Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en ny lag om ensamrätt till bärg- ning. Vidare föreslås vissa ändringar i sjöl'yndslagen och tlottningslagen.

Den nya lagen om ensamrätt till bärgning innebär huvudsakligen att de nu gällande reglerna moderniseras. Vidare blir länsstyrelsens möjlighet att meddela föreskrifter för bärgningen reglerad i lag.

Ändringarna i sjöfyndslagen innebär bl.a. att sådan bärgad egendom som enligt gällande rätt tillfaller staten (strandfynd) i stället skall tillfalla bärgaren. Vidare överflyttas ansvaret för sjöfyndsärendena frän tullen till polisen. Dessutom förenklas kungörelseförfarandet.

Ändringarna i flottningslagen rör avgränsningen av den personkrets som har rätt att bärga sjunket virke i en avlyst allmän flottled. I detta avseende föreslås att kretsen av bärgningsberättigade personer utvidgas.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1985.

Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Proposi- tionen innehäller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 8). lagtä- dets yttrande (5. 44) och föredragande statsrådets ställningstaganden till lagrådets synpunkter (s. 47). För att få skälen till lagförslagen helt klara för sig måste läsaren ta del av alla tre texterna.

l Riksdagen 1984/85. ! saml. Nr 7

• Sida 2
•  Original

Prop. 1984/85: 7

lx)

] Förslag till

Lag om ensamrätt till bärgning Härigenom föreskrivs följande.

l _5 Den som vill bärga sjunket gods som har övergetts av ägaren kan efter ansökan hos länsstyrelsen erhålla ensamrätt till bärgning enligt denna lag.

2 & Ensamrätt till bärgning innebär rätt för bärgaren att utan intrång av andra under viss tid och på närmare angiven plats bärga godset.

3 & Ansökan om ensamrätt till bärgning prövas av länsstyrelsen i det län där godset finns.

Ensamrätt får ges bara till den som är lämplig med hänsyn till allmänna och enskilda intressen. Har flera ansökningar gjorts rörande samma omrä- de. skall länsStyrelsen pröva vilken av sökandena som från allmän syn- punkt bör ha företräde.

4 5 1 beslut om ensamrätt skall länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter som krävs för att bärgningen inte skall medföra skada eller olägenhet för allmänna eller enskilda intressen. Om en meddelad föreskrift åsidosätts. får länsstyrelsen upphäva beslutet om ensamrätt. Detsamma gäller om bärgningen har avslutats innan den föreskrivna tiden har gått ut.

5 & Länsstyrelsens beslut får överklagas hos sjöfartsverket genom be- svär. Sjöfartsverkets beslut får inte överklagas.

6 5 För vissa skeppsvrak och vissa föremål gäller bestämmelserna i lagen (1942: 350) om fornminnen.

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1985. då kungörelsen (184lz44 s. 2) angående rättigheter och skyldigheter för dem. hwilka upptaga sjunket gods. som af ägare blifwit öfwergifwet skall upphöra att gälla. Om det i lag eller annan författning förekommer hänvisning till föreskrifter som har ersatts av bestämmelser i denna lag. tillämpas i stället de nya bestämmel- serna.

Har ansökan om ensamrätt till bärgning gjorts före lagens ikraftträdande men har ansökningen då ännu inte slutligt prövats. tillämpas den nya lagen.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1984/85: 7 2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (19185163) med vissa bestämmelser om

sjöfynd

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen ( 1918: 1631 med vissa bestämmel- ser om sjöfynd

dels att i 2 och 6 ååå ordet ”tullförvaltning” i olika böjningsformer skall bytas ut mot "polismyndighet" i motsvarande form. dels att 1. 3-5. 7 och 9 åf? skall ha nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

lä'

Var som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust eller i rikets segelbara insjöar. floder eller kanaler bärgar övergivet fartyg eller skeppsvrak eller til/fartyg hörande redskap eller gods. evad sådant upptages från botten eller anträffas flytande på vattnet eller drivet å strand. vare skyldig att anmäla fyn- det hos polismyndighet eller hos tulltjänsteman: och skall det åligga den, som mottagit sådan anmälan, att därom ofördröjligen meddela distriktets tullft'irvaltning underrät— telse.

Till/förvaltning. som mottagit un— derrättclse om bärgning enligt vad i 1 5 eller 2 & första stycket sägs. vare skyldig att)?)"ranstalta om he— siktning av fyndet samt att därefter låta i Post- och Inrikes Tidningar samt i de av sjöfartsverket utgivna Underrättelser för sjöfarande infö— ra kungörelse om bärgningen med föreläggande för ägaren till det bär— gade godset att anmäla sig hos tull— förvalmingen inom nittio dagar från kungörandet eller inom den längre ' tid. ej överstigande ett år,från kun- görandet. som genera/tullstyrelsen kanför särskiltfallfinna skäligt be- stämma.

: Senaste lydelse 1977: 687. ' Senaste lydelse 1977: 687.

Vur och en. som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust eller i rikets segelbara insjöar. floder eller kanaler bärgar övergiv- na fartyg eller skeppsvrak eller red- skap eller gods. som hör til/_f'urtvg. vare sig sådant tas upp från botten eller anträffas flytande på vattnet eller uppdrivet på stranden, är skyldig att anmäla fyndet hos en polismyndighet eller tulltjänste- man. Har en tulltjänsteman tagit emot en sådan anmälan. skall han ofördröjligen underrätta polismyn- digheten om denna.

??

En polismyndighet som har un- derrättats om bärgning enligt 1 åel- ler 2 lå första stycket skall låta he- siktiga fyndet och därefter låta kun- göra bärgningen i de av sjöfartsver- ket utgivna Underrättelser för sjö- farande. Om särskilda skäl förelig- ger, får fyndet kungöras även på något annat lämpligt sätt. Kungö- relsen skall innehålla föreläggande för ägaren till det bärgade godset att anmäla sig hos polisrnvndiglwten inom 90 dagar från kungörandet i Underrättelser för sjöfarande eller inom den längre tid från kungöran- det. dock högst ett år. som rikspo- lisstyrelscn bestämmer [ det särskil- da fallet.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1984/85: 7' .N'avurande lydelse

Kan det bärgade godset ej värdas utan fara för försämring. skall det jörsäljas ä offentlig auktion. De vid auktionen injlutna medlen skola nedsättas i riksbanken på sätt sär- skilt stadgas för att. efter utgången av den i första stycket sagda tid. vederbt'irande tillhandahållas.

Ilur kungörandc skett och kom- mer ägaren inom förelagd tid samt visar sin rätt. tage han sitt åter. mot det att han till bärgaren utbeta- lar kostnaden för bärgningens kun- görande och för fyndets vård samt bärgarlön. vars belopp i händelse av tvist bestämmes av domstol.

Kommer ej ägaren. skall strand- fynd, där ej fall som i 6 eller 7.9' avses är för handen, till/'alla kro- nan, efter avdrag av bärgt'trlön och kostnad. som nyss är nämnd. men annatfvnd skall tillfalla bärgaren.

Hava. då bärgning skett enligt vadi 2 & andra stycket sägs. de vid fvndets försäljning in_flutna medel avlämnats till tal/förvaltning. varde medlen nedsatta i riksbanken på sätt särskilt stadgas; och skola i fråga om bärgningens kungörande och medlens tillhandahållande be- stämmelserna i 3å första stycket samt 4 & gälla i tillämpliga delar.

Överstiger fynds värde ej tio kro- nor. enligt intyg av polismyndighet eller av tulltjänsteman. vilken gene- raltullstyrelsen bemyndigat att ut- färda sådant intyg. må. där tullför- valtningen ejjinner särskild anled- ning föreligga för fyndets behand-

3 Senaste lydelse l977:687.

'—II

l—it'ireslagen lydelse

Om det bärgade godset inte kan vårdas utan fara för försämring, skall det säljas på offentlig auktion. Om detta inte är lämpligt. skall det säljas på något annat sätt som är betryggande för den som har rätt till godset. Efter utgången av den tid som anges i första stycket skall det in_flutna beloppet överlämnas till bärgaren. 4.5

Om kungörande har skett och ägaren anmäler sig inom förelagd tid samt visar sin rätt. skall fyndet eller det influtna beloppet Överläm- nas till honom mot att han betalar kostnaden för kungörandet och värden av fyndet till den som har haft kostnaden samt bärgarlön. I händelse av tvist bestämmer dom- stol bärgarlönens belopp.

()m ägaren inte anmäler sig. till- faller fyndet bärgaren mot att han betalar de kostnader som avses i första stycket.

Om de medel som har influtit vid fyndets försäljning har lämnats till polismyndigheten när bärgning har skett enligt vad som sägs i 2 5 and- ra stycket. gäller 3 & första stycket och 4 5 i tillämpliga delar ifråga om kungörande av bärgningen och ut- betalning av de influtna medlen.

Om ett fynds värde inte över- stiger l()0 kronor. enligt intyg av polismyndighet eller av en tulltjäns- teman som generaltullstyrelsen har bemyndigat att utfärda sådana in- tyg. får polismyndigheten utan vi- dare besiktning och utan kungöran-

• Sida 5
•  Original

Prop. 1984/85: 7

Nuvarande lydelse

ling i annan ordning. tullförvalt- ningen. utan vidare besiktning och utan kungörande av bärgningen. utlämna fyndet till bärgaren.

Om vissa äldre sjöfynd stadgas i lagen den [2 juni 1942 (nr 350) om fornminnen.

'Jl

F :'ireslagen lydelse

de av bärgningen lämna ut f_"vndet till bärgaren. Detta gäller dock bara om polismyndigheten inte jin— ner att/fyndet av någon särskild an- ledning skall behandlas pä annat sätt.

9.54

Om vissa äldre sjöfynd _iinns be— stämmelser i lagen (IO—12.350) om fornminnen. Särskilda bestämmel- ser om hittegods finns i lagen (19.?8.'IZI) om hittegods. Särskilda bestämmelser om sjunket eller ilandjlutet virke finns i lagen (I9l9:426) om flottning i allmän flott/ed. Bestämmelser om ensam- rätt till bärgning finns i lagen ( ] 984.000) om ensamrätt till bärg- ning.

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1985.

" Senaste lydelse 1967z78.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1984/85: 7

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled

Härigenom föreskrivs att 73 & lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

73 s*

Hari allmän flottled virke sjunkit & ställe. där det kan välla upp- grundning eller annan olägenhet. äge länsstyrelsen om dylikt virkes bortskaffande enahanda vårdnad. som i 72 & första stycket sägs om underhåll av där avsedd flottleds- byggnad: stånde ock strandägare eller annan. som kan lida men av virkets kvarlämnande.fritt att. där- est ej virket efter tillsägelse till flottningsstyrelse,flottningschefel- ler ombud. som i 44 9" sägs. eller den. som inom distriktet föreslär flottningen. skyndsamt bortföres. själv på föreningens bekostnad upptaga virket. sedan behovet där- av blivit vid undersökning på plat- sen vitsordat av två ojävige män. Om upptagandet skall underrättel- se genast lämnas till flottningssty- relsen: och äge styrelsen avgöra. huruvida det upptagna virket skall m'fi'ireningen omhändertagas eller ock till upptagaren över/ätas.

l-lar allmän flottled blivit avlyst. får strandägare eller annan som kan lida men av sjunket virkes kvar- lämnande upptaga virket med rätt att fritt förfoga däröver. Virkets ägare. om han är känd. eller förval- tare som utsetts med anledning av avlysningen skall dock först tillsä- gas och få skäligt rädrum att av- lägsna virket. Sedan tre år förflutit efter avlysningen. får virket uppta— gas utan att tillsägelse behöver ske.

' Senaste lydelse 19772671.

Har i allmän flottled virke sjunkit på sådant ställe att det kan orsaka uppgrundning eller annan olägen- het. har länsstyrelsen samma skyl- dighet som den har beträffande un- derhåll av flottledsbyggnad enligt 72 55 första stycket. Strandägare el- ler annan som kan lida men av att virket lämnas kvar får själv ta upp virket på föreningens bekostnad. om inte virket skyndsamt tas bort efter tillsägelse till flottningsstyrel- sen, flottningschef, ombud enligt 44 ä' eller den som inom distriktet förestärflottningen. Virketfär dock inte tas upp innan två ojäviga per- soner har gjort en undersökning på platsen och intygat att detfinns ett behov av att virket tas upp. Flott- ningsstyrelsen skall genast under- rättas om att virket har tagits upp. Styrelsen avgör. om det upptagna virket skall tas om hand av för- eningen eller om det skall överlåtas till den som har tagit upp det.

Om allmän flottled har blivit av- lyst. får var och en ta upp sjunket virke med rätt att fritt förfoga över det. Virkets ägare. om han är känd. eller förvaltare som har utsetts med anledning av avlysningen skall dock först tillsägas och få skälig tid på sig att avlägsna virket. Sedan tre är har förflutit efter avlysningen. får virket _tas upp utan att tillsägelse behöver ske.

• Sida 7
•  Original

Prop. 1984/85: 7 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Vad nu är sagt om sjunket virke Vad som har sagts nu om sjunket gälle ock om virke. som i sjunkande virke gäller också sådant virke som tillstånd står upprätt i flottleden. i sjunkande tillstånd står upprätt i flottleden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1984/85: 7 8

Utdrag _lUS'fI'l'lEDEPARTEMEN'I'ET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-04-12

Närvarande: statsministern Palme. ordförande. och statsråden ]. Carlsson. Lundkvist. Feldt. Sigurdsen. Leijon. Peterson. Boström. Bodström. Gö- ransson. Gradin. Dahl. Holmberg. Hellström. Thunborg. Wiekbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss med förslag till lag om ensamrätt till bärgning m. rn.

1. Inledning

Bestämmelser om hittegods och annan egendom som har förlorats eller övergetts finns i olika författningar. De centrala bestämmelserna om hitte- gods finns i lagen (1938: l21) om hittegods (hittegodslagen). medan regler om sjöfynd finns i lagen (l918: 163) med vissa bestämmelser om sjöfynd (s_iöfyndslagen). Beträffande virke som har sjunkit i allmän flottled finns särskilda bestämmelser i lagen (19191426) om flottning i allmän flottled (flottningslagen). Förfarandet vid bärgning av herrelöst gods regleras i kungörelsen (I84lz44 s. 2) angäende rättigheter och skyldigheter för dem. hwilka upptaga sjunket gods. som af ägare blifwit öfwergifwet (l84l års kungörelse).

Varken hittegodslagen eller sjöfyndslagen har sedan tillkomsten ändrats i några grundläggande avseenden. Vid olika tillfällen under 1970-talet framfördes emellertid önskemål om en översyn av dessa lagar och 184] års kungörelse.

Bl.a. begärde riksdagen år l974 att regeringen skulle se över bestämmel- serna om bärgning till sjöss av herrelöst gods och överväga vilken myndig- het som skulle vara ansvarig för sjöfyndsärenden.

År 1978 tillkallades en särskild utredare| för att se över lagstiftningen om hittegods samt om bärgning och sjöfynd. Utredaren. som antog namnet fyndlagstiftningsutredningcn. avlämnade i december 1980 betänkandet (Ds Ju l980: Il) Hittegods m.m. Utredningen föreslog att reglerna om fynd i huvudsak skulle samlas i en enda lag. en ny hittegodslag. med i stort sett likartade regler för alla olika slags fynd. Dessutom föreslog utredningen att i den nya hittegodslagcn skulle regleras de frågor om ensamrätt till bärg- ning som finns i 1841 års kungörelse.

' Hovrättslagmannen Sigvard Mejegärd.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1984/85: 7 -_' ' 9

Till protokollet i detta ärende bör fogas utredningens lagförslag som bilaga I .

Betänkandet har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av justitie- kanslern. Svea hovrätt (vattenövcrdomstolen). hovrätten för Nedre Norr- land. rikspolisstyrelsen. statens järnvägar. sjöfartsverket. luftfartsverket. riksrevisionsverket. generaltullstyrelsen. länsstyrelsen i Stockholms län. länsstyrelsen i Västernorrlands län. riksdagens ombudsmän (JO). För- eningen Sveriges polischefer. l..injellyg Aktiebolag. Svenskajägarcförbun- det. Sveriges biodlares riksförbund. Sveriges redareförening. Sjösportens samarbetsdelegation. Klarälvens flottningsförening. AB Storstockholms Lokaltrafik. Sveriges Hotell— och Restaurangförbund. Motorbranschens riksförbund. Sveriges köpmannaförbund. Sveriges advokatsamfund och Kooperativa förbundet. Länsstyrelsen i Stockholms län har bifogat yttran- den frän länspolischefen. från sambandsmannen tull/polis inom östra tull- regionen. från polisstyrelserna i Handens. Huddinge. Norrtälje. Solna och Södertälje polisdistrikt samt från länsveterinären i Stockholms län. Läns- styrelsen i Västernorrlands län har bifogat yttranden frän polisstyrelscrna i Härnösands. Sundsvalls och Kramfors polisdistrikt samt från sambands- mannen tull/polis i norra tullregionen. Yttranden har dessutom inkommit från Svenska kennelklubben och postverket.

En sammanställning av remissyttrandena har gjorts ijustitiedepartemen- tet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 2624—80).

Frågan om ändring av regleringen rörande hittegods togs upp särskilt i prop. 1982/83: 59 . Föredragande statsrådet ansåg sig inte kunna tillstyrka utredningens förslag om att de nuvarande reglerna om fynd av olika slag skulle föras samman i en gemensam lag. Inte heller i övrigt fann han anledning att göra någon ändring i hittegodslagen utom i det avseendet att skyldigheten för polismyndigheterna att kungöra hittegods borde avskaf- fas. Föredraganden framhöll att det däremot fanns skäl att förenkla och modernisera lagstiftningen om sjöfynd och bärgning och att han avsåg att återkomma till den frågan i ett senare sammanhang. Riksdagen antog det förslag som hade lagts fram i propositionen (LU 1982/83: 12. rskr 86).

Jag avser nu att ta upp den frågan till behandling. I lagstiftningsärendet har samråd ägt rum med de ansvariga ministerierna i Danmark. Finland och Norge.

2. Gällande ordning

Bestämmelser om sjöfynd. dvs. övergivna fartyg eller skeppsvrak samt redskap och gods som hör till fartyg. finns i sjöfyndslagen (1918: 163. ' ändrad senast 1977: 687) och i kungörelsen (1973: 1045) angående tillämp- ningen av lagen (1918: 163) med vissa bestämmelser om sjöfynd (sjöfynds- kungörelsen).

• Sida 10
•  Original

Prop. 1984/85: 7 10

Den som bärgar egendom som avses i sjöfyndslagen skall i viss ordning anmäla fyndet. avlämna det bärgade eller företa någon annan angiven åtgärd.

Olika bestämmelser gäller i dessa avseenden beroende på bl.a. var fyndet har gjorts. Om egendomen har bärgats i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust eller i rikets segelbara insjöar. floder eller kanaler. är bärgaren skyldig att anmäla fyndet hos polismyndighet eller tulltjänsteman. Den som har tagit emot en sådan anmälan skall ofördröjli- gen underrätta distriktets tullförvaltning om detta. Om egendomen har bärgats av fartyg under resa. gäller olika bestämmelser för det fall då fartyget efter fyndet anlöper svensk resp. utländsk hamn.

Efter besiktning av godset skall tullförvaltningen låta föra in en kungö— relse om bärgningen i Post- och Inrikes Tidningar samt i Sjöfartsverkets publikation Underrättelser för sjöfarande. I kungörelsen skall ägaren till det bärgade godset föreläggas att anmäla sig hos tullförvaltningen inom 90 dagar från kungörandet. Generaltullstyrelsen kan för särskilda fall bestäm- ma längre tid. Tiden får emellertid inte överstiga ett år från kungörandet.

För de fall då den bärgade egendomen inte kan vårdas utan fara för försämring ges vissa regler om försäljning av egendomen.

Om det bärgade godsets ägare anmäler sig inom den förelagda tiden och han kan visa sin rätt. får han återta egendomen. Då måste han emellertid betala kostnaderna för bärgningens kungörande och fyndets vård samt bärgarlön. Bärgaren har retentionsrätt i egendomen till säkerhet för sina nu nämnda fordringar. Om fordringarna är tvistiga. får allmän domstol be- stämma beloppen.

Om ägaren inte anmäler sig efter kungörandet. gäller olika regler beroen- de på om egendomen har tagits upp från botten eller påträffats flytande på vattnet (bottenfynd och flytfynd') eller om den har hittats uppdriven på stranden (strandfynd). Bottenfynd och flytfynd tillfaller i detta fall bär- garen. Strandfynd tillfaller däremot staten efter avdrag av bärgarlön och kostnader.

Vissa regler ges också om ett förenklat förfarande beträffande gods med ringa värde. vilket bl.a innebär att kungörande inte alltid behöver ske.

Bestämmelser om ensamrätt till bärgning finns i 1841 års kungörelse. En bärgare kan sålunda under vissa förutsättningar få ensamrätt att bärga egendom. Enligt kungörelsen tillkommer sådan rätt den som före andra anmäler hos länsstyrelsen att han på närmare angivna ställen ämnar ta upp sjunket gods som ägaren har övergett. Ensamrätten innebär att bärgaren har rätt att utan intrång av andra bärga sjunkgods under upplåtelsetiden och på den angivna platsen. Som förutsättning gäller att arbetena har påbörjats inom den frist som länsstyrelsen har bestämt. Upplåtelsetidens längd fastställs i första hand av länsstyrelsen. Länsstyrelsen får emellertid inte medge längre tid än två år. Om bärgaren behöver ytterligare tid. kan han ansöka om detta hos regeringen. I besluten enligt kungörelsen brukar meddelas föreskrifter för bärgningen.

• Sida 11
•  Original

Prop. 1984/85: 7 ..... 11

Ytterligare regler om bärgning finns i 73 och 74 åå flottningslagen. Där anges vem som har företrädesrätt att under vissa förutsättningar bärga sjunket eller ilandtlutet virke.

För att tillgodose samhällets intresse av att kulturhistoriskt eller arkeo- logiskt intressanta vrak inte förstörs genom oförsiktiga bärgningsåtgärder ges särskilda bestämmelser om skeppsvrak i lagen ( 1942: 350) om fornmin- nen (fornminneslagen)

För en närmare redogörelse för gällande rätt hänvisas till utredningens betänkande.

4. Sammanfattning av fyndlagstiftningsutredningens betänkande

Utredningen har i betänkandet lagt fram förslag till en ny hittegodslag och en hittegodsförordning. Den föreslagna lagen avses ersätta hittegods- lagen. sjöfyndslagen och 1841 års kungörelse.

Polisen bör enligt utredningen i princip bli ensam ansvarig myndighet för alla fyndärenden som omfattas av den föreslagna lagstiftningen. således även för sjöfynd. Utredningen har vidare föreslagit förenklingar beträffan- de handläggningen av fyndärenden. När det gäller sjöfynd har utredningen föreslagit att skillnaden mellan strandfynd å ena sidan och flyt- och botten- fynd å den andra slopas. så att alla sjöfynd tillfaller i första hand bärgaren. om ägaren inte blir känd.

De nuvarande reglerna i 1841 års förordning om ensamrätt till bärgning föreslås överförda till den nya hittegodslagen i huvudsak utan sakliga ändringar. [ den föreslagna nya hittegodslagen ges dock en uttrycklig föreskrift om att den myndighet som meddelar beslut angående ensamrät- ten under vissa förutsättningar skall meddela föreskrifter för bärgningen. Vidare slopas den nu gällande tidsbegränsningen för tillståndet. Regering- en bemyndigas att bestämma vilken myndighet som skall meddela beslut om ensamrätt till bärgning. Utredningen föreslår att sjöfartsverket skall vara beslutande myndighet.

Dessutom föreslås en ändring i flottningslagen varigenom kretsen bärg- ningsberättigade utvidgas när det gäller bärgning av visst sjunkvirke. 1 fråga om sjunket virke i allmän flottled som har avlysts skall sålunda var och en i princip ha rätt att under vissa förutsättningar bärga virket. Enligt gällande rätt får bara strandägare och annan som kan lida skada om virket ligger kvar bärga sådant virke.

• Sida 13
•  Original

Prop. 1984/85: 7 13

5. Föredragandens allmänna överväganden

5.1. Enhetlig fyndlagstiftning

5.1.I Gemensam lag

Som tidigare har nämnts är det inte aktuellt att. i enlighet med utredning- ens förslag. föra över nuvarande bestämmelser om sjöfynd och bärgning till hittegodslagen. Däremot finns det skäl att överväga om det är lämpligt att i sjöfyndslagen samla alla de regler som i olika avseenden rör sjöfynd. Jag tänker då närmast på de frågor som regleras i 1841 års kungörelse om ensamrätt till bärgning och flottningslagens bestämmelser om sjunkvirke.

] utredningens förslag till en gemensam lag för olika fynd finns också regler om ensamrätt till bärgning. Av remissinstanserna har endast sjö- fartsverket yttrat sig särskilt i denna fråga. Enligt sjöfartsverket har regler om ensamrätt till bärgning inte något sådant samband med frågor om förfarandet med hittegods att de bör ges i lagstiftning som reglerar dessa frågor. Sjöfartsverket har framhållit att det inte är givet att den som ansöker om ensamrätt till bärgning är den som "hittat" föremålet.

Jag uppfattar sjöfartsverkets invändning som i första hand riktad mot att regler om ensamrätt till bärgning tas in i en gemensam hittegodslag. Även om den frågan inte längre är aktuell, kvarstår dock frågan om dessa regler har ett sådant samband med övriga regler i sjöfyndslagen att de bör tas in i den lagen. Som sjöfartsverket har anmärkt är det inte säkert att den som ansöker om ensamrätt till bärgning också är den som har gjort fyndet. Enligt min mening skulle sjöfyndslagen bli mera komplicerad. om i den lagen reglerades två helt olika förfaranden som fyller skilda syften och som inte nödvändigtvis gäller samma intressenter. Mot bakgrund härav är jag inte beredd att föreslå att reglerna om ensamrätt till bärgning skall föras in i sjöfyndslagen.

Som jag tidigare har framhållit bör emellertid den reglering av ensamrätt till bärgning som nu finns moderniseras. 1841 års kungörelse bör därför ersättas med en ny författning. Till den frågan återkommer jag senare ( avsnitt 5.2 ).

Utredningen har föreslagit vissa ändringar i de bestämmelser om sjunk- virke som finns i flottningslagen. Enligt utredningen finns det ett så starkt samband mellan dessa bestämmelser och flottningslagens övriga regler att bestämmelserna bör stå kvar i flottningslagen. Utredningens ställningsta- gande har inte föranlett någon erinran under remissbehandlingen.

Jag delar utredningens uppfattning att reglerna om sjunkvirke bör stå kvar i flottningslagen.

5.1.2. Gemensam myndighet

När sjöfyndslagen kom till år 1918. bedrevs sjöfarten längs Sveriges kuster fortfarande med skutor och mindre ångbåtar. Det förekom att en del av lasten gick över bord. Sjöfynden bestod därför vid denna tid till stor del

• Sida 14
•  Original

Prop. 1984/85: 7 14

av utländskt oförtullat gods. Med hänsyn härtill var det naturligt att tull- verket var ansvarig myndighet för sjöfyndsärenden.

Numera utgörs emellertid flertalet sjöfynd av mindre båtar och tillbehör till dem. Endast i obetydlig utsträckning är det fråga om utländskt oförtul- lat gods. Detta framgår bl.a av tullverkets sjöfyndsjournaler. Ofta rör det sig om egendom som har stulits. Beträffande sådana föremål kan lagen (1974: 1065) om visst stöldgods m.m. bli tillämplig. Då är det i första hand polisens sak att handlägga ärendet. Om en båt påträffas på stranden och det kan antas att den inte har drivit dit utan dragits upp. är sjöfyndslagen inte tillämplig (l & sjöfyndslagen). 1 så fall gäller hittegodslagen. Polisen blir då handläggande myndighet.

I princip är tullverket f.n. den enda ansvariga myndigheten för sjöfynds- ärenden. Under senare år har emellertid polisen ofta blivit inkopplad i dessa ärenden på grund av problemet med gränsdragning gentemot annan lagstiftning. Det förekommer ett ganska omfattande samarbete mellan tull och polis i sjöfyndsärenden. Enligt lagen (1982: 395) om tullverkets med- verkan vid polisiär övervakning har en tjänsteman vid tullverkets kustbe- vakning under vissa förutsättningar rätt att utöva vissa polisiära befogen- heter i samband med övervaknings- och tillsynsuppgifter till sjöss. Lagen. som trädde i kraft den 1 juli 1983. ger kustbevakningen ökade befogenheter att ingripa för att hindra brott mot föreskrifter i lagstiftning om bl.a sjötra- fik. vattenförorening och sjöfynd.

Enligt förordningen (1983: 124) om tullverkets medverkan vid polisiär övervakning kan generaltullstyrelsen efter samråd med rikspolisstyrelsen meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för verkställighet av lagen. Dessutom har rikspolisstyrelsen den 4 juni 1965 utfärdat "Föreskrifter för sambandstjänsten mellan tull och polis" med bestämmelser för de s.k. sambandstjänsterna som har inrättats för samband mellan tull- och polisvä- sendet. F.n. finns fyra polistjänster för sådant samband placerade i de olika tullregionerna samt en centralt placerad vid rikspolisstyrelsen.

Utredningen har anfört att man antingen bör bygga ut detta samarbete mellan tull och polis ytterligare eller överväga en annan ordning än den nuvarande beträffande ansvarig myndighet. Utredningen har framhållit att det finns mycket som talar för att en enda myndighet. polisen. blir ensam ansvarig även för sjöfyndsärenden.

Flera remissinstanser har tillstyrkt att polisen skall vara ansvarig myn- dighet även för sjöfyndsärenden. Några remissinstanser har dock gjort det förbehållet att det kommer att vara nödvändigt med ett fortsatt nära samarbete mellan polisen och tullmyndigheterna. Polisstyrelsen i Härnö- sands polisdistrikt har avstyrkt att handläggningen av sjöfyndsärendena förs över till polisen och förordat att tullverket blir ansvarigt för dessa ärenden även i fortsättningen.

Jag vill för egen del anföra följande. Flertalet anmälningar av sjöfynd sker till en polismyndighet. Enligt en

• Sida 15
•  Original

Prop..l984/85: 7 a. 15

undersökning som gjordes år 1981 vid tulldirektionen i Östra regionen kom anmälningarna om sjöfynd till 90 % från en polismyndighet. till 5. '72 från kustbevakningen och till 5 % direkt från allmänheten. Dessa anmälningar lämnas vidare till tullmyndigheten som prövar om ärendet är att hänföra till sjöfynd eller till hittegods. En stor del av dessa ärenden visar sig vara hittegodsärenden. och de återförs därför till polismyndigheten. Övriga ärenden handläggs vid tullmyndigheten enligt sjöfyndslagen. Ett viktigt moment i denna handläggning är numera att en noggrann beskrivning av sjöfyndet överlämnas till polisen för sökning i hittegodsregistret. Resulta- tet av sökningen redovisas sedan till tullmyndigheten. 1 Stockholm. Göte- borg. Malmö och Sundsvall biträder sambandsman tull/polis med hand- läggningen.

Av denna redovisning framgår att praktiskt taget alla anmälningar om sjöfynd redan nu görs till polismyndigheten. Dessutom sker en sökning av anmälda sjöfynd mot anmälningar om förlorad egendom hos polisen. An- delen sjöfynd som utgör oförtullat gods är numera obetydlig. En inte obetydlig andel av de ärenden som överlämnas från polismyndighet som sjöfyndsärenden visar sig vid en närmare granskning vara av en annan art och återförs till polismyndigheten.

De angivna omständigheterna visar enligt min mening att onödigt dub- belarbete elimineras. om ansvaret för sjöfyndsärendena överförs till poli- sen. Ett samarbete mellan tullen och polisen blir emellertid nödvändigt också i fortsättningen. Avser sjöfyndet oförtullat gods. måste nämligen fyndet anmälas för klarering. Tullen kan också i fortsättningen behöva medverka vid t.ex. värdering och besiktning av sjöfynd. Detta arbete är dock av relativt begränsad omfattning ijämförelse med det arbete som i dag måste utföras genom att ärendena vandrar fram och tillbaka mellan myndigheterna.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört föreslår jag att ansvaret för sjöfyndsärenden förs över från tullverket till polismyndigheterna.

5.1.3. Hänvisning till annan fyndlagstifming

För att fyndlagstiftningen skall bli mera överskådlig bör allmänheten genom hänvisningar mellan de olika författningarna på detta område ges en klar bild av sambandet mellan dessa författningar. Jag anser att 11 & hittegodslagen kan användas som förebild i detta hänseende. Där anges att det finns särskilda bestämmelser om skeppsvrak och fornfynd. om sjöfynd och om virke som har sjunkit i allmän flottled eller som har flutit i land vid en sådan flottled. En motsvarande hänvisning till annan lagstiftning bör tas in i sjöfyndslagen. Denna hänvisning bör omfatta också bestämmelserna om ensamrätt till bärgning.

• Sida 16
•  Original

Prop. 1984/85: 7 16

5.2. Ensamrätt till bärgning

Bestämmelser om bärgning finns i 9 kap. sjölagen (l89lz35 s. 1). I dessa bestämmelser behandlas inte rätten att bärga utan regleras huvudsakligen bärgarens rätt till bärgarlön. Någon obetingad rätt att bärga linns inte.

Utöver de bestämmelser om giltigheten av bärgningsavtal i allmänhet som finns i 9 kap. sjölagen finns det inte någon lagstiftning rörande avtal om yrkesmässig bärgning. ] stor utsträckning grundar sig sådan bärgning på avtal som har ingåtts enligt internationellt vedertagna normer.

Någon allmän reglering av företräclesrätten mellan flera bärgare finns inte i svensk lagstiftning. Emellertid har viss nordisk praxis utbildats på detta område. delvis på grundval av internationell rättstillämpning. Om något bärgningsavtal inte har träffats. torde man få lägga tidsprioriteringen till grund för bärgningsrätten. dvs. ge den bärgare som först påbörjade bärgningen rätt att också utföra den. Den omständigheten att en bärgare har funnit en haverist före andra kan dock inte vara tillräckligt för att tillförsäkra honom ensamrätten att bärga. Rätt att bärga och därmed även möjlighet till full bärgarlön har den som funnit fartyget bara om han utnyttjar sitt försprång till att också påbörja bärgningen före andra (Braek- hus, Bergning. l97l s. 54 ff).

Enligt 1841 års kungörelse får myndighet (länsstyrelsen eller regeringen) ge den eller de som först anmäler sig hos myndigheten en ensamrätt att under viss tid på närmare angivna ställen ta upp sjunket gods som har övergetts av ägaren. Detta innebär att förste bärgares rätt kan komma att åsidosättas. om någon annan bärgare hinner före med sin ansökan till myndigheten. Enligt praxis ges i besluten om ensamrätt föreskrifter med avseende på bärgningen.

] utredningens förslag har reglerna i 184) års kungörelse förts över till den föreslagna nya hittegodslagen utan större ändringar i sak. Utredningen har föreslagit att en myndighet också i fortsättningen skall ha möjlighet att upplåta en tidsbegränsad ensamrätt till bärgning av fartyg eller gods. Enligt utredningen bör i lagen uttryckligen anges att i besluten om ensamrätt skall meddelas sådana föreskrifter som krävs för att bärgningen inte skall med- föra skada eller olägenhet för allmänna. eller enskilda intressen. Myndighe- ten föreslås få rätt att upphäva beslutet om ensamrätt. om en meddelad föreskrift åsidosätts (12 å i förslaget till hittegodslag).

Under remissbehandlingen har inte framförts några invändningar mot förslaget i denna del.

Enligt min mening bör en offentlig myndighet även i framtiden kunna upplåta ensamrätt till bärgning. Bestämmelser som svarar mot innehållet i 1841 års kungörelse behövs därför också i fortsättningen. Jag har tidigare anfört (avsnitt 5.1.1) att regleringen av ensamrätt till bärgning bör moderni- seras. Med hänsyn till det materiella innehållet i de bestämmelser som kan komma i fråga bör regleringen ges i form av lag.

• Sida 17
•  Original

Prop. 1984/8517 .f ., 17

l utredningsförslaget saknas den nuvarande bestämmelsen att den som först ansöker om ensamrätt till bärgning kan ges sådan rätt. Utredningen har ansett att myndigheten bör göra en bedömning av sökandens lämplig- het när en ansökan prövas. Om flera ansökningar finns beträffande samma område och någon av de sökande är en yrkesmässig bärgare. bör enligt utredningen denne prioriteras. Denna fråga har inte berörts av någon remissinstans. .

Jag delar utredningens uppfattning att en prövning av sökandens lämp- lighet bör ske. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen ( avsnitt 7 . l ).

Liksom utredningen anser jag att det i lagen bör anges att myndigheten har möjlighet att i ett beslut om ensamrätt till bärgning meddela föreskrifter om bärgningen.

Utredningen har vidare föreslagit att sjöfartsverket skall vara beslutande myndighet i dessa ärenden (4 s förslaget till hittegodsförordning). Genom att endast en myndighet blir beslutande i första instans undgår man enligt utredningen risken att praxis inte blir enhetlig.

Sjöfartsverket har i sitt remissyttrande anfört att detta skäl för att ha endast en beslutande myndighet i första instans kan starkt ifrågasättas. Enligt verket bör det i vart fall vägas mot värdet av att hänsyn tas till lokala förhållanden. Verket har också ifrågasatt om det är lämpligt att flytta prövningen från länsstyrelserna till sjöfartsverket från den synpunkten att prövningen skall avse sökandens lämplighet. För sådan prövning torde enligt verket länsstyrelserna ha väl så goda förutsättningar som sjöfarts- verket.

För egen del villjag ansluta mig till vad sjöfartsverket har anfört i denna fråga. Enligt min mening bör därför beslut om ensamrätt till bärgning också i fortsättningen meddelas av länsstyrelserna. Länsstyrelsens beslut bör kunna överklagas till sjöfartsverket i stället för som nu hos regeringen. Sjöfartsverkets beslut bör inte få överklagas.

1841 års kungörelse innehåller inte några bestämmelser om ansvar eller skadeståndsskyldighet för den som gör intrång i någon annans ensamrätt. Inte heller regleras frågan om myndigheternas medverkan för att förhindra en bärgning som någon inleder i strid med ett beslut om ensamrätt. Utred- ningen har inte berört dessa frågor. inte heller någon av remissinstanserna. Något behov av sådana regler har inte redovisats. På grund härav anserjag att dessa frågor också i fortsättningen kan lämnas oreglerade.

I enlighet med sina direktiv har utredningen övervägt om det bör införas skyldighet att anmäla vissa slag av bärgningsföretag innan de påbörjas. Utredningen har emellertid stannat för att inte föreslå några bestämmelser i detta avseende. Enligt utredningen torde en anmälningsskyldighet vara tämligen meningslös i de fall då det inte är möjligt för myndigheterna att meddela föreskrifter för bärgningen eller förbjuda den. Utredningens ställ- ningstagande har inte föranlett någon erinran under remissbehandlingen.

2 Riksdagen [984/85. I sam/. Nr 7

• Sida 18
•  Original

Prop. 1984/85: 7 18

Jag delar utredningens uppfattning att någon skyldighet att anmäla bärg- ningsföretag inte bör införas. Jag vill emellertid i detta sammanhang erinra om att vattenlagen (1983z29l). miljtliskyddslagen (1969z387) eller lagen (1980: 424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg kan vara tillämp- lig på ett bärgningsföretag. I vissa fall kan därför tillstånd krävas eller anmälningsskyldighet föreligga.

Som jag tidigare har anfört ( avsnitt 5.1.1 ) bör reglerna om ensamrätt till bärgning inte föras in i sjöfyndslagen. De bör i stället tas in i en särskild lag.

lfornminneslagen ges vissa bestämmelser om skeppsvrak som kan antas vara mer än 100 år gamla och om föremål som påträffas i eller i närheten av ett sådant vrak eller har samband med detta. Enligt den lagen får riksanti- kvarieämbetet och statens historiska museer låta undersöka och bärga sådana skeppsvrak och föremål. Dessa myndigheter får också medge nå- gon annan att på vissa villkor företa undersökningen och bärgningen. Sådan egendom som omfattas av fornminneslagen bör inte bli föremål för ensamrätt till bärgning enligt den nya lagen. En hänvisning till fornminnes- lagens bestämmelser bör därför göras i lagen om ensamrätt till bärgning. En sådan hänvisning finns i sjöfyndslagen.

Sverige är bundet av 1910 års konvention rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om assistans och bärgning'. Denna konvention ligger till grund för regleringen i 9 kap. sjölagen. Den lagstift- ning rörande bärgning somjag förordar är förenlig med den konventionen. Inom FN: s sjöfartsorganisation (IMO) inleds inom kort arbete på en ny bärgningskonvention. Till grund för detta arbete kommer att ligga ett konventionsutkast som har utarbetats inom Internationella sjörättsföre- ningen (CMI). Det finns anledning utgå från att den föreslagna lagstiftning- en om bärgning blir förenlig med också den planerade nya bärgningskon- ventionen.

5.3. Sjöfyndslagen

Fyndlagstiftningsutredningen har föreslagit att hittegods skall delas in i lågvärdigt och ordinärt gods samt att olika förvaringstider skall tillämpas för de båda kategorierna hittegods. Detta förslag har inte genomförts. Sjöfyndslagen innehåller f.n. bestämmelser om ett förenklat förfarande beträffande lågvärdigt gods (6 och 7 åå sjöfyndslagen). Om sålunda fyndets värde inte överstiger tio kronor enligt intyg av polismyndighet eller behörig tulltjänsteman. får tullförvaltningen utan besiktning och utan kungörande lämna ut fyndet till bärgaren. I andra fall sker besiktning. Om man vid besiktningen finner att kostnaderna för att kungöra bärgningen och för fyndets vård och försäljning samt skälig bärgarlön tillsammans överstiger fyndets värde. skall tullförvaltningen omedelbart efter besiktningen lämna ut fyndet till bärgaren.

' Konventionen finns intagen i SÖ 1913: 13.

• Sida 19
•  Original

Prop. 1984/85:7 ' I 19

Inte någon remissinstans har berört dessa bestämmelser. Såvittjag kan bedöma förenklar de handläggningen av sjöfyndsärendena. De bör därför kvarstå i huvudsak oförändrade. Den nyss nämnda värdegränsen om tio kronor fastställdes emellertid redan vid sjöfyndslagens tillkomst är 1918. Jag anser att den bör höjas mot bakgrund av den inflation som därefter har ägt rum.

Utredningen har föreslagit att tiderna för förvaring av hittegods och sjöfynd skall förkortas. Av skäl som anfördesi 1982 års lagstiftningsärende ( prop. 1982/83: 59 s. 5 ) har detta förslag inte genomförts i fråga om hitte- gods. När det gäller förvaringstiderna för sjöfynd finner jag inte heller någon anledning att förkorta den förvaringstid som f.n. i princip gäller enligt sjöfyndslagen, dvs. 90 dagar från den dag då sjöfyndet kungörs. Någon ändring av gällande förvaringstider bör därför inte göras.

Sveriges redareförening har i sitt remissyttrande berört det fallet att omhändertagen last kan hänföras till ett visst fartyg. Redareföreningen har föreslagit att fartygets ägare i ett sådant fall skall underrättas och att denne sedan om möjligt bör underrätta lastägaren.

Enligt min mening kan redareföreningens förslag i en del fall ha vissa praktiska fördelar. Det kan emellertid leda till osäkerhet om vem som skall underrättas. myndighet eller fartygsägare. Dessutom är det inte givet att fartygsägaren kan fastställa vem godsets ägare är. Om förslaget skulle genomföras. måste det kompletteras med en regel om skyldighet för far- tygsägaren att underrätta polismyndigheten. Jag anser att en sådan ordning snarare skulle försvåra än förenkla handläggningen av sjöfyndsärenden. I de fall då bärgaren känner till från vilket fartyg godset kommer kan han lika gärna upplysa myndigheten om det. Jag är därför inte beredd att följa redareföreningens förslag i denna del.

I 2 5 sjöfyndslagen regleras hur en fartygsbefälhavare skall förfara när egendom bärgas under resa. Om fartyget efter bärgningen anlöper svensk hamn. skall befälhavaren till tullförvaltningen avlämna det bärgade och en redogörelse för omständigheterna vid bärgningen. Om fartyget däremot anländer till en utländsk hamn. skall befälhavaren tillkännage bärgningen hos svensk konsul eller. om någon sådan inte finns på orten. hos någon annan behörig myndighet. Sedan skall befälhavaren låta sälja det bärgade på offentlig auktion. om inte andra regler gäller enligt det främmande landets lag. Befälhavaren skall skicka en redogörelse för omständigheterna vid bärgningen till redaren och redovisa försäljningssumman till denne. Redaren skall därefter lämna redogörelsen till närmaste tullförvaltning och betala in det redovisade beloppet.

Utredningsförslaget innehåller inte några motsvarande bestämmelser. Flera remissinstanser har framfört kritik mot förslaget på denna punkt och ansett att en reglering som svarar mot 2 % sjöfyndslagen bör behållas.

Jag delar remissinstansernas uppfattning att dessa regler inte bör utgå. Enligt min mening finns det därför inte något skäl att ändra 2 & sjöfyndsla-

• Sida 20
•  Original

I'rop.'l984/85: 7 20

gen i något annat avseende än vad som föranleds av mitt förslag om ansvarig myndighet för sjöfyndsärendena.

I enlighet med utredningens förslag har kungörelseskyldigheten för hitte- gods slopats genom 1982 års ändringari hittegodslagen. I princip föreligger det däremot skyldighet att kungöra sjöfynd. ()m inte godset är av så ringa värde att tullförvaltningen direkt eller efter besiktning skall lämna ut det till bärgaren. skall sålunda förvaltningen låta föra in en kungörelse om bärg- ningen både i Post— och Inrikes Tidningar och i sjöfartsverkets publikation Underrättelser för sjöfarande.

Den enda remissinstans som särskilt har berört frågan om kungörande av sjöfynd är Sjösportens samarbetsdelegation. Delegationen här uttalat att den kan godta förslaget att avskaffa kungörandet endast om ett effektivt söksystem kommer att ha utvecklats innan kungörelseförfarandet upp- hävs. Hovrätten för Nedre Norrland har allmänt anfört att det kan finnas skäl att behålla ett kungörelseförfarande beträffande mycket värdefulla föremål.

Enligt min mening finns det anledning att överväga att förenkla kun- görelseförfarandet även vad gäller sjöfynd. Med hänsyn till sjöfyndens karaktär bör emellertid kungörelseförfarandet inte avskaffas i fråga om sådan egendom. Redan enligt gällande ordning görs sådana undantag från kungörelseskyldigheten att det endast är omhändertagen egendom av ett visst värde som omfattas av kungörelseförfarandet. En viss förenkling av kungörelseförfarandet bör dock genomföras. Jag föreslår den ändringen att sjöfynd inte längre behöver kungöras i Post» och Inrikes Tidningar. Där- emot bör kungörelse om sjöfynd även i fortsättningen föras in i de av sjöfartsverket utgivna Underrättelser för sjöfarande. Om det av särskilda skäl är motiverat att i något fall kungöra fyndet även på annat lämpligt sätt. bör det kunna ske.

] ytterligare ett avseende innebär utredningens förslag en saklig ändring i förhållande till sjöfyndslagen. En jämförelse mellan 7 & och 4 & i förslaget visar att en bärgare. som förvarar omhändertaget gods av sjöfyndskarak- tär. inte skulle ha möjlighet att låta försälja gods som inte kan vårdas utan fara för försämring. En sådan möjlighet finns enligt gällande rätt (3 5 andra stycket sjöfyndslagen). Den bör enligt min mening behållas. Emellertid anvisas i sjöfyndslagen bara ett försäljningssätt. nämligen försäljning på offentlig auktion. Det är inte givet att en sådan försäljning är den mest ändamålsenliga för gods av detta slag. Jag föreslår därför att en möjlighet införs att sälja godset under hand.

Om en ägare till sjöfynd inte anmäler sig inom viss tid efter fyndets kungörande. gäller enligt sjöfyndslagen olika regler beroende på om egen- domen är botten- eller flytfynd eller om den är strandfynd. Bottenfynd och flytfynd tillfaller då bärgaren medan strandfynd tillfaller staten. Utredning- en har inte funnit anledning att i den föreslagna nya hittegodslagen behålla denna skillnad mellan olika slag av sjöfynd. Därvid har utredningen fram-

• Sida 21
•  Original

Prop. 1984/85: 7 . 21 hållit att det iir-obetydliga belopp som tillfaller staten på grund av den gällande ordningen.

Remissinstanserna har inte haft något att invända mot att den nyss nämnda skillnaden mellan olika sjöfynd tas bort. Som utredningen har påpekat är det obetydliga belopp som tillfaller staten på grund av att ägaren till strandfynd inte blir känd. Om skillnaden mellan olika slags sjöfynd slopas i enlighet med utredningens förslag. skulle handläggningen av sjö- fyndsärendena förenklas för såväl den enskilde som myndigheten. Mot bakgrund härav föreslår jag att sjöfyndslagen ändras på så satt att alla sjöfynd tillfaller bärgaren. om inte ägaren blir känd.

Sammanfattningsvis föreslår jag sålunda att sjöfyndslagen i huvudsak behålls oförändrad. De ändringar som jag föreslår innebär att ansvaret för sjöfyndsärendena överförs till polisen och en viss förenkling vad gäller förfarandet.

5.4. F lottningslagens bestämmelser om sjunkvirke

I flottningslagen finns bestämmelser rörande rätt att ta hand om sjunket virke som påträffas i en allmän flottled. Reglerna om sjunket virke gäller också "virke som i sjunkande tillstånd står upprätt i flottleden'". Olika regler gäller i detta avseende för icke avlysta resp. avlysta flottleder.

Ifråga om icke avlyst flottled gäller följande. Om virket har sjunkit på ett sådant ställe där det kan vålla olägenhet, t. ex. uppgrundning. får länsstyv relsen anmoda flottningsföreningens styrelse att skaffa bort virket eller vidta åtgärder på föreningens bekostnad. Även strandägare eller annan som kan lida men av att virket lämnas kvar får på föreningens bekostnad ta upp virket. Förutsättning härför är bl.a. att föreningen inte efter tillsägelse skyndsamt för bort virket. Föreningens styrelse skall genast underrättas om upptagandet. Sedan får styrelsen avgöra om det upptagna virket skall tas om hand av föreningen eller överlåtas till upptagaren.

Om det är fråga om en avlyst flottled. får den som kan ha olägenhet av sjunkvirke som har lämnats kvar där ta upp virket efter viss tid och fritt förfoga över det. Som exempel på bärgningsberättigade personer anges i lagen strandägare. I lagens förarbeten nämns också liskerättsinnehavare ( prop. 1969: 104 s. 45 O.

Beträffande icke avlysta flottleder anser jag att den gällande regleringen ger tillfredsställande möjligheter till bärgning av sjunket virke. Jag finner därför inte någon anledning till lagändring när det gäller sådana flottleder.

Den angivna begränsningen i rätten att bärga sjunkvirke i en avlyst allmän flottled infördes år. 1969 genom ändringar i flottningslagen. Be- gränsningen i bärgningsrätten föreslogs i en departementspromemoria som låg till grund för 1969 års lagändringar (Stencil Ju 1968: 14). Enligt prome- morian torde sjunkvirke som finns i en allmän flottled när denna avlyses då bärgas av flottningsföreningen i den utsträckning som detta är ekonomiskt

• Sida 22
•  Original

Prop. 1984/85: 7 22

försvarbart. Det sjunkvirke som därefter ligger kvar antogs i promemorian sakna större ekonomiskt värde. Med hänsyn till de kostnader som är förenade med upptagning av sådant virke kunde enligt promemorian någon kommersiell bärgningsverksamhet från utomstående knappast vara att för- vänta. Virket kunde emellertid vara 'till men för exempelvis strandägare eller fiskerätts- eller vattenrättsinnehavare. För strandägare kunde virket någon gång också representera ett visst värde. Från dessa synpunkter var det enligt promemorian motiverat med en rätt för de nu nämnda kategorier- na att ta upp och tillgodogöra sig virke som flottningsintressenterna inte kunde ha nämnvän intresse av.

Föredragande statsrådet anslöt sig: i propositionen till promemorians förslag. Under remissbehandlingen hade vattenöverdomstolen föreslagit att vem som helst skulle ha rätt att ta upp sjunket eller ilandflutet virke. Föredraganden framhöll att en sådan lösning givetvis skulle vara ägnad att få skadevållande virke snabbare avlägsnat. Han ansåg emellertid att. om möjlighet öppnades för alla att ta upp virke. regler behövdes för t.ex. ilandtagning och uppläggning av virket på annans mark ( prop. 1969: 104 s. 45 ).

I 1969 års lagstiftningsärende ansågs sålunda sjunkvirket sakna större ekonomiskt värde. I detta avseende har emellertid den allmänna uppfatt- ningen ändrats under senare är. Sålunda har riksdagens näringsutskott uttalat att. med hänsyn till att det finns risk för en allvarlig brist på vedråvara i framtiden. det är angeläget att alla möjligheter att ta till vara virkesresurserna beaktas (NU 1978/79: 34 s. 12). Även ijordbruksutskot- tets betänkande 1979/80: 20 har framhållits att sjunktimmer representerar en råvarutillgång. Sjunktimrets ekonomiska värde har berörts också i lagutskottets betänkande 1983/84: 7.

Främst med hänsyn till sjunkvirkets allt större ekonomiska betydelse har fyndlagstiftningsutredningen föreslagit att den gällande begränsningen av kretsen bärgningsberättigade upphävs i fråga om sjunkvirke i en avlyst flottled. Enligt utredningens förslag skall således var och en få ta upp sådant virke och fritt förfoga över det. under de förutsättningar som i övrigt gäller enligt 73 9" andra stycket flottningslagen.

Under remissbehandlingen av utredningens betänkande har vattenöver- domstolen tillstyrkt den föreslagna ändringen medan Klarälvens flottnings- förening har avstyrkt ändringen. Sveriges advokatsamfund har ifrågasatt om inte den privilegierade men begränsade personkrets som har rätt att tillvarata virket även i fortsättningen bör ha företrädesrätt till virket. Advokatsamfundet har anfört att detta åtminstone bör gälla vattenområ— dets ägare och strandägaren. Om någon annan vill omhänderta virket, bör enligt samfundet föreskrift meddelas att vattenområdets ägare och strand- ägaren först skall få skäligt rådrum att. avlägsna det.

För egen del vill jag anföra följande. Enligt nutida uppfattning bör bärgning uppmuntras. Därför framstår den

• Sida 23
•  Original

Prop. 1984/85: 7 23

nu gällande begränsningen av kretsen bärgningsberättigade i fråga om sjunktimmer i avlyst flottled som otidsenlig. Advokatsamfundets förslag innebär visserligen en utvidgning av kretsen av bärgningsberättigade. Den- na utvidgning är dock enligt min mening alltför begränsad för att bärgning av sjunktimmer skall bli möjlig i önskvärd omfattning. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag att var och en skall få ta upp virke som har sjunkit i en avlyst flottled under de förutsättningar som anges i flottningsla- gen.

I de fall då rätt har uppkommit för var och en att ta hand om sjunktim- mer. kan bärgaren behöva använda annans mark för t. ex. ilandtagning och uppläggning av timret. Om bärgaren inte når en överenskommelse med strandägaren om utnyttjande av dennes mark. torde bärgaren enligt utred- ningen under vissa förutsättningar ha möjlighet att få strandägarens fastig— het tagen i anspråk genom expropriation för nyttjanderätt enligt 1 kap. l ä och 2 kap. 4 & expropriationslagen (1972: 719).

Vattenöverdomstolen har i sitt remissyttrande anfört att expropriation för ett sådant ändamål knappast ryms inom de expropriationsändamål som anges i expropriationslagen . Vattenöverdomstolen har vidare anfört att. även om expropriation skulle vara möjlig, det framstår som ett opraktiskt alternativ samt att frågan inte torde vara av sådan betydelse att den nu kräver särskild lagstiftning.

Frågan om expropriation för det ändamål som nu har berörts ryms inom de ändamål som anges i expropriationslagen bör enligt min uppfattning överlämnas till rättstillämpningen. För egen del vill jag ansluta mig till vad Vattenöverdomstolen i övrigt har anfört om behovet av särskild lagstiftning i den nu berörda frågan.

6. Upprättade lagförslag

I enlighet med vad som nu har anförts har inom justitiedepartementet Upprättats förslag till

1. lag om ensamrätt till bärgning.

2. lag om ändring i lagen (1918: 163) med vissa bestämmelser om sjöfynd.

3. lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled. Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

7. Specialmotivering

7.1. Förslaget till lag om ensamrätt till bärgning

1 & Länsstyrelsen får meddela ensamrätt för den som har ansökt därom att under en viss tid och på närmare angivna ställen ta upp sjunket fartyg och gods som har övergetts av ägaren. Ensamrätt får ges bara till den som är lämplig med hänsyn till allmänna och enskilda intressen. Om flera har

• Sida 24
•  Original

Prop. 1984/85: 7 34

Ensamrätten innebär rätt för bärgaren att utan intrång av andra på de angivna ställena bärga sjunket fartyg eller gods under den föreskrivna tiden.

1 beslut om ensamrätt skall länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter som krävs för att bärgningen inte skall medföra skada eller olägenhet för allmänna eller enskilda intressen. Om en meddelad föreskrift åsidosätts. får länsstyrelsen upphäva beslutet om ensamrätt. Detsamma gäller om bärgningen har avslutats innan den föreskrivna tiden har gått ut.

Enligt 1841 års kungörelse får myndighet (länsstyrelsen eller regeringen) ge den eller dem som först anmäler sig ensamrätt att under en viss tid på närmare angivna ställen ta upp sjunket gods som ägaren har övergett. I enlighet med de överväganden som har redovisats tidigare ( avsnitt 5.2 ) bör en myndighet även i fortsättningen ha möjlighet att upplåta en tidsbegrän- sad ensamrätt till bärgning av fartyg och gods. Enligt den förevarande paragrafens första stycke skall besluten i dessa ärenden meddelas av länsstyrelsen (första meningen).

Föremålet för ensamrätten är egendom av visst slag. Avsikten med lagregleringen är således inte att en bärgare skall kunna erhålla ensamrätt enbart för ett visst område för att därefter. med utestängande av andra. kunna undersöka om det finns något att bärga inom området. För att undvika konkurrenssituationer bör i ansökningarna om ensamrätt så nog- grant som möjligt anges såväl den egendom som det område som avses med ansökningen. Detsamma gäller givetvis också i fråga om länsstyrel- sens beslut.

Enligt 1841 års kungörelse får den företräde som först ansöker om ensamrätt till bärgning. Det är inte givet att det är densamme som har funnit det sjunkna godset eller ens är förste bärgare. Ett beslut om ensam- rätt kan således enligt gällande ordning innebära att förste bärgares rätt åsidosätts. om denne inte ansöker om ensamrätt eller om någon annan hinner före med sin ansökan.

När länsstyrelsen prövar en ansökan om ensamrätt. skall länsstyrelsen göra en bedömning av sökandens lämplighet (andra meningen). Den som är uppenbart olämplig bör vägras ensamrätt. Om det finns flera ansökningar beträffande samma område (tredje meningen) och om någon av de sökande är en yrkesmässig bärgare. bör den bärgaren få företräde i normalfallet. I sin prövning bör länsstyrelsen även kunna väga in frågan om förste bär- gares rätt.

Det kan också finnas skäl att ta hänsyn till andra omständigheter än en sökandes lämplighet framför en annans. Som exempel kan nämnas det fallet att en dykarklubb har lokaliserat ett vrak. börjat bärga det och ansökt om ensamrätt före andra. Att ge ensamrätten till en yrkesmässig bärgare som har hunnit ge in sin ansökan till länsstyrelsen innan ärendet har

• Sida 25
•  Original

Prop. [984/85: 7 -.--.- 25.

slutbehandlats skulle kunna framstå som stötande. om inte dykarklubben kan anses uppenbart olämplig att utföra bärgningen. Syftet med lagstift— ningen ärju att uppmuntra till bärgning. De inte yrkesmässiga härgarna bör då inte berövas möjligheten att dra fördel av den efterforskning som de bedriver. Om yrkesmässiga bärgare regelmässigt ges företräde. riskerar man att den icke yrkesmässiga verksamheten att lokalisera sjunket gods minskar eller försvinner. Länsstyrelsen bör således eftersträva en så allsi- dig prövning som möjligt.

Länsstyrelsen får enligt 1841 års kungörelse inte medge ensamrätt för längre tid än två år. Det är dock möjligt att efter ansökan hos regeringen få tiden utsträckt. l utredningens lagförslag finns inte någon sådan tidsgräns.

Eftersom den föreslagna lagen syftar till att uppmuntra till bärgning. bör en grundläggande utgångspunkt vara att bärgningen skall ge resultat inom rimlig tid. För att åstadkomma en önskad effektivitet bör därför en bärgare inte tillåtas att under en lång tid utestänga andra bärgare. Från den syn- punkten kunde det vara motiverat att också i den nya lagen begränsa ensamrätten till två år. Emellertid kan vissa bärgningsföretag vara av sådan art att det redan från början kan förutses att de inte kan ge resultat eller slutföras inom två år. Det skulle för sådana fall vara opraktiskt att i lagen föreskriva en viss maximitid. Någon maximitid har därför inte an- getts i det förevarande lagrummet. I de fall som nu avses bör i stället från början ensamrätt ges för den tid som anses rimlig. l allmänhet bör dock tiden för ensamrätt inte överstiga två år.

Om bärgaren önskar förlängning av tiden. får han göra en ny ansökan hos länsstyrelsen. ] regeringsärenden angående förlängning av tiden för ensamrätt har sjöfartsverket såsom remissinstans anfört att förlängning bör medges bara om särskilda skäl föreligger. dvs. att sökanden har påbör- jat arbetet under tillståndstiden och kan visa att ytterligare tid behövs för att arbetet Skall kunna slutföras. Motsvarande bör gälla när en bärgare gör en ny ansökan om ensamrätt.

I detta sammanhang bör påpekas att bärgning givetvis kan påbörjas och utföras utan att något beslut om ensamrätt meddelas. ! vissa fall kan dock t. ex. vattenlagen, miljöskyddslagen eller lagen om åtgärder mot vattenför- orening från fartyg vara tillämplig på ett bärgningsföretag. ] sådana fall får myndighet eller domstol reglera verksamheten med stöd av dessa lagar genom att vägra tillstånd till den, genom att förbjuda den eller genom att meddela villkor för den.

Ensamrätten omfattar sjunket fartyg och gods. I praxis har 1841 års kungörelse ansetts tillämplig på virke som har sjunkit i en avlyst flottled, under förutsättning att minst tre år har gått från avlysningen. Tillämpnings- området för 1841 års kungörelse är dock begränsat på grund av de andra förutsättningar som anges i 73 5 andra stycket flottningslagen. 174 & tredje stycket samma lag behandlas det fall att virke i en allmän avlyst flottled har flutit i land. I sådana fall har 73 å andra stycket motsvarande tillämpning. ]

• Sida 26
•  Original

Prop. 1984/85: 7 26

Liksom enligt gällande rätt innebär ensamrätt till bärgning enligt det förevarande lagrummet andra stycket att bärgaren utan intrång av andra kan utföra sitt bärgningsarbete på den angivna platsen och inom den föreskrivna tiden. Detta innebär också att förste bärgares rätt kan komma att åsidosättas, om det är en annan bärgare som efter ansökan får ensam- rätten. Inte heller i detta avseende avviker lagförslaget från gällande rätt. Det får emellertid förutsättas att den förste bärgare som vill skydda sin rätt också ansöker om ensamrätt.

När en viss bärgare genom beslut har fått ensamrätt till bärgning. kan frågan uppstå i vad mån en annan gocltroende bärgare bör åtnjuta skydd eller om andra bärgare skall förutsättas känna till beslutet, dvs. ha en undersökningsplikt. Utan en undersökningsplikt skulle bestämmelserna om ensamrätt lätt urholkas och syftet med lagstiftningen förfelas. Det framstår inte heller som särskilt betungande för en bärgare att hos länssty- relsen undersöka om någon ensamrätt har meddelats. När det gäller bärg- ning av sjunket fartyg eller gods föreligger det dessutom i allmänhet inte någon sådan tidsnöd att en bärgare saknar möjlighet att undersöka om någon annan har företrädesrätt på grund av länsstyrelsens beslut. Det är därför rimligt att en bärgare får antas känna till ett sådant beslut, om inte särskilda omständigheter föranleder till en annan bedömning.

I 1841 års kungörelse anges inte huruvida särskilda föreskrifter kan utfärdas rörande bärgningen. Så har emellertid skett i praxis. I den före- varande paragrafens tredje stycke har det uttryckligen angetts att i besluten om ensamrätt Sådana föreskrifter skall meddelas som krävs för att bärg- ningen inte skall medföra skada eller olägenhet för allmänna eller enskilda intressen (första meningen). En sådan föreskrift kan t. ex. avse förbud mot att spränga sönder ett tämligen väl bibehållet och i sig värdefullt fartygs- skrov för att komma åt särskilt dyrbara detaljer. Med hänsyn till speciella lokala förhållanden inom ett viSSt område kan särskilda föreskrifter bli nödvändiga. Även mer allmänna föreskrifter kan ges, t. ex. att bärgningen skall genomföras på ett sådant sätt att varken bärgningsanordningar eller

• Sida 27
•  Original

Prop. 1984/85: 7 _:5-' ." 27

vraket eller delar av detta blir till hinder eller förorsakar olägenheter för den sjötrafik som förekommer i området. Miljöskyddshänsyn kan göra särskilda föreskrifter nödvändiga. t. ex. föreskrifter om att bärgningen skall utföras på ett sådant sätt att oljeutsläpp eller andra föroreningar inte sker.

Det kan också bli nödvändigt att beakta bestämmelserna i t. ex. vattenla- gen. miljöskyddslagen eller lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. I regel torde emellertid inte vattenlagen vara tillämplig på bärg— ningsföretag. Om miljöskyddslagens bestämmelser om miljöfarlig verk- samhet är tillämpliga på bärgningen, kan tillstånd enligt den lagen behövas. Enligt lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg kan sjöfartsver- ket och annan myndighet som regeringen utser meddela de förbud och förelägganden som är nödvändiga för att förebygga eller förhindra vatten- förorening. Myndigheten kan också själv under vissa förutsättningar företa nödvändiga åtgärder. Föreskrifter som meddelas med stöd av denna para- graf ersätter inte den prövning som föreskrivs i de nyss nämnda lagarna. Innan länsstyrelsen beslutar om ensamrätt till bärgning. bör den därför ha undersökt om annan lagstiftning kan medföra att särskilt tillstånd behövs på grund av bärgningsföretagets särskilda karaktär.

Eftersom ett beslut om ensamrätt utestänger andra bärgare. bör ensam- rätt inte utan vidare medges den som avser att endast ta upp enstaka föremål från t. ex. ett skeppsvrak. Med hänsyn till den risk som finns att dyrbara detaljer plockas upp medan vraket i övrigt blir kvar. kanske till hinder för sjöfarten, bör föreskrifter kunna ges även med avseende på omfattningen av bärgningen.

Om en meddelad föreskrift åsidosätts. får länsstyrelsen upphäva beslu- tet om ensamrätt (andra meningen). Upphävs beslutet. innebär detta en- dast att ensamrätten upphör och att andra bärgare inte längre är utestängda från att själva bärga eller ansöka om ensamrätt. Den bärgare som har förlorat sin ensamrätt kan fortsätta bärgningen.

Smärre och betydelselösa avvikelser från de meddelade föreskrifterna bör i regel inte föranleda att beslutet om ensamrätt upphävs.

Ett bärgningsföretag kan av olika skäl komma att avslutas innan den föreskrivna tiden för ensamrätt går ut. För att inte onödigtvis utestänga andra bärgare bör länsstyrelsen också kunna föreskriva att anmälan skall ske till länsstyrelsen om bärgningen avslutas före den föreskrivna tidens utgång. Beslutet om ensamrätt till bärgning kan då upphävas (tredje me- ningen). Även utan en dylik föreskrift kan beslutet upphävas, om länssty- relsen får bekräftat att bärgningsföretaget har upphört.

I länsstyrelsens eller regeringens beslut om ensamrätt till bärgning har i allmänhet tagits in en erinran om den anmälningsskyldighet som föreligger enligt sjöfyndslagen. En sådan erinran utgör en värdefull påminnelse till den enskilde bärgaren. Länsstyrelsen bör därför också i fortsättningen ta in en sådan erinran i sitt beslut, även om detta inte uttryckligen sägs i lagtexten.

• Sida 28
•  Original

Prop. 1984/85: 7 28

Ikraftträdande rn. m.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1985. då kungörelsen (l841:44 s. 2) angående rättigheter och skyldigheter för dem. hwilka upptaga sjunket gods. som af ägare blifwit öfwergifwet skall upphöra att gälla. Om det i lag eller annan författning förekommer hänvisning till föreskrifter som har ersatts av bestämmelser i denna lag. tillämpas i stället de nya bestämmel- serna.

I—Iar ansökan om ensamrätt till bärgning gjorts före lagens ikraftträdande _ men har ansökningen då ännu inte slutligt prövats, tillämpas den nya lagen.

Av ikraftträdandebestämmelsens andra stycke följer att länsstyrelsen kan medge ensamrätt för längre tid än två år på grund av en ansökan som har getts in före ikraftträdandet. om ansökningen då inte har avgjorts. Det

• Sida 29
•  Original

Prop. 1984/85: 7 - 29

7.2. Förslaget till lag om ändring i lagen med vissa bestämmelser om sjöfynd

3 5 En polismyndighet som har underrättats om bärgning enligt l & eller Zå första stycket skall låta besiktiga fyndet och därefter låta kungöra bärgningen i de av sjöfartsverket utgivna Underrättelser för sjöfarande. Om särskilda skäl föreligger. får fyndet kungöras även på något annat lämpligt sätt. Kungörelsen skall innehålla föreläggande för ägaren till det bärgade godset att anmäla sig hos polismyndigheten inom 90 dagar från kungörandet i Underrättelser för sjöfarande eller inom den längre tid från kungörandet. dock högst ett år. som rikspolisstyrelsen bestämmer i det särskilda fallet.

Om det bärgade godset inte kan vårdas utan fara för försämring. skall det säljas på offentlig auktion. Om detta inte är lämpligt. skall det säljas på något annat sätt som är betryggande för den som har rätt till godset. Efter utgången av den tid som anges i första stycket skall det influtna beloppet överlämnas till bärgaren.

I denna paragraf görs de ändringar som föranleds av att ansvaret för sjöfyndsärenden har flyttats över till polisen. Dessutom görs den sakliga ändringen att kungörande inte längre behöver ske i Post- och Inrikes Tidningar (första stycket). Däremot skall sjöfynd även i fortsättningen kungöras i de av sjöfartsverket utgivna Underrättelser för sjöfarande (UFS). Denna kungörandeform anses vara bäst ägnad att nå den målgrupp som i första hand avses med kungörelseförfarandet. Fyndet kan dessutom kungöras på något annat lämpligt sätt, t. ex. genom anslag eller i en eller flera ortstidningar, om särskilda skäl ger anledning till det.

På grund av paragrafens ändrade lydelse - kungörande behöver inte längre ske i Post- och Inrikes Tidningar - är lagen (1977: 654) om kungöran- de i mål och ärenden hos myndighet m.m. (kungörandelagen) inte längre tillämplig på sjöfyndsärenden. Detta innebär bl. a. att kungörandelagens bestämmelse om när kungörande skall anses ha skett (5 &) inte längre är tillämplig. Eftersom sjöfynd kan kungöras på mer än ett sätt. har i paragra- fen lagts till att det är kungörandet i UFS som bildar utgångspunkt för den frist inom vilken ägaren skall anmäla sig.

Den som till en myndighet anmäler att viss egendom av sjöfyndskaraktär har förlorats bör upplysas om att bärgning av egendomen kan komma att kungöras i UFS.

• Sida 30
•  Original

Prop. 1984/85: 7 30

4 & Om kungörande har skett och ägaren anmäler sig inom förelagd tid samt visar sin rätt, skall fyndet eller det influtna beloppet överlämnas till honom mot att han betalar kostnaden för kungörandet och värden av fyndet till den som har haft kostnaden samt bärgarlön. I händelse av tvist bestämmer domstol bärgarlönens belopp.

7 & Om ett fynds värde inte överstiger 100 kronor, enligt intyg av polis- myndighet eller av en tulltjänsteman som generaltullstyrelsen har bemyn- digat att utfärda sådana intyg, får polismyndigheten utan vidare besiktning och utan kungörande av bärgningen lämna ut fyndet till bärgaren. Detta gäller dock bara om polismyndigheten inte finner att fyndet av någon särskild anledning skall behandlas på annat sätt.

I paragrafen har gjorts de ändringar som föranleds av att ansvaret för sjöfyndsärenden har förts över från tullmyndigheten till polismyndigheten. Vidare har gjorts den sakliga ändringen att värdegränsen tio kronor har höjts till 100 kronor. Övriga ändringar är endast redaktionella.

• Sida 31
•  Original

Prop. 1984/85: 7 - 3.1

9 5 Om vissa äldre sjöfynd finns bestämmelser i lagen ( 1942:350 ) om fornminnen. Särskilda bestämmelser om hittegods finns i lagen (1938: 121) om hittegods. Särskilda bestämmelser om sjunket eller ilandflutet virke finns i lagen ( 1919:426 ) om flottning i allmän flottled. Bestämmelser om ensamrätt till bärgning finns i lagen (1984: 000) om ensamrätt till bärgning.

Ikraftträdande m.m.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1985.

73 5 Har i allmän flottled virke sjunkit på sådant ställe att det kan orsaka uppgrundning eller annan olägenhet, har länsstyrelsen samma skyldighet som den har beträffande underhåll av flottledsbyggnad enligt 72 (i första stycket. Strandägare eller annan som kan lida men av att virket lämnas kvar får själv ta upp virket på föreningens bekostnad, om inte virket skyndsamt tas bort efter tillsägelse till flottningsstyrelsen. flottningschef. ombud enligt 44 & eller den som inom distriktet förestår flottningen. Virket får dock inte tas upp innan två ojäviga personer har gjort en undersökning på platsen och intygat att det finns ett behov av att virket tas upp. Flottningsstyrelsen skall genast underrättas om att virket har tagits upp. Styrelsen avgör, om det upptagna virket skall tas om hand av föreningen eller om det skall överlåtas till den som har tagit upp det.

Om allmän flottled har blivit avlyst, får var och en ta upp sjunket virke med rätt att fritt förfoga över det. Virkets ägare. om han är känd, eller förvaltare som har utsetts med anledning av avlysningen skall dock först tillsägas och få skälig tid på sig att avlägsna virket. Sedan tre år har förflutit efter avlysningen. får virket tas upp utan att tillsägelse behöver ske.

Sjunkvirke i avlyst allmän flottled får enligt gällande rätt tas till vara bara

av en begränsad personkrets, nämligen av strandägaren och av andra som kan lida skada av att virket lämnas kvar.

Av skäl som har anförts i den allmänna motiveringen ( avsnitt 5.4 ) får den gällande begränsningen av kretsen bärgningsberättigade i fråga om sjunk- timmer i avlyst flottled anses vara otidsenlig. I paragrafens andra stycke har därför gjorts en ändring av innebörd att var och en får ta upp virket under de förutsättningar som i övrigt anges i lagrummet.

Paragrafens första och tredje stycken har inte ändrats i sak. Enligt 74 & tredje stycket flottningslagen gäller att, om en allmän flottled har blivit avlyst, 73 å andra stycket har motsvarande tillämpning beträffan- de virke som har flutit i land. Även sådant virke kan således enligt lagför— slaget tas om hand av var och en. Liksom enligt gällande rätt kan bärgning

• Sida 32
•  Original

Prop. 1984/85: 7 32

Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1985.

8. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till 1. lag om ensamrätt till bärgning.

2. lag om ändring i lagen ( 1918: 163) med vissa bestämmelser om sjöfynd, 3. lag om ändring i lagen (19191426) om flottning i allmän flottled.

9. Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

• Sida 33
•  Original

Prop. 1984/85: 7 3 3