Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i naturvårdslagen. Enligt för- slaget skall strandskydd råda vid havet, insjöar och vattendrag. Strand- skyddet skall omfatta land- och vattenområdet vid alla stränder som har betydelse för allmänhetens friluftsliv intill 100 meter från strandlinjen eller när det behövs högst 300 meter från strandlinjen. Allmänt till- ståndstvång införs för täkt av matjord och torv. Ett nytt institut, natur- vårdsområdc, föreslås ersätta nuvarande s. k. landskapsskyddsförord- nande. Det avses bl.a. användas i stället för naturreservat i fall då ak- tiva skötselåtgärder behövs för vård av ett visst landskapsområde och skyddsbehovet kan tillgodoses utan ersättningsgrundande restriktioner i pågående markanvändning. Privata förbudsskyltar som kan leda till in- skränkning i allemansrätten förbjuds. Den som satt upp en affisch ut- omhus skall vara skyldig att avlägsna den inom viss tid. Kommunens ställning inom naturvården föreslås stärkt bl. a. genom att vissa besluts- funktioncr skall kunna delegeras till kommunen.

I propositionen föreslås också vissa ändringar i skogsvårdslagen. _Dessa innebär dels att det i lagen slås fast att naturvårdens intressen skall beaktas i skogsbruket, dels att skogsvårdsstyrelsernas uppföljning av återväxtåtgärder underlättas.

Prop. 1974: 166

• Sida 2
•  Original

Prop. 1974: 166

1. Förslag till

ls)

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)

Härigenom förordnas i fråga om naturvårdslagen (1964: 822)1

dels att 15 a och 28 åå skall upphöra att gälla, dels att i 5 & ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”, dels att i 10 & ordet ”länsstyrelsen” skall bytas ut mot ”regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer”,

dels att 1__ 6, 12, 14—22, 25, 31, 33, 34, 37 och 39—43 55 samt rubri- ken närmast före 18 & skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15

Naturen utgör en nationell till- gång som skall skyddas och vår— das.

Naturen utgör en nationell till- gång som skall skyddas och vår— das. Den är tillgänglig för alla en- ligt allemansrätten.

Envar skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen.

Kan vid arbetsföretag eller el- jest skada å naturen ej undvikas, skola skäliga åtgärder vidtagas för att begränsa eller motverka ska- dan.

Kan vid arbetsföretag eller el- jest skada å naturen ej undvikas, skola de åtgärder vidtagas som behövas för att begränsa eller motverka skadan.

65

Enligt 5 % meddelade föreskrifter skola ej lända till inskränkning i re- dan uppkommen enskild rätt.

Ej heller skola sådana föreskrif- ter föranleda inskränkning i lap- parna mellgivna rättigheter till bete, skogsfång, fiske eller jakt ef- ter andra djur än björn, lo, älg och örn eller innebära hinder för lapparna att eljest uppehålla sig inom nationalparken eller att där medföra hundar för bevakning av renhjordar.

Ej heller skola sådana föreskrif- tcr föranleda inskränkning i samerna enligt rennäringslagen (1971: 437) tillkommande rättig- heter till bete, skogsfång, fiske el- ler jakt efter andra djur än björn, lo, varg, järv, älg och örn eller in— nebära hinder för samerna att cl- jest uppehålla sig inom national— parken eller att där medföra hun- dar för bevakning av renhjordar.

12å

Om synnerliga skäl äro därtill, må länsstyrelsen helt eller delvis upphäva beslut enligt 7—10 55. Länsstyrelsen nal ock i särskilda fall medgiva undantag från med- delade reservatföreskrifter.

1 Lagen omtryckt 1972: 779.

Länsstyrelsen får i särskilda fall medgiva undantag från meddela- de reservatföreskrifter. Om syn— nerliga skäl äro därtill, får myn- dighet som meddelat beslut enligt 7—10 få helt eller delvis upp- häva beslutet.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1974: 166

Nuvarande lydelse

Meddelas beslut enligt första stycket för att lämna rum för ar- betsföretag, äger länsstyrelsen föreskriva att företaget skall be- kosta särskild undersökning av na— turreservatet eller särskild åtgärd för att bevara det.

Föreslagen lydelse

Meddelas beslut enligt första stycket för att lämna rum för ar- betsföretag, äger länsstyrelsen föreskriva att företaget skall be- kosta särskild undersökning av na- turreservatet eller särskild åtgärd för att bevara det eller på annat sätt gottgöra intrånget i natur- värdsintresset.

14å

Är fara att växtart försvinner eller utsättes för plundring, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav borttaga eller skada växt av den arten där den växer vilt.

Är fara att djurart försvinner, äger Konungen eller den myndig- het Konungen bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav döda, skada eller fånga vilt levande djur av den arten, då det ej sker till försvar mot angrepp på person eller egendom, så ock att borttaga eller skada sådant djurs ägg, rom eller bo. Beträffande djur, vars dödande eller fångande är att hänföra till jakt eller fiske, skall dock gälla vad därom sär- skilt stadgas.

Förbud enligt denna paragraf skall ej utgöra hinder mot avverk- ning av skog eller eljest mot marks ändamålsenliga nyttjande.

Är fara att växtart försvinner eller utsättes för plundring, äger regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav borttaga eller skada växt av den arten där den växer vilt.

Är fara att djurart försvinner, äger regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer med- dela förbud att inom landet eller del därav döda, skada eller fånga vilt levande djur av den arten, då det ej sker till försvar mot an— grepp på person eller egendom, så ock att borttaga eller skada sådant djurs ägg, rom eller bo. Beträf- fande djur, vars dödande eller fångande är att hänföra till jakt eller fiske, skall dock gälla vad därom särskilt stadgas.

Behövs utöver fridlysning en- ligt jaktlagstiftningen särskilt skydd för djurlivet inom visst område, äger regeringen eller myndighet som regeringen be- stämmer meddela föreskrifter som inskränka rätten till jakt eller all- mänhetens eller markägarens rätt att uppehålla sig inom området.

Om utplantering eller annat ut- sättande av vilt i frihet meddelas föreskrifter av regeringen eller myndighet som regeringen be- stämmer.

15%

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid insjö

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv råder strandskydd vid

• Sida 4
•  Original

Prop. 1974: 166

Nuvarande lydelse

eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna att visst strandområde skall vara strandskyddsområde.

Strandskyddsområde skall om- fatta land— och vattenområde inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hän- syn till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 meter

från nämnda linje vid normalt nzedelvattenstånd. Strandskyddsomräde skall ej omfatta område som ingår i fast- ställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.

Föreslagen lydelse havet, insjöar och vattendrag. Strandskyddet omfattar land- och vattenområdet intill 100 meter från strandlinjen vid normalt me- delvattenstånd (strandskyddsområ- de).

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan förord- na att strandområde som uppen- barligen saknar betydelse för bad och friluftsliv ej skall omfattas av strandskydd. Regeringen eller myn- dighet som regeringen bestämmer får också utvidga strandskyddsom- rådet, när det behövs för att till- godose syftet med strandskyddet, dock högst intill 300 meter från strandlinjen.

Vid fastställelse av generalplan, stadsplan eller byggnadsplan kan, när särskilda skäl föreligga, för- ordnas att i planen ingående strandområde ej vidare skall om- fattas av strandskydd.

165

Inom strandskyddsområde må icke utan länsstyrelsens tillstånd helt ny byggnad uppföras eller be- fintlig byggnad ändras för att till- godose ett väsentligen annat ända- mål än det, vartill byggnaden tidi- gare varit använd och ej heller ut— föras grävnings— och andra förbe- redelsearbeten för bebyggelse som nu sagts. Meddelas tillstånd, skall länsstyrelsen bestämma i vilken utsträckning mark må tagas i an- språk såsom tomt för byggnaden.

Vill någon i annat fall inom strandskyddsomräde utföra an- läggning varigenom mark tages i anspråk såsom tomt eller tillträde till mark inom området, där all- mänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, på annat sätt hindras eller försvåras, äger han påkalla till- ståndsprövning hos länsstyrelsen.

Inom strandskyddsområde får ej helt ny byggnad uppföras el— ler befintlig byggnad ändras för att tillgodose ett väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd, och ej heller utföras grävnings- och andra för- beredelsearbeten för bebyggelse som nu sagts. Ej heller får i annat fall inom strandskyddsområde ut- föras anläggning eller anordning, varigenom mark tages i anspråk såsom tomt eller allnlänlzeten på annat sätt hindras eller avhålles från att beträda område där den eljest skulle ägt att färdas fritt.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela sådana föreskrifter om vad all- mänheten har att iakttaga inom strandskyddsområde som behövas för att trygga ändamålet med strandskyddet.

Länsstyrelsen får medgiva un- dantag från bestänmtelserna i för-

• Sida 5
•  Original

Prop. 1974: 166

Nuvarande lydelse

Har anläggning som här avses ut- förts utan tillstånd eller i strid mot givet tillstånd och finnes den avse- värt inskränka allmänhetens rörel- sefrihet, mä länsstyrelsen före- lägga ägaren att vidtaga erforder- liga återställningsåtgärder.

Vad i denna paragraf stadgas skall icke gälla anläggning som er- fordras för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln, renskötseln eller den allmänna samfärdseln och ej tillgodoser bostadsändamål.

Föreslagen lydelse

sta stycket, när särskilda skäl före- ligga. Medgivcs undantag, skall länsstyrelsen bestämma i vilken utsträckning mark får tagas i an- språk säsom tomt eller eljest an- vändas för det avsedda ändamålet.

Första stycket gäller ej anlägg- ning eller åtgärd som behövs för jordbruket, fisket, skogsskötseln eller renskötseln och ej avser upp- förande eller ändring av byggnad. Första stycket gäller ej heller före— tag vartill tillstånd lämnats enligt vattenlagen (1918: 523) eller mil- jöskyddslagen (1969: 387).

175

Finnes på område, som är av väsentlig betydelse för friluftslivet, eller i områdets närhet stängsel som hindrar eller avsevärt försvå- rar tillträdet till mark inom områ- det där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, må länsstyrel- sen förelägga den som håller stängslet att anordna grind eller annan genomgång. Är det uppen— bart att stängslet endast avser att utestänga allmänheten från områ— det, må föreläggande meddelas om borttagande av stängslet. Vad nu sagts om stängsel skall äga motsvarande tillämpning beträf— fande dike.

Finnes på område, som är av betydelse för friluftslivet, eller i områdets närhet stängsel som hindrar eller försvårar tillträdet till mark inom området där allmänhe- ten eljest skulle ägt att fritt färdas, får länsstyrelsen förelägga den som håller stängslet att anordna grind eller annan genomgång. Är det uppenbart att stängslet endast avser att utestänga allmänheten från området, får föreläggande meddelas om borttagande av stängslet. Vad nu sagts om stängsel skall äga motsvarande tillämpning beträffande dike.

Skylt varigenom allmänheten avvisas från visst område får ej finnas uppsatt utan byggnads- nämndens tillstånd. Tillstånd ford- ras dock ej, om det är uppenbart att allmänheten ej äger färdas fritt inom området eller att skylten el- jest är behörig.

Har skylt uppsatts i strid mot andra stycket, får byggnadsnämn- den förelägga den som är ansvarig för åtgärden att borttaga skylten.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1974: 166

Nuvarande lydelse

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden

Föreslagen lydelse

Särskilda bestämmelser till skydd för naturmiljön

18 &?

Täkt av sten, grus. sand eller lera för annat ändamål än markin- nehavarens husbehov må ej ske utan länsstyrelsens tillstånd. Vad nu sagts avser dock ej täkt inom vattenområde och inkräktar ej heller på rätt som meddelas ge— nom inmtttning enligt gruvlagen eller genom beslut av Konungen.

Länsstyrelsen äger förelägga den som söker täkttillstånd att, vid äventyr att ansökningen avvisas, framlägga täktplan av erforderlig omfattning. I samband med till— stånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på landskapsbil— den såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Tillstånd må för sin giltighet göras beroende av att sä- kerhet ställes för fullgörandet av sålunda föreskrivna åtgärder. Vi— sar sig sådan säkerhet otillräcklig, kan länsstyrelsen föreskriva att tillståndet skall gälla endast om ytterligare säkerhet ställes.

Täkt av sten. grus, sand, lera, jord eller torv för annat ändamål än markinnehavarens husbehov får ej ske utan länsstyrelsens till- stånd. Vad nu sagts avser dock ej täkt [ vattenområde vartill till— stånd lämnats enligt vattenlagen (1918: 523) eller fordras enligt la- gen (l966:314) om kontinental- sockeln.

Länsstyrelsen äger förelägga den som söker täkttillstånd att, vid äventyr att ansökningen avvisas, framlägga täktplan av erforderlig omfattning. I samband med till- stånd får länsstyrelsen meddela så- dana föreskrifter att företagets menliga inverkan på naturmiljön begränsas eller motverkas. Om ej särskilda skäl föranleda annat, skall tillstånd för sin giltighet gö- ras beroende av att säkerhet ställes för sålunda föreskrivna åtgärder. Visar sig sådan säkerhet otillräck- lig. kan länsstyrelsen föreskriva att tillståndet skall" gälla endast om ytterligare säkerhet ställes.

Om fullgörandet av föreskriven åtgärd ankommer på annan än mar- kens innehavare, är innehavaren skyldig tåla att åtgärden vidtages.

Ha tio år förflutit från det täkt- tillstånd vunnit laga kraft, kan länsstyrelsen upphäva tillståndet helt eller delvis eller förena till- ståndet med ändrade föreskrifter. Visar det sig att meddelade före- skrifter ej i erforderlig mån be- gränsa eller motverka företagets menliga inverkan på landskapsbil- den, kan länsstyrelsen före ut- gången av angivna tid förena till- ståndet med sådana ändrade före— skrifter som ej kttntta anses oskä- ligt betungande.

= Senaste lydelse 1973: 311.

Ha tio år förflutit från det täkt— tillstånd vunnit laga kraft, kan länsstyrelsen upphäva tillståndet helt eller delvis eller förena till- ståndet med ändrade föreskrifter. Visar det sig att meddelade före- skrifter ej i erforderlig mån be— gränsa eller motverka företagets manliga inverkan på naturmiljön, kan länsstyrelsen före utgången av angivna tid förena tillståndet med de ytterligare föreskrifter som behövas.

• Sida 7
•  Original

Prop. 1974: 166

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 195

Finnes anledning antaga att ny- byggnad, upplag eller annat ar- betsföretag av visst slag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 9", skulle inom visst område komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden, äger länsstyrelsen förordna att företag av det slaget

icke må utföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd.

I samband med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana före- skrifter att företagets menliga in- verkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas.

Bestämmelserna i denna para- graf skola ej avse bebyggelse inom område, som ingår i fastställd ge- neralplan, stadsplan eller bygg- nadsplan, och ej heller företag vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen eller miljöskyddslagen.

Område, inom vilket särskilda åtgärder behövas för att skydda eller vårda naturmiljön men som med hänsyn till den begränsade omfattningen av åtgärderna eller andra omständigheter ej lämpligen bör avsättas till naturreservat, kan av länsstyrelsen förklaras som na- turvårdsområde. Är åtgärd som bör vidtagas så ingripande att på- gående markanvändning avsevärt försvåras, skall området dock av- sättas till naturreservat.

I beslut om bildande av natur- vårdsområde skall angivas grunden för beslutet och föreskrivas de in- skränkningar i nyttjandet av fas- tighet som behövas för att trygga ändamålet med beslutet såsom förbud mot eller föreskrifter i frå- ga om byggnad, upplag, schakt- ning, plantering och avverkning samt skyldighet för ägaren att tåla att på hans mark utföres röjning, plantering eller annan liknande åt- gärd. Föreskrift kan innefatta för— bud att vidtaga viss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd. 8 5 andra stycket och 10—12 få äga mot- svarande tillämpning i fråga om naturvårdsområde.

Bestämmelserna i denna para- graf skola ej avse bebyggelse inom område som ingår i fastställd ge— neralplan. stadsplan eller bygg- nadsplan.

205

Kan arbetsföretag, som ej om- fattas av tillståndstvång enligt 18 eller 19 &, komma att väsentligt ändra landskapsbilden, bör, innan företaget utföres, samråd ske med länsstyrelsen.

Kan arbetsföretag, som ej om- fattas av tillståndstvång enligt 18 eller 19 5, komma att väsentligt ändra naturmiljön, skall, innan företaget utföres, samråd ske med länsstyrelsen. Regeringen eller myndighet som regeringen be- stämmer kan föreskriva att inom landet eller del därav anmälan för samråd alltid skall göras i fråga

• Sida 8
•  Original

Prop. 1974: 166 Nuvarande lydelse

Beträffande arbetsföretag som sägs i första stycket äger länssty- relsen förelägga företagaren att vidtaga de åtgärder som, utan att vara oskäligt betungande, finnas erforderliga för att begränsa eller motverka skada på laizdskapril— den.

Bestämmelserna i denna para- graf skola ej avse bebyggelse inom område, som ingår i fastställd ge- neralplan, stadsplan eller bygg- nadsplan, och ej heller företag vars tillåtliglzet skall prövas enligt vattenlagen eller miljöskyddslagen.

Föreslagen lydelse

om särskilda slag av arbetsföretag. Beträffande arbetsföretag som sägs i första stycket äger länssty— relsen förelägga företagaren att vidtaga de åtgärder som finnas er- forderliga för att begränsa eller motverka skada på naturmiljön.

Bestämmelserna i denna para- graf skola ej avse bebyggelse inom område, som ingår i fastställd ge- neralplan, stadsplan eller bygg- nadsplan, och ej heller företag vartill tillstånd lämnats enligt vat- tenlagen (1918: 523) eller miljö- skyddslagen (1969: 387).

21%

Har byggnad inom område, som ej ingår i fastställd general— plan, stadsplan eller byggnadsplan, lämnats att förfalla och skadas därigenom landskapsbilden i vä- sentlig mån, äger länsstyrelsen förelägga ägaren att riva eller iståndsätta byggnaden eller annor- ledes avhjälpa skadan i den mån detta ej kan anses oskäligt betung- ande.

Har byggnad inom område, som ej ingår i fastställd general— plan, stadsplan eller byggnadsplan, lämnats att förfalla och förfulas därigenom naturmiljön i väsentlig mån, äger länsstyrelsen förelägga ägaren att riva eller iståndsätta b'ggnaden eller annorledes av— hjälpa skadan.

225

Tavla, skylt, inskrift eller där- med jämförlig anordning för re- klam, propaganda eller liknande ändamål må ej finnas varaktigt an- bringad utomhus utan länsstyrel— sens tillstånd.

Vad i första stycket sägs gäller icke anordning som tjänar till upp- lysning om på stället bedriven af- färsrörelse eller annan verksamhet och ej heller anslagstavla för med- delanden rörande kommunala an- gelägenheter, föreningssammanträ- den. auktioner eller dylikt. Dock mä hos länsstyrelsen sökas tillstånd jämväl beträffande anordning som här avses. Har sådan anordning anbringats utan tillstånd eller i

Tavla, skylt, inskrift eller där- med jämförlig anordning för re- klam, propaganda eller liknande ändamål får ej finnas varaktigt an- bringad utomhus utan tillstånd av regeringen eller statlig eller kom- munal myndig/tet som regeringen bestämmer.

Vad i första stycket sägs gäller icke anordning som tjänar till upp- lysning om på stället bedriven af- färsrörelse eller annan verksamhet och ej heller anslagstavla för med- delanden rörande kommunala an- gelägenheter, föreningssammanträ- den, auktioner eller dylikt. Dock får hos myndighet som avses i första stycket sökas tillstånd jäm- väl beträffande anordning som här avses. Har sådan anordning an-

• Sida 9
•  Original

Prop. 1974: 166

Nuvarande I).-"delse

strid mot givet tillstånd och finnes den vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden, må länsstyrelsen meddela föreläggande om avlägs- nande av anordningen eller vid-

tagande av annan erforderlig åt- gärd därmed.

Föreslagen lydelse

bringats utan tillstånd eller i strid mot givet tillstånd och finnes den vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden, får myndigheten meddela föreläggande om avlägs— nande av anordningen eller vidta— gande av annan erforderlig åtgärd därmed.

Affisch eller annan tillfällig an- ordning utomlms för reklam, pro-

paganda eller liknande ändamål skall av den som anbringat eller låtit anbringa anordningen avlägs- nas inom fyra veckor efter an- bringandel, om ej regeringen eller statlig eller kommunal myndighet som regeringen bestämmer med— givit (trillat. Vad nu sagts gäller ej anordning eller på anslagstavla (inbringade meddelanden som av- ses i andra stycket.

Bestämmelserna i denna paragraf avse ej anordning för vilken bygg- nadslov erfordras eller givits.

25 53

Ägare av fastighet och inneha- vare av särskild rätt till fastighet äro berättigade till ersättning av kronan i den utsträckning som an— ges i 26, 28 och 30 åå. Att i vissa fall även borgenär, som har pant- rätt i fastigheten, är berättigad till ersättning framgår av 34 å andra stycket. Om inlösen av fastighet stadgas i 27 ä.

I fråga om ersättning och inlösen

Ägare av fastighet och inneha- vare av särskild rätt till fastighet äro berättigade till ersättning av kronan i den utsträckning som an- ges i 26 och 30 åå. Att i vissa fall även borgenär, som har pant- rätt i fastigheten, är berättigad till ersättning framgår av 34 å andra stycket. Om inlösen av fastighet stadgas i 27 5.

skall expropriationslagen

( 1972: 719) i tillämpliga delar lända till efterrättelse i den mån avvi- kande bestämmelser ej meddelas i denna lag. 4 kap. 3 & expropriations- lagen skall äga tillämpning i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

I fråga om ersättning med anledning av att avverkning eller återväxt- åtgärd som avses i lagen (1974: 434) om bevarande av bokskog förbju- dits eller att tillstånd till sådan avverkning eller åtgärd vägrats eller för- enats med föreskrifter gäller bestämmelserna i nämnda lag.

31 54 Ersättning enligt 26 & tredje stycket skall bestämmas att utgå med visst årligt belopp. Ersättningen må, om särskilda skäl äro därtill, avräk- nas å gottgörelse som sedermera kan komma att utgå jämlikt 26 & första stycket eller 27 5.

³ Senaste lydelse 1974: 435. * Senaste lydelse 1973: 311.

• Sida 10
•  Original

Prop. 1974: 166

Nuvarande lydelse

Om särskilda skäl äro därtill, må jämväl ersättning enligt 26 & första stycket, 28 eller 30 5 på be- gäran antingen av kronan eller av fastighetsägaren eller annan sakä- gare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för kronan och den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

10

Föreslagen lydelse

Om särskilda skäl äro därtill, kan jämväl ersättning enligt 26 & första stycket eller 30 5 på begä- ran antingen av kronan eller av fastighetsägaren eller annan sakä- gare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för kronan och den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

33 5

Har ej överenskommelse träf- fats om ersättning enligt 26, 28 el- ler 30 & eller om inlösen av fastig— het enligt 27 å och har icke den, som vill göra anspråk på ersätt— ning eller fordra inlösen jämlikt 32 & första stycket förlorat sin ta- lan, åligger det honom att väcka talan mot kronan hos fastighets- domstolen inom ett år från det laga kraft åkommit det beslut varå anspråket grundas, vid påföljd att han eljest går rätten därtill förlus- tig.

Har ej överenskommelse träf- fats om "ersättning enligt 26 eller 30 5 eller om inlösen av fastighet enligt 27 å och har icke den. som vill göra anspråk på ersättning el- ler fordra inlösen, jämlikt 32 5 första stycket förlorat sin talan, åligger det honom att väcka talan mot kronan hos fastighetsdomsto- len inom ett år från det laga kraft åkommit det beslut varå anspråket grundas, vid påföljd att han eljest går rätten därtill förlustig.

Kronan äger, då fråga uppkommit om meddelande av föreskrifter en— ligt 8 eller 9 %, vid fastighetsdomstolen väcka talan mot sakägare om fastställande av de villkor som, därest föreskrifterna meddelas, skola gälla beträffande ersättning eller inlösen. Meddelas ej föreskrifter av det innehåll, som förutsatts vid fastighetsdomstolen, inom ett år från det målet avgjorts genom lagakraftägande dom, skall domen ej längre vara bindande för parterna.

34 56

lår—"fastighetsägaren enligt 26 & första stycket eller 28 39 tillkom- mande ersättning bestämd att utgå på en gång och har fastigheten ge- nom det beslut, som föranlett rät— ten till ersättning. undergått sådan minskning i värde att den kan an— tagas ej utgöra full säkerhet för borgenär, som då rätten till ersätt— ning uppkom hade panträtt i fas- tigheten, skall ersättningen nedsät— tas hos länsstyrelsen.

Är fastighetsägaren enligt 26 & första stycket tillkommande er— sättning bestämd att utgå på en gång och har fastigheten genom det beslut, som föranlett rätten till ersättning, undergått sådan minsk- ning i värde att den kan antagas ej utgöra full säkerhet för borgenär, som då rätten till ersättning upp- kom hade panträtt i fastigheten, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen.

Om borgenär som avses i första stycket lider förlust till följd av att nedsättning ej skett, har han rätt till ersättning av kronan för förlusten

5 Senaste lydelse 1973: 311. ' Senaste lydelse 1973: 311.

• Sida 11
•  Original

Prop. 1974: 166

Nuvarande lydelse

11

Föreslagen lydelse

mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma gäller, om borgenär lider förlust därigenom att ersättning blivit för lågt beräknad och ersätt- ningen till följd av överenskommelse mellan kronan och den ersättnings- berättigade eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol. Talan om ersättning enligt detta stycke skall väckas vid fastighetsdomstolen.

375

Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som upp- såtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud eller före- skrift som meddelats enligt 5, 8, 10, 11 eller 14 ä,

2. bryter mot 16 & första styc- ket första punkten,

3. utför täkt eller annat arbets- företag i strid mot 18 5 eller för- ordnande enligt 19 5 eller före- skrift som meddelats i samband med tillstånd till företaget,

4. bryter mot 22 5 första styc- ket, eller

5. åsidosätter stadgandet i 23 5, om ej gärningen sker på plats, till vilken allmänheten icke äger till- träde eller har insyn, eller gär- ningen är ringa.

39

Har någon begått gärning som avses i 37 & 1—4, äger länsstyrel- sen vid vite förelägga honom att rätta vad olagligen skett. Överexe- kutor äger ock meddela hand- räckning för sådant ändamål. An- sökan om handräckning må göras

Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som upp- såtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud eller före- skrift som meddelats enligt 5, 8, 10, 11 eller 14 &, 16 5 andra st)-'c- ket eller 19 5,

2. bryter mot 16 5 första styc- ket första punkten ellcr, om ej gärningen är ringa, mot ]6 5 för- sta stycket andra punkten,

3. bryter mot [7 $ andra styc- ket, om ej gärningen är ringa,

4. utför täkt i strid mot 18 % el- ler föreskrift som meddelats i samband med tillstånd till företa- get)

5. underlåter att fullgöra an- nit'ilningsskyldiglzet som föreskri- vits med stöd av 20 5 första styc- ket, .

6. bryter mot 22 % första eller tredje stycket eller mot föreskrift som meddelats i samband med

medgivande enligt tredje stycket, eller

7. åsidosätter stadgandet i 23 &, om ej gärningen sker på plats, till vilken allmänheten icke äger till- träde eller har insyn, eller gär- ningen är ringa.

Utbyte av brott som avses i 4 skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart ()billigt.

%

Har någon begått gärning som avses i 37 ä i, 2, 4 eller 6, äger länsstyrelsen vid vite förelägga ho- nom att vidtaga rättelse. Överexe- kutor äger ock meddela hand- räckning för sådant ändamål. An- sökan om handräckning får göras

• Sida 12
•  Original

Prop. 1974: 166

Nuvarande lydelse

av allmän åklagare, statens natur- vårdsverk, länsstyrelsen, länsarki— tekten eller den kommunala myn- dighet som handhar naturvårds- frågor. Beträffande sådan hand- räckning gälla enahanda bestäm- melser som äro stadgade för det i 191 % utsökningslagen avsedda fal- let.

Vid meddelande av föreläg- gande enligt 16 Q' andra stycket, 17 &, 20 €, 21 5 eller 22 å andra stycket må länsstyrelsen utsätta vite. Efterkommes ej sådant före— läggande, skall på anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen föranstalta om att åtgärden vidta- ges.

Hälsovårdsnämnden må utsätta vite vid meddelande av föreläg- gande enligt 24 &. Efterkommes ej föreläggandct, äger nämnden låta vidtaga åtgärden på den försumli- ges bekostnad.

12

Föreslagen lydelse

av allmän åklagare, statens natur- vårdsverk, länsstyrelsen eller den kommunala myndighet som hand- har naturvårdsfrågor. Beträffande sådan handräckning äga bestäm— melserna i 191 & utsökningslagen motsvarande tillämpning.

Vid meddelande av föreläg- gande enligt 17 å första stycket, 20 %, 21 & eller 22 å andra stycket får länsstyrelsen utsätta vite. Ef- terkommes ej sådant föreläggande, skall på anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen föranstalta om att åtgärden vidtages.

Byggnadsnämnden får utsätta vite vid meddelande av föreläg- gande enligt 17 R? tredje stycket. Hälsovårdsnämnden får utsätta vite vid meddelande av föreläg- gande enligt 24 %. Efterkommes ej föreläggandet, äger vederbörande nämnd låta vidtaga åtgärden på den försumliges bekostnad.

405

Talan mot lzälsm'ärdsnänzuds beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär.

Talan mot länsstyrelsens beslut i ärende enligt 13, 1.7, 20, 21, 22, 24, 39 eller 47 _S eller om föreläg- gande enligt 16 5 föres hos kam- marrätten genom besvär.

Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.

Statens naturvårdsverk äger för tillvaratagande av naturvårdens intressen föra talan mot beslut en- ligt denna lag eller enligt bestäm- melser som meddelats med stöd av lagen.

Talan mot kommunal myndig- hets beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär.

Talan mot beslut av annan stut- lig myndighet än regeringen i ären— de enligt 13 5, 17 5, 20 .6 andra stycket eller 21. 22, 24, 39 eller 47 & föres hos kammarrätten ge- nom besvär. Mot beslut enligt den- na lag av annan statlig myndighet än regeringen föras i övrigt talan hos regeringen genom besvär.

Statens naturvårdsverk äger föra talan mot beslut enligt denna lag eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd av lagen.

Finner myndighet att den ej katt helt bifalla framställning från fortifikationsförvaltningen eller statens vägrar/c om undantag

• Sida 13
•  Original

Prop. 1974: 166 13

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

som avses i 16 5 tredje stycket, lzänskjutes ärendet till regeringens

prövning.

41 % Förbud enligt 11 eller 14 å så Förbud eller föreskrift enligt 11 ock förordnande enligt 15, 15a eller 14 å och beslut enligt 15 & eller 19 5 skall lända till efterrät— skall lända till efterrättelse utan telse utan hinder av förd klagan. hinder av förd klagan.

42%

Erfordras förberedande undersökning på marken innan beslut medde- las i naturvårdsärende, må sådan undersökning verkställas genom läns- styrelsens försorg.

I samband med beslut om till- stånd till bebyggelse, täkt eller an- nat arbetsföretag äger länsstyrel- sen föreskriva att företaget skall bekosta särskild undersökning av det berörda området eller på an— nat sätt gottgöra intrånget i natur- vårdsintresset.

435

Innan länsstyrelsen fattar beslut om bildande av naturreservat eller naturvårdsområde eller avgör an- nat naturvårdsärende av vikt, skall länsstyrelsen samråda med kom- munen.

Regeringen eller myndighet sotn regeringen bestämmer ftir förord- na att befogenhet som enligt 16 51 tredje stycket, 17 5, 19 5 såvitt av- ser tillstånd att vidtaga viss åtgärd, 21 5 och 39 ä' andra stycket an- kommer på länsstyrelse, skall att- komma på kommunal myndighet. Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av denna lag med- delas av Konungen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975 utom såvitt gäller 15 och 15 a %$. 1 sistnämnda delar träder lagen i kraft den 1 juli 1975, då även de strandskyddsförordnanden som meddelats dessförinnan upphör att gälla.

2. Äldre lydelse av bestämmelse som ändrats genom denna lag, skall. i den del bestämmelsen innehåller hänvisning till eller på annat sätt avser 15 eller 15 a %, fortfarande gälla till dess denna lag träder i kraft i sin helhet.

• Sida 14
•  Original

Prop. 1974: 166 14

3. Utan hinder av att denna lag ej trätt i kraft i den delen får beslut meddelas enligt 15 & andra stycket i dess nya lydelse. Sådant beslut får dock ej avse tid före den 1 juli 1975.

4. Strandområde som vid utgången av juni 1975 ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan skall ej omfattas av strand- skydd enligt nya lagen, om ej annat förordnas.

5. I fråga om före den 1 januari 1975 uppförda anläggningar av det slag som avses i 16 5 första stycket andra punkten i dess nya lydelse gäller äldre bestämmelser.

6. I fråga om förordnanden som meddelats enligt 19 å i dess tidigare lydelse gäller äldre bestämmelser intill dess länsstyrelsen förordnar annat.

7. Utan hinder av 17 å andra stycket i dess nya lydelse får skylt som avses där bibehållas till utgången av juni 1975.

2. Förslag till Lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237)

Härigenom förordnas i fråga om skogsvårdslagen (1948: 237)

dels att i 17, 25 och 35 %% samt 43 ä 2 mom. ordet ”Konungen” skall bytas ut mot "regeringen”. dels att 1 och 37 åå skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 8 a _5, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 &

Skogsmark med därå växande Skogsmark med därå växande skog bör genom utnyttjande på skog bör genom utnyttjande på lämpligt sätt av markens virkes- lämpligt sätt av markens virkesal- alstrande förmåga skötas så, att strande förmåga skötas så, att till- tillfredsställande ekonomiskt utby- frcdsställande ekonomiskt' utbyte te vinnes och, såvitt möjligt, i hu- vinnes och, såvitt möjligt, i huvud— vudsak jämn avkastning erhålles. sak jämn avkastning erhålles.

Hänsyn skall tagas till naturvår— dens intressen.

8 a & Skogsmarks ägare är skyldig att enligt bestämmelser som medde- las av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer under- rätta skogsvårdsstyrelsen om av- verkning som skall äga rum på hans mark.

375

Bryter någon uppsåtligen mot Bryter någon uppsåtligen eller föreskrift, som meddelats enligt 28 av oaktsamhet mot föreskrift som 5 3), strafjes med dagsböter. Begår meddelats med stöd av 8 a 5 eller någon sådan förseelse av oaktsam— 28 59 3), dömes till böter.

• Sida 15
•  Original

Prop. 1974: 166 15

N nvarande lydelse Föreslagen lydelse het, dömes till böter från och med fem till och med femtio krattor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

3. Förslag till

Lag om upphävande av förordningen (1939: 188) med vissa bestäm- melser angående utrotande av berberis inom nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden

Härigenom förordnas att förordningen (1939: 188) med vissa bestäm- melser angående utrotande av berberis inom nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden skall upphöra att gälla vid ut- gången av år 1974.

• Sida 16
•  Original

Prop. 1974: 166 16

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 25 oktober 1974.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, CARLSSON, ZACHRISSON, LEIION, HJELM-WALLEN.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler ef- ter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i naturvårdslagen och skogsvårdslagen, m. m. och anför.

ställda myndigheter eller särskilt berörda organisationer. Sålunda har

lantbruksstyrelsen bifogat yttranden från elva lantbruksnämndcr och skogsstyrclscn från samtliga skogsvårdsstyrelser. Länsstyrelserna har bi- fogat remissyttranden från flera kommuner.

Skrivelser i ämnet har kommit in från Stockholms läns landsting, Svenska skogsarbetareförbundet, Naturvårdsintendenternas förening, Sveriges jordägareförbund och Grus- och makadamföreningen.

[ januari 1972 tillsattes inom jordbruksdepartementet en arbetsgrupp1 för att studera omfattningen och verkningarna av kalhyggcna och att kartlägga markberedning i skogsmark. Arbetsgruppen överlämnade i mars 1974 rapporten (Ds Jo 1974: 2) Kalhyggen.

Efter remiss har yttranden över rapporten avgetts av lantbruksstyrel- sen, Skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, arbetsmarknadsstyrelsen, statens planverk, domänverket, stiftsnämnderna i Växjö, Karlstad och Härnösand, skogshögskolan, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Värmlands, Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, 1973 års skogsutrcdning, LRF, Skid- och friluftsfrämjandet, Skogs- industriernas samarbetsutskott, Svenska kommunförbundet, Svenska samernas riksförbund, Svenska skogsarbetareförbundet, Sveriges indu- striförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Svenska jä- gareförbundet. Lantbruksstyrelsen har bifogat yttranden av åtta lant- bruksnämnder, Skogsstyrelsen yttranden av samtliga skogsvårdsstyrelser. Några länsstyrelser har bifogat yttranden av kommuner och intresseor- ganisationer.

stånd kan länsstyrelsen meddela föreskrifter för att begränsa eller mot- verka skada på landskapsbilden. 19 5 är inte tillämplig på bebyggelse — men däremot på andra arbetsföretag — inom område som ingår i fast- ställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Den är inte heller till- lämplig på företag vars tillåtlighet prövas enligt vattenlagen (1918: 523) eller miljöskyddslagcn (1969: 387). Har sedan förordnande meddelats enligt 19 & tillstånd som där avses vägrats eller förenats med föreskrifter

och föranleder detta att pågående markanvändning avsevärt försvåras, är fastighetsägaren och innehavare av särskild rätt till fastigheten berät- tigade till ersättning av staten (28 5).

Enligt 20 & bör samråd ske med länsstyrelsen innan arbetsföretag ut— förs som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 eller 19 5 men som kan komma att väsentligt ändra landskapsbilden. Länsstyrelsen kan därvid förelägga företagaren att vidta de åtgärder som utan att vara oskäligt betungande erfordras för att begränsa eller motverka skada på land- skapsbilden. Paragrafen är inte tillämplig på bebyggelse inom område som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan och inte heller på företag som prövas enligt vattenlagen eller miljöskyddslagen.

Om byggnad som inte ligger inom område med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan lämnats att förfalla, kan länsstyrelsen, om landskapsbilden skadas i väsentlig mån, förelägga ägaren att riva eller iståndsätta byggnaden eller på annat sätt avhjälpa skadan i den mån detta inte kan anses oskäligt betungande (21 5).

Enligt 22 & föreligger tillståndstvång för varaktigt anbringad utom- husreklam. Undantag gäller för anordning som tjänar till upplysning om på stället bedriven affärsverksamhet eller annan verksamhet och för anslagstavla för meddelanden om kommunala angelägenheter, för- eningssammanträden, auktioner c. (1. Även för anordningar som inte om- fattas av tillståndstvånget kan emellertid tillstånd sökas. Har sådan an- ordning satts upp utan tillstånd eller i strid mot erhållet tillstånd och är den uppenbart vanprydande i landskapsbilden, kan länsstyrelsen med- dela föreläggande om avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan särskild åtgärd med den. Bestämmelserna i paragrafen gäller inte anordning för vilken byggnadslov erfordrats eller getts.

Enligt 23 & gäller ett allmänt straffsanktionerat förbud mot nedskräp- ning. Hälsovårdsnämnden kan förelägga den som skräpat ned att iord- ningställa platsen och vidta förebyggande åtgärder för framtiden (24 5).

Under rubriken ansvarsbestämmelser rn. rn. upptas bl. a. bestämmel- ser om straff (37 å), vite och handräckning (39 å) och om fullföljd av talan (40 5). Talan mot länsstyrelses beslut i ärende enligt 13, 17, 20— 22, 24, 39 eller 47 5 eller om föreläggande enligt 16 5 skall föras hos

• Sida 22
•  Original

Prop. 1974: 166

lx) IJ

kammarrätten genom besvär. Mot annat beslut av länsstyrelse enligt NVL skall talan föras hos Kungl. Maj:t genom besvär. Naturvårdsver- ket får enligt 40 & fjärde stycket för tillvaratagande av naturvårdens in- tresse föra talan mot beslut enligt naturvårdslagen eller enligt bestäm— melser som meddelats med stöd av lagen.

Bestämmelser med naturvårdande syfte finns även på ett flertal stäl— len i annan lagstiftning.

Byggnadslagen (1947: 385, omtryckt 1972: 775, ändrad senast 1973: 1085) (BL) innehåller bestämmelser om planläggning och byg- gande. Närmare föreskrifter i anslutning till lagen meddelas i byggnads— stadgan (1959: 612, omtryckt 1972: 776, ändrad senast 1973: 1086) (BS). Genom de översiktliga planinstitutens regionplan och generalplan i kombination med befogenhet att avgöra var tät- och glesbebyggelse får uppkomma har det allmänna tillagts möjligheter att se till att för fri— luftsliv lämpliga områden reserveras för detta ändamål (2, 3, 5, 9, 126 åå BL). Närmare reglering av bebyggelsen sker genom stadsplan eller byggnadsplan. Vid planläggning enligt BL skall ses till att områden med särskild naturskönhet eller säregna naturförhållanden, bebyggelse med särskilt värde från historisk eller kulturhistorisk synpunkt eller från skönhetssynpunkt samt områden som är lämpade och behövliga för fri- luftsliv såvitt möjligt bevaras (9 & BS). I 136 a & BL finns bestämmelser innebärande att frågor om lokalisering av industriell eller liknande verk- samhet som är av väsentlig betydelse för hushållningen med landets samlade mark— och vattentillgångar skall prövas av Kungl. Maj:t.

BS innehåller bl. a. särskilda regler om skylt, annan fast anordning, upplag m.m. Skylt skall till form, färg och utförande i övrigt fylla skä- liga anspråk på prydlighet och vara lämpad för platsen. Bl. a. skall sär- skilt ses till att den inte inverkar menligt på stads- eller landskapsbilden. Skadad eller annars bristfällig skylt skall, om den inte sätts i stånd, sna- rast tas bort. Upplag får inte anordnas så det vanpryder omgivningen el- ler eljest vållar olägenhet av betydelse (52 & BS). Om dessa föreskrifter inte iakttas, kan byggnadsnämnden meddela vitesföreläggande för ve- derbörande att ta bort eller ändra skylten eller upplaget (70 å andra stycket BS). Inom område med stadsplan erfordras dessutom byggnads- lov för inrättande av upplag samt uppsättande eller väsentlig ändring av skylt (54 ä 1 mom. BS). Byggnadslov kan förenas med villkor rörande den tid som skylten får bibehållas (58 5 2 mom. BS).

I 46 % väglagen (1971: 948) finns en av trafiksäkerhetsskäl motiverad bestämmelse att skylt och annan utomhusreklam av samma slag som avses i 22 & NVL inte utan länsstyrelsens tillstånd får finnas anbringad närmare vägområde än 50 meter.

I'detta sammanhang kan nämnas att med stöd av allmänna ordnings- stadgan (1956: 617) har i vissa lokala ordningsstadgor tagits in särskilda bestämmelser om affischering och liknande på eller invid allmän plats.

• Sida 23
•  Original

Prop. 1974: 166 23

Till ledning för utformningen av ordningsstadgorna har Svenska kom- munförbundet gett ut ett normalförslag till lokal ordningsstadga. Enligt 12 å i detta normalförslag får affisch, annons eller annat dylikt anslag

inte utan tillstånd av polismyndigheten anbringas på allmän plats eller

på husvägg, staket c. d. som vetter mot sådan plats. Undantag från till- ståndsskyldigheten stadgas för anslag som sätts upp på därför anvisad plats eller på byggnad till upplysning om på stället bedriven rörelse. Vi- dare hänvisas till skyltbestämmelserna i NVL, BS och väglagen.

I sitt betänkande (SOU 1974: 21) Markanvändning och byggande har bygglagntredningen (BLU) föreslagit principer för en ändrad byggnads- lagstiftning. Enligt förslaget bör i en markanvändningslag upptas reg— ler för ett nytt planläggningssystem. Detta skall omfatta tre planinsti- tut som skall täcka kommunens hela område nämligen kommunplan, kommundelsplan och byggnadsplan. Kommunplanen skall utgöra en översiktlig markanvändningsplan för kommunens hela område. Kom- mundelsplanen föreslås innefatta en mera detaljerad översiktlig markan- vändningsplan för ett delområde. Byggnadsplanen slutligen skall inne- hålla de mest detaljerade markanvändningsbestämmelserna. BLU före- slår bl.a. att ansvaret för den offentliga naturvården i betydande grad flyttas över från naturvårdsverket och länsstyrelserna till kommunerna. NVL:s bestämmelser om strand— och landskapsskydd föreslås bli upp- hävda. Detsamma gäller NVL:s bestämmelser om stängselgenombrott (17 å), om samråd och föreläggande beträffande vissa arbetsföretag (20 %) samt om borttagande av vanprydande byggnad (21 5). Länsstyrelses beslut om naturreservat föreslås för sin giltighet bli beroende av att be- slutet överensstämmer med kommunplan. Det allmänna naturvårdsin- tresset skall enligt förslaget i stället tillgodoses på i huvudsak följande sätt. Markanvändningslagen föreslås innehålla vissa allmänna riktlinjer för planläggningen. Enligt dessa skall bl. a. strandområden och andra områden av särskild betydelse från naturvårdssynpunkt alltid bevaras, om inte särskilda skäl föranleder annat. Naturvårdsföreskrifter kan tas in i plan. Vid upprättande av kommunplan och kommundelsplan skall samråd ske bl. a. med länsstyrelsen.

Miljöskyddslagen (1969: 387, ändrad senast 1973: 927) (ML) innehål- ler bestämmelser till skydd mot vattenförorening, luftförorening, buller och andra sådana störningar (1 5). Lagen syftar till att störningar skall förebyggas så långt det är praktiskt och ekonomiskt möjligt (4—8 åå). Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet kan ansöka om tillstånd till verksamheten hos koncessionsnämnden för miljöskydd och därvid få fastslaget om och under vilka villkor verksamheten får drivas (9 å). Regeringen kan föreskriva att vissa slag av fabriker eller andra inrättningar inte får anläggas eller på visst sätt ändras eller att av- loppsvatten av visst slag inte får släppas ut utan att tillstånd lämnats en- ligt lagen eller särskild anmälan gjorts. I fall då regeringen föreskrivit

• Sida 24
•  Original

Prop. 1974: 166 24

skyldighet att söka tillstånd kan naturvårdsverket medge dispens från skyldigheten under förutsättning att av verket fastställda villkor för verksamheten följs (10 å). Naturvårdsverket och länsstyrelserna skall ut- öva fortlöpande tillsyn till skydd mot miljöfarlig verksamhet som kan medföra fara för allmänna intressen (38 5). Talan mot tillståndsbeslut kan föras hos regeringen i statsrådet (48 å).

Vattenlagen' (1918: 523), ändrad senast 1973: 86) (VL) innehåller flera från naturvårdssynpunkt betydelsefulla bestämmelser. Särskilt be- tydelsefulla i detta hänseende är de i 2 kap. upptagna reglerna om byg- gande i vatten och om grundvattentäkt och reglerna om vattenreglering i 3 kap. Med byggande i vatten likställs grävning och sprängning i vatten— område (2 kap. 1 'g'). Byggande i vatten får i princip inte ske, om där- igenom skulle uppstå sådan bestående ändring av naturförhållandena att väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust från naturskyddssynpunkt är att befara (2 kap. 3 ?; andra stycket) och får över huvud inte företas på sådant sätt att allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas (2 kap. 12 å). VL är f. n. föremål för översyn av vatten- lagsutredningen (Ju 1969: 58). Efter förslag från utredningen ändrades VL 1971 bl. a. i det avseendet att Kungl. Maj:ts prövningsrätt i vatten- mål utvidgades. Sålunda har Kungl. Maj:t för att tillgodose behovet av allmän planering befogenhet att pröva företag enligt 2 eller 3 kap. VL som är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet (4 kap. 17—20 åå). Kungl. Maj:t kan därvid förordna om obligatorisk under- ställning för vissa slag av företag eller genom särskilt beslut förbehålla sig prövningen av visst företag.

Enligt kontinemalsockellagen (1966: 314) förstås med kontinentalsoc- keln havsbottnen och dess underlag inom allmänt vattenområde samt inom det havsområde utanför territorialgränsen där Sverige enligt 1958 års Geneve-konvention om kontinentalsockeln utövar suveräna rättighe- ter såvitt avser utforskning av havsbotten och utvinning av icke levande naturtillgångar därstädes. Rätten att utforska kontinentalsockeln och ut- vinna dess naturtillgångar tillkommer staten (2 5). Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer kan meddela tillstånd för an- nan än staten att utforska sockeln och utvinna naturtillgång från densamma (3 5). Vid meddelande av tillstånd kan fogas föreskrift till förebyggande av vattenförorening eller till skydd för annat allmänt eller enskilt intresse (4 €). Tillståndsgivningen ifråga om täkt av sand—, grus- eller sten på kontinentalsockeln har genom kontinentalsockelkungörel- sen (1966: 315) delegerats till statens industriverk.

Enligt lagen (1966: 319) om rätt till sand-, grur- och stentäkt inom vir- sa allmänna vattenområden tillkommer denna rätt staten inom allmänt vattenområde i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Om upplåtelse från staten av sådan rätt inom ifrågavarande områden beslu- tar länsstyrelsen (SFS 1966: 320).

• Sida 25
•  Original

Prop. 1.974: 166 25

Gruvlagen (1974: 342) bygger på det 5. k. inmutningssystemet. Enligt detta får i princip den som först anmäler sig till bergmästaren en ovill- korlig rätt att undersöka och bearbeta på egen eller annans mark belä- gen fyndighet som innehåller järn, koppar, bly eller något annat s.k. in— mutningsbart mineral. Gruvdrift får dock inte påbörjas utan föregående prövning enligt miljöskyddslagen.

Enligt lagen (1886: 46 p. ]) angående stenkolsfyndigheter m.m. är rätten att eftersöka och bearbeta fyndigheter av stenkol, salt, olja och gas beroende av koncession liksom rätten att för utvinnande av olja ef— tersöka och bearbeta alunskifferfyndighet. Enligt uranlagen (1960: 679) krävs koncession för rätt att bearbeta fyndighet av uranhaltigt material med syfte att utvinna uran eller uranförening. Även koncessionerad verksamhet är underkastad miljöskyddslagens bestämmelser.

Kungl. Maj:t har till innevarande års riksdag lagt fram proposition (1974: 146) med förslag till lag om vissa mineralfyndighcter m. m. som avses att ersätta stenkolslagen och uranlagen. Enligt lagförslaget fordras koncession av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer för undersökning och bearbetning av fyndighet tillhörande någon av följande grupper av ämnen, nämligen ]. olja, gas, stensalt eller annat salt som förekommer på likartat sätt, 2. alunskiffer för att utvinna olja eller gas, 3. stenkol, eldfast lera eller klinkrandc lera, 4. uranhaltigt eller toriumhaltigt mineral samt 5. torv för att utvinna energi. Enligt förslaget skall en allmän prövning med hänsyn till motstående intressen alltid göras vid koncessionsgivningen. Samtidigt skall emellertid konces- sionerad verksamhet vara underkastad i övrigt gällande lagstiftning om användning av mark och vatten. Tillståndsprövning kan således i före- kommande fall komma att fordras enligt miljöskyddslagcn, vattenlagen eller, i vissa fall, naturvårdslagen.

Bestämmelser av betydelse från naturvårdssynpunkt förekommer i flera andra lagar. Sålunda skall enligt fastig/zetsbildningslagen (1970: 988) fastighetsbildning ske så att syftet med naturvårdsföreskrif— ter inte motverkas (3 kap. 2 & andra stycket). Enligt en motsvarande be— stämmelse i väglagen (1971: 948) får väg inte läggas så att syftet med naturvårdsföreskrifter motverkas (14 å). Lagen innehåller också en av trafiksäkerhetsskäl betingad bestämmelse att tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande än- damål inte utan länsstyrelsens tillstånd får finnas anbringad utomhus in- till vägområde på mindre avstånd än 50 m från vägområdet. Åtgärder mot vanhävd av odlad jord kan vidtas enligt jordhävdslagen (1969: 698) i fråga om fastighet som har förutsättningar för rationell drift eller för att tillvarata möjligheterna till strukturrationalisering. I fråga om odlad jord på sådan fastighet kan lantbruksnämnden förordna att täkt av mat- jord inte får ske utan nämndens tillstånd (6 g). Enligt kommunala ren- hållningslagen (1970:892) föreligger kommunalt renhållningsmonopol

• Sida 26
•  Original

Prop. 1974: 1.66 26

och kommunalt ansvar för renhållningen inom kommunen, såväl vid be- byggelse som i naturen. Lagen (1960: 690) om byggnadsminnen avser byggnader som inte är i statlig ägo. Enligt lagens första paragraf kan byggnad som bevarar egenarten hos gången tids byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull händelse och som med hänsyn därtill är att anse som synnerligen märklig av riksantikvarien förklaras för byggnadsminne. Omfattningen av en byggnadsminnesförklaring regleras genom särskilt utfärdade skyddsföreskrifter, som anger de delar av byggnaden som skall åtnjuta skydd och i vilken utsträckning ägaren har att sörja för vård och underhåll. Skyddsföreskrifterna kan även inne- hålla bestämmelser om att byggnadens närmaste omgivningar skall hål- las i sådant skick att dess utseende och karaktär inte förvanskas.

För innehållet i skogsvårdslagen (1948: 237) redogörs i ett följande avsnitt.

3.1. Inledning

De förslag som NVK lagt fram i ifrågavarande delbetänkande avser huvudsakligen frågor om strandskydd, landskapsvård, möjlighet till de- legation av bcslutsfunktioner till kommun samt förvaltning av natur- vårdsobjekt.

NVK anför att under de år som gått efter NVL:s tillkomst natur- och miljöfrågorna i takt med den allmänna samhällsutvecklingen fått en allt- mer ökad betydelse inom samhällsplaneringen. NVK:s förslag vilar på en ekologisk grundsyn som förutsätter att samhällets utveckling sker inom de givna ramar naturresurserna tillåter, så att inte värdefulla och väsentliga naturtillgångar spolieras. NVK anför att den befogenhet som tillkommer envar enligt allemansrätten att färdas fritt i naturen är av så- dan grundläggande betydelse i samband med ökad konkurrens om na- turtillgångarna och friluftslivets utveckling att den bör komma till posi- tivt uttryck i lagen. NVK föreslår att det sker genom ett tillägg till 1 5 att rätten att färdas fritt i naturen skall respekteras.

NVK föreslår vidare att nuvarande begränsade ansvarighet för skada på naturen ersätts av ett i princip fullt ansvar (1 & tredje stycket). Skada skall enligt förslaget undvikas så långt detta är praktiskt möjligt och de åtgärder vidtas som behövs för att undanröja eller begränsa en skada som inte kan undvikas. Som ett led i skyldigheten att undvika skada in— går enligt NVK att vid behov bekosta vetenskaplig inventering och do- kumentation av de naturvärden som påverkas av en exploatering och att

gottgöra annat intrång i naturvårdsintresset. NVK har föreslagit att ut- tryckliga bestämmelser härom tas in i lagen (12 och 42 55).

• Sida 27
•  Original

Prop. 1974: 166 27

NVK anför att den med hänsyn till att byggnads— och vattenlagstift- ningen samtidigt är föremål för översyn inte funnit det möjligt att nu lägga fram några slutliga förslag till en i och för sig nödvändig sam-

ordning mellan NVL och förstnämnda lagstiftning. Som allmän princip

vid utformningen av regler om samordning med annan lagstiftning bör enligt NVK gälla att NVL:s skyddsinstitut skall ha generell tillämpning och att prövningen enligt NVL endast skall uteslutas i fall där motsva- rande prövning från naturvårdssynpunkt sker i annan ordning.

3.2. Strandskydd

NVK erinrar om att det nuvarande strandskyddet i princip endast är tänkt att gälla sådana strandområden som myndigheterna efter särskild prövning funnit speciellt värda att skydda (SOU 1951: 40 s. 68, prop. 1952: 187 s. 51 och prop. 1963:71 s. 108). Urvalet av dessa områden förutsattes ursprungligen komma fram som resultat av inventeringar och upprättade dispositionsplaner för strandområdena. Bristande utred- ningsresurser i förening med ett alltmera ökat behov av strandskydd på grund av friluftslivets och fritidsbebyggelsens utveckling har emellertid enligt NVK medfört att efter hand två olika principer utvecklats för för- ordnandena. I ena fallet har förordnandena kommit att omfatta stora sammanhängande områden, hela sjöar eller kustavsnitt utan egentlig planering eller prövning i det särskilda fallet, s. k. generella förordnan- den. I det andra fallet däremot har förordnandena avsett särskilt värde- fulla områden, som avsatts efter ett mera detaljerat studium av områ- dets lämplighet och betydelse för bad och friluftsliv, s.k. begränsade förordnanden.

Generellt förordnande om strandskydd enligt 15 eller 15 a & NVL föreligger, enligt vad NVK inhämtat, numera för hela eller större delen av havskusten i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Västman- lands, Gävleborgs, Jönköpings, Älvsborgs och Västernorrlands län. För övriga norrlandslän gäller att endast en mindre del av havsstränderna är skyddade, medan för återstående län förordnande föreligger för 50— 75 % av strandområdet. Bredden på det skyddade landområdet utgör i allmänhet 100—150 m men strandskyddsområden intill 300 m från strandlinjen förekommer. Däremot synes numera knappast komma i fråga att begränsa förordnandet till mindre än 100 m. Under senare år har förordnandena i allt högre grad även omfattat vattenområdet i strandzonen.

Effektiviteten av ett meddelat strandskyddsförordnande beror enligt NVK främst på praxis vid tillståndsprövningen. NVK hänvisar till en av naturvårdsverket på grundval av beslutskopior från länsstyrelserna gjord sammanställning över tillstånds- och avslagsbeslut vid länsstyrelserna under tiden 1965—1971. Av sammanställningen framgår vad gäller till—

• Sida 28
•  Original

Prop. 1974: 166 28

lämpningen av 16 & NVL samt 86 och 122 % BL i lydelsen intill den 1 januari 1965 att avslagsbeslut i anledning av sökt tillstånd under den an- givna tiden meddelats endast i ca 430 fall medan tillstånd getts i när- mare 7 000 fall. NVK uttalar att enligt föreliggande uppgifter dessutom pågår en omfattande byggnation utan tillstånd. NVK erinrar i samman— hanget om att fritidsbebyggelscn ökat starkt under senare år. Enligt in- venteringar som genomförts av lantmäteristyrelsen ökade antalet ”som— marstugor” från ca 180 000 år 1957 till närmare 500 000 år 1970. Nära hälften av alla fritidshus återfinns inom kommunblock med kust. En 1970 genomförd undersökning beträffande Gävleborgs län visar att 60 % av bebyggelsen låg inom ett avstånd av 100 rn från strand och en— dast 10 % längre bort än 500 m från stranden. NVK hänvisar till ytter- " ligare undersökningar som visar att fritidsbebyggelsen har tagit i an- språk stora arealer i strandområdet. Frågan i vilken utsträckning för bad och friluftsliv värdefulla områden genom exploatering undandragits allmänhetens nyttjande samt i vilken utsträckning sådana resurser allt- jämt kvarstår belyses av en av planverket 1969 genomförd fältrekogno- scering av rikets kust. Undersökningen, som inte omfattar Norrbottens och Gotlands län, avsåg att klarlägga strändernas beskaffenhet", nuva- rande användning och lämplighet för bad och friluftsliv. Den omfattar dels själva strandzonen, dels ett uppehållsområde innanför denna intill ett djup av 100 rn från vattenlinjen.

Av undersökningen framgår att av stranden inom undersökningsom- rådct 19 % var helt och 21 % delvis spärrad för allmänhetens tillträde genom bebyggelse eller andra anordningar inom 100 m från strandlin- jen. I samband med undersökningen gjordes även en utvärdering av strandresurserna inom 50 km fågelvägsavstånd från Stockholm, Göte- borg och Malmö. Härav framgår bl. a. att,

av 1 478 km strand inom 50 km fågelvägsavstånd från Stockholm 8 km eller 0,5 % består av ej spärrad sandstrand och 142 km eller 9,6 % av ej spärrad klippstrand,

av 712 km strand inom 50 km avstånd från Göteborg 5 km eller 0,7 % består av ej spärrad sandstrand och 167 km eller 23,5 % av ej spärrad klippstrand,

samt av 273 km strand inom samma avstånd från Malmö 34 km eller 12,5 % består av ej spärrad sandstrand. Inom detta avstånd finns inga klippstränder.

En inventering motsvarande planverkets undersökning av fastlands- kusten har nyligen avslutats beträffande övärlden i Stockholms län. Av undersökningen, som ej avser stränder ingående i naturreservat, framgår att mindre än 10 % av den till 3 826 km uppgående strandlängd som omfattas av inventeringen är väl lämpad för bad och friluftsliv och att 60 % av hela strandlängden är spärrad eller eljest med stor sannolikhet utan nämnvärda kvaliteter för bad och friluftsliv.

• Sida 29
•  Original

Prop. 1974: 166 29

NVK uttalar att det föreliggande undersökningsmaterialet klart visar att det nuvarande strandskyddet inte varit tillräckligt för att i erforderlig utsträckning bevara stränderna som en tillgång för allmänhetens frilufts- liv. Värdefulla strandområden har lämnats utan skydd. Praxis vid dis-

pensgivningen har lett till att skyddet i stor utsträckning endast kommit att hindra helt ny bebyggelse i omedelbar anslutning till själva stranden. Andra åtgärder och förfaranden av betydelse har lämnats utanför skyd- det. För att bryta den nuvarande utvecklingen bör enligt NVK:s mening

ett i lag fastställt generellt skydd för strandområdet införas, där syftet att trygga strandområdet som en tillgång för alla för bad och friluftsliv

slås fast.

Strandskyddet bör samtidigt ges ett innehåll som innefattar erforder- lig kontroll över utveckling och förfaranden av betydelse för nyttjandet av strandområdet för rekreation.

Nuvarande strandskyddsområden är av varierande djup. Detta är en- ligt NVK naturligt med hänsyn till de växlande förhållandena i skilda delar av landet. Det lär emellertid inte förekomma numera att skyddet på land ges mindre omfattning än 100 m från vattenlinjen. Enligt NVK:s mening utgör detta det minsta avstånd som krävs på ömse sidor om vattenlinjen för att i erforderlig utsträckning bevara allemansrätten och utnyttjandemöjligheter i strandområdet. Många gånger måste det antas att strandskyddet bör ges större omfattning. NVK anser att möj- ligheter härtill bör föreligga. F.n. kan djupet på Skyddsområdet ökas till högst 300 m på vardera sidan om strandlinjen. Vad gäller utsträckningen på land har såvitt framkommit den nuvarande begränsningen inte med- fört några olägenheter och bör enligt NVK:s mening bibehållas. Beträf- fande vattenområdet föreligger enligt NVK:s mening inte samma skäl för en lika snäv begränsning. Här bör skyddet för att fylla sin uppgift kunna utsträckas att omfatta enskilt vatten över huvud sålunda allt vat— ten intill gräns mot allmänt vattenområde.

Även om strandområdet i sin helhet är i behov av skydd, förekommer enligt NVK dock områden av sådan beskaffenhet att de uppenbarligen saknar betydelse för bad och friluftsliv och områden som på ett defini- tivt sätt tagits i anspråk för ändamål som för framtiden utesluter deras nyttjande för rekreationsändamål. Av syftet med strandskyddet följer enligt NVK att sådant område skall undantas från strandskydd.

Genomförandet av ett generellt strandskydd med straffsanktionerade förbudsregler kräver enligt NVK att strandskyddsområdet avgränsas och preciseras så att någon tvekan inte uppstår beträffande omfatt- ningen. Denna utläggning bör enligt NVK:s mening ankomma på läns- styrelsen. Denna är genom sin ställning och sina nuvarande uppgifter på. området förtrogen med förhållandena inom länet och kan i övrigt inför- skaffa erforderligt material beträffande lokala förhållanden. Det är emellertid enligt NVK inte meningen att utläggandet av det generella

• Sida 30
•  Original

Prop. 1974: 166 30

strandskyddsområdet skall föregås av någon mera omfattande eller tids- ödande undersökning. Strandområdet är i dag i sin helhet av betydelse från rekreationssynpunkt, om inte särskilda omständigheter föranleder en annan bedömning. Även framtida förhållanden och utvecklingsmöj- ligheter bör härvid beaktas. Där erforderligt material för bedömningen om strandskyddets utsträckning i djupled föreligger, bör detta beaktas vid genomförandet av det generella strandskyddet. I annat fall bör läns- styrelserna så snart som möjligt därefter genomföra de inventeringar som erfordras för att strandskyddet skall få erforderligt djup. Efter det att dessa förordnanden meddelats, bör strandskyddsområdet ha erhållit en mera definitiv karaktär. Att helt utesluta möjligheten till ändringar när ett verkligt behov härav föreligger, kan emellertid enligt kommitténs mening inte anses lämpligt, såväl utvidgning som inskränkning av områ— det bör även därefter kunna komma i fråga.

Avgränsningen av strandskyddsområdet bör enligt NVK:s mening vä— sentligen ske i samband med lagens ikraftträdande. För att göra det möjligt bör länsstyrelserna så snart detta kan ske få i uppdrag att ge- nomföra de utredningar som fordras härför och att meddela erforder- liga förordnanden. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de föreskrifter som erfordras härför. Det bör också ankomma på Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t förordnar därtill att meddela de föreskrifter och riktlinjer i övrigt som behövs för genomförandet. NVK föreslår vidare att nuvarande 15 a & som ger länsstyrelsen möjlig- het att förordna om interimistiskt strandskydd upphävs i samband med införandet av generellt strandskydd.

För att bevara strandområdet som en varaktig tillgång för friluftslivet måste enligt NVK:s mening erforderlig kontroll åvägabringas över för- faranden som medför hinder för tillträde till strandområdet eller som hotar områdets värde för friluftsändamål. De åtgärder och förfaranden som härvid kommer i fråga är av skiftande slag. En huvudgrupp utgörs av förfaranden som innebär angrepp på allemansrätten. Hit hör i första hand bebyggelse oeh anläggningar och anordningar i anslutning till be- byggelse. NVK föreslår att kontrollen i fråga om bebyggelse skall avse uppförande av ny byggnad och ändring av befintlig byggnad för att till- godose ett nytt ändamål. Härigenom erhålls enligt NVK bättre möjlig— heter att kontrollera t. ex. förfarandet att förvandla fiskestugor, båthus och skogskojor till fritidsbostäder. Med ”ny byggnad” avses enligt NVK

helt ny byggnad samt omfattande till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig ändring av befintlig byggnad. Bestämmelsen är sålunda enligt NVK inte avsedd att bli tillämplig på varje åtgärd som är att hänföra till nybyggnad enligt 75 % byggnadsstadgan utan endast på sådana åtgär- der som på grund av sin omfattning eller karaktär är av betydelse för skyddet av strandområdet och allmänhetens tillgång till detta. En annan huvudgrupp utgöres av anläggningar och ingrepp av så ingripande be-

• Sida 31
•  Original

Prop. 1974: 166 ' 31

skaffenhet att de väsentligt påverkar mark- eller vattenförhållandena inom området. Också dessa bör enligt NVK med hänsyn till de allvar- liga återverkningarna på möjligheterna att nyttja området för friluftsliv omfattas av strandskyddet, oberoende av om allemansrätten inom områ- det påverkas eller ej. Denna grupp omfattar bl. a. anläggningar för cam- ping, sport och klubbverksamhet, bryggor, båtuppläggningsplatser m. m. I gruppen ingår också utförandet av vägar samt andra grundläggnings- eller grävningsarbeten av betydelse. Ett normalt nyttjande av området i jord- eller skogsbruk är enligt NVK inte avsett att träffas av bestämmel- sen. Sådant brukande torde i allmänhet inte heller ha sådana återverk- ningar på nyttjandet av området för friluftsändamål som bestämmelsen riktar sig mot. De av NVK föreslagna ändringarna i 19 och 20 åå torde också ge erforderliga möjligheter till ingripande i dessa fall. Inom strandskyddsområde bör enligt NVK inte heller få utföras anläggning eller anordning som inskränker eller angriper allemansrätten inom om- rådet. Härmed avses varje anläggning eller anordning varigenom mark inom strandskyddsområdet tas i anspråk som tomt och på så sätt utesluts från allemansrätten. Såsom exempel på sådant ianspråkstagande näm- ner NVK uppförande av stängsel, anordnande av trädgård eller lek- plats och uppsättande av flaggstång. Undantag bör dock gälla för stäng- sel som behövs för jordbruket, skogsbruket eller renskötseln. Däremot anser NVK att det inte finns skäl att behålla nuvarande generella un- dantag för anläggning som erfordras för nämnda näringar, fisket, för- svaret och den allmänna samfärdseln.

Täkt i strandområdet medför enligt NVK regelmässigt att möjlighe- terna till nyttjande av området för rekreation skadas eller förloras. NVK anser därför att täkt i princip inte bör få äga rum i strandområde av värde för friluftslivet. Regleringen av täkt sker f. n. genom bestäm- melser i 18 & NVL. De ändringar som NVK föreslår i 18 & bör ge erfor- derlig kontroll över täkt även från strandskyddssynpunkt. Regleringen bör därför enligt NVK:s mening även i framtiden ske enligt bestämmel- serna i 18 5. Vid tillämpningen bör naturligen beaktas de särskilda hän- syn som från bad- och friluftssynpunkt knyts till strandområdet.

Enligt NVK:s mening bör strandområdet hållas fritt från en fortsatt exploatering som inskränker det fria nyttjandet. Som en allmän förut— sättning för medgivande av undantag bör därför fordras att särskilda skäl föreligger. Bedömningen härav i det enskilda fallet bör ske dels mot bakgrund av den avsedda inskränkningens art, dels med beaktande av områdets värde för rekreativa ändamål. I fråga om område av betydelse för friluftslivet bör kravet för undantag enligt NVK:s mening ställas mycket högt.

Skyddet av strandområdet bör enligt NVK också innefatta möjlighe- ter att meddela föreskrifter om vad allmänheten har att iaktta för att områdets rekreativa värde skall bevaras och nyttjandet ske på sådant

• Sida 32
•  Original

Prop. 1974: 166 32

sätt att annat behörigt nyttjande för friluftsändamål eller i näringsverk- samhet inte skadas. Genom sådana föreskrifter bör t. ex. uppställning av husvagnar eller ankring av båtar kunna regleras eller förbud mot vatten- skidåkning eller färd med motorbåt eller annat motordrivet fordon kunna meddelas. Erforderliga föreskrifter till skydd för själva strandom- rådet eller för 1lora eller fauna inom detta bör också kunna ges.

I 17 % föreslår NVK en ändring som ger vidgade möjligheter till s.k. stängselgenombrott till skydd för allemansrätten. Vidare föreslår kom- mittén ett tillägg i nämnda paragraf i syfte att undanröja de olägenheter som vållas allmänheten genom det ökande antalet privata förbudsskyl— tar. Enligt den föreslagna bestämmelsen får skylt som huvudsakligen avser att avvisa allmänheten från område där den äger färdas fritt inte finnas uppsatt utan byggnadsnämndens tillstånd.

3.3. Landskapsvård

NVK konstaterar inledningsvis att de nuvarande bestämmelserna i NVL på landskapsvårdens område (18—22 55) är av begränsad räck— vidd. ] fråga om jordbruket påverkas landskapsvärden av minskningar i jordbruksjordens omfattning. NVK erinrar om att jordbruksministern i anslutning till 1967 års beslut om jordbrukspolitiken uttalade att frågan om landskapsvård bör ägnas särskild uppmärksamhet vid fortsatta överväganden rörande den statliga naturvårdsverksamheten (prop. 1967:95 s. 67). Vidare erinras om att försöksverksamhet med land- skapsvård i odlingsbygder enligt beslut av 1972 års riksdag skall bedri- vas under en treårsperiod. En väsentlig roll i debatten om landskapsvård spelar enligt NVK det moderna skogsbruket. Trakthyggesbruk och markberedning i form av hyggesplöjning, gödsling och kemisk busk- och slybekämpning med sina stora miljömässiga och i väsentliga avseenden okända och outforskade återverkningar i landskapet" och naturmiljön har därvid varit föremål för livlig debatt. NVK nämner att den årliga bruttoavverkningen av skog i landet ökat från ca 45 milj. 1113 sk under 1950-talet till ca 70 milj. rn3 sk under de första åren på 1970-talet. Slut- avverkningens andel av den totala avverkningen ökade under samma tid från ca 25 % till ca 60 %. Enligt NVK kan olika produktionshö- jande skogsbruksmetoder i framtiden förväntas i ökad grad prägla skogsbruket och bestämma såväl skogslandskapets karaktär som möjlig—

heterna att utnyttja skogen för friluftsändamål. Av stor betydelse härvid är enligt NVK också förfarandet att omföra lövskog till barrskog.

Täktverksamheten är enligt NVK ett annat viktigt ämne vid diskus— sion om landskapsvård. Störst betydelse har täkt av grus och sand. För- brukningen uppskattas nu till 80 milj. m3 per år. I stor utsträckning sker täkten i rullstensåsarna som har stort värde för den vetenskapliga och kulturella naturvården men också är lämpliga rekreationsområden och

• Sida 33
•  Original

Prop. 1974: 166 ' 33

attraktiva element i landskapet. NVK omnämner att under åren 1965—— 1970 har tillstånd till täkt enligt 18 % NVL meddelats i mer än 10 000 fall. Till detta antal kommer täkter som bedrivs enligt tidigare tillstånd,

husbehovstäkter och täkter i vattenområde.

Täkt i vattenområdet av grus och sand s.k. sandsugning har enligt NVK förekommit sedan länge men först på senare år fått mera bety— dande omfattning. En mycket kraftig utvidgning av verksamheten be- räknas ske i framtiden. De med verksamheten förbundna miljöskadorna är väsentligen okända. Det föreligger enligt NVK en uppenbar risk att verksamheten kan leda till mycket omfattande skador på havsbottnen och den marina miljön över huvud.

I fråga om husbehovstäkt saknas enligt NVK närmare uppgifter. Klart är emellertid att verksamheten är av betydande omfattning och omfattar ett stort antal fyndigheter. Redan vid tillkomsten av NVL ut- talades farhågor för att undantaget för husbehovstäkt skulle leda till skador genom en mängd små okontrollerade täkter som utan att åter- ställas sargade landskapet. Olika uppgifter tyder enligt NVK på att dessa farhågor besannats. Enligt grustäktskommitténs mening (SOU 1972: 16 s. 36) har sålunda utvecklingen i fråga om de okontrollerade husbehovstäkterna i vissa fall lett till skador som kan jämställas med de kommersiella täkterna.

Genom tillkomsten av nya jordförbättringsmedel, där torv utgör den huvudsakliga beståndsdelen, har täkt av sådant material ökat väsentligt under senare år. Även täkt av mossa och lav anses ha ökat och drivs på sina håll i kommersiellt syfte. Av största betydelse såväl med hänsyn till omfattning som verkningar är emellertid täkt av matjord. Sådan täkt har under senare år fått allt större omfattning, särskilt i storstadsregio- nerna. Denna fråga har också uppmärksammats av riksdagen. På grund av motioner i ämnet uttalade civilutskottet att konsekvenserna från na- turvårdssynpunkt av sådan täkt bör uppmärksammas. Utskottet förkla— rade att något särskilt yttrande från riksdagen inte påkallades eftersom frågan förväntades komma under NVK:s bedömning (CU 1973: 21). Olägenheter av matjordstäkt har enligt NVK rapporterats också i andra sammanhang. Bl. a. har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län under 1973 på grund av angelägenheten av att få kontroll över sådan täkt i be- slut enligt 19 5 NVL meddelat interimistiska förordnanden för hela kommuner med förbud mot täkt av matjord. Naturvårdsrådet för Stock- holms län hat med hänvisning till att täkt av matjord ilänet börjat be- drivas i sådan omfattning att den blivit ett problem från naturvårdssyn- punkt i särskild framställning hemställt att kommittén måtte beakta möjligheten att göra jordtäktsverksamhet tillståndspliktig.

NVK uttalar att dess förslag i fråga om landskapsvård bygger på upp- fattningen att vården av landskapet inte skall begränsas till att endast hindra särskilt framträdande skador i landskapets utseende utan omfatta

• Sida 34
•  Original

Prop. 1974: 166 34

landskapet i dess helhet. Förslaget innebär i överensstämmelse härmed att det nuvarande begränsade skyddet för landskapsbilden utvidgas till ett allmänt grundläggande skydd för hela naturmiljön, däri inbegripet den kulturbetonade naturmiljön samt kultur- och odlingslandskapet. Ru- briken till förevarande avsnitt i lagen föreslås i överensstämmelse här- med ändrad till ”Särskilda bestämmelser till skydd för naturmiljön".

NVK erinrar om att i den nuvarande regleringen täktbestämmelsema bildar en särskild grupp. Dessa bestämmelser kompletteras med möjlig- heter till ett förordnandeskydd enligt 19 å och regler om samråd i 20 %. Till regleringen ansluts bestämmelserna i 21 och 22 55, som avser förfal- len byggnad och utomhusreklam. NVK:s förslag bygger vidare på den nuvarande systematiken.

För att det erforderliga skyddet skall erhållas bör enligt NVK i NVL finnas bestämmelser om dels ett allmänt grundläggande skydd genom kontroll från det allmännas sida av verksamheter som är ägnade att medföra skada på naturmiljön eller som i det särskilda fallet är av om- fattning eller karaktär att kunna väsentligt ändra eller påverka denna (18 och 20 åå), dels ett i särskilda fall applicerat skydd, kombinerat med möjligheter till aktiva vårdåtgärder (19 5). Detta skydd bör främst vara inriktat på att tillgodose den socialt inriktade naturvården och då sär- skilt i områden nära tätorter. Det är avsett att i dessa fall i stor utsträck- ning kunna ersätta naturreservatsbildning, vars användning enligt NVK bör begränsas till situationer med mera långtgående begränsningar eller till ianspråktagande av mark.

Av de verksamheter som omfattas av det grundläggande skyddet en- ligt förslaget utgör täkt av inte förnyelsebara naturresurser, till vilka NVK även räknar sådana naturresurser som endast förnyas mycket långsamt som t. ex. torv, en särskild grupp. Denna grupp är visserligen med hänsyn till sina genomsnittligt allvarliga återverkningar i miljön re- dan i betydande utsträckning underkastad kontroll genom tillstånds- tvång. Kontrollen har emellertid enligt NVK inte visat sig tillräcklig, utan verksamheten har särskilt i fråga om matjordstäkt men också i andra fall lett till skador i landskapet. Det är därför enligt NVK:s me- ning nödvändigt att låta kontrollen omfatta all täkt av inte förnyelsebara naturresurser.

I överensstämmelse härmed fordras enligt vad NVK föreslår tillstånd för täkt av sten, grus, sand, jord, torv eller därmed jämförliga nyttighe- ter. Uppräkningen som sägs vara exemplifierande hänför sig till vanliga täktfall, som omfattas av bestämmelsen. Med jord förstås enligt kom— mittén inte bara det övre matjordslagret utan också övriga förekom- mande jordlager som lera, morän osv. Av syftet med bestämmelsen föl- jer enligt NVK att kontrollen bör gälla även täkt i vattenområde. För område där särskilda hänsyn från naturvårdssynpunkt är påkallade, t. ex. inom strandskyddat område, bör även dessa hänsyn beaktas och

• Sida 35
•  Original

Prop. 1974: 166 35

prövningen omfatta alla moment av betydelse från naturvårdssynpunkt.

NVK erinrar vidare om att täktprövningen enligt NVL omhänderhas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen meddelar också upplåtelse från staten av rätt till sand-, grus- eller stentäkt inom allmänt vattenområde i Vänern, Vättern, Hjälmaren eller Storsjön i Jämtland enligt 1966 års lag (1966: 319) om rätt till sand-, grus- eller stentäkt inom vissa allmänna vattenområden. Tillstånd till sand-, grus- eller stentäkt på kontinental- sockeln däremot meddelas av industriverket. Eftersom sådan upplåtelse hittills endast avsett ett eller ett par fall per år och gällt lokala behov talar enligt NVK övervägande skäl för att prövningen även i dessa sist- nämnda fall tilläggs länsstyrelsen. Härigenom erhålls en enhetlig ordning för tillståndsgivningen och prövningen kan ske mot en samlad bedömning av återverkningar och behov. I vad mån taxor för upplåtelse bör fastställas centralt eller den ekonomiska sidan regleras i annan ordning torde få övervägas i annat sammanhang. Undantag från den föreslagna ordningen bör enligt vad NVK anser endast göras för rätt som meddelas av regeringen.

NVK erinrar om att enligt nuvarande bestämmelser länsstyrelsen kan förelägga den som söker täkttillstånd att framlägga täktplan av erforder- lig omfattning. Sådan plan är enligt NVK:s-mening alltid erforderlig, om företagets inverkan på naturmiljön skall kunna bedömas. Kravet på täktplan görs därför obligatoriskt enligt förslaget. Uppenbarligen får en- ligt NVK kraven härvid ställas med hänsyn till förhållandena i det sär- skilda fallet och inte drivas längre än nödvändigt. En beskrivning av den avsedda täktens genomförande kan i enkla fall vara tillräcklig. Främst gäller detta obetydliga täkter, som endast utnyttjas sporadiskt inom ra- men för ett tillstånd som meddelats för en lång tidsperiod.

Vid tillstånd till täkt skall enligt NVK i överensstämmelse med tidi- gare angivna principer meddelas de föreskrifter som erfordras för att undanröja eller begränsa företagets skadliga inverkan på naturmiljön. Som garanti för fullgörandet av dessa åligganden skall enligt förslaget, om inte särskilda omständigheter föranleder till annat, giltigheten av till- ståndet göras beroende av att erforderlig säkerhet ställs. Skulle säkerhe- ten sedermera visa sig otillräcklig kan den fortsatta giltigheten av till- ståndet göras beroende av att ytterligare säkerhet ställs. Enligt förslaget skall länsstyrelsen också, i väsentlig överensstämmele med vad som gäl- ler redan nu, sedan tio år förflutit från det täkttillståndet vunnit laga kraft kunna upphäva detta eller förena det med strängare villkor. Detta skall enligt förslaget kunna ske även dessförinnan, om förhållandena ändrats väsentligt.

I fråga om företag som inte är att hänföra till täktverksamhet, men som ändå är av beskaffenhet att böra underkastas den grundläggande kontrollen enligt NVK:s förslag, bör enligt NVK regleringen främst ske genom vidgade bestämmelser om samrådsskyldighet enligt 20 & NVL.

• Sida 36
•  Original

Prop. 1974: 166 36

Denna kontroll som från de synpunkter det här gäller kan jämställas med kontroll genom tillståndstvång är enligt NVK avsedd att gälla för varje företag som kan komma att väsentligt påverka eller ändra natur- miljön men intc är underkastad kontroll enligt 18 eller 19 & NVL. Bland företag som här kommer i fråga märks utförandet av vägar, större schaktningar och dräneringar, upptagandet av ledningsgator, förvand— ling av åker- och skogsmark, omföring av löv- till barrskog, slutavverk- ning-eller markberedning genom hyggesplöjning. Dessa företag kan i all— mänhet karakteriseras som enstaka ingripande åtgärder och framstår knappast enligt allmänt språkbruk som ett led i en pågående markan- vändning. Särskilt inom områden där åtgärder av detta slag, t. ex. kal- hyggesytor av någon betydelse, inte tidigare förekommit framstår det som främmande att tala om pågående markanvändning. Här avsedda företag har en omgivningspåverkan och en inverkan på naturmiljön som gör att de "bör jämställas med täktverksamhet. Medan omföring av löv— till barrskog och markberedning genom hyggesplöjning regelmässigt är av den ingripande karaktär att kontroll bör föreligga från det allmännas sida, är vad gäller slutavverkning en mera individuell bedömning påkal- lad med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet. Belägenhet, landskapstyp och nyttjande för friluftsliv bildar här väsentliga utgångs- punkter för bedömningen. Upptagandet av hyggesytor av den storlek som i viss utsträckning skett under senare år kan emellertid enligt NVK normalt inte anses utgöra någon förutsättning för ett ekonomiskt bedri- vet skogsbruk. Ytterst blir enligt NVK avgörandet en fråga om vilka krav man ställer på vår yttre miljö. Miljöhänsyn måste därför alltid beaktas i skogsbruket lika väl som i annan förvärvsverksamhet i natu- ren. Även om kraven varierar, kan vissa riktlinjer anges för det beak- tande av naturvårdshänsyn som alltid bör ske. Målsättningen för plane- ring och genomförande av avverkning och andra åtgärder i skogsbruket bör enligt NVK vara att åtgärden så lite som möjligt skall komma i kon- flikt med naturvårdsintresset, däri inbegripet viltvårdens och friluftsli- vets intressen. Avverkningsyforna bör inte göras större än vad som är nödvändigt av biologiska och ekonomiska skäl. Hänsyn bör tas till be- fintlig bebyggelse — såväl den permanenta som den av fritidskaraktär —- så att avverkningarna inom närområdet begränsas och utförs så att miljöstörningen inom området blir så liten som möjligt. Vad gäller åt- gärder i områden längs vägar, sjöar och vattendrag eller eljest inom liv- ligt frekventerade eller särskilt attraktiva områden bör dessa utföras med hänsyn tagen till de landskapsestetiska värdena och så att storm- härdigt skydd skapas. I vissa fall bör självföryngring med fröträd väljas i stället för plantering. Även vid plantering kan enstaka större träd böra lämnas för att bryta föryngringsytans enformighet. Upparbetningsplatser bör normalt avstädas efter begagnandet, större stigar och diken rensas från ris och allvarligare markskador tillses. Målsättningen bör vara att

• Sida 37
•  Original

Prop. 1974: 166 37

undvika skador på mark och kvarstående skog. Enligt vad NVK säger sig ha erfarit, har vissa skogsföretag redan utfärdat föreskrifter i väsent- lig överensstämmelse med det sagda. Allmänt sett gäller enligt NVK att den störande inverkan som är förbunden med skogsbruket kan reduce- ras väsentligt med enkla medel. Det kan därför enligt NVK förutsättas att den grundläggande kontrollen enligt NVK:s förslag inte på någon avgörande punkt kommer i konflikt med ett i hittillsvarande former på normalt sätt bedrivet jord- eller skogsbruk. Snarare är det så att natur- vårdens intressen i stor utsträckning är väl förenliga med detta. Den omständigheten att en grundläggande kontroll tillskapas medför enligt NVK inte heller, t. ex. vad gäller slutavverkningar att sådana inte skulle medges för större ytor än om 10—15 ha i framtiden. Kontrollen innebär emellertid att någon allmän frihet att företa ingrepp av den omfattning att de väsentligt ändrar eller påverkar naturmiljön utan hänsyn till andra väsentliga motstående allmänna eller enskilda intressen inte före- ligger.

Utöver den grundläggande kontrollen enligt 18 och 20 åå behövs en- ligt NVK möjligheter till en mera aktiv landskapsvård i vissa fall. För att tillgodose detta behov föreslår NVK i 19 5 ett nytt institut, natur- vårdsområde.

Som naturvårdsområde skall enligt NVK länsstyrelsen kunna förklara område inom vilket särskilda åtgärder erfordras för att skydda eller vårda naturmiljön. I beslutet skall, i överensstämmelse med vad som gäller för naturreservat, anges grunden för beslutet och föreskrivas de inskränkningar i nyttjandet som behövs för skyddet eller vården. De in— skränkningar som härvid kommer i fråga avses i allmänhet vara av mindre ingripande beskaffenhet. Som exempel anges i förslaget förbud mot eller föreskrifter i fråga om byggnad, upplag, schaktning, plantering och avverkning. I den mån särskilda åtgärder behövs för skyddet eller vården, skall markinnehavaren vara skyldig att tåla att dessa utförs. Så- dana åtgärder kan gälla t. ex. olika skötselåtgärder som röjning, renhåll- ning, plantering, anläggande av stig, anordnande av vilplats o.d. In- skränkningarna eller åtgärderna får enligt NVK inte sträcka sig längre än vad som behövs för att trygga ändamålet med förordnandet. Liksom vid förordnande om naturreservat skall de upptas i beslutet och anges på sådant sätt att någon tvekan om omfattningen inte uppstår. Något hinder mot att utforma föreskrifter som ett förbud att handla annat än i samråd med länsstyrelsen eller myndighet som denna bestämmer, t. ex. skogsvårdsstyrelsen, bör ej föreligga.

Vad gäller åtgärder som erfordras för vården behöver dessa enligt NVK:s mening inte regleras i själva förordnandet. Sådana åtgärder bör liksom hittills 'i stor utsträckning kunna genomföras som beredskapsar- beten. Det synes emellertid enligt NVK troligt att landskapsvårdande åt- gärder i framtiden i ökad utsträckning kommer att infogas som ett mo-

• Sida 38
•  Original

Prop. 1974: 166 38

ment i brukandet av en fastighet och tillgodoses i samband därmed. I den mån särskilda insatser — utöver vad annars åligger ägare eller bru- kare -—- erfordras, bör detta enligt NVK:s mening regleras i särskilt av- tal, antingen i form av ett arbetsavtal eller genom avtal om bidrag till skötseln.

Bildande av naturvårdsområde kan enligt NVK många gånger fram- stå som ett önskemål även från markinnehavarcns sida. Vid jämförelse med naturreservatet har det från markinnehavarens synpunkt den för- delen att det i mindre mån inkräktar på förvaltningen av fastigheten. Man bör därför eftersträva att bildandet av naturvårdsområde sker i samråd mellan det allmänna och sakägarna där bördan för den enskilde får vägas mot insatser från det allmännas sida. Tillämpningen av natur— reservatsinstitutet är i överensstämmelse med det sagda främst avsett att komma i fråga i fall med mera långtgående föreskrifter där mark tas i anspråk eller pågående markanvändning avsevärt försvåras. I dessa fall bör enligt NVK förordnande om naturvårdsområde, som inte grundar sig på avtal med vederbörande rättsägare, ej komma i fråga.

Institutet naturvårdsområde, som i överensstämmelse med det sagda inte avses förenat med regler om rätt till ersättning av det allmänna, kommer enligt NVK sålunda i huvudsak att gälla fall där särskilda åt— gärder erfordras för att skydda eller vårda naturmiljön men där de er- forderliga åtgärderna inte är av den ingripande betydelse att de medför avsevärt hinder i pågående markanvändning eller att mark tas i anspråk.

Vad gäller tillfällighetsreklam säger sig NVK ha övervägt olika möj— ligheter att komma till rätta med de ökande olägenheterna av denna. Bl. 21. har övervägts möjligheterna att vidga tillståndsplikten enligt 22 5 första stycket NVL. NVK har emellertid funnit möjligheterna begrän- sade att på detta sätt råda bot på olägenheterna. I stället bör enligt NVK:s mening slås fast som en allmän princip för alla här ifrågakomna anordningar att envar som anbringar eller låter annan anbringa sådan anordning ansvarar för att den avlägsnas, då den förlorat sin aktualitet eller viss tid förflutit från anbringandet. För enkelhetens skull har här— vid NVK stannat för att föreslå en enhetlig tidsgräns av fyra veckor från anbringandet, oavsett om anordningen förlorat sin aktualitet redan tidigare. Denna tidsgräns har avvägts så att anordningen skall kunna an- bringas i tillräckligt god tid för att fylla sitt syfte och därefter avlägsnas inom den föreskrivna tiden. För att tidpunkten för borttagandet skall kunna fastställas måste denna framgå av anordningen. Datum för an- bringandet skall därför anges på själva anordningen. Underlåten eller felaktig uppgift i detta hänseende föranleder skyldighet att genast av- lägsna anordningen.

Genom de föreslagna reglerna om ansvar för såväl den som anbringar anordning som här avses som den som låter annan utföra anbringandet bör enligt NVK:s mening nuvarande olägenheter i huvudsak kunna un-

• Sida 39
•  Original

Prop. 1974: 166 39

danröjas. Man måste emellertid även i framtiden räkna med olagligt till- komna eller kvarlämnade anordningar. Sådana bör avlägsnas så snart möjligt på bekostnad av den som ansvarar för tillkomsten. Borttagandet bör åligga kommunen som ansvarig för renhållningen. Underlåtcnhet att iaktta föreskriften om avlägsnande är dessutom förenad med påföljd en- ligt 37 & NVL i NVK:s förslag.

Vad gäller det påtalade förfarandet att sprida reklam och propaganda från luftfartyg ger enligt NVK:s mening det numera enligt 23 & NVL rådande förbudet mot nedskräpning, som också gäller inom bebyggda områden, erforderliga möjligheter till ingripande.

3.4 Delegation till kommun, 111. m.

Beträffande samordningen med de av statsmakterna 1972 i anslutning till den fysiska riksplaneringen fastställda riktlinjerna för hushållningen med mark och vatten anför NVK att frågan i väsentlig utsträckning bc- rör ansvarsfördelningen mellan stat och kommun på naturvårdcns om- råde. NVK erinrar om att utvecklingen under senare år stärkt kommu- nernas ställning i den lokala planeringen. Det åligger sålunda kommu- nen att göra bedömningen rörande markanvändningen och att utforma riktlinjer för bebyggelseutvecklingen inom kommunen. Naturvårdspla- neringen utgör enligt NVK en viktig sektor i kommunens allmänna sam- hällsplanering. NVL ger emellertid inte f.n. kommunen någon häremot svarande beslutsfunktion, utan denna utövas av statliga organ, främst länsstyrelserna. NVK föreslår att kommunernas ställning inom natur- vården stärks och föreslår i detta syfte bl. a. ett tillägg i lagens 43 å som gör det möjligt att till kommunen delegera vissa beslutsfunktioner som annars ankommer på länsstyrelsen, nämligen undantag från strand- skyddsbestämmelserna, förordnanden om stängselgenombrott, föreläg- ganden om rivning eller iståndsättande av förfallen byggnad samt till- stånd till reklamanordningar och förelägganden om avlägsnande av sådana anordningar.

För att ytterligare markera att djurarterna varg och järv är totalfre- dade föreslår NVK att de tas med i den uppräkning som finns i 6 5 andra stycket av djur som är undantagna från all jakt inom national- park.

NVK erinrar om att överträdelse av förbud eller annan bestämmelse i NVL ibland kan medföra betydande ekonomisk vinst för överträdaren. För att, i överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller i fråga om brott som medför vinning, göra det möjligt att förverka den med verk- samheten förbundna vinsten eller del av denna föreslår NVK att i 37 å som ett andra stycke tas in en bestämmelse om förverkande av vinst vid överträdelse av NVL.

NVK tar även upp vissa frågor om fullföljd av talan och om talerätt.

• Sida 40
•  Original

Prop. 1974: 166 40

Enligt NVK gäller den allmänna principen i NVL att talan mot förord- nanden och beslut i anledning av förordnanden, t. ex. frågan om villkor, dispenser etc., förs hos Kungl. Maj:t medan talan mot beslut som inne- fattar förelägganden förs hos kammarrätten. I överensstämmelse här- med prövas besvär i frågor om naturreservat, landskapsskydd enligt nu— varande 19 å och strandskydd hos Kungl. Maj:t medan talan mot beslut om stängselgenombrott enligt 17 &, om skyldighet att vidta åtgärder mot skada enligt 20 eller 21 & eller om skyldighet att avlägsna störande re- klamanordningar enligt 22 & förs hos kammarrätten liksom talan mot vi- tesförelägganden. Besvär mot förordnande av naturvårdsområde bör en— ligt NVK i likhet med vad som nu gäller besvär mot gällande föreskrif- ter i 19 5 till skydd för landskapsbilden föras hos Kungl. Maj:t.

Även andra skäl talar enligt NVK för att besvärsprövningen liksom hittills bör ligga hos Kungl. Maj:t. Tillämpningen av institutet får så- lunda i stor utsträckning antas komma att röra sådana lämplighetsfrågor där regeringsmakten enligt tidigare nämnda principer bör ha det avgö- rande inflytandet och som står i nära förbindelse med det allmännas in- satser på landskapsvårdens område. Som ett instrument för vården av den yttre miljön får enligt NVK institutet en viktig uppgift inom den fy- siska planeringen med nära anknytning till byggnadslagstiftningen där prövningen i sista hand ankommer på Kungl. Maj:t. För tillämpningen blir vidare förhållandet till naturreservatet av stor betydelse. Det kan förutsättas att valet i många fall kommer att stå mellan att förordna om naturvårdsområde och naturreservat. Denna fråga kan förutsättas stå i förgrunden vid de förhandlingar som skall ligga till grund för tillämp- ningen där tungan för den enskilde får vägas mot insatser från det all- männas sida. Den slutliga bedömningen kommer enligt NVK att ske i länsstyrelsens styrelse med dess demokratiska förankring. Såväl beslutets allmänna karaktär som formerna för dess tillkomst gör det därför enligt NVK mindre ägnat för prövning av domstol än av den högsta politiska makten. NVK erinrar i sammanhanget om justitieministerns uttalande i samband med införandet av lagen om allmänna förvaltningsdomstolar m. m. (prop. 1971: 30 s. 90) att det kan förutsättas att yttrande inhämtas från regeringsrätten i de fall där de föreliggande rättsfrågorna motiverar detta. Önskvärt rättsskydd för den enskilde kan enligt NVK härigenom vinnas. Med den angivna ordningen kan enligt NVK även det för be- dömningen önskvärda-sambandet mellan naturreservat och natuwårds- område bibehållas i besvärsinstansen.

Enligt 40 & sista stycket kan statens naturvårdsverk för tillvarata- gande av naturvårdens intresse föra talan mot beslut enligt NVL eller bestämmelser som meddelats med stöd av lagen. NVK anför att klago- rätten har sin största betydelse i de fall då föreskrift ändras eller upp- hävs eller tillstånd meddelas utan erforderligt beaktande av naturvårds- intresset. Det kan emellertid enligt NVK också tänkas att onödigt

• Sida 41
•  Original

Prop. 1974: 166 41

långtgående föreskrifter meddelats eller att tillstånd vägrats som medför kostnader som inte står i rimlig proportion till de naturvårdsintressen som berörs. NVK anser att den prioritering som med begränsad medels- tillgång krävs mellan insatser och projekt också i sista hand förutsätter möjlighet att överklaga ett från dessa synpunkter ej godtagbart beslut. NVK föreslår därför att naturvårdsverket får en ovillkorad talerätt mot beslut enligt NVL eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd av lagen.

3.5. Naturvårdsförvaltning

NVK upplyser att den genomfört en enkät hos domänverket, natur- vårdsverket och ett flertal andra berörda myndigheter och organisatio- ner och därvid fått ett omfattande material rörande de frågor som rör förvaltningen av mark för naturvårdsändamål. 1 enkätsvaren har enligt NVK den nuvarande ordningen kritiserats. Brist på samordning av in— satser under det centrala naturvårdsorganet, irrationell uppdelning av funktionella förvaltningsenheter med hänsyn till ägareförhållanden och allt för höga kostnader för administrationen har särskilt framhållits. I stället för den nuvarande ordningen har de tillfrågade i stor utsträckning föreslagit ett enhetligt förvaltningssystem med naturvårdsverket som centralt förvaltningsorgan, med länsstyrelsen som ansvarigt organ för den samlade naturvårdsinsatsen inom länet och med lokala förvaltare för de särskilda naturvårdsobjektcn. NVK föreslår i väsentlig över- ensstämmelse med vad sålunda föreslagits att naturvårdsverket skall vara central förvaltningsmyndighet för samtliga naturvårdsobjekt med länsstyrelserna som ansvariga organ för länen och med lokala förvaltare för de särskilda objekten. Frågor rörande förvaltningen bör enligt NVK i överensstämmelse härmed föras från de lokala förvaltarna till länssty- relsen och när det gäller frågor som kräver central bedömning från denna till naturvårdsverket. Vidare föreslår NVK bl.a. att verksamhe- ten i skötselråden byggs ut för att underlätta arbetet för länsstyrelse och lokala förvaltare.

3.6. Reservationer och särskilda yttranden

Ledamoten Lothigius kritiserar i särskilt yttrande och reservation NVK:s förslag för att det enligt hans mening på olika punkter innebär en alltför långtgående reglering där samverkan ersätts med tvång och detaljreglering. Lothigius anför vidare att tillämpningen av den före- slagna 20 5 kan skapa avsevärda svårigheter för ett rationellt bedrivet skogsbruk. I fråga om NVK:s förslag till 18 5 anser Lothigius att täkt- regleringen inte bör omfatta täkt för tillgodoseende av markinnehavares "husbehov. Vidare bör det enligt Lothigius inte vara obligatoriskt att

• Sida 42
•  Original

Prop. 1.974: 166 42

framlägga täktplan utan länsstyrelsen bör liksom f.n. kunna kräva så- dan plan när den anser det behövligt.

Ledamöterna Grebäck, Lothigius och Wirtén reserverar sig mot NVK:s förslag att talan mot beslut om naturvårdsområde skall föras hos Kungl. Maj:t och menar att sådan talan i stället skall föras i kammar- rätt. Som skäl åberopas bl. a. att frågan huruvida för ett naturvårdsom- råde meddelade föreskrifter är så ingripande att pågående markanvänd- ning avsevärt försvåras är en rättsfråga som bör avgöras av domstol.

Experten generaldirektörcn Holm belyser i särskilt yttrande kommu- nernas ställning i naturvårdsarbetet mot bakgrund av den fysiska riks— planeringen, de senaste ändringarna i byggnadslagstiftningen och BLU:s förslag. Enligt Holm kommer ansvaret för den fysiska miljöns belastning i framtiden att åvila kommunerna i än högre grad än i dag. Därför bör betydelsefulla uppgifter även inom naturvårdens område nu kunna flyt— tas över på kommunerna och den kommunala översiktsplaneringen bör utgöra grund för naturvårdsarbetet. I avvaktan på den lagstiftning som kan förväntas på grund av BLU:s betänkande föreligger enligt Holm övergångsvis behov av endast vissa begränsade ändringar i NVL. Holm ansluter sig till NVK:s förslag utom såvitt avser utformningen av 15 och 43 åå. Holm säger sig i princip godta ett generellt strandskydd såsom NVK föreslagit. Undantag bör dock göras för de fall kommunen tagit fram ett väl genomtänkt bedömningsunderlag i form av markdisposi- tionsplan eller kommunöversikt för reglering av bebyggelse inom strand- områden. Behovet av strandskyddsområden bör enligt Holm klarläggas vid de överläggningar och samråd som kontinuerligt sker mellan kom- mun och länsstyrelsen i samband med den kommunala översiktsplane- ringen. Enligt Holms mening bör som princip strandskyddsförordnande inte heller i fortsättningen gälla inom fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. För att strandskydd skall bli gällande inom fastställd plan bör enligt Holm krävas en aktiv åtgärd från länsstyrelsens sida och att samråd först sker med berörd kommun. 43 & bör enligt Holm inledas med en bestämmelse om länsstyrelses skyldighet att samråda med be- rörda kommuner vid beslut i naturvårdsärenden av vikt. Vidare bör be- fogenheten att medge undantag från förbud eller föreskrifter som med- delats enligt 19 5 andra stycket i NVK:s förslag kunna delegeras till kommun. Holm anser att delegation bör ske till kommunens byggnads- nämnd och inte som NVK föreslår till kommunen. Byggnadsnämnden är enligt Holm det enda kommunala fackorgan till vilket byggnadslag- stiftningen för att undvika byggkrångel samlat all tillståndsprövning.

4. Remissyttrandena över naturvårdskommitte'ns förslag

4.1. Allmänna synpunkter

Remissinstanserna har delade meningar beträffande flera av NVK:s förslag till ändringar i NVL.

• Sida 43
•  Original

Prop. 1974: 166 43

Naturvårdsverket ställer sig i huvudsak mycket positivt till de före- slagna lagändringarna och anser det angeläget att de genomförs så snart som möjligt. Allmänt positiva omdömen uttalas också av bl. a. länssty- relserna i Stockholms, Uppsala och Örebro län, Skid- och friluftsfräm- fundet, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska turist/öreningen och Natur-vårdsintendenternas förening. Nämnda länsstyrelser framhåller att de föreslagna ändringarna är så betydelsefulla att de inte bör anstå till dess att BLU:s principbetänkande lett fram till en ny bygglagstiftning, vilket kan dröja flera år. Även hovrätten över Skåne och Blekinge till— styrker i huvudsak förslaget.

Vattenlagstitredningen, LRF, Sveriges industriförbund och Sveriges jordägareförbund avstyrker att förslaget genomförs såvida det inte först underkastas en genomgripande omarbetning.

Skogsstyrelsen anser att förslaget i de delar det innefattar möjlighet att föreskriva restriktioner i skogsbruket inte bör bli föremål för lagstift- ning, innan 1973 års skogsutredning lagt fram förslag i fråga om de kon- sekvenser i miljövårdshänseende som nuvarande och framtida avverk- ningspolitik kan leda till. Motsvarande uppfattning uttalas av domänver- ket, länsstyrelsen i Gävleborgs län, 1973 års skogsutredning, Skogsin- dustriernas samarbetsutskott, Sveriges skogsr'igareföreningars riksför- bund och Svenska skogsarbetareförbundet.

Domänverket anför bl. a. att förslaget ger länsstyrelsen möjlighet att utfärda restriktioner som konkret innebär att skogsbruket inom bety- dande arealer kan komma att tvingas avstå från att skörda och förnya skogen vid den tid och på det sätt som är det bästa med avseende på vir- kesproduktionen. Detta står i strid med gällande skogsvårdslagstiftning. Verket hävdar att skogsbruket i regel inte medför negativa effekter på naturmiljön och hänvisar i denna fråga till rapporten Kalhyggen. En— ligt verkets uppfattning bör den av statsmakterna fastställda skogspo- litiken vara utgångspunkten för de principer efter vilka markens an- vändning för skogsproduktion skall avgöras. Kommunernas och länssty- relsernas möjligheter att själva överblicka sådana perspektiv och i sin planering medverka till att skogspolitikens mål infrias torde enligt ver- ket vara begränsade. De riktlinjer som konstitueras av de skogliga riks- perspektiven måste enligt verkets uppfattning vara bindande för den ef- terföljande planeringen, om man vill behålla en i förhållande till våra produktionsresurser samhällsekonomiskt betydelsefull skogsnäring.

I fråga om den ekologiska grundsynen på naturvårdsfrågoma ansluter sig lantbruksstyrelsen till den av NVK hävdade grundprincipen att det är viktigt att hushålla med naturtillgångar som mark och vatten vid samhällsbyggandet och att samtidigt ta erforderlig hänsyn till ekologiska samband i naturen. Även hovrätten över Skåne och Blekinge, riksrevi- sionsverket, naturvårdsverket, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Kal- mar, Malmöhus, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorr-

• Sida 44
•  Original

Prop. 1974: 166 44

lands län samt Svenska samernas riksförbund uttalar att de delar NVK:s grundsyn. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att grundsynen bör komma till positivt uttryck genom ett tillägg i 1 %.

Kritiska till NVK:s resonemang ställer sig skogsstyrelsen och domän— verket. Skogsstyrelsen menar att NVK i uttalanden om den ekologiska grundsynen är grundade mera på känslomässiga och naturromantiska värderingar än på relevant sakundcrlag. Detta har enligt styrelsen lett NVK snett i fråga om förslagen beträffande skogsbruket. Domänverket delar NVK:s uppfattning att samhällsutveeklingen skall ske inom de ra- mar som naturresurserna medger. I övrigt bygger enligt verket NVK:s ekologiska grundsyn delvis på missuppfattningar. Det finns i regel inga naturliga ekosystem. Det agrara liksom det skogliga ekosystemet är en- ligt verket en kulturprodukt som kännetecknas av sin föränderlighet med hänsyn till den tekniska utvecklingen, förändringar i efterfrågan på jordbrukets och skogsbrukets produkter och samhällsutvecklingen i öv- rigt. Naturmiljön är en föränderlig miljö som i stor utsträckning är ska- pad av människor.

I fråga om samordningen mellan de föreslagna ändringarna i NVL och BLU:s principbetänkande om byggnadslagstiftningens framtida ut- formning har olika meningar framförts av de remissinstanser som ut- talat sig i ämnet. '

Sålunda anser riksrevisionsverket det vara angeläget att NVL i den fysiska planeringen ges en sådan ställning i förhållande till en ny mark- användnings- och bygglagstiftning att naturvårdsintressena kan hävdas gentemot exploateringsintrcssen i önskvärd utsträckning. En realpröv- ning bör kunna göras vid konflikter mellan å ena sidan NVL och ML och å andra sidan exploateringsintressen av skilda slag, även om de se- nare skulle stå i överensstämmelse med gällande plan. Enligt natur- vårdsverkets mening bör regionala naturvårdsintressen tillgodoses inom ramen för NVL, medan rent lokala naturvårdsintressen i viss utsträck- ning bör kunna regleras i byggnadslagstiftningcn. Verket anser en sådan uppdelning motiverad bl. a. på grund av att NVL lägger eventuellt kost- nadsansvar på staten, under det att byggnadslagstiftningcn lägger samma ansvar på kommuner.

Å andra sidan anför planverket att det i huvudsak stöder BLU:s för— slag och förordar ett system med en obligatorisk heltäckande kommunal översiktlig planläggning som skall utgöra en sammanvägning av olika markanvändningsanspråk och som skall ligga till grund för ställningsta- ganden i frågor rörande bl. a. byggande och naturvård. Verket finner det riktigt att bestämmelser om aktiva samhällsinsatser för naturvården återfinns i NVL medan bestämmelser som huvudsakligen syftar till att säkerställa pågående markanvändning bör tas in i den av BLU före- slagna markanvändningslagen. Likaså bör man enligt verket så långt det är möjligt undvika att ett företag som innebär förändrad markanvänd_

• Sida 45
•  Original

Prop. 1974: 166 . 45

ning skall behöva prövas enligt flera olika lagstiftningssystem. Med tanke på den förnyade översyn av NVL som torde komma att aktualise— ras genom BLU:s förslag anser verket att ändringarna nu bör begränsas till de punkter där ett starkt behov föreligger och utformas så att de inte försvårar den förnyade översynen. Även länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands och Jämt- lands län anser att naturvårdsaspekterna på sikt bör integreras i ett plan- system på sätt BLU föreslår och att nu aktuell revidering bör ske med beaktande av dessa synpunkter. Svenska kommunförbundet framhåller att BLU:s förslag är det som på sikt bäst gynnar naturvårdens intressen. Med undantag för dokumenterade riksintressen torde det enligt förbun- det vara att föredra att samhällets intressen hävdas av kommunerna. Förbundet anser att härigenom vidgas också medborgarnas möjligheter till insyn och inflytande väsentligt.

I fråga om gränsdragningen mellan naturvård och areella näringar anser lantbruksstyrelsen att gällande princip bör uppehållas nämligen att näringslagstiftningen inriktas på en från ekonomiska synpunkter önsk- värd utveckling, mcdan inskränkningar från naturvårdssynpunkt i hu- vudsak regleras i natur- och miljövårdslagstiftning. NVK:s förslag inne- bär enligt styrelsen i stora delar en skärpning av naturvårdsaspekterna. Styrelsen accepterar att ambitionsnivån i fråga om naturvård är hög. Jord- och skogsbruk måste dock ges möjligheter för fortsatt lönsam pro- duktion. Styrelsen anser därför att restriktioner i fråga om jord- och skogsbrukets utvecklingsmöjligheter bör undvikas utanför vissa i fysisk planering avgränsade områden, där av uppdragna riktlinjer tydligt fram- går att andra markanspråk bör ges företräde.

Vattenlagsutredningen betonar vikten av samordning mellan NVL, BL, ML och VL så att dubbelprövning av samma företag undviks när motsvarande prövning från naturvårdssynpunkt sker i annan lagstift- ning.

4.2. Allemansrätten (1 5 första stycket)

Remissutfallet är ganska splittrat. Flertalet remissinstanser uttalar sig dock positivt för att lagstiftning sker i fråga om allemansrätten men me- nar att ämnet, varav färdselrätten bara är en del, bör bli föremål för yt— terligare utredning.

Riksrevisionsverket, planverket, länsstyrelserna i Stockholms, Öster- götlands, Jönköpings, Gotlands, Blekinge, Älvsborgs, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län och Skid- och friluftsfrämjandet tillstyr- ker att det föreslagna tillägget görs. Några av nämnda remissinstanser anser dock att den föreslagna lagtexten behöver förtydligas och att ut- trycket ”färdas” är mindre lyckat. Planverket föredrar ett tillägg ”Alle- mansrätten skall respekteras”. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att i

• Sida 46
•  Original

Prop. 1974: 166 46 lagen också bör slås fast det ansvar som följer med rätten och föreslår formuleringen ”Den som vistas i naturen skall visa hänsyn och varsam- het så att skada ej åsamkas naturen eller pågående markanvändning”. Länsstyrelsen i Gotlands län föreslår tillägget ”Att färdas fritt i naturen är en vedertagen rättighet. I sitt umgänge med naturen skall envar visa hänsyn och varsamhet”.

Lantbruksstyrelsen vill inte motsätta sig att färdselrättcn skrivs in i NVL men anser det i så fall nödvändigt att det i tillämpningsföreskrifter klargörs vad som avses med färdselrätten liksom vilka begränsningar som är nödvändiga för att den inte skall inverka negativt på naturmiljö och areella näringar. Allemansrättcns tillämpning är enligt styrelsen oklar även i fråga om allmänhetens rätt till vissa naturprodukter. Man kan t. ex. fråga sig vad som gäller för avgränsning av tomt, gårdsområde m.m.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, skogsslyrelsen, naturvårdsverket, domänverket, länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar, Hallands, Väs— ternorrlands, Gävleborgs och Västerbottens lätt, vattenlagsutredningen, LO, LRF, Skogsindustriemas samarbetsutskott, Svenska naturskydds- föreningen, Svenska samernas riksförbund, Svenska turistföreningen, Sveriges industriförbund, Sveiges skogsägareföreningars riksförbund och Jägareförbundet avstyrker det föreslagna tillägget till 1 &.

Naturvårdsverket ifrågasätter om det är lämpligt att ta upp en enda befogenhet inom allemansrätten, färdselrätten, till särskild reglering. Ett så allmänt hållet principstadgande saknar enligt verket värde och kan medföra tolkningstvister och andra svårigheter vid den praktiska till- lämpningcn. Verket anser att man inte f. n. skall införa ett stadgande som särskilt gäller den ganska kontroversiella rätten att uppehålla sig på annans mark. Innan lagstiftning sker bör enligt verket frågan belysas i en allsidig och grundlig utredning.

Liknande synpunkter framförs av övriga remissinstanser som avstyrkt det av NVK föreslagna tillägget. LO framhåller att om reglering i lag skall tillgripas, bör den föregås av ett ytterst noggrant och övertänkt ut- redningsarbete, vilket i dag inte föreligger. Risken med lagreglering är enligt LO att allemansrätten får en annan och betydligt mer restriktiv innebörd än som vi i dag upplever den. Svenska turistföreningen erinrar om att förslag har väckts i Nordiska rådet om utredning av frågan om enhetliga nordiska bestämmelser om allemansrätten. Resultatet härav bör enligt föreningen avvaktas innan lagstiftning sker.

4.3. Strandskydd 4.3.1 Generellt strandskydd (15 5 första och andra styckena)

Förslaget om införande av generellt strandskydd tillstyrks i princip av hovrätten över Skåne och Blekinge, riksrevisionsverket, riksantikva-

• Sida 47
•  Original

Prop. 1974: 166 47

rieämbeter, lantbruksstyrelsen, naturvårdsverket, Iantmäteristyrelsen, domänverket, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Gö- teborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län, LO, Svenska natur- skyddsföreningen, Svenska turistföreningen, Skid— och friluftsfrämjan- det, Sveriges fritidsfiskares riksförbund och TCO.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det bör komma till klart uttryck i lagtextens första stycke att det ankommer på länsstyrelsen att svara för den närmare avgränsningen av strandskyddsområdet.

Naturvårdsverket anser det lämpligt att verket i samband med lag- ändringen får meddela riktlinjer för tillämpningen av de nya bestäm- melserna för att problem skall undvikas vid tolkningen av begreppen in— sjö och vattendrag. Lantmäteristyrelsen är också av den uppfattningen att det för den praktiska tillämpningen behövs en precisering av vilka vattendrag som omfattas av strandskyddet för att inte helt obetydliga vattendrag skall komma att ingå. Begränsningen till ”vattendrag av be- tydenhet" bör enligt styrelsen komma till uttryck i lagtexten. Styrelsen utgår från att strandskyddet med stöd av andra stycket också skall kun- na minskas till under 100 rn. Länsstyrelsen i Kristianstads län framför liknande synpunkter. Domänverket finner det nödvändigt att länsstyrel- serna gör en skyndsam inventering för behövlig avgränsning, så att nå- gon tvekan inte skall uppstå beträffande omfattningen av strandskyddet. Länsstyrelsen i Stockholms 'län menar att förordnande om vissa områ— dens undantagande från strandskydd bör ges samtidigt med lagens ikraftträdande. Även behovet av utvidgat strandskydd bör vara klart vid denna tidpunkt. Av psykologiska skäl skulle det vara olämpligt att med- dela en rad undantag efter lagens ikraftträdande.

Tveksamma till förslagets ändamålsenlighet ställer sig länsstyrelserna i Jönköpings och Norrbottens län, Skogsindustriernas samarbetsutskotl och Svenska kommunförbundet. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att nuvarande möjlighet att utlägga provisoriskt strandskydd är tillräck- ligt i avvaktan på resultatet av BLU:s betänkande. Om generellt strand- skydd införs redan nu, bör det enligt länsstyrelsen inskränkas till att av- se sjöar och hav, varjämte bör finnas möjlighet till särskilt förordnande om strandskydd för vattendrag. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför att i länet redan finns strandskyddsförordnande på de. flesta strandpar- tier i kustområdet, längs de större älvarna och vid attraktiva områden i övrigt. Därför synes det obehövligt med generellt strandskydd beträf— fande alla små och stora vattendrag och de 47 000 sjöarna i länet. Om generellt strandskydd införs, förutsätter länsstyrelsen att med stöd av 16 & sista stycket NVL därifrån kan undantas vissa större områden i Norrbottens inland. Naturvårdsverket bör få utarbeta riktlinjer för en enhetlig och enkel tolkning av begreppet strandområde. Skogsindustrier-

• Sida 48
•  Original

Prop. 1974: 166 48

nas samarbetsutskott anser generellt strandskydd vara onödigt. Det före— faller inte minst från administrativ synpunkt lämpligare att först låta länsstyrelserna undersöka vilka ytterligare strandområden som kan be— höva förklaras för strandskyddsområde och sedan begränsa strandskyd- dets omfattning till vad som avsatts efter behovsinventering. Svenska kommunförbundet ifrågasätter behovet av generellt strandskydd men motsätter sig dock inte att det införs övergångsvis. En förutsättning bör då vara att den inte skall gälla inom område med fastställd generalplan eller stadsplan och inte heller — efter ändrad lagstiftning -— inom om- råde för vilket finns godkänd kommunplan.

Förslaget om generellt strandskydd avstyrks av vägverket, skogsstyrel- sen, planverket, länsstyrelsen i Örebro län, Industriförbundet och Skogs- arbetareförbundet. Vägverket anför att även om syftet med förslaget är gott, skulle ett generellt strandskydd skapa tveksamhet vid tolkningen av begreppen ”vattendrag” och ”insjö” och medföra orimligt omfattande och svårhanterligt dispensförfarande hos länsstyrelserna. Det skulle bli ogörligt att planera ett vägobjekt utan att komma i konflikt med strandskyddsområden. Om generellt strandskydd trots allt införs, bör det i avbidan på att BLU:s förslag om kommunöversikter och kom— munplaner genomförts begränsas till preciserade zoner. Insjöar och vat- tendrag inom sådan zon bör namnges. Skogsstyrelsen anför att eftersom strandskydd skall gälla vid varje liten vattensamling och bäck, blir syste- met mycket svårhanterligt i praktiken och medför orimliga konsekven— ser för skogsbruket med ökande uppsplittring av skogsmarkerna och onödiga driftsrestriktioner. En felbedömning av ägaren kan föranleda straff- och förverkandepåföljd. För att ge acceptabelt rättsskydd måste ett strandskydd kunna hänföras till preciserade strandområden som på ett lättbegripligt sätt kan kungöras för allmänhet och markägare. Strandskyddet bör därför enligt styrelsen begränsas till sådana strand— områden som är välbelägna och har kvalitet för bad och friluftsliv. Länsstyrelsen i Örebro län anser att det inte finns något behov av gene- rellt strandskydd när kommunerna efter nu genomförda ändringar i BL kan pröva lokaliseringen av all nybebyggelse. Om skyddet genomförs, måste minimigränsen för vattensamlingar och vattendrag anges.

4.3.2. Strandskydd inom planlagt område (15 ä' tredje stycket)

Naturvårdsverket och länsstyrelsen i Norrbottens län anser det befo- gat att strandskyddsförordnandcn i framtiden formellt också skall om- fatta planlagda områden. Eventuella negativa konsekvenser härav elimi- neras dels genom en föreslagen möjlighet enligt 43 & att delegera dis- pensrätt till kommunen, dels genom att länsstyrelsen genom föreslagen bestämmelse i 15 & tredje stycket får bemyndigande att förordna att strandområde i vissa fall inte skall omfattas av strandskydd. Även läns- styrelserna i Stockholms och Ålvsborgs län tillstyrker NVK:s förslag.

• Sida 49
•  Original

Prop. 1974: 166 49

Vägverket, planverket, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Jön- köpings, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Värmlands, Örebro, Väster- norrlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län, Svenska kont- munförbundet och LRF avstyrker förslaget i denna del. Vägverket anför att fastställande av markanvändningsplan automatiskt bör inne- bära att eventuellt andra tidigare meddelade bestämmelser upphävs. Länsstyrelserna i Uppsala och Östergötlands län anser att strandskyddet inte bör omfatta den bebyggelse som ansetts kunna tillåtas vid planlägg- ning enligt BL eller som får anses accepterad genom fastighetsbildning för bostadsändamål.

Hovrätten över Skåne och Blekinge och länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands, Kristianstads, Kopparbergs samt Gävleborgs län anser att bestämmelsen bör ha det innehållet att länsstyrelserna skall kunna för- ordna om att strandskydd skall gälla inom planområde, om så erfordras.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser i motsats till NVK att 15 a % bör behållas. Enligt hovrätten finns fortfarande ett behov av tillfälliga förordnanden med hänsyn till den föreslagna befogenheten för länssty- relsen att vid behov utvidga strandskyddsområdet och det förhållandet att nya värderingar kan komma att medföra att ytterligare områden bör

strandskyddas utöver dem som kommer i fråga i samband med lagens ikraftträdande.

4.3.3. Strandskyddets innebörd (16 5 )

Några remissinstanser anser att strandskyddet bör inriktas inte bara på att bevara allemansrätten vid stränderna utan också på att skydda naturen där. Sålunda anför naturvårdsverket att utnyttjandet av strän- derna för friluftsliv bör ske under hänsyn till botaniska, zoologiska och geologiska intressen samt till landskapsbildsintresset. Detta bör en- ligt verket komma till uttryck i lagtexten, t.ex. genom formuleringen ”För att trygga allmänhetens möjligheter till bad och-annat friluftsliv samt i övrigt skydda naturmiljön vid stränderna skall . . .". Vidare bör enligt verket bestämmelserna om strandskydd och skydd för landskaps- bilden föras samman under en gemensam rubrik-som föreslås lyda "sär— ' skilda. bestämmelser till skydd för naturmiljön med hänsyn till frilufts— liv, landskapsbild, fauna m. rn.” och uttrycket ”mark- och vattenförhål- landen” i 16 5 första stycket bytes ut mot ”naturmiljö”. Liknande syn- punkter framförs av skogsstyrelsen, länsstyrelsen i Älvsborgs län, Svens- ka naturskyddsföreningen och Svenska 'turistföreningen. _

Beträffande frågan vilka åtgärder som bör omfattas av strandkontrol- len tillstyrks förslaget iprincip av naturvårdsverket, länsstyrelsen i Kal- mar län och Svenska naturskyddsföreningen. Naturvårdsverket finner' den av NVK föreslagna skärpningen att bebyggelse eller anläggningar i princip inte skall få uppföras inom strandskyddsområde nödvändig för

4 Riksdagen 1974. ] saml. Nr 166

• Sida 50
•  Original

Prop. 1974:166 50

att de speciella naturvärden som hör samman med strandmiljön skall kunna bevaras.

Flera andra remissinstanser har framfört synpunkter i frågan. Lant- mäteristyrelsen anser det viktigt att prövningen av byggnadsföretag m.m. begränsas till vad som är motiverat med hänsyn till strandskyd- det. Om ett område redan är bebyggt och har tomts karaktär, borde viss tillbyggnad kunna prövas enbart enligt BL. Hovrätten över Skåne och Blekinge pekar på de svåra gränsdragningsproblem som uppkom- mer när man har att bestämma vad som är byggnad eller nytt ändamål. I det enskilda fallet kan det medföra ett utdraget och kostsamt pröv- ningsförfarandc och därigenom ett uttunnat skydd. Hovrätten anser det vidare olyckligt om nuvarande bestämmelse i 16 & första stycket om för- bud mot olika förberedelseåtgärder för bebyggelse tas bort. Länsstyrel- sen i Älvsborgs län avstyrker att begreppet ”ny byggnad” skall införas i stället för nu gällande ”helt ny byggnad”. Införandet av ännu ett be- grepp i en bebyggelsereglerande författning kan enligt länsstyrelsen in- nebära risk för definitionssvårigheter och förvirring. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att 16 5 första stycket i förslaget har fått för vid innebörd och endast bör avse anläggning och ingrepp som påverkar mark- och vattenförhållanden av betydelse för friluftslivet. Länsstyrel-. sen i Östergötlands län anser att bestämmelsen bör utformas så att det klart framgår att även ändring av användningssättet beträffande en byggnad omfattas av strandskyddet. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att tomtavgränsningsregeln i 16 5 andra stycket ofta inte ter sig meningsfull, särskilt vid tillstånd till uthus, tillbyggnader m. m., och att den därför inte bör vara obligatorisk. Vägverket förordar att nuvarande lagtext behålls oförändrad liksom 15 a &.

Förslaget att länsstyrelsen skall kunna meddela föreskrifter för all- mänheten inom strandskyddsområde har i allmänhet lämnats utan erin- ran av remissinstansema. Naturvårdsverket anser att länsstyrelsen bör kunna ge föreskrifter som inte endast riktar sig till allmänheten utan även till markägare och andra sakägare. Liknande synpunkter redovisas av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län. Länssty- relsen i Östergötlands län anser att bestämmelsen i fråga i stället bör tas in i den föreslagna 19 & för att vidbehov utnyttjas inom vissa natur- vårdsområden. Länsstyrelsen i Gävleborgs län avstyrker förslaget i denna del. Behövs föreskrifter kan de enligt länsstyrelsen i stället med- delas t.ex. genom förordnande om naturreservat eller naturvårdsområ- de eller genom tillämpningsbestämmelser till sjötrafikförordningen eller lokal ordningsstadga.

Enligt Iantbrukss-tyrelsen bör nu gällande undantag för anläggningar som behövs för jordbruket, skogsskötseln och renskötseln bibehållas. Jordbrukets krav på t. ex. bevattning och invallning till skydd för redan odlad mark måste enligt styrelsens uppfattning ges prioritet och undan-

• Sida 51
•  Original

Prop. 1974: 166 51

tas från förbudet. Det föreslagna obligatoriska samrådet enligt 20 & torde enligt styrelsen ändå garantera att naturvårdssynpunkterna beak— tas. Även hovrätten över Skåne och Blekinge samt domänverket anser att nuvarande generella undantag för jordbrukets och skogsskötselns an— läggningar skall behållas. F ortifikationsförvaltningen anser att försvarets anläggningar liksom hittills bör undantas från strandskyddsregleringen. De militära myndigheterna kan i lagen åläggas skyldighet att samråda med länsstyrelsen i de fall då utförande av anläggning inom strand- skyddsområde kan komma att utgöra ett väsentligt intrång i allmänhe- tens möjligheter att utnyttja området. Om strandskyddsbestämmelserna ges generell giltighet för all byggnads- och anläggningsverksamhet, bör i vart fall av lagtexten klart framgå att anläggningar som har väsentlig be— tydelse för försvaret skall anses utgöra sådana ”särskilda skäl” som mo— tiverar dispens enligt 16 & sista stycket i förslaget. Svenska samernas riksförbund anser att undantag inte blott bör göras för stängsel utan även för anläggning för rennäringens behov, t. ex. gården av olika slag och stugor.

Vattenlagsutredningen anser att samordning behövs med VL. Det är enligt utredningen inte tillfredsställande att ägaren av en vattenbyggnad som fått tillstånd av vattendomstol, varvid naturvårdssynpunkter beak- tats, skall vara tvungen att också ansöka om tillstånd till byggnaden en- ligt NVL. Utredningen föreslår därför att i 16 5 första stycket införs det tillägget att de där stadgade förbuden inte skall avse anläggning vartill tillstånd erhållits enligt VL. Liknande synpunkter framförs av länsstyrel— sen i Östergötlands län.

4.3.4. Stängselgenombrott och tillståndstvång för skylt (17 5 )

Bestämmelserna om vidgad möjlighet till stängselgenombrott enligt 17 5 första stycket tillstyrks av flertalet remissinstanser som uttalat sig i frågan. ' Förslaget om tillståndstvång för privata förbudsskyltar enligt andra stycket tillstyrks också av flertalet remissinstanser som yttrat sig i ären- det. Beträffande den föreslagna formuleringen av skyltbestämmelsen har dock åtskilliga erinringar framförts.

Vägverket, länsstyrelsen i Södermanlands län och TCO säger sig inte ha något att erinra mot de föreslagna bestämmelserna. Även naturvårds- verket tillstyrker förslaget. Endast i undantagsfall bör enligt verket byggnadsnämnd kunna. ge tillstånd enligt andra stycket, t. ex. om skade- risk föreligger. 17 å bör enligt verket kompletteras med en bestämmelse som ger byggnadsnämnd befogenhet att meddela föreläggande om att ta bort sådana skyltar som 17 & avser och för vilka tillstånd inte getts. Lik- nande synpunkter om rätt för byggnadsnämnd att i efterhand ingripa mot skylt som uppsatts utan tillstånd framförs av planverket och länssty- relsen i Kristianstads län.

• Sida 52
•  Original

Prop. 1974: 166 52

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter om det kan finnas godtagbara skäl att medge uppsättande av en förbudsskylt i sådana fall då allemansrätten är oinskränkt. Bestämmelsen bör ha det innehållet att skylt som ger en felaktig uppfattning om allmänhetens rätt eller möjlig— het att utnyttja visst område inte får finnas uppsatt. Liknande synpunk- ter framförs av länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads, Älvsborgs och Gävleborgs län, vattenlagsutredningen och Svenska naturskyddsför- eningen. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter vidare om inte frågan om skyltar med oriktigt eller vilseledande innehåll borde tas upp i vidare sammanhang, eftersom den också gäller andra rättigheter än så- dana som omfattas av allemansrätten och har naturlig anknytning till naturvården. Enligt hovrätten borde förutsättningarna för att införa en generell bestämmelse i brottsbalken närmare utredas.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser det väsentligt att praxis vid till- ståndsgivning beträffande skylt blir enhetlig inom länet och ifrågasätter om detta syfte inte nås lättare om det är länsstyrelsen i stället för bygg- nadsnämnden som får medge undantag. Även Svenska naturskyddsför- eningen anser att tillståndsgivningen bör ligga hos länsstyrelsen med möjlighet för denna att delegera beslutanderätten till kommun som be- sitter härför erforderlig kompetens.

Sveriges industriförbund anser det befogat att i lagtexten i andra stycket ange att skyltbestämmelsen inte avser varningsskyltar.

Svenska samernas riksförbund avstyrker förslaget om tillståndstvång för skylt. Förbundet anser det inte vara rimligt att samerna skall behöva utverka byggnadsnämndens tillstånd för uppsättande av skyltar som av— visar allmänheten från renkalvningsområden och från rensamlingar för kalvmärkning m. m. '

4.4. Landskapsvård

4.4.1. Täktreglering (18 5)

NVK:s förslag till utvidgning av täktregleringen till att omfatta också jord, torv eller därmed jämförliga nyttigheter tillstyrks av- de flesta re- missinstanserna. Naturvårdsverket anser den föreslagna utvidgningen av tillståndstvånget vara mycket angelägen. När det gäller täkt av torv bör samordning ske med den" torvtäktsreglering som föreslagits i en PM från industridepartementet. Lantbruksstyrelsen föreslår under åberopan- de av en framställning fån Svenska samernas riksförbund om åtgärder till skydd för renlavstillgångarna och under framhållande att renlavstäkt också kan anses som en naturvårdsfråga att också täkt av renlav skall omfattas av tillståndstvång. Styrelsen hänvisar till en inom styrelsen verkställd utredning av vilken framgår att renlavstäkt enligt allmän praxis inte kan anses omfattas av allemansrätten samt att tillfredsstäl- lande rättsligt skydd för renlavstillgångarna mot plockning endast finns

• Sida 53
•  Original

Prop. 1974: 166 53

på de marker där renskötsel får bedrivas året runt. —— Om tillstånds- tvång för matjordstäkt införs i NVL, föreslår styrelsen att nuvarande reglering av matjordstäkt i jordhåvdslagen upphävs. Även länsstyrelser— na i Västmanlands och Västernorrlands län påtalar behovet av samord- ning mellan matjordsregleringen i NVL och jordbävdslagen.

Endast en remissinstans tillstyrker oförbehållsamt NVK:s förslag att också husbehovstäkt skall vara underkastad tillståndstvång. Naturvårds— verket tillstyrker i princip tillståndstvång beträffande husbehovstäkt men anser att det endast bör gälla för upptagande av nya täkter. En precise- ring av begreppet husbehovstäkt måste enligt verkets mening göras i form av riktlinjer för tillämpningen av lagstiftningen. Lantmäteristyrel— sen, länsstyrelserna i Blekinge, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Kop- parbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län anser att en minimigräns bör uppställas för begreppet husbehovstäkt. Enligt läns- styrelsen i Värmlands län bör önskemålet att bevara vissa landskapspar- tier helt kunna tillgodoses genom tillämpning av 7 eller 19 5 NVL. Lik- nande synpunkter anförs av länsstyrelserna i Östergötlands och Jönkö- pings län samt Skogsindustriernas samarbetsutskatt och Sveriges jord- ägareförbund. Domänverket och länsstyrelsen i Hallands län anser att anmälningstvång bör införas för husbehovstäkt. Vägverket ställer sig tveksamt till förslaget om tillståndstvång för husbehovstäkt. Förslaget avstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge, lantbruksstyrelsen, plan- verket, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Malmöhus och Norrbottens län, LRF och Sveriges industriförbund.

Förslaget att också täkt inorn vattenområde skall fordra tillstånd en- ligt NVL har berörts av endast ett fåtal remissinstanser. Det tillstyrks av naturvårdsverket, domänverket och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Vattenlagsutredningen anser att sådan täkt av sten, grus och sand, inbegripet sandsugning, inom vattenområde som är av den arten att den skall prövas enligt vattenlagen, miljöskyddslagen eller lagen om konti- nentalsockeln inte bör omfattas av tillståndsplikt enligt NVL. Vid pröv— ning enligt någon av dessa lagar skall också naturvårdssynpunkter beak- tas. Sådana täktföretag inom vattenområde som inte prövas enligt någon av de nämnda lagarna bör emellertid i enlighet med NVK:s förslag om- fattas av tillståndsplikt enligt NVL. lndustriverket avstyrker NVK:s för- slag att den tillståndsprövning som f.n. ankommer på verket enligt la- gen om kontinentalsockeln skall flyttas över på länsstyrelserna medan förslaget tillstyrks av domänverket. lndustriverket åberopar som skäl för sitt avstyrkande bl.a. inom verket pågående utredningsarbete om utvinningen av sand och grus från havsområden. För att klarlägga förutsättningarna för ett från ekonomisk och miljömässig synpunkt planmässigt utnyttjande av sand- och grusförekomsterna till havs skall vid utredningen redovisas behovet av en noggrann kartering av de områden som bedöms vara av intresse från täktsynpunkt. Enligt verkets

• Sida 54
•  Original

Prop. 1974: 166 " 54

bedömande kommer sedan de nämnda förutsättningarna klarlagts en vä- sentlig ökning av täktverksamheten till havs att äga rum. Verket hänvi- sar också till justitieministerns uttalande i prop. 1966: 114 s. 60 att cent- raliseringen av tillståndsgivningen i fråga om sand-, grus- och stentäkt på allmänt vattenområde från länsstyrelserna till dåvarande kommers- kollegium borde skapa goda förutsättningar för en samlad bedömning av de problem som sammanhänger med den på senare år ökade omfatt- ningen av täktverksamheten i havsområden. Enligt verket torde behovet av en samlad bedömning av dessa frågor bli ännu större med den ökade omfattning av verksamheten som kan förutses.

Naturvårdsverket anser att gruvbrytning som sker i dagbrott bör lik— ställas med stentäkt. Skulle länsstyrelsen med stöd av naturreservatbe- stämmelserna vilja skydda en värdefull bergformation mot gruvbrytning i dagbrott eller meddela föreskrifter om viss begränsning av sådan bryt- ning kan däremot en ersättningssituation uppkomma. Denna inkonse- kvens skulle undanröjas om gruvbrytning i dagbrott inrymdes i täktbe- stämmelsen.

I fråga om NVK:s förslag om obligatorisk täktplan är remissutfallet splittrat. Förslaget tillstyrks av naturvårdsverket och länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Norr- bottens län. Naturvårdsverket anför att kraven på täktplan kan variera från fall till fall. Genom samrådsförfarande bör en exploatör få klar- gjort om tillstånd inom ett visst område över huvud taget är tänkbart. Härigenom kan enligt verket undvikas att täktplaner upprättas för fyn- digheter där täktverksamhet är otänkbar från naturvårdssynpunkt. Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter om kravet på att den som sö- ker täkttillstånd skall framlägga täktplan skall gälla generellt. I ett fler- tal fall torde det enligt länsstyrelsens mening vara tillräckligt med en mycket enkel beskrivning av den planerade täktverksamheten. Vägver- ket, LRF och länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Örebro och Västerbottens län avstyrker förslaget om obligatorisk täktplan.

I fråga om den av NVK föreslagna ändringen i 18 & sista stycket an- gående möjlighet att ompröva äldre täkter ställer sig länsstyrelsen i Gö- teborgs och Bohus län ytterst tveksam med hänsyn till dels att förslaget synes innebära en försvagning av möjligheterna, dels att gällande be- stämmelser varit i kraft endast ett år. Sveriges industriförbund anser det oacceptabelt att ge möjlighet att helt eller delvis upphäva eller ompröva meddelat täkttillstånd under eller efter den tioårsperiod som förflyter från det täkttillstånd vunnit laga kraft. Genomförande av förslaget skulle innebära en sådan osäkerhet och instabilitet från såväl planerings- som investeringssynpunkt för de många industrier som i dag regleras en- ligt naturvårdslagen och miljöskyddslagen. I sistnämnda hänseende an- för Grus- och makadamföreningen samma synpunkter.

• Sida 55
•  Original

Prop. 1974: 166 55

4.4.2. Naturvårdsområde (19 5 )

NVK:s förslag om ett nytt institut kallat naturvårdsområde splittrar remissinstanserna. Flera av de remissinstanser som i princip är positiva har erinringar på olika punkter. Det kraftigaste motståndet mot försla- get framförs av de remissinstanser som företräder skogsbrukets intres- sen. Särskilt kritiseras NVK:s uppfattning av begreppet pågående mark- användning. Många av de remissinstanser som tillstyrker förslaget ef- terlyser ytterligare möjligheter att reglera allmänhetens uppträdande inom naturvårdsområde.

Naturvårdsverket hör till de remissinstanser som tillstyrker förslaget. Enligt verkets uppfattning står förslaget helt i överensstämmelse med den nya syn på naturvården som vuxit fram under senare år. Denna syn innebär enligt verket att det inte är tillräckligt med skydd för föränd- ringar i markanvändningen utan att även aktiva vårdåtgärder är nöd- vändiga för att bevara ett visst önskvärt tillstånd i ett ekologiskt system. Principen i framtiden bör enligt verket vara att länsstyrelsen bildar na- turreservat endast för områden som kräver ett starkt skydd och relativt intensiva vårdåtgärder och/eller där tvångsåtgärder kan komma att er- fordras för uppförande av anläggningar som krävs för att tillgodose all- mänhetens behov. Naturvårdsområde å andra sidan bör i första hand bildas där det är tillräckligt att länsstyrelsen får en viss kontroll över olika verksamheters bedrivande och där vårdåtgärderna är av en typ som i allmänhet kan förenas med ett normalt jord- och skogsbruk. En- ligt verkets uppfattning bör fastighetsägare genom bestämmelser kunna hindras från att förändra markanvändningen så att naturmiljön skadas och ej tillfredsställande kan återställas. Om fastighetsägare härvid hindras från att, såsom ett led i pågående markanvändning, vidta åtgär- der som är ekonomiskt motiverade och biologiskt riktiga bör han vara berättigad till ersättning härför. Det kan enligt verket ifrågasättas, om det föreslagna institutet blir ett tillräckligt starkt medel för att genom- föra NVK:s intentioner. Naturvårdsverket delar emellertid NVK:s upp- fattning att naturvårdsområde i princip skall vara en mjukare form av förordnande än naturreservat med dess möjligheter att i sista hand ge- nom rättsliga procedurer tvångsvis säkra naturvårdens syften. Inom na- turvårdsområde bör huvudlinjen vara att få en naturvårdsanpassad in- riktning på bl. a. jord- och skogsbruk med ersättning till markägare i första hand för aktiva vårdåtgärder. Verket tillstyrker därför förslaget att upphäva 28 & naturvårdslagen. En förutsättning för detta är dock enligt verket en generös tolkning av vad som är att hänföra till ersätt- ningsgrundande vårdåtgärder. Naturvårdsverket framhåller att slutav- verkning av mogen skog i princip måste anses utgöra ett naturligt inslag i ”pågående markanvändning" beträffande skogsbruk. I enlighet med de riktlinjer som antagits i samband med statsmakternas beslut om rikspla— neringen är då ett förbud mot slutavverkning i princip förenat med er-

• Sida 56
•  Original

Prop. 1974: 166 56

sättningsrätt för markägaren, om förbudet medför att pågående markan- vändning avsevärt försvåras. Enligt verkets uppfattning kan det finnas åtskilliga omständigheter som föranleder att inte heller ett förbud mot slutavverkning är ersättningsgillt, trots att så bör vara fallet i princip. Om ett moget trädbestånd utgör endast en ringa del av en fastighets skogsbestånd, kan det ifrågasättas om ett förbud mot att avverka bestån- det medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Likaså bör det i princip inte vara förenat med ersättningsskyldighet om naturvårds- myndigheterna föreskriver t. ex. att föryngring efter slutavverkning skall ske genom ett fröträdsbestånd av viss täthet, i stället för total avverk- ning och plantering. Det förutsättes då att förhållandena är sådana att självföryngring via fröträd är en ekonomiskt försvarbar metod, om än möjligen inte den mest lönande. Detsamma gäller föreskrifter om kvar- lämnande av ridå samt uppskjuten avverkning. Verket pekar på behovet av auktoritativt uttalande om innebörden av begreppet pågående mark- användning såvitt nu är i fråga. I övrigt anser verket att institutet natur- vårdsområde skall kunna användas inte enbart i närheten av tätorter utan också på andra håll där t. ex. vårdinsatser för bevarande av ett odlingslandskap kan genomföras utan ingripande restriktioner för jord- bruk eller skogsbruk. Verkct anser att förvaltare bör kunna utses.

Lantmäteristyrelsen anser att behov föreligger av ett skyddsinstitut enligt NVK:s förslag, särskilt för områden i närheten av tätorter och all- mänt trafikerade vägar och leder. 'NVKzs förslag ger enligt styrelsen även kommunerna en smidig möjlighet att utöka sitt aktiva engagemang i naturvården. Styrelsen instämmer emellertid inte i NVK:s uppfattning av begreppet pågående markanvändning. Upptagande av byggen, an- ordnande av upplagsplatser m.m. bör enligt styrelsens mening räknas in i normalt skogsbruk. De ökade möjligheter att reglera skogsvården som följer av NVK:s, BLU:s och kalhyggesgruppens förslag gör det nödvän- digt med vägledande uttalanden till grund för bedömning av ersättnings— anspråk. Även naturvårdsverket påtalar behovet av sådana uttalanden.

Förslaget tillstyrks vidare av LO, TCO, Svenska turistföreningen, Skid- och friluftsfrämiandet samt Svenska naiurskyddsföreningen. LO framhåller dock att det inte kan uteslutas att 1973 års skogsutredning i sitt arbete kommer fram till en redovisning som kan påverka stånd— punktstagande till en ny naturvårdslagstiftning. Det är enligt LO angelä- get att den framtida skogspolitiken och skyddet för naturmiljön så långt möjligt bringas i harmoni med varandra.

Bland länsstyrelserna har förslaget om naturvårdsområde mottagits olika. Förslaget tillstyrks helt eller i huvudsak av länsstyrelserna i Stock- holms, Uppsala, Östergötlands, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bo- hus, Skaraborgs, Västmanlands, Västerbottens och Norrbottens län. De båda sistnämnda kritiserar dock NVK:s tolkning av begreppet pågående markanvändning. Länsstyrelserna [ Älvsborgs, Värmlands, Örebro och

• Sida 57
•  Original

Prop. 1974: 166 . 57

Jämtlands län anser att ersättningsrätten bör bibehållas även för det nya institutet. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att förslaget bör genomföras endast övergångsvis i avvaktan på slutligt ställningstagande till BLU:s förslag. Länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands, Kristian- stads, Malmöhus, Västernorrlands och Jämtlands län är tveksamma till förslaget. Sistnämnda länsstyrelse anser att nuvarande landskapsskydds— förordnande är mera ändamålsenligt. Förslaget avstyrks av länsstyrel- serna i Södermanlands, Kronobergs och Gävleborgs län.

Enligt länsstyrelsen i Östergötlands län skulle det nya institutet bli det ofta önskade lättare instrumentet för administration och säkerställande av landskapsvårdande insatser från det allmännas sida. Dessutom bör föreskrifter för allmänhetens uppträdande kunna utfärdas för vissa na- turvårdsområden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför att det föreslagna institutet troligtvis blir så ornständligt att genomföra att det antagligen endast skulle komma att tillämpas för mindre områden eller områden med enk— la ägarförhållanden. Eftersom föreskrifterna enligt förslaget inte kan göras så ingripande mot markägarnas vilja att pågående verksamheter försvåras torde bestämmelserna, framhåller länsstyrelsen, ofta bli inef- fektiva från naturvårdssynpunkt. Enligt länsstyrelsens mening bör över- vägas om inte förordnande bör utfärdas på samma sätt som gäller vid landskapsskyddsförordnande. I sådant förordnande bör dessutom kunna intas föreskrifter om vad allmänheten har att iaktta inom området.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser termen naturvårdsområde vara mindre lämplig, eftersom den ofta använts som samlande begrepp för alla förordnandeområden enligt NVL. Nu gällande lagstiftning synes vara mera flexibel och är därför att föredra. Länsstyrelsen föreslår att om institutet naturvårdsområde införs, skall dispensabla mera långt gående bestämmelser kunna finnas. Om naturvårdsintressena kräver att länsstyrelsen vägrar dispens från dessa mera långt gående föreskrifter, bör reservatförhandlingar inledas, varvid ersättningsbestämmelserna blir tillämpliga.

Länsstyrelsen i Hallands län anser att grundprincipen i förslaget om naturvårdsområde är värdefull. Det är dock, framhåller länsstyrelsen, angeläget att detta institut utnyttjas med urskillning och efter så långt- gående samförstånd med markägarna som möjligt. Även om vårdåtgär- derna inom naturvårdsområdena skall vara begränsade så bör de klar- läggas innan beslut fattas. Möjligheter till interimistiska förordnanden bör ges.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser meddelade förbud inom naturvårdsområde bör vara absoluta och inte medföra rätt till er- sättning med hänsyn till att de inte är avsedda att innebära mera bety- dande inskränkningar i pågående markanvändning. För naturvårdsom— råde bör dessutom finnas regler om områdets förvaltning.

• Sida 58
•  Original

Prop. 1974: 166 58

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län kan det ifrågasättas om inte svårigheten att med hänsyn till de oklara ersättningsreglerna utforma i lagens mening riktiga beslut samt fördelen med att ha tillgång till ett snabbt instrument i brådskande lägen borde medföra att den nuvarande konstruktionen av 19 & med ersättningsrätt borde bibehållas. Förslaget om skyldighet för markägaren att tåla aktiva vårdåtgärder är dock posi— tivt då det öppnar möjligheter till en aktivare och mer ändamålsenlig landskapsvård.

Lantbruksstyrelsen vill ej motsätta sig det nya institutet men framhål— ler att rationellt jord- och skogsbruk inte får försvåras inom naturvårds- område.

LRF anför att NVK dragit alltför långt gående slutsatser om möjlig- heterna att utnyttja institutet naturvårdsområde. Förslaget att institutet skall tillämpas endast när ingreppen är så ringa att markägaren skall kunna acceptera dem utan ersättningsanspråk överensstämmer dåligt med de föreslagna åtgärderna inom ramen för institutet. Enligt förbun- dets uppfattning innebär åtgärderna i regel direkta ekonomiska förluster för markägarna. Förbundet kan inte ge avkall på principen att skälig er- sättning skall utgå i sådana fall. Lämpligast synes förbundet vara att nu- varande möjligheter att lägga ut naturreservat utnyttjas. Det förefaller förbundet troligt att det föreslagna institutet kan komma att få en myc- ket vidsträckt tillämpning.

Planverket avstyrker förslaget. Verket anser att ersättningsreglema för reservat numera har så snäv utformning att man kan förutsätta att i praktiken ingen ersättning kommer att utgå om man bildar naturreser- vat i de situationer där NVK tänker sig naturvårdsområden. Planverket föreslår därför ökad användning av naturreservat. 19 & bör enligt verket bibehållas i avvaktan på resultaten av BLU:s betänkande. Även ersätt- ningsbestämmelserna i 28 & NVL föreslås kvarstå. Liknande synpunkter framförs av riksantikvarieämbetet och Svenska kommunförbundet.

Som redan nämnts har det starkaste motståndet mot NVK:s förslag i denna del kommit främst från de remissinstanser som företräder skogs- bruket. Förslaget avstyrks av skogsstyrelsen, domänverket, 1973 års skogsutredning, Skogsindustriernas santarbetsutskott, Sveriges industri- förbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Svenska skogsar— betareförbundet och Sveriges jordägareförbund.

Skogsstyrelsen är starkt kritisk mot utredningens definition av begrep— pet pågående markanvändning och anser att frågan om avsättande av skogsmark för andra ändamål än rationell skogsproduktion inte kan be- handlas fristående från de skogspolitiska aspekterna. 1.973 års skogsut- rednings arbete bör därför avvaktas. Tanken att med stöd av statliga medel kunna genom viss skötsel och andra åtgärder på ett aktivt sätt fullfölja skyddet av landskapsbilden enligt nuvarande 19 & NVL är en- ligt styrelsen i och för sig tilltalande. Detta kan anses vara en naturlig

• Sida 59
•  Original

Prop. 1974: 166 59

utveckling av nuvarande bestämmelser, där möjlighet f. 11. saknas att ge- nom insättande av åtgärder medelst statliga medel nå det grundläggande syftet med landskapsskyddsförordnandet. Med hänsyn till vad styrelsen anfört och till behovet av dispensmöjligheter och rätten till ersättning vid restriktioner som skogsbruket inte skäligen kan bära, kan enligt sty- relsen förslaget till bestämmelser om naturvårdsområden så som det framlagts inte accepteras från skoglig synpunkt. Även domänverket an- ser att skogsutredningens förslag bör avvaktas.

Enligt 1973 års skogsutredning bör frågan om skogsodling på åker- mark och frågan om omföring av lövskog till barrskog anstå tills vidare med hänsyn till att regeringen i fråga om skogsbruket och naturvården uppdragit åt Skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och statens naturvårds- verk att i samråd utarbeta förslag'till åtgärder på mark som tagits ur jordbruksproduktionen och inte nyttjas för annat särskilt ändamål. Vi- dare är genom en särskild lag om bevarande av bokskog frågan-om om- föring av bokskog till granskog löst. NVK:s uppfattning att avverkning inte ingår som ett led i användningen av skogsmark för skogsbruk är svårförståelig och strider såvitt skogsutredningen kan bedöma mot vad som uttalades i propositionen om den fysiska riksplaneringen. Att som NVK gör jämställa skogsavverkning med täktverksamhet är enligt skogs- utredningens mening felaktigt och ägnat att skapa överdrivna farhågor om skogsbruket som ett hot mot miljön. Tvärtom är det enligt utred- ningen ju så att de avverkningsmetoder som tillämpas i vårt land av sak— kunskapen allmänt anses ha övervägande positiva ekologiska effekter. När det sedan gäller hyggesplöjning anser skogsutredningen att metoden bör begränsas till de områden där den är oundgängligen nödvändig. Ut— redningen vill samtidigt betona behovet av en satsning på utveckling av nya eller modifierade metoder för sådana områden som annars inte kan användas för skogsproduktion. NVK:s förslag till ändrad lydelse av 19 % NVL är enligt skogsutredningen vagt formulerat och allmänt hållet. En vidsträckt tillämpning av bestämmelsen i överensstämmelse med NVK:s uttalanden i motiven till paragrafen kan få allvarliga konsekvenser för skogsnäringen. Ändringsförslaget avstyrks därför såvitt avser restriktio- ner i skogsbruket. Ändras paragrafen i enlighet med kommitténs förslag, bör i lagtexten klart anges att bestämmelsen endast är tillämplig ifråga om sådana åtgärder som inte innefattar hinder i pågående markanvänd- ning. Enligt skogsutredningens mening måste det emellertid vara förenat med stora svårigheter för länsstyrelsen att på förhand avgöra vad som innefattar eller inte innefattar hinder i pågående markanvändning. Lik- som f.n. gäller enligt 19 å i fråga om skyddet för landskapsbilden och för övrigt även när det gäller områden som är kvalificerade som natur- reservat borde länsstyrelsen därför endast ha att bestämma vilka åtgär- der som behövs från miljöpåverkanssynpunkt, varefter domstol avgör om dessa restriktioner utgör ett sådant avsevärt hinder i pågående mark-

• Sida 60
•  Original

Prop. 1974: 166 60

användning att ersättning bör utgå. Skogsutredningen anser avslut- ningsvis att NVK:s förslag såvitt aVser restriktioner för skogsbruket inte bör bli föremål för lagstiftning innan utredningen har hunnit behandla avverkningspolitiken. Liknande synpunkter anför Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges industriförbund, Sveriges skogsägareförening- ars riksförbund och Svenska skogsarbetareförbundet.

4.4.3. Samråd (20 5)

Även NVK:s förslag om obligatoriskt samråd med länsstyrelsen i fråga om vissa arbetsföretag splittrar remissinstansema. Även i denna fråga är det i första hand de remissinstanser som företräder skogsbru— kets intressen som är negativa.

Förslaget tillstyrks av riksantikvarieämbetet, naturvårdsverket, lant- mäteristyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Värmlands och Västerbottens län samt Svenska naturskyddsföreningen.

Naturvårdsverket finner NVK:s ändringsförslag angelägna och förut- sätter att föreskrifter skall kunna utformas så att samrådsplikt för vissa arbetsföretag kan gälla inom vissa av länsstyrelsen avgränsade områden. Motsvarande anför lantmäteristyrelsen och flera länsstyrelser. Planver- ket utgår från att samrådsplikt kan begränsas till vissa områden, som är känsliga för inverkan på naturmiljön. Länsstyrelsen i Östergötlands län förordar emellertid att ordet "bör” i paragrafens första stycke får kvarstå. Med hänsyn till de svårigheter som föreligger för allmänheten att hålla reda på olika särbestämmelser för olika områden ifrågasätter länsstyrelsen dock lämpligheten av dylika lokala föreskrifter. Länsstyrel- sen i Värmlands län anser dessutom det vara väsentligt att tillämpningen av samrådsskyldigheten inte leder till besvärande belastning för myndig- heter och näringsliv.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Kristianstads län är tveksamma till den utvidgade samrådsskyldigheten. Bl. a. anför den senare att den- samma blir betungande för länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Hallands län anser det vara utomordentligt tveksamt om en generell samrådsskyldig- het skall gälla för de av NVK angivna arbetsföretagen särskilt vad gäller skogliga åtgärder. Samrådsplikten bör därför begränsas så långt möjligt och anpassas regionalt så att länsstyrelserna kan föreskriva samråd för vissa arbetsföretag inom avgränsade områden.

LRF anför att det medför osäkerhet för markägarna både beträffande vilka typer av företag som skall omfattas av samrådet och storleken på de företag som skall ingå. Denna rättsosäkerhet måste enligt förbundet undanröjas. Det är värdefullt att strängare restriktioner nu föreslås be- träffande arbetsföretag som tidigare med myndigheternas aktiva med- verkan har kommit till stånd och som inneburit betydande miljöförstö- ring, t. ex. framdragning av kraftledningsgator och nedläggning av åker-

• Sida 61
•  Original

Prop. 1974:166 , 61

mark. Allmänt måste enligt förbundet dock understrykas att NVL inte bör få utnyttjas för att förhindra varje förändring av landskapsbilden el- ler i produktionstekniken. Lantbruksstyrelsen motsätter sig att naturvår— den ges så ingripande regleringsmöjligheter rörande areella näringar så- som föreslås. Tillämpningen av 20 å i den föreslagna formen bör be- gränsas till vissa områden och arbetsföretag där starka skäl ger vid han- den att naturvården bör prioriteras. Oftast torde tätortsnära områden och större arbetsföretag böra komma i fråga. 1973 års skogsutredning förordar i fråga om arbetsföretag inom skogsbruket att obligatoriskt samråd skall kunna föreskrivas för vissa slags företag inom geografiskt avgränsade områden. Domänverket awisar bestämt att länsstyrelsen skall bemyndigas att ensidigt föreskriva att samråd alltid skall ske för vissa slag av arbetsföretag. Däremot anser verket att" överläggningar be- träffande skogsbruket skall kunna ske beträffande vissa områden mellan företrädare för de olika skogsägarkategorierna samt länsstyrelser och kommuner med skogsvårdsstyrelserna som samordnare. Till grund här- för bör bl. a. ligga skogsbrukets. flerårsplaner. Liknande synpunkter framförs av skogsstyrelsen, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveri- ges industriförbund, Sveriges skagsägareföreningars riksförbund och Svenska skogsarbetareförbundet.

4.4.4 Förfallna byggnader (21 5)- NVK:s förslag beträffande skärpta möjligheter att ge rivningsföreläg- gande beträffande förfallen byggnad tillstyrks av naturvårdsverket, planverket, länsstyrelserna i Stockholms, Skaraborgs, Örebro och Gävle— borgs län samt Svenska naturskyddsföreningen. Riksantikvarieämbetet anser att alla frågor som rör byggnader bör regleras av byggnadslagstift- ningen. Hovrätten över Skåne ochBlekinge ifrågasätter om inte även annan anläggning än byggnad. bör omfattas av bestämmelsen. Det torde enligt hovrätten inte vara alldeles ovanligt att t. ex. anläggningar som använts för industriellt ändamål får stå kvar även sedan verksamheten upphört. LRF anför att hänsyn måste tas till orsaken till förfallet. Enligt förbundet är det en brist att NVK inte gjort klart det samband som i många fall finns mellan byggnadsförfall och gällande näringspolitik. Inom exempelvis lantbruksområdet har en stor del av byggnadsbeståna det fått förfalla, antingen därför att- ursprungsfastigheten tagits i. an- språk för rationaliseringsändamål eller genom att driften i övrigt ändrats eller lagts ner. Enligt förbundets uppfattning borde det vara naturligt att utökade möjligheter för myndigheterna att förelägga markägarna att upprusta eller ta bort byggnader kompletteras med regler om stöd till sådan verksamhet i den mån det är fråga om åtgärder utöver ordinarie eller eftersatt underhåll, som bör avgöras utifrån byggnadens funktion och innehåll.

• Sida 62
•  Original

Prop. 1974: 166 62

4.4.5 skyltar (22 5)

Förslaget till ändring i 22 & tillstyrks i större eller mindre utsträck- ning av de remissinstanser som uttalar sig i frågan, nämligen hovrätten över Skåne och Blekinge, naturvårdsverket, planverket, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kalmar, Skaraborgs och Gävleborgs län samt Svenska naturskyddsföreningen.

Naturvårdsverket anser att uppgift om vem som är ansvarig för an- bringande av viss anordning skall anges på densamma. Planverket anför att ett tillägg bör göras av innebörd att möjlighet ges att ingripa mot till- fälliga anordningar som förfular naturmiljön i väsentlig mån. Dessutom bör enligt verket gränsdragningen mot 23 & klargöras. Kravet på utsät- tande av datum anser verket vara opraktiskt. När det gäller tillfällig re- klam bör skyldighet att avlägsna anordning föreligga då den förlorat sin aktualitet. Idéaffischering kan genom tillägget i första stycket behandlas som permanent reklam. Därigenom kan enligt verket motverkas ett kringgående av bestämmelsen genom att en affisch byts ut var fjärde vecka mot en ny av samma utseende. Länsstyrelsen i Gävleborgs län an- ser att ansvaret för borttagande av utomhusreklam bör åvila den för vars räkning anbringandet skett. Svenska kommunförbundet tillstyrker att kommun får laglig rätt att på bekostnad av den som anbringat re- klamanordning avlägsna olagligt tillkommen eller kvarlämnad an— ordning för tillfällighetsreklam. Endast länsstyrelsen i Älvsborgs län av— styrker det föreslagna tillägget om tillfällighetsreklam. Enligt länsstyrel- sen innebär förslaget orimliga bevakningsuppgifter och stor risk för att det totala antalet reklamanordningar kommer att väsentligt ökas. Om NVK:s förslag antas bör dock även anges namn och adress på den som satt upp anordningen. Med hänsyn till valaffischer o.d. bör tillfällig- hetsreklam få finnas anbringad under fem veckor. Vattenlagsutred— ningen finner syftet med det föreslagna tillägget om skyldighet att av- lägsna tillfällighetsreklam vara vällovligt men ifrågasätter om stadgan- det kommer att kunna tillämpas i praktiken.

4.5. Delegation till kommun (43 5)

NVK:s förslag att vissa beslutsbefogenheter skall kunna delegeras till kommunen tillstyrks av statskontoret, RRV, naturvårdsverket, planver- ket, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Söder- manlands, Östergötlands, Jönköpings, Gotlands, Älvsborgs (dock ej be- träffande 16 5 fjärde stycket), Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Gävle- borgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, LO, Svenska kom- munförbundet och TCO.

Flera av de tillstyrkande remissinstansema, bland dem statskontoret, riksrevisionsverket, naturvårdsverket och flera länsstyrelser, framhåller dock att en förutsättning för delegation bör vara att kommunen har till-

• Sida 63
•  Original

Prop. 1974: 166 63

gång till ett representativt sammansatt naturvårdsorgan med personal som genom utbildning och erfarenhet är skickad att fullfölja den av statsmakterna fastställda naturvårdspolitiken. Länsstyrelsen i Stock- holms län anser att förutsättningen för delegation bör vara 1) att kom— munen upprättat ”kommunöversikt”, 2) att det finns "naturvårdsplan" som åtminstone täcker den egna kommunen och i tillämpliga fall när- mast angränsande kommuner samt 3) att det finns ett kommunalt natur- vårdsorgan med sakkunnig personal. Länsstyrelsen i Uppsala län menar att delegationsprincipen inte torde kunna genomföras förrän dels den kommunala översiktsplaneringen fortskridit så långt att den kan utgöra grund för naturvårdsarbetet, dels erforderlig expertis knutits till kom- munerna.

Planverket anser att delegationen även bör kunna avse 19 å och befo- genhet att meddela vitesföreläggande. Delegationen bör enligt verket avse byggnadsnämnden. I 39 & bör ”den kommunala myndighet som handhar naturvårdsfrågor” ersättas med ”byggnadsnämnden”. Ärenden enligt 22 & tredje stycket bör ankomma på hälsovårdsnämnden. En be- stämmelse bör enligt verket införas i NVL om samråd mellan länsstyrel- sen och kommunen, innan beslut fattas om bildande av naturreservat el- ler om förordnande enligt 15 eller 19 & NVL. Lantmäteristyrelsen anser att delegation också bör kunna avse tillstånd resp. medgivande till avvi- kelse från förbud enligt 18 och 19 55 i deras nuvarande lydelse samt be- fogenhet att vara samråds- och beslutsmyndighet enligt 20 &. Kommunal beslutsmyndighet bör enligt styrelsen vara byggnadsnämnden. Sist- nämnda åsikt delas av hovrätten över Skåne och Blekinge. Svenska kommunförbundet anser att delegation bör ske till byggnadsnämnden och kunna komma i fråga även beträffande tillståndsprövning enligt 19 5.

Även många länsstyrelser framför åsikter om i vilken utsträckning el- ler till vilken kommunal myndighet delegation enligt deras mening bör förekomma. Länsstyrelsen i Västerbottens län instämmer med lantmäte— ristyrelsen beträffande i vilken utsträckning delegation bör förekomma. Länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands län anser att befogen- het enligt 19 å i dess nuvarande lydelse och 20 5 skall kunna delegeras till kommun. Även länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Värmlands och Västernorrlands län anser att tillståndsprövning enligt 19 5 skall kunna delegeras till kommunen. Länsstyrelserna i Östergötlands och Jönköpings län anser att beslut enligt 17 och 21 55 bör kunna överföras direkt till kommunala myndigheter. Samma uppfattning har länsstyrel- sen i Västernorrlands Iän beträffande beslut enligt 17 &. Länsstyrelsen i . Göteborgs och Bohus län anser däremot att delegation beträffande be- slut enligt 17 5 inte bör förekomma, eftersom paragrafen rör rättsliga frågor. Länsstyrelsen i Östergötlands län menar att kommunen även bör ges möjlighet utsätta vite enligt 39 &. Länsstyrelsen i Jönköpings län an—

• Sida 64
•  Original

Prop. 1974: 166 64

ser i fråga om 16 5 att delegationsrätten bör sammankopplas med dele- gationen av beslut rörande tätbebyggelse. Beträffande 22 & sker enligt länsstyrelsen prövning ofta enligt väglagen, varför beslutsfunktionen bör ligga kvar hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att de- legation bör ske till kommunen och inte till byggnadsnämnden medan länsstyrelsen i Jämtlands län anser att byggnadsnämnden bör utöva de- legerad befogenhet.

Länsstyrelsen i Jämtlands lätt och Svenska kommunförbundet anser att paragrafen bör inledas med en bestämmelse om skyldighet för läns— styrelsen att samråda med berörda kommuner vid viktigare beslut.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser att delegationsfrågan bör anstå tills översynen av BL är klar. Svenska naturskyddsföreningen ställer sig kri- tisk till så omfattande delegationsmöjlighcter som NVK föreslår. Detta gäller särskilt beträffande dispensmöjligheterna enligt 16 & fjärde styc- ket. Strandskyddsintresset har enligt föreningen sin väsentliga betydelse just i de fall ett statligt intresse, t. ex. ett naturvårdsintresse, står mot ett kommunalt intresse. Svenska turistföreningen anser att delegation till kommun kan medföra brist på enhetlighet och ensartad bedömning av vissa dispensfrågor m. m. Hithörande frågor bör enligt föreningen över— vägas ytterligare.

. 4.6 Övriga frågor

4.6.1 Ansvar för skada på naturen (1 5 tredje stycket) Förslaget tillstyrks av lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna :" Stack- holms, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Gävleborgs län samt Svenska naturskyddsföreningen och Svenska turistföreningen. Förslaget avstyrks däremot av hovrätten över Skåne och Blekinge, skogsstyrelsen, domänverket, '-vattenlagsutredningen, skagsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges industriförbund och Sveriges skogsägareför- eningars riksförbund. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det olämpligt att utesluta uttrycket ”vid arbetsföretag eller eljest”. Den före- slagna lydelsen leder enligt hovrätten knappast tanken till arbetsföretag eller liknande utan synes snarare innebära en inte avsedd begränsning av bestämmelsens räckvidd. Domänverket anser att det om näringsverk— samhet över huvud skall kunna bedrivas är nödvändigt att ha kvar 'skä- lighetsbegreppet. Den föreslagna lydelsen strider enligt— verket mot bee stämmelsen i 3 ?; NVL, enligt vilken vid prövning av fråga'rörande na- turvård tillbörlig hänsyn skall tas till övriga allmänna och enskilda intressen som berörs av frågan. Vattenlagsutredningen anser det logiskt omöjligt att undanröja alla verkningarav en skada som inte kan und- vikas. Även om stadgandet'inte är straffsanktionerat, bör enligt vatten- lagsutredningen nuvarande skälighetsbedömning finnas kvar.

• Sida 65
•  Original

Prop. 1974: 166 65

4.6.2. Nationalparksbestämmelser m. m.

NVK:s förslag om starkare skydd för varg och järv i nationalpark (6 & andra stycket) tillstyrks av alla remissinstanser som uttalat sig i frå- gan, nämligen naturvårdsverket, länsstyrelserna i Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län, och lämnas utan erinran av Svenska samernas riks- förbund. Naturvårdsverket, länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län, Svenska naturskyddsföreningen och Svenska turistföreningen menar att i sammanhanget bör frågan om samernas särrättigheter inom natio- nalpark tas upp. Naturvårdsverket föreslår att de nuvarande undantagen utgår och att i stället erSättning får utgå i de fall pågående markanvänd- ning avsevärt försvåras. Enligt länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbot- tens län utgör samernas speciella rättigheter som sammanhänger med renskötseln ett hinder mot en god naturhushållning och en önskvärd bevakning av naturvårdsintresset. Svenska natmskyddsföreningen anser det väsentligt att förbjuda all jakt inom nationalpark. Föreningen anser att samernas intressen i nationalparkerna nödvändigtvis måste samord- nas med de oavvisliga kraven från naturvårdssynpunkt på bevarande och överlevnad av djurarter.

En ändring i 4 & NVL som ger vidgade möjligheter att använda insti- tutet nationalpark föreslås av naturvårdsverket. Detta syfte kan enligt verket nås om orden ”viss Iandskapstyp i dess naturliga tillstånd” ersätts av t. ex. ”en viss naturtyp orörd”.'Även beträffande naturreservatsbe— stämmelserna föreslår verket vissa motsvarande ändringar för att be- stämmelsen enligt verkets mening bättre skall svara mot de syften för vilka naturreservat bildas.

4.6.3 Gottgörelse för intrång [ naturvårdsintresse (12 5 andra stycket ' och 42 5 andra stycket) ' NVK:s förslag om möjlighet för länsstyrelsen att i samband med be- slut om undantag från naturreservats föreskrifter föreskriva gottgörelse för intrånget i naturvårdsintres'set (12 å andra stycket) tillstyrks i princip eller lämnas utan erinran av de remissinstanser som uttalat sig, nämligen vägverket, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, _Ålvs- borgs och Gävleborgs län, Svenska naturskyddsföreningen och Svenska ' turistföreningen. Sveriges industriförbund anser tillägget alltför diffust i sin utform-l ning. Det bör enligt förbundet i vart fall framgå att gottgörelsen skall vara ”skälig”. Förslaget om motsvarande befogenhet för länsstyrelsen i samband med tillstånd till bebyggelse, täkt eller annat arbetsföretag (42 "å andra stycket) tillstyrks av naturvårdsverket, planverket, länsstyrelserna i Ös- tergötlands, Kalmar, Älvsborgs och Västernorrlands län, Svenska natur- skyddsföreningen och Svenska turistföreningen. Naturvårdsverket anför att den föreslagna kompletteririgen till lagen 5 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 166

• Sida 66
•  Original

Prop. 1974: 166 66

är angelägen. Verket anser att NVL dessutom borde kompletteras med en bestämmelse som ger staten rätt att under vissa omständigheter lösa in mark. En sådan lösenrätt för staten borde enligt verket finnas t. ex. i de fall där staten åläggs att betala så stor intrångsersättning för in- skränkning i pågående markanvändning att fastighetens totalvärde i stort sett får anses ersatt. Svenska naturskyddsföreningen förutsätter att bestämmelsen blir tillämplig också inom naturvårdsområden enligt den föreslagna 19 5.

Vägverket anser förslaget, för vilket sannolikt lagen (1972: 350) om fornminnen stått modell, vara motiverat i och för sig. Det kan emeller— tid innebära att en väghållare drabbas hårt ekonomiskt. Bestämmelsen bör därför kompletteras med "om det är av väsentlig betydelse för na- turvården”.

4.6.4 F örverkandepåföljd (37 5 sista stycket) Förslaget tillstyrks av naturvårdsverket, planverket, länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kalmar och Värmlands län, Svenska na- turskyddsföreningen och Svenska turistfäreningen. Naturvårdsverket anser att också hus som byggts i strid mot förord— nande enligt NVL bör kunna anses som ”utbyte” av brott och kunna förklaras förverkat. Accepteras inte en sådan tolkning, bör enligt verket bestämmelsen kompletteras med orden ”eller egendom som frambragts genom sådant brott". Länsstyrelsen i Östergötlands län anser det nöd- vändigt att innebörden av bestämmelsen klarläggs närmare. Vattenlags- utredningen framhåller att det många gånger måste vara svårt att be- stämma storleken av utbytet, eftersom exploatören genom bokföringsåt- gärder kan förhindra att verksamheten framstår som vinstgivande. Det bör därför enligt utredningen övervägas, om det inte är lämpligare att vid sidan av det normala straffet för fysiska personer införa en möjlig— het till ekonomiska sanktioner mot juridiska personer. Därjämte kan man enligt utredningen tänka sig ett eventuellt vitesföreläggande för att stoppa fortsatt exploatering. Utredningen erinrar om att frågan om eko- nomiska sanktioner f.n. utreds av utredningen (Ju 1973: 11) om even- tuell reformering av det ekonomiska sanktionssystemet inom straffrät- ten. Länsstyrelsen i Jönköpings län avstyrker förslaget under motivering att en förverkandepåföljd synes alltför sträng. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller i sammanhanget att NVK inte tillräckligt belyst frågan om hur efterlevnaden av de olika be- stämmelserna i lagen skall kontrolleras och vem som i första hand skall ha ansvaret för att överträdelser beivras.

4.6.5 Talan mot förordnande om naturvårdsområde

Naturvårdsverket och länsstyrelsen i Kalmar 'län tillstyrker NVK:s förslag att talan skall föras hos Kungl. Maj:t.

• Sida 67
•  Original

Prop. 1974: 166 67

Lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs och Gotlands län, LRF och Sveriges industriförbund ansluter sig till reser- vantema i NVK och anser att besvären bör prövas av kammarrätt.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att det i fråga om förordnanden enligt den föreslagna 19 & bör ankomma på allmän dom- stol att avgöra om inskränkningarna är av sådan storlek att de skall vara ersättningsgrundande.

4.6.6 Utvidgad talerätt för naturvårdsverket Av de remissinstanser som har uttalat sig i denna fråga tillstyrker na- turvårdsverket förslaget, medan länsstyrelsen i Jämtlands län anser det onödigt att naturvårdsverket får rätt besvära sig också vid vägrade till- stånd.

4.6.7. Inlösen

Naturvårdsverket anför att en fråga som NVK inte tagit upp men som verket finner angelägen är den om rätt för staten att under vissa förutsättningar lösa mark. Enligt verket bör staten ges lösenrätt i fall där aVsevärd del av fastighets värde ersatts genom intrångsersättning.

4.6.8. Övergångsbestämmelrer

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge är det olämpligt att sådana förordnanden och tillstånd som avser skydd för landskapsbilden utan särskild prövning av länsstyrelsen skall ersättas av motsvarande lagreg— ler. Vägverket anser att fastställd arbetsplan för allmän väg inte bör omfattas av strandskydd enligt den nya lagen.

4.7. Förvaltning

NVK:s förslag till förvaltningsorganisation för naturvårdsobjekt till- styrks i huvudsak av samtliga remissinstanser som uttalar sig i frågan, nämligen statskontoret, naturvårdsverket, domänverket, skogsstyrelsen, riksantikvarieämbetet, länsstyrelserna, Svenska turistföreningen, Skid- och friluftsfrämjandet samt Svenska kommunförbundet. Dessa remiss- instanser har också i stor utsträckning anfört kompletterande synpunk- ter på frågan enligt deras mening den närmare förvaltningen bör utövas.

5. Nuvarande skogsvårdslagstiftning m. m.

5.1 Gällande bestämmelser m. rn.

Den gällande skogspolitiken fastställdes år 1948. Målet för skogspoli- tiken är att skogarnas produktionsförmåga, med hänsyn till. skogsbrukets och de träförädlande industriernas stora betydelse för näringslivet inom

• Sida 68
•  Original

Prop. 1974: 166 68

landet och för möjligheterna till handelsutbyte med andra länder, skall utnyttjas effektivt så att förutsättningar skapas för ett uppehållande och, såvitt möjligt, en utvidgning av landets skogsbruk och därmed också av de industrier som är beroende av skogen för sin råvaruförsörjning.

I skogsvårdslagen (1948: 237) regleras skogsbruket på marker som inte tillhör staten eller kyrkan. Enligt lagen skall skogsmark med därå växande skog genom utnyttjande på lämpligt sätt av markens virkes— alstrande förmåga skötas så att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinns och, såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålls (1 5). Med skogs- ' mark avses mark som är lämplig för skogsproduktion och som inte i vä- sentlig utsträckning används för annat ändamål (2 5). Uppsikt över att lagen efterlevs utövas av skogsvårdsstyrelsema och deras verksamhet övervakas av Skogsstyrelsen (4 och S 55). I fråga om avverkning skiljer lagen på utvecklingsbar och ej utvecklingsbar skog. Skog anses som ut- vecklingsbar så länge det vid lämplig skötsel måste antas bli mer lö- nande att låta den stå kvar än att avverka den omedelbart. Utvecklings— bar skog får inte utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkas på annat sätt än genom ändamålsenlig gallring (6 €). Avverkning av skog som inte är utvecklingsbar får inte på någon fastighet utan skogsvårdsstyrel- sens tillstånd ske så, att större rubbningar uppkommer i avkastningens jämnhet. Sådan skog får inte heller avverkas på sådant sätt att skogens återväxt avsevärt försvåras (7 5). Inom områden som av Kungl. Maj:t förordnats som svårföryngrade eller som skyddsskogar får avverkning inte ske utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd (26 5). Om efter avverkning inte lämnats kvar skog av sådan täthet eller beskaffenhet att den med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig, skall sådana åtgärder vidtas som fordras för att det inom skälig tid skall finnas nöj- aktig återväxt på det avverkade området (14 å).

Domänverkets förvaltning av statens skogar regleras i brev den 6 juni 1968 om effektivisering och samordning av statens skogsföretag. I detta sägs bl.a. att verksamheten skall ha en strikt ekonomisk inriktning, att skogsbruk skall bedrivas där biologiska och ekonomiska förutsättningar föreligger härför och att skogsbruket skall vara uthålligt. Med uthålligt skogsbruk menas enligt brevet att slutavverkning skall följas av åtgär- der för att inom skälig tid få nöjaktig återväxt.

Förvaltningen av kyrklig jord regleras i lagen (1970: 939) om förvalt- ning av kyrklig jord. Förvaltningen skall inriktas på att egendomens av- kastningsförrnåga tillgodogörs på ekonomiskt bästa sätt. Naturvårdens intressen skall beaktas i skälig omfattning. .

I september 1973 tillkallades särskilda sakkunniga för att utreda vissa frågor inom skogspolitiken. Enligt direktiven till de sakkunniga sägs bl. a. att den framtida skogspolitiken bör utformas så att möjlighe- ter skapas för att en långsiktig hög produktion kan vidmakthållas i skogs- industrin och därmed också en hög intensitet i det sVenska skogsbruket.

• Sida 69
•  Original

Prop. 1974: 166 69

Vidare skall de sakkunniga närmare belysa de konsekvenser i miljö- vårdshänseende som nuvarande och en framtida avverkningspolitik kan komma att leda till samt göra en bedömning av hur skogsnäringens ex- pansionsmöjligheter påverkas av kraven på rekreationsmöjligheter för allmänheten.

5.2 Skogstillståndet rn. m.

Skogens utveckling i landet följs sedan 1920-talet genom årliga, lands- omfattande taxeringar.

Den produktiva skogsmarksarealen omfattar 23,5 milj. hektar eller 57 % av landarealen. Av denna är hälften i privat ägo medan resten är fördelad lika på bolag och på det allmänna. Det totala Virkesförrådet, som till 83 % utgörs av barrträd, uppgår till 2,4 miljarder skogskubik- meter (m3sk). Virkesförrådet har sedan 1920-talet ökat med ca 700 milj. m3sk. Den årliga tillväxten har under samma tid ökat från 57 milj. m3sk till 71 milj. m3sk.

De årliga avverkningarna har ökat från ca 40 milj. m3sk i slutet av 1800-talet till 50 milj. m3sk under perioden 1910—1960. Från 1960 har avverkningarna ökat ytterligare till 77 milj. m3sk som genomsnitt de se- naste tre åren. Ca 70 % av volymen tas ut genom slutavverkning av äld— re bestånd. Andelen industrivirke har sedan början av 1900-talet ökat från 40 % till 95 %.

Skogens arealmässiga fördelning på åldersgrupper är av betydelse för möjligheterna att bedriva ett uthålligt skogsbruk. Idealtillståndet är en jämn fördelning. Kännetecknande för dagens skogar är brist på skog i åldern 40—60 år och överskott på äldre skog.

Som kalmark räknas i taxeringarna skogsmark som är helt kal eller bevuxen med plantor yngre än 3 år. Även marker med mycket glesa be- stånd och med fröträd räknas som kalmarker. Kalmarksarealens omfatt— ning har sedan 1920-talet för landet som helhet haft ungefär oförändrad omfattning, nämligen ca 1,8 milj. hektar eller 8 % av skogsmarksarea- len. I norra Norrland har den ökat från 4 % till 9 %, medan den i Gö- taland minskat från 16 % till 6 %. Av den areal som består av kalmark och plantskog lägre än 1,3 meter bildas enligt taxeringen 45 % av hyg- gen mindre än 5 hektar, 17 % av byggen mellan 5 och 9 hektar samt 38 % av byggen större än 9 hektar.

I rapporten Kalhyggen redovisas en flygbildsinventering av hygges- trakter större än 4 hektar som avverkats under de senaste 15 åren. Av denna framgår att 80 % av antalet hyggestrakter i landet är mindre än 25 hektar. Dessa motsvarar ca 40 % av hyggestraktsarealen. 25 % av arealen eller 2 % av antalet utgörs av hyggestrakter större än 100 hektar.

Den årligen slutavverkade arealen uppgår till 290 000 hektar, motsva- rande 1,2 % av skogsmarksarealen. Ca 100 000 hektar mark bereds före

• Sida 70
•  Original

Prop. 1974: 166 70

plantering eller självsådd. Av denna areal hyggesplöjs ca 8 800 hektar huvudsakligen i Norrlands inland.

Efter awerkning föryngras marken genom plantering, sådd eller självsådd från fröträd. Plantering tillämpas i större utsträckning i södra än i norra Sverige. Andelen plantering i storskogsbruket är större än i det övriga skogsbruket. Totalt planteras ca 45 % av den slutavverkade arealen. Enligt riksskogstaxeringen är 45 % av kalmarksarealen äldre än 5 år och 25 % yngre än 3 år. På de privata skogsägarnas marker är an- delen kalmark äldre än 5 år genomgående större än hos övriga skogs- ägare.

Av landets skogsmark beräknas 14 % av naturvårdsskäl omfattas av mer eller mindre omfattande restriktioner i fråga om avverkning och föryngring.

Det avverkade virket utgörs till 40 % av sågtimmer och 55 % av massaved. Virket förädlas vid sågverk, skiv-, massa- och pappersindu- strier. Exportvärdet av skogsindustriprodukter uppgår till 12,7 miljarder kr., motsvarande 75 % av skogsindustriproduktionens värde eller 24 % av landets totala exportvärde.

Antalet sysselsatta i skogsnäringen uppgår enligt nationalräkenska- perna till ca 160 000 vartill kommer ett inte obetydligt antal deltidssys- selsatta.

6. Arbetsgruppens rapport Kalhyggen

Arbetsgruppens uppgift har som nämnts varit att studera omfatt— ningen och verkningarna av kalhyggen. I fråga om kalhyggenas verk— ningar har arbetsgruppen först behandlat frågan huruvida den form av skogsbruk som kallas trakthyggesbruk -— i vilket kalhuggning ingår -—- kan anses ligga i linje med den nu gällande skogspolitiken. Därefter har gruppen gått närmare in på sådana frågor om sysselsättningen, natur- vården och allmänhetens friluftsliv som kan sägas ha anknytning till kalhuggning.

Arbetsgruppen anför att för att skogsbruket skall kunna bedrivas kon— tinuerligt med hög och jämn avkastning, måste avverkad skog ersättas med ny. I trakthyggesbruket sker denna ersättning genom kultur (plante— ring eller sådd) eller självsådd under fröträd. I kalhyggesdebatten har enligt arbetsgruppen framförts oklart formulerade önskemål som en återgång till s.k. gallringsskogsbruk. Därmed åsyftas de former av upp— repade genomhuggningar av äldre skogsbestånd som var vanliga under första delen av detta århundrade. Därvid väntas återväxten ske genom självsådd i de luckor som öppnas i skogsbestånden. Erfarenheterna har visat att sådana huggningar successivt minskar tillväxten och Virkesför- rådet i bestånden och slutligen leder till att stora arealer måste kalavver- kas på en gång.

• Sida 71
•  Original

Prop. 1974: 166 71

Mot bakgrund av det sagda konstaterar arbetsgruppen att ett inten- sivt, kontinuerligt skogsbruk i vårt land kräver planmässigt genomförda slutavverkningar och därpå följande effektiva återväxtåtgärder. Detta innebär att för den övervägande delen av landet endast trakthyggesbruk kan tillämpas. I trakthyggesbruket är ändamålsenliga gallringar av stor betydelse.

Beträffande föryngringsmetoderna i skogsbruket framhåller arbets- gruppen att självföryngring under fröträd används i alltför stor utsträck- ning, sett från produktionssynpunkt. Självföryngring tar ofta lång tid. Den ger inte sällan bestånd med lägre produktion än kulturbestånd. Därtill kommer att den i extrema höjd- och klimatlägen sällan ger god- tagbart resultat. Arbetsgruppen förordar därför en skärpning av skogs— vårdslagens bestämmelser om återväxtåtgärder och av Skogsstyrelsens tillämpningsanvisningar till dessa. Gruppen framhåller också vikten av att" skogsvårdsstyrelserna skärper kontrollen av att återväxtåtgärderna vidtas snabbt och ger godtagbart resultat. För att möjliggöra en sådan skärpning föreslår gruppen att en obligatorisk anmälningsskyldighet av alla planerade hyggen införs. En sådan anmälningsplikt gör det möjligt för skogsvårdsstyrelserna att bättre än f.n. kunna ge råd eller utfärda föreskrifter om lämplig föryngringsmetod. _

När det gäller de enskilda hyggesarealemas storlek har det hävdats att stora hyggen beror på att stora maskiner används för avverkning. Ar- betsgruppen konstaterar att mycket stora hyggen togs upp redan på 1950-talet då skogsbruksmetodema inte var mekaniserade. Mekanise— ringsgraden i avverkningarna är för övrigt inte större än 10 % enligt undersökningar som gjorts. Beräkningar visar vidare att mekaniserade avverkningar, om hänsyn tas endast till kostnaderna för själva avverk- ningen, för lönsamhet inte kräver större hyggen än mellan 5 och 20 hek- tar beroende på bl.a. virkesförrådets storlek per arealenhet. En anled- ning till att stora hyggen kommit till är att slutavverkningarna under flera år lagts ”kant i kant”. Detta har gjorts dels av planeringsskäl, dels i samband med sanering av vidsträckta områden med äldre, glesa och tidigare flera gånger genomhuggna bestånd. Upprepade genomhugg- ningar leder slutligen till att stora områden måste kalhuggas inom en relativt kort tidsrymd. Enligt arbetsgruppen bör dagens skogsskötsel- metoder om de tillämpas rätt leda till bestånd med stora virkesförråd. De ekonomiska kraven behöver därför inte medföra att de enskilda hyggena görs större i framtiden.

Arbetsgruppen uttalar den uppfattningen att mot bakgrund av den gällande skogspolitiken kan den sammanlagda kalmarksarealen i landet inte anses vara för stor. Inte heller de enskilda hyggesarealerna kan sett från skogproduktionssynpunkt anses vara för stora. Inom vissa områden har det i stället visat sig att för små hyggen leder till sämre skogspro- duktion. Större hyggen än vad som krävs för att minimera de direkta avverkningskostnaderna är dock enligt arbetsgruppen inte sällsynta.

• Sida 72
•  Original

Prop. 1974: 166 72

Sysselsättningen i skogsbruket har minskat kraftigt den senaste 15-års- perioden trots att avverkningsvolymen ökat. Härtill har bidragit rationa- lisering av främst huggningen (motorsågen), barkningcn (maskinbark- ning vid industrier) och transporterna (specialtraktorer och mindre transportavstånd). De helmekaniserade avverkningssystemen som nu- mera börjat tillämpas har ännu inte påverkat sysselsättningen i någon större utsträckning. Det har beräknats att sysselsättningen i skogsbruket under 1970-talet kommer att minska till hälften även om avverkningsvo- lymen ökas med 30 %.

Arbetsgruppen påpekar att för att skogsbruket skall ge sysselsättning inte bara nu utan också i framtiden krävs givetvis att det finns skog att avverka och att det som avverkas kan säljas. Arbetsgruppen konstaterar att ett intensivt kontinuerligt skogsbruk i vårt land kräver planmässigt genomförda slutavverkningar och därpå följande effektiva återväxtåt- gärder. Detta trakthyggesbruk, där ändamålsenliga gallringar är av stor betydelse, ger enligt arbetsgruppen den bästa produktionen på sikt i sko- gen och därmcd också den högsta sysselsättningen.

Från skogsproduktions- och sysselsättningssynpunkt är det önskvärt att öka gallringsandelen i avverkningarna. Effekten från sysselsättnings— synpunkt är dock begränsad. I en särskild studie som gäller Norrbottens län har arbetsgruppen funnit att en ökning av andelen gallring med 10 procentenheter utöver aktuell nivå ger en sysselsättningsökning med en- dast 1—2 % trots att gallringen till skillnad från viss slutavverkning inte är mekaniserad. En orsak till detta är att bristen på gallringsbar skog bc- gränsar möjligheterna att öka gallringsandelen. Denna brist är en följd av olämpliga huggningsformer under 1920-, 1930- och 1940-talen, var- igenom för litet ny skog skapades, vilket enligt arbetsgruppen troligen kommer att leda till sysselsättningsproblem om 40—50 år.

Den nya anställningsskyddslagstiftningen kommer att innebära att ökade krav måste ställas på planeringen av de anställdas sysselsättning. Detta gäller inte minst äldre och handikappad arbetskraft och arbets- kraft i glesbygden. Arbetsgruppen anser att länens skogsbruksdelegatio- ner (numera arbetsgrupper för skogsbrukets arbetsmarknadsfrågor) har en väsentlig uppgift för information och samordning samt bör kunna få ytterligare uppgifter för långsiktig planering av åtgärder för sysselsätt- ning och utbildning. Arbetsgruppen anser vidare att skogsvårdsstyrelser- nas regionala bevakning av olika skogsägares avverkningsplaner bör skärpas. Sådan bevakning kan ske bl.a. med stöd av 7 och 8 55 skogs- vårdslagen. För att bevakningen skall bli meningsfull bör den enligt gruppen dock grunda sig på avverkningsplaner från alla ägarekatego- rier. En bättre bevakning av avverkningarna har främst till syfte att motverka att avverkningarna i så hög grad koncentreras till ett arbets- kraftsområde, att underlaget för sysselsättningen inom området försäm- ras kraftigt för en längre tid.

• Sida 73
•  Original

Prop. 1974: 166 73

En kalavverkning innebär alltid en radikal förändring av landskapet. Det beror enligt arbetsgruppen på den korta tid som själva avverkningen tar i jämförelse med den tid det tar att få till stånd en avverkningsmo- ' gen skog. Arbetsgruppen erinrar om att en slutavverkning inte innebär en definitiv förändring av landskapet i likhet med t. ex. en täktverksam- het eller överdämning i samband med vattenkraftutbyggnad.

Arbetsgruppen framhåller att det i vissa fall kan vara nödvändigt att anpassa skogsbruket eller skogsbruksmetodema till andra intressen, t. ex. den rekreationssökande allmänhetens. Sådan inskränkning eller an- passning som har större omfattning eller ekonomisk betydelse för skogs- bruket bör enligt arbetsgruppen regleras i lagstiftning. Områden där sär- skilda inskränkningar kan vara aktuella är tätorternas närrekreations- områden. En grundläggande förutsättning måste vara att områden där begränsningar i skogsbruket anses nödvändiga preciseras i kommunala planer och i länsplaner. Beroende på graden av inskränkning bör enligt arbetsgruppen områdena inköpas av kommunerna eller avsättas som na- turreservat, avtal slutas mellan kommun och markägare om ersättning för särskild skötsel eller överenskommelse träffas om anpassad skötsel i linje med det hänsynstagande som föreskrivs i 1 % naturvårdslagen och inom ramen för ett rationellt skogsbruk.

Arbetsgruppen framhåller att en självklar utgångspunkt vid avverk- ningsplaneringen bör vara att man bör eftersträva att inte åstadkomma större sammanhängande kalhyggen än som kan anses nödvändigt. Ge- nom den anmälningsplikt för hyggesupptagning som arbetsgruppen för— ordar får skogsvårdsstyrelserna vetskap om vilka hyggen som planeras. Om skogsvårdsstyrelserna har anledning att anta att det från natur- vårdssynpunkt skulle uppstå för stora kalytor bör enligt arbetsgruppen länsstyrelserna underrättas härom.

De negativa intrycken på bl.a. landskapsbilden som awerkningarna gör kan mildras med relativt enkla medel." Sådana åtgärder som att lämna kvar träd eller trädridåer i anslutning till bebyggelse och på im- pediment samt utefter vägar och stränder, att anpassa hyggesgeometrin till landskapsformcn, att rensa äldre stigar från ris m.m. bör enligt ar- betsgruppen kunna vidtas inom ramen för ett rationellt skogsbruk. Som ett uttryck för detta allmänna önskemål föreslår arbetsgruppen att en allmän aktsamhetsregel vad gäller naturen skrivs in i skogsvårdslagen.

För att underlätta det samråd som avses i 20 & naturvårdslagen kan enligt arbetsgruppen det anmälningsförfarande utnyttjas som gruppen föreslagit beträffande hyggesupptagning. Detta förutsätter dock att läns- styrelserna preciserar sina önskemål om sådant samråd. Vidare bör en- ligt gruppen bestämmelserna i 20 å naturvårdslagen ändras så att de om- fattar även ändrade förutsättningar för friluftslivet och så att länsstyrel- sen kan föreskriva samråd i fråga om arbetsföretag inom närmare an- givna områden. Detta torde framför allt vara önskvärt i tätortsnära om—

• Sida 74
•  Original

Prop. 1974'. 166 74

råden. Arbetsgruppen föreslår därför att skogsvårdsstyrelserna obligato- riskt skall rapportera planerade hyggen som är större än 0,5 ha i dessa områden.

Som särskilt uppdrag har arbetsgruppen haft att studera omfattningen och effekterna av särskilt den markberedningsmetod som kallas hyg— gesplöjning. Markbercdning är ofta önskvärd och ibland nödvändig för att skapa goda utvecklingsbetingelser för frön och plantor. Årligen mark- bereds ca 100 000 ha. Från skogsproduktionssynpunkt bör denna areal utökas enligt arbetsgruppen. Hyggesplöjning, som är den mest radikala metoden, har de senaste åren utförts på något mer än 8 000 ha per år. Metoden är bäst lämpad på friska och fuktiga marker med tjock råhu- mus i extrema klimatlägen i Norrlands inland. Dessa marker brändes tidigare. Hyggesplöjning kan okritiskt använd innebära olägenheter för andra intressen, särskilt renskötselns. Arbetsgruppen anser att använd- ningen av metoden bör begränsas till de områden där inga andra alter- nativ finns. Det föreslås att då sådan plöjning planeras skogsbruket i varje enskilt fall bör söka samråd med naturvårdsmyndigheten. Vidare föreslås att skogsbruket bör åläggas att i de fall åtgärden berör de ren- skötande samernas intressen söka samråd med dessa. Genom satsning på utveckling av andra, skonsammare metoder bör skogsbruket begränsa användningen av hyggesplöjningen. Harvning är en annan relativt ny markberedningsmetod som har diskuterats. Om den används på utpräg- lat goda vinterbetesmarker för renarna, kan betet skadas. Harvning inom renens vinterbetesland bör enligt arbetsgruppen därför ske först efter samråd mellan skogsbruket och de renskötande samerna.

Awerkningarnas inverkan på renskötseln har diskuterats livligt. Sär- skilt aktuell har frågan om inverkan på vinterbetet varit. Forskning i dessa frågor pågår. Denna forskning är enligt arbetsgruppen viktig efter- som den kan underlätta det samråd mellan skogsbruket .och de renskö- tande samerna som arbetsgruppen finner angeläget. För att samrådet skall kunna förbättras ytterligare föreslås att en kartläggning och grade- ring av vinterbetesmarkerna snarast kommer till stånd. Samrådet mellan skogsbruket och de renskötande samerna föreslås intensifierat.

Forskning i olika frågor som har samband med särskilt kalhuggning har pågått länge bl. a. vid skogshögskolan. Arbetsgruppen anser att denna forskning är angelägen. Aktuella frågor som gruppen funnit sär- skilt angelägna är frågan om ytavrinningen från kalhyggen, det even- tuella sambandct mellan hyggesstorlek och utlakning av näringsämnen samt vissa växt- och djurarters specifika krav på skogsmiljö.

7. Remissyttrandena över arbetsgruppens förslag

Arbetsgruppens rapport får ett positivt bemötande av i stort sett alla remissinstanser. Enligt skagsstyrclsen bör rapporten vara av stort värde för såväl allmänheten som för fackmännen och är ett välbehövligt litte-

• Sida 75
•  Original

Prop. 1974: 166 75

raturtillskott både för den skogliga och den allmänna undervisningen. Enligt domänverket ger rapporten en sakkunnig och aktuell beskrivning av skogsbrukets förutsättningar men nedvärderar i viss mån de forsk— ningsresultat som redan firms. Skogshögskolan konstaterar att rapporten allsidigt belyser olika förhållanden kring trakthyggesbruket och ger en god sammanfattning av den praktiska och teoretiska kunskap man sedan länge har inom det aktuella området. Enligt länsstyrelsen i Västernorr- lands län ger arbetsgruppens analyser av och ställningstaganden till skogsbrukets inverkan på andra berörda intressen en balanserad och objektiv bild av rådande förhållanden och behovet av åtgärder från samhällets sida. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att rapporten kan bli till stor hjälp för vidare utredningar och vid de beslutande myndig- heternas handläggning av de behandlade frågorna. Motsvarande upp- fattning framförs av Svenska naturskyddsföreningen.

Kritik mot vissa delar av faktaredovisningcn framförs av några remiss- instanser. Lantbruksstyrelsen anser att arbetsgruppen lämnat en väldo- kumenterad redovisning som bör kunna ligga till grund för övervägande om regleringar inom skogsvårds- och naturvårdslagstiftningen men ef- terlyser dels en preciserad definition av begreppet kalhygge, dels när- mare behandling av bondeskogsbrukets problem och förutsättningar rö- rande avverkningsteknik och föryngringsåtgärder samt dess inkomstför— hållanden och arbetskraftsbehov. Enligt LRF är det en brist att bonde- skogsbrukets driftsformer inte fått en mera positiv behandling av arbets- gruppen. Förbundet pekar särskilt på att frågor om värdeproduktion och sysselsättningen i kombinerade företag och i glesbygder borde ha ta- gits upp till grundligare behandling. Svenska samernas riksförbund anser att redovisningen av förhållandet storskogsbruket/rennäringen är ytlig och missvisande. Svenska jägareförbundet finner faunafrågorna knapp- händigt belysta. Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar att de speciella problemen som finns kring skogsbruket i Skåne inte har behandlats när- mare. Svenska naturskyddsföreningen anser att arbetsgruppen i alltför hög grad utgått från skogen som råvaruproducent och inte i tillräcklig utsträckning beaktat skogens betydelse i andra sammanhang. För- eningen anser vidare att principen om ekologisk grundsyn borde kommit till klarare uttryck i rapporten.

Några remissinstanser anser att de frågor som tas upp av arbetsgrup- pen och de förslag som lämnats av naturvårdskommittén och bygglagut- redningen bör behandlas i ett sammanhang. Skogsindustriernas samar- bersutskott är av den uppfattningen att för att en tillfredsställande sam- ordning skall uppnås mellan skogspolitiken och naturvårdspolitiken är det nödvändigt att avvakta resultaten av 1973 års skogsutrednings ar- bete. Skogsstyrelsen anser att resultaten av skogsutredningens arbete bör avvaktas innan definitiv ställning tas till de av arbetsgruppens förslag som rör ändringar i skogsvårdslagen. Domänverket föreslår att rappor- ten överlämnas till skogsutredningen.

• Sida 76
•  Original

Prop. 1974: 166 76

Alla remissinstanser som yttrar sig i frågan, biträder arbetsgruppens slutsats att trakthyggesbruket är den s k 0 g 5 b r u k s f o r ni som bäst tjänar syftet med nu gällande skogspolitik. Enligt skogsstyrelsen har ar- betsgruppen på ett övertygande sätt klargjort att farhågorna för att våra skogar skall förödas genom kalhyggesbruket och att den på skogsbruket baserade sysselsättningen av den anledningen skall komma i fara är ogrundade. Svenska skogsarbetareförbundet framhåller att en återgång till ett blädnings— och plockhuggningsförfarande skulle få olyckliga kon- sekvenser både från ekonomisk, produktions- och sysselsättningssyn- punkt. Svenska jägareförbundet och Svenska naturskyddsföreningen in- stämmer i arbetsgruppens sammanfattande slutsats i fråga om lämplig skogsbruksform i vårt land.

Arbetsgruppens syn på behovet av intensifierade återväxtåtgärder delas av flera remissinstanser. Enligt skogsstyrelsen står det helt klart att ett upprätthållande eller en långsiktig ökning av skogsnäringens fram- tida produktion förutsätter intensifierade åtgärder över hela återväxtom- rådet. Liknande synpunkter framförs av 1973 års skogsutredning, Skogs- industriernas samarbetsutskott och Svenska skogsarbetareförbundet. Naturvårdsverket delar arbetsgruppens uppfattning att återväxtåtgär- derna i högre grad än hittills bör omfatta plantering. De sistnämnda re- missinstanserna biträder arbetsgruppens förslag att det bör ankomma på skogsutredningen att lämna förslag till skärpning av bestämmelserna i skogsvårdslagen om reproduktionsskyldighet. Enligt Skogsindustriernas samarbetsutskott bör utredningen behandla frågan med förtur. Länssty- relsen i Norrbottens Iän anser att skärpningen av dessa bestämmelser kan ske inom ramen för gällande bestämmelser genom ändring av till- ' lämpningsanvisningarna. Länsstyrelsen i Västernorrlands län framför liknande synpunkter.

Arbetsgruppens förslag om en skärpning av tillämpningsanvisning— arna såvitt avser den tid inom vilken åtgärder för att erhålla nöjaktig återväxt skall vara vidtagna biträds av skogsstyrelsen, naturvårdsverket, 1973 års skogsutredning och Sveriges skogsägareföreningars riksför- bund. Enligt skogsstyrelsen pågår en revidering av anvisningarna varvid denna fråga i avvaktan på skogsutredningens förslag ägnas uppmärk- samhet.

Naturvårdsverket och länsstyrelserna i Stockholms, Värmlands, Väs- ternorrlands och Norrbottens län tillstyrker oreserverat arbetsgruppens förslag att skogsägaren åläggs att anmäla alla planerade hyggen, för att skogsvårdsstyrelsernas möjligheter att bedriva återväxtkontroll därige- nom skall förbättras. Även de flesta skogsvårdsstyrelser samt Svenska naturskyddsföreningen är positiva till förslaget. Skogsstyrelsen, länssty- relsen i Västerbottens län, 1973 års skogsutredning och Svenska skogsar- betareförbundet anser att anmälan'behöver göras först i samband med avverkning eller sedan hygget tagits upp. Enligt skogsstyrelsen bör an-

• Sida 77
•  Original

Prop. 1974: 166 77

mälan göras av den som företar avverkningen. Lantbruksstyrelsen anser att anmälningsplikten bör begränsas till upptagna hyggen större än ett hektar. Domänverket anser att anmälningsplikten bör omfatta endast marker under skogsvårdslagen. Skogsindustriernas samarbetsutskott fö- reslår att kontrollen sker genom att skogsvårdsstyrelserna får rätt att in- fordra uppgifter om genomförda skogsvårdsåtgärder från en viss skogs- ägare eller visst skogsföretag. Stiftsnämnden i Växjö, LRF och Sveriges" skogsägareföreningars riksförbund motsätter sig en anmälningsplikt en- ligt arbetsgruppens förslag och stiftsnämnderna i Karlstad och Härnö- sand anser att anmälningsplikten inte bör omfatta marker som förvaltas av dem. Enligt LRF bör anmälningsplikten, om den införs, begränsas till hyggen större än 5 hektar eller möjligen i tätortsnära områden 1 hektar. Skogsstyrelsen, naturvårdsverket och länsstyrelsen i Västernorrlands län betonar behovet av att ökade personalresurser ställs till skogsvårdssty- relsemas förfogande.

Arbetsgruppens allmänna bedömning att andelen gallring i avverk- ningarna bör ökas delas av stiftsnämnden i Härnösand, länsstyrelserna i Värmlands och Västerbottens 'län, LRF, Svenska naturskyddsföreningen . och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Även domänverket ut- trycker denna uppfattning men anser att gallringens betydelse överbeto- nats vid diskussionen av framtida virkesförråd. -

Arbetsgruppen anser att markberedning i många fall är nödvändig och bör utföras i större utsträckning. Skogsstyrelsen, 1973 års skogsut- redning och Svenska skogsarbetareförbundet delar denna uppfattning. Enligt skogsutredningen är markberedning en av de åtgärder som be- hövs för att en framtida hög skogsproduktion skall erhållas.

Skogsstyrelsen, naturvårdsverket, länsstyrelserna i Värmlands, Väster- . bottens och Norrbottens 'län, 1973 års skogsutredning, LRF, Skogsin- dustriernas samarbetsutskott, Svenska skogsarbetareförbundet och Svenska jägareförbundet delar arbetsgruppens uppfattning att. hygges- plöjning bör begränsas till vissa marker i Norrlands inland. Domänverket anser att metoden bör användas även inom vissa delar av övriga Norr- land och i övre Dalarna. Enligt Svenska samernas riksförbund bör fort- satt användning av metoden stoppas i avvaktan på att ekologiska och andra konsekvenser är utforskade och befunna oskadliga. Svenska na- .- turskyddsföreningen anser att metoden helt måste överges och att skogs- . harvning tills vidare bör användas med restriktivitet. Länsstyrelserna i Värmlands och Västerbottens län, 1973 års skogsutredning och LRF är positiva till arbetsgruppens förslag att skogsbruket tar initiativ till ut- veckling av mindre radikala markberedningsmetoder.- .

Arbetsgruppen har föreslagit att skogsbruket skall söka samråd med naturvårdsmyndigheten i alla fall då hyggesplöjning planeras. Förslaget biträds av naturvårdsverket, länsstyrelserna i Västerbottens och Norr- bottens län, Svenska kommunförbundet och Svenska jägareförbundet.

• Sida 78
•  Original

Prop. 1974: 166 78

Enligt kommunförbundet bör dock samråd ske även med berörd kom- mun. Jägareförbundet anser att det föreslagna samrådsförfarandet bör fastläggas som en ovillkorlig föreskrift och efterlyser en beslutsinstans för de tillfällen då överenskommelse inte kan träffas vid samrådet. Skogsstyrelsen föreslår att skogsvårdsstyrelserna anförtros prövningen för mark under skogsvårdslagen och att hyggesplöjningen anmäls i form av planer för den närmaste framtiden. Liknande synpunkter framförs av Svenska skogsarbetareförbundet. Enligt domänverket bör samrådet ske inom ramen för 20 & naturvårdslagen och för geografiskt avgränsade områden för vilka överenskommelse träffas om de regler som skall gälla. Liknande synpunkter framförs av 1973 års skogsutredning, Skogs- industriernas samarbetsutskott och Sveriges skogsägareföreningars riks- förbund.

Arbetsgruppens förslag att skogsbruket bör åläggas att söka samråd med de renskötande samerna då en hyggesplöjning kan beröra deras in- tressen biträds av skogsstyrelsen, domänverket, länsstyrelsen i Väster- bottens län, 1973 års skogsutredning, Skogsindustriernas samarbetsut— skott, LRF och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Arbetsgrup- pens syn i övrigt på behovet av ett ytterligare utvecklat och intensifierat samråd mellan skogsbruket och de renskötande samerna delas av lant- bruksstyrelsen, skogsstyrelsen, planverket, domänverket, länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, 1973 års skogsutredning och LRF. Enligt lantbruksstyrelsen bör den samrådsgrupp som f.n. finns inom styrelsen i fortsättningen vara fristående och ledamöterna utses av rege- ringen.

I fråga om arbetsgruppens synpunkter på s y 5 s e l s ä t t 11 in g e n i skogsbruket har endast ett fåtal remissinstanser yttrat sig. Arbetsgrup- pens åsikt att några generella restriktioner i fråga om mekaniseringstakt eller avverkningsmetoder inte av sysselsättningsskäl bör rekommenderas delas av arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen i Värmlands län och Svenska skogsarbetareförbundet.

Arbetsgruppens förslag om bättre kortsiktig och långsiktig sysselsätt- ningsplanering genom bl. a. en övergripande bevakning från skogsvårds— styrelsernas sida biträds av länsstyrelserna :" Värmlands och Norrbottens län och 1973 års skogsutredning. Skogsstyrelsen anser att skogsutred- ningens förslag bör avvaktas innan ställning tas i frågan. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att skogsvårdsstyrelsen bör på lämpligt sätt och i lämplig omfattning delge länsstyrelsen och berörda kommuner översikt- liga planer om avverkningar och skogsvård. Sveriges skogsägareför- eningars riksförbund anser att bevakningen bör begränsas till större skogsarbetsgivare.

Förslaget om att större krav bör ställas på att avverkningarna fördelas någorlunda jämnt över tiden inom arbetskraftsregionema biträds av ar- betsmarknadsstyrelsen och Svenska kommunförbundet. Enligt LRF är

• Sida 79
•  Original

Prop. 1974: 166 79

det väsentligt att skogsbruket även i fortsättningen bedrivs under sådana former att det kan bidra till att upprätthålla sysselsättningen på lands— bygden och en spridd bosättning i landet. Skogsstyrelsen anser att skogs- utredningens förslag bör avvaktas innan denna fråga föranleder någon åtgärd. _ Svenska skogsarbetareförbundet påpekar att skogsarbetarnas säkerhet och arbetsmiljö är bättre vid kalawerkning än vid andra avverknings- forrner. Förbundet betonar liksom arbetsgruppen att möjligheterna att omskola äldre arbetare till exempelvis maskinförare bör förbättras.

Arbetsgruppens syn på behovet av ytterligare studier av vissa m il - jöfrågor med anknytning till skogsbrukets avverkningar delas av skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands och Jämtlands län, LRF, Skid- och friluftsfrämjandet, Svenska kommunförbundet, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska skogsarbetareförbundet och Svenska jägareförbundet. Jägareförbundet påpekar dock att även frågor om monokulturer och om skydd för boplatser och Spelplatser för fåglar bör studeras närmare. Jägareförbundet liksom naturvårdsverket på- pekar i detta sammanhang att värdefulla viltbiotoper bör i största möjliga utsträckning undantas från slutavverkning. Skogshögskolan ut- talar att de synpunkter som kommer till uttryck i rapporten i allt väsent- ligt överensstämmer med de uppfattningar man från vetenskapligt håll har inom högskolan. Svenska naturskyddsföreningen understryker att stora risker är förknippade med kalhyggesmetoden men att också bläd- ningsskogsbruket visat sig ha negativa effekter från bl. a. ekologiska syn- punkter.

Behovet av studier av skogsbrukets inverkan på renbetet bekräftas av lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, domänverket, 1973 års skogsutredning och länsstyrelsen i Västerbottens län. Lantbruksstyrelsen uppger att en— ligt dess erfarenhet kalavverkning praktiskt taget alltid inverkar negativt på renlaven. Enligt Svenska samernas riksförbund är arbetsgruppens re— dovisning av förhållandet skogsbruket/rennäringen ytlig och miss- visande.

Arbetsgruppens förslag om en kartläggning och gradering av renens vinterbetesmarker biträds av lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, domän- verket, 1973 års skogsutredning och Svenska skogsarbetareförbundet. lantbruksstyrelsen betonar att undersökningarna måste baseras på sa- mernas kunskaper och erfarenheter om renarnas beteende och renbetes- tillgångarna.

Arbetsgruppens uppfattning att landskapsvärdens och friluftslivets intressen normalt bör kunna tillgodoses inom ramen för ett rationellt skogsbruk delas av de flesta remissinstansema. Detta gäller representanter såväl för skogliga intressen som planerande och naturvårdande myndigheter och organisationer.

De remissinstanser som yttrat sig i frågan tillstyrker även arbetsgrup—

• Sida 80
•  Original

Prop. 1974: 166 80

pens förslag att en allmän aktsamhetsregel vad gäller naturen infogas i skogsvårdslagen. Endast Svenska kommunförbundet är negativt och an— sluter sig i stället till BLU:s förslag som innebär att avverkning och andra skogsbruksåtgärder inom kommunplan eller inom i kommundels- plan särskilt angivna områden inte får ske utan tillstånd av skogsvårds- styrelsen och att denna prövning skall ske enligt riktlinjer angivna i pla- nerna. Skogsstyrelsen, domänverket och Skogsindustriernas samarbets- utskott förutsätter att aktsamhetsregeln genom tillämpningsföreskrifter begränsas till sådana för skogsbruket mindre betungande hänsynsta- ganden som arbetsgruppen behandlat. Naturvårdsverket anser att ett principiellt vägledande uttalande från regering och riksdag skulle vara av stort värde beträffande omfattningen av det intrång i skogsbruket som markägaren skäligen bör tåla utan ersättning.

Behovet av att i kommunala planer och länsplaner precisera de områ- den där begränsningar i skogsbruket anses nödvändiga verifieras av flera remissinstanser bl. a. naturvårdsverket, domänverket och de stiftsnämn- der och länsstyrelser som yttrat sig över rapporten samt LRF. Enligt na- turvårdsverket måste preciseringen bygga på definierade målsättningar med avseende på naturvård och friluftsliv med inventering, analys och dokumentation i olika avseenden. Ett sådant arbete bör enligt verket ut- mynna i ett åtgärdsprogram för varje område. Domänverket betonar- vikten av kontakter på ett tidigt stadium mellan planerande. myndigheter och berörda markägare. Enligt Svenska jägareförbundet är det väsentligt att länsjaktvårdsföreningarna engageras när det gäller frågor om områ- den där begränsningar i skogsbruket avses tillämpas av hänsyn till den högre faunan. Svenska naturskyddsföreningen påpekar att all skogsmark i framtiden kan komma att behövas för både virkesproduktion, rekrea- tion och annat. Skogsbruket bör därför enligt föreningen redan i dag. generellt ta vederbörliga hänsyn till detta. '

Arbetsgruppens syn på principerna för de administrativa formerna . för begränsningar i skogsbruket delas av många remissinstanser. Endast statens planverk har avvikande uppfattning och hänvisar till de av bygg- lagutredningen skisseradeprincipema. Naturvårdsverket finner det an- geläget att samhället enligt de av arbetsgruppen- angivna principerna medverkar till att säkerställa värdefulla. naturvårds— och friluftsområden. och ge dem en målinriktad skötsel och vård. Länsstyrelsen i Malmöhus ' län anser att områden med regionala rekreationsanläggningar avsätts som naturreservat och/eller förvärvas av stat, kommun eller landsting. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att kommunernas möjligheter att få statsbidrag för förvärv av områden för närrekreation bör förbättras. Länsstyrelsen i Norrbottens 'län framhåller att staten i större grad bör ta på sig kostnaderna och vårdansvaret som blir en följd av inskränkningar i skogsbruket.

Arbetsgruppens förslag till sådan ändring av 20 .5 naturvårdslagen att

• Sida 81
•  Original

Prop. 1974: 166 81

länsstyrelsen kan föreskriva samråd i fråga om arbetsföretag inom när- mare angivna områden tillstyrks av lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, naturvårdsverket, stiftsnämnden i Växjö, länsstyrelsen i Värmlands län och Skid- och friluftsfrämjandet. Skogsindustriernas samarbetsutskott anser att förslaget bör beaktas i de fortsatta övervägandena i frågan. Domänverket anser att 20 å i nuvarande lydelse även i fortsättningen bör ligga till grund för samråd. Verket anser att avgränsningen av områ- den för samråd bör ske vid överläggningar mellan företrädare för skogs- ägare och berörda länsstyrelser och kommuner samt att överenskom— melse om regler för skogsbruket inom ett givet område bör träffas så att samråd inte skall behöva ske i varje enskilt fall.

Förslaget att alla planerade hyggen som är större än ett halvt hektar i tätorternas närhet skall anmälas till länsstyrelsen via skogsvårdsstyrelsen biträds av lantbruksstyrelsen och länsstyrelserna i Stockholms och Värmlands län. Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län kan det vara lika angeläget med denna kontroll inom fjärrekreationsområden som särskilt pekats ut i kommunala planer och länsplaner. Naturvårdsverket och Svenska kommunförbundet anser att anmälan bör ske även till be- rörd kommun. Skid- och friluftsfrämjandet anser att samråd bör ske även med lokala friluftsorganisationer. Stiftsnämnderna i Karlstad och Härnösand föreslår att anmälan skall ske direkt till länsstyrelsen. Läns- styrelsen i Malmöhus län anser att även hyggen större än tio hektar ut- anför områden med större naturvårdsvärden i länet bör omfattas av generellt tillståndstvång. Enligt Svenska naturskyddsföreningen bör rap— portering från skogsvårdsstyrelse till länsstyrelse ske mer regelmässigt än vad som föreslagits i rapporten. Skogsstyrelsen anser mot bakgrund av den föreslagna samrådsskyldigheten att anmälningsförfarandet är obehövligt. Liknande synpunkter framförs av stiftsnämnden i Växjö, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Svenska skogsarbetareförbundet och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Domänverket som inte biträder arbetsgruppens förslag i detta avseende anser att frågan bör lö— sas inom ramen för nuvarande bestämmelser i 20 ?; naturvårdslagen.

Skogsstyrelsen betonar i sitt yttrande särskilt vikten av att skogsbru- kets företrädare på ett tidigt stadium ges tillfälle att aktivt medverka vid bedömningen av aktualiserade inskränkningar i skogsbruket. Enligt sty- relsen bör denna handläggningsordning fastläggas i bindande föreskrif- ter. Skogsvårdsstyrelsernas medverkan i en allmän naturvårdsbevakning bör enligt styrelsen anges i förordningen (1960: 267) angående skogs- vårdsstyrelser. Skogshögskolan anser det väsentligt att skogsvårdsstyrel- serna ges en central roll vid handläggningen av ärenden med skoglig an— knytning.

Naturvårdsverket understryker behovet av ökad information om skogsbruksmetoder och om de hänsyn och regler som gäller för skogs-

6 Riksdagen 1974. ] saml. Nr 166

• Sida 82
•  Original

Prop. 1974: 166 82

bruket. Verket anser det vidare värdefullt att i skogsbruksplaner som på sikt bör omfatta all skogsmark redovisa den hänsyn som skall tas till na- turvårdens och friluftslivets intressen.

8. Departementschefen 8.1 Inledning

På mindre än ett århundrade har utvecklingen gett människan tidigare oanade möjligheter att bruka naturens krafter och förfoga över dess till— gångar. Industrialiseringen och befolkningsomflyttningen är i vårt land de mest framträdande yttre tecknen på den omvandling som skett. Vår tillvaro har i grunden förändrats. Den materiella standarden har ökat kraftigt. Men samtidigt har miljövärden förstörts. I dag framstår en god miljö i allt högre grad som en väsentlig del av vår totala levnadsstandard. Därför måste omtanke om miljövärdena ständigt påverka utvecklingen och bli en utgångspunkt för samhällets handlande på skilda områden.

Målet för miljöpolitiken är att skapa ett sådant samhälle för dagens och morgondagens människor att vars och ens berättigade krav på en god livsmiljö kan tillgodoses. Att ge envar en livsvänlig och livsduglig miljö är liktydigt med höjd levnadsstandard och rättvisare fördelning av våra resurser.

Planeringen av miljöpolitiken måste sättas in som ett led i en total— planering av hela samhället. Snävt ekonomiska hänsyn får inte tillåtas bli styrande för utvecklingen.

Naturen är en grundläggande del av vår miljö. Sedan urminnes tid gäller i vårt land förhållandet att naturen skall vara tillgänglig för alla. I detta ligger ett stort värde men också ett stort ansvar, i första hand för den som äger marken att vårda och sköta den på ett sådant sätt att den kan utnyttjas både av nuvarande och kommande generationer. Men det åvilar också den som utnyttjar marken för rekreation och friluftsliv att visa omsorg och hänsyn till markens känslighet. Utgångspunkten för handlandet måste vara hänsyn till naturresurser och naturmiljö. Ingen har rätt att handla på ett sådant sätt att oersättliga naturvärden förstörs. Därför måste samhällets inflytande över utnyttjandet av våra naturresur- ser stärkas. Det sker bl. a. genom lagstiftning. För att bli ett verknings- fullt medel i strävandena att åstadkomma en livsvänlig miljö åt alla mås- te lagstiftningen ständigt anpassas till aktuella förhållanden. Ett uttryck för detta är den översyn av naturvårdslagen (1964: 822) (NVL) varom förslag nn framläggs.

NVL trädde i kraft den 1 januari 1965. Lagen har gett samhället ökade möjligheter att skydda och vårda naturen. Med stöd av lagen har bl.a. betydande markområden säkrats för rekreation men också för ve- tenskapliga och kulturella ändamål. Totalt sett har ca 740 000 hektar mark avsatts som naturreservat och 615 000 hektar som nationalpark.

• Sida 83
•  Original

Prop. 1974: 166 33

Genom bestämmelser om strandskydd har större delen av rikets havs- kust belagts med restriktioner för bl. a. bebyggelse. '

För att undanröja vissa brister i det skyddssystem som lagen innehål- ler och för att anpassa lagen till de snabba förändringar i attityder och synsätt som är utmärkande för utvecklingen på miljövårdsområdet till- kallade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet den 26 februari 1.970 sakkunniga för att se över NVL. De sakkunniga antog namnet na- turvårdskommittén (NVK).

Enligt särskilda tilläggsdirektiv har de sakkunniga befriats från att pröva sådana ersättningsfrågor som föranleds av bebyggelseförbud enligt NVL. Dessa frågor fick nämligen sin lösning i samband med statsmak- ternas beslut om den fysiska riksplaneringen (prop. 1972: 111 bil. 2 och 3, CU 1972: 35, rskr 1972: 348). De härav föranledda ändringarna i NVL trädde i kraft den 1 januari 1973 och innebär bl. a. att sådana be- gränsningar i markägarens handlingsfrihet som kan föranledas av beslut enligt NVL skall grunda rätt till ersättning av staten endast om de med- för att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att mark tas i anspråk. I sammanhanget kan också nämnas att tidigare bestämmelser om ersättningsskyldighet för staten vid vägrat täkttillstånd upphävdes fr.o.m. den 1 juli 1973 (prop. 1973: 101, CU 1973: 21, rskr 1973: 219). NVK avlämnade i februari 1974 ett delbetänkande (Ds Jo 1974: 1) Na- turvård I med förslag till ändring av NVL:s bestämmelser framför allt i fråga om strandskydd och landskapsvård. Betänkandet innehåller också förslag till ny ordning i fråga om förvaltningen av mark som avsatts för naturvårdsändamål.

En inom jordbruksdepartementet tillsatt arbetsgrupp har i mars 1974 avgivit rapporten (Ds Jo 1974: 2) Kalhyggen, vari bl.a. omfattningen och verkningarna av kalhyggen diskuteras. Arbetsgruppen föreslår att vissa ändringar görs i skogsvårdslagen (1948: 237) bl. a. för att bättre tillgodose naturvårdsintresset i samband med avverkningar.

Bygglagutredningen har i sitt nyligen avgivna betänkande (SOU 1974: 21) Markanvändning och byggande lagt fram förslag till principer för en ny planlagstiftning. Förslaget är inriktat på att åstadkomma en generell prövning av alla slags förändringar i markanvändningen inom ramen för ett plansystem, där beslutsfunktionerna med vissa undantag ankommer på kommunerna.

Vid remissbehandlingen har NVK:s förslag fått ett blandat motta- gande. Naturvårdsverket, vissa länsstyrelser och de centrala naturvårds- organisationerna ställer sig i huvudsak positiva till förslagen och anser det angeläget att de genomförs så snart som möjligt och utan att man av— vaktar den nya byggnadslagstiftning som kan förväntas i en framtid med anledning av bygglagutredningens principbetänkande. Planverkct, ett an- tal länsstyrelser och Svenska kommunförbundet anser att naturvårds- aspekterna på sikt bör integreras i ett plansystem på sätt bygglagutred—

• Sida 84
•  Original

Prop. 1974: 166 84 ningen föreslår och att nu aktuell revidering bör ske med beaktande av dessa synpunkter. De remissinstanser som har anknytning till skogsnä- ringen anscr att inga ändringar i NVL som kan innebära restriktioner för skogsbruket bör göras, innan 1973 års skogsutredning lagt fram sitt be- tänkande. Några remissinstanser, bland dem LRF och Sveriges industri- förbund, avstyrker förslaget helt.

Remissutfallet i fråga om rapporten Kalhyggen är i huvudsak positivt. Svenska kommunförbundet ställer sig dock negativt till förslaget såvitt det avser införande av en allmän aktsamhetsregel i skogsvårdslagen och förordar i stället en lösning som anvisats av bygglagutredningen, innebä- rande att skogsvårdslagen kompletteras med bestämmelser att avverk- ning eller andra skogsbruksåtgärder inom i kommunal plan särskilt an- givna områden inte får ske utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen och att prövningen skall ske enligt riktlinjer som angetts i sådan plan.

Bygglagutredningens förslag innebär att även sådan kontroll av för- ändringar i markanvändningen som behövs från naturvårdssynpunkt i framtiden väsentligen skall regleras inte som nu genom NVL utan genom en markanvändnings- och byggnadslagstiftning som täcker all mark och som har tyngdpunkten i beslutssystemet förlagd till kommunerna. Den nuvarande, huvudsakligen på länsstyrelserna ankommande särskilda reg- leringen enligt NVL skulle därigenom bli överflödig såvitt avser bebyg- gelsereglering och regler till skydd för landskapsbilden. Detsamma gäl- ler huvuddelen av de ändringar i lagen som föreslagits av NVK. Bygg— lagutredningens förslag bereds f. n. i bostadsdepartementet. Ställning har emellertid ännu inte tagits till frågan om omfattningen eller inrikt— ningen av en framtida planlagstiftning. Under alla omständigheter måste man räkna med att det kommer att dröja viss tid innan lagstiftning kommer till stånd om ett nytt plansystem och avsevärt längre tid innan ett sådant kan träda i full tillämpning. En särskild naturvårdslagstift- ning för att slå vakt om oersättliga naturvärden kommer att behövas även i framtiden. Jag har därför —— efter samråd med chefen för bostadsdepar- temcntet — kommit till slutsatsen att man inte av hänsyn till framtida ändringar i planlagstiftningen bör avstå från att nu genomföra de änd- ringar i NVL som kan finnas påkallade i anledning av NVK:s förslag. Motsvarande gäller i fråga om de förslag som framlagts av nyss nämnda arbetsgrupp i rapporten Kalhyggen.

De erfarenheter från tillämpningen av NVL för vilka NVK redogjort visar enligt min mening klart att lagen nu är i behov av komplettering och anpassning till utvecklingen framför allt när det gäller bestämmel— serna om strandskydd och landskapsvård. I likhet med ett flertal remiss- instanser finner jag det angeläget att medlen att genomföra samhällets naturvårdspolitik på dessa områden stärks genom ändringar i NVL i den riktning NVK föreslagit. Förslagen i rapporten om kalhyggen, som till väsentlig del avser att skapa bättre möjligheter att tillvarata natur-

• Sida 85
•  Original

Prop. 1974: 166 ' 85

vårdens intressen inom ramen för ett rationellt skogsbruk och har visst samband med NVK:s förslag, bör tas upp samtidigt med detta. Till NVK:s förslag i fråga om förvaltningen av mark som avsatts för natur- vårdsändamål avser jag att återkomma i annat sammanhang.

Med hänsyn till att NVK:s lagförslag på landskapsvårdens område till viss del bör bedömas mot bakgrund av arbetsgruppens förslag till änd- ringar i skogsvårdslagen behandlar jag först detta senare förslag. innan jag går närmare in på NVK:s förslag till ändringar i NVL.

8.2. Skogsvårdslagen

Skogen och den på skogens produkter baserade förädlingsindustrin är av stor betydelse för vårt land. Sålunda är antalet heltidssysselsatta i skogsnäringen —— däri inbegripet massa- och pappersindustrin, Sågverks- industrin och spånskiveindustrin — ca 160 000. Till detta kommer ett inte obetydligt antal deltidssysselsatta i skogsbruket. Bruttoproduktions- värdet i nyss nämnda industrier uppgår till 20 miljarder kr., och 1973 svarade skogsindustrin för en fjärdedel av landets totala export. Det är därför ytterst angeläget att landets skogar sköts på sådant sätt att en hög och värdefull virkesproduktion uppnås. För att trygga kommande ge- nerationers tillgång till de för vår välfärd nödvändiga skogsprodukterna krävs att skogsmarkernas virkesproducerande förmåga utnyttjas på bästa sätt. Detta gäller inte minst vårt land med dess särskilda förutsättningar för produktion av högvärdigt virke. Samtidigt utgör skogen en omistlig miljötillgång, som i synnerhet i de tätbefolkade delarna av landet utnytt- jas flitigt för friluftsliv och rekreation. Skogens betydelse som rekrea- tionskälla har ökat starkt under senare tid. Allt fler människor söker sig ut i skog och mark för att få avkoppling och motion. Detta gör det nöd- vändigt att i ökad utsträckning beakta friluftslivets intressen i samband med skogsbruk. Vissa av de brukningsmetoder som i dag tillämpas har lett till konflikter mellan skogsbruket och skogens utnyttjande som rekreationskälla. Ett exempel på detta är kalhuggning av skog.

Den förut nämnda arbetsgruppen har i rapporten Kalhyggen bl. a. ta- git upp frågan i vad mån olika skogsbruksformer uppfyller målet för den skogspolitik som fastställdes av 1948 års riksdag (prop. 1948: 34, JoU 1948: 10, rskr 1948: 143). Detta mål är kort uttryckt att skogarnas vir- kesproducerande förmåga skall utnyttjas effektivt så att förutsättningar skapas för ett uppehållande och, såvitt möjligt, en utvidgning av landets skogsbruk Och därmed av de industrier som är beroende av skogen för sin råvaruförsörjning. Arbetsgruppen konstaterar efter studier av skogs- tillståndets utveckling att upprepade genomhuggningar av äldre skogs— bestånd — som ofta oegentligt kallas gallringar — successivt minskar tillväxten och virkesförrådet i bestånden och slutligen leder till att stora arealer måste kalavverkas på en gång. Arbetsgruppen anför att ett inten—

• Sida 86
•  Original

Prop. 1974: 166 35 sivt, kontinuerligt skogsbruk som är målsättningen för skogspolitiken i vårt land kräver planmässigt genomförda slutavverkningar som snabbt följs av effektiva återväxtåtgärder. Detta innebär enligt arbetsgruppen att för den övervägande delen av landet endast 5. k. trakthyggesbruk kan tillämpas. Med trakthyggesbruk avses den form av skogsbruk som karak- teriseras av att avverkningarna koncentreras till klart avgränsade, relativt stora ytor (kalhyggen) där det nya beståndet dras upp antingen genom självföryngring eller genom skogskultur. Förutom genom slutavverkning tas en del av virkesskörden ut genom en eller flera gallringar.

Mot arbetsgruppens konstaterande att trakthyggesbruket är den bästa skogsbruksformen för vårt land har ingen remissinstans haft någon erin- ran. Jag vill för egen del erinra om att skogspolitiken sedan länge haft långsiktighet och hög produktion som mål. Givetvis är det ett önskemål att resurserna i samhället utnyttjas på ett rationellt sätt. Den bästa skogsbruksformen måste därför få tillämpas.

En särskild fråga i detta sammanhang är det enskilda hyggets storlek. Enligt arbetsgruppen är stora hyggen ingen nyhet i svenskt skogsbruk och inte heller finns, som påståtts i vissa sammanhang, något starkt sam- band mellan mekaniscrad avverkning och stora hyggen. Däremot finns ett visst samband mellan avverkningens ekonomi och Virkesförrådet per arealenhet. Ju större Virkesförrådet per hektar är, desto mindre hyg- ge behöver tas upp för att kraven på ekonomi skall tillgodoses. Da- gens skogsskötselmetoder väntas leda till större virkesförråd i de fram- tida bestånden varför ökade avverkningskostnader inte behöver leda till större hyggen. Enligt arbetsgruppen är den slutavverkningsmogna sko- gen i Syd- och Mellansverige ofta väl geografiskt spridd, vilket gör att större sammanhängande hyggen inte kan uppkomma i praktiken. 1 norra Sverige finns på vissa håll stora arealer med gammal, tidigare flera gånger genomhuggcn skog med lågt virkesförråd. I dessa områden kan det bli fråga om större hyggesarealer.

Det måste enligt min mening vara en självklar utgångspunkt vid av- verkningsplaneringen att eftersträva att begränsa kalhyggenas storlek. Hyggen bör t. ex. inte i onödan läggas kant i kant eller göras större än som är erforderligt från skogsbrukssynpunkt. Inom områden som är särskilt värdefulla från naturvårdssynpunkt bör naturvårdsmyndigheterna med stöd av naturvårdslagstiftningen kunna meddela särskilda förcskrif— ter i fråga om utformningen av kalhyggena.

Arbetsgruppen tar också upp frågan om återväxtåtgärder i skogsbru- ket. Arbetsgruppen framhåller att återväxtåtgärderna behöver intensifie- ras. Det bör ske dels genom att skogskultur kommer till användning i större omfattning än självföryngring, dels genom att ökade krav ställs på att återväxtåtgärder vidtas utan dröjsmål efter slutavverkning. Arbets- gruppens uppfattning delas av flera remissinstanser. ! fråga om kravet att återväxtåtgärder vidtas så snart som möjligt framhåller skogsstyrel-

• Sida 87
•  Original

Prop. 1974: 166 _ 87

sen att en översyn av tillämpningsanvisningarna till skogsvårdslagen på- går. Genom anvisningarna kommer kravet på återväxtåtgärder att till- godoses. Jag ansluter mig till arbetsgruppens uppfattning. Kraven på att återväxtåtgärder skall vidtas så snart som möjligt efter avverkning bör skärpas. Varje års fördröjning innebär på sikt stora förluster i tillväxt och olägenheter från naturvårdssynpunkt. Enligt min mening bör det föreligga särskilda skäl för att längre tidsmellanrum mellan slutavverk- ning och åtcrväxtåtgärder än ett par år skall kunna accepteras. Jag ut- går från att skogsstyrelsens översyn av tillämpningsanvisningarna till skogsvårdslagen kommer att tillgodose dessa önskemål.

Jag är vidare av samma mening som arbetsgruppen att det behövs in- tensivare återväxtåtgärdcr efter avverkning. Ett uttryck för statsmakter- nas syn på denna fråga är det stöd till intensifierad skogsvård i norra Sverige som införts fr. o. m. innevarande budgetår (prop. 1974: 61, JoU 1974: 16, rskr 1974: 217). Plantering eller i vissa fall sådd gör det möj- ligt att använda högkvalitativt frö, vilket medför en högre volymproduk- tion. Det ankommer på 1973 års skogsutredning att lämna förslag till skärpning av återväxtbestämmelserna i skogsvårdslagen.

Arbetsgruppen föreslår obligatorisk anmälan till skogsvårdsstyrelsen av alla planerade hyggen. Enligt arbetsgruppen skulle en sådan anmälan möjliggöra en bättre rådgivnings- och kontrollverksamhet främst i fråga om återväxtåtgärder. Vidare skulle anmälningsförfarandct innebära möjligheter till bättre sysselsättningsplanering. De flesta remissinstan- serna är positiva till någon form av anmälningsförfarande. I fråga om tidpunkten för anmälan råder emellertid delade meningar bland remiss- instanserna. Naturvårdsverket, flera länsstyrelser och de flesta skogs- vårdsstyrelserna är positiva till arbetsgruppens förslag om förhandsanmä- lan. Några remissinstanser, däribland skogsstyrelsen, anser att anmälan behöver göras först i samband med avverkning eller sedan hygget tagits upp. Domänverket och ett par stiftsnämnder anser att anmälning av hyggen intebör omfatta statens och kyrkans skogsmarker. LRF motsät- ter sig en anmälningsplikt med hänvisning till att Skogsvårdsstyrelsernas resurser i första hand bör "användas för en intensifiering av skogsvården. Om sådan anmälningsplikt införs, bör den enligt LRF ivart fall begrän- sas till hyggen som är större än fem hektar.

Jag delar arbetsgruppens uppfattning att det från såväl skogsvårds- som arbetsmarknads- och miljöskyddssynpunkt finns ett behov av att avverkningar anmäls till skogsvårdsstyrelserna. Jag ansluter mig också till förslaget att anmälan skall göras i god tid i förväg innan avverk- . ning företas och att anmälningsskyldigheten skall omfatta alla skogs- ägare. En förutsättning för att Skogsvårdsstyrelsernas rådgivning i åter- växtfrågor skall bli effektiv är sålunda att avverkningen intc redan har ägt rum. Vidare förutsätter det samrådsförfarande i naturvårdsfrågor som jag kommer att behandla i ett följande avsnitt att anmälan görs i

• Sida 88
•  Original

Prop. 1.974: 166 88

förväg. Det är enligt min mening inte heller tillfredsställande att som några remissinstanser föreslår begränsa anmälningarna till hyggen större än fem hektar. Av arbetsgruppens redovisning framgår att hälften av kalmarksarealen utgörs av hyggen som är mindre än fem hektar. Av denna areal är enligt redovisningen närmare 40 % äldre än fem år. Det innebär med andra ord att det under en period av minst fem år efter av- verkningen inte har åstadkommits någon tillfredsställande föryngring på dessa marker. Redan detta förhållande är enligt min mening skäl nog för att låta anmälningsförfarandet omfatta alla hyggen. Det ankommer på Kungl. Maj:t att besluta i dessa frågor.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört förordar jag att i skogsvårdslagen i avsnittet om avverkning tas in en bestämmelse om skyldighet för markägare att enligt bestämmelser som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer underrätta skogsvårdsstyrelsen om avverkning som skall äga rum på hans mark. Närmare bestämmelser om tidpunkten för anmälan och hur skyldigheten skall fullgöras bör det an- komma på skogsstyrelsen att meddela. För större markägare bör an- mälningsskyldigheten kunna fullgöras i form av en redovisning av planer för framtida avverkning vilka bör följas upp genom definitiv anmälan i god tid innan åtgärden påbörjas. Skogsstyrelsen bör också kunna medge undantag från anmälningsskyldighet i vissa fall, t.ex. i fråga om be- ståndsvårdande gallring. Motsvarande anmälningsskyldighet bör gälla för kyrkans mark och för mark under domänverkets förvaltning. Som arbetsgruppen framhållit kommer den föreslagna anmälningsskyldighe- ten dessutom att underlätta den långsiktiga planeringen av sysselsättning och utbildning inom skogsbruket. Enligt min mening är det angeläget att förbättra planeringen av sysselsättningen för de anställda i skogsbru- ket.

Det merarbete som kommer att uppstå vid skogsvårdsstyrelserna i samband med anmälningsförfarandet kommer enligt min uppfattning inte att bli mer omfattande än att dessa kommer att klara det med bc- fintliga resurser.

Arbetsgruppens syn på den form av markberedning som kallas hyg- gesplöjning delas av de allra flesta remissinstanserna. För egen del anser jag att tiden nu är inne för någon form av reglering av hyggesplöjningen som f. n. på det hela taget är okontrollerad. Ett totalförbud mot all hyg- gesplöjning skulle enligt min mening föra för långt. Däremot är det motiverat att verksamheten underkastas kontroll. Härvid måste en nog- grann avvägning göras mellan å ena sidan intresset av fortsatt skogs- bruk och å andra sidan rennäringens och naturvårdens intressen. En så- dan avvägning måste göras innan avverkning skett på det aktuella om— rådet. Frågan om hur kontrollen av hyggesplöjningen närmare bör ut- formas återkommer jag till i anslutning till mina förslag till ändring av 20 % NVL.

Jag vill sedan ta upp vissa frågor som berör förhållandet mellan

• Sida 89
•  Original

Prop. 1974: 166 39 skogsvårdslagstiftningen och naturvårdslagstiftningen. Av Sveriges land- areal är 57 % produktiv skogsmark. Enligt arbetsgruppen omfattas upp- skattningsvis ca 14 % av denna skogsmark av sådana restriktioner i fråga om avverkning och föryngring som är föranledda av naturvårdsintres- sena. Arbetsgruppen påpekar att större krav ställs på områden för fritids- utnyttjande i tätorternas närhet än i avlägsna områden. Önskemål finns om att rekreationsområdena skall vara lättillgängliga, omväxlande och estetiskt tilltalande. .

Arbetsgruppen påpekar vidare att det oftast är möjligt att med enkla medel inom ramen för ett rationellt skogsbruk vidta åtgärder som till- fredsställer den rekreationssökande allmänhetens krav. Samtidigt fram- hålls att en ändamålsenlig skötsel av våra skogar enligt skogsvårdslagens föreskrifter allmänt sett bättre tjänar friluftslivets och landskapsvärdens intressen än ingen vård alls. Arbetsgruppen ger i sin rapport flera exem— pel på åtgärder som innebär ett hänsynstagande till naturvården och som kan vidtas inom ramen för ett rationellt skogsbruk. Samtliga remissin- stanser ställer sig positiva till arbetsgruppens synpunkter i dessa delar. Från lagteknisk synpunkt gör arbetsgruppen en klar avgränsning mellan sådana restriktioner i skogsbruket som är av större omfattning och därför har ekonomisk betydelse för skogsbruket och sådana restriktioner som kan inordnas i ett rationellt bedrivet skogsbruk. Beträffande de förra restriktionerna anser arbetsgruppen att de bör regleras i natur- vårdslagstiftningen, medan de senare bör ses som normala inslag i skogsbruket jämförbara med t. ex. återväxtåtgärder och därför bör komma till uttryck i skogsvårdslagstiftningen. De remissinstanser som uttalar sig i denna fråga ansluter sig till förslaget.

Jag vill framhålla nödvändigheten av att våra skogar även i framtiden kan utnyttjas både för skogsbruk och friluftsliv. Detta kräver ett ömse- sidigt hänsynstagande. Det är nödvändigt att i skogsbruket ta hänsyn till naturvårdens krav. Insikten härom har vuxit under senare år. Som ett uttryck för denna inställning och som ett understrykande av de krav som av hänsyn till naturvården under alla omständigheter bör gälla inom skogsbruket —— vare sig det är fråga om skogsmark som är särskilt värdefull från naturvårdssynpunkt eller inte — bör i skogsvårdslagen som allmän princip slås fast att skogsbruket är skyldigt att ta hänsyn till naturvårdens intressen. Bestämmelsen bör tas in i 1 % skogsvårdslagen som innehåller de allmänna riktlinjerna för skogsbrukets bedrivande. Exempel på sådana åtgärder är att vid slutavverkning lämna kvar en— staka träd, trädgrupper eller trädridåer i omedelbar anslutning till bebyggelse, på allmänt frekventerade rastplatser, på mindre holmar och vid sjöar och vattendrag eller i anslutning till natursköna vycr nära vägar, att anpassa hyggesgeometrin till terrängens form, att se till att vissa stigar är framkomliga, att undvika slutavverkning på myr— och bergimpediment och i myrkantcr, att spara boträd samt att undvika

• Sida 90
•  Original

Prop. 1974: 166 90

kalavverkning utan kvarlämnande av ”fröträd" i nära anslutning till bebyggelse. De åtgärder av hänsyn till naturmiljön som jag nu nämnt och därmed jämförliga åtgärder bör således i fortsättningen ingå som ett normalt led i skogsdriften. Skogsstyrelsen avses få i uppdrag att efter samråd med naturvårdsverket utfärda utförliga anvisningar om vilka dessa åtgärder är och vad de närmare innebär. Vidare avses skogsvårds- styrelserna få i uppdrag att medverka till att åtgärderna genomförs.

Nu föreslagna restriktioner i skogsbruket, som avses få sin grund i skogsvårdslagen, bör gälla all skogsmark. Det innebär bl. a. att dessa re- striktioner av naturvårdsmyndighcterna kan läggas till grund för deras bedömningar och betraktas som minimikrav som under alla omständig- heter måste uppfyllas. Samtidigt förutsätts att naturvårdsmyndigheterna med stöd av naturvårdslagstiftningen meddelar andra eller strängare föreskrifter när skogsmarken är särskilt värdefull från naturvårdssyn- punkt och samhället med hänsyn därtill behöver ha omedelbar kontroll över skogsdriften i området från nämnda synpunkt. Jag kommer att i det följande närmare uppehålla mig vid sådana fall då det av hänsyn till naturmiljön kan vara påkallat med särskilda restriktioner i skogsbruket.

8.3. Naturvårdslagen

8.3.1. Allmän hänsyn till naturen

NVK framhåller att samhällsutvecklingen bör ges en långsiktig inrikt- ning i linje med vad som från ekologiska utgångspunkter ter sig ratio— nellt i ett längre perspektiv. Natur- och miljövårdsaspekterna har fått ökad betydelse inom alla former av samhällsplaneringen, och plane- ringen för natur- och miljövård har i allt högre grad integrerats i sam- hällets fysiska. ekonomiska och sociala planering. Enligt miljöskydds- lagen (1969: 387) gäller sålunda som allmän princip att verksamhet, som är förbunden med särskild risk för skada eller störning för omgivningen, endast får ske efter tillstånd av myndighet och i enlighet med av myn- dighet meddelade föreskrifter. På motsvarande sätt har genom lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor införts en produktkontroll omfattande alla kemiska varor som kan befaras medföra hälsofara eller skadlig inverkan på miljön.

NVK påpekar att i fråga om markanvändningen och dispositionen av våra naturresurser markerar de senaste årens ändringar i byggnadslag- stiftningen och NVL en motsvarande skärpning och ett ökat inflytande för det allmänna. Riksdagens ställningstagande utgår här från principen att det är det allmänna som skall ha det yttersta inflytandet i frågor om markanvändningen och utnyttjandet av naturresurserna. Ställningsta- gandet medför att sådana förfaranden skall underkastas den kontroll som behövs. Det förutsätter också att med tillstånd till viss verksamhet eller visst nyttjande kan förbindas de villkor som behövs för att skada eller olägenhet inte skall uppstå.

• Sida 91
•  Original

Prop. 1974: 166 91

NVK framhåller att dess förslag ligger i linje med den redovisade ut- vecklingen inom lagstiftningen under senare år. Det bygger på den eko- logiska grundsynen. Frågorna om naturen som en grundläggande del av vår livsmiljö ges därför central betydelse, och skyddet får ett vidare syfte än att endast ge tillträde till markområden eller hindra ingrepp till skada för landskapsbilden eller att tillgodose begränsade vetenskapliga eller kulturella ändamål.

etta grundläggande synsätt förutsätter enligt NVK att vårt hand- lande sker med beaktande av vad hänsynen till naturresurser och natur- miljö kräver och att handlingar och verksamheter i strid mot dessa hän- syn i princip inte är tillåtliga. Allmänt bör enligt kommittén gälla att en naturresurs som tas i anspråk skall tillgodogöras på ett från naturvårds- synpunkt rimligt sätt. I överensstämmelse med detta synsätt föreslår kom- mittén bl. a. en skärpning av den allmänna regeln i 1 & om skyldighet att undvika skada på naturen i samband med arbetsföretag samt slopande av det i vissa lagrum (18, 20 och 21 åå) upptagna villkorct att ingripande av naturvårdsskäl inte får vara oskäligt betungande. I samma syfte före- slår kommittén vidare bestämmelser om att den som genom undantag från föreskrifter för naturreservat eller i annat sammanhang får tillstånd till bebyggelse, täkt eller annat arbetsföretag skall kunna åläggas att be- kosta särskild undersökning av det berörda området eller på annat sätt gottgöra intrånget i naturvårdsintresset.

Kommitténs allmänna syn på naturvårdens uppgifter och dess förslag till vissa därtill anslutande lagändringar har godtagits eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan. De remissin- stanser som företräder skogsnäringen ställer sig dock negativa till kom- mitténs allmänna resonemang i ifrågavarande hänseende och avstyrker förslagen beträffande den allmänna hänsynsregeln och ingripande enligt 20 &. Domänverket och skogsstyrelsen framhåller att vår nuvarande miljö i stor utsträckning är en kulturprodukt. Verken betonar vidare i likhet med vissa andra remissinstanser som kritiserar kommitténs förslag att en skälighetsbedömning alltid måste ske.

Jag kan helt ansluta mig till kommitténs uppfattning att" beaktande av natur- och miljövårdsintressen måste ingå som ett nödvändigt led i all verksamhet som avser utnyttjande av naturresurser. Detta gäller själv- fallet även i fråga om ingrepp i landskapsområden som påtagligt fått sin prägel av människans åtgärder. Det får numera anses vara en allmänt accepterad uppfattning att en markägare inte har frihet att använda sin egendom på ett sätt som skulle vara till skada för andra människor och för samhället i dess helhet (prop. 1973: 101, CU 1973: 21, rskr 1973: 219; prop. 1974: 73, JoU 1.974: 18, rskr 1974: 240). Jag anser det natur— ligt att den skärpning i samhällets inställning härvidlag som inträtt un- der de tio år som förflutit sedan NVL:s tillkomst får komma till ut- tryck i lagtexten i huvudsak på det sätt NVK föreslagit. De föreslagna

• Sida 92
•  Original

Prop. 1974: 166 92

ändringarna utesluter självfallet inte att i det enskilda fallet en avvägning mellan naturvårdsintresset och motstående allmänna eller enskilda in- tressen måste göras även i framtiden i enlighet med bestämmelserna i 3 % NVL.

8.3.2. Allemansrätten

Enligt NVK:s förslag bör allemansrätten komma till positivt uttryck i lagens inledande bestämmelse genom en föreskrift att rätten att färdas fritt i naturen skall respekteras. Förslaget har fått ett blandat motta- gande under remissbehandlingen. Somliga remissinstanser ställer sig po- sitiva till lagstiftning angående allemansrätten men menar att ämnet i så fall bör utredas ytterligare. Mot den föreslagna bestämmelsen har vidare invänts bl. a. att den kan ge anledning till missförstånd angående alle- mansrättens innebörd.

Allemansrätten är en urgammal sedvanerätt och har endast i begrän- sad utsträckning kommit till uttryck i lag. I stort brukar man med alle- mansrätten avse friheten för envar att färdas till fots över och under en kortare tid uppehålla sig på annans mark, om det inte är fråga om tomt eller plantering eller överhuvud om mark som kan skadas av beträdan- det, och att där plocka blommor, bär och svamp. På flera punkter råder oklarhet om vad allemansrätten innebär. För min del anser jag att en lagstiftning angående allemansrättens innehåll skulle kunna leda till många svårbedömda tvister i skälighetsfrågor där olägenheterna i dag inte är större än att de kan övervinnas med upplysning och uppmaning till hänsyn. Jag anser det emellertid värdefullt att markera allemansrät- tens betydelse i NVLzs inledande bestämmelse. Allemansrätten, som saknar motstycke i flertalet andra länder, är av avgörande betydelse för människornas möjlighet att få rekreation och avkoppling i det fria. Jag förordar att i NVL:s 1 % förs in ett tillägg, varigenom —— utan någon precisering av allemansrättens innebörd -— slås fast att naturen är till- gänglig för alla i enlighet med allemansrätten.

8.3.3 Strandskydd m. ut.

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och fri- luftsliv vid havet eller vid insjö eller vattendrag kan länsstyrelsen enligt 15 & NVL förordna att visst strandområde skall vara strandskyddsom- råde. Strandskyddsområde skall omfatta behövligt land- och vattenom- råde. Sådant område får dock inte sträcka sig längre än 300 rn från strandlinjen. Strandskyddsbestämmelser enligt ]5 & tredje stycket skall inte omfatta område som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Fastställs sådan plan inom strandskyddsområde, undantas ' det planlagda området automatiskt från strandskyddsområdet. Enligt 15 a 5, som trädde i kraft den 1 januari 1972, kan länsstyrelsen för att säkerställa genomförandet av ett definitivt strandskyddsförordnande för-

• Sida 93
•  Original

Prop. 1974: 166 93

ordna att visst område tillfälligt skall vara strandskyddsområde. Sådant provisoriskt strandskyddsförordnande får meddelas för viss tid, högst tre år, men kan, om särskilda skäl föreligger, förlängas ytterligare högst tre år. Innebörden av strandskyddsförordnande enligt 15 eller 15 a % anges i 16 5. Enligt 16 5 första stycket krävs länsstyrelsens tillstånd för att inom strandskyddsområde uppföra helt ny byggnad och för att ändra befintlig byggnad till att tjäna ett väsentligen nytt ändamål samt för att utföra förberedelsearbeten för sådan bebyggelse. Meddelas tillstånd, skall länsstyrelsen bestämma i vilken utsträckning mark får tas i an- språk som tomt för byggnaden. Enligt 16 å andra stycket finns möjlighet för den som i annat fall än som avses i första stycket vill inom strand- skyddsområde utföra anläggning, varigenom mark tas i anspråk som tomt eller tillträdet till mark, där allemansrätt råder, på annat sätt hind- ras eller försvåras, att hos länsstyrelsen utverka tillstånd härtill. Har sådan anläggning utförts utan tillstånd eller i strid mot givet tillstånd, kan länsstyrelsen, om anläggningen avsevärt inskränker allmänhetens rörelsefrihet, förelägga ägaren att vidta de återställningsåtgärder som behövs. 16 å gäller inte anläggning som behövs för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln, renskötseln eller den allmänna samfärdseln och inte tillgodoser bostadsändamål. '

NVK framhåller under hänvisning till gjorda undersökningar att den möjlighet länsstyrelsen har f.n. enligt 15 5 att förordna om strandskydd intill 300 m från strandlinjen visat sig otillräcklig då det gäller att för- hindra att strandområden genom exploatering och andra åtgärder tas i anspråk för annat ändamål än bad och rekreation. NVK föreslår därför att ett generellt strandskydd införs som gäller intill 100 m på vardera si- dan om strandlinjen. I den mån det behövs för att tillgodose syftet med strandskyddet skall länsstyrelsen kunna utvidga strandskyddsområdet, på land intill 300 m från strandlinjen och i vatten ut till gräns mot all- mänt vattenområde. Länsstyrelsen skall enligt förslaget också kunna från strandskyddet undanta område som uppenbarligen saknar betydelse för bad och friluftsliv. Även område inom fastställd generalplan, stads- plan eller byggnadsplan skall omfattas av strandskyddet, i den mån un- dantag inte görs i samband med fastställelse av sådan plan. Strandområ- den som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande ingår i fastställd plan föreslås genom en övergångsbestämmelse bli generellt undantagna från regleringen. Om förslaget genomförs, blir enligt NVK 15 a & över- flödig och bör upphävas.

16 å som reglerar strandskyddets innehåll bör enligt NVK skärpas för att skyddet skall bli tillräckligt effektivt. Inom strandskyddsområde får enligt förslaget inte uppföras någon ny byggnad eller befintlig byggnad ändras för att tillgodose ett nytt ändamål. Inom sådant område skall inte heller annars få utföras anläggning eller företas ingrepp som väsentligt påverkar mark- eller vattenförhållanden inom området. Som exempel

• Sida 94
•  Original

Prop. 1974: 166 94

härpå nämner NVK bl.a. anläggningar för camping, sport och klubb- verksamhet, bryggor och båtuppläggningsplatser. Inte heller får enligt förslaget inom sådant område utföras annan anläggning eller anordning som inskränker allemansrätten. Undantag föreslås dock gälla för stängsel som behövs för jordbruket, skogsbruket eller renskötseln. Ett normalt utnyttjande av området i jord— eller skogsbruk är enligt NVK inte avsett att träffas av bestämmelsen. Täkt bör i princip inte få ske i strandområde. Regleringen av täkt från strandskyddssynpunkt bör emel- lertid enligt NVK ske medelst de föreslagna generella täktbestämmel- serna i 18 %. Länsstyrelsen skall enligt förslaget kunna meddela sådana föreskrifter om vad allmänheten har att iaktta inom strandskyddsområ- det som behövs för att trygga syftet med strandskyddet. Länsstyrelsen föreslås också kunna meddela undantag från bestämmelserna om strandskydd, om särskilda skäl föreligger.

Remissinstanserna har i allmänhet ställt sig positiva till NVK:s för- slag i fråga om strandskyddet. Erinringar har dock framförts mot försla- gets utformning på åtskilliga punkter.

Jag vill för egen del anföra följande. Strandskyddets syfte är att be— vara den möjlighet att bada och idka friluftsliv inom strandområdcn som allmänheten har enligt allemansrätten. I motiven till NVL betonas vikten av att den särskilda strandregleringen upprätthålls effektivt i en- lighet med dess syfte, så att allmänhetens tillträde till landets kuster och sjöstränder inte hindras av okontrollerad bebyggelse. Av NVK redovi- sade undersökningar gcr vid handen att strandskyddsförordnanden' inte kommit till stånd i sådan omfattning att tillträdet till de från friluftssyn- punkt värdefulla stränderna kunnat bevaras för den ej strandägande be- folkningen i önskvärd omfattning. Vidare har dispens för bebyggelse inom strandskyddsområde getts i förhållandevis stor utsträckning. Jag anser därför i likhet med NVK och de flesta remissinstanserna att det finns anledning att skärpa de nuvarande bestämmelserna om strand- skydd. NVK:s förslag om införande av ett generellt skydd för strandom- rådet vid havet, insjöar och vattendrag godtas i huvudsak av flertalet re- missinstanser. Även jag biträder förslaget om införande av generellt strandskydd. Jag förordar således att det i lagen slås fast att strand— skydd skall råda vid havet, insjöar och vattendrag. Strandskyddsområ— det bör i första hand omfatta land— och vattenområdet intill 100 m från strandlinjen vid normalt medelvattcnstånd. När det behövs för att till- godose syftet med strandskyddet, bör regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kunna utvidga strandskyddsområdet intill ett av- stånd av högst 300 m från strandlinjen. I fråga om vattenområde utan- för denna gräns vill jag erinra om att länsstyrelsen har möjlighet att med stöd av 5 & sjötrafikförordningen (1962: 150) meddela föreskrifter bl.a. om fartbegränsning och om begränsning i rätt att utnyttja vatten— område för båttävling, vattenskidåkning eller liknande sport. Chefen för

• Sida 95
•  Original

Prop. 1974: 166 95

kommunikationsdepartementet avser enligt vad jag inhämtat att föreslå ändring i nämnda bestämmelser i syfte att utvidga länsstyrelsens be- fogenheter att ingripa till skydd för vattenområden i dessa avseenden.

Som NVK anfört bör undantag från det generella strandskyddet med- ges för sådana strandområden som uppenbarligen saknar betydelse för allmänhetens bad- och friluftsliv, t. ex. vid obetydliga bäckar och tjär- nar. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bör kunna förordna om sådana undantag. Som NVK påpekat kräver genomfö- randet av ett generellt strandskydd att strandskyddsområdena avgränsas och preciseras så att någon tvekan inte kan uppstå beträffande deras omfattning. Denna fråga bör enligt min mening lämpligen lösas så att bestämmelserna om generellt strandskydd för beredande av tid för behövliga inventeringar får träda i kraft den 1 juli 1975. Jag kan upp- lysningsvis meddela att jag ämnar föreslå Kungl. Maj:t att bemyndiga länsstyrelserna att efter sådana inventeringar och efter samråd med naturvårdsverket meddela beslut om de undantag som behöver göras. så att besluten kan träda i kraft den 1 juli 1975. Det kan givetvis bli nödvändigt att [ramdeles företa jämkningar i fråga om strandskydds- områdenas omfattning.

Flera remissinstanser har ansett att strandskydd normalt inte bör gälla inom planområde. Där bör enligt deras mening bestämmelserna i bygg— nadslagstiftningcn vara till fyllest. För egen del anser jag det angeläget att strandskyddet så långt möjligt upprätthålls även inom planlagt om- råde. Genom de ändringar jag föreslår beträffande 16 å, som reglerar ' strandskyddets innehåll och vartill jag återkommer i det följande, skall det vara förbjudet att inom strandskyddsområde utföra anläggning eller anordning som begränsar allmänhetens rörelsefrihet enligt allemansrät- ten. Härigenom erhålls i viss utsträckning kontroll över åtgärder som inte är åtkomliga enligt byggnadslagstiftningcn. Vidare föreslås att re- geringen eller myndighet som regeringen bestämmer får befogenhet att ge föreskrifter om vad allmänheten har att iaktta inom strand- skyddsområde. Motsvarighet härtill saknas i byggnadslagstiftningen. Den samordning som i förekommande fall behövs med beslut enligt nämn- da lagstiftning bör kunna åstadkommas genom samråd eller genom delegation av beslutanderätten till kommunen i enlighet med vad jag kommer att föreslå i det följande. Med hänsyn till det anförda an- sluter jag mig till NVK:s förslag att strandskyddet normalt också bör omfatta planlagt område men att det, när särskilda skäl förelig- ger, vid fastställelse av generalplan, stadsplan eller byggnadsplan skall kunna förordnas att i planen ingående strandområde inte längre skall omfattas av strandskydd. Jag vill i sammanhanget framhålla att en- ligt de övergångsbestämmelser som jag föreslår skall strandområde som vid utgången av juni 1975 ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan inte omfattas av strandskydd enligt de nya bestämmel- serna, om inte annat förordnas.

• Sida 96
•  Original

Prop. 1974: 166 96

Ett par remissinstanser har ansett att strandskyddet också bör tillgo- dose rena naturskyddssynpunkter och sammanföras med landskaps- skyddsbestämmelserna. Jag har förståelse för motiven bakom denna uppfattning. Behovet av värn för allemansrätten vid stränderna gör sig emellertid enligt min mening gällande med sådan styrka, att det bör till- godoses med bestämmelser som är direkt och enbart inriktade härpå. Den förankring hos den allmänna opinionen som strandregleringen tillvunnit sig kan inte utan vidare väntas tillkomma naturskyddsbestämmelser med mera allmänt innehåll. Behovet av markering av det särskilda syftet med strandregleringen ökas snarast i samband med införandet av generellt strandskydd. I praktiken torde strandskyddet i allmänhet automatiskt också få till effekt att de egenskaper hos naturmiljön bevaras som vid sidan av närheten till vatten gör ett strandområde lämpat för friluftsliv. Behövs därutöver särskilda föreskrifter till skydd för naturmiljön inom visst strandområde, får naturvårdslagens härför avsedda bestämmelser tillämpas jämsides med strandkontrollen. Jag anser sålunda att strand— skyddet liksom hittills bör ha till väsentligt syfte att bevara allemansrät- ten vid stränderna.

Om förslaget om generellt strandskydd genomförs, finns enligt min mening inte längre något behov att kunna förordna om strandskydd in- terimistiskt. 15 a 5 kan därför upphävas.

Innebörden av strandskyddet regleras som jag tidigare nämnt i 16 &. NVK föreslår att nuvarande bestämmelser om tillståndstvång för bebyg- gelse och möjlighet till tillståndsprövning och återställaingsföreläggande i fråga om anläggningar som hindrar utövningen av allemansrätten er- sätts av ett generellt förbud med möjlighet för länsstyrelsen att medge undantag när särskilda skäl föreligger. Förslaget har godtagits av de flesta remissinstansema, och även jag finner det ändamålsenligt att strandregleringen i princip utformas på detta sätt. NVK:s förslag att strandregleringen skall avse bl. a. uppförande av ”ny byggnad” i stället för som f. n. ”helt ny byggnad” har motiverats med att det därigenom skulle bli möjligt att reglera inte bara tillkomsten av helt ny byggnad utan även omfattande till— eller ombyggnad eller därmed jämförlig änd- ring av befintlig byggnad. Några remissinstanser har avstyrkt förslaget i denna del under framhållande att införandet av ännu ett byggnadsbc— grepp i bebyggelsereglerande författningar skulle medföra svårigheter och allmän osäkerhet vid tillämpningen. Enligt min mening finns inte med hänsyn till strandskyddets syfte anledning att ändra bebyggelsekon- trollens omfattning såvitt nu är i fråga, eftersom till- eller ombyggnad av ett befintligt hus normalt sker på mark som redan tagits i anspråk som tomt. Innebär arbetena att byggnaden ändras för att tillgodose ett nytt ändamål, t. ex. ändring av en fiskebod till fritidshus, omfattas ombygg- naden av strandkontrollen redan enligt gällande bestämmelser. I andra fall torde byggnadslovsprövningen av till- eller ombyggnad vara till fyl-

• Sida 97
•  Original

Prop. 1974: 166 97

lest. Med hänsyn till vad jag anfört Om strandskyddets syfte finns ej hel- ler skäl att under strandkontrollen utan närmare precisering eller hän— syn till inverkan på allemansrätten föra in ingrepp som väsentligt påver- kar mark- eller vattenförhållanden inom strandområdet. Den behövliga kompletteringen av strandskyddets innehåll bör enligt min mening ske på det sättet att det nuvarande förbudet mot bebyggelse och förberedel- searbeten därför utvidgas till att avse även utförande av anläggning eller anordning varigenom mark tas i anspråk såsom tomt eller allmänheten på annat sätt hindras eller avhålles från att beträda mark där den annars skulle ägt att färdas fritt. Förbudet kommer härigenom att omfatta ex- empelvis vägar samt av NVK nämnda anläggningar för camping och sport m. rn.

Det bör ankomma på länsstyrelsen att enligt vad jag förut nämnt, meddela behövliga föreskrifter om vad allmänheten har att iaktta inom strandskyddsområde. Det tillkommer-Kungl. Maj:t att besluta härom.

Länsstyrelsen bör få medge undantag från strandskyddsbestämmelser- na när särskilda skäl föreligger. Dispensmöjligheten bör tillämpas restrik- tivt. '

Bl.a. lantbruksstyrelsen föreslår att undantag från strandskyddsbe- stämmelserna alltjämt bör gälla inte bara för stängsel utan även för an- nan anläggning som erfordras för jordbruket, fisket, skogsskötseln eller renskötseln och ej tillgodoser bostadsändamål. Jag föreslår för min del att från strandregleringen undantas "sådana för dessa näringar behövliga anläggningar eller åtgärder som inte avser uppförande eller ändring av byggnad. Det innebär att t. ex. även ekonomibyggnader för jordbru- ket förs in under kontrollen." Vidare anser jag i likhet med NVK att nå- got generellt undantag inte bör göras för försvarets eller den allmänna samfärdselns anläggningar. Vid prövning av dispenser för dessa ända- mål måste naturligtvis en rimlig avvägning ske mellan naturvårdsin- tresset å ena sidan och försvarets eller samfärdselns intressen å den andra sidan. Anläggning eller'anordning som inkräktar på allmänhetens—rörel- sefrihet inom strandskyddsområde kan ofta vara av den art" att tillstånd krävs enligt vattenlagen (1918: 523) eller miljöskyddslagen (1969: 387). Vid tillåtlighetsprövning enligt dessa båda lagar skall naturvårdens och friluftslivets intressen beaktas. Såsom även NVK uttalat bör prövning enligt NVL kunna undvaras, när motsvarande prövning från natur- vårdssynpunkt sker i annan ordning. Jag förordar att samordningsfrågan i enlighet med vad som föreslagits av ett par remissinstanser löses på det sättet att bestämmelserna om tillståndstvång för vissa åtgärder inom strandskyddsområde inte skall avse företag vartill lämnats tillstånd en- ligt vattenlagen eller tillstånd eller dispens enligt miljöskyddslagen.

17 5 innehåller bestämmelser om stängselgenombrott. Om det på om- råde, som är av väsentlig betydelse för'friluftslivet, eller i områdets när-

10. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprät- tats förslag till

1. lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822), - 2. lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237) och

• Sida 116
•  Original

Prop. 1974: 166 116

3. lag om upphävande av förordningen (1939: 188) med vissa bestäm- melser angående utrotande av berberis inom nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden.

11. Specialmotivering

Förslaget till ändringar i naturvårdslagen 1 %

Motiven till tillägget iförsta stycket har redovisats i avsnitt 8.3.2 och till ändringen i tredje stycket i avsnitt 8.3.1.

65

I andra stycket hänvisas till rennäringslagen (1971: 437), som numera reglerar samernas ifrågavarande rättigheter. Med hänsyn till att vargen och järven är fridlysta under hela jaktåret enligt jaktlagstiftningen, har de tagits med bland de särskilt uppräknade djur beträffande vilka jakt är generellt förbjuden inom nationalpark.

I anslutning till ifrågavarande bestämmelser har naturvårdsverket och vissa andra remissinstanser framfört förslag om inskränkning i samernas särskilda rättigheter inom nationalpark. Naturvårdsverket föreslår att nuvarande undantag för dessa rättigheter och för enskild rätt som upp- kommit innan nationalpark avsätts utgår och ersätts med bestämmelser om rätt till ersättning i fall då pågående markanvändning avsevärt för- svåras. Jag vill med anledning härav erinra om att nuvarande bestäm- melser innebär att nationalpark endast kan avsättas på staten tillhörig mark och att de inte ger möjlighet till tvångsåtgärder mot t. ex. före av- sättandet uppkomna enskilda. servitutsrättigheter eller mot rättigheter som enligt rennäringslagen tillkommer samerna. Däremot kan enligt ex- propriationslagen (1972: 719) expropriation ske såväl av enskild mark för bevarande som nationalpark som av. enskilda rättigheter inom national- park, varjämte samerna tillkommande rättigheter kan upphävas eller in— skränkas med stöd av rennäringslagen.- Införande av möjlighet att inom nationalparksinstitutets ram vidta tvångsåtgärder mot enskilda rättighe- ter och samernas särskilda rättigheter skulle aktualisera förhållandet till naturreservat och över huvud innebära en omgestaltning av institutet som jag inte är beredd att lägga fram förslag om utan föregående utred- ning och remissförfarande.

10%

Enligt 8 kap. 7 & i den nya regeringsformen, som träder i tillämpning den 1 januari 1975, kan riksdagen genom lag bemyndiga regeringen att på naturvårdens område besluta föreskrifter. som avser ingrepp-i en— skildas personliga eller ekonomiska förhållanden efter som .rör kom-

• Sida 117
•  Original

Prop. 1974: 166 117

munernas befogenheter och åligganden. Riksdagen kan därvid med stöd av 8 kap. 11 & regeringsformen medge att regeringen överlåter åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela bestämmelser i äm- net. Det är däremot inte tillåtet enligt den nya regeringsformen att riksdagen överlåter normgivningsbefogenheter till 'en av riksdagen ut- pekad förvaltningsmyndighet under regeringen. På grund häravhar 10 & ändrats så att befogenheten att meddela föreskrifter om vad all- ' mänheten har att iaktta inom naturreservat överflyttas från länsstyrelsen till regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

En motsvarande ordning har föreslagits också i vissa andra samman- hang. Den använda konstruktionen har nödvändiggjort vissa ändringar i anknytande paragrafer.

125

Ändringen i första stycket föranleds av ändringen i 10 %. I andra stycket tilläggs att länsstyrelsen i samband med att den upp- häver eller medger undantag från naturreservatsföreskrifter skall kunna föreskriva att företaget skall gottgöra intrånget i naturvårdsintresset också på annat sätt än genom att bekosta särskild undersökning av na- turreservatet eller särskild åtgärd för att bevara det. Med tillägget åsyf- tas åtgärder som har till syfte att begränsa eller motverka den skada som uppkommer genom upphävandet eller undantaget. Innebär beslut om undantag t. ex. att ett arbetsföretag tar i anspråk en del av ett reservat där en bad-, parkerings- eller tältplats, sanitär inrättning eller liknande funnits, bör kunna krävas att företaget iordningställer en ny liknande anordning på annan plats inom eller i närheten av reservatet, om förut— sättningar i övrigt finns därför.

14%

I de nya tredje och fjärde styckena tas in sådana bemyndiganden för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer som föranleds av 8 kap. 7 g i den nya regeringsformen. Enligt nämnda bestämmelse skall bemyndigande för regeringen att besluta föreskrifter om bl. a. naturvård lämnas i lagform.

Föreskrifter som avses med bemyndigandet i tredje stycket är sådana som f. n. kan meddelas av länsstyrelsen med stöd av kungörelsen (1965: 57) om lokala bestämmelser till skydd för djurlivet. Föreskrif- terna kan avse förbud att 1) färdas eller uppehålla sig inom visst om- råde, 2) landa med båt eller annan farkost, 3) jaga eller medföra jakt- redskap eller hund, 4) bortföra eller skada ägg eller bo eller 5) ofreda djur genom fotografering eller liknande åtgärd. Föreskrifterna kan med undantag av dem som åsyftas i 1 och 2 också avse markinnehavaren och hans folk.

Fjärde stycket innebär att regeringen får bemyndigande att meddela sådana föreskrifter som avses i kungörelsen (1963: 608) om utplantering

• Sida 118
•  Original

Prop. 1974: 166 118

av vilt m.m. (omtryckt 1967: 772, ändrad senast 1971: 1133). Enligt kungörelsen, vars syfte är att hindra okontrollerad utplantering av vissa djur som kan skada vildnad eller växtlighet eller är främmande för vår fauna, är det förbjudet att utplantera eller annars i frihet utsätta björn, lo, varg, järv, bäver, vildsvin, kronhjort, dovhjort, vildkanin, mink eller bisamråtta och likaså däggdjur eller fågel som inte tillhörde rikets vilt- bestånd vid utgången av 1963. Den som innehar sådant djur som avses i kungörelsen är skyldig att hålla det instängt på betryggande sätt. Natur- vårdsverket kan medge undantag från bestämmelserna.

Enligt nuvarande tredje stycket får fridlysning av växt- eller djurart inte utgöra hinder mot avverkning av skog eller eljest mot marks ända- målsenliga nyttjande. Exempelvis förbud mot jakt med stöd av det före- slagna nya tredje stycket kan måhända i något fall medföra hinder mot markens ändamålsenliga nyttjande. Detta bör dock inte begränsa be- stämmelsernas tillämplighet. Däremot bör föreskrifter av det slag som kan meddelas enligt 14 å i dess föreslagna nya lydelse — i likhet med vad som föreslagits beträffande institutet naturvårdsområde — inte få medföra att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Bestämmel- sens slopande torde som antytts inte få någon nämnvärd praktisk bety- delse.

15 och 16 55

Motiven till ändringarna i fråga om strandregleringen redovisas i av- snitt 8.3.3.

Som exempel på fall där en i 16 5 första stycket avsedd anordning av- håller allmänheten från att begagna sig av allemansrätten kan nämnas den i skärgården ej ovanliga företeelsen att markägare sätter upp en flaggstång eller ordnar uteplats vid stranden långt från boningshuset i avsikt att förmå den båtburna allmänheten att avstå från att landstiga på platsen. —- Sådana föreskrifter för allmänheten som avses i 16 å andra stycket blir i regel bindande även för markägarna, om inte sär- skilda omständigheter föranleder annat.

175

Ändringen i första stycket innebär att länsstyrelsens möjligheter att ge föreläggande om stängselgenombrott eller borttagande av stängsel vid- gas.

En verksamhet som fått en viss omfattning under senare tid är vilt- uppfödning inom hägnade områden. Omfattande hägnader i markerna för detta ändamål kan innebära olägenheter från allemansrättslig syn- punkt. Frågan om hållande av vilt inom hägnad är f.n. föremål för granskning av en särskild arbetsgrupp inom naturvårdsverket. En rap- port med förslag till åtgärder väntas i början av 1975. Jag avser att åter- komma till denna fråga, om naturvårdsverkets undersökning ger vid

• Sida 119
•  Original

Prop. 1974: 166 119

handen att särskilda åtgärder behövs för att reglera ifrågavarande verk- samhet bl. a. med hänsyn till dess negativa inverkan på allmänhetens rö- relsefrihet i naturen.

Med skylt avses i 17 å andra stycket även därmed jämförlig an- ordning. Bestämmelsen riktar sig i första hand mot anslag av typen ”Privat område”, ”Tillträde förbjudet”, ”Privat badplats”, genom vilka Skyltens uppsättare söker hindra allmänheten från tillträde till område där allemansrätt råder. Uttrycket ”färdas fritt” har samma betydelse som i första stycket. Första punkten är i normala fall inte tillämplig i fråga om förbudsskylt som enbart riktar sig mot bilparkering eller mot biltrafik på enskild väg, såvida inte väghållaren på grund av villkor i samband med statsbidrag är skyldig att hålla vägen öppen för allmänhe- ten. Andra fall då en avvisningsskylt uppenbarligen är behörig är då den uppsatts av myndighet t. ex. i syfte att hindra allmänheten från att be- träda ett fågelskyddsområde. Som exempel på fall då en byggnads- nämnd kan ha anledning överväga att ge tillstånd till uppsättande av av- visningsskylt kan nämnas fall då skotertrafik eller ridning eller anhop- ning av besökande på ett begränsat område kan befaras medföra allvar- lig markskada och över huvud fall där det är tveksamt i vad mån alle— mansrätt föreligger inom visst område eller inte.

18—21 gg

Motiven till ändringarna i bestämmelserna till skydd för naturmiljön redovisas i avsnitt 8.3.4.

22å

Beträffande orden ”regeringen eller statlig eller kommunal myndighet som regeringen bestämmer” hänvisas till motiveringen vid 10 &. Formu- leringen möjliggör att myndighet vid behov kan meddela generella till- stånd till uppsättande av skylt eller affisch.

Den i tredje stycket använda texten ”affisch eller annan tillfällig an— ordning” avser att markera att bestämmelsen inte är tillämplig på sådana varaktigt anbringade anordningar som omfattas av tillståndstvång enligt första stycket. En affisch som gjorts mera beständig genom plastbehand- ling e. d. och som skall sitta uppe en längre tid avses alltjämt falla under första stycket. Undantaget i andra punkten gäller anordningar av det slag som avses i andra stycket — inbegripet anslagstavlor — i den mån anordningarna är av tillfällig karaktär, liksom meddelanden som behöri— gen anbringats på anslagstavla. De nya bestämmelserna kommer i prin- cip att bli tillämpliga även på inte varaktiga affischer som klistras t. ex. på en vederbörligen godkänd annonspelare. Av praktiska skäl synes lämpligt att myndighet som lämnar tillstånd till uppsättande av annons- pelare eller liknande samtidigt meddelar behövliga föreskrifter angående affischering på pelaren.

• Sida 120
•  Original

Prop. 1974: 166 120

25, 31, 33 och 34 %%

Upphävande av 28 å föranleder rent redaktionella ändringar i 25, 31, 33 och 34 55. Hänvisningen till 28 5 tas bort i nämnda paragrafer.

Naturvårdsverket har föreslagit införande av rätt för staten att inlösa mark t. ex. i fall där staten åläggs att betala så stor intrångsersättning för inskränkning i pågående markanvändning att fastighetens totalvärde i stort sett får anses ersatt. Med anledning härav vill jag framhålla att antalet fall där ersättning över huvud kan komma i fråga minskat avse- värt genom de nya ersättningsregler som trädde i kraft 1973. För de fall där ersättning kan komma i fråga även i framtiden föreligger möjlighet att expropriera marken för bildande av naturreservat. Något mera på- tagligt behov av ytterligare möjligheter till inlösen torde knappast före- ligga.

37s

[ 37 % införs straffbestämmelscr även för förseelse mot 16 & förs- ta stycket andra punkten och mot förbudet mot uppsättande av privat- skyltar i 17 5 andra stycket. Med hänsyn till brottsrekvisitens samband med frågan om allemansrätt råder bör-fall där gärningen kan anses ringa vara undantagna från straff.

NVK föreslår att i NVL skall införas en bestämmelse att utbyte av brott mot föreskrifter i NVL eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt. Som motiv för förslaget har åberopats en framställning från en länssty- relse, vari framhållits att böter eller frihetsstraff inte alltid synes vara en tillräcklig reaktion vid olaga grusexploatering med hänsyn till de stora ekonomiska vinster som kan uppkomma genom sådant förfarande. För- slaget tillstyrks av naturvårdsverket, planverket, några länsstyrelser, Svenska naturskyddsföreningen och Svenska turistföreningen. Natur- vårdsverket menar att också hus som byggts i strid mot förordnande en- ligt NVL bör kunna anses som utbyte av brott. En länsstyrelse avstyrker kommitténs förslag under motivering att förverkandepåföljd synes allt- för sträng. Vattenlagsutredningen framhåller att det många gånger måste vara svårt att bestämma storleken av utbytet.

Med utbyte av brott avses i straffrätten nettoutbytet efter avdrag för omkostnader. I fråga om åtskilliga av de i 37 & straffbelagda gärningar- na, t. ex. uppsättande av utomhusreklam eller nedskräpning, kan man inte tala om någon vinning genom förseelsen i fråga. I andra fall, t. ex. uppförande av byggnad utan tillstånd, skulle en regel om förverkande bereda stora svårigheter vid tillämpningen. Enligt min mening bör en förverkanderegel begränsas till olaga täktverksamhet, där regeln uppen— barligen kan fylla en praktisk funktion. Vid beräkning av utbytets storlek får avdrag göras bl. a. för kostnader som exploatören fått vidkännas för återställningsåtgärder.

• Sida 121
•  Original

Prop. 1974: 166 121

395

Ändringarna i första och andra styckena är huvudsakligen av redak- tionell karaktär. I tredje stycket införs befogenhet för byggnadsnämnden att dels utsätta vite vid meddelande av föreläggande enligt 17 & tredje stycket i fråga om skyldighet att ta bort förbudsskylt som satts upp utan nämndens tillstånd och dels låta ta bort skylten på den försumliges bekostnad, om föreläggandet inte åtlyds.

40%

1 första och andra styckena görs vissa konsekvensändringar m.m. i fråga om fullföljd av talan.

I tredje stycket ges naturvårdsverket obegränsad talerätt mot beslut enligt NVL eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd av lagen. Hittills gällande begränsning att verkets talan skall avse tillvaratagande av naturvårdens intressen har enligt vad verket uppgett omöjliggjort överklagande av sådana beslut om långtgående föreskrifter eller till- ståndsvägran, varigenom det allmänna åsamkats kostnader som inte stått i rimlig proportion till de naturvårdsintressen som tillgodosetts ge- nom beslutet. Genom utvidgningen av talerätten förbättrasl'naturvårds- ' verkets möjligheter att göra den med hänsyn till den begränsade medels- tillgången nödvändiga prioriteringen mellan olika naturvårdsåtgärder.

Fjärde stycket föranleds av att anläggning för försvaret eller den all- männa samfärdseln inte längre skall vara undantagen från strandskydds- bestämmelserna. '

415

Även föreskrifter som meddelats med stöd av 14 & bör lända till efter- rättelse omedelbart. Hänvisningen till 11 5 avser också interimistiskt be- slut som meddelats med stöd av 19 å andra stycket jämfört med 11 &. Även i övrigt bör naturvårdsområde likställas med naturreservat i fråga om förordnandes ikraftträdande. Hänvisningen till 15 a 5, som upp- hävs, utgår.

425

Enligt det nya andra stycket får länsstyrelsen i samband med beslut om tillstånd till bebyggelse, täkt eller annat arbetsföretag föreskriva att företaget skall bekosta särskild undersökning av det berörda området el- ler på annat sätt gottgöra intrånget i naturvårdsintresset. En motsva- rande bestämmelse finns som tidigare nämnts i 12 å andra stycket för det fall att föreskrifter för naturreservat eller naturvårdsområde upp- hävs eller jämkas.

Värdet av den nya bestämmelsen ligger enligt min mening främst däri

• Sida 122
•  Original

Prop. 1974: 166 122

att det blir möjligt att föreskriva vetenskaplig undersökning och do- kumentation vid exploatering av från naturvårdssynpunkt värdefulla na- turobjekt även i andra fall än då fråga är om undantag från föreskrifter som nyss nämnts.

435

Motiven till de tillagda första och andra styckena om samråd med och delegation av beslutsfunktioner till kommunen redovisas i avsnitt 8.3.5. Delegationsbestämmelser finns också i 22 5. Upphävandet av tredje stycket föranleds av 8 kap. 13 5 nya regeringsformen.

Övergångsbestämmelser

Lagen föreslås träda i kraft, såvitt avser 15 å. och upphävandet av 15 a & den 1 juli 1975, och i övrigt den 1 januari 1975. Under mellan- tiden kommer de materiella bestämmelserna i 16 5 att tillämpas på äldre strandskyddsområden. Tiden fram till den 1 juli 1975 avses skola utnyttjas av länsstyrelserna till att efter vederbörlig inventering besluta om de undantag från det generella strandskyddet som behöver gälla från nämnda dag, liksom om behövliga utvidgningar utanför 100-me- tersgränsen. I samband härmed bör också prövas huruvida strandom- råde som ingår i då gällande generalplan, stadsplan eller byggnadsplan bör omfattas av strandregleringen. Det är angeläget att länsstyrelserna utnyttjar möjligheten att meddela interimistiskt förordnande enligt 15 a 5 under tiden fram till den 1 juli 1975, om risk föreligger att bebyggelse uppkommer vid stränder som kommer att omfattas av det generella strandskyddet.

12. Hemställan

Jag hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att antaga förslagen till

1. lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

2. lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237),

3. lag om upphävande av förordningen (1939: 188) med vissa bestäm— melser angående utrotande av berberis inom nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den ly- delse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllenstelz

• Sida 123
•  Original

Prop. 1974: 166 123

Bilaga Naturvårdskommitténs förslag

Förslag till Lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)

Härigenom förordnas i fråga om naturvårdslagen (1964: 822)1

dels att 15 a och 28 55 skall upphöra att gälla, dels att 1, 6, 12, 15—22, 25, 31, 33, 34, 37 och 39—43 åå samt rubri- ken närmast före 18 å skall ha nedan angivna lydelse.

1 & Naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas. Rätten att färdas fritt i naturen skall respekteras. Envar skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen. Kan skada på naturen ej undvikas, skola de åtgärder vidtagas som erfordras för att undanröja eller begränsa skadeverkningarna.

6 & Enligt 5 & meddelade föreskrifter skola ej lända till inskränkning i redan uppkommen enskild rätt.

Ej heller skola sådana föreskrifter föranleda inskränkning i samerna enligt rennäringslagen (1971: 437) tillkommande rättigheter till bete, skogsfång, fiske eller jakt efter andra djur än björn, lo, varg, järv, älg och örn eller innebära hinder för samerna att eljest uppehålla sig inom nationalparken eller att där medföra hundar för bevakning av renhjor- dar.

12 5 Om synnerliga skäl äro därtill, må länsstyrelsen helt eller delvis upphäva beslut enligt 7—1055. Länsstyrelsen må ock i särskilda fall medgiva undantag från meddelade reservatföreskrifter.

Meddelas beslut enligt första stycket för att lämna rum för arbets- företag, äger länstyrelsen föreskriva att företaget skall bekosta särskild undersökning av naturreservatet eller särskild åtgärd för att bevara det eller också på annat sätt gottgöra intrånget i naturvårdsintresset.

15 5 För att trygga allmänhetens möjligheter till bad och friluftsliv skall strandområdet vid havet, insjöar och vattendrag utgöra strand- skyddsområde intill 100 meter på vardera sidan om strandlinjen vid nor- malt medelvattenstånd.

Länsstyrelsen kan förordna att strandområde som uppenbarligen sak- nar betydelse för bad och friluftsliv ej skall omfattas av strandskydd. Länsstyrelsen kan också utvidga strandskyddsområdet, när så prövas er- forderligt, för att tillgodose syftet med strandskyddet, dock högst på land intill 300 meter från strandlinjen och i vatten intill gräns mot allmänt vattenområde.

Vid fastställelse av generalplan, stadsplan eller byggnadsplan kan, när särskilda skäl äro därtill, förordnas att i planen ingående strandom- råde ej vidare skall omfattas av strandskydd.

165. Inom strandskyddsområde får ej ny byggnad uppföras eller be— fintlig byggnad ändras för att tillgodose ett nytt ändamål. Ej heller

1 Lagen omtryckt 1972: 779.

• Sida 124
•  Original

Prop. 1974: 166 124

eljest får inom sådant område utföras anläggning eller företagas ingrepp som väsentligt påverkar mark- eller vattenförhållandena inom området.

Inom strandskyddsområde får ej heller i annat fall utföras anlägg— ning eller anordning varigenom mark tages-i anspråk såsom tomt eller allmänheten på annat sätt hindras eller avhålles från att beträda område där den eljest skulle ägt att färdas fritt. Vad nu sagts skall dock ej gälla stängsel som erfordras för jordbruket, skogsbruket eller renskötseln.

Länsstyrelsen äger meddela sådana föreskrifter om vad allmänheten har att iakttaga inom strandskyddsområde som erfordras för att trygga ändamålet med strandskyddet.

Länsstyrelsen äger medgiva undantag från bestämmelserna i första och andra styckena, när särskilda skäl äro därtill. Medgives undantag skall anges i vilken utsträckning mark får tagas i anspråk såsom tomt eller eljest användas för det avsedda ändamålet.

17 & Finnes på område, som är av betydelse för friluftslivet, eller i om- rådets närhet stängsel som hindrar eller försvårar tillträde till mark inom området där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, får länsstyrel- sen förelägga den som håller stängslet att anordna grind eller annan ge- nomgång. Är det uppenbart att stängslet endast avser att utestänga all— mänheten från området, får föreläggande meddelas om borttagande av stängslet. Vad nu sagts om stängsel skall äga motsvarande tillämpning beträffande dike.

Skylt som huvudsakligen avser att avvisa allmänheten från område där den äger färdas fritt får ej finnas uppsatt utan byggnadsnämndens tillstånd.

Särskilda bestämmelser till skydd för naturmiljön

18 52 Täkt av sten, grus, sand, jord, torv eller därmed jämförliga nyt-- tigheter får ej ske utan länsstyrelsens tillstånd. Vad nu sagts avser dock ej rätt som meddelas genom beslut av Konungen.

Den som söker täkttillstånd skall framlägga täktplan av erforderlig omfattning. I samband med tillstånd skola de föreskrifter meddelas som erfordras för att undanröja eller begränsa företagets skadliga inverkan på naturmiljön. Tillstånd skall, om ej särskilda skäl föranleda till an- nat, för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställes för fullgö- randet av sålunda föreskrivna åtgärder. Visar sig sådan säkerhet otill- räcklig, kan länsstyrelsen föreskriva att tillståndet skall gälla endast om ytterligare säkerhet ställes.

Om fullgörandet av föreskriven åtgärd ankommer på annan än mar- kens innehavare, är innehavaren skyldig tåla att åtgärden vidtages.

Ha tio år förflutit från det täkttillstånd vunnit laga kraft eller har dessförinnan förhållandena ändrats väsentligt, kan länsstyrelsen upp- häva tillståndet helt eller delvis eller förena det med strängare villkor.

19 & Område inom vilket särskilda åtgärder erfordras för att skydda eller vårda naturmiljön men som med hänsyn till den begränsade om- fattningen av erforderliga åtgärder eller andra omständigheter icke lämpligen bör avsättas till naturreservat, kan av länsstyrelsen förklaras som naturvårdsområde.

I beslut om bildande av naturvårdsområde skall angivas grunden för beslutet och föreskrivas de inskränkningar i nyttjandet av fastighet som

2 Senaste lydelse 1973: 311.

• Sida 125
•  Original

Prop. 1974: 166 125

behövs för att trygga ändamålet med beslutet såsom förbud mot eller föreskrifter i fråga om byggnad, upplag, schaktning, plantering och av- verkning samt skyldighet för ägaren att tåla att på hans mark utföres röjning, plantering eller annan liknande åtgärd.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse, som regle- ras i fastställd generalplan, stadsplaneller byggnadsplan. Bestämmel- serna i 8 5 andra stycket och 12 & äga motsvarande tillämpning i fråga om naturvårdsområde.

20 5 Kan arbetsföretag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 5 eller förordnande enligt 19 &, komma att väsentligt ändra eller på- verka naturrniljön, skall, innan företaget utföres, samråd ske med länsstyrelsen. Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan föreskriva att samråd alltid skall ske i fråga om vissa slag av arbetsföretag.

Beträffande arbetsföretag som sägs i första stycket skall länsstyrel- sen förelägga företagaren att vidtaga de åtgärder som finnas erfor- derliga för att undanröja eller begränsa skada på naturmiljön.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnads- plan, och ej heller företag vars tillåtlighet skall prövas enligt vatten- lagen eller miljöskyddslagen. -

Har byggnad inom område, som ej ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, lämnats att förfalla och förfulas därige- nom naturmiljön i väsentlig mån, äger länsstyrelsen förelägga ägaren att riva eller iståndsätta byggnaden eller annorledes avhjälpa skadan.

22 & Tavla, skylt, affisch, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål får ej finnas varaktigt anbringad utomhus utan länsstyrelsens tillstånd.

Vad i första stycket sägs gäller icke anordning som tjänar till upp- lysning om på stället driven affärsrörelse eller annan verksamhet och ej heller anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägen- heter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt. Dock får hos länsstyrelsen sökas tillstånd jämväl beträffande anordning som här avses. Har sådan anordning anbringats utan tillstånd eller i strid mot givet tillstånd och finnes den vara uppenbart vanprydande, skall läns- styrelsen meddela föreläggande om avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan erforderlig åtgärd därmed.

Anordning utomhus för reklam, propaganda eller liknande ändamål, vilken ej är underkastad tillståndstvång enligt första stycket eller av det slag som avses i andra stycket, skall av den som anbringat eller låtit anbringa anordningen avlägsnas inom fyra veckor från dagen för an-'- bringandet, som skall anges på anordningen. Saknas uppgift i sistnämn- da hänseende eller borttages anordningen ej inöm föreskriven tid, skall den avlägsnas av kommunen på bekostnad av den som ansvarar för anbringandet.

Bestämmelserna i denna paragraf avse ej anordning för vilken bygg- nadslov erfordras eller givits.

2553. Ägare av fastighet och innehavare av särskild rätt till fastighet äro berättigade till ersättning av kronan i den utsträckning som anges i

" Senaste lydelse 1973: 311.

• Sida 126
•  Original

Prop. 1974: 166 126

26, 29 och 30 åå. Att i vissa fall även borgenär, som har panträtt i fastigheten, är berättigad till ersättning framgår av 34 å andra styc— ket. Om inlösen av fastighet stadgas i 27 5.

I fråga om ersättning och inlösen skall expropriationslagen (1972: 719) i tillämpliga delar lända till efterrättelse i den mån avvikande bestäm- melser ej meddelas i denna lag. 4 kap. 3 & expropriationslagen skall äga tillämpning i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

31 %* Ersättning enligt 26 5 tredje stycket skall bestämmas att utgå med visst årligt belopp. Ersättningen må, om särskilda skäl äro därtill, avräknas å gottgörelse som sedermera kan komma att utgå jämlikt 26 % första stycket eller 27 &.

Om särskilda skäl äro därtill, må jämväl ersättning enligt 26 & första stycket eller 30 5 på begäran antingen av kronan eller av fastighets- ägaren eller annan sakägare fastställas att utgå med visst årligt be- lopp med rätt för kronan och den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

33 55 Har ej överenskommelse träffats om ersättning enligt 26 eller 30 5 eller om inlösen av fastighet enligt 27 5 och har icke den, som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen, jämlikt 32 5 första stycket förlorat sin talan, åligger det honom att väcka talan mot kro- nan hos fastighetsdomstolen inom ett år från det laga kraft åkommit det beslut varå anspråket grundas, vid påföljd att han eljest går rätten därtill förlustig.

Kronan äger, då fråga uppkommit om meddelande av föreskrifter enligt 8 eller 9 5, vid fastighetsdomstolen väcka talan mot sakägare om fastställande av de villkor som, därest föreskrifterna meddelas, ' skola gälla beträffande ersättning eller inlösen. Meddelas ej föreskrifter av det innehåll, som förutsatts vid fastighetsdomstolen, inom ett år från det målet avgjorts genom lagakraftägande dom, skall domen ej längre vara bindande för parterna.

34 56 Är fastighetsägaren enligt 26 5 första stycket tillkommande er- sättning bestämd att utgå på en gång och har fastigheten genom det be- slut, som föranlett rätten till ersättning, undergått sådan minskning i värde att den kan antagas ej utgöra full säkerhet för borgenär, som då rätten till ersättning uppkom hade panträtt i fastigheten, skall ersätt- ningen nedsättas hos länsstyrelsen.

Om borgenär som avses i första stycket lider förlust till följd av att nedsättning ej skett, har han rätt till ersättning av kronan för förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma gäller, om borgenär lider förlust därigenom att ersättning blivit för lågt beräknad och ersätt- ningen till följd av överenskommelse mellan kronan och den ersättnings- berättigade eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol. Talan om ersättning enligt detta stycke skall väckas vid fastighetsdomstolen.

375. Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som upp- såtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud eller föreskrift som meddelats enligt 5 5 andra ' Senaste lydelse 1973: 311. " Senaste lydelse 1973: 311. ' Senaste lydelse 1973: 311.

• Sida 127
•  Original

Prop. 1974: 166 127

stycket, 8, 10 eller 11 5, 14 & första eller andra stycket, 16 % tredje styc- ket eller 19 å andra stycket,

2. bryter mot 16 5 första eller andra stycket eller 17 5 andra stycket,

3. utför täkt i strid mot 18 & eller föreskrift som meddelats i samband med tillstånd till företaget,

4. åsidosätter skyldighet till samråd som Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer föreskrivit med stöd av 20 & första stycket,

5. bryter mot 22 5 första stycket eller tredje stycket första punkten, eller

6. åsidosätter stadgandet i 23 5, om ej gärningen sker på plats, till vilken allmänheten icke äger tillträde eller har insyn, eller gärningen är ringa.

Utbyte av brott som avses i denna paragraf skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt. 39 5 Har någon begått gärning som avses i 37 & 1—5, äger länssty- relsen vid vite förelägga honom att vidtaga rättelse. Överexckutor äger ock meddela handräckning för sådant ändamål. Ansökan om handräck- ning får göras av allmän åklagare, statens naturvårdsverk, länsstyrelsen eller den kommunala myndighet som handhar naturvårdsfrågor. Beträf- fande sådan handräckning äga bestämmelserna i 191 & utsökningslagen motsvarande tillämpning.

Vid meddelande av föreläggande enligt 17 5 första stycket, 20 å andra stycket, 21 5 eller 22 å andra stycket får länsstyrelsen utsätta vite. Efter- kommes ej sådant föreläggande, skall på anmodan av länsstyrelsen ut- mätningsmannen föranstalta om att åtgärden vidtages.

Hälsovårdsnämnden får utsätta vite vid meddelande av föreläggande enligt 24 &. Efterkommes ej föreläggande äger nämnden låta vidtaga åtgärden på den försumliges bekostnad. 40 & Talan mot kommunal myndighets beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär. Talan mot länsstyrelsens beslut i ärende enligt 13 5, 17 5 första styc- ket, 20 å andra stycket, 21 &, 22 5, 24, 39 eller 47 & föres hos kammar- rätten genom besvär.

Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Ko- nungen genom besvär.

Statens naturvårdsverk äger föra talan mot beslut enligt denna lag eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd av lagen. 41 & Förbud enligt 11 eller 14 å så ock förordnande enligt 15 5 eller 19 5 skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan. 42 & Erfordras förberedande undersökning på marken innan beslut meddelas i naturvårdsärende, får sådan undersökning verkställas genom länsstyrelsens försorg.

I samband med beslut om tillstånd till bebyggelse, täkt eller annat ar- betsföretag äger länsstyrelsen föreskriva att företaget skall bekosta sär- skild undersökning av det berörda området eller på annat sätt gottgöra intrånget i naturvårdsintresset. 43 & Konungen eller efter Konungens förordnande länsstyrelsen får förordna att befogenhet som enligt 16 & fjärde stycket, 17, 21 och 22 55 ankommer på länsstyrelse, skall ankomma på kommunen.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen. - '

• Sida 128
•  Original

Prop. 1974: 166 128

Övergångsbestämmelser