Prop. 1975/76:88

om åtgärder inom skärgårdsområdena

Prop. 1975/76: 88 Regeringens proposition 1975/76: 88

om åtgärder inom skärgårdsområdena;

beslutad den 4 december 1975.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

OLOF PALME SVANTE LUNDKVIST

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till vissa åtgärder inom landets skärgårdsområden.

Ett särskilt finansieringsstöd till skärgårdsföretag föreslås. Stödet om- fattar statliga kreditgarantier för lån och statsbidrag. Vidare föreslås statsbidrag till båttrafik i skärgårdarna. I propositionen behandlas också bl. a. frågor om regionalpolitiskt stöd till företag och behovet av plane- ringsåtgärder i skärgårdarna. '

1 Riksdagen 1975/76. ] saml. Nr 88

Prop. 1975/76: 882 Utdrag JORDBRU KSDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1975-12-04

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Johans- son, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling, Lidbom, Carlsson, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén, Pe- terson

Föredragande: statsrådet Lundkvist

Proposition om åtgärder inom skärgårdsområdena

] Inledning

Inom regeringskansliet tillsattes år 1974 en särskild arbetsgrupp med uppgift att pröva vilka åtgärder som staten kunde vidta för att förbättra villkoren för den bofasta befolkningen i skärgårdarna. I gruppen har in- gått representanter för statsrådsberedningen samt kommunikations-, fi- nans-, jordbruks-, handels-, arbetsmarknads- och bostadsdepartementen.

Arbetsgruppen tillsattes bl.a. med anledning av en skrivelse till. rege- ringen från länsstyrelsen i Stockholms län med förslag till bl. a. statliga åtgärder för att i första hand komma till rätta med den negativa befolk- ningsutvccklingen i Stockholms skärgård.

De frågor som tas upp i det följande har sin bakgrund i arbetsgrup- pens verksamhet.

2. Nuvarande förhållanden

2.1. Befolkning och sysselsättning

Begreppet skärgård avser vanligen ett vattenområde med en mängd större och mindre öar. 1 det följande avses med skärgård ö eller öar som har fast bosatt befolkning men saknar fast landförbindelse. Således inkluderas även friliggande öar, dock inte Gotlands län.

Vid Sveriges kuster finns drygt 300 öar med fast bosatt befolkning men utan fast landförbindelse. Dessa öar har en bofast befolkning på sammanlagt omkring 24000 personer. De största skärgårdsområdena

Prop. 1975/76: 88 3

finns inom Göteborgs och Bohus län samt Stockholms, Östergötlands, Kalmar och Blekinge län. Därutöver finns enstaka öar med bofast be- folkning främst efter norrlandskusten, i Öresund, Mälaren, Hjälmaren, Vänern och Vättern.

Den befolkningsmässigt största skärgården finns i Göteborgs och Bo- hus län. Omkring 16 500 personer är bosatta på ett 90-tal öar utan fast ' landförbindelse. Sedan år 1965 har antalet invånare på dessa öar ökat med totalt 1 000 personer. Ökningen är koncentrerad till vissa större öar. Flertalet öar har däremot haft en stark befolkningsminskning.

Stockholms skärgård är störst när det gäller geografisk utbredning och antalet öar. Ett 100-tal öar i Stockholms skärgård är bebodda med totalt ca 3 200 invånare.

Skärgården i Östergötlands och Kalmar län har omkring 1 000 invå- nare bosatta på ca 65 öar. I Blekinge län är 15 öar bebodda med drygt 700 invånare.

Den bofasta befolkningen i skärgårdarna har totalt sett successivt minskat under en lång följd av år. Flertalet öar har haft en kraftig minskning. Vissa har dock haft en förhållandevis stabil folkmängd och i några fall har t.o.m. en befolkningsökning noterats. Generellt kan så- gas att de mest tätbefolkade öarna har klarat sig bäst. Medelåldern bland befolkningen är hög.

Jordbruk och fiske är viktiga näringsgrenar för skärgårdsbefolk- ningen. Fisket betyder mest på västkusten och i de sydligare skärgårds- områdena. Jordbruket är mer omfattande på ostkusten. Endast på ensta- ka öar finns industrier. I Göteborgs och Bohus läns skärgård har kon- servindustrin ofta stor betydelse för sysselsättningen. Även samfärdsel och olika former av tjänster ger arbetstillfällen. Tjänsterna är i huvudsak riktade till de fritidsboendc. Mångsysslandc är vanligt, eftersom antalet arbetstillfällen som ger en varaktig sysselsättning under hela året är för- hållandevis litet.

Pendlingsmöjligheterna kan vara av stor betydelse för sysselsättningen i vissa delar av skärgården. En omfattande arbetspendling förekommer från de öar som ligger närmast kusten.

Generellt kan konstateras att andelen förvärvsarbetande i skärgården är något lägre än för landet i genomsnitt, särskilt bland kvinnorna.

I Göteborgs och Bohus län är huvudnäringen sedan gammalt fiske. Fisket har under senare år minskat kraftigt men sysselsättningen i länet väntas inom denna näring under resten av 1970-talet ligga på i stort sett oförändrad nivå. Förutom fiske domineras arbetsmarknaden i skärgår- den av konservindustrier, småbåtsvarv och tjänsteverksamhet inriktad på turism och fritidsverksamhet.

I Stockholms läns skärgård har de traditionella skärgårdsnäringarna varit jordbruk, fiske och sjöfart. Numera har andelen förvärvsarbetande inom dessa näringar minskat. I stället har tjänsteverksamhet i olika for-

Prop. 1975/76: 88

mer ökat i takt med den tilltagande fritidsaktiviteten i skärgården. Ser- vicebehovet ökar dock inte i samma takt som de traditionella'skärgårds- näringarna går tillbaka. Byggnadsverksamhet och' småindustri ger också viss sysselsättning.

Fiske och jordbruk svarar för en betydande del av sysselsättningen även i Östergötlands, Kalmar och Blekinge läns skärgårdar. Även där pendlar en stor del av skärgårdsbefolkningen. till förvärvsarbete på fast- landet. '

2.2 Jordbruk, fiske och skogsbruk Jordbruket har som nämnts traditionellt utgjort ett väsentligt försörj- ningsunderlag för ostkustskärgårdarnas befolkning. Dess omfattning har emellertid minskat väsentligt under de senaste årtiondena. Arealunderla- get i skärgården är i allmänhet litet och arronderingen ofta dålig. Enhe- terna har därför i regel inte kunnat bli tillräckligt stora för att ge sina innehavare full sysselsättning och tillräcklig utkomst. Därför har jord- bruket bedrivits på deltid kombinerat med annan verksamhet främst fiske och skogsbruk. Sysselsättningsmöjligheterna i anslutning till fritids- bebyggelse och turism har under de senaste årtiondena fått ökad bety- delse. Vissa uppgifter om jordbruket i skärgårdarna år 1973 lämnas i föl- jande sammanställning.

Län Åker- Antal företag areal, ha Åkerareal, ha Antal djur

2,1—10,010,1—2o,o >2o Totalt Kor

Stockholms 489 26 10 7 43 76 Södermanlands 72 3 4 — 7 7 Östergötlands 691 ' 34 16 7 57 225 Kalmar 186 . . . . . . 281 . . Blekinge . . . . . . . . 101 . . Malmöhus 599 3 2 9 14 31 Göteborgs och .

Bohus 492 . . . . . . 861 160 Uppsala 439 35 11 3 49 235 Västernorrlands 128 13 3 —— 16 42 Västerbottens 68 13 l — 14 12 Norrbottens 72 . . . . . . 91 37 Summa 3 236 333 825

* Uppgift saknas omfördelning.

I det följande redovisas det statliga investeringsstöd som nu utgår till jordbruket.

Enligt kungörelsen (1967: 453) om statligt stöd till jordbrukets ratio- nalisering (ändrad senast 1974: 419) kan stöd utgå till brukningsenheter

Övriga nötkrea- tur

54 432 65. 289 126 26 25; 999

Får

533 276 577

890 196

29 203

2 704

Prop. 1975/76: 88 5

som antingen redan har eller inom en nära framtid väntas få förutsätt.- ningar för rationell drift. I fråga om s. k. kombinerade företag med både jordbruk och skogsbruk krävs, för att stöd skall kunna lämnas, att jord- bruksdelen kan få sådan omfattning att investeringar i denna del av företaget blir lönsamma. Till s.k. stödjordbruk eller annat deltidsjord- bruk utgår inte stöd enligt kungörelsen.

Det statliga finansieringsstödet till jordbruket lämnas i huvudsak i form av garanti för lån. Statsbidrag utgår i princip endast till åtgärder, som är av väsentlig betydelse för strukturrationaliseringen inom jord- bruket. Lånegaranti kan lämnas för tillskottsförvärv av jordbruksjord och skogsmark, till uppförande eller förbättring av ekonomibyggnader ' och andra fasta anläggningar samt för markanläggningar av olika slag såsom torrläggning, täckdikning, bevattning, vägbyggnad m.m. Vidare lämnas lånegaranti för inköp av jordbruksinventarier, utsäde, gödsel, fo- der och liknande för igångsättning, omläggning eller utvidgning av jordbruksdrift samt för förvärv av jordbruksfastighet.

Statsbidrag kan utgå till åtgärd för såväl yttre som inre rationalise- ring. Bidrag till yttre rationalisering utgår i första hand i form av s. k. värdeutjämningsbidrag. Bidrag till inre rationalisering lämnas endast om åtgärden sker i samband med genomgripande och kapitalkrävande yttre rationalisering och innebär en särskilt stor och i tiden koncentrerad in- vestering, som kan antas medföra påfrestning på sökandens likviditet.

Statsbidrag till inre rationalisering som inte ingår i s.k. särskild ratio- nalisering utgår med ett belopp motsvarande högst 25 % av den god- kända kostnaden för åtgärden. Bidrag som understiger 2 500 kr. lämnas inte.

År 1971 infördes ett utökat investeringsstöd till jordbruket i norra Sverige. Syftet med det utökade stödet är att bryta den nedåtgående trenden i produktionsutvecklingen i- jordbruket i dessa landsdelar och medverka till att jordbruket består och intensifieras i de områden där som har för landsdelen goda förutsättningar för jordbruk. Såväl syssel- sättningsskäl och sociala motiv som beredskapsskäl talar för att jord- bruksproduktion upprätthålls också' 1 norra Sverige (prop. 197174, 100 197l: 33, rskr 1971: 149). '

Utökningen av stödet innebar bl. a. att stöd under en 10-årsperiod skulle utgå även till jordbruk med begränsade utvecklingsmöjligheter. Enligt kungörelsen (1971: 420) om rationaliseringsstöd till vissa jord- bruk utgår sådant stöd inom 'de' fem norrlandslänen, Kopparbergs och Värmlands län samt landskapet "Dalsland. Stöd utgår till begränsade åt- gärder för rationalisering av jordbruksdelen och endast till åtgärd som fordras för att förbättra brukarens försörjningsmöjligheter under dennes återstående yrkesverksamma tid. Som villkor för stöd gäller vidare att brukningsenheten inte inom överskådlig tid behövs för rationaliserings- ändamål. Brukarens inkomst skall huvudsakligen komma från jord- och '

Prop. 1975/76: 88 6

skogsbruket på brukningsenheten.' Vidare skall brukningsenheten ensam eller tillsammans med annan bestående förtjänstmöjlighet på orten ut- göra tillfredsställande försörjningsunderlag för brukaren och hans fa— milj. Stödet kan lämnas i form av såväl lånegaranti som statsbidrag.

För att motverka och dämpa en fortsatt nedgång i mjölkproduktionen finns sedan år 1972 ett särskilt investeringsstöd till mjölkföretag med be- gränsade utvecklingsmöjligheter. Enligt kungörelsen (1972: 247) om_ ra- tionaliseringsstöd till vissa jordbruk med mjölkproduktion lämnas .så- dant stöd i hela landet med undantag för de delar inom vilka'förut nämnda stöd till företag med begränsade utvecklingsmöjligheter kan utgå. Stöd lämnas till sådana begränsade åtgärder för rationalisering-av företagets jordbruksdel som bedöms vara nödvändiga för en fortsatt el- ler utvidgad mjölkproduktion vid företaget och som beräknas förbättra försörjningsmöjligheterna för brukaren under dennes återstående yrkes— verksamma tid. Som villkor för sådant stöd gäller bl. a. att företaget ef- ter investeringen beräknas kunna uppnå en årlig mjölkproduktion av minst 50 000 kg. Stöd kan utgå i form av såväl lånegaranti som statsbi- drag. Stöd lämnas endast till förbättringsåtgärd som utförs av tidigare etablerade brukare och inte till nyetablering.

Enligt kungörelsen (1968: 377) om statligt stöd till trädgårdsnäringens rationalisering lämnas stöd till rationaliseringsåtgärder inom trädgårds- näringen och till förvärv av trädgårdsföretag och inventarier till sådana företag samt till tillskottsförvärv av mark. Bestämmelserna för stödet motsvarar till stor del reglerna i kungörelsen (1967: 453) om statligt stöd till jordbrukets rationalisering.

Fisket är den viktigaste näringen i flertalet skärgårdar. Liksom jord- bruket kännetecknas fisket av att antalet yrkesverksamma i näringen minskat kraftigt. Antalet fiskare i skärgårdarna år 1974 var som fram- går av följande sammanställning ca 1 850, av vilka 1 400 hade fisket som huvudyrke och övriga var binäringsfiskare. Av totala antalet fiskare i landet utgör de i skärgårdarna bosatta 25 %.

Län Antal fiskare

Huvudyrke Biyrke Totalt Stockholms 36 19 55 Södermanlands . . . . 8l Östergötlands 82 39 121 Kalmar 52 166 218 Blekinge 88 5 93 Göteborgs och Bohus ] 103 168 . 1 271 Uppsala 28 5 33 Västernorrlands . . . . 191 Västerbottens . . . . l 61 Norrbottens 25 3 28 Summa 1 414 405 1 862

1 Uppgift saknas om fördelning.

Prop. 1975/76: 88 7

Statligt stöd till fisket lämnas främst genom marknadsregleringen av fisk och finansieringsstödet till investeringar i fisket. Dessutom utgår bi- drag bl. a. till fiskehamnar och till viss säkerhetsutrustning för fiskefar- tyg.

Marknadsregleringen omfattar prisreglering av fisk samt avsättnings- främjande åtgärder. Prisregleringen på väst— och sydkusten innebär att prisregleringsföreningen Svensk fisk fastställer minimipriser för vikti- gare fiskslag. Minimiprisct gäller vid förstahandsförsäljning av fisk till konsumtion inom landet och för export till länder som inte har centrali- serad införsel.

Regleringsåtgärderna på ostkusten omfattar i huvudsak strömming som tas emot av fiskförsäljningsföreningar anslutna till Ostkustfisk, cen- tralförening 11. p. a. Föreningen Svensk fisk beslutar om det prisstöd som utgår som tillskott till de priser, som medlemmarna i fiskförsäljningsför- eningarna får ut för strömming som säljs till djurföda eller exporteras. Svensk fisk kan även använda regleringsmedel för åtgärder som effekti- viserar förstahandsmottagningen och avsättningen av strömming samt för kvalitetsförbättrande åtgärder i samband med marknadsföringen.

Regleringen finansieras med avgifter. På svenskfångad saltvattensfisk, som förs i land på väst- och sydkusten tas prisregleringsavgift ut med 3 % av inköpspriset. På ostkusten betalar medlemmarna i fiskförsälj- ningsföreningar som är anslutna till Ostkustfisk särskilda strömmingsav- gifter. För importerad saltvattensfisk utgår prisregleringsavgift med be- lopp som motsvarar avgiften på svenskfångad fisk.

Enligt kungörelsen (1971: 445) om statligt stöd till fiskerinäringen (ändrad senast 1974: 228) lämnas finansiellt stöd till investeringar i fis- ket i form av lånegaranti, fiskerilån och fiskberedningslån.

Statlig lånegaranti lämnas i samband med investeringar i fiskeföretag för förvärv av fiskefartyg. för åtgärder som är ägnade att effektivisera verksamheten samt för vissa driftsändamål.

Fiskerilån utgår bl. a. för inköp av fiskefartyg, redskap och utrustning för yrkesmässigt fiske samt för mindre anläggning där fiskets produkter tillgodogörs eller förädlas. Fiskerilån utgår med högst 200 000 kr. eller om särskilda skäl föreligger med högst 300 000 kr. Fiskerilån är ränte- och amorteringsfritt under två år från lyftningsdagen.

Fiskberedningslån utgår för åtgärd inom fiskets berednings- och kon- servindustri, vilken väsentligt underlättar avsättningen av fisk eller för- bättrar fiskarnas möjligheter att köpa förnödenheter. Befrielse från åter- betalningsskyldighet av fiskberedningslån kan medges med högst 15 % av lånebeloppet om åtgärden är av avgörande betydelse för fortsatt fiske inom visst område och inte kan väntas bli genomförd utan sådan be- frielse.

Den produktiva skogsmarksarealen i våra skärgårdar omfattar ca 50 000 ha inräknat obebodda öar utan fast landförbindelse. Tidvis har

Prop. 1975/76: 88 3

skogsbruket haft stor betydelse för försörjningen i skärgårdarna. Denna betydelse har ökat de senaste åren. För miljön i vissa skärgårdar spelar skogen en central roll. Av miljöskäl bedrivs skogsbruket i viss utsträck— ning med delvis andra metoder än de konventionella.

2.3. Stöd till rekreationsanläggningar

Enligt beslut av 1970 års riksdag (prop.'1970:79, JoU 1970: 33, rskr 1970: 239) utgår statliga medel till stöd för uppförande av idrottsanlägg- ningar m. m. från nionde huvudtitelns anslag Stöd till idrotten: Anlägg- ningsstöd m. m. Enligt de riktlinjer som statsmakterna därvid drog upp i fråga om dispositionen av anslagsmedlen är stödet i huvudsak avsett att främja tillkomsten av motions-, rekreations- och andra anläggningar för friluftsändamål. Anläggningarna bör vara utformade på ett sådant sätt att människor i alla åldrar kan utnyttja dem.

Av anslaget, som för innevarande budgetår uppgår till 24,6 milj. kr., disponerades budgetåret 1974/75 ca 17 milj. kr. för bidrag till uppfö- rande av anläggningar för motions-, rekreations- och fritidsändamål. Härav beräknas ca 3 milj. kr. ha avsett bidrag till åtgärder i skärgår- darna. Härtill kommer de betydande insatser för rekreationsanläggningar som görs med arbetsmarknadsmedel.

2.4. Kommunikationer

Kollektiv trafik till och från öar utan fast landförbindelse upprätthålls med färjor och båtar. Färjeförbindelserna är i princip avsedda för landsvägsfordon och kan ses som delar i vägsystemet. Trafikanter. med- följer färjan som förare av eller passagerare i fordon eller som cyklister eller gångtrafikanter. Färjeförbindelscn räknas som väg och kan vara antingen allmän eller enskild.

Statens vägverk svarar för de allmänna färjelederna. Trafiken på dessa är avgiftsfri. Väglagstiftningen. ger dock möjlighet att ta ut avgift. I kustskärgårdarna finns totalt 17 allmänna-färjeleder till och från öar utan fast landförbindelse. Vägverkets totala kostnader föridessa färjele-. ' der uppgår till ca 27 milj. kr. per år. Av färjelederna finns sju i Göte- borgs och Bohus län, med en kostnad .om drygt 12 milj. kr. pcrår. och sex i Stockholms län, som drar enkostnad om knappt 10 milj. kr. Öv- riga färjeleder finns i Norrbottens, Västernorrlands, Uppsala och Öster- götlands län. -. ,_ ,

Färjeledernas längd varierar-i regel mellan 200 och 1 000 m. Den längsta färjeleden (3,1. km) går mellan -Lilla-Varholmen.och Öckerö i Göteborgs och Bohus län. I de flesta fall trafikeras färjelederna med i genomsnitt ca 80 enkelturer per--dygn.-Vissa av de kortare lederna har tätare trafik. Säsongmässiga variationer'i t'urtätheten förekommer.- To-

Prop. 1975/76: 88 9.

talt transporteras drygt 3,5 milj. landsvägsfordon och ca 800000 fot- gängare per år.

Huvudman för enskild färjeled är i de flesta fall en vägsamfällighet eller primärkommun. Normalt tas avgift ut av trafikanterna. Staten ger bidrag till enskild färja på samma sätt som till byggande och drift av en- skild väg med 70 % av kostnaden (dvs. underskottet vad gäller färjetra- fik) eller då synnerliga skäl föreligger med 85 %. Totalt bidrar staten med 1,3 milj. kr. per år till sju enskilda färjeleder till och från öar utan fast landförbindelse i kustskärgårdarna. Av dessa färjeleder finns fyra i Göteborgs och Bohus län, två i Stockholms län och en i Blekinge län. Därutöver finns, i första hand i Stockholms län, ytterligare några en- skilda färjcleder, till vilka statsbidrag f. n. inte utgår.

De reguljära båtlederna är i regel avsedda för både passagerare och gods. I vissa fall kan godsutrymmet vara begränsat. Huvudman är kom- mun, landstingskommun eller enskilt företag. Avgift tas i regel ut av trafikanterna.

Stockholms och Göteborgs skärgårdar har den mest omfattande båt- trafiken i landet. I Stockholms skärgård bedrivs båttrafik dels av Wax- holms Ångfartygs AB, dels av olika privata rederier. Waxholmsbolaget, som är helägt av landstingskommunen, har den mest omfattande trafiken och är också det enda företag, som driver reguljär trafik året runt.

Antalet passagerare i Waxholmsbolagets skärgårdstrafik utgjorde 759 000 år 1.973, varav något mer än hälften (399 000) under den tid sommarturlistan gällde (från mitten av juni till slutet av augusti). Under- skottet i skärgårdstrafik'en kan uppskattas till 12 milj. kr. år 1973.

Staten lämnar enligt särskilt avtal bidrag till Waxholmsbolaget för trafik i Stockholms skärgård. Enligt avtalet som gäller fr.o.m. den 1 oktober 1967 t.o.m. den 30 september 1984, bidrar staten med 37 % av underskottet för Waxholmsbolagets rederirörelse, beräknat enligt tra- fikplan som fogats till avtalet, dock med högst 520 000 kr. per år. Belop- pct är indexreglerat. Under budgetåret 1975/76 uppgår statsbidraget till 755 000 kr.

I Göteborgs södra skärgård har öarna Styrsö, Donsö m.fl. båtförbin- delser från Saltholmen och Göteborg. Huvudman för trafiken är AB Göteborg-Styrsö Skärgårdstrafik, som ägs av Göteborgs kommun. Anta- let resenärer år 1974 beräknas till drygt 900 000. Kostnaderna för passa- gerartrafiken uppgick till ca 3,2 milj. kr. år 1974, medan intäkterna av trafikbolaget uppskattas till ca 600 000 kr.

I Göteborgs norra skärgård finns utöver de statliga och kommunägda färjelederna en av Öckerö kommun bedriven båtförbindelse från Hjuvik (på fastlandet), som bl. a. trafikerar öarna Öckerö, Björkö och de s.k. Norderöarna.

Något statligt bidrag utgår inte till båttrafiken i Göteborgs skärgår- dar.

Tl Riksdagen 1975/76. ] saml. Nr 88

Prop. 1975/76: 88 - 10

_I landet i övrigt finns ett 20-tal reguljära båtleder med trafik i stort sett året runt. De återfinns i Västerbottens län (Holmön), Västernorr- lands län (bl. a. Ulvön), Blekinge län (bl. a. Aspö och Hanö),.Malmöhus län (Ven) samt Göteborgs och Bohus län (bl. a. Marstrand, Klädeshol- men. Käringön, Gullholmen och Koster).

Statligt bidrag utgår till tre av dessa båtleder med f.-'n. totalt 146 000 kr. per år, varav större delen — 100 000 kr. — till Ulvötrafiken. Trafi- ken till Holmön ombesörjs av vägverket till en kostnad av ca 300 000 kr. ' per år.

Det totala antalet passagerare i den reguljära båttrafiken i kustskär- gårdarna kan uppskattas till ca 3 milj. per år. Kostnaderna för denna trafik torde uppgå till sammanlagt ca 24 milj. kr. per år och driftintäk- terna till ca 7 milj. kr. Av det årligajdriftunderskottet, som sålunda upp- går till ca 17 milj. kr., svarar Waxholmsbolaget för ca' 12 milj. kr." De angivna kostnads- och intäktsuppgifterna avser i vissa fall förhållandena år 1973 och i andra fall år 1974. Det finns anledning anta att det totala driftunderskottct i den berörda trafiken under år 1975 kommer att stiga till ett högre belopp.

Utöver den reguljära skärgårdstrafiken ombesörjer ett stort antal företag och skärgårdsbor trafik av mer säsongmässig cller'tillfällig ka- raktär, i första hand under sommarmånaderna. Bidrag -till denna trafik utgår i viss utsträckning från kommuner eller landsting. Vidare utnyttjas i flera fall postbåtar och skolskjutsförbindelser för allmänhetens resor. Anropsstyrd båttrafik förekommer i Gryts skärgård-där man har möj- lighet att en dag i veckan företa resa till kommuncentrum och åter.

Även i de större insjöarna finns allmänna och enskilda färjeleder till och från öar utan fast landförbindelse. Där bedrivs också båttrafik. såväl . reguljär som mer säsongbetonad.

2.5. Regional utvecklingsplanering

2.5.1. Lc'insplanering

Den regionala utvecklingsplaneringen, som bedrivs sedan'mitten av 1960-talet, utgör grundvalen för samhällets regionalpolitik. Den anger bl. a. hur samhällsfunktionerna bör byggas ut i olika regioner, hur servi- cen bör placeras samt hur sysselsättningstillfällena bör fördelas över ri- ket. Som instrument i'planerin'ge'n 'har riksdagen ställt upp befolknings- ramar för länen och gjort en klassificering av kommunerna. Enligt riksdagens beslut skall vidare arbetet med den regionalpolitiska utveck- lingsplaneringen ha sin tyngdpunkt i länen. Länsstyrelsen skall dels inom länet ta ställning till olika fördelningsbeslut, dels inom ramen 'för läns- ' planeringen lämna underlag till den regionalpolitik som fastläggs på riksnivå. . '

I den senaste plancringsomgången (länsplanering 1974) har länssty-

Prop. 1975/76: 88 11

relserna under sommaren 1975 utformat ett förslag till länsprogram.- .- Programmet bygger på bl. a. prognoser över tillgång och efterfrågan på arbetskraft, befolkningsutveckling, servicens tillgänglighet samt på de restriktioner miljön ställer för näringslivets utveckling. Programförslagen har redovisats till arbetsmarknadsdepartementet. En utvärdering presen- teras under december 1975 i form av en departementspromemoria. Efter. -- remissbehandling avses en proposition föreläggas riksdagen under våren 1976. Skärgårdsområdena har behandlats i de förslag till länsprogram som länsstyrelserna har redovisat till regeringen. Speciellt länsstyrelserna i Stockholms län samt Göteborgs och Bohus länhar relativt ingående tagit upp skärgårdsproblemen.

2.5.2. Regionalpolitiskt stöd

Kungörelsen (1970: 180) om statligt regionalpolitiskt stöd (omtryckt 1.973: 552, ändrad senast 1975: 352) omfattar bl. a. lokaliseringsstöd, ut- bildningsstöd och sysselsättningsstöd. _' . .

Lokaliseringsstöd utgörs av lokaliseringsbidrag, avskrivningslån, loka- liseringslån, lånegaranti och ersättning vid flyttning av företag. Stödbe- rättigad verksamhet är industriell och industriliknande verksamhet, indu- striservice, viss partihandel och uppdragsverksamhet, verksamhet inom turistnäringen samt central privat förvaltning vid utflyttning från stor- stadsområde. Lokaliseringsstöd kan utgå för investeringar i byggnader, maskiner, arbetsredskap och verktyg, anskaffning- av omsättningstill- gångar och flyttning av företag. Stödet utgår i första band inom det all- männa stödområdet, men kan till _vissa delar ges även utanför detta område bl.a. om ett område med ensidigt näringsliv eller isolerat läge bör tillföras ytterligare industriell eller industriliknande verksamhet.

Beslut om lokaliseringsstöd utanför stödområdet fattas av regeringen. Reglerna för stöd utanför stödområdet skiljer sig från dem för stöd inom stödområdet genom att endast industriell och industriliknande verksamhet är stödbcrättigad, att lånegaranti vid anskaffning av omsätt- ningstillgångar inte kan beviljas samt att ersättning vid flyttning av före- tag inte kan utgå. Praxis har varit att begränsa stödet till enbart lokalise- ringslån för investeringar utanför stödområdet. "I. den s.k. grå zonen (gränsområdet till det allmänna stödområdet) brukar dock även visst lo- kaliseringsbidrag beviljas.

Utbildningsstöd utgår för det antal personer som nyanställs i nystar- tad eller utvidgad verksamhet som bedöms medföra varaktig sysselsätt- ning för arbetskraften i' verksamheten eller i verksamhetsorten samt få tillfredsställande lönsamhet och som utövas i ort där goda förutsätt- ningar finns för verksamheten. Utbildningsstöd kan utgå under högst ett år. Stödets storlek bestäms från fall till fall. Utbildningsstöd kan efter regeringens beslut utgå även till företag utanför stödområdet.

Sysselsättningsstöd utgår för varje årsarbetskraft varmed antalet" års-

Prop. 1975/76: 88 12

arbetskrafter under ett kalenderår har ökat i förhållande till motsvarande antal under närmast föregående kalenderår (förstaårsstöd). Om första- årsstöd har utgått så utgår stöd under ytterligare två år för den ökning ' som kvarstår. Stödberättigad verksamhet är samma som för lokalise- ringsstöd med undantag för verksamhet inom turistnäringen och ut- flyttande central privat förvaltning. Sysselsättningsstödet är begränsat till det inre stödområdet. Under år 1975 påbörjas en försöksverksamhet med sysselsättningsstöd i samband med lokaliseringsstöd till företag i gränsområdet till det inre stödområdet samt på Gotland. Regeringen beslutar om sådant sysselsättningsstöd. En motsvarande försöksverk- samhet påbörjas samtidigt med sysselsättningsstöd till turistföretag inom det inre stödområdet vilket också förutsätter särskilt beslut av regering- en.

Det allmänna stödområdet omfattar följande kustområden: hela kust- sträckan av Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Gotlands län, Nordanstigs, Hudiksvalls och Söderhamns kommuner i Gävleborgs län, Borgholms och Mörbylånga kommuner (Öland) i Kalmar län samt Munkedals, Strömstads och Tanums kommuner i Göteborgs och Bohus län. Av det inre stödområdet ligger Haparanda och Kalix kommuner i Norrbottens län vid kusten. Det allmänna stödområdet fastställs av riks- dagen. Regeringen beslutar i fråga om det inre stödområdet.

I samband med att det regionalpolitiska handlingsprogrammet lades fram hösten 1972 prövades ingående var gränsen för det allmänna stödområdet skulle gå liksom riktlinjerna för gränsdragningen för det inre stödområdet. Vid denna prövning jämfördes förhållandena i hela kommuner, och en grundläggande princip vid gränsdragningen var att inte dela upp kommuner. Vid behandlingen av motioner om ändring av stödområdesgränser uttalade inrikesutskottet våren 1974 att det inte är lämpligt att årligen ompröva gränserna för stödområdena. Utskottet ville därför inte föreslå någon ändring av stödområdesgränserna utan fann det naturligt att göra en samlad översyn av stödområdenas utform- ning i samband med utvärderingen av det pågående länsplaneringsarbe- tet. Utskottet ville inte heller förorda gränsdragning genom kommuner. Riksdagen följde utskottets förslag (InU 1974: 7, rskr 1974: 204).

Ett särskilt stöd till företagareföreningar för åtgärder i glesbygder infördes fr.o.m. budgetåret 1973/74. l prop. 1973: 50 anförde föredra- gande dcpartementschefen bl.a. att stödet till företagareföreningama borde inriktas på konkreta projekt vid företag. Företagareföreningarnas behov av sådana medel prövas av regeringen från fall till fall. För bud- getåret 1975/76 har anslagits 1 milj. kr. för ändamålet.

2.6. Översiktlig fysisk planering

Markanvändningen i landets skärgårdsområden ingår som en vä- sentlig del i pågående fysisk översiktsplanering. Intresse av utökad fri-

Prop. 1975/76: 88 13

tidsbebyggelse kolliderar ofta med önskemål om bevarande av natur- och kulturmiljöer.

I den fysiska riksplaneringen berörs skärgårdsområdena av olika rikt- linjer som fastställts av 1972 års riksdag ( prop. 1972:111 bil. 2, CU 1972: 35, rskr 1972: 348). Verksamhetsanknutna riktlinjer berör områ- den av riksintresse för friluftslivet, den vetenskapliga och kulturella na— turvården, kulturminnesvården och den miljöstörande industrin. För bl. a. kusten gäller särskilda riktlinjer, geografiska eller områdesanknut- na riktlinjer, nämligen obrutna kuster, högexploaterade kuster och öv- riga kuster. Riktlinjerna grundar sig på att kusten delas in i olika typer. För varje typ gäller speciella riktlinjer.

Inom ramen för arbetet med den fysiska riksplaneringen har kommu- nerna utarbetat program för det fortsatta planeringsarbetet. Efter ytt- randen av länsstyrelser och centrala verk m.fl. har regeringen i beslut län för län tagit ställning till programarbetet. Redovisning av program- skedet har lämnats riksdagen (prop. 1975/76: 1, CU 1975/76: 1, rskr 1975/76: 45).

Kommunerna skall senast den 1 januari 1977 redovisa sitt planerings- arbete till länsstyrelserna.

2.7. Kommersiell service

Enligt förordningen (1973: 608) om statligt stöd till kommersiell ser- vice i glesbygd (ändrad 1975: 189) utgår stöd till kommuner, som sub- ventionerar hemsändning av dagligvaror, samt till enskilda näringsid- kare. Stödet infördes den 1 juli 1973 i syfte att motverka de negativa verkningar som den näringsgeografiska utvecklingen kunde medföra för glesbygdsbefolkningens tillgång till kommersiell service. Det. angivna syftet bedömdes kunna nås genom insatser för att underlätta varutrans- . porter och åtgärder för att bibehålla befintliga servicefunktioner. Så- lunda utgår statsbidrag till glesbygdskommuner i skogslänens inre delar, som anordnar hemsändning och i samband därmed reducerar fraktkost-- naderna vid hemsändning. Samma geografiska avgränsning gäller för in- vesteringsstöd och kreditgaranti till dagligvarubutiker. Om särskilda skäl finns kan stöd även ges i övriga delar av landet. Ansökningar om stöd i sådana fall prövas av regeringen. _ . .

Hemsändningsbidrag utgår enbart till kommun som genomför den planering som behövs för att hemsändningen skall ske på ett ändamåls- ' enligt sätt. Vidare gäller att investeringsstöd endast utgår till försälj- . ningsställe som är lokaliserat i överensstämmelse med kommunal ser- viceplanering.

Prop. 1975/76: 88 ”_ . 14

3. Föredraganden

Skärgårdarna har sedan långt tillbaka varit bosättningsplats för en” befolkning, vars levnadsbetingelser varit beroende av'havet' som närings- källa och kommunikationsled." Det efter hand utvecklade skärgårds- samhället var i hög grad beroende av naturah'ushållning. Fiske, jord- _ bruk, jakt och i viss mån skogsbruk utgjorde grundfö'rutsättningarna för bärgningcn. Förutsättningarna för skärgårdssamhället' att leva vidare i' ' sin gamla form har väsentligen ändrats. ' _

Skärgårdarna har kommit att utnyttjas '- som rekreationsområden- för ' ' tätorternas befolkning. Detta gäller rekreation i form av såväl" fritids- - boende som rörligt friluftsliv. Förutsättningarna för rekreation är också sällsynt goda i skärgårdarna, bl. a'. genom dessas omväxlande naturmil- jöer. Härtill kommer också de intressanta'kultur- och" bebyggelsemiljöer som växt fram. Skärgårdarnas betydelse i dessa hänseenden är stor. Genom kommunikationernas utveckling och det ökade fritidsbåtsägandet har också Skärgårdarnas tillgänglighet blivit större.

För att skärgårdamas från såväl kultur- och natursynpunkt som från" rekreationssynpunkt värdefulla områden skall kunna tillgodogöras är det angeläget att det finns en bofast skärgårdsbefolkning. Eftersom förut- sättningarna för de traditionella näringarna jordbruk, fiske och skogs- bruk har ändrats, har sysselsättningen inom dessa näringar minskat kraftigt. Samtidigt har andra—- verksamheter inte etablerats i skärgårdarna i någon större utsträckning. Härigenom har befolkningen minskat.

För att en bofast befolkning skall kunna finnas i skärgården fordras tre grundläggande ting, nämligen utkomstmöjligheter, kommunikationer och service. Vad jag 'i det följande kommer att anföra skall ses mot denna bakgrund. Innan jag går in på'olika delfrågor vill jag klargöra att jag med skärgård avser 6 eller öar som har fast bosatt befolkning men saknar fast landförbindelse. Således inkluderas också friliggande öar, dock inte Gotlands län.

Jag vill kort sammanfatta vad jag tidigare har anfört om de nuva- rande förhållandena i skärgårdarna. '

Vid Sveriges kuster finns bofast befolkning på drygt 300 öar utan fast landförbindelse. Dessa" öar har en bofast befolkning på sammanlagt om- kring 24 000 personer. De största skärgårdsområdena finns inom Göte- borgs och Bohus län samt inom Stockholms, Östergötlands, Kalmar och Blekinge län. Därutöver finns enstaka öär med bofast befolkning efter norrlandskusten samt i Öresund," Mälaren, Hjälmaren, Vänern och' Vättern. ' ) _

Den bofasta befolkningen i skärgårdarna har successivt minskat under en lång följd av år. På de öar som har varit mest glesbefolkade har också minskningen varit kraftig. Men det finns också exempel på öar som haft en förhållandevis stabil befolkningsmängd. Generellt kan sägas

Prop. 1975/76: 88 15

att de mest tätbefolkade öarna har klarat sig bäst. De befolkningspro- gnoser som finns för skärgårdsområdena visar emellertid för flertalet områden på en fortsatt minskning under resten av 1970-talet.

Av näringarna betyder fisket mest på västkusten och i de sydligaste och nordligaste skärgårdsområdena. Jordbruket är mer omfattande på ostkusten. Industrin är förhållandevis dåligt företrädd i skärgården med undantag för enstaka öar. I Göteborgs och Bohus läns skärgård spelar ofta konservindustrin en stor roll för sysselsättningen. Samfärdsel och olika former av tjänster ger vissa arbetstillfällen. Tjänsterna är ofta rik- tade till fritidsboendet. Skärgårdsbon ägnarsig ofta åt flera verksam- heter, eftersom antalet arbetstillfällen som ger "en varaktig."sysselsätt- ning under hela året är förhållandevis litet. En omfattande arbetspend- ling förekommer också från öar som ligger 'nära orter med god till- gång på varaktigt arbete. Andelen förvärvsarbetande är något lägre i ' skärgårdsområdena än i landet i övrigt, särskilt för kvinnorna.

Minskande befolkningsunderlag kan leda till att den service som den bofasta skärgårdsbefolkningen betraktar som nödvändig eller önskvärd försvagas och i vissa fall blir otillräcklig. Detta kan i sin tur påskynda utflyttningen. ' ' " '

Hittills är det främst insatser av skärgårdskommunerna och vissa landstingskommuner som har varit direkt'i'nriktade på skärgårdsområ- ' dena. Även statliga insatser t. ex. .på kommunikationsområdet har kom- mit att betyda mycket. Även fortsättningsvis måste Skärgårdarnas ut- veckling vara en uppgift för berörda kommuner och landstingskommu- ner. Enligt min mening är 'det emellertid motiverat att staten gör en ökad insats i skärgårdarna. Skärgårdarna är sinsemellan ganska olika till sin karaktär och i fråga om förutsättningar för sysselsättning m. m. Flera gemensamma problem finns dock, t. ex. kommunikationerna. Principiellt bör det statliga stödet enligt min mening främst inriktas på åtgärder som kan komma alla skärgårdar till del. .

Jag övergår nu till att behandla de olika stödformer som bör komma' 1 fråga. '

En påfallande skillnad i fråga om arbetsförhållanden och företag- samhet mellan skärgårdarna oeh fastlandet är att de yrkesverksamma skärgårdsborna ofta har mer än en sysselsättning. Av flera skäl har de specialiserade och konkUrren'skraftiga företag-inom industri och service- näringar samt jordbruk, skongruk och fiske som utvecklats på fast- landet inte vuxit fram i skärgårdarna. I stället har skärgårdsborna i stor utsträckning fått ägna sig åt flera näringsgrenar för att kunna bo kvar.

Sysselsättningen i skärgårdarna måste även framdeles i viss utsträck- ning baseras på mindre företag med en' eller flera verksamheter. Såda- na företag kan benämnas s k ä r g ä r d s f ö r e t a g. Som" exempel på verksamheter som kan ingå i skärgårdsföretag kan nämnas jordbruk,

Prop. 1975/76: 88 16

trädgårdsodling, skogsbruk, fiske, Stuguthyrning, varvsrörelse, tillsyns- uppgifter och andra servicearbeten eller näringar. De begränsningar i möjligheterna till rationell verksamhet som i vissa fall karaktäriserar dessa företag gör att sysselsättningen i skärgårdarna inte endast kan bygga på dem. Företag med en allmänt sett mera rationell och kon- kurrenskraftig produktionsstruktur måste också finnas, om förutsätt- ningar skall skapas för en rimlig stabilitet i utbudet av arbetstillfällen. Även de sistnämnda företagen bör innefattas i begreppet skärgårdsföre- tag.

Stöd till skärgårdsföretag kan lämnas enligt kungörelsen (1960: 372) om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri. Bestäm- melserna innebär att hantverks- och industrilån kan lämnas av före- tagareföreningar till verksamheter som hemslöjd, hantverk, småindustri och, om särskilda skäl föreligger och i den mån annat statligt stöd inte' utgår, jordbrukets binäringar. Härutöver kan i enlighet med vad som tidigare har beskrivits i vissa fall jordbruksstöd lämnas enligt särskilda bestämmelser.

Jag finner det mot bakgrund av vad jag tidigare har redovisat nöd- vändigt för skärgårdarnas utveckling att tillkomsten och utvecklingen av företag i skärgården ges förstärkt stöd. Detta får naturligtvis inte ske till priset av en näringsstruktur som inte kan erbjuda goda arbetsmil- jöer eller trygg sysselsättning. Det gäller således att stimulera utveck— lingen av företag och näringsfång som lämpar sig för skärgårdarna. Stödet bör avse en eller flera verksamhetsgrenar och inriktas på att få till stånd sådana enheter som kan ge tillfredsställande utkomst. Ett sär- skilt finansieringsstöd till skärgårdsföretag bör därför inrättas som ett komplement till de stödformer som redan finns.

Detta särskilda stöd bör kunna lämnas till investeringar i byggnader och anläggningar samt för anskaffning av maskiner och andra inven— tarier. Stödet bör även kunna utgå till investeringar i objekt som är av- sedda att användas gemensamt av flera företag. Stödet bör inte avse förvärv av mark eller annan fast egendom. Stödet bör i enlighet med vad jag har anfört utgå till företag vars verksamhet är lokaliserad till öar som saknar fast landförbindelse. Mot bakgrund av vad jag tidigare har anfört bör stödet såvitt möjligt inriktas mot specialiserade företag med förmåga att bestå på sikt. Förutsättningarna för företag i skär- gårdarna är emellertid sådana att man ofta får räkna med. att verk- samheten bedrivs på flera olika driftgrenar.

Det är angeläget att i sådana skärgårdsföretag som består av flera driftgrenar dessa kompletterar varandra väl tidsmässigt. Det är också angeläget att de verksamheter som'planeras blir ändamålsenliga med hänsyn till resp. företags förutsättningar. Ett villkor för stöd bör "därför vara att en plan över företagets drift företas. Av planen skall självfallet också framgå beräknade inkomster och utgifter i de olika verksamhets-

Prop. 1975/76: 88 17

grenarna. Stöd bör endast lämnas om planen utvisar att företaget ensamt eller tillsammans med annan bestående förtjänstmöjlighet i skärgården ger dem som verkar i företaget en tillfredsställande utkomst.

Ett annat villkor för att komma i åtnjutande av stödet till skärgårds- företag bör vara att annat statligt stöd för samma ändamål inte utgår. I fråga om stöd till investeringar i jordbruksdelen i ett företag bör gälla att stödet inte får motverka jordbrukets rationalisering.

Stödet bör kunna utgå såväl i form av statlig kreditgaranti för lån som statsbidrag i form av avskrivningslån.

Kreditgaranti bör utgå till sådana investeringar i skärgårdsföretag som behövs för att de i företaget ingående verksamheterna skall kunna bedrivas ändamålsenligt. Lånegaranti bör kunna lämnas intill ett be- 10pp som motsvarar den godkända kostnaden för investeringsobjektet. Som säkerhet bör fastighets— eller företagsinteckning godtas. Vid ägar- byte bör omprövning av stödet ske. Amorteringstiden bör bestämmas med hänsyn till den ekonomiska livslängden för investeringsobjektet. För byggnader bör den tiden uppgå till högst 30 år. För lån till övriga investeringar bör amorteringstiden vara högst 15 år.

Statsbidrag i form av aVSkrivningslån bör kunna utgå med högst 50 % av godkänd kostnad för investeringari byggnader och anläggningar samt i sådana maskiner som utnyttjas i industriell eller motsvarande produk- tion. Bidrag bör emellertid inte kunna utgå till investeringar i sådana objekt som lätt kan likvideras. När- det gäller byggnader bör bidrag t.ex. ej utgå till uthyrningsstugor. Bidraget bör maximeras till 75 000 kr. per skärgårdsföretag. Som villkor bör gälla att företaget åtar sig att under kommande tioårsperiod upprätthålla sin produktion på minst den nivå som ligger till grund för ansökan.

Statsbidrag bör inte beviljas om företagaren tillsammans med annan familjemedlem disponerar likvida tillgångar eller inkomster av sådan omfattning att bidrag framstår som obehövligt.

Enligt min mening bör stödet till skärgårdsföretag administreras av lantbruksstyrclsen och lantbruksnämnderna. ] ärenden som avser inves- tering i annan näring än jordbruk, skogsbruk, trädgårdsodling och fis- ke bör emellertid samråd ske med resp. företagarcförening. I princi- piella och andra viktigare "frågor bör samråd ske med länsstyrelsen. Re- geringen bör kunna bemyndiga lantbruksstyrclsen att biträda ackord och eljest efterge statens rätt på grund av garantiåtagande för lån till skärgårdsföretag. .

För innevarande budgetår beräknar jag att för kreditgarantier behövs en ram av 2 milj. kr. Behovet av medel för statsbidrag beräknar jag till samma belopp. På statsbudgeten under nionde huvudtiteln bör för ända— - målet på tilläggsbudget föras upp ett särskilt förslagsanslag av 2 milj. kr., benämnt Stöd till skärgårdsföretag.

S k 0 g 5 b r u k e t har betydelse för sysselsättningen i skärgårdarna.

Prop. 1975/76: 88 ' 18

Samtidigt utgör skogen en viktig del 'av miljön i vissa skärgårdar. Det är därför angeläget att skogsbruket där'bedrivs i'sådanaformer att negativa miljöeffekter undviks eller mildras. Genom de;ändringar='i" naturvårdslagen och skogsvårdslag'en som beslöts-av-.'l974.års riksdag-f.- (prop. 1974: 166, JoU 1974: 52; rskr 1974: 405), har. möjlighletema för- bättrats till samråd mellan länsstyrelse/skogsvårdsstyrelseioch markägar- na före avverkning. Genom samrådsförfa'randet bör de regionalpolitiska ' intressena och miljöintressena oftast kunnaförenas. .

Kostnader för stämpling av skog inom områden som förklarats som _ ' svårföryngrade eller som skyddsskogar bestrids helt av statsmedel. Skärgårdarna omfattas inte härav. Vidare sker sedan år .1960 rabatte- ring av skogsvårdsstyrelsernas förrättningsavgifter i begränsad utsträck- ning — särskilt i de tre nordligaste länen —' med statliga medel. Som skäl för rabattering räknas svag ekonomi hos" markägaren, en på grund - av de naturliga förutsättningarna låg skogsproduktion. eller låg värde- avkastning från skogen samt besvärliga driftsförhållanden"orsakade t. ex. av bristfällig arrendering. För budgetåret 1975/76 har för detta ändamål anvisats 100 000 kr. att användas i de tre nordligaste länen.

Enligt min mening är förhållandena för skogsbruket i skärgårdarna ofta jämförbara med dem i de nordligaste delarna av' landet. Det är därför lämpligt att skogsvårdsstyrelsen biträder vid stämplingen. 'Avgif— terna för stämpling enligt skogsvårdsstyrelsernas taxor bör rabatteras i skärgårdarna enligt samma principer som gäller för'övrig rabattering. Kostnaderna härför beräknar jag för budgetåret 1975/76 till 30 000 kr. Skogsstyrelsen bör medges att för budgetåret överskrida nionde hu— vudtitelns förslagsanslag Bidrag till skogsvårdsstyrelserna med motsva- rande belopp.

Fisket är den viktigaste näringen i flertalet skärgårdar. Av det sammanlagda antalet fiskare i landet är 25 % eller ca 1 800 personer bosatta i skärgårdar. '

Särskilt stor roll spelar fisket i skärgårdarna i Göteborgs och Bohus län samt Blekinge län. På ostkusten har fisket betydelse som komplement till jordbruk eller andra näringar.

Ett betydande statligt stöd lämnas till fisket i form av marknadsregle- ring av fisk, finansiellt stöd till investeringar i fisket. bidrag till fiske— hamnar m. 111. Detta stöd kommer i hög grad skärgårdarna till godo.

Stöd till fisket i skärgårdarna bör enligt min uppfattning i första hand lämnas inom ramen för det statliga stödet till fisket. Som jag har fram- hållit är förutsättningarna för fiske i regel inte sämre i skärgårdarna än inom andra områden. I vissa fall kan t. o. m; kortare avstånd till fångstplatserna innebära en fördel för skärgårdsfisket. Avståndet. till avsättningsmarknaderna kan dock i vissa fall vara längre för skär- gårdsfiskarena än för andra fiskare.

Det särskilda stöd till skärgårdsföretag som jag tidigare har förordat bör kunna utgå till fiskeföretag i den mån annat statligt stöd inte kan

Prop. 1975/76: 88 19

utgå för samma åtgärd: Som exempel ,på objekt som kan stödjas vid - sådana företag kan nämnas röku'gnar, bryggor och Sjöbodar. '

Jag vill i detta sammanhang erinra om den särskilda fiskerikommitté som jag nyligen har tillkallat med stöd av. regeringens bemyndigande. Kommittén kommer att utreda fiskets kort- och långsiktiga" problem. Det är naturligt att fisket i skärgårdarna tas upp i det- sammanhanget. Kommittén har redan föreslagit vissa” stödåtgärder för fisket.. Det ' är min avsikt att ta upp kommitténs förslag i samband med min an-- mälan till propositionen om tilläggsbudget [I till statsbudgeten för inne- varande budgetår.

Inom ramen för försöksverksamhet med 1 a n d 5 k a p 5 v å r d a n - d e å t g ä r d e r inom odlingslandskapet har utgått statsbidrag till kom- mun eller av kommun bildad stiftelse. Bidrag har beviljats efter sär- skild prövning av områdets lämplighet och utgått med högst 50 %- av kostnaderna för skötseln-. För särskilt angelägna projekt har bidrag dock kunnat utgå med högre procentsats. Naturvårdsverket har läm— nat förslag om fortsatt .verksamhet med landskapsvårdande åtgärder. Jag avser att återkomma i denna fråga i den kommande budgetpropo- sitionen.

Skärgårdslandskapets stora betydelse för r e k r e a t i o n s 1 i v et bör understrykas. Därför bör också rekreationspolitiska synpunkter "vara vägledande för insatser i skärgårdsområdena. Kommunerna bör beakta behovet av mark för rekreationsändamål i det planeringsarbete som nu bedrivs inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Genom aktiva åt- gärder i dessa hänseenden bör rekreationsmöjligheterna i skärgården kunna öka utan att råka i konflikt med t. ex. den bofasta befolkningens intressen.

Ett betydande stöd lämnas f.n. av staten inom ramen för dels de . medel som direkt avsatts för idrott och rekreation, dels de medel som anslagits för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

I proposition till 1975 års riksmöte har regeringen på min föredrag- ning lagt fram förslag till riktlinjer för planering och samordning av samhällets insatser för rekreation och turism (prop. 1975 : 46). I mitt an- förande till regeringsprotokollet angav jag vissa områden, som är sär- skilt lämpade för rekreation och turism. Bland dessa är Östergötlands och norra Kalmar läns skärgårdar, norra Bohusläns skärgård, Söder- manlands skärgård och Norrbottens skärgård. I fråga om Stockholms skärgård underströk jag (prop. s. 30) vikten av att åtgärder vidtas för ' dess utnyttjande som rekreationsområde. Skärgårdslandskapet måste - säkras för framtiden och göras tillgängligt för allt fler. Genom fortsatta . insatser av den art som. redan vidtas bör skärgårdens betydelse som re.-. - kreationskälla kunna öka. Jag underströk också vikten av att varje möjlighet utnyttjas att i samband med rekreationsåtgärderna skapa så-. - dana sysselsättningstillfällen som kan komma den i skärgården åretrunt- -. : boende befolkningen till del.

Prop. 1975/76: 88 20

Riksdagen har behandlat propositionen under innevarande riksmöte och därvid i huvudsak godkänt vad som har föreslagits i denna (CU 1975/76: 2, rskr 1975/76: 46).

Jag vill i detta sammanhang betona vikten av att rekreationspolitiska åtgärder vidtas i skärgårdarna inom ramen för av statsmakterna beslu- tade stödformer. Jag avser här såväl anläggningsstödet till idrotten som arbetsmarknadsmedel. Härigenom kan utkomstmöjligheterna för skär- gårdsbefolkningen också förbättras.

Det bör ankomma på den i nämnda proposition föreslagna bered- ningen att på sätt som har angetts i propositionen verka för en sam- ordning av de statliga rekreationsinsatserna i skärgårdarna. Behovet av sådana insatser i skärgårdsområdena bör också belysas i samband med den pågående fysiska planeringen i kommunerna.

Jag återkommer i det följande till behovet av allmänna regionalpoli- tiska insatser och till planläggningen av mark för bl. a. rekreationsbe- hov.

Jag övergår nu till att behandla trafiksektorn och redovisa mina förslag vad gäller statligt stöd att upprätthålla en rimlig kollektiv- trafik med båtar i skärgårdarna. De förslag jag här redovisar har utarbe- tats i samråd med chefen för kommunikationsdepartementet.

Jag vill inledningsvis erinra om att staten sedan många år genom bro- byggen och genom inrättande av färjeleder satsat på att bryta den isole- ring som karaktäriserar skärgårdarna. Som exempel på öar som genom sådana brobyggen under senare årtionden fått fast landförbindelse vill jag nämna Alnön vid Sundsvall, Djurö och Vindö i Stockholms skär- gård, Öland, Tjörn, Orust och Skaftölandet. Vidare har Muskö i Slock- holms södra skärgård fått tunnelförbindelse med fastlandet. Bro över Lagnöströmmen i S:t Annas skärgård har öppnats för trafik under hösten 1975. .

Statens vägverk bedriver färjetrafik på sammanlagt 17 allmänna fär- jeleder till och från öar utan fast landförbindelse i kustskärgårdarna. Vägverkets färjetrafik utgör ett verkningsfullt bidrag i strävandena att vidmakthålla en rimlig kommunikationsservice i skärgårdarna. Mot . bakgrund av att en färjeförbindelse räknas som väg kan en ö med all- män färjeled vad gäller kommunikationerna i vissa-avseenden vara jäm— ställd med ö som har fast landförbindelse.

Vägverkets kostnader för driften av de 17 färjelederna uppgår till ca 27 milj. kr. per år. Därmed representerar denna trafik en av de större statliga insatserna i skärgårdarna.

Vägverket anpassar fortlöpande trafikinSatsen på de allmänna färjele- derna till efterfrågan. Jag vill i anslutning till det föregående erinra om att färjeleder även fortsättningsvis ersätts av broar. Exempel på detta är det planerade brobygget 'till Seskarö i Haparanda kommun. .

Förslag har framförtsatt ge taxibilar förtur på färjor. Jag har noterat

Prop. 1975/76: 88 21

att ett sådant förfaringssätt på försök tillämpas på vissa färjeleder och jag har inget att erinra mot att dessa försök fortsätter och vidgas. Re- gelmässigt har buss i linjetrafik förtur på de allmänna färjelederna liksom läkarbilar och sjuktransporter. I flera fall har också postbilar förtur.

Trafiken på de enskilda färjelederna i skärgårdarna är inte av samma omfattning som på de allmänna. Statens stöd till den enskilda färjetrafi- ken med 70—85 % av underskottet bidrar till att ge berörda öar en till- fredsställande transportförsörjning.

I samband med ansökningar om sådana bidrag gör vägverket omfat- tande utredningar vad gäller trafikens ändamålsenlighet, kostnader och intäkter i trafikrörelsen m.m. Vid dessa bedömningar bör all rimlig hänsyn tas till de speciella förhållanden som karaktäriserar skärgår- darna och kommunikationerna där. Jag anser det vidare nödvändigt att länsstyrelserna i samband med att de behandlar frågor om stöd till en- skilda färjor i förekommande fall beaktar den nödvändiga sam- ordningen mellan färje- och båttrafik. Angelägenheten härav ökar i takt med ett ökat statligt ekonomiskt engagemang i båttrafiken. Jag vill i sammanhanget understryka vikten av att trafiken är rationellt ordnad, ett grundläggande krav för att bidrag skall kunna utgå.

.lnom trafiksektorn övergår jag nu till att behandla båtlederna i skär- gårdarna. Båtlederna, som till skillnad från färjelederna inte befordrar landsvägsfordon, upprätthåller en trafik, som betyder mycket för skär- gårdarnas serviceförsörjning.

Den mest omfattande trafiken finns i Stockholms och Göteborgs skär- gårdar. I Stockholms skärgård bedrivs reguljär trafik året runt av det landstingsägda Waxholms Ångfartygs AB. Antalet passagerare per år uppgår till mer än 700 000. I Göteborgs skärgårdar bedrivs trafik dels av det av Göteborgs kommun ägda AB Göteborg-Styrsö Skärgårdstra- fik till öarna Styrsö, Donsö m. fl., dels av Öckerö kommun till Öckerö, Björkö samt de 5. k. Norderöarna. Styrsöbolaget befordrar drygt 900 000 passagerare per år.

I landet i övrigt finns ett 20-tal reguljära båtleder. De flesta av dessa återfinns i Göteborgs och Bohus län, men även i Västerbottens, Väster- norrlands, Blekinge och Malmöhus län finns sådana leder. Det totala antalet passagerare i den reguljära båttrafiken i kustskärgårdama (inkl. trafiken i Stockholms och Göteborgs skärgårdar) kan uppskattas till ca 3 milj. per år.

I de flesta fall är primär- eller landstingskommun huvudman för de reguljära båtlederna. I några fall ombesörjs trafiken av enskilda företag med bidrag från primär- eller landstingskommun. Båtleden till Holmön i Västerbottens län intar i detta avseende en särställning i och med att vägverket ombesörjer trafiken inom ramen för ordinarie väganslag.

I mångavfall tillämpas en relativt låg taxa i trafiken på båtlederna. In-

Prop. 1975/76: 88 - 22

täkterna i trafiken uppgår till ca 7. milj. kr. .per år, medan kostnaderna kan beräknas till ca 24 milj. kr. per år. Av det årliga underskottet, som sålunda uppgår till ca 17 milj. kr., faller ca 12 milj. kr. på Waxholms-' bolaget. Den senare uppgiften avser ]9"'73 ars trafik.

Det finns anledning anta att det totala driftunderskottet 1 den berörda trafiken kommer att stiga till ett högre belopp under ar 1975.

Staten lämnar vissa bidrag till båttrafiken i skärgårdarna. Till'Wax- holmsbolaget utgår sålunda bidrag enligt särskilt avtal. Under budget- året 1975/76 uppgår bidraget till 755 000 kr. Till tre andra båtleder ut- går statligt bidrag med f. 11. totalt 146 000 kr. per år, varav större delen =— 100 000 kr _ till trafiken till Ulvön i Västernorrlands län. ! sam- manhanget bör nämnas att trafiken till Holmön belastar vägverkets or- dinarie väganslag med ca 300 000 kr. per år

Riksdagen har under senare år gjort vissa uttalanden om båttrafiken i skärgårdarna. 1973 års riksdag (TU 1973: 15, rskr 19731282) fann det angeläget. att den principiellt viktiga frågan om upprätthållande av tra- fikförbindelserna mellan öar eller öområden och fastlandet samt kost- nadstäckningen härför får en snar och tillfredsställande lösning. Riksda- gen uppehöll sig i utlåtandet särskilt vid båtförbindelsen Landskrona— Ven.

l974 års riksdag konstaterade att det statliga stödet till busstrafiken inte omfattar de speciella förhållanden som råder i skärgårdarna genom att båttrafiken faller utanför bidragssystemet. Härigenom kommer skär- gårdskommunerna i ett sämre läge än övriga kommuner. Statligt stöd borde enligt riksdagen även utgå till båttrafik. Det borde därför kunna övervägas att införa stöd till båttrafiken enligt principer liknande dem som gäller för busstrafiken. Riksdagen begärde hos Kungl.'Maj:t ut— redning och förslag i dessa frågor (TU 1974: 9, rskr 1974: 111).

För egen del vill jag inledningsvis konstatera att båttrafiken i skärgår- darna är att beteckna som lokal trafik. vilken i första hand är en kommunal angelägenhet. Samtliga berörda primär- och landstingskom- muner har också engagerat sig i den reguljära trafiken.

I likhet med vad som gäller övrig kollektivtrafik bör den grundläg- gande principen vara att båttrafik primärt skall erbjudas i den omfatt- ning som är möjlig från företagsmässiga utgångspunkter. Om det inte är möjligt att upprätthålla en rimlig trafikförsörjning med tillgodoseende av kravet på kostnadstäckning bör bidrag kunna utgå av allmänna medel. I första hand ankommer det då på primär- och landstingskom— muner att lämna sådana bidrag.

Det kan emellertid finnas skäl som talar för att staten lämnar eko- nomiskt stöd till båttrafiken—i skärgårdarna i större utsträckning än vad som hittills varit fallet. Som utgångspunkt'förutformningen av ett så— dant vidgat stöd kan tjäna det år 1974 genomförda nya bidragssystemet avseende lokal landsbygdstrafik. Jag skall i det följande redovisa mina överväganden i fråga om ett sådant vidgat bidragssystem.

u

Prop. 1975/76: 88 23

Ett grundkrav vad gäller ett nytt stöd till båttrafiken i skärgårdarna bör — liksom vad gäller den lokala landsbygdstrafiken — vara att trafi- ken grundas på en genomtänkt planering och därvid ingår i en av kom- munen antagen lokal trafikförsörjningsplan. Med hänsyn till att den lo— kala trafikplanen i samband med bidragsgivningen till lokal landsbygds- trafik är knuten till ett bidragsår, som omfattar tiden den 1 augusti—— den 31 juli, bör ett statsbidrag till båttrafik omfatta samma tidsperiod.

Med båttrafik bör i detta sammanhang förstås reguljär trafik med båt inrättad för transport av passagerare eller av passagerare och gods. Bi- drag till båttrafik skall sålunda inte utgå till färjetrafik, dvs. trafik med färja i första hand inrättad för transport av landsvägsfordon. För sådan trafik görs som nämnts särskilda statliga insatser dels genom den all- männa färjetrafiken i vägverkets regi, dels genom bidragsgivningen till enskild färjetrafik på samma sätt som till byggande och drift av enskild

Stödet bör utgå till kommun som är huvudman för eller lämnar eko- nomiskt bidrag till drift av ifrågavarande trafik.

Som krav för att statligt bidrag skall utgå bör gälla att trafiken till sin huvudsakliga inriktning tillgodoser den bofasta öbefolkningens trafikbe— hov. Mot denna bakgrund bör bidrag kunna utgå till sådana båtleder (linjer), på vilka trafik bedrivs regelbundet under hela året (hela segla- tionsperioden) och på vilka trafikuppläggningen anpassats till öbefolk- ningens trafikbehov. Linjedragningen får härvidlag ses som ett uttryck för i första hand den bofasta öbefolkningens krav på tillfredsställande transportförsörjning. På linjer som trafikeras under hela året kan alltså även turer som t. ex. endast framförs under sommaren vara bidragsbe- rättigade i den utsträckning de tillgodoser öbefolkningens trafikbehov och i förekommande fall med den begränsning vad gäller antalet turer som jag strax kommer att närmare behandla. '

Vid beräkningen av kostnaderna kan i speciella fall dessa få justeras, om tonnaget i första hand är dimensionerat med hänsyn till faktorer som inte sammanhänger med den bofasta öbefolkningens trafikbehov.

Statligt bidrag bör endast utgå för trafik till och från öar som har bo- fast befolkning men som saknar fast landförbindelse eller allmän färje- led. Vidare bör vid bidragsberäkningen hänsyn tas till om berörd ö även trafikeras av enskild färjeled med statsbidrag. '

I den lokala busstrafiken utgår stödet endast till landsbygdslinjer, var- med avses linjer som till minst hälften av sin längd är belägna utanför område med stadsplan och på vilka transportarbetet,räknat 'i personkilo- meter. till större delen'avser resor som påbörjas eller avslutas utanför sådant område. Det lokala stödet är vidare begränsat" till vad som svarar

tot två dagliga dubbelturer. Jag har -'— med utgångspunkt i riksdagens ' uttalande att stödet till båttrafiken borde utformas enligt principer lik— nande dem som gäller för busstrafiken — undersökt hur dessa-kriterier

Prop. 1975/76: 88 24

skulle kunna tillämpas på båttrafiken. Jag konstaterar därvid att det för- hållandet att bidrag skall kunna utgå till båtleder (linjer) med regelbun- den åretrunt-trafik anpassad till öbefolkningens trafikbehov i sig innebär en naturlig avgränsning av statens insats. På de flesta båtleder uppgår antalet dubbelturer per dag vintertid till mellan en och fyra. Så gott som samtliga dessa leder kan sägas ha en trafikkaraktär som svarar mot bc— greppet landsbygdstrafik. De kan också — i jämförelse med landsbygds- trafiken — sägas ha särskild betydelse med hänsyn till att befolkningen på öarna inte har samma möjlighet till individuell trafik som de som har tillgång till personbil. I de fall antalet dubbelturer överstiger fyra i ge- nomsnitt per dag kan man som regel säga att mer tätbefolkade samhäl- len berörs och att trafiken inte på samma sätt kan betecknas som lands- bygdstrafik. Med hänsyn till den speciella karaktären av skärgårdstra- fiken, bl. a. de svårigheter som föreligger att nå lika rationell trafikupp- läggning som på fastlandet. bör statligt bidrag emellertid kunna utgå även till sådan trafik som inte kan betecknas som utpräglad landsbygds- trafik. Statens ekonomiska insats bör emellertid i sådana fall begränsas till vad som svarar mot fyra dagliga dubbelturer.

Jag finner det angeläget att bidragssystemet görs så enkelt som möj- ligt från administrativ synpunkt och förordar därför att statens bidrag utgår med viss andel av de enligt vad jag här har anfört beräknade årskostnaderna i trafiken.

En av fördelarna med att i detta sammanhang lägga kostnaderna till grund för beräkning av det statliga bidraget jämfört med att relatera bi- draget till underskottet i trafiken är att den taxa som i de enskilda fallen tillämpas i trafiken därmed kommer att spela en relativt underordnad roll. Allmänt gäller att kostnadstäckningsgraden är låg. I Waxholmsbo- lagets trafik uppgår den till ca 25 % i genomsnitt under året. I landet i övrigt varierar kostnad'stäckningen men kan i genomsnitt beräknas ut- göra 35 %.

Vid mina överväganden har jag funnit att statens bidrag bör utgå med 35 % av årskostnaderna, beräknade på det sätt jag här angett. Detta in- nebär i princip att kostnaderna för vad som kan betecknas som en rim- lig trafikinsats för den bofasta öbefolkningen i de flesta fall kommer att delas lika mellan trafikanterna, staten och primärkommun/landstings- kommun. Därmed kan man säga att bidraget i stort har byggts upp på liknande sätt som bidraget till lokal landsbygdstrafik, där enligt huvud- regeln —— efter avdrag av vad som täcks genom trafikintäkter — åter- stående underskott med lika delar faller på stat och kommun.

Bidraget får inte överstiga bidragsårets totala underskott. Med un- derskott avses här skillnaden mellan de verkliga kostnaderna och driftin- täkterna. Därvid bör hela bidragsårets trafik beaktas. I förekommande fall bör vidare resultatutjämning ske mellan olika båtleder under samma huvudman i en kommun. Om synnerliga skäl finns, bör högre statsbi- drag kunna utgå.

Prop. 1975/76: 88 25

Det nya bidragssystemet går relativt lätt att tillämpa på de olika båt- lederna i landet. Ett undantag får dock göras för Waxholmsbolagets tra- fik i Stockholms skärgård. Med hänsyn till trafikens speciella inriktning och struktur utgår —— som jag tidigare nämnt — statsbidrag enligt sär— skilt avtal som löper t.o.m. år 1984. Med hänsyn till dels det löpande avtalet, dels den speciella arten av ifrågavarande trafik bör den'lämnas utanför det bidragssystem för båttrafik som jag beskrivit och som svårli— gen kan tillämpas på Waxholmsbolagets trafik. Jag anser dock att det kan finnas anledning att — med utgångspunkt i det nya bidragssystemet — göra de justeringar i avtalet som bidragssystemet direkt kan sägas mo- tivera.

Enligt senast tillgängliga uppgifter, som alltså avser förhållandena år 1973 eller 1974, uppgår underskottet i den reguljära skärgårdstrafiken (exkl. Waxholmsbolagets trafik) till ca 5 milj. kr. per år. Jag beräknar bidragsbehovet till 2,5 milj. kr. per år för den berörda trafiken. Vad gäller Waxholmsbolagets trafik förutsätter jag vidare en justering i avtalet av innebörd att ca 3,5 milj. kr. per år ställs till förfogande för ifrågavarande trafik. Vid beräkningen av angivna belopp har jag räknat med en kostnadsstegring fram till dess bidraget kan träda i funktion.

Jag har vidare studerat hur trafik bör kunna ordnas till och från öar utan reguljär båttrafik. Motsvarigheten finns även här på landsvägssidan, där statsbidrag numera kan utgå till s.k. kompletteringstrafik. Därmed avses sådan trafik med personbil eller buss inom visst i trafikplan an— givet område som anordnats på grund av avtal med kommun i syfte att i särskilt glesbebyggda delar av kommunen komplettera eller ersätta linjetrafik.

Jag har i detta sammanhang noterat att viss försöksverksamhet sedan något år pågår inom Valdemarsviks kommun. Befolkningen på sex mindre öar i Gryts skärgård, som saknar reguljär trafik, har. därigenom möjlighet till båttransport en dag i veckan fram och åter till fastlandet i anslutning till bussförbindelser med centralorten i kommunen. Beställ— ning måste ske senast kvällen före trafikdagen direkt hos trafikutövaren. Resenären betalar 3 kr." per resa. Trafikutövarcn får enligt avtal med kommunen ersättning för de kostnader som inte täcks av intäkterna. Kommunen beräknar kostnaderna för helårstrafik till ca 24 000 kr. En-' ligt vad jag har inhämtat från kommunen är erfarenheterna av försöks-

verksamheten goda och man har för avsikt att inlemma trafiken i kom- . _ .

munens trafikförsörjningsplan. ' .

Det statliga stödet till båttrafik bör enligt min mening utvidgas att även omfatta sådan kompletterande trafik, som efter förhandsbesltällning - utförs till och från öar'som saknar reguljär båttrafik. Samma regler bör gälla som för den reguljärabåttrafiken, vilket innebär bl.a. att bidrag utgår med 35 % av kostnaderna, att bidrag endast bör komma sådan trafik till del som i första hand betjänar den bofasta öbefolkningen och

Prop. 1975/76: 88 . 26

att högre statsbidrag bör kunna utgå om synnerliga skäl föreligger. Kostnaderna för en sådan utbyggnad av det statliga stödet till båttrafik kan överslagsmässigt beräknas till 500000 kr. per år. Jag har därvid räknat med möjlighet till en förbindelse i veckan.

Statens kostnad för det nya bidragssystemet för båttrafik kan därmed beräknas till (2,5+O,5) 3 milj. kr. per år. Härtill kommer stödet till Waxholmsbolagets trafik för vilken har förutsatts ett avtalstillägg av in- nebörd att ca 3,5 milj. kr. per år ställs till förfogande.

Statsbidrag bör även kunna utgå till förekommande båttrafik i de större insjöarna.

Till lokal och regional busstrafik inom det inre stödområdet utgår förstärkt stöd. Reguljär båttrafik av nämnvärd omfattning förekommer inte inom inre stödområdet. Anledning saknas därför att införa ett lik- nande förstärkt stöd för båttrafiken. Om sådan kompletterande trafik som jag beskrivit skulle komma att anordnas inom det inre stödområ- det, bör enligt min mening från fall till fall ett högre statsbidrag kunna övervägas.

Vid planeringen av skärgårdstrafiken bör möjligheterna till sam- ordning med Skolskjutsar och posttrafik tillvaratas i all möjlig utsträck- ning. Vidare bör kraven på goda anknytningar med annan kollektivtra- fik i kommunen tillgodoses. Även de krav varuförsörjningen och gods- transporterna ställer bör beaktas.

Kommun som önskar erhålla statsbidrag till båttrafik får göra an- sökan härom till länsstyrelsen i samband med att bidrag söks för lokal busstrafik. I ansökan skall anges vilka kostnader och intäkter som be- räknas i trafiken under bidragsåret, planerade tidtabeller, i vilken ut- sträckning kommunalt bidrag avses utgå och hur stort statsbidrag som påräknas. Med hänsyn till önskemålen om ett administrativt enkelt bi- dragssystem bör några krav på en mer specificerad beräkning av kostna— der och intäkter inte ställas på detta stadium. Det fortsatta förfarandet i ärenden om statsbidrag till båttrafik torde i allt väsentligt kunna över- ensstämma med motsvarande förfarande vid behandling av ärenden om lokal landsbygdstrafik. Detta innebär bl. a. att kommunen inger slutlig ansökan om statsbidrag till länsstyrelsen efter bidragsårets utgång. Bi- draget tillhandahålls kommunerna scdan den slutliga ansökan ingetts och behandlats.

Liksom vad gäller busstrafiken kan från tid till annan resanderäk- ningar aktualiseras för att få underlag för bedömning av trafikunderla— gets omfattning och inriktning etc.

Det nya bidraget bör administreras av bussbidragsnämnden. Det får ankomma på nämnden att utfärda anvisningar för ansökningsförfaran- det med beaktande av vad jag anfört om önskemålen om ett administra— tivt enkelt system.

Prop. 1975/76: 88 27

De nya bestämmelserna bör gälla fr.o.m. bidragsåret 1976—1977. Bussbidragsnämnden bör ges i uppdrag att meddela de övergångsbe- stämmelser som behövs för att kommunerna skall kunna söka bidrag under våren 1976.

I prop. 1975: 1 (bil. 8 s. 191) anförde föredraganden att det däri före- slagna bidragssystemet för regional busstrafik fått en provisorisk karak- tär med hänsyn till vissa utredningar. Mot bakgrund av det samband" som dessa har med all kollektivtrafik inom de olika regionerna, alltså även med förekommande båttrafik, kan motsvarande sägas om det nya bidragssystemet för skärgårdstrafiken.

Genom det föreslagna statsbidraget till båttrafik kan betingelserna för den kollektiva transportförsörjningen i skärgårdarna rent allmänt för- bättras. Förslaget ligger därmed i linje med de allmänna regionalpoli- tiska strävandena. Statsbidraget kommer i första hand att trygga nuva- rande transportförsörjning. Det kommer därjämte att medverka till att en utökning av antalet turer kan övervägas i olika fall. I sammanhanget vill jag understryka vikten av att tidtabellsbunden trafik upprätthålls un- der hela året, vilket är en grundläggande förutsättning för varuförsörj- ningen. Statsbidraget till båttrafiken får i detta avseende stor betydelse för godstransporterna.

Jag vill vidare understryka att man med hjälp av bidraget genom en lämplig anpassning mellan person- och godstaxorna på båtlederna även bör kunna bidra till. en acceptabel lösning på den fråga som väckts om ett särskilt stöd till godstrafiken, i första hand med hänsyn till de krav småindustrier och affärer ställer. En sådan taxeanpassning måste själv- fallet gälla också jordbrukets transporter, bl. a. i fråga om mjölktrans- porter. Jag vill i detta sammanhang peka på att något statligt bidrag inte utgår till lokal godstrafik på landsväg. I skärgårdstrafiken är primär- kommun/landstingskommun huvudman för eller intressent i trafiken på ett helt annat sätt än vad som är fallet på landsvägssidan. Detta bör rim- ligen innebära att möjligheterna för kommunen att påverka taxan — så- väl person- som godstaxan —— är större än i landsvägstrafiken. Med hän- syn till att persontaxan i skärgårdstrafiken redan är relativt låg borde ett ökat statligt stöd till skärgårdstrafiken i linje med vad jag föreslagit till en del kunna utnyttjas till att reducera godstaxan.

I fråga om medelsanvisningcn avser chefen för kommunikationsde- partementet att återkomma till regeringen med förslag.

När det gäller frågan om regionalpolitiskt stöd m.m. till företag inom skärgårdsområdena vill jag i samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet anföra följande.

Lokaliseringsstöd vid investeringar lämnas i första hand inom det all- männa stödområdet. I vissa fall kan stöd ges även i övriga delar av lau- det, t. ex. när särskilda skäl talar för att område med ensidigt näringsliv

Prop. 1975/76: 88 23

eller isolerat läge bör tillföras ytterligare industri. Som allmänna förut- sättningar för lokaliseringsstöd gäller bl. a. att verksamheten skall bedö- . mas medföra varaktig sysselsättning för arbetskraften, få tillfredsstäl- lande lönsamhet och utövas i ort där goda förutsättningar finns för verksamheten. Lokaliseringsstöd kan inom det allmänna stödområdet ges till industri, industriliknande verksamhet, industriservice, företags- inriktad partihandel och uppdragsverksamhet med mer än lokal bety- delse samt till turistnäringen. Utanför stödområdet kan stöd lämnas till företag med industriell eller industriliknande verksamhet.

Enligt min uppfattning finns det goda möjligheter att med gällande bestämmelser för stödgivningen tillgodose önskemålen om regionalpoli- tiskt stöd vid investeringar inom skärgårdsområdena. ] det allmänna stödområdet ingår hela kuststräckan från Söderhamns kommun och norrut samt Öland, Gotland och tre kustkommuner i norra Bohuslän. När det gäller övriga skärgårdsområden är i regel förhållandena sådana att förutsättningar—na för lokaliseringsstöd utanför stödområdet kan an- ses uppfyllda. Det ankommer på regeringen att efter prövning i varje särskilt fall bedöma behov och omfattning av stöd i form av lokalise- ringsbidrag'och/eller lokaliseringslån för att åsyftat resultat skall upp- nås. Detta gäller också regionalpolitiskt motiverat utbildningsstöd, vilket enligt gällande regler kan lämnas till företag utanför stödområdet efter prövning av regeringen i varje enskilt fall.

Sysselsättningsstöd lämnas endast till företag inom det. inre stödom- rådet som bedriver industriell eller industriliknande verksamhet, in- dustriservicc samt företagsinriktad partihandel och uppdragsverksam- . het. Stödet avser ökning av antalet anställda och lämnas under begrän- sad tid, tre år. Under år 1975 har påbörjats en försöksverksamhet med sysselsättningsstöd i vissa fall till företag utanför det inre stödområdet. Sålunda kan företag i gränsområdet till det inre stödområdet samt på Gotland efter beslut av regeringen i varje särskilt fall få sysselsättnings- stöd i samband med lokaliseringsstöd. Av kustområdet ingår Kalix och . Haparanda kommuner i det inre stödområdet.

Enligt min mening bör efter beslut av regeringen i varje särskilt fall sysselsättningsstöd kunna utgå utanför det inre stödområdet i skärgårds- områden som inte ingår i det inre stödområdet under förutsättning-att också lokaliseringsstöd utgår. Frågan om stödområdenas omfattning be- handlas f.n. inom ramen för länsplanering 1974. Riksdagen har vid behandling av motioner om ändrade gränser för stödområdena uttalat (InU 1975: 7, rskr 1975: 119) att, det inte är lämpligt att årligen-.om- pröva dessa gränser, utan att det i samband med utvärderingen av det pågående länsplaneringsarbetet kan vara naturligt att" göra en samlad prövning av stödområdenas utformning. -Även jag anser att frågan om gränsdragning för stödområdena bör behandlas i ett sammanhang när

Prop. 1975/76: 88 29

resultaten av länsplaneringsarbetet föreligger. De möjligheter som finns 'att med oförändrade stödområdesgränser ge regionalpolitiskt stöd inom skärgårdarna är enligt min mening tillräckliga.

Från elfte huvudtitelns anslag Särskilda stödåtgärder i glesbygder täcks kostnaderna för genomförande av speciella projekt som främjar företagsamhet i glesbygder.

Småföretagen i glesbygden har i många fall särskilda behov av' rådgiv- ning och service från företagareföreningarna. År 1973 infördes därför en möjlighet för företagareföreningarna att få särskilda statsbidrag för åtgärder i glesbygderna (prop. 1973: 50, InU 1973: 7, rskr 1973: 248). Stödet är inriktat på konkreta projekt och föreningarnas framställningar om medel för sådant ändamål prövas av regeringen från fall till fall. Hittills har stödet varit förbehållet föreningarna i de sju s. k. skogslänen för insatser i glesbygdsområdena i de inre delarna av landet. Enligt min mening är det befogat att motsvarande möjlighet bereds företagen i skärgårdarna. Det är angeläget att företagareföreningarna aktivt stimu- lerar företagen till att förbättra sin administration, redovisning, mark- nadsföring och produktutveckling genom utbildning, kontaktverksamhet och konsulthjälp. Vidare bör föreningarna satsa på utredningar och ut- vecklingsprojckt som rör företag i skärgårdarna. Härutöver behövs in- satser i samband med prövningen av frågor om stöd till skärgårdsföre- tag.

För innevarande budgetår förordar jag att ytterligare 1,5 milj. kr. anslås för stöd till företagareföreningarna. Medlen bör anvisas på till- läggsbudget.

Ifråga om kommersiell service vill jag i samråd med chefen för handelsdepartementet anföra följande. '

Det stöd till kommersiell service i glesbygd som f.n. utgår infördes i syfte att motverka de negativa verkningar som den näringsgeografiska utvecklingen kunde medföra för glesbygdsbefolkningens tillgång till så- dan service. Stödet är i huvudsak avsett för glesbygdskommuner i skogs- länens inre delar. Om särskilda skäl föreligger, kan också andra delar av landet komma i fråga för sådant stöd efter beslut av regeringen i varje särskilt fall. Hemsändningsbidrag för reduktion av fraktkostnader utgår endast till kommun som planerat en ändamålsenlig hemsändnings- service. För investeringsstöd till försäljningsställe gäller att det senare skall vara lokaliserat i enlighet med kommunal serviceplanering. Sam- hällets ansvar för kommersiell service i glesbygder åvilar således i första hand kommunerna. Samma synsätt gäller självfallet för skärgårdsom- rådena. Skärgårdskommunerna bör upprätta översiktliga planer för ser- viceförsörjningen. En sådan inventering och planering torde vara nöd- vändig för att kunna bedöma behovet av samhälleligt stöd till verksam- heten. Frågan om statligt stöd till denna verksamhet utanför inre stöd- området prövas av regeringen i varje särskilt fall.

Prop. 1975/76: 88 30

I samråd med chefen för bostadsdepartcmentet vill jag anföra föl- jande om boende-, plan- och markfrågor i skärgårdarna.

I skrivelse från länsstyrelsen i Stockholms län har anförts att kredit— instituten när det gäller bostadskrediter f. n. är försiktiga vid värderingen av fastigheter inom glesbygden och då särskilt inom skärgårdsområdet. Detta anses i hög grad försvåra skärgårdsbornas möjligheter att på goda villkor finansiera om- eller nybyggnad av fastigheter för permanent bruk. Denna försiktighet torde enligt länsstyrelsen bottna i att kreditrisk anses föreligga, eftersom framtida möjligheter till permanentboende i skärgår- den enligt senare års utveckling bedöms som ovissa. Hithörande frågor har behandlats i den bostadspolitiska propositionen (prop. "1974: 150).

I enlighet med propositionen har riksdagen i syfte att förbättra kredit- försörjningen till främst bostadsbyggandet på landsbygd och i glesbygd öppnat möjligheter för stadshypoteksföreningarna att bevilja lån till företag utanför 5. k. hälsovårdstätort. Vidare har riksdagen fattat beslut om särskilda gynnsamma fördjupningsregler för områden där underlig- gande kredit inte kan erhållas upp till statslänets nedre gräns.

Det ankommer på bostadsstyrelsen att bestämma vilka områden som skall beröras av särskilda fördjupningsregler. Landets skärgårdsområden har inte f. n. bedömts vara aktuella i detta sammanhang.

Jag vill också framhålla att kreditriskerna i samband med bostads- byggandet i skärgårdsområdena i praktiken torde vara små. Jag anser att ansvariga länsorgan bör kunna ta upp hithörande frågor i förhand- lingar med berörda kreditinstitut i likhet med vad som har skett i Stock- holms län. Skulle problem med kreditförsörjning uppkomma i det en— skilda fallet finns redan i dag möjligheter till individuell prövning.

I arbetet med plan- och byggnadsärenden som berör skärgårdsområ- dena bör eftersträvas att den nybebyggelse för permanent bosättning och sysselsättning som kommer till stånd blir av god standard. Dispensgiv- ning och förenklade detaljplaner för årctombosättning bör vara medel som kan utnyttjas i detta syfte. Därvid måste göras en avvägning med hänsyn till behovet av att hushålla med tillgångar på oexploaterad mark och rimliga krav på sanitär standard och god miljö. Mycket beror därvid på tillämpningen i de enskilda fallen av de principer och stan- dardkrav som planmyndigheterna bör beakta i sin verksamhet.

Man bör också eftersträva att begränsa den markanvändning för fri- tidsbebyggelse av traditionellt slag som dels hotar att ta i anspråk vid- sträckta skärgårdsområden som bör bevaras orörda, dels medverkar till oskälig markvärdestegring vilket bl. a. bidrar till svårigheterna att etablera arbetsställen i skärgården. Det finns därför anledning att främja försök att skapa sammanhängande områden för friluftsliv och rekrea- tion samt för bevarandet av växt- och djurliv. Även skärgårdsjordbru- kets markintressen måste beaktas. I detta sammanhang måste också beaktas de riktlinjer för hushållning med mark och vatten som riksda—

Prop. 1975/76: 88 31

gen har beslutat (prop. 1972: 111 bil. 2, CU 1972: 35, rskr 21972: 348).

] regeringens beslut våren 1975 med anledning av kommunernas pro- gram för genomförandet av den fysiska "riksplaneringen understryks be- hovet av särskilda plancringsinsatser i de områden för vilka geografiska riktlinjer gäller. Regeringen har i samband med ställningstagande till programmen uttalat sig för att berörda kommuner inom de obrutna och högexploaterade kustområdena bör utföra en översiktlig planering och redovisa sina ställningstaganden på ett sätt som ger en översiktlig bild av avsedd markanvändning. I dessa kustområden bör stor hänsyn tas bl. a. till det rörliga friluftslivets och naturvårdens intressen och stor återhåll- samhet iakttas med att tillåta ny fritidsbcbyggelse. Programskedet har redovisats för riksdagen (prop. 1975/76: 1, CU 1975/76: 1, rskr ]975/ 76: 45).

Även för övriga kustområden i landet bör enligt regeringens beslut en översiktlig kommunal planering genomföras bl. a. som underlag för fortsatta bedömningar i fråga om behovet av särskilda markanvänd- ningsreglerande åtgärder i kustzonerna för att bl. a. skydda kustområden som. är värdefulla för friluftsliv och naturvård. I de riktlinjer som ges för planeringen av kusterna inbegrips samtliga skärgårdsområden.

Ett genomgående drag för landets olika skärgårdsområden är att de skär över kommungränser. Därför behövs vidgade kontakter mellan kommuner och ökat interkommunalt samarbete samt samarbete över länsgränser i planeringsfrågor. Angelägenheten av sådant samarbete har i flera fall betonats i regeringens beslut med anledning av kommunernas programarbete.

Skärgårdsområdena är också särskilt känsliga delar av landets kust- områden. Flera verksamheter konkurrerar om en knapp marktillgång. En utveckling där aktiva åtgärder vidtas för att möjliggöra fortsatt per- manentboende behöver inte stå i konflikt med de riktlinjer som har an- getts i den fysiska riksplaneringen. Det blir dock av särskild vikt att beakta hur en sammanhållen fysisk och ekonomisk planering skall kunna genomföras i den regionala och kommunala planeringen. Sambandet mellan kust och övärld, balanseringen mellan utvecklingsintressen och andra intressen samt samordningen mellan flera kommuner får stor betydelse.

Härvid är det angeläget att berörda kommuner och landstingskommu- ner samverkar och samordnar sina åtgärder för skärgårdarna på ett så- dant sätt att de tillsammans med de statliga insatserna kan genomföras planmässigt och härigenom få maximal effekt. Det bör vara en angelä- gen uppgift för berörda länsstyrelser att stödja en sådan samordning och biträda skärgårdskommunerna i den planering som behövs. På detta sätt bör förutsättningar kunna skapas för en samordnad aktiv poli- tik till stöd för skärgårdarna.

Jag förordar att medel ställs till förfogande redan innevarande bud—

Prop. 1975/76: 88 32

getår för denna planeringsverksamhet.- I samråd med chefen för kom- mundepartementet förordar jag att medlen får utgå från fjortonde huvudtitelns förslagsanslag Länsstyrelserna. Medelsbehovet för inne- varande

budgetår beräknar jag till 0,5 milj. kr. Anslaget bör få öVer-

skridas med detta belopp.

4. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att rege- ringen föreslår riksdagen att

1

3

. godkänna de grunder för stöd till skärgårdsföretag som jag har förordat, . godkänna de grunder för stöd till båttrafik i skärgårdarna som jag har förordat, . godkänna de grunder för sysselsättningsstöd till företag i skär- gårdarna som jag har förordat, .medge att för budgetåret 1975/76 statlig kreditgaranti för lån till skärgårdsföretag beviljas med sammanlagt högst 2 000 000 kr., .medge att för budgetåret 1975/76 statsbidrag till skärgårds- företag beviljas med sammanlagt högst 2 000 000 kr., . medge att regeringen eller efter regeringens bemyndigande lantbruksstyrclsen får biträda ackord och eljest efterge statens rätt på grund av garantiåtagande för lån till skärgårdsföre- tag, . till Stöd till skärgårdsföretag på tilläggsbudget II till statsbud- geten för budgetåret 1975/76 under nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 2 000 000 kr., .till Särskilda stödåtgärder i glesbygder på tilläggsbudget II till statsbudgeten för budgetåret 1975/76 under elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 1 500 000 kr.

5 gBeslut

Reger

ingen ansluter sig till föredragandens överväganden och be-

slutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1975 750567