med försiag till ändring i Iagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark
Regeringens proposition
1983/84: 96
med förslag till ändring i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark; beslutad den 15 december 1983.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag. På regeringens vägnar OLOF PALME
SVANTE LUNDKVIST
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att en allmän regel om hänsyn till naturvårdens intressen vid bedrivande av jordbruk införs i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1984.
LV Riksdagen [983/84.1 saml. Nr 96
Prop. 1983/84:96- - ' tv
Förslag till Lag om ändring i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark dels att 128 skall ha nedan angivna lydelse.
dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 6a och 92488. av nedan
angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse has
Vid skötsel av jordbruksmark och vid annan markanvändning i jördbruket skall hänsyn tas till naturvårdens intressen.
Regeringen eler den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den hänsva som skall tas enligt första stycket, såsom i fråga om skyddet av odlings- och kulturlandskapet samt växt- och djurlivet. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripunde att pågående markanvändning avsevärt försvåras.
9a§
Lantbruksnämnden får meddela föreläggande eller förbud som behövs för att föreskrifter som meddelats med stöd av 6a§ skall efterlevas.
Föreläggande eller förbud får meddelas först sedan det har visat sig att lantbruksnämndens råd och anvisningar inte har följts. I brådskande fall eller när det annars finns särskilda skäl, får dock föreläggande eller förhud meddelas omedelbart.
I beslut om föreläggande eller förbud får lantbruksnhämnden sätta ut vite.
Lanthruksnämnden får förordna att dess beslut skall gälla omedelhart.
128 Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet I. tar jordbruksmark ur produktion i strid mot 4§ första stycket.
2, utfört täkt i strid mot 4 § andra stycket.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
3. bryter mot föreläggande som 3. underlåter att följa ett före-
har meddelats med stöd av 9§, om läggande eller bryter mot ett förbud inte föreläggandet har förenats med som har meddelats med stöd av 9 vite, eller 9a§, om inte föreläggandet el-
ler förbudet har förenats med vite.
Utbyte av brott som avses I första stycket 2 skall förklaras förverkat. om
det inte är uppenbart obilligt.
Denna lag träder i kraft den I juli 1984.
il Riksdagen 1983!84.1 sumt. Nr 96
Utdrag JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1983-11-03
Närvarande: ståtsministern Palme, ordförande, och statsraden Lundkvist, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén. Peterson, Rainer, Bod-
ström, Göransson. Gradin, Dahl, R. Carlsson. Holmberg, Thunborg
Föredragande: statsrådet Lundkvist
Lagrädsremiss med förslag till ändring i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark
I Inledning
I en inom jordbruksdepartementet upprättad promemoria (Ds Jo 1983:9) Hänsyn till naturvärdsintressena vid bedrivande av jordbruk föreslås att en
hänsynsregel i sådant avseende införs i lagen (1979:425) om skötsel av
jordbruksmark. Promemorians förslag till lägtext bör fogas som bilaga I
till regeringsprotokollet i detta ärende.
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av statskontoret, riksrevisionsverket, riksantikvarieämbetet, luntbruksstyrelsen. skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, länsstyrelserna i Södermanlands län. Älvsborgs län, Örebro län och Västernorrlands län samt Lantbrukarnas rikstörbund (ERF).
In sammanställning av remissyttrandena bör fogas som bilaga 2 ull
regeringsprotokollet.
2 Föredragandens överväganden
De arcella näringarna jordbruk och skogsbruk bedrivs på en areal som omfattar mer än hälften av Sveriges landyta och har format det nuvarande kulturlandskapet. Jord- och skogsbruket kännetecknas bl.a. av en snabb teknisk utveckling, ett intensivt utnyttjande av marken och en storskalig drift och teknik. Uppbyggnaden av rationella jordbruksföretag och effektiviseringen av befintliga brukningsenheter förutsätter ofta struktur- och arronderingsförändringar. Dessa medför inte sällan större fält, täckdikning, borttagande av odlingshinder såsom rösen och åkerholmar, ändrad hägnadsindelning m.m. Dessa och andra åtgärder som vidtas i jordbruket
kulturiandskapets karaktär som i vissa fall kan bedömas som olämpliga. Även växt- och djurlivet kan påverkas på ett negativt sätt.
Samhället har i dag möjligheter att skydda angivna naturväårdsintressen, främst genom naturvårdslagen (1964:822) eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna. För skogsbrukets det gäller därutöver enligt skogsvardslagen (1979:429) att hänsyn skall tas till naturvårdens och andra allmänna intressen i samband med avverkning och skogsvård. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur denna hänsyn skall tas. såsom I fråga om hyggens storlek och utlägg-
ning. beståndsanläggning. kvarlämnande av trädsamlingar och skogsbilvägars sträckning. Bemyndigandet medför inte befogenhet att meddela föreskrifter som är så ingripande att pågående markanvändning avsevärt för-
svåras. Regeringen har bemyndigat skogsstyrelsen att meddela sådana föreskrifter efter samräd med statens naturvårdsverk och annan berörd
central myndighet.
I motiven till skogsvårdslagens bestämmelser tprop. 1978/79:110) framhålls bl. a. att skogsbruket skall bedrivas med hänsyn tagen till skogen som livsmiljö för växter och djur, till skogens inverkan på vattenbalans och lokalt klimat och till möjligheterna att nyttja skogsmarken för friluftsliv och rekreation. Hänsyn skall vidare tas till värdefull kulturmiljö och landskapsbild. Om oprövade brukningsmetoder aktualiseras. bör miljöeffekterna klarläggas innan metoderna tas I praktiskt bruk. I motiven sägs vidare att skogsvårdslagens hänsynsregler bör betraktas som samhällets
minimikrav för skötseln av skog. De krav som ställs kan normalt förenas
med ett rationellt skogsbruk. Naturvårdstagen får följaktligen främst bety-
delse i de fall då skyddsintresset kräver särskilda eller strängare föreskrifter.
Några bestämmelser som motsvarar dem som enligt skogsvårdslagen gäller för skogsbruket finns inte för jordbruket. Frågan har emellertid varit aktuell i olika sammanhang. I förarbetena fill tagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark tskötsellagen) diskuterades sålunda frågan om man i lagen borde införa bestämmelser om hänsynstagande till naturvärden vid bedrivande av jordbruk (prop. 1978/79:163). Tanken på en sådan lagregel avvisades emellertid av den dåvarande departementschefen som ansåg att naturvårdsintressena inom jordbruket liksom dittills borde tillvaratas med
stöd av naturvårdslagen. Han ansåg att det inte fanns skäl att vid sidan av de bestämmelser som finns I naturvårdslagen föra in någon allmän regel om
hänsyn till naturvården i skötsellagen. Däremot fanns det anledning att ytterligare överväga bl. a. hur samarbetet mellan lantbruksnämnderna och länsstyrelserna I dessa frågor skulle kunna effektiviseras. Riksdagen hade inte någon erinran mot detta (JoU 1978/79:33. rskr 402).
På uppdrag av regeringen lämnade lantbruksstyrelsen, statens naturvårdsverk och riksantikvarieämbetet i en särskild rapport under år 1981 förslag till ett antal åtgärder som syftade till att öka hänsynen till bl.a.
naturvården vid bedrivande av jordbruk. Förslagen har remissbehandlats.
Frågan om en allmän hänsynsregel till förmän för naturvården vid bedri-
vande av jordbruk har också behandlats av riksdagen flera gånger, se JoU 1980/81:5. 1981/82:19 och 1982/83:4. I sistnämnda betänkande uttalade jordbruksutskottet i anledning av bl.a. den socialdemokratiska motionen
1981/82:1921 om miljövården följande:
Som tidigare berörts ingår i den nya skogsvårdslagen bestämmelser om
vilken hänsyn som skall tas till näturvårdens intressen vid skötseln av skog
(218). I sina föreskrifter till nämnda paragraf har skogsstyrelsen mycket
ingående utvecklat vad som gäller beträffande naturvårdshänsyn i skogs-
bruket. Enligt utskottets mening finns inte anledning att längre dröja med alt införa en motsvarande reglering när det gäller de hänsyn som bör tas till naturvårdens intressen i samband med jordbrukets bedrivande. Föreliggande utredningsmaterial bör utgöra tillräckligt underlag för ett förslag till lagstiftning i ämnet från regeringens sida.
Riksdagen beslutade. i enlighet med utskottets hemställan, att ge rege-
ringen till känna vad som anförts om behovet av att en allmän hänsynsregel
för naturvård infördes i berörd lagstiftning (rskr 1982/83:38).
I enlighet med riksdagens begäran har förslag till lagreglering av frågan lämnats I den inledningsvis nämnda promemorian Hänsyn till naturvårdsintressena vid bedrivande av jordbruk.
Vid remissbehandlingen har samtliga remissinstanser utom LRF tillstyrkt promemorieförslaget eller lämnat det utan erinran. ERF uttrycker
oro för att förslaget syftar till att mer generellt tvinga jordbruket till begränsningar i driften eller i jordbruksföretagens utveckling. LRF anför sammanfattningsvis att det enligt förbundets mening är utomordentligt angeläget att jordbrukarna bibringas en positiv syn när det gäller att bevara nu aktuella objekt och att denna effekt uppnås bäst genom en omfattande informationsverksamhet medan den föreslagna lagstiftningen torde motverka en sädan positiv grundsyn.
Enligt min mening är det angeläget att man vid utövandet av de arcella
näringarna tar hänsyn till naturvärdens intressen. En sådan hänsyn bör säledes ingå som ett normalt led i jordbruket. Genom en lagreglering bör
fastställas de krav på hänsyn som mera generellt bör ställas på jordbrukar-
na, vid sidan av de situationer dä naturvårdsintressena kräver särskilda
eller strängare föreskrifter enligt naturvårdslagen. Jag biträder förslaget i
promemorian om att en sådan lagreglering sker i skötsellagen. Enligt
förslaget åläggs lantbruksnämnderna att vid rådgivning och i övrigt i tillsynsverksamheten sc till att erforderlig hänsyn tas till naturvårdsintressena inom jordbruket på motsvarande sätt som skogsvårdsstyrelserna redan nu gör vad gäller skogsbruket.
I skötsellagen bör således tas in dels en allmän regel om hänsynstagande
till naturvärdens intressen vid bedrivande av jordbruk, dels ett bemyndi-
gande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att
meddela närmare föreskrifter om i vilka hänseenden naturvårdsintressena skall tillgodoses.
Jag kan inte dela de farhågor som framförts av LRF beträtfande de
föreslagna bestämmelsernas inverkan på jordbruksföretagen. Erfarenheterna från tillämpningen av motsvarande bestämmelser i skogsvårdslagstiftningen är goda. Jag vill särskilt understryka att den föreslagna regleringen inte generellt får motverka jordbrukets rationalisering.
Jag föreslår i likhet med promemorieförslaget och enligt vad som gäller enligt skogsvårdslagen att sådana föreskrifter om naturvårdshänsyn som
här avses inte får vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras. En särskild bestämmelse om detta bör införas i skötsella-
gen. Vad jag nu har sagt innebär att hänsynsföreskrifter inte kan föranleda annat intrång än sådant mindre intrång som en markinnehavare enligt gällande principer är skyldig att tåla utan ersättning. Någon kompensation vare sig i individuell eller kollektiv form kan således inte bli aktuell med anledning av den lagstiftning som jag nu har förordat.
I jordbruket måste hänsyn främst tas till intresset att bevara vissa inslag i naturmiljön, inbegripet odlings- och kulturlandskapet. Frågor om hänsynstagande till naturvården kan uppkomma bl. a. i samband med strukturförändringar vid nedläggning av jordbruksmark eller nyodling, vid införande av annan brukningsteknik eller vid genomförande av markavvattningsåt-
gärder. Bestämmelserna skall kunna användas för att skona t. ex. åkerhol-
mar, mindre våtmarker, öppna diken, odlingsrösen, stenmurar och mindre
trädbestånd. Föreskrifter i de hänseenden som nu har berörts kan använ-
das för att tillgodose kulturminnesvärden. Föreskrifter kan också i vissa fall erfordras för att skydda växt- och djurlivet. Innehållet i föreskrifterna
måste självfallet anpassas till de skilda förhållanden som råder inom olika
delar av landet.
Naturvårdsverket framhåller i sitt remissyttrande att frågor som berör
hagmarker med ädla lövträd samt användningen av bekämpningsmedel och växtnäring i jordbruket bör omfattas av de föreskrifter som skall utfärdas enligt förslaget.
Jag vill i detta sammanhang påpeka följande. Tillämpningsområdet för de nu föreslagna hänsynsbestämmelserna omfattar även sådan mark som inte är att beteckna som jordbruksmark i skötsellagens mening, t.ex.
hagmarker, skogsbryn, åkerholmar eller dikesrenar. Något hinder föreligger således inte att med stöd av det nyss förordade bemyndigandet meddela föreskrifter för att skydda fauna och flora i t. ex. hagmarker, skogsbryn,
åkerholmar eller dikesrenar i anslutning till jordbruksmark. Därvid kan
även frågor som rör användningen av kemiska bekämpningsmedel samt växtnäring bli aktuella. På motsvarande sätt anges i skogsstyrelsens föreskrifter till 218 skogsvårdslagen att kemisk bekämpning samt gödsling skall undvikas i vissa fall.
Jag vill vidare framhålla att jag tidigare denna dag har föreslagit regering- 12 Riksdagen 1983/84.1 saml. Nr 96
en att lagrådets yttrande inhämtas över ett lagförslag om skydd för ädel-
lövskog som inbegriper vissa hagmarker med ädla lövträd. Det bör också nämnas att utredningen om användning av kemiska medel i jord- och skogsbruket i två betänkanden, SOU 1983:10 och I1, har behandlat frågor
om användning av växtnärtngs- och bekämpningsmedel i jordbruket. Be-
tänkandena remissbehandlas f.n. De miljöfrågor som därvid kan aktualiseras tas säledes inte upp i detta sammanhang. Frågan om tillståndsplikt
enligt naturvårdslagen för markavvattningsföretag är dessutom föremål för överväganden inom jordbruksdepartementet (jfr JoU 1982/83:30 s. 57).
Upplysningsvis vill jug nämna att jag senare ämnar föreslå regeringen att överlämna ät lantbruksstyrelsen att efter samräd med naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet meddela behövliga föreskrifter om den hänsyn som skall tas till naturvården I jordbruket.
Tillsynen över efterlevnaden av skötsellagen utövas av lantbruksnämn-
derna. Detsamma bör enligt min mening gälla i fråga om de hänsynsföre-
skrifter som nu är i fråga. På motsvarande sätt som gäller enligt skogsvårdslagen bör de med stöd av skötsellagen meddelade föreskrifterna inte generellt förenas med sanktionsbestämmelser. Det bör i stället ankomma
på vederbörande lantbruksnämnd att pröva när det är befogat att i det enskilda fallet meddela särskilt föreläggande som vid försummelse kan
medföra bötes- eller vitesansvar. Lantbruksnämnderna kommer således på samma sätt som skogsvårdsstyrelserna att få ett ökat ansvar för frågorna
om naturvärdshänsynen. Det kommer att innebära att det ställs ökade
kunskapskrav på olika tjänstemän inom lantbruksverket, särskilt på dem
som arbetar med rådgivning. Med viss internutbildning inom lantbruksverket bör enligt min mening dessa krav kunna tillgodoses. Jag avser dessutom att uppdra åt berörda myndigheter att genomföra vissa samrädsrutiner
som föreslagits i den nyssnämnda rapporten.
3 Upprättat lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom jordbruksdepartementet
upprättats ett förslag till lag om ändring i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark.
Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.
4 Specialmotivering
6a§
I jordbruket skall hänsyn tas till naturvårdens intressen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas enligt första stycket, såsom i
fråga om skyddet av odlings- och kulturlandskapet samt växt- och djurli-
vet. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande att pågående markan-
vändning avsevärt försvåras.
Paragrafen, som är ny, motsvarar I huvudsak bestämmelserna i 1 och 21858 skogsvårdslagen (1979:429).
I första stycket fastslås en allmän skyldighet att i jordbruket ta hänsyn till naturvärdens intressen.
Gällande bestämmelser i skötsellagen är tillämpliga vid skötsel av jordbruksmark, med vilket i lagen avses sådan åkermark och kultiverad betesmark som ingår i jordbruksfastighet (1§). Kraven på hänsyn till natur-
vårdsintressena skall däremot iakttas oavsett om en åtgärd i jordbruket berör mark som betraktas som jordbruksmark i lagens mening eller annan
mark. Under tillämpningsområdet för hänsynsbestämmelserna faller således t. ex. borttagande av odlingshinder som är belägna i anslutning till men utanför jordbruksmark.
Med stöd av bemyndigandet i paragrafens andra stycke kan föreskrifter meddelas om vilka hänsyn som skall tas till naturvårdens intressen i jordbruket. Lantbruksstyrelsen avses få bemyndigande att meddela sådana föreskrifter efter samråd med naturvärdsverket och riksantikvarie-
ämbetet. Föreskrifterna får inte vara så ingripande att pågående markan-
vändning avsevärt försvåras. Särskild hänsyn skall bl. a. tas till skyddet av
odlings- och kulturlandskapet. Även kulturminnesvärden kan därigenom tillgodoses. Fasta fornlämningar skyddas särskilt genom lagen (1942:350) om fornminnen.
9a8
Lantbruksnämnden får meddela föreläggande eller förbud som behövs för att föreskrifter som meddelats med stöd av 6a8§ skall efterlevas.
Föreläggande eller förbud får meddelas först sedan det har visat sig att lantbruksnämndens råd och anvisningar inte har följts. I brådskande fall
eller när det annars finns särskilda skäl, får dock föreläggande eller förbud
meddelas omedelbart.
I beslut om föreläggande eller förbud får luntbruksnämnden sätta ut vite.
Lantbruksnämnden får förordna att dess beslut skall gälla omedelbart.
Paragrafen är ny (jfr 24§ skogsvärdslagen).
Som tidigare anförts bör de med stöd av skötsellagen meddelade före-
skrifterna inte generellt förenas med sanktionsbestämmelser. Enligt paragrafens första stycke ankommer det på lantbruksnämnden att pröva när
det är befogat att i det enskilda fallet meddela särskilt föreläggande som vid
försummelse kan medföra bötes- eller vitesansvar.
Naturvårdsintresset torde i allmänhet kunna beaktas utan att tvångsmedel behöver tillgripas. Det bör ankomma på lantbruksnämnden att vid behov bistä den enskilde ägaren eller brukaren med råd och anvisningar. Enligt andra stycket kan dock föreläggande eller förbud undantagsvis
meddelas omedelbart. Enligt tredje stycket kan lantbruksnämnden sanktionera ett föreläggun-
de eller förbud med vitesansvar. Ett sådant föreläggande kan överklagas
hos lantbruksstyrelsen (se 138).
Ett förordnande av lantbruksnämnden enligt fjärde stycket medför att beslutet får omedelbar verkan och gäller även efter ett överklagande, om inte inhibition meddelas.
12§
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. tar jordbruksmark ur produktion i strid mot 45§ första stycket. 2, utfört täkt i strid mot 48 andra stycket,
3. bryter mot föreläggande som har meddelats med stöd av 9§. om inte föreläggandet har förenats med vite,
4. inte följer ett föreläggande eller bryter mot ett förbud som har meddelats för att en föreskrift enligt 6a§ skall efterlevas, om inte föreläggandet eller förbudet har förenats med vite.
Utbyte av brott som avses i första stycket 2 skall förklaras förverkat, om
det inte är uppenbart obilligt.
För att ansvarsbestämmelsen skall bli tillämplig också på föreläggande
eller förbud som meddelats för att föreskrift enligt 6a§ skall efterlevas har en ny fjärde punkt lagts till i första stycket av förevarande paragraf (fr 27 § första stycket 7 skogsvårdslagen).
5 Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till lag om ändring i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark.
6 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Bilaga I
Promemorieförslaget
Förslag till Lag om ändring i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark | dels att 12§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 6a och 9a8§§. av nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
6a§
I jordbruket skall hänsyn tas till naturvårdens intressen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas enligt första stycket, såsom It fråga om skyddet av odlings- och kulturlandskapet, naturmiljön i övrigt samt djurlivet.
Bemvyndigandet medför inte befogenhet att meddela föreskrifter som är så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvå-
ras.
9a§
Lantbruksnämnden får meddela föreläggande eller förbud som behövs för att 6 a§ eller föreskrift som meddelats med stöd av 6a§ skall efterlevas.
Föreläggande eller förbud får meddelas sedan det har visat sig att lantbruksnämndens råd och anvis-
ningar inte har följts. I brådskande
fall eller när det annars finns sär-
skilda skäl, får dock föreläggande
eller förbud meddelus omedelbart.
I beslut om föreläggande eller förbud kan lantbruksnämnden sätta ut vite.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
12§
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. tar jordbruksmark ur produktion i strid mot 4§ första stycket,
2, utfört täkt i strid mot 4§ andra stycket,
3 . bryter mot föreläggande som 3. bryter mot föreläggande eller har meddelats med stöd av 9§. om = förbud som har meddelats med stöd
inte föreläggandet har förenats med = av 9 eller 9 a §, om inte föreläggan-
vite. det eller förbudet har förenats med
vite.
Utbyte av brott som avses i första stycket 2 skall förklaras förverkat, om
det inte är uppenbart obilligt.
Bilaga 2
Sammanställning av remissyttrandena
Statskontoret har inget att invända mot jordbruksdepartementets förslag
till lag på angivet område. Statskontoret ser förslaget som en naturlig
harmonisering med skogsvårdslagen så att ett likartat synsätt uppnås inom de arcella näringarna och anför att förslaget inte torde innebära någon
belastning av betydelse på lantbruksverket.
Riksrevisionsverket (RRV) instämmer i promemorians förslag angående
såväl hänsynsföreskrifterna i skötsellagen som Jantbruksnämndernas tillsyn.
Riksantikvarieämbetet: En hänsynsparagraf i jordbrukslagstiftningen tillgodoser ett länge känt behov av skydd för natur- och kulturmiljön i od- Iingslandskapet. I överensstämmelse med motsvarande paragraf i skogs-
vårdslagen har skyddet formulerats så att hänsyn skall tagas till naturvär-
dens intressen. I naturvårdens intressen inbegrips även kulturminnesvår-
den. Detta anknyter till uttalanden i naturvårdslagens förarbeten som anger att med begreppet naturmiljön avses även odlings- och kulturland-
skapet.
Sedan naturvårdslagens tillkomst 1965 har kulturminnesvården främst genom den fysiska riksplaneringen deltagit i planeringen för kulturmiljön
utanför sin speciallagstiftnings ram. Organisationen har ändrats så att
länsstyrelserna år 1976 har tillförts specialistkompetens för kulturminnes-
vård. Ansvarsfördelningen mellan naturvårds- och kulturminnesvårdssek-
torn har också i praktiken ändrats sedan naturvårdslagens tillkomst så att
kulturminnesvården i högre grad får ta ansvar för de kulturhistoriska aspekterna på miljön från att tidigare ha varit sakkunniga åt länsstyrelsens naturvårdsenheter.
I många sammanhang framgår inte hela innebörden i begreppet naturmiljön och det blir därigenom vilseledande. Med stöd av vad som ovan anförts anser riksantikvarieämbetet därför att den inledande satsen i 6a§ bör kompletteras så att den kommer att lyda: I jordbruket skall hänsyn tas till naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen, eller alternativt: I jordbruket skall hänsyn tas till natur och kulturvärden.
Ändringsförslagen medför naturligtvis följdändringar i förslag och motiveringar. En sådan konsekvensändring skulle i paragrafens andra stycke kunna formuleras: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas enligt första stycket, såsom i fråga om skyddet av odlingslandskapet, växt- och djurlivet.
Hänsynsregeln är avsedd att kunna användas för att skona åkerholmar, mindre våtmarker, öppna diken. odlingsrösen, stenmurar och mindre träd-
bestånd. Riksantikvarieämbetet föreslår att denna exemplifiering komplet-
teras med gamla brukningsvägar och fägator, vilka har samma betydelse
och karaktär som de övriga. Lantbruksnämnden ges ansvaret för tillsynen av hänsynsföreskrifterna. Ämbetet tillstyrker den utformning förslaget har i detta avseende men vill
samtidigt understryka det ansvar som därmed kommer att vila på lantbruksverket.
Avsnittet som behandlar gällande ordning bör kompletteras med en hänvisning till fornminneslagen, som innehåller ett miljöskydd för fornlämningar.
I andra stycket av 9a§ används begreppet råd och anvisning så att det är
oklart vad som avses därmed. Mot bakgrund av vad som stadgas i SFS 1981:305 bör stycket ges en tydligare formulering.
Förslaget till hänsynsregel i lagen om skötsel av jordbruksmark är väl
ägnat att tillgodose såväl naturvårds-, som kulturminnesvårds- och jord-
bruksintressen. Det är därvid av största betydelse för naturvård och kulturminnesvård att tillämpningen har utsträckts att gälla utanför skötsella-
gens jordbruksmarksbegrepp. Riksantikvarieämbetet tillstyrker förslaget
med de förtydliganden som ovan angivits.
Lantbruksstyrelsen: Riksdagen har begärt att regeringen skall lägga fram förslag till en komplettering av lagen om skötsel av jordbruksmark med bestämmelser om den hänsyn som jordbruket bör ta till naturvårdens intressen. Lantbruksstyrelsens inställning i frågan har redovisats i samband med att styrelsen i oktober 1981 överlämnade rapporten ”Effektivi-
sering av samarbetet mellan lantbruksnämnderna och länsstyrelserna i naturvårds- och kulturminnesvårdsfrågor” (dnr 20-49/80) till regeringen.
Härvid konstaterade styrelsen att ”genom ett fungerande samrådsförfa-
rande i kombination med den allmänna regeln i 1§ naturvårdslagen och i
lagens bestämmelser till skydd för naturmiljön kommer jordbrukets hän-
synstagande till naturvårds-, kulturminnesvårds- och övriga miljövårdsin-
tressen att kunna tryggas. En direkt anknytning till skötsellagen skulle inte komma att förbättra detta hänsynstagande”
I promemorian föreslås att lantbruksstyrelsen skall ges befogenhet att efter samråd med naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet meddela
föreskrifter om de hänsyn som skall tas till naturvårdsintressena i jordbru-
ket. Lantbruksstyrelsen konstaterade vid överlämnandet av rapporten att
det är "väl motiverat att kraven på jordbrukets hänsynstagande närmare
preciseras. Styrelsen är därför beredd att i samråd med näringen och övriga berörda parter medverka till att speciella råd och anvisningar utar-
betas för jordbrukets näringsutövare i hithörande frågor”. Lantbruksstyrelsen finner att förslaget i promemorian ligger i linje med styrelsens '
tidigare ställningstagande och är beredd att utarbeta sådana föreskrifter. Styrelsen utgår från att dessa inte avser att väsentligt motverka nödvändig rationalisering av jordbrukets produktion.
Förslaget innebär vidgade arbetsuppgifter för lantbruksnämnderna och ställer ökade kunskapskrav på olika tjänstemän inom lantbruksverket.
Detta förutsätter en ökad utbildning. Den utbildning som nu pågår inom verket är inte, som promemorian synes förutsätta, tillräcklig för att tillgo-
dose dessa krav. Möjlighet finns dock att inom verket utveckla den erfor-
derliga kompetensen. Detta kommer dock att ta såväl tid som resurser i
anspråk. De samrådsrutiner som föreslagits i den tidigare omnämnda rapporten underlättar emellertid de nya arbetsuppgifterna.
Två av ledamöterna i lantbruksstyrelsen (Brunander och Isacsson) har
anmält skiljaktig mening och anför: — — — Vi kan därför inte ställa oss
bakom lantbruksstyrelsens tillstyrkan av lagförslaget i fråga. — — —
Skogsstyrelsen: — — — anser att de båda arcella näringarna jord- och skogsbruk bör ta samma typ av hänsyn till naturvårdens och kulturminnesvår-
dens intressen, som också bör avspegla sig i respektive närings lagstiftning. För vissa markområden där naturvårdshänsyn är aktuella, t.ex. i skogsbryn och på skogsholmar i åkermark. kan avverkning eller röjning ske såväl av skogsbruks- som av jordbruksskäl. Markägaren har då med föreslagen lagstiftning att ta hänsyn oavsett om åtgärder utförs i jordbrukseller skogsbruksdriften. Det är likaså en fördel om berörda myndigheter — lantbruksnämnd och skogsvärdsstyrelse — har samma typ av lagstiftning
att utgå från. Detta skapar förutsättningar för att kontakter med markägar-
na liksom kontakter med länsstyrelse och kommuner och arbetsrutiner i övrigt kan utformas på likartade sätt hos myndigheterna,
Det är angeläget att regeringens förordningstext och lantbruksstyrelsens
föreskrifter och allmänna råd utformas så analogt som möjligt med motsvarande bestämmelser i skogsvårdslagstiftningen. Detta synes också ha varit
såväl jordbruksutskottets som promemorieförfattarnas mening (PM sid 3 och I1 samt specialmotiveringen sid 14.), men denna tanke har inte helt fullföljts i förslaget. |
Skogsstyrelsen vill understryka vikten av att naturvårdshänsynen iakttas i jordbruksdriften oavsett om marken betraktas som jordbruksmark enligt skötsellagens mening eller inte. Därmed kommer hänsynen till natur-
vårdens intressen även att omfatta bl. a. de från naturvårdssynpunkt ofta
viktiga naturbetesmarkerna. Sådana marker kan stundom idag vara föremål för skogsvårdsstyrelsens tillsyn enligt skogsvårdslagen varvid även föreläggande eller förbud kan meddelas enligt 21 och 248§ skogsvårdslagen. Detta kan inträffa om t.ex. röjning eller avverkning i en extensivt
utnyttjad naturbetesmark är att betrakta som ett led i skogsbruksdriften.
Statens naturvårdsverk: Även om 15§ naturvårdslagen syftar till ett allmänt
skydd för naturen är det väsentligt att naturvårdshänsynen även kommer
till uttryck i speciallagstiftning. Statens naturvårdsverk hälsar därför med tillfredsställelse att lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark föreslås kompletterad med bestämmelser om sådan hänsyn. Denna avses innefatta även åtgärder inom jordbruket, som berör mark som enligt skötsellagen inte är jordbruksmark. Detta är bra och därigenom kommer bestämmelser-
na om naturvårdshänsyn i skogsvårdslagen och skötsellagen att tillsam-
mans omfatta merparten av vårt land. En. fördel med detta är bl.a. att tillämpningen av naturvårdslagens regelsystem kan begränsas till de mest
angelägna områdena.
Naturvårdsverket har goda erfarenheter av bestämmelserna i skogsvårdslagen om naturvårdshänsyn. Skogsbrukets företrädare uppmärksam-
mas nu på ett helt annat sätt än tidigare på möjligheterna att modifiera
skogsbruksåtgärderna med hänsyn till naturmiljön. Av största betydelse har bl.a. varit den stora insats skogsstyrelsen gjort i form av allmänna räd
m. m. och undervisning samt skogsvårdsstyrelsernas insatser vid rådgiv-
ning. Det tar visserligen många år ännu innan en ny attityd med ett ekologiskt tänkande slagit igenom hos alla, men utvecklingen går i rätt riktning.
Verket ställer sig positivt till såväl huvudprinciperna i lagförslaget som
förslaget att lantbruksstyrelsen får i uppdrag att efter samråd med naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet meddela föreskrifter och även allmänna råd om hänsyn till naturvårdsintresset i jordbruket. Verket vill emellertid anmärka följande.
Lagtexter
Förslaget till den nya paragrafen 6a§ 1 skötsellagen innebär en viss glidning i språkbruket i förhållande till det i naturvårdslagen tillämpade. 1
paragrafens första stycke om skyddet av odlings- och kulturlandskapet
som en del av skyddet av naturmiljön. Även om ett sådant skydd i och för sig hör samman med skyddet av naturmiljön, innebär det använda uttryc-
ket att osäkerhet kan komma att råda om vad som i andra sammanhang,
främst när det gäller tillämpningen av naturvårdslagen, förstås med natur-
miljön. Uttrycket framstår också som mindre lämpligt med hänsyn till att
det finns särskild lagstiftning om kulturminnesvården och även en särskild
myndighet för denna. Avsikten är ju också att riksantikvaricämbetet skall medverka vid utarbetandet av erforderliga föreskrifter. Ett sätt att göra
skrivningen klarare i andra stycket är att särskilt ange kulturminnesvården
i paragrafens första stycke.
I naturvårdshänsynen bör också hänsynen till friluftslivets intressen
inbegripas samt till såväl växt- som djurliv. Detta bör klart framgå även av
lagtexten.
Omfattningen av begreppet naturvårdshänsyn
Det är av stor vikt för lagtillämpningen att begreppet naturvärdshänsyn
preciseras närmare i förarbetena till lagändringen. I departementspromemorian ges några exempel på fall då hänsynsbestämmelserna kan bli ak-
tuella. Det anmärks emellertid att de miljöfrågor som aktualiseras av i departementet nu inneliggande förslag om skydd för ädellövskog och användning av växtnäring och bekämpningsmedel i jordbruket inte tas upp i promemorian.
Naturvårdsverket förutsätter emellertid att de föreskrifter som avses utarbetade av lantbruksstyrelsen efter samråd med naturvårdsverket och
riksantikvarieämbetet även kommer att omfatta frågor som berör hag-
marker med ädla lövträd samt användning av bekämpningsmedel och växtnäring i jordbruket. Vid t.ex. kvävegödsling av vissa betesmarker kan
artsammansättningen ändras drastiskt utan att avkastningen ökar nämn-
värt. Den föreslagna nya bestämmelsen i skötsellagen kan också behöva
utnyttjas för att skona t. ex. vissa åkerholmar eller dikesrenar med särskilt
skyddsvärd flora från besprutning.
Verket anser att den rapport "Effektivisering av samarbetet mellan lantbruksnämnderna och länsstyrelserna i naturvårds- och kulturminnes-
frågor” (1981-03-24) som utarbetats av lantbruksstyrelsen, naturvårdsver-
ket och riksantikvaricämbetet också bör ligga till grund för en precisering av vad som bör omfattas av begreppet naturvårdshänsyn. I denna rapport
anges följande områden: strukturförändringar, brukningsteknik, nedlägg-
ning av jordbruksmark. mineralutvinning (matjordstäkt), markavvattning. bevattning och byggnadsverksamhet.
Länsstyrelsen i Södermanlands län tillstyrker det nu framlagda förslaget.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län: — — — Det framlagda förslaget ligger helt i linje med länsstyrelsens uppfattning varför förslaget tillstyrks. Vid beslut
om föreläggande eller förbud kan det vara angeläget att förhindra att åtgärder kommer till utförande under tiden som en eventuell överprövning sker. Länsstyrelsen föreslår därför att lagen förses med det tillägget att myndighet får förordna att dess beslut skall gälla med omedelbar verkan.
Länsstyrelsen i Örebro län: — — — Såvitt länsstyrelsen kan bedöma har förslaget en utformning som väl överensstämmer med de hänsynsregler som sedan ett antal år finns i skogsvårdslagen. Dessa har visat sig fungera allt bättre sedan informationen nått ut även till de enskilda skogsägarna och naturvårdshänsynen blivit en del av skogsnäringens vardag utan alltför omfattande formell hantering av ärenden. Den oro för tvångsåtgärder och
åtgång på arbetskraft för formella beslut som lantbruksnämnden 61 bilagt
yttrande) ger uttryck för synes därför något överdriven. Med den utformning av hänsynsreglerna i skötsellagen som nu föreslås är det naturligt att information och upplysning blir de viktigaste medlen att införa naturvårdshänsynen i jordbruket och att den formella handläggningen får en mindre betydelse.
Enligt länsstyrelsens uppfattning är de framlagda förslagen väl lämpade för att uppnå målet, ett bättre hänsynstagande till naturvärdens och kultur-
landskapets värden i jordbruket. Länsstyrelsen vill dock ifrågasätta om det inte vore lämpligt att utvidga de föreslagna hänsynsreglerna till att omfatta även kulturminnesvården vilken har beröringspunkter med jordbruket som
liknar naturvårdens.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Länsstyrelsen har övervägande goda erfarenheter av den ordning som numera gäller för tillvaratagande av naturvårdsintressen i skogsbruket. Avvägningar mot produktionsintressena och kontakter med skogsägarna kan i allmänhet ske smidigare och effektivare när endast skogsvårdsstyrelsen uppträder som tillsynsmyndighet i skogsbruket.
Motsvarande förutsättningar bör finnas för rationalisering av tillsynen i jordbruket.
Länsstyrelsen finner det logiskt att kravet på naturvårdshänsyn kommer
till uttryck även i jordbrukets speciallagstiftning och tillstyrker förslaget
om komplettering av skötsellagen. Härvid förutsätts att det klargörs i lantbruksstyrelsens kommande föreskrifter vilken roll länsstyrelsen som regionalt naturvårdsorgan avses spela i sammanhanget.
Lantbrukarnas riksförbund (LRF): — — —
Förbundet finner det inte möjligt att nu närmare bedöma effekterna av föreslagen lagstiftning. Som framgår av PMn kommer gränserna för jordbrukets hänsynstagande att fastställas först genom de föreskrifter som utfärdas på grundval av föreslagen lagstiftning. Hagtexten anges endast att föreskrifterna ej får vara så långtgående att ”pågående markanvändning avsevärt försvåras”. Denna begränsning ger dock föga vägledning. Be-
greppet "pågående markanvändning avsevärt försvåras” är i viss mån
oklart till sin innebörd och denna torde dessutom variera i tiden. LRF vill här understryka att denna oklarhet skapar en betydande osäkerhet för den enskilde lantbrukaren som av naturliga skäl har svårt att hävda sin rätt att bruka och utveckla sitt företag. Tillämpning och praxis får inte utvecklas
så att begreppet "pågående markanvändning avsevärt försvåras” i prakti-
ken leder till att brukaren inte får en ekonomisk gottgörelse som svarar mot den verkliga förlust som brukaren lider såväl i det korta som långa perspektivet. Överhuvudtaget påvisar här aktuellt lagförslag på ett mycket
tydligt sätt problemen med cen långtgående ramlagstiftning. Remissinstansernas möjligheter att bedöma lagstiftningens effekter m. m. går förlorade.
LRF känner mot bakgrund av det sagda oro för att lagförslaget i sig syftar till att mera generellt tvinga jordbruket till begränsningar i driften eller i
företagets utveckling. Detta i än högre grad än vad som är möjligt enligt NvL. En sådan befarad utveckling är helt oacceptabel för LRFs del. I detta sammanhang måste för övrigt beaktas att hittillsvarande utveckling
inom jordbruket skett som en konsekvens av gällande jordbrukspolitik och
därmed förenade krav på effektivt brukande. Förbundet anser inte att jordbruket i allmänhet åsidosätter skäliga hänsyn till naturvårdens och kulturminnesvärdens intressen. Finner regeringen att. generellt sett, större
hänsyn skall tas till dessa intressen, mäste detta åstadkommas genom en ändring av jordbrukspolitiken. Problemet kan inte lösas genom att vissa
enskilda jordbrukare tvingas ikläda sig kostnadskrävande begränsningar i
sin näringsverksamhet. Det är framför allt rationaliseringsåtgärder av ty-
pen markanläggningar som påverkar naturmiljön i jordbrukslandskapet. Som regel är dessa företag att hänföra under NyL.s samrådsparagraf vartill kommer att de ofta är underkastade tillståndstvång, t.ex. enligt vattenlagen. Såvitt gäller brukningshinder av typen stenmurar, åkerholmar osv. bör det ankomma på naturvården att redovisa objektiva argument ägnade att skapa gehör för ett bevarande. Vad slutligen avser strandängar och hagmarker mäste konstateras att jordbrukare av företagsekonomiska skäl knappast kan åläggas att vidmakthålla dessa.
LRF delar uppfattningen i PMn om att jordbruksverksamheten undergått en snabb utveckling som påverkat landskapsbilden och naturmiljön
ävensom kulturlandskapets karaktär. Förbundet delar också bedömningen
att det är angeläget att jordbruket tar stor hänsyn till naturvårdsintressen m.m. LRF anser att detta hänsynstagande bäst ästadkommes genom en ökad informationsverksamhet till lantbrukare kombinerat med ett ökat samråd mellan berörda myndigheter. Förbundet har i samarbete med naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet påbörjat ett projekt ägnat att bidra till denna informationsverksamhet. Sålunda har ett bildband ägnat att belysa frågeställningarna arbetats fram. Sammanfattningsvis vill förbundet 1 denna del uttala att det är utomordentligt angeläget att jordbrukare bibringas en positiv syn på att bevara naturvårds- och kulturminnesvårdens objekt. Denna effekt uppnås bäst genom en omfattande informationsverksamhet. En tvängslagstiftning torde däremot kunna motverka den positiva grundsyn som är nödvändig för att ett bra resultat skall uppnås. I vart fall bör en sådan ordning ej införas före det att i samband med lagstiftningsarbetet 1979 beslutad modell prövats och utvärderats.
LRF vill vidare framhålla att effekterna av jordbrukets verksamhet på
miljö och fauna är under utredning av lantbruksuniversitetet i samarbete med naturvårdsverket. Sålunda torde det — för att här anföra ett exempel
— vara mycket tveksamt om det är meningsfullt att behålla en åkerholme i
en åker som är föremål för normalt brukande. För det fall att åkerbruket i
sig skadar faunan uppkommer med stor säkerhet ”skada” även på den
bevarade åkerholmen genom influens från kringliggande områden. Enligt
förbundets bedömning kan således föreslagen lagstiftning med blivande
föreskrifter i många fall komma att bli ett verkningslöst medel för att tillvarata naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen. Om detta blir effekten av lagstiftningen kommer resultatet att skada det angelägna arbete som lagen skall bidra till att förverkliga. De verkningslösa föreskrifterna kommer naturligtvis av jordbrukaren att uppfattas som onödiga och ove-
tenskapliga.
LRF har i olika sammanhang nödgats konstatera att lantbruksnämndernas allmänna rådgivningsverksamhet inskränks på grund av det statsfinan-
stella läget. Att nu påföra nämnderna ytterligare en funktion förefaller mot bakgrund härav föga rimligt.
ERF finner det föga rimligt att — på sätt föreslagits i PMn — en eventuell
hänsynsregel skulle ges ett tillämpningsområde utöver det som eljest gäller för skötsellagen. Konsekvenserna av en sådan ordning har överhuvudtaget inte berörts I PMn.
Med hänsyn till de synpunkter som framförts ovan avstyrker LRF att ett allmänt hänsynsstadgande införs i skötsellagstiftningen.
Bilaga 3
Det remitterade förslaget
Förslag till Lag om ändring i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1979:425) om skötsel av jord-
bruksmark
dels att 128 skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 6a och 9a§88, av nedan
angivna lydelse.
Nuvurande lydelse Föreslagen lydelse 6a§
I jordbruket skall hänsyn tas till
naturvärdens intressen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas enligt första
stycket, såsom i fråga om skyddet
av odlings- och kulturlandskapet samt växt- och djurlivet. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande att pågående markanvänd-
ning avsevärt försvåras.
9a§
Lantbruksnämnden får meddela föreläggande eller förbud som behövs för utt föreskrifter som meddelats med stöd av 6 a§ skall efterlevas.
Föreläggande eller förbud får
meddelus först sedan det har visat sig att lantbruksnämndens räd och anvisningar inte har följts. I brådskande fall eller när det annars
finns särskilda skäl, får dock före-
läggande eller förbud meddelas omedelbart.
I beslut om föreläggande etter
förbud får lantbruksnämnden sätta ut vite.
Lantbruksnämnden får förordna
att dess beslut skall gälla omedel-
bart.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
128 Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. tar jordbruksmark ur produktion i strid mot 4§ första stycket, 2. utfört täkt i strid mot 4§ andra stycket, 3. bryter mot föreläggande som har meddelats med stöd av 9§, om inte föreläggandet har förenats med vite,
4. inte följer ett föreläggande el-
ler bryter mot ett förbud som har
meddelats för att en föreskrift en-
ligt 6a§ skall efterlevas, om inte
föreläggandet eller förbudet hur
Jörenats med vite. Utbyte av brott som avses i första stycket 2 skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart obilligt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.
Utdrag LAGRÄDET PROTOKOLL
vid sammanträde
1983-12-06
Närvarande: f.d. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet Mueller, justi-
tierådet Jermsten.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 3 november 1983 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet Lundkvist beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Rutger
Öijerholm.
Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:
Allmänna synpunkter
Genom det remitterade lagförslaget införs en bestämmelse om skyldig-
het att i jordbruket ta hänsyn till naturvårdens intressen. Samtidigt bemyn-
digas regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer — enligt motiven avses lantbruksstyrelsen få sådant uppdrag — att meddela föreskrifter om ”den hänsyn som skall tas”. Lantbruksnämnderna får meddela före-
läggande eller förbud för efterlevnaden av sädana föreskrifter: ohörsamhet
sanktioneras med vite eller böter.
Huvudregeln i 6a§ är allmänt hållen och anger inte närmare i vilka
hänseenden föreskrifter kan tänkas bli aktuella eller vad de kan gå ut på.
Myndigheternas befogenheter att meddela för den enskilde bindande föreskrifter begränsas endast på det sättet att föreskrifterna inte fär vara så
ingripande att pågäcnde markanvändning avsevärt försväras.
Rörande utformningen av ett bemyndigande av detta slag innehåller regeringsformen inte någon regel. Enligt uttalande vid tillkomsten av regeringsformen (se prop. 1973:90 s. 209) bör emellertid riksdagen, när det gäller föreskrift t.ex. på näringsrättens område, där mera väsentliga medborgarintressen kan komma att beröras av regleringen, mera preciserat ange de ramar inom vilka regeringen skall få röra sig. Lagrådet, som är medvetet om att det i förevarande fall kan vara svårt att i lagtext uttöm-
mande ange vilka föreskrifter som kan komma i fråga, vill mot bakgrund av vad tidigare sagts framhålla att det hade varit önskvärt att lagtexten hade
kompletterats med några exempel som närmare belyst de avsedda föreskrifternas inriktning och omfattning.
Med hänsyn till lagregelns allmänt hållna utformning kommer innehållet
i den att främst få bestämmas med ledning av vad som uttalats i motiven. I
remissprotokollet har departementschefen angivit ett antal situationer, där
frågan om hänsynstagande till naturvården kan uppkomma och vilka där-
för kan föranleda föreskrifter. ävensom redovisat ett antal skyddsobjekt.
Det tänkta innehållet i föreskrifterna anges dock inte. Tvekan kan därför
uppstå om lagens innebörd i vissa hänseenden, exempelvis beträffande frågan om en jordbrukare kan föreläggas att vara positivt verksam, såsom
för att vidmakthälla en hagmark som inte längre är lönsam att bruka. I nära samband med denna fråga står vilken innebörd som för jordbrukets del
skall läggas i regeln att föreskrifterna inte får vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Departementschefen gör inte något uttalande i detta hänseende. Begreppet ”pågående markanvändning” diskuterades tämligen ingående i samband med att ersättningsreg-
lerna i bl. a. naturvårdslagen ändrades 1972 (prop. 1972: 111). Därvid uttalades bl.a. att markägare som genom föreskriften hindras att vidta en normal och naturlig rationalisering av pågående markanvändning bör få ersättning härför: bedömningen av om en viss åtgärd skall anses innebära
en ändring i pågående markanvändning måste dock ske från fall till fall med utgångspunkt i vad som vid varje tidpunkt framstår som en naturlig fort-
sättning av den pågående markanvändningen. — Med de skiftande driftoch brukningsförhållanden som råder inom jordbruket torde det ofta vara
tveksamt om cen viss åtgärd kan inrymmas i begreppet "pågående markanvändning”. Det hade därför varit önskvärt att departementschefen i re-
missprotokollet närmare gätt in på denna för tillämpningen av den föreslagna lagen grundläggande fråga.
6a§
Förevarande lag gäller i dag endast beträffande skötsel av jordbruksmark, varmed avses åkermark och kultiverad betesmark inom en såsom jordbruksfastighet taxerad fastighet. Den föreslagna 6a§ skall emellertid
tillämpas även på ätgärd inom jordbruket som berör annan mark. Detta har
i första stycket av paragrafen uttryckts så att "i jordbruket” hänsyn skall tas till naturvärdens intressen. Med hänsyn till att lagen i övrigt gäller endast beträffande jordbruksmark i förut angiven mening synes den sålun-
da avsedda innebörden av bestämmelsen böra komma till tydligare uttryck. Detta kan ske genom att första stycket utformas på förslagsvis
följande sätt: ”Vid skötsel av jordbruksmark och vid annan markanvändning i jordbruket skall hänsyn tas till naturvårdens intressen.”
Beträffande utformningen i övrigt av paragrafen hänvisas till de all-
männa synpunkter. som lagrådet anfört inledningsvis.
9a§
Utformningen av 9a§ har sin förebild bl.a. i 248 skogsvårdslagen. Lagrådet vill likväl ifrågasätta om det inte vore en fördel om paragrafen
ändras så att det tydligare framgår att vad myndigheterna i första hand
skall göra är att bistå den enskilde med råd och anvisningar och att det
först när det visat sig att sådana åtgärder är otillräckliga som maktutöv-
ningen i form av föreläggande eller förbud blir aktuell. Paragrafen skulle i så fall inledas med en bestämmelse av innebörd att det åligger lantbruksnämnden att ge råd och anvisningar om hur de föreskrifter som meddelats
med stöd av 6a§ bör tillämpas i enskilda fall. Först i ett andra stycke skulle
sedan anges att lantbruksnämnden kan ingripa med föreläggande eller förbud sedan det visat sig att givna råd och anvisningar inte följts.
125 Enligt förslaget skall till straffbestämmelserna i förevarande paragraf läggas en fjärde punkt, i vilken som straffbar gärning upptas åsidosättande
av föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 9a§8. Den nya bestämmelsen. som i det remitterade förslaget fått en mindre tillfredsställande utformning. kan enligt lagrådets mening enklast komma till uttryck
om den fogas in i punkt 3. Lagrådet föreslår således att den behövliga ändringen i paragrafen sker på det sättet att punkt 3 formuleras förslagsvis enligt följande: "3. underlåter att följa föreläggande eller bryter mot förbud
som har meddelats med stöd av 9 eller 9a§, om inte föreläggandet eller
förbudet har förenats med vite.”
Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1983-12-15
Närvarande: statsminstern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom
Föredragande: statsrådet Lundkvist
Proposition med förslag till ändring i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark
Anmälan av lagrådsyttrande
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande! över förslag till lag om änd-
ring i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark.
Föredraganden redogör för lagrädets yttrande och anför.
6a§
Jag delar lagrådets uppfattning att paragrafens första stycke bör utfor-
mas så att bestämmelsens tillimpningsomräde kommer till tydligare uttryck. Detta bör ske på sätt lagrädet föreslär.
Lagrådet har anfört vissa allmänna synpunkter beträffande utformningen av paragrafen i övrigt. Med hänsyn tll att paragrafen skall tillämpas på mycket skiftande drift- och brukningstförhållanden inom jordbruket, anser jag det inte vara lämpligt att ge paragrafen en mera detaljerad utformning. 1 motiveringen till paragrafen har jag också gett vägledande exempel för tillämpningen. Lagrådets synpunkter i dessa avseenden bör därför inte föranleda nägra ändringar I mitt förslag eller några uttalanden i övrigt.
9a§
Utformningen av paragrafen har sin förebild bl.a. i 24§ skogsvärdslagen. Som jag framhållit I specialmotiveringen till paragrafen ankommer det
på lantbruksnämnden att bistå den enskilde med räd och anvisningar.
Enligt min mening behöver detta inte särskilt anges i lagtexten. Jag är därför inte beredd au följa lagrädets förslag i denna del.
! Beslut om lagradsremiss fattat vid regeringssammantråde den 3 november 1983.
128 Jag har ingen erinran mot att paragrafen ändras på sätt lagrådet föreslår.
Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att antaga det av lagrådet granskade förslaget till lag om ändring i
lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark med vidtagna änd-
ringar. Beslut
Regeringen ansluter sig ull föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredra-
ganden har lagt fram.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984