SOU 1985:52

Översyn av valutaregleringen : slutbetänkande

Till Statsrådet och chefen för finansdepartementet

Genom beslut den 30 juni 1977 bemyndigade regeringen chefen för ekonomidepartementet att tillkalla en kommitté med högst elva ledamöter med uppdrag att utreda med valutaregleringen sammanhängande spörs- mål.

Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 20 september 1977 numera direktör Krister Wickman (ordförande) samt den 1 februari 1978 direktör Bengt R. Berg, dåvarande finanssekreterare Bengt Åke Berg. numera vice riksbankschef Kurt Eklöf, bankdirektör Jan Ekman, dåvarande riksdagsle- damot Eric Enlund, professor Kurt Grönfors. ombudsman Göran Johans- son, dåvarande riksdagsledamot. andre vice talman Thorsten Larsson, dåvarande utredningschef Bengt G. Nilsson samt riksdagsledamot Knut Wachtmeister att vara ledamöter i kommittén.

Enlund entledigades fr. o. m. den 25 oktober 1978. Från den 12 december 1978 förordnades ekon. lic. Anne Wibble att vara ledamot i kommittén. Johansson entledigades fr. 0. m. den 30 april 1980. Dåvarande utrednings- sekreterare Lars Ljung förordnades som ledamot från samma dag. Nilsson entledigades fr. 0. m. den 13 augusti 1980. Från samma dag inträdde dåvarande utredningssekreterare Lars Gunnar Lendenius i kommittén. Lendenius entledigades fr. o. m. den 16 februari 1982. Numera kanslichef Clas Nykvist inträdde i kommittén från samma dag. Genom beslut den 2 december 1982 bemyndigade regeringen chefen för ekonomidepartementet att tillkalla ytterligare en ledamot till kommittén. Statssekreterare Erik Åsbrink förordnades som ledamot från samma dag. Ljung entledigades fr. o. m. den 20 december 1982. Från samma dag inträdde utredningssekre- terare Gösta Dahlström i kommittén. Bengt Åke Berg entledigades som ledamot fr.o.m. den 1 november 1983. Från samma dag förordnades riksdagsledamot Olle Göransson att vara ledamot i kommittén,

Som experter har följande personer varit knutna till kommittén: Banko- kommissarie Jan Nipstad (fr. o. m. den 15 november 1977). departements- sekreterare Peter Sandén (fr. o. m. den 1 juni 1978). bankokommissarie Lars Nyström (fr. o. m. den 1 augusti 1978), hovrättslagman Lars Persson (fr. o. m. den 7 november 1978), dåvarande departementssekreterare Kurt Arne Hall (fr. o. m. den 1 september 1978 t.o.m. den 31 mars 1980), avdelningsdirektör Charlotte Linton af Petersens (fr. o. m. den 1 februari 1980), departementsråd Björn Jonsson (fr. o. m. den 1 april 1980). professor Börje Kragh (fr. o. m. den 1 september 1980), hovrättslagman Sven Larsson

(fr. o. m. den 17 mars 1982) samt numera direktör Bengt Åke Berg (fr. o. m. den 1 november 1983).

Kommitténs huvudsekreterare har varit riksbanksdirektör Anders Sahlén (fr.o.m. den 1 september 1978), sekreterare avdelningschef Per-Göran Öjeheim (fr. o. m. den 1 juni 1978), biträdande sekreterare numera bankdirektör Claes de Neergaard (fr. o. m. den I juli 1978 t. o. m. den 28 februari 1979), pol. mag. Per Arne Ström (fr. o. m. den 1 augusti 1982) samt hovrättsfiskal Ann-Christine Nordin (fr. o. m. den 1 januari 1984).

Väsentliga bidrag till kommitténs arbete har också lämnats av biträdande riksbanksdirektör Thomas Franzén och avdelningsdirektör Barbro Wick— man-Parak.

Kommittén har antagit namnet valutakommittén. Valutakommitte'n har tidigare överlämnat delbetänkandet Valutaregle— ring och ekonomisk politik (SOU 1980:51) med ett antal expertrapporter som bl. a. belyste valutaregleringens samhällsekonomiska verkningar och regleringens ställning som ekonomisk-politiskt instrument.

Valutakommittén får härmed överlämna sitt slutbetänkande. Till betän- kandet har fogats fyra bilagor. Utredningens arbete är därmed slutfört.

Mot utredningens ställningstaganden och förslag har avgetts gemensam reservation av ledamöterna Bengt R. Berg. Jan Ekman. Kurt Grönfors. Thorsten Larsson, Knut Wachtmeister och Anne Wibble. Särskilda yttran- den har var för sig avgetts av ledamöterna Gösta Dahlström och Kurt Eklöf samt av experten Sven Larsson.

Stockholm den 8 november 1985

Krister Wickman

Bengt R. Berg Gösta Dahlström Kurt Eklöf

Jan Ekman Kurt Grönfors Olle Göransson Thorsten Larsson Clas Nykvist Knut Wachtmeister Anne Wibble Erik Åsbrink

/Anders Sahlén Per-Göran Öjeheim Ann-Christine Nordin

Per Arne Ström

InnehåH Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13 Författningsförslag . . . . . . . . . . . . . . . . . 17 1 Valutaregleringens författningar . . . . . . . . . . . . 31 1.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31 1.2 Valutalagen . . . . . . . . . . . . . . . . . 31 1.3 Valutaförordningen . . . . . . . . . . . . . 35 1.4 Riksbankens tillämpningsföreskrifter . . . . . . . . . 90 Bilaga1.1 Valutalagen (1939350) . . . . . . . . . . . 42 Bilaga1.2 Valutaförordningen (I959:264) . . . . . . . . . 49 2 Sveriges internationella åtaganden . . . . . . . . . . . 59 2.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . 59 2.2 Internationella valutafonden . . . . . . . . . . . 59 2.3 OECD . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 59 2.3.1 Stadgan för liberalisering av löpande osynliga betalning- ar . . . . . . . . . . . . . . . . 60 2.3.2 Kapitalliberaliseringsstadgan . . . . . . 60 2.3.3 Sveriges reservationer och derogationer till kapitallibera- liseringsstadgan . . . . . . . . . . . . . 64 3 Valutaregleringens aktuella tillämpning . . . . . . . . . 67 3.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . 67 3.2 Löpande betalningar . . . . . . . . . . . . . . 69 3.2.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . 69 3.2.2 Vissa transaktionskategorier . . . . . . . . . 69 3.3 Kapitalbetalningar . . . . . . . . . . . . . . . 71 3.3.1 Utgående direktinvesteringar . . . . . . . . . 71 3.3.2 Rederiinvesteringar . . . . . . . . . . . . 73 3.3.3 Ingående direktinvesteringar . . . . . . . . . 75 3.3.4 Värdepapper . . . . . . . . . . . . . . 77 3.3.5 Konton . . . . . . . . . . . . . . . . 85 3.3.6 Guld . . . . . . . . . . . . . . . . . 87 3.3.7 Fast egendom . . . . . . . . . . . . . . 89 3.3.8 Krediter . . . . . . . . . . . . . . . . 90 3.3.9Övrigt.................98

4 Valutabankerna och regleringen av valutamarknaden 4.1 Bankernas utlandsrörelse 4.2 Valutahandelstillstånden . . 4.3 Bankernas operationer på valutamarknaden 4.4 Bankernas utlandsställning; statistisk sammanfattning 4.5 De svenska bankernas utlandsetableringar 45.1 Bakgrund . . . . . . . . 4.5.2 Gällande bestämmelser för utlandsetableringar 4.5.3 Riskerna 1 internationell bankverksamhet 4.5.4 Övervakning . . Bilaga4. 1 Valutahandelstillstånd Bilaga4. 2 Limitbrev . . . . . . . Bilaga 4. 3 De svenska bankernas fordringar på utlandet länderförde- lade . . . . . . Bilaga 4. 4 Svenska dotterbankers fordringar och skulder

5 Valutaregleringens administration 5.1 Riksbanken . 5.1.1 Allmänt 5.1.2 Valutastyrelsen 5.1.3 Valutadirektionen 5.1.4 Valutaavdelningen 5.2 Valutabankerna . . . . 5.3 Valutakontroll och statistikinsamling 5.3.1 Allmänt . . . 5.3.2 Valutabankerna som riksbankens ombud 5.3.3 Kontrollsystemet hos riksbanken . 5.3.4 Riksbankens samarbete med andra myndigheter

6. Betalningsbalansens uppbyggnad

6.1 Betalningsbalansens komponenter . 6.2 Den statistiska redovisningen — källor och problem 6.2.1 Utrikeshandel och transfereringar 6.2.2 Kapitaltransaktioner

6. 3 Kapitalrörelsebegrepp .

Bilaga 6.1 Källor till betalningsbalansstatistiken

7 Den internationella bakgrunden 7.1 Internationella balansproblem 7.2 Den internationella bankverksamheten 7.3 De internationella kapitalrörelserna

8 Utvecklingen i svensk ekonomi — återblick och framtidsperspektiv 8.1 Utvecklingen fram till 1973 några huvuddrag 8.2 Perioden 1974—82 .

8.3. Sveriges ställning gentemot utlandet

8.4. Den finansiella utvecklingen 1 långtidsutredningens perspektiv 8.4.1 Inledning

8. 4. 2 Alternativ för utvecklingen 1983—1987

103 103 104 110 115 116 116 119 120 122 125 128

129 130

131 131 131 131 132 132 133 134 134 135 137 140

143 143 145 146 149 150 153

155 155 161 168

173 173 174 179 182 182 183

8.4.3. Budgetunderskottets finansiering 8.4.4 Finansiella stockbalanser 8.4.5 Penningpolitiska aspekter

9. Valutaregleringens mål enligt lagstiftningens förarbeten 9.1 Valutalagstiftningens tillkomst

9. 2 Penningpolitiska mål . .

9.3. Industri- och sysselsättningspolitiska mål 9.4 Skattepolitiska mål

10. Valutaregleringen under olika perioder 1960—85 10.1 Inledning

10.2. Valutaregleringens funktion sedan 1960- talet 10.3 Sammanfattning

11 Valutareglering som stabiliseringspolitiskt instrument 11.1 Inledning 11.2 Alternativa växelkurssystem 11.3 Kapitalrörelseteorier 11.4 Penningpolitiska strategier . 11.5 En valutareglerings utformning och funktion 11 5.1 Inledande synpunkter

11. 5. 2 En valutareglerings betydelse för olika penning- och

valutapolitiska strategier

11.6 En valutareglerings effekter några empiriska undersökningar 11.7 En valutareglerings uppbyggnad och funktionssätt 11.7.1 Regleringens inriktning på transaktionsslag 11.7.2 Reglering av valutaflöden — stabilisering av stockar 11.7.3 En valutareglerings effekter och effektivitet 11.8 Sammanfattande synpunkter

12. Valutaregleringens roll i den aktuella ekonomiska politiken

12.1 Inledning . . . . 12.2 Återblick på valutaregleringens användning

12.2.1 Efterkrigsperioden fram till 1973 12. 2. 2 Perioden 1974—82 . 12.3 Utvärdering av valutaregleringens effektivitet 12.4 Är autonomi önskvärd eller farlig? 12. 5 Valutaregleringens samhällsekonomiska kostnader 12.6 Valutaregleringens roll 1 den aktuella ekonomiska politiken 12.6.1 Allmänna förutsättningar 12. 6. 2 Penning- och valutapolitiska skäl för valutareglering

13 Valutaregleringens utformning och inriktning Allmänna övervä-

ganden . . 13.1 Inledning

13.2 Gällande valutareglering — en sammanfattning

13. 3 Allmänna överväganden om valutaregleringens utformning och

dess tillämpning 1 dagsläget

185 188 192

195 195 196 203 205

207 207 208 224

227 227 228 233 236 242 242

244 245 250 250 252 254 256

259 259 259 259 261 266 269 270 271 271 273

277 277 280

283

13.3.1 Inledning 13.3.2 Kodifiering av vissa liberaliseringar i praxis och avveck- ling av vissa stabiliseringspolitiskt mindre betydelsefulla förbudskategorier . . . 13.3.3 Liberalare tillståndsgivning 1 nuläget

13.3.4 Regleringens inriktning på sektorer . .

13.3.5 Icke stabiliseringspolitiska motiv för valutaregleringen

13.3.6 Statistikbehov och kontroll m. m. 13.3.7 Reglering i en krissituation 13.4 Valutareglering i en balanssituation

14 Valutaregleringens tillämpning på några huvudområden Valuta- kommitte'ns överväganden

14.1 Inledning . . . .

14.2. Kriterier för valutaregleringens inriktning

14.3 Konton . . .

14.4. Betalningsmedel 14.5 Fondpapper

14.6 Guld . . . . . .

14.7. Fast och lös egendom samt andelsrättigheter 14.8 Vissa kontrakt 14.9 Finansiella lån 14.10 Borgen och garantier 14.11 Leasing 14.12 Fordringar inkl factoring

14.13 Försäkringar .

14.14 Handelskrediter

15 Direktinvesteringar 15.1 Inledning . 15.2 Begreppet direktinvestering 15.3 Utgående direktinvesteringar . . . . . . 15.3.1 Valutapolitisk prövning av utgående direktinvestering- ar . . . . 15.3.2 Fortlöpande kontroll . . . . . . 15.3.3 Näringspolitisk prövning av utgående direktinvestering- ar . . . . . 15.3.4 Rederiinvesteringar 15.4 Ingående direktinvesteringar

16 Valutabankernas rörelseregler 16.1 Inledning . . 16.2 Bankerna som agenter för riksbanken . . . . 16.3 Restriktioner på bankernas balanser och den löpande valutahan- deln . . . . . . . . 16.4 Valutabankernas fordringar på valutautlänningar 16.5 Bankernas utländska etableringar 16.5.1 Inledning . . . . . 16.5.2 Erfarenheter av utlandsetableringar 16.5.3 Regler och tillståndsprövning

283

284 285 287 290 290 292 292

295 295 298 300 302 303 307 308 310 312 313 315 318 320 322

331 331 332 337

337 346

353 359 361

363 363 364

366 369 371 371 373 375

17 Terminsmarknaden 171 17.2

17.3

17.4

17.5

17.6

Inledning . Terminsmarknadens funktion .

17.2.1 Terminssäkring | utrikeshandeln 17.2.2 Terminssäkrad utlandsupplåning 17.2.3 Upplåning i svenska kronor utomlands 17.2.4 Centralbankens operationer på terminsmarknaden Valutaregleringen och terminsmarknaden

17 3.1 Regler för terminsmarknaden . . .

17. 3. 2 Effekter på terminsmarknaden av valutaregleringens bestämmelser . . . . Beskrivning av den svenska terminsmarknaden

17.4.1 Inledning . . .

17.4.2. Terminsmarknadens omfattning

Valutaoptioner . . . .

17.5.1. Principen för valutaoptioner 17.5. 2 Valutaregleringens bestämmelser

Sammanfattning . . . . . . . .

17. 6. 1 Reglerna för terminsmarknaden och dess roll 1 valutareg- leringen . . . . . . . . . . . 17 6. 2 Förslag till ändringar 1 valutaregleringens bestämmelser

18 Utformningen av en ny valutalagstiftning 18.1 18.2 18.3-

18.4 18.5 18.6

18.7

Inledning . . . . .

Den nuvarande lagstiftningens brister Krav på en reviderad valutalagstiftning Utformningen av en ny valutalagstiftning De beslutsfattande organen

Besvärsordningen .

18.6.1 Gällande rätt . . . . . .

18.6.2 Riksbankens konstitutionella ställning 18.6.3 Riksbanken som förvaltningsmyndighet 18.6.4 Tillkomsten av den nuvarande besvärsordningen 18.6.5 Utvecklingen efter den nuvarande besvårsordningens tillkomst

18.6.6. Överväganden

Sanktioner vid valutabrott

18.7.1 Gällande rätt .

18.7.2 Alternativa sanktionsformer . . . . .

18.7.3. Synpunkter på valutaregleringens nuvarande sanktions- system . . . . . 18.7.4 Valutaregleringens framtida sanktionsform

18.7.5. Närmare om utformningen av ett avgiftssystem

18.7.6. Överväganden

19 Kontroll och statistik 19.1 Riksbankens kontrollverksamhet 19.1. 1 Inledning

19. 1. 2 Skyldighet att till riksbanken lämna upplysningar och handlingar

377 377 378 378 384 387 388 389 390

391 395 395 396 402 402 406 408

408 411

413 413 414 417 418 423 424 424 426 426 427

428 429 433 433 435

437 438 439 441

445 445 445

19.1.3 Valutabanks uppgiftsskyldighet 19.1.4 Valutarevision 19.2 Riksbankens samarbete med andra myndigheter 19.3 Tullkontroll 19.4 Sekretessfrågor 19 5 Rapporteringssystem och statistikkrav

19.5.1 Inledning . . 19.5.2 Kraven på statistiken

20. Specialmotivering

21 Reservationer och särskilda yttranden . . . . . 21.1 Reservation av ledamöterna Jan Ekman Bengt R. Berg. Kurt

Grönfors, Thorsten Larsson, Knut Wachtmeister och Anne Wibble

212. Särskilt yttrande av ledamoten Gösta Dahlström 21.3 Särskilt yttrande av ledamoten Kurt Eklöf 21.4 Särskilt yttrande av experten Sven Larsson

Bilaga 1 Valutaregleringen i vissa länder 1

Valutaregleringens roll' 1 den aktuella ekonomiska politiken 1.1 Förutsättningar . . . . 1.2 Politiken avseende kapitalrörelserna Valutaregleringen i vissa länder

2.1. Inledning 2.2 Danmark 2.3 Norge 2.4 Finland

2.5 Österrike . .

2.6 Nederländerna 2.7 Belgien 2.8 Frankrike 2.9 Italien

Bilaga 2 Valutaflöden och kreditpolitik — en ekonometrisk studie 1

Valutaflöden, valutareglering och kreditpolitik 1.1 Valutaflöde — innebörd

1.2 Omfattning av valutaflödet 1.3 Likviditet och valutaflöden 1.4 Valutaregleringens roll 1.5 Räntor och kursförväntningar 1.6 Mål för valutaflöden 1.7 Empirisk studie 1.8 Sammanfattning Modellen

Regressionsresultat . Test av valutaregleringens effekter

447 448 450 451 453 455 455 456

461

509

509 535 543 545

547 549 549 549 551 551 552 553 556 557 559 561 561 563

567 567 567 568 568 569 570 571 573 577 581 589 605

Bilaga 3 Avvecklingen av valutaregleringen i Storbritannien Bilaga 4 Utkast till valutaförordning

Bilaga 5 Valutakommitte'ns direktiv

609

621

633

Förord

Februari 1940, den första krigsvintern. infördes valutareglering i Sverige genom ikraftsättande av 1939 års beredskapslag. Den har därefter kontinu- erligt tillämpats. Regleringen kan därför beskrivas — och så görs också ofta i polemiskt syfte — som en kvarstående krigsreglering. Denna beskrivning kan bekräftas också av att lagstiftningen förblivit i stort sett oförändrad. Vissa ändringar i 1939 års lag genomfördes visserligen 1963. men var av begränsad betydelse. De innebar att löpande betalningar avreglerades i valutaförord- ningen — i praktisk tillämpning hade denna avreglering skett tidigare.

Ändringarna 1963 var ett resultat av 1960 års valutakommitté. föregångare till 1977 års valutakommitte' och tillsatt på begäran av riksdagen med uppdrag att göra en förutsättningslös utredning av valutaregleringen inklusive en analys av verkningarna under olika förutsättningar av en uppmjukning eller ett totalt avskaffande av valutaregleringen. Sveriges förestående förhand- lingar med EEC föranledde kommittén att 1962 nedlägga sitt arbete i avvaktan på resultatet av dessa förhandlingar. Inte heller analysuppdraget blev därmed utfört.

Medan den legala grunden för regleringen förblivit i stort sett oförändrad. har däremot tillämpningen genomgått mycket betydande förändringar och sa gott som oavbrutet i liberaliserande riktning. Efterkrigstidens internationella ekonomiska samarbete prioriterade frigörelsen av handeln och byggde in spärrar mot återfall i mellankrigstidens protektionism och konkurrerande devalveringar. Det var på handeln och handelns villkor som de stora internationella samarbetstraktaten koncentrerades (GATT. IMF. OEEC). Åtagandena rörande kapitalrörelserna är sålunda i valutafondens stadga begränsade till betalningar och överföringar som avser löpande transaktio- ner. dvs. betalningar i samband med utrikeshandeln (inkl. tjänstebetalning- ar). räntor och utdelningar jämte skäliga belopp för amorteringar på lån. För sådana betalningar får restriktioner inte införas utan fondens samtycke. medan några begränsningar inte uppställes för reglering av kapitaltransak- tioner. När OEEC ombildades 1960 till OECD. infördes i den nya konventionen samma skillnad medlemsländerna påtog sig att avskaffa återstående hinder för varu- och tjänsteutbytet och för löpande betalningar. medan åtagandet rörande kapitaltransaktioner begränsades till att bibehålla genomförda liberaliseringar och att söka utsträcka dem. Den frigörelse av kapitalrörelserna som successivt inträtt. har därmed varit beroende av nationella beslut och inte av internationella överenskommelser. Den

drivande kraften har varit marknadsutvecklingen och den växande integra— tionen.

Eftersom en reglering alltid är omedelbart oförmånlig för den enskilde aktören genom att förhindra den för honom fördelaktigaste transaktionen detta ligger i regleringens natur kommer det alltid att föreligga krav på regleringens avskaffande. Sådana krav förstärks av föreställningen att det samlade resultatet av fria transaktioner leder till också kollektivt överlägsna lösningar. Krav på valutaregleringens avskaffande eller på omfattande liberaliseringar har i Sverige framförts av olika intresseorganisationer för näringsliv och banker och i den svenska riksdagen sedan mitten av Stl—talet. Internationellt har utvecklingen präglats av avregleringar. De länder för vilka valutaregleringen spelar en roll i den ekonomiska politiken är framför allt mindre. öppna ekonomier med fasta växelkurser. Under den tid som valutakommittén arbetat har tendensen rätt entydigt präglats av en mycket stark expansion av de internationella kapitalrörelserna och av fortgående avregleringar. Mest dramatiskt var upphävandet 1979 av den brittiska valutaregleringen.

Direktiven för valutakommitte'n, som tillkom 1977. var med hänsyn till tidigare krav på regleringens avskaffande och till tendenserna i omvärlden relativt förutsättningslösa. Den utvärdering av valutaregleringen som uppdrogs åt kommittén förutsattes kunna leda till — och snarast presume— rades leda till — att valutaregleringen skulle bedömas vara ”erforderlig som ett normalt inslag i och komplement till statsmakternas ekonomiska arsenal i övrigt”. Mot denna bakgrund ankom det på kommittén att "granska innehållet i och ändamålsenligheten av de hittillsvarande bestämmelserna i valutaförordningen och riksbankens föreskrifter och i anslutning härtill framlägga förslag till de ändringar däri som kan befinnas påkallade.” Tre konkreta problemområden skulle särskilt studeras: (a) svenska företags direktinvesteringar i utlandet; (b) värdepappershandeln och övriga finansiel- la transaktioner samt (e) den författningsmässiga utformningen av valutareg- leringen.

Utredningens inledande uppgift blev att kartlägga regleringens omfattning och teknik. Eftersom den svenska regleringen är både omfattande och svåröverskådlig var detta en tidskrävande men nödvändig uppgift. Den är förutsättningen för att förstå den nuvarande regleringens sätt att fungera och att föreslå förändringar i densamma. Denna genomgång kompletterades med ett flertal hearings för att precisera erfarenheterna av regleringens tillämpning. En första version av denna deskriptiva redovisning publicerades i utredningens delbetänkande ”Valutareglering och ekonomisk politik" (SOU 1980:51. sid 32—105) och den utgör kapitlen 3—5 i föreliggande betänkande (Kap. 3. Valutaregleringens aktuella tillämpning: Kap. 4. Valutabankerna och regleringen av valutamarknaden: Kap 5. Valutaregle- ringens administration). Till den deskriptiva delen hör vidare redovisningen av betalningsbalansens uppbyggnad (Kap. 6.) liksom beskrivningen av den internationella miljö i vilken regleringen tillämpas där tyngdpunkten lägges på den internationella bankverksamheten och de internationella kapitalrö— relserna (Kap. 7.). Till denna del hör också en summarisk genomgång av utvecklingen av den svenska ekonomin koncentrerad på 80-talets balansbris- ter. Dessa utövar ett bestämmande inflytande på utvecklingen och begränsar

den ekonomisk-politiska handlingsfriheten genom den växande instabilitet som följer av tillväxten av allmänhetens totala finansiella stockar (Kap. 8.). En viktig utgångspunkt för övervägandena om valutaregleringens framtida tillämpning är med nödvändighet prövningen av regleringens tillämpning och effekteri det förflutna. Denna prövning sker här först genom en systematisk genomgång av valutaregleringens inpassning i den ekonomiska politiken 1960—1985 (Kap. 10. och i delbetänkandet Kap. 8.) som utmynnar i vissa omdömen om valutaregleringens effektivitet på en allmän, common- sensebetonad nivå. Denna analys förs sedan vidare på ett generellare plan i kap. 11.. där valutaregleringen utvärderas som stabiliseringspolitiskt instru- ment utifrån teoretiska synpunkter och från den yttre ram som föreligger i form av olika penning- och valutapolitiska huvudstrategier (fasta eller rörliga växelkurser, reglerade eller marknadsbestämda räntor). I samma kapitel redovisas också ett antal empiriska. ekonometriska undersökningar av en valutareglerings effekter. Kommittén bidrar härvid med en för kommitténs räkning utförd studie av bestämningsfaktorerna bakom valutautflödena i Sverige efter liberaliseringen av valutaregleringen 1974 (Bilaga 2) och en studie av följderna av den brittiska valutaregleringens avskaffande 1979 (Bilaga 3).

Kapitel 12 är ett försök till sammanfattande utvärdering av valutaregle- ringen som stabiliseringspolitiskt instrument med utgångspunkt från mate- rialet i kapitlen 8—11. Om denna utvärdering har enighet inte uppnåtts inom kommittén. Detta beror delvis på en ofrånkomlig osäkerhet i bedömningen av en reglerings verkningar. framför allt av dess kostnader genom att minska effektiviteten i resursallokeringen. Den beror också på skilda värderingar av regleringens effekt på stabiliseringspolitiken. För den ena uppfattningen framstår sålunda regleringens stöd till växelkurspolitiken som en fördel. medan den för en annan uppfattning tvärtom framstår som en belastning genom att möjliggöra en alltför ackommoderande politik. En allmän reservation rörande den ekonomisk-politiska bedömningen av valutaregle- ringen har lämnats av ledamöterna Bengt R. Berg. Jan Ekman. Kurt Grönfors. Thorsten Larsson. Knut Wachtmeister och Anne Wibble.

Kommitténs ställningstagande till valutaregleringens roll i den ekono- miska politiken och dess utformning på kortare och längre sikt sammanfattas 1 Kap. 13. Kapitlet har redaktionellt utformats så att majoritetens och minoritetens ståndpunkter redovisas parallellt. Kapitlet har därmed förlorat i konsistens och analytiskt sammanhang men erbjuder i gengäld en lättöverskådlig redovisning av de skiljaktigheter som föreligger saväl i de principiella värderingarna som i de olika konkreta förslagen till ändringar i regleringens tillämpning.

Kapitlen 14—16 följer upp i detalj de konkreta förslagen till regleringens utformning på centrala områden. Reservationerna i dessa delar redovisas i särskilt avgivna reservationer av de sex ovan nämnda ledamöterna och i tre särskilda yttranden av ledarmöterna Kurt Eklöf och Gösta Dahlström samt av experten Sven Larsson. Terminsmarknaden har ägnats ett särskilt kapitel (Kap. 17.). Slutsatserna om de regleringar som bör gälla på terminsmark- naden förutsätter en genomgång av terminsmarknadernas funktioner. En sådan genomgång utgör en inledande och stor del av kapitlet. Denna del har

ett värde och ett intresse som går utanför ett kommittébetänkandes normala ram.

En av huvuduppgifterna för kommittén var. som tidigare nämnts. att pröva den författningsmässiga utformningen av valutaregleringen. Den nuvarande lagstiftningen är uppbyggd med allmänna transaktionsförbud från vilka omfattande undantag medges i riksbankens tillåmpningsföreskrifter. Kom— mitténs uppgift var enligt direktiven att pröva om den ändringen borde vidtagas att alla valutatransaktioner utom de som särskilt undantagits. borde vara tillåtna. Kommittén framlägger ett förslag till ny valutalag som så långt möjligt undviker övergripande förbud. Förbuden framgår i sina huvuddrag av lagtexten. vilket i sin tur medför att de förbjudna valutatransaktionernas syfte måste angesi lagtexten. Den nya valutalagen kommer därmed att följa allmänna lagstiftningsprinciper. Värdet härav har för kommittén framstått som så viktigt att det fått överväga den sänkning av effektiviteten i regleringens praktiska handhavande som blir en ofrånkomlig följd av den valda rättsprincipen. 1 Norge där man f. n. genomför en genomgripande översyn av valutaregleringen. har man dragit en motsatt slutsats och begränsar där förslaget till ny valutalag till en renodlad och opreciserad fullmaktslag. som kunnat göras mycket kortfattad. Den nya lagstiftningens uppläggning, besvärsordning och sanktionssystem behandlas i Kap. 18.. som följes av kontroll och statistikfrågor i Kap. 19. Lagförslagets 44 paragrafer med specialmotivering upptar Kap. 20.

Betänkandet har blivit omfattande. kanske alltför omfattande. De olika avsnitten av betänkandet är emellertid utformade så att de kan läsas separat. vilket i sin tur har nödvändiggjort en hel del upprepningar. Som en läsanvisning till de läsare som inte kan förmodas låsa betänkandet från första till sista sidan. kan anges att Kap. 12 och Kap. 13 ger en sammanfattning av kommitténs ekonomisk-politiska överväganden och Kap. 18 redovisar den nya lagstiftningens principiella uppläggning och motivering.

Färdigställandet av föreliggande betänkande har tagit längre tid än som är normalt i svenskt utredningsväsende. Detta betyder inte att kommitténs aktivitet varit låg under dess sjuåriga existens men väl att den tillryggalagda vägen till målet varit lång och längre än vad som hade förutsetts. Kommitténs ledamöter och dess sekretariat av hög kompetens men begränsat i antal — har haft anledning att begrunda sanningen i följande iakttagelse i en välkänd gruk:

O tidsoptimister!

I slaar jeres lid til en tro som bestandig maa klikke.

I tror paa, at alting tar mindre tid

end det gör.

Og det ger det ikke!

Författningsförslag

]. Förslag till valutalag

Enligt riksdagens beslut föreskrivs följande

Inledande bestämmelser

l ä I denna lag förstås med 1.

valutainlänning:

a) fysisk person som har sitt egentliga hemvist i Sverige, utländsk medborgare dock endast om han stadigvarande vistats i Sverige under det senast förflutna kalenderåret,

b) dödsbo efter den som vid sin död var valutainlänning enligt a),

c) juridisk person vars styrelse har sitt säte i Sverige eller, om styrelse saknas, vars huvudkontor finns i Sverige.

d) filial eller annat kontor i Sverige för utländskt bolag eller för utländsk ekonomisk förening.

. valutautlänning:

den som inte är att anse som valutainlänning, . betalningsmedel:

sedlar. mynt och resecheckar samt växlar, checkar och andra penning- anvisningar. utländska betalningsmedel: utländska sedlar och mynt samt andra betalningsmedel som innefattar rätt till betalning i utländskt myntslag,

. fondpapper:

aktie. annat bevis om delaktighet i bolag, obligation, förlagsbevis och' liknande skuldebrev avsett för allmän omsättning samt andel i aktie- fond,

. utländska fondpapper:

fondpapper som är utfärdade av en valutautlänning eller utställda till betalning i utländskt myntslag,

. fordringar:

fordringar som inte grundar sig på fondpapper,

. utländska fordringar:

fordringar enligt 7 som riktar sig mot en valutautlänning eller som innefattar rätt till betalning i utländskt myntslag,

9. valutabank: bank eller annan som fått riksbankens tillstånd att under benämningen valutabank bedriva valutahandel och som således bär därmed förenat ansvar.

25 Om valutaströmmar eller våxelkursförändringar avsevärt försvårar uppnåendet av de centrala mål som fastställts för penning- och valutapoliti- ken eller föreligger fara för detta, kan regeringen på framställning av riksbanken förordna att 7—28 tas i denna lag skall börja eller fortsätta att tillämpas helt eller delvis. Har sådant förordnande meddelats. skall även 29—44 åå tillämpas. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från lagens krav och förbud samt föreskrifter som behövs för att kontrollera om en transaktion är tillåten enligt denna lag. När riksbanken gör framställning enligt första stycket skall banken lämna förslag till sådana föreskrifter som regeringen får utfärda enligt andra stycket. Ett förordnande enligt denna paragraf skall gälla tills vidare. dock högst i två år. På framställning av riksbanken kan regeringen dessförinnan förordna att 7—28 åå i denna lag helt eller delvis skall upphöra att tillämpas. Riksbanken får meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av meddelat förordnande.

Så Inträffar synnerligen allvarliga störningar på landets ekonomi eller föreligger fara för detta kan regeringen på framställning av riksbanken förordna

1. att valutatransaktioner helt eller delvis får företas endast efter tillstånd av riksbanken och

2. att utländska betalningsmedel, kontotillgodohavanden i utländskt mynt- slag och utländska fondpapper skall erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt. Riksbanken får meddela de föreskrifter som behövs i anledning av meddelat förordnande. Föreskrifter som riksbanken sålunda avser att utfärda skall föreläggas regeringen när banken gör framställning enligt första stycket.

Ett förordnande enligt första stycket skall inom en månad eller. om riksmöte inte pågår, inom en månad från början av närmast följande riksmöte underställas riksdagen för godkännande. Sker inte detta är förordnandet förfallet. När förordnandet underställs. skall även de föreskrif- ter som riksbanken utfärdat med stöd av detsamma föreläggas riksdagen.

Föreligger inte längre fara för sådana störningar som avses i första stycket skall regeringen upphäva förordnande som meddelats med stöd av denna paragraf.

4å Förordnar regeringen, att utländska betalningsmedel. kontotillgodoha— vanden i utländskt myntslag eller utländska fondpapper skall erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen. skall, där enighet inte kan uppnås om det värde i utländskt myntslag, efter vilket ersättningen skall beräknas,

värdet bestämmas av en nämnd bestående av tre personer. Av dessa utses en, som tillika skall vara ordförande, av regeringen, en av riksbanken och en av rikssammanslutningen för handelskamrar.

Vid inlösen skall omräkning till svenskt mynt ske efter den kurs som nämnden bestämmer.

5 & Tillståndsprövningen enligt denna lag skall göras av riksbanken eller annan som riksbanken bemyndigar därtill. Med riksbankens tillstånd enligt denna lag avses även tillstånd som lämnats av den som erhållit riksbankens bemyndigande.

6 & Framställning enligt 2 å första stycket. 2.å fjärde stycket och 3 å första stycket samt föreskrifter enligt 2 å sista stycket och 3 å andra stycket beslutas av fullmäktige i riksbanken.

Riksbankens beslutanderätt i övrigt enligt denna lag utövas inom banken av en styrelse (valutastyrelsen).

Valutastyrelsen består av nio ledamöter. Två av ledamöterna utses av regeringen. De övriga utses av fullmäktige i riksbanken. För ledamöterna skall i samma ordning utses suppleanter till ett antal av högst två för varje ledamot.

Närmare bestämmelser rörande valutastyrelsen meddelas i bankoregle- mentet (RFS 197516).

Valuta/rande!

7 5 Handel för egen eller annans räkning med utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska fondpapper får bedrivas endast av riksbanken eller den som erhållit riksbankens tillstånd därtill.

8 å Köp och försäljning av utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska fondpapper får inte utan riksbankens tillstånd ske hos annan än den som enligt 7å har rätt att bedriva handel med sådana tillgångar.

Ut- och införsel, sättet för valutaöverföring

9å Betalningsmedel, för annat än reseändamäl, eller fondpapper får inte utan riksbankens tillstånd föras ut ur eller in i Sverige.

10 & Svensk eller utländsk valuta eller fondpapper får inte utan riksbankens tillstånd, genom kontoöverföring eller på liknande sätt. överföras till eller från Sverige eller mellan en valutainlänning och en valutautlänning annat än genom valutabank.

Valutabank får inte verkställa överföring enligt första stycket om den bakomliggande transaktionen omfattas av ett förbud enligt denna lag.

Kapitaltransaktioner

11 å En valutainlänning får inte utan riksbankens tillstånd göra eller motta en insättning på eget eller annan valutainlännings konto i utlandet.

12 å En valutainlänning får inte utan riksbankens tillstånd förvärva utländs- ka betalningsmedel eller utländska fordringar om förvärvet kan antas ske i syfte att uppnå värdeökning eller undgå värdeminskning eller det förvärvade kan antas avsett att användas till en enligt denna lag förbjuden transak- tion.

13å En valutainlänning får inte utan riksbankens tillstånd mot vederlag av en valutautlänning förvärva utländska fondpapper. utländska andelsrättig— heter eller i utlandet belägen fast egendom eller byggnad. Inte heller far cn valutainlänning utan riksbankens tillstånd mot vederlag från en annan valutainlänning förvärva utländska fondpapper som finns i utlandet.

En valutainlänning får inte utan riksbankens tillstånd mot vederlag till en valutautlänning avyttra andra svenska fondpapper än på Stockholms fondbörs inregistrerade aktier och till aktierna knutna teckningsrättsbcvis och delbevis.

Förvärv och avyttring i visst fall av egendom som avses i första och andra styckena regleras i 25 å.

145 En valutainlänning får inte utan riksbankens tillstånd förvärva eller avyttra en rätt eller skyldighet att vid ett framtida tillfälle till bestämt pris förvärva eller avyttra utländsk valuta eller utländska fondpapper.

[Så En valutainlänning får inte utan riksbankens tillstånd förvärva eller avyttra en rätt eller skyldighet gentemot en valutautlänning att vid ett framtida tillfälle till bestämt pris förvärva eller avyttra varor, Tillstånd krävs dock inte om valutainlänningen genom förfarandet skyddar sig mot en risk i sin rörelse.

16 å En valutainlänning får inte, utom i fall som avses i 23 å. utan riksbankens tillstånd ta upp lån från eller lämna lån till en valutautlänning eller i övrigt ta upp eller lämna lån i utländskt myntslag.

17 5 En valutainlänning får inte utan riksbankens tillstånd ställa borgen som säkerhet för en valutautlännings skuld. inte heller lämna län till en valutainlänning mot säkerhet av borgen ställd av en valutautlänning.

18 å En valutainlänning får inte utan riksbankens tillstånd som ett led i sin finansieringsverksamhet till en valutautlänning överlåta eller till nyttjande upplåta lös egendom.

Inte heller får en valutainlänning utan riksbankens tillstånd av en valutautlänning förvärva eller för nyttjande motta lös egendom om överlåtelsen eller upplåtelsen utgör ett led i valutautlänningens finansierings— verksamhet.

l9å En valutainlänning får inte utan riksbankens tillstånd mot vederlag

1. överta eller överlåta utländska fordringar eller

2. överta svenska fordringar från eller överlåta svenska fordringar till en valutautlänning.

Tillstånd att överta en fordran krävs dock inte om övertagandet är nödvändigt för att skydda valutainlänningens egen fordran.

20å En valutainlänning får inte utan riksbankens tillstånd ingå avtal om livförsäkring om enligt avtalet försäkringsbeloppet är bestämt i eller kan utfalla i utländsk valuta. Tillstånd krävs dock inte för ingående av avtal om återförsäkring.

Finansiering av handel

Zlå En valutainlänning får inte utan riksbankens tillstånd lämna en leverantörskredit till en valutautlänning eller utnyttja en leverantörskredit från en valutautlänning. om krediten avviker från handelsbruk.

En valutainlänning får inte utan riksbankens tillstånd i förtid erlägga betalning för import av varor eller tjänster om detta avviker från handelsbruk.

22 å Riksbanken får vägra tillstånd till finansiering av handel med varor och tjänster med utlandet genom en importörs eller exportörs upptagande av lån som i 16 å sägs i valutabank eller utländskt kreditinstitut eller genom valutabanks lån som i 16å sägs till en importörs eller exportörs motpart i utlandet endast om finansieringen avviker från handelsbruk. Tillstånd enligt första stycket får förenas med villkor 1. att lån för finansiering av exportkredit skall upptas i anslutning till exporten, 2. att lån för finansiering av import skall utbetalas direkt till leverantö- ren, . att löptiden för lånet skall fastställas vid lånetillfället och att förlängning eller förtida återbetalning av länet inte får ske samt

4. att valutabanks utlåning skall refinansieras genom upplåning i utlan— det. Lp)

23å Tillstånd att ta upp lån i utländsk valuta enligt 16å krävs inte för finansiering av import eller export av varor och tjänster om 1. lånet lämnas av valutabank, 2. löptiden för lånet oåterkalleligen bestäms vid lånetillfället och uppgår till högst 180 dagar samt 3. lånebeloppet inte överstiger det sammanlagda värdet av den export och import som av riksbanken, eller efter riksbankens bemyndigande, valutabanken, bedöms belöpa på valutainlänningen inom en av riksban- ken fastställd tidsperiod. . Tillstånd krävs inte heller för valutabank att lämna sådant lån.

Införselskyldighet

24 å Har en valutainlänning utomlands förvärvat en vara är han skyldig att utan oskäligt dröjsmål föra in denna i Sverige. Införselskyldighet föreligger dock inte om varan är avsedd att i samband med köpet försäljas vidare till

utlandet eller att av valutainlänningen nyttjas eller förbrukas utomlands annat än i yrkesmässig verksamhet eller riksbanken ger tillstånd till att varan kvarblir i utlandet.

En vara skall anses införd till Sverige när den förtullats. En vara för vilken registreringsskyldighet föreligger i Sverige skall anses införd till Sverige när registrering skett.

Di rektin vesteri n gar 255 Med en direktinvestering förstås förvärv av en andelsrättighet i eller tillskott till en rörelse i ett annat land än investerarens, om förvärvet eller tillskottet kan antas leda till en varaktig anknytning till rörelsen eller ge möjlighet till en effektiv påverkan av rörelsens förvaltning samt, sedan en sådan investering skett, varje ytterligare tillskott från investeraren till rörelsen. Som direktinvestering anses dock inte tillskott i form av leverantörskre- dit. Utan riksbankens tillstånd får en valutainlänning inte göra en direktinves- teringi utlandet och inte heller en valutautlänning göra en direktinvestering i Sverige. Riksbanken får vägra tillstånd till en direktinvestering endast om 1. investeringen avses ske i form av en kredit som har en kortare löptid än fem år.

2. investeringen kan antas huvudsakligen syfta till att kringgå denna lag eller med stöd därav utfärdade föreskrifter,

3. investeringen avses ske i en rörelse vars verksamhet i väsentlig utsträckning är inriktad på att göra kapitaltransaktioner eller

4. investeringen skulle åsamka Sveriges intressen utomordentlig skada.

26 & Regeringen får föreskriva att tillstånd till en direktinvestering i utlandet får förenas med villkor att investeringen skall finansieras genom upplåning av utländsk valuta i utlandet eller från valutabank.

27% Har en [valutainlänning gjort en direktinvestering gäller följande föreskrifter för verksamheten i den rörelse i vilken investeringen gjorts

1. valutainlänningen får inte utan riksbankens tillstånd överlåta andelar i rörelsen,

2. valutainlänningen får inte utan riksbankens tillstånd genom handling eller underlåtenhet bidra till att det från rörelsen förvärvas andelsrättigheter i eller görs tillskott till en annan rörelse, om förvärvet eller tillskottet kan antas leda till en varaktig anknytning till denna rörelse eller ge möjlighet till en effektiv påverkan av rörelsens förvaltning,

3. valutainlänningen får inte utan riksbankens tillstånd genom handling eller underlåtenhet bidra till att rörelsens verksamhet får en i huvudsak annan inriktning än vad som uppgivits i investeringsansökningen,

4. valutainlänningen skall på riksbankens begäran lämna årsredovisning för den utländska rörelsen och upplysning om sin andel i rörelsen. Riksbanken får inte vägra tillstånd enligt första stycket 1 om överlåtelsen sker för att avveckla direktinvesteringen och vederlaget utan oskäligt dröjsmål överförs till Sverige.

Emigration

285 Den som flyttar från Sverige för att bosätta sig i ett annat land och som vid utflyttningen är valutainlänning får inte utan riksbankens tillstånd från Sverige föra ut betalningsmedel, för annat än reseändamål, eller fondpapper. Den uttIyttande får inte heller utan riksbankens tillstånd från Sverige överföra svensk eller utländsk valuta eller fondpapper. Riksbanken får vägra tillstånd till utförsel eller överföring endast om den utflyttande

1. i Sverige har skulder för skatter eller arbetsgivaravgifter,

2. är part i skatteprocess eller föremål för taxeringsrevision, dock inte om processen eller revisionen pågått längre tid än tre år, eller

3. efter utflyttningen alltjämt kan anses ha väsentlig anknytning till Sverige. Hinder för tillstånd enligt första stycket 1 eller 2 föreligger inte. om valutainlänningen ställer betryggande säkerhet för den skatte- eller avgifts- skuld han har eller kan komma att få.

Uppgiftsskyldighet och kontroll

295 Envar som för egen eller annans räkning har företagit en valutatran- saktion är skyldig att i den omfattning riksbanken föreskriver, lämna de uppgifter samt förete de handlingar som behövs för tillsynen av efterlevna- den av denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter, tillstånd och villkor (valutakontroll) samt för statistikändamål. Underlåter någon att fullgöra denna skyldighet får riksbanken förelägga honom vite.

305 Riksbanken äger rätt att i samband med taxeringsrevision verkställa revision i valutakontrollerande syfte. Beslut om revision meddelas hos riksbanken av valutastyrelsen. En särskild tjänsteman skall förordnas att verkställa revisionen. Under revisio- nen får denne anlita biträde av sakkunnig. Mot beslut om revision får talan inte föras.

31 5 Beträffande formerna för revisionen äger 56 5 1 mom. tredje och femte styckena, 56 5 2 mom.. 56 5 3 mom. första, tredje och fjärde styckena, 56 5 4 mom. samt 585 taxeringslagen (19561623) motsvarande tillämpning.

325 Tullmyndighet får kontrollera att 9å och föreskrifter som meddelats med stöd av 2 å andra stycket efterlevs. Den som kommer till eller från det svenska tullområdet skall bereda den tulltjänsteman som verkställer kontrollen tillfälle att undersöka alla utrymmen i transportmedel samt därvid svara för den transport som behövs och för uppackning och återinpack- ning. I övrigt gäller för kontrollen i tillämpliga delar tullagen (1973:670) och tullstadgan (1973:671).

335 I fråga om kontroll av utförsel och införsel av i denna lag reglerade tillgångar gäller bestämmelserna i lagen (1960:418) om straff för varusmugg- ling angående förundersökning m. m., beslag, husrannsakan, kroppsvisita- tion och ytlig kroppsbesiktning.

Särskilda bestämmelser

345 Har en åtgärd vidtagits i strid mot denna lag eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får riksbanken vid vite förelägga den som kan förfoga över den egendom som åtgärden avsåg eller det som trätt i stället för egendomen att vidta rättelse. Motsvarande gäller, om villkor som riksbanken har uppställt vid lämnande av tillstånd enligt lagen har åsidosatts. Föreläggande enligt första stycket får riktas mot den som har förvärvat rätt till egendomen eller det som trätt i dess ställe, endast om förvärvet har skett på grund av giftorätt, arv eller testamente eller genom gåva eller om förvärvaren vid sitt förvärv haft vetskap om eller skälig anledning till antagande att samband förelåg mellan det förvärvade och åtgärden eller åsidosättandet av villkoret.

355 Riksbanken skall på begäran tillhandahålla skattemyndighet uppgift rörande ärenden om tillståndsgivning eller tillsyn enligt denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter, om det behövs för taxeringskontroll.

365 Tjänsteman i valutabank eller annan som tagit befattning med något ärende som avses i denna lag får inte obehörigen röja vad han fått veta om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretess- lagen (1980:100). I fall som avses i första stycket skall inte följa ansvar enligt 20 kap 3 5 brottsbalken.

Sanktioner

37 5 Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som

uppsåtligen

1. bryter mot 7—9 å, 10å första stycket, 11—21 5, 24 5. 25 å tredje stycket, 27 5 första stycket eller 28 å,

2. avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder att tillstånd meddelas eller att svensk eller utländsk valuta eller fondpapper genom valutabank överförs till eller från Sverige eller mellan en valutainlänning och en valutautlänning,

3. använder sig av eller medverkar som bulvan för att kringgå förbud som avses i 1,

4. åsidosätter föreskrift som meddelats med stöd av 3 å andra stycket,

5. åsidosätter villkor som meddelats med stöd av 225 andra stycket eller 26 5.

Har gärning som avses i första stycket 2 begåtts av grov oaktsamhet. dömes till böter. I ringa fall dömes inte till ansvar.

38 5 Om brott som avses i 37 5 första stycket är att anse som grovt dömes till fängelse i högst två år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om det avsett mycket betydande belopp eller eljest varit av synnerligen allvarlig art.

39 5 För försök till brott som avses i 37 5 första stycket 1—2 eller 38 å dömes till ansvar enligt 23 kap 1 5 brottsbalken.

405 Betalningsmedel, fordringar, fondpapper eller annan egendom som varit föremål för brott som avses i 37 å första stycket 1 eller 38—39 å eller vederlag därför får förklaras förverkat helt eller delvis. I stället för sådan egendom som avses i första stycket kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.

41 5 Den som inte har efterkommit vitesföreläggande som har meddelats med stöd av denna lag får inte dömas till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.

42 5 Utan hinder av 35 kap 1 5 brottsbalken får påföljd för brott som avses i 37—38 åå ådömas, om den misstänkte har häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brott som avses i 37 å och inom tio år från brott som avses i 38 å.

435 Har valutabank vid granskning av valutatransaktion uppenbart åsido- satt vad som åligger banken enligt meddelat tillstånd skall banken till statsverket erlägga särskild avgift. Avgiften skall motsvara högst det belopp valutatransaktionen avsett, dock högst en miljon kronor. Avgiften beslutas av riksbanken.

Besvär

445 Valutastyrelsens beslut får överklagas hos fullmäktige i riksbanken genom besvär inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. På yrkande av minst fyra av de ledamöter eller suppleanter. som deltagit i styrelsens beslut, skall beslutet underställas fullmäktige för prövning. Yrkande härom skall framställas genast efter beslutets fattande. Mot fullmäktiges beslut får talan inte föras.

1. Denna lag träder i kraft den

2. Genom lagen upphävs valutalagen (19391350).

3. Har tillstånd, som meddelats med stöd av äldre lag, inte utnyttjats vid nya lagens ikraftträdande eller har tillståndet förenats med villkor eller föreskrifter som är gällande vid nya lagens ikraftträdande, skall äldre bestämmelser tillämpas. Villkor som inte skulle kunna ha meddelats enligt den nya lagen skall dock inte längre gälla.

1 Senaste lydelse RFS 197922.

4. Bestämmelserna i 27 5 skall tillämpas även på direktinvesteringar som gjorts före nya lagens ikraftträdande. Därvid skall, vid tillämpning av 27 5 första stycket 3, förändringar i inriktningen av den utländska rörelsens verksamhet bedömas i förhållande till den verksamhet som bedrevs i rörelsen vid lagens ikraftträdande.

2. Förslag till Lag om ändring i lagen (RFS 1975:6) med reglemente för riksbanken (Bankoreglementet)

Härigenom föreskrivs att 135 1 och 4 mom. lagen (RFS 1975:6) med reglemente för riksbanken (Bankoreglementet) skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 å 1 mom.'

Till ledamöter i den i 6 a 5 valuta- lagen nämnda valutastyrelsen skall fullmäktige utse dels från riksban- ken vice riksbankschefen, en full- mäktig eller suppleant för fullmäktig och en riksbanksdirektör, dels utan- för banken tre ledamöter, av vilka en skall representera bankväsendet och två näringslivet i övrigt. För tjänstgö- ring i ärenden rörande direkta inves- teringar utomlands skall fullmäktige därjämte utse två ledamöter, som skall representera arbetstagarna. Fullmäktige skall därjämte utse suppleanter för dessa ledamöter.

Till ledamöter i den i 6 så valutala- gen ( I 986.000) nämnda valutastyrel— sen skall fullmäktige utse dels från riksbanken vice riksbankschefen, en fullmäktig eller suppleant för full- mäktig och en riksbanksdirektör, dels utanför banken fyra ledamöter, av vilka två skall representera ban- kväsendet och näringslivet i övrigt och två arbetstagarna. Fullmäktige skall därjämte utse suppleanter för dessa ledamöter.

Vice riksbankschefen är valutastyrelsens ordförande. Fullmäktige förordnar en av de övriga inom riksbanken utsedda ledamöterna att vara vice ordförande.

Valutastyrelsen är beslutför i ärenden rörande direkta investering- ar utomlands, när minst tre av de för prövning av sådana ärenden särskilt utsedda ledamöterna och minst tre av övriga ledamöter är närvarande, samt i övriga ärenden, när minst tre ledamöter är närvarande. Vid lika röstetal gäller den mening som ord- föranden biträder.

Valutastyrelsen är beslutför när minst fem ledamöter är närvarande. Vid lika röstetal gäller den mening som ordföranden biträder.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

13 ä 4 mom.2

Har på sättföreskrives i 6 a 5 tredje stycket valutalagen yrkande fram- ställts om att av valutastyrelsen med- delat beslut skall underställas full- mäktiges prövning, skall sökanden i ärendet underrättas därom snarast möjligt och senast i samband med att han erhåller meddelande om inne- hållet i styrelsens beslut.

Har på sätt föreskrivs i 44 5 andra stycket valutalagen (I986:000) yr- kande framställts om att av valuta- styrelsen meddelat beslut skall un- derställas fullmäktiges prövning, skall sökanden i ärendet underrättas därom snarast möjligt och senast i samband med att han erhåller med- delande om innehållet i styrelsens beslut.

Fullmäktig eller suppleant får ej deltaga i fullmäktiges handläggning av ärende varmed han tagit befattning i valutastyrelsen.

Denna lag träder i kraft den

2 Senaste lydelse RFS 197912

' Lagen omtryckt senast 19711399

3 Senaste lydelse 1978z316

3. Förslag till Lag om ändring i taxeringslagen (1956z623)

Härigenom föreskrivs att 57 % taxeringslagen (19561623)l skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

57 &

Beslut om taxeringsrevision meddelas av skattechefen eller tjänsteman som har erhållit uppdrag enligt 3é andra stycket. Finner skattechefen taxeringsrevision böra verkställas i annat län, skall han framställa begäran därom hos skattechefen i det länet.

Finner taxeringsnämnd taxeringsrevision vara erforderlig, har nämnden att göra framställning därom till den som får meddela beslut om taxerings- revision.

Taxeringsrevision skall verkställas av tjänsteman, som den, som får meddela beslut om revision därtill förordnar. Taxeringsrevision får även uppdragas ät annan i bokföring och taxering sakkunnig person, som därtill har godkänts av länsstyrelsen.

Tjänsteman vid länsstyrelse eller lokal skattemyndighet, som i taxerings- nämnd har deltagit i slutlig handläggning av taxering, får utan hinder av 4 ä första stycket 3 förvaltningslagen (19711290) utföra taxeringsrevision röran- de taxeringen om särskilda skäl föreligger. Detsamma gäller sådan tjänste- man som avses i 13 &.

När ett beslut om taxeringsrevision meddelas skall länsstyrelsen genast underrätta riksbanken om beslutet.

Mot beslut om taxeringsrevision får talan ej föras,

Denna lag träder i kraft den

4. Förslag till Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 5 så sekretesslagen (1980:10())' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 kap. 5 & Sekretess gäller hos riksbanken i Sekretess gäller hos riksbanken i

ärenden om tillståndsgivning eller ärenden om tillståndsgivning eller tillsyn enligt valutalagstiftningen för tillsyn enligt valutalagstiftningen för uppgift om enskilds personliga eller uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det ekonomiska förhållanden. kan antas att den enskilde lider skada

eller men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller i ärenden om studiestöd för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Såvitt gäller annat än studiestöd under sjukdom gäller sekretessen dock inte beslut i ärendet.

Sekretess gäller, i annat fall än som avses i andra stycket och 8 kap. 6—8 åå, i ärende om utlåning av allmänna medel för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte ansökan eller beslut i ärendet.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Denna lag träder i kraft den

1 Lagen omtryckt senast 198211106

1. Valutaregleringens författningar

1.1. Inledning

Den författningsmässiga grundvalen för valutaregleringen utgörs av valuta— lagen (1939:350, ändrad senast 1984z413). Valutalagen är en fullmaktslag och ger regeringen rätt att under vissa angivna förutsättningar utfärda i lagen bestämda valutareglerande föreskrifter.

De föreskrifter som regeringen meddelar med stöd av valutalagen, återfinns i valutaförordningen (1959z264, ändrad senast 1984z500). ] denna förordning finns också bemyndigande för riksbanken att meddela tillstånd och tillämpningsföreskrifter på valutaregleringens område.

De tillämpningsföreskrifter som riksbanken meddelar med stöd av dessa bemyndiganden återfinns i riksbankens författningssamling (RBFS).

Dessutom finns bestämmelser med anknytning till valutaregleringen i vissa andra författningar såsom lagen (1934:437) för Sveriges riksbank och lag (RFS 1975:6) med reglemente för riksbanken.

1.2. Valutalagen

Valutalagen tillkom ursprungligen är 1939 och förlängdes därefter successivt att gälla ett år i taget fram till år 1959. Sistnämnda år ändrades den så att den fr. o. m. den 1 juli 1959 gäller tills vidare.

Såsom nämnts ovan är valutalagen en fullmaktslag som ger regeringen rätt att under vissa förutsättningar utfärda valutareglerande föreskrifter. (Se bilaga 1.1.) Förutsättningarna för att fullmakten skall få tas i anspråk anges i lagens 1 & och är antingen krigstillstånd, krigsfara eller att valutareglering är nödvändig för att nå de centrala mål som fastställts för den ekonomiska politiken. Proceduren vid utnyttjande av fullmakten är något olika beroende på vilken av förutsättningarna som är tillämplig.

Vid krigstillstånd träder fullmakten i funktion automatiskt (lä första stycket). Befinner sig landet i krigsfara får regeringen efter att ha hört riksbanksfullmäktige förordna att lagens valutareglerande föreskrifter skall börja tillämpas. Ett sådant förordnande skall dock underställas riksdagen för godkännande inom viss tid (1 5 andra stycket).

Behöver fullmakten utnyttjas för att man skall kunna uppnå målen för den ekonomiska politiken skall fullmäktige i riksbanken göra en framställning härom hos regeringen. Regeringen får i detta fall normalt ej förordna om

valutareglering utan beslut av riksdagen. Däremot är regeringen oförhindrad att på eget initiativ göra en framställning i frågan till riksdagen. När den nu aktuella förutsättningen är tillämplig är regeringens rätt att meddela förordnande dessutom begränsad på så sätt att förordnandet endast får avse en tid av högst ett år. Kan riksdagens beslut inte avvaktas utan synnerlig olägenhet, får regeringen i viss utsträckning utan sådant beslut interimistiskt förordna om valutareglering. Förordnandet skall dock i sådant fall inom viss tid underställas riksdagen för godkännande (1 5 tredje stycket).

Då regeringen begär riksdagens samtycke till att sätta valutalagens bestämmelser i kraft eller i efterhand underställer riksdagen ett meddelat förordnande för godkännande skall även de valutareglerande föreskrifter som regeringen utfärdat interimistiskt, eller avser att utfärda med stöd av den begärda fullmakten. underställas riksdagen (] % femte stycket).

Huvudbestämmelserna om vad dessa valutareglerande föreskrifter får innehålla finns i valutalagen 2 & första stycket punkterna 1—9. Enligt punkt 1 kan regeringen föreskriva att endast riksbanken och efter riksbankens bemyndigande, annan bank och postverket (valutabank) får driva handel med utländska sedlar och skiljemynt. med sådana växlar. checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som innefattar rätt till betalning i utländskt mynt samt med sådana aktier. obligationer och likartade värde- papper, som är utfärdade av någon som är bosatt i utlandet.

Enligt punkt 2 kan regeringen föreskriva, att utländska betalningsmedel. utländska fordringar och utländska värdepapper endast får förvärvas och föryttras mot vederlag i svenskt mynt i den omfattning och på de villkor regeringen eller — efter regeringens bemyndigande — riksbanken bestäm- mer.

För att tillgodose behovet av utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper kan regeringen vidare enligt punkt 3 föreskriva att sådana tillgångar skall erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt (s. k. hembudsskyldighet).

Vidare får regeringen enligt punkt 4 föreskriva att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper inte får utföras ur Sverige eller på annat sätt överföras till utlandet eller överlåtas på den som är bosatt i utlandet utan särskilt tillstånd. Enligt punkt 5 kan regeringen också föreskriva att sådana tillgångar inte får införas till Sverige utan tillstånd av riksbanken.

Regeringen kan vidare enligt punkt 6 föreskriva att ingen fårförjoga över värdepapper som införts till Sverige eller som förvaras här för utomlands bosatt person i vidare mån än regeringen eller — efter regeringens bemyndigande — riksbanken bestämmer. Samma sak gäller också i fråga om köpeskilling, som influtit vid försäljning av sådana värdepapper.

Enligt punkt 7 kan regeringen dessutom helt allmänt föreskriva att ingen utan tillstånd av riksbanken får förfoga över utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper på annat sätt än vad som nämnts ovan. Dock får överlåtelse till riksbanken eller till valutabank ske utan sådant tillstånd.

Vidare får regeringen enligt punkt 8 föreskriva att med stöd av ett meddelat förordnande får bestämmas att avgift skall utgå och tillfalla riksbanken.

Slutligen får regeringen enligt punkt 9 föreskriva att ingen annan än riksbanken eller internationella regleringsbanken i Basel får föra guldmynt, obearbetat guld eller med obearbetat guld jämförligt halvfabrikat av guld ut ur eller in i Sverige.

I fråga om föreskrifter om inlösen och avgift (punkterna 3 och 8) skall emellertid påpekas att regeringens befogenhet är begränsad på så sätt att sådana föreskrifter ej får meddelas under fredsförhållanden utan riksdagens beslut.

Till skillnad från de flesta svenska myndigheter är riksbanken underställd riksdagen och inte regeringen. Detta förhållande kommer bland annat till uttryck i 1 å andra stycket vari stadgas att de föreskrifter regeringen kan utfärda ej får medföra någon inskränkning i de befogenheter som tillkommer riksbanken. I 3 & anges dessutom att de valutareglerande föreskrifter som regeringen har meddelat ej utgör hinder för riksbanken att meddela bankaktiebolag eller annan tillstånd att på de villkor riksbanken bestämmer driva den rörelse med utländska betalningsmedel och utländska banktillgo- dohavanden, som riksbanken anser behövs för att allmänheten i tillräcklig omfattning skall få tillgång till medel för reseändamål.

När det gäller tillämpningen av de förordnanden som regeringen meddelat anges i 2a & att dessa skall tas i anspråk av riksbanken för att främja penning- och valutapolitiken och att därvid även industri— och sysselsättningspolitiska strävanden får beaktas. Riksbanken får dock avslå en framställning med hänsyn till sistnämnda strävanden endast om bifall på grund av belopppets storlek eller andra faktorer — skulle åsamka landets intressen utomordentlig skada.

Har regeringen förordnat om inlösen enligt 2 & 3 p. och kan enighet ej uppnås i fråga om värderingen av de tillgångar som skall inlösas skall värdet fastställas av en särskild nämnd på tre personer. Detta värde skall därefter omräknas till svenskt mynt efter den köpkurs som riksbanken tillämpade vid tidpunkten för beslutet (4 5).

När det anses behövas för tillsynen av ett förordnande som regeringen meddelat kan regeringen enligt 5 ä föreskriva skyldighet att förete handels- böcker jämte därtill hörande handlingar (] p.) och medge polismyndighet, riksbanken eller av banken förordnad tjänsteman rätt att öppna och granska sådana brev och andra försändelser till och från utlandet som finns hos postverket (2 p.). Även i övrigt kan regeringen under dessa förutsättningar meddela de föreskrifter, som behövs för att genomföra förordnandet och för att hindra åtgärder som är ägnade att uppenbart motverka ändamålet med detta (3 p.).

Enligt 6 Ö äger riksbanken rätt att meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av ett meddelat förordnande och i samma paragraf anges också att beslutanderätten i valutaärenden tillkommer riksbanken. Denna beslu- tanderätt utövas inom riksbanken av en styrelse (valutastyrelsen), som består av sju ledamöter utom vid handläggning av ärenden rörande direktin- vesteringar i utlandet då den består av elva ledamöter (6a é). Tre av ledamöterna utses av regeringen och representerar finans-, industri- och arbetsmarknadsdepartementen. Övriga ledamöter utses av riksbanksfull- mäktige. Dessa ledamöter representerar riksbanken, valutabankerna och näringslivet i övrigt samt i ärenden angående direktinvesteringar i utlandet

LO och TCO. Liksom löntagarorganisationernas representanter tjänstgör de av regeringen utsedda representanterna för industri- och arbetsmarknadsdc— partementen endast i ärenden rörande direktinvesteringar.

Valutastyrelsens beslut får överklagas till riksbanksfullmäktige. Styrelsens beslut kan dessutom komma under fullmäktiges prövning om minst tre av de ledamöter eller suppleanter. som deltagit i styrelsens beslut. yrkar att så skall ske. Mot fullmäktiges beslut får däremot talan ej föras.

Tystnadsplikten regleras i 7 & och där föreskrivs att den som på grund av sin befattning med ett s. k. valutaärende fått del av enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden inte obehörigen får avslöja vad som blivit känt för honom. I det allmännas verksamhet skall dock i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100) tillämpas.

I Sä finns en bestämmelse som reglerar en kompetenskonflikt mellan valutalagen och lagen för Sveriges riksbank. Konflikten har lösts genom att det i paragrafen fastslås att ett förordnande om rätt att bedriva handel med utländsk valuta m.m. som meddelats med stöd av valutalagens Zä 1 p. medför att riksbanken får bedriva denna handel utan hinder av vad som sägs i lagen för Sveriges riksbank.

I 9—14 åå valutalagen finns bestämmelser om straffför valutabrott och om förverkande på grund av sådant brott. Enligt 9ä första stycket kan straff ådömas,

den som bryter mot förbud eller villkor som meddelas med stöd av de tidigare nämnda centrala bemyndigandena i 2 & första stycket 1—7 p. eller 5 & 3 p., vilken ger regeringen rätt att meddela de föreskrifter som behövs för att ett förordnande skall kunna genomföras,

den som använder sig av eller medverkar som bulvan för att kringgå sålunda meddelat förbud,

den som genom oriktig uppgift förskaffar sig sådan rätt att förvärva eller avyttra utländska betalningsmedel eller utländska fordringar. som behövs enligt förordnande som meddelas med stöd av 2 & första stycket 2 p. eller 5 s" 3 p., eller riksbankens tillstånd i den mån det behövs enligt förordnande som meddelas med stöd av samma stadganden eller,

den som underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet som föreskrivs med stöd av lagen eller vid fullgörande av sådan skyldighet lämnar oriktig uppgift.

Straffet för brott enligt 9 5 första stycket är böter eller fängelse i högst ett år eller, om brottet är grovt, fängelse i högst två år. I båda dessa fall krävs uppsåt. I andra stycket föreskrivs böter om gärning som avses i första stycket inte har förövats uppsåtligen utan av grov oaktsamhet.

9 & avser endast fullbordade brott. Brott som är straffbara redan på försöksstadiet är enligt 10 å olovlig utförsel och införsel samt införskaffande av erforderliga tillstånd genom oriktig uppgift. Medverkan till ovan nämnda brott föranleder enligt samma paragraf ansvar enligt brottsbalkens bestäm- melser om medverkan till brott. Betalningsmedel. fordran, värdepapper eller vederlag kan därför enligt 11 åförverkas, om fråga är om brott som avses i 9 & första stycket 1—3 p. eller 10 & första stycket. I stället för sådan egendom kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.

Även 15 5 innehåller en ansvarsbeståmmelse. Enligt denna kan den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att göra föreskriven anmälan eller att lämna föreskrivna uppgifter om att han till eller från svenskt

tullområde medför svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper, dömas till böter. Denna bestämmelse skall dock ej tillämpas om den begångna gärningen är att anse som ringa eller kan föranleda ansvar enligt 9 eller 10 & valutalagen, enligt brottsbalken eller lagen (l960:418) om straff för varusmuggling.

I 15 % stadgas i anslutning till detta också att tullmyndighet får kontrollera efterlevnaden av utförsel— och införselförbuden. För att allmänt åtal för brott som avses i 15 & skall få väckas krävs medgivande av tullmyndigheten.

Beträffande allmänt åtal för brott mot valutalagen i andra fall än enligt 15 % får sådant enligt 12 s väckas endast efter medgivande av riksbanken. [ 12 & anges också att den som inte har rättat sig efter ett med stöd av valutalagen meddelat vitesföreläggande inte får dömas till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet. Det får således i dessa fall inte förekomma att nagon blir dubbelbestraffad genom att ådömas både straff och vite.

Enligt 13 & är preskriptionstiden i fråga om brott som avses i 9 5 första och andra styckena samt 10 15 fem år eller, om brottet är grovt tio år, räknat från den tidpunkt då brottet begicks. I fråga om förbud mot utförsel och införsel äger enligt 14 & bestämmelserna i lagen om straff för varusmuggling angående förundersökning m.m., beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning motsvarande tillämpning. Till denna lag hänvisas också när det gäller ansvar för olovlig införsel och utförsel av guld och andra i 2ä 9 p. nämnda guldvaror (95 sista stycket).

För att valutalagens bestämmelser skall bli tillämpliga i fredstid krävs såsom tidigare sagts beslut av riksdagen. Kravet på riksdagsbeslut infördes genom en lagändring den 7 maj 1975 som en följd av den nya regeringsfor- mens krav på att föreskrifter som enligt äldre lag skulle beslutas av regeringen (dåvarande Kungl. Maj:t) och riksdagen gemensamt i stället skulle beslutas genom lag av riksdagen, (7 p. andra stycket i övergångsbc— stämmelserna till nya regeringsformen). Före denna tidpunkt kunde regeringen förordna om valutareglering med riksdagens samtycke och ett sådant förordnande gavs enligt de fr. o. m. den 1 juli 1959 gällande bestämmelserna första gången för tiden från nämnda datum t. o. m. den 30 juni 1960. Därefter har årligen getts förnyade förordnanden, först i form av kungörelser och efter den 1 juli 1975 i form av lag. Sålunda har riksdagen genom lag (19852319) om tillämpning av valutalagen för tiden den 1 juli 1985 — den 30 juni 1986 föreskrivit att bestämmelserna i 2 15 första stycket 1, 2 och 49 p. samt 5 5 1 och 3 p. skall äga tillämpning. Föreskrifterna om hembudsskyldighet 2 & första stycket 3 p. och om brevkontroll 5 52 p. omfattas således inte av riksdagens beslut.

1.3. Valutaförordningen

De valutareglerande föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av valutalagen, återfinns i valutaförordningen (se bilaga 1.2). Denna har i enlighet med vad som föreskrivs i 1 % tredje stycket i valutalagen utfärdats efter att ha varit förelagd riksdagen. Förordningen gällde ursprungligen endast för tiden t. o. m. den 30 juni 1960 men har tillagts fortsatt giltighet för ett år i sänder, senast för tiden t. o. m. den 30 juni 1986 genom förordning

(1985:320) om fortsatt giltighet av valutaförordningen.

Valutaförordningen har för närvarande i huvudsak följande innehalt. l l % ges vissa grundläggande definitioner av begrepp som betalningsmedel. utländska fordringar, värdepapper m. m. 2 & innehåller en föreskrift som lägger all växling mellan utländsk och svensk valuta under riksbankens kontroll. Sålunda får förvärv av utländska betalningsmedel eller fordringar mot vederlag i svenskt mynt eller föryttring av sådana tillgångar endast skc från respektive till riksbanken eller genom dess förmedling. Riksbanken kan dock ge bankaktiebolag, sparbank och postverket tillstånd att för egen eller riksbankens räkning driva handel med utländska betalningsmedel och utländska fordringar. Vidare kan riksbanken bevilja bank eller annan tillstånd att driva sådan rörelse med utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden som riksbanken anser behövas för att allmänheten skall få medel för reseändamål. Den som erhållit det mer omfattande tillståndet kallas i förordningen. liksom i valutalagen. valuta- bank.

Enligt 3 Ö får riksbanken närmare bestämma [ vilken omfattning och på vilka villkor utländska betalningsmedel och utländska fordringar får förvärvas eller föryttras mot vederlag i svenskt mynt. I samma paragraf finns en bestämmelse om förvärv och föryttring av sådana utländska betalnings- medel eller utländska fordringar som härrör från eller fordras för löpande betalning. Där föreskrivs att den omfattning i vilken valutabank förvärvar sådana från eller föryttrar sådana till allmänheten inte får begränsas.

Efter dessa bestämmelser med reglering av valutahandeln följer tre olika avsnitt med skilda förbud mot valutadispositioner utan riksbankens tillstånd. Dessa förbud gäller numera väsentligen s. k. kapitalbetalningar. För löpande betalningar finns nämligen i valutaförordningen vittgående undantag från de allmänna förbudsreglerna.

Det första av de tre nyssnämnda avsnitten innehåller förbud mot utförsel ur landet av de värden som berörs av valutaregleringen (4 och 5 ss). under det att det andra avsnittet innehåller motsvarande förbud i fråga om införsel (6—8 åå). Dessa förbud beträffande utgående och ingående betalningsström— mar svarar i stor utsträckning mot varandra. Förbud räder sålunda mot att utan riksbankens tillstånd utföra eller införa guld, vissa särskilt angivna guldvaror samt andra betalningsmedel än växlar. Resande får dock utföra och införa resevaluta till belopp som riksbanken medger.

Utförselförbudet gäller utan inskränkning även värdepapper men förbudet mot införsel av värdepapper gäller endast såvitt de inte införs genom översändande till riksbanken eller till valutabank. Om så sker har det emellertid införts särskilda regler för förfogandet över värdepapperen. Valutabank får nämligen lämna ut dessa värdepapper endast i samband med att de säljs till eller återförs till utlandet, såvida inte riksbanken medger annat. Vidare krävs tillstånd av riksbanken för försäljning av värdepapperen. När tillstånd lämnas kan riksbanken bestämma i vilken ordning försäljningen skall ske och i vilken omfattning säljaren får förfoga över köpeskillingen.

1 7a & har införts en bestämmelse vari anges att värdepapper och betalningsmedel inte omfattas av lagen (1973:980) om transport. förvaring och förstöring av införselreglerade varor m. m. (första stycket). Däremot är nämnda lag tillämplig i fråga om guld och guldvaror. Dock finns vissa

undantag såsom att guldet inte får förstöras eller förvaras på tullager eller i frihamn.

I avsnittet om utgående betalningsströmmar föreskrivs, utöver det tidigare nämnda förbudet mot konkret utförsel, ett allmänt förbud för den som är bosatt i Sverige (5. k. valutainlänning) att betala till den som är bosatt i utlandet (s.k. valutautlänning) eller till förmån för valutautlänning. På motsvarande sätt föreskrivs i avsnittet om ingående betalningsströmmar principiellt förbud för valutainlänning att direkt eller genom annans förmedling ta emot betalning från valutautlänning. Några närmare anvisning— ar om vad som avses med betalning lämnas inte. Vissa förfaranden anges emellertid uttryckligen som förbjudna. Hit hör att tillgodohavande här i landet förs över till konto eller räkning som förs i utlandet, att betalnings- medel, värdepapper eller fordringsbevis av presentationspappers karaktär överläts till valutautlänning och att valutainlänning gör inbetalning på eller överföring till konto eller räkning som förs i Sverige till förmån för valutautlänning.

I avsnittet om ingående betalningar finns vidare ett förbud för valutain- länning att ikläda sig skuld till valutautlänning, om det inte är fråga om ingående av köpeavtal på sådana villkor som allmänt tillämpas inom branschen eller om därmed jämförliga åtgärder. Vidare är det förbjudet för valutainlänningar att lämna försträckning mot säkerhet av borgen av någon som är bosatt i utlandet.

I det tredje av de förut angivna avsnitten av valutaförordningen (9 och 10 åå) förbjuds valutainlänning att utan riksbankens tillstånd förfoga över utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden på sådant sätt att hans innehav av sådana tillgångar minskas. Tillstånd fordras dock inte för avyttring till riksbanken eller till valutabank eller till försäljningsställe för resevaluta. Ett motsvarande förfogandeförbud gäller även för valutainlän- nings innehav av andra utländska värdepapper. '

För att hindra att valutaförordningens bestämmelser kringgås har det vidare föreskrivits att valutainlänning, som från utlandet har rätt att kräva betalning eller som gentemot utlandet ådragit sig betalningsskyldighet, inte får medge anstånd med eller uppskjuta betalningen eller träffa avtal om betalning på annat sätt än med vanliga betalningsmedel, såvitt inte annat följer av handelsbruk. Det sistnämnda innebär att leverantörskrediter på normala villkor undantas från regleringen. Valutainlänning får inte heller, i syfte att kringgå valutaförordningens bestämmelser, till valutautlänning med vilken han har gemensamt ekonomiskt intresse, sälja eller av honom köpa varor till annat pris än det som i allmänhet gäller eller i samma syfte vidta andra liknande åtgärder.

Löpande betalningar har under vissa förutsättningar undantagits från valutareglering. I 10a å anges löpande betalningar som får ske utan hinder av de tidigare återgivna förbudsreglerna. Sålunda får valutainlänning genom valutabank och på betalningsväg, som riksbanken har anvisat såväl verkställa som ta emot löpande betalning i förhållande till valutautlänning. Med betalning genom valutabank jämställs här betalning genom avräkning i kontokurantförhållande under förutsättning att valutainlänningen är bokfö- ringsskyldig och att riksbankens föreskrifter om betalningsväg iakttagits. Vidare undantas vissa direkta betalningar mellan valutainlänningar och

valutautlänningar från valutaregleringen. Sålunda får valutainlänning verk- ställa betalning i Sverige till eller till förmån för valutautlänning. dels för arbetsprestation som denne utfört i Sverige, dels som gåva eller understöd till denne. Valutainlänning får dessutom under vistelse utomlands betala valutautlänning för uppehållskostnader utomlands och för inköp för personligt bruk. På motsvarande sätt får valutainlänning under vistelse utomlands ta emot betalning från valutautlänning för arbetsprestation som valutainlänningen har utfört utomlands. Vidare får valutainlänning ta emot betalning i Sverige från valutautlänning för dennes uppehållskostnader här och för inköp som kan antas vara avsedda för köparens personliga bruk.

I en särskild anvisning till 3 och 10a åå anges vad som i valutaförordningen avses med löpande betalning. Hit hör exempelvis likvider vid export och import av varor och tjänster, omkostnader med anledning därav. andra normala betalningar i samband med näringsverksamhet. vissa försäkrings- betalningar, ränta och annan avkastning av kapitaltillgång, normala reseut- gifter samt pensioner, understöd och liknande personliga betalningar. I anvisningen har uttryckligen angetts, att betalning i samband med direktin— vestering, värdepappersöverlåtelse, personlig kapitalöverföring eller annan kapitalbetalning inte anses som löpande betalning. Riksbanken meddelar de närmare föreskrifter som fordras för att bestämma vad som skall hänföras till löpande betalning.

I 11—14 åå finns vissa särskilda bestämmelser. Mot bakgrund av vad som föreskrivs i 2 å andra stycket i valutalagen fastslås i förordningens 11 å att valutaförordningens bestämmelser ej medför någon inskränkning av de befogenheter som tillkommer riksbanken. Samma sak gäller i fråga om den handlingsfrihet som tillförsäkrats internationella regleringsbanken i Basel. 12 å innehåller en bestämmelse vari bl. a. ambassad- och lönad konsulatper- sonal, som är utländska medborgare, liksom vissa av dem närstående personer förklaras stå utanför förordningens tillämpning.

Enligt 13 å kan riksbanken ålägga var och en som uppehåller sig i Sverige att deklarera bl. a. sina utländska betalningsmedel, fordringar och värdepap- per, honom tillhöriga guldvaror som förvaras här i landet samt tillgångar och skulder i utlandet. Underlåter någon att fullgöra sin uppgiftsskyldighet kan riksbanken förelägga honom vite. Om det behövs för att få nödvändiga upplysningar kan riksbanken också vid vite förelägga skyldighet att tillhandahålla handelsböcker jämte dithörande handlingar.

För att riksbanken skall kunna reparera en valutaskada som uppstått exempelvis genom att någon olovligen utfört betalningsmedel till utlandet hari 13a å införts en bestämmelse som ger riksbanken möjlighet att vid vite framtvinga rättelse av ett sådant förfarande. Ett vitesföreläggande i detta syfte får riksbanken meddela om någon vidtagit en åtgärd i strid mot valutaförordningen eller mot föreskrift som meddelats med stöd av denna. Samma sak gäller också om ett villkor som riksbanken har uppställt vid lämnande av tillstånd har åsidosatts. Föreläggandet får riktas mot den som kan förfoga över den egendom som åtgärden avsåg eller det som trätt i stället för egendomen. Mot den som — sedan åtgärden vidtogs eller villkoret åsidosattes förvärvat rätt till egendomen får föreläggandet dock riktas endast när det är fråga om förvärv på grund av giftorätt, arv eller testamente eller genom gåva eller om förvärvaren hade vetskap om eller skälig anledning

till antagande om sambandet mellan det förvärvade och åtgärden eller åsidosättandet av villkoret. Har egendomen, vederlag för den eller dess värde förklarats förverkat får dock föreläggande enligt paragrafen över huvud taget ej meddelas.

[ l3bå anges att tillstånd eller föreskrift, som meddelas med stöd av förordningen, får förenas med villkor att avgift skall utgå och att avgiften skall tillfalla riksbanken. Enligt 14 å har riksbanken rätt att medge befrielse från eller lindring i de skyldigheter som stadgas i förordningen.

Slutligen innehåller förordningen också två ansvarsbestämmelser. Enligt 18 å kan den som åsidosätter föreskrift, som riksbanken meddelat med stöd av förordningen, dömas till böter om gärningen ej är belagd med straff i 9 eller lOå valutalagen. I likhet med vad som gäller i fråga om åtal för valutabrott föreskrivs därjämte i förordningens 20 å att åtal för brott mot 18 å får göras av allmän åklagare endast efter medgivande av riksbanken.

1.4. Riksbankens tillämpningsföreskrifter

Som tidigare nämnts är det riksbanken som meddelar tillämpningsföreskrif- ter på valutaregleringens område. Dessa återfinns i riksbankens författnings- samling RBFS och innehåller ett stort antal föreskrifter uppdelade på fem kapitel.

Det första kapitlet har rubriken "Inledande föreskrifter m. m." och innehåller bl. a. vissa definitioner, bestämmelser om ansökan och tillstånd, allmänna principer för betalning till och från utlandet samt regler beträffande olika slag av konton. Andra kapitlet har rubriken ”Löpande betalningar—” och innehåller bestämmelser, som avser att närmare förklara hur detta begrepp skall förstås och vilka regler som gäller för dessa betalningar. Tredje kapitlet har rubriken ”Kapitalbetalningar” och behandlar bl. a. värdepap- per, direktinvesteringar och olika slag av krediter. Det fjärde kapitlet benämns ”Valutamarknaden" och innehåller bestämmelser om valutahan- deln på avista- och terminsmarknaden. Det femte kapitlet slutligen, har rubriken ”Valutaanmälan, valutaprövning och redovisning" och upptar bestämmelser om hur allmänheten och bankerna skall förfara i dessa administrativa frågor.

Valutaregleringen är såsom framgått ovan — i lag och förordning utformad som en serie allmänt hållna förbud. Från dessa förbud har i förordningen gjorts undantag dels för s.k. löpande betalningar, dvs. i huvudsak betalningar för export och import av varor och tjänster, dels för normala leverantörskrediter i anslutning till varu- och tjänstebetalningar (10 och 10a åå). Det faktum att löpande betalningar är undantagna från regleringen innebär att valutaregleringen i princip är begränsad till kapital- transaktioner. Riksbankens föreskrifter på detta område, som alltså återfinns i kapitel 3 i författningssamlingen, har en mycket central betydelse eftersom där närmare specificeras vad som är tillåtet eller ej ifråga om dessa transaktioner.

De förhållandevis omfattande undantag från reglering av kapitaltransak- tioner som riksbanken meddelat återfinns i föreskrifterna. För vissa grupper av transaktioner har riksbanken lämnat generella dispenser och för andra

typer lämnas tillstånd i varje enskilt fall. Dispens- och tillståndsgivningen har i föreskrifterna utformats på ett sådant sätt att regleringen översiktligt kan uppdelas i fyra olika kategorier.

Den första kategorin utgörs av transaktioner, som visserligen omfattas av förbuden i valutaförordningen men för vilka riksbanken lämnat generella dispenser. Hit hör t. ex. bestämmelserna om att det på vissa villkor får ske byte av innehav av utländska värdepapper mot andra utländska värdepapper och omplacering av utlännings innehav av svenska värdepapper (s. k. switch). Återköp av svenska värdepapper från utlandet är också undantagna regleringen via dispens.

Den andra kategorin består av transaktioner som riksbanken inom vissa gränser och på vissa villkor är beredd att lämna tillstånd till på ansökan i varje enskiltfall. Detta gäller exempelvis bestämmelserna om direktinvesteringar och finansiering av import och export hos banker i utlandet. Hit hör ocksa bestämmelserna om överföring av valuta vid emigration samt förvärx av rekreationsbostad i utlandet.

Den tredje kategorin omfattar sådana transaktioner där riksbankens tillståndsgivning är flexibel och kan variera med konjunkturläge och valutasituation. Hit hör främst bestämmelserna om finansiell upplåning i utlandet.

Den fjärde kategorin slutligen omfattar transaktioner för vilka tillstånd i princip ej lämnas. Hit hör främst finansiella lån till utlandet och portföljin- vesteringar.

Slutligen skall beträffande kapitel 3 också nämnas något om de bestäm— melser om direktinvesteringar som där återfinns. Regleringen av dessa sker så gott som uteslutande i denna författning. I valutalagen omnämns direktin- vesteringar endast i samband med redogörelsen för hur valutastyrelsen skall vara sammansatt (6a å) och i valutaförordningen förekommer begreppet direktinvestering endast i anvisningar till 3 och 10a åå.

Med en direktinvestering förstås enligt författningssamlingens bestämmel- ser en sådan investering av valutainlänning i företag i utlandet och av valutautlänning i företag i Sverige, som ger möjlighet till effektivt inflytande på företagets förvaltning eller har till syfte att eljest skapa varaktig ekonomisk förbindelse med företaget.

Dessa investeringar regleras alltså direkt och uttryckligen i riksbankens författningssamling. Eftersom valutaregleringens förbud som tidigare sagts i princip endast riktar sig mot betalningar och andra transaktioner. är den formella grunden för regleringen på detta område inte ett allmänt förbud mot att göra direktinvesteringar, utan i stället att betalningar och andra i valutaförordningen reglerade transaktioner vid direktinvesteringar kräver riksbankens tillstånd (RBFS 3:19).

Av valutaföreskrifterna framgår vidare att riksbanken normalt lämnar tillstånd till direktinvesteringar men att tillståndet i regel förenas med en föreskrift om att investeringen helt eller delvis skall finansieras med län eller kapitaltillskott från utlandet.

Vid prövningen av om tillstånd skall lämnas till investeringen beaktar riksbanken, förutom penning- och valutapolitiska effekter, även industri- och sysselsättningspolitiska strävanden. Sistnämnda slag av prövning är enligt valutalagens bestämmelser i och för sig ej begränsad till detta slag av

ärenden. men av förarbetena till valutalagen 2 a å (prop. 1974z89, s. 5— ff) framgår emellertid att de nämnda bedömningsgrunderna införts speciellt med tanke på dessa.

För att riksbanken skall kunna förhindra en icke önskad ändring av investerarens verksamhet i utlandet eller att denna genom överlåtelse övergår till att bli en portföljinvestering samt för att kunna bedriva en fortlöpande granskning av denna, även efter det att det ursprungliga tillståndet har meddelats, föreskrivs vissa villkor i tillstånden. Dessa villkor innebär att investeraren som regel skall förbinda sig att inte överlåta andelar i det utländska företaget utan riksbankens medgivande och ej heller utan sådant medgivande låta fondera vinstmedel i det utländska företaget i större utsträckning än vad som är skäligt med hänsyn till den uppgivna verksam- hetens art (de 5. k. Höganäsvillkoren).

Vid investering i de nordiska länderna skall villkoren dock ej tillämpas och som regel tillämpas ej heller det sistnämnda villkoret vid investering i ett utvecklingsland.

För att underlätta riksbankens möjlighet att kontrollera att de s.k. Höganäsvillkoren efterlevs finns också i föreskrifterna en bestämmelse om att investeraren på anmodan av riksbanken är skyldig att till riksbanken lämna officiell redovisning m. m. om det utländska företaget.

Beträffande utländska direktinvesteringar [ Sverige finns inte motsvarande föreskrifter. Däremot finns beträffande dessa investeringar liksom beträffande svenska investeringar i utlandet bestämmelser om hur finansieringen skall ske.

Medan bestämmelserna i kap. 3 reglerar olika kapitaltransaktioner och således i stor utsträckning riktar sig till enskilda fysiska och juridiska personer finns i författningssamlingen också vissa föreskrifter som uteslu- tande eller i huvudsak riktar sig till valutabankerna (kap. 4). Detta gäller bl. a. föreskrifterna om handel med utländska valutor på avista- och terminsmarknaderna och föreskrifterna om vilka olika typer av konton som får utnyttjas av valutainlänningar och valutautlänningar och på vilket sätt detta får ske. Även i övrigt är emellertid föreskrifterna av stor betydelse inte minst beroende på att det helt övervägande antalet betalningar mellan Sverige och utlandet måste ske via valutabankerna och därvid underkastas deras granskning. Den rätt att driva handel med utländska betalningsmedel och fordringar som valutabankerna får genom de 5. k. valutahandelstillstån- den är nämligen kombinerad med en rätt och skyldighet för bankerna att pröva och besluta i de valutaärenden som man handlägger.

Bilaga 1.1

Valutalag; utfärdad den 22 juni 1939. (SFS 1939:350)

15.

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2 5 första stycket och 5 % träda i tillämpning. Då kriget upphört, förordnar regeringen se- nast före avslutandet av det riksmöte, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger regeringen, efter hörande av fullmäktige i riksbanken, förordna, att nämnda bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två månader från det underställningcn skett av riksdagen god- känt, är detsamma förfallet. Upphör krigsfaran, skall senast före närmast följande riksmötes avslutande meddelat förordnande av re- geringen upphävas, i den mån bestämmelserna icke på grund av för- ordnandejämlikt tredje stycket alltjämt skola gälla.

Lagen om förfogande Över utländska betalningsmedel m.m. under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (valutalag), som ursprungligen gällde till och med den 3] mars 1940, förlängdes successivt att gälla ett år i sänder, sista gången till och med den 30 juni 1959. Genom lag den 5 juni 1959 (SFS 19592262) ändrades rubriken till förutnämnda lag till Valutalag, samt erhöll 1, 2 och 5 Så nämnda lag ändrad lydelse. Samtidigt förlängdes lagen att gälla från och med den 1 juli 1959 tills vidare. Genom lag den 31 maj 1963 (SFS 19631174) erhöll 2 5 ]) ändrad lydelse. Genom lag den 18 maj 1973 (SFS 1973:294) tillkom 2 5 8). Genom lag den 7 juni 1974 (SFS 1974:458) erhöll l ä, 2 5 1) och 6 a & ändrad lydelse samt tillkom 2 a 5. Genom lag den 7 maj 1975 (SFS l975z204) ändrades 4, 5, 6 a och 8 55 så att ordet "Konungen" utbyttes mot ”regeringen", erhöll ], 2 och 9 55 ändrad lydelse samt tillkom fem nya paragrafer, 10-14 55. Genom lag den 18 maj 1977 (SFS l977:354) erhöll 9, 10 och 13 55 ändrad lydelse. Genom lag den 18 maj 1978 (SFS 1978:257) erhöll 12 & ändrad lydelse samt tillkom 15 &. Genom lag den 30 april 1980 (SFS 1980: 164) erhöll 7 & ändrad lydelse. Genom lag den 26 november 1981 (SFS 1981le86) erhöll 14 & ändrad lydelse.

Då i andra fall än som avses i första och andra styckena så prövas nödvändigt för att nå de centrala mål som fastställts för den ekono- miska politiken skola fullmäktige i riksbanken göra framställning om att regeringen föreslår riksdagen att, för en tid av högst ett år, antaga lag om tillämpning helt eller delvis av 2 & första stycket samt 5 5 1) och 3). Kan riksdagens beslut ej utan synnerlig olägenhet avvaktas, får regeringen förordna om tillämpning av dessa bestämmelser utom 2 5 första stycket 3) och 8). Sådant förordnande skall inom en må- nad eller, om riksmöte ej pågår, inom en månad från början av när- mast följande riksmöte underställas riksdagen. Vad i andra stycket sägs om påföljden, därest underställning ej sker eller riksdagen ej inom två månader godkänner förordnandet, skall äga motsvarande tillämpningi fall som nu avses.

Under tid, då bestämmelse i 2 5 första stycket eller 5 & äger tillämp- ning, skola jämväl övriga däremot svarande stadganden ilagen till— lämpas.

Då underställning av förordnande sker eller förslag till lag framlägges, skola även de föreskrifter, som regeringen i förordnandet med stöd av 2 5 första stycket och 5 & utfärdat eller avser att utfärda, föreläg- gas riksdagen.

25.

Regeringen får i förordnande, som den meddelar, föreskriva: 1) att allenast riksbanken samt, efter dess bemyndigande, annan bank och postverket (valutabank) må driva handel med utländska sedlar och skiljemynt, med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel och utländska fordringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet (utländska värdepapper); 2) att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper må, mot vederlag som bestämmes i svenskt mynt, förvärvas och föryttras allenast i den omfattning och på de villkor regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, riksbanken bestäm- mer; 3) att dylika tillgångar skola erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt; 4) att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värde- papper icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt överföras till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlan- det; 5) att dylika tillgångar icke utan tillstånd av riksbanken må införas till riket; 6) att över värdepapper, som införes till riket eller som här förvaras för den, som är bosatt i utlandet, så ock över köpeskilling, som influ-

tit vid försäljning av sådana värdepapper, ej må förfogas i vidare mån än regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, riksbanken bestämmer; 7) att i annat hänseende än under 2)—6) sägs ej må över utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper utan tillstånd av riksbanken förfogas annorledes än genom föryttring till riksbanken eller till valutabank; 8) att med stöd av meddelat förordnande får bestämmas att avgift skall utgå och tillfalla riksbanken; och 9) att annan än riksbanken eller Internationella regleringsbanken i Basel (Banque des Reglements Internationaux) icke får utan tillstånd av riksbanken ur riket utföra eller till riket införa guldmynt, obear- betat guld eller med obearbetat guld jämförligt halvfabrikat av guld.

Genom förordnande, som här avses, må ej inskränkning ske i riksban- ken tillkommande befogenheter.

235.

Förordande enligt denna lag skall av riksbanken ianspråktagas för att främja penning- och valutapolitiken. Därvid får industri- och syssel- sättningspolitiska strävanden beaktas. Hänsyn av sistnämnda slag får dock föranleda avslag på framställning endast då denna på grund av beloppets storlek eller andra faktorer skulle åsamka landets intres- sen utomordentlig skada.

35.

Utan hinder av förordnande, varom i 2 5 sägs, äge riksbanken med- dela bankaktiebolag eller annan tillstånd att på de villkor riksbanken bestämmer driva den rörelse med utländska betalningsmedel och ut- ländska banktillgodohavanden, som riksbanken prövar erforderlig för allmänhetens tillhandagående med medel för reseändamål.

45.

Förordnar regeringen, att utländska betalningsmedel, utländska fordringar eller utländska värdepapper skola erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen, skall, där enighet ej kan vinnas om det värde i utländskt mynt, efter vilket ersättningen skall beräknas, värdet bestämmas av en nämnd av tre personer. Av dessa utses en, som tillika skall vara ordförande, av regeringen, en av riksbanken och en av handelskamrarna i riket.

Vid inlösen skall omräkning till svenskt mynt ske efter den av riks- banken vid tidpunkten för beslutet om inlösen tillämpade köpkur- sen.

Avdrag må vid inlösen göras för särskilda med inlösningen förbundna utlägg ävensom för diskonto enligt av riksbanken angivna grunder.

55.

Där för tillsyn å efterlevnad av förordnande, som av regeringen med- delas, så finnes behövligt, äge regeringen !) stadga skyldighet att förete handelsböcker jämte därtill hörande handlingar;

2) medgiva rätt för polismyndighet, riksbanken eller tjänsteman, som riksbanken därtill förordnar, att öppna och granska brev och andra försändelser till eller från utlandet, som finnas i postverkets vård;och 3) i övrigt meddela erforderliga föreskrifter för förordnandets ge- nomförande så ock till förhindrande av åtgärder, som äro ägnade att uppenbart motverka vinnandet av det med förordnandet avsedda ändamålet.

65.

Riksbanken må meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av meddelat förordnande.

Ärenden som föranledas av förordnandet skola prövas och avgöras av riksbanken.

635.

Riksbankens beslutanderätt enligt denna lag utövas inom riksbanken av en styrelse (valutastyrelsen). Valutastyrelsen består av sju ledamö- ter utom vid handläggning av ärenden rörande direkta investeringar utomlands, då den består av elva ledamöter.

Regeringen utser tre av ledamöterna, varav två skola tjänstgöra en- dast i ärenden rörande direkta investeringar utomlands. Övriga leda- möter utses av fullmäktige i riksbanken. För ledamöterna skola i samma ordning utses suppleanter.

Valutastyrelsens beslut må överklagas hos fullmäktige i riksbanken inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet.

På yrkande av minst tre av de ledamöter eller suppleanter, som delta- git i styrelsens beslut, skall beslutet underställas fullmäktige för pröv- ning. Yrkande härom skall framställas genast efter beslutets fattande.

Mot fullmäktiges beslut må talan ej föras.

Närmare bestämmelser rörande valutastyrelsen meddelas i banko— reglementet.

75

Den som har tagit befattning med något ärende som avses i denna lag får inte obehörigen röja vad han därvid har fått veta om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekre- tesslagen (1980:100).

1 fall som avses i första stycket skall inte följa ansvar enligt 20 kap. 3 5 brottsbalken.

85

Har regeringen meddelat förordnande, som i 2 5 under 1) sägs, äge riksbanken, utan hinder av vad i 14 och 16 55 i lagen den 30 juni 1934 för Sveriges riksbank är stadgat, köpa och sälja utländska betal— ningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper även- som förmedla köp och försäljning av dylika tillgångar i den omfatt- ning, som föranledes av förordnandet.

95

Den som uppsåtligen ]) bryter mot förbud eller villkor som meddelas med stöd av 2 5 första stycket 1) 7) eller 5 5 3), 2) använder sig av eller medverkar som bulvan för att kringgå förbud som avses i 1), 3) genom oriktig uppgift förskaffar sig sådan rätt att förvärva eller avyttra utländska betalningsmedel eller utländska fordringar, som behövs enligt förordnande som meddelas med stöd av 2 5 första stycket 2) eller 5 5 3), eller riksbankens tillstånd, i den mån det be- hövs enligt förordnande som meddelas med stöd av 2 5 första stycket eller 5 5 3), eller 4) underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet som föreskrives med stöd av denna lag eller vid fullgörande av sådan skyldighet lämnar oriktig uppgift, ' dömes till böter eller fängelse i högst ett år eller, om brottet är grovt, fängelse i högst två år.

Har gärning som avses i första stycket begåtts av grov oaktsamhet, dömes till böter.

Om ansvar för överträdelse av utförsel— eller införselförbud som meddelas med stöd av 2 5 första stycket 9) finnas bestämmelseri lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

10 5.

För försök till överträdelse av utförsel— eller införselförbud som meddelas med stöd av 2 5 första stycket 4) eller 5) eller 5 5 3) och försök till brott som avses i 9 5 första stycket 3) dömes till ansvar enligt 23 kap brottsbalken.

Ha flera medverkat till brott som avses i första stycket eller i 9 5 första stycket äga 23 kap 4 och 5 55 brottsbalken motsvarande tillämpning.

115.

Betalningsmedel, fordran eller värdepapper, som varit föremål för brott som avses i 9 5 första stycket 1) 3) eller 10 5 första stycket, eller vederlag därför får förklaras förverkat. I stället för sådan egendom kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.

12 5.

Den som ej har efterkommit vitesföreläggande som har meddelats med stöc' av förordnande enligt denna lag får icke dömas till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.

Allmänt åtal för brott mot denna lag får utom i fall som avses i 15 5 väckas endast efter medgivande av riksbanken. (SFS 1984:413)

13 5.

Utan hinder av 35 kap 1 5 brottsbalken får påföljd för brott som avses i 9 5 första och andra styckena samt 10 5 ådömas, om den misstänkte har häktats eller erhållit del av åtal för brott inom fem år eller, om brottet är grovt, inom tio år från brottet.

14 5.

I fråga om utförsel- och införselförbud, som meddelas med stöd av 2 5 första stycket 4) eller 5) äga bestämmelserna i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling angående förundersökning m.m., beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning motsvarande tillämpning.

15 5.

Tullmyndighet får kontrollera att utförsel- och införselförbud som meddelas med stöd av 2 5 första stycket 4) eller 5) efterlevs.

Den som till eller från det svenska tullområdet medför sådana tillgångar som avses i 2 5 första stycket 4) eller 5) skall anmäla och lämna uppgifter om tillgångarna i enlighet med vad regeringen eller, efter regeringens bemyndi- gande, generaltullstyrelsen bestämmer. För kontroll av sådana uppgifter skall den uppgiftsskyldige bereda den som verkställer kontrollen tillfälle att undersöka handresgods, annat medfört gods och alla utrymmen i transport- medel samt därvid svara för den transport som behövs och för uppackning och återinpackning.

I övrigt gäller för kontrollen i tillämpliga delar 38, 44, 45 och 50 55 tullagen (1973:670) samt 57, 58, 60—62, 65 och 68 55 samt 73 5 8 och 9 tullstadgan (19731671) i den lydelse stadgan hade den 1 januari 1978.

Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att göra anmälan eller lämna uppgifter i fall som avses i andra stycket.

Till ansvar enligt denna paragraf dömes ej, om gärningen är ringa eller kan föranleda ansvar enligt 9 eller 10 5 denna lag, enligt brottsbalken eller lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. Allmänt åtal för brott som avses i denna paragraf får väckas endast efter medgivande av tullmyndighet. (SFS 1984:413)

Bilaga 1.2

Valutaförordning; utfärdad den 5 juni 1959. (SFS 1959:264)

Inledande bestämmelser

15.

I denna förordning förstås med betalningsmedel: sedlar och skiljemynt samt växlar, checkar och and- ra penninganvisningar; utländska betalningsmedel: utländska sedlar och skiljemynt samt andra betalningsmedel, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt; utländska fordringar: fordringar, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt och icke grunda sig på värdepapper, dock att till fordran, som här avses, ej skall räknas på avtal grundad fordran, där betalningen fortfarande är betingad av avtalets fullgörande å ford- ringsägarens sida; utländska banktillgodohavanden: utländska fordringar, som innestå på räkning hos den, som inom riket äger driva bankrörelse eller som utom riket driver bank- eller bankirrörelse; värdepapper: aktier, lottbrev och andra delaktighetsbevis i bolag samt obligationer och andra förskrivningar, vilka utfärdats för sär— skilda delar av skuldbelopp och uppenbarligen äro avsedda för den allmänna rörelsen, så ock handlingar, varigenom någon tillförsäkras förfoganderätt över värdepapper (certifikat); utländska värdepapper: värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet; vederlag i svenskt mynt: vederlag, som är bestämt att utgå isvenskt mynt eller som utgöres av fordringar eller värdepapper, vilka äro ut- ställda i svenskt mynt.

Såsom bosatt här i riket anses enligt denna förordning den som har fast bostad i Sverige, därest han är utlänning dock endast om han innehaft sådan bostad de tre senast förflutna kalenderåren. Juridisk person skall anses vara bosatt i det land, där styrelsen har sitt säte, eller, om styrelse icke finnes, där huvudkontoret är beläget. Filial eller annat kontor för utländskt bolag eller för utländsk ekonomisk förening, som driver verksamhet här i riket, skall anses vara bosatti Sverige. (SFS 1980:363)

Om köp och försäljning av utländska betalningsmedel och utländska fordringar

25.

Utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot veder- lag i svenskt mynt, förvärvas allenast från riksbanken eller genom dess förmedling och föryttras allenast till riksbanken eller genom

dess förmedling.

Riksbanken äger meddela

a) bankaktiebolag, sparbank och postverket tillstånd att, för egen eller riksbankens räkning, driva handel med utländska betalningsme- del och utländska fordringar; samt

b) bank eller annan tillstånd att driva den rörelse med utländska be- talningsmedel och utländska banktillgodohavanden, som riksbanken prövar erforderlig för allmänhetens tillhandagående med medel för reseändamål.

Den, som erhållit tillstånd varom under a) sägs, benämnes i denna förordning valutabank. (SFS l974:460)

35.

Riksbanken äger närmare bestämma, i vilken omfattning och på vilka villkor utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag i svenskt mynt, förvärvas eller föryttras.

Begränsning må ej ske i omfattningen av valutabanks förvärv från eller föryttring till allmänheten av utländska betalningsmedel eller utländska fordringar, som härröra från eller fordras för löpande be-

talning. (Se vidare anvisning) (SFS 1975z206)

Om utförsel av betalningsmedel, värdepapper och guld med mera 4 5.

Värdepapper, andra betalningsmedel än växlar samt guld och guld- varor som sägs i andra stycket må ej utan riksbankens tillstånd utfö- ras ur riket, dock att resande till utlandet må utföra resevaluta till belopp som riksbanken medgiver.

Förbudet i första stycket omfattar guld och följande guldvaror enligt tulltaxan (1977 :975), nämligen ur nr 71.07 obearbetat guld, inbegripet platinerat guld, och andra formvaror av guld och platinerat guld än bladguld, ur nr 72.01 guldmynt. (SFS 1977:1088)

55.

I den mån ej annat följer av 10 a 5 fordras riksbankens tillstånd, därest 1) tillgodohavande här i riket skall överföras till konto eller räkning, som föres i utlandet;

» 2) den, som är bosatt här i riket, skall å den som är bosatt i utlandet

överlåta betalningsmedel eller värdepapper eller ock fordringsbevis, vilkas företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning; eller 3) den, som är bosatt häri riket, skall verkställa inbetalning å eller överföring till konto eller räkning, som här föres till förmån för någon som är bosatt i utlandet, eller eljest verkställa betalning till eller till förmån för i utlandet bosatt person. (SFS 1963:176)

Om införsel av betalningsmedel, värdepapper och guld, så ock om försäljning av värdepapper med mera

65.

Andra betalningsmedel än växlar samt guld och guldvaror som sägs i 4 5 andra stycket må ej utan riksbankens tillstånd införas till riket, dock att resande från utlandet må införa resevaluta till belopp som riksbanken medgiver.

I den mån ej annat följer av 10 a 5 fordras riksbankens tillstånd, därest den som är bosatt här i riket skall 1) direkt eller genom annans förmedling, i annat fall än iförsta stycket avses, mottaga betalning från någon, som är bosatt i utlandet, 2) ikläda sig gäld till någon som är bosatt i utlandet, där ej fråga är om ingående av köpeavtal på inom branschen allmänt tillämpade köpevillkor eller om vidtagande av därmed jämförliga åtgärder, eller 3) lämna försträckning mot säkerhet av borgen av någon som är bosatt i utlandet. (SFS 1975:206)

75.

Utan riksbankens tillstånd må värdepapper icke till riket införas annorledes än genom översändande till riksbanken eller till valutabank. Sålunda införda värdepapper må av valutabank utlämnas allenast i samband med deras försäljning till någon som är bosatt i utlandet eller återförande till utlandet, såvida icke riksbanken annat medgiver. (SFS 1975:206)

715.

Ifråga om värdepapper och betalningsmedel gäller icke lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m. m.

Ifråga om guld och guldvaror som sägs i 4 5 andra stycket gäller nämnda lag med undantag av att guldet och guldvaroma ej få förvaras på tullager eller i frihamn, förstöras, återutföras eller tagas om hand av annan än riksbanken på sätt som avses i 3 5 andra stycket tullagen (1973z670). (SFS 1975:206)

Värdepapper, som efter denna förordnings ikraftträdande till riket införts eller som här förvaras för någon, som är bosatt i utlandet, må ej utan riksbankens tillstånd försäljas.

Vid meddelande av tillstånd, somi första stycket sägs, må riksbanken jämväl bestämma i vilken ordning försäljningen skall ske och i vilken omfattning säljaren skall äga förfoga över köpeskillingen.

Om förfogande över utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper med mera

95.

Över utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden, som tillhöra någon häri riket bosatt, må ej, i den mån icke annat följer av 10 a 5, utan riksbankens tillstånd så förfogas, att ägarens innehav av utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden därigenom förmin- skas; dock att sådant tillstånd ej erfordras för föryttring till riksbanken eller till valutabank eller till den, som erhållit tillstånd, varom i 2 5 andra stycket under b) sägs.

Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om andra utländska fordringar än banktillgodohavanden, så ock beträffande utländska värdepapper, där fordringarna eller värdepapperen tillhöra någon här i riket bosatt. (SFS 1975:206)

9a5.

För varor som utförs ur riket skall, om inte riksbanken medger annat, vederlag utgå i form av betalning. (SFS 1984:66)

10 !.

Häri riket bosatt, som gentemot utlandet äger rätt att kräva betalning eller som ådragit sig betalningsskyldighet gentemot utlandet, må ej medgiva anstånd med eller uppskjuta betalningen eller träffa avtal om betalning annorledes än med vanliga betalningsmedel, såvitt ej annat följer av handelsbruk.

Ej heller må här i riket bosatt, i syfte att kringgå denna förordnings bestämmelser, till någon, som är bosatt i utlandet och med vilken han har gemensamt ekonomiskt intresse, sälja eller av honom köpa varor till annat pris än det i allmänhet gällande eller i samma syfte vidtaga andra liknande åtgärder.

Om löpande betalningar 10 a 5.

Utan hinder av vad i 5 5, 6 5 andra stycket och 9 5 första stycket stadgas äger den som är bosatt här i riket ]) genom valutabank och på betalningsväg, som anvisats av riksban- ken, verkställa löpande betalning till eller till förmån för i utlandet bosatt person; 2) i Sverige verkställa betalning till eller till förmån för i utlandet bosatt person för arbetsprestation, som denne utfört i Sverige; 3) i Sverige verkställa betalning till eller till förmån för i utlandet bosatt person såsom gåva eller understöd till denne; 4) under vistelse utomlands verkställa betalning till i utlandet bo- satt person för uppehållskostnader utomlands och för inköp för personligt bruk; 5) genom valutabank och på betalningsväg, som anvisats av riks- banken, mottaga löpande betalning från i utlandet bosatt person; 6) under vistelse utomlands mottaga betalning från i utlandet bo- satt person för arbetsprestation, som betalningsmottagaren utfört utomlands; samt 7)i Sverige mottaga betalning från i utlandet bosatt person för uppehållskostnader här i riket och för inköp, som kunna antagas vara avsedda för köparens personliga bruk.

Med betalning genom valutabank skall vid tillämpning av denna paragraf jämställas betalning genom avräkning i kontokurantför- hållande, under förutsättning att den här i riket bosatte betalaren eller betalningsmottagaren är skyldig föra handelsböcker och att riksbankens föreskrifter beträffande betalningsväg iakttagas.

(Se vidare anvisning)

(SFS 1975:206)

Särskilda bestämmelser 11 5.

Genom denna förordning göres ej inskränkning i riksbanken till- kommande befogenheter eller i den handlingsfrihet, som tillför- säkrats den internationella regleringsbanken i Basel (Banque des Reglements Internationaux).

12 5.

Denna förordning äger ej tillämpning å utländsk medborgare, som tillhör främmande makts härvarande beskickning eller lönade kon- sulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning, ej heller å medlemmar av sådan persons familj eller hans enskilda tjänare, därest de bo hos honom och äro utländska medborgare.

135.

En var, som är bosatt här i riket eller eljest här uppehåller sig, är plik- tig att, i den omfattning riksbanken finner erforderligt, till riksban- ken lämna uppgift angående

a) de utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper, som han äger eller innehar;

b) tillgångar i utlandet, vilka tillhöra eller finnas framdeles skola till- komma honom;

c) guld (även arbeten därav) och guldmynt, som tillhöra honom och som förvaras här i riket; samt

d) förpliktelser, vilka han åtagit sig eller för vilka han eljest häftar gentemot utlandet.

Den som, utan att vara bosatt här i riket, här uppehåller sig är, jäm- väl i andra fall än i första stycket avses, pliktig att i den omfattning riksbanken finner erforderligt till riksbanken lämna uppgift an- gående de svenska betalningsmedel och svenska värdepapper, som han äger eller innehar, så ock angående sina fordringar hos eller skulder till här i riket bosatt person.

I förpliktelse, varom i första stycket under d) förmäles, innefattas jämväl åtagande att för någon i utlandet bosatt förvara betalnings— medel, fordringsbevis, värdepapper, guld (även arbeten därav) eller guldmynt.

Underlåter någon att fullgöra uppgiftsskyldighet varom ovan sägs, äger riksbanken förelägga honom lämpligt vite. Riksbanken äger jämväl, där så erfordras för nödig upplysnings vinnande, vid lämpligt vite förelägga uppgiftsskyldig att för riksbanken eller den, som hand- lar å riksbankens vägnar, tillhandahålla sina handelsböcker jämte där- till hörande handlingar.

13a5.

Har åtgärd vidtagits i strid mot denna förordning eller mot före- skrift som meddelats med stöd av förordningen, får riksbanken förelägga den som kan förfoga över den egendom åtgärden avsåg eller det som har trätt i stället för egendomen att vidtaga rättelse. Motsvarande gäller, om villkor som riksbanken har uppställt vid lämnande av tillstånd enligt förordningen har åsidosatts. Meddelas föreläggande får vite utsättas.

Föreläggande enligt första stycket får riktas mot den som har för- värvat rätt till egendomen eller det som har trätt i dess ställe endast om förvärvet har skett på grund av giftorätt, arv eller testamente eller genom gåva eller om förvärvaren därvid har haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om sambandet mellan det förvärvade och åtgärden eller åsidosättandet av villkoret.

Föreläggande enligt första stycket får ej meddelas, om egendomen, vederlag för den eller dess värde har förklarats förverkat. (SFS 1975:206)

13b5.

Tillstånd eller föreskrift som meddelas med stöd av denna förordning får förenas med villkor att avgift skall utgå och att avgiften skall tillfalla riksbanken. (SFS 1975:206)

14 5.

Riksbanken äger medgiva befrielse från eller lindringi de skyldigheter, som stadgas genom denna förordning.

15 5. Upphävd. (SFS 1975:206)

16 5. Upphävd. (SFS 1975:206)

17 5. Upphävd. (SFS 1975:206)

Ansvarsbestämmelser 18 5.

Den som åsidosätter föreskrift, som med stöd av denna förordning meddelats av riksbanken, dömes, där ej gärningen är belagd med straff i 9 eller 10 5 valutalagen (19391350), till böter. (SFS 1975:206)

19 5. Upphävd. (SFS 1975:206)

Allmänt åtal för brott mot 18 5 får väckas endast efter medgivande av riksbanken. (SFS 1984z5m)

21 5. Upphävd. (SFS 1975:206)

Anvisning till 3 och 10 a 55

Med löpande betalning avses i denna förordning betalning av följande slag ävensom därmed jämförlig betalning, nämligen

I) varulikvid, inbegripet förskottslikvid, på normala betalnings- villkor vid import och export av varor och i transitohandel;

2) betalning i samband med utrikeshandel avseende utgifter för affärsresor och representation, provision, lagrings- och speditions- kostnad, transiteringskostnad, tull och avgift vid förtullning av varor samt differens-, marginal- och depositionsbetalning vid sådan ter- minsaffär på varubörs, som överensstämmer med normal kommer- siell praxis; 3) betalning i samband med industriverksamhet och annan före- tagsamhet avseende ersättning för reparation, bearbetning och sam- mansättning av varor, teknisk biståndsverksamhet och entreprenad- arbete, erläggande av licensavgift och royalty samt förvärv av patent och överföring till hemlandet av i annat land intjänad arbetsinkomst ävensom betalning mellan moderbolag, å ena sidan, samt dotterbolag och filialer, å andra sidan, avseende bidrag till gemensamma omkost- nader; 4) betalning i samband med transportverksamhet avseende ersätt- ning för gods- och personbefordran, befraktning av fartyg, reparation av transportmedel samt hamnkostnad (inbegripet bunkring och proviantering) och motsvarande kostnad vid flyg- och landtransport; 5) normal premiebetalning av icke-engångsnatur på grund av so- cialförsäkring eller försäkringsavtal samt ersättning på grund av so- cialförsäkring och Skadeförsäkring ävensom överföring på grund av återförsäkrings- och retrocessionsavtal; 6) betalning avseende filmuthyrning och ersättning för filmpro- duktion; 7) betalning avseende avkastning av kapitaltillgång, såsom vinst å rörelse, ränta och utdelning, samt avkastning från fast egendom, såsom arrende och hyra; 8) betalning avseende normala utgifter för turist-, rekreations- och studieresa; 9) betalning avseende sådan personlig inkomst och utgift som pension, av myndighet fastställt underhållsbidrag och därmed lik- artad betalning, ersättning för reparation och underhåll av i annat land befintlig privat egendom, prenumerationsavgift samt sportpris; IO) betalning av sådan samhällelig inkomst och utgift som skatt, kostnad för diplomatisk representation, bidrag till internationell organisation, avräkningsbelopp i samband med tjänst på trafik- och kommunikationsområdet samt konsulatsintäkt; ll) diverse betalning avseende reklam, rättegångskostnad, skade- ståndsbetalning, böter, medlemsavgift, honorar, återbetalning vid kontraktsannullering samt registreringsavgift för patent och varu- märke.

Såsom löpande betalning skall utan avseende å ändamålet därmed anses överföring av mindre belopp.

Såsom löpande betalning anses icke betalning i samband med direkt investering, värdepappersöverlåtelse, personlig kapitalöverföring eller annan kapitalbetalning. Riksbanken meddelar de närmare föreskrif- ter, som fordras för att bestämma vad som skall hänföras till löpande betalning.

2. Sveriges internationella åtaganden

Sverige har genom olika internationella överenskommelser gjort liberalise- ringsåtaganden som begränsar utrymmet för valutareglerande åtgärder. Förpliktelserna är i första hand en följd av Sveriges medlemskap i IMF och OECD. I EFTA-konventionen och i Sveriges avtal med EG ingår visserligen också bestämmelser om frihet för löpande transaktioner men dessa ansluter sig till åtaganden i IMF och OECD.

2.2. Internationella valutafonden

Enligt artikel VIII i Internationella valutafondens stadga får ett medlemsland inte utan fondens samtycke införa restriktioner i fråga om betalningar och överföringar som avser löpande transaktioner. Däremot finns inga restrik- tioner beträffande en reglering av kapitaltransaktioner. En betalning definieras som löpande om den inte avser kapitaltransaktion och i stadgan fastslås att följande betalningar utan begränsning är att betrakta som löpande:

1) alla betalningar i samband med utrikeshandel och andra löpande transaktioner inklusive tjänstebetalningar samt normala kortfristiga bank- och kredittransaktioner;

2) räntor på lån och nettoavkastning på andra investeringar; 3) betalningar av skäligt belopp för amortering på län eller för värdeminsk- ning på direktinvesteringar; samt

4) skäliga penningförsändelser för familjeunderhåll. Sverige har i likhet med övriga industriländer fullt ut åtagit sig förpliktel- serna enligt artikel VIII.

2.3. OECD

De mest omfattande mellanstatliga liberaliseringsförpliktelserna har ingåtts inom ramen för OECD-samarbetet. Enligt OECD-konventionen har medlemsländerna åtagit sig att medverka till att minska eller avskaffa återstående hinder för varu- och tjänsteutbytet och för löpande betalningar samt söka bibehålla eller utsträcka liberaliseringen av kapitalrörelser (artikel 2).

1 Denna ersatte en mot- svarande stadga inom OEEC.

Medlemsländernas åtaganden i fråga om tjänstebetalningar och kapitalrö— relser har preciserats i två särskilda liberaliseringsstadgor. Medlemsländer- nas åtaganden gäller sinsemellan, men stadgorna innehåller även en rekommendation att liberaliseringen bör utsträckas till alla medlemsländer i IMF. Det förhållandet att ett land anslutit sig till OECD:s liberaliserings- stadgor kan rent formellt inte åberopas av allmänheten vid tillståndsansökan för utlandstransaktioner. Endast medlemsländernas valutaförfattningar är tillämpliga gentemot allmänheten, medan anslutning till stadgorna har karaktären av mellanstatligt avtal som förutsätts ha återverkningar på rättstillämpningen. De anslutna ländernas följsamhet gentemot stadgornas förpliktelser granskas regelbundet varvid eventuella avvikelser påtalas och kritiseras.

2.3.1. Stadgan för liberalisering av löpande osynliga betalningar

Enligt stadgan för liberalisering av löpande osynliga betalningar (”Code of Liberalisation of Current Invisible Operations”, 1961)1 skall ett drygt femtiotal i en förteckning särskilt angivna transaktionskategorier vara fria. För en de] transaktionstyper finns förklarande och/eller inskränkande regler. Förteckningen är avsedd att täcka alla förekommande typer av löpande osynliga transaktioner, omfattande i princip alla tjänstebetalningar (trakter. provisioner, försäkringar, licensavgifter, räntor m. m.). Sedan några år pågår en översyn av stadgan i syfte att bl. a. göra den mera up to date och driva på liberaliseringen.

Möjligheterna för ett medlemsland att reservera sig eller tillfälligt åberopa undantagsbestämmelser sammanfaller i stort med dem som gäller för liberaliseringsstadgan avseende kapitalrörelser och behandlas i samband därmed. Emellertid kan nämnas att Sverige har reserverat sig på två punkter till stadgan för löpande transaktioner, nämligen avseende vägtransporter och försäkringar. Dessa reservationer har emellertid gjorts av andra skäl än valutaskäl.

Uppräkningen av transaktioner som skall anses utgöra löpande betalning- ar i den svenska valutaförordningen är direkt hämtad från OECD- stadgan.

2.3.2. Kapitalliberaliseringsstadgan

Kapitalrörelser behandlas i kapitalliberaliseringsstadgan ("Code of Libera- lisation of Capital Movements”, 1961), enligt vilken medlemsländerna åtar sig att sinsemellan successivt avskaffa restriktioner mot kapitalrörelser ”i den utsträckning som är nödvändig för ett effektivt ekonomiskt samarbete". Medlemsland som inte ser sig i stånd att klara en eller flera av liberalise- ringsförpliktelserna för de transaktioner som omfattas av stadgan har möjlighet att reservera sig. Reservationerna är avsedda att användas till täckning av mer varaktiga restriktioner. Utrymme för mer kortvariga ingrepp för att bemöta problem av tillfällig natur ges genom särskilda derogations- klausuler.

Vanligt förekommande typer av kapitalrörelser finns angivna på två listor,

A och B. Det finns dock ett antal transaktionstyper som inte omfattas av stadgan, t. ex. korta finansiella krediter och längre finansiella krediter som upptas eller ges av andra än kreditinstitut. Fördelningen av transaktionerna på de två listorna A och B är bl.a. uttryck för liberaliseringens angelägenhetsgrad sådan den uppfattades vid stadgans tillkomst. Liberaliseringen av transaktioner uppförda på lista A bedömdes ha en högre angelägenhetsgrad än transaktioner på lista B. Följaktligen är möjligheten att undandra sig förpliktelser gentemot A-listade transaktioner kringgärdade av starka restriktioner. Reservationer mot sådana åtaganden får endast göras då ifrågavarande transaktionstyp tillförs listan eller då åtagandet utvidgas i samband med revision av stadgans bestämmelser. I normalfallet måste reservationer avseende lista A därmed ha avgivits då stadgan skrevs under. Om ett land inskränker eller återkallar en sådan reservation är detta beslut oåterkalleligt. I motsats till vad som gäller för lista A kan medlemsland reservera sig mot lista B eller utvidga redan existerande reservation närhelst vägande skäl kan åberopas. Tillfällig avvikelse från tidigare åtagen förpliktelse kan ske efter deroga- tion. I kapitalstadgan finns ett antal övergripande begränsningar i liberalise- ringsförpliktelsen. Ett medlemsland har möjlighet att inskrida för att — upprätthålla allmän ordning, hälsa och moral och skydda väsentliga säkerhetsintressen (artikel 3), — fullgöra skyldigheter i fråga om internationell fred och säkerhet (artikel 4). verifiera transaktioners äkthet (artikel 5), — hindra kringgående av lagar och bestämmelser (artikel 5). Klausulerna ovan gäller alla slag av transaktioner och transfereringar som omfattas av ett lands liberaliseringsåtaganden. Vad beträffar t. ex. direktin- vesteringar torde de två första klausulerna sällan behöva åberopas. Den första ger underlag för bl. a. förbud mot utlandsetablering av viktig försvarsproduktion och annan tillverkning som är viktig från försvarssyn- punkt. Den andra medger ingripanden mot investeringar i länder som är utsatta för internationella sanktioner. Ett ansökningsförfarande i syfte att kontrollera att en transaktion är av uppgiven karaktär. s. k. äkthetskontroll, är som framgår ovan fullt förenlig med stadgan (artikel 5). All kontroll för att förhindra t. ex. skatteundandra- gande och kringgående av stadgekonforma valutabestämmelser är också tillåten. Däremot fordras stöd i form av reservation eller undantagsbestäm- melse för kontroll och hinder som går utöver vad som nämnts i det föregående. Åtgärder som syftar till att öka eller minska incitamentet till kapitalrörelser-omfattas däremot inte av direkta förpliktelser. Bland sådana att hos OECD klaga på atgärder kan namnas skatter och subventioner samt särskilda rantevrllkor: annat land om. det kan En sådan form av styrning av kapitalrörelserna är inte ovanlig. göras gällande att dylika De viktigaste transaktionstyperna enligt lista A och B framgår av tabell 5. k- interna åtgärder 2.1. Liberaliseringsförpliktelserna har inskränkts för en del poster. För t. ex. inskränkt ålägfj liberali— direktinvesteringar (lista A) finns två anmärkningar som ger möjlighet att i . åenng OCh dangeno-m asamkat skada (artikel det enskilda fallet hindra en investering. Enligt första anmärkningen kan 16). Denna procedur transaktionen stoppas om den är av rent finansiell karaktär syftande endast har dock inte utnyttjats.

3 Formellt föreligger rätt

Tabell 2.1 Liberaliserade kapitaltransaktioner fördelade på lista A och B i OECD:s

kapitalliberaliseringsstadga

Transaktionstyp

Ut— och ingående direktinvesteringar (inkl. desinvesteringar) genom 1) upprättande eller utvidgning av ett helägt företag eller förvärv av ett existerande företag: 2) deltagande i ett nytt eller befintligt företag 3) ett lån på minst fem år

Börsintroduktion av värdepapper

Värdepappershandel börsnoterade värdepapper -— icke börsnoterade värdepapper

Finansiella krediter

Emissioner av aktier och obligatio- ner

andra än och från

Kommersiella krediter, leverantörskrediter, till utlandet

— finansiering av medlemslandets ut- rikeshandel

finansiering av handel mellan tred— je länder

Fastigheter - köp — avveckling

Personliga kapitaltransaktioner

Utfallna livförsäkringar

Säkerheter och garantier

Fysisk överföring av värdepapper

Medel på spärrkonto

Lista

A

===>

>EU

>

Viktiga inskränkningar i liberaliseringsåtagandena

Gäller ej för direktinvesteringar 1) som är av rent finansiell karaktär och syftar till att bereda investera- ren tillträde till annat lands pen— ning- eller kapitalmarknad (la anm) 2) som p. g. a. beloppets storlek eller andra faktorer skulle få en utom- ordentligt skadlig verkan på lan— dets intressen (Zu anm.)

Gäller endast värdepapper som är introducerade på erkänd börs i före— tagets hemland

Gäller endast om transaktionen sker via fondkommissionär. Gäller inte för terminsaffärer i värdepapper

Avser medel— och långfristiga utgåen- de krediter som lämnas av kreditin- stitut och motsvarande ingående kre- diter som ges till kreditinstitut

Såvida krediterna följer normal kom- mersiell praxis Såvida krediterna följer normal korn— mersiell praxis samt såvida de ges av kreditinstitut

Enligt en förteckning omfattande bl.a. arv, emigrationsvaluta. gåvw etc.

Endast när bakomliggande löpande betalning eller kapitaltransaktion är fri eller har medgetts

Utförsel gäller i princip endast för valutautlänning

till att bereda investeraren tillträde tlll ett lands penning- eller kapitalmark- nad.

Enligt andra anmärkningen kan en enskild investering avslås om den på grund av sin storlek eller andra faktorer skulle få en utomordentligt skadlig verkan på landets intressen. Ett ingripande med stöd av andra anmärkningen skall anmälas till OECD. Någon sådan notifikation har emellertid aldrig gjorts från något medlemslands sida.

Första anmärkningen berör gränsdragningsproblemet mellan direktinves- teringar och finansiella placeringar. Definitionen av direktinvestering innefattar i och för sig även förvärv av andelar i företag vars verksamhet är helt inriktad på finansiella placeringar. Ur ett moderbolags synvinkel kan innehav av ett dotterföretag i utlandet med finansiell verksamhet bli ett substitut för genomförande av egna finansiella placeringar i utlandet. Anmärkningen ger underlag för förbud mot sådana direktinvesteringar. Formuleringen är emellertid restriktiv då den betonar att investeringen. för att första anmärkningen skall kunna åberopas, skall vara av "rent” finansiell karaktär och ”endast" ske i syfte att ge tillträde till ett annat lands kreditmarknad.

Andra anmärkningen ger grund för en restriktiv behandling av genuina direktinvesteringar i enskilda fall. Även om derogation inte föreligger kan sålunda en penning- och valutapolitisk prövning resultera i avslag men då skall det stränga skadekriteriet ”utomordentligt skadlig verkan på landets intressen” anses vara uppfyllt. Skaderekvisitet kan emellertid även avse andra hänsyn än penning— och valutapolitiska ty någon avgränsning därvidlag görs inte i liberaliseringsstadgan. Det kan sålunda t. ex. knytas till investeringens näringspolitiska effekter. Andra anmärkningens lydelse har inarbetats i den nuvarande svenska valutalagens 2a & varvid Skaderekvisitet knutits enbart till industri- och sysselsättningspolitiska hänsyn.

Inom OECD har aldrig gjorts någon auktoritativ tolkning av vad som krävs för att skadeverkningar skall anses vara ”utomordentliga". Det är naturligt. att en bestämmelse av denna karaktär i en internationell konvention kan tolkas olika av de anslutna länderna, även om den restriktiva utformningen i detta fall i och för sig är ägnad att begränsa tolkningsutrymmet. Vissa fall av tillståndsvägran kan tyda på en extensiv tolkning eller på överträdelse av stadgan. Inom organisationen har dock aldrig hävdats annat än att anmärkningen måste ges en restriktiv innebörd. Som exempel på vad som skulle kunna rättfärdiga ett ingripande mot enstaka direktinvesteringar med stöd av andra anmärkningen har nämnts allvarliga konsekvenser för sysselsättningen. Ingripanden borde också vara möjliga vid t. ex. fusioner av omstridd karaktär.

Som tidigare nämnts kan ett land erhålla befrielse. s. k. derogation, från tidigare gjord liberaliseringsförpliktelse. Bestämmelser härom återfinns i liberaliseringsstadgans artikel 7. När derogation begärs. skall skälen utvecklas i framställningen varvid de åtgärder som avses genomföras skall preciseras. Derogationens berättigande underkastas sedan periodiska pröv- ningar.

Liberaliseringsåtgärd som lett till ”allvarlig ekonomisk eller finansiell störning” kan upphävas enligt artikel 7 b). Derogation kan även göras med stöd av artikel 7 0). då medlemslandet bedömer betalningsbalansutveckling-

en som allvarlig. Artikel 7 b) har sedan stadgans införande kommit att åberopas främst i situationer då ett kortfristigt kapitalinflöde medfört eller hotat medföra en besvärande störning på den inhemska kreditmarknaden. Även allvarliga inhemska störningar av näringspolitisk natur till följd t. ex. av direktinvesteringar skulle kunna motivera åberopande av artikel 7 b) men däremot ej av artikel 7 c). En förutsättning är dock att det kan visas att störningar redan uppkommit. är av strukturell karaktär och direkt hänförliga till ifrågavarande kapitalrörelser. Härav följer att artikel 7 b) inte kan läggas till grund för en skärpt näringspolitisk prövning i syfte att förebygga störningar. Skillnaden mellan 7 b) och 7 c) är emellertid inte distinkt varför derogationer i en del fall skulle kunna göras med hänvisning till den ena likaväl som till den andra klausulen. Ett land som åberopat derogation kan i princip välja vilka kriterier som skall tillämpas vid tillståndsprövning. I den praktiska tillämpningen talar dock starka skäl för att villkorssättning och prövning skall vara inriktade på de problem som föranlett derogation. Exempelvis motiverar derogation avseende direktinvesteringar med stöd av artikel 7 e) att bytesbalanspröv- ning sker och att finansieringskrav ställs, men inte att villkor av näringspo- litisk natur uppställs. Medlemsland som begagnar sig av derogation med stöd av artikel 7 c) skall inom tolv månader återställa liberaliseringen i skälig omfattning och inom 18 månader fullständigt. Derogation enligt artikel 7 b) är emellertid tidsmässigt mindre preciserad och förutsätts kunna upprätthållas så länge de störningar som föranlett derogationen gör sig gällande och därefter omedelbart återkallas. Medlemsländerna har beviljats derogation enligt artikel 7 i ett femtiotal fall sedan stadgan trädde i kraft. Hösten 1985 löpte två derogationer med stöd av 7b) och två med stöd av 7c). I regel har derogationerna varit kortvariga, i enlighet med deras syfte. Undantag förekommer emellertid. Den svenska derogationen avseende direktinvesteringar (se följande avsnitt) har vidmakthållits i 16 år och har sålunda för länge sedan förlorat sin karaktär av temporär åtgärd. Utöver vårt eget fall märks att Italien kvarhöll en derogation enligt artikel 7 c) i nästan nio år. Av nu gällande derogationer med stöd av 7 b) och 7 c) är den näst äldsta portugisisk (1975), därnäst kommer en fransk (1981). Sammanfattningsvis kan konstateras att kapitaltransaktioner som omfat- tas av stadgan inte får hindras annat än om de faller under a) de övergripande begränsningarna i liberaliseringsförpliktelserna (allmän ordning, säkerhetsintressen etc., artikel 3, 4 och 5)

b) de särskilda inskränkningarna i förpliktelserna (utomordentlig skada etc., se tabell 2.1)

c) gjorda reservationer

d) temporär befrielse, derogation.

2.3.3. Sveriges reservationer och derogationer till kapitalli- beraliseringsstadgan

Skillnaden mellan medlemsländerna vad avser antalet reservationer till kapitalliberaliseringsstadgan är betydande (tabell 2.2). Norden exklusave

Tabell 2.2 Vissa OECD-länders reservationer till kapitaIliberaliseringsstadgan (aug. 1985)

Medlemsland Antal reservationer Sverige 20 Finland 19 Irland 18 Norge 18 Nya Zeeland 15 Österrike 13 Australien 12 Italien 12 Frankrike 9 Danmark 8 Nederländerna 8 Belgien 4 Canada 4 Schweiz 4 Japan 2 Förenta staterna 1 Förbundsrepubliken Tyskland 0 Storbritannien (]

Anm. Sedan det preciserats att liberaliseringsförpliktelsen avseende ingående direkt— investeringar inbegriper etableringsrätt har förslag till reservation aktualiserats för en rad länder (Belgien, Danmark, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien, Nederländerna, Schweiz och Storbritannien). Antalet reservationer för dessa länder kan därigenom komma att öka med ett. För Australien och Danmark har beaktats att 7 resp. 2 reservationer avses dras tillbaka till följd av vidtagna liberaliseringar. Källa: OECD

Danmark bildar tillsammans med Irland en tätgrupp med ett tjugotal reservationer per land. De stora medlemsländerna, med undantag av Italien, har över lag få reservationer. Förbundsrepubliken Tyskland har inte gjort någon över huvud taget och Storbritannien upphävde samtliga reservationer i anslutning till att valutaregleringen helt avskaffades i oktober 1979. Däremot har de mindre länderna förutom Schweiz och Belgien, vilket senare land dock är täckt av en dubbel valutamarknad — inskränkt liberaliseringen på flera punkter.

Det måste understrykas att antalet reservationer inte ger en fullständig bild av i vilken grad olika länder reglerar kapitalrörelserna. Dels kan reservatio- nerna täcka hela eller bara begränsade delar av respektive transaktionska- tegorier. Dels använder sig vissa länder av metoder för vilka reservation inte behöver avges. På grund av att stadgan är utformad så att värdepappers- transaktionerna uppdelas på en lång rad delposter är det dessutom så att medlemsländer som reserverar sig mot värdepappershandel framstår som extra regleringsbenägna eftersom reservation måste göras mot varje transaktionstyp.

Genom de svenska reservationerna är de i valutaregleringen uppställda förbuden förenliga med åtagandena gentemot OECD. Reservationerna berör främst portföljinvesteringar. De angivna motiven är hänsyn till annan lagstiftning, kapitalmarknad, betalningsbalans och penningpolitik.

Med stöd av artikel 7 c) (dvs. betalningsbalansskäl) inskränkte Sverige 1969 liberaliseringsförpliktelsen för tre poster, nämligen utgående direkt— investeringar, återköp av utlandsägda svenska aktier och tilldelning av emigrantvaluta. Derogationen avseende de två sistnämnda posterna återkal- lades 1973. Derogationen för direktinvesteringar kvarhölls emellertid och är fortfarande i kraft.

Med stöd av derogationen tillämpades under perioden 1969—1981 prövning av direktinvesteringarnas bytesbalanseffekt. Denna prövning som alltså infördes av betalningsbalansskäl skall ses som en valutapolitisk prövning. Prövningen verkade återhållande på projekt inom sektorer som fastighets- förvaltning, markexploatering, hotell- och restaurangrörelse och andra servicenäringar medan industriella investeringar överlag inte hindrades. Vidare avslogs vissa ansökningar om utlokalisering av centrala företagsfunk— tioner som företagsledning, finansförvaltning och forskningsverksamhet.

Derogationen gjorde det också möjligt att ställa krav på utlandsfinansie- ring av direktinvesteringar för att överbrygga betalningsbalanseffekten vid investeringstillfället. Fram till 1974 utnyttjades detta endast i viss utsträck- ning medan det därefter varit praxis att kräva utlandsfinansiering av direktinvesteringar genom lån med en genomsnittlig löptid på minst fem år. Under senare år har utlandsfinansiering svarat för två tredjedelar av investeringsbeloppet. Undantag från finansieringskrav tillämpas vid investe- ringar på lägre belopp än 1 miljon kr i produktionsbolag och generellt vid investering i försäljningsbolag och andra företag som i betydande utsträck— ning avsätter export från Sverige. Investeringar i länder som är huvudmot— tagare av svenskt bistånd påläggs heller inte finansieringskrav. Sedan juni 1981 beviljas undantag från finansieringskravet i vidare utsträckning än dessförinnan för i första hand investeringar i Norden. Efter det att bytesbalansprövningen upphävdes 1981 har derogationen även formellt inskränkts så att den enbart ger grund för utIandsfinansieringskravet.

3. Valutaregleringens aktuella tillämpning

3.1. Inledning

Beskrivningen i detta kapitel av valutaregleringens viktigare bestämmelser är upplagd enligt samma system som IMF:s och OECD:s instruktioner för betalningsbalansstatistik och följer alltså internationellt vedertagna princi- per.

Transaktioner med utlandet kan schematiskt indelas enligt följande: A. Löpande betalningar B. Kapitaltransaktioner

1. Direktinvesteringar

2. Värdepappershandel

3. Handelskrediter

4. Finansiella lån C. Transfereringar

En grundläggande distinktion upprätthålls mellan löpande betalningar och kapitaltransaktioner. Dessa båda begrepp täcker tillsammans alla transak- tionsslag utom s.k. transfereringar. Löpande betalningar definieras genom uppräkning i IMF-stadgan och OECD:s stadga för liberalisering av löpande osynliga betalningar. Alla andra transaktioner klassificeras som kapitaltrans- aktioner eller transfereringar.

Löpande betalningar utgör betalningar för varor och tjänster (inkl. räntebetalningar och annan kapitalavkastning) och hänförs tillsammans med transfereringarna till landets bytesbalans. De faller i enlighet med Sveriges internationella åtaganden helt utanför valutaregleringens restriktioner. Nettot av in- och utgående löpande betalningar och transfereringar, dvs. bytesbalansens saldo, motsvaras av en förändring av landets nettoställning gentemot utlandet.

Kapitaltransakrioner innebär normalt inte någon real resursöverföring och påverkar inte landets finansiella nettoförmögenhet. Däremot ger kapital- transaktioner upphov till en ändrad sammansättning av landets finansiella förmögenhet.l Ett lån i utlandet innebär exempelvis att innehavet av utländsk valuta ökar samtidigt som en skuld noteras gentemot utlandet. Det uppstår således två lika stora men motriktade transaktioner.

Kapitaltransaktioner kan påverka landets växelkurs och valutareserv och kan därigenom få indirekta återverkningar på den reala ekonomin (bytes- balansen, sysselsättningen etc). Det är därför kapitaltransaktioner är 1 Se vidare kapitel 6.

föremål för valutareglering. Undantag finns dock dels i valutaförordningen. dels i bestämmelser som utfärdats av riksbanken.

Kapitaltransaktionerna kan indelas i två huvudkategorier med avseende på transaktionernas resultat, dels direktinvesteringar, dels portföljinveste— ringar.

Direktinvesteringar innebär sådana förvärv av andelar i utländska företag som ger möjlighet till ett betydande inflytande på företagens förvaltning. Direktinvesteringar är i princip fria från andra valutareglerande åtgärder än äkthetskontroll enligt Sveriges internationella åtaganden.

Portföljinvesteringar kan sägas utgöra en restpost i den meningen att kapitaltransaktioner som inte resulterar i direktinvesteringar räknas som portföljinvesteringar. Portföljinvesteringsbegreppet är vedertaget i interna— tionella sammanhang och kan karakteriseras som en placering i avkastnings- syfte som inte syftar till aktivt deltagande i ett företags förvaltning. Portföljinvesteringar kan genomföras i ett nära nog oändligt antal former från de enklaste som bankdepositioner eller värdepappersförvärv till mer komplicerade som fonderingar i utländska dotterbolag.

Valutaregleringen är i huvudsak inriktad på att förhindra portföljinveste- ringar. Syftet är att motverka sådana lättrörliga kapitalflöden som styrs av räntedifferenser mellan länder eller förväntningar om växelkursförändringar och som därigenom motverkar kreditpolitiska åtgärder eller hotar landets externa balans. Handelskrediter och finansiella län kan i viss bemärkelse betraktas som portföljinvesteringar.

Värdepappershandel med utlandet är i princip förbjuden. Viktiga undan- tag har dock gjorts för försäljning av svenska aktier i utlandet i vissa former och för emission av svenska obligationer i utländsk valuta.

Handelskrediter hindras i allmänhet inte av valutaregleringen. Leveran- törskrediter på normala villkor mellan säljare och köpare faller över huvud taget inte under valutaregleringens bestämmelser och den åtföljande betalningen klassificeras som löpande. Leverantörskrediter som inte följer normal kommersiell praxis är dock förbjudna. Handelskrediter som ges av kreditinstitut, s. k. kommersiella krediter, är från långivarens synpunkt en portföljinvestering, men medges om villkoren följer normal kommersiell praxis och krediten avser svensk export eller import.

Finansiella lån utgör från långivarens synpunkt en portföljinvestering och faller därigenom in under valutaregleringens bestämmelser. 1 en under- skottssituation som den rådande för Sveriges del medges och uppmuntras privat finansiell upplåning utomlands och krav på sådan ställs vid svenska direktinvesteringar i utlandet. Finansiell utlåning till utlandet är däremot i princip förbjuden.

Klassificeringen av transaktioneri löpande betalningar och kapitaltransak- tioner täcker inte sådana transaktioner som sker utan vederlag, s. k. transfereringar. Hit hör t. ex. u-hjälp, gåva och utförsel av emigrationsvalu- ta. Transfereringarna registreras i bytesbalansen men eftersom de inte utgör löpande betalningar, faller de under valutaregleringens tillståndskrav. Riksbankens prövning begränsas emellertid till äkthetskontroll eftersom transfereringar skall vara fria enligt Sveriges internationella åtaganden.

3.2. Löpande betalningar

3.2.1. Allmänt

Valutaregleringen syftar inte till att hindra eller reglera normala kommer- siella transaktioner mellan Sverige och utlandet. Från de allmänna betal- ningsförbuden i 5 och 6 %% valutaförordningen har således i 10 aå införts undantag för löpande betalningar genom valutabank. Med betalningar genom valutabank jämställs här även betalning genom avräkning i konto- kurantförhållande, dvs. kvittning av valutainlännings fordran och skuld gentemot samma valutautlänning. Som framgått av kapitel 2 om Sveriges internationella åtaganden utgör friheten för de löpande betalningarna en central del av våra förpliktelser inom OECD- och IMF-samarbetet.

Vad som är att hänföra till löpande betalningar har angivits i en anvisning till 3 och 10 a åå valutaförordningen genom en exemplifierande uppräkning (se bilaga 3.1). Denna uppräkning är hämtad direkt från IMF-stadgan och från OECD:s stadga beträffande ”löpande osynliga betalningar".

Eftersom de löpande betalningarna inte omfattas av förbuden i valutaför- ordningen kan valutaregleringen sägas gälla endast kapitaltransaktioner. Detta hindrar inte att tidpunkten för verkställandet av olika betalningar över gränserna spelar en väsentlig roll för valutasituationen. Tidsförskjutningar vad gäller betalningstillfällen eller formella ändringar i betalningsvillkor kan utlösa mycket omfattande destabiliserande valutaflöden inom ramen för valutaregleringens nuvarande restriktioner. Vissa restriktioner gäller därför enligt 10 % valutaförordningen mot att medge anstånd med eller uppskjuta betalning.

3.2.2. Vissa transaktionskategorier

Till de löpande betalningarna hänförs alla betalningar som gäller import eller export av varor och tjänster (liksom betalningar vid transitohandel), förutsatt att normala betalningsvillkor enligt kommersiell praxis föreligger. Valuta- regleringen innehåller således inga hinder för svenska exportörer att lämna normala leverantörskrediter direkt till utländska kunder. Valutaförordning- ens definition av löpande betalningar innebär däremot att om en leveran- törskredit avviker från kommersiell praxis och den följande betalningen från utlandet således inte sker enligt normala betalningsvillkor på marknaden, kan likviden inte klassificeras som löpande. Den faller därmed under valuta- förordningens allmänna mottagningsförbud (6 Ö).

I importfallet gäller analogt att "ingående av köpeavtal på inom branschen allmänt tillämpade köpevillkor” undantagits från valutaförordningens skuld- sättningsförbud i 6 &. De begränsningar av typen "normala betalningsvill- kor" som valutaregleringen på detta sätt uppställer för de handelsanknutna transaktionerna är med nödvändighet generella till sin karaktär och avses alltså inte vara ett hinder för Sveriges internationella handelsutbyte.

Näringslivets utrikeshandel och tjänsteutbyte uppgår årligen till nära 300 miljarder kr. i vardera riktningen och bildar således basen för merparten av den löpande betalningstrafiken över gränserna. Härtill kommer en rad mindre transaktionskategorier varav vissa är av speciellt intresse för

privatpersoner, bl. a. betalningar för reseutgifter, inköp av varor i utlandet för personligt bruk, försäkringstransaktioner och enstaka småbetalningar. Dessa transaktionskategorier berörs kortfattat i det följande.

Privatpersoners betalningar för normala reseutgifter faller inom begreppet löpande betalning och får enligt valutaföreskrifterna göras direkt under den aktuella resan eller genom valutabank. Till reseutgifter hänförs inte eventuella inköp i kommersiellt syfte eller finansiella placeringar i olika former. Sedan november 1981 får emellertid valutainlänning under vistelse i utlandet ha sina pengar innestående på konto i utländsk bank. En förutsättning är härvid att kontot avslutas när vistelsen upphör och kvarvarande medel hemtas till Sverige genom valutabank.

Nya regler för utförsel av resevaluta gäller fr. o. m. 1 juni 1984. Varje resande med fast bostad i Sverige får utan dokumentation som resevaluta medföra dels högst 6 000 kr. i svenska sedlar och mynt, dels utländsk valuta till ett värde av högst 6 000 kr. Vid utförsel av högre belopp i utländsk valuta skall den resande kunna uppvisa kopia av inköpsanmälan för resevaluta godkänd av försäljningsställe som har rätt att godkänna belopp ”som anses skäligt med hänsyn till resans ändamål och varaktighet". Utförseln av svenska sedlar får aldrig överstiga 6 000 kr. Bestämmelserna syftar inte till att begränsa utförseln av valuta för betalning av reseutgifter i utlandet utan har uppställts för att hindra valutautförsel för andra, icke tillåtna, transaktio- ner.

Vidare medger riksbanken generellt att resande till utlandet får köpa och utföra resevaluta motsvarande högst 100000 kr. för inköp av varor för personligt bruk. Varan skall inom sex månader införas till Sverige. Riksbanken kan begära redovisning av transaktionen med utlandet intill två år efter valutaköpet.

Resande från utlandet får till Sverige införa valutor till obegränsat belopp. På motsvarande sätt får valutautlänningar som inte har fast bostad i Sverige utföra obegränsade belopp i främmande valutor som förvärvats i utlandet eller hos försäljningsställe medan utförseln av svenska kronor generellt avgränsas till 6 000 kr. (Högre belopp efter särskilt godkännande.)

Beträffande försäkringstransaktioner gäller bl. a. att såväl premiebetal- ning som utfallande belopp för annan försäkring än livförsäkring utgör löpande betalning som fritt kan överföras enligt valutaförordningen. Detsamma gäller betalning på grund av återförsäkringsavtal. Premiebetal- ning till utlandet, som ej är av engångsnatur, för livförsäkring, inkl. pensionsförsäkring (innehållande ålders—, familje- eller sjukpensionsförmå- ner), betraktas som löpande betalning om summan av sådana premiebetal- ningar till utlandet ej överstiger 3 000 kr. per kalenderår. I annat fall krävs tillstånd från riksbanken. (För betalning av utfallande belopp på grund av livförsäkring har dispens utfärdats.)

Invandrare, som inte blivit svensk medborgare, kan överföra arbetsin- komster till sitt hemland som löpande betalning, oavsett ändamålet med överföringen, med upp till 5000 kr. per månad. Underhållsbia'rag som fastställts av myndighet utgör ett annat exempel på betalningar som fritt får överföras via valutabank.

Riksbanken har vidare infört en generell regel om att enstaka betalningar på upp till 3 000 kr., alltid är att betrakta som löpande betalningar. Dessa

behöver således inte prövas av riksbanken eller valutabank, oavsett betalningens faktiska ändamål. Regeln gäller såväl för enstaka ingående som utgående betalningar. kanaliserade genom valutabank.

3.3. Kapitalbetalningar

3.3.1. Utgående direktinvesteringar

Uttrycket direktinvestering förekommer över huvud taget inte i valutalagen och i valutaförordningen används det endast på ett ställe, nämligen i anvisningarna till 3 och 10a åå. Någon förklaring till vad som avses med uttrycket lämnas emellertid inte där utan först i riksbankens valutaföreskrif- ter.

Enligt valutaföreskrifterna (3:19) förstås med direktinvestering sådan investering av valutainlänning i företag i utlandet och av valutautlänning i företag i Sverige, som ger möjlighet till effektivt inflytande på företagets förvaltning eller har till syfte att eljest skapa varaktig ekonomisk förbindelse med företaget. Direktinvestering är ett finansiellt begrepp som avser kapitaltillskott till ett företag i annat land och måste således skiljas från det realekonomiska begreppet investering i anläggningar och maskiner som bl. a. redovisas i nationalräkenskaperna.

Förutom själva definitionen innehåller valutaföreskrifterna också konkre— ta bestämmelser som gäller vid direktinvesteringar. Reglerna innebär att det i praktiken är förbjudet att utan riksbankens tillstånd företa direktinveste— ringar.

Riksbankens prövning av utgående direktinvesteringar har varierat under årens lopp. Fram till år 1969 utgjordes riksbankens prövning endast av en äkthetskontroll, dvs. en kontroll av att investeringen verkligen var en direktinvestering och inte en portföljinvestering. Denna begränsade pröv- ning var bl. a. en konsekvens av att Sverige år 1961 hade åtagit sig att följa OECD:s kapitalliberaliseringsstadga på direktinvesteringarnas område. Åtagandet innebär att direktinvesteringar i princip skall vara fria.

Under perioden 1969—1981 gällde vissa restriktioner mot svenska direkt- investeringari utlandet. Dessa infördes under åberopande av de undantags- klausuler som finns i nämnda stadga, s. k. derogation (se även kapitel 2). Restriktionerna motiverades med betalningsbalanssvårigheter och innebar i korthet att penning- och valutapolitiska hänsyn skulle beaktas vid prövning i ärenden rörande direktinvesteringar. Konkret tog sig prövningen uttryck i krav på att en direktinvestering för att medges måste bedömas ha en positiv bytesbalanseffekt utöver vad avser investeringens avkastning. Detta verkade återhållande på projekt inom sektorer som fastighetsförvaltning, markex- ploatering och andra servicenäringar medan industriella investeringar överlag inte hindrades. Vidare uppställdes från 1974 i regel krav på utlandsfinansiering av direktinvesteringar för att överbrygga betalningsba- lanseffekten vid investeringstillfället.

1974 infördes i valutalagen Za å en föreskrift att även industri- och sysselsättningspolitiska strävanden får beaktas vid prövning av valutaären- den. Sådana strävanden får emellertid föranleda att en ansökan avslås endast

om ett bifall skulle åsamka landets intressen utomordentlig skada på grund av beloppets storlek eller andra faktorer. De stränga kriterierna för avslag har medfört att tillstånd hittills aldrig vägrats på denna grund.

Samtidigt som föreskrifterna om den näringspolitiska prövningen infördes utökades riksbankens valutastyrelse vid handläggningen av ärenden rörande direktinvesteringar med representanter för industri- och arbetsmarknadsde- partementen samt LO och TCO. Avsikten var att tillföra styrelsen kompetens när det gäller de näringspolitiska aspekterna. Lagändringen ledde också till att riksbanken i ärenden rörande nyinvesteringar och större följdinvesteringar i tillverknings- och sammansättningsföretag och i större tjänsteproducerande företag kräver uppgifter om de anställdas inställning till den planerade direktinvesteringen. Erfarenheten hittills är att de anställda i regel är införstådda med företagets planer. Om de anställda skulle vara negativa till investeringen, kan ansökan ändå inte avslås med mindre än att det ovannämnda Skaderekvisitet är uppfyllt.

Sedan 1981 , då kravet på positiv bytesbalanseffekt avskaffades, gäller den kvarstående derogationen gentemot OECD:s kapitalliberaliseringsstadga endast det alltjämt tillämpade kravet på utlandsfinansiering av direktinves- teringar.

Riksbankens prövning av tillståndsärenden rörande direktinvesteringar enligt nuvarande praxis utgörs sålunda av en äkthetskontroll och en bedömning av investeringarnas industri- och sysselsättningspolitiska åter- verkningar. Tillstånden förknippas med krav på att finansiering skall ske genom upplåning i utlandet i utländsk valuta på genomsnittligt minst fem år. Undantag från upplåningskrav gäller dels för investeringi försäljningsföretag som avsätter export från Sverige, dels investeringar understigande 1 miljon kr. Investeringar i länder som är huvudmottagare av svenskt bistånd är också undantagna. Sedan 1981 gäller också att undantag från det principiella kravet på utlandsfinansiering kan medges i vidgad omfattning, i första hand vid investeringar i Norden.

Hittills har behandlats den bedömning av direktinvesteringar som riksbanken gör på grundval av de omständigheter som föreligger eller antas kunna förutses vid beslutstillfället. Riksbanken strävar emellertid också efter att säkerställa att tillstånden utnyttjas i överensstämmelse med valutaregle- ringen och att den förutsatta karaktären av direktinvestering består över tiden. Detta gör man genom att förena tillstånden till investeringari utlandet med s. k. Höganäsvillkor. Dessa villkor, som fått sin benämning av att de tillämpades första gången i samband med att Höganäsbolaget år 1949 fick tillstånd att göra en direktinvestering i USA, har för närvarande följande lydelse.

1. Investeraren får inte utan riksbankens tillstånd överlåta andelar i det utländska företaget.

2. Investeraren får inte låta fondera vinstmedel i det utländska företaget (eller vid minoritetsintresse medverka därtill) i större utsträckning än vad som är skäligt med hänsyn till den för riksbanken uppgivna arten av företagets verksamhet.

Höganäsvillkoren tillämpas inte alls vid investeringar i de nordiska länderna och endast villkor 1. tillämpas vid investeringar i utvecklingsländer.

Investeringstillstånd förses alltid med en föreskrift för sökanden att till riksbanken på anmodan lämna officiell årsredovisning för det utländska företaget, innehållande balans- och resultaträkningar samt förvaltningsbe- rättelse. Vidare skall upplysning lämnas om sökandens andel i det utländska företaget samt om disposition av vinst och därav hemtagen utdelning.

Höganäsvillkoren syftar till att hindra att direktinvesteringar i utlandet utnyttjas för att kringgå valutaregleringens bestämmelser. Om utländska dotterbolag utan restriktioner medgavs genomföra finansiella placeringar som inte är tillåtna för den inhemske ägaren skulle t.ex. andelar i dotterbolag kunna förvandlas till fullgoda substitut för sådana placering- ar.

3.3.2. Rederiinvesteringar

Svenska rederier kan bedriva rederirörelse i utlandet genom att helt eller delvis äga utländska rederier. Eftersom etableringen av sådant ägande/ delägande liksom senare kapitaltillskott utgör direktinvestering i utlandet krävs alltid tillstånd från riksbanken.

Vid kapitaltillskott i form av apport och vid försäljning till utländska dotterbolag av svenska fartyg. s. k. utflaggning, krävs tillstånd även från kommerskollegium (eller regeringen när ärendet bedöms vara av principiell natur). Även ren försäljning till utlandet skall godkännas. I viss män kan de vid utflaggning till ett dotterbolag i utlandet avsedda effekterna uppnås även vid överlåtelse till annan utländsk ägare, om överlåtelsen kombineras med att säljaren bevarar sitt driftsinflytande under längre tid, genom avtal om återchartring av fartyget. I sådant fall krävs inget investeringstillstånd från riksbanken, som dock deltar i ärendets behandling genom att kommerskol— legiums beslut skall fattas i samråd med riksbanken.

Om ingen utflaggning är avsedd att ske från Sverige är det riksbanken ensam som prövar och avgör ärendet. Detta gäller således även då investeringen skall ske genom apport av fartyg som samtidigt köps i utlandet. Ett hithörande specialfall är då kontrakt på nybyggnad vid utländskt varv överlåtes på dotterbolag i utlandet.

Rederiinvesteringar kan sålunda komma till riksbanken för prövning dels som tillständskrävana'e direktin vesteringsärenden beträffande kapitalinsatser i utlandet, dels som remissärenden från kommerskollegium i anslutning till överlåtelse av svenska fartyg för registrering i annat land, s. k. utflagg- ning.

Fartygsöverlåtelser har sedan andra världskriget handlagts av kommers- kollegium enligt särskild lagstiftning. Efter 1957 kom kommerskollegiums handläggning även att inkludera ett nära samråd med riksbanken genom ett remissförfarande.

Den svenska handelsflottans tonnage och marknadsandelar minskade successivt under 1970-talet. En ökande frekvens av utflaggningsärenden föranledde en utredning av sjöfartsnäringens allmänna utveckling och sysselsättning (”flaggutredningen”, SOU 1976:44). År 1977 blev fartygs- överlåtelserna till utlandet reglerade i en ny, fortfarande gällande, temporär överlåtelselag (SFS 1977:494). Denna senare lagstiftning har givit kommers-

kollegium utrymme för en relativt ingående näringspolitisk och sysselsätt- ningspolitisk prövning av överlåtelser av svenskt tonnage. Vid överlåtelser som kan anses strida mot ”väsentligt allmänt intresse” skall tillstånd till utflaggning vägras. Bestämmelsen avser att försvåra fartygsöverlåtelser till icke traditionella sjöfartsnationer vilka tillhandahåller s. k. bekvämlighets- flagg. Ärenden av större principiell räckvidd underställer i regel kommers- kollegium regeringen för prövning.

Specialregleringen av fartygsöverlåtelser och rollfördelningen mellan riksbanken och kommerskollegium är unik för de avsnitt som anknyter till valutaregleringen. Genom en nära samverkan mellan myndigheterna vid utflaggningsärendenas prövning har riksbankens insatser kunnat inskränkas till rent valutamässiga aspekter, då främst äkthetskontroll. För ärenden som inte innebär utflaggning av svenska fartyg och som således inte blir behandlade av annan myndighet - kan riksbanken liksom vid direktinveste— ringar i övrigt få anledning att beakta olika närings- och sysselsättningspo- litiska aspekter vid tillståndsprövningen. Om förutsättningarna för avslag. se avsnitt 3.3.1. När en rederiinvestering bifalles av riksbanken förenas medgivandet med Höganäsvillkor och tills vidare även villkor om utlands- finansiering på samma sätt som i andra slags investeringsärenden.

1977 kompletterades de Höganäsvillkor som gäller för vanliga direkt- investeringar med ytterligare två villkor som härefter gäller för rederiinves- teringar. De kompletterande reglerna tillkom i syfte att förhindra att utflaggningar, i tider av dåliga konjunkturer, leder till okontrollerad kapitalutförsel från Sverige med överlåtelsepriser under fartygens mer långsiktiga värden.

Utöver de traditionella Höganäsvillkoren som refererades i avsnitt 3.3.1 gäller sålunda för rederiinvesteringar villkor av följande lydelse: Investeraren får inte utan riksbankens tillstånd låta det utländska bolaget överlåta fartyget till annat bolag inom koncernen. Investeraren skall om fartyget vidaresäljs till högre pris än ursprungligt överlåtelsepris hemtaga mellanskillnaden och i detta syfte arrangera överlåtelsen så att en sådan hemtagning blir möjlig (genom optionsavtal eller på annat lämpligt sätt).

Under perioden 1977—1981 tillämpades för rederiinvesteringar i s. k. '”bekvämlighetsflaggländer" än striktare krav än för investeringar i traditio- nella sjöfartsnationer. Vid rederiinvesteringar i bekvämlighetsländer ställde riksbanken krav på att ingen som helst fondering av vinster fick komma till stånd i dotterbolag och att sådana bolag inte fick nyanskaffa ytterligare tonnage utan riksbankens tillstånd. Det senare villkoret tillämpades lika för fartyg som kunde överlåtas från Sverige genom utflaggning och för fartyg som anskaffades utomlands.

1981 avskaffades som tidigare nämnts bytesbalansprövningen av direktin- vesteringar. Härefter görs heller ingen skillnad mellan sjöfartsbranschens investeringar i ”*bekvåmlighetsländer'” och i andra mer traditionella sjöfarts- nationer.

Några avslag på ansökningar om att få göra rederiinvesteringar i utlandet har inte förekommit sedan 1977.

3.3.3. Ingående direktinvesteringar

För utländska direktinvesteringar i Sverige behövs tillstånd från riksbanken på grund av de betalningar och värdepapperstransaktioner som krävs när investeringarna skall genomföras. Sådant tillstånd lämnas i princip alltid. Riksbankens prövning inskränks till en ren äkthetskontroll från valutapoli- tiska utgångspunkter. dvs. en verifiering av att de finansiella transaktionerna gäller en verklig direktinvestering i enlighet med valutaföreskrifternas definition och därmed inte en portföljinvestering. Om direktinvesteringen utgör ett finansiellt lån från utländskt moderbolag kräver riksbanken för närvarande att lånet löper på genomsnittligt minst två år.

Enligt valutaföreskrifterna skall ett utländskt företags direktinvesterings- ansökan innehålla uppgifter om ändamålet med den aktuella svenska verksamheten och om hur investeringen skall finansieras. Vid förvärv av redan existerande företag infordrar riksbanken även uppgifter som belyser grunderna för värderingen och för fastställandet av köpeskillingen. Fram till april 1983 gällde att högst en tredjedel av likviden vid ett övertagande av företag i Sverige normalt fick utgöras av aktier i det utländska företaget. Framställningar prövas numera efter omständigheterna i varje enskilt fall.

Ett utlandsägt företag i Sverige är givetvis valutainlänning som andra inom landet registrerade företag och kan som sådan uppta lån i Sverige utan att valutaregleringen berörs. Emellertid förekommer det att utländska moder- bolag vill finansiera investeringar i Sverige med lån på den svenska kreditmarknaden. Om det härvid är fråga om belopp på 5 miljoner kr. eller mer, som ej avser anskaffning av rörelsekapital, kräver riksbanken för närvarande att minst hälften av beloppet tillförs från utlandet.

Valutaförordningens 6å innehåller vidare ett förbud mot långivning mellan valutainlänningar mot säkerhet av borgen av någon bosatt i utlandet. Förbudet har betydelse huvudsakligen för utlandsägda företags upplåning i Sverige. Om det utländska moderbolaget vill göra en investering i dotterbolaget och finansiera denna genom dotterbolagets upplåning inom landet mot moderbolagets borgen, krävs riksbankens tillstånd. Om det härvid är fråga om belopp på 5 miljoner kr. eller mer som inte avser rörelsekapital, krävs för tillstånd att moderbolaget tillför minst hälften av lånebeloppet från utlandet. Detta krav på kapitalimport är analogt med vad som gäller när ett utländskt moderbolag i samma syfte tar upp ett lån i Sverige.

I anslutning till ingående direktinvesteringar företar riksbanken ej någon näringspolitisk prövning, där olika industri- och sysselsättningspolitiska aspekter vägs in. Denna prövning sker i stället hos regeringen eller inom industriverket med stöd av en lagstiftning från 1982: ”Lagen om utländska förvärv av svenska företag m. m.” (1982:617) samt ”Lagen om utländska förvärv av fast egendom m. m." (1982:618). Denna nya lagstiftning som gäller fr.o.m. 1 januari 1983 överensstämmer i stor utsträckning med gällande rätt sedan mitten av 1970-talet.

Syftet med den prövning som med hjälp av lagstiftningen anknutits till ingående direktinvesteringar i olika former är sammanfattningsvis att regeringen skall avgöra om de utländska förvärven strider mot "väsentligt

allmänt intresse”. Endast om så bedöms vara fallet kan investeringen hindras.

Vad som från svensk sida åsyftas med ”väsentligt allmänt intresse" har preciserats i förarbetena till 1982 års lagstiftning. Bl. a. avses övertagande av svenska företag som på grund av sin storlek har särskild betydelse för landets ekonomi eller som äger unika maskiner eller har andra tillgångar som teknik, know-how, patent eller varumärken. Sverige har sedan 1964 en särskild reservation till kapitalliberaliseringsstadgan på grund av den lagstiftning och de tillståndskrav som genomgående tillämpats beträffande företagsförvärv och förvärv av fast egendom inom landet.

Slutligen kan nämnas att det utöver 1982 års lagstiftning finns ett antal lagar som särskilt reglerar ingående direktinvesteringar i exempelvis bank- och försäkringsrörelse, finansbolag, kreditupplysningsföretag och företag som tillverkar krigsmateriel.

Omfattningen av svenska direktinvesteringar i utlandet och utländska direktinvesteringar i Sverige framgår av tabellerna 3.1 och 3.2. Som framgår har de svenska direktinvesteringarna utomlands ökat i snabb takt under 1980-talet. 1984 uppgick de till 10 miljarder kr. mot knappt 3 miljarder 1980.

Tabell 3.1 Svenska direktinvesteringar i utlandet

1970 1975 1980 1981 1982 1983 1984

Riksbankens tillstånd totalt, mkr. 1 093 2 303 3 796 6 411 8 668 11 998 14 991 Finansieras via Upplåning utomlands % 34 61 62 77 68 67 66 Aktieemissioner utomlands % — — — 11 11 Tillstånden fördelade på ländergrupper, % Norden 31 19 12 8 12 30 14 Övriga OECD 46 65 73 77 73 57 77 Andra länder 23 16 15 15 15 13 9

Verkställda investeringar, mkr 1 103 1 991 2 981 4 959 6 539 9 185 10 052

Tabell 3.2 Utländska direktinvesteringar i Sverige

1970 1975 1980 1981 1982 1983 1984

Riksbankens tillstånd totalt, mkr. 779 562 1 586 1 374 1 800 2 308 2 788

Tillstånden fördelade på ländergrupper, %

Norden 6 28 9 37 25 43 41 Ovriga OECD 94 72 90 61 69 56 56 Andra länder — l 2 6 1 3 Verkställda investeringar, mkr 688 412 1 298 1 096 1 780 I 376 2 618

Källa: Sveriges riksbank.

De utländska direktinvesteringarna i Sverige ligger däremot på en betydligt lägre nivå och uppvisar en blygsam ökningstakt. Nettot av in- och utgående investeringar ger därför ett betydande underskott i betalningsbalansen (—7.4 miljarder kr. 1984). Till viss del balanseras detta underskott av företagens utlandsupplåning i anslutning till direktinvesteringarna. en finansiering som föreskrivs av riksbanken. Genom att utlandsfinansieringen utsträcks till minst 5 år åstadkommes härvid en utjämnande effekt på betalningsbalansen. De senaste åren har en del av finansieringen skett genom aktieemissioner utomlands. Dessutom uppstår normalt ett balanserande inflöde i form av avkastning på de genomförda investeringarna.

3.3.4. Värdepapper

Begreppet portföljinvestering omfattar placeringar av "passiv” karaktär som främst syftar till avkastning eller värdestegring i någon form.

I motsats till vad som gäller för direktinvesteringar medges i princip ej portföljinvesteringar, vare sig svenska i utlandet eller utländska i Sverige. Valutainlänning får sålunda inte i utlandet i placeringssyfte förvärva utländska värdepapper eller fast egendom, lämna finansiella län eller göra insättningar i utländsk bank eller andra placeringar av portföljkaraktär.

Motivet för det strikta förbudet mot portföljinvesteringar är, i enlighet med valutaregleringens uppgift att vara ett stöd för penning- och valutapo- litiken, att söka hindra att kortfristigt lättrörligt kapital strömmar fram och tillbaka över gränserna. Även i en situation då kapitalimport i övrigt är angelägen vill man således vanligen ej att denna skall ske i form av köp av värdepapper i svenska kronor. Sådant kapital reagerar nämligen ofta mycket snabbt på förändringar i växelkursförväntningar och kan därför väntas i ett ansträngt valutaläge strömma i en riktning som förvärrar läget. Trots det allmänna önskemålet att förhindra portföljinvesteringar finns det en rad dispenser från de generella förbuden på detta område, vilket skall framgå av det följande.

Bland portföljinvesteringarna intar handeln med värdepapper, som aktier och obligationer. en central plats. Valutaregleringen har genomgående uppställt mycket strikta regler och tillståndskrav vad gäller handeln över gränserna med värdepapper i svensk eller i utländsk valuta. I princip förbjuder valutaförordningen all införsel och utförsel av aktier och obliga- tioner (se 4 och 7 åå). Därtill upptar förordningen förminskningsförbud vad gäller valutainlänningars befintliga innehav av utländska värdepapper samt betalningsförbud i anslutning till värdepapperstransaktioner med valutaut- länningar (5 och 9 åå). Författningarnas formella restriktioner inom detta avsnitt är således heltäckande men riksbanken har utfärdat en rad dispenser och specialtillstånd som i praktiken möjliggör en tämligen omfattande handel över gränserna i bl. a. aktier och obligationer (se valutaföreskrifterna 3:3—3:15).

Den svenska valutaregleringens bestämmelser beträffande portföljinves- teringar av olika slag står inte i strid med våra internationella åtaganden. Internationell handel med värdepapper återfinns visserligen i OECD:s kapitalliberaliseringsstadga_ vilken Sverige undertecknat. men anslutningen har här förenats med en rad reservationer. Finansiella placeringar av detta

slag betraktas i allmänhet som särskilt lättrörliga i olika förväntningslägen. Tidpunkterna för kapitalrörelserna kan inte styras av myndigheterna och omfattande rörelser kan vara svåra att förutse och motverka.

Utländska värdepapper i Sverige

Riksbankens bestämmelser beträffande handeln med värdepapperi utländsk valuta har förändrats relativt obetydligt sedan 1940-talet. De formella förbud som inledningsvis berörts har således tillämpats strikt men även komplette- rats med viktiga undantagsregler och dispenser så att en i princip ”fri" värdepappersmarknad genomgående existerat inom landet för den stock av utländska aktier och obligationer som innehafts av valutainlänningar. Valutaregleringens restriktioner har i första hand inriktats på att förhindra valutautflöde genom nytillskott från utlandet.

Enligt gällande regler får den som önskar avyttra sitt innehav av utländska värdepapper sälja detta innehav till valutainlänning eller till valutautlänning. Försäljningslikviden skall i det senare fallet tas hem genom valutabank. Det principiella förbud mot förminskning av befintligt innehav av utländska värdepapper som inledningsvis berördes, gäller således ej vid affärer mellan valutainlänningar. Förminskningsförbudet och betalningsförbudet gäller ej vid överlåtelser till utlandet (gentemot valutautlänning) av utländska värdepapper om transaktionerna går via valutabank.

Dispenser som möjliggör öppen handel gäller inte för aktier som förvärvats vid direktinvestering eftersom dessa är förknippade med s. k. Höganäsvillkor, som bl. a. innebär att investeraren inte utan riksbankens särskilda tillstånd får överlåta andelar i utländska företag.

För att begränsa nytillskotten till den befintliga stocken av utländska värdepapper inom landet ges mycket små möjligheter för valutainlänningar att delta i utländska bolags nyemissioner. Enligt nuvarande regler får ett belopp motsvarande högst 3 000 kr. överföras till utlandet för ändamalet. (Överensstämmer med reglerna för små. enstaka betalningar till utlandet.) Därutöver kan aktieägaren sälja några av de teckningsrätter som erhålls från det utländska bolaget, så att försäljningslikviden (i utländsk valuta) tillsammans med resterande teckningsrätter täcker ett begränsat deltagande i den aktuella nyemissionen, utan större kapitalinsats från Sverige än ovan nämnda 3 000 kr. Beträffande fondemissioner i utländska bolag kan valutainlänningar som berörs på liknande sätt högst överföra motsvarande 3 000 kr. för förvärv av delbevis.

Det viktigaste undantaget från de generella valutarestriktionerna inom värdepappersområdet gäller den s.k. switch-rätten som finns kopplad till merparten av de utländska värdepapper som innehas av valutainlänningar. Innehavet berättigar nämligen till omplaceringar i utlandet enligt följande regler.

Valutainlänningar som avyttrar utländska värdepapper (aktier eller obligationer) till utlandet får inom 6 månader förvärva andra börsnoterade utländska papper till ett värde som motsvarar försäljningsbeloppet. s. k. switch. Affären skall förmedlas av valutabank eller fondkommissionär och betalningen skall ske genom valutabank. Om switchrätten inte omedelbart utnyttjas får försäljningsbeloppet hemtas och avräknas mot kronor.

Endast börsnoterade papper får alltså införskaffas vid omplaceringsaffä- rer. Värdepapper som förvaras i svensk fondkommissionärs depå eller i svensk banks depå i utlandet jämställs i dessa sammanhang med värdepapper förvarade i Sverige. Switch får äga rum mellan obligationer och aktier.

Den valutainlänning som säljer värdepapper i utländsk valuta till en annan valutainlänning överlåter switchrätten genom transaktionen. När sådana affärer förmedlas av bank eller fondkommissionär erhåller säljaren för närvarande en överkurs — en s. k. switchpremie. Riksbanken utfärdar inga föreskrifter beträffande switchpremiens storlek. Den har länge legat kring 25 % men översteg under en period 60 %. Stora poster aktier är naturligtvis mest eftertraktade och betingar därmed ofta ett relativt sett högre marknadspris.

Alla switchaffärer skall, som framgått tidigare, ske genom bank eller fondkommissionär. Såväl exporten som importen av utländska obligationer har under de senaste åren uppgått till 2—2,5 miljarder kr. per år.

Exporten och importen av utländska aktier framgår av följande tablå.

1970 1975 1980 1981 1982 1983 1984

Export, mkr. 44 122 217 231 305 654 1 443 Import, mkr. 41 139 232 255 407 710 1 296 Netto, mkr. 3 —17 —15 —24 —102 —56 147

Som framgått har omsättningen ökat speciellt under 1983 och 1984. Detta visar på ett växande intresse för aktier i utländska valutor. Så har exempelvis investmentbolag och institutionella placerare en naturlig strävan att utnyttja fördelen med en ökad riskspridning till främmande valutor och till företag eller branscher som inte finns direkt representerade inom landet. Säkra uppgifter saknas men mycket talar för att koncentrationen till de större innehavarna ökar och att dessa placerare svarar för den övervägande delen av den registrerade omsättningen. Erfarenhetsmässigt handlar de privata innehavarna i relativt liten utsträckning med sina utländska aktier. Det är förhållandevis dyrt för den enskilde att genomföra värdepapperstransaktio— ner av detta slag och utvecklingen på främmande marknader är ofta svår att ingående följa.

Som framgått följs import- och exportvolymerna åt tämligen väl över tiden vilket är ett uttryck för switchmekanismen och för den inhemska efterfrå- gesituationen. Vanligen följer alltså återinvesteringar och införsel av värdepapper på försäljningar till utlandet.

Den värdepappershandel som hittills behandlats kanaliseras genomgåen- de via svenska banker och fondkommissionärer och har således ingen anknytning till handeln över Stockholms Fondbörs. Fram t. o. m. 1979 har såväl börslagstiftningen som, i praktiken, valutaregleringen hindrat en registrering av utländska bolag vid fondbörsen. I januari 1980 ändrades emellertid börslagstiftningen så att hindren för registrering undanröjdes ochi april 1982 fattade riksbanksfullmäktige ett principbeslut om att i begränsad utsträckning tillåta försäljning av utländska aktier i Sverige.

Enligt riksbankens beslut från 1982 bör denna försäljning inriktas på större

poster aktier som introduceras på Stockholms Fondbörs och som därmed ges en mera allmän spridning inom landet. Endast ett fåtal företag kan komma i fråga och förutsätts då vara väl etablerade och normalt även börsnoterade i respektive hemland. Vidare skall företagen utöva industriell verksamhet i Sverige eller ha sådana engagemang som är av särskilt intresse för svenskt näringsliv. I januari 1983 skärpte riksbanken villkoren för de utländska företagens aktieintroduktioner så att "engagemanget i eller samarbetet med svensk industri skall vara väsentligt och det svenska industripolitiska intresset betydande”.

Dessa kriterier markerar sammantaget att motivet för liberaliseringen i fråga huvudsakligen är industripolitiskt. Enligt riksbanken måste urvalet av utländska företagi detta sammanhang ske genom en tämligen fri diskretionär prövning och tillståndsgivning. Riksbanken har också meddelat att en bedömning kommer att ske beträffande hur stort valutautflöde som kan accepteras för denna typ av finansiella placeringar mot bakgrund av den

. aktuella bytesbalanssituationen.

Under september 1982 kunde styrelsen för Stockholms Fondbörs besluta om registrering av det första utländska bolaget sedan liberaliseringen trätt i kraft, det finländska företaget Kone Oy med ett aktiebelopp på 30 miljoner kr. Därefter har även Norsk Data, Norsk Hydro, de finländska koncernerna Nokia och Wärtsilä samt det danska företaget Nordisk Fjerfabrik AS introducerats på Stockholmsbörsen.

Av riksbankens tillstånd framgår att handeln med de nytillkomna utländska aktierna skall ske vid sidan av den etablerade switchmarknaden. Switchvaluta erfordras inte för att köpa exempelvis Kone-aktier och eventuell försäljning utom landet berättigar således heller inte till omplace- ringari andra utländska värdepapper. För att i fortsättningen särskilja de nya utländska aktierna på den svenska marknaden har speciella försäljningsvill- kor uppställts.

Efter delvis amerikansk förebild utfärdar Värdepapperscentralen (VPC) svenska depåbevis för de aktuella aktierna vilka i sin tur hålls i förvar hos valutabank (eller i valutabanks depå hos utländsk bank). Depåbeviset gäller som rätt till ett angivet antal aktier och vid en överlåtelse fungerar detta bevis som ett självständigt svenskt värdepapper, medan aktierna ej kan uttas ur valutabankens depå.

Genom att riksbankens tillstånd till försäljning till Sverige avses gälla begränsade större poster av utländska aktier kan kursskillnader uppstå mellan Stockholmsbörsen och marknaden i utlandet. Om kursen blir lägre i Sverige kan aktierna återföras till utlandet för försäljning till där gällande kurs. De eventuella överkurser som kan uppstå p. g. a. efterfrågesituationen torde i allmänhet bli lägre än marknadsvärdet av switchpremierna eftersom de nytillkommande aktierna, som tidigare framgått, inte ger likvärdiga omplaceringsmöjligheter.

Vad gäller övrig handel med utländska värdepapper utanför switchsyste- met kan nämnas att fr. o. m. 1979 har försäkringsbolagen haft rätt att placera utländska premieintäkteri värdepapper i samma valuta av försäkringsteknis- ka skäl. Vid utgången av mars 1984 uppgick försäkringsbolagens utländska värdepappersinnehav till nära 3.5 miljarder kr., vilket således representerar ett relativt betydande svenskt innehav i första hand av obligationer men även

av utländska aktier, helt utanför den stock som berör den inhemska värdepappershandeln. Dessa placeringar medför inga direkta återverkningar ur svensk valutasynpunkt då inhemskt kapital inte tas i anspråk för att betala aktierna och dessa heller inte införs i landet.

Svenska värdepapper i utlandet

Valutaregleringens permanenta förbud vad gäller värdepapperstransaktio- ner med valutautlänningar, däribland handeln med svenska aktier och obligationer i utlandet, har kortfattat redovisats i det inledande avsnittet. Ursprungligen motiverades dessa strikta förbud för valutautlänningars portföljinvesteringar i svensk valuta med riskerna för destabiliserande kapitalflöden och påfrestningar på valutareserven vid mer accentuerade återförsäljningar från utlandet i tider av ekonomisk oro.

Den nuvarande regleringens restriktioner genombryts i praktiken av ett flertal generella undantag och dispenser av det slag som tidigare behandlats i anslutning till handeln med utländska värdepapper. Därutöver har riksban- kens särskilda tillståndsgivning till försäljning av svenska aktier utomlands liberaliserats på senare år. Bland de generella undantagen från valutaregle- ringens transaktionsförbud är switchförfarandet och reglerna för återköp från utlandet av särskilt intresse.

För valutautlänningars switchaffärer med svenska värdepapper gäller följande.

Omplaceringar till andra svenska börsnoterade papper, switch, får ske under förutsättning att högst tre månader förflyter mellan försäljning och återinvestering. Säljare och köpare måste alltid vara samma person och affären skall ske genom fondkommissionär eller valutabank. Även betal- ningen skall gå genom valutabank. De till Sverige avyttrade aktierna skall vidare vara VPC-registrerade med utländsk adress eller alternativt vara åtföljda av s. k. affidavit, dvs. en försäkran att aktierna variti utländsk ägo de senaste fem åren. Innehav av aktier får ej omplaceras i obligationer.

Affidavitreglerna är till för att försvåra för valutainlänningar och emigranter att genom utsmuggling av aktier eller andra värdepapper utan riksbankens tillstånd skaffa medel i utlandet. Att man avstår från affidavit- kravet när det gäller VPC—registrerade aktier som bär utländsk adress hänger samman med att riksbanken via VPC får information om adressändring- ar.

Äterköpsreglerna för svenska värdepapper i utländsk ägo har berörts av flera förändringar under 1960-talet och fram till början av 1970-talet, något som tidvis föranlett viss oro bland utländska innehavare. Möjligheterna till återköp från utlandet var starkt begränsade vid 60-talets inledning till följd av en allmänt restriktiv hållning till kapitaltransaktioner över gränserna. Dispenser för poster av aktier värda högst 5 000 kr. kunde meddelas av riksbanken i varje särskilt fall. Den successiva liberalisering av valutaregle- ringen som sedan företogs kom till uttryck i högre beloppsgränser och friare villkor och under 1964 slopades inskränkningarna för återköpen helt.

I samband med devalveringen av det engelska pundet och vissa andra valutor hösten 1967 upphävde riksbanken det generella återköpstillståndet. Åtgärden föranleddes av att man ansåg det angeläget att löpande övervaka

utbudet av utlandsägda svenska värdepapper. Stoppet förorsakade oro bland innehavarna och resulterade följaktligen i betydande underkurser på de svenska aktierna utomlands. Vidare stred riksbankens nya restriktioner i princip mot Sveriges liberaliseringsåtaganden gentemot OECD. Inskränk— ningarna kom därför att få en tillfällig karaktär och fr. o. m. hösten 1969 fick åtgärderna stöd i en formell derogation enligt OECD:s kapitalliberaliserings— stadga.

Under 1969 och 1970 lättade riksbanken på restriktionerna och med anledning av fortsatta underkurser på de svenska utlandsaktierna beslöt riksbanken 1971 om en återgång till den friare praxis som gällt fram till hösten 1967, samtidigt som krav ställdes på s. k. affidavit. Först släpptes utländska försäkringsbolags transaktioner och utländska medborgares transaktioner fram och 1972 kom även fondmäklare och banker i utlandet att omfattas av riksbankens återgång till en liberalare praxis för återköpen. Derogationen gentemot OECD frånfölls formellt först 1973.

Idag får börsnoterade svenska aktier i utlandet alltid återköpas till Sverige om betalningen sker genom valutabank. Som villkor gäller för VPC- registrerade aktier att innehavet enligt aktiebrevet av VPC är registrerat på utländsk adress och för övriga aktier att de är åtföljda av s. k. affidavit.

Valutautlänningar vilka äger börsnoterade aktier i svenskt bolag som genomför en nyemission har rätt att delta i den aktuella emissionen så långt innehavet medger i form av tillkommande teckningsrätter. En förutsättning är dock att likvider för nyteckningar överförs från utlandet genom valutabank. Vid fondemission får valutautlänning, genom finansiering från utlandet via valutabank, köpa till det antal delbevis som fordras för tilldelning av en fondaktie i de fall innehavet av gamla aktier ej motsvarar helt antal fondaktier.

Under början av 1970-talet beviljades de första tillstånden för svenska företag att låta större poster aktier förvärvas av valutautlänningar. Det var då frågan om en högst begränsad och selektiv kapitalimport. När riksbanken år 1974 sökte vägar att finansiera mer permanenta underskott i den svenska bytesbalansen i oljekrisens spår upptogs frågan om lämpligheten att som ett led i kapitalimporten även acceptera valutautlänningars köp av svenska aktieri vidare omfattning. Denna utväg avvisades emellertid med hänvisning till riskerna för betalningsbalansmässiga påfrestningar och störningar i anslutning till kreditpolitiken och handeln på Stockholmsbörsen vid eventu- ella återflöden av kapital till utlandet.

Dock framhölls att om man vid försäljning av aktier till utlandet kunde nå sådana kategorier som var mindre intresserade av kortsiktiga avkastnings- motiv och mer av riskspridning eller andra långsiktiga placeringsmotiv, skulle riskerna för accentuerade återförsäljningar vid olämpliga tidpunkter i hög grad minska. Valutastyrelsen beslöt därför 1975 att tillstånd till utländska förvärv av svenska aktier skulle kunna lämnas, dels om särskilda skäl förelåg och dels om försäljningen i utlandet kunde ske i form av konvertibla obligationer, warrants eller riktade aktieemissioner eller i övrigt i form av större aktieposter till köpare som kunde antas göra mer varaktiga placeringar.

År 1979 kom tillståndsgivningen att bli ännu liberalare. Valutastyrelsen beslöt då att försäljning av svenska aktier till utlandet kunde tillåtas efter

ansökan från respektive företag om överlåtelsen bedömdes medföra fördelar från exportsynpunkt eller från kapitalförsörjningssynpunkt. Därtill skulle i enstaka fall ansökan kunna bifallas när speciella skäl förelåg, t. ex. med hänsyn till köparens särskilda anknytning till Sverige. Samtidigt borttogs kravet på "varaktiga placeringar”, bl. a. därför att detta krav till viss del stod i strid med företagens intresse av en aktiv handel i de exporterade aktierna.

I dag beviljas ansökningar beträffande utlandsförsäljning av större poster aktier regelmässigt av riksbanken och ett tjugotal börsföretag har erhållit tillstånd.

Valutaregleringens principförbud inom detta avsnitt har således i prakti- ken mycket begränsade återverkningar. Genom gällande regler för återköp och omplaceringar påverkar exporten av ”tillståndsaktier” tidvis även andra bolags aktiekurser på den inhemska marknaden. I samband med utländska placerares omdispositioner kan naturligtvis även formellt ”icke-tillståndsak- tier" bli föremål för utlandets efterfrågan.

Tabell 3.3 visar utvecklingen av export och import av svenska aktier. Efter den liberalisering i tillståndsgivningen som genomfördes 1979 märks som framgår en relativt kraftig ökning i valutautlänningars handel med svenska aktier. Tidigare var det i huvudsak två komponenter som avgjorde handelns utfall och omfattning, nämligen switchmekanismen med följsam- heten mellan export och import, samt därutöver importöverskott på grund av rena återköp exempelvis av emigranters innehav av svenska papper. Den markerade uppgången under 1981 av värdepappersexporten följdes av en parallell ökning av återköpsflödena, vilket torde förklaras av den allmänt gynnsamma börsutveckling som då påbörjades i Sverige.

Den parallella utvecklingen av export- och importflödena bröts 1982.

Tabell 3.3 Export och import av svenska aktier. Miljoner kr Export Import Netto därav riktade emissioner till utlandet 1979 90 194 - 104 1980 220 400 — 180 — 1981 1531 1 116 415 303 1982 2 704 1 335 1 369 128 1983 11951 5840 6111 3904 1984 5 958 4 471 1 487 ' 371 1983 1 Kv 2 444 1319 1 125 102 2 Kv 4671 1317 3354 2440 3 Kv 2 364 1 749 615 509 4 Kv 2 472 1 455 1 017 853 1984 1 Kv 1 261 1852 — 591 — 2 Kv 1 455 1 150 305 291 3 Kv 1 714 645 1 069 4 Kv 1 528 824 704 80 1985 1 Kv 2 952 1 019 1 933 252

Källa: Sveriges riksbank.

Exporten tog särskilt fart fr. o. m. hösten 1982 och under första kvartalet 1983 utfördes aktier för nära 2,5 miljarder kr., dvs. i närheten av helårssiffran 1982. För helåret 1983 blev aktieexporten rekordstor, nära 12 miljarder kr. Ökningen i importen blev betydligt lägre så att resultatet blev en nettoexport på drygt 6 miljarder kr. 1984 sjönk nettoexporten till 1,5 miljarder kr. De till utlandet riktade emissionerna föll då tillbaka till en ringa nivå. Första kvartalet 1985 visar ånyo en betydande nettoexport av aktier: nära 2 miljarder kr.

Det bör noteras att aktieförsäljningen i de här diskuterade sammanhangen ofta sker från den svenska marknaden genom bankers och fondkommissio- närers initiativ och förmedling. Företagen deltar således sällan aktivt i de direkta transaktionerna med utlandet, såvida dessa inte gäller riktade nyemissioner. Efterfrågan från utlandet har de senaste åren givit betydande bidrag till kursutvecklingen på den svenska aktiebörsen.

Möjligheterna för utländska intressenter att via fria aktieköp erhålla kontroll över svenska företag regleras av en särskild lag från 1982 (se avsnitt 3.3.3 angående utländska direktinvesteringar i Sverige), vilken ersatt den tidigare s. k. 1916 års lag. Enligt den nya förvärvslagen, som trätt i kraft 1 januari 1983, råder begränsningar för s.k. kontrollsubjekt i rätten att förvärva aktier i svenska aktiebolag. Till kontrollsubjekten räknas bl. a. utländska medborgare och andra rättssubjekt samt svenska aktiebolag, som inte har särskilda utlänningsförbehåll beträffande främmande förvärv i bolagsordningen.

Obligationshandeln — utländska och svenska obligationer

Svenska staten och en rad svenska företag har sedan senare delen av 1970-talet emitterat obligationer i utländsk valuta direkt på utländska marknader i betydande omfattning. Den vanligaste lånevalutan är US- dollar. Dessa transaktioner har en bakgrund i Sveriges betalningsbalanspro- blem och behovet av permanent, långfristig kapitalimport. Värdepappers- exporten hari viss utsträckning också bidragit till en utökad sekundär handel över gränserna med obligationer i utländska valutor till följd av gällande regler för återköp för amorteringsändamål och valutainlänningars switch mellan utländska aktier och obligationer.

De regelrätta switchaffärerna i svenska eller utländska obligationer i utländsk valuta för exempelvis företags eller privatpersoners räkning, antas för närvarande utgöra en mindre del av den totala sekundärhandel som registreras. Valutabankerna svarar för den största delen av handeln över gränserna. De har rätt att köpa obligationer i utländsk valuta för egen räkning, utan switchförfarande.

Till en början var valutabankernas värdepappersinnehav tidsbegränsade till ett år, men 1980 upphörde denna restriktion. Bankernas aktiviteter på utlandsmarknaderna bedöms i dessa sammanhang som värdefulla då de underlättar nyemissioner från svensk sida och därmed svensk kapitalimport. Enligt riksbankens regler skall valutabankernas placeringar för egen räkning finansieras genom utlandslån, varför transaktionerna inte ger upphov till nettoflöden av valutor med återverkningar för valutareserven.

3.3.5. Konton Valutakonto

Valutakonto är ett inlåningskonto i utländsk valuta i en valutabank. Valutakonto kan föras både för valutainlänning och för valutautlänning.

Ett sådant konto kan uppstå på olika sätt. (Här bortses tills vidare från de hinder valutaregleringen ställer upp.) En mottagen betalning i utländsk valuta kan gottgöras ett konto för mottagaren i banken. Den utländska valutan kan överföras från konto i annan bank eller lånas eller köpas från den kontoförande banken. I princip skulle också kontanter i utländsk valuta kunna överlämnas till banken för insättning på valutakonto.

Från bankteknisk synpunkt kan valutakonto förekomma i olika former. Kontot kan vara avista eller bundet på viss tid, vilket kan påverka räntesättningen. Utgående ränta är beroende av bankens möjligheter att själv förränta motsvarande belopp i respektive valuta, i regel på eurovaluta- marknaden. Räntesatsen avviker därför från tillämpade räntesatser vid inlåning i svenska kronor. Den banktekniska benämningen på valutakonto— inlåning från utländsk bank är depositioner (deposits).

Motivet för placering av medel på valutakonto är i princip detsamma som för annan bankinlåning. Kunden behöver likvida medel i valutan i fråga och/eller gör en placering i avkastningssyfte. För en svensk kund gäller det ofta att behålla ett mottaget belopp i utländsk valuta som beräknas senare behöva disponeras i samma valuta och därmed inbespara dubbla omväx- lingskostnader. Ett annat motiv kan vara att skydda sig mot eller vinna på valutakursförändringar eller att tillgodogöra sig en högre ränta än som kan erhållas på placering i den egna valutan.

När bankerna deltar i kreditförmedling på den internationella interbank- marknaden genom att ta emot respektive göra depositioner i utländsk valuta, innebär de mottagna depositionerna att valutakonton för utländska banker uppstår.

Valutaregleringen ställer upp olika regler för valutakonto för valutainlän- ning och valutautlänning. Målsättningen för regelsystemet när det gäller valutainlänningar är att valutakontot inte skall erbjuda en möjlighet till ränte- och valutakursbetingade placeringar i utländsk valuta utan vara ett transaktionskonto som kan förenkla och förbilliga transaktioner i utländsk valuta. Både när det gäller konto för valutainlänning och för valutautlänning avser reglerna att i möjligaste mån eliminera valutapolitiska effekter av rörelser på kontona.

Valutainlänning som mottar en betalning i utländsk valuta är ej skyldig att omväxla denna till svenska kronor utan kan efter eget val i stället sätta in beloppet på valutakonto hos valutabank. Även vid upptagande av lån i utländsk valuta kan denna valuta placeras på ett valutakonto i avvaktan på att den skall disponeras.

Däremot får inte valutainlänning köpa utländsk valuta för placering på valutakonto. Inte heller får den som har utländska sedlar, t. ex. överbliven resevaluta, omvandla dessa till en valutakontoinsättning. I praktiken är det bara företag som har valutakonton.

Behållning på valutakonto får alltid säljas till den kontoförande banken

mot kronor. Den får också disponeras för betalningar i utländsk valuta som i övrigt är medgivna. Det är dock ej tillåtet för valutainlänning att växla ett innehav av en utländsk valuta mot annan utländsk valuta för placering på valutakonto. Kontot i fråga får normalt ej heller överlåtas på annan valutainlänning.

Valutakonto för valutainlänning får i princip inte vara räntebärande utan riksbankens tillstånd. Härifrån har generellt undantag gjorts för valutakonto för svenskt rederi samt för svenskt försäkringsbolag. Förbud mot räntegott- görelse förelåg under åren 1969—1972 och 1974—1981. Riksbankens förbud avsåg då att genom förändring av kostnadssidan vara ett generellt verkande medel mot valutakontouppbyggnad och därmed mot avtappning av valuta- reserven. I oktober 1981 beslutade riksbanken emellertid att lätta på förräntningsförbudet. För närvarande medges förräntning på valutakonto under maximalt 60 dagar. I januari 1984 borttogs det villkor som innebar att kontot fick vara räntebärande endast under förutsättning att medlen bands på minst 7 dagar.

Det är inte tillåtet att sälja valutakontobehållning på termin. För valutautlänning kan placering på valutakonto mottagas utan begräns- ning. Den utländska valutan kan överföras från utlandet eller från annat valutakonto och den kan köpas från valutabanken mot kronor eller annan valuta. Valutautlänningen kan också på valutakonto motta sådan betalning från valutainlänning som eljest är medgiven. Något hinder mot förräntning föreligger inte.

Kontot får disponeras för överföring till utlandet eller till annat valuta— konto och för försäljning till valutabanken mot kronor eller annan valuta. Det får också disponeras för sådan betalning till valutainlänning som denne får mottaga.

Bestämmelserna innebär att svenska banker kan delta i den internationella interbankkreditmarknaden (helt övervägande på eurovalutamarknaden) genom att ta emot depositioner från utländsk bank i viss utländsk valuta på valutakonto och i sin tur göra en deposition i samma valuta i annan utländsk bank.

Sedan svenska banker fått möjlighet att ge lån i utländska valutor till inhemska kunder, sker anskaffningen även av dessa valutor i hög grad genom mottagande av depositioner på valutakonto för valutautlänning.

I princip gäller att valutabank skall ha täckning i utlandet som i varje enskild valuta motsvarar bankens skulder i form av valutakonton för valutainlänning och valutautlänning i samma valuta. Bankernas nettobehåll- ning av utländsk valuta påverkas då inte. Undantag har härvid måst göras för sådana från utlandet inlånade medel som vidareutlånas till valutainlänning. I oktober 1982 beslöt riksbanken vidare att inlånade medel på valutakonto kunde deponeras räntebärande hos annan valutabank. Redan hösten 1981 hade ett annat undantag från kravet på täckning i utlandet gjorts, då valutabankerna fick möjlighet att även använda medel på valutakonto för valutainlänning som finansiering av lån till valutainlänningar.

Externt kronkonto

Valutautlänning kan hålla kronor på konto i svensk valutabank, s. k. externt kronkonto. Den största delen av dessa konton utgörs av utländska bankers transaktionskassor i kronor. .

Eftersom valutaregleringen avses förhindra kortfristiga kapitalflöden, är inte heller utländska placeringsmotiverade förvärv och avyttringar av kronor över externt kronkonto önskvärda. Regleringen avses motverka sådana transaktioner på två sätt. Dels får externt kronkonto normalt inte göras räntebärande. dels har föreskrivits att behållning på sådant konto inte får överstiga vad som kan betecknas som ”normal kontobehållning". Den senare föreskriften kan genom sin allmänna utformning närmast sägas utgöra en markering av principerna för användningen av kontona.

När det 1973 förekom spekulationer om en förestående uppskrivning av den svenska kronan. och behållningarna på externt kronkonto i samband därmed tenderade att stiga. preciserade riksbanken att normal kontobehåll- ning skulle anses vara belopp som icke översteg den genomsnittliga behållningen på varje konto under januari 1973. Avgift, dvs. negativ ränta, skulle kunna uttas på behållning som översteg sålunda fastställd normalbe- hållning. Dessa regler upphävdes ett år senare. Något avgiftsuttag hade då inte förekommit.

3.3.6. Guld

De ursprungliga motiven för den svenska guldregleringen sammanhängde med guldets monetära roll, alltså dess funktion i internationella valutasys- temet som betalningsmedel. reservtillgång och värderingsnorm för valutor- nas inbördes växelkurser. Denna guldets unika roll har efter hand reducerats men guldet intar alltjämt en särställning med nära anknytning till de internationella valutamarknaderna. Det inräknas fortfarande som tillgång i riksbankens och andra centralbankers valutareserver. Valutaförordningens 4 och 6 åå upptar förbud mot utförsel och införsel av obearbetat guld enligt en särskild uppräkning med hänvisning till tulltaxan. Denna reglering av guldhandeln gentemot utlandet kan sägas ha samma motiv som den grundläggande kontrollen av kapitalbetalningar och portfölj-

investeringar. Riksbankens nuvarande tillämpning av guldregleringen kan sammanfattas enligt följande.

— In- och utförsel av obearbetat guld för guldsmedsändamål eller teknisk användning medges utan begränsning. — Import av obearbetat guld för placeringsändamål, s. k. tesaurering likställs, som ovan antytts, med portföljinvestering och medges inte. Export av obearbetat guld medges däremot regelmässigt efter ansö- kan. Import och export av bearbetade guldvaror (guldsmedsarbeten) faller utanför regleringen och prövas således inte av riksbanken. Gränsdrag- ningen mellan bearbetade och obearbetade föremål är en fråga för tullverket.

— Riksbanken har i valutaföreskrifterna meddelat generell dispens för ut— och införsel av guldmynt som är samlarobjekt. Sådana guldmynt faller därför på samma sätt som guldsmedsarbeten utanför valutaregleringens restriktioner.

Den praktiska hanteringen av guldregleringen på marknaden handhas av Guldcentralen ekonomisk förening, ett organ som bildats på riksbankens initiativ med bl. 3. två branschorganisationer och ett par dentalföretag som medlemmar. Guldcentralen tillhandahåller huvuddelen av guldsmeders och andra förbrukares behov av obearbetat guld men ett antal större företag importerar själva guld för egen förbrukning.

Genom uppföljande kontroll att avnämarnas förvärv (genom Guldcentra- len eller egen import) av obearbetat guld motsvaras av användning för icke-tesaureringsändamål upprätthålls valutaregleringens syfte. Guldcentra- len anses ha befogenhet att utsträcka kontrollen också till hanteringen av icke importerat guld för att motverka att från allmänheten uppköpt s. k. skrotguld (begagnat guld) förädlas och säljs i obearbetad form för tesaurering. Några ingripanden har emellertid inte aktualiserats i detta sammanhang.

Den enda inhemska guldproducenten, Boliden, säljer normalt det guld som inte exporteras av företaget till föreningen. Denna försäljning har täckt huvuddelen av Guldcentralens behov varför dess import varit obetydlig under senare år.

Guldcentralens kontroll av guldmarknaden syftar således till att avstänga den inhemska marknaden från tillförsel av obearbetat guld för tesaurerings- ändamål. Detta sker genom föreningens medverkan i importregleringen och genom uppköp av inom landet producerat guld. Guldcentralen kan därigenom i praktiken sägas fylla den dubbla funktionen att vara ett led i valutaregleringen och ett organ med uppgift att hindra spekulation i guldprisutvecklingen oavsett varifrån guldet härrör. Båda funktionerna har det yttersta syftet att hindra att valuta förbrukas för ändamål som kan likställas med portföljinvestering.

Valutaförordningens införselförbud är således grundläggande för guldreg- leringens inriktning medan Utförselförbudet i dag knappast fyller något valutareglerande syfte. Riksbanken medger regelmässigt utförsel av guld för försäljning liksom för bearbetning utomlands.

Förutom det i valutaförordningen intagna Utförselförbudet finns krav på exportlicens från kommerskollegium vid export av guldskrot från Sverige. Denna prövning syftar till att säkra en beredskap av metallskrot inom landet. I sådana sammanhang spelar guldet en underordnad roll, varför tillstånd till utförsel i praktiken erhålls automatiskt.

Det här redovisade systemet för kontroll av den svenska guldmarknaden har med smärre undantag ansetts fungera enligt de ursprungliga intentioner- na. Vissa påfrestningar och brister i systemet har dock framträtt under senare år. Tidvis har guldpriserna på världsmarknaden varierat kraftigt till följd av valutaoro, politisk oro och en intlationsutveckling som nått mycket höga nivåer. I dessa lägen har valutaregleringens införselförbud för obearbetat guld och vissa därmed likställda formvaror av guld, under trycket av accentuerade prisförväntningar, visat sig otillräckliga för att tillfredsställan-

de hindra import av tesaureringsguld till Sverige.

Genom en ytterligt enkel maskinell bearbetning kan nämligen guldråvaran till en ringa kostnad omvandlas till produkter som enligt tulltaxan formellt är att betrakta som bearbetat guld. Det kan exempelvis vara fråga om vissa typer av jetonger av hög finhetsgrad, som på detta sätt faller utanför valutaregleringen. Handeln kan därmed inte hindras av riksbanken. Sedan 1981 får även 5. k. miniguldtackor upp till ett halvt kilos vikt, försedda med leverantörens stämpel, importeras som "bearbetat guld". Sådana miniguld- tackor jämställs alltså med exempelvis jetonger och kan därmed införas utan hinder av valutaregleringens bestämmelser.

Riksbanksfullmäktige föreslog mot slutet av 1979 skärpningar i guldregle- ringen mot bakgrund av att brister i importkontrollen beträffande tesaure- ringsguld då gjort sig gällande. I ett förslag till regeringen förordades härvid en utvidgning av importkontrollen med speciellt sikte på föremål med en guldhalt överstigande 18 karat, dvs. en högre guldhalt än den som normalt används i guldsmedsarbeten. Effekterna på placeringsintresset och allmän- hetens efterfrågan av en sådan avgränsning, där guldföremål med högre finhetsgrad än 18 karat i princip blev förbjudna införsel- och investerings- objekt i Sverige, ansågs emellertid ovissa. Regeringen avvisade därför förslaget och hänvisade härutöver till en rad praktiska gränsdragningspro- blem och kontrollsvårigheter främst från tullmyndigheternas sida.

I allt väsentligt har således guldregleringen och guldcentralens roll bibehållits oförändrad sedan början av 1960-talet. Till bilden hör att de utrymmen för tesaurering av guld i form av miniguldtackor, jetonger och liknande enkelt bearbetade guldföremål av hög finhetsgrad som genomgå- ende förelegat, hittills inte har haft återverkningar av direkt betydelse för betalningsbalansen eller valutasituationen.

Sverige är nettoexportör av guld i kraft av inhemsk produktion och handel med begagnade guldvaror.

3.3.7. Fast egendom

Förvärv av fast egendom i utlandet för annat ändamål än direktinvestering betraktas som portföljinvestering. Valutainlänningar kan således inte förvärva mark eller fastigheter av olika slag i rent placeringssyfte utan riksbankens särskilda medgivande. Normalt lämnas heller inte tillstånd till sådana transaktioner.

Emellertid har det ansetts rimligt att den som vistas länge och ofta i utlandet skall ha möjlighet att för ändamålet skaffa sig en egen bostad. Därför medges valutainlänning, efter ansökan, inom vissa regler att i utlandet förvärva bostad, avsedd för egen och för familjens rekreation. Det kan då gälla ett hus, en lägenhet eller en andel i en lägenhet. På senare tid har även den varianten uppstått att man kan förvärva en aktie eller andel i ett utländskt bolag eller en ekonomisk förening, vilken i sin tur ger rätt till disposition av en bostad viss tid per år. Reglerna är i korthet följande.

Endast ett objekt får förvärvas per familj. Rekreationsbostadens värde får inte överstiga 250 000 kr. Detta innebär bl. a. att när någon vill uppföra ett hus på tomt i t. ex. Norge med byggnadsmaterial som utförts från Sverige, detta material skall inräknas i totalbeloppet 250 000 kr. Om flera slår sig ihop

om en bostad gäller fortfarande att bostadens värde ej får överstiga 250 000 kr. Vid förvärv av andel som beskrivits ovan får dock objektets värde överstiga denna gräns. Ändamålet med förvärvet skall vara egen rekrea- tion.

Inget hindrar att ägaren också uthyr sin bostad på de tider han ej själv vistas där. Om detta sker till valutautlänning måste likviden mottas genom valutabank på vanligt sätt. Däremot godtas ej ett förvärv som är förenat med att köparen till annan, ofta säljaren, genom uthyrningskontrakt överlåter nyttjanderätten på sådant sätt att hans egna dispositionsmöjligheter inskränks. Då anses ändamålet mera vara placering av kapital för avkastning och eventuell värdestegring, dvs. en portföljinvestering.

Valutautförsel kan medges för köp av enbart tomt med högst 100 000 kr. under förutsättning att tomten skall bebyggas inom 2 år. Det sammanlagda värdet av tomten och den bostad som uppförs måste stanna inom 250 OOO-kronorsgränsen.

Om särskilda skäl föreligger, såsom vid specialutrustning av bostad för handikappad, kan större valutautförsel medges. Ett annat skäl härför är bostadsförvärv i land där sökanden är eller tidigare varit medborgare.

Företag eller personalstiftelse kan få förvärva flera och dyrare objekt för personalens utnyttjande. Beloppet beror på företagets storlek. Riksbanken kräver att de anställda skall ha inflytande över bostadens utnyttjande.

Riksbanken söker ej reglera utlänningars förvärv av fritidsbostad i Sverige. Därför har en rad dispenser utfärdats. Valutainlänning får sålunda vid försäljning av sådan bostad till valutautlänning motta betalning från denne, både direkt och genom valutabank, samt lämna kredit till köparen. I februari 1983 infördes en dispens för bank att lämna valutautlänning som ej har fast bostad i Sverige kredit utan beloppsbegränsning för förvärv av fritidshus i Sverige (tidigare var gränsen 50 000 kr.). Vid uppförande av ny bostad på fritidsfastighet medger riksbanken på ansökan normalt att erforderlig kredit lämnas.

Det kan tilläggas att utlänning måste ha förvärvstillstånd från länsstyrelsen för att få köpa fritidsbostad i Sverige. Detta bevakas dock inte av riksbanken.

3.3.8. Krediter

När det gäller krediter kan som en allmän karakteristik sägas, att normala kredittransaktioner för finansiering av svensk utrikeshandel är tillåtna, medan riksbankens föreskrifter när det gäller finansiella lån utgör ett ekonomisk-politiskt instrument som kan varieras bl. a. med hänsyn till konjunkturläge och valutasituation.

De förbud i valutaförordningen som är mest aktuella i samband med kredittransaktioner är betalningsförbuden i 5 och 6 åå, skuldsättningsförbu- deti 6 å och förbudet att medge anstånd med eller uppskjuta betalningi 10 å. Något direkt förbud att lämna lån till utlandet finns ej i valutaförordningen. Sådan långivning förhindras dock i regel genom förbuden mot betalning— ar.

Finansiella krediter

Finansiellt: krediter till utlandet medges normalt ej. Här upprätthålls förbudet i princip lika strikt som när det gäller portföljinvesteringar i utländska värdepapper. Praxis har härvidlag ej varierat utan ligger fast. Dock förekommer det att svenska banker medges delta när internationella banksyndikat lämnar större krediter till länder där ett svenskt deltagande i finansieringsoperationer bedöms främja svenska exportföretags möjligheter att få order. I dessa fall krävs alltid att banken skall refinansiera sin kredit i utlandet och på sikt helst sälja sin andel till utländsk bank (s. k. bortparticipering). Ett skäl för önskemålet om bortparticipering är att Sveriges lånemöjligheter i utlandet med nuvarande lånebehov inte i onödan skall tas i anspråk för andra länders räkning.

Finansiell upplåning i utlandet har förekommit länge. Upplåningen sker genomgående i utländska valutor. Riksbanken lämnar inte tillstånd till län i svenska kronor från utlandet. Före 1974 försökte man hålla upplåning i utlandet för användning i Sverige på låg nivå. Den svenska kreditmarknaden skulle inte få spädas på från utlandet annat än i begränsad omfattning. Däremot medgavs finansiering i utlandet av bl. a. direktinvesteringar där. När den kraftiga försämringen av bytesbalansen inträffade 1974 lades valutaregleringens tillämpning på detta område helt om. Från att med nämnda undantag i princip ha sökt hindra kapitaltillskott från utlandet till den inhemska kreditmarknaden övergick man till att främja och i viss utsträckning föreskriva (i samband med direktinvesteringar) privat kapital- import.

Eftersom underskotten i bytesbalansen kunde förutses bli bestående under en rad år var det angeläget att den upplåning som kom till stånd blev relativt långfristig. Det bestämdes härvid att all finansiell upplåning skulle ha en löptid på genomsnittligt minst 5 år. Lånemöjligheterna gällde främst näringslivet men med ökande upplåningsbehov följde även medgivanden för den kommunala sektorn att delta i utlandsupplåningen.

I mars 1984 sänkte riksbanken kravet på minsta genomsnittliga löptid från 5 till 2 år. Beslutet berörde endast nya lån. Återbetalningsreglerna för tidigare upptagna lån påverkades alltså inte. S-årsregeln för lån i utlandet för att finansiera direktinvestering i utlandet ändrades ej.

Syftet med ändringen var att stimulera till ökad privat upplåning utomlands. Företagens benägenhet att ta upp långa utlandslån hade minskat till följd av de kursförluster man drabbats av på tidigare upptagna lån. En kortare bindningstid för lånen gör att kursrisken lättare kan överblickas. Företagen har dessutom större möjlighet att anpassa sin upplåning till sina varierande finansieringsbehov.

Valutabankernas medverkan i utlandsupplåningen är av central betydelse. Företagen kan normalt erhålla tillstånd att själva eller via valutabank uppta lån i utlandet. Upplåningen får byggas upp av kortare lån som successivt omsätts. Detta under förutsättning att utlandsfinansieringen består i minst fem år, om lånet avser finansiering av direktinvestering, och två år i övriga fall och att låntagaren har bindande lånelöfte på den föreskrivna löptiden från svensk eller utländsk bank.

Valutabankerna får vidare uppta lån i utlandet för vidareutlåning till

företag utan att den slutliga låntagaren behöver inhämta riksbankens tillstånd. Det är då fråga om belopp understigande 10 miljoner kr. Riksbanken fastställde till en början beloppsramar för denna upplåning men detta innebar inte någon begränsning av upplåningen, eftersom höjning av beloppen vid behov alltid medgavs. Beloppsramarna avskaffades senare.

Systemet med individuella tillstånd både för låntagaren och för banken har alltså behållits för krediter överstigande 10 miljoner kr. Ett skäl till att utlandsupplåningen delats upp på detta sätt mellan direkta lån och lån via de svenska bankerna är att endast större och i utlandet välkända företag skall exponeras på den internationella kreditmarknaden. Därmed reduceras även antalet svenska låntagare, vilket bedöms främja villkoren för upplåningen totalt sett. Tidigare medgavs av detta skäl ej upptagande av lån direkt i utlandet om lånet inte översteg 10 miljoner kr. Senare har denna begränsning inte bedömts lika angelägen, varför den upphävts.

Behovet att bibehålla den svenska upplåningen i utlandet på hög nivå har nödvändiggjort en restriktiv praxis för tillstånd till förtidsinlösen av lån i utländsk valuta. Förtidsinlösen medges om den sker genom upptagande av nytt lån i utlandet med minst samma löptid som det inlösta lånets återstående löptid. Sådan förtidsinlösen förekommer särskilt då låntagaren önskar byta lånevaluta (vilket medges sedan juni 1978) eller kan erhålla nytt lån med lägre ränta. Därjämte medges uppköp av egna obligationer som förfaller till betalning inom nio månader.

Reglerna för förtidsinlösen i syfte att byta valuta berör inte 5. k. multicurrencylån (lån som under löptiden kan byta valuta), som svarat för en stor del av den privata upplåningen, eller s. k. korglån som ges i bankernas regi. Med några få undantag har det inte beviljats tillstånd för att konvertera utlandslån till län i Sverige eller att förtidsinlösa dem med egna medel. Från förbudet mot förtidsinlösen av utlandslån med svensk kredit gör dock riksbanken undantag för vissa särskilda fall, som t. ex. vid stora omstruktu- reringar av ett företag och dess utlandsverksamhet.

För privatpersoner gäller att riksbankens tillstånd kan erhållas för lån till eller från släkting eller annan närstående person i utlandet utan avseende på ändamål, belopp eller löptid. Inom ramen för en gräns på 100000 kr. får sådant lån från släkting vidare upptas utan att särskilt tillstånd krävs, under förutsättning att beloppet överförs till Sverige genom valutabank. Valutain- länningar som är utländska medborgare, är generellt medgivna att uppta lån i hemlandet — från valfri långivare — om beloppet inte överstiger 100000 kr.

Vidare gäller att emigrant som har medel på s. k. spärrat konto i Sverige (konto i kronor hos svensk bank som endast får debiteras och krediteras enligt särskilda regler) får låna ut dessa till valutainlänning, varvid återbetalningen skall ske till motsvarande konto. Valutautlänningar med svensk anknytning, t. ex. emigranter eller ägare av fastigheter i Sverige kan vidare få låna upp till 50 000 kr. inom landet. Emigrant som är anställd i ett svenskanknutet företag kan medges låna högre belopp än 50 000 kr. efter ansökan, exempelvis för bostadsändamål.

Valutaregleringen hindrar ej kontraktsenliga amorteringar eller ränte- överföringar som ansluter till av riksbanken medgivna lånetransaktioner.

Handelskrediter

Inlet/ning

Formerna för utrikeshandelns finansiering är centrala ur såväl stabiliserings- politisk som regleringsteknisk synvinkel. Värdet av den export och import som passerar gränserna uppgår till så stora belopp att betalningsförskjut- ningar eller andra variationer i de transaktioner som är knutna till finansieringen av utrikeshandeln, i en krissituation, kan ge upphov till omfattande kapitalrörelser och därmed påfrestningar på den svenska kronan.:

Handelskrediterna brukar uppdelas i två kategorier, leverantörskrediter och kommersiella krediter. Med leverantörskrediter avses sådana handels- krediter som lämnas direkt mellan säljare och köpare. Kommersiella krediter utgörs av handelskrediter som ges av en tredje part, dvs. av en bank eller annat kreditinstitut.3

Valutaregleringens huvuduppgift är att dämpa de korta, destabiliserande kapitalrörelserna utan att samtidigt orsaka friktioner i handelsutbytet. Den grundläggande friheten för transaktioner i anknytning till utrikeshandeln är fastlagd i ett antal internationella avtal och konventioner som Sverige och praktiskt taget alla andra industriländer anslutit sig till. Valutaregleringens restriktioner på handelsområdet är därför inriktade på sådana transaktioner som avviker från vad som kan anses vara normalt och marknadsmässigt.

Le veran törskrediter

Av Sveriges internationella åtaganden (se kapitel 2) samt av definitionen av löpande betalningar (avsnitt 3.2) följer att valutaregleringens restriktioner inte riktas mot normala kommersiella transaktioner med omvärlden. Den svenska valutaförordningen har följaktligen i detta sammanhang en utform- ning som helt överensstämmer med internationella konventioner. Som ovan antytts är valutarestriktionerna inriktade på sådana transaktioner som kan anses avvika från normala marknadsbeteenden, en gränsdragning som utgör en grundläggande problematik på handelsfinansieringens område.

Om en leverantörskredit som lämnas eller utnyttjas av valutainlänning inte överensstämmer med normal kommersiell praxis, kommer således den följande betalningen inte att kunna klassificeras som löpande betalning ur valutaregleringssynpunkt. Den utgör i stället en tillståndskrävande kapital- betalning.

Handelsutbytets skiftande karaktär har gjort det omöjligt att komma längre i precisering i vare sig internationella stadgor eller i de svenska valutaförfattningarna än att införa begrepp av typen ”normala betalnings- villkor”, eller "allmänt tillämpade köpevillkor”. Sådana generella begrepp är givetvis ganska tänjbara och är också avsedda att vara det. De begränsningar valutaregleringen uppställer för handelstransaktioner är inte avsedda att vara ett hinder för handelsutbytet med omvärlden. Reglerna måste därför vara tillämpliga såväl på skilda branschförhållanden som på marknadsförändringar som successivt äger rum.

Dessa av internationella åtaganden och flexibilitetskrav nödvändiggjorda

3 I detta avsnitt behand- las finansieringen av varuhandeln med utlan- det. I huvudsak är be- skrivningen tillämplig även på finansiering av tjänstehandeln med ut- landet, dock att inga generella tillstånd där lämnats till valutaban— kerna.

31 internationell statistik och liknande samman- hang brukar kommer- siella krediter vara ett samlingsbegrepp för alla slags handelskrediter, inkl. leverantörskrediter och bankkrediter. Klassi- ficeringen ovan är emel— lertid vedertagen inom den svenska valutaregle— ringen.

generella formuleringar ger emellertid också ett utrymme för variationer i kredittid och andra köpevillkor i det enskilda fallet. Det innebär att den faktiska kredittiden, och därmed den från valutaregleringssynpunkt intres- santa betalningstidpunkten, vid en affär inom relativt vida gränser kan anpassas t. ex. med hänsyn till betalarens valutakursförväntningar eller likviditetssituation.

Valutaregleringen har i viss mån avsetts motverka dylika betalningsför- skjutningar genom förbud för den som har fordran eller skuld gentemot utlandet att medge anstånd med respektive att uppskjuta betalningen "såvitt ej annat följer av handelsbruk” (valutaförordningen 10 å). Denna inskränk— ning av handlingsfriheten brister uppenbart i precision och överträdelser torde kunna beivras bara i flagranta fall. Någon rättslig prövning har heller aldrig ägt rum av brott mot denna bestämmelse. Det är också givet att eventuella förskjutningar i utländska kunders betalningar för export från Sverige inte kan påverkas direkt av den svenska valutaregleringen. Om sålunda betalningen uteblir i ett läge med förväntningar om en svensk devalvering, kan den svenska exportören inte göras ansvarig för försening- en.

Företagens benägenhet att utnyttja respektive bevilja leverantörskrediter vid import och export bestäms av faktorer som kreditmarknadsläge. egen likviditet och bedömningen av valutakursrisker. En stram svensk kredit- marknad med ett relativt högt ränteläge ger sålunda svenska importörer incitament att så långt som möjligt utnyttja utländska leverantörskrediter och betala så sent som möjligt. En sådan kreditpolitik gör också svenska exportörer mer beroende av inflytande exportinkomster och minskar därmed benägenheten att ge leverantörskrediter och ökar deras påtryckning- ar på utländska importörer att betala snabbt. En kreditpolitik som i huvudsak är inriktad på den externa balansen verkar således genom sina effekter på leverantörskreditgivningen påbåde inflödes- och utflödessidan. För en internorienterad politik, som styrs av hänsyn till inhemska mål. kan förskjutningari betalningsflödena på samma sätt verka som en störning. En lättnad i politiken motverkas av ett kapitalutflöde och en åtstramning av ett inflöde.

Effekterna av förändringar i kreditpolitik och ränterelationer mellan länder ger sig till känna först på litet sikt genom en successiv anpassning av kreditvillkor och betalningar. På kort sikt spelar däremot valutakursförvänt- ningarna en stor roll. Förväntningar om en devalvering av den inhemska valutan gör svenska importörer benägna att snabbt betala importskulder i främmande valutor. Likaså kommer utländska importörer av svenska varor fakturerade i kronor att avvakta med betalningen. Resultatet blir sålunda såväl ett ökat utflöde som ett minskat inflöde över betalningsbalansen vilket i fall med allmänt utbredda devalveringsförväntningar kan framtvinga en devalvering.

Möjligheterna för köparen att påverka betalningstidpunkten för uteståen— de handelsskulder och fordringar beror bl. a. på de betalningsvillkor som tillämpas. Störst manöverutrymme finns vid betalning i s. k. öppen räkning. där kredittiden anges i form av en maximal betalningsfrist för kunden. Jämfört med andra betalningsvillkor där transaktionerna regleras av särskilda betalningsinstrument (tratta, remburs o. dyl.), ger öppen räkning

kunden stor frihet att i olika lägen påskynda sin betalning. Av en SCB-undersökning från 1978 har framgått att ca 60 % av exporten och drygt 70% av importen detta år såldes i öppen räkning med relativt fria betalningsvillkor.

Exportörens möjlighet att påverka de utländska kundernas betalningar är naturligtvis mindre än importörens möjlighet att förskjuta sin egen betalning. Inomkoncerntransaktionernas andel av de totala export- och importbetalningarna växer dock successivt och här föreligger speciella förutsättningar att styra betalningstidpunkterna efter ömsesidiga hänsyn, som ett led i en aktiv finansiell planering. Partsförhållandet är ofta inte lika framträdande i dessa fall som mellan helt fristående köpare och säljare. Redan 1973 svarade transaktionerna mellan företag inom samma koncern för ca 30 % av nationens samlade exportvärde och ca 25 % av importvärdet enligt en undersökning av SCB.

Med en export och import som för Sveriges del nu uppgår till storleks- ordningen 250 miljarder kr. per år i vardera riktningen. inses lätt att även mindre tidsförskjutningar av inhemska eller utländska företags betalnings- mönster kan resultera i betydande kapitalrörelser och stora utslag i valutareserven. I valutakommitténs delbetänkande har olika effekter av sådana betalningsförskjutningar s. k. "leads and lags” — ingående behandlats.4 Där presenterade beräkningar tyder på att potentialen för kapitalflöden vid ett maximalt utnyttjande av möjligheterna att förskjuta såväl in- som utgående betalningar skulle ge ett kapitalflöde på 3 a 4 miljarder kr. per vecka. Beräkningarna bygger på undersökningar av utrikeshandelns fördelning på svensk respektive utländsk valuta och tillämpade betalnings- villkor.

Kommersiella krediter

Med kommersiell kredit avses i den svenska valutaregleringen en kredit lämnad av ett kreditinstitut för finansiering av svensk export eller import eller transitohandel. Valutaregleringens utformning hindrar inte kommer- siell kreditgivning i utländsk valuta genom utländska kreditinstitut eller i svensk eller utländsk valuta genom inhemska banker, såvida kreditvillkoren följer vad som allmänt kan betraktas som normal kommersiell praxis. Upplåning i svenska kronor begränsas således till den inhemska kreditmark- naden, som ett led i strävandena att motverka uppkomsten av en stabiliseringspolitiskt riskabel kronmarknad utanför Sverige. Valutaföreskrifterna innehåller relativt detaljerade regler för den kom- mersiella kreditgivningen. Bestämmelserna syftar till att få till stånd en nära anknytning mellan bankkrediternas villkor och de underliggande betalnings- villkoren för de reala handelsflödena. Med en sådan följsamhet minimeras de kortfristiga, destabiliserande kapitalflöden. som kan utlösas om upptagande eller återbetalning av kommersiella krediter får styras uteslutande av kursförväntningar eller kreditmarknadsförhållanden. I ogynnsamma fall kan de kommersiella krediternas destabiliserande effekter adderas till de kapitalflöden som utlöses av betalningsförskjutningar enligt den tidigare "Se vidare i bilaga 1 3 beskrivningen. i delbetänkandet (SOU Det grundläggande kravet på följsamhet mellan villkoren för kommersiel- 198051).

la krediter och betalningsvillkor vid export framgår av riksbankens valutaföreskrifter punkt 3:37. Där sägs att riksbanken normalt lämnar svensk exportör tillstånd att ta upp lån i utländsk valuta i utlandet eller hos valutabank för att finansiera egen leverantörskredit på kommersiellt normala villkor vid förestående varuexport. Det fastslås också att villkoren för upplåningen skall överensstämma med villkoren för normal leverantörs- kredit. 1 punkt 3:39 regleras på motsvarande sätt importfinansiering. Riksbanken lämnar sålunda normalt svensk importör tillstånd att i utlandet eller hos valutabank uppta lån i utländsk valuta för att finansiera förestående varuimport. Också vid importfinansiering skall villkoren för upplåningen överensstämma med villkoren för normal leverantörskredit.

Uttrycken förestående export respektive import är nyckelformuleringar som är avsedda att markera den koppling som skall ske mellan kommersiell kredit och underliggande leverantörskredit. Upplåningstidpunkten avses alltså sammanfalla med leveranstillfället och den kommersiella krediten skall därefter löpa parallellt med leverantörskrediten (lämnad exportkredit respektive ersatt importkredit).

Återbetalningen av den kommersiella krediten skall ske vid en tidpunkt som fastläggs vid upplåningstillfället. Normalt godtar inte riksbanken län där avtalad återbetalningstid saknas, t. ex. i form av kredit i räkning. Sådana öppna kreditvillkor, t. ex. i anknytning till företagens valutakonton. anses ge företagen för stor handlingsfrihet att gå in i och ur bankfinansieringen med hänsyn till valutakursförväntningar och kreditmarknadsläge. Strävan efter en nära överensstämmelse mellan bankkredit och dess kommersiella underlag har också motiverat kravet att lånebeloppet vid importfinansiering i regel skall utbetalas direkt till importörens utländske motpart (valutaföre— skrifterna punkt 3:40). Importören skall således inte kunna avvakta med likviden till den utländske motparten (utnyttja leverantörskredit) och under tiden späda på sin egen likviditet genom att växla om det upplånade beloppet till kronor. Om leverantörskredit utnyttjas under endast en del av den tid som är normal och en kommersiell kredit därefter upptages, skall dennas löptid av samma anledning minskas med den utnyttjade leverantörskreditens löptid.

De nu beskrivna grundprinciperna för handelsfinansieringen förutsätter en objektvis finansiering — affär för affär. En sådan ordning är i praktiken möjlig att upprätthålla bara i fråga om stora export- och importaffärer där kredittiden ofta sträcker sig över flera år. Den stora del av handelsutbytet som sker i form av ett kontinuerligt varuflöde med många mindre betalningar och med korta kredittider, kan inte hanteras på detta sätt. Efter hand som handelsutbytet och finansieringsvolymerna vuxit, har riksbankens regler följaktligen måst anpassas mot en ökande användning av s. k. revolverande bankkrediter för export- och importföretagen, schabloniserade definitioner av begreppet normal kommersiell praxis samt generella medgivanden att utnyttja bankfinansiering utan riksbankstillstånd i varje enskilt fall.

De ovan beskrivna individuella tillstånden till företag enligt valutaföre- skrifterna 3:37 och 3239 att finansiera export och import i utlandet lämnas vanligen inom ramen för revolverande belopp som beräknas på grundval av det sökande företagets export- respektive importvolym och normala kredittider inom branschen (3:37 och 3:39 tredje styckena). Sådana

ramtillstånd gäller normalt ett år och avser således inte endast omedelbart förestående affärer. Dessutom tillämpas en schablonregel som innebär att kredittider på upp till 180 dagar alltid betraktas som normala. Riksbanken har vidare utfärdat generella tillstånd för valutabankerna att finansiera varuhandel med kredittider på högst 180 dagar (se vidare nedan).

De individuella tillstånden till finansiering utomlands eller i valutabank inom ramen för ett revolverande belopp har fått en sådan utformning att principen om objektvis finansiering till stor del övergetts.

lexportfallen sägs i tillstånden att finansieringen skall avse leveranser som skett efter det att tillståndet utfärdats. Det innebär att finansieringen inte behöver avse förestående export utan att företagen efter en tid i praktiken kan finansiera sina samlade utestående fordringar i utländsk valuta och ta hem lånebeloppen för avräkning mot kronor. I importfallen är restriktio- nerna något snävare eftersom huvudprincipen alltjämt anges vara att upplånade medel skall utbetalas direkt till den utländske leverantören, men en särskild undantagsregel medger upplåning inom en mänadföre eller efter själva betalningstillfällen Undantagsregeln är en eftergift med hänsyn till kravet på rationell finansiering av kontinuerliga varuflöden med många mindre betalningar. lmportbetalningar som var för sig är för små för att finansieras separat, kan därigenom bilda underlag för en samlad utlandsfi- nansiering. Lånebeloppet får därvid tas hem och om upplåning skett efter betalningarna — avräknas mot kronor på liknande sätt som i exportfallen och behöver således inte direkt slussas vidare till leverantörerna utomlands. Undantaget tillämpas dock numera generellt och således ej endast för den som har många små betalningar.

Endast en mindre del av den kommersiella kreditgivningen i utländsk valuta blir i dag föremål för riksbankens särskilda prövning. Huvuddelen av krediterna kanaliseras genom de svenska valutabankerna enligt generella medgivanden av riksbanken. Det gäller kortfristiga krediter för finansiering av varuhandel där den normala kredittiden inte överstiger 180 dagar. Även för dessa lån tillämpar riksbanken schablonregeln att de får lämnas på upp till 180 dagar och att denna maximala löptid således alltid anses överensstämma med normal kommersiell praxis.

Normalt granskar inte bankerna de korta krediternas kommersiella underlag närmare. Bankerna insamlar i stället uppgifter om de enskilda företagens beräknade export och import på ett års sikt som grund för beräkning av kreditlimiter på liknande sätt som när riksbanken tar ställning till ansökningar om tillstånd till revolverande kredit enligt beskrivningen ovan. Samtidigt med denna uppgiftsinsamling får företagen skriva under att de tagit del av riksbankens regler inom området. Valutabankerna är ålagda av riksbanken att redovisa vidareutlåningen under de generella medgivan- dena aggregerat per månad. Dessutom skall bankerna föra speciella register över de företag som erhåller län.

De generella tillstånden för valutabankerna att finansiera export och import innehåller ingen föreskrift om att upplåningstidpunkt och leverans- tillfälle skall sammanfalla. I stället sägs att lån inte får tas i anspråk före leverans. I praktiken innebär detta att det är utestående exportkrediter som kan finansieras, ej förestående export.

För finansiering av exportkrediter beviljar valutabankerna respektive

företag en kreditlimit som baseras på den beräknade exporten under ett år. Därefter står det företaget fritt att låna belopp i utländsk valuta upp till denna limit på en tid av högst 180 dagar. Upplånade belopp kan avräknas mot kronor och krediteras företagets checkkonto.

För importfinansiering beviljas motsvarande kreditlimit på basis av respektive företags beräknade totala import på ett års sikt. Upplåning får ske på en tid av högst 180 dagar, inklusive utnyttjande av eventuell leverantörs- kredit, och beloppen skall i princip omedelbart vidarebefordras till den utländska motparten utan avräkning mot kronor. Dock gäller på samma sätt som under de individuella riksbankstillstånden till upplåning enligt det föregående, att upplåning får ske inom en månad före eller efter betalnings- tillfället. Upplåningen får således täcka maximalt 60 dagars handel. Avräkning mot kronor är därvid tillåten.

En alternativ form för handelsfinansiering utgör de fall då svenska valutabanker beviljar utländska banker krediter i kronor eller utländsk valuta och sålunda refinansierar de utländska bankernas kommersiella krediter till svenska företags utländska motparter. Sådana krediter i utländsk valuta och med refinansiering i utlandet får lämnas utan riksbankens prövning. Detsamma gäller för sådana krediter i kronor om kredittiden ligger inom l80 dagar. Längre krediter i kronor till utländska banker liksom alla slags krediter som ges direkt till svenska företags utländska motparter. kräver alltid riksbankens tillstånd. Valutabankerna har också möjlighet till refinan- siering eller avlyft av vissa krediter hos Svensk Exportkredit på marknads- villkor eller inom ramen för det statsstödda systemet för exportkreditfinan- siering (SEK-systemet). Lämnandet av dessa krediter. liksom refinansiering- en/avlyftet kan ske utan tillstånd från riksbanken.

Valutabankernas refinansiering av de korta kommersiella krediterna sker vanligen ”i klump”. Följsamheten mellan upplåning och vidareutlåning måste vara god såväl av affärsmässiga skäl som av hänsyn till riksbankens krav. Riksbanken förutsätter att upplåningen i utlandet sker i ungefärlig takt med vidareutlåningen till företagen. Även inlåning på valutainlänningars valutakonton får numera tas i anspråk för bankernas vidareutlåning.

Bankernas utlåning i utländska valutor byggs, liksom deras egen uppla- ning, vanligen upp av s. k. roll-over-krediter, vilket bl. a. möjliggör växlingar i räntevillkor och valutor under löptidens gång. En kredit på 180 dagar kan även vara sammansatt av ett antal på varandra följande krediter på vardera t. ex. 30 dagar. Företagen vill vanligen inte binda sig för annat än korta krediter som reducerar ränteriskerna och ger möjlighet att byta lånevaluta alltefter marknadsläget. Sådana växlingar mellan utländska valutor möter inga invändningar från valutaregleringssynpunkt.

3.3.9. Övrigt

Som framgått av den tidigare diskussionen om kreditgivning i olika former utgör själva gränsdragningen mellan löpande betalningar och kapitaltrans- aktioner ett centralt inslag i valutaregleringen. Vissa transaktionskategorier kan i princip hänföras till båda klassificeringarna och gränsdragningen blir då beroende av en rad förutsättningar i anslutning till den specifika transaktio-

nen som företas. Leverantörskrediter mellan säljare och köpare har sådan karaktär och härutöver skall även garantiförbindelser samt leasing i olika former behandlas.

Valutaförordningens 6 å upptar ett generellt skuldsättningsförbud gente- mot utlandet. Valutainlänningar får följaktligen inte ”ikläda sig gäld” till valutautlänningar utan riksbankens tillstånd. Enligt riksbankens valutaföre- skrifter (3:30) hänförs även ingående av borgen eller motsvarande garanti- förbindelser till skuldsättningsförbudet i fråga. Valutaförordningens 6å innehåller även ett förbud mot långivning mellan valutainlänningar om denna är förbunden med säkerhet av borgen av någon som är bosatt i utlandet.

Borgensåtaganden i anslutning till finansiella krediter faller således under samma regelsystem som gäller för kapitaltransaktioner i allmänhet. Garan- tiförbindelser kan dock vara av skiftande slag ochi vissa lägen även ansluta till oreglerade löpande betalningar. Valutabankerna får exempelvis ställa garanti för löpande betalning till eller från Sverige och öppna remburser på uppdrag av valutainlänningar. Svenska företag får ställa garanti för inhemska dotterbolags löpande betalningar liksom för andra medgivna betalningar till utlandet från dotterbolag i Sverige, utan riksbankens särskilda tillstånd.

En annan kategori som berör båda begreppen löpande betalningar och kapitaltransaktioner är transaktioner i anslutning till leasing. Leasingavgifter är nämligen löpande betalning endast under förutsättning att leasingobjektet i fråga införs till eller utförs från Sverige. Avgörande för in- och utförseln är härvid tullbehandlingen vid gränsen.

Importerade objekt som blir föremål för leasing inom landet får finansieras enligt samma regler som gäller övrig varuhandel, alternativt medges leasegivaren finansiell utlandsupplåning på villkor som direkt anknyter till det underliggande leasingkontraktet.

Riksbanken lämnar normalt ej tillstånd till köp av varor i utlandet för finansiell leasing till utländsk kund. Finansiell leasing innebär bl. a. att leasetagaren själv ansvarar för reparation och underhåll. Motsvarande förvärv av varor för operationell leasing till utlandet (där serviceåtaganden ingår) kan däremot medges, varvid riksbanken normalt kräver att inköpet finansieras genom lån i utländsk valuta som endast får återbetalas med inflytande leasingavgifter från utlandet.

Vid köp av varor i Sverige för leasing till utlandet kan leasegivaren refinansiera fordringar på sin utländske kund under förutsättning att utlandslånets löptid och amorteringsvillkor sammanfaller med leasingkon- traktets villkor. Dessutom kräver riksbanken att objektet i fråga till minst 50 % är av svensk tillverkning.

I vissa fall förekommer även försäljning till utlandet av varor där objekten kvarstannar i Sverige för leasing. Köpare i utlandet är ofta ett finansbolag, exempelvis ett svenskt finansbolags dotterbolag. Riksbankens tillstånd fordras härvid dels för säljarens mottagande av betalningen från utlandet, dels för erläggandet av de följande leasingavgifterna till utlandet. För den svenske leasetagaren kan ett sådant arrangemang vara att föredra framför egen finansiell upplåning i utlandet, där minst 2 års genomsnittlig löptid krävs, eftersom riksbanken vid leasingtransaktioner endast kräver att leasingperioden är minst 2 år (under vilken ju ”amortering” sker). Ett skäl

för finansiering i utländsk valuta kan vara att företaget i fråga har en exponering i form av utlandsfordringar.

Åtskilliga varianter av leasingtransaktioner förekommer i dag på markna— den. Dessa är ofta svåra att klassificera från valutaregleringssynpunkt och en rad detaljregler har uppställts utöver de ovan nämnda.

3.4. Transfereringar

Enligt riksbankens bytesbalansstatistik uppgick de statliga och privata transfereringarna till utlandet år 1984 till 8,4 miljarder kr. Samtidigt noterades ett inflöde genom utländska transfereringar på ca 1 miljard kr. Sveriges utvecklingsbistånd uppgick till 4,5 miljarder kr. 1984.

Transfereringarna utgör således en betydande transaktionskategori där staten svarar för merparten av de registrerade kapitalrörelserna. Här skall endast ett par typer av transfereringar behandlas med särskild anknytning till privatpersoners utlandstransaktioner.

Överföringen av emigrationsvalutor till utlandet skall i enlighet med Sveriges OECD-åtagande vara fri. Den reglering som ändå förekommer syftar till att pröva att det är fråga om varaktig emigration och, i viss man, att endast nettotillgångar utföres.

För överföring av emigrationsvaluta krävs således riksbankens tillstånd. Först och främst skall visas att anmälan om flyttning till utlandet gjorts. Härför skall insändas flyttningsbevis som utfärdas av pastorsämbetet i hemförsamlingen respektive av den lokala skattemyndigheten i Stockholm och Göteborg. Flyttningsbevis behöver inte insändas på nytt om sökanden återkommer med flera ansökningar.

Därjämte skall till ansökan fogas ett s. k. skattebevis, vari länsstyrelsen uttalar att hinder ej föreligger från skattesynpunkt för bifall till framställ- ningen. Sådant hinder kan vara att sökanden har obetalda skatter eller är föremål för taxeringsrevision. Denna regel har tillkommit sedan riksdagen på förekommen anledning särskilt uppdragit åt riksbanken och skattemyndig- heterna att samarbeta vid beslut om valutautförsel vid emigration. Om dessa två handlingar är i sin ordning kan utförsel av högst 200 000 kr. per person medges.

För att medge utförsel av mer än 200 000 kr. per person vill riksbanken förvissa sig om att verklig emigration kommit till stånd. För detta ändamål tillämpade man tidigare en kvalifikationstid på ett helt kalenderår utöver utflyttningsåret. Numera söker man i stället tillämpa samma reella prövning av bosättningsförhållandena som ändå görs av skattemyndigheterna. För detta ändamål skall skattebeviset av länsstyrelsen kompletteras med uppgift om huruvida emigranten enligt kommunalskattelagen bedömts ej vara bosatt iSverige. Bakom denna bedömning ligger en utredning av personens faktiska bosättning, hans anställningsförhållanden, egendom i Sverige m.m. Om sökanden sålunda av skattemyndigheten ej bedömts som bosatt i Sverige. medges utförsel av obegränsat belopp i princip.

Om det sökta emigrationsvalutatillståndet överstiger 5 miljoner kr. kan riksbanken dock begära att få en redogörelse för sökandens totala tillgångar

Tabell 3.4 Riksbankens tillståndsgivning Miljoner kr.

1980 1981 1982 1983 1984 Emigranters överföringar, totalt 448 476 647 902 3 056

och skulder i Sverige. Större valutautförsel än vad som motsvarar nettotill- gångarna medges då ej.

Betalningar på grund av testamente och arv omfattas formellt av valutaregleringens betalningsförbud men dispens har utfärdats för sådana transaktioner. Överföring av arv till svensk medborgare i utlandet får dock endast ske om denne under senast förflutna kalenderår ej haft fast bostad i Sverige.

Gåva får enligt dispens överföras till person med fast bostad i utlandet med högst 5 000 kr. per år. Vid högre belopp krävs riksbankens tillstånd, vilket kan erhållas om transaktionen bedöms utgöra en verklig gåva. För mottagande av gåva från utlandet har generell dispens utfärdats.

4. Valutabankerna och regleringen av valutamarknaden

4.1. Bankernas utlandsrörelse

De svenska bankinstituten har under 70-talet och 80-talets inledning redovisat en snabb tillväxt i de delar av rörelsen som faller på utlandsmark— naden. Stigande världshandel och ett vidgat produktionssamarbete tillsam- mans med utbredda betalningsbalansproblem, hör till de faktorer som ställt krav på en väl fungerande internationell kreditförmedling. Närheten till den expansiva utlandsmarknaden med dess kapitalkällor har således vuxit i betydelse och bl. a. föranlett en rad utlandsetableringar från de större svenska bankernas sida.

Den allt mer internationaliserade marknadsbilden ger sig tydligt till känna också i moderbankernas balanser. De svenska bankaktiebolagens balans- omslutning uppgick exempelvis i december 1984 till 568 miljarder kr. Härav utgjorde de utländska valutorna en andel av 25 %. Vid mitten av 70-talet understeg andelen utländska valutor 10-procentnivån.

I korthet kan bankernas utlandsrörelse avgränsas till följande huvudom- råden: (l) handel med valutor på valutamarknaden, (2) förmedling av betalningar till och från Sverige och (3) lån i utländsk valuta till varierande löptider och ändamål. De senaste årens expansion har varit särskilt markant vad gäller detta senare avsnitt av utlandsrörelsen.

En omfattande valutahandel med utlandsbanker och sinsemellan svenska valutabanker utgör en viktig grundval för en effektiv valutamarknad. Genom kontinuerliga köp och försäljningar s. k. arbitrage utjämnas tillfälliga fluktuationer i utbud och efterfrågan på valuta och en homogen kursbildning upprätthålls mellan kronan och utländska valutor. Växelkursstabiliseringen styrs i sista hand genom riksbankens interventioner på valutamarknaden.

Betalningsförmedling i olika former utgör därtill en central del av bankernas utlandsrörelse. Inom ramen för nu gällande valutareglering kanaliseras merparten av betalningarna till och från utlandet via valutaban- kerna. Bland de betalningsinstrument bankerna tillhandahåller sina kunder återfinns checkar, inkasson, remburser och s. k. telemeddelanden (telegra- fiska betalningar m. m.). Valet av betalningsform påverkas bl. a. av krav på snabbhet vid internationell överföring, krav på fullgörande av motprestation och inte minst av olika kostnader för användande av respektive betalnings- form. Den tekniska utvecklingen är mycket snabb inom detta område. För att tillmötesgå företagens krav på effektiva betalningsvägar över gränserna har bl. a. det 5. k. ”SWIFT-systemet skapats. SWIFT är ett av tusentalet

banker ägt internationellt datasystem som via telenätet förmedlar betalning— ar mellan banker i USA, Västeuropa, länder i fjärran östern osv.

En av valutabankernas primära funktioner är vidare att tillhandahålla kunderna såväl kortfristig som medel- och långfristig finansiering, däribland lån i utländska valutor. Dessa tjänster kan dels gälla kommersiella krediter i anslutning till företagens export och import, dels s. k. finansiell upplåning för varierande ändamål inom svenskt näringsliv. Valutabankernas funktion inom detta avsnitt har tidigare diskuterats i föregående kapitel avsnitten 3.3.5 och 3.3.8 (konton och krediter).

I det följande behandlas främst valutabankernas ställning inom valutareg- leringen och de rörelseregler för operationer på valutamarknaden som riksbanken härvid ställer upp.

4.2. Valutahandelstillstånden

Valutaregleringens uppbyggnad och tillämpning, som kommittén redovisat utförligt i de inledande avsnitten, förutsätter en långtgående medverkan av valutabankerna. Dessa har vid sidan av riksbanken ensamrätt att bedriva handel med valutor och att svara för betalningsförmedlingen mellan Sverige och utlandet. I rollen som valutabank ligger ett ansvar för valutaregleringens tillämpning, där bankerna främst har att avgöra om betalningsuppdrag får genomföras enligt generella regler eller om dessa förutsätter riksbankens prövning.

Sedan 1969 regleras bankernas utlandsrörelse genom särskilda valutahan- delstillstånd (VHT). Dessa tillstånd ersatte de valutakontrakt som tidigare tillämpades mellan riksbanken och valutabankerna sedan valutaregleringen infördes. VHT har i korthet tre huvudfunktioner:

1. Det ger bankerna formellt tillstånd att driva handel med utländsk valuta och att utföra utlandsbetalningar.

2. Det ålägger bankerna att pröva allmänhetens transaktioner utifrån riksbankens valutaföreskrifter.

3. I tekniken med VHT ingår också att reglera bankernas valutahandel och valutabehållningar i vissa avseenden, som behandlas närmare nedan.

I särskilda bilagor redovisas den fullständiga texten till det valutahandels- tillstånd som nu tillämpas av riksbanken (bilaga 4.1 och 4.2).

Bakom riksbankens regelsystem för valutahandeln ligger dels hänsyn till landets valutapolitik, dels hänsyn till att förutsättningarna för bankernas utlandsverksamhet snabbt kan skifta. Stora kursfluktuationer leder till valutakursrisker i anslutning till bankernas egenbehållning i valutor. Den 5. k. valutapositionen, netto, avgör kursriskernas omfattning. Härvid avsesi princip en banks samtliga tillgångar minus skulder i utländsk valuta, inklusive positionen i bankens olika kontrakt om framtida köp och försäljningar på marknaden (terminsposition). Restriktionerna i VHT inriktas på just nettopositioner, däremot reglerar inte riksbanken bankernas bruttoomslut- ning i valutor eller den löpande handeln, vilket närmare berörs nedan.

Bankernas växande medel- och långfristiga utlåning i utländsk valuta har till övervägande delen finansierats genom kortfristig upplåning utomlands.

Bristande överensstämmelse mellan bindningstider för upp- och utlåning innebär en likviditetsrisk för bankerna. Eftersom räntan för upp- respektive utlåning är bunden på olika tider uppkommer även ränterisker. Den pågående skuldkrisen i den internationella ekonomin har vidare aktualiserat de kredit— och länderrisker som alltid är förknippade med utlandsverksam- heten, dvs. risker för att utestående lån ej återbetalas eller att ränteflöden störs. En mer utförlig redovisning av riskerna i internationell bankverksam- het ges i avsnitt 4.5.3.

Dessa grundläggande förutsättningar för bankernas utlandstransaktioner återspeglas direkt i valutahandelstillståndets paragrafer. Riksbanken lägger därutöver, med stöd av valutaregleringen, ytterligare restriktioner på bankernas utlandsrörelse. Här kan bl. a. nämnas de krav på svensk anknytning dvs. anknytning till svensk utrikeshandel, till svenskägda företag utomlands osv., som generellt kopplas till bankernas kreditgivning i olika former till andra valutautlänningar än banker.

Valutabankernas auktorisation

Valutahandelstillstånden utfärdas med stöd av 2 & andra stycket i valutaför- ordningen. Där föreskrivs att

"Riksbanken äger meddela a) bankaktiebolag, sparbank och postverket tillstånd att, för egen eller riksbankens räkning driva handel med utländska betalningsmedel och utländska fordringar:

"

Den som erhållit riksbankens valutahandelstillstånd enligt denna bestäm- melse benämnes valutabank. Fjorton affärsbanker, de två största sparban- kerna och postverket har sådant förordnande. Därutöver kan riksbanken med stöd av 2 5 andra stycket b) i valutaförordningen ge bank eller annan tillstånd att försälja resevalutor. Utöver valutabankerna har 50-talet sparbanker och drygt 20-talet reseföretag sådana tillstånd.

Valutahandelstillståndet utgör således det formella instrumentet för auktorisation av valutabankerna inom ramen för valutaregleringen. Före- skrifterna i VHT är indelade isju paragrafer. Inledningsvis anges att banken i enlighet med valutaförordningens bestämmelser, tillämpningsföreskrifter och de närmare regler som meddelas i tillståndet, får driva handel med utländska betalningsmedel och utländska fordringsbevis. Efter prövning av framställningar från allmänheten i valutaärenden får banken utföra härav föranledda betalningar i såväl utländsk valuta som kronor.

Därefter konstateras att valutabanks prövning av framställning från allmänheten innebär en form av offentlig förvaltning ehuru bedriven genom ett enskilt företag. Banken skall därför på ett objektivt och likformigt sätt tolka och tillämpa valutaförordningens bestämmelser och riksbankens tillämpningsföreskrifter i enlighet med deras syfte. Däri ligger också att banken skall genom upplysning till kunder och andra söka förebygga att valutabestämmelsema överträds eller kringgås.

För att uppfylla dessa krav måste bankledningen övervaka att de tjänstemän inom banken som handlägger valutaärenden besitter erforderliga kunskaper om gällande bestämmelser och är införstådda med de krav som

1 Det gängse avistabe- greppet används för att beteckna en tillgång som är omedelbart likvid eller en skuld som inte har någon uppsägnings- tid. I-Iär används avista i bemärkelsen motsats till termin.

verksamheten ställer, VHT föreskriver vidare att inkomna valutaärenden skall ges en omsorgsfull prövning. Det innebär att löpande betalning eller annan transaktion som är generellt medgiven får verkställas först sedan man övertygat sig om att transaktionen är av uppgiven karaktär. Framställning som enligt bestämmelserna inte får bifallas av valutabank skall vidarebeford- ras till riksbanken för avgörande. Valutabanken bör därvid ha utrett ärendet så att det kan handläggas av riksbanken utan komplettering.

Regleringen av valutapositioner

Sedan 1969 har vissa modifieringar företagits i gällande VHT och dessa har även kompletterats med informella regler för bankerna, ofta meddelade genom löpande muntliga anvisningar. En mer omfattande översyn företogs under 1983—1984. Denna översyn har fr. o. rn. 1 oktober 1984 resulterat i nya VHT för valutabankerna. Bl. a. har tidigare informella regler nu formalise- rats och vissa skärpningar har genomförts för att begränsa kursriskerna i utrikesrörelsen. Ytterligare ett syfte har varit att förbättra valutamarknadens funktion, vilket även lett till anpassningar i liberaliserande riktning.

Den kursrisk en bank löper bestäms av storleken av dess 5. k. position i valutor. Valutapositionen består av två delar; avistapositionen och termins- positionen.

I avistapositionen1 ingår bankens samtliga tillgångar och skulder i utländsk valuta oavsett löptid. En positiv avistaposition innebär att tillgångarna är större än skulderna och negativ avistaposition det omvända.

Terminspositionen utgör nettot av bankens kontrakt om köp och försäljning av valuta med leverans efter en överenskommen tid (termin) och till en i förväg bestämd kurs. En positiv terminsposition innebär att köpen av valuta på termin överstiger försäljningarna. En negativ position innebär det motsatta. Terminskontrakten redovisas inte som skulder eller tillgångar i balansräkningen men medför kursrisker.

För att ge en bild av den totala kursrisk en bank löper bör summan av avista- och terminspositionerna beräknas. Den position man då får fram benämns nettoposition ("netto'” avser alltså netto mellan avista och termin). Som illustration kan användas en bank som antas ha följande positioner (allt är omräknat till motvärdet i svenska kronor på samma sätt som sker i rapporterna till riksbanken):

1 2 3 4

USD GBP SUMMA SEK A Avista +30 —20 +10 -10 B Termin —50 +30 —20 +20 C Nettoposition -20 +10 —10 +10

Om vi antar attt. ex. dollarns (USD) kurs stiger så gör banken i exemplet ovan en vinst på sin avistaposition eftersom den är positiv, dvs. banken har en nettofordran i USD (Azl). Å andra sidan gör banken en förlust på sin negativa terminsposition (le) (dvs. säljåtagandena är större än köpåtagan-

dena) om den förbundit sig att sälja dollar till en kurs som ligger lägre än den som etablerats efter kursuppgången på avistamarknaden. Totalt sett gör banken en kursförlust eftersom dess nettoposition i USD är negativ (—2()).

Bankernas möjligheter att ta kursrisker begränsas av de VHT-limiter (maximi- respektive minimigränser) riksbanken ställer upp för valutaposi- tionernas storlek. De positioner som regleras i VHT markeras med fet stil i tablån ovan. Tablåns summakolumn (3) visar bankens positioner (avista, termin och netto) i alla utländska valutor sammantagna. Detta kan också ses som en position i svenska kronor (SEK), ett betraktelsesätt som intar en central plats i VHT. Sedd på detta sätt får positionen omvänt tecken. En sammanlagd nettoposition i utländska valutor på —10 (03) kan alltså också uttryckas som en nettoposition i SEK på +10 (Cz4). Denna position bestämmer bankens kursrisk i SEK. Om den svenska kronan sjunker mot utländska valutor gör således banken i exemplet en kursförlust, eftersom den har en positiv nettoposition i SEK.

VHT ger varje bank en maximi- och en minimilimit för sitt avistainnehav av utländsk valuta (Az3). Det främsta syftet med maximilimiten är att tillse att huvuddelen av landets valutabehållning ligger i riksbankens valutareserv. Detta är valutapolitiskt viktigt eftersom det endast är medel i valutareserven som är tillgängliga för interventioneri valutamarknaden. (Sedan 1977 räknas bankernas avista valutainnehav inte heller in i den officiella valutareserven). Ett syfte är vidare att begränsa de störningar som skulle kunna uppstå på valutamarknaden om bankerna kunde fritt förändra sina avistapositioner. Sådana förändringar ger också penningpolitiska effekter genom att de påverkar bankernas likviditet.

I motsats till tidigare. får bankerna numera uppvisa negativa avistaposi- tioner i utländsk valuta. Härigenom ges bankerna ökad flexibilitet i sitt agerande på valutamarknaden. Bland annat får de möjlighet att balansera en positiv terminsposition med en negativ avistaposition, vilket underlättar terminsmarknadens funktion. En banks maximilimit fastställs bl. a. med hänsyn till dess betydelse på den svenska valutamarknaden och omfattningen av dess utrikesrörelse över huvud taget. Limiten kan uppjusteras efter hand som valutamarknaden eller bankens andel av denna växer. Minimilimiten är lika stor som maximilimiten men med omvänt tecken. Som framgått av den tidigare tablån regleras avistapositionen rent tekniskt i svenska kronor, SEK (Az4).

Även den s. k. nettopositionen, dvs. summan av avista- och terminsposi- tionerna. regleras och regleringen är numera formaliserad (rad 4 i tablån). Ett syfte med denna utformning av VHT är att begränsa bankens kursrisk. Vidare syftar denna reglering, på samma sätt som regleringen av avistapo- sitionen, till att begränsa bankens möjligheter att genom kraftiga ändringar av positionen påverka valutamarknaden eller valutareserven på ett störande sätt.

Limiterna för nettopositionen uttrycks också i SEK. Dessa sätts liksom avistalimiterna individuellt för varje bank med hänsyn till dess roll på valutamarknaden. Maximi- och minimilimiterna för en bank är lika stora men har motsatta tecken. En bank kan således ha antingen positiv eller negativ nettoposition i SEK. Ett generellt riktmärke är att limiternas

absoluta värde inte skall överstiga 6 % av bankens eget kapital.

Regleringen av nettopositionen i SEK enligt ovan hindrar inte en bank från att ta en stor position i en enskild utländsk valuta. En liten positiv nettoposition i SEK kan ju bestå av stora positioner i vissa valutor som balanseras av stora negativa positioner i andra. Därför innefattar VHT även limiter för nettopositionen i varje enskild utländsk valuta (C11, C12). Dessa limiter för utländska valutor är var för sig lika stora som det generella riktmärket för nettopositionen i SEK.

Om riksbanken enbart reglerade nettopositionen i varje enskild valuta (den svenska kronan inräknad) skulle detta innebära mycket stora utrymmen för kursrisker i lägen där en bank utnyttjar limiten för nettopositionen i enskild valuta fullt ut för flera olika valutor samtidigt.

Antag till exempel att banken uppvisar maximal positiv position (limiten antas uppgå till 6 % av det egna kapitalet) i 10 valutor och maximal negativ position i lika många. De negativa och positiva positionerna svarar under dessa förutsättningar vardera för 60 % av det egna kapitalet (10X6%=60 %). Antag nu att kurserna genomgående går ”fel" så att kurserna för de valutor som har positiv position sjunker med 20 % och de valutor som har negativ position stiger med 20 %.

Då uppstår en förlust på 12 % av det egna kapitalet på de positiva positionerna (0,2X60 % av det egna kapitalet) och en lika stor förlust uppstår på de negativa. Den ”samlade” kursförlusten skulle alltså motsvara hela 24 % av det egna kapitalet.

För att begränsa denna kursrisk har riksbanken infört en gräns för hur stora de negativa respektive positiva positionerna får bli tillsammans — s. k. aggregerad nettoposition ( C:4 ). Eftersom summan av de negativa positioner- na alltid måste bli lika stor som summan av de positiva, då positionen i SEK inkluderas, når man samma effekt genom att begränsa antingen de negativa eller de positiva positionerna. I VHT avser limiten för den aggregerade nettopositionen summan av de negativa positionerna. Riktmärket är här satt till högst 12 % av den enskilda bankens eget kapital. Tekniken att på detta sätt styra bankernas totala valutaposition och att härvid anknyta begräns- ningsreglerna till de enskilda institutens riskkapital är till väsentliga delar utformad efter internationell förebild.

Det bör observeras att VHT:s limitsystem inte reglerar bankernas bruttoomslutning inom valutahandeln. Detta innebär att de i allt väsentligt är oförhindrade att löpande köpa och sälja valutor och att även förmedla krediter i den internationella rörelsen i betydande utsträckning.

Limitsystemet är sålunda utformat i syfte att underlätta en friktionsfri tillväxt av valutamarknaden. De absoluta nivåerna för bankernas valutabe- hållning kan vid behov anpassas till mer kortsiktiga fluktuationer på marknaden. Sammanfattningsvis kan sägas att valutahandelstillståndet är avsett att förena önskemålen att å ena sidan begränsa bankernas risktagande i en internationell valutamarknad som präglas av valutaoro och betalnings- kriser och å andra sidan att främja en effektiv betalnings- och kreditförmed- ling mellan Sverige och utlandet.

VH T:s övriga riktlinjer

Valutahandelstillstånden behandlar slutligen vissa andra riskfaktorer, utöver rena kursrisker, som vanligen förknippas med valutahandel och finansiering på utländska marknader. samt förutsättningarna för riksbankens löpande övervakning och kontroll.

För att begränsa valutabankernas ränterisker och likviditetsrisker finns allmänna riktlinjer för in- och utlåning i utländsk valuta. Bankerna skall eftersträva största möjliga överensstämmelse mellan ränteperioderna på tillgångs- och skuldsidan och vad gäller löptiderna bör likaså god överens- stämmelse eftersträvas. Vidare återfinns föreskrifter om största möjliga överensstämmelse mellan köpta och sålda terminsvalutor i fråga om förfallotider.

Därefter behandlas de kredit- och länderrisker som normalt är förknippade med valutahandel och utlåning till utlandet. Riskerna härvidlag skall begränsas genom att bankernas ledningar fastställer interna limiter för engagemang mot enskilda institut och länder.

Bankerna förutsätts ha tillfredsställande interna system för uppföljning och kontroll av de riskfaktorer som här berörts och för valutahandeln i övrigt. Avista- och terminsaffärer med andra banker skall stå i rimlig proportion till valutabankernas storlek och kundunderlag. I samband med operationerna på valutamarknaden bör bankerna vara uppmärksamma på eventuell "osund valutahandel" och om så sker Önskar riksbanken bli informerad därom. Allmänt gäller att bankerna har att rätta sig efter riksbankens direktiv för valutahandeln och löpande rapportera i föreskriven ordning.

De riktlinjer för utrikesrörelsen riksbanken drar upp skall även "i tillämpliga delar" beaktas av bankernas ledningar när det gäller tillsynen av de utländska banker där ett betydande ägarintresse från svensk sida föreligger. Riksbanken och bankinspektionen har således i VHT ett instrument vid sidan av de krav som normalt anges i anslutning till investeringstillstånd utomlands — som ger förutsättningar för fortlöpande kontroll av de svenska bankernas utlandsetableringar.

Valutahandelstillstånden avslutas med några allmänna regler beträffande bankernas utbildningsansvar gentemot den egna personalen och informa- tionsutbytet med riksbanken. Om en bank åsidosatt sina skyldigheter enligt valutahandelstillståndet kan riksbanken som en yttersta sanktion återta tillståndet med omedelbar verkan.

Valutabankernas löpande rapportering till riksbankens utrikesavdelning över positionerna i utländsk valuta sker dels dagligen. dels veckovis på särskilda blanketter. Rapporterna skall vara riksbanken tillhanda senast kl. 11.00 första bankdagen efter föreskriven rapportdag. Riksbanken står också i löpande telefonkontakt med bankernas arbritrageavdelningar i syfte att följa kursutvecklingen på valutamarknaden för att vid behov snabbt intervenera genom köp eller försäljning av valuta och så påverka marknads- kurserna.

4.3. Bankernas operationer på valutamarknaden

I det följande behandlas huvuddragen av bankernas transaktioner pa valutamarknaden och de regler som gäller för verksamheten. Däremot är ambitionen inte att prestera någon ingående analys av marknadens funktionssätt och de internationella system som utarbetats för att stabilisera olika valutors inbördes kursrelationer. En analys av i synnerhet termins- marknadens funktionssätt redovisas i kap. 17.

Valutakurserna bestäms liksom priset på andra marknader av utbud och efterfrågan. Valutamarknaden skiljer sig dock från andra marknader genom att många centralbanker i hög grad strävar efter att stabilisera ku rsrörelserna genom påverkan av utbud och efterfrågan, s. k. interventioner.

Valutamarknaden kan delas upp i två delmarknader; avistamarknaden och terminsmarknaden.

A vistamarknaden

Med avistaaffär menas enligt internationell praxis sådana köp och försälj- ningar av utländska valutor där valutabeloppet levereras senast andra bankdagen efter det affären gjorts.

Ramen för riksbankens övervakning av kursutvecklingen på avistamark- naden utgöres sedan Sverige lämnade EG-ormen år 1977 av den handels- vägda valutakorgen. Korgsystemet innebär att kronans värde påverkas av förändringar i värdet av de valutor som inräknasi korgen i förhållande till den viktprocent dessa valutor tilldelats. Femton valutor ingår i korgen och deras vikt har satts med utgångspunkt i ursprungsländernas andel av den svenska utrikeshandeln. Dollarns vikt har dock fördubblats med hänsyn till denna valutas betydelse i den internationella handeln.

Fördelen med korgkonstruktionen är att återverkningarna av olika kursrörelser på marknaden mildras. Kronan stabiliseras nämligen mot korgvalutorna sammantaget och extrema kursrörelser i enstaka valutor — för t. ex. dollarn eller D-marken — får inte samma genomslag på kronan jämfört med den bindning till en ledande valuta (D-marken) som det 5. k. ormsamarbetet innebar.

Värdet på kronan beräknas genom en index. Riktvärdet för index sattes till 100 efter devalveringen i augusti 1977. Vid devalveringen i september 1981 ändrades riktvärdet till 111. Sedan devalveringen i oktober 1982 är riktvärdet 132 med en mindre svängningsmarginal runt detta värde. 1 juni 1985 offentliggjorde riksbanken det intervall inom vilket valutakursindex tilläts variera. Intervallet, 130—134, är snävare än det tidigare tillämpade. Genom interventioner på marknaden tillser riksbanken att index håller sig inom fluktuationsmarginalerna. Omfattningen av interventionerna offentliggörs inte löpande.

Prismekanismen på valutamarknaden kan jämföras med en vanlig börskursbildning, låt vara att marknaden har förgreningar över hela världen med hjälp av direkta telefon- och telexförbindelser. Den internationella avräkningsvalutan i valutahandeln är den amerikanska dollarn. dvs. varje valutakurs som ställs för en valuta ställs mot betalning i amerikanska dollar. Om en svensk bank vill köpa tyska mark mot betalning i svenska kronor.

måste banken först köpa dollar mot betalning i kronor och därefter sälja dessa dollar till exempelvis en tysk bank mot betalningi DM. Denna omgång kan synas komplicerad men är rationell eftersom varje deltagare på marknaden endast behöver hålla ett litet antal valutakurser aktuella. S. k. cross-kurser, exempelvis svenska kronor mot DM eller pund mot schweizer- franc, efterfrågas relativt sällan. En viss ökningi denna handel har dock skett under senare är som en följd av de tidvis kraftiga variationerna för US-dollarn.

Kurssättningen går till så att banker på anmodan gentemot varandra ställer både köp- och säljkurser för de valutor man bedriver handeln i, framför allt givetvis för de egna valutorna. Svenska banker förväntas således ställa dollarkurser mot betalning i svenska kronor, tyska banker mot DM osv. Marginalerna mellan dessa ställda köp- och säljkurser är mycket små. Valutabankerna gör på basis av denna kurssättning sedan valutaaffärer med varandra, grundade både på bakomliggande kundtransaktioner och ännu oftare för att dra nytta av den marknadsutveckling man tror är föreståen- de.

Genom det sistnämnda slaget av affärer interbankhandeln som volymmässigt är betydande skapas ständigt köp- och säljkurser med små marginaler på marknaden. Marknaden kan därigenom absorbera mycket stora valutaorder. De svenska valutabankerna fastställer vid sammanträde på förmiddagen varje bankdag, vid vilket riksbanken är representerad. de köp- och säljkurser för de vanligen förekommande valutorna som sedan under dagen tillämpas framför allt vid mindre transaktioner med allmänhe- ten.

Skillnaden mellan köp- och säljkurser för varje valuta får inte ligga utanför ett intervall som riksbanken föreskrivit för valutan. De vid sammanträdet fastställda kurserna tillämpas i praktiken inte vid större valutatransaktioner med företag. I dessa fall utgår man från den just då rådande marknadskur- sen.

De för valutabankernas avistaaffärer gällande bestämmelserna är tämligen kortfattade. Enligt riksbankens valutaföreskrifter får avistaaffärer mellan valutabank och allmänheten i Sverige ske endast då det är fråga om anskaffning eller avyttring av valuta för löpande betalning eller betalning medgiven av riksbanken genom generell dispens eller enligt särskilt tillstånd.

Valutabank får utan begränsningar göra avistaaffär med annan valutabank i utländsk valuta mot annan utländsk valuta eller svenska kronor.

Med utländsk bank eller annan valutautlänning får valutabank göra avistaaffär i utländsk valuta mot annan utländsk valuta eller svenska kronor. Vid köp eller försäljning av utländsk valuta skall kronmotvärdet krediteras resp. debiteras externt kronkonto i banken (lorokonto). Sistnämnda bestämmelse har införts för att möjliggöra en begränsning av utländska bankers utrymme för spekulation i paritetsändringar för kronan. I valutafö— reskrifterna 1:34 föreskrivs att kreditering av externt kronkonto inte får ske i sådan omfattning att behållningen på kontot överstiger vad som kan betecknas som normal kontohållning. Analogt föreskrivs i 3:65 att valuta- bank utan riksbankens tillstånd får medge övertrassering på externt kronkonto endast om denna är av normal omfattning. Genom begränsning-

arna av rörelsefriheten, som riksbanken vid behov kan precisera ytterligare, motverkas att valutautlänningar bygger upp krontillgodohavanden vid en förväntad uppskrivning av kronan och sätter sig i skuld i kronor vid förväntan om en nedskrivning.

Valutaförordningen upptog tidigare även förbud för valutabanker att utan riksbankens tillstånd genomföra avistaaffärer med utländska banker. i utländsk valuta, på kortare tid än två bankdagar, exempelvis s. k. endags- swappar. Förbudet upphävdes i mars 1985.

En endagsswap innebär att banken köper eller säljer en valuta per en dag och gör en mottransaktion per två dagar. Swaptransaktioner av detta slag används av utländska banker för att exempelvis förvärva svenska kronor per en dag i stället för enligt internationell praxis per två dagar. På motsvarande sätt kan svenska banker förvärva utländsk valuta mot kronor. Transaktio— nerna kan bl. a. användas för att överbrygga tidsdifferenser mellan köpta och sålda terminsvalutor.

Som beskrivits i avsnitt 4.2 fastlägger valutahandelstillstånden intervall inom vilka varje valutabank skall hålla sina nettopositioner [ utländska valutor. Någon absolut gräns för tillgångar och skulder i bruttotermer finns emellertid inte. Däremot anges som redan nämnts vissa allmänna riktlinjer för valutahandeln och finansieringstransaktioner med tanke på bl. a. kursrisker. ränterisker och olika likviditetsaspekter. Även banklagen (63 S) behandlar likviditetsaspekter i allmänna termer. Regelsystemen ger sam- mantaget bankerna relativt fria händer att bedriva avistahandel med valutor för egen räkning inom de gränser som ställs upp i valutahandelstillstånden och i valutaföreskrifterna. Denna handel, som alltså inte har någon grund i kundaffärer, kan sägas innebära att bankerna aktivt marknadsför den svenska kronan och gör att bankerna kan erbjuda kunderna bästa möjliga kurser för utländska valutor. Upprätthållandet av en aktiv marknad i svenska kronor underlättar också för svenska importörer och exportörer att fakturera sin handel i svenska kronor.

Tidigare har bankinspektionen utfärdat allmänna anvisningar för att begränsa den del av valutahandeln som saknar anknytning till kundaffärer. Bl. a. har som riktmärke för den kundanknutna delen av omsättningen angetts en nivå på minst 5 procent, sett som ett genomsnitt över en sexmånadersperiod. I samband med att de nuvarande VHT infördes återkallade bankinspektionen dessa anvisningar och ansvaret för bevakning- en av valutabankernas valutaomsättning koncentrerades till riksbanken.

Omsättningen på avistamarknaden uppgår för de svenska valutabankerna årligen till flera tusen miljarder kronor. Affärerna sker dock vanligen iflera led och blir sålunda minst dubbelräknade — i vissa fall adderade upp till tiotalet gånger. Detta innebär att kundandelens procentuella andel av den totala handeln blir missvisande. Arbitrageomsättningen domineras starkt av storbankerna (SE-banken, Handelsbanken och PKbanken).

Bankernas handel i valutor med utländska banker genom 5. k. räntearbi- trage inräknas trots namnet inte i arbitragehandeln som uteslutande utgör växling av valutor. Räntearbitraget, eller med en annan benämning depositionshandeln, innebär att man lånar upp valutor från utländska banker genom inlåning på valutakonto på tider från några dagar upp till sex månader och lånar dem vidare genom deposition hos andra utländska banker.

Marginalerna i handeln är mycket små men intäkterna kan ändå bli betydande genom de stora belopp som omsätts. Några kvantitativa begränsningar gäller inte enligt valutaföreskrifterna för denna handel. Avistalimiten i valutahandelstillståndet reglerar dock den nettoskuldsättning som eventuellt sker i form av upplåning i utländsk valuta utan parallell täckning genom behållning på valutakonto.

Räntearbitraget utgör basen för den internationella lånemarknaden och de svenska bankerna ger genom sina depositioner ett bidrag till denna, låt vara att de inte står för något nettotillskott eftersom refinansieringen av depositionerna sker på samma marknad. Genom depositionerna framstår emellertid de svenska bankerna som långivare och aktiva deltagare på euromarknaden, vilket brukar anses vara en förutsättning för att bankerna skall kunna tillhandahålla kundkrediter på roll-overbasis i erforderlig utsträckning från denna marknad (den s. k. reciprocitetsprincipen).

Terminsmarknaden

Ett sätt för företagen att skydda sig mot kursrisker är att genomföra en terminstransaktion på valutamarknaden. Med en valutaterminsaffär förstås ett avtal mellan två parter om köp eller försäljning av en valuta mot betalning i en annan valuta för leverans och likvid vid en bestämd tidpunkt längre fram i tiden till en redan vid avtalstillfället uppgjord kurs. Enligt praxis avses med terminsaffär ett valutaavtal med längre leveranstid än två dagar efter avtalstillfället.

Terminsmarknaden behandlas ingående i kapitel 17. I det följande görs därför endast en sammanfattning av de regler som gäller för terminsmark- naden.

Allmänt kan sägas att motivet bakom riksbankens bestämmelser i valutaregleringen är att värna om valutareserven och att undvika störningar för kronan både avista och på termin. Syftet med de bestämmelser som berör terminsmarknaden är alltså att så långt möjligt, och utan att lägga alltför stora hinder i vägen för säkring av handelsbetalningar, förhindra rent kursförväntningsstyrda, spekulativa valutaaffärer på den svenska valuta- marknaden.

För valutabanks terminsaffärer med allmänheten i Sverige finns bestäm- melser som främst tar sikte på att avgränsa vissa transaktionskategorier samt regler beträffande terminsaffärernas löptider enligt följande.

Betalning i utländsk valuta mellan valutainlänning och valutautlänning får terminssäkras mot svenska kronor då betalningen är löpande eller medgiven av riksbanken. Allmänheten får köpa valuta på termin om avtal om betalning till utlandet föreligger. Vid försäljning av valutor på termin räcker det att betalningen är förväntad. En valutabank skall vid leveransen av utländsk valuta förvissa sig om att valutan används till den betalning som legat till grund för terminsaffären. Vid mottagande av såld terminsvaluta skall banken kontrollera att valutan härrör från en tillåten betalning. Vidare finns också regeln att eventuell vinst vid annullering av en affär inte får gottskrivas kunden. Terminsaffären skall utlöpa på eller i omedelbar anslutning till bakomliggande betalnings förfallodag.

Kravet på en tidsmässig överensstämmelse mellan terminskontraktets

förfallotidpunkt och den bakomliggande betalningen har införts för att under terminsaffär utfallande belopp skall användas för en faktisk betalning gentemot utlandet. Härigenom har man velat undvika att ett företag skall kunna terminssäkra bara en del av den bakomliggande betalningens löptid för att sedan, om det ter sig lönsamt, avstå från terminssäkring under en period. Företaget skulle sedan åter kunna ingå terminskontrakt t. ex. för att överbrygga perioder med valutaoro. En fullständig frihet att gå in i och ut ur terminskontrakt återverkar på valutaflödena och kan därmed verka desta- biliserande i utsatta lägen. I mars 1985 mjukades kravet på tidsöverensstäm- melse upp så tillvida att terminskontrakt får slutas på kortare tid än den som gäller för den bakomliggande betalningen. Terminsaffären måste dock förlängas fram till den tidpunkt då den bakomliggande betalningen förfaller.

Inga begränsningar gäller för terminsaffärs löptid vid allmänhetens försäljning av utländsk valuta till valutabank.

Vid allmänhetens köp av utländsk valuta på termin finns inga begränsning- ar av löptiden om den bakomliggande betalningen avser likvider för import, frukter eller charterhyror.

Köp av terminsvaluta får göras tidigast tolv månader före förfallodagen för bakomliggande betalning då denna avser återbetalning och ränta på lån upptaget i utlandet för finansiering av svensk exportkredit i kronor.

I övriga fall får terminsvaluta köpas tidigast sex månader före förfalloda- gen för bakomliggande betalning.

Reglerna för terminsköpens löptid innebär således att kurssäkringsmöj- ligheterna för varulikvider och frakter prioriteras och att även säkring av lån för refinansiering av exportkrediter i kronor har en gynnad ställning. För andra ändamål, t. ex. betalningar för tjänster och framför allt återbetalning av långfristiga låneskulder gentemot utlandet, är reglerna för kurssäkring mer restriktiva. Avslut får i dessa fall göras tidigast sex månader före förfallodagen för betalningen.

Med allmänheten får bankerna göra terminsaffärer mellan två utländska valutori två fall. Om förutsättningar föreligger enligt gällande bestämmelser att till en valutainlänning sälja utländsk valuta på termin mot kronor och från samma valutainlänning köpa en annan utländsk valuta på termin. får terminsaffären göras direkt mellan de två utländska valutorna — en s. k. multilateral terminsaffär intill det minsta av de två betalningarnas belopp. En förutsättning är att de bakomliggande betalningarnas förfallodag nära överensstämmer.

Den andra dispensen för multilaterala terminsaffärer med allmänheten utfärdades 1980. Numera får sålunda den som upptagit lån i utländsk valuta köpa den valuta i vilken lånet löper på termin mot annan valfri utländsk valuta. För dessa terminsaffärer gäller ingen begränsning av löptiden. De behöver inte heller utlöpa vid tiden för någon betalning, utan kan när som helst avvecklas genom att den på termin köpta valutan säljs avista mot den på termin sålda valutan. Genom denna bestämmelse har möjlighet öppnats för den som har en kursrisk på grund av skuldsättning i en viss utländsk valuta att överflytta risken till annan utländsk valuta, t. ex. en valuta där kursrisken balanseras av fortlöpande inkomster i samma valuta. Anledningen till att

riksbanken medgett friare regler i dessa fall är att transaktionerna inte berör den svenska kronan, vare sig avista eller på termin, och således inte påverkar valutareserven.

För att balansera sina köp och försäljningar på terminsmarknaden genomför valutabankerna omfattande affärer inbördes och med utländska banker. Följande regler gäller enligt valutaföreskrifterna för sådana bank- till-bank transaktioner.

Valutabank får utan begränsningar genomföra terminsaffärer med annan valutabank i utländsk valuta mot annan utländsk valuta eller mot svenska kronor. Ingen gräns gäller heller för sådana transaktioners löptid.

Vidare får valutabank utan begränsningar köpa av eller sälja till utländsk bank utländsk valuta på termin mot annan utländsk valuta eller svenska kronor. Likviden skall i det senare fallet krediteras respektive debiteras den utländska bankens kronkonto.

Terminsaffär med utländsk bank fick tidigare löpa på högst tolv månader, eller, om terminsaffären utgjorde täckning för terminsaffär med valutain- länning, den längre tid på vilken den bakomliggande affären löper. I mars 1985 ändrades reglerna så att affärerna nu får ske på obegränsad period.

Riksbanken inskränker inte längre valutabankernas möjligheter att genomföra multilaterala terminsaffärer med utländska banker, dvs. affärer i tredje lands valuta mot svenska kronor. Fram till hösten 1981 fick valutabankerna endast göra sådana terminsaffärer i syfte att täcka andra valutatransaktioner gentemot valutainlänningar. För att en utländsk bank på eget initiativ skulle tillåtas göra en dylik affär med en valutabank ställde riksbanken krav på att transaktionen avsåg täckning av med kommersiell anknytning till valutainlänning. Syftet med denna bestämmelse var att försvåra eventuella spekulativa terminsaffärer i kronor, främst från utländs- ka bankers sida.

Som beskrevs i föregående avsnitt tar riksbankens övervakning numera sikte på bankernas totala nettopositioner i valutor (både avista och termin); detta som ett uttryck för strävan att begränsa risktagandet och för att dämpa återverkningarna på valutamarknaden och landets valutareserv av sväng- ningar i utestående positioner. Enligt valutahandelstillståndet skall vidare valutabankernas avista- och terminsaffärer med andra banker stå i ”rimlig proportion” till den egna rörelsens omfattning och till kundunderlaget. Riksbankens övervakning kan således sägas omfatta såväl kvalitativa som kvantitativa aspekter på valutahandeln.

4.4. Bankernas utlandsställning; statistisk samman- fattning

Sedan 1979 lämnar valutabankerna månadsvis rapporter till riksbanken över utländska tillgångar och skulder (den s. k. RUTS-rapporteringen). Följande tabell utgör ett sammandrag av valutabankernas rapporter per den 30 december 1984.

116 Valutabankerna och regleringen av valutamarknaden SOU 19s5:52 Tabell 4.1 Valutabankernas utlandsställning, 1984-12-30. Miljoner kr. A. Fordringar på valutautlänningar i utländsk valuta 56 000 l. Fordringar på utländska banker 36 600 2. Krediter till andra än banker 15 200 3. Ovriga fordringar 4 200 B. Fordringar på valutautlänningar i svenska kronor 8 400 1. Fordringar på utländska banker 7 300 2. Krediter till andra än banker 900 3. Ovriga fordringar 200 C. Summa fordringar på valutautlänningar (A + B) 64 400 D. Skulder till valutautlänningar i utländsk valuta 128 100 l. Skulder i utländska banker 97 200 2. Ovriga skulder 30 900 E. Skulder till valutautlänningar i svenska kronor 1 1 400 l. Skulder till utländska banker 8 600 2. Ovriga skulder 2 800 F. Summa skulder till valutautlänningar 139 500 G. Fordringar på valutainlänningar i utländsk valuta 86 900 l. Krediter till valutainlänningar 79 400 2. Ovriga fordringar 7 500 H. Skulder till valutainlänningar i utländsk valuta 16 200 I. Ställning gentemot utlandet (C—F) —75 100 K. Ställning i utländsk valuta (A+G—D—l—l) —I 400

Källa: Sveriges riksbank.

Av tabellen framgår att bankernas nettoställning gentemot utlandet är negativ (—75 100 miljoner kr.). dvs. utestående skulder till valutautlänningar i utländska valutor och i kronor överstiger motsvarande fordringar. Den negativa positionen har uppkommit främst genom en omfattande upplåning i eget namn för vidareutlåning till inhemska låntagare inom ramen för valutaregleringens bestämmelser (jfr. rad G.1).

Rad K i tabellen visar att ställningen i utländsk valuta i det närmaste balanserar (jfr valutahandelstillståndens limiter). Den utlandsfinansierade utlåningen till inhemska och utländska låntagare sker ju i utländsk valuta, varför bankerna inte bär någon kursrisk för denna kreditgivning. Däremot är bankernas kreditgivning och finansiering förknippad med ränte- och likviditetsrisker, bl. a. till följd av en upplåningsteknik som bygger på korta, successivt omsatta län, (5. k. roll-over-krediter).

4.5. De svenska bankernas utlandsetableringar

4.5.1. Bakgrund

En betydande internationalisering av bankväsendet har ägt rum under efterkrigstiden. Drivkraften bakom denna utveckling har varit den växande internationella handeln, näringslivets internationalisering och framväxten av multinationella företag. Härtill kommer utvecklingsländernas ökande finan-

sieringsbehov samt den kraftiga snedfördelning mellan över- och underskott i bytesbalanserna som orsakades av de stora oljeprishöjningarna under 1970-talet.

Som ett led i internationaliseringsprocessen har bankerna i stor utsträck- ning etablerat sig utanför sina hemländer och internationella finanscentra har växt fram. Bland dessa kan nämnas London, Luxemburg, Ziirich, New York, Hongkong och Singapore. Dessa och andra platser har erbjudit goda förutsättningar för bedrivande av internationell bankverksamhet, medan valutarestriktioner, kapitaltäckningsregler m. m. i många fall försvårat eller gjort det mindre lönsamt för bankerna att bedriva sådan verksamhet från sina respektive hemländer.

Svenska banker började etablera sig utomlands relativt sent. Naturligt nog var det storbankerna som först ansåg sig ha en utlandsrörelse av tillräcklig omfattning för att motivera utlandsetablering. Till en början skedde etableringarna främst i form av representationskontor. De första rörelsedri- vande2 etableringarna fick form av konsortiebanker, där flera banker tillsammans ägde en utländsk bank. Som samarbetspartners valde de svenska bankerna i första hand banker från andra nordiska länder. På detta sätt kunde de svenska bankerna med en begränsad kapitalinsats skaffa sig erfarenhet av att driva rörelse i utlandet. Sålunda förvärvade Skandinaviska Banken samt Svenska Handelsbanken andelar i varsin bank i Schweiz 1964 och i London 1971.

Under 1970—talet spred sig de svenska bankernas etableringar till ytterligare finansiella centra, som Luxemburg, New York, Hongkong och Singapore, samtidigt som flera svenska banker än de ovan nämnda skaffade sig fotfäste utomlands. De svenska storbankerna övergick efter hand som deras utlandsrörelse växte till att etablera sig genom helägda dotterbolag, medan övriga banker valde konsortieformen.

Här kan också nämnas att några svenskanknutna banker bildat dotterban- ker utomlands. I några fall har även svenskanknutna banker överförtsi andra dotterbankers ägo och på det sättet blivit dotterdotterbanker. Exempelvis har Banque Scandinave en Suisse, som ursprungligen ägdes direkt av SE-banken tillsammans med ett antal nordiska banker, sedermera överförts i den av samma bankgrupp ägda Londonbanken Scandinavian Banks ägo. I det följande används, såvida ej annat anges, uttrycket dotterbank i utlandet för bank som svenska banker äger helt eller delvis, direkt eller via dotterbanker.

Orsakerna till att svenska banker etablerat sig utomlands har väsentligen varit desamma som gällt för andra länders banker. Det svenska näringslivets internationalisering har medfört ett behov för svenska banker att följa med till utlandsmarknaderna, för att där kunna konkurrera med de utländska bankerna om de svenska kunderna. En annan orsak är den stora svenska utrikeshandeln, vars finansiering innebär affärstillfällen för de svenska bankerna även i de länder som Sverige handlar med.

En viktig orsak till utlandsetableringar har varit euromarknadens fram- växt. Att vara etablerad i de viktigaste euromarknadscentra (London och Luxemburg) har sannolikt varit betydelsefullt för de svenska bankernas ZIdet följande avses förmåga att hävda sig i den allt hårdare konkurrensen om de svenska med utlandsetableringar företagen. rörelsedrivande sådana.

3 Ägarandel minst 10 %.

Svenska bankerna hade tillsammans vid utgången av 1984 10 helägda dotterbanker och 16 mera betydande participationer3 i utländska banker i ett tiotal internationella finanscentra. Därtill kom ett antal mindre participatio- ner bl. a. i u-länder. Sistnämnda kategori av etableringar år av underordnad betydelse och behandlas inte i det följande. Den viktigaste etableringsorten är London, där åtta svenska banker är representerade. Därnäst kommer Luxemburg med representation av fem svenska banker. Bankernas samman- lagda aktieinnehav i utlåndska banker uppgick vid utgången av 1984 till ca 2 miljarder kr., jämfört med 200 miljoner kr. 1975 och 70 miljoner kr. 1970. Det är i första hand de större svenska bankerna som etablerat sig utomlands. Av de 26 banker som nämnts ovan stod således någon av de tre storbankerna (SE-banken, Svenska Handelsbanken, PK-banken) för 21. Förutom nämnda banker ägde vid utgången av 1984 Sparbankernas Bank. Götabanken. Sundsvallsbanken, Skånska Banken, Wermlandsbanken och Föreningsban- kernas Bank andelar i banker utomlands. Balansomslutningen totalt för de svenskanknutna bankerna utomlands uppgick vid utgången av 1983 till motvärdet av ca 100 miljarder kr. Räknar man enbart med den andel av balansomslutningen som svarar mot svenska bankers ägarandelar sjunker värdet till ca hälften. Detta svarade mot ca 10 % av de svenska moderbankernas balansomslutning och ca tio gånger deras eget kapital.

De svenskanknutna utlandsbankerna skiljer sig visserligen i en del fall från varandra när det gäller verksamhetens inriktning, men de gemensamma dragen överväger. Bankerna är i huvudsak verksamma på euromarknaden, vilket innebär att in- och utlåning skeri valutor som är externa i förhållande till lokaliseringsorten. Den viktigaste valutan är US-dollar.

Verksamheten är vidare inriktad på andra banker och företag, medan hushållen saknar betydelse som kundkategori. En viktig del av verksamheten består av in- och utlåning på den internationella bankmarknaden.

Särskilt betydelsefull är interbankmarknaden på inlåningssidan. De svenska utlandsbankernas finansiering består således huvudsakligen av kortfristig inlåning från andra banker.

Även på utlåningssidan är interbankmarknaden av väsentlig betydelse. Den största låntagarkategorin hos flertalet banker är dock företag. Utlåningen avser till stor del finansiering av export och import, men består även av rörelse- och investeringskrediter. Eftersom speciellt de två sistnämnda låntyperna oftast löper på längre tider än interbankupplåningen. innebär utlandsbankernas rörelse de facto en betydande obalans mellan löptiderna för in— resp. utlåning, s. k. löptidstransformering, även om banken oftast formellt har rätt att säga upp lånen i den mån de ej kan refinansieras.

Utlåningen har till stor del svensk anknytning, det vill säga den går till svenskägda företag eller avser handel med Sverige. Ett annat sätt att betrakta utlåningen är efter låntagarens lokaliseringsland, oavsett ägarförhållanden eller ändamål (se bilaga 4.3.). Fördelade på detta sätt utgjorde dotterban- kernas fordringar på de nordiska länderna 1984 ca 32 % av de totala fordringarna. Härav svarade Sverige för mer än hälften eller 18 % av de totala fordringarna. Fordringar på övriga industriländer (exklusive öststa- terna) svarar för 49 %. Fordringar på utvecklingsländer uppgick till 16 %.

Därav svarade Latinamerika för 5 %.

Andra viktiga rörelsegrenar för utlandsbankerna är valutahandel och värdepappershandel. I några fall har institut bildats med speciell inriktning på emissioner och handel med värdepapper, i första hand med svensk anknytning. Exempel härpå är Enskilda Securities (SE-banken) och Svenska International (Handelsbanken) i London.

4.5.2. Gällande bestämmelser för utlandsetableringar

Enligt banklagen (55 &) får svenska banker förvärva aktier i utländska banker om det kan anses "gagneligt för bankväsendet eller det allmänna”. Sådana förvärv kräver tillstånd av regeringen, som remitterar ansökningar härom till bankinspektionen och riksbanken. I regeringens tillstånd före- ' skrivs att den svenska moderbanken skall vara skyldig att lämna bankin- spektionen de uppgifter om det planerade bolagets verksamhet som inspektionen finner nödvändiga för kännedom om förhållanden av betydelse för moderbankens säkerhet och en sund utveckling av dess rörelse.

Eftersom det är fråga om direktinvestering krävs vidare valutatillstånd av riksbanken. Sådant tillstånd lämnas på grundval av de valutaföreskrifter som gäller för direktinvesteringar i allmänhet. När det gäller banker har emellertid riksbanken sedan 1982 krävt i princip permanent utlandsfinansie- ring av direktinvesteringarna, medan man för övriga direktinvesteringar normalt kräver femårig utlandsfinansiering. Orsaken härtill är att banker på grund av sin verksamhetsinriktning anses ha bättre förutsättningar än andra företag att kunna uppta och sköta utlandslån.

I riksbankens tillstånd till bankinvesteringar föreskrivs att vederbörande svenska moderbank skall använda sitt inflytande iden utländska banken för att förhindra att denna agerar på ett sätt som strider mot de svenska valutaintressena. Moderbanken skall i förväg informera riksbanken om viktigare ändringar i dotterbankens organisation och rörelseinriktning. Härjämte skall moderbanken lämna riksbanken de uppgifter riksbanken begär om dotterbanken och dess rörelse.

Utöver vad som föreskrivits i tillstånden förutsätter såväl bankinspektio- nen som riksbanken att utlandsbankernas rörelse i hög grad inriktas på svenska intressen. Bankinspektionen har som en riktpunkt angivit att minst 70 % av dessa bankers utlåning bör ha svensk anknytning, i den mån det är fråga om helägda dotterbanker. I annat fall reduceras kravet i proportion till den svenska moderbankens ägarandel. Med svensk anknytning avses att utlåningen skall gå till svensk valutainlänning, svenskägt företag utomlands eller eljest ha anknytning till svensk export eller import.

Enligt banklagen (4 &) skall grunden för banketablering vara att den är ”nyttig för det allmänna”. Kravet på svensk anknytning är ett sätt för myndigheterna att tillse att utlandsetableringarna är samhällsnyttiga, i enlighet med detta lagrum. Vidare anses svenskanknytningen bidra till att begränsa dotterbankernas risktagande, då man kan förutsätta att det normalt är lättare för bankerna att bedöma kreditvärdigheten hos svenska eller svenskägda låntagare än hos utländska.

Den svenskanknutna andelen varierar betydligt mellan dotterbankerna. Totalt uppgick den till 20—25 % av dotterbankernas kreditportfölj vid

utgången av 1983. Relaterad till endast den del av kreditportföljen som motsvarar svenska moderbankers ägarandelar stiger den svenskanknutna till ungefär det dubbla eller 50—60 %, således lägre än den av bankinspektionen angivna riktpunkten.

Praxis när det gäller tillståndsgivningen för bankernas utlandsetableringar har under en lång följd av år varit liberal. Ingen ansökan har avslagits helt av regeringen, men i några fall har förekommit att någon del av ansökan ej bifallits. Detta innebär emellertid inte att myndigheterna varit beredda att acceptera alla utlandsetableringar som svenska banker velat göra. Såväl bankinspektionen som riksbanken har haft inställningen att de mindre svenska bankerna inte bör etablera sig utomlands på egen hand.

Banklagen föreskriver att svensk bank skall hålla 100 procents kapital- täckning för aktieinnehav i utländska bolag.

4.5.3. Riskerna i internationell bankverksamhet

Utvecklingen under de senaste åren har inneburit att riskerna i den internationella bankverksamheten, där såväl svenska moderbanker som deras dotterbanker i utlandet deltar, blivit alltmera uppenbara och delvis också ökat. Detta sammanhänger bl. a. med de ökade valutakurs- och räntefluktuationerna samt svårigheterna för vissa länder, i flera fall med mycket stora utlandsskulder, att klara sina betalningsförpliktelser. Riskerna är av flera slag.

Valutakursrisken uppstår då en bank har en öppen position i en valuta, det vill säga då fordringar och skulder i valutan är av olika storlek. Förluster kan uppstå om valutakursen rör sig på ett för banken ofördelaktigt sätt, till exempel om kursen faller på en valuta där banken har en nettofordran. Valutakursrisken ökade betydligt då systemet med fasta växelkurser övergavs. Sedan dess har valutakurserna tidvis svängt snabbt och kraftigt. Betydande kursförluster har också gjorts av vissa banker. Bland annat gjorde en västtysk bank, Herstatt, så stora kursförluster att den 1974 måste inställa sina betalningar, vilket ledde till kreditförluster för andra banker och en förtroendekris på den internationella marknaden.

Kreditrisken, det vill säga risken att krediter inte återbetalas, förekommer i och för sig inte enbart i internationell bankverksamhet. Det kan emellertid hävdas att kreditriskerna ofta är större i internationell kreditgivning än i kreditgivning på den inhemska marknaden. En orsak härtill är att internationell kreditgivning i många fall inte sker mot formell säkerhet, i motsats till vad som är normalt exempelvis i Sverige. Vidare organiseras internationella lån ofta i form av stora banksyndikat, där många banker inte känner till låntagaren särskilt väl utan litar på omdömet hos de banker som leder lånet.

Den typ av risk som under de senaste åren varit särskilt framträdande och lett till allvarliga problem är den så kallade länderrisken. Denna innebär att ett land kan få svårigheter att få fram tillräckligt med utländsk valuta för att kunna klara landets samlade betalningsförpliktelser till utlandet. Primärt berör detta lån till respektive regering eller andra statliga institutioner. I de fall som hittills förekommit har emellertid landet i fråga infört valutarest- riktioner som hindrat även i och för sig fullt kreditvärdiga företag att få

tillgång till den valuta de behövt för att fullgöra sina betalningar. Länderriskerna har kommit att spela en dominerande roll genom den stora betalningsbalansfinansiering via bankerna som följt bland annat av oljepris- höjningarna. Under de senaste åren har flera av de mest skuldsatta låntagarländerna som Mexico, Brasilien, Argentina och Polen tvingats begära uppskov med såväl amorteringar som räntebetalningar på grund av brist på valuta. Flera banker, främst amerikanska, har så stor utlåning till dessa länder att de skulle råka i allvarliga svårigheter om de skulle tvingas avskriva fordringarna i fråga.

Bankernas internationella kreditgivning innebär ofta en betydande löptidstransformering, det vill säga bankerna lånar upp pengar på kortare tid än de lånar ut. Upplåningen av utländska valutor sker således till övervägande delen på den internationella interbankmarknaden, där bind— ningstiderna normalt är korta; 1, 3 eller 6 månader. Utlåningen däremot kan i många fall vara bunden på 5 eller till och med 10 år (se bilaga 4.4). Bankerna löper därigenom en likviditetsrisk, då de inte med säkerhet kan räkna med att ha tillgång till inlåning under hela löptiden för utlåningen. Bankerna har visserligen i flertalet fall formellt skyddat sig mot denna risk bl. a. genom atti låneavtalen tillförsäkra sig rätten att säga upp lånen i den mån de ej kan refinansiera dem. I praktiken är det emellertid högst osäkert om bankerna i ett krisläge kan få tillbaka utestående lån tillräckligt snabbt och i tillräcklig omfattning för att undgå likviditetssvårigheter.

I samband med löptidstransformeringen uppstår även en ränterisk, då räntan för in- respektive utlåning inte är bunden på samma tid. Dessa risker har ökat under de senaste åren genom de stora räntefluktuationer som ägt rum. Större delen av den internationella utlåningen sker emellertid i form av så kallade roll-over-lån, där räntan är rörlig och knuten till interbankräntan. Ränterisken är då begränsad, även om en bank knappast kan få exakt överensstämmelse mellan bindningstiderna för in- och utlåningsräntorna ens vid sådana lån. Vidare kan inte alla banker säkert räkna med att alltid kunna refinansiera sig till den ränta som utlåningsräntan baseras på. Exempelvis är under normala förhållanden skillnaderna mellan den interbankränta olika banker får betala obetydliga men skillnaderna har visat sig kunna öka betydligt under perioder av oro på interbankmarknaden. Vissa banker som anses mindre kreditvärdiga kan då få betala högre satser än de banker vilkas inlåningsränta är normgivande för utlåningsräntan i ett syndikerat bank- län.

De svenskanknutna dotterbankerna kan inte anses höra till de mest utsatta när det gäller de ökade riskerna i internationell bankverksamhet. Framför allt har de inte drabbats särskilt allvarligt av de ökade länderriskerna, då deras fordringar på länder med betalningssvårigheter i flertalet fall utgör en relativt liten andel av deras tillgångar. Att så är fallet kan till en del tillskrivas kravet på svensk anknytning i verksamheten. Den svenska och nordiska anknytningen kan vidare antas ha medfört att utlåningen till stor del gått till redan kända företag. vilket begränsat kreditriskerna. De kreditförluster av betydelse som hittills drabbat dotterbanker har sålunda inte härrört från svenskanknutna krediter.

Å andra sidan träffas de svenskanknutna dotterbankerna indirekt av de allmänt ökade länder- och kreditriskerna genom sitt stora beroende av den

internationella interbankmarknaden. De skulle således kunna drabbas allvarligt av störningar på denna marknad, till exempel till följd av betalningsinställelse från något stort skuldland. Härvid skulle i första hand ränterisken men i värsta fall också likviditetsrisken aktualiseras.

Betydande förluster för en dotterbank skulle tvinga moderbanken att tillskjuta ytterligare kapital och eventuellt rubba det internationella förtro- endet för den utländska dotterbanken, något som skulle försätta den i allvarliga svårigheter. Skulle det gå så långt som till ett fallissemang för dotterbanken måste man räkna med att förtroendet för den svenska moderbanken skulle skadas vilket bl. a. skulle fördyra eller rent av försvåra dess upplåning på interbankmarknaden. Vidare skulle förlusterna för moderbanken bli betydande. Dessa skulle nämligen knappast inskränka sig till kapitalinsatsen och eventuella egna fordringar på dotterbanken utan sannolikt även omfatta dotterbankens övriga förbindelser. Det finns en tendens i den internationella diskussionen, inte minst mellan olika länders myndigheter som är ansvariga för banktillsynen, att lägga ett allt större ansvar på moderbankerna. Exempelvis kräver Bank of England deklaratio- ner från moderbanken till banker som etablerar sig i London att moderban— ken ansvarar för dotterbankens förbindelser. Även i de fall där inga sådana utfästelser finns från moderbankens sida skulle givetvis dess internationella renommé, och kanske svenska bankers över huvud taget, skadas allvarligt i den mån dotterbankens förbindelser inte honorerades.

4.5.4. Övervakning

De svenska bankernas dotterbanker utomlands är legalt sett utländska banker. De lyder under respektive etableringslands lagar och faller under respektive tillsynsmyndighets jurisdiktion. Å andra sidan börjar man såväli Sverige som i andra länder alltmera gå in för att reglera och övervaka sina banker på koncernbasis. Formellt kan det därigenom uppstå konflikter mellan olika länders lagstiftning. I praktiken uppstår numera sällan några problem av detta slag på grund av det internationella samarbete som etablerats mellan centralbanker och tillsynsmyndigheter, som framgår närmare i det följande. I alla händelser kan svenska myndigheter begära de uppgifter om dotterbankerna av de svenska moderbankerna som de förra kan erhålla. Myndigheterna kan också, inom ramen för svenska regler, påverka moderbankernas styrning av dotterbankernas verksamhet. Före- skrifter om att moderbankerna skall lämna uppgifter om dotterbankerna till bankinspektionen och riksbanken finns som tidigare nämnts intagna i regeringens tillstånd till utlandsetableringarna samt riksbankens investe— ringstillstånd. I moderbankernas valutahandelstillstånd ställs som framgått också vissa krav på påverkan av dotterbankerna från moderbankernas sida.

Vilka möjligheter moderbankerna har att styra dotterbankerna beror givetvis till stor del på hur stor ägarandel man har. Ett minoritetsintresse ger givetvis begränsade styrningsmöjligheter och kan kanske i viss mån också begränsa möjligheterna att erhålla information.

I praktiken har emellertid svenska myndigheter även goda möjligheter till direktkontakt med dotterbankerna för att inhämta information eller

framföra synpunkter på verksamheten. Dotterbankerna har haft en positiv inställning härtill och i flertalet fall har inte heller de utländska tillsynsmyn- digheterna haft några invändningar. I själva verket har på senare år ett omfattande samarbete byggts upp mellan tillsynsmyndigheterna i olika länder. Förutom ett ökat informationsutbyte mellan myndigheterna har detta bland annat inneburit att man, i linje med den ökade tonvikt som mani den internationella diskussionen lagt på moderbankernas ansvar för sina dotterbanker, i viss mån förskjutit tillsynsansvaret för dotterbanker och bankfilialer i utlandet från den myndighet där banken i fråga är lokaliserad (värdmyndigheten) till myndigheter i moderbankens hemland (hemmamyn- digheten).

Den förändrade ansvarsfördelningen sammanhänger med att tillsynsmyn- digheterna alltmer tenderar att bedöma bankkoncernerna, inklusive utlandsetableringar i olika former, som en helhet. Detta synsätt kom bland annat till klart uttryck då en ny överenskommelse om riktlinjer för tillsynen av bankers utlandsetableringar i maj 1983 träffades mellan centralbanker och andra tillsynsmyndigheter i den så kallade tiogruppens medlemsländer (Belgien, Frankrike, Italien, Japan, Kanada, Nederländerna, Storbritanni- en, Sverige, USA, Västtyskland samt Schweiz). Överenskommelsen, som ersätter en tidigare sådan från 1975 (det s.k. Konkordatet) lägger en betydande del av tillsynsansvaret för utlandsetableringarna hos hemmamyn- digheterna, särskilt när det gäller hel- eller majoritetsägda dotterbanker. För konsortiebankerna anses alltjämt värdmyndigheterna ha det primära ansvaret. I de nordiska länderna har dock myndigheterna sedan länge ansett sig vara lika ansvariga som värdmyndigheterna för nordiskt ägda konsortie- banker utomlands.

Man eftersträvar nu att nå överenskommelser liknande konkordatet med länder utanför tiogruppen med betydande internationell bankverksamhet. Den ovan beskrivna utvecklingen, som fortfarande pågår, har medfört att svenska myndigheters möjligheter att kontrollera dotterbankerna ökat.

Svenska berörda myndigheter, det vill säga bankinspektionen och riksbanken, har i allt högre grad följt verksamheten hos dotterbankerna. Hittills har bevakningen främst baserats på årsredovisningar samt komplet- terande information insamlad vid besök i dotterbankerna. Härvid har tonvikten lagts mera på en kontroll av att bankledningen har adekvata informations- och styrsystem för olika delar av verksamheten än på detaljerad genomgång av sifferuppgifter. Under de senaste åren har emellertid ett statistiksystem utvecklats, delvis på initiativ från Internatio- nella Regleringsbanken i Basel, BIS, som ger viss information om dotterbankerna även på halvårs- och kvartalsbasis. De resurser som finns tillgängliga för bevakning av dotterbankerna är emellertid begränsade.

Ansvarsfördelningen mellan bankinspektionen och riksbanken när det gäller övervakningen av de svenskanknutna bankerna kan i princip sägas vara baserad på den ansvarsfördelning som gäller för övervakningen av de svenska moderbankerna. I enlighet med det synsätt som numera kan anses internationellt vedertaget omfattar myndigheternas ansvar inte bara moder- bankerna utan koncernerna som helhet. Bankinspektionen har således traditionellt även när det gäller dotterbankerna lagt tonvikten vid förhållan- den som påverkar bankernas soliditet och likviditet medan riksbanken i

första hand anlagt valutapolitiska aspekter. I praktiken kan man emellertid inte dra någon skarp gräns mellan de båda myndigheternas ansvarsområden visavi utlandsbankerna, då samma förhållanden inom bankernas verksamhet ofta har betydelse från såväl bankinspektionens som riksbankens synpunkt. Exempelvis är bankernas kreditrisker inte bara av betydelse för bankinspek- tionen utan även för riksbanken genom att kreditförluster för dotterbanker- na kan behöva täckas av moderbankerna, vilket drabbar Sveriges valutare- serv. Omvänt har utlandsbankernas valutapositioner inte bara valutapolitisk betydelse utan är också av intresse för bankinspektionen genom att valutaförluster kan påverka bankernas likviditet och soliditet. De båda myndigheterna samarbetar således intimt när det gäller övervakningen av bankerna utomlands och den arbetsfördelning som förekommer dem emellan, till exempel när det gäller insamling av uppgifter, följer inte några strikta gränser för respektive myndighets ansvarsområde utan är i hög grad betingad av praktiska skäl.

Bankinspektionen följer utlandsbankernas verksamhet genom dels statis- tiska uppgifter, dels besök hos utlandsbankerna. De statistiska uppgifterna består i första hand av bankernas årsredovisningar, vilka analyseras av bankinspektionen. Bankinspektionen begär också rutinmässigt in moder- bankernas egna analyser av dotterbankernas bokslut samt särskilda uppgifter om svenskanknytningen i dotterbankernas utlåning. Vidare besöker bankin- spektionen regelbundet flertalet av de svenskanknutna utlandsbankerna. Bankerna i London, Luxemburg och Schweiz besöks årligen, medan besöken på övriga platser sker med större intervall. Normalt är även riksbanken företrädd vid dessa besök. Vid besöken diskuterar man igenom bankens utveckling med bankledningen på grundval av en detaljerad specifikation av posterna i vinst- och förlusträkning samt balansräkning. Även bankens valutapositioner tas upp till diskussion.

Riksbankens bevakning av utlandsbankernas verksamhet baseras, förut— om på de ovan nämnda besöken, främst på statistik över bankernas tillgångar och skulder, fördelade på länder och löptider. Statistiken insamlas i huvudsak kvartalsvis och ingår i ett system som täcker de svenska bankernas utländska tillgångar och skulder. Detta system har byggts upp successivt under de senaste åren och är ännu inte färdigutvecklat. Riksbanken insamlar vidare regelmässigt de svenskanknutna utlandsbankernas årsredovisning— ar.

Bilaga 4.1 Valutahandelstillstånd

Sveriges riksbank lämnar jämlikt 2 å andra stycket a) valutaförordningen tillstånd till (bankens namn)

nedan kallad banken. att i enlighet med vad i valutaförordningen, riksbankens tillämpningsföreskrifter och detta tillstånd närmare föreskrives driva handel med utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper samt efter prövning av framställningar från allmän- heten i valutaärende utföra härav föranledda betalningar i såväl utländsk valuta som svenska kronor. I denna verksamhet såsom valutabank skall banken iaktta vad nedan föreskrives.

Bankens medverkan i valutaregleringen

ål

Valutabanks prövning av framställning från allmänheten i valutaärende innebär en form av offentlig förvaltning ehuru bedriven genom ett enskilt företag. Banken skall sålunda på ett objektivt sätt tolka och tillämpa gällande bestämmelser i valutaförordningen och dess tillämpningsföreskrifter i enlighet med deras syfte. Häri ligger att banken skall i sina kontakter med kunder och andra genom upplysning om valutabestämmelserna söka förebygga att dessa överträds eller kringgås.

SZ

Från allmänheten inkomna framställningar i valutaärende skall ges en omsorgsfull prövning. Löpande betalning eller annan transaktion som är generellt medgiven får alltså verkställas först sedan banken förvissat sig om att transaktionen är av uppgiven karaktär.

Framställning från allmänheten som enligt gällande bestämmelser ej får bifallas av valutabank skall av banken vidarebefordras till riksbanken för avgörande. Därvid bör tillses att ärendet är så fullständigt utrett att det kan avgöras av riksbanken utan komplettering.

Bankernas valutahandel

& 3 Definitioner

a) tillgångar/skulder i utländsk valuta: de poster som riksbanken i särskild ordning meddelar,

b) avistaposition i enskild utländsk valuta: skillnaden mellan bankens tillgångar och skulder enligt a) ovan.

c) avistaposition i svenska kronor: summan av positionerna i enskilda utländska valutor med omvänt tecken.

d) terminsposition i enskild utländsk valuta: skillnaden mellan bankens per termin (längre än två bankdagar) köpta och sålda valutor.

e) terminsposition i svenska kronor: summan av terminspositionerna i enskilda utländska valutor med omvänt tecken.

f) nettoposition i enskild valuta: summan av avistaposition och terminspo- sition i valutan. Med enskild valuta förstås, förutom utländsk valuta. även svenska kronor. Nettopositionen i svenska kronor är sålunda summan av nettopositionerna i enskilda utländska valutor med omvänt tecken.

g) aggregerad nettoposition: summan av samtliga negativa nettopositioner i enskild utländsk valuta och svenska kronor enligt f) ovan.

För bankens positioner i valutor enligt e), f) och g) vid slutet av varje dag gäller i särskild ordning meddelade limitbelopp.

& 4 Ränte- och likviditetsrisker

För att begränsa bankens ränterisk avseende tillgångar och skulder i utländsk valuta skall banken eftersträva största möjliga överensstämmelse mellan ränteperioderna på tillgångs- och skuldsidan.

För att begränsa den likviditetsrisk som uppstår då löptiden för bankens skulder understiger löptiden för tillgångarna bör så god överensstämmelse som möjligt eftersträvas med beaktande dels av gällande bestämmelser för utlåning i utländsk valuta, dels av rådande marknadsförhållanden.

I fråga om terminspositionen skall banken eftersträva största möjliga tidsmässiga överensstämmelse mellan köpta och sålda terminsvalutor i fråga om förfallotider.

& 5 Kredit- och lånderrisk

För att begränsa de kreditrisker som är förknippade med valutahandel och utlåning till utlandet skall av bankens ledning limiter fastställas för bankens engagemang gentemot enskilda banker och länder.

% 6 Kontrollsystem, rapportering med mera

Banken skall ha ett tillfredsställande internt system för bedömning. uppföljning och kontroll av såväl de risker som berörs i åå 4 och 5 i detta tillstånd som för valutahandel i övrigt. Förutom regelbundna kontrollätgär— der bör stickprovskontroller insättas liksom avstämning göras med motpar- ters kontrollorgan i fråga om till exempel utestående terminskontrakt.

Med andra banker avslutade avista- och terminstransaktioner skall ifråga om såväl totalvolym som de enskilda transaktionernas antal och storlek stå i rimlig proportion till bankens storlek och kundunderlag.

Banken skall vara uppmärksam på om i marknaden förekommer tecken på osund valutahandel, såsom valutatransaktioner som avviker från det normala i avseende på storlek, frekvens eller avslutskurs. Banken förutsätts själv inte engagera sig i dylika transaktioner, men om sådana företeelser kommer till bankens kännedom önskar riksbanken bli informerad därom.

Det åligger banken att ställa sig till efterrättelse de anvisningar som

riksbanken från tid till annan kommer att utfärda i avseende på bankens position och omsättning i utländska valutor samt valutahandel i övrigt. Banken skall till riksbankeni insända de rapporter som riksbanken i särskild ordning meddelar. I tillämpliga delar skall innehållet i denna paragraf liksom i åå 4 och 5 i detta tillstånd av bankens ledning beaktas när det gäller tillsynen av de utländska banker där banken har ett betydande ägarintresse.

Allmänna regler

57

Det åligger bankens ledning att tillse att de tjänstemän inom banken, som är verksamma i valutahandeln eller i övrigt handlägger valutaärenden, besitter såväl erforderlig kännedom om gällande bestämmelser som insikt om de särskilda krav som denna verksamhet ställer.

Banken skall på anmodan bereda riksbanken insyn i bankens verksamhet som valutabank. I enlighet härmed skall banken på begäran lämna uppgifter om handläggningen av valutaärenden samt låta riksbanken ta del av handlingarna i de ärenden som banken handlagt såsom valutabank.

Detta valutahandelstillstånd upphör att gälla en månad efter det att riksbanken underrättar banken om att tillståndet återtas. Har banken i något väsentligt avseende åsidosatt sina skyldigheter enligt tillståndet, kan dock riksbanken återta detta med omedelbar verkan.

Detta tillstånd gäller från och med 1984-10-01.

Stockholm 1984-08—28

SVERIGES RIKSBANK

Bilaga 4.2 Limitbrev

Under hänvisning till valutahandelstillstånd för Er bank gällande från 1984-10-01 får riksbanken meddela följande:

Bankens tillgångar och skulder i utländskt mynt enligt få 3 a) i valutahan- delstillståndet utgöres av alla poster i utländsk valuta enligt ”Rapport över utländska tillgångar och skulder” (RUTS). Undantag utgör bland tillgångar aktier och andelar i utländskt bankföretag, vilka ej refinansierats i utländsk valuta (rad 160 ./. 161), utländska sedlar (rad 150) och bland skulder den del av banken före valutahandelstillståndets ikraftträdande upptagna förlagslån som med riksbankens tillstånd omväxlats till kronor (rad 340 ./. 341). Det bör observeras att för beräkningen av tillgångarna rad 710 skall användas i stället för rad 110.

De i valutahandelstillståndet nämnda limitbeloppen för Er banks valuta- positioner skall tills vidare utgöra:

avistaposition i svenska kronor (+/—) mkr. nettoposition i enskild valuta (+/—) mkr. — aggregerad nettoposition mkr. Den rapportering över Er banks valutapositioner. som enligt åt) i valutahandelstillståndet skall göras till riksbankens arbitrage, framgår av bilagda blanketter 607 och 608. Rapportering enligt blankett 607 skall ske per 7, 15, 23 och ultimo varje månad eller om dessa dagar inte är bankdagar närmast föregående bankdag.

Rapportering enligt blankett 608 skall ske per övriga bankdagar. Rapporterna skall vara riksbankens arbitrage tillhanda senast kl. 11.00 första bankdagen efter rapportdagen. Blanketten kan rekvireras från riksbankens förråd.

Rapporterna skall underskrivas av tjänstgörande arbitragechef samt av ansvarig tjänsteman på redovisningsavdelningen, exempelvis tjänstgörande chef för "back-office”. Anvisningar för rapportens ifyllande finns på dess baksida.

SVERIGES RIKSBANK

Bilaga 4.3

De svenska bankernas fordringar (december 1984) länderfördelade, Miljoner kr. Moderbanker Dotterbanker Totalt Omfördelat Totalt Omfördelat

Tio-gruppen 31 000 41 200 38 660 39 530 varav Sverige — 9 200 10 930 13 900 Övriga Västeuropa 8 270 7 260 11 080 11 870 varav Norden 6 730 5 830 8 650 9 470 Östeuropa 3 980 3 270 1 420 1 340 varav Polen 1 200 1 070 260 260 Latinamerika 9 360 3 520 3 000 2 650 varav Brasilien 5 130 1 870 1 080 920 Mexico ] 660 940 1 070 1 030 Peru 1 550 300 20 20 Argentina 400 190 230 230 Mellersta Östern 2 350 1 440 680 560 Afrika 820 620 710 430 varav Liberia 320 320 370 180 Nigeria 180 160 180 110 Asien 3 030 2 000 4 000 3 580 varav Singapore 1 520 1 250 2 200 1 950 Hongkong 270 260 480 410 Övriga 1 700 1 200 1 590 1 170 Totalt 60510 60 510 61 130 61 130

Anm. I kolumnen "omfördelat" ingår inte de fordringar som är garanterade av annat land. Dessa fordringar har i stället fördelats på det land där garanten är bosatt. En fordran på Brasilien som banken har garanterat hos EKN redovisas således här som en fordran på Sverige.

Dotterbankernas fordringar har endast tagits upp till de belopp som motsvarar moderbankernas ägarengagemang. Om den svenska moderbanken endast kontrolle- rar 50 procent av rösterna i en dotterbank har endast hälften av dotterbankens totala och omfördelade fordringar tagits med. Endast de dotterbanker där den svenska "moderbanken" kontrollerar minst 20 procent av rösterna har tagits med.

Källa: Sveriges riksbank.

Bilaga 4.4

Svenska majoritetsägda dotterbankers fordringar och skulder september 1984, tidsstamerade. Miljoner kr.

$ 6 mått & 1 år & 5 år > 5 är Totalt

Fordringar 31 080 33 380 45 580 8 470 54 050 därav på: moderbank 1 230 1 270 1 340 10 1 350 andra banker 20 420 21 230 23 480 1 910 25 390

Skulder 49 650 51 310 52 670 450 53 120 därav gentemot: moderbank 5 500 5 840 6 470 20 6 490 andra banker 39 350 40 620 41 300 250 41 550

Netto —18 570 —17 930 —7 090 8 020 930 därav gentemot: moderbank —4 270 —4 570 —5 130 10 #5 140 andra banker —18 930 —19 390 —17 820 1 660 —l() 160

Källa: Sveriges riksbank.

5. Valutaregleringens administration

5 .1 Riksbanken

5.1.1 Allmänt

Valutaregleringen administreras av riksbanken. För ianspråktagande av fullmakterna i valutalagen krävs i fredstid initiativ från riksbanksfullmäktige (lä valutalagen). Den valutareglering som kan införas på grundval av valutalagen kan schematiskt sägas innebära dels att all handel med valuta centraliseras till riksbanken och av riksbanken utsedda valutabanker, dels att en rad transaktioner får utföras endast i den mån riksbanken så medger (2 5). Förordnande enligt valutalagen skall av riksbanken ianspråktagas för att främja penning- och valutapolitiken (2a ä). Riksbanken får meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av meddelat förordnande och ärenden som föranleds av förordnandet skall prövas och avgöras av riksbanken (6 Ö). Riksbanken utfärdar föreskrifter om tillämpning av valutaförordningen. Dessa ingår i riksbankens författningssamling (RBFS. serie B).

Valutaregleringen är konstruerad som en serie allmänt utformade förbud. För att valutaregleringen skall kunna upprätthållas måste efterlevnaden av dessa förbud övervakas. Valutalagstiftningen innehåller därför vissa kon- troll- och ansvarsbestämmelser.

5.1.2 Valutastyrelsen

Riksbankens beslutanderätt enligt valutalagen utövas av valutastyrelsen. Denna består av sju ledamöter utom vid handläggning av ärenden rörande direktinvesteringar i utlandet, då den utökas till elva ledamöter.

Vice riksbankschefen är ordförande i valutastyrelsen. Av de övriga ledamöter som deltar i handläggningen av samtliga ärenden utses en av regeringen (vanligen en tjänsteman i finansdepartementet) och fem av riksbanksfullmäktige. Av sistnämnda ledamöter representerar två riksban- ken (en ledamot av riksbanksfullmäktige och en riksbanksdirektör), en bankväsendet (vanligen Svenska Bankföreningen) och två näringslivet i övrigt. Av de fyra ledamöter som endast deltari handläggningen av ärenden rörande utgående direktinvesteringar utses två av regeringen. De represen- terar industridepartementet och arbetsmarknadsdepartementet. De övriga

två utses av riksbanksfullmäktige och representerar löntagarorganisationer- na (LO och TCO).

Valutastyrelsens beslut i valutaärenden kan inom tre veckor överklagas hos riksbanksfullmäktige. I fullmäktiges prövning deltar ej den ledamot som tidigare deltagit i ärendets handläggning i valutastyrelsen. Mot fullmäktiges beslut kan talan ej föras.

En av valutastyrelsens huvuduppgifter är att besluta om valutaregleringens konkreta innehåll. Detta sker genom utfärdande av tillämpningsföreskrifter till valutaförordningen samt genom avgörande av ärenden som innefattar väsentliga principfrågor eller eljest är av större betydelse. Avgöranden av detta slag grundas på ekonomisk-politiska överväganden samtidigt som allmänhetens och företagens intressen måste beaktas.

När beslut i valutaärenden överklagats hos riksbanksfullmäktige. avger styrelsen ett yttrande över besvären. Valutastyrelsen avger vidare årligen en berättelse till riksbanksfullmäktige över sin verksamhet. Berättelsen inne- håller en genomgång av eventuella författningsändringar under året och av tillämpningen av valutaregleringen med tyngdpunkten på vidtagna föränd- ringar samt en statistisk översikt över tillståndsgivningen för viktigare transaktionskategorier.

Valutastyrelsen sammanträder normalt en gång i månaden. Däremellan kan extra sammanträden vid behov förekomma.

En mycket ringa del av de ansökningsårenden som inkommer till riksbanken är av sådan karaktär att de inte i enlighet med de riktlinjer som styrelsen fastlagt kan avgöras på lägre nivåer. Under 1984 var antalet ansökningar 30 000. 57 ärenden behandlades i styrelsen. Styrelsen avgav under året 84 yttranden över besvär till riksbanksfullmäktige. Över valutastyrelsens sammanträden förs protokoll. Protokollen förblir i regel på grund av gällande sekretessregler hemliga.

5.1.3 Valutadirektionen

Valutadirektionen består av valutastyrelsens ordförande. den i styrelsen ingående riksbanksdirektören. deras suppleanter i styrelsen och den gruppchef eller motsvarande tjänsteman. till vars verksamhetsområde föreliggande ärende hör.

Valutadirektionen förbereder ärenden som skall avgöras av styrelsen. både när det gäller principfrågor och ansökningsärenden. Förslag till förändringar i praxis och till valutaföreskrifter framläggs således av valutadirektionen. I direktionen avgörs vidare ärenden som bedöms betydelsefulla utan att för den skull kräva beslut av styrelsen. Beslut i åtalsfrågor fattas av valutadirektionen.

Valutadirektionen sammanträder en gång i veckan. Antalet ärenden brukar ligga kring ett tjugotal, varav ungefär hälften är ansökningar. Dessa representerar endast ett par procent av alla till riksbanken inkommande ansökningar i valutaärenden.

5.1.4 Valutaavdelningen

Riksbankens arbetsuppgifter med anledning av valutaregleringen handläggs av valutaavdelningen, som har en personal på ca 100 personer. Avdelningen

är organiserad i sex grupper. I arbetet deltar också jurister från riksbankens direktionssekretariat.

Valutasekretariatet har en rad arbetsuppgifter av huvudsakligen admini- strativ natur. Det fungerar som sekretariat för valutastyrelsen och valutadi- rektionen och svarar därmed bl. a. för sammanträdesprotokoll. Sekretaria- tet ansvarar för utgivandet av föreskrifter och annan extern och intern information. utför utredningar samt svarar för intern utbildning, diarieföring och arkiv. Personalen uppgår till ca 25 personer.

Licensgrupp ] handlägger ärenden som rör direktinvesteringar. Licensgrupp 2 handlägger ärenden som rör finansiella och kommersiella län samt övriga kommersiella transaktioner.

Licensgrupp 3 handlägger huvudsakligen ärenden som rör privatpersoners utlandstransaktioner.

På vardera licensgruppen tjänstgör mellan 10—15 personer. Av de 30 000 ärenden som behandlades 1984 fördelade sig drygt 14 000 på licensgrupp 3 och uppemot 7 000 på de båda övriga.

Kontrollgruppen har att övervaka att gällande valutabestämmelser efter— levs. Häri ingår utredning av misstänkta valutabrott och frågor om förundersökning och åtalsanmälan samt stickprovskontroller av den stora mängden utförda utlandstransaktioner. Gruppen har även att tillse att valutabankerna korrekt utövar sin roll inom valutaregleringen. Kontroll- gruppen består av 17 personer.

Statistikgruppen utarbetar statistik över betalningstransaktioner med utlandet som ett underlag för betalningsbalansstatistiken. Vidare förs statistik över lämnade tillstånd och över utnyttjandet av dessa. Slutligen utför statistikgruppen i samband härmed en kontroll av att utnyttjandena sker i enlighet med tillstånden och eventuella därvid fogade villkor. Gruppen har en personal på 21 personer.

Ärenden som ej ankommer på valutastyrelsen eller valutadirektionen avgörs av enskilda tjänstemän, en eller två i förening, enligt valutastyrelsens bemyndigande. Valutadirektionen fastställer vilka ärendeslag som kräver beslut av två respektive en tjänsteman, med hänsyn till ärendenas svårighetsgrad. Till ledning för handläggningen har utarbetats en intern handbok. Den helt dominerande delen av antalet ansökningar handläggs som framgått på detta sätt på valutaavdelningen och remitteras sålunda ej vidare till direktion och styrelse.

5.2. Valutabankerna

Fjorton affärsbanker, två sparbanker samt postverket är auktoriserade som valutabanker.

Valutabankerna har tilldelats en betydelsefull roll i valutaregleringens administration och deras verksamhet har ingående beskrivits i kapitel 4. Den övervägande delen av betalningsutbytet med utlandet (mellan 80 och 85 procent) utgöres av s.k. löpande betalningar. Dessa kan företas utan särskilda tillstånd från riksbanken om betalningarna sker genom valutabank. Det blir därför vanligen en valutabank som får pröva transaktionens karaktär för att avgöra om den får utföras enligt generella regler (såsom löpande

betalning eller under meddelad generell dispens) eller om den måste underställas riksbankens prövning.

Det kan givetvis innebära en konfliktsituation för en bank att hävda sina skyldigheter som valutabank gentemot sin kunds intressen. Valutabankernas ansvar i detta avseende har emellertid fastlagts i det för varje valutabank utfärdade valutahandelstillståndet. De kan i sin roll som valutabanker sägas utöva en form av offentlig förvaltning, ehuru bedriven genom enskilt företag (1 & valutahandelstillståndet).

I avsnitt 5.3.2 redogörs ytterligare för bankernas roll i administrationen av valutaregleringen.

5.3. Valutakontroll och statistikinsamling

5.3.1. Allmänt

Enligt 5 & valutalagen får regeringen, när det anses erforderligt för tillsynen av ett förordnande som regeringen meddelat, (l) föreskriva skyldighet att förete handelsböcker jämte därtill hörande handlingar; (2) medge polismyn- dighet, riksbanken eller av banken förordnad tjänsteman rätt att öppna och granska sådana brev och andra försändelser till och från utlandet, som finns i postverkets vård; samt (3) i övrigt utfärda de särskilda bestämmelser som behövs för att genomföra de förordnanden som har meddelats och för att förhindra åtgärder som skulle motverka ändamålet med förordnandena. Denna paragraf ger således en generell rätt att utfärda olika kontrollbesta'm- melser inom ramen för valutaregleringen.

Med stöd av bestämmelsen i 5 & 3 har stadgats s. k. deklarationsplikt i fråga om valutainnehav, tillgångari utlandet samt förpliktelser gentemot utlandet. Föreskriften är införd i 13 % valutaförordningen.

Enligt den sistnämnda bestämmelsen får sålunda riksbanken ålägga var och en som är bosatt här i riket eller eljest uppehåller sig här att lämna uppgift angående bl. a. sina utländska betalningsmedel, fordringar och värdepap- per, honom tillhöriga guldvaror (guld, guldarbeten, guldmynt) här i landet samt tillgångar och skulder i utlandet. Underlåter någon att fullgöra sin uppgiftsskyldighet kan riksbanken förelägga honom vite. Om så behövs för att få nödiga upplysningar, kan riksbanken också vid vite förelägga uppgiftsskyldig att tillhandahålla handelsböcker jämte dithörande handling- ar. I 15 & valutalagen stadgas anmälnings- och uppgiftsskyldighet i enlighet med vad generaltullstyrelsen bestämmer för den som till eller från Sverige medför sådana tillgångar som omfattas av valutaregleringens in- och utförselförbud. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att göra anmälan eller lämna uppgifter döms till böter enligt paragrafens fjärde stycke. Ansvar utdömes dock inte om gärningen är ringa eller kan medföra ansvar enligt 9 5 eller 10 & valutalagen, brottsbalken eller lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Enligt 6 & valutalagen får riksbanken meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av valutaförordningen.

Bl. 3. har den person som verkställt betalning till eller mottagit betalning

från utlandet att, då riksbanken så påfördrar, lämna banken tillgång till handlingar och övriga uppgifter som utgör underlag för betalningen (punkten 1:29, RBFS). Föreskriften syftar till att möjliggöra efterhandskontroll av betalningar till och från utlandet. Vidare kan nämnas föreskrifterna om valutabankernas prövning och kontroll av allmänhetens betalningar (punk- terna 5:l3—20, RBFS). Som framgått ovan preciseras bankernas roll som kontrollorgan i valutahandelstillstånden.

Riksbankens uppföljning av betalningsströmmarna mellan Sverige och utlandet kan schematiskt indelas i en kontrollfunktion och en verksamhet för framställning av ekonomisk statistik. Även om deti grunden är fråga om två separata funktioner, som i stor utsträckning fördelats på skilda enheter inom valutaavdelningen. grundas båda verksamheterna till stor del på samma uppgiftsunderlag som infordras från allmänheten och bankerna.

Drivkraften bakom valutabrott är ofta att undandra inkomster från beskattning. Valutakontroll och skattekontroll är därför i hög grad ömsesidigt beroende. Ett effektivt samarbete mellan riksbanken, skattemyn- digheterna och andra myndigheter är följaktligen av central betydelse för att såväl valutaregleringens som skattepolitikens kontrollbehov skall kunna uppfyllas.

5.3.2. Valutabankerna som riksbankens ombud

Valutabankerna har tilldelats en central roll i administrationen av valutareg- leringen och har enligt valutalagen vid sidan av riksbanken ensamrätt att bedriva handel med utländska valutor. (För handel med valutor för reseändamål har riksbanken utsett även andra försäljningsställen än valutabanker.) Till följd av den stora volymen rutinmässiga utrikesbetalning- ar har det varit ändamålsenligt att till stor del delegera valutakontrollen till valutabankerna. Som nämnts i tidigare avsnitt preciseras bankernas roll som kontrollorgan i valutahandelstillståndet. Detta utgör bankens auktorisation som valutabank och innehåller föreskrifter om hur prövning av allmänhetens betalningar m. m. skall göras.

En bank kan själv godkänna löpande betalningar och andra betalningar som faller under generella dispenser som meddelats av riksbanken. I valutahandelstillståndet stipuleras bl. a. att banken omsorgsfullt skall pröva transaktionerna och godkänna dem först efter det att man förvissat sig om att de är av uppgiven karaktär. Dock sägs i riksbankens föreskrifter att bankens prövning inte behöver gå utöver vad sökanden uppger och vad banken i övrigt känner till.

Valutabankerna är också ålagda att tillämpa regleringen i enlighet med dess syfte och söka förebygga överträdelser och kringgående. Enligt valutahandelstillståndet måste bankerna därför se till att berörda banktjäns- temän har tillräckliga kunskaper om bestämmelserna och om de särskilda krav som ställs på handläggningen.

Delegeringen av ett myndighetsansvar till enskilda rättssubjekt, som har skett när det gäller valutaregleringen, är en ovanlig form av myndighetsut- övning. I regel iakttas stor restriktivitet med att lägga myndighetsansvar på annan än en offentlig myndighet. Någon annan praktiskt genomförbar lösning är dock svår att föreställa sig i fråga om valutaregleringen. För

riksbanken gäller det att se till att den valda lösningen inte medför endast en formell kontroll och att regleringens tillämpning i bankerna blir enhetlig.

För att ge möjlighet till övervakning av de löpande betalningarna finns bestämmelser om att i princip alla betalningar mellan Sverige och utlandet skall kanaliseras via valutabank. Detta innebär att ut- och ingående transaktioner kan kontrolleras av valutabankerna.

Ett undantag från principen att betalningar skall kanaliseras via svensk bank utgör kvittning (avräkning i kontokurantförhållande) av löpande betalningar mellan två av varandra oberoende företag. Sådana transaktioner är generellt tillåtna och anmäls inte till riksbanken. Under vissa förutsätt- ningar lämnar riksbanken även tillstånd till kvittning mellan flera än två företag om de ingår i samma koncern, s. k. koncernclearing. Riksbanken uppställer härvid särskilda villkor, bl. a. för rapporteringen av betalningarna fördelade på transaktionsslag. Vid sådan clearing blir därför kontroll— och statistikkraven tillgodosedda. Ett antal svenska dotterbolag i utländska koncerner, liksom svenska moderbolag med dotterbolag i utlandet, kvittar systematiskt koncernbetalningar på detta sätt och det är sannolikt att valutabankernas ”monopol” på betalningstrafiken successivt minskar i betydelse. Storföretagens finansavdelningar övertar sålunda gradvis en del uppgifter som tidigare skötts av bankerna.

Bankernas handläggning av valutaärenden sker såväl på lokalkontoren som i den centrala och regionala verksamheten. Allmänhetens framställning- ar skall med vissa undantag ske skriftligen till banken i form av s.k. valutaanmälan. Anmälan görs på

— bankens beställningsblankett vid betalning till utlandet, — inköpsanmälan för resevaluta vid köp av resevaluta, — försäljningsanmälan vid mottagande av betalning från utlandet och vid försäljning av resevaluta.

För varje transaktion skall valutabanken ta ställning till om det är en löpande betalning, om betalningen kan godkännas till följd av en generell dispens eller om riksbankens tillstånd måste inhämtas. Valutaanmälan skall enligt bestämmelserna föreligga innan betalning kan ske.

Valutabankernas förhandskontroll är idag koncentrerad till betalningar till utlandet och bankerna förlitar sig i sin kontroll i de flesta fall på de uppgifter kunden lämnar. Detta gäller så gott som alltid när kunden är känd i banken. Riksbanken har inte föreskrivit att betalningar skall verifieras med faktura eller tullhandlingar som är fallet i en del länder, utan valutabanken avgör själv vilken eventuell verifikation som erfordras. Det är inte onaturligt, att situationer kan uppstå då bankens strävan att erbjuda kunderna en smidig service kommer i konflikt med dess myndighetsfunktion.

För att motverka att kapitalbetalningar görs under sken av att vara löpande har riksbanken gett tämligen preciserade anvisningar om vad som är att betrakta som löpande betalning. Valutabankerna måste därför bl. &. kontrollera att förskottsbetalningar för importerade varor inte överstiger vad som medges enligt valutaföreskrifterna, att bestämmelserna för transitohan- del följs etc. Även om löpande betalningar således är fria, krävs en granskning 1 valutabankerna av varje enskilt fall.

Vad gäller inkommande betalningar är valutabankernas kontroll obefint- lig. Det finns ingen anmälningsskyldighet för inkommande betalningar för svensk varuexport men däremot för tjänste- och kapitalbetalningar. I regel aviserar valutabanken sin kund att en betalning från utlandet krediterats dennes konto och uppmanar företaget att fylla i och återsända en försäljningsanmälan såvida betalningen avser annat än varuexport. I augusti 1985 beslutade riksbanken om ett nytt rapporteringssystem för betalningar från utlandet (se nedan). Därigenom ökar också möjligheterna till valuta- kontroll av dessa betalningar.

5.3.3. Kontrollsystemet hos riksbanken

Med ett regelsystem av valutaregleringens typ, som innebär att vissa handlingar är förbjudna. krävs med nödvändighet en viss kontrollverksam- het för att göra regleringen effektiv. Kontrollen skall således medverka till att målen för valutaregleringen uppnås genom tillsyn av efterlevnaden av meddelade förordnanden och hindrande av åtgärder som står i strid med dessa.

I det följande beskrivs i korthet det kontrollarbete som sker inom riksbankens valutaavdelning där tyngdpunkten faller på kontrollgruppen. Vissa kontrollinsatser utförs även inom statistik- och licensgrupperna.

Framställan i valutaärenden som inte får avgöras av valutabank skall göras skriftligen till riksbanken, som prövar och kontrollerar varje enskild licensansökan. Denna förhandskontroll utförs av licensgrupperna. De flesta ansökningarna avgörs på basis av de uppgifter sökanden lämnat. Kontrollen av att tillstånden efterlevs varierar mellan olika transaktionsslag. Vid bifall till en ansökan fastställs också de villkor som riksbanken ställer upp för ifrågavarande transaktion. Dessa innefattar ibland detaljerade anvisningar om redovisning till riksbanken om tillståndets utnyttjande.

Den efterhandskontrol/ som förekommer utförs av riksbanken och riktar sig huvudsakligen mot allmänheten samt i viss mån mot valutabankerna. Till valutabankerna lämnade valutaanmälningar redovisas i särskild ordning till riksbanken och ligger bl. a. till grund för riksbankens efterhandskontroll.

Fr. o. m. 1 februari 1983 har bankernas rapportering till riksbanken av betalningar till utlandet datoriserats. Samtliga banker är anslutna. Bankerna lämnar uppgifter på magnetband om betalningar som gjorts och som överstiger 25000 kr. eller motvärdet i utländsk valuta. Den särskilda blankett, inköpsanmälan, på vilken uppgifter om betalningar till utlandet tidigare rapporterats till riksbanken har således numera slopats och ifrågavarande uppgifter inhämtas i stället på bankernas egna beställnings— blanketter för betalning till utlandet och lämnas på datamedium till riksbanken. Blanketterna arkiveras sedan hos bankerna i 10 år och skall vara åtkomliga för riksbanken för kontroll. Endast betalningar överstigande 25 000 kr. eller motvärdet därav i utländsk valuta behöver rapporteras till riksbanken. Lägre gränser gäller för s. k. invandraröverföringar och resevalutaköp. Enstaka betalning som ej överstiger 3 000 kr. anses som löpande betalning. Vid sådan betalning till utlandet behöver valutaanmälan ej lämnas till valutabanken.

Det nya rapporteringssystemet innebär att kontrollmöjligheterna förbätt-

ras väsentligt vad gäller betalningarna till utlandet. Möjligheterna att gå ut i bankerna och kontrollera underlaget för betalningarna i intervallet 3 000—25 000 kr. är dock begränsade på grund av att det kräver stora resurser hos såväl riksbanken som bankerna. Riksbanken kan dock begära in uppgifter även om dessa betalningar på magnetband vid sina stickprovskon- troller.

Rapporteringen till riksbanken av betalningar från utlandet sker på en speciell blankett, s. k. försäljningsanmälan, som tillika utgör underlag för bankens prövning av kundens uppgifter om transaktionen. Sedan 1961 kräver inte riksbanken rapportering av betalningar från utlandet för svensk varuexport. Försäljningsanmälan behöver inte heller avlämnas för belopp understigande 5 000 kr. Antalet försäljningsanmälningar som inkommer till riksbanken uppgår till ca 80 000 per år.

Vid betalningar till utlandet sker normalt en kundkontakt innan betalning- en utförs, varvid banken kan få de uppgifter den behöver för att kunna pröva transaktionen från valutaregleringssynpunkt. Vid betalningar från utlandet är händelseförloppet det motsatta. Kundkontakten sker först sedan betal- ningen kommit till banken och som regel insatts på kundens bankkonto. Insättningen aviseras till kunden som samtidigt uppmanas att fylla i och återsända en försäljningsanmälan, såvida betalningen avser annat än varuexport. Då emellertid de flesta betalningar avser just exportlikvider (och dessa inte kan identifieras av banken) har banken inga möjligheter att bevaka att de anmälningar som faktiskt skall avlämnas också blir insända. Det överlåtes på betalningsmottagaren att avgöra om anmälningsskyldighet föreligger och om han skall bry sig om att fullgöra denna. Det medför att en stor del av tjänstebetalningarna från utlandet aldrig blir anmälda till riksbanken (trots anmälningsskyldighet). Det är enligt valutaföreskrifterna bara om banken finner anledning anta att betalningen kräver riksbankens tillstånd som försäljningsanmälan skall infordras innan beloppet utbetalas till mottagaren. Endast i dessa fåtal fall kan någon egentlig prövning ske från bankernas sida.

Beträffande rapporteringen till riksbanken av betalningar från utlandet har riksbanken i augusti 1985 fattat beslut om att samtliga betalningar, således även varubetalningar fr. o. m. mars 1987 skall rapporteras till riksbanken för att avhjälpa allvarliga brister i betalningsbalansstatistiken (se vidare kapitel 6, Betalningsbalansens uppbyggnad). Gränsen för rapporte- ringspliktiga betalningar blir 25 000 kr. Också för valutakontrollen innebär detta en förbättring.

När tillstånd lämnas till en utlandstransaktion har riksbanken i förväg gjort de kontroller man anser behövs när det gäller transaktionens äkthet. När det gäller lån i utlandet, direktinvesteringar och konton i utlandet sker ändå en uppföljning och efterhandskontroll. Detta beror främst på att riksbanken i tillstånden ofta uppställer villkor för utnyttjandet, t. ex. rörande ett låns löptid och krav på finansiering i utlandet av utgående direktinvesteringar. Uppgiften blir då att på basis av rapportering från allmänhet och banker tillse att villkoren är uppfyllda. Denna uppföljning kräver relativt liten resursin- sats, eftersom den kan ske samtidigt med att utnyttjandena av tillstånden ändå skall statistikbehandlas. Denna tillståndsuppföljning sköts därföri stor utsträckning av valutaavdelningens statistikgrupp.

En alldeles speciell uppföljning sker av tillstånd till direktinvesteringar i utlandet. Detta sammanhänger med de särskilda villkor som åsätts sådana tillstånd, de 5. k. Höganäs-villkoren. Denna investeringskontroll utförs av kontrollgruppen och innebär bl. a. bevakning av att dotterbolaget inte utan tillstånd börjar ägna sig åt portföljinvesteringar i större skala; att andelar i bolaget inte överlåtes; att kedjebolag inte bildas etc. Företagen skall efter anmodan insända årsredovisning till riksbanken. Möjligheterna till en effektiv kontroll är emellertid begränsade av det skälet att de åsatta villkoren är tämligen oklara. Det är från kontrollsynpunkt svårt att t. ex. fastställa vad som skall anses vara ”skälig vinstfondering med hänsyn till verksamhetsin- riktningen". (Se även kapitel 15).

Vid sidan av den kontroll av valutatransaktioner för vilka riksbanken eller valutabankerna lämnat tillstånd genomför riksbanken. på egen hand eller i samarbete med andra myndigheter, även utredningar vid misstanke om valutabrott.

Misstanke om valutabrott kan emellanåt uppkomma under det kontinu- erliga kontrollarbetet eller på grund av uppgifter som lämnats i en licensansökan. Den helt övervägande delen av de valutakontrollärenden som leder till rättsliga åtgärder initieras dock genom anmälningar från åklagar-, polis-, skatte- och tullmyndigheter. Det gäller ofta överträdelser av valutaförordningen vilka upptäcks i samband med utredningar av andra brott, främst skatte-, gäldenärs- och narkotikabrott eller vid tullkontroll.

Riksbankens uppgifter i detta sammanhang är dels att undersöka om hos riksbanken befintligt material kan tillföra utredningen något eller om ytterligare information kan införskaffas (t. ex. från valutabank), dels att bedöma om gärningen bör anmälas till åtal. Alternativt kan beslut fattas om föreläggande att vidta rättelse. Sådant föreläggande kan förenas med vite. I regel ligger det inte mycket egentligt kontrollarbete i detta utan riksbanken deltar i en administrativ procedur som, på grund av reglerna om att åtal får väckas först efter medgivande från riksbanken, måste ske innan åklagaren kan gå vidare med det arbete han påbörjat. I denna kan riksbanken sålla bort en del mindre förseelser som bedöms ej böra leda till rättsliga åtgärder.

Riksbankens interna utredningsverksamhet är begränsad till sådana kontroller som baseras på rapporter från och via bankerna. Gällande lagstiftning anses inte ge utrymme för kontroll av utförda betalningar genom t. ex. granskning av ettföretags bokföring och räkenskaper. Den i valutaför- ordningen (13 Ö) föreskrivna skyldigheten att förete handelsböcker m. m. anses nämligen begränsad till de fall då den i samma paragraf föreskrivna deklarationsplikten inte fullgjorts. Riksbankens möjligheter är därför begränsade till ett passivt mottagande av infordrade handlingar och uppgifter för kontroll av utförda betalningar. Riksbanken är således i stor utsträckning beroende av bistånd från andra myndigheter för bokföringsgranskning och utredningar beträffande valutaärenden.

Om det i ett valutaärende framkommer omständigheter som indikerar ett eventuellt valutabrott, krävs ibland en närmare utredning innan beslut om åtalsanmälan eller hemställan om förundersökning kan fattas. Riksbanken kan då behöva bistånd från andra myndigheter, i första hand skattemyndig- heterna och tullverket, för att få närmare kännedom om ett förhållande som kan styrka en brottsmisstanke. I vad mån sådant bistånd kan lämnas blir

beroende på ärendets betydelse från skatte- eller tullkontrollsynpunkt och hur dessa myndigheter väljer att disponera sina resurser. Därjämte är att märka att en taxeringsrevision bara får ske för beskattningsändamål (kontroll- och uppgiftsinsamlande för ev. taxeringsbeslut; jfr 56 & taxerings- lagen). En bokföringsgranskning av ärenden som har ett rent valutaintresse kan för närvarande inte ske med mindre än att det finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. Granskningen utförs i sådana fall av åklagarmyndighet.

I det samarbete riksbanken har med andra myndigheter ingår även att ibland delta som sakkunnig i den utredningsverksamhet som bedrivs hos dem. Beroende bl. a. på resurstillgången hos riksbanken är sådant deltagan- de inte vanligt förekommande. Aven gällande bestämmelser lägger hinder i vägen; sålunda äger inte riksbankens personal rätt att vare sig medfölja vid taxeringsrevision eller ta del av granskningsmaterialet. Enligt 65 & taxerings- lagen får nämligen räkenskaper och andra därtill hörande handlingar inte vara tillgängliga för andra personer än de som på tjänstens vägnar har att göra med dem.

Sammanfattningsvis kan sägas att riksbankens kontrollinsatser i hög grad är koncentrerade till områden där det bästa underlaget föreligger, alltså transaktioner för vilka riksbanken själv medgivit tillstånd och där sannolik- heten torde vara förhållandevis låg att några överträdelser sker. Övriga transaktioner som inte kräver riksbankens särskilda tillstånd men som anmäls till banken kontrolleras Stickprovsvis. De transaktioner som inte anmäls till riksbanken kontrolleras i stort sett inte alls.

5 .3.4 Riksbankens samarbete med andra myndigheter

Av den tidigare diskussionen framgår att riksbanken är beroende av samarbete med andra myndigheter, främst skattemyndigheterna, i och för sin kontrollverksamhet, såväl för tillsyn som för att upptäcka eventuella valutaöverträdelser. Riksbankens samarbete omfattar även polis-, åklagar- och kronofogdemyndigheter, liksom tullverket. För närvarande arbetar tullen med ett datoriseringsprojekt (TRK: Tullverkets registrerings- och kontrollsystem). Detta projekt har som ett syfte att lämna förslag till förbättrat samarbete mellan tullverket och andra myndigheter, däribland riksbanken.

Även bankinspektionen samarbetar i olika kontrollfrågor med riksban- ken. Inspektionen har att övervaka valutabankerna så att verksamheten bedrivs i enlighet med banklagstiftningen, där skyddet för insättarnas medel har en framträdande plats. Det finns följaktligen regler som syftar till att begränsa bankernas risktagande vid utlandsaffärer, liksom riktlinjer för organisation och genomförande av sådana transaktioner. Beröringspunkter föreligger således i riksbankens och inspektionens kontrollverksamhet. Skulle överträdelser av valutaregleringen upptäckas av bankinspektionen informeras riksbanken därom.

Beträffande samarbetet mellan riksbanken och skattemyndigheterna grundas detta i hög grad på ett gemensamt intresse av att angripa vissa transaktioner. Valutaregleringen medger t. ex. inte valutainlänningar att göra 5. k. portföljinvesteringar i utlandet. Dylika otillåtna placeringar sker i

allmänhet i syfte att undandra medel från beskattning i Sverige. Ett valutabrott är således ofta samtidigt ett skattebrott.

Inom riksskatteverkets kontrollavdelning har sedan hösten 1974 bedrivits utredningar rörande bl. a. utlandstransaktioner och därmed sammanhäng- ande frågor. I genomsnitt har två skatterevisorer på heltid varit sysselsatta med detta arbete.

De förfaranden för att undvika beskattning i Sverige sotn skatterevisorer- na vid sina utredningar uppdagat har innefattat bl. a. överföring av betalningsmedel under sken av att det rört sig om löpande betalningar, över- och underfakturering. falska fakturor. privatclearing. odeklarerade räntor och tillgångar i utlandet samt överföring av rättigheter till utlandet. Förfarandena har som regel inneburit brott även mot valutabestämmelser- na. .

I de flesta fall har de här aktuella valutatransaktionerna förmedlats av valutabank och beloppen har sålunda kunnat spåras genom de till riksbanken ingivna valutaanmälningarna. vilka haft avgörande betydelse för dessa utredningar. Varuströmmarna till och från utlandet dokumenteras vanligtvis hos tullmyndigheten varifrån uppgifter hämtas. Uppgifter om tjänstetrans- aktioner och om överföringar för direktinvesteringsändamål finns dock dokumenterade endast hos riksbanken.

Det föreligger således ett gemensamt intresse hos riksbanken och skattemyndigheterna av att uppgifter om varu- och tjänstebetalningar utlämnas till skattemyndigheterna. Så sker också. Under år 1984 utlämnades sålunda handlingar från riksbanken till skattemyndigheterna rörande ca 600 fysiska eller juridiska personer.

Det sker även ett visst utlämnande av uppgifter från skattemyndigheterna till riksbanken rörande främst innehållet i revisionspromemorior, vilka kan ge anledning till utredning om misstanke om valutabrott. På vissa håll finns dock en restriktivitet från skattemyndigheternas sida vad gäller utlämnande av uppgifter på eget initiativ. Uppgiftslämnandet varierar således från myndighet till myndighet samt i fråga om vilka uppgifter som anses kunna lämnas ut. En anledning till detta heterogena informationsflöde är den nuvarande utformningen av sekretessbestämmelserna.

Det informationsutbyte som sker mellan riksbanken och andra myndig- heter, däribland skattemyndigheterna, regleras i sekretesslagen (1980:100). Lagens huvudregel är mycket restriktiv och förhindrar ett rutinmässigt uppgiftslämnande mellan olika myndigheter. Därtill kommer att sekretess- skyddet för uppgifter hos exempelvis riksbanken och skattemyndigheterna varierar i styrka. Denna heterogena reglering av informationsutbytet faller bl. a. tillbaka på de 5. k. skaderekvisit som lagen upptar för att avgränsa sekretesskyddade områden. Det föreligger vidare inte någon formell skyldighet för riksbanken eller skattemyndigheterna att utväxla uppgifter i verksamheten.

För riksbankens valutareglerande verksamhet gäller en presumtion för offentlighet, dvs. sekretess gäller i ärenden om tillståndsgivning eller tillsyn enligt valutalagstiftningen för uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. endast om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgifterna röjs (sekretesslagen 9 kap. 55 första stycket). För uppgifter i skattemyndigheternas verksamhet är sekretessen

däremot absolut och förutsättningarna annorlunda formulerade. Information får inte utväxlas såvida det inte står klart att detta sker utan skada för den enskilde (sekretesslagen 9 kap. 1 och 2 åå).

Riksbankens och skattemyndigheternas informationsutbyte av sekretess- belagda uppgifter sker för närvarande i första hand med stöd av den s. k. generalklausulen i sekretesslagen (14 kap. 3 å), då någon skyldighet att lämna varandra uppgifter således inte följer av lag eller förordning. Generalklau— sulen ger myndigheter rätt att utväxla sekretessbelagda uppgifter i situationer där det är uppenbart att intresset av att uppgifter lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda.

I de fall ett uppgiftslämnande inte bedöms kunna ske med stöd av generalklausulen har skattemyndigheterna för sin del möjlighet att med stöd av taxeringslagstiftningen erhålla uppgifter hos riksbanken. Efter särskild framställning av skattechef föreligger nämligen skyldighet för myndigheter m.fl. att tillhandahålla sekretessbelagda uppgifter. Någon motsvarande bestämmelse för riksbankens del finns inte. Ej heller omfattas riksbanken av taxeringslagens bestämmelse att uppgifter i självdeklarationer och annat taxeringsmaterial skall tillhandahållas de myndigheter vilka har att utöva taxerings- eller skattekontroll, om så behövs för kontrollverksamheten (se taxeringslagen. 46 och 50 åå).

6 Betalningsbalansens uppbyggnad

6.1. Betalningsbalansens komponenter

Riksbankens periodiska redovisning av den svenska betalningsbalansen spelar en väsentlig roll för möjligheterna att bedöma den ekonomiska utvecklingen i landet. Om obalanser i utrikesbetalningarna uppstår skall betalningsbalansstatistiken snabbt ge en tillförlitlig bild av vilka reala eller finansiella strömmar som förändrats och även indikera möjliga orsaker bakom Störningarna. Härav följer att samtliga betalningar gentemot utlandet bör registreras tillsammans med det reala flödet av resurser (varor. tjänster, transfereringar).

Redovisningen av betalningsbalansen sker f. n. per månad, kvartal och år. Utlandstransaktionerna ingår även i underlaget för nationalräkenskaperna och utgör därmed en betydelsefull del i statistiken över inkomstbildningen i landet och produktionsresultatets användning. I och med att betalningsba- lansen på detta sätt utgör något av en allmän grundval för utformningen av den ekonomiska politiken och att jämvikt i utrikesbetalningarna uttryckligen anges som ett viktigt stabiliseringsmål, uppställs en rad krav på riksbankens periodiska redovisning av det statistiska underlaget. Några av de viktigare kraven kan sammanfattas enligt följande. — Betalningsbalansstatistiken skall ge så fullständig information som möjligt, så att den oförklarade delen av betalningsflödet med utlandet minimeras. Kravet på fullständighet innebär. som ovan antytts. att statistiken bör ge information om samtliga betalningar gentemot utlandet och om de reala flödena bakom dessa betalningar. Det är väsentligt att följa utvecklingen i såväl det reala resursutbytet med omvärlden som att registrera betalningsströmmarna eftersom de senare direkt påverkar valutareserven. För analys av betalningsströmmarna krävs också känne- dom om den reala utvecklingen. Förskjutningar mellan betalningar och reala transaktioner innebär ändringar i nettofordringar och därmed framtida krav på eller från utlandet. . Betalningsbalansstatistiken skall vara konsistent. Förutom att alla trans- aktioner skall värderas och tidsallokeras efter samma principer bör statistiken utformas så att dubbelräkning undviks. — Betalningsbalansstatistiken skall vara tillförlitlig. Detta innebär att statistiken i största möjliga utsträckning bör ge korrekt information om utvecklingen. Grundmaterialet för betalningsbalansstatistiken skall vara såf/exibelt som

möjligt eftersom det finns många användningsområden och det däri- genom ställs olika krav på statistiken.

— Betalningsbalansen skall kunna sammanställas med inte alltför stor eftersläpning för att ändringar i utvecklingen skall konstateras och korrigerande åtgärder skall kunna vidtagas så snabbt som möjligt.

Ur den svenska betalningsbalansen kan följande tre huvudgrupperingar. delsaldon, särskiljas:

1) Bytesbalans: Handelsbalans (export-import av varor) Tjänstebalans (export-import av tjänster) Transfereringsbalans (mottagna-utgivna gåvor och bistånd)

2) Kapitalbalans: Upplåning minus utlåning Investeringar; utländska i Sverige — svenska i utlandet

3) Valutareserv: Saldo av bytesbalans + kapitalbalans = valutare- servens förändring

Bytesbalansen sammanfattar alltså värdet av de reala transaktionerna i anslutning till varuhandeln och tjänsteutbytet samt transfereringar med utlandet, dvs. resurser eller finansiella fordringar som lämnats till eller erhållits från övriga länder utan någon motprestation. Räntebetalningar räknas in i tjänstebalansen eftersom dessa erläggs som ersättning för lånat kapital. En av huvudprinciperna bakom betalningsbalansredovisningen är att den skall vara upprättad på s. k. transaktionsbasis. Detta innebär att realprestationer, t. ex. leveranser av varor. alltid förs till bytesbalansen medan eventuella skillnader mellan prestation (leverans) och betalning bokförs i kapitalbalansen som kreditflöde till. alternativt från utlandet.

Bytesbalansens saldo visar nationens samlade utnyttjande av resurser från utlandet minus de resurser som ställts till utlandets förfogande under en bestämd tidsperiod och svarar därför i princip mot förändringen i Sveriges förmögenhetsposition gentemot utlandet (bortsett från effekter av valuta- kursförändringar).

Över kapitalbalansen registreras dels sådana kapitalflöden som uppkom- mer i samband med finansieringen av varu- och tjänstehandeln, dels finansiella transaktioner utan anknytning till bytesbalansen. Allmänt brukar samtliga transaktioner som på detta sätt berör nationens kapitalbalans betecknas som kapitalrörelser.

I valutareservens förändring speglas slutligen de nettoförändringar i Sveriges internationella likviditet som uppkommer under en viss tidsperiod som en följd av bytesbalans- och kapitalbalanstransaktioner tillsammans. Valutareserven utgörs av nettot av riksbankens tillgångar och skulder gentemot andra länder och nettoställningen gentemot Internationella valutafonden (IMF). Bland tillgångarna återfinns t. ex. tillgodohavanden i utländsk bank, kortfristiga utländska statspapper och guld. I enlighet med IMF:s definition har de likvida medel som ingår i valutareserven en bindningstid som är kortare än sex månader.

Bytesbalansen, kapitalbalansen och valutareservens förändring utgör

tillsammans betalningsbalansen. Denna är en bokföringsmässig beräknings— identitet där bytesbalanssaldot alltid motsvaras av det sammanlagda utfallet — med omvänt tecken av kapitalbalansens saldo och valutareservföränd- ringen.

Valutaflödet utgörs av summan av bytesbalanstransaktioner och den icke-statliga sektorns kapitalbalanstransaktioner. I dessa sammanhang bryts alltså dessa poster ut ur betalningsbalansen och presenteras för sig. Motposter utgörs av valutareservens förändring, riksbankens övriga utlands- transaktioner och statens utlandsupplåning, netto.

Det valutaflöde som den icke-statliga sektorn ger upphov till är ur analyssynpunkt en viktig storhet. Det ger en snabb och fortlöpande indikation på den press kronan utsätts för och som kan motivera kreditpo- litiska motåtgärder.

6.2. Den statistiska redovisningen — källor och problem

Den nuvarande svenska betalningsbalansstatistiken är i görligaste mån upprättad enligt de anvisningar och rekommendationer som lämnats i Internationella valutafondens Balance of Payments Manual, fourth edition. Det är f. n. fråga om en i hög grad ”blandad" statistik där primärmaterialet erhålls från flera olika källor och i många fall utgör en biprodukt till olika administrativa rutiner, exempelvis valutakontroll och tullbehandling. Detta blandade system innebär att statistiken i vissa fall bygger på uppgifter om enbart reala transaktioner medan den i andra fall bygger på rena betalningsuppgifter. Statistiken grundas även på en kombination av registre- ring av flöden och ställningsuppgifter. Vid en fullständig bokföring av varje transaktion skulle bytes- och kapitalbalansens förändringar å ena sidan motsvaras av valutareservens förändring å den andra sidan. Då betalningsbalansstatistiken bygger på material från en rad heterogena källor, som var för sig är behäftade med diverse ofullkomligheter, uppkommer emellertid diskrepanser mellan bytes- och kapitalbalansens poster och den registrerade förändringen i valutareser- ven. Nettot av dessa ”oförklarade” kapitalrörelser redovisas som en separat restpost i anslutning till kapitalbalansen. Det är främst fyra slag av brister och fel i betalningsbalansstatistiken som resulterari restpostens nettoflöden: bortfall vid uppgiftsinsamlingen, perio- diseringsfel, värderingsfel och förhållandet att vissa typer av transaktioner över huvud taget inte registreras. Det nuvarande blandade betalningsbalanssystemet innebär i korthet att — för utrikeshandeln registreras de reala varuflödena enligt tullens statistik. (Uppgifterna avser värdet av de varor som passerar gränsen under en viss given period och anger således inte de betalningar företagen faktiskt erhåller eller företar). för sjöfarten registreras både reala transaktioner och förändringar i utestående krediter enligt enkäter utförda av SCB, — för andra tjänster än sjöfart samt för transfereringar och kapitaltransak- tioner exkl. banksektorn, registreras betalningar huvudsakligen enligt valutaanmälningar till riksbanken. P. g. a. stort bortfall i rapporteringen

av tjänsteexporten i valutaanmälningsmaterialet utnyttjas även informa- tion från en årlig SCB-enkät avseende företagens tjänstehandel. för banksektorn registreras transaktionsförändringar baserade på ställ- ningsuppgifter (skillnaden mellan utländska nettofordringar vid tva tidpunkter).

Det bör i dessa sammanhang understrykas att redovisningen av flera viktiga poster i bytes- och kapitalbalansen baseras på material som har sin grund i valutaregleringens författningar. Detta gäller tjänstesidan och transfere— ringsbalansen liksom olika kapitaltransaktioner för den icke statliga sektorn i ekonomin. (Se även bilaga 6.1).

6.2.1. Utrikeshandel och transfereringar

I betalningsbalansstatistiken förutsätts handelslmlansen mäta fysiska varu- flöden över gränserna. Differensen mellan prestation (leverans) och betalning skall i en heltäckande betalningsbalansstatistik utgöras av handels- krediter. I och med att grundmaterialet för den svenska utrikeshandelssta- tistiken enbart utgörs av uppgifter som tullverket insamlar i samband med införsel och utförsel av varor. uppfyller statistiken ej kravet att registrera såväl reala transaktioner som betalningar. Information saknas således om varubetalningar och därmed om företagens handelskrediter. Skillnader i värde och tid mellan de reala flödena och betalningarna för varor resulterar i en diskrepans mellan valutareservens förändring och de flöden som förklaras av den registrerade statistiken. Denna diskrepans kom tidigare till fullt uttryck i betalningsbalansens restpost. Som skall framgå nedan görs numera korrigeringar för handelskrediterna.

I perioder då utrikeshandeln förbättras tenderar leverantörskrediterna att återspeglas i en negativ utveckling av restposten. eftersom de till utlandet lämnade krediterna (= utflöde) vanligen växer i takt med exporten. På motsvarande sätt tenderar inflödet via restposten att öka i lägen med snabb importtillväxt då utländska leverantörskrediter i ökad utsträckning ställs till Sveriges förfogande. Förskjutningar i de genomsnittliga kredittiderna i utrikeshandeln, s. k. leads and lags, ger också tidvis upphov till oförklarade förändringar i valutareserven som kan vara omfattande. Bristen på information om utestående leverantörskrediter utgör därför huvudorsaken till de kapitalrörelser som redovisas separat i betalningsbalansens rest- post.

Valutakursfluktuationer kan därutöver medföra betydande avvikelser mellan värdet för en viss varuleverans och värdet för motsvarande betalning. I betalningsbalansstatistiken registreras nämligen exporten och importen till de valutakurser som gäller vid tillfället för utförseln respektive införseln. En ändring av valutakurserna kan medföra att priset i svenska kronor för varan vid betalningstillfället avviker från priset vid tillfället för varans gränspassa- ge. Andra orsaker till avvikelser vad gäller värderingen av export eller import, av betydelse för betalningsbalansstatistiken. är reklamation eller rabatter av olika slag.

Över kapitalbalansen registrerades i restposten — fram till l984 företagens handelskrediter, med undantag för t. ex. flygplanskrediter.

varvskrediter och rederiernas korta kundfordringar. Statistiska centralby- råns statistik över "Företagens utländska tillgångar och skulder” innehåller emellertid beräkningar av företagssektorns totala handelskrediter för såväl varor som tjänster. Denna statistik bygger på enkäter till ett urval av företag med stora utlandstransaktioner. De uppgifter som insamlas är ingående och utgående balansvärden för fordringar och skulder. Det statistiska underlaget är däremot inte problemfritt. En brist i urvalet i denna statistik är t. ex. att exportföretag täcks i större utsträckning än importföretag. eftersom det finns ett mycket stort antal importörer som tillsammans svarar för en väsentlig del av importen medan exporten i huvudsak genomförs av större och färre företag. Efter diskussioner inom riksbanken och i betalningsbalansdelega- tionenl har man enats om att explicit införa denna statistik över handelskre- diter i betalningsbalansstatistiken vilket i motsvarande mån minskar restposten. Det nya redovisningssättet har i statistiken införts retroaktivt från och med är 1978.

Tjänstebetalningar, som exempelvis räntor. royalties och patent samt transfereringar, registreras i huvudsak vid betalningstillfället. Grundmateria- let bygger i stor utsträckning på valutaanmälningar som lämnats vid köp och försäljning av utländsk valuta inom ramen för valutaregleringen. Komplet- terande uppgifter till valutaanmälningsstatistiken hämtas bl. a. från SCB, SIDA och UD.

Uppgifter om sjöfart baseras dels på rapporter till SCB från svenska rederier över bruttointäkter och kostnader vid utrikes sjöfart, dels på uppgifter om utländska rederiets kostnader i Sverige. Kvartalsvis lämnas uppgifter som avser betalningar, medan årsuppgifterna avser att mäta de reala prestationsströmmarna. Differensen mellan prestation och betalningar införes i kapitalbalansen som rederiernas korta kundfordringar.

Brister i det valutaanmälningsmaterial som utgör underlag för tjänste- och transferingsposterna ger naturligtvis motsvarande brister i statistiken. Enligt valutaregleringens bestämmelser kanaliseras och registreras alla betalningar gentemot utlandet via valutabankerna. Härvid prövas transaktionernas art med vissa undantag. Valutaprövningen grundas på de uppgifter som lämnasi valutaanmälningarna från allmänheten, uppgifter som enligt särskilda anvisningar redovisas vidare till riksbanken för uppföljning och kontroll. Gränsen för krav på s. k. inköpsanmälan vid betalningar till utlandet går f. n. vid 3 000 kr. Vid mottagande av betalningar från utlandet skall s. k. försäljningsanmälan lämnas om värdet överstiger 5 000 kr. Ett mycket mer betydelsefullt undantag från allmänhetens valutaanmälningsplikt gäller normala betalningar från utlandet i anslutning till varuexport. Denna transaktionskategori har varit undantagen från rapportering och prövning sedan 1961 (inget krav på försäljningsanmälan, oberoende av beloppens storlek). Av praktiska skäl är det vidare tillåtet för företagen att kvitta vissa . ..

- i, . ., _ gatronen bestar av repre- ut- och ingående betalningar for varor och tjänster utan rapporterrngskrav. sentanter för finansde- Uppkommer nettobetalningar skall dessa anmälas om de överstiger de ovan partementet, riksbanken, angivna gränserna på 3 000 resp. 5 000 kr. För 5. k. multilateral kvittning konjunkturinstitutet och mellan i huvudsak företag inom samma koncern föreligger krav på StatiStiSlfa centralbyrån.

. . .. .. . .. Delegationen arbetar rapportering av bakomliggande bruttofloden for att m0jlrggora en mer

.. . . . . . med att förbättra betal- fullstandrg redovrsnrng r betalningsbalansen. ningsbalansstatistiken i

F. n. sker en fortlöpande statistisk bearbetning i riksbanken endast för olika avseenden.

1 Betalningsbalansdele-

betalningar till utlandet som överstiger 25 000 kr. och för betalningar till Sverige från utlandet som överstiger 15 000 kr. (För vissa transaktionskate- gorier tillämpas lägre gränser). I betalningsbalansstatistiken försöker man därför korrigera för olika frigränsbortfall genom att med hjälp av schablon- mässiga omräkningsfaktorer räkna upp inrapporterade värden till totalvär- den. Vidare infördes under 1978 en förenklad redovisning. Företag med många utlandstransaktioner kunde i stället för att lämna separata inköpsan- mälningar lämna samlade månadsrapporter. Under 1983 genomfördes en ändring av rapporteringsrutinerna för betalningar till utlandet. Blanketten ”Inköpsanmälan” avskaffades och rapporteringen integrerades med banker— nas egna beställningsblanketter. Bankernas rapportering till riksbanken ändrades så att den numera sker på magnetband. Denna ordning medför att samtliga utgående betalningar redovisas till riksbanken oavsett storlek.

De kvittningar som företagen har rätt att göra (betalningar genom avräkning i kontokurantförhållande) leder f. n. till för låga bruttovärden i statistiken. I en betalningsbalansstatistik som innehåller fullständig informa- tion om samtliga betalningar tar dessa bruttofel för enskilda transaktionsty— per ut varandra och något nettofel uppstår inte av kvittningarna. Eftersom den svenska statistiken saknar uppgifter om betalningar av varor påverkar dock förfarandet betalningsbalansens restpost. exempelvis om export av tjänster i större eller mindre utsträckning än import av tjänster kvittas mot varor.

Den allvarligaste bristen i statistiken över tjänste— och kapitaltransaktioner hänger således samman med att valutaanmälan inte behöver lämnas i samband med varuexportlikvider. När en betalning inflyter från utlandet till ett företags konto i svensk bank vet banken oftast inte vad betalningen avser. I samband med avisering om betalningen uppmanas mottagaren att lämna valutaanmälan om betalningen avser annat än likvid för varuexport. Det är emellertid administrativt enklare för såväl företagen som bankerna om betalningen klassificeras som varuexportlikvid. Därför tenderar företagen att underlåta att lämna valutaanmälan när exempelvis en tjänstebetalning erhålls från utlandet, vilket resulterar i ett bortfall i registreringen för det aktuella transaktionsslaget, dvs. ett oförklarat valutainflöde uppträder.

Bortfallets betydelse för tjänsteexportens redovisning och bytesbalansens utfall uppmärksammades redan i början av 1960—talet. En schablonmässig korrigeringspost om 100 miljoner kr. infördes i bytesbalansen fr. o. m. 1962 och justerades därefter upp med 100 miljoner kr. per år fram till 1969. då den uppgick till 800 miljoner kr. Omkring 1969—70 inträdde en tillfällig förbättring i företagens tjänsteexportrapportering och korrigeringsposten kom därför att behållas oförändrad under flera år.

Under 1978 genomförde statistiska centralbyrån. på betalningsbalansdele— gationens uppdrag, en enkätundersökning på urvalsbasis för att mäta storleken av företagens tjänsteexport för 1977. Denna undersökning resulterade i en uppskrivning av korrigeringsposten, och därmed även tjänstebalansens netto, från 0,8 till 3,3 miljarder kr. SCB har därefter fått i uppdrag att göra liknande undersökningar varje år, vilket lett till betydande justeringar i bytesbalansens korrigeringspost liksom i nationalräkenskaper- nas försörjningsbalanssiffror för hela 70-talet. För åren 1983—84 uppgår korrigeringsposten till 15,7 respektive 16,3 miljarder kr.

För att avhjälpa de allvarliga bristerna i betalningsbalansstatistiken fattade riksbanken i augusti 1985. efter att ha utrett olika alternativ, beslut om att införa ett nytt rapporteringssystem för betalningar från utlandet. Det nya systemet träder i kraft i mars 1987 och innebär att samtliga betalningar, således även varubetalningar skall rapporteras till riksbanken. Betalningar till utlandet rapporteras som framgått redan.

Gränsen för rapporteringspliktiga betalningar från utlandet blir 25 000 kr. Rapporteringen skall ske månadsvis på magnetband från valutabankerna. Materialet ger detaljuppgifter om bl. a. länder- och valutafördelning.

Med det nya systemet undanröjs det bortfall som kännetecknar nuvarande statistikrapportering. En jämförelse mellan SCB-enkäterna och rapporterna till riksbanken tyder på ett bortfall om 50 procent i riksbankens material. De korrigeringar som riksbanken i efterhand gör med ledning av SCB-enkäterna innebär betydande olägenheter. Enkätresultaten föreligger med stor efter- släpning och fyller inte de krav på kvalitet och detaljrikedom som måste ställas.

6.2.2. Kapitaltransaktioner

I kapitalbalansen registreras förändringen iett lands utländska fordringar och skulder. Källorna till statistiken utgörs främst av valutaanmälningsstatistik (allmänhetens anmälan av köp och försäljning av utländsk valuta eller betalningar till eller från utlandet i svenska kronor) och av särskilda rapporter från bankerna. I bilaga 6.1 specificeras källorna för några transaktionskategorier.

När det gäller den privata sektorns kapitaltransaktioner borde bortfalls- problem inte existera för de transaktioner som sker med riksbankens tillstånd. Alla tillstånd är nämligen i princip föremål för en aktiv uppföljning. I den utsträckning transaktioner som berör kapitalbalansen sker utan riksbankens tillstånd, resulterar dessa emellertid med något undantag i bortfall i statistiken. Som redan framgått utgör företagens handelskrediter, som inte är tillståndspliktiga, i detta sammanhang ett särskilt betydelsefullt bortfall, med återverkningar för betalningsbalansens restpost. Till en del löses detta problem genom att, som tidigare nämnts, SCB:s statistik över handelskrediter inlemmats i betalningsbalansstatistiken. I vilken utsträck- ning tillståndspliktiga kapitaltransaktioner utförs utan att formella tillstånd från riksbanken inhämtats är naturligtvis omöjligt att avgöra.

Som tidigare framgått ligger bankernas rapportering av utländska tillgång- ar och skulder till grund för beräkningen och registreringen av banksektorns kapitalflöden i betalningsbalansen. Riksbanken har genomfört olika översy- ner av bankernas rapporteringsrutiner och redovisningen har till vissa delar kunnat förbättras, främst efter 1979. Principen att basera banksektorns transaktionsförändringar på ställningsuppgifter kan emellertid medföra vissa återverkningar för betalningsbalansens restpost. Ställningsuppgifterna inkluderar valutakursändringar och även om inga transaktioner äger rum under en given tidsperiod kani princip bankernas utlandsställning ändras och kapitalrörelser registreras p. g. a. fluktuerande växelkurser. Bankernas ställningsuppgifter rapporteras till riksbanken med valutafördelning och med utgångspunkt från denna korrigeras de beräknade transaktionsförändring- arna för valutakurseffekter.

2 Se Hans Tson Söder- ströms bidrag till valuta- kommitténs delbetänkan- de SOU 1980:51, avsnitt 3.2 och avsnitt 7.3 i före- liggande betänkande.

6.3. Kapitalrörelsebegrepp

Den genomgång av betalningsbalansens uppbyggnad som presenterats i det föregående avsnittet kan bilda en lämplig utgångspunkt för en genomgång av viktiga kapitalrörelsebegrepp.2 Tabell 6.1 visar den svenska betalningsba- lansen 1984 enligt riksbankens redovisning. Såväl bruttoflöden som netto— flöden finns upptagna för några viktiga poster.

Som framgår av tabellen är nettoflödena över bytesbalansen och kapitalbalansen små i förhållande till bruttoflödena. Under 1984 gav bytesbalansen ett överskott på strax över 1 miljard kr. (= valutainflöde). Statens och privata sektorns kapitaltransaktioner gav tillsammans ett inflöde på 784 miljoner kr. Som tidigare nämnts är betalningsbalansen en bokföringsmässig identitet. Bytesbalansens saldo motsvaras av det samman- lagda utfallet av kapitalbalans och valutareservförändring med omvänt tecken. Bytesbalansen och kapitalbalansen gav tillsammans ett inflöde på

Tabell 6.1 Sveriges betalningsbalans 1984 Miljoner kr.

Bruttoflöden Nettoflöden Valuta— Valuta- Valuta— Valuta- inflöde utflöde inflöde utflöde Bytesbalans Handelsbalans, inkl. korrigering av handelsstatistiken 240 429 216 883 23 546 — Tjänstebalans, inkl. korrigerings- post 68 348 83 308 14 960 därav: avkastning på kapital 13 560 33 071 —— 19 511 Transfereringar 795 8 356 7 561 Summa 309 572 308 547 1 025 — Kapitalbalans Staten 53 843 52 955 888 — Banker (netto)a (7 667) 7 667 Övriga sektorer Långfristiga transaktioner därav: direktinvesteringar 4 141 10 904 — 6 763 långa län 22 431 17 319 5112 — övrigt 10 644 8 473 2 171 Kortfristiga transaktionerb - (8 291) — 8 291 Summa (98 726) (97 942) 784 Restpast 2 246 Valutareservens transaktions- förändring 437

”Kapitalbalansens redovisning av banksektorns korta transaktioner sker netto. Därför har här hela banksektorn redovisats netto. bÖvrigsektorns kortfristiga transaktioner (handelskrediter, lån för finansiering av export/import) redovisas netto i kapitalbalansen. Bakom dessa nettoflöden ligger bruttoströmmar på omkring 300 miljarder kr. Källa: Sveriges riksbank.

1 809 miljoner kr. 1984. Samtidigt minskade valutareserven med 437 miljoner kr. Alltså förekom ett valutautflöde på 2 246 miljoner kr. som inte är statistiskt belagt utan redovisas i restposten.

Alla transaktioner som registreras över kapitalbalansen brukar allmänt betecknas som kapitalrörelser. Statistikens uppdelning på delsaldon och delposter ger också viktig information om transaktionernas varierande struktur. Ett antal huvudaktörer kan särskiljas, liksom kapitalrörelsernas ändamål, tidshorisont och riktning.

I tabell 6.1 presenteras således statens och riksbankens transaktioner åtskilda från övriga sektorer. Sektorindelningen kan ibland vara mer detaljerad än så med hänsyn till vilken juridisk eller fysisk person som agerar. Ofta skiljer man på staten, kommunerna, bankerna och företagen.

En annan viktig åtskillnad, som redan berörts, gäller kapitalrörelsernas tidshorisont. I betalningsbalanssammanhang skiljs i första hand på kortfris— tiga respflängfristiga flöden med hänsyn till de finansiella instrumentens löptid och karaktär. Det bör framhållas att exempelvis en utlandsskuld kan byggas upp med hjälp av kontinuerligt omsatta kortfristiga krediter och därför i praktiken vara långfristig.

Ytterligare en distinktion gäller transaktionernas syften. Stora delar av de kortfristiga flödena är exempelvis knutna till handelsfinansiering i olika former och har en lättrörlig karaktär. Genom jämförelsevis korta omsätt- ningstider för utestående krediter (veckor, månader) överstiger naturligtvis kapitalbalansens totala kortfristiga bruttoflöden den faktiska utestående stocken, exempelvis beträffande företagens utlandsskulder för finansiering av export och import. På den långfristiga sidan skiljer man i redovisningen mellan den privata sektorns direktinvesteringar och lånetransaktioner. För långfristiga flöden av detta slag finns kopplingar till faktorer som industriell struktur och utveckling liksom till mer långsiktiga spar- och investeringsbe- teenden i ekonomierna (se kapitel 7 avsnitt 3). De statliga lånetransaktio- nerna sker för att balansera för valutareserven och växelkursen destabilise- rande kapitalflöden.

Som framgått av tabellen ovan äger det rum betydande bruttoflöden av kapital i såväl utgående som ingående riktning. I vissa sammanhang används beteckningar som kapitalexporr från Sverige och kapitalimport i motsatt riktning.

Bytesbalansens saldo påverkar Sveriges förmögenhetsställning gentemot utlandet medan transaktioner över kapitalbalansen endast påverkar fördel- ningen mellan olika sektorers tillgångar och skulder gentemot utlandet.

Förmögenhetsställningen framräknas som nettot mellan landets tillgångar och skulder gentemot utlandet (nettoposition). Ett underskott i bytesbalan- sen kan finansieras via privat upplåning utomlands eller avveckling av privata utländska fordringar. Finansieringen kan också ske via en neddragning av valutareserven alternativt statlig upplåning utomlands. I samtliga fall påverkas nettopositionen negativt antingen genom en ökad skuld eller genom minskade fordringar på utlandet.

Vid ett överskott i bytesbalansen ökar antingen privata sektorns fordringar på utlandet, alternativt dras sektorns skuld till utlandet ner, eller ökar riksbankens valutareserv, alternativt dras statens skuld i utlandet ner. I samtliga fall blir resultatet en förstärkt nettoposition gentemot utlandet.

En transaktion över kapitalbalansen får däremot som nämnts endast en omfördelande effekt men påverkar inte nivån för nettoställningen gentemot utlandet. Om t. ex. ett företag tar upp ett lån utomlands och växlar in pengarna, som då hamnar i riksbankens valutareserv, förblir nettopositionen opåverkad. Företagets ökade skuldsättning utomlands motverkas av en lika stor ökning i valutareserven. Vid återbetalning av utlandslån minskar den privata sektorns skuldsättning men också valutareserven så att nettoställ— ningen blir oförändrad.

Riksbanken sammanställer årligen uppgifter över Sveriges ställning gentemot utlandet. Man stöter på många typer av problem vid beräkningen av nettoställningen. Dessa är dels av principiell natur (vilka tillgångar skall inkluderas, hur skall värderingen av tillgångar och skulder ske etc), dels är det svårt att få fram ett heltäckande statistiskt material för företagssek— torn.3

Nivån för tillgångarna och skulderna är sålunda osäker. Sett ur ekonomisk— politisk synvinkel är det dock förändringarna i nettopositionen som är det intressanta.

Nettopositionen har svängt mycket kraftigt under den senaste 10- årsperioden. År 1973 var nettoställningen fortfarande positiv (15 miljarder kr.) 1984 hade en nettoskuld på 181 ,5 miljarder kr. ackumulerats. (Se kapitel 8.)

Bara under 1980-talet har positionen försämrats med nära 160 miljarder kr. Den påverkas inte bara av bytesbalanssaldots utveckling utan även av valutakursförändringar. Det senare har varit speciellt framträdande under 80-talet p. g. a. två stora devalveringar av kronan (1981 och 1982) förstärkta av en stark stegring av dollarkursen. Av den totala försämringen hänförde sig 62 miljarder kr. till under perioden ackumulerade bytesbalansunderskott medan resten berodde på kursförändringar.

3 I riksbankens kvartalstidskrift ”Kredit- och valutaöversikt" 19842 ges en noggrann beskrivning av dessa problem: Nils-Eric Persson ”Sveriges utländska tillgångar och skulder”.

Bilaga 6.1

Källor till betalningsbalansstatistiken

De/post

Varor enl. handelsstatisti- ken

Korrigering av handels- statistiken

Sjöfart

Övriga transporter

Resevaluta

Avkastning på kapital Övriga tjänster

Transfereringar

Bankerna inkl. valutare- serven

Statliga kapitaltransaktio- ner

Värdepappershandel och obligationslån Långfristiga lån Direkta investeringar Övrigt kapital

Källa SCB

SCB

SCB

Anmälningsstatistik SJ

SAS Bankrapportering Anmälningsstatistik Anmälningsstatistik Anmälningsstatistik Postverket Televerket FCF

UD

SIDA

SCB Anmälningsstatistik SIDA

FCF

UD Anmälningsstatistik Riksbanken Riksbanken Riksgäldskontoret FCF

SIDA Anmälningsstatistik Anmälningsstatistik Fondkommissionärer Anmälningsstatistik Anmälningsstatistik Anmälningsstatistik

Anmärkning Transaktionsuppgifter

Transaktionsuppgifter

Betalningsuppgifter per kvartal, revideras till transaktionsvärde efter ca 1 år

Betalningsuppgifter

Betalningsuppgifter

Betalningsuppgifter Betalningsuppgifter

Betalningsuppgifter

Betalningsuppgifter och ställningsuppgifter Betalningsuppgifter

Betalningsuppgifter

Betalningsuppgifter Betalningsuppgifter Transaktions- och betal- ningsuppgifter

Anmärkning: Med anmälningsstatistik avses valutaanmälningar och särskilda rappor-

ter till riksbanken.

7. Den internationella bakgrunden

7.1. Internationella balansproblem

Industriländernas ekonomiska utveckling fr. o. m. tiden efter första oljekri- sen skiljer sig karakteristiskt från tidigare konjunkturmönster. Mätt med förändringarna i bruttonationalprodukten blev konjunkturtopparna 1976 och 1979 betydligt lägre än den sista "normala" högkonjunkturen 1973. Åren 1980—83 stagnerade BNP-utvecklingen. Industriproduktionen låg vid slutet av 1983 betydligt under toppnivån 1979. Fr. o. m. 1983 har man dock kunnat notera en ny uppgång, som emellertid bara i Förenta staterna haft karaktär av högkonjunktur i traditionell bemärkelse. Även denna synes nu (våren 1985) ha brutits utan att ha fått något ordentligt gensvar i Västeuropa.

Den nu pågående utvecklingen kan inte karakteriseras som en balanserad tillväxt. Man har i utgångsläget att räkna med balansbrister och störningshot, som man långtifrån kommit till rätta med. Flera års nedgångi investeringarna har gjort att realkapitalstocken blivit överlag otillräcklig och obsolet. De reala låneräntorna är ur denna synpunkt alltför höga. Arbetslösheten är stor och det finns risk för fortsatt uppgång i Västeuropa. Det finns behov av växelkursjusteringar. Många utvecklingsländer befinner sig för överskådlig framtid i ett prekärt skuldläge. Det finns en uppenbar brist på internationell koordinering av den ekonomiska politiken.

Otillräckligt realkapital

Även om efterfrågan utvecklas tillfredsställande kan den reala kapitalstock- ens storlek och sammansättning komma att lägga hinder i vägen för en balanserad internationell tillväxt. Produktionspotentialen, som baseras på investeringar och innovationer, har under senare år utvecklats långsammare än tidigare. Även om det finns ett till synes outnyttjat kapacitetsutrymme, kan därför realkapitalet på längre sikt bli en viktig flaskhals i en tillväxtprocess. Utbudssidans betydelse accentueras av att kapitalstocken behöver anpassas till bl. a. ändrade relativpriser.

Inom EG låg investeringarnas andel av BNP under åren 1982—84 på en nivå. som var flera procentenheter lägre än före första oljekrisen. Bakom nedgången ligger en sjunkande lönsamhet, höga reala låneräntor, ökande osäkerhet om priser, växelkurser och avkastning samt ett relativt lågt kapacitetsutnyttjande. Frågan är om inte det låga kapacitetsutnyttjandet i kombination med svikna förhoppningar om en ”normal” högkonjunktur är

1 Annual Economic Re- view 1984—85: Commis- sion of the European Communities, sid 94.

den viktigaste förklaringen till den svaga investeringsutvecklingen. Det avgörande är då att en synkroniserad internationell tillväxt kommer igång. En fortsatt hög ränta verkar emellertid bromsande i den mån den uppfattas som en indikation på att den ekonomiska politiken inte kommer att tillåta mer än en mycket begränsad ekonomisk expansion. Dilemmat består i att en utbyggnad av produktionskapaciteten inte kommer till stånd om inte efterfrågan ökar ordentligt — men efterfrågan släpps inte fram tillräckligt på grund av den med den otillräckliga kapaciteten förknippade inflationsris- ken.

Ekonomisk stagnation och arbetslöshet

Räknat fr. o. m. första oljekrisen har sysselsättningen inom industrin minskat i nästan alla europeiska OECD-länder, men ökat inom tjänstesek— torn. Totalt minskade 1973—83 sysselsättningen inom området med 3 miljoner. I Förenta staterna ökade sysselsättningen med omkring 15 miljoner. Samtidigt ökade utbudet av arbetskraft starkast i Förenta staterna på grund av befolkningstillväxt och ökad förvärvsfrekvens. Totalt inom OECD tredubblades arbetslösheten.

Inom EG-området mer än fyrdubblades arbetslösheten 1973—84 — från 2,5 till 11 procent. Man förväntar fortsatt ökning under 1985. Skillnaderna är dock stora mellan länderna. Sedan den första oljekrisen har den genomsnitt- liga årliga tillväxten legat på omkring 2 procent (1960—73 var årliga tillväxten omkring 5 procent). En fortsättning på nuvarande trend skulle inte mer än kunna hejda minskningstakten i sysselsättningenl. Det finns inte heller några drivkrafter inom synhåll som kan förväntas höja trenden. Hela offentliga sektorn hålls tillbaka i syfte att minska upplåningsbehov och real statsskuld. Realkapitalbildningen hämmas av dåligt kapacitetsutnyttjande och höga reala låneräntor. Efterfrågan från utvecklingsländerna är fortsatt svag.

I Förenta staterna räknar man i budgeten för finansåret 1986 med en successiv nedtrappning av BNP-takten från 4 procent 1985 till omkring 3 procent 1990. Men en förutsättning även för denna blygsamma tillväxt är att den nuvarande starkt uppåtriktade trenden för budgetunderskottet bryts. Detta kräver i sin tur ett politiskt samförstånd, som i alla händelser inte synes kunna bli verklighet under 1985. Härigenom skapas en brist på förtroende till den ekonomiska politiken.

Inflationen

Bakom den i stort sett restriktiva penningpolitiken och de flesta länders strävanden att strama åt finanspolitiken ligger en fortsatt prioritering av inflationsbekämpningen. Först om inflationen stabiliseras på låg nivå kan man vänta sig en allmän politikomläggning. En viktig fråga är hur hög ambitionen skall vara i fråga om prisstabilisering. Det har framförts argumentet att man inte kan stabilisera prisökningstakten annat än i närheten av noll. Följs en sådan strategi torde det dröja länge innan den ekonomiska politiken kan släppa fram en hållbar konjunkturuppgång. Mellan 1980 och 1984 har inflationen mätt med konsumentprisindex gott och väl halverats inom EG (från 11 % till 5 %) och mer än väl halverats i Förenta staterna (från 11 % till 4 %). Förbättringen kan synas vara

dramatisk, men får ses i ljuset av hot om ytterligare stigande arbetslöshet. Även en blygsam ökning av tillväxten kan släppa loss uppdämda lönekrav, som kan ge förnyad styrka åt inflationen. Det finns också latenta drivkrafter som har att göra med bristande anpassning av vissa relativpriser. Den långvariga ekonomiska stagnationen har orsakat kraftig förlustbringande nedgång framför allt i råvarupriser och livsmedelspriser. Dessa ”flexpriser” kan förväntas komma att stiga i en allmän återhämtning. Vidare torde en övervärdering av valutan ha hållit nere inhemska prisnivån framför allt i Förenta staterna. Den underliggande inflationstakten (”core inflation”) kan vara ett par procentenheter högre än den aktuella, vilket skulle komma att visa sig vid en anpassning av växelkurserna mot bättre köpkraftsparitet. Här kan man av olika anledningar inte räkna med en symmetrisk prissänknings- effekt i de länder som apprecierar mot bättre köpkraftsparitet, eftersom löner och priser är mycket mer trögrörliga nedåt än uppåt.

Den internationella skuldbördan

Uppladdningen av det internationella banksystemet med petrodollar i samband med oljekriserna skapade en låntagarnas marknad. Många utvecklingsländer passade på tillfället både att höja sin konsumtionsstandard och starta investeringsprojekt. som först på lång sikt kan bidra till skuldtjänsten. Problemet att bära skuldbördan har förvärrats av de fallande råvarupriserna och en hög skuldränta. Sålunda betydde eurodollarräntan uppräknad med de oljeimporterande ländernas exportprissänkning en real räntekostnad år 1981 på omkring 20 %. Skuldstocken beräknades 1980 till omkring 485 miljarder USD (icke-oljeproducerande u-länder) och ökade med 50 % 1980—1984. Argentina, Brasilien och Mexico svarar för mer än hälften av de internationella bankernas nettoutlåning. För sju stora skuldländer däribland dessa tre uppgick räntebetalningarna totalt till i snitt 25 % av exporten 1984. För flera utvecklingsländer förestår inom överskådlig framtid ständiga omförhandlingar. För det internationella banksystemet står de långa och osäkra lånen mot en delvis kortfristig inlåning. Exponeringen och riskerna kan vara svåra att fastställa, men har i alla händelser lett till en mycket kraftig restriktivitet i långivningen.

Flera faktorer samverkar alltså till att hålla nere efterfrågan på varor och tjänster från utvecklingsländerna: låga råvarupriser. stagnerande exportvo- lymer, minskande nyupplåning och ökad skuldtjänst. Den ”lokomotiv- effekt" konjunkturuppgången i Förenta staterna borde få via importefter- frågan uteblir p. g. a. ränte- och kapitaltransfereringarna från de skuldsatta utvecklingsländerna till det internationella banksystemet som omintetgör en ökad importefterfrågan från dessa länder.

Världshandel och nyprotektionism

Av allt att döma kommer världshandeln också under resten av 1980—talet att expandera i en takt, som ligger avsevärt under den som gällde årtiondena före oljekriserna. lndustriländernas ekonomiska tillväxt torde av skäl som diskuterats ovan bli relativt långsam, vilket kommer att avspeglas i deras import. Utvecklingsländernas import hålls tillbaka av deras prekära finan- siella situation. Detta har nu kommit att gälla också ett antal OPEC-länder.

särskilt de ”högabsorberande”. Även från länderna i Östeuropa kan man räkna med återhållsamhet med importen på grund av försämrade möjlighe- ter till upplåning och en strävan att bygga upp reserverna av hardvaluta.

I den senaste långtidsutredningen förutsätts i ett ”gynnsamt" scenario för den internationella utvecklingen att världshandeln med bearbetade varor stiger med i genomsnitt 5 % per år under perioden 1983—90. I ett "stagnationsscenario" är ökningstakten inte mer än 1 %. Även i det gynnsamma scenariet har man svårt att se några avgörande förbättringar komma till stånd i det internationella mönster av snedfördelade externba— lanser, som f. n. föreligger. Underskottsländer måste vinna andelar på en nästan stagnerande världsmarknad. Inte heller kan ett land räkna med draghjälp utifrån för att lösa inhemska problem med tillväxt och sysselsätt— ning. Efter andra oljekrisen har ett viktigt mål för den ekonomiska politiken i många länder varit att pressa ner kostnaderna. helst under omvärldens, för att den vägen öka sin konkurrenskraft. stärka bytesbalansen och få upp tillväxten. Det är logiskt omöjligt att alla länder samtidigt skall kunna lyckas med en sådan strategi.

Konkurrerande deflationspolitik praktiserades också under början av 1920-talet. 1930-talet karakteriserades av att många länder sökte komma ur sina svårigheter genom konkurrerande devalveringar. I släptåget på dessa frustrerade strategier följde en klar utveckling mot ökad protektionism som ett medel att komma till rätta med problem både vad beträffar totala externbalansen och med strukturella problem. Protektionismen kom då relativt öppet till uttryck genom bilateralism. handelspreferenser. tullar. clearing och kvoteringar. Den protektionism, som nu växt fram i oljekriser- nas spår, är mer subtil men förmodligen väl så effektiv.

Den ”nya protektionismens" arsenal är omfattande. Det kan vara fråga om kvantitativa restriktioner som embargon. åtaganden om "frivillig" återhållsamhet med export eller överenskommelser att upprätthålla "ord- nade” marknader. Åtgärderna kan ha fiskal karaktär: subsidier till export och till exportkrediter, diskriminerande offentlig upphandling. bunden u-hjälp.

Protektionism kan också gömmas bakom administrativa åtgärder: hälso- och säkerhetsföreskrifter, miljöbestämmelser, tullprocedurer. ursprungsan- givning, standard- och teknikkrav. Många av dessa åtgärder är svåra att genomskåda, förhandlas mellan industribranscher och inte på mellanstatlig nivå eller är överhuvudtaget inte förhandlingsbara. Samtidigt förstärks tendenserna till handelspolitiska blockbildningar mellan staterna.

Många statsmannaord har fällts om nackdelarna med protektionism. Vid många ekonomiska konferenser har man funnit en behändig minsta gemensamma nämnare i ett uttalande om nödvändigheten att åtminstone stoppa en fortsatt utveckling mot protektionism. I praktiken har man emellertid inte kunnat komma överens om motåtgärder eller övervaknings- system.

Ju längre tid som den höga arbetslösheten i världen består dess starkare kan tendenserna till protektionism förväntas bli, om nämligen sysselsättning- en gradvis ges högre prioritet än de vinster som i teorin kan uppnås genom frihandel. Åtminstone för de arbetslösa framstår inte alltid dessa vinster som särskilt påtagliga.

Bristande internationell koordination

En viss internationell koordination av den ekonomiska politiken (t. ex. inom OECD) visade sig vara möjlig så länge som man kunde iaktta regelbundna konjunkturmönster, så länge som inflationen var relativt måttlig, så länge som Bretton Woods-systemet var i kraft och så länge som både politiker och ekonomer allmänt omfattade en enhetlig keynesiansk analysmodell. Dessa förutsättningar försvann successivt under 1970-talet. Efter första oljekrisen agerade en del länder ”keynesianskt", andra ”monetaristiskt". Det var alltså inte fråga om någon politikkoordination. Den keynesianska modellen diskrediterades och den monetaristiska har alltmer tagit överhanden. Detta ledde dock inte till förnyad internationell politikkoordination. Bristen på koordination illustreras av att under tvåårsperioden 1979—81 föll världseko- nomins reala penningmängd. vilket den knappast skulle tillåtits göra om man haft en fungerande internationell styrning.

Någon modell för internationell koordination av monetaristiska strategier föreligger knappast i teorin. Inte ens inom EG har man kommit längre än till vaga rekommendationer om harmonisering av penningmängdernas öknings- takt. Olika länder använder emellertid olika mått för penningmängden, har olika mål för penningpolitiken och nyttjar olika styrmetoder.

Ett av de internationella organisationerna rekommenderat och av de flesta länder accepterat mål är att pressa ner inflationen — hur långt ner och med vilka medel är emellertid en öppen fråga. Det råder betydande skiljaktig- heter i olika länder vad beträffar förutsättningarna att komma ner till nästintill prisstabilitet. Strävan efter konvergens av inflationstakterna ner mot lågintlationsländernas nivåer kan därför bli en mycket långdragen process med för de sämst placerade länderna oproportionellt stora kostnader iform av utebliven ekonomisk tillväxt och hög arbetslöshet. Dessa kostnader får vägas mot nackdelarna med att det även i framtiden blir behov av växelkursjusteringar. som korrigerar skillnader i inflationstakt. Över huvud taget har relativprisutvecklingen kommit att ägnas allt större uppmärksamhet jämfört med traditionell keynesiansk konjunkturpolitik (inkl. den s. k. lokomotivstrategin).

Den ökande andelen utrikeshandel i bruttonationalprodukten har nämli- gen starkt reducerat effektiviteten av ett lands efterfrågestyrning. En isolerad efterfrågeökning får långt mindre effekt på BNP än om ett antal länder vidtar samma åtgärd. Eller med andra ord: för att nå viss expansiv effekt behöver ett lands budgetunderskott öka mycket mindre om andra länder företar jämförbara åtgärder. Det finns också andra läckor än en ökad importefterfrågan som minskar effekten av en expansiv finanspolitisk åtgärd. Ett minskat statligt sparande, t. ex. genom ökade transfereringar, kan helt eller delvis absorberas av ett ökat sparande i privata sektorn. Även om man kombinerar en expansiv finanspolitik med en lätt kreditpolitik för att inte statens ökade lånebehov skall tränga ut privata sektorns investeringar kan effekten uppstå på andra vägar. Denna ”crowding out" kan nämligen bli följden av att en ökad statsskuld skapar förväntningar om högre räntor. Över huvud taget begränsas vanligen möjligheterna till optimal mix av finans- och penningpolitik genom beroendet av den till synes slumpmässiga ränteutveck- lingen utomlands.

2 Se ”Public Sector Defi- cits: Problems and Policy Implications". OECD Occasional Studies. June 1983.

De ovan antydda sambanden kan förklara varför det erfarenhetsmässigt varit så svårt att föra en effektiv expansiv finanspolitik. Effekten på sysselsättningen multiplikatoreffekten har varit relativt liten samtidigt som statsskulden ändå rusat i höjden. Å andra sidan har det visat sig vara mycket svårt att reducera ett budgetunderskott genom utgiftsbeskärningar och skattehöjningar, bl. a. därför att en kontraktiv finanspolitik drar med sig snabbt stigande sociala utgifter. Dessutom har det visat sig svårt att avvinna den restriktiva finanspolitiken några fördelar i form av lägre räntor.2

Ett gynnsamt scenario

Sammanfattningsvis kan man ställa upp en rad delvis med varandra sammanhängande förutsättningar för att man under resten av 1980-talet skall få en utveckling, som åtminstone är gynnsammare än under tioårsperioden efter första oljekrisen.

1. Den ekonomiska tillväxten bör vara tillräckligt snabb för att motivera kapacitetsutbyggnader, speciellt inom områden. som annars kan bli flask- halsar på längre sikt. Tillväxten bör också vara snabb nog för att på ett avgörande sätt böja nedåt den sedan flera år stadigt stigande arbetslöshets- kurvan. En ökad sysselsättning kan skapa förutsättningar för en lugnare löneutveckling liksom omvänt.

2. Inflationen får inte trappas upp under tillväxtprocessen. Sker detta på ett tidigt stadium i ett eller flera av de större länderna kommer med säkerhet den ekonomiska politiken att läggas om i kontraktiv riktning och all återhämtning i traditionell konjunkturbemärkelse att skjutas långt på framtiden. En inflationsprocess kan initieras av stigande råvarupriser. Investeringar på detta område har hållits tillbaka av den svaga råvaruprisutvecklingen vilket kan leda till knapphetsprisstegringar som dessutom kan föregripas av spekulation. Typiskt för en sådan process är att fastighetspriserna kommer i rörelse och guldpriset skjuter fart.

3. En stabil internationell prisutveckling skapar förutsättningar för ökad stabiliteti växelkurserna. Det är också viktigt att den reala låneräntan sjunker från nuvarande höga nivå. Därmed skulle investeringsverksamheten få en behövlig stimulans. De skuldtyngda länderna skulle kunna få en lättnad, som är svår att uppnå på annat sätt.

4. Det vore önskvärt om man på internationell nivå kunde komma överens om riktlinjer för växelkurser. räntor och finanspolitik. Sannolikheten härför är f. n. som nämnts inte särskilt stor. Det är en viktig förutsättning för ett gynnsamt scenario att det internationella betalningsväsendet inte heller i fortsättningen utsätts för allvarliga störningar. Mycket beror på hur man löser betalningskriserna för de mest skuldtyngda utvecklingsländerna. Det torde inte räcka med en serie kortfristiga lösningar utan det behövs en ordnad konsolidering och troligen en betydande skuldavskrivning. De akuta likviditetsproblemen har hittills överskuggat de viktiga långsiktiga problem. som avser det internationella kreditsystemets förmåga att mobilisera och kanalisera sparandet till produktiva investeringar. (Hithörande frågor diskuteras närmare i följande avsnitt). Det är alltså en rad med varandra intimt sammanhängande förutsättning- ar, som kan behöva realiseras för att man skall kunna räkna med en gynnsam

internationell ekonomisk utveckling. Men sannolikheten härför kan inte sägas vara större än ett ogynnsamt scenario, som utgår från pessimistiska antaganden i ovan berörda avseenden.

Sett över resten av 1980-talet behöver skillnaderna i utfallet mellan ett gynnsamt och ett ogynnsamt scenario inte bli särskilt stora, t. ex. med avseende på genomsnitten för ekonomisk tillväxt, internationell handel och inflation. Tidsprofilerna skulle emellertid bli mycket olika. I ett gynnsamt scenario får man en stadig, fast långtifrån spektakulär förbättring på alla områden. Ett ogynnsamt fall kan i ett första skede karakteriseras av snabb tillväxt av produktion och internationell handel, som emellertid följs av inflation och skarp politikreaktion. ] slutet av decenniet kan då balansbris- terna i handelsutbytet ha accentuerats och arbetslösheten vara på uppåtgå- ende. Förtroendet till den ekonomiska politiken och möjligheterna till internationellt samarbete är då sämre än någonsin. Tendenserna till protektionism och blockbildning ökar. Det är alltså kanske framför allt ifråga om utgångsläget för 1990-talet som de båda scenarierna skiljer sig åt.

7.2. Den internationella bankverksamheten

Olika mått på den internationella bankverksamhetens omfattning indikerar alla en mycket snabb ökningstakt. Fortsättningsvis diskuteras de faktorer, som legat bakom den snabba tillväxten och några skäl för att utvecklingen i framtiden sannolikt bromsas upp. Slutligen antyds några av de globala problem, som den internationella bankverksamheten anses ha gett upphov till — excessivt likviditetsskapande, osund löptidstransformation, cykliska förlopp för reala växelkurser och bytesbalanser — och kan komma att ge upphov till en deflatorisk effekt på världsekonomin.

Marknaderna

Det föreligger en viss oklarhet om vad som menas med internationell bankverksamhet och därigenom också om dess storlek och utveckling. I tabell 7.1 används fyra olika definitioner. Siffrorna inom parentes avser årlig ökningstakt mellan de angivna ultimosiffrorna.3

”Gross international liabilities” är det bredaste måttet och avser alla skulder till valutautlänningar samt skulder i utländsk valuta till valutainlän- ningar. (Dvs. alla bankskulder utom till valutainlänningar i egen valuta).

”Gross external claims” avser fordringar i egen och utländsk valuta men bara på valutautlänningar.

Som beteckningarna anger innehåller de två ovannämnda måtten dubbel- räkningar i och med att inter-bank depositioner ingår.

"Net international bank lending” (eurokreditmarknaden) har rensats från dubbelräkningar men avser endast de banker, som rapporterar till BIS. Detta innebär att dessa uppgifter i tabellen till och med 1980 ej alls eller endast delvis omfattar verksamheten i viktiga s. k. off shore-centres som Hongkong, Singapore, Bahamas, Cayman öarna, Bahrein och Nederländska Antillerna. Som exempel kan nämnas att ”Gross external claims” för de rapporterande bankerna ultimo 1980 uppgick till 1 322 miljarder dollar att jämföra med den i tabellen redovisade globala siffran på 1 585 miljarder.

3 Tabellerna har hämtats från en rapport av OECD:s "Committee on Financial Markets”. Tabellen bygger på sta- tistik från BIS, IMF och OECD. Kompletteringar baseras primärt på BIS- statistik.

4 Med syndikering menas att en ledargrupp av stora banker organiserar för- delningen av lånet på ett större antal banker.

Tabell 7.1. Indikatorer på den internationella bankverksamhetens omfattning. Miljarder US dollar.

1965 1970 1975 1980 1984& Gross International Lia- bilities 55 (29.4) 200 (26.5) 650 (24.6) 1 950 2 495 Gross External Claims 43 (25.7) 135 (31.0) 520 (25.0) 1 585 2 154 Net International Bank Lending . . . . 260 (255) 810 1 265 Net Size of the Euro- currency Market 11 (37.7) 57 (29.1) 205 (22.9) 575

Anm: Beloppen är ställningsvärden 1 miljarder US dollar. Inom parentes anges den årliga tillväxten i procent under femårsperioderna 1965—70, 1970—75 och 1975—80. Begreppen förklaras i texten.

3På grund av en serie omläggningar och utvidgningar i statistiken föreligger ej omedelbar jämförbarhet mellan uppgifterna avseende 1984 och övriga siffror. För ”Net Size of the Euro-currency Market” finns ej någon tillfredsställande uppskattning. Som en indikation kan nämnas att BIS anger att "Eurocurrency Market narrowly defined" (avseende europeiska bankers tillgångar i utländsk valuta mot valutautlän- ningar) vid utgången av 1984 uppgick till 920 miljarder USdollar.

Källor: OECD, BIS och IMF.

Från och med slutet av 1983 har emellertid nyssnämnda off shore-centres intagits i BIS” rapporteringsområde liksom också några industriländer som tidigare ej ingått. Detta betyder att skillnaden vad avser rapporteringsom- råde i stort sett försvunnit.

På eurokreditmarknaden förmedlas framför allt medel- och långfristiga syndikerade banklån.4 Det är i första hand till denna låneform, som u-länder och länder med underskottsproblem hänvisas. I samband med oljekrisen 1973—74 ökade mängden syndikerade lån markant. De amerikanska banker- na dominerar, och lånen ges vanligen med räntejusteringar under löptiden (”roll-over").

”Net size of the Euro-currency market” (eurovalutamarknaden omfattar banker belägna i Europa som rapporterar till BIS) avser den kreditförmed- ling på eurokreditmarknaden, som äger rum i olika valutor utanför valutahemlandet. Det är framför allt utvecklingen på denna marknad som undandragen styrningen av det inhemska bankväsendet har gett upphov till problem med stora kapitalrörelser. Exterritorialiteten representerar den komparativa fördel, som möjliggjort en storskalig och lönsam internationell bankverksamhet.

Eurovalutamarknaden avser främst transaktioner i dollar men har betydande omfattning även i D-mark, schweizerfranc, brittiska pund och yen. Den procentuella valutafördelningen av de BIS-rapporterande banker- nas externa positioner (liabilities) var ultimo 1984 77, 10, 5, 1 och 2 procent.

Eurobondmarknaden var länge marknaden för traditionella obligations- lån, dvs. långfristiga lån till fast ränta. emitterade genom internationella syndikat. Denna lånetyp har emellertid under de senaste åren minskat i betydelse i takt med att nya former utvecklats. En sådan är medel- och

Tabell 7.2. Upplåning på de internationella kapitalmarknaderna.

Bruttoflöden, miljarder US dollar.

1982 1983 1984

i . Obligationer

På euromarknaden 50.3 50.1 81.7 På nationell marknad 25.2 27.1 27.8

Totalt 75.5 77.2 1095 2. Banklån

På euromarknaden 97.7 60.2 53.2 På nationell marknad 7.4 7.0 8.8

Totalt 1051 67.2 62.0 3. Övriga låneprogram"

(euronotes etc) 5.4 13.5 55.3 Summa 2 + 3 1105 80.7 1173

3 Avser kontrakterade belopp Källa: OECD.

långfristiga lån med rörlig ränta. Sådana lån tas ofta upp i betydligt större volymer än de traditionella obligationslånen.

En annan låneform, som ökat snabbt i betydelse under det senaste året är korta s. k. euronotes. Vanliga löptider för dessa är 1, 3 eller 6 månader. I praktiken är lånen oftast mer långfristiga från låntagarens synpunkt, i och med att utelöpande notes normalt kan ersättas av nya när de förfaller. Dessutom har i många fall ett banksyndikat åtagit sig att köpa papper eller låna ut motsvarande belopp i den mån de inte kan placeras. Sådana åtaganden kan löpa på 5 till 10 år. Denna låneform fyller delvis samma funktion som syndikerade banklån och har bidragit till att sistnämnda typ av lån, efter att ha ökat snabbt i volym t. o. m. 1982, därefter minskat kraftigt i omfattning (se Tabell 7.2).

Drivkrafterna

De i tabellen angivna ökningstakterna fram till 1980 ligger alla över 20 procent och därmed också betydligt över motsvarande mått på inhemsk kreditgivning. Utlandsverksamheten har alltså stadigt vunnit marknadsan- delar.

Under efterkrigstiden har en rad faktorer drivit fram internationalisering- en av bankverksamheten.

Under 1950-talet liberaliserades successivt den utrikes varu- och tjänstehun- deln och återställdes det sönderslagna internationella betalningssystemet. Men först under 1960-talet liberaliserades kapitalrörelserna i större omfatt- ning. Uppluckringen av valutaregleringarna och den ökande konvertibilite- ten utgjorde en nödvändig förutsättning för en internationell bankverksam- het utöver den som i traditionella former knyts till utrikeshandelns

finansiering. Det uppstod dessutom relativa fördelar med att förlägga finansiella transaktioner utomlands nämligen i den mån kvarstående eller nya regleringar på den inhemska kreditmarknaden belastade denna med diskriminerande kostnader. Ett viktigt exempel härpå är införandet 1963 i Förenta staterna av en ränteutjämningsskatt för att bromsa ett då ihållande kapitalutflöde. Denna skatt fördyrade utländsk långfristig upplåning i Förenta staterna och fick till en början en mycket kraftig återhållande effekt. Men den innebar också starka incitament till att flytta efterfrågan på dollarfinansiering till eurovalutamarknaden. Tillförseln av kapital från Förenta staterna stimulerades samtidigt av en reglering av de amerikanska bankernas inlåningsräntor (”Regulation Q"). Regleringen innebar att bankernas inlåningsräntor inte fick överstiga en viss maximinivå. Detta utgjorde ett incitament till placeringar av dollar i banker utanför USA. Både på utbuds- och på efterfrågesidan kom alltså eurodollarmarknadens tillväxt att befrämjas av regleringar på den amerikanska marknaden.

Internationaliseringen av bankverksamheten hängde också intimt samman med företagarverksamhetens internationalisering dvs. med tillväxten av de transnationella företagen. Dessa hade inte bara behov av traditionell internationell handelsfinansiering. De behövde långfristig finansiering för kraftigt ökande direktinvesteringar inte minst i u-länderna. Därtill kom de successivt ökande möjligheterna till vinstgivande transaktioner på den korta internationella marknaden genom aktiv finansiell planering. Denna utveck— ling har medfört en långtgående samverkan mellan internationell bankverk- samhet och internationell företagarverksamhet.

Under 1970-talet förstärktes tendenserna till det internationella bankvä- sendets snabba utveckling av nya faktorer. Övergången till flexibla växelkurser ökade betydelsen av kortsiktig finansieringsverksamhet bl. a. i form av valutaarbitrage och växelkurssäkring. Oljekriserna medförde ökande balansbrister och ett ökat behov av finansiell intermediering för att matcha under- och överskott i ländernas betalningsbalanser. De växande överskotten hos OPEC-länderna sökte sig till "reala” placeringar i form av projektrelaterade lån särskilt på energiområdet. Euromarknaden har tjänat som ett instrument för sådan finansiering. Den har också skapat möjligheter till portföljspridning för placerare i länder med små eller outvecklade penning- och kapitalmarknader. En viktig förutsättning särskilt för den korta internationella kreditmarknadens utveckling har varit de kommunikations- tekniska framstegen. Med denna utveckling har följt avancerade former av räntearbitrage och terminshandel i valutor av alltmer specialiserade experter på en dygnet runt öppen marknad. Den internationella utvecklingen har här legat före och inspirerat motsvarande inhemsk verksamhet.

Under 1980-talet har man sannolikt att räkna med en uppbromsning av den internationella bankverksamheten både i förhållande till den hittillsvarande ökningstakten och i relation till hemmamarknadernas utveckling. Det finns flera anledningar till en sådan bedömning.

Placerarnas stockanpassning kan nu i stort sett antagas ha slutförts. Tabell 7.3 visar hur de internationella engagemangen både på tillgångs- och skuldsidan i genomsnitt ungefär fördubblades för OECD— områdets banker. Spridningen är emellertid stor emellan länderna. Sverige ligger under medeltalen men långt över talen t. ex för Västtyskland och Norge. Över

Tabell 7.3. Andelen utländska tillgångar och skulder i banksystemet Procent.

Tillgångar Skulder

1970 1980 1970 1980 Belgien (b) 33.4 50.6 39.0 59.0 Danmark (b) 6.7 24.8 7.0 24.0 Finland (a) 4.4 10.0 5.6 16.5 Frankrike (a) 15.9 31.5 17.0 28.5 Västtyskland (a) 8.8 9.7 5.6 8.2 Italien (a) 12.6 9.5 12.6 13.5 Japan (a) 3.7 4.3 3.1 7.3 Nederländerna (3) 27.0 36.2 25.9 37.4 Norge (a) 7.4 2.1 5.5 9.1 Storbritannien (a) 46.1 64.7 50.2 67.3 Sverige (b) 7.0 13.2 5.4 19.1 Förenta staterna (b) 2.6 13.4 6.2 11.3 Österrike (a) 10.7 23.3 9.8 26.7

Totala OECD 12.1 21.6 11.3 21.9

a) Alla banker b) Affärsbanker

Källa: IMF, International Financial Statistics.

medeltalen ligger t. ex. Danmark och Österrike.

Den snabba tillväxten av den internationella verksamheten kan delvis ses som försök av banker att utomlands kompensera sig för marknadsandelar som förlorats vid utländska bankers faktiska eller förväntade penetrering av hemmamarknaderna. Denna strategi i termer av marknadstillväxt torde emellertid ha förlorat i betydelse, eftersom det visat sig att utländska banker endast i ringa utsträckning kunnat (eller velat) ta över bankväsendets detaljhandel dvs. attrahera lokala kunder. Även den traditionella, doku- mentburna finansieringen av utrikeshandeln hari stort sett kvarstått som ett reservat för hemmabankerna.

Tillväxtstrategin för utlandstransaktionerna har till synes alltmer ersatts av hänsyn bl. a. till vinst och kapitaltäckning. Vinstmarginalerna har pressats i den internationella kreditgivningen. Samtidigt har många lånetransaktioner visat sig vara mer riskfyllda än som tidigare bedömts vara fallet och bankernas exponering ökat. Utlandsrörelsen har kommit att inordnas i en helhetssyn på bankverksamheten, vilket lett till en omprövning av resurs- fördelningen.

Strukturproblem

Den internationella bankverksamhetens skuldsida är till en stor del kortfristig och räntebärande både vad beträffar interbankkrediter och inlåning från icke-banker. Den långfristiga upplåningen är genomgående försedd med räntejusteringsklausuler. Räntekänsligheten på skuldsidan är alltså hög och i allmänhet högre än för den inhemska verksamheten.

På tillgångssidan var tillväxten t. o. m. 1982 särskilt snabb för medellånga, syndikerade eurokrediter. Även om tillväxttakten, som tidigare nämnts,

5 Se J. O. Grabe: ”Liqui- dity creation and maturity transformation in the Eu- rodollarmarket”. Journal of Monetary Economics, July 1982.

därefter sjunkit markant, är den utestående stocken av sådana lån nu mycket stor. En sådan utveckling skulle i och för sig kunna skapa problem med ett ”sensitivity gap” dvs. relationen mellan räntekänsliga tillgångar och skulder. Detta problem har emellertid lösts i och med att eurokrediterna utformats med ”roll-over” på 3—6 månader.

Elimineringen av ränteriskerna har möjliggjort för eurobankerna att ge sig in på storskalig löptidstransformering (”maturity transformation”). På basis av kortfristig inlåning har man beviljat projektrelaterade medellånga och långa krediter. Krediter har också i stor utsträckning getts till länder, som behövt finansiera underskott i betalningsbalansen. (I sådana fall kan det ha varit fråga om krediter för rena konsumtionsändamål). I förhållande till euromarknadens bruttoomslutning kan löptidstransformationen dock beräk- nas ha varit relativt måttlig. Interbanklån och depositioner matchar varandra i stort sett. Den transformation som avser icke-banker ägde väsentligen rum åren efter första oljekrisen och stabiliserades sedan.5

En långt driven löptidstransformering utsätter bankerna för likviditetsris- ker. En annan typ av risk avser den stora volymen engagemang i förhållande till den underliggande finansiella styrkan (solvensen). Det ökade risktagan- det har drivits fram av den intensiva konkurrensen, avsaknaden av regleringar och de stora vinster som den internationella hanteringen har gett. Hittills synes dock inte förlusterna på utlandsrörelsen relativt sett ha varit större än på inlandsrörelsen. Vad som visas upp på detta område är emellertid troligen en dålig indikation på faktiska förhållanden. I interna- tionella sammanhang är omsättning av lån (”recycling”) vanligare än för inhemska krediter. Ren betalningsinställelse förekommer inte vad beträffar suveräna låntagare: stater och centralbanker. Därför kan också avskrivning- ar på tvivelaktiga och avkastningslösa lån förmodas vara kraftigt hållna i underkant. Det är med andra ord svårt att klarlägga i vilken utsträckning det internationella banksystemet är exponerat för politiska risker.

Under de senaste åren har en viss strukturförändring ägt rum i euromarknaden genom att nya lånetyper utvecklats. Särskilt betydelsefull har varit den snabba expansionen av s. k. euronotes (Note Issuance Facilities eller NIFrs), som beskrivits i det föregående. Denna typ av län har delvis ersatt de traditionella banklånen och har gjort att gränsen mellan obliga- tionsmarknaden och bankmarknaden har blivit oklar.

De beskrivna utvecklingstendenserna har medfört nya problem. Bl. a. har de åtaganden bankerna i många fall gjort att träda in som långivare i den mån euronotes inte kan placeras givit upphov till likviditets- och kreditrisker, som inte återspeglas i bankernas balansräkningar. F. n. pågår en livlig interna- tionell diskussion om hur dessa risker skall bedömas och bemästras.

De olika risker som den internationella bankverksamheten i ökande grad tycks utsättas för har gett upphov till oro för det internationella finansiella systemets stabilitet och hållbarhet. Den långivning som kan råka i farozonen och framför allt de belopp som vid en öppen exponering kan dras ut vissa banker eller ur viss valuta är så stora att internationella organ (BIS, IMF) omöjligt kan stå som ”lender of last resort”. Den enda institution som kan fungera i sådan egenskap är Federal Reserve, som i princip kan tillhandahålla en obegränsad mängd dollar.

Varseblivandet av de risker som den hittillsvarande internationella

kreditexpansionen medfört, har på senare tid lett till allmän försiktighet i den internationella långivningen. Nettoutlåningen har i det närmaste stagnerat de senaste åren. Denna återhållsamhet sammanfaller med ett skede av systematisk restriktivitet även av den inhemska kreditgivningen. Dessa tendenser samverkar till att förvärra den internationella depressionen. Inhemsk penningpolitik kan snabbt ändra riktning — även om sannolikheten för en sådan utveckling f. 11. inte verkar särskilt stor. Den internationella långivningen är emellertid inte underordnad något styrsystem. Återhållsam- heten i denna långivning beror alltså på andra orsaker än penningpolitisk restriktivitet som kan ändra inriktning. Dess globala effekt kan alltså bli pro-cyklisk i den meningen att den under resten av 1980-talet kan öka risken för fortsatt stagnation.

Enligt en vanlig uppfattning skulle världsinflationen under 1970-talet inte kunnat komma till stånd utan euromarknadens likviditetsskapande medver- kan. Det internationella bankväsendets roll i inflationsprocessen är emeller- tid mycket omtvistad. Argumentationen har avsett den föregivet stora mängden likvida medel som genererats på euromarknaden. Frånvaron av officiella reservkrav gör att inga legala gränser sätts för eurobankernas inlåning. De har komparativa kostnadsfördelar gentemot hemmabankerna. Även skillnaden 1 skattebehandlingen gör att låntagare och långivare kan få bättre villkor på euromarknaden. Pådrivande faktorer verkar alltså både på efterfråge- och utbudssidan.

Häremot har invänts att eurobankerna faktiskt håller kassareserver av försiktighetsskäl även om dessas storlek på grund av intermarknadsrelatio- nerna är svåra att mäta. Inlåningen begränsas även av kapitaltäckningshän- syn. Vidare är den på euromarknaden skapade ”penningmängden” svår att identifiera. Man kan diskutera i vad mån olika tillgodohavanden är avsedda för transaktionsändamål eller är investeringsinstrument. En annan distink- tion avser deras tillkomst: i vilken utsträckning de genererats genom intermediering mellan under- och överskottsländer resp. representerar genuint likviditetsskapande.6 Många försök har gjorts att finna samband mellan "världspenningmängd" och "världsinflation” utan att man dock kan sägas ha kommit till övertygande resultat. Icke desto mindre torde föreställningarna om ett samband ha spelat en roll bl. a. för en viss restriktivitet i utlåningen från IMF.

Marknadsutvecklingen har alternativt analyserats med en ”portföljansats” som förutsätter att både banker och enskilda bedömer sina engagemang inom respektive utom landet utifrån en totalkalkyl över avkastningsdifferen- ser och riskspridning. I ett sådant perspektiv kan man inte se utvecklingen på euromarknaden som en ohämmad kreditexpansion. Den tenderar i stället hela tiden mot ett jämviktsläge mellan euromarknaden och hemmamarkna- derna. Ur denna synpunkt kan man emellertid hävda att dollarns dominans och en amerikansk penningpolitik, som i stort sett förs utan hänsyn till omvärlden, har fått påtagliga konsekvenser för stabiliteten både i den internationella kreditmarknaden och för enskilda länders ekonomiska utveckling. Amerikanska räntor har fått kraftigt genomslag på världseko— nomin. Portföljanpassningarna innebär att man främst går in i eller ut ur dollarpositioner allteftersom dollarn väntas bli starkare eller svagare. Härigenom förstoras utslagen i växelkurserna och skapas en mekanism för

6Intermedieringen har åren 1975—1980 uppgått till drygt hälften av den på euromarknaden genere- rade totala penningmäng- den. (William A. Allen: "Intermediation and pure liquidity creation in ban- king systems”. BIS Wor- king Papers, February 1981).

7 Valutareglering och ekonomisk politik. Ex- pertrapporter från valu- takommittén. SOU 1980:51.

cykliska rörelser i reala växelkurser och bytesbalanser, som representerar nya mönster i den internationella ekonomiska utvecklingen. Deras styrka anger att de internationella kapitalrörelserna snarast verkat destabiliseran- de.

7.3. De internationella kapitalrörelserna

Det finns olika typer av internationella kapitalrörelser även om i praktiken gränserna dem emellan ofta är svåra att dra. Vanligen brukar man skilja mellan långfristiga och kortfristiga kapitalrörelser. De förra hänger bl. a. samman med skiljaktigheter mellan olika länders utrustning med realkapital, mellan långsiktiga spar- och investeringsbenägenheter och grad av industriell utveckling. Frågan om långsiktiga kapitalrörelser och mekanismerna för överföring av reala resurser är ett kapitel för sig och har behandlats i särskilda expertrapporter.7

Kapitalrörelsernas stabilitet

Kortfristiga kapitalrörelser kan hänga samman med utvecklingen av bytesbalansen, med konjunkturfasning och säsongsmönster. De kan snabbt och oväntat utlösas av ändrade räntedifferenser och förväntningar om växelkursförändringar.

De för svensk del mest uppmärksammade korta kapitalrörelserna avser ”leads” och ”lags” i handelskrediterna. Här skall emellertid främst uppmärksammas sådana kapitalrörelser, som hänger samman med kreditvä- sendets internationalisering och som härrör från bankernas externa positio- neri inhemsk och utländsk valuta. Nettot av sådana kapitalrörelser påverkar ett lands valutaställning. Sådana nettorörelser spelar hittills ingen roll för Sveriges del men skulle aktualiseras vid ett avskaffande av valutareglering- en.

Enligt vanlig läroboksframställning har de internationella kapitalrörelser- na en i stort sett stabiliserande effekt på valutamarknaderna. Erfarenheterna från ett flertal länder har emellertid visat att man ofta har att räkna med motsatsen. En i detta sammanhang praktisk definition på destabiliserande kapitalrörelser är att de ökar behovet av officiella transaktioner (”official settlements”). De går i ”fel" riktning med hänsyn till önskemålen om valutareserven och/eller den statliga utlandsupplåningen. Risken för sådana kapitalrörelser har ökat under senare år.

Den fortgående internationaliseringen av bankväsendet har ökat volymen lättrörligt kapital och ökat detta kapitals känslighet för räntedifferenser och ändrade förväntningar om växelkursernas utveckling. Möjligheterna att snabbt reagera med omdispositioner har ökat genom den oavbrutet förbättrade tekniken för överföring av information och kapital. Genom denna utveckling har penningpolitikens autonomi i enskilda länder kring- skurits. Även små ränteändringar kan ge upphov till kapitalrörelser, som helt eller delvis neutraliserar en åsyftad åtstramning eller expansion. Ändrade växelkursförväntningar kan likaledes via inducerade kapitalrörelser motver- ka penningpolitiken. Kapitalrörelserna kan å andra sidan förstärka den åsyftade effekten av en penningpolitik, om denna nämligen ger upphov till

samverkande växelkursförväntningar. Ökad restriktivitet kan uppfattas som ett svaghetstecken och lättnader som en styrka, varvid kapitalrörelserna gåri samma riktning som den förda penningpolitiken. I vilket fall som helst har bankväsendets internationalisering gjort det mycket svårare än tidigare att dosera penningpolitiken. Även om kapitalrörelserna går i ”rätt” riktning kan det bli nödvändigt att i efterhand korrigera ingreppen. Detta framtvingar en ryckighet i politiken, som i och för sig skapar instabila förväntningar och stora vinster för dem, som bäst kan antecipera politikmakarnas reaktions- mönster. Stora resurser satsas på detta slags spel.

Kapitalrörelser som genereras av det internationella bankväsendet kan mätas med förändringarna i dettas nettoposition gentemot ett visst land.& Sådana kapitalrörelser har ofta utgjort den största posten på betalningsba- lansen i Förenta staterna och Västtyskland. Fr. o. 111. första oljekrisen och t. o. m. 1977 synes de ha varit övervägande stabiliserande. Ären därefter ökade volymerna avsevärt, men nu bidrog dessa kapitalrörelser till att öka trycket på valutamarknaden. De verkade i riktning mot en försvagning av en av andra anledningar redan svag dollar och mot en förstärkning av en redan stark D-mark. Under senare år har effekterna gått i motsatt riktning.

I Frankrike, Italien och Japan synes nettot av de internationella bankflödena ha varit relativt litet i förhållande till övriga netton och dessutom i huvudsak varit stabiliserande i inledningsvis angiven bemärkelse. Detta kan möjligen sättas i samband med de olika slag av valutakontroller, som kommit till användning i dessa länder.

Om destabiliserande kapitalrörelser omgående skulle neutraliseras av växelkursförändringar vid ”clean floating” resp. av ränteförändringar vid fasta växelkurser, så skulle de över huvud taget inte antagit de proportioner som de faktiskt fått. Detta är en indikation på att deti praktiken varit fråga om olika mellanformer av ”managed floating”, som praktiserats med hjälp av valutareservförändringar och utländsk upplåning. Man har samtidigt kunnat observera en variabilitet i olika länders reala växelkurser, som kan tas som en indikation på kapitalrörelsernas destabiliserande effekter. Detsam- ma gäller variabiliteten i de nominella räntorna.

Kapitalrörelser och växelkurspolitik

Vid fasta växelkurser intervenerar centralbanken för att utjämna skillnaden mellan utbud och efterfrågan på valutamarknaden. Interventionerna har effekter på den inhemska likviditeten. Om denna härigenom förändras i icke önskvärd riktning kan centralbanken neutralisera likviditetseffekten genom öppna marknadsoperationer. Det finns emellertid gränser både för valuta- interventionerna och för försöken att med öppna marknadsoperationer upprätthålla en penningpolitisk autonomi. Sålunda begränsas utrymmet för att ackomodera utgående kapitalrörelser av storleken på valutareserven och av upplåningsmöjligheterna utomlands. I det omvända fallet ligger det inte alltid i landets intresse att låta valutareserven växa obegränsat. Vidare har erfarenheterna visat att det finns tekniska hinder för långtgående öppna marknadsoperationer.

Flytande växelkurser skall i princip ge betydande utrymme för penning- politisk autonomi. Vid en restriktiv politik får kapitalinflöde ge upphov till

8Se Helmut Mayer: ”In— ternational banking flows and their implications for domestic monetary poli— cy”, BIS 1981. Det statis- tiska bakgrundsmateria- let är av det slag som regelbundet redovisas i årsrapporterna från BIS under tabellrubriken ”External positions, in domestic and foreign cur- rencies, of banks in repor- ting areas”.

appreciering. I den mån apprecieringen anses ha lyft valutans värde över ”balansläget” motvägs räntedifferensen av en förväntad kursförlust och kapitalinflödet upphör. (Ju längre en räntedifferens förväntas bestå, desto större måste emellertid den neutraliserande växelkursändringen bli). Appre- cieringen verkar i ”rätt” riktning eftersom den ger både en pris- och aktivitetsdämpande effekt. Ett analogt resonemang kan föras om den autonomi, som en flytande växelkurs kan ge vid en expansiv politik. ”Clean floating” förekommer emellertid bara undantagsvis och är över huvud taget svår att definiera eller i praktiken konstatera. I verkligheten är det ofta fråga om olika former av ”managed floating”.

Varje växelkurssystems funktionsduglighet blir beroende av att växelkurs— förväntningarna är något så när stabila, rationella och enhetliga. Förvänt- ningarna påverkas av ett flertal svårbedömda faktorer; inflationsutveckling- en, bytesbalansens förändringar, oljepriser och förväntningarna om pen- ningpolitikens framtida utformning. Det finns alltså i regel ingen enhetlig eller stabil uppfattning om växelkursens ”balansläge”. Växelkursändringar i en viss riktning kan ge upphov till förväntningar om ytterligare ändringar i samma riktning och inte om återgång till det läge från vilket man startat. Vid en positiv räntedifferens framstår spekulationen då som riskfri och kapital- flödet blir massivt. Trots stora interventioner kan — liksom vid fasta växelkurser penningpolitiken till slut tvingas tillbaka i linje med omvärl- dens.

Vid en i förhållande till omvärlden under längre tid stram penningpolitik tenderar valutan att övervärderas och bytesbalansen att försämras. De med underskotten sammanhängande finansieringsproblemen kan emellertid länge maskeras av ingående kapitalrörelser. En sådan process har under senare år kunnat iakttagas först i Storbritannien och senare i Förenta staterna, där en restriktiv politik länge förts utan egentlig hänsyn till växelkursen. Ett problem har här varit att de nominella räntorna ofta blivit avgörande för kapitalrörelserna. Detta har starkt begränsat autonomin, t. ex. i Västtyskland, som tvingats driva en restriktiv penningpolitik i strid både mot landets och omvärldens intresse. Det har med andra ord behövts orimligt höga reala räntor för att stoppa kapitalutflödena. Eurodollarmark- naden har tjänat som en förstärkare av de från Förenta staterna kommande impulserna.

Även om det internationella kapitalets ökade rörlighet i kombination med friare växelkurser inte haft de benefika effekter de enligt läroböckerna borde ha haft, har den faktiska utvecklingen dock medfört andra mer opåräknade fördelar. Sålunda har de internationella lånemarknaderna kommit väl till pass i samband med behoven att finansiera ökande externa underskott. Det internationella kapitalets räntekänslighet framstår i detta sammanhang som en fördel. Det kan, om man följer keynesianskt recept, behövas en mycket kraftig åtstramning för att via en inhemsk aktivitetskrympning rätta till ett underskotti bytesbalansen. Utländsk upplåning kan då användas för att göra anpassningen mjuk, t. ex. för att överbrygga en konjunktursvacka.

Erfarenheten har emellertid också visat att goda lånemöjligheter kan invitera till en låt-gå-politik. Den nödvändiga anpassningen uppskjuts i förlitan på en internationell högkonjunktur, som kanske aldrig kommer. Lånemedlen används till konsumtion i stället för att främja nödvändiga

investeringar. Långivningen har karakteriserats mer av ett önskemål om snabb expansion än av hänsyn till räntabilitet och säkerhet. Tydligast har detta varit i fråga om krediter till öststaterna och vissa utvecklingsländer. Hela denna verksamhet är f. n. under omvärdering samtidigt som utbudet av petrodollar har krympt. Anpassningsprocessen är emellertid besvärlig och bidrar till att under en obestämd framtid kärva till den internationella lånemarknaden och därigenom också världskonjunkturen. Lånemarknaden kan förväntas bli fortsatt stram också på grund av den inflationsbekämpning, som alltjämt prioriteras i de större industriländerna. Finanspolitiken stramas åt och dämpar konjunkturen, men bestående stora budgetunderskott skapar finansieringsproblem och tenderar att hålla uppe räntorna. Så länge inflationstakterna är olika höga i olika länder kommer också växelkursför- väntningarna att spela en avgörande roll för kapitalrörelserna och ge dem fortsatt destabiliserande karaktär.

Kapitalrörelser och penningmängdstyrning

Särskilt i de större industriländerna har under senare år ett monetärt aggregat — en ”penningmängd” fått representera det primärt operationella målet för penningpolitiken. Även för en växelkursinriktad politik måste uppmärksam- het ägnas åt takten i den inhemska ekonomins likvidisering, inte minst i jämförelse med motsvarande utveckling utomlands.

Nettokapitalrörelserna påverkar direkt penningmängden och skapar därigenom analoga problem för penningmängds- och växelkursstyrning. Men dessutom har kreditmarknadens internationalisering gett upphov till permanenta problem för penningmängdsstyrning genom att delar av den inhemska kreditverksamheten (stockarna) flyttat utomlands. Omfattningen av den inhemska kreditmarknadens expatriering beror på flera faktorer. Den är relativt stor i de länder, vars valuta kommer till användning som en euro—currency. Den är också relativt stor i länder, vars banker spelar en framträdande roll som internationella kreditförmedlare. Slutligen beror den på omfattningen av landets valutareglering.

Det är uppenbart att en valutareglering kan vara en effektiv spärr mot portföljdiversifiering utomlands. Detta visade sig när Storbritannien upp- hävde sin valutareglering hösten 1979. Under tiden därefter ägde betydande kapitalrörelser rum i båda riktningarna, inte minst till och från kreditinsti- tuten. Eftersom avvecklingen ägde rum vid en tidpunkt, då det förelåg starka incitament för kapitalimport, blev nettokapitalutströmningen ej särskilt besvärande. Men utlandsrörelsens växande andel har skapat problem inte bara vad beträffar effektiviteten i styrningen av den inhemska marknaden. Det har också uppkommit problem som rör diskriminering mellan olika kreditinstitut vid användningen av penningpolitiska instrument som traditio- nellt anses vara marknadskonforma och därför också konkurrensneutrala.

Diskrimineringen kan t. ex. uppkomma om man söker styra penning- mängden genom varierande krav på stora, räntelösa kassareserver. Sådana krav har blivit desto mer kännbara, som de internationella räntorna kommit upp på mycket höga nivåer. Desto starkare blir också incitamenten för bankerna till disintermediering, dvs. till att förlägga fortsatt kreditförmed- ling via utlandet med hjälp av en där redan uppbyggd organisation. I

avsaknad av valutareglering kan kassareservskravet därigenom bli helt verkningslöst. (Detta kan även gälla andra penningpolitiska medel.) Disintermediering står emellertid endast de banker till buds, som har en väletablerad utlandsrörelse. Diskrimineringen kommer att avse de små hemmamarknadsbankerna och deras kunder. Söker man å andra sidan pålägga utlandsrörelsen samma restriktioner som hemmarörelsen, kommer den förra i ett försämrat läge jämfört med sina konkurrenter utomlands.

Ett för en styrning av ”penningmängden” operationellt problem avser svårigheterna att finna ett relevant rättesnöre. Penningmängden eller kreditvolymen blir mer otjänliga indikatorer på den inhemska aktiviteten ju mer kreditmarknaden internationaliseras. En begränsning av måttet till hemmamarknadsutvecklingen kan bli grovt missvisande, särskilt under perioder, som följer på en penningpolitisk kursändring - dvs. just då adekvat information är nödvändig för att inte åtgärderna skall komma att tas till alltför mycket i över- eller underkant.

Det föreligger vidare betydande svårigheter att statistiskt täcka in utländska tillgångar och skulder. Portföljspridning och disintermediering till utländska marknader försämrar kvaliteten på den information, som behövs för penningpolitikens utövande. Det blir därmed svårare att hitta ett stabilt samband mellan å ena sidan intermediära mål som penningmängd och kreditvolym å andra sidan BNP. En ur denna synpunkt relevant ”penning- mängd” är kanske inte åtkomlig med till buds stående penningpolitiska medel.

Utvecklingen både i Förenta staterna och i Storbritannien ger exempel på här diskuterade svårigheter, som bl. a. kommit till uttryck i ett frenetiskt sökande efter ett användbart mått på penningmängden. För inhemsk styrning skulle man i stället kunna använda totala kreditvolymen inkl. utländsk upplåning. Utländsk upplåning är styrbar och torde vara statistiskt relativt lätt att kartlägga. Enklast synes emellertid de här antydda problemen kunna lösas genom att man väljer räntan som intermediärt mål i stället för något monetärt aggregat. Detta skulle bl. a. underlätta internationell samordning av penningpolitiken. Utvecklingen har emellertid närmast gått i motsatt riktning.

8. Utvecklingen i svensk ekonomi — återblick och framtidsperspektiv

Detta kapitel inledes med en summarisk beskrivning av huvuddragen i den ekonomiska utvecklingen i Sverige under efterkrigstiden fram till oljekrisen 1973. Därefter följer en diskussion av de balansbrister, som karakteriserat perioden från 1974. Framställningen avslutas med en framtidsbedömning, som i stort sett bygger på långtidsutredningens material. Tonvikten har här lagts på en diskussion av förutsättningarna för att avveckla de finansiella obalanserna i den svenska ekonomin, av verkningarna härav på kapitalba- lansen och de problem denna utveckling kan aktualisera inom valutaregle- ringen.

Sveriges ställning gentemot utlandet har som framhållits i föregående avsnitt under perioden svängt kraftigt från ett nettoöverskott 1973 av 14 miljarder kr. till underskott, som ultimo 1984 uppgick till 188 miljarder kr. (tabell 8.1). Ungefär hälften av nettoskulden ligger hos staten (92 miljarder kr.), medan

Tabell 8.1 Sveriges ställning gentemot utlandet 1975, 1980 och 1984. Miljarder kr.

Staten och Valuta- Valuta- Kommuner Övriga Totalt

riksbanken reserven banker

(exkl. valuta— (netto) reserven) 1975 Tillgångar 3,8 12,8 15,0 - 28,4 60,0 Skulder 1,4 10,4 1,0 38,0 50,8 Netto 2,4 12,8 4,6 —1,0 —9,6 9,2 1980 Tillgångar 5,1 15,2 34,8 — 44,6 99,7 Skulder 45,7 — 52,9 3,5 47,8 149,9 Netto —40,6 15,2 —18,1 —3,5 -3,2 —50,2 1984 Tillgångar 8,2 33,7 64,4 — 92,6 198,9 Skulder 134,3 — 135,9 7,3 109,1 386,6 Netto —126,1 33,7 —71,5 —7,3 —16,5 —187,7

Källa: Sveriges riksbank.

huvuddelen av den pnvata skukkätnnngen hgger hos vahnabankerna. Företagens utländska nettoskuldsättning är förhållandevis låg (17 miljarder kr.). Detta belopp underskattar emellertid företagens valutaexponering, eftersom en stor del av valutabankernas utländska skulder motsvaras av krediter till valutainlänningar i utländsk valuta (tabell 8.2). För företag i nHverkrUnggndusnin var 1982 den andel av de sanuade räntebärande skulderna som denominerats i utländsk valuta så hög som 51 %. (SIND 1984:2, Effekter av 1972 års devalvering, sid. 131).

Företagens ställning gentemot utlandet (exkluderande lån och tillgångar i svensk bank i utländsk valuta) enligt tabell 8.3 visar för de icke-finansiella företagen handelskrediternas dominans bland tillgångarna och de finansiella företagens mycket begränsade utländska tillgångar och skulder. De fordring- ar och skulder som redovisas för dessa företag härrör framför allt från vissa rneHanhandånsntut(Svensk Exponkredn och SvengeslnveMenngsbankf medan försäkringsinstituten och fonder är utestängda från den utländska marknaden såväl genom bestämmelser i försäkringsrörelselagen och placeringsreglementen som genom valutaregleringen.

Företagens skulder på den organherade kredinnarknaden går, när det gäller kortfristig upplåning, väsentligen via svensk bank, medan den långfristiga upplåningen i väsentlig grad sker direkt i utlandet.

Företagens skuldstock i utländsk valuta uppgick ultimo 1984 till 190 miljarder kr., varav handelskrediterna svarade för drygt 30 miljarder kr. (tabell 8.4). Den årliga amorteringen på den långa och medelfristiga upplåningen uppgår till 16—18 miljarder kr. och den korta upplåningen till drygt 50 miljarder kr. Förfallande skulder uppgår alltså f. n. brutto till ca 70 miljarder kr. för den privata sektorn på ett års sikt.

Tabell 8.2 Valutabanker. Ställning gentemot valutautlänningar ultimo 1980 och 1984. Miljarder kr.

1980 1984 Fordringar på valutautlänningar i utländsk valuta 29,6 56,0 i svenska kronor 5,2 8,4 Summa tillgångar 34,8 64,4 Skulder till valutautlänningar i utländsk valuta 50,1 128,1 i svenska kronor 4,4 11,4 54,5 139,5 ./. svenska statspapper —0,8 —1,8 ./. kommuner, kommuninstitut —0,8 —1,0 Summa skulder 52,9 136,7 därav krediter till valutainlänningar i utländsk valuta 23,2 79,4

Tabell 8.3 Övriga företag. Ställning gentemot utlandet ultimo 1980 och 1984. Miljarder kr.

Icke-finansiella företag” därav handelskrediter

Finansiella företag därav försäkringsbolagb

Summa tillgångar

Icke-finansiella företagf därav handelskrediter

Finansiella företag därav försäkringsbolag

Summa skulder

”d exkl. depositioner i utländsk valuta i svensk bank (valutakonton). ** inkl. utländska obligationslån i Sverige.

1980

39,5 34,6

5,1 1,0

44,6

43,8 16,5

4,0 0.1

47.8

1984

72,4 62,8

20,2 2,7

92,6

75,0 32,2

34,1 0,4

1

109,1

Cexkl. krediter i utländsk valuta upptagna i svensk bank (21,8 resp. 75,6 miljarder

kr.).

Tabell 8.4 Privata sektorn. Ställning gentemot utlandet ultimo 1980 och 1984. Miljarder kr.

Fordringar Företag, (exkl. banker) därav handelskrediter övriga fordringar Banker, fordringar på utlandet därav krediter avseende svensk export/import kronor

utl. valuta övriga krediter kronor

utl. valuta Summa tillgångar

Skulder Företag, totalt (direkt och via bank) Lång upplåning därav direkt i utlandet via svensk bank

Kort upplåning därav direkt i utlandet via svensk bank

Handelskrediter Restpast (statistiska fel m. m.)

Banker kronor (loro) utl. valuta

Summa skulder

1980

44,6 34,6 10,0

34,8

3,2 4,0 2,1 25,7

79, 4

44,6 30,8 13,8

10,5 2,5 8,0

16,5 —2,0 4,4 26,7

100, 7

1984

92,6 62,8 29,8

64,4

1,2 12,4 7,3 43,6

157,0

105,7 75,0 30,7

51,4 6,5 44,9 32,2 1,0

11,4 43,3

245,0

8.4.1. Inledning

Den senaste långtidsutredningen, LU 84, analyserar utförligt vilka förutsätt- ningar, som behöver uppfyllas för att de balansbrister som angivits i föregående avsnitt (8.2), skall kunna elimineras. Läget är 1983 jämföres därvid med ett hypotetiskt jämviktsläge år 1990. Följande primära mål anges då böra vara uppfyllda.

Arbetslösheten skall ha sjunkit tillbaka till 2 %. Detta kräver en ökning av sysselsättningen 1983—90 med omkring 270 tusen personer. Detta förutsätter i sin tur en årlig ekonomisk tillväxt, som bör ligga på 2—2,5 %. Som mål för bytesbalansen anges ett överskott för 1990 på ca 10 miljarder kr.

En rad förutsättningar behöver emellertid uppfyllas för att de primära målen skall kunna nås. För LU 84 framstår det som en central uppgift att löne- och prisutvecklingen pressas ner och helst hålles lägre än i konkur- rentländerna. En gynnsam exportutveckling ses nämligen som ett villkor. för att man skall kunna uppnå målen för bytesbalans och tillväxt. Bytesförhål- landet mellan totalt exportpris och totalt importpris förutsätts sjunka med ca 1,6 % per år 1980—1990. Men vidare måste också produktionskapaciteten utvidgas, dvs. investeringarna ligga tillräckligt högt. Då krävs också motivation och finansieringsutrymme i form av relativt höga vinster.

Spegelbilden av en successivt förbättrad bytesbalans och en stigande investeringskvot är att den privata och/eller offentliga konsumtionen växer långsamt. Om den offentliga konsumtionen hålls tillbaka växer statsutgifter- na relativt långsamt. Om man väljer att hålla tillbaka den privata konsumtionen krävs det skattehöjningar/avgiftshöjningar. I båda fallen blir konsekvenserna en budgetförstärkning. Budgetsaldots storlek behandlas alltså inte som ett balansvillkor. Det faller ut som en konsekvens av givna förutsättningar (t. ex. den internationella konjunkturen) och uppsatta mål. I själva verket medger det hypotetiska jämviktsläget 1990 alltjämt ett budgetunderskott om än mycket lägre än i utgångsläget.

Metoden att klarlägga villkoren för ett framtida hypotetiskt jämviktsläge har gammal hävd i tidigare långtidsutredningar. En nyhet i LU 84 är emellertid, att man utförligt diskuterar hur vägen till jämviktsläget bör se ut och vad som händer om inte de nödvändiga förutsättningarna uppfylls. En sådan förloppsanalys är viktig inte minst när det gäller att bedöma förekomsten av finansiella balansbrister. Även om det kan verka fullt möjligt att successivt minska nuvarande budgetunderskott, så kan det inte göras omgående. På vägen till balans har man att räkna med en serie underskott, om än fallande, och därmed en fortsatt ökning av statsskulden. Absorbtionen av statsskulden kan i och för sig leda till svårigheter, som kan göra att slutmålet inte uppnås. I alla händelser kan balansläget med hänsyn till storleken och fördelningen av de kumulerade finansiella stockarna komma att te sig mycket labilt.

Närmast kommer här att översiktligt diskuteras två av LU 84 i detalj beskrivna förlopp avseende åren 1983—1987: ett som böjer in i en bana som

leder till balans (1990) och ett som spårar ur och i själva verket leder bort från balans. Diskussionen kommer att koncentreras på de finansiella aspekterna särskilt när det gällerbudgetutvecklingen och underskottsfinansieringen. I ett följande avsnitt diskuteras det hypotetiska jämviktsläget 1990 speciellt med hänsyn till de förändringar i den privata sektorns finansiella förmögen- hetsstruktur som uppkommer på vägen dit.

8.4.2. Alternativ för utvecklingen 1983—1987

LU 84 har jämfört med tidigare långtidsutredningar valt relativt ogynnsam- ma förutsättningar för den internationella utvecklingen. Tillväxten i OECD antas kulminera 1984-85 och därefter bli så pass svag att den inte kan hindra en fortsatt uppgång av arbetslösheten i Västeuropa. En viss konjunkturell fasförskjutning antas uppkomma emellan Förenta staterna och Västeuro- pa.

Efter relativt höga ökningstakter 1984—85 stagnerar åter världshandeln på låg nivå. Enligt LU 84 blir det under sådana omständigheter svårt att nå målen för inhemsk tillväxt och externbalans utan en kostnadssänkning med omkring en procent relativt till omvärlden. Med den i tabell 8.5 angivna prisprognosen för OECD-området skulle alltså den svenska inflationstakten vid slutet av perioden behöva ligga vid omkring 4 %. I vissa avseenden har den internationella utvecklingen blivit bättre än vad som antogs av utredningen. Den ekonomiska tillväxten var 1984 och 1985 starkare än beräknats, framför allt i Förenta staterna, och världshandelns ökning ligger 1984 och 1985 inte oväsentligt över utredningens kalkyler. Trots denna utveckling har den internationella inflationen ytterligare fallit. Behovet av en svensk inflationsdämpning har därmed ytterligare skärpts.

Enligt LU 84 kommer kostnadsutvecklingen att avgöra om den svenska ekonomin kommer att gå mot balans eller spåra ur. I perspektivet 1984—87 analyseras två alternativ, som i huvudsak skiljer sig åt med avseende på lönebildningen. I ett ”Referensalternativ” förutsätts att lönebildningen ungefär på samma sätt som under 1970-talet reagerar på förändringar av industrins produktpriser, bristen på arbetskraft samt genomsnittligt skatte- tryck. Ett sådant reaktionsmönster skulle ge en alltför hög kostnads- och

Tabell 8.5 Nyckeldata för den internationella utvecklingen 1983-87. Årlig procentuell förändring

Enligt LU 84 Enligt kalkyl 1985

1984 1985 1986 1987 1984 1985 1986 1987

BNP-volym, OECD 3,5 3,0 1,5 1,5 5,0 3,3 2,5 1,5 Förenta Staterna 4,5 3 1 1 6,8 — — Västeuropa 1,8 2 2 2 2,5 — — Världsbandel med bearbetade varor, volym 5,8 6 2 2 10,8 7,3 5 2 Konsumentprisindex OECD 5,5 6 6 5 5,3 4,8 4,5 4

Källa; LU 84, tabell 10.1, sid. 374. Svensk ekonomi 1985—1988, prop. 1984/85:150, bil. 1.2, sid. 4 och 14.

1 LU 84 tabell 12.8, sid. 454.

prisutveckling jämfört med den som behövs för att man i ”Balansalternati- vet” skall kunna svänga in i en jämviktsbana. Inte heller de mer återhållsamma lönereaktioner, som kunnat iakttagas åren 1977—82, skulle räcka till för att uppfylla balansalternativets krav på kostnadsdämpning. Det behövs en väsentligt större återhållsamhet. LU 84 diskuterar därför också olika möjligheter att hålla löneutvecklingen inom den angivna ramen, t. ex. en ny ”EPO-modell” och ökad geografisk rörlighet. Löne- och prisutveck- lingen i de båda alternativen framgår av följande tabell.

Att löne- och prisstegringen avtar i referensalternativet fortsättningsvis betecknat R-alternativet hänger samman med den i detta alternativ successivt stigande arbetslösheten. Profilen i balansalternativet — B- alternativet — avspeglar de eftersläpande effekterna av 1984—85 års antagna högkonjunktur. Konsumtionsprisets ökningstakt i slutåret ligger en procent- enhet under siffran för OECD (jämför tabell 8.5.). De uppnådda nivåerna förutsätts gälla för resten av 1980-talet.

Strävandena att uppnå den av LU 84 som nödvändig betecknade pris- och löneanpassningen realiserades inte under 1984, då timlönekostnaderna i industrin ökade med 8,3 % och konsumentpriserna steg med 8 %. En viss nedväxling av lönekostnadernas ökning äger rum 1985 men konsumentpris- ernas ökningstakt stannar på en fortsatt hög nivå. Relativpriset på svensk export av bearbetade varor förutsattes i LU komma att sjunka under 1984 och 1985; i verkligheten steg relativpriserna under denna tid.

I R-alternativet kommer bruttonationalprodukten att ligga på nolltillväxt i genomsnitt för perioden 1983—87. I B-alternativet är genomsnittliga tillväx- ten 2,5 %. Investeringarna (särskilt industriinvesteringarna) sjunker succes- sivt i R-alternativet och stiger successivt i B-alternativet. Utrymmet för privat konsumtionsökning blir mycket litetiR—alternativet (0,5 % 1987), fastän den offentliga konsumtionen inte ökar över huvud taget. I B-alternativet ökar den privata konsumtionen med omkring 1,5 % årligen, den offentliga med 0,5 %.1

Bytesbalansen i löpande priser utvecklas relativt gynnsamt i R-alternativet tack vare förbättringar i terms of trade och en stagnerande importvolym. I B-alternativet förbättras bytesbalansen först i slutåret men då föreligger också ett betydande överskott, som kan bestå i fortsättningen. Över åren 1985—87 ökar exportvolymen med i genomsnitt nära 4 % i B-alternativet och med bara 0,7 % i R-alternativet. Förutsättningen för den positiva utveck- lingen i B-alternativet är att relativpriserna för priskonkurrerande export-

Tabell 8.6 Priser och löner 1983-87.

Årlig procentuell förändring

Timlön Konsumentpris

Referensalternativ Balansalternativ Utfall

1984 1985 1986 1987 1984 1985 1986 1987 1984

9,3 10,5 9,6 8,2 5,9 5,1 7,2 7,2 8,3 9,3 8,3 7,5 7,1 6,6 3,0 4,3 4,0 8,0

Källa: LU 84, tabell 11.2, sid. 407.

Tabell 8.7 Arbetslöshet och budgetunderskott

Referensalternativ Balansalternativ

1984 1985 1986 1987 1984

Arbetslöshet (tusental) 134 164 218 294 135 Budgetunderskott (miljarder kr. löpande priser) —70 —62 —78 —100 —78

Källa: LU 84, tabell 12.8, sid. 454.

varor fortlöpande kan sänkas. Detta skall inträda efter en tid av höjda relativpriser.

I R-alternativet med stagnerande produktion och minskande sysselsätt- ning ökar arbetslösheten successivt och mer än fördubblas mellan 1984 och 1987. I B-alternativet sjunker arbetslösheten med 30 %, jämför tabell 8.7.

För beräkningen av statens budget gäller (liksom för långtidsbudgeten) i utgångsläget givna utgiftsnormer, utgifter (reala belopp) och skattesatser. Detta innebär bl. a. att skatteskalans inkomstgränser är oförändrade efter 1985 och att de indirekta skatterna ökar 1984 i samband med en omläggning av skattesystemet. Budgeten skall emellertid som nämnts användas som instrument för att få posterna på försörjningsbalansen att gå ihop. Detta innebär närmare bestämt att hushållens disponibla inkomster skall hållas nere i linje med det utmätta privata konsumtionsutrymmet, givet en nettosparkvot på 2,5—3 %. Kalkylen ger som resultat att det behövs en finanspolitisk åtstramning. Denna läggs in i form av en höjning av arbetsgivaravgiften, som förutsätts bli övervältrad på löntagarna. I det fall man prioriterar privat konsumtion framför offentlig konsumtion räcker det med en höjning på fem procentenheter fördelat över perioden 1983—90. I motsatt fall behövs en höjning på 10 procentenheter. I R- och B-alternativen används som gemensam förutsättning det lägre avgiftsuttaget.

Det statliga budgetunderskottet kan relateras till de över- och underskott, som framkommeri övriga sektorer. Tabell 8.8 visar det finansiella sparandet. Det finansiella sparandet representerar en sektors nettoupplåning (nettout- låning). Statens finansiella sparande motsvarar alltså inte budgetsaldot, som i stället representerar statens behov av bruttoupplåning, varvid statens utlåning behandlas som en utgift.

Statens finansiella underskottssparande sjunker i B-alternativet successivt 1983—87 ned mot ett värde, som är mindre än en tredjedel jämfört med utgångsläget. I R-alternativet har det, efter en tillfällig förbättring under perioden, vid dess slut återvänt till utgångsläget. I den reviderade kalkylen minskar underskottet kraftigare i R-alternativet, vilket beror på en av inflationen framkallad stark finanspolitisk åtstramning.

1985 1986 1987

—67 —65 —45

Tabell 8.8 Finansiellt sparande i balans- och referensalternativet. Procent av BNP.

Enligt LU 84 Reviderad kalkyl 1985 1983 1987 1984 1988 B-alt. R-alt. B-alt. R-alt.

Staten —8,4 —2,7 —8,0 —5,7 —3,1 —2,6 Socialförsäkringssektorn 2,6 2,4 2,5 2,8 1,6 1,6 Kommuner —0,1 —1,4 0,4 —0,1 —0,2 —0,2 Hushåll 0,5 1,6 1,7 0,1 1,6 1,1 Icke-finansiella företag 0,4 —3,3 —1,5 —1,0 —2,5 —3,9 Finansiella företag 4,1 4,2 5,4 4,0 4,0 4,0 Bytesbalans —0,9 0,8 0,5 0,1 1,4 0,0

Källa: LU 84 tabell 11.7, sid. 420. Prop. 1984/85:150, bil. 1.2, tabell 6.2, sid. 25.

2Jämför LU tabellerna 10.8, sid. 385 och 11.3, sid. 427.

Socialförsäkringssektorns sparande är mycket stabilt vid givna avgifter och givna pensionsutfall. Även kommunernas finansiella sparande varierar föga. Kommuninvesteringarna (volymen) har förutsatts ligga på oförändrad nivå, och den kommunala konsumtionen stiger med omkring en procent årligen. Den kommunala utdebiteringen har antagits oförändrad. Den stora skillna- den mellan kommunernas finansiella sparande i B- och R-alternativen hänger samman med oregelbundenheteni slutregleringen av kommunalskat- terna, som ligger på tillfälligt låg nivåi B—alternativet. Sett över hela perioden 1984—87 är summan kommunalt finansiellt sparande lika i båda alternati- ven.

Hushållens finansiella sparande stiger i båda alternativen från nuvarande mycket låga nivå. Den totala Sparkvoten är högre i B-alternativet än i R-alternativet tack vare snabbare reala inkomstökningar. Den högre Sparkvoten i B-alternativet motsvaras emellertid av högre investeringar i småhus, så att det finansiella sparandet hamnar på ungefär samma nivå.

De icke-finansiella företagen uppvisade för år 1983 ett unikt sparande- överskott. På grund av en kraftig investeringsökning uppkommer (enligt LU 84) ett underskott 1984 på omkring 1,5 % av BNP. Under de följande åren kalkyleras med fortsatt (volymmässigt) stigande driftöverskott i B-alternati- vet men försämringar i R-alternativet. Visserligen stiger produktpriserna snabbast i R-alternativet, men detta mer än uppvägs av långsammare lönestegringar och större produktionsökningar i B-alternativet. Avgörande för utvecklingen av det finansiella sparandet är emellertid att investeringarna som nämnts successivt stiger i B-alternativet men sjunker i R-alternativet. Mot slutet av perioden kommer därför sparandeunderskottet att vara påtagligt större i B- än i R-alternativet.2 I den reviderade kalkylen har lönsamhetsförsämringen och den i förhållande till balansläget väsentligt högre räntenivån i R-alternativet väsentligt ökat det finansiella underskot- tet.

De finansiella företagens finansiella sparande steg successivt under loppet av 1970-talet och mer än fördubblades mätt i procent av BNP. Större delen

ligger i försäkringsbolagen och inkluderar det privata kollektiva försäkrings- sparandet. Sektorns finansiella sparande förväntas ligga på fortsatt hög nivå och stiga ytterligare i R-alternativet. I detta alternativ förutsätts nämligen att både den nominella och reala räntan stiger jämfört med i B-alternativet.

Utifrån de här antydda beräkningarna av sektorernas finansiella sparande kommer LU 84 fram till följande kalkyl för finansieringen av det statliga budgetunderskottet. (Siffrorna för 1990 kommenteras längre fram.)

I tabell 8.9 har medtagits år 1980 för att illustrera de stora förändringarnai den statliga upplåningens storlek och placering, som ägde rum under 1980-talets första år.

Banksektorn inkluderar riksbanken, som 1980 och 1983 minskade sitt innehav av statspapper med 1 resp. 15 miljarder kr. Privatbankernas bidrag sjönk alltså från 18 till 15 miljarder kr. trots att budgetunderskottet ökade från 54 till 87 miljarder kr. Praktiskt taget hela denna ökning motsvaras av företagens köp av statspapper 1982 var det år då statsskuldväxlarna introducerades.

Både i R- och B-alternativet har, i nominella termer, de privata bankernas köp framöver av statspapper dragits ner jämfört med åren 1980—83. Detta följer av den begränsade ökningen av penningmängden (M3) som antagits stiga långsammare än nominella BNP, innebärande en fortsatt nedåtgående trend för reala likviditeten.3 Det totala placeringsutrymmet för banksektorn växer därmed relativt långsamt vilket även gäller det belopp som bankerna avsätter till köp av statspapper. Denna andel av totala utrymmet antages nämligen vara oförändrad jämfört med utgångsläget.

Kapitalmarknadsinstitutens statspappersköp har beräknats utifrån en förutsättning om oförändrade placeringskrav. De högre beloppen i R- alternativet jämfört med B-alternativet i LU-kalkylerna hänger samman med en högre nominell och real avkastning på finansiellt kapital och en därmed ökad placeringskapacitet. I den reviderade kalkylens R-alternativ minskar

Tabell 8.9 Finansieringen av det statliga budgetunderskottet. Miljarder kr., löpande priser

3 Statsskuldväxlar och allemanssparande är ej inkluderade i M3. Den minskning av efterfrågan på M3, som därmed uppkommer, förutsätts emellertid uppvägas av en ökning av privata sektorns totala finansiel- la förmögenhet i förhål- lande till BNP. LU 84, sid. 240—243.

Enl. LU 84 Enl. rev. kalkyl 1980 1983 1987 ' 1988

B-alt. R-alt. B-alt. R-alt. Banksektorn 17 0 9 11 9 6 AP—fonden 6 10 8 10 5 4 Försäkringsbolagen 4 12 13 19 13 7 Hushållen 5 10 12 12 17 15 Företagen 0 30 3 45 —1 2 Summa inhemsk upplåning 32 62 45 97 43 34 Utlandet 22 25 0 3 —4 3 Totalt budgetunderskott 54 87 45 100 39 37

Källa: LU 84, tabell 7.36, sid. 245; tabell 10.19, sid. 398, tabell 11.5, sid. 428. Prop. 1984/852150, bil. 1.2, tabell 11.1, sid. 59.

däremot finansieringen i kapitalmarknadsinstituten till följd av minskat behov av upplåning på den inhemska marknaden i detta alternativ.

För hushållen har i båda alternativen införts en tack vare allemanssparan- det något förhöjt bidrag till budgetunderskottets finansiering. Bytesbalansen visar överskott i båda alternativen. Siffrorna för den statliga utlandsupplå- ningen förklaras av att delar av den statliga utlandsskulden omsätts till jämfört med upplåningstillfället högre valutakurser.

I kalkylen för budgetunderskottets finansiering har företagens köp av statspapper beräknats residualt och kan sägas ge ett mått på graden av finansiell balansbrist. I B—alternativet är detta placeringsbehov obetydligt, i R-alternativet är det mycket stort och växer successivt. I R-alternativet är för åren 1984—87 kravet på statlig upplåning i företagssektorn sammanlagt omkring 100 miljarder kr. Detta belopp kan jämföras med de icke-finansiella företagens bankinlåning som (inkl. bankcertifikat) ultimo 1983 uppgick till omkring 85 miljarder kr.

ILU 84 tolkas finansieringsbilden i R-alternativet så, att det för företagens absorption av statspapper i angiven omfattning krävs en successivt allt större räntemarginal gentemot omvärlden år 1987 antages räntorna ligga 4 procentenheter högre. Pressen på räntemarginalen förstärkes av att en stor del, omkring 60 miljarder kr. , av den privata utlandsskulden skall återbetalas fram till 1987. Referensalternativet skiljer sig i den reviderade kalkylen i detta avseende radikalt från referensalternativet i LU 84. Detta beror på att olika förutsättningar valts för härledningen av referensalternativen och som bl. a. visar sig i de stora differenserna för budgetunderskotten i de båda fallen. Finansieringsbilden i R-alternativet i LU 84 återfinns i den reviderade kalkylen som ett ”låt-gå”-alternativ.

8.4.4. Finansiella stockbalanser

Ända sedan LU 70 har långtidsutredningarna överskattat utvecklingen i den meningen att de krav som uppställts för en balanserad utveckling inte uppfyllts. I LU 82 beskrevs ett ”pessimistiskt” alternativ som kom att stämma ganska väl med den fortsatta utvecklingen.

I LU 84 synes en utveckling i enlighet med R-alternativet vara väl så sannolik som B-alternativet. Men i förstnämnda fall går utvecklingen allt längre från jämvikt och i dess förlängning ligger framtvingade förändringar både vad beträffar institutionella förutsättningar och den ekonomiska politikens instrumentanvändning.

Idet fall att ekonomin enligt B-alternativet svängt in på vägen mot balans 1990, behöver ytterligare villkor uppfyllas för att balansläget skall kunna anses vara stabilt. Ett viktigt problem ligger däri att jämviktsvillkoren i första hand avser läget i periodens slutår med avseende på sådana flödesvariabler som BNP och dess komponenter, finansiella sektorssparanden och budget- utfallet. Även när det gäller villkoren för en successiv uppbyggnad av de reala kapitalstockarna inom de olika sektorerna befinner man sig på ett i princip välkänt och av alla långtidsutredningar utförligt behandlat område. Härutö- ver behandlar utredningen kumuleringen av finansiella flöden till finansiella stockar och dess grad av stabilitet i olika avseenden. Detta ämne är fullt av teoretiska kontroverser t. ex. diskussionen om ”crowding in” versus

”crowding out”. Det är också första gången en långtidsutredning ger sig in på detta område, där alltså stora osäkerheter vidlåder både själva kalkylerna och kanske ännu mer deras tolkning.

I B-alternativet stabiliseras utvecklingen redan 1987 och den finansiella bilden ändras inte mycket fram till ändpunkten i den mer långsiktiga projektionen för 1990. Oavsett vilket alternativ man väljer inom B- alternativets ram, så faller budgetunderskottet från 12,5 % av BNP år 1983 till knappt 5 % 1987 och till 3,5 —4 % av BNP år 1990. I löpande priser är underskottet detsamma 1987 och 1990 men dess reala värde minskar på grund av prisstegringen.

Förbättringen av statens finansiella sparande 1987—90 uppvägs av en minskning inom socialförsäkringssektorn. Övriga inhemska sektorers finan- siella sparande är i stort oförändrade. Bytesbalansen visar därför ungefär samma överskott 1990 som 1987, dvs. omkring en procent av BNP.

Eftersom det finansiella sparandets storlek och fördelning liksom budget- underskottet är i stort sett detsamma 1990 som i B-alternativet för 1987 är statsupplåningens fördelning på olika sektorer i stort sett densamma båda åren (jämför tabell 8.9). Denna bild av stabilitet i finansieringsmönstret behöver emellertid kompletteras med stockaspekten på statsskulden och fördelningen av dess innehav på olika placerare, se följande tabell 8.10.

Mellan 1980 och 1983 ökade den utestående statsskulden kraftigt mätt i procent av BNP. Detta gällde också för samtliga sektorers innehav (utom för riksbanken). Fördelningen av statspappersinnehavet ändrades emellertid också med stora andelsökningar för den privata sektorn utanför kreditinsti- tuten och för utlandet. Andelsminskningen avsåg framför allt banksyste- met.

Iden balanserade utvecklingen når den totala statsskulden som procent av BNP ett toppläge vid mitten av 1990-talet och planar sedan ut.4 Eftersom statens utländska upplåning förutsättes upphöra med jämvikt och överskott i bytesbalansen, faller den utlandsplacerade statsskulden i procent av BNP och som andel av totala statsskulden. De privata bankernas andel av statsskulden fortsätter att minska, även räknat i procent av BNP. Detta i motsats till kapitalmarknadsinstituten, vilkas andelar 1990 ligger nästan

Tabell 8.10 Statsskuldens placering 1980, 1983 och 1990. Procent av BNP samt (inom parentes) procentuella andelar

1980 1983 1990

Riksbanken 7,3 (16,8) 6,3 (9,0) 6,6 (7,9) Privata banker 10,3 (23,6) 13,8 (19,8) 11,5 (13,8) Kapitalmarknads- institut 10,6 (24,3) 15,6 (22,4) 22,1 (26,5) Ovriga inhemska sektorer 7,3 (17,0) 16,2 (23,1) 31,9 (38,2) Utlandet 7.9 (18,3) 18,1 (25,7) 11,4 (13,6) Totalt 43,4 (100) 70,0 (100) 83,5 (100)

4 Se LU 84, diagram Källa: LU 84 tabell 6.14, Sid. 155 och tabell 7.39, sid. 248. 6.5, sid. 155.

5 Jämför finansierings— matriserna för 1982 och 1990 i tabell 38 och 39, LU 84 sid. 496.

6 Nedgången mellan 1970 och 1983 i det finansiella nettot från 31 till 9% (dvs. med 22 procenten- heter) och i de totala till- gångarna från 78 till 66 % (dvs. med 12 procenten- heter) motsvaras av en uppgång i finansiella skul- derna från 47 till 57% (dvs. med 10 procenten- heter). Inkluderar man aktier i de finansiella till- gångarna får man för kvo- ten samma nedåtgående trend som i tabellen (rad 1 och 2) för perioden 1970—1980. För 1981—83 erhålles däremot en bety- dande höjning av netto- och bruttokvoterna. I per- spektivet för 1990 har det emellertid här ansetts me- ningslöst att spekulera om värdet av hushållens ak- tieinnehav. I LU 84 har andelen aktier i hushål- lens finansiella tillgångar antagits vara ungefär den- samma 1990 som 1983 (LU 84 tabell 7.41).

dubbelt så högt som bankernas efter att 1980 ha legat på samma nivå. Bakom denna utveckling ligger som nämnts antaganden om en begränsning både av bankinlåningen (M3) och av den del därav, som placeras i statspapper (omkring hälften). Kalkylen implicerar att bankerna successivt tappar kreditmarknadsandelar till kapitalmarknadsinstituten.5

Den största förändringen i statsskuldplaceringen avser den privata sektorn utanför bankerna, vars innehav i procent av BNP mer än fördubblades mellan 1980 och 1983. Det förutsättes ånyo nästan fördubblas mellan 1983 och 1990 och sistnämnda år uppgå till 38 % av totala statsskulden (tabell 8.10). Detta är en hög siffra och kan tas som utgångspunkt för en bedömning av stabiliteten av de finansiella stockar, som impliceras av flödesanalysen. Det är här fråga om hushållens och de icke-finansiella företagens dispositio- ner, vilka statsmakterna egentligen endast kan påverka med räntepolitik och valutareglering.

I följande tabell 8.11 visas för hushållen den historiska utvecklingen sedan början av 1970-talet av finansiella tillgångar och vissa tillgångsslag. Dessutom har inlagts de projektioner för 1990 som kan hämtas från olika tabeller i LU 84. Tillgångarna har uttryckts i procent av BNP för respektive år. Ur analytisk synpunkt ligger det närmare till hands att relatera till hushållens disponibla inkomst, men BNP har använts för att möjliggöra jämförelse med företagen. I själva verket följer BNP och hushållens disponibla inkomst varandra nära över perioden 1970—83.

Under 1970-talet försämrades successivt hushållens finansiella nettobalans (rad 1, tabell 8.11). Försämringen upphörde under 1980-talets första år. De finansiella tillgångarna visar samma tendens.6 Som synes innebär här gjorda antaganden i LU 84 att andelarna år 1990 bibehålls på samma nivå som 1983. Relaterade till hushållens disponibelinkomst innebär detta en uppjustering för 1990 års kvoter, som dock alltjämt ligger avsevärt under nivåerna 1970. År 1990 borde det å andra sidan (med förutsättnigarna i LU 84) vara väl så motiverat för hushållen som det var 1970 att ligga med finansiella tillgångar bl. a. med hänsyn till nominalränta, inflationstakt, skatte- coh avdragssys- tem. Så till vida ger inte stockaspekten något utslag om potentiell obalans.

Tabell 8.11 Hushållens finansiella tillgångar. Procent av BNP

1970 1975 1980 1983 1990

1. Finansiell nettoförmögenhet (exkl. aktier) 31 19 10 (9)8 9 2. Totala finansiella tillgångar (exkl. aktier) 78 70 65 66 66 3. Sedlar och bankinlåning 48 45 40 40 35 4. Statspapper inkl. allemans- sparande 3 4 7 8 13

3 Avser år 1982.

Källor: National- och Finansräkenskaper. LU 84 tabell 7.38, 7.41, 29(app.), 38(app).

En ytterligare fråga är om hushållens innehav av statspapper som andel av de totala finansiella tillgångarna har förutsatts bli oproportionellt stort. Av tabell 8.11 framgår att denna andel successivt steg 1970—83 det är här fråga om premie- och sparobligationer. Å andra sidan sjönk andelen sedlar och banktillgodohavanden ungefär motsvarande. Enligt LU 84 förlängs dessa trender. Andelen summa sedlar, bank och statspapper av BNP är densamma 1990 som 1983. Inte heller på denna punkt kan det alltså sägas föreligga någon obalans.

Det förhållande att hushållens finansiella stockar och stockfördelning ter sig balanserad beror helt enkelt på att man i LU 84 på flödesutvecklingen applicerat ett ”normalt” placeringsmönster. Eventuella spänningar kommer med denna metod till synes i företagssektorn. Liksom i perspektivet för 1987 har nämligen denna sektor fått residualt absorbera den del av statsskuldök- ningen som inte placerats på annat håll. Utvecklingen av företagens finansiella tillgångar framgår av följande tabell 8.12.

I bjärt motsats till hushållen har företagen successivt förbättrat sin finansiella nettoställning, dvs. har minskat skuldexponeringen. Deras finansiella bruttotillgångar har också ökat relativt sett. Dessa förändringar speglar en svag utveckling av de reala investeringarna fram till 1983 och, under de senaste åren, höga vinster.

Enligt projektionen i LU 84 fortsätter det finansiella mönstret att mot 1990 utvecklas i samma riktning som under föregående år. I själva verket accelererar utvecklingen. Förbättringen är, räknad i procentenheter av BNP, praktiskt taget lika stor 1983—90, som under den nästan dubbelt så långa perioden 1970—83 — detta gäller både det finansiella nettot och bruttot. Detta skulle innebära en uppseendeväckande förbättring av företagens finansiella situation.7 De icke finansiella företagens bankinlåning steg 1970—1980 något som andel av BNP och föll något som andel av de totala finansiella tillgångarna. Siffran för 1990 motsvarar en jämfört med 1982 ytterligare något sänkt tillgångsandel. En sådan nedgång ter sig naturlig med hänsyn till den kraftiga ökningen av innehavet av statspapper, som kan betraktas som mycket nära substitut till bankinlåning. Men 1990 förutsättes de icke- finansiella företagens innehav av statspapper dock vara större än deras bankinlåning. Statspapper plus bankinlåning uppgår till mer än en tredjedel av de totala finansiella tillgångarna. Dessa tillgångar hari sin tur fördubblats mellan 1970 och 1990 räknat i procent av BNP.

Tabell 8.12 Företagens finansiella tillgångar. Procent av BNP

1970 1975 1980 1983 1990

1. Finansiell nettoförmögenhet (exkl. aktier) —63 —57 —51 (—50)a —37

2. Totala finansiella tillgångar (exkl. aktier) 46 56 64 76 93 3. Bankinlåning 9 10 12 12 15 4. Statspapper — — — 8 18

& Avser 1982.

7 Enligt beräkningarna i LU 84 skulle industri- företagens finanskvot stiga från 1983 till 1987 och därefter plana ut på en nivå betydligt över 1970-talets (finanskvoten är relationen mellan finansiellt kapital och kalkylerat materiellt kapital). Soliditeten skulle därvid komma

att återföras till det nor- malläge. som anses ha förelegat vid början av 1970-talet. Jämför dia- gram 7.5 sid. 195.

3 Se prop. 1984/85:150. Bil. 1.2, tabell 11.1, sid. 59 f.

9Se "Skuldfällan", SNS 1983, kap. 7.

Den utveckling mot vad som av LU 84 angivits som ett balansläge 1990 implicerar alltså relativa stockvärden på företagens finansiella tillgångar och tillgångsfördelning, som ligger långt utanför det historiska mönstret. Dessa potentiella balansbrister kulminerar åren 1987—88. Det sker emellertid inte någon nämnvärd återgång under de följande åren fram till 1990. Det i LU 84 förutsedda förloppet framstår inte som sannolikt eller ens möjligt. De reviderade kalkyler som föreligger från 1985 har också väsentligt förändrat bilden av finansieringsutvecklingen. Hushållen svarari dessa kalkyler för en väsentligt större placering i statspapper, vilkas andel av hushållens finans- tillgångar antages stiga från 11 % 1984 till 18 % 1988. För företagen (icke-finansiella) är utvecklingen den omvända. Statens upplåning i företags- sektorn minskar successivt och i stället för en markant andelsökning enligt LU 84, stannar andelen 1988 vid 12 %, en nivå som i stort sett uppnåddes 1984.8

8.4.5. Penningpolitiska aspekter

I LU 84 reses krav på penningpolitiken att begränsa ökningarna i penningmängden (M3) och som en konsekvens av detta krav— att finansiera en stor del av budgetunderskottet utanför bankerna. Denna uppgift ställer krav på en bestämd räntepolitik. Samtidigt skall räntan anpassas så att det projekterade investeringsprogrammet skall kunna genomföras. Sistnämnda krav på räntan är alltså relaterat till avkastningen på realkapital. Frågan är om dessa krav på penningpolitiken går att förena annat än rent tillfälligt- vis.

Denna penningpolitikens problemställning kan formuleras något gene- rellare och med explicit beaktande av den utländska räntan. Man kan för det första fråga sig om distinktionen mellan bankinlåning och statspapper inte är på väg att lösas upp, i alla händelser i det perspektiv som här diskuteras. Det är därför i första hand den totala volymen likvida tillgångar som bör styras. I så fall skiftar intresset från företagens innehav av statspapper till allmänhe- tens företagens och hushållens — innehav av likvida tillgångar.

Kravet på räntepolitiken blir med denna uppläggning framför allt bestämt av anpassningen till den utländska räntan för att minska riskerna för oönskade kapitalrörelser som skapas av den stora mängden lättrörliga finansiella tillgångar i den privata sektorn. Det andra kravet på räntepoliti- ken — anpassningen så att det projekterade investeringsprogrammet kan genomföras — är obestämdare därför att räntans betydelse för investering- arna är oklar. De av LU använda investeringssambanden har inte gett något entydigt besked om behovet av differens mellan avkastningen på realt och finansiellt kapital (se sid. 191—192). Andra undersökningar har gett vid handen att sambandet är mycket löst. Om en real investering över huvud taget ter sig lönsam, spelar den alternativa avkastningen på finanskapital ingen roll.9

Sådana ”undersökningar” kan inte tas till intäkt för att räntenivån och relationen mellan avkastningen på finansiella placeringar och på realkapital skulle sakna betydelse för investeringsutvecklingen. Det är dock påfallande vilken osäkerhet som råder om verkningarna av 80-talets extremt höga realräntenivåer. Den starka uppgången i näringslivets investeringar i vissa

större OECD-länder (bl. a. USA, Japan) har mot bakgrund av den höga realräntenivån sålunda varit överraskande.")

Följande tabell 8.13 visar företagens och hushållens sammanlagda innehav av bankfordringar och statspapper i procent av BNP (enligt tabellerna 8.11 och 8.12, raderna 3 och 4). Åren 1981 och 1982 har lagts in för att visa de snabba förändringarna 1980—83.

Som synes höll sig den här kalkylerade relationen mycket stabil under 1970-talet stabilare än någon av dess ingående komponenter. Under åren 1981—83 ökade kvoten med åtta procentenheter. Denna ökning har ägt rum under en period av höjd räntenivå som dock fram till 1984 inte medförde att Sverige därför behövde föra någon högräntepolitik internationellt sett. En effektivisering av kreditmarknaden och en breddning av placeringssortimen- tet har säkert hjälpt till att öka absorptionen av statspapper utanför bankerna. Frågan är dock om styrkan hos sådana faktorer räcker till för att ytterligare höja kvoten 1983—90 i den takt som anges i tabell 8.13. Utvecklingen 1985 visar potentialen för räntehöjningar i den aktuella svenska ekonomin.

Allmänhetens finansiella stock i form av bankinlåning och statspapper växer också som andel av sektorns totala finansiella tillgångar. År 1970 var kvoten 0,48 och däromkring låg den också i fortsättningen. (Den var 0,48 både 1982 och 1983.) Enligt de här redovisade kalkylerna stiger kvoten till 0,51 vilket kan anses representera en signifikativ höjning med hänsyn till den föregående stabiliteten.

Den ända fram till 1990 växande instabilitet, som antyds av här presenterade kalkyler, avser både tillväxten av allmänhetens totala finan- siella stock och den del som kan antas vara särskilt lättrörlig.ll Förekomsten av relativt snabbt växande tillgångsvolymer (skuldvolymer) ökari och för sig möjligheterna och risken för massiva överföringar mellan olika tillgångsslag. Risken härför ökar också genom att bruttoströmmarna, som inkluderar amorteringar, växer under uppbyggnadsskedet för skuldstockarna och sedan ligger kvar på hög nivå. Det kommer här att bli fråga om stora belopp både vad beträffar stats- och utlandsskulden.

Tabell 8.13 Allmänhetens innehav av bankfordringar och statspapper. Procent av BNP.

1970 60 1975 59 1980 60 1981 62 1982 65 1983 68 1990 81

1" OECD: Economic Outlook 36, December 1984, sid. 9 f.

11 Denna tillväxt har här relaterats till BNP. Den framstår som än mer markerad i relation till realkapitalstocken. Bo- stadsbyggandet stagnerar eller sjunker (alternativ 1 resp. 2). Även indu- strins realkapitalstock växer långsammare än BNP (jämför LU 84 tabell 7.17, sid. 192).

8.1. Utvecklingen fram till 1973 — några huvuddrag

Åren från 1949 till 1973 framstår som unika i svensk ekonomisk historia genom kombinationen av kontinuerlig stark tillväxt och frånvaro av allvarliga betalningsbalansproblem. Recessionerna som förekom var små och kortvariga; de sänkte visserligen tillväxttakten men inte mer än till 1—2 % i årstakt. Under konjunkturtopparna uppgick den till 5—6 %. I genomsnitt var därmed stegringstakten 3,8 % per år under drygt två decennier (1951—1973). Någon total prisstabilitet förelåg inte men prisstegringarna var begränsade även om de uppvisade en ökande stegringstakt under perioden. Sysselsättningen var hög och jämn. Den konkurrensutsatta industrin var löneledande; lönebildningen skedde enligt den då effektiva EPO-modellen som säkrade den svenska konkurrenskraften. Den internationella handeln skedde inom ett system av fasta växelkurser, det s.k. Bretton-Woods- systemet, under en viss internationell övervakning och samordning inom IMF (Internationella valutafonden).

Perioden utmärktes av en kontinuerlig ökning av den offentliga sektorn som dock inte var väsentligt snabbare i Sverige än i jämförbara länder. De offentliga utgifterna hade 1970 stigit till 44 % av BNP och sysselsättningen inom den offentliga sektorn utgjorde 20 % av den totala.

Bytesbalansen var i jämvikt under större delen av perioden och några reala kapitalrörelser förekom alltså inte. Restriktioner upprätthölls på de finan- siella kapitalrörelserna, men detta innebar inte att Sverige var opåverkat av den pågående integrationen av kapitalmarknaderna. Medan kapitalbalan— sens nettoinflöden under 60-talet var obetydliga och t. ex. 1961 uppnådde 155 miljoner kr. och 1970 inte mer än 750 miljoner kr., steg bruttoflödena

starkt: från 1,2 till 5,4 miljarder kr. på tillgångssidan och från 1,0 till 4,7 miljarder kr. på skuldsidan.

Under slutet av denna period började problem med bytesbalansen uppträda. Försvagningen av bytesbalansen utsatte politiken vid upprepade tillfällen för en målkonflikt mellan inre och yttre balans (1967 och 1969. jfr. kap. 10). 1970—71 tvingades regeringen för första gången temporärt sätta bytesbalansmålet före målet full sysselsättning.

Statens finansiella sparande var under perioden positivt om än sjunkande. Samtidigt steg sparandet via AP-fonden starkt och nådde ända upp till 4,4 % av BNP i början av 70-talet. Genom att finanspolitiken fram till slutet av 60-talet var framgångsrik och bytesbalansproblem saknades utsattes pen- ningpolitiken inte för några större påfrestningar. En något rörligare räntebildning utvecklades men regleringsinslagen förblev omfattande. Ett viktigt mål för politiken var att hålla räntan på bostadskrediter på en låg och jämn nivå. Detta underlättades av AP-fondens framväxt och de placeringar i statens och bostadsfinansieringsinstitutens obligationer till en administrerad ränta som därvid möjliggjordes. Emissionen av industriobligationer bestäm- des såväl till volym som räntevillkor av riksbankens emissionskontroll. Likviditetskvoter och direkta utlåningsregleringar (via rekommendationer eller formaliserade utlåningstak) styrde bankernas kreditgivning och ban- kernas utlåningsräntor var knutna till diskontot. Valutaregleringen upprätt- hölls och de finansiella kapitalrörelserna var begränsade. De in- och utflöden av valuta som ägde rum utlöstes av förändringar i utnyttjande av leveran- törskrediter och kommersiella bankkrediter, vilka i sin tur påverkades av stramhetsgraden på kreditmarknaden. Några förväntningsstyrda kapitalrö— relser ägde sällan rum, eftersom de fasta växelkurserna inte ifrågasattes förrän mot slutet av 60-talet.

8.2. Perioden 1974—1982

1973—74 inträffade i anslutning till oljekrisen ett trendbrott i den svenska ekonomiska utvecklingen, även om förändringen förberetts under de senare åren av 60—talet. Samma trendbrott ägde rum i industriländerna i gemen men den svenska utvecklingen uppvisade vissa negativa särdrag. Den har lämnat efter sig ett krävande arv för politiken under 80-talet genom de strukturella obalanser som byggdes in i den svenska ekonomin och som var större än i jämförbara länder.

Utvecklingen under perioden kännetecknades i Sverige liksom i omvärl- den av stagnerande tillväxt, ökande arbetslöshet och hög inflationstakt. I viktiga avseenden var utvecklingen i Sverige särskilt ofördelaktig. Den totala produktionsökningen i Sverige stannade under åren 1974—1983 på en årstakt av 1,5 %, alltså mer än en halvering av den tidigare tillväxttakten. Detta motsvarade endast hälften av ökningen i totala OECD. Industrins produk— tion var 1982 10 % lägre än 1974. vilket innebar att en betydande utslagning av svensk industri ägt rum under perioden. Denna svaga industriutveckling avspeglar en i förhållande till övriga OECD—länder anmärkningsvärt långsam tillväxt i investeringar och export.

Stagnationen i industriproduktionen berodde i väsentlig grad på de

svenska företagens försämrade konkurrenskraft och prissättning i förhållan- de till utländska företag.

Den strama efterfrågepolitiken under 70-talets första år hade avskärmat Sverige från de begynnande internationella inflationsimpulserna. Med oljeprisstegringen tog emellertid inflationen fart även inom landet. De stora kostnadsökningarna i mitten av 70-talet och en hög inhemsk efterfrågan medförde att den svenska inflationen hölls kvar på en hög nivå också när stegringen av de internationella priserna avtog. Resterande delen av 70-talet utmärktes internationellt av en relativt hög och framför allt ryckig inflationstakt. Från 1979 har en hård åtstramningspolitik i de stora OECD-länderna dock successivt bringat ner den internationella inflationen till historiskt låga ökningstal.

Den svenska prisstegringen uppgick för hela perioden 1973—1983 till i genomsnitt 10 % per år; i början av perioden låg den svenska prisstegringen något under OECD-ländernas genomsnitt men under den senare låg den över. Särskilt ogynnsam framstår den svenska utvecklingen vid en jämförelse med prisstegringen i de länder som ingår i riksbankens valutakorg och som har betydelse som konkurrenter till Sveriges export på tredje marknad. Medan prisstegringen i Sverige 1976—1983 uppgick till 10,3 % per år. stannade den i dessa länder under samma tid vid 7,8 %. Denna skiljaktighet i utvecklingen har bestått och även förstärkts 1984—85.

Från 1974 har den svenska bytesbalansen uppvisat betydande underskott. Initialt var dessa följden av oljeprisstegringens direkta effekter. En förklaring till att bytesbalansbristen skärptes var kombinationen av inhem- ska kostnadsstegringar 1975—76, som försämrade den svenska konkurrens- kraften. med uppehållandet av en hög inhemsk efterfrågan genom den s. k. överbryggningspolitiken. Underskottet i bytesbalansen var under perioden i genomsnitt drygt 2 % av BNP. Underskottet i varuhandeln var inte följden av en snabb uppgång av importvolymen; tvärtom ökade importvolymen bara hälften så snabbt som den förhållandevis långsamt stigande exporten. Underskottet var väsentligen följden av en fortgående försämring av bytesförhållandet med i genomsnitt 2 % per år under tioårsperioden. Sänkningen av de svenska relativpriserna under periodens senare del åstadkoms inte av en begränsning av de nominella kostnadsökningarna utan av återkommande devalveringar av den svenska kronan. Kronans kurs gentemot våra handelspartners (korgvalutaindex) sjönk från hösten 1976 till hösten 1982 med inte mindre än 45 %.

Sveriges nettoställning gentemot utlandet, som 1973 var positiv med 14 miljarder kr., blev negativ 1977; vid utgången av 1984 uppgick utlandsskul- den (netto) till ca 188 miljarder kr., varav staten (inkl. valutareserven) svarade för 92 miljarder. Jämfört med slutet av 1977 har den svenska utlandsskulden ökat med 178 miljarder kr. , samtidigt som det ackumulerade bytesbalansunderskottet under samma period uppgått till 75 miljarder kr. Huvuddelen av skuldstockens ökning har alltså berott på de svenska devalveringarna och övriga valutakursändringar, framför allt den kraftiga uppgången i dollarkursen.

Ökningen i de offentliga utgifterna från 1970 till 1983 uppgick till realt 5,5 % per år; de offentliga inkomsterna uppvisade under 70-talets första hälft samma stegringstakt men stagnerade från 1977. Detta innebar att den

Diagram 8.1 Totalt brul- tosparana'e, total brutto- investering och bytesba— lansens saldo. Procent av BNP.

offentliga sektorns sparandeöverskott, som ännu 1976 uppgick till 4,5 % av BNP, vändes till ett underskott, som 1982 stigit till 6 % av BNP, alltså en försämring av nära elva procentenheter. Både den offentliga sektorn i sig och dess underskott är i relation till BNP väsentligt större i Sverige än i andra länder.

Utvecklingen under perioden 1974—1982 innebar också en dramatisk förändring av totala sparandet. Sparkvoten föll i två steg — från nivån 24 till 18 % mellan 1975 och 1977 och sedan ytterligare från 18 till 14 % mellan 1979 och 1982. Parallellt men inte i samma takt sjönk också investeringskvoten, från 23 % till 17 % (se diagram 8.1). Skillnaden mellan kvoterna svarar mot bytesbalansens saldo, som i periodens början var positivt (med 1 % av BNP) men föll till 3 % 1980—82. Underskotten i bytesbalansen inträffade alltså samtidigt med sjunkande investeringar och skilde sig därigenom från de underskott som Sverige hade under industrialiseringsperioden i slutet av 1800-talet, då den utländska upplåningen skapade utrymme för växande investeringar i industri och infrastruktur. Investeringsutvecklingen blir ännu negativare om man beaktar att kapitalförslitningen stigit samtidigt som bruttoinvesteringarna fallit. Det betyder att nettoinvesteringskvoten minskat från 13 % till 6 %, och att nettosparkvoten dvs. de nyinvesteringar som

kunnat finansieras inom landet sjunkit från 15 % av BNP i början av 70-talet till endast 2 % 1982.

'o'—** ' _ ”N I xTotal bruttomvestermg *—_I

Totalt bruttosparande

16 14 12

10

Bytesbalans

1970 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 90

Det är inte bara utvecklingen av Sparkvoten sedan mitten av 70-talet som innebär ett trendbrott. Även fördelningen av det finansiella sparandet, dvs. förändringarna i de finansiella nettoförmögenheterna, visar trendmässiga förändringar. Medan den offentliga sektorns finansiella sparande, framför allt till följd av snabbt stigande statligt budgetunderskott, minskade från +4,5 % av BNP 1976 till —6 % år 1982, ökade under samma period det privata finansiella sparandet likaledes med 11 procentenheter (från —6 till +5 % av BNP).

För ökningen av den privata sektorns sparandeöverskott spelar hushållens sparande i detta sammanhang en obetydlig roll, eftersom hushållens sparande och investeringar (bostäder) balanserar varandra. Finansinstituten har kontinuerligt ökat sitt sparandeöverskott från nivån 1 % av BNP vid 70-talets början till 5 % 1982, vilket är en viktig motpost till den offentliga sparminskningen. Ännu större kastningar ägde rum i de icke-finansiella företagen från bottenläget 1976 till 1983 ökade deras finansiella sparande med inte mindre än 7 procentenheter av BNP; räknat från 1973 stannar ökningen vid närmare 3 %, vilket även det är en beaktansvärd uppgång (se diagram 8.2). Uppgången beror av stigande vinster (framför allt räknat från bottenläget 1976—77) och avtagande investeringar genom en fortgående lageravveckling och fallande fasta investeringar.

% 14 Bruttomvestenng _ 1 2 1 0 _- Bruttosparande'ax " X ' *xwl

Finansiellt sparande

1970 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 90

Diagram 8.2 De icke- finansiella företagens bruttosparande och fi- nansiella sparande. Pro- cent av BNP.

Den stora omkastningen av det finansiella sparandet i Sverige från mitten av 70-talet har inte bara förändrat de olika sektorernas finansiella nettopo- sitioner. Utvecklingen har också inneburit en mycket markant uppblåsning av bruttostorheterna, dvs. av de totala finansiella balansräkningarna.

De finansiella företagen ökade under perioden 1970—1982 sin nettoförmö- genhet från 36 till 221 miljarder kr.; detta skedde genom en ökning av tillgångarna från 238 till 1 179 miljarder och av skulderna från 202 till 958 miljarder kr. De icke-finansiella företagen uppvisade under perioden en anmärkningsvärd nedgång i sina finansiella underskott och nådde t. o. m. ett överskott 1983—84. Företagen utnyttjade denna utveckling inte så mycket till att minska sin skuldsättning som till att öka sina finansiella tillgångar. Till en del var detta en ”ofrivillig” utveckling, eftersom en betydande del av den utländska skuldsättningen var följden av en påtvingad lånefinansiering av direktinvesteringar i utlandet.

Hushållssektorn, som har en positiv finansiell nettoposition och som under perioden haft relativt små variationeri sitt finansiella sparande, uppvisade en stigande finansiell skuldsättningsgrad (skulder som andel av finansiella tillgångar). Efter 1980 har skuldandelen och därmed balansomslutningen sjunkit, vilket torde bero på ändrad beskattning av hushållens räntekostna- der.

Den ökade volymen av de finansiella balanserna avspeglar den starkt ökade omsättningen på den svenska penningmarknaden och den expansion av finansiell förmedlingsverksamhet som ägt rum från slutet av 70—talet. I betydande grad berodde denna utveckling på att tillväxten av de statliga budgetunderskotten drev fram nya former för underskottens finansiering. Med den nya fördelningen av sparandet följde starkt ökade behov att förmedla krediter mellan sektorerna, framför allt från företagssektorn till staten. Utvecklingen av den svenska penningmarknaden under början av 80-talet var sålunda den samlade effekten av ett antal faktorer: av statens behov att öka sin upplåning utanför banksystemet och kapitalmarknadsin- stitutionerna, av företagens behov av ett komplement till placeringsformer som reverser och specialinlåning samt av bankernas behov att få en ökad del av sin inlåning genom anonyma, omsättningsbara instrument. Förändringen på den svenska penningmarknaden förutsatte förutom den ökade likviditeten — också lämpade aktörer. Dessa har i växande utsträckning utvecklats inom företagens alltmer sofistikerade finansavdelningar.

Den i företagskoncernerna centraliserade finansförvaltningen har medfört att företagen i växande grad är både låntagare och långivare och därmed iklätt sig bankfunktioner utan att belastas av de kostnader som följer av regleringen av bankernas verksamhet. I denna verksamhet ingår också de utländska kapitalmarknaderna och möjligheterna till räntearbitrage mellan olika länder utnyttjas. Valutaregleringen medger — via stor frihet för handelskrediternas refinansiering — betydande sådana möjligheter. När de räntemässiga förutsättningarna är uppfyllda, sker räntearbitrage i betydande omfattning t. ex. genom kurssäkrad utländsk upplåning och placering i Statsskuldväxlar, i utlåning till finansbolag eller andra instrument.

Bankcertifikat introducerades 1980 och följdes 1982 av Statsskuldväxlar. Finansbolag och industriföretag var till en början förhindrade att som emittenter agera på marknaden, emedan riksbanken ville behålla en

direktare kontroll av kredittillväxten. Denna inställning har sedermera förändrats och kreditpolitiken sker numera med mer marknadskonforma medel än tidigare. Räntereglering och likviditetskvoter har sålunda avskaf- fats.

Staten lånar numera i växande omfattning på den privata sektorns villkor (utom i de fall där lånevillkoren kan administrativt fastställas genom tillämpning av placeringsplikt och genom föreskrivna likviditetsinsättningar i riksbanken) och kan därmed inte i större utsträckning avvika från villkoren för alternativa placeringar inom och utom landet. Som en konsekvens av denna utveckling infördes hösten 1983 riksobligationer, en långfristig statlig upplåning med marknadsbestämda villkor. Penningmarknaden har vidare utvecklats med företagscertifikat och med korta privata obligationer (5 år, utan amortering). Penningpolitiken har i denna marknad i växande grad kommit att föras genom marknadsoperationer och frekventa anpassningar av emissionsvillkoren för statspapper.

Omfattningen av marknaden kan illustreras av att den totala utelöpande stocken av bankcertifikat vid utgången av 1984 uppgick till 20 miljarder kr., av Statsskuldväxlar till 71 och av riksobligationer till 38 miljarder kr. Utelöpande företagscertifikat kan uppskattas till 6 a 7 miljarder kr. inom en tillståndsram av 19 miljarder kr. Specialinlåningen uppgick samtidigt till 72 miljarder kr.

9 Valutaregleringens mål enligt lagstiftningens förarbeten

Med den formulering som 1 & valutalagen fick efter 1959 års ändring kunde prövningen av ansökningar om direktinvesteringar utomlands endast ske enligt penning- och valutapolitiska kriterier. Denna typ av bedömningar kom alltså inte att beröra de aspekter på direktinvesteringarnas verkningar som efter hand tilldrog sig ökat intresse, nämligen de industri- och sysselsätt- ningspolitiska effekterna av att en växande andel av produktionen förlades utomlands.

Inom industridepartementet utarbetades år 1974 en promemoria (Ds I 1974:2) Riktlinjer för prövning av tillstånd för svenska direktinvesteringar utomlands. I promemorian föreslogs att valutalagens syfteskriterier skulle ändras så att också industri- och sysselsättningspolitiska strävanden skulle kunna beaktas vid riksbankens prövning av svenska företags ansökningar om att få genomföra direktinvesteringar utomlands. Finansministern, statsrådet Sträng, instämde i de framförda synpunkterna och framlade i prop 1974z89 förslag om ändring i valutalagen som i allt väsentligt överensstämde med promemorians slutsatser. Enligt propositionen skulle ett generellt tillägg införas i 1 & tredje stycket valutalagen om beaktande av industri- och sysselsättningspolitiska strävanden. Med denna uppläggning skulle i princip alla slags valutatransaktioner kunna bli föremål för industri- och sysselsätt- ningspolitisk prövning, men departementschefen framhöll att prövningen endast borde avse utgående direktinvesteringar.

* Innebörden av Sveriges åtaganden enligt kapi- talliberaliseringsstadgan diskuteras närmare i betänkandets kapitel 2 Sveriges internationella åtaganden och i kapitel 15 Direktinvesteringar.

I flera remissyttranden över den grundläggande promemorian och i två motioner med anledning av propositionen framfördes krav på att författ- ningstexten mer direkt skulle avspegla bestämmelserna i OECD:s kapitalli- beraliseringsstadga. Genom anslutningen till stadgan hade Sverige i princip åtagit sig att utan reservation medge utgående direktinvesteringar. Möjlig- heterna att hindra direktinvesteringar skulle därigenom begränsas till de fall där kapital]iberaliseringsstadgans undantagsbestämmelser kunde åberopas. I första hand kunde därvid andra anmärkningen till punkt 1 i lista A i stadgan aktualiseras. Anmärkningen säger att en planerad utlandsinvestering kan hindras om den skulle få en utomordentligt skadlig inverkan på ett medlemslands intressen på grund av beloppets storlek eller andra faktorer. Andra anmärkningen måste, som också framhölls av departementschefen på sid 61 i propositionen, vara tillämplig för att en planerad utlandsinvestering skulle kunna hindras enbart på sysselsättningspolitiska eller näringspolitiska grunder.l

Denna grundläggande restriktion på prövningsförfarandet borde enligt utskottet komma till direkt uttryck i lagtexten. Begränsningen borde emellertid inte införas i 1 & valutalagen eftersom paragrafen syftar till att ange förutsättningarna för att valutareglering skall tillämpas. I stället borde en ny 2aå införas i lagen med en allmän bestämmelse angående den verksamhet som riksbanken skall bedriva med stöd av utfärdat förordnande om valutareglering. Utskottets förslag till lydelse fick följande formule- ring.

"Förordnande enligt denna lag skall av riksbanken ianspråktagas för att främja penning- och valutapolitiken. Därvid får industri- och sysselsättningspolitiska strävanden beaktas. Hänsyn av sistnämnda slag får dock föranleda avslag på framställning endast då denna på grund av beloppets storlek eller andra faktorer skulle åsamka landets intressen utomordentlig skada.”

De industri- och sysselsättningspolitiska hänsynen avsåg endast prövningen av utgående direktinvesteringar enligt utskottets uttalanden.

Införandet av de allmänna syfteskriterierna i den nya2 a % reste också krav på ändring av rekvisitet för förordnande om valutareglering enligt lå valutalagen. Sedan valutaregleringens mål inte längre begränsades till penningpolitiken utan vidgats till att också omfatta näringspolitiska aspek- ter, borde 1 & valutalagen innehålla en allmän hänvisning till de centrala målen för den ekonomiska politiken. Dessa mål som upprepade gånger fastslagits av riksdagen angavs vara full sysselsättning, snabb ekonomisk tillväxt, rimlig prisstabilitet, balans i utrikesbetalningarna, inkomstutjäm- ning och regional balans.

Med dessa utgångspunkter föreslog utskottet att lé tredje stycket valutalagen skulle få följande lydelse.

”Då i andra fall än som avses i första och andra styckena så prövas nödvändigt för att nå de centrala mål som fastställts för den ekonomiska politiken äger, på framställning av fullmäktige i riksbanken, Konungen med riksdagens samtycke förordna . .

Riksdagen godtog de av utskottet föreslagna formuleringarna av 1 & tredje stycket och 2 a &, som sedan dess gällt frånsett en mindre ändring av 1 % i

samband med ikraftträdandet av den nya regeringsformen.

Till ledning för den samhällsekonomiska bedömningen vid prövningen av direktinvesteringar enligt 2 a & citerade utskottet departementschefens uttalande i propositionen:

”En självklar utgångspunkt är sålunda. som anförts i promemorian och som också framhållits i en del remissyttranden, att bedömningen sker med sikte på att bevara eller förstärka den svenska industrins internationella konkurrenskraft under beaktande av den svenska ekonomiska politikens grundläggande mål, dvs. ekonomisk tillväxt och full sysselsättning med bibehållande av inre och yttre balans. En viktig målsättning måste vara att söka förhindra eller dämpa en minskad sysselsättning inom industrin i Sverige. Långsiktiga perspektiv spelar också en roll vid bedömningen av ansökning- arna om tillstånd att investera i utlandet."

Som framgår av valutakommitténs diskussion i kapitel 15 torde utrymmet för näringspolitisk prövning av enskilda direktinvesteringar vara så begränsat med hänsyn till Sveriges internationella åtaganden att citatet i den praktiska handläggningen blir föga vägledande. De stränga kriterier för avslag som också införts i lagtexten kan inte läggas till grund för en näringspolitisk styrning av direktinvesteringar annat än i enstaka exceptionella fall. Stadgandet i 2 a % har heller aldrig utnyttjats som grund för avslag på en investeringsansökan.

Det citerade uttalandet framstår som motsägelsefullt redan i propositio- nen, som ju fastslog att den stränga andra anmärkningen till OECD:s kapitalliberaliseringsstadga måste vara tillämpbar för att ett avslag skall kunna meddelas i ett investeringsärende på näringspolitiska grunder. Utskottets hänvisning till departementschefens uttalande som ledning för den näringspolitiska prövningen gör dess betänkande inkonsistent eftersom utskottet så uttryckligt lyfte fram andra anmärkningen genom att direkt införa dess formulering i 2 a & valutalagen.

9.1. Valutalagstiftningens tillkomst

Valutalagstiftningen infördes strax före andra världskriget som en av många beredskapslagar för att skydda landets ekonomi och trygga folkförsörjningen under krigsförhållanden.

Lagens ursprungliga förarbeten utarbetades av en arbetsgrupp inom finansdepartementet redan i början av 1930-talet. Den internationella depressionen hade medfört svåra rubbningar på valutamarknaderna och många länder hade infört valutarestriktioner till skydd för den egna valutan. Restriktionerna hade i regel utpräglad ransoneringskaraktär och syftade till en planmässig hushållning med ländernas valutatillgångar för att säkerställa betalningen av nödvändiga importvaror.

Den nämnda arbetsgruppen utarbetade ett fullständigt lagförslag under- byggt med en princippromemoria av professor Erik Lindahl (återges i Bil A och D till prop 1939:290). I promemorian gjordes en genomgång av destabiliserande kapitalrörelsers skadeverkningar på den inhemska ekono- min som i sina huvuddrag alltjämt synes vara aktuell. Resonemangen hade allmängiltig karaktär men fördes mot bakgrund av olika tänkbara utrikespo- litiska krissituationer och krigsfall. Huvudslutsatsen var att det knappast var praktiskt genomförbart att med traditionella penningpolitiska medel stabi- lisera den inhemska prisnivån och upprätthålla kronans växelkurs mot utländska valutor om det då rådande systemet med fri valutahandel och fria kapitalrörelser behölls i en krissituation. Genom reglering av valutahandeln och värdepappershandeln och eventuellt införande av försäljningstvång för utländska tillgångar skulle kapitalflödena reduceras och erforderliga medel kunna reserveras för nödvändig varuimport.

Kommitténs rapport och lagförslag resulterade då inte i någon proposition till riksdagen eftersom regleringsåtgärder ansågs böra undvikas i det längsta. Rapporten och författningsförslagen remissbehandlades emellertid så att en valutalagstiftning skulle kunna införas med kort varsel.

När den internationella situationen försämrades mot slutet av 1930-talet återupptogs arbetet för att förstärka landets ekonomiska krigsberedskap. 1932 års författningsförslag överarbetades inom finansdepartementet för att anpassa fullmaktslagen till den aktuella situationen. Efter remissbehandling överlämnades i mars 1939 proposition (1939:290) till riksdagen med förslag till Lag om förfogande över utländska betalningsmedel m in under utomor- dentliga, av krig föranledda förhållanden (valutalag). Lagen antogs av

riksdagen och utfärdades som beredskapslag den 22 juni 1939 (SFS 1939:350). Den sattes första gången i kraft genom förordning den 25 februari 1940 (SFS 1940:97).

9.2. Penningpolitiska mål

Valutalagens karaktär av beredskapslag avsedd för akuta krissituationer formulerades i dess första paragraf:

"Vid krig eller krigsfara, vari rikets befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äge Konungen, när riksdagen ej är samlad, i den mån så prövas oundgängligen nödigt för uppnående av det mål. som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, på framställning av fullmäktige i riksbanken.... förordna på sätt nedan närmare stadgas;..."

I propositionen underströk departementschefen, statsrådet Wigforss, ytter- ligare valutaregleringens undantagskaraktär. Sålunda borde ”en reglering av valutahandeln icke ifrågakomma i andra fall, än då de olägenheter, som en sådan reglering även vid en försiktig tillämpning måste medföra. framstå såsom ett mindre om än de verkningar, som utvecklingen på valutamarkna- den skulle erhålla, om regleringen icke genomfördes.”

Även nu utgick övervägandena från de effekter som olika tänkbara utrikespolitiska situationer skulle kunna ha på kapitalrörelserna. Om sålunda Sverige kom att drabbas av krig eller utsättas för överhängande hot om krig, skulle ett valutautflöde sannolikt komma till stånd. Möjligheterna bedömdes vara små att motverka sådana sannolikt snabba utflöden med traditionella penningpolitiska medel.

Risken för valutainflöden bedömdes öka vid krigshot eller krig utomlands som inte omedelbart kunde väntas beröra Sverige. I propositionen konsta- terades emellertid också att ett inflöde kunde utlösas också av andra faktorer än krig. Den svenska kronan var vid den tiden relativt stark. Valutareserven var betydande och betalningsbalansen i jämvikt samtidigt som prisutveck- lingen var stabil i Sverige jämfört med omvärlden. I en sådan situation förelåg risken att revalveringsförväntningar skulle breda ut sig. Tillräckligt stora belopp lättrörligt kapital var tillgängliga på de internationella penningmarknaderna för att ett omfattande spekulativt kapitalinflöde skulle kunna komma till stånd.

Propositionens analys av valutaflödenas samhällsekonomiska verkningar följde i huvudsak framställningen i 1932 års utredning. Vid bedömningen av såväl in- som utflöden måste verkningarna ses mot bakgrunden av penningpolitikens utformning. Statsmakterna hade godtagit som riktlinjer för penningpolitiken att den skulle bidra till uppfyllandet av två mål, i första hand en stabil prisnivå och såvitt möjligt dessutom oförändrade växelkur- ser.

En av krig eller krigsfara orsakad omfattande kapitalutströmning måste motverkas för att trygga betalningen av varuförsörjningen. Samtidigt skulle de rent ekonomisk-politiska återverkningarna av utflödet framtvinga motåt-

gärder. En av kapitalflykt framtvingad depreciering av kronan skulle fördyra importen i en krigssituation och skärpa de inhemska prisstegringstendenser- na. I värsta fall skulle prisstegringarna bidra till att öka kapitalflykten med åtföljande kontinuerliga devalveringar och accelererande prisutveckling inom landet.

I händelse av kapitalinströmning till Sverige orsakad av krig utomlands skulle pris- och växelkursmålen också komma i fara. En stark prisstegring utomlands skulle, även utan att utlösa kapitalrörelser, ställa myndigheterna inför en svår avvägning mellan prisstegring på hemmamarknaden och apprecieringstryck på kronan. Om kapital dessutom strömmade in i landet skulle kronan utsättas för ett dubbelt apprecieringstryck.

Om riksbanken därvid strävade att hålla fast vid kronans växelkurs skulle en prisstegring inte kunna undvikas. Även utan kapitalimport skulle ett starkt inflationstryck göra sig gällande. Om i stället kronan apprecierades för att möta inflationsimpulserna utifrån, skulle handelsbalansen påverkas negativt (exporten reduceras och importen expandera). Samtidigt skulle kapitalimporten dämpas om den nya och högre kronkursen bedömdes som trovärdig.

Apprecieringen skulle främja varuförsörjningen inom landet genom sänkta importkostnader och öka räntabilitet och sysselsättning inom importbranscherna. Samtidigt skulle emellertid exporten förlora i konkur- renskraft med sjunkande räntabilitet och sysselsättning. Värdet av utländska tillgångar skulle också reduceras. Apprecieringen skulle således få återverk- ningar på inkomst- och förmögenhetsfördelningen inom landet. Dessa effekter skulle bli avsevärda om kapitalimporten kunde hindras endast med en kraftig och på en gång genomförd appreciering av kronan. Det vore tänkbart att ”valutaspekulanterna endast avskräckas av en så hög notering av den svenska kronan, att den genomsnittliga prisnivån inom landet pressas nedåt, exportindustrin lamslås och en avsevärd ökning av arbetslösheten uppkommer.” Om därför en successiv appreciering genomfördes, vore det tänkbart att denna i stället för att motverka spekulationen gav denna en extra stimulans.

Riksbankens möjligheter att med traditionella medel behärska en kapitalutströmning föranledd av krig eller krigsfara, bedömdes som begrän- sade. En räntehöjning, en skärpning av kraven på bankernas reserver och direkta överenskommelser med de större bankerna om kreditrestriktioner måste i ett sådant läge anses avgjort otillräckliga. På liknande sätt skulle möjligheterna att motverka en kapitalinströmning vid krig utomlands genom insats av traditionella penningpolitiska medel kunna visa sig begränsade.

De ekonomisk-politiska övervägandena rörande inflödesproblemet sam- manfattades i 1932 års promemoria som följer:

”Det förda resonemanget leder därför fram till den slutsatsen, att i en kritisk situation av det slag som här förutsatts det knappast är praktiskt genomförbart att stabilisera den inhemska prisnivån och att skydda landet, respektive staten för risken av stora förluster utan allt för starka ingrepp i den rådande inkomst- och förmögenhetsfördel- ningen, om det nuvarande systemet med fri valutahandel och fria kapitalrörelser skall bibehållas.

Ett gynnsammare resultat i båda dessa hänseenden kan emellertid ernås, om riksbankens befogenheter utvidgas, så att banken kan förhindra, att utlänningar i

spekulationssyfte sätta sig i besittning av tillgångar, som lyda på svenska kronor, och att svenskar spekulera i ett värdefall i utländska valutor (genom att upptaga lån i utlandet och försälja valutorna till riksbanken). Härför kräves en övervakning av valutahandeln och av utförseln av svenska värden till utlandet. Denna övervakning sker lättast, om riksbanken får monopol på valutahandeln och om utförseln av svenska betalningsmedel, fordringsbevis och värdepapper göres beroende av riksbankens tillstånd.

Genom ett dylikt system, genomfört i samarbete med affärsbankerna. torde riksbanken få möjlighet att förhindra, att spekulationskapital införes till landet och ger upphov till kursförluster, när det sedan drages tillbaka vid en högre kronkurs. Genom valutahandelns monopolisering vinnes dessutom den stora fördelen, att riksbanken får större möjligheter att reglera växelkurserna på ett sådant sätt, att den inhemska prisstabiliseringen underlättas. Om så befinnes önskvärt, kan riksbanken härvid hålla en viss marginal mellan försäljnings- och inköpspris för de utländska valutorna, och vidare kan riksbanken, när så erfordras, vidtaga förskjutningar av hela växelkursläget, utan att härvid i större grad komma i konflikt med privatekonomiska intressen, om allmänheten samtidigt erhållit erforderliga möjligheter att säkra sig mot kursrisker. Även den inhemska prisutvecklingen blir lättare att reglera. när riksbanken befrias från finansieringen av en stor kapitalimport. En åtstramning av den svenska penningmarknaden kan lättare åstadkommas, varigenom de inhemska prisstegrings- tendenserna mera effektivt kunna motarbetas.”

Beträffande risken för kapitalutflöden tillfogades:

”Under vissa omständigheter förutsätter ett effektivt motverkande av en dylik ödesdiger utveckling, att riksbanken erhåller möjlighet att förhindra kapitalflykten från landet. Härför kräves i första hand en kontroll av inköpen inom landet av utländska valutor. Även i detta fall är alltså ett valutamonopol motiverat, ehuru det nu får ett annat syftemål än i förra fallet. Vidare kräves emellertid en övervakning av kapitalrörelserna för att kontrollera utförseln av utländska betalningsmedel och värdepapper samt i vissa fall även av svenska tillgångar."

Departementschefen instämde i dessa slutsatser i 1939 års proposition. Valutareglering borde kunna tillgripas för att motverka en kapitalutström- ning orsakad av krig eller överhängande krigsfara såväl som av krig mellan främmande makter. En kapitalutströmning utan samband med krig borde däremot inte föranleda införandet av valutareglering.

Behovet av valutareglering som skydd mot kapitalinflöde till följd av krig mellan främmande makter bedömdes i någon mån tveksammare. Eftersom inflöden emellertid kunde väntas komma till stånd just i sådana lägen då de måste i särskilt hög grad försvåra en rationell penningpolitik, borde valutareglering kunna tillämpas också i sådana krigssituationer.

Valutalagen kom därför att omfatta möjligheter att ingripa mot både ut- och införsel av betalningsmedel och värdepapper. Till denna fogades emellertid två valutaförordningar, valutaförordning I som reglerade utförsel och valutaförordning II som reglerade både ut- och införsel av betalnings- medel och värdepapper.

När valutaregleringen infördes 1940 tillämpades valutaförordning 11, men införselförbudet avsåg bara svenska betalningsmedel och värdepapper. År 1944 utvidgades införselförbudet till att omfatta också utländska betalnings- medel och värdepapper (SFS 1944:693).

Sammanfattningsvis kan konstateras att valutaregleringen vid dess till-

komst avsågs vara ett stöd för penningpolitiken i den meningen att trycket på penningpolitiken att motverka lättrörliga in- och utgående kapitalflöden skulle reduceras. En utflödessituation kunde väntas uppstå om Sverige råkade i, eller hotades av krig. Härvid uppstod också ett rent ransonerings- motiv för valutareglering. Om däremot krig utbröt bara i omvärlden skulle inflationsimpulser utifrån, liksom rent flyktkapital väntas sätta den svenska ekonomin under press. Det gällde att avskärma den svenska ekonomin från sådan yttre påverkan. Valutaregleringen avsågs således bereda ett visst utrymme för en självständig, av interna motiv bestämd, penningpolitik.

Valutaregleringen fick under sin första tid en direkt handelsreglerande uppgift. Sedan en allt större del av betalningsutbytet med det europeiska fastlandet under krigsåren kommit att regleras på grundval av 1934 års Lag om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m. (clearinglagen 1934219), kom valutaregleringen att bli ett utpräglat ransoneringsinstrument. Det gällde att skapa utrymme för import av nödvändiga varor. Kraftiga inskränkningar gällde för kapitalbetalningar— ett visst kapitalflyktstryck var märkbart.

Under den första efterkrigstiden gällde det att åstadkomma ordnade betalningsförhållanden med utlandet. De traditionella betalningsvägarna hade upplösts och utbytbarheten mellan valutor, konvertibiliteten, var i stor utsträckning borta. Betalningsförbindelserna tog ofta formen av till handels- avtal knutna bilaterala betalningsöverenskommelser med ömsesidig kredit- givning och regler om att betalningarna skulle ledas över vissa konton. För Sveriges del behövde under de första efterkrigsåren någon egentlig ransonering av betalningarna gentemot utlandet i allmänhet inte tillgripas. De potentiella underskotten gentemot länder som fortfarande hade konver- tibla valutor, främst USA, fick dock hållas nere genom ransonering.

Apprecieringen av kronan i juli 1946 bidrog till en acceleration av valutautflödet. Under 1947 måste därför en fullständig ransonering av valutabetalningarna införas. Dessa måste efter hand skärpas. För att förstärka valutareserven tillgreps även hembudsskyldighet för vissa valutor hösten 1947.

Utvecklingen karakteriserades sedan av att det internationella samarbetet på betalningsområdet intensifierades. Utbytbarheten mellan valutorna ökade och fullständig konvertibilitet mellan kronan och de viktigaste världsvalutorna infördes genom Sveriges anslutning till det europeiska monetära avtalet (EMA) 1958.

Under den nu redovisade efterkrigsperioden var valutalagstiftningen i huvudsak oförändrad. Dess krigs- och beredskapskaraktär kvarstod således formellt. De ändrade yttre förutsättningarna föranledde riksbanken att 1954 tillsätta en kommitté för översyn av valutaregleringens tillämpning.

Utredningen drog bl. a. slutsatsen att valutareglering måste bedömas vara erforderlig för obestämd tid. Därför borde en allmän översyn göras av valutalagstiftningen så att förutsättningarna för dess tillämpning fastslogs på ett mer objektivt bestämbart sätt. Särskilda bestämmelser borde införas rörande omfattningen av de befogenheter som fick utnyttjas i mindre kvalificerade situationer än krig och krigsfara. En sådan utredning tillsattes av regeringen 1956.

Utredningen avlämnade en promemoria 1958 där man inledningsvis konsta- terade att departementschefen i direktiven uttalat att det syntes uppenbart att möjlighet till valutareglering måste finnas även i fortsättningen. Att så skulle vara fallet i händelse av krig eller krigsfara var enligt utredningens åsikt utan vidare klart.

När det gällde att ange förutsättningarna för tillämpning av valutareglering i andra situationer ställde sig problemet betydligt svårare. Utredningen fann att det vore ytterst vanskligt att i lagtext ange någorlunda klart sådana lägen som motiverar en valutareglering i penning- eller valutapolitiskt syfte. I stället för att gå in på försök till precisering av förutsättningarna för tillämpning av valutareglering i fredstid, valde utredningen att föreslå att riksdagen skulle få ett avgörande inflytande på frågan om regeringen skulle få utfärda ett förordnande om tillämpning av valutalagen. Förordnandet borde därför föreläggas riksdagen. Om därtill förordnandet gjordes tidsbe- gränsat skulle garantier vinnas att lagen bara kom till användning då regeringen och riksdagen var ense därom. Dock borde i lagtexten bibehållas en beskrivning av förordnandenas allmänna syfte.

En annan fråga var om det vore lämpligt att differentiera befogenheterna att meddela förordnanden enligt valutalagen så att befogenheterna skulle begränsas i mindre utsatta situationer. Samma svårigheter skulle emellertid enligt utredningen göra sig gällande härvidlag som när det gäller att i lagen precisera förutsättningarna för tillämpning av valutareglering överhuvudta- get. Om emellertid riksdagen enligt den föreslagna ordningen gavs tillfälle att direkt påverka valutaförordningens innehåll skulle fullmakterna, och därmed valutaregleringens innehåll, kunna avpassas med hänsyn till det aktuella läget. En i själva lagen genomförd differentiering av fullmakterna efter den ekonomiska situationen måste däremot med nödvändighet bli mycket schablonartad och därigenom av föga värde.

Departementschefen godtog i prop 1959:129 utredningens överväganden liksom dess förslag till ändring av lagens 1 5. Samtidigt ändrades lagens rubrik till valutalag. Formuleringeni 1 & rörande valutaregleringens tillämp- ning som stöd för penningpolitiken under fredsförhållanden fick följande lydelse.

...”Då i andra fall än som avses i första och andra styckena så prövas erforderligt för uppnående av det mål, som fastställes för riksbankens penningpolitiska verksamhet, eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden med utlandet äger, på framställning av fullmäktige i riksbanken, Konungen med riksdagens samtycke förordna,..."

Någon analys av valutaregleringens verkningar genomfördes inte av den nämnda kommittén vilken som framgått haft som en utgångspunkt enligt direktiven att möjligheter till valutareglering borde finnas även i fredstid. Propositionen innehöll heller inga uttalanden om valutaregleringens avsedda tillämpning eller effekter.

År 1960 tillsattes en kommitté på begäran av riksdagen med uppdrag att göra en förutsättningslös utredning av valutaregleringen. En huvuduppgift var att anpassa lagstiftningens bestämmelser så att de kom att återspegla den faktiska frihet för löpande betalningar som rådde sedan några år. I direktiven fastslogs att en reglering av kapitalbetalningar måste bibehållas. Möjlighe-

terna var i praktiken begränsade att utnyttja växelkursförändringar som ekonomisk-politiskt medel till följd av internationella bindningar till fasta växelkurser. För att valutaregleringen skulle kunna vara ett verksamt hjälpmedel för riksbanken måste regleringen av kapitalbetalningar smidigt och snabbt kunna anpassas efter skiftande lägen såväl beträffande den interna kreditpolitiken som rörande den internationella utvecklingen. Valutalagens fullmakter beträffande reglering av kapitalbetalningar måste därför vara tillräckligt vidsträckta för att medge riksbanken erforderlig handlingsfrihet under skiftande förhållanden. Bestämmelserna måste såle- des vara tämligen generellt utformade och kommittén borde därmed inte ta ställning till regleringens tillämpning i olika konkreta situationer.

Kommittén borde emellertid vara oförhindrad att analysera verkningarna under olika förutsättningar av en uppmjukning eller ett totalt avskaffande av valutaregleringen. Därvid borde möjligheterna också belysas att uppnå målen för den ekonomiska politiken enbart med hjälp av penning- och finanspolitiska åtgärder.

Kommittén framlade 1962 förslag till ändringar i valutalagen och valutaförordningen bl. a. innebärande att löpande betalningar även formellt undantogs från valutareglering. Analysen av en alternativ ekonomisk politik utan stöd av valutareglering hade inletts genom en promemoria utarbetad för kommitténs räkning av professor Börje Kragh. Kommittén fogade prome- morian till betänkandet utan att själv redovisa några överväganden. De då förestående förhandlingarna mellan Sverige och EEC angående svensk associering ansågs bli av så väsentlig betydelse även för frågan om valutaregleringens ställning att det vore meningslöst att slutföra utrednings- uppdraget innan utfallet av förhandlingarna förelåg. Kommittén hade därmed i praktiken avslutat sitt arbete. Det återstående analysuppdraget kom aldrig att utföras.

I den proposition som föranleddes av kommitténs betänkande (prop 1963:139) godtogs förslaget till ändringar i valutalagen och valutaförordning- en så att löpande betalningar helt avreglerades också formellt. I fråga om den bifogade promemorian ansåg departementschefen, statsrådet Sträng, att den visat att ett upphävande av valutaregleringen skulle skapa väsentliga svårigheter för den ekonomiska politiken vid givna målsättningar för denna. En viktig tankegång i promemorian var att möjligheterna att föra en effektiv penningpolitik utan stöd av valutareglering skulle begränsas genom valuta- rörelsernas effekt på den interna likviditeten. Vidare skulle kapitalrörelserna kunna få en sådan omfattning och karaktär, att valutatillgångarna sjönk under den nivå som betraktades som ett oundgängligt minimum för att försvara kronans växelkurs. Den politik som i ett sådant läge skulle krävas för att stärka valutareserven skulle då kunna komma i konflikt med den som fordrades för att t. ex. uppnå målsättningen full sysselsättning. Departe— mentschefen avslutade sin kommentar: ”Det är i belysning av dessa förhållanden man får se den svenska valutaregleringen. Den är således inget utslag av en onödig regleringsiver utan utgör ett viktigt instrument för en ekonomisk politik, om vars målsättningar det i stort sett råder allmän enighet.”

1970-talets tilltagande oro på de internationella valutamarknaderna återspeglas i de årliga propositionerna om förlängning av valutaregleringen.

De anförda motiven för valutareglering förskjuts efter hand som penning- politiken blir alltmer externorienterad, dvs. inriktad på stabilisering av kapitalrörelser snarare än på inhemsk konjunkturstyrning (jfr kapitel 10). I prop 1973z82 anförde sålunda departementschefen att ”valutareglering- en som penningpolitiskt instrument är också väl så viktig som möjligheterna att genom den dämpa fluktuationer i valutareserven. De lättnader som bankföreningen (i sitt remissyttrande över riksbanksfullmäktiges hemställan om förlängning av valutaregleringen) har föreslagit skulle i detta avseende kunna leda till att den inhemska penningpolitiken i vissa lägen helt fick inriktas på att utjämna fluktuationer till följd av ingående och utgående kapitalrörelser. Möjligheterna att använda penningpolitiken som konjunk- turpolitiskt instrument skulle därigenom avsevärt minska eller helt försvin- na.” Finansutskottet anförde (FiU 1973z26) med anledning av propositionen bl. a. att man kunde urskilja tre huvudmotiv för en valutareglering, nämligen 1. en önskan att avskärma den inhemska kreditmarknaden och ränteutveck- lingen från påverkan utifrån,

2. behovet att kunna bromsa en utströmning av valutor, som tär på valutareserven, samt

3. det omvända behovet att i vissa situationer förhindra en alltför stark tillströmning av valutor, med de inflationistiska påfrestningar och andra olägenheter som följer därav.

Utskottsmajoritetens överväganden präglades helt av den internationella ekonomiska balansbristen.

"De senaste årens utveckling på de internationella valutamarknaderna har haft starka inslag av dramatik. Bristande jämvikt i för världshandeln viktiga länders betalnings- balanser har lett till snabba och omfattande spekulativa kapitalflöden mellan olika länder. De tidigare stabila växelkurserna, som utgjorde ett fundamentalt element i det valutasystem som grundlades vid Bretton Woods-konferensen, har sedan 1971 undergått kraftiga förändringar och i flera fall tillåtits flyta mer eller mindre fritt. Medan en fast växelkurs tidigare närmast framstod som ett mål för den ekonomiska politiken, har en föränderlig växelkurs under senare år i ökad omfattning kommit att användas som ett medel för att återställa balansen i utrikesbetalningarna . . .

Sveriges valutareserv har inte undgått att påverkas av de korta internationella kapitalströmmar, som sammanhängt med de oroliga förhållandena på valutafronten. Dessa förhållanden förstärkte valutautströmningen 1969 och har— sannolikt i än högre grad — varit en viktig faktor bakom de senaste månadernas kraftiga ökning av valutareserven . . .

Enligt utskottets mening måste det fortsatta behovet av valutareglering bedömas mot bakgrund av vad utskottet tidigare anfört beträffande såväl motiven för valutareglering som de senaste årens utveckling på valutaområdet. Erfarenheterna av de upprepade kriserna på valutaområdet . . . talar för att Sverige inte bör avhända sig möjligheterna att påverka icke önskvärda kapitalrörelser. Den slutsats som utskottet liksom departementschefen drar härav är att det föreligger behov av fortsatt valutareglering.”

Sammanfattningsvis kan konstateras att de anförda motiven för valutaregle- ring har växlat under dess långa historia vilket givetvis återspeglats i dess

praktiska tillämpning. De ursprungliga motiven grundades på befarade skadeverkningar av internationella kapitalrörelser i en krigssituation. I synnerhet under krigsåren, men i viss utsträckning ända in på 1950—talet, användes valutaregleringen som ett ransoneringsinstrument och som ett stöd för regleringarna på handelsområdet. Sedan den internationella valutakon- vertibiliteten och det fria handelsutbytet återupprättats blev valutareglering- en väsentligen ett stöd för en internorienterad kreditpolitik, inriktad på inhemsk konjunkturstyrning. Dess uppgift var i detta läge att hindra kapitalrörelser som skulle motverka eftersträvade variationer i stramhets- graden och räntebildningen på kreditmarknaden. Denna uppgift underlät- tades av balansen i såväl den internationella som i den svenska ekonomin. I 1970- och 80-talens situation med internationell valutaoro och obalans i den svenska ekonomin har valutaregleringens huvuduppgift blivit att lätta trycket på en alltmer externorienterad penningpolitik med en inriktning som väsentligen styrts av behovet att stabilisera kronans växelkurs.

De årliga propositionerna om förlängning av valutaregleringen har sedan mitten på 1970-talet präglats av de internationella kapitalrörelsernas destabiliserande verkningar liksom av den tilltagande obalansen i Sveriges ekonomi. Några mer utförliga diskussioner än den ovan redovisade om valutaregleringens roll i denna situation har inte förts. Däremot har fastslagits att behov föreligger av en förutsättningslös utredning av hela valutalagstiftningens utformning och motiv, mot bakgrunden av att lagstift- ningen, om än inte dess tillämpning, varit i huvudsak oförändrad sedan dess tillkomst. Detta uppdrag har ålagts valutakommittén.

9.4. Skattepolitiska mål

Medan valutaregleringens penningpolitiska och även dess näringspolitiska mål blivit föremål för omfattande förarbeten har dess roll som instrument för skattekontroll tillkommit utan motsvarande underbyggnad.

Möjligheterna att använda valutaregleringen som ett hinder för skatteflykt togs upp i prop 1972:147 om kontraktsavskrivningsregler för rederi-, luftfarts- och varvsrörelse. En omfattande skatteflykt hade förekommit med hjälp av dittills gällande regler genom att den skattekredit som medgavs inte kom att återbetalas om rederiet (partredarna i de aktuella fallen) flyttade utomlands. De nya beskattningsreglerna avsågs eliminera denna effekt.

Beträffande utflyttningsfallen föreslogs vidare i propositionen att riksban- ken vid prövning av tillstånd att föra ut emigrantvaluta borde kunna beakta om betydande skatte- eller avgiftsbelopp förfallit eller inom kort förfaller till betalning. Riksbanken borde därför bereda vederbörande myndigheter inom skatte- och uppbördsväsendet tillfälle att yttra sig i ärenden av detta slag.

De i valutalagen angivna penningpolitiska grunderna för valutaregleringen gav inte möjlighet att beakta fiskala synpunkter vid avgörande av valuta-

ärenden. För att så skulle kunna ske behövdes ett av riksdagen godkänt uttalande av Kungl Maj:t att hinder inte möter att beakta även huruvida sökanden uppfyllt sina skatteförpliktelser vid prövningen av emigrations- valutaärenden.

Departementschefen, statsrådet Sträng, uttalade i propositionen att det måste anses som otillfredsställande om någon i samband med emigration har möjlighet att undkomma sina förpliktelser gentemot samhället enbart till följd av att samordning mellan riksbanken och vederbörande skatte- och uppbördsmyndighet inte sker. Vidare syntes det helt förenligt med riksban- kens uppgift som penningvärdande myndighet att motverka betalnings- undandragande genom kapitalutförsel till utlandet när det gäller skatter eller avgifter.

Någon uttrycklig författningsbestämmelse ansågs inte behövlig utan det borde räcka med riksdagens godkännande av de anförda synpunkterna på samrådsförfarandet mellan riksbanken och skattemyndigheterna. Skatteut- skottet tillstyrkte förslaget (SkU 197322) som också godtogs av riksdagen. Riksbanken kräver därför att intyg från skattemyndigheterna att vederbö- rande fullgjort sina förpliktelser skall bifogas ansökan om utförsel av valuta i samband med emigration.

Det redovisade uttalandet om behandlingen av emigrationsärenden är det enda fall där riksdagen anbefallt ett samråd mellan de valutareglerande myndigheterna och skattemyndigheterna. Hänsyn till skatteeffekten kan alltså i emigrationsfallen anses ingå bland valutaregleringens mål eftersom riksbankens beslut i sådana valutaärenden blir beroende av skatteeffekten. Beslutet blir i detta fall avhängigt av andra myndigheters åtgärder.

Vid sidan av det nämnda uttalandet har riksdagen berört skattehänsyn i valutaregleringen vid ett tillfälle. I finansutskottets betänkande 1973:26 anfördes att ett speciellt motiv för valutareglering, vid sidan av de penningpolitiska, är att man med dess hjälp kan förhindra eller försvåra skatteflykt. Uttalandet kommenterades inte alls och mycket tyder på att man syftade på kontrollen av emigrationsärenden som behandlades av riksdagen samma år. Uttalandet upprepades av utskottet i betänkandet 1974:23, även då utan närmare kommentar.

Riksdagens uttalanden får alltså anses motivera hänsyn till skatteaspekter vid valutaprövning endast i emigrationsärenden. Däremot kan uttalandena inte läggas till grund för en prövning av skatteeffekten av andra slags utrikes transaktioner, t. ex. i samband med direktinvesteringar. När skattehänsyn vid några tillfällen ändå har aktualiserats i samband med riksbankens prövning av investeringsärenden, har investeringarna bedömts vara av portföljinvesteringskaraktär och avslagits på den grunden.

Valutaregleringen har efter hand alltmer kommit att användas som kontrollinstrument på framför allt skatteområdet i samband med att kampen mot den ekonomiska brottsligheten intensifierats. Samarbetet mellan myndigheterna har utvecklats som en följd av att olika slags brott ofta är sammanvävda med varandra, däribland valuta- och skattebrott. Samarbetet sker i form av uppgiftsutbyte mellan riksbanken och andra myndigheter. Det är emellertid här fråga om kontrollåtgärder i efterhand och inte om ett självständigt mål för valutaregleringen som påverkar avgörandet av valuta- ärenden. Valutakontrollen behandlas närmare i betänkandets kapitel 19.

10 Valutaregleringen under olika perioder 1960—1985

Med någon generalisering kan perioden från 1960-talets början stabilise- ringspolitiskt indelas i fyra skeden.

_ Perioden fram till 1967 med inre och yttre balans i samhällsekonomin. — Perioden 1967—1973 med tilltagande oro på valutamarknaden men utan egentliga konflikter mellan interna och externa hänsyn i den svenska stabiliseringspolitiken. — Perioden 1974—1977 med betydande bytesbalansunderskott och växande beroende av internationell upplåning för bytesbalansfinansiering. — Perioden från 1977—1982 med växande underskott i statsbudgeten och därav framkallad likviditetstillväxt och instabil utrikesbalans.

Perioden 1983—1985 med mildrade obalanser men bestående instabili- tet.

1960—67, internorienterad politik, valutaregleringen avskärmar den inhemska kreditmarknaden

Det inledande balanserade skedet fram till 1967 ställde små krav på stabiliseringspolitiken. Genom att kapitalrörelsernas omfattning var begrän- sad och de fasta växelkurserna var väl etablerade gavs i denna situation utrymme för en internorienterad penningpolitik inriktad på inhemsk konjunkturstyrning. Påfrestningarna på den yttre balansen begränsades av att den internationella kreditmarknaden ännu inte utvecklats och att näringslivets finansförvaltning ännu var förhållandevis passiv. De in- och utflöden av valuta som ägde rum hänfördes till förändringar i utnyttjande av leverantörskrediter och kommersiella bankkrediter som i sin tur påverkades av stramhetsgraden på kreditmarknaden. Några förväntningsstyrda kapital- flöden ägde sällan rum eftersom de fasta växelkurserna knappast ifrågasat- tes.

Valutaregleringen var sedan krigsåren synnerligen restriktiv med praktiskt taget totalt förbud mot såväl utgående portföljinvesteringar som finansiell upplåning utomlands för inhemskt bruk. Kommersiell upplåning för finansiering av export och import fick ske i utländsk bank varvid krediterna fick lyftas endast i samband med leverans och kreditvillkoren skulle vara nära knutna till underliggande betalningsvillkor. Kopplingen följde också au- tomatiskt av att remburser och växlar oftast användes som kreditinstrument. Utnyttjandet av export-/importfinansieringen styrdes i hög grad av den relativa stramheten och räntenivån på den svenska kreditmarknaden. Därigenom kunde en åtstramning av den inhemska kreditmarknaden till en del motverkas av ett ökat utnyttjande av utlandsfinansiering. Effekten var dock begränsad till sin omfattning genom kopplingen till löpande varuleve- ranser. Även om detta tidvis ändå upplevdes som en besvärande störning av de kreditpolitiska myndigheterna, kan valutaregleringen sägas ha utgjort ett effektivt stöd för en internorienterad penningpolitik.

1967—1973, betalningsbalansproblem dyker upp — valutaregleringen skärps

År1967 bröts den långa perioden av internationell balans och det andra av de fem skedena inleddes, präglat av internationell valutaoro och obalanser som

så småningom kom att spridas till den svenska ekonomin. Den internatio- nella valutaoron som kulminerade med devalveringen av pundet i november drabbade också den svenska kronan. Ett valutautflöde inträffade som inte nämnvärt kunde påverkas med valutareglerande åtgärder eftersom det främst härrörde från handelsanknutna transaktioner i form av ett minskat utnyttjande av utländska leverantörskrediter och kommersiella krediter i utländska banker. Valutaregleringen skärptes emellertid genom ett antal detaljändringar rörande utgående kapitaltransaktioner.

Valutautströmningen fick således väsentligen motverkas genom en skärpning av penningpolitiken i slutet av 1967, den första åtstramningen under efterkrigstiden som motiverats av externa balansskäl och som måste vidtas i konflikt med internekonomiska mål. Åtgärderna markerade därmed ett ökat ekonomisk-politiskt beroende av utvecklingen i omvärlden, en bindning som sedan blivit alltmer accentuerad.

Sedan den internationella inflationen kommit att etableras på en högre men mellan länderna varierande nivå, uppstod spänningar i det etablerade systemet med fasta växelkurser. Kapitalrörelser mellan länderna utlöste i denna situation motverkande penningpolitiska åtgärder med ändrade ränterelationer och stegrad räntenivå som följd under 1960-talets sista år. När så den svenska ekonomin stimulerad av en expansiv finanspolitik och en lätt penningpolitik 1969 trädde in i en mer utpräglad högkonjunktur än omvärlden, blev resultatet ett betydande bytesbalansunderskott och ett handelsrelaterat utflöde över kapitalbalansen. Valutareserven halverades därmed från våren 1968 till hösten 1969.

De stabiliseringspolitiska motåtgärderna lades i denna hastigt uppkomna och i huvudsak internt genererade krissituation helt på penningpolitiken och valutaregleringen medan finanspolitiken förblev expansiv. Den penningpo- litiska åtstramningen blev under dessa förhållanden extrem, men någon konflikt mellan externa balanshänsyn och interna stabiliseringspolitiska mål förelåg i och för sig inte.

Möjligheterna till ytterligare skärpning av valutaregleringen togs i anspråk. Räntan på valutakonto avskaffades i syfte att öka tillflödet till valutareserven. Emigrationsvalutabestämmelserna och reglerna om återköp av svenska aktier i utlandet skärptes. Vidare åberopades en s. k. deroga- tionsklausul enligt OECD:s kapitalliberaliseringsstadga varefter bytesbalansprövning och krav på utlandsfinansiering infördes för direktin- vesteringar. De direkt handelsrelaterade transaktionerna som svarat för valutautflödet, dvs. själva bytesbalansunderskottet och ett minskat utnytt- jande av utländska krediter för handelsfinansiering, kunde däremot inte påverkas av valutareglerande åtgärder.

Denna situation som uppvisade efterkrigstidens första egentliga betal- ningsbalansproblem ställde myndigheterna inför ett vägval. En ändring av valutaregleringens strikta förbud mot privat finansiell upplåning utomlands för inhemskt bruk skulle ha gjort behovet av kreditåtstramning för att återställa kapitalbalansen mindre extremt och skapat utrymme för en mjukare reduktion av bytesbalansunderskottet. En sådan strategi valdes emellertid inte utan politiken inriktades på en drastisk balansskapande åtstramning. Den finansiella upplåning som medgavs gällde endast rederi- investeringar samt direktinvesteringar utomlands där utlandsfinansiering ställdes som villkor med stöd av den nämnda derogationen.

Valutareserven återställdes snabbt från slutet av 1969 med hjälp av den skärpta penningpolitiken. Åtstramningspolitiken fullföljdes också med en skärpning under 1970 av finanspolitiken som bibehölls till 1973. Lättnader vidtogsi penningpolitiken mot slutet av 1970 sedan bytesbalansen förbättrats och räntorna sjunkit utomlands. Svenska räntesänkningar under 1971 kunde därför genomföras utan att resultera i kapitalutflöde. Bytesbalansen visade sedan överskott t. o. m. 1973 och en stark krona gav upphov till en apprecieringsdiskussion som föranledde ett visst spekulativt valutainflöde. Inflödet som efter kort tid avstannade resulterade i det enda exemplet som kan uppvisas på en skärpning av valutaregleringen för att motverka ett revalveringstryck på kronan. Begränsningsregler infördes sålunda i februari 1973 för behållningen på valutautlänningars kronkonton i svenska valuta- banker.

Sveriges externa balansläge år 1973 gav således utrymme för en lätt penningpolitik som kombinerades med en finanspolitisk investeringsstimu- lans. När dollarn devalverades med 10 procent i februari. skrevs kronan ned med 5 procent och anslöts till ormsamarbetet för växelkursstabilisering vilket väsentligen innebar en anknytning till D-marken.

År 1973 markerade slutet på ett ekonomisk-politiskt skede där valutare- gleringen i huvudsak behållit sin utformning sedan valutakonvertibiliteten infördes 1957. Få undantag hade under denna tid medgivits från de principiella förbuden mot såväl ut- som ingående finansiella transaktioner. Valutaregleringen hade som framgått rent av skärpts under 1969 och uppvisade under de första åren på 1970-talet den högsta graden av restriktivitet sedan den användes som ett stöd för den planmässiga handelspolitiken under andra världskriget och de första efterkrigsåren (jfr kap. 9).

Som ett sammanfattande omdöme om valutaregleringen under perioden fram till 1974 kan sägas att den måste anses effektivt ha fyllt den avsedda funktionen att dämpa destabiliserande valutaflöden som hotade kronans växelkurs och/eller den svenska valutareserven. För en sådan slutsats talar följande kvalitativa argument.

Den långa perioden av restriktiv valutareglering begränsade uppbyggna- den av utländska finansiella tillgångs- och skuldstockar som kunde bli föremål för omdispositioner av förräntningsskäl eller till följd av förvänt- ningar om växelkursförändringar. Fram till andra hälften av 1960-talet rådde i och för sig internationell balans som knappast gav incitament till stora kapitalrörelser eller finansiell stockuppbyggnad. Detta hindrar inte att företagen vid interna kreditåtstramningar i viss mån hade kunnat söka sig ut på de internationella lånemarknaderna och därigenom motverkat åtstram- ningarna om inte valutaregleringen lagt hinder i vägen.

När internationella balansbrister gjorde sig gällande mot slutet av 1960-talet fanns därför för svensk del utrymme för kapitalrörelser egentligen bara i samband med handelsrelaterade transaktioner. Dessa var dock ännu nära knutna till underliggande betalningsvillkor vilket begränsade deras omfattning. En relativt passiv finansförvaltning i företagen verkade också dämpande. Den under 1960-talet framväxande marknaden för euro-krediter stod inte heller till buds för svenska företag annat än för handelsfinansie- ring.

Det sena 1960-talets internationella valutaoro kunde mot denna bakgrund ganska friktionsfritt mötas med penningpolitiska åtgärder. 1969—1970 års betalningsbalanskris var internt genererad genom att finanspolitiken inte var synkroniserad med omvärldens och kunde även den bemästras med penningpolitiska åtgärder, låt vara att åtstramningen var extremt hård och sannolikt hade ogynnsamma återverkningar på industrins investeringar på flera års sikt. Beslutet att välja en resolut balansskapande åtstramningspo- litik i stället för en överbryggningspolitik med utlandslån kan dock anses rationellt mot bakgrund av balanskrisens inhemska ursprung. Politikens inriktning kom härvidlag också från början att bli radikalt annorlunda vid 1974 års balanskris, men problemens upphov var då också i grunden andra.

1974—1977, betydande bytesbalansunderskott — valutaregleringens tillämpning ändras radikalt

År 1974 inledde en utveckling mot växande och efter hand strukturella balansbrister i såväl internationell som svensk ekonomi.

Oljekrisen på vintern 1973—1974 inleddes med en fyrdubbling av oljepri- serna på världsmarknaden. Det omedelbara resultatet blev ett kraftigt underskott i västvärldens bytesbalanser som, trots principiella överenskom- melser om en samfälld överbryggningspolitik för att åstadkomma en mjuk anpassning, utlöste en hård åtstramning i flertalet länder och snabb konjunkturnedgång.

Sverige fullföljde emellertid under 1974 en expansiv finanspolitik för att överbrygga det växande bytesbalansunderskottet i väntan på en internatio- nell konjunkturuppgång. Avtalsuppgörelser med exceptionella lönekost- nadsstegringar förvärrade den svaga konkurrenssituation som den svenska industrin hade redan i utgångsläget. Stigande räntor utomlands till följd av åtstramningspolitiken och förväntningar om en appreciering av dollarn och D-marken resulterade i ett handelsrelaterat privat kapitalutflöde som satte kronan under press.

Kredit- och valutapolitiken ställdes därmed ånyo inför ogynnsamma förutsättningar där det gällde att parera en extern obalans utan stöd av en stram finanspolitik. Situationen var emellertid nu mycket allvarligare än 1969 eftersom tecken saknades på en internationell konjunkturuppgång.

Penningpolitiken stramades sålunda åt men den mest genomgripande förändringen i politiken genomfördes på valutaregleringens område. Förbu- det mot finansiell upplåning i utlandet för inhemskt bruk avskaffades för att bidra till finansieringen av bytesbalansens underskott som inte omedelbart kunde elimineras. Lånen skulle ha en genomsnittlig löptid på minst fem år.1 Vid sidan av denna genomgripande liberalisering återinfördes kravet på finansiering utomlands av direktinvesteringar och förräntningsförbudet på valutakonto, bestämmelser som först hade införts 1969 men avskaffats 1972 sedan externbalansen återställts.

De nya reglerna för utlandsupplåning resulterade i ett betydande privat kapitalinflöde 1974 och 1975 så att valutareserven ökade trots bytesbalans- underskottet (tabell 10.1). Förutom av den strama svenska kreditpolitiken förklaras den betydande upplåningen utomlands i detta introduktionsskede

1 Möjligheter till finan- siering utomlands av inhemska investeringar som bedömdes förmån- liga från bytesbalanssyn- punkt öppnades 1971. Lånen skulle emellertid enligt riksbankens före- skrifter ha en genom- snittlig löptid på minst tio år. Eftersom så långa lån knappast stod att uppbringa utnyttjades lånemöjligheten i mycket liten utsträckning.

Tabell 10.1 Betalningsbalansen 1973—1977, nettoflöden Miljoner kr.

1973 1974 1975 1976 1977 Bytesbalans 6 248 —2 441 —1 469 —7 101 -—9 519 Handelsbalans 5 542 —3 437 —646 —5 197 —4 889 Tjänster 2 057 2 872 1 885 1 355 682 varav avkastning på kapital 35 —64 —215 —790 —2 080 övriga tjänster inkl. korrige- 2 092 2 936 2 100 2 145 2 762 ringspost Transfereringar —1 351 —1 876 —2 708 —3 259 —3 942 Kapitalbalans —1 363 441 7 786 4 218 12 823 Direktinvesteringar —1 015 —1 556 —1 489 —2 579 —2 942 Långfristiga län 937 2 566 9 143 6 338 18 679 varav staten och riksbanken — — 815 — 9 836 privat upplåning 937 2 566 8 328 6 338 8 843 Kortfristig finansiering av export och import —343 398 1 599 1 891 —392 Ovrigt —1 285 —569 132 459 —2 522 Tilldelade SDR — — — — Restpast —1 043 —1 360 —595 342 1 779 Valutareservens transaktionsföränd- ring 3 842 —3 360 5 722 —2 541 5 083

Källa: Sveriges riksbank.

sannolikt av att det förelåg ett uppdämt behov att låna i utländska valutor, en strävan till "portföljanpassning" i företagen. För att stimulera den långfris- tiga upplåningen utomlands höjdes under 1975 den långa räntan utan att en motsvarande höjning av de korta räntorna ägde rum.

Något alternativ till utlandsfinansiering förelåg inte i den rådande underskottssituationen. Valet stod emellertid mellan att låta staten eller näringslivet svara för upplåningen. Den valda näringslivslinjen synes ha grundats på synpunkten att näringslivet i motsats till staten genererar exportintäkter för återbetalning av lånen och kapitalavkastning för bestri- dande av räntekostnaderna. Budgetpolitiska skäl kan också ha spelat en roll. En statlig upplåning utomlands skulle i den djupa lågkonjunkturen ha minskat de politiska förutsättningarna att strama åt finanspolitiken för att hålla bytesbalansen under kontroll.

Den valda strategin med privat utlandsfinansiering markerade emellertid en brytpunkt i de långsiktiga förutsättningarna för stabiliseringspolitiken. Efter hand som stora utländska skuldstockar byggts upp av näringslivet har potentialen för valutautflöden genom återbetalning av lån ökat kraftigt. Penningpolitiken har därmed i ökande grad blivit beroende av utvecklingen på externa kreditmarknader. Valutautflödespotentialen hänför sig således inte längre bara till handelsrelaterade utan också till rent finansiella transaktioner.

Den svaga efterfrågan på exportmarknaderna och den snabba ökningen av lönekostnaderna i Sverige med försämrad konkurrenskraft för industrin resulterade efter hand i ökade svårigheter att upprätthålla kronkursen som

Tabell 10.2 Penningmängden, påverkande faktorer 1973—1977, nettobelopp Miljarder kr.

1973 1974 1975 1976 1977 Tillskott från 1. Staten 1,4 5,8 5,7 —1,3 8,3 2. Statens utgiftsöverskott 6,1 10,7 11,5 7,0 17,6 3. Upplåning utanför bankerna i Sverige (ökning = —) —4,7 —-4,9 —5,8 —8,3 —9,3 4. Realiserade valutaförluster — — — — — 5. Riksbanken —0,9 —l,6 -3,2 —0,2 —0,4 6. Banker 13,4 13,0 11,2 12,9 13,6 7. Utlåning i kronor 11,1 10,9 11,5 13,7 14,7 8. Övrigt 2,3 2,1 —0,3 —0,8 —1,1 9. SUMMA inhemskt tillskott 1+5+6 13,9 17,2 13,7 11,4 21,5 10. Nettoflöde gentemot utlandet 3,8 —3,4 5,5 —2,5 —4,6 11. Bytesbalans 6,2 —2,4 —1,6 —7,3 —9,8 12. Privata kapitalrörelser —2,4 —1,0 7,1 4,8 5,2 Total penningmängdsökning 9+10 17,7 13,8 19,2 8,9 16,9 1 procent av penningmängden vid periodens början 14. Inhemskt tillskott 10,8 11,8 8,6 6,4 11,5 15. Nettoflöde gentemot utlandet 3,0 —2,3 3,4 —1,4 —2,5 16. Total penningmängdsökning 13,8 9,5 12,0 5,0 9,0

Källa: Sveriges riksbank.

genom ormsamarbetet var knuten till den starka D-marken. Den privata kapitalimporten genom finansiell upplåning stagnerade under 1976 och kunde inte upprätthållas trots en höjning av penningmarknadsräntorna. Ett par smärre devalveringar av kronan inom ormsamarbetet genomfördes i oktober 1976 och april 1977.

En kraftig försämring av bytesbalansunderskottet under loppet av 1976 och den stagnerande privata upplåningen tvingade i februari 1977 staten att uppträda som låntagare utomlands. Den ytterligare åtstramning av kredit- marknaden som skulle ha krävts för att få till stånd en fortsatt privatfinan- siering utomlands av bytesbalansunderskottet befanns vara oförenlig med omsorgen om den inhemska kapitalbildningen. Statens övertagande av ansvaret för bytesbalansfinansieringen kan således sägas ha reducerat utlandsberoendet i penningpolitiken i den trängda obalanssituationen. Statsupplåningen innebar emellertid inte ett byte av valutapolitisk strategi så att staten mer permanent förutsattes åta sig den finansiella upplåningen. En strävan förelåg alltjämt från myndigheternas sida att näringslivet skulle bidra till underskottsfinansieringen.

Beslutet att staten i denna situation skulle överta en del av utlandsupplå- ningen innebar en risk i den meningen att bytesbalansunderskottets och det begynnande budgetunderskottets funktion som ekonomisk—politiska restrik- tioner försvagades. Statsupplåningen utomlands visade sig mycket fram- gångsrik och lätt att genomföra med stor efterfrågan på svenska statspapper från utländska långivare. Från valutaregleringssynpunkt innebar statsupplå-

2 Se Franzén/Uggla: Va- lutaoron sommaren 1977 (Ekonomisk Debatt 197822).

ningen den fördelen att tillväxten i den privata utländska skuldstocken reducerades och därmed begränsades också potentialen för utgående kapitalflöden. Sistnämnda aspekt torde emellertid inte ha uppmärksammats vare sig 1974 när privatuppläningen utomlands inleddes eller 1977 när staten gick ut som låntagare. Vid dessa tidpunkter förutsåg man inte att utlandsupplåningen skulle bli så omfattande och långvarig som den kommit att bli.

Det uppdrivna svenska kostnadsläget framstod under våren och sommaren 1977 som alltmer oförenligt med kronans knytning till D-marken genom ormsamarbetet. Devalveringsförväntningarna blev alltmer utbredda och resulterade i ett privat kapitalutflöde som snabbt reducerade valutareserven. I denna situation där hela potentialen för privata kapitalrörelser började mobiliseras inför en förväntad devalvering, framstod både en ytterligare penningpolitisk åtstramning och en ökad statlig utlandsupplåning som otillräckliga åtgärder. Kronan devalverades därför, med tio procent. i augusti 1977 samtidigt som Sverige lämnade ormsamarbetet. Kronans växelkurs knöts i stället till en valutakorg där de viktigaste utländska valutorna vägts samman med hänsyn till deras betydelse för svensk utrikeshandel.

Devalveringen 1977 föregicks av det första massiva förväntningsstyrda valutautflödet under efterkrigstiden. Under tremånadersperioden juni—au- gusti uppgick utflödet totalt till drygt 14 miljarder kr. Enligt en undersökning som genomfördes av riksbanken uppskattades att den del av utflödet som var förväntningsstyrt uppgick till 6—8 miljarder kr.2 Den allra största delen utlöstes av handelsanknutna dispositioner som påskyndade importbetalning- ari utländsk valuta och uppskjutna exportbetalningar i svenska kronor från utländska köpare. På inflödessidan stagnerade också tillskottet i form av privat upplåning utomlands genom ett minskat utnyttjande av kommersiella krediter i utländska banker och senarelagt hemtagande av beviljade finansiella län. I det stabiliserade läget efter devalveringen anpassades betalningsströmmarna till normalsituationen. Enligt nyssnämnda utredning uppskattades det valutainflöde som kunde antas vara ett återinflöde av det förväntningsstyrda utflödet före devalveringen till 4—6 miljarder kr. under perioden september—november 1977.

Valutareserveffekterna av den förväntade devalveringen uppstod således både genom ett snabbare utflöde och ett långsammare inflöde av valuta jämfört med det kontinuerliga flödet i en normalsituation utan förväntningar om Växelkursändringar. Dessa förskjutningar kunde i praktiken inte påverkas av valutaregleringen. De undersökningar som genomfördes av riksbanken efter devalveringen visade också att det inte fanns anledning att förmoda att överträdelser av valutabestämmelserna hade skett i någon betydande omfattning inför devalveringen utan att de betydande valutaflö- dena således hade kunnat komma till stånd inom det utrymme som valutaregleringen medgav.

Devalveringen stärkte väsentligt industrins konkurrenskraft vilket i kombination med stigande utländsk efterfrågan resulterade i en kraftig reduktion av bytesbalansunderskottet 1978 (tabell 10.3). Behovet av upplåning utomlands minskade därmed och utrymme skapades för en tillfällig lättnad i kreditpolitiken.

Tabell 10.3 Betalningsbalansen 1978-1984, nettoflöden Miljoner kr. 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 Bytesbalans -—1 526 —10 720 —19 125 —14 091 —22 041 —7 414 1 025 Handelsbalans —5 147 5 293 —11 300 — 1 905 6 757 9 628 23 546 Tjänster — 950 355 — 2 030 — 6 434 9 316 —9 995 —14 960 varav avkastning på kapital —2 078 — 1 845 4 733 — 9 744 —13 753 —16 382 —19 511 övriga tjänster inkl. korrigeringspost 1 128 1 490 2 703 3 310 4 437 6 387 4 551 Transfereringar —5 723 - 5 072 — 5 795 — 5 752 5 968 —7 047 — 7 561 Kapitalbalans 4 957 7 706 21 077 15 044 19 601 13 028 784 Direktinvesteringar —1 576 — 2 120 — 1 593 3 407 — 4 602 —7 681 7 101 Långfristiga län 4 776 8 989 22 458 14 035 23 312 18 201 1 822 varav staten och riksbanken 2 005 8 984 21 120 7 585 17 464 18 921 — 3 335 privat upplåning 4 221 1 174 2 491 10 109 12 467 3 755 6 901 Kortfristig finansiering av export och import 218 1 533 2 518 4 313 5 787 5 310 7 325 Ovrigt 1 539 — 696 — 2 306 103 4 896 —2 802 1 262 Tilldelade SDR — 258 256 262 — — Restpast — 369 178 — 2 253 70 2 716 522 — 2 246 Valutareservens transaktions- föråndring 3 062 2 578 — 45 1 145 276 5 092 — 437

Källa: Sveriges riksbank.

Under perioden efter 1974 hade räntepolitiken dominerats av kraven att motverka privata kapitalutflöden och stimulera kapitalimport. I omvärlden utgjorde inflationsbekämpningen det övergripande ekonomisk-politiska målet med åtföljande så gott som permanent åtstramning av såväl finanspolitiken som penningpolitiken. Både penningmarknadsräntor och kapitalmarknadsräntor drevs därigenom upp kraftigt (Diagram 10.1 och 10.2). Efter hand som balansbristerna i den svenska ekonomin utvecklades, blev också kraven på följsamhet i räntepolitiken med den internationella utvecklingen alltmer dominerande. Det gällde framför allt de korta räntorna men också obligationsmarknadsräntorna påverkades.

1978—82, kraftig likviditetstillväxt och instabil utrikesbalans

Från 1977 inleddes den utveckling av statsbudgeten som kommit att ge upphov till de helt dominerande penning- och valutapolitiska problemen under 1980-talet. Statens budgetunderskott fördubblades från 17 miljarder kr. 1977 till 33 miljarder kr. 1978 för att därefter öka med mer än 10 miljarder kr. årligen fram t. o. m. 1982 (se tabell 10.4).

Början av år 1979 präglades av en relativt lätt svensk kreditpolitik och även av en markant finanspolitisk expansion. Internationellt var bilden splittrad med kon junkturuppgång i flera viktiga västeuropeiska ekonomier men med restriktiv politik och dämpad ekonomisk aktivitet i USA. I detta läge stegrades oljepriserna på nytt, med totalt 70 procent under 1979.

Bytesbalansen försämrades åter 1979. Underskottet uppgick till 10 miljarder kr.

Under andra halvåret 1979 stramades kreditmarknaden åt kraftigt och.

Diagram I 0. I Penning- marknadsräntor i Sverige och utlandet I 973-1979.

Procent

1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979

' 1973—1977 sista tillgängliga dagsnotering under resp. månad på 3 månaders Euro-dollarräkning i London, 1978—1979 månadsgenomsnitt av Eurocurrency deposit rate, bindningstid 3 månader.

2 1973-1978 kvartalsgenomsnitt av marknadsräntan på 3 månaders räkning i tyska banker. 1978—1979 månadsgenom- snitt av Eurocurrency deposit rate, bindningstid 3 månader.

3 Specialinlåning i svenska affärsbanker. Medelränta på upp- låning under februari, maj, augusti och november resp. år.

Källa: Sveriges riksbank

räntenivån höjdes såväl på penningmarknaden som på kapitalmarknaden (diagram 10.1 och 10.2). Den internationella räntenivån steg emellertid samtidigt till följd av åtstramningar i den nya oljekrisens spår och någon nämnvärd stimulans till privat utlandsfinansiering kunde inte åstadkommas. Företagen hade successivt byggt upp en god likviditet och deras kreditefter- frågan var generellt låg. I detta läge tvingades staten kraftigt öka sin upplåning utomlands som under året uppgick till drygt 9 miljarder kr. (tabell

10.3).

Procent

11

10

1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979 Diagram 10.2 Indu- striobligationsräntor Källa: Sveriges riksbank 1973—1979.

Tabell 10.4 Penningmängden, påverkande faktorer 1978—1984, nettobelopp Miljarder kronor

1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984

Tillskott från 1. Staten 22,0 26,3 39,5 46,1 27,6 22,3 21,5 2. Statens utgiftsöverskott 33,2 44,0 54,4 66,0 81,5 83,1 74,4 3. Upplåning utanför bankerna i Sverige (ökning = —) —11,2 —17,7 —14,9 —18,1 —51,3 —54,8 —41,8 4. Realiserade valutaförluster — 0,0 — 0,0 0,0 — 1,8 — 2,6 6,0 —11,1 5. Riksbanken 1,6 — 5,5 — 3,7 2,7 5,3 — 4,5 —13,0 6. Banker 13,3 18,6 19,0 8,0 23,7 26,8 21,7 7. Utlåning i kronor 16,1 16,9 15,0 8,9 17,0 15,6 13,0 8. Övrigt 2, 1,7 4,0 0,9 6,7 11,2 8,2 9. Summa inhemskt tillskott 1+5+6 33,7 39,4 54,8 51,4 46,0 44,6 30,2 10. Nettoflöde gentemot utlandet 1,5 —12,2 —22,4 — 6,7 —16,9 —13,6 — 11. Bytesbalans — 1,5 —10,7 —19,1 —14,1 —22,0 — 7,4 1,0 12. Privata kapitalrörelser 3,0 — 1,5 3,3 7,4 5,1 — 6,2 1,0 13. Total penningmängdsökning 9+10 35,2 27,2 32,4 44,7 29,1 31,0 30,2

I procent av penningmängden vid periodens början 14. Inhemskt tillskott 16,5 16,4 19,6 16,5 13,0 11,6 7,3 15. Nettoflöde gentemot utlandet 0,7 — 5,1 8,0 — 2,1 4,8 3,5 — 16. Total penningmängdsökning 17,2 11,3 11,6 14,4 8,2 8,1 7,3

Källa: Sveriges riksbank.

3 Valutaregleringens bestämmelser för kom- mersiella krediter be- skrivs och analyseras ingående i kapitel 3 re- spektive 14.

På valutaregleringens område genomfördes en viktig ändring under 1979. Valutabankerna beviljades generella tillstånd att uppta lån i utlandet för finansiering av export och import med kredittider på högst sex månader utan att exportören respektive importören behövde begära tillstånd. Tidigare hade företagen fått individuella tillstånd att uppta sådana s. k. kommersiella krediter i utländsk bank.

Ändringen i bestämmelserna genomfördes för att tillgodose näringslivets krav på rationell handelsfinansiering och medförde att huvuddelen av de kommersiella krediterna snabbt flyttades över till inhemska banker. Nettoupplåningen under år 1979 uppgick dock till endast 1,5 miljarder kr. (tabell 10.3) beroende på den relativt lätta inhemska kreditmarknaden under större delen av året.

Riksbankens valutaföreskrifter kringgärdade utnyttjandet av de kommer- siella krediterna med en rad restriktioner som var avsedda att få till stånd en nära knytning mellan villkoren för bankfinansiering och underliggande leverantörskrediter. Avsikten var att hindra att kommersiella krediter kom att användas för att bygga upp eller avveckla valutapositioner med hänsyn till växelkursförväntningar och ränterelationer mellan Sverige och utlandet. I praktiken kunde emellertid limiterna för kommersiella krediter utnyttjas som en allmän finansiering av utrikeshandelsföretagen och styras som en del av den övergripande finansförvaltningen i koncernen.3

Överflyttningen av den kommersiella kreditgivningen till svenska valuta— banker jämte det förhållandet att valutaregleringens restriktioner rörande utnyttjandet i praktiken inte upprätthölls, innebar att en viktig kanal vidgades mellan den inhemska och de utländska penningmarknaderna. Den koppling som därigenom uppkom mellan marknaderna har blivit allt fastare i takt med att den inhemska penningmarknaden och företagens finansförvalt- ning utvecklats. De kommersiella krediternas kortfristiga karaktär har skapat betydande utrymme för snabba förändringar av företagens valutapo- sitioner alltefter växelkursförväntningarna. I synnerhet i kombination med terminssäkring utgör också kommersiella krediter ett fullgott alternativ till inhemsk finansiering.

Det är givet att den knytning som sålunda förstärkts mellan inhemska och utländska kreditmarknader ökade valutaflödenas känslighet för räntediffe- renser och att kraven på anpassning av kreditpolitiken till utvecklingen utomlands därigenom också vuxit. Friheten i utnyttjandet av kommersiella krediter är emellertid bara en kanal som ökat detta beroende. Den samhällsekonomiska obalansen med växande likviditet på den inhemska kreditmarknaden och allt större privata skuldstockar i förhållande till utlandet utgör grundläggande potentialer för kapitalrörelser som befäster utlandsberoendet i kreditpolitiken. De stabiliseringspolitiska skäl som i och för sig förelegat i denna situation att med stränga valutaföreskrifter strypa den kanal som de kommersiella krediterna utgör har emellertid fått vika för näringslivets behov av rationell handelsfinansiering.

I och med 1979 års ändringar av valutaregleringens bestämmelser för kommersiella krediter hade regleringen fått den huvudsakliga utformning som alltjämt består. De yttre förutsättningarna för regleringens verkningar och effektivitet har därefter påverkats av utvecklingen på kreditmarknaden och i samhällsekonomin som präglats av fortsatta statliga budgetunderskott

och bytesbalansunderskott. Obalanserna har efter hand fått strukturella inslag, dvs. de är inte längre uteslutande betingade av konjunkturmässiga variationer eller bestämda av tillfälligt oförmånliga kostnadsrelationer i förhållande till utlandet.

Den internationella recessionen efter oljekrisen 1979 förstärktes av en restriktiv ekonomisk politik i flertalet stora OECD-länder med inflationsbe- kämpning som huvudmål. Offentliga besparingar kombinerades med en stram penningpolitik och rörliga växelkurser. Stigande amerikanska räntor och dollarkurser började efter hand att dominera utvecklingen vilket utlöste växande internationella kapitalrörelser i synnerhet i form av oljepengar som sökte maximal kortfristig avkastning. Såväl realekonomiska som finansiella faktorer återverkade således direkt på mindre nationer som Sverige med ett markant exportberoende och traditionell inriktning på att hålla en stabil växelkurs.

Som tidigare nämnts stramades penningpolitiken åt andra halvåret 1979. Såväl korta som långa räntor höjdes stegvis. Budgetunderskottet uppgick för året till 44 miljarder kr., vilket innebar en kraftig likviditetsinjektion i ekonomin. För att motverka en alltför kraftig påspädning av banklikviditeten stod ansträngningarna att öka Statsupplåningen utanför banksystemet i förgrunden. Placeringskraven för försäkringsinstituten skärptes. Till detta kom en viss ökning av försäljningen av spar- och premieobligationer till allmänheten så att sammanlagt ca 40 procent av statens nettoupplåningsbe- hov kunde tillgodoses utanför bankerna. Ökningen av tillskottet till den inhemska likviditeten blev av samma storlek som 1978 (16,5 %). Ett valutautflöde på drygt 12 miljarder kr. (bytesbalansens underskott var nära 11 miljarder och privata kapitalbalansens underskott var 1,5 miljarder kr.) dränerade likviditeten så att penningmängdstillväxten stannade strax över 11% (17 % 1978).

Politiken 1980 fram till första halvåret 1982 fortsatte efter ungefär samma mönster som 1979. Regleringsinslagen trappades upp: lagstadgad placerings- plikt infördes för försäkringsbolag, lagbaserad räntereglering infördes för banker och försäkringsbolag, utlåningstak infördes för finansbolag, likvidi- tetskraven skärptes för bankerna och vissa perioder tillämpades utlånings- tak. Eftersom budgetunderskottet ökade så kraftigt gick det inte att hindra att likviditetstillskotten fortsatte att ligga på hög nivå (nära 20 % 1980). Stora valutautflöden medförde att penningmängdstillväxten trots detta låg på i stort sett oförändrad nivå.

Underskotten i bytesbalansen kompenserades således inte av en privat upplåning utan staten fick låna upp stora belopp utomlands.

Valutaregleringen kunde i denna situation inte ytterligare lättas för att stimulera låneefterfrågan eftersom så gott som alla upplåningsrestriktioner redan avskaffats. Tvärtom hade potentialen för valutautflöden i form av amorteringar på utlandslån vuxit på några få år till betydande belopp. Den privata långfristiga lånestocken uppgick sålunda vid utgången av 1980 till 44 miljarder kr. De årliga amorteringarna på denna stock utgjorde ca 7 miljarder kr. under de närmast följande åren vid utebliven omsättning. Stocken av kortfristiga kommersiella krediter i svenska valutabanker uppgick vid utgången av 1980 till 15,6 miljarder kr. Denna stock utgjorde i sin helhet en potential för utflöde inom några mänaderi ett tänkt ytterlighetsfall

Diagram I 0.3 Penning- marknadsräntor i Sverige och utlandet 1980—1984.

Procent

1980 1981 1982 1983 1984

1 3-mån. bankcertifikatränta/statsskuldväxelränta * Eurocurrency deposit rate, bindningstid 3 månader 3 Eurocurrency deposit rate, bindningstid 3 månader

Källa: Sveriges riksbank

där företagen på grund av växelkursförväntningar önskade avveckla sina utländska skulder.

De kommersiella krediternas egenskap av utflödespotential illustrerades i början av 1981. I januari försämrades den svenska valutasituationen till följd av att finanspolitiken under 1980 haft en passiv inriktning trots det starkt växande bytesbalansunderskottet. Ett privat valutautflöde på närmare 6 miljarder kr. registrerades.

Penningpolitiken stramades omedelbart åt ytterligare genom en diskon- tohöjning från 10 till 12 procent och en höjning av penningmarknadsräntorna till närmare 17 procent. I början av februari aviserade regeringen en finanspolitisk åtstramning genom nya sparåtgärder. Samtidigt nådde parter— na på arbetsmarknaden oväntat snabbt en tämligen modest avtalsuppgörel- se. Valutaflödet bromsades nu upp och förbyttes i ett inflöde under resten av första halvåret 1981. De kommersiella krediterna ökade också snabbt i omfattning, i februari återhämtades minskningen från föregående månad och vändes i en ökning med 1,5 miljarder kr.

I september 1981 devalverades kronan med 10 procent som ett led i ett ekonomiskt program och kunde genomföras överraskande utan att föregås av förväntningsstyrda kapitalrörelser. Den privata långfristiga upplåningen

Procent

A

1 —- I'l_ "'. 6 ":..! X r'-._

",; 'I._ N'

Förenta staterna

1980 1981 1982 1983 1984

Anm. För Sverige anges lägsta emissionsränta (basränta), för övriga månadsgenomsnitt av effektiv ränta på andra-

handsmarknaden. Diagram [_0'4 lndu- striobligationsrantor Källa: Sveriges riksbank 1980—1984.

stimulerades efter devalveringen och utfallet för året som helhet blev en nettoupplåning på 8 miljarder kr. Även stocken av kommersiella krediter ökade kraftigt. med drygt 4 miljarder kr. Bytesbalansens underskott reducerades till följd av en väsentlig förbättring av handelsbalansen men räntekostnaderna på den växande lånestocken accelererade från 6 miljarder kr. 1980 till 11 miljarder 1981. Statens upplåning kunde reduceras till 7 miljarder kr. netto från föregående års rekordnivå på drygt 20 miljarder kr. (tabell 10.3).

Under 1981 genomfördes ett par betydelsefulla ändringar i valutaföreskrif- terna. Bytesbalansprövningen av direktinvesteringar avskaffades men kravet på utlandsfinansiering bibehölls. Vidare medgavs förräntning av behållning på valutakonto enligt särskilda regler. En liberal praxis hade sedan 1979 tillämpats för tillstånd till försäljning av börsnoterade aktier utomlands. Försäljningen fick emellertid någon mer betydande omfattning i nettotermer först år 1982. Nettoutförseln av aktier motsvarade ett valutainflöde på 1,4 miljarder kr. under året (se vidare kapitel 3).

Underskotten i bytesbalansen och statsbudgeten satte sin prägel på penning— och valutapolitiken också under 1982. Likviditetstillskotten till penningmarknaden via bankerna blev betydande under första halvåret genom en oväntat snabb utlåningsexpansion. Enligt riksbankens rekommen- dationer skulle bankernas utlåningstakt hålla sig inom intervallet 5—9 procent. För affärsbankerna var den tidvis uppe i en tolvmånaders ökningstakt på 15 procent. Denna kreditexpansion var oroande eftersom den bidrog till det betydande valutautflöde som samtidigt ägde rum. Under sommaren och hösten kompletterade riksbanken sin utlåningsrekommenda— tion. Kostnaderna för upplåningen i riksbanken användes som styrinstru- ment. Utlåningstillväxten föll snabbt under hösten.

Även om riksbanken med skärpta placeringskrav etc. försökte begränsa likviditetstillskotten i ekonomin kunde dessa inte, som framgått. nedbringas till en acceptabel nivå. Placeringskapaciteten hos försäkringsinstituten och hushållens benägenhet att köpa spar- och premieobligationer ökade inte i samma takt som statens budgetunderskott växte. Det stod snart klart att nya vägar för Statsupplåningen utanför banksystemet måste sökas. Det avgöran- de steget togs vid mitten av 1982 genom introduktionen av statsskuldvåxeln avsedd främst för icke-institutionella placerare. Den bildade upptakten till en period där statens upplåning i allt högre grad kommit att genomföras på marknadsmässiga villkor.

Statsskuldväxeln bidrog i avgörande grad till att drygt 60 % av budgetun- derskottet på 82 miljarder kr. 1982 kunde placeras utanför banksystemet. Ett kraftigt brott i den tidigare stadiga trenden av ökade likviditetstillskott kunde åstadkommas. En nackdel i sammanhanget var dock den betydande förskjutning mot mycket korta löptider för den statliga skuldstocken som därigenom ägde rum. De korta statsskuldväxlarna kan anses stå bankinlå- ningen nära och bör därför beaktas vid bedömning av likviditetstillväxten och därmed potentialen för valutaflöden.

Bytesbalansen försvagades åter under 1982 och valutaläget destabilise- rades ytterligare av privata valutautflöden över kapitalbalansen. Trots sjunkande internationella räntor måste de svenska penningmarknadsräntor- na därför hållas uppe genom variationer i straffräntan och kassakraven för bankerna (diagram 10.3).

Valutautflödet från Sverige tilltog kraftigt i slutet av september sedan devalveringsförväntningar blivit allmänt omfattade efter valutgången. Trycket mot kronan växte trots ytterligare skärpning av räntepolitiken. Den 8 oktober devalverades kronan med 16 procent. Valutautflödet från början av september till devalveringen uppgick till ca 7 miljarder kr. Efter devalveringen ägde ett kraftigt återflöde av valutor rum och utrymme skapades därigenom för en successiv lättnad i räntepolitiken parallellt med fortsatt fallande internationella räntor (diagram 10.3).

Valutaströmmarna som utlöstes av devalveringsförväntningarna fick sålunda massiv omfattning och accelererade snabbt sedan förväntningarna blivit allmänt utbredda under september. Situationen påminner i detta hänseende om läget inför devalveringen 1977. Skillnaden mellan 1977 och 1982 års devalveringar var att den förstnämnda utlöstes av en efter hand ackumulerad extern obalans där kronan bedömdes vara övervärderad av marknaden. Sådana inslag förelåg också 1982, men orsaken till de snabbt

växande valutautflödena var denna gång förväntningar om en ”planmässig" devalvering som ett led i den nya regeringens ekonomiska politik.

Dessa båda tillfällen, liksom även situationen i början av 1981, visar att valutaregleringen inte kan hindra att stora valutautflöden utlöses av devalveringsförväntningar. Därav kan man inte dra slutsatsen att utflödena skulle ha varit lika stora med som utan valutareglering. Redan 1977 hade en betydande privat utlandsskuld byggts upp. Förtida återbetalning hade kunnat aktualiseras om inte valutaregleringen lagt hinder ivägen. I än högre grad gällde detta valutaoron 1981 och 1982. Den privata utlandsskulden hade då stigit väsentligt och den interna likviditeten likaså.

1983—85, mildrade obalanser men bestående instabilitet

Utvecklingen 1983 blev i fiera avseenden, bl. a. vad gäller priser och bytesbalans. gynnsammare än väntat. Genomslaget av devalveringen på den inhemska konsumentprisnivån blev under året lägre än enligt bedömningar- na vid årets ingång. Årsgenomsnittet för konsumentprisindex steg med 9.0 % mellan 1982 och 1983. Den genomsnittliga prisstegringstakten blev därmed endast obetydligt högre än 1982 trots en höjning av mervärdeskatten och andra indirekta skatter vid årets början.

Utvecklingen av export och import av varor ledde till ett överskott i handelsbalansen på 10 miljarder kr. 1983. Det var en förbättring med 16,5 miljarder kr. jämfört med föregående år. Tjänstebalansen fortsatte att försvagas främst till följd av ökande räntebetalningar. Sammantaget ägde 1983 en mycket kraftig minskning rum i underskottet i bytesbalansen, från 22 miljarder kr. till drygt 7 miljarder kr. (tabell 10.3).

Valutautflödet uppgick under 1983 till 13,6 miljarder kr. mot 17 miljarder 1982. Nedgången i valutautflödet var alltså mycket mindre än vad som betingades av minskningen i bytesbalansens underskott. Anledningen härtill var utvecklingen av den privata kapitalbalansen som visade ett underskott 1983 av 7,5 miljarder kr. Statens upplåning utomlands, som under året netto uppgick till 19 miljarder kr., fick därför kompensera inte bara bytesbalansens underskott utan också ett privat kapitalutflöde (tabell 10.3).

Företagen amorterade eller återbetalade 1983 sina långa lån i något större omfattning än de tog upp nya. Amorteringarna skulle ha varit större om inte valutaregleringen varit mycket restriktiv i behandlingen av förtida återbe- talningar. Av den långa nyupplåning som förekom framkallades en stor del av de krav som riksbanken ställde på utlandsfinansiering av direktinveste- ringar. Under 1983 skedde denna finansiering för första gången också genom emission av aktier utomlands (3 9 miljarder kr. ). Även i övrigt blev aktieförsäljningen till utlandet, som skjutit fart under fjärde kvartalet 1982, av stor omfattning under 1983. Exporten av aktier uppgick till totalt 12,0 miljarder kr. under året, varefter återköp på 5,8 miljarder kr. resulterade i en nettoförsäljning på 6.2 miljarder kr.

Bytesbalansen fortsatte att förbättras 1984 och uppvisade ett mindre överskott och privata sektorns kapitaltransaktioner med omvärlden gav upphov till ett lika stort underskott. Valutaflödena var sålunda i balans under året och staten behövde inte företa någon nettoupplåning utomlands.

Också i ett annat väsentligt avseende uppvisade åren 1983—84 en positiv

utveckling; budgetunderskottet ökade 1983 endast marginellt och minskade 1984 i absoluta tal. Statsupplåningen utanför bankerna fortsatte att vara betydande. 1983 hade ett nytt statligt låneinstrument, riksobligationen. avsett för samma placerarkategorier som statsskuldväxeln men med längre löptider, introducerats. 1984 introducerades allemanssparandet och därutö- ver skedde stora likviditetsindragningar via de insättningar på konton i riksbanken som företag och kommuner tvingades göra efter riksdagsbeslut. Likviditetspåspädningarna via bankutlåningen hölls också nere. Sammanta- get ledde detta till att penningmängdstillväxten hölls kvar på låg nivå.

De mildrade obalanserna 1983—84 innebar inte att förutsättningarna för kreditpolitiken förändrades i någon avsevärd grad. Kombinationen av hög likviditet och stor privat utlandsskuld innebar att kreditpolitiken fortsatt inriktades på den externa balansen. Räntenivån i Sverige har sedan mitten av 1982 så gott som kontinuerligt legat över den internationella för att dämpa valutautflöden. Under 1984 uttrycktes målet att statens upplåning utomlands skulle reduceras med större skärpa. Räntehöjningen i maj 1984 då riksbanken via marknadsoperationer drev upp penningmarknadsräntorna till den då gällande straffräntenivån var en reaktion på ihållande valutaut- flöden. När detta inte var tillräckligt för att vända valutaflödena höjdes diskonto och straffränta i juni 1984.

Den kraftiga skärpningen av kreditpolitiken i maj 1985, räntehöjning och ytterligare åtstramning av bankers och finansbolags utlåning, följde på stora utflöden som orsakades av en kraftig försämring av bytesbalansen som t. o. 111. april uppvisade ett underskott om 11 miljarder kr. Räntehöjningen vidgade det redan tidigare stora gapet gentemot utlandsräntorna. Valuta- strömmen vände och valutainflöden kunde registreras. Dessa var av måttlig omfattning. Någon stor och snabb återinströmning var inte heller att vänta eftersom räntehöjningen inte föregåtts av ett stort spekulativt utflöde. Den förbättrade valutasituationen medgav en sänkning av räntenivån. I juli sänktes såväl diskonto som straffränta med 1 procentenhet.

10.1. Inledning

Den internationella och svenska ekonomiska utvecklingen under den senaste tjugoårsperioden karakteriseras av genomgripande förändringar. Efter periodens inledning med stabil tillväxt, låg och likformig internationell inflationstakt och ett etablerat fast växelkurssystem präglas 1970- och 1980-talens ekonomi av obalanssymptom som stagnerande tillväxt. snabb och mellan länderna differentierad inflationstakt samt instabila valutakurser och räntor efter det internationella växelkurssystemets sammanbrott. De internationella kapitalrörelser som stimuleras i denna miljö har kommit att utgöra en dominerande restriktion för penningpolitiken. Den strukturella, icke konjunkturbetingade, obalansen i svensk ekonomi har framtvingat en externorientering av penningpolitiken varvid utrymmet successivt krympt för internt konjunkturpolitiskt motiverade åtgärder. Huvuddragen i denna utvecklingsprocess har belysts i kapitlen 7 och 8.

Valutaregleringens tillämpning har under denna tid genomgått en motsvarande genomgripande förändring när den anpassats efter de ändrade yttre förutsättningarna. Diskussionen i detta kapitel syftar till att formulera några omdömen om regleringens effekter på kapitalrörelserna i olika stadier av tjugoårsperioden. Ambitionen är således inte att genomföra en total- ekonomisk analys av regleringens effekter på samhällsekonomin, t. ex. på sparande, investeringar och resursfördelning. En sådan analys låter sig visserligen göras från teoretiska utgångspunkter (jfr expertrapporterna i kommitténs delbetänkande SOU 1980:51) men en motsvarande empirisk ansats leder däremot inte fram till några mer bestämda slutsatser. Här begränsas analysen av dessa aspekter till några allmänna synpunkter.

Analysen koncentreras således på en jämförelse av valutaregleringens verkningar på själva kapitalrörelserna under olika perioder och dess funktion som stöd för. eller snarare del av, penningpolitiken under stabiliseringspo- litiskt intressanta skeden av den nämnda perioden. Det ligger i sakens natur att bevisen för den ena eller andra ståndpunkten i en sådan kvalitativ diskussion inte kan bli särskilt exakta. Preciserade slutsatser om valutareg- leringens verkningar skulle dessutom förutsätta kunskaper om utvecklingen i ekonomin utan tillämpning av valutareglering.

Föreliggande kapitel baseras således på den historiska tillämpningen av valutaregleringen som ett led i den ekonomiska politiken. En mer teoretisk diskussion om valutareglering som penningpolitiskt instrument förs i kapitel 11.

10.3. Sammanfattning

Den ekonomiska miljö i vilken valutaregleringen fungerat har ändrats radikalt under perioden 1960—85. 1960-talets stabila tillväxtekonomi förbyt- tes efter hand i en ekonomi präglad av stagnation och växande obalanser. Slutfasen av perioden uppvisar en gynnsammare real utveckling och mildrade obalanser även om för externbalansens vidkommande utvecklingen i positiv riktning inte kan sägas vara stabil.

Under 1960-talet och även under 1970-talet fram till oljekrisen bemöttes interna balansrubbningar med åtstramningar i finans- och penningpolitiken så att uppkommande bytesbalansproblem aldrig hann bli mer än tillfälliga. Valutaregleringen utgjorde ett effektivt stöd för penningpolitiken. Den inhemska kreditmarknaden avskärmades genom förbudet mot finansiell upplåning utomlands. Avsaknaden av stora skuld- och tillgångsstockar gentemot utlandet och en ännu outvecklad finansiell integration internatio- nellt var den yttre ram som främjade regleringens effektivitet under perioden.

De bytesbalansproblem som följde i oljekrisens spår och som sedan antog strukturella drag ställde den ekonomiska politiken inför problem av helt annan dimension. Den ekonomisk-politiska strategi som då lades upp innebar för valutaregleringens del en radikalt ändrad tillämpning. Hindren mot finansiell upplåning utomlands undanröjdes för att möjliggöra en privat finansiering av bytesbalansunderskotten. På kreditpolitiken ställdes kravet att denna skulle vara tillräckligt stram för att framkalla den önskvärda utlandsupplåningen.

Ändringen i valutaregleringen 1974 innebar en långtgående liberalisering jämfört med tidigare tillämpning. Men det är viktigt att understryka att tillstånden till upplåning kringgärdades av strikta krav beträffande löptid och återbetalningstider för att skapa stabilitet i de skuldstockar som successivt byggdes upp.

Räntevapnet har framträtt som det viktigaste penningpolitiska medlet på bekostnad av selektiva inslag. Samtidigt har räntestyrningen ändrat karak- tär. Framväxten av en väl fungerande penningmarknad, som fick sitt avgörande tillskott i statsskuldväxeln har möjliggjort för riksbanken att i allt större utsträckning använda öppna marknadsoperationer.

De många årens obalans har som nämnts lämnat efter sig sviter i form av hög likviditet och stor privat utlandsskuld. Vid utgången av 1984 uppgick företagens finansiella tillgångari likvid form (bankmedel och statspapper) till 140 miljarder kr. Deras lång- och medelfristiga utlandsskuld uppgick till 110 miljarder kr. vartill kommer en betydande kortfristig lånestock. Det är dessa stockproblem som begränsar rörelsefriheten i politiken för lång tid. Denna måste hållas stram oavsett konjunkturläge för att värna om externbalan- sen.

De planenliga amorteringarna på företagens utlandsskuld uppgår 1985 till ca 16 miljarder kr. Återbetalningarna skulle bli större om inte ansökningar om förtida återbetalning behandlades med stor restriktivitet. På detta sätt ger valutaregleringen ett bidrag till att hålla nere valutautflöden vilket lättar trycket på räntepolitiken. Samma sak gäller de krav på utlandsfinansiering som är förknippade med tillstånd till svenska direktinvesteringar utomlands. Dessa krav ger upphov till en utlandsupplåning som kompenserar utflödet från de växande direktinvesteringarna.

Omdömena om valutaregleringens effektivitet har i detta kapitel hållits på en allmän nivå. Några försök till kvantitativa omdömen har ej gjorts. I nästföljande kapitel sker en utvärdering av valutaregleringen som stabilise- ringspolitiskt instrument utifrån teoretiska synpunkter. Där redogörs också för ekonometriska beräkningar av regleringens effekt på valutaflödena.

11. Valutareglering som stabiliseringspolitiskt instrument

11.1. Inledning

Den detaljerade beskrivningen i tidigare kapitel av den svenska valutaregle- ringens uppbyggnad och tillämpning har visat att den riktas mot kapitaltran- saktioner mellan Sverige och utlandet, dvs. i stort sett mot sådana transaktioner som inte har samband med varu- och tjänsteutbytet. Åtskilliga förändringar har efter hand vidtagits i riksbankens tillämpningsföreskrifter så att även en rad kapitaltransaktioner numera är avreglerade genom 5. k. generella dispenser. För vissa alltjämt tillståndskrävande kapitaltransaktio- ner tillämpas en så liberal praxis vid riksbankens prövning att de i praktiken kan betraktas som avreglerade. Det gäller framför allt förbuden mot upplåning utomlands som till följd av att Sveriges betalningsbalansläge har upphävts. Reglerna utgörs nu av föreskrifter i stort sett endast beträffande länens löptid.

Även om valutaregleringen således ändrats kontinuerligt med den ekonomiska utvecklingen består dock alltjämt den grundläggande inrikt- ningen i den meningen att utgående transaktioner för placeringsändamål är närmast totalförbjudna. Att valutaregleringen på detta sätt riktas mot kapitaltransaktioner motiveras av att dessa påverkar såväl valutamarknaden (valutareserven/kronans växelkurs) som kreditmarknaden (likviditeten/ räntebildningen). Därigenom påverkas också indirekt prisutvecklingen (inflationstakten) och den reala ekonomiska utvecklingen (t. ex. produk- tionstillväxten och sysselsättningen).

Annorlunda uttryckt kan privata kapitaltransaktioners direkta och indi- rekta samhällsekonomiska effekter framtvinga en stabiliseringspolitisk prioritering som minskar utrymmet för inhemskt motiverade åtgärder. Kapitalrörelser kan således öka den ekonomiska politikens beroende av förhållanden utomlands. Valutaregleringens huvudsyfte kan allmänt sägas vara att reducera detta beroende genom att dämpa kapitaltransaktioners omfattning eller lättrörlighet. Därigenom avses regleringen utgöra ett stöd för stabiliseringspolitiken som reducerar kraven på penningpolitiska insatser för att påverka kapitalrörelserna och ökar dess möjligheter att påverka den inhemska ekonomin.

Transaktioner i anknytning till utrikeshandeln har på samma sätt som rena kapitaltransaktioner direkta och indirekta samhällsekonomiska effekter via återverkningar på kredit- och valutamarknaderna. På handelsområdet har emellertid hänsyn till strävandena att avlägsna handelshinder tagit överhan-

den och resulterat i bindande internationella åtaganden att medge full frihet för handelsbetalningar och normal kreditgivning i anknytning till export och import. Även rörande kapitaltransaktioner föreligger som framgått interna- tionella liberaliseringsåtaganden för en rad transaktionsslag, men för svensk del upprätthålls ett antal viktiga reservationer inom OECD-samarbetets ram som grund för valutaregleringen (se kap. 2).

I valutakommitténs uppdrag ingår att genomföra en analys av motiven för valutaregleringen och bedöma dess effekter i en rad avseenden. En första ansats har redovisats i kapitel 10 där regleringens tillämpning och föränd— ringarna i förutsättningarna för dess effektivitet belysts under en tjugoårs- period med genomgripande förändringar i den internationella och den svenska ekonomin.

I det följande genomförs en mer principiell analys av en valutareglerings penning- och valutapolitiska effekter där dock diskussionen anknyts till erfarenheterna av den svenska tillämpningen enligt den tidigare redovisning- en. En valutareglerings funktionssätt blir emellertid beroende av vilken yttre ram som föreligger i form av penning- och valutapolitisk huvudstrategi. Motiven för valutareglering varierar sålunda med valet av växelkurssystem (fasta eller rörliga växelkurser) och penningpolitisk strategi (reglerade eller marknadsbestämda räntor). Olika teoretiska skolor har också skilda uppfattningar om de samhällsekonomiska effekterna av kapitalrörelser över gränserna och verkningarna av regleringsåtgärder.

Valutakommitte'n har inte sett som sin uppgift att försöka genomföra en långtgående teoretisk penning- och valutapolitisk analys. En begränsad teoretisk ansats tjänar emellertid ett pedagogiskt syfte eftersom den underlättar överblicken av resonemangen.

I följande avsnitt 11.2 diskuteras valet av växelkursstrategi från principiell utgångspunkt. I avsnitt 11.3 redovisas ett par dominerande teorier om vilka faktorer som bestämmer de privata kapitalrörelserna. Avsnitt 11.4 behand- lar alternativa penningpolitiska modeller. En valutareglerings principiella funktioner diskuteras sedan i avsnitt 11.5—11.7 mot bakgrund av de skilda penning- och valutapolitiska strategier som sålunda kan utgöra den yttre ramen för regleringen. Valutakommitténs överväganden om behovet av valutareglering i Sverige redovisas i sin helhet i följande kapitel 12 och 13. '

11.2. Alternativa växelkurssystem

Varje analys av sambanden mellan ett lands inhemska ekonomi och omvärldens måste grundas på förutsättningar om valet av växelkurssystem. En jämförelse mellan de båda ytterligheterna fasta växelkurser — flytande växelkurser uppvisar helt skilda samband mellan t. ex. prisutvecklingen i det enskilda landet i förhållande till omvärlden eller graden av anpassning mellan inhemska och internationella kreditmarknadsräntor. Likaså påverkar växel- kurssystemet starkt ekonomins reaktioner på ekonomisk-politiska åtgärder och har även inflytande på utformningen av de ekonomisk-politiska instrumenten, inte minst på penningpolitikens område.

I föreliggande avsnitt belyses översiktligt innebörden av de båda ytterlig-

hetsformerna fasta och flytande växelkurser. liksom också mellanformer av ”styrda" växelkurser som i synnerhet för mindre länder utgör det praktisk- politiska huvudalternativet. Analysen i de följande avsnitten grundas därefter genomgående på förutsättningen att fasta eller i varje fall styrda växelkurser tillämpas. Härigenom förenklas den fortsatta diskussionen av penningpolitik och valutareglering avsevärt utan att för den skull några för svenska förhållanden betydelsefulla aspekter går förlorade.

Den historiska utvecklingen har inneburit en förskjutning från intern- till externorientering av penningpolitiken i Sverige och ide flesta mindre länder. Från en huvudsaklig inriktning på inhemsk konjunkturstyrning i hägnet av relativ yttre och inre balans under 1950- och 60-talen, har penningpolitiken sedan 1970-talet i dominerande utsträckning fått inriktas på att parera effekterna på betalningsbalansen av ojämvikter i samhällsekonomin. En mellan länderna divergerande inflationstakt har via återverkningarna på räntor och växelkursförväntningar förstärkt de internationella kapitalrörel- sernas destabiliserande effekt.

Väljs växelkursstyrning som det omedelbara målet för den ekonomiska politiken binds den inhemska prisutvecklingen till omvärldens. Väljs ett system med helt fasta växelkurser är kravet på prisanpassning i princip absolut. Förs i stället en ”aktiv” växelkurspolitik där en trendmässig utveckling av växelkursen eftersträvas, t. ex. en successiv revalvering, kan den inhemska prisutvecklingen skilja sig från (understiga) omvärldens.

Växelkursen är således ett intermediärt mål för en politik som syftar till prisanpassning och i sista hand till att upprätthålla konkurrenskraftiga kostnader i den inhemska produktionen och därmed långsiktigt stabil sysselsättning. Ett litet land med betydande utrikeshandel har uppenbart större anledning än ett stort och slutet att anpassa sin prisutveckling till omvärldens Därmed förutsätts att strategiska storheter som lönekostnader, budgetbalans, ränte- och likviditetsutveckling kommer att ligga 1 takt med andra länder.

Fixeringen av växelkursen utgör därför en medveten begränsning av den ekonomisk-politiska handlingsfriheten eftersom man i princip skall avstå från att utnyttja kursändringar som ett medel för korrigering av obalanser mot omvärlden. System med fasta växelkurser förutsätter visserligen att kursen på den egna valutan är relativt fixerad men inte nödvändigtvis i en omfattning som i Bretton Woods-systemet där en valutakursändring uppfattades som bevis på ett komprometterande ekonomisk-politiskt misslyckande. Bretton Woods-systemets strängt fixerade växelkurser var emellertid medvetet fastlagda mot bakgrund av 1930-talets erfarenheter för att öka den ekonomisk-politiska disciplinen och hindra konkurrerande devalveringar.

I ett system med fasta/styrda växelkurser upprätthålls växelkursmålet genom centralbankens köp och försäljning av utländska valutor på markna- den, s. k. interventioner. Kapitalrörelser över landets gränser får vid fasta eller styrda växelkurser direkta återverkningar på den inhemska kreditmark— naden och kan därigenom motverka effekterna av penningpolitiska åtgärder. Om sålunda centralbanken stramar åt penningpolitiken av inhemska konjunkturskäl kommer räntan att stiga och därmed ge incitament till kapitalinflöde från utlandet. Kapitalinflödet kommer att orsaka en press

uppåt på valutakursen. Centralbankens operationer på valutamarknaden för att hålla valutakursen inom föreskrivna gränser (köp av utländsk valuta mot inhemsk) späder på likviditeten på den inhemska marknaden och kan helt upphäva effekten av den avsedda åtstramningen och därmed göra penning- politiken verkningslös.

Omfattningen av kapitalrörelsernas utjämningseffekt beror på i vilken grad utländska och inhemska finansiella tillgångar (och skulder) av parterna på valutamarknaden anses vara substitut. Bedöms sannolikheten för valutakursändringar som liten ökar benägenheten att ta upp lån i främmande valutor om den utländska räntan är lägre (räntekänsligheten ökar). Uppenbart är att kapitalrörelsernas räntekänslighet spelar stor roll för penningpolitikens möjligheter att påverka inhemska konjunkturrörelser.

Denna kapitalrörelsernas känslighet skärper också kraven på anpassning av den inhemska penningpolitiken till utvecklingen utomlands. En höjning av räntenivån på utländska kreditmarknader framtvingar kompenserande höjningar av den inhemska räntenivån för att motverka utflöden. Skärpning- en av penningpolitiken kan vara ovälkommen av inhemska konjunktur- skäl.

Förväntningar om justering av fasta växelkurser kan utlösa massiva kapitalflöden som framtvingar drastiska ändringar av den ekonomiska politiken. Potentialen av kursförväntningsstyrda kapitalflöden är större och flödena kan utlösas betydligt snabbare än vid ändringar i räntedifferenser mellan länder. Förväntningsstyrda flöden stimuleras av att riskerna vid valutatransaktionerna är asymmetriska: om en växelkursändring kommer till stånd har man vunnit på transaktionen. uteblir den har man inget förlorat. Samtidigt är det uppenbart att massiva flöden kan framtvinga den förväntade kursändringen i en omfattning som inte är realekonomiskt motiverad. Möjligheterna för den berörda centralbanken att parera flödena med rimliga ränteändringar och operationer på valutamarknaden är också små om förväntningarna är allmänt utbredda.

I en situation där t. ex. devalveringsförväntningar utlösts eftersträvar valutainlänningar att omplacera sina finansiella tillgångar till utländsk valuta och valutautlänningar att avveckla sina tillgångar i den inhemska valutan med åtföljande kapitalutflöde (minskning av landets valutareserv) och likviditetsåtstramning på kreditmarknaden. Kan centralbanken inte motstå trycket till följd av otillräckliga valutareserver eller bristande lånemöjlighe- ter tvingas man genomföra en devalvering utan tid till kompletterande finanspolitiska åtgärder. En inflatorisk utveckling kan därigenom utlösas eller förvärras.

Fasta eller styrda växelkurser lägger således restriktioner på den inhemska stabiliseringspolitiken och förutsätter för att framgångsrikt kunna upprätt- hållas att inflationsutveckling och kreditmarknadsutveckling hålls i balans med omvärlden, målsättningar som är särskilt tvingande för ett litet land.

Medan fasta/styrda växelkurser förutsätter kontinuerliga interventioner av centralbanken på valutamarknaden med köp och försäljningar av utländska valutor ur valutareserven är centralbanken passiv i system med rent flytande växelkurser. Något mål för växelkursutvecklingen har alltså inte uppställts i sistnämnda system.

Eftersom centralbanken avstår från interventioner får valutakursen fritt

anpassa sig så att jämvikt råder mellan utbud och efterfrågan på valutamark- naden. Bytesbalansens saldo kommer därför alltid att överensstämma med kapitalbalansens saldo (med motsatt tecken).

Om t. ex. den inhemska efterfrågan på utländska finansiella tillgångar ökar till följd av stigande räntor utomlands, kommer efterfrågan på utländsk valuta att öka. Med en fritt flytande växelkurs sker ingen försäljning av valuta från centralbanken och den privata inhemska stocken av utländska finansiella tillgångar kan därför inte omedelbart ändras. Resultatet blir i stället en depreciering av den egna valutan till en nivå där någon överskottsefterfrågan på utländska finansiella tillgångar inte längre förelig- ger. Något valutaflöde uppstår inte.

Av samma skäl kommer en inhemsk kreditåtstramning med stigande räntor inte att resultera i ett kapitalinflöde som motverkar åtstramningen. Räntehöjningen kommer att öka den utländska efterfrågan på inhemsk valuta för förvärv av inhemska värdepapper. Eftersom centralbanken inte säljer denna valuta, stiger i stället växelkursen på den inhemska valutan tills den uppkomna överskottsefterfrågan från utlandet upphör.

Med tillämpning av flytande växelkurs avskärmas således den nationella kreditmarknaden från den internationella. Penningpolitiken blir därigenom ett mycket effektivt medel för påverkan av den inhemska efterfrågan. Exempelvis kommer en restriktiv penningpolitik att medföra såväl en räntehöjning som en appreciering av den egna valutan vilka båda har en kontraktiv effekt på ekonomin.

Växelkursutslagen kan emellertid försvåra den kortsiktiga stabiliserings- politiken. Återverkningarna på den inhemska ekonomin kan bli allvarliga både vid en appreciering av växelkursen (med sjunkande konkurrenskraft för den inhemska industrin) och vid en depreciering (med ökat inflations- tryck).

De senaste årens internationella erfarenheter av relativt fritt flytande växelkurser visar att störningar på de finansiella marknaderna på kort sikt kan leda till mycket kraftiga fluktuationer i växelkurserna som inte är realt motiverade. När sålunda utvecklingen i samband med den första oljekrisen 1973 tvingade ett antal stora länder att helt eller delvis låta sina valutor flyta fritt blev resultatet inbördes fluktuationer mellan huvudvalutorna av storleksordningen 40 procent på ett till två år. Dessa stora fluktuationer uppstod trots att centralbankerna även idet nya systemet intervenerade i viss utsträckning (jfr. kap. 7 Den internationella bakgrunden.)

De stora kursrörelserna förklaras av att valutaströmmarna kan uppgå till mycket stora belopp på kort tid och att i synnerhet kortfristiga kapitalrörelser påverkas av faktorer som ligger helt eller delvis utanför myndigheternas kontroll, t. ex. förväntade ränte- och valutakursändringar och politiska faktorer i andra länder.

Utrikeshandeln har vanligen större betydelse för små länder än för stora. Detta kan förklara varför nästan alla mindre industriländer har knutit sina valutor till en av huvudvalutorna, SDR, en valutakorg eller deltar i valutasamarbete med andra länder (EMS-systemet). Upprätthållandet av fasta eller styrda växelkurser, och därmed långsiktig prisparitet gentemot omvärlden är således det normala externa balansmålet för ett litet utrikeshandelsberoende land. Prispariteten är nödvändig för att upprätthålla

konkurrenskraften för den inhemska industrin och därmed den långsiktiga sysselsättningen. Alternativet med flytande växelkurser har efter en kort period på 1970-talet övergetts av flertalet länder men tillämpas av t. ex. USA, Storbritannien, Schweiz och i viss mån Västtyskland som en nödvändig konsekvens av penningpolitikens inriktning på att kontrollera penning- mängdstillväxten.

I den praktiska politiken måste myndigheterna i regel ta hänsyn även till effekterna av kapitalrörelser på andra variabler som har effekter på interna mål och politiken blir därigenom mer "pluralistisk” än om den inriktas på renodlad växelkursstyrning.

Om sålunda ett valutautflöde inte kan motverkas genom en acceptabel grad av åtstramning på kreditmarknaden, tar interna hänsyn överhanden över växelkursmålet och en devalvering framtvingas. På liknande sätt kan sysselsättningsproblem inom industrin framtvinga en devalvering om en alternativ inhemsk politik för återställande av konkurrenskraften bedöms vara alltför tidskrävande och kostsam i termer av resursuppoffring.

Växelkurspolitiken kan ha inhemsk prisstabilisering som ett långsiktigt mål. En prisstabilisering på lång sikt ses därvid som ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för full sysselsättning som förutsätter att också andra ekonomisk-politiska medel sätts in. En planmässig appreciering för att motverka internationella inflationsimpulser är en variant av en sådan "aktiv” växelkurspolitik. Centralbanken hari en sådan modell getts ett direkt ansvar för inflationsutvecklingen.

Växelkursen kan tillåtas anpassas om alltför stora spänningar uppstår i förhållande till andra viktiga ekonomisk-politiska mål, t. ex. för räntan och därmed för investeringsutvecklingen. Den aktiva växelkurspolitikens inrikt- ning på prisstabilisering har då ersatts med en mindre precis målsättning. Om en uppåtriktad press uppkommer på marknadsräntan till följd av kapitalut- flöden inriktas politiken i ett första steg på valutamarknadsinterventioner vilkas omfattning och varaktighet beror på valutareservens storlek och centralbankens eller statens upplåningsmöjligheter utomlands. Om de vidtagna åtgärderna visar sig otillräckliga tillgrips devalvering i ett andra steg. Denna strategi är inte att jämställa med flytande växelkurs utan skall ses som en justering av en "fundamental obalans” sedan andra acceptabla åtgärder visat sig verkningslösa.

Det förhållandet att genomslaget av störningar via externbalansen på inhemska mål i politiken tillmäts stor vikt, kan sägas innebära att en strävan efter autonomi i den ekonomiska politiken föreligger. Oviljan att fullt ut ta kreditmarknadskonsekvenserna av kapitalflöden över gränserna har då inte övergetts även om en externorientering av penningpolitiken framtvingats. Skillnaden är att autonomi i penningpolitiken tidigare ofta sågs som en förutsättning för inhemsk konjunkturstyrning och att räntenivån betraktades som ett viktigt inkomstpolitiskt instrument, t. ex. för att hålla bostadskost- naderna nere. I dagens situation betraktas vanligen stora ränte- och likviditetsfluktuationer utlösta av kapitalrörelser som störande och desorga- niserande på kort sikt. Det direkta sysselsättningsmålet för penningpolitiken har däremot fått vika i de flesta länder.

Oavsett valet av växelkursstrategi föreligger alltså risken för störningar från utlandet. Dessa kan ge excessiva utslag i växelkurserna om flytande

växelkurser tillämpas, med besvärande reala återverkningar på den inhem- ska ekonomin. Med fasta växelkurser kan en motverkande penningpolitik framtvingas där mål för ränteutveckling eller likviditet på kreditmarknaden måste överges för en externorienterad räntepolitik. De nödvändiga ränteut- slagen tenderar då att bli i motsvarande grad extrema varvid återverkning- arna av den yttre obalansen ändå fortplantas till samhällsekonomin.

Valutakommittén utgår i sina fortsatta överväganden från att växelkurs- styrning kommer att vara ett centralt element i den framtida svenska stabiliseringspolitiken. Som framhållits i detta avsnitt är upprätthållande av ett växelkursmål, och därmed långfristig prisparitet gentemot omvärlden, det normala externa balansmålet för ett litet utrikeshandelsberoende land. Alternativet med flytande växelkurser har heller aldrig på allvar övervägts för svensk del.

Efter jämförelsen i detta avsnitt av de båda ytterlighetsalternativen flytande och fasta växelkurser, baseras därför den fortsatta analysen i huvudsak på tillämpning av fasta (om än justerbara) växelkurser.

11.3. Kapitalrörelseteorier

Den givna utgångspunkten att fasta växelkurser tillämpas innebär som framgått att kapitalrörelser över ett lands gränser får direkta genomslag på den inhemska kreditmarknaden i form av ränte- och likviditetseffekter. Två huvudteorier har utbildats om vilka faktorer som bestämmer de privata kapitalrörelserna, monetära ansatsen och portföljvalsansatsen (eller keyne- sianska ansatsen).

De båda teorierna utgår från olika antaganden om substitutionsgraden mellan olika poster ibetalningsbalansen, dvs. ivilken utsträckning hinder för en transaktionstyp utlöser kompenserande transaktioner av annat slag genom andra kanaler i betalningsbalansen. Antagandena har betydelse för slutsatserna om effekterna av penningpolitik på betalningsbalansen och om politikens utformning. Det bör påpekas att den följande beskrivningen av de båda teorierna begränsas till penningpolitiska och betalningsbalansmässiga aspekter som här är av särskilt intresse. En fullständig analys av kapitalrö- relsernas effekter på hela samhällsekonomin skulle förutsätta en betydligt bredare ansats.

Moneta'ra ansatsen

Den monetära ansatsen till förklaring av betalningsbalansens utveckling utgår från relationen mellan utbud och efterfrågan på pengari ekonomin. En obalans mellan utbud och efterfrågan på pengar förutsätts påverka strömmen av både varor (bytesbalansen) och fordringar (den privata kapitalbalansen) till och från utlandet. Det bör påpekas att teorin trots benämningen inte har någon koppling till den monetaristiska skolan på penningpolitikens område (se avsnitt 11.4).

Betalningsbalansen betraktas således som en enhet i analytiskt hänseende och de monetära faktorerna antas förklara den totala förändringen av betalningsbalansen. Någon förklaring av hur påverkan äger rum (transmis- sionsmekanismen) inryms inte i teorin, vare sig totalt på betalningsbalansen

eller separat på bytesbalansen eller kapitalbalansen. Posterna i båda balanserna antas således kunna kompensera varandra till 100 procent om hinder av något slag uppställs för en transaktionstyp.

Efterfrågan på pengar antas vara stabil på kort och medellång sikt och bestämmas av faktorer som nominella bruttonationalprodukten och kostna- den att hålla likviditet, alltså penningmarknadsräntan.

Utbudet av pengar härrör dels från inhemska källor, dels från utlandet. Om centralbanken sätter in en restriktiv penningpolitik som minskar penningutbudet och således medför en överskottsefterfrågan på pengar. kommer denna efterfrågan att tillgodoses genom ett valutainflöde, antingen över kapitalbalansen (genom upplåning) eller över bytesbalansen (ökad export/minskad import). Penningmängden i ekonomin kommer därför enligt teorin att vara efterfrågebestämd. Av teorin följer också att vid given inhemsk jämvikt på penningmarknaden kommer ett överskott i bytesbalan- sen att motvägas av ett underskott i kapitalbalansen som neutraliserar effekten på den totala betalningsbalansen.

Den operativa slutsatsen av teorin är att penningpolitiken genom sina effekter på penningutbudet direkt påverkar betalningsbalansens båda huvudkomponenter bytesbalansen och kapitalbalansen. (Därigenom får penningpolitiken givetvis också återverkningar på hela samhällsekonomin, men som tidigare sagts förs här analysen inte längre). Läckaget till eller från utlandet är totalt så att över- eller underskottsefterfrågan på penningmark- naden alltid utjämnas.

Räntenivån bestäms helt och hållet internationellt i en sådan modell om fasta växelkurser tillämpas. En lättnad i den inhemska penningpolitiken med ett ökat penningutbud och räntesänkning resulterar i ett kapitalutflöde tills jämvikt åter uppnåtts på penningmarknaden och räntan återanpassats till den internationella nivån. Flödet blir således "evigt” så länge man försöker upprätthålla en räntedifferens gentemot utlandet.

För i synnerhet ett litet land kommer därmed uppgifterna för penningpo- litiken att reduceras till växelkursstabilisering. Penningutbudet måste alltså anpassas till penningefterfrågan för att motverka kapitalflöden som hotar växelkursen. Därmed är man bunden till att följa omvärldens penningpolitik och oförmögen att föra en internorienterad politik, inriktad på inhemska stabiliseringspolitiska mål.

Portföljvalsansatsen

Den keynesianska analysen eller portföljvalsansatsen har också en koppling mellan kreditpolitik och betalningsbalans men denna är mer indirekt. Till skillnad från monetära ansatsen förutsätter portföljvalsansatsen vissa begränsningar i substitutionen eller utbytbarheten mellan olika poster i betalningsbalansen.

Bytesbalansens komponenter export och import av varor och tjänster bestäms av den inhemska och internationella aktivitetsnivån och av det egna landets konkurrenskraft. Räntebetalningar till och från utlandet är beroende av ackumulerade fordringar och skulder gentemot utlandet, alltså av historiska faktorer som är givna på kort sikt.

En åtstramning av den inhemska kreditmarknaden med en likviditetsin—

dragning och räntehöjning dämpar investeringsefterfrågan och aktivitetsni- vån (BNP-tillväxten) liksom importefterfrågan vilket förstärker bytesbalan- sen.

Även kapitalbalansen förstärks genom att den högre räntenivån och den lägre likviditeten genererar ett valutainflöde. Genom detta inflöde motver- kas samtidigt åtstramningens effekter på bytesbalansen.

Teorin utgår från att sammansättningen av privata förmögenheter och skulder bestäms av skillnader i risk och förväntad avkastning. Både reala och finansiella, inhemska och utländska tillgångar och skulder vägs in i en optimalt sammansatt portfölj med dessa utgångspunkter. Om någon av bestämningsfaktorerna ändras, t. ex. avkastningsrelationerna, kommer kapitalflöden att utlösas tills jämvikt åter uppnåtts.

Applicerad på internationella kapitalrörelser förklarar teorin varför räntedifferenser kan föreligga mellan länder utan att en total överflyttning av förmögenheterna kommer till stånd som enligt monetära ansatsen. Portfölj- valsmekanismen förhindrar en sådan total utjämning. Exempelvis kommer en ändring i penningpolitikens inriktning med ändrad inhemsk ränta att påverka placeringar i ett helt spektrum av tillgångar och skulder, både inhemska och utländska. Anpassningsflödena blir därigenom övergående och dämpas genom spridning bland alla tillgångar och skulder. Effekten av de penningpolitiska åtgärderna blir därför inte totalt utjämnad av kapital- flöden som enligt den monetära ansatsen.

Även om effekterna på valutareserven vid fasta växelkurser går i samma riktning enligt de båda teoriskolorna, skiljer sig slutsatserna vad gäller kreditpolitikens beroende av förhållanden utomlands. Det monetära synsät- tet innebär att försök att begränsa de finansiella flödena inte ger något kreditpolitiskt handlingsutrymme annat än på kort sikt eftersom den av marknaden önskade penningtillgången ändå tillgodoses genom bytesbalans- transaktioner. I den keynesianska analysen är denna substitution inte lika fullständig ens på lång sikt och ett visst kreditpolitiskt oberoende föreligger till följd av portföljvalsmekanismernas begränsande effekt på kapitalflö- dena.

Redogörelsen för de båda kapitalrörelseteorierna har i det föregående renodlats utan avseende på den institutionella ramen. Full frihet har sålunda antagits råda för finansiella kapitalrörelser, dvs. någon valutareglering har inte tagits med i bilden.

En allmän slutsats är emellertid att en reglering av finansiella transaktioner får följande huvudeffekter enligt de båda teorierna.

Enligt den monetära teorin får en valutareglering inte någon effekt på den inhemska penningmängden. Ett hinder för transaktioner över kapitalbalan- sen kompenseras enligt denna ansats genom transaktioner över bytesbalan- sen. Valutaregleringen bör därmed förstärka penningpolitikens effekter på bytesbalansen och via denna också effekterna på den reala ekonomin (produktionsutvecklingen).

Enligt den keynesianska ansatsen är substitutionen inte friktionsfri mellan kapitalbalansen och bytesbalansen varför penningpolitiska åtgärder inte utjämnas fullständigt av kapitalflöden ens utan valutareglering. Med valutareglering reduceras läckagen gentemot utlandet vid en ändring av penningpolitiken som då får kraftigare effekt på den inhemska efterfrågan

(den reala ekonomin) och därmed på bytesbalansen.

De närmare implikationerna för en valutareglerings funktionssätt, liksom empiriska undersökningar av teoriernas praktiska giltighet, redovisas i avsnitt 11.6. Båda teorierna har i allmänhet visat sig ha ett visst förklarings- värde. Betydande läckage kan sålunda konstateras i samband med penning- politiska åtgärder, men inte så stora att åtgärderna helt neutraliseras som enligt den renodlade monetära ansatsen.

11.4. Penningpolitiska strategier

I avsnitt 11.2 gavs en översikt av alternativa växelkurssystem. Den principiella skillnaden mellan flytande och fasta växelkurser betonades särskilt med avseende på kapitalrörelsernas effekter på den inhemska kreditmarknaden. Slutsatsen var att med flytande växelkurser intervenerat centralbanken inte på valutamarknaden för att påverka den egna valutans växelkurs mot andra valutor. Därför uppstår inga effekter på den inhemska kreditmarknaden av ändrade utbuds- eller efterfrågeförhållanden på valuta- marknaden. I stället påverkas växelkursen. Upprätthålls däremot ett växelkursmål, och centralbanken följaktligen opererar med köp och försäljningar på valutamarknaden, inträder valutaflöden med direkta återverkningar på den inhemska kreditmarknaden i form av likviditets- och ränteeffekter.

Som redan angetts begränsas den fortsatta analysen till antagandet att fasta eller i varje fall styrda växelkurser tillämpas. Därför koncentreras diskus- sionen på kreditmarknadseffekterna av internationella kapitalrörelser och därav följande implikationer för penning- och valutapolitiken. Alternativet med rörliga växelkurser behandlas i det följande endast för att illustrera de ekonomisk-politiskt intressanta sambanden mellan valutamarknaden och den inhemska penningmarknaden.

Penningpolitiken måste utformas med hänsyn till förekomsten av interna- tionella kapitalrörelser som tenderar att utjämna effekterna av vidtagna åtgärder. Graden av sådant inflytande från utlandet varierar med den realekonomiska och finansiella situationen i landet. Stora balansbrister i form av bytesbalansunderskott tenderar att öka ekonomins känslighet för kapitalrörelser, vilket illustreras av utvecklingen i svensk ekonomi. Kapital- flödenas lättrörlighet har också tenderat att öka genom tiden till följd av obalanser på internationella kreditmarknader och betalningsbalanskriser i viktiga låntagarländer samtidigt som internationella företagskoncerners finansförvaltning blivit alltmer sofistikerad. Penningpolitiken har därigenom i synnerhet i mindre länder blivit alltmer externorienterad, dvs. i växande utsträckning fått inriktas på att motverka kapitalrörelser med åtföljande påfrestningar på valutareserven och/eller växelkursen. Utrymmet för inhemskt motiverade penningpolitiska åtgärder har reducerats i motsvaran- de män.

Med den sålunda givna restriktionen för stabiliseringspolitiken som växelkursmålet utgör, kan penningpolitiken principiellt följa endera av två huvudstrategier. Politiken kan antingen inriktas på reglering av kreditmark- nadsräntorna eller på att låta räntorna bestämmas av utbuds- och efterfrå-

geförhållanden på marknaden.

Med en räntereglerande politik åläggs kreditinstituten att tillämpa föreskrivna räntor och på obligationsmarknaden fastställs räntorna genom emissionskontroll.

Om marknadsräntorna i stället får bestämmas av utbuds- och efterfråge- förhållandena behöver för den skull centralbanken inte sakna räntepolitiska mål. Sådana mål uppnås emellertid inte genom reglering av marknadsrän- torna utan genom påverkan av utbud och efterfrågan på penning- och kreditmarknaden. Utbudet och efterfrågan kan i och för sig påverkas genom kvantitativa regleringar av kreditinstituten och genom emissionskontroll utan att räntorna samtidigt regleras. Oftast innebär emellertid tillämpning av marknadsräntor att kreditmarknaden påverkas genom marknadsoperationer av centralbanken i syfte att marknadsräntorna skall anpassa sig till den önskade räntestrukturen. En sådan politik utnyttjar således ”marknadskon- forma" medel i motsats till en politik med regleringsinslag.

I det följande beskrivs huvuddragen av dessa båda penningpolitiska strategier med särskilt beaktande av internationella kapitalrörelsers åter- verkningar på politikens resultat, allt under förutsättning att växelkursmålet skall upprätthållas.

En räntereglerande penningpolitik

Uttrycken generell och selektiv betecknar ofta marknadskonforma respek- tive reglerande ekonomisk-politiska instrument. Vid tillämpning av en generell politik är förutsättningen att marknaden inte skall störas utan att dess signaler skall leda till optimala fördelningsbeslut på både varumarkna- der och finansiella marknader.

En selektiv politik däremot ingriper i marknaden och framtvingar allokeringsbeslut som kan avvika från den opåverkade fördelningen. Vanligen, men inte nödvändigtvis, inbegriper den selektiva politiken också prisreglering på finansiella marknader räntereglering.

Detta slags politik brukar motiveras med exempelvis följande faktorer: Marknaderna är inte perfekta varför signalerna inte ger korrekta

allokeringsbeslut.

Karteller och monopol snedvrider marknaderna och eliminerar flexibili- teten i prisbildning och produktionsbeslut. Den ekonomiska politiken totalt sett innehåller så många ingrepp i marknaderna att de inte fungerar som i teorin. Marknadssignalerna kan påverkas av snedvridande mekanismer som skattesystemet. Mängder av destabiliserande och marknadsstörande mekanismer är inbyggda i samhällsekonomin, t. ex. konjunkturrörelser, spekulativa kapitalrörelser och fluktuationer i växelkurserna. — Regleringsåtgärder ger snabbare och mer påtagliga effekter än generella åtgärder.

En räntereglerande penning- och kreditpolitik kan syfta till att pressa ner kostnaderna under marknadsnivån för finansiering av vissa ändamål, t. ex. bostadsbyggandet eller statens budgetunderskott. Syftet kan också vara att generellt pressa ner räntenivån på den organiserade kreditmarknaden under

jämviktsnivån för att därigenom främja investeringsutvecklingen.

Vare sig ränteregleringen har selektiv inriktning på krediter till vissa ändamål eller syftar till en generell räntenedpressning, måste den komplet- teras med kvantitativa placeringsregler för kreditinstituten. När marknads- räntan sätts ur spel som allokeringsinstrument genom nedpressning under jämviktsnivån uppstår en överskottsefterfrågan på krediter. Följaktligen måste en ransonering komma till stånd av den tillgängliga kreditvolymen.

Genom kvoteringar i kreditinstitutens utlåning kan dessa åläggas att förvärva t. ex. stats- och bostadsobligationer i proportion till utlåningska- paciteten till av centralbanken fastställda räntor, samtidigt som den totala kreditgivningens omfattning och räntestrukturen kontrolleras. Motivet för en sådan uppläggning av politiken kan vara både att påverka räntenivån och att öka precisionen i politikens verkningar. Påverkan på t. ex. bankutlåning- ens ökningstakt kan åstadkommas med större precision om en räntehöjning kompletteras med en höjd likviditetskvot (den andel av inlåningen som skall placeras i särskilt angivna tillgångar) eller. i fall där snabba resultat

. eftersträvas, med utlåningstak.

Utformningen av räntepolitiken i detta system är en svår balansgång. En för kraftig nedpressning av obligationsmarknadsräntorna avlägsnar incita- menten för köpare som inte är utsatta för kreditpolitiska krav att förvärva obligationer, t. ex. hushåll och företag. Obligationsmarknaden riskerar därigenom att i huvudsak bli begränsad till direkt styrbara institutioner som banker och försäkringsinstitut med stockningsproblem och räntabilitetspro- blem som följd. I synnerhet bankerna blir känsliga för ränteförändringar eftersom en stock räntebundna placeringar finansieras med inlåning till rörlig ränta.

Regleringar av kreditinstitutens utlåning skapar incitament till kreditför- medling utanför den organiserade kreditmarknaden, mellan långivare och låntagare som inte kan nås med centralbankens regleringsinstrument. Tillväxten av en oreglerad marknad med marknadsbestämda räntor lägger restriktioner på den räntenivå som kan föreskrivas vid regleringen av kreditinstitutens utlåningsräntor. Räntesättningen på den organiserade kreditmarknaden kan således inte pressas ner alltför långt under de fria marknadsräntorna om överflyttningen från organiserad till icke organiserad kreditmarknad skall hållas inom godtagbara gränser.

Regleringspolitikens stabiliseringspolitiska effekt avtar således med till- växten av den icke påverkbara inhemska kreditförmedlingen. Ett ytterligare ”läckage” i regleringssystemet uppkommer genom tillgången till krediter från utlandet. En kreditransonering där efterfrågan på kredit inte kan tillgodoses till de reglerade marknadsräntorna inom landet, kommer att driva över efterfrågan till utländska kreditmarknader om inga hinder uppställs för en sådan upplåning.

Lågräntepolitiken och ransoneringen kommer då att reduceras i betydelse och de utländska räntorna kommer att slå igenom på den inhemska marknaden utanför de kontrollerade kreditinstituten. Med tillämpning av fasta växelkurser kommer kapitalinflödet att resultera i en ökning av den inhemska likviditeten och en sänkning av räntan på den oreglerade delen av kreditmarknaden tills jämvikt uppnås mellan utbud och efterfrågan på kredit.

Graden av ränteutjämning blir beroende av låntagarnas värdering av växelkursrisken vid upplåning utomlands. Om kursrisken anses obefintlig, dvs. om parterna helt förlitar sig på centralbankens förmåga att upprätthålla den fasta växelkursen, pågår utlandsupplåningen tills ränteutjämningen blir total. Föreligger däremot skillnader i (förväntad) inflationstakt mellan långivarländerna och det egna landet aktualiseras risken för växelkursänd- ringar. Utjämningen blir då inte fullständig utan låntagarnas kreditefterfrå- gan reduceras med riskbedömningen. En tendens kommer däremot att föreligga till en utjämning av de inhemska och utländska realräntorna, alltså de nominella räntorna på lån i olika valutor korrigerade för inflationstakten i valutornas ursprungsländer. Utjämningen av realräntorna kan väntas gå längst för långfristiga län där framtida Växelkursändringar med större säkerhet kan antas aktualiseras under lånens löptid, medan utjämningen av nominella räntor kan antas gå längre för lån på de korta penningmarkna- derna där kursändringsrisken under länens löptid lättare kan bedömas.

Även andra läckage aktualiseras om räntereglering driver ner räntorna i det organiserade kreditsystemet. Hålls sålunda inlåningsräntorna nere i banksystemet kommer inlåningen att delvis kanaliseras utanför bankerna på den inhemska marknaden eller till utlandet och placeras i valutor med högre ränta. Även här blir omfattningen beroende av insättarnas kursriskbedöm- ning och givetvis den eventuella förekomsten av valutareglering.

Framför allt tenderar emellertid en restriktiv ränte- och kreditreglerande politik riktad mot inhemska kreditinstitut att resultera i en omfattande kanalisering av institutens kreditgivning över utländska dotterbolag som inte kan underställas reglering. Denna kreditgivning, som alltså äger rum till moderbankernas hemland i den egna valutan, reducerar kraftigt effekten av regleringsåtgärder riktade mot de inhemska kreditinstituten. Erfarenheterna från Storbritannien visar sålunda att avskaffandet av valutaregleringen där 1979 gjorde regleringsåtgärderna mot inhemska bankinstitut helt verknings- lösa till följd av överflyttningen till utländska dotterbanker. Regleringsin- strumenten fick därför utmönstras ur den kreditpolitiska arsenalen och kreditpolitiken därefter föras med generella, marknadskonforma medel (jfr. bilaga 3).

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att en räntereglerande politik med åtföljande kreditransonering tenderar att kraftigt reduceras i verkan av internationella kapitalrörelser. l avsaknad av valutareglering kommer omflyttning av bankernas kreditportföljer till utländska dotterbanker att närmast helt upphäva kreditregleringens effekter.

En penningpolitik med fri räntebildning

Med en marknadskonform penningpolitik menas att regleringsinslag saknas i politiken och att räntorna på kreditmarknaden bestäms av samspel mellan _utbud och efterfrågan på pengar och krediter. Marknadsräntorna anpassas därvid så att jämvikt råder mellan utbud och efterfrågan på såväl pengar som krediter. Regleringsinstrument som likviditetskvoter, placeringskvoter och utlåningstak har i allmänhet utmönstrats ur centralbankens medelarsenal. I stället förlitar sig centralbanken på marknadsoperationer (köp och försälj- ning av värdepapper på öppna marknaden för att påverka likviditet och

räntebildning). kassakrav (krav på bankernas kassahållning i centralbanken) samt variationer i villkoren för bankernas upplåning i centralbanken.

Åtskilliga varianter kan tillämpas av en sådan penningpolitik beroende på valet av det omedelbara (”intermediära”) målet för politiken. Politiken kan inriktas på att styra penningmängden, dvs. inlåningen i banksystemet. eller räntorna på kreditmarknaden. Om centralbanken syftar till att styra penningmängdsutvecklingen för att därigenom påverka inflationsutveckling- en. anpassas köp och försäljning av värdepapper så att den eftersträvade penningmängdstillväxten kommer till stånd. Räntorna på kreditmarknaden får då anpassas till sin marknadsbestämda nivå. Om centralbanken syftar till att i stället påverka räntebildningen anpassas likviditeten på marknaden genom köp eller försäljningar av värdepapper så att den eftersträvade räntestrukturen kommer till stånd. Varianter av de båda nämnda renodlade penningmängds- eller ränteinriktade strategierna kan också förekomma. Penningpolitiken kan syfta till att genom marknadsoperationer påverka likviditeten på kreditmarknaden i vid mening, alltså inte bara penningmäng- den (inlåningen i banksystemet) utan också tillgången på värdepapper med kort återstående löptid. Alternativt kan politiken inriktas på att påverka bankernas utlåningstillväxt men då i stället för att använda utlåningsreglering påverka inlåningsutvecklingen med hjälp av marknadsoperationer och därmed bankernas kreditkapacitet. Utlåningstillväxten kan också påverkas från efterfrågesidan genom anpassning av marknadsräntorna till en nivå där kreditefterfrågan svarar mot den eftersträvade tillväxttakten.

Valet mellan dessa varianter av marknadskonform penningpolitik påver- kas av en rad faktorer som varierar mellan olika länder. Institutionella förhållanden, landets storlek och valet av övergripande stabiliseringspolitis- ka mål spelar här in.

En politik med successiv nedpressning av penningmängden för att dämpa den inhemska inflationen till en nivå under omvärldens kan bedrivas lättast av stora länder med realistisk möjlighet till profilering. l traditionell keynesiansk stabiliseringspolitik förutsätts att balansproblem i samhälls- ekonomin kan lösas med finanspolitik och penningpolitik i självständiga roller, inriktade på olika mål för den ekonomiska politiken. En stram finanspolitik kan kompenseras med en lätt penningpolitik och vice versa. En sådan komplementaritet är inte möjlig enligt den nyare monetaristiska eller penningmängdsorienterade strategin som gett penningpolitiken en central funktion.

Bakom den renodlade monetaristiska strategin ligger inte bara en bristande tilltro till den keynesianska stabiliseringspolitikens möjligheter utan också ståndpunkten att den traditionella stabiliseringspolitiken genom felaktig dosering och tidsanpassning bidrar till att accentuera konjunktur- svängningarna. Med detta synsätt bör myndigheternas styrningsmöjligheter nedbringas till ett minimum och inriktas på kontrollen av ett enda mål: penningmängdstillväxten och därmed inflationstakten. I monetaristisk strategi ligger också att den offentliga sektorn bör krympas så mycket som möjligt för att ge utrymme åt marknadskrafterna.

En penningpolitik som inriktas på kontroll av tillväxten av ett på något sätt definierat monetärt aggregat utgår från att vissa samband föreligger mellan tillväxten av detta aggregat och utvecklingen av de egentliga målen för

stabiliseringspolitiken, i första hand inflationstakten. Penningmängdstillväx- ten är givetvis inget mål i sig utan ett intermediärt mål.

Valet av ett intermediärt mål motiveras av att fullständig kunskap saknas om sambanden mellan skilda medel och mål i ekonomin och att informa- tionen om utvecklingen av olika mälvariabler släpar efter eller är missvisan- de. Genom valet av en variabel, penningmängden, om vilken information snabbt finns tillgänglig, kan politiken löpande korrigeras för störningar, förutsatt givetvis att ett stabilt samband kan väntas räda mellan den intermediära målvariabeln och det slutliga målet.

Användningen av monetära aggregat som mål för penningpolitiken innebär att räntenivån inte samtidigt kan styras utan bestäms på penning- marknaden ("endogent") eftersom de båda storheterna inte kan bestämmas oberoende av varandra.

Arbetshypotesen för en politik med penningmängdsutvecklingen som norm är som framgått att om penningmängden medges öka i en takt som är oförenlig med balanserad inhemsk real efterfrågan, uppstår ett överskott på monetära tillgångar. Då drivs efterfrågan upp på varor och tjänster och därmed prisstegringstakten. Alternativt ökar emellertid efterfrågan på utländska finansiella tillgångar med kapitalexport som följd. Syftet med att eftersträva balanserad monetär tillväxt kan därför avse antingen inhemsk eller yttre balans.

Tillämpning av fasta växelkurser är oförenlig med ett mål också för penningmängdstillväxten. Eftersom ränteutvecklingen måste tillåtas att anpassas till penningmängdsutvecklingen, kommer kapitalrörelser som utlöses av räntedifferenser i förhållande till utlandets räntor att ge upphov till tryck på växelkursen som knappast kan kontrolleras genom valutamarknads- interventioner. Annorlunda uttryckt kan försök att pressa ner inf1ationen under inflationstakten i utlandet genom att åstadkomma en långsammare tillväxt i penningmängden väntas pressa upp de inhemska räntorna så att kapitalinflöden utlöses och växelkursen utsätts för apprecieringstryck.

Valet för myndigheterna står då mellan att antingen hålla fast vid den planerade penningmängdsnormen och acceptera konsekvenserna för växel- kursen eller att frångå penningmängdsnormen och inrikta penningpolitiken på att få till stånd växelkursstabiliserande kapitalrörelser. Det innebär att ett uppställt växelkursmål lägger bestämda restriktioner på möjligheterna att föra en autonom penningpolitik, inriktad på inhemska mål, och att ränteutvecklingen/penningmängdstillväxten inte kan skilja sig markant från utlandet.

Upprätthålls således ett växelkursmål och kreditmarknadsräntorna bestäms marknadsmässigt, måste centralbanken inrikta marknadsoperatio- nerna på att stabilisera räntorna/penningmängdstillväxten på en nivå som ger balans i kapitalflödena vid den givna växelkursen.

De båda penningpolitiska huvudstrategierna och kapitalrörelseteorierna har diskuterats under förutsättningen att några hinder inte föreligger för kapitalrörelser i form av valutareglering eller andra bestämmelser. Det har framgått att väljer man att tillämpa fast växelkurs så kan man inte samtidigt välja penningmängdsutveckling eller ränteutveckling eftersom kapitalrörel- ser tenderar att utjämna penningpolitikens verkningar om politikens grad av stramhet avviker från omvärlden. Denna slutsats gäller oberoende av valet

av penningpolitisk strategi. Införandet av hinder för kapitalrörelserna i form av valutareglering borde följaktligen öka möjligheterna att profilera penningpolitiken mot utlandet och att inrikta politiken på inhemsk konjunkturstabilisering. En valutareglering borde också hindra destabilise- rande kapitalrörelser som skulle ha genomslag på den inhemska kreditmark- naden eller på växelkursen.

I följande avsnitt diskuteras mot denna bakgrund en valutareglerings principiella funktion.

11.5. En valutareglerings utformning och funktion

11.5.1. Inledande synpunkter

Den föregående principiella diskussionen i detta kapitel belyste sambanden mellan de stabiliseringspolitiska målvariablerna valutakurs/valutareserv å ena sidan och inhemsk räntebildning/likviditet å andra sidan. Med någon generalisering kan motiven för valutareglering sammanfattas i tre kategorier som alla hänger samman men som har olika relevans i skilda ekonomisk— politiska situationer.

En valutareglering kan vara avsedd som — ett stöd för en fast eller styrd växelkurs. ett medel för att avskärma den inhemska kreditmarknaden från effekter av kapitalrörelser och därmed skapa en räntepolitisk autonomi samt som

ett medel för påverkan av betalningsbalansens struktur. En valutareglerings funktion som stöd för växelkurspolitiken innebär att regleringen avses hindra genomförandet av transaktioner med utlandet som vid ett givet växelkursmål skulle framtvinga stora interventioner av

centralbanken på valutamarknaden och/eller motverkande penningpolitiska åtgärder. Om valutaregleringen är effektiv minskar kraven på interventio- nernas storlek och därmed återverkningarna på valutareserven. Likaså minskar behovet av penningpolitiska motåtgärder som kan komma i konflikt med inhemskt motiverade mål för penningpolitiken. En valutareglerings

funktion som stöd för växelkursen kan avse både att minimera kapitalflöden i

normalsituationer (permanent valutareglering) och att hindra spekulation mot den egna valutan i utsatta situationer (valutareglering som beredskaps- instrument). Även med sistnämnda funktion kan regleringen vara av permanent karaktär, nämligen om den syftar till att hindra uppbyggnad av ”valutapositioner” som kan omfördelas i utsatta situationer och då orsaka kapitalflöden. En valutareglering kan också vara av renodlad beredskaps- karaktär och då inte vara i kraft i normalsituationer.

En valutareglering som syftar till att skapa "autonomi" genom att avskärma den inhemska kreditmarknaden från påverkan av kapitalflöden kan likaså vara mer eller mindre restriktiv. Om penningpolitiken inriktas på att uppfylla inhemskt motiverade konjunkturpolitiska eller allokeringspolitiska mål och en fast eller styrd växelkurs samtidigt skall upprätthållas, krävs en

restriktiv (och effektiv) valutareglering för att motverka kapitalflöden som neutraliserar effekterna av den internorienterade politiken.

Avskärmningseffekten kan även ha andra syften än att värna om en internorienterad penningpolitik med en från omvärlden avvikande stram- hetsgrad eller räntebildning. Genomslaget av kapitalrörelser som framtving- ar motverkande penningpolitiska åtgärder för att försvara växelkursen kan verka allmänt destabiliserande på räntebildning och likviditet. En valutareg- lering som syftar till att dämpa sådana effekter kan också sägas vara uttryck för en strävan efter ”autonomi” i den ekonomiska politiken.

Den uppsättning av selektiva transaktionsförbud och villkor som uppställs av en administrativ valutareglering påverkar betalningsbalansens struktur. En valutareglering kan t. ex. uppställa så gott som undantagslösa förbud mot utgående kapitaltransaktioner i förräntningssyfte (portföljinvesteringar) och mot finansiell upplåning utomlands.

Bestämmelserna kan innehålla både ransoneringsinslag och stabiliserings- moment. Förbud mot utgående portföljinvesteringar kan motiveras såväl av en strävan att minimera kapitalutflödet i en situation med bytesbalansun- derskott som av en önskan att över huvud taget reducera utrymmet för utgående kapitalrörelser som kan verka destabiliserande på växelkursen/ valutareserven eller den inhemska kreditmarknaden. Liberala regler för utlandsfinansiering av inhemska ändamål kan införas för att näringslivet skall bidra till finansiering av ett bytesbalansunderskott. Krav på lånens minsta löptid kan uppställas för att stabilisera skuldstockarna genom att sprida amorteringarna i tiden. En valutareglering kan sålunda användas som ett aktivt stabiliseringspolitiskt instrument vars inriktning ändras med den ekonomiska situationen.

Ett betalningsbalansmässigt strukturmål är relativt lätt att uppnå till den del valutaregleringen avses hindra vissa slag av kapitaltransaktioner, t. ex. portföljinvesteringar som värdepappersförvärv. Uttrycks strukturmålet däremot mer positivt, som t. ex. en strävan att stimulera långfristig upplåning på bekostnad av kortfristig, blir bilden mer komplicerad. Variationsmöjlig- heterna, i synnerhet i anknytning till finansiering av utrikeshandeln, öppnar många vägar för företagen att åstadkomma en lämplig avvägning mellan tillgångar och skulder med olika löptid.

Den rörelsefrihet som sålunda föreligger inom en valutareglerings ramar reducerar inte bara möjligheterna att styra betalningsbalansens struktur utan också regleringens effektivitet över huvud taget. Bedömningen av en valutareglerings effektivitet och betydelsen av olika ”läckage" utgör en komplicerad frågeställning som ytterst gäller ändamålsenligheten av valuta- reglering som stabiliseringspolitiskt instrument.

Den allmänna slutsatsen är att en valutareglering kan underlätta ”kom- promisser” reducera målkonflikten — mellan de penning- och valutapoli- tiska huvudmålen växelkurs och kreditmarknadsränta/-likviditet. Kan såle- des en valutareglering reducera kapitalrörelsernas räntekänslighet och känslighet för växelkursförväntningar, höjer den effektiviteten i stabilise- ringspolitiken och främjar upprätthållande av såväl växelkursmål som mål för ränte- och likviditetsutvecklingen på kreditmarknaden, variabler som vid fria kapitalrörelser är starkt beroende av varandra.

11.5.2. En valutareglerings betydelse för olika penning- och valutapolitiska strategier

Översikten i det föregående av olika penning- och valutapolitiska strategier koncentrerades på system med fasta (om än justerbara) växelkurser. Motivet för denna begränsning var att växelkursstyrning är det normala övergripande stabiliseringspolitiska målet för en ekonomi av svensk typ. För att renodla 'beskrivningen av kapitalrörelsers effekter på kreditmarknaden förutsattes att administrativa hinder som valutareglering inte existerade. I det följande fullföljs analysen med en diskussion av en valutareglerings verkningar på kapitalrörelserna och därmed på penningpolitikens effekter. Analysen belyser valutaregleringens funktion i olika penningpolitiska system. Även nu utgår alltså framställningen från att fasta växelkurser uppställts som ett övergripande stabiliseringspolitiskt mål. även om effekten av flytande växelkurser berörs avslutningsvis för jämförelsens skull.

Avsnitt 11.4 visade att en nedpressning av kreditmarknadsräntorna genom reglering resulterari en överskottsefterfrågan på kredit som nödvändiggör att kreditutbudet fördelas genom ransonering. Föreligger i en sådan situation inga hinder för valutaflöden, kommer överskottsefterfrågan på kredit att tillgodoses från utlandet. Det valutainflöde som således uppkommer, fortsätter tills kreditefterfrågan tillgodosetts vid den i utlandet etablerade räntenivån. En total utjämning av överskottsefterfrågan på den inhemska kreditmarknaden kommer emellertid inte nödvändigtvis till stånd. Risken för valutakursändringar, t. ex. devalvering av den inhemska valutan, tas med i låntagarnas bedömning. Ju större denna risk bedöms vara, desto mindre blir valutainflödet till följd av den otillfredsställda kreditefterfrågan.

Som framgått kan man emellertid utgå från att kreditregleringarnas verkan avsevärt utjämnas av valutainflöden. Utan hinder av valutareglering resulterar nedpressade kreditmarknadsräntor också i en kreditgivning till utlandet så länge räntorna är högre där. Bruttoflödena, såväl in- som utgående kapitalrörelser, kommer således att stimuleras av kreditmarknads- regleringarna i avsaknad av valutareglering.

En valutareglering som motverkar såväl in- som utgående kapitalrörelser är därför vid fasta valutakurser normalt en förutsättning för att ränteregle- ringar på kreditmarknaden skall få avsedd effekt och inte utjämnas av valutaflöden. En ytterligare förutsättning är givetvis att valutaregleringen är effektiv så att inte olika läckage utjämnar kreditpolitikens effekter. Denna aspekt behandlas senare i detta avsnitt.

Tillämpas däremot en fri räntebildning på kreditmarknaden kommer marknadsräntorna att etableras på en nivå där utbud och efterfrågan på såväl krediter som likviditet (pengar) äri balans. Kredit- och penningpolitiken förs i denna modell med marknadsoperationer som anpassar räntorna (eller penningmängdstillväxten) till de mål som uppställts av centralbanken.

Tillämpas i denna modell fasta växelkurser kommer valutaflöden att uppträda om marknadsräntorna (eller penningmängdstillväxten) avviker från utlandet och valutareglering saknas. Även i denna modell kommer marknadens bedömning av valutakursriskerna att avgöra valutaflödenas omfattning och därmed flödenas utjämnande effekt. Tillämpningen av (en effektiv) valutareglering verkar i detta system som en ytterligare friktion,

utöver växelkursrisken, mot kapitalrörelsernas utjämnande effekt på räntor- na och ökar således graden av ”autonomi” i penningpolitiken, alltså möjligheten att föra en på inhemska stabiliseringspolitiska mål inriktad penningpolitik. Alternativt kan sägas att behovet att anpassa penningpoliti- ken för att dämpa kapitalrörelsernas återverkningar på valutareserven reduceras om dessas omfattning minskas genom minskad räntekänslighet, genom marknadsparternas aversion mot växelkursrisken eller till följd av valutareglering.

För jämförelsens skull skall även förhållandena vid tillämpning avflytande växelkurser något beröras. Förekomsten av flytande växelkurser innebär att något mål inte uppställs för växelkursens nivå och att centralbanken följaktligen inte påverkar kursutvecklingen genom marknadsinterventioner (jfr. avsnitt 11.3). Växelkursen anpassas så att utbud och efterfrågan på valuta är i balans. Ändrade utbuds- eller efterfrågeförhållanden på valutamarknaden får följaktligen ingen volymeffekt på den inhemska kreditmarknaden och därmed inte heller någon ränteeffekt. I stället påverkas växelkursen.

Eftersom växelkursvariationer således fångar upp kapitalrörelserna, skapar flytande växelkurser ett utrymme för autonomi i penningpolitiken. Inhemskt motiverade penningpolitiska åtgärder kommer inte att motverkas av kapitalrörelser som i system med fasta eller styrda växelkurser där centralbanken intervenerar på valutamarknaden.

En valutareglering kan dämpa utslaget i växelkursen som följer av genomförda eller förväntade kreditpolitiska åtgärder och således motverka realekonomiska återverkningar av excessiva växelkursutslag.

Om inte rent flytande växelkurser tillämpas utan växelkursens utveckling tillmäts en viss vikt och blir föremål för styrning ("managed floating”), kan behovet av växelkursstabiliserande penningpolitiska åtgärder eller valuta- marknadsinterventioner likaså reduceras om valutareglering tillämpas.

11.6. En valutareglerings effekter — några empiriska undersökningar

En förutsättning för att en valutareglering skall fylla sin avsedda funktion att reducera kapitalrörelsers genomslag på den inhemska kreditmarknaden eller att dämpa utslagen i den egna valutans växelkurs — är givetvis att regleringen är någorlunda effektiv. Läckagen i regelsystemet får därför inte vara så stora att hinder för vissa transaktionsslag i stort sett kan kompenseras genom användande av andra — icke reglerade transaktioner.

En rad undersökningar har genomförts utomlands och i Sverige i syfte att bedöma valutaregleringars effektivitet eller, om detta inte varit det primära syftet, som ändå medger vissa slutsatser om effekterna av tillämpade kapitalkontroller.

Undersökningarna bygger vanligen på endera eller en kombination av de båda i avsnitt 11.3 redovisade modellerna, monetära ansatsen och keynesi- anska ansatsen. Innebörden av dessa är att effekterna av en valutareglering skiljer sig avsevärt redan på teoretisk nivå.

Monetära ansatsen utgår från att betalningsbalansen är ett aggregat och

innehåller inga förklaringar om utvecklingen av dess delkomponenter bytesbalansen och kapitalbalansen. Enligt teorin resulterar en överskotts- efterfrågan på pengar i ett valutainflöde (vid fasta växelkurser) som tillgodoser efterfrågan och vice versa. Penningpolitiken kan därför inte påverka den inhemska kreditmarknaden, dvs. stramhetsgraden eller ränte- nivån kan inte avvika markant från utlandet. Däremot påverkar penningpo- litiken valutareserven eftersom en ändring i stramhetsgraden omedelbart utlöser valutaflöden.

Eftersom betalningsbalansen betraktas som en enhet, kommer hinder för kapitalrörelser över kapitalbalansen att utlösa motsvarande flöden över bytesbalansen. En valutareglering som hindrar transaktioner över kapitalba- lansen, kommer därför inte att vara ett stöd för en internorienterad kreditpolitik som i själva verket blir helt utan effekt. Däremot förstärker valutaregleringen kreditpolitikens effekter på bytesbalansen.

Keynesianska ansatsen utgår från att betalningsbalansens båda huvudkom- ponenter, bytesbalansen och kapitalbalansen bestäms var för sig och att det föreligger en direkt koppling mellan kreditpolitikens inriktning och reala storheter i ekonomin. En räntehöjning påverkar sålunda exempelvis realinvesteringarna och dämpar därmed aktivitetsnivån i ekonomin varvid bytesbalansen förstärks (importen sjunker). Samtidigt genererar räntehöj- ningen ett valutainflöde över kapitalbalansen som till följd av likviditetsök- ning och ökad real efterfrågan försvagar bytesbalansen. Effekten på kapitalbalansen dämpas emellertid av att ränteändringens återverkningar sprids över hela spektrat av tillgångar och skulder enligt portföljvalsteorin (jfr. avsnitt 11.3).

En valutareglering som hindrar kapitalinflöden kommer enligt keynesian- ska ansatsen att förstärka uppgången i bytesbalansen vid en åtstramning av kreditpolitiken. Eftersom likviditetstillskott utifrån hindras, slår åtstram- ningen oavkortat mot bytesbalansen (importen) via effekterna pä realinves- teringarna. På motsvarande sätt förstärks nedgången i bytesbalansen vid en kreditexpansion om kapitalutflöden hindras av en valutareglering.

De båda teoriernas huvudslutsatser kan sammanfattas enligt följande. Kreditpolitikens beroende av utlandet är fullständigt enligt monetära ansatsen eftersom en obalans mellan tillgång och efterfrågan på den inhemska penningmarknaden utjämnas genom kapitalflöden mot utlandet. Dessa flöden uppkommer antingen över kapitalbalansen eller bytesbalan- sen. Enligt keynesianska ansatsen föreligger däremot ett visst kreditpolitiskt oberoende av utlandet eftersom utbytbarheten av flöden över kapitalbalan- sen och bytesbalansen inte är fullständig. En valutareglering är därför inget stöd för kreditpolitiken enligt monetära ansatsen men har däremot en kreditpolitisk effekt enligt keynesianska ansatsen.

Det är alltså graden av känslighet hos kapitalströmmarna som är avgörande för det kreditpolitiska beroendet. Flera försök har gjorts att mäta hur valutaströmmarna påverkas av olika bestämningsfaktorer. En genom— gång av sådana mätningar gjordes i valutakommitténs delbetänkande SOU 1980:51, kapitel 7 Kapitalrörelsernas bestämningsfaktorer och partiella kapitalkontrollsystem. De mest intressanta studierna av kapitalrörelsernas känslighet är de som försöker integrera den keynesianska portföljvalsteorin med den monetära ansatsen.

Kouri och Porterl har studerat kvartalsvisa kapitalrörelser i Australien, Holland, Italien och Västtyskland och hur dessa påverkats av ändringar i inhemsk inkomst, ränta, ändringar i centralbankens nettoinnehav av inhemska tillgångar samt bytesbalansens saldo. Deras resultat visar i vilken utsträckning kreditpolitiska åtgärder motverkats av kapitalflöden i de studerade länderna.

Beräkningarnas resultat framgår av följande tablå.

Procentuellt läckage till utlandet av kreditpolitiska åtgärder Västtyskland 77 Holland 59 Australien 47 Italien 43

I Västtyskland motverkades alltså under den studerade perioden 77 procent av en minskning i penningmängden av kapitalflöden, medan motsvarande andel för Italien endast var 43 procent. Resultaten kan tolkas som ett mått på graden av kreditpolitiskt beroende av utlandet i de studerade länderna. Detta beroende skulle alltså vara i det närmaste dubbelt så stort i Västtyskland som i Italien.

En intressant iakttagelse, som dock Kouri och Porter inte gör, är att Västtyskland i det närmaste saknar valutareglering medan Italien har en omfattande reglering. Även Australien hade valutareglering under den studerade perioden, liksom Holland som då upprätthöll en strängare reglering än som senare tillämpats.

Kouris och Porters resultat skulle således kunna tyda på att valutaregle- ringar kan ge ett visst oberoende för kreditpolitiken. Man måste dock beakta att de studerade länderna skiljer sig mycket åt i åtskilliga avseenden, varför skillnaderna i kreditpolitiskt beroende säkert beror även på andra faktorer än förekomsten av valutaregleringar.

Lybeck (1975) har för Sveriges del gjort liknande uppskattningar av hur olika faktorer påverkar kapitalrörelserna. Lybeck studerade effekterna av utlåningstak för bankerna på kapitalrörelserna. Resultaten indikerade att ungefär 45 procent av den avsedda åtstramningseffekten på den inhemska likviditeten utjämnades av kapitalrörelser. Detta tyder alltså på att ett inte obetydligt oberoende skulle ha förelegat för kreditpolitiken under den studerade perioden (1967—74).

En motsvarande undersökning avseende Norge indikerar att inhemskt genererad kredittillförsel resulterar i ett valutautflöde på ca 40 procent inom ett år.2

En valutareglerings möjligheter att påverka ett valutautflöde reduceras kraftigt om stora skuldstockar byggs upp gentemot utlandet (se vidare avsnitt 11.7). De av bytesbalansunderskotten framtvingade lättnaderna i upplå- ningsbestämmelserna som genomfördes under 1970-talet i de flesta länders valutaregleringar skulle således inte bara som avsett ha stärkt en kreditåt- stramnings effekter på ingående kapitalrörelser utan också ha ökat potentialen för valutautflöden genom amorteringar. Utrymmet för kredit- politisk handlingsfrihet bör alltså ha minskat under 1970-talet. En återgång till restriktiva upplåningsregler skulle främja möjligheterna att genomföra en

1 Kouri, P. J.—Porter, M. G.: "International Capital Flows and Port- folio Equilibrium”, Jour- nal of Political Economy 1974.

2 Grönvik, G.: ”KRÖ- SUS — Ny relasjon til å bestemme publikums netto valutasalg”. Ar- beidsnotat 23 mars 1981 fra Norges Bank. Se även NOU 1983254 ”Om revisjon av valutaregu- leringen”, s. 51—53.

3 Porter, M. G.: ”Capital Flows as an Effect to Monetary Policy; The German Experience”, IMF Staff Papers, July 1972.

inhemsk kreditåtstramning. Däremot skulle en expansiv kreditpolitik motverkas av amorteringsutflöden.

En central fråga är alltså vilka effekter man erhållit vid ändringar i valutaregleringen. I valutakommitténs delbetänkande (SOU 1980:51) redo- gjordes i kapitel 7 för några skattningar av effekterna av införandet av partiella kapitalkontroller i USA och Västtyskland. Resultaten pekar på en blygsam effekt på det totala kapitalflödet. Porter3 beräknade sålunda att över 80 procent av en skärpning av tyska bankers reservkrav avseende skuldsätt- ning till in- och utlänningar uppvägdes av kapitalflöden. Likväl kan kanske denna effekt ses som överraskande stor mot bakgrund av att endast en ringa del av alla kanaler för kapitalrörelser var utsatta för restriktioner och att stora tillgångs- och skuldstockar gentemot utlandet fanns i utgångsläget.

Den mest omfattande ändringen i den svenska valutaregleringen ägde rum är 1974 då utlandsupplåning började tillåtas för inhemskt bruk. Ändringen syftade till att stimulera ett valutainflöde och kombinerades med en kreditpolitik som stramade åt den inhemska kreditmarknaden. Utgår man från att valutaregleringen haft en återhållande effekt på kapitalrörelser, kan man vänta sig att den omedelbara effekten av att tillåta utlandsupplåning skulle bli kraftig men att flödena därefter skulle minska i omfattning. Detta antagande följer av att portföljanpassningen dominerar på kort sikt medan ändringen i flödena (den ändrade ”filtereffekten”) blir mindre.

Efter ändringen i valutaregleringen uppkom ett tämligen omfattande privat valutainflöde. Jämfört med tidigare år var detta en dramatisk förändring. Efter 1976 föll dock den privata sektorns finansiella upplåning drastiskt, men ökade åter 1981 (jfr. kap. 10, avsnitt 10.2). Utvecklingen efter 1974 stöder alltså uppfattningen att valutaregleringen dessförinnan hade en begränsande effekt på kapitalinflödet. Emellertid kombinerades en rad andra åtgärder, däribland en kreditpolitisk åtstramning, med liberalisering- en av valutaregleringen. Det är därför svårt att bedöma effekterna av ändringen i valutabestämmelserna. För att isolera sistnämnda effekter måste man utgå från en ekonometrisk modell som beskriver hur valutaflödena påverkats av de olika åtgärder som vidtagits.

Två sådana undersökningar har genomförts i Sverige, dels av Lybeck- Järnhäll (1978), dels inom riksbanken av Franzén-Markowski. Sistnämnda studie beskrivs utförligt i bilaga 2 till detta betänkande.

Även om Lybecks-Järnhälls syfte inte var att mäta effekterna av ändringen i valutaregleringen, ger deras undersökning en indikation på att valutaregle- ringen varit effektiv i betydelsen att avskaffandet av upplåningsrestriktio- nerna 1974 gav en avsevärd ändringseffekt i form av stockanpassning. Liberaliseringens betydelse för valutaregleringens filtereffekter erhölls dock inte från deras estimation. Deras modell beaktar således inte skillnaden mellan stockanpassningen och ändringen i filtereffekten.

Om man utgår från att stockanpassningen upphört efter 1975 kan man estimera en ny kapitalekvation baserad på de flöden som uppkommit 1975 och framåt. En jämförelse av kapitalekvationerna för perioden före och efter 1975 skulle sålunda kunna ge en uppskattning av valutaregleringens filtereffekt.

Franzén-Markowskis studie gäller bestämningsfaktorerna bakom valuta- flödena efter liberaliseringen av valutaregleringen 1974. Studien baseras på

kvartalsdata och utgår från en kombination av en monetär ansats och en portföljvalsansats. Valutaflödet definieras som valutareservens ändring minus den statliga utlandsupplåningen. Detta flöde motsvarar summan av bytesbalansbetalningar och i stort sett icke-statliga kapitalrörelser. Studien estimerar hur valutaflödet påverkas av likviditetsefterfrågan och likviditets- utbud samt det relativa ränteläget i förhållande till omvärlden.

Valutaflödets känslighet för kreditmarknadsläget kan ses som ett uttryck för graden av kreditpolitiskt oberoende. Undersökningens monetära ansats innebär att en ökning i utbudet av pengar (från ett jämviktsläge) skulle resultera i en lika stor ökning av valutautflödet. De beräknade koefficien- terna påvisar emellertid en betydligt mindre känslighet för kreditmarknads- läget. En ökning i utbudet av pengar resulterar i ett valutautflöde motsvarande 30 å 40 procent av utbudsökningen. Detta kan tas som ett indicium på att valutaregleringen skapar ett visst penningpolitiskt oberoen- de. Känsligheten är också låg i förhållande till den som uppmättes av Kouri-Porter i den ovan nämnda undersökningen. Denna jämförelse får dock göras med en viss försiktighet eftersom de använda metoderna inte är helt lika. Med samma reservation kan konstateras att resultatet av Franzén-Markowskis undersökning i stort sett överensstämmer med de resultat som Grönvik uppmätte för Norge i den ovan nämnda undersökning- en liksom också med Lybecks undersökning.

För att undersöka om ändringen av valutaregleringen 1974 hade någon effekt på valutaflödenas känslighet för ändringar i kreditmarknadsläget, förlängdes beräkningsperioden för skattningarna bakåt från 1974 till tredje kvartalet 1971. Franzén-Markowski tolkar resultatet som att ändringen i valutaregleringen hade en signifikant effekt på kapitalflödena till och från Sverige. Effektens storlek går dock inte att bedöma på basis av undersök- ningen.

Det enda tillgängliga exemplet i modern tid på ett fullständigt och i ett sammanhang genomfört avskaffande av valutareglering utgör Storbritanni- ens åtgärder 1979. En beskrivning och analys av de valuta- och penningpo- litiska effekterna ges i bilaga 3 till detta betänkande.

Eftersom den brittiska valutaregleringen främst riktades mot utgående kapitalrörelser kom den följande stockanpassningen i huvudsak att avse valutainlänningars omplacering från pund till andra valutor. Den omedelba- ra effekten av avregleringen dämpades också av pundets styrka och de då rådande höga räntorna. Tidpunkten för avregleringen var också vald med hänsyn till dessa gynnsamma förutsättningar.

Som framgår av bilaga 3 blir uppskattningarna av övergångseffekterna på kapitalflödet osäkra i anslutning till avregleringen, bl.a. till följd av att statistiken delvis byggde på valutaregleringsmaterial och således försäm- rades kvalitativt. Portföljinvesteringarna utomlands ökade med minst 6 miljarder pund, ungefär en fördubbling av stocken på ett år.

Direktinvesteringarnas finansiering lades om från utlandslån till inhemsk finansiering. Omläggningen resulterade i att ett tidigare årligt inflöde på 1,5 miljarder pund vändes till ett lika stort utflöde. — Valutainlåningen i brittiska banker från inhemska kontoinnehavare som tidigare inte tillåtits uppgick till omkring 3,5 miljarder pund på ett år.

En summering av ovannämnda effekter ger ett valutautflöde på totalt 11 miljarder pund, ett belopp som säkert är en underskattning av överförings- effekten med hänsyn till brister i statistiken. Under anpassningsprocessen (och därefter) var både växelkurser och räntor rörliga i Storbritannien. Man kan därför anta att stockanpassningen orsakade en (obestämd) sänkning av växelkursen och en höjning av ränteläget. Om växelkursen och/eller räntorna hållits oförändrade, skulle sannolikt nettokapitalutflödet och därmed belastningen på betalningsbalansen ha blivit större än vad som faktiskt blev fallet.

Avregleringen på valutaområdet hade följdverkningar även för utform- ningen av kreditpolitiken. Det var då inte längre möjligt att hindra bankerna att förmedla krediter från sina dotterbolag i utländska finanscentra. Regleringsinslagen på den inhemska kreditmarknaden blev därigenom verkningslösa och avskaffades inom kort. Övergången till marknadskonform penningpolitik innebar att penningmängden styrs genom marknadsoperatio- ner i stället för räntereglering och likviditetskvoter för bankerna. Även denna reform passade väl in i den allmänna strategin för den ekonomiska politikens ökade marknadsanpassning.

Som diskuterats tidigare i detta kapitel kan en generell (monetaristisk) inriktning av penningpolitiken i princip förväntas minska benägenheten att tillämpa valutareglering. Jämfört med en strategi som bygger på reglerade marknadsräntor och fasta växelkurser bör kapitalrörelserna med fria räntor och växelkurser bli mindre ensidiga och mindre omfattande.

En reglering av kapitalrörelserna kan emellertid även med en generell penningpolitik vara till hjälp för att hindra en "over-shooting” av växelkur- sen som kan följa av en ensidig inriktning på ett mål för penningmängden. Den beredskapslagstiftning för valutareglering som alltjämt finns i Storbri- tannien, och som kompletterats med regler avsedda att hindra kapitalimport, kan kanske ses som ett erkännande av att det även vid en generell penningpolitik finns stora risker för destabiliserande kapitalrörelser.

11.7. En valutareglerings uppbyggnad och funktionssätt

11.7.1. Regleringens inriktning på transaktionsslag

I kapitel 6 Betalningsbalansens uppbyggnad, redovisades olika kapitalrörel- sebegrepp. En klassificering som där gjordes avsåg kapitalrörelsernas återverkningar på landets finansiella förmögenhet.

Bytesbalansens saldo, alltså skillnaden mellan export och import av varor och tjänster, motsvaras av en nettoförändring i landets finansiella förmögen- het. Är bytesbalanssaldot positivt, ökar landets finansiella förmögenhet och vice versa. Det innebär att om exporten överstiger importen, ökar landets nettoinnehav av fordringar på utlandet och tvärtom vid ett importöver- skott.

Rent finansiella transaktioner, som alltså inte sammanhänger med handelstransaktioner, påverkar endast sammansättningen av landets finan- siella förmögenhet, men inte dess nettostorlek. En valutainlännings förvärv av utländska värdepapper reducerar centralbankens valutareserv och ökar

samtidigt valutainlänningens värdepappersinnehav. Landets finansiella för- mögenhet har således ändrats till sin sammansättning (både med avseende på tillgångarnas art och innehavare) men dess nettostorlek är oförändrad.

En valutareglering tar i allmänhet sikte på kontroll av rent finansiella transaktioner men lämnar handelsbetalningar och normala handelskrediter utanför regleringen. Det gäller åtminstone industrialiserade länder med oreglerad utrikeshandel grundad på internationella frihandelsavtal till vilka den föreliggande diskussionen begränsas.

Anledningen till att finansiella transaktioner eller kapitaltransaktioner ofta är föremål för valutareglering är att de (på samma sätt som handelsanknutna transaktioner) påverkar den egna valutans växelkurs eller, om ett mål för växelkursen uppställts, centralbankens valutareserv. Om fria växelkurser tillämpas kan finansiella transaktioner orsaka kursutslag som får realeko- nomiska återverkningar på export och import och därmed på hela samhälls- ekonomin. Om däremot centralbanken gör interventioner på valutamarkna- den för att upprätthålla ett växelkursmål, får kapitaltransaktioner med utlandet återverkningar på centralbankens valutareserv och den inhemska kreditmarknaden så att likviditeten och/eller ränteutvecklingen påverkas. Kapitalrörelserna kan även i detta fall få realekonomiskt icke önskade effekter (jfr. avsnitt 11.3 ovan).

Nämnda växelkurs- eller kreditmarknadseffekter uppstår endast om betalningar sker mellan det egna landet och utlandet, dvs. när en kapitaltransaktion slutligt regleras mellan en valutainlänning och en valuta- utlänning. Endast i samband med betalningen tas således utländska valutatillgångar och inhemska betalningsmedeli anspråk. En valutareglering kan således i princip ta sikte på endast kapitalbetalningar, dvs. betalningar som avser annat än export och import av varor eller tjänster enligt normala handelsvillkor.

Vanligen sträcker sig valutaregleringens bestämmelser längre än till betalningarna och omfattar också förbud mot in- och utförsel av värdepapper över landets gränser, mot utlåning till eller skuldsättning gentemot utlandet etc. Anledningen är att en valutareglering för att bli effektiv måste motverka också uppbyggnad av tillgångar och skulder gentemot utlandet eller i utländsk valuta som vid en avveckling resulterar i betalningar. Tekniskt brukar regleringen riktas mot 5. k. portföljinvesteringar. Med en (utgående) portföljinvestering avses en kapitaltransaktion som resulterar i en placering hos en valutautlänning eller i utländsk valuta och som sker i avkastningssyfte (i form av ränta, utdelning eller värdetillväxt). En portföljinvestering är av "passiv” karaktäri motsats till en direktinvesteringi ett företag som förutsätter ett aktivt deltagande i och praktisk möjlighet att påverka företagets förvaltning. Utgående kapitaltransaktioner resulterar således definitionsmässigt i antingen portföljinvesteringar eller direktinves- teringar. Detsamma gäller ingående kapitaltransaktioner. En skuldsättning i utlandet resulterar sålunda i en valutautlännings portföljinvestering med en valutainlänning som mottagare.

Även ingående portföljinvesteringar är normalt underkastade valutaregle- ring i samma utsträckning som utgående eftersom den valutapolitiska och penningpolitiska effekten är symmetrisk.

Portföljinvesteringar kan genomföras i ett nära nog oändligt antal former

från enkla av typen bankdepositioner och värdepappersförvärv till mer svårgenomskådliga som vävs in i andra, icke reglerade transaktioner, t. ex. handelskrediter och fonderingar i utländska dotterbolag. Det ligger därför i en valutareglerings natur att regelsystemet ofta blir komplicerat och detaljrikt för att motverka kringgåenden.

Graden av detaljrikedom varierar emellertid med regleringens syften (jfr. bilaga 1). Mer eller mindre heltäckande regleringar som i Sverige, Finland, Italien och Österrike, är förenade med omfattande regelkomplex. I vissa länder, som Schweiz och Västtyskland har regleringarna haft betydligt mer begränsade syften och antalet bestämmelser följaktligen varit ringa och därtill endast temporärt tillämpade. Det har i dessa länder i allmänhet gällt att hindra valutainflöden i banksystemet och att upprätthålla vissa restrik- tioner för utlandets utnyttjande av den inhemska kapitalmarknaden.

11.7.2 Reglering av valutaflöden stabilisering av stockar Som framgått syftar en valutareglering till att hindra valutaflöden som sker i form av kapitalbetalningar för att därmed hindra att kapitalflöden utjämnar olikheter mellan länder i ekonomisk utveckling och ekonomisk politik. Denna effekt som kan kallas valutaregleringens filtereffekt kan sägas utgöras av skillnaden i kapitalflödenas omfattning i en given situation med valutareglering och motsvarande flöden om valutareglering inte tillämpades. Det är givet att filtereffekten inte kan bestämmas empiriskt med någon : exakthet eftersom jämförelsesituationen blir hypotetisk. Det bör observeras att filtereffekten inte kan bestämmas av det flöde som uppstår om en valutareglering avskaffasi en given situation. Då uppstår portföljanpassning— ar i hela stocken av tillgångar och skulder som utlöser fiöden av engångskaraktär.

En valutareglerings filtereffekt är starkt beroende av i vilken utsträckning fordringar och skulder byggts upp mellan valutainlänningar och valutautlän- ningar. Är de inbördes fordrings- och skuldstockarna små, vilket innebär att den finansiella integrationen är begränsad, blir en valutareglering förhållan— devis effektiv. 1960-talets miljö erbjöd sålunda goda förutsättningar för valutaregleringars effektivitet eftersom de internationella finansiella mark- naderna ännu inte hade utvecklats och företagen hade begränsade fordrings- och skuldstockar gentemot utlandet (jfr. kap. 10).

Har däremot den finansiella integrationen gått långt med stora finansiella balanser mellan länder, försämras en valutareglerings förutsättningar i motsvarande mån. Stora privata skuldstockar gentemot utlandet öppnar sålunda en kanal för valutautflöden genom kontraktsenliga amorteringar som inte kan hindras genom reglering. En förväntad devalvering av den egna valutan medför vanligen att låntagare avstår från att sätta om förfallande lån i utländsk valuta med valutautflöden som följd. Valutabestämmelserna försöker därför ofta reducera amorteringsutflödena genom att föreskriva en viss löptid på utlandslån.

Eftersträvas en effektiv valutareglering med kraftig filtereffekt även i krissituationer måste regleringen således ha permanent karaktär för att förhindra uppbyggnad av såväl tillgångar som skulder gentemot utlandet. Det innebär att förutsättningarna att använda valutareglering som ett

renodlat beredskapsinstrument, som inte tillämpas i normalsituationer, är beskurna. I så fall undergrävs valutaregleringens effektivitet i krissituatio- ner. Likaså har ändringar i valutaregleringens tillämpning bestående återverkningar på dess framtida funktionssätt. Om sålunda privat upplåning utomlands medges för att finansiera ett bytesbalansunderskott. kommer de ackumulerade utlandsskulderna att utgöra en potential för framtida valuta- utflöden. Möjligheterna att i ett senare skede, när bytesbalansen återställts, föra en relativt expansiv kreditpolitik minskar därigenom eftersom amorte- ringsutflöden då stimuleras.

En valutareglerings användning som ett flexibelt stabiliseringspolitiskt instrument begränsas alltså av att dess effektivitet undergrävs om finansiella stockuppbyggnader tillåts under vissa perioder och förbjuds under andra. Omständigheternas tryck gör emellertid att de aktuella problemen under en samhällsekonomisk obalanssituation i allmänhet tar överhanden över eventuella betänkligheter om regleringens framtida effektivitet. I en situation med stora och sannolikt långsiktiga bytesbalansunderskott som uppstod i många länder under 1970-talet, avskaffades eller liberaliserades valutaregleringens förbud mot upplåning utomlands på de flesta håll.

Valutaregleringen liberaliserades för att stimulera upplåning utomlands, men i vissa fall infördes också bestämmelser för att framtvinga sådan. Liberaliseringen var inte symmetrisk utan restriktioner mot placeringar utomlands bibehölls.

Valutaregleringen kan i en sådan situation sägas fungera som ett ransoneringsinstrument vid sidan av dess traditionella roll att stabilisera kapitalflödena på kort sikt. Det gäller således att i en markant underskotts- situation hushålla med knappa valutatillgångar och med den begränsade upplåningskapacitet som inte anses böra tas i anspråk för att finansiera utgående kapitalflöden. I vissa fall används valutaregleringen också för att framtvinga upplåning utomlands, vanligen i samband med företagens direktinvesteringar i andra länder.

Även sådan påbjuden utlandsfinansiering har karaktär av ransoneringsåt- gärd för att åstadkomma en viss privatfinansiering av ett bytesbalansunder- skott. I den utsträckning en privat nettoupplåning kommer till stånd, vanligen med stöd av en starkt restriktiv kreditpolitik, minskar behovet av statlig utlandsupplåning. Priset för det privata bidraget till bytesbalansfinan- sieringen är emellertid som framgått en reduktion av valutaregleringens framtida effektivitet när det gäller att hindra valutautflöden.

En valutareglerings funktion som renodlat beredskapsinstrument, som inte är i kraft under normala förhållanden, kan som framgått inte väntas vara särskilt effektiv. Det sagda gäller åtminstone om beredskapsregleringen i en samhällsekonomisk obalanssituation tar sikte på ett begränsat urval av transaktioner som bedöms ha särskilt destabiliserande effekter. medan flertalet transaktionsslag får fortgå i normal omfattning. En valutareglering kan emellertid också ha funktion som en renodlad krisreglering. avsedd för extrema situationer som krig eller internationella finansiella sammanbrott. Valutaregleringen är i allmänhet förberedd att kopplas till ett system av krislagar som sätts i kraft i sådana situationer. Regleringen är därvid oftast utformad så att den kan täcka alla slags finansiella transaktioner med

utlandet, inklusive handelstransaktioner, och den har följaktligen då mer vidsträckta syften än den gängse stabiliseringspolitiska rollen.

11.7.3. En valutareglerings effekter och effektivitet

Ovan antyddes i korthet att bedömningen av en valutareglerings effekter på kapitalrörelserna reser det uppenbara problemet att jämförelsesituationen. kapitalflödenas omfattning utan valutareglering, är hypotetisk. Valutaregle- ringens nämnda filtereffekt måste också skiljas från de effekter som uppstår på kapitalflödena vid en ändring av valutaregleringens bestämmelser, inklusive ett avskaffande av regleringen, eftersom en stockanpassning av engångskaraktär då utlöses.

En valutareglering behandlar i allmänhet olika typer av kapitaltransaktio- ner olika restriktivt. För industrialiserade länder med marknadsekonomi och som tillämpar valutareglering gäller genomgående att "normala” handels- krediter är undantagna från reglering. Rent finansiella transaktioner. ingående och utgående, behandlas däremot mer eller mindre restriktivt. Vidare brukar valutaregleringen differentiera mellan olika sektorers och branschers kapitaltransaktioner. Hushållssektorn har t. ex. vanligen begrän- sade möjligheter att genomföra kapitaltransaktioner, medan företagssek- torn, och då i synnerhet exportindustrin, har en väsentligt större frihet.

Genom en sådan differentiering skapas möjligheter att ersätta förbjudna kapitaltransaktioner med tillåtna, vilket kan benämnas substitution. Exem- pelvis kan ett exportföretag placera medel i utlandet genom att förlänga utestående handelskrediter om direkt utlåning eller förvärv av utländska värdepapper är förbjudna. Om de kapitaltransaktioner som ersätter de förbjudna är perfekta substitut får valutaregleringen ingen effekt på de totala nettorörelserna. Ju mindre substitutionsmöjligheterna är och ju mindre perfekta substituten är, desto större blir effekten av valutaregleringen. Substitutionsmöjligheterna bör vara mindre på kort sikt än på lång, bl. a. på grund av att det tar tid att finna lämpliga transaktionsformer. Därför bör de långsiktiga effekterna av valutareglering vara mindre än de kortsiktiga.

Effekten» av en valutareglering kan även minska genom att en sektor genomför transaktioner på någon annans vägnar, s. k. diversion. Om t. ex. hushållssektorn är förbjuden att låna utomlands, kan upplåningen genom- föras av företag som på olika vägar kanaliserar den till hushållen.

En valutareglering kan, som nämndes inledningsvis i detta kapitel, användas för att påverka betalningsbalansens struktur. Syftet kan då vara att få till stånd en viss diversion eller substitution. Som exempel på eftersträvad diversion kan nämnas att individuella mindre låntagare inte medges att ta upp lån utomlands i eget namn utan hänvisas till förmedling av kreditinstitut. Ett sådant strukturmål är lätt att nå.

Andra typer av strukturmål kan vara svårare att uppfylla och det kan vara vanskligt att över huvud taget avläsa utfallet av bestämmelserna. Regler om kortaste löptid för finansiella lån uppställs ofta för att stabilisera skuldstock- arna och reducera amorteringsutflödena enligt den föregående diskussionen. Företagen har emellertid möjligheter att som alternativ till finansiella lån

utnyttja kortfristiga kommersiella krediter som normalt är undantagna från reglering enligt internationella'avtal. Företagen uppnår härigenom en större flexibilitet i händelse av Växelkursändringar och kan utnyttja förmånliga räntelägen på internationella kreditmarknader. Landets utrikesbalans blir instabilare i motsvarande mån. Kraven på viss löptid för finansiella län kan då rentav medföra att företagens totala skuldstock får en kortare genomsnittlig löptid än om inga regler uppställts. Det är emellertid vanskligt att ens i efterhand fastställa effekten av lånebestämmelserna i nämnda hänseende.

Huvudsyftet med en valutareglering är emellertid vanligen av generellt stabiliseringspolitisk snarare än strukturell karaktär. Effekterna av valuta- regleringen på de totala kapitalrörelserna och regleringens förmåga att uppnå den avsedda påverkan på kapitalflödena, dess effektivitet, står då i centrum för intresset.

Även i nämnda hänseende gör sig åtskilliga läckage gällande. Krav i en obalanssituation att t. ex. direktinvesteringar utomlands skall finansieras med utlandslån, innebär inte nödvändigtvis att det totala kapitalinflödet ökar. Kravet kan väntas medföra en reduktion av annan privat utlandsupp- låning.

För att bedöma en valutareglerings effekter på de totala kapitalflödena kan man således inte begränsa granskningen till enstaka transaktionskate- gorier som är föremål för reglering. Filtereffekten innebär att en valutareg- lering begränsar effekterna på kapitalflödena av ändringar i den ekonomiska utvecklingen. Det kan t. ex. gälla effekterna av ränteändringar, ändring i tillgång och efterfrågan på krediter eller förväntade ändringari valutakursen. Valutaregleringen ger därigenom en annan utveckling av kapitalrörelserna än de som skulle komma till stånd om valutareglering inte tillämpades.

Filtereffekten innebär inte att ett avskaffande av valutaregleringen bara skulle resultera i ett valutaflöde som motsvarar denna effekt. Istället uppstår en engångsanpassning när individerna vill korrigera den portföljsammansätt- ning som framtvingats av valutaregleringen. Denna engångseffekt kan motsvaras av summan av filtereffekterna under den period regleringen varit i kraft. dvs. av skillnaden mellan den nettoförmögenhet mot utlandet som faktiskt kommit till stånd och den som skulle ha kommit till stånd utan valutareglering.

Det är uppenbart att denna engångsanpassning i samband med ett avskaffande av regleringen blir betydligt större än den uteblivna filtereffek- ten. Exemplet förutsätter att placeringen av tillgångar och skulder är obegränsat flexibel och att förmögenhetsvärdena inte påverkas av omfördel- ningen och kapitalflödena, i och för sig orealistiska förutsättningar. Dessutom bortser jämförelsen från den tid en anpassning tar. Den relevanta slutstatsen är emellertid att uppskattningar av filtereffekten markant kan skilja sig från effekterna av ändringar. inklusive avskaffande av valutaregle— ringen.

Ett sätt att bedöma filtereffekterna är att försöka mäta graden av kreditpolitiskt oberoende, eftersom en valutareglering syftar till att skapa ett sådant oberoende. En möjlighet är därvid att studera avvikelser mellan räntenivån mellan det egna landet och omvärlden. Även om man skulle kunna erhålla ett entydigt mått på hur stora ränteavvikelser som förekommit, svarar detta inte utan vidare på frågan hur stort det kreditpolitiska

oberoendet är och i vilken mån förekomsten av valutareglering bidrar till detta.

Det avgörande är huruvida omfattningen av kapitalrörelserna vid en viss räntedifferens blir annorlunda om man jämför en situation med respektive utan valutareglering, varvid jämförelsesituationen åter är hypotetisk. Även om externa faktorer varit avgörande för räntepolitikens inriktning, skulle denna kanske behövt vara kraftigare eller vidtagas tidigare om inte valutareglering funnits.

11.8. Sammanfattande synpunkter

I det föregående har en valutareglerings principiella funktion belysts under olika förutsättningar angående valet av penning- och valutapolitisk strategi. Allmänt gäller att en valutareglering kan vara ett stöd för penningpolitiken och/eller Växelkurspolitiken i den meningen att den reducerar kapitalrörel— sernas känslighet för räntedifferenser mellan den egna och utländska kreditmarknaden liksom för förväntningar om ändring av valutakurserna. I denna mening är en valutareglering en extra spärr för kapitalrörelserna utöver den naturliga friktion som alltid föreligger till följd av marknadspar— ternas hänsynstagande till växelkursriskerna. Även utan valutareglering kommer därför inte en fullständig utjämning till stånd av kreditmarknads- räntorna mellan länder.

Den extra friktion som en (effektiv) valutareglering sålunda utgör har olika relevans för skilda ekonomisk-politiska strategier. Mest uppenbart är behovet av valutareglering om fasta växelkurser och räntereglering tillämpas samtidigt. I ytterlighetsfallet kommer kapitalrörelser i ett sådant scenario att helt utjämna effekterna på kreditmarknaden av regleringspolitiken om valutareglering inte tillämpas. "Autonomin" i kreditpolitiken går då helt förlorad. Det har framgått att regleringsåtgärder mot kreditinstituten blir helt verkningslösa utan valutareglering eftersom krediterna då kan kanali- seras via dotterbolag utomlands.

Minst är behovet av valutareglering om flytande växelkurser och fria marknadsräntor tillämpas. I en sådan modell, där penningpolitiken förs med generella (marknadskonforma) medel är politiken inriktad på styrning av penningmängdstillväxten eller marknadsräntorna. Valutakursen blir en buffert mot kapitalrörelser som hindrar dessa att få effekt på kapitalmark- naden. I en renodlad sådan monetaristisk strategi tillmäts utslagen i växelkursen ingen vikt. Extrema utslag, ”over-shooting” kan emellertid få besvärande realekonomiska effekter via återverkningarna på utrikeshan- deln. Valutareglering kan därför vara ett stöd även för en monetaristisk politik.

Avgörande för att en valutareglering skall kunna utgöra ett stöd för penning- och valutapolitiken är att läckagen inte utjämnar effekterna av regleringsåtgärderna. Är möjligheterna till substitution stora — att ersätta förbjudna transaktioner med tillåtna minskar regleringens effektivitet i motsvarande mån. Mycket talar för att en valutareglering tenderar att förlora i effektivitet på sikt att tiden verkar emot regleringen. Efter hand som den ekonomiska integrationen ökar mellan länder, ökar också substitutionsmöj-

ligheterna för aktörerna på valutamarknaden, i synnerhet de internationella exportföretagen. Tillväxten av finansiella tillgångs- och skuldstockar gente- mot utlandet ger växande möjligheter att ändra valutapositionerna efter ränteförhållanden och växelkursförväntningar med valutaflöden som följd. Utrikeshandelns växande omslutning och därmed handelskrediternas volym har samma effektivitetsnedsättande verkan på valutaregleringen. Förläng- ning eller förkortning av leverantörskrediter och variationer i utnyttjande av bankkrediter för handelsfinansiering ger utrymme för stora kapitalflöden på kort sikt som knappast kan påverkas av valutareglering.

[ valutakommitténs delbetänkande SOU 1980:51 redovisades en systema- tisk genomgång av en valutareglerings effekter på företagens finansiering och deras möjligheter att ersätta förbjudna transaktioner med tillåtna. (Kapitel 5 av Clas Wihlborg). Bland slutsatserna kan nämnas att företagens marginella kostnad för att ändra valutaposition tenderar mot noll när metoder kan användas som inte förutsätter transaktioner med utomstående. De margi- nella kostnaderna för företagen i en multinationell koncern att ändra de kortfristiga valutapositionerna reduceras enligt studien så kraftigt av att företagen har så många företagsinterna medel till förfogande att portfölj— sammansättningen knappast påverkas av valutaregleringen. En viktig sådan flexibel transaktionskategori är tidsförskjutningar i handelsbetalningarna inom en koncern, men andra företagsinterna metoder kan användas som står mer eller mindre i överensstämmelse med valutalagens anda utan att vara illegala. Det är t. ex. omöjligt att fastställa exakta ”lagliga” internpriser med de många dimensioner som varu- och tjänsthandeln har. Emellertid kan införandet av nya valutarestriktioner antas vara effektiva innan företagen funnit nya metoder och investerat i nya organisationsformer.

Restriktioner på långfristiga kapitaltransaktioner har enligt studien större möjligheter att uppnå effektivitet eftersom substitution till kortfristiga tillgångar och skulder medför extra kostnader och mängden alternativa transaktionsformer som kan användas för substitution är mindre än på de korta marknaderna.

Den tilltagande finansiella integrationen mellan länder till följd av företagskoncernernas tillväxt, ökad handel och växande internationell kreditgivning nedsätter således otvivelaktigt valutaregleringars effektivi- tet.

Det monetära synsättet, som förklarar valutaflödena utifrån utbuds- och efterfrågesituationen på penningmarknaden, förutsätter att penningpolitik i princip är verkningslös eftersom varje inhemsk åtgärd undergrävs av motverkande kapitalrörelser.

Likväl visar tillgängliga empiriska studier att det åtminstone på kort sikt föreligger viss handlingsfrihet för penningpolitiken eftersom penning- eller kred1tpol1t1ska atgarder endast t1ll ungefar halften tycks motverkas av 456 valutakommitténs kapitalrörelser. betänkande SOU Förklaringsfaktorer till internationella kapitalrörelser är förändringar i 193051, kap. 7 av John- inhemsk och utländsk ränta, inkomstförändringar, handelsbalansens utveck- ny Zetterberg för en ling samt kreditmarknadsläget. De empiriska studierna visar att kapitalrö- "tfoflfg genomåang av relser är räntekänsli a men bara förförändrin ari räntelä ena 4 Resultaten emp'r'Ska studier av ., . . g , . ., _ "g. g ' .. . förklaringsfaktorer för skulle saledes 1nd1kera ett v1sst stod for portföljvalsansatsen som utgar fran internationella kapital- att ränteändringar endast ger ”engångseffekter" på kapitalrörelserna. I det rörelser.