Prop. 1978/79:72

om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap

Typ: Proposition
Datum: 1978-12-18
Källa: www.riksdagen.se

Prop. 1978/79: 72 Regeringens proposition

1978/79: 72

om ändring i lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap;

beslutad den 18 december 1978.

Regeringen föreslär riksdagen att antaga det förslag som har upptagits bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

INGEMAR MUNDEBO

EVA WINTHER

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt gällande rätt får barn i bestående äktenskap eller äktenskap som har upplösts genom faderns död svenskt medborgarskap vid födelsen. om fadern är svensk medborgare. Om fadern saknar svenskt medborgarskap blir barnet däremot inte svenskt, även om modern är svensk medborgare. Endast i fall då barnet inte vid födelsen förvärvar något medborgarskap genom fadern får det moderns svenska medborgarskap. Barn till föräldrar som inte har varit gifta med varandra eller vilkas äktenskap upplösts genom äktenskapsskillnad får svenskt medborgarskap vid födelsen. om modern är svensk medborgare.

I propositionen föreslås att barn till svensk kvinna alltid skall bli svensk medborgare vid födelsen. Detta skall gälla oavsett om föräldrarna är gifta eller ej och oberoende av om barnet föds i eller utanför Sverige. Vidare föreslås att svensk man som är fader till utländskt barn utom äktenskap under vissa förutsättningar skall kunna ge barnet svenskt medborgarskap genom anmälan till länsstyrelse eller, i vissa fall, statens invändrarverk

(SIV). En sådan förutsättning är att han efter beslut av svensk domstol har

del i vårdnaden om barnet. De föreslagna reglerna ger upphov till ökat antal dubbla medborgarskap. Därför föreslås regler för avveckling i vissa

fall av det ena medborgarskapet när barnet har uppnätt vuxen ålder.

De föreslagna ändringarna i medborgarskapslagen är resultatet av nordiskt samarbete.

De ändrade bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1979. I Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 72

Förslag till Lag om ändring i lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap! dels att 1,7, 8,9, 114 12 och 13855 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 a§8 och 7 a§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 Barn förvärvar svenskt medborgarskap vid födelsen, om

I. fadern är svensk medborgare 1. modern är svensk medborgaoch gift med barnets moder, re, 2. fadern är avliden men vid sin 2. fadern är svensk medborgare död var svensk medborgare och gift och gift med barnets moder, med barnets moder, 3. modern är svensk medborgare 3. fadern är avliden men vid sin och gift med barnets fader eller död var svensk medborgare och gift änka efter honom, men fadern ej med barnets moder. har medborgarskap i någon stat eller barnet icke vid födelsen förvärvar faderns medborgarskap, 4. modern är svensk medborgare

och inte är gift med barnets fader

eller änka efter honom.

Hittebarn som anträffas här i riket anses såsom svensk medborgare intill dess annat utrönes.

2a8

Har barn ej förvärvat svenskt medborgarskap enligt I eller 2 § men tär barnets fader sedan tiden för barnets födelse svensk medborgare och har han genom slutligt avgörande av svensk domstol fått vårdnaden om barnet ensam eller gemensamt med barnets moder, förvärvar barnet svenskt medborgarskap genom att fadern eller, vid gemensam vårdnad, föräldrarna hos länsstyrelsen i det län, där bar-

net är kyrkobokfört, skriftligen an-

måäler sin önskan om detta innan harnet fyllt aderton år. Har barnet ej hemvist i Sverige, sker anmälan hos den centrala utlänningsmyndigheten. Har barnet fyllt femton år, fordras barnets samtycke. t lagen omtryckt 1976: 469.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7§ Svenskt medborgarskap förloras av

I. den som förvärvar utländskt medborgarskap efter ansökan eller uttryckligt samtycke;

2. den som förvärvar utländskt medborgarskap genom att inträda i

allmän tjänst i annan stat;

3. ogift barn under aderton år, som blir utländsk medborgare genom att utländskt medborgarskap, på sätt avses ovan i paragrafen, förvärvas av föräldrarna, om de hava vårdnaden om barnet, eller av endera, om han antingen ensam har vårdnaden eller har vårdnaden tillsammans med den andre och denne icke är svensk medborgare;

4. ogift barn under aderton år,

som blir utländsk medborgare genom att föräldrarna ingå äktenskap med varandra; har barnet hemvist här i riket, inträder dock förlust av svenskt medborgarskap endast om

barnet innan det fyllt aderton år

flyttar ur riket och då har utländskt medborgarskap.

7a§

Bestämmelserna i andra och

tredje styckena tillämpas i fråga

om star med vilken Sverige har in-

gått uvtal om detta.

Svensk medborgare, som genom

fadern eller modern från födelsen

förvärvat medborgarskap även i

fördragsslutande stat, förlorar det

svenska medborgarskapet då han

uppnår en i avtalet angiven ålder,

som ej får understiga nitton och ej

överstiga tjugutvå år, om han se-

dan minst fem år har sitt hemvist i

den andra staten.

I fall som avses i undra stycket

tillämpas reglerna i 8 § andra

Stycket, om ej annat anges i avta-

let.

Den som enligt andra stycket för-

lorat svenskt medborgarskap och

därefter oavbrutet varit medborga-

re i fördragsslutande stat som där

anges, återvinner svenskt medbor-

garskap genom att, efter det han

tagit hemvist här i riket, hos läns-

styrelsen i det län där han är kyrko-

bokförd skriftligen anmäla sin öns-

kan om detta. Vid sådant förvärv

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

av medborgarskap skall reglerna i

4 sista meningen och 5 8 tilläm-

pas.

Svensk medborgare, som är född Svensk medborgare, som är född utom riket samt aldrig här haft hem- utom riket samt aldrig här haft hem-

vist och ej heller uppehällit sig här vist och ej heller uppehållit sig här

under förhållanden som tyda på under förhållanden som tyda på

samhörighet med Sverige, förlorar samhörighet med Sverige och som

sitt svenska medborgarskap, när inte förlorar sitt svenska medborhan fyller tjugutvä är. På dessförin- sarskap enligt 7 a § andra stycket, nan gjord ansökan mä dock den förlorar sitt svenska medborgarcentrala utlänningsmyndigheten skap, när han fyller tjugutvå är. På

medgiva att medborgarskapet bibe- dessförinnan gjord ansökan må

hålles. dock den centrala utlänningsmyn-

digheten medgiva att medborgar-

skapet bibehålles.

När nägon enligt första stycket förlorar svenskt medborgarskap, medför detta förlust av sådant medborgarskap även för hans barn, som förvärvat medborgarskapet till följd av att han varit svensk medborgare, om icke

förlusten skulle leda tull att barnet kommer att sakna medborgarskap.

98 Den centrala utlänningsmyndig- Den centrala utlänningsmyndigheten må på ansökan befria den heten må på ansökan befria den som är eller önskar bliva utländsk som är eller önskar bliva utländsk medborgare från hans svenska medborgare från hans svenska medborgarskap. Är sökanden ej re- medborgarskap. Befrielse får ej dan utländsk medborgare, skall vägras den som har sitt hemvist som villkor för befrielsen stadgas, utom riket. att han inom viss tid förvärvar med- Är sökanden ej redan utländsk borgarskap i annan stat. medborgare, skall som villkor för

befrielsen. från svenskt medbor-

garskap föreskrivas, att han inom

viss tid förvärvar medborgarskap i

annan stat.

När någon gör anmälan enligt 3, 4 När någon gör anmälan enligt 2

eller 10 §, åligger det länsstyrelsen a, 3,4, 7 a eler 10 §, åligger det

att meddela beslut, huruvida på linsstyrelsen att meddela beslut, grund av anmiälningen svenskt huruvida på grund av anmälningen medborgarskap förvärvats eller ej. svenskt medborgarskap förvärvats

eller ej. Motsvarande gäller i fråga

om den centrala utlänningsmyn-

digheten, när anmälan enligt 2.a $

sker hos myndigheten.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vill någon erhålla förklaring att han är svensk medborgare, må han göra ansökan därom hos regeringen, som efter regeringsrättens hörande äger

meddela sådan förklaring; dock må härvid icke prövas fråga som avses i

första stycket.

12 §

Talan mot den centrala utlän- Talan mot den centrala utlänningsmyndighetens beslut föres hos ningsmyndighetens beslut föres hos regeringen genom besvär. regeringen genom besvär utom i fall

som avses i andra stycket.

Talan mot länsstyrelses beslut Talan mot länsstyrelses beslut föres hos kammarrätten genom be- samt mot beslut av den centrala utsvär. länningsmyndigheten enligt 11 §

första stycket föres hos kammarrät-

ten genom besvär.

13 §

Den som fyllt aderton år äger utan hinder av att han står under annans vårdnad själv göra ansökan eller anmälan enligt denna lag.

Anmälan må ej göras genom för- Anmälan får ej, utom i fall som myndare eller vårdnadshavare. anges i2 a §, göras genom förmyn-

dare eller vårdnadshavare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

Barn som är fött den 1 juli 1961 eller senare och som skulle ha blivit

svensk medborgare om 18 i dess lydelse enligt denna lag hade varit

gällande vid barnets födelse, förvärvar svenskt medborgarskap genom att modern före den 1 juli 1982 hos den centrala utlänningsmyndigheten skriftligen anmäler sin önskan härom. Vad som sagts nu gäller endast om vid

anmälningstillfället modern är svensk medborgare och har del i vårdnaden

om barnet samt barnet ej fyllt 18 år. Har barnet fyllt 15 år fordras barnets samtycke.

Anmälan enligt första stycket får ske även i fall då barnet förvärvat svenskt medborgarskap vid födelsen men därefter förlorat sitt svenska medborgarskap enligt förutvarande 78 4.

Vid anmälan enligt första stycket tillämpas I 158 första stycket, 12 § andra stycket och 13 § andra stycket.

Har barn förvärvat svenskt medborgarskap enligt första stycket, skall barnet vid tillämpning av 7 a § anses som svensk medborgare från födel-

sen.

Utdrag

ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1978-12-18

Närvarande: statsrådet Mundebo, ordförande, och statsråden Wikström, Friggebo, Huss, Wahlberg, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Cars, Gabriel Romanus, Bondestam

Föredragande: statsrådet Winther

Proposition om ändring i lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap

1 Inledning

Lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap trädde i kraft den 1 januari

1951. Den har senast är 1976 ändrats i betydelsefulla hänseenden (prop. 1975/76: 136, InU 1975/76: 44, rskr 1975/76: 400, SFS 1976: 469).

I juni 1978 lades fram promemorian (Ds A 1978: 2) Förvärv av svenskt medborgarskap genom modern, som har utarbetats inom arbetsmarknadsdepartementet. Promemorian bör fogas till detta protokoll som bilaga 1.

Efter remiss hur yttranden över promemorian avgetts av justitiekanslern (JK), Svea hovrätt, kammarrätten i Jönköping, värnpliktsverket, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket (RFV), riksskatteverket (RSV), arbetsmark-

nadsstyrelsen (AMS), statens invandrarverk (SIV), länsstyrelserna i

Stockholms, Malmöhus och Västernorrlands län, Landsorganisationen i

Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges advokatsamfund, Riksförbundet för

personal vid invandrarbyråer och Fredrika-Bremer-förbundet.

Yttranden har överlämnats, av länsstyrelsen i Stockholms län från polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt och av länsstyrelsen i Malmöhus län

från polisstyrelserna i Helsingborgs och Malmö polisdistrikt.

Yttranden över promemorian har dessutom avgetts av Grupp 8 i Stockholm och Utlandssvenskarnas förening.

Sammanställning av remissyttrandena torde få bifogas regeringsproto-

kollet som bilaga 2.

2¶Föredragandens överväganden

Den nuvarande svenska medborgarskapslagstiftningen är resultatet av ett samarbete metan Sverige, Danmark och Norge. På grundval av det av länderna gemensamt utarbetade betänkandet (SOU 1949:45) med förslag till Nya Medborgarskapslagar för Danmark, Norge och Sverige förelades riksdagen är 1950 proposition om svensk medborgarskapslag (prop. 1950: 217). Lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap trädde i kraft den I januari 1951. De bäda övriga länderna fick vid samma tid nya lagar om medborgarskap, som i sak i stora delar överensstämde med den svenska. Den finska medborgarskapslagen är från 1968. De ändringar som senare skett i lagstiftningen på medborgarskapsområdet har i allmänhet föregåtts av nordiskt samarbete.

De nordiska medborgarskapslagarna bygger på härstamningsprincipen, vilket innebär att föräldrarnas medborgarskap är avgörande för vilket medborgarskap barn får vid födelsen. Barn som föds i äktenskap följer fadern i medborgarskapshänseende. Barnet blir enligt vår lag svenskt vid födelsen om fadern är svensk och gift med barnets moder eller om fadern är avliden men vid sin död var svensk medborgare och gift med barnets moder. I några fall får barn i äktenskap svenskt medborgarskap om modern är svenska. Det är fallet, om föräldrarna visserligen är eller vid faderns bortgång var gifta. men fadern är eller var statslös eller barnet annars inte förvärvade hans utkindska medborgarskap vid födelsen. Det beror på att barnet i den nämnda situationen I annat fall skulle bli statslöst. Likaså får barnet moderns svenska medborgarskap vid födelsen, om modern inte är gift med barnets fader och inte heller änka efter honom.

Att man inte har velat ge barn födda i äktenskap svenskt medborgarskap

en sädan ordning skulle leda till dubbelt medborgarskap i ett stort antal fall. I valet mellan att låta faderns etter moderns medborgarskap övergå på barnet har de nordiska länderna — i likhet med flertalet andra länder som tillämpar härstamningsprincipen — gett fadern företräde. När det gäller barn i äktenskap har alltså modern fått en underordnad ställning i fråga om rätten att ge barnet sitt svenska medborgarskap.

Redan vid lagens tillkomst höjdes röster för en annan ordning med

lagens tillkomst har krav på likställighet gång efter annan rests. De har emellertid hittills fått vika för betänkligheterna mot att skapa en ordning som i många fall ger upphov till dubbla medborgarskap för barnet. Vid sidan av jämställdhetskravet har man framhållit det otillfredsställande i att barn till svensk moder i många fall föds och växer upp i vårt land utan att

ätnjuta det skydd och alla de förmåner som tillkommer ett svenskt barn.

Krav på förändring av de regler som låter barn it äktenskap få endast faderns medborgarskap har rests, inte endast i vårt land utan också i andra

länder och på det mellanfolkliga planet. På senare tid har frågan övervägts inom Nordiska rädet. Europarådet har nyligen i en resolution rekommen-

sitt medborgarskap.

I Sverige har vi hittills strävat efter att ge barn i äktenskap mellan svensk moder och utländsk fader ökade möjligheter att få svenskt medborgarskap genom att underlätta s.k. självständig naturalisation av dessa barn. En begränsning av naturalisationsmöjligheten ligger emellertid i att naturalisation normalt inte kan ske i fall då fadern motsätter sig denna och har del : värdnaden om barnet. Till detta kommer också att man den vägen inte åstadkommer någon jämställdhet mellan fadern och modern t fräga om överförande vid födelsen av det egna medborgarskapet. Den sistnämnda frågan har otvetydigt kommit att I debatten bli den centrala, vilket ter sig

naturligt mot bakgrund av den vikt strävandena efter jämställdhet mellan

könen har tillmätts på andra områden.

I samband med riksdagsbehandlingen av propositionen 1975/76: 136 om ändringar i lagen om svenskt medborgarskap framhöll utskottet (InU 1975/ 76: 44 s. 10) att gällande regler innebar ett avsteg från principen om likställighet mellan man och kvinna och att lagen mot den bakgrunden tedde sig otidsenlig. Lagen borde i stället vara utformad med utgångspunkt i principen att barn får svenskt medborgarskap om någon av föräldrarna är svensk. Utskottets betänkande antogs av riksdagen.

Mot bakgrund av främst vad som nu har anförts inleddes år 1977 inom arbetsmarknudsdepartementet ett arbete med att se över bestämmelserna om barns förvärv av svenskt medborgarskap vid födelsen. Arbetet har bedrivits I samarbete med tjänstemän inom de danska och norska regeringskanslierna. I diskussionerna har även deltagit tjänstemän från det

finländska regeringskansliet. Från svensk, dansk och norsk sida har enig-

het nåtts om de ändringar som bör genomföras. Dessa har redan genomförts i Danmark med verkan från den 1 januari 1979. 1 Norge pågår för närvarande arbetet med en proposition i frågan i enlighet med de principer

som lagts fast vid de nordiska förhandlingarna. Från svensk sida har inom

departementet utarbetats promemorian (Ds A 1978: 2) Förvärv av svenskt

medborgarskap genom modern.

Huvudinnehållet i promemorian är att barn till svensk kvinna alltid skall bli svensk medborgare vid födelsen. Detta skall gälla oavsett om föräldrarnå är gifta eller ej och oberoende av om barnet föds i eller utanför Sverige.

Det föresläs vidare att svensk man som är fader till utländskt barn utom

äktenskap under vissa förutsättningar skall kunna ge barnet svenskt medborgarskap genom anmälan till länsstyrelse eller, i vissa fall, statens invandrarverk (SIV). En sådan förutsättning är att han efter beslut av svensk domstol har del i vårdnaden om barnet. De föreslagna reglerna ger upphov till ökat antal dubbla medborgarskap. Därför föreslås regler för avveckling

; vissa fall av det ena medborgarskapet när barnet har uppnått vuxen ålder.

Jag får i övrigt hänvisa till förslaget (bilaga 1).

Förslaget har godtagits av samtliga remissinstanser. Många av dessa har understrukit vikten av att de föreslagna ändringarna kommer till stånd. I denna del kan jag hänvisa till den sammanställning av remissyttrandena som har gjorts och som fogats som bilaga 2 till detta protokoll.

Även för egen del kan jag i allt väsentligt ansluta mig till vad som föreslås i promemorian. Endast på några punkter finner jag anledning att närmare gå in på bestämmelserna. Min kommentar till bestämmelserna

kan därför göras kortfattad. I övrigt får jag hänvisa till promemorian. Jag

vill i detta sammanhang nämna att förslag nyligen har förelagts riksdagen om förmånligare pensionsrättigheter för bl. a. utländsk medborgare (prop.

1978/79: 75).

I 5

Riksförbundet för personal vid invandrarbyråer har i sitt yttrande pekat på det förhållandet. att ett barn fött i äktenskap med svensk moder och utländsk fader i fortsättningen antecknas endast som svensk medborgare i folkbokföringsregistren. Det kan därför bli svårare att upptäcka ett sådant barn vid den uppsökande verksamhet som skolan bedriver inom hemspräksundervisningen. I yttrandet understryks att den föreslagna reformen inte får leda till att barn som har rätt till hemspråksundervisning går miste om den förmånen. För egen del kan jag instämma i vad förbundet har

anfört. Det kan mot bakgrund av gällande regler för folkbokföringen upp-

komma vissa svärigheter av den art riksförbundet nämner och som för övrigt också gäller hemspråksträningen i förskolan. Jag vill emellertid

samtidigt understryka, att det självfallet är viktigt att den uppsökande

verksamheten bedrivs på sådant sätt, att varje barn som har rätt till undervisning i sitt eget hemspråk får möjlighet till detta.

2a§

JK har ifrågasatt om det är nödvändigt att i paragrafen ställa upp kravet att fadern genom beslut av svensk domstol skalt ha fätt del i vårdnaden. Mot en sädan ordning talar enligt JK jämställdhetsskäl. Vidare kan samhörigheten mellan fadern och barnet vara stark även i andra fall. Del i vårdnaden garanterar för övrigt inte alltid samhörighet. Andra remissinstänser har däremot funnit det i förstaget intagna kravet på del i vårdnaden vara välbefogat.

Inte sällan hyser fadern till ett barn vars föräldrar inte var gifta vid

barnets födelse stort intresse för barnet och följer dess utveckling. För

dessa fall ges numera möjlighet för föräldrarna att dela vårdnaden om barnet även i de fall föräldrarna inte senare ingår äktenskap med varandra. Det är då naturligt att fadern får rätt att ge barnet sitt svenska medborgarskap. För de fall däremot då ingen faktisk samhörighet föreligger mellan fadern och barnet finns det enligt min mening inte tillräckliga skäl för att

införa en rätt för fadern att på barnet överföra sitt svenska medborgarskap. Det är f.ö. långtifrån givet att en sådan ordning skulle ligga i barnets eller den utländska moderns intresse. Inte heller torde det vara praktiskt möjligt att knyta rätten till den omständigheten att det visas föreligga viss samhörighet i det enskilda fallet. Bestämmelsen reglerar en rätt till medborgarskapsförvärv genom anmälan. Det förutsätts därför att den myndighet till vilken anmälan sker lätt kan konstatera om förutsättningarna för medborgarskapsförvärv föreligger. Mot bl.a. den bakgrunden anser jag promemorjieförslaget i denna del vara väl avvägt. Jag vill emellertid i detta sammanhang nämna att domstols slutliga avgörande i vårdnadsfråga fr.o.m. den I juli 1979 kommer att träffas genom dom (SFS 1978: 853) och inte genom beslut. I paragrafen bör därför användas uttrycket ”slutligt avgörande” av svensk domstol i stället för ”beslut” av svensk domstol. Genom den ändrade lydelsen klargörs samtidigt. att domstols interimistiska förordnande inte omfattas.

Ett utländskt barn kan under vissa förutsättningar bli svensk medborgare genom nuturalisation på ansökan av vårdnadshavaren, dvs. i detta fall

modern. Barnet kan, om barnet och dess moder är bosatta här, naturaliseras samtidigt med modern. Vid behov kan även undantagsvis självständig naturalisation av barnet komma i fråga på ansökan av modern.

För det fall barnet och dess utländska moder är bosatta utomlands är naturalisationsmöjligheten normalt stängd. Denna möjlighet bör emellertid stå öppen om barnet befinner sig i nöd, beroende på exempelvis de politiska förhållandena i landet, och är i trängande behov av svenskt medborgarskap för att få lämna landet eller i övrigt kunna beredas skydd. Den anknytning till Sverige som ligger 1 att fadern är svensk bör nämligen i

dessa fall anses utgöra sådant särskilt skäl för naturalisation som avses 16 8

medborgarskaupslagen. En förutsättning bör givetvis vara att den svenske fadern samtycker till naturalisationen. Skulle i det fall jag nu har berört modern ha avlidit eller annars ha satts ur stånd att ansöka om naturalisation för barnet, bör ansökan av fadern kunna godtagas.

I SIV:s yttrande ifrågasätts om man inte borde överväga att låta anmälan

enligt 2 a § för barn som är bosatt utomlands och anmälan enligt övergångs-

bestämmelserna ske hos länsstyrelse 1 stället för hos STV. Jag anser dock att det, i vart fall tills vidare, är lämpligast att anmälan i dessa fall i enlighet

med förslaget I promemorian sker hos den centrala utlänningsmyndig-

heten.

Beträffande anmälningsreglerna vill jag med anledning av ett uttalande under remissbehandlingen nämna, att förvärv av det svenska medborgarskapet anses ske fr. o. m. dagen för anmälan. I det beslut som myndigheten har att meddela enligt 118 anges att medborgarskapet har erhållits den dagen.

I promemorian föreslås att talan mot SIV:s beslut med anledning av anmälan enligt 2 a § skall föras hos regeringen. I övriga fall sker anmälan

enligt medborgarskapslagen hos länsstyrelse och talan mot beslutet prövas

av kammarrätt. Kammarrätten i Jönköping och SIV föreslår att också talan

mot SIV:s beslut i anmälningsärende fullföljs hos kammarrätt med hänsyn till ärendenas art. Detsamma föreslås gälla i fråga om anmälan enligt övergångsbestämmelserna.

Jag anser förslaget välmotiverat. Det föranleder ändring av 12 §i promemorieförslaget sumt en hänvisning till denna paragraf i övergångsbestämmelserna.

7a§ Den ordning för avveckling av dubbla medborgarskap som föreslås i

promemorian har accepterats av remissinstanserna. Även för egen del godtar jag i allt väsentligt förslaget i sak. Jag anser emellertid att 7 a § första stycket bör ges en annorlunda utformning. Av stycket bör framgå att

bestämmelserna i andra och tredje styckena skall ullämpas i fråga om stat

med vilken Sverige har ingått avtal om detta. Det innebär att dessa bestämmelser skall börja tillämpas sä snart ett sådant avtal har trätt i kraft. Det får ankomma på regeringen att på lämpligt sätt tillkännage när bestämmelser-

na blir tillämpliga gentemot en viss stat. Ett avtal av detta slag måste alltid

anses vara en sådan överenskommelse av större vikt som avses I 10 kap.

28 tredje stycket RF. Därav följer att regeringen endast med riksdagens

godkännande får ingå ett sådant avtal. Med hänsyn till att bestämmelserna

i andra stycket har nära samband med ett förslag till ändring av 2 kap. 7§ regeringsformen, vilket för närvarande övervägs i justitiedepartementet, har jag i frågan samrått med chefen för justiticdepartementet.

Några av remissinstanserna har emellertid pekat på vissa praktiska

svårigheter som reglerna kan ge upphov till. RSV framhäller exempelvis

att det, med hänsyn till att endast det svenska medborgarskapet registreras. ofta kan vara svärt att konstatera om en person som är bosatt i avtalsslutande stat har förlorat sitt svenska medborgarskap. Verket anser

att en viss rättsosäkerhet blir ofrånkomlig. Även SIV menar att det i vissa

fall kan uppkomma svärigheter när det gäller att konstatera eventuell förlust av det svenska medborgarskapet. I tveksamma fall torde därför frågan få avgöras som ett s.k. förklaringsärende enligt tl $ andra stycket medborgarskapslagen. I detta sammanhang vill jag vidare peka på uttalan-

den av länsstyrelsen för Västernorrlands län om vikten av bevakning och

registrering av medborgarskapsförhållandena, särskilt i de fall som avses i förevarande paragraf. Svea hovrätt konstaterar att det uppenbarligen ofta är omöjligt att ta ställning i frågan om aktuella medborgarskap på det lokala

planet och förordar att ett organ tillskapas — förslagsvis inom invandrar-

verket — som kan ge auktoritativa besked i medborgarskapsärenden och gå allmänheten till handa med utredningar i dessa frågor.

Medborgarskap antecknas i folkbokföringen endast för den som inte är svensk medborgare. Likaså antecknas om en person är statslös. Genom

den föreslagna ändringen i 18 medborgarskapslagen kommer fler barn att

bli svenska medborgare vid födelsen. I fler fall än tidigare kommer därför folkbokföringen att sakna uppgift om eventuellt utländskt medborgarskap

som en person samtidigt innehar.

Jag har förståelse för de betänkligheter som har uttalats av de senast

nämnda remissinstanserna. Anledning saknas emellertid att nu återgå till

den ordning med anteckning av samtliga kända medborgarskap som tilläm-

pades före är 1968. Mot det talar inte minst, att den skulle ge upphov till

betydande kostnader. Av större betydelse är svårigheterna i många fall att få ullförlitliga uppgifter från främmande stat. Vad särskilt gäller de angivna komplikationerna vid tillämpning av 7 a § vill jag peka på följande. Bestämmelserna i den paragrafen om avveckling av dubbelt medborgarskap förutsätter för sin tillämpning att avtal har ingåtts med annan stat. Jag delar

uppfattningen i promemorian att sådant avtal i första hand bör avse de

nordiska länderna och att man i fråga om andra stater bör vänta och se om behov uppkommer av en överenskommelse. Räckvidden av reglerna och

därmed också av eventuella praktiska svårigheter är således begränsad. När avtal av detta slag ingås torde finnas anledning att överväga om

folkbokföringsbestämmelserna — i Sverige och avtalsslutande stat — bör

utformas så, att båda medborgarskapen antecknas. Det är också möjligt att

samordningen praktiskt kan lösas på annat sätt.

Vad särskilt gäller det av Svea hovrätt framförda förslaget om tillskapande av ett särskilt organ för att lämna besked I medborgarskapsfrågor vill jag hänvisa till att biträde kan erhållas från utrikesdepartementets

rättsavdelning samt att såväl SIV:s medborgarskapsbyrå som riksskatte-

verkets folkbokföringssektion bl. a. har att bistå allmänheten i dessa fräågor. Föreligger behov av en slutlig och bindande förklaring i frågan huruvida en viss person är svensk medborgare, lämnas denna av regeringen is. k. förklaringsärende (118 andra stycket medborgarskapslagen). I ärendet hörs regeringsrätten. Jag finner därför inte I detta sammanhang anledning att föreslå inrättande av något ytterligare organ för besked och bistånd i medborgarskapsfrågor.

Med anledning av påpekandet av Utlandssvenskarnas förening, att bestämmelserna i förevarande paragraf endast bör avse medborgarskap som har erhällits genom föräldrarna, föreslår jag ett förtydligande av 7 a & andra stycket. Andra stycket kommer med den av mig föreslagna lydelsen att avse svensk medborgare, som genom fadern eller modern från födelsen har förvärvat medborgarskap även i fördragsslutande stat. Jag föreslår samtidigt den redaktionella ändringen att ”varaktig hemvist” ersätts med ”hemvist”. Av lydelsen i övrigt framgår att hemvistet skall ha innehafts sedan minst fem år.

Övergångsbestämmelserna

I några remissyttranden understryks vikten av en omfattande information rörande möjligheten för svensk moder att under en treårsperiod ge-

nom anmälan ge sitt svenska medborgarskap till barn som har fötts före lagens ikraftträdande. Detta är självfallet en mycket angelägen uppgift. Jag

delar därför i hög grad den uppfattning som framförts. De informationsäåt-

gärder som därvid bör vidtagas får närmare övervägas i senare sammanhang.

I anslutning till övergångsbestämmelserna har RSV fäst uppmärksamheten på det fallet att ett barn, som fötts utom äktenskap av svensk moder, senare har förlorat sitt vid födelsen erhållna svenska medborgarskap enligt 78 4 medborgarskapslagen. Detta blev fallet om barnet till följd av att modern gifte sig med dess utländske fader fick dennes utländska medborgarskap. Jag delar uppfattningen att även ett sådant barn bör kunna bli svensk medborgare genom anmälan enligt övergångsbestämmelserna. En särskild regel om detta föreslås därför införd. I övrigt har vissa smärre ullägg gjorts till de i promemorian föreslagna övergångsbestämmelserna.

3 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att antaga inom arbetsmarknadsdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap.

4 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har lagt fram.

Bilaga I

ARBETSMARKNADS- DEPARTEMENTET

FÖRVÄRV AV SVENSKT MEDBORGARSKAP GENOM MODERN

Promemoria utarbetad inom arbetsmarknadsdepartementet

Ds A 1978:2 Juni 1978

Innehållsförteckning Sammanfattnilg ooocsssrmerrererersererr esse res reor rt ere tres sa 17 Upprättat författningsförslag 18

I Inledning..ssoseesoerereeeereeererer esk rr res r rr ss e rer esse ses

Gällande Ordning. .ssooorse reser rerrerererr orre rr rr rr er reser 24 tv Betydelsen på skilda rättsområden av att ha svenskt medborgarskap oocsocsseeeerserererrrrsrr ers rs r rr rs rr ss resa 3.1 Civilrättens OMrÅde s.sososorseeer ses ere rr rer rer ere rr rr era 3.2 Processrättens område 3.3 Soctalrättens OMrÅde sososorsereerrrrserser esse rr rr rr rr rss 3.4 Försvarsmaktens Område s.ssssssesesrseeerrer ser ere ers erna 3.5 Det offentligrättsliga OMrädet sssssssssessrsrrerr rr ss sr reses 4 Lagstiftningen i vissa främmande länder

4.1¶Övriga nordiska länder s...oosoosssrseseresrs sosse siorse

4.2 Förbundsrepubliken Tyskland 4.3 Frankrike 4.4 Schweiz 4.5 CaANaCdossssseeerererserrerrrerrer orre sr ra srt es Krans 4.6 Vissa andra länder. .sssosorssesseoserrsrrrer rer rer rr rer rna An Internationella överenskommelser

RefoOrmkräV oossossseseresesereereeres sr reser ess rss ert rr ess t sa

NI Överväganden och förslag

7.1 Inledande synpunkter ssssosseoseeereesrresrrser res r reses ss

7.3 Konsekvenser av en utvidgad rätt till moderns svenska medborgarskap oossosseseserrrsesseserar ser ers str sr ers s ses 7.4 Avveckling av dubbelt medborgarskap «.ssooossssessserr rss

7.5¶Överförande av faderns svenska medborgarskap till barn

utom äktenskap 8 Specialmotivering

Sammanfattning

I promemorian föresläs ändringar i lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap.

Enligt gällande rätt får barn i bestaende äktenskap eller äktenskap som har upplösts genom faderns död svenskt medborgarskap vid födelsen, om fadern är svensk medborgare. Om fadern saknar svenskt medborgarskap blir barnet däremot inte svenskt, även om modern är svensk medborgare. Endast i fall då barnet inte vid födelsen förvärvar något medborgarskap genom fadern fär det moderns svenska medborgarskap. Barn tll föräldrar som inte har varit gifta med varandra eller vilkas äktenskap upplösts genom äktenskapsskillnad får svenskt medborgarskap, om modern är svensk medborgare.

Bäde i Sverige och andra länder har kravet på att modern skall få samma rätt som fadern att ge sina barn i äktenskap sitt medborgarskap vuxit sig allt starkare. På senare tid har i flera länders lagstiftning genomförts ändringar i syfte att likställa föräldrarna i detta hänseende. Även inom Europarådet har arbete bedrivits med denna fråga. Den svenska riksdagen har nyligen understrukit vikten av att medborgarskapslagstiftningen ändras på denna punkt (InU 1975/76: 44).

I promemorian föreslås nu att barn till svensk kvinna alltid skall bli svensk medborgare vid födelsen. Detta föreslås gälla oavsett om föräldrarna är gifta eller ej och oberoende av om barnet föds i eller utanför Sverige.

Vidare föreslås att svensk man som är fader till utländskt barn utom äktenskap i vissa fall skall kunna ge barnet svenskt medborgarskap genom anmälan till kinsstyrelse eller, i vissa fall, statens invandrarverk (SIV). Det gäller emellertid endast under förutsättning bl.a. att han efter beslut av svensk domstol har del i vårdnaden om barnet.

Som en följd av att allt fler barn genom de nya bestämmelserna får dubbla medborgarskap vid födelsen föreslås regler för avveckling i vissa fall av det ena medborgarskapet när barnet har uppnått vuxen ålder.

Dessa förslag till ändringar i medborgarskapslagen är resultatet av ett samarbete mellan tjänstemän inom de svenska, danska och norska regeringskanslierna. I diskussionerna har även deltagit tjänstemän från det finländska regeringskansliet. I huvudsak likalydande förslag till lagtexter har utarbetats i Danmark, Norge och Sverige. I Danmark har ändringarna redan genomförts med verkan fr. o. m. den I januari 1979.

Förslaget avses träda i kraft den 1 juli 1979.

2 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 72

Upprättat författningsförslag

Förslag till Lag om ändring i lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1950: 382) om svenskt medbor-

garskap

dels av 1, 7..8,9, 11 och 13 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 a § och 7 a §. av nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

15 Barn förvärvar svenskt medborgarskap vid födelsen, om

I. fadern är svensk medborgare I. modern är svensk medborgaoch gift med barnets moder, re, 2. fadern är avliden men vid sin 2. fadern är svensk medborgare död var svensk medborgare och gift och gift med barnets moder. med barnets moder,

3. modern är svensk medborgare 3. fadern är avliden men vid sin och gift med barnets fader eller död var svensk medborgare och gift

änka efter honom, men fadern ej — med barnets moder. har medborgarskap i någon stat eller barnet icke vid födelsen förvärvar faderns medborgarskap, 4. modern är svensk medborgare och inte är gift med barnets fader eller änka efter honom.

Hittebarn som anträffas här I riket anses såsom svensk medborgare intill dess annat utrönes.

Har barn ej förvärvat svenskt medborgarskap enligt I eller 2 § men är barnets fader sedan tiden för barnets födelse svensk medborgare och har han genom beslut av svensk domstol fått vårdnaden om barnet ensam eller gemensamt med barnets moder, förvärvar barnet svenskt medborgarskap genom att fadern eller, vid gemensam vårdnud, föräldrarna hos länsstyrelsen i

det län, där barnet är kyrkobokfört,

skriftligen anmäler sin önskan om detta innan barnet fyllt aderton år. Hur barnet ej hemvist i Sverige, sker anmälan hos den centrala utlänningsmyndigheten. Hur barnet Pell femton år fordras barnets samtycke.

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

78 Svenskt medborgarskap förloras av 1. den som förvärvar utländskt medborgarskap efter ansökan eller uttryckligt samtycke; 2. den som förvärvar utländskt medborgarskap genom att inträda i allmän tjänst i annan stat; 3. ogift barn under aderton år, som blir utländsk medborgare genom att utländskt medborgarskap, på sätt avses ovan i paragrafen, förvärvas av

föräldrarna, om de hava vårdnaden om barnet, eller av endera, om han antingen ensam har vårdnaden eller har vårdnaden tillsammans med den

andre och denne icke är svensk medborgare; 4. ogift barn under aderton år, som blir utländsk medborgare senom att föräldrarna ingå äktenskap med varandra; har barnet hemvist här I riket, inträder dock förlust av svenskt medborgarskap endast om barnet innan det fyllt aderton år Hlyttar ur riket och då har utländskt medborgarskap.

7a§

Regeringen får, efter avtal med annan stat, vilket godkänts av riksdagen, förordna om tillämpning av bestämmelserna i andra och tredje styckena. Med fördragsslutande stat avses t dessa bestämmelser den eller de stater, med vilka Sverige ingått avtal om tillämpning av bestämmelserna.

Svensk medborgare, som från födelsen även är medborgare i fördragsslutande stat, förlorar det svenska medborgarskapet då han uppnår en i avtalet angiven ålder, som ej får understiga nitton och ej överstiga tjugutvå år. om han sedan minst fem år har sitt varaktiga hemvist i den andra staten.

I fall som avses i andra stycket tillämpas reglerna i 8 § andra stycket, om ej annat anges i avtalet.

Den som enligt andra stycket förlorat svenskt medborgarskap och därefter oavbrutet varit medborgare i fördragsslutande stat som där anges, återvinner svenskt medborgarskap genom att, efter det han

tagit hemvist här i riket, hos läns-

Nuvarande Iydelse Föreslagen Ilvdelse

styrelsen i det län där han är kyrko-

bokförd skriftligen anmäla sin öns-

kan om detta. Vid sådant förvärv

av medborgarskap skall reglerna i

4 § sista meningen och 5 § tilläm-

pas.

8¶Svensk medborgare, som är född Svensk medborgare, som är född utom riket samt aldrig här haft hem- utom riket samt aldrig här haft hemvist och ej heller uppcehällit sig här vist och ej heller uppehällit sig här under förhållanden som tyda på under förhållanden som tyda på samhörighet med Sverige förlorar samhörighet med Sverige och som sitt svenska medborgarskap, när inte förlorar sitt svenska medborhan fyller tjugutvå år. På dessförin- gurskap enligt 7 a § undra stycket, nan gjord ansökan må dock den förlorar sitt svenska medborgarcentrala utlänningsmyndigheten skap, när han fyller tjugutvå år. På

medgiva att medborgarskapet bibe- dessförinnan gjord ansökan må hålles. dock den centrala utlänningsmyn-

digheten medgiva ati medborgar-

skapet bibehålles.

När någon enligt första stycket förlorar svenskt medborgarskap, medför detta förlust av sådant medborgarskap även för hans barn, som förvärvat medborgarskapet till följd av att han varit svensk medborgare, om icke förlusten skulle leda till att barnet kommer att sakna medborgarskap.

958 Den centrala utlänningsmyndig- Den centrala utlänningsmyndigheten må på ansökan befria den heten må på ansökan betria den

som är eller önskar bliva utländsk som är eller önskar bliva utländsk

medborgare från hans svenska medborgare från hans svenska

medborgarskap. Är sökanden ej re- medborgarskap. Befrielse får ej

dan utländsk medborgare, skall vägras den som har sitt hemvist som villkor för befrielsen stadgas, utom riket. att han inom viss tid förvärvar med- Är sökande ej redan utländsk böorgarskap i annan stat. medborgare, skall som villkor för

befrielsen från svenskt medbor-

gurskap föreskrivas, att sökanden

inom viss tid förvärvar medbor-

garskap annan stat.

När nägon gör anmälan enligt 3,4 När någon gör anmälan enligt 2

eller 10 §, äligger det länsstyrelsen a, 3, 4, 7 a eller 10 § åligger det

att meddela beslut, huruvida på länsstyrelsen att meddela beslut, grund av anmälningen svenskt huruvida på grund av anmälningen medborgarskap förvärvats eller ej. svenskt medborgarskap förvärvats

eller ej. Motsvarande gäller i fråga

om den centrala utlänningsmyn-

digheten, när anmälan enligt 2 a §

sker hos myndigheten.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vill någon erhålla förklaring att han är svensk medborgare, må han göra ansökan därom hos regeringen. som efter regeringsrättens hörande äger meddela sådan förklaring; dock mä härvid icke prövas fråga som avses I första stycket.

13 §

Den som fyllt aderton år äger utan hinder av att han står under annans värdnad själv göra ansökan eller anmälan enligt denna lag.

Anmälan må ej göras genom för- Anmälan får ej, utom i fall som myndare eller vårdnadshavare. anges i2a§, göras genom förmyn-

dare eller vårdnadshavare.

Denna lag träder i kraft den I juli 1979.

Barn som är fött den I juli 1961 eller senare och som skulle ha blivit svensk medborgare om I $ i dess lydelse enligt denna lag hade varit gällande vid barnets födelse, förvärvar svenskt medborgarskap genom att modern före den 1 juli 1982 hos den centrala utlänningsmyndigheten skriftligen anmäler sin önskan härom. Vad som sagts nu gäller endast om vid

anmälningstillfället modern är svensk medborgare och har del i vårdnaden om barnet samt barnet ej fyllt 18 är. Har barnet fyllt 15 är fordras barnets

samtycke.

Har barn förvärvat svenskt medborgarskap enligt första stycket, skall

barnet vid tillämpning av 7 a 8 anses som svensk medborgare från födel-

sen.

1 Inledning

Den nuvarande medborgarskapslapstiftningen bygger på samarbete mellan Danmark. Norge och Sverige (Betänkande (SOU 1949: 45) med förslag till Nya Medborgarskapslagar för Danmark, Norge och Sverige). Lagen trädde för Sveriges vidkommande i kraft den I januari 1951.

Ändringar i medborgarskapslagen har genomförts 1968, 1969, 1971 och 1976. Någon allmän översyn av lagen har inte skett. Ett gemensamt nordiskt betänkande läg till grund för ändringarna 1968 (Nordisk utredningsserie 1965:8). Ändringarna innebar lättnader för medborgare i annat nordiskt land vid förvärv av svenskt medborgarskap. 1976 års ändringar föregicks av överläggningar med Danmark, Norge och Finland. I fråga om de ändringar som hittills skett i medborgarskapslagstiftningen hänvisas i övrigt till redogörelsen i prop. 1975/76: 136 s. 48-50.

De nordiska medborgarskapslagarna bygger på härstamningsprincipen, vilket innebär att föräldrarnas medborgarskap är avgörande för vilket medborgarskap barn får vid födelsen. Liksom i flertalet andra stater vilkas fagstiftning bygger på härstamningsprincipen följer barn som föds i äktenskap fadern i medborgarskapshänseende. Närmare bestämt gäller att bar-

net blir svenskt vid födelsen om fadern är svensk och gift med barnets moder eller om fadern är avliden men vid sin död var svensk medborgare och gift med barnets moder. I vissa fall får barnet svenskt medborgarskap

faderns bortgång var gifta. men fadern är eller var statslös eller barnet annars inte förvärvade hans utländska medborgarskap vid födelsen. Utan en sädan subsidiär rätt till moderns svenska medborgarskap skulle barnet i den nämnda situationen bli statslöst. Likaså får barnet moderns svenska medborgarskap vid födelsen, om modern inte är gift med barnets fader och inte heller änka efter honom.

Modern har således enligt svensk rätt en underordnad ställning när det

gäller rätten att ge barnen sitt svenska medborgarskap från födelsen. Som

nämnts är detta ett förhällande som äterfinns i flertalet av de stater som

tillämpar härstamningsprincipen. En anledning till detta är den att man av tradition har strävat efter att undvika uppkomsten av dubbla medborgar-

skap. I samband med den nuvarande svenska medborgarskapslagens till-

komst uttalade säledes föredragande departementschefen, att han inte kunde ansluta sig till ett av vissa kvinnoorganisationer under remissbehandlingen framfört förslag av tnnebörd, att varje I Sverige av svensk

moder i äktenskap med utländsk man fött barn skulle bli svensk medborga-

re genom födelsen. Föredraganden anförde vidare (prop. 1950:217 s. 28 och 29):

Enär flertalet stater upprätthålla principen att faderns medborgarskap

överföres på barnet, skulle nämligen den ifrågasatta bestämmelsen leda till dubbelt medborgarskap i utomordentligt stor omfattning. I motsats till nämnda organisationer kan jag icke finna, att bestämmelsen i andra hänseenden skulle innebära sådana fördelar framför de delegerades förslag, att betänkligheterna mot dubbelt medborgarskap böra få vika. Barnets med-

borgarskap synes icke ha så stor betydelse i en vårdnadsprocess. som

organisationerna antagit. I en rättegång vid svensk domstol angående

värdnaden om barn av svensk moder och utländsk fader torde sålunda svensk rätt i mycket stor utsträckning böra tillämpas, vare sig barnet är

svensk medborgare eller icke. Och om vårdnadsprocessen föres vid ut-

ländsk domstol, lärer svenskt medborgarskap för barnet knappast utgöra nägot skydd för moderns intresse, i varje fall icke om barnet samtidigt är

medborgare i domstolslandet.

Frågan om barns rätt till moderns medborgarskap har, särskilt under senare tid, fått förnyad aktualitet säväl i vårt land som i flera andra länder. Beträffande de reformkrav som framförts i Sverige Hänvisas ull vad som

anförs I det följande (kap. 6). Diskussionen har inte endast berört de

fördelar för barnet som en vidgad rätt till moderns medborgarskap har antagits medföra. Den har dessutom och i ökad omfattning tagit fasta på den bristande jämställdhet mellan föräldrarna som den gällande ordningen innebär.

År 1970 tillkallades av nordiska rådet särskilda sakkunniga från Dunmark, Finland, Norge och Sverige för att utreda vissa frågor rörande bl. a.

medborgarskap för barn. Det skedde mot bakgrund av ett i december 1968

daterat medlemsförslag att rådet borde rekommendera regeringarna utt bl.a. genomföra sädana ändringar i medborgarskapslagstiftningen, att barn i äktenskap mellan utländsk man och kvinna som är medborgare I nordiskt land kunde förvärva medborgarskap i moderns hemland från födelsen. Förslagsställarna erinrade vidare om att en av orsakerna till att någon bestämmelse, som automatiskt gav även dessa barn medborgarskap i bosättningslandet, inte hade införts var de komplikationer som ett dubbelt medborgarskap skulle kunna innebära. De ansåg emellertid, att olägenheterna av dubbelt medborgarskap hade avsevärt överdrivits, om man säg dem i relation till de nackdelar som kunde uppstå för dessa barn om deras

medborgarskap alltfort bestämdes enbart enligt faderns statstillhörighet.

Nordiska rådets juridiska utskott konstaterade att ett tillmötesgående av förslaget skulle leda till att barnet fick dubbelt medborgarskap. Utskottet

erinrade om att det dittills hade varit en grundläggande princip i de nordis-

ka ländernas medborgarskapslagstiftning utt söka undvika dubbla medborgarskap. Utskottet menade också att en sådan utveckling stod i strid mot de strävanden som låg bakom 1963 ärs Europuarådskonvention om begränsning av fall av dubbla medborgarskap m.m. Vidare erinrude utskottet om att det inte alltid var i barnets intresse att förvärva en viss

att Nordiska rådet skulle hemställa hos regeringarna att undersöka om det vid fastställande av medborgarskap kunde tas större hänsyn till barnets intresse. Förslaget antogs av Nordiska rådet (rek. 6/19701.

De särskilda sakkunniga avgav därefter år 1975 betänkandet (NU 1976:9) Medborgarskap för barn och jämlikhet vid naturalisation. I betän-

kandet anförs att en riktig målsättning för utredningsarbetet måste vara att

finna lösningar som i största möjliga utsträckning hindrar uppkomsten av dubbelt medborgarskap. Enligt de sakkunnigas mening kunde rekommen-

dationen för tillfället bäst tillmötesgås genom en väsentlig liberalisering av

naturalisationspraxis. För svenskt vidkommande genomfördes är 1976 en ytterligare liberalisering av den redan då generösa tillämpningen av reglerna om självständig naturalisation av barn (prop. 1975/76: 136).

Frågan om jämställande av föräldrarna i fråga om rätten att överföra det egna medborgarskapet till barnen har vidare behandlats i Europarädet. Det

arbetet ledde fram till en av Europarådets ministerkommitté är 1977 anta-

gen resolution rörande medborgarskap för barn i äktenskap (Résolution (77131. Resolutionen tar sikte på barn vilkas föräldrar har olika nationalitet. I inledningen till resolutionen anges som en programförklaring att principen om likställighet mellan fadern och modern när det gäller deras gemensamma barn i äktenskap bör för sådana barn innefatta lika rätt till båda föräldrarnas medborgarskap. I resolutionen rekommenderas medlemsländernas regeringar att antingen ge barn i äktenskap landets med-

borgarskap vid födelsen, om fadern eller modern är medborgare där, eller i vart fall underlätta för barnet att genom naturalisering få den förälders medborgarskap som barnet inte fick vid födelsen. En sådan ordning medför ökat antal dubbla medborgarskap. I resolutionen uttalas emellertid att dubbla medborgarskap vanligen inte innefattar några större olägenheter

innan barnet nätt vuxen ålder. Fall av flerfaldigt medborgarskap bör emellertid reduceras efter det barnen har blivit vuxna. Medlemsländerna re-

kommenderas därför att införa viss närmare angiven ordning för avveckling efter uppnädd myndig ålder av dubbla medborgarskap.

Strävandena I riktning mot att i ökad utsträckning Hikställa föräldrarna när det gäller rätten att till barnen överföra det egna medborgarskapet har sälunda förts vidare både nationellt och på det mellanfolkliga planet. Det kan i detta sammanhang även hänvisas till att flera stater under senare är har ändrat sin medborgarskapslagstiftning för att tillgodose likställighetskravet (se vidare kap. 4).

Mot denna bakgrund och mot bakgrund av de uttalanden som riksdagen nyligen har gjort i fråga om barns rätt till svenskt medborgarskap genom bäda föräldrarna (kap. 6) redovisas i denna promemoria förslag till ändring av den svenska medborgarskapslagen. Förslaget, som har utarbetats ge-

mensamt med tjänstemän i de svenska, danska och norska regeringskans-

lerna, Överensstämmer i sak med det lagförslag som avses bli framlagt i Norge och med det som redan nu har genomförts i Danmark med verkan fr.o.m. den I januari 1979. Tjänstemän från det finska regeringskansliet har deltagit i diskussionerna.

2¶Gällande ordning

Enligt medborgarskapslagen kan man förvärva svenskt medborgarskap antingen som självständig person eller som biperson. De olika sätt på vilket svenskt medborgarskap kan erhållas framgår av följande uppställning.

A. Självständigt förvärv:

Db vid födelsen 18 2) genom legitimation — 25

3) genom anmälan -- 3. 4 och 10 §§

4) genom naturalisation — 68.

B. Förvärv som biperson:

av barn genom att fadern eller modern blir svensk medborgare — 5§, 6§ sista stycket, 108 b) och c), 13 a § samt 15 § andra stycket.

Bestämmelserna innebär följunde.

Förvärv vid födelsen. Barn vars föräldrar är gifta vid barnets födelse följer i princip fadern i medborgarskapshänseende och får enligt 1§ medborgarskapslagen svenskt medborgarskap, om fadern är svensk. Likaså förvärvar barnet svenskt medborgarskap vid födelsen om fadern är avliden

men vid sin död var svensk och gift med barnets moder. Från regeln finns ett undantag. Även om fadern inte är svensk medborgare förvärvar nämli-

gen barnet svenskt medborgarskap vid födelsen, om modern är svensk medborgare och gift med barnets fader eller änka efter honom och dessutom fadern ej har medborgarskap i någon stat eller barnet inte vid födelsen förvärvar faderns medborgarskap. Den nämnda situationen föreligger inte sällan. I vissa av de länder varifrån invandrare söker sig till Sverige gäller

nämligen, att barn som har fötts i äktenskap utanför faderns hemland inte automatiskt fär faderns medborgarskap vid födelsen. om modern är 1. ex. svensk medborgare. Det kan t.ex. fordras någon form av registrering i dessa fall. Av denna typ är lagstiftningen tt. ex. Jugoslavien. I dessa fall får alltså barnet moderns svenska medborgarskap vid födelsen.

modern har svenskt medborgarskap. Är modern svensk medborgare och inte gift med barnets fader eller änka efter honom blir barnet svenskt vid födelsen. Barnet får alltså moderns svenska medborgarskap även i de fall då föräldrarna har varit gifta med varandra men äktenskapet har upplösts genom äktenskapsskillnad kort före barnets födelse.

15 första stycket medborgarskapslagen i sin nuvarande lydelse trädde i kraft den I januari 1977. De ändringar som då genomfördes innebar en anpassning till de samtidigt ändrade bördsreglerna i föräldrabalken (se vidare prop. 1975/76: 136 s. 17-20 samt prop. 1975/76:170 och SFS 1976:612).

Enligt 18 andra stycket medborgarskapslagen anses hittebarn som an-

träffas här i riket som svensk medborgare till dess annat blir utrett.

Förvärv genom legitimation. I 28 medborgarskapslagen behandlas förvärv av svenskt medborgarskap genom legitimation. Ingår svensk man äktenskap med utländsk kvinna medför det att före äktenskapet fött barn till makarna blir svensk medborgare, om barnet vid den aktuella tidpunk-

ten är ogift och inte har fyllt 18 år.

Förvärv genom anmälan. Enligt 3 § första stycket medborgarskapslagen förvärvar utlänning, som oavbrutet har haft sitt hemvist i Sverige från det han fvilt 16 är och dessutom tidigare haft sitt hemvist här under sammanlagt minst fem år, svenskt medborgarskap genom att, efter det han har fyllt 21 är men innan han har fyllt 23 är, anmäla sin önskan hos länsstyrelse. Sådant förvärv förutsätter inte att sökanden förlorar sitt tidigare medborgarskap. Om utlänningen inte är medborgare i någon stat eller styrker att han skulle förlora sitt utländska medborgarskap genom att förvärva svenskt, får anmälan göras redan då han har fyllt 18 är, om han vid tiden för anmälan har sitt hemvist i riket sedan fem år och dessutom tidigare haft sitt hemvist här under sammanlagt fem år. Till grund för bestämmelsen ligger den uppfattningen, att utländskt barn som har växt upp här i landet därigenom har knutits så starkt till Sverige, att de bör ha rätt att bli svenska medborgare om de så önskar. Medborgarskapsförvärvet sker genom s. k. incerescens eller inväxande i samhället. Enligt 10 § a) medborgarskapslagen likställs vid tillämpning av 3 5 hemvist i Danmark, Finland eller Norge med hemvist här i riket. Detta gäller dock endast i den mån hemvisttiden har infallit före 16 års ålder och tidigare än fem år före anmälan.

S.k. återvinning av svenskt medborgarskap regleras i 48 medborgarskapslagen. Har någon, som vid födelsen har blivit svensk och oavbrutet haft sitt hemvist här i riket intill 18 års ålder, förlorat sitt svenska medborgarskap, återvinner han detta, om han sedan två år åter har hemvist i riket och anmäler sin önskan hos länsstyrelse. Den som är utländsk medborgare måste samtidigt styrka att han förlorar det utländska medborgarskapet. Enligt 108 av kikställs vid ullämpning av 48 hemvist intill 12 års ålder i Danmark, Finland eller Norge med hemvist här i riket.

Medborgare i Danmark, Finland eller Norge har genom 108 b) och c)

fätt möjlighet att genom anmälan få svenskt medborgarskap, om de upp-

fyller vissa villkor. Medborgare i sådan stat förvärvar svenskt medborgarskap efter anmälan hos länsstyrelse. om han har förvärvat det danska,

finländska eller norska medborgarskapet på annat sätt än genom naturalisation, har fyllt 18 år, sedan fem år har hemvist här i riket och inte under denna tid har dömts till fängelse.

När någon blir svensk medborgare med stöd av 358, 4§ eller 108 b) medborgarskapslagen medför det I allmänhet att hans eller hennes ogifta barn som har hemvist här i riket och inte har fyllt 18 år också får svenskt medborgarskap (5§ och 10 b§ medborgarskapslagen).

Besvär över länsstyrelses beslut i anmälningsärenden avgörs av kammar-

rätt, varifrån fullföljd kan ske till regeringsrätten.

Förvärv genom naturalisation. Villkoren för naturalisation är enligt 6 8 första stycket medborgarskapstlagen att den sökande har fyllt 18 år, att han sedan fem är har hemvist här i riket samt att han har fört en hederlig

vandel. I fråga om dansk, finländsk, isländsk eller norsk medborgare krävs

tvä års hemvisttid.

Även om dessa villkor inte är uppfyllda kun emellertid enligt andra stycket samma paragraf naturalisation äga rum, om det med hänsyn till sökandens förhållanden föreligger särskilda skäl för detta. Som exempel på

sådana särskilda skäl nämns i tagen att det skulle medföra gagn för riket att

sökanden upptas till svensk medborgare, att sökanden förut har haft svenskt medborgarskap eller att sökanden är gift med svensk medborgare.

Riksdagen har (prop. 1975/76: 136. InU 44, rskr 400) beslutat om närma-

re riktlinjer för dispens från de nämnda förutsättningarna för naturalisa-

tion. Naturalisationsärende avgörs av SIV som även bestämmer om naturalisationen skall omfatta också sökandens ogifta barn under 18 år. Besvär

över SIV:s beslut i naturalisationsärende kan anföras hos regeringen.

En ledande princip inom svensk medborgarskapsrätt är sedan gammalt att dubbelt medborgarskap bör undvikas. Om den sökande inte utan särskilt medgivande frän hemlandsmyndighet förlorar sitt utländska medbor-

garskap genom att han förvärvar svenskt medborgarskap, kan därför enligt

6 § tredje stycket medborgarskapslagen ställas som villkor för att sökanden skall få svenskt medborgarskap, att han inom viss tid styrker att sådant medgivande har lämnats. Syftet med sådan villkorlig naturalisation är att så långt som möjligt försöka undvika dubbelt medborgarskap. Bara genom att befrias från tidigare medborgarskap kan den som har fätt svenskt medborgarskap räkna med fullt svenskt rättsskydd utomlands. Den som

inte fått befrielse betraktas i sitt förutvarande hemland som medborgare

endast där. I konfliktsituationer kan därför svenska myndigheter få svårigheter att ge rättsskydd.

Sverige har också anslutit sig till 1963 års Europarådskonvention om begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap m.m. Enligt konventionen gäller bl. a. att myndig medborgare i fördragsslutande stat inte får tillåtas att behålla tidigare medborgarskap när han efter ansökan får medborgarskap i annan fördragsslutande stat.

I 7§ medborgarskapslagen finns bestämmelser om förlust av svenskt

medborgarskap vid förvärv uv annat. Svenskt medborgarskap förloras av den som förvärvar utländskt medborgarskap efter ansökan eller uttryckligt samtycke eller som förvärvar utländskt medborgarskap genom att inträda i allmän tjänst i annan stat (punkterna I och 2). Vidare förloras svenskt medborgarskap av ogift barn under aderton år som blir utländsk medborga-

rarna, om de har värdnaden om barnet. Blir barnet utländskt genom att den

ene av föräldrarna får utländskt medborgarskap, förutsätts för att barnet

- 27

har vårdnaden om barnet eller har vardnaden tillsammans med den andre och denne inte är svensk medborgare tpunkt 3). Blir ogift barn under aderton år utländsk medborgare genom att föräldrarna ingår äktenskap med varandra, förlorar barnet det svenska medborgarskapet. Har barnet hemvist här i riket, inträder förlusten endast om barnet innan det fyllt aderton är flyttar ur riket och då har utländskt medborgarskap tpunkt +).

Vidare gäller att den som är född utomlands och aldrig har haft sitt hemvist i Sverige och inte heller har uppehållit sig här under förhållanden

som tyder på samhörighet med Sverige förlorar sitt svenska medborgarskap när han fvller tjugutvå år (8§ första stycket medborgarskapslagen).

åa dessförinnan gjord ansökan kan dock SIV medge att medborgarskapet behålls. När någon enligt denna bestämmelse förlorar svenskt medborgarskap. medför detta förlust av sädant medborgarskap även för hans barn, om inte barnet genom detta blir statslöst.

SIV kan enligt 98 medborgarskapslagen på ansökan befria den som är

eller önskar bliva utländsk medborgare från hans svenska medborgarskap. Är sökanden inte redan utländsk medborgare. skall som villkor för befrielsen föreskrivas, att han inom viss tid får medborgarskap i annan stat.

Det finns I detta sammanhang anledning att erinra om den utveckling i

Iiberaliserande riktning som har skett i praxis i fråga om barns förvärv av svenskt medborgarskap genom naturalisation. Det är på den vägen som

man hittills har skapat möjlighet för barn i äktenskap mellan svensk moder och utländsk fader att få moderns svenska medborgarskap. Oftast upptas barn till svensk medborgare tillsammans med utländsk fader eller moder. Utländsk man som är gift med svensk kvinna kan enligt nuvarande praxis naturaliseras redan efter tre års hemvist i Sverige och två års äktenskap, om övriga naturalisationsvillkor är uppfyllda (prop. 1975/76: 136 s. 30). För medborgare i nordiskt Jand gäller som nämnts generellt krav på endast två års hemvist I Sverige för naturalisation.

Barn kan vidare självständigt naturaliseras till svensk medborgare. I

praxis gällde redan före den I juli 1976 följande. I äktenskap mellan svensk

kvinna och utländsk man beviljades regelmässigt naturalisation för alla barn som vid förvärv av svenskt medborgarskap förlorade sitt tidigare medborgarskap. Detsamma gällde barn som inte före myndig ålder kunde förlora sitt tidigare medborgarskap, t.ex. brittiska och grekiska barn. Även sådana barn som inte förlorade sitt tidigare medborgarskap om det förvärvade svenskt medborgarskap genom självständig naturalisation men väl om det naturaliserades som biperson till fadern, t.ex. italienska och spanska barn, kunde undantagsvis naturaliseras självständigt. I dessa fall avvaktades dock i allmänhet att fadern skulle kunna söka svenskt medborgarskap för att dubbelt medborgarskap för barnet skulle kunna undvikas. En allmän förutsättning för självständig naturalisation av barn var att

tionen.

De av riksdagen år 1976 antagna riktlinjerna för självständig naturalisation av barn innebar att praxis liberaliserades ytterligare något (prop. 1975/

76: 136 s. 23, InU 44 s. 12). Numera skall barn under 18 år i äktenskap

mellan svensk moder och utländsk fader regelmässigt kunna naturaliseras självständigt, om familjen är bosatt i Sverige och bäda föräldrarna har ansökt om naturalisation för barnet. Barn över tolv är bör få tillfälle att

yttra sig. Undantag skall kunna förekomma i de fall då barnet förlorar sitt

tidigare medborgarskap endast om det naturaliseras samtidigt med fadern och denne kan väntas bli naturaliserad inom kort tid.

3 Betydelsen på skilda rättsområden av att ha svenskt medborgar-

skap

Barn i äktenskap mellan svensk kvinna och utländsk man får som tidigare nämnts I regel inte svenskt medborgarskap vid födelsen. I stor utsträckning kommer dock sådana barn att förr eller senare naturaliseras till svenska medborgare antingen självständigt eller som biperson till fadern, om familjen är bosatt i Sverige. I ätskilliga, kanske flertalet fall kan detta antas ske redan innan barnet fyllt 18 år. En ändring i medborgarskapsla-

gen. som medför att barn till svensk moder alltid får svenskt medborgar-

skap vid födelsen, kan med hänsyn till nuvarande liberala naturalisationspraxis antas främst få den betydelsen, att barnet tidigare än nu blir svensk

medborgare. Den får emellertid betydelse också i de fall då förutsättningar-

ralisation. Mot den bakgrunden lämnas i det följande en kortfattad redogörelse för den betydelse det har inom skilda rättsområden att en person har

svenskt medborgarskap. I första hand berörs barnets situation. Redogörel-

sen gör inte anspråk på fullständighet utan syftar endast till att ge en allmän bild av rättsläget.

3.1 Civilrättens omräde

En ändring av medborgarskapslagstiftningen som innebär att barn vid

och någon av föräldrarna är svensk medborgare, fär vissa följder inom

familjerättens område. Den skrivna internationella rätten på familjerättsområdet är ofullständig och delvis föråldrad. Innehållet i rättspraxis är inte

heller alltid klart. Vissa internationella familjerättsliga frågor ses för närva-

rande över i vårt land. Samtidigt pågår internationella överläggningar om

konventionsreglering på områden som för närvarande är oreglerade.

Allmänt kan sägas om situationen på familjerättsområdet att den tidigare starka anknytningen till nationalitetsprincipen efter hand har urholkats. Utvecklingen kan sägas gå från ett mer formellt tänkande till att i ökad utsträckning beakta hela den faktiska situation de berörda personerna befinner sig i. Domiciltänkandet får därmed allt större betydelse.

Enligt svensk lag anses fuderskapet tull ett barn vara klart, om barnet föds av en moder som är gift. Mannen i äktenskapet anses då vara barnets fader (1 kap. I & föräldrabalken (FB). Denna presumtion kan hävas enligt särskilda bestämmelser (1 kap. 28 FB). I svensk rätt saknas internationella bestämmelser om faderskapspresumtion och dess hävande. Tidigare har det ansetts att man skall utgå från mannens nationella lag när det gäller att bestämma barnets börd. Denna uppfattning kan numera sägas vara föråldrad. Allmänt kan sägas att barnets nationalitet endast i mycket begränsad

omfattning kan förväntas få betydelse när det i en familjerättslig tvist skall

bestämmas vilken lag som skall tillämpas. En ändring av medborgarskaps-

lagen torde vidare sakna betydelse för utlämpningen av reglerna om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap.

I svensk rätt finns inte nägon lagstiftning rörande erkännande av faderskapsfastställelser som skett i utlandet. Överläggningar har inletts med de nordiska länderna om en gemensam konvention eller en uniform lagstift-

ning om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden. Barnets medbor-

garskap torde därvid komma att sakna betydelse.

Beträffande adoption finns olika bestämmelser för nordiska och utom-

nordiska förhållanden. För nordiska förhållanden gäller bestämmelserna i förordningen (1931: 429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap. Om en nordisk medborgare som har hemvist i Norden vill adoptera nordisk medborgare, görs ansökningen i den stat där sökanden har hemvist. Prövningen sker enligt lagen i den staten. Med den föreslagna lagändringen kommer antalet barn med svenska medborgarskap att öka, vilket innebär att fler barn kommer att falla in under den nordiska adoptionsregleringen.

För utomnordiska förhällanden gäller lagen (1971: 796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption. Om sökande är svensk medborgare eller har hemvist här tas ansökningen upp i Sverige och prövas enligt svensk lag. Regeringen kan medge att också i andra fall ansökningen prövas här. Vid prövningen skall särskilt beaktas, om barnet genom medborgarskap eller hemvist eller på annat sätt har anknytning till främmande

stat och det skulle leda till avsevärd olägenhet för barnet om adoptionen

inte blir gällande i den främmande staten. Har adoptionsbeslut meddelats i

främmande stat gäller det också i Sverige om sökanden var medborgare

eller hade hemort i den främmande staten när beslutet meddelades. Om barnet då var svenskt eller hade hemvist i Sverige skall socialstyrelsen ha godkänt adoptionen. Genom den ifrågasatta lagändringen kan socialstyrelsen komma att få ett ökat antal ärenden då godkännande krävs av ett utländskt adoptionsbeslut därför att barnet dessutom har svenskt medborgarskap. Någon större ökning torde det dock inte vara fråga om.

Svensk rätt saknar generella internationellträttsliga lagbestämmelser angående vårdnaden om och underhåll till barn. Ett undantag utgör lagstiftningen för de nordiska förhållandena. Barnets medborgarskap saknar betydelse för tillimpning av den nordiska regleringen. Enligt 8 § förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap, vilken avser nordiska förhållanden, kan i samband med hemskillnad eller äktenskapsskillnad i mål mellan nordiska medborgare också tas upp frågan om underhållisskyldighet till och vårdnaden om barn. Talan om vårdnad och underhåll kan också väckas senare. Talan tas då upp i den stat där den mot vilken talan riktas har sitt hemvist.

Vid prövningen tillämpas lagen i den staten. Nordiska avgöranden gäller i

Sverige utan särskild stadfästelse och utan prövning av avgörandets riktig-

het (22 §).

Enligt 3 kap. 6 § lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhällanden rörande äktenskap och förmynderskap får frågor om underhåll och vårdnad tas upp i samband med äktenskapsmäl av internationell karaktär, förutsatt givetvis att äktenskapsmålet som sådant får tas upp här. Om vårdnads- och underhållsfrågorna tas upp enligt den nämnda bestämmelsen, skall frågorna alltid prövas enligt svensk lag, om barnet vistas här. Det nuvarande rättsläget torde I övrigt kunna sammanfattas så, att barnets medborgarskap i stort sett saknar betydelse i vårdnadsmäl, i vart fall om

barnet har hemvist i Sverige och kan beräknas stanna här. I fräga om

underhåll torde svensk lags minimiförpliktelser tillämpas. Detta gäller åtminstone om både den underhållsberättigade och underhällsskyldige är

bosatt här och sannolikt även annars, så snart barnet är domicilierat här.

Nägon skyldighet för Sverige att erkänna annat lands vårdnadsdom och vice versa föreligger inte, om man bortser från nordiska förhållanden. Inom Europarådet pågår dock för närvarande arbete på en konvention om erkännande och verkställighet av avgöranden angående vårdnaden om barn.

De svenska bestämmelserna om förmynderskap gäller också i fråga om svenska medborgare som har hemvist utom riket (4 kap. 1§ lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhällanden rörande äktenskap och förmynderskap). Saknas behov av förmynderskap här i landet på grund av att förmynderskapet är ordnat i det lundet där vederbörande är bosatt. kan man nöja sig med det förmynderskapet. Gällande rätt knyter således an till nattonalileten men i praktiken torde den föreslagna ändringen få ringa betydelse. Regler motsvarande de nu nämnda gäller i fråga om utländsk medborgare som har hemvist i Sverige. Huvudregeln är att förmynderskap skall ordnas i hemlandet. Svensk domstol kan dock anordna förmynderskap för utländsk person som är bosatt här, om det framgår att det inte kommer att anordnas i hemlandet.

Särskilda bestämmelser gäller för nordiska förhållanden. Enligt 14 §

1931 ärs förordning om vissa internationella rättsförhällanden rörande

äktenskap, adoption och förmynderskap anordnas förmynderskap för underårig medborgare i Norden i den stat där barnet har hemort. I varje stat vlämpas där gällande lag.

Enligt I kap. I $ första stycket lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo bedöms rätten till arv efter svensk medborgare enligt svensk lag, även om den avlidne inte hade hemvist i riket. Nationaliteten har således avgörande betydelse och det gäller även frågor som rör arvsordning, arvsdelning, förskott på arv, laglott, förverkande av arv och arvinges rätt att utöver sin arvslott få underhåll ur kvarlåtenska-

pen. Också inom testamentsrätten har nationalitetsprincipen ett stort ut-

rymme (se I kap. 3—6 88). En annan sak är att utländsk medborgare i

princip har samma rätt som svensk att ta arv här i landet.

I fråga om nordiska förhållanden gäller följande. Hade nordisk medborgare vid sin död hemvist i Sverige skalli fråga om rätten till arv svensk lag

gälla. Hade emellertid den avlidne dock inte vid dödsfallet haft hemvist här sedan minst fem år skall hans hemlands lag vinna tillämpning om nägon av

arvingarna eller testamentstagarna yrkar det (1 § lagen 1935: 44 om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare som hade hemvist här i riket).

Den avlidnes medborgarskap är således av avgörande betydelse för frågan huruvida svensk lag eller den nyssnämnda nordiska författningen skall kunna tillämpas. Den föreslagna ändringen av medborgarskapslagstiftningen får därför vissa begränsade följder i fråga om arv och testamente.

Enligt svensk rätt kan också den som är under 18 är ingå äktenskap. I detta fall krävs dock tillstand av länsstyrelsen (2 kap. I 8 giftermålsbalken —- GB). I 1904 års Jag om vissa internationella rättsförhällanden rörande äktenskap och förmynderskap finns bestämmelser om äktenskaps ingående. Huvudregeln är att om utländsk medborgare vill ingå äktenskap inför svensk myndighet, hans rätt till det prövas enligt lagen i den stat där han är

medborgare (1 kap. I $). Ett äktenskap som har ingåtts utom riket enligt

främmande lag anses giltigt till formen om det är giltigt i den stat där det

ingicks. Äktenskapet anses också giltigt till formen om det är giltigt i den

eller de stater där mannen och kvinnan var medborgare.

Rätt för nordisk medborgare att ingå äktenskap prövas enligt lugen i det nordiska land där han söker hindersprövning eller lysning, om någon av de trolovade hade sitt hemvist där. Såvitt gäller nordiska förhållanden har medborgarskapet betydelse för frågan huruvida 1931 ärs förordning är tillämplig eller ej men i övrigt har medborgarskapet endast mindre betydel-

se.

Mukars egendom och andra ekonomiska rättsverkningar av äktenskapet utreds för närvarande av Familjelagssakkunniga (Ju 1970: 52). Sedan denna utredning slutförts kommer de sakkunniga att se över den internationella lagstiftningen på området. För närvarande finns regler om äktenskapets rättsverkningar i 1931 års förordning, om vissa internationella förhållanden rörande äktenskap. adoption och förmynderskap. Förordningen gäller nordiska medborgare och bygger på domicilprincipen.

I den svenska namnlagen (1963: 521) saknas generella regler om lagens tillämplighet på utländsk medborgare. 8 § innehåller bestämmelser om förvärv av släktnamn efter beslut av namnmyndigheten. Enligt bestämmelserna kan svensk medborgare som saknar släktnamn eller vars släktnamn inte är tillräckligt särskiljande eller annars är mindre tjänligt efter ansökan ä ett annat släktnamn. Reglerna gäller även den som är gift med svensk medborgare. Om särkilda skäl föreligger kan även annan utlänning som stadigvarande vistas här få släktnamn enligt bestämmelserna. Den föreslagna ändringen i medborgarskapslagen torde inte få några nämnvärda konsekvenser I dessa hänseenden.

Såvitt gäller det släktnamn som barnet förvärvar vid födelsen kommer den föreslagna ändringen i medborgarskapslagen att medföra att svensk lag blir tillämplig på fler barn. De nuvarande kyrkobokföringsbestämmelserna knyter nämligen an till barnets medborgarskap. Barnet får alltid släktnamn enligt den svenska namnlagen om barnet är svensk medborgare, oavsett om barnet även har annat medborgarskap och oavsett om barnet tidigare

har haft hemvist i annat land. I stort sett överensstämmer de svenska

reglerna med dem som gäller i flertalet andra länder. Det kan emellertid nämnas att det inom Norden för närvarande övervägs en sädan ändring av namnreglerna, att alla barn skall erhålla moderns släktnamn.

Sammantattningsvis kan sägas att det såvitt gäller frågor som rör barnets

person är osäkert om en utvidgning av rätten ull svenskt medborgarskap

vid födelsen får nägon nämnvärd praktisk betydelse, särskilt om det leder till dubbelt medborgarskap för barnet. Det beror bl.a. på den vikt som läggs vid att barnet och vårdnadshavarna har hemvist i Sverige. När det gäller arvsrättsområdet och frågor om äktenskapets rättsverkningar kan det dock antas att en ändring i medborgarskapslagen får viss praktisk betydelse, eftersom nationalitetstänkandet dominerar på dessa områden. Lagstiftningen i dessa hänseenden är dock som framgått under omvandling.

3.2 Processrättens område

Om barn i större utsträckning än nu får svenskt medborgarskap vid födelsen torde detta på processrättens omräde främst få betydelse för tillämpningen av rättshjälpslagen (1972: 429) och lagen (1886: 84 sid. 14) om skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot in-

ländsk man ställa borgen för kostnad och skada.

Enligt rättshjälpslagen (88 första stycket 2) får allmän rättshjälp inte lämnas den som ej är bosatt i landet, om han ej är svensk medborgare eller särskilda skäl för rättshjälp inte föreligger. Regeringen kan cmellertid under förutsättning av ömsesidighet förordna att medborgare i viss främmande stat i fråga om allmän rättshjälp skall vara Hkställd med svensk medborgare (8 § tredje stycket). Sådant förordnande har meddelats beträffande medborgare i ett stort antal främmande stater, däribland praktiskt

taget alla stater I Europa. En utvidgning av rätten till svenskt medborgarskap torde därför få vtterst marginell betydelse.

Beträffande kravet på borgen i rättevång, som enligt 1886 ärs lag gäller i fråga Om alla utländska medborgare vare sig de är bosatta här eller inte, kan regeringen dispensera från kravet efter avtal med främmande stat (3 §). Även I detta fall har överenskommelse träffats med ett stort antal länder. Frågan om ett upphävande av lagen övervägs dessutom för närvarande.

3.3 Socialrättens område

Varje svensk medborgare anses som försäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Detta innebär att även utomlands bosatta svenskar är försäkrade, även om särskilda regler gäller för utländssvenskars möjligheter att erhälta förmåner.

Enligt samma lag är en utlänning, som är bosatt I Sverige, att anse som försäkrad. Detta innebär dock inte att han eller hon är berättigad till försäkringens alla förmåner eller underkastad försäkringens ala förpliktel-

ser.

En utlänning som är bosatt i Sverige är i fråga om sjukförsäkringen i alla avseenden likställd med här bosatt svensk medborgare. I Sverige bosatta utländska barn under 16 år har säledes samma rätt till sjukförsäkringens förmåner som här bosatta svenska barn. För utlänningen är alltså bosättningen i Sverige avgörande. En svensk kan däremot, även om han är bosatt utomlands, få ersättning för sjukvårdsutgifter, förutsatt att vården meddelas i Sverige och värdbehovet har uppkommit under vistelse här. Utlänningar av vissa nationaliteter har beretts motsvarande rättigheter genom bilaterala och multilaterala konventioner. Om ett barn vid födelsen blir svensk medborgare till följd av att modern är svensk medborgare,

medför detta ingen förändring i förhällande till vad som nu gäller under

förutsättning att barnet är bosatt i Sverige. Utomlands bosatt barn till svensk moder kommer dock med de föreslagna reglerna att även utan konvention få rätt till sjukhusvård I Sverige enligt bestämmelserna för utlandssvenskar, trots att barnet aldrig har varit bosatt i Sverige.

De förmåner inom folkpensioneringen som kan tillkomma barn och ungdomar är barnpension, förtidspension, sjukbidrag och handikappersättning. De tvä grundförutsättningarna för att dessa förmåner skall kunna utgå är att barnet är svensk medborgare och bosatt i Sverige. Undantag från kravet på svenskt medborgarskap kan ske på grundval av överenskommelser som regeringen kan träffa med främmande makt. Flera sådana överenskommelser har träffats. Gemensamt för dessa har varit att utlänningar som uppfyller kravet på en längre vistelsetid i Sverige på samma sätt som svenska medborgare har rätt till ovannämnda förmåner.

Utländska barn som vistas i Sverige har således inte enhyt lag någon rätt till nu nämnda förmåner. Genom de olika överenskommelser Sverige träf-

fat med andra länder är dock i praktiken de flesta i Sverige bosatta

utländska barn tillförsäkrade dessa förmåner. En ändring av medborgar-

skapslagen skulle endast innebära att barnet, utan att uppfylla nuvarande

konventionsbestämmelser om viss tids vistelse här blir berättigat till dessa

förmåner, om förutsättningarna I övrigt är uppfyllda.

Allmänt barnbidrag utgår även till icke svenska medborgare, om barnet

fostras av någon som är bosatt och mantalsskriven i riket eller om barnet eller endera av dess föräldrar sedan minst sex månader vistas I riket. En

ändring av medborgarskapslagen får därför ingen betydelse för de barn som föds i Sverige. Även för svenska medborgare krävs att de skall vara bosatta I Sverige för att barnbidrag skall utgå. Om barnet däremot är bosatt i utlandet blir barnet genom ändringarna i medborgarskapslagen vid en inflyttning till Sverige omedelbart berättigat till bidrag utan att sexmänadersperioden har löpt ut. Vad som nu har sagts om allmänt burnbidrag gäller även rätten till bidragsförskott enligt lagen (1964: 143) om bidragsförskott.

Sammanfattningsvis kan konstateras att konsekvenserna av den ändring av medborgarskapslagen som föresläs kommer att bli relativt begränsade. Detta beror på att större delen av den sociala lagstiftningen uppställer ett bosättningsrekvisit i stället för eller som komplement till medborgarskapet och på att Sverige med olika länder har träffat överenskommelser vilka innebär att utländska medborgare som är bosatta I Sverige är jämställda med svenska medborgare beträffande olika försäkringar och förmåner. I vissa hänseenden, t.ex. i fråga om den latenta rätten till sjukvård för utlandssvenskar som kan åberopas så fort vederbörande kommer till Sverige, inträder emellertid en ändring. Likaså inträder rätt till folkpension för

den som t.ex. är invalid, gammal eller efterlevande omedelbart efter

ankomsten till Sverige, om vederbörande är svensk medborgare.

3.4 Försvarsmaktens område

Enligt värnpliktslagen skall varje svensk man fullgöra värnpliktstjänstgöring i Sverige, även om han är bosatt utomlands. I praktuken inkallas emellertid endast den som är folkbokförd I Sverige. Den som återvänder till Sverige skall fullgöra värnpliktstjänstgöring. Jämlikt 5 § värnpliktslagen

kan han dock befrias helt eller delvis från värnpliktstjänstgöringen, dels

om han har fullgjort militärtjänst utomlands, dels om han efter långvarig utlandsvistelse ätervänder tll Sverige efter fyllda 30 år. Den som genom naturalisation upptas till svensk medborgare det kalenderår han fyller 25 är eller senare kan enligt värnpliktslagen också befrias från värnplikten. I praktiken tillämpas åldersgränsen 28 år.

Dessa bestämmelser tillämpas också på svenska dubbelmedborgare. Är vederbörande bosatt i Sverige skall han fullgöra värnpliktstjänstgöring i Sverige. Är han bosatt utomlands är han i praktiken befriad från svensk värnplikt och frågan om eventuell tjänstgöring i Sverige vid återvändande hit skall underställas regeringens prövning jämlikt 18 värnpliktslagen.

En person som är medborgare i mer än en stat riskerar att bli ålagd att fullgöra militärtjänstgöring i flera stater. För att förhindra sådana konsekvenser har 1963 års Europarådskonvention om begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära förpliktelser i fall av flerfaldigt medborgarskap reglerat de militära förpliktelserna för den som har flera medborgarskap. Om särskilda överenskommelser inte har träffats gäller

följande principer:

DD domicilprincipen, som innebär att var och en skall fullgöra militärtjänst i den fördragsslutande stat på vars territorium han har sitt varaktiga hemvist,

2) valmöjligheten, dvs. att var och en skall, innan han har uppnått en ålder av 19 år, kunna välja att friviligt fullgöra sina militära förpliktelser i annan fördragsslutande stat, förutsatt att han är medborgare i staten och att tjänstgöringen är likvärdig den som krävs i den andra fördragsslutande staten, och 3 Riksdugen 1978/79. 1 saml. Nr 72

3) ekvivalensprincipen, som medger att den som fullgör militärtjänst i viss fördragsslutande stat skall anses ha fullgjort sina militära förpliktelser

gentemot annan fördragsslutande stat.

Nio länder utöver Sverige har hitulls ratificerat konventionen. Sverige har vidare träffat särskilda överenskommelser med vissa andra länder bl.a. de nordiska länderna. Därmed torde problem kunna undvikas vid avgörandet av frågan 1 vilken stat svensk medborgare, som också är medborgare I nägon av dessa stater. skall fullgöra militärtjänst. Svensk medborgare, som även är medborgare i stat som inte har tillträtt 1963 års konvention och med vilken Sverige inte träffat någon överenskommelse, riskerar emellertid att äläggas värnplikt i flera länder.

bådas medborgarskap vid födelsen, medför detta en ökning av antalet värnpliktiga. Den som är bosatt i Sverige kan välja att göra värnplikt i ett

annat land, och den som är bosatt utomlands kan välja att göra värnplikt i

Sverige. Detta kan medföra vissa anpassningsproblem för den värnpliktige och vissa problem av administrativ natur, som har samband med planläggningen av krigsorganisationen.

3.5 Det offenligrättsliga området

Om ett barn med svenskt medborgarskap någon gång har varit kyrkobokfört här i landet, får det vid 18 års ålder allmän rösträtt här. De föreslagna ändringarna i medborgarskapslagen medför att antalet röstbe-

rättigade ökar och en del av dem som fär rösträtt kommer troligen att

finnas utomlands. Enligt den nya regeringsformen skall utlänning vara likställd med svensk medborgare i fråga om möjligheterna att erhålla tjänst

hos stat och kommun. Vissa tjänster är dock undantagna. För rätten att

utöva vissa slags yrken krävs likaså svenskt medborgarskap.

Medborgarskap antecknas i folkbokföringen endast för den som ej är svensk medborgare. Likaså antecknas statslöshet (178 tredje stycket folkbokföringskungörelsen (1967:495)). Denna bestämmelse har gällt sedan 1968. Tidigare skulle vid fall av dubbelt medborgarskap antecknas de stater I vilka personen har medborgarskap.

En ändring av medborgarskapslagen bewäffande barn i äktenskap torde inte innebära någon extra arbetsbelastning för folkbokföringen. För de lokala folkbokföringsmyndigheterna skulle den snarare innebära en lättnad. Tillämpningen av 1§ första stycket punkt 3 i medborgarskapslagen

förutsätter nämligen kännedom om innehållet i och tillämpningen av lagen i faderns hemland. Detta skapar i mänga fall svårigheter, som hänger sam-

man med att faderns medborgarskap ofta förvärvas endast under vissa i den främmande lagen angivna förutsättningar. En lagändring medför där-

emot den nackdelen att mänga föräldrar kommer att vara ovetande om att

deras barn även har utländskt medborgarskap, eftersom nägon anteckning inte görs om det utländska medborgarskapet i de fall då barnet också är svenskt.

4¶Lagstiftningen i vissa främmande länder

4.1¶Övriga nordiska länder

Den nordiska medborgarskapsrätten bygger som redan nämnts sedan gammalt på härstamningsprincipen. Enligt denna princip är föräldrarnas medborgarskap och inte födelseorten avgörande för ett barns ställning i medborgarskapsrättsligt hänseende. De nu gällande danska, norska och svenska medborgarskapslagarna, nämligen i Danmark lagen den 27 maj 1950 om dansk infedsret, i Norge lagen den 8 december 1950 om norsk riksboörgar-

rett och i Sverige lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap har tillkom-

mit i samarbete mellan de tre länderna. I sakligt hänseende har dessa lagar överensstämt helt med varandra, bortsett från att den danska lagen på grund av stadgande i grundlagen saknar föreskrifter om villkoren för naturalisation. Dessa äterfinns i stället i indenrigsministeriets cirkulär den 6 juni 1968 nr [26 om beviljande av danskt medborgarskap. I Danmark har som nämnts under innevarande är genomförts sådana ändringar I medborgarskapslagen att barn i äktenskap, vars ene förälder är dansk medborgare. alltid blir dansk medborgare vid födelsen. Ändringarna träder i kraft den 1 januari 1979.

Island och Finland deltog inte i det samarbete, som föregick tillkomsten av de nordiska medborgarskapslagarna. Medborgarskapslagarna i dessa två länder — i Finland medborgarskapslagen den 28 juni 1968 och i Island lagen den 23 december 1952 om isländsk riksborgarrätt — överensstämmer dock i stort sett med de danska, norska och svenska lagarna.

Enligt 1§ 1 de nu gällande danska och norska medborgarskapslagarna förvärvas medborgarskap i respektive land vid födelsen av 1) barn i äktenskap, vars fader är dansk/norsk medborgare, 2) i det landet fött barn i äktenskap om modern är dansk/norsk medborgare och fadern ej har medborgarskap i någon stat eller om barnet icke vid födelsen förvärvar faderns medborgarskap och 3) barn utom äktenskap, vars moder är dansk/norsk medborgare. 1 §1 den finska medborgarskapslagen skiljer sig i två hänseen-

den från motsvarande paragraf i de danska och norska lagarna. Dels krävs inte att barn som avses under punkt 2 är fött i Finland för att det ska få

finskt medborgarskap, dels innehåller den finska medborgarskapslagen en kompletterande fjärde punkt enligt vilken finskt medborgarskap förvärvas vid födelsen av varje barn som föds i Finland, om barnet inte vid födelsen förvärvar medborgarskap i annat land. Barn som föds i Finland kan alltså

inte bli statslöst vid födelsen.

4.2 Förbundsrepubliken Tyskland

Gällande medborgarskapslag (das Reichs- und Staatsangehörigkeitsgesetz) kom till är 1913. Den har senast ändrats år 1975. Från och med den Ii januari 1975 förvärvar barn i äktenskap vid födelsen tyskt medborgarskap.

mit för att jämställa en tysk fader och tysk moder i fråga om möjligheten att överföra sitt medborgarskap på barn 1 äktenskap. Före år 1975 gällde däremot att barn i äktenskap blev tysk medborgare, om fadern var tysk medborgare. Barn till tysk moder och utländsk fader blev däremot inte tyskt.

Genom en övergängsbestämmelse kunde även barn till tysk medborgare

som före lagändringen 1975 hade varit utestängda från möjligheten att bli tyska medborgare under en tid av tre är från lagens ikraftträdande skriftligen anmäla terklären) att de ville bli tyska medborgare. Denna möjlighet stod endast öppen för den som var född efter den 31 mars 1953 men före den nya lagens ikraftträdande. Den som fyllt 18 är kunde själv anmäla sin önskan, medan den som var yngre skulle företrädas av sin vårdnadshavare. Möjligheten stod öppen både för barn födda i äktenskap mellan tysk moder och utländsk fader och barn födda utom äktenskap, om barnet hade förlorat sitt tyska medborgarskap genom legitimation enligt utländsk lag.

För att hälla nere förekomsten av dubbla medborgarskap infördes år 1975 en förenklad möjlighet att skriftligen genom en förklaring avstä från det tyska medborgarskapet. För minderåriga barns del skall förklaringen. som görs av föräldrarna, först godkännas av den tyska förmynderskapsdomstolen och sedan av den myndighet som handlägger medborgarskapsfrågor.

4.3 Frankrike

I den franska medborgarskapslagen (Code de la nationalité Frångaise) från

är 1945 genomfördes vissa ändringar är 1973. Det skedde delvis mot bakgrund av ett ändrat synsätt i frågor som rörde kvinnans ställning i äktenskapet, adoption. utomäktenskapliga barns rättsställning samt föräldrarnas mäålsmanskap.

Barn vars ena förälder är fransk medborgare förvärvar numera franskt medborgarskap oberoende av om barnet är fött inom eller utom äktenskap. Barn som är fött i Frankrike och vars ena förälder är född i Frankrike

förvärvar likaså franskt medborgarskap vid födelsen. Barnet kan emellertid i detta fall inom sex månader före uppnådd myndighetsålder avsäga sip sitt

franska medborgarskap.

Fransk medborgare som är bosatt utomlands och som efter att ha uppnätt myndighetsåldern på ansökan har upptagits till utländsk medborgare förlorar enligt lagens huvudregel inte automatiskt sitt franska medborgarskap. En sädan person kan dock genom en inför fredsdomare eller konsul avgiven förklaring befrias därifrån. Minderårig fransk medborgare som

även innehar annat medborgarskap kan i vissa fall på ansökan av förmyn-

dare befrias från det franska medborgarskapet. Eftersom såväl Sverige som Frankrike har ratificerat 1963 ärs Europarädskonvention om begräns-

ning av fall av flerfaldigt medborgarskap m. m. och konventionen har trätt i

kraft den 9 april 1969, förlorar emellertid myndig fransk medborgare alltid sitt franska medborgarskap vid förvärv av svenskt medborgarskap.

4.4 Schweiz

Den schweiziska medborgarskapslagen (Bundesgesetz töber Erwerb und Verlust des Schweizerbärgerrechts vom 29 september 1952) har ändrats genom lag den 25 juni 1976. IL.agändringen trädde i kraft den 1 januari 1978. Före ändringen gällde att barn i äktenskap förvärvade schweiziskt medborgarskap om fadern var schweizisk medborgare eller, i fall då endast mo-

dern var schweizisk medborgare, om barnet inte genom födelsen kunde

förvärva annat medborgarskap. Ändringarna i lagen innebär bl. a. att barn

får schweiziskt medborgarskap även i de fall där modern är schweizisk

barnets födelse. Om ett sådant barn enligt tidigare gällande regler inte har

förvärvat schweiziskt medborgarskap, kan barnet om det inte fyllt 22 år

genom ett förenklat förfarande erhålla schweiziskt medborgarskap. Om

barnet fyllt 16 är, skall det samtycka till förvärvet.

4.5 Canada

Genom Jag den 16 juli 1976. som trädde i kraft den 15 februari 1977, har Canada erhållit en helt ny medborgarskapslag (the Citizenship Act).

I den nya lagen har man och kvinna likställts i medborgarskapshänseende. Beträffande förvärv av kanadensiskt medborgarskap vid födelsen gäller liksom tidigare att barn som föds i Canada fär kanadensiskt medborgarskap oavsett föräldrarnas medborgarskap (territorialprincipen). Barn som föds utanför Canada får enligt den nya lagen kanadensiskt medborgarskap. om någon av föräldrarna är kanadensisk medborgare. Det har ingen betydelse om föräldrarna är gifta med varandra eller ej.

Enligt den tidigare kanadensiska medborgarskapstlagen gällde beträffande barn födda utanför Canada att barn I äktenskap förvärvade faderns och barn utom äktenskap moderns kanadensiska medborgarskap, om födelsen

registrerades vid kanadensiskt konsulat. För barn födda före den nya lagens ikraftträdande står den möjligheten till förvärv av kanadensiskt

medborgarskap alltjämt öppen.

4,6 Vissa andra länder

I Polen, Ungern och Tjeckoslovakien blir barn i och barn utom äktenskap

medborgare i respektive land, om endera av föräldrarna är medborgare i landet. Ebl. a. Jugoslavien och Sovjetunionen gäller däremot inte obetingat att barnet blir medborgare I respektive land, om barnet föds utanför landets territorium och endast en förälder är medborgare i landet.

Storbritannien, Irland och USA tillämpar både härstamnings- och territorialprincipen. Det innebär att såväl föräldrarnas medborgarskap som födelse inom statens territorium är avgörande för förvärv vid födelsen av statens medborgarskap. Sälunda gäller tll en början att barn födda i respektive land blir medborgare vid födelsen i det landet. Barn födda utanför dessa länder blir i regel medborgare i respektive land om båda eller I vissa fall bara den ene är medborgare i vederbörande land. Barn utom äktenskap som föds av brittisk moder utanför brittiskt territorium förvärvar inte brittiskt medborgarskap. Däremot förvärvar barn till amerikansk mor I vissa fall amerikanskt medborgarskap. Motsvarande gäller barn till irländsk mor.

5 Internationella överenskommelser

År 1869 ingicks mellan Sverige och USA en ännu gällande konvention om utflyttade personers nationalitet. Sverige har därefter tillträtt ett flertal multilaterala överenskommelser på medborgarskapsrättens omräde. Konventionerna har i allmänhet tillkommit för att förhindra fall av dubbelt

medborgarskap respektive statslöshet. Vidare har flera av konventionerna till syfte att lösa problem som uppstär för personer som på grund av att de har Acera medborgarskap har militära förpliktelser mot flera länder. I detta sammanhang bör nämnas 1930 års NF-konvention för lösande av vissa konflikter mellan medborgarskapslagar (SÖ 1937:9) och 1930 års NFprotokoll angående värnplikt i vissa fall av dubbelt medborgarskap (SÖ

1937: 6).

1961 års FN-konvention om begränsning av statstöshet (SÖ 1969: 12) syftar däremot till att förhindra uppkomsten av statslöshet och underlätta för statslösa personer att få ett medborgarskap. Konventionen, som har ratificerats av Sverige, trädde i kraft den 13 december 1975.

Av större betydelse i detta sammanhang är den tidigare nämnda 1963 års Europarådskonvention angående begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap och angående militära förpliktelser i fall av flerfaldigt medbor-

garskap (SÖ 1969:24). Konventionens syfte är att åstadkomma större

enhetlighet mellan medlemsstaternas medborgarskapsregler och att motverka flerfaldigt medborgarskap och krav på militärtjänstgöring i mer än en stat. Konventionen trädde i kraft 1969. Den har ratificerats av bl.a. Sverige (prop. 1968: 128).

Art. I innehåller den grundläggande principen att medborgare i fördragsslutande stat, som till följd av uttrycklig viljeförklaring förvärvar medborgarskap i annan stat genom naturalisation, option eller återvinning, skall förlora sitt tidigare medborgarskap. Regeln gäller både myndiga och omyndiga. För omyndiga är den emellertid inte ovillkorlig utan förutsätter, dels att omyndiga enligt lagen i medborgarlandet kan förlora medborgar-

skapet under ifrågavarande betingelser, dels att den omyndige ägt rättslig

handlingsförmåga eller varit lagligen företrädd. Vidare föreskrivs i artikeln att omyndiga som inte är eller har varit gifta, skall förlora sitt tidigare medborgarskap. om de på grund av bestämmelse i lag blir medborgare i annan fördragsslutande stat till följd av att deras föräldrar förvärvar medborgarskap där genom naturalisation, option eller återvinning. Är det bara

mer lagen i den stat där den omyndige är medborgare, om han skall följa den föräldern i medborgarrättsligt avseende eller inte.

Konventionens andra kapitel (art. 5—6) upptar regler om militära förpliktelser vid flerfaldigt medborgarskap. I art. 5 mom. I stadgas bl.a. att den som äger medborgarskap i två eller flera fördragsslutande stater inte skall åläggas att göra militärtjänst i mer än en av dessa stater. Departe-

mentschefen fastslog i prop. 1968: 128 att konventionens regler i allt väsentligt stämde väl överens med vår lagstiftning, varför någon lagändring inte krävdes för anslutning för Sveriges del (jfr 3.4).

Slutligen skall nämnas att Sverige genom överenskommelse med Dan-

mark, Finland och Norge samt genom bilaterala avtal med USA och Argentina har reglerat skyldigheten att fullgöra militärtjänst för dem som

är medborgare även i någon av dessa stater (Överenskommelse 1956 om förhållandet mellan värnplikt och medborgarskap i Sverige, Danmark och Norge (SÖ 1956:7) jämte protokoll 1968 angående Finlands anslutning (SÖ 1968:9), Konvention 1933 med Amerikas Förenta Stater angående värnplikt för personer med dubbelt medborgarskap (SÖ 1935:2) sumt militärtjänstgöringsöverenskommelse 1959 med Argentina (SÖ 1959: 7).

6¶Reformkrav

Under åren 1967--75 har vid upprepade tillfällen motionerats i riksdagen om sädana ändringar i medborgarskapslagen, att barn i större utsträckning blir svenska medborgare om den ene av föräldrarna är svensk medborgare.

1967 ärs riksdagsbehandling. I motioner (1: 437 och II: 556) föreslogs en översyn av medborgarskapslagen såvitt avsåg svenskt medborgarskap för

barn. Enligt motionärerna borde alla barn som föds i Sverige bli svenska

motionärerna att till följd av invandringen allt flera barn som är födda här inte är svenska medborgare och att antalet socialfall bland dessa barn hade ökat väsentligt. I motionerna uttalades vidare att barn kidnappas och förs

utomlands efter upplösning av föräldrarnas äktenskap. Dessutom frum-

hölls som otillfredsställande att barn blir svenska medborgare endast om föräldrarna avstär från äktenskap. Utskottet (ILU 1967:27) ansäg att motionerna inte borde föranleda någon riksdagens åtgärd. Frågan förföll eftersom summanjämkning av kamrarnas beslut inte var möjlig. Som stöd för sitt ställningstagande anförde utskottet bl. a. att dubbla medborgarskap skulle uppkomma i stor utsträckning om förslaget genomfördes. Utskottet refererade även till följande uttalande av departementschefen vid medborgarskapslagens tillkomst.

Stundom kan det vara motiverat att barnet naturuliseras självständigt. Detta gäller främst då föräldrarnas äktenskap upplösts och modern fätt värdnaden om barnet. I likhet med de delegerade anser jag, att i dylika fall

bör vara regel att göra avsteg från de allmänna naturalisationsvillkoren.

Står barnet under föräldrarnas gemensamma vårdnad, synes den omständigheten, att fadern icke vill eller icke kan bli svensk medborgare, ej böra utesluta att barnet naturaliseras på ansökan av föräldrarna.

Utskottet hade under hand inhämtat att de möjligheter till avsteg från de allmänna naturalisationsvillkoren som lagen erbjuder i praxis utnyttjades

endast den ene är svensk medborgare. Utskottet framhöll vidare i sitt yttrande vad beträffar de sociala förmånerna, att möjligheterna för de av motionärerna åsyftade barnen att erhålla bidragsförskott, allmänt barnbidrag, sjukförsäkring, socialhjälp, utbildning i grundskola och gymnasium, inte är beskurna genom barnens avsaknad av svenskt medborgarskap. Utskottet anförde även att man genom den antydda lagändringen inte kunde hindra att barn förs ut ur riket.

1968 års riksdagsbehandling. Motionerna I: 16 och II: 65 överensstämde med 1967 ärs motionspar. Utskottet (1LU 1968: 54) avstyrkte bifall till motionerna och hänvisade till vad utskottet anfört år 1967. Frägan förföll

vid behandlingen i kamrarna.

Med anledning av prop. 1968: 128 angående bl. a. godkännande av 1963 års Europarådskonvention om begränsning av flerfaldigt medborgarskap m. m. väcktes vidare två likalydande motioner (1: 978 och II: 1240). I dessa framhölls att en ändring i medborgarskapslagstiftningen i enlighet med förslagen i motionerna I: 16 och II: 65 skulle innebära att Sverige i större utsträckning än hittills kom att godkänna dubbla medborgarskap för barn under 18 år. Detta borde emellertid vara förenligt med Europarådskonven-

tionen, eftersom skyldighet att välja medborgarskap enligt motionärerna

torde inträda vid 18 års ålder. Motionärerna framhöll vidare att, för att inte någon tvekan skulle uppstå om vära framtida möjligheter att överväga

ändringar i den svenska medborgarskapslagstiftningen i enlighet med motionerna I: 16 och If: 65, det torde vara nödvändigt att riksdagen vid antagande av prop. 1968: 128 uttryckligen anslöt sig till vad som i motionerna hade anförts om möjligheterna att vid ett godkännande av konventionen ändä kunna företa en översyn av den svenska medborgarskapslagstiftningen efter de riktlinjer som angetts i motionerna (1: 16 och II: 65). Enligt utskottet var ett motivuttalande av den art motionärerna föreslagit inte förenligt med konventionens allmänna syfte att minska antalet filerfaldiga medborgarskap. Utskottet ansåg sig därför inte böra tillstyrka bifall vill motionerna 1: 978 och II: 1240. Frågan förföll eftersom sammanjämkning av kamrarnas beslut inte var möjlig. 1969 ärs riksdagsbehandling. Även i motioner till 1969 års riksdag (1: 743 och II: 856) togs upp frågan om en översyn av bestämmelserna om medborgarskap för barn. Motionerna överensstämde i sak med motsvarande mo-

tioner vid 1968 års riksdag. Utskottet anförde i sitt utlåtande över motio-

nerna (ILU 1969: 3) att det inte hade frångått sin tidigare bedömning och avstyrkte bifall till motionerna. Vidare erinrade utskottet om att medborgarskapslagstiftningen hade tillkommit genom nordiskt samarbete samt att de nordiska medborgarskapslagarna 1 allt väsentligt överensstämde med varandra. Frågan om revidering av lagarna borde därför behandlas i nordisk samverkan. Frågan förföll sedan sammanjämkning av kamrarnas beslut visat sig omöjlig. 1970 års riksdagsbehandling. I motionerna I: 316 och II: 341 hemställdes om en översyn av gällande bestämmelser beträffande medborgarskap för

här I riket bosatta barn, av vars föräldrar endast den ena är svensk medborgare. Utskottet framhöll (ILU 1970: 50) att det i praxis fanns möj-

ligheter att göra avsteg från de allmänna naturalisationsvillkoren som på ett smidigt sätt tillmötesgick ifrågavarande barns intressen. Utskottet uttalade vidare att ett genomförande av förslaget skulle leda till dubbla medborgarskap i stor omfattning. Utskottet avstyrkte bifall ull motionen. Riksdagen biföll utskottets hemställan. Vidare vrkades i motion I1: 578 att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om 1. utredning som syftade till att ge alla i Sverige bosatta barn en lika ställning inom sociallagstiftningen, 2. att Kungl. Maj:t mätte verka för tillkomsten av en internationellt samordnad medborgarskapslagstiftning.

Utskottet uttalade (1L.U 1970: 50), med hänvisning till familjepolitiska

kommittén, att något initiativ från riksdagen inte var erforderligt i fråga om det först nämnda yrkandet. Beträffande det andra yrkandet pekade utskottet på att Nordiska rådet hade antagit en rekommendation till regeringarna

i de nordiska länderna att undersöka om man vid fastställande av medbor-

garskap kunde ta större hänsyn till principen om barnets intresse. Rådets

juridiska utskott hade i det sammanhanget uttalat att det på ett senare

stadium kunde övervägas ett nordiskt initiativ på europeiskt plan för att söka vinna gehör för en ny syn på barnets ställning i medborgarskapsrättsligt hänseende. Utskottet ansäg det mot denna bakgrund inte påkallat att riksdagen tog något initiativ i det hänseendet som motionären yrkat. Riksdagen biföll utskottets hemställan. 1975 års riksdugsbehandling. I motion 1975: 1739 hemställes bl.a. att riksdagen hos regeringen begärde en översyn av medborgarskapslagen i syfte att i lagen likställa man och kvinna. Möjlighet borde övervägas för barn med dubbelt medborgarskap att vid 18 års ålder själv välja medbor-

garskap. I motionen hänvisades till att 1950 års lag grundar sig på härstamningsprincipen, varvid barnet anses i medborgarskapshänseende i första hand härstamma från fadern och i andra hand trån modern. Detta avsteg från jämställdhetsprincipen mellan man och kvinna grundade sig på önskemålet att undvika dubbla medborgarskap. En lämplig ordning borde vara att acceptera dubbla medborgarskap fram till 18 års älder.

Inrikesutskottet framhöll i sitt yttrande 1975/76: 14 att utskottet såg

positivt på motionärernas tanke att strävanden mot jämställdhet mellan könen borde komma till uttryck även i medborgarskapslagstiftningen. Eftersom ett internationellt samarbete i detta syfte redan hade inletts i

Europarådets regi ansäg dock utskottet att det tills vidare borde anstå med

en översyn av det slag som motionärerna tänkt sig. Riksdagen biföll utskottets hemställen.

Frågan om barns rätt till svenskt medborgarskap genom modern aktualiserades på nytt vid den senaste ändringen i medborgarskapslagen. I prop. 1975/76: 136 anförs vissa allmänna synpunkter om barns medborgarskap.

Under remissbehandlingen av departementspromemorian Ds A 1975: 14,

som låg till underlag för propositionen, framförde LO och TCO förslag som syftade till att barn till svensk man eller kvinna oftare än nu skulle få svenskt medborgarskap redan vid födelsen. LO föreslog att barn i äktenskap mellan svensk kvinna och utländsk man skulle få svenskt medbor-

former, allud gälla att barn vars moder eller fader är svensk medborgare

fick svenskt medborgarskap vid födelsen. Det föredragande statsrådet (prop. 1975/76: 136 s. 17) sade sig ha förståelse för LO:s och TCO:s förslag och pekade på att den föreslagna ändringen även låg i linje med strävandena för jämställdhet mellan män och kvinnor. Föredraganden bedömde

det emellertid inte vara möjligt att då förorda så långtgående ändringar i de

principer på vilka vår medborgarskapslagstiftning vilar. Resultatet av arbetet inom Europarädet borde avvaktas och fortsatta överläggningar hållas med de övriga nordiska länderna innan ändringar av detta slag närmare övervägdes.

Inrikesutskottet ansåg att medborgarskapslagen i berört hänseende tedde sig otidsenlig och framhöll vidare att det i många fall, särskilt när familjerna var bosatta i Sverige, kunde vara till fördel för barnet att få

svenskt medborgarskap. Det fanns enligt utskottet starka skäl för att

medborgarskapslagen borde vara utformad med utgångspunkt i principen om att barn får svenskt medborgarskap, om någon av föräldrarna är svensk medborgare. Utskottet anslöt sig därför i sitt betänkande i sak (InU 1975/ 76:44 5. 10 f) till motionsförslagen men delade föredragandens uppfattning att arbetet i Europarädet borde avvaktas innan lagändringen genomfördes. Skulle det emellertid visa sig att arbetet inom Europarådet inte inom rimlig tid ledde fram till en tillfredsställande internationell lösning av problemet, borde överläggningar tas upp med övriga nordiska länder i syfte att få till stånd erforderliga ändringar i de nordiska medborgarskapslagarna. Skulle inte heller nordisk enighet kunna uppnås i frågan måste enligt utskottet övervägas om inte Sverige ensamt borde ändra sin medborgarskapslagstiftning.

7 - Överväganden och förslag

7.1 Inledande synpunkter

Den som är medborgare i en stat kan i allmänhet räkna med den statens beskydd och intar normalt även i övrigt en starkare ställning än andra invänare i staten. Medborgarskapet medför å andra sidan även förpliktelser, t.ex, skyldighet att göra värnplikt. Rätten till medborgarskap regleras i varje lands medborgarskapslagstiftning. Av denna framgår i vilka fall barn blir medborgare i landet vid födelsen. I allmänhet finns också bestämmelser om medborgarskapsförvärv senare genom naturalisation, anmälan eller på annat sätt.

Olika principer ligger till grund för medborgarskapstagstiftningen i olika länder. I allmänhet tillämpas härstamningsprincipen, som innebär att föräldrarnas medborgarskap och inte födelselandet är avgörande för ett barns medborgarrättsliga ställning. I länder som tillämpar den principen får vanligen barn i äktenskap faderns medborgarskap, medan barn utom äktenskap följer modern i medborgarskapshänseende. I nägra stater får barn vid födelsen statens medborgarskap så snart nägon av föräldrarna är medborgare där. I vissa länder tillämpas i stället för eller i kombination med härstamningsprincipen territorialprincipen. Den innebär att en stats medborgarskap förvärvas genom födelse inom den statens territorium. En följd av att förutsättningarna för att erhålla medborgarskap varierar är att ett barn vid födelsen kan få mer än ett medborgarskap. I vissa fall kan det i stället bli statslöst. Dubbla medborgarskap kan vidare uppstå genom att medborgare I en stat senare blir medborgare i en annan. Genom internationella överenskommelser har man i vissa hänseenden reglerat frågor som hänger samman med uppkomsten av dubbla medborgarskap och dess motsats, statslöshet.

Inom Norden har ända sedan slutet av förra seklet förekommit ett nära samarbete på medborgarskapslagstiftningens område. Den nuvarande medborgarskapslagstiftningen bygger på samarbete mellan Danmark, Norge och Sverige (Betänkande (SOU 1949: 45) med förslag till Nya Medborgarskapslagar för Danmark, Norge och Sverige). Lagen trädde för Sveriges vidkommande i kraft 1951. Danmark och Norge erhöll nya medborgarskapslagar 1950, som i sakligt hänseende överensstämmer med den svenska. Finland, som inte deltog i arbetet, erhöll ny medborgarskapslag år 1968.

Medborgarskapslagstiftningen i de nordiska länderna bygger sedun gammalt på härstamningsprincipen. Barn i äktenskap följer i princip fadern i medborgarskapshänseende. Det får enligt 1§ medborgarskapslagen svenski medborgarskap, om fadern är svensk. Från regeln finns ett undantag. Även om fadern inte är svensk medborgare, förvärvar nämligen barn i äktenskap svenskt medborgarskap vid födelsen om modern är svensk medborgare samt dessutom fadern är statslös eller barnet inte förvärvar faderns medborgarskap. För barn utom äktenskap är det avgörande om modern har svenskt medborgarskap. 18 1 medborgarskapslagen i sin nuvarande lydelse trädde i kraft den 1 januari 1977. Ändringarna innebar en anpassning till de samtidigt ändrade börds- och vårdnadsreglerna i föräldrabalken (FB). I sakligt hänseende innebar ändringarna endast att barn som föds kort tid efter en skilsmässa i medborgarskapshänseende skall följa modern i stället för som tidigare fadern. Vidare togs uttrycken barn i resp. barn utom äktenskap bort. Det som är avgörande för medborgarskapet i

fortsättningen är om föräldrarna var gifta vid barnets födelse eller modern då var änka efter barnets fader.

Redan i det betänkande som låg ull grund för gällande medborgarskapslag framhölls att en följdriktg tillämpning av principen om könens lika rättighet skulle leda till att barn i äktenskap alltid förvärvade svenskt medborgarskap då modern var svensk medborgare. De delegerade ansåg sig emellertid inte kunna förorda en sädan generell regel främst av det skälet att den skulle medföra dubbelt medborgarskap i utomordentligt stor omfattning. Denna uppfattning delades av departementschefen (prop. 1950: 217 s. 28 och 29) och av första lagutskottet i utlåtande (1950: 27 s. 29). Sedan dess har i skilda sammanhang upprepats krav på sädana ändringar i medborgarskapslagstiftningen, att barn alltid får moderns medborgarskap.

Reformkraven har rests säväl i vårt land som på nordiskt plan och inom

Europarädet.

Den nuvarande ordningen har kritiserats bl.a. därför att den står i strid mot strävandena att på skilda områden jämställa män och kvinnor. Det har vidare framhållits att bestämmelserna har sitt ursprung I en tid då kvinnans frigörelse ännu inte hade nått särskilt långt. En ytterligare omständighet som har förts fram är att invandringen numera har en helt annan omfattning än vid tiden för bestämmelsernas utformning. I vårt land bor numera ett stort antal barn i äktenskap mellan svensk kvinna och utländsk man. vilka saknar svenskt medborgarskap fram till dess de eventuellt naturali-

seras. Frågan om ändring av bestämmelserna om förvärv av svenskt medborgarskap vid födelsen var senast föremål för överväganden i prop. 1975/ 76: 136 om ändringar i lagen om svenskt medborgarskap. LO hade i sitt remissyttrande över den departementspromemoria som låg till grund för propositionen anfört att barn I äktenskap mellan svensk kvinna och utländsk man borde få svenskt medborgarskap vid födelsen. TCO framhöll i sitt yttrande att barn till svensk fader eller moder, oavsett föräldrarnas samlevnadsformer, borde få svenskt medborgarskap vid födelsen. Föredraganden (prop. 1975/76:136 s. 17) sade sig ha förstäelse för förslagen.

vilka läg i linje med strävandena för jämställdhet mellan män och kvinnor.

Föredraganden ansåg emellertid att man borde avvakta då pågående arbete

1 Europarådet innan frågan aktualiserades på nordiskt plan.

Vid riksdagsbehandlingen framlades två motioner av innehåll bi. a. att barn vid födelsen borde få svenskt medborgarskap, om fadern eller mo-

dern är svensk medborgare. Även andra motioner lades fram som syftade

till att i ökad utsträckning ge barn svenskt medborgarskap.

Utskottet (InU 1975/76: 44 s. 10) konstaterade att gällande regler innebär ett avsteg från principen om likställighet mellan man och kvinna. Utskottet framhöll vidare bl. a. att kraven på makars likställighet hade vuxit i styrka

sedan medborgarskapslagen antogs samt att åtskilliga reformer under den-

na tid hade genomförts för att nå jämställdhet mellan könen. Mot den bakgrunden fann utskottet att medborgarskapslagen tedde sig otidsenlig. Till detta kom att det i mänga fall, särskilt när det var fråga om i Sverige bosatta familjer, kunde vara till fördel för barnet att kunna få svenskt medborgarskap. Enligt utskottets mening förelåg därför starka skäl för att medborgarskapslagen borde vara utformad med utgångspunkt i principen att barn får svenskt medborgarskap om någon av föräldrarna är medborgare här i landet. Utskottet, vars betänkande antogs av riksdagen, anslöt sig alltså i sak till motionsförslagen men ansäg i likhet med vad som hade föreslagits i propo-

sitionen, att det pågående arbetet i Europarädet borde avvaktas, innan man genomförde de långtgående ändringar som motionerna syftade till.

Frågan har därefter slutbehandlats i Europarådet. Ministerkommittén

har i måj 1977 antagit en rekommendation till medlemsstaterna (Résolution

har olika nationalitet, får bådas medborgarskap vid födelsen. Alternativt förordas att burnet genom ett förenklat naturalisationsförfarande får den

fyller redan nu det senare alternativet. Naturalisation av barn har helt nyligen vtterligare underlättats. Vidare föreslås i Europarådets resolution ett delvis komplicerat system för avveckling av ett av medborgarskapen när barnet når vuxen ålder. Det kun konstateras att arbetet med medborgarskapsfrågan inom Europarådet inte nämnvärt har fört frågan framåt. Den syn på medborparskapsfrågan som har kommit till uttryck i bl. a. det nämnda utskottsbetänkandet kräver ingripande förändringar i medborgarskapslagstiftningen. I denna fråga har överläggningar hållits med Danmark, Finland och Norge. Det har

därvid visat sig att det i både Danmark och Norge finns en kraftig opinion

för ändringar i medborgarskapslagstiftningen i syfte att jämställa kvinnan med mannen i fråga om möjligheten att överföra medborgarskapet till barn i äktenskap. Mot bakgrund av det som nu har sagts har ett arbete bedrivits i samverkan mellan Sverige, Danmark och Norge för att åstadkomma i sak likartade ändringar i ländernas medborgarskapslagar. Även Finland har deltagit i arbetet. Resultatet av arbetet redovisas i föreliggande promemoria. De ändringar av medborgarskapslagarna som man sålunda har enats om har som nämnts i inledningen nyligen genomförts I Danmark med verkan fr. o. m. år 1979.

7.2 Rätten till föräldrarnas medborgarskap

Riksdagen har sålunda uttalat sig till förmån för att ett barn bör fä rätt till svenskt medborgarskap, oavsett om det är modern eller fadern som är svensk medborgare. Åtskilliga skäl kan anföras för en sådan ordning. Den främsta invändningen mot gällande lag är att den står i uppenbar strid mot kravet på jämställdhet mellan föräldrarna. Detta konstaterades redan vid lagens tillkomst, men jämlikhetssynpunk-

ten fick då vika för önskemålet att hindra dubbla medborgarskap. Vid

behandlingen i Nordiska rådet år 1970 av ett medlemsförslag som syftade till att jämställa föräldrarna i fråga om rätten att överföra medborgarskap

till barnen blev utgången densamma. Efter att ha övervägt den splittrade

remissopinionen uttalade Nordiska rådets juridiska utskott att förslaget skulle medföra dubbelt medborgarskap för barnen. Utskottet framhöll att det dittills hade varit en väsentlig och grundläggande princip i nordisk medborgarskapslagstiftning att försöka undvika dubbla medborgarskap. Utskottet ansåg vidare att förslaget stod i motsättning till de strävanden som läg bakom 1963 ärs Europarädskonvention om begränsning av fall av dubbla medborgarskap m. m. Det utredningsuppdrag som föranleddes av medlemsförslaget begränsades därför till att avse möjligheterna att ta större hänsyn till principen om barnets intresse vid fastställande av medborgarskapet. De tillkallade sakkunniga föreslog 1 sitt betänkande att detta skedde genom en liberaliserad naturalisationspraxis (Nordisk utredningsserie 1976:9).

De lagändringar som tidigare har genomförts i de nordiska länderna har

som framgått inte åstadkommit någon likställighet mellan föräldrarna.

Samtidigt har, sedan tiden för de nordiska medborgarskapslagarnas till-

seende vuxit sig allt starkare. Detta har skett i takt med den utveckling mot jämställdhet mellan könen som har ägt rum på andra områden, inte minst inom arbetslivet.

Samma utveckling har ägt rum även utanför Norden. Arbetet i Europu-

barnen föranledde som nämnts en resolution som rekommenderar medlemsstaterna att om möjligt låta barn i äktenskap till föräldrar med ohka nationalitet få bådas medborgarskap vid födelsen. När den västtyska medborgarskapslagen ändrades är 1974 så att barn i äktenskap fick rätt till tyskt medborgarskap vid födelsen, även om endast modern var tysk medborgare, anfördes som motiv att likställandet av föräldrarna i förhållande till barnen krävde en sådan lagstiftning. Även i vissa andra länder har medborgarskapslagstiftningen på senare tid reformerats I sädan riktning (se kap. 2.

Det stär alltså klart att jämställdhetskravet har vunnit i styrka under senare år också på medborgarskapsomraådet både i och utanför värt land. I motsvarande män framstår vär nuvarande medborgarskapslags privilegiering av fadern i fråga om rätten att överföra medborgarskapet till barn i äktenskap som uttryck för en föräldrad uppfattning. Den grundsyn på vilken gällande lag bygger har sina rötter i en tid då kvinnans ställning i samhället var en helt annan än i dag. Tiden får därför anses mogen för att man skall överväga en genomgripande förändring I fråga om moderns rätt att ge sina barn sitt eget medborgarskap vid födelsen.

Vid sidan av jämlikhetssynpunkten finns emellertid ätskilliga andra syn-

garskapslagstiftningen. En förutsättning för att man med nuvarande ordning skall undvika dubbla medborgarskap är, att principen att barn i äktenskap får endast faderns medborgarskap allmänt tillämpas. Som nämndes 1 inledningen är detta inte fallet. Dubbla medborgarskap kan uppkomma när barn föds i land som tillämpar territorialprincipen. Till detta kommer att barn i äktenskap redan i dag 1 många fall får även moderns medborgarskap vid födelsen. Det är fallet om modern är medbor-

gare It. ex. Canada, Frankrike, Israel, Polen, Rumänien, Schweiz, Tjecko-

slovakien, Ungern eller Förbundsrepubliken Tyskland. I sistnämnda stat infördes sådana bestämmelser i december 1974. I Canada och Schweiz

kom bestämmelserna till så sent som år 1977. Det torde finnas anledning att räkna med att likställighetskraven kommer att leda till motsvarande

förändringar av medborgarskapslagstiftningen även i andra länder. I samma mån som andra staters lagstiftning ger barn i äktenskap den statens medborgarskap via modern ökar antalet dubbla medborgarskap. Därmed undanrycks alltmer den hittills avgörande invändningen mot en ändring också av vår lagstiftning.

En ytterligare omständighet som måste beaktas är den ökning av invandringen till vårt land som har skett under de senaste decennierna. I dag bor i Sverige bortåt en halv miljon utländska medborgare. Detta har resulterat i ett betydande antal äktenskap mellan svenska kvinnor och uttändska män. De barn som föds i sådana äktenskap och som växer upp i Sverige saknar ofta från födelsen svenskt medborgarskap. I viss mån kan man genom generösa naturaliseringsregler komma till rätta med det förhällandet. Alltid

är detta dock inte möjligt. Sälunda krävs t.ex. faderns medgivande sä länge han har del i vårdnaden. Under alla förhållanden framstår det som naturligare att barnet i dessa fall från födelsen får moderns och därmed det svenska hemlandets nationalitet. Det bör även erinras om att nuvarande regler leder till att modern måste avstå från att gifta sig med barnets fader, om hon är angelägen om att barnet skall bli svenskt. Har en svensk kvinna fått barn med utländsk medborgare och gifter föräldrarna sig senare och fär fler barn, kan burn i samma familj komma att ha olika medborgarskap

beroende på om barnet är fött före eller efter det föräldrarna gifte sig.

Till belysning av den nuvarande situationen kan lämnas följande upp-

gifter (Källa: Sveriges Officiella Statistik, Befolkningsförändringar 1976, det 3). Barn födda i Sverige i äktenskap år 1976 och med svensk moder

utgjorde 58774. I 56682 fall var även fadern svensk medborgare. medan

han i återstående 2092 fall var utlänning. I dessa senare fall fördelade sig

fäder av olika nationalitet på följande sätt:

Faderns medborgarskap Antal barn		Faderns medborgarskap Antal barn
Danmark	I88	Storbritannien	152
Finland	197	Tyskland Förb. rep.	225
Island	5	Ungern	16
Norge	166	Österrike	59
Frankrike	45	Tjeckoslovakien	23
Grekland	101	Canada	H
Italien	106	USA	68
Jugoslavien	14	Portugal	9
Nederländerna	30	Brasilien	4
Polen	27	Japan	1
Rumänien	2	Turkiet	65
Schweiz	22	Australien	6
Spanien	100	Sovjetunionen Övriga länder	340

Ett barns rättsliga ställning och tillgång ull samhälleliga förmåner i värt land är i stor utsträckning desamma, oavsett om barnet är svenskt eller utländskt (kap. 3). Det bör dock nämnas att ett utländskt barns rätt till barnpension, förtidspension, sjukbidrag och handikappersättning från folkpensioneringen förutsätter att det gäller en bilateral eller multilateral konvention mellan Sverige och den stat vars medborgarskap barnet har. Det finns vidare anledning att peka på att praktiska problem inte sällan uppkommer när det gäller att avskaffa eler förlänga giltigheten av de utländska barnens hemlandspass. Frågan om barnets rätt till båda föräldrarnas medborgarskap — eller omvänt föräldrarnas lika rätt att överföra

sitt medborgarskap till barnet — är emellertid i första hand en fråga om

förda synpunkten att barn som växer upp i vårt land bör få landets medbor-

garskap väger också tungt. Liksom hittills måste dock en avvägning ske

mot de eventuella nackdelar som den ökade förekomsten av dubbla medborgarskap medför. Endast om betydande nackdelar kan påvisas med en

ordning som ger barn i äktenskap moderns svenska medborgarskap bör

nuvarande ordning behållas. Frågan behandlas närmare i följande avsnitt.

Bestämmer man sig för att i princip låta barn få moderns svenska medborgarskap, bör övervägas om det finns anledning att göra skillnad på barn som föds inom eller utom Sverige. En annan fråga som det finns anledning att behandla i detta sammanhang är den om svensk fader till uttändskt barn utom äktenskap skall få ökade möjligheter att ge barnet sitt svenska medborgarskap. Även dessa frågor berörs i fortsättningen.

7.3 Konsekvenser av en utvidgad rätt till moderns svenska medborgarskap

Den nordiska medborgarskapslagstiftningen har som framgått sedan gammult präglats av en strävan att förhindra uppkomsten av dubbla medborgarskap. Även utanför Norden har motsvarande tankegångar 1 vart fall tidigare dominerat, om man bortser från stater som tillämpar territorialprincipen. Inom Europarådet antogs sålunda år 1963 en konvention som bl.a. syftade till att begränsa fall av dubbelt medborgarskap. Konventionen har emellertid i huvudsak begränsats till att reglera det fall då en person av egen fri vilja förvärvar annat lands medborgarskap. I sådant fall skall han enligt konventionen automatiskt förlora sitt tidigare medborgarskap. Konventionen innehäller emellertid också regler som syftar till att personer som t.ex. från födelsen har mer än ett medborgarskap skall kunna bli av med det medborgarskap som de inte vill behålla. I Furoparäådets i maj 1977 antagna resolution om medborgarskap för barn i äktenskap rekommenderas medlemsstaterna att införa bestämmelser i syfte att förhindra att barn som får dubbel medborgarskap vid födelsen behåller båda nationaliteterna som vuxen.

Bakom den avvisande hållningen till de dubbla medborgarskapen ligger att de har ansetts medföra ätskilliga besvärligheter, t.ex. I skyddshänseende eller i värnplikts- eller beskattningsavseende. Det förefaller emellertid som om den uppfattningen ofta har accepterats som mer eller mindre självklar utan att man har företagit någon egentlig analys. Efter hand som kravet på jämställdhet mellan föräldrarna I fråga om rätten att ge barnen sitt medborgarskap har kommit att dominera, har även inställningen till de dubbla medborgarskapen i någon mån förskjutits, 1 vart fall såvitt gäller dubbelt medborgarskap hos barn. Man har funnit att nackdelarna har överdrivits. I motiven tll 1977 års Europarädsresolution angående barn i äktenskap anges sålunda, att dubbelt eller flerfaldigt medborgarskap visserligen kan ge upphov till vissa svärigheter, men att detta huvudsakligen gäller när personen i fråga är vuxen och har särskilda skyldigheter gentemot de stater i vilka han är medborgare. Däremot fanns ingen anledning att anta att nägon större nackdel skulle bli följden av att ett barn samtidigt har båda föräldrarnas medborgarskap. I departementspromemorian (Ds A 1975: 14) Förvärv av svenskt medborgarskap framhälls att det i praxis har accepterats, att barn i samband med naturalisation får medborgarskap i mer än ett land. Det har därvid ansetts viktigare att göra barnet till svensk medborgare än att undvika dubbelt medborgarskap. En sådan utveckling anges I promemorian vara välmotiverad ”särskilt med hänsyn till att nackdelarna för ett barn av att ha dubbelt medborgarskap ändå är begränsade” (se prop. 1975/76: 136 s. 93). I promemorian föreslogs ytterligare lättnader när det gällde möjligheten att naturalisera barn I äktenskap, även om barnet därigenom fick dubbeit medborgarskap. I prop. 1975/76: 136 s. 23 anslöt sig föredraganden till förslaget samt underströk, att olågenheterna med att ett barn har mer än ett medborgarskap fick anses vara begränsade.

Frågan om flerfaldigt medborgarskap är i kanske främsta rummet en ordningsfråga. Från renodlad ordningssynpunkt ligger det naturligtvis fördelar i ett system enligt vilket ingen samtidigt är medborgare i mer än en stat. Överenskommelser mellan olika stater för reglering av en persons medborgarrättsliga skyldigheter gentemot de skilda staterna skulle då inte behövas. Samtidigt är det uppenbart att ett sådant synsätt måste tillmätas en högst begränsad betydelse. I praktiken är detta också fallet. Andra intressen av nationell karaktär spelar en viktigare roll. När t.ex. fråga

uppkommer om ätt ge en utländsk medborgare svenskt medborgarskap eftersträvas visserligen utt han inte får dubbelt medborgarskap. Det sker emellerud endast på det sättet, art han åläggs att i mån av möjlighet befria sig från det tidigare medborgarskapet. Evekas han inte med detta inverkar det inte på hans möjlighet att bli svensk medborgare. Som redan har nämnts anses I allmänhet fördelen för ett barn utt genom naturalisation få svenskt medborgarskap väga tyngre än de eventuella nackdelarna med att barnet It vissa fall får dubbelt medborgarskap. På motsvarande sätt har i

Highet i förhållande till barnen ansetts så viktig, att uppkomsten av dubbla medborgarskap fått accepteras. I alla de fall som nu berörts har ordningsaspekten på uppkomsten av dubbla medborgarskap alltsä tillmätts en underordnad betvdelse.

Det har i det föregående pekats på att förekomsten av dubbla medbor-

garskap har ansetts medföra besvärligheter i skyddshänseende. Vad som asyftals är medborgarstatens rätt att tillvarata sina medborgares intressen, även när de befinner sig på annat lands territorium. Enligt gällande folkrättsliga regler får medborgarstat inte utöva sin skvyddsrätt beträffande en medborgare gentemot en annan stat. I vilken denne också är medborgare. Detta hänger samman med att vardera medborgarstaten betraktar personen ifråga endast som sin egen medborgare. En tredje stat kan vägra godtaga utt skyddsrätten utövas av annan stat än den medborgarskapsstat, i vilken ifrågavarande person har sitt hemvist eller till vilken han har närmast samhörighet. Det som nu har nämnts kan knappast anses utgöra något avgörande hinder mot att låta barn i äktenskap få svenskt medborgarskap också genom modern. Från svensk synpunkt måste det i stället ses som en fördel att vid behov kunna ingripa till skydd för personer som 1. ex.

genom hemvistet har nära anknytning till vårt land. Möjligheterna till detta

ökar om barn i äktenskap till svensk kvinna blir svensk medborgare vid födelsen. Införs bestämmelser som ger barn i äktenskap svenskt medborgarskap genom modern. förändras barnets ställning i vissa hänseenden. Förändringarna blir dock begränsade. Barnet omfattas inte längre av utlänningslagstiftningen. Redan nu behandlas emellertid barn i stor utsträckning som bipersoner till föräldrarna etter den av föräldrarna som har vårdnaden om barnet. När barnets moder är svenska behandlas därför barnet i praktiken redan nu på samma sätt som ett svenskt barn. Blir barnet svenskt kan det emellertid få svenskt hemlandspass. Därigenom kan man undgå alla de problem som uppstår vid anskaffande av pass till här bosatta barn, vilkas hemland saknar representation i Sverige eller som inte kan få eget pass enligt hemlandets passbestämmelser. Barnets ställning vid tillämpning av bestämmelserna på familjerättsområdet päverkas endast i ringa omfattning av en ändring av medborgarskapslagen. Sedan länge pågår nämligen på det området en utveckling mot att tillmäta hemvistet ökad betydelse på bekostnad av nationaliteten. I den mån svensk lagstiftning på detta område ändå får ökad tillimpning på barnet får detta för övrigt anses som fördelaktigt. Utgångspunkten för den svenska familjerättsliga lagstiftningen är nämligen barnets bästa och den

målsättningen får i allmänhet anses bäst kunna nås genom tillämpning av

svensk rätt. Även på sociallagstiftningens område fär den berörda ändringen i medborgarskapslagen relativt liten betydelse, eftersom större delen av den lagstiftningen bygger på bosättningen i stället för eller som komplement till

medborgarskapet. För rätten till folkpension och alltså även barnpension från folkpensionen krävs dock ännu svenskt medborgarskap. Även i vissa

på att svensk medborgare som är bosatt utomlands har en latent rätt att få sjukvård i Sverige när han vistas här, förutsatt att vårdbehovet har uppkommit I Sverige. Genomförs ändringarna I medborgarskapslagen, kommer fler utomlands bosatta personer att få denna rätt. Det kan tilläggas att Sverige med olika länder har träffat överenskommelser som efter längre eller kortare karenstid ger här bosatta utländska medborgare i princip samma ställning som svenskar I fråga om försäkringar och förmåner.

Det som nu har anförts ger knappast vid handen att det skulle finnas något avgörande hinder mot att ge barn I äktenskap mellan svensk kvinna och utländsk man även moderns svenska medborgarskap. De egentliga olägenheterna av dubbelt medborgarskap hänger emellertid främst samman med de förpliktelser medborgarskapet medför för den enskilde. Reglerna om skyldighet att betala skatt och avgifter utgär emellertid från bosättningen och beror inte på medborgarskapet. På detta område torde en ändring av medborgarskapslagen därför sakna praktisk betydelse. I praktiken fär problemet anses begränsat till skyldigheten att fullgöra militärtjänst I medborgarskapsstaterna.

Enligt värnpliktslagen skall varje svensk man fullgöra värnpliktstjänstgöring i Sverige även om han är bosatt utomlands. I praktiken inkallas emellertid endast den som är folkbokförd i Sverige. Den som återvänder till Sverige skall fullgöra värnpliktstjänstgöring. Enhgt 5 § värnpliktslagen kan han emellertid befrias helt eller delvis från värnpliktstjänstgöringen, dels om han fullgjort militärtjänst utomlands, dels om han efter långvarig utlandsvistelse återvänder till Sverige efter fyllda 30 är. Den som genom naturalisation upptas till svensk medborgare det kalenderår han fyller 25 år eller senare får enligt värnpliktslägen också befrias från värnplikten. Enligt värnpliktsverkets anvisningar tillämpas regeln beträffande den som naturaliseras det är han fyller 28 är eller senare. De nu nämnda bestämmelserna ullämpas också på den som har både svenskt och utländskt medborgarskap. Är personen bosatt i Sverige skall han fullgöra värnpliktstjänstgöring

i Sverige. Är han bosatt utomlands är han i praktiken befriad från svensk

värnplikt och frågan om eventuell tjänstgöring i Sverige vid återkomst hit skall underställas regeringens prövning jämlikt I $ värnpliktslagen.

Den som är medborgare i flera stater riskerar att bli älagd att fullgöra militärtjänstgöring i mer än en stat. För att förhindra sådana konsekvenser har olika stater ingätt överenskommelser sinsemellan. Sverige har träffat bilaterala avtal i förhållande till USA och Argentina och ingätt överenskommelse med övriga nordiska länder (Danmark, Norge och Finland). Viktigast i detta sammanhang är emellertid 1963 är Europarådskonvention. som i sitt andra kapitel reglerar frågan om militära förpliktelser vid flerfuldigt medborgarskap. Den sistnämnda konventionen har tillträtts av Sverige och nio andra stater. Samtliga nämnda överenskommelser medför att den som är medborgare i mer än en avtalsslutande stat inte behöver fullgöra militärtjänst i mer än en av dem. Enligt Europarädskonventionen gäller därvid bl.a. följande principer. Militärtjänst skall fullgöras i den fördragsslutande stat där dubbelmedborgaren har sitt varaktiga hemvist. Han har emellertid före 19 års ålder vissa möjligheter att välja att göra militärtjänsten i annan fördragsslutande stat. Den som har fullgjort militärtjänst i fördragsslutande stat skall anses ha fullgjort sina militära förpliktelser mot annan sädan stat.

4 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 72

Genom Europarädskonventionen och de särskilda överenskommelser som Sverige har ingätt har konsekvenserna av dubbelt medborgarskap på detta område replerats. Problemet begränsas därmed ull dem som är medborgare i Sverige och i stat som inte har tillträtt konventionen eller träffat särskild överenskommelse med Sverige. I fall då en sädan person har fullgjort militärtjänst i sitt andra hemland, kan han som nämnts befrias från värnplikt här. Har han däremot först gjort värnplikt i Sverige och därefter rest till sitt andra hemland. kan han eventuellt komma att tvingas fullgöra militärtjänstskyldighet även där. E den mån det föreligger behov av att reglera denna fråga får man emellertid utgå ifrån att Sverige söker få till stånd avtal med berörda länder.

En avsevärd ökning av antalet män med dubbelt medborgarskap kan även ge upphov till vissa administrativa problem när det gäller planläggningen av krigsorganisationen. Svårigheterna kan dock inte anses ha sådan omfattning att de kan tillmätas avgörande betydelse i detta sammanhang.

Den nu företagna granskningen ger anledning till bl.a. följande slutsatser. Principen att dubbla medborgarskap bör förhindras har ytterst sin grund i ordningssynpunkter. Genom att allt fler stater ger barn i äktenskap ländets medborgarskap genom modern, undanrycks, oberoende av de ändringar vi genomför, efterhand möjligheterna att hindra uppkomsten av dubbla medborgarskap. Under alla förhållanden måste ordningssynpunkten underordnas andra, sakligt befogade krav på ändring av medborgarskapsbestämmelserna. Det gäller önskemålet att barn med stark anknytning till vårt land skall få svenskt medborgarskap. Det gäller också kravet

skapet till sina barn. De nackdelar som en sådan utveckling medför är i hög grad begränsade och kan i viss utsträckning undvikas genom överenskommelser med andra stater.

7.4 Avveckling av dubbelt medborgarskap

De begränsade olägenheter från främst ordningssynpunkt som följer med att fer får dubbelt medborgarskap bör som framgått inte få hindra att barn till svensk kvinna blir svensk medborgare vid födelsen, oavsett om barnet fötts i eller utom äktenskapet. Därmed är emellertid inte givet att man utan vidare åtgärder bör acceptera, att den som fätt dubbel medborgarskap vid födelsen behåller båda nationaliteterna efter uppnådd vuxen älder. Mot bakgrund av den inställning till förekomsten av dubbla medborgarskap som har kommit ull uttryck säväl i riksdagsdebatten i vårt land som på det nordiska och europeiska planet finns det anledning att undersöka möjligheterna att i någon utsträckning få till stånd en avveckling av det ena medborgarskapet när innehavaren har blivit vuxen.

I detta sammanhang skall först beröras Europarådsresolutionen (77) 13

angående medborgarskap för barn i äktenskap. I resolutionen rekommenderas medlemsstaterna att I sin nationella lagstiftning föra in bestämmelser som syftar till att undvika att vuxna personer behåller de dubbla medborgarskap som de erhållit vid födelsen eller eljest som barn. Enligt rekommendationen bör under alla förhållanden i medlemsstats lagstiftning finnas bestämmelser som gör det möjligt att avsäga sig medborgarskapet i den staten för den som även är medborgare t annan stat. Vidare bör den som är medborgare i en medlemsstat och även är medborgare i annan medlemsstat få möjlighet att avge en förklaring till förmån för medborgarskapet i den

förstnämnda staten. I medlemsstats lagstiftning bör samtidigt finnas bestämmelser av innebörd, att statens medborgare automatiskt förlorar sitt medborgarskap, om han har avgett förklaring ull förmän för annat medborgarskap som han samtidigt innehar. Den nu angivna ordningen förutsätter givetvis ömsesidig information mellan berörda stater om bl. a. förklaringar som har avgetts av dem som är medborgare i flera stater. Medlemsstaterna rekommenderas därför att lämna sådan information. Slutligen anges I resolutionen att medlemsstaterna som komplement kan införa en ordning, enligt vilken person med dubbel medborgarskap får föreläggas att inom en sexmånadersfrist avge förklaring till förmån för ettdera av medborgarskapen. Vid underlåtenhet skall personen i fråga förlora medborgarskapet i den stat som har utfärdat föreläiggandet. Ingen får föreläggas att avge förklaring innan hån uppnätt 22 år.

Enligt 9 § medborgarskapslagen får den centrala utlänningsmyndigheten på ansökan befria den som är eller vill bli utländsk medborgare från hans svenska medborgarskap. Det föreligger alltså inte någon ovillkorlig rätt till befrielse. Enligt stadgad praxis vägras emellertid inte i något fall den som har annat medborgarskap befrielse från det svenska (se It övrigt prop. 1968: 128 s. 43). Så längt uppfyller vi därför redan Furoparädets rekommendation.

Beträffande den ordning med avgivande av förklaring som upptas i resolutionen kan sägas. att den för att fungera förutsätter bindande överenskommelser mellan berörda stater. Detsamma gäller systemet med föreläggande att avge förklaring. Om enbart Sverige införde bestämmelser av detta slag, skulle de inte resultera i nägon nämnvärd minskning av antalet dubbla medborgarskap. Den som — självmant eller efter föreläggande — avgav förklaring och därvid sade sig vilja behålla det svenska medborgarskapet, skulle därmed behålla båda nationaliteterna. För att han + det nämnda fallet skulle förlora sitt andra medborgarskap fick förutsättas, att den staten hade bestämmelser om detta och att underrättelse lämnades om den i Sverige avgivna förklaringen. Under det år 1977 avslutade europarädsarbetet angående medborgarskap visade det sig inte vara möjligt att åstadkomma ett bindunde instrument. Förutsättningar för en bindunde överenskommelse av detta slag torde inte finnas under överskådlig tid.

En annan allvarlig invändning mot det nu beskrivna systemet är att det ger upphov till en omfattande administration. För svenskt vidkommande kan pekas på att den som har både svenskt och utländskt medborgarskap numera registreras enbart som svensk i folkbokföringen. Det skulle medförå en stor administrativ belastning för folkbokföringsmyndigheterna att återgå till att registrera samtliga medborgarskap. En ordning med förelägganden för dubbelmedborgare sedan de fyllt 22 år skulle vidare förutsätta, att man byggde upp system för uppföljning av personer med svenskt och utländskt medborgarskap. De danska och norska representanterna har vid överläggningarna för sina länders räkning bestämt motsatt sig åtgärder som ger upphov till ökad byräkrati på detta omräde.

Vad som nu sagts torde visa att andra framkomstvägar mäste sökas än dem som nu har behandlats. Vid de nordiska diskussioner som föregått föreliggande promemoria har enighet rätt om att man därvid som utgångspunkt bör ta nuvarande bestämmelse om automatisk förlust vid viss ålder av svenskt (danskt. norskt) medborgarskap för den som inte är född i Sverige (Danmark, Norge) eller i övrigt har haft anknytning dit. De närmare övervägandena tnnebär följande.

Bestämmelserna i 8 § första stycket medborgarskapslagen i dess nuva-

runde lydelse avser svensk medborgare, som är född utom riket och som aldrig har haft sitt hemvist här och inte heller har uppehällit sig här under förhållanden som tyder på samhörighet med Sverige. Denne förlorar sitt svenska medborgarskap när han fyller 22 år. Den centrala utlänningsmyndigheten kan emellertid medge att medborgarskapet behålls, om ansökan görs dessförinnan. Bland de nordiska deltagarna I den arbetsgrupp som har haft att överväga de nu aktuella ändringarna I medborgarskapslagarna har enighet rått om att även en ordning för avveckling av dubbla medborgarskap mäste bygga på nägon form av automatik. Med hänsyn till att de nya bestämmelserna till största delen träffar personer som är födda i Sverige (Danmark, Norge) eller har haft sitt hemvist där kortare eller längre tid, har det emellertid ansetts nödvändigt att begränsa möjligheten att förlora det svenska (danska. norska) medborgarskapet I olika hänseenden. Grundtanken bakom bestämmelsens utformning har varit att den som får både svenskt (danskt. norskt) och utländskt medborgarskap från födelsen skall efter uppnädd vuxen alder behålla endast medborgarskapet i den av staterna där han sedan längre tid har etablerat sig. Har t.ex. ett barn i äktenskap mellan svensk kvinna och dansk man blivit medborgare i bäde Sverige och Danmark och har han vid uppnådd vuxen älder sedan längre tid sitt hemvist i Danmark, skall han förlora sitt svenska medborgarskap och endast ha kvar det danska. Närmare bestämt gäller detta om han vid viss angiven ålder — mellan 19 och 22 är — sedan minst fem år har sitt varaktiga hemvist i den andra staten. Enighet har vidare rått om att bestämmelsen bör kompletteras Med en regel som ger honom möjlighet att återfå det svenska medborgarskapet genom en enkel anmälan om han äter tar hemvist i Sverige. I sädant fall upphör han samtidigt att vara dansk medborgare. Det senare är en följd av de bestämmelser som bl. a. de nordiska länderna har infört för att uppfylla kraven i artikel I av 1963 ärs Europarådskonvention om begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap m. m. Den ordning som nu har skisserats bygger alltså på tanken att den som vid födelsen har fått flera medborgarskap skall som vuxen vid varje tidpunkt vara medborgare endast i den av de ursprungliga medborgarskapsstaterna i vilken han har varaktigt etablerat sig. En sädan ordning förutsätter självfallet för att fungera att likartade bestämmelser gäller 1 båda medborgarskapsstaterna. Automatisk förlust av svenskt medborgarskap i fråga om person som har anknytning till Sverige genom födelse eller hemvist innebär emellertid ett betydande avsteg frän de principer på vilka nu gällande lagstiftning bygger. Samma är förhållandet i övriga nordiska länder. Med hänsyn härtill har det ansetts befogat att kringgärda tillämpningen av bestämmelserna med särskilda garantier. Det sker genom att bestämmelserna görs tillämpliga endast i det fall då överenskommelse har träffats med annan stat. En förebild finns i 10 § medborgarskapslagen. enligt vilken regeringen efter avtal med Danmark. Finland, Istand eller Norge får förordna om tillämpningen av en eller flera av bestämmelserna i den paragrafen. Till skillnad från vad som gäller beträffande överenskommelse enligt 10 § föreslås emellertid i detta fall gälla att överenskommelsen skall ha godkänts av riksdagen. Överenskommelser avses komma till stånd mellan Sverige och främmande stat endast när detta påkallas med hänsyn ull att ett större antal barn blir medborgare bäde i Sverige och den andra staten. Det har under arbetet med ändringarna i medborgarskapslagarna förutsatts att avtal i första hand övervägs mellun de nordiska länderna. Frågan i vilken män

Sverige bör träffa överenskommelse 1 nu berört hänseende med annan främmande stat får bedömas när verkningarna av ändringarna i I $ medborgarskapslagen bättre kan överblickas.

Det föreslagna systemet med automatisk förlust i vissa fall av svenskt medborgarskap har således försetts med begränsningar i olika hänseenden. Dessa syftar till att ge svensk medborgare skydd mot förlust av det svenska medborgarskapet resp. rätt att återfå detta. Bestämmelserna kan 1. ex. inte leda till förlust av det svenska medborgarskapet i fråga om den som efter födelsen blir medborgare i annan stat. Att frivilligt förvärv av annat medborgarskap leder till förlust av det svenska följer däremot redan nu av 7 § medborgarskapslagen. En förutsättning för förlust av svenskt medborgarskap är att personen i fråga har ett annat medborgarskap. Statslöshet kan därför inte uppkomma genom tillämpning av bestämmelsen. Inte heller inträder medborgarskapsförlust i något fall förrän svensk medborgare som även är medborgare i annan stat har uppnått myndig ålder. Har han vid den för medborgarskapsförlusten kritiska tidpunkten haft sitt varaktiga hemvist iden andra medborgarskapsstaten under kortare tid än de senaste fem ären behåller han båda medborgarskapen. Slutligen föresläs en ovillkorlig och omedelbar rätt att äterfå det svenska medborgarskapet, om han på nytt tar hemvist i Sverige. En förutsättning är emellertid att han efter förlusten av sitt svenska medborgarskap oavbrutet har varit medborgare Ii sitt andra hemland. En väsentlig garanti ligger slutligen i att riksdagen mäste godkänna överenskommelse om tillämpningen av bestämmelserna. Vilka försiktighetsmått som än vidtas kan det emellertid inte uteslutas. att förhållandena i den stat med vilken överenskommelse har ingåtts senare utvecklas på sådant sätt, att tillämpningen av bestämmelserna blir till men för den som har eller har haft svenskt medborgarskap. Den eventualiteten bör emellertid inte lägga hinder i vägen för de föreslagna bestämmelserna. För denna situation är det däremot nödvändigt att överenskommelsen med kort varsel kan sägas upp. De som redan dessförinnan löper risk att bli av med det svenska medborgarskapet bör i sådant läge i möjlig utsträckning informeras om nödvändigheten att avbryta hemvisttiden i den andra staten. Beträffande den som till följd av de nya bestämmelserna redan har förlorat sitt svenska medborgarskap torde det i direkta nödsituationer finnas möjlighet att tillämpa de svenska naturalisationsbestämmelserna.

Avslutningsvis skall nämnas följande. 1 2 kap. 7§ andra stycket regeringsformen anges att ingen medborgare som är eller har varit bosatt i riket får berövas sitt medborgarskap i annat fall än då han är eller samtidigt blir medborgare i annan stat. Bestämmelsen lämnar alltså i sin nuvarande lydelse utrymme för den nyss beskrivna ordningen för avveckling av det ena medborgarskapet. Rättighetsskyddsutredningen (Ju 1977:01) har emellertid nyligen behandlat frågan om ändringar i den nämnda bestämmelsen I syfte att stärka grundlagsskyddet för medborgarskapet.

Under arbetet med departementspromemorian har därför samråd ägt rum med rättighetsskyddsutredningen. Enligt rättighetsskyddsutredningen borde i princip grundlagsskyddet utvidgas så, att ingen svensk medborgare som är eller har varit bosatt här skall få fråntas sitt medborgarskap annat än då han samtidigt av fri vilja blir medborgare i annan stat. Att han sedan

tidigare är medborgare även i annan stat borde normalt inte få spela in. I

sitt betänkande (SOU 1978: 34) Förstärkt skydd för fri- och rättigheter har

utredningen emellertid beaktat önskemålet om införande i medborgar-

skapslagen av en bestämmelse som möjliggör avveckling av dubbla medborgarskap. I utredningens förslag till ny lydelse av 2 kap. 7§ regeringsformen har intagits en bestämmelse av följande innehåll: S Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 72

Vidare fär föreskrivas att. i enlighet med överenskommelse med annan

stat. den som sedan födelsen är medborgare även i den andra staten och sedan minst fem år är varaktigt bosatt där förlorar sitt svenska medborgarskap vid aderton års ålder eller senare.

7.5 Överförande av faderns svenska medborgarskap till barn utom äktenskap

I det föregående har föreslagits att barn tll svensk kvinna skall bli svensk medborgare vid födelsen, oavsett om barnet föds i eller utom äktenskap. De ändrade bestämmelserna förestavas främst av kravet på jämställdhet

medborgarskap är enligt gällande lag begränsad till fall då fadern är gift med barnets moder eller är avliden och vid sin död var gift med barnets moder. Från jämställdhetssynpunkt skulle kunna hävdas att barn vars fader är svensk alltid skall bli svensk medborgare och säledes även när barnet föds utom äktenskap.

Inom arbetsgruppen har rätt enighet om att det skulle leda för längt att ge varje barn med svensk fader svenskt medborgarskap. Samhörigheten mellan en fader och hans barn utom äktenskap varierar i sådan utsträckning, att själva faderskapet inte ensamt kan anses motivera att barnet får faderns medborgarskap. Det framstår som viälmotiverat att göra skillnad mellan fall dä fadern inte har någon eller ringa förbindelse med sitt barn och de fall då han. ensam eller tillsammans med barnets moder, har värdnaden om barnet. Om föräldrarna 1 det senare fallet sammanlever framträder f.ö. i särskild grad parallelliteten med äktenskapsfallet. Om sålunda enighet har rätt om att Övergången av faderns medborgarskap till hans barn utom äktenskap bör förutsätta närmare samhörighet mellan fadern och barnet, har svårigheter förelegat när det gällt att närmare ange i vilka fall samhörighetskravet skull anses uppfyllt. Från dansk och norsk sida har man beslutat sig för att först i ett senare skede föra in bestämmelser om övergång av faderns medborgarskap till hans barn utom äktenskap. Skälet till detta är att man först vill avvakta ändringar i bestämmelserna om faderns värdnadsrätt ull barn utom äktenskap.

I Sverige infördes med verkan fr. o. m. år 1977 ändrade regler i föräldrabalken angående värdnaden om barn (prop. 1975/76: 170, LU 33, rskr 397, SES 1976:612). Enligt bestämmelsernas nuvarande lydelse kan bl. a. föräldrar som inte är eller har varit gifta med varandra få gemensam vårdnad om sina barn, oberoende av om de bor tillsammans eller inte. En förutsättning är att föräldrarna är ense om att vårdnaden skall utövas gemensamt och att domstol inte finner att detta skulle uppenbart strida mot barnets

vårdnad, skall rätten på ansökan av den andre föra över värdnaden på

honom, om det bedöms skäligt med hänsyn till barnets bästa (samma lagrum). Vidare skall rätten enligt 6 kap. 9§ andra stycket föräldrabalken

bl.a. vid grovt missbruk eller grov försummelse vid utövande av vårdnaden föra över vardnadsphlikten på den andre av föräldrarna. Föreligger gemensam vårdnad men visar det sig att den inte fungerar, har vardera föräldern rätt att gå till domstol och begära att den gemensamma värdnaden upplöses. Domstolen skall då bestämma vem som skall vara vårdnadshavare (6 kap. 7§ föräldrabalken). I motiven till de nya vårdnadsreglerna uttalas, att skälen för att möjliggöra gemensam vårdnad naturligtvis är

särskilt starka när det gäller föräldrar som bor tillsammans. Sädana föräldrar kan många gänger direkt jämställas med dem som är gifta. I båda fallen bildar föräldrarna och barnen en familj där det är naturligt att värdnadsansvaret delas (prop. 1975/76: 170). Starka skäl ansågs emellertid även tala för att införa möjlighet till gemensam vårdnad också i fall då föräldrarna inte sammanbor.

Föräldrabalkens nuvarande vårdnadsbestämmelser gör det sålunda möj-

ligt även för fader som inte är gift med barnets moder att, ensam eller

tillsammans med henne, utöva den rättsliga vårdnaden av barnet. Det förutsätts inte att föräldrarna sammanle ver. Genom värdnadsbeslutet markeras att en betydande samhörighet föreligger mellan fadern och barnet. Det framstår då som naturligt att knyta en bestämmelse om rätt till faderns svenska medborgarskap till de fall då fadern ensam eller gemensamt med barnets moder har vårdnaden om barnet. Det har vidare ansetts rimligt att i detta sammanhang godta endast vårdnadsbeslut som har meddelats av svensk domstol (se vidare specialmotiveringen ull 2 a §). En bestämmelse av denna innebörd föreslås därför införd i medborgarskapslagen.

Nägon legal faderskapspresumtion föreligger inte för andra fall än då modern är gift med barnets fader eller sedan kort tid är änka efter honom. Faderskapet till barn mäste i andra fall konstateras genom domstolsförfarande eller faderskapserkännande. Faderskapsfastställelsen sker alltså i allmänhet efter barnets födelse. Redan av det skälet skulle det möta stora praktiska svårigheter att i dessa fall ge barnet en retroaktiv rätt från födelsen till faderns medborgarskap. När det dessutom förutsätts ett dom-

stolsbeslut som ger fadern rätt till vårdnaden blir en sådan ordning än

mindre möjlig. Den skulle leda till att vårdnadsbeslut långt efter barnets födelse medförde retroaktiva verkningar i medborgarskapshänseende, vilka är svåra att överblicka. I stället föreslås därför att barnet blir svensk medborgare om dess svenske fader, innan barnet har fyllt 18 år. anmäler sin önskan om detta hos länsstyrelsen i det län där barnet är kyrkobokfört. Delar föräldrarna vårdnaden skall anmälan göras av dem båda. Rätten till det svenska medborgarskapet skall gälla från tiden för anmälningen. Har barnet fyllt 15 år förutsätts samtycke av barnet. Så snart de nämnda förutsättningarna föreligger har emellertid barnet en ovillkorlig rätt att bli svensk medborgare.

8¶Specialmotivering

18 I paragrafen anges i vilka fall barn fär svenskt medborgarskap vid

födelsen. Bestämmelsen bygger på härstamningsprincipen. Avgörande för medborgarskapsförvärvet är alltså föräldrarnas medborgarskap. Däremot saknar det betydelse om barnet föds i Sverige eller utomlands.

Innebörden av första stycket är för närvarande den att barn som föds i

bestående äktenskap eller i äktenskap som har upplösts genom männens död blir svenskt om fadern är eller var svensk medborgare. Barn som föds

utom äktenskap blir svensk medborgare om modern är svenska. Motsvarande gäller om modern visserligen är gift med barnets fader men denne är

statslös eller inte överför sitt medborgarskap på barnet. De nu föreslagna ändringarna innebär att barn till svensk kvinna alltid

får svenskt medborgarskap vid födelsen. Detta blir alltså fallet också när

föräldrarna är gifta. Bestämmelsen har därför omarbetats så, att den generella regeln om förvärv av svenskt medborgarskap vid födelsen genom

modern far inleda paragrafens första stycke (punkt 1). De nuvarande

bestämmelserna om förvärv av svenskt medborgarskap genom modern i vissa fall utgår. I anslutning till regeln om medborgarskapsförvärv genom modern har under punkterna 2 och 3 tagits in nu gällande bestämmelser om förvärv av svenskt medborgarskap genom fadern. Till skillnad tran tidigare kan barn till gifta föräldrar i fortsättningen få svenskt medborgarskap vid

födelsen genom båda föräldrarna.

Det finns i detta sammanhang anledning att peka på följande. En förutsättning för att barn I äktenskap skall få moderns svenska medborgarskap

har som nämnts hittills varit, att fadern är statslös eler att barnet inte fär hans utländska medborgarskap. Erfarenheten visar att det ofta är svårt eller rent av omöjligt att säkert konstatera om någon av dessa förutsätt-

ningar är för handen. Det inträffar därför inte sällan att ett barn blir antecknat i kyrkobokföringen som svenskt men att det långt senare —

kanske först när barnet nätt vuxen ålder — konstateras, att fudern hade ett

medborgarskap och att förutsättningar förelåg för medborgarskapets övergång på barnet vid dess födelse. I den situationen skall faderns utländska

medborgarskap antecknas för barnet i kyrkobokföringen. Barnet står där-

med utan det svenska medborgarskap som det trott sig ha sedan födelsen.

Det är uppenbart att de hittillsvarande bestämmelserna har föranlett en

betydande rättsosäkerhet. Denna försvinner emellertid nu, eftersom barnet alltid blir svenskt, när modern är svensk medborgare.

Liksom hittills är 15 tillämplig oavsett om barnet föds i Sverige eller utomlands.

Rätten för barn utom äktenskap att få svenskt medborgarskap genom

fadern regleras i 2. a 8.

2a§

Som framgår av den allmänna motiveringen har det bedömts som önskvärt från jämlikhetssynpunkt att låta barn som föds utom äktenskapet få rätt till faderns svenska medborgarskap, om förhållandena utvisar att samhörighet föreligger mellan fadern och barnet. I den situationen föreslås fadern få möjlighet att genom anmälan ge barnet svenskt medborgarskap.

Enligt 138 i dess nuvarande lydelse får anmälan inte göras genom förmyndare eller vårdnadshavare. Den nämnda paragrafen föreslås ändrad på sådant sätt att anmälan genom vårdnadshavare enligt 2 a § blir möjlig.

Bestämmelserna, som har tagits in i denna paragraf, tar sikte på fall då

varken 1§ (medborgarskapsförvärv vid födelsen) eller 28 (legiumation) är uillimplig.

En förutsättning för att fadern skall kunna ge barnet sitt svenska medborgarskap är att han har fått vårdnaden om barnet, antingen ensam eller tillsammans med barnets moder. Det är den rättsliga vårdnaden som åsyftas. Inom arbetsgruppen har vidare övervägts om en begränsning borde ske till de fall dä barnet vid anmälningstillfället har hemvist i Sverige. Den lösningen har emellertid inte valts. Eftersom grunden för medborgarskapsförvärvet är att fadern är svensk och att en nära samhörighet föreligger mellan honom och barnet, har det ansetts oriktigt att låta hemvistet få inverka. Det kan f.ö. vara tillfälligheter som avgör om anmälan görs före

eller efter det att barnet flyttar till annat land.

Å andra sidan har det varit omöjligt att vid tillämpning av paragrafen godta varje vårdnadsbeslut. oavsett vilket lands domstolar eller myndighe-

ter som har meddetat beslutet. Detta gäller så mycket mer som det inte föreligger nägon skyldighet för Sverige att erkänna vardnadsdom som har meddelats i utomnordiskt land. En begränsning har i förslaget skett till de fall dä värdnadsbeshitet har meddelats av svensk domstol. Därigenom erhälls eftersträvade garantier för att endast vårdnadsbeslut som står i överensstämmelse med barnets bästa beaktas I detta sammanhang.

Har fadern ensam värdnaden om barnet är han ensam berättigad att göra anmälan. Mot bakgrund av att barn automatiskt får moderns svenska medborgarskap vid födelsen har det frän likställtgehetssynpunkt ansetts oriktigt att i detta fall ge modern något inflytande på förvärv av svenskt medborgarskap enligt förevarande paragraf. Moderns anknytning till barnet torde för övrigt varu mycket ringa, om fadern har fått värdnaden överflyttad på sig ensam. Får barnet faderns svenska medborgarskap efter anmälan. kommer det i mänga fall att samtidigt förlora moderns utländska medborgarskap tjfr för svenskt vidkommande 7 § I medborgarskapslagen). Detta inträffar bl.a. om barnet tidigare var medborgare 1 nordiskt

villkor för förvärv av det svenska medborgarskapet — och därmed ofta förlust av det utlindska — krävas att anmälan görs av båda vårdnadsha-

varna.

Medborgarskapsförvärv enligt denna paragral förutsätter att fådern från

tidpunkten för barnets födelse oavbrutet har varit svensk medborgare.

Anmälan görs i detta liksom i övriga fall ull länsstyrelsen i det län där

barnet är kyrkobokfört. Görs anmälan sedan barnet har avflyttat från riket,

skall anmälan 1 stället göras hos SIV. Av I1 8 i dess föreslagna lydelse framgär, att länsstyrelse respektive SIV skall besluta huruvida svenskt medborgarskap har förvärvats eller inte på grund av anmälningen. Förvärvet av det svenska medborgarskapet gäller från dagen för anmälningen.

I paragrafen anges slutligen att samtycke fordras av barnet, om det har fyllt 15 år. Det har ansetts rimligt att barnet i den åldern inte skall kunna bli svensk medborgare —- och därigenom eventuellt mista sitt andra medbor-

garskap - mot sin vilja. |

758 Paragrafen innehåller bestämmelser om förlust av svenskt medborgarskap vid frivilligt förvärv av utländskt medborgarskap. Enligt punkt 4 i paragrafen förloras svenskt medborgarskap av ogift barn under 18 år. som blir utländsk medborgare genom att föräldrarna ingår äktenskap med varandra.

Bestämmelsen avser alltså barn som vid födelsen får moderns svenska medborgarskap, eftersom modern då inte var gilt med barnets fader. Gifter sig föräldrarna senare med varandra och är fadern utländsk medborgare, inträffar det ofta att barnet får faderns medborgarskap enligt lagstiftningen i dennes hemland (legitimation).

De nu föreslagna bestämmelserna i I $ innebär att barn till svensk

kvinna alltid blir svensk medborgare. Detta gäller även om fadern är utländsk medborgare och föräldrarna är gifta med varandra och barnet därigenom får tvä medborgarskap vid födelsen. Med hänsyn därtill bör 7 § punkt 4 utgå.

Tuss

I paragrafen finns bestämmelser om avveckling av dubbla medborgarskap som erhållits vid födelsen. Beträffande de allmänna övervägandena

hänvisas till 7.4.

Bestämmelserna I paragrafens undra och tredje stycken syftar till att den som vid födelsen har blivit medborgare bäde i Sverige och i annan stat och som vid uppnådd vuxen ålder sedan lång tid har etablerat sig i den undra staten skall förlora sitt svenska medborgarskap. Tar han på nytt hemvist i Sverige, återfår han det svenska medborgarskapet efter anmälan.

Bestämmelsen är emellertid försedd med åtskilliga begränsningar som

syftar till att skydda rätten till det svenska medborgarskapet. En första förutsättning för att förlustreglerna skall träda i tillämpning är att överenskommelse om cn sådan ordning har ingåtts mellan Sverige och annan stat (första stycket). Genom sådant avtal åtager sig de fördragsslutande staterna att införa likalydande regler om förlust av statens medborgarskap i de fall som åsyftas i andra och tredje styckena. Sådant avtal kan normalt förutsättas vara bilateralt. På det nordiska omrädet bör det emellertid vara möjligt att träffa ett multilateralt avtal, på samma sätt som har skett i

anslutning till 10. $: Av första stycket framgår vidare att avtalet skall

föreläggas riksdagen för godkännande. Därigenom förstärks garantierna för en ingående och allsidig prövning av lämpligheten att ingå medborgarskapsavtal med viss bestämd stat. Som framhällits i de allmänna övervägandena är det viktigt att avtalet kan sägas upp utan onödig tidsutdräkt, om

ändrade politiska förhållanden i den andra staten gör detta önskvärt eller

nödvändigt.

AV undra stveket framgår att förlustregeln endast träffar den som från födelsen har dubbla medborgarskap. Vidare krävs för att förlust av det svenska medborgarskapet skall inträffa, att personen i fräga vid den för

medborgarskapsförlusten avgörande åldern har sitt varaktiga hemvist i den

andra staten sedan minst fem år. Kortare hemvisttid i denna saknar betydelse. Detsamma gäller längre hemvisttid som emellertid har upphört innan den bestämda äldern har uppnätts.

Den för medborgarskapsförlusten avgörande åldern har i lagen inte

preciserats på annat sätt än att den inte får understiga 19 eller överstiga 22 år. Skälet till detta är att ett visst spelrum har ansetts behövligt vid

förhandlingar med annan stat med hänsyn till att olika myndighetsäldrar

gäller i olika stater. Åldern avses i stället bli preciserad i överenskommel-

sen. :

I tredje stycket hänvisas till 8 § andra stycket. När någon enligt andra stycket av förevarande paragraf förlorar svenskt medborgarskap medför detta alltså förlust av sädant medborgarskap även för hans barn som fått svenskt medborgarskap genom att han har varit svensk medborgare. Bestämmelserna i 8 § undra stycket avser inte bara fall när barnet har fätt förälderns svenska medborgarskap vid födelsen utan också fall då det naturaliserats som biperson tull föräldern. Eftersom förlust av svenskt medborgarskap enligt 7 a § andra stycket endast kan träffa den som har haft sitt svenska medborgarskap från födelsen, saknar naturalisationsfallet i detta sammanhang betydelse. Barn kan inte förlora svenskt medborgar-

skap om det därigenom blir statslöst. Hänvisningen till 8 § andra stycket är inte förbehållslös. I avtalet med den andra staten kan således överenskommas att medborgarskapsförlusten inte skall omfatta barnen. Mot bakgrund av att bestämmelserna i denna paragraf skapar nya situationer då svenskt medborgarskap förloras har det bedömts angeläget att för

dessa fall underlätta återvinning av det svenska medborgarskapet. Bestämmelserna finns i fjärde stycker och har en förebild i 10 § c medborgarskaps-

lagen. Ätervinning sker genom att personen i fråga, sedan han på nytt har tagil hemvist I Sverige, anmäler till länsstyrelsen 1 det län där han är

kyrkobokförd att han äter vill bli svensk medborgare. En förutsättning är

att han sedan tidpunkten för förlusten av det svenska medborgarskapet oavbrutet har varit medborgare I den andra av de båda fördragsslutande

staterna. I detta hänseende föreligger en skillnad gentemot 10 § c. Den

sistnämnda paragrafen medger omedelbar ätervinning av svenskt medborgarskap för person som efter förlusten av det svenska medborgarskapet oavbrutet har varit medborgare i nordiskt länd och således även om personen I fråga successivt har varit medborgare I olika nordiska länder innan han på nytt tar hemvist i Sverige. Detta är ett uttryck för att det nordiska området i viss utsträckning bör ses som en enhet t medborgarskapshän-

seende. 10-85 c blir emellertid tillämplig också i fall som omfattas av 7.a 8,

förutsatt att sökanden endast haft nordiska medborgarskap. Fjärde stycket av 7a § förutsätter för återvinning däremot, att sökanden under hela tiden efter det han förlorade det svenska medborgarskapet har varit medborgare endast i den andra fördragsslutande stat vars medborgarskap han hade från födelsen och i vilken han vid uppnådd vuxen älder hade etablerat sig. Har sökanden före återkomsten till Sverige blivit medborgare i ett tredje land. som också är fördragsslutande, och är något av medborgarskapen utomnordiskt, kan alltså återvinning inte ske enligt 7 a § utan endast enligt 4 8 medborgarskapslagen. Enligt denna förutsätts för återvinning bl. a. (vå års hemvist i Sverige efter återkomsten. Det bör emellertid nämnas utt en sädan person i allmänhet kan naturaliseras på kortare tid än två är.

15 8 anges under vilka förutsättningar barn får svenskt medborgarskap i

ning får dessa bestämmelser motsvarande tillämpning vid anmälan enligt

7a 5 fjärde stycket.

Återvinning av svenskt medborgarskap enligt detta lagrum medför inte sällan automatisk förlust av det andra medborgarskapet (se urt. I 1 1963 års Europarådskonvention om begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap m. m.). I vissa fall krävs emellertid ansökan. Det har därför ansetts

lämpligt att kräva att sökanden för att återvinna det svenska medborgar-

skapet skall styrka att han därigenom förlorar det utländska. Det sker genom hänvisningen till 4 § sista meningen.

Denna paragraf innehäller bestämmelser om förlust av svenskt medborgarskap för den som är född utom riket, aldrig haft sitt hemvist här och inte heller har uppehållit sig här under förhållanden som tyder på samhörighet med Sverige. En sådan person förlorar sitt svenska medborgarskap när han fyller 22 är. Den centrala utlänningsmyndigheten kan medge att medborgarskapet behälls, om ansökan görs om detta dessförinnan.

Bestämmelserna, som gäller generellt och inte för sin tillämpning förutsätter avtal med annan stat, föreslås gälla också i framtiden. Det har emellertid varit nödvändigt att samordna bestämmelserna med dem i 7 a §. Det har skett genom att 8 § har gjorts tillämplig i sädana fall då förlust av svenskt medborgarskap inte inträffar redan på grund av 7 a 8. Föreligger förutsättningarna för medborgarskapsförlust enligt 7 a §, är endast den tillämplig. Det är då inte möjligt att genom ansökan i förväg få rätt att behålla det svenska medborgarskapet. Å andra sidan kvarstär möjligheten att omedeibart efter förnyat hemvisttagande i Sverige återfå det svenska medborgarskapet genom anmälan (7 a § fjärde stycket). Brister förutsätt-

ningarna för tillämpning av 7 a § blir däremot 8 § uillämplig.

Fräåpan huruvida 7 a § är tillämplig eller ej kan undantagsvis aktualiseras när ansökan enligt 8 § görs om rätt att bibehålla det svenska medborgarskapet. FTvekan kan emellertid uppkomma endast under förutsättning bl. a. att sökanden från födelsen är medborgare även I annan stat och har sitt varaktiga hemvist där samt Sverige har ingätt avtal enligt 7 a § med den staten. Prövningen av ansökningen om bibehållande av det svenska medborgarskapet bör i sädana fall anstå till dess det kan konstateras, om det svenska medborgarskapet förlorats enligt 7 a §. I de fall då myndighetsåldern i fördragsslutande stat är lägre än 21 är, bör tidpunkten för förlust av medborgarskap enligt 7 a § bestämmas till ett år över myndighetsåldern.

Därigenom kommer eventuell förlust av svenskt medborgarskap enligt

7 a § att inträffa inraan 8 kan tillämpas.

98 Paragrafen har ändrats I anslutning till vissa ändringar i 1963 års Europarädskonvention om begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap

m.m. Sverige har nyligen ratificerat protokoll med nämnda ändringar.

Enligt art. 21 konventionen i dess nuvarande lydelse får medlemsstat inte vägra den som har sitt hemvist (ordinary residence) utanför statens territo-

rium befrielse från statens medborgarskap.

11 5

Paragrafen har kompletterats med hänsyn till att anmälan kan ske också

enligt 2 a § och 7 a §.

13. $ Enligt paragrafens andra stycke får anmälan enligt lagen inte göras

genom förmyndare eller vårdnadshavare. Undantag föreslås för det fall som avses i 2 a §&. Det bör erinras om att barnets samtycke till anmälan enligt 2 a § krävs, när barnet fyllt 15 är.

Övergängsbestämmelserna

Ändringarna i medborgarskapslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1979.

Pet har bedömts angeläget att öppna möjlighet för dessförinnan födda barn ätt få svenskt medborgarskap, om de skulle ha blivit svenska vid födelsen om de nya bestämmelserna hade gällt redan då. Förvärvet sker genom anmälan. En grundläggande förutsättning är alltså att modern var

svensk medborgare vid barnets födelse. För att barnet genom anmälan skall bli svenskt krävs emellertid att modern även vid anmälningstillfället

är svenska. Vidare fordras att hon har vårdnaden om barnet.

Möjligheten att göra anmälan har ansetts böra stå öppen under en

treårsperiod, dvs. under tiden fram till den 1 juli 1982.

Möjligheten att på detta sätt få svenskt medborgarskap gäller endast i

fråga Om barn som är fött den 1 juli 1961 eller senare och som vid anmälningstillfället inte har fyllt 18 är. Samtycke av barnet krävs när detta har

fyllt 15 år tfr 2 a §).

Rätten att göra anmälan har förbehållits modern. Är hon ensam

vårdnadshavare kommer barnet i åtskilliga fall att genom förvärvet av det svenska medborgarskapet gå miste om sitt utländska medborgarskap. Har

däremot även fadern del i vårdnaden — vilket är det normala eftersom det

är fråga om barn i äktenskap — torde moderns anmälan enligt lagstiftningen i faderns hemland normalt inte medföra att barnet förlorar faderns nationalitet. För att barnet skall förlora faderns medborgarskap torde då vanligen krävas att fadern biträder anmälningen eller på annat sätt uttryckligen samtycker till att barnet blir svenskt. Ofta torde föräldrarna önska att

barnet behåller även faderns medborgarskap. Är detta fallet bör således

fadern inte biträda anmälningen.

Det har ansetts befogat att låta 7 a § bli tillämplig också på barn som

genom anmälan enligt återgångsbestämmelserna blir svensk medborgare. Att 8 § kan bli tillämplig på sådana barn följer av den nämnda paragrafens innehäll.

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden över promemorian

(Ds A 1978: 2) Förvärv av svenskt medborgarskap genom modern

Efter remiss har vitranden över promemorian avgetts av justitiekanslern (JK), Svea hovrätt. kammarrätten i Jönköping, värnpliktsverket. socialstyrelsen, riksförsäkringsverket (RFV). riksskatteverket (RSV), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens invandrarverk (SIV), länsstyrelserna i

Stockholms, Malmöhus och Västernorrlands län, Landsorganisationen i

Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges advokatsamfund, Riksförbundet för

personal vid invandrarbyråer och Fredrika-Bremer-Förbundet.

Yttranden har överlämnats. av länsstyrelsen i Stockholms län från polis-

styrelsen i Stockholms polisdistrikt och av länsstyrelsen i Malmöhus län från polisstyrelserna I Helsingborgs och Malmö polisdistrikt.

Yttranden över promemorian har dessutom avgetts av Grupp 8 i Stock-

holm och Utlandssvenskarnas förening.

1 Barns förvärv av moderns svenska medborgarskap vid födelsen

Förslaget har mottagits väl av remissinstanserna. Samtliga tillstyrker att

de föreslagna ändringarna genomförs eller säger sig inte ha något att erinra mot dem. I allmänhet ges i yttrandena uttryck för uppfattningen att tiden nu är mogen för att ge modern samma rätt som fadern att ge barnet sitt medborgarskap. Flertalet remissinstanser anser vidare att nackdelarna med uppkomsten av dubbla medborgarskap är begränsade och bör tillmätas en underordnad betydelse i jämförelse med värdet av att barnet får rmöderns svenska medborgarskap.

JK framhåller att nuvarande regel att barn som föds i äktenskap alltid följer faderns medborgarskap är otidsenlig. Den föreslagna ordningen som ger barn en vidgad rätt till moderns medborgarskap är enligt JK viktig inte endast från jämlikhetssynpunkt. En väsentlig fördel är framför allt att barnens rättssäkerhet bättre tillgodoses. Av vikt sägs vidare vara att lagstiftningen genom den nya bestämrmnelsen håller sig neutral till olika former av samlevnad. Svea hovrätt har som utgångspunkt den i vårt land gällande familjerättsliga principen att barns bästa skall sättas före föräldrarnas. Vid bedömandet av om förslaget skull genomföras bör därför det första spörsmålet vara om det är till övervägande gagn eller nackdel för den som främst

berörs därav, nämligen den som skall såsom barn erhälla och såsom vuxen eventuellt bibehålla svenskt medborgarskap. Hänsyn skall även tas till förslagets konsekvenser för det allmänna. Hovrätten pekar i det samman-

hanget på att den enskilde till följd av att han inte kände till sitt ickesvenska medborgarskap oförskyllt kan hamna I svårigheter i sitt andra hemland utan att svenska myndigheter kan ge skydd. I sin analys av förslagets för- och nackdelar för den enskilde kommer hovrätten till slutsatsen att förslaget icke är till övervägande gagn för den enskilde, eftersom flertalet förmåner är knutna till hemvist, medan skyldigheter för den enskilde för det mesta beror av medborgarskap. Ej heller anses det visat att förslaget är till övervägande nytta för det allmänna. Det sagda leder emel-

lertid enligt hovrätten inte till att förslaget bör avstyrkas. Nattonstillhörighetens värde för individen skall nämligen inte ses såsom enbart en fråga

om materiella fördelar och nackdelar. Opinionen för jämställdhet mellan könen har vuxit sig så stark inom och utom landet att moderns rätt att ge

sina barn sitt medborgarskap kommer att anses såsom väsentligare än de

nackdelar för barnet eller det allmänna som kan påvisas inträda. om förslaget genomföres. Hovrätten pekar vidare på att det inte är genom förvärvet av svenskt medborgarskap som nackdelarna uppkommer utan

genom bibehållandet av det utländska. Oberoende av den ordning som må

gälla här i landet kommer antalet av dubbla medborgarskap att stiga på grund av andra staters åtgöranden. Under angivna förhållanden anser hovrätten det vara mer ändamålsenligt att verka för att ett bra system skapas genom internationella överenskommelser för avveckling av dubbla medborgarskap, vilket ej kan ske genom nationell lagstiftning, än att ge-

nom sådan lagstiftning söka motverka uppkomsten av svenska medbor-

garskap.

Kammarrätten i Jönköping finner förslaget väl ägnat att läggas ull grund

för lagstiftning och tillstyrker det. S/V erinrar om att verket tidigare har

varll negativt inställt till en reform som innebär att barn till svensk kvinna alltid får hennes medborgarskap med hänsyn ull uppkomsten av dubbla eller flerfaldiga medborgarskap. Verket understryker emellertid att argumentet att man och kvinna bör vara likställda i medborgarskapshänseende

I sig självt väger tungt. Härtill kommer att under senare tid i olika länder

genomförts sådana ändringar i medborgarskapslagstftningen att modern

har fått samma rätt som fadern att ge sina barn I äktenskap sitt medbor-

garskap. Oavsett vad Sverige beslutar kommer alltså i framtiden ett stort antal dubbla medborgarskap att uppkomma. Mot den bakgrunden finner

invandrarverket i likhet med arbetsgruppen tiden nu vara mogen för att

ändra den svenska medborgarskapslagen så att barn i äktenskap alltid får

svenskt medborgarskap vid födelsen om fadern eller modern är svensk

medborgare.

Enligt RFV torde den föreslagna ändringen inte medföra behov av

omarbetning av gällande lagstiftning och konventioner inom socialförsäkringsområdet.

RSV säger sig ha den erfarenheten som central folkbokföringsmyndighet att det är ett ofta uttalat önskemäl frän svenska kvinnor, som är gifta med utländska män, att deras barn skall förvärva svenskt medborgarskap. För folkbokföringsmyndigheternas arbete med registrering av medborgarskap skulle vidare en sådan regel innebära en lättnad eftersom utländskt medborgarskap inte antecknas för den som även är svensk medborgare. Folkbokföringsmyndigheterna skulle inte längre behöva utreda om barn till

svensk mor, som är gift med utländsk man, förvärvar faderns medborgar-

skap eller ej, vilket med hänsyn till innehället i utländska lagar i många full kan vara svårt att bedöma. Verket delar uppfattningen att olägenheterna av dubbelt medborgarskap är av liten betydelse. Även enligt RSV:s me-

ning bör i jämförelse härmed de anförda skälen för att svenskt medborgar-

skap alltid skall tillkomma barn till svensk mor anses ha avsevärt större tyngd. Reformen skulle på ett viktigt samhällsområde undanröja en brist i Jämställdhet mellan könen vilken ter sig helt omotiverad bortsett från den ökade uppkomsten av dubbla medborgarskap.

LO och 7CO erinrar om att förslaget ligger i linje med önskemål som

organisationerna tidigare framfört.

Riksförbundet för personal vid invandrarbyråer konstaterar att de föreslagna ändringarna har förestavats av en strävan att jämställa könen.

Förbundet fortsätter.

RIB anser att man även måste ta hänsyn till jämlikhet mellan svenskar och invandrare. säsom den getts uttryck i svensk invandrarpolitik. Den

till päverkan på barnet måste vara lika självklar som en svensk moders

eller faders. Under alla förhållanden måste man slå vakt om den utländska förälderns rätt att delge barnet sin kultur, t. ex. sitt språk. I de fall vårdna-

den delas av bäda föräldrarna, skall barnet ha rätt ull hemspråksundervis-

ning i det utländska språket. En lagändring som innebär att fler barn från födelsen får svenskt medborgarskap, får inte betyda att denna rätt försummas. Skolan mäste ges effektiva möjligheter att nå även dessa barn i sin uppsökande verksamhet inom hemspräksundervisningen. De syns inte

längre i registren över utländska barn. Att ett barn med utländsk fader har

svenskt medborgarskap är givetvis en fördel i mänga hänseenden, ätminstone så länge det vistas i Sverige. Det är dock inte självklart, att svenskt medborgarskap i sig upplevs som nägot positivt, varken av barnet eller den

beroende av medborgarskapet. Aven de barn, som enligt svensk lagstiftning inte kan bli svenska medborgare, måste ges samma rättigheter som

svenska barn på alla områden. Reformarbetet måste fortsätta, lagstift-

ningsvägen och genom upprättande av överenskommelser med andra stater.

Utlandssvenskarnas förening framhåller att ändringen inte endast har betydelse för i Sverige bosatta barn. Även när det gäller i utlandet bosatta

barn till svensk mor och utländsk far, som är gifta med varandra, föreligger i många fall ett påtagligt behov av en reform i den riktning som angivits I promemorian. Föreningen säger sig kunna vitsorda att det i många sådana

blandade äktenskap är en livhg önskan, inte bara hos den svenska modern

utan också hos den utländske fadern, att barnen även får svenskt medborgarskap. Det skulle kännas som en trygghet att veta inte bara att barnen,

om familjen bosätter sig i Sverige, redan från början får ställningen av hemmasvenska barn, utan även att de i utlandet får åtnjuta det skydd som tillkommer svenska medborgare.

2 Avveckling av dubbelt medborgarskap

De föreslagna bestämmelserna om automatisk förlust i vissa fall av det svenska medborgarskapet för den som frän födelsen fått båda föräldrarnas medborgarskap godtas av samtliga remissinstanser. I nägra yttranden ger man emellertid uttryck för svårigheter som kan uppkomma vid den praktiska tillämpningen av bestämmelserna.

JK framhåller att någon erinran mot förstaget inte kan riktas från grundlagssynpunkt. Svea hovrätt grundar sitt tillstyrkande på att garantierna för återfående av medborgarskap som förlorats utan aktiva åtgärder härför av den enskilde framstår som betryggande.

Enligt RSV torde reglerna bli svåra att tillimpa för de lokala folkbokfö-

ringsmyndigheterna och detsamma torde gälla de svenska utlandsmyndigheterna när pass skall utfärdas. Dubbelt medborgarskap antecknas inte i folkbokföringen för den som är svensk medborgare, I barns personakt

antecknas inte heller föräldrarnas medborgarskap. Det kan därför i många

fall bli svårt att utreda om en person vid återflyttning till Sverige har svenskt medborgarskap eller ej. Det sagda exemplifieras på följande sätt.

Ett barn till svensk mor och utländsk far kommer att antecknas endast som svensk medborgare i kyrkobok även om barnet från födelsen också förvär-

var faderns medborgarskap. Om barnet flyttar till land med vilket avtal

ingåtts enligt 7 a § och på grund av detta stadgande förlorar sitt svenska

medborgarskap. mäste vid äterflyttning observeras att detta blivit fallet

trots den tidigare anteckningen om svenskt medborgarskap i kyrkobok. Särskilt besvärlig torde bedömningen i folkbokföringen bli vid eventuell tillämpning gentemot de övriga nordiska länderna, eftersom rådande pussfrihet innebär att någon vägledning inte kan påräknas genom att pussmyndighet redan prövat förhållandet.

RSV anser det vidare mänga gånger vara svårt att bedöma om en vistelse i annat land är att anse som varaktigt hemvist och när sådant hemvist uppkom. RSV vill ifrågasätta termen "varaktigt hemvist”. I medborgarskapslagen i övrigt används endast termen ”hemvist” 1 motsvarande sammanhang. Sammanfattningsvis bedömer verket att en viss rättsosäkerhet kan uppkomma vid tillämpningen av bestämmelserna om avveckling av dubbelt medborgarskap.

Även SIV uttalar vissa betänkligheter. Verket framhäller att det inte går att bortse från att på sikt allt fler personer kommer att ha inte bara dubbelt utan flerfaldigt medborgarskap. Sådana flerfaldiga medborgarskap uppkommer t. ex. när en person med dubbelt medborgarskap fär barn tillsammuns med en person som har ett eller flera medborgarskap. Detta kän givetvis inte vara en önskvärd utveckling. Verket anser det därför vara angeläget att det ena medborgarskapet kan avvecklas, i allt fall när innehavaren har blivit myndig. Verket har i och för sig inte något att erinra mot det sätt för avveckling av svenskt medborgarskap som föreslås i promemorian. Man vill dock päpeka att det kan bli svårigheter i vissa fall att konstatera om förlust av svenskt medborgarskap inträtt eller ej. För förlust av svenskt medborgarskap förutsätts nämligen enligt förslaget bl.u. att personen I fråga sedan minst fem år har sitt varaktiga hemvist i den andra staten. Det kan enligt verket inte sällan vara svärt att avgöra om ett sådant hemvist föreligger. Frågan om förlust av svenskt medborgarskap uppkommit torde då i tveksamma fall få prövas i s. k. förklaringsärende enligt 11 § andra stycket medborgarskapslagen.

I detta sammanhang tar länsstyrelsen för Västernorrlands län upp frågan om registrering av de dubbla medborgarskapen. Länsstyrelsen anför att

situationer snabbt och enkelt kunna få uppgift om ett barns medborgarskapsförhållanden. Bevakningen och registreringen är särskilt viktig vid automatiskt upphörande av ett medborgarskap. Klara och entydiga unvisningar måste härvidlag utarbetas.

Utlandssvenskarnas förening understryker att automatisk förlust av svenskt medborgarskap bör få förekomma endast i fråga om dubbelt medborgarskap som i sin helhet grundar sig på härstamningsprincipen. Om det utfändska medborgarskapet grundar sig på territorialprincipen bör någon automatisk förlust av det svenska medborgarskapet inte förekomma utöver vad som f.n. gäller enligt & $ medborgarskapslagen.

3 Överförande av faderns svenska medborgarskap till barn utom äktenskap

Även på denna punkt tillstyrks förslaget av en enig remissopinion. JK ifrågasätter emellertid om det är nödvändigt att uppställa kravet att fadern genom beslut av svensk domstol skall ha getts del i vardnaden. Även om samhörigheten inte dokumenterats i ett rättsligt vårdnadsbeslut kan nämligen samhörigheten vara mycket stark. Vem av föräldrarna som skall ha

den rättsliga vårdnaden kan vidare t mänga fall avgöras på grunder som inte berättigar till några slutsutser om samhörigheten med barnet. Också från jämställdhetssynpunkt kan enligt JK invändningar riktas mot det

uppställda villkoret för barnets förvärv av faderns medborgarskap. RSV

anser däremot den föreslagna bestämmelsen vara väl avvägd. Har fadern genom beslut av svensk domstol fätt del i vårdnaden får det enligt verket förutsättas att nära anknytning föreligger meltan fadern och barnet.

Enhet S/V skulle jämställdhetsskälet kunna åberopas för att ett sådant barn alltid skulle få svenskt medborgarskap. För detta skulle även kunna

tala att barn i och barn utom äktenskap i allt väsentligt likställs i den

svenska lagstiftningen. Den skillnaden sägs dock alltjämt föreligga att barn som föds inom äktenskap automatiskt stär under båda föräldrarnas vårdnad från födelsen. medan modern blir ensam vårdnadshavare för ett barn

gemensam värdnad om barnet fordras särskilt domstolsbeslut. Det kan heller inte bortses från att i många fall då en sådan gemensam vårdnad inte föreligger barnets anknytning till fadern kan vara mycket svag. I likhet med arbetsgruppen anser verket det därför lämpligast att ett sådant barn får svenskt medborgarskap inte automatiskt vid födelsen utan först genom särskild anmälan. En sådan anmälan bör kunna ske under de förutsättning-

ar som anges i promemorian.

Grupp 8 Stockholm menar att rätten för fader till barn utom äktenskap att ge barnet silt svenska medborgarskap kommer i konflikt med principen att modern bör avgöra barnets medborgarskap. Den senare principen bör ges företräde, oavsett om modern är svensk eller uttändsk.

4¶Övergängsbestämmelserna

Socialstyrelsen och SIV understryker vikten av att tillräcklig information ges om möjligheten för svensk moder att under en övergångstid genom anmälan ge barn som fötts före ikraftträdandet av ändringen sitt medborgarskap. Risk föreligger annars för att tiden löper ut och möjligheten försitts. SIV framhåller vidare att övergångsreglerna kan antas leda till en avsevärd arbetsbelastning för medborgarskapsbyrån under den tid anmälningsmöjligheten står öppen. Alternativt kan enligt verket övervägas om dessa anmälningsärenden inte bör handläggas av länsstyrelserna. Anmälan beträffande barn som ej har hemvist i Sverige skulle i så fall lämpligast kunna ske hos länsstyrelsen i Stockholms län.

5 Övriga frågor

I några yttranden görs påpekanden av teknisk art rörande utformningen av vissa bestämmelser. Det kan nämnas att kammarrätten och SIV föreslär sådan ändring i förslaget att talan mot SIV:s beslut med anledning av anmälan enligt 2 a § och övergångsbestämmelserna förs hos kammarrätt i

stället för hos regeringen.

Vidare anför Svea hovrätt följande beträffande frågan om den enskildes möjligheter att bedöma sin medborgarskapsrättsliga ställning.

Emellertid bör påpekas att de regler som är bestämmande för medbor-

garskap icke återfinnes enbart i svensk lagstiftning. Det är uppenbart att

det ofta är för den enskilde mycket svärt att komma till klarhet om sina medborgarskapsförhållanden och att dubbla medborgarskap kan föreligga utan att det är känt för dem som berörs därav. Medborgarskapet är betydelsefullt på många olika judiciella och administrativa områden. Det synes därför vara i hög grad otillfredsställande att medborgarskap ej framgår fullständigt i folkbokföringen. Det förhåller sig uppenbarligen så, att det ofta är omöjligt att ta ställning i dessa frågor på det lokala planet. Det är därför önskvärt att man inom förslagsvis invandrarverket tillskapar ett organ som kan ge auktoritativa besked i dessa hänseenden och som skulle ha till uppgift bl. a. att gå allmänheten tillhanda med utredningar av hithörande slag. Kostnaden härför skulle måhända ej bli större än den som uppstår p. g. a tidsätgången när myndigheter som är oerfarna och okunniga i dessa frågor stundom måste taga ställning i dem. Målet bör vara att en persons medborgarskapsförhällanden skall framgå fullständigt av folkbokföringen. Detta torde även vara nödvändigt för bedömandet av sådana fall

som avses i $ 7 a andra stycket i förslaget.

RSV erinrar om att gällande bestämmelse om förlust av svenskt medbor-

garskap vid frivilligt förvärv av annat medborgarskap (7 § 1 medborgar-

skapslagen) har tolkats så, att svenskt barn som blir medborgare i annat

land efter ansökan eller uttryckligt samtycke av föräldrarna därigenom förlorar sitt svenska medborgarskap även om ingen av föräldrarna samtidigt blir medborgare 1 detta land. Rättighetsskyddsutredningens I promemorian åberopade förslag att ingen medborgare som är eller varit bosatt i

riket får berövas sitt medborgarskap i annat fall än då han samtidigt, efter sitt uttryckliga samtycke eller genom att inträda i allmän tjänst, blir med-

borgare i annan stat tycks enligt RSV ge barn ett starkare skydd än vad 7 8

I punkten medborgarskapslagen för närvarande gör. Uttrycket "sitt uttryckliga samtycke” synes utesluta förlust av svenskt medborgarskap för

barn under 18 år där ansökningen gjorts av föräldrarna utan att barnet

självt uttryckligen samtyckt till förvärvet. Om rättighetsskyddsutredningen åsyftat ett sådant starkare skydd bör enligt RSV 1 78 1 punkten medborgarskapslagen föreskrivas att svenskt medborgarskap förloras av

den som förvärvar utländskt medborgarskap efter sin ansökan eller sitt

uttryckliga samtycke.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1978