årsåldrarna.

Motsvarande förhållanden inträffa också, när det gäller hjärt- och kärl­ sjukdomar, diabetes, nervsjukdomar och andra invärtes-medicinska åkom­ mor, vilka gradvis utveckla sig på grund av antingen en i yngre år genom­ gången sjukdomsprocess eller åldersförändringar. Sålunda kan en i ung­ domen genomgången inflammatorisk process i hjärta eller njurar under mänga år förlöpa symtomfritt tills de sjukliga symtomen framträda i form av ett hjärtfel, högt blodtryck eller urinförgiftning. Fn person som genom­ gått eu dylik sjukdom under barndomen kan ofta vid läkarundersökning för körkort i yngre år förete fullt normala förhållanden, trots att han bär på ett latent sjukdomstillstånd, som vid framskriden ålder kan leda till en mycket allvarlig försämring.

Dödligheten i cirkulationsorganens sjukdomar i förhållande till den to­ tala dödligheten visar redan efter 35-årsåldern en påtaglig stegring------------

Under det s. k. praescniet, d. v. s. i åldern 50 60 år eller något tidigare uppträda ett flertal psykiska sjukdomar, som i hög grad kunna nedsätta den andliga vitaliteten och påverka för motorförare viktiga psykiska funktio­

174

Kungl. Maj ds proposition nr 30.

ner såsom uppmärksamheten, koncentrationsförmågan samt den psykiska

balansen. Såsom exempel må nämnas långdragna depressiva förstämningar

med hämningssymtom, nedsatt psykiskt tempo och stark osäkerhetskänsla

samt svåra neurasteniska trötthetstillstånd. Därjämte kunna i samband med

förhöjt blodtryck och hjärnarterioskleros de första symtomen på annalkande

allvarliga psykiska lidanden med organisk bakgrund uppenbara sig. Tecken

på senil demens kunna även i ogynnsamma fall börja uppträda i denna lev­

nadsålder, i synnerhet hos individer, som levat ett kroppsligt mycket an­

strängande och slitsamt liv eller påskyndat åldrandet genom långvarigt al­

koholmissbruk.

Vid studium av den allmänna olycksfallsfrekvensen under olika åldrar

har man tyckt sig finna, att åldersgrupperna omkring 45 år äro mera ut­

satta för olyckor än åldersgrupperna närmast före och efter denna ålder.

Detta har förklarats med, att vissa åldersförändringar då de facto inträffa,

som öka olycksfall sdispositionen, men som vederbörande själva varken

märkt eller hunnit inrätta sig efter.

Av redogörelsen framgår, att sådana sjukdomar och defekter, som av ex­

pertgruppen avses, ofta inträda långt före 70-årsåldern. Härtill kommer,

att antalet aktiva förare är ojämförligt mindre i 70-årsklassen än i yngre

årsklasser. Detta torde i det väsentliga komma att gälla även framdeles,

när årsklasser med procentuellt stigande antal innehavare av formell förar-

kompetens hinna upp i 70-årsåldern. Det stora flertalet förare med brister

av nyss omförmält slag torde därför icke kunna åtkommas genom en före­

skrift om nyprövning vid uppnådda 70 år.

Vad åter angår de så att säga normala åldersförändringarna lärer -—- som

jag i det föregående betonat — gälla, att dessa hos olika individer uppträda

olika tidigt.Vidare kunna, som på sina håll framhållits, av åldern betingade

brister i de medicinska kvalifikationerna i ej oväsentlig mån kompenseras

av den större försiktighet och skicklighet, som ofta kännetecknar den äldre

föraren. En fix åldersgräns skulle därför — även om den sättes så högt som

till 70 år — med all säkerhet visa sig vara för låg för många förare, sam­

tidigt som den komme att ligga för högt för andra.

Med hänsyn till det sagda finner jag den av de sakkunniga föreslagna

begränsningen av körkortets giltighetstid icke utgöra en ur trafiksäkerhets­

synpunkt fullt tillfredsställande lösning aA7 det föreliggande problemet. För

att efterkontrollen av förarna skall bli effektiv lärer sålunda erfordras, att

densamma sättes in betydligt tidigare, än de sakkunniga föreslagit.

Som lämplig lösning kommer närmast i åtanke de av trafiksäkerhets-

kommitténs medicinska expertgrupp förordade konditionsundersökningar-

na med början vid åldern 45 år. Utgifter och olägenheter skulle emellertid

därigenom åsamkas körkortsinnehavare. Stort avseende måste fästas här­

vid med hänsyn till det stora antalet körkortsinnehavare. I den delen må

här upplysas, att antalet under år 1950 utfärdade körkort kan skattas till

storleksordningen 100 000. Även för det allmänna skulle uppkomma avse­

värda kostnader.

En dylik lösning skulle sålunda medföra vittgående konsekvenser. Den­

samma torde därför icke böra tillgripas, såvida icke fördelarna ur säker­

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

175

hetssynpunkt finnas stå i rimligt förhållande till de antydda nackdelarna. För fastställande härav fordras, såsom av andra lagutskottet framhölls vid 1934 års riksdag, ingående utredning om vilken betydelse som hälsorubb- ningar, kroppsfel eller lyten haft i fråga om inträffade trafikolyckor. Så­ dan utredning lärer ej utan betydande tidsutdräkt kunna åstadkommas.

Ej heller i övrigt synes för närvarande någon lämplig utväg stå till buds. På grund av vad i det föregående anförts finner jag mig ej nu böra före­ slå några bestämmelser om generell efterkontroll av körkortshavarnas me­ dicinska kvalifikationer. Jag vill emellertid framhålla angelägenheten av att vid det fortsatta trafiksäkerhetsarbetet särskild uppmärksamhet i görlig mån ägnas förevarande spörsmål.

övningskörning.

30 §.

Här föreslagna bestämmelser överensstämma i stort sett med de regler, som meddelats i 18 § motorfordonsförordningen. I anslutning till de före­ slagna bestämmelserna i 29 § om körkortsålder har dock i förslaget uppta­ gits, att den, som fyllt 16 men ej 18 år, får företaga övningskörning endast med lätt motorcykel och således icke, såsom nu, med varje slag av motor­ cykel. Enligt nuvarande regler skall vidare den, som företager övningskör­ ning, åtföljas av person med viss kompetens. I förslaget har däremot endast uppställts allmänt krav på att övningskörning skall ske under uppsikt av per­ son med närmare angiven kompetens. Denna jämkning har betingats av de i förslagets 4 och 57 §§ givna förbuden mot att till lätt motorcykel koppla annat fordon och att på sådan motorcykel medtaga passagerare. Såvitt an­ går övningskörning med bil, har dock i förslaget uttryckligen föreskrivits, att den, som utövar uppsikt över körningen, skall medfölja i bilen vid den körandes sida.

Enligt nuvarande regler skall den, som vid övningskörning åtföljer den kö­ rande, anses såsom förare under körningen. De sakkunniga åter ha föresla­ git, att vid övningskörning ansvaret för körningen skall åvila den, som har uppsikten över densamma. De sakkunniga lära icke härmed ha avsett någon saklig ändring i vad nu gäller. Under remissbehandlingen ha emellertid ut­ talats farhågor för att de sakkunnigas formulering skulle kunna tolkas så­ som innebärande en eftergift i nuvarande regel, enligt vilken t. ex. den, som i berusat tillstånd leder övningskörning, kan straffas för rattfylleri. Till un­ danröjande av varje tvekan har därför i departementets förslag den nuva­ rande avfattningen använts.

I övrigt överensstämmer departementsförslaget i sak med vad de sakkun­ niga förordat.

Särskilda anmärkningar: Bilskolornas riksförbund in. fl. ha uttalat, att privat övningskörning borde få företagas allenast efter anmälan till polismyndighet. Bilskoleförbundet

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

har dessutom såsom ytterligare krav ifrågasatt, att bil, som användes vid öv-

ningskörning, skulle vara försedd med skylt utvisande, att bilen vid tillfäl­

let nyttjades vid sådan körning. Enligt min mening uppväga emellertid de

fördelar, som kunna vinnas härigenom, icke det besvär och den omgång, som

därav skulle föranledas. Ej heller anser jag tillräckliga skäl föreligga att, så­

som på en del håll förordats, för uppsiktshavaren stadga högre minimiålder

än 21 år eller att för denne föreskriva viss tids innehav av körkort.

Förarprov.

31 §.

De under denna paragraf upptagna bestämmelserna äga sin motsvarighet

i 19 § motorfordonsförordningen.

1 mom.

Förarprov har liksom hittills ansetts böra avläggas inför besiktningsman.

a) Ålder sbevis.

De sakkunniga ha i sin motivering till de av dem föreslagna stadgan-

dena om utfärdande av körkort m. m. även behandlat frågan om inrättande

av ett centralt körkortsregister. De ha därvid uttalat, att den nuvarande

registreringen i länsstyrelsernas körkortsregister icke kunde anses tillräck­

lig. Sådana åtgärder borde därför vidtagas, att möjlighet vunnes för central

kontroll i erforderliga avseenden rörande körkortsinnehav.

Även enligt min uppfattning finnas skäl, som tala för inrättande av ett

centralt körkortsregister. Frågan härom torde visserligen ej böra upptagas

i detta sammanhang. Klart synes emellertid vara, att inrättandet av ett

sådant register skulle i hög grad underlättas, om länsregistren komplette­

rades med uppgifter å körkortsinnehavarnas identitetsbeteckningar i folk­

bokföringen. Ett viktigt steg i riktning mot sådan komplettering skulle

vara att i länsregistren införa sådana uppgifter i samband med utfärdandet

av nya körkort. Det förefaller alltså lämpligt att vid ansökan om körkort

upplysning lämnas om sökandens identitetsbeteckning. De sakkunniga ha

i sådant hänseende föreslagit att själva ansökningen skall innehålla dylik

upplysning. Tillförlitligare torde emellertid vara, att identitetsbeteckningen

upptages i det åldersbevis, som skall företes vid anmälan till förarprov.

Bestämmelse härom har därför intagits i departementets förslag.

b) Läkarintyg.

Enligt nuvarande bestämmelser skall vid anmälan till förarprov bl. a.

företes läkarintyg, utfärdat enligt av Kungl. Maj:t fastställt formulär och

inom två månader före anmälningen, att sökanden icke lider av sådant

lyte, sådan sjukdom eller sådan nedsättning av syn- eller hörselförmågan,

som väsentligen minskar hans förmåga att föra motorfordon av det slag,

varom fråga är; och skall härvid

erforderlig grad av synskärpa anses föreligga, därest, efter korrektion

av förefintliga refraktionsfel, synskärpan uppgår till minst 0,7 på det ena

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

177

ögat och minst 0,3 på det andra eller ock, om synskärpan på ett öga är mindre än 0,3 eller synen på ögat helt saknas, synskärpan på det andra ögat uppgår till minst 0,8 och erforderlig korrektion till högst 2 dioptriers styrka samt nedsättningen eller förlusten av synen på det sämre ögat varit be­ stående mer än ett år;

erforderlig grad av hörselförmåga anses föreligga, därest åtminstone på det ena örat vanlig samtalsstämma väl uppfattas på 4 meters avstånd.

De sakkunniga ha föreslagit, att den tid, inom vilken läkarintyget skall vara utfärdat, utsträckes till tre månader före anmälningen. Detta synes vara lämpligt.

I de sakkunnigas förslag ha icke upptagits specificerade krav på erfor­ derlig grad av synskärpa och hörselförmåga. De sakkunniga ha i detta sammanhang uttalat, att regler om de närmare kraven i fråga om körkorts- sökandes medicinska kvalifikationer samt om formulär till läkarintyg icke borde meddelas i vägtrafikförordningen utan givas i särskild ordning.

I övrigt överensstämmer sakkunnigförslaget med vad nu gäller. Såvitt angår kraven på syn och hörsel kan jag icke biträda de sakkun­ nigas uppfattning. De körkortssökande torde nämligen generellt ha ett stort intresse av att erhålla kännedom om vad som i fråga om syn- och hörsel­ förmågan kräves för körkort. Upplysning härom förefaller därför böra lämnas i vägtrafikförordningen — vilken ju skall innehålla de stadganden, som äro av egentligt intresse för allmänheten — och icke i en närmast för myndigheterna avsedd tillämpningsförfattning.

Kraven på frihet från vissa lyten och sjukdomar bli däremot aktuella som körkortshinder blott undantagsvis och torde därför sakna intresse för det stora flertalet körkortssökande. Reglerna om dessa krav synas följaktligen, liksom reglerna om formulär till läkarintyg, utan olägenhet kunna, såsom de sakkunniga förordat, meddelas i särskild ordning.

Inom en av 1945 års trafiksäkerhetskommitté bildad expertgrupp har till när­ mare behandling upptagits frågan om vilka krav på ögonens och öronens funk­ tionsduglighet som borde uppställas för motorfordonsförare inom de fyra av kommittén förordade körkortsgrupperna. Expertgruppen har därvid kom­ mit till det resultat, att kraven borde göras olika stränga allt efter förar- uppgiftens svårighetsgrad. Trafiksäkerhetskommittén har om expertgrup­ pens ställningstaganden uttalat, att de krav, som denna ville uppställa, syntes vara rimliga och väl överensstämma med de resultat, som uppnåtts av den medicinska forskningen.

Med hänsyn härtill och då några principiella erinringar mot de av expert­ gruppen föreslagna reglerna icke framkommit, är det enligt min uppfatt­ ning lämpligt att taga dessa regler till ledning vid utformandet av vägtrafik­ förordningens stadganden om krav på erforderlig grad av synskärpa och hörselförmåga. Härvid torde såsom utgångspunkt böra tjäna de av expert­ gruppen förordade reglerna för körkortsgrupp 2. Man lärer nämligen kun­ na utgå från att trafiksäkerhetskommittén som normalkörkort närmast av­ sett körkortet för denna förargrupp.

178

I fråga om kraven på synskärpa och hörselförmåga hos förare inom sagda

grupp har trafiksäkerhetskommittén i princip förordat samma krav som

nu gälla för körkort. Med hänsyn till den mera ändamålsenliga glasögon-

slipning (punktuellt avbildande glas), som nu blivit den vanliga, har dock

kommittén ansett sig kunna föreslå, att högre grad av glasstyrka än 2

dioptrier icke längre skall utgöra hinder för erhållande av körkort i de fall,

då synen på ett öga saknas eller är starkt nedsatt.

I departementsförslaget ha fordringarna på synskärpa och hörselförmåga

utformats med tillämpning av vad nu anförts.

För närvarande kan allenast efter Kungl. Maj :ts dispens körkort utfär­

das för den, som lider av sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan nedsätt­

ning av syn- eller hörselförmågan, som väsentligen minskar hans förmåga

såsom förare. Ansökningarna om sådan dispens äro ganska talrika. Under

år 1949 uppgick sålunda antalet till inemot 300. Med tiden har vid dispens­

ärendenas avgörande utbildat sig en ganska stadgad praxis, såvitt angar

vissa slag av medicinska brister. Detta gäller framför allt ansökningarna

frän personer, vilka lida av sockersjuka eller hörselnedsättning. Här må föl­

jande framhållas.

Vad först angår sockersjukpatienter, har tidigare i allmänhet dispens

vägrats. Utslagsgivande har härvid varit medicinalstyrelsens avstyrkan. Se­

dan styrelsen, med hänsyn särskilt till den nu föreliggande möjligheten att

behandla sockersjuka med insulin, numera funnit sig under vissa förut­

sättningar kunna tillstyrka körkort för sockersjuk, har Kungl. Maj :t emel­

lertid under det senaste året i ett betydande antal fall medgivit dispens för

sockersjuk. Detta har regelmässigt skett under de förutsättningar och på

de villkor, som medicinalstyrelsen förordat. I enlighet härmed har såsom

villkor för insulinbehandlad sockersjuk uppställts, att denne skulle styrka

sig stå under fortlöpande medicinsk kontroll av sjukdomen, samt att han

vart annat år (i vissa fall varje år) vid tidpunkt, som länsstyrelsen ägde

bestämma, medelst till länsstyrelsen ingivet intyg av den läkare, som ut­

övade den medicinska kontrollen av sjukdomen, skulle styrka, att sjuk­

domen icke avsevärt förvärrats; körkortets giltighet skulle omedelbart upp­

höra, därest den sjuke icke inom av länsstyrelsen föreskriven tid inkom­

mit med dylikt läkarintyg.

En förare med dålig hörsel innebär naturligen en större potentiell fara för

trafiksäkerheten, än om han haft normal hörsel. I vissa fall kan emellertid

hans hörselförmåga upphjälpas medelst hörselapparat. Vidare kan han ha

positiva egenskaper, vilka motväga bristen i fråga om hörseln. Dessutom

kan iakttagandet av trafiken underlättas för honom genom särskilda spe­

gelanordningar på det av honom förda fordonet. Med hänsyn härtill torde

jämväl personer med hörselnedsättning stundom kunna betros med kör­

kort. Förutsättning härför bör vara, att de i övrigt med avseende å sin

kroppsliga och andliga hälsa äro utan betydelsefulla anmärkningar, samt

att de vid prov inför besiktningsman visat sig besitta körskicklighet, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

179

ligger över medelmåttan. I tveksamma fall lärer böra styrkas, att veder­ börande har behov av körkort för sitt yrke eller sin näring.

Vid utfärdandet av körkort för den, som lider av nedsatt hörsel, torde böra föreskrivas de särskilda villkor, som med hänsyn till bristen finnas erforderliga.

Med tillämpning av det sagda har Kungl. Maj :t — efter inhämtande av yttrande från medicinalstyrelsen — i åtskilliga fall medgivit utfärdande av körkort såväl för personer, vilka endast med hörselapparat haft erforderlig grad av hörselförmåga, som för personer med mera höggradig hörselnedsätt- ning. Under det senaste året ha sådana medgivanden i vissa fall lämnats även för helt döva personer. Då medgivande lämnats, har detta i regel skett på medicinalstyrelsens tillstyrkan och på de villkor, som styrelsen före­ slagit.

Ur trafiksäkerhetssynpunkt lärer det knappast behöva innebära någon olägenhet att åt länsstyrelse överlämna att — efter medicinalstyrelsens till­ styrkan och på de villkor, som medicinalstyrelsen må ha angivit som förut­ sättning för tillstyrkandet — medgiva körkort åt sockersjuk eller åt den, som lider av hörselnedsättning. Till sådant medgivande torde tillika — i överensstämmelse med vad nu brukar ske — böra knytas den föreskriften, att körkortet icke må åberopas till stöd för erhållande av trafikkort.

Att på sätt nu sagts decentralisera prövningen av frågor om körkort för sockersjuka och personer med nedsatt hörsel måste anses i och för sig rationellt. Betydelsen härav torde framdeles bli ännu större än nu. Man kan nämligen vänta, att de genom senaste tids praxis öppnade större körkorts- möjligheterna komma att resultera i en ökad frekvens av körkortsansök- ningar från personer med sockersjuka eller hörselnedsättning.

Med hänsyn till det sagda är jag av den uppfattningen, att prövningen av körkortsfrågor i nu angivna fall bör överlämnas till länsstyrelse. Eftersom det här rör sig om speciella, jämförelsevis fåtaliga körkortsfall, förefaller det knappast lämpligt att belasta vägtrafikförordningen med detaljerade fö­ reskrifter rörande sagda prövning. Detaljbestämmelserna torde i stället böra placeras i tillämpningsförfaittning. Hänvisningen i vägtrafikförordningen till dessa detaljbestämmelser synes böra vara allmänt hållen för att möjlig­ göra att — därest utvecklingen av praxis därtill föranleder — utan ändring i vägtrafikförordningen överföra till länsstyrelses prövning även andra frågor om körkort vid medicinska brister.

I enlighet med vad nu sagts har i departementets förslag upptagits, att läkarintyget skall utvisa, i vad mån sökanden lider av sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan syn- eller hörselnedsättning, som väsentligen minskar hans förmåga att föra fordon av det slag, varom fråga är. Till detta stad­ gande anknyter en i förslagets 32 § 2 mom. upptagen bestämmelse, att för sökande, som lider av dylikt lyte eller dylik sjukdom eller nedsättning, läns­ styrelse må utfärda körkort allenast i de fall och på de villkor, som Kungl. Maj :t bestämmer.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

c) Fotografi.

Vid anmälan till förarprov skall enligt nuvarande bestämmelser företes

välliknande fotografi av sökanden i sådant format, att det lämpligen kan an­

bringas på körkortet. Departementets förslag överensstämmer i sak med

vad av de sakkunniga förordats.

3 mom.

b) För godkännande vid förarprov fordras nu bland annat, att sökanden

äger nödig kännedom om verkningssättet hos det slag av motorfordon, varom

fråga är. Såsom de sakkunniga föreslagit har i departementsförslaget kra­

vet på sökandens insikter i förevarande hänseende begränsats därhän, att

han endast skall behöva äga för brukandet erforderlig kännedom om ifråga­

varande fordonsslag.

c) I departementets förslag ha, liksom i sakkunnigförslaget, fordringarna

vid förarprov utvidgats till att omfatta jämväl nödiga insikter om den ver­

kan ur trafiksäkerhetssynpunkt, som trötthetstillstånd medför å den mänsk­

liga organismen.

I övrigt överensstämmer departementets förslag i huvudsak med gällande

rätt och med sakkunnigförslaget.

Utfärdande av körkort m. m.

32 §.

Paragrafen motsvarar 20 § motorfordonsförordningen.

1 mom.

I departementets förslag ha, såsom de sakkunniga förordat, bibehållits

nuvarande regler, enligt vilka körkortsärendena ankomma på länsstyrelserna.

b) Kompetensbevis.

Enligt nuvarande bestämmelser skall vid ansökan om körkort fogas bland

annat bevis om godkänt förarprov. I enlighet med de sakkunnigas förslag

har i departementförslaget tillfogats, att kompetensbeviset skall vara ut­

färdat inom tre månader före ansökningen.

c) Ngkterhetsintyg.

För närvarande gäller, att ansökan om körkort regelmässigt skall åtföl­

jas av intyg, utfärdat inom två månader före ansökningen, av polismyn­

digheten å den eller de orter inom riket, varest sökanden under de senaste

två åren varit mantalsskriven, att sökanden gjort sig känd för ett nyktert

levnadssätt och med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt icke

kan anses olämplig såsom förare av motorfordon.

En mindre jämkning har gjorts i de sakkunnigas förslag.

Beträffande innebörden av uttrycket »personliga förhållanden i övrigt»

vill jag hänvisa till framställningen under 33 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

181

2 mom.

I fråga om befogenheten för länsstyrelse att utfärda körkort för den, som lider av sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan syn- eller hörselned- sättning, som väsentligen minskar hans förmåga såsom förare, må här hänvisas till framställningen under 31 §.

I departementets förslag har sakkunnigförslaget fullständigats med fö­ reskrift om att innehavarens födelsetid skall finnas angiven på körkortet. I övrigt ha endast redaktionella jämkningar företagits.

3 mom.

På sätt de sakkunniga förordat har till vad nu gäller fogats, att länssty­ relsen skall, om körkortet för motorcykel utfärdats av annan länsstyrelse, underrätta denna om körkortets återställande.

A mom.

Motsvarande stadgande i motorfordonsförordningen (20 § 2 mom. fjär­ de stycket) har följande lydelse.

Har körkort förstörts eller förkommit eller undergått sådan förändring, att detsamma icke lämpligen kan användas, må efter ansökan hos länssty­ relse, som utfärdat körkortet, duplettkörkort utställas. Ansökan skall, där körkortet förstörts eller förkommit, innehålla på tro och heder avgiven försäkran om förlusten av körkortet. Duplettkörkort skall såsom sådant särskilt angivas genom påteckning av ordet »duplett». Skulle körkortet till- rättakomma, skall duplettkör kortet ofördröj ligen återställas till länssty­ relsen.

De sakkunniga ha föreslagit den jämkningen, att i stället det förlorade körkortet skulle återställas till länsstyrelsen. Emellertid torde det utan olägenhet kunna överlämnas åt körkortsinnehavaren att själv avgöra, vil­ ket av korten som är mest ändamålsenligt och alltså bör behållas.

5 mom. Enligt gällande bestämmelser föreligger icke skyldighet för körkorts- innehavare att göra anmälan om namnändring (se 20 § 2 mom. femte stycket motorfordonsförordningen). Departementsförslaget överensstäm­ mer med vad de sakkunniga förordat.

6 mom.

Enligt 20 § 3 mom. motorfordonsförordningen skall länsstyrelse över ut­ färdade körkort föra anteckning i liggare eller kortregister (körkortsregis­ ter). Departementsförslaget överensstämmer i sak med de sakkunnigas förslag.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Återkallelse av körkort m. m.

33 §.

Bestämmelserna i denna paragraf och 34 § ha sin motsvarighet i 21 §

motorfordonsförordningen.

1 mom.

Enligt^ 21 § 1 mom. första stycket motorfordonsförordningen gäller, att

om förare vid färd med motorfordon eller traktortåg gjort sig skyldig till

brott mot 1 eller 2 § lagen om straff för vissa brott vid förande av motor­

fordon eller eljest i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende allvar­

ligen åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser eller om föraren

på annat sätt ådagalagt sådana egenskaper, att han icke vidare bör betros

med att inneha körkort, den länsstyrelse, som utfärdat körkortet, skall efter

nöjaktig utredning återkalla detsamma. Vid sådan utredning må avseende

icke fästas vid förseelse, vilken antecknats i körkortsregistret mer än två år

före begåendet av den förseelse, som giver anledning till att frågan om kör­

kortets återkallelse upptages till prövning. År fråga om straffbelagd för­

seelse, må återkallelse av körkort på grund av denna förseelse icke äga rum,

förrän frågan om straff för förseelsen blivit genom domstols laga kraft

ägande utslag avgjord, där länsstyrelsen ej finner uppenbart, att föraren

är olämplig att föra motorfordon. Äro omständigheterna av den beskaffen­

het, att anledning är att antaga, att föraren skall, utan att återkallelse av

körkortet sker, låta sig rättas, och är ej fråga om förare, som gjort sig

skyldig till brott mot 1 eller 2 § nyssnämnda lag, må varning i stället med­

delas. Vid återkallelse av körkort skall bestämmas viss tid, efter vars ut­

gång föraren efter ansökan ånyo må kunna erhålla körkort. Denna tid skall

utgöra, då föraren dömts för brott mot 1 eller 2 § nämnda lag, minst sex

månader och högst två år, eller, om föraren under de före brottets begåen­

de sist förflutna fem åren dömts för samma slag av brott, minst ett och

högst fem år, samt, då körkort eljest återkallas, minst två månader och

högst två år.

Departementsförslaget är — med de avvikelser som föranledas av att kör­

kort för traktor och motorredskap ansetts icke böra införas — i stort sett ut­

format i enlighet med vad de sakkunniga förordat. I följande hänseenden ha

dock jämkningar företagits.

De sakkunniga ha föreslagit, att därest i fall, som angåves under a),

med hänsyn till förarens personliga förhållanden särskilda skäl därtill för­

anledde, körkortet skulle kunna återkallas för alltid. Två av de sakkun­

niga ville skärpa denna bestämmelse därhän, att körkortet skulle återkal­

las för alltid vid upprepad onykterhet vid ratten.

Sakkunnigmajoritetens förslag i denna del har i flertalet remissyttranden

183

lämnats utan erinran, överståthållarämbetet har därvid uttalat, att — från­ sett den verkan av psykologisk art förekomsten av en dylik bestämmelse komme att ha — möjligheten att i de svåraste fallen återkalla körkortet för alltid syntes vara ägnad att i viss mån skärpa praxis, när det gällde indrag­ ning av körkort på bestämd tid.

Nykterhetsvårdsförbundet, transportarbetarförbundet m. fl. fackförbund, centralförbundet för nykterhetsundervisning och nykterhetsvånnernas landsförbund ha uttalat sig för obligatorisk indragning för alltid vid upp­ repad onykterhet vid ratten.

Å andra sidan ha åtskilliga hörda myndigheter och sammanslutningar ställt sig avvisande till förslaget om indragning för alltid. Sålunda har för­ slaget avstyrkts av länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Hallands och

Gävleborgs län, häradshövdingföreningen, stadsdomarföreningen och advo­ katsamfundet. Därvid har bland annat framhållits, att det syntes alltför hårt, att ett brott, begånget av en person i hans unga år, skulle för livstiden utestänga honom från rättigheten att föra motorfordon, även om han se­ dermera iakttagit oklanderlig vandel. Man borde i detta sammanhang beakta, att länsstyrelse hade möjlighet att neka att åter utfärda körkort för en person, som ej kunde anses lämplig att inneha sådant. Det måste överhuvud­ taget anses mycket svårt att vid indragningstillfället bestämma, att veder­ börande icke ens i en avlägsen framtid skulle kunna anförtros körkort.

De invändningar, vilka sålunda anförts mot införande av föreskrift om indragning för alltid, äro enligt min mening berättigade. I detta sammanhang må ytterligare anföras följande.

Återkallelse för alltid torde icke kunna grundas enbart på att vederbö­ rande gjort sig skyldig till brott av viss beskaffenhet. Den avgörande be­ tingelsen lärer i stället vara, att han ådagalagt sådana personliga egenskaper, som på ett stadigvarande sätt göra honom olämplig som förare. År han hem­ fallen åt alkoholmissbruk, bör han givetvis ej ha körkort. När hans tillstånd i detta hänseende är att beteckna som alkoholism, hänföres i praxis till ståndet till sådan sjukdom, som enligt 21 § 1 mom. tredje stycket motor- iordonsförordningen och däremot svarande 33 § 2 inom. i förevarande för­ slag skall medföra körkortsindragning utan tidsbegränsning. Även andra psykiska tillstånd av abnorm art kunna föranleda sådan indragning. Sådana särskilda förhållanden, som utgöra skäl för en återkallelse av körkort för alltid, kunna ofta härledas ur sjukliga eller därmed jämförliga tillstånd, som nyss sagts. Där så är fallet, lärer den redan nu föreliggande möjlighe­ ten till indragning utan tidsbegränsning vara tillfyllest. I de fall åter, där sjukdom eller jämförligt tillstånd ej kan konstateras, lärer det regelmässigt vara svårt om ej omöjligt att en gång för alla avgöra frågan om vederbö- randes lämplighet som förare. I dylika fall synes det lämpligaste vara alt vid indragning av körkortet för den, som återfallit i brott, varom bär är fråga, bestämma en väl tilltagen lid och att, när spörsmålet om körkort ånyo blir aktuellt, särskilt noggrant pröva vederbörandes förutsättningar som förare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Med ett sådant förfaringssätt torde trafiksäkerhetens krav kunna bli behö­

rigen tillgodosedda.

Regeringsrättens praxis giver en viss ledning för bedömandet, huruvida

den nu gällande latituden för indragning av körkort vid upprepade rattfyl­

leribrott kan anses tillräcklig. Vid granskning av de under åren 1943—1949

av regeringsrätten handlagda besvärsmålen angående indragning av körkort

på viss tid har det visat sig, att maximitiden fem år allenast i ett fall tilläm­

pats. Likväl synes återfallsfrekvensen för rattfylleri vara jämförelsevis

ringa. Enligt en i Kungl. Maj :ts prop. nr 159 till 1941 års riksdag åberopad

statistisk utredning hade sålunda av 5 890 personer, som under tiden den

1 juli 1934—den 30 juni 1940 dömts för rattfylleri, 170 återfallit en gång

och 2 återfallit två gånger, men något tredje återfall hade ej förekommit.

Med hänsyn till det sagda kan det ifrågasättas, huruvida verkligen en före­

skrift om indragning för alltid skulle få någon nämnvärd användning. Även-

så synes det vara tvivel underkastat, om föreskriften skulle verka skärpande

på praxis vid indragning av körkort på bestämd tid, eftersom betingelserna

lör återkallelse på bestämd tid i viss mån skilja sig från dem, som gälla

återkallelse för alltid. Däremot skulle föreskriften möjligen få en viss psy­

kologisk verkan. Denna fördel synes dock ej böra tillmätas avgörande bety­

delse i betraktande av de principiella betänkligheter, som otvivelaktigt mås­

te inställa sig.

På grund av vad nu anförts har jag ansett mig icke böra föreslå införande

av bestämmelse om återkallelse av körkort för alltid.

De sakkunniga ha i sitt förslag bibehållit gällande i 21 § 1 mom. fjärde

stycket motorfordonsförordningen intagna stadgande, att vid slutlig pröv­

ning av fråga om återkallelse av körkort på viss tid hänsyn skall tagas till

den tid, körkortet varit av länsstyrelsen återkallat tills vidare. Då denna av­

fattning synes ha givit anledning till skiftande praxis, har — för åstadkom­

mande av enhetlig tillämpning — i departementets förslag i stället före­

skrivits, att i den tid, som länsstyrelsen bestämmer, skall inräknas den tid,

varunder beslut om återkallelse tills vidare enligt 3 mom. och om omhän­

dertagande enligt 35 § varit gällande.

Det synes vara på sin plats att här med några ord närmare beröra inne­

börden av uttrycket »personliga förhållanden i övrigt», sådant detta an­

vändes i förslagets 32 § 1 mom. och 33 § 1 mom.

I motsvarande sammanhang återfinnes detta uttryck även i 1930 års mo­

torfordonsförordning, vilken närmast föregick 1936 års motorfordonsför-

ordning. Till grund för 1930 års förordning låg ett av 1927 års motorfor-

donssakkunniga avgivet betänkande (SOU 1929: 16). Såsoiri dessa sakkun­

niga antydde, torde vid bedömandet av de personliga förhållandenas bety­

delse för körkortsfrågans avgörande liknande principer böra tillämpas i

fråga om återkallelse som beträffande utfärdande av körkort. Detta lärer

innebära, att återkallelse bör följa, då föraren i fråga om sagda förhållan­

den i mera avsevärd mån finnes brista i vad som förutsattes vid körkortets

184

Kungl. Maj. ts proposition nr 30.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

185

utfärdande. Sålunda torde körkortet böra indragas för den, som gjort sig känd för vårdslöst och hänsynslöst uppträdande. Återkallelse synes ock böra tillgripas, då föraren ådagalagt ur trafiksäkerhetssynpunkt påtagligt bristande körskicklighet, sinnesnärvaro eller omdömesförmåga.

Vidare torde körkortet böra återkallas för den, som gjort sig skyldig till vissa brottsliga förfaranden. 1927 års sakkunniga yttrade härom:

Att uttömmande ange, vilka brott som böra verka diskvalificerande i dylikt hänseende, torde ej vara möjligt. Uppenbart synes dock vara, att den bör anses olämplig som förare, vilken t. ex. begått spritsmuggling eller annat brott, vars begående mer eller mindre förutsätter användande av motorfor­ don eller i allt fall i väsentlig mån främjas därav.

I övrigt giva förarbetena till gällande rätt ej någon ledning för bedöman­ det av vilka brott som böra föranleda körkortsvägran. Vidkommande åter den praktiska rättstillämpningen må, med ledning -av regeringsrättens av­ göranden, följande anföras.

Sådana brott som olovlig befattning med spritdrycker, hembränning eller liknande ha i regel medfört, att körkortet indragits.

Vidare synes indragning ha skett, då brottet på ett eller annat sätt haft samband med förande av motorfordon. Körkortet har exempelvis återkal­ lats för biltjuv eller billånare, för chaufför, vilken tjänstgjort som förare av bil vid en stöldfärd etc.

Även spioneri har föranlett, att körkort vägrats. I fråga om övriga brottskategorier synes regeringsrättens praxis ha varit i viss mån skiftande. Skiljaktiga meningar ha ej sällan förekommit.

I ett flertal fall ha brott som förfalskning, förskingring, trolöshet mot hu­ vudman och andra oredlighetsbrott ansetts icke böra medföra indragning av körkort. Exempel på avgöranden i motsatt riktning vid dylika brott sak­ nas emellertid ej. Sålunda har förfalskning av bilskattekvitto eller försäk­ ringsbedrägeri i fråga om bl. a. bil följts av körkortsåterkallelse.

Under senare år ha förekommit fall, då efter sedlighetsförbrytelse kör­ kort vägrats. I det senaste av dessa fall, då även vissa äldre fylleriförseelser lågo vederbörande till last, ansåg regeringsrätten körkort för det dåvarande icke kunna utfärdas.

Såsom 1927 års sakkunniga framhållit, lärer det ej kunna ifrågakomma att i en författning uttömmande angiva, vilka brott som skola verka diskva­ lificerande för körkort. Det måste i stället åt den praktiska rättstillämpning­ en överlämnas att träffa avgörandet efter förhållandena i varje särskilt fall. Några allmänna synpunkter må dock i detta sammanhang framföras.

För att en person skall anses lämplig som förare kräves uttryckligen, att han gjort sig känd för nyktert levnadssätt. I samklang med denna fordran synes vara, att man av honom fordrar, att han har vilja och förmåga att rätta sig efter gällande spritförfattningar. Har han gjort sig skyldig till hembränning, handel med smuggelsprit eller liknande förseelse, lärer han sålunda böra anses mindre lämpad som förare, även om onykterhet icke kan läggas honom till last.

186

Vidare kunna tänkas fall, då omständigheterna visa en sådan allmän opå­

litlighet hos vederbörande, att denna egenskap kan misstänkas komma att

inverka även på hans sätt att bruka sin behörighet som förare. I fall av

sistnämnda slag är det tydligen icke brottets svårighetsgrad eller hänför-

lighet till viss brottskategori, som i och för sig bör vara avgörande vid över­

vägandet av vederbörandes lämplighet som förare. I stället synes prövningen

främst böra gå ut på att — med ledning av utredningen om vederbörandes

personliga förhållanden i allmänhet — söka få fram, huruvida denne kan

anses besitta den pålitlighet och det omdöme, som man skäligen bör fordra

av en förare av motordrivet fordon.

2 mom.

Enligt 21 § 1 mom, tredje stycket motorfordonsförordningen skall körkort

återkallas, om förarens förmåga att föra motorfordon blivit så väsentligen

nedsatt genom sjukdom, skada eller dylikt, att han ur trafiksäkerhetssyn­

punkt icke vidare bör betros med att föra motorfordon. Finnes grundad an­

ledning till antagande, att förhållande, som nyss sagts, föreligger, äger läns­

styrelsen tillhålla föraren att inom viss tid förete nytt läkarintyg vid även­

tyr, att körkortet eljest återkallas.

De återgivna stadgandena ha i stort sett bibehållits i de sakkunnigas för­

slag.

I departementets förslag har — för vinnande av större tydlighet — före­

tagits viss jämkning i avfattningen av grunden för återkallelse. I övrigt över­

ensstämmer förslaget med vad de sakkunniga förordat.

I detta sammanhang må något beröras en av trafiksäkerhetskommittén

behandlad fråga, nämligen spörsmålet om införande av skyldighet för läkare

att anmäla vissa sjukdomstillstånd, som äro speciellt farliga för en förare

av motorfordon. Kommitténs expertgrupp hade förordat, att om en läkare

upptäckte sjukdom eller defekttillstånd av den art, att därav kunde uppkom­

ma synnerlig fara för trafiksäkerheten, läkaren skulle vara pliktig att, där

vederbörande kunde antagas inneha körkort, anmäla förhållandet för central

kör kortsmyndighet eller, intill dess sådan myndighet komme till stånd, till

medicinalstyrelsen. Till ledning för läkaren borde i författning direkt angi­

vas de sjukdomar och defekttillstånd, som skulle medföra anmälningsskyl­

dighet. Kommittén anslöt sig till expertgruppens förslag.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande över kommitténs betänkande anfört

följande.

Enligt styrelsens mening lägger läkarinstruktionens 60 § i sin nuvarande

avfattning ej hinder i vägen för en läkare att bringa till vederbörande myn­

dighets kännedom vad han vid sin undersökning i dylika fall erfarit. Det kan

icke vara tal om att yppandet skett i »oträngt mål». Styrelsen har en ej ringa

erfarenhet av att läkare i här avsedd situation lämnat meddelande om sina

fynd till styrelsen, som sedan kunnat utan att yppa läkarens identitet och

patientens sjukdom lämna körkortsmyndigheten upplysning om att anled­

ning förelåge att låta körkortsinnehavaren undergå läkarundersökning till

utrönande av hans lämplighet som förare av motorfordon.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

187

Ur trafiksäkerhetssynpunkt är det angeläget att läkarna bringas att med­ verka till att den som av läkare befinnes på grund av sjukdomstillstånd up­ penbarligen vara olämplig som motorfordonsförare icke får fortsätta att föra motorfordon. För dessa fall synes därför ett anmälningsförfarande böra in­ föras. Då den ovan angivna nu praktiserade vägen över medicinalstyrelsen synes innebära en onödig omgång, men det å andra sidan med skäl kan för­ väntas bidraga till ett lättare realiserande av saken om meddelandet från läkarna går till medicinsk myndighet föreslås att det skall ställas till förste provinsialläkaren i länet respektive förste stadsläkaren i stad utanför lands­ ting, vilka genom sitt nära samarbete med länsstyrelserna ha möjlighet att på smidigt sätt åstadkomma avsedd omprövning av körkorten i fråga med nödigt hänsynstagande till diskretionens krav.

Läkarsällskapet, som också yttrat sig över kommitténs betänkande, har därvid såsom sin bestämda uppfattning uttalat, att anmälningsplikt icke borde införas. Enligt sällskapets mening utgjorde den redan tillämpade an- mälningsrätten, vilken icke utnyttjades i oträngt mål, den bästa lösningen av denna för trafiksäkerheten viktiga fråga.

Läkarförbundet har i sitt yttrande över kommittébetänkandet anslutit sig till läkarsällskapets uppfattning.

Av övriga remissyttranden, vari frågan om anmälningsplikt särskilt be­ rörts, innehåller flertalet tillstyrkan av kommitténs förslag. Kungliga auto- mobilklubben och motormännens riksförbund m. fl. ha dock uttalat betänk­ ligheter mot förslaget.

Ur trafiksäkerhetssynpunkt är det otvivelaktigt ett betydande intresse, att läkare anmäler upptäckt av sjukdom eller defekttillstånd, varom här är fråga. Å andra sidan skulle införandet av uttrycklig föreskrift om skyl­ dighet att göra sådan anmälan vara förenat med vissa olägenheter. Sålunda synes risk kunna uppkomma för att den, som misstänker sig lida av kör- kortshindrande sjukdom, dröjer med att besöka läkare, därför att han är rädd för att läkaren skall konstatera sådan sjukdom och göra anmälan där­ om. Denna risk är naturligen särskilt stor i fråga om den, som är beroende av körkort för sitt yrke. Vidare skulle den inskränkning i läkarens tystnads­ plikt, som en dylik föreskrift skulle innebära, vara ägnad att störa det för­ troende, som måste råda mellan läkare och patient. Hos många läkare torde ock föreligga en viss olust inför en sådan inskränkning. Även svårigheter vid den praktiska tillämpningen av föreskriften kunna förmodas uppkomma.

Såsom av det sagda framgår, synes redan nu anmälan stundom göras frivilligt i uppenbara fall. Vad medicinalstyrelsen, läkarsällskapet och läkar­ förbundet anfört torde vidare giva visst fog för antagande, alt sådan an­ mälan framdeles kommer att bli mera vanlig. Med hänsyn härtill och till de nyss angivna nackdelar, som en tvingande föreskrift kan tänkas med­ föra, anser jag att med frågan om införande av sådan föreskrift bör kun­ na anstå åtminstone till dess närmare erfarenhet vunnits om i vilken om­ fattning frivillig anmälan tillämpas. Såsom medicinalstyrelsen framhål­ lit, förefaller det lämpligt, alt i fortsättningen anmälan göres icke till sty­ relsen utan till förste provinsialläkaren eller motsvarande läkare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

188

Kungl. Maj. ts proposition nr 30.

3 och A mom.

I enlighet med de sakkunnigas förslag ha här upptagits bestämmelser,

som väsentligen överensstämma med motsvarande stadganden i 21 § mo­

torfordonsförordningen. I 4 mom. har dock på sätt de sakkunniga föror­

dat tillagts uttrycklig föreskrift, att beslut om återkallelse av körkort ge­

nom länsstyrelsens försorg skall delgivas den, som avses med beslutet.

5 och 6 mom.

I anslutning till de i 21 § 1 mom. första stycket motorfordonsförord­

ningen meddelade bestämmelserna om återkallelse av körkort på grund

av förseelse m. m. (jfr 1 mom. härovan) har i ett nästföljande stycke stad­

gats, att om förare, vars körkort återkallats, efter utgången av tiden för

återkallelsen ånyo önskar erhålla rätt att föra motorfordon, ansökan här­

om skall ställas till länsstyrelsen i det län, som i 20 § 1 mom. sägs (d. v. s.

i allmänhet länsstyrelsen i det län, inom vilket sökanden är mantalsskri­

ven). Därest tiden för indragningen bestämts till ett år eller därunder, må

ansökan avse körkortets återbekommande. Har indragningstiden bestämts

till över ett år, skall ansökan avse utfärdande av nytt körkort.

21 § 2 mom. motorfordonsförordningen innehåller närmare föreskrifter

om förfarandet vid ansökan om återbekommande av körkort eller om ut­

färdande av nytt körkort.

Departementsförslaget, som är avfattat i enlighet med vad de sakkun­

niga förordat, överensstämmer i stort sett med nyss angivna stadganden i

motorfordonsförordningen. Enligt förslaget skall dock förare, som efter

återkallelse enligt 2 mom. ånyo önskar erhålla rätt att föra motordrivet

fordon, kunna ansöka om körkortets återbekommande, därest ansökan gö-

res inom två år efter återkallelsen. Vid dylik ansökan skall i allmänhet

endast behöva företes nytt läkarintyg. Vidare har förarens rätt att åter-

bekomma körkort, som återkallats för bestämd tid, begränsats till fall, då

ansökan göres inom sex månader efter utgången av återkallelsetiden.

*

7 mom.

Här upptagna stadganden motsvara 21 § 3 mom. andra stycket motor-

fordonsförordningen. Såsom de sakkunniga förordat, torde regler i ämnen,

vilka avhandlas i 21 § 4 och 5 mom. samma förordning, böra meddelas i

vägtrafikkungörelsen.

Varning.

34 §.

Paragrafen är avfattad i huvudsaklig enlighet med de sakkunnigas för­

slag. Den överensstämmer i stort sett med de i 21 § motorfordonsförord­

ningen meddelade föreskrifterna i ämnet, med tillägg, att beslut om var­

ning genom länsstyrelsens försorg skall delgivas den, som avses med beslutet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

189

Omhändertagande av körkort.

35 §.

De av de sakkunniga föreslagna reglerna om körkorts omhändertagande överensstämma väsentligen med de föreskrifter härom, vilka meddelats i 21 § 1 mom. femte, sjätte och sjunde styckena motorfordonsförordningen. Medan enligt gällande bestämmelser körkortsinnehavare betages förarrät- ten genom själva omhändertagandet av körkortet, ha emellertid de sak­ kunniga anknutit denna rätts upphävande till ett formellt beslut om åt­ gärden, vilket skall delgivas körkortsinnehavaren. I motsats till nuvarande särskilda bestämmelser — 20 § 1 mom. sista stycket motorfordonsförord­ ningen — om vad i förevarande sammanhang skall förstås med polismyn­ dighet (bl. a. i Stockholm vederbörande poliskommissarie) ha vidare de sakkunniga för begreppet polismyndighet föreslagit den bestämning, som angives i 1944 års lag om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses.

Departementsförslaget har i stort sett utformats i enlighet med de sak­ kunnigas förslag. Med hänsyn till genomförd ändring av bestämmelserna i 11 kap. 10 § strafflagen lärer dock det av de sakkunniga föreslagna ut­ trycket »överlastad av starka drycker» böra ersättas med »berusad av star­ ka drycker eller annat ämne». Vidare torde i Stockholm beslut om körkorts omhändertagande böra ankomma på vederbörande poliskommissarie.

I fråga om viss jämkning i paragrafens andra stycke vill jag hänvisa till framställningen under 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott.

Körskola.

36 §.

Paragrafen motsvarar de bestämmelser i ämnet, vilka äro meddelade i 18 § 2 mom. motorfordonsförordningen. De föreslagna stadgandena inne­ fatta i skilda hänseenden ett fullständigande och en skärpning av nuvaran­ de föreskrifter. Med en mindre jämkning överensstämmer paragrafen med vad de sakkunniga förordat. 1

1 mom.

Enligt gällande bestämmelser skall den, som vill mot ersättning i kör­ skola eller annorledes bedriva utbildning av bil- eller motorcykelförare (yr­ kesmässig utbildning), söka tillstånd därtill hos länsstyrelsen i det län, där verksamheten skall bedrivas, över ansökan om dylikt tillstånd skall läns­ styrelsen infordra yttrande av besiktningsman, som av besiktningsmännens chefsmyndighet förklarats behörig att avgiva sådana yttranden.

Tillstånden begränsas för närvarande i praxis ofta till en viss tid. De sakkunniga ha emellertid funnit det lämpligt, alt om icke särskilda förhål­ landen annat föranleda, tillstånden utfärdas att gälla tills vidare. Väg- och vattenbgggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads

190

och Malmöhus län ha i sina remissyttranden förordat tidsbegränsning. I så­

dant hänseende har föreslagits en tillståndstid av 5 år åt gången. I samma

riktning ha flera förste bilinspektörer uttalat sig. Som skäl har anförts, att

kontrollen över körskolorna underlättades, om tillstånden gjordes tidsbe­

gränsade. Å andra sidan har bilskolornas riksförbund — under åberopande

av att bilskolorna hade ett starkt intresse av att kunna planera sin verksam­

het på lång sikt — hemställt om sådan utformning av bestämmelserna, att

tillstånd alltid skulle utfärdas att gälla tills vidare. I övriga remissyttranden

har de sakkunnigas förslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

De sakkunniga ha till stöd för sitt förslag anfört följande.

Man torde kunna antaga, att ett tillstånd, som gäller tills vidare, bättre

än ett tidsbegränsat tillstånd är ägnat att uppmuntra körskoleinnehavare

att i önskvärd omfattning nedlägga kapital på sin rörelse och i övrigt ut­

veckla densamma. Om sådan rapporteringsskyldighet, som av de sakkun­

niga förordas under 8 mom., införes och länsstyrelsen därigenom beredes

ökade möjligheter att fortlöpande följa körskolornas verksamhet, synes i

allmänhet ej heller några mera vägande skäl tala för tidsbegränsning av till­

stånden. I den mån en körskola misskötes eller dess verksamhet upphört har

länsstyrelsen möjlighet att återkalla tillståndet (jfr 9 mom.) oavsett huru­

vida detsamma gäller tills vidare eller för viss tid. Det torde också vara re­

gel att ett tidsbegränsat tillstånd på ansökan förlänges, om ej anledning till

anmärkning förekommit.

Vad de sakkunniga sålunda uttalat, är enligt min mening riktigt. För de

sakkunnigas ståndpunkt talar också den omständigheten, att standarden

hos körskolorna, därest de nu föreslagna bestämmelserna genomföras, tor­

de komma att höjas, varigenom behovet av tät omprövning blir mindre.

Körskoletillstånd synes följaktligen böra utfärdas tills vidare, om icke sär­

skilda förhållanden annat föranleda.

Såsom av det föregående framgår, innehålla nuvarande bestämmelser om

tillstånd till körskola ej någon föreskrift om att tillståndet skall vara be­

roende av om behov av den ifrågasatta körskolan prövas föreligga. I moti­

ven till 1930 års motorfordonsförordning, i vilken krav på körskoletillstånd

första gången uppställdes, uttalades tvärtom, att man genom kravet på till­

stånd icke avsett att skapa något näringstvång utan allenast en garanti för

att icke olämpliga personer utövade körskoleverksamhet. I praxis har emel­

lertid på sina håll vid behandlingen av frågor om körskoletillstånd förekom­

mit viss behovsprövning.

Trafiksäkerhetskommittén har uttalat, att tillståndsgivningen för kör­

skoleverksamheten borde ske efter kompetens och lämplighet, men att till-

ståndsmyndigheten icke borde ha rätt att reglera skolornas antal och om­

fattning efter föreliggande behov. Härom har av kommittén anförts föl­

jande.

Genom ett på behovsprövning upplagt licensförfarande skulle den förde­

len kunna vinnas, att endast så många körskolor komme till stånd, att

varje innehavare skulle kunna få sin bärgning. Ur kontrollsynpunkt kunde

det också vara fördelaktigt att ha ett begränsat antal skolor, eftersom det då

vore lättare att överblicka deras verksamhet. Vidare kunde en bättre eko­

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

191

nomisk standard uppnås hos de skolor, som finge tillstånd, om man begrän­ sade deras antal. Ur samhällsekonomisk synpunkt och med tanke på före­ fintlig knapphet på arbetskraft kunde det vara lämpligt, att varje skola och där anställd personal finge sin kapacitet utnyttjad så långt som möj­ ligt. Vid behovsprövning bortfaller den alltför hårda konkurrensen och där­ med också anledningen för skolorna att söka locka till sig elever genom att hålla billigare avgifter eller genom att utlova kortare utbildningstid än andra skolor.

Mot en behovsprövning tala å andra sidan flera synpunkter. Först och främst synes det rent allmänt sett bjuda emot att inskränka näringsfrihe­ ten annat än i de fall, då så av speciella skäl kan anses vara oundgängligen nödvändigt. Den omständigheten, att krav uppställas på vederbörande ut­ övare av ett yrke, kan i och för sig icke innebära skäl att behovspröva till­ stånd att utöva yrket (jämför läkare, tandläkare och veterinärer). Att man inom den yrkesmässiga trafiken infört behovsprövning sammanhänger med näringspolitiska överväganden. Särskilt har hänsynen till andra trafikmedel såsom järnvägar och inrikes sjöfart varit bestämmande. Körskoleutbildning- en är väsentligen av annan art än den yrkesmässiga biltrafiken; vad som varit vägledande vid utformandet av reglerna för den sistnämnda kan där­ för icke utan vidare överföras.

Lämpligheten för en pedagogisk verksamhet sådan som körskolornas lig­ ger framför allt på det personliga planet, och vissa personer kunna genom sin pedagogiska fallenhet vara bättre rustade härför än andra. Det synes önskvärt, att de pedagogiska begåvningarna på detta område få största möj­ liga handlingsfrihet och därmed tillfälle att mottaga så många elever som möjligt. Det kan icke vara riktigt att hindra dem från detta i syfte att skydda deras mindre dugande kolleger från konkurrens. Systemet med behovspröv­ ning måste vidare bliva osmidigt och svårhanterligt. Licensgivningen måste avse några år framåt, och det är uppenbarligen förenat med svårighet att avgöra hur stor tillströmningen av elever till körskolorna inom ett visst om­ råde kan väntas bliva. Ett sådant avgörande förutsätter en uppskattning av det antal personer inom området, som under dessa år befinna sig i sådan ålder, att de kunna erhålla körkort. Det förutsätter vidare en uppskattning av det antal personer, som komma att önska körkort, och hur många som komma att anlita privat utbildning. Det blir svårt att göra denna beräkning eftersom flera av dessa faktorer äro intimt avhängiga av de ekonomiska konjunkturerna. Behovet av körskolor växlar uppenbarligen starkt. Även om dessas antal under en högkonjunktur, på bekostnad av allmänhetens be­ kvämlighet, inskränkes till det minsta möjliga, torde samma antal under en lågkonjunktur komma att visa sig vara för stort för då föreliggande behov. Vid en behovsprövning måste man fastställa ett visst territorium, inom vil­ ket skolan skall verka. Detta kunde tänkas vara så ordnat, att varje skola endast finge mottaga elever, som vore bosatta inom territoriet, men härige­ nom skulle betydande olägenheter uppstå. Bundenheten vid ett geografiskt område kan därför icke få annan form än att körskolan icke tillätes före­ taga övningskörning eller meddela teoretisk undervisning annorstädes än inom sitt eget område. En sådan gränsdragning måste emellertid medföra komplikationer och överträdelser. Behovsprövningen måste komma att av­ se icke endast skolan såsom sådan utan även dess omfattning, d. v. s. an­ talet sysselsatta instruktörer och använda bilar. Vid en behovsprövning av körskolorna uppstå vidare många av de svårlösta frågor, som anmält sig vid regleringen av den yrkesmässiga trafiken. Sålunda måste man bl. a. ordna förhållandena vid innehavarens död och vid överlåtelse av rättigheten. Mot de efterlevandes berättigade intressen alt behålla en av den avlidne uppar­

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

betad rörelse kommer att stå de anställda instruktörernas jämväl rättmä-

tiga ansprak att få tillstånd att driva egen rörelse. Vid överlåtelse av kör­

skola uppstår frågan, huruvida rättigheten såsom sådan skall kunna åsät­

tas särskilt saluvärde, eller om den tillståndsgivande myndigheten skall

vaka över att säljaren endast erhåller ersättning för överlåtelse av bilar och

andra inventarier jämte skäligt good-willvärae.

1944 års trafikförfattningssakkunniga ha förklarat att de i huvudsak

kunde ansluta sig till de av kommittén framförda synpunkterna. Regler om

behovsprövning hade följaktligen ej upptagits i de sakkunnigas förslag. En

viss restriktiv prövning syntes dock ligga inom länsstyrelsens befogenhet,

därest författningsförslaget godtoges. Då de sakkunniga föreslagit, att ve­

derbörande skulle äga förutsättningar för bedrivande av körskola på sådant

sätt, att det allmännas krav på god förarutbildning bleve tillgodosett, måste

detta villkor givetvis bl. a. innefatta, att vederbörande kunde påvisa för­

utsättningar av ekonomisk art. I övrigt borde önskemålet om en god stan­

dard å körskolorna tillgodoses genom skärpta bestämmelser i fråga om

kompetensen för föreståndare, lärare och instruktörer samt kontroll öwi

skolorna.

I de flesta remissyttrandena har de sakkunnigas förslag tillstyrkts eller

lämnats utan erinran. I en del yttranden har dock behovsprövning för­

ordats. Länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kristianstads, Hallands,

Varmlands, Gävleborgs och Västernorrlands län samt bilskolornas riksför­

bund ha sålunda uttalat sig i denna riktning, likaså flera förste bilinspek­

törer. Härvid har anförts, att bedömningen av körskolebehovet ej syntes be­

hövas göras så rigorös eller vittgående, att därav kunde befaras uppkomma

de konsekvenser, vilka av trafiksäkerhetskommittén och trafikförfattnings­

sakkunniga aberopats som skäl mot en behovsprövning.

Bilskolornas riksförbunds yttrande utmynnar i en hemställan om före­

skrift, dels att länsstyrelsen skulle över ansökan om körskoletillstånd höra,

for utom besiktningsman, jämväl polismyndigheten i orten och av ärendet

berörd, erkänd yrkesorganisation, dels ock att vid prövning av frågan om

tillstånd hänsyn skulle tagas till möjligheten att inom ifrågakomna område

erhålla förarutbildning.

For egen del finner jag de skäl, som trafiksäkerhetskommittén och de sak­

kunniga anfört mot behovsprövning som villkor för körskoletillstånd, vara

övertygande. De sakkunnigas förslag lärer innebära en ur trafiksäkerhets­

synpunkt fullt tillfredsställande lösning, samtidigt som de svårigheter und­

vikas, vilka en behovsprövning otvivelaktigt skulle medföra.

2—5 mom.

Enligt nu gällande bestämmelser skall körskola stå under ledning av sak­

kunnig lärare, som är ansvarig för undervisningen. Sådan lärare skall god­

kannas av länsstyrelsen. Denna skall över ansökan om godkännande inford­

ra yttrande av besiktningsman, som av besiktningsmännens chefsmyndighet

förklarats behörig att avgiva sådana yttranden. Besiktningsmannen skall

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

193

genom särskilt prov undersöka kompetensen och lämpligheten hos den, som avses att handha undervisningen. Några regler i fråga om övrig personal vid körskola finnas ej meddelade.

De sakkunniga ha ansett sig böra förorda skärpta bestämmelser om kör­ skolornas personal. Vad i sådant hänseende föreslagits anser jag mig kun­ na i stort sett godtaga. En lättnad synes dock påkallad i fråga om den, som av länsstyrelse godkänts såsom föreståndare, lärare eller instruktör vid viss och hos samma länsstyrelse söker enahanda godkännande för annan kör­ skola. Beträffande dylik sökande har sålunda till de sakkunnigas förslag fo­ gats föreskrift, att kompetensbevis och intyg, som eljest skola åtfölja ansö­ kan om godkännande, skola ingivas allenast då länsstyrelsen så anser nödigt.

6 mom. har sin motsvarighet i 18 § 2 mom. fjärde och femte styckena motorfordonsförordningen.

7 mom. är nytt.

8 mom. ersätter föreskriften i 18 § 2 mom, tredje stycket motorfordons­ förordningen, att den, som bedriver yrkesmässig utbildning, är skyldig un­ derkasta sig den tillsyn å verksamheten, varom länsstyrelsen förordnar.

9 mom.

Momentet motsvaras av 18 § 2 mom. sista stycket motorfordonsförord­ ningen.

I en vid de sakkunnigas betänkande fogad reservation har uttalats, att om innehavare av körskoletillstånd dömts för rattfylleri eller grov vårdslöshet i trafik, tillståndet borde obligatoriskt indragas för honom. Motormännens riksförbund och advokatsamfundet ha givit uttryck för liknande uppfatt­ ning.

Klart lärer vara, att den, som gör sig skyldig till brott, som nyss sagts, därmed ådagalägger sin olämplighet att undervisa i körskola. En sådan om­ ständighet torde ock tillbörligen beaktas av vederbörande myndigheter vid utövandet av tillsynen över dem, som tjänstgöra som föreståndare, lärare eller instruktörer vid körskola. Det synes emellertid leda alltför vitt att be­ träffande innehavare av körskoletillstånd införa ett generellt stadgande av antytt innehåll. Ihågkommas bör här, att en person mycket väl kan tänkas inneha körskoletillstånd utan att därför ha något med undervisningen vid skolan att skaffa eller ens vara bosatt på den plats, där skolan bedrives.

På liknande skäl som i det föregående anförts beträffande privat övnings- körning synes det vara onödigt att -—- såsom länsstyrelsen i Gotlands lön ifrågasatt — göra privat förarutbildning beroende av tillståndsgivning i var­ je särskilt fall.

13

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 30.

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Särskilda föreskrifter för personer, som från utlandet inkommit i riket

för att tillfälligtvis här vistas.

37 §.

Här upptagna bestämmelser överensstämma i sak med vad de sakkunniga

förordat.

1 mom.

Momentet motsvarar den i 24 § motorfordonsförordningen meddelade före­

skriften, att Kungl. Maj :t bestämmer, på vilka villkor person, som i främ­

mande stat, vilken anslutit sig till den internationella konventionen rörande

biltrafik, äger rätt att föra motorfordon, må här i riket utöva dylik rätt.

2 mom.

De föreslagna stadgandena om tillstånd att föra bil eller motorcykel över­

ensstämma i stort sett med motsvarande bestämmelser i 22 § 5 och 6 mom.

samt 23 § 1 mom. motorfordonsförordningen. Tillståndet har i förslaget

åsatts beteckningen turistkörkort. Enligt förslaget skall, där ej särskilda

omständigheter annat föranleda, tillstånd meddelas — ej blott såsom nu vid

företeende av vissa intyg — utan jämväl då eljest på tillförlitligt sätt styr­

kes, att vederbörande i det främmande landet äger rätt att föra motorfordon

av det slag, varom fråga är. I kontrollsyfte har tillfogats en föreskrift, att

angående utfärdande av turistkörkort anteckning skall göras i pass eller

motsvarande legitimationshandling för sökanden. De i förslagets 33—35 §§

upptagna bestämmelserna om återkallelse och omhändertagande av körkort

samt om varning ha ansetts i tillämpliga delar böra gälla i fråga om turist­

körkort.

Reglering av förhållanden, som avses i motorfordonsförordningen 22 §

5 mom. första stycket sista punkten, torde lämpligen böra ske i vägtrafik­

kungörelsen.

AVDELNING IV.

Trafikregler.

1 kap. Inledande bestämmelser.

38 §.

Paragrafens första stycke motsvarar 1 § 1 mom. vägtrafikstadgan, vilket

föreskriver, att stadgan äger tillämpning allenast å trafik på väg. Andra

och tredje styckena sakna motsvarighet i gällande bestämmelser.

Första stycket.

Stadgandet är utformat i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Med uttrycket »bana» bör här förstås sådan del av vägen, som är genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

195

vägmärke eller eljest på särskilt sätt markerad såsom avsedd för visst slag av vägtrafikanter. Såsom bana är sålunda att beteckna körbana, cykelbana, trottoar etc. Vidare utgör, där körbana är genom målade linjer, genom stift eller på annat lämpligt sätt uppdelad för olika körfiler, varje sådan del — filbana — en särskild bana.

Andra stycket.

De sakkunniga ha till de under 6 kap. upptagna särskilda bestämmelser­ na för gående fogat föreskrift, att de i 3 kap. meddelade särskilda stadgan- dena om trafik med fordon — utom såvitt anginge tecken och signaler, be­ lysning, fordons last samt tävling med fordon — skulle i tillämpliga delar gälla för skidåkare, ridande, och personer, som ledde eller dreve kreatur. Ur systematisk synpunkt torde denna föreskrift böra flyttas till de inledan­ de bestämmelserna. Vidare förefaller det lämpligt, att skidåkare —- i lik­ het med den som åker skridskor eller rullskridskor — anses såsom gående och icke hänföres under bestämmelserna om trafik med fordon. Förevaran­ de stycke har avfattats i enlighet härmed.

Tredje stycket.

Frånsett den jämkning, som föranledes av föregående stycke, överens­ stämma de föreslagna bestämmelserna med vad de sakkunniga föreslagit.

2 kap. Bestämmelser för samtliga vägtrafikanter.

Grundregler.

39 §.

Stadgandet, som är avfattat i enlighet med de sakkunnigas förslag, mot­ svarar 2 § vägtrafikstadgan. Enligt sistnämnda paragraf skall varje väg- farande iakttaga all den omsorg och varsamhet, som till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna. Han skall vidare uppträda hän­ synsfullt mot andra vägfarande och mot dem, som bo eller eljest uppehålla sig vid vägen.

Den norska strafflagens 47 § föreskriver, att ingen kan straffas för hand­ ling, som han företagit för att rädda någons person eller gods från en eljest oundviklig fara, när omständigheterna berättigat honom att anse denna fara som särdeles betydande i förhållande till den skada, som kan vållas genom handlingen. I den danska strafflagen (14 §) finnes ett liknande stad­ gande. Däremot saknar den svenska strafflagen —■ bortsett från bestäm­ melserna om rätt till nödvärn — uttrycklig föreskrift, i vad mån den skall undgå straffansvar, vilken av en nödsituation tvingats att företaga en i princip straffbelagd handling. I den praktiska rättstillämpningen gälla emel­ lertid i vårt land liknande allmänna regler som i våra grannländer. Erinras må här om rättsfallen NJA 1932: 051 och SJT 1937:44.

I förslaget till vägtrafikförordning har behovet av särskilda regler för

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

trängande lägen beaktats genom dir