2

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Förslaget till vägtrafikförordning innefattar en samman- och omarbetning

av bl. a. gällande motorfordonsförordning och vägtrafikstadga samt uppta­

ger sådana stadganden, som ansetts vara av intresse för allmänheten. De be­

stämmelser, vilka väsentligen beröra endast myndigheterna, avses skola sam­

manföras i en tillämpningsförfattning, vägtrafikkungörelsen.

Av nyheterna i den föreslagna vägtrafikförordningen må följande här

nämnas.

Vid indelningen av de motordrivna fordonen har fordons konstruktiva

hastighet beaktats. Även fordon, som är inrättat för annat ändamål än till

person- eller godsbefordran, har sålunda -— under förutsättning att fordo­

nets konstruktiva hastighet överstiger 30 kilometer i timmen — hänförts

till motorfordon och därmed underkastats de strängare bestämmelserna för

bil och motorcykel.

Begreppet lättviktsmotorcykel försvinner.

I fråga om belysnings- eller reflexanordningar på fordon ha nuvarande

bestämmelser skärpts. Bl. a. skall hästanspänt fordon på allmän väg m. m.

vara försett med lykta eller reflexanordning för vitt eller gult sken framåt och

rött sken bakåt samt släpvagn till bil ha stopplykta. Stänkskvdd för motorfor­

don och släpvagn till bil samt körriktningsvisare för bil ha gjorts princi­

piellt obligatoriska. Dubbla bromsar fordras på tung motorcykel (tjänste-

vikt över 75 kilogram) samt vissa cyklar. Namnskylt skall finnas på cykel.

Motordrivna fordon och släpfordon ha generellt underkastats föreskrif­

ter om löpande kontroll. Därjämte har registrerings- och besiktningsskyl-

dighet stadgats icke blott — såsom nu — för motorfordon och släpvagn till

bil utan även för traktor, som är försedd med gummihjul eller med

band. Villkoren för bilhandlare att bruka motorcykel eller släpvagn utan

registrering ha skärpts. Sålunda kräves härför länsstyrelsens tillstånd.

Körkort skall endast krävas för behörighet att föra motorfordon. Sålunda

slopas föreskriften, att traktortåg icke får föras på väg utan körkort för

bil. Körkort utfärdas för bil eller för motorcykel. Bilkörkort gäller även

för motorcykel. Intill dess föraren fyllt 18 år gäller motorcykelkörkort en­

dast för lätt motorcykel (tjänstevikt högst 75 kilogram). Reglerna om kör­

korts utfärdande ha något jämkats för åstadkommande av viss decentrali­

sering i fråga om körkort för sökande med medicinska brister.

Minimitiden för återkallelse av körkort har höjts från två till tre måna­

der. Körkort, som återkallats på grund av sjukdom, skall kunna återfås,

om ansökan därom göres inom två år från återkallelsen. I regel skall då

endast fordras läkarintyg om att sjukdomstillstånd ej längre föreligger.

Utförligare bestämmelser rörande körskola ha meddelats.

Skyldigheten att vidtaga skäliga åtgärder efter trafikolycka har utsträckts

till att gälla även gående, som haft del i uppkomsten av sådan olycka.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

1 förhållande till vad nu gäller innebär bestämmelsen bl. a. den utvidgning­

en, att även gående kan ådraga sig straffansvar.

Förslagen om ändringar i automobilansvarighetstagen och trafikförsäk­

ringslagen innebära i stort sett blott, att gummihjulstraktorer förts in un­

der dessa lagars bestämmelser.

Förordningarna om ändringar i ordningsstadgan och automobilskatteför­

ordningen äro betingade av vägtrafikförordningens bestämmelser.

Förordningen om ändringar i förordningen om yrkesmässig automobil-

trafik m. m. innebär en närmare och strängare reglering av villkoren för

erhållande av trafikkort m. in.

De föreslagna författningarna avses skola träda i kraft, ändringarna i

automobilansvarighetslagen och trafikförsäkringslagen den 1 juli 1952 samt

de övriga författningarna den 1 januari samma år.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Bilar hänföras till följande slag:

a. personbil: bil, som är byggd huvudsakligen för befordran av personer,

dock, utöver föraren, högst åtta personer (passagerare);

b. buss: bil, som är byggd för befordran av flera än åtta personer (passa­

gerare) utöver föraren, även om bilen därjämte är inrättad för annat ända­

mål;

c. lastbil: bil, som är byggd huvudsakligen för befordran av gods och ej

är att hänföra till buss; såsom lastbil anses jämväl bil, som icke enligt vad

förut angivits är att hänföra till visst slag av bil.

Motorcyklar indelas i

a. lätt motorcykel: motorcykel med tjänstevikt av högst 75 kilogram;

b. tung motorcykel: motorcykel med tjänstevikt över 75 kilogram.

4 mom. I denna förordning förstås med

släpfordon: fordon, som är byggt för koppling till bil eller traktor och

avsett för person- eller godsbefordran eller för att uppbära anordningar

för bilens eller traktorns drivande;

efterfordon: fordon, som, utan att vara hänförligt till släpfordon, är kopp­

lat till bil eller traktor;

släpvagn: släpfordon, som är försett med hjul eller band;

släpsläde: släpfordon, som är försett med medar;

påhäng svagn: släpvagn, som är avsedd att genom kopplingsanordning,

bestående av tapp med vändskiva eller därmed jämförlig konstruktion,

förenas med bil eller traktor, och som är så utförd, att dess underrede (chas­

si) eller karosseri direkt vilar på det dragande fordonet;

sidvagn: fordon, som är byggt för att kopplas vid sidan av tvåhjulig

motorcykel; tillkopplad sidvagn är dock icke att anse såsom särskilt fordon;

cykel: fordon, som är avsett att av åkande framdrivas med tramp- eller

vevanordning, dock ej fordon, avsett uteslutande för lek (lekfordon);

tandemcykel: tvåhjulig cykel, som är byggd för att framdrivas av två el­

ler flera personer;

utryckningsfordon: ambulansbil samt motorfordon, som är avsett att an­

vändas av brandväsendet vid eldfara, av brandkår för beredande av hjälp

vid eller till förhindrande av olycksfall eller av polis- eller tullpersonal i

brådskande tjänsteutövning.

5 mom. Vad i denna förordning föreskrives för visst slag av fordon skall

i tillämpliga delar gälla även chassi till sådant fordon.

Föreligger särskild anledning att hänföra viss fordonstyp till annat slag

av fordon än som med tillämpning av beskrivningarna i 2—4 mom. skulle

bliva fallet, eller kan beträffande viss fordonstyp icke med ledning av dessa

beskrivningar avgöras, till vilket slag av fordon densamma är att hänföra,

bestämmer därom Konungen eller den myndighet Konungen därtill för­

ordnar.

6 mom. I denna förordning förstås med

bils eller traktors tjänstevikt: sammanlagda vikten av dels fordonet i

normalt, fullt driftfärdigt skick vid användning av tyngsta till fordonet hö­

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

7

rande karosseri, dels till fordonet hörande verktyg och reservhjul även­

som bränsle, smörjolja och vatten, dels ock föraren av fordonet;

motorcykels tjänstevikt: sammanlagda vikten av dels motorcykeln i nor­

malt, fullt driftfärdigt skick, dock oberäknat sidvagn, dels ock till motor­

cykeln hörande verktyg samt bränsle, smörjolja och vatten;

släpfordons eller sidvagns tjänstevikt: vikten av fordonet i normalt, fullt

driftfärdigt skick vid användning av tyngsta till fordonet hörande karosseri;

motorfordons, släpfordons eller sidvagns maximilast: den beräknade vik­

ten av det största antal personer och den största mängd gods, varför for­

donet är inrättat, dock att i fråga om bil förarens vikt ej medräknas;

bils eller släpfordons tolalvikt: summan av fordonets tjänstevikt och

maximilast;

fordons bruttovikt: den vikt, som vid visst tillfälle uppbäres av fordonets

samtliga hjul, band eller medar.

Vid fastställande av tjänstevikt eller maximilast skall vikten av varje

person beräknas till 70 kilogram.

Närmare bestämmelser angående fastställandet av fordons vikt och maxi­

milast meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen därtill för­

ordnar.

7 mom. I denna förordning avses med

parkering: uppställning av fordon; dock räknas ej såsom parkering upp­

ställning tillfälligt under kortare tid för åkandes på- eller avstigning, för

av- och pålastning av gods eller för annat liknande ändamål;

parkeringsplats: område, som särskilt anvisats för parkering av fordon

eller visst slag av fordon.

8 mom. Vad i denna förordning stadgas om ägare av fordon skall be­

träffande fordon, som innehaves på grund av avbetalningsköp, i stället gälla

innehavaren, trots att äganderätten ännu icke övergått på honom.

9 mom. Besiktning och annan förrättning, som i denna förordning avses,

verkställes, där ej annorlunda är angivet, av särskilda besiktningsmän.

Närmare föreskrifter angående besiktningsmännen och deras verksamhet

meddelas av Konungen eller av Konungen förordnad chefsmyndighet.

Fordon får tagas i bruk på väg, endast om fordonet är tillförlitligt ur

säkerhetssynpunkt och i övrigt lämpligt för trafik. I d-essa hänseenden gäl­

ler för vissa slag av fordon vad nedan i 3—8 §§ stadgas.

AVDELNING II.

Bestämmelser om fordon.

1 kap. Fordons beskaffenhet och utrustning.

Allmänna bestämmelser.

2

§.

8

Närmare bestämmelser om anordningar, som i 3—8 §§ avses, meddelas,

där så finnes erforderligt, av Konungen eller den myndighet som Konungen

därtill förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Bil.

3 §•

1 mom. Bil skall vara försedd med

a) effektiv styrinrättning;

b) effektiv bromsutrustning, bestående av antingen två av varandra obe­

roende system för bromsning eller ett system, som kan påverkas av två

av varandra oberoende anordningar; åtminstone ett system skall kunna på

sluttande mark kvarhålla bilen, även om föraren lämnat denna;

c) om bilens tjänstevikt överstiger 450 kilogram, anordning för backning;

d) antingen luftringar eller ock andra ringar, medar eller band av be­

skaffenhet, som godkänts av den myndighet Konungen därtill förordnar;

e) framtill minst två på samma höjd, en på vardera sidan av bilen, an-

bragta lyktor, som kunna visa vitt eller gult sken av sådan sammanlagd

ljusstyrka, att bilen under mörker kan föras på betryggande sätt; och skola

lyktor med bländande sken kunna snabbt avbländas på tillfredsställande

sätt;

f) baktill dels lykta, varigenom på bilen anbragt bakre registrerings-, in­

terims- eller saluvagnsskylt kan så belysas med vitt sken, att den under

mörker lätt avläses (skyltlykta), dels lykta, som kan visa rött sken bakåt

(baklykta), dels ock lykta, som vid användning av fotbroms eller motsva­

rande anordning kan visa rött eller gult sken bakåt (stopplykta); och få

dessa lyktor kombineras;

g) apparat, med vilken kan givas ljudsignal med jämn, dov ton;

h) med lyse försedd anordning, som kan tydligt visa ändrad körriktning

och vid användning är väl synlig såväl framifrån som bakifrån (körrikt-

ningsvisare); dock erfordras icke sådan anordning på chassi utan förar­

hytt;

i) backspegel, så placerad, att föraren med densamma kan iakttaga den

bakomvarande trafiken; dock behöver chassi utan förarhytt icke vara för­

sett med backspegel;

j) om förbränningsmotor användes, effektiv anordning för att hindra

störande ljud från avloppsgaserna (ljuddämpare);

k) stänkskydd, bestående av stänkskärmar eller däremot svarande an­

ordningar; stänkskydd erfordras dock icke på chassi och ej heller på sådan

lastbil, varest skyddet finnes medföra avsevärd olägenhet med hänsyn till

bilens konstruktion och ändamål; samt

l) tillfredsställande kopplingsanordning, om bilen är avsedd för att draga

släpfordon.

2 mom. Förarplatsen på bil skall vara rymlig och så anordnad, att den

medgiver bekväm körställning samt god utsikt över vägen och åt sidorna.

h) stänkskydd, bestående av stänkskärmar eller däremot svarande an­

ordningar.

Vad i 3 § 2—4 mom. är stadgat om bil skall i tillämpliga delar gälla även

för motorcykel.

2 mom. Till tvåhjulig lätt motorcykel eller till trehjulig motorcykel får

icke kopplas annat fordon. Till tvåhjulig tung motorcykel får icke kopplas

annat fordon än sidvagn; och får fordonens sammanlagda tjänstevikt icke

överstiga 400 kilogram.

3 mom. På tillkopplad sidvagn skall framtill på den från motorcykeln

vända sidan finnas lykta, som kan visa vitt eller gult sken framåt. Om

sidvagnen är kopplad till höger om motorcykeln, skall sidvagnen dess­

utom baktill på högra sidan vara försedd med lykta, som kan visa rött sken

bakåt, eller ock med reflexanordning, som vid belysning återkastar rött

sken.

Tillkopplad sidvagn skall vidare hava stänkskydd, bestående av stänk­

skärmar eller däremot svarande anordningar.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Traktor och motorredskap.

5 §•

1 mom. Traktor skall vara försedd med

a) effektiv styrinrättning;

b) minst en effektiv broms; och skall åtminstone en broms äga förmåga

att på sluttande mark kvarhålla fordonet, även om föraren lämnat detta;

samt

c) tillfredsställande kopplingsanordning.

2 mom. Vid färd under mörker på allmän väg, gata eller annan allmän

plats, där tillfredsställande belysning ej finnes, skall på traktor föras minst

två på samma höjd, en på vardera sidan av fordonet, anbragta lyktor, vilka

kunna framåt kasta vitt eller gult sken av sådan sammanlagd ljusstyrka, att

traktorn kan föras på betryggande sätt. Dessa lyktor skola, om de hava

bländande sken, kunna snabbt avbländas på tillfredsställande sätt. Vid färd

som nyss sagts skall dessutom baktill på traktorn föras lykta, som kan visa

rött sken bakåt (baklykta), eller reflexanordning, som vid belysning åter­

kastar rött sken. Baklykta eller reflexanordning erfordras dock ej, då sådan

anordning finnes på tillkopplat fordon.

Då skäl därtill prövas föreligga, äger, såvitt angår stads område, stads­

myndighet, som nedan angives, och eljest länsstyrelsen förordna, att bestäm­

melserna i föregående stycke skola vinna tillämpning även beträffande viss

enskild väg. Sådant förordnande skall bekantgöras i den ordning vederbö­

rande myndighet bestämmer.

Med stadsmyndighet avses i detta moment poliskammare eller, där sådan

saknas, magistrat eller kommunalborgmästare.

3 mom. Då traktor i annat fall än i 2 inom. sagts föres på väg under mör­

ker, skall den vara försedd antingen med en eller flera lyktor så anbragta,

2 mom. Släpsläde, som dragés av bil, skall hava tillfredsställande kopp-

lingsanordning.

Vid färd under mörker skall baktill på släpsläde, som här avses, eller på

slädens last föras lykta, som kan visa rött sken bakåt (baklykta), eller

reflexanordning, som vid belysning återkastar rött sken. Vad sålunda före-

skrives skall vid färd med flera släpslädar äga avseende endast å den sista

av dessa.

3 mom. Släpsläde, som dragés av bil, skall vara försedd med anordning

till skydd mot slirning i sidled. Sådan anordning ävensom anordning, som

eljest till skydd mot slirning anbringas på släpfordon, skola vara så be­

skaffade, att de ej skada vägen.

4 mom. Släpfordon, som dragés av traktor, skall hava tillfredsställande

kopplingsanordning.

Vid färd med släpfordon, som här avses, eller efterfordon under mörker

på allmän väg, gata eller annan allmän plats, där tillfredsställande belys­

ning ej finnes, skall baktill på fordonet eller dess last finnas belysnings-

anordning, som kan visa rött sken bakåt (baklykta), eller ock reflexanord­

ning, som vid belysning återkastar rött sken. Vad nu sagts skall vid färd

med flera släpfordon eller efterfordon gälla blott det sista av dem.

Vad i 5 § 2 mom. andra och tredje styckena är stadgat för där avsett fall

skall äga motsvarande tillämpning på bestämmelserna i föregående stycke.

12

Kungi. Maj:ts proposition nr 30.

Cykel.

V §•

1 mom. Cykel skall vid cykling vara försedd med

a) minst en effektiv broms; dock krävas minst två av varandra oberoen­

de, effektivt verkande bromsar i fråga om tandemcykel, cykel huvudsak­

ligen avsedd för godsbefordran, cykel med tre eller flera hjul samt cykel

med tillkopplat fordon; och skall, såvitt angår cykel med tre eller flera hjul

eller med tillkopplat sidofordon, åtminstone en broms kunna på sluttande

mark kvarhålla cykeln, även om föraren lämnat denna;

b) under mörker dels framtill lykta, som kan visa vitt eller gult sken av

tillräcklig ljusstyrka för att cykeln skall kunna föras på betryggande sätt,

och som, därest den har bländande sken, kan snabbt avbländas på tillfreds­

ställande sätt, dels ock baktill antingen lykta, som visar rött sken bakåt,

eller reflexanordning, som vid belysning återkastar rött sken;

c) ringklocka; samt

d) på lämplig, lätt synlig plats anbragt skylt av metall, upptagande i tyd­

lig skrift ägarens namn samt hans adress eller identitetsbeteckning i folk­

bokföringen.

2 mom. Fordon, som kopplats vid sidan av cykel, skall vid cykling under

mörker framtill på den från cykeln vända sidan vara försett med lykta,

som visar vitt eller gult sken framåt, eller ock reflexanordning, som vid be­

14

Kungl. Alaj.ts proposition nr 30.

3 kap. Kontroll över motordrivna fordon och sliipfordon.

A. Kontroll genom registrering.

Allmänna bestämmelser om fordonsregister samt om registrerings- och

besiktningsskyldighet.

10

§.

1 mom. Hos länsstyrelse skola föras bilregister och bilreservregister samt

hos myndighet, som Konungen bestämmer, centralt bilregister.

2 mom. Motorfordon, traktorer, som äro försedda med gummihjul eller

med band, samt släpfordon skola upptagas och redovisas i bilregister eller

bilreservregister enligt vad i 3 mom. samt 16—20 §§ närmare stadgas.

Fordon, som är upptaget i bilregister, benämnes registrerat. Fordon, upp­

taget i bilreservregister, benämnes reservregistrerat.

3 mom. Bilregister föres i löpande följd i särskilda serier för bilar,

motorcyklar, traktorer och släpfordon.

Fordon skall vid upptagande i bilregister tilldelas ett ordningsnummer,

vilket, jämte en bokstavsbeteckning för länet, utgör fordonets registrerings­

nummer.

Länen betecknas sålunda:

A utmärker Stockholms stad,

B

»

Stockholms län,

C

»

Uppsala län,

D

»

Södermanlands län,

E

»

Östergötlands län,

F

»

Jönköpings län,

G

»

Kronobergs län,

H

»

Kalmar län,

I

»

Gotlands län,

K

»

Blekinge län,

L

»

Kristianstads län,

M

»

Malmöhus län,

N

»

Hallands län,

0

»

Göteborgs och Bohus län,

P

»

Älvsborgs län,

R

»

Skaraborgs län,

S

»

Värmlands län,

T

»

Örebro län,

U

»

Västmanlands län,

W

)>

Kopparbergs län,

X

»

Gävleborgs län,

Y

»

Västernorrlands län,

Z

»

Jämtlands län,

AC

»

Västerbottens län,

BD

»

Norrbottens län.

lämnande enligt berörda lagar eller dess hemförande efter förfogande eller

rekvisition.

3 mom. Om undantag i övrigt från bestämmelserna i 1 mom. stadgas

i 12, 13 och 27 §§.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Fordons brukande enligt interimslicens.

12

§.

1 mom. Utan hinder av vad i 11 § stadgas må fordon brukas under för­

utsättning

1. att härtill meddelats tillstånd (interimslicens) enligt föreskrifterna i

2 inom.;

2. att, såvitt angår motorfordon eller traktor, fordonet är försett med

interimsskylt enligt bestämmelserna i 3 mom. och 21 § 1 mom.; samt

3. att fordonet inom ett år före brukandet antingen godkänts vid regist-

reringsbesiktning eller ock upptagits i typintyg, samt att fordonet icke där­

efter underkastats sådan ändring, som avses i 10 § 4 mom.

Under 3 punkten här ovan angivet villkor skall dock icke gälla, där for­

donet endast brukas

a) av den, som yrkesmässigt eller i företag med egen verkstad tillverkar

eller reparerar fordon, för provkörning av fordon i samband med tillverk­

ningen eller reparationen;

b) för färd kortaste lämpliga väg från hamn, järnvägsstation, fabrik,

reparationsverkstad, förvaringslokal eller liknande till sådan plats eller lokal

eller till garage;

c) för färd kortaste lämpliga väg till och från besiktningsman för besikt­

ning; eller

d) för provkörning vid besiktning.

På reservregistrerat fordon, som är vederbörligen försett med registre­

ringsskylt, erfordras ej interimsskylt. Detta gäller dock icke fordon, som

hålles till salu av den, som yrkesmässigt driver tillverkning av eller handel

med motorfordon, traktorer eller släpfordon.

2 mom. Interimslicens utfärdas av polismyndighet.

Ansökan om interimslicens skall göras skriftligen av fordonets ägare och

innehålla upplysning om ägarens fullständiga namn, yrke, hemvist och

postadress, anteckning om den dag, då fordonet förvärvats, samt erforder­

liga uppgifter för fordonets identifiering.

Interimslicens för motorfordon eller med gummihjul försedd traktor må

utfärdas endast om sökanden i två exemplar ingiver bevis, att fordonet är

trafikförsäkrat.

Interimslicens utfärdas för en tid av en månad. Licensen är avgiftsfri.

Interimslicens skall under färd medföras och på tillsägelse uppvisas för

besiktningsman eller polisman.

Närmare bestämmelser om interimslicens meddelas av Konungen eller den

myndighet Konungen därtill förordnar.

18

Kungi. Mcij:ts proposition nr 30.

Därest saluvagnslicens icke utnyttjats under senaste tolv månader eller

skälig anledning därtill eljest föreligger, kan licensen återkallas av den

länsstyrelse, som utfärdat densamma.

3 mom. Länsstyrelse, som utfärdat saluvagnslicens, gällande för motor­

fordon, traktor eller släpvagn, skall under nedan angivna villkor tillhanda­

hålla licensinnehavaren erforderligt antal saluvagns skyltar. För varje mo­

torfordon utlämnas två skyltar och för varje traktor eller släpvagn en

skylt.

Saluvagnsskylt må utlämnas endast under villkor

att, såvitt angår motorfordon eller släpvagn, saluvagnsskatt blivit erlagd,

att, såvitt angår motorfordon eller med gummihjul försedd traktor, i två

exemplar ingives bevis om trafikförsäkring för varje fordon, varå skylten

skall användas,

samt att för varje skylt erlägges fem kronor i avgift.

Saluvagnsskylt, utlämnad under visst kalenderår, får efter årets utgång

fortfarande nyttjas, så länge saluvagnslicensen gäller, under villkor att in­

nehavaren årligen under december månad för det följande året fullgör vad

ovan i fråga om skatt, försäkring och avgift är stadgat för skyltens utläm­

nande.

Har saluvagnslicens återkallats eller rätt att nyttja utlämnad saluvagns­

skylt eljest upphört, skall dylik skylt omedelbart återställas till vederböran­

de länsstyrelse.

Angående rätt att återfå skatt i fall, då saluvagnsskylt återställes under

löpande kalenderår, gäller vad därom särskilt stadgas.

4 mom. Vid färd med fordon enligt saluvagnslicens i andra fall än som

i 12 § 1 mom. a—d) avses skall, till styrkande av att fordonet inom ett år

före brukandet godkänts vid registreringsbesiktning eller upptagits i typin­

tyg, medföras antingen besiktningsinstrumentet eller typintyget eller ock

särskilt bevis, meddelat av den, som utfärdat instrumentet eller typintyget

eller av polismyndighet, för vilken instrumentet eller typintyget företetts.

Här avsett instrument, typintyg eller bevis skall på tillsägelse uppvisas för

besiktningsman eller polisman.

För registerföringen erforderlig besiktning.

Registreringsbesiktning.

14 §.

1 mom. Befinnes vid sådan besiktning av fordon, som är avsedd att ligga

till grund för registerföring beträffande fordonet (registreringsbesiktning),

att fordonet är i föreskrivet skick, skall besiktningsmannen utfärda besikt-

ningsinstrument.

2 mom. Innan besiktningsinstrument utfärdas beträffande släpfordon, som

icke på godtagbart sätt åsatts tillverkningsnummer, skail besiktningsman­

20

Kungi. Maj:ts proposition nr 30.

om chassi, försetts med karosseri. Denna skyldighet gäller dock icke den,

som innehar saluvagnslicens, såvitt angår fordon, som av hononx förvaras

i lager eller hålles till salu.

Har släpfordon, som förut icke registrerats, tagits i bruk enligt inte-

rimslicens, skall ansökan om registrering av fordonet göras av ägaren inom

tre veckor från det fordonet togs i bruk.

2 mom. Har fordon, som efter tidigare registrering avförts ur bilre­

gistret, åter tagits i bruk enligt interimslicens, skall ansökan om ny regist­

rering göras av ägaren inom tre veckor från det fordonet togs i bruk.

3 mom. Inträffar i fråga om registrerat fordon sådan förändring be­

träffande dess hemort, att detsamma enligt 16 § skall registreras i annat

län, skall ägaren inom tre veckor från det förändringen inträdde göra an­

sökan om ny registrering hos länsstyrelsen i det län, där registreringen

skall ske. Då hemorten ändras på den grund, att äganderätten till fordo­

net övergår genom arv eller testamente, skall dock nyssnämnda tid räk­

nas, där arvskifte erfordras, från det detta hölls, men i annat fall, vid

arv, från det bouppteckning efter arvlåtaren avslutades, och, vid testa­

mente, från det testamentet blev beståndande.

Ansökan om ny registrering i fall, som i första stycket avses, behöver

icke göras av den, som innehar saluvagnslicens, där av denne förvärvat

fordon försäljes inom tre veckor efter förvärvet; dock skall han inom sam­

ma tid göra anmälan om förvärvet och försäljningen av fordonet och om

tiderna härför till den länsstyrelse, hos vilken fordonet är registrerat.

Har fordon övergått till ny ägare, är förre ägaren alltid berättigad att

härom göra anmälan hos den länsstyrelse, där fordonet är registrerat. Ge­

nom sådan anmälan upphör icke den nye ägarens skyldighet att söka re­

gistrering eller göra anmälan enligt vad ovan sagts.

4 mom. Ansökan om registrering av fordon skall göras skriftligen och

innehålla:

dels uppgift om ägarens fullständiga namn, yrke, hemvist och post­

adress;

dels, i fråga om fordon, som förut registrerats, uppgift om det fordonet

därvid tilldelade registreringsnumret;

dels ock, i fråga om fordon, som tagits i bruk enligt interimslicens, upp­

gifter om den myndighet, som utfärdat licensen, datum för utfärdandet och

licensens nummer.

Ansökan skall vara åtföljd av:

dels vederbörligt besiktningsinstrument eller typintyg i tre exemplar el­

ler, om instrumentet eller typintyget tidigare lagts till grund för registre­

ring, i ett exemplar;

dels intyg av sökanden, att fordonet icke efter instrumentets eller typ­

intygets utfärdande undergått sådan ändring, som i 10 § 4 mom. avses;

dels, såvitt angår motorfordon eller med gummihjul försedd traktor, be­

vis i två exemplar om trafikförsäkring, dock att sådant bevis icke behöver

företes beträffande fordon tillhörande den, som yrkesmässigt driver han­

22

Har vid registreringsbesiktningen utrönts, att fordonet ombyggts till for­

don av annat slag än det, till vilket det vid registrering tidigare hänförts,

skall vid anmälan om besiktningen, utöver vad ovan sagts, i tillämpliga

delar iakttagas vad som stadgas beträffande ansökan om registrering.

Vid anmälan om ny trafikförsäkring skall fogas nytt försäkringsbevis

i två exemplar.

3 mom. övergår reservregistrerat fordon till ny ägare, skall anmälan

härom göras hos den länsstyrelse, där fordonet är reservregistrerat. Be­

träffande dylik anmälan skall i tillämpliga delar gälla vad i 1 mom. stad­

gats i fråga om registrerat fordon.

Anmälan enligt 2 mom. c) skall göras även för reservregistrerat fordon.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Anmälan för avregistrering m. m.

19 §.

1 mom. Har ägare av registrerat motorfordon eller registrerad traktor

för avsikt att under viss tid eller tills vidare icke bruka fordonet eller äm­

nar ägare av registrerat släpfordon icke vidare låta fordonet dragas av bil,

må anmälan om förhållandet göras hos länsstyrelsen för fordonets över­

förande från bilregistret till bilreservregistret. Anmälan skall göras skrift­

ligen och åtföljas av stadgad avgift.

2 mom. Har registrerat fordon förstörts eller har med sådant fordon

eljest vidtagits åtgärd, på grund varav kan antagas, att fordonet icke vidare

kommer att brukas här i riket såsom registreringspliktigt fordon, skall äga­

ren inom tre veckor från det han fått vetskap om dylikt förhållande göra

anmälan därom hos länsstyrelsen för fordonets avförande ur bilregistret.

Anmälan skall göras skriftligen samt åtföljas av bevis om de meddelade

uppgifternas riktighet.

Bestämmelserna i detta mom. skola i tillämpliga delar gälla även för

reservregistrerat fordon.

Länsstgrelsens verksamhet m. m.

20

§.

1 mom. Om vid registreringsansökan eller annan anmälan till bilregistret

de föreskrifter, som finnas för varje fall meddelade, icke iakttagits, skall

registrering eller anteckning till registret vägras. Registrering skall vidare

vägras, om det befinnes, att fordonet icke är i föreskrivet skick.

2 mom. Fordon skall efter anmälan enligt 19 § avföras ur bilregistret.

Även oan sådan anmälan icke inkommit, må fordon avföras ur bilregistret,

om länsstyrelsen erhållit kännedom om att förhållande, som avses i 19 §

2 mom., inträffat i fråga om fordonet.

Har den, som i bilregistret är eller bör vara antecknad såsom ägare av

fordon, icke kunnat under två på varandra följande kalenderår anträffas

för uttagande av skatt, som för nämnda år debiterats för fordonet, må detta

avföras ur registret.

och, såvitt angår trehjulig motorcykel, som är byggd för godsbefordran,

maximilast;

d) beträffande motorcykel med tillkopplad sidvagn, dels motorcykelns

tjänstevikt, dels ock sidvagnens tjänstevikt och, om sidvagnen är byggd för

godsbefordran, maximilast;

e) beträffande släpfordon, dels fordonets registreringsnummer, dels ock

fordonets tjänstevikt, bredd och maximilast ävensom det största antal pas­

sagerare fordonet är avsett att föra.

3 mom. På registrerad lastbil skall på utifrån väl synlig plats tydligt fin­

nas angiven bilens maximilast.

24

Kanal. Maj.ts proposition nr 30.

B. Löpande kontroll.

Övervakning genom länsstyrelse.

22

§.

Länsstyrelse äger, när så finnes påkallat, förelägga ägare av motordrivet

fordon eller släpfordon att inom viss tid inställa fordonet hos besiktnings­

man till kontrollbesiktning enligt 24 §.

Då besiktning eller annan undersökning av motordrivet fordon eller släp­

fordon därtill föranleder eller då sådant fordon undanhålles besiktning, som

förelagts av länsstyrelse eller vid flygande inspektion, som i 23 § sägs, må

länsstyrelsen meddela förbud att använda fordonet (körförbud). Förbudet,

som skall delgivas fordonets ägare, länder till omedelbar efterrättelse och

gäller för hela riket intill dess besiktningsman efter kontrollbesiktning in­

tygat, att fordonet är i föreskrivet skick.

Flygande inspektion.

23 §.

Polisman, som länsstyrelse förordnat härtill, så ock besiktningsman äger

att undersöka och provköra motordrivet fordon eller släpfordon, som av

honom anträffas på väg, för kontroll av fordonets beskaffenhet och ut­

rustning (flygande inspektion).

Befinnes fordonet vara så bristfälligt, att det ej utan uppenbar fara för

trafiksäkerheten kan vidare nyttjas, äger förrättningsmannen meddela kör­

förbud beträffande fordonet. Förbudet länder till omedelbar efterrättelse

och gäller för hela riket intill dess bristen blivit avhjälpt och besiktningsman

efter kontrollbesiktning intygat, att fordonet är i föreskrivet skick. Förbu­

det må dock dessförinnan hävas av länsstyrelse, om skäl därtill anses före­

ligga-

Befinnes fordonet vara bristfälligt, dock i mindre omfattning än nyss

nämnts, äger förrättningsmannen, om påpekande eller erinran anses icke

vara tillfyllest, förelägga fordonets ägare att avhjälpa anmärkta bristfällig­

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

6 kap. Särskilda bestämmelser om motorfordon och släpfordon, som

från utlandet införts i riket för att tillfälligtvis här brukas.

27 §.

7 mom. Angående rätt att, utan hinder av vad i 11 § stadgas, på grund

av internationella överenskommelser eller eljest i särskilda fall här i riket

tillfälligt bruka i utlandet registrerat motorfordon eller släpfordon gäller

vad Konungen därom förordnar.

2 mom. Har, i annat fall än som avses i 1 inom., motorfordon eller släp­

fordon för tillfälligt brukande införts till riket av person, som endast till­

fälligtvis skall vistas här, må, utan hinder av vad i 11 § stadgas, motorfor­

donet brukas och släpfordonet dragas av bil under förutsättning *

1. att härtill meddelats tillstånd (turistvagnslicens) enligt föreskrifterna

i 4 mom.;

2. att, såvitt angår motorfordon, fordonet är försett med turistvagnsskglt,

varom förmäles i 5 mom.; samt

3. att fordonet antingen enligt intyg, som nedan sägs, uppfyller de i det

land, varest fordonet är registrerat, gällande föreskrifterna för att få an­

vändas i trafik eller ock undergått kontrollbesiktning och därvid befunnits

vara i sådant skick, som i 6 mom. sägs.

Intyg skall vara utfärdat av svensk konsul eller av polismyndighet i det

främmande landet eller av konsul, som företräder detta land här i riket,

samt företes vid ansökan om turistvagnslicens.

3 mom. Utan hinder av villkoren under 2 mom. 1—3 punkterna må for­

don, som från utlandet införts enligt vad i sagda mom. sägs, framföras till

närmaste plats, där polismyndighet finnes.

I 2 mom. under 3 punkten angivet villkor äger icke tillämpning, där for­

don endast brukas för sådan färd, som avses i 12 § 1 mom. a—d).

4 mom. Turistvagnslicens utfärdas av polismyndighet.

Ansökan om turistvagnslicens skall göras skriftligen och innehålla upp­

lysning om namnet såväl å fordonets ägare som, därest ägaren icke till

riket medföljer, å den person, som förfogar över fordonet, ävensom dessas

yrke, hemvist och postadress samt erforderliga uppgifter för fordonets iden­

tifiering.

Turistvagnslicens får icke utfärdas, såvida ej sökanden styrker, att han

fullgjort vad honom, enligt vad därom särskilt stadgas, åligger i fråga om

erläggande av skatt för fordonet.

Turistvagnslicens skall utfärdas enligt formulär, som fastställes av Ko­

nungen, och gäller för ett år från utfärdandet. Har sökanden företett in­

tyg, som i 2 mom. sägs, skall licensen förses med anteckning härom.

Över fordon, för vilka utfärdats turistvagnslicens, skall polismyndighet

föra särskilt register. Närmare bestämmelser om dylikt register meddelas

av Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar.

Turistvagnslicens skall under färd medföras och på tillsägelse uppvisas

för besiktningsman eller polisman.

28

K ungt. Maj:ts proposition nr 30.

2 kap. Särskilda bestämmelser om förare av motorfordon.

Krav på körkort.

29 §.

1 mom. Motorfordon får föras endast av den, som genom körkort, ut­

färdat av länsstyrelse, är berättigad att föra fordonet.

Körkort utfärdas för bil eller motorcykel och gäller för färd i hela riket.

Körkort för bil berättigar även till förande av motorcykel.

Körkort må meddelas för bil endast den, som fyllt 18 år, och för motor­

cykel endast den, som fyllt 16 år. Körkort för motorcykel gäller, om inne­

havaren icke fyllt 18 år, endast för lätt motorcykel.

2 mom. Körkort skall under färd medföras och på tillsägelse uppvisas för

besiktningsman eller polisman. Körkortet skall vara i sådant skick, att det

utan svårighet kan avläsas.

3 mom. Om undantag från bestämmelserna i denna paragraf stadgas i 30

och 37 §§.

övningskörning.

30 §.

1 mom. Den, som för att erhålla körkort vill förvärva färdighet i körning

med motorfordon, må, utan hinder av att han icke innehar körkort, föra

sådant fordon vid övningskörning under förutsättning

1. att han fyllt 18 år eller, om körningen sker med lätt motorcykel, 16 år;

2. att körningen sker under uppsikt av person, som fyllt 21 år och inne­

har körkort för fordon av det slag, bil eller motorcykel, körningen avser,

samt har längre tids vana och skicklighet i fråga om körning med sådant

fordon; samt

3. att, såvitt angår körning med bil, den, som utövar uppsikt över kör­

ningen, medföljer i bilen vid den körandes sida.

Den, som har uppsikt över övningskörning, anses som förare vid sådan

körning.

2 mom. Om den, som redan innehar körkort men önskar uppöva sin fär­

dighet i körning, för vilken körkortet gäller, träffat avtal om övningskör­

ning med någon, som bedriver körskola enligt 36 §, anses den, vilken enligt

avtalet utövar uppsikt över sådan körning, som förare vid körningen.

Förarprov.

31 §.

1 mom. Den, som önskar erhålla körkort, skall undergå förarprov inför

besiktningsman.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Vid ansökan skola fogas

a) de i 31 § 1 mom. a—c) nämnda handlingarna;

b) i 31 § 4 mom. angivet kompetensbevis, utfärdat inom tre månader före

ansökningen;

c) intyg, utfärdat inom tre månader före ansökningen, av polismyndig­

heten i sökandens mantalsskrivningsort, att sökanden under de senaste

två åren gjort sig känd för nyktert levnadssätt och med hänsyn till sina

personliga förhållanden i övrigt icke kan anses olämplig såsom förare av

motorfordon; dock må detta kunna styrkas i annan ordning, om sökanden

under angivna tid icke varit mantalsskriven här i riket.

Innan intyg, som angives under c), utfärdas, skall polismyndigheten in­

hämta yttrande från polismyndighet i annan ort, där sökanden må hava va­

rit mantalsskriven under ifrågavarande tid.

Polismyndighet skall före utfärdande av intyg eller avgivande av yttrande

höra vederbörande nykterhetsnämnd samt, om så finnes erforderligt, jämväl

annan, som äger kännedom i saken.

Intyg, som nyss sagts, är avgiftsfritt.

Sedan frågan om utfärdande av intyg blivit slutligt prövad, skall polis­

myndigheten i sökandens mantalsskrivningsort ofördröjligen till vederbö­

rande länsstyrelse insända införskaffade yttranden över sökandens nykter-

lietsförhållanden.

Sökande är skyldig att, där länsstyrelse eller polismyndighet så påford­

rar, förete intyg om sin mantalsskrivningsort under tid, som avses under c).

2 mom. Har sökande fullgjort vad i 1 mom. föreskrivits, må länsstyrel­

sen, sedan av polismyndighet införskaffade yttranden kommit länsstyrelsen

tillhanda, och efter den ytterligare utredning, som kan finnas erforderlig,

för honom utfärda körkort. För sökande, som lider av sådant lyte, sådan

sjukdom eller sådan syn- eller hörselnedsättning, som väsentligen minskar

hans förmåga att föra motorfordon, må körkort dock utfärdas allenast i de

fall och på de villkor, som Konungen bestämmer.

Formulär till körkort fastställes av Konungen.

På körkort skall innehavarens födelsetid finnas angiven.

Då körkort för motorcykel utfärdas för person, som icke fyllt 18 år, skall

på körkortet antecknas, att kortet intill den dag, då innehavaren uppnår

nämnda ålder, endast gäller för lätt motorcykel.

Om sökanden icke utan glasögon har erforderlig synskärpa, skall på kör­

kortet anmärkas, att han är skyldig att vid förande av motorfordon bära

nödiga glasögon.

3 mom. Har körkort för bil tilldelats någon, som förut innehar körkort

för motorcykel, åligger det honom att efter anmaning överlämna sistnämnda

körkort till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet för bil. Länsstyrelsen

skall, om körkortet för motorcykel utfärdats av annan länsstyrelse, under­

rätta denna om kortets återställande.

4 mom. Har körkort förstörts eller förkommit eller undergått sådan för­

ändring, att det icke lämpligen kan användas, må efter ansökan hos läns­

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

bestämmas viss tid, efter vars utgång föraren efter ansökan ånyo må kunna

erhålla körkort. Denna tid skall utgöra

a) minst ett och högst fem år, då föraren dömts för brott, som under

1 punkten sägs, och som begåtts inom fem år efter det föraren dömts för

brott, som nyss sagts;

b) minst sex månader och högst två år, då föraren eljest dömts för brott,

som under 1 punkten sägs;

c) minst tre månader och högst två år, då körkort eljest återkallas.

1 tiden skall inräknas den tid, varunder beslut om återkallelse tills vidare

enligt 3 mom. och om omhändertagande enligt 35 § varit gällande.

2 mom. Om förares förutsättningar för rätt att föra motorfordon blivit så

väsentligen minskade genom sjukdom, skada eller dylikt, att han ur trafik-

säkerhetssynpunkt icke vidare hör innehava körkort, skall den länsstyrelse,

som utfärdat körkortet, återkalla detsamma.

Länsstyrelse äger, när så finnes påkallat, ålägga förare att inom viss tid

förete nytt läkarintyg vid äventyr att körkortet eljest återkallas.

3 mom. Uppstår fråga om återkallelse av körkort och föreligga därvid

sådana omständigheter, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att

föra motorfordon, skall länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut om åter-

kallelsen fattas, återkalla körkortet tills vidare i avvaktan på det slutliga

beslutet.

Har till länsstyrelsen inkommit beslut om körkorts omhändertagande en­

ligt 35 § första stycket, skall länsstyrelsen skyndsamt förordna, huruvida

körkortet skall återkallas tills vidare eller återställas till föraren. Då beslut

om körkorts omhändertagande meddelats enligt 35 § andra stycket, skall

länsstyrelsen efter därom mottagen underrättelse återkalla körkortet tills

vidare.

4 mom. Beslut om återkallelse av körkort skall genom länsstyrelsens för­

sorg delgivas den, som avses med beslutet.

Har återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna

körkortet till länsstyrelsen.

Skulle beslut om återkallelse efter anförda besvär bliva upphävt, skall

körkortet återställas till föraren.

5 mom. önskar förare, vars körkort återkallats enligt 1 mom., efter ut­

gången av den enligt samma moment bestämda tid ånyo erhålla rätt att föra

motorfordon, eller önskar förare, vars körkort återkallats enligt 2 mom.,

åter erhålla sådan rätt, skall ansökan härom ställas till länsstyrelsen i det

län, som i 32 § 1 mom. sägs.

Ansökan må avse körkortets återfående:

a) om vid återkallelse enligt 1 mom. tiden för återkallelsen bestämts till

ett år eller därunder och ansökan göres inom sex månader efter utgången

av åter kallelsetiden; samt

b) om återkallelse skett enligt 2 mom. och ansökan göres inom två år

efter återkallelsen.

I andra fall än nu nämnts skall ansökan avse utfärdande av nytt körkort.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

förmågan att föra motorfordon utan risk för liv eller egendom, skall i Stock­

holm vederbörande poliskommissarie och i övriga delar av riket polismyn­

dighet skyndsamt besluta om körkortets omhändertagande.

Misstankes förare för att vid färd med motorfordon eller med traktor, till

vilken släpfordon kopplats, hava brutit mot 4 § lagen om straff för vissa

trafikbrott, och visar blodundersökning, att föraren under färden haft en

alkoholkoncentration i blodet av 0,8 promille eller däröver, skall den myn­

dighet, som har att förbereda talan mot föraren, skyndsamt efter erhållan­

det av analysbeviset besluta om körkortets omhändertagande.

Beslut, som här avses, skall delgivas körkortsinnehavaren, vilken har att

efter anmaning överlämna körkortet till den, som meddelat beslutet,

Beslut om körkorts omhändertagande skall snarast möjligt och i fall, som

avses i första stycket, inom 48 timmar översändas till den länsstyrelse, som

utfärdat körkortet. Vid beslutet skall fogas körkort, som överlämnats i an­

ledning av beslutet, ävensom, där beslutet meddelats enligt första stycket,

redogörelse för de skäl, som föranlett åtgärden, samt, där beslutet medde­

lats enligt andra stycket, avskrift av analysbeviset.

Beslut om körkorts omhändertagande gäller till dess länsstyrelse för­

ordnat, huru med körkortet skall förfaras. I avbidan på sådant förordnande

är föraren icke berättigad att föra motorfordon.

Körskola.

36 §.

1 mom. Yrkesmässig utbildning av bil- eller motorcykelförare (körskola)

får ej bedrivas utan tillstånd av länsstyrelsen i det län, där verksamheten

skall äga rum.

över ansökan om dylikt tillstånd skall länsstyrelsen inhämta yttrande av

besiktningsman, som i 1 § 9 mom. omnämnd chefsmyndighet förklarat be­

hörig avgiva sådana yttranden.

Tillstånd må meddelas viss fysisk eller juridisk person, som med hänsyn

till vederhäftighet samt andra på frågan inverkande omständigheter befinnes

äga förutsättningar att bedriva körskola på sådant sätt, att det allmännas

krav på god förarutbildning blir tillgodosett.

Tillstånd skall upptaga de villkor och bestämmelser, som prövas nödiga.

Där icke särskilda förhållanden annat föranleda, skall tillståndet utfärdas

att gälla tills vidare.

2 mom. Vid körskola skall finnas en för skolans utbildningsarbete i

dess helhet ansvarig föreståndare, vilken godkänts för uppdraget av länssty­

relsen i det län, där skolan bedrives eller skall bedrivas.

Om så erfordras med hänsyn till omfattningen av skolans verksamhet,

skall vid skolan, utöver föreståndaren, finnas en eller flera av länsstyrelsen

för skolan godkända lärare med kompetens för såväl teoretisk som praktisk

undervisning.

Uppsikt över övningskörning, varom förmäles i 30 §, får vid körskola

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Vid ansökan skola, där annat ej följer av nästkommande stycke, fogas

a) kompetensbevis, som angives i 4 inom.;

b) intyg, utfärdat inom tre månader före ansökningen, av polismyndig­

heten i sökandens mantalsskrivningsort, att sökanden under de senaste två

åren gjort sig känd för nyktert levnadssätt samt med hänsyn till sina person­

liga förhållanden i övrigt icke kan anses olämplig att handhava undervis­

ning i körskola; samt

c) om sökandens körkort utfärdats av annan länsstyrelse, utdrag av kör-

kortsregistret beträffande sökanden.

Där den, som är av länsstyrelse godkänd såsom föreståndare, lärare eller

instruktör vid viss körskola, hos samma länsstyrelse söker enahanda god­

kännande för annan körskola, skola under a) och b) angivna handlingar

ingivas allenast då länsstyrelsen så anser nödigt.

I fråga om intyg, som angives under b), skola de i 32 § 1 mom. upptagna

bestämmelserna om intyg, varom förmäles i sistnämnda moment c), äga mot­

svarande tillämpning.

Sökande är skyldig att, där länsstyrelse eller polismyndighet så påford­

rar, förete intyg om sin mantalsskrivningsort under tid, som avses under b).

Efter prövning av de av sökanden ingivna handlingarna och efter den

ytterligare utredning, som må anses erforderlig, äger länsstyrelsen att för

sökande, som innehar gällande körkort för bil samt i övrigt befunnits lämp­

lig, meddela godkännande såsom föreståndare, lärare eller instruktör vid

viss körskola.

6 mom. Motorfordon må ej användas för övningskörning i körskola utan

att vara härför godkänt av besiktningsman.

Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar bestämmer,

huruvida motorfordon, som i körskola användes för övningskörning, skall

vara försett med särskilda säkerhetsanordningar och särskild beteckning.

Angående skyldighet att inställa dylikt motorfordon till kontrollbesiktning

gäller vad därom stadgas i 24 §.

7 mom. För den teoretiska undervisningen i körskola skall finnas lämplig

lokal och erforderlig materiel.

8 mom. Innehavare av körskola skall föra särskilda anteckningar angå­

ende undervisningen vid skolan samt årligen före februari månads utgång

till länsstyrelsen i det län, där skolan bedrives, insända redogörelse för un­

dervisningen under nästföregående år. Närmare föreskrifter angående an­

teckningar och redogörelse, som nyss sagts, meddelas av Konungen eller den

myndighet Konungen därtill förordnar.

Verksamheten vid körskola skall vara underkastad inspektion av besikt­

ningsman samt den tillsyn i övrigt, varom länsstyrelsen förordnar.

9 mom. Befinnes innehavare av körskola vara olämplig härtill eller be­

drives utbildning i körskola i strid mot gällande föreskrifter eller eljest på

ett otillfredsställande sätt, eller har undervisning vid skolan ej bedrivits

under de senaste tolv månaderna, må länsstyrelse, som meddelat tillstånd

för körskolan, återkalla detsamma.

38

Kungi. Maj:ts proposition nr 30.

AVDELNING IV.

Trafikregler.

1 kap. Inledande bestämmelser.

38 §.

Bestämmelserna i denna avdelning skola gälla endast för trafik på väg.

Då på väg finnas skilda banor för olika slag av vägtrafikanter, skola be­

stämmelserna om väg i tillämpliga delar gälla för varje särskild sådan bana.

I 40 § 1 mom. avsedda anvisningar för trafik med fordon ävensom i 42

och 44—50 §§ meddelade särskilda bestämmelser om sådan trafik skola i

tillämpliga delar gälla även för ridande och personer, som leda eller driva

kreatur.

Vid tillämpning av bestämmelserna i denna avdelning skall såsom gående

anses även den, som för barnvagn, rullstol eller lekfordon, så ock den, som

åker skidor, skridskor eller rullskridskor.

2 kap. Bestämmelser för samtliga vägtrafikanter.

Grundregler.

39 §.

Vägtrafikant skall iakttaga den omsorg och varsamhet, som till före­

kommande av trafikolycka betingas av omständigheterna, samt uppträda så,

att han icke onödigtvis hindrar eller stör trafiken. Även i övrigt skall väg­

trafikant visa hänsyn mot andra vägtrafikanter och mot dem, som bo eller

uppehålla sig vid vägen.

Beaktande av anvisningar i trafiken.

40 §.

1 mom. Vägtrafikant skall ställa sig till efterrättelse de anvisningar rö­

rande trafiken, vilka meddelas genom uppsatta anslag, vägmärken och

signaler.

Förare av utryckningsfordon må dock i trängande fall underlåta att följa

i föregående stycke avsedda bestämmelser.

2 mom. Vägtrafikant skall efterkomma polismans anvisningar till trafi­

kens ordnande och stanna, när polisman därtill giver tecken.

Förare av motordrivet fordon skall åtlyda besiktningsmans tecken att

stanna.

Beredande av fri väg för vissa vägtrafikanter m. fl.

41 §.

i mom. Vägtrafikant skall, där så kan ske, lämna fri väg för spårvagn,

militärtrupp och begravningståg samt annan procession. Vad sålunda stad­

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

3 kap. Särskilda bestämmelser om trafik med fordon.

Användande av skilda vägbanor.

44 §.

Finnas på väg skilda banor för olika slag av vägtrafikanter, skall fordon

föras på bana, som är avsedd för fordonet. Fordon må dock föras på annan

bana, om så i särskilt fall erfordras för korsande av banan eller föranledes

av annan tvingande orsak och trafiksäkerheten ej äventyras därigenom.

Cykelbana på sidan av väg skall anses upplåten endast för cykeltrafik i

den riktning, vari övrig fordonstrafik på samma sida av vägen framgår. Vad

nu sagts skall dock icke gälla, där annat särskilt angivits genom vägmärke.

Fordons plats på väg och i vägkorsning.

45 §.

1 mom. Fordon bör, där så lämpligen kan ske, föras på vänstra delen av

vägen.

Vid oklar sikt eller där sikten i kurva, vägkorsning, backe eller annorstä­

des är skymd, skall fordon alltid hållas till vänster på vägen. Detta gäller

dock icke väg med enkelriktad fordonstrafik.

Fordon, som föres med ringa hastighet, bör hållas så långt som möjligt

till vänster på vägen, såvida annat ej följer av 2, 4 eller 5 mom.

Då fordon föres efter annat fordon, skall avståndet till det framförva­

rande fordonet avpassas så, att fara för påkörning ej föreligger, om detta

fordon stannas eller dess hastighet minskas.

2 mom. I god tid före vägkorsning bör fordon, som skall svängas till väns­

ter, föras till vägens vänstra sida och fordon, som skall svängas till höger,

föras in mot vägens mittlinje eller, om vägen har enkelriktad fordonstrafik,

till vägens högra sida.

3 mom. Vänstersväng i vägkorsning bör göras så nära vänstra vägkanten

som lämpligen kan ske.

4 mom. Vid högersväng i vägkorsning bör följande iakttagas:

a) Om båda vägarna hava dubbelriktad fordonstrafik, skall fordonet föras

så, att det inkommer i vägkorsningen till vänster om vägens mittlinje och

lämnar korsningen till vänster om den korsande vägens mittlinje.

b) Om fordonstrafiken är dubbelriktad på den väg, varifrån fordonet

kommer, och enkelriktad på den korsande vägen, skall fordonet införas i

vägkorsningen till vänster om förstnämnda vägs mittlinje.

c) Om fordonstrafiken är enkelriktad på den väg, varifrån fordonet kom­

mer, och dubbelriktad på den korsande vägen, skall fordonet föras så, att

det lämnar vägkorsningen till vänster om sistnämnda vägs mittlinje.

d) Om båda vägarna hava enkelriktad fordonstrafik, skall svängen göras

så nära högra vägkanten som lämpligen kan ske.

Vägkorsning skall anses omfatta det område, som begränsas av de tänkta

förlängningarna av de korsande vägarnas sidor.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Möte med annan vägtrafikant än gående skall ske till vänster. Omkörning

av annan vägtrafikant än gående skall ske till höger.

Möte med eller omkörning av spårvagn skall, om spårens läge medgiver

det, äga rum till vänster.

2 mom. Omkörning av annat fordon må ej ske, där sikten är skymd, och

under inga förhållanden strax före eller i vägkorsning eller skarp kurva

eller strax före eller på backkrön.

3 mom. Fordonsförare, som vill köra om annat fordon, skall före omkör­

ningen övertyga sig om att den framförvarande är beredd på omkörning.

För sådant ändamål hör den omkörande giva sig tillkänna genom ljud- eller

ljussignal eller på annat lämpligt sätt. Inom tättbebyggt område eller vid

tät trafik må dock, om så kan ske utan fara, omkörning äga rum utan hin­

der av att signal ej avgivits.

Föraren på det framförvarande fordonet skall, då han uppmärksammat

tillämnad omkörning, hålla till vänster och sakta farten samt bör, om

signal avgivits, på lämpligt sätt besvara denna.

Den omkörande får icke hålla till vänster, förrän han förvissat sig om

att detta kan ske utan fara för den omkörde.

4 mom. Utan hinder av bestämmelserna i 1 och 2 mom. må förare av

fordon, vilket föres i körfil enligt 45 § 5 inom., före eller i vägkorsning pas­

sera fordon i annan körfil. Likaså äger fordonsförare att, med iakttagande

av nödig försiktighet, till vänster omköra fordon, som svänger till höger,

eller vars förare tydligt förbereder sådan sväng.

5 mom. Vid möte eller omkörning mellan fordon, som användes i väghåll-

ningsarbete, och annat fordon må, med iakttagande av nödig försiktighet,

förfaras på sätt som med hänsyn till fordonens plats på vägen finnes lämp­

ligt.

Korsande möte.

48 §.

t mom. Vid korsning mellan väg, som enligt Öl § förklarats såsom hu­

vudled, och annan väg åligger det fordonsförare, vilken från sistnämnda

väg vill korsa huvudleden eller svänga in på denna, att lämna företräde

åt fordon på huvudleden.

2 mom. Då i annat fall än i 1 mom. sägs ett fordons kurs skär ett annat

fordons kurs, skall föraren av det fordon, som har det andra fordonet på

sin vänstra sida, lämna företräde åt det sistnämnda fordonet. Härmed fri-

tages dock icke någon förare från skyldighet att iakttaga försiktighet vid

passerande av eller färd in på korsande eller anslutande väg. Detta skall

särskilt gälla den, som från väg med ringa trafik kommer in på väg med

livlig trafik.

3 mom. Har spårvagn stannats vid hållplats, där refuge för passagerare ej

finnes, skall fordonsförare, som ämnar passera till vänster om spårvagnen i

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Fordonsförare, som ämnar sätta i gång från kanten av väg, svänga i väg­

korsning, vända på väg eller eljest så ändra fordonets plats i sidled på väg,

att fara eller hinder kan uppstå i trafiken, skall till ledning för andra väg-

trafikanter genom körriktningsvisare eller utsträckande av arm eller på

annat lämpligt sätt i god tid tydligt angiva den nya riktning, han ämnar

taga. Efter användning av körriktningsvisare skall föraren tillse, att den­

samma upphör att visa ändring i körriktningen.

Då förare av fordon ämnar stanna eller hastigt nedbringa farten, skall

han, till ledning för bakom kommande vägtrafikanter, genom stopplykta

eller höjande av hand eller på annat lämpligt sätt i god tid tydligt tillkän­

nagiva sin avsikt.

Beträffande tecken och signaler vid omkörning gäller vad därom stad­

gas i 47 §.

2 mom. Inom tättbebyggt område får ljudsignal givas endast då detta en­

ligt 47 § eller 1 mom. härovan erfordras vid omkörning eller till förebyg­

gande av fara för person eller egendom.

Vad i detta moment stadgas gäller icke utryckningsfordon, då det använ­

des vid utryckning, och ej heller annat fordon, då det användes vid eldfara

för brandväsendets räkning eller av polis- eller tullpersonal, läkare, barn­

morska eller veterinär i brådskande yrkesutövning.

3 mom. Från fordon, som enligt 3—5 samt 7 §§ skall vara utrustat med

ljudapparat av visst slag, får ljudsignal icke givas med apparat av annat

slag.

Vad sålunda är stadgat gäller icke utryckningsfordon under utryckning.

4 mom. Avgivande av tecken eller signal fritager icke någon förare från

skyldighet att förvissa sig om att av honom tillämnat färdsätt icke innebär

fara för andra vägtrafikanter.

Belysning.

51 §.

Då fordon under mörker föres på väg, skall i 3—8 §§ föreskriven lykta

vara tänd. På bil och motorcykel skall sådan lykta hållas tänd även vid

färd på väg i tät dimma. Har släpvagn kopplats till bil, behöver baklykta

hållas tänd endast på släpvagnen eller, om flera släpvagnar tillkopplats,

på den sista av dessa. Skyltlykta behöver i fall, som här avses, hållas tänd

endast på bilen eller, om tillkopplad släpvagn enligt 21 § skall vara försedd

med sådan registrerings-, interims- eller saluvagnsskylt, som skall föras

på bilen, endast på dylik släpvagn.

I stället för stadgad lykta för sken framåt må motsvarande parkerings-

Ivkta användas på väg, där tillfredsställande belysning är anordnad.

Angående rätt att i vissa fall på fordon föra reflexanordning i stället för

belysningsanordning gäller vad därom finnes stadgat i 4—8 §§.

Fordon, som under mörker är uppställt på väg, där tillfredsställande be­

lysning icke är anordnad, skall vara försett med belysnings- eller reflexan­

46

Kungi. Maj.ts proposition nr 30.

c) då fordonets eller fordonstågets bruttovikt överstiger, vid ett avstånd

mellan fordonets eller fordonstågets första och sista hjulaxel uppgående till

mindre än 2 meter,

8,00 ton

11 men ej 12 meter, 19,75 ton

2 men ej 3

»

8,50

»

12

»

» 13

»

21,00

»

3

»

»

4

»

9,75

»

13

»

» 14

»

22,25

»

4

»

»

5

»

11,00

»

14

»

» 15

»

23,50

»

5

»

»

6

»

12,25

»

15

»

» 16

»

24,75

»

6

»

»

7

»

13,50

»

16

»

» 17

»

26,00

»

7

»

»

8

»

14,75

»

17

»

» 18

»

27,25

»

8

»

»

9

»

16,00

»

18

»

» 19

»

28,50

»

9

»

» 10

»

17,25

»

19

»

» 20

»

29,75

»

10

»

» 11

»

18,50

»

20

»

» 21

»

31,00

»

21

»

» 22

»

32,25

» ;

d) då luftövertrycket i hjulringarna överstiger 6 kilogram per kvadrat­

centimeter.

Är motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon försett med band eller

medar, får fordonet icke föras på allmän väg, gata eller annan allmän plats,

då fordonets bruttovikt överstiger 12,oo ton. Vad nu sagts skall dock för

medfordon gälla allenast vid färd över bro.

2 mom. Motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon får icke föras på

allmän väg, gata eller annan allmän plats, då fordonet lastats så, att lasten

på någondera sidan skjuter mer än 20 centimeter utanför fordonet, eller då

fordonets bredd, lasten inräknad, överstiger 235 centimeter. Utan hinder

härav må dock föras lätt motorcykel, vars bredd med last icke överstiger

120 centimeter.

Fordonsbredd mätes över de längst utskjutande delarna av fordonet, var­

vid dock bortses från backspegel, körriktningsvisare och snökedjor.

3 mom. Utan hinder av vad i 2 mom. stadgas må på väg, som där sägs,

med iakttagande av nödig försiktighet, föras:

a) redskap, som användes i jordbruks- eller vägarbete, ändå att redska­

pets bredd överstiger 235 centimeter;

b) fordon, som är lastat med opackat hö eller liknande, ändå att lasten på

någondera sidan skjuter mer än 20 centimeter utanför fordonet.

4 mom. Traktor eller motorredskap eller fordon, som kopplats till trak­

tor eller motorredskap, får .icke föras på allmän väg, gata eller annan all­

män plats, om fordonet med hänsyn till beskaffenheten av dess hjul, band

eller medar kan medföra nämnvärd skada på körbanan.

5 mom. Om myndighets befogenhet att göra undantag från bestämmel­

serna i denna paragraf stadgas i 61 och 63 §§.

55 §.

1 mom. Av bil eller traktor få icke dragas mer än två för koppling till

bil eller traktor byggda fordon eller ett fordon av annat slag. Draget eller

dragna fordons bruttovikt eller sammanlagda bruttovikt får icke uppgå

till mer än två gånger det dragande fordonets bruttovikt.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Om traktor eller motorredskap eller fordon, som är kopplat till motor­

drivet fordon, har hjulringar av järn eller annat hårt material, vare högsta

tillåtna hastigheten 10 kilometer i timmen.

4 mom. Bestämmelserna i denna paragraf skola icke gälla utrycknings­

fordon, då det användes vid utryckning, och ej heller annat fordon, då det

användes vid eldfara för brandväsendets räkning eller av polis- eller tull­

personal, läkare, barnmorska eller veterinär i brådskande yrkesutövning.

5 mom. Om myndighets befogenhet att göra undantag från bestämmel­

serna i denna paragraf stadgas i 61 och 63 §§.

57 §.

1 mom. Har för motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon fast­

ställts maximilast, får med fordonet icke befordras last, vars vikt över­

stiger vad sålunda fastställts.

2 mom. Bil får icke lastas så, att körriktningsvisare skymmes eller fö­

raren hindras att genom backspegeln iakttaga den bakomvarande trafiken.

Lastbil får icke användas för befordran av personer, såvida ej anord­

ningarna på bilen bereda tillfredsställande säkerhet.

Avses att vid lustresa, utflykt eller dylikt bruka lastbil för befordran av

personer, och erfordras härför särskilda anordningar på bilen, skola dessa

vara godkända av besiktningsman. I fall, som här avses, få ej med bilen

befordras flera personer än besiktningsmannen vid godkännandet be­

stämt.

Förare skall under färd medhava bevis om sådant godkännande, som i

föregående stycke sägs. Beviset skall på tillsägelse uppvisas för besikt­

ningsman eller polisman.

3 mom. På lätt motorcykel få ej samtidigt färdas två eller flera personer.

På tung motorcykel får icke medtagas mer än en passagerare. I sidvagn

få ej befordras flera passagerare än sidvagnen är avsedd för, dock att i

dylik vagn därjämte må medföras ett barn under tio år.

4- mom. Fordon, som kopplats till motordrivet fordon, får icke användas

för personbefordran utan att vara av besiktningsman godkänt för sådant

ändamål. Vad här stadgas skall dock icke avse fordon, som vid eldfara

tillfälligt användes för brandväsendets räkning.

58 §.

Förare av motordrivet fordon skall i görligaste mån behandla motorn så,

att den icke åstadkommer störande buller eller utsläpper rök eller gas i så­

dan mängd, att olägenhet därav uppstår. Gaser från förbränningsmotor få

icke givas fritt avlopp.

Vid handhavande av gengasaggregat och motorvärmare skall föraren till­

se, att fara för elds spridning icke uppkommer. Vid slaggning skall glö­

dande avfall behandlas på ett ur brandsäkerhetssynpunkt tillfredsställande

sätt.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

b) Finnes cykelbana men ej gångbana, skall cykelbanan användas. Före­

trädesvis skall därvid begagnas den del av cykelbanan, som ligger längst

från körbanan.

c) Finnes ej gångbana eller cykelbana, skall yttersta delen av vägen be­

gagnas, företrädesvis den på högra sidan.

d) Körbana skall passeras på särskilt markerat övergångsställe för gå­

ende, där sådant finnes. I övrigt skall passerande över körbana ske tvärs

över denna och företrädesvis i anslutning till vägkorsning.

2 mom. Det åligger gående, att iakttaga särskild försiktighet vid beträ­

dande av körbana.

Gående får ej genom att onödigtvis uppehålla sig på körbana hindra eller

störa trafiken.

3 mom. Gående med börda, som på grund av sin storlek eller osnygghet är

till olägenhet för annan, som färdas på gångbana eller cykelbana, skall i

stället för sådan bana använda yttersta delen av körbanan, företrädesvis den

på högra sidan.

4 mom. Marscherande trupp eller procession skall, där så lämpligen kan

ske, använda körbana och därvid såvitt möjligt färdas på dennas vänstra

del. Procession av barn med högst två i bredd bör dock använda gångbana,

där sådan finnes.

5 mom. Skidåkare skall, där så lämpligen kan ske, i stället för gångbana

begagna yttersta delen av körbanan.

6 mom. Gående böra sinsemellan väja till vänster.

1

AVDELNING V.

Utfärdande av lokala trafikföreskrifter m. m.

61 §.

1 mom. Det tillkommer, såvitt angår stads område, stadsmyndighet, som

angives i 6 mom., och eljest länsstyrelsen att beträffande viss allmän väg,

gata eller annan allmän plats eller beträffande samtliga dylika vägar inom

visst område meddela erforderliga föreskrifter, avseende

a) förbud mot trafik eller inskränkning i trafiken beträffande fordon av

visst slag, fordons axeltryck, bruttovikt, luftövertryck i hjulringarna, bredd

eller längd, last av viss beskaffenhet, färdhastighet eller körriktning samt

provkörning eller övningskörning med fordon;

b) parkering eller annan uppställning av fordon;

c) medgivande till större axeltryck eller bruttovikt å fordon eller större

luftövertryck i hjulringarna eller större bredd å fordon och last än som till-

Iåtes i 54 §;

d) att viss väg skall anses såsom huvudled; eller

e) andra särskilda åtgärder för reglering av trafiken.

2 mom. Beträffande enskild väg ankommer det på ägaren av vägen att

52

63 §.

1 mom. Om särskilda skäl därtill äro, äger, såvitt angår stads område, stads­

myndighet, som angives i 61 § 6 mom., och eljest länsstyrelsen att för visst

ändamål medgiva undantag från bestämmelserna i 54 § 1 och 2 mom., 55 §

1 mom. och 56 § 1—3 mom. ävensom från lokal trafikföreskrift, som medde­

lats av myndigheten.

Undantag, som ovan sägs, må ock meddelas, om trafiken berör såväl stad

som landsbygd inom visst län, av länsstyrelsen samt, om trafiken berör mer

än ett län, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

2 mom. Vid medgivande av undantag enligt denna paragraf skola fästas

sådana villkor, som kunna anses nödiga till förebyggande av fara för trafik­

säkerheten eller skada å vägen.

Meddelas undantag från 55 § 1 inom., skall fastställas den högsta hastig­

het, som må ifrågakomma.

Beträffande fordon med hjulringar av järn eller annat hårt material får

icke medgivas högre hastighet än 10 kilometer i timmen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

AVDELNING VI.

Vägmärken in. m.

64 §.

1 mom. Vid allmän väg, gata eller annan allmän plats skall, där trafikant

bör göras uppmärksam på framförvarande fara, anbringas varningsmärke.

Vad nu sagts skall, såvitt angår märke för korsning i samma plan med järn­

väg eller spårväg, gälla även för enskild väg, därest enligt stadganden, som

avses i 7 mom., säkerhetsanordningar prövats erforderliga vid korsningen.

2 mom. Har beträffande allmän väg, gata eller annan allmän plats utfär­

dats lokal trafikföreskrift, avseende förbud eller påbud för trafiken på vä­

gen, eller har beträffande enskild väg sådan föreskrift meddelats av myn­

dighet, skall föreskriften, om så lämpligen kan ske, tillkännagivas genom

förbudsmärke respektive påbudsmärke.

Föreskrift om övningskörning och provkörning må tillkännagivas i an­

nan ordning.

3 mom. Vid allmän väg, gata eller annan allmän plats skall, enligt vad

i detta mom. stadgas, uppsättas märke för meddelande av upplysning för

trafikanter (upplysningsmårke).

Vid allmän väg eller gata, som utgör infartsväg till stad eller annat tätt­

bebyggt samhälle, skall på härför lämpad plats uppsättas ortnamnsmär-

ke, varå angives samhällets namn. Ortnamnsmärke må även uppsättas

vid annan ort än nyss sagts, där så finnes lämpligt till upplysning för

trafikanter.

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

AVDELNING VII.

Ansvarsbestäm melser.

Bestämmelser till II avd.

65 §.

1 mom. Brukas fordon på väg, oaktat fordonet icke överensstämmer med

de i 2—8 §§ eller med stöd av dessa paragrafer meddelade bestämmelser

om fordonets beskaffenhet och utrustning, skall ägaren straffas med dags­

böter, om förseelsen avsett motordrivet fordon eller släpfordon, och eljest

med böter, högst trehundra kronor. Dock må ej till straff dömas, där brist­

fälligheten var av ringa betydelse eller brukandet avsåg allenast att med an­

ledning av skada, som under färd uppkommit på fordonet, föra detta till

närmast belägna plats för skadans avhjälpande och uppenbar fara ej var

förenad därmed.

2 mom. Brukas motordrivet fordon eller släpfordon i strid mot 11 §, 12 §

1 mom., 13 § 1 mom. eller mot bestämmelse, som meddelats med stöd av

27 § 1 inom., eller mot 27 § 2 eller 3 mom., eller brukas fordonet i strid

mot förbud, som meddelats enligt 22 eller 23 §, vare ägaren förfallen till

dagsböter.

3 mom. Visar ägare i fall, som avses i 1 eller 2 mom., att han iakttagit

vad på honom ankommit till förhindrande av fordonets brukande, vare

han fri från ansvar.

Har förseelse, som i 1 eller 2 mom. sägs, skett och ägde föraren vetskap

om hindret för fordonets brukande, vare även han förfallen till ansvar,

som stadgas i nämnda moment.

Brukades fordonet av någon, som enligt 6 eller 7 § lagen angående an­

svarighet för skada i följd av automobiltrafik är förpliktad att ersätta ska­

da, eller brukades eljest fordon utan lov, skall i ägarens ställe sådan bru­

kare vara förfallen till ansvar, som i 1 och 2 mom. sägs.

4 mom. Sökes ej inom föreskriven tid registrering av motorfordon, av

traktor med gummihjul eller band eller av släpfordon på sätt i 17 § stadgas,

straffes den felande med dagsböter.

Underlåter någon, som enligt denna förordning är pliktig göra anmälan

till bilregistret eller bilreservregistret, att göra sådan anmälan inom den

härför i varje fall stadgade tid, straffes med böter, högst trehundra kronor.

Om någon, som genom lagakraftvunnen dom dömts till ansvar för för­

seelse, som avses i detta moment, underlåter att därefter fullgöra honom

åliggande registrerings- eller anmälningsskyldighet, äger länsstyrelse att

vid viten, som tillika må av länsstyrelsen utdömas, ålägga den försumlige

att fullgöra sin skyldighet.

5 mom. Envar, som vid sökande av registrering eller i anmälan, varom

i 4 mom. förmäles, lämnar veterligen oriktig uppgift, straffes med dags­

böter.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Befordras med fordon last i strid mot 54 § 1 mom. eller 57 § 1 inom.,

skall föraren straffas med dagsböter, och vare även ägaren förfallen till

sådant straff, då omständigheterna göra sannolikt, att förseelsen skett med

hans vetskap och vilja.

Bestämmelser till V avd.

68

§.

Bryter någon mot sådan av myndighet meddelad bestämmelse, som av­

ses i 61 § eller 63 § 2 mom., straffes med dagsböter, dock att överträdelse

av bestämmelse, som avses i 61 § 1 mom. b), straffes med böter, högst tre­

hundra kronor.

För någon eljest motordrivet fordon på väg, varest fordonet icke får fö­

ras, straffes med dagsböter.

Gemensamma bestämmelser.

*

69 §.

Om den, som ertappats med att under färd icke hava medhaft körkort

eller, i förekommande fall, handling, som avses i 12 § 2 eller 4 mom., 13 §

4 mom., 27 § 4 mom. eller 57 § 2 mom. fjärde stycket, senast å tredje söc-

kendagen därefter hos vederbörande polismyndighet eller åklagare styrker,

att han vid tiden för förseelsen innehaft gällande körkort eller sådan hand­

ling, som nyss sagts, och giva omständigheterna vid handen, att förseelsen

haft sin grund i ett tillfälligt förbiseende, vare han fri från ansvar.

70 §.

1 mom. De för ägare av fordon stadgade ansvarsbestämmelserna skola i

fråga om fordon, som tillhör staten eller kommun, äga tillämpning på föra­

rens närmaste förman. Har denne till förekommande av förseelse mot för­

ordningen gjort vad på honom ankommit och äger i följd av överordnads

åtgärd eller vållande förseelse likväl rum, varde den överordnade drabbad

av ansvar, som här avses.

2 mom. I 1 mom. avsedda ansvarsbestämmelser skola, i händelse fordo­

net tillhör någon, som står under förmyndare eller annan laga målsman,

äga tillämpning å denne. Äges fordonet av oskiftat dödsbo eller av konkurs­

bo, skola bestämmelserna gälla den eller dem, som äga företräda boet.

3 mom. I fråga om fordon, som tillhör bolag, förening eller annat sam­

fund eller stiftelse eller annan sådan inrättning, skola i 1 mom. avsedda

ansvarsbestämmelser äga tillämpning på den eller dem, som äga företräda

samfundet eller inrättningen. Har länsstyrelsen i det län, där fordonet är

registrerat, eller, i fråga om icke registrerat fordon, företrädesvis användes,

efter framställning av samfundet eller inrättningen godtagit viss person

såsom bärare av ägares ansvar, skola dock bestämmelserna i stället gälla

denne.

58

78 §.

Bestämmelserna i 2—27 §§ skola icke äga tillämpning å

a) motordrivna fordon eller släpfordon, som tillhöra staten och äro till­

verkade för särskilda militära ändamål;

b) motordrivna fordon, avsedda att föras av gående, eller släpfordon,

som tillkopplas sådana fordon; eller

c) motordrivna fordon eller släpfordon, som användas uteslutande inom

järnvägs- eller fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde eller annat dy­

likt inhägnat område.

Bestämmelserna i 28—37 §§ skola icke gälla fordon, som under b) eller

c) avses.

Om beträffande visst fordon eller visst slag av fordon undantag i särskilt

hänseende från denna förordning finnes vara påkallat, meddelas bestäm­

melser härom av Konungen eller den myndighet Konungen därtill förord­

nar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Övergångsbestämmelser.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952. Genom denna för­

ordning upphävas

motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 (nr 561);

vägtrafikstadgan samma dag (nr 562); och

kungörelsen den 19 februari 1947 (nr 46) angående trehjuliga transport-

cyklar med hjälpmotor.

2. Vad i 1 § 6 mom. stadgas medför icke för ägare av där avsett fordon,

som före dagen för denna förordnings ikraftträdande undergått besiktning

eller för vilket före samma dag typintyg utfärdats, skyldighet att låta for­

donet undergå i 10 § 5 mom. angiven besiktning för fastställande av tjäns-

tevikt, maximilast och totalvikt.

3. Bestämmelserna under 3 § 1 mom. h), 4 § 1 mom. b) om särskild

bromsutrustning i fråga om tung motorcykel, samma paragraf 3 mom.

första stycket om belysnings- eller reflexanordning baktill på sidvagn, 6 §

1 mom. e) om stopplykta, samma paragraf 4 mom., 7 § 1 mom. a) om

särskild bromsutrustning i fråga om tandemcykel, cykel huvudsakligen av­

sedd för godsbefordran, cykel med tre eller flera hjul samt cykel med till-

kopplat fordon, samma paragraf 1 mom. d) och 2 mom. samt 8 § 1 mom.

skola icke gälla förrän från och med den 1 januari 1953. Till dess skola före­

skrifterna i 18 § 1 mom. första och tredje styckena vägtrafikstadgan med

tillhörande ansvarsbestämmelser fortfarande äga tillämpning.

4) Stadgandena under 3 § 1 mom. k), 4 § 1 mom. h) och 3 mom. andra

stycket samt 6 § 1 mom. c) och f) skola icke äga tillämpning å fordon, som

före dagen för denna förordnings ikraftträdande undergått besiktning eller

för vilket före samma dag typintyg utfärdats, under förutsättning att for­

donet vid besiktningen eller vid typintygets utfärdande icke var försett

med anordning, som i nämnda författningsrum sägs.

59

5. Bestämmelserna i 10—13 samt 16—21 §§ skola icke lända till efter­

rättelse förrän från och med den 1 juli 1952, såvitt angår fordon, som

vid tillämpning av de i 5 kap. motorfordonsförordningen meddelade före­

skrifter om registrering icke skulle vara underkastat sistnämnda före­

skrifter.

Bestämmelserna i 12 och 13 §§ skola ej heller eljest tillämpas före den 1

juli 1952. Intill dess skola de vid denna förordnings ikraftträdande i mot­

svarande hänseende gällande föreskrifter samt för överträdelse av dessa

stadgade ansvarsbestämmelser alltjämt vara tillämpliga. Intill nämnda dag

skall vad förordningen i övrigt innehåller beträffande interimsskylt och

saluvagnsskylt äga motsvarande tillämpning på besiktningsskylt, vad som

stadgas om interimslicens äga giltighet å intyg enligt 13 § 1 mom. andra

stycket 6 punkten motorfordonsförordningen samt vad om innehavare av

interimslicens föreskrives hava avseende å den som tillverkar eller driver

handel med motor- eller släpfordon.

6. Fordon, som vid förordningens ikraftträdande är registrerat såsom

lättviktsmotorcykel, skall alltjämt intill den tidpunkt, som Konungen fram­

deles kan finna gott bestämma, vid registrering redovisas i särskild serie

för dylika fordon.

7. Ägare av med gummihjul eller band försett fordon, vilket vid

förordningens ikraftträdande är i bruk och enligt därefter gällande bestäm­

melser är att anse såsom traktor, må, där fordonet icke tillkommit genom

ombyggnad av bil, kunna på därom före den 1 maj 1952 gjord ansökan er­

hålla registrering av fordonet gällande från och med den 1 juli 1952 utan

företeende av besiktningsinstrument eller typintyg.

Ansökan skall göras skriftligen och innehålla uppgift om ägarens full­

ständiga namn, yrke, hemvist och postadress ävensom försäkran, att fordo­

net före den 1 januari 1952 tagits i bruk av sökanden.

Vid ansökan skola fogas dels i tre exemplar av sökanden undertecknad

uppgift angående fordonet, dels, såvitt angår fordon med gummihjul, veder­

börligt försäkringsbevis i två exemplar angående meddelad försäkring gäl­

lande från och med den 1 juli 1952, dels ock stadgad avgift. Uppgiften skall

avfattas på blankett, som Konungen fastställer.

Den, som vid sökande av registrering enligt vad nu sagts lämnar veter­

ligen oriktig uppgift, straffes med dagsböter.

I samband med registrering av här avsett fordon skall länsstyrelse med

ingivna uppgiftsexemplar förfara på sätt stadgas i fråga om besiktnings­

instrument.

8. Där enligt 24 § 1 mom. motorfordon, som användes för övningslcör-

ning i körskola, skall inställas för kontrollbesiktning under januari 1952, må

med besiktningen anstå till den 1 april samma år.

9. Tillstånd, som utfärdats enligt 22 § motorfordonsförordningen och är

gällande den 31 december 1951, skall äga giltighet utan hinder av vägtrafik­

förordningens ikraftträdande. På sådant tillstånd skola nuvarande föreskrif­

ter och för överträdelse av dessa stadgade ansvarsbestämmelser alltjämt hava

tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

10. Enligt nuvarande bestämmelser utfärdat körkort för tyngre motor­

cykel eller för lättviktsmotorcykel skall efter förordningens ikraftträdande

avse motorcykel. Körkort för lättviktsmotorcykel, vilket innehaves av någon,

som icke fyllt 18 år, skall dock intill den dag, då innehavaren uppnår denna

ålder, icke gälla för tung motorcykel.

Vad ovan sagts skall icke avse körkort för lättviktsmotorcykel, vilket ut­

färdats efter särskilt av Konungen på ansökan lämnat medgivande. I dylikt

fall skall körkortet efter förordningens ikraftträdande äga giltighet endast

för fordon av det slag, för vilket det utfärdats.

11. Vid förordningens ikraftträdande gällande tillstånd att bedriva ut­

bildning av bil- eller motorcykelförare skall även därefter äga giltighet och

avse rätt att bedriva körskola. Vid samma tidpunkt gällande godkännande

såsom sakkunnig lärare vid körskola skall därefter gälla såsom godkännande

att vara föreståndare vid dylik skola. På tillstånd och godkännande, som här

sägs, skall denna förordning efter ikraftträdandet äga tillämpning.

Den, som vid förordningens ikraftträdande innehar befattning såsom lära­

re eller instruktör vid körskola, må utan godkännande, varom förmäles i

36 §, utöva dylik befattning intill den 1 juli 1952; och må godkännande

kunna meddelas honom, oaktat han icke avlagt prov, som i nämnda para­

graf sägs.

12. Såvitt angår skyldighet att genom vägmärke tillkännagiva förbud mot

parkering eller annan uppställning av fordon inom sådant i stad eller annat

samhälle beläget område, beträffande vilket allmänna lokala föreskrifter i

berörda hänseenden meddelats, skola bestämmelserna i 64 § 2 mom. icke

lända till efterrättelse förrän från och med den 1 januari 1955.

13. Stadgandena i 64 § 3 mom. fjärde stycket skola icke äga tillämpning

förrän från och med den 1 januari 1953. Intill sagda dag skola föreskrifterna

i samma moment sjätte stycket tillämpas allenast såvitt angår vägmärke

för utvisande av plats, där huvudled upphör.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

6 kap. Särskilda bestämmelser om motorfordon och släpfordon, som från

utlandet införts i riket för att tillfälligtvis här brukas.

27 §.

Avdelning III. Bestämmelser om förare av fordon.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

28 §.

2 kap. Särskilda bestämmelser om förare av motordrivna fordon.

29 §. Krav på körkort.

30 §. övningskörning.

31 §. För arprov.

32 §. Utfärdande av körkort m. m.

33 §. Återkallelse av körkort m. m.

34 §. Varning.

35 §. Omhändertagande av körkort.

36 §. Körskola.

37 §. Särskilda föreskrifter för personer, som från utlandet inkommit

i riket för att tillfälligtvis här vistas.

Avdelning IV. Trafikregler.

1 kap. Inledande bestämmelser.

38 §.

2 kap. Bestämmelser för samtliga trafikanter.

39 §. Grundregler.

40 §. Beaktande av anvisningar i trafiken.

41 §. Beredande av fri väg för vissa trafikanter in. fl.

42 §. Korsning i plan mellan väg och järnväg m. m.

43 §. Åligganden vid trafikolycka.

3 kap. Särskilda bestämmelser om trafik med fordon.

44 §. Användande av skilda vägbanor.

45 §. Fordons plats på väg och i vägkorsning.

46 §. Hastighet.

47 §. Möte och omkörning.

48 §. Korsande möte.

49 §. Stannande och uppställning.

50 §. Tecken och signaler.

51 §. Belysning.

52 §. Last.

53 §. Tävling med fordon.

4 kap. Särskilda bestämmelser om trafik med motordrivna fordon m. m.

54—58 §§.

5 kap. Särskilda bestämmelser om trafik med cykel.

59 §.

6 kap. Särskilda bestämmelser för gående.

60 §.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Förslag

till

Lag

om straff för vissa trafikbrott.

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Brister vägtrafikant i den omsorg och varsamhet, som till förekommande

av trafikolycka betingas av omständigheterna, och är ej oaktsamheten ringa,

dömes för vårdslöshet i trafik till dagsböter eller fängelse i högst sex må­

nader.

Där någon vid förande av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap

ådagalägger grov oaktsamhet eller visar uppenbar likgiltighet för andra

människors liv eller egendom, dömes för grov vårdslöshet i trafik till

fängelse eller straffarbete i högst ett år.

2

§.

Hindrar eller stör vägtrafikant onödigtvis i väsentlig mån trafiken på väg,

straffes, där ej gärningen är belagd med straff enligt 1 §, med dagsböter.

3 §.

För någon bil eller motorcykel utan att vara berättigad att föra sådant

fordon eller med åsidosättande av föreskrift, som meddelats vid utfärdande

av körkort, dömes för olovlig körning till dagsböter.

Anställer och brukar någon såsom förare av bil eller motorcykel den,

som icke äger rätt att föra fordonet, eller tillåter någon eljest annan att

föra sådant fordon utan att denne är berättigad därtill, straffes likaledes

med dagsböter.

Begår någon, efter det han genom laga kraftvunnen dom blivit dömd för

brott som i denna paragraf sägs, ånyo sådant brott, må straffet höjas till

fängelse i högst sex månader.

4 §•

1 mom. Den som vid förande av bil, motorcykel, traktor eller motorred­

skap varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas, att han icke

på betryggande sätt kunnat föra fordonet, dömes för rattfylleri till fängelse

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 30 juni 1916 angående ansva­

righet för skada i följd av automobiltrafik skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

1 §•

Med automobil förstås varje för

färd på marken avsett fordon, som

för framdrivande är försett med

kraftmaskin (motor) och icke löper

på skenor.

(Föreslagen lydelse.)

1 §•

Med automobil avses i denna lag

a) motordrivet fordon, som är in­

rättat huvudsakligen för att själv­

ständigt nyttjas till person- eller

godsbefordran;

b) motordrivet fordon, som är in­

rättat huvudsakligen såsom dragfor­

don för annat fordon eller för arbets­

redskap och är försett med gummi­

hjul; samt

c) annat motordrivet fordon, som

är konstruerat för eller utan svårig­

het kan ändras till en hastighet över­

stigande 30 kilometer i timmen.

Härvid förstås med fordon varje

anordning på hjul, band eller medar,

som är inrättad för färd på marken

och icke löper på skenor.

Till automobil är icke att hänföra

luftfartyg eller motordrivet fordon,

som är avsett att föras av gående.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1952.

Lagen äger ej tillämpning å skada,

som inträffat före ikraftträdandet.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Har avtal

18

§.

— —--------är registrerat.

Avser försäkringen varje motorfor­

don, som är försett med viss av myn­

dighet utlämnad besiktningsskylt,

skall vad sålunda stadgats äga mot­

svarande tillämpning, därvid omför-

mälda tid av trettio dagar skall räk­

nas från det anmälan inkommit till

den myndighet, som utlämnat skyl­

ten.

Avser försäkringen motorfordon,

för vilket utfärdats interimslicens,

eller varje motorfordon, som är för­

sett med viss saluvagnsskylt, skall

vad sålunda stadgats äga motsvaran­

de tillämpning, därvid omförmälda

tid av trettio dagar skall räknas från

det anmälan inkommit till myndig­

het, som meddelat licensen eller ut­

lämnat skylten.

År den---------------------- ej tillämpning.

Anmälan, varom----------------------i två exemplar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1952.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

trottoaren för de gående. Ej må trot­

toar begagnas av den som bär börda,

vilken till följd av sin storlek, osnygg­

het eller annan sin beskaffenhet är

de gående till hinder eller annat men.

Bryter någon mot vad nu är stad­

gat eller emot magistratens här ovan

i denna § omförmälda ordningsföre­

skrifter; eller skulle åkande, ridande

eller fotgängare genom uppenbar

vårdslöshet eller trots orsaka hinder

eller uppehåll i rörelsen å gata eller

annan allmän plats, eller ock icke

hörsamma de tillsägelser, som för rö­

relsens ordnande och obehindrade

gång därstädes eller till olyckors fö­

rekommande honom meddelas av po-

lisbetjåningen på stället, böte från

och med 2 till och med 50 riksdaler.

§ 3.

Far man överdådigt fram, så att

annan därav skadas kan, å allmän

våg, gata eller torgplats, därom skils

i 11 kap. 15 § strafflagen. Till böter

från och med 2 till och med 20 riks­

daler är den förfallen, som, utan att

göra sig skyldig till ansvar enligt

nämnde lagrum, likväl å gata, torg

eller annan allmän plats kör eller

rider ovarsamt, eller vid vändningar

i gathörn eller vid färd mellan gård

och gala kör eller rider annorlunda

än med stor varsamhet.

Vid enahanda bot skall, då vinter-

före år och slåddon begagnas, en var,

som i stad därmed far fortare ån i

gående, hava seltygen försedda med

ljudande klocka eller bjällra.

§ 4.

Lämnas förspänd dragare å gata

eller annan allmän plats obunden

Bryter någon mot vad nu är stadgat

eller mot magistratens här ovan i

denna § omförmälda ordningsföre­

skrifter, böte från och med 2 till och

med 50 riksdaler.

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar av förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910)

angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Härigenom förordnas, att 25 § 2 och 3 mom., 27 § 1, 2 och 3 mom., 32 §

4 och 5 inom., 34 § 2 mom. samt 35, 37 och 41 §§ förordningen den 25 okto­

ber 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, samt att 38 § samma förordning skall upp­

höra att gälla.

(Gällande lydelse.)

25 §.

2 mom. Automobil eller släpfor­

don, som i yrkesmässig trafik använ­

des för personbefordran, skall sist

inom ett år efter närmast föregående

besiktning av fordonets ägare uppvi­

sas för besiktningsman för att under­

gå efterbesiktning. Därvid skall före­

tes för fordonet senast utfärdat be­

siktning sinstrument eller, i förekom­

mande fall, typintyg.

Besiktningsmannen skall senast in­

om två dagar från besiktningens av­

slutande utfärda och tillhandahålla

fordonets ägare bevis om att besikt­

ningen verkställts.

Befinnes vid besiktningen fordonet

icke vara i föreskrivet och lämpligt

skick och varder den påtalade brist­

fälligheten ej inom av besiktnings­

mannen föreskriven tid avhjälpt,

skall besiktningsmannen göra skrift­

lig anmälan därom hos länsstyrelsen

i det län, där fordonet har sin hem­

ort.

(Föreslagen lydelse.)

25 §.

2 mom. Automobil eller släpfordon,

som i yrkesmässig trafik användes

för personbefordran, skall inom ett

år efter närmast föregående besikt­

ning av ägaren inställas hos besikt­

ningsman för kontrollbesiktning, var­

om i vägtrafikförordningen förmäles.

1 Senaste lydelse se beträffande 25 § 2 mom. SFS 1947:372 samt beträffande 41 § SFS

1947:722.

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

27 §.

27 §.

1 mom. Ej må------------ tillstånd (trafikkort).

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Trafikkort berättigar icke till fö­

rande av omnibus i yrkesmässig tra­

fik, där ej å trafikkortet uttryckligt

medgivande härtill lämnats.

2 mom. Trafikkort må ej utfärdas

för annan än den, som innehar gäl­

lande körkort för automobil och upp­

nått tjuguett års ålder samt efter

prövning av besiktningsman befinnes

lämplig såsom förare i yrkesmässig

trafik.

Trafikkort berättigar icke till fö­

rande av omnibus i yrkesmässig tra­

fik, med mindre detta särskilt angi­

vits på trafikkortet. Med omnibus av­

ses här jämväl annan automobil med

ett eller flera tillkopplade släpfordon,

därest fordonen äro byggda för be­

fordran av tillhopa flera än åtta per­

soner utöver föraren.

Trafikkort gäller för trafik inom

hela riket.

2 mom. Den som önskar erhålla

trafikkort skall undergå prov inför

besiktningsman.

Vid anmälan till prov skall sökan­

den förete

1. körkort, gällande för automobil

och utvisande, att sökanden fyllt

21 år;

2. av läkare enligt formulär, som

Konungen fastställer, och inom tre

månader före anmälningen utfärdat

intyg, att sökanden icke lider av så­

dant lyte, sådan sjukdom eller sådan

nedsättning av syn- eller hörselför­

mågan, som väsentligen minskar

hans lämplighet att i yrkesmässig

trafik tjänstgöra såsom förare av

automobil av det slag, varom fråga

är;

3. intyg, utfärdat inom tre måna­

der före anmälningen, av polismyn­

dighet eller två trovärdiga personer,

att sökanden, om provet avser trafik­

kort, som berättigar till förande av

omnibus, under de senaste tolv må­

naderna och, om provet avser annat

trafikkort, under de senaste sex må­

naderna i betydande omfattning fört

automobil under olika trafikförhål­

landen; och skall i intyget finnas

närmare angivet, i vilken omfattning

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

a) läkarintyg, som omförmäles i 2

mom. 2 punkten;

b) i 2 mom. sjätte stycket angivet

kompetensbevis, utfärdat inom tre

månader före ansökningen; samt

c) intyg, utfärdat inom tre måna­

der före ansökningen av polismyn­

digheten i sökandens mantalsskriv­

ningsort, att sökanden under de se­

naste två åren gjort sig känd för nyk­

tert levnadssätt och med hänsyn till

sina personliga förhållanden i övrigt

icke kan anses olämplig såsom föra­

re av automobil i yrkesmässig trafik.

Innan intyg, som angives under c),

utfärdas, skall polismyndigheten in­

hämta yttrande från polismyndighet

i annan ort, där sökanden må hava

varit mantalsskriven under ifrågava­

rande tid.

Polismyndighet skall före utfär­

dande av intyg eller avgivande av ytt­

rande höra vederbörande nykterhets-

nåmnd samt, om så finnes erforder­

ligt, jämväl annan, som äger känne­

dom i saken.

Intyg, som nyss sagts, är avgifts­

fritt.

Sökande är skyldig att, där läns­

styrelse eller polismyndighet så på­

fordrar, förete intyg om sin mantals­

skrivningsort under tid, som avses

under c).

Efter prövning av de av sökanden

enligt detta moment ingivna hand­

lingarna och efter den ytterligare ut­

redning, som må anses erforderlig,

äger lä] isstyrelsen att för sökande,

som im ehar gällande körkort för bil

samt i övrigt befunnits lämplig, ut­

färda trafikkort, å vilket i förekom­

mande fall uttryckligen skall angi­

vas, att det gäller för förande av om-

nibus.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

78

Kungi. Maj:ts proposition nr 30.

eller släpfordon med vetskap om att

vederbörlig efterbesiktning icke verk­

ställts,

eller uraktlåter------------ med dags­

böter.

(Gällande lydelse.)

eller släpfordon med vetskap om att

vederbörlig kontrollbesiktning icke

verkställts,

eller uraktlåter — — — med dags­

böter.

(Föreslagen lydelse.)

35 §.

35 §.

Med böter-------------—--------- 29 § 8 mom.

Till enahanda straff vare den för­

fallen, som åsidosätter föreskrifterna

i 25 § 2 mom. fjärde stycket eller i

32 § 5 mom. andra stycket.

37 §.

De för ägare av automobil och släp­

fordon stadgade ansvarsbestämmel­

serna skola äga tillämpning, i hän­

delse fordonet tillhör någon, som står

under förmyndare eller annan laga

målsman, å förmyndaren eller måls­

mannen, samt, där fordonet äges av

oskift dödsbo eller konkursbo eller av

bolag, förening eller annat samfund

eller av stiftelse eller annan sådan in­

rättning, ä den eller dem, som äga

företräda boet, samfundet eller in­

rättningen. 1 fråga om automobil el­

ler släpfordon, som tillhör staten el­

ler kommun, skola nämnda ansvars­

bestämmelser gälla förarens närmas­

te förman. Har denne till förekom­

mande av förseelse mot förordningen

gjort vad på honom ankommit och

äger i följd av överordnads åtgärd el­

ler vållande förseelse likväl rum, var­

de den överordnade drabbad av an­

svar, som här avses.

37 §.

1 mom. De för ägare av automo­

bil och släpfordon stadgade ansvars­

bestämmelserna skola i fråga om for­

don, som tillhör staten eller kom­

mun, äga tillämpning på förarens

närmaste förman. Har denne till fö­

rekommande av förseelse mot förord­

ningen gjort vad på honom ankom­

mit, och äger i följd av överordnads

åtgärd eller vållande förseelse likväl

rum, varde den överordnade drab­

bad av ansvar, som här avses.

2 mom. Il mom. avsedda an­

svarsbestämmelser skola, i händelse

fordonet tillhör någon, som står un­

der förmyndare eller annan laga

målsman, äga tillämpning å denne.

Äges fordonet av oskiftat dödsbo eller

av konkursbo, skola bestämmelserna

gälla den eller dem, som äga före­

träda boet.

3 mom. I fråga om fordon, som

tillhör bolag, förening eller annat

samfund eller stiftelse eller annan så­

dan inrättning, skola i 1 mom. avsed­

da ansvarsbestämmelser äga tillämp-

ning på den eller dem, som äga fö­

reträda samfundet eller inrättning­

en. Har biltrafiknämnden på fram-

80

Kunyl. Maj.ts proposition nr 30.

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§ förordningen den 2 juni 1922

(nr 260) om automobilskatt.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 5 §§ förordningen den 2 juni 1922 om

automobilskatt1 skola erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

1 §• 1 §•

För — — — —--------bestämmelser.

Angående--------------------------stadgas.

Å automobil--------— —----------icke tillämpning.

Med automobil förstås varje för

färd på marken avsett fordon, som

för framdrivande är försett med

kraftmaskin (motor) och icke löper

på skenor.

Uttrycket släpvagn användes i den­

na förordning i samma betydelse som

i

motorfordonsförordningen den 23

oktober 1936.

2

§•

Från skatteplikt frikallas:

a) automobil, som------------- svensk

■undersåte;

b) automobil eller---------------tjäna

brandväsendet;

c) motorcykel, som är inrättad så­

som invalidfordon och vars maximi­

hastighet icke överstiger trettio kilo­

meter för timme, ävensom motorcy­

kel, som enligt vad särskilt år stad­

gat skall anses såsom lättviktsmotor­

cykel; samt

1 Senaste lydelse se beträffande 1 § SFS 1940: 1019, beträffande 2 § SFS 1939: 774 samt

ibeträffande 5 § SFS 1945: 735.

Med automobil förstås motorfor­

don, varom förmäles i vägtrafikför­

ordningen.

Uttrycket släpvagn användes i den­

na förordning i samma betydelse som

i vägtrafikförordningen.

2

§.

Från skatteplikt frikallas:

a) automobil, som------------ svensk

undersåte;

b) automobil eller------------tjäna

brandväsendet;

c) motorcykel, som är inrättad så­

som invalidfordon och vars maximi­

hastighet icke överstiger 30 kilome­

ter i timmen; samt

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Utdrag av protokollet över kommnnikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 15 december 1950.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

M^öller, S^köld, Q^uensel, D^anielson, V^ougt, Z^etterberg, N^ilsson,

E^ricsson, M^ossberg, W^eijne, A^ndersson, L^ingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga om väg­

trafikförordning m. m.

Föredraganden anför följande.

Jämlikt bemyndigande uppdrog den 30 september 1944 och den 9 februari

1945 dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet åt särskilda sak­

kunniga att inom departementet biträda med utredning och förslag i fråga

om revision av vissa författningar på trafikväsendets område.1 De sakkun­

niga — vilka antagit benämningen 19U års trafikförfattningssakkunniga

— ha den 15 maj 1948 avgivit betänkande med förslag till vägtrafikför­

ordning ävensom till vissa i samband därmed stående författningar (SOU

1948: 34). Yttranden ha inhämtats över betänkandet jämte därvid fo­

gade författningsförslag.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga förevarande fråga.

Gällande rätt.

De nuvarande huvudbestämmelserna på vägtrafikens område återfinnas i

motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan, båda utfärdade den 23 ok­

tober 1936, med de ändringar som i dessa båda författningar vidtagits vid

skilda tillfällen. Motorfordonsförordningen innehåller stadganden om mo­

torfordon, motorredskap samt släpfordon till automobil eller motorredskap,

såsom föreskrifter om motorfordons och släpfordons beskaffenhet och

utrustning, om besiktning och registrering av motorfordon och släpfordon

samt om tillstånd att föra motorfordon m. m. Vägtrafikstadgan upptager

de för fordonsförare och andra vägfarande gällande reglerna för trafik å väg.

Till motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan anknyta ett fler­

tal författningar med tillämpningsföreskrifter. Bland dessa författningar

1 De sakkunniga voro landshövdingen T. E. Löfgren, numera överstelöjtnanten C. W. Elliot,

trafikpolisintendenten E. J. E. Forsselius, numera direktören för kungl. automobilklubben S. Ha-

gardt, droskägaren F. Rapp, folkskolläraren Hj. Rimby samt ombudsmannen i svenska transport­

arbetareförbundet J. Christensson med numera hovrättsrådet R. G. Beskow som sekreterare.

S4

försvarsstaben, arméförvaltningen, statistiska centralbyrån, riksräkensltaps-

verket, statens biltrafiknämnd, statens trafikkommission, justitiekanslers-

ämbetet, riksåklagarämbetet, statens maskin- och redskapsprovningsanstal-

ter (statens maskinprovningar), riksbrandinspektören, försäkringsinspektio-

nen, riksförsäkringsanstalten, nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande, automobilbesiktningsmännens förening, svenska järnvägsför-

eningen, kungl. automobilklubben, motormännens riksförbund, Sveriges bil­

skolors riksförbund, motorförarnas helnykterhetsförbund, cyklisternas riks­

förening cykelfrämjandet, trafikförsäkringsföreningen, bilverkstädernas

riksförbund, Sveriges automobilhandlarcförbund, de båda sistnämnda ge­

mensamt yttrande, Sveriges automobilindustriförening, föreningen Sveriges

häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges

landsfiskaler, Sveriges advokatsamfund, svenska lokaltrafikföreningen, Sve­

riges trafikbilägares riksorganisation — vilken åberopat med utlåtandet

överlämnade särskilda yttranden från de i organisationen ingående spe­

cialförbunden svenska omnibusägareförbundet, svenska droskbilägareför-

bundet och svenska lasttrafikbilägareförbundet — svenska teknologför-

eningen, Sveriges Iantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk,

Sveriges betodlares centralförening u. p. a., svenska stadsförbundet, svenska

nykterhetsvårdsförbundet, försäkringsjuridiska föreningen, svenska vän­

föreningen, Göteborgs stads polisnämnd, svenska läkarsällskapet, svenska

järnvägsmannaförbundet, svenska postmannaförbundet, svenska transport-,

livsmedels-, lant-, handels-, väg- och vattenbyggnads- samt kommunalarbeta­

reförbunden, sistnämnda åtta förbund gemensamt yttrande, kommunaltek­

niska föreningen, Sveriges läkarförbund, centralförbundet för nvkterhets-

undervisning, Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, de båda sistnämn­

da gemensamt yttrande, svenska jägareförbundet, Stockholms trafikklubb,

svenska cykelfabrikant- och grossistföreningen ävensom aktiebolaget cy­

kelfabriken Monark, de två sistnämnda gemensamt yttrande, landsbygdens

försäkringsaktiebolag samt Kalmar läns södra hushållningssällskap.

En sammanställning av yttrandena har uppgjorts inom departementet och

kommer att tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott.

För närmare kännedom om de sakkunnigas förslag och yttrandena däröver

får jag i stort sett hänvisa till betänkandet och nyssnämnda sammanställ­

ning. I den mån så erfordras skall dock här — i vederbörande sammanhang

— i korthet redogöras för förslaget och yttranden däröver.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Vissa andra aktuella utredningar och förslag in. in.

Den 29 juni 1945 tillkallade dåvarande departementschefen jämlikt bemyn­

digande särskilda sakkunniga för att inom departementet biträda med utred­

ning rörande möjligheterna att genom lämplig upplysningsverksamhet m. m.

höja den allmänna trafiksäkerheten och åstadkomma en bättre trafikkultur.

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

4:o) lag angående ändrad lydelse av 2 och 18 §§ lagen den 10 maj 1929

(nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon;

5:o) förordning om ändring i vissa delar av ordningsstadgan för rikets

städer den 24 mars 1868 (nr 22);

6:o) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 25 oktober

1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.; samt

7:o) förordning angående ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§ förordningen

den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.

Rörande den närmare innebörden av departementets förslag må anföras

följande i anslutning till de olika författningsförslagen och de särskilda pa­

ragraferna i dessa.

Förslaget till vägtrafikförordning.

Allmänna synpunkter.

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 30 juni 1943 en sär­

skild utredningsman för att inom departementet biträda med utredning och

förslag i fråga om revision av vägtrafikstadgan m. in. Utredningsmannen av­

gav den 20 april 1944 betänkande med förslag till ny vägtrafikstadga och

vissa ändringar i vägmärkeskungörelsen (SOU 1944: 18). över betänkandet

yttrade sig ett stort antal myndigheter och sammanslutningar. I det över­

vägande flertalet av yttrandena förordades ny utredning i och för omarbet­

ning i ett sammanhang av alla författningar på trafikväsendets område.

Då departementschefen den 30 september 1944 för Kungl. Maj :t anmälde

frågan om igångsättande av en ny utredning på trafikväsendets område, hän­

visade departementschefen till de uppfattningar, som kommit till uttryck i

remissyttrandena över det av 1943 års utredningsman avgivna betänkandet.

Departementschefen uttalade vidare som sin mening, att en översyn borde

ske icke blott av vägtrafikstadgan utan även av andra författningar på tra­

fikväsendets område för att pröva, i vad mån en omarbetning vore påkallad

med beaktande av den utveckling, som trafiken undergått under författ­

ningarnas giltighetstid eller väntades komma att undergå inom den närmaste

framtiden.

Departementschefen anförde vidare, att de författningar, vilka sålunda i

ett sammanhang borde granskas, i främsta rummet vore motorfordonsför­

ordningen, vägtrafikstadgan och vägmärkeskungörelsen. Vissa stadganden i

ordningsstadgan för rikets städer borde emellertid även uppmärksammas.

En grundlig prövning borde ske av frågan om de olika stadgandenas syste­

matiska uppställning. Åt föreskrifternas stilistiska utformning borde ock

ägnas stor uppmärksamhet. Med hänsyn till stadgandenas betydelse för all­

mänheten borde sålunda ökad överskådlighet, klarhet och tillgänglighet ef­

tersträva^. Jämsides med allmänhetens intresse av enkelhet och lättfattlig­

het måste dock vid utformningen av föreskrifterna beaktas behovet av juri­

88

De sakkunniga ha i vidsträckt omfattning försett sitt förslag till vägtra­

fikförordning med rubriker. Sådana ha använts icke blott för avdelningar

och kapitel utan även för utmärkande av innehållet i skilda paragrafer. De

sakkunniga ha motiverat detta med att orienteringen i författningstexten

borde i görligaste män underlättas och att särskilt i fråga om trafikreglerna

utnyttjandet av rubriker syntes vara av värde även ur pedagogisk synpunkt.

Såvitt angår den språkliga utformningen ha de sakkunniga anmärkt, att

de eftersträvat att avfatta författningstexten i korta satser och på ett så

enkelt och okonstlat språk som möjligt. De sakkunniga ha emellertid i detta

sammanhang framhållit, att det här, liksom eljest i fråga om författnings­

bestämmelser, finge anses såsom ett ofrånkomligt krav, att bestämmelser­

na vore så exakt utformade, att de kunde tillämpas av domstolar och andra

myndigheter. Med hänsyn härtill hade det givetvis icke varit möjligt att be­

gagna en sådan avfattning, som skulle tett sig såsom mest ändamålsenlig,

om det endast gällt att åstadkomma en populär framställning för allmän­

heten.

De sakkunniga erinra om att till motorfordonsförordningen och vägtra­

fikstadgan anknöte ett tämligen betydande antal författningar, innehållande

tillämpningsföreskrifter. Härom anföra de sakkunniga, att de icke funnit

skäl att inarbeta dessa föreskrifter i förslaget till vägtrafikförordning. Den­

na skulle genom en dylik anordning bli alltför vidlyftig. Härtill komme, att

tillämpningsförfattningarna — vilka till skillnad från motorfordonsförord­

ningen och vägtrafikstadgan regelmässigt utfärdades av Ivungl. Maj :t utan

riksdagens hörande — i största utsträckning innefattade regler, som endast

berörde myndigheterna eller i vart fall vore av intresse för allmänheten i en

mera begränsad omfattning. Emellertid hade de sakkunniga kommit till den

uppfattningen, att en betydligt större överskådlighet skulle kunna vinnas,

om de antydda följ dförfattningarna i viss utsträckning samarbetades till en

enda författning, förslagsvis benämnd vägtrafikkungörelsen. Till denna kun­

görelse borde lämpligen överflyttas vässa i motorfordonsförordningen och

vägtrafikstadgan upptagna bestämmelser, som väsentligen berörde endast

myndigheterna.

Gränsdragningen mot andra trafikförfattningar har enligt de sakkunnigas

förslag till vägtrafikförordning verkställts så, att förslaget i huvudsak täc­

ker samma rättsområde som motorfordonsförordningen och vägtrafikstad­

gan, frånsett att som nyss nämnts de sakkunniga förordat, att vissa regler,

som väsentligen berörde endast myndigheterna, borde överföras till en till-

lämpningsförfattning, vägtrafikkungörelsen.

I fråga om ansvarsbestämmelserna visar emellertid de sakkunnigas för­

slag — i förhållande till vad nu gäller — den olikheten, att motsvarigheten

till nuvarande i vägtrafikstadgan upptagna allmänna stadgande om ansvar

för bristande omsorg och varsamhet icke återfinnes i den föreslagna väg­

trafikförordningen utan i stället upptagits i förslaget till lag om straff för

vissa trafikbrott. Till samma lagförslag har också förts stadgande om an­

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

andra myndigheters behov av att hithörande bestämmelser bleve juridiskt

hållbara.

Även förslagets systematiska uppställning och de sakkunnigas gränsdrag­

ning mellan vägtrafikförordning och andra författningar har i stort sett god­

tagits av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna. Bland annat i

följande hänseenden ha dock erinringar framställts.

Advokatsamfundet har ifrågasatt, huruvida den av de sakkunniga före­

tagna uppdelningen av ansvarsbestämmelserna mellan vägtrafikförordning­

en och trafikbrottslagen kunde anses lycklig. I och för sig måste det be­

tecknas som oformligt, att trafikbrottslagen innehölle kriminalisering av

bestämmelser, som återfunnes i förordningen. Vissa förseelser kunde dess­

utom anses falla under både vägtrafikförordningens och trafikbrottslagens

ansvarsbestämmelser. Enligt samfundets mening vore det mest rationella

otvivelaktigt, om man kunde inarbeta trafikbrottslagen i vägtrafikförord­

ningen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit det riktigast, att även den

spårbundna trafiken, i den mån den korsade eller eljest framginge på väg,

bleve reglerad i vägtrafikförordningen. Visserligen kunde då olika regler

komma att gälla för skilda delar av samma spårlinje. Detta syntes emeller­

tid ej mera anmärkningsvärt, än att för vägtrafiken i övrigt olika regler

gällde, allt eftersom denna trafik berörde eller icke berörde spårlinje.

Hovrätten anför vidare:

Det är enligt hovrättens mening mera rationellt, att det förhållandevis

ringa antalet järnvägs- eller spårvägs tjänstemän, alla i denna egenskap yr­

kesmän, inhämtade — förutom de självfallet nödiga tjänstereglementena —

även vissa allmänna vägtrafikbestämmelser, än att det långt övervägande fler­

talet vägtrafikanter av andra kategorier nödgas, för kännedom om sina plik­

ter och rättigheter gentemot den spårbundna trafiken, vara hänvisade till

de för denna trafik gällande speciella föreskrifterna, vilka i regel äro svår­

tillgängliga. Om vissa regler rörande den spårbundna trafiken inarbetas i

vägtrafikförordningen, föreligga också större garantier för att dessa regler

byggas på en riktig avvägning av den spårbundna trafikens intressen än om

det i stort sett överlåtes åt denna trafiks statliga eller kommunala chefsmyn­

digheter att utforma bestämmelser för trafiken i fråga. Det förefaller hov­

rätten jämväl mindre tilltalande, att exempelvis en spårvagnsförare icke är

underkastad rattfyllerilagstiftningen.

Häradshövdingföreningen framför liknande synpunkter och hemställer

om sådan omarbetning av de sakkunnigas förslag, att vägtrafikförordningen

bleve tillämplig även på spårbunden trafik, vare sig denna framginge på

väg eller på särskild banvall.

Hovrätten för nedre Norrland ävensom bussägareförbundet anse det an­

geläget, att vissa av de sakkunniga föreslagna ansvarsbestämmelser, särskilt

såvitt angår rattfylleri, göras tillämpliga även på spårvagnsförare.

Frågan, huruvida vägtrafikförordningen även borde upptaga föreskrifter

för den spårbundna trafiken, har i vissa andra utlåtanden blivit föremål för

särskild behandling. Flertalet av de remissinstanser, vilka sålunda yttrat

92

Knngl. Maj.ts proposition nr SO.

För egen del anser jag, att de sakkunnigas förslag i dess huvudlinjer

utgör en tillfredsställande lösning av den uppgift, som varit de sakkunniga

förelagd. Att de grundläggande bestämmelserna på vägtrafikens område

upptagas i en enhetlig författning, vägtrafikförordningen, i stället för som

nu i två, motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan, synes sålunda

innebära en klar förbättring. Bland remissinstanserna råder ock i stort sett

enighet härom. En sådan enhetlig författning torde följaktligen höra komma

till stånd.

Vidkommande den av de sakkunniga gjorda gränsdragningen mellan väg­

trafikförordning och andra författningar kunna visserligen skäl anföras för

att — såsom advokatsamfundet ifrågasatt — i vägtrafikförordningen in­

arbeta de stadganden, vilka av de sakkunniga hänförts under förslaget till

trafikbrottslag. Emellertid torde de av de sakkunniga i sagda lagförslag

upptagna brottskategorierna och däremot svarande ansvarsbestämmelserna

vara av den beskaffenhet, att den rättsliga regleringen bör ske i en författ­

ning av lags karaktär och icke i en administrativ stadga sådan som väg­

trafikförordningen.

Att reglerna för spårbunden trafik göras enhetliga för hela riket, är en­

ligt min mening önskvärt. Likaså kunna skäl finnas för att i vissa hänseen­

den — exempelvis i fråga om ansvaret för rattfylleri — införa likartade be­

stämmelser för spårbunden trafik på väg och för annan vägtrafik. Härav

torde emellertid i och för sig ej följa, att i en och samma författning böra

intagas regler såväl för den spårbundna trafiken som för övrig vägtrafik.

Först och främst synes det saknas skäl för att belasta en allmän vägtrafik­

författning med regler för spårbunden trafik i vidare mån än såvitt denna

berör annan vägtrafik. Man kan emellertid vidare fråga sig, huruvida det

verkligen är lämpligt att i en sådan författning medtaga stadganden ens

för den spårbundna trafik, som berör övrig vägtrafik. En dylik åtgärd

skulle — särskilt om för konsekvensens skull även järnvägstrafikens hit­

hörande, ganska detaljerade regler medtoges — göra vägtrafikförordningen

avsevärt vidlyftigare och därigenom mera svåröverskådlig. Ävenså skulle

för vederbörande personal den spårbundna trafikens säkerhetsföreskrifter

med därtill hörande ansvarsbestämmelser bli mindre lättillgängliga, om en

del av dem utbrötes ur nuvarande sammanhang och infördes i vägtrafik-

lörordningen. Med hänsyn till att vissa olägenheter sålunda torde vara för­

knippade med den antydda åtgärden, förefaller densamma böra vidtagas

endast om och i den mån hänsynen till trafiksäkerheten påkallar det. Säker-

hetsintresset torde emellertid kunna tillgodoses på tillfredsställande sätt

även utan sammankopplande i en och samma författning av bestämmelser

för den spårbundna och för den icke spårbundna trafiken på väg. i detta

sammanhang bör beaktas, att enligt såväl gällande rätt som det föreliggande

förslaget järnvägs- och spårvägstrafiken principiellt skall äga företräde

framför den övriga vägtrafiken. Om denna grundregel — jämte erforderliga

detaljbestämmelser om hur den icke spårbundna vägtrafiken i särskilda

hänseenden skall förhålla sig vid möte med spårbunden trafik — upptages

94

Kungi. Maj.ts proposition nr 30.

AVDELNING I.

Inledande bestämmelser.

1

§•

I denna paragraf ha upptagits definitioner på vissa beteckningar, som an­

vändas i den föreslagna förordningen. Paragrafen motsvaras av 1, 2 och

8 §§ motorfordonsförordningen, 1 § vägtrafikstadgan samt 15 och 23 §§ väg-

märkeskungörelsen.

i mom.

Väg.

Definitionen, som överensstämmer med de sakkunnigas förslag, skiljer sig

från gällande bestämmelse allenast däri, att den nu föreslagna definitionen

i begreppet enskild väg, som nyttjas till farväg, även inbegriper för samfärd­

sel endast vintertid avsedd körled.

För att enskild väg skall kunna betecknas såsom nyttjad till farväg lärer

först och främst erfordras, att ägaren av vägen icke förbjudit allmän sam­

färdsel på denna. Detta torde framgå av förarbetena till den nuvarande de­

finitionen på väg. Emellertid finnas många enskilda vägar, vilka praktiskt

taget endast tjäna viss eller vissa fastigheters behov — för utfart, hemkörs-

lor eller eljest — och på vilka främmande trafik förekommer blott i säll­

synta undantagsfall. I fråga om sådan enskild väg finner ofta ägaren ej ens

anledning att förbjuda allmän samfärdsel. Det förefaller knappast motive­

rat att i sådana fall hänföra den enskilda vägen till väg i vägtrafikförord­

ningens bemärkelse blott för det ägaren underlåtit att förbjuda allmän sam­

färdsel. För att viss enskild väg skall anses nyttjad såsom farväg torde där­

för böra krävas, icke blott att vägen är tillåten för allmän samfärdsel, utan

även att vägen utnyttjas av allmänheten i viss, icke alltför ringa omfatt­

ning. Det lärer vara ogörligt att närmare specificera det sistnämnda villko­

ret. Såsom grovregel synes emellertid böra gälla, att den enskilda vägen

skall anses nyttjad som farväg, om den trafikeras av allmänheten i den om­

fattning, att man praktiskt måste räkna med att främmande trafik kan fö­

rekomma där. Med denna utgångspunkt förefaller exempelvis sådan för

skogsdrivningen avsedd enskild väg, som användes praktiskt taget uteslu­

tande för transport av timmer från stubben till flottleden, i regel knappast

vara att hänföra till väg i vägtrafikförordningens bemärkelse.

Av det sagda torde framgå, att uttrycken »till farväg nyttjad väg» och

»allmänneligen befaren väg» icke äro liktydiga. Det sistnämnda uttrycket

lär er förutsätta en högre grad av utnyttjande för allmän trafik.

Stundom kan givetvis uppkomma tvekan, huruvida viss enskild väg skall

anses nyttjad till farväg. I den praktiska rättstillämpningen torde emellertid

de tveksamma fallen bli jämförelsevis sällsynta. Det förefaller ej innebära

95

någon olägenhet att åt praxis överlämna att bedöma frågor av hithörande

slag efter omständigheterna i varje särskilt fall. Närmare författningsmäs-

sig reglering än som skett är därför enligt min mening ej behövlig.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts, huruvida ej begreppet väg bor­

de utsträckas till att även omfatta inhägnade kasernområden m. in. Enligt

min mening föreligga ej tillräckliga skäl för en sådan utvidgning.

Vägtrafikant.

Definitionen ersätter det i vägtrafikstadgan använda uttrycket »vägfaran-

de», varmed i stadgan avses envar, som på väg framför fordon, rider, leder

kreatur, åker skidor eller går. Departementsförslaget överensstämmer med

de sakkunnigas förslag med den jämkningen, att beteckningen vägtraf ikant

såsom varande mera tydlig funnits böra föredragas framför det av de sak­

kunniga föreslagna uttrycket »trafikant».

De sakkunniga ha framhållit, att med den föreslagna definitionen jämväl

passagerare i fordon komme att innefattas under begreppet trafikant. Hov­

rätten över Skåne och Blekinge har i anslutning härtill ifrågasatt, huruvida

icke förare av och passagerare i järnvägståg eller spårvagn borde hänföras

till trafikant i den mån tåget eller spårvagnen korsade eller eljest framginge

å väg. Skäl kunna anföras för att den skada eller fara, som kan åstadkom­

mas vid öppnande av dörrar, utkastande av föremål, på- eller avstigning

o. s. v., skall bedömas på likartat sätt, när den som vållar skadan eller

faran färdas i tåg eller spårvagn, och när han färdas exempelvis i en buss.

Såsom i det tidigare framhållits synes emellertid den spårbundna trafiken

böra regleras genom en självständig författning. Med hänsyn härtill och då

det knappast torde ha yppat sig något praktiskt behov av att föregripa

denna reglering genom att i förevarande hänseende intaga föreskrifter för

spårbunden trafik i vägtrafikförordningen, anser jag den av hovrätten an­

tydda utvidgningen av begreppet trafikant icke böra företagas.

Fordon.

Definitionen överensstämmer med de sakkunnigas förslag. Enligt motsva­

rande definition i vägtrafikstadgan är till fordon att hänföra: alla slag av

vagnar för dragare, motorfordon, motorredskap och andra arbetsredskap å

hjul eller medar, slädar, cyklar, kälkar, sparkstöttingar, dragkärror o. s. v.,

dock ej fordon, som löper på skenor.

1 förtydligande syfte har i momentets sista stycke upptagits föreskrift, att

vad i förordningen stadgas om vägkorsning skall äga motsvarande tillämp­

ning på förgrening av väg och anslutning mellan vägar. Denna föreskrift

saknar motsvarighet i nuvarande författningar och i sakkunnigförslaget. 2

2 mom.

Motordrivet fordon.

För erhållande av en gemensam beteckning har, på sätt de sakkunniga fö­

reslagit, införts termen motordrivet fordon, vilken saknas i motorfordons-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

förordningen och vägtrafikstadgan. Så som termen definierats lärer den­

samma omfatta jämväl fordon, som är förbundet med elektrisk strömledning

(trolley- eller trådbuss). Ett luftfartyg, som för landning är försett med hjul

eller medar, kan tänkas bli taget under bogsering på väg och bör skäligen

vid sådan förflyttning vara underkastat de för dragna fordon i allmänhet

gällande bestämmelserna. Det gjorda undantaget för luftfartyg torde därför

ej vara onödigt.

Motorfordon. Traktor. Motorredskap.

I motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan förstås med motorfor­

don: för färd på marken avsett, för person- eller godsbefordran eller för dra­

gande av påhängsvagn inrättat fordon, som för framdrivande är försett med

motor och icke löper på skenor, ävensom underrede till sådant fordon (chas­

si). Med motorredskap avses åter: traktor, lokomobil, lantbruks- eller väg-

maskin samt annat dylikt allenast till arbetsredskap hänförligt fordon, vil­

ket för framdrivande är försett med motor och icke löper på skenor, och vil­

ket icke är hänförligt till motorfordon. Enligt en särskild kungörelse (SFS

1940: 440) äro s. 1c. epatraktorer att hänföra till motorredskap.

För motorfordonen — bilar och motorcyklar — gälla genomgående

strängare bestämmelser än för motorredskapen. Anledningen härtill är, att

motorfordonen anses besitta en större typisk trafikfarlighet än motorred­

skapen.

De sakkunniga ha i sitt förslag bibehållit uppdelningen av de motordrivna

fordonen i motorfordon och motorredskap. Som skäl ha de sakkunniga

framhållit, att denna indelning syntes ändamålsenlig med hänsyn till att

för vissa motordrivna fordon på grund av deras större trafikfarlighet kräv­

des en strängare reglering än för övriga.

Frågan om vilka fordon som borde hänföras till den ena eller den andra

av de båda nu nämnda kategorierna bär av de sakkunniga närmare över­

vägts. De sakkunniga ha därvid framhållit, att de motordrivna fordonen

med hänsyn till sin funktion kunde indelas i tre kategorier, nämligen dels

transportfordon eller fordon, som vore inrättade huvudsakligen för att själv­

ständigt nyttjas för person- eller godsbefordran, dels dragfordon eller fordon,

som vore inrättade huvudsakligen för att användas till att draga annat for­

don eller arbetsredskap, och dels redskapsfordon eller fordon, som vore in­

rättade huvudsakligen för andra uppgifter än transport- och dragfordonen.

Beträffande transportfordonen ha de sakkunniga erinrat om att dessa en­

ligt nu gällande bestämmelser äro att hänföra till kategorien motorfordon.

I anslutning härtill ha de sakkunniga uttalat, att det i fråga om det över­

vägande antalet hithörande fordon, såsom vanliga lastbilar, personbilar och

bussar, med hänsyn till deras trafikfarlighet finge anses motiverat, att for­

donen alltjämt hänfördes till denna kategori. Tvekan syntes kunna ifråga-

lcomma endast beträffande vissa fordon med låg konstruktiv hastighet, så­

som truckar och dylikt. Sistnämnda fordons användning vore emellertid re­

gelmässigt begränsad till järnvägs- eller fabriksområden eller andra sådana

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

1 likhet med de sakkunniga anser jag, att vid avgörandet, huruvida drag-

fordon och redskapsfordon oavsett sitt ändamål skola hänföras till motor­

fordon, vederbörande fordons konstruktiva hastighet bör vara bestämman­

de. De sakkunniga ha som sagt vid sin klassificering uppställt 25 kilo­

meter i timmen som gränsvärde. Vid bedömandet, huruvida denna gräns

skall anses lämplig, synas följande omständigheter vara att beakta.

Som tidigare nämnts hänföras i gällande rätt de s. k. epatraktorerna till

motorredskap. Denna klassificering har givetvis skett under behörigt hän­

syntagande till epatraktorernas typiska trafikfarlighet. Dessa fordons kon­

struktiva hastighet lärer emellertid uppgå till omkring 30 kilometer i tim­

men. Under remissbehandlingen har vidare framhållits, att vissa jordbruks-

traktorer äro konstruerade för hastigheter mellan 25 och 30 kilometer i tim­

men. Slutligen har det upplysts, att i fråga om jordbrukstraktorerna i all­

mänhet utvecklingen synes gå mot en långsam ökning av den konstruktiva

hastigheten.

Att hänföra de typiska jordbrukstraktorerna till motorfordon, så snart

deras konstruktiva hastighet överstiger 25 kilometer i timmen, och därige­

nom underkasta dem en strängare reglering, än nu är fallet, skulle medföra

praktiska olägenheter. En sådan skärpning synes vidare — i fråga om trak­

torer, vilkas konstruktiva hastighet icke överstiger vad som redan nu god-

tages för epatraktorerna — knappast vara påkallad ur trafiksäkerhetssyn­

punkt. Detsamma torde böra gälla allmänt för drag- och redskapsfordon med

konstruktiv hastighet upp till 30 kilometer i timmen. Det av de sakkunniga

föreslagna gränsvärdet 25 kilometer i timmen förefaller därför vara något

för lågt. Å andra sidan torde det innebära en onödig omväg att åt särskild

författning eller annat undantagsavgörande överlämna möjligheten att i

annan fordonsklass än motorfordon inordna drag- och redskapsfordon med

konstruktiva hastigheter mellan 25 och 30 kilometer i timmen.

Med hänsyn till vad nu sagts bör vägtrafikförordningen enligt min mening

upptaga ett gränsvärde av 30 kilometer i timmen för drag- och redskaps-

fordonen.

Såsom de sakkunniga föreslagit, lärer föreskriften om konstruktiv gräns­

hastighet böra innefatta icke blott, att fordonet skall vara inrättat för an­

given hastighet, utan även, att fordonet icke utan svårighet skall kunna änd­

ras för högre hastighet.

I vissa remissyttranden har anmärkts, att definitionerna på de olika grup­

perna av motordrivna fordon skulle bli klarare, om de i större omfattning

än av de sakkunniga föreslagits utformades såsom positiva bestämningar i

stället för enligt uteslutningsmetoden. Vad sålunda anförts synes äga fog.

Med iakttagande av vad nu sagts har i det inom departementet upprättade

förslaget betecknats

såsom motorfordon motordrivet fordon, som är inrättat huvudsakligen för

att självständigt nyttjas till person- eller godsbefordran, så ock för annat än­

100

Kungl. Maj:ls proposition nr 30.

avgåvo sitt betänkande, bär nämligen i särskild resolution godkänts en

tjänstevikt av 375 kilogram för bensindrivet trehjuligt motorfordon, som

hänförts till motorcykel. Vidare upptager 1949 års konvention tjänstevikts-

gränsen 400 kilogram för trehjuliga motorfordon, som jämställas med mo­

torcykel. Det får anses vara i och för sig önskvärt, att de inhemska bestäm­

melserna bringas till överensstämmelse med motsvarande internationella,

där så kan ske utan olägenhet. Enligt min mening skulle det knappast med­

föra någon nackdel att nu bestämma tjänsteviktsgränsen till 400 kilogram.

Härvid kan framhållas, att i särskilda resolutioner redan godkänts tjänste-

vikter upp till 450 kilogram för de visserligen numera mindre aktuella

elektriskt drivna trehjuliga motorfordon, vilka hänförts till motorcykel.

Det inom departementet uppgjorda förslaget upptager i enlighet med vad

nu sagts en tjänsteviktsgräns av 400 kilogram för trehjuliga motorcyklar

men överensstämmer i övrigt — frånsett ett par redaktionella jämkningar

— med de sakkunnigas förslag.

Personbil, buss och lastbil.

Enligt motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan hänföres till per­

sonbil sådan bil, som är byggd för befordran av personer till ett antal av

högst nio, till buss sådan bil, som är byggd för befordran av ett större antal

personer än nio, vare sig densamma därjämte är avsedd för befordran av

gods eller icke, samt till lastbil sådan bil, som är byggd för befordran av

gods men icke är att hänföra till buss, eller som är inrättad för dragande

av påhängsvagn.

Departementsförslaget överensstämmer i sak med vad av de sakkunniga

föreslagits.

Lätt och tung motorcykel.

För närvarande indelas motorcyklar i lättviktsmotorcyklar och tyngre mo­

torcyklar. Till lättviktsmotorcykel hänföres motorcykel, som är så inrättad,

att den icke kan på horisontell väg framföras med högre hastighet än 40

kilometer i timmen och endast med svårighet kan ändras för högre hastig­

het, och vars tjänstevikt icke överstiger 00 kilogram. Med tyngre motor­

cykel avses motorcykel, som icke är att hänföra till lättviktsmotorcykel.

De sakkunniga ha föreslagit, att motorcyklarna skulle indelas i lätta och

tunga motorcyklar, och att man därvid skulle upptaga motorcykel med

tjänstevikt av högst 75 kilogram såsom lätt motorcykel samt motorcykel

med tjänstevikt över 75 kilogram såsom tung motorcykel.

Såsom de sakkunniga framhållit torde i skilda hänseenden olikartade reg­

ler böra gälla för de i förslaget angivna båda kategorierna av motorcyklar.

En indelning av motorcyklarna efter tjänsteviktsgränsen 75 kilogram före­

faller därför lämplig.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt, huruvida icke den nu för

lättviktsmotorcyklar gällande konstruktiva fartbegränsningen borde stad­

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Såsom skäl för den föreslagna definitionen på släpfordon lia de sakkun­

niga anfört, att ett fordon, som endast tillfälligt vore utrustat med särskilda

kopplingsanordningar, icke därmed borde anses som släpfordon.

De sakkunniga ha ansett det önskligt med en särskild beteckning på for­

don, som — utan att vara hänförligt till släpfordon — är kopplat till bil

eller motorredskap. Såsom dylik beteckning upptager sakkunnigförslaget ter­

men efterfordon, vilken saknas i gällande trafikförfattningar.

Motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan upptaga i vissa hänseen­

den olikartade bestämmelser för släpfordon och för andra fordon, som dra­

gas av bil eller motorredskap. För släpfordon gälla sålunda strängare före­

skrifter beträffande fordons beskaffenhet och utrustning, besiktning och re­

gistrering av fordon, de villkor, under vilka draget fordon må framföras på

väg etc.

De sakkunnigas förslag upptager liknande särstadganden för släpfordon.

I vissa hänseenden innebär förslaget 1. o. in. en ytterligare skärpning av

den rättsliga regleringen i fråga om denna grupp av fordon. Sålunda har

bl. a. förordats besiktnings- och registreringsplikt icke blott, såsom nu, för

släpfordon till bil utan även för släpfordon till traktor.

Med hänvisning till vad sålunda gäller och föreslagits skola gälla ha på

åtskilliga håll anmälts allvarliga betänkligheter mot de sakkunnigas förslag

i förevarande del.

I remissyttranden från institutioner och sammanslutningar represente­

rande jordbruket har anförts, att det för denna näring skulle uppkomma

betydande olägenheter, om definitionen på släpfordon utformades på sätt

de sakkunniga förordat. Huvuddelen av de i landet förekommande trak-

tordragna fordonen utgjordes av jordbrukets s. k. gummihjulsvagnar. De

flesta av dessa vore byggda så, att de kunde användas både efter häst

och efter traktor, och skulle följaktligen med den föreslagna definitionen

bli hänförliga till släpfordon. I fråga om sin beskaffenhet och utrustning

uppfyllde emellertid gummihjulsvagnarna i regel icke de krav som i för­

slaget uppställdes för släpfordon. Liknande gällde för åtskilliga andra av

jordbrukets traktordragna fordon. Jordbrukets nu ifrågavarande fordon

användes främst på andra platser än på vägarna. Transporterna med dessa

fordon berörde därför vägtrafiken blott i jämförelsevis ringa omfattning.

Dessutom vore transporterna i huvudsak koncentrerade till vissa begrän­

sade perioder av året, nämligen sådd- och skördetiderna. Ur trafiksäker­

hetssynpunkt utgjorde därför jordbrukstransporterna ej något allvarligare

problem. Med hänsyn härtill förefölle den av de sakkunniga föreslagna reg­

leringen för släpfordonen vara i och för sig onödigt sträng för jordbruksfor-

donens vidkommande. Det vore icke godtagbart, att sistnämnda fordons-

grupp underkastades sådan reglering blott därför att denna vore nödvändig

för kontroll av det förhållandevis ringa antal traktordragna fordon, som

användes för egentliga vägtransporter, huvudsakligen yrkesmässiga.

Med åberopande härav har hemställts, att om definitionen på släpfordon

i princip utformades i enlighet med sakkunnigförslaget, undantag måtte

104

kontroll medför för fordonshavarna. En åtgärd i skärpande riktning bör

vidtagas allenast i den män åtgärden kan sägas innebära en rimlig avväg­

ning mellan de berättigade intressen, vilka stå emot varandra.

Man synes vara enig om att från de strängare bestämmelsernas tillämp­

lighet skola undantagas fordon, som blott medelst tillfällig anordning äro

kopplade till bil eller traktor, eller som utgöra arbetsredskap. Spörsmålet

om sagda bestämmelser kan följaktligen begränsas till de fordon, som äro

byggda för koppling till bil eller traktor och avsedda för person- eller gods­

befordran eller för att uppbära anordningar för bilens eller traktorns dri­

vande.

\ ad då först angår de bildragna fordonen må erinras om bilens typiska

trafikfarlighet — betingad av den höga konstruktiva hastigheten — samt

regelmässiga utnyttjande i egentlig vägtrafik. Dessa förhållanden ha med­

fört, att i gällande rätt upptagits strängare bestämmelser för de nu ifråga­

varande fordonen, när de dragas av bil. Någon principiell erinran mot dessa

bestämmelser har ej försports. Att liknande bestämmelser i huvudsak böra

gälla även framgent synes mig vara klart.

För närvarande lära visserligen de bildragna fordon, som avses i förut­

nämnda framställning från skogsbrukets motortransportkommitté, ofta for­

mellt vara att beteckna som släpfordon till bil. I praktiken torde dock gäl­

lande stadganden icke tillämpas strängt efter sin ordalydelse, när det gäller

dessa fordon, vilka regelmässigt äro av enkel konstruktion och bildragna

utnyttja de vanliga vägarna i mycket ringa omfattning. Sagda fordon få

anses vara av föga framträdande betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt. Å

andra sidan skulle det otvivelaktigt för fordonsägarna medföra avsevärda

olägenheter, om man behandlade dessa fordon såsom släpfordon till bil med

ty åtföljande krav på fordonens beskaffenhet och utrustning samt på be­

siktning och registrering. Med hänsyn härtill böra enligt min mening dessa

fordon icke falla under stadgandena om släpfordon. Det förefaller emel­

lertid mindre lämpligt att betunga vägtrafikförordningen med särskilda

undantagsbestämmelser för de ifrågakomna fordonen. De föreskrifter, som

i sådant hänseende finnas nödiga, torde i stället böra meddelas i särskild

ordning.

Vad härefter angår de traktordragna fordonen, komma tydligen främst

jordbrukets lastfordon i betraktande. Den långt övervägande delen — upp­

skattningsvis minst "A» — av landets bestånd utav traktorer och traktor­

dragna fordon torde nämligen användas inom jordbruket.

Lantbrukets motorisering har under senare år starkt utvecklats. Sålunda

nyttjas för närvarande inom jordbruket cirka 58 000 originalbyggda trak­

torer, 5 500 epatraktorer och 450 jeepar. I jordbrukets tjänst torde här­

jämte stå omkring 2 500 vanliga lastbilar. Jordbrukets bestånd av vagnar

kan approximativt skattas till s/4 miljon, därav 200 000 å 300 000 försedda

med gummihjul. De flesta av gummihjulsvagnarna torde vara konstruk­

tivt inrättade såväl för bil- eller traktordragning som för anspänning med

ICiingl. Maj.ts proposition nr 30.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

don. Vad slutligen angår fordonen i yrkesmässig trafik, lärer förordningen

om sådan trafik giva tillräcklig möjlighet till kontroll även utan komplet­

terande bestämmelser i vägtrafikförordningen. Med hänsyn till dessa om­

ständigheter torde ur trafiksäkerhetssynpunkt knappast vara att förvänta

någon mera väsentlig nytta av att för de i detta stycke avsedda traktordrag-

na fordonen införa en strängare reglering än den nuvarande.

De omständigheter, för vilka nu redogjorts, synas mig innebära övervä­

gande skäl för att de traktordragna fordonen generellt lämnas utanför den

ifrågasatta strängare regleringen. Det skulle då ligga nära till hands att låta

detta avspeglas redan i definitionerna på fordon, som dragas av motordrivet

fordon. Under den nuvarande beteckningen släpfordon, vilken synes lämp­

lig, skulle då — under förutsättning av undantag i särskild ordning för de

i det föregående omförmälda skogsbruksfordonen — hänföras de fordon,

som äro byggda för koppling till bil och avsedda för person- eller godsbe­

fordran eller för att uppbära anordningar för det dragande fordonets dri­

vande. Övriga bildragna fordon och alla traktordragna fordon skulle sam­

manföras under den av de sakkunniga föreslagna beteckningen efterfordon,

som visserligen ej torde vara fullt adekvat men förefaller praktiskt lämplig

och därför godtagbar.

Emellertid möta vissa betänkligheter. Så torde det kunna sägas, att i och

med att ett fordon är byggt för koppling till bil detsamma också lärer vara

byggt för koppling till traktor. Vidare innefattar förordningen om yrkesmäs­

sig biltrafik under begreppet släpfordon även fordon, som dragés av traktor.

Det synes vara mindre lämpligt att giva begreppet släpfordon olika inne­

börd i två varandra så nära berörande författningar som sistnämnda för­

ordning och vägtrafikförordningen.

På grund härav bör man enligt min mening i stället välja den lösningen,

att man låter definitionen på släpfordon även omfatta sådant för angivna

ändamål avsett fordon, som är byggt för koppling till traktor, och sedan

i bestämmelserna om fordon i stort sett utmönstrar de särskilda föreskrif­

terna för släpfordon, som dragés av traktor. Någon egentlig skillnad i sak

innebär naturligen ej detta.

Departementets förslag har utformats med tillämpning av vad nu sagts.

Släpvagn. Släpsläde.

Definitionerna överensstämma i sak med de sakkunnigas förslag. Detta

innebär i stort sett ingen ändring i vad nu gäller.

Påhängsvagn.

Med påhängsvagn avses i gällande rätt släpvagn, som är avsedd att genom

kopplingsanordning, bestående endast av tapp med vändskiva eller därmed

jämförlig konstruktion, förenas med lastbil, och som är så utförd, att dess

chassi eller karosseri direkt vilar på det dragande fordonet. De sakkunniga

ha bibehållit denna definition med allenast den jämkningen, att påhängs­

vagn skall kunna förekomma i kombination med såväl bil som motorredskap,

varjämte ordet »endast» borttagits.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat, att kategorien lekfordon

borde i görligaste mån avgränsas mot cykeln. Därvid har framhållits, att

vissa — ofta amatörbyggda — »leksaksbilar» vore av sådan storlek och

tyngd, att de skäligen icke kunde betecknas som lekfordon.

Det torde vara riktigt, att en del närmast till lek avsedda fordon kunna

ha sådan storlek, tyngd och snabbhet, att de innebära en viss trafikfara och

därför icke böra falla under de för lekfordon föreslagna särskilda bestäm­

melserna. Emellertid bör det framhållas, att dessa bestämmelser endast

gälla fordon, som uteslutande äro avsedda för lek. Nu ifrågakomna »lek­

saksbilar» och jämförliga fordon äro just på grund av sin storlek och snabb­

het användbara icke blott till lek utan även som vanligt fortiskaffningsme-

del och böra följaktligen icke betecknas som uteslutande lekfordon, varför

undantagsbestämmelserna för sistnämnda fordonsslag icke lära vara på

dem tillämpliga. Att i eu författning generellt avgränsa lekfordon från cy­

kel torde möta svårigheter med hänsyn till de rika variationer, som före­

komma inom hithörande fordonsgrupper. Sakens praktiska betydelse torde

dessutom icke vara så stor, att en dylik avgränsning kan anses av behovet

påkallad. Uppkommande spörsmål, huruvida visst fordon skall anses som

uteslutande lektordon eller ej, synas i stället böra lösas av praxis från fall

till fall.

Tandemcykel.

Definitionen, som saknas såväl i gällande rätt som i sakkunnigförslaget,

har upptagits för erhållande av en kort benämning på cyklar av förevaran­

de slag. V

V trycknings fordon.

Definitionen saknar motsvarighet i motorfordonsförordningen och väg-

tratikstadgan samt överensstämmer med de sakkunnigas förslag med den

skillnaden, att sistnämnda förslag såsom utryckningsfordon även upptager

motorfordon avsedda att av spårvägsföretag användas för de i definitionen

angivna ändamålen. De sakkunniga ha därjämte föreslagit, att om i andra

fall än som i definitionen angivits särskild anledning förelåge att hänföra

motorfordon till utryckningsfordon, medgivande härtill finge lämnas av

länsstyrelsen i det län, där fordonet vore registrerat.

Bilverkstädernas riksförbund och automobilhandlareförbundet ha före­

slagit, att såsom utryckningsfordon även måtte medtagas bilverkstäders

specialbyggda bärgningsbilar. Lokaltrafikföreningen har beträffande före­

skriften, att vissa av spårvägsföretag använda fordon skola hänföras till

utryckningsfordon, uttalat, att denna föreskrift borde gälla generellt för

trafikföretag, sålunda jämväl järnvägs- och bussföretag. I detta uttalande

har omnibusägareförbundet instämt. Lokaltrafikföreningen har vidare an­

fört, att enligt dess mening till utryckningsfordon borde räknas ej blott

fordon, som användes vid olycksfall, utan även fordon, som nyttjades för

beredande av hjälp vid eller till förhindrande av materialskada eller svårare

trafikhinder.

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Definitionen å bils eller släpfordons totalvikt överensstämmer med de

sakkunnigas förslag, vilket ansluter till nuvarande definition.

Definitionen å fordons bruttovikt saknar motsvarighet i nuvarande för­

fattningar.

I förhållande till de sakkunnigas förslag innebär definitionen den jämk­

ningen, att orden »vid visst tillfälle» tillagts för att tydligare uttrycka, att

bruttovikten är den vikt, som vid det aktuella tillfället uppbäres av for­

donets samtliga hjul, band eller medar.

Andra stycket.

Jämlikt 2 § 4 mom. motorfordonsförordningen skall vid beräkning av bils

tjänstevikt och totalvikt vikten av varje person, som medtages i beräkning­

en, uppskattas till 75 kilogram.

Departementsförslaget överensstämmer med vad de sakkunniga tillstyrkt.

Under remissbehandlingen ha anmälts avvikande meningar beträffande

normen för personviktens beräkning. Järnvägsstyrelsen, järnvägsförening­

en, lokaltrafikföreningen och bussägareförbundet ha sålunda — under hän­

visning till motsvarande bestämmelser i vissa främmande länder — ifråga­

satt 65 kilogram i stället för 70 kilogram som norm. På annat håll har

siffran 80 kilogram föreslagits. Enligt min mening får emellertid 70 kilo­

gram anses vara en skälig norm.

Tredje stycket.

Stycket motsvarar 2 § 5 mom. motorfordonsförordningen och har oför­

ändrat upptagits från de sakkunnigas förslag. Enligt nu gällande stadgande

skall det tillkomma Kungl. Maj :t att meddela närmare bestämmelser i före-

■varande hänseende.

7 mom.

Parkering.

Definitionen överensstämmer med de sakkunnigas förslag och har i sak

samma innehåll som nuvarande bestämmelse, vilken återfinnes i 15 § väg-

märkeskungörelsen.

Parkeringsplats.

Gällande definition lämnas i 23 § vägmärkeskungörelsen, där det heter,

att med parkeringsplats avses område, som med eller utan vissa inskränk­

ningar särskilt upplåtits för uppställning av motorfordon. Departementets

förslag är likatydande med de sakkunnigas.

<S mom.

I detta moment har, såsom de sakkunniga förordat, oförändrat upptagits

nuvarande stadgande (1 § 2 mom. motorfordonsförordningen och 1 § 4

mom. vägtrafikstadgan).

112

av särskild arbetarskyddslagstiftning torde vara ganska allmänt spridd bland

därav berörda, förefaller det ej heller föreligga något praktiskt behov av att

i förordningen intaga en erinran om sagda lagstiftning.

De sakkunniga ha under vederbörande paragrafer upptagit stadgande, att

närmare bestämmelser om belysningsanordningar på bil, motorcykel samt

traktor och motorredskap skulle meddelas av Kungl. Maj :t eller den myn­

dighet Kungl. Maj :t därtill förordnade. Detta stadgande torde böra avse

även andra anordningar samt göras tillämpligt på alla de slag av fordon,

beträffande vilkas beskaffenhet och utrustning särskilda föreskrifter med­

delas i förordningen.

Departementsförslaget har utformats i enlighet med vad nu sagts.

I förevarande kapitel upptager departementsförslaget på olika ställen (4 §

3 mom., 5 § 2, 3 och 5 inom., 6 § 1, 2 och 4 inom., 7 § 1 och 2 mom. samt

8 § 1 mom.) föreskrifter om reflexanordning på fordon. Jag vill erinra om

att sådan anordning enligt 74 § i förslaget skall vara av typ, som godkänts av

den myndighet Kungl. Maj :t därtill förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Bil.

3 §.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna om bils beskaffenhet och

utrustning överensstämma i stort sett med motsvarande bestämmelser i 4 §

motorfordonsförordningen och 19 § vägtrafikstadgan. Beträffande de änd­

ringar, som föreslagits, må hänvisas till följande redogörelse. 1

1 mom.

d) Hjulringar m. m.

Av 4 § 1 inom. h) motorfordonsförordningen framgår, att bil skall vara

försedd med antingen luftringar eller ock halvmassiva gummiringar av

beskaffenhet, som godkänts av Kungl. Maj:t eller den myndighet, som

Kungl. Maj :t därtill förordnar. Enligt de sakkunnigas förslag skola även

medar och band, som komma till användning på bil, vara sålunda godkända.

Emellertid torde godkännandet utan olägenhet kunna generellt överlämnas

åt myndighet, som Kungl. Maj :t därtill förordnar.

e) och f) Främre belysningsanordningar. Skyltlykta, baklykta och stopp­

lykta.

Nuvarande bestämmelser om främre belysningsanordningar samt om skylt­

lykta och baklykta återfinnas i 19 § vägtrafikstadgan och 4 § 4 mom. motor­

fordonsförordningen. Bestämmelserna innebära bland annat, att de nämnda

anordningarna erfordras blott under färd i mörker. De sakkunniga ha för­

ordat, att bil obligatoriskt skall vara försedd med ifrågavarande anordning­

ar, och att dessa skola kunna vid behov bringas att fungera. Frånsett dessa

jämkningar överensstämmer de sakkunnigas förslag i huvudsak med vad

nu gäller. Såväl gällande bestämmelser som sakkunnigförslaget upptager

alternativen vitt, blåvitt eller gult sken för de främre belysningsanordning-

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Trots avsaknaden av tvingande föreskrifter har utvecklingen i vårt land

numera gått därhän, att automatisk körriktningsvisare finnes på de flesta

bilar och på dem regelmässigt användes, då kursändring skall tillkännagi­

vas. Den trafikerande allmänheten torde vara inställd härpå och sålunda

förvänta, att tillämnad kursändring angives medelst körriktningsvisare.

Detta medför risk för att en mötande eller bakifrån kommande trafikant

ofrivilligt har lätt att förbise ett på annat sätt givet kursändringstecken, sär­

skilt när detta göres i mörker och därför måhända är mindre tydligt. Detta

kan i sin tur ofta föranleda sammanstötning eller påkörning, som skulle

ha undvikits, om tecknet givits medelst körriktningsvisare.

Starka skäl tala sålunda för att tvingande föreskrift om körriktningsvi­

sare införes. Sådan föreskrift torde dock ej vara behövlig för chassi utan

förarhytt.

På nya bilar ingår körriktningsvisare normalt i standardutrustningen.

Även de flesta äldre bilarna i vårt land äro, som nyss antytts, försedda med

sådan visare. Kostnaden för körriktningsvisare på de få bilar, som sakna

dylik, kan enligt uppgift beräknas till cirka 100 kronor per bil inklusive

montering och får betecknas som överkomlig. Industriell tillverkning av kör­

riktningsvisare anses vidare bedrivas i tillräcklig omfattning inom landet.

Ur bilägarnas synpunkt torde det därför ej innebära någon större olägenhet

att göra denna utrustningsdetalj obligatorisk efter skälig övergångstid.

De sakkunnigas majoritet har mot införandet av tvingande föreskrifter

om körriktningsvisare invänt, bland annat, att nuvarande typer av sådana

visare icke vore så tekniskt fulländade, att visarna kunde betecknas som

fullt tillförlitliga. Med åberopande av samma skäl har under departements-

förslagets beredande på olika håll anmärkts, att man i fråga om körrikt­

ningsvisare hade att räkna med driftavbrott som en praktisk möjlighet, och

att det för en bilägare kunde innebära avsevärd olägenhet att — om körrikt-

ningsvisaren råkat i olag — behöva taga sin bil ur trafik under den tid, som

åtginge, innan visaren hunnit sättas i stånd.

Körriktningsvisarna torde numera ha nått en ganska hög grad av drift­

säkerhet. Enligt uppgift inträffar det ganska sällan, att en körriktnings­

visare råkar i olag. Även vintertid och under norrlandsförhållanden synas

nuvarande körriktningsvisare i allmänhet fungera tämligen säkert. Givetvis

kan möjligheten av driftavbrott icke uteslutas, men detta gäller även stopp­

lyktan, vilken sedan ganska lång tid tillbaka är föreskriven som obligato­

risk. Här må ock erinras om att det särskilt i fråga om bussar i yrkesmäs­

sig trafik är av vikt, att körriktningsvisarna äro tillförlitliga, och att, som

redan nämnts, man ansett sig kunna införa tvingande bestämmelse om kör­

riktningsvisare på sådana bussar.

Då en bils körriktningsvisare råkat i olag, kan det måhända ibland —

såsom i följd av arbetsanhopning eller materialbrist — vara förenat med

dröjsmål att få felet avhjälpt. Likaså är det tänkbart, att vid sådant dröjs­

mål avsevärd olägenhet skulle kunna uppstå för bilens ägare, om han bleve

tvungen att taga bilen ur trafik för tiden till dess körriktningsvisaren hun­

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

3 mom.

Momentets andra stycke, vilket upptagits på förslag av de sakkunniga,

saknar motsvarighet i gällande författningar.

I sakkunnigförslaget återfinnes nuvarande i 4 § 3 mom. motorfordons­

förordningen upptagna föreskrift, att motorn skall vara så inrättad, att den

ej utsläpper rök, ånga eller illaluktande gas i sådan grad och på sådant

sätt, att olägenhet därav uppkommer. Den tekniska utvecklingen torde emel­

lertid numera ha hunnit så långt, att denna föreskrift får anses föråldrad.

Föreskriftens syfte lärer för övrigt täckas av den allmänna bestämmelsen

i 2 §. Ifrågavarande föreskrift har därför strukits i departementets förslag.

6 mom.

Enligt nuvarande föreskrifter (4 § 1 mom. motorfordonsförordningen

samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens cirkulär den 24 september 1945)

skall på gengasdriven buss och på buss i yrkesmässig trafik finnas eld-

släckningsapparat. Vidare skall gengasdriven personbil under tiden från

och med den 1 april till och med den 15 oktober vara försedd med antingen

eldsläckningsapparat eller särskilt kärl med minst tio liter vatten för eld­

släckning. De sakkunnigas förslag upptager ett allmänt stadgande, att varje

buss och varje gengasdriven personbil skall vara försedd med eldsläcknings­

apparat. I övrigt ha de i motorfordonsförordningen meddelade bestämmel­

serna om eldsläckningsapparat m. m. på bil bibehållits i de sakkunnigas

förslag, frånsett vissa mindre jämkningar av väsentligen redaktionell natur.

Särskilt kärl med vatten för eldsläckning torde vara onödigt vid färd

inom tättbebyggt område. I övrigt anser jag de sakkunnigas förslag kunna

godtagas.

Särskilda anmärkningar:

Frikopplingsanordning.

Jämlikt 4 § 1 mom. c) motorfordonsförordningen skall bil vara försedd

med anordning för frikoppling av motorn. På skäl, som de sakkunniga an­

fört, torde motsvarighet till denna bestämmelse icke behöva upptagas i den

blivande författningen.

Bakre reflektorer.

Nyare personbilar bruka standardmässigt vara baktill försedda med två

reflektorer, vilka äro placerade vid vardera sidan av bilen och vid belys­

ning återkasta rött sken. 1949 års konvention innehåller för övrigt uttryck­

lig föreskrift, att alla bilar i internationell trafik skola vara utrustade med

sådana reflektorer av närmare angiven beskaffenhet.

Genom dubbla reflektorer baktill vinnes tydligen den fördelen ur trafik-

säkerhetssynpunkt, att bredden av en på väg framförd eller uppställd bil

direkt angives för den, som bakifrån nalkas bilen med fordon, som är för­

sett med främre strålkastare. Detta förhållande utgör givetvis i och för sig

ett skäl för att även i svensk rätt införa en föreskrift motsvarande den i

1949 års konvention upptagna.

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

hetsmätare men funnit sig icke böra föreslå dylikt stadgande. De sakkun­

niga ha därvid åberopat i huvudsak enahanda skäl som beträffande körrikt-

ningsvisare. En reservant bland de sakkunniga har emellertid förordat, att

hastighetsmätare gjordes obligatorisk för bilar med begränsad hastighet.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha anslutit

sig till reservantens uppfattning.

Otvivelaktigt har hastighetsmätaren en viss uppgift att fylla ur trafik­

säkerhetssynpunkt. Hastighetsmätaren kan dock enligt min mening icke

anses ur nämnda synpunkt ha samma vitala betydelse som körriktnings-

visaren. Med hänsyn härtill och till de kostnader och svårigheter, som kunna

uppkomma för ägare av bilar, som icke ha brukbar hastighetsmätare, anser

jag, att sådan mätare åtminstone icke för närvarande bör göras obligatorisk.

I msky dd.

En av de sakkunniga har förordat obligatorisk föreskrift om att bil skall

vara försedd med anordning, varigenom rutorna hindras från att beläggas

med imma. Dylik anordning kan nog vara i och för sig önskvärd. Emellertid

förefaller det — bl. a. med hänsyn till att det icke torde vara helt utan svå­

righet att få anordningen fullt effektiv ävensom till att en avsevärd del axi

vårt bilbestånd fortfarande saknar särskilt imskydd och sådant skydd i

regel ej ingår ens i nya bilars standardutrustning — knappast vara tillråd­

ligt att införa tvingande bestämmelse i ämnet. Dylik bestämmelse har där­

för ej upptagits i departementsförslaget.

Motorcykel.

⁴ §.

Paragrafen äger motsvarighet i 5 § motorfordonsförordningen samt 19

och 26 §§ vägtrafikstadgan. Beträffande de ändringar, som föreslås i gäl­

lande bestämmelser, hänvisas till den följande framställningen.

1 mom.

b) Bromsanordningar.

Enligt 5 § motorfordonsförordningen skall motorcykel vara försedd med

minst en snabb och säkert verkande broms. Departementets förslag över­

ensstämmer i sak med de sakkunnigas.

c) Hjulringar m. m.

I denna del äger vad förut anförts om bil motsvarande tillämpning.

d) och e) Främre belysningsanordningar samt skyltlykta och baklykta.

Enligt 19 och 26 §§ vägtrafikstadgan skola på motorcykel under färd i

mörker föras främre belysningsanordningar samt skyltlykta och baklykta

i likhet med vad som gäller för bil. Dock erfordras på motorcykel endast

en lykta framtill.

De sakkunniga ha förordat sådan ändring i nuvarande bestämmelser, att

motorcykel obligatoriskt skall vara försedd med belysningsanordningar som

nyss sagts. Härjämte ha de sakkunniga ansett sig böra för alla trehjuliga